2

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal lagändringar som bl. a. syftar till att

införa en ny, enhetlig organisation av de allmänna underrätterna. De all­

männa underrätterna skall utgöras av tingsrätter, som ersätter nuvarande

häradsrätter och rådhusrätter. För alla tingsrätter gemensamma regler om

sammansättningen i mål och ärenden föreslås.

För att ge nämnden en starkare ställning och för atc ge utrymme för eu

mer individuellt betonad medverkan från nämndemännens sida föreslås

olika ändringar i rättegångsbalkens regler om nämndmedverkan i brottmål.

Förslaget innebär att den nuvarande ordningen med två olika nämndsam-

mansättningar avskaffas. I stället införs en enhetlig nämnd bestående av

fyra eller, i särskilt tidskrävande mål, fem nämndemän. Omröstningsreg-

lerna föreslås ändrade så att man når i princip samma resultat som om

nämndemännen haft individuell rösträtt. Vidare får nämndeman samma

möjlighet att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll som lag­

faren ledamot i rätten nu har.

Vid särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet skall tingsrätt lia

sådan sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu

förekommer i rådhusrätt. När det gäller sammansättningen i mål och ären­

den angående vårdnad eller umgängesrätt föreslås emellertid särskilda be­

stämmelser. Dessa innebär att underrätt vid slutlig prövning av bl. a. tvis-

tiga eller tveksamma frågor om vårdnad eller umgängesrätt skall hestå av

lagfaren domare och nämnd.

Vidare föreslås att enklare tvistemål i något vidgad omfattning skall kun­

na handläggas av ensamdomare. Den förenklade form av huvudförhandling

som enligt nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken får hållas inför en­

samdomare i omedelbart samband med förberedelse föreslås sålunda få an­

vändas även i fall då huvudförhandlingen hålls viss kortare tid efter det

förberedelsen avslutats.

När det gäller domstolsärenden föreslås att underrätterna vid sådan

handläggning som kräver mer än en domares medverkan skall ha den för

tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättningen, dvs. normalt tre

lagfarna domare. Undantag görs dock för tvistiga och tveksamma vårdnads-

ärenden, vilka i stället skall prövas under medverkan av nämnd. I en över­

gångsbestämmelse ges vidare möjlighet för de minsta underrätterna att

handlägga ärenden med lagfaren ordförande och nämnd i stället för jurist­

kollegium. Det föreslås också att enklare ärenden skall kunna prövas av en­

samdomare i större utsträckning än f. n.

För handläggning av mål angående fastighetsbildning m. m. föreslås att

fastighetsdomstolar inrättas. Som fastighetsdomstol skall i princip en un­

derrätt i varje län fungera. Domstolen skall bestå av fem ledamöter, varav

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

3

två lagfarna domare, en ledamot med teknisk sakkunskap och två nämnde­

män.

I propositionen föreläggs riksdagen vidare allmänna riktlinjer för den

framtida domkretsindelningen. Domkretsarna bör enligt dessa riktlinjer

helst göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre domare. Stora

möjligheter till undantag från denna princip skall dock finnas. Det för­

ordas vidare att domkretsarna liksom f. n. byggs upp med kommuner som

minsta enheter. I detta avseende föreslås en anpassning till de större kom­

muner som enligt vad som planeras skall bildas av kommunblocken. Av­

sikten är också att det skall åstadkommas bättre överensstämmelse mel­

lan gränserna för domkretsarna och för andra indelningar, såsom åklagar-

och polisdistrikten. Den nya domkretsindelningen avses bli genomförd suc­

cessivt och i huvudsak vara slutförd år 1975. Det förutses emellertid att änd­

ringarna i domkretsindelningen i några fall kommer att ta längre tid att

genomföra.

Frågan om de närmare villkoren och formerna för ett statligt övertagande

av lokalhållningen för underrätterna utreds särskilt inom justitiedeparte­

mentet. I avvaktan på det slutliga ställningstagandet i frågan föreslås nu

endast sådana ändringar som behövs för att den nuvarande ordningen skall

kunna bestå när tingsrätter införs.

Flertalet lagförslag som läggs fram i propositionen föreslås träda i kraft

den 1 januari 1971 med befogenhet dock för Kungl. Maj :t att förordna om

tidigare ikraftträdande. Lagen om fastighetsdomstol skall enligt förslaget

träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § rättegångsbalken skall upp­

höra att gälla, dels att 1 kap., 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§, 6

kap. 3 §, 10 kap. 9 och 17 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §, 29 kap.

3 §, 39 kap. 4 §, 42 kap. 20 §, 43 kap. 11 §,46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och

51 kap. 15 § samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

1 KAP.

Om allmän underrätt

1

§•

Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första

domstol.

Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förord­

nar Konungen.

2

§•

I tingsrätt skola finnas lagman och rådmän. De skola vara lagfarna.

Tingsrätt må vara delad i avdelningar.

Vid tingsrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å be­

stämda tider.

3

§■

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra

lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en

lagfaren domare och nämnd.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å

stället,

vid sådan huvudförhandling

i

tvistemål, som hålles i förenklad form,

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och It §§ se 1966:249, av 1 kap. 5 och 12 §§ och 29 kap. 3 § se

1964:166, av 1 kap. 10, 13 och 17 §§ och 4 kap. 2 § se 1964:646, av 1 kap. 15 § och 4 kap. 6 §

se 1963:149, av 2 kap. 2 § se 1965:585, av 2 kap. 3 § se 1952: 775, av 4 kap. 5 § se 1954:234, av

10 kap. 17 § se 1968:348, av 17 kap. 9 § se 1954:432, av 29 kap. 6 § se 1958:8, av 43 kap. 11 §,

46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § se 1956:587.

o

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

⁴ §•

I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som hovrätten efter

tingsrättens hörande bestämmer.

I nämnd skola sitta fyra nämndemän. I mål, vari huvudförhandlingen kan

beräknas taga mer än två dagar i anspråk, må dock fem sitta i nämnden.

Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rät­

ten domför med tre i nämnden.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd

med dem.

o §.

För tingsrätt skall vara tingsställe å den eller de orter, som Konungen be­

stämmer.

6 §•

Tingsrätt skall för huvudförhandling årligen å bestämda tider hålla all­

männa ting å tingsställe. Allmänt ting skall med undantag för tiden under

tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet hos

tingsrätten eller andra omständigheter. Har tingsrätten flera tingsställen,

fördelas tingen mellan dem.

Hovrätten bestämmer efter tingsrättens hörande när och å vilket tings­

ställe allmänt ting skall hållas.

7 §•

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger tings­

rätten för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde.

För annan handläggning än huvudförhandling skall tingsrätten hålla sam­

manträde så ofta arbetet kräver det.

Tingsrätten bestämmer tid och ställe för sammanträde enligt denna pa­

ragraf.

8

§•

Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål

gäller vad därom är stadgat.

9 §■

Till huvudförhandling å samma dag må ej utan synnerliga skäl utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den på­

börjats, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i

följd. Om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i vec­

kan eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i vec­

kan.

10

§.

Närmare bestämmelser om tingsrätts organisation, allmänna ting och

verksamhet i övrigt samt förvaltning meddelas av Konungen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen Igdelse)

2 KAP.

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar el­

ler enskilt anspråk på grund av äm­

betsbrott, som avses i 20 kap. 1—4

§§ brottsbalken, av domare i hä­

radsrätt, rådhusrätt, ägodelnings-

rätt, expropriationsdomstol, vatten­

domstol eller krigsrätt eller av kon­

kursdomare, inskrivningsdomare el­

ler äg o delnings domare.

Hovrätt är-----------------------------------

Hovrätt tillkommer att som förs­

ta domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—

4 §§ brottsbalken, av domare i all­

män underrätt, expropriationsdom­

stol, vattendomstol eller krigsrätt el­

ler av konkursdomare eller inskriv­

ningsdomare.

------ i lag.

3 §■

I hovrätt skola finnas president, I hovrätt skola finnas hovrätts-

en eller flera lagmän samt hovrätts-

president, en eller flera hovrättslag-

råd. De skola vara lagfarna.

män samt hovrättsråd. De skola va­

ra lagfarna.

Hovrätt skall----------------------------------------- vice ordförande.

Vid hovrätt----------------------------------------- bestämda tider. 4

4 KAP.

President och lagman i hovrätt,

hovrättsråd, häradshövding, tings-

domare, borgmästare och rådman

utnämnas av Konungen. Revisions­

sekreterare utnämnes eller förord­

nas av Konungen.

Domare, som avses i 1 kap. 2 §

eller 2 kap. 3 §, utnämnes av Ko­

nungen. Revisionssekreterare ut­

nämnes eller förordnas av Konung­

en.

Nämndeman utses genom val.

Hör till tingslag mer än en kom­

mun, fördelar rätten antalet nämn­

demän mellan kommunerna i för­

hållande till deras folkmängd; var­

je kommun skall dock utse minst

en nämndeman.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kom­

mun, fördelar rätten antalet nämnde­

män mellan kommunerna i förhål­

lande till deras folkmängd; varje

kommun skall dock utse minst en

nämndeman.

Val förrättas--------

kommunens fullmäktige.

Då nämndeman skall väljas, an-

komme i domsaga på häradshöv­

dingen och i stad med rådhusrätt på

rätten att göra anmälan därom till

den som har att föranstalta om va­

let.

Då nämndeman skall väljas, skall

rätten göra anmälan därom till den

som har att föranstalta om valet.

Kungl. Maj.ts proposition nr bi år 1969

6

Valbar till nämndeman är man el­

ler kvinna, som inom kommunen

äger rösträtt vid val av fullmäktige

och där har sitt hemvist samt fyllt

tjugofem men ej sjuttio år, dock ej

den som är i konkurstillstånd. Lag­

faren domare, befattningshavare vid

domstol, åklagare, polisman eller

advokat eller den som eljest har till

yrke att föra andras talan inför rät­

ta må ej vara nämndeman.

Ej må--------------- - —----------------- —

(Nuvarande lydelse)

§•

Valbar till nämndeman är myn­

dig svensk medborgare, som är man­

talsskriven och boende inom kom­

munen samt ej fyllt sjuttio år. Lag­

faren domare, befattningshavare vid

domstol, åklagare, polisman eller ad­

vokat eller den som eljest har till

yrke att föra andras talan inför rätta

må ej vara nämndeman.

(Föreslagen lydelse)

år.

6 KAP.

3 §•

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt--------------------- särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yp- 8. skiljaktiga meningar, som yp­

pas vid omröstning inom rätten; pas vid omröstning inom rätten.

nämndemans skiljaktiga mening an­

tecknas, allenast om nämnden en­

sam bestämt utgången.

10 KAP.

9

Tvist om arv--------------- - —-----------

Tvist om bodelning----------------------

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms rådhusrätt.

------ i allmänhet.

----------- sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms tingsrätt.

17

Ej vare —-----------------------------------

3. tvist, som enligt lag må upp­

tagas allenast av rådhusrätt eller i

dess ställe viss häradsrätt, om tvis­

ten väckes vid annan domstol;

4. hyrestvist eller — --------------------

Ej heller--------------- ---- ----------------

Yrkande om---------- ---------------------

sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upp­

tagas allenast av vissa särskilda

tingsrätter, om tvisten väckes vid

annan domstol;

------- av domstol.

-13 §.

samma fordran.

8

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 KAP.

1 §■

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Yppas vid-------------------------------------

/ häradsrätt säge ordföranden

först sin mening och inhämte där­

efter nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt skall den yngste i rät­

ten först yttra sig och sedan var ef­

ter annan, såsom de hava säte i rät­

ten. Har målet beretts av viss leda­

mot, säge han först sin mening.

Envar angive--------------- ----------------

3

Yppas i häradsrätt annan mening

än ordförandens och äro alla i

nämnden ense om skälen och slutet

eller förena sig, då i nämnden äro

flera än sju, minst sju därom, gälle

nämndens mening; i annat fall gälle

ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt gälle den mening, som

omfattats av mer än hälften av rät­

tens ledamöter; har någon mening

erhållit hälften av rösterna och är

bland dem ordförandens, gälle den

meningen.

Om omröstning--------------------------

omröstning ske.

Vid omröstning skall den yngste

i rätten först yttra sig och sedan var

efter annan, såsom de hava säte i

rätten. Har målet beretts av viss le­

damot, säge han först sin mening.

sin mening.

§•

Vid omröstning gälle den mening,

som omfattats av mer än hälften av

rättens ledamöter; har någon me­

ning erhållit hälften av rösterna och

är bland dem ordförandens, gälle

den meningen.

-------------- 7 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt

eller överrätt flera än två meningar,

utan att någon enligt 3 § skall gälla,

och är fråga om penningar eller an­

nat, som utgör viss myckenhet, sko­

la rösterna för den större mycken­

heten sammanläggas med rösterna

för närmast mindre och, om det er­

fordras, sammanläggningen fortsät­

tas efter samma grund, till dess nå­

gon mening skall gälla; i annat fall

gälle den mening, för vilken röster­

na äro flera än för annan, eller, om

för flera meningar rösterna äro lika

många, den som biträtts av den

främste bland dem som röstat för

någon av dessa meningar.

§•

Yppas vid omröstning flera än två

meningar, utan att någon enligt 3 §

skall gälla, och är fråga om pen­

ningar eller annat, som utgör viss

myckenhet, skola rösterna för den

större myckenheten sammanläggas

med rösterna för närmast mindre

och, om det erfordras, sammanlägg­

ningen fortsättas efter samma

grund, till dess någon mening skall

gälla; i annat fall gälle den mening,

för vilken rösterna äro flera än för

annan, eller, om för flera meningar

rösterna äro lika många, den som

biträtts av den främste bland dem

som röstat för någon av dessa me­

ningar.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

17 KAP.

9 §•

Innan dom beslutas, skall över- Innan dom beslutas, skall över­

läggning hållas. Har nämnd säte i läggning hållas.

rätten, framställe ordföranden sa­

ken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling----------- domens meddelande.

Vad nu----------- muntlig förberedelse.

Avgöres eljest----------------till parterna.

Avkunnande av----------- av fullfölj dshänvisning.

29 KAP.

Yppas, då nämnd har säte i rät­

ten, annan mening än ordförandens

och äro alla i nämnden ense om skä­

len och slutet eller förena sig, då i

nämnden äro flera än sju, minst sju

därom, gälle nämndens mening; i

annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning,----------- dem ordförandens.

Om omröstning —- — ------------------------ — 7 §. 6

Yppas, då nämnd har säte i rät­

ten, annan mening än ordförandens

och förena sig minst tre eller, då i

nämnden äro fem, minst fyra nämn­

demän om skälen och slutet, gälle

nämndens mening; i annat fall gälle

ordförandens.

6 §•

Beträffande omröstning i fråga,

som hör till rättegången och ej av­

ser ansvar eller som rör enskilt an­

språk, så ock i fråga enligt 5 § eller

om rättegångskostnad, gälle vad i 16

kap. är stadgat; angående häktning

eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,

äge dock vad i detta kapitel före-

skrives om omröstning i fråga om

ansvar motsvarande tillämpning. Fö­

res i brottmål talan om enskilt an­

språk vare rättens avgörande i an­

svarsfrågan bindande vid prövning­

en av det enskilda anspråket. Har

nämnd säte i rätten, skall även vid

tillämpning av reglerna i 16 kap.

städse gälla vad i 3 § första stycket

i detta kapitel är stadgat.

Beträffande omröstning i fråga,

som hör till rättegången och ej av­

ser ansvar eller som rör enskilt an­

språk, så ock i fråga enligt 5 § eller

om rättegångskostnad, gälle vad i 16

kap. är stadgat; angående häktning

eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,

äge dock vad i detta kapitel före-

skrives om omröstning i fråga om

ansvar motsvarande tillämpning. Fö­

res i brottmål talan om enskilt an­

språk vare rättens avgörande i an­

svarsfrågan bindande vid prövning­

en av det enskilda anspråket. Har

nämnd säte i rätten, skall även vid

tillämpning av reglerna i 16 kap.

gälla vad i 1 § andra stycket och 3 §

första stycket i detta kapitel är stad­

gat.

1| Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr fri

10

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

39 KAP.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

4

Kostnaden för syn skall, om sa­

ken är sådan, att förlikning därom

är tillåten, eller fråga är om ansvar

för brott, som ej hör under allmänt

åtal, utgivas av parterna en för båda

och båda för en eller, om synens hål­

lande påkallats blott av ena parten,

av den parten ensam. I annat fall

skall kostnaden utgå av allmänna

medel.

Part, som enligt vad nu nämnts

har att utgiva kostnaden för syn, va­

re skyldig att erlägga förskott å er­

sättningen med belopp, som bestäm­

mes av rätten.

Kostnaden för syn skall, utom i

fall som avses i 41 kap., gäldas av

statsverket.

42 KAP.

20

Så snart----------- ---------- — — ------- ej

Huvudförhandlingen må, om hin­

der däremot icke möter enligt 43

kap. 2 § och tillika parterna sam­

tycka därtill eller saken finnes up­

penbar, hållas i omedelbart sam­

band med förberedelsen.

avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hin­

der däremot icke möter enligt 43

kap. 2 § och tillika parterna sam­

tycka därtill, hållas i förenklad

form. Sådan huvudförhandling må

äga rum i omedelbart samband med

förberedelsen eller, under förutsätt­

ning att samma domare sitter i rät­

ten, inom femton dagar från den dag

då den muntliga förberedelsen av­

slutades. Oavsett om parterna sam­

tycka, må huvudförhandling i för­

enklad form hållas i omedelbart sam­

band med förberedelsen, om saken

finnes uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad

form skall vad som förekommit un­

der det sammanträde då den munt­

liga förberedelsen avslutades anses

hava förekommit även vid huvudför­

handlingen utan att det behöver upp­

repas vid denna.

43 KAP.

11

§•

Huvudförhandlingen skall, utan Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranledas annat avbrott än som må föranledas

av bestämmelserna i 1 kap. i5 § av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

11

första stycket, såvitt möjligt fortgå i

ett sammanhang till dess målet är

färdigt till avgörande. Påbörjad hu­

vudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten el­

jest finner det oundgängligen erfor­

derligt. Uppskjutes huvudförhand­

lingen, skall den återupptagas, så

snart lämpligen kan ske.

Överstiger, då målet efter ett el­

ler flera uppskov återupptages, den

sammanlagda tid varunder uppskov

ägt rum ej femton dagar, må hu­

vudförhandlingen fortsättas. I annat

fall skall ny huvudförhandling hål­

las, om ej i mål av sådan omfatt­

ning att huvudförhandlingen beräk­

nas kräva minst fyra veckor rätten

med hänsyn till utredningens be­

skaffenhet eller annan särskild om­

ständighet finner synnerliga skäl att

i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

(Nuvarande lydelse)

Till uppskjuten

vitt möjligt fortgå i ett sammanhang

till dess målet är färdigt till avgö­

rande. Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas, med mindre för­

handlingen ägt rum enligt 3 § första

stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl anförts eller

kännedom vunnits om nytt viktigt

bevis eller rätten eljest finner det

oundgängligen erforderligt. Uppskju­

tes huvudförhandlingen, skall den

återupptagas, så snart lämpligen kan

ske.

Överstiger, då målet efter ett el­

ler flera uppskov återupptages, den

sammanlagda tid varunder uppskov

ägt rum ej femton dagar, må huvud­

förhandlingen fortsättas. I annat

fall skall ny huvudförhandling hål­

las, om ej i mål av sådan omfatt­

ning att huvudförhandlingen beräk­

nas kräva minst fyra veckor rätten

med hänsyn till utredningens be­

skaffenhet eller annan särskild om­

ständighet finner synnerliga skäl att

i stället fortsatt huvudförhandling

hålles. Uppskjutes huvudförhand­

ling som hålles i förenklad form,

skall hållas ny huvudförhandling

utan tillämpning av 42 kap. 20 §

andra stycket.

hans utevaro.

(Föreslagen lydelse)

46 KAP.

11

Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranle­

das av bestämmelserna i 1 kap. 15 §

första stycket, såvitt möjligt fortgå i

ett sammanhang till dess målet är

färdigt till avgörande. Påbörjad hu­

vudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten el­

jest finner det oundgängligen erfor-

Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranledas

av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, så­

vitt möjligt fortgå i ett sammanhang

till dess målet är färdigt till avgö­

rande. Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas, med mindre för­

handlingen ägt rum enligt 3 § första

stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl anförts eller

kännedom vunnits om nytt viktigt

bevis eller rätten eljest finner det

oundgängligen erforderligt. Upp-

12

K ^uikj I. Maj:ts proposition nr M år 1969

derligt. Uppskjutes huvudförhand­

lingen, skall den återupptagas, så

snart lämpligen kan ske. Är den till­

talade häktad, skall förhandlingen

återupptagas inom en vecka från da­

gen för föregående förhandlings av­

slutande eller, då han häktats där­

efter, från dagen för hans häktande,

om ej på grund av särskilda om­

ständigheter längre uppskov är nöd­

vändigt.

(Nuvarande lydelse)

skjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpli­

gen kan ske. Är den tilltalade häk­

tad, skall förhandlingen återuppta­

gas inom en vecka från dagen för

föregående förhandlings avslutande

eller, då han häktats därefter, från

dagen för hans häktande, om ej på

grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt.

(Föreslagen lydelse)

Överstiger, då----------- huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten-------------------------------------§ sägs.

50 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stad­

gat motsvarande tillämpning; om

kallelse till uppskjuten huvudför­

handling och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 9 § samt 43 kap. 1—6

och 10—13 §§ är stadgat motsva­

rande tillämpning; om kallelse till

uppskjuten huvudförhandling och

föreläggande för part gälle dock 14

§ i detta kapitel.

51 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§

är stadgat motsvarande tillämpning;

om kallelse till uppskjuten huvud­

förhandling och föreläggande för

part gälle dock 14 § i detta kapi­

tel.

Då mål-------------------- kapitel stadgas. 1 2 3

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1—5,

7, 9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat mot­

svarande tillämpning; om kallelse

till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part gälle dock

14 § i detta kapitel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock

förordna att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidiga­

re tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa under­

rätter.

2. Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt

vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre be­

stämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

3. Vad som i eller med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket första punkten

och tredje stycket i deras äldre lydelse föreskrives om indelning i tingslag

skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår frågor rörande tingshusbyggnads­

skyldighet, som åvilar tingslag, och därmed sammanhängande åligganden

och rättigheter.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

13

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya

lydelse får i de tingsrätter Konungen bestämmer tills vidare finnas endast

lagman eller endast lagman och en rådman.

5. Vad som föreskrives i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall

äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.

6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän

för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens full­

mäktige gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämn-

demansplatser som belöper på kommunen. I annat fall minskas antalet allt­

eftersom nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut om nyval

får talan ej föras.

7. Förekommer i lag eller annan författning

a) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stäl­

let gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmel­

se avseende rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för råd­

husrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshus­

byggnadsskyldighet och därmed sammanhängande åligganden och rättighe­

ter skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,

c) bestämmelse som innebär att viss åtgärd skall vidtagas hos eller av

häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domha-

vanden och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället

gälla tingsrätt,

d) bestämmelse som innehåller uttrycket »på landet» eller liknande be­

stämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen

avse område som, innan tingsrätt införes, hör till häradsrätts domkrets,

e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller innehåller liknande

bestämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestäm­

melsen avse stad som, innan tingsrätt införes, utgör rådhusrätts domkrets.

8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller

avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,

skall den nya bestämmelsen i stället tillämpas.

9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna

om avsteg från 7 d och e.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804)

om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 december 1946 om införande

av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22

Bestämmelserna i nya rättegångs­

balken om fullföljd av talan mot un­

derrätts beslut i rättegång skola äga

motsvarande tillämpning beträffan­

de talan mot underrätts beslut i frå­

ga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §

eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot

hovrättens beslut må talan ej föras.

§•

Bestämmelserna i nya rättegångs­

balken om fullföljd av talan mot un­

derrätts beslut i rättegång skola äga

motsvarande tillämpning beträffan­

de talan mot underrätts beslut i frå­

ga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §

eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot

hovrättens beslut i sådan fråga eller

i fråga som avses i 1 kap. 4 § första

stycket eller 6 § andra stycket sam­

ma balk må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

viss eller vissa underrätter. 3

3) Förslag

till

Lag

om fastighetsdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

I varje län skall finnas en fastighetsdomstol. Konungen kan dock före­

skriva att annat område än län skall utgöra domkrets för fastighetsdomstol.

Den allmänna underrätt som Konungen bestämmer skall vara fastighets­

domstol.

Fastighetsdomstol upptager de mål och ärenden som anges i särskild lag

eller författning.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

15

2

§•

Om fastighetsdomstol och rättegången i mål eller ärende vid sådan dom­

stol gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i

den mån ej annat följer av denna lag eller annan författning.

Fastighetsdomstols sammansättning

3 §•

Fastighetsdomstol består av ordförande samt fyra andra ledamöter, var­

av två nämndemän.

Ordföranden utses bland de lagfarna domarna i den allmänna underrät­

ten. Av domstolens övriga ledamöter skall en vara lagfaren domare i under­

rätten eller i annan underrätt eller i vattendomstol samt en ha teknisk ut­

bildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.

Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts

förhållanden.

4 §•

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handlägg­

ning som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället är fastighetsdom­

stol domför utan nämndemännen.

Åtgärd som avser endast måls beredande får i den omfattning Konungen

bestämmer vidtagas av lagfaren eller teknisk ledamot i fastighetsdomstolen

eller av tjänsteman vid underrätten.

5 §•

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, utser ordföranden

samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i fastighetsdomstol.

6

§•

Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val för sex år. Konungen

eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer för varje domsaga

inom fastighetsdomstols domkrets det antal nämndemän som skall utses.

Nämndeman skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han

utses. Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återståen­

de del av samma tid. 7

7 §•

Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas i kommun, som ensam

bildar domsaga, av kommunens fullmäktige samt i annat fall inför under­

rätt av valmän som utses av fullmäktige i varje kommun inom domsagan.

Bestämmelserna i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) om ersätt­

ning till fullmäktig äger motsvarande tillämpning.

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer det an­

tal valmän jämte suppleanter för dem som skall utses.

Klagan över valet föres genom besvär hos hovrätten. Mot hovrättens be­

slut får talan ej föras.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 4i år 1969

8 §.

Nämndeman tjänstgör efter kallelse av fastighetsdomstolens ordförande.

Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den domsaga

till vilken målet närmast har anknytning.

Bestämmelser om förfarandet

9 §•

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan ordföranden uppdraga

åt en eller flera ledamöter av fastighetsdomstolen att verkställa undersök-

ning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för

sådan undersökning, om ej undersökningen sker endast som förberedande

åtgärd för syn på stället.

10

§.

Huvudförhandling hålles vid syn på stället eller, om syn ej behövs, på

plats som bestämmes med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader

uppstår.

11

§•

Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller annan ledamot

kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts i målet. För ut­

redning i fråga av teknisk beskaffenhet får part åberopa ingiven skrift.

Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll.

Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick vari

det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som

vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen ej deltagit i den tidigare

handläggningen, skall dock målet företagas till ny huvudförhandling. I den

mån det i sådant fall kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som upptagits vid

tidigare sammanträde ej upptagas på nytt.

12

§.

Yppas vid överläggning skiljaktiga meningar, tillämpas rättegångsbalkens

regler om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid om­

röstning skall först ordföranden säga sin mening, därefter den andre lag-

farne ledamoten, så den tekniske ledamoten och sist nämndemännen.

Övriga bestämmelser

13 §.

Fastighetsdomstol får för sina sammanträden förfoga över behövliga lo­

kaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som ej är upptagen för

sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal. Uppkommer

särskilda kostnader, ersättes de av statsverket.

14 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­

en.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Vad som i lagen föreskrives beträffande domsaga äger motsvarande till-

lämpning på rådhusrätts domkrets.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1969

17

4) Förslag

till

Lag

om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni

1965 (nr 274)

Härigenom förordnas, att 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestäm­

melser som Konungen meddelar. In­

nehavare av ordinarie domartjänst

är dock skyldig att utöva endast jäm­

ställd eller högre domartjänst vid

den domstol han tillhör.

I den

§•

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestäm­

melser som Konungen meddelar.

Innehavare av ordinarie domar­

tjänst är icke skyldig att utöva an­

nan statlig tjänst än jämställd eller

högre domartjänst vid den domstol

han tillhör. Annan ordinarie under-

rättsdomare än lagman är dock skyl­

dig att dessutom tjänstgöra som le­

damot i annan underrätt inom sam­

ma hovrättsområde vid handlägg­

ning för vilken kräves flera lagfarna

domare än en. Sådan tjänstgörings­

skyldighet åligger också ordinarie

vattenrättsdomare. Ordinarie vatten-

rättsingenjör är skyldig att tjänst­

göra som teknisk ledamot i fastig­

hetsdomstol.

skäl föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

domare i viss underrätt eller vattendomstol. I sådant fall skall det undan­

tag som enligt 11 § andra stycket andra punkten gäller i fråga om lagman

avse även häradshövding och borgmästare.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa

bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 november 1964 med vissa be­

stämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för råd­

husrätterna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Stad med rådhusrätt skall efter

den tidpunkt som angives i 1 § allt­

jämt hålla erforderliga lokaler för

rådhusrättens behov jämte möbler

och andra dylika inventarier samt

svara för uppvärmning, belysning

och städning av lokalerna.

Vadi

(Föreslagen lydelse)

§•

Stad med rådhusrätt skall efter

den tidpunkt som angives i 1 § allt­

jämt hålla erforderliga lokaler för

rättens behov jämte möbler och and­

ra dylika inventarier samt svara för

uppvärmning, belysning och städning

av lokalerna. Nämnda skyldighet be­

står även sedan stadens rådhusrätt

ersatts av tingsrätt.

motsvarande tillämpning.

Om stad, som avses i första styc­

ket, i judiciellt avseende samman­

lägges med annan domkrets eller del

därav, skall staden vid och efter

sammanläggningen anses som ett

tingslag, såvitt angår lokalhållnings-

skyldigheten och därmed samman­

hängande åligganden och rättighe­

ter. Bestämmelser om utdebitering

av tingshusmedel skola dock icke

äga tillämpning på staden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord­

na, att 3 § i dess nya lydelse skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

viss stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

19

6) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa

bestämmelser angående stads förenande med domsaga

Härigenom förordnas, att lagen den 20 november 1964 med vissa bestäm­

melser angående stads förenande med domsaga slcall upphöra att gälla vid

utgången av år 1970.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

7) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om 20 kap. föräldrabalken1, dels att nuva­

rande 36—40 §§ skall betecknas 38—42 §§, dels att den nya 42 § skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas två

nya paragrafer, 36 och 37 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 KAP.

36 §.

Om rätten vid förberedande hand­

läggning i mål eller ärende som rör

vårdnad eller umgängesrätt finner

att sådan fråga är tvistig eller att det

eljest ej är uppenbart hur den skall

avgöras, skall rätten vid slutlig pröv­

ning av frågan bestå av eu lagfaren

domare och nämnd. Föreligger där­

vid annan fråga i målet eller ärendet

till prövning, skall rätten även vid

denna hava nyss angiven samman­

sättning.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning när i ärende förekom­

mer fråga om

antagande av adoptivbarn som ej

fyllt tjugu år,

hävande av adoptivförhållande

som angår sådant barn,

förordnande av förmyndare, i fall

då den förordnade skall utöva vård­

naden om barn, eller

entledigande av förmyndare som

utövar vårdnad.

37 §.

Har nämnd säte i rätten, skola i

nämnden sitta nämndemän till det

antal som föreskrives i 1 kap. 4 §

andra stycket rättegångsbalken. I så­

dant fall skola vidare följande avvi­

kelser gälla från vad som eljest är

Senaste lydelse av 40 § se 1955:409.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

40 §.

Över hovrättens beslut i fråga som

avses i 39 § må klagan ej föras.

Samma lag vare med avseende å

ärende som först handlagts av över­

förmyndaren.

föreskrivet om överläggning och om­

röstning i tvistemål.

Ordföranden skall vid överlägg­

ningen framställa saken och vad lag

stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden

först säga sin mening och därefter

inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordföran­

dens och förena sig minst tre eller,

då i nämnden äro fem, minst fyra

nämndemän om skälen och slutet,

gäller nämndens mening. I annat fall

gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens av­

görande, svarar för detta envar

nämndeman, som med sin röst bi­

dragit därtill.

42 §.

Över hovrättens beslut i fråga som

avses i 41 § må klagan ej föras. Sam­

ma lag vare med avseende å ärende

som först handlagts av överförmyn­

daren.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock .förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid för­

ordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestäm­

melser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

8) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas i fråga om 15 kap. giftermålsbalken, dels att nu­

varande 29 och 30 §§ skall betecknas 30 respektive 31 §, dels att i kapitlet

skall införas en ny paragraf, 29 §, av nedan angiven lydelse.

15 KAP.

29 §.

Att nämnd skall medverka vid prövning av vissa frågor som avses i den­

na balk följer av 20 kap. 36 § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att den nya bestämmelsen skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förord­

nandet får begränsas till viss eller vissa underrätter. 9

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 20 december 1946 om hand­

läggning av domstolsärenden1 skall upphöra att gälla, dels att 6 § samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

Underrätt vare vid handläggning

av ärende domför, häradsrätt utan

nämnd och rådhusrätt med en lag­

faren domare.

Vid annan handläggning än i 3 el­

ler 4 § sägs skall dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning som i rätte­

gångsbalken är i allmänhet föreskri­

ven för domförhet vid huvudför-

1 Senaste lydelse av 6 § se 1968:343.

(Föreslagen lydelse)

§•

Underrätt är vid handläggning av

ärende domför med en lagfaren do­

mare, om ej annat följer av vad som

föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än i 3 el­

ler 4 § sägs skall rätten bestå av

minst tre och högst fyra lagfarna le­

damöter, om ärendet är tvistigt eller

om det angår

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

handling i tvistemål, om ärendet an­

går

1. adoption, vårdnaden om barn

eller samtycke till hävande av tjäns-

te- eller arbetsavtal som barn ingått,

barns släktnamn, medgivande till

äktenskap enligt 2 kap. 4 § gifter-

målsbalken eller till åtgärd beträf­

fande makars egendom enligt 5 kap.

14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk

eller förordnande angående sådan

egendoms förvaltning i andra fall;

2. förmynderskap eller godman­

skap enligt föräldrabalken, dock ej

fråga om förordnande eller entle­

digande av förmyndare eller god

man i annat fall än då ärendet är

tvistigt och ej heller fråga om in­

skrivning eller överflyttning av för­

mynderskap eller godmanskap eller

föreläggande, som avses i 14 kap. 10

§, 15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4

eller 10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt lagen om tes­

tamente eller lagen om boutredning

och arvskifte, dock ej fråga om av­

trädande av egendom till förvaltning

av boutredningsman eller förord­

nande av boutredningsman i annat

fall än då ärendet är tvistigt; 4 5 6 7 8

4. nedsättning av bolags aktieka­

pital eller grundfond, tillstånd till

vinstutdelning i bolag, skyldighet

för bolag eller förening att träda i

likvidation, förordnande eller entle­

digande av likvidator eller tillstånd

till försäljning av egendom under

likvidation eller till fusion;

5. förvaltning av stiftelse eller ut­

seende av huvudmän i sparbank;

6. förordnande eller entledigande

av god man eller annan för fullgö­

rande av särskilt uppdrag i andra

fall än ovan sagts och ärendet är

tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till försäljning av sam­

fälld egendom enligt lagen om sam­

äganderätt, underställning av del-

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1. samtycke till hävande av tjäns-

te- eller arbetsavtal som barn ingått,

medgivande till äktenskap enligt 2

kap. 4 § giftermålsbalken eller till

åtgärd beträffande makars egendom

enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §

nämnda balk eller förordnande an­

gående sådan egendoms förvaltning

i andra fall,

2. talan mot överförmyndares be­

slut,

3. nedsättning av bolags aktie­

kapital eller grundfond, tillstånd till

vinstutdelning i bolag, skyldighet för

bolag eller förening att träda i lik­

vidation, förordnande eller entledi­

gande av likvidator eller tillstånd till

försäljning av egendom under likvi­

dation eller till fusion,

4. .förvaltning av stiftelse,

5. underställning av delägares be­

slut eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god mans för-

24

Kimgl. Maj:ts proposition nr H år 1969

ägares beslut eller meddelande av

särskilda föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, föreskrifter jämlikt

24 § lagen om rätt till fiske angå­

ende nyttjande av samfällt fiske el­

ler intagande i rättens protokoll av

förening enligt lagen om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt

2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen hand-

ling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som av­

ses i andra stycket 2, 3, 6, 7, 9 eller

10 eller angår intagande i rättens

protokoll av förening varom under

8. förmäles, domför med tre i nämn­

den, dock ej då fråga är om till­

stånd till viss förvaltningsåtgärd el­

ler talan mot överförmyndares be­

slut.

(Nuvarande lydelse)

valtning enligt lagen om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed

jämförliga samfällda ägor och rättig­

heter, eller

(Föreslagen lydelse)

6. tillstånd till viss förvaltningsåt­

gärd i annat fall än som avses ovan.

Om särskild anledning föreligger,

får rätten även i annat fall än som

avses i andra stycket ha där före­

skriven sammansättning.

Om medverkan av nämnd i vissa

ärenden finnas bestämmelser i 20

kap. 36 och 37 §§ föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid­

punkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrät­

ter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmel­

ser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

Har underrätt mindre än tre ordinarie lagfarna domare, får rätten be­

träffande visst ärende förordna att handläggning, som enligt 6 § i dess nya

lydelse skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombe­

sörjas av en lagfaren domare och nämnd. I sådant fall äger 20 kap. 37 §

föräldrabalken motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

25

10) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom .förordnas, att 38 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

38 KAP.

Angående rättens sammansätt­

ning när den har att avgöra fråga,

som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §,

28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34

kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 §

eller 15 § såvitt angår tillämpning

av 10 § andra stycket, skall gälla

vad i rättegångsbalken är i allmän­

het föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling i brottmål. Det­

samma skall gälla i fråga om un­

danröjande av påföljd enligt 34 kap.

1 § 3, förverkande av villkorligt

medgiven frihet enligt 34 kap. 4 §

samt återintagning i anstalt eller an­

nan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Fråga om annan åtgärd enligt 34

kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 §

samt åtgärd eller behandling enligt

34 kap. 6 § må ej avgöras vid hä­

radsrätt utan nämnd eller i rådhus­

rätt av allenast en lagfaren domare.

Vid avgörande av fråga, som av­

ses i 27 kap. 5 § andra stycket eller

28 kap. 11 §, är häradsrätt domför

utan nämnd och rådhusrätt med en

lagfaren domare.

Nämnd skall deltaga vid under­

rätts avgörande av fråga, som avses

i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §,

30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra

stycket, 12 eller 13 § eller 15 § så­

vitt angår tillämpning av 10 § andra

stycket. Detsamma skall gälla i frå­

ga om undanröjande av påföljd en­

ligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av

villkorligt medgiven frihet eller an­

nan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd

enligt 34 kap. 5 §, åtgärd eller be­

handling enligt 34 kap. 6 § samt

återintagning i anstalt eller annan

åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Vid avgörande av fråga, som av­

ses i 27 kap. 5 § andra stycket eller

28 kap. 11 §, är underrätt domför

med en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock för­

ordna att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid

förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt

vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmel­

ser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

11) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 21 och 22 §§ lagen den 20 mars 1964 om verk­

ställighet av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

21

Underrätt är i mål enligt denna

lag domför med tre i nämnden. Fin­

nes i annat mål anstånd med verk­

ställighet av förvandlingsstraff böra

förklaras förverkat, må målet ej i

underrätt prövas och avgöras utan

nämnd.

§•

Nämnd skall deltaga vid under­

rätts avgörande av saken i mål en­

ligt denna lag utom i fall som avses

i 22 §. Detta gäller även när i annat

mål anstånd med verkställighet av

förvandlingsstraff finnes böra för­

klaras förverkat.

I mål------------------------ saken finnes.

Rättens avgörande----------- genom beslut.

I övrigt---------------------------- är stadgat.

22

Erlägges, sedan----------- sistnämnda

Beslut i fråga som avses i denna

paragraf meddelas, om den bötfällde

åtnjuter anstånd enligt 18 §, av den

domstol som förvandlat böterna och

eljest av kriminalvårdsstyrelsen. Be­

slutet länder omedelbart till efter­

rättelse.

paragrafer.

Beslut i fråga som avses i denna

paragraf meddelas, om den bötfäll­

de åtnjuter anstånd enligt 18 §, av

den domstol som förvandlat böterna

och eljest av kriminalvårdsstyrelsen.

Underrätt är vid prövningen domför

utan nämnd. Beslutet länder omedel­

bart till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord­

na att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid

förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil­

ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överlägg­

ning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre be­

stämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

27

12) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall

åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Göres ansökan om ersättning an-

norledes än i mål, vari ansvarsfrå­

gan handlägges, vare rätten vid ansö­

kans prövning och avgörande dom­

för i den sammansättning som gällt

för målet om ansvarsfrågan. Har rät­

ten icke tidigare handlagt mål om

ansvarsfrågan, gälle om rättens sam­

mansättning vad i allmänhet är fö­

reskrivet om domförhet vid huvud­

förhandling i brottmål. Rättens av­

görande sker genom beslut.

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Göres ansökan om ersättning an-

norledes än i mål, vari ansvarsfrå­

gan handlägges, vare rätten vid an­

sökans prövning och avgörande dom­

för i den sammansättning som gällt

för målet om ansvarsfrågan. Har rät­

ten icke tidigare handlagt mål om

ansvarsfrågan, skall nämnd deltaga

vid avgörande av saken. Rättens av­

görande sker genom beslut.

Denna lag Lräder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

alt de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid för­

ordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt vid

överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser

om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1958:13.

28

Kiingl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

13) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 51, 52, 64, 96 och 97 §§ militära rättegångsla­

gen den 30 juni 19481 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

51 §.

Avvisas ej-------------------- genom beslut.

Vid avgörandet skall underrätt be- Vid avgörandet skall i underrätt

stå av en lagfaren domare och nämnd deltaga,

nämnd; rätten vare domför med

tre i nämnden.

52 §.

Åklagare som----------- förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren----------------som yrkas.

Vad i 1 kap. 4 och 11 §§ rätte­

gångsbalken stadgas därom att un­

derrätt vid huvudförhandling i vissa

brottmål är domför med en lagfaren

domare äger ej tillämpning i mål

som avses i denna paragraf.

64

Mot beslut i ersättningsmål må ta­

lan föras av den ersättningsskyldige.

Å sådan talan skall vad i 8 kap. är

stadgat om klagan som endast avser

annat än arreststraff äga motsva­

rande tillämpning.

Kronans talan----------- av åklagaren.

Nämnd skall deltaga vid under­

rätts avgörande av saken.

Mot beslut i ersättningsmål må ta­

lan föras av den ersättningsskyldige.

Å sådan talan skall vad i 8 kap. är

stadgat om klagan som endast avser

annat än arreststraff äga motsvaran­

de tillämpning. Handlägges fråga om

ersättningsskyldighet utan samband

med ansvarsfråga, är rätten dock

domför med en lagfaren domare.

96 §.

Krigsrätt består----------- regementsofficers grad.

Inrättas krigsrätt----------- kaptens grad.

Krigsrätt är domför med krigsdo-

maren ensam i de fall, då rådhus­

rätt vid handläggning av militärt

mål är domför med en lagfaren do­

mare.

Krigsrätt är domför med krigsdo-

maren ensam i de fall, då tingsrätt

vid handläggning av militärt mål är

domför med en lagfaren domare.

1 Senaste lydelse av 51 § se 1958:15, av 52 § se 1959:105 och av 96 § se 1949:364.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

29

(Föreslagen lydelse)

Beträffande överläggning och om­

röstning i krigsrätt i militärt tviste­

mål äga 29 kap. 1 § andra stycket

och 3 § första stycket samt 30 kap.

7 § första stycket andra punkten

rättegångsbalken motsvarande till-

lämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord­

na att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid­

punkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil­

ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid över­

läggning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre

bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

97

Angående omröstning i krigsrätt

skall gälla vad som är stadgat för

häradsrätt.

(Nuvarande lydelse)

14) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Talan enligt-----------------

13 §.

sådan talan.

(Föreslagen lydelse)

Angående rättens sammansättning

när den har att avgöra fråga om för­

verkande av villkorligt anstånd skall

gälla vad som i rättegångsbalken är

i allmänhet föreskrivet om domför-

het vid huvudförhandling i brottmål.

Vid avgörande av fråga, som avses i

12 § andra stycket, är häradsrätt

domför utan nämnd och rådhusrätt

med en lagfaren domare.

Underrätt skall----------- genom beslut.

Rättegångskostnad, som----------- å statsverket.

Nämnd skall deltaga vid under­

rätts avgörande av fråga om förver­

kande av villkorligt anstånd. Vid av­

görande av fråga, som avses i 12 §

andra stycket, är rätten domför med

en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förord­

nandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil­

ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid över­

läggning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre

bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt

gälla.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

15) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 97 § 2 mom. vattenlagen1 skall upp­

höra att gälla, dels att 106 § samma kap. skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 KAP.

106 §.

Bestämmelserna i----------- behandling därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så Vattenöverdomstolen må, där så

finnes lämpligt, uppdraga åt vatten- finnes lämpligt, uppdraga åt vatten-

rättsråd att verkställa undersökning rättsråd att verkställa undersökning

å stället. Finnes önskvärt, att lagfa- å stället. Finnes önskvärt, att lagfa­

ren ledamot är närvarande vid un- ren ledamot är närvarande vid un­

dersökningen, äge vattenöverdomsto- dersökningen, äge vattenöverdomsto­

len förordna härom. I fråga om un- len förordna härom. I fråga om un­

dersökning, som nu sagts, skall vad i dersökning, som nu sagts, skall vad

45 § 2 mom. och 97 § 2 mom. stad- i 45 § 2 mom. stadgas äga motsva-

gas äga motsvarande tillämpning.

rande tillämpning.

Då på —------ ------------------------------- - fullföljt talan.

Med avseende----------------------- av statsverket.

I mål--------------------- fullföljt talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse av

It

kap. 97 § se 1961:548 och av 11 kap. 106 § se 1961:48.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

31

16) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord ålandet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om del­

ning av jord å landet1 skall upphöra att gälla den dag Konungen bestämmer.

17) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 § lagen den 8 juli 1904 om vissa in­

ternationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption2 skall erhålla ändrad lydelse

på

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

4 §•

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndig­

hetsförklaring av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten,

om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall

vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anord­

nats i enlighet med lagen i hans

hemland eller rätten meddelat dom,

så ock för samma tid förordna för­

myndare. I avseende å förordnande,

varom nu är sagt, skall vad i 20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 39 §

1 Senaste lydelse av 21 kap. 12 § se 1946:827.

2 Senaste lydelse av 5 kap. 4 § se 1949:384.

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndig­

hetsförklaring av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten,

om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall

vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anord­

nats i enlighet med lagen i hans hem­

land eller rätten meddelat dom, så

ock för samma tid förordna förmyn­

dare. I avseende å förordnande, var­

om nu är sagt, skall vad i 20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 4f §

32

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

föräldrabalken är stadgat äga mot- föräldrabalken är stadgat äga mot­

svarande tillämpning.

svarande tillämpning.

Är förmynderskap----------- omyndiges angelägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. I den mån Konungen för­

ordnar att lagen den 1969 (nr ) om ändring i föräldrabalken skall

gälla från tidigare tidpunkt, skall dock även förevarande lag gälla från den

tidpunkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

33

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

19 april 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S

träng

, L

ange

, K

ling

, J

ohansson

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

rig

N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman,

M^oberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om de allmänna un­

derrätternas organisation m. m. och anför.

1. Inledning

De allmänna domstolarna i vårt land utgörs av häradsrätter och rådhus­

rätter såsom första instans, s. k. underrätter, samt vidare hovrätter och

högsta domstolen. Ett utmärkande drag för det svenska domstolsväsendet är

att de allmänna domstolarnas kompetens är mycket vidsträckt. Specialpro­

cess vid särskilda domstolar förekommer bara inom snävt begränsade om­

råden.

Den nuvarande domstolsorganisationen har i sina huvuddrag bestått se­

dan lång tid tillbaka. Den stora processreform som genomfördes med 1942

års rättegångsbalk avsåg i huvudsak själva rättegångsförfarandet. I orga­

nisatoriska frågor begränsades reformen i princip till sådana åtgärder som

behövdes för att domstolarna skulle bli i stånd att bära upp det nya pro-

cessuella förfarandet. Frågan om en mer genomgripande omorganisation

sköts på framtiden.

Efter processreformen har företagits flera utredningar som har gällt dom­

stolsväsendet, varvid behandlats inte endast olika procedurfrågor utan ock­

så vissa sidor av domstolsväsendets organisatoriska utformning. Bland be-

tänkanden som har avgivits på detta område kan nämnas »Förslag till vissa

ändringar i rättegångsbalken» (SOU 1953:26), »Vidlyftiga rättegångar»

(SOU 1955: 10), »Rådhusrätts sammansättning i brottmål» (SOU 1956: 28),

»Domartjänster i häradsrätt och hovrätt» (SOU 1956:52), »Häradsrätts

sammansättning i brottmål» (SOU 1958: 9), »Domarbanan» (SOU 1959: 17),

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

34

»Omreglering av hovrätternas domkretsar» (SOU 1959: 27), »Underrätterna»

(SOU 1961:6) och »Nedre justitierevisionens arbetsorganisation» (SOU

1962:20).

På grundval av det arbete som har utförts inom dessa utredningar har

kunnat genomföras vissa partiella reformer beträffande domstolsorganisa­

tionen och självfallet också beträffande rättegångsordningen. Flera av de

förslag som har lagts fram av utredningarna har emellertid haft sådant

samband med större problem på domstolsväsendets område, att de har an­

setts inte lämpligen kunna prövas fristående. Bland sådana frågor vill jag

— med tanke på vad jag kommer att behandla i det följande — särskilt

nämna det förslag, som stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6 lade fram

i fråga om nämndens sammansättning och ställning.

Redan vid genomförandet av processreformen framstod det klart, att en

mera ingående prövning av domstolsorganisationen borde ske, sedan när­

mare erfarenheter hade vunnits beträffande den nya rättegångsordningen.

Den snabba utveckling som därefter har ägt rum i vårt samhälle har ytter­

ligare framhävt behovet av reformer i vissa grundläggande avseenden be­

träffande domstolsorganisationen. Det har ansetts svårt att genom partiella

reformer komma till rätta med alla hithörande problem. För att få en sam­

lad och allsidig bedömning av frågorna på detta område gav Kungl. Maj :t

år 1963 de sakkunniga som tidigare hade tillkallats för att se över under­

rätternas domkretsindelning i uppdrag att verkställa en allmän översyn av

domstolsorganisationen i dess helhet. De sakkunniga antog i samband här­

med benämningen domstolskommittén. Bland de utredningsuppgifter som

anförtroddes kommittén och som gällde underrätterna kan nämnas frågor­

na om rådhusrätternas förstatligande, om införande av alltigenom enhetliga

domförhetsregler, om ett processinstitut som alternativ till skiljemannaför-

farandet och om domkretsindelningen. Även frågor rörande domstolarnas

inre organisation hänvisades till utredningen. Som en allmän målsättning

för dennas arbete angavs i direktiven, att underrätternas ställning och funk­

tion inom domstolsväsendet borde stärkas ytterligare och att underrättsor-

ganisationen borde vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i

hela landet.

I direktiven för domstolskommittén nämndes vidare betydelsen för dom­

kretsindelningen av det arbete som bedrevs för att åstadkomma större pri­

märkommunala enheter. I den delen har Kungl. Maj :t sedermera — åren

1963 och 1964 — fastställt planer, avsedda att läggas till grund för en ny

indelning av länen i kommuner (SFS 1964: 162). I besluten fördes nuvaran­

de kommuner eller delar därav samman till s. k. kommunblock. Samman­

slagningar av kommuner i enlighet med dessa planer har redan ägt rum i

flera fall och kan väntas ske i ökad omfattning under de närmaste åren.

I sitt första betänkande, »Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:

56), behandlade domstolskommittén — förutom frågor som var förknippade

Kungl. Maj :ts proposition nr

44

år 1969

35

med huvudmannaskapet för rådhusrätterna — även vissa andra spörsmål

som rörde underrättsorganisationen i dess helhet. Bl. a. föreslogs att vis­

sa principer för domförheten i underrätt och för domkretsindelningen

skulle fastläggas. Vidare föreslog kommittén, att staten skulle utfästa sig

att framdeles överta ansvaret för lokalhållningen för samtliga underrätter.

Vid 1964 års riksdag beslöts att staten skulle överta huvudmannaskapet

för rådhusrätterna den 1 januari 1965. I propositionen angående denna re­

form (prop. 1964: 156) intogs den ståndpunkten att de organisatoriska för­

ändringarna i dåvarande läge borde begränsas till sådana åtgärder som hade

omedelbart samband med övertagandet av rådhusrätterna. I enlighet här­

med lämnades de förut särskilt omnämnda frågorna tills vidare oprövade.

Sedermera har domstolskommittén lagt fram ytterligare ett betänkande,

»Ny domkretsindelning för underrätterna» (SOU 1967: 4). I detta har kom­

mittén redovisat ytterligare allmänna överväganden beträffande domkrets­

indelningen i en enhetlig underrättsorganisation. Med dessa som utgångs­

punkt har utformats ett detaljerat förslag till sådan indelning, avsett att

genomföras successivt under en längre tidsperiod.

Som framgår av den redogörelse jag nu har lämnat har genom olika be-

tänkanden och åtföljande remissbehandling samlats ett omfattande mate­

rial i de frågor som aktualiseras inför en reform av underrättsorganisatio­

nen. Härigenom har skapats underlag för bedömning av vissa frågor som är

grundläggande vid en sådan reform. Jag åsyftar därvid huvudsakligen prin­

ciperna för domkretsindelningen, domförhetsreglerna för underrätterna och

sådana ändringar i övrigt som behövs för att underrättsorganisationen skall

bli likformig. Starka skäl talar för att de nämnda frågorna nu tas upp till

prövning. Framför allt påkallas detta av den tidigare omtalade kommunin-

delningsreformen, som nu är under genomförande. Ombildningen av kom­

munblocken till kommuner genom sammanläggning av de bestående enhe­

terna kommer att nödvändiggöra omfattande ändringar i den judiciella in­

delningen. Det torde bli så, att de flesta av de nuvarande domkretsarna

kommer att behöva jämkas på grund av den indelning i nya kommuner som

kommer att genomföras. Innan ändringar i domkretsindelningen vidtas i

större skala, bör självfallet vissa riktlinjer fastläggas, enligt vilka ändring­

arna bör genomföras. Frågan om en ändamålsenlig domkretsindelning kan

emellertid inte ses fristående från andra grundläggande spörsmål beträffan­

de underrätterna. Bl. a. föreligger ett samband mellan principerna för dom­

kretsindelningen och domförhetsreglerna för underrätterna, vilket motive­

rar att även dessa nu prövas. Om kvarstående skillnader i fråga om sam­

mansättningen av häradsrätter och rådhusrätter undanröjs, blir det vidare

möjligt att ta steget fullt ut och införa en alltigenom enhetlig underrätts­

organisation.

I avvaktan på att återstående olikheter mellan häradsrätter och rådhus^

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

36

rätter avlägsnas har domstolskommittén lagt fram förslag till provisorisk

lagstiftning som syftar till att rådhusrätts domkrets, när så behövs på grund

av kommunindelningsändring, skall kunna vidgas att omfatta även annat

område än stad. Om enhetliga underrätter skapas, bortfaller emellertid be­

hovet av ett sådant provisorium.

En annan fråga som i hög grad berör underrättsorganisationen har aktua­

liserats genom det pågående reformarbetet på fastighetsbildningslagstift-

ningens område. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag beslutat inhämta lag­

rådets yttrande över lagförslag, grundade på 1954 års fastighetsbildnings-

kommittés betänkande »Fastighetsbildning» (SOU 1963:68). Jag nämnde

då, att frågan om underdomstol för fastighetsbildningsmål hade uteslutits

ur det lagstiftningsärendet för att i stället behandlas i samband med över­

vägandena beträffande underrättsorganisationen i allmänhet.

I min redogörelse har jag särskilt uppehållit mig vid förslag som har av­

givits av stadsdomstolsutredningen, domstolskommittén och 1954 års fas-

tighetsbildningskommitté. Vissa uppgifter angående dessa kommittéer, re­

missinstanser m. m. har sammanställts i bilaga 3.

Jag anhåller att nu få ta upp de förut angivna frågorna om underrätternas

sammansättning — inbegripet sammansättningen i fastighetsbildningsmå-

len — och om domkretsindelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

37

2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål

2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet

2.1.1. Gällande rätt m. m.

Huvudbestämmelserna om underrätts domförhet finns i 1 kap. 4 och 11 §§

rättegångsbalken (RB).

Enligt 1 kap. 4 § RB gäller som huvudregel att häradsrätt i tvistemål

skall ha sammansättningen lagfaren domare jämte nämnd. 1 nämnden skall

sitta minst sju och högst nio nämndemän.

Rådhusrätt skall i tvistemål enligt huvudregeln i 1 kap. 11 § RB ha kol­

legial sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare.

De nämnda huvudreglerna avser sammansättningen vid huvudförhand­

ling och syn i samband med sådan förhandling. Från huvudregeln om hä­

radsrätts och rådhusrätts sammansättning vid huvudförhandling gäller un­

dantaget, att ensamdomare är behörig att hålla huvudförhandling i vissa

mindre och enklare mål. I tvistemål är såväl häradsrätt som rådhusrätt

domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling, som äger rum i ome­

delbart samband med förberedelse. Sådan huvudförhandling får enligt 42

kap. 20 § RB äga rum, om parterna lämnar sitt samtycke eller saken finnes

vara uppenbar.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan handläggning

som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället är såväl häradsrätt

som rådhusrätt domför med en lagfaren domare. Utan huvudförhandling

kan enligt 42 kap. 18 § RB meddelas tredskodom och, om saken är sådan

att förlikning är tillåten, dom i anledning av talan om anspråk som har

medgivits eller eftergivits. I andra författningar än RB har vidare beträf­

fande vissa mål föreskrivits, att prövning får ske utan huvudförhandling,

såsom när det är fråga om gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad,

hemskillnad eller boskillnad samt vissa mål om omyndigförklaring (15 kap.

5 och 17 §§ giftermålsbalken och 20 kap. 17 § föräldrabalken).

Skillnad mellan häradsrätts och rådhusrätts sammansättning i allmänna

rättegångsmål föreligger numera bara i fråga om tvistemål som avgörs vid

särskild huvudförhandling.

De allmänna underrätterna handlägger f. n. omkring 50 000 tvistemål per

år. Drygt 10 % av dessa mål avgörs vid särskild huvudförhandling. För att

närmare belysa utvecklingen i fråga om målantal, de olika handläggningsfor-

mernas betydelse samt fördelningen på familj erättsmål och övriga mål av

38

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

de tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling, vill jag hän­

visa till följande tabeller med vissa uppgifter, hämtade från den officiella

statistiken och domstolarnas arbetsredogörelser.

Tab. 1. Slutligt handlagda tvistemål vid de allmänna underrätterna 1950—1967

År

Härads­

rätter

Rådhus­

rätter

Samman­

lagt

1950 .......................

13 991

18 868

32 859

1955 .......................

16 214

21 231

37 445

1960 .......................

17 447

20 942

38 389

1964 .......................

21 813

22 322

44 135

1965 .......................

22 611

22 418

45 029

19661

...................

23 751

24 112

47 863

19671 ...................

25 786

24 713

50 499

1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domsto-

arnas arbetsredogörelser.

Tab. 2. Slutligt handlagda tvistemål, fördelade efter handläggningsformen 1964—1967

År

Hela antalet

Därav

Avskrivna och

avgjorda utan

huvudförhand­

ling

Avgjorda efter

huvudförhand­

ling i omedel­

bart samband

med förberedelse

Avgjorda ef­

ter särskild

huvudför­

handling

1964....

44 135

69,2 %

19,7 %

11,0 %

1965___

45 029

68,1

20,4

11,5

1966___

47 863

69,4

19,7

10,7

1967___

50 499

71,0

17,7

11,3

Tab. 3. Efter särskild huvudförhandling avgjorda tvistemål fördelade på häradsrätter och

rådhusrätter 1964—1967

År

Häradsrätter

Rådhusrätter

Antal

% av hela anta­

Antal

% av hela anta­

Samma

let vid härads­

let vid rådhus­

lagt

rätterna slutl.

rätterna slutl.

handl. tvistemål

handl. tvistemål

1964___

2 624

12,0

2 243

10,0

4 867

1965___

2 957

13,1

2 215

9,9

5 172

1966___

2 729

11,4

2 415

10,0

5 144

1967___

3 055

11,9

2 620

10,6

5 675

Tab. 4. Efter särskild huvudförhandling meddelade tvistemålsdomar fördelade på familjcrättsmål

och övriga mål år 1967

Häradsrätter Rådhusrätter Summa

Familjerättsmål ........... 1 304

1 157

2 461

Övriga mål ................... 1 790

1430

3 220

Till familjerättsmål räknas mål som avser tillämpning av dels giftermåls-

balken, dels 1—3, 6, 7 och 10 kap. föräldrabalken (mål ang. äktenskaplig

börd, faderskap till barn utom äktenskap, vårdnaden om och underhåll till

barn samt omyndig- och myndigförklaringar), dels andra författningar, som

behandlar samma rättsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

39

2.1.2. Frågans behandling före 1960-talet

De skillnader som har funnits och delvis finns i domförhetsreglerna för

häradsrätter och för rådhusrätter är historiskt betingade och har samband

med olikheterna i domstolarnas ursprungliga organisation. En översiktlig

framställning av underrätternas utveckling från äldsta tid finns i stadsdom-

stolsutredningens betänkande SOU 1961: 6, s. 15—20.

Före rättegångsreformen år 1948 hade häradsrätterna i samtliga mål sam­

mansättningen lagfaren ordförande jämte nämnd, medan rådhusrätterna i

alla mål i princip bestod av ett kollegium av tre lagfarna domare. Under

arbetet med rättegångsreformen blev frågan om lekmäns deltagande i rätts­

skipningen föremål för ingående överväganden. Om de uttalanden som under

förarbetena till RB gjordes beträffande underrätternas sammansättning i

tvistemål kan här nämnas följande.

I betänkande år 1926 om rättegångsväsendets ombildning anförde process-

kommissionen som en allmän synpunkt, att lekmannadeltagande i rätts­

skipningen var värdefullt i brottmålen men av mindre betydelse i tviste­

målen (SOU 1926: 31 s. 87). Kommissionen framhöll därvid bl. a. att sak­

frågan i tvistemålen inte sällan var av så invecklad natur att prövningen

medförde svårigheter för lekmännen, särskilt som bevisningen ofta utgjor­

des av handlingar och annat skriftligt material. Kommissionen pekade ock­

så på att avgörandena ofta innefattade prövning av rättsfrågor som lek­

män hade svårt att behärska. Enligt kommissionens mening var medverkan

av lekmän på detta område av störst värde, när det gällde sådana mål som

på grund av krav på fackinsikter hos domstolen överlämnades till special­

domstolar med lekmän som bisittare, t. ex. ägodelningsmål och vattenmål.

Beträffande underrättssammansättningen i tvistemål uttalade kommissio­

nen vidare, att den på landet av ålder bestående ordningen med nämnd

borde behållas i domsagor som omfattade landsbygd eller i vilka mindre

städer förenats med omkringliggande landsbygd till en domkrets. När det

gällde de större städerna, ansågs betänkligheter möta att där införa en ord­

ning med nämnd. Visserligen förekom även i de större städerna mål, som

kunde anses lämpliga för handläggning under medverkan av lekmän. Svå­

righeterna att dra upp tillräckligt noggranna gränser kring dessa mål för­

anledde dock, att de inte lämpligen kunde brytas ut för reglering i särskild

ordning. Också farhågor att lekmännen i de större städerna skulle visa sig

ovilliga att ta på sig uppgifter i rättsskipningen avhöll från att söka genom­

föra en sådan ordning. Kommissionen avvisade också tanken, att vardera

parten eller rätten skulle få befogenhet att påkalla lekmäns deltagande vid

visst måls handläggning. Kommissionen nämnde bl. a. att en sådan befogen­

het för part kunde befaras bli beroende inte så mycket av målets beskaffen­

het som av beräkningar huruvida lekmäns medverkan kunde antas bli till

fördel eller nackdel för parten.

40

Kommissionens förslag innebar att man skulle införa en enhetlig under-

rättstyp, kallad lagmansrätt. I domkrets som omfattade enbart stad skulle

rätten vid huvudförhandling i tvistemål bestå av en lagfaren domare en­

sam. I övriga domkretsar skulle rätten vid huvudförhandling i dessa mål

bestå av lagfaren domare jämte nämnd.

I prop. 1931:80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform be­

hölls uppdelningen av underrätterna i häradsrätter och rådhusrätter. Lika­

så behöll man i fråga om sammansättningen i tvistemål den då rådande

ordningen. En sammansättningsform i tvistemål med endast en domare

ansågs som alltför svag, särskilt med hänsyn till de anspråk som den fria

bevisprövningen väntades ställa på domstolen. Vid ett framtida förstatli­

gande av städernas domstolar borde övervägas att införa nämnd i alla mål

i städerna. Departementschefen tilläde dock, att förutsättningarna för

nämnds deltagande i rättegångsmålen i allmänhet inte var lika goda i

större städer som på landsbygden. Riksdagen tog inte närmare ställning till

frågan om nämnd i tvistemål i städerna.

I prop. 1942:5 med förslag till ny RB upptogs — i enlighet med förslag

av processlagberedningen — domförhetsregler för tvistemålen av den in­

nebörd som nu gäller. Vid riksdagsbehandlingen yrkades i en motion att

rådhusrätt i allmänhet borde vara domför med en lagfaren domare jämte

nämnd med kollektiv rösträtt eller också en domare med två lekmanna-

bisittare med individuell rösträtt. Motionen avslogs av riksdagen.

De överväganden som gjordes under förarbetena till RB i fråga om nämn­

dens storlek och ställning redovisas under 2.2.

Frågan om rådhusrätts sammansättning i tvistemål blev på nytt be­

handlad av 1951 års riksdag. I en motion (II: 371) begärdes då att man

skulle utreda om inte nämnd borde medverka även i familj erättsmål i råd­

husrätterna. Över motionen inhämtades yttrande från bl. a. advokatsam­

fundet. Samfundet avstyrkte motionen under åberopande av i huvudsak

följande skäl. Mål om arv och testamente utgjorde en förhållandevis liten

grupp och var särskilt väl lämpade för avgörande av juristkollegium. I

mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad var den vanligaste tvistefrågan

skäligheten av yrkat underhållsbidrag. Sådana tvister avgjordes regel­

mässigt av ensamdomare efter huvudförhandling i omedelbart samband

med förberedelse. Med denna ordning hade varken bland domare, advo­

kater eller parter märkts något missnöje. I de fall, då frågor av denna art

avgjordes vid särskild huvudförhandling, medförde en sammansättning med

juristkollegium starkare garanti för enhetlighet i bedömningen än en sam­

mansättning med nämnd. Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid av­

görandet av vårdnadsfrågor i dessa mål tillgodosågs till fullo genom den i

praxis flitigt utnyttjade möjligheten att inhämta yttrande från barna­

vårdsnämnd. Slutligen uttalade samfundet som sin bestämda mening, att

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr bb år 1969

41

parter i familjemål i högsta grad uppskattade att endast ett fåtal yrkesdo-

mare, som för länge sedan har tappat all nyfikenhet på äktenskapliga inte­

riörer, fick insyn i deras angelägenheter. Utsikten att få redogöra för intima

detaljer och ekonomiska bekymmer inför människor, som man kunde kom­

ma i kontakt med i sitt dagliga liv, kunde inte te sig lockande för någon.

Däremot var det långt ifrån ovanligt att en part inför sin advokat uttalade

misstro mot viss nämndemans förmodade inställning mot parten eller till

förmån för motparten.

Första lagutskottet uttalade (1LU 1951: 17), att utskottet i huvudsak

delade de synpunkter som advokatsamfundet hade anfört. Utskottet fram­

höll dessutom, att det var önskvärt att inte föregripa en förutsättningslös

och ändamålsenlig lösning av de frågor som kunde uppkomma vid ett för­

statligande av rådhusrätterna. Utskottet ansåg av dessa skäl att motionen

inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslutade i en­

lighet härmed.

2.1.3. Stadsdomstolsutredningen

Stadsdomstolsutredningens överväganden beträffande underrätternas

sammansättning redovisas i betänkandet SOU 1961:6 på s. 51—71 och

innebär sammanfattningsvis följande.

Användningen av ensamdomare bör liksom hittills begränsas till de i

processuellt avseende enklare och mindre målen. Den grundläggande

principen bör även i framtiden vara att rättens prövning av stridiga och

oklara sakförhållanden och tveksamma rättsfrågor skall vara grundad på

iakttagelser av och överläggning mellan flera domare. Grundformen för un­

derrätternas domförhet bör alltjämt vara en sammansättning med flera do­

mare. Utredningen avvisar möjligheten att införa sammansättningsformer

bestående av juristkollegium jämte nämnd och fastslår, att i de fall då

underrätt skall bestå av mer än en domare valet bor stå mellan lagfaren

ordförande och nämnd, å ena, samt enbart rättsbildade domare, å andra

sidan.

I fråga om lekmannainflytandets betydelse för rättsskipningen i allmänhet

anser utredningen att lekmäns medverkan i och för sig kan vara ägnad att

stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Av väsentlig betydelse

är vidare frågan i vad mån lekmännen förmår tillföra domstolen sådana

erfarenheter och kunskaper som kan främja en god prövning av målen.

I detta avseende anser utredningen, att samverkan mellan den lagfarne

domaren och lekmän med erfarenheter och kunskaper från verksamhets­

områden utanför domstolarna i allmänhet ökar förutsättningarna för en

allsidig och säker bedömning av målen. Främst gäller detta i fråga om

avgörandet av bevisfrågor. Men även för rättsfrågans prövning kan lek-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr it

mannamedverkan vara av värde. I särskilt invecklade och svåra mål är

det emellertid en styrka, om det lagfarna elementet i domstolen omfattar

mer än en domare.

Beträffande underrätternas sammansättning i tvistemål uttalar utred­

ningen, att nämnden kan fylla sin vanliga funktion i enkla och i något mer

komplicerade tvistemål, som angår förhållanden varom lekmän i allmänhet

har kännedom. Bland rättegångsmålen i allmänhet är emellertid tviste­

målen — och särskilt de dispositiva tvistemålen — otvivelaktigt de som

kräver mest av juridisk utbildning hos domaren. Tolkning av kontrakt,

affärskorrespondens eller andra urkunder fordrar ofta juridisk vana eller

särskild förtrogenhet med affärslivet. Vissa tvistemål rör invecklade ekono­

miska eller tekniska förhållanden, för vilka flertalet lekmän står främ­

mande. I tvistemålen är vidare rättsreglerna inte på samma sätt som

straffrättens bud skriftligt avfattade och närmare preciserade till sitt inne­

håll. I mål med mera krävande rättstillämpningsfrågor saknar därför

nämnden ofta nog den kännedom om rättens innehåll som fordras för att

följa förhandlingen och få grepp om tvistefrågorna. Nämndens möjligheter

att öva inflytande i sådana mål är följaktligen begränsade. I kvalificerade

tvistemål erbjuder i stället den juristkollegiala sammansättningen större

garanti för en säker rättsskipning. En fördel med denna sammansättnings-

form är också, att domarna får tillfälle till fortgående samråd under den

tid som förflyter mellan huvudförhandlingen och domen.

Utredningen anser emellertid inte, att juristkollegiets företräden i vissa

kvalificerade tvistemål utgör tillräcklig anledning att ersätta nuvarande

domförhetsform i häradsrätterna med juristkollegial sammansättning.

Svåra och invecklade tvistemål är inte vanliga i flertalet underrätter. Tviste­

målen avgörs tillfredsställande också vid häradsrätterna. Det betonas vida­

re, att en betydande del av de krävande tvistemålen under alla omständig­

heter fullföljs till hovrätt och där kommer under bedömande av juristkol­

legium. Nämndens betydelse för bevarandet av förtroendet för rättsskip­

ningen utgör ett skäl att inte begränsa nämndens medverkan i tviste­

målen. Utredningen framhåller ytterligare, att införande av juristkollegial

sammansättning i tvistemål vid samtliga underrätter förutsätter omfattande

organisatoriska ändringar. Sådana ändringar — varvid främst framhålls

omgestaltning av domsagoindelningen — ansåg utredningen för det dåva­

rande — år 1961 — inte böra komma i fråga.

Å andra sidan anser utredningen, att ett avskaffande av den juristkol­

legiala sammansättningen vid rådhusrätterna skulle innebära en försvag­

ning av rättsskipningen i tvistemål av krävande beskaffenhet. Sådana mål

är vanligare i de största städerna än i landet i övrigt. Från dessa syn­

punkter skulle det kanske förefalla mest följdriktigt att behålla den jurist­

kollegiala sammansättningen i tvistemål i endast dessa städer. Utredning­

en anser emellertid skäl föreligga att behålla juristkollegium också i vissa

42

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

43

andra städer. Den föreslår därför, att denna sammansättning behålls i

tvistemål i stad där rättsskipningen bereder sysselsättning åt tre lagfarna

domare.

I enlighet med direktiven tar utredningen också upp frågan om ett

vidgat lekmannainflytande i städerna i sådana tvistemål som rör familje-

rättsliga förhållanden. Dessa mål avser i allmänhet förhållanden, varom

lekmännen har god erfarenhet, och skäl kan därför anföras för vidgad lek-

mannamedverkan. Utredningen anser dock att man bör beakta den från

advokathåll framförda invändningen, att partena med hänsyn till målens

ömtåliga karaktär föredrar yrkesdomare framför lekmän. Utredningen

stannar för att det inte finns anledning att bryta ut just denna grupp av

mål till handläggning med annan sammansättning än den som bör gälla

för övriga tvistemål.

Utredningens överväganden utmynnar i förslag att häradsrätter och råd­

husrätter alltjämt skall bestå vid sidan av varandra och att några änd­

ringar inte skall göras i gällande grunder för sammansättning. Som nämnts

räknar utredningen dock med att rådhusrätt behålls bara i de större stä­

derna.

Utredningens förslag var inte enhälligt. Fyra av de nio utredningsmän­

nen och tre av de fyra i utredningen medverkande experterna avgav reser­

vationer och särskilda yttranden i denna del (se bet. s. 270—275, 282—289,

293—301 och 307). Enhetliga domför hetsregler enligt häradsrättsalterna-

tivet förordas av tre utredningsmän, av vilka en dock anser att juristkol­

legial sammansättning möjligen bör behållas i de tre största städerna. En

utredningsman anser, att rådhusrätternas organisation bör behållas så långt

det är möjligt. Han förordar därvid, att när stad förenas med domsaga

den nya domstolen utrustas med tre ordinarie domartjänster. Denna me­

ning delas av två experter. En annan expert föreslår enhetliga regler enligt

rådhusrättsalternativet.

2.1.4. Remissyttranden över stadsdomstolsutredningens förslag

En sammanställning av remissyttranden över stadsdomstolsutredningens

förslag finns i SOU 1963: 56 s. 83—88. Remissutfallet kan sammanfattas

enligt följande.

Vid remissbehandlingen förordades genomgående en likformig un-

derrättsorganisation. Frågan vilken sammansättning de enhet­

liga underrätterna bör ha vid särskild huvudförhandling i tvistemål var

emellertid föremål för starka meningsbrytningar.

Till förmån för en sammansättning av underrätterna enligt rådhus­

rättsalternativet uttalar sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, ett 30-tal

rådhusrätter, ett par länsstyrelser, advokatsamfundet, stadsdomareförening-

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

44

en, Sveriges juristförbund, Skånes handelskammare samt några landsfog­

dar och kommunala organ.

En enhetlig sammansättningsform enligt häradsrättsalterna-

tivet förordas i princip av Göta hovrätt, 1951 års rättegångskommitté,

sex länsstyrelser, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbun­

det, Svenska landskommunernas förbund samt flera kommunala organ. I

somliga av remissyttrandena görs det förbehållet, att rikets tre största stä­

der möjligen bör få behålla sammansättningen med juristkollegium.

Vissa kombinationer av häradsrätts och rådhusrätts sammansätt-

ningsformer förordas av en del remissinstanser, bl. a. häradshövdingeför­

eningen och hovrätten för Övre Norrland.

2.1.5. Domstolskommittén i SOU 1963: 56

Som har nämnts i det föregående anger domstolskommittén i SOU 1963:

56 de principer enligt vilka kommittén anser domförheten i underrätt böra

lösas. Kommitténs överväganden och ståndpunktstagande samt anmälda

reservationer och särskilda yttranden redovisas på s. 89—99, 248—250

och 255—256 i betänkandet.

Kommittén anför inledningsvis, att enighet torde råda om att lekman-

nainflytandet i rättsskipningen bör bevaras och att nämnden bör delta

inte blott i domstolens bedömning av bevisfrågor utan också i det rättsliga

avgörandet.

Kommittén anser det vidare vara ställt utom diskussion, att grundfor­

men för domförheten i de allmänna underrätterna i såväl tvistemål som

brottmål bör vara en sammansättning med flera domare.

Kommittén konstaterar vidare, att medan någon ändring beträffande

nämndens medverkan inte sätts i fråga för brottmålens del åsikterna bry­

ter sig i fråga om tvistemålen. Å ena sidan hävdas, att det nuvarande råd­

husrättssystemet med juristkollegial sammansättning i princip bör till-

lämpas i dessa mål vid alla underrätter. Från andra håll görs gällande,

att häradsrätternas domförhetsform lagfaren ordförande och nämnd bör

komma till generell användning. Den meningen har också förts fram,

att vissa tvistemål bör handläggas i den ena sammansättningsformen, me­

dan övriga mål bör handläggas i den andra. Slutligen finns de som föror­

dar, att båda sammansättningsformerna hålls öppna i samtliga mål, så att

möjlighet finns att låta domstolen få den sammansättning som i varje sär­

skilt fall anses mest ändamålsenlig.

Beträffande stadsdomstolsutredningens förslag sägs, att det bevarar den

nuvarande uppdelningen på två underrättstyper. Det förslaget står sålunda

i strid med de riktlinjer som enligt direktiven gäller för domstolskommit-

téns överväganden, nämligen att rättsskipningen skall vara likformig och

därmed likvärdig över hela landet. Den sammansättningsform som en dom­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

45

stol skall ha bör enligt kommittén inte bestämmas efter göromålens mängd

utan av helt andra omständigheter. Rättsvårdssynpunkter bör bli utslags­

givande. I detta avseende åberopar kommittén den av stadsdomstolsutred-

ningen anförda synpunkten, att ett avskaffande av den juristkollegiala

sammansättningen skulle innebära en försvagning av rättsskipningen i tvis­

temål av krävande beskaffenhet. Kommittén framhåller, att någon invänd­

ning inte har gjorts mot detta uttalande, vare sig i de reservationer som har

fogats vid stadsdomstolsutredningens betänkande eller i remissyttrandena

över detta.

Med anledning av att stadsdomstolsutredningen som ett skäl mot änd­

ring i häradsrätternas domförhetsregler har åberopat de organisatoriska

konsekvenserna av en sådan ändring, erinrar kommittén om att i dess

uppdrag ingår att lägga fram förslag till en ny domkretsindelning för ut-

derrätterna. Enligt de av kommittén i den delen föreslagna principerna —

som redovisas i det följande — bör domkretsarna i en enhetlig underrätts-

organisation regelmässigt vara tillräckligt stora för att bereda sysselsätt­

ning åt minst tre domare. Med en domkretsindelning enligt dessa principer

kommer sålunda något hinder i och för sig inte att föreligga mot jurist-

kollegial sammansättning vid samtliga underrätter. Skulle i något fall inte

finnas tillräckligt antal domare i en domkrets, kan behovet av ytterligare

domare tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav torde bli begränsade.

Kommittén anser, att lekmannadeltagandet i rättsskipningen är ägnat att

stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Samtidigt betonas, att

de tvistemål som går till särskild huvudförhandling är så förhållandevis

få, att lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet inte skulle mins­

kas så mycket, om tvistemålen även vid häradsrätt avgörs av juristkol­

legium. Inte heller skulle lekmannainflytandet öka så mycket om nämnd

sätts in i tvistemål också vid rådhusrätt.

Kommittén framhåller vidare, att nämndens orts- och personkännedom

numera inte spelar den roll som den tidigare kanske har haft. Dessutom

lämnar principerna för processförfarandet enligt RB föga utrymme för

utnyttjande av nämnden som upplysningskälla. I den mån domstolen be­

höver tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på olika

områden e. d., bör detta ske i den ordning som RB förutsätter, dvs. genom

förhör med vittnen och sakkunniga.

Beträffande nämndens medverkan i prövningen av bevis- och rätts­

frågor anför kommittén, att samråd med lekmän naturligen kan vara be­

rikande i olika hänseenden men att detta samråd inte ersätter den inträng­

ande behandling av problemen som juristkollegiet gör möjlig. Juristkol­

legiets värde ligger i en större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet

i domarvärv. Finns i domstolen endast en lagfaren domare, blir avgörandet

i hög grad beroende av denne ende persons förutsättningar att handha

uppgiften.

46

Kommittén överväger möjligheten och lämpligheten av en ordning med

alternativa sammansättningsformer för underrätt i tvistemål, så att dom­

stolen vid särskild huvudförhandling i dessa mål skulle, beroende på må­

lets beskaffenhet, vara domför antingen med lagfaren domare och nämnd

eller med juristkollegium. Som exempel på dispositiva mål, i vilka nämnde­

männens allmänkunskaper kan utgöra en tillgång, nämns mål om köp av

fast egendom, skogsavverkning, hyra, arbetsbeting, skadestånd på grund

av biltrafik samt underhållsfrågor, som kvarstår efter deldom i indispositiva

tvistemål. Kommittén finner emellertid, att inom var och en av dessa mål­

kategorier också förekommer många mål, som uppenbarligen lämpligast

handläggs av ett kollegium av yrkesdomare. Huruvida den ena eller andra

sammansättningsformen är lämpligast beror ytterst på det särskilda målets

beskaffenhet. Kommittén anser det inte vara möjligt att på ett lämpligt

sätt dela upp de dispositiva tvistemålen för handläggning med nämnd

resp. juristkollegium genom att i domförhetsregler specificera vilka slag av

mål som skall handläggas i den ena och andra sammansättningen.

Beträffande de indispositiva tvistemålen anför kommittén, att flertalet

sådana mål i och för sig torde lämpa sig att handläggas under medverkan

av nämnd. Kommittén erinrar om att frågan om att införa nämnd i familj e-

rättsmål vid rådhusrätt prövades av 1951 års riksdag och att förslag i

denna riktning då mycket bestämt avstyrktes av advokatsamfundet. Frå­

gan föll också i riksdagen. Någon anledning att förmoda att motståndet

mot nämnd i dessa mål skulle hänföra sig enbart till stadsförhållanden anser

kommittén inte föreligga. Det kan vidare inte bortses från att också bland

de indispositiva målen finns mål med svårbedömbara rättsliga frågor, som

är bäst lämpade för den juristkollegiala sammansättningen. Bl. a. erinras

om familj erättsmål med internationell anknytning. Kommittén anser där­

för inte heller, att man genom att avskilja de indispositiva målen för hand­

läggning med nämnd kan undgå, att lekmän får delta i avgöranden som

bäst ägnar sig för juristkollegial sammansättning.

Kommittén erinrar om de i direktiven givna riktlinjerna för utrednings­

arbetet. Enligt dessa skall tyngdpunkten i rättsskipningen även i fortsätt­

ningen ligga i underrätterna och målet vara att ytterligare stärka under­

rätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet. Med denna mål­

sättning kan den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål inte und­

varas. Vidare ingår det i kommitténs uppdrag att inom ramen för under-

rättsorganisationen söka skapa ett processinstitut, som kan erbjuda ett an­

vändbart alternativ till skilj emannaförfarandet. För skapande av ett så­

dant institut torde tillgång till juristkollegium vid underrätterna vara en

ovillkorlig förutsättning.

Ett stöd för den juristkollegiala sammansättningen anser sig kommittén

också finna i statistiken över antalet till hovrätterna fullföljda tvistemål.

Kommittén nämner bl. a. att i medeltal för perioden 1949—1960 fullföljds-

Kungl. May.ts proposition nr

44

år 1969

47

frekvensen beträffande tvistemålen uppgick för häradsrätterna till G,13 %

och för rådhusrätterna till 4,05 %. Kommittén anför att man, även om

statistiken i angivet avseende bör behandlas med försiktighet, synes kunna

utläsa, att rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroen­

de av den rättssökancie allmänheten än häradsrätternas. Kommittén fort­

sätter.

Att avskaffa den juristkollegiala sammansättningsformen för underrät­

terna får i betraktande av det sagda anses uteslutet. Den försämring av

förhållandena, som dävav på många håll skulle bli följden, måste bestämt

avstyrkas. Som ett skäl, ägnat att göra behovet av juristkollegium vid un­

derrätterna mindre framträdande, har anförts, att parterna ofta behöver

i högre rätt fullständiga det vid underrätten framlagda processmaterialet

och att de krävande tvistemålen alltså vid överrätten kommer under be­

dömande av ett kollegium av jurister. Domstolskommittén kan icke här

närmare ingå på de med instansordningen och fullfölj dsrätten samman­

hängande spörsmålen De omfattas av utredningsuppdraget men kommer

att upptagas till behandling först senare. Såsom nyss framhållits avses

emellertid tyngdpunkten av rättsskipningen skola vara förlagd till första

instans. Underrätternas sammansättning bör därför vara sådan att redan

i denna instans förutsättningar finns för en allsidig och säker prövning

av målen. I princip böi all den utredning, parterna önskar förebringa, fram­

läggas där. Ej minsl av processekonomiska skäl framstår det som ange­

läget, att ett måls handläggning i första instans är så kvalificerad, att be­

hov av omprövning i högre instans i och för sig ej föreligger. År det ur

rättsvårdens synpunkt önskvärt att vissa mål underkastas prövning av ett

juristkollegium, böi denna prövning sålunda insättas redan i under­

rätten. Den omständigheten att juristkollegial sammansättning förekommer

även i överinstanser,la ändrar ej något härvidlag.

Synpunkter av liknande art kan enligt kommittén åberopas mot en

annan invändning, som har gjorts mot användningen av juristkollegium vid

underrätt, nämligen att därigenom skulle uppstå svårigheter att lösa dom-

förhetsfrågan i närmast högre instans, hovrätten. Även om sådana svårig­

heter inte bör förringas, är dock den första och viktigaste uppgiften att

söka få till stånd ett så bärkraftigt och ändamålsenligt underrättsväsende

som möjligt. Lösningen av de med överrätterna sammanhängande spörs­

målen får bli beroende av vilka förutsättningar underrätterna bereds att

fullgöra de betydelsefulla uppgifter som bör ankomma på en domstol i

första instans.

Kommittén bemöter slutligen invändningen, att domstolen med jurist-

kollegial sammansättning många gånger skulle bli onödigt starkt juridiskt

kvalificerad och därigenom onödigt kostsam. Kommittén framhåller där­

vid, att de mål varom är fråga uteslutande är sådana i vilkas handlägg­

ning enligt vedertagna principer flera domare bör medverka. Huruvida

dessa är lagfarna eller ej har arbetsmässigt sett mindre betydelse. Även lek­

männens arbetskraft kan ur samhällets synpunkt vara lika dyrbar som

yrkesdomarens.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

48

Antalet ledamöter i juristkollegiet bör enligt kommittén bestämmas efter

samma principer som f. n. gäller vid rådhusrätterna. För domförhet bör

alltså krävas tre ledamöter. Ett mindre ledamotsantal bereder inte de för­

delar som flerdomarsystemet är avsett att ge. Ett lägre ledamotsantal

skulle bl. a. medföra att domen vid skiljaktiga meningar måste avkunnas

med en röst mot en. Underrättens ställning skulle härigenom avsevärt för­

svagas.

På de grunder som nu har redovisats anser domstolskommitténs majoritet

(fem ledamöter), att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål

allmänt sett är att föredra. Eftersom det inte har lyckats att utskilja vissa

för nämndsammansättning särskilt lämpade mål, bör enligt kommittéma­

joriteten samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling handläggas av

juristkollegium.

En ledamot i kommittén förordar i en reservation ett system som läm­

nar utrymme för medverkan av lekmän i underrätternas prövning av tvis­

temålen.

Till majoritetens ståndpunkt ansluter sig två av experterna, medan en

tredje expert anser att domförhetsreglerna bör utformas så, att parterna

bereds möjlighet till viss valfrihet mellan nuvarande sammansättnings-

former.

Också inom den rådgivande nämnden är meningarna delade. Medan

fem av nämndens ledamöter ansluter sig till majoritetens åsikt, förordar

de övriga sju ett system med valfrihet

Eftersom enighet inte har kunnat uppnås och de riksdagsledamöter som

ingår i den rådgivande nämnden inte tillstyrker kommittémajoritetens me­

ning, ansåg kommittén det utsiktslöst, att ett förslag av denna innebörd för

det dåvarande — år 1963 — skulle kunna bli genomfört. Kommittén anser

sig i stället böra utgå från att domförhetsreglerna beträffande tvistemål i

en enhetlig underrättsorganisation får ges sådant innehåll att valfrihet

föreligger mellan juristkollegial sammansättning och sammansättningen

lagfaren ordförande med nämnd. En domförhetsregel, som överlämnar åt

parternas eller domarens mer eller mindre fria skön att bestämma om sam­

mansättningen, kan visserligen vålla betänkligheter, men kommittén finner

dock inte att något hinder i och för sig möter mot en sådan anordning.

Enligt kommitténs mening bör sammansättningsformen bli beroende på

parternas eget avgörande. Enas parterna om viss sammansättning, bör allt­

så denna tillämpas. Skulle enighet inte föreligga, uppkommer fråga vilken

av de båda sammansättningsformerna som bör vara huvudregel.

Även i sistnämnda fråga råder delade meningar inom kommittén. Ma­

joriteten av de sakkunniga (fem ledamöter) anser att den juristkollegiala

sammansättningen bör vara grundformen. Om inte båda parterna önskar

sammansättning med nämnd, skall målet alltså handläggas av juristkol­

legium. Majoritetens ståndpunkt sammanhänger med dess allmänna syn

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1969

49

på underrättssammansättningen i tvistemål. Även andra skäl åberopas

emellertid för den angivna huvudregeln. Bl. a. anförs som ett tungt vägande

skäl, att den juristkollegiala sammansättningen redan tillämpas vid råd­

husrätterna och att det är på dessa domstolar som det största antalet be­

svärliga tvistemål faller. Majoriteten nämner också, att svårigheter före­

ligger att i de stora städerna få lämpliga nämndemän i tillräckligt antal.

Ytterligare anförs den synpunkten att, om en huvudregel av motsatt inne­

håll skulle gälla, en begäran av parterna om juristkollegium skulle kunna

uppfattas som ett uttryck för bristande tilltro till ordförandens förmåga

att utan biträde av ytterligare juristdomare komma till rätta med den före­

liggande tvistefrågan. Besvärande situationer skulle härigenom kunna upp­

komma.

I den tidigare omtalade reservationen (bet. s. 248) förordas, att under­

rätten i första hand sammansätts av lagfaren ordförande med nämnd

men att rättens ordförande — med parternas samtycke — skall kunna

besluta om juristkollegial sammansättning, om sådan i det enskilda fallet

anses vara mer ändamålsenlig. Enligt reservanten bör vidare övervägas,

om antalet lagfarna domare i juristkollegium kan nedbringas till två. Re­

servanten anser det böra ytterligare övervägas att närmast av praktiska

skäl låta de största rådhusrätterna behålla juristkollegial sammansättning.

Den av majoriteten omfattade meningen har biträtts av de tre exper­

terna och av åtta ledamöter av den rådgivande nämnden. Fyra ledamöter

av nämnden har förordat (bet. s. 255), att den grundläggande domförhets-

regeln vid underrätterna blir lagfaren ordförande med nämnd. Förutsätt­

ningarna för att juristkollegium skall användas anses därvid böra vara, att

rättens ordförande finner det önskvärt och att parterna samtycker därtill

eller att parterna enas därom.

2.1.6. Remissyttranden över domstolskommitténs förslag

Yttrandena till den del de avser frågan, huruvida domförheten borde tas

upp till prövning i samband med rådhusrätternas förstatligande, finns sam­

manställda i prop. 1964: 156 s. 20—23.

En remissammanställning beträffande domförhetsfrågan i övrigt har

tillhandahållits av domstolskommitténs sekretariat och torde få fogas som

bilaga i till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Översiktligt kan remissutfallet sammanfattas sålunda.

Domstolskommitténs utgångspunkt att domförhetsreglerna bör vara e n-

h e 11 i g a har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Göta hovrätt anser dock att, ehuru likformighet är önskvärd och bör efter­

strävas, det inte skulle innebära några vådor att, åtminstone t. v., behålla

olikheten i fråga om domförheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län an­

för liknande synpunkter.

50

Att alternativa sammansättningsformer skall gälla vid

särskild huvudförhandling i tvistemål godtas eller lämnas utan erinran av

bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra

Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna i Hälsingborg, Varberg,

Halmstad och Umeå, 14 länsstyrelser, advokatsamfundet, häradshövdinge-

föreningen, stads domar ef öreningen, Sverige juristförbund, Sveriges kom­

munaltjänstemannaförbund, Föreningen Yngre jurister vid hovrätten för

Övre Norrland samt flera kommunala organ. Göta hovrätt — vilken som

nämnts anser att de nuvarande olikheterna i fråga om domförheten bör

behållas — menar att alternativa sammansättningsformer bör kunna införas

på så sätt att parterna vid häradsrätt skall ha möjlighet att begära jurist­

kollegium och vid rådhusrätt lagfaren ordförande med nämnd.

Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Uppsala, Lund,

Västerås och Sundsvall är tveksamma i fråga om det är lämpligt med

alternativa sammansättningsformer.

En avvisande inställning mot alternativa sammansättningsformer

har JK, flertalet rådhusrätter, fem länsstyrelser, Föreningen Sveriges stads-

fiskaler, Svenska kommunförbundet och Föreningen Yngre jurister vid

Svea hovrätt.

Till förmån för en sammansättning med juristkollegium som

huvudregel eller som enda domförhetsregel uttalar sig JK, RÅ, nedre justitie-

revisionen (majoriteten), Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland (majori­

teten), samtliga rådhusrätter, 15 länsstyrelser, advokatsamfundet, stads-

domareföreningen, Föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges lands­

fiskaler, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

samt ett antal underremissinstanser, bland dem flera kommunala organ.

Advokatsamfundet har förklarat sig inte kunna godta alternativa samman­

sättningsformer, om inte sammansättningen juristkollegium blir huvudre­

gel. Svea hovrätt har givit uttryck för samma mening.

Stockholms rådhusrätt uttalar som sin bestämda uppfattning att den

nuvarande juristkollegiala sammansättningen vid särskild huvudförhand­

ling i rådhusrätt under alla förhållanden bör behållas när det gäller de tre

största rådhusrätterna. Göteborgs rådhusrätt uttrycker samma uppfattning.

Att sammansättningen lagfaren ordförande med nämnd skall

vara huvudregel förordas av häradshövdingeföreningen, tre länsstyrel­

ser samt flera kommunala organ. Häradshövdingeföreningen anser sig inte

kunna godta alternativa sammansättningsformer, om inte sammansätt­

ningen lagfaren ordförande med nämnd blir huvudregel.

Att lagfaren ordförande jämte nämnd skall vara den enda

sammansättningsformen förordas endast av Svenska kommun­

förbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

51

2.1.7. Uttalanden i domförhetsfrågan vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4

Domförhetsreglerna i en enhetlig underrättsorganisation behandlas inte

i 1967 års betänkande angående ny domkretsindelning för underrätterna.

Under remissbehandlingen av betänkandet har emellertid flera remissin­

stanser ändå tagit upp frågan om utformningen av dessa regler med utgångs­

punkt från vad domstolskommittén anförde i 1963 års betänkande. I allmän­

het bär man därvid anknutit till uttalanden under remissbehandlingen av

sistnämnda betänkande.

Av vad som har förekommit i domförhetsfrågan under remissbehand­

lingen av 1967 års betänkande kan här nämnas följande.

I ett par yttranden betonas det angelägna i att enhetliga domför-

hetsregler införs. Sålunda understryker hovrätten över Skåne och

Blekinge att det är synnerligen angeläget att frågan om domförhetsreglerna

snarast avgörs så att nuvarande skillnad mellan rådhusrätt och häradsrätt

kan avlägsnas. Det råder allmän enighet om att domstolarna i första instans

bör vara enhetliga och att rättsvården bör vara likvärdig på alla platser i

landet. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Nedre Norrland.

Flertalet av de remissinstanser som i sina yttranden över 1967 års be­

tänkande behandlar underrätts sammansättning vid särskild huvudförhand­

ling i tvistemål ansluter sig till åsikten, att den juristkollegiala

sammansättningen allmänt sett är att föredra. Bland dem som ger

uttryck för den meningen är Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, hovrätten för Nedre Norrland, advokatsamfundet, stadsdomareför­

eningen och Sveriges juristförbund. Svea hovrätt (majoriteten) finner så­

lunda inte anledning att frångå sin tidigare uttalade uppfattning att en

sammansättning med tre lagfarna domare i kvalificerade tvistemål är ägnad

att ge bästa möjliga domsresultat. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser,

att domstolskommitténs majoritet anfört starka motiv för sin uppfattning

att den juristkollegiala sammansättningen är att föredra. Särskilt vill hov­

rätten erinra om direktivuttalandet att tyngdpunkten i rättsskipningen bör

ligga hos underrätterna. Hovrätten framhåller, att samhällsutvecklingen i

allt högre grad kräver att domstolarna skall kunna tillhandahålla snabba

och säkra avgöranden. Enligt hovrätten skulle det då vara en missriktad

sparsamhet att försvaga den första instansen genom att i valet mellan råd­

husrätts och häradsrätts sammansättning i tvistemål välja den senare. Sär­

skilt om detta leder till fullföljd i ökad omfattning, skulle det vara en re­

form i galen riktning. Det är ett önskemål att rättsskipningen i domsto­

larna skall kunna erbjuda ett användbart alternativ till det alltför ofta och

ej alltid med gott resultat anlitade skilj emannaförfarandet. Detta gör det

nödvändigt att den juristkollegiala sammansättningen står till förfogande

vid allmän underrätt.

Domstolskommitténs förslag om valfrihet mellan juristkollegial sam­

52

mansättning och sammansättning med lagfaren ordförande och nämnd för­

anleder nu större kritik eller i varje fall tveksamhet i flera yttranden.

Tanken på alternativa sammansättningsformer avvisas sålunda helt av

stadsdomareföreningen och advokatsamfundet. Föreningen påpekar, att den

i sitt yttrande över 1963 års betänkande uttalade, att sammansättningen med

tre lagfarna domare egentligen var den enda acceptabla men att föreningen

då inte ville motsätta sig förslaget om valfrihet för eniga parter mellan olika

sammansättningsf ormer. Föreningen betonar, att grunden till detta ställ­

ningstagande var att kommittén hade varit tveksam beträffande möjlighe­

terna att genomföra ett förslag som innefattade bara juristkollegial sam­

mansättning och att föreningen ansåg det angeläget att frågan bragtes till

en lösning. Föreningen menar nu att dessa skäl för det tidigare ställnings­

tagandet knappast föreligger längre. Rent principiellt förefaller det för­

eningen otillfredsställande med valmöjlighet i fråga om domstolens samman­

sättning. Föreningen har därför nu den bestämda meningen att juristkolle­

gial sammansättning i tvistemål är den enda som kan förordas. Advokat­

samfundet anser att juristkollegium otvivelaktigt är överlägset nämndeman-

nadomstolen i tvistemål. I sitt yttrande över 1963 års betänkande ansåg sig

samfundet visserligen under vissa omständigheter kunna godta nämnde-

mannadomstolen som ett alternativ till en domstol med juristkollegial sam­

mansättning. Samhällsutvecklingen och erfarenheten av underrätternas-

verksamhet föranleder emellertid samfundet att nu uttala, att underrätt vid

huvudförhandling i tvistemål bör bestå av tre lagfarna domare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är inte beredd att acceptera alternativa

sammansättningsformer annat än om det är omöjligt att nå enighet på an­

nat sätt. Hovrätten understryker, att den juristkollegiala sammansättningen

i så fall bör vara huvudformen för tvistemål. Hovrätten för Nedre Norrland

menar, att lämpligheten av en ordning med valfrihet för parterna starkt kan

ifrågasättas. Skulle emellertid alternativa sammansättningsformer införas,

bör juristkollegium vara huvudregel.

Göta hovrätt intar nu liksom tidigare ståndpunkten att förord inte kan

ges vare sig åt den juristkollegiala sammansättningen eller sammansätt­

ningen lagfaren ordförande och nämnd. Enligt hovrättens mening bör vid

särskild huvudförhandling i alla tvistemål en enhetlig sammansättningsform

införas enligt i lag givna bestämmelser. Om inte enhetlighet kan genomfö­

ras, anser hovrätten att det blir nödvändigt att acceptera ett system med

valfrihet, innebärande att vissa slag av tvistemål avgörs med nämnd och

vissa andra av juristkollegium, varvid avgörandet om domstolens samman­

sättning i varje särskilt fall får ankomma på domstolen själv. Däremot bör

enligt hovrätten valmöjlighet för parterna uteslutas. Hovrätten finner det

också tänkbart, att uppdelningen av tvistemålen sker genom lagbestämmel­

ser. Hovrätten ifrågasätter slutligen huruvida — med hänsyn till den ut­

veckling mot ökat lekmannainflytande som f. n. gör sig gällande på olika

Kungi. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

53

områden av samhällslivet — man allmänt kan acceptera den inskränkning

av lelcmannainslaget som ett generellt genomförande av juristkollegium i

tvistemål innebär.

Häradshövdingeföreningen konstaterar i sitt yttrande, att meningarna vid

en enkät bland föreningens medlemmar fördelat sig ganska jämnt mellan

alternativen juristkollegial sammansättning och sammansättningen lagfa­

ren domare och nämnd. Tämligen allmänt råder emellertid enighet om att

den nuvarande häradsrättssammansättningen med lagfaren ordförande och

nämnd är en i och för sig lämplig och tillfredsställande anordning för åt­

skilliga tvistemål, bland vilka särskilt nämns de indispositiva familj erätts-

målen men också andra mål som rör vardagslivets problem samt — å andra

sidan — att ur speciellt rättslig synpunkt svårbedömda mål skulle vinna på

att avgöras av ett kollegium av lagfarna domare. Enligt föreningens mening

är sammansättningsformen domare med nämnd att föredra ur domstols-

ekonomisk synpunkt. Om man med anledning härav bör öppna möjligheter

till olika sammansättning av domstolen i olika tvistemål, uppstår emellertid

frågan hur den i varje särskilt mål lämpligaste sammansättningsformen

skall bestämmas. Olika möjligheter kan härvid komma i fråga, men enligt

föreningens mening är dessa möjligheter och de olägenheter som kan vara

förbundna med dem inte tillräckligt utredda. Föreningen, som tidigare ut­

talat sig för att båda möjligheterna bör hållas öppna för domstolarna, an­

ser sig inte ha anledning att nu gå ifrån denna ståndpunkt.

Svea hovrätt framhåller, att det -— även om grundformen för underrätts

sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål är tre lagfarna domare

— inte är uteslutet att ha nämndsammansättning i vissa ka­

tegorier av mål. Hovrätten anser det också möjligt att låta vissa tvis­

temål avgöras av lagfaren domare med nämnd. Om en uppdelning av något

slag anses lämplig, bör den emellertid enligt hovrättens mening ske efter

på förhand givna regler. Att i det särskilda fallet överlåta avgörandet på

domstolen eller, som kommittén har föreslagit, till parterna finner hovrät­

ten inte lämpligt. Liksom i tidigare yttrande framhåller hovrätten dessutom

att avgörandet av enklare mål och mål, som rör mindre värden, i något

större utsträckning än f. n. torde kunna anförtros ensamdomare.

2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet

2.2.1. Gällande rätt m. m.

De huvudbestämmelser om häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning

som finns i 1 kap. 4 och 11 §§ RB är likformiga när det gäller brottmål.

Grundregeln är att rätten i brottmål skall ha sammansättningen lagfaren

domare och nämnd. Emellertid är rätten domför med endast en lagfaren

domare dels vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan

54

handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn, dels vid huvud­

förhandling och syn i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff

än böter.

Skall nämnd delta, gäller enligt 1 kap. 5 och 12 §§ RB för både härads­

rätt och rådhusrätt som huvudregel att i nämnden skall sitta minst sju och

högst nio nämndemän, s. k. fullsutten nämnd eller stor nämnd. I mål om

brott för vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och inte

heller avsättning samt vid syn utom huvudförhandling är rätten emellertid

domför med tre i nämnden, s. k. tremansnämnd eller liten nämnd.

Sammanfattningsvis kan sålunda häradsrätt och rådhusrätt i brottmål

ha tre olika sammansättningsformer, beroende på vilken påföljd som in­

går i straffskalan för åtalade gärningar, nämligen en lagfaren domare en­

sam (s. k. ensamdomare), lagfaren domare jämte tremansnämnd eller lag­

faren domare jämte fullsutten nämnd.

Omröstningsreglerna för brottmål finns i 29 kap. RB. Vid meningsskilj­

aktighet mellan nämnd och ordförande blir enligt 3 § första stycket (jfr 6 §

sista punkten) nämndens mening gällande, om alla i nämnden är ense eller,

när fler än sju nämndemän deltar, minst sju är av samma mening. I annat

fall gäller ordförandens mening. Detta innebär att, när sju eller färre nämn­

demän deltar det krävs enighet inom nämnden för att ordföranden skall

kunna överröstas. Deltar åtta eller nio nämndemän, gäller den mening som

omfattas av ordföranden och minst två resp. tre nämndemän.

Nämndens rösträtt brukar betecknas som kollektiv, eftersom nämnden en­

dast som korporativ enhet kan påverka måls avgörande. Om nämnden inte

är enig eller om, när i nämnden sitter fler än sju, inte minst sju nämnde­

män är ense, föreligger enligt omröstningsreglerna bara en mening, nämli­

gen ordförandens.

Nämndemännen bär inte något juridiskt ansvar för avgörande, som grun­

das på ordförandens mening. Har däremot nämnden bestämt rättens av­

görande, skall enligt 29 kap. 7 § RB varje nämndeman, som med sin röst

har bidragit till utgången, ansvara för avgörandet.

Till reglerna om omröstning och ansvar för rättens avgörande ansluter

bestämmelserna om protokollföring av skiljaktiga meningar. I 6 kap. 3 § 8

RB föreskrivs, att rättens protokoll skall uppta skiljaktiga meningar, som

yppas vid omröstningen inom rätten, men det görs den begränsningen att

nämndemans skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har be­

stämt utgången.

Underrätternas arbete med brottmål belyses av följande statistik.

Kungl. Maj ds proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

55

Tab. 1. Slutligt handlagda brottmål1 vid de allmänna underrätterna

1950—1967

År

Häradsrätter

Rådhusrätter

Sammanlagt

1950

32 193

41 644

73 837

1955

34 086

49 817

83 903

1960

44 722

71 761

116 483

1964

51 372

69 524

120 896

1965

45 035

67 040

112 075

19662

48 737

73 837

122 574

19672

54 367

77 955

132 322

1 Siffrorna i denna tabell avser — till skillnad från siffrorna i tab. 2

■—• också avskrivna och avvisade mål.

2 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sam­

manställningar av domstolarnas arbetsredogörelser.

Tab. 2. Avgjorda brottmål, fördelade efter handläggningsform, 1964—1967

År

Mål av beskaffenhet att kunna handläggas

som ensamdomarmål

som tremansnämndsmål

endast med stor nämnd

Härads- Rådhus- Samman- Härads- Rådhus- Samman- Härads- Rådhus- Samman

rätter

rätter

lagt

rätter

rätter

lagt

rätter

rätter

lagt

1964

7 510

30 154

37 664

34123

25 099

59 222

7 670

9 769

17 439

1965

7 410

30 290

37 700

28 092

22 328

50 420

7 467

9 591

17 058

19661

12 534

32 600

45 134

25 017

23 606

48 623

8 689

10 673

19 362

19671

20 012

39 672

59 684

22 045

20 100

42 145

9 553

11 764

21 317

1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domstolar­

nas arbetsredogörelser. Ökningen av ensamdomarmålen och minskningen av tremansnämndsmå2

len förklaras huvudsakligen av 1966 års vidgning av ensamdomarkompetensen (jfr prop. 1968:8n

s. 22). I nämnda prop. har vidare lagts fram förslag som om de genomförs beräknas m edföra e

väsentlig minskning av antalet ensamdomarmål och viss minskning även av antalet tremans-

nämndsmål (prop. s. 55).

2.2.2. Ur förarbetena till RB

I samband med processreformen förekom ingående överväganden i frå­

gan om underrätts sammansättning och nämndens ställning. Utgångsläget

för dessa överväganden var den före processreformen gällande ordningen

att häradsrätt alltid hade sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd,

medan rådhusrätt hade juristkollegium. Nämnden i häradsrätt bestod av

tolv, men för domförhet behövde endast sju sitta i nämnden. I mindre brott­

mål, som handlades vid s. k. tremansting, var häradsrätt domför med tre i

nämnden.

Processkommissionen föreslog i sitt betänkande om rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926: 32), att man skulle införa en enhetlig underrättstyp,

lagmansrätten, och att brottmålen vid denna domstol skulle avgöras av lag­

56

faren domare med nämnd. Nämnden skulle enligt förslaget bestå av fem

nämndemän. Att kommissionen ville minska antalet nämndemän från tolv

till fem hade sin grund i en önskan att stärka lekmannainflytandet i rätts­

skipningen. Som motivering till att antalet nämndemän inte sattes under

fem anfördes bl. a., att man då skulle äventyra den önskvärda mångsidig­

heten inom nämnden och möjligheten att låta skilda orter inom domkret­

sen på samma gång vara företrädda i nämnden.

Kommissionen föreslog vidare en omröstningsregel, som innebar att, om

fyra av de fem ledamöterna i nämnden var ense, deras mening skulle gälla.

Enligt kommissionens förslag var sålunda nämndens rösträtt kollektiv.

Kommissionen ansåg sig inte kunna förorda individuell rösträtt, eftersom

en sådan ordning skulle innebära en alltför stark brytning med det tradi­

tionella systemet och särskilt i de större städerna medföra fara för rätts­

skipningens säkerhet.

I prop. 1931: 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform intogs

ståndpunkten att reformen i första hand borde gälla det processuella för­

farandet och att de organisatoriska åtgärderna borde begränsas till sådana

som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet. Frågan

om en enhetlig domstolstyp ställdes därför på framtiden. Den ändringen i

reglerna om rådhusrätternas sammansättning föreslogs dock, att det i gröv­

re brottmål skulle finnas nämnd vid sidan av de tre lagfarna domarna. I

propositionen föreslogs vidare att nämnden skulle bestå av åtta nämnde­

män. Omröstningsreglerna skulle enligt propositionen utformas så, att i

häradsrätt nämndens mening skulle gälla mot ordförandens om sex av de

åtta nämndemännen var ense. I rådhusrätt skulle bara en enhällig nämnd

kunna fälla utslaget gentemot de lagfarna domarnas samstämmiga mening.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1931:80 ansåg sig majoriteten inom

det särskilda utskottet inte kunna tillstyrka förslaget att nämnd skulle in­

föras i grövre brottmål i rådhusrätt. Utskottsmajoriteten ansåg vidare, att

nämnd i häradsrätt alltid skulle bestå av sju nämndemän och att endast en

enhällig nämnd skulle kunna överrösta ordföranden. Beträffande nämndens

rösträtt framhölls, att nämndemännens synpunkter i allmänhet kunde göra

sig gällande under förtroendefullt samarbete med ordföranden och att nämn­

dens inflytande, såsom också påpekats i 1931 års proposition, därför i verk­

ligheten sträckte sig vida längre än som omedelbart framgick av lagen. Det

ansågs inte föreligga något behov att ändra den sedan länge bestående ord­

ningen att endast enhällig nämnd kunde överrösta ordföranden. En dom

som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden skulle inte få sam­

ma karaktär av uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och inte samma

tyngd som ett avgörande dikterat av en enhällig nämnd. Utskottsmajorite­

ten ansåg vidare, att genom ändrade omröstningsregler politiska och andra

ovidkommande hänsyn kunde vinna insteg vid nämndens avgörande, vilket

skulle rubba förtroendet till nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

57

I reservationer förordades emellertid, att nämnd skulle delta i rådhus­

rätt vid handläggning av brottmål med undantag för sådana som avsåg

ringa brott. Vidare anslöt sig reservanterna nära till den ståndpunkt be­

träffande nämndens sammansättning och rösträtt som hade intagits i prop.

1931:80. Reservanterna framhöll, att med ökat inflytande för nämnde­

männen dessa starkare skulle känna sitt ansvar för domstolens avgörande

och med större intresse delta i dess verksamhet. I fråga om rättens dom-

förhet framhöll reservanterna, att det skulle vara praktiskt om rätten var

domför med sju nämndemän i fall då vid uppskov i ett mål en av de åtta

nämndemännen skulle få förfall.

Riksdagens kamrar stannade i olika beslut i de nämnda frågorna. Ut-

skottsmajoritetens uppfattning vann första kammarens bifall, medan andra

kammaren anslöt sig till reservanternas mening. Någon sammanjämkning

fann utskottet inte möjlig.

I sitt förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) intog process­

lagberedningen en ståndpunkt som kan anses som en kompromiss mellan

de olika meningarna vid 1931 års riksdag. Beredningen föreslog att nämnd

skulle medverka i rådhusrätt, när det gällde brott med minst två års straff­

arbete som högsta straff. Nämnden skulle därvid tjänstgöra vid sidan om

ett juristkollegium bestående av tre domare. Vidare föreslogs att nämnde­

männens antal skulle vara lägst sju och högst nio. Det högre antalet moti­

verades framför allt av att rätten inte borde förlora sin domförhet i fall då

en eller annan nämndeman fick förfall under pågående handläggning. Be­

redningen ansåg sig böra behålla kravet på nämndemännens enhällighet för

det fall att i nämnden inte satt fler än sju. Beredningen menade däremot

att den omständigheten att detta antal överskreds inte borde föra med sig

att enhällighet fordrades beträffande samtliga.

I prop. 1942:5 med förslag till ny rättegångsbalk följdes beredningens

förslag i nämnda delar. 1942 år riksdag godtog förslagen i propositionen med

den avvikelsen att endast en lagfaren ledamot skulle ingå i rätten i nämnd­

mål vid rådhusrätt. Sammansättningen i dessa mål blev alltså densamma i

rådhusrätt och häradsrätt.

Enligt RB:s ursprungliga lydelse gällde i fråga om undex-rätternas sam­

mansättning i brottmål följande huvudregler. I häradsrätt var samman­

sättningen alltid lagfaren ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt var i mål

om ansvar för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver,

domför med lagfaren ordförande jämte nämnd och i övriga mål med jurist­

kollegium bestående av tre eller fyra lagfarna domare. Nämnden bestod så­

väl i häradsrätt som i rådhusrätt av lägst sju och högst nio nämndemän.

Från huvudregeln ixppställdes följande undantag. Vid handläggning som

inte skedde vid huvudförhandling eller syn var både häradsrätt och råd­

husrätt, liksom nu, domför med endast en lagfaren domare. Vid handlägg­

ning och avgörande i mål om brott, varå inte kunde följa svårare straff än

58

böter och i fråga om vilka inte förekom anledning att målsägande fanns,

hade häradsrätt sammansättningen lagfaren ordförande jämte tre nämnde­

män, medan rådhusrätt var domför med en lagfaren domare.

2.2.3. Frågans behandling efter RB:s införande

Antalet ledamöter i rätten. Ett förslag till ändring i fråga om underrätts

sammansättning lades fram av 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:26).

Förslaget gick ut på att rådhusrätt under vissa förutsättningar skulle vara

domför med ensamdomare även i vissa mål om brott i vars straff skalor in­

gick både böter och fängelse. Enligt förslaget skulle vid häradsrätt en lag­

faren domare och tre nämndemän få motsvarande behörighet.

På grundval i huvudsak av rättegångskommitténs förslag lades i prop.

1954:200 fram förslag av följande innebörd. I brottmål som endast rörde

ansvar för brott, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter, eller

förutom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet

skulle rådhusrätt vara domför med en lagfaren domare samt häradsrätt

med en lagfaren domare och tre nämndemän. Detsamma skulle gälla, om

svårare straff än böter visserligen ingick i straffskalan men sådant straff

inte skulle komma i fråga för den aktuella gärningen. Förslaget lämnades

utan erinran av lagrådet. Det avslogs emellertid av riksdagen efter hem­

ställan av första lagutskottet (1LU 1954:25, rskr 332). Till stöd härför

åberopades framför allt betänkligheter mot att bevisprövning skulle över­

föras på ensamdomare i alltför stor utsträckning.

I stadsdomstolsutredningens första betänkande (SOU 1956: 28) upptogs

frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål. Utredningens förslag

innebar, att rådhusrätt i alla brottmål, frånsett bötesmålen, skulle bestå

av en lagfaren domare och nämnd. I mål om ansvar för brott, varå inte

kunde följa svårare straff än fängelse, skulle enligt förslaget rådhusrätt

vara domför med två i nämnden.

I prop. 1957:172, som byggde på nämnda betänkande, föreslogs att den

juristkollegiala sammansättningen i brottmål i rådhusrätt skulle avskaffas

och att rådhusrätt i brottmål, med undantag för bötesmålen, skulle vara

domför med en lagfaren domare och nämnd. Vidare föreslogs, att rådhus­

rätt skulle vara domför med tre i nämnden, om målet rörde ansvar för brott,

varå inte kunde följa straffarbete eller avsättning. I mål där nu nämnda

påföljder kunde följa skulle nämnden i rådhusrätt fortfarande bestå av

lägst sju och högst nio nämndemän. Förslagen antogs av riksdagen (1LU

1957:38, rskr 394). Den antagna lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari

1959.

I stadsdomstolsutredningens andra betänkande (SOU 1958: 9) lades fram

vissa förslag beträffande häradsrätts sammansättning i brottmål. Förslagen

innebar, att häradsrätts sammansättning i brottmål skulle göras likadan

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

59

som rådhusrätternas hade blivit enligt beslutet av 1957 års riksdag. I prop.

1958: B 26 följdes utredningens förslag. Förslagen antogs av riksdagen (1LU

B 10, rskr B 100). Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1959. Därmed

blev reglerna om rådhusrätts och häradsrätts sammansättning i brottmål

likformiga.

Frågan om underrätternas sammansättning behandlades från mera all­

männa synpunkter i stadsdomstolsutredningens tredje betänkande (SOU

1961:6). Förslagen och övervägandena i detta betänkande samt remissut­

fallet redovisas i det följande under avsnitt 2.2.4.

I samband med brottsbalkens genomförande år 1965 anpassades bestäm­

melserna om underrätternas sammansättning i brottmål till det nya på­

följ dssystemet (prop. 1964: 10, 1LU 3, rskr 79). Någon ändring i princi­

perna för domförheten skedde inte.

I prop. 1966: 100 föreslogs bl. a. att ensamdomare skulle få vidgad behö­

righet i mål om brott som är belagda endast med böter. Till skillnad från

vad som tidigare gällde skulle lagfaren domare utan nämnd kunna pröva

sådana mål, även om målsägande fanns och skadeståndsanspråk framställ­

des. Detta förslag antogs av riksdagen (1LU 33, rskr 272).

Nämndens ställning. Formerna för nämndens deltagande i rättsskipningen

har efter införandet av RB behandlats i olika sammanhang.

Sålunda tog 1951 års rättegång skommitté upp en sådan fråga i det förut

nämnda betänkandet SOU 1953: 26. Kommittén uttalade, att ordningen att

nämndeman inte har reservationsrätt när dom avfattas enligt ordföran­

dens mening inte är helt tillfredsställande. Kommittén ansåg emellertid,

att reservationsrätt för nämndeman skulle medföra olägenheter och i viss

mån stå i strid mot omröstningsreglerna. Så länge nämndens rösträtt var

kollektiv, var det enligt kommittén konsekvent att de enskilda nämnde­

männens meningar inte antecknades annat än när nämnden mot ordfö­

randens mening hade bestämt utgången. I enlighet härmed avvisade kom­

mittén tanken att införa reservationsrätt för nämndeman.

I det lagförslag, som utarbetades på grundval av sistnämnda betänkan­

de och underställdes lagrådets granskning, föreslogs emellertid reserva­

tionsrätt för enskild nämndeman. Det förordades att samma regel skulle

gälla för anteckning av nämndemans skiljaktiga mening som beträffande

anteckning av annan domstolsledamots avvikande votum. Vid remissen till

lagrådet uttalade föredragande departementschefen (prop. 1954: 200 s. 78)

bl. a. att starka skäl talade för att reservationsrätt borde finnas för nämn­

deman. Att nämnden hade kollektiv rösträtt kunde enligt departements­

chefen inte anses utgöra något avgörande hinder mot en reform. I den

mån gällande ordning motiverades av intresset för nämndemännen att

åtnjuta anonymitetsskydd, hade denna synpunkt enligt departementsche­

fens åsikt numera knappast sådan betydelse att den utgjorde ett tillräckligt

60

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

skäl mot en ändring. Man torde nämligen kunna räkna med att nämnde­

männen var så självständiga och kvalificerade, att de var beredda att

även offentligen stå för sin mening. En viss ökning av arbetsbelastningen

vid underrätterna ansågs visserligen kunna följa av ändringen, men denna

olägenhet bedömdes inte vara så stor att den vägde tyngre än de fördelar

som skulle vinnas genom reformen.

Lagrådet avstyrkte förslaget (prop. 1954: 200 s. 97). Lagrådet ansåg, att

det rådde ett mycket nära samband mellan villkoren för att nämndens

mening skulle gälla som dom och nuvarande bestämmelse om anteckning

av nämndemans skiljaktiga mening. Det föreföll lagrådet inte uteslutet att

förslagets genomförande kunde medföra en ganska väsentlig ändring i

förhållandet mellan ordförande och nämnd samt i fråga om arten och

omfattningen av de enskilda nämndemännens insatser i processen. Tvånget

att offentligen redovisa en motiverad ståndpunkt kunde bli betungande och

kännas främmande för många nämndemän. Det föreföll lagrådet i varje

fall högst sannolikt att den föreslagna anordningen överlag skulle medföra,

att betydligt större krav kom att ställas på nämndemännen än som hade

förutsatts vid rättegångsreformens genomförande. Lagrådet befarade vida­

re, att svårigheter och tidsutdräkt skulle uppkomma i underrätternas arbete,

om alla skiljaktiga meningar skulle antecknas i protokollet. För att få säk­

rare grund för bedömandet av förslagets verkningar i olika hänseenden för­

ordade lagrådet, att förslaget underställdes domstolar och sammanslutning­

ar genom remiss. Med hänsyn till vad lagrådet hade anfört fann departe­

mentschefen, att förslaget inte för det dåvarande borde föreläggas riksdagen

(prop. 1954: 200 s. 100).

När stadsdomstolsutredningen tillsattes år 1955 uttalades i direktiven att

utredningen skulle ta upp frågan om lekmannainflytandet i rättsskipningen

till förutsättningslös granskning. Bl. a. skulle övervägas, om inte antalet

i varje mål deltagande nämndemän borde minskas och de nuvarande reg­

lerna om nämndemännens rösträtt ändras.

Ungefär samtidigt med att stadsdomstolsutredningen tillsattes behand­

lade 1955 års riksdag två likalydande motioner (I: 116 och II: 146), vari

bl. a. begärdes utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag,

att nämndledamöternas inflytande stärktes i första instans, främst ge­

nom införande av individuell rösträtt. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 21)

anförde första lagutskottet bl. a., att det system för lekmannadeltagandet

som hade valts vid processreformen på ett i huvudsak lämpligt sätt syntes

möjliggöra den eftersträvade föreningen av jurist- och lekmannasynpunk-

ter. Utskottet erinrade vidare om att stadsdomstolsutredningen enligt sina

direktiv hade att överväga lekmannainflytandet i underrätterna. Motio­

nerna föranledde inte någon åtgärd av riksdagen.

Nämndens ställning togs upp på nytt i motioner vid 1957 års riksdag

(1:321 och 11:408). I dessa motioner yrkades bl. a. att möjlighet skulle

61

införas för nämndeman att få avvikande mening antecknad till protokollet.

Även dessa motioner avstyrktes av första lagutskottet och avslogs av riks­

dagen. I sitt utlåtande (nr 8) hänvisade utskottet bl. a. till det utrednings­

arbete som bedrevs av stadsdomstolsutredningen.

I stadsdomstolsutredningens slutbetänkande SOU 1961: 6 behandlades

flera frågor om nämndens ställning ingående. I detta avseende hänvisas

till vad som anförs i följande avsnitt.

Även vid 1961 och 1963 års riksdagar förekom motioner som gällde

nämndemans rätt att anmäla reservation (motion I: 364 resp. I: 274). Mo­

tionerna avslogs emellertid av riksdagen. I första lagutskottets utlåtande

över motionen vid 1961 års riksdag (nr 9) hänvisades bl. a. till att riks­

dagen i en nära framtid kunde förmodas få ta ställning till de förslag som

stadsdomstolsutredningen nyss hade lagt fram. I utlåtandet över motionen

vid 1963 års riksdag (nr 4) erinrade utskottet om att domstolskommittén,

som då var i verksamhet, hade i uppdrag att verkställa en utredning rö­

rande domstolsorganisationen i dess helhet och att denna utredning även

kunde antas komma att gå in på spörsmålet hur lekmannainflytandet skulle

gestalta sig i framtiden. Enligt utskottet saknades därför anledning att be­

gära ytterligare utredning i det i motionen angivna syftet.

Uttalandena i domstolskommitténs betänkande SOU 1963:56 och i re­

missyttrandena över det redovisas under 2.2.5.

2.2.4. Stadsdomstolsutredningens betänkande SOU 1961: 6 och remissbehand­

lingen av detta

Utredningen. I betänkandet tar utredningen i enlighet med sina direk­

tiv upp flera allmänna frågor beträffande nämndens ställning. Den här

lämnade redogörelsen redovisar utredningens allmänna överväganden —-

avseende både brottmål och tvistemål — och dessutom de särskilda syn­

punkter som anförs beträffande brottmålen.

Som en allmän bakgrund till sina överväganden framhåller utredning­

en, att de erfarenheter som föreligger av den nya processordningen otvivel­

aktigt ger vid handen, att nämndemännen har funnit sig väl till rätta med

den moderna processen. Denna har i praktiken medfört ökad funktions­

duglighet för nämnden. I allmänhet möter det inte några svårigheter för

nämndemännen att genom egna iakttagelser under huvudförhandlingen bil­

da sig en självständig uppfattning rörande målet. Den friare och mera

självständiga roll som den nya processen sålunda har medfört för nämn­

den ger enligt utredningen anledning överväga, om inte nämndens ställ­

ning genom ändrad lagstiftning bör förstärkas i motsvarande grad. De

frågor som utredningen anser kräva uppmärksamhet i första hand gäller

nämndens storlek och rösträtt.

När det gäller nämndens storlek finner utredningen att olika synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

62

får beaktas. Utredningen påpekar att till grund för nuvarande regler ligger

uppfattningen, att nämnden bör företräda olika grupper i samhället och

också skilda orter inom en domkrets. Genom en så allsidig sammansättning

som möjligt ger nämnden rättsskipningen en fastare folklig förankring

samtidigt som nämndemännens samlade erfarenheter och kunskaper kom­

mer dömandet till godo genom en mera mångsidig prövning av målen. Ut­

redningen anser det vara uppenbart, att från dessa synpunkter en förhål­

landevis stor nämnd innebär en styrka.

Å andra sidan är det enligt utredningen av vikt att hushålla med nämnde­

männens tid och krafter. Härigenom ökas förutsättningarna för att tillföra

underrätterna ett väl kvalificerat och för olika samhällsgrupper represen­

tativt lekmannaurval. Sistnämnda synpunkt kräver större beaktande i sam­

ma mån som domstolarnas arbetsuppgifter ökar och anspråken på lekmän­

nen som följd därav stegras. För att nämnden skall kunna bevara sin ställ­

ning förefaller det nödvändigt att varje möjlighet till personalbesparingar

på detta område tas till vara. En viss minskning av nämnden behöver inte

medföra en försvagning av lekmannainflytandet. I en mindre nämnd, där

varje nämndemans individuella ansvar ökas, torde nämndemännen som

regel stimuleras att ta mer aktiv del i dömandet. Utredningen finner det

slutligen vara självklart, att statsfinansielia och arbetsorganisatoriska skäl

inte får lämnas åsido vid övervägande av nämndens storlek. De nu angivna

synpunkterna på nämndens storlek anser utredningen göra sig gällande med

olika styrka i olika mål.

I fråga om brottmålen anser utredningen att en skillnad kan göras mellan

mål om allvarligare brott och mål rörande brott, för vilka straffet regel­

mässigt stannar vid böter eller vid ett kortare frihetsstraff. Bakom rättens

avgörande i mål om allvarligare brott bör enligt utredningen stå en förhål­

landevis stor krets av domare. Detta motiveras redan av det djupa ingri­

pande i enskilda människors liv som domen i mål om grovt brott i regel

innebär. Utredningen framhåller också, att domstolarna i dessa mål vid

straffmätning och val av påföljd ofta ställs inför avgöranden, vid vilka

olika meningar kan göras gällande. Därvid är det önskvärt att mera utbredda

uppfattningar bland lekmännen får komma till tals. När det gäller brott för

vilka straffet regelmässigt stannar vid böter eller vid ett kortare frihets­

straff, anser utredningen, att det från de anförda synpunkterna inte är på­

kallat att ha lika stor nämnd. Straffmätningen i dessa mål är mera rutin-

betonad, och påföljderna är inte lika differentierade som i mål om grövre

brott. Den talrika förekomsten av sådana mål gör det särskilt angeläget att

lekmännen inte tas i anspråk på detta område i vidare omfattning än som

är nödvändigt. Utredningens slutsats är att det inom straffrättsskipningen

behövs en större och en mindre nämnd, vardera med sina uppgifter. Beträf­

fande gränsdragningen mellan de båda nämndernas områden och i fråga

om den mindre nämndens storlek föreslår utredningen inte någon ändring.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

63

I frågan vilket antal ledamöter som behövs för att den stora nämnden skall

kunna fullgöra sina funktioner finner utredningen att det kan råda delade

meningar. Utredningen menar, att viss minskning av den stora nämnden

är möjlig utan att dess funktioner ändras. En lämplig avvägning mellan

olika intressen torde vinnas om antalet ledamöter normalt utgör sex. En

längre gående reduktion förefaller däremot inte tillrådlig. Utredningen un­

derstryker i det sammanhanget önskvärdheten av att mellan den stora och

lilla nämnden — vilkas uppgifter till karaktär och omfattning väsentligen

skiljer sig från varandra — upprätthålls en klar skillnad även i storleks­

ordning. Även om sex nämndemän i allmänhet är tillräckligt, bör det finnas

möjlighet att kalla ett något högre antal, särskilt i vidlyftiga mål. Det före­

slås därför, att i den stora nämnden skall sitta sex eller sju nämndemän.

Frågan om förfall för nämndeman påkallar särskild uppmärksamhet så­

vitt gäller den stora nämnden. Utredningen påpekar, att nuvarande nedre

gräns för domförhet föranleder att man regelmässigt kallar fler nämnde­

män än som utgör domfört antal. Detta anser utredningen utgöra ett slöseri

med nämndemännens tid och krafter. Det är lämpligare med en inom vissa

gränser rörlig domförhetsregel, som ställer lägre krav på domförhet om

förfall förekommer. Det föreslås därför, att huvudregeln om sex eller sju

nämndemän kompletteras med en föreskrift att rätten är domför med fem

i nämnden, om det inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhand­

ling har påbörjats.

Utredningen framhåller, att den föreslagna minskningen av den stora

nämnden i regel inte torde böra föranleda att antalet nämndemän i de olika

domkretsarna minskas. Om nuvarande antal behålls, blir det en önskvärd

lindring i tjänstgöringsskyldigheten för varje nämndeman.

I fråga om nämndens rösträtt erinrar utredningen om, att det i olika

sammanhang har framförts krav att nämndemännen skall få individuell

rösträtt och att det då har förutsatts att alla som deltar i beslutet skall ha

var sin röst och målen avgöras efter enkel pluralitet. Enligt utredningens

mening måste den avgörande synpunkten i denna fråga vara huruvida en

ändring av omröstningsreglerna i riktning mot ökat lekmannainflytande är

ägnad att öka rättssäkerheten. Det har många gånger — enligt utredningens

mening med allt fog — framhållits, att nämndens inflytande sträcker sig

vida längre än som framgår av de nuvarande bestämmelserna om nämn­

dens rösträtt. Nämndens betydelse framträder sålunda framför allt i det

skede vid överläggningen då ordföranden och nämndemännen fritt disku­

terar igenom målet och då i de allra flesta fall nås enighet om rättens be­

slut. Fall då skiljaktiga meningar framtvingar en formlig omröstning torde

inte vara vanliga. Utredningen antar att detta delvis sammanhänger med

omröstningsreglernas utformning, men menar att det framför allt beror på

att de frågor som rätten har att pröva sällan är av den art att olika grupp-

eller yrkesintressen behärskar och låser fast ställningstagandena. Med denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

64

bedömning förefaller det som om frågan om en ändring av omröstningsreg-

lerna inte har den stora praktiska betydelse som många tillmäter den.

Utredningen finner det emellertid sannolikt att införande av individuell

och lika rösträtt åtminstone i någon mån skulle försvaga juristinflytandet

och leda till ökat antal nämnddomar. Vid övervägande av huruvida en ut­

veckling i den riktningen är önskvärd ur rättssäkerhetssynpunkt måste be­

aktas, att den lagfarne domaren —■ genom utbildning och träning och ge­

nom att han är bäst insatt i målet — i allmänhet har större förutsättningar

än den enskilde nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resul­

tat. Detta förhållande bör komma till uttryck i omröstningsreglerna. Utred­

ningen anser för sin del, att en nämnddom uppburen av endast en röst mer

än den mening ordföranden och en minoritet inom nämnden företräder inte

äger tillräcklig auktoritet. Å andra sidan anses den nuvarande ordningen

alltför mycket beskära nämndens möjligheter att gentemot ordföranden

hävda en annan mening. Om i en nämnd med sex eller sju ledamöter alla

måste vara ense för att kunna överrösta ordföranden, kan detta komma att

utgöra en hämsko på nämndemannens intresse att aktivt medverka i över­

läggningen. En lämplig avvägning mellan den lagfarne ordförandens och

nämndemännens inflytande finner utredningen kunna nås, om för överröst­

ning av ordföranden krävs att minst fem nämndemän har en avvikande me­

ning.

Det förhållandet att endast viss majoritet inom nämnden eller, med högst

fem i nämnden, bara en enhällig nämnd skall kunna överrösta ordföranden

hindrar enligt utredningens mening inte, att frågan om reservationsrätt för

nämndeman tas upp till förnyat övervägande. Utredningen kan inte finna

något oskiljaktigt samband mellan denna fråga och omröstningsreglerna,

vilka avser endast hur avgivna vota skall räknas för fastställande av den

mening vilken skall gälla såsom rättens. Den nuvarande regeln att nämnde­

mans skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har bestämt

utgången sammanhänger i främsta rummet med bestämmelsen om det juri­

diska ansvaret för domen. Gentemot nämndeman kan sådant ansvar utkrä­

vas endast för det fall att han med sin röst bidragit till att nämnden har

överröstat ordföranden. För fastställande av det juridiska ansvaret behöver

alltså nämndemans skiljaktiga mening inte antecknas i vidare omfattning

än enligt gällande rätt. Utredningen anser det inte föreligga skäl att ändra

bestämmelsen om nämndemans ansvar för rättens avgörande.

Att nämndemans ansvar för domen inte ändras utgör enligt utredningen

inte något hinder mot att protokollföring av nämndemans votum sker i

större utsträckning än f. n. I varje mål som har avgjorts av flera domare

är det uppenbarligen av betydelse för både parter och högre rätt att få

kännedom om skiljaktiga meningar, som har yppats inom rätten. Utredning­

en anser, att detta gäller också i fråga om nämndemans skiljaktiga votum.

Visserligen kan ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening nå-

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

65

gon gång föranleda part att klaga i oträngt mål. Betänkligheter kan vidare

inställa sig mot att flertalet beslutande domare, t. ex. fyra nämndemän, re­

serverar sig mot en dom beslutad av ordförande och två nämndemän. Ut­

redningen finner det emellertid vara av större betydelse att det görs bekant

utanför rätten, när en dom har beslutats av en samstämmig rätt eller av en

stark majoritet. Många med nämnd avkunnade domar kan väntas öka i

auktoritet, om det utat ges tillkänna att ordförande och nämnd eller ord­

förande och en stor majoritet inom nämnden har varit ense om utgången.

För nämndemännen kan frågan om rätt att till protokollet anteckna

skiljaktig mening ses från olika synpunkter. En synpunkt är att det för

åtskilliga nämndemän maste te sig otillfredsställande, att nämndeman,

som har annan mening än den som har kommit till uttryck i domen, inte

skall fa ge detta tillkänna. Å andra sidan bör det inte förbises, att reserva­

tionsrätt också måste anses innebära att nämndeman, som inte önskar stå

bakom domen, låter protokollföra sin avvikande mening. Detta behöver

dock inte medföra att nämndeman anmäler formlig reservation så snart

domen i visst avseende — t. ex. en straffmätningsfråga — får annat inne­

håll än nämndemannen helst önskat. Reservationsrätt ställer större krav

pa nämndemännen. Emellertid kan det inte anses ligga något för nämnde­

männen oskäligt betungande i att deras vid omröstningen yppade meningar

blir föremål för insyn.

Enligt utredningen torde det inte vara möjligt att närmare förutsäga i

vilken utsträckning reservationsrätt för nämndeman kommer att medföra

ökat arbete för underrätterna. Frågan med vilken utförlighet nämndemans

skiljaktiga mening skall antecknas blir av stor betydelse i det avseendet.

Utredningen anser, att anteckningarna kan göras mycket kortfattade. Det

torde vara tillräckligt, om det av protokollet framgår vilken eller vilka

nämndemän som har haft annan mening i frågor som har blivit föremål

för omröstning samt vad dessa meningar gått ut på, dvs. i vilket avseende de

skilt sig från majoritetens uppfattning. Utredningen anser, att de skäl som

nämndeman har grundat sitt votum på i allmänhet inte behöver utvecklas

och att nämndeman i varje fall inte bör ha rätt att fordra biträde av ord­

föranden eller av annan befattningshavare vid rätten för utformning av

skälen. Med en sådan ordning skulle enligt utredningens uppfattning un­

derrätternas arbete med avfattande av skiljaktiga meningar inte behöva bli

alltför betungande.

Utredningen föreslår sålunda, att nämndemans skiljaktiga mening alltid

skall antecknas i rättens protokoll.

Stadsdomstolsutredningens förslag i nu nämnda avseenden var inte en­

hälligt. Flera reservationer redovisas i betänkandet (s. 277—293).

En av reservanterna (s. 277) föreslår att i nämnd skall sitta minst fem

och högst sju nämndemän. Samme reservant menar, att nämndens rösträtt

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr U

Knngl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

66

bör utövas kollektivt men att den kollektiva rösträtten bör utformas så

att den till sitt reella innehåll så nära som möjligt ansluter till den indivi­

duella. I reservationen föreslås sålunda, att nämnddom bör kunna bäras

upp av endast en röst mer än den mening som ordföranden och en mino­

ritet inom nämnden har uttalat.

En annan reservant (s. 289) anser, att en inom nämnden förekommande

mening, om vilken minst ett så stort antal av nämndemännen som utgör

flertalet av samtliga ledamöter i rätten enar sig, bör gälla framför den

mening som ordföranden uttalar. Vidare framhålls att nämndeman inte

bör vara betagen möjligheten att få biträde av ordföranden eller annan be­

fattningshavare vid rätten vid redaktionell utformning av skiljaktig me­

ning.

En tredje reservant (s. 291) anser, att individuell rösträtt för nämnde­

männen bör införas.

I ytterligare en reservation (s. 282) föreslås, att underrättens grundform

såväl i tvistemål som i brottmål skall vara lagfaren ordförande med tre-

mansnämnd. Undantag härifrån föreslås dels när det gäller grova brottmål

och vissa andra kvalificerade mål, i vilka stor nämnd enligt reservationen

bör medverka, dels i fråga om handläggning, som bör ankomma på lag­

faren ensamdomare.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om minskat antal nämn­

demän i den stora nämnden blev under remissbehandlingen föremål för

delade meningar. Flertalet remissinstanser hade dock inte något att erinra

mot en sänkning av antalet.

Bland dem som tillstyrker utredningens förslag eller lämnar detta utan

erinran är statskontoret, två länsstyrelser, flera rådhusrätter, föreningarna

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Några

närmare synpunkter i fråga om nämndens storlek redovisas i allmänhet inte

i de berörda yttrandena. I några av dem förordas, att rätten, när förfall

för nämndeman inträffar efter det att förhandlingarna under en rätte-

gångsdag har påbörjats, bör vara domför med fem i nämnden i samtliga

återstående mål under dagen. Hovrätten för Västra Sverige förordar att för

domförhet skall fordras sex nämndemän, vilket bör medföra att sju eller

åtta kallas. Stockholms nämndemannaförening anser, att för domförhet

alltid skall fordras sex nämndemän.

Flera remissinstanser anser det tillräckligt, om minimiantalet i den stora

nämnden sätts till minst fem, men delar utredningens mening om maximi-

antalet. Företrädare för denna uppfattning är Göta hovrätt, hovrätten för

Nedre Norrland, en minoritet inom Svea hovrätt, flera rådhusrätter, 1951 års

rättegångskommitté, advokatsamfundet och stadsdomar ef öreningen. Enligt

Göta hovrätt är det särskilt i grova brottmål önskvärt att det bakom rättens

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

67

avgörande står en relativt stor krets av personer. Hovrätten är emellertid ense

med utredningen om att en viss minskning av maximiantalet nämndemän

kan ske. Hovrätten anser, att det med hänsyn till risken för förfall måste

finnas en marginal för domförhet men vänder sig mot utredningens förslag

att domförheten skall göras beroende av om förfall för nämndeman inträffar

sedan handläggningen av ett mål har börjat. Nämnden bör enligt hovrätten

i stället regelmässigt bestå av ett något större antal än det minimum som

krävs för domförhet. Liknande synpunkter framförs av 1951 års rättegångs-

kommitté. Stadsdomareföreningen anser det uppenbart att en reduktion av

den stora nämnden inte på något sätt kan äventyra rättssäkerheten. För­

eningen anser, att en ordning med minst fem och högst sju i nämnden är

mer rationell än den som utredningen förordar. Utredningens förslag att en

huvudförhandling skall kunna fortsättas med enbart fem i nämnden vid för­

fall för den sjätte anser föreningen vara av ringa betydelse från praktisk

synpunkt i andra än vidlyftiga mål. Föreningen är emellertid inte benägen

att föreslå någon utvidgning av regeln på så sätt att också övriga på upp­

ropslistan för samma dag upptagna mål skulle kunna handläggas med en

reducerad nämnd. Enligt föreningen bör det inte vara beroende av tillfällig­

heter vilken sammansättning en domstol skall ha.

Stockholms rådhusrätt finner att den stora nämnden bör kunna fylla sin

uppgift väl om den sammansätts av fem lekmän. Rådhusrätten beaktar då

bl. a. att det föreligger vissa svårigheter att rekrytera nämnden allsidigt.

Dessa svårigheter är särskilt uttalade i Stockholm. Svårigheterna att få

lämpliga lekmannadomare antas komma att bestå. Detta förhållande lik­

som statsfinansiella och arbetsorganisatoriska skäl måste föranleda att an­

talet ledamöter i den stora nämnden sätts så lågt som möjligt utan att det

inkräktar på den önskvärda allsidigheten. Bästa lösningen på problemet

med rättens domförhet vid förfall för någon i nämnden är enligt rådhusrät­

tens mening att införa möjligheten att kalla ytterligare en, eventuellt två

nämndemän vid handläggning av mål, som kan väntas ta en dag eller mera

i anspråk. Utredningens förslag, att nämnden vid förfall för en nämnde­

man under pågående handläggning ändå skulle förbli domför, finner råd­

husrätten betänkligt. I de säkerligen mycket få fall, då bestämmelsen

skulle bli av betydelse, är det sannolikt fråga om stora mål med lång hand-

läggningstid, där det är särskilt viktigt att rätten är fulltalig.

En grupp remissinstanser vill behålla nämnden i dess nuvarande storlek.

Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen (ma­

joriteten). Svea hovrätt framhåller värdet av att en dom i ett svårt brott­

mål fälls av relativt många personer. Det finns vidare i ett mål med lång-

dragna förhandlingar behov av en marginal vid förfall för en eller två

nämndemän. Svårigheter att finna lämpliga personer som vill och kan

tjänstgöra som nämndemän skulle kunna motivera någon sänkning av lägsta

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

68

antalet nämndemän i nämnden. Hovrätten anser det emellertid tveksamt

om tillräckliga skäl finns att nu (år 1961) sänka minimiantalet. Hovrätten

avstyrker förslaget om förfall som grund för domförhet med lägre antal i

nämnden. Med hänsyn särskilt till angelägenheten av att hushålla med

nämndemännens tid, kan det vara skäl att föreskriva att minimiantalet

nämndemän får överskridas endast i mål som beräknas ta mer än en dag

i anspråk. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är för liten skill­

nad mellan den lilla nämnden, som ofta kan bestå av fyra nämndemän, och

den stora nämnden, som enligt förslaget kan bestå av fem nämndemän.

En liknande ståndpunkt intar hovrätten för Övre Norrland, som också an­

ser, att det endast är en synnerligen begränsad lättnad i nämndemännens

tjänstgöringsskyldighet, som förslaget innebär, och att statsfinansiella skäl

inte kan åberopas för förslaget. Häradshövdingeföreningen delar inte upp­

fattningen att nämndens ställning skulle stärkas eller rättssäkerheten ökas,

om nämnden minskades och den enskilde nämndemannen tilldelades indi­

viduell rösträtt. Enligt föreningen är det inte bara som meddomarinstitu-

tion som nämnden har sitt stora värde utan också kanske främst som garant

för förtroendet för rättsskipningen hos allmänheten.

Enligt rådhusrätten i Västerås bör nämndens storlek vara fixerad. Ord­

ningen att endast maximi- och minimiantal finns fastställda är inte till­

fredsställande. En lämplig avvägning menar rådhusrätten kunna åstadkom­

mas, om nämnden består av sju ledamöter. Vid förfall bör nämnden dock

vara domför med fem ledamöter.

I vissa remissvar väcks förslag om att den nuvarande ordningen med två

olika nämnder skall ersättas med en enhetlig nämn d för samtliga

mål. Bland dem som ger uttryck för den uppfattningen är rådhusrätterna

i Uppsala, Jönköping och Gävle.

Utredningens förslag angående nämndens rösträtt godtas i prin­

cip av ett stort antal remissinstanser, bland dem flera som till skillnad

från utredningen förordar, att nämnden skall bestå av minst fem och högst

sju ledamöter. I tillstyrkande riktning uttalar sig sålunda bl. a. Göta hov­

rätt, hovrätten för Nedre Norrland, 16 rådhusrätter, 1951 års rättegångs-

kommitté, advokatsamfundet, stadsdomareföreningen, Föreningarna Sveri­

ges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbundet samt

åtskilliga kommunala organ och sammanslutningar.

Förslaget att nämndens rösträtt alltjämt skall utövas kollektivt har vun­

nit anslutning också hos flera remissinstanser som föreslår andra omröst-

ningsregler än utredningen. En grupp remissinstanser, som anser att nämn­

den bör ha samma sammansättning som f. n., förordar att de nuvarande

omröstningsreglerna också behålls eller sålunda att minst sju nämndemän

måste ena sig om annan mening än ordföranden för att denne skall över­

Kiingl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

69

röstas. Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeför-

eningen. Hovrätten för Västra Sverige, som har förordat att för domförhet

skall fordras sex nämndemän och att sju eller åtta nämndemän bör kallas,

anser att för överröstning av ordföranden bör krävas sex nämndemäns sam­

stämmiga mening.

Flera av de remissinstanser som förordar att nämndens rösträtt skall

vara kollektiv motiverar sin ståndpunkt närmare. Därvid framhålls bl. a.

att nämndens inflytande främst gör sig gällande vid rättens informella över­

läggning och att nämndens insats då görs på så sätt att erfarna nämndemän

med sakliga skäl bidrar till diskussionen och därigenom påverkar ordföran­

den. Bland dem som har uttalat sig i den riktningen är Svea hovrätt, hov­

rätten över Skåne och Blekinge och häradshövding ef öreningen. Förstnämn­

da hovrätt framhåller också att individuell rösträtt skulle ställa mycket

starka krav på den enskilde nämndemannen. Individuell rösträtt för nämn­

deman skulle medföra att han får juridiskt ansvar för domen även i de fall

då han biträder ordförandens mening. Häradshövding ef öreningen framhål­

ler, att domstolens beslut fattas med ledning av de sakliga argument som

har framförts under överläggningen. Det händer att samtliga nämndemän

efter diskussionen är i stånd att bedöma hur målet skall avgöras och därför

verkligen känner sig böra med sin röst delta i avgörandet, men lika ofta är

så inte fallet. Det är därför enligt föreningen från rättssäkerhetssynpunkt

orimligt att pålägga nämndemännen individuell rösträtt och att likställa ett

rättsavgörande med ett majoritetsbeslut. Föreningen anser, att man vid jäm­

förelse med arbetssättet i kommunala och statliga nämnder och styrelser

bör hålla i minnet att avgörandena i de flesta av dem inte har karaktären av

rättsavgörande utan av intresseavvägningar, varvid det är naturligt och rik­

tigt att varje ledamot företräder och hävdar ett intresse. Det avgörande

måste vara huruvida det sätt, på vilket en nämnd av ena eller andra slaget

arbetar, är bäst ägnat att gagna de arbetsuppgifter som nämnden har till­

delats av samhället. Eftersom domstolsnämnderna har till uppgift att garan­

tera rättssäkerheten, bör den enskilde nämndemannen enligt föreningens

mening inte ha någon annan rösträtt än den som gagnar denna uppgift.

Den inom utredningen reservationsvis framförda åsikten att en nämnd­

dom bör kunna bäras upp av endast en röst mer än den mening som ord­

föranden och en minoritet inom nämnden har uttalat, har i princip vunnit

anslutning hos en minoritet inom Svea hovrätt, häradshövdingarna i Väster-

närkes och Karlskoga domsagor, Svenska landskommunernas förbund och

en kommunalnämnd.

Individuell rösträtt för nämndemännen förordas av bl. a. Stockholms

nämndemannaförening, stadsfullmäktige i Sundbyberg (majoriteten) och

Linköping samt kommunalfullmäktige i Tjörns kommun. Nämndemanna-

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

70

föreningen kan inte finna något bärande skäl för att inte vanliga demokra­

tiska omröstningsregler skall tillämpas i domstol och anser att ordföranden

naturligen bör ha utslagsröst.

Förslaget om reservationsrätt för nämndeman tillstyrks av bl.a.

hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland, en mi­

noritet inom Svea hovrätt, 17 rådhusrätter, 1951 års rättegångskommitté,

stadsdomareföreningen (majoriteten), Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Sveriges juristförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommuner­

nas förbund, Stockholms nämndemannaförening och vissa kommunala

organ. I de tillstyrkande remissvaren framhålls bl. a. att det är av bety­

delse både för parter och högre rätt att veta vilka domare som står bakom

en dom från en domstol med nämnd. Vidare framhålls att reservations­

rätten är av stor betydelse för den enskilde nämndemannen.

Några av de remissinstanser som tillstyrker utredningsförslaget ger sam­

tidigt uttryck för viss tveksamhet. Hovrätten för Västra Sverige understry­

ker, att den föreslagna reservationsrätten otvivelaktigt kommer att ställa

större krav på nämndemännen. Det kan inte bortses från att i en del

situationer, t. ex. i vissa brottmål under politiskt upprörda tider, reser­

vationsrätten med därav följande offentlig redovisning av varje enskild

nämndemans ståndpunkt kan komma att för nämndemannen framstå som

en påfrestning. Även om några större olägenheter av en reservationsrätt

knappast är att befara under nuvarande förhållanden, är det inte utan viss

tvekan som hovrätten förordar utredningens förslag. Rådhusrätten i Malmö

vill inte motsätta sig förslaget men sätter i fråga, om inte rätten eller skyldig­

heten att låta anteckna skiljaktig mening kan göra det svårare för nämn­

demännen att värna om sin integritet gentemot enskilda och mot orga­

nisationer som de tillhör. Liknande synpunkter framförs av rådhusrätten

i Västerås. Denna rådhusrätt finner dock reservationsrätt för den enskilde

vara ett etiskt krav av sådan styrka att det inte kan åsidosättas.

Förslaget om reservationsrätt för nämndeman avstyrks av bl. a. Svea

hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge (majoriteter­

na i samtliga fall), häradshövdingeföreningen och Föreningen Sveriges stads-

fiskaler samt några kommunala organ.

Svea hovrätt framhåller, att starka skäl talar för att en nämndeman, som

har skiljaktig mening, skall kunna få denna antecknad i protokollet. Kravet

på en sådan bestämmelse blir starkare ju självständigare nämndemännen

känner sig i förhållande till ordföranden och övriga ledamöter av rätten.

Hovrätten delar inte uppfattningen att det kan vara betänkligt att flertalet

beslutande domare reserverar sig mot en dom som beslutas av ordföranden

och en minoritet inom nämnden. Principiellt är det en fördel om skiljaktiga

meningar alltid redovisas. En reservationsrätt kan emellertid inte gärna

skiljas från en reservationsplikt. Hovrätten menar, att det kan innebära väl

Kungl. Maj:ts proposition nr

44 dr

1969

71

stora krav på nämndemannen, om han för varje gång, då han inte är beredd

att dela ordförandens åsikt, måste precisera och till protokollet låta anteck­

na sin egen mening. Vid övervägande av skälen för och emot vidgad reserva­

tionsrätt stannar hovrätten vid slutsatsen att nuvarande regler bör behållas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att införandet av eu

reservationsrätt för nämndeman innebär, att man bryter den anonymitet

som nu råder och som har sitt främsta värde som skydd för överlägg­

ningens och omröstningens frihet. Ett långtgående skydd för lagfaren do­

mares oberoende och självständiga ställning har ansetts påkallat. Det of­

fentligrättsliga intresset att också nämndeman bereds liknande skydd har

tillgodosetts genom den hemliga överläggningen. Även om vissa skäl talar

för den föreslagna reservationsrätten, är enligt hovrättens mening betänk­

ligheterna häremot starkare. En liknande ståndpunkt intar Göta hovrätt.

Häradshövdingeföreningen anser, att utredningen inte tillräckligt har be­

aktat att ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening kan

föranleda part att klaga i oträngt mål. Föreningen menar, att redan en

mycket blygsam ökning av klagomålen mot underrätternas domar skulle

medföra allvarliga verkningar. Föreningen förmodar, att enhällighet mel­

lan ordförande och nämnd skulle komma att föreligga i övervägande an­

talet mål, även om reservationsrätten genomfördes. Anteckning om nämn­

demans mening kan i regel göras mycket kortfattad. Att så blir fallet ute­

sluter emellertid inte att konsekvenserna för underrätternas arbetssätt och

arbetsbörda kan bli allvarliga. Ett mera formellt och tidsödande omröst-

ningsförfarande kan framtvingas. Med vidgad reservationsrätt kan följa

väsentligt ökad överläggningstid, ökad tid för domens och de skiljaktiga

meningarnas avfattande och ökad tendens att skjuta upp avkunnandet av

domen.

Frågan hur utförligt nämndemans avvikande mening bör antecknas i

protokollet och därmed sammanhängande spörsmål uppmärksammas i

flera yttranden. I allmänhet anförs inte några väsentliga invändningar mot

utredningens synpunkter i denna del. Bland uttalandena kan nämnas föl­

jande.

I några yttranden hävdas att nämndeman med skiljaktig mening bör avge

ett mer eller mindre fullständigt votum. Hovrätten över Skåne och Blekinge

(majoriteten) anser sålunda, att reservationsrätten bör medföra krav på

att också skälen för den avvikande meningen anges, åtminstone i korthet.

Enligt hovrätten skulle annars tillkännagivandet av nämndemans skilj­

aktiga mening sakna betydelse för parterna. Kravet att också skälen skall

anges är vidare ägnat att motverka reservationer, som inte är sakligt grun­

dade.

Göta hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland anser, att det inte bör

komma i fråga att tillerkänna nämndemännen rätt till biträde av lagfaren

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

72

befattningshavare vid rätten vid utformningen av skiljaktiga meningar.

Häradshövdingeföreningen delar denna uppfattning men finner det själv­

klart att ordförande eller protokollförare frivilligt lämnar sådant biträde.

I en del remissvar uttalas, att lagfaren befattningshavare bör medverka

vid avfattning av reservation i större utsträckning än utredningen har

tänkt sig. I den riktningen uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län

och en ledamot av Stockholms rådhusrätt. Därvid framhålls, att nämnde­

männens förmåga att uttrycka sig i skrift växlar och att det inte kan ute­

slutas, att en nämndeman drar sig för att vidhålla en avvikande mening

därför att han har svårt att uttrycka denna i skrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

2.2.5. Vissa andra uttalanden och förslag

Som framgår av det föregående har domstolskommittén i SOU 1963:56

lagt fram ett principförslag i fråga om domförhetsreglerna i en enhetlig

underrättsorganisation. Övervägandena i denna del avsåg främst frågan

om underrätts sammansättning i tvistemål. För brottmålens del ifråga­

sätter kommittén inte någon ändring i den princip som gäller, nämligen

att nämnd bör medverka utom i de lindrigaste målen. Mera detaljbetonade

spörsmål sådana som formerna för samverkan mellan lagfarna domare

och nämnd, nämndens storlek och ensamdomares behörighet bör enligt

kommittén övervägas i samband med den slutliga utformningen av en en­

hetlig underrättsorganisation (bet. s. 89—90).

Under remissbehandlingen av detta betänkande tar flera remissinstanser

upp frågan om underrätts sammansättning i brottmål. Kommitténs ut­

gångspunkt att nämnd liksom nu bör medverka i sådana mål har därvid

i allmänhet lämnats utan erinran. Flera remissinstanser ger emellertid ut­

tryck för uppfattningen att det föreligger starka skäl att kräva juristkol­

legial sammansättning — med eller utan nämnd — i vissa vidlyftiga eller

invecklade brottmål. Som exempel nämns mål som rör invecklade eko­

nomiska förhållanden. En närmare redogörelse för vad som anfördes i det

avseendet finns i bilaga 4 (s. 257—258). I

I kungörelse den 16 februari 1968 (nr 37) om ändring i 1947 års kun­

görelse om antalet nämndemän i städer med rådhusrätt har förordnats,

att antalet nämndemän vid Stockholms rådshusrätt från den 1 juli 1968

skall vara 1 000 i stället för nuvarande 750. Rådhusrätten har i den fram­

ställning som ligger som grund för denna ökning och i uttalanden i andra

sammanhang — bl. a. i yttranden över en till rådhusrätten remitterad pro­

memoria angående organisationen vid åklagarmyndigheten i Stockholms

åklagardistrikt -— under hösten 1967 och under innevarande år behandlat

frågan om nämnds medverkan i brottmål och nämndens storlek. Därvid har

understrukits rådhusrättens ståndpunkt — uttalad redan i dess yttrande

över SOU 1961: 6 — att antalet nämndemän i stora nämnden bör minskas

till fem. Enligt rådhusrättens mening skulle tjänstgöringsskyldigheten för

nämndemännen därigenom minskas till gagn för en allsidigare rekryte­

ring. Rådhusrätten har också framhållit, att domförhetsreglerna med stor

och liten nämnd för olika typer av brottmål utgör en allvarlig organisa­

torisk belastning för en stor domstol som rådhusrätten. Rådhusrätten anser,

att en enhetlig nämndsammansättning bör kunna införas för de mål, i vilka

medverkan av nämnd krävs. I anslutning till detta har uttalats, att nämn­

dens medverkan bör inriktas främst på mål, i vilka annan påföljd än böter

framstår som aktuell och att ensamdomarbehörigheten därför bör vidgas.

Svea hovrätt har i yttranden över framställningen om ökning av antalet

nämndemän och över det nämnda organisationsförslaget uttalat, att reg­

lerna om nämndens storlek bör ses över och att en femmannanämnd bör

övervägas.

Länsförvaltningsutredningen har i betänkande SOU 1967:20 (s. 167)

bl. a. föreslagit, att nämnd skall medverka i handläggningen i läns­

styrelse av mål om administrativa frihetsberövanden och vissa andra

rätts- och förvaltningsärenden. Utredningen anser, att antalet nämndemän

som deltar vid varje tillfälle inte behöver vara alltför stort. Utredningen

stannar för att minimiantalet nämndemän normalt bör vara fyra. I kör­

kortsmål finner utredningen två nämndemän vara tillräckligt. Bland skälen

för utredningens ståndpunkt i fråga om antalet nämndemän kan nämnas

följande. Ändamålet med nämndemännen är inte i första hand att tillföra

länsstyrelsen sakkunskap av specialistkaraktär utan att genom ianspråk-

tagande av det allmänna medborgerliga omdömet stärka garantierna för

riktiga avgöranden i viktiga frågor samt att tillgodose önskemålen om in­

syn och kontroll och därmed stärka förtroendet för länsstyrelsens av­

göranden. Utredningen fäster inte avgörande vikt vid att person- och orts-

kännedom blir tillförd länsstyrelsen. Nämndemännen skall enligt förslaget

ha individuell rösträtt. Beslut med nämnd fattas enligt majoritetsprincipen

och — i regel — med utslagsröst för ordföranden. Som ordförande vid hand­

läggning med nämnd skall i allmänhet fungera chefen för den rättsavdelning

som i betänkandet föreslås inrättad vid länsstyrelse.

Under remissbehandlingen av länsförvaltningsutredningens betänkande

har förslaget i nu berörd del i regel lämnats utan erinran. Några remiss­

instanser har dock förordat, att ett mindre antal nämndemän än det av

utredningen föreslagna skall delta i målens avgörande i länsstyrelse. Sålun­

da förordar Göta hovrätt, förvaltningsdomstolskommittén och en länssty­

relse tre nämndemän samt statskontoret, riksrevisionsverket och tre

länsstyrelser två nämndemän. I fråga nämndemännens rösträtt finner

JK, Göta hovrätt och kammarrätten att, eftersom nämndemännen i

länsstyrelse är avsedda att fylla samma funktion som nämndemännen vid de

3

-j- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

73

74

allmänna domstolarna, de för underrätterna gällande omröstningsreglerna

bör tillämpas även i länsstyrelse.

Slutligen kan nämnas att landskontorsutredningen i betänkande SOU

1967: 22 (s. 218, jfr SOU 1967: 24, förslaget till lag om skatterätt 5 och 40 §§)

har föreslagit, att prövningsnämnderna och deras kanslier skall ombildas

till regionala skattedomstolar, som i alla avseenden blir jämställda med

andra domstolar. De nya domstolarna skall benämnas länsskatterätter. En­

ligt utredningen skall länsskatterätterna i princip arbeta i samma former

som prövningsnämnderna nu gör. Utredningen föreslår dock, att lekmanna-

inslaget i länsskatterätterna skall organiseras enligt samma system som vid

de allmänna underrätterna. För domförhet skall krävas att minst sex nämn­

demän är närvarande. Högsta antalet nämndemän anses kunna fastställas

till åtta. Avsikten är att nämndemännen skall ha individuell rösträtt, liksom

nu gäller för ledamöterna i prövningsnämnd.

I remissyttrandena över betänkandena har förslagen i de frågor som nu

har berörts i allmänhet lämnats utan erinran. Minimiantalet ledamöter i

nämnden föreslås dock av JK och kammarrätten till fyra och av förvalt-

ningsdomstolskommittén till tre. De båda förstnämnda remissinstanserna

anser vidare, att skatterättsnämndemännen inte bör ha individuell röst­

rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål

2.3.1. Inledande anmärkning

På grundval av fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastig­

hetsbildning (SOU 1963:68) har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till fastighetsbildningslag, som har remitterats till lagrådet tidigare

i dag. Lagen innehåller 19 kapitel och är avsedd att ersätta bl. a. lagen den

12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad och lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Fastighetsbildning skall enligt förslaget alltid ske genom förrättning. De

former som föreslås för fastighetsbildning är fastighetsreglering — som

ersätter bl. a. laga skifte och ägoutbyte — avstyckning, klyvning och sam­

manläggning. Som ersättning för bl. a. gränsbestämning föreslås ett nytt

institut, fastighetsbestämning. Detta är inte att hänföra till fastighetsbild­

ning men kommer ofta att nyttjas som ett led i fastighetsbildningsproce-

duren. Också fastighetsbestämning skall ske genom förrättning. Uppgiften

att handlägga förrättning angående fastighetsbildning och fastighetsbe­

stämning ankommer enligt förslaget på fastighetsbildningsmyndigheten.

Denna myndighet skall bestå av förrättningslantmätare och gode män. När­

mare bestämmelser om myndigheten avses komma att meddelas i annan lag­

stiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

75

Det föreslagna förfarandet syftar till att göra fastighetsbildningen enkla­

re, snabbare och billigare än f. n. Detta syfte uppnås bl. a. genom att reg­

lerna i stor utsträckning ger fastighetsbildningsmyndigheten möjligheter

att inom ganska vida gränser anpassa förfarandet efter omständigheterna i

det enskilda fallet. Samtidigt ställer den föreslagna lagen instrument till för­

fogande som gör det möjligt för myndigheten att i större utsträckning än

f. n. aktivt verka för en förbättrad fastighetsindelning. Dessa omständigheter

i förening med åtskilliga andra medför att den nya lagen kommer att ställa

större krav på förrättningslantmätarna än gällande lagstiftning gör. Detta

gäller inte minst i fråga om juridiska kunskaper.

Vid beredningen av kommittéförslaget har frågan om domstolar i fastig-

hetsbildningsmål samordnats med beredningen av det nu aktuella ärendet

om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet. Det har därvid fun­

nits lämpligt att i nu förevarande sammanhang behandla också de frågor

som hänger samman med uppbyggandet av en ny domstolsorganisation för

fastighetsbildningsmål.

2.3.2. Gällande ordning i fråga om fastighetsbildningsmål och vissa närlig­

gande mål

Första domstol i jorddelningsmål är ägodelning srätt. För varje domsaga

och stad med rådhusrätt skall finnas en ägodelningsrätt (21 kap. 1 § lagen

om delning av jord å landet och 6 kap. 16 § lagen om fastighetsbildning i

stad). Ägodelningsrätten är en specialdomstol med nära anknytning till de

allmänna underrätterna. På landet består domstolen av en ägodelningsdo-

mare som ordförande och tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är

den ordinarie domaren i domsagan. Kungl. Maj :t kan dock förordna gemen­

sam ägodelningsdomare för flera domsagor. Ägodelningsnämndemännen bör

vara allmänt betrodda, i lanthushållning kunniga och med ortens förhål­

landen väl förtrogna män. De skall vara valbara till nämndemansbefattning

vid häradsrätten i domsagan och får inte ha uppnått 65 års ålder. De väljs

för sex år av särskilda valmän som utses av kommunalfullmäktige. De har

individuell rösträtt (21 kap. 37 §). I stad fungerar rådhusrätten i vanlig

sammansättning som ägodelningsrätt och en av rådhusrättens ledamöter

är där ägodelningsdomare.

Mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut får, om inte annat är

föreskrivet, talan fullföljas hos hovrätt. I den mån inte hovrättens avgöran­

de på grund av särskilda bestämmelser skall stå fast, får talan däremot

fullföljas i högsta domstolen. Härvid gäller de i RB föreskrivna fullföljds-

begränsningarna.

Ägodelningsrätt handlägger även vissa andra mål än sådana som avser

tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen, såsom mål enligt lagen den

18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

76

under nyttjanderätt upplåtet område (11 §), lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar (37 §), lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar (23 §) och lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

gemensamhetsanläggningar (21 §).

Vid ägodelningsrätterna i riket handlades slutligt under åren 1963—1966

följande antal mål.

År

Antal mål Därav avskrivna

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

1963 .............................................

599

69

1964 ............................................. 569

74

1965 ............................................. 611

79

1966 ............................................. 637

100

2.3.3. Förslag i fråga om val av domstol för fastighetsbildningsmålen

Fastighetsbildningskommittén.

Kommittén erinrar om att under förarbe­

tena till jorddelningslagen övervägdes i huvudsak två olika lösningar av

dom stol sfrågan. Den ena innebar att de dåvarande ägodelningsrätterna, som

var knutna till de allmänna underrätterna, skulle behållas och den andra

att man skulle inrätta speciella domstolar med ett helt län som jurisdik-

tionsområde och med en ordförande som uteslutande eller åtminstone

huvudsakligen kunde ägna sig åt de vid denna domstol förekommande må­

len. Till förmån för den senare lösningen anfördes bl. a., att denna skulle

medföra en snabbare behandling av skiftesmålen, en kvalitativ förstärk­

ning av den dömande instansen och förutsättningar för större likformighet

i dömandet. Flera olika omständigheter ansågs emellertid tala mot att in­

föra en ny ordning, och dessa tillmättes i det slutliga avgörandet sådan be­

tydelse att någon ändring av ägodelningsrätternas organisation inte kom

till stånd.

Frågan om en reform av ägodelningsrätternas organisation kan enligt

kommitténs mening inte anses avförd från dagordningen i och med att

jorddelningslagen antagits. Samtidigt som skälen mot att införa domstolar

med större jurisdiktionsområden förlorat sin bärkraft, eller åtminstone

försvagats, har de önskemål om förbättringar som låg bakom tanken på en

reform i sådan riktning framförts med allt större styrka under den tid

lagen tillämpats. Inte minst genom att 1947 års ändringar i jorddelnings­

lagen medförde skärpta jordpolitiska restriktioner för fastighetsbildning,

i första hand avstyckning, har uppkommit nya krav på förstärkning av

ägodelningsrätterna. Vad man efterlyst är framför allt garantier för snabb

och effektiv domstolshandläggning av mål som angår fastighetsbildning.

Statsmakternas ställningstaganden vid ungefär samma tid rörande jord­

brukspolitiken, byggnadslagstiftningen och bostadspolitiken har otvivel­

aktigt också medverkat till det ökade intresset av att få till stånd en mera

ändamålsenlig domstolsorganisation. Man har gjort gällande, att ägodel-

77

ningsrätterna ofta brister i förmåga till självständig och säker bedömning

av olika spörsmål, i synnerhet sådana av jord- och planpolitisk natur. Sär­

skilt från sådana myndigheter, vilka företräder olika specialintressen som

är knutna till fastighetsbildningsverksamheten, har man vidare anmärkt

på svårigheterna att få till stånd enhetliga principer inom ett län vid till-

lämpningen av fastighetsbildningslagstiftningen.

Kommittén redovisar i detta sammanhang visst rättsstatistiskt material.

Av detta framgår, att endast omkring 20 % av alla mål, som ägodelnings-

rätterna slutligt har handlagt, har avgjorts i första instans inom tre måna­

der från det målen inkommit och att bara något över 40 % har avgjorts in­

om sex månader. Inte fullt 30 % av målen handlades vid ägodelningsrätter-

na under en tid av mellan sex månader och ett år, och en ungefär lika stor

grupp krävde längre handläggningstid än ett år. Beträffande ägodelnings-

mål, som efter överklagande har prövats i hovrätt och därefter förts vidare

till högsta domstolen, har en av kommittén verkställd undersökning för åren

fr. o. m. år 1953 gett vid handen, att den genomsnittliga processtiden så­

väl i hovrätterna som i högsta domstolen har kunnat variera inte obetyd­

ligt från år till år. För hovrätternas del har tiden, räknad från det ägodel-

ningsrätterna meddelade sina utslag, legat vid omkring tio månader. Efter­

som det finns anledning förutsätta att de mål som inte har fullföljts till

högsta domstolen i allmänhet varit av enklare beskaffenhet, torde motsva­

rande tid för dem ha varit något kortare. Processtiden i högsta domstolen

har i medeltal uppgått till omkring 18 månader räknat från hovrättens av­

görande. Visserligen har denna ganska avsevärda genomsnittstid delvis sin

orsak i att ett mindre antal mål på grund av särskilda förhållanden har krävt

osedvanligt lång tid, ofta beroende på dröjsmål med infordrade utlåtanden

från myndigheter och andra sakkunniga instanser, men kommittén har

ändå kunnat konstatera, att ägodelningsmålen i endast ett relativt begrän­

sat antal fall under senare år har handlagts i högsta domstolen på kortare

tid än ett år. I drygt tre fjärdedelar av de ägodelningsmål som har fullföljts

till högsta domstolen har prövningstillstånd inte meddelats.

Kommittén anser, att de anförda siffrorna tillräckligt tydligt visar att

ägodelningsmålen i allmänhet tar längre tid i anspråk än som rimligen kan

godtas för framtiden. Särskilt beträffande de mål som prövas i mer än en

domstolsinstans ■— en ungefärlig beräkning av fullfölj dsfrekvensen visar att

mellan 15 och 20 % av de mål som avgörs av ägodelningsrätterna överklagas

— är det inte ovanligt, att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter

flera år. Men även mål, som inte förs vidare från ägodelningsrätten, kräver

ofta betydande tid. Detta torde vara särskilt olägligt för jordägarna med

hänsyn till att själva rättegången inte sällan har föregåtts av en långvarig

förrättning och i vissa fall även skall efterföljas av fortsatt förrättnings-

arbete, innan de aktuella fastighetsbildningsåtgärderna har genomförts. Vid

bedömningen av ägodelningsrätternas handläggningstider bör man enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

78

kommitténs mening visserligen beakta, att syn på stället krävs i en del mål

och att därför lämplig årstid ibland måste inväntas. Trots detta är det an­

märkningsvärt, hur lång tid som i allmänhet hinner förflyta innan ett av­

görande föreligger i första instans. Den genomsnittliga processtiden vid

ägodelningsrätterna överstiger betydligt motsvarande tid för tvistemålen vid

de allmänna underrätterna.

Svårigheterna för ägodelningsrätterna att nå snabba avgöranden anser

kommittén till huvudsaklig del bero på att rättens ordförande inte kan odelat

ägna sig åt ägodelningsmålen utan har sin huvudsakliga verksamhet förlagd

till härads- eller rådhusrätten, som för huvudförhandling i de allmänna rätte­

gångsmålen sammanträder på bestämda tider, i regel minst en gång i vec­

kan. Härigenom kommer ägodelningsmålen lätt att skjutas åt sidan och bli

behandlade först i andra hand. Till detta kommer att flertalet ägodelnings-

domare torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmål och de särskilda

problem som möter vid handläggningen av dem. I regel inkommer nämligen

till varje ägodelningsrätt bara ett ringa antal mål årligen. Man måste där­

för i allmänhet räkna med att varje mål kräver en större arbetsinsats än

den som behövs i fråga om mål, som är mera vanliga. Ägodelningsdomaren

torde sålunda inte sällan tvingas att även i mål av ganska enkel beskaffen­

het ägna förhållandevis lång tid åt att studera tillämpliga lagregler samt

litteratur och rättspraxis på området.

Den ringa målfrekvensen inverkar enligt kommitténs mening också på

ägodelningsrätternas möjligheter att med tillräcklig säkerhet avgöra de ofta

svårbedömbara problem som aktualiseras vid fastighetsbildning och som

kan vara av ingripande betydelse för jordägarna och väsentligt påverka all­

männa intressen. Hur väl kvalificerade för utövning av domareuppgifter i

allmänhet domstolsledamöterna och då särskilt ägodelningsdomarna än är,

kan de ofta inte förvärva tillräcklig erfarenhet av fastighetsbildningsmål

och av de speciella intresseavvägningar som ofta krävs i dessa mål. Dessa

förhållanden måste menligt påverka säkerheten i avgörandena. Den ganska

höga frekvensen av överklaganden till hovrätterna torde få ses mot denna

bakgrund.

Kommittén kommer till den slutsatsen att kritiken mot den rådande ord­

ningen är befogad och att behovet av en reform av rättegången i fastighets­

bildningsmål är uppenbart. Med en ny fastighetsbildningslagstiftning, som

på ett bättre sätt än den hittillsvarande skall stimulera till omregleringar av

fastighetsförhållandena och även i övrigt underlätta önskade ändringar av

fastigheterna, blir det än mera angeläget att skapa en domstolsorganisation

som ger förutsättningar för en snabb och effektiv behandling av de mål som

kan uppkomma.

Vid sina överväganden rörande domstolsfrågan har kommittén tagit upp

följande fyra alternativa lösningar till närmare granskning.

I. Det nuvarande systemet behålls i sina huvuddrag, men i den mån det

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

79

kan ske vidtas särskilda åtgärder för att handläggningen i de olika instan­

serna skall påskyndas och för att främst ägodelningsrätterna skall få större

erfarenhet.

II. Länsägodelningsrätter inrättas med en särskilt förordnad domare

som ordförande.

III. Helt fristående specialdomstolar inrättas med så stora domkretsar

att ordföranden blir helt sysselsatt inom domstolen. Från denna domstol

kan målen tänkas fullföljas antingen till hovrätt eller direkt till högsta dom­

stolen.

IV. Hovrätterna tjänstgör — antingen i ordinarie sammansättning eller

också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och

företrädare för ortsintressena -— som instans i fastighetsbildningsmålen

omedelbart över förrättningsmännen.

Gemensamt för alla dessa alternativ är att högsta domstolen behålls som

slutinstans. Enligt kommitténs mening är det värdefullt för att säkerställa

en enhetlig rättstillämpning och trygga rättssäkerheten, att fastighetsbild­

ningsmålen i sista hand kan prövas av den allmänna rättsskipningens

högsta instans. Den betydande tidsutdräkt i dessa mål som f. n. förekommer

i högsta domstolen kräver emellertid särskilda åtgärder, så att den genom­

snittliga processtiden åtminstone inte blir nämnvärt längre än den som i

denna instans gäller för mål i allmänhet. Detta syfte kan vinnas genom

vissa tilläggsbestämmelser i arbetsordningen för nedre justitierevisionen

eller genom andra administrativa föreskrifter.

Kommittén erinrar om den i olika sammanhang framförda uppfattningen

att parterna i ett mål alltid bör kunna få sin sak prövad i minst två instan­

ser. Detta innebär att, om man begränsar antalet instanser till två, det skall

vara fri fullföljdsrätt även till den domstol som dömer i sista hand. Princi­

pen om en ovillkorlig rätt till prövning i två instanser anser kommittén

vara av så grundläggande betydelse, att något avsteg från den inte gärna

bör tillåtas i detta sammanhang. Ett alternativ, som bygger på förutsätt­

ningen att bara en domstol under högsta domstolen hädanefter skall pröva

fastighetsbildningsmålen, kan alltså komma i fråga endast om de i RB

föreskrivna begränsningarna av fullföljdsrätten till högsta domstolen inte

görs tillämpliga eller om förrättningsmännen inräknas som en av de dö­

mande instanserna. Ett system som innebär att talan i fastighetsbildnings-

mål utan inskränkning får fullföljas till högsta domstolen är enligt kom­

mitténs mening uteslutet. Något principiellt hinder anses däremot inte möta

mot att för framtiden tillämpa den ordningen att fastighetsbildningsmålen

från förrättningsinstansen förs direkt till den domstol som skall döma när­

mast under högsta domstolen och att fullföljden därifrån till högsta dom­

stolen underkastas samma begränsningar som f. n. gäller beträffande mål,

som hovrätt prövar i andra instans. Övergången till ett sådant system bör

dock vara beroende av att de till mellaninstansen hörande domstolarna får

Kungl. Maj:ts proposition nr kk år 1969

80

en kvalificerad sammansättning och att ledamöterna, särskilt de lagfarna,

får tillfälle att mera kontinuerligt ägna sig åt fastighetsbildningsmål. 1

valet mellan de tidigare angivna alternativa lösningarna torde möjligheterna

att inrätta en mellaninstans som uppfyller dessa krav få tillmätas avgö­

rande betydelse. Kommittén anser nämligen i princip, att ett system med

en förrättningsinstans och två domstolsinstanser avgjort är att föredra

framför den nuvarande ordningen med en prövning i fyra instanser. Att eu

prövning i alltför många instanser medför betydande olägenheter för såväl

parterna som det allmänna är allmänt erkänt. Likaså torde det vara uppen­

bart, att olägenheterna i form av tidsförlust samt ökade kostnader och ar­

betsinsatser inte på långt när vägs upp av de bättre garantier för ett riktigt

resultat i det enskilda fallet som ett större antal prövande instanser möj­

ligen medför.

Vid närmare övervägande av de olika alternativen finner kommittén

det ganska uppenbart, att alternativ I — ett bibehållande i stort sett av

nuvarande ordning men med vissa åtgärder i syfte att i görlig mån råda

bot på bristerna — inte kan leda till någon verklig förbättring. Olägen­

heterna med prövning i fyra instanser kvarstår under alla förhållanden.

Några i egentlig mening effektiva medel att tvinga fram en skyndsam hand­

läggning av fastighetsbildningsmålen kan knappast komma i fråga, efter­

som hänsyn alltid måste tas till att även andra och väl så brådskande

göromål kan åvila de ansvariga tjänstemännen. Det synes därför inte möj­

ligt att uppställa krav på att fastighetsbildningsmålen skall företas till slut­

ligt avgörande inom viss föreskriven tid efter det att de kommit i sådant

skick att de kan avdömas. Möjligen skulle en vidgad rätt för dem som

skall handlägga sådana mål att få befrielse från andra arbetsuppgifter

vara ägnad att leda till en förmånligare ordning, men säkerligen kan bara

obetydliga förbättringar vinnas på denna väg. Dessutom kan göras gällan­

de, att det redan nu finns tillräckliga möjligheter för befattningshavarna

att få partiell ledighet för att vinna lättnad i arbetsbördan. För att i per­

sonellt hänseende stärka ägodelningsrätterna skulle det också kunna för­

tjäna övervägas att för or dna gemensam ägodelningsdomare för två eller

flera domsagor. Uppenbart är emellertid, att en anordning av detta slag

— som enligt 21 kap. 2 § jorddelningslagen redan nu är tillåten men

veterligen aldrig har tillämpats — kan ge upphov till praktiska svårigheter

och även uppkalla vissa principiella betänkligheter.

Kommittén kommer alltså till den slutsatsen att alternativ I kan godtas

endast under förutsättning att en ordning med blott två domstolsinstanser

inte kan genomföras.

I fråga om alternativ II — inrättande av särskilda länsägodelningsrätter

— erinrar kommittén om att en liknande anordning för ^{handläggning} av

expropriationsmålen föreslogs av markutredningen i dess år 1948 avgivna

betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

81

(SOU 1948:4). Enligt förslaget skulle en expropriationsdomstol inrättas i

varje län. Därvid tänkte man sig, att åtminstone tills vidare en underrätts-

domare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie tjänst, fungera

som ordförande i expropriationsdomstolen i den utsträckning verksam­

heten där krävde. Från hovrättshåll riktades emellertid stark kritik mot eu

sådan ordning, och det gjordes gällande, att arbetet i ordförandens ordi­

narie domstol skulle förryckas. Vid de slutliga ställningstagandena befanns

också förslaget på denna grund vara praktiskt ogenomförbart. Eftersom

det inte heller ansågs kunna komma i fråga att för expropriationsdom-

stolarna med deras ovissa arbetsbelastning inrätta ett ganska stort antal

nya ordinarie domartjänster, fann man det nödvändigt att anknyta till den

bestående domstolsorganisationen. Med anledning därav inrättades en ex­

propriationsdomstol för varje domsaga eller stad med rådhusrätt, och

det bestämdes att ägodelningsdomaren i orten skulle vara ordförande i dom­

stolen.

De anmärkningar som anfördes mot markutredningens förslag och som

föranledde att detta inte genomfördes kan enligt kommittén med samma fog

riktas mot tanken på att inrätta länsägodelningsrätter. Även om sådana

domstolar i vissa avseenden skulle bli något bättre rustade för sina uppgif­

ter än de nuvarande ägodelningsrätterna och en enhetlig bedömning skulle

vinnas av fastighetsbildningsmålen inom varje län, skulle de mest fram­

trädande bristerna med nuvarande system ändå stå kvar. Domkretsarna

skulle i regel inte bli tillräckligt omfattande, och svårigheter att lösa pro­

blemet med ordförandeskapet skulle uppkomma på samma sätt som i fråga

om förslaget att inrätta länsexpropriationsdomstolar. Om man inrättade

en ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte bara mål

om fastighetsbildning utan också expropriationsmål, skulle förutsättning­

arna att få till stånd en ändamålsenlig organisation i någon mån för­

bättras, men det är föga troligt, att ens länet skulle utgöra det mest lämp­

liga jurisdiktionsområdet för en domstol med sådana vidgade uppgifter.

Eftersom fastighetsbildningsmålen men däremot inte expropriationsmålen

före domstolshandläggningen varit föremål för prövning i en förrättnings-

instans, skulle det vidare innebära vissa nackdelar att organisatoriskt sam­

manföra dessa båda slag av mål till behandling i samma domstol. Kommit­

tén har i övrigt ej ansett sig böra närmare överväga frågan om en sådan

sammanföring, eftersom en översyn av expropriationslagstiftningen och

därmed också av reglerna om rättegången i expropriationsmål pågår ge­

nom särskilt tillkallade sakkunniga.

Det enklaste sättet att undvika olägenheterna med särskilda länsägo­

delningsrätter torde otvivelaktigt vara att vidga domkretsen för varje dom­

stol till att omfatta två eller flera län, så att åtminstone domstolens ord­

förande får sin verksamhet helt förlagd till domstolen. Om man finner

detta vara den utväg som bör föredras, har man därmed erkänt att alter­

82

nativ II inte bör korama i fråga och i stället kommit in på en lösning en­

ligt alternativ III. Betydande fördelar skulle utan tvivel vinnas med en lös­

ning enligt detta alternativ. Särskilt om en nedskärning av antalet prövan­

de instanser därmed kunde komma till stånd, torde de i olika sammanhang

framförda önskemålen om en snabbare och effektivare domstolsbehand­

ling av fastighetsbildningsmålen bli tillgodosedda. Enligt kommitténs upp­

fattning synes det också möjligt att tillföra den nya specialdomstolen så

kvalificerade ledamöter och att anordna förfarandet i domstolen på så­

dant sätt att ett fullföljande av målen därifrån direkt till högsta domstolen

skulle vara försvarligt. Trots de fördelar som sålunda skulle kunna nås

med ett genomförande av detta alternativ hyser kommittén betänkligheter

mot det. Ett skäl är att inrättandet av ett antal nya, helt fristående dom­

stolar är en i kostnadshänseende mindre förmånlig lösning. Av väl så stor

betydelse synes vara att alternativet samtidigt företer vissa svagheter i

organisatoriskt hänseende. Med ett antal mindre, fristående domstolsen-

heter försvåras en ändamålsenlig anpassning av domstolarnas arbete efter

de förändringar beträffande mål tillströmningen och andra förhållanden

som ständigt måste påräknas. Härtill kommer att om hovrätterna, som

f. n. utövar en viktig funktion i fråga om domarutbildningen, inte vidare

skulle handlägga mål om fastighetsbildning skulle svårigheter troligen

uppkomma att besätta tjänsterna vid de nya specialdomstolarna med inne­

havare som redan vid sitt tillträde hade erfarenhet av och kunskap om

sådana mål. Även i ett annat hänseende kunde rekryteringssvårigheter upp­

stå. Det är sålunda mycket tänkbart, att de domartjänster med speciali­

serade uppgifter som det här är fråga om inte alltid skulle komma att

locka tillräckligt antal sökande för att ett lämpligt urval skulle möjlig­

göras.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att en närmare

anknytning till den befintliga hovrättsorganisationen bör eftersträvas. I

valet mellan alternativ III och alternativ IV bör företräde ges åt det se­

nare. En lösning i enlighet med detta ger nämligen samma fördelar som

om man skapade helt fristående specialdomstolar, förutsatt dock att de

domstolsledamöter som skall döma i fastighetsbildningsmålen får tillfälle

att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt dessa. Samtidigt kan

olägenheterna med fristående domstolar i stor utsträckning undvikas. Med

en lämplig anknytning till hovrätterna och ett utnyttjande av såväl rätts-

bildad som inte rättsbildad personal vid dessa blir det möjligt att be­

gränsa kostnaderna och bättre utnyttja fördelarna med större organisa­

tionsenheter. Dessutom undgår man att tillskapa en från den allmänna

domstolskarriären avskild speciell domarbana som omfattar endast ett

begränsat antal befattningshavare.

Enligt kommitténs uppfattning synes det mindre lämpligt, att pröv­

ningen av fastighetsbildningsmålen omedelbart över förrättningsmännen

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

83

anförtros åt hovrätten i ordinarie sammansättning. Med en särskild för

ändamålet avpassad sammansättning och med vissa speciella regler om

rättegången torde domstolen emellertid vara mycket lämplig för de kva­

lificerade uppgifter som ankommer på den första domstolen i ett system

med en förrättningsinstans och två domstolsinstanser.

Mot en lösning av domstolsfrågan på det nu antydda sättet kan man

tänka sig den invändningen att domstolarna skulle bli alltför svårtillgäng­

liga samt att ortskännedomen och den lokala förankringen skulle gå för­

lorade till men för rättsskipningen. Med anledning av den första an­

märkningen kan enligt kommitténs mening framhållas, att jordägarna och

deras ombud i vanliga fall inte torde ha anledning att personligen samman­

träffa med domstolsledamöterna annat än vid de för förhandling särskilt

utsatta domstolssammanträdena. Dessa sammanträden bör emellertid i re­

gel hållas i den ort där de i målet berörda fastigheterna är belägna. Be­

träffande invändningarna i övrigt vill kommittén framhålla, att lösningen

ingalunda utesluter att ortsintressena blir representerade i domstolen. Detta

kan ske genom att vissa lekmannarepresentanter från orten får säte i dom­

stolen. En annan sak är att nödig lokalkännedom i det enskilda fallet bör

tillföras domstolen på annat sätt än genom ledamöternas privata kun­

skaper. En alltför stark lokal förankring är inte uteslutande till fördel utan

leder lätt till en ensidighet och begränsning av synvidden samt viss risk

för en subjektiv inställning.

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att alternativ IV

möjliggör en lösning, som inte bara är överlägsen övriga alternativ utan

också erbjuder sådana fördelar i jämförelse med nuvarande ordning att lös­

ningen bör genomföras i anslutning till reformen i övrigt av fastighets-

bildningslagstiftningen. Ett ställningstagande till frågan om domstolar och

rättegången i mål om fastighetsbildning bör därför inte anstå i avbidan

på det resultat som den pågående fullständiga översynen av domstols­

väsendet i allmänhet kan leda till. Enligt direktiven för den utredning som

sysslar med denna översyn får dess arbete, som kan beräknas ta lång tid

i anspråk, inte hindra sådana begränsade organisatoriska förändringar som

kan finnas påkallade för att domstolarna skall kunna fullgöra sina upp­

gifter tillfredsställande. Den reform kommittén föreslår är enligt dess

mening en sådan angelägen ändring som åsyftas i direktiven. Reformen

synes inte strida mot de allmänna riktlinjerna för den framtida gestalt­

ningen av domstolsväsendet och är väl förenlig med tanken att främja en

på samma gång säker, snabb och billig process. Inte heller kan den förut­

satta övergången till större domkretsar för de allmänna underrätterna tän­

kas lösa problemet med fastighetsbildningsmålens behandling. För att man

skall vinna en fullt rationell ordning beträffande dessa mål synes det ofrån­

komligt med ett system, enligt vilket förrättningsavgörandena överprövas i

bara två domstolsinstanser, och detta torde i sin tur utesluta en anknyt­

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

84

ning till de allmänna underrätterna, även om dessa skulle förstärkas och

få större domkretsar.

Kommitténs förslag innebär, att överprövning av förrättningsavgöranden

skall göras av hovrätten i särskild sammansättning. Med hänsyn till de

särbestämmelser rörande rättegången som blir nödvändiga i dessa mål

och inte minst till sammansättningen anses en särskild benämning på

domstolen önskvärd. Eftersom termen ägodelningsrätt är föga rättvisande

och den f. ö. på grund av sin hittillsvarande användning leder tanken till

en vid härads- eller rådhusrätt inrättad specialdomstol, föreslår kommit­

tén en ny beteckning, nämligen jorddomstol. De mål som enligt förslaget

skall handläggas av jorddomstol kallas jordmål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om domstolsorganisationen

har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Åt­

skilliga kritiska synpunkter har dock framförts. Invändningar har sålunda

riktats såväl mot kommitténs uttalanden om behovet av en reform och

om lämpligheten av en nedskärning av antalet domstolsinstanser som mot

den av kommittén förordade lösningen av organisationsfrågan. Även kom­

mitténs ställningstagande till frågan huruvida reformen bör genomföras

utan att man avvaktar resultatet av domstolskommitténs arbete med en

fullständig översyn av domstolsväsendet har kritiserats.

Beträffande frågan om behovet av en reform av rättegången i

fastighetsbildningsmål instämmer åtskilliga remissinstanser — ibland dock

med vissa reservationer — i kommitténs uttalanden om bristerna i den nu­

varande domstolsorganisationen.

Svea hovrätt konstaterar, att jorddelningsprocessen länge utsatts för

stark kritik och att kritiken framför allt gällt de långa processtiderna. Det

alltmer skärpta kravet på rörlighet i fastighetssystemet är ägnat att accen­

tuera nämnda och andra brister i gällande ordning. Även om hovrätten an­

ser, att de slutsatser kommittén dragit av det rättsstatistiska materialet

är ovissa, och inte kan instämma i kommitténs kritik av ägodelningsrätter-

na, kan man inte räkna med någon avgjord förbättring av förhållandena,

om inte rättegången i fastighetsbildningsmål blir föremål för en genom­

gripande omgestaltning. Också SACO ifrågasätter det berättigade i åt­

skilligt av den kritik som riktats mot ägodelningsrätterna men anser, att en

omprövning av det judiciella förfarandet i jorddelningsmål är nödvändig.

Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs kritik av de nu rådande

förhållandena och betecknar det som en väsentlig brist, att ägodelnings-

rätten inte har någon egen teknisk expertis utan regelmässigt förlitar sig

på överlantmätaren. Samfundet påpekar, att målen numera många gånger

handläggs så, att överlantmätaren anses utgöra ledamot av domstolen och

deltar i rättens överläggningar. Överlantmätarens sakkunskap är i de flesta

Kungl. Maj:ts proposition nr H år t969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

85

fall nödvändig och värdefull på grund av hans tekniska sakkunskap, men

parterna finner givetvis den berörda formen olämplig. Fastighetsägareför­

bundet anser, att erfarenheten visat att ägodelningsrätten vid behandlingen

av jorddelningsmål har haft en sådan sammansättning och en så begränsad

domkrets att den ibland kommit att få en mindre omfattande erfarenhet av

j orddelningsmål.

Lantmätar ef öreningen framhåller, att jorddelningsmålens ganska stora

krav på specialkunskaper och det förhållandet att de inom vissa domsagor

förekommer bara i mycket ringa omfattning visat sig innebära risker för

en ojämn lagtillämpning. Förhållandet leder också till onödig tidsutdräkt.

Föreningen vill dock understryka, att de angivna olägenheterna bottnar i

enbart organisatoriska brister. Med underdomstolarnas höga kvalitet och

det goda samarbetet med övriga fastighetsbildningsmyndigheter har svårig­

heterna i många fall också kunnat övervinnas. För framtiden är dock en

ändamålsenligare instansordning angelägen. Hy poteksombudsmannaf ör­

eningen anser, att den nuvarande ordningen lider av väsentliga brister. Sy­

stemet med fyra instanser är omständligt och medför ofta långa och dyrbara

processer.

Andra remissinstanser har funnit kritiken mot de rådande förhållandena

mindre befogad.

Häradshövding eföreningen bestrider, att tidsutdräkten vid handläggning­

en av ägodelningsmål är anmärkningsvärt stor. Föreningen påpekar, att ut­

låtande i de flesta fall måste inhämtas från lantmäterimyndighet eller från

annat håll. För detta krävs minst ett par månader. Vidare krävs i många fall

syn på platsen. Med hänsyn till snö- och ljusförhållanden är syn olämplig

under 4—8 månader om året, beroende på vilken del av landet det gäller.

Föreningen vill inte förneka, att dröjsmål förekommer på grund av före­

fintlig målbalans och andra mera brådskande göromål. Enligt föreningens

mening ger emellertid varken dess egen erfarenhet eller den av kommittén

anförda statistiken vid handen, att sådana förhållanden skulle förekomma i

så stor utsträckning att de bör tillerkännas betydelse i sammanhanget.

Liknande uttalanden görs av hovrätten för Övre Norrland och domstols-

kommittén.

Också anmärkningen att underinstanserna har visat brist på förmåga till

självständig och säker bedömning av olika spörsmål bemöts av några remiss­

instanser. Häradshövdingen i Luleå domsaga påpekar att frekvensen av

överklaganden från ägodelningsrätt till hovrätt — av kommittén angiven till

15—20 % ■— inte är anmärkningsvärt hög, om siffran jämförs med motsva­

rande tal för tvistemål som avgj orts efter huvudförhandling inför fullsutten

rätt, för åren 1955—1956 21-—22 %. Också uttalandena om fastighetsbild-

ningsmålens svårighet i jämförelse med andra mål är åtskilligt överdrivna.

Inte heller hovrätten för Övre Norrland finner frekvensen av överklaganden

86

från ägodelningsrätt till hovrätt anmärkningsvärt hög. Enligt hovrättens

mening säger fullfölj dsfrekvensen inte mycket om ägodelningsrättens erfa­

renhet och förmåga att med tillräcklig säkerhet avgöra målen.

Häradshövdingeföreningen framhåller, att kommitténs påstående om ägo-

delningsrätternas bristande förmåga att säkert bedöma tvistefrågorna inte

är underbyggt med något konkret material och att någon högre fullfölj ds-

eller ändringsfrekvens inte torde kunna påvisas för ägodelningsmål än för

andra tvistemål. Med anledning av kommitténs uttalande, att ägodelnings-

domarna på grund av det relativt ringa antalet mål vid många domstolar

inte blir i tillfälle att i tillräcklig grad sätta sig in i jorddelningslagstift-

ningen och dess särskilda problem, framhåller föreningen, att samma för­

hållande råder på en mängd olika områden inom civilrätten. Sålunda före­

kommer exempelvis arrende-, servituts-, aktiebolags- och föreningsrätts-

frågor snarast mera sällan än fastighetsbildningsfrågor, och inte ens arvs-

och testamentsmål kan tävla i frekvenshänseende med jorddelningsmål.

Dessa synpunkter delas av domstolskommittén, som uttalar att den erfaren­

het som behövs för att en i allmänna rättegångsvärv tränad domare skall

kunna på ett tillfredsställande sätt handlägga fastighetsbildningsmål torde

kunna förvärvas och vidmakthållas även med ett tämligen begränsat antal

mål årligen. Härvid bör beaktas att den ökning av domkretsarnas storlek

som kan bli följden av en ny domkretsindelning medför en ökning också

av antalet fastighetsbildningsmål inom varje domkrets. Om särskild an­

ledning föreligger står f. ö. den i 21 kap. 2 § jorddelningslagen anvisade

utvägen öppen att förordna gemensam ägodelningsdomare för två eller flera

domkretsar.

Beträffande slutligen kritiken mot ägodelningsrätterna för bristande en­

hetlighet i avgörandena anför häradshövdingen i Umeå domsaga med in­

stämmande av hovrätten för Övre Norrland, att enhetlighet på detta område

torde kunna åstadkommas på samma sätt som inom den dömande verk­

samheten i övrigt, nämligen genom hovrätternas och högsta domstolens

vägledande praxis. Domstolskommittén uttalar, att riskerna för oenhetlig­

het i rättsskipningen kan anföras som argument mot varje domstolssystem

som bygger på distriktsindelning men att synpunkten hittills inte bär till­

mätts större betydelse när det gäller de allmänna domstolarna.

De av kommittén framförda synpunkterna rörande instansord­

ningen i fastighetsbildningsmålen har fått ett splittrat mottagande vid

remissbehandlingen. Kommitténs uppfattning, att högsta domstolen bör

behållas som slutinstans och att parterna i ett mål alltid skall kunna få

målet prövat i två instanser, godtas visserligen genomgående av remissin­

stanserna. Däremot råder det delade meningar om lämpligheten av att

skära ned antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen på det sätt

kommittén föreslagit.

Sistnämnda förslag hälsas på vissa håll med tillfredsställelse. Härads­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

87

hövdingen i Umeå domsaga betecknar det som ett lyckligt grepp av kom­

mittén. Liknande omdömen uttalas av överlantmätaren i Göteborgs och

Bohus län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, rådhusrätten i Norr­

köping och lantmätareföreningen. Förslaget tillstyrks utan förbehåll ock­

så av bl. a. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstgrelsen,

industriförbundet, näringslivets bgggnadsdelegation, skogsindustriernas

samarbetsutskott och SAF.

Några av de remissinstanser som i princip tillstyrker förslaget gör vissa

reservationer. Svea hovrätt anser, att det vid den genomgripande omgestalt­

ning som fastighetsbildningsprocessen måste underkastas framför allt bör

eftersträvas att med behållande av högsta domstolen som sista instans skära

ned antalet domstolsinstanser och bereda möjlighet för den lägre av dessa

att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt fastighetsbildnings-

målen. Hovrätten utgår därvid från att högsta domstolens uppgifter vid den

pågående översynen av domstolsväsendet inte kommer att ändras så, att

domstolen uteslutande blir en prejudikatinstans. Nedre justitierevisionen

och SACO uttalar att, för den händelse det skulle anses nödvändigt att utan

avbidan på resultatet av pågående utredningar vidta mera genomgripande

åtgärder för att uppnå snabbare avgöranden i jorddelningsmålen, detta

lämpligast kan ske genom att antalet instanser som har att ta befattning med

fastighetsbildningsärenden minskas med en. Hgpoteksombudsmannaför­

eningen anser en nedskärning av antalet domstolsinstanser väl motiverad

och ansluter sig till kommitténs förslag under förutsättning att organisatio­

nen utformas så, att processtider och kostnader kan bringas ned utan fara

för rättssäkerheten.

Viss tveksamhet i frågan om antalet instanser hyser stadsförbundet. För­

bundet framhåller, att förrättningsmännen inte gärna kan anses vara en

judiciell instans i vedertagen bemärkelse och att kommittéförslaget därför

innebär att fastighetsbildningsärendena i allmänhet underkastas egentlig

rättsprövning i bara en instans. Förbundet finner det från allmän rätts­

säkerhetssynpunkt tvivelaktigt, om en sådan inskränkning av rättspröv-

ningen bör ske, men anser att den föreslagna instansordningen medför så

påtagliga tidsvinster och praktiska fördelar i övrigt att den bör kunna god­

tas.

De remissinstanser som ställer sig negativa till kommitténs ställnings­

tagande åberopar främst principiella betänkligheter. Hovrätten för Övre

Norrland ifrågasätter, om lantmätarna i allmänhet äger sådana insikter

i rättsliga spörsmål som behövs för att i tvistiga eller eljest mera inveck­

lade fall tillgodose de krav som måste ställas på en domstolsinstans i

fråga om rättssäkerhet och likformighet. Liknande uttalanden görs av dom-

stolskommittén, häradshövdingeföreningen och stadsjuristen i Stockholm.

Hovrätten för Övre Norrland erinrar vidare om att enligt kommittéför­

slaget bevakningen av det allmännas intresse i fastighetsbildningsfrågor un­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

88

der pågående förrättning skall ske genom förrättningsmännens försorg.

Med hänsyn härtill måste man starkt ifrågasätta, om förrättningsmännen

kan anses inta ställning som opartisk dömande instans gentemot de en­

skilda sakägarna. Synpunkter av detta slag framförs också av håradshöv-

dingeföreningen. Domstolskommittén understryker, att lantmätaren inte

har samma fristående och självständiga ställning som en domstol. Det mest

iögonfallande är, att lantmätaren står i ett instruktionsmässigt subordina-

tionsförhållande till överlantmätaren, som enligt flera uttalanden av fas-

tighetsbildningskommittén får sådana uppgifter i rättegången i fastighets-

bildningsmål att det inte är tänkbart att låta honom biträda domstolen

på det sätt som f. n. är möjligt. Enbart en hänvisning till att lantmätaren

är bunden av lagen och skyldig att iaktta ett obj ektivitetskrav är inte till­

räckligt för att han skall kunna anses inta samma neutrala ställning som en

domstol. Vid en jämförelse mellan domstolarna och förrättningsmännen ur

denna synvinkel är det enligt domstolskommittén särskilt anmärkningsvärt,

att i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattnings­

havare skall kunna vara förrättningslantmätare. I samma riktning uttalar

sig också SAR samt länsarkitekterna i Örebro och Kopparbergs län.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att betydande olikheter

finns i förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande, i synnerhet be­

träffande parternas möjligheter att förebringa utredning. Olikheterna är

särskilt framträdande i mål där motsättningarna mellan olika intressen

vanligen är starka, exempelvis i frågor rörande tvångsinlösen. Skillnaden

i rättssäkerhetsgaranti blir här särskilt iögonfallande, om man jämför med

det närstående expropriationsförfarandet.

Även domstolskommittén betonar förrättningsförfarandets avvikelser från

domstolsprocessen. En uppenbar olikhet ligger enligt kommittén i att vid

det förra förfarandet vittnes- och partsutsagor inte som vid en domstol kan

avges under ed eller försäkran. Kännetecknande för domstolsprocessen är

vidare den omsorg och noggrannhet som läggs ned på dokumentationen av

vad som har förekommit vid handläggningen av ett mål. Den rättssäkerhets­

garanti som ligger i ett dylikt förfarande är av största betydelse. Men för­

farandet tillgodoser också andra syften. Avgörandet av sådana process­

rättsliga spörsmål som ändring av talan, res judicata, litispendens, avvi­

sande av omständigheter och bevis som ej tidigare förebragts, resning etc.

kräver uppenbarligen som underlag en noggrann dokumentation av par­

ternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter och bevis

på vilka de grundas. Till dem som anser, att förrättningsförfarandet inte

kan jämställas med proceduren vid en domstol, hör också stadsjuristen i

Stockholm. En sådan jämförelse utesluts, menar stadsjuristen, av den

vidsträckta handlingsfrihet som lämnats förrättningsmännen och som bl. a.

ger denne möjlighet att anpassa handläggningen efter omständigheterna i

det enskilda fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

89

Åtskilliga av de remissinstanser som anför principiella invändningar mot

kommittéförslaget uttalar, att detta innebär att flertalet förrättningar kom­

mer att prövas av endast en domstolsinstans och att detta inte är tillfreds­

ställande från rättssäkerhetssynpunkt. Uttalanden i denna riktning görs

bl. a. av hovrätten för Övre Norrland och håradshövdingeföreningen. För­

eningen uttalar i detta sammanhang, att en minskning av fullföljdsmöjlig-

heterna bör åstadkommas genom att man som antytts i direktiven för dom-

stolskommittén gör högsta domstolen till en renodlad prejudikatinstans.

Hovrätten i sin tur framhåller, att frågan om antalet instanser kan komma

i ett annat läge om förrättningsformen kan ändras.

Den av kommittén förordade instansordningen finner hovrätten över

Skåne och Blekinge vara behäftad också med praktiska olägenheter. Hov­

rätten framhåller därvid, att en minskning av antalet domstolsinstanser

utan tvivel medför en större tillströmning av mål till högsta domstolen. Även

om fullfölj dsrätten inte blir fri, kommer högsta domstolens arbetsbörda att

öka i avsevärd mån till följd av ett ökat antal ansökningar om prövnings­

tillstånd i jordmål. Eftersom tidsutdräkten vid behandlingen av dessa mål

är störst i högsta domstolen, kan det befaras att den totala processtiden blir

tämligen oförändrad, om inte långtgående åtgärder vidtas för att påskynda

behandlingen av målen i högsta domstolen.

De av kommittén diskuterade alternativen till en lösning

av dom stolsfrågan har tilldragit sig stort intresse vid remissbehand-

handlingen.

Kommitténs förslag till en lösning enligt alternativ IV, dvs. med hovrät­

terna som första instans över förrättningsmännen, godtas i de flesta remiss­

yttranden. Bland de remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till kom­

mittéförslaget kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra

Sverige, lantmäteristgrelsen, lantbruksstgrelsen, statskontoret, överståthål-

laråmbetet, tekniska högskolan i Stockholm, RLF, lantbruksförbundet,

skogsägareföreningarnas riksförbund, fastighetsägareförbundet, industriför­

bundet, skogsindustriernas samarbetsutskott, hypoteksömbudsmannaför­

eningen och kommunal-tekniska föreningen.

Andra lösningar på domstolsfrågan förordas av bl. a. hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, dom-

stolskommittén, håradshövdingef öreningen, stadsdomaref öreningen, advo­

katsamfundet och SACO.

Ur de tillstyrkande yttrandena kan anföras följande.

Lantmäteristyrelsen anser alternativ IV vara överlägset samtliga övriga

alternativ bl. a. därför att det inrymmer ett betydande mått av flexibilitet.

Jorddomstolens anknytning till en befintlig domstol ger den samtidigt stad­

ga och är dessutom lämplig från administrativ synpunkt. Statskontoret

framhåller, att ett genomförande av kommittéförslaget medför att man

åstadkommer större och rationellare organisationsenheter. Härigenom ökar

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

90

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

möjligheterna att till domstolarna knyta personal, som är väl förtrogen med

fastighetsbildningsmål av olika slag och som får en omfattande erfarenhet

av sådana mål.

Industriförbundet och skogsindustriernas samarbetsutskott anser, att för­

slaget är utomordentligt välmotiverat och att det innebär en avsevärd för­

bättring i förhållande till gällande rätt. Man kan enligt dessa remissinstan­

ser främst vänta sig, att betydande tidsvinster skall uppstå men även ökad

säkerhet, inte minst genom den stora erfarenhet som jorddomstolen efter

relativt kort verksamhetstid kommer att besitta. Synpunkter av liknande

slag framförs av bijpoteksombudsmannaföreningen och kommunal-tekniska

föreningen.

De remissinstanser som motsätter sig en lösning av domstolsfrågan enligt

alternativ IV framför en rad olika invändningar av såväl principiell som

praktisk natur.

I principiellt hänseende kan till en början erinras om den tidigare om­

nämnda kritik som från skilda håll riktas mot den av kommittén förordade

nedskärningen av antalet prövningsinstanser. En annan principiell invänd­

ning, som återkommer i flera remissyttranden, är att kommittéförslaget

strider mot den i direktiven för domstolskommittén uttalade grundsatsen att

rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga i underrätterna.

Sex ledamöter i nedre justitierevisionen anser, att en till hovrätt knuten

domstol inte får någon egentlig lokal förankring, även om nämndemän från

orten får säte i domstolen. Detta betecknas som en nackdel. Ledamöterna

understryker därvid, att den lokala förankringen inte bara innebär att dom­

stolen besitter lokalkännedom utan också verksamt bidrar till att allmänhe­

ten får förtroende för domstolen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser,

att förslaget att låta hovrätterna fungera som specialdomstol medför en allt­

för stark centralisering, särskilt genom att kontakten med olika länsorgan

försvåras.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har kommitténs förslag flera

svagheter i organisatoriskt hänseende. Hovrätten, som erinrar om att för­

slaget bygger på förutsättningen att jorddomstolen helt eller till största de­

len skall sysselsättas med behandlingen av jordmål, anser det vanskligt att

nu beräkna antalet sådana mål efter den nya lagens ikraftträdande men hål­

ler knappast för troligt, att antalet kommer att öka nämnvärt eftersom lant-

mäteriorganisationens kapacitet är begränsad. Om detta är riktigt, skulle

hovrätten få handlägga omkring 60 mål per år. Hovrätten finner det tydligt,

att domstolens tid till bara en mindre del skulle upptas av dessa mål. Dom­

stolens juristledamöter måste därför i stor utsträckning sysselsättas med

andra mål, varav många av brådskande natur. Eftersom detta i sin tur kan

föranleda att jordmålen ibland måste skjutas åt sidan, företer den föreslag­

na organisationen i detta hänseende samma svaghet som ägodelningsrätter-

na. Slutligen bör beaktas att endast två eller tre jurister skall tjänstgöra i

91

jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar består av minst fyra ledamö­

ter. Detta ger upphov till svårbemästrade organisatoriska problem. Liknan­

de synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland, som anser att det

skulle verka störande på arbetet inom vederbörande hovrättsavdelning, om

ordföranden i jorddomstolen odelat eller i första hand skulle ägna sig åt

jordmål. Vidare skulle jorddomstolarnas sammansättning i fråga om rätts-

bildade ledamöter medföra en inte oväsentlig försvagning av rättsskipning­

en i andra mål genom att kvalificerade ledamöter inte skulle kunna utnytt­

jas härför. Hovrätten menar också, att det kan bli svårt att finna lämpliga

ordförande. Särskilt gäller detta de mindre hovrätterna. Jorddomstolarna

skulle vidare medföra en väsentlig ansvällning av hovrätternas arbetsbörda,

något som skulle få avsevärda konsekvenser i fråga om bl. a. personal- och

lokalbehov. Eftersom hittillsvarande erfarenheter ger vid handen, att de

flesta jordmålen kräver syn på stället, och arbetet med dessa mål därför

måste koncentreras till den tid då syn lämpligen kan hållas, skulle den öka­

de arbetsbördan med all sannolikhet komma att påverka åtminstone de

mindre hovrätternas arbetsrytm på ett ofördelaktigt sätt.

Också de alternativ till lösning av domstolsfrågan som kommittén inte

har ansett sig kunna förorda tas upp till bedömande av flera remissin­

stanser.

En lösning enligt alternativ I, som innebär att den nuvarande organisa­

tionen behålls men att särskilda åtgärder vidtas för avhjälpande av befint­

liga brister, tillstyrks bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén, häradshöv­

ding ef öreningen och SACO, vilka samtliga på sätt närmare redovisas i det

följande anser, att resultatet av domstolskommitténs arbete bör avvaktas

innan en mer genomgripande omorganisation företas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att bristerna i det nuvarande

systemet inte är allvarligare än att de kan avhjälpas genom smärre änd­

ringar i organisationen, varvid främst bör komma i fråga att förstärka

domstolen med en lantmäteriutbildad ledamot. Sålunda bör för ett eller

flera län utses en eller två personer med sådan utbildning att på kallelse

av ägodelningsdomaren tjänstgöra som ledamot i ägodelningsrätt. Härige­

nom tillgodoses behovet av lantmäteriteknisk sakkunskap i rätten och ska­

pas vissa garantier för enhetlighet i avgörandena. Vidare bör man på ad­

ministrativ väg vidta åtgärder för att påskynda handläggningen av fastig-

lietsbildningsmålen, varvid det är av särskild vikt att ägodelningsdomarna

bereds nödvändig ledighet från andra göromål. Hovrätten efterlyser också

särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av information åt och vidare­

utbildning av ägodelningsdomarna. Behovet av personalförstärkningar un­

derstryks också av hovrätten för Övre Norrland och domstolskommittén.

I några remissyttranden föreslås ändringar i det nuvarande domstolsför-

farandet i jorddelningsmål. Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda, att

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

92

fastställelseförfarandet kan slopas åtminstone beträffande de vanligaste

förrättningarna såsom avstyckning, gränsbestämning och ägoutbyte. Syste­

met med gemensam ägodelningsdomare bör enligt hovrätten tillämpas be­

träffande domsagor och mindre rådhusrätter som är belägna på ett inte

alltför stort avstånd från varandra. Beträffande hovrätterna skulle kunna

övervägas att hänföra vissa jorddelningsmål av särskilt brådskande natur

till gruppen förtursmål enligt 20 § arbetsordningen för rikets hovrätter.

Slutligen bör det obligatoriska kungörelseförfarandet kunna slopas och er­

sättas med de av kommittén i 4 kap. 15—24 §§ och 17 kap. 6 § föreslagna

kallelseförfarandena. Även domstolskommittén anser, att det nuvarande

kungörelseförfarandet bör avskaffas eller förenklas. Dessutom förordas en

allmän nedskärning av de i 21 kap. jorddelningslagen föreskrivna fatalie-

tiderna. Sex ledamöter i nedre justitierevisionen samt häradshövdingarna i

Västerbottens västra domsaga och Piteå domsaga hävdar, att fullföljd från

ägodelningsrätten bör ske direkt till högsta domstolen.

Lämpligheten av en lösning enligt alternativ II — länsägodelningsrätter

— diskuteras av åtskilliga remissinstanser.

Till förmån för en sådan lösning uttalar sig stads domar ef öreningen, som

anser att länsägodelningsrätterna är överlägsna de nuvarande ägodelnings-

rätterna. En länsägodelningsrätt kan lämpligen vara sammansatt av en

häradshövding som ordförande, en tingsdomare och tre nämndemän i svå­

rare mål samt en häradshövding och två nämndemän i enklare mål. För­

eningen menar, att det inte är nödvändigt att ha hovrätten som mellanin-

stans utan talan mot länsägodelningsrätten-s utslag bör fullföljas direkt i

högsta domstolen.

Alternativet med länsägodelningsrätter prövas men godtas inte av hov­

rätten för Övre Norrland och lantmäteristgrelsen. Hovrätten finner visser­

ligen, att alternativet erbjuder vissa fördelar, men anser med hänsyn till

vad som förekom vid behandlingen av markutredningens förslag till mot­

svarande anordning för expropriationsmålens del att det så länge nuva­

rande domsagoindelning består inte bör komma i fråga att inrätta läns­

ägodelningsrätter. Frågan bör tas upp till förnyat övervägande efter dom-

stolskommitténs översyn av domkretsarna för de allmänna underrätterna.

Med domstolar, som bereder sysselsättning åt flera ordinarie domare, kan

nämligen en av domarna förordnas till ordförande i länsägodelningsrätten

utan att arbetet i domsagan behöver desorganiseras. Lantmäteristyrelsen

anser, att alternativet bör utformas så, att länsägodelningsrätten blir mel-

laninstans på samma sätt som hovrätt. Styrelsen understryker, att detta

alternativ skulle vara fördelaktigt med hänsyn till att olika länsorgan

normalt har att på ett eller annat sätt ta befattning med flertalet av de

ärenden som kommer att prövas av domstolen. Dessutom vinns viss lokal

anknytning, som torde vara av värde med hänsyn till den betydelse olika

orters näringsförhållanden, utvecklingstendenser m. m. har för en rik­

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

93

tig lagtillämpning. Emellertid är storleken av ett län i allmänhet inte så­

dan att länet är lämpligt som domkrets i detta fall. Visserligen kan en

revision av länsindelningen väntas, men det är oklart vad den får för

resultat. I vart fall torde den blivande utformningen inte nämnvärt på­

verkas av vilka domkretsar som kan vara mest tjänliga för nu ifrågava­

rande slag av domstolar. Detta förhållande liksom svårigheten över huvud

taget att nu bedöma frekvensen av överklaganden till mellaninstansen gör

enligt styrelsens mening, att alternativet med länsdomstolar måste skrin­

läggas åtminstone tills vidare.

Några remissinstanser anser, att länet bör utgöra domkrets för en spe­

cialdomstol inte bara för fastighetsbildningsmål utan också för expropria-

tionsmål och vissa andra närbesläktade mål. En sådan lösning förordas

av länsstyrelsen och överlantmätaren i Östergötlands län.

Även alternativ III — fristående specialdomstolar -— tas upp till över­

vägande av några remissinstanser.

Hovrätten för Övre Norrland förkastar alternativet, som hovrätten fin­

ner vara förenat med betydande olägenheter. Fastighetsbildningen utgör

inte ett rättsområde där det är motiverat att inrätta specialdomstolar av

typen vattendomstol eller liknande. Hovrätten understryker vidare i likhet

med fastighetsbildningskommittén, att alternativet är förenat med organi­

satoriska olägenheter, främst med hänsyn till personalfrågor.

Göta hovrätt anser, att det varit önskvärt att mellaninstansen inrättats

som en fristående specialdomstol, som skulle ha handlagt också de med

fastighetsbildningsmålen likartade expropriationsmålen. Eftersom nuva­

rande instansordning utgör hinder mot en sådan anordning, är den av kom­

mittén förordade lösningen att föredra.

RLF, lantbruksförbundet och skogsägareföreningarnas riksförbund er­

inrar om att ersättningsfrågorna kommer att bedömas efter rent expropria-

tionsrättsliga normer. Med hänsyn härtill och även med stöd av konkreta

erfarenheter i en mångfald enskilda expropriationsmål och vägmål är det

enligt organisationernas bestämda uppfattning angeläget att med sikte på

framtiden söka tillskapa specialdomstolar av den typ som redan ^finns be­

träffande vattenmål. Under sådana specialdomstolar skulle lämpligen sor­

tera mål enligt expropriationslagen, väglagen och annan tvångslagstiftning

på fastighetsrättens område. Organisationerna finner det sannolikt, att mål

enligt en blivande fastighetsbildningslag kan på ett naturligt sätt inordnas

i en specialprocess av nyss antydd art och att den föreslagna jorddomstolen

utan större svårigheter kan inlemmas i specialdomstolen.

Advokatsamfundet framhåller, att ersättningsfrågor f. n. handläggs av

olika specialdomstolar, bl. a. ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar och

vattendomstolar. Det ligger nära till hands att tänka sig, att samtliga befint­

liga och ifrågasatta specialdomstolar på fastighetsrättens område upphör

för att uppgå i en fastighetsdomstol. Domstolens sammansättning och ar­

94

betssätt skulle kunna i allt väsentligt kopieras på vattendomstolarna, som

enligt en allmän erfarenhet på ett föredömligt sätt skilt sig från sina omfat­

tande och många gånger svåra arbetsuppgifter. Troligen vore det ändamåls­

enligt med fler tekniker än två, varvid de två tjänstgörande kunde utses med

hänsyn till målets beskaffenhet. För att uppnå behövlig kontinuitet och för

att ge tekniker en oberoende ställning skulle tekniker vara fast anställda.

Domkretsens omfattning kan, säger samfundet, givetvis diskuteras. Möjligen

^kan det tänkas att länet eller ett par län kunde vara lämpligt område.

Utom ramen för de av kommittén angivna alternativen för en lösning av

domstolsfrågan diskuteras i några remissyttranden lämpligheten av att sam­

manföra fastighetsbildningsmål och vissa andra mål till en domstol.

Två ledamöter i nedre justitierevisionen erinrar om att enligt nu rådande

ordning behandlas i första instans jorddelnings-, expropriations- och vatten­

mål av olika myndigheter. Värderingsfrågor av samma eller liknande slag

avgörs alltså av olika organ. En sådan uppdelning på olika myndigheter mot­

verkar likformighet i avgörandena, tvingar högsta domstolen att syssla med

värderingsfrågor i större omfattning än som fordrats, om frågorna prövats

av samma mellaninstans, och kan inte heller vara till fördel från administra­

tiv synpunkt.

Byggnadsstyrelsen anser, att det är värdefullt om domstolsbehandlingen

av fastighetsbildningsmål och expropriationsmål kan samordnas så, att er­

sättningsfrågor får en likformig behandling oberoende av om fastighets­

bildningslagen eller expropriationslagen är tillämplig.

Kommitténs ståndpunkt att den pågående allmänna översynen av dom­

stolsväsendet inte bör hindra genomförande av förslaget till ny domstols-

organisation biträds av Svea hovrätt, som framhåller att reformen inte torde

ha sådan räckvidd att den kan antas försvåra översynen, särskilt som fas-

tighetsbildningsmålen under alla förhållanden kommer att kräva en viss

särbehandling i processuellt hänseende. Denna åsikt delas av femton leda­

möter i nedre justitierevisionen. Dessa finner det angeläget, att den tidsut-

dräkt som f. n. förekommer i jorddelningsmål minskas utan dröjsmål. En­

ligt dessa ledamöters mening kan detta inte ske enbart genom åtgärder i

administrativ ordning. Hinder mot effektiva sådana åtgärder torde nämligen

möta, bl. a. i form av höga kostnader och bristande personaltillgång.

Tveksamhet i frågan uttalas av SACO, som anför att kommittéförslaget

knappast torde vara att anse som en sådan begränsad organisatorisk för­

ändring som enligt domstolskommitténs direktiv får vidtas utan hinder av

den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet.

Bestämd gensaga mot fastighetsbildningskommitténs ställningstagande

inläggs av domstolskommittén, som framhåller att den föreslagna organisa­

tionen förutsätter ställningstaganden redan nu till grundläggande principi­

ella spörsmål sådana som om behovet av specialdomstolar på rättslivets olika

områden, lekmannainflytande i överrätt och formerna för sakkunnigelemen­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44 dr

1969

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

95

tets medverkan i domstolsprocessen. Domstolskommittén är inte beredd att

ens preliminärt uttala sig i dessa hänseenden. En annan principfråga av

synnerlig vikt, som nära berörs av förslaget, gäller instansordningen. Enligt

domstolskommitténs mening kan fastighetsbildningskommitténs karakteri­

sering av förslaget som en begränsad organisatorisk förändring knappast

anses riktig. Det föreslagna avskaffandet av de till de allmänna underrät­

terna knutna ägodelningsrätterna rubbar vidare i viss mån en av de i direk­

tiven angivna förutsättningarna för hela utredningsarbetet, nämligen att

rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätter­

na.

Domstolskommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven ingår i dess

uppdrag att överväga frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att

i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. En åtstramning av hithö­

rande regler på sätt som synes ligga i linje med direktiven kan få olyckliga

konsekvenser i en instansordning med jorddomstolen som första processu-

ella instans under högsta domstolen. En skärpning av nyssnämnda regler

skulle med den föreslagna instansordningen leda till att i ägodelningsmål

praktiskt taget endast en utredningsinstans av domstolskaraktär kommer

att står parterna till buds. Att som en följd av förslaget vidga möjligheten

till utredning i högsta domstolen synes å andra sidan inte kunna komma i

fråga. Domstolskommittén framhåller också, att den har i uppdrag att

söka uppnå en ordning varigenom högsta domstolens ställning som preju­

dikatinstans ytterligare befästs. Om möjligheterna till intressedispens och

ändringsdispens slopas eller begränsas mera avsevärt, kommer med bifall

till fastighetsbildningskommitténs förslag ägodelningsmålen i regel att un­

derkastas domstolsprövning endast i en instans, jorddomstolen. Alternativet

är att införa särskilda fullföljdsregler för jordmålens del. Kommittén anser,

att ingetdera är invändningsfritt och att ett definitivt ställningstagande

knappast är möjligt annat än i ett mera allmänt sammanhang.

Domstolskommittén hävdar slutligen, att man bör bedöma lämpligheten

av den föreslagna reformen mot bakgrunden av vissa andra besläktade orga­

nisationsfrågor, bl. a. expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas

framtida ställning. Det kan inte vara till fördel att var och en av dessa orga­

nisationsfrågor löses för sig. De har sådant samband inte bara med var­

andra utan med domstolsväsendet i dess helhet att ett slutligt ställnings­

tagande lämpligast bör anstå tills möjlighet föreligger till en samlad över­

blick.

Den allmänna översynen av domstolsorganisationen åberopas som skäl

för att fastighetsbildningskommitténs förslag till domstolsorganisation inte

nu bör genomföras också av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hov­

rätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen (majoriteten) och härads-

hövdingeföreningen. Samtliga dessa remissinstanser anser, att domstols­

kommitténs arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i

96

jorddelningsmål bör anordnas. I övrigt återkommer i dessa yttranden ett

flertal av de synpunkter som har framförts av domstolskommittén. Nedre

justitierevisionen erinrar också om att i domstolskommitténs direktiv fram­

hålls, att fullfölj dsrätten till tredje instans är av stor betydelse när det gäller

att ta ställning till hur hovrätterna lämpligen bör vara sammansatta i sin

dömande verksamhet. Denna synpunkt har tillämpning även i fråga om de

föreslagna jorddomstolarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

2.3.4. Förslag i fråga om domstolens sammansättning i fastighetsbildnings-

mål

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén anser, att det står över all dis­

kussion att i varje fall ordföranden i den av kommittén föreslagna jord­

domstolen skall vara juristdomare. Den anknytning till viss hovrätt som

domstolen har enligt kommittéförslaget gör det naturligt, att han utses

bland ledamöterna i hovrätten. Annan ledamot än någon av ordförandena

eller vice ordförandena på hovrättens avdelningar torde dock inte böra kom­

ma i fråga för uppdraget.

Frågan vilka som, förutom ordföranden, skall ingå som ledamöter i jord­

domstolen kan, enligt kommittén, vara föremål för delade meningar. De

olika kategorier som kan tänkas bli representerade bland de övriga dom-

stolsledamöterna är juristdomare, fastighetsbildningsspecialister med sak­

kunskap främst av ekonomisk-teknisk beskaffenhet samt lekmän, motsva­

rande de nuvarande ägodelningsnämndemännen. Enligt kommitténs mening

bör vissa lekmannarepresentanter ingå i domstolen. Hittillsvarande erfaren­

heter visar, att ägodelningsnämndemännen utgör ett värdefullt inslag i den

rättsskipning som det här är fråga om. Med den föreslagna domstolsorgani-

sationen kommer dessa lekmannadomare att få tillfälle att tjänstgöra i stör­

re omfattning än tidigare, och deras medverkan kan genom den ökade erfa­

renhet som detta medför bli väl så betydelsefull i framtiden. Antalet nämn­

demän i jorddomstolen torde bli beroende av vilka ledamöter som i övrigt

skall ingå däri. Uppenbart synes emellertid vara, att minst två nämndemän

samtidigt bör ha säte i domstolen.

Beträffande sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap på

speciella områden kan, framhåller kommittén, två motsatta principer göras

gällande. Å ena sidan kan hävdas, att domstolen inte bör vara sammansatt

på sådant sätt att experterna ingår som ledamöter. Till förmån för en sådan

princip talar först och främst de olika skäl som har föranlett att man vid de

allmänna domstolarna för in sakkunnigutredningar i rättegången enligt

de allmänna reglerna om bevisning. Härtill kommer att fastighetsbildning

inte sällan rör ett flertal olika specialområden, som alla behöver belysas

närmare vid domstolsbehandlingen. Detta betyder att det är svårt att tänka

sig, att domstolsledamöterna skall kunna företräda den expertkunskap

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

97

som behövs i varje särskilt fall. Det torde sålunda inte bli helt ovanligt, att

ett och samma mål kräver sakkunniguttalanden beträffande såväl vissa

tätortsförhållanden som frågor av lantmäteriteknisk, jordbruksekonomisk

och skoglig natur. Å andra sidan kan hänvisas till den ordning som gäller

för vattendomstolarnas och expropriationsdomstolarnas del och som inne­

bär, att behövlig sakkunskap av teknisk-ekonomisk art finns representerad

inom domstolen. En motsvarande ordning har för inte länge sedan genom­

förts också i fråga om vattenöverdomstolen. Denna ordning kan uppenbar­

ligen erbjuda vissa praktiska fördelar men förutsätter, förutom att det be­

hövliga expertinslaget kan rymmas inom domstolen, att parterna får till­

fälle att före målets avgörande granska den utredning som läggs fram av de

tekniska ledamöterna och att yttra sig däröver. Svårigheter att på detta

sätt låta parterna få del av allt vad som har framkommit vid sakkunnigut­

redningar inom själva domstolen torde lätt uppstå, och anordningen har inte

heller i tillämpningen alltid visat sig fungera helt invändningsfritt. För

kommittén framstår det dessutom som principiellt betänkligt att en ledamot

i jorddomstolen öppet redovisar vissa av sina synpunkter på ett mål, innan

parterna ännu har slutfört sin talan. Det ligger nära till hands att anta, att

ledamoten redan har kommit att binda sig för en viss lösning och att han

inte fullt objektivt skall kunna pröva vad som därefter förebringas från par­

ternas sida.

Kommittén har vid sin bedömning funnit, att de starkaste skälen talar

för den ordning som tillämpas vid de allmänna domstolarna. Sakkunniga

ledamöter som representerar olika verksamhetsgrenar med anknytning till

fastighetsbildningsväsendet skall sålunda i princip inte ingå i jorddom­

stolen. Kommittén anser emellertid, att detta inte hindrar att man till dom­

stolen knyter en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer som i all­

mänhet är av betydelse i de mål som det här är fråga om. De kvalifikationer

som kommittén tänker på är sådana som förvärvas genom lantmätarutbild-

ning och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Trots

att överlantmätarna inte har varit ledamöter av ägodelningsrätterna, hav

de till följd av den särskilda ställning som har tillkommit dem vid

ägodelningsmålens behandling visat sig utgöra en värdefull tillgång

för domstolarna, inte bara som sakkunniga beträffande rent lant-

mäteritekniska frågor utan också tack vare sin grundliga kännedom

om det speciella rättsområde som fastighetsbildningsrätten utgör och

sin allmänna överblick över fastighetsförhållandena. Med hänsyn till de

uppgifter som överlantmätaren enligt kommitténs förslag skall ha vid fas­

tighetsbildningen är det inte tänkbart att låta honom ingå i jorddomstolen.

Enligt kommitténs mening skulle det emellertid vara ägnat att stärka jord­

domstolen och underlätta dess verksamhet, om en välkvalificerad lant­

mätare med stor erfarenhet kunde beredas plats i domstolen. Att anlita

lantmätare med särskild kapacitet som ledamöter i jorddomstolarna synes

4

Ilihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 44

98

också fullt naturligt och lämpligt med hänsyn till att lantmätarna vid sin

tjänstgöring som förrättningsmän fullgör en dömande funktion. Ytterligare

ett skäl kan anföras för den nu diskuterade anordningen. Vid handläggning­

en inför domstolen uppkommer inte sällan — ofta på ett sent stadium —

behov av tillgång till fackkunskaper på det rent lantmäteritekniska planet i

någon detaljfråga, som ej inverkar på utgången i målet utan gäller bara

själva utformningen av domstolens utslag, t. ex. av en föreskrift om hur

ändring i en förrättningsåtgärd skall genomföras. Att i sådana fall infordra

utlåtande från expert eller sakkunnig myndighet skulle medföra ökade

kostnader och tidsförlust till men för parterna. Med en lantmätare i dom­

stolen kan detta undvikas.

På grund av vad som nu har sagts föreslår kommittén, att en lantmätare

med ingående kännedom och praktisk erfarenhet beträffande fastighets-

bildningsverksamhet skall ingå i jorddomstolen.

Kommittén finner emellertid uppenbart, att behovet av lantmätares med­

verkan i jorddomstolen kan vara mindre starkt framträdande i åtskilliga

mål, t. ex. sådana där frågor av allmän juridisk karaktär dominerar eller

sådana som är av enklare beskaffenhet. Eftersom det dessutom synes vara

att föredra, att man åtminstone till en början avstår från att inrätta sär­

skilda tjänster vid domstolarna för lantmätare, och det därför kan vara

förenat med vissa organisatoriska svårigheter att i större utsträckning fri­

göra lämpliga lantmätare för tjänstgöring i domstolarna, bör deras med­

verkan i viss mån inskränkas. Något oeftergivligt krav på att lantmäteriut-

bildad ledamot skall ta del i rättsskipningen uppställs därför inte. I enlig­

het med vad som gäller beträffande vattenöverdomstolen torde det få an­

komma på jorddomstolen att efter eget bedömande avgöra i vilka mål lant­

mätareledamoten skall medverka.

Enligt kommitténs mening bör, utöver ordföranden, ytterligare en hov-

rättsdomare ingå i domstolen. Detta är önskvärt för att en mera allsidig

belysning skall erhållas av rättsfrågorna och bevisvärderingsspörsmålen

samt för att även yngre hovrättsledamöter skall få tillfälle att ta del i hand­

läggningen av målen och bli förtrogna med de särskilda problem som där

möter. Härigenom underlättar man rekryteringen till ordförandeposterna

och till tjänsterna som revisionssekreterare med uppgift att föredra jord­

mål i högsta domstolen. I de situationer då lantmätare inte medverkar

torde i stället för honom böra inträda en hovrättsdomare, så att jorddom­

stolen i dessa fall består av sammanlagt tre sådana ledamöter.

Med hänsyn till dessa ställningstaganden anser kommittén att man får

den mest lämpliga avvägningen mellan de olika ledamotskategorierna i

jorddomstolen, om antalet nämndemän fastställs till två. Jorddomstolen

bör således bestå av ordförande samt ytterligare fyra ledamöter av vilka

två skall vara nämndemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

99

Remissyttrandena. Ett flertal remissinstanser understryker värdet av att

en lantmätare ingår som ledamot i jorddomstolen. Stadsdomareföreningen

ifrågasätter därvid, om inte lantmätaren bör vara ledamot i alla mål.

Häradshövdingeföreningen är däremot tveksam om det finns tillräckliga

skäl att föra in teknisk expertis i själva domstolen. Enligt föreningens me­

ning kan behövlig sådan expertis i dessa mål liksom i andra mål med större

fördel tillföras genom sakkunniga utanför domstolen. Liknande synpunkter

framförs av överlantmätaren i Jämtlands län och av en ledamot i nedre

justitierevisionen.

Lantmäteristgrelsen hävdar, att särskilda fasta tjänster bör inrättas för

lantmätarledamöterna vid jorddomstolarna. Medverkan från lantmätare tor­

de nämligen vara värdefull inte bara i samband med syn och huvudför­

handling utan också mera allsidigt vid målens beredning. Också organisa­

toriska skäl talar för att särskilda tjänster inrättas. Komplikationer skulle

sålunda uppstå, om en lantmätare som är förrättningsman skulle tjänst­

göra i högre instans, och liknande olägenheter skulle gälla i fråga om över-

lantmätare och biträdande överlantmätare. Om fasta tjänster för lantmä­

tare inrättas, bör alla möjligheter tas till vara för att utnyttja dessa tjänste­

mäns särskilda kvalifikationer. Styrelsen föreslår därför, att de vid behov

skall kunna tjänstgöra vid annan jorddomstol än den ordinarie. Göta hov­

rätt delar uppfattningen att särskilda tjänster bör inrättas för lantmätare­

ledamöterna. Svårigheter skulle annars kunna uppstå att finna lantmätare

som uppfyller nödvändiga kompetenskrav och inte är underordnade i för­

hållande till myndighet som för talan vid jorddomstolen.

Förslag att i jorddomstolen skall ingå, förutom lantmätare, också en

planteknisk expert läggs fram av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

Östergötlands län och flera länsarkitekter. Till stöd härför åberopas i all­

mänhet, att frågor som rör bebyggelseplaneringen allt oftare får betydelse

vid fastighetsbildningen.

Kommitténs förslag att nämndemän skall ingå i jorddomstolen kritiseras

i åtskilliga remissyttranden. Det framhålls att lekmannadomare knappast

har någon uppgift att fylla i de mål som handläggs i hovrätterna. Vidare

åberopas, att nämndemäns deltagande i rättsskipningen i hovrätt skulle

medföra avsevärda praktiska olägenheter såväl för arbetets organisation

som för nämndemännen själva och dessutom inte oväsentliga kostnader. I

principiellt hänseende anförs, att en så betydelsefull fråga som införande

av lekmannadomare i hovrätt inte bör lösas utan en omsorgsfull utredning,

som tar sikte på domstolsorganisationen i dess helhet.

2.3.5. Expropriationsmål

Gällande rätt. Första domstol i expropriationsmål är expropriationsdom-

stol, en för varje domsaga och stad med rådhusrätt (14 § lagen den 12 maj

1917, nr 189, om expropriation). Expropriationsdomstolarna är liksom ägo-

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

delningsrätterna anknutna till de allmänna underrätterna. Ordförande i

expropriationsdomstol är ägodelningsdomaren i orten. Domstolen består i

övrigt av fyra ledamöter. Av dessa skall två vara i särskild ordning utsedda

expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål av mindre be­

skaffenhet är domstolen domför med ordförande, nämndemän och en expro­

priationstekniker. Ledamöterna har individuell rösträtt (18 § expropria­

tionslagen).

Lämpligt antal expropriationstekniker förordnas av Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer för en tid av sex år i sänder för

varje län. Hälften av dem som utses skall ha erfarenhet i fråga om fastig­

hetsvärdering inom tätort och hälften beträffande sådan värdering på lan­

det. Expropriationsteknikerna har framför allt till uppgift att befordra säk­

rare värderingsmetoder samt kontinuitet och enhetlighet i praxis. Ord­

föranden inkallar till tjänstgöring den eller de expropriationstekniker som

han med hänsyn till förhållandena i målet finner lämpligast.

Som nämndemän i expropriationsdomstol tjänstgör nämndemän vid den

allmänna underrätten, ägodelningsnämndemän eller vattenrättsnämnde-

män. Nämndemännen skall vara bosatta inom expropriationsdomstolens

domkrets. Ordföranden inkallar varje gång två nämndemän till tjänstgö­

ring. Om möjligt skall iakttas att den ene är ägare av fastighet men den

andre inte.

Beträffande fullfölj dsrätten i expropriationsmål tillämpas de vanliga

reglerna i RB. Talan kan alltså fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta

domstolen. Prövningstillstånd krävs för att talan skall komma under högsta

domstolens prövning.

Utöver mål som avses i expropriationslagen handlägger expropriations-

domstolarna också vissa andra mål rörande fast egendom, exempelvis mål

enligt 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom (6 §), 1947 års bygg­

nadslag (137 §) och 1964 års naturvårdslag (33 §) samt vissa frågor rö­

rande tomträtt (4 kap. 24 § 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egen­

dom).

Antalet slutligt handlagda mål vid expropriationsdomstolarna åren 1963—

1966 framgår av följande uppställning.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

År

Antal

Därav efter

huvudförhand­

ling

1963 ............................................. 332

263

1964 ............................................. 302

257

1965 ............................................. 431

317

1966

:......................................... 329

263

Ur förarbetena. Expropriationsdomstolarna infördes genom lagstiftning år

1949 samtidigt med att man vidtog ändringar i expropriationslagen i andra

avseenden. Till grund för propositionen i ämnet (prop 1949: 184) låg ett

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

101

betänkande av markutredningen (SOU 1948: 4). I betänkandet föreslogs att

för expropriationsmålen skulle tillskapas fristående domstolar med länet

som domkrets. Till dessa domstolar skulle också vägrättsmålen flyttas från

ägodelningsrätterna. Ordföranden i expropriationsdomstolen skulle vara

lagfaren och förordnas av Kungl. Maj :t. Lämpligen borde övergångsvis, till

dess erfarenhet hade vunnits om arbetsbelastningen vid de olika domstolar­

na, till ordförande utses någon av häradshövdingarna i länet. Domstolen

borde i övrigt bestå av två tekniker och två nämndemän.

Med anledning av markutredningens förslag och remissyttrandena där­

över upprättades år 1948 inom justitiedepartementet en promemoria som

bl. a. behandlade organisationen i expropriationsmål. I denna promemoria

avvisades förslaget att inrätta fristående specialdomstolar under åbero­

pande av organisatoriska och principiella skäl. Det förordades i stället, att

expropriationsmålen förlädes till ägodelningsrätterna. För att tillhandagå

ägodelningsrätterna i expropriationsmål skulle för varje län finnas sex

marklösenexperter, som förordnades av Kungl. Maj:t för viss tid. I varje

expropriationsmål skulle rätten efter målets beskaffenhet inhämta yttrande

från två eller flera marklösenexperter, om det inte var uppenbart att deras

hörande inte behövdes. Experternas medverkan i rättegången skulle ske i

den ordning som föreskrivs i RB om hörande av sakkunniga. Vidare före­

slogs nya regler om val av ägodelningsnämndemän. Syftet med dessa be­

stämmelser var att göra intresserepresentationen i denna nämnd mindre

ensidig. Det förordades också att antalet nämndemän i jorddelnings- och

expropriationsmål minskades till två.

I propositionen valdes att inrätta särskilda domstolar för expropriations­

målen men att anknyta dessa till de allmänna underrätterna på sätt förut

har redovisats.

Pågående utredning. Enligt bemyndigande den 16 december 1960 bär

särskilda sakkunniga (expropriationsutredningen) tillkallats för att verk­

ställa översyn av expropriationslagstiftningen. Enligt direktiven (se riks-

dagsber. 1961: I Ju 49) har denna utredning också att överväga om förfaran­

det i expropriationsmålen bör reformeras. Önskemål härom har förts fram

i olika sammanhang (se bl. a. 3LU 1953: 31).

Utredningen har ännu inte kommit till den punkt i utredningsarbetet då

man kan ta slutlig ståndpunkt i frågan hur domstolarna och expropria-

tionsförfarandet bör organiseras för framtiden. I skrivelse till Kungl. Maj :t

den 15 mars 1968 har utredningen emellertid — på förekommen anledning

— framhållit, att det nuvarande domstolsförfarandet vid expropriation otvi­

velaktigt har väsentliga brister och att en förbättring inte är möjlig utan

att ändra domstolsorganisationen. Det är uppenbart att en ny organisation

måste utformas så, att den möjliggör ett snabbare förfarande och dessutom

ger förutsättningar för ökad säkerhet och allsidighet i bedömningen av

102

värderingsfrågorna. Mot denna bakgrund är det en mycket tilltalande

tanke att föra samman vissa grupper av mål, som regelmässigt inrymmer

värderingsfrågor, till ett begränsat antal domstolar. Med tanke på expro-

priationsmålen måste en sådan domstol innehålla speciell expertis i värde­

ringsfrågor, inte minst beträffande värdering av rörelseskador och andra

skador av företagsekonomisk natur samt skador som eljest kan vållas in­

nehavare av särskild rätt till expropriationsobj ektet. En tänkbar lösning

är enligt utredningens mening att sådan speciell expertis hämtas antingen

ur en grupp fast anställda sakkunniga, vilkas verksamhetsområden kan

tänkas omfatta hela landet eller större delar av landet, eller också liksom

hittills bland särskilt utsedda specialister. En kombination av dessa båda

metoder synes också möjlig. Alternativet med fast anställda specialister har

enligt utredningen den fördelen att man kan tillgodose framförda önske­

mål om att även hovrätterna får tillgång till teknisk sakkunskap vid hand­

läggningen av expropriationsmål.

Avslutningsvis erinrar utredningen om att en sammanföring av olika

typer av fastighetsmål till en gemensam domstol aktualiserar kravet på att

ersättningsreglerna vid olika former av tvångsingripanden ses över i syfte

att nå större enhetlighet.

2.3.6. Mål om immissioner ro. m.

Gällande ordning. Immissionsfrågor prövas f. n. av de allmänna domsto­

larna i den mån frågorna ej uppkommer i vattenmål eller expropriations­

mål. De allmänna domstolarna tillämpar i immissionsmål grannelagsrät-

tens oskrivna regler om immissioner. De immissionsfrågor som förekommer

i vattenmål är framför allt att hänföra till 8 kap. vattenlagen, dvs. de gäller

tillstånd till avloppsföretag och ersättning för skada genom sådant företag.

Mål av detta slag handläggs av vattendomstolarna.

Immissionssakkunnigas förslag. Det förslag till lag om luftförorening, bul­

ler och andra immissioner m. m. som år 1966 lades fram av immissionssak-

kunniga (SOU 1966: 65) innehåller både civilrättsliga och offentligrättsliga

regler om immissioner. Förslaget bygger vidare på bestämmelser dels om

koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning av immitterande an­

läggningar, dels om fortlöpande offentlig tillsyn till skydd mot immis­

sioner. Själva hnmissionsbegreppet bestäms enligt lagförslaget så, att im-

mission skall ha sitt upphov i användning av fast egendom och innebära att

omgivningen utsätts för varaktig störning genom luftförorening, buller, skak-

ning, strålning eller annat dylikt. Kretsen av sakägare har i lagförslaget be­

gränsats på så sätt att det för att enskild skall kunna uppträda som sakägare

och föra talan med anledning av komission fordras att han genom ägande­

rätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom

som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

103

De materiella huvudbestämmelserna i lagförslaget upptar dels regler om

skyddsåtgärder, förbud och tillstånd, dels regler om ersättning. Lagför­

slaget innehåller vidare regler om tillsyn och förprövning. Bestämmelserna

har utformats i nära anslutning till vattenlagstiftningens regler om vatten­

förorening.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vattendomstolarna bli koncessions-

myndigheter och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål.

För en sådan ordning talar enligt de sakkunniga det nära samband som

råder mellan vatten- och luftföroreningar och som gör det önskvärt med en

helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hänseende.

Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenförorenings-

målen framstår det enligt de sakkunniga nära nog som en nödvändig åt­

gärd att till dessa domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkun­

niga anser också vattendomstolarna vara mycket väl lämpade för att hand­

ha denna nya uppgift. Deras sammansättning innebär just en sådan för­

ening av juridisk och teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk er­

farenhet som behövs för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas

domkretsar tillräckligt stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet

men inte större än att den också får god ortskännedom. En ytterligare om­

ständighet som de sakkunniga vill framhålla är att vattendomstolarna i sin

hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god förmåga att vinna

såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de starka intressemot­

sättningar som ofta föreligger.

Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sak­

kunniga inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendom­

stolarna. Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem

till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare

mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen och

immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.

I och för sig skulle det enligt de sakkunniga kanske kunna tänkas, att till-

låtlighetsprövningen i båda typerna av mål fördes helt bort från domsto­

larna och förlädes till administrativa myndigheter, som enligt naturvår­

dens nya organisation verkar på detta område. De sakkunniga har emeller­

tid inte ansett sig böra ta upp denna lösning till närmare diskussion, efter­

som det skulle rubba hela det nuvarande systemet för vattenförorenings­

målen. Sambandet mellan tillåtlighetsprövning och ersättningsfrågor liksom

allmänna rättssäkerhetssynpunkter gör, att en sådan åtgärd skulle behöva

föregås av mycket grundliga överväganden. Den skulle vidare enligt de sak­

kunniga också få betydande organisatoriska konsekvenser.

Remissyttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget

att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter och i övrigt exklu­

sivt behöriga domstolar i immissionsmål. I flera remissyttranden har man

emellertid uttalat sig för en administrativ prövning av tillståndsfrågorna

eller ställt sig tveksam till lämpligheten att förlägga koncessionsprövningen

till domstol.

Sålunda framhåller domstolskommittén, att de avvägningsfrågor som den

koncessionsprövande myndigheten ställs inför generellt sett synes vara av

sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på sikt påverka hela sam­

hällsutvecklingen och att det är tveksamt om överväganden av detta slag

över huvud taget bör ankomma på domstol. Länsförvaltningsutredningen

avstyrker förslaget att förlägga koncessionsprövningen till vattendomsto­

larna och framhåller, att koncessionsärenden är typiska förvaltningsären­

den, som bör handläggas av domstol endast om mycket starka skäl kan an­

föras för domstolsbehandling. Länsstyrelsen i Västernorrlands län väcker

frågan, om inte en förläggning av tillståndsprövningen till statens natur­

vårdsverk borde utredas. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sin prin­

cipiella sympati för en handläggning i administrativ ordning men är be­

redd att godta den föreslagna läsningen som ett provisorium. Länsingenjö-

rers förening delar de sakkunnigas uppfattning, att ett system med tillåt-

lighetsprövningen helt i administrativ väg ej kan genomföras i samband

med de nu aktuella brådskande lagförslagen, men anser att ett sådant system

bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslagstiftningen som

bör komma till stånd. Nät ur vårdsnämnden framhåller, att en vattendom­

stolsprövning inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna

som är önskvärd men är beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag, med

hänsyn bl. a. till att man i möjligaste mån bör få till stånd en helhetsbe­

dömning av företag som förorenar både vatten och luft. Naturskyddsför­

eningen är tveksam om lämpligheten av att lägga prövningen hos vatten­

domstol i den utsträckning som har föreslagits och framhåller bl. a. att vat­

tendomstolarna inte är några planeringsorgan. Föreningen anser det dock

möjligt att vattendomstolarna är de organ där man lättast kan placera im-

missionsmål tills vidare. Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol

anser, att ikraftträdandet av lagen bör anstå med hänsyn till arbetskrafts-

läget vid vattendomstolarna och möjligheterna att erhålla kompetenta sak­

kunniga. Om detta inte anses lämpligt, bör en skyndsam utredning ske av-

alternativet att tillståndsprövningen i immissionsmålen förläggs till statens

naturvårdsverk.

Förslag av naturvårdsverket. Mot bakgrund av de sympatier som vid re­

missbehandlingen av innnissionssakkunnigas förslag uttalades för att för­

lägga tillståndsprövningen i immissionsmål till administrativ myndighet upp­

drog Kungl. Maj :t den 15 december 1967 åt statens naturvårdsverk att ut­

reda dels de organisatoriska konsekvenserna av att förlägga tillståndspröv­

ningen i immissions- och vattenföroreningsärenden till verket, dels förfaran­

det i sådana ärenden.

Naturvårdsverket har redovisat sitt uppdrag i en den 20 februari 1968 dag-

104

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

105

tecknad promemoria. I promemorian förordas, att tillståndsprövningen i de

berörda ärendena läggs på verket. Till stöd härför åberopar verket flera

skäl.

För det första anser verket, att den avvägning som i ärenden av denna art

skall ske mellan ett företags nytta och olägenheter inte är av judiciell art

utan måste grundas på allmänna, ekonomiska och tekniska bedömanden.

Domstolarnas naturliga funktion är att fastställa vad som är rätt. På för­

valtningen däremot ankommer att aktivt förverkliga statens uppgifter och

ändamål. När miljövårdsverksamheten nu skall intensifieras, anser natur­

vårdsverket det därför uppenbart att tyngdpunkten i verksamheten bör ligga

hos administrativ myndighet. Prövningen av sakägarintressen, närmast

skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen ankomma på domstol.

Naturvårdsverket framhåller, att visst dubbelarbete och vissa gränsdrag-

ningsproblem kan uppkomma genom att tillstånds- och skadeståndsfrågor-

na skils åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor ligger kvar

hos vattendomstolarna. Verket menar dock att dessa problem är av mindre

omfattning.

Som ytterligare skäl nämner naturvårdsverket, att verket skall svara för

översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna arbetet inom olika

län osv. Härigenom får verket överblick över alla förhållanden som kan in­

verka på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser man bäst syftet med en­

hetlighet i tillståndsgivningen, om huvuddelen av ärendena avgörs av en in­

stans. Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad expertis på naturvårds-,

luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom tillgodoser verket bättre än

vattendomstolarna kravet på helhetssyn. Önskemålet om helhetsbedömning

av en anläggning som vållar olägenheter och störningar från flera synpunk­

ter är därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att genomföra, om

verket blir tillståndsgivande myndighet.

Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet, bör enligt förslaget

vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj :ts avgörande.

Eftersom naturvårdsverket också som tillståndsgivande myndighet skall

bevaka allmänna intressen, anser verket att det kan ifrågasättas om kam­

markollegiet bör behålla sina uppgifter på området.

För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket, att en sär­

skild koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en

jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för

uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsak­

ligen hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt

ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av ver­

kets styrelse.

Förslaget innebär, att ärenden kommer under koncessionsnämndens pröv­

ning antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljö­

farlig verksamhet eller genom initiativ av någon eller några av verkets övriga

4t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

106

byråer. En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med abso­

lut och fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell.

Dispensprövningen vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket

självt med möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessions­

nämnden, om dispens ej ges. Remissbehandlingen av det nu redovisade för­

slaget pågår.

2.3.7. Vattenmål

Vattenmål handläggs av fristående specialdomstolar, vattendomstolarna.

Dessa består av en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenrättsingen-

jörer och två vattenrättsnämndemän. 1 mindre mål är vattendomstol beslut-

för med ordförande, vattenrättsnämndemän och en vattenrättsingenjör. Vat­

tenrättsdomare och vattenrättsingenjör er utnämns av Kungl. Maj :t. Vatten­

rättsnämndemän väljs på samma sätt som ägodelningsnämndemännen och

bör vara allmänt betrodda och kunniga om sin orts förhållanden. De får inte

ha uppnått 65 års ålder. I övrigt gäller om valbarhet vad som är föreskrivet

beträffande nämndeman vid häradsrätt. Av dem som har utsetts till vatten­

rättsnämndemän inkallar ordföranden varje gång två till tjänstgöring i dom­

stolen. Ledamöterna har individuell rösträtt.

Vattendomstolarna är sex till antalet. Deras domsområden bestäms av

Kungl. Maj :t. Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som ut­

görs av Svea hovrätt i särskild sammansättning. Från vattenöverdomstolen

kan talan fullföljas till högsta domstolen.

Vissa frågor om vattendomstolarnas organisation och personalbehov har

under senare år setts över av särskilt förordnade utredningsmän (se prop.

1962: 1 bil. 4 s. 5 och 1965: 1 bil. 4 s. 34).

2.3.8. Hyresmål

Den proposition med förslag till ny hyreslagstiftning, som nyligen har

förelagts riksdagen (prop. 1968: 91), innehåller en särskild reglering av för­

farandet i hyrestvister. Den nya ordningen skall enligt förslaget tillämpas

från och med den 1 januari 1969. Förfarandet föreslås bli utformat på föl­

jande sätt.

I varje län skall det i princip finnas en hyresnämnd. Hyresnämnd består

av ordförande och två intresserepresentanter. Nämndorganisationen är fri­

stående från domstolsväsendet. Hyresnämnd har i första hand till uppgift

att medla i uppkommande tvister. Därutöver skall nämnden, om parterna

inte kan förlikas, pröva och avgöra hyrestvister av viss beskaffenhet, bl. a.

sådana som gäller hyressättning och förlängning av hyresavtal. Nämnden

är framför domstol behörig att pröva de åsyftade frågorna. Part som är

missnöjd med nämndens beslut får inom viss tid klandra beslutet genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1969

107

att väcka talan vid domstol. Klandras inte beslutet, är nämndens avgörande

bindande för parterna.

De föreslagna bestämmelserna innebär vidare, att det som regel inom var­

je län skall finnas endast en underrätt som är behörig att ta upp hyrestvis­

ter, nämligen den allmänna underrätten i residensstaden. Till denna under­

rätt förläggs prövningen av klandertalan mot hyresnämnds avgörande och

av de övriga hyrestvister som inte i första hand skall handläggas av hyres­

nämnd.

Rätten att fullfölja talan mot underrätts eller hovrätts dom begränsas i

sådana mål som i första hand har prövats av hyresnämnd. Sålunda får talan

inte föras mot underrätts avgörande som rör fastställelse av hyresvillkor,

överlåtelse av hyresrätt eller upplåtelse av lägenhet i andra hand. Tvist om

rätt till förlängning av hyresavtal avgörs slutligt av hovrätt. Andra slag av

hyrestvister, 1. ex. mål om skadestånd eller förverkande av hyresrätt, skall

liksom hittills kunna föras vidare till högsta domstolen enligt RB:s bestäm­

melser.

Underrätt, som får exklusiv behörighet att handlägga hyrestvister, skall

vid prövningen i dessa mål ha ordinarie sammansättning. Även i fråga om

förfarandet vid sådan domstol skall i princip gälla vanliga regler för rätte­

gång.

2.3.9. Vissa andra mål

Bestämmelser att endast vissa underrätter är behöriga att ta upp mål av

visst slag förekommer även på andra håll i lagstiftningen. I några fall har

därvid getts föreskrift om att underrätten vid handläggningen skall ha sär­

skild sammansättning.

Behöriga att handlägga tryckfrihetsmål är endast rådhusrätterna i re­

sidensstäderna eller annan rådhusrätt, som Kungl. Maj:t har förordnat där­

till. Jury kan i dessa mål medverka vid prövningen av skuldfrågan. Rätten

består i övrigt av tre eller fyra lagfarna domare.

Första domstol i allmänna sjöråttsmål är rådhusrätt eller i vissa orter på

grund av särskilt förordnande häradsrätt. Domstolen bär i allmänna sjö-

rättsmål vanlig sammansättning. I dispaschmål, som förekommer endast vid

rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg, skall rätten däremot bestå av,

utöver de ledamöter som normalt fordras för domförhet vid huvudförhand­

ling i tvistemål, tre i handel och sjöfart kunniga män. Sjöförklaring får

äga rum endast inför vissa i sjölagen angivna allmänna underrätter. Vid

sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som

ordförande och två personer, som är kunniga och erfarna i sjöväsendet.

I patentmål är Stockholms rådhusrätt exklusivt forum. Vid huvudför­

handling i sådana mål skall rätten bestå av sex ledamöter, av vilka tre

skall vara lagfarna och tre tekniskt sakkunniga. Stockholms rådhusrätt är

också ensam behörig att pröva vissa tvister av annat slag.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

3. Underrätternas domkretsar

3.1. Nuläget och dess bakgrund

3.1.1. Gällande bestämmelser och nuvarande organisation

Huvudbestämmelserna om indelningen i domkretsar finns i 1 kap. 1 §

RB. Allmän underrätt är enligt dessa bestämmelser på landet och i stad,

som hör till domsaga, häradsrätt samt i annan stad rådhusrätt.

Häradsrätt har tingslaget som sin domkrets. Domsaga, som är beteck­

ningen på häradshövdings ämbetsområde, utgörs i allmänhet av ett tingslag.

Under särskilda förutsättningar, såsom när domsaga är mycket vidsträckt,

får emellertid i domsaga finnas två eller flera tingslag.

Rådhusrätt har staden som sin domkrets. Rådhusrätts domkrets följer

automatiskt de ändringar som stadsområdet undergår.

Enligt 1 kap. 1 § RB fastställs indelningen i tingslag av Kungl. Maj:t.

Närmare lagbestämmelser om indelningen i domsagor saknas. Det anses

ankomma på Kungl. Maj:t att också bestämma om domsagoindelningen.

I en vid kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. in.

fogad tabell har Kungl. Maj:t fastställt i vilka fall domsaga skall vara in­

delad i två eller flera tingslag.

Av det sagda framgår, att tingslag kan omfatta både lands- och stadsom-

råde. Frågan huruvida stad skall ha egen jurisdiktion besvaras inte av RB.

Av förarbetena till balken (jfr SOU 1938: 44 s. 7) och av reglerna om råd­

husrätts domförhet (1 kap. 11 § RB) framgår emellertid, att en minimi-

förutsättning för rådhusrätt är att göromålen bereder sysselsättning åt

borgmästare och två rådmän. Denna grundsats kom också till uttryck i

den numera upphävda lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och lands­

bygds förenande i judiciellt avseende. Om domstols- och magistratsgöro-

målen i stad med rådhusrätt inte beredde sysselsättning åt borgmästare

och minst två lagfarna ledamöter, ägde Kungl. Maj :t sålunda enligt denna

lag — oavsett stadsfullmäktiges medgivande — förordna, att rådhusrätten

skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga.

Åtskilliga nytillkomna städer har alltsedan sin tillkomst ingått i dom­

saga. Vidare har många städer, som tidigare har haft rådhusrätt, under

senare tid i judiciellt avseende förenats med domsaga. Detta har lett till

att flertalet städer numera ingår i domsaga.

F. n. finns 29 städer med rådhusrätt och 112 domsagor. Av domsagorna

är 14 uppdelade på olika tingslag, 13 av dem på två och en domsaga på

tre tingslag.

I fråga om invånareantalet fördelade sig domsagorna resp. städerna med

rådhusrätt vid ingången av år 1968 som följande uppställning visar.

Antal

Antal

domsagor

rådhusrätter

Kungl. May.ts proposition nr

44

år 1969

109

Under 10 000 invånare . . . .........

0

0

10

001

—

20

000

................. ......... 4

2

20

001

—■ 30 000................. .........

20

3

30 001—■ 40 000................. ......... 27

5

40 001— 50 000................. ......... 30

5

50 001—■ 60

000

................. ........ 16

3

60

001

— 70 000................. ......... 5

2

70 001—- 80

000

................. ......... 3

2

80

001

—

100

000

................. ......... 4

4

100

001

—-300 000................. ......... 3

1

300 001— 500 000................. .........

0

1

Över 500 000 ..................... .........

0

1

Ordinarie lagfarna domare i domsaga är häradshövding och i vissa dom­

sagor dessutom tingsdomare samt i rådhusrätt borgmästare och rådmän. 1

såväl domsagor som rådhusrätter finns vidare ofta en eller flera icke-ordi-

narie domare.

När det gäller domarpersonalen i domsagorna är det nuvarande läget

sammanfattningsvis följande. Av de 112 domsagorna är 15 endomardom-

sagor. Tingsdomare — i vissa domsagor betecknade som biträdande härads­

hövdingar — finns i 63 domsagor, varav 3 tingsdomare i 4 domsagor, 2 tings­

domare i 7 domsagor och en tingsdomare i 49 domsagor, vartill kommer en

tingsdomare gemensam för 3 domsagor. I 75 domsagor har vidare härads­

hövdingen i den dömande verksamheten helt eller delvis hjälp av tingssekre-

terare eller fiskalskompetenta biträden. I 3 domsagor finns särskild in­

skrivningsdomare.

Beträffande de 29 rådhusrätterna gäller att det, förutom borgmästare,

finns 2 ordinarie ledamöter i 12 av dem, 3 i 7 samt 4 eller flera i 10. I 17

rådhusrätter finns dessutom en eller flera icke-ordinarie domare.

Domarpersonalens fördelning på olika domsagor och rådhusrätter vid in­

gången av år 1968 framgår av bilaga 5.

Enligt av Kungl. Maj :t fastställd personalförteckning för underrätterna

avseende budgetåret 1968/69 finns i häradsrätterna 870 tjänster för dom-

stolsbiträden. Motsvarande tal är för rådhusrätternas del 634. Härtill kom­

mer sammanlagt 41 tjänster på övergångsstat. I

I fråga om de allmänna underrätternas inre organisa­

tion kan nämnas följande.

Domsaga förestås enligt 1 kap. 3 § RB av häradshövdingen. Om göromålen

kräver det, skall enligt samma lagrum som biträdande domare finnas en el­

ler flera tingsdomare. I domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290) ges när­

mare bestämmelser om personalorganisationen i domsagorna. Enligt dessa

bestämmelser kan också särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare

no

tjänstgöra i domsaga. Förordnande som tingssekreterare kan lämnas den

som har tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätt. I övrigt skall finnas

tingsnotarier, tingsnotarieaspiranter och domstolsbiträden. Häradshövding­

en har vid sidan av sin direkta befattning med mål och ärenden även ad­

ministrativa uppgifter. Det åligger honom sålunda bl. a. att vara chef för

domsagans kansli, att övervaka och i viss utsträckning fördela arbetet samt

att ta befattning med åtskilliga personalfrågor.

Tingsdomare skall närmast under häradshövdingen ha inseende över per­

sonalen och arbetet i domsagan och, i den mån hovrätten förordnar, utföra

på häradshövdingen i annat fall ankommande göromål. Särskild inskriv­

ningsdomare handlägger förutom inskrivningsärenden bl. a. ärenden som

hör till bouppteckningsprotokollet. Tingssekreterare är skyldig att efter

hovrättens förordnande utföra på häradshövdingen i princip ankommande

göromål. Om tingsdomare inte finns, skall tingssekreteraren närmast under

häradshövdingen ha inseende över personalen och arbetet. När det är nöd­

vändigt, skall han dessutom i den omfattning häradshövdingen bestämmer

utföra olika uppgifter som ligger vid sidan av den egentliga dömande verk­

samheten, såsom att handlägga frågor som avses i lagen om fri rättegång

och att vidta vissa i huvudsak förberedande och expeditionella åtgärder

i mål och ärenden. Hovrättsfiskal kan förordnas att tjänstgöra som fiskals-

kompetent biträde i domsaga och tilldelas då i huvudsak samma arbetsupp­

gifter som tingssekreterare.

Häradshövding och tingsdomare avgör f. n. ungefär lika stora andelar av

förekommande brottmål och tvistemål. Tingssekreterare och fiskalskompe-

tent biträde fullgör i allmänhet färre rent dömande uppgifter men ägnar

i stället något mer tid åt andra göromål som t. ex. inskrivningsärenden och

ärenden som hör till bouppteckningsprotokollet. Samtliga domare sysslar

dock i huvudsak med rent dömande verksamhet. Deras befattning med de

mindre kvalificerade göromålen är numera vanligen begränsad till vad som

fordras för arbetets behöriga gång och för en enhetlig rättstillämpning. Un­

der senare år har de mindre kvalificerade göromålen i stället i allt större

utsträckning förts över till tingsnotarier och domstolsbiträden.

Hovrätterna bär en organisation för administration av underrätterna men

den direkta arbetsledningen, frågor om anställning av och ledighet för per­

sonalen och andra administrativa uppgifter sköts i domsagorna i huvudsak

av häradshövdingarna. Utvecklingen mot större domsagor har fört med sig

att häradshövdingarna på vissa håll får ägna förhållandevis mer tid åt ad­

ministration än tidigare.

Tingsnotarie tjänstgör som regel i domsaga under två och ett halvt år,

varav det första halvåret som aspirant. Han skall under tjänstgöringstiden

beredas en allsidig utbildning. I 16—19 §§ domsagostadgan anges de göromål

som får utföras av tingsnotarie. Bland arbetsuppgifterna kan ingå bl. a. att

tjänstgöra som inskrivningsdomare, att handlägga till bouppteckningspro­

tokollet hörande ärenden, att föra protokoll vid förhandling och att i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

in

avseenden biträda vid handläggningen av mål och ärenden. Härutöver kan

tingsnotarie förordnas att handlägga bl. a. mål om lagsökning och betal­

ningsföreläggande samt tvistemål, brottmål och domstolsärenden av enklare

beskaffenhet.

Domstolsbiträde skall biträda med göromålen i domsagan efter härads­

hövdingens anvisningar. Domstolsbiträdena har under senare år anförtrotts

vissa göromål som tidigare har utförts av den rättsbildade personalen. Enligt

24 § domsagostadgan sköter de sålunda numera bl. a. huvuddelen av de

expeditionella göromålen, utfärdar olika slags bevis och ombesörjer vissa

uppgifter som sammanhänger med personalredovisningen. Vid de större

domsagorna tjänstgör de dessutom i viss utsträckning som protokollförare.

I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. m. ges be­

stämmelser om bl. a. domsagornas indelning i tingslag, om häradsrätternas

ferier och om vilka dagar ting skall hållas i domsagorna. Med stöd av 1 kap.

15 § RB har Kungl. Maj:t vidare utfärdat kungörelsen den 10 juli 1947 (nr

640) om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden samt

om uppropslistor m. m. I denna kungörelse finns även bestämmelser som

rör rådhusrätterna. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 678) om antalet

nämndemän i tingslag har meddelats bestämmelser för flertalet av rikets

tingslag om antalet nämndemän.

I rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 § RB finnas borgmästare och rådmän.

Närmare bestämmelser om rådhusrätternas inre organisation ges i rådhus-

rättsstadgan den 4 december 1964 (nr 857). Vid rådhusrätt kan enligt 1 §

finnas — förutom borgmästare och rådmän — tingssekreterare, tingsnota-

rier, tingsnotarieaspiranter, domstolsbiträden och andra tjänstemän. Råd-

liusrätt kan vara delad i avdelningar.

Borgmästare och rådmän är ledamöter i rådhusrätt. Borgmästare har i

huvudsak samma arbetsuppgifter som häradshövding i domsaga. Han har

sålunda att utföra både domargöromål och administrativa uppgifter. Vissa

administrativa frågor skall dock avgöras av rådhusrätten i särskild samman­

sättning. Rådman skall utföra domargöromål och, efter hovrättens förord­

nande, biträda borgmästaren med handläggning av administrativa ärenden.

Hovrätten förordnar om fördelningen av domargöromålen mellan rådhus­

rättens ledamöter. Tingssekreterare kan enligt rådhusrättsstadgan åläggas

i huvudsak samma uppgifter i rådhusrätt som han har i domsaga. Några

tjänster som tingssekreterare har dock ännu inte inrättats vid rådhusrät­

terna. Däremot tjänstgör hovrättsfiskaler som fiskalskompetenta biträden.

Liksom i domsagorna utför de ungefär samma uppgifter som ankommer på

tingssekreterare. Före förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965

tjänstgjorde i de flesta rådhusrätterna assessorer som biträdande domare.

Assessorstjänster ingår numera inte i rådhusrättsorganisationen, men vissa

assessorer tjänstgör på övergångsstat som ledamöter i rådhusrätterna. De

har där i huvudsak samma uppgifter som tingssekreterarna.

Före förstatligandet av rådhusrätterna var det vanligt att domarperso­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

112

nalen i rådhusrätterna var specialiserad på vissa slag av arbetsuppgifter.

Arbetsfördelningen har emellertid numera anpassats till den som gäller för

domarpersonalen i domsagorna. Domare i rådhusrätt handlägger därför

vanligen alla typer av mål. Vid de största rådhusrätterna måste dock en viss

specialisering ske (jfr prop. 1964: 156 s. 105). I likhet med domarpersona­

len i domsagorna sysslar domarna i rådhusrätterna främst med den rent

dömande verksamheten. De administrativa uppgifter, som inte sköts av

hovrätten, är dock — beroende på rådhusrätternas storlek — i allmänhet

något fler än i domsagorna.

Tingsnotarierna i rådhusrätterna har att utföra samma göromål som

tingsnotarierna i domsagorna. Antalet tingsnotarier är dock vanligen för­

hållandevis mindre vid rådhusrätterna. Detta beror bl. a. på att inskriv­

ningsväsendet är av mindre omfång och att man i större utsträckning ut­

nyttjar domstolsbiträdena som protokollförare vid förhandlingar. I övrigt

har domstolsbiträdena samma arbetsuppgifter vid rådhusrätterna som vid

domsagorna.

Enligt 2 § rådhusrättsstadgan kan Kungl. Maj :t i arbetsordning meddela

särskilda föreskrifter för rådhusrätt. I arbetsordningar den 18 december

1964 (nr 883—885) har sådana föreskrifter meddelats för Stockholms och

Göteborgs rådhusrätter samt för rådhusrätten i Malmö. Med stöd av 1 kap.

12 § RB har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 10 juli 1947 (nr 534) be­

stämt hur många nämndemän som skall finnas i de olika rådhusrätterna.

3.1.2. Tidigare utvecklingstendenser och förslag

Ännu i början av 1900-talet hade nästan alla städer egen jurisdiktion.

År 1904 var antalet städer 93 och 91 hade rådhusrätt. I de 40 städer som har

tillkommit därefter har rådhusrätt inte inrättats. Efter år 1904 har hittills

62 rådhusrättsstäder i judiciellt hänseende förts till domsaga, varav 12

under 1960-talet.

Den ledande principen för indelning i domsagor var länge att en domsaga

inte borde vara större än att domstolsarbetet kunde utföras av häradshöv­

dingen, ett par notarier och skrivbiträden. Om denna organisation inte

räckte till, delades domsagan eller också skedde omreglering på annat sätt.

Detta ledde till att antalet domsagor ökade, och år 1921 nåddes det högsta

antalet eller 125. Vid samma tid bröts denna utveckling. I stället för att

dela domsagor med växande arbetsbörda började man inrätta tjänster för

biträdande domare i de mest arbetstyngda domsagorna. Flera mindre dom­

sagor förenades med angränsande domsaga till större enheter. Dessa änd­

ringar torde ha stått i samband med arbetet på rättegångsreformen. Process-

kommissionen förordade sålunda i sitt betänkande om rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926: 31) en långtgående sammanslagning av domsagorna.

Någon allmän reform i denna riktning kom emellertid inte till stånd. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1969

113

antagandet av RB förutsattes beträffande de mindre domsagorna, att liksom

dittills en successiv omreglering av deras områden skulle ske. I övrigt skulle

domsagorna ha sådan storlek, att den dömande verksamheten kunde om­

besörjas av häradshövdingen eller, i de medelstora eller stora domsagorna,

av häradshövdingen med hjälp av en eller flera biträdande domare (jfr 1

kap. 3 § andra st. RB). Några uttalanden om vad som borde anses som lämp­

lig övre gräns för en domsaga gjordes inte i RB eller i förarbetena till denna.

Delvis som följd av den fortgående avvecklingen av rådhusrätter uppkom

efter hand flera stora domsagor. En viss reaktion mot de stora domsagorna

kom senare till uttryck genom 1943 års domarutrednings betänkande angå­

ende vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid dom­

stolarna (SOU 1946: 57). Enligt denna utredning borde mycket stora dom-

sagobildningar undvikas. I enlighet med denna uppfattning delades under

1950-talet de tre då största domsagorna. Antalet domsagor blev därmed 118.

Sedan den 1 januari 1959 har någon delning av domsaga inte ägt rum. Där­

emot har åtskilliga domsagor fått större domkretsar. Detta har i flertalet fall

skett genom att stad, som dittills har haft egen jurisdiktion, judiciellt för­

enats med domsaga. Vidare har mindre domsagor — ibland i samband med

landsrättsläggning av städer — jämte angränsande domsaga fått uppgå i

större enheter. Som nämnts är antalet domsagor f. n. 112.

Under 1900-talet har flera utredningar behandlat domkretsindelningen för

underrätterna. Förutom av processkommissionen och 1943 års domarutred­

ning, som redan har nämnts, har frågan tagits upp dels av de s. k. ekonomi­

sakkunniga i betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och orga­

nisatoriska förhållanden vid genomförandet av rättegångsreformen (SOU

1928: 20), dels av stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6. De övervägan­

den och förslag som har lagts fram har emellertid endast i ringa mån av­

satt spår i praktiken.

Ekonomisakkunniga redovisade i sitt betänkande ett av dåvarande hä­

radshövdingen Karl Schlyter utarbetat förslag till indelning i domkretsar.

Förslaget byggde på principer för indelningen, som hade lagts fram av pro­

cesskommissionen. Denna ansåg, att arbetet i en underrätt i princip borde

vara så omfattande att det på kvalitativa grunder kunde fördelas i tre grup­

per, som var och en gav full arbetsbörda för en domare. Enligt Schlyters

förslag skulle landet indelas i 93 domsagor. Av dessa skulle sju vara stads-

domsagor. Schlyter utgick från att städer med ett invånartal under 36 000

skulle ingå i domsaga tillsammans med större eller mindre del av kring­

liggande landsbygd.

19i3 års domarutredning lade inte fram något förslag till ny domkrets­

indelning för underrätterna men angav vissa allmänna riktlinjer för hur

en sådan indelning borde ske. Som nämnts ansåg utredningen, att mycket

stora domsagobildningar borde undvikas. Som ledande princip ansåg ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

114

redningen borde gälla, att man skulle eftersträva att skapa ett något större

antal domsagor, som var och en med hänsyn till de kvalificerade göromålen

erbjöd tillräckliga arbetsuppgifter för en häradshövding. Detta var bättre

än att låta domsagorna bli så stora att häradshövdingen nödgades överlämna

en mera väsentlig del av de viktigare dömande uppgifterna till andra tjänste­

män inom domsagan. Utredningen ansåg vidare, att de minsta domsagorna

ej borde bestå.

Stadsdomstolsutredningen föreslog i SOU 1961: 6, att 23 av de dåvarande

städerna med rådhusrätt judiciellt skulle förenas med domsaga och att

rådhusrätt skulle finnas endast i 18 städer. Utredningen uttalade, att dom­

sagor med häradshövding som enda ordinarie domare inte längre kunde

komma i fråga som riktmärke för domsagoindelningen. I stället fick man

räkna med att befolkningsrörelsen från landsbygden till jämförelsevis få

större tätorter skulle komma att leda till fortsatt ökning av antalet dom­

sagor med två eller flera ordinarie domare. Beträffande fördelarna med

större resp. med mindre domstolar anförde utredningen.

Fördelen med den mindre domsagan är framför allt att häradshövdingen

deltager i avgörandet av alla mål och ärenden utom de som handlägges av

tingsnotarie och att han har lättare att utöva den ledning och övervakning

av arbetet i domsagan som åligger honom. I den mindre domsagan kan dom­

stolen och dess kansli göras lättare tillgängliga för allmänheten. Till för­

mån för den mindre domsagan brukar vidare anföras sådana synpunkter

som att allmänheten och domstolen kommer i närmare kontakt med var­

andra och att därigenom skapas ökade förutsättningar för att domstolen

skall vinna allmänhetens förtroende; särskilt brukar framhållas att härads­

hövdingen bör vara väl förtrogen med sin domkrets. Dessa synpunkter bör

alltjämt tillmätas betydelse.

Den större domsagans fördelar ligger övervägande på det domstolsorga-

nisatoriska planet. Arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsätt­

ning. Den större domsagans mera elastiska organisation gör det lättare för

domstolen att utan förstärkning från hovrätten bemästra tillfälliga påfrest­

ningar i arbetet. Detta förhållande har sin särskilda betydelse med hänsyn

till de problem för domarrekryteringen som vikariefrågan i underrätterna

vållar. I de större domsagorna är det även lättare att ordna en lämplig

arbetsfördelning. Domarna kan mera odelat ägna sig åt den dömande verk­

samheten, och bland den icke rättsbildade personalen kan arbetet fördelas

så, att personalen utnyttjas mera rationellt och effektivt. Kontorstekniska

och andra arbetsbesparande hjälpmedel kommer till bättre användning än

i de mindre domsagorna. Ur driftsekonomisk synpunkt torde därför den

större domsagan, förutsatt att dess organisatoriska möjligheter tillvarata-

ges, vara lämpligare.

Vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande var

de remissinstanser — ett 40-tal — som uttalade sig om domkretsarna enigu

om att endomardomsagorna borde upphöra. Nästan alla dessa remissinstan­

ser, bl. a. fem av hovrätterna, förordade domkretsar stora nog att syssel­

sätta tre domare. Endast två remissorgan avstyrkte att underrätterna genom­

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1969

115

gående skulle organiseras med tre domare, nämligen Göta hovrätt och 1951

års rättegångskommitté (majoriteten). Flera remissorgan uttalade att man,

innan frågan om domkretsindelningen hade blivit närmare utredd, inte när­

mare kunde yttra sig om hur stor en domkrets lämpligen borde vara. Denna

uppfattning framfördes av bl. a. häradshövdingeföreningen, som emellertid

underströk att organisatoriska svårigheter var förbundna med de mindre

domsagorna. Det föreföll föreningen som om dessa svårigheter var betydligt

mindre i domsagor med tingsdomare och tingssekreterare.

Endast några få remissorgan uttalade sig om lämplig övre gräns för un­

derrätts storlek. Hovrätten för Övre Norrland ansåg den övre gränsen vara

nådd, om arbetsvolymen fordrade mer än tre domare. Enligt Svea hovrätt

borde åtminstone en domsaga finnas i varje län. Hovrätten framhöll vidare,

att man kunde vara tveksam om det skulle vara fördelaktigt eller olämp­

ligt med stora domkretsar, när det gällde konsekvenserna i fråga om domar-

tjänsternas antal och beskaffenhet samt verkningarna på rekryteringen till

domarbanan.

3.1.3. Administrativa indelningar och indelningsändringar av betydelse för

domkretsindelningen

Under senare år har genomförts flera administrativa indelningsåtgärder

av betydelse för domkretsindelningen, och flera sådana åtgärder är under

övervägande.

Planerna för länens indelning i kommuner har fastställts av Kungl. Maj :t

genom beslut under åren 1963 och 1964. Besluten grundar sig på 2 a § lagen

den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indel­

ning. I detta lagrum, som tillkom genom beslut av 1962 års riksdag (prop.

1961: 180, KU 1962:1, rskr 64), föreskrivs att för varje län skall finnas en

av Kungl. Maj:t fastställd plan, som visar den lämpligaste indelningen av

länet i kommuner med hänsyn särskilt till befolkningsförhållandena, den

ekonomiska utvecklingen och de kommunala förvaltningsuppgifternas om­

fattning och beskaffenhet. De nämnda besluten innebär, att kommuner

eller delar av dem har förts samman till 281 kommunblock (SFS 1964:

162), bortsett från Stockholms stad som inte berörs av planeringen.

Enligt 12 § lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skall

indelningsändring träda i kraft i början av ett kalenderår. Det måste vidare

förflyta minst åtta månader mellan Kungl. Maj :ts förordnande om indel­

ningsändring och ikraftträdandet. Förordnande om indelningsändring måste

således meddelas före utgången av april månad för att kunna träda i

kraft vid årsskiftet. Enligt praxis genomförs en kommunal indelningsänd­

ring, som kräver nyval, vid årsskifte efter det att allmänna val har hållits.

De indelningsändringar som blir följden av att kommuner eller delar av