Prop. 1969:44
('med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
1
Nr 44
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms slott den 14 mars 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks dagen
dels att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,
3) lag om fastighetsdomstol, 4) lag om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274), 5) lag om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa be stämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för råd husrätterna,
6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vi^-sa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,
7) lag om ändring i föräldrabalken, 8) lag om ändring i giftermålsbalken, 9) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläs"- ning av domstolsärenden,
10) lag om ändring i brottsbalken, 11) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff,
12) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
13) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 14) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid sam- hällsfarlig asocialitet,
15) lag om ändring i vattenlagen, 16) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
17) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa interna tionella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption,
dels bifalla det förslag i övrigt om vars avlåtande till riksdagen föredra gande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
1
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44
Herman Kling
2
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett flertal lagändringar som bl. a. syftar till att
införa en ny, enhetlig organisation av de allmänna underrätterna. De all
männa underrätterna skall utgöras av tingsrätter, som ersätter nuvarande
häradsrätter och rådhusrätter. För alla tingsrätter gemensamma regler om
sammansättningen i mål och ärenden föreslås.
För att ge nämnden en starkare ställning och för atc ge utrymme för eu
mer individuellt betonad medverkan från nämndemännens sida föreslås
olika ändringar i rättegångsbalkens regler om nämndmedverkan i brottmål.
Förslaget innebär att den nuvarande ordningen med två olika nämndsam-
mansättningar avskaffas. I stället införs en enhetlig nämnd bestående av
fyra eller, i särskilt tidskrävande mål, fem nämndemän. Omröstningsreg-
lerna föreslås ändrade så att man når i princip samma resultat som om
nämndemännen haft individuell rösträtt. Vidare får nämndeman samma
möjlighet att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll som lag
faren ledamot i rätten nu har.
Vid särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet skall tingsrätt lia
sådan sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu
förekommer i rådhusrätt. När det gäller sammansättningen i mål och ären
den angående vårdnad eller umgängesrätt föreslås emellertid särskilda be
stämmelser. Dessa innebär att underrätt vid slutlig prövning av bl. a. tvis-
tiga eller tveksamma frågor om vårdnad eller umgängesrätt skall hestå av
lagfaren domare och nämnd.
Vidare föreslås att enklare tvistemål i något vidgad omfattning skall kun
na handläggas av ensamdomare. Den förenklade form av huvudförhandling
som enligt nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken får hållas inför en
samdomare i omedelbart samband med förberedelse föreslås sålunda få an
vändas även i fall då huvudförhandlingen hålls viss kortare tid efter det
förberedelsen avslutats.
När det gäller domstolsärenden föreslås att underrätterna vid sådan
handläggning som kräver mer än en domares medverkan skall ha den för
tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättningen, dvs. normalt tre
lagfarna domare. Undantag görs dock för tvistiga och tveksamma vårdnads-
ärenden, vilka i stället skall prövas under medverkan av nämnd. I en över
gångsbestämmelse ges vidare möjlighet för de minsta underrätterna att
handlägga ärenden med lagfaren ordförande och nämnd i stället för jurist
kollegium. Det föreslås också att enklare ärenden skall kunna prövas av en
samdomare i större utsträckning än f. n.
För handläggning av mål angående fastighetsbildning m. m. föreslås att
fastighetsdomstolar inrättas. Som fastighetsdomstol skall i princip en un
derrätt i varje län fungera. Domstolen skall bestå av fem ledamöter, varav
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969
3
två lagfarna domare, en ledamot med teknisk sakkunskap och två nämnde
män.
I propositionen föreläggs riksdagen vidare allmänna riktlinjer för den
framtida domkretsindelningen. Domkretsarna bör enligt dessa riktlinjer
helst göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre domare. Stora
möjligheter till undantag från denna princip skall dock finnas. Det för
ordas vidare att domkretsarna liksom f. n. byggs upp med kommuner som
minsta enheter. I detta avseende föreslås en anpassning till de större kom
muner som enligt vad som planeras skall bildas av kommunblocken. Av
sikten är också att det skall åstadkommas bättre överensstämmelse mel
lan gränserna för domkretsarna och för andra indelningar, såsom åklagar-
och polisdistrikten. Den nya domkretsindelningen avses bli genomförd suc
cessivt och i huvudsak vara slutförd år 1975. Det förutses emellertid att änd
ringarna i domkretsindelningen i några fall kommer att ta längre tid att
genomföra.
Frågan om de närmare villkoren och formerna för ett statligt övertagande
av lokalhållningen för underrätterna utreds särskilt inom justitiedeparte
mentet. I avvaktan på det slutliga ställningstagandet i frågan föreslås nu
endast sådana ändringar som behövs för att den nuvarande ordningen skall
kunna bestå när tingsrätter införs.
Flertalet lagförslag som läggs fram i propositionen föreslås träda i kraft
den 1 januari 1971 med befogenhet dock för Kungl. Maj :t att förordna om
tidigare ikraftträdande. Lagen om fastighetsdomstol skall enligt förslaget
träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
1) Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § rättegångsbalken skall upp
höra att gälla, dels att 1 kap., 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§, 6
kap. 3 §, 10 kap. 9 och 17 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §, 29 kap.
3 §, 39 kap. 4 §, 42 kap. 20 §, 43 kap. 11 §,46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och
51 kap. 15 § samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
1 KAP.
Om allmän underrätt
1
§•
Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första
domstol.
Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förord
nar Konungen.
2
§•
I tingsrätt skola finnas lagman och rådmän. De skola vara lagfarna.
Tingsrätt må vara delad i avdelningar.
Vid tingsrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å be
stämda tider.
3
§■
Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra
lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en
lagfaren domare och nämnd.
Tingsrätt är domför med en lagfaren domare
vid måls avgörande utan huvudförhandling,
vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å
stället,
vid sådan huvudförhandling
i
tvistemål, som hålles i förenklad form,
1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och It §§ se 1966:249, av 1 kap. 5 och 12 §§ och 29 kap. 3 § se
1964:166, av 1 kap. 10, 13 och 17 §§ och 4 kap. 2 § se 1964:646, av 1 kap. 15 § och 4 kap. 6 §
se 1963:149, av 2 kap. 2 § se 1965:585, av 2 kap. 3 § se 1952: 775, av 4 kap. 5 § se 1954:234, av
10 kap. 17 § se 1968:348, av 17 kap. 9 § se 1954:432, av 29 kap. 6 § se 1958:8, av 43 kap. 11 §,
46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § se 1956:587.
o
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är
stadgat svårare straff än böter.
4 §•
I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som hovrätten efter
tingsrättens hörande bestämmer.
I nämnd skola sitta fyra nämndemän. I mål, vari huvudförhandlingen kan
beräknas taga mer än två dagar i anspråk, må dock fem sitta i nämnden.
Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rät
ten domför med tre i nämnden.
Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd
med dem.
o §.
För tingsrätt skall vara tingsställe å den eller de orter, som Konungen be
stämmer.
6 §•
Tingsrätt skall för huvudförhandling årligen å bestämda tider hålla all
männa ting å tingsställe. Allmänt ting skall med undantag för tiden under
tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet hos
tingsrätten eller andra omständigheter. Har tingsrätten flera tingsställen,
fördelas tingen mellan dem.
Hovrätten bestämmer efter tingsrättens hörande när och å vilket tings
ställe allmänt ting skall hållas.
7 §•
Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger tings
rätten för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde.
För annan handläggning än huvudförhandling skall tingsrätten hålla sam
manträde så ofta arbetet kräver det.
Tingsrätten bestämmer tid och ställe för sammanträde enligt denna pa
ragraf.
8
§•
Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål
gäller vad därom är stadgat.
9 §■
Till huvudförhandling å samma dag må ej utan synnerliga skäl utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex
timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den på
börjats, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i
följd. Om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i vec
kan eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i vec
kan.
10
§.
Närmare bestämmelser om tingsrätts organisation, allmänna ting och
verksamhet i övrigt samt förvaltning meddelas av Konungen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
2 KAP.
Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar el
ler enskilt anspråk på grund av äm
betsbrott, som avses i 20 kap. 1—4
§§ brottsbalken, av domare i hä
radsrätt, rådhusrätt, ägodelnings-
rätt, expropriationsdomstol, vatten
domstol eller krigsrätt eller av kon
kursdomare, inskrivningsdomare el
ler äg o delnings domare.
Hovrätt är-----------------------------------
Hovrätt tillkommer att som förs
ta domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—
4 §§ brottsbalken, av domare i all
män underrätt, expropriationsdom
stol, vattendomstol eller krigsrätt el
ler av konkursdomare eller inskriv
ningsdomare.
------ i lag.
3 §■
I hovrätt skola finnas president, I hovrätt skola finnas hovrätts-
en eller flera lagmän samt hovrätts-
president, en eller flera hovrättslag-
råd. De skola vara lagfarna.
män samt hovrättsråd. De skola va
ra lagfarna.
Hovrätt skall----------------------------------------- vice ordförande.
Vid hovrätt----------------------------------------- bestämda tider. 4
4 KAP.
President och lagman i hovrätt,
hovrättsråd, häradshövding, tings-
domare, borgmästare och rådman
utnämnas av Konungen. Revisions
sekreterare utnämnes eller förord
nas av Konungen.
Domare, som avses i 1 kap. 2 §
eller 2 kap. 3 §, utnämnes av Ko
nungen. Revisionssekreterare ut
nämnes eller förordnas av Konung
en.
Nämndeman utses genom val.
Hör till tingslag mer än en kom
mun, fördelar rätten antalet nämn
demän mellan kommunerna i för
hållande till deras folkmängd; var
je kommun skall dock utse minst
en nämndeman.
Nämndeman utses genom val.
Hör till domsaga mer än en kom
mun, fördelar rätten antalet nämnde
män mellan kommunerna i förhål
lande till deras folkmängd; varje
kommun skall dock utse minst en
nämndeman.
Val förrättas--------
kommunens fullmäktige.
Då nämndeman skall väljas, an-
komme i domsaga på häradshöv
dingen och i stad med rådhusrätt på
rätten att göra anmälan därom till
den som har att föranstalta om va
let.
Då nämndeman skall väljas, skall
rätten göra anmälan därom till den
som har att föranstalta om valet.
Kungl. Maj.ts proposition nr bi år 1969
6
Valbar till nämndeman är man el
ler kvinna, som inom kommunen
äger rösträtt vid val av fullmäktige
och där har sitt hemvist samt fyllt
tjugofem men ej sjuttio år, dock ej
den som är i konkurstillstånd. Lag
faren domare, befattningshavare vid
domstol, åklagare, polisman eller
advokat eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rät
ta må ej vara nämndeman.
Ej må--------------- - —----------------- —
(Nuvarande lydelse)
§•
Valbar till nämndeman är myn
dig svensk medborgare, som är man
talsskriven och boende inom kom
munen samt ej fyllt sjuttio år. Lag
faren domare, befattningshavare vid
domstol, åklagare, polisman eller ad
vokat eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rätta
må ej vara nämndeman.
(Föreslagen lydelse)
år.
6 KAP.
3 §•
Protokoll skall upptaga:
1. domstolen samt--------------------- särskilt; samt
8. skiljaktiga meningar, som yp- 8. skiljaktiga meningar, som yp
pas vid omröstning inom rätten; pas vid omröstning inom rätten.
nämndemans skiljaktiga mening an
tecknas, allenast om nämnden en
sam bestämt utgången.
10 KAP.
9
Tvist om arv--------------- - —-----------
Tvist om bodelning----------------------
Finnes i mål, som avses i denna
paragraf, ej behörig domstol enligt
vad nu är sagt, upptages målet av
Stockholms rådhusrätt.
------ i allmänhet.
----------- sådant mål.
Finnes i mål, som avses i denna
paragraf, ej behörig domstol enligt
vad nu är sagt, upptages målet av
Stockholms tingsrätt.
17
Ej vare —-----------------------------------
3. tvist, som enligt lag må upp
tagas allenast av rådhusrätt eller i
dess ställe viss häradsrätt, om tvis
ten väckes vid annan domstol;
4. hyrestvist eller — --------------------
Ej heller--------------- ---- ----------------
Yrkande om---------- ---------------------
sådan tvist;
3. tvist, som enligt lag må upp
tagas allenast av vissa särskilda
tingsrätter, om tvisten väckes vid
annan domstol;
------- av domstol.
-13 §.
samma fordran.
8
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
16 KAP.
1 §■
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Yppas vid-------------------------------------
/ häradsrätt säge ordföranden
först sin mening och inhämte där
efter nämndens.
Vid omröstning i rådhusrätt så
ock i överrätt skall den yngste i rät
ten först yttra sig och sedan var ef
ter annan, såsom de hava säte i rät
ten. Har målet beretts av viss leda
mot, säge han först sin mening.
Envar angive--------------- ----------------
3
Yppas i häradsrätt annan mening
än ordförandens och äro alla i
nämnden ense om skälen och slutet
eller förena sig, då i nämnden äro
flera än sju, minst sju därom, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle
ordförandens.
Vid omröstning i rådhusrätt så
ock i överrätt gälle den mening, som
omfattats av mer än hälften av rät
tens ledamöter; har någon mening
erhållit hälften av rösterna och är
bland dem ordförandens, gälle den
meningen.
Om omröstning--------------------------
omröstning ske.
Vid omröstning skall den yngste
i rätten först yttra sig och sedan var
efter annan, såsom de hava säte i
rätten. Har målet beretts av viss le
damot, säge han först sin mening.
sin mening.
§•
Vid omröstning gälle den mening,
som omfattats av mer än hälften av
rättens ledamöter; har någon me
ning erhållit hälften av rösterna och
är bland dem ordförandens, gälle
den meningen.
-------------- 7 §.
Yppas vid omröstning i rådhusrätt
eller överrätt flera än två meningar,
utan att någon enligt 3 § skall gälla,
och är fråga om penningar eller an
nat, som utgör viss myckenhet, sko
la rösterna för den större mycken
heten sammanläggas med rösterna
för närmast mindre och, om det er
fordras, sammanläggningen fortsät
tas efter samma grund, till dess nå
gon mening skall gälla; i annat fall
gälle den mening, för vilken röster
na äro flera än för annan, eller, om
för flera meningar rösterna äro lika
många, den som biträtts av den
främste bland dem som röstat för
någon av dessa meningar.
§•
Yppas vid omröstning flera än två
meningar, utan att någon enligt 3 §
skall gälla, och är fråga om pen
ningar eller annat, som utgör viss
myckenhet, skola rösterna för den
större myckenheten sammanläggas
med rösterna för närmast mindre
och, om det erfordras, sammanlägg
ningen fortsättas efter samma
grund, till dess någon mening skall
gälla; i annat fall gälle den mening,
för vilken rösterna äro flera än för
annan, eller, om för flera meningar
rösterna äro lika många, den som
biträtts av den främste bland dem
som röstat för någon av dessa me
ningar.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
17 KAP.
9 §•
Innan dom beslutas, skall över- Innan dom beslutas, skall över
läggning hållas. Har nämnd säte i läggning hållas.
rätten, framställe ordföranden sa
ken och vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling----------- domens meddelande.
Vad nu----------- muntlig förberedelse.
Avgöres eljest----------------till parterna.
Avkunnande av----------- av fullfölj dshänvisning.
29 KAP.
Yppas, då nämnd har säte i rät
ten, annan mening än ordförandens
och äro alla i nämnden ense om skä
len och slutet eller förena sig, då i
nämnden äro flera än sju, minst sju
därom, gälle nämndens mening; i
annat fall gälle ordförandens.
Vid omröstning,----------- dem ordförandens.
Om omröstning —- — ------------------------ — 7 §. 6
Yppas, då nämnd har säte i rät
ten, annan mening än ordförandens
och förena sig minst tre eller, då i
nämnden äro fem, minst fyra nämn
demän om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle
ordförandens.
6 §•
Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej av
ser ansvar eller som rör enskilt an
språk, så ock i fråga enligt 5 § eller
om rättegångskostnad, gälle vad i 16
kap. är stadgat; angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,
äge dock vad i detta kapitel före-
skrives om omröstning i fråga om
ansvar motsvarande tillämpning. Fö
res i brottmål talan om enskilt an
språk vare rättens avgörande i an
svarsfrågan bindande vid prövning
en av det enskilda anspråket. Har
nämnd säte i rätten, skall även vid
tillämpning av reglerna i 16 kap.
städse gälla vad i 3 § första stycket
i detta kapitel är stadgat.
Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej av
ser ansvar eller som rör enskilt an
språk, så ock i fråga enligt 5 § eller
om rättegångskostnad, gälle vad i 16
kap. är stadgat; angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,
äge dock vad i detta kapitel före-
skrives om omröstning i fråga om
ansvar motsvarande tillämpning. Fö
res i brottmål talan om enskilt an
språk vare rättens avgörande i an
svarsfrågan bindande vid prövning
en av det enskilda anspråket. Har
nämnd säte i rätten, skall även vid
tillämpning av reglerna i 16 kap.
gälla vad i 1 § andra stycket och 3 §
första stycket i detta kapitel är stad
gat.
1| Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr fri
10
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
39 KAP.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
4
Kostnaden för syn skall, om sa
ken är sådan, att förlikning därom
är tillåten, eller fråga är om ansvar
för brott, som ej hör under allmänt
åtal, utgivas av parterna en för båda
och båda för en eller, om synens hål
lande påkallats blott av ena parten,
av den parten ensam. I annat fall
skall kostnaden utgå av allmänna
medel.
Part, som enligt vad nu nämnts
har att utgiva kostnaden för syn, va
re skyldig att erlägga förskott å er
sättningen med belopp, som bestäm
mes av rätten.
Kostnaden för syn skall, utom i
fall som avses i 41 kap., gäldas av
statsverket.
42 KAP.
20
Så snart----------- ---------- — — ------- ej
Huvudförhandlingen må, om hin
der däremot icke möter enligt 43
kap. 2 § och tillika parterna sam
tycka därtill eller saken finnes up
penbar, hållas i omedelbart sam
band med förberedelsen.
avslutats.
Huvudförhandlingen må, om hin
der däremot icke möter enligt 43
kap. 2 § och tillika parterna sam
tycka därtill, hållas i förenklad
form. Sådan huvudförhandling må
äga rum i omedelbart samband med
förberedelsen eller, under förutsätt
ning att samma domare sitter i rät
ten, inom femton dagar från den dag
då den muntliga förberedelsen av
slutades. Oavsett om parterna sam
tycka, må huvudförhandling i för
enklad form hållas i omedelbart sam
band med förberedelsen, om saken
finnes uppenbar.
Vid huvudförhandling i förenklad
form skall vad som förekommit un
der det sammanträde då den munt
liga förberedelsen avslutades anses
hava förekommit även vid huvudför
handlingen utan att det behöver upp
repas vid denna.
43 KAP.
11
§•
Huvudförhandlingen skall, utan Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. i5 § av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, så-
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
11
första stycket, såvitt möjligt fortgå i
ett sammanhang till dess målet är
färdigt till avgörande. Påbörjad hu
vudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket eller efter
handläggningens början nytt viktigt
skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten el
jest finner det oundgängligen erfor
derligt. Uppskjutes huvudförhand
lingen, skall den återupptagas, så
snart lämpligen kan ske.
Överstiger, då målet efter ett el
ler flera uppskov återupptages, den
sammanlagda tid varunder uppskov
ägt rum ej femton dagar, må hu
vudförhandlingen fortsättas. I annat
fall skall ny huvudförhandling hål
las, om ej i mål av sådan omfatt
ning att huvudförhandlingen beräk
nas kräva minst fyra veckor rätten
med hänsyn till utredningens be
skaffenhet eller annan särskild om
ständighet finner synnerliga skäl att
i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.
(Nuvarande lydelse)
Till uppskjuten
vitt möjligt fortgå i ett sammanhang
till dess målet är färdigt till avgö
rande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med mindre för
handlingen ägt rum enligt 3 § första
stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller
kännedom vunnits om nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det
oundgängligen erforderligt. Uppskju
tes huvudförhandlingen, skall den
återupptagas, så snart lämpligen kan
ske.
Överstiger, då målet efter ett el
ler flera uppskov återupptages, den
sammanlagda tid varunder uppskov
ägt rum ej femton dagar, må huvud
förhandlingen fortsättas. I annat
fall skall ny huvudförhandling hål
las, om ej i mål av sådan omfatt
ning att huvudförhandlingen beräk
nas kräva minst fyra veckor rätten
med hänsyn till utredningens be
skaffenhet eller annan särskild om
ständighet finner synnerliga skäl att
i stället fortsatt huvudförhandling
hålles. Uppskjutes huvudförhand
ling som hålles i förenklad form,
skall hållas ny huvudförhandling
utan tillämpning av 42 kap. 20 §
andra stycket.
hans utevaro.
(Föreslagen lydelse)
46 KAP.
11
Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranle
das av bestämmelserna i 1 kap. 15 §
första stycket, såvitt möjligt fortgå i
ett sammanhang till dess målet är
färdigt till avgörande. Påbörjad hu
vudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket eller efter
handläggningens början nytt viktigt
skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten el
jest finner det oundgängligen erfor-
Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, så
vitt möjligt fortgå i ett sammanhang
till dess målet är färdigt till avgö
rande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med mindre för
handlingen ägt rum enligt 3 § första
stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller
kännedom vunnits om nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det
oundgängligen erforderligt. Upp-
12
K uikj I. Maj:ts proposition nr M år 1969
derligt. Uppskjutes huvudförhand
lingen, skall den återupptagas, så
snart lämpligen kan ske. Är den till
talade häktad, skall förhandlingen
återupptagas inom en vecka från da
gen för föregående förhandlings av
slutande eller, då han häktats där
efter, från dagen för hans häktande,
om ej på grund av särskilda om
ständigheter längre uppskov är nöd
vändigt.
(Nuvarande lydelse)
skjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpli
gen kan ske. Är den tilltalade häk
tad, skall förhandlingen återuppta
gas inom en vecka från dagen för
föregående förhandlings avslutande
eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande, om ej på
grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt.
(Föreslagen lydelse)
Överstiger, då----------- huvudförhandling hålles.
Till uppskjuten-------------------------------------§ sägs.
50 KAP.
15 §.
Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stad
gat motsvarande tillämpning; om
kallelse till uppskjuten huvudför
handling och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.
Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 9 § samt 43 kap. 1—6
och 10—13 §§ är stadgat motsva
rande tillämpning; om kallelse till
uppskjuten huvudförhandling och
föreläggande för part gälle dock 14
§ i detta kapitel.
51 KAP.
15 §.
Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning;
om kallelse till uppskjuten huvud
förhandling och föreläggande för
part gälle dock 14 § i detta kapi
tel.
Då mål-------------------- kapitel stadgas. 1 2 3
Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1—5,
7, 9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat mot
svarande tillämpning; om kallelse
till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock
14 § i detta kapitel.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock
förordna att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidiga
re tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa under
rätter.
2. Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt
vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre be
stämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.
3. Vad som i eller med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket första punkten
och tredje stycket i deras äldre lydelse föreskrives om indelning i tingslag
skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår frågor rörande tingshusbyggnads
skyldighet, som åvilar tingslag, och därmed sammanhängande åligganden
och rättigheter.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
13
4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya
lydelse får i de tingsrätter Konungen bestämmer tills vidare finnas endast
lagman eller endast lagman och en rådman.
5. Vad som föreskrives i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall
äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.
6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän
för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens full
mäktige gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämn-
demansplatser som belöper på kommunen. I annat fall minskas antalet allt
eftersom nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut om nyval
får talan ej föras.
7. Förekommer i lag eller annan författning
a) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stäl
let gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmel
se avseende rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för råd
husrätt,
b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshus
byggnadsskyldighet och därmed sammanhängande åligganden och rättighe
ter skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,
c) bestämmelse som innebär att viss åtgärd skall vidtagas hos eller av
häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domha-
vanden och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället
gälla tingsrätt,
d) bestämmelse som innehåller uttrycket »på landet» eller liknande be
stämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen
avse område som, innan tingsrätt införes, hör till häradsrätts domkrets,
e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller innehåller liknande
bestämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestäm
melsen avse stad som, innan tingsrätt införes, utgör rådhusrätts domkrets.
8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller
avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,
skall den nya bestämmelsen i stället tillämpas.
9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna
om avsteg från 7 d och e.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804)
om införande av nya rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 december 1946 om införande
av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
22
Bestämmelserna i nya rättegångs
balken om fullföljd av talan mot un
derrätts beslut i rättegång skola äga
motsvarande tillämpning beträffan
de talan mot underrätts beslut i frå
ga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §
eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot
hovrättens beslut må talan ej föras.
§•
Bestämmelserna i nya rättegångs
balken om fullföljd av talan mot un
derrätts beslut i rättegång skola äga
motsvarande tillämpning beträffan
de talan mot underrätts beslut i frå
ga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §
eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot
hovrättens beslut i sådan fråga eller
i fråga som avses i 1 kap. 4 § första
stycket eller 6 § andra stycket sam
ma balk må talan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande
viss eller vissa underrätter. 3
3) Förslag
till
Lag
om fastighetsdomstol
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
I varje län skall finnas en fastighetsdomstol. Konungen kan dock före
skriva att annat område än län skall utgöra domkrets för fastighetsdomstol.
Den allmänna underrätt som Konungen bestämmer skall vara fastighets
domstol.
Fastighetsdomstol upptager de mål och ärenden som anges i särskild lag
eller författning.
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
15
2
§•
Om fastighetsdomstol och rättegången i mål eller ärende vid sådan dom
stol gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i
den mån ej annat följer av denna lag eller annan författning.
Fastighetsdomstols sammansättning
3 §•
Fastighetsdomstol består av ordförande samt fyra andra ledamöter, var
av två nämndemän.
Ordföranden utses bland de lagfarna domarna i den allmänna underrät
ten. Av domstolens övriga ledamöter skall en vara lagfaren domare i under
rätten eller i annan underrätt eller i vattendomstol samt en ha teknisk ut
bildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.
Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts
förhållanden.
4 §•
Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handlägg
ning som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället är fastighetsdom
stol domför utan nämndemännen.
Åtgärd som avser endast måls beredande får i den omfattning Konungen
bestämmer vidtagas av lagfaren eller teknisk ledamot i fastighetsdomstolen
eller av tjänsteman vid underrätten.
5 §•
Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, utser ordföranden
samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i fastighetsdomstol.
6
§•
Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val för sex år. Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer för varje domsaga
inom fastighetsdomstols domkrets det antal nämndemän som skall utses.
Nämndeman skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han
utses. Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återståen
de del av samma tid. 7
7 §•
Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas i kommun, som ensam
bildar domsaga, av kommunens fullmäktige samt i annat fall inför under
rätt av valmän som utses av fullmäktige i varje kommun inom domsagan.
Bestämmelserna i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) om ersätt
ning till fullmäktig äger motsvarande tillämpning.
Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer det an
tal valmän jämte suppleanter för dem som skall utses.
Klagan över valet föres genom besvär hos hovrätten. Mot hovrättens be
slut får talan ej föras.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 4i år 1969
8 §.
Nämndeman tjänstgör efter kallelse av fastighetsdomstolens ordförande.
Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den domsaga
till vilken målet närmast har anknytning.
Bestämmelser om förfarandet
9 §•
Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan ordföranden uppdraga
åt en eller flera ledamöter av fastighetsdomstolen att verkställa undersök-
ning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för
sådan undersökning, om ej undersökningen sker endast som förberedande
åtgärd för syn på stället.
10
§.
Huvudförhandling hålles vid syn på stället eller, om syn ej behövs, på
plats som bestämmes med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader
uppstår.
11
§•
Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller annan ledamot
kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts i målet. För ut
redning i fråga av teknisk beskaffenhet får part åberopa ingiven skrift.
Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll.
Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick vari
det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som
vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen ej deltagit i den tidigare
handläggningen, skall dock målet företagas till ny huvudförhandling. I den
mån det i sådant fall kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som upptagits vid
tidigare sammanträde ej upptagas på nytt.
12
§.
Yppas vid överläggning skiljaktiga meningar, tillämpas rättegångsbalkens
regler om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid om
röstning skall först ordföranden säga sin mening, därefter den andre lag-
farne ledamoten, så den tekniske ledamoten och sist nämndemännen.
Övriga bestämmelser
13 §.
Fastighetsdomstol får för sina sammanträden förfoga över behövliga lo
kaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som ej är upptagen för
sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal. Uppkommer
särskilda kostnader, ersättes de av statsverket.
14 §.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung
en.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Vad som i lagen föreskrives beträffande domsaga äger motsvarande till-
lämpning på rådhusrätts domkrets.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1969
17
4) Förslag
till
Lag
om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni
1965 (nr 274)
Härigenom förordnas, att 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11
Tjänsteman är skyldig att utöva
annan statlig tjänst enligt bestäm
melser som Konungen meddelar. In
nehavare av ordinarie domartjänst
är dock skyldig att utöva endast jäm
ställd eller högre domartjänst vid
den domstol han tillhör.
I den
§•
Tjänsteman är skyldig att utöva
annan statlig tjänst enligt bestäm
melser som Konungen meddelar.
Innehavare av ordinarie domar
tjänst är icke skyldig att utöva an
nan statlig tjänst än jämställd eller
högre domartjänst vid den domstol
han tillhör. Annan ordinarie under-
rättsdomare än lagman är dock skyl
dig att dessutom tjänstgöra som le
damot i annan underrätt inom sam
ma hovrättsområde vid handlägg
ning för vilken kräves flera lagfarna
domare än en. Sådan tjänstgörings
skyldighet åligger också ordinarie
vattenrättsdomare. Ordinarie vatten-
rättsingenjör är skyldig att tjänst
göra som teknisk ledamot i fastig
hetsdomstol.
skäl föreligga.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande
domare i viss underrätt eller vattendomstol. I sådant fall skall det undan
tag som enligt 11 § andra stycket andra punkten gäller i fråga om lagman
avse även häradshövding och borgmästare.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
5) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa
bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 november 1964 med vissa be
stämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet för råd
husrätterna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
3
Stad med rådhusrätt skall efter
den tidpunkt som angives i 1 § allt
jämt hålla erforderliga lokaler för
rådhusrättens behov jämte möbler
och andra dylika inventarier samt
svara för uppvärmning, belysning
och städning av lokalerna.
Vadi
(Föreslagen lydelse)
§•
Stad med rådhusrätt skall efter
den tidpunkt som angives i 1 § allt
jämt hålla erforderliga lokaler för
rättens behov jämte möbler och and
ra dylika inventarier samt svara för
uppvärmning, belysning och städning
av lokalerna. Nämnda skyldighet be
står även sedan stadens rådhusrätt
ersatts av tingsrätt.
motsvarande tillämpning.
Om stad, som avses i första styc
ket, i judiciellt avseende samman
lägges med annan domkrets eller del
därav, skall staden vid och efter
sammanläggningen anses som ett
tingslag, såvitt angår lokalhållnings-
skyldigheten och därmed samman
hängande åligganden och rättighe
ter. Bestämmelser om utdebitering
av tingshusmedel skola dock icke
äga tillämpning på staden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord
na, att 3 § i dess nya lydelse skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande
viss stad.
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
19
6) Förslag
till
Lag
om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa
bestämmelser angående stads förenande med domsaga
Härigenom förordnas, att lagen den 20 november 1964 med vissa bestäm
melser angående stads förenande med domsaga slcall upphöra att gälla vid
utgången av år 1970.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
7) Förslag
till
Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas i fråga om 20 kap. föräldrabalken1, dels att nuva
rande 36—40 §§ skall betecknas 38—42 §§, dels att den nya 42 § skall er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas två
nya paragrafer, 36 och 37 §§, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
20 KAP.
36 §.
Om rätten vid förberedande hand
läggning i mål eller ärende som rör
vårdnad eller umgängesrätt finner
att sådan fråga är tvistig eller att det
eljest ej är uppenbart hur den skall
avgöras, skall rätten vid slutlig pröv
ning av frågan bestå av eu lagfaren
domare och nämnd. Föreligger där
vid annan fråga i målet eller ärendet
till prövning, skall rätten även vid
denna hava nyss angiven samman
sättning.
Första stycket äger motsvarande
tillämpning när i ärende förekom
mer fråga om
antagande av adoptivbarn som ej
fyllt tjugu år,
hävande av adoptivförhållande
som angår sådant barn,
förordnande av förmyndare, i fall
då den förordnade skall utöva vård
naden om barn, eller
entledigande av förmyndare som
utövar vårdnad.
37 §.
Har nämnd säte i rätten, skola i
nämnden sitta nämndemän till det
antal som föreskrives i 1 kap. 4 §
andra stycket rättegångsbalken. I så
dant fall skola vidare följande avvi
kelser gälla från vad som eljest är
Senaste lydelse av 40 § se 1955:409.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
(Nuvarande lydelse)
40 §.
Över hovrättens beslut i fråga som
avses i 39 § må klagan ej föras.
Samma lag vare med avseende å
ärende som först handlagts av över
förmyndaren.
föreskrivet om överläggning och om
röstning i tvistemål.
Ordföranden skall vid överlägg
ningen framställa saken och vad lag
stadgar därom.
Vid omröstning skall ordföranden
först säga sin mening och därefter
inhämta nämndens.
Yppas annan mening än ordföran
dens och förena sig minst tre eller,
då i nämnden äro fem, minst fyra
nämndemän om skälen och slutet,
gäller nämndens mening. I annat fall
gäller ordförandens mening.
Har nämnden bestämt rättens av
görande, svarar för detta envar
nämndeman, som med sin röst bi
dragit därtill.
42 §.
Över hovrättens beslut i fråga som
avses i 41 § må klagan ej föras. Sam
ma lag vare med avseende å ärende
som först handlagts av överförmyn
daren.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock .förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid för
ordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.
Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken
enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning
och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestäm
melser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
8) Förslag
till
Lag
om ändring i giftermålsbalken
Härigenom förordnas i fråga om 15 kap. giftermålsbalken, dels att nu
varande 29 och 30 §§ skall betecknas 30 respektive 31 §, dels att i kapitlet
skall införas en ny paragraf, 29 §, av nedan angiven lydelse.
15 KAP.
29 §.
Att nämnd skall medverka vid prövning av vissa frågor som avses i den
na balk följer av 20 kap. 36 § föräldrabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att den nya bestämmelsen skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förord
nandet får begränsas till viss eller vissa underrätter. 9
9) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden
Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 20 december 1946 om hand
läggning av domstolsärenden1 skall upphöra att gälla, dels att 6 § samma
lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
6
Underrätt vare vid handläggning
av ärende domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lag
faren domare.
Vid annan handläggning än i 3 el
ler 4 § sägs skall dock i häradsrätt
nämnd deltaga och rådhusrätt äga
den sammansättning som i rätte
gångsbalken är i allmänhet föreskri
ven för domförhet vid huvudför-
1 Senaste lydelse av 6 § se 1968:343.
(Föreslagen lydelse)
§•
Underrätt är vid handläggning av
ärende domför med en lagfaren do
mare, om ej annat följer av vad som
föreskrives nedan i denna paragraf.
Vid annan handläggning än i 3 el
ler 4 § sägs skall rätten bestå av
minst tre och högst fyra lagfarna le
damöter, om ärendet är tvistigt eller
om det angår
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
handling i tvistemål, om ärendet an
går
1. adoption, vårdnaden om barn
eller samtycke till hävande av tjäns-
te- eller arbetsavtal som barn ingått,
barns släktnamn, medgivande till
äktenskap enligt 2 kap. 4 § gifter-
målsbalken eller till åtgärd beträf
fande makars egendom enligt 5 kap.
14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk
eller förordnande angående sådan
egendoms förvaltning i andra fall;
2. förmynderskap eller godman
skap enligt föräldrabalken, dock ej
fråga om förordnande eller entle
digande av förmyndare eller god
man i annat fall än då ärendet är
tvistigt och ej heller fråga om in
skrivning eller överflyttning av för
mynderskap eller godmanskap eller
föreläggande, som avses i 14 kap. 10
§, 15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4
eller 10 § föräldrabalken;
3. förvaltning enligt lagen om tes
tamente eller lagen om boutredning
och arvskifte, dock ej fråga om av
trädande av egendom till förvaltning
av boutredningsman eller förord
nande av boutredningsman i annat
fall än då ärendet är tvistigt; 4 5 6 7 8
4. nedsättning av bolags aktieka
pital eller grundfond, tillstånd till
vinstutdelning i bolag, skyldighet
för bolag eller förening att träda i
likvidation, förordnande eller entle
digande av likvidator eller tillstånd
till försäljning av egendom under
likvidation eller till fusion;
5. förvaltning av stiftelse eller ut
seende av huvudmän i sparbank;
6. förordnande eller entledigande
av god man eller annan för fullgö
rande av särskilt uppdrag i andra
fall än ovan sagts och ärendet är
tvistigt;
7. bestämmande av arvode;
8. tillstånd till försäljning av sam
fälld egendom enligt lagen om sam
äganderätt, underställning av del-
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1. samtycke till hävande av tjäns-
te- eller arbetsavtal som barn ingått,
medgivande till äktenskap enligt 2
kap. 4 § giftermålsbalken eller till
åtgärd beträffande makars egendom
enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §
nämnda balk eller förordnande an
gående sådan egendoms förvaltning
i andra fall,
2. talan mot överförmyndares be
slut,
3. nedsättning av bolags aktie
kapital eller grundfond, tillstånd till
vinstutdelning i bolag, skyldighet för
bolag eller förening att träda i lik
vidation, förordnande eller entledi
gande av likvidator eller tillstånd till
försäljning av egendom under likvi
dation eller till fusion,
4. .förvaltning av stiftelse,
5. underställning av delägares be
slut eller meddelande av särskilda
föreskrifter angående god mans för-
24
Kimgl. Maj:ts proposition nr H år 1969
ägares beslut eller meddelande av
särskilda föreskrifter angående god
mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, föreskrifter jämlikt
24 § lagen om rätt till fiske angå
ende nyttjande av samfällt fiske el
ler intagande i rättens protokoll av
förening enligt lagen om ägofred;
9. medgivande av undantag enligt
2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom; eller
10. dödande av förkommen hand-
ling.
Skall i häradsrätt nämnd deltaga,
vare häradsrätten i ärende, som av
ses i andra stycket 2, 3, 6, 7, 9 eller
10 eller angår intagande i rättens
protokoll av förening varom under
8. förmäles, domför med tre i nämn
den, dock ej då fråga är om till
stånd till viss förvaltningsåtgärd el
ler talan mot överförmyndares be
slut.
(Nuvarande lydelse)
valtning enligt lagen om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed
jämförliga samfällda ägor och rättig
heter, eller
(Föreslagen lydelse)
6. tillstånd till viss förvaltningsåt
gärd i annat fall än som avses ovan.
Om särskild anledning föreligger,
får rätten även i annat fall än som
avses i andra stycket ha där före
skriven sammansättning.
Om medverkan av nämnd i vissa
ärenden finnas bestämmelser i 20
kap. 36 och 37 §§ föräldrabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid
punkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrät
ter.
Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken
enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning
och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmel
ser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.
Har underrätt mindre än tre ordinarie lagfarna domare, får rätten be
träffande visst ärende förordna att handläggning, som enligt 6 § i dess nya
lydelse skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombe
sörjas av en lagfaren domare och nämnd. I sådant fall äger 20 kap. 37 §
föräldrabalken motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
25
10) Förslag
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom .förordnas, att 38 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
38 KAP.
Angående rättens sammansätt
ning när den har att avgöra fråga,
som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §,
28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34
kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 §
eller 15 § såvitt angår tillämpning
av 10 § andra stycket, skall gälla
vad i rättegångsbalken är i allmän
het föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling i brottmål. Det
samma skall gälla i fråga om un
danröjande av påföljd enligt 34 kap.
1 § 3, förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 34 kap. 4 §
samt återintagning i anstalt eller an
nan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.
Fråga om annan åtgärd enligt 34
kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 §
samt åtgärd eller behandling enligt
34 kap. 6 § må ej avgöras vid hä
radsrätt utan nämnd eller i rådhus
rätt av allenast en lagfaren domare.
Vid avgörande av fråga, som av
ses i 27 kap. 5 § andra stycket eller
28 kap. 11 §, är häradsrätt domför
utan nämnd och rådhusrätt med en
lagfaren domare.
Nämnd skall deltaga vid under
rätts avgörande av fråga, som avses
i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §,
30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket, 12 eller 13 § eller 15 § så
vitt angår tillämpning av 10 § andra
stycket. Detsamma skall gälla i frå
ga om undanröjande av påföljd en
ligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av
villkorligt medgiven frihet eller an
nan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd
enligt 34 kap. 5 §, åtgärd eller be
handling enligt 34 kap. 6 § samt
återintagning i anstalt eller annan
åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.
Vid avgörande av fråga, som av
ses i 27 kap. 5 § andra stycket eller
28 kap. 11 §, är underrätt domför
med en lagfaren domare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock för
ordna att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid
förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.
Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt
vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmel
ser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
11) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff
Härigenom förordnas, att 21 och 22 §§ lagen den 20 mars 1964 om verk
ställighet av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
21
Underrätt är i mål enligt denna
lag domför med tre i nämnden. Fin
nes i annat mål anstånd med verk
ställighet av förvandlingsstraff böra
förklaras förverkat, må målet ej i
underrätt prövas och avgöras utan
nämnd.
§•
Nämnd skall deltaga vid under
rätts avgörande av saken i mål en
ligt denna lag utom i fall som avses
i 22 §. Detta gäller även när i annat
mål anstånd med verkställighet av
förvandlingsstraff finnes böra för
klaras förverkat.
I mål------------------------ saken finnes.
Rättens avgörande----------- genom beslut.
I övrigt---------------------------- är stadgat.
22
Erlägges, sedan----------- sistnämnda
Beslut i fråga som avses i denna
paragraf meddelas, om den bötfällde
åtnjuter anstånd enligt 18 §, av den
domstol som förvandlat böterna och
eljest av kriminalvårdsstyrelsen. Be
slutet länder omedelbart till efter
rättelse.
paragrafer.
Beslut i fråga som avses i denna
paragraf meddelas, om den bötfäll
de åtnjuter anstånd enligt 18 §, av
den domstol som förvandlat böterna
och eljest av kriminalvårdsstyrelsen.
Underrätt är vid prövningen domför
utan nämnd. Beslutet länder omedel
bart till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord
na att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid
förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.
Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil
ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överlägg
ning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre be
stämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969
27
12) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall
åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
Göres ansökan om ersättning an-
norledes än i mål, vari ansvarsfrå
gan handlägges, vare rätten vid ansö
kans prövning och avgörande dom
för i den sammansättning som gällt
för målet om ansvarsfrågan. Har rät
ten icke tidigare handlagt mål om
ansvarsfrågan, gälle om rättens sam
mansättning vad i allmänhet är fö
reskrivet om domförhet vid huvud
förhandling i brottmål. Rättens av
görande sker genom beslut.
(Föreslagen lydelse)
6 §•
Göres ansökan om ersättning an-
norledes än i mål, vari ansvarsfrå
gan handlägges, vare rätten vid an
sökans prövning och avgörande dom
för i den sammansättning som gällt
för målet om ansvarsfrågan. Har rät
ten icke tidigare handlagt mål om
ansvarsfrågan, skall nämnd deltaga
vid avgörande av saken. Rättens av
görande sker genom beslut.
Denna lag Lräder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
alt de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid för
ordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.
Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt vid
överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser
om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.
1 Senaste lydelse av 6 § se 1958:13.
28
Kiingl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
13) Förslag
till
Lag
om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas, att 51, 52, 64, 96 och 97 §§ militära rättegångsla
gen den 30 juni 19481 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
51 §.
Avvisas ej-------------------- genom beslut.
Vid avgörandet skall underrätt be- Vid avgörandet skall i underrätt
stå av en lagfaren domare och nämnd deltaga,
nämnd; rätten vare domför med
tre i nämnden.
52 §.
Åklagare som----------- förverkandepåföljd prövats.
Vill åklagaren----------------som yrkas.
Vad i 1 kap. 4 och 11 §§ rätte
gångsbalken stadgas därom att un
derrätt vid huvudförhandling i vissa
brottmål är domför med en lagfaren
domare äger ej tillämpning i mål
som avses i denna paragraf.
64
Mot beslut i ersättningsmål må ta
lan föras av den ersättningsskyldige.
Å sådan talan skall vad i 8 kap. är
stadgat om klagan som endast avser
annat än arreststraff äga motsva
rande tillämpning.
Kronans talan----------- av åklagaren.
Nämnd skall deltaga vid under
rätts avgörande av saken.
Mot beslut i ersättningsmål må ta
lan föras av den ersättningsskyldige.
Å sådan talan skall vad i 8 kap. är
stadgat om klagan som endast avser
annat än arreststraff äga motsvaran
de tillämpning. Handlägges fråga om
ersättningsskyldighet utan samband
med ansvarsfråga, är rätten dock
domför med en lagfaren domare.
96 §.
Krigsrätt består----------- regementsofficers grad.
Inrättas krigsrätt----------- kaptens grad.
Krigsrätt är domför med krigsdo-
maren ensam i de fall, då rådhus
rätt vid handläggning av militärt
mål är domför med en lagfaren do
mare.
Krigsrätt är domför med krigsdo-
maren ensam i de fall, då tingsrätt
vid handläggning av militärt mål är
domför med en lagfaren domare.
1 Senaste lydelse av 51 § se 1958:15, av 52 § se 1959:105 och av 96 § se 1949:364.
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
29
(Föreslagen lydelse)
Beträffande överläggning och om
röstning i krigsrätt i militärt tviste
mål äga 29 kap. 1 § andra stycket
och 3 § första stycket samt 30 kap.
7 § första stycket andra punkten
rättegångsbalken motsvarande till-
lämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förord
na att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid
punkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.
Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil
ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid över
läggning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre
bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.
97
Angående omröstning i krigsrätt
skall gälla vad som är stadgat för
häradsrätt.
(Nuvarande lydelse)
14) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet
Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
Talan enligt-----------------
13 §.
sådan talan.
(Föreslagen lydelse)
Angående rättens sammansättning
när den har att avgöra fråga om för
verkande av villkorligt anstånd skall
gälla vad som i rättegångsbalken är
i allmänhet föreskrivet om domför-
het vid huvudförhandling i brottmål.
Vid avgörande av fråga, som avses i
12 § andra stycket, är häradsrätt
domför utan nämnd och rådhusrätt
med en lagfaren domare.
Underrätt skall----------- genom beslut.
Rättegångskostnad, som----------- å statsverket.
Nämnd skall deltaga vid under
rätts avgörande av fråga om förver
kande av villkorligt anstånd. Vid av
görande av fråga, som avses i 12 §
andra stycket, är rätten domför med
en lagfaren domare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förord
nandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.
Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vil
ken enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid över
läggning och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre
bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt
gälla.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
15) Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen
Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 97 § 2 mom. vattenlagen1 skall upp
höra att gälla, dels att 106 § samma kap. skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11 KAP.
106 §.
Bestämmelserna i----------- behandling därstädes.
Vattenöverdomstolen må, där så Vattenöverdomstolen må, där så
finnes lämpligt, uppdraga åt vatten- finnes lämpligt, uppdraga åt vatten-
rättsråd att verkställa undersökning rättsråd att verkställa undersökning
å stället. Finnes önskvärt, att lagfa- å stället. Finnes önskvärt, att lagfa
ren ledamot är närvarande vid un- ren ledamot är närvarande vid un
dersökningen, äge vattenöverdomsto- dersökningen, äge vattenöverdomsto
len förordna härom. I fråga om un- len förordna härom. I fråga om un
dersökning, som nu sagts, skall vad i dersökning, som nu sagts, skall vad
45 § 2 mom. och 97 § 2 mom. stad- i 45 § 2 mom. stadgas äga motsva-
gas äga motsvarande tillämpning.
rande tillämpning.
Då på —------ ------------------------------- - fullföljt talan.
Med avseende----------------------- av statsverket.
I mål--------------------- fullföljt talan.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
1 Senaste lydelse av
It
kap. 97 § se 1961:548 och av 11 kap. 106 § se 1961:48.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
31
16) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord ålandet
Härigenom förordnas, att 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om del
ning av jord å landet1 skall upphöra att gälla den dag Konungen bestämmer.
17) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption
Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 § lagen den 8 juli 1904 om vissa in
ternationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption2 skall erhålla ändrad lydelse
på
sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
5 KAP.
4 §•
Skall i visst fall svensk lag ej äga
tillämpning beträffande omyndig
hetsförklaring av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett,
om det skall ske, äge likväl rätten,
om dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara, förordna, att han skall
vara omyndig under tiden intill dess
vård om hans angelägenheter anord
nats i enlighet med lagen i hans
hemland eller rätten meddelat dom,
så ock för samma tid förordna för
myndare. I avseende å förordnande,
varom nu är sagt, skall vad i 20 kap.
20 §, 26 § andra stycket och 39 §
1 Senaste lydelse av 21 kap. 12 § se 1946:827.
2 Senaste lydelse av 5 kap. 4 § se 1949:384.
Skall i visst fall svensk lag ej äga
tillämpning beträffande omyndig
hetsförklaring av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett,
om det skall ske, äge likväl rätten,
om dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara, förordna, att han skall
vara omyndig under tiden intill dess
vård om hans angelägenheter anord
nats i enlighet med lagen i hans hem
land eller rätten meddelat dom, så
ock för samma tid förordna förmyn
dare. I avseende å förordnande, var
om nu är sagt, skall vad i 20 kap.
20 §, 26 § andra stycket och 4f §
32
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
föräldrabalken är stadgat äga mot- föräldrabalken är stadgat äga mot
svarande tillämpning.
svarande tillämpning.
Är förmynderskap----------- omyndiges angelägenheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. I den mån Konungen för
ordnar att lagen den 1969 (nr ) om ändring i föräldrabalken skall
gälla från tidigare tidpunkt, skall dock även förevarande lag gälla från den
tidpunkten.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
33
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
19 april 1968.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
S
träng
, L
ange
, K
ling
, J
ohansson
, H
olmqvist
, A
spling
, S
ven
-E
rig
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om de allmänna un
derrätternas organisation m. m. och anför.
1. Inledning
De allmänna domstolarna i vårt land utgörs av häradsrätter och rådhus
rätter såsom första instans, s. k. underrätter, samt vidare hovrätter och
högsta domstolen. Ett utmärkande drag för det svenska domstolsväsendet är
att de allmänna domstolarnas kompetens är mycket vidsträckt. Specialpro
cess vid särskilda domstolar förekommer bara inom snävt begränsade om
råden.
Den nuvarande domstolsorganisationen har i sina huvuddrag bestått se
dan lång tid tillbaka. Den stora processreform som genomfördes med 1942
års rättegångsbalk avsåg i huvudsak själva rättegångsförfarandet. I orga
nisatoriska frågor begränsades reformen i princip till sådana åtgärder som
behövdes för att domstolarna skulle bli i stånd att bära upp det nya pro-
cessuella förfarandet. Frågan om en mer genomgripande omorganisation
sköts på framtiden.
Efter processreformen har företagits flera utredningar som har gällt dom
stolsväsendet, varvid behandlats inte endast olika procedurfrågor utan ock
så vissa sidor av domstolsväsendets organisatoriska utformning. Bland be-
tänkanden som har avgivits på detta område kan nämnas »Förslag till vissa
ändringar i rättegångsbalken» (SOU 1953:26), »Vidlyftiga rättegångar»
(SOU 1955: 10), »Rådhusrätts sammansättning i brottmål» (SOU 1956: 28),
»Domartjänster i häradsrätt och hovrätt» (SOU 1956:52), »Häradsrätts
sammansättning i brottmål» (SOU 1958: 9), »Domarbanan» (SOU 1959: 17),
2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44
34
»Omreglering av hovrätternas domkretsar» (SOU 1959: 27), »Underrätterna»
(SOU 1961:6) och »Nedre justitierevisionens arbetsorganisation» (SOU
1962:20).
På grundval av det arbete som har utförts inom dessa utredningar har
kunnat genomföras vissa partiella reformer beträffande domstolsorganisa
tionen och självfallet också beträffande rättegångsordningen. Flera av de
förslag som har lagts fram av utredningarna har emellertid haft sådant
samband med större problem på domstolsväsendets område, att de har an
setts inte lämpligen kunna prövas fristående. Bland sådana frågor vill jag
— med tanke på vad jag kommer att behandla i det följande — särskilt
nämna det förslag, som stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6 lade fram
i fråga om nämndens sammansättning och ställning.
Redan vid genomförandet av processreformen framstod det klart, att en
mera ingående prövning av domstolsorganisationen borde ske, sedan när
mare erfarenheter hade vunnits beträffande den nya rättegångsordningen.
Den snabba utveckling som därefter har ägt rum i vårt samhälle har ytter
ligare framhävt behovet av reformer i vissa grundläggande avseenden be
träffande domstolsorganisationen. Det har ansetts svårt att genom partiella
reformer komma till rätta med alla hithörande problem. För att få en sam
lad och allsidig bedömning av frågorna på detta område gav Kungl. Maj :t
år 1963 de sakkunniga som tidigare hade tillkallats för att se över under
rätternas domkretsindelning i uppdrag att verkställa en allmän översyn av
domstolsorganisationen i dess helhet. De sakkunniga antog i samband här
med benämningen domstolskommittén. Bland de utredningsuppgifter som
anförtroddes kommittén och som gällde underrätterna kan nämnas frågor
na om rådhusrätternas förstatligande, om införande av alltigenom enhetliga
domförhetsregler, om ett processinstitut som alternativ till skiljemannaför-
farandet och om domkretsindelningen. Även frågor rörande domstolarnas
inre organisation hänvisades till utredningen. Som en allmän målsättning
för dennas arbete angavs i direktiven, att underrätternas ställning och funk
tion inom domstolsväsendet borde stärkas ytterligare och att underrättsor-
ganisationen borde vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i
hela landet.
I direktiven för domstolskommittén nämndes vidare betydelsen för dom
kretsindelningen av det arbete som bedrevs för att åstadkomma större pri
märkommunala enheter. I den delen har Kungl. Maj :t sedermera — åren
1963 och 1964 — fastställt planer, avsedda att läggas till grund för en ny
indelning av länen i kommuner (SFS 1964: 162). I besluten fördes nuvaran
de kommuner eller delar därav samman till s. k. kommunblock. Samman
slagningar av kommuner i enlighet med dessa planer har redan ägt rum i
flera fall och kan väntas ske i ökad omfattning under de närmaste åren.
I sitt första betänkande, »Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:
56), behandlade domstolskommittén — förutom frågor som var förknippade
Kungl. Maj :ts proposition nr
44
år 1969
35
med huvudmannaskapet för rådhusrätterna — även vissa andra spörsmål
som rörde underrättsorganisationen i dess helhet. Bl. a. föreslogs att vis
sa principer för domförheten i underrätt och för domkretsindelningen
skulle fastläggas. Vidare föreslog kommittén, att staten skulle utfästa sig
att framdeles överta ansvaret för lokalhållningen för samtliga underrätter.
Vid 1964 års riksdag beslöts att staten skulle överta huvudmannaskapet
för rådhusrätterna den 1 januari 1965. I propositionen angående denna re
form (prop. 1964: 156) intogs den ståndpunkten att de organisatoriska för
ändringarna i dåvarande läge borde begränsas till sådana åtgärder som hade
omedelbart samband med övertagandet av rådhusrätterna. I enlighet här
med lämnades de förut särskilt omnämnda frågorna tills vidare oprövade.
Sedermera har domstolskommittén lagt fram ytterligare ett betänkande,
»Ny domkretsindelning för underrätterna» (SOU 1967: 4). I detta har kom
mittén redovisat ytterligare allmänna överväganden beträffande domkrets
indelningen i en enhetlig underrättsorganisation. Med dessa som utgångs
punkt har utformats ett detaljerat förslag till sådan indelning, avsett att
genomföras successivt under en längre tidsperiod.
Som framgår av den redogörelse jag nu har lämnat har genom olika be-
tänkanden och åtföljande remissbehandling samlats ett omfattande mate
rial i de frågor som aktualiseras inför en reform av underrättsorganisatio
nen. Härigenom har skapats underlag för bedömning av vissa frågor som är
grundläggande vid en sådan reform. Jag åsyftar därvid huvudsakligen prin
ciperna för domkretsindelningen, domförhetsreglerna för underrätterna och
sådana ändringar i övrigt som behövs för att underrättsorganisationen skall
bli likformig. Starka skäl talar för att de nämnda frågorna nu tas upp till
prövning. Framför allt påkallas detta av den tidigare omtalade kommunin-
delningsreformen, som nu är under genomförande. Ombildningen av kom
munblocken till kommuner genom sammanläggning av de bestående enhe
terna kommer att nödvändiggöra omfattande ändringar i den judiciella in
delningen. Det torde bli så, att de flesta av de nuvarande domkretsarna
kommer att behöva jämkas på grund av den indelning i nya kommuner som
kommer att genomföras. Innan ändringar i domkretsindelningen vidtas i
större skala, bör självfallet vissa riktlinjer fastläggas, enligt vilka ändring
arna bör genomföras. Frågan om en ändamålsenlig domkretsindelning kan
emellertid inte ses fristående från andra grundläggande spörsmål beträffan
de underrätterna. Bl. a. föreligger ett samband mellan principerna för dom
kretsindelningen och domförhetsreglerna för underrätterna, vilket motive
rar att även dessa nu prövas. Om kvarstående skillnader i fråga om sam
mansättningen av häradsrätter och rådhusrätter undanröjs, blir det vidare
möjligt att ta steget fullt ut och införa en alltigenom enhetlig underrätts
organisation.
I avvaktan på att återstående olikheter mellan häradsrätter och rådhus^
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
36
rätter avlägsnas har domstolskommittén lagt fram förslag till provisorisk
lagstiftning som syftar till att rådhusrätts domkrets, när så behövs på grund
av kommunindelningsändring, skall kunna vidgas att omfatta även annat
område än stad. Om enhetliga underrätter skapas, bortfaller emellertid be
hovet av ett sådant provisorium.
En annan fråga som i hög grad berör underrättsorganisationen har aktua
liserats genom det pågående reformarbetet på fastighetsbildningslagstift-
ningens område. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag beslutat inhämta lag
rådets yttrande över lagförslag, grundade på 1954 års fastighetsbildnings-
kommittés betänkande »Fastighetsbildning» (SOU 1963:68). Jag nämnde
då, att frågan om underdomstol för fastighetsbildningsmål hade uteslutits
ur det lagstiftningsärendet för att i stället behandlas i samband med över
vägandena beträffande underrättsorganisationen i allmänhet.
I min redogörelse har jag särskilt uppehållit mig vid förslag som har av
givits av stadsdomstolsutredningen, domstolskommittén och 1954 års fas-
tighetsbildningskommitté. Vissa uppgifter angående dessa kommittéer, re
missinstanser m. m. har sammanställts i bilaga 3.
Jag anhåller att nu få ta upp de förut angivna frågorna om underrätternas
sammansättning — inbegripet sammansättningen i fastighetsbildningsmå-
len — och om domkretsindelningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
37
2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål
2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet
2.1.1. Gällande rätt m. m.
Huvudbestämmelserna om underrätts domförhet finns i 1 kap. 4 och 11 §§
rättegångsbalken (RB).
Enligt 1 kap. 4 § RB gäller som huvudregel att häradsrätt i tvistemål
skall ha sammansättningen lagfaren domare jämte nämnd. 1 nämnden skall
sitta minst sju och högst nio nämndemän.
Rådhusrätt skall i tvistemål enligt huvudregeln i 1 kap. 11 § RB ha kol
legial sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare.
De nämnda huvudreglerna avser sammansättningen vid huvudförhand
ling och syn i samband med sådan förhandling. Från huvudregeln om hä
radsrätts och rådhusrätts sammansättning vid huvudförhandling gäller un
dantaget, att ensamdomare är behörig att hålla huvudförhandling i vissa
mindre och enklare mål. I tvistemål är såväl häradsrätt som rådhusrätt
domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling, som äger rum i ome
delbart samband med förberedelse. Sådan huvudförhandling får enligt 42
kap. 20 § RB äga rum, om parterna lämnar sitt samtycke eller saken finnes
vara uppenbar.
Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan handläggning
som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället är såväl häradsrätt
som rådhusrätt domför med en lagfaren domare. Utan huvudförhandling
kan enligt 42 kap. 18 § RB meddelas tredskodom och, om saken är sådan
att förlikning är tillåten, dom i anledning av talan om anspråk som har
medgivits eller eftergivits. I andra författningar än RB har vidare beträf
fande vissa mål föreskrivits, att prövning får ske utan huvudförhandling,
såsom när det är fråga om gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad,
hemskillnad eller boskillnad samt vissa mål om omyndigförklaring (15 kap.
5 och 17 §§ giftermålsbalken och 20 kap. 17 § föräldrabalken).
Skillnad mellan häradsrätts och rådhusrätts sammansättning i allmänna
rättegångsmål föreligger numera bara i fråga om tvistemål som avgörs vid
särskild huvudförhandling.
De allmänna underrätterna handlägger f. n. omkring 50 000 tvistemål per
år. Drygt 10 % av dessa mål avgörs vid särskild huvudförhandling. För att
närmare belysa utvecklingen i fråga om målantal, de olika handläggningsfor-
mernas betydelse samt fördelningen på familj erättsmål och övriga mål av
38
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
de tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling, vill jag hän
visa till följande tabeller med vissa uppgifter, hämtade från den officiella
statistiken och domstolarnas arbetsredogörelser.
Tab. 1. Slutligt handlagda tvistemål vid de allmänna underrätterna 1950—1967
År
Härads
rätter
Rådhus
rätter
Samman
lagt
1950 .......................
13 991
18 868
32 859
1955 .......................
16 214
21 231
37 445
1960 .......................
17 447
20 942
38 389
1964 .......................
21 813
22 322
44 135
1965 .......................
22 611
22 418
45 029
19661
...................
23 751
24 112
47 863
19671 ...................
25 786
24 713
50 499
1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domsto-
arnas arbetsredogörelser.
Tab. 2. Slutligt handlagda tvistemål, fördelade efter handläggningsformen 1964—1967
År
Hela antalet
Därav
Avskrivna och
avgjorda utan
huvudförhand
ling
Avgjorda efter
huvudförhand
ling i omedel
bart samband
med förberedelse
Avgjorda ef
ter särskild
huvudför
handling
1964....
44 135
69,2 %
19,7 %
11,0 %
1965___
45 029
68,1
20,4
11,5
1966___
47 863
69,4
19,7
10,7
1967___
50 499
71,0
17,7
11,3
Tab. 3. Efter särskild huvudförhandling avgjorda tvistemål fördelade på häradsrätter och
rådhusrätter 1964—1967
År
Häradsrätter
Rådhusrätter
Antal
% av hela anta
Antal
% av hela anta
Samma
let vid härads
let vid rådhus
lagt
rätterna slutl.
rätterna slutl.
handl. tvistemål
handl. tvistemål
1964___
2 624
12,0
2 243
10,0
4 867
1965___
2 957
13,1
2 215
9,9
5 172
1966___
2 729
11,4
2 415
10,0
5 144
1967___
3 055
11,9
2 620
10,6
5 675
Tab. 4. Efter särskild huvudförhandling meddelade tvistemålsdomar fördelade på familjcrättsmål
och övriga mål år 1967
Häradsrätter Rådhusrätter Summa
Familjerättsmål ........... 1 304
1 157
2 461
Övriga mål ................... 1 790
1430
3 220
Till familjerättsmål räknas mål som avser tillämpning av dels giftermåls-
balken, dels 1—3, 6, 7 och 10 kap. föräldrabalken (mål ang. äktenskaplig
börd, faderskap till barn utom äktenskap, vårdnaden om och underhåll till
barn samt omyndig- och myndigförklaringar), dels andra författningar, som
behandlar samma rättsförhållanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
39
2.1.2. Frågans behandling före 1960-talet
De skillnader som har funnits och delvis finns i domförhetsreglerna för
häradsrätter och för rådhusrätter är historiskt betingade och har samband
med olikheterna i domstolarnas ursprungliga organisation. En översiktlig
framställning av underrätternas utveckling från äldsta tid finns i stadsdom-
stolsutredningens betänkande SOU 1961: 6, s. 15—20.
Före rättegångsreformen år 1948 hade häradsrätterna i samtliga mål sam
mansättningen lagfaren ordförande jämte nämnd, medan rådhusrätterna i
alla mål i princip bestod av ett kollegium av tre lagfarna domare. Under
arbetet med rättegångsreformen blev frågan om lekmäns deltagande i rätts
skipningen föremål för ingående överväganden. Om de uttalanden som under
förarbetena till RB gjordes beträffande underrätternas sammansättning i
tvistemål kan här nämnas följande.
I betänkande år 1926 om rättegångsväsendets ombildning anförde process-
kommissionen som en allmän synpunkt, att lekmannadeltagande i rätts
skipningen var värdefullt i brottmålen men av mindre betydelse i tviste
målen (SOU 1926: 31 s. 87). Kommissionen framhöll därvid bl. a. att sak
frågan i tvistemålen inte sällan var av så invecklad natur att prövningen
medförde svårigheter för lekmännen, särskilt som bevisningen ofta utgjor
des av handlingar och annat skriftligt material. Kommissionen pekade ock
så på att avgörandena ofta innefattade prövning av rättsfrågor som lek
män hade svårt att behärska. Enligt kommissionens mening var medverkan
av lekmän på detta område av störst värde, när det gällde sådana mål som
på grund av krav på fackinsikter hos domstolen överlämnades till special
domstolar med lekmän som bisittare, t. ex. ägodelningsmål och vattenmål.
Beträffande underrättssammansättningen i tvistemål uttalade kommissio
nen vidare, att den på landet av ålder bestående ordningen med nämnd
borde behållas i domsagor som omfattade landsbygd eller i vilka mindre
städer förenats med omkringliggande landsbygd till en domkrets. När det
gällde de större städerna, ansågs betänkligheter möta att där införa en ord
ning med nämnd. Visserligen förekom även i de större städerna mål, som
kunde anses lämpliga för handläggning under medverkan av lekmän. Svå
righeterna att dra upp tillräckligt noggranna gränser kring dessa mål för
anledde dock, att de inte lämpligen kunde brytas ut för reglering i särskild
ordning. Också farhågor att lekmännen i de större städerna skulle visa sig
ovilliga att ta på sig uppgifter i rättsskipningen avhöll från att söka genom
föra en sådan ordning. Kommissionen avvisade också tanken, att vardera
parten eller rätten skulle få befogenhet att påkalla lekmäns deltagande vid
visst måls handläggning. Kommissionen nämnde bl. a. att en sådan befogen
het för part kunde befaras bli beroende inte så mycket av målets beskaffen
het som av beräkningar huruvida lekmäns medverkan kunde antas bli till
fördel eller nackdel för parten.
40
Kommissionens förslag innebar att man skulle införa en enhetlig under-
rättstyp, kallad lagmansrätt. I domkrets som omfattade enbart stad skulle
rätten vid huvudförhandling i tvistemål bestå av en lagfaren domare en
sam. I övriga domkretsar skulle rätten vid huvudförhandling i dessa mål
bestå av lagfaren domare jämte nämnd.
I prop. 1931:80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform be
hölls uppdelningen av underrätterna i häradsrätter och rådhusrätter. Lika
så behöll man i fråga om sammansättningen i tvistemål den då rådande
ordningen. En sammansättningsform i tvistemål med endast en domare
ansågs som alltför svag, särskilt med hänsyn till de anspråk som den fria
bevisprövningen väntades ställa på domstolen. Vid ett framtida förstatli
gande av städernas domstolar borde övervägas att införa nämnd i alla mål
i städerna. Departementschefen tilläde dock, att förutsättningarna för
nämnds deltagande i rättegångsmålen i allmänhet inte var lika goda i
större städer som på landsbygden. Riksdagen tog inte närmare ställning till
frågan om nämnd i tvistemål i städerna.
I prop. 1942:5 med förslag till ny RB upptogs — i enlighet med förslag
av processlagberedningen — domförhetsregler för tvistemålen av den in
nebörd som nu gäller. Vid riksdagsbehandlingen yrkades i en motion att
rådhusrätt i allmänhet borde vara domför med en lagfaren domare jämte
nämnd med kollektiv rösträtt eller också en domare med två lekmanna-
bisittare med individuell rösträtt. Motionen avslogs av riksdagen.
De överväganden som gjordes under förarbetena till RB i fråga om nämn
dens storlek och ställning redovisas under 2.2.
Frågan om rådhusrätts sammansättning i tvistemål blev på nytt be
handlad av 1951 års riksdag. I en motion (II: 371) begärdes då att man
skulle utreda om inte nämnd borde medverka även i familj erättsmål i råd
husrätterna. Över motionen inhämtades yttrande från bl. a. advokatsam
fundet. Samfundet avstyrkte motionen under åberopande av i huvudsak
följande skäl. Mål om arv och testamente utgjorde en förhållandevis liten
grupp och var särskilt väl lämpade för avgörande av juristkollegium. I
mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad var den vanligaste tvistefrågan
skäligheten av yrkat underhållsbidrag. Sådana tvister avgjordes regel
mässigt av ensamdomare efter huvudförhandling i omedelbart samband
med förberedelse. Med denna ordning hade varken bland domare, advo
kater eller parter märkts något missnöje. I de fall, då frågor av denna art
avgjordes vid särskild huvudförhandling, medförde en sammansättning med
juristkollegium starkare garanti för enhetlighet i bedömningen än en sam
mansättning med nämnd. Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid av
görandet av vårdnadsfrågor i dessa mål tillgodosågs till fullo genom den i
praxis flitigt utnyttjade möjligheten att inhämta yttrande från barna
vårdsnämnd. Slutligen uttalade samfundet som sin bestämda mening, att
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr bb år 1969
41
parter i familjemål i högsta grad uppskattade att endast ett fåtal yrkesdo-
mare, som för länge sedan har tappat all nyfikenhet på äktenskapliga inte
riörer, fick insyn i deras angelägenheter. Utsikten att få redogöra för intima
detaljer och ekonomiska bekymmer inför människor, som man kunde kom
ma i kontakt med i sitt dagliga liv, kunde inte te sig lockande för någon.
Däremot var det långt ifrån ovanligt att en part inför sin advokat uttalade
misstro mot viss nämndemans förmodade inställning mot parten eller till
förmån för motparten.
Första lagutskottet uttalade (1LU 1951: 17), att utskottet i huvudsak
delade de synpunkter som advokatsamfundet hade anfört. Utskottet fram
höll dessutom, att det var önskvärt att inte föregripa en förutsättningslös
och ändamålsenlig lösning av de frågor som kunde uppkomma vid ett för
statligande av rådhusrätterna. Utskottet ansåg av dessa skäl att motionen
inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslutade i en
lighet härmed.
2.1.3. Stadsdomstolsutredningen
Stadsdomstolsutredningens överväganden beträffande underrätternas
sammansättning redovisas i betänkandet SOU 1961:6 på s. 51—71 och
innebär sammanfattningsvis följande.
Användningen av ensamdomare bör liksom hittills begränsas till de i
processuellt avseende enklare och mindre målen. Den grundläggande
principen bör även i framtiden vara att rättens prövning av stridiga och
oklara sakförhållanden och tveksamma rättsfrågor skall vara grundad på
iakttagelser av och överläggning mellan flera domare. Grundformen för un
derrätternas domförhet bör alltjämt vara en sammansättning med flera do
mare. Utredningen avvisar möjligheten att införa sammansättningsformer
bestående av juristkollegium jämte nämnd och fastslår, att i de fall då
underrätt skall bestå av mer än en domare valet bor stå mellan lagfaren
ordförande och nämnd, å ena, samt enbart rättsbildade domare, å andra
sidan.
I fråga om lekmannainflytandets betydelse för rättsskipningen i allmänhet
anser utredningen att lekmäns medverkan i och för sig kan vara ägnad att
stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Av väsentlig betydelse
är vidare frågan i vad mån lekmännen förmår tillföra domstolen sådana
erfarenheter och kunskaper som kan främja en god prövning av målen.
I detta avseende anser utredningen, att samverkan mellan den lagfarne
domaren och lekmän med erfarenheter och kunskaper från verksamhets
områden utanför domstolarna i allmänhet ökar förutsättningarna för en
allsidig och säker bedömning av målen. Främst gäller detta i fråga om
avgörandet av bevisfrågor. Men även för rättsfrågans prövning kan lek-
2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr it
mannamedverkan vara av värde. I särskilt invecklade och svåra mål är
det emellertid en styrka, om det lagfarna elementet i domstolen omfattar
mer än en domare.
Beträffande underrätternas sammansättning i tvistemål uttalar utred
ningen, att nämnden kan fylla sin vanliga funktion i enkla och i något mer
komplicerade tvistemål, som angår förhållanden varom lekmän i allmänhet
har kännedom. Bland rättegångsmålen i allmänhet är emellertid tviste
målen — och särskilt de dispositiva tvistemålen — otvivelaktigt de som
kräver mest av juridisk utbildning hos domaren. Tolkning av kontrakt,
affärskorrespondens eller andra urkunder fordrar ofta juridisk vana eller
särskild förtrogenhet med affärslivet. Vissa tvistemål rör invecklade ekono
miska eller tekniska förhållanden, för vilka flertalet lekmän står främ
mande. I tvistemålen är vidare rättsreglerna inte på samma sätt som
straffrättens bud skriftligt avfattade och närmare preciserade till sitt inne
håll. I mål med mera krävande rättstillämpningsfrågor saknar därför
nämnden ofta nog den kännedom om rättens innehåll som fordras för att
följa förhandlingen och få grepp om tvistefrågorna. Nämndens möjligheter
att öva inflytande i sådana mål är följaktligen begränsade. I kvalificerade
tvistemål erbjuder i stället den juristkollegiala sammansättningen större
garanti för en säker rättsskipning. En fördel med denna sammansättnings-
form är också, att domarna får tillfälle till fortgående samråd under den
tid som förflyter mellan huvudförhandlingen och domen.
Utredningen anser emellertid inte, att juristkollegiets företräden i vissa
kvalificerade tvistemål utgör tillräcklig anledning att ersätta nuvarande
domförhetsform i häradsrätterna med juristkollegial sammansättning.
Svåra och invecklade tvistemål är inte vanliga i flertalet underrätter. Tviste
målen avgörs tillfredsställande också vid häradsrätterna. Det betonas vida
re, att en betydande del av de krävande tvistemålen under alla omständig
heter fullföljs till hovrätt och där kommer under bedömande av juristkol
legium. Nämndens betydelse för bevarandet av förtroendet för rättsskip
ningen utgör ett skäl att inte begränsa nämndens medverkan i tviste
målen. Utredningen framhåller ytterligare, att införande av juristkollegial
sammansättning i tvistemål vid samtliga underrätter förutsätter omfattande
organisatoriska ändringar. Sådana ändringar — varvid främst framhålls
omgestaltning av domsagoindelningen — ansåg utredningen för det dåva
rande — år 1961 — inte böra komma i fråga.
Å andra sidan anser utredningen, att ett avskaffande av den juristkol
legiala sammansättningen vid rådhusrätterna skulle innebära en försvag
ning av rättsskipningen i tvistemål av krävande beskaffenhet. Sådana mål
är vanligare i de största städerna än i landet i övrigt. Från dessa syn
punkter skulle det kanske förefalla mest följdriktigt att behålla den jurist
kollegiala sammansättningen i tvistemål i endast dessa städer. Utredning
en anser emellertid skäl föreligga att behålla juristkollegium också i vissa
42
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
43
andra städer. Den föreslår därför, att denna sammansättning behålls i
tvistemål i stad där rättsskipningen bereder sysselsättning åt tre lagfarna
domare.
I enlighet med direktiven tar utredningen också upp frågan om ett
vidgat lekmannainflytande i städerna i sådana tvistemål som rör familje-
rättsliga förhållanden. Dessa mål avser i allmänhet förhållanden, varom
lekmännen har god erfarenhet, och skäl kan därför anföras för vidgad lek-
mannamedverkan. Utredningen anser dock att man bör beakta den från
advokathåll framförda invändningen, att partena med hänsyn till målens
ömtåliga karaktär föredrar yrkesdomare framför lekmän. Utredningen
stannar för att det inte finns anledning att bryta ut just denna grupp av
mål till handläggning med annan sammansättning än den som bör gälla
för övriga tvistemål.
Utredningens överväganden utmynnar i förslag att häradsrätter och råd
husrätter alltjämt skall bestå vid sidan av varandra och att några änd
ringar inte skall göras i gällande grunder för sammansättning. Som nämnts
räknar utredningen dock med att rådhusrätt behålls bara i de större stä
derna.
Utredningens förslag var inte enhälligt. Fyra av de nio utredningsmän
nen och tre av de fyra i utredningen medverkande experterna avgav reser
vationer och särskilda yttranden i denna del (se bet. s. 270—275, 282—289,
293—301 och 307). Enhetliga domför hetsregler enligt häradsrättsalterna-
tivet förordas av tre utredningsmän, av vilka en dock anser att juristkol
legial sammansättning möjligen bör behållas i de tre största städerna. En
utredningsman anser, att rådhusrätternas organisation bör behållas så långt
det är möjligt. Han förordar därvid, att när stad förenas med domsaga
den nya domstolen utrustas med tre ordinarie domartjänster. Denna me
ning delas av två experter. En annan expert föreslår enhetliga regler enligt
rådhusrättsalternativet.
2.1.4. Remissyttranden över stadsdomstolsutredningens förslag
En sammanställning av remissyttranden över stadsdomstolsutredningens
förslag finns i SOU 1963: 56 s. 83—88. Remissutfallet kan sammanfattas
enligt följande.
Vid remissbehandlingen förordades genomgående en likformig un-
derrättsorganisation. Frågan vilken sammansättning de enhet
liga underrätterna bör ha vid särskild huvudförhandling i tvistemål var
emellertid föremål för starka meningsbrytningar.
Till förmån för en sammansättning av underrätterna enligt rådhus
rättsalternativet uttalar sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, ett 30-tal
rådhusrätter, ett par länsstyrelser, advokatsamfundet, stadsdomareförening-
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969
44
en, Sveriges juristförbund, Skånes handelskammare samt några landsfog
dar och kommunala organ.
En enhetlig sammansättningsform enligt häradsrättsalterna-
tivet förordas i princip av Göta hovrätt, 1951 års rättegångskommitté,
sex länsstyrelser, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbun
det, Svenska landskommunernas förbund samt flera kommunala organ. I
somliga av remissyttrandena görs det förbehållet, att rikets tre största stä
der möjligen bör få behålla sammansättningen med juristkollegium.
Vissa kombinationer av häradsrätts och rådhusrätts sammansätt-
ningsformer förordas av en del remissinstanser, bl. a. häradshövdingeför
eningen och hovrätten för Övre Norrland.
2.1.5. Domstolskommittén i SOU 1963: 56
Som har nämnts i det föregående anger domstolskommittén i SOU 1963:
56 de principer enligt vilka kommittén anser domförheten i underrätt böra
lösas. Kommitténs överväganden och ståndpunktstagande samt anmälda
reservationer och särskilda yttranden redovisas på s. 89—99, 248—250
och 255—256 i betänkandet.
Kommittén anför inledningsvis, att enighet torde råda om att lekman-
nainflytandet i rättsskipningen bör bevaras och att nämnden bör delta
inte blott i domstolens bedömning av bevisfrågor utan också i det rättsliga
avgörandet.
Kommittén anser det vidare vara ställt utom diskussion, att grundfor
men för domförheten i de allmänna underrätterna i såväl tvistemål som
brottmål bör vara en sammansättning med flera domare.
Kommittén konstaterar vidare, att medan någon ändring beträffande
nämndens medverkan inte sätts i fråga för brottmålens del åsikterna bry
ter sig i fråga om tvistemålen. Å ena sidan hävdas, att det nuvarande råd
husrättssystemet med juristkollegial sammansättning i princip bör till-
lämpas i dessa mål vid alla underrätter. Från andra håll görs gällande,
att häradsrätternas domförhetsform lagfaren ordförande och nämnd bör
komma till generell användning. Den meningen har också förts fram,
att vissa tvistemål bör handläggas i den ena sammansättningsformen, me
dan övriga mål bör handläggas i den andra. Slutligen finns de som föror
dar, att båda sammansättningsformerna hålls öppna i samtliga mål, så att
möjlighet finns att låta domstolen få den sammansättning som i varje sär
skilt fall anses mest ändamålsenlig.
Beträffande stadsdomstolsutredningens förslag sägs, att det bevarar den
nuvarande uppdelningen på två underrättstyper. Det förslaget står sålunda
i strid med de riktlinjer som enligt direktiven gäller för domstolskommit-
téns överväganden, nämligen att rättsskipningen skall vara likformig och
därmed likvärdig över hela landet. Den sammansättningsform som en dom
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
45
stol skall ha bör enligt kommittén inte bestämmas efter göromålens mängd
utan av helt andra omständigheter. Rättsvårdssynpunkter bör bli utslags
givande. I detta avseende åberopar kommittén den av stadsdomstolsutred-
ningen anförda synpunkten, att ett avskaffande av den juristkollegiala
sammansättningen skulle innebära en försvagning av rättsskipningen i tvis
temål av krävande beskaffenhet. Kommittén framhåller, att någon invänd
ning inte har gjorts mot detta uttalande, vare sig i de reservationer som har
fogats vid stadsdomstolsutredningens betänkande eller i remissyttrandena
över detta.
Med anledning av att stadsdomstolsutredningen som ett skäl mot änd
ring i häradsrätternas domförhetsregler har åberopat de organisatoriska
konsekvenserna av en sådan ändring, erinrar kommittén om att i dess
uppdrag ingår att lägga fram förslag till en ny domkretsindelning för ut-
derrätterna. Enligt de av kommittén i den delen föreslagna principerna —
som redovisas i det följande — bör domkretsarna i en enhetlig underrätts-
organisation regelmässigt vara tillräckligt stora för att bereda sysselsätt
ning åt minst tre domare. Med en domkretsindelning enligt dessa principer
kommer sålunda något hinder i och för sig inte att föreligga mot jurist-
kollegial sammansättning vid samtliga underrätter. Skulle i något fall inte
finnas tillräckligt antal domare i en domkrets, kan behovet av ytterligare
domare tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav torde bli begränsade.
Kommittén anser, att lekmannadeltagandet i rättsskipningen är ägnat att
stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Samtidigt betonas, att
de tvistemål som går till särskild huvudförhandling är så förhållandevis
få, att lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet inte skulle mins
kas så mycket, om tvistemålen även vid häradsrätt avgörs av juristkol
legium. Inte heller skulle lekmannainflytandet öka så mycket om nämnd
sätts in i tvistemål också vid rådhusrätt.
Kommittén framhåller vidare, att nämndens orts- och personkännedom
numera inte spelar den roll som den tidigare kanske har haft. Dessutom
lämnar principerna för processförfarandet enligt RB föga utrymme för
utnyttjande av nämnden som upplysningskälla. I den mån domstolen be
höver tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på olika
områden e. d., bör detta ske i den ordning som RB förutsätter, dvs. genom
förhör med vittnen och sakkunniga.
Beträffande nämndens medverkan i prövningen av bevis- och rätts
frågor anför kommittén, att samråd med lekmän naturligen kan vara be
rikande i olika hänseenden men att detta samråd inte ersätter den inträng
ande behandling av problemen som juristkollegiet gör möjlig. Juristkol
legiets värde ligger i en större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet
i domarvärv. Finns i domstolen endast en lagfaren domare, blir avgörandet
i hög grad beroende av denne ende persons förutsättningar att handha
uppgiften.
46
Kommittén överväger möjligheten och lämpligheten av en ordning med
alternativa sammansättningsformer för underrätt i tvistemål, så att dom
stolen vid särskild huvudförhandling i dessa mål skulle, beroende på må
lets beskaffenhet, vara domför antingen med lagfaren domare och nämnd
eller med juristkollegium. Som exempel på dispositiva mål, i vilka nämnde
männens allmänkunskaper kan utgöra en tillgång, nämns mål om köp av
fast egendom, skogsavverkning, hyra, arbetsbeting, skadestånd på grund
av biltrafik samt underhållsfrågor, som kvarstår efter deldom i indispositiva
tvistemål. Kommittén finner emellertid, att inom var och en av dessa mål
kategorier också förekommer många mål, som uppenbarligen lämpligast
handläggs av ett kollegium av yrkesdomare. Huruvida den ena eller andra
sammansättningsformen är lämpligast beror ytterst på det särskilda målets
beskaffenhet. Kommittén anser det inte vara möjligt att på ett lämpligt
sätt dela upp de dispositiva tvistemålen för handläggning med nämnd
resp. juristkollegium genom att i domförhetsregler specificera vilka slag av
mål som skall handläggas i den ena och andra sammansättningen.
Beträffande de indispositiva tvistemålen anför kommittén, att flertalet
sådana mål i och för sig torde lämpa sig att handläggas under medverkan
av nämnd. Kommittén erinrar om att frågan om att införa nämnd i familj e-
rättsmål vid rådhusrätt prövades av 1951 års riksdag och att förslag i
denna riktning då mycket bestämt avstyrktes av advokatsamfundet. Frå
gan föll också i riksdagen. Någon anledning att förmoda att motståndet
mot nämnd i dessa mål skulle hänföra sig enbart till stadsförhållanden anser
kommittén inte föreligga. Det kan vidare inte bortses från att också bland
de indispositiva målen finns mål med svårbedömbara rättsliga frågor, som
är bäst lämpade för den juristkollegiala sammansättningen. Bl. a. erinras
om familj erättsmål med internationell anknytning. Kommittén anser där
för inte heller, att man genom att avskilja de indispositiva målen för hand
läggning med nämnd kan undgå, att lekmän får delta i avgöranden som
bäst ägnar sig för juristkollegial sammansättning.
Kommittén erinrar om de i direktiven givna riktlinjerna för utrednings
arbetet. Enligt dessa skall tyngdpunkten i rättsskipningen även i fortsätt
ningen ligga i underrätterna och målet vara att ytterligare stärka under
rätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet. Med denna mål
sättning kan den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål inte und
varas. Vidare ingår det i kommitténs uppdrag att inom ramen för under-
rättsorganisationen söka skapa ett processinstitut, som kan erbjuda ett an
vändbart alternativ till skilj emannaförfarandet. För skapande av ett så
dant institut torde tillgång till juristkollegium vid underrätterna vara en
ovillkorlig förutsättning.
Ett stöd för den juristkollegiala sammansättningen anser sig kommittén
också finna i statistiken över antalet till hovrätterna fullföljda tvistemål.
Kommittén nämner bl. a. att i medeltal för perioden 1949—1960 fullföljds-
Kungl. May.ts proposition nr
44
år 1969
47
frekvensen beträffande tvistemålen uppgick för häradsrätterna till G,13 %
och för rådhusrätterna till 4,05 %. Kommittén anför att man, även om
statistiken i angivet avseende bör behandlas med försiktighet, synes kunna
utläsa, att rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroen
de av den rättssökancie allmänheten än häradsrätternas. Kommittén fort
sätter.
Att avskaffa den juristkollegiala sammansättningsformen för underrät
terna får i betraktande av det sagda anses uteslutet. Den försämring av
förhållandena, som dävav på många håll skulle bli följden, måste bestämt
avstyrkas. Som ett skäl, ägnat att göra behovet av juristkollegium vid un
derrätterna mindre framträdande, har anförts, att parterna ofta behöver
i högre rätt fullständiga det vid underrätten framlagda processmaterialet
och att de krävande tvistemålen alltså vid överrätten kommer under be
dömande av ett kollegium av jurister. Domstolskommittén kan icke här
närmare ingå på de med instansordningen och fullfölj dsrätten samman
hängande spörsmålen De omfattas av utredningsuppdraget men kommer
att upptagas till behandling först senare. Såsom nyss framhållits avses
emellertid tyngdpunkten av rättsskipningen skola vara förlagd till första
instans. Underrätternas sammansättning bör därför vara sådan att redan
i denna instans förutsättningar finns för en allsidig och säker prövning
av målen. I princip böi all den utredning, parterna önskar förebringa, fram
läggas där. Ej minsl av processekonomiska skäl framstår det som ange
läget, att ett måls handläggning i första instans är så kvalificerad, att be
hov av omprövning i högre instans i och för sig ej föreligger. År det ur
rättsvårdens synpunkt önskvärt att vissa mål underkastas prövning av ett
juristkollegium, böi denna prövning sålunda insättas redan i under
rätten. Den omständigheten att juristkollegial sammansättning förekommer
även i överinstanser,la ändrar ej något härvidlag.
Synpunkter av liknande art kan enligt kommittén åberopas mot en
annan invändning, som har gjorts mot användningen av juristkollegium vid
underrätt, nämligen att därigenom skulle uppstå svårigheter att lösa dom-
förhetsfrågan i närmast högre instans, hovrätten. Även om sådana svårig
heter inte bör förringas, är dock den första och viktigaste uppgiften att
söka få till stånd ett så bärkraftigt och ändamålsenligt underrättsväsende
som möjligt. Lösningen av de med överrätterna sammanhängande spörs
målen får bli beroende av vilka förutsättningar underrätterna bereds att
fullgöra de betydelsefulla uppgifter som bör ankomma på en domstol i
första instans.
Kommittén bemöter slutligen invändningen, att domstolen med jurist-
kollegial sammansättning många gånger skulle bli onödigt starkt juridiskt
kvalificerad och därigenom onödigt kostsam. Kommittén framhåller där
vid, att de mål varom är fråga uteslutande är sådana i vilkas handlägg
ning enligt vedertagna principer flera domare bör medverka. Huruvida
dessa är lagfarna eller ej har arbetsmässigt sett mindre betydelse. Även lek
männens arbetskraft kan ur samhällets synpunkt vara lika dyrbar som
yrkesdomarens.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
48
Antalet ledamöter i juristkollegiet bör enligt kommittén bestämmas efter
samma principer som f. n. gäller vid rådhusrätterna. För domförhet bör
alltså krävas tre ledamöter. Ett mindre ledamotsantal bereder inte de för
delar som flerdomarsystemet är avsett att ge. Ett lägre ledamotsantal
skulle bl. a. medföra att domen vid skiljaktiga meningar måste avkunnas
med en röst mot en. Underrättens ställning skulle härigenom avsevärt för
svagas.
På de grunder som nu har redovisats anser domstolskommitténs majoritet
(fem ledamöter), att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål
allmänt sett är att föredra. Eftersom det inte har lyckats att utskilja vissa
för nämndsammansättning särskilt lämpade mål, bör enligt kommittéma
joriteten samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling handläggas av
juristkollegium.
En ledamot i kommittén förordar i en reservation ett system som läm
nar utrymme för medverkan av lekmän i underrätternas prövning av tvis
temålen.
Till majoritetens ståndpunkt ansluter sig två av experterna, medan en
tredje expert anser att domförhetsreglerna bör utformas så, att parterna
bereds möjlighet till viss valfrihet mellan nuvarande sammansättnings-
former.
Också inom den rådgivande nämnden är meningarna delade. Medan
fem av nämndens ledamöter ansluter sig till majoritetens åsikt, förordar
de övriga sju ett system med valfrihet
Eftersom enighet inte har kunnat uppnås och de riksdagsledamöter som
ingår i den rådgivande nämnden inte tillstyrker kommittémajoritetens me
ning, ansåg kommittén det utsiktslöst, att ett förslag av denna innebörd för
det dåvarande — år 1963 — skulle kunna bli genomfört. Kommittén anser
sig i stället böra utgå från att domförhetsreglerna beträffande tvistemål i
en enhetlig underrättsorganisation får ges sådant innehåll att valfrihet
föreligger mellan juristkollegial sammansättning och sammansättningen
lagfaren ordförande med nämnd. En domförhetsregel, som överlämnar åt
parternas eller domarens mer eller mindre fria skön att bestämma om sam
mansättningen, kan visserligen vålla betänkligheter, men kommittén finner
dock inte att något hinder i och för sig möter mot en sådan anordning.
Enligt kommitténs mening bör sammansättningsformen bli beroende på
parternas eget avgörande. Enas parterna om viss sammansättning, bör allt
så denna tillämpas. Skulle enighet inte föreligga, uppkommer fråga vilken
av de båda sammansättningsformerna som bör vara huvudregel.
Även i sistnämnda fråga råder delade meningar inom kommittén. Ma
joriteten av de sakkunniga (fem ledamöter) anser att den juristkollegiala
sammansättningen bör vara grundformen. Om inte båda parterna önskar
sammansättning med nämnd, skall målet alltså handläggas av juristkol
legium. Majoritetens ståndpunkt sammanhänger med dess allmänna syn
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1969
49
på underrättssammansättningen i tvistemål. Även andra skäl åberopas
emellertid för den angivna huvudregeln. Bl. a. anförs som ett tungt vägande
skäl, att den juristkollegiala sammansättningen redan tillämpas vid råd
husrätterna och att det är på dessa domstolar som det största antalet be
svärliga tvistemål faller. Majoriteten nämner också, att svårigheter före
ligger att i de stora städerna få lämpliga nämndemän i tillräckligt antal.
Ytterligare anförs den synpunkten att, om en huvudregel av motsatt inne
håll skulle gälla, en begäran av parterna om juristkollegium skulle kunna
uppfattas som ett uttryck för bristande tilltro till ordförandens förmåga
att utan biträde av ytterligare juristdomare komma till rätta med den före
liggande tvistefrågan. Besvärande situationer skulle härigenom kunna upp
komma.
I den tidigare omtalade reservationen (bet. s. 248) förordas, att under
rätten i första hand sammansätts av lagfaren ordförande med nämnd
men att rättens ordförande — med parternas samtycke — skall kunna
besluta om juristkollegial sammansättning, om sådan i det enskilda fallet
anses vara mer ändamålsenlig. Enligt reservanten bör vidare övervägas,
om antalet lagfarna domare i juristkollegium kan nedbringas till två. Re
servanten anser det böra ytterligare övervägas att närmast av praktiska
skäl låta de största rådhusrätterna behålla juristkollegial sammansättning.
Den av majoriteten omfattade meningen har biträtts av de tre exper
terna och av åtta ledamöter av den rådgivande nämnden. Fyra ledamöter
av nämnden har förordat (bet. s. 255), att den grundläggande domförhets-
regeln vid underrätterna blir lagfaren ordförande med nämnd. Förutsätt
ningarna för att juristkollegium skall användas anses därvid böra vara, att
rättens ordförande finner det önskvärt och att parterna samtycker därtill
eller att parterna enas därom.
2.1.6. Remissyttranden över domstolskommitténs förslag
Yttrandena till den del de avser frågan, huruvida domförheten borde tas
upp till prövning i samband med rådhusrätternas förstatligande, finns sam
manställda i prop. 1964: 156 s. 20—23.
En remissammanställning beträffande domförhetsfrågan i övrigt har
tillhandahållits av domstolskommitténs sekretariat och torde få fogas som
bilaga i till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Översiktligt kan remissutfallet sammanfattas sålunda.
Domstolskommitténs utgångspunkt att domförhetsreglerna bör vara e n-
h e 11 i g a har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Göta hovrätt anser dock att, ehuru likformighet är önskvärd och bör efter
strävas, det inte skulle innebära några vådor att, åtminstone t. v., behålla
olikheten i fråga om domförheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län an
för liknande synpunkter.
50
Att alternativa sammansättningsformer skall gälla vid
särskild huvudförhandling i tvistemål godtas eller lämnas utan erinran av
bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna i Hälsingborg, Varberg,
Halmstad och Umeå, 14 länsstyrelser, advokatsamfundet, häradshövdinge-
föreningen, stads domar ef öreningen, Sverige juristförbund, Sveriges kom
munaltjänstemannaförbund, Föreningen Yngre jurister vid hovrätten för
Övre Norrland samt flera kommunala organ. Göta hovrätt — vilken som
nämnts anser att de nuvarande olikheterna i fråga om domförheten bör
behållas — menar att alternativa sammansättningsformer bör kunna införas
på så sätt att parterna vid häradsrätt skall ha möjlighet att begära jurist
kollegium och vid rådhusrätt lagfaren ordförande med nämnd.
Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Uppsala, Lund,
Västerås och Sundsvall är tveksamma i fråga om det är lämpligt med
alternativa sammansättningsformer.
En avvisande inställning mot alternativa sammansättningsformer
har JK, flertalet rådhusrätter, fem länsstyrelser, Föreningen Sveriges stads-
fiskaler, Svenska kommunförbundet och Föreningen Yngre jurister vid
Svea hovrätt.
Till förmån för en sammansättning med juristkollegium som
huvudregel eller som enda domförhetsregel uttalar sig JK, RÅ, nedre justitie-
revisionen (majoriteten), Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland (majori
teten), samtliga rådhusrätter, 15 länsstyrelser, advokatsamfundet, stads-
domareföreningen, Föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges lands
fiskaler, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
samt ett antal underremissinstanser, bland dem flera kommunala organ.
Advokatsamfundet har förklarat sig inte kunna godta alternativa samman
sättningsformer, om inte sammansättningen juristkollegium blir huvudre
gel. Svea hovrätt har givit uttryck för samma mening.
Stockholms rådhusrätt uttalar som sin bestämda uppfattning att den
nuvarande juristkollegiala sammansättningen vid särskild huvudförhand
ling i rådhusrätt under alla förhållanden bör behållas när det gäller de tre
största rådhusrätterna. Göteborgs rådhusrätt uttrycker samma uppfattning.
Att sammansättningen lagfaren ordförande med nämnd skall
vara huvudregel förordas av häradshövdingeföreningen, tre länsstyrel
ser samt flera kommunala organ. Häradshövdingeföreningen anser sig inte
kunna godta alternativa sammansättningsformer, om inte sammansätt
ningen lagfaren ordförande med nämnd blir huvudregel.
Att lagfaren ordförande jämte nämnd skall vara den enda
sammansättningsformen förordas endast av Svenska kommun
förbundet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
51
2.1.7. Uttalanden i domförhetsfrågan vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4
Domförhetsreglerna i en enhetlig underrättsorganisation behandlas inte
i 1967 års betänkande angående ny domkretsindelning för underrätterna.
Under remissbehandlingen av betänkandet har emellertid flera remissin
stanser ändå tagit upp frågan om utformningen av dessa regler med utgångs
punkt från vad domstolskommittén anförde i 1963 års betänkande. I allmän
het bär man därvid anknutit till uttalanden under remissbehandlingen av
sistnämnda betänkande.
Av vad som har förekommit i domförhetsfrågan under remissbehand
lingen av 1967 års betänkande kan här nämnas följande.
I ett par yttranden betonas det angelägna i att enhetliga domför-
hetsregler införs. Sålunda understryker hovrätten över Skåne och
Blekinge att det är synnerligen angeläget att frågan om domförhetsreglerna
snarast avgörs så att nuvarande skillnad mellan rådhusrätt och häradsrätt
kan avlägsnas. Det råder allmän enighet om att domstolarna i första instans
bör vara enhetliga och att rättsvården bör vara likvärdig på alla platser i
landet. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Nedre Norrland.
Flertalet av de remissinstanser som i sina yttranden över 1967 års be
tänkande behandlar underrätts sammansättning vid särskild huvudförhand
ling i tvistemål ansluter sig till åsikten, att den juristkollegiala
sammansättningen allmänt sett är att föredra. Bland dem som ger
uttryck för den meningen är Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Ble
kinge, hovrätten för Nedre Norrland, advokatsamfundet, stadsdomareför
eningen och Sveriges juristförbund. Svea hovrätt (majoriteten) finner så
lunda inte anledning att frångå sin tidigare uttalade uppfattning att en
sammansättning med tre lagfarna domare i kvalificerade tvistemål är ägnad
att ge bästa möjliga domsresultat. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser,
att domstolskommitténs majoritet anfört starka motiv för sin uppfattning
att den juristkollegiala sammansättningen är att föredra. Särskilt vill hov
rätten erinra om direktivuttalandet att tyngdpunkten i rättsskipningen bör
ligga hos underrätterna. Hovrätten framhåller, att samhällsutvecklingen i
allt högre grad kräver att domstolarna skall kunna tillhandahålla snabba
och säkra avgöranden. Enligt hovrätten skulle det då vara en missriktad
sparsamhet att försvaga den första instansen genom att i valet mellan råd
husrätts och häradsrätts sammansättning i tvistemål välja den senare. Sär
skilt om detta leder till fullföljd i ökad omfattning, skulle det vara en re
form i galen riktning. Det är ett önskemål att rättsskipningen i domsto
larna skall kunna erbjuda ett användbart alternativ till det alltför ofta och
ej alltid med gott resultat anlitade skilj emannaförfarandet. Detta gör det
nödvändigt att den juristkollegiala sammansättningen står till förfogande
vid allmän underrätt.
Domstolskommitténs förslag om valfrihet mellan juristkollegial sam
52
mansättning och sammansättning med lagfaren ordförande och nämnd för
anleder nu större kritik eller i varje fall tveksamhet i flera yttranden.
Tanken på alternativa sammansättningsformer avvisas sålunda helt av
stadsdomareföreningen och advokatsamfundet. Föreningen påpekar, att den
i sitt yttrande över 1963 års betänkande uttalade, att sammansättningen med
tre lagfarna domare egentligen var den enda acceptabla men att föreningen
då inte ville motsätta sig förslaget om valfrihet för eniga parter mellan olika
sammansättningsf ormer. Föreningen betonar, att grunden till detta ställ
ningstagande var att kommittén hade varit tveksam beträffande möjlighe
terna att genomföra ett förslag som innefattade bara juristkollegial sam
mansättning och att föreningen ansåg det angeläget att frågan bragtes till
en lösning. Föreningen menar nu att dessa skäl för det tidigare ställnings
tagandet knappast föreligger längre. Rent principiellt förefaller det för
eningen otillfredsställande med valmöjlighet i fråga om domstolens samman
sättning. Föreningen har därför nu den bestämda meningen att juristkolle
gial sammansättning i tvistemål är den enda som kan förordas. Advokat
samfundet anser att juristkollegium otvivelaktigt är överlägset nämndeman-
nadomstolen i tvistemål. I sitt yttrande över 1963 års betänkande ansåg sig
samfundet visserligen under vissa omständigheter kunna godta nämnde-
mannadomstolen som ett alternativ till en domstol med juristkollegial sam
mansättning. Samhällsutvecklingen och erfarenheten av underrätternas-
verksamhet föranleder emellertid samfundet att nu uttala, att underrätt vid
huvudförhandling i tvistemål bör bestå av tre lagfarna domare.
Hovrätten över Skåne och Blekinge är inte beredd att acceptera alternativa
sammansättningsformer annat än om det är omöjligt att nå enighet på an
nat sätt. Hovrätten understryker, att den juristkollegiala sammansättningen
i så fall bör vara huvudformen för tvistemål. Hovrätten för Nedre Norrland
menar, att lämpligheten av en ordning med valfrihet för parterna starkt kan
ifrågasättas. Skulle emellertid alternativa sammansättningsformer införas,
bör juristkollegium vara huvudregel.
Göta hovrätt intar nu liksom tidigare ståndpunkten att förord inte kan
ges vare sig åt den juristkollegiala sammansättningen eller sammansätt
ningen lagfaren ordförande och nämnd. Enligt hovrättens mening bör vid
särskild huvudförhandling i alla tvistemål en enhetlig sammansättningsform
införas enligt i lag givna bestämmelser. Om inte enhetlighet kan genomfö
ras, anser hovrätten att det blir nödvändigt att acceptera ett system med
valfrihet, innebärande att vissa slag av tvistemål avgörs med nämnd och
vissa andra av juristkollegium, varvid avgörandet om domstolens samman
sättning i varje särskilt fall får ankomma på domstolen själv. Däremot bör
enligt hovrätten valmöjlighet för parterna uteslutas. Hovrätten finner det
också tänkbart, att uppdelningen av tvistemålen sker genom lagbestämmel
ser. Hovrätten ifrågasätter slutligen huruvida — med hänsyn till den ut
veckling mot ökat lekmannainflytande som f. n. gör sig gällande på olika
Kungi. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
53
områden av samhällslivet — man allmänt kan acceptera den inskränkning
av lelcmannainslaget som ett generellt genomförande av juristkollegium i
tvistemål innebär.
Häradshövdingeföreningen konstaterar i sitt yttrande, att meningarna vid
en enkät bland föreningens medlemmar fördelat sig ganska jämnt mellan
alternativen juristkollegial sammansättning och sammansättningen lagfa
ren domare och nämnd. Tämligen allmänt råder emellertid enighet om att
den nuvarande häradsrättssammansättningen med lagfaren ordförande och
nämnd är en i och för sig lämplig och tillfredsställande anordning för åt
skilliga tvistemål, bland vilka särskilt nämns de indispositiva familj erätts-
målen men också andra mål som rör vardagslivets problem samt — å andra
sidan — att ur speciellt rättslig synpunkt svårbedömda mål skulle vinna på
att avgöras av ett kollegium av lagfarna domare. Enligt föreningens mening
är sammansättningsformen domare med nämnd att föredra ur domstols-
ekonomisk synpunkt. Om man med anledning härav bör öppna möjligheter
till olika sammansättning av domstolen i olika tvistemål, uppstår emellertid
frågan hur den i varje särskilt mål lämpligaste sammansättningsformen
skall bestämmas. Olika möjligheter kan härvid komma i fråga, men enligt
föreningens mening är dessa möjligheter och de olägenheter som kan vara
förbundna med dem inte tillräckligt utredda. Föreningen, som tidigare ut
talat sig för att båda möjligheterna bör hållas öppna för domstolarna, an
ser sig inte ha anledning att nu gå ifrån denna ståndpunkt.
Svea hovrätt framhåller, att det -— även om grundformen för underrätts
sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål är tre lagfarna domare
— inte är uteslutet att ha nämndsammansättning i vissa ka
tegorier av mål. Hovrätten anser det också möjligt att låta vissa tvis
temål avgöras av lagfaren domare med nämnd. Om en uppdelning av något
slag anses lämplig, bör den emellertid enligt hovrättens mening ske efter
på förhand givna regler. Att i det särskilda fallet överlåta avgörandet på
domstolen eller, som kommittén har föreslagit, till parterna finner hovrät
ten inte lämpligt. Liksom i tidigare yttrande framhåller hovrätten dessutom
att avgörandet av enklare mål och mål, som rör mindre värden, i något
större utsträckning än f. n. torde kunna anförtros ensamdomare.
2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet
2.2.1. Gällande rätt m. m.
De huvudbestämmelser om häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning
som finns i 1 kap. 4 och 11 §§ RB är likformiga när det gäller brottmål.
Grundregeln är att rätten i brottmål skall ha sammansättningen lagfaren
domare och nämnd. Emellertid är rätten domför med endast en lagfaren
domare dels vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan
54
handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn, dels vid huvud
förhandling och syn i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff
än böter.
Skall nämnd delta, gäller enligt 1 kap. 5 och 12 §§ RB för både härads
rätt och rådhusrätt som huvudregel att i nämnden skall sitta minst sju och
högst nio nämndemän, s. k. fullsutten nämnd eller stor nämnd. I mål om
brott för vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och inte
heller avsättning samt vid syn utom huvudförhandling är rätten emellertid
domför med tre i nämnden, s. k. tremansnämnd eller liten nämnd.
Sammanfattningsvis kan sålunda häradsrätt och rådhusrätt i brottmål
ha tre olika sammansättningsformer, beroende på vilken påföljd som in
går i straffskalan för åtalade gärningar, nämligen en lagfaren domare en
sam (s. k. ensamdomare), lagfaren domare jämte tremansnämnd eller lag
faren domare jämte fullsutten nämnd.
Omröstningsreglerna för brottmål finns i 29 kap. RB. Vid meningsskilj
aktighet mellan nämnd och ordförande blir enligt 3 § första stycket (jfr 6 §
sista punkten) nämndens mening gällande, om alla i nämnden är ense eller,
när fler än sju nämndemän deltar, minst sju är av samma mening. I annat
fall gäller ordförandens mening. Detta innebär att, när sju eller färre nämn
demän deltar det krävs enighet inom nämnden för att ordföranden skall
kunna överröstas. Deltar åtta eller nio nämndemän, gäller den mening som
omfattas av ordföranden och minst två resp. tre nämndemän.
Nämndens rösträtt brukar betecknas som kollektiv, eftersom nämnden en
dast som korporativ enhet kan påverka måls avgörande. Om nämnden inte
är enig eller om, när i nämnden sitter fler än sju, inte minst sju nämnde
män är ense, föreligger enligt omröstningsreglerna bara en mening, nämli
gen ordförandens.
Nämndemännen bär inte något juridiskt ansvar för avgörande, som grun
das på ordförandens mening. Har däremot nämnden bestämt rättens av
görande, skall enligt 29 kap. 7 § RB varje nämndeman, som med sin röst
har bidragit till utgången, ansvara för avgörandet.
Till reglerna om omröstning och ansvar för rättens avgörande ansluter
bestämmelserna om protokollföring av skiljaktiga meningar. I 6 kap. 3 § 8
RB föreskrivs, att rättens protokoll skall uppta skiljaktiga meningar, som
yppas vid omröstningen inom rätten, men det görs den begränsningen att
nämndemans skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har be
stämt utgången.
Underrätternas arbete med brottmål belyses av följande statistik.
Kungl. Maj ds proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
55
Tab. 1. Slutligt handlagda brottmål1 vid de allmänna underrätterna
1950—1967
År
Häradsrätter
Rådhusrätter
Sammanlagt
1950
32 193
41 644
73 837
1955
34 086
49 817
83 903
1960
44 722
71 761
116 483
1964
51 372
69 524
120 896
1965
45 035
67 040
112 075
19662
48 737
73 837
122 574
19672
54 367
77 955
132 322
1 Siffrorna i denna tabell avser — till skillnad från siffrorna i tab. 2
■—• också avskrivna och avvisade mål.
2 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sam
manställningar av domstolarnas arbetsredogörelser.
Tab. 2. Avgjorda brottmål, fördelade efter handläggningsform, 1964—1967
År
Mål av beskaffenhet att kunna handläggas
som ensamdomarmål
som tremansnämndsmål
endast med stor nämnd
Härads- Rådhus- Samman- Härads- Rådhus- Samman- Härads- Rådhus- Samman
rätter
rätter
lagt
rätter
rätter
lagt
rätter
rätter
lagt
1964
7 510
30 154
37 664
34123
25 099
59 222
7 670
9 769
17 439
1965
7 410
30 290
37 700
28 092
22 328
50 420
7 467
9 591
17 058
19661
12 534
32 600
45 134
25 017
23 606
48 623
8 689
10 673
19 362
19671
20 012
39 672
59 684
22 045
20 100
42 145
9 553
11 764
21 317
1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domstolar
nas arbetsredogörelser. Ökningen av ensamdomarmålen och minskningen av tremansnämndsmå2
len förklaras huvudsakligen av 1966 års vidgning av ensamdomarkompetensen (jfr prop. 1968:8n
s. 22). I nämnda prop. har vidare lagts fram förslag som om de genomförs beräknas m edföra e
väsentlig minskning av antalet ensamdomarmål och viss minskning även av antalet tremans-
nämndsmål (prop. s. 55).
2.2.2. Ur förarbetena till RB
I samband med processreformen förekom ingående överväganden i frå
gan om underrätts sammansättning och nämndens ställning. Utgångsläget
för dessa överväganden var den före processreformen gällande ordningen
att häradsrätt alltid hade sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd,
medan rådhusrätt hade juristkollegium. Nämnden i häradsrätt bestod av
tolv, men för domförhet behövde endast sju sitta i nämnden. I mindre brott
mål, som handlades vid s. k. tremansting, var häradsrätt domför med tre i
nämnden.
Processkommissionen föreslog i sitt betänkande om rättegångsväsendets
ombildning (SOU 1926: 32), att man skulle införa en enhetlig underrättstyp,
lagmansrätten, och att brottmålen vid denna domstol skulle avgöras av lag
56
faren domare med nämnd. Nämnden skulle enligt förslaget bestå av fem
nämndemän. Att kommissionen ville minska antalet nämndemän från tolv
till fem hade sin grund i en önskan att stärka lekmannainflytandet i rätts
skipningen. Som motivering till att antalet nämndemän inte sattes under
fem anfördes bl. a., att man då skulle äventyra den önskvärda mångsidig
heten inom nämnden och möjligheten att låta skilda orter inom domkret
sen på samma gång vara företrädda i nämnden.
Kommissionen föreslog vidare en omröstningsregel, som innebar att, om
fyra av de fem ledamöterna i nämnden var ense, deras mening skulle gälla.
Enligt kommissionens förslag var sålunda nämndens rösträtt kollektiv.
Kommissionen ansåg sig inte kunna förorda individuell rösträtt, eftersom
en sådan ordning skulle innebära en alltför stark brytning med det tradi
tionella systemet och särskilt i de större städerna medföra fara för rätts
skipningens säkerhet.
I prop. 1931: 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform intogs
ståndpunkten att reformen i första hand borde gälla det processuella för
farandet och att de organisatoriska åtgärderna borde begränsas till sådana
som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet. Frågan
om en enhetlig domstolstyp ställdes därför på framtiden. Den ändringen i
reglerna om rådhusrätternas sammansättning föreslogs dock, att det i gröv
re brottmål skulle finnas nämnd vid sidan av de tre lagfarna domarna. I
propositionen föreslogs vidare att nämnden skulle bestå av åtta nämnde
män. Omröstningsreglerna skulle enligt propositionen utformas så, att i
häradsrätt nämndens mening skulle gälla mot ordförandens om sex av de
åtta nämndemännen var ense. I rådhusrätt skulle bara en enhällig nämnd
kunna fälla utslaget gentemot de lagfarna domarnas samstämmiga mening.
Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1931:80 ansåg sig majoriteten inom
det särskilda utskottet inte kunna tillstyrka förslaget att nämnd skulle in
föras i grövre brottmål i rådhusrätt. Utskottsmajoriteten ansåg vidare, att
nämnd i häradsrätt alltid skulle bestå av sju nämndemän och att endast en
enhällig nämnd skulle kunna överrösta ordföranden. Beträffande nämndens
rösträtt framhölls, att nämndemännens synpunkter i allmänhet kunde göra
sig gällande under förtroendefullt samarbete med ordföranden och att nämn
dens inflytande, såsom också påpekats i 1931 års proposition, därför i verk
ligheten sträckte sig vida längre än som omedelbart framgick av lagen. Det
ansågs inte föreligga något behov att ändra den sedan länge bestående ord
ningen att endast enhällig nämnd kunde överrösta ordföranden. En dom
som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden skulle inte få sam
ma karaktär av uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och inte samma
tyngd som ett avgörande dikterat av en enhällig nämnd. Utskottsmajorite
ten ansåg vidare, att genom ändrade omröstningsregler politiska och andra
ovidkommande hänsyn kunde vinna insteg vid nämndens avgörande, vilket
skulle rubba förtroendet till nämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
57
I reservationer förordades emellertid, att nämnd skulle delta i rådhus
rätt vid handläggning av brottmål med undantag för sådana som avsåg
ringa brott. Vidare anslöt sig reservanterna nära till den ståndpunkt be
träffande nämndens sammansättning och rösträtt som hade intagits i prop.
1931:80. Reservanterna framhöll, att med ökat inflytande för nämnde
männen dessa starkare skulle känna sitt ansvar för domstolens avgörande
och med större intresse delta i dess verksamhet. I fråga om rättens dom-
förhet framhöll reservanterna, att det skulle vara praktiskt om rätten var
domför med sju nämndemän i fall då vid uppskov i ett mål en av de åtta
nämndemännen skulle få förfall.
Riksdagens kamrar stannade i olika beslut i de nämnda frågorna. Ut-
skottsmajoritetens uppfattning vann första kammarens bifall, medan andra
kammaren anslöt sig till reservanternas mening. Någon sammanjämkning
fann utskottet inte möjlig.
I sitt förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) intog process
lagberedningen en ståndpunkt som kan anses som en kompromiss mellan
de olika meningarna vid 1931 års riksdag. Beredningen föreslog att nämnd
skulle medverka i rådhusrätt, när det gällde brott med minst två års straff
arbete som högsta straff. Nämnden skulle därvid tjänstgöra vid sidan om
ett juristkollegium bestående av tre domare. Vidare föreslogs att nämnde
männens antal skulle vara lägst sju och högst nio. Det högre antalet moti
verades framför allt av att rätten inte borde förlora sin domförhet i fall då
en eller annan nämndeman fick förfall under pågående handläggning. Be
redningen ansåg sig böra behålla kravet på nämndemännens enhällighet för
det fall att i nämnden inte satt fler än sju. Beredningen menade däremot
att den omständigheten att detta antal överskreds inte borde föra med sig
att enhällighet fordrades beträffande samtliga.
I prop. 1942:5 med förslag till ny rättegångsbalk följdes beredningens
förslag i nämnda delar. 1942 år riksdag godtog förslagen i propositionen med
den avvikelsen att endast en lagfaren ledamot skulle ingå i rätten i nämnd
mål vid rådhusrätt. Sammansättningen i dessa mål blev alltså densamma i
rådhusrätt och häradsrätt.
Enligt RB:s ursprungliga lydelse gällde i fråga om undex-rätternas sam
mansättning i brottmål följande huvudregler. I häradsrätt var samman
sättningen alltid lagfaren ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt var i mål
om ansvar för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver,
domför med lagfaren ordförande jämte nämnd och i övriga mål med jurist
kollegium bestående av tre eller fyra lagfarna domare. Nämnden bestod så
väl i häradsrätt som i rådhusrätt av lägst sju och högst nio nämndemän.
Från huvudregeln ixppställdes följande undantag. Vid handläggning som
inte skedde vid huvudförhandling eller syn var både häradsrätt och råd
husrätt, liksom nu, domför med endast en lagfaren domare. Vid handlägg
ning och avgörande i mål om brott, varå inte kunde följa svårare straff än
58
böter och i fråga om vilka inte förekom anledning att målsägande fanns,
hade häradsrätt sammansättningen lagfaren ordförande jämte tre nämnde
män, medan rådhusrätt var domför med en lagfaren domare.
2.2.3. Frågans behandling efter RB:s införande
Antalet ledamöter i rätten. Ett förslag till ändring i fråga om underrätts
sammansättning lades fram av 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:26).
Förslaget gick ut på att rådhusrätt under vissa förutsättningar skulle vara
domför med ensamdomare även i vissa mål om brott i vars straff skalor in
gick både böter och fängelse. Enligt förslaget skulle vid häradsrätt en lag
faren domare och tre nämndemän få motsvarande behörighet.
På grundval i huvudsak av rättegångskommitténs förslag lades i prop.
1954:200 fram förslag av följande innebörd. I brottmål som endast rörde
ansvar för brott, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter, eller
förutom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet
skulle rådhusrätt vara domför med en lagfaren domare samt häradsrätt
med en lagfaren domare och tre nämndemän. Detsamma skulle gälla, om
svårare straff än böter visserligen ingick i straffskalan men sådant straff
inte skulle komma i fråga för den aktuella gärningen. Förslaget lämnades
utan erinran av lagrådet. Det avslogs emellertid av riksdagen efter hem
ställan av första lagutskottet (1LU 1954:25, rskr 332). Till stöd härför
åberopades framför allt betänkligheter mot att bevisprövning skulle över
föras på ensamdomare i alltför stor utsträckning.
I stadsdomstolsutredningens första betänkande (SOU 1956: 28) upptogs
frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål. Utredningens förslag
innebar, att rådhusrätt i alla brottmål, frånsett bötesmålen, skulle bestå
av en lagfaren domare och nämnd. I mål om ansvar för brott, varå inte
kunde följa svårare straff än fängelse, skulle enligt förslaget rådhusrätt
vara domför med två i nämnden.
I prop. 1957:172, som byggde på nämnda betänkande, föreslogs att den
juristkollegiala sammansättningen i brottmål i rådhusrätt skulle avskaffas
och att rådhusrätt i brottmål, med undantag för bötesmålen, skulle vara
domför med en lagfaren domare och nämnd. Vidare föreslogs, att rådhus
rätt skulle vara domför med tre i nämnden, om målet rörde ansvar för brott,
varå inte kunde följa straffarbete eller avsättning. I mål där nu nämnda
påföljder kunde följa skulle nämnden i rådhusrätt fortfarande bestå av
lägst sju och högst nio nämndemän. Förslagen antogs av riksdagen (1LU
1957:38, rskr 394). Den antagna lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari
1959.
I stadsdomstolsutredningens andra betänkande (SOU 1958: 9) lades fram
vissa förslag beträffande häradsrätts sammansättning i brottmål. Förslagen
innebar, att häradsrätts sammansättning i brottmål skulle göras likadan
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969
59
som rådhusrätternas hade blivit enligt beslutet av 1957 års riksdag. I prop.
1958: B 26 följdes utredningens förslag. Förslagen antogs av riksdagen (1LU
B 10, rskr B 100). Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1959. Därmed
blev reglerna om rådhusrätts och häradsrätts sammansättning i brottmål
likformiga.
Frågan om underrätternas sammansättning behandlades från mera all
männa synpunkter i stadsdomstolsutredningens tredje betänkande (SOU
1961:6). Förslagen och övervägandena i detta betänkande samt remissut
fallet redovisas i det följande under avsnitt 2.2.4.
I samband med brottsbalkens genomförande år 1965 anpassades bestäm
melserna om underrätternas sammansättning i brottmål till det nya på
följ dssystemet (prop. 1964: 10, 1LU 3, rskr 79). Någon ändring i princi
perna för domförheten skedde inte.
I prop. 1966: 100 föreslogs bl. a. att ensamdomare skulle få vidgad behö
righet i mål om brott som är belagda endast med böter. Till skillnad från
vad som tidigare gällde skulle lagfaren domare utan nämnd kunna pröva
sådana mål, även om målsägande fanns och skadeståndsanspråk framställ
des. Detta förslag antogs av riksdagen (1LU 33, rskr 272).
Nämndens ställning. Formerna för nämndens deltagande i rättsskipningen
har efter införandet av RB behandlats i olika sammanhang.
Sålunda tog 1951 års rättegång skommitté upp en sådan fråga i det förut
nämnda betänkandet SOU 1953: 26. Kommittén uttalade, att ordningen att
nämndeman inte har reservationsrätt när dom avfattas enligt ordföran
dens mening inte är helt tillfredsställande. Kommittén ansåg emellertid,
att reservationsrätt för nämndeman skulle medföra olägenheter och i viss
mån stå i strid mot omröstningsreglerna. Så länge nämndens rösträtt var
kollektiv, var det enligt kommittén konsekvent att de enskilda nämnde
männens meningar inte antecknades annat än när nämnden mot ordfö
randens mening hade bestämt utgången. I enlighet härmed avvisade kom
mittén tanken att införa reservationsrätt för nämndeman.
I det lagförslag, som utarbetades på grundval av sistnämnda betänkan
de och underställdes lagrådets granskning, föreslogs emellertid reserva
tionsrätt för enskild nämndeman. Det förordades att samma regel skulle
gälla för anteckning av nämndemans skiljaktiga mening som beträffande
anteckning av annan domstolsledamots avvikande votum. Vid remissen till
lagrådet uttalade föredragande departementschefen (prop. 1954: 200 s. 78)
bl. a. att starka skäl talade för att reservationsrätt borde finnas för nämn
deman. Att nämnden hade kollektiv rösträtt kunde enligt departements
chefen inte anses utgöra något avgörande hinder mot en reform. I den
mån gällande ordning motiverades av intresset för nämndemännen att
åtnjuta anonymitetsskydd, hade denna synpunkt enligt departementsche
fens åsikt numera knappast sådan betydelse att den utgjorde ett tillräckligt
60
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
skäl mot en ändring. Man torde nämligen kunna räkna med att nämnde
männen var så självständiga och kvalificerade, att de var beredda att
även offentligen stå för sin mening. En viss ökning av arbetsbelastningen
vid underrätterna ansågs visserligen kunna följa av ändringen, men denna
olägenhet bedömdes inte vara så stor att den vägde tyngre än de fördelar
som skulle vinnas genom reformen.
Lagrådet avstyrkte förslaget (prop. 1954: 200 s. 97). Lagrådet ansåg, att
det rådde ett mycket nära samband mellan villkoren för att nämndens
mening skulle gälla som dom och nuvarande bestämmelse om anteckning
av nämndemans skiljaktiga mening. Det föreföll lagrådet inte uteslutet att
förslagets genomförande kunde medföra en ganska väsentlig ändring i
förhållandet mellan ordförande och nämnd samt i fråga om arten och
omfattningen av de enskilda nämndemännens insatser i processen. Tvånget
att offentligen redovisa en motiverad ståndpunkt kunde bli betungande och
kännas främmande för många nämndemän. Det föreföll lagrådet i varje
fall högst sannolikt att den föreslagna anordningen överlag skulle medföra,
att betydligt större krav kom att ställas på nämndemännen än som hade
förutsatts vid rättegångsreformens genomförande. Lagrådet befarade vida
re, att svårigheter och tidsutdräkt skulle uppkomma i underrätternas arbete,
om alla skiljaktiga meningar skulle antecknas i protokollet. För att få säk
rare grund för bedömandet av förslagets verkningar i olika hänseenden för
ordade lagrådet, att förslaget underställdes domstolar och sammanslutning
ar genom remiss. Med hänsyn till vad lagrådet hade anfört fann departe
mentschefen, att förslaget inte för det dåvarande borde föreläggas riksdagen
(prop. 1954: 200 s. 100).
När stadsdomstolsutredningen tillsattes år 1955 uttalades i direktiven att
utredningen skulle ta upp frågan om lekmannainflytandet i rättsskipningen
till förutsättningslös granskning. Bl. a. skulle övervägas, om inte antalet
i varje mål deltagande nämndemän borde minskas och de nuvarande reg
lerna om nämndemännens rösträtt ändras.
Ungefär samtidigt med att stadsdomstolsutredningen tillsattes behand
lade 1955 års riksdag två likalydande motioner (I: 116 och II: 146), vari
bl. a. begärdes utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag,
att nämndledamöternas inflytande stärktes i första instans, främst ge
nom införande av individuell rösträtt. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 21)
anförde första lagutskottet bl. a., att det system för lekmannadeltagandet
som hade valts vid processreformen på ett i huvudsak lämpligt sätt syntes
möjliggöra den eftersträvade föreningen av jurist- och lekmannasynpunk-
ter. Utskottet erinrade vidare om att stadsdomstolsutredningen enligt sina
direktiv hade att överväga lekmannainflytandet i underrätterna. Motio
nerna föranledde inte någon åtgärd av riksdagen.
Nämndens ställning togs upp på nytt i motioner vid 1957 års riksdag
(1:321 och 11:408). I dessa motioner yrkades bl. a. att möjlighet skulle
61
införas för nämndeman att få avvikande mening antecknad till protokollet.
Även dessa motioner avstyrktes av första lagutskottet och avslogs av riks
dagen. I sitt utlåtande (nr 8) hänvisade utskottet bl. a. till det utrednings
arbete som bedrevs av stadsdomstolsutredningen.
I stadsdomstolsutredningens slutbetänkande SOU 1961: 6 behandlades
flera frågor om nämndens ställning ingående. I detta avseende hänvisas
till vad som anförs i följande avsnitt.
Även vid 1961 och 1963 års riksdagar förekom motioner som gällde
nämndemans rätt att anmäla reservation (motion I: 364 resp. I: 274). Mo
tionerna avslogs emellertid av riksdagen. I första lagutskottets utlåtande
över motionen vid 1961 års riksdag (nr 9) hänvisades bl. a. till att riks
dagen i en nära framtid kunde förmodas få ta ställning till de förslag som
stadsdomstolsutredningen nyss hade lagt fram. I utlåtandet över motionen
vid 1963 års riksdag (nr 4) erinrade utskottet om att domstolskommittén,
som då var i verksamhet, hade i uppdrag att verkställa en utredning rö
rande domstolsorganisationen i dess helhet och att denna utredning även
kunde antas komma att gå in på spörsmålet hur lekmannainflytandet skulle
gestalta sig i framtiden. Enligt utskottet saknades därför anledning att be
gära ytterligare utredning i det i motionen angivna syftet.
Uttalandena i domstolskommitténs betänkande SOU 1963:56 och i re
missyttrandena över det redovisas under 2.2.5.
2.2.4. Stadsdomstolsutredningens betänkande SOU 1961: 6 och remissbehand
lingen av detta
Utredningen. I betänkandet tar utredningen i enlighet med sina direk
tiv upp flera allmänna frågor beträffande nämndens ställning. Den här
lämnade redogörelsen redovisar utredningens allmänna överväganden —-
avseende både brottmål och tvistemål — och dessutom de särskilda syn
punkter som anförs beträffande brottmålen.
Som en allmän bakgrund till sina överväganden framhåller utredning
en, att de erfarenheter som föreligger av den nya processordningen otvivel
aktigt ger vid handen, att nämndemännen har funnit sig väl till rätta med
den moderna processen. Denna har i praktiken medfört ökad funktions
duglighet för nämnden. I allmänhet möter det inte några svårigheter för
nämndemännen att genom egna iakttagelser under huvudförhandlingen bil
da sig en självständig uppfattning rörande målet. Den friare och mera
självständiga roll som den nya processen sålunda har medfört för nämn
den ger enligt utredningen anledning överväga, om inte nämndens ställ
ning genom ändrad lagstiftning bör förstärkas i motsvarande grad. De
frågor som utredningen anser kräva uppmärksamhet i första hand gäller
nämndens storlek och rösträtt.
När det gäller nämndens storlek finner utredningen att olika synpunkter
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969
62
får beaktas. Utredningen påpekar att till grund för nuvarande regler ligger
uppfattningen, att nämnden bör företräda olika grupper i samhället och
också skilda orter inom en domkrets. Genom en så allsidig sammansättning
som möjligt ger nämnden rättsskipningen en fastare folklig förankring
samtidigt som nämndemännens samlade erfarenheter och kunskaper kom
mer dömandet till godo genom en mera mångsidig prövning av målen. Ut
redningen anser det vara uppenbart, att från dessa synpunkter en förhål
landevis stor nämnd innebär en styrka.
Å andra sidan är det enligt utredningen av vikt att hushålla med nämnde
männens tid och krafter. Härigenom ökas förutsättningarna för att tillföra
underrätterna ett väl kvalificerat och för olika samhällsgrupper represen
tativt lekmannaurval. Sistnämnda synpunkt kräver större beaktande i sam
ma mån som domstolarnas arbetsuppgifter ökar och anspråken på lekmän
nen som följd därav stegras. För att nämnden skall kunna bevara sin ställ
ning förefaller det nödvändigt att varje möjlighet till personalbesparingar
på detta område tas till vara. En viss minskning av nämnden behöver inte
medföra en försvagning av lekmannainflytandet. I en mindre nämnd, där
varje nämndemans individuella ansvar ökas, torde nämndemännen som
regel stimuleras att ta mer aktiv del i dömandet. Utredningen finner det
slutligen vara självklart, att statsfinansielia och arbetsorganisatoriska skäl
inte får lämnas åsido vid övervägande av nämndens storlek. De nu angivna
synpunkterna på nämndens storlek anser utredningen göra sig gällande med
olika styrka i olika mål.
I fråga om brottmålen anser utredningen att en skillnad kan göras mellan
mål om allvarligare brott och mål rörande brott, för vilka straffet regel
mässigt stannar vid böter eller vid ett kortare frihetsstraff. Bakom rättens
avgörande i mål om allvarligare brott bör enligt utredningen stå en förhål
landevis stor krets av domare. Detta motiveras redan av det djupa ingri
pande i enskilda människors liv som domen i mål om grovt brott i regel
innebär. Utredningen framhåller också, att domstolarna i dessa mål vid
straffmätning och val av påföljd ofta ställs inför avgöranden, vid vilka
olika meningar kan göras gällande. Därvid är det önskvärt att mera utbredda
uppfattningar bland lekmännen får komma till tals. När det gäller brott för
vilka straffet regelmässigt stannar vid böter eller vid ett kortare frihets
straff, anser utredningen, att det från de anförda synpunkterna inte är på
kallat att ha lika stor nämnd. Straffmätningen i dessa mål är mera rutin-
betonad, och påföljderna är inte lika differentierade som i mål om grövre
brott. Den talrika förekomsten av sådana mål gör det särskilt angeläget att
lekmännen inte tas i anspråk på detta område i vidare omfattning än som
är nödvändigt. Utredningens slutsats är att det inom straffrättsskipningen
behövs en större och en mindre nämnd, vardera med sina uppgifter. Beträf
fande gränsdragningen mellan de båda nämndernas områden och i fråga
om den mindre nämndens storlek föreslår utredningen inte någon ändring.
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969
63
I frågan vilket antal ledamöter som behövs för att den stora nämnden skall
kunna fullgöra sina funktioner finner utredningen att det kan råda delade
meningar. Utredningen menar, att viss minskning av den stora nämnden
är möjlig utan att dess funktioner ändras. En lämplig avvägning mellan
olika intressen torde vinnas om antalet ledamöter normalt utgör sex. En
längre gående reduktion förefaller däremot inte tillrådlig. Utredningen un
derstryker i det sammanhanget önskvärdheten av att mellan den stora och
lilla nämnden — vilkas uppgifter till karaktär och omfattning väsentligen
skiljer sig från varandra — upprätthålls en klar skillnad även i storleks
ordning. Även om sex nämndemän i allmänhet är tillräckligt, bör det finnas
möjlighet att kalla ett något högre antal, särskilt i vidlyftiga mål. Det före
slås därför, att i den stora nämnden skall sitta sex eller sju nämndemän.
Frågan om förfall för nämndeman påkallar särskild uppmärksamhet så
vitt gäller den stora nämnden. Utredningen påpekar, att nuvarande nedre
gräns för domförhet föranleder att man regelmässigt kallar fler nämnde
män än som utgör domfört antal. Detta anser utredningen utgöra ett slöseri
med nämndemännens tid och krafter. Det är lämpligare med en inom vissa
gränser rörlig domförhetsregel, som ställer lägre krav på domförhet om
förfall förekommer. Det föreslås därför, att huvudregeln om sex eller sju
nämndemän kompletteras med en föreskrift att rätten är domför med fem
i nämnden, om det inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhand
ling har påbörjats.
Utredningen framhåller, att den föreslagna minskningen av den stora
nämnden i regel inte torde böra föranleda att antalet nämndemän i de olika
domkretsarna minskas. Om nuvarande antal behålls, blir det en önskvärd
lindring i tjänstgöringsskyldigheten för varje nämndeman.
I fråga om nämndens rösträtt erinrar utredningen om, att det i olika
sammanhang har framförts krav att nämndemännen skall få individuell
rösträtt och att det då har förutsatts att alla som deltar i beslutet skall ha
var sin röst och målen avgöras efter enkel pluralitet. Enligt utredningens
mening måste den avgörande synpunkten i denna fråga vara huruvida en
ändring av omröstningsreglerna i riktning mot ökat lekmannainflytande är
ägnad att öka rättssäkerheten. Det har många gånger — enligt utredningens
mening med allt fog — framhållits, att nämndens inflytande sträcker sig
vida längre än som framgår av de nuvarande bestämmelserna om nämn
dens rösträtt. Nämndens betydelse framträder sålunda framför allt i det
skede vid överläggningen då ordföranden och nämndemännen fritt disku
terar igenom målet och då i de allra flesta fall nås enighet om rättens be
slut. Fall då skiljaktiga meningar framtvingar en formlig omröstning torde
inte vara vanliga. Utredningen antar att detta delvis sammanhänger med
omröstningsreglernas utformning, men menar att det framför allt beror på
att de frågor som rätten har att pröva sällan är av den art att olika grupp-
eller yrkesintressen behärskar och låser fast ställningstagandena. Med denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
64
bedömning förefaller det som om frågan om en ändring av omröstningsreg-
lerna inte har den stora praktiska betydelse som många tillmäter den.
Utredningen finner det emellertid sannolikt att införande av individuell
och lika rösträtt åtminstone i någon mån skulle försvaga juristinflytandet
och leda till ökat antal nämnddomar. Vid övervägande av huruvida en ut
veckling i den riktningen är önskvärd ur rättssäkerhetssynpunkt måste be
aktas, att den lagfarne domaren —■ genom utbildning och träning och ge
nom att han är bäst insatt i målet — i allmänhet har större förutsättningar
än den enskilde nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resul
tat. Detta förhållande bör komma till uttryck i omröstningsreglerna. Utred
ningen anser för sin del, att en nämnddom uppburen av endast en röst mer
än den mening ordföranden och en minoritet inom nämnden företräder inte
äger tillräcklig auktoritet. Å andra sidan anses den nuvarande ordningen
alltför mycket beskära nämndens möjligheter att gentemot ordföranden
hävda en annan mening. Om i en nämnd med sex eller sju ledamöter alla
måste vara ense för att kunna överrösta ordföranden, kan detta komma att
utgöra en hämsko på nämndemannens intresse att aktivt medverka i över
läggningen. En lämplig avvägning mellan den lagfarne ordförandens och
nämndemännens inflytande finner utredningen kunna nås, om för överröst
ning av ordföranden krävs att minst fem nämndemän har en avvikande me
ning.
Det förhållandet att endast viss majoritet inom nämnden eller, med högst
fem i nämnden, bara en enhällig nämnd skall kunna överrösta ordföranden
hindrar enligt utredningens mening inte, att frågan om reservationsrätt för
nämndeman tas upp till förnyat övervägande. Utredningen kan inte finna
något oskiljaktigt samband mellan denna fråga och omröstningsreglerna,
vilka avser endast hur avgivna vota skall räknas för fastställande av den
mening vilken skall gälla såsom rättens. Den nuvarande regeln att nämnde
mans skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har bestämt
utgången sammanhänger i främsta rummet med bestämmelsen om det juri
diska ansvaret för domen. Gentemot nämndeman kan sådant ansvar utkrä
vas endast för det fall att han med sin röst bidragit till att nämnden har
överröstat ordföranden. För fastställande av det juridiska ansvaret behöver
alltså nämndemans skiljaktiga mening inte antecknas i vidare omfattning
än enligt gällande rätt. Utredningen anser det inte föreligga skäl att ändra
bestämmelsen om nämndemans ansvar för rättens avgörande.
Att nämndemans ansvar för domen inte ändras utgör enligt utredningen
inte något hinder mot att protokollföring av nämndemans votum sker i
större utsträckning än f. n. I varje mål som har avgjorts av flera domare
är det uppenbarligen av betydelse för både parter och högre rätt att få
kännedom om skiljaktiga meningar, som har yppats inom rätten. Utredning
en anser, att detta gäller också i fråga om nämndemans skiljaktiga votum.
Visserligen kan ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening nå-
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
65
gon gång föranleda part att klaga i oträngt mål. Betänkligheter kan vidare
inställa sig mot att flertalet beslutande domare, t. ex. fyra nämndemän, re
serverar sig mot en dom beslutad av ordförande och två nämndemän. Ut
redningen finner det emellertid vara av större betydelse att det görs bekant
utanför rätten, när en dom har beslutats av en samstämmig rätt eller av en
stark majoritet. Många med nämnd avkunnade domar kan väntas öka i
auktoritet, om det utat ges tillkänna att ordförande och nämnd eller ord
förande och en stor majoritet inom nämnden har varit ense om utgången.
För nämndemännen kan frågan om rätt att till protokollet anteckna
skiljaktig mening ses från olika synpunkter. En synpunkt är att det för
åtskilliga nämndemän maste te sig otillfredsställande, att nämndeman,
som har annan mening än den som har kommit till uttryck i domen, inte
skall fa ge detta tillkänna. Å andra sidan bör det inte förbises, att reserva
tionsrätt också måste anses innebära att nämndeman, som inte önskar stå
bakom domen, låter protokollföra sin avvikande mening. Detta behöver
dock inte medföra att nämndeman anmäler formlig reservation så snart
domen i visst avseende — t. ex. en straffmätningsfråga — får annat inne
håll än nämndemannen helst önskat. Reservationsrätt ställer större krav
pa nämndemännen. Emellertid kan det inte anses ligga något för nämnde
männen oskäligt betungande i att deras vid omröstningen yppade meningar
blir föremål för insyn.
Enligt utredningen torde det inte vara möjligt att närmare förutsäga i
vilken utsträckning reservationsrätt för nämndeman kommer att medföra
ökat arbete för underrätterna. Frågan med vilken utförlighet nämndemans
skiljaktiga mening skall antecknas blir av stor betydelse i det avseendet.
Utredningen anser, att anteckningarna kan göras mycket kortfattade. Det
torde vara tillräckligt, om det av protokollet framgår vilken eller vilka
nämndemän som har haft annan mening i frågor som har blivit föremål
för omröstning samt vad dessa meningar gått ut på, dvs. i vilket avseende de
skilt sig från majoritetens uppfattning. Utredningen anser, att de skäl som
nämndeman har grundat sitt votum på i allmänhet inte behöver utvecklas
och att nämndeman i varje fall inte bör ha rätt att fordra biträde av ord
föranden eller av annan befattningshavare vid rätten för utformning av
skälen. Med en sådan ordning skulle enligt utredningens uppfattning un
derrätternas arbete med avfattande av skiljaktiga meningar inte behöva bli
alltför betungande.
Utredningen föreslår sålunda, att nämndemans skiljaktiga mening alltid
skall antecknas i rättens protokoll.
Stadsdomstolsutredningens förslag i nu nämnda avseenden var inte en
hälligt. Flera reservationer redovisas i betänkandet (s. 277—293).
En av reservanterna (s. 277) föreslår att i nämnd skall sitta minst fem
och högst sju nämndemän. Samme reservant menar, att nämndens rösträtt
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr U
Knngl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
66
bör utövas kollektivt men att den kollektiva rösträtten bör utformas så
att den till sitt reella innehåll så nära som möjligt ansluter till den indivi
duella. I reservationen föreslås sålunda, att nämnddom bör kunna bäras
upp av endast en röst mer än den mening som ordföranden och en mino
ritet inom nämnden har uttalat.
En annan reservant (s. 289) anser, att en inom nämnden förekommande
mening, om vilken minst ett så stort antal av nämndemännen som utgör
flertalet av samtliga ledamöter i rätten enar sig, bör gälla framför den
mening som ordföranden uttalar. Vidare framhålls att nämndeman inte
bör vara betagen möjligheten att få biträde av ordföranden eller annan be
fattningshavare vid rätten vid redaktionell utformning av skiljaktig me
ning.
En tredje reservant (s. 291) anser, att individuell rösträtt för nämnde
männen bör införas.
I ytterligare en reservation (s. 282) föreslås, att underrättens grundform
såväl i tvistemål som i brottmål skall vara lagfaren ordförande med tre-
mansnämnd. Undantag härifrån föreslås dels när det gäller grova brottmål
och vissa andra kvalificerade mål, i vilka stor nämnd enligt reservationen
bör medverka, dels i fråga om handläggning, som bör ankomma på lag
faren ensamdomare.
Remissyttrandena. Utredningens förslag om minskat antal nämn
demän i den stora nämnden blev under remissbehandlingen föremål för
delade meningar. Flertalet remissinstanser hade dock inte något att erinra
mot en sänkning av antalet.
Bland dem som tillstyrker utredningens förslag eller lämnar detta utan
erinran är statskontoret, två länsstyrelser, flera rådhusrätter, föreningarna
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Några
närmare synpunkter i fråga om nämndens storlek redovisas i allmänhet inte
i de berörda yttrandena. I några av dem förordas, att rätten, när förfall
för nämndeman inträffar efter det att förhandlingarna under en rätte-
gångsdag har påbörjats, bör vara domför med fem i nämnden i samtliga
återstående mål under dagen. Hovrätten för Västra Sverige förordar att för
domförhet skall fordras sex nämndemän, vilket bör medföra att sju eller
åtta kallas. Stockholms nämndemannaförening anser, att för domförhet
alltid skall fordras sex nämndemän.
Flera remissinstanser anser det tillräckligt, om minimiantalet i den stora
nämnden sätts till minst fem, men delar utredningens mening om maximi-
antalet. Företrädare för denna uppfattning är Göta hovrätt, hovrätten för
Nedre Norrland, en minoritet inom Svea hovrätt, flera rådhusrätter, 1951 års
rättegångskommitté, advokatsamfundet och stadsdomar ef öreningen. Enligt
Göta hovrätt är det särskilt i grova brottmål önskvärt att det bakom rättens
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
67
avgörande står en relativt stor krets av personer. Hovrätten är emellertid ense
med utredningen om att en viss minskning av maximiantalet nämndemän
kan ske. Hovrätten anser, att det med hänsyn till risken för förfall måste
finnas en marginal för domförhet men vänder sig mot utredningens förslag
att domförheten skall göras beroende av om förfall för nämndeman inträffar
sedan handläggningen av ett mål har börjat. Nämnden bör enligt hovrätten
i stället regelmässigt bestå av ett något större antal än det minimum som
krävs för domförhet. Liknande synpunkter framförs av 1951 års rättegångs-
kommitté. Stadsdomareföreningen anser det uppenbart att en reduktion av
den stora nämnden inte på något sätt kan äventyra rättssäkerheten. För
eningen anser, att en ordning med minst fem och högst sju i nämnden är
mer rationell än den som utredningen förordar. Utredningens förslag att en
huvudförhandling skall kunna fortsättas med enbart fem i nämnden vid för
fall för den sjätte anser föreningen vara av ringa betydelse från praktisk
synpunkt i andra än vidlyftiga mål. Föreningen är emellertid inte benägen
att föreslå någon utvidgning av regeln på så sätt att också övriga på upp
ropslistan för samma dag upptagna mål skulle kunna handläggas med en
reducerad nämnd. Enligt föreningen bör det inte vara beroende av tillfällig
heter vilken sammansättning en domstol skall ha.
Stockholms rådhusrätt finner att den stora nämnden bör kunna fylla sin
uppgift väl om den sammansätts av fem lekmän. Rådhusrätten beaktar då
bl. a. att det föreligger vissa svårigheter att rekrytera nämnden allsidigt.
Dessa svårigheter är särskilt uttalade i Stockholm. Svårigheterna att få
lämpliga lekmannadomare antas komma att bestå. Detta förhållande lik
som statsfinansiella och arbetsorganisatoriska skäl måste föranleda att an
talet ledamöter i den stora nämnden sätts så lågt som möjligt utan att det
inkräktar på den önskvärda allsidigheten. Bästa lösningen på problemet
med rättens domförhet vid förfall för någon i nämnden är enligt rådhusrät
tens mening att införa möjligheten att kalla ytterligare en, eventuellt två
nämndemän vid handläggning av mål, som kan väntas ta en dag eller mera
i anspråk. Utredningens förslag, att nämnden vid förfall för en nämnde
man under pågående handläggning ändå skulle förbli domför, finner råd
husrätten betänkligt. I de säkerligen mycket få fall, då bestämmelsen
skulle bli av betydelse, är det sannolikt fråga om stora mål med lång hand-
läggningstid, där det är särskilt viktigt att rätten är fulltalig.
En grupp remissinstanser vill behålla nämnden i dess nuvarande storlek.
Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen (ma
joriteten). Svea hovrätt framhåller värdet av att en dom i ett svårt brott
mål fälls av relativt många personer. Det finns vidare i ett mål med lång-
dragna förhandlingar behov av en marginal vid förfall för en eller två
nämndemän. Svårigheter att finna lämpliga personer som vill och kan
tjänstgöra som nämndemän skulle kunna motivera någon sänkning av lägsta
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
68
antalet nämndemän i nämnden. Hovrätten anser det emellertid tveksamt
om tillräckliga skäl finns att nu (år 1961) sänka minimiantalet. Hovrätten
avstyrker förslaget om förfall som grund för domförhet med lägre antal i
nämnden. Med hänsyn särskilt till angelägenheten av att hushålla med
nämndemännens tid, kan det vara skäl att föreskriva att minimiantalet
nämndemän får överskridas endast i mål som beräknas ta mer än en dag
i anspråk. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är för liten skill
nad mellan den lilla nämnden, som ofta kan bestå av fyra nämndemän, och
den stora nämnden, som enligt förslaget kan bestå av fem nämndemän.
En liknande ståndpunkt intar hovrätten för Övre Norrland, som också an
ser, att det endast är en synnerligen begränsad lättnad i nämndemännens
tjänstgöringsskyldighet, som förslaget innebär, och att statsfinansiella skäl
inte kan åberopas för förslaget. Häradshövdingeföreningen delar inte upp
fattningen att nämndens ställning skulle stärkas eller rättssäkerheten ökas,
om nämnden minskades och den enskilde nämndemannen tilldelades indi
viduell rösträtt. Enligt föreningen är det inte bara som meddomarinstitu-
tion som nämnden har sitt stora värde utan också kanske främst som garant
för förtroendet för rättsskipningen hos allmänheten.
Enligt rådhusrätten i Västerås bör nämndens storlek vara fixerad. Ord
ningen att endast maximi- och minimiantal finns fastställda är inte till
fredsställande. En lämplig avvägning menar rådhusrätten kunna åstadkom
mas, om nämnden består av sju ledamöter. Vid förfall bör nämnden dock
vara domför med fem ledamöter.
I vissa remissvar väcks förslag om att den nuvarande ordningen med två
olika nämnder skall ersättas med en enhetlig nämn d för samtliga
mål. Bland dem som ger uttryck för den uppfattningen är rådhusrätterna
i Uppsala, Jönköping och Gävle.
Utredningens förslag angående nämndens rösträtt godtas i prin
cip av ett stort antal remissinstanser, bland dem flera som till skillnad
från utredningen förordar, att nämnden skall bestå av minst fem och högst
sju ledamöter. I tillstyrkande riktning uttalar sig sålunda bl. a. Göta hov
rätt, hovrätten för Nedre Norrland, 16 rådhusrätter, 1951 års rättegångs-
kommitté, advokatsamfundet, stadsdomareföreningen, Föreningarna Sveri
ges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbundet samt
åtskilliga kommunala organ och sammanslutningar.
Förslaget att nämndens rösträtt alltjämt skall utövas kollektivt har vun
nit anslutning också hos flera remissinstanser som föreslår andra omröst-
ningsregler än utredningen. En grupp remissinstanser, som anser att nämn
den bör ha samma sammansättning som f. n., förordar att de nuvarande
omröstningsreglerna också behålls eller sålunda att minst sju nämndemän
måste ena sig om annan mening än ordföranden för att denne skall över
Kiingl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
69
röstas. Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeför-
eningen. Hovrätten för Västra Sverige, som har förordat att för domförhet
skall fordras sex nämndemän och att sju eller åtta nämndemän bör kallas,
anser att för överröstning av ordföranden bör krävas sex nämndemäns sam
stämmiga mening.
Flera av de remissinstanser som förordar att nämndens rösträtt skall
vara kollektiv motiverar sin ståndpunkt närmare. Därvid framhålls bl. a.
att nämndens inflytande främst gör sig gällande vid rättens informella över
läggning och att nämndens insats då görs på så sätt att erfarna nämndemän
med sakliga skäl bidrar till diskussionen och därigenom påverkar ordföran
den. Bland dem som har uttalat sig i den riktningen är Svea hovrätt, hov
rätten över Skåne och Blekinge och häradshövding ef öreningen. Förstnämn
da hovrätt framhåller också att individuell rösträtt skulle ställa mycket
starka krav på den enskilde nämndemannen. Individuell rösträtt för nämn
deman skulle medföra att han får juridiskt ansvar för domen även i de fall
då han biträder ordförandens mening. Häradshövding ef öreningen framhål
ler, att domstolens beslut fattas med ledning av de sakliga argument som
har framförts under överläggningen. Det händer att samtliga nämndemän
efter diskussionen är i stånd att bedöma hur målet skall avgöras och därför
verkligen känner sig böra med sin röst delta i avgörandet, men lika ofta är
så inte fallet. Det är därför enligt föreningen från rättssäkerhetssynpunkt
orimligt att pålägga nämndemännen individuell rösträtt och att likställa ett
rättsavgörande med ett majoritetsbeslut. Föreningen anser, att man vid jäm
förelse med arbetssättet i kommunala och statliga nämnder och styrelser
bör hålla i minnet att avgörandena i de flesta av dem inte har karaktären av
rättsavgörande utan av intresseavvägningar, varvid det är naturligt och rik
tigt att varje ledamot företräder och hävdar ett intresse. Det avgörande
måste vara huruvida det sätt, på vilket en nämnd av ena eller andra slaget
arbetar, är bäst ägnat att gagna de arbetsuppgifter som nämnden har till
delats av samhället. Eftersom domstolsnämnderna har till uppgift att garan
tera rättssäkerheten, bör den enskilde nämndemannen enligt föreningens
mening inte ha någon annan rösträtt än den som gagnar denna uppgift.
Den inom utredningen reservationsvis framförda åsikten att en nämnd
dom bör kunna bäras upp av endast en röst mer än den mening som ord
föranden och en minoritet inom nämnden har uttalat, har i princip vunnit
anslutning hos en minoritet inom Svea hovrätt, häradshövdingarna i Väster-
närkes och Karlskoga domsagor, Svenska landskommunernas förbund och
en kommunalnämnd.
Individuell rösträtt för nämndemännen förordas av bl. a. Stockholms
nämndemannaförening, stadsfullmäktige i Sundbyberg (majoriteten) och
Linköping samt kommunalfullmäktige i Tjörns kommun. Nämndemanna-
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969
70
föreningen kan inte finna något bärande skäl för att inte vanliga demokra
tiska omröstningsregler skall tillämpas i domstol och anser att ordföranden
naturligen bör ha utslagsröst.
Förslaget om reservationsrätt för nämndeman tillstyrks av bl.a.
hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland, en mi
noritet inom Svea hovrätt, 17 rådhusrätter, 1951 års rättegångskommitté,
stadsdomareföreningen (majoriteten), Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges juristförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommuner
nas förbund, Stockholms nämndemannaförening och vissa kommunala
organ. I de tillstyrkande remissvaren framhålls bl. a. att det är av bety
delse både för parter och högre rätt att veta vilka domare som står bakom
en dom från en domstol med nämnd. Vidare framhålls att reservations
rätten är av stor betydelse för den enskilde nämndemannen.
Några av de remissinstanser som tillstyrker utredningsförslaget ger sam
tidigt uttryck för viss tveksamhet. Hovrätten för Västra Sverige understry
ker, att den föreslagna reservationsrätten otvivelaktigt kommer att ställa
större krav på nämndemännen. Det kan inte bortses från att i en del
situationer, t. ex. i vissa brottmål under politiskt upprörda tider, reser
vationsrätten med därav följande offentlig redovisning av varje enskild
nämndemans ståndpunkt kan komma att för nämndemannen framstå som
en påfrestning. Även om några större olägenheter av en reservationsrätt
knappast är att befara under nuvarande förhållanden, är det inte utan viss
tvekan som hovrätten förordar utredningens förslag. Rådhusrätten i Malmö
vill inte motsätta sig förslaget men sätter i fråga, om inte rätten eller skyldig
heten att låta anteckna skiljaktig mening kan göra det svårare för nämn
demännen att värna om sin integritet gentemot enskilda och mot orga
nisationer som de tillhör. Liknande synpunkter framförs av rådhusrätten
i Västerås. Denna rådhusrätt finner dock reservationsrätt för den enskilde
vara ett etiskt krav av sådan styrka att det inte kan åsidosättas.
Förslaget om reservationsrätt för nämndeman avstyrks av bl. a. Svea
hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge (majoriteter
na i samtliga fall), häradshövdingeföreningen och Föreningen Sveriges stads-
fiskaler samt några kommunala organ.
Svea hovrätt framhåller, att starka skäl talar för att en nämndeman, som
har skiljaktig mening, skall kunna få denna antecknad i protokollet. Kravet
på en sådan bestämmelse blir starkare ju självständigare nämndemännen
känner sig i förhållande till ordföranden och övriga ledamöter av rätten.
Hovrätten delar inte uppfattningen att det kan vara betänkligt att flertalet
beslutande domare reserverar sig mot en dom som beslutas av ordföranden
och en minoritet inom nämnden. Principiellt är det en fördel om skiljaktiga
meningar alltid redovisas. En reservationsrätt kan emellertid inte gärna
skiljas från en reservationsplikt. Hovrätten menar, att det kan innebära väl
Kungl. Maj:ts proposition nr
44 dr
1969
71
stora krav på nämndemannen, om han för varje gång, då han inte är beredd
att dela ordförandens åsikt, måste precisera och till protokollet låta anteck
na sin egen mening. Vid övervägande av skälen för och emot vidgad reserva
tionsrätt stannar hovrätten vid slutsatsen att nuvarande regler bör behållas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att införandet av eu
reservationsrätt för nämndeman innebär, att man bryter den anonymitet
som nu råder och som har sitt främsta värde som skydd för överlägg
ningens och omröstningens frihet. Ett långtgående skydd för lagfaren do
mares oberoende och självständiga ställning har ansetts påkallat. Det of
fentligrättsliga intresset att också nämndeman bereds liknande skydd har
tillgodosetts genom den hemliga överläggningen. Även om vissa skäl talar
för den föreslagna reservationsrätten, är enligt hovrättens mening betänk
ligheterna häremot starkare. En liknande ståndpunkt intar Göta hovrätt.
Häradshövdingeföreningen anser, att utredningen inte tillräckligt har be
aktat att ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening kan
föranleda part att klaga i oträngt mål. Föreningen menar, att redan en
mycket blygsam ökning av klagomålen mot underrätternas domar skulle
medföra allvarliga verkningar. Föreningen förmodar, att enhällighet mel
lan ordförande och nämnd skulle komma att föreligga i övervägande an
talet mål, även om reservationsrätten genomfördes. Anteckning om nämn
demans mening kan i regel göras mycket kortfattad. Att så blir fallet ute
sluter emellertid inte att konsekvenserna för underrätternas arbetssätt och
arbetsbörda kan bli allvarliga. Ett mera formellt och tidsödande omröst-
ningsförfarande kan framtvingas. Med vidgad reservationsrätt kan följa
väsentligt ökad överläggningstid, ökad tid för domens och de skiljaktiga
meningarnas avfattande och ökad tendens att skjuta upp avkunnandet av
domen.
Frågan hur utförligt nämndemans avvikande mening bör antecknas i
protokollet och därmed sammanhängande spörsmål uppmärksammas i
flera yttranden. I allmänhet anförs inte några väsentliga invändningar mot
utredningens synpunkter i denna del. Bland uttalandena kan nämnas föl
jande.
I några yttranden hävdas att nämndeman med skiljaktig mening bör avge
ett mer eller mindre fullständigt votum. Hovrätten över Skåne och Blekinge
(majoriteten) anser sålunda, att reservationsrätten bör medföra krav på
att också skälen för den avvikande meningen anges, åtminstone i korthet.
Enligt hovrätten skulle annars tillkännagivandet av nämndemans skilj
aktiga mening sakna betydelse för parterna. Kravet att också skälen skall
anges är vidare ägnat att motverka reservationer, som inte är sakligt grun
dade.
Göta hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland anser, att det inte bör
komma i fråga att tillerkänna nämndemännen rätt till biträde av lagfaren
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
72
befattningshavare vid rätten vid utformningen av skiljaktiga meningar.
Häradshövdingeföreningen delar denna uppfattning men finner det själv
klart att ordförande eller protokollförare frivilligt lämnar sådant biträde.
I en del remissvar uttalas, att lagfaren befattningshavare bör medverka
vid avfattning av reservation i större utsträckning än utredningen har
tänkt sig. I den riktningen uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län
och en ledamot av Stockholms rådhusrätt. Därvid framhålls, att nämnde
männens förmåga att uttrycka sig i skrift växlar och att det inte kan ute
slutas, att en nämndeman drar sig för att vidhålla en avvikande mening
därför att han har svårt att uttrycka denna i skrift.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
2.2.5. Vissa andra uttalanden och förslag
Som framgår av det föregående har domstolskommittén i SOU 1963:56
lagt fram ett principförslag i fråga om domförhetsreglerna i en enhetlig
underrättsorganisation. Övervägandena i denna del avsåg främst frågan
om underrätts sammansättning i tvistemål. För brottmålens del ifråga
sätter kommittén inte någon ändring i den princip som gäller, nämligen
att nämnd bör medverka utom i de lindrigaste målen. Mera detaljbetonade
spörsmål sådana som formerna för samverkan mellan lagfarna domare
och nämnd, nämndens storlek och ensamdomares behörighet bör enligt
kommittén övervägas i samband med den slutliga utformningen av en en
hetlig underrättsorganisation (bet. s. 89—90).
Under remissbehandlingen av detta betänkande tar flera remissinstanser
upp frågan om underrätts sammansättning i brottmål. Kommitténs ut
gångspunkt att nämnd liksom nu bör medverka i sådana mål har därvid
i allmänhet lämnats utan erinran. Flera remissinstanser ger emellertid ut
tryck för uppfattningen att det föreligger starka skäl att kräva juristkol
legial sammansättning — med eller utan nämnd — i vissa vidlyftiga eller
invecklade brottmål. Som exempel nämns mål som rör invecklade eko
nomiska förhållanden. En närmare redogörelse för vad som anfördes i det
avseendet finns i bilaga 4 (s. 257—258). I
I kungörelse den 16 februari 1968 (nr 37) om ändring i 1947 års kun
görelse om antalet nämndemän i städer med rådhusrätt har förordnats,
att antalet nämndemän vid Stockholms rådshusrätt från den 1 juli 1968
skall vara 1 000 i stället för nuvarande 750. Rådhusrätten har i den fram
ställning som ligger som grund för denna ökning och i uttalanden i andra
sammanhang — bl. a. i yttranden över en till rådhusrätten remitterad pro
memoria angående organisationen vid åklagarmyndigheten i Stockholms
åklagardistrikt -— under hösten 1967 och under innevarande år behandlat
frågan om nämnds medverkan i brottmål och nämndens storlek. Därvid har
understrukits rådhusrättens ståndpunkt — uttalad redan i dess yttrande
över SOU 1961: 6 — att antalet nämndemän i stora nämnden bör minskas
till fem. Enligt rådhusrättens mening skulle tjänstgöringsskyldigheten för
nämndemännen därigenom minskas till gagn för en allsidigare rekryte
ring. Rådhusrätten har också framhållit, att domförhetsreglerna med stor
och liten nämnd för olika typer av brottmål utgör en allvarlig organisa
torisk belastning för en stor domstol som rådhusrätten. Rådhusrätten anser,
att en enhetlig nämndsammansättning bör kunna införas för de mål, i vilka
medverkan av nämnd krävs. I anslutning till detta har uttalats, att nämn
dens medverkan bör inriktas främst på mål, i vilka annan påföljd än böter
framstår som aktuell och att ensamdomarbehörigheten därför bör vidgas.
Svea hovrätt har i yttranden över framställningen om ökning av antalet
nämndemän och över det nämnda organisationsförslaget uttalat, att reg
lerna om nämndens storlek bör ses över och att en femmannanämnd bör
övervägas.
Länsförvaltningsutredningen har i betänkande SOU 1967:20 (s. 167)
bl. a. föreslagit, att nämnd skall medverka i handläggningen i läns
styrelse av mål om administrativa frihetsberövanden och vissa andra
rätts- och förvaltningsärenden. Utredningen anser, att antalet nämndemän
som deltar vid varje tillfälle inte behöver vara alltför stort. Utredningen
stannar för att minimiantalet nämndemän normalt bör vara fyra. I kör
kortsmål finner utredningen två nämndemän vara tillräckligt. Bland skälen
för utredningens ståndpunkt i fråga om antalet nämndemän kan nämnas
följande. Ändamålet med nämndemännen är inte i första hand att tillföra
länsstyrelsen sakkunskap av specialistkaraktär utan att genom ianspråk-
tagande av det allmänna medborgerliga omdömet stärka garantierna för
riktiga avgöranden i viktiga frågor samt att tillgodose önskemålen om in
syn och kontroll och därmed stärka förtroendet för länsstyrelsens av
göranden. Utredningen fäster inte avgörande vikt vid att person- och orts-
kännedom blir tillförd länsstyrelsen. Nämndemännen skall enligt förslaget
ha individuell rösträtt. Beslut med nämnd fattas enligt majoritetsprincipen
och — i regel — med utslagsröst för ordföranden. Som ordförande vid hand
läggning med nämnd skall i allmänhet fungera chefen för den rättsavdelning
som i betänkandet föreslås inrättad vid länsstyrelse.
Under remissbehandlingen av länsförvaltningsutredningens betänkande
har förslaget i nu berörd del i regel lämnats utan erinran. Några remiss
instanser har dock förordat, att ett mindre antal nämndemän än det av
utredningen föreslagna skall delta i målens avgörande i länsstyrelse. Sålun
da förordar Göta hovrätt, förvaltningsdomstolskommittén och en länssty
relse tre nämndemän samt statskontoret, riksrevisionsverket och tre
länsstyrelser två nämndemän. I fråga nämndemännens rösträtt finner
JK, Göta hovrätt och kammarrätten att, eftersom nämndemännen i
länsstyrelse är avsedda att fylla samma funktion som nämndemännen vid de
3
-j- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
73
74
allmänna domstolarna, de för underrätterna gällande omröstningsreglerna
bör tillämpas även i länsstyrelse.
Slutligen kan nämnas att landskontorsutredningen i betänkande SOU
1967: 22 (s. 218, jfr SOU 1967: 24, förslaget till lag om skatterätt 5 och 40 §§)
har föreslagit, att prövningsnämnderna och deras kanslier skall ombildas
till regionala skattedomstolar, som i alla avseenden blir jämställda med
andra domstolar. De nya domstolarna skall benämnas länsskatterätter. En
ligt utredningen skall länsskatterätterna i princip arbeta i samma former
som prövningsnämnderna nu gör. Utredningen föreslår dock, att lekmanna-
inslaget i länsskatterätterna skall organiseras enligt samma system som vid
de allmänna underrätterna. För domförhet skall krävas att minst sex nämn
demän är närvarande. Högsta antalet nämndemän anses kunna fastställas
till åtta. Avsikten är att nämndemännen skall ha individuell rösträtt, liksom
nu gäller för ledamöterna i prövningsnämnd.
I remissyttrandena över betänkandena har förslagen i de frågor som nu
har berörts i allmänhet lämnats utan erinran. Minimiantalet ledamöter i
nämnden föreslås dock av JK och kammarrätten till fyra och av förvalt-
ningsdomstolskommittén till tre. De båda förstnämnda remissinstanserna
anser vidare, att skatterättsnämndemännen inte bör ha individuell röst
rätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål
2.3.1. Inledande anmärkning
På grundval av fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastig
hetsbildning (SOU 1963:68) har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till fastighetsbildningslag, som har remitterats till lagrådet tidigare
i dag. Lagen innehåller 19 kapitel och är avsedd att ersätta bl. a. lagen den
12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad och lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Fastighetsbildning skall enligt förslaget alltid ske genom förrättning. De
former som föreslås för fastighetsbildning är fastighetsreglering — som
ersätter bl. a. laga skifte och ägoutbyte — avstyckning, klyvning och sam
manläggning. Som ersättning för bl. a. gränsbestämning föreslås ett nytt
institut, fastighetsbestämning. Detta är inte att hänföra till fastighetsbild
ning men kommer ofta att nyttjas som ett led i fastighetsbildningsproce-
duren. Också fastighetsbestämning skall ske genom förrättning. Uppgiften
att handlägga förrättning angående fastighetsbildning och fastighetsbe
stämning ankommer enligt förslaget på fastighetsbildningsmyndigheten.
Denna myndighet skall bestå av förrättningslantmätare och gode män. När
mare bestämmelser om myndigheten avses komma att meddelas i annan lag
stiftning.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
75
Det föreslagna förfarandet syftar till att göra fastighetsbildningen enkla
re, snabbare och billigare än f. n. Detta syfte uppnås bl. a. genom att reg
lerna i stor utsträckning ger fastighetsbildningsmyndigheten möjligheter
att inom ganska vida gränser anpassa förfarandet efter omständigheterna i
det enskilda fallet. Samtidigt ställer den föreslagna lagen instrument till för
fogande som gör det möjligt för myndigheten att i större utsträckning än
f. n. aktivt verka för en förbättrad fastighetsindelning. Dessa omständigheter
i förening med åtskilliga andra medför att den nya lagen kommer att ställa
större krav på förrättningslantmätarna än gällande lagstiftning gör. Detta
gäller inte minst i fråga om juridiska kunskaper.
Vid beredningen av kommittéförslaget har frågan om domstolar i fastig-
hetsbildningsmål samordnats med beredningen av det nu aktuella ärendet
om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet. Det har därvid fun
nits lämpligt att i nu förevarande sammanhang behandla också de frågor
som hänger samman med uppbyggandet av en ny domstolsorganisation för
fastighetsbildningsmål.
2.3.2. Gällande ordning i fråga om fastighetsbildningsmål och vissa närlig
gande mål
Första domstol i jorddelningsmål är ägodelning srätt. För varje domsaga
och stad med rådhusrätt skall finnas en ägodelningsrätt (21 kap. 1 § lagen
om delning av jord å landet och 6 kap. 16 § lagen om fastighetsbildning i
stad). Ägodelningsrätten är en specialdomstol med nära anknytning till de
allmänna underrätterna. På landet består domstolen av en ägodelningsdo-
mare som ordförande och tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är
den ordinarie domaren i domsagan. Kungl. Maj :t kan dock förordna gemen
sam ägodelningsdomare för flera domsagor. Ägodelningsnämndemännen bör
vara allmänt betrodda, i lanthushållning kunniga och med ortens förhål
landen väl förtrogna män. De skall vara valbara till nämndemansbefattning
vid häradsrätten i domsagan och får inte ha uppnått 65 års ålder. De väljs
för sex år av särskilda valmän som utses av kommunalfullmäktige. De har
individuell rösträtt (21 kap. 37 §). I stad fungerar rådhusrätten i vanlig
sammansättning som ägodelningsrätt och en av rådhusrättens ledamöter
är där ägodelningsdomare.
Mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut får, om inte annat är
föreskrivet, talan fullföljas hos hovrätt. I den mån inte hovrättens avgöran
de på grund av särskilda bestämmelser skall stå fast, får talan däremot
fullföljas i högsta domstolen. Härvid gäller de i RB föreskrivna fullföljds-
begränsningarna.
Ägodelningsrätt handlägger även vissa andra mål än sådana som avser
tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen, såsom mål enligt lagen den
18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
76
under nyttjanderätt upplåtet område (11 §), lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar (37 §), lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om
allmänna vägar (23 §) och lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar (21 §).
Vid ägodelningsrätterna i riket handlades slutligt under åren 1963—1966
följande antal mål.
År
Antal mål Därav avskrivna
Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969
1963 .............................................
599
69
1964 ............................................. 569
74
1965 ............................................. 611
79
1966 ............................................. 637
100
2.3.3. Förslag i fråga om val av domstol för fastighetsbildningsmålen
Fastighetsbildningskommittén.
Kommittén erinrar om att under förarbe
tena till jorddelningslagen övervägdes i huvudsak två olika lösningar av
dom stol sfrågan. Den ena innebar att de dåvarande ägodelningsrätterna, som
var knutna till de allmänna underrätterna, skulle behållas och den andra
att man skulle inrätta speciella domstolar med ett helt län som jurisdik-
tionsområde och med en ordförande som uteslutande eller åtminstone
huvudsakligen kunde ägna sig åt de vid denna domstol förekommande må
len. Till förmån för den senare lösningen anfördes bl. a., att denna skulle
medföra en snabbare behandling av skiftesmålen, en kvalitativ förstärk
ning av den dömande instansen och förutsättningar för större likformighet
i dömandet. Flera olika omständigheter ansågs emellertid tala mot att in
föra en ny ordning, och dessa tillmättes i det slutliga avgörandet sådan be
tydelse att någon ändring av ägodelningsrätternas organisation inte kom
till stånd.
Frågan om en reform av ägodelningsrätternas organisation kan enligt
kommitténs mening inte anses avförd från dagordningen i och med att
jorddelningslagen antagits. Samtidigt som skälen mot att införa domstolar
med större jurisdiktionsområden förlorat sin bärkraft, eller åtminstone
försvagats, har de önskemål om förbättringar som låg bakom tanken på en
reform i sådan riktning framförts med allt större styrka under den tid
lagen tillämpats. Inte minst genom att 1947 års ändringar i jorddelnings
lagen medförde skärpta jordpolitiska restriktioner för fastighetsbildning,
i första hand avstyckning, har uppkommit nya krav på förstärkning av
ägodelningsrätterna. Vad man efterlyst är framför allt garantier för snabb
och effektiv domstolshandläggning av mål som angår fastighetsbildning.
Statsmakternas ställningstaganden vid ungefär samma tid rörande jord
brukspolitiken, byggnadslagstiftningen och bostadspolitiken har otvivel
aktigt också medverkat till det ökade intresset av att få till stånd en mera
ändamålsenlig domstolsorganisation. Man har gjort gällande, att ägodel-
77
ningsrätterna ofta brister i förmåga till självständig och säker bedömning
av olika spörsmål, i synnerhet sådana av jord- och planpolitisk natur. Sär
skilt från sådana myndigheter, vilka företräder olika specialintressen som
är knutna till fastighetsbildningsverksamheten, har man vidare anmärkt
på svårigheterna att få till stånd enhetliga principer inom ett län vid till-
lämpningen av fastighetsbildningslagstiftningen.
Kommittén redovisar i detta sammanhang visst rättsstatistiskt material.
Av detta framgår, att endast omkring 20 % av alla mål, som ägodelnings-
rätterna slutligt har handlagt, har avgjorts i första instans inom tre måna
der från det målen inkommit och att bara något över 40 % har avgjorts in
om sex månader. Inte fullt 30 % av målen handlades vid ägodelningsrätter-
na under en tid av mellan sex månader och ett år, och en ungefär lika stor
grupp krävde längre handläggningstid än ett år. Beträffande ägodelnings-
mål, som efter överklagande har prövats i hovrätt och därefter förts vidare
till högsta domstolen, har en av kommittén verkställd undersökning för åren
fr. o. m. år 1953 gett vid handen, att den genomsnittliga processtiden så
väl i hovrätterna som i högsta domstolen har kunnat variera inte obetyd
ligt från år till år. För hovrätternas del har tiden, räknad från det ägodel-
ningsrätterna meddelade sina utslag, legat vid omkring tio månader. Efter
som det finns anledning förutsätta att de mål som inte har fullföljts till
högsta domstolen i allmänhet varit av enklare beskaffenhet, torde motsva
rande tid för dem ha varit något kortare. Processtiden i högsta domstolen
har i medeltal uppgått till omkring 18 månader räknat från hovrättens av
görande. Visserligen har denna ganska avsevärda genomsnittstid delvis sin
orsak i att ett mindre antal mål på grund av särskilda förhållanden har krävt
osedvanligt lång tid, ofta beroende på dröjsmål med infordrade utlåtanden
från myndigheter och andra sakkunniga instanser, men kommittén har
ändå kunnat konstatera, att ägodelningsmålen i endast ett relativt begrän
sat antal fall under senare år har handlagts i högsta domstolen på kortare
tid än ett år. I drygt tre fjärdedelar av de ägodelningsmål som har fullföljts
till högsta domstolen har prövningstillstånd inte meddelats.
Kommittén anser, att de anförda siffrorna tillräckligt tydligt visar att
ägodelningsmålen i allmänhet tar längre tid i anspråk än som rimligen kan
godtas för framtiden. Särskilt beträffande de mål som prövas i mer än en
domstolsinstans ■— en ungefärlig beräkning av fullfölj dsfrekvensen visar att
mellan 15 och 20 % av de mål som avgörs av ägodelningsrätterna överklagas
— är det inte ovanligt, att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter
flera år. Men även mål, som inte förs vidare från ägodelningsrätten, kräver
ofta betydande tid. Detta torde vara särskilt olägligt för jordägarna med
hänsyn till att själva rättegången inte sällan har föregåtts av en långvarig
förrättning och i vissa fall även skall efterföljas av fortsatt förrättnings-
arbete, innan de aktuella fastighetsbildningsåtgärderna har genomförts. Vid
bedömningen av ägodelningsrätternas handläggningstider bör man enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
78
kommitténs mening visserligen beakta, att syn på stället krävs i en del mål
och att därför lämplig årstid ibland måste inväntas. Trots detta är det an
märkningsvärt, hur lång tid som i allmänhet hinner förflyta innan ett av
görande föreligger i första instans. Den genomsnittliga processtiden vid
ägodelningsrätterna överstiger betydligt motsvarande tid för tvistemålen vid
de allmänna underrätterna.
Svårigheterna för ägodelningsrätterna att nå snabba avgöranden anser
kommittén till huvudsaklig del bero på att rättens ordförande inte kan odelat
ägna sig åt ägodelningsmålen utan har sin huvudsakliga verksamhet förlagd
till härads- eller rådhusrätten, som för huvudförhandling i de allmänna rätte
gångsmålen sammanträder på bestämda tider, i regel minst en gång i vec
kan. Härigenom kommer ägodelningsmålen lätt att skjutas åt sidan och bli
behandlade först i andra hand. Till detta kommer att flertalet ägodelnings-
domare torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmål och de särskilda
problem som möter vid handläggningen av dem. I regel inkommer nämligen
till varje ägodelningsrätt bara ett ringa antal mål årligen. Man måste där
för i allmänhet räkna med att varje mål kräver en större arbetsinsats än
den som behövs i fråga om mål, som är mera vanliga. Ägodelningsdomaren
torde sålunda inte sällan tvingas att även i mål av ganska enkel beskaffen
het ägna förhållandevis lång tid åt att studera tillämpliga lagregler samt
litteratur och rättspraxis på området.
Den ringa målfrekvensen inverkar enligt kommitténs mening också på
ägodelningsrätternas möjligheter att med tillräcklig säkerhet avgöra de ofta
svårbedömbara problem som aktualiseras vid fastighetsbildning och som
kan vara av ingripande betydelse för jordägarna och väsentligt påverka all
männa intressen. Hur väl kvalificerade för utövning av domareuppgifter i
allmänhet domstolsledamöterna och då särskilt ägodelningsdomarna än är,
kan de ofta inte förvärva tillräcklig erfarenhet av fastighetsbildningsmål
och av de speciella intresseavvägningar som ofta krävs i dessa mål. Dessa
förhållanden måste menligt påverka säkerheten i avgörandena. Den ganska
höga frekvensen av överklaganden till hovrätterna torde få ses mot denna
bakgrund.
Kommittén kommer till den slutsatsen att kritiken mot den rådande ord
ningen är befogad och att behovet av en reform av rättegången i fastighets
bildningsmål är uppenbart. Med en ny fastighetsbildningslagstiftning, som
på ett bättre sätt än den hittillsvarande skall stimulera till omregleringar av
fastighetsförhållandena och även i övrigt underlätta önskade ändringar av
fastigheterna, blir det än mera angeläget att skapa en domstolsorganisation
som ger förutsättningar för en snabb och effektiv behandling av de mål som
kan uppkomma.
Vid sina överväganden rörande domstolsfrågan har kommittén tagit upp
följande fyra alternativa lösningar till närmare granskning.
I. Det nuvarande systemet behålls i sina huvuddrag, men i den mån det
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
79
kan ske vidtas särskilda åtgärder för att handläggningen i de olika instan
serna skall påskyndas och för att främst ägodelningsrätterna skall få större
erfarenhet.
II. Länsägodelningsrätter inrättas med en särskilt förordnad domare
som ordförande.
III. Helt fristående specialdomstolar inrättas med så stora domkretsar
att ordföranden blir helt sysselsatt inom domstolen. Från denna domstol
kan målen tänkas fullföljas antingen till hovrätt eller direkt till högsta dom
stolen.
IV. Hovrätterna tjänstgör — antingen i ordinarie sammansättning eller
också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och
företrädare för ortsintressena -— som instans i fastighetsbildningsmålen
omedelbart över förrättningsmännen.
Gemensamt för alla dessa alternativ är att högsta domstolen behålls som
slutinstans. Enligt kommitténs mening är det värdefullt för att säkerställa
en enhetlig rättstillämpning och trygga rättssäkerheten, att fastighetsbild
ningsmålen i sista hand kan prövas av den allmänna rättsskipningens
högsta instans. Den betydande tidsutdräkt i dessa mål som f. n. förekommer
i högsta domstolen kräver emellertid särskilda åtgärder, så att den genom
snittliga processtiden åtminstone inte blir nämnvärt längre än den som i
denna instans gäller för mål i allmänhet. Detta syfte kan vinnas genom
vissa tilläggsbestämmelser i arbetsordningen för nedre justitierevisionen
eller genom andra administrativa föreskrifter.
Kommittén erinrar om den i olika sammanhang framförda uppfattningen
att parterna i ett mål alltid bör kunna få sin sak prövad i minst två instan
ser. Detta innebär att, om man begränsar antalet instanser till två, det skall
vara fri fullföljdsrätt även till den domstol som dömer i sista hand. Princi
pen om en ovillkorlig rätt till prövning i två instanser anser kommittén
vara av så grundläggande betydelse, att något avsteg från den inte gärna
bör tillåtas i detta sammanhang. Ett alternativ, som bygger på förutsätt
ningen att bara en domstol under högsta domstolen hädanefter skall pröva
fastighetsbildningsmålen, kan alltså komma i fråga endast om de i RB
föreskrivna begränsningarna av fullföljdsrätten till högsta domstolen inte
görs tillämpliga eller om förrättningsmännen inräknas som en av de dö
mande instanserna. Ett system som innebär att talan i fastighetsbildnings-
mål utan inskränkning får fullföljas till högsta domstolen är enligt kom
mitténs mening uteslutet. Något principiellt hinder anses däremot inte möta
mot att för framtiden tillämpa den ordningen att fastighetsbildningsmålen
från förrättningsinstansen förs direkt till den domstol som skall döma när
mast under högsta domstolen och att fullföljden därifrån till högsta dom
stolen underkastas samma begränsningar som f. n. gäller beträffande mål,
som hovrätt prövar i andra instans. Övergången till ett sådant system bör
dock vara beroende av att de till mellaninstansen hörande domstolarna får
Kungl. Maj:ts proposition nr kk år 1969
80
en kvalificerad sammansättning och att ledamöterna, särskilt de lagfarna,
får tillfälle att mera kontinuerligt ägna sig åt fastighetsbildningsmål. 1
valet mellan de tidigare angivna alternativa lösningarna torde möjligheterna
att inrätta en mellaninstans som uppfyller dessa krav få tillmätas avgö
rande betydelse. Kommittén anser nämligen i princip, att ett system med
en förrättningsinstans och två domstolsinstanser avgjort är att föredra
framför den nuvarande ordningen med en prövning i fyra instanser. Att eu
prövning i alltför många instanser medför betydande olägenheter för såväl
parterna som det allmänna är allmänt erkänt. Likaså torde det vara uppen
bart, att olägenheterna i form av tidsförlust samt ökade kostnader och ar
betsinsatser inte på långt när vägs upp av de bättre garantier för ett riktigt
resultat i det enskilda fallet som ett större antal prövande instanser möj
ligen medför.
Vid närmare övervägande av de olika alternativen finner kommittén
det ganska uppenbart, att alternativ I — ett bibehållande i stort sett av
nuvarande ordning men med vissa åtgärder i syfte att i görlig mån råda
bot på bristerna — inte kan leda till någon verklig förbättring. Olägen
heterna med prövning i fyra instanser kvarstår under alla förhållanden.
Några i egentlig mening effektiva medel att tvinga fram en skyndsam hand
läggning av fastighetsbildningsmålen kan knappast komma i fråga, efter
som hänsyn alltid måste tas till att även andra och väl så brådskande
göromål kan åvila de ansvariga tjänstemännen. Det synes därför inte möj
ligt att uppställa krav på att fastighetsbildningsmålen skall företas till slut
ligt avgörande inom viss föreskriven tid efter det att de kommit i sådant
skick att de kan avdömas. Möjligen skulle en vidgad rätt för dem som
skall handlägga sådana mål att få befrielse från andra arbetsuppgifter
vara ägnad att leda till en förmånligare ordning, men säkerligen kan bara
obetydliga förbättringar vinnas på denna väg. Dessutom kan göras gällan
de, att det redan nu finns tillräckliga möjligheter för befattningshavarna
att få partiell ledighet för att vinna lättnad i arbetsbördan. För att i per
sonellt hänseende stärka ägodelningsrätterna skulle det också kunna för
tjäna övervägas att för or dna gemensam ägodelningsdomare för två eller
flera domsagor. Uppenbart är emellertid, att en anordning av detta slag
— som enligt 21 kap. 2 § jorddelningslagen redan nu är tillåten men
veterligen aldrig har tillämpats — kan ge upphov till praktiska svårigheter
och även uppkalla vissa principiella betänkligheter.
Kommittén kommer alltså till den slutsatsen att alternativ I kan godtas
endast under förutsättning att en ordning med blott två domstolsinstanser
inte kan genomföras.
I fråga om alternativ II — inrättande av särskilda länsägodelningsrätter
— erinrar kommittén om att en liknande anordning för handläggning av
expropriationsmålen föreslogs av markutredningen i dess år 1948 avgivna
betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
81
(SOU 1948:4). Enligt förslaget skulle en expropriationsdomstol inrättas i
varje län. Därvid tänkte man sig, att åtminstone tills vidare en underrätts-
domare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie tjänst, fungera
som ordförande i expropriationsdomstolen i den utsträckning verksam
heten där krävde. Från hovrättshåll riktades emellertid stark kritik mot eu
sådan ordning, och det gjordes gällande, att arbetet i ordförandens ordi
narie domstol skulle förryckas. Vid de slutliga ställningstagandena befanns
också förslaget på denna grund vara praktiskt ogenomförbart. Eftersom
det inte heller ansågs kunna komma i fråga att för expropriationsdom-
stolarna med deras ovissa arbetsbelastning inrätta ett ganska stort antal
nya ordinarie domartjänster, fann man det nödvändigt att anknyta till den
bestående domstolsorganisationen. Med anledning därav inrättades en ex
propriationsdomstol för varje domsaga eller stad med rådhusrätt, och
det bestämdes att ägodelningsdomaren i orten skulle vara ordförande i dom
stolen.
De anmärkningar som anfördes mot markutredningens förslag och som
föranledde att detta inte genomfördes kan enligt kommittén med samma fog
riktas mot tanken på att inrätta länsägodelningsrätter. Även om sådana
domstolar i vissa avseenden skulle bli något bättre rustade för sina uppgif
ter än de nuvarande ägodelningsrätterna och en enhetlig bedömning skulle
vinnas av fastighetsbildningsmålen inom varje län, skulle de mest fram
trädande bristerna med nuvarande system ändå stå kvar. Domkretsarna
skulle i regel inte bli tillräckligt omfattande, och svårigheter att lösa pro
blemet med ordförandeskapet skulle uppkomma på samma sätt som i fråga
om förslaget att inrätta länsexpropriationsdomstolar. Om man inrättade
en ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte bara mål
om fastighetsbildning utan också expropriationsmål, skulle förutsättning
arna att få till stånd en ändamålsenlig organisation i någon mån för
bättras, men det är föga troligt, att ens länet skulle utgöra det mest lämp
liga jurisdiktionsområdet för en domstol med sådana vidgade uppgifter.
Eftersom fastighetsbildningsmålen men däremot inte expropriationsmålen
före domstolshandläggningen varit föremål för prövning i en förrättnings-
instans, skulle det vidare innebära vissa nackdelar att organisatoriskt sam
manföra dessa båda slag av mål till behandling i samma domstol. Kommit
tén har i övrigt ej ansett sig böra närmare överväga frågan om en sådan
sammanföring, eftersom en översyn av expropriationslagstiftningen och
därmed också av reglerna om rättegången i expropriationsmål pågår ge
nom särskilt tillkallade sakkunniga.
Det enklaste sättet att undvika olägenheterna med särskilda länsägo
delningsrätter torde otvivelaktigt vara att vidga domkretsen för varje dom
stol till att omfatta två eller flera län, så att åtminstone domstolens ord
förande får sin verksamhet helt förlagd till domstolen. Om man finner
detta vara den utväg som bör föredras, har man därmed erkänt att alter
82
nativ II inte bör korama i fråga och i stället kommit in på en lösning en
ligt alternativ III. Betydande fördelar skulle utan tvivel vinnas med en lös
ning enligt detta alternativ. Särskilt om en nedskärning av antalet prövan
de instanser därmed kunde komma till stånd, torde de i olika sammanhang
framförda önskemålen om en snabbare och effektivare domstolsbehand
ling av fastighetsbildningsmålen bli tillgodosedda. Enligt kommitténs upp
fattning synes det också möjligt att tillföra den nya specialdomstolen så
kvalificerade ledamöter och att anordna förfarandet i domstolen på så
dant sätt att ett fullföljande av målen därifrån direkt till högsta domstolen
skulle vara försvarligt. Trots de fördelar som sålunda skulle kunna nås
med ett genomförande av detta alternativ hyser kommittén betänkligheter
mot det. Ett skäl är att inrättandet av ett antal nya, helt fristående dom
stolar är en i kostnadshänseende mindre förmånlig lösning. Av väl så stor
betydelse synes vara att alternativet samtidigt företer vissa svagheter i
organisatoriskt hänseende. Med ett antal mindre, fristående domstolsen-
heter försvåras en ändamålsenlig anpassning av domstolarnas arbete efter
de förändringar beträffande mål tillströmningen och andra förhållanden
som ständigt måste påräknas. Härtill kommer att om hovrätterna, som
f. n. utövar en viktig funktion i fråga om domarutbildningen, inte vidare
skulle handlägga mål om fastighetsbildning skulle svårigheter troligen
uppkomma att besätta tjänsterna vid de nya specialdomstolarna med inne
havare som redan vid sitt tillträde hade erfarenhet av och kunskap om
sådana mål. Även i ett annat hänseende kunde rekryteringssvårigheter upp
stå. Det är sålunda mycket tänkbart, att de domartjänster med speciali
serade uppgifter som det här är fråga om inte alltid skulle komma att
locka tillräckligt antal sökande för att ett lämpligt urval skulle möjlig
göras.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att en närmare
anknytning till den befintliga hovrättsorganisationen bör eftersträvas. I
valet mellan alternativ III och alternativ IV bör företräde ges åt det se
nare. En lösning i enlighet med detta ger nämligen samma fördelar som
om man skapade helt fristående specialdomstolar, förutsatt dock att de
domstolsledamöter som skall döma i fastighetsbildningsmålen får tillfälle
att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt dessa. Samtidigt kan
olägenheterna med fristående domstolar i stor utsträckning undvikas. Med
en lämplig anknytning till hovrätterna och ett utnyttjande av såväl rätts-
bildad som inte rättsbildad personal vid dessa blir det möjligt att be
gränsa kostnaderna och bättre utnyttja fördelarna med större organisa
tionsenheter. Dessutom undgår man att tillskapa en från den allmänna
domstolskarriären avskild speciell domarbana som omfattar endast ett
begränsat antal befattningshavare.
Enligt kommitténs uppfattning synes det mindre lämpligt, att pröv
ningen av fastighetsbildningsmålen omedelbart över förrättningsmännen
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
83
anförtros åt hovrätten i ordinarie sammansättning. Med en särskild för
ändamålet avpassad sammansättning och med vissa speciella regler om
rättegången torde domstolen emellertid vara mycket lämplig för de kva
lificerade uppgifter som ankommer på den första domstolen i ett system
med en förrättningsinstans och två domstolsinstanser.
Mot en lösning av domstolsfrågan på det nu antydda sättet kan man
tänka sig den invändningen att domstolarna skulle bli alltför svårtillgäng
liga samt att ortskännedomen och den lokala förankringen skulle gå för
lorade till men för rättsskipningen. Med anledning av den första an
märkningen kan enligt kommitténs mening framhållas, att jordägarna och
deras ombud i vanliga fall inte torde ha anledning att personligen samman
träffa med domstolsledamöterna annat än vid de för förhandling särskilt
utsatta domstolssammanträdena. Dessa sammanträden bör emellertid i re
gel hållas i den ort där de i målet berörda fastigheterna är belägna. Be
träffande invändningarna i övrigt vill kommittén framhålla, att lösningen
ingalunda utesluter att ortsintressena blir representerade i domstolen. Detta
kan ske genom att vissa lekmannarepresentanter från orten får säte i dom
stolen. En annan sak är att nödig lokalkännedom i det enskilda fallet bör
tillföras domstolen på annat sätt än genom ledamöternas privata kun
skaper. En alltför stark lokal förankring är inte uteslutande till fördel utan
leder lätt till en ensidighet och begränsning av synvidden samt viss risk
för en subjektiv inställning.
På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att alternativ IV
möjliggör en lösning, som inte bara är överlägsen övriga alternativ utan
också erbjuder sådana fördelar i jämförelse med nuvarande ordning att lös
ningen bör genomföras i anslutning till reformen i övrigt av fastighets-
bildningslagstiftningen. Ett ställningstagande till frågan om domstolar och
rättegången i mål om fastighetsbildning bör därför inte anstå i avbidan
på det resultat som den pågående fullständiga översynen av domstols
väsendet i allmänhet kan leda till. Enligt direktiven för den utredning som
sysslar med denna översyn får dess arbete, som kan beräknas ta lång tid
i anspråk, inte hindra sådana begränsade organisatoriska förändringar som
kan finnas påkallade för att domstolarna skall kunna fullgöra sina upp
gifter tillfredsställande. Den reform kommittén föreslår är enligt dess
mening en sådan angelägen ändring som åsyftas i direktiven. Reformen
synes inte strida mot de allmänna riktlinjerna för den framtida gestalt
ningen av domstolsväsendet och är väl förenlig med tanken att främja en
på samma gång säker, snabb och billig process. Inte heller kan den förut
satta övergången till större domkretsar för de allmänna underrätterna tän
kas lösa problemet med fastighetsbildningsmålens behandling. För att man
skall vinna en fullt rationell ordning beträffande dessa mål synes det ofrån
komligt med ett system, enligt vilket förrättningsavgörandena överprövas i
bara två domstolsinstanser, och detta torde i sin tur utesluta en anknyt
Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969
84
ning till de allmänna underrätterna, även om dessa skulle förstärkas och
få större domkretsar.
Kommitténs förslag innebär, att överprövning av förrättningsavgöranden
skall göras av hovrätten i särskild sammansättning. Med hänsyn till de
särbestämmelser rörande rättegången som blir nödvändiga i dessa mål
och inte minst till sammansättningen anses en särskild benämning på
domstolen önskvärd. Eftersom termen ägodelningsrätt är föga rättvisande
och den f. ö. på grund av sin hittillsvarande användning leder tanken till
en vid härads- eller rådhusrätt inrättad specialdomstol, föreslår kommit
tén en ny beteckning, nämligen jorddomstol. De mål som enligt förslaget
skall handläggas av jorddomstol kallas jordmål.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om domstolsorganisationen
har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Åt
skilliga kritiska synpunkter har dock framförts. Invändningar har sålunda
riktats såväl mot kommitténs uttalanden om behovet av en reform och
om lämpligheten av en nedskärning av antalet domstolsinstanser som mot
den av kommittén förordade lösningen av organisationsfrågan. Även kom
mitténs ställningstagande till frågan huruvida reformen bör genomföras
utan att man avvaktar resultatet av domstolskommitténs arbete med en
fullständig översyn av domstolsväsendet har kritiserats.
Beträffande frågan om behovet av en reform av rättegången i
fastighetsbildningsmål instämmer åtskilliga remissinstanser — ibland dock
med vissa reservationer — i kommitténs uttalanden om bristerna i den nu
varande domstolsorganisationen.
Svea hovrätt konstaterar, att jorddelningsprocessen länge utsatts för
stark kritik och att kritiken framför allt gällt de långa processtiderna. Det
alltmer skärpta kravet på rörlighet i fastighetssystemet är ägnat att accen
tuera nämnda och andra brister i gällande ordning. Även om hovrätten an
ser, att de slutsatser kommittén dragit av det rättsstatistiska materialet
är ovissa, och inte kan instämma i kommitténs kritik av ägodelningsrätter-
na, kan man inte räkna med någon avgjord förbättring av förhållandena,
om inte rättegången i fastighetsbildningsmål blir föremål för en genom
gripande omgestaltning. Också SACO ifrågasätter det berättigade i åt
skilligt av den kritik som riktats mot ägodelningsrätterna men anser, att en
omprövning av det judiciella förfarandet i jorddelningsmål är nödvändig.
Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs kritik av de nu rådande
förhållandena och betecknar det som en väsentlig brist, att ägodelnings-
rätten inte har någon egen teknisk expertis utan regelmässigt förlitar sig
på överlantmätaren. Samfundet påpekar, att målen numera många gånger
handläggs så, att överlantmätaren anses utgöra ledamot av domstolen och
deltar i rättens överläggningar. Överlantmätarens sakkunskap är i de flesta
Kungl. Maj:ts proposition nr H år t969
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
85
fall nödvändig och värdefull på grund av hans tekniska sakkunskap, men
parterna finner givetvis den berörda formen olämplig. Fastighetsägareför
bundet anser, att erfarenheten visat att ägodelningsrätten vid behandlingen
av jorddelningsmål har haft en sådan sammansättning och en så begränsad
domkrets att den ibland kommit att få en mindre omfattande erfarenhet av
j orddelningsmål.
Lantmätar ef öreningen framhåller, att jorddelningsmålens ganska stora
krav på specialkunskaper och det förhållandet att de inom vissa domsagor
förekommer bara i mycket ringa omfattning visat sig innebära risker för
en ojämn lagtillämpning. Förhållandet leder också till onödig tidsutdräkt.
Föreningen vill dock understryka, att de angivna olägenheterna bottnar i
enbart organisatoriska brister. Med underdomstolarnas höga kvalitet och
det goda samarbetet med övriga fastighetsbildningsmyndigheter har svårig
heterna i många fall också kunnat övervinnas. För framtiden är dock en
ändamålsenligare instansordning angelägen. Hy poteksombudsmannaf ör
eningen anser, att den nuvarande ordningen lider av väsentliga brister. Sy
stemet med fyra instanser är omständligt och medför ofta långa och dyrbara
processer.
Andra remissinstanser har funnit kritiken mot de rådande förhållandena
mindre befogad.
Häradshövding eföreningen bestrider, att tidsutdräkten vid handläggning
en av ägodelningsmål är anmärkningsvärt stor. Föreningen påpekar, att ut
låtande i de flesta fall måste inhämtas från lantmäterimyndighet eller från
annat håll. För detta krävs minst ett par månader. Vidare krävs i många fall
syn på platsen. Med hänsyn till snö- och ljusförhållanden är syn olämplig
under 4—8 månader om året, beroende på vilken del av landet det gäller.
Föreningen vill inte förneka, att dröjsmål förekommer på grund av före
fintlig målbalans och andra mera brådskande göromål. Enligt föreningens
mening ger emellertid varken dess egen erfarenhet eller den av kommittén
anförda statistiken vid handen, att sådana förhållanden skulle förekomma i
så stor utsträckning att de bör tillerkännas betydelse i sammanhanget.
Liknande uttalanden görs av hovrätten för Övre Norrland och domstols-
kommittén.
Också anmärkningen att underinstanserna har visat brist på förmåga till
självständig och säker bedömning av olika spörsmål bemöts av några remiss
instanser. Häradshövdingen i Luleå domsaga påpekar att frekvensen av
överklaganden från ägodelningsrätt till hovrätt — av kommittén angiven till
15—20 % ■— inte är anmärkningsvärt hög, om siffran jämförs med motsva
rande tal för tvistemål som avgj orts efter huvudförhandling inför fullsutten
rätt, för åren 1955—1956 21-—22 %. Också uttalandena om fastighetsbild-
ningsmålens svårighet i jämförelse med andra mål är åtskilligt överdrivna.
Inte heller hovrätten för Övre Norrland finner frekvensen av överklaganden
86
från ägodelningsrätt till hovrätt anmärkningsvärt hög. Enligt hovrättens
mening säger fullfölj dsfrekvensen inte mycket om ägodelningsrättens erfa
renhet och förmåga att med tillräcklig säkerhet avgöra målen.
Häradshövdingeföreningen framhåller, att kommitténs påstående om ägo-
delningsrätternas bristande förmåga att säkert bedöma tvistefrågorna inte
är underbyggt med något konkret material och att någon högre fullfölj ds-
eller ändringsfrekvens inte torde kunna påvisas för ägodelningsmål än för
andra tvistemål. Med anledning av kommitténs uttalande, att ägodelnings-
domarna på grund av det relativt ringa antalet mål vid många domstolar
inte blir i tillfälle att i tillräcklig grad sätta sig in i jorddelningslagstift-
ningen och dess särskilda problem, framhåller föreningen, att samma för
hållande råder på en mängd olika områden inom civilrätten. Sålunda före
kommer exempelvis arrende-, servituts-, aktiebolags- och föreningsrätts-
frågor snarast mera sällan än fastighetsbildningsfrågor, och inte ens arvs-
och testamentsmål kan tävla i frekvenshänseende med jorddelningsmål.
Dessa synpunkter delas av domstolskommittén, som uttalar att den erfaren
het som behövs för att en i allmänna rättegångsvärv tränad domare skall
kunna på ett tillfredsställande sätt handlägga fastighetsbildningsmål torde
kunna förvärvas och vidmakthållas även med ett tämligen begränsat antal
mål årligen. Härvid bör beaktas att den ökning av domkretsarnas storlek
som kan bli följden av en ny domkretsindelning medför en ökning också
av antalet fastighetsbildningsmål inom varje domkrets. Om särskild an
ledning föreligger står f. ö. den i 21 kap. 2 § jorddelningslagen anvisade
utvägen öppen att förordna gemensam ägodelningsdomare för två eller flera
domkretsar.
Beträffande slutligen kritiken mot ägodelningsrätterna för bristande en
hetlighet i avgörandena anför häradshövdingen i Umeå domsaga med in
stämmande av hovrätten för Övre Norrland, att enhetlighet på detta område
torde kunna åstadkommas på samma sätt som inom den dömande verk
samheten i övrigt, nämligen genom hovrätternas och högsta domstolens
vägledande praxis. Domstolskommittén uttalar, att riskerna för oenhetlig
het i rättsskipningen kan anföras som argument mot varje domstolssystem
som bygger på distriktsindelning men att synpunkten hittills inte bär till
mätts större betydelse när det gäller de allmänna domstolarna.
De av kommittén framförda synpunkterna rörande instansord
ningen i fastighetsbildningsmålen har fått ett splittrat mottagande vid
remissbehandlingen. Kommitténs uppfattning, att högsta domstolen bör
behållas som slutinstans och att parterna i ett mål alltid skall kunna få
målet prövat i två instanser, godtas visserligen genomgående av remissin
stanserna. Däremot råder det delade meningar om lämpligheten av att
skära ned antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen på det sätt
kommittén föreslagit.
Sistnämnda förslag hälsas på vissa håll med tillfredsställelse. Härads
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
87
hövdingen i Umeå domsaga betecknar det som ett lyckligt grepp av kom
mittén. Liknande omdömen uttalas av överlantmätaren i Göteborgs och
Bohus län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, rådhusrätten i Norr
köping och lantmätareföreningen. Förslaget tillstyrks utan förbehåll ock
så av bl. a. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstgrelsen,
industriförbundet, näringslivets bgggnadsdelegation, skogsindustriernas
samarbetsutskott och SAF.
Några av de remissinstanser som i princip tillstyrker förslaget gör vissa
reservationer. Svea hovrätt anser, att det vid den genomgripande omgestalt
ning som fastighetsbildningsprocessen måste underkastas framför allt bör
eftersträvas att med behållande av högsta domstolen som sista instans skära
ned antalet domstolsinstanser och bereda möjlighet för den lägre av dessa
att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt fastighetsbildnings-
målen. Hovrätten utgår därvid från att högsta domstolens uppgifter vid den
pågående översynen av domstolsväsendet inte kommer att ändras så, att
domstolen uteslutande blir en prejudikatinstans. Nedre justitierevisionen
och SACO uttalar att, för den händelse det skulle anses nödvändigt att utan
avbidan på resultatet av pågående utredningar vidta mera genomgripande
åtgärder för att uppnå snabbare avgöranden i jorddelningsmålen, detta
lämpligast kan ske genom att antalet instanser som har att ta befattning med
fastighetsbildningsärenden minskas med en. Hgpoteksombudsmannaför
eningen anser en nedskärning av antalet domstolsinstanser väl motiverad
och ansluter sig till kommitténs förslag under förutsättning att organisatio
nen utformas så, att processtider och kostnader kan bringas ned utan fara
för rättssäkerheten.
Viss tveksamhet i frågan om antalet instanser hyser stadsförbundet. För
bundet framhåller, att förrättningsmännen inte gärna kan anses vara en
judiciell instans i vedertagen bemärkelse och att kommittéförslaget därför
innebär att fastighetsbildningsärendena i allmänhet underkastas egentlig
rättsprövning i bara en instans. Förbundet finner det från allmän rätts
säkerhetssynpunkt tvivelaktigt, om en sådan inskränkning av rättspröv-
ningen bör ske, men anser att den föreslagna instansordningen medför så
påtagliga tidsvinster och praktiska fördelar i övrigt att den bör kunna god
tas.
De remissinstanser som ställer sig negativa till kommitténs ställnings
tagande åberopar främst principiella betänkligheter. Hovrätten för Övre
Norrland ifrågasätter, om lantmätarna i allmänhet äger sådana insikter
i rättsliga spörsmål som behövs för att i tvistiga eller eljest mera inveck
lade fall tillgodose de krav som måste ställas på en domstolsinstans i
fråga om rättssäkerhet och likformighet. Liknande uttalanden görs av dom-
stolskommittén, häradshövdingeföreningen och stadsjuristen i Stockholm.
Hovrätten för Övre Norrland erinrar vidare om att enligt kommittéför
slaget bevakningen av det allmännas intresse i fastighetsbildningsfrågor un
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
88
der pågående förrättning skall ske genom förrättningsmännens försorg.
Med hänsyn härtill måste man starkt ifrågasätta, om förrättningsmännen
kan anses inta ställning som opartisk dömande instans gentemot de en
skilda sakägarna. Synpunkter av detta slag framförs också av håradshöv-
dingeföreningen. Domstolskommittén understryker, att lantmätaren inte
har samma fristående och självständiga ställning som en domstol. Det mest
iögonfallande är, att lantmätaren står i ett instruktionsmässigt subordina-
tionsförhållande till överlantmätaren, som enligt flera uttalanden av fas-
tighetsbildningskommittén får sådana uppgifter i rättegången i fastighets-
bildningsmål att det inte är tänkbart att låta honom biträda domstolen
på det sätt som f. n. är möjligt. Enbart en hänvisning till att lantmätaren
är bunden av lagen och skyldig att iaktta ett obj ektivitetskrav är inte till
räckligt för att han skall kunna anses inta samma neutrala ställning som en
domstol. Vid en jämförelse mellan domstolarna och förrättningsmännen ur
denna synvinkel är det enligt domstolskommittén särskilt anmärkningsvärt,
att i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattnings
havare skall kunna vara förrättningslantmätare. I samma riktning uttalar
sig också SAR samt länsarkitekterna i Örebro och Kopparbergs län.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att betydande olikheter
finns i förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande, i synnerhet be
träffande parternas möjligheter att förebringa utredning. Olikheterna är
särskilt framträdande i mål där motsättningarna mellan olika intressen
vanligen är starka, exempelvis i frågor rörande tvångsinlösen. Skillnaden
i rättssäkerhetsgaranti blir här särskilt iögonfallande, om man jämför med
det närstående expropriationsförfarandet.
Även domstolskommittén betonar förrättningsförfarandets avvikelser från
domstolsprocessen. En uppenbar olikhet ligger enligt kommittén i att vid
det förra förfarandet vittnes- och partsutsagor inte som vid en domstol kan
avges under ed eller försäkran. Kännetecknande för domstolsprocessen är
vidare den omsorg och noggrannhet som läggs ned på dokumentationen av
vad som har förekommit vid handläggningen av ett mål. Den rättssäkerhets
garanti som ligger i ett dylikt förfarande är av största betydelse. Men för
farandet tillgodoser också andra syften. Avgörandet av sådana process
rättsliga spörsmål som ändring av talan, res judicata, litispendens, avvi
sande av omständigheter och bevis som ej tidigare förebragts, resning etc.
kräver uppenbarligen som underlag en noggrann dokumentation av par
ternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter och bevis
på vilka de grundas. Till dem som anser, att förrättningsförfarandet inte
kan jämställas med proceduren vid en domstol, hör också stadsjuristen i
Stockholm. En sådan jämförelse utesluts, menar stadsjuristen, av den
vidsträckta handlingsfrihet som lämnats förrättningsmännen och som bl. a.
ger denne möjlighet att anpassa handläggningen efter omständigheterna i
det enskilda fallet.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
89
Åtskilliga av de remissinstanser som anför principiella invändningar mot
kommittéförslaget uttalar, att detta innebär att flertalet förrättningar kom
mer att prövas av endast en domstolsinstans och att detta inte är tillfreds
ställande från rättssäkerhetssynpunkt. Uttalanden i denna riktning görs
bl. a. av hovrätten för Övre Norrland och håradshövdingeföreningen. För
eningen uttalar i detta sammanhang, att en minskning av fullföljdsmöjlig-
heterna bör åstadkommas genom att man som antytts i direktiven för dom-
stolskommittén gör högsta domstolen till en renodlad prejudikatinstans.
Hovrätten i sin tur framhåller, att frågan om antalet instanser kan komma
i ett annat läge om förrättningsformen kan ändras.
Den av kommittén förordade instansordningen finner hovrätten över
Skåne och Blekinge vara behäftad också med praktiska olägenheter. Hov
rätten framhåller därvid, att en minskning av antalet domstolsinstanser
utan tvivel medför en större tillströmning av mål till högsta domstolen. Även
om fullfölj dsrätten inte blir fri, kommer högsta domstolens arbetsbörda att
öka i avsevärd mån till följd av ett ökat antal ansökningar om prövnings
tillstånd i jordmål. Eftersom tidsutdräkten vid behandlingen av dessa mål
är störst i högsta domstolen, kan det befaras att den totala processtiden blir
tämligen oförändrad, om inte långtgående åtgärder vidtas för att påskynda
behandlingen av målen i högsta domstolen.
De av kommittén diskuterade alternativen till en lösning
av dom stolsfrågan har tilldragit sig stort intresse vid remissbehand-
handlingen.
Kommitténs förslag till en lösning enligt alternativ IV, dvs. med hovrät
terna som första instans över förrättningsmännen, godtas i de flesta remiss
yttranden. Bland de remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till kom
mittéförslaget kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, lantmäteristgrelsen, lantbruksstgrelsen, statskontoret, överståthål-
laråmbetet, tekniska högskolan i Stockholm, RLF, lantbruksförbundet,
skogsägareföreningarnas riksförbund, fastighetsägareförbundet, industriför
bundet, skogsindustriernas samarbetsutskott, hypoteksömbudsmannaför
eningen och kommunal-tekniska föreningen.
Andra lösningar på domstolsfrågan förordas av bl. a. hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, dom-
stolskommittén, håradshövdingef öreningen, stadsdomaref öreningen, advo
katsamfundet och SACO.
Ur de tillstyrkande yttrandena kan anföras följande.
Lantmäteristyrelsen anser alternativ IV vara överlägset samtliga övriga
alternativ bl. a. därför att det inrymmer ett betydande mått av flexibilitet.
Jorddomstolens anknytning till en befintlig domstol ger den samtidigt stad
ga och är dessutom lämplig från administrativ synpunkt. Statskontoret
framhåller, att ett genomförande av kommittéförslaget medför att man
åstadkommer större och rationellare organisationsenheter. Härigenom ökar
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
90
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
möjligheterna att till domstolarna knyta personal, som är väl förtrogen med
fastighetsbildningsmål av olika slag och som får en omfattande erfarenhet
av sådana mål.
Industriförbundet och skogsindustriernas samarbetsutskott anser, att för
slaget är utomordentligt välmotiverat och att det innebär en avsevärd för
bättring i förhållande till gällande rätt. Man kan enligt dessa remissinstan
ser främst vänta sig, att betydande tidsvinster skall uppstå men även ökad
säkerhet, inte minst genom den stora erfarenhet som jorddomstolen efter
relativt kort verksamhetstid kommer att besitta. Synpunkter av liknande
slag framförs av bijpoteksombudsmannaföreningen och kommunal-tekniska
föreningen.
De remissinstanser som motsätter sig en lösning av domstolsfrågan enligt
alternativ IV framför en rad olika invändningar av såväl principiell som
praktisk natur.
I principiellt hänseende kan till en början erinras om den tidigare om
nämnda kritik som från skilda håll riktas mot den av kommittén förordade
nedskärningen av antalet prövningsinstanser. En annan principiell invänd
ning, som återkommer i flera remissyttranden, är att kommittéförslaget
strider mot den i direktiven för domstolskommittén uttalade grundsatsen att
rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga i underrätterna.
Sex ledamöter i nedre justitierevisionen anser, att en till hovrätt knuten
domstol inte får någon egentlig lokal förankring, även om nämndemän från
orten får säte i domstolen. Detta betecknas som en nackdel. Ledamöterna
understryker därvid, att den lokala förankringen inte bara innebär att dom
stolen besitter lokalkännedom utan också verksamt bidrar till att allmänhe
ten får förtroende för domstolen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser,
att förslaget att låta hovrätterna fungera som specialdomstol medför en allt
för stark centralisering, särskilt genom att kontakten med olika länsorgan
försvåras.
Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har kommitténs förslag flera
svagheter i organisatoriskt hänseende. Hovrätten, som erinrar om att för
slaget bygger på förutsättningen att jorddomstolen helt eller till största de
len skall sysselsättas med behandlingen av jordmål, anser det vanskligt att
nu beräkna antalet sådana mål efter den nya lagens ikraftträdande men hål
ler knappast för troligt, att antalet kommer att öka nämnvärt eftersom lant-
mäteriorganisationens kapacitet är begränsad. Om detta är riktigt, skulle
hovrätten få handlägga omkring 60 mål per år. Hovrätten finner det tydligt,
att domstolens tid till bara en mindre del skulle upptas av dessa mål. Dom
stolens juristledamöter måste därför i stor utsträckning sysselsättas med
andra mål, varav många av brådskande natur. Eftersom detta i sin tur kan
föranleda att jordmålen ibland måste skjutas åt sidan, företer den föreslag
na organisationen i detta hänseende samma svaghet som ägodelningsrätter-
na. Slutligen bör beaktas att endast två eller tre jurister skall tjänstgöra i
91
jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar består av minst fyra ledamö
ter. Detta ger upphov till svårbemästrade organisatoriska problem. Liknan
de synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland, som anser att det
skulle verka störande på arbetet inom vederbörande hovrättsavdelning, om
ordföranden i jorddomstolen odelat eller i första hand skulle ägna sig åt
jordmål. Vidare skulle jorddomstolarnas sammansättning i fråga om rätts-
bildade ledamöter medföra en inte oväsentlig försvagning av rättsskipning
en i andra mål genom att kvalificerade ledamöter inte skulle kunna utnytt
jas härför. Hovrätten menar också, att det kan bli svårt att finna lämpliga
ordförande. Särskilt gäller detta de mindre hovrätterna. Jorddomstolarna
skulle vidare medföra en väsentlig ansvällning av hovrätternas arbetsbörda,
något som skulle få avsevärda konsekvenser i fråga om bl. a. personal- och
lokalbehov. Eftersom hittillsvarande erfarenheter ger vid handen, att de
flesta jordmålen kräver syn på stället, och arbetet med dessa mål därför
måste koncentreras till den tid då syn lämpligen kan hållas, skulle den öka
de arbetsbördan med all sannolikhet komma att påverka åtminstone de
mindre hovrätternas arbetsrytm på ett ofördelaktigt sätt.
Också de alternativ till lösning av domstolsfrågan som kommittén inte
har ansett sig kunna förorda tas upp till bedömande av flera remissin
stanser.
En lösning enligt alternativ I, som innebär att den nuvarande organisa
tionen behålls men att särskilda åtgärder vidtas för avhjälpande av befint
liga brister, tillstyrks bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén, häradshöv
ding ef öreningen och SACO, vilka samtliga på sätt närmare redovisas i det
följande anser, att resultatet av domstolskommitténs arbete bör avvaktas
innan en mer genomgripande omorganisation företas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att bristerna i det nuvarande
systemet inte är allvarligare än att de kan avhjälpas genom smärre änd
ringar i organisationen, varvid främst bör komma i fråga att förstärka
domstolen med en lantmäteriutbildad ledamot. Sålunda bör för ett eller
flera län utses en eller två personer med sådan utbildning att på kallelse
av ägodelningsdomaren tjänstgöra som ledamot i ägodelningsrätt. Härige
nom tillgodoses behovet av lantmäteriteknisk sakkunskap i rätten och ska
pas vissa garantier för enhetlighet i avgörandena. Vidare bör man på ad
ministrativ väg vidta åtgärder för att påskynda handläggningen av fastig-
lietsbildningsmålen, varvid det är av särskild vikt att ägodelningsdomarna
bereds nödvändig ledighet från andra göromål. Hovrätten efterlyser också
särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av information åt och vidare
utbildning av ägodelningsdomarna. Behovet av personalförstärkningar un
derstryks också av hovrätten för Övre Norrland och domstolskommittén.
I några remissyttranden föreslås ändringar i det nuvarande domstolsför-
farandet i jorddelningsmål. Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda, att
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
92
fastställelseförfarandet kan slopas åtminstone beträffande de vanligaste
förrättningarna såsom avstyckning, gränsbestämning och ägoutbyte. Syste
met med gemensam ägodelningsdomare bör enligt hovrätten tillämpas be
träffande domsagor och mindre rådhusrätter som är belägna på ett inte
alltför stort avstånd från varandra. Beträffande hovrätterna skulle kunna
övervägas att hänföra vissa jorddelningsmål av särskilt brådskande natur
till gruppen förtursmål enligt 20 § arbetsordningen för rikets hovrätter.
Slutligen bör det obligatoriska kungörelseförfarandet kunna slopas och er
sättas med de av kommittén i 4 kap. 15—24 §§ och 17 kap. 6 § föreslagna
kallelseförfarandena. Även domstolskommittén anser, att det nuvarande
kungörelseförfarandet bör avskaffas eller förenklas. Dessutom förordas en
allmän nedskärning av de i 21 kap. jorddelningslagen föreskrivna fatalie-
tiderna. Sex ledamöter i nedre justitierevisionen samt häradshövdingarna i
Västerbottens västra domsaga och Piteå domsaga hävdar, att fullföljd från
ägodelningsrätten bör ske direkt till högsta domstolen.
Lämpligheten av en lösning enligt alternativ II — länsägodelningsrätter
— diskuteras av åtskilliga remissinstanser.
Till förmån för en sådan lösning uttalar sig stads domar ef öreningen, som
anser att länsägodelningsrätterna är överlägsna de nuvarande ägodelnings-
rätterna. En länsägodelningsrätt kan lämpligen vara sammansatt av en
häradshövding som ordförande, en tingsdomare och tre nämndemän i svå
rare mål samt en häradshövding och två nämndemän i enklare mål. För
eningen menar, att det inte är nödvändigt att ha hovrätten som mellanin-
stans utan talan mot länsägodelningsrätten-s utslag bör fullföljas direkt i
högsta domstolen.
Alternativet med länsägodelningsrätter prövas men godtas inte av hov
rätten för Övre Norrland och lantmäteristgrelsen. Hovrätten finner visser
ligen, att alternativet erbjuder vissa fördelar, men anser med hänsyn till
vad som förekom vid behandlingen av markutredningens förslag till mot
svarande anordning för expropriationsmålens del att det så länge nuva
rande domsagoindelning består inte bör komma i fråga att inrätta läns
ägodelningsrätter. Frågan bör tas upp till förnyat övervägande efter dom-
stolskommitténs översyn av domkretsarna för de allmänna underrätterna.
Med domstolar, som bereder sysselsättning åt flera ordinarie domare, kan
nämligen en av domarna förordnas till ordförande i länsägodelningsrätten
utan att arbetet i domsagan behöver desorganiseras. Lantmäteristyrelsen
anser, att alternativet bör utformas så, att länsägodelningsrätten blir mel-
laninstans på samma sätt som hovrätt. Styrelsen understryker, att detta
alternativ skulle vara fördelaktigt med hänsyn till att olika länsorgan
normalt har att på ett eller annat sätt ta befattning med flertalet av de
ärenden som kommer att prövas av domstolen. Dessutom vinns viss lokal
anknytning, som torde vara av värde med hänsyn till den betydelse olika
orters näringsförhållanden, utvecklingstendenser m. m. har för en rik
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
93
tig lagtillämpning. Emellertid är storleken av ett län i allmänhet inte så
dan att länet är lämpligt som domkrets i detta fall. Visserligen kan en
revision av länsindelningen väntas, men det är oklart vad den får för
resultat. I vart fall torde den blivande utformningen inte nämnvärt på
verkas av vilka domkretsar som kan vara mest tjänliga för nu ifrågava
rande slag av domstolar. Detta förhållande liksom svårigheten över huvud
taget att nu bedöma frekvensen av överklaganden till mellaninstansen gör
enligt styrelsens mening, att alternativet med länsdomstolar måste skrin
läggas åtminstone tills vidare.
Några remissinstanser anser, att länet bör utgöra domkrets för en spe
cialdomstol inte bara för fastighetsbildningsmål utan också för expropria-
tionsmål och vissa andra närbesläktade mål. En sådan lösning förordas
av länsstyrelsen och överlantmätaren i Östergötlands län.
Även alternativ III — fristående specialdomstolar -— tas upp till över
vägande av några remissinstanser.
Hovrätten för Övre Norrland förkastar alternativet, som hovrätten fin
ner vara förenat med betydande olägenheter. Fastighetsbildningen utgör
inte ett rättsområde där det är motiverat att inrätta specialdomstolar av
typen vattendomstol eller liknande. Hovrätten understryker vidare i likhet
med fastighetsbildningskommittén, att alternativet är förenat med organi
satoriska olägenheter, främst med hänsyn till personalfrågor.
Göta hovrätt anser, att det varit önskvärt att mellaninstansen inrättats
som en fristående specialdomstol, som skulle ha handlagt också de med
fastighetsbildningsmålen likartade expropriationsmålen. Eftersom nuva
rande instansordning utgör hinder mot en sådan anordning, är den av kom
mittén förordade lösningen att föredra.
RLF, lantbruksförbundet och skogsägareföreningarnas riksförbund er
inrar om att ersättningsfrågorna kommer att bedömas efter rent expropria-
tionsrättsliga normer. Med hänsyn härtill och även med stöd av konkreta
erfarenheter i en mångfald enskilda expropriationsmål och vägmål är det
enligt organisationernas bestämda uppfattning angeläget att med sikte på
framtiden söka tillskapa specialdomstolar av den typ som redan finns be
träffande vattenmål. Under sådana specialdomstolar skulle lämpligen sor
tera mål enligt expropriationslagen, väglagen och annan tvångslagstiftning
på fastighetsrättens område. Organisationerna finner det sannolikt, att mål
enligt en blivande fastighetsbildningslag kan på ett naturligt sätt inordnas
i en specialprocess av nyss antydd art och att den föreslagna jorddomstolen
utan större svårigheter kan inlemmas i specialdomstolen.
Advokatsamfundet framhåller, att ersättningsfrågor f. n. handläggs av
olika specialdomstolar, bl. a. ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar och
vattendomstolar. Det ligger nära till hands att tänka sig, att samtliga befint
liga och ifrågasatta specialdomstolar på fastighetsrättens område upphör
för att uppgå i en fastighetsdomstol. Domstolens sammansättning och ar
94
betssätt skulle kunna i allt väsentligt kopieras på vattendomstolarna, som
enligt en allmän erfarenhet på ett föredömligt sätt skilt sig från sina omfat
tande och många gånger svåra arbetsuppgifter. Troligen vore det ändamåls
enligt med fler tekniker än två, varvid de två tjänstgörande kunde utses med
hänsyn till målets beskaffenhet. För att uppnå behövlig kontinuitet och för
att ge tekniker en oberoende ställning skulle tekniker vara fast anställda.
Domkretsens omfattning kan, säger samfundet, givetvis diskuteras. Möjligen
kan det tänkas att länet eller ett par län kunde vara lämpligt område.
Utom ramen för de av kommittén angivna alternativen för en lösning av
domstolsfrågan diskuteras i några remissyttranden lämpligheten av att sam
manföra fastighetsbildningsmål och vissa andra mål till en domstol.
Två ledamöter i nedre justitierevisionen erinrar om att enligt nu rådande
ordning behandlas i första instans jorddelnings-, expropriations- och vatten
mål av olika myndigheter. Värderingsfrågor av samma eller liknande slag
avgörs alltså av olika organ. En sådan uppdelning på olika myndigheter mot
verkar likformighet i avgörandena, tvingar högsta domstolen att syssla med
värderingsfrågor i större omfattning än som fordrats, om frågorna prövats
av samma mellaninstans, och kan inte heller vara till fördel från administra
tiv synpunkt.
Byggnadsstyrelsen anser, att det är värdefullt om domstolsbehandlingen
av fastighetsbildningsmål och expropriationsmål kan samordnas så, att er
sättningsfrågor får en likformig behandling oberoende av om fastighets
bildningslagen eller expropriationslagen är tillämplig.
Kommitténs ståndpunkt att den pågående allmänna översynen av dom
stolsväsendet inte bör hindra genomförande av förslaget till ny domstols-
organisation biträds av Svea hovrätt, som framhåller att reformen inte torde
ha sådan räckvidd att den kan antas försvåra översynen, särskilt som fas-
tighetsbildningsmålen under alla förhållanden kommer att kräva en viss
särbehandling i processuellt hänseende. Denna åsikt delas av femton leda
möter i nedre justitierevisionen. Dessa finner det angeläget, att den tidsut-
dräkt som f. n. förekommer i jorddelningsmål minskas utan dröjsmål. En
ligt dessa ledamöters mening kan detta inte ske enbart genom åtgärder i
administrativ ordning. Hinder mot effektiva sådana åtgärder torde nämligen
möta, bl. a. i form av höga kostnader och bristande personaltillgång.
Tveksamhet i frågan uttalas av SACO, som anför att kommittéförslaget
knappast torde vara att anse som en sådan begränsad organisatorisk för
ändring som enligt domstolskommitténs direktiv får vidtas utan hinder av
den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet.
Bestämd gensaga mot fastighetsbildningskommitténs ställningstagande
inläggs av domstolskommittén, som framhåller att den föreslagna organisa
tionen förutsätter ställningstaganden redan nu till grundläggande principi
ella spörsmål sådana som om behovet av specialdomstolar på rättslivets olika
områden, lekmannainflytande i överrätt och formerna för sakkunnigelemen
Kungl. Maj:ts proposition nr
44 dr
1969
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
95
tets medverkan i domstolsprocessen. Domstolskommittén är inte beredd att
ens preliminärt uttala sig i dessa hänseenden. En annan principfråga av
synnerlig vikt, som nära berörs av förslaget, gäller instansordningen. Enligt
domstolskommitténs mening kan fastighetsbildningskommitténs karakteri
sering av förslaget som en begränsad organisatorisk förändring knappast
anses riktig. Det föreslagna avskaffandet av de till de allmänna underrät
terna knutna ägodelningsrätterna rubbar vidare i viss mån en av de i direk
tiven angivna förutsättningarna för hela utredningsarbetet, nämligen att
rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätter
na.
Domstolskommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven ingår i dess
uppdrag att överväga frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att
i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. En åtstramning av hithö
rande regler på sätt som synes ligga i linje med direktiven kan få olyckliga
konsekvenser i en instansordning med jorddomstolen som första processu-
ella instans under högsta domstolen. En skärpning av nyssnämnda regler
skulle med den föreslagna instansordningen leda till att i ägodelningsmål
praktiskt taget endast en utredningsinstans av domstolskaraktär kommer
att står parterna till buds. Att som en följd av förslaget vidga möjligheten
till utredning i högsta domstolen synes å andra sidan inte kunna komma i
fråga. Domstolskommittén framhåller också, att den har i uppdrag att
söka uppnå en ordning varigenom högsta domstolens ställning som preju
dikatinstans ytterligare befästs. Om möjligheterna till intressedispens och
ändringsdispens slopas eller begränsas mera avsevärt, kommer med bifall
till fastighetsbildningskommitténs förslag ägodelningsmålen i regel att un
derkastas domstolsprövning endast i en instans, jorddomstolen. Alternativet
är att införa särskilda fullföljdsregler för jordmålens del. Kommittén anser,
att ingetdera är invändningsfritt och att ett definitivt ställningstagande
knappast är möjligt annat än i ett mera allmänt sammanhang.
Domstolskommittén hävdar slutligen, att man bör bedöma lämpligheten
av den föreslagna reformen mot bakgrunden av vissa andra besläktade orga
nisationsfrågor, bl. a. expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas
framtida ställning. Det kan inte vara till fördel att var och en av dessa orga
nisationsfrågor löses för sig. De har sådant samband inte bara med var
andra utan med domstolsväsendet i dess helhet att ett slutligt ställnings
tagande lämpligast bör anstå tills möjlighet föreligger till en samlad över
blick.
Den allmänna översynen av domstolsorganisationen åberopas som skäl
för att fastighetsbildningskommitténs förslag till domstolsorganisation inte
nu bör genomföras också av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hov
rätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen (majoriteten) och härads-
hövdingeföreningen. Samtliga dessa remissinstanser anser, att domstols
kommitténs arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i
96
jorddelningsmål bör anordnas. I övrigt återkommer i dessa yttranden ett
flertal av de synpunkter som har framförts av domstolskommittén. Nedre
justitierevisionen erinrar också om att i domstolskommitténs direktiv fram
hålls, att fullfölj dsrätten till tredje instans är av stor betydelse när det gäller
att ta ställning till hur hovrätterna lämpligen bör vara sammansatta i sin
dömande verksamhet. Denna synpunkt har tillämpning även i fråga om de
föreslagna jorddomstolarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
2.3.4. Förslag i fråga om domstolens sammansättning i fastighetsbildnings-
mål
Fastighetsbildningskommittén. Kommittén anser, att det står över all dis
kussion att i varje fall ordföranden i den av kommittén föreslagna jord
domstolen skall vara juristdomare. Den anknytning till viss hovrätt som
domstolen har enligt kommittéförslaget gör det naturligt, att han utses
bland ledamöterna i hovrätten. Annan ledamot än någon av ordförandena
eller vice ordförandena på hovrättens avdelningar torde dock inte böra kom
ma i fråga för uppdraget.
Frågan vilka som, förutom ordföranden, skall ingå som ledamöter i jord
domstolen kan, enligt kommittén, vara föremål för delade meningar. De
olika kategorier som kan tänkas bli representerade bland de övriga dom-
stolsledamöterna är juristdomare, fastighetsbildningsspecialister med sak
kunskap främst av ekonomisk-teknisk beskaffenhet samt lekmän, motsva
rande de nuvarande ägodelningsnämndemännen. Enligt kommitténs mening
bör vissa lekmannarepresentanter ingå i domstolen. Hittillsvarande erfaren
heter visar, att ägodelningsnämndemännen utgör ett värdefullt inslag i den
rättsskipning som det här är fråga om. Med den föreslagna domstolsorgani-
sationen kommer dessa lekmannadomare att få tillfälle att tjänstgöra i stör
re omfattning än tidigare, och deras medverkan kan genom den ökade erfa
renhet som detta medför bli väl så betydelsefull i framtiden. Antalet nämn
demän i jorddomstolen torde bli beroende av vilka ledamöter som i övrigt
skall ingå däri. Uppenbart synes emellertid vara, att minst två nämndemän
samtidigt bör ha säte i domstolen.
Beträffande sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap på
speciella områden kan, framhåller kommittén, två motsatta principer göras
gällande. Å ena sidan kan hävdas, att domstolen inte bör vara sammansatt
på sådant sätt att experterna ingår som ledamöter. Till förmån för en sådan
princip talar först och främst de olika skäl som har föranlett att man vid de
allmänna domstolarna för in sakkunnigutredningar i rättegången enligt
de allmänna reglerna om bevisning. Härtill kommer att fastighetsbildning
inte sällan rör ett flertal olika specialområden, som alla behöver belysas
närmare vid domstolsbehandlingen. Detta betyder att det är svårt att tänka
sig, att domstolsledamöterna skall kunna företräda den expertkunskap
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
97
som behövs i varje särskilt fall. Det torde sålunda inte bli helt ovanligt, att
ett och samma mål kräver sakkunniguttalanden beträffande såväl vissa
tätortsförhållanden som frågor av lantmäteriteknisk, jordbruksekonomisk
och skoglig natur. Å andra sidan kan hänvisas till den ordning som gäller
för vattendomstolarnas och expropriationsdomstolarnas del och som inne
bär, att behövlig sakkunskap av teknisk-ekonomisk art finns representerad
inom domstolen. En motsvarande ordning har för inte länge sedan genom
förts också i fråga om vattenöverdomstolen. Denna ordning kan uppenbar
ligen erbjuda vissa praktiska fördelar men förutsätter, förutom att det be
hövliga expertinslaget kan rymmas inom domstolen, att parterna får till
fälle att före målets avgörande granska den utredning som läggs fram av de
tekniska ledamöterna och att yttra sig däröver. Svårigheter att på detta
sätt låta parterna få del av allt vad som har framkommit vid sakkunnigut
redningar inom själva domstolen torde lätt uppstå, och anordningen har inte
heller i tillämpningen alltid visat sig fungera helt invändningsfritt. För
kommittén framstår det dessutom som principiellt betänkligt att en ledamot
i jorddomstolen öppet redovisar vissa av sina synpunkter på ett mål, innan
parterna ännu har slutfört sin talan. Det ligger nära till hands att anta, att
ledamoten redan har kommit att binda sig för en viss lösning och att han
inte fullt objektivt skall kunna pröva vad som därefter förebringas från par
ternas sida.
Kommittén har vid sin bedömning funnit, att de starkaste skälen talar
för den ordning som tillämpas vid de allmänna domstolarna. Sakkunniga
ledamöter som representerar olika verksamhetsgrenar med anknytning till
fastighetsbildningsväsendet skall sålunda i princip inte ingå i jorddom
stolen. Kommittén anser emellertid, att detta inte hindrar att man till dom
stolen knyter en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer som i all
mänhet är av betydelse i de mål som det här är fråga om. De kvalifikationer
som kommittén tänker på är sådana som förvärvas genom lantmätarutbild-
ning och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Trots
att överlantmätarna inte har varit ledamöter av ägodelningsrätterna, hav
de till följd av den särskilda ställning som har tillkommit dem vid
ägodelningsmålens behandling visat sig utgöra en värdefull tillgång
för domstolarna, inte bara som sakkunniga beträffande rent lant-
mäteritekniska frågor utan också tack vare sin grundliga kännedom
om det speciella rättsområde som fastighetsbildningsrätten utgör och
sin allmänna överblick över fastighetsförhållandena. Med hänsyn till de
uppgifter som överlantmätaren enligt kommitténs förslag skall ha vid fas
tighetsbildningen är det inte tänkbart att låta honom ingå i jorddomstolen.
Enligt kommitténs mening skulle det emellertid vara ägnat att stärka jord
domstolen och underlätta dess verksamhet, om en välkvalificerad lant
mätare med stor erfarenhet kunde beredas plats i domstolen. Att anlita
lantmätare med särskild kapacitet som ledamöter i jorddomstolarna synes
4
Ilihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 44
98
också fullt naturligt och lämpligt med hänsyn till att lantmätarna vid sin
tjänstgöring som förrättningsmän fullgör en dömande funktion. Ytterligare
ett skäl kan anföras för den nu diskuterade anordningen. Vid handläggning
en inför domstolen uppkommer inte sällan — ofta på ett sent stadium —
behov av tillgång till fackkunskaper på det rent lantmäteritekniska planet i
någon detaljfråga, som ej inverkar på utgången i målet utan gäller bara
själva utformningen av domstolens utslag, t. ex. av en föreskrift om hur
ändring i en förrättningsåtgärd skall genomföras. Att i sådana fall infordra
utlåtande från expert eller sakkunnig myndighet skulle medföra ökade
kostnader och tidsförlust till men för parterna. Med en lantmätare i dom
stolen kan detta undvikas.
På grund av vad som nu har sagts föreslår kommittén, att en lantmätare
med ingående kännedom och praktisk erfarenhet beträffande fastighets-
bildningsverksamhet skall ingå i jorddomstolen.
Kommittén finner emellertid uppenbart, att behovet av lantmätares med
verkan i jorddomstolen kan vara mindre starkt framträdande i åtskilliga
mål, t. ex. sådana där frågor av allmän juridisk karaktär dominerar eller
sådana som är av enklare beskaffenhet. Eftersom det dessutom synes vara
att föredra, att man åtminstone till en början avstår från att inrätta sär
skilda tjänster vid domstolarna för lantmätare, och det därför kan vara
förenat med vissa organisatoriska svårigheter att i större utsträckning fri
göra lämpliga lantmätare för tjänstgöring i domstolarna, bör deras med
verkan i viss mån inskränkas. Något oeftergivligt krav på att lantmäteriut-
bildad ledamot skall ta del i rättsskipningen uppställs därför inte. I enlig
het med vad som gäller beträffande vattenöverdomstolen torde det få an
komma på jorddomstolen att efter eget bedömande avgöra i vilka mål lant
mätareledamoten skall medverka.
Enligt kommitténs mening bör, utöver ordföranden, ytterligare en hov-
rättsdomare ingå i domstolen. Detta är önskvärt för att en mera allsidig
belysning skall erhållas av rättsfrågorna och bevisvärderingsspörsmålen
samt för att även yngre hovrättsledamöter skall få tillfälle att ta del i hand
läggningen av målen och bli förtrogna med de särskilda problem som där
möter. Härigenom underlättar man rekryteringen till ordförandeposterna
och till tjänsterna som revisionssekreterare med uppgift att föredra jord
mål i högsta domstolen. I de situationer då lantmätare inte medverkar
torde i stället för honom böra inträda en hovrättsdomare, så att jorddom
stolen i dessa fall består av sammanlagt tre sådana ledamöter.
Med hänsyn till dessa ställningstaganden anser kommittén att man får
den mest lämpliga avvägningen mellan de olika ledamotskategorierna i
jorddomstolen, om antalet nämndemän fastställs till två. Jorddomstolen
bör således bestå av ordförande samt ytterligare fyra ledamöter av vilka
två skall vara nämndemän.
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
99
Remissyttrandena. Ett flertal remissinstanser understryker värdet av att
en lantmätare ingår som ledamot i jorddomstolen. Stadsdomareföreningen
ifrågasätter därvid, om inte lantmätaren bör vara ledamot i alla mål.
Häradshövdingeföreningen är däremot tveksam om det finns tillräckliga
skäl att föra in teknisk expertis i själva domstolen. Enligt föreningens me
ning kan behövlig sådan expertis i dessa mål liksom i andra mål med större
fördel tillföras genom sakkunniga utanför domstolen. Liknande synpunkter
framförs av överlantmätaren i Jämtlands län och av en ledamot i nedre
justitierevisionen.
Lantmäteristgrelsen hävdar, att särskilda fasta tjänster bör inrättas för
lantmätarledamöterna vid jorddomstolarna. Medverkan från lantmätare tor
de nämligen vara värdefull inte bara i samband med syn och huvudför
handling utan också mera allsidigt vid målens beredning. Också organisa
toriska skäl talar för att särskilda tjänster inrättas. Komplikationer skulle
sålunda uppstå, om en lantmätare som är förrättningsman skulle tjänst
göra i högre instans, och liknande olägenheter skulle gälla i fråga om över-
lantmätare och biträdande överlantmätare. Om fasta tjänster för lantmä
tare inrättas, bör alla möjligheter tas till vara för att utnyttja dessa tjänste
mäns särskilda kvalifikationer. Styrelsen föreslår därför, att de vid behov
skall kunna tjänstgöra vid annan jorddomstol än den ordinarie. Göta hov
rätt delar uppfattningen att särskilda tjänster bör inrättas för lantmätare
ledamöterna. Svårigheter skulle annars kunna uppstå att finna lantmätare
som uppfyller nödvändiga kompetenskrav och inte är underordnade i för
hållande till myndighet som för talan vid jorddomstolen.
Förslag att i jorddomstolen skall ingå, förutom lantmätare, också en
planteknisk expert läggs fram av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i
Östergötlands län och flera länsarkitekter. Till stöd härför åberopas i all
mänhet, att frågor som rör bebyggelseplaneringen allt oftare får betydelse
vid fastighetsbildningen.
Kommitténs förslag att nämndemän skall ingå i jorddomstolen kritiseras
i åtskilliga remissyttranden. Det framhålls att lekmannadomare knappast
har någon uppgift att fylla i de mål som handläggs i hovrätterna. Vidare
åberopas, att nämndemäns deltagande i rättsskipningen i hovrätt skulle
medföra avsevärda praktiska olägenheter såväl för arbetets organisation
som för nämndemännen själva och dessutom inte oväsentliga kostnader. I
principiellt hänseende anförs, att en så betydelsefull fråga som införande
av lekmannadomare i hovrätt inte bör lösas utan en omsorgsfull utredning,
som tar sikte på domstolsorganisationen i dess helhet.
2.3.5. Expropriationsmål
Gällande rätt. Första domstol i expropriationsmål är expropriationsdom-
stol, en för varje domsaga och stad med rådhusrätt (14 § lagen den 12 maj
1917, nr 189, om expropriation). Expropriationsdomstolarna är liksom ägo-
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
delningsrätterna anknutna till de allmänna underrätterna. Ordförande i
expropriationsdomstol är ägodelningsdomaren i orten. Domstolen består i
övrigt av fyra ledamöter. Av dessa skall två vara i särskild ordning utsedda
expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål av mindre be
skaffenhet är domstolen domför med ordförande, nämndemän och en expro
priationstekniker. Ledamöterna har individuell rösträtt (18 § expropria
tionslagen).
Lämpligt antal expropriationstekniker förordnas av Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer för en tid av sex år i sänder för
varje län. Hälften av dem som utses skall ha erfarenhet i fråga om fastig
hetsvärdering inom tätort och hälften beträffande sådan värdering på lan
det. Expropriationsteknikerna har framför allt till uppgift att befordra säk
rare värderingsmetoder samt kontinuitet och enhetlighet i praxis. Ord
föranden inkallar till tjänstgöring den eller de expropriationstekniker som
han med hänsyn till förhållandena i målet finner lämpligast.
Som nämndemän i expropriationsdomstol tjänstgör nämndemän vid den
allmänna underrätten, ägodelningsnämndemän eller vattenrättsnämnde-
män. Nämndemännen skall vara bosatta inom expropriationsdomstolens
domkrets. Ordföranden inkallar varje gång två nämndemän till tjänstgö
ring. Om möjligt skall iakttas att den ene är ägare av fastighet men den
andre inte.
Beträffande fullfölj dsrätten i expropriationsmål tillämpas de vanliga
reglerna i RB. Talan kan alltså fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta
domstolen. Prövningstillstånd krävs för att talan skall komma under högsta
domstolens prövning.
Utöver mål som avses i expropriationslagen handlägger expropriations-
domstolarna också vissa andra mål rörande fast egendom, exempelvis mål
enligt 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom (6 §), 1947 års bygg
nadslag (137 §) och 1964 års naturvårdslag (33 §) samt vissa frågor rö
rande tomträtt (4 kap. 24 § 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egen
dom).
Antalet slutligt handlagda mål vid expropriationsdomstolarna åren 1963—
1966 framgår av följande uppställning.
100
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
År
Antal
Därav efter
huvudförhand
ling
1963 ............................................. 332
263
1964 ............................................. 302
257
1965 ............................................. 431
317
1966
:......................................... 329
263
Ur förarbetena. Expropriationsdomstolarna infördes genom lagstiftning år
1949 samtidigt med att man vidtog ändringar i expropriationslagen i andra
avseenden. Till grund för propositionen i ämnet (prop 1949: 184) låg ett
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
101
betänkande av markutredningen (SOU 1948: 4). I betänkandet föreslogs att
för expropriationsmålen skulle tillskapas fristående domstolar med länet
som domkrets. Till dessa domstolar skulle också vägrättsmålen flyttas från
ägodelningsrätterna. Ordföranden i expropriationsdomstolen skulle vara
lagfaren och förordnas av Kungl. Maj :t. Lämpligen borde övergångsvis, till
dess erfarenhet hade vunnits om arbetsbelastningen vid de olika domstolar
na, till ordförande utses någon av häradshövdingarna i länet. Domstolen
borde i övrigt bestå av två tekniker och två nämndemän.
Med anledning av markutredningens förslag och remissyttrandena där
över upprättades år 1948 inom justitiedepartementet en promemoria som
bl. a. behandlade organisationen i expropriationsmål. I denna promemoria
avvisades förslaget att inrätta fristående specialdomstolar under åbero
pande av organisatoriska och principiella skäl. Det förordades i stället, att
expropriationsmålen förlädes till ägodelningsrätterna. För att tillhandagå
ägodelningsrätterna i expropriationsmål skulle för varje län finnas sex
marklösenexperter, som förordnades av Kungl. Maj:t för viss tid. I varje
expropriationsmål skulle rätten efter målets beskaffenhet inhämta yttrande
från två eller flera marklösenexperter, om det inte var uppenbart att deras
hörande inte behövdes. Experternas medverkan i rättegången skulle ske i
den ordning som föreskrivs i RB om hörande av sakkunniga. Vidare före
slogs nya regler om val av ägodelningsnämndemän. Syftet med dessa be
stämmelser var att göra intresserepresentationen i denna nämnd mindre
ensidig. Det förordades också att antalet nämndemän i jorddelnings- och
expropriationsmål minskades till två.
I propositionen valdes att inrätta särskilda domstolar för expropriations
målen men att anknyta dessa till de allmänna underrätterna på sätt förut
har redovisats.
Pågående utredning. Enligt bemyndigande den 16 december 1960 bär
särskilda sakkunniga (expropriationsutredningen) tillkallats för att verk
ställa översyn av expropriationslagstiftningen. Enligt direktiven (se riks-
dagsber. 1961: I Ju 49) har denna utredning också att överväga om förfaran
det i expropriationsmålen bör reformeras. Önskemål härom har förts fram
i olika sammanhang (se bl. a. 3LU 1953: 31).
Utredningen har ännu inte kommit till den punkt i utredningsarbetet då
man kan ta slutlig ståndpunkt i frågan hur domstolarna och expropria-
tionsförfarandet bör organiseras för framtiden. I skrivelse till Kungl. Maj :t
den 15 mars 1968 har utredningen emellertid — på förekommen anledning
— framhållit, att det nuvarande domstolsförfarandet vid expropriation otvi
velaktigt har väsentliga brister och att en förbättring inte är möjlig utan
att ändra domstolsorganisationen. Det är uppenbart att en ny organisation
måste utformas så, att den möjliggör ett snabbare förfarande och dessutom
ger förutsättningar för ökad säkerhet och allsidighet i bedömningen av
102
värderingsfrågorna. Mot denna bakgrund är det en mycket tilltalande
tanke att föra samman vissa grupper av mål, som regelmässigt inrymmer
värderingsfrågor, till ett begränsat antal domstolar. Med tanke på expro-
priationsmålen måste en sådan domstol innehålla speciell expertis i värde
ringsfrågor, inte minst beträffande värdering av rörelseskador och andra
skador av företagsekonomisk natur samt skador som eljest kan vållas in
nehavare av särskild rätt till expropriationsobj ektet. En tänkbar lösning
är enligt utredningens mening att sådan speciell expertis hämtas antingen
ur en grupp fast anställda sakkunniga, vilkas verksamhetsområden kan
tänkas omfatta hela landet eller större delar av landet, eller också liksom
hittills bland särskilt utsedda specialister. En kombination av dessa båda
metoder synes också möjlig. Alternativet med fast anställda specialister har
enligt utredningen den fördelen att man kan tillgodose framförda önske
mål om att även hovrätterna får tillgång till teknisk sakkunskap vid hand
läggningen av expropriationsmål.
Avslutningsvis erinrar utredningen om att en sammanföring av olika
typer av fastighetsmål till en gemensam domstol aktualiserar kravet på att
ersättningsreglerna vid olika former av tvångsingripanden ses över i syfte
att nå större enhetlighet.
2.3.6. Mål om immissioner ro. m.
Gällande ordning. Immissionsfrågor prövas f. n. av de allmänna domsto
larna i den mån frågorna ej uppkommer i vattenmål eller expropriations
mål. De allmänna domstolarna tillämpar i immissionsmål grannelagsrät-
tens oskrivna regler om immissioner. De immissionsfrågor som förekommer
i vattenmål är framför allt att hänföra till 8 kap. vattenlagen, dvs. de gäller
tillstånd till avloppsföretag och ersättning för skada genom sådant företag.
Mål av detta slag handläggs av vattendomstolarna.
Immissionssakkunnigas förslag. Det förslag till lag om luftförorening, bul
ler och andra immissioner m. m. som år 1966 lades fram av immissionssak-
kunniga (SOU 1966: 65) innehåller både civilrättsliga och offentligrättsliga
regler om immissioner. Förslaget bygger vidare på bestämmelser dels om
koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning av immitterande an
läggningar, dels om fortlöpande offentlig tillsyn till skydd mot immis
sioner. Själva hnmissionsbegreppet bestäms enligt lagförslaget så, att im-
mission skall ha sitt upphov i användning av fast egendom och innebära att
omgivningen utsätts för varaktig störning genom luftförorening, buller, skak-
ning, strålning eller annat dylikt. Kretsen av sakägare har i lagförslaget be
gränsats på så sätt att det för att enskild skall kunna uppträda som sakägare
och föra talan med anledning av komission fordras att han genom ägande
rätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom
som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
103
De materiella huvudbestämmelserna i lagförslaget upptar dels regler om
skyddsåtgärder, förbud och tillstånd, dels regler om ersättning. Lagför
slaget innehåller vidare regler om tillsyn och förprövning. Bestämmelserna
har utformats i nära anslutning till vattenlagstiftningens regler om vatten
förorening.
Enligt de sakkunnigas förslag skall vattendomstolarna bli koncessions-
myndigheter och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål.
För en sådan ordning talar enligt de sakkunniga det nära samband som
råder mellan vatten- och luftföroreningar och som gör det önskvärt med en
helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hänseende.
Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenförorenings-
målen framstår det enligt de sakkunniga nära nog som en nödvändig åt
gärd att till dessa domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkun
niga anser också vattendomstolarna vara mycket väl lämpade för att hand
ha denna nya uppgift. Deras sammansättning innebär just en sådan för
ening av juridisk och teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk er
farenhet som behövs för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas
domkretsar tillräckligt stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet
men inte större än att den också får god ortskännedom. En ytterligare om
ständighet som de sakkunniga vill framhålla är att vattendomstolarna i sin
hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god förmåga att vinna
såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de starka intressemot
sättningar som ofta föreligger.
Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sak
kunniga inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendom
stolarna. Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem
till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare
mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen och
immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.
I och för sig skulle det enligt de sakkunniga kanske kunna tänkas, att till-
låtlighetsprövningen i båda typerna av mål fördes helt bort från domsto
larna och förlädes till administrativa myndigheter, som enligt naturvår
dens nya organisation verkar på detta område. De sakkunniga har emeller
tid inte ansett sig böra ta upp denna lösning till närmare diskussion, efter
som det skulle rubba hela det nuvarande systemet för vattenförorenings
målen. Sambandet mellan tillåtlighetsprövning och ersättningsfrågor liksom
allmänna rättssäkerhetssynpunkter gör, att en sådan åtgärd skulle behöva
föregås av mycket grundliga överväganden. Den skulle vidare enligt de sak
kunniga också få betydande organisatoriska konsekvenser.
Remissyttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget
att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter och i övrigt exklu
sivt behöriga domstolar i immissionsmål. I flera remissyttranden har man
emellertid uttalat sig för en administrativ prövning av tillståndsfrågorna
eller ställt sig tveksam till lämpligheten att förlägga koncessionsprövningen
till domstol.
Sålunda framhåller domstolskommittén, att de avvägningsfrågor som den
koncessionsprövande myndigheten ställs inför generellt sett synes vara av
sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på sikt påverka hela sam
hällsutvecklingen och att det är tveksamt om överväganden av detta slag
över huvud taget bör ankomma på domstol. Länsförvaltningsutredningen
avstyrker förslaget att förlägga koncessionsprövningen till vattendomsto
larna och framhåller, att koncessionsärenden är typiska förvaltningsären
den, som bör handläggas av domstol endast om mycket starka skäl kan an
föras för domstolsbehandling. Länsstyrelsen i Västernorrlands län väcker
frågan, om inte en förläggning av tillståndsprövningen till statens natur
vårdsverk borde utredas. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sin prin
cipiella sympati för en handläggning i administrativ ordning men är be
redd att godta den föreslagna läsningen som ett provisorium. Länsingenjö-
rers förening delar de sakkunnigas uppfattning, att ett system med tillåt-
lighetsprövningen helt i administrativ väg ej kan genomföras i samband
med de nu aktuella brådskande lagförslagen, men anser att ett sådant system
bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslagstiftningen som
bör komma till stånd. Nät ur vårdsnämnden framhåller, att en vattendom
stolsprövning inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna
som är önskvärd men är beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag, med
hänsyn bl. a. till att man i möjligaste mån bör få till stånd en helhetsbe
dömning av företag som förorenar både vatten och luft. Naturskyddsför
eningen är tveksam om lämpligheten av att lägga prövningen hos vatten
domstol i den utsträckning som har föreslagits och framhåller bl. a. att vat
tendomstolarna inte är några planeringsorgan. Föreningen anser det dock
möjligt att vattendomstolarna är de organ där man lättast kan placera im-
missionsmål tills vidare. Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol
anser, att ikraftträdandet av lagen bör anstå med hänsyn till arbetskrafts-
läget vid vattendomstolarna och möjligheterna att erhålla kompetenta sak
kunniga. Om detta inte anses lämpligt, bör en skyndsam utredning ske av-
alternativet att tillståndsprövningen i immissionsmålen förläggs till statens
naturvårdsverk.
Förslag av naturvårdsverket. Mot bakgrund av de sympatier som vid re
missbehandlingen av innnissionssakkunnigas förslag uttalades för att för
lägga tillståndsprövningen i immissionsmål till administrativ myndighet upp
drog Kungl. Maj :t den 15 december 1967 åt statens naturvårdsverk att ut
reda dels de organisatoriska konsekvenserna av att förlägga tillståndspröv
ningen i immissions- och vattenföroreningsärenden till verket, dels förfaran
det i sådana ärenden.
Naturvårdsverket har redovisat sitt uppdrag i en den 20 februari 1968 dag-
104
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
105
tecknad promemoria. I promemorian förordas, att tillståndsprövningen i de
berörda ärendena läggs på verket. Till stöd härför åberopar verket flera
skäl.
För det första anser verket, att den avvägning som i ärenden av denna art
skall ske mellan ett företags nytta och olägenheter inte är av judiciell art
utan måste grundas på allmänna, ekonomiska och tekniska bedömanden.
Domstolarnas naturliga funktion är att fastställa vad som är rätt. På för
valtningen däremot ankommer att aktivt förverkliga statens uppgifter och
ändamål. När miljövårdsverksamheten nu skall intensifieras, anser natur
vårdsverket det därför uppenbart att tyngdpunkten i verksamheten bör ligga
hos administrativ myndighet. Prövningen av sakägarintressen, närmast
skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen ankomma på domstol.
Naturvårdsverket framhåller, att visst dubbelarbete och vissa gränsdrag-
ningsproblem kan uppkomma genom att tillstånds- och skadeståndsfrågor-
na skils åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor ligger kvar
hos vattendomstolarna. Verket menar dock att dessa problem är av mindre
omfattning.
Som ytterligare skäl nämner naturvårdsverket, att verket skall svara för
översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna arbetet inom olika
län osv. Härigenom får verket överblick över alla förhållanden som kan in
verka på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser man bäst syftet med en
hetlighet i tillståndsgivningen, om huvuddelen av ärendena avgörs av en in
stans. Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad expertis på naturvårds-,
luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom tillgodoser verket bättre än
vattendomstolarna kravet på helhetssyn. Önskemålet om helhetsbedömning
av en anläggning som vållar olägenheter och störningar från flera synpunk
ter är därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att genomföra, om
verket blir tillståndsgivande myndighet.
Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet, bör enligt förslaget
vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj :ts avgörande.
Eftersom naturvårdsverket också som tillståndsgivande myndighet skall
bevaka allmänna intressen, anser verket att det kan ifrågasättas om kam
markollegiet bör behålla sina uppgifter på området.
För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket, att en sär
skild koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en
jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för
uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsak
ligen hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt
ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av ver
kets styrelse.
Förslaget innebär, att ärenden kommer under koncessionsnämndens pröv
ning antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljö
farlig verksamhet eller genom initiativ av någon eller några av verkets övriga
4t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
106
byråer. En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med abso
lut och fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell.
Dispensprövningen vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket
självt med möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessions
nämnden, om dispens ej ges. Remissbehandlingen av det nu redovisade för
slaget pågår.
2.3.7. Vattenmål
Vattenmål handläggs av fristående specialdomstolar, vattendomstolarna.
Dessa består av en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenrättsingen-
jörer och två vattenrättsnämndemän. 1 mindre mål är vattendomstol beslut-
för med ordförande, vattenrättsnämndemän och en vattenrättsingenjör. Vat
tenrättsdomare och vattenrättsingenjör er utnämns av Kungl. Maj :t. Vatten
rättsnämndemän väljs på samma sätt som ägodelningsnämndemännen och
bör vara allmänt betrodda och kunniga om sin orts förhållanden. De får inte
ha uppnått 65 års ålder. I övrigt gäller om valbarhet vad som är föreskrivet
beträffande nämndeman vid häradsrätt. Av dem som har utsetts till vatten
rättsnämndemän inkallar ordföranden varje gång två till tjänstgöring i dom
stolen. Ledamöterna har individuell rösträtt.
Vattendomstolarna är sex till antalet. Deras domsområden bestäms av
Kungl. Maj :t. Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som ut
görs av Svea hovrätt i särskild sammansättning. Från vattenöverdomstolen
kan talan fullföljas till högsta domstolen.
Vissa frågor om vattendomstolarnas organisation och personalbehov har
under senare år setts över av särskilt förordnade utredningsmän (se prop.
1962: 1 bil. 4 s. 5 och 1965: 1 bil. 4 s. 34).
2.3.8. Hyresmål
Den proposition med förslag till ny hyreslagstiftning, som nyligen har
förelagts riksdagen (prop. 1968: 91), innehåller en särskild reglering av för
farandet i hyrestvister. Den nya ordningen skall enligt förslaget tillämpas
från och med den 1 januari 1969. Förfarandet föreslås bli utformat på föl
jande sätt.
I varje län skall det i princip finnas en hyresnämnd. Hyresnämnd består
av ordförande och två intresserepresentanter. Nämndorganisationen är fri
stående från domstolsväsendet. Hyresnämnd har i första hand till uppgift
att medla i uppkommande tvister. Därutöver skall nämnden, om parterna
inte kan förlikas, pröva och avgöra hyrestvister av viss beskaffenhet, bl. a.
sådana som gäller hyressättning och förlängning av hyresavtal. Nämnden
är framför domstol behörig att pröva de åsyftade frågorna. Part som är
missnöjd med nämndens beslut får inom viss tid klandra beslutet genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
Kungl. Maj. ts proposition nr
44
år 1969
107
att väcka talan vid domstol. Klandras inte beslutet, är nämndens avgörande
bindande för parterna.
De föreslagna bestämmelserna innebär vidare, att det som regel inom var
je län skall finnas endast en underrätt som är behörig att ta upp hyrestvis
ter, nämligen den allmänna underrätten i residensstaden. Till denna under
rätt förläggs prövningen av klandertalan mot hyresnämnds avgörande och
av de övriga hyrestvister som inte i första hand skall handläggas av hyres
nämnd.
Rätten att fullfölja talan mot underrätts eller hovrätts dom begränsas i
sådana mål som i första hand har prövats av hyresnämnd. Sålunda får talan
inte föras mot underrätts avgörande som rör fastställelse av hyresvillkor,
överlåtelse av hyresrätt eller upplåtelse av lägenhet i andra hand. Tvist om
rätt till förlängning av hyresavtal avgörs slutligt av hovrätt. Andra slag av
hyrestvister, 1. ex. mål om skadestånd eller förverkande av hyresrätt, skall
liksom hittills kunna föras vidare till högsta domstolen enligt RB:s bestäm
melser.
Underrätt, som får exklusiv behörighet att handlägga hyrestvister, skall
vid prövningen i dessa mål ha ordinarie sammansättning. Även i fråga om
förfarandet vid sådan domstol skall i princip gälla vanliga regler för rätte
gång.
2.3.9. Vissa andra mål
Bestämmelser att endast vissa underrätter är behöriga att ta upp mål av
visst slag förekommer även på andra håll i lagstiftningen. I några fall har
därvid getts föreskrift om att underrätten vid handläggningen skall ha sär
skild sammansättning.
Behöriga att handlägga tryckfrihetsmål är endast rådhusrätterna i re
sidensstäderna eller annan rådhusrätt, som Kungl. Maj:t har förordnat där
till. Jury kan i dessa mål medverka vid prövningen av skuldfrågan. Rätten
består i övrigt av tre eller fyra lagfarna domare.
Första domstol i allmänna sjöråttsmål är rådhusrätt eller i vissa orter på
grund av särskilt förordnande häradsrätt. Domstolen bär i allmänna sjö-
rättsmål vanlig sammansättning. I dispaschmål, som förekommer endast vid
rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg, skall rätten däremot bestå av,
utöver de ledamöter som normalt fordras för domförhet vid huvudförhand
ling i tvistemål, tre i handel och sjöfart kunniga män. Sjöförklaring får
äga rum endast inför vissa i sjölagen angivna allmänna underrätter. Vid
sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som
ordförande och två personer, som är kunniga och erfarna i sjöväsendet.
I patentmål är Stockholms rådhusrätt exklusivt forum. Vid huvudför
handling i sådana mål skall rätten bestå av sex ledamöter, av vilka tre
skall vara lagfarna och tre tekniskt sakkunniga. Stockholms rådhusrätt är
också ensam behörig att pröva vissa tvister av annat slag.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
3. Underrätternas domkretsar
3.1. Nuläget och dess bakgrund
3.1.1. Gällande bestämmelser och nuvarande organisation
Huvudbestämmelserna om indelningen i domkretsar finns i 1 kap. 1 §
RB. Allmän underrätt är enligt dessa bestämmelser på landet och i stad,
som hör till domsaga, häradsrätt samt i annan stad rådhusrätt.
Häradsrätt har tingslaget som sin domkrets. Domsaga, som är beteck
ningen på häradshövdings ämbetsområde, utgörs i allmänhet av ett tingslag.
Under särskilda förutsättningar, såsom när domsaga är mycket vidsträckt,
får emellertid i domsaga finnas två eller flera tingslag.
Rådhusrätt har staden som sin domkrets. Rådhusrätts domkrets följer
automatiskt de ändringar som stadsområdet undergår.
Enligt 1 kap. 1 § RB fastställs indelningen i tingslag av Kungl. Maj:t.
Närmare lagbestämmelser om indelningen i domsagor saknas. Det anses
ankomma på Kungl. Maj:t att också bestämma om domsagoindelningen.
I en vid kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. in.
fogad tabell har Kungl. Maj:t fastställt i vilka fall domsaga skall vara in
delad i två eller flera tingslag.
Av det sagda framgår, att tingslag kan omfatta både lands- och stadsom-
råde. Frågan huruvida stad skall ha egen jurisdiktion besvaras inte av RB.
Av förarbetena till balken (jfr SOU 1938: 44 s. 7) och av reglerna om råd
husrätts domförhet (1 kap. 11 § RB) framgår emellertid, att en minimi-
förutsättning för rådhusrätt är att göromålen bereder sysselsättning åt
borgmästare och två rådmän. Denna grundsats kom också till uttryck i
den numera upphävda lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och lands
bygds förenande i judiciellt avseende. Om domstols- och magistratsgöro-
målen i stad med rådhusrätt inte beredde sysselsättning åt borgmästare
och minst två lagfarna ledamöter, ägde Kungl. Maj :t sålunda enligt denna
lag — oavsett stadsfullmäktiges medgivande — förordna, att rådhusrätten
skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga.
Åtskilliga nytillkomna städer har alltsedan sin tillkomst ingått i dom
saga. Vidare har många städer, som tidigare har haft rådhusrätt, under
senare tid i judiciellt avseende förenats med domsaga. Detta har lett till
att flertalet städer numera ingår i domsaga.
F. n. finns 29 städer med rådhusrätt och 112 domsagor. Av domsagorna
är 14 uppdelade på olika tingslag, 13 av dem på två och en domsaga på
tre tingslag.
I fråga om invånareantalet fördelade sig domsagorna resp. städerna med
rådhusrätt vid ingången av år 1968 som följande uppställning visar.
Antal
Antal
domsagor
rådhusrätter
Kungl. May.ts proposition nr
44
år 1969
109
Under 10 000 invånare . . . .........
0
0
10
001
—
20
000
................. ......... 4
2
20
001
—■ 30 000................. .........
20
3
30 001—■ 40 000................. ......... 27
5
40 001— 50 000................. ......... 30
5
50 001—■ 60
000
................. ........ 16
3
60
001
— 70 000................. ......... 5
2
70 001—- 80
000
................. ......... 3
2
80
001
—
100
000
................. ......... 4
4
100
001
—-300 000................. ......... 3
1
300 001— 500 000................. .........
0
1
Över 500 000 ..................... .........
0
1
Ordinarie lagfarna domare i domsaga är häradshövding och i vissa dom
sagor dessutom tingsdomare samt i rådhusrätt borgmästare och rådmän. 1
såväl domsagor som rådhusrätter finns vidare ofta en eller flera icke-ordi-
narie domare.
När det gäller domarpersonalen i domsagorna är det nuvarande läget
sammanfattningsvis följande. Av de 112 domsagorna är 15 endomardom-
sagor. Tingsdomare — i vissa domsagor betecknade som biträdande härads
hövdingar — finns i 63 domsagor, varav 3 tingsdomare i 4 domsagor, 2 tings
domare i 7 domsagor och en tingsdomare i 49 domsagor, vartill kommer en
tingsdomare gemensam för 3 domsagor. I 75 domsagor har vidare härads
hövdingen i den dömande verksamheten helt eller delvis hjälp av tingssekre-
terare eller fiskalskompetenta biträden. I 3 domsagor finns särskild in
skrivningsdomare.
Beträffande de 29 rådhusrätterna gäller att det, förutom borgmästare,
finns 2 ordinarie ledamöter i 12 av dem, 3 i 7 samt 4 eller flera i 10. I 17
rådhusrätter finns dessutom en eller flera icke-ordinarie domare.
Domarpersonalens fördelning på olika domsagor och rådhusrätter vid in
gången av år 1968 framgår av bilaga 5.
Enligt av Kungl. Maj :t fastställd personalförteckning för underrätterna
avseende budgetåret 1968/69 finns i häradsrätterna 870 tjänster för dom-
stolsbiträden. Motsvarande tal är för rådhusrätternas del 634. Härtill kom
mer sammanlagt 41 tjänster på övergångsstat. I
I fråga om de allmänna underrätternas inre organisa
tion kan nämnas följande.
Domsaga förestås enligt 1 kap. 3 § RB av häradshövdingen. Om göromålen
kräver det, skall enligt samma lagrum som biträdande domare finnas en el
ler flera tingsdomare. I domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290) ges när
mare bestämmelser om personalorganisationen i domsagorna. Enligt dessa
bestämmelser kan också särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare
no
tjänstgöra i domsaga. Förordnande som tingssekreterare kan lämnas den
som har tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätt. I övrigt skall finnas
tingsnotarier, tingsnotarieaspiranter och domstolsbiträden. Häradshövding
en har vid sidan av sin direkta befattning med mål och ärenden även ad
ministrativa uppgifter. Det åligger honom sålunda bl. a. att vara chef för
domsagans kansli, att övervaka och i viss utsträckning fördela arbetet samt
att ta befattning med åtskilliga personalfrågor.
Tingsdomare skall närmast under häradshövdingen ha inseende över per
sonalen och arbetet i domsagan och, i den mån hovrätten förordnar, utföra
på häradshövdingen i annat fall ankommande göromål. Särskild inskriv
ningsdomare handlägger förutom inskrivningsärenden bl. a. ärenden som
hör till bouppteckningsprotokollet. Tingssekreterare är skyldig att efter
hovrättens förordnande utföra på häradshövdingen i princip ankommande
göromål. Om tingsdomare inte finns, skall tingssekreteraren närmast under
häradshövdingen ha inseende över personalen och arbetet. När det är nöd
vändigt, skall han dessutom i den omfattning häradshövdingen bestämmer
utföra olika uppgifter som ligger vid sidan av den egentliga dömande verk
samheten, såsom att handlägga frågor som avses i lagen om fri rättegång
och att vidta vissa i huvudsak förberedande och expeditionella åtgärder
i mål och ärenden. Hovrättsfiskal kan förordnas att tjänstgöra som fiskals-
kompetent biträde i domsaga och tilldelas då i huvudsak samma arbetsupp
gifter som tingssekreterare.
Häradshövding och tingsdomare avgör f. n. ungefär lika stora andelar av
förekommande brottmål och tvistemål. Tingssekreterare och fiskalskompe-
tent biträde fullgör i allmänhet färre rent dömande uppgifter men ägnar
i stället något mer tid åt andra göromål som t. ex. inskrivningsärenden och
ärenden som hör till bouppteckningsprotokollet. Samtliga domare sysslar
dock i huvudsak med rent dömande verksamhet. Deras befattning med de
mindre kvalificerade göromålen är numera vanligen begränsad till vad som
fordras för arbetets behöriga gång och för en enhetlig rättstillämpning. Un
der senare år har de mindre kvalificerade göromålen i stället i allt större
utsträckning förts över till tingsnotarier och domstolsbiträden.
Hovrätterna bär en organisation för administration av underrätterna men
den direkta arbetsledningen, frågor om anställning av och ledighet för per
sonalen och andra administrativa uppgifter sköts i domsagorna i huvudsak
av häradshövdingarna. Utvecklingen mot större domsagor har fört med sig
att häradshövdingarna på vissa håll får ägna förhållandevis mer tid åt ad
ministration än tidigare.
Tingsnotarie tjänstgör som regel i domsaga under två och ett halvt år,
varav det första halvåret som aspirant. Han skall under tjänstgöringstiden
beredas en allsidig utbildning. I 16—19 §§ domsagostadgan anges de göromål
som får utföras av tingsnotarie. Bland arbetsuppgifterna kan ingå bl. a. att
tjänstgöra som inskrivningsdomare, att handlägga till bouppteckningspro
tokollet hörande ärenden, att föra protokoll vid förhandling och att i olika
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
in
avseenden biträda vid handläggningen av mål och ärenden. Härutöver kan
tingsnotarie förordnas att handlägga bl. a. mål om lagsökning och betal
ningsföreläggande samt tvistemål, brottmål och domstolsärenden av enklare
beskaffenhet.
Domstolsbiträde skall biträda med göromålen i domsagan efter härads
hövdingens anvisningar. Domstolsbiträdena har under senare år anförtrotts
vissa göromål som tidigare har utförts av den rättsbildade personalen. Enligt
24 § domsagostadgan sköter de sålunda numera bl. a. huvuddelen av de
expeditionella göromålen, utfärdar olika slags bevis och ombesörjer vissa
uppgifter som sammanhänger med personalredovisningen. Vid de större
domsagorna tjänstgör de dessutom i viss utsträckning som protokollförare.
I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. m. ges be
stämmelser om bl. a. domsagornas indelning i tingslag, om häradsrätternas
ferier och om vilka dagar ting skall hållas i domsagorna. Med stöd av 1 kap.
15 § RB har Kungl. Maj:t vidare utfärdat kungörelsen den 10 juli 1947 (nr
640) om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden samt
om uppropslistor m. m. I denna kungörelse finns även bestämmelser som
rör rådhusrätterna. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 678) om antalet
nämndemän i tingslag har meddelats bestämmelser för flertalet av rikets
tingslag om antalet nämndemän.
I rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 § RB finnas borgmästare och rådmän.
Närmare bestämmelser om rådhusrätternas inre organisation ges i rådhus-
rättsstadgan den 4 december 1964 (nr 857). Vid rådhusrätt kan enligt 1 §
finnas — förutom borgmästare och rådmän — tingssekreterare, tingsnota-
rier, tingsnotarieaspiranter, domstolsbiträden och andra tjänstemän. Råd-
liusrätt kan vara delad i avdelningar.
Borgmästare och rådmän är ledamöter i rådhusrätt. Borgmästare har i
huvudsak samma arbetsuppgifter som häradshövding i domsaga. Han har
sålunda att utföra både domargöromål och administrativa uppgifter. Vissa
administrativa frågor skall dock avgöras av rådhusrätten i särskild samman
sättning. Rådman skall utföra domargöromål och, efter hovrättens förord
nande, biträda borgmästaren med handläggning av administrativa ärenden.
Hovrätten förordnar om fördelningen av domargöromålen mellan rådhus
rättens ledamöter. Tingssekreterare kan enligt rådhusrättsstadgan åläggas
i huvudsak samma uppgifter i rådhusrätt som han har i domsaga. Några
tjänster som tingssekreterare har dock ännu inte inrättats vid rådhusrät
terna. Däremot tjänstgör hovrättsfiskaler som fiskalskompetenta biträden.
Liksom i domsagorna utför de ungefär samma uppgifter som ankommer på
tingssekreterare. Före förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965
tjänstgjorde i de flesta rådhusrätterna assessorer som biträdande domare.
Assessorstjänster ingår numera inte i rådhusrättsorganisationen, men vissa
assessorer tjänstgör på övergångsstat som ledamöter i rådhusrätterna. De
har där i huvudsak samma uppgifter som tingssekreterarna.
Före förstatligandet av rådhusrätterna var det vanligt att domarperso
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
112
nalen i rådhusrätterna var specialiserad på vissa slag av arbetsuppgifter.
Arbetsfördelningen har emellertid numera anpassats till den som gäller för
domarpersonalen i domsagorna. Domare i rådhusrätt handlägger därför
vanligen alla typer av mål. Vid de största rådhusrätterna måste dock en viss
specialisering ske (jfr prop. 1964: 156 s. 105). I likhet med domarpersona
len i domsagorna sysslar domarna i rådhusrätterna främst med den rent
dömande verksamheten. De administrativa uppgifter, som inte sköts av
hovrätten, är dock — beroende på rådhusrätternas storlek — i allmänhet
något fler än i domsagorna.
Tingsnotarierna i rådhusrätterna har att utföra samma göromål som
tingsnotarierna i domsagorna. Antalet tingsnotarier är dock vanligen för
hållandevis mindre vid rådhusrätterna. Detta beror bl. a. på att inskriv
ningsväsendet är av mindre omfång och att man i större utsträckning ut
nyttjar domstolsbiträdena som protokollförare vid förhandlingar. I övrigt
har domstolsbiträdena samma arbetsuppgifter vid rådhusrätterna som vid
domsagorna.
Enligt 2 § rådhusrättsstadgan kan Kungl. Maj :t i arbetsordning meddela
särskilda föreskrifter för rådhusrätt. I arbetsordningar den 18 december
1964 (nr 883—885) har sådana föreskrifter meddelats för Stockholms och
Göteborgs rådhusrätter samt för rådhusrätten i Malmö. Med stöd av 1 kap.
12 § RB har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 10 juli 1947 (nr 534) be
stämt hur många nämndemän som skall finnas i de olika rådhusrätterna.
3.1.2. Tidigare utvecklingstendenser och förslag
Ännu i början av 1900-talet hade nästan alla städer egen jurisdiktion.
År 1904 var antalet städer 93 och 91 hade rådhusrätt. I de 40 städer som har
tillkommit därefter har rådhusrätt inte inrättats. Efter år 1904 har hittills
62 rådhusrättsstäder i judiciellt hänseende förts till domsaga, varav 12
under 1960-talet.
Den ledande principen för indelning i domsagor var länge att en domsaga
inte borde vara större än att domstolsarbetet kunde utföras av häradshöv
dingen, ett par notarier och skrivbiträden. Om denna organisation inte
räckte till, delades domsagan eller också skedde omreglering på annat sätt.
Detta ledde till att antalet domsagor ökade, och år 1921 nåddes det högsta
antalet eller 125. Vid samma tid bröts denna utveckling. I stället för att
dela domsagor med växande arbetsbörda började man inrätta tjänster för
biträdande domare i de mest arbetstyngda domsagorna. Flera mindre dom
sagor förenades med angränsande domsaga till större enheter. Dessa änd
ringar torde ha stått i samband med arbetet på rättegångsreformen. Process-
kommissionen förordade sålunda i sitt betänkande om rättegångsväsendets
ombildning (SOU 1926: 31) en långtgående sammanslagning av domsagorna.
Någon allmän reform i denna riktning kom emellertid inte till stånd. Vid
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
113
antagandet av RB förutsattes beträffande de mindre domsagorna, att liksom
dittills en successiv omreglering av deras områden skulle ske. I övrigt skulle
domsagorna ha sådan storlek, att den dömande verksamheten kunde om
besörjas av häradshövdingen eller, i de medelstora eller stora domsagorna,
av häradshövdingen med hjälp av en eller flera biträdande domare (jfr 1
kap. 3 § andra st. RB). Några uttalanden om vad som borde anses som lämp
lig övre gräns för en domsaga gjordes inte i RB eller i förarbetena till denna.
Delvis som följd av den fortgående avvecklingen av rådhusrätter uppkom
efter hand flera stora domsagor. En viss reaktion mot de stora domsagorna
kom senare till uttryck genom 1943 års domarutrednings betänkande angå
ende vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid dom
stolarna (SOU 1946: 57). Enligt denna utredning borde mycket stora dom-
sagobildningar undvikas. I enlighet med denna uppfattning delades under
1950-talet de tre då största domsagorna. Antalet domsagor blev därmed 118.
Sedan den 1 januari 1959 har någon delning av domsaga inte ägt rum. Där
emot har åtskilliga domsagor fått större domkretsar. Detta har i flertalet fall
skett genom att stad, som dittills har haft egen jurisdiktion, judiciellt för
enats med domsaga. Vidare har mindre domsagor — ibland i samband med
landsrättsläggning av städer — jämte angränsande domsaga fått uppgå i
större enheter. Som nämnts är antalet domsagor f. n. 112.
Under 1900-talet har flera utredningar behandlat domkretsindelningen för
underrätterna. Förutom av processkommissionen och 1943 års domarutred
ning, som redan har nämnts, har frågan tagits upp dels av de s. k. ekonomi
sakkunniga i betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och orga
nisatoriska förhållanden vid genomförandet av rättegångsreformen (SOU
1928: 20), dels av stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6. De övervägan
den och förslag som har lagts fram har emellertid endast i ringa mån av
satt spår i praktiken.
Ekonomisakkunniga redovisade i sitt betänkande ett av dåvarande hä
radshövdingen Karl Schlyter utarbetat förslag till indelning i domkretsar.
Förslaget byggde på principer för indelningen, som hade lagts fram av pro
cesskommissionen. Denna ansåg, att arbetet i en underrätt i princip borde
vara så omfattande att det på kvalitativa grunder kunde fördelas i tre grup
per, som var och en gav full arbetsbörda för en domare. Enligt Schlyters
förslag skulle landet indelas i 93 domsagor. Av dessa skulle sju vara stads-
domsagor. Schlyter utgick från att städer med ett invånartal under 36 000
skulle ingå i domsaga tillsammans med större eller mindre del av kring
liggande landsbygd.
19i3 års domarutredning lade inte fram något förslag till ny domkrets
indelning för underrätterna men angav vissa allmänna riktlinjer för hur
en sådan indelning borde ske. Som nämnts ansåg utredningen, att mycket
stora domsagobildningar borde undvikas. Som ledande princip ansåg ut
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
114
redningen borde gälla, att man skulle eftersträva att skapa ett något större
antal domsagor, som var och en med hänsyn till de kvalificerade göromålen
erbjöd tillräckliga arbetsuppgifter för en häradshövding. Detta var bättre
än att låta domsagorna bli så stora att häradshövdingen nödgades överlämna
en mera väsentlig del av de viktigare dömande uppgifterna till andra tjänste
män inom domsagan. Utredningen ansåg vidare, att de minsta domsagorna
ej borde bestå.
Stadsdomstolsutredningen föreslog i SOU 1961: 6, att 23 av de dåvarande
städerna med rådhusrätt judiciellt skulle förenas med domsaga och att
rådhusrätt skulle finnas endast i 18 städer. Utredningen uttalade, att dom
sagor med häradshövding som enda ordinarie domare inte längre kunde
komma i fråga som riktmärke för domsagoindelningen. I stället fick man
räkna med att befolkningsrörelsen från landsbygden till jämförelsevis få
större tätorter skulle komma att leda till fortsatt ökning av antalet dom
sagor med två eller flera ordinarie domare. Beträffande fördelarna med
större resp. med mindre domstolar anförde utredningen.
Fördelen med den mindre domsagan är framför allt att häradshövdingen
deltager i avgörandet av alla mål och ärenden utom de som handlägges av
tingsnotarie och att han har lättare att utöva den ledning och övervakning
av arbetet i domsagan som åligger honom. I den mindre domsagan kan dom
stolen och dess kansli göras lättare tillgängliga för allmänheten. Till för
mån för den mindre domsagan brukar vidare anföras sådana synpunkter
som att allmänheten och domstolen kommer i närmare kontakt med var
andra och att därigenom skapas ökade förutsättningar för att domstolen
skall vinna allmänhetens förtroende; särskilt brukar framhållas att härads
hövdingen bör vara väl förtrogen med sin domkrets. Dessa synpunkter bör
alltjämt tillmätas betydelse.
Den större domsagans fördelar ligger övervägande på det domstolsorga-
nisatoriska planet. Arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsätt
ning. Den större domsagans mera elastiska organisation gör det lättare för
domstolen att utan förstärkning från hovrätten bemästra tillfälliga påfrest
ningar i arbetet. Detta förhållande har sin särskilda betydelse med hänsyn
till de problem för domarrekryteringen som vikariefrågan i underrätterna
vållar. I de större domsagorna är det även lättare att ordna en lämplig
arbetsfördelning. Domarna kan mera odelat ägna sig åt den dömande verk
samheten, och bland den icke rättsbildade personalen kan arbetet fördelas
så, att personalen utnyttjas mera rationellt och effektivt. Kontorstekniska
och andra arbetsbesparande hjälpmedel kommer till bättre användning än
i de mindre domsagorna. Ur driftsekonomisk synpunkt torde därför den
större domsagan, förutsatt att dess organisatoriska möjligheter tillvarata-
ges, vara lämpligare.
Vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande var
de remissinstanser — ett 40-tal — som uttalade sig om domkretsarna enigu
om att endomardomsagorna borde upphöra. Nästan alla dessa remissinstan
ser, bl. a. fem av hovrätterna, förordade domkretsar stora nog att syssel
sätta tre domare. Endast två remissorgan avstyrkte att underrätterna genom
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
115
gående skulle organiseras med tre domare, nämligen Göta hovrätt och 1951
års rättegångskommitté (majoriteten). Flera remissorgan uttalade att man,
innan frågan om domkretsindelningen hade blivit närmare utredd, inte när
mare kunde yttra sig om hur stor en domkrets lämpligen borde vara. Denna
uppfattning framfördes av bl. a. häradshövdingeföreningen, som emellertid
underströk att organisatoriska svårigheter var förbundna med de mindre
domsagorna. Det föreföll föreningen som om dessa svårigheter var betydligt
mindre i domsagor med tingsdomare och tingssekreterare.
Endast några få remissorgan uttalade sig om lämplig övre gräns för un
derrätts storlek. Hovrätten för Övre Norrland ansåg den övre gränsen vara
nådd, om arbetsvolymen fordrade mer än tre domare. Enligt Svea hovrätt
borde åtminstone en domsaga finnas i varje län. Hovrätten framhöll vidare,
att man kunde vara tveksam om det skulle vara fördelaktigt eller olämp
ligt med stora domkretsar, när det gällde konsekvenserna i fråga om domar-
tjänsternas antal och beskaffenhet samt verkningarna på rekryteringen till
domarbanan.
3.1.3. Administrativa indelningar och indelningsändringar av betydelse för
domkretsindelningen
Under senare år har genomförts flera administrativa indelningsåtgärder
av betydelse för domkretsindelningen, och flera sådana åtgärder är under
övervägande.
Planerna för länens indelning i kommuner har fastställts av Kungl. Maj :t
genom beslut under åren 1963 och 1964. Besluten grundar sig på 2 a § lagen
den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indel
ning. I detta lagrum, som tillkom genom beslut av 1962 års riksdag (prop.
1961: 180, KU 1962:1, rskr 64), föreskrivs att för varje län skall finnas en
av Kungl. Maj:t fastställd plan, som visar den lämpligaste indelningen av
länet i kommuner med hänsyn särskilt till befolkningsförhållandena, den
ekonomiska utvecklingen och de kommunala förvaltningsuppgifternas om
fattning och beskaffenhet. De nämnda besluten innebär, att kommuner
eller delar av dem har förts samman till 281 kommunblock (SFS 1964:
162), bortsett från Stockholms stad som inte berörs av planeringen.
Enligt 12 § lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skall
indelningsändring träda i kraft i början av ett kalenderår. Det måste vidare
förflyta minst åtta månader mellan Kungl. Maj :ts förordnande om indel
ningsändring och ikraftträdandet. Förordnande om indelningsändring måste
således meddelas före utgången av april månad för att kunna träda i
kraft vid årsskiftet. Enligt praxis genomförs en kommunal indelningsänd
ring, som kräver nyval, vid årsskifte efter det att allmänna val har hållits.
De indelningsändringar som blir följden av att kommuner eller delar av
116
kommuner läggs samman kan därför beräknas ske varje udda år alltefter
som kommunerna beslutar sig för att gå samman. Ändringar i den kom
munala indelningen har således genomförts med verkan från den 1 januari
1967 och kan i framtiden beräknas ske den 1 januari 1969, den 1 januari
1971 etc.
Antalet kommuner uppgick den 1 januari 1966 till 995, varav 133 städer,
95 köpingar och 767 landskommuner. Ett stort antal kommunsammanlägg
ningar beslutades under åren 1965 och 1966. Sedan dessa har trätt i kraft
den 1 januari 1967, har antalet kommuner gått ned till omkring 900.
Ändringar i den kommunala indelningen föranleder regelmässigt mot
svarande ändringar i den judiciella indelningen. I anslutning till den re
form beträffande kommunindelningen som trädde i kraft den 1 januari
1952 — den s. k. storkommunreformen — skedde således en allmän över
syn av domsagoindelningen. I de många fall då den ändrade kommunin
delningen bröt gräns för domsaga anpassades domsagoindelningen efter
kommunindelningen (jfr SFS 1950:442—459 samt 1951:11, 79, 98, 121
och 353). En motsvarande anpassning har skett vid senare ändringar i
kommunindelningen. Beträffande stad med rådhusrätt gäller att ändring
i stadsområdets omfattning automatiskt medför motsvarande judiciella
ändring. Det förekommer inte att domkretsindelningen skär kommungräns.
När det gäller kommunindelningen kan nämnas, att kommunalrättskom-
mittén år 1962 fick i uppdrag att utreda de problem som kan uppkomma
om en enhetlig kommuntyp införs. Kommittén har därefter i betänkandet
»Enhetlig kommuntyp» (SOU 1967:58) lagt fram förslag till författnings
ändringar som behövs, om en sådan kommuntyp införs och den nuvarande
skillnaden mellan landskommuner, köpingar och städer avskaffas.
Indelningen i polisdistrikt bygger sedan den 1 januari 1965 på kommun
blocken. I varje polisdistrikt ingår sålunda ett eller flera kommunblock.
Gräns för polisdistrikt skär inte i något fall blockgräns. Enligt kungörelsen
den 4 november 1966 (nr 564) angående polisdistrikten är landet f. n. in
delat i 119 polisdistrikt.
Rikspolisstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69
förordat, att antalet polisdistrikt minskas till 80, och i samband härmed
lagt fram förslag till ändrad polisdistriktsindelning. Styrelsen har hem
ställt, att Kungl. Maj :t snarast tar upp frågan om ändring av polisdistrikts-
indelningen. Med anledning av framställningen har Kungl. Maj :t den 10 no
vember 1967 tillkallat särskilda sakkunniga för översyn av indelningen i
polis- och åklagardistrikt och av den regionala polisorganisationen (1967 års
polisutredning). Enligt direktiven för utredningen (riksdagsber. 1968: I Ju
65) bör utgångspunkten för dennas arbete vara rikspolisstyrelsens förslag,
men utredningen skall ha frihet att pröva även andra förslag till en rationell
indelning.
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
117
Åklagar distrikten omfattar ett eller flera polisdistrikt och har därför
också kommunblocken som minsta byggstenar. Enligt kungörelsen den 29
maj 1964 (nr 345) angående åklagardistrikten finns 90 sådana distrikt.
Kommunblocken skär i ett stort antal fall gräns för underrätts domkrets.
Det hör till undantagen att ett åklagar distrikt sammanfaller med underrätts
domkrets. I allmänhet omfattar åklagardistrikten delar av skilda dom
kretsar.
Även frågan om ändring i indelningen i åklagardistrikt har nyligen aktua
liserats. Sålunda har RÅ i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69
framhållit, att det från åklagarsynpunkt är önskvärt att åklagar- och polis
distrikten genomgående är identiska och att några av de nuvarande åkla
gardistrikten är för små och bör läggas samman. Den av RÅ väckta frågan
har uppmärksammats i direktiven för den nyss nämnda 1967 års polisutred
ning. I direktiven har nämligen angivits, att utredningen skall överväga om
de förslag i fråga om polisdistriktsindelningen som man kommer fram till
bör föranleda några jämkningar av åklagardistriktsindelningen. Utredning
en skall vidare vid denna bedömning beakta sambandet mellan indelningen
i åklagardistrikt och indelningen i domkretsar för de allmänna underrät
terna.
Kronofogdedistrikten omfattar ett eller flera polisdistrikt. Enligt kun
görelsen den 29 maj 1964 (nr 366) angående kronofogdedistrikten är lan
det indelat i 81 sådana distrikt.
Den nuvarande domkretsindelningen bryter inte på något ställe läns-
gränserna. Det har av administrativa skäl — bl. a. med hänsyn till åklagar
nas ställning och till formerna för handläggningen av vissa frågor som
hänger samman med tingshusbyggnadsskyldigheten — ansetts önskvärt,
att en domsaga inte utgörs av delar från skilda län.
I länsindelningsutredningens direktiv (riksdagsber. 1964: I In 25) fram
hölls, att indelningen i kommunblock bör läggas till grund för övriga admi
nistrativa och judiciella indelningar och att de planerade kommunblocken
bör betraktas som de minsta enheterna vid uppbyggandet av de nya länen.
I enlighet därmed föreslår utredningen i betänkandet »Ny länsindelning»
(SOU 1967: 23) inte i något fall att delar av kommunblock skall föras till
olika län. Utredningen framhåller dock, att det enligt dess uppfattning i
ett — visserligen mycket begränsat — antal fall kan finnas anledning att
se över kommunblocksindelningen i anslutning till en ny länsindelning. Ut
redningens förslag innebär att antalet län skall minskas från 24 (efter sam
manslagningen av Stockholms stad och län) till 15.
Domstolskommittén har undersökt vilka åtgärder som fordras, om dom
saga bildas av områden som ingår i skilda län. Kommittén har år 1966 till
Kungl. Maj :t överlämnat PM med förslag angående behörig länsstyrelse
m. in. i fall då domsaga hör till skilda län (stencil). Förslagen har remiss-
118
behandlats men har därefter vilat. Kungl. Maj:ts ställningstagande i frågan
har ansetts kunna anstå till dess det klarnat om behov av en reglering av
åsyftat slag kommer att föreligga. Som tidigare har nämnts har domsago-
bildning över länsgräns hittills inte förekommit.
3.1.4. Handläggningen av nu eller nyligen aktuella frågor om ändrad judiciell
indelning
Ärenden om ändring av den gällande domkretsindelningen har förekom
mit allt oftare under senare år. I en del fall har detta berott på att viss råd
husrätt har haft för litet arbetsunderlag för att bestå i den statliga under-
rättsorganisationen (jfr prop. 1964: 156 s. 131 och 142). Så har exempelvis
sedan den 1 januari 1965 Alingsås, Söderhamn, Härnösand och Kristine
hamn i judiciellt avseende förenats med domsaga. Nyköping läggs under
landsrätt den 1 juli 1968.
De flesta domkretsregleringar som har ägt rum under de senaste åren har
företagits på grund av den pågående kommunindelningsreformen. Gällande
lagstiftning utgår från att den judiciella indelningen anpassas till indel
ningen i kommuner och att gräns för judiciellt område sålunda samman
faller med kommungräns. Delar av en och samma kommun kan därför inte
tillhöra olika underrätter. När kommun går samman med kommun som till
hör annan underrätt, måste domkretsindelningen alltså ändras. Sådana änd
ringar gjordes i ganska stor utsträckning den 1 januari 1967, när ett stort
antal kommuner förenades som ett led i den pågående kommunindelnings
reformen. I några fall har kommunal indelningsändring medfört att under
rätt har fått så liten arbetsmängd att Kungl. Maj :t har beslutat att den skall
upphöra och i stället förenas med annan underrätt. Detta har gällt under
rätter i och i närheten av Kristianstad, Landskrona och Skellefteå. I andra
fall har det förekommit att ganska stora områden har förts från en dom
krets till en annan, dock utan att ändringarna har varit av sådan storleks
ordning att en hel underrätt har måst upphöra. De har endast lett till att
personal har flyttats från en underrätt till en annan.
När vakans har uppkommit på chefsdomartjänst i underrätt under senare
år, har man prövat om den pågående kommunindelningsreformen eller and
ra omständigheter gör en domkretsreglering nödvändig. Om så har varit
fallet, har Kungl. Maj :t uppdragit åt den hovrätt till vilken underrätten hör
att utreda den lämpligaste domkretsindelningen inom berört område. Upp
draget har i allmänhet givits den innebörden att undersökning skall göras
om lämpligheten att anpassa domkretsindelningen till indelningen i åkla-
gardistrikt. Genom hovrätternas försorg har utredning nu satts i gång eller
redan skett i fråga om hela Östergötlands län, Jönköpings län, Kalmar län
och Värmlands län, samt i fråga om delar av bl. a. Stockholms, Söderman
lands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands, Väster
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
119
bottens och Norrbottens län. I allmänhet har hovrätterna, när de har fått
utredningsuppdrag, tillsatt en särskild utredningsman, som har gjort en
närmare undersökning av förhållandena inom området och som därvid har
tagit kontakt med representanter för olika statliga och kommunala intres
sen.
Sedan hovrätten har avlämnat sitt utredningsförslag, har myndigheter
och organisationer fått tillfälle att yttra sig över detta. Därvid har hörts bl. a.
rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, ifrågavarande länsstyrelse samt berörda
kommuner och tingshusbyggnadsskyldige. Beslut i indelningsfrågan har där
efter kunnat fattas av Kungl. Maj:t. Sådana beslut har hittills meddelats
endast i ett fåtal av de förut nämnda fallen. Besluten har inneburit bl. a. att
domkretsindelningen har anpassats till indelningen i åklagardistrikt så långt
det har varit möjligt. Fråga om att inrätta nya ordinarie domartjänster på
grund av domkretsreglering har underställts riksdagen.
I samband med att beslut har fattats om att göra en utredning om änd
rad domkretsindelning bär övervägts om ledig eller ledigblivande domar-
tjänst skall hållas vakant till dess det har klarlagts, om tjänsten bör åter
besättas med ny ordinarie innehavare. Genom Kungl. Maj :ts beslut är 15
häradshövdingetjänster och en borgmästartjänst f. n. vakanta på grund av
att frågan om ändrad domkretsindelning är aktuell.
3.2. Domstolskommitténs förslag och remissyttranden över dem
3.2.1. Domstolskommittén i SOU 1963: 56
I SOU 1963: 56 tar kommittén upp frågan om domkretsindelningen i en
enhetlig underrättsorganisation, i vilken någon skillnad mellan stadsrätt
och landsrätt inte skall finnas. Utan att ta ståndpunkt i detalj i frågan drar
kommittén upp vissa allmänna riktlinjer, efter vilka frågan enligt kom
mitténs mening bör lösas.
Kommittén framhåller inledningsvis, att indelningen i domkretsar i en
enhetlig underrättsorganisation bör ske med sikte på att skapa arbetsenhe
ter som från olika synpunkter är så lämpliga som möjligt. Allmänhetens
berättigade krav på god rättsvård kommer härvid i förgrunden. Stor bety
delse måste fästas vid samhörigheten geografiskt och i annat hänseende
mellan olika orter och bygder, och dessutom vid centrumbildningar, kom
munikationer och förutsättningarna över huvud taget för behövlig kontakt
mellan domstolen och domkretsens olika delar.
Det är vidare av vikt för rättsvården att domkretsen får sådan omfattning
att den ger tillräckligt underlag för en ändamålsenlig och effektiv domstols-
organisation. Organisatoriska och allmänt administrativa synpunkter måste
tillmätas synnerligt beaktande. Ändamålsenlig organisation och administra
tion är ovillkorliga förutsättningar för att rättsväsendet skall fungera till
Kungl. Maj ds proposition nr ii år 1969
120
fredsställande. Att i detta sammanhang ekonomiska hänsynstaganden kom
mer in i bilden anses självklart.
I de nu angivna hänseendena finner kommittén att nuvarande domkrets
indelning företer betydande brister. Landets indelning i domsagor ter sig
inte sällan irrationell och egenartad. Detta sammanhänger med att dom-
sagoindelningen bygger på förutsättningar i fråga om samhällsbildning och
kommunikationer m. m. som inte längre existerar eller i varje fall i väsent
lig mån har förändrats. Strukturförändringarna inom samhället måste be
aktas vid en översyn av domkretsindelningen. Det måste eftersträvas att
domkretsarna får en arrondering vilken ansluter till den utveckling som
har ägt eller förutses komma att äga rum på olika områden.
Kommittén erinrar om att enligt dess direktiv bör gälla som allmän rikt
linje att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda full syssel
sättning för flera ordinarie domare. Vidare nämns den i direktiven fram
hållna synpunkten att med domsagor av sådan storlek skapas ökade möjlig
heter att åstadkomma en rationell arbetsfördelning mellan befattningsha
varna inom domstolen och att tillföra kansliarbetet den moderna kontors-
teknikens landvinningar. Kommittén påpekar, att samma synpunkter har
framhållits av stadsdomstolsutredningen och att denna utredning också
har uttalat, att arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsättning i
en större domstol och att den större domstolens elastiska organisation gör
det lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i ar
betet.
Sistnämnda synpunkt är enligt kommittén inte minst viktig. Den större
domstolens elasticitet är en mycket väsentlig fördel. En domstol med bara
en eller ett par domare har svårt att hålla arbetet flytande vid sjukdomsfall
eller annan ledighet eller vid periodvis återkommande förskjutningar i ar
betsbelastningen. Synpunkter av detta slag måste tilläggas betydelse inte
bara när det gäller antalet domare utan också för de olika sidorna av kansli
arbetet. Bara en förhållandevis stor domstol kan ha den personaluppsättning
som är nödvändig för att det inte skall uppkomma besvärande rubbningar
till förfång för allmänheten vid inträffande förfall bland kanslipersonalen.
Allmänt kan sägas, att ju större en domkrets är, desto mindre känslig blir
domstolen för störningar av sådant slag.
Kommittén framhåller, att små domkretsar är sårbara också i ett annat
hänseende, som är betydelsefullt särskilt med hänsyn till den framtida ut
vecklingen, nämligen vid sådan ändring i domkretsarnas storlek som orsa
kas av ändrad kommunal indelning. Om domkretsarna är för små, kan änd
ringar i den kommunala indelningen få vittgående följder i judiciellt avse
ende. Är domkretsarna däremot förhållandevis stora, behöver kommunala
indelningsändringar inte alls påverka antalet domkretsar. Återverkningarna
av ändringarna blir betydligt lättare att komma till rätta med när det gäller
sådana frågor som behovet av domstolslokaler och arbetskraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
121
Att små domkretsar och domstolar administrativt och organisatoriskt sett
är underlägsna större arbetsenheter i åtskilliga hänseenden får enligt kom
mitténs mening anses ovedersägligt. På det hela taget måste det innebära
en rationalisering att i stället för ett stort antal små enheter ha ett mindre
antal relativt stora. Antalet avdömda mål per domare växlar från i vissa
domsagor mindre än 200 till i andra mer än det dubbla. I rådhusrätterna är
förhållandet likartat. En sådan ojämnhet i arbetsbelastningen finner kom
mittén inte vara lycklig. En successiv årlig förstärkning av personalen i de
mest arbetstyngda domsagorna har blivit nödvändig. Å andra sidan har ar
betskraften i de mindre enheterna inte kunnat fullt utnyttjas. Genom om-
bildning till större domkretsar kan en utjämning ske utan att det totala an
talet domare behöver ökas, och en bättre fördelning av arbetskraften i övrigt
kan åstadkommas.
Kommittén nämner, att de mindre domsagornas förtjänster har ansetts
vara följande. Häradshövdingen blir där mer förtrogen med sin domkrets
och kan lättare övervaka arbetet än i en stor domstol. Domstolen och dess
kansli blir mer lättillgängligt för allmänheten. Allmänheten och domstolen
kommer i närmare kontakt med varandra, vilket ökar förutsättningarna
för allmänhetens förtroende för domstolen.
Gentemot dessa synpunkter anför kommittén, att förtrogenheten med
domkretsen kan ha haft betydelse vid en tid när olika bygder hade sina
speciella problem och sedvänjor och när befolkningens rörlighet inte var så
stor. Kommittén hävdar att sådana synpunkter inte kan tillmätas något
större värde med den utjämning som numera har skett. Vidare framhålls
att avstånden inte längre spelar samma roll som förr och att nutida kom
munikationsmöjligheter gör att domstolskansliets belägenhet inte är av så
stor vikt bara det förläggs till en centralort. I detta avseende är att beakta
att övervägande delen av befolkningen aldrig eller ytterst sällan har något
behov av personlig kontakt med domstolsväsendet. Det torde företrädesvis
vara inskrivningsärendena som ger domkretsens invånare anledning att
besöka domstolen. Ingivandet av ansökningar i sådana ärenden och övrig
kontakt med domstolen sker emellertid i allt större utsträckning genom för
medling av banker och andra kreditinstitut.
Ledningen och övervakningen av arbetet måste uppenbarligen medföra
andra och kanske svårare problem i en stor domstol än i en liten. Detta är
dock inte något skäl mot större domstolar, eftersom god arbetsledning och
tillfredsställande ordning bör kunna ordnas lika väl i en stor domkrets som
i en mindre.
Kommittén anser, att det kan diskuteras, hur stor personal — i första
hand hur många domare —- som en domkrets bör sysselsätta för att dom
stolen skall fylla kraven på en rationell arbetsenhet. En domstol med bara
en domare håller uppenbarligen inte måttet i det avseendet. Ökas antalet
till två, anser kommittén läget genast bättre. Men inte heller en domkrets
122
av sådan storlek erbjuder de möjligheter till ändamålsenlig fördelning av
arbetet och effektivt utnyttjande av personella och tekniska resurser som
måste eftersträvas. Den tillgängliga reserven vid ledigheter eller vid behov
av extra arbetsinsats blir också praktiskt taget obefintlig. Från administra
tiva synpunkter är det mest önskvärt att varje domstol är tillräckligt stor
för att kunna bära sådana tillfälliga påfrestningar utan att behöva anlita
hjälp utifrån. I en liten domstol finns inte utrymme för tjänstemän med
uteslutande eller huvudsaklig uppgift att vikariera för de ordinarie do
marna. Förutsättningen för att sådan vikarie ständigt skall kunna vara
knuten till en domstol är enligt kommittén, att denna är tillräckligt stor
att bereda sysselsättning åt sex å sju domare, av vilka kanske dock någon
skulle kunna vara icke-ordinarie tjänsteman på utbildningsstadiet. Även om
inte alla domstolar kan bli så stora, anser kommittén det vara angeläget
att varje domstol får en organisation som gör en ändamålsenlig fördelning
av arbetet möjlig och medför att mer eller mindre tillfällig ökning i arbets
bördan eller frånvaro av personal inte ovillkorligen kräver att extra arbets
kraft sätts in. Rubbningar i den normala arbetsgången kan naturligtvis
uppstå också i större domstolar, men de anses där bli jämförelsevis mindre
besvärande.
Kommittén påpekar, att det förhållandet att vissa domsagor nu är så
små hänger samman med att domsagoindelningen ursprungligen skedde
efter principen att i domsaga inte skulle finnas mer än en ordinarie domare.
Principen hade sin grund i att för häradsrätterna gällde domförhetsregler
av innebörd att inte mer än en lagfaren domare samtidigt deltar i något
mål. Kommittén erinrar om sitt förslag att i ett enhetligt underrättssystem
tvistemål även vid häradsrätt i vissa fall skall avgöras av juristkollegium,
som skall bestå av tre domare. Det är därför naturligt att man, när det gäl
ler att bestämma minimistorleken för de nya domkretsarna i princip utgår
från att varje domkrets åtminstone bör bereda sysselsättning för tre do
mare. Visserligen är det tänkbart att en domstol, när juristkollegium skall
bildas, lånar en domare från annan domstol eller får förstärkning från hov
rätten. Sådana utvägar är emellertid förenade med arbetsorganisatoriska
olägenheter. Även om möjligheter till avvikelser måste föreligga, bör som
allmän regel gälla att varje domstol har tillräckligt antal domare. Något
ovillkorligt krav på att samtliga tre domare i en domkrets skall vara or
dinarie torde inte böra gälla. Det är emellertid en allmänt omfattad prin
cip att domare bör vara ordinarie. Det förutsätts, att undantag från den
principen om möjligt inte sker annat än när det påkallas vid ledighet för
de ordinarie domarna eller från utbildningssynpunkt.
Ett anmärkningsvärt och för nuvarande domkretsindelning utmärkande
förhållande är att i ett stort antal fall flera underrätter med var sitt kansli
har blivit förlagda till samma ort. Ett sådant system kan från driftsekono
miska och allmänt administrativa synpunkter i regel inte vara ändamåls
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
123
enligt. Inte heller kan det anses nödvändigt eller önskvärt med hänsyn till
rättsvården eller från andra allmänna synpunkter. Enligt kommittén bör
principen vara att bara en underrätt förläggs till varje ort. Kommittén un
derstryker emellertid, att de största städerna i det avseendet får anses inta
en särställning. Undantag kan tänkas komma i fråga, främst när det gäller
Stockholm men också beträffande några andra större städer. Om principen
i övrigt kan upprätthållas strikt får bero på prövning från fall till fall. Kom
mittén påpekar att bl. a. lokalfrågan på sina håll kan vålla svårigheter.
Kommittén understryker, att domkretsindelningen har beröring med de
indelningar som gäller i fråga om annan statlig verksamhet. Det förefaller
önskvärt att områdena för olika judiciella och administrativa verksamhets
grenar i geografiskt hänseende stämmer överens. Så mycket torde i varje
fall vara klart att gränserna inte i onödan bör skära varandra. Kommittén
pekar i detta sammanhang på kommunindelningen, kommunblocksindel-
ningar, indelningen i polisdistrikt, i åklagardistrikt och i utmätningsman-
nadistrikt samt länsindelningen. Värdet av att anpassa domkretsindelning
en efter sådana indelningar växlar alltefter indelningarnas syfte. 1 vissa
fall är anknytningen till domstolarna och rättsväsendet starkare och bety
delsefullare än i andra.
När det gäller kommunindelningen påpekar kommittén, att kommunen
är den minsta enhet av vilken en domkrets f. n. byggs upp. Åtskilliga med
rättsväsendet sammanhängande frågor är beroende av den kommunala in
delningen. Som exempel nämns RB:s forumregler, bestämmelserna om man
talsskrivning och reglerna om nämndemannaval. En uppdelning av kom
mun på flera domkretsar är därför förenad med tekniska och praktiska svå
righeter. Kommittén anser att behov av sådan uppdelning inte föreligger.
Starka skäl talar för att inte bara kommungränserna utan också gränserna
för kommunblocken iakttas vid domkretsindelningen. Visserligen kan indel
ningen i kommunblock inte tillmätas samma vikt för domkretsindelningen
som vid indelning i län och polisdistrikt. Så länge kommunerna i ett block
består som särskilda kommunala enheter möter inte hinder mot att hänföra
dem till olika domkretsar. Emellertid utgör redan den samhörighet som har
kommit till uttryck i blockbildningen anledning att beakta kommunblocken
vid domkretsindelningen. Det kan bara vara en tidsfråga, när kommuner
som ingår i ett kommunblock sammanläggs. Skär domkretsindelningen
kommunblocksgränserna, blir följden att vid framtida kommunsamman
läggning en domkrets automatiskt ökar i storlek medan en annan i samma
grad minskar. Även om kommunblocksindelningen inte följs helt vid indel
ningen i domkretsar, blir det under alla förhållanden nödvändigt att ta hän
syn till de kommunindelningsändringar som kan vara att emotse i fram
tiden. Domkretsarna måste då ges sådan storlek och arronder as så att de kan
bestå som lämpliga enheter, oberoende av om det geografiska verksamhets
området ändras genom nya kommunbildningar.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
Polisdistriktsindelningen har enligt kommittén i och för sig knappast
någon betydelse för domstolsväsendet och domkretsindelningen. Emellertid
är polisdistrikten grunden för åklagardistrikten, vilka i sin tur har sam
band med indelningen i domkretsar. Eftersom samarbetet mellan distrikts-
åklagarna och domstolarna underlättas, om en åklagare inte behöver splittra
sig mellan flera domstolar, bör en anpassning efter indelningen i åklagar-
distrikt eftersträvas vid domkretsindelningen. Ett åklagardistrikt bör helst
inte vara uppdelat på flera domkretsar. Från arbetsorganisatorisk synpunkt
är det dock inte något hinder mot att en domkrets omfattar flera, odelade
åklagardistrikt. Om en tillfredsställande domkretsindelning inte kan vinnas
utan att åklagardistrikt som består av flera polisdistrikt delas på olika dom
kretsar, synes i första hand böra undersökas möjligheten att följa polis
distriktsindelningen.
I fråga om domkretsindelningens samband med länsindelningen nämner
kommittén, att länsstyrelserna har befattning med tingshusbyggnadsskyl
digheten. Betänkligheter mot att vid en ny domkretsindelning bryta läns-
gränserna kan vidare föranledas av de olägenheter som uppkommer, om
också gränserna för åklagar- eller utmätningsmannadistrikt därigenom kom
mer att skäras. Har länsgränserna respekterats vid indelningen i sådana
distrikt, bör de såvitt möjligt respekteras också vid indelning i domkretsar.
Har däremot länsgränserna genombrutits vid indelningen i åklagar- och ut
mätningsmannadistrikt, är det enligt kommittén viktigare att vid domkrets
indelningen följa distriktsgränserna än länsgränserna. Kommittén påpekar
dock, att det i båda de nämnda fallen kan bli nödvändigt med undantag om
en ändamålsenlig domkretsindelning skall uppnås. En särskild anledning
att inte undantagslöst följa länsgränserna vid domkretsindelning kan vara
att länsindelningen är föremål för utredning. Hänsyn bör då om möjligt tas
till de ändringar i länsgränserna som utredningen leder till. I övrigt bör
eftersträvas att ge domkretsarna en sådan utformning att, om länsgrän
serna efter domkretsindelningen ändras, därav betingade justeringar av
domkretsarnas gränser kan göras utan att domkretsindelningen som sådan
behöver rubbas eller bli olämplig.
Kommittén framhåller, att ändringarna av de nuvarande domkretsarna
sannolikt måste fördelas över en tämligen lång tidsperiod. De får verkstäl
las successivt under beaktande av föreliggande förhållanden, varvid särskilt
framhålls lokalfrågorna för nya, större underrätter och de personalproblem
som ändringarna för med sig.
Kommittén sammanfattar sina överväganden i sex punkter, vilka uttryc
ker de riktlinjer som kommittén anser böra gälla beträffande domkrets
indelningen för underrätterna.
1. Det bör eftersträvas att varje domkrets ges sådan storlek, att den möj
liggör en effektiv och ändamålsenlig underrättsorganisation. Ur dessa syn
125
punkter bör en domkrets regelmässigt vara tillräckligt stor att bereda sys
selsättning åt minst tre domare.
2. Principiellt bör, särskilt ur driftsekonomiska och allmänt administra
tiva synpunkter, ej till någon ort förläggas mer än en underrätt. I vad mån
principen kan upprätthållas är en avvägningsfråga, som får bli beroende
på omständigheterna i det särskilda fallet. Bl. a. byggnadsekonomiska och
byggnadskulturella synpunkter kan härvid spela in.
3. Domkretsarna bör uppbyggas med kommuner som minsta enheter.
Även kommunblocken bör bevaras odelade. Skulle i något fall undantag från
denna regel av särskild anledning befinnas önskvärt, måste i vart fall tillses
att domkretsarna får sådan storlek och utformning att de inkorporeringar
eller sammanläggningar av kommuner inom blocket, som framdeles kan
komma att ske, inte behöver medföra att domkretsindelningen fördenskull
ändras.
4. Indelningen i åklagardistrikt och i utinätningsmannadistrikt måste
beaktas. Domkretsgränser och distriktsgränser bör helst ej skära varandra.
Måste för att man skall få till stånd en ändamålsenlig domkretsindelning
gränserna för utmätningsmannadistrikten genombrytas, bör i första hand
åklagar distriktens gränser följas. Låter ej heller detta sig göra, bör under
sökas möjligheten att följa polisdistriktsindelningen.
5. Länsgränserna bör i princip respekteras. Om ett åklagar- eller utmät-
ningsmannadistrikt skär länsgränserna, bör dock distriktsgränserna ges
företräde framför länsgränserna. Omfattar ett kommunblock delar av flera
län, bör i första hand länsgränserna följas, men samtidigt bör domkrets
indelningen göras sådan att den ej behöver ändras för den händelse änd
ringar i den kommunala indelningen inom kommunblockbildningens ram
framdeles sker. I den mån ändringar av länsgränserna kan förutses bli
följden av den pågående översynen av länsindelningen, bör på motsvarande
sätt hänsyn härtill tas.
6. Genomförandet av den nya domkretsindelningen bör ske successivt
under hänsynstagande till de praktiska förutsättningar som kan erbjuda sig
att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. De närmare riktlin
jerna härvidlag får dras upp, sedan indelningen detaljplanerats.
Mot kommitténs förslag i 1963 års betänkande har en av kommitténs
ledamöter reserverat sig (s. 250). Han hävdar, att domkretsarna i princip
bör vara så stora, att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare och
att flera underrätter bör kunna vara förlagda till samma ort. Vidare uttalas
bl. a. att alltför rationella synpunkter har tillåtits vara avgörande vid ut
formningen av principer för en ny domkretsindelning. Tillräcklig hänsyn
har inte tagits till de värden som ligger i historia och tradition. En eventu
ell minskning av underrätternas arbetsvolym skulle vid bifall till princip
förslaget om minst tre domare i varje domkrets medföra en så avsevärd
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
126
utsträckning av domkretsens område att den inte skulle te sig rimlig från
vare sig bygdens, allmänhetens, rättsvårdens eller juristernas synpunkt. Mot
alltför stora domkretsar invänds i övrigt, att arbetet med administrationen
av dem kan leda till att övervakningen av arbetet och utbildningen av nota
rier eftersätts. En av de mera allvarliga nackdelarna med den föreslagna
domkretsreformen anses vidare vara den högst avsevärda nedgång i antalet
chefsdomartjänster, som blir följden av större men färre domkretsar. Det
är enligt reservanten tydligt att rekryteringen till domarbanan löper risk att
försvåras, om antalet sådana tjänster i hög grad nedbringas.
I särskilt yttrande anför fyra ledamöter av den till kommittén knutna
rådgivande nämnden (s. 255), att de visserligen instämmer i att det är
önskvärt att domsagorna i regel blir tillräckligt stora att bereda sysselsätt
ning åt minst tre domare. De anser emellertid, att geografiska och andra skäl
talar för att domsagor med två domare kan vara motiverade. De delar vidare
i allt väsentligt den nyssnämnde reservantens mening beträffande olägen
heterna av alltför stora domsagor.
En av kommitténs experter förklarar i särskilt yttrande (s. 254), att han
delar reservantens betänkligheter mot förslaget att i princip inte mer än en
underrätt skall förläggas till någon ort. Det kan i regel inte anses påkallat
eller önskvärt att föra samman alla underrätter på en ort till en enda dom
krets. Det saknas stöd för att så stora arbetsenheter representerar en ända-
målsenligare och lämpligare underrättsorganisation än domkretsarna i en
lighet med kommitténs riktlinjer i övrigt. Det påpekas dessutom, att försla
get — utöver vad som följer av tillskapandet i princip av domkretsar som
ger sysselsättning åt tre domare — leder till en ytterligare väsentlig minsk
ning av antalet chefsdomartjänster, som är ägnad att menligt inverka på
rekryteringen till domarbanan.
3.2.2. Remissyttranden över SOU 1963: 56
En sammanställning av remissyttrandena över de av domstolskommittén
i SOU 1963:56 föreslagna riktlinjerna för domkretsindelningen finns i
kommitténs senaste betänkande, SOU 1967:4 (s. 41—51), och remissut
fallet återges därför här endast sammanfattningsvis.
Förslaget under latt varje domkrets skall vara stor nog
att bereda ar bets underlag åt minst tre domare biträds
av det alldeles övervägande antalet remissinstanser. Förslaget tillstyrks eller
lämnas utan erinran av JK, RÅ, nedre justitierevisionen (majoriteten), Svea
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Övre Norrland, samtliga rådhusrätter, samtliga länsstyrelser,
1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen,
advokatsamfundet, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges juristförbund, flertalet av de stadskommunala organ,
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
127
som yttrat sig i frågan, samt några tingshusbyggnadsskyldige. En del av
dessa remissinstanser framhåller, att i vissa fall kan föreligga skäl att in
rätta domstolar med bara två domare.
Många remissinstanser uttalar sig om vilken övre gräns som bör
gälla för domkretsens storlek. En grupp remissinstanser framhåller, att
domkretsarna som regel inte bör göras större än att de bereder arbete åt tre
domare. Till denna grupp hör JK, nedre justitierevisionen (majoriteten),
Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige.
Några remissinstanser förordar, att gränsen sätts vid fyra domare. Till
dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
några rådhusrätter samt Sveriges juristförbund.
Från flera håll anförs betänkligheter mot mycket stora underrätter. I
det sammanhanget åberopas också att man inte kan bortse från den in
verkan på antalet chefsdomartjänster och därmed på befordringsgången
som en minskning av antalet underrätter kommer att medföra.
Domstolskommitténs förslag under 2 att mer än en underrätt i
princip inte bör förläggas till någon ort tillstyrks av JK,
RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, flertalet rådhusrätter och läns
styrelser, 1961 års storstadsutredning, advokatsamfundet och några kom
munala organ.
Avstyrkande eller kritik förs fram av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hov
rätten för Övre Norrland, några rådhusrätter, riksrevisionsverket, några
länsstyrelser, häradshövdingeföreningen, stadsdomareföreningen, Svenska
kommunförbundet samt åtskilliga tingshusbyggnadsskyldige och kommu
nala organ.
Förslaget under 3 att domkretsarna bör byggas upp med kommuner
som minsta enhet och att även kommunblocken bör be
varas odelade har — med några få undantag —- tillstyrkts eller läm
nats utan erinran.
Kommitténs förslag under 4 att indelning i åklagardistrikt och
kronofogdedistrikt skall beaktas och, om detta inte låter sig göra,
indelningen i polisdistrikt om möjligt skall följas har inte helt
vunnit anslutning hos de remissinstanser som uttalat sig i frågan. Åtskilliga
remissinstanser betonar att domkretsindelningen bör vara primär i för
hållande till andra indelningar. Att domkretsindelningen i varje fall bör
följa indelningen i åklagardistrikt understryks av RÅ, stadsdomareförening-
en, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges landsfiskaler och polisberedningen.
Kommitténs förslag under 5 att länsgränserna i princip bör res
pekteras har med få undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
128
Förslaget under 6 att den nya domkretsindelningen bör genomfö
ras successivt har genomgående kraftigt understrukits av de remiss
instanser som har berört frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
3.2.3. Prop. 1964: 156
I prop. 1964: 156 som gällde huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m.
ansåg jag det inte nödvändigt att i dåvarande läge ta upp domstolskommit-
téns förslag om principer för domkretsindelningen till prövning. Sedan jag
konstaterat detta, anförde jag följande.
Anmärkas bör dock att, då lämpliga gränser för domkretsar skall upp
dragas, det helt visst är lika mycket fråga om praktiska bedömanden som
om principer. I detta sammanhang vill jag erinra om att andra indelnings
frågor nu står inför sin lösning. Kommunblocksindelningen beräknas så
lunda bli slutförd inom kort. Under detta år kommer vidare distrikten för
den nya polis- och åklagarverksamheten att fastställas. Det är inte uteslu
tet att dessa indelningsändringar befinnes böra föranleda vissa jämkningar
i domkretsindelningen inom ramen för dagens underrättsorganisation. Det
är dock ännu för tidigt att söka närmare pröva ändringarnas inverkan på
domstolsverksamheten inom olika regioner. Jag är därför inte nu beredd att
föreslå åtgärder, men jag avser att följa dessa frågor med uppmärksamhet.
I anslutning härtill vill jag dock framhålla att man för överskådlig tid bör
räkna med domkretsar för våra underrätter av mindre omfattning än dom-
stolskommittén synes ha förutsatt. Jag utgår sålunda bl. a. ifrån att även
i fortsättningen mer än en underrätt kan komma att finnas på en och sam
ma ort.
3.2.4. Domstolskommittén i SOU 1967: 4
I SOU 1967: 4 lägger kommittén fram ytterligare allmänna synpunkter
beträffande ny domkretsindelning för underrätterna. På grundval härav
redovisar kommittén ett detaljerat förslag till sådan indelning för hela lan
det.
Kommittén anför, att genom rådhusrätternas förstatligande första steget
togs till en ny, enhetlig underrättsorganisation. Kommitténs uppdrag syftar
emellertid till en samlad översyn av hela domstolsorganisationen. De olika
spörsmål, som innefattas i uppdraget, griper in i varandra på sådant sätt
att de ofta inte lämpligen kan lösas var för sig. Det hade därför varit önsk
värt att kunna i ett sammanhang redovisa resultaten av kommitténs fort
satta överväganden. Ännu dröjer det emellertid innan kommittén hunnit
behandla och ta ställning till alla frågor som ingår i utredningen. På grund
härav och med hänsyn till det aktuella intresse, som är knutet till den
relativt lätt avgränsbara del av utredningskomplexet, som domkretsindel
ningen utgör, har kommittén funnit sig böra lägga fram ett separat förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
129
Underrätternas domkretsar berörs av omfattande ändringar i rikets admi
nistrativa indelning. Särskild vikt i detta hänseende har kommunindelning
en. Det är nödvändigt att domkretsarna anpassas efter den utveckling som
här sker. Det blir en fråga om fortgående, successiva ombildningar. Skall
härvid kunna vinnas en ändamålsenlig domkretsindelning fordras emel
lertid att en översiktsplan föreligger utarbetad, en generalplan, vilken om
fattar samtliga domkretsar sådana dessa tänks slutligen utformade. I an
slutning härtill är det av intresse att undersöka hur genomförandet av
denna plan kan komma att gestaltas.
Också domkretsindelningen äger samband med andra frågor av betydelse
för domstolarnas verksamhet. En sådan fråga gäller domförhetsreglerna.
Dessa är emellertid inte utslagsgivande för domkretsarnas storlek. Även
med de domförhetsregler som nu gäller måste, såsom framhålls i direktiven,
åtskilliga av våra nuvarande underrätter anses alltför små.
Större inverkan på domkretsarnas omfattning har frågan vilka arbets
uppgifter som kan väntas ankomma på underrätterna i framtiden och hur
tyngande dessa uppgifter blir. Frågan är svår att besvara med säkerhet. Ut
vecklingen beror av många ovissa förhållanden. Den sammanhänger med
utvecklingen inom andra områden av samhällslivet. Lagstiftningen undergår
också ständiga ändringar. Härigenom påverkas kanske särskilt brottmåls-
sidan av domstolsarbetet, men även tvistemålens art och omfattning berörs.
Genom sådan speciallagstiftning som jorddelningslagen och expropriations
lagen har f. n. underrättsdomarna särskilda uppgifter som ligger utanför de
allmänna domstolarnas kompetensområde. Inskrivningsväsendets anknyt
ning till det allmänna domstolsväsendet medför ett betydande arbete för
underrätterna, även om detta till större delen utförs inte av domare utan av
tingsnotarier och domstolsbiträden.
Det är inte omöjligt att i en framtid ändringar kan komma till stånd på
berörda områden. Arbetsuppgifter, som nu åvilar de allmänna underrät
terna och deras befattningshavare, kan härvid komma att överflyttas på
andra organ. Vad beträffar inskrivningsväsendet har kommittén ansett sig
böra utgå från att de allmänna underrätterna kommer att ha befattning
härmed även i fortsättningen. Detta överensstämmer med uttalande av che
fen för justitiedepartementet i direktiven för inskrivningskommittén, som
tillkallats för utredning om övergång till automatisk databehandling vid
fastighetsbokföringen. Tillämpningen av ADB-system för registrering av
inskrivningsärendena kan tänkas förutsätta tämligen stora inskrivnings-
avdelningar. Enligt direktiven bör det emellertid inte möta något hinder att,
om så är lämpligt, gemensamma inskrivningsavdelningar inrättas för flera
domkretsar, exempelvis när två domsagor har sina kanslier i nära an
slutning till varandra. Användningen av datamaskiner inom inskrivnings
väsendet kan få betydelse också med avseende på lokalbehovet. Nuvarande
fastighetsböcker fordrar stort utrymme. Övergång till ADB-system kan in-
5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44
130
nebära en besparing i detta hänseende. En omläggning av registreringsför-
farandet kan medföra att byggnadsproblemen går att lösa lättare.
Ändrad lagstiftning kan också på annat sätt medföra lättnader för under
rätterna. Ett exempel härpå är de nyligen beslutade ändringarna i trafik
lagstiftningen (SFS 1966:247—252). Å andra sidan bör det ej hållas för
osannolikt att nya uppgifter kommer att åläggas de allmänna domstolarna.
Enligt hittills vunnen erfarenhet visar domstolsgöromålen en ständig ten
dens att öka. Av 1965 års långtidsutrednings huvudrapport (SOU 1966: 1)
framgår att enligt hovrätternas bedömning skulle från år 1965 till år 1970
kunna väntas en sysselsättningsökning vid de allmänna domstolarna av
2,7 % per år, vilket beräknas medföra en ökning under hela 5-årsperioden
av cirka 500 tjänstemän. Beräkningarna avser endast de närmaste åren.
En ny domkretsindelning är en fråga på lång sikt. Även om man i dag
visste, hur utvecklingen kommer att gestalta sig under exempelvis den
närmaste 10-årsperioden, är det troligt att åtskilligt har förändrats redan
innan indelningen hunnit genomföras i sin helhet. Det är önskvärt att en
ny domkretsindelning får sådan utformning att den kan bestå i huvudsak
ligen oförändrat skick ej endast under den begränsade tid som nu kan över
blickas. I vart fall måste man eftersträva sådan arrondering av domkret
sarna att ändringar, där sådana blir nödvändiga, kan göras utan större
omläggningar och svårigheter.
Har man den inställningen att som regel ingen domkrets bör understiga
viss minimistorlek, föranleder ökning av arbetsvolymen inte att domkrets
indelningen måste göras om, utan endast att vederbörande underrätt får
tillföras ökad personal. Med den uppfattningen blir det angeläget att varje
domkrets från början i allmänhet görs så stor, att man, även om arbets
volymen skulle minska, saknar rimlig anledning räkna med annat än att
underlag kommer att finnas för önskat minimiantal domare.
Oavsett vilka ändringar i den ena eller andra riktningen som kommer att
ske inom lagstiftningen, torde underrätternas totala arbetsvolym under lång
tid framåt knappast komma att bli mindre än den nu är. Vare sig en ny
domkretsindelning planeras nu eller senare, kommer de grundläggande
statistiska beräkningarna alltid att bli osäkra. Skillnaden är endast att
dagens ovissa faktorer i morgon kommer att ersättas av andra.
Ett nuvarande ovisshetsmoment är också länsindelningen. Det är för
tidigt att säga vad länsindelningsutredningens förslag kan leda till. Gällande
domkretsindelning för underrätterna ansluter till länen, så att en domkrets
aldrig omfattar delar av flera län. Det kan i och för sig vara önskvärt att
gränserna för olika judiciella och administrativa områden ej skär varandra.
Sambandet mellan län och domkretsar är dock inte större än att avvikelser
bör kunna tillåtas om så behövs för att få till stånd en ändamålsenlig dom
kretsindelning. En ny domkretsindelning behöver alltså inte vara ovillkor
ligen bunden av hur en ny länsindelning kommer att se ut. Bortsett häri
Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969
131
från synes det emellertid möjligt att med utgångspunkt från nuvarande
länsindelning utforma en lämplig domkretsindelning på sådant sätt att den
i huvudsak kan bestå oberoende av om länen framdeles får ett annat ut
seende. Kommittén anser det inte nödvändigt att man för en översyn av
domkretsindelningen avvaktar resultatet av pågående överväganden rörande
länen. Ändringar i länsindelningen kan kanske framdeles på sina håll böra
föranleda vissa justeringar av domkretsgränserna. Men dessa justeringar
behöver inte rubba domkretsindelningen i stort.
Genom ombildning av kommunblocken till kommuner kan antalet kom
muner beräknas gå ned från nu närmare 1 000 till mindre än 300. Eftersom
domkretsarna bygger på kommuner som minsta enheter och kommunbloc-
kens gränser ofta skär de nuvarande domkretsarnas, blir återverkningarna
av ändringarna i den kommunala indelningen på den judiciella avsevärda.
Flertalet domkretsar berörs mer eller mindre och i åtskilliga fall bryts de
helt sönder. Behovet av en plan, som kan ligga till grund för åtgärder allt
eftersom ändringar i domkretsindelningen på detta sätt aktualiseras, är
uppenbarligen stort. När domstolskommittén nu framlägger en sådan plan,
har kommittén därmed också avgivit förslag till den nya domkretsindelning,
som omfattas av utredningsuppdraget.
Det förslag till domkretsindelning, som sålunda upprättats, förutsätter att
en enhetlig underrättsorganisation genomförs. Domkretsarna har alltså ut
formats, oavsett om därigenom kommer att med stad, som f. n. bär rådhus
rätt, judiciellt förenas annan kommun. Enligt gällande lagstiftning är sådan
förening inte möjlig på annat sätt än att antingen den andra kommunen
administrativt sammanläggs med staden eller staden läggs under landsrätt.
I vissa fall skulle det kanske vara bättre om landsbygdsområde kunde för
enas med domkrets för rådhusrätt, t. ex. om staden tills vidare införlivat
endast en del av det kommunblock, i vilket staden ingår, och det alltså
kan väntas att även återstående del senare sammanförs med staden och
kommer under rådhusrättens jurisdiktion. Läget kan också vara sådant att
en lämplig domkretsindelning bäst vinns genom att ett i förhållande till
staden helt fristående kommunblock förenas med rådhusrättens domkrets.
Genomförandet av en ny domkretsindelning skulle underlättas, om de
påtalade hindren avlägsnades. Kommittén föreslår därför -— i avvaktan
på enhetlig underrättsorganisation — att rådhusrätts domkrets skall kunna
vidgas att omfatta även annan kommun än staden, på motsvarande sätt
som nu stad med rådhusrätt kan läggas under landsrätt, utan att någon
ändring behöver ske i den administrativa indelningen.
Kommitténs allmänna synpunkter rörande ny dom
kretsindelning anknyter till de överväganden och riktlinj er som
kommittén lade fram i 1963 års betänkande samt till synpunkter som för
des fram under remissbehandlingen därav.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
132
Kommittén konstaterar att de principer för en ny domkretsindelning för
underrätterna som kommittén har föreslagit i stort sett har vunnit an
slutning hos remissinstanserna. Viss kritik har anförts beträffande det antal
domare som regelmässigt bör tas till utgångspunkt vid bestämmandet av
domkretsarnas omfattning. I allmänhet godtas emellertid principen att
varje domkrets bör vara tillräckligt stor för att bereda sysselsättning åt
minst tre domare. Invändningar har framför allt riktats mot att mycket
stora domkretsar bildas.
Frågan om lämpligaste storleken på en underrätt är enligt kommittén
knappast möjlig att besvara generellt. Åtskilliga faktorer måste beaktas,
bl. a. den statsfinansiella sidan. Det finns emellertid inte heller belägg för
att domstolar över en viss storleksgrad allmänt sett skulle vara mindre
effektiva eller mindre ändamålsenliga än andra, inte fullt så stora enheter.
Kommittén har övervägt möjligheterna att på statistisk väg komma
fram till vilken typ av underrätter som från ekonomisk synpunkt är mest
fördelaktig. En undersökning av domsagorna, begränsad till år 1964, har
gjorts. Målet för undersökningen har varit att räkna fram lönekostnaden
i kronor dels för avgjort mål dels för avgjort inskrivningsår ende. Vid un
dersökningen har domsagorna jämförts med varandra för bedömning i vad
mån målkostnaden och kostnaden för inskrivningsärende har samband
med storleken på domsaga och antalet domare som tjänstgör där. Resultatet
av undersökningen, som avser 112 av de dåvarande 117 domsagorna, redo
visas i följande uppställning (bet. s. 53).
Kungl. Maj:ts proposition nr hh år 1969
Antal
Antal
Genomsnittlig
Genomsnittlig kostnad
domare
domsagor
målkostnad
för inskrivningsärende
1
34
416
11
2
57
338
10
3
13
342
10
4
3
354
11
3
4
333
15
6
1
348
14
Kommittén framhåller att undersökningen ger endast ringa vägledning,
bl. a. beroende på att antalet häradsrätter med tre eller fyra domare är för
hållandevis litet. Resultatet av undersökningen påverkas också av faktorer,
som det inte är möjligt att beakta i sammanhanget. Den enda slutsats som
man med någorlunda säkerhet kan dra är att endomardomsagorna i all
mänhet är de dyraste i avlöningshänseende. I övrigt är skillnaden från
den angivna synpunkten mellan domsagor av olika storlek f. n. ganska
obetydlig och kan bero av speciella och tillfälliga förhållanden i någon eller
ett par av domsagorna. Motsvarande undersökning för rådhusrätternas del
har inte skett.
Kommittén konstaterar att det för ett ekonomiskt och i övrigt rationellt
utnyttjande av tillgängliga resurser inom andra verksamhetsområden krävs
samgående i större enheter. Man bör kunna anta att detsamma gäller dom-
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969
133
stolsväsendet. Att en underrätt tillförs flera domare behöver inte medföra
att behovet av annan personal samt av kontorsmaskiner och annan utrust
ning ökar i motsvarande grad. Kommittén betonar emellertid, liksom i sitt
tidigare betänkande, att de motiv som talar för större domkretsar än f. n.
i regel inte i första hand är ekonomiska. Huvudskälen är av administrativ
och organisatorisk art. Växlingen i arbetstillströmning och personalupp
sättning blir mindre kännbar i en större arbetsenhet än i en mindre. Arbetet
löper därför jämnare och smidigare. Möjligheterna till en ändamålsenlig
fördelning av göromålen ökar och arbetsförhållandena kan över huvud taget
ordnas på ett mer ändamålsenligt sätt.
Som ett vägande skäl för större underrätter framför kommittén också i
förevarande betänkande den ökade elasticiteten, som minskar behovet av
tillfälliga personalförstärkningar. Detta anses vara av värde inte minst
med hänsyn till personalrekryteringen. Tillfälliga förstärkningar av per
sonaluppsättningen blir väl ibland oundvikliga också vid större domstols-
enheter. Sådana förstärkningar aktualiseras emellertid inte så ofta som när
det gäller mindre enheter. Den begränsning av antalet underrätter som
följer av att domkretsarna vidgas medför dessutom, att problemen kan
bemästras lättare.
När man på sina håll gör gällande att en mycket stor domstol arbetar
tyngre än flera mindre, synes man inte tillräckligt beakta möjligheten att
dela upp arbetet inom större domstolar på avdelningar. Avdelningar av en
underrätt kan arbetsmässigt fungera var och en som en underrätt för sig.
Avdelningarna ingår då ändå som del i den större organisationen med de
möjligheter till utjämning av arbetstoppar och annan anpassning efter till
fälliga ändringar i det normala arbetsläget som denna organisation erbju
der. Avdelningssystemet tillämpas sedan länge vid rådhusrätterna i de tre
största städerna, och även hovrätterna är uppbyggda enligt detta system.
Enligt kommitténs åsikt finns det inte något skäl varför det systemet inte
skulle fungera väl också vid andra domstolar.
Kommittén understryker, att — även om stora domkretsar inte bör be
tecknas som i och för sig olämpliga — det naturligtvis saknas anledning att
göra domkretsarna större än vad omständigheterna motiverar. Avsevärd
vikt måste fästas vid processekonomiska synpunkter. Liksom i sitt tidigare
betänkande framhåller kommittén därvid betydelsen av sådana förhållan
den som kommunikationer, bosättningsförhållanden och näringsliv. Man
måste se till att allmänhetens möjligheter till förbindelse med domstolen
blir godtagbara. Med nutida kommunikationsmedel ställer detta inte samma
krav på begränsning av domkretsarnas utsträckning som tidigare. På sina
håll kan problemen i detta avseende liksom hittills lösas genom att särskilda
tingsställen anordnas utanför domstolens stationeringsort.
Kommittén anser, att underrätter med tre domare är goda arbetsenheter
såvitt erfarenhetsmässigt kan bedömas. Enmansdomsagor anses numera all
134
mänt mindre lämpliga. Den splittring av arbetet som uppkommer om en
häradshövding måste vara chef för både den dömande verksamheten och in
skrivningsväsendet ligger i öppen dag. I domsagor med två domare blir det
genast bättre. Det behövs emellertid bara att en av dem av någon anledning
hindras från att tjänstgöra för att svårigheter skall uppstå. Tredomardom-
sagor finner kommittén från denna synpunkt vara att föredra.
Frågan om lämpligt antal domare i underrätt behandlas också mot bak
grunden av förslaget att alla underrätter skall ha möjlighet att ha jurist-
kollegial sammansättning i tvistemål. Om man stadigvarande knyter tre
domare till domstolen, undgår man de besvärligheter som annars måste upp
komma, när juristkollegium behövs. Vid en ordning med juristkollegial
sammansättning bör i princip alla de tre domarna vara ordinarie. Görs dom
kretsen tillräckligt stor för att ge arbetsunderlag för ytterligare en domare,
skapas en marginal för sjukdomsfall och andra tjänstgöringshinder. Man
uppnår även fördelen att en av domarna kan vara icke-ordinarie. Detta är
fördelaktigt också från utbildningssynpunkt. Visst utrymme måste under
alla förhållanden beredas för tjänstgöring av hovrätternas fiskaler i under
rätterna. Det framhålls också, att personaluppsättningen tre ordinarie och
en icke-ordinarie domare underlättar en sådan arbetsfördelning att de ordi
narie domarna befrias från handläggning av mindre kvalificerade göromål.
I sitt tidigare betänkande uttalade kommittén att som princip borde gälla
att inte mer än en underrätt förläggs till samma ort. Kommittén erinrar
nu om att i propositionen om rådhusrätternas förstatligande uttalades, att
man bör utgå från att också i fortsättningen mer än en underrätt kan kom
ma att finnas på en och samma ort. Det påpekas att detta uttalande inte för
anledde något genmäle från riksdagens sida. Kommittén vill för sin del
framhålla, att en nödvändig förutsättning för att ha flera underrätter på
samma ort är att varje underrätt kan få ett lämpligt avgränsat domsområde,
som är tillräckligt stort för att bereda sysselsättning åt det antal domare,
som regelmässigt bör finnas, eller minst tre.
Kommittén tar vidare upp frågan om sambandet mellan den judiciella in
delningen och administrativ indelning av olika slag. Det sägs att den i 1963
års betänkande framlagda principen att domkretsarna bör byggas upp med
kommuner som minsta enheter överensstämmer med vad som nu gäller.
En annan ordning skulle, så länge det finns två slag av underrätter med
olika domförhetsregler, te sig underlig. Men också sedan en enhetlig under-
rättsorganisation har genomförts möter det betänkligheter att i judiciellt
avseende dela den administrativa enhet som kommunen bildar. Betänklig
heterna hänför sig i främsta rummet till forumreglerna. Nuvarande forum
regler, som innebär att kommuntillhörigheten är avgörande när laga dom
stol skall bestämmas, får enligt kommittén anses betryggande genom att de
är enkla och entydiga. Det är knappast möjligt att finna en lösning som
erbjuder samma grad av säkerhet, om en kommun hör till skilda under
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
135
rätter. Om delar av kommun hänförs till olika domkretsar, uppstår dess
utom andra komplikationer, såsom när det gäller val av överförmyndare
och beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten.
Kommunblocken bör enligt kommittén bevaras odelade vid en ny dom
kretsindelning, eftersom syftet med kommunblocksbildningen är att kom-
munblocken efter hand skall bilda kommuner. De synpunkter som anförs
beträffande kommunen som minsta enhet i en domkrets måste därför gälla
också kommunblocket. Ett enda skäl av verklig betydelse mot kommun
block som minsta enhet vid domkretsindelning finner kommittén kunna
föreligga om domkretsar, som är anpassade efter kommunblocken, blir
större än som är ändamålsenligt. Emellertid saknas det anledning att be
fara, att underrätter av den storlek som kommer i fråga skulle bli mindre
lämpliga. Tvärtom finns det alla skäl att anta att blocken skall utgöra ända
målsenliga enheter också från judiciella synpunkter. Det framhålls i det
avseendet att blocken har bildats med särskilt beaktande av befolkningsför
hållandena, den näringsgeografiska strukturen, kommunikationer o. d.
Kommittén understryker vidare, att en uppdelning av kommunblock på
flera domkretsar skulle utgöra ett markant avsteg från de synpunkter och
principer som är vägledande för statsmakternas ställningstagande i andra
indelningshänseenden. Kommunblocksbildningen ligger sålunda numera till
grund för alla övriga indelningar som i ett eller annat avseende berör dom
stolsväsendet. Kommittén nämner åklagar-, polis-, kronofogde- och fögderi
distrikten, som alla har kommunblocken som byggstenar. Samma utgångs
punkt gäller för pågående utredning om lantmäteridistriktsindelningen.
Kommittén framhåller att den indelning i åklagardistrikt som gäller se
dan den 1 januari 1965 innebär att nära nog varje åklagardistrikt skär nå
gon nuvarande domsagogräns. Detta anser kommittén inte lyckligt med hän
syn till det nära sambandet mellan åklagarväsendet och domstolsväsendet.
Uppdelningen av ett åklagardistrikt försvårar åklagarnas arbete. Såvitt kom
mittén har sig bekant har olägenheterna dock kunnat bemästras på ett i
allmänhet tillfredsställande sätt. När flera åklagare finns inom samma di
strikt, har det varit möjligt att lokalt fördela arbetet mellan dem. När kom
mittén har upprättat sitt förslag till domkretsindelning, har den vägledande
principen varit att dela ett åklagardistrikt på flera domkretsar bara om detta
har varit enda utvägen att få en godtagbar domkretsindelning.
Länsindelningen är av betydelse för domkretsindelningen på olika sätt.
Åtskilliga författningar innehåller föreskrifter varigenom underrätt eller
underrättsdomare har ålagts anmälningsskyldighet eller skyldighet att vidta
annan åtgärd i förhållande till länsstyrelse eller annan länsmyndighet. I
vissa fall har också enskild person ålagts sådan skyldighet, varvid någon
form av anknytning till underrätt föreligger. Vidare gäller att länsstyrel
serna har tillagts viss behörighet och skyldighet med avseende på frågor
som hänger samman med tingshusbyggnadsskyldigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
är 1969
136
Kommittén påpekar, att det f. n. inte förekommer att en domkrets om
fattar delar av flera län. Det är visserligen allmänt sett önskvärt med en
samordning av administrativ och jndiciell indelning. Emellertid är dom
kretsindelningen inte så beroende av länsindelningen att denna under alla
förhållanden måste följas. Som redan har nämnts anser kommittén, att en
domkretsindelning över länsgräns inte föranleder sådana svårigheter som
inger betänkligheter.
Ett detaljförslag till ny domkretsindelning läggs fram
av kommittén. Enligt detta skall antalet underrätter minskas från det nu
varande antalet — 141 — till 86. Förslaget innebär sålunda en förskjut
ning mot större domkretsar med fler domare. Denna strukturförändring
åskådliggör kommittén genom följande uppställning som tar upp domkret
sarna den 1 januari 1967 och de föreslagna domkretsarna, fördelade efter
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år i969
antalet domare.
Antal domare............................................. 1
2
3
4
5 6 7 8
9 11
30 48 105
Domkretsar 1/1 1967................................ 27
48 33 12
8 2 7 1 —
1
1
1
1
Föresl. domkretsar.................................... —
5 33 17
6854
4
1
1
1
1
Kommittén framhåller, att den väsentligaste ändringen är att antalet en-
och tvådomardomkretsar föreslås gå ner från 75 till 5. Övriga förskjut
ningar är tämligen små. Antalet domkretsar med 4 domare ökar från 12 till
17 och antalet domkretsar med 5 domare eller fler från 22 till 31.
Det totala antalet underrättsdomare blir, om förslaget genomförs, enligt
kommitténs beräkningar 552, varav 435 ordinarie och 117 icke-ordinarie.
Någon mer betydande ändring i fråga om domarpersonal totalt sett skulle
sålunda inte uppkomma, men proportionen mellan ordinarie och icke-ordi
narie domare förskjuts i riktning mot ett större antal av förstnämnda ka
tegori.
Beträffande det närmare innehållet i kommittéförslaget hänvisas till en
tabellarisk uppställning som torde få fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 6. Närmare motiv för indelningsförslaget finns i betänkandet på
s. 67—159.
Kommittén berör vidare den föreslagna reformens verkningar i fråga
om befordrings- och re k ryteringsför hållande na på
domarbanan. En minskning av antalet domkretsar medför givetvis
att antalet domstolschefer går ned i motsvarande grad. Mot förslaget i den
delen kan anmärkas, att det är ägnat att inverka menligt på befordrings-
förhållandena inom domarkåren och därmed på rekryteringen till denna.
Kommittén är medveten om nödvändigheten av att detta förebyggs. Att ute
slutande från denna synpunkt skapa fler domstolar än som är i och för
137
sig behövligt kan emellertid inte komma i fråga. Befordrings- och rekryte-
ringsproblem får lösas på annat sätt.
Kommittén framhåller, att domarbanans förmåga att hävda sig i konkur
rensen om dugande jurister självfallet beror på flera samverkande faktorer.
Tjänstgörings- och befordringsförhållanden samt lönesättningen torde spe
la den största rollen. Befordran till ordinarie tjänst erhålls f. n. jämförelse
vis sent på domarbanan och i allmänhet först i början av 40-årsåldern. Kom
mittén påpekar också att det är vanligt att domarna i begynnelse- och pas
sagestadiet nödgas företa upprepade förflyttningar med stundom mycket
kort varsel. Dessa förhållanden anser kommittén helt säkert inverka på
rekryteringen. Kommittén menar, att den underrättsorganisation som kom
mittén föreslår inrymmer möjligheter att begränsa den rörliga tjänstgö
ringen för fiskaler och assessorer utan att kravet på erforderlig underrätts-
tjänstgöring behöver eftersättas. Det betonas som angeläget att dessa möj
ligheter tillvaratas effektivt. En ombildning till större domkretsar medför
vidare att det skapas större förutsättningar att upprätthålla principen att
den dömande verksamheten skall utövas av ordinarie domare. Den fördel
aktigare proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie domare vid un
derrätterna som kommitténs indelningsförslag innebär är ägnad att förbätt
ra befordringsförhållandena.
Kommittén räknar med att domartjänsterna i en blivande underrätts
organisation kommer att lönemässigt regleras så, att en tillfredsställande
rekrytering säkerställs, men framhåller att det inte ankommer på kom
mittén att pröva dessa frågor. Det påpekas att ett bortfall av chefsdomar-
tjänster i viss utsträckning torde kunna kompenseras genom inrättande
av tjänster som avdelningsordförande vid sådana underrätter, som är till
räckligt stora för indelning på avdelningar.
Kommittén framhåller att ett genomförande av den föreslagna domkrets
indelningen medför ändringar i fråga om underrätternas statio
ner i n g. Antalet kansliorter blir avsevärt mindre än nu. Vidare förutsätts
att antalet tingsställen kommer att minskas. Tingsställena har kommit till
på en tid då förhållandena var helt annorlunda än nu. De torde numera
inte alltid fylla ett verkligt behov. De föranleder vidare kostnader inte bara
för anskaffning och underhåll av nödvändiga tingslokaler utan också ge
nom den tidsspillan som resor och vistelse utanför förläggningsorten orsa
kar domstolspersonalen. För att ting skall hållas utanför kansliorten måste
därför fordras särskilda skäl, såsom att det föreligger långa avstånd eller
dåliga kommunikationer eller att det finns någon mer betydande tätort
som inte ligger i närheten av kansliorten. Leder ny domkretsindelning till
att en ort upphör att vara säte för underrätt, kan också det förhållandet
beaktas och i vissa fall motivera att orten åtminstone t. v. behålls som tings-
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
5f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44
138
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
ställe. En avveckling av tingsställen behöver inte ske redan i samband med
att nya domkretsar bildas eller i ett sammanhang över hela landet utan kan
göras så småningom, allteftersom det med hänsyn till omständigheterna är
lämpligt.
Kommittén behandlar vidare vissa spörsmål som gäller genomföran
det av en domkretsindelning. Därvid påpekas bl. a. att en del personal- och
lokalproblem föranleds av att domkretsindelningen ändras. Kommittén fram
håller att uppkommande problem av detta slag lättare kan lösas om den
nya domkretsindelningen genomförs successivt och utsprids över en täm
ligen lång tidrymd. Möjligheterna att lösa personal- och lokalfrågor blir då
större. Den minskning av antalet chefsdomare som följer av minskningen
av antalet underrätter blir vidare från befordringssynpunkt mindre känn
bar om den fördelas över en längre följd av år. Ett successivt genomförande
kan i princip åstadkommas på det sättet att nya domkretsar bildas först i
mån av nuvarande häradshövdingars och borgmästares avgång. Med hänsyn
till dessa domares ålder och under förutsättning att avgången inte äger rum
förrän vid fyllda 67 år kan den nya indelningen emellertid inte bli helt
genomförd förrän in på 1980-talet, om denna princip tillämpas undantags
löst. En ny domkretsindelning kan i många fall inte anstå så lång tid som
följer av ett sådant schema. Kommittén pekar därvid särskilt på den nya
kommunindelning som kommunblocken kan väntas resultera i och som spe
lar en betydande roll för domkretsindelningen. Det betonas också att ge
nomförandet i praktiken också kommer att påverkas av förhållanden som
nu inte kan förutses.
Kommittén påpekar, att kommunblocken ofta omfattar delar av flera dom
sagor. På motsvarande sätt ingår del av domsaga regelmässigt i de kommun
block, som har bildats med en rådhusrättsstad som centrum. I den mån
kommunblocken ombildas till kommuner kommer i sådana fall den ena
domkretsen automatiskt att öka medan den andra minskar. Medan det för
städer med rådhusrätt alltid blir en ökning, kan domsagorna genom kom
munändringarna bli så beskurna, att domsområdet i fortsättningen inte blir
tillräckligt som underlag för en underrätt. Under antagande att den nya
kommunindelningen har slutförts till den 1 januari 1971 kommer vid denna
tid åtminstone 9 domsagor att vara så små att de inte rimligen kan bevaras
ens som endomardomsagor, medan ett tjugotal inte kommer att kunna be
reda stadigvarande sysselsättning åt mer än en domare vardera (jfr bilagor
na G och D i betänkandet). Beträffande domsaga, vars befolkningsunderlag
efter kommunändringarna förslår för endast en domare, blir det enligt kom
mittén en avvägningsfråga hur länge den bör bevaras. Av praktiskt admi
nistrativa skäl är det emellertid önskvärt att en ny domkretsindelning ge
nomförs med avseende på sådana domsagor, eller i varje fall flertalet av
dem, senast i samband med att enhetliga domförhetsregler träder i kraft.
Kommittén påpekar vidare att det, eftersom ombildning av ett kommun
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
139
block till kommun inte nödvändigtvis behöver ske i ett sammanhang utan
kan göras i omgångar, måste förutsättas att domkretsregleringen inte alltid
kan anstå till dess kommunbildningen har avslutats utan aktualiseras redan
dessförinnan. Om ombildningen av ett kommunblock till kommun sker i
etapper och den judiciella indelningen i anslutning därtill ändras efter prin
cipen att den skall överensstämma med den kommunala, kan det få den
mindre lyckliga konsekvensen att en domkrets under loppet av några få
år blir föremål för upprepade ändringar. Kommittén utgår emellertid från
att de judiciella ändringarna sker så att de inte bara innefattar ett över
flyttande av vissa områden från den ena domkretsen till den andra utan
en stegvis uppbyggnad av planerade, nya domkretsar. Under denna förut
sättning torde olägenheterna bli mindre än de svårigheter som måste upp
stå, om genomförandet av ny domkretsindelning får anstå till dess det kan
äga rum i större sammanhang. Eftersom den ena domkretsändringen griper
in i den andra, särskilt beträffande domkretsar i samma län, skulle det
nämligen för ett genomförande i större sammanhang av ny domkretsindel
ning vara nödvändigt att avvakta lämplig dag för samtidig reglering av
alla eller åtminstone flertalet domkretsar i ett och samma län.
De närmare synpunkter som kommittén anlägger beträffande personal-
och lokalproblem återkommer jag till i avsnitt 4.1.—3.
Också till 1967 års betänkande har fogats reservation av en leda
mot och särskilt yttrande av vissa ledamöter i den till kommittén
knutna rådgivande nämnden.
I reservationen (s. 180) görs gällande att domkretsarna i princip bör vara
så stora att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare. Särskilt åbe
ropas två skäl härför. Dels betonas allmänhetens krav på att rättsskipning
en skall vara så litet ekonomiskt betungande som möjligt och att domstols-
verksamheten skall vara knuten till bygden och förankrad i befolkningens
förtroende. Dels framhålls att hänsynen till rekryteringen till domarbanan
talar för domkretsar av denna storlek. Reservanten anser vidare att princi
pen om kommunblocket och kommunen som minsta enhet i en domkrets
är godtagbar av vissa, närmast praktiska skäl. Enligt reservanten bör det
dock undantagsvis vara möjligt att, när med stad sammanläggs andra kom
muner, man låter dessa i judiciellt avseende få bli kvar i de tingslag och
domsagor till vilka de har hört sedan lång tid. Undantag från principen an
ses vara befogat också i andra fall. Därför förordas ytterligare utredning
i syfte att åstadkomma sådana lagändringar att domkrets skall kunna inne
hålla del av kommun.
I det särskilda yttrandet (s. 190) riktas kritik mot att kommitténs förslag
till ny domkretsindelning leder till för stora domstolar i många fall. Både
geografiska och andra skäl talar för att tvådomardomsagor kan vara moti
verade. Det har inte klarlagts vad som är den för en underrätt lämpliga stor
140
leken. Kommitténs antaganden om stora domkretsars fördelar är inte ve
rifierade. Vidare påpekas att om domförhetsregler som kräver tre jurister
skall åberopas som skäl till stora domkretsar, principförslag i fråga om
domförheten borde läggas fram senast i samband med att ny domkretsin
delning föreslås. I yttrandet nämns också att förslaget till domkretsindel
ning leder till en stor mängd överflödiga domstolslokaler och kostnadskrä
vande ny- och ombyggnader av många tingshus och rådhus. Eftersom det
statsfinansiella läget liksom läget på kapitalmarknaden inte inbjuder till
investeringar som inte är oundgängligen nödvändiga, anses dessa konse
kvenser tala för att en reform av mera begränsad räckvidd är att föredra.
Vidare anses att det för framtiden torde vara nödvändigt att räkna med
en lagstiftning som möjliggör uppdelning av kommun på skilda domkret
sar. Slutligen framhålls, att stora domkretsar med därav följande minsk
ning av antalet chefsdomartjänster kan förändra rekryteringen till domar
banan.
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
3.2.5. Remissyttranden över SOU 1967: 4
Allmänna uttalanden. Svea hovrätt tar upp frågan om en eventuell u t-
veckling mot vidare kompetens för vissa underrät
ter än för andra. Det sägs, att ganska radikala ändringar på det området
är tänkbara. Detta förhållande bör beaktas i domkretsindelningsfrågan,
så att man inte nu genomför organisatoriska ändringar som tämligen snart
kan visa sig olämpliga och måste revideras. Hovrätten fortsätter.
Enligt direktiven för domstolskommittén bör underrätternas nuvarande
vidsträckta kompetensområde i princip bibehållas. Vidare bör, sägs det,
principiella skillnader inte göras i underrätternas inbördes kompetens. Re
dan nu kan emellertid vissa utvecklingstendenser i annan riktning skönjas.
Dessa kan, ehuru de ännu inte återspeglas i lagstiftning, komma att på
verka domkretsindelningen. Så t. ex. är det inte givet att vatten]urisdiktio
nen, vars uppgifter allt mera förskjuts från glesbygdsmål mot tätortsmål
och dessutom har föreslagits mottaga immissionsmålen (SOU 1966: 65),
kommer att bibehålla sin på vattensystemen byggda indelning. Ett när
mande kan också tänkas mellan vattenmål och expropriationsmål. Vad de
senare beträffar kan de beröras av en tänkbar reform, som syftar till att
skapa större domkretsar även för fastiglietsbildningsmål. Slutligen kan er
inras om att Kungl. Maj:t i förslag till ny hyreslagstiftning förordat att
alla hyresmål skall, om undantag inte beslutas, handläggas av en särskild
domstol för varje län såsom exklusivt forum. En dylik princip är, frånsett
speciella och ganska sällsynta mål, ny i svensk rätt, och dess förverkligan
de på ett centralt avtalsrättsligt område med många tvister ger onekligen
nya perspektiv på domstolsväsendets anordnande. I en ej alltför avlägsen
framtid kan måhända spåras en åtskillnad mellan å ena sidan ett fåtal
större underrätter med delvis specialiserade domare och skiftande sam
mansättning i olika slags mål och å andra sidan ett övervägande antal kon
ventionella, mindre underdomstolar med uppgift att handlägga främst brott
mål, familjemål och frivillig rättsvård. För domstolar av den senare typen
141
är mindre domkretsar snarast en fördel. Hovrätten vill med det nu sagda
peka på att ganska radikala ändringar på det processuella området är
tänkbara, ett förhållande som i detta sammanhang bör beaktas såtillvida,
att man icke nu genomför organisatoriska ändringar som tämligen snart
kan visa sig olämpliga och måste revideras.
Sambandet mellan domkretsindelningen och andra
frågor som rör domstolsorganisationen berörs i flera
yttranden. I regel lämnar man utan erinran att kommittén anser att dom
kretsfrågan kan lösas för sig. Några bär dock annan mening eller hyser
åtminstone viss tveksamhet.
Göta hovrätt beklagar sålunda, att kommittén inte, innan förslag röran
de domkretsindelningen presenterades, har kunnat ytterligare klarlägga så
dana med domkretsindelningen nära sammanhängande frågor som dom-
förhetsreglerna, administrationen av domkretsarna och inskrivningsväsen-
dets utformning. Enligt hovrätten borde förslag om enhetlig underrättsor-
ganisation ha lagts fram före förslag om domkretsindelningen. Den oviss
het som f. n. råder beträffande den framtida utformningen av inskrivnings
väsendet anses vidare utgöra skäl att iaktta viss försiktighet när det gäller
domkretsindelningen. Inskrivningsväsendets anknytning till de allmänna
underrätterna medför nu ett betydande arbete för dessa. Hovrätten förmo
dar, att den snabba utvecklingen på databehandlingens område inom en inte
alltför avlägsen framtid kanske kan leda till en stark centralisering av in
skrivningsväsendet. Detta kan medföra att behandlingen av inskrivnings-
ärendena flyttas över på andra organ.
Hovrätten för Nedre Norrland påpekar, att domkretsarnas omfattning och
antal i väsentlig mån beror av hur domstolsorganisationen gestaltas. Sär
skilt understryks det nära sambandet mellan domförhetsreglerna och dom
kretsindelningen. Hovrätten nämner också det samband som råder mellan
domförhetsreglerna i underrätt och i överrätt. Hovrätten vill emellertid inte
göra någon invändning mot kommitténs linje.
Frågan huruvida allmänna principer för domkretsindel
ningen bör fastställas över huvud taget berörs i yttrandet från
hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten ansluter sig i huvudsak till
vad kommittén har anfört när det gäller sådana principer. Det framhålls
dock att i ett ärende om domkretsreglering de praktiska övervägandena
måste ha försteget framför de principiella. I några hänseenden kan det
dock vara av betydelse att riktlinjerna för den fortgående omvandlingen
av domkretsarna är fastställd. Detta gäller framför allt principen att dom
kretsindelningen skall bygga på kommunen som minsta enhet och den
därav följande principen att också den framtida kommunindelningen måste
beaktas när nya domkretsar skapas. Det anses vidare vara av principiell
betydelse att skiljaktigheter mellan domkretsar och polis- eller åklagar-
distrikt bör undvikas. Frågan om domkretsarnas storlek är en lämplighets-
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
142
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
fråga som måste bedömas från fall till fall och som i och för sig inte
ägnar sig för något principiellt ställningstagande på förhand. En liknande
ståndpunkt intar Göta hovrätt. Hovrätten framhåller sålunda, att frågan
om domkretsindelningen inte i någon väsentlig grad kan bestämmas av
mer eller mindre teoretiska spekulationer utan de praktiska skälen måste
i sista hand få fälla utslaget.
Underrätternas storlek. Frågan om lämplig storlek för under
rätterna behandlas i många yttranden. Därvid görs en del allmänna ut
talanden om kategorier som torde kunna betecknas som mycket stora,
medelstora resp. små domkretsar.
Till förmån för mycket stora domkretsar uttalar sig statskontoret. Stats
kontoret framhåller, att man vid utformningen av domkretsindelningen bör
beakta det allmänna intresset av att de enskilda domstolarnas arbetsorga
nisation får en sådan omfattning att den garanterar största effektivitet i
arbetet. Statskontoret delar kommitténs uppfattning att man genom ett
samgående i större enheter inom domstolsväsendet, liksom inom andra
verksamhetsområden, bör söka främja ett ekonomiskt och i övrigt ratio
nellt utnyttjande av tillgängliga resurser.
Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs uppfattning och fram
håller att större domkretsar ger möjligheter till en effektivare kanslior
ganisation och ett mer ändamålsenligt utnyttjande av modern kontorsut
rustning.
Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i kommitténs uttalande att
den större domstolens elasticitet är en mycket väsentlig fördel. Personal
uppsättningen, vare sig det gäller domare eller biträden, bör enligt hov
rätten ha en sådan sammansättning, att tillfälliga svårigheter på grund av
förskjutningar i arbetsbelastningen kan lösas inom domstolen på ett någor
lunda tillfredsställande sätt. Hovrätten framhåller emellertid, att det inte
finns något tillförlitligt underlag för antagandet att mycket stora domstolar
i det avseendet bör ges företräde framför de något mindre.
Kritik mot kommitténs uttalanden till förmån för stora domkretsar fram
förs emellertid i flera remissvar. Därvid framhålls, att de fördelar i olika
avseenden som kommittén har funnit vara förenade med mycket stora un
derrätter inte är erfarenhetsmässigt belagda. Synpunkter av sådan inne
börd framförs av JK, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norr
land, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen.
Hovrätten för Övre Norrland finner vad kommittén har anfört om större
domstolars ökade elasticitet vara överdrivet. I den mån det åberopas som
skäl för domstolar med flera än tre domare strider det mot hovrättens er
farenhet. JK ifrågasätter, om den större domstolen alltid erbjuder den elas
ticitet som kommittén talar om. Erfarenheterna från större domsagor ger
vid handen att personalen är pressad redan vid normal mål- och ärende
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
143
tillströmning och att det är svårt att i takt med den allmänna ökning av
göromålen som äger rum nå den personalstyrka som behövs för att till
godose önskemålet om elasticitet. De kostnadsbesparingar som statsverket
kan göra genom bildandet av stora enheter är enligt JK tämligen ringa och
utan nämnvärd betydelse i budgetsammanhang. Statsfinansiella synpunkter
bör därför inte få något avgörande inflytande vid planläggningen av en
ändrad domkretsindelning. En domstol med tre domare är i och för sig
en lämplig arbetsorganisation. Det anses däremot vara ovedersägligt, att
en stor domstol är svåröverskådlig och tungarbetad i administrativt hän
seende, särskilt om domstolen såsom fallet är med häradsrätterna arbetar
som eu enda enhet.
Även häradshövdingeföreningen anser kommitténs uttalanden om den
större domstolens elasticitet vara överdrivna. Enligt föreningen kan visser
ligen det dagliga rutinarbetet i viss mån fungera bättre vid större domstolar
i och med att en besvärlig arbetssituation And ledigheter bland biträdesperso-
nalen kan bemästras lättare. Däremot anses hittillsvarande erfarenheter
inte bestyrka kommitténs uppfattning att de stora domstolarna skulle ha
lättare att i fråga om domarpersonalen klara sig utan vikarier eller för
stärkning utifrån. Det får anses vara erfarenhetsmässigt känt att det rent
ekonomiskt inte innebär någon fördel att öka domstolarnas storlek utöver
vad som kan skötas av två å tre domare.
Enligt Göta hovrätt är det tänkbart, att det i en större domstol kan vara
lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i arbetet.
Emellertid måste det vara en påtaglig risk för att det med större domstols-
enheter uppkommer nya, kanske mycket svårbemästrade administrativa
problem. Hovrätten påpekar, att kommittén inte har lagt fram material
som visar att större domkretsar är fördelaktigare från ekonomisk synpunkt
än mindre.
Hovrätten för Nedre Norrland kan inte dela uppfattningen att effektivi
teten, varmed hovrätten åsyftar antalet avgjorda mål per ledamot och tids
enhet, skulle stiga med ökat antal domare i domstolen. Hovrättens erfaren
het ger inte belägg för att så skulle vara fallet. Enligt hovrätten erbjuder en
domstol med två-fyra domare den bästa arbetsmiljön. En domstol av denna
storleksordning har också den fördelen att ingen av domarna i större ut
sträckning behöver belastas med administrativa uppgifter. Hovrätten uttalar
sig i fråga om den statsfinansiella betydelsen av domkretsarnas storlek i
samma riktning som JK.
Svea hovrätt, som påpekar att dess administration f. n. omfattar 37 under
rätter, konstaterar att erfarenheterna närmast visar att en domstol med
två eller tre domare arbetar väl så effektivt och bra som en enhet med sex
å sju domare.
Frågan om det från organisationssynpunkt är fördelaktigt att vid stora
underrätter dela upp arbetet på avdelningar berörs av Svea hovrätt, JK och
144
hovrätten för Övre Norrland. Svea hovrätt anser, att det i och för sig kan
vara riktigt att domstolar med verksamheten fördelad på avdelningar kan
vara goda arbetsenheter. Hovrätten påpekar emellertid att en konsekvent
genomförd avdelningsindelning nås först om domarna vid domstolen är
fast knutna till en avdelning. Vidare anser hovrätten, att det på en själv
ständigt arbetande avdelning bör indelas minst fyra domare och att en un
derrätt med två avdelningar alltså bör ha minst åtta domare. Av praktiska
och andra skäl förefaller det dock uteslutet att över hela riket skapa dom
kretsar av en sådan storleksordning. JK anser det vara tveksamt om några
fördelar står alt vinna genom att skapa domstolar som i likhet med de
största rådhusrätterna är indelade på avdelningar. JK erinrar därvid om
att det vid domstolar som arbetar på avdelningar i praktiken har visat sig
vara svårt att tillgodose behov av tillfällig arbetskraftförstärkning på en av
delning med personal från annan avdelning. Hovrätten för Övre Norrland
uttalar sig i samma riktning. Det förefaller hovrätten som om en tendens
till avskildhet lätt nog kan göra sig gällande hos en avdelning. Hovrätten
anser det emellertid lämpligt, att de största underrätterna är organiserade
på avdelningar.
När det gäller att närmare ange lämpligt antal domare synes
bland remissinstanserna råda enighet om att varje domkrets bör göras så
stor att den ger arbetsunderlag åt flera domare. Det hävdas sålunda inte
från något håll, att endomardomstolar bör behållas eller inrättas. Kommit
téns åsikt att de nya domkretsarna bör ge arbetsunderlag åt minst tre do
mare godtas tämligen allmänt, varvid dock från en del håll görs mer eller
mindre omfattande reservationer.
Av de uttalanden som görs av dem som är mest positiva kan nämnas föl
jande. Advokatsamfundet anser att, om juristkollegial sammansättning in
förs, detta utgör ett starkt skäl för att skapa domkretsar som sysselsätter
flera domare. Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i att underrätter med
tre domare, såvitt erfarenhetsmässigt kan bedömas, är goda arbetsenheter.
Hovrätten ansluter sig också till kommitténs åsikt att vissa fördelar är att
vinna om domkretsarna görs stora nog att ge arbetsunderlag för ytterligare
en domare. Domstolar av sådan storleksordning torde vara ändamålsenliga
enheter inte bara med tanke på de av kommittén förordade domförhets-
reglerna för tvistemål utan också från andra synpunkter, främst av organi
satorisk och administrativ art.
Flera av de remissinstanser som har framfört kritik mot kommitténs ut
talande till förmån för mycket stora domkretsar framhåller, att domkret
sarna som regel inte bör göras större än att de bereder arbete åt tre domare.
I denna riktning uttalar sig sålunda JK, Svea hovrätt, hovrätten för Övre
Norrland och häradshövdingeföreningen. Svea hovrätt anser, att en förskjut
ning mot större domkretsar visserligen är naturlig och lämplig. Återhåll
samhet bör dock iakttas med att skapa underrätter med fler än tre domare
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
i andra fall än sådana där lokala och andra förhållanden klart motiverar
det. Hovrätten framhåller emellertid att det inte sällan föreligger skäl för
domkretsar med fler än tre domare, i synnerhet i fall där domkretsen om
fattar en större stad.
Mot bakgrunden av sin ståndpunkt att frågan om lämpligaste storleken
på en underrätt inte kan besvaras generellt kritiserar Göta hovrätt åsikten
att domkretsarna bör göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre
domare. Hovrätten ansluter sig till meningen att den gamla typen av dom
sagor med endast häradshövding utan biträdande domare bör avvecklas
efter hand. Det anses också nödvändigt att en del domkretsar ges en sådan
storlek att tre eller flera domare bereds sysselsättning. I andra fall kan fall
föreligga skäl att skapa domkretsar med endast två domare. Bland de skäl
— utöver hänvisningen till frågan om domförheten i tvistemål — som kom
mittén har anfört kan hovrätten emellertid inte finna något som ensamt
eller tillsammans med andra motiverar att det minsta antalet domare fixe
ras till tre. Enligt hovrättens mening kan man med samma anspråk på
framgång motivera minsta tal på både två domare och fyra eller flera. Efter
som det är svårt att i princip fastslå en domkrets storlek med utgångspunkt
från ett minsta antal domare sätts i fråga, om inte det mest följdriktiga
är att t. v. fastslå endast att en domkrets alltid bör betjänas av fler än en
domare.
Svea hovrätt ställer frågan, om ställning kan tas till domkretsarnas stor
lek utan att ställningstagande har skett till kommitténs förslag om enhet
liga domförhetsregler för underrätterna. Detta anses möjligt, om man i lik
het med kommittén anser att domkretsarna redan av administrativa och
organisatoriska skäl bör vara så stora att de kräver minst tre domare. Hyser
man däremot tvekan i frågan om skäl av nämnd art verkligen bar så långt
att domkretsar med minst tre domare så gott som utan undantag blir regel,
kan man inte underlåta att redan i samband med en reform av domkretsin
delningen överväga också de föreslagna domförhetsreglerna.
Att en utveckling mot större domkretsar för med sig en minskning av
antalet chefsdomartjänster och därigenom kan få menliga konsekvenser när
det gäller rekryteringen till domarbanan påpekas nu, lik
som under remissbehandlingen av kommitténs tidigare betänkande, från
flera håll. Därvid framhålls det angelägna i att motverka negativa verkning
ar i det avseendet.
Svea hovrätt framhåller, att rekryteringen till domarbanan på senare år
har ingett hovrätten vissa bekymmer. Hovrätten framhåller därför det önsk
värda i att inom domstolsväsendet inte sker sådana reformer som försvårar
rekryteringen. Tvärtom bör de bidra till att unga jurister i ökad omfatt
ning söker sig till domarbanan, så att det blir ett större urval än som på
senare tid har stått till buds.
JK betonar att tyngdpunkten i rättskipningen fortfarande skall vara för
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
145
146
lagd till underrätterna och att det därför är av utomordentligt stor bety
delse att de ordinarie domartjänsterna vid dem besätts med kvalificerade
innehavare. Denna synpunkt framförs också av Sveriges juristförbund.
Enligt häradshövdingeföreningen måste en minskning av antalet chefs-
domartjänster få menliga följder beträffande domarrekryteringen. Detta är
ett starkt skäl att gå försiktigt fram vid genomförandet av en ny domkrets-
indelning.
Hovrätten för Nedre Norrland och stadsdomareföreningen anser, att det
inte kan uteslutas att en minskning av antalet chefsdomartjänster kan få
negativa verkningar från domarrekryteringssynpunkt. Hovrätten menar
emellertid att riskerna härför inte bör överdrivas. Domartjänstens allmänna
ställning och anseende samt löneläget anses mer avgörande för rekrytering
en än antalet chefsdomartjänster.
JK betonar vikten av att lönesättningen för underrättsdomarna blir sådan
att en god rekrytering till domarbanan främjas, trots de försämrade beford-
ringsutsikter som en minskning av antalet chefsdomartjänster medför.
Samma inställning kommer till uttryck i yttrandena från häradshövdingc-
föreningen och Sveriges juristförbund. Förbundet förutsätter att såväl löne
sättningen för domarpersonalen som andra personalfrågor vid en omorga
nisation av underrätterna blir föremål för förhandlingar. Förbundet menar
att samtliga ordinarie domare bör tillförsäkras en sådan ställning, inte bara
i lönehänseende utan också i andra avseenden, att domar tjänsterna blir ac
ceptabla som sluttjänster.
Enligt hovrätten för Nedre Norrland bör rekryteringen till domarbanan vid
en ny domkretsindelning säkras på det sätt som kommittén har antytt,
nämligen genom reglering av arbetsförhållandena och lönesättningen. Stads
domar ef öreningen framhåller, att också andra åtgärder än lönepolitiska bör
övervägas för att göra domaryrket attraktivt. Handhavandet av gemensam-
3na angelägenheter och fördelningen av arbetsuppgifterna i domstolar med
flera ordinarie domare är av allra största vikt för trivseln inom domar
yrket. I dessa avseenden finner föreningen, att mycket i det gamla och nu
varande rådhusrättssystemet kan tjäna som mönster. Att till nya, enhetliga
underrätter föra över häradsrättssystemet med en chefsdomare som i prin
cip ensam har all befogenhet vill föreningen allvarligt varna för.
Flera underrätter på samma ort. Kommitténs i 1967 års betänkande modi
fierade uttalanden i denna fråga lämnas i de flesta remissvaren utan kom
mentarer. Stadsdomareföreningen konstaterar med tillfredsställelse, att kom
mittén inte har vidhållit någon princip i det avseendet. Statskontoret ställer
sig emellertid kritiskt till uttalandena. Att en ordning med flera underrätter
förlagda till samma ort liksom hittills vinner tillämpning när det gäller stor
städerna Stockholm och Göteborg förefaller statskontoret naturligt med
hänsyn bl.a. till att dessa städers nuvarande domkretsar inte lämpligen bör
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
147
Hänsyn till kommun- och kommunblocksbildning. De uttalanden som kom
mittén i 1967 års betänkande har gjort i anslutning till principen att dom
kretsarna bör byggas upp med kommuner som minsta enheter och att
kommunblocken bör bevaras odelade, godtas eller lämnas utan erinran
av det övervägande flertalet remissinstanser.
I kommitténs uppfattning instämmer sålunda JK, kammarkollegiet,
statskontoret, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, advo
katsamfundet och stadsdomareföreningen.
JK framhåller att vid domkretsindelningen avgörande hänsyn måste tas
till processekonomiska synpunkter och till allmänhetens berättigade in
tresse av att så smidigt som möjligt nå förbindelse med domstolen. Att
kommuner och kommunblock härvid tas som utgångspunkt förefaller JK
naturligt. Kammarkollegiet instämmer i kommitténs uttalanden, att allt
talar för att kommunblocken bör vara grundläggande för domkretsindel
ningen och att en uppdelning av kommunblock på flera domkretsar skulle
utgöra ett markant avsteg från de synpunkter och principer som är vägle
dande för statsmakternas ställningstagande i andra indelningshänseenden.
Statskontoret anser, att det inte bör komma i fråga att vid den judiciella
indelningen ens undantagsvis gå ifrån den hittills tillämpade principen med
anslutning till den primärkommunala indelningen. Med anledning av att det
i reservationen till betänkandet har förordats en utredning för att göra det
möjligt att bilda domkrets som innehåller del av kommun vill statskonto
ret — utöver vad kommittén i det avseendet har anfört — erinra om att
fastighetsregisterutredningen har föreslagit, att den framtida fastighets-
registreringen skall bygga på den primärkommunala indelningen, varvid
en kommun i princip skall utgöra ett registerområde. Det framhålls vidare,
att det inte kan uteslutas att en ökad samordning i tekniskt avseende av
fastighetsregister och fastighetsböcker kan komma till stånd.
Bland dem som i princip ansluter sig till ståndpunkten att kommun- och
kommunblocksgränsen bör följas vid domkretsindelningen men som sam
tidigt hävdar att vissa undantag kan vara motiverade är Svea hov
rätt, Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland.
Svea hovrätt finner det vara önskvärt att kommuner och kommunblock
används som byggstenar för domkretsarna. Fall kan emellertid tänkas, där
med hänsyn till rättsskipningens intressen den lämpligaste domkretsindel
ningen inte kan nås utan att den rådande kommunala indelningen sätts åt
sidan. Hovrätten anser, att man i sådana fall bör kunna göra avsteg från
principen. De problem som kommer upp på grund av bristande överens
stämmelse mellan domkretsindelningen och annan indelning torde kunna
bemästras utan alltför stora svårigheter. Göta hovrätt menar att det i sär-
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
vidgas. Däremot bör särskilda omständigheter föreligga för att mer än en
underrätt i andra fall skall förläggas till samma ort.
148
skilda fall torde bli ofrånkomligt att göra avkall på principen om kommu
nens och kommunblockets odelbarhet. Kravet på att domstolen skall utgöra
en så ändamålsenlig och naturlig arbetsenhet som möjligt måste ges prio
ritet framför en generell strävan att anpassa den judiciella indelningen till
andra indelningar. Hovrätten för Övre Norrland anser, att kommitténs be
tänkligheter mot kommundelningar är åtskilligt överdrivna. Om man i nå
got fall skulle finna starka skäl tala för sådan kommundelning, åtminstone
under en begränsad övergångstid, torde man kunna övervinna svårigheter
na på ett tillfredsställande sätt.
Hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingeföreningen är k r i-
tiska mot principen om kommuners och kommunblocks odelbarhet vid
domkretsindelningen. Hovrätten framhåller, att det med nuvarande lag
stiftning torde vara nära nog ofrånkomligt att iaktta kommungränserna vid
domkretsindelningen. Emellertid anses den automatik som råder i förhål
lande till kommunindelningen kunna ha sina vådor. Det är inte alltid sagt
att förutsättningar för ändring i domkretsindelningen föreligger vid den
tidpunkt då de kommuner som hör till domkretsen ändras till storlek och
gränser. En mera genomgripande ändring i domkretsindelningen kan med
föra omställningsproblem beträffande personalen och behov av ny- och om
byggnad av domstolslokaler, som inte kan lösas inom den tid som står till
buds. Sådana svårigheter skulle kunna undvikas, om ändringen i domkrets
indelningen inte nödvändigtvis behövde genomföras samtidigt som en ny
kommunindelning utan kunde anstå till för rättsväsendet lämpligare tid
punkt. Hovrätten anser att det är en beaktansvärd synpunkt som framförts
i reservationen till betänkandet och i det särskilda yttrandet, nämligen att
den s. k. odelbarhetsprincipen kan leda till olämpliga domkretsbildningar
vid större städers inkorporering av mindre städer och kommuner i deras
grannskap. En undantagslös anpassning av domkretsarna till kommungrän
serna är dock enligt hovrätten framför allt ägnad att inge betänkligheter
med avseende på den framtida utvecklingen. Det förefaller inte osannolikt
att samhällsutvecklingen kan komma att tvinga fram ännu mer omfattande
kommunbildningar än de nuvarande kommunblocken. Om det krävs att
domkretsarna anpassas till kommunindelningen utan prövning av ända
målsenligheten ur judiciell synvinkel, kan förändringarna få menliga verk
ningar för rättsväsendet. Hovrätten är medveten om att en reform som in-
nebär att en kommun skall kunna delas upp på skilda domkretsar är för
enad med svårigheter. Frågan är dock av sådan vikt att ytterligare utred
ning i ämnet förefaller böra övervägas. Häradshövdingeföreningen bekla
gar, att kommittén inte i positiv anda har prövat möjligheten att i vissa fall
föra delar av kommunblock och då närmast församlingar till olika domkret
sar. Föreningen påpekar att län redan nu har delats mellan olika hovrätts
domkretsar och att förslag har väckts om att underrätts domkrets skall
kunna bestå av kommuner tillhörande olika län. Det absoluta beroendet av
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
149
administrativa gränser har därigenom uppluckrats. Om utvecklingen på
kommunindelningsområdet går så långt att hela län eller hela landstings
områden slås samman till en primärkommun, torde det bli ofrånkomligt
att frigöra domkretsindelningen från kommungränserna. Bl. a. med hänsyn
till att svårigheter uppstår att lokalmässigt och administrativt hålla sam
man enheter av de största rådhusrätternas storlek, anser föreningen att det
kunde vara befogat att redan i nuvarande läge överväga att dela upp dem
i flera fristående domstolar. Om tanken på en avsevärd utökning av det pri
märkommunala underlaget i Stor-Stockholmsområdet skulle genomföras,
skulle det från domstolsväsendets synpunkt vara mycket olyckligt om inte
de nuvarande domstolarna i förortsområdet kan behållas. Föreningen före
slår därför, att frågan om uppdelning i vissa fall av kommun mellan olika
domkretsar tas upp till närmare prövning. För den händelse principen om
kommunernas odelbarhet anses böra upprätthållas anser föreningen att alla
möjligheter att begränsa sammanslagningen av domkretsar bör tas till
vara.
Frågan om de särskilda problem i domkretshänseende som kommer upp
vid bildandet av mycket stora kommuner — t. ex. vid sammanläggning med
Stockholms stad och kommuner i Stor-Stockholmsområdet — berörs också
av kammarkollegiet. Gentemot den den reservationsvis framförda åsikten att
möjlighet i sådant fall bör finnas att dela upp en kommun på flera dom
kretsar framhåller kollegiet, att frågan om handhavandet av de primärkom
munala uppgifterna inom Stor-Stockholmsområdet är så speciell att den inte
bör få inverka på de allmänna riktlinjerna för domkretsindelningen. Skulle
Stor-Stockholmsproblemet få en sådan lösning att det bildas en primärkom
munal enhet, som är betydligt större än nuvarande Stockholms stad, bör
frågan om den judiciella indelningen för denna nya kommun tas upp till
särskild prövning. Om mot förmodan liknande problem skulle komma upp
i andra fall, bör också där samma metod tillämpas.
Hänsyn till administrativa indelningar i övrigt. Uttalandena om förhållan
det mellan domkretsindelningen samt administrativa indel
ningar i allmänhet har lämnats utan erinringar av flertalet remiss
instanser.
Allmänna uttalanden om värdet av en samordning mellan domkretsin-
delningen och administrativ indelning med anknytning till rättsväsendet
görs av statskontoret och rikspolisstyrelsen. Statskontoret erinrar om det
arbete som bedrivs för att bygga upp ett informationssystem för rättsväsen
det med utnyttjande av ADB, varvid bl. a. avses att ett effektivt planerings
instrument skall skapas. Statskontoret anser, att det mot denna bakgrund
framstår som önskvärt att indelningen i domkretsar, åklagardistrikt och
polisdistrikt är helt samordnad. Rikspolisstyrelsen ansluter sig till åsikten,
att indelningarna inom rättsväsendets olika verksamhetsgrenar bör sam
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
150
ordnas. Styrelsen påpekar att flera remissinstanser i yttranden över kommit
téns tidigare betänkande betonade att domkretsindelningen bör vara pri
mär i förhållande till andra indelningar. Denna uppfattning kan styrelsen
inte dela. Styrelsen understryker i stället det lämpliga i att indelningarna
i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt följs vid en ny domkretsindelning.
I yttrandet från häradshövding eföreningen hävdas, att de olika administ
rativa indelningarna bör anpassas till domkretsindelningen. Föreningen be
tonar sålunda vikten av att man vid domkretsändringar strävar efter att in
delningarna i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt så långt sig göra låter
justeras i enlighet med ändringarna. Eu viss återhållsamhet när det gäller
att anpassa domkretsindelningen till indelningarna i åklagar- och polis
distrikt rekommenderas i yttrandet från Göta hovrätt. Hovrätten anser det
mte alldeles nödvändigt att domkretsarna anpassas till åklagardistrikt eller
polisdistrikt av skäl som närmast är av arbetspraktik natur och i fråga om
polisdistrikt av mycket ringa betydelse.
Frågan om en anpassning mellan domkretsarna och åklagardi-
s t r i k t e n berörs särskilt i yttrandena från Svea hovrätt, RÅ och kam
markollegiet. Hovrätten biträder de synpunkter som kommittén anför i
det avseendet. RÅ understryker, liksom i yttrande över kommitténs tidigare
betänkande, angelägenheten av en sådan anpassning. RÅ framhåller där
vid att erfarenheterna efter åklagarväsendets förstatligande visar att ett
åldagardistrikts uppdelning på flera domkretsar är besvärande och begrän
sar möjligheterna till en effektiv rationalisering av åklagarmyndigheternas
verksamhet. Vidare framhålls, att den nuvarande indelningen i åklagar
distrikt i huvudsak har visat sig ändamålsenlig. Kammarkollegiet vill star
kare än kommittén understryka intresset av att avvikelser om möjligt inte
skall råda mellan domkretsindelningen och indelningen i åklagardistrikt.
I de fall då vid domkretsindelning anses böra ske avvikelse från den nu
varande indelningen i åklagardistrikt bör därför undersökas, om det inte
är möjligt att anpassa indelningen i åklagardistrikt till domkretsindel
ningen.
Föihallandet mellan länsindelningen och domkretsindelningen
berörs av kammarkollegiet och rikspolisstyrelsen. Kollegiet uttalar, att åter
hållsamhet bör iakttas i fråga om tillskapandet av domkretsar som bryter
länsgräns. En sådan domkretsindelning bör inte fastställas utan tvingande
skäl. Rikspolisstyrelsen ger uttryck för samma uppfattning. Styrelsen fram
håller, att en sammanblandning av judiciella och administrativa indelnings
grunder för allmänheten kan innebära vissa komplikationer.
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
Detaljförslaget till ny domkretsindelning. Kommitténs detalj förslag har
inte underställts remissinstansernas bedömning. Flera remissinstanser har
emellertid, i samband med att de tagit ställning till kommitténs allmänna
uttalanden i betänkandet, också angivit sin ståndpunkt i stort till detta
151
förslag. Hovrätten för Västra Sverige anser, att kommittén i stort sett på
ett förtjänstfullt sätt har lyckats lösa den svåra uppgiften att med hänsyns
tagande främst till den nya kommunindelningen och den planerade läns
indelningen åstadkomma en ny domkretsindelning för underrätterna. Där
emot anser hovrätten att tveksamhet kan uppkomma angående möjlighe
terna att i vissa domkretsar anordna en rättsskipning som fyller de allmänna
kraven på likvärdighet och likformighet. Detta gäller särskilt de minsta och
de största domkretsarna. Tveksamheten har sin rot i att någon enighet inte
har uppnåtts i fråga om domförhetsreglerna och lekmännens deltagande i
rättsskipningen. Hovrätten påpekar att utredning saknas angående arbets
bördans närmare beskaffenhet och fördelning på de olika domkretsarna och
vidare angående enhetliga rationella metoder för att bemästra olika arbets
uppgifter.
Några av de remissinstanser som har kritiserat kommitténs uttalanden
till förmån för större domkretsar har allmänt hävdat att kommitténs de
taljförslag till ny domkretsindelning innebär en alltför stark förskjutning
mot större domkretsar. Bland dem som ger uttryck för denna mening är
Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingeföreningen.
Göta hovrätt anser, att vissa domkretsar i förslaget har givits sådan storlek
att det måste sättas i fråga om de är ändamålsenliga som administrativa
enheter och nämner som exempel Norrköpings och Borås domkretsar. Hov
rätten menar, att en mer begränsad sammanslagning i dessa fall ter sig
naturlig. Häradshövdingef öreningen konstaterar med tillfredsställelse, att
kommitténs detalj förslag innebär en avsevärt mindre koncentration till
stora domstolsenheter än vad som skulle följa av kommitténs principutta
landen i det tidigare betänkandet. Enligt föreningens mening är det emel
lertid motiverat att i ännu större utsträckning sträva efter flera medel
stora domkretsar och dela upp de mycket stora.
Uttalanden av innebörd att antalet domkretsar i kommittéförslaget är
större än önskvärt görs bara av statskontoret. Statskontoret menar visser
ligen, att förslaget från olika synpunkter sett är väl ägnat att tillgodose den
åsyftade effektiviseringen av underrättsorganisationen men vill ändå sät
ta i fråga om centraliseringen har vunnit tillräckligt beaktande vid dess
utarbetande.
Frågan hur domkretsindelningen i glesbygderna skall utformas
tas upp av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten framhåller att dessa
bygder, kanske främst Norrland med dess stora avstånd, erbjuder pro
blem som gör att domkretsfrågan där måste bedömas från delvis andra
synpunkter än beträffande andra delar av landet. För glesbygdernas del
aktualiseras i särskilt hög grad frågan, hur lättillgängliga domstolarna skall
vara för den rättssökande allmänheten. Kommunikationerna i sådana byg
der har sina brister. Man får för deras del ta den ofta framförda tesen
att avstånden inte längre spelar någon roll med försiktighet. Det önsk
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
152
värda i att bevara samhörigheten mellan olika orter och bygder medför
också att man för glesbygdernas del måste acceptera mindre domstolar än
i övriga delar av landet. Hovrätten anser emellertid, att kommitténs restrik
tiva inställning till avvikelse från huvudregeln om domkretsar med tre
domare är berättigad också när det gäller glesbygderna.
Kommitténs uttalanden om behovet av särskilda tingsställen
anser sig hovrätten för Nedre Norrland kunna instämma i. Hovrätten delar
sålunda uppfattningen att det måste fordras särskilda skäl för att ting skall
hållas utanför kansliort. Kommitténs restriktivitet i det avseendet kritiseras
emellertid av hovrätten för Övre Norrland. Denna hovrätt vänder sig mot
kommitténs synpunkter i fråga om de kostnader som är förenade med
särskilda tingsställen. Enligt hovrätten blir lokalkostnaderna för tingsställen
måttliga, om rättsförhandlingarna hålls i lokaler som används också för
andra ändamål, t. ex. kommunalhus. Kostnaderna för domstolspersonalens
resor till tingsställe anser hovrätten bl. a. uppvägas av minskade kostnader
för nämndemännens samt för parters, vittnens och advokaters inställelse.
Det sägs vidare, att den som bor i en mindre tätort eller i en glesbygd har
sämre tillgång till de möjligheter och tjänster som samhället bjuder än de
som bor i en större tätort. Enligt hovrättens mening bör det vara samhällets
skyldighet att inte göra skillnaden större än den behöver vara på ett sådant
område som rättsväsendets. Häradshövdingen i Västerbottens västra dom
saga framhåller, att frågan om tingsställen på andra orter än kansliorterna
är viktig för rättsskipningen. Slutlig ståndpunkt till de olika tingsstäl
lenas bevarande bör inte tas i något fall utan att först de olika bygderna
genom sina tingshusbyggnadsskyldiga och sina kommuner på den rätts-
sökande allmänhetens vägnar har fått framföra sina synpunkter.
Genomförandet av en ny domkretsindelning. De allmänna synpunkter
som kommittén anlägger på dessa problem föranleder uttalanden från
flera remissinstanser. Därvid instämmer man i kommitténs åsikt, att ge
nomförandet av en ny domkretsindelning ger upphov till svårlösta perso
nal- och lokalfrågor. Liksom vid remissbehandlingen av det föregående
kommittébetänkandet understryker man att genomförandet, för att en lös
ning av dessa frågor skall underlättas, bör ske successivt och utsträckas
över en tämligen lång tidrymd. I denna riktning uttalar sig Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland,
häradshövdingeföreningen och Sveriges juristförbund.
Svea hovrätt ger uttryck för åsikten att en ny domkretsindelning med
hänsyn till de praktiska svårigheterna bör genomföras något långsammare
än kommittén synes ha avsett. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar emel
lertid, att möjligheterna att dröja med att genomföra ändringar i dom
kretsindelningen till en från rättsväsendets synpunkt lämplig tidpunkt på
många håll är mycket begränsade. Hovrätten framhåller därvid, att nya
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
153
kommunindelningar i åtskilliga fall kan aktualiseras inom en snar fram
tid. Sådana ändringar kan göra det nödvändigt att samtidigt företa änd
ringar också beträffande domkretsarna.
Den ovisshet som nu råder om den framtida domkretsindelningen är en
ligt häradshövding ef öreningen och Sveriges juristförbund förenad med
olägenheter från personalsynpunkt. Ett snabbt principbeslut angående dom
kretsindelningen förordas därför. Samtidigt framhålls emellertid att genom
förandet av en ny domkretsindelning måste ske mjukt. Häradshövdinge-
föreningen förutsätter sålunda, att en ny indelning genomförs successivt
och allteftersom chefsdomartjänster blir lediga eller ändringar sker i kom-
munindelningen.
Vissa närmare synpunkter i nu berörd fråga redovisas under avsnitt 4.1.
och 4.3.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969
154
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
4. Övriga frågor
4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal
4.1.1. Nuvarande personalorganisation
Beträffande underrätternas nuvarande personalorganisation och antalet
tjänstemän -—- rättsbildade och icke-rättsbildade — som tjänstgör vid un
derrätterna, får jag hänvisa till vad som anförts i avsnitt 3.1.1.
4.1.2. Domstolskommittén
I SOU 1963: 56 (s. 124) framhåller domstolskommittén, att ett successivt
genomförande av en ny domkretsindelning är önskvärt bl. a. med hänsyn
till de problem som ändringarna kan påräknas föra med sig för personalen
vid domstolarna. Enligt kommittén kan sålunda flera chefsdomartjänster
antas bli övertaliga och omflyttning av högre och lägre personal bli nödvän
dig. Det bör eftersträvas, att olägenheterna i dessa och andra avseenden
mildras genom att tiden för en övergång till den nya indelningen inte görs
alltför kort och genom att den bestäms olika från fall till fall, beroende på
förhållandena i de olika domsagorna.
I SOU 1967: 4 (s. 63) har domstolskommittén på nytt berört de problem
som kan uppkomma för underrätternas personal i samband med att en ny
domkretsindelning genomförs.
När det gäller borgmästare eller häradshövding, påpekar kommittén, att
ordinarie domare enligt 36 § regeringsformen är skyldig att underkasta sig
förflyttning till annan jämställd domartjänst, om organisatoriska skäl på
kallar det. Kommittén erinrar om de uttalanden som gjordes i samband med
tillkomsten av nämnda bestämmelse och konstaterar, att dessa uttalanden
lämnar öppet huruvida en borgmästare eller häradshövding vid organisa
toriska ändringar kan åläggas förflyttning till ordinarie domartjänst vid
annan underrätt, när den nya tjänsten inte är förenad med chefskap för dom
stolen. Enligt kommitténs mening måste man räkna med att förlusten av
det administrativa chefskapet allmänt uppfattas som en tjänsteförsämring.
Det antas därför, att en sådan anordning som regel inte vidtas utan veder
börande tjänstemans samtycke. Kommittén nämner också, att regerings
formen medger att domare placeras på indragningsstat, men anser att denna
möjlighet bör komma i fråga endast rent undantagsvis, såsom när vederbö
rande har så kort återstående tjänstetid att en förflyttning till annan tjänst
framstår som orimlig eller meningslös.
155
I fråga om annan domstolspersonal än borgmästare och häradshövding
medför det enligt kommittén knappast några svårigheter, om flera mindre
underrätter på samma ort förs samman till en större underrätt. Komplika
tioner kan däremot emotses i sådana fall då en ort upphör att vara säte för
underrätt. Möjligheterna att även i fortsättningen bereda plats inom under-
rättsorganisationen åt den nuvarande personalen måste visserligen bedömas
som förhållandevis goda. Emellertid kan det ombyte av bosättningsort som
kansliindragningarna många gånger kan göra nödvändigt vålla svårigheter.
Dessa går i första hand ut över personalen men kan även beröra domstolar
nas verksamhet, eftersom arbetet på sina håll kan komma att hämmas av
brist på yrkeskunnig kanslipersonal. Det önskvärda i att underlätta lösning
en av de berörda personalfrågorna är ett av skälen till kommitténs stånd
punkt att den nya domkretsindelningen bör genomföras successivt och sträc
kas ut över en tämligen lång tidrymd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
4.1.3. Remissyttrandena
I remissyttrandena över 1963 års betänkande har från flera håll
kraftigt understrukits betydelsen av att den nya domkretsindelningen ge
nomförs successivt och att hänsyn tas till de praktiska förutsättningar som
erbjuder sig att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. Hovrätten
för Västra Sverige anser det angeläget, att tvångsförflyttning av domare i
görlig mån undviks. Bl. a. bör eftersträvas, att domstolar inte sammanförs
annat än då häradshövding- eller borgmästartjänsten i någon av dem blir
ledig. Tingsdomare och rådman bör utan ansökningsförfarande erbjudas
motsvarande tjänster i den nybildade domstolen. Häradshövding ef öreningen
betonar, att man måste ta all hänsyn som är möjlig till den personal som
kan bli berörd av indelningsändringarna.
Även vid remissbehandlingen av 1967 års betänkande har flera
instanser instämt i kommitténs uppfattning, att man bör försöka under
lätta lösningen av de nämnda personalfrågorna genom att genomföra den
nya domkretsindelningen successivt och sträcka ut genomförandet över en
tämligen lång tidrymd. I denna riktning uttalar sig Svea hovrätt, Göta hov
rätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, häradshöv-
dingeföreningen och Sveriges juristförbund. Häradshövdingeföreningen och
Sveriges juristförbund anser ett snabbt principbeslut angående domkretsin-
delningen önskvärt, eftersom rådande ovisshet i denna fråga är förenad med
olägenheter från personalens synpunkt. Samtidigt framhålls emellertid att
en ny indelning måste genomföras mjukt. Föreningen förutsätter, att dom
kretsändringarna genomförs successivt och allteftersom chefsdomartjänster
blir lediga eller ändringar sker i kommunindelningen.
De problem som en ny domkretsreglering för med sig för den icke rätts-
bildade personalen vid underrätterna berörs bl. a. av Svea hovrätt och TCO.
156
Hovrätten framhåller, att erfarenheten visar att sådan personal ofta är ovil
lig att hyta arbetsplats även om den nya arbetsplatsen ligger nära den tidi
gare, såsom när flera mindre underrätter på en ort byts mot en större. Än
större blir enligt hovrätten problemen när ett underrättskansli dras in och
göromålen lörs över till underrätt på annan ort. Hovrätten instämmer i
kommitténs uttalande, att ett byte av bosättningsort medför komplikationer
för personalen och att arbetet i sådana fall kan komma att hämmas av brist
på yrkeskunnig personal. Hovrätten anser det föreligga stor risk att dom
stolsväsendet vid indragning av underrättskanslier kommer att gå miste om
yrkeskunnig kanslipersonal. I yttrandet från TCO förs fram liknande syn
punkter. Det påpekas sålunda att biträdespersonalen ofta på grund av fa
milj eskäl har begränsade möjligheter att flytta till annan ort när ett dom-
stolskansli dras in. Eftersom avståndet till den nya kansliorten i allmänhet
blir för stort för dagliga resor, blir följden ofta att berörd personal kommer
att stå utan arbete. TCO anser att statsmakterna vid indragning av dom-
stolskansli bör medverka till att gottgörelse enligt de principer som tilläm-
pas på jämförliga fält ges till den biträdespersonal som av familjeskäl inte
kan flytta till ny kansliort och som inte kan erbjudas annan statlig tjänst.
Såsom exempel på åtgärder som statsmakterna kan vidta för att vid förflytt
ning av domstolskansli söka behålla kvalificerad personal nämner TCO er
sättning för fördyrade rese- och levnadskostnader för tjänstgöring på annan
ort. I det avseendet hänvisas till vad som förekom vid förstatligandet av
polisväsendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt
4.2.1. Gällande ordning
Enligt 11 § första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr
274) är tjänsteman på vilken lagen är tillämplig skyldig att utöva annan
statlig tjänst enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t. Sådana
föreskrifter har meddelats i 18 § statstjänstemannastadgan den 3 december
1965 (nr 601). I denna paragraf föreskrivs skyldighet för den som innehar
ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst att med frånträdande av utöv
ningen av tjänsten utöva annan sådan tjänst hos myndighet eller inrättning
inom samma verksamhetsområde eller bestrida göromål som ankommer på
innehavare av sådan tjänst hos myndighet eller inrättning inom området.
Tjänsteman är dock inte skyldig att under längre tid än sammanlagt tre
månader av samma kalenderår utöva högre tjänst eller bestrida göromål
som ankommer på innehavare av sådan tjänst.
Den ordning som sålunda i allmänhet gäller för statstjänstemans skyldig
het att utöva annan tjänst är enligt uttryckliga undantag i 11 § första styc
ket statstjänstemannalagen och 18 § statstjänstemannastadgan inte till
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
157
lämplig beträffande den som innehar ordinarie domartjänst. Sådan tjänste
man är enligt förstnämnda bestämmelse skyldig att utöva endast jämställd
eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. I vilken utsträckning
innehavare av ordinarie domartj änst vid allmän domstol är pliktig att utöva
annan sådan tjänst vid samma domstol framgår av föreskrifterna om tjäns
temännens åligganden i arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 decem
ber 1947 (nr 960), domsagostadgan, rådhusrättsstadgan och arbetsordning
arna för Stockholms och Göteborgs rådhusrätter samt rådhusrätten i Malmö.
För en särskild kategori tjänstemän med dömande verksamhet, nämligen
vattenrättsingenjörerna, gäller en något annan ordning än för övriga do
mare. Enligt 11 kap. 3 § vattenlagen ankommer det på Kungl. Maj :t att be
stämma om samme vattenrättsingenjör skall tjänstgöra vid mer än en
vattendomstol. I enlighet härmed utnämns sådan tjänsteman till vatten
rättsingenjör »vid rikets vattendomstolar». Samtidigt bestäms vid vilken
vattendomstol han företrädesvis skall tjänstgöra.
I fråga om den som innehar icke-ordinarie domartjänst föreligger en för
hållandevis vidsträckt skyldighet att utöva annan domartjänst än den egna,
se 63 § arbetsordningen för rikets hovrätter, 14 och 15 §§ domsagostadgan
samt 16 och 18 §§ rådhusrättsstadgan. Dessa bestämmelser gäller i stället
för föreskrifterna i 18 § statstjänstemannastadgan, se 2 § stadgan.
Trots att uttrycket »utöva annan tjänst» i 11 § statstjänstemannalagen
närmast åsyftar vikariat på annan tjänst, torde med hänsyn till bestäm
melsens syfte denna även omfatta göromålsförordnande (jfr 3 § stats-
tjänstemannastadgan och prop. 1965: 60 s. 159).
4.2.2. Ur förarbetena
I 1963 års departementspromemoria angående de offentliga tjänstemän
nens förhandlingsrätt (SOU 1963: 51) föreslogs en allmän bestämmelse om
skyldighet för statstjänsteman att utöva annan tjänst som väsentligen
överensstämmer med huvudregeln i 11 § första stycket statstjänstemanna
lagen. I fråga om innehavare av ordinarie domartjänst förordades den be
gränsningen, att sådan tjänsteman skulle vara skyldig att utöva endast jäm
ställd eller högre domartjänst. Begränsningen angavs sammanhänga med
domares särskilda ställning (SOU 1963: 51 s. 86).
Under remissbehandlingen av departementspromemorian framfördes viss
kritik mot den föreslagna bestämmelsen om domares skyldighet att utöva
annan tjänst (prop. 1965: 60 s. 163). JK förklarade, att det förflyttnings-
skydd som tillerkändes ordinarie domare enligt då föreliggande (och nu
mera genomförda) förslag till ny lydelse av 36 § regeringsformen skulle
te sig illusoriskt, om dessa domare kunde åläggas att, utan begränsningar i
lid eller på annat dylikt sätt, utöva annan domartjänst. Ämbetet ansåg sig
därför inte kunna tillstyrka promemorieförslaget i vad det avsåg domare,
158
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
om inte skyldigheten begränsades och preciserades. Även Svea hovrätt an
såg, att bestämmelsen skulle öppna möjlighet till ett kringgående av det
för domare stadgade förflyttningsskyddet. Enligt hovrättens mening borde
i princip ordinarie domare inte kunna åläggas att utöva annan tjänst
utanför den domstol där han var anställd. Om det av praktiska skäl
skulle anses erforderligt att i lag föreskriva sådan skyldighet, borde den
kunna åläggas bara i begränsad omfattning.
I prop. 1965:60 gjordes i förhållande till promemorieförslaget den änd
ringen att ordinarie domares skyldighet att utöva annan tjänst begränsades
till jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Ändringen
vidtogs under hänvisning till bestämmelsen om domares förflyttningsskyl-
dighet i förslaget till ny lydelse av 36 § regeringsformen (prop. s. 164).
4.2.3. Tidigare förslag
1955 års domarutredning tog i sitt betänkande »Domartjänster i härads
rätt och hovrätt» (SOU 1956: 52) upp frågan om införande av skyldighet
för ordinarie tingsdomare att tjänstgöra även vid annan domstol än den
han tillhör (betänkandet s. 41—46 och 54—55). I syfte att förstärka domar-
organisationen förordade utredningen en ökning av antalet ordinarie domar
tjänster i förening med en minskning av de icke-ordinarie domarnas antal.
Den föreslagna ökningen av antalet domare förutsatte enligt utredningens
mening en viss elasticitet hos underrättsorganisationen i fråga om tings-
domares skyldighet att tjänstgöra i annan domsaga än den där hans tjänst
var inrättad. Utredningen föreslog därför, att en tingsdomare skulle vara
skyldig att utöver tjänstgöringen vid den egna domstolen biträda med do-
margöromål även i annan domsaga under samma hovrätt (s. k. delad tings-
domartjänst). Huruvida och i vilken omfattning denna vidsträcktare tjänst
göringsskyldighet skulle tas ut fick bero på omständigheterna i varje sär
skilt fall. Ändringar i tjänstgöringsskyldigheten skulle äga rum endast vid
mera påtagliga och varaktiga förskjutningar i arbetsläget. För att markera
detta föreslog utredningen att beslut om sådan tjänstgöringsskyldighet skul
le fattas av Kungl. Maj:t. Ett sådant beslut fick i någon mån samma verk
ningar som en omreglering av de berörda domsagorna.
Förändring av tingsdomarens stationeringsort skulle enligt förslaget kun
na ske endast under de förutsättningar som i allmänhet gällde för flyttning
av ordinarie domare. I fråga om redan befintliga tingsdomartjänster borde
den vidsträckta tjänstgöringsskyldigheten göras tillämplig i samband med
innehavarens avgång.
Utredningen föreslog vidare en helt ny typ av tingsdomartjänster, som
inte knöts till någon bestämd domsaga ulan inrättades gemensamt för samt
liga domsagor under en hovrätt (s. k. gemensamma tingsdomartjänster).
Härigenom skulle det bli möjligt att ytterligare tillgodose principen att den
159
väsentliga delen av den dömande verksamheten bör ntövas av ordinarie do
mare. En tingsdomare av detta slag skulle enligt en av hovrätten för viss tid
eller tills vidare uppgjord plan biträda med domargöromål, regelmässigt i
två eller tre domsagor, där det förelåg ett stadigvarande men till omfattning
en begränsat behov av biträde med de egentliga domargöromålen. Tingsdo-
maren förutsattes vara stationerad i hovrättsstaden, vilket enligt utredning
en borde påverka rekryteringen gynnsamt.
Över domarutredningens betänkande avgavs yttranden av nedre justitie-
revisionen, samtliga hovrätter, statskontoret, statens organisationsnämnd,
stadsdomstolsutredningen, Sveriges advokatsamfund, häradshövdingeför-
eningen, stadsdomareföreningen och Sveriges juristförbund.
Vid remissbehandlingen utsattes förslaget om ordinarie tingsdomares
tjänstgöringsskyldighet i flera domsagor för en hel del kritik. Särskilt kriti
serades förslaget om inrättande av gemensamma tingsdomartjänster. En
positiv inställning till detta förslag yppades dock från ett antal remissin
stanser. Göta hovrätt (majoriteten) ansåg, att man kunde tänka sig att ge
nomföra förslaget som ett provisorium. En liknande hållning intog hovrät
ten för Västra Sverige (majoriteten) och hovrätten för Övre Norrland, båda
hovrätterna dock med förbehåll att tjänsterna blev extra ordinarie. Även
ordföranden i häradshövding ef öreningen intog en positiv hållning till för
slaget. Statskontoret och statens organisationsnämnd ansåg att ett par extra
ordinarie, gemensamma tingsdomartjänster möjligen borde inrättas på för
sök. Sveriges juristförbund föreslog en ny typ av extra domartjänst med
placering i hovrättsstad och uppgift att biträda i domsagor under hovrätten.
Förslaget avsåg inte att skapa en gemensam tingsdomartjänst i egentlig me
ning utan fick betraktas som ett provisorium.
Förslaget om delade tingsdomartjänster fick ett något mera positivt mot
tagande än de gemensamma tingsdomartjänsterna. Utom de nyss angivna
remissinstanserna, vilka uttalade sig i positiv riktning också beträffande de
lade tingsdomartjänster, ansåg nedre justitierevisionen att man kunde tänka
sig att utsträcka tingsdomares tjänstgöringsskyldighet till annan domstol
i de fall då hans arbetskraft inte togs i anspråk i full utsträckning i den
egna domsagan. Hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Nedre
Norrland framhöll, att man i undantagsfall möjligen kunde införa ett sådant
system. Den sistnämnda hovrätten påpekade därvid, att det bara borde kom
ma i fråga beträffande domsagor med gemensam kansliort. Stadsdomareför
eningen hävdade, att det föreslagna systemet borde genomföras bara som
en nödfallsåtgärd.
Den kritik som under remissbehandlingen riktades mot domarutredning
ens förslag följde i huvudsak tre linjer. Sålunda ifrågasattes om den före
slagna utformningen av tingsdomartjänsterna kunde anses stå i god över
ensstämmelse med det från rättsvårdens synpunkt viktiga kravet att domar
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
160
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969
na tillförsäkras en såvitt möjligt oberoende ställning. Vidare pekades på de
organisatoriska och praktiska problem som förslaget gav upphov till. Slut
ligen underströks de rekryteringssvårigheter som kunde väntas uppkomma
beträffande framför allt de gemensamma tingsdomartjänsterna. I samband
härmed framhölls bl. a. att förslaget skulle leda till en mindre önskvärd
differentiering mellan olika typer av tingsdomartjänster.
Under erinran om de personalförstärkningar som hade tillförts härads
rätterna uttalades i 1961 års statsverksproposition (prop. 1961: 1 bil. 4 s. 12;
jfr prop. 1958: 1 bil. 4 s. 11) att domarutredningens delförslag rörande för
stärkningar vid dessa domstolar fick anses slutbehandlat.
4.2.4. Domstolskommittén
I 1963 års betänkande framhåller domstolskommittén i samband med sina
överväganden i domförhetsfrågan, att om antalet domare i någon domkrets
inte förslår för bildande av juristkollegium behovet av ytterligare domare
får tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav anser kommittén dock bli be
gränsade. Det kan nämligen antas, att antalet tvistemål, som behöver hän-
skjutas till särskild huvudförhandling, är ringa i en sådan domkrets. Dess
utom kan man räkna med att domkretsar av denna mindre storlek blir säll
synta och kanske behöver förekomma endast övergångsvis (s. 91). Vid sina
överväganden i fråga om domkretsarnas storlek anför kommittén, att un
derrätt vid behov av juristkollegium kan låna domare från annan domstol
eller erhålla förstärkning från hovrätten. Som allmän regel bör dock gälla,
att varje domstol har till sig knutet tillräckligt antal domare för ändamålet.
Något ovillkorligt krav på att samtliga tre domare som behövs skall vara
ordinarie torde inte böra uppställas. Som princip bör dock gälla att domarna
är ordinarie. Undantag härifrån förutsätts om möjligt böra ske endast i den
mån så påkallas vid semester eller annan ledighet för de ordinarie domar
na eller från utbildningssynpunkt (s. 116). Vid framläggande av förslag
till tingsnotarieorganisation vid rådhusrätterna förordar kommittén, att no
tarie i begränsad utsträckning skall kunna förordnas att tjänstgöra som
ledamot vid handläggning av tvistemål och ärenden med juristkollegial sam
mansättning. Kommittén anser, att det från rättssäkerhetssynpunkt knap
past kan möta betänkligheter, att notarie deltar i dömandet tillsammans med
andra domare, som är erfarna. Mål eller ärende av vidlyftig eller svår be
skaffenhet eller som annars kräver särskild erfarenhet bör dock undantas
(s. 174).
Vid sina fortsatta överväganden i 1967 års betänkande har kommittén på
nytt betonat sambandet mellan domförhetsreglerna och domkretsarnas stor
lek. Kommittén nämner, att om minst tre lagfarna domare finns vid varje
underrätt man undgår de besvärligheter som annars uppkommer när jurist-
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
161
kollegium skall bildas. Principiellt bör, om den juristkollegiala sammansätt-
ningsformen lagfästs, samtliga tre domare vara ordinarie (s. 56). Enligt
kommitténs detaljförslag till domkretsindelning skall det finnas endast ett
fåtal domkretsar med mindre antal domare än som behövs för ett jurist
kollegium av tre. Kommittén anser det önskvärt, att endomar- och tvådomar-
domsagor, som ännu inte har omreglerats vid tiden för införande av enhet
liga underrätter, ändras senast vid denna tidpunkt. I annat fall kan det bli
nödvändigt att tillgodose kollegialiteten i domstolen genom anlitande av do
mare från annan underrätt eller genom att tillfällig arbetskraft ställs till
förfogande från hovrätt. Båda utvägarna finner kommittén vara förenade
med olägenheter (s. 66).
4.2.5. Remissyttrandena
I remissyttrande över 1963 års betänkande framhåller hovrät
ten för Övre Norrland, att det inte synes nödvändigt att alla tre ledamöterna
i juristkollegium skall vara ordinarie domare. Med undantag för de svå
raste och mest vidlyftiga målen kan det enligt hovrättens mening vara lämp
ligt, att tingssekreterare eller fiskal ingår som en av de tre domarna. Härför
talar inte bara utbildningssynpunkten utan också det förhållandet, att det
för en allsidig prövning av målet ibland kan vara värdefullt att i avgörandet
deltar en ledamot med förhållandevis färsk teoretisk skolning. Hovrätten
erinrar vidare om domstolskommitténs förslag, att tingsnotarie vid rådhus
rätt skall kunna förordnas som ledamot av juristkollegium, och anser att
samma ordning bör övervägas också för häradsrätternas del. Vare sig tjänst
göringen i domstol med juristkollegial sammansättning gäller häradsrätt
eller rådhusrätt, lär det få ankomma på hovrätterna att inte meddela för
ordnanden för notarie annat än i lämpliga fall.
Hovrätten över Skåne och Blekinge antyder en annan lösning av eventu
ella övergångsproblem. Hovrätten föreslår, att de nya reglerna om domför-
het i tvistemål (och eventuellt också vissa andra föreslagna regler) väl an
tas av statsmakterna men förenas med sådana övergångsbestämmelser, att
de genomförs på vissa platser omedelbart men på andra först efter hand
som genom domsagoreglering och personalförstärkningar förutsättningar
därför har skapats.
Frågan hur juristkollegium skall bildas i underrätter där det inte finns
tre domare har också under remissbehandlingen av 1967 års betän
kande berörts av några remissinstanser. Svea hovrätt anser lösningen att
låna domare från hovrätt eller från någon angränsande underrätt för att på
så sätt åstadkomma ett kollegium av tre domare böra tillgripas bara i un
dantagsfall. Ett sådant system skulle begränsa möjligheterna till fortlöpan
de samråd mellan domstolens ledamöter i mer komplicerade mål och skapa
betydande administrativa svårigheter. Där flera underrätter finns på sam-
6
Biliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44
ma ort kan dock organisatoriska förutsättningar för ett lånesystem före
ligga-
Göta hovrätt framhåller, att det torde vara förenat med olägenheter att
åstadkomma juristkollegium i tvistemål genom att anlita domare från an
nan underrätt eller från hovrätt. Hovrätten påpekar emellertid att de mål
i vilka juristkollegium kan beräknas bli aktuellt torde utgöra bara en myc
ket ringa del av det totala antalet tvistemål.
Sveriges juristförbund anser, att förutsättningar bör skapas för att jurist
kollegium med tre ordinarie domare skall kunna bildas också i tvådomar-
kretsarna. Detta bör enligt förbundet ske på frivillighetens grund genom
överenskommelser om lämpligt avvägd ersättning när domare tjänstgör
utanför den egna domkretsen. Förbundet anser, att det inte bör föreskrivas
skyldighet för ordinarie domare att tjänstgöra också i annan underrätt.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
4.3. Lokalhållningen
4.3.1. Nuvarande ordning
Skyldigheten att hålla sammanträdes- och kanslilokaler för de allmänna
underrätterna är enligt gällande bestämmelser utformad som en kommunal
angelägenhet. På landet har denna uppgift av ålder ankommit på invånarna
i domkretsen, sammanslutna till en specialkommun. I städer med rådhus
rätt har motsvarande uppgift lagts direkt på primärkommunen.
Den grundläggande bestämmelsen om lokalhållning åt häradsrätt är ett
ålderdomligt stadgande i 26 kap. 4 § hyggningabalken. Detta innebär enligt
rådande tolkning att tingslag har skyldighet att bygga och underhålla tings-
byggnad. Beträffande kanslilokaler finns närmare föreskrifter i lagen den
18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli.
Enligt denna lag skall tingslaget bekosta behövliga lokaler för häradsrättens
kansli jämte möbler och andra sådana inventarier samt svara för uppvärm
ning, belysning och städning av lokalerna. Övriga omkostnader för härads
rätts kansli betalas av staten. Skyldigheten att hålla lokaler för häradsrätt
brukar sammanfattas under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten.
Enligt lag den 5 juni 1909 (nr 55 s. 1) angående skyldighet att deltaga i
kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse skall
alla som betalar kommunalskatt inom tingslaget ta del i kostnaderna för
tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande enligt samma grunder som gäl
ler för erläggande av kommunalskatt. En särskild skatt, kallad tingshus
medel, tas alltså ut av tingslagets invånare. Vissa bestämmelser om för
farandet härvid har meddelats i förordningen den 31 december 1945 (nr
903) om utdebitering av tingshusmedel.
Beslutanderätten för invånarna i tingslaget (de tingshusbyggnadsskyldi-
ge) utövas i regel genom ombud, som väljs av fullmäktige i de kommuner
som ingår i tingslaget. Förvaltningen och verkställigheten ombesörjs av
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
163
tingshusstyrelsen, som utses av ombuden. När tingslag sammanfaller med
kommun, brukar dock kommunens egna organ fullgöra vad som ankommer
på de tingshusbyggnadsskyldige. I dessa fall tas utgifterna för lokalhållning
en åt häradsrätten vanligen upp i kommunens egen stat och bestrids med
ordinarie skatteinkomster.
Tingslag kan enligt lagen den 18 april 1947 (nr 153) om tingshusbygg
nadsskyldigheten i vissa fall, beroende på Kungl. Maj :ts förordnande, vara
delat i tingshållningsdistrikt. Där sådan indelning förekommer, är den
ekonomiska förvaltningen i princip uppdelad på distrikten. Vad som sägs i
de särskilda lagarna om tingslag anses i dessa fall vara tillämpligt på distrik
tet. 1947 års lag reglerar också domkretsändrings inverkan på tingslags till
gångar och skulder. I 1 § första stycket i lagen har Kungl Maj:t tillagts be
fogenhet att, när två eller flera tingslag förenas, meddela behövliga bestäm
melser om villkoren för samgåendet, såvida inte tingslagen själva kan kom
ma överens härom. Samma rätt anses tillkomma Kungl. Maj :t även när del
av tingslag läggs samman med annan domkrets.
Lokalhållningen åt rådhusrätt regleras i 3 § lagen den 20 november 1964
(nr 645) med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvud
mannaskapet för rådhusrätterna. I denna bestämmelse anges, att staden
skall hålla erforderliga lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och
andra sådana inventarier samt svara för uppvärmning, belysning och städ
ning av lokalerna. Lokalhållningen i rådhusrättsstäderna har alltså samma
omfattning som i domsagorna. Uppgiften sköts i rådhusrättsstäderna av
dessa städers ordinarie organ. Utgifterna bestrids via stadens budget.
Enligt lag den 20 november 1964 ( nr 647) med vissa bestämmelser an
gående stads förenande med domsaga äger Kungl. Maj :t i anslutning till
förordnande om landsrättsläggning av stad meddela erforderliga föreskrifter
beträffande stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget
samt meddela de bestämmelser i övrigt som landsrättsläggningen kan föran
leda. I och med att en stad förenas med domsaga, förs den in under de
regler som gäller i fråga om tingshusbyggnadsskyldighet. Finns flera tings
lag i domsagan, bestämmer Kungl, Maj :t till vilket tingslag staden skall
höra. Förordnande kan också ges att staden skall bilda eget tingslag.
I domstolskommitténs betänkande SOU 1963: 56 finns på s. 51—57 en
redogörelse för lokalförhållandena inom underrättsorganisationen, sådana
dessa gestaltade sig vid utgången av år 1962, och vidare en redogörelse för
utredningar och förslag som förekommit fram till 1960-talet i fråga om lo-
kalhållningsskyldigheten.
4.3.2. Stadsdomstolsutredningen
Stadsdomstolsutredningen, som enligt sina direktiv hade att överväga
också frågan om lokalhållningens anordnande i underrättsorganisationen,
föreslog i SOU 1961: 6 att tingslagen skulle avskaffas som bärare av bygg
164
nadsskyldigheten och att denna i stället skulle läggas direkt på kommunerna
i domkretsen. Kostnaderna skulle fördelas mellan kommunerna, enligt hu
vudregeln efter antalet skattekronor i de olika kommunerna. Formerna för
handhavandet av lokalhållningen skulle kommunerna i första hand själva
bestämma. I sista hand skulle länsstyrelse kunna förordna, att kommunerna
skulle sammansluta sig till kommunförbund för genomförandet av upp
giften.
Vid remissbehandlingen blev utredningens förslag föremål för delade me
ningar. Ett stort antal remissinstanser avstyrkte förslaget. Flera remiss
instanser ansåg, att det borde övervägas att låta staten överta kostnaderna
för underrätternas domstolslokaler. För närmare detaljer i fråga om remiss
utfallet hänvisas till SOU 1963: 56 s. 58.
4.3.3. Domstolskommittén i SOU 1963: 56 och frågans behandling vid 1964
års riksdag
Som förut har nämnts behandlade domstolskommittén frågan om lokal
hållningen åt underrätterna i samband med övervägandena om rådhus
rätternas förstatligande i SOU 1963: 56.
Kommittén föreslår, att staten utfäster sig att överta lokalhållningen för
samtliga underrätter, när en enhetlig underrättsorganisation skapas. Kom
mittén anser en reform av denna innebörd motiverad redan av det skälet att
rättsvården är en uteslutande statlig angelägenhet, som inte till någon del
bör belasta kommunerna. Kommittén nämner vidare, att en likformig för
delning av kostnaderna över hela landet är möjlig endast om staten svarar
för dem. En sådan fördelning torde enligt kommittén böra eftersträvas. Be
tydelsen för rättsväsendets lokala förankring av lokalhållningsskyldighetens
nuvarande utformning betvivlas av kommittén. I stället pekas på nämndin
stitutionens betydelse i detta avseende.
Ett särskilt och vägande skäl för att staten bör överta lokalhållningen åt
underrätterna är enligt kommittén det ställningstagande som från stats
makternas sida har skett i motsvarande avseende, när det gäller polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet. Administrativa och praktiska skäl lik
nande dem som därvid åberopades föreligger också på detta område. Kom
mittén pekar på de byggnadsproblem som kan väntas uppkomma i sam
band med en ny domkretsindelning och anser, att dessa lättare löses om en
och samma huvudman svarar för all lokalhållning. Inte minst från ekono
miska synpunkter måste det vara mest ändamålsenligt, att den som bär an
svaret för personalkostnaderna också omhänderhar arbetslokalernas plane
ring och utformning. Kommittén anser att det är svårt att finna en lämplig
form för kommunernas handhavande av uppgiften och att detta belyses av
stadsdomstolsutredningens förslag och yttrandena över det.
Kommittén behandlar inte närmare formerna för ett statligt övertagande
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
165
av lokalhållningsskyldigheten men anför vissa synpunkter i detta ämne.
Sålunda anser kommittén, att lokalfrågan för rådhusrätterna synes få lösas
på det sättet att staten tillförsäkras nyttjanderätt till de utrymmen som
nu disponeras för domstolarnas behov. Tingshusen torde däremot, i de fall
de alltjämt behövs för avsett ändamål, få överlåtas på staten med ägande
rätt. I annat fall skulle man bli tvungen att behålla nuvarande specialkom
muner uteslutande för förvaltning av byggnaderna.
Kommittén ansåg det av praktiska skäl inte vara möjligt att genomföra
ett förstatligande av lokalhållningen redan i samband med övertagandet av
rådhusrätterna. Det ansågs också vara av värde att avvakta att den nya
underrättsorganisationen och domkretsindelningen tog fastare form. Det
blev härigenom bättre möjligheter att överblicka underrätternas lokalbehov.
Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs förslag till
styrktes eller lämnades detta utan erinran av det övervägande antalet re
missinstanser. Till denna grupp hörde bl. a. JK, kammarkollegiet, statskon
toret, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, stadsdomareföreningen, flerta
let rådhusrätter och en mindre del av de tingshusbyggnadsskyldige som ytt
rade sig. överförandet av lokalhållningen på staten avstyrktes av bl. a. Svea
hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för
Västra Sverige och Övre Norrland, häradshövdingeföreningen samt flertalet
av de tingshusbyggnadsskyldige som yttrade sig. Några instanser ansåg det
i varje fall inte för det dåvarande lämpligt att ta ställning i frågan. En när
mare redogörelse för remissutfallet har lämnats i prop. 1964: 156 s. 43, till
vilken hänvisas.
I nyssnämnda proposition, som gällde förstatligande av rådhusrät
terna, intogs den ståndpunkten, att tingslagens nuvarande skyldigheter
skulle behållas tills vidare och att lokalhållningen för rådhusrätt skulle
åvila staden. Jag uttalade i anslutning härtill, att jag inte var beredd att
tillstyrka kommitténs förslag, att staten skulle utfästa sig att överta lokal
hållningsskyldigheten. Jag tilläde, att detta ställningstagande inte behövde
hindra att frågan prövades på nytt, när verkningarna av en ny underrätts-
organisation och ändrad domkretsindelning i en framtid kunde överblickas.
Vid riksdagsbehandlingen yrkades motionsvis, att riksdagen
skulle uttala att det principiella ansvaret för lokalhållningen åt underrät
terna skulle åvila statsverket samt att frågan om de närmare formerna för
statens övertagande av lokalhållningen fick tas upp särskilt (motionerna
I: 826 och II: 1016). I utlåtande (nr 35) över propositionen och motionerna
anförde första lagutskottet bl. a., att goda skäl kunde anföras både för ett
statligt övertagande och ett behållande av nuvarande ordning beträffande
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
166
lokalhållningsskyldigheten. Emellertid borde den framtida domkretsindel
ningens inverkan på problemet närmare uppmärksammas. Vid genomföran
det av en ny domkretsindelning kunde sådana olikheter i fråga om tillgång
och behov av lokaler för domstolsväsendet uppstå, att lokalhållningsskyl
digheten för vissa kommuner kunde bli oskäligt betungande och belastningen
ojämnare fördelad än f. n. Till de skäl av principiell art, som kunde anföras
för att lokalhållningen skulle åvila staten, skulle alltså i ett sådant läge
komma också skäl av ekonomisk natur, från vilka man svårligen kunde bort
se vid frågans bedömande. Enligt utskottets mening var det dock befogat
att låta ståndpunktstagandet i frågan anstå, till dess principerna för en ny
domkretsindelning hade fastslagits och därmed också kostnaderna för ett
statligt övertagande kunde närmare preciseras. Utskottet förutsatte, att
riksdagen i samband med behandlingen av principerna för domkretsindel
ningen skulle föreläggas förslag beträffande de närmare formerna för ett
eventuellt statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten. På grund av
det anförda och då det framlagda lagförslaget i lokalhållningsfrågan inte
innefattade ett slutligt ståndpunktstagande, hemställde utskottet att riks
dagen, med avslag på motionerna, skulle bifalla propositionen i denna del.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 324).
Sedan propositionen hade godtagits av riksdagen utfärdades bl. a. de be
stämmelser om rådhusrättsstads lokalhållningsskyldighet som tidigare har
redovisats.
Kungl. Maj:ts proposition nr AA år 1969
4.3.4. Domstolskommittén i betänkandet SOU 1967:4 och remissyttranden
över det I
I 1967 års betänkande har domstolskommittén inledningsvis erinrat om
sitt tidigare förslag om förstatligande av lokalhållningen men inte anlagt
ytterligare synpunkter på denna fråga. Kommittén har däremot — vid sina
överväganden i fråga om en ny domkretsindelning — starkt betonat lokal
problemens betydelse i detta sammanhang. Kommittén framhåller, att det
kan påräknas att underrätternas nuvarande lokalutrymmen i åtskilliga fall
blir otillräckliga, när nya domkretsar skapas, medan utrymmena på andra
håll inte vidare eller endast i begränsad utsträckning behöver tas i anspråk
för domstolsändamål. Om flera mindre underrätter på en ort byts ut mot
en större, torde lokalfrågan dock kunna ordnas förhållandevis lätt. Även om
inte något av de domstolskanslier som finns är tillräckligt stort att rymma
hela den nya underrätten står möjligheten öppen att, åtminstone under en
övergångstid, alltjämt använda samma utrymmen som underrätterna tidi
gare totalt förfogat över på orten. För en underrätt, som måste öka sin
personal utan att annan domstol på samma ort dras in, finner kommittén
lokalproblemet kunna bli besvärande, eftersom de lokaler som en underrätt
167
nu disponerar oftast blir otillräckliga för en större domstol. Om- eller ny
byggnad torde enligt kommittén ofta vara enda lösningen.
I anslutning till kostnadsberäkningar, som läggs fram i betänkandet (s.
176), redovisar kommittén i en särskild bilaga en inventering av det fastig
hetsbestånd som torde friställas, om kommitténs detalj förslag till ny dom
kretsindelning genomförs. Enligt sammanställningen i denna bilaga skulle,
när detalj förslaget har genomförts helt, 25 tingshus innehållande både
kansli- och sessionslokaler bli obehövliga och ytterligare 21 tingshus med
kansli- och sessionslokaler inte finna användning inom domstolsväsendet
för annat än tingssammanträden. Kommittén beräknar vidare, att i 13 stä
der med rådhusrätt de för rådhusrätten nu nyttjade lokalerna efter omorga
nisationen inte längre kommer att användas för domstolsändamål.
Brandförsäkringsvärdet av de tingshus som kan nedläggas helt anges till
omkring 32 milj. kr. Motsvarande värde i fråga om de tingshus som i fort
sättningen skulle användas endast för sammanträden anges till omkring 28
milj. kr.
Genom minskning av antalet tingsställen utanför kansliorten beräknar
kommittén, att ytterligare 32 tingshus blir obehövliga för domstolsväsendet.
Brandförsäkringsvärdet av dessa fastigheter uppgår till cirka 16 milj. kr.
Som en jämförelse till de nu återgivna siffrorna kan nämnas, att antalet
tingshus i landet år 1962 var 144 och att brandförsäkringsvärdet av dessa
då beräknades uppgå till omkring 120 milj. kr. (SOU 1963: 56 s. 51—52).
Med utgångspunkt från sitt förslag till ny domkretsindelning beräknar
kommittén, att nybyggnad av domstolslokaler blir erforderlig på sannolikt
12 orter. Under antagande att kostnaden för ny domstolsbyggnad i dessa fall
genomsnittligt uppgår till 3,5 milj. kr., beräknar kommittén det totala ny-
byggnadsbeloppet till 42 milj. kr. att fördelas över en period av åtta år.
Kommittén redovisar också en sammanställning av fall, där mera kost
nadskrävande ombyggnadsarbeten torde komma att behövas. Kostnaderna
för ombyggnadsarbeten beräknas ligga vid 12 milj. kr. Arbetena skulle
komma att utföras över en tioårsperiod.
Kommittén erinrar slutligen om den utredning som f. n. pågår om auto
matisk databehandling på inskrivningsväsendets område och framhåller, att
resultatet av denna utredning kan få betydelse för inskrivningsavdelningar-
nas och därmed för underrätternas hela lokalbehov. Detta utgör enligt kom
mitténs mening ett skäl att iaktta viss försiktighet vid genomförandet av
byggnadsprogrammet.
Vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4 har några remissin
stanser tagit upp lokalhållningsfrågan.
Svenska stadsförbundet erinrar sålunda om vad som förekom i frågan vid
riksdagsbehandlingen 1964. Med åberopande av första lagutskottets uttalan
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
168
den förutsätter förbundet, att frågan nu åter tas upp till behandling. Enligt
förbundet bör principen därvid vara att ansvaret för lokalhållningen, däri
inbegripet den personal som behövs för skötseln av domstolslokalerna, skall
åvila statsverket såsom huvudman för domstolsväsendet. Svenska kommun
förbundet understryker i sitt yttrande behovet av att frågan om lokalhåll
ningen snarast möjligt regleras genom att staten övertar ansvaret för denna.
Svea hovrätt erinrar om att hovrätten i yttrande över kommitténs tidi
gare betänkande anförde, att det i första hand borde övervägas att bevara de
hittills rådande formerna för lokalhållningens utövande och att eu ordning
med statsbidrag kunde tänkas såsom komplement. Mot bakgrund av kom
mitténs översikt i 1967 års betänkande över de kostnader som de domstols-
byggnadssltyldige skulle belastas med vid genomförande av kommitténs för
slag till domkretsindelning anser hovrätten numera, att det inte är rimligt
att belasta kommunerna med de betydande merkostnader som uppstår. Det
förefaller i stället nödvändigt att statsbidrag lämnas, särskilt som inte alla
kommuner berörs av de föreslagna indelningsändringarna. På sikt bör man
enligt hovrättens mening tänka sig att staten helt övertar lokalhållnings-
skyldigheten för underrätterna. Hovrätten vill nu ansluta sig till kommit
téns uttalande i 1963 års betänkande att det måste vara mest ändamålsen
ligt, inte minst från ekonomiska synpunkter, att den som bär ansvaret för
personalkostnaderna också har hand om arbetslokalernas planering och ut
formning. Hovrätten över Skåne och Blekinge vidhåller däremot sin tidigare
uttalade uppfattning i denna fråga. Med tanke på de stora investeringar i
domstolslokaler som kan bli behövliga vid en ny domkretsindelning vill hov
rätten betona vikten av att tingshusbyggnadsskyldigheten behålls i samma
former som hittills i alla sådana fall när domkretsen inte består endast av
en kommun som lämpligen kan svara för domstolslokalerna genom sin van
liga fastighetsförvaltning. Hovrätten anser att all erfarenhet talar för att de
nuvarande tingshusstyrelserna fullgör sina uppgifter effektivt, snabbt och
billigt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga
Av de redogörelser som har lämnats i det föregående framgår, att det även
efter det att staten har övertagit huvudmannaskapet för rådhusrätterna
finns flera betydelsefulla skillnader mellan de båda nuvarande underrätts-
formerna som måste beaktas, om underrättsorganisationen skall göras lik
formig. Sålunda har nämnts den olikhet som hänför sig till reglerna om
häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning vid särskild huvudförhand
ling i tvistemål. Vidare har olikheten mellan häradsrätter och rådhusrätter
när det gäller domkretsindelningen och lokalhållningen berörts.
Häradsrätterna och rådhusrätterna är emellertid även i övrigt organise
rade på olika sätt. Bl. a. finns olikheter beträffande de ordinarie domarnas
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
169
titlar och beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dem. I det
avseendet kan hänvisas till vad som har anförts i avsnittet 3.1.1. om under
rätternas nuvarande organisation och beträffande de olika administrativa
författningar som gäller för å ena sidan häradsrätterna och å andra sidan
rådhusrätterna. Skall en enhetlig underrättsorganisation skapas, måste så
dana skillnader av organisatorisk art som de nu antydda avskaffas och lik
formiga administrativa författningar införas.
Utöver vad som nu har nämnts behövs för att genomföra enhetlighet i
underrättsorganisationen ändringar i ett stort antal författningar. Sålunda
måste nuvarande olikheter mellan regler, som direkt avser den ena eller
andra underrätt sformen elimineras. Vidare måste uppmärksammas sådana
fall där olika regleringar gäller för stad med rådhusrätt och för annat om
råde. Bland de viktigare författningar som från dessa synpunkter sett bör
bli aktuella för ändringar är lagen den 20 december 1946 (nr 807) om hand
läggning av domstolsärenden, lagsökningslagen den 20 december 1946 (nr
808), konkurslagen, föräldrabalken, lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med
särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, lagen den
12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet, vattenlagen, sjölagen, tryckfrihetsför
ordningen och lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål.
Här kan nämnas att kommunalrättskommittén har framfört ett uppslag
till åtgärder för att åstadkomma en mera enhetlig underrättsorganisation
(SOU 1967: 58 s. 99). Detta uppslag kommer dock inte att prövas i det föl
jande.
6
f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44
170
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
5. Departementschefen
5.1. Allmänna synpunkter
De allmänna underrätternas organisation har varit föremål för uppmärk
samhet och överväganden sedan ganska lång tid. Av min redogörelse i det
föregående framgår, att frågan om domkretsarnas omfattning har övervägts
flera gånger under innevarande århundrade, dock utan att några mer djup
gående reformer har skett. Vidare har frågan om underrätternas samman
sättning i olika mål uppmärksammats vid flera tillfällen och i all synnerhet
under förarbetena till den stora rättegångsreformen. Man tog vid dennas
genomförande ett viktigt steg mot likformighet mellan de två underrätts-
formerna genom att införa nämnd i grövre brottmål även i rådhusrätt. Ytter
ligare ett steg mot likformighet togs under 1950-talet då gemensamma regler
för häradsrätt och rådhusrätt infördes i fråga om s. k. liten nämnd i brott
mål. Frågan om gemensamma regler för sammansättningen vid särskild
huvudförhandling i tvistemål återstår dock ännu olöst.
När det gäller andra frågor beträffande underrätternas organisation har
flera viktiga reformer ägt rum under 1900-talet. Någon mera genomgripande
eller allsidig omprövning har dock inte skett. En sådan var på tal under för
arbetena till rättegångsreformen, men man fann att frågan om en omorga
nisation i det sammanhanget borde inskränkas till vad som var nödvändigt
för att rättegångsreformen skulle kunna genomföras. Frågan om en mera
ingripande omorganisation ansågs alltså böra anstå i avvaktan på att rätte
gångsreformen blev genomförd och vann stadga. Sedan 1950-talets början
har åtskilligt utredningsarbete förekommit, varvid utredningarnas uppgif
ter har varit att ompröva olika delar av den stora frågan om underrätternas
organisation och arbetsformer. Jag vill sålunda erinra om det arbete som har
bedrivits inom 1951 års rättegångskommitté, inom utredningen om domar
banans utformning, inom stadsdomstolsutredningen och slutligen inom
domstolskommittén. Även andra utredningar har behandlat mer eller mind
re omfattande organisationsfrågor beträffande underrätterna.
För att få underlag för en samlad bedömning av frågan om underrättsor-
ganisationen på grundval av det utredningsmaterial som dittills hade fram
lagts, kompletterat med ytterligare överväganden beträffande ämnen som
ännu inte hade utretts, tillkallades år 1961 de sakkunniga som sedermera
antog namnet domstolskommittén. När i direktiven angavs att dessa sak
kunniga skulle göra en samlad bedömning, uteslöts inte att de skulle kun
na ta upp vissa delfrågor till behandling särskilt och lägga fram förslag
till delreformer. Kommittén har också tagit fasta på detta och lagt fram för
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
171
slag dels år 1963 i fråga om rådhusrätternas förstatligande, om underrätts
domförhet vid särskild huvudförhandling i tvistemål, om principerna för en
ny domkretsindelning och om statens övertagande av lokalhållningsskyldig-
heten inom underrättsorganisationen, dels år 1967 beträffande domkretsin
delningens närmare utformning. Det förstnämnda förslaget genomfördes
genom 1964 års lagstiftning om statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna. Prövningen av övriga förslag från år 1963 fick dock
anstå, främst därför att rådhusrätternas övergång till verksamhet under sta
tens huvudmannaskap skulle kunna ske med minsta möjliga ändringar i
deras arbete och på sådant sätt att reformen kunde genomföras utan stör
ningar. Den nya ordningen för rådhusrätterna har nu tillämpats i flera år.
Något hinder mot att nu ta upp de grundläggande frågorna beträffande un
derrättsorganisationen föreligger alltså inte. Den pågående kommunindel-
ningsreformen har dessutom gjort det nödvändigt att nu ta upp dessa frå
gor.
Kommunindelningsreformen, som antogs år 1962, innebär i huvudsak
följande. På grundval av indelningssakkunnigas förslag har fastställts pla
ner för en ny indelning av landet i kommuner (SFS 1964: 162). Planerna
syftar till att ange den lämpligaste indelningen i kommuner med hänsyn
främst till befolkningsförhållanden, den ekonomiska utvecklingen och de
kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet. De nu
varande omkring 900 kommunerna eller delar därav har enligt planerna
förts samman till 281 kommunblock. Meningen är att indelningen i kom
munblock skall ligga till grund för de ändringar i kommunindelningen som
aktualiseras i fortsättningen. Sammanslagningar av kommuner har redan
ägt rum i vissa fall och flera kommer att ske den 1 januari 1969. Ytterligare
ett flertal är att påräkna den 1 januari 1971.
Kommunindelningsreformen och dess grunder har stor betydelse för dom-
kretsindelningen både i formellt och reellt hänseende. Domkretsindelningen
bygger på kommunerna som de minsta byggstenarna, och i den principen
finns det enligt min mening inte någon anledning att göra ändring. Men
eftersom de planerade större kommunerna ofta omfattar kommuner eller
kommundelar som är belägna inom skilda domkretsar, leder kommunindel-
ningsreformens genomförande till att åtskilliga av de nuvarande domkret
sarna bryts sönder. Den nybildade kommunen måste föras till den ena eller
andra domkretsen, vilket — om inte grunderna för domkretsindelningen
justeras — leder till att vissa domkretsar växer kraftigt medan andra mins
kas så att de inte kan anses erbjuda underlag för rationella domstolsenheter.
Sådana effekter på domkretsindelningen är att påräkna framför allt genom
de koinmunsammanlagningar som väntas ske den 1 januari 1971. För att
undvika en sådan utveckling måste domkretsindelningen ses över.
Kommunindelningsreformen medför sålunda att frågan om ny domkrets
indelning för underrätterna måste tas upp nu. Eftersom den nuvarande in
172
delningen i domkretsar måste betraktas som otidsenlig, är en översyn önsk
värd också av andra skäl än kommunindelningsändringarna. Den revision
av domkretsindelningen som kommunindelningsreformen framtvingar bör
därför inte begränsas till ofrånkomliga justeringar av domkretsarna, utan
man bör begagna tillfället att nu dra upp riktlinjerna för en framtida in
delning som på längre sikt kan påräknas bli ändamålsenlig. Förslag till så
dana riktlinjer har lagts fram av domstolskommittén och jag anser att dessa
förslag nu bör tas upp till prövning. Eftersom frågan är av grundläggande
betydelse för den framtida underrättsorganisationens utformning, bör de all
männa grunderna för den framtida domkretsindelningen föreläggas riksda
gen för godkännande.
En fråga som har nära samband med domkretsarnas utformning är vil
ken sammansättning underrätterna skall ha i skilda mål. Därvid är bl. a. av
intresse i vad mån juristkollegium — dvs. en sammansättning med flera lag
farna domare — skall användas i allmänna tvistemål som går till särskild
huvudförhandling. Om alla underrätterna i sådana mål skall ha en samman-
sättningsform med flera lagfarna domare, påverkar detta grunderna för
domkretsindelningen, eftersom domkretsarna i så fall helst bör göras så
stora att de bereder arbete för tillräckligt antal lagfarna domare. När ställ
ning nu tas till domkretsfrågan, bör alltså den nämnda domförhetsfrågan
också tas upp till prövning. Förslag i ämnet har lagts fram av domstolskom
mittén år 1963 och har blivit föremål för en omfattande remissbehandling.
Även när det gäller vissa speciella mål av civilmålskaraktär föreligger vik
tiga frågor till prövning. Sålunda har tidigare i dag förslag till fastighetsbild
ningslag remitterats till lagrådet. I det sammanhanget tog jag inte upp frå
gan om vilka domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmålen. Frågan
bör i stället prövas i samband med frågan om underrätts sammansättning i
tvistemål i allmänhet.
I anslutning till fastighetsbildningsmålen har man anledning att beakta
även vissa andra mål av närliggande beskaffenhet. Jag åsyftar då särskilt
expropriationsmålen, vilka i många avseenden har gemensamma drag med
fastighetsbildningsmålen och vilkas handläggning därför bör i stort följa
samma linjer. Ytterligare en kategori mål som har släktdrag med de nu be
rörda är immissionsmålen. I fråga om dessa mål är det visserligen för tidigt
att nu göra något ställningstagande rörande lämplig domstolsorganisation,
eftersom ny lagstiftning på dessa rättsområden f. n. förbereds. Emellertid
bör man vid utformningen av domstolsorganisationen för fastighetsbild
ningsmålen ta hänsyn till det önskvärda i att denna organisation utformas
så att den kan lämpa sig även för expropriations- och immissionsmål. Där
vid bör även beaktas att det längre fram kan finnas anledning att överväga
om också vattenmålen bör handläggas i en liknande ordning.
Även sammansättningen i brottmålen bör uppmärksammas i detta sam
manhang. Både de allmänna tvistemålen och de speciella tvistemålskatego-
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
173
rier som jag nyss har berört aktualiserar frågan om lekmannainflytandets
utformning. Den frågan finner jag böra tas upp även när det gäller brott
målen. Det bör betonas att nämndmedverkan f. n. har ojämförligt mycket
större betydelse, kvantitativt sett, vid brottmålsrättsskipningen än vid tviste-
målsrättsskipningen. F. n. deltar nämnd vid prövningen av omkring 60 000
brottmål årligen, medan motsvarande siffra för tvistemålens del är omkring
3 000. Till utgångspunkt för prövningen i nu berört avseende bör tas slads-
domstolsutredningens förslag i SOU 1961: 6 och de synpunkter i anslut
ning därtill som har kommit fram vid remissbehandlingen och i senare
sammanhang.
Det är sålunda flera frågor av grundläggande betydelse för underrättsor-
ganisationen som nu bör tas upp till prövning. Att i praktiken genomföra en
ny organisation av underrätterna är, som jag senare kommer att utveckla
närmare, en uppgift som bör lösas successivt. Den nya lagstiftning som skall
gälla för den framtida organisationen bör träda i kraft vid en tidpunkt när
det kan bedömas att man kan börja realisera den nya organisationen. I det
avseendet är man i väsentlig mån bunden genom de förut omtalade kom
munsammanslagningarna som beräknas ske den 1 januari 1971 och vilka,
som nämnts, förutses bryta sönder nuvarande domkretsindelning på flera
håll. I princip torde man sålunda böra sikta på att den lagstiftning som bär
kommer i fråga bör träda i kraft den 1 januari 1971. Jag återkommer senare
till vissa frågor om ett tidigare ikraftträdande i vissa hänseenden. I fråga om
domstol för fastighetsbildningsmål ligger frågan om tiden för ikraftträdan
det annorlunda till. Den nya fastighetsbildningslagen avses träda i kraft den
1 januari 1972 och det är först vid den tidpunkten som de berörda domsto
larna kommer att behöva fungera för fastighetsbildningsmålens vidkom
mande. Emellertid bör beaktas också att lagstiftningsarbetet beträffande
immissioner bedrivs med sikte på ikraftträdande den 1 juli 1969. Det kan
tänkas att den domstolsorganisation som nu utformas för fastighetsbild
ningsmålens del kommer att anses lämpad också för immissionsmål, och i
så fall bör den kunna tas i anspråk för sistnämnda mål redan den 1 juli
1969.
Innan en ny organisation kan genomföras är det åtskilliga författnings-
mässiga och organisatoriska problem som måste lösas. Dessa kommer jag
att beröra något i det följande, dock utan att gå in närmare på dem. Vad det
nu gäller är att slå fast allmänna riktlinjer för en ny underrättsorganisation
och då särskilt att behandla dels vissa grundläggande lagstiftningsfrågor,
dels grunderna för den framtida domkretsindelningen.
Till grund för överväganden i de olika frågor som nu skall behandlas bör
ligga vissa gemensamma synpunkter och målsättningar. Härom vill jag an
föra följande.
Det föreligger nu en oenhetlighet i underrättsorganisationen genom att vi
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
174
har häradsrätter resp. rådhusrätter vilka är olika organiserade i en del av
seenden och delvis har att tillämpa skilda regler. Som riktmärke för dom-
stolskommitténs arbete angavs i direktiven att underrättsorganisationen
skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela riket samt
att den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall bringas att upp
höra. Domstolskommittén har lagt denna princip till grund för sina förslag.
Vid remissbehandlingen av förslagen har så gott som alla remissinstanser
anslutit sig till principen. Jag anser det ställt utom diskussion att det sedan
länge föreliggande önskemålet om en likformig underrättsorganisation nu
bör förverkligas.
I de nämnda direktiven angavs också, att en förutsättning vid översynen
av domstolsväsendet var att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättning
en skall ligga i underrätterna och att dessas ställning och funktion borde
stärkas ytterligare. Det torde inte råda delade meningar om att man vid
underrättsorganisationens utformning bör försöka tillgodose dessa synpunk
ter så långt det är möjligt. Särskilt vill jag understryka, att reformer i den
riktningen är av stort värde ur processekonomisk synpunkt. Fullföljds-
frekvensen måste antas minska, om man gör underrätterna starkare. Det
ligger i de enskildas intresse att processer i så liten utsträckning som möjligt
skall behöva föras i mer än en instans. Det är också ett statsfinansiellt in
tresse att minska belastningen på överinstanserna.
Ett utmärkande drag för underrättsorganisationen är att de allmänna
underrätternas kompetens är mycket vidsträckt. I direktiven för domstols
kommittén uttalades att underrätternas vidsträckta kompetensområde i prin
cip borde behållas. Det sades också att det syntes vara av vikt att man inte
gjorde principiella skillnader mellan underrätternas inbördes kompetens.
Jag anser att man i dagens läge inte har någon anledning att frångå den
hittills gällande principen om en mycket vidsträckt kompetens för de all
männa underrätterna. Emellertid föreligger det ett visst behov av att kon
centrera vissa slag av mål av mera speciell karaktär till ett mindre antal
domstolar. Redan nu har vi i fråga om ägodelningsmål, expropriationsmål
och vattenmål den ordningen, att de tas upp av specialdomstolar. Vissa and
ra mål såsom sjömål, tryckfrihetsmål och patentmål, går till särskilt ut
sedda allmänna underrätter. Enligt det föreliggande förslaget till ny hyres-
lagstiftning gäller vidare att hyrestvister i princip skall tas upp av endast en
underrätt inom varje län.
Mål av nu angivna typer har ofta speciella drag, och de kräver i någon
mån en specialisering hos dem som skall bedöma dem, i synnerhet som det
inom landet som helhet förekommer endast ett mera begränsat antal mål av
varje sådan typ. Det är därför av värde om målen kan koncentreras till jäm
förelsevis få domstolar vars domare därmed får att handlägga ett ej alltför
ringa antal mål och på det sättet blir förtrogna med vederbörande ämnes
område. Det är enligt min mening önskvärt att fortsätta på den utveckling
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
175
som redan har inletts beträffande vissa av de nämnda måltyperna, nämligen
att man koncentrerar handläggningen av målen till vissa av de allmänna un
derrätterna. Ett riktmärke bör emellertid vara att vår restriktiva inställning
när det gäller att skapa specialdomstolar i egentlig mening behålls och att
man eftersträvar att de domare som sysslar med de nämnda specifika slagen
av mål också har kontakt med allmänna tvistemål och brottmål. Därför an
ser jag att principen bör vara att man uppdrar handläggningen av berörda
mål till endast vissa av de allmänna underrätterna. För sådana underrätter
hör föreskrivas att de skall ha särskild sammansättning vid handläggning
av just dessa mål, men i övrigt bör de arbeta som underrätterna i allmänhet.
En synpunkt av betydelse i detta sammanhang är att det är ett allmänt
intresse att domarkårens mångsidighet bevaras. Under det fortsatta arbetet
för underrättsorganisationens genomförande anser jag att det bör uppmärk
sammas i vad mån det är möjligt att åstadkomma en viss cirkulation bland
underrättsdomarna på så sätt att både ordinarie och andra domare som
finns vid andra underrätter än dem, som handlägger de särskilda typerna
av mål, kan beredas tillfälle att då och då medverka i handläggningen av så
dana mål. Det är från rekryterings- och utbildningssynpunkter viktigt att
så många domare som möjligt får kontakt med de berörda måltyperna och
de rättsområden som de hör till.
I fråga om underrätternas framtida organisation är ytterligare en mång
fald faktorer att beakta. Företrädesvis har de betydelse när det gäller att
bedöma vilken storlek domstolsenheterna och domkretsarna bör ha. Jag
går inte in på dessa frågor i detta sammanhang, eftersom jag i det följande
i ett särskilt avsnitt behandlar frågan om domkretsindelningen.
.lag vill emellertid redan i detta sammanhang förutskicka att man möter
åtskilliga ovissa faktorer när det gäller att bedöma vilken arbetsbelastning
som kommer att åvila underrätterna i framtiden. Jag behöver bara peka
på brottslighetens utveckling. Under senare år har förekommit en avsevärd
ökning av antalet brottmål vid underrätterna. Det är vanskligt att göra nå
gon bedömning vilken utveckling man har att förutse på det området längre
fram. Självfallet kan det också beträffande andra kategorier göromål vara
svårt att bedöma vilken arbetsbörda de kan komma att medföra. Som exem
pel kan nämnas hyresmål enligt den nya hyreslagstiftningen och mål enligt
kommande immissionslagstiftning.
Även framtida lagstiftning måste påräknas komma att påverka arbets
kvantiteten vid de allmänna underrätterna. Jag tänker inte bara på möjlig
heten att göromålskategorier lyfts bort från domstolarna (som t. ex. skett
eller satts i fråga beträffande ett stort antal smärre brottmål, jfr prop. 1966:
100 och 1968: 82 samt de utredningsdirektiv som har meddelats beträffande
handläggningen av mål om lindrigare brott, se Post- och Inrikes tidningar
den 24 februari 1968) eller att nya kommer till. Jag åsyftar också ändringar
som bygger på att nya tekniska hjälpmedel står till buds och kan möjliggöra
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
176
rationellare arbetsmetoder. Särskilt den pågående utredningen om inskriv
ningsväsendet och föreliggande planer på att utnyttja ADB inom inskriv
ningsväsendet får betydelse i detta avseende. Det pågående arbetet kan tän
kas leda till att uppläggningen av arbetet inom inskrivningsväsendet ändras
avsevärt. Det bör därvid framhållas att också byggnadsfrågornas läge för
ändras, eftersom nuvarande lokaler är anpassade efter det utrymme och de
arkivmässiga hänsyn som inskrivningsarbetet kräver. Jag vill också peka
på det arbete som nu pågår med att bygga upp ett rättsväsendets informa
tionssystem. Det är ännu för tidigt att yttra sig närmare om vilka rationa
liseringsvinster detta kan leda till för underrätterna.
I nuvarande läge finns det inte möjligheter att förutse hur ändringar av
nu antydd art kommer att påverka arbetsvolymen hos underrätterna. Man
är i allt väsentligt hänvisad till att bygga på redan vunna erfarenheter när
man bedömer vilken storlek och vilken organisation underrättsenheterna
bör ha. Detta hindrar inte att man, när riktlinjerna för den nya underrätts-
organisationen dras upp, bör eftersträva att utforma de nya domstolsenhe-
terna så, att de kan antas motsvara de organisatoriska krav som den kom
mande samhällsutvecklingen kommer att ställa på dem. Man kan därvid inte
bortse från att utvecklingen inom praktiskt taget alla områden av offentlig
verksamhet, liksom inom den privata företagsamheten, har gått mot större
enheter och mot en närmare samordning av skilda enheter. Det föreligger
otvivelaktigt redan nu behov av ändringar i sådan riktning även beträf
fande underrättsorganisationen. Det kan inte uteslutas att den framtida ut
vecklingen kan leda till ett än mer accentuerat behov i sådana avseenden.
Utredningsarbete bör inledas beträffande de organisationsfrågor som kom
mer upp i samband med ett genomförande av den organisation, vars huvud
drag jag i det följande kommer att föreslå. En arbetsgrupp bör inrättas inom
justitiedepartementet med uppgift att utreda och utarbeta förslag i sådana
organisatoriska frågor. Som jag senare kommer att behandla närmare är
avsikten bl. a. att denna arbetsgrupp skall arbeta med frågor som hänger
samman med det praktiska genomförandet av en ny domkretsindelning och
leda de regionala utredningar som behöver föregå domkretsindelningens
slutliga fastställande.
De frågor som kommer att anförtros åt den nämnda arbetsgruppen är
således huvudsakligen av organisatorisk karaktär. Som jag senare kommer
att beröra bör gruppen dessutom framlägga förslag till sådan lagstiftning
som behövs om lokalhållningen för underrätterna förstatligas. De lagstift
ningsfrågor i övrigt som hänger samman med underrättsorganisationen tas
i huvudsak upp i det följande eller i en kommande departementspromemo
ria, vars innehåll jag kommer att beröra närmare i det följande.
Det återstår dock andra viktiga lagstiftningsfrågor som gäller domstols
väsendet. Jag åsyftar framför allt överrättsprocessen och spörsmål som av
ser grunderna för överrätternas organisation. Vidare återstår att för dom
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
177
stolsväsendet såsom lielhet bedöma frågan om domarutbildningen och do
markårens utformning. Utredning behövs också rörande frågan om att inom
domstolsväsendets ram skapa ett alternativ till nu förekommande skilje-
mannaförfarande. Jag anser att domstolskommittén bör inrikta sitt arbete
på de nu angivna frågorna med uppgift att skyndsamt framlägga förslag i
de olika delarna. Jag kommer senare att anmäla fråga om tilläggsdirektiv
för kommittén.
Jag vill slutligen i korthet sammanfatta de förslag jag avser att lägga
fram i det följande.
Enhetliga regler föreslås för underrätternas sammansättning vid särskild
huvudförhandling i tvistemål i allmänhet. Förslaget innebär, att den jurist
kollegiala sammansättning med minst tre och högst fyra lagfarna domare
som nu förekommer i rådhusrätt görs tillämplig för alla allmänna under
rätter. Denna sammansättning skall gälla såsom grundform också i familje-
rättsmål och familj erättsliga ärenden men beträffande dem skall ytterligare
övervägas om en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning bör gälla.
Beträffande underrätternas sammansättning i brottmål i allmänhet före
slås att en enhetlig nämndsammansättning införs i stället för de två olika
nämnder som nu finns. Enligt förslaget skall nämnden i normalfallet bestå
av fyra och i särskilt vidlyftiga mål av högst fem nämndemän. Vidare före
slås sådana ändringar i omröstningsreglerna att röstvärdet för enskild
nämndemans röst ökas. Dessutom föreslås att nämndeman skall ges rätt
att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll.
Andra föreslagna ändringar i RB går ut på att underrättsorganisationen
skall göras enhetlig.
Vidare läggs fram förslag till en lag om fastighetsdomstol. Förslaget inne
bär bl. a. att en allmän underrätt i varje län eller region skall vara fastighets
domstol och i sådan egenskap pröva fastighetsbildningsmål. Den skall där
vid ha särskild sammansättning, nämligen i regel två lagfarna domare, en
tekniker och två nämndemän. I vad mån fastighetsdomstolen skall uppta
även andra mål och ärenden med anknytning till fast egendom kommer att
prövas under det fortsatta lagstiftningsarbetet på berörda rättsområden.
Som redan nämnts anges också vissa allmänna riktlinjer för den framtida
domkretsindelningen, vilka bör föreläggas riksdagen till godkännande.
Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1969
5.2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål
5.2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet
Förut har nämnts, att olikhet mellan häradsrätts och rådhusrätts domför-
het i allmänna rättegångsmål numera föreligger endast såvitt angår särskild
huvudförhandling i tvistemål. Vid sådan förhandling är häradsrätt domför
178
med lagfaren ordförande och nämnd, medan rådhusrätt har juristkollegial
sammansättning med tre eller högst fyra domare.
Det är nödvändigt att denna olikhet undanröjs, om — såsom är avsikten
enligt vad jag förut har anfört -— en likformig underrättsorganisation skall
kunna åstadkommas. För att ge en uppfattning av frågans proportioner kan
nämnas följande siffror. Av de 45 000 å 50 000 tvistemål som underrätterna
årligen har handlagt under senare år är det bara 5 000 å 5 500 som har av
gjorts efter särskild huvudförhandling. Antalet som har handlagts av hä
radsrätt och alltså med nämnd har varit 2 600—3 000 per år, medan juristkol
legium vid rådhusrätt har handlagt 2 200—2 600 årligen. Vid båda domstols-
typerna har andelen familjerättsmål utgjort omkring 40 % av hela antalet
mål som gått till särskild huvudförhandling.
Frågan om underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling i
tvistemål får anses mycket grundligt belyst genom den behandling frågan
har fått först i stadsdomstolsutredningens betänkande jämte remissbehand
lingen av detta och därefter i domstolskommitténs förslag och remissyttran
dena däröver. Man kan i den förda diskussionen urskilja fyra huvudprinci
per, om vilka så gott som genomgående synes råda enighet. Dessa är följan
de.
1. Avgörande för bedömningen vilka domförhetsregler som skall gälla bör
i första hand vara rättsvårdande synpunkter. Organisatoriska och admini
strativa faktorer måste anses sekundära i sammanhanget.
2. I tvistemål som går till huvudförhandling bör, liksom vid annan hand
läggning, gälla likformiga domförhetsregler för häradsrätt och rådhusrätt.
3. För huvudförhandlingar, som inte äger rum i den förenklade form som
avses i 42 kap. 20 § andra stycket RB, bör även i fortsättningen gälla princi
pen att rätten skall vara sammansatt av flera domare.
4. Tyngdpunkten av rättsskipningen skall vara förlagd till första instans.
Det bör inte komma i fråga att rättsskipningens standard försvagas i någon
dera av underrättstyperna.
Oavsett att dessa gemensamma utgångspunkter för bedömningen har
förelegat, har meningarna brutit sig om vilken sammansättningsform som
är att föredra i berörda mål. I den diskussion som därvid har förts om va
let mellan de två nu förekommande sammansättningsformerna har — lik
som när det vid tidigare tillfällen har varit fråga om nämnds medverkan i
brottmål — åberopats olika synpunkter om vad som är av särskilt värde hos
den ena och den andra sammansättningsformen. Då dessa synpunkter har
behandlats ingående i de aktuella betänkandena och även berörts av flera
remissinstanser, torde det räcka med att kort erinra om dem.
Beträffande sammansättningen lagfaren ordförande jämte nämnd bru
kar ett viktigt drag anses vara att den möjliggör ett samspel mellan yrkesdo-
marens fackmässiga betraktelsesätt och nämndemännens synpunkter, grun
dade på praktisk erfarenhet av olika verksamhetsformer och levnadsför
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
179
hållanden. En ofta framförd synpunkt är vidare att nämnden anses kunna
tillföra domstolen orts- och personkännedom, men den synpunkten anses
numera i allmänhet inte spela större roll. En annan synpunkt, vars bärkraft
visserligen är svår att fastställa men som inte har ansetts kunna frånkän
nas betydelse, är att deltagande av nämnd i rättsskipningen är ägnad att
stärka allmänhetens förtroende för domstolarna.
Deltagande av nämnd anses inte vara av samma värde i alla slag av mål.
Nämndemännens förmåga att tillföra domstolen erfarenheter och synpunk
ter, som främjar en god prövning av målen, skiftar alltefter målens karaktär.
Mål som huvudsakligen avser uppskattning av storleken av inträffad skada,
prövning huruvida visst handlingssätt är att anse som ovarsamt och andra
liknande bedömningsfrågor brukar anses lämpade för handläggning med
nämnd. Nämnddeltagandet tillmäts givetvis inte samma värde i mål vari
rättsfrågor dominerar. Detsamma anses gälla i mål där det förekommer myc
ket omfattande utredning och särskilt invecklade bevisfrågor, som fordrar
att domaren under handläggningen har en klar uppfattning om utredningens
betydelse för bedömningen av rättsfrågorna och därför eu förtrogenhet med
målets juridiska aspekter.
Överväganden av det slag som har antytts ligger bakom den allmänna
uppfattningen att medverkan av nämnd har sitt största värde i brottmål. I
dem anses lekmannen ha goda förutsättningar att på grundval av egna er
farenheter och åsikter bilda sig en mening i de frågor som kommer under
bedömande såsom t. ex. i bevis- och straffmätningsfrågor. Som skäl för ett
annat synsätt beträffande tvistemålen har åberopats särskilt att dömandet
i vissa av dem kräver stort juridiskt kunnande och stor erfarenhet, ingående
studier av materialet i målet samt av litteratur och rättsfall. Den enskilde
nämndemannen anses därför ha mindre förutsättningar än yrkesdomaren
att i sådana mål bilda sig en självständig uppfattning, vilket gör hans möj
ligheter att utöva inflytande begränsade. Ett motargument brukar vara att
det inte är särskilt vanligt med tvistemål som innehåller invecklade rätts
frågor eller är komplicerade av annan anledning.
Juristkollegiets fördelar brukar, som framgår av det nyss sagda, särskilt
framhållas i fråga om tvistemål med mera kvalificerade rättstillämpnings-
frågor. Nämnden anses ofta sakna den kännedom om gällande rätts innehåll
som fordras för att följa förhandlingen i sådana mål och få grepp om tviste
frågorna. Den juristkollegiala sammansättningen anses därför innebära stör
re garanti för en säker rättsskipning och objektivt riktiga avgöranden i så
dana mål. Ofta understryks därvid värdet av det meningsutbyte som vid ju
ristkollegiets prövning förekommer mellan domarna. Beträffande mål med
mycket omfattande eller invecklat utredningsmaterial åberopas likartade
synpunkter. Genom sin utbildning och träning är yrkesdomaren bättre skic
kad än lekmannen att skaffa sig en överblick över ett vidlyftigt material
och bedöma i vad mån detta är relevant. Mål där skälighetsbedömningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
180
och andra inte renodlat rättsliga frågor dominerar brukar som nämnts an
ses lämpade för handläggning med nämnd. Emellertid torde knappast från
något håll göras gällande att sådana mål av juristkollegium handläggs eller
bedöms sämre än av en lagfaren ordförande och nämnd.
Frågan är då vad man i skilda sammanhang under senare tid har gjort
för värdering av de nu nämnda faktorerna när det har gällt att ange i vad
mån någon av de båda sammansättningsformerna, allmänt sett, bör ges
företräde framför den andra i tvistemål.
Till en början bör därvid erinras om att riksdagen både år 1942 och år 1951
hade att ta ställning till förslag att för rådhusrätternas del nämndsamman
sättning skulle ersätta den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål i
allmänhet resp. — vid det senare tillfället — i familjerättsmål. Vid båda
tillfällena avvisade riksdagen förslagen.
Stadsdomstolsutredningens överväganden i frågan utmynnade i att råd
husrätt och häradsrätt ansågs böra bestå vid sidan av varandra, var och en
med sin nuvarande sammansättning bibehållen i tvistemålen. Bakom detta
ställningstagande låg i huvudsak följande synpunkter. I kvalificerade tviste
mål ansågs den juristkollegiala sammansättningen ge större garantier för en
säker rättsskipning. Att avskaffa sådan sammansättning i större städers
domkretsar skulle där i tvistemål av krävande beskaffenhet innebära en
försvagning av rättsskipningen, vilket inte borde komma i fråga. Beträffan
de andra domkretsar ansågs däremot juristkollegiets företräden i mer kvali
ficerade tvistemål inte utgöra tillräcklig anledning att överge nämndsyste
met. Därvid åberopades flera skäl (jfr 2.1.3). Det gjordes dock inte gällande,
att nämndsammansättningen skulle leda till säkrare rättsskipning i tviste
målen i sist berörda domkretsar.
Remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens förslag visade en stark
opinion mot utredningens tanke att behålla dualismen i underrättsorganisa-
tionen. I fråga om valet av sammansättningsform vid särskild huvudför
handling i tvistemål var det en klar övervikt till förmån för juristkollegial
sammansättning. Det kan i det sammanhanget anmärkas, att endast ett litet
fåtal av det stora antalet remissinstanser uttryckte någon sympati för att
kompromissvis behålla båda de aktuella sammansättningsformerna med nå
gon form av valfrihet i det särskilda fallet.
Det resonemang som domstolskommittén förde i 1963 års betänkande
ledde till slutsatsen, att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål
allmänt sett är att föredra. De huvudsakliga argumenten som åberopades
till stöd härför återkommer jag strax till. Emellertid fanns inom kommittén
och dess rådgivande nämnd också andra meningar, vilket föranledde kom
mittén att anta att det för det dåvarande var utsiktslöst att få ett förslag
om juristkollegial sammansättning i olika tvistemål genomfört. Därför för
ordades system med valfrihet mellan de aktuella sammansättningsformerna.
Även om en väsentlig del av remissinstanserna i yttrandena över domstols-
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
Kiingl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
181
kommitténs betänkande utgick från kommitténs förslag om alternativa sam-
mansättningsformer, gav remissutfallet besked om vilken sammansättnings-
form som enligt det helt övervägande antalet instanser borde ges företräde
allmänt sett. Det var även denna gång den juristkollegiala sammansätt
ningen.
Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs betänkande av år 1967
förekom ytterligare uttalanden som innebar starkt förordande av den jurist
kollegiala sammansättningen och i första hand gick ut på att detta skulle
vara den enda sammansättningsformen. Av dem som var positiva till nämnd
sammansättningen var det inte någon som gick längre än att denna ansågs
böra finnas som ett alternativ till den juristkollegiala sammansättningen.
Av särskilt intresse får anses vara, att häradshövdingeföreningens styrelse
— som i sina yttranden nu och tidigare talat för nämndalternativet som
grundform — omtalar, att en enkät bland föreningens medlemmar har givit
vid handen att meningarna till förmån för den ena resp. den andra samman
sättningsformen har fördelat sig ganska jämnt.
Den nu lämnade översikten av de uppfattningar som har kommit till ut
tryck får anses visa, att det numera är en klar övervikt till förmån för den
juristkollegiala sammansättningen, när det gäller att ge ett av de två alter
nativen företräde framför det andra.
För min del vill jag konstatera, att det i och för sig inte kan påstås annat
än att erfarenheterna av båda sammansättningsformerna är goda. Att form
ligen leda i bevis att den ena sammansättningsformen har fungerat bättre
än den andra låter sig inte göra. När det gäller att väga mot varandra sam
mansättning med nämnd resp. med juristkollegium kommer i väsentlig ut
sträckning subjektiva värderingar in i bilden. Remissutfallet får anses ge
ett ganska starkt belägg för att vars och ens åsikt i frågan i huvudsak präg
las av den anknytning vederbörande har till den ena eller den andra sam
mansättningsformen eller arbetsformer som är besläktade med endera av
dem. Det torde vara betecknande, att bland dem som föredrar sammansätt
ningen med juristkollegium återfinns stadsdomareföreningen och samtliga
rådhusrätter och att bland dem som förordar sammansättningen lagfaren
domare med nämnd återfinns häradshövdingeföreningens styrelse, kommun
förbundet och kommunala organ. En sådan företeelse är i och för sig natur
lig. Från denna synpunkt torde det dock finnas anledning att särskilt upp
märksamma advokatsamfundets uppfattning, eftersom denna organisation
representerar en yrkeskår som har anledning att dagligen komma i beröring
med båda systemen. Samfundet har under de senaste 17 åren yttrat sig fyra
gånger i sammansättningsfrågan och har därvid genomgående uttalat sig till
förmån för den juristkollegiala sammansättningen. Från väsentligen sam
ma synpunkt kan sägas, att även hovrätternas mening är intressant, efter
som de har att överpröva avgöranden från båda underrättstyperna och alltså
182
har vissa jämförelsemöjligheter. Fem av de sex hovrätterna anser, att den
juristkollegiala sammansättningen är att föredra, medan den sjätte lämnar
frågan öppen (Göta hovrätt, se under 2.1.6—7).
Även om man inte vill skjuta advokatsamfundets och hovrätternas åsikter
i förgrunden, är det klart, att stort avseende måste fästas vid att remissopi
nionen bedömd som helhet visar en klar övervikt för alternativet med jurist
kollegial sammansättningsform.
Vidare vill jag peka på vissa argument i domstolskommitténs resonemang,
vilka jag anser vara tungt vägande. Detta resonemang, som gällde frågan
vilket sammansättningsalternativ som allmänt sett är att föredra, ledde som
nämnts till att majoriteten stannade för den juristkollegiala sammansätt
ningen (SOU 1963:57 s. 91—97). De synpunkter jag åsyftar är följande.
Ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen skulle enligt ma
joritetens mening onekligen innebära en försvagning av rättsskipningen i
tvistemål av krävande beskaffenhet. Med hänsyn till att det är förhållande
vis få tvistemål, som avdöms efter särskild huvudförhandling, skulle det inte
minska lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet så mycket, om
dessa tvistemål handläggs uteslutande av juristkollegium. Den inträngande
behandling av problemen, som juristkollegiet möjliggör, kan inte ersättas
av en domares samråd med lekmän, även om sådant samråd kan vara be
rikande i olika hänseenden. Genom ett juristkollegium tillförs domstolen en
större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet i domarvärv. Finns däre
mot i domstolen bara en lagfaren domare, blir avgörandet väsentligen be
roende av denne enda persons förutsättningar att handskas med uppgiften.
En given förutsättning för den pågående översynen av domstolsväsendet är
att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i under
rätterna. En allmän målsättning är vidare att underrätternas ställning och
funktion inom domstolsväsendet ytterligare stärks. Med denna målsättning
kan enligt majoriteten den juristkollegiala sammansättningen inte undva
ras. En sådan sammansättning anses vidare vara en förutsättning för att,
som åligger kommittén, söka skapa ett processinstitut som kan erbjuda ett
användbart alternativ till skilj emannaförfarandet.
Jag vill för min del ansluta mig till de nu redovisade synpunkterna. I det
sammanhanget vill jag erinra om att även stadsdomstolsutredningen under
strök att ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen måste
anses innebära en försvagning av rättsskipningen i tvistemål av krävande
beskaffenhet och att detta vore oförenligt med målsättningen att rättsskip
ningens tyngdpunkt skall ligga hos underrätterna.
På grund av vad jag nu har anfört anser jag, att den juristkollegiala sam
mansättningen måste ges företräde i den mån det gäller att för tvistemålen
i allmänhet välja mellan de två sammansättningsformerna.
Frågan är då om valet mellan sammansättningsformerna bör träffas för
hela tvistemålsfältets vidkommande eller om det går att differentiera mel
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
183
lan mål av olika slag. En differentiering skulle i så fall i första hand kunna
tänkas ske genom att man försöker klart avgränsa vissa kategorier tvistemål
som anses särskilt lämpade för prövning med nämnd och i vilka jurist
kollegium inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i rättsskipningen
eller andra fördelar.
Domstolskommittén har undersökt även denna fråga (SOU 1963:56 s.
93). Kommittén -—- som i den punkten är enhällig — har emellertid kommit
till resultatet, att det inte är möjligt att på ett tillfredsställande sätt av
skilja vissa bestämda grupper av mål för handläggning med nämnd. Kom
mitténs uppfattning i det avseendet har inte mött några invändningar under
remissbehandlingen år 1963. Vid remissbehandlingen av 1967 års betänkan
de berörde däremot Svea hovrätt och Göta hovrätt möjligheterna att avgrän
sa vissa tvistemålstyper för handläggning med nämnd, dock utan att ge något
uppslag hur en avgränsning borde göras. Min åsikt i frågan skall jag strax
redogöra för, men dessförinnan bör behandlas domstolskommitténs vidare
argumentering i saken.
Kommittémajoriteten intog den principiella ståndpunkten att, då det inte
hade lyckats att utskilja vissa för nämndsammansättning särskilt lämpade
mål, samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling skulle handläggas av
juristkollegium. Eftersom enighet härom inte kunde nås inom kommittén,
bedömde den det som utsiktslöst att ett förslag av denna innebörd för det
dåvarande skulle kunna genomföras. I stället fann sig kommittén böra före
slå den förut berörda lösningen med alternativa sammansättningsformer,
innebärande ett system med valfrihet mellan den juristkollegiala samman
sättningen och sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd, dock
med endera sammansättningformen som huvudregel. I frågan vilken sam-
mansättningsform som skulle anges i huvudregeln rådde olika meningar
inom kommittén.
Jag vill fästa uppmärksamheten vid att det från en del håll har ifrågasatts,
om inte vissa domstolar borde undantas från den sålunda föreslagna ord
ningen med valfrihet. Synpunkter av denna innebörd kommer till synes hos
vissa reservanter inom kommittén och inom dess rådgivande nämnd. De
ifrågasatte sålunda, att de största rådhusrätterna skulle undantas från den
föreslagna ordningen och i stället behålla juristkollegium som enda sam-
mansättningsform. Till stöd för en sådan uppfattning åberopades främst att
stora och invecklade tvistemål är vanligare i de största städerna och vidare
att det torde uppkomma svårigheter att få lämpliga nämndemän i tillräck
ligt antal. Under remissbehandlingen har motsvarande synpunkter fram
förts av bl. a. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, dock endast för det
fall att sammansättningen lagfaren domare med nämnd skulle bli grundform
för underrätts sammansättning i tvistemålen. Mot den nu redovisade upp
fattningen talar dock med stor styrka, att dess konsekvenser blir att man
delvis skulle uppge den riktlinje som i direktiven angivits för domstolskom
mitténs arbete och som i övrigt har rått stor enighet om, nämligen att un-
Kungl. Maj. ts proposition nr
44
år 1969
184
derrättsorganisationen skall vara likformig och att det skall gälla alltigenom
enhetliga domförhetsregler.
Förslaget att det generellt över hela tvistemålsfältet skulle gälla valfrihet
mellan två alternativa sammansättningsformer har godtagits eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser vid remissbehandlingen år 1963.
Remissutfallet i den delen måste dock tolkas med försiktighet. Som jag nyss
har nämnt var det vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens be
tänkande två år tidigare endast ett fåtal av remissinstanserna som ut
tryckte någon sympati för att kompromissvis behålla båda sammansätt-
ningsformerna med någon form av valfrihet i det särskilda fallet. Detta för
tjänar att framhållas, eftersom väl knappast någon av remissinstanserna
då kan ha förbisett denna möjlighet som ju diskuterades — men förkasta
des — redan på 1920-talet av processkommissionen. Att flertalet remissin
stanser vid remissbehandlingen av domstolskommitténs betänkande år 1963
accepterade en ordning, som skulle innebära alternativa sammansättnings
former, torde i väsentlig mån förklaras av att de då utgick från domstols
kommitténs antagande att enighet om viss sammansättningsform inte kunde
påräknas och att det var utsiktslöst att för det dåvarande få ett förslag om
juristkollegial sammansättning genomförd. Däremot anser jag det inte
sannolikt, att själva principen om valfrihet i fråga om sammansättnings-
formerna ansågs ha ett egenvärde. Flera yttranden under remissbehand
lingen av 1967 års betänkande (2.1.7.) visar också en mera kritisk och i
vissa fall direkt avvisande inställning till systemet med valfrihet.
Jag vill för egen del framhålla, att en ordning med alternativa samman
sättningsformer kan anses acceptabel i vissa begränsade processuella sam
manhang. Vi har redan nu utrymme för sådan ordning i vissa fall där det
har ansetts av värde att kunna variera sammansättningen när målens karak
tär ger särskild anledning till detta. Som exempel vill jag nämna möjlig
heten att enligt 42 kap. 20 § RB ta upp ett tvistemål till huvudförhandling
inför ensamdomare och vidare möjligheten att handlägga ett brottmål med
nämnd, trots att det formellt faller inom ensamdomarkompetensen (jfr
prop. 1966: 100 s. 118—119). Att man sålunda av praktiska skäl har tillåtit
variationsmöjligheter i vissa särskilda sammanhang är en sak. Att upphöja
valfriheten mellan olika sammansättningsformer till princip för samtliga
tvistemål vore däremot något helt annat. Visserligen skulle en sådan åtgärd
tillgodose önskemålet om en enhetlig reglering av domförhetsfrågan för alla
underrätterna. Men regleringens innehåll skulle ju bli sådant att man inga
lunda kunde påräkna enhetlighet i arbetsformerna. Det väsentligaste i ar
betet på att förenhetliga underrättsorganisationen måste dock vara
att själva arbetsformerna i verkligheten blir enhetliga, inte bara att
reglerna blir det. De föreslagna reglerna medför risk för oenhetlighet av nytt
slag, nämligen att lika mål kan bli handlagda med olika sammansättningar,
t. o. m. inom samma domstol. En sådan splittring i den allmänna rättegångs
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
185
ordningen är ägnad att väcka större betänkligheter än den som föranleds av
den nuvarande dualismen i underrättsorganisationen.
På grund av det anförda anser jag att det föreslagna systemet med valfri
het mellan alternativa sammansättningsformer inte kan godtas såsom
grundregel för tvistemål i allmänhet. Eftersom den juristkollegiala samman
sättningen enligt vad som har sagts i det föregående allmänt sett måste ges
företräde framför sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd, talar
det hittills anförda för att RB:s regler för domförhet vid särskild huvud
förhandling i tvistemål ges innebörden att samtliga underrätter därvid skall
ha juristkollegial sammansättning.
Emellertid återstår frågan om det är möjligt att avgränsa vissa katego
rier tvistemål som anses särskilt lämpade för handläggning med nämnd
och i vilka juristkollegium inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i
rättsskipningen eller andra fördelar. Som nämnts besvarade domstolskom-
mittén den frågan nekande, och kommitténs uppfattning har inte mött några
invändningar från remissinstanserna eller föranlett dem att föreslå någon
avgränsning i berört hänseende.
Enligt min mening bör man ändå inte stanna härvid. Starka skäl talar för
att man bör överväga den angivna frågan ytterligare. Sålunda är det bl. a.
av traditionsskäl önskvärt att lekmannamedverkan inte helt upphör i den
allmänna tvistemålsrättsskipningen. Vidare bör det förut förda resone
manget, som har lett till företräde för juristkollegial sammansättning, inte
undanskymma det värde lekmannasynpunkterna anses ha i vissa slag av
mål. Ytterligare bör beaktas den från olika håll framförda synpunkten, att
juristkollegial sammansättning i vissa typer av mål skulle innebära en över
organisation och medföra att flera kvalificerade yrkesdomare skulle tas i
anspråk för mål, vars beskaffenhet inte motiverar detta. Dessutom är i
sammanhanget att ta hänsyn till att tvistemålssammansättningen natur
ligen bör vara normerande för rättens sammansättning vid prövning av
domstolsärenden. Då dessa typiskt sett är betydligt enklare än målen, är
det viktigt att se till att man inte för deras handläggning ger rätten en
överkvalificerad sammansättning.
Till att börja med vill jag i den aktuella frågan nämna möjligheten att
göra en skillnad mellan dispositiva och indispositiva mål och att på ena
eller andra sättet åstadkomma lekmannamedverkan i de sistnämnda. Dom-
stolskommitténs skäl att avvisa denna gränsdragning (SOU 1963: 56 s. 93—
94 och 2.1.5. i det föregående) anser jag dock helt övertygande, och en sådan
gränsdragning bör alltså inte komma i fråga.
Här kan inskjutas såsom en närmast lagteknisk synpunkt att RB är ut
formad med utgångspunkt från att däri skall ges generella regler för brott
mål och tvistemål i allmänhet, och i fråga om tvistemålen görs inte längre
gående differentiering än att man skiljer på dispositiva och indispositiva
mål. I den mån för någon särskild, mer begränsad målgrupp speciella pro-
186
cessuella bestämmelser behövs, är detta ett ämne som enligt principerna för
RB bör regleras i den lagstiftning som behandlar det särskilda rättsområdet
(se t. ex. 15 kap. GB, 20 kap. FB, vissa bestämmelser i 14, 19, 22 och 23 kap.
ÄB, 11 kap. KL och 38 kap. BrB). I enlighet med det anförda bör RB:s reg
ler för domförhet i underrätt vid särskild huvudförhandling i tvistemål ges
innebörden, att underrätterna därvid skall ha juristkollegial sammansätt
ning. Frågan om bibehållande av lekmannamedverkan i vissa slag av tviste
mål bör sålunda från lagteknisk synpunkt ses som en fråga i vad mån i an
nan lagstiftning än RB bör ges särskilda regler om sammansättning vari
lekmän ingår.
I flera typer av tvistemål är lekmannamedverkan att påräkna. I det av
seendet vill jag först erinra om att jag i det följande kommer att behandla
frågan om särskild sammansättning av allmän underrätt som skall fungera
som fastighetsdomstol. Därvid kommer att föreslås att bland rättens leda
möter skall ingå också nämndemän. Dessa domstolar skall enligt förslaget
pröva fastighetsbildningsmål. För de nuvarande rådhusrättsstädernas del
blir det en nyhet att lekmän deltar i prövningen av dessa mål. Ytterligare
mål som nu ankommer på ägodelningsrätt (jfr under 2.3.2.) förutses kom
ma att föras till fastighetsdomstolarna. Vidare kommer att framgå, att även
expropriationsmål med fördel kan föras till fastighetsdomstolarna, ehuru den
frågan ännu inte är mogen för definitivt ställningstagande på grund av på
gående utredningsarbete. Dessutom behandlas frågan om att under det fort
satta lagstiftningsarbetet ta upp till prövning, om vissa immissionsmål, vat
tenmål och vissa andra eller alla tvister med anknytning till fast egendom
lämpligen kan föras till fastighetsdomstolarna. I mål av dessa slag, vari all
männa intressen mestadels bryter sig mot enskilda eller skilda allmänna in
tressen står mot varandra, är lekmannainflytandet av särskilt värde.
Underrätt i särskild sammansättning med lekmannainslag handlägger
också tryckfrihetsmål, patentmål och sjöförklaringar, och beträffande dem
kommer inte i fråga att minska detta inslag. Frågan om domstolsorganisa-
tionen för allmänna sjörättsmål kommer att utredas inom den närmaste
tiden.
Av det nu anförda framgår, att lekmannainflytandet i tvistemålsrätts-
skipningen kommer att bestå i åtskilliga typer av mål.
Emellertid är det ytterligare en viktig grupp mål, för vilken jag anser att
det bör övervägas att behålla en möjlighet att ha medverkan av nämnd.
Jag åsyftar familjerättsmålen, varvid jag menar mål om sådana ämnen
som regleras i GB och FB. Man möter här mål av den art som i diskussio
nen om sammansättningsformer framför allt torde ha åsyftats när det talats
om mål som är lämpade för handläggning med nämnd. Till betydande del
torde målen dessutom vara sådana att det knappast kan hävdas, att jurist-
kollegierna skulle medföra större säkerhet i rättsskipningen eller andra för
delar. Reservation får dock göras beträffande vissa mål, särskilt sådana
Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969
187
med internationell anknytning (jfr SOU 1963: 56 s. 94). Att med bestämda
kriterier avgränsa mål vari handläggning med nämnd är lämplig, synes
dock vanskligt. Man torde bli hänvisad till att lägga bedömningen i detta
avseende i rättens hand.
När det gäller berörda mål, har man ytterligare att ta hänsyn till den —-
bl. a. av riksdagen godtagna — uppfattningen att parterna ofta hellre ser
att målen handläggs av juristkollegium än av domstol med nämndsamman
sättning (jfr 1LU 1951: 17, SOU 1961: 6 s. 66 och SOU 1963: 56 s. 94). På
grund härav torde inte böra komma i fråga att överväga att ge en reglering
av frågan om nämnds medverkan i dessa mål annan innebörd än att sådan
medverkan får förekomma endast om parterna samtycker därtill (jfr kon
struktionen i 42 kap. 20 § andra stycket RB).
I och för sig torde det inte vara några större svårigheter att enligt de nu
antydda riktlinjerna utforma behövliga bestämmelser i GB och FB. Jag
anser mig emellertid inte böra ta upp denna fråga till slutlig prövning utan
föregående remissbehandling. En departementspromemoria i ämnet kom
mer därför att utarbetas inom justitiedepartementet och remissbehandlas.
Till min åsikt att ytterligare remissbehandling bör ske bidrar att en annan
närliggande fråga bör tas upp samtidigt, nämligen följande. Under domför-
hetsfrågans tidigare behandling har som nämnts diskuterats synpunkten,
att det för vissa måls vidkommande möjligen kan anses vara en överorga
nisation att ha juristkollegium. Den synpunkten ger anledning till frågan,
om det inte är en överorganisation att över huvud taget kräva flera domares
— alltså även nämndemäns — medverkan vid prövning av vissa enklare
mål, som enligt gällande rätt kräver huvudförhandling. Det synes mig moti
verat att överväga en försiktig vidgning av ensamdomarkompetensen i
tvistemål. Jag avser att låta förslag i det avseendet inflyta i den nyss nämn
da departementspromemorian.
I nära samband med de sist behandlade frågorna står frågan om under
rätts sammansättning i familjerättsliga domstolsärenden. Även här finns
det anledning att överväga frågan om möjlighet att använda nämndsam
mansättning och om gränserna för ensamdomarkompetensen. I dessa frågor
avser jag också att låta utarbeta förslag som kommer att inflyta i den
nämnda departementspromemorian.
Jag har velat nämna den sålunda planerade departementspromemorian,
eftersom den delvis kommer att behandla frågan om lekmannainslag på
betydelsefulla områden av tvistemålsrättsskipningen. Som nämnts är frågan
om särskild sammansättning i mål som rör speciella ämnesområden av den
beskaffenhet att den bör regleras i annan lagstiftning än RB. Pågående över
väganden i dessa avseenden hindrar därför inte att ställningstagande nu
sker beträffande den grundform som enligt RB skall gälla för underrätterna
vid särskild huvudförhandling i tvistemål. Som redan har framgått förordar
jag, att därvid skall gälla juristkollegial sammansättning med den utform
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969
188
ning som nu förekommer i rådhusrätt. I enlighet härmed föreslår jag att
1 kap. RB omarbetas, så att gemensamma bestämmelser i sammansättnings-
frågan blir gällande för samtliga underrätter. Vidare bör 16 kap. RB om
arbetas med utgångspunkt från att de bestämmelser som nu gäller för råd
husrätt skall tillämpas för samtliga underrätter. Jag vill tillägga, att det för
hållandet att tre domare kommer att krävas för de nuvarande häradsrät
ternas tvistemål enligt min mening inte behöver föranleda ökat antal domar-
tjänster. Jag vill erinra om att antalet särskilda huvudförhandlingar i
tvistemål vid dessa domstolar är jämförelsevis litet. Frågan hur underrätter
som har mindre än tre domare skall förses med domfört antal kommer jag
att behandla i avsnitt 5.4.2.
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
5.2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet
I fråga om underrätternas sammansättning i brottmål togs med rätte-
gångsreformen ett stort steg mot likformighet genom att nämnd då inför
des vid rådhusrätternas handläggning av grövre brottmål. Full likformighet
beträffande brottmålen genomfördes fr. o. m. år 1959. Gällande ordning inne
bär att grundformen är lagfaren ordförande och nämnd. Nämnden består av
minst sju och högst nio nämndemän utom i mål som rör viss lindrigare
brottslighet, där antalet nämndemän är tre. Tremansnämnd får använ
das i mål om brott för vilka det inte är stadgat svårare straff än fängelse i
högst ett år och inte heller avsättning. Dessutom finns det en kategori mål
i vilka krav på nämnd över huvud taget inte gäller. Mål om brott för vilka
inte stadgas svårare straff än böter får sålunda prövas av lagfaren domare
ensam, dvs. de faller inom den s. k. ensamdomarkompetensen.
Om proportionerna mellan antalet mål som handläggs med den ena eller
andra av de nämnda sammansättningsformerna kan nämnas följande. År
1967 krävdes stor nämnd i drygt 20 000 mål. Antalet mål av den beskaf
fenhet att de kunde handläggas av tremansnämnd utgjorde samma år om
kring 42 000 och antalet mål som kunde handläggas av ensamdomare om
kring 60 000. Det bör framhållas, att antalet tremansnämndsmål och ensam-
domarmål kommer att gå ned, om de förslag som framläggs i prop. 1968: 82
genomförs. Man får då räkna med att av ensamdomarmålen en väsentlig
del, troligen ungefär hälften, kommer att kunna flyttas bort från domsto
larna genom att handläggning kan ske genom strafföreläggande eller före
läggande av ordningsbot. Av de omkring 42 000 mål som år 1967 föll inom
tremansnämndsområdet torde vidare ett ganska väsentligt antal, troligen
omkring 10 000, komma att kunna handläggas genom strafföreläggande. I
sammanhanget bör också erinras om att en utredningsman (direktiv se
Post- och Inrikes Tidningar den 24 februari 1968) har fått i uppdrag att
utreda frågan om handläggningen av mål om lindrigare brott, varvid har
angivits att det bör övervägas vilka möjligheter som finns att avgöra sådana
189
mål på handlingarna. Denna utrednings kommande förslag kan alltså tän
kas innebära att ytterligare grupper av mål, som nu handläggs med treinans-
nämnd, i framtiden kommer att kunna handläggas i förenklad form inför
ensamdomare. Om man tar hänsyn endast till de i prop. 1968: 82 fram
lagda förslagen, torde man med utgångspunkt från 1967 års siffror kun
na räkna med att de mål som behöver handläggas under medverkan av
nämnd kommer att uppgå till ungefär 50 000 per år. Till de nu angivna
siffrorna bör fogas den reservationen att statistiken är uppbyggd med
tanke på den domförhet underrätten hade kunnat ha och sålunda utgår
från i vad mån straffskalorna för de brott som målen har avsett krävt hand
läggning med ensamdomare, tremansnämnd resp. stor nämnd. Det är emel
lertid inte sagt att målen i verkligheten har handlagts med den sammansätt
ning som statistiken utvisar. Det förekommer nämligen, i synnerhet vid
mindre underrätter, att mål handläggs i starkare sammansättning än som
har varit nödvändigt. Det är sålunda inte ovanligt att man, när stor nämnd
ändå är samlad en viss tingsdag, låter denna delta i handläggningen även av
mål som i och för sig kunde handläggas med tremansnämnd eller t. o. m.
av ensamdomare. I sammanhanget kan också nämnas, att mål som kan
handläggas med tremansnämnd på vissa håll handläggs med sammansätt
ningen lagfaren ordförande och fyra nämndemän.
Som jag redan har nämnt anser jag att, när nu flera grundläggande frågor
beträffande underrätternas organisation tas upp, den viktiga frågan om
underrätts sammansättning i brottmål inte bör förbigås. Att nu ta upp den
frågan är så mycket mer befogat som det i flera sammanhang har förts fram
krav på att i sådana mål, som prövas av lagfaren domare med nämnd, nämn
den skall ges en starkare ställning i förhållande till ordföranden. Av vad jag
har anfört tidigare framgår att den frågeställningen främst får aktualitet be
träffande brottmålen. Det föreligger också goda förutsättningar att bedöma
frågan om brottmålssammansättningen, eftersom den har varit föremål för
diskussion under flera decennier. Såsom har redovisats i det föregående
diskuterades underrätternas sammansättning i brottmål ingående under
förarbetena till rättegångsbalken. Vidare har frågan därom varit under
prövning vid ett par tillfällen under 1950-talet, när reglerna om tremans
nämnd fick sin nuvarande utformning. Ytterligare har stadsdomstolsutred-
ningen i sitt betänkande SOU 1961: 6 efter en ingående behandling av frå
gan lagt fram förslag i ämnet, vilka har remissbehandlats- De grundläg
gande frågeställningarna beträffande lekmannainflytandets utformning i
brottmålen är sålunda väl belysta.
Det synes lämpligt att ta stadsdomstolsutredningens allmänna resone
mang till utgångspunkt vid bedömning av frågan om lekmannaelementets
utformning i straffrättsskipningen. I sammanhanget vill jag erinra om att
domstolskommittén inte har gått in närmare på denna fråga. I betänkandet
SOU 1963: 56 deklarerar kommittén allmänt att den inte ifrågasätter någon
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
ändring i principen att nämnd bör medverka i brottmål utom i mål om lind
rigare brott.
Frågan i vilken form lekmannainflytandet i brottmålsrättsskipningen bör
organiseras är att bedöma mot bakgrunden av vilka intressen som man vill
tillgodose genom lekmannamedverkan i denna rättsskipning. Stadsdom-
stolsutredningen bär refererat och diskuterat vad som har brukat anföras
i dessa avseenden. Utredningen anger sin ståndpunkt på följande sätt. Lek-
mannainflytandets värde på straffrättsskipningens område är allmänt er
känt. Det är i synnerhet på det området som lekmännens betydelse för till
liten till domstolarna framträder. I brottmålen har dessutom lekmanna-
domaren särskilda förutsättningar att på grundval av egna erfarenheter och
åsikter bilda sig en uppfattning om de frågor som kommer under bedö
mande.
Bakom denna ståndpunkt ligger mera allmänna överväganden som kan
sammanfattas på följande sätt. Internationellt sett har lekmannamedver
kan i rättsskipningen flerstädes setts såsom ett skydd mot att regerings
makten skulle sätta sin prägel på rättsskipningen. Oavsett om sådana syn
punkter ursprungligen kan ha haft betydelse för den svenska nämndens
uppkomst, slår utredningen fast, att det numera på andra sätt är sörjt för
att de allmänna domstolarna intar en i förhållande till regeringen obero
ende ställning. Lekmannainflytande anses emellertid av andra skäl kunna
bidra till att stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Detta har un
derstrukits i flera sammanhang. Utredningen uttalar, att det inte är lätt
att närmare fastställa betydelsen aA' denna synpunkt, men anser att det finns
ett visst fog för antagandet att den insyn lekmännen får i domstolsarbetet
kan förebygga ogrundade misstankar hos allmänheten om godtycke eller
formalism i dömandet.
Beträffande den tidigare ofta åberopade synpunkten att nämnden kan till
föra rätten orts- och personkännedom framhåller utredningen — i likhet
med processkommissionen redan på 1920-talet — att den synpunkten nu
mera inte har större betydelse. Utvecklingen anses ha medfört att möjlig
heterna för nämnden att tillföra domstolen kännedom i sådana aArseenden
har minskat. Därtill kommer att det moderna rättegångsförfarandet endast
i begränsad utsträckning tillåter att rätten grundar sitt aA^görande på mate
rial som dess ledamöter har inhämtat på annat sätt än genom målets hand
läggning.
Vad angår frågan i vad mån lekmännen kan tillföra domstolen särskild
sakkunskap på vissa områden uttalar utredningen, att domstolsverksamhe-
ten omfattar en sådan mångfald av olika mål att det inte låter sig göra att
sammansätta domstolarna så att speciell sakkunskap alltid skall finnas hos
dem. Denna synpunkt anses därför inte kunna tillmätas någon större vikt.
I huvudsak får man anses hänvisad till att tillföra domstolen behövlig
190
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
-4-4
år 1969
191
sakkunskap genom sakkunnigbevisning. En sådan ordning är också mera
betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.
Däremot anser utredningen lekmännens allmänna erfarenheter och kun
skaper vara av betydelse för rättsskipningen. Det är till fördel ju rikare
fond av erfarenhet och kunskaper domstolen äger. För en tillförlitlig bevis
prövning är det en fördel, om den kan ske på grundval av iakttagelser och
erfarenheter hos domare som har sin verksamhet även på områden utanför
domstolarna. Utredningen betonar att lekmän med moget omdöme och all
män livserfarenhet som regel har goda förutsättningar för prövning av be
visfrågor. När det gäller rättsfrågor, anses lekmännen inte kunna göra sam
ma insats. De kan dock vara ett nyttigt komplement till den lagfarne doma
ren även i sådana frågor. Sålunda framhålls att lekmännen kan bidra till
främjande av skälighet och billighet vid avgörandet av rättsfrågor. Den mo
derna lagstiftningen lämnar domstolarna förhållandevis fria händer att
döma efter skönsmässiga värderingar. I det avseendet framhålls att det är
av värde med en allsidig belysning som kan erhållas genom ett åsiktsbyte
mellan en lagfaren domare och lekmän. Därvid kan de mera allmänt ut
bredda uppfattningarna göras gällande i rättsskipningen. Utredningen be
tonar å andra sidan att det är viktigt att lika fall behandlas lika och att lek-
mannainflytandet inte får leda till åsidosättande av lagen eller till en ojämn
eller vacklande rättspraxis.
De nu redovisade allmänna synpunkterna har godtagits under remissbe
handlingen och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till dem. Sålunda anser
jag att lekmannamedverkan är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende
för rättsskipningen och då främst i sådana fall då ett allmänt intresse står
mot ett enskilt. Synpunkten att nämnd ibland kan tillföra domstolen person
eller lokalkännedom har numera en mycket ringa betydelse. I fråga om be
visprövningen anser jag vidare, att lekmannaomdömet regelmässigt får an
tas vara av värde när det gäller sådana frågeställningar som är vanliga i
brottmålsrättsskipningen. I de delar där strafflagstiftningen ger domsto
larna vida ramar att döma efter skönsmässiga värderingar finner jag det
också värdefullt, att lekmannasynpunkter kommer till uttryck.
När man tar del av vad som under de senaste decennierna har förekom
mit i frågan om lekmannainflytandets utformning i brottmålsrättsskipning
en, kan man göra den allmänna reflexionen att samma frågeställningar stän
digt har återkommit men att en förskjutning har skett i uppfattningen om
vilken vikt som bör tillmätas de olika faktorer, som har ansetts vara av be
tydelse i sammanhanget. Genomgående brukar sålunda framhållas värdet
av den tradition på vilken nämndinstitutionen vilar. Emellertid synes man
efter hand ha blivit mindre hårt bunden av denna tradition. Detta gäller i
synnerhet vad som har förekommit under diskussionen om nämndens stor
lek. Denna diskussion hade som utgångspunkt en nämndsammansättning
192
med tolv nämndemän. Under den äldre rättegångsbalkens tid minskade
man antalet som krävdes för domförhet till sju, dock utan att man frångick
tolvmansnämnden som grundform. Under förarbetena till nya rättegångs
balken lades olika förslag beträffande nämndens sammansättning fram men
man stannade för att fastställa antalet nämndemän till minst sju och högst
nio. Stadsdomstolsutredningen lade åren 1957 och 1958 fram sedermera ge
nomförda förslag som innebar att en väsentlig del av brottmålen fördes till
tremansnämndens område. Samma utredning kom år 1961 fram till slut
satsen att antalet nämndemän i den stora nämnden skulle vara minst sex
och högst sju. Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag uttalades
från många håll att man borde kunna minska antalet nämndemän till fem.
Senare uttalanden från en del håll har inneburit ganska bestämt förordande
av en nämnd med fem ledamöter. I fråga om förvaltningsrättsskipningen
kan i sammanhanget nämnas att frågan om nämnd har aktualiserats av både
landskontorsutredningen och länsförvaltningsutredningen. Landskontors-
utredningen har föreslagit, att prövningsnämnderna skall ombildas till re
gionala skattedomstolar, och har därvid — med anknytning dels till pröv-
ningsnämndernas nuvarande storlek och dels till nuvarande ordning vid de
allmänna underrätterna — förordat att minst sex och högst åtta nämnde
män skall delta i avgörandena. Länsförvaltningsutredningen, som har före
slagit att nämnd skall medverka i handläggningen av vissa förvaltningsmål
i s. k. länsrätter, har däremot inte inskränkt sig till att anknyta till under-
rättsorganisationen utan har tagit upp frågan om nämndens storlek till för
utsättningslös prövning. Därvid har utredningen stannat för att minimian
talet nämndemän normalt bör vara fyra men funnit två nämndemän vara
tillräckligt i vissa mål. Remissbehandlingen av båda de sistnämnda betän-
kandena har inneburit en anslutning till de grundläggande tankarna, men
förslag om minskning av antalet nämndemän har framställts inte bara när
det gäller skattedomstolarna utan också beträffande nämnden i länsförvalt-
ningsdomstolarna, trots att länsförvaltningsutredningen stannat för ett så
lågt antal som fyra såsom huvudregel.
Jag vill inskjuta att, när jag nu nämner länsförvaltningsutredningens
förslag och remissutfallet med anledning av det förslaget, min avsikt inte är
att på något sätt föregripa den kommande bedömningen av hur organisa
tionen av rättsskipningen på förvaltningsområdet skall vara i framtiden.
Inte heller vill jag hävda att synpunkterna i fråga om förvaltningsrättsskip
ningen är direkt tillämpliga beträffande de allmänna underrätternas rätts
skipning. Så mycket torde dock utan vidare stå klart, att det inte föreligger
några mera djupgående skillnader beträffande de faktorer som bör påverka
frågan om lekmannaelementets utformning i allmän underrätts rättsskip
ning och i den rättsskipning som enligt föreliggande förslag skall ankomma
på vissa förvaltningsmyndigheter av domstolsmässig karaktär.
Det senaste förslaget i fråga om den närmare utformningen av samman-
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj. ts proposition nr U- år 1969
193
sättningsreglerna för allmän underrätt i brottmålssammanhang är således
stadsdomstolsutredningens förslag från år 1961. Detta förslag och de motiv
som ligger till grund för förslaget belyser väl de frågeställningar som möter
när utformningen av lekmannaelementet i brottmålsrättsskipningen tas
upp till omprövning. Möjligen kan hävdas att utvecklingen under de senast
förflutna sju åren har gått fort och att tiden i viss mån har gått ifrån stads
domstolsutredningens förslag. Det kan inte heller bortses från att de upp
fattningar som kom till uttryck i anslutning till förslaget numera inte är
representativa och att man på åtskilliga håll, i belysning av senare tiders
erfarenheter, är mera öppen för radikalare grepp. Det kan vara tillräckligt
att exemplifiera detta med att nämna att Svea hovrätt år 1961 motsatte sig
en minskning av nämndemannaantalet i den stora nämnden från minst sju
till minst sex medan samma hovrätt år 1967 har förordat en reducering
till fem ledamöter i samma nämnd. Även remissutfallet över länsförvalt-
ningsutredningens förslag tyder på att en viss förskjutning i den allmänna
uppfattningen av lämplig nämndstorlek har ägt rum.
När det gäller att ta ställning till frågan om lämpligt antal nämndemän
vill jag till en början framhålla att det för att de förut nämnda synpunk
terna skall tillgodoses bör uppställas det kravet, att det skall kunna på
räknas att nämndens meningsyttring utgör ett uttryck för allmänt medbor
gerligt omdöme. Frågan är då vilket antal nämndemän som behövs för att
tillgodose detta önskemål. Vid behandlingen av denna fråga avser jag att
först diskutera vilket antal som i normalfallen bör komma i fråga. Vilka åt
gärder som krävs för att skapa en viss marginal i långvariga mål, där det
föreligger risk att det kan inträffa förfall för någon nämndeman, återkom
mer jag till i det följande.
Stadsdomstolsutredningen fann i 1961 års betänkande att man uppnår eu
lämplig avvägning mellan de intressen som bör beaktas, om antalet leda
möter i den stora nämnden normalt är sex. Remissopinionen var splittrad
och remissinstanserna fördelade sig i tre grupper. Av dessa ville en behålla
nämnden i dess nuvarande form med minst sju ledamöter, medan eu annan
grupp anslöt sig till utredningens förslag om minskning av antalet till minst
sex och en tredje förordade en minskning till fem. Som jag har nämnt i
det föregående har efter den berörda remissbehandlingen — som sålunda
skedde för sju år sedan — förekommit uttalanden till förmån för mindre
nämndemansantal.
För min del vill jag först betona att av väsentlig betydelse för antalsfrå
gan är den mera allmänna frågan om man är beredd att åtminstone i viss
mån bryta med det från äldre tid härrörande synsätt som ligger till grund
för nuvarande ordning. Jag åsyftar det synsätt som innebär, att man be
traktar nämnden som ett kollektiv, vilket anses böra utgöra ett slags tvär
snitt av samhället och ha företrädare för så många samhällsgrupper och
7
Bikang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr
194
verksamhetsområden som möjligt. Nämndemännens inställning i målet anses
därvid representativ för den folkliga rättsuppfattningen och utslagsgivande
endast i den mån nämnden enhälligt — eller, i vissa fall, så gott som en
hälligt — ger uttryck åt samma mening. Med ett sådant betraktelsesätt är
det naturligt att kräva ett någorlunda stort antal i nämnden, eftersom
annars inte tillräckligt många samhällsgrupper och verksamhetsområden
blir företrädda för att ge den önskvärt breda förankringen.
Emellertid har synpunkter av annan innebörd förts fram med allt större
styrka både i lagstiftningsärenden och i den allmänna debatten (jfr 2.2.3.
i det föregående och t. ex. SvJT 1951 s. 458). I huvudsak har dessa synpunk
ter gått ut på att man borde ge utrymme för en mer individuellt betonad
medverkan från nämndemännens sida. Sättet att åstadkomma detta har i
regel ansetts böra vara en minskning av nämndens storlek i förening med
ökat röstvärde för nämndemännens röster och reservationsrätt för nämnd
ledamöter. Jag kommer också i det följande att föreslå att nämndens ställning
stärks genom att röstvärdet för nämndemans röst ökas och reservations
rätt införs. Med hänsyn härtill bör frågan om nämndemännens antal kunna
bedömas utan att man därvid behöver eftersträva att nämnden skall repre
sentera någon sorts tvärsnitt av samhället med företrädare för så många
samhällsgrupper och verksamhetsområden som möjligt. Att detta inte bör
leda till att man uppger kravet på mångsidighet hos nämnden skall jag
strax återkomma till.
Enligt vad jag förut har anfört är nämndens viktigaste funktion att ge
nom den det allmänna medborgerliga omdömet skall komma till uttryck i
straffrättsskipningen. Det behövs alltså lekmän med moget omdöme och
allmän livserfarenhet. Sådana egenskaper kan uppenbarligen bli företrädda
redan genom ett fåtal nämndemäns medverkan. Önskemålet att nämnden
skall vara mångsidig och att nämndemännen helst skall ha hämtat sina erfa
renheter från skilda fält gör dock att man måste sätta en nedre gräns.
I sistnämnda hänseende anser jag att man har särskild anledning att be
akta grunderna för och erfarenheterna av tremansnämnden med det vid
sträckta verksamhetsområde denna fick genom 1958 års lagstiftning. Mot
bakgrunden av den genom nya RB godtagna principen att bevisprövning
i brottmål i allmänhet bör bero på flera domares omdöme uttalade stads-
domstolsutredningen under förarbetena till 1958 års lagstiftning att vid
bevisvärderingen inte behövs mer än två eller tre nämndemän för afl åstad
komma det fria utbyte av och hänsynstagande till olika synpunkter, varpå
flerdomarsystemets fördelar vilar. Riktigheten av denna uppfattning torde
få anses bekräftad genom de erfarenheter vi numera har fått av tremans-
nämndens verksamhet. Den har visat sig fungera väl, och det torde inte
från något håll göras gällande att den skulle vara för liten för att fungera
tillfredsställande i sådana bevisfrågor och bedömningsfrågor som förekom
mer inom dess verksamhetsområde. Inte minst i det lagstiftningsärende
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
195
som ledde till 1986 års vidgning av ensamdomarkompetensen omvittnades
från många håll värdet av nämndens medverkan i svårare bevisbedömnings-
frågor i trafikmålen (prop. 1966: 100 s. 113—116), och det var just tre-
mansnämnden det då var fråga om.
Att en nämnd om tre man är tillräcklig för bevisvärderingsfrågor i all
mänhet torde även ha varit stadsdomstolsutredningens mening när den
avgav sitt förslag av år 1961. Det var andra förhållanden som föranledde
att utredningen ansåg att ett större antal var motiverat i mål om allvar
ligare brott. Därvid åberopades i huvudsak tre argument. Dels gjordes all
mänt den värderingen, att bakom rättens avgörande i sådana mål borde stå
»en förhållandevis stor krets av domare», eftersom domen i mål om grovt
brott hade djupt ingripande betydelse för den enskilde. Dels framhölls att
i dessa mål kunde förekomma tveksamma frågor om straffmätning och på
följ dsval, vid vilka det var önskvärt att mera utbredda uppfattningar bland
lekmännen fick komma till tals. Dels åberopades, att det borde vara en klar
skillnad i storleksordningen mellan den stora och den lilla nämnden.
Vad angår det sist anförda skälet var det kanske naturligt år 1961 all
förutsätta att två nämndtyper skulle behållas, eftersom tremansnämnden
då nyligen hade fått sitt nuvarande verksamhetsområde fastställt. Emeller
tid föreligger det inte någon klar principiell skillnad mellan de båda nämnd
typernas uppgifter. Den ena är visserligen avsedd för bedömning av svårare
brottslighet än den andra. Brottmål förekommer emellertid i alla schatte
ringar, och den gjorda gränsdragningen mellan nämndområdena — som har
gjorts med anknytning till straff skalorna, i huvudsak med gränsen vid ett
års fängelse — vilar inte på uppfattningen att det skulle föreligga någon
egentlig artskillnad mellan mål som faller under resp. ovanför denna gräns.
Det får enligt min mening inte vara något självändamål att markera en
skillnad mellan en stor och en liten nämnd. Om man över huvud taget skall
ha två nämndtyper, bör den störres antal inte betingas av annat än vad
som behövs för att den skall lösa sina uppgifter på lämpligaste sätt.
Utredningens synpunkt, att det bör stå en förhållandevis stor krets do
mare bakom rättens avgörande i grova brottmål, anser jag ha visst berätti
gande. Men det blir fråga om subjektiva värderingar när man från den ut
gångspunkten skall ange lämpligt antal, och rationella skäl för den ena
eller den andra meningen kan knappast anföras. För min del är jag närmast
benägen att anse att en domstol med fem ledamöter, alltså ordförande och
fyra nämndemän, har tillräcklig tyngd.
Härefter återstår den av utredningen anförda synpunkten, att det vid
tveksamma frågor om straffmätning och val av påföljd är av värde med
ett ej alltför litet antal nämndemän. Jag kan dela meningen att det är önsk
värt att man i sådana frågor skall ha viss bredd i lekmannasynpunkterna.
Det är kanske framför allt i nu ifrågavarande hänseende som det är av
värde att i nämnden ha ledamöter med anknytning till olika samhällsgrup
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
196
per och med erfarenheter från skilda verksamhetsområden. Emellertid har
man inte heller från denna synpunkt anledning anse något särskilt stort
antal behövligt. Enligt min mening får ett antal av fyra nämndemän anses
vara tillräckligt för att ge tillräcklig mångsidighet i nu avsett hänseende.
Vad jag hittills har anfört talar sålunda för ett antal av fyra nämndemän
i normalfallen. Jag vill dessutom framhålla att det finns ytterligare skäl
av mer organisatoriskt betonat slag som talar för en reducering av nämn
dens nuvarande storlek.
Sålunda är det ett intresse att man sparar på nämndemännens tid och
krafter. I det avseendet är det inte bara fråga om intresset att inte göra
nämndemannauppdraget alltför betungande utan också allmänna synpunk
ter. Särskilt torde rekryteringsmöjligheterna förbättras om nämndemän
nens tjänstgöring inte blir lika betungande som nu är fallet, särskilt i stor
städerna. För rekryteringen är det dessutom viktigt att nämndemannaupp-
gifterna görs så intresseväckande och stimulerande som möjligt. I det avse
endet har i olika sammanhang framhållits att ett större individuellt ansvar
för den enskilde nämndemannen — såsom bär föreslås — är ägnat att göra
nämndemannauppdraget mer tilldragande och därför skulle bidra till en
förbättrad rekrytering. Att bästa möjliga rekrytering bör eftersträvas torde
det inte råda delade meningar om.
Det har vidare i olika sammanhang framhållits, att det nuvarande syste
met med två olika nämndsammansättningar har orsakat organisatoriska
olägenheter vid de större underrätterna. Om de förut anförda skälen att
reducera antalet nämndemän i stora nämnden till fyra godtas, kan det
uppenbarligen inte anses föreligga behov av en särskild tremansnämnd. En
ökning av nämndemansuppsättningen med en i de nu drygt 40 000 tremans-
nämndsmålen, uppvägs ur arbetsbelastningssynpunkt mer än väl av att för
de omkring 20 000 stornämndsmålen tas i anspråk 3—5 färre nämndemän
per mål än f. n. Vid denna jämförelse bör också beaktas att stornämndsmå
len genomsnittligt kräver betydligt längre handläggningstid än smånämnds-
målen. Statistiska uppgifter från Stockholms rådhusrätt tyder på att ett
stornämndsmål genomsnittligt kräver mer än dubbelt så lång tid som ett
smånämndsmål.
På grund av vad jag har anfört i det föregående förordar jag, att nämn
den i brottmål skall ha en normalstorlek av fyra nämndemän och att sär
skild tremansnämnd inte vidare behålls.
För att det skall finnas en marginal för det fall att nämndeman får för
fall gäller f. n. att i stor nämnd får sitta två nämndemän utöver minimi
antalet. I regel kallas därför en eller två nämndemän utöver minimiantalet.
Ofta torde detta bero på att nämndemännen är indelade i lag, vardera be
stående av nio man, och att hela laget rutinmässigt kallas till ting resp.
allmän rättegångsdag. Stadsdomstolsutredningen har ansett, att denna ord
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
197
ning medför ett visst slöseri med nämndemännens tid och krafter. Därför
förordar utredningen att högsta tillåtna antalet skall vara endast en nämn
deman mer än normalantalet och att dessutom införs en inom vissa grän
ser rörlig domförhetsregel, innebärande att rätten, om förfall inträffar, blir
domför även om i nämnden sitter en mindre än normalantalet.
Detta förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. Jag anser, att
motsvarande ordning med fördel kan tillämpas på den fyramansnämnd
som jag förordar. Eftersom det är önskvärt att det inte i onödan sitter fler
i nämnden än det för normalfallen föreslagna antalet, bör möjligheten att
utöka antalet gälla endast vid mera långvariga mål. Sådan möjlighet bör
därför föreligga bara när det kan beräknas, att en huvudförhandling kom
mer att pågå mer än två sammanträdesdagar.
Jag vill betona, att man erfarenhetsmässigt kan påräkna att det endast i
undantagsfall blir fråga om att tillämpa regeln om att domförhet föreligger
med en nämndeman mindre än som krävs i normalfallen. I sammanhanget
vill jag erinra om att en regel av i princip samma slag sedan länge gäller
för arbetsdomstolen (10 § lagen den 22 juni 1928, nr 254, om arbetsdom
stol).
Enligt nuvarande omröstningsregler gäller nämndens mening framför
ordförandens endast om alla i nämnden eller, då i nämnden sitter flera än
sju, minst sju är ense om skälen och slutet. I andra fall gäller ordförandens
mening. Nämnden har sålunda s. k. kollektiv rösträtt.
Som framgår av det förut anförda har i skilda sammanhang framställts
krav att nämndemännen skall ges individuell rösträtt eller i varje fall att
den enskilde nämndemannens röst skall ges större röstvärde än f. n. Därvid
har bl. a. åberopats att det är önskvärt att lekmannainflytandet i straffrätts
skipningen stärks genom att nämndemännen ges en starkare ställning i för
hållande till yrkesdomaren. Det har också påtalats, att de nuvarande reg
lerna om kollektiv rösträtt står i strid mot vad som eljest gäller när valda
förtroendemän har att fatta beslut i allmänna angelägenheter.
Jag vill först nämna den i flera sammanhang anförda synpunkten att
redan en minskning av nämndens storlek anses medföra ökat individuellt
inflytande för den enskilde nämndemannen. Den individuella andelen i rät
tens avgörande får sålunda anses öka i samma mån som antalet röstande
minskar. Från den synpunkten kan redan det förut framlagda förslaget om
minskning av nämnden anses innebära en viss förstärkning av lekmanna
inflytandet.
För frågan om ökat lekmannainflytande är dock självfallet utformning
en av omröstningsreglerna av större betydelse. Stadsdomstolsutredningen
har ansett, att de nuvarande omröstningsreglerna alltför mycket beskär nämn
dens möjligheter att gentemot ordföranden hävda en annan mening. Utred
ningens majoritet har dock inte velat gå så långt att den har velat förorda
198
att individuell rösträtt införs. Häremot åberopas framför allt att en sådan
ändring i viss mån skulle försvaga juristinflytandet och leda till ökat antal
nämnddomar. Detta anses inte önskvärt från rättssäkerhetssynpunkt, efter
som den lagfarne domaren har större förutsättningar än den enskilde nämn
demannen att komma till ett riktigt resultat. Det framhålls också, att om-
röstningsreglerna inte har så stor praktisk betydelse, eftersom nämndens
inflytande framför allt gör sig gällande under överläggningen då ordföran
den och nämndemännen fritt diskuterar genom målet och då man i de allra
flesta fallen under hänsynstagande till olika synpunkter uppnår enighet om
utgången. Utredningsmajoriteten har därför inskränkt sig till att förorda
en jämkning i omröstningsreglerna av innebörd i huvudsak att nämndens
mening blir gällande framför ordförandens, om minst fem av de sex eller
sju nämndemän som i regel skall delta är eniga.
Två reservanter i utredningen har förordat, att kollektiv rösträtt för
nämnden visserligen behålls men ges sådant reellt innehåll att omröstning
en ger samma utslag som en ordning med individuell rösträtt skulle ge. En
tredje reservant föreslår individuell rösträtt.
Remissutfallet var oenhetligt. Den största gruppen av remissinstanser
anslöt sig till majoritetens tanke att man med behållande av kollektiv röst
rätt skulle öka röstvärdet för enskild nämndemans röst i viss utsträck
ning, dock inte så långt att utfallet blev detsamma som vid individuell röst
rätt. Eu annan grupp önskade behålla gällande ordning. Dit hörde främst
de instanser som velat behålla den stora nämnden oförändrad. En tredje
grupp förordade individuell rösträtt.
För min del anser jag att starka skäl talar för att den enskilde nämnde
mannens röst får större värde än den nu har. Jag vill i detta avseende först
anknyta till vad som gäller på andra områden av samhällslivet, där lekmän
tas i anspråk för förtroendeuppdrag. I kommunalrättsliga och förvaltnings-
rättsliga sammanhang har det sålunda i regel ansetts självklart, att de för
troendemän som tas i anspråk i nämnder, styrelser och beslutande försam
lingar har individuell rösträtt. En under remissbehandlingen anförd synpunkt
går ut på att man inte borde göra jämförelser med dessa områden, eftersom
på många av dem lekmännen är att betrakta som företrädare för intresse
grupper. Denna synpunkt kan jag inte ansluta mig till. Jag skulle tro, att
det helt övervägande antalet lekmän som medverkar såsom ledamöter i
skilda organ för allmän verksamhet ingalunda betraktar sig själva som ta
lesmän för viss grupp eller visst intresse utan ser som sin uppgift att själv
ständigt och på objektiva grunder verka för att vederbörande organ når
fram till materiellt riktiga avgöranden. Vidare har anförts, att avgörandena
i de nyss angivna ärendena ofta inte har karaktären av rättsavgöranden
jämförliga med domstolsavgörandena. Till detta vill jag framhålla, att inom
åtskilliga av de nämnda områdena förekommer avgöranden som kan vara
väl så ingripande för den enskilde som de som meddelas av domstol. Av
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr hk år 196!)
199
görandena har också i stor omfattning sådan karaktär, att de med fog kan
ses som en form av rättsskipning. I sammanhanget vill jag vidare erinra om
att nämndemännen, när underrätterna har givits en speciell sammansätt
ning såsom i ägodelnings-, expropriations- och vattenmål, har individuell
rösträtt. Erfarenheterna härav kan inte sägas vara annat än goda.
Från de nu angivna synpunkterna framstår kraven på ökat individuellt
inflytande för lekmännen som befogat, och nära till hands ligger att anse
att gängse omröstningsregler bör få insteg också vid allmänna underrätter
även när de arbetar i nämndsammansättning. Emellertid kan man inte bort
se från det uppenbara förhållandet att — som stadsdomstolsutredningen har
uttryckt saken — den lagfarne domaren genom utbildning och träning och
genom att han är den i målet bäst insatte har större möjligheter än den en
skilde nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat. Det är
därför inte naturligt att hävda, att varje nämndeman bör betraktas som en
med yrkesdomaren jämställd meddomare.
Emellertid kan man ställa frågan, om det egentligen har någon större be
tydelse om ordförandens votum får mindre formellt röstvärde än som är
motiverat på grund av hans större sakliga kompetens. Jag vill här erinra
om det resonemang som har förts av stadsdomstolsutredningen och även av
vissa remissinstanser vilka har önskat behålla nuvarande ordning. Detta re
sonemang går ut på att omröstningsreglernas utformning inte bör tillmätas
så stor betydelse, eftersom nämndens inflytande framför allt gör sig gällan
de under överläggningen, då nämndemännen med sina sakskäl kan påverka
yrkesdomaren och då man kan sammanjämka meningarna under hänsyns
tagande till varandras synpunkter. Utan att vilja göra någon invändning
mot detta resonemang vill jag för min del framhålla att man med större fog
kan föra motsatt resonemang. Sålunda kan med skäl hävdas, att yrkesdo
maren i realiteten har så stort inflytande vid överläggningen att det inte spe
lar någon större roll om det sker en utjämning på bekostnad av hans nuva
rande starka ställning i röstvärdesammanhang. Det är sålunda en självklar
ordning att, såsom nu gäller enligt RB, ordföranden först analyserar sak-
och rättsläge och säger sin mening. Enligt vad erfarenheten visar finner
nämnden i regel att den av ordföranden framförda meningen är hållbar.
Man kan se saken så, att nämndemännens uppgift just är att pröva håll
barheten i den bedömning som ordföranden framför under överläggningen
och att anlägga kompletterande synpunkter ur lekmännens synvinkel. Ge
nom den rådande ordningen får man vid överläggningen en kollationering
av om lekmännens och yrkesdomarens bedömning av bevisningen stämmer
överens och om lekmännen anser sig kunna instämma i de lämplighetsbe-
dömningar som yrkesdomaren gör inom de av lagen utstakade gränserna,
t. ex. i fråga om val av påföljd och straffmätning. Att inom nämnden yppas
avvikande syn på innebörden av gällande rätt tillhör uppenbarligen de ytter
ligt sällsynta undantagsfallen. Om från nämndens sida skulle framföras
200
synpunkter som skulle leda till avsteg från gängse bedömningsnormer, t. ex.
praxis i straffmätningsfrågor, kan man påräkna att ordföranden framhål
ler betydelsen av att lika fall behandlas lika. Som framgår av det anförda
har ordföranden stora möjligheter att påverka bedömningen på ett avgöran
de sätt utan att härför krävs att hans röst ges det höga formella röstvärde
som nu gäller.
Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag, att man inte har anledning
att hysa betänkligheter mot att tillerkänna den enskilde nämndemannens
röst större röstvärde än vad som följer av nu gällande omröstningsregler.
Jag vill därvid understryka, att med det förslag som jag lägger fram be
träffande nämndens storlek frågan får ganska begränsad räckvidd. Det får
med hänsyn redan till gällande ordning anses självklart att ordförandens
mening inte bör gälla framför den mening som omfattas av hela nämnden,
dvs. i normalfallen fyra nämndemän. Frågan gäller alltså bara om det, för
att ordförandens mening skall gälla, bör krävas att han får med sig en eller
två nämndemän. Vill man att det skall räcka med en nämndeman på ordfö
randens sida, betyder det i realiteten att man ger ordförandens votum värdet
av tre röster, eftersom han då tillsammans med en nämndeman anses böra
vinna över tre nämndemän. Anser man att det bör krävas två nämndemän
på ordförandens sida, föreligger redan därigenom med vanlig metod för röst
sammanräkning majoritet för den meningen, och man behöver inte förut
sätta att högre röstvärde skall gälla för ordförandens votum. För min de! an
ser jag -— med hänsyn särskilt till vad jag förut har anfört om det stora in
flytande ordföranden i realiteten har vid överläggningen — att man inte har
anledning att hysa betänkligheter mot att välja den sist angivna lösningen.
Därigenom uppnår man i de typfall som nu har nämnts anslutning till de
omröstningsregler som är gängse i offentlig verksamhet i övrigt.
Den lösning som jag sålunda förordar innebär en avsevärd förstärkning av
lekmannainflytandet i brottmål. I jämförelse härmed är frågan om indivi
duell eller kollektiv rösträtt för nämndemännen av mindre betydelse. Frå
gan är bara om omröstningsreglerna bör utformas så, att de också formellt
ger nämndemännen individuell rösträtt eller om man bör behålla kollektiv
rösträtt men med sådan utformning att man i de vanligaste fallen når sam
ma utfall som om individuell rösträtt hade gällt. På den frågan inverkar fle
ra förhållanden. Först kan nämnas, att resonemanget i det föregående utgår
från det praktiskt mest beaktansvärda fallet att två meningar står mot var
andra. Emellertid måste hänsyn också tas till att det någon gång kan före
ligga tre eller undantagsvis t. o. m. fler meningar i exempelvis en påföljds-
fråga. I sådant fall är det minst sagt tveksamt om det är lämpligt med ett
system som formellt innebär individuell rösträtt för alla ledamöter i under
rätt.
Vidare är att beakta att mitt förslag om nämndens storlek för med sig
att rätten i vissa fall kan bestå av ordförande och tre nämndemän — näm
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
201
ligen vid förfall för nämndeman — samt i vissa fall av ordförande och fem
nämndemän. Man liar i sådana fall att räkna med att det kan föreligga lika
röstetal för två olika meningar. En fråga som då uppkommer är om man
bör anse att ordföranden skall ha utslagsröst eller om man bör tillämpa den
i brottmål eljest gällande omröstningsprincipen att den mildaste meningen
skall gälla.
Ytterligare har man att ta hänsyn till frågorna om det juridiska ansvaret
för domen och om medverkan vid domens avfattning. Utgår man från att
individuell rösträtt med lika röstvärde formellt skall gälla, kan det svårli
gen motiveras att nämndemännen inte skulle ha samma ansvar för domen
som ordföranden. Detta i sin tur skulle leda till att detaljutformningen av
domen inte gärna kan få försiggå utan att nämndemännen på ena eller and
ra sättet får medverka eller åtminstone ta del av avfattningen innan domen
meddelas. En sådan ordning skulle emellertid belasta arbetet vid underrät
terna utan att man därigenom i sak skulle vinna något.
De nu anförda förhållandena talar med styrka för att man inte bör införa
en ordning som formellt bygger på individuell rösträtt för nämndemännen.
Däremot kan de nyss antydda olägenheterna undvikas men önskvärd för
stärkning av nämndemännens ställning ändå uppnås, om omröstningsregler-
na utformas på den kollektiva omröstningsformens grund men med sådant
reellt innehåll att man i det praktiskt mest betydelsefulla fallet — att två
meningar står mot varandra — når samma resultat som om individuell röst
rätt hade gällt. Detta blir fallet, om man föreskriver att nämndens mening
gäller framför ordförandens, om minst tre nämndemän eller, när i nämn
den sitter fem nämndemän, minst fyra av dem är ense om skälen och slu
tet. Jag förordar att omröstningsreglerna i 29 kap. RB utformas i enlighet
härmed.
En fråga som tidigare har uppmärksammats i flera sammanhang är frå
gan om nämndemans rätt att få skiljaktig mening antecknad i rättens pro
tokoll. I detta avseende gäller f. n. att anteckning skall ske bara om nämn
den ensam har bestämt utgången. Denna undantagsregel har samband med
vad som nu gäller om det juridiska ansvaret för rättens avgörande. Som
förut har nämnts har nämndemännen inte något ansvar för ett avgörande
som grundas på ordförandens mening. Från ansvarssynpunkt behövs alltså
i sådant fall inte att nämndeman har möjlighet att reservera sig. Har nämn
den bestämt avgörandet, ansvarar emellertid varje nämndeman som med sin
röst har bidragit till utgången för detta. Detta för med sig att nämndeman,
som inte vill stå bakom avgörande vilket dikteras av nämnden, enligt gällan
de rätt äger reservera sig mot detta.
Under tiden efter processreformen har det ofta och från skilda håll krävts,
att nämndemännen skall få samma rätt att reservera sig som de lagfarna
domarna i domstol med juristkollegial sammansättning. Det är i första hand
7+ Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr U
202
två skäl som har åberopats för att nämndeman skall ha rätt att få avvikande
mening antecknad till rättens protokoll. Dels framhålls att det är av bety
delse både för parter och för högre rätt att få upplysning om skiljaktiga
meningar i underrätten även när nämnd deltar. Dels betonas att det är otill
fredsställande att en nämndeman, som inte vill stå bakom rättens avgörande,
inte alltid har rätt att låta avvikande mening komma till uttryck i rättens
protokoll.
Stadsdomstolsutredningen har, huvudsakligen med åberopande av dessa
skäl, föreslagit att nämndeman genomgående skall få rätt att reservera sig
mot rättens avgörande. Vid remissbehandlingen har detta förslag vunnit en
bred anslutning. Emellertid har det också framförts kritik från en del håll.
Några av de kritiska remissinstanserna har påpekat att den nuvarande
ordningen innebär att nämndeman åtnjuter anonymitetsskydd. Det har där
vid framhållits, att han därigenom kan gå fri från krav och påtryckningar
från olika håll. Vidare har påpekats, att reservationsrätt måste vara likty
dig med reservationsplikt. Det anses kunna innebära alltför stora krav på
nämndemännen, om de när de inte helt står bakom rättens avgörande måste
låta protokollföra sin avvikande mening. Det har också befarats, att reser
vationsrätt för nämndemän skulle innebära en ökad arbetsbelastning för
domstolarna. I sistnämnda avseende har bl. a. anförts, att ordföranden eller
andra tjänstemän vid domstolen kan komma att tas i anspråk för att bi
träda nämndemännen med utformningen av skiljaktiga meningar. Det har
också uttalats att reservationsrätten kan tänkas leda till ökad fullföljds-
frekvens.
De farhågor som sålunda har kommit till uttryck måste enligt min me
ning anses överdrivna. Allmänt vill jag först betona att erfarenheten visar
att stridiga meningar vid underrätternas överläggningar i regel samman-
jämkas och sålunda enighet slutligen nås om både skäl och slut. Beträf
fande de olika detaljinvändningarna vill jag anföra följande. Som framhölls
redan i en lagrådsremiss år 1954, vari lades fram ett förslag av samma in
nebörd som stadsdomstolsutredningens, kan man räkna med att till nämn
demän utses så självständiga och kvalificerade personer att de är beredda
att stå för sin mening utan att särskilt anonymitetsskydd bereds dem. Det
bör, som utredningen påpekar, inte ses som något oskäligt betungande för
skiljaktiga nämndemän, om deras meningar öppet redovisas. Vidare anser
jag det självklart, att det är vederbörande nämndemans sak att utforma en
eventuell skiljaktig mening. Någon tjänsteplikt för domstolens lagfarna
tjänstemän att biträda bör alltså inte anses föreligga. Att viss hjälp ändå
kommer att lämnas i en del fall är väl ganska naturligt, men detta kan inte
rimligen ha nämnvärd betydelse från arbetsbelastningssynpunkt. Några
större anspråk på skiljaktighetens utformning finns det inte anledning att
ställa. Det bör anses tillräckligt med ett enkelt angivande varför nämnde
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
203
mannen har annan åsikt än domstolens övriga ledamöter och vilket domslut
han anser riktigt. Jag vill slutligen framhålla, att det säkerligen inte blir
något vanligt fall att enbart förekomsten av en nämndemansreservation i
ett mål leder till överklagande som i annat fall inte skulle ha ägt rum.
I enlighet med det anförda förordar jag, liksom stadsdomstolsutredningen,
att de regler om protokoll öring av skiljaktig mening som nu gäller för lag
farna domstolsledamöter görs tillämpliga också beträffande nämndemän
nens skiljaktiga meningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
5.2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål
Första domstol i fastighetsbildningsmål är ägodelningsrätten. Denna är
en specialdomstol som är nära knuten till den allmänna underrätten. På lan
det består ägodelningsrätten av en ägodelningsdomare som ordförande samt
tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är häradshövdingen i dom
sagan, om inte Kungl. Maj :t har förordnat en gemensam ägodelningsdo
mare för flera domsagor. Som ägodelningsrätt i stad fungerar rådhusrät
ten, och en av dess ledamöter är ägodelningsdomare. överinstans i för
hållande till ägodelningsrätten är hovrätten. Talan mot hovrättens avgö
randen i fastighetsbildningsmål förs i högsta domstolen. Härvid gäller de
i RB föreskrivna fullföljdshegränsningarna.
Ägodelningsrätterna infördes i vårt land genom 1827 års skiftesstadga.
Frågan om en reform av ägodelningsrätterna har aktualiserats i skilda sam
manhang. Under förarbetena till jorddelningslagen framlades förslag till in
rättande av ägodelningsrätter som skulle ha länet som domkrets och bestå
av en domare som ordförande samt tre ledamöter, däribland en lantmätare.
Förslaget föll emellertid och de gamla ägodelningsrätterna behölls. Önske
mål om en förstärkning av dessa har emellertid senare förts fram vid olika
tillfällen.
Fastighetsbildningskommittén har vid sina överväganden i frågan kom
mit fram till att det föreligger ett uppenbart behov av en reform av rätte
gången i fastighetsbildningsmålen. Som skäl härför åberopas i främsta rum
met att målen tar längre tid i anspråk än som rimligen kan godtas för
framtiden. Kommittén påvisar härvid med stöd av den officiella rättsstatis
tiken att det beträffande de mål som prövas i mer än en domstolsinstans
inte är ovanligt att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter flera år
men att även mål som inte förs vidare från ägodelningsrätten ofta kräver
en betydande tidsåtgång. Till stöd för en reform anför kommittén vidare att
ledamöterna i ägodelningsrätten ofta inte kan förvärva tillräcklig erfaren
het av fastighetsbildningsmål och de speciella intresseavvägningar som
ibland krävs i dessa mål och att detta kan minska säkerheten i avgöran
dena.
204
Kiingl. Maj:ts proposition nr H år 1960
Flera remissinstanser har instämt i fastighetsbildningskommitténs utta
landen om behovet av en reform. På andra håll har man emellertid ansett
att kritiken mot de rådande förhållandena skjuter över målet.
Att handläggningen av fastighetsbildningsmålen ofta tar lång tid i an
språk kan mot bakgrunden av det redovisade rättsstatistiska materialet
knappast förnekas. Tidsutdräkten kan vålla de enskilda sakägarna både
ekonomiska förluster och andra olägenheter. Även samhällsintressen kan
lida intrång, bl. a. genom att angelägna rationaliseringar inom jord- eller
skogsbruket skjuts på framtiden och betydelsefulla byggnadsprojekt för
dröjs. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på olika områden inom sam
hällslivet kan det vidare inträffa att en fastighetsbildningsåtgärd, som från
början ansågs som i hög grad önskvärd, inte längre fyller samma behov när
frågan om dess tillåtlighet har slutligt avgjorts. Betydande arbete och stora
kostnader kan då ha förspillts.
Förklaringen till de långa handläggningstiderna i ägodelningsrätterna tor
de som kommittén har anfört i första hand bero på att ordföranden inte
kan helt ägna sig åt fastighetsbildningsmålen utan har sin huvudsakliga
verksamhet förlagd till den allmänna underrätten. Otvivelaktigt har fastig
hetsbildningsmålen på grund härav i viss utsträckning skjutits åt sidan till
förmån för de allmänna rättegångsmålen. När det gäller att söka en för
klaring till tidsutdräkten vid avgörandet av fastighetsbildningsmålen bör
man också beakta att flertalet ägodelningsdomare har begränsad erfarenhet
av dessa mål och att de därför måste antas ägna mer arbete och tid åt målen
än som annars skulle ha krävts.
Fastighetsbildningskommitténs uttalande att den ringa målfrekvensen
vid ägodelningsrätterna också inverkar på deras möjligheter att med till
räcklig säkerhet bedöma de frågor som aktualiseras vid fastighetsbildning
kan enligt min mening inte heller avvisas. Avgörandet av fastighetsbild
ningsmålen kräver nämligen ofta, förutom kännedom om tillämpliga rätts
regler, förmåga att sätta sig in i invecklade tekniska och ekonomiska spörs
mål och att se de aktuella problemen i ett större fastighetsbildningspolitiskt
sammanhang. Sådana kvalifikationer kan i regel inte antas föreligga hos
annan än den som konfronterats med fastighetsbildningsrättsliga frågor i
betydande omfattning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att fastighets
bildningsmålen åtminstone vid de större hovrätterna handläggs på särskilda
avdelningar och att föredragningen i högsta domstolen av dessa mål anför-
trotts åt vissa särskilt utsedda tjänstemän (s. k. specialföredragande).
Jag är således ense med fastighetsbildningskommittén om att brister kan
konstateras hos de nuvarande ägodelningsrätterna. Jag är emellertid ange
lägen att understryka att dessa brister huvudsakligen är att tillskriva orga
nisatoriska förhållanden. De uttalanden som nu har gjorts bör därför inte
uppfattas som någon kritik mot enskilda domares sätt att sköta sina ålig
ganden. Att de flesta ägodelningsrätter tack vare förtjänstfulla enskilda in
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
205
satser väl har fyllt sin uppgift i rättsvårdens tjänst rubbar emellertid inte
det allmänna omdömet att rättegången i fastighetsbildningsmål behöver re
formeras.
Efter att ha prövat olika alternativ för en lösning av domstolsfrågan har
fastighetsbildningskommittén föreslagit att hovrätten i en särskild sam
mansättning skall tjänstgöra som instans omedelbart över förrättnings
männen i fastighetsbildningsmålen. Den nya domstolen skall enligt förslaget
få benämningen jorddomstol, och de mål den skall handlägga skall kallas
jordmål. För fullföljd från jorddomstolen till högsta domstolen skall ford
ras prövningstillstånd. Förslaget innebär således att förutom högsta dom
stolen endast en domstolsinstans skall finnas i jordmålen. Kommittén an
ser visserligen att man inte bör göra något avsteg från den allmänt veder
tagna principen om att parterna i ett mål alltid skall kunna få målet prövat
i två instanser men menar att man vid tillämpning av denna princip på
jordmålen bör kunna godta förrättningsmännen som en självständig pröv
ningsinstans.
Kommittéförslaget har fått ett något blandat mottagande av remissin
stanserna. Flertalet ansluter sig visserligen till den av kommittén förordade
lösningen, men åtskilliga kritiska röster höjs också.
De tillstyrkande remissinstanserna pekar på att kommittéförslaget inne
bär att man skapar stora och rationella organisationsenheter och att man
kan vänta sig betydande tidsvinster samt ökad säkerhet och enhetlighet i
avgörandena genom den stora erfarenhet som jorddomstolarna kommer att
få. Vidare understryks att den föreslagna organisationen rymmer ett bety
dande mått av flexibilitet samtidigt som jorddomstolarnas anknytning till
redan befintliga domstolar ger den stadga och är lämplig från administrativ
synpunkt.
De remissinstanser som är kritiska mot kommittéförslaget framför en rad
invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Vad som främst väc
ker motstånd är att kommittén godtar förrättningsmännen som en själv
ständig prövningsinstans. Det framhålls härvid att förrättningsmännen
knappast har sådana insikter i rättsliga spörsmål som krävs för att avgöra
mera invecklade tvistefrågor på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfreds
ställande sätt. Vidare ifrågasätts om förrättningsmännen intar en tillräck
ligt opartisk och fristående ställning för att kunna tjänstgöra som domstols
instans. Härvid pekar man särskilt på att bevakningen av det allmännas in
tresse vid fastighetsbildningsförrättning skall ske genom förrättningsmän-
nens försorg. Man fäster också uppmärksamheten på att förrättningslantmä-
taren instruktionsmässigt är underordnad överlantmätaren och att även en
i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattningsha
vare skall kunna vara förrättningslantmätare. Från skilda håll betonas också
att förrättningsförfarandet företer betydande avvikelser från domstolspro-
cessen. Som exempel härpå nämns att vittnes- och partsutsagor inte kan av
206
ges under ed eller försäkran vid förrättning och att dokumentationen av vad
som förekommit vid handläggningen inte sker med samma noggrannhet vid
förrättning som vid domstol. I några remissyttranden uttalas sammanfatt
ningsvis, att kommittéförslaget innebär att fastighetsbildningsfrågor i all
mänhet inte skulle bli föremål för domstolsmässig prövning i mer än en in
stans och att detta inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Också i andra hänseenden utsätts kommittéförslaget för kritik. Flera re
missinstanser framhåller sålunda att förslaget strider mot den i direktiven
för domstolskommittén uttalade grundsatsen att rättsskipningens tyngd
punkt skall ligga i underrätterna. Vidare invänds att jorddomstolarna inte
får någon egentlig lokal förankring och att de innebär en alltför stark cen
tralisering. Resekostnaderna för jorddomstolarna blir, hävdas det, avsevärt
större än vad de är för ägodelningsrätterna, och även kostnaderna för par
terna blir högre genom att jorddomstolarna blir svårtillgängliga. Kommitté
förslaget sägs också ha svagheter i organisatoriskt hänseende. Härvid an
förs att det kommer att verka störande på arbetets behöriga gång på veder
börande hovrättsavdelning, om ordföranden odelat eller i första hand skall
ägna sig åt jordmål. En annan olägenhet uppges vara att endast två eller
tre jurister skall tjänstgöra i jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar
består av minst fyra ledamöter. Slutligen understryks att handläggningen av
jordmålen kommer att påverka åtminstone de mindre hovrätternas arbets-
rytm på ett ofördelaktigt sätt.
På ett annat plan ligger den typ av invändningar som utgår från att ge
nomförandet av förslaget skulle försvåra den pågående allmänna översynen
av domstolsväsendet. Bland de remissinstanser som intar denna ståndpunkt
märks domstolskommittén. Kommittén framhåller att den föreslagna orga
nisationen förutsätter ställningstaganden till grundläggande principiella
spörsmål, bl. a. frågan om instansordningen, som kommittén inte är be
redd att ens preliminärt uttala sig om. Domstolskommittén pekar vidare på
att vissa besläktade organisationsfrågor står på dagordningen, bl. a. spörs
målet om expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas organisation.
Enligt domstolskommitténs mening bör ett slutligt ställningstagande till
samtliga de sålunda aktuella organisationsfrågorna anstå till dess man kan
få en samlad överblick. De övriga remissinstanser som har tagit samma ställ
ning som domstolskommittén är samtliga av den meningen att kommitténs
arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i jorddelnings-
inål bör anordnas.
För egen del vill jag till en början erinra om att jag i direktiven för dom
stolskommittén underströk att kommitténs arbete, som beräknades ta lång
tid i anspråk, inte fick hindra sådana begränsade organisatoriska föränd
ringar som kunde finnas påkallade för att domstolarna skulle kunna fullgö
ra sina uppgifter tillfredsställande. Att en reform av domstolsorganisationen
för fastighetsbildningsmål är angelägen torde framgå av vad jag tidigare
Kungl. Maj. ts proposition nr
44
år 1969
207
har anfört. Det är därför å ena sidan tydligt att domstolskomniitténs upp
drag inte får stå i vägen för varje ändring av denna organisation. Emellertid
bör å andra sidan gälla att man undviker sådana reformer som skulle kunna
försvåra kommitténs arbete. Det kan enligt min mening inte utan fog göras
gällande att viss risk härför föreligger, om fastighetsbildningskommitténs
förslag i domstolsfrågan genomförs. Jag tänker härvid närmast på den ned
skärning av antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen som för
slaget innebär. I domstolskommitténs uppdrag ingår nämligen att pröva
frågan om rättsskipningens fördelning på olika instanser och rättsmedlens
anordnande. Till de delfrågor som då träder i förgrunden hör spörsmålet
i vilken utsträckning det bör stå part öppet att åberopa nya omständigheter
och bevis i överrätt samt frågan huruvida högsta domstolens ställning som
prejudikatinstans bör befästas ytterligare. Ett genomförande av förslaget
till jorddomstolar kan befaras komplicera domstolskommitténs arbete med
att söka finna ändamålsenliga lösningar på dessa problem.
Den av fastighetsbildningskommittén föreslagna instansordningen har
som nämnts tidigare kritiserats också från andra utgångspunkter. En del
remissinstanser vänder sig sålunda mot att kommittén bär jämställt förrätt-
ningsmännen med en domstolsinstans. Även om vissa av de påståenden som
därvid har förts fram synes överdrivna, är det enligt min mening obestrid
lig 1 att vissa olikheter föreligger mellan det förrättningsförfarande som
kommittén förordar och en domstolsprövning. Dessa olikheter är inte av
den arten och omfattningen att förrättningsmännen inte kan anses som en
självständig prövningsinstans, vars avgöranden vinner rättskraft om de
inte överklagas. Jag vill här erinra om att reglerna om fastighetsbestämning
i 14 kap. i det till lagrådet remitterade förslaget till fastighetsbildningslag
innebär en betydande vidgning av förrättningsmännens prövningsrätt. Att
det kontradiktoriska förfarandet vid domstol är överlägset förrättningspröv-
ningen när det gäller att bedöma mera invecklade civilrättsliga tvister synes
emellertid uppenbart. Jag anser det därför inte riktigt att, som kommittén
har gjort, likställa förrättningsförfarandet med en domstolsprocess. Visser
ligen skulle det vara tänkbart att göra förrättningsförfarandet mer dom-
stolsmässigt så att ett sådant jämställande framstår som motiverat. Detta
skulle emellertid strida mot de önskemål om enkla och billiga handlägg-
ningsformer i fastighetsbildningsärendena som har förts fram i skilda sam
manhang. I dagens läge framstår kravet på en förenkling av förrättnings
förfarandet som mer angeläget än någonsin. Tanken på att i större omfatt
ning tillämpa vanliga processrättsliga regler på förrättningsstadiet måste
därför avvisas.
Vad jag nu har anfört talar mot att fastighetsbildningskommitténs förslag
till domstolsorganisation genomförs. De invändningar som i övrigt har gjorts
mot förslaget vid remissbehandlingen torde inte heller kunna avvisas. Jag
anser därför att man bör överväga andra lösningar av domstolsfrågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
208
Kungl. Maj. ts proposition nr l'i år 1969
En utgångspunkt måste därvid vara att man behåller det nuvarande syste
met med tre domstolsinstanser i fastighetsbildningsmålen. Det kan visserli
gen inte förnekas att vissa olägenheter är förenade med detta system. Jag
vill emellertid understryka att omfattningen och betydelsen av dessa olägen
heter beror på hur man närmare utformar den nya organisationen. Om den
lägsta domstolsinstansen får en sammansättning som gör den väl skickad
att avgöra målen, torde det kunna förväntas att antalet överklaganden kom
mer att bli begränsat. Jag vill också erinra om att domstolskommittén enligt
sina direktiv har att överväga möjligheterna att begränsa måltillströmning-
en till högsta domstolen så, att dennas ställning som prejudikatinstans be
fästs ytterligare. Det är uppenbart att en reform i denna riktning minskar
de nackdelar som den nuvarande ordningen med förrättningsprövning och
i princip möjlighet till omprövning i tre domstolsinstanser innebär.
Som ett riktmärke när det gäller att söka sig fram till en lösning på dom-
stolsfrågan måste gälla att den första domstolen bör få en kvalificerad sam
mansättning och att dess ledamöter, särskilt yrkesdomarna, får tillfälle att
mera kontinuerligt ägna sig åt verksamheten i domstolen. Härav följer att
det inte är möjligt att inom ramen för den befintliga ägodelningsrättsorga-
nisationen åstadkomma en godtagbar ordning för prövningen av fastighets
bildningsmålen. Ett sammanförande av målen till större enheter synes
ofrånkomligt och det ligger då nära till hands att sammanföra de inom sam
ma län befintliga ägodelningsrätterna till en större domstol. Förslag i denna
riktning övervägdes som nämnts bl. a. vid tillkomsten av jorddelningslagen.
Även kommittén har diskuterat möjligheten av en sådan lösning. Kommit
tén tänkte sig då att speciella länsägodelningsrätter skulle inrättas med en
särskilt förordnad domare som ordförande. När fastighetsbildningskommit-
tén avvisade denna tanke, skedde det under framhållande av att domkret
sarna i regel inte skulle bli tillräckligt omfattande och att det skulle bli svårt
att lösa ordförandefrågan. Förutsättningarna att få till stånd en ändamåls
enlig organisation skulle enligt kommittén förbättras, om man inrättade en
ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte hara fastighets-
bildningsmål utan också expropriationsmål. Enligt kommitténs mening
skulle det emellertid innebära vissa nackdelar att organisatoriskt föra sam
man dessa båda slag av mål till behandling vid samma domstol, eftersom
fastighetsbildningsmålen men inte expropriationsmålen före domstolshand-
läggningen har handlagts vid en förrättning.
Vid remissbehandlingen har understrukits att alternativet med länsägo
delningsrätter har vissa fördelar. Bl. a. påpekas att olika länsorgan normalt
har att ta befattning med flertalet av de ärenden som skulle prövas av dom
stolen och att denna skulle få en viss lokal anknytning. I vissa remissytt
randen framhålls också att det är lämpligt att föra samman fastighetsbild
ningsmålen med expropriationsmålen. Härvid betonas bl. a. värdet av att
209
ersättningsfrågor får en likformig behandling oberoende av om målet är
ett fastighetsbildnings- eller expropriationsmål.
En organisation som innebär att fastighetsbildningsmål från olika delar
av ett län prövas av samma domstol har bl. a. den fördelen att den regionala
planläggning som rör markanvändningsfrågor kan ske efter enhetliga prin
ciper inom hela länet. Detta är av stor betydelse vid bedömningen av fastig-
hetsbildningsrättsliga spörsmål. Även tanken på att föra samman fastighets
bildningsmål och expropriationsmål till behandling av samma domstol är
tilltalande och innebär uppenbara fördelar. Värderingsfrågorna torde näm
ligen i framtiden komma att inta en mer framskjuten plats i fastighetsbild-
ningsmålen än som hittills har varit fallet. Att märka i detta sammanhang
är bl. a. de regler om inlösen, som har tagits upp i 8 kap. i det nämnda, till
lagrådet remitterade lagförslaget. Dessa regler har åtskilliga beröringspunk
ter med expropriationslags liftningen. Från både principiell och praktisk
synpunkt är det utan tvekan lämpligt att de värderingsfrågor som aktualise
ras vid fastighetsbildning och vid expropriation prövas av samma domstol.
Den omständigheten att fastighetsbildningsmålen men inte expropriations-
målen tidigare har handlagts vid förrättning hindrar enligt min mening inte
att målen prövas av samma domstol, om systemet med tre domstolsinstanser
i fastighetsbildningsmålen behålls. Såvitt jag kan bedöma föreligger inte
heller några andra hinder mot en sådan lösning. Eftersom reglerna om rätte
gången i expropriationsmål f. n. överses av expropriationsutredningen, bör
ett slutligt ställningstagande till frågan om ett sammanförande av de båda
målgrupperna anstå till dess utredningens förslag i ämnet föreligger. Tyd
ligt är emellertid att rättegångsförfarandet i fastighetsbildningsmålen bör
utformas så, att möjligheten av en samordning med expropriationsmålen
hålls öppen. I detta sammanhang bör också beaktas handläggningen av de
ersättningsfrågor som uppkommer vid tillämpningen av den nya lagstift
ning som förbereds på grundval av immissionssakkunnigas betänkande.
Som kommer att framgå av det följande ligger det nära till hands att låta
dessa ersättningsfrågor prövas av samma domstol som handlägger fastig
hetsbildnings- och expropriationsmål.
Att inrätta fristående länsdomstolar för handläggningen av fastighetsbild
ningsmål finner jag i likhet med fastighetsbildningskommittén inte böra
komma i fråga. En utväg som kommittén inte har diskuterat men som
förtjänar att undersökas närmare är att knyta de nya domstolarna till den
befintliga underrättsorganisationen på så sätt att vissa större underrätter
utses att i särskild sammansättning handlägga alla fastighetsbildningsmål
från resp. län. Härigenom skulle man kunna inlemma ägodelningsrätterna
i större organisatoriska enheter med de fördelar detta innebär. De nya dom
stolarna skulle ändå få en viss lokal anknytning, vilket får anses vara en
styrka. Organisationen skulle vidare vara förhållandevis lätt att bygga upp
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
210
och
även framstå som förmånlig från statsfinansiell synpunkt. Eu annan
förtjänst är att organisationen blir i hög grad flexibel. Arbetet i de nya dom
stolarna kan sålunda utan svårigheter anpassas efter ändringar i måltill
strömningen och andra förhållanden.
Den nu skisserade lösningen på domstolsfrågan har således bestämda för
delar. De synpunkter som har förts fram vid remissbehandlingen får också
i stort sett anses tillgodosedda, om en organisation efter dessa riktlinjer
kommer till stånd. Jag föreslår därför att prövningen av fastighetsbildnings-
målen koncentreras till vissa allmänna underrätter. I princip bör en sådan
underrätt utses för varje län. Med hänsyn till skiftande förhållanden inom
olika län bör avsteg dock i vissa fall kunna ske. Den närmare regleringen
av frågan vilka underrätter som skall handlägga fastighetsbildningsmål och
vilka jurisdiktionsområden dessa bör ha torde få ankomma på Kungl. Maj :t.
Som redan har antytts bör de sålunda utsedda underrätterna vid hand
läggningen av fastighetsbildningsmålen ha en särskild sammansättning. Till
denna fråga återkommer jag strax. Med hänsyn till att speciella bestämmel
ser måste gälla i detta hänseende och i fråga om förfarandet i domstolen
synes det lämpligt att domstolen får en särskild benämning. Den benämning
som härvid synes ligga närmast till hands är fastighetsdomstol. Frågan om
fastighetsdomstolarna vid sidan av fastighetsbildningsmålen skall handläg
ga också sådana mål som på grund av särskild lagstiftning f. n. prövas av
ägodelningsrätt torde få övervägas närmare i anslutning till arbetet med
följdlagstiftningen till fastighetsbildningslagen.
Eftersom det nu framlagda förslaget innebär en helt annan lösning av
domstolsfrågan än kommittén har föreslagit, är kommitténs uttalanden i frå
ga om sammansättningen av jorddomstolen inte omedelbart tillämpliga, när
det gäller att ta ställning till hur fastighetsdomstolen skall vara uppbyggd.
Vissa av de frågor som kommittén har diskuterat har emellertid en mera ge
nerell räckvidd och är därför alltjämt aktuella.
I likhet med kommittén anser jag uppenbart att ordföranden i domstolen
skall vara juristdomare. Eftersom mitt förslag förutsätter att fastighetsdom
stolen skall vara knuten till en allmän underrätt, framstår det också som
ganska självklart att till befattningen bör utses någon domare som är fast
knuten till underrätten.
Enligt kommittéförslaget skall i jorddomstol vid hovrätt ingå, utöver ord
föranden, ytterligare en juristdomare. Kommittén finner detta önskvärt
bl. a. därför att de i jordmålen förekommande rättsfrågorna och bevisvärde-
ringsspörsmålen skall få en mera allsidig belysning. Denna synpunkt äger
full tillämpning också i fråga om de domstolar som åsyftas i departements-
förslaget. Den rimmar också helt med den förut angivna målsättningen att
skapa en högt kvalificerad domstol. En annan omständighet som talar för
att två juristdomare bör ingå i domstolen är att man härigenom får större
möjligheter att fördela arbetet med att förbereda målen och utforma dom
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969
211
stolens utslag. Ytterligare en fördel är att den andre juristledamoten utan
svårighet kan inträda som ersättare för ordföranden när denne är hindrad
att tjänstgöra. De skäl som jag nu har redovisat väger enligt min mening så
tungt att jag anser mig böra förorda att en juristdomare utöver ordföranden
bereds plats i fastighetsdomstolen. Den nu ifrågavarande ledamoten bör ut
ses bland de lagfarna domarna vid den underrätt till vilken fastighetsdom
stolen är knuten. Det bör dock inte anses uteslutet att andra domare utnytt
jas i viss utsträckning. Sålunda är det av värde från rekryterings- och ut-
bildningssynpunkt att så många domare som möjligt bereds tillfälle att nå
gon tid tjänstgöra vid fastighetsdomstol.
Frågan om sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap diskute
ras ganska ingående av kommittén. Kommittén finner därvid att de star
kaste skälen talar för att man vid jorddomstolarna liksom vid de allmänna
domstolarna för in sakkunnigutredning i rättegången enligt de allmänna
reglerna om bevisning, dvs. genom hörande av sakkunniga. Enligt kommit
téns mening är det emellertid inte oförenligt med denna uppfattning att till
domstolen knyta en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer av all
män betydelse för målens bedömning som förvärvas genom lantmäteriut
bildning och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Kommit
tén pekar på att överlantmätarna genom sin befattning med fastighetsbild-
ningsmålen visat sig utgöra en värdefull tillgång för ägodelningsrätterna.
Eftersom överlantmätaren i framtiden kommer att få sådana uppgifter att
det inte är tänkbart att låta honom medverka i jorddomstolen, föreslår kom
mittén i stället att en välkvalificerad lantmätare med stor erfarenhet bereds
plats i domstolen.
Vid remissbehandlingen har kommitténs ställningstagande på denna punkt
vunnit så gott som fullständig anslutning.
Jag har i det föregående starkt betonat betydelsen av att fastighetsdom
stolen får en mycket kvalificerad sammansättning. Detta krav kan enligt
min mening inte anses uppfyllt om inte i domstolen ingår en ledamot med
speciell kunskap på det område som här är aktuellt. Jag kan i denna del
i allt väsentligt instämma i vad kommittén uttalat. En motsvarande ordning
har länge tillämpats i vattenmål och expropriationsmål och därvid visat
sig fungera väl. Anledningen till att ägodelningsrätterna inte har konstrue
rats så att de fått en motsvarande sammansättning torde vara dels att ett
förrättningsförfarande regelmässigt föregår handläggningen inför ägodel-
ningsrätten, dels att överlantmätaren i stor utsträckning kommit att fylla
en funktion som starkt liknar en ledamots. Jag anser att det är en väsent
lig förbättring som nås genom att den sakkunskap som överlantmätaren
hittills har tillfört domstolen utom ramen för det i lagen reglerade förfa
randet kan tillföras domstolen genom en av dess egna ledamöter.
Med anledning av vissa uttalanden under remissbehandlingen vill jag un
derstryka att den sakkunnige ledamotens uppgift inte är att fungera som
Kungl. Maj. ts proposition nr
44
år 1969
212
expert i vissa speciella frågor som är av betydelse för målets utgång utan
att han med sin sakkunskap skall medverka till en riktig bedömning av det
material som kommit fram i målet och till en från fastighetsbildningssyn-
punkt lämplig utformning av domstolens utslag. Vid fullgörande av de upp
gifter som sålunda åligger honom har han givetvis också att beakta
plansynpunkter. Att låta en plan teknisk expert ingå i domstolen med upp
gift enbart att företräda dessa synpunkter skulle strida mot de värderingar
som bär upp kommittéförslaget. Den vid remissbehandlingen framförda
tanken härpå måste därför avvisas.
De fulla vinsterna av att knyta en ledamot med speciell sakkunskap till
domstolen erhålls enligt min mening först om ledamoten bereds stadig
varande anställning vid fastighetsdomstol. Om arbetsbördan vid en fastig
hetsdomstol ej kan beräknas bereda sådan ledamot full sysselsättning, bör
han kunna knytas till flera domstolar. Med en sådan ordning behöver man
inte befara några svårigheter att rekrytera lämpliga personer för uppgiften.
Ledamoten kan vidare vara till nytta för domstolen inte bara vid förhand
lingar utan också vid för- och efterarbete. Jag återkommer till den frågan i
ett senare sammanhang. En fast anställning skapar också de bästa garan
tierna för en fullt självständig och oberoende ställning i förhållande till par
terna och de myndigheter som för talan inför domstolen.
Det återstår att ta ställning till frågan om behovet av lekmannainslag i
domstolen. Kommittén har i denna del uttalat att ägodelningsnämndemän-
nen har visat sig utgöra ett värdefullt inslag i den rättsskipning som det här
är fråga om. Förslaget innebär därför att två nämndemän normalt skall ingå
i domstolen. Mot detta ställningstagande har vid remissbehandlingen riktats
invändningar som i huvudsak går ut på att nämndemännen knappast har
någon uppgift att fylla i de mål som handläggs vid hovrätt och att deras
medverkan i hovrättsarbetet skulle medföra praktiska olägenheter och öka
de kostnader.
De nyss återgivna synpunkterna är uppenbarligen inte tillämpliga när det
gäller att ta ställning till frågan om nämndemän skall få säte i de fastighets
domstolar som enligt departementsförslaget skall finnas vid vissa allmänna
underrätter. Tvärtom talar enligt min mening starka skäl för att lekmanna-
representanter också i fortsättningen får möjlighet att medverka vid pröv
ningen av jordmål. I jordmålen förekommer nämligen i stor utsträckning
spörsmål vid vilkas avgörande det är av värde att lekmannasynpunkter får
göra sig gällande. Jag syftar härvid på bl. a. markvärderingsfrågor i sam
band med fastighetsreglering. Jag har tidigare i fråga om allmänna tviste-
och brottmål nämnt, att nämndens betydelse för att tillföra domstolen kän
nedom om lokala förhållanden numera är ringa. När det gäller jordmålen är
läget dock annorlunda. Jordmålen är ofta av den beskaffenhet att ortskän-
nedom är av betydelse för bedömningen. Ett uttryck härför är att bland de
särskilda kvalifikationer som nu gäller för nämndemännen i dessa mål ingår
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 196!)
213
att de skall vara väl förtrogna med sin orts förhållanden. Till nu anförda
skäl kommer ett mera principiellt. I mål enligt fastighetsbildningslagstilt-
ningen är tvistefrågan mycket ofta av den natur att det är ett allmänt intres
se som står mot ett annat sådant intresse eller mot ett enskilt intresse. Med
hänsyn till det starka inslaget av allmänintressen är det enligt min mening
särskilt motiverat att domstolen i normalfallet har ett lekmannainslag. Lek
männen bör liksom hittills benämnas nämndemän. Ett lämpligt antal leda
möter i domstolen erhålls, om antalet nämndemän bestäms till två.
Jag föreslår alltså att fastighetsdomstolen normalt skall bestå av fem le
damöter, nämligen två juristdomare, en ledamot med teknisk sakkunskap
och två nämndemän.
En sammansättning i enlighet med vad jag nyss har förordat är enligt
min mening väl lämpad även för expropriationsmålen. Det är emellertid
uppenbart att dessa mål ibland kräver expertis av ett annat slag än den
som i regel krävs i fastighetsbildningsmål. Den sakkunnige ledamoten bör
därför äga särskild kunskap antingen i fråga om fastighetsbildning eller fas
tighetsvärdering. I de allra största fastighetsdomstolarna bör det bli möjligt
att fast anställa ledamöter för vart och ett av dessa kunskapsområden. I
domstolar med endast ett fåtal mål per år får frågan lösas antingen genom
att den tekniske ledamoten lånas från en annan domstol eller att den spe
ciella sakkunskap som krävs i målet tillförs domstolen genom en i målet
förordnad sakkunnig enligt de allmänna reglerna i RB.
Som jag redan har antytt kan jag inte i detta sammanhang ta slutlig ställ
ning till hur mål enligt den föreslagna immissionslagstiftningen skall hand
läggas. Med hänsyn till det nära sambandet mellan ersättningsfrågorna i så
dana mål och expropriationsmål anser jag emellertid lämpligt att här något
referera vad som hittills förekommit i ärendet.
Immissionssakkunniga har föreslagit, att vattendomstolarna skall göras
till koncessionsmyndigheter och döma i samtliga immissionsmål. Det främsta
skälet för de sakkunniga att hänföra immissionsmålen till vattendomstolarna
synes ha varit det förhållandet att vattendomstolarna nu handlägger vatten-
föroreningsmålen. För att få till stånd en helhetsbedömning av företag som
förorenar i mer än ett hänseende, vilket är önskvärt särskilt med hänsyn
till det nära samband som råder mellan vatten- och luftföroreningar, har de
sakkunniga ansett sig nödsakade att välja samma system för immissionsmå
len som för vattenföroreningsmålen. De sakkunniga har också ansett, att
vattendomstolarna med hänsyn till sammansättning, erfarenhet av likartade
frågor och lämpliga jurisdiktionsområden är väl lämpade för att handlägga
immissionsfrågor.
Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas
uppläggning och åberopar till stöd för sin inställning i huvudsak samma
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
214
skäl som de sakkunniga har anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en sam
ordnad prövning för vattenföroreningsmål och immissionsmål. I de tillstyr
kande remissyttrandena framhålls vidare, att de sakkunnigas förslag står i
god överensstämmelse med svensk tradition på vattenlagstiftningens område
och att det är ägnat att ge goda rättssäkerhetsgarantier. Flera remissinstan
ser är emellertid kritiska mot de sakkunnigas förslag och framför dels erin
ringar i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser och
dels invändningar av mera principiell natur. Domstolskommittén menar att
de skäl de sakkunniga har anfört för valet av vattendomstolarna som im-
missionsdomstolar inte är av den styrka att de motiverar ett överförande av
en målgrupp från allmän domstol till en specialdomstol, i synnerhet som
inte heller denna specialdomstol kan tillgodose de behov av särskild sakkun
skap som kan uppkomma i mål av förevarande slag. Kommittén anser vida
re, att de sakkunniga har överskattat sambandet mellan vatten- och luftför
oreningar och låtit detta få för vittgående följder. I flera remissyttranden
görs gällande att vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte
kan anses tillräckligt rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från
andra håll framhålls den splittring av varandra näraliggande ämnesområ
den på olika specialdomstolar som f. n. råder och man framför önskemål om
att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastighets
bildning, vattenförorening, immissioner samt expropriationsmål. Bl. a. före
slås en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och ex-
propriationsdomstolarna.
Anmärkningar riktas också mot att vattendomstolarnas kompetensområde
inte blir klart avgränsat med den utformning förslaget har fått. Sålunda
framhålls att valet av domstol i det enskilda fallet kan bli beroende på tolk
ningen av immissionsbegreppet och att ett yrkande om ersättning för skada
genom störning från grannfastighet kan tas upp antingen av vattendomstol
eller allmän domstol beroende på vilken grund som åberopas.
Invändningarna av principiell natur riktar sig mot förslaget att lägga
koncessionsprövningen på domstol. Det görs gällande att koncessionsärenden
är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis bör ankomma på
domstol. Man framhåller, att de avvägningsfrågor som den koncessionsprö-
vande myndigheten ställs inför ofta är sådana att deras bedömning på sikt
måste påverka hela samhällsutvecklingen, och det ifrågasätts om vatten
domstolarna har den vida överblick över olika planeringsområden som är
önskvärd hos den beslutande myndigheten. Som koncessionsmyndighet fö
reslås i stället länsstyrelserna och naturvårdsverket. Skulle sambandet mel
lan vattenfrågorna och immissionsfrågorna anses så starkt att gemensamma
handläggningsformer är nödvändiga, anvisas möjligheten att flytta över de
förvaltande uppgifterna på vattenvårdens område helt till administrativ
myndighet. Flera remissinstanser förordar en administrativ koncessions-
prövning men är dock beredda att godta den föreslagna anordningen som
ett provisorium.
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
215
Som immissionssakkunniga har utvecklat torde det vara nödvändigt att
tillskapa en enhetlig ordning för prövning av frågor om vattenförorening
och andra störningar från fast egendom. Framför allt är det sambandet mel
lan vatten- och luftföroreningar som gör en sådan anordning nära nog ofrån
komlig. Men även i övrigt är det i högsta grad önskvärt att få till stånd en
helhetsbedömning av företag som medför störningar i flera hänseenden.
Från företagarnas synpunkt innebär det obestridliga fördelar att få alla så
dana frågor prövade i ett sammanhang. Om man emellertid vill nå detta mål
utan att göra ändring i reglerna om vattendomstols befattning med vatten-
föroreningsmål, är man nödsakad att som de sakkunniga gjort hänvisa im-
missionsmålen till vattendomstolarna.
En annan lösning är den som anvisats av vissa remissinstanser, nämligen
att förlägga prövningen av tillåtlighetsfrågor till administrativ myndighet.
Denna lösning förutsätter för att kunna framstå som ett alternativ till im-
missionssakkunnigas förslag att tillåtlighetsfrågorna i vattenföroreningsmå-
len överflyttas från vattendomstolarna till administrativ myndighet. En av
de myndigheter som därvid kan komma i fråga är statens naturvårdsverk.
Verket har därför enligt särskilt uppdrag utrett och lagt fram förslag i frå
gan om förläggningen av tillståndsprövningen i immissions- och vattenför-
oreningsmål. Remissbehandlingen av naturvårdsverkets förslag är ännu
inte avslutad.
Avsikten är att förslag till lagstiftning på grundval av immissionssak-
kunnigas och naturvårdsverkets förslag skall kunna anmälas för remiss till
lagrådet hösten 1968 men arbetet har ännu inte fortskridit så långt att
jag är beredd att nu redovisa min inställning i det lagstiftningsärendet.
Klart är dock att flera skäl talar för en administrativ tillståndsprövning
av dessa frågor, oberoende av vilken myndighet som kommer i fråga för
denna prövning. Väljs en lösning efter den linjen, är det naturligt att lägga
ersättningsfrågorna på samma domstol som har att pröva fastighetsbild-
ningsmål och expropriationsmål. Härför talar framför allt det nära samban
det mellan värderingsfrågorna i de olika slagen av mål.
Något förslag om ändrade regler för prövning av vattenmål föreligger
inte f. n. Vissa ändringar i vattenlagen måste emellertid göras i samband
med tillkomsten av den föreslagna immissionslagstiftningen. Om naturvårds
verkets förslag om en administrativ prövning av tillåtlighetsfrågan i mål om
vattenförorening genomförs, aktualiseras frågan om vattendomstolarnas
framtida ställning. En eventuell reform i denna del kan inte ske utan
en särskild utredning för översyn av vattenlagen. Denna fråga får tas upp
i samband med ställningstagandena till immissionssakkunnigas och natur
vårdsverkets förslag.
Under 2.3.8—9. har redovisats några grupper av mål beträffande vilka
gäller att de handläggs av vissa underrätter, som i sådant sammanhang har
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
år 1969
216
större domkretsar än i övrigt och dessutom särskild sammansättning utom
i vissa av målen. Anledning att i detta sammanhang ompröva frågan om
sammansättningen i dessa mål föreligger inte.
5.3. Underrätternas domkretsar
Jag har förut nämnt, att principiella frågor rörande domkretsarna för
underrätterna har aktualiserats vid flera tillfällen under de senaste decen
nierna. Därvid har uttalats skilda åsikter om hur en lämplig domkretsindel
ning bör utformas. De överväganden och förslag som har förekommit har
haft viss betydelse för utvecklingen på detta område men de har inte lett till
någon mera genomgripande reform av domkretsindelningen. Den nuvarande
domkretsindelningen går sålunda i sina huvuddrag tillbaka på äldre tids ju-
diciella indelning. Den ledande principen för denna indelning såvitt angår
häradsrätterna var länge, att en domsaga inte borde vara större än att dom-
stolsarbetet sysselsatte en ordinarie domare samt ett par notarier och skriv
biträden. Denna princip ledde till den långt gående uppdelning i domkretsar
som förfarande får sägas karakterisera vår underrättsorganisation. Antalet
domsagor, som har hållit sig i huvudsak konstant sedan början av 1900-ta-
let, uppgår sålunda till 112.
Härtill kommer f. n. 29 domkretsar med rådhusrätt. Antalet minskar till
28 den 1 juli 1968. Det formellt avgörande för frågan om stad borde be
hålla egen jurisdiktion var under decennierna före förstatligandet av råd
husrätterna i huvudsak, om staden gav tillräckligt arbetsunderlag för minst
tre lagfarna domare. I realiteten har samma grundsats tillämpats under se
nare år.
På grund av den fortgående ökningen av arbetsmängden tjänstgör nu
mera ofta flera domare i de som enmansdomsagor ursprungligen inrättade
domkretsarna. En del domsagor har i samband med landsrättsförläggningar
av städer fått arbetsunderlaget avsevärt utökat och en del mindre dom
sagor har slagits samman till större enheter under senare år. På de flesta
håll har emellertid den äldre indelningen i domsagor lämnats orubbad.
Att frågan om en allmän reform av domkretsindelningen har trätt i för
grunden allt mer hänger samman bl. a. med den utveckling mot större ar
betsenheter som har ägt rum på olika områden, såväl inom den offentliga
som inom den privata sektorn. För att kunna möta de ökade krav som har
ställts på effektivitet och samordning inom statsförvaltningen har man på
många håll funnit det nödvändigt att göra större organisatoriska enheter än
tidigare. Olika synpunkter har därvid haft betydelse. I det administrativa
arbetet har man funnit, att en större organisation är mer elastisk och där
med mindre känslig för tillfälliga rubbningar i personaluppsättningen och
arbetsmängden. Större adminstrationsenheter har också visat sig ge bättre
förutsättningar för rationell arbetsfördelning bland personalen och för ett
Kungl. Maj.ts proposition nr
44
år 1969
217
ekonomiskt utnyttjande av moderna kontorstekniska hjälpmedel. Synpunk
ter av detta slag har varit vägledande vid flera organisationsförändringar
som under senare år har genomförts inom