SOU 1970:32

Polisen i samhället

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 10 november 1967 be- myndigade Kungl. Maj:t chefen för justi- tiedepartementet att tillkalla högst fem sak- kunniga med uppdrag att göra en översyn av indelningen i polis- och åklagardistrikt och av den regionala polisorganisationen. Genom beslut den 22 mars 1968 bemyn- digade Kungl. Maj:t departementsche- fen att tillkalla ytterligare en sakkunnig för nämnda översyn.

Med stöd av bemyndigandena tillkallade Herr Statsrådet som sakkunniga den 23 no— vember 1967 statssekreteraren Ove Rainer, ordförande, ledamöterna av riksdagens and- ra kammare direktören Per Bergman och numera förvaltningschefen Sven Ekström, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, numera justitierådet Ingrid Gärde Widemar och ledamoten av riksdagens förs- ta kammare fögderidirektören Lars Schött samt den 22 mars 1968 ledamoten av riks- dagens andra kammare lantbrukaren Tage Sundkvist.

De sakkunniga har antagit namnet 1967 års polisutredning.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 8 februari 1968 direktö- ren Mats Börjesson, landssekreteraren Ar- ne Fröjd och ombudsmannen Malte Lin- dell samt den 17 juni 1968 länsåklagaren Karl Gustaf Olsson, polismästaren Lennart Printz och länspolischefen Karl-Gustaf Ståhl.

Att vara sekreterare åt utredningen för-

ordnades den 11 december 1967 departe- mentsrådet Börje Alpsten och såsom biträ- dande sekreterare förordnades samma dag hovrättsfiskalen Lars Åhlén.

För att tagas i beaktande vid uppdragets fullgörande har Kungl. Maj:t till utredning- en överlämnat

1) skrivelse den 14 oktober 1969 från rikspolisstyrelsen angående passkontrollen vid Arlanda flygplats

2) skrivelse den 15 augusti 1969 från Stockholms socialdemokratiska ungdomsdi- strikt angående översyn av polisnämndemas kompetens, arbetsformer och ekonomiska resurser

3) riksdagens skrivelse den 19 mars 1970, nr 2, i anledning av i statsverkspropositio- nen gjorda framställningar rörande utgifter- na för budgetåret 1970/ 71 inom justitiede- partementets verksamhetsområde jämte mo- tioner — i den del skrivelsen avser motion om personalrepresentation vid polisnämn- dema, m. m.

4) riksdagens skrivelse-den 19 mars 1970, nr 87, i anledning av motioner om medbor— garvittnen vid polisförhör, rn. m.

Utredningen har dessutom från myndig- heter och organisationer mottagit en rad framställningar i frågor inom utredningens ämnesområde.

Utredningen får härmed vördsamt över- lämna betänkandet Polisen i samhället. Be- tänkandet behandlar polis- och åklagardi- striktsindelningen, lekmannainflytandct i

den lokala polisorganisationen samt orga- nisation och verksamhetsområden för den regionala polisverksamheten.

Eftersom rikspolisstyrelsen f.n. undersö- ker organisationen i Stockholms polisdistrikt anser sig utredningen inte nu kunna lägga fram förslag till indelning i polis- och åkla- gardistrikt i Stockholms län och göteborgs- området.

Till betänkandet har fogats dels reserva- tioner av ordföranden och herr Tage Sund- kvist, dels särskilda yttranden av herrar Mats Börjesson, Arne Fröjd, Lennart Printz och Karl Gustaf Ståhl.

Stockholm i maj 1970.

Ove Rainer Per Bergman Sven Ekström Ingrid Gärde Widemar Lars Schött Tage Sundkvist / Börje Alpsten Lars Åhlén

1. Sammanfattning

1.1 Inledning

Det är endast något över fem år sedan en genomgripande reform av polisväsendet ge- nomfördes i samband med dess förstatli- gande. Mot bakgrunden härav kan det te sig förvånande att förslag nu läggs fram om relativt omfattande ändringar i den ord- ning som gäller. Men i samband med för- statligandet förutsattes att man med ledning av gjorda erfarenheter skulle behöva se över organisationen ytterligare. Det är dess- utom polisutredningens uppfattning att den vid förstatligandet genomförda organisatio- nen redan från början var behäftad med vissa brister. Det gäller framför allt indel- ningen i polisdistrikt och organisationen av den regionala polisverksamheten. Dessa brister har på grund av brottslighetens ut- veckling och den ökande trafikintensiteten accentuerats under de år som har gått efter förstatligandet. Allt efter tiden går blir bris- terna än mer påtagliga.

För att komma till rätta med den ökande brottsligheten måste ett intensivt arbete be- drivas för att rationalisera och effektivisera polisverksamheten. Polisutredningens förslag i detta betänkande »Polisen i samhället» får ses som ett led i detta arbete. Men utred- ningen har sett som en kanske lika väsentlig uppgift att undersöka på vilket sätt kravet på ökat medborgarinflytande på samhälls- verksamheten kan tillgodoses inom polisvä- sendet. Behovet av en medborgerlig förank—

ring av samhällets insatser gör sig nämligen gällande med särskild styrka i fråga om po- lisverksamheten. Detta behov är inte till— fredsställande tillgodosett för närvarande.

Det är från nu angivna utgångspunkter som utredningens förslag skall ses. En aldrig så effektiv polis kan inte i ett demokratiskt samhälle fullgöra sin uppgift på ett riktigt sätt, om inte verksamheten fullt ut omfat- tas av allmänhetens förtroende. De olika förslag som utredningen lägger fram syftar till att rationalisera polisverksamheten och förankra denna på ett bättre sätt bland med- borgarna.

1.2 Översynens omfattning

Enligt direktiven har utredningen haft att göra en översyn av indelningen i polisdist- rikt med utgångspunkt från ett av rikspolis- styrelsen framlagt förslag men med frihet att pröva även andra lösningar till en ratio- nell indelning. Utredningen har också haft att överväga om de förslag som utredningen kommer fram till bör föranleda några jämk- ningar av indelningen i åklagardistrikt. Det har dessutom varit utredningens uppgift att utreda vilka konsekvenser som en ändrad polisdistriktsindelning kan komma att få be- träffande den regionala polisorganisationen och lägga fram de förslag som föranleds därav.

Utredningen har funnit att indelningen i polisdistrikt måste ses över i sin helhet. Ef—

tersom det föreligger ett klart samband mel- lan indelningen i polisdistrikt och organisa- tionen för den regionala verksamheten har utredningen gjort en total översyn av for- merna för den regionala och lokala polis— verksamheten.

Översynen innefattar förslag om stärkan- de av det medborgerliga inflytandet på så- väl den regionala som lokala polisverksam— heten.

1.3 Den lokala och regionala polisverksam— heten

1.3.1 Brister i den nuvarande organisationen

I samband med den omorganisation av (1 e n lokala polisverksamheten som genomfördes vid polisväsendets förstatligan- de uttalades farhågor för att de minsta dis- trikten inte skulle fungera effektivt. Dessa farhågor har i stort sett besannats.

Det har med hänsyn till arbetsuppgifter- nas art och omfattning inte varit ekono- miskt försvarligt att tillföra de små distrik- ten specialiserad personal i den utsträck- ning som i och för sig hade varit önskvärd. Tekniska hjälpmedel kan inte heller använ- das i erforderlig omfattning. Distriktens möjligheter att utnyttja och underhålla tek- nisk utrustning är nämligen avgörande för tilldelningen av sådan materiel. Ett spora- diskt användande är ur ekonomisk synpunkt inte försvarligt. Vad nu har sagts leder till att de små distriktens behov av specialise- rad personal och tekniska hjälpmedel inte alltid kan tillgodoses. Möjligheterna till ra— tionalisering och specialisering av arbetet är därför starkt begränsade i dessa distrikt.

Det ligger också i sakens natur att en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna med hänsyn till å ena sidan uppgifternas art, å andra sidan personalens utbildning och för- utsättningarna i övrigt är svårare att genom- föra i en mindre organisatorisk enhet än i en större. Alltför små specialenheter är ock- så olämpliga, bl. a. från den synpunkten att ledningen av sådana enheter inte kan göras tillräckligt effektiv. Sålunda är det i de allra minsta polisdistrikten inte ens möjligt att

inrätta särskilda befälstjänster för varje en- het.

Det är vidare inte möjligt att tillföra de små distrikten sådana resurser att verksam— heten kan fungera väl även vid tillfälliga toppbelastningar. Bristen på elasticitet visar sig här ofta i ett kraftigt uttag av övertid. De små polisdistrikten har visat sig vara sär— skilt känsliga för störningar bl.a. genom att kompetenta vikarier på befälstjänster och andra nyckelposter ofta inte finns att tillgå inom distriktet. Nu angivna förhållanden in— nebär givetvis olägenheter ur planerings- och personalvårdssynpunkt.

Vad nu har sagts medför att den mera långsiktiga planeringen förrycks och försvå- ras också i distrikt som skall tillskjuta per- sonal för förstärkning. Organisationen i många distrikt är inte tillräckligt elastisk och flexibel för att tåla påfrestningar till följd av kommendering av personal för till- fällig tjänstgöring i annat distrikt, tjänstle- digheter, semestrar, utbildning etc.

En mycket allvarlig brist i flera små di- strikt är att kontinuerlig rörlig övervakning inte kan organiseras. Övervakningen är re- lativt personalkrävande och i ett stort antal distrikt är det inte möjligt och inte heller ekonomiskt försvarligt att tillföra distrikten så stor polisstyrka som behövs för att hålla en polisbil med dubbelpatrull igång dygnet runt och för att svara för den sambands- tjänst som är nödvändig för patrulleringen.

Polismästarens kansli i de allra minsta distrikten har fått en uppbyggnad som inte svarar mot distriktens storlek i övrigt. An— ledningen till detta är att kansliet måste ha en viss minsta storlek för att över huvud taget fungera. Det är emellertid svårt att utnyttja den specialiserade kanslipersonalen för andra arbetsuppgifter i sådana distrikt. På grund härav går eventuell överkapacitet förlorad. Kanslierna i de minsta distrikten är därför oekonomiska.

De brister i organisationen som sålunda har redovisats måste sägas ha förelegat re- dan när förstatligandet av polisväsendet ge- nomfördes. Vad som hänt därefter fram— häver behovet av en översyn av polisorga- nisationen.

Inflyttningen till tätorterna visar en sti- gande tendens. Samtidigt blir de säsongmäs- siga flyttningarna mellan tätorter och fri- tidsområden allt vanligare. Detta har med- fört ökade krav på polisväsendets flexibilitet.

Brottsutvecklingen har i flera avseenden varit oroande under de senaste åren och så- väl antalet brott som brottens svårighets- grad beräknas stiga i fortsättningen. Trafik- intensiteten på våra gator och vägar har också ökat kraftigt under senare år och vän- tas fortsätta att öka. Denna utveckling kom— mer att medföra ett allt starkare tryck inte minst på de små polisdistrikten.

I olika sammanhang har framförts önske- mål om åtgärder för att förbättra polis- nämndernas möjligheter att fullgöra sina uppgifter. I det syftet har föreslagits vissa reformer i stort sett inom ramen för polis— nämndernas nuvarande funktion som råd- givande organ. Från flera håll har föresla- gits att polisnämnderna ges ekonomiska re- surser för anställning av personal för sekre— tariat eller kansli och att medel anslås för informationsverksamhet.

Utredningen anser också att polisnämn- derna inte fungerar väl. En reform av med- borgarinflytandet i den lokala polisorgani- sationen bör därför övervägas.

Utvecklingen efter förstatligandet har vi- sat att vissa län är för små som verksam- hetsområden för den regionala po- lisverksamheten.

Brottslingar förflyttar sig numera ofta snabbt över större områden än län och be- går serier av brott. För en effektiv brotts- bekämpning i sådana fall krävs goda möj- ligheter till samordning av den uppdagande och förebyggande verksamheten.

En effektiv spaning kan nu inte etable- ras snabbt eftersom förstärkningar måste inkallas genom hänvändelse till flera olika län eller till rikspolisstyrelsen. Länen är vi- dare för små för att medge en snabb och enkel samordning av verksamheten så att den fungerar lika effektivt i olika delar av spaningsområdet. En effektiv spaningsled- ning försvåras om man ibland måste vända sig till en eller flera sidoordnade myndig- heter för att få åtgärder utförda. I många

fall är det nödvändigt att överflytta led- ningen från ett län till ett annat. En sådan överflyttning är svår att genomföra utan effektivitetsförluster.

Brottslingarnas ökade rörlighet skapar allt starkare krav på samlade aktioner i brottsbekämpande syfte. För sådana aktio- ner är länen som regel för små som verk- samhetsområden och de har otillräckliga resurser.

Behovet av trafikövervakning har ökat starkt. Erfarenheterna visar att man för att nå gynnsammast möjliga effekt i stor ut- sträckning måste inrikta trafikövervaknings- arbetet på större samordnande insatser av personal och materiel. För sådan trafiköver- vakning är länen för små som verksamhets- områden.

De styrkor som nu finns inom länen är ofta inte tillräckliga för den allmänna över- vakningsverksamhet som krävs i samband med större evenemang med tillströmning av folk och fordon och vid andra speciella tillfällen. Behövlig specialutrustning såsom mobila ledningscentraler, speciell radiout- rustning, specialfordon m.m. kan av kost- nadsskäl inte i tillräcklig omfattning tillde- las varje län. Tillgången på välutbildad led- ningspersonal som är förtrogen med upp- gifter av detta slag är dessutom otillräcklig.

För den inspektionsverksamhet som bör ligga på regionplanet krävs tillgång till spe- cialister inom olika grenar av polisverksam- heten. Ett sådant krav kan inte tillgodoses inom ramen för nuvarande länspolischefs- organisation.

Från länspolischefshåll har uttalats att den nuvarande organisationen är behäftad med sådana brister att den kan befaras »vittra sönder».

De skäl som talar för ett ökat lekmannain- flytande på den lokala polisverksamheten gör sig också starkt gällande beträffande den regionala polisverksamheten. Om denna verksamhet effektiviseras och får ökad be- tydelse framträder kravet på medborgar- inflytande med större skärpa.

1.3.2 Överväganden och förslag

De angivna bristerna blir med tiden mer och mer accentuerade. Det ligger därför nära till hands att överväga en relativt ge- nomgripande omorganisation av den lokala och regionala organisationen. Härför talar också önskemålet att en ny reform innebär en långsiktig lösning av såväl de rent orga- nisatoriska problemen som formerna för medborgarinflytandet i polisverksamheten. Inte minst av hänsyn till den berörda per— sonalen bör man inrikta sig på en reform som kan förutsättas bli bestående under överskådlig tid.

När det gäller organisationen på 10 k al p la n et skulle en mera långtgå- ende målsättning kunna gå ut på att polis- distrikten ges en sådan organisation att de i princip alltid blir självförsörjande beträf- fande personal. För att man skall kunna åstadkomma detta krävs i dag omkring 50 ordinarie polismän i ett polisdistrikts huvud- styrka. Vid speciella förhållanden är inte ens detta antal tillräckligt. F.n. har inte mer än ett trettiotal polisdistrikt en huvud- styrka om 50 ordinarie polismän eller mera.

En reform av denna omfattning har ti- digare varit aktuell. 1939 års polisutred- nings förslag om 31 polismästardistrikt skul- le om det genomförts sannolikt på sikt ha lett till samma antal polisdistrikt. Denna ut- redning utgick från att ett län skulle bilda ett eller flera polismästardistrikt. En ratio- nell indelning i ett 30—tal polisdistrikt förut- sätter i dag att länsgränsema får skäras i ett relativt stort antal fall.

En reform efter nu angivna linjer skulle innebära att den regionala polisorganisatio— nen slopades och att rikspolisstyrelsens upp- gifter för ledning och samordning i stället måste öka väsentligt. En sådan centralise- ring av uppgifterna i polisverksamheten an— ser utredningen inte böra komma ifråga. Ett annat skäl som talar emot en sådan indel- ning i polisdistrikt är att det är svårt att skapa ett lokalt förankrat medborgarinfly- tande i så stora distrikt.

Utredningen har därför kommit fram till att en rationell organisation inom polisvä-

sendet bör åstadkommas genom ett begrän- sat antal sammanslagningar av distrikt i för- ening med en omorganisation av den regio- nala polisverksamheten. Ett starkt lekman- nainflytande bör åstadkommas i såväl den lokala som den regionala organisationen.

När det gäller indelningen i polisdistrikt har utredningen haft som utgångspunkt att den polisiära servicen skall förbättras genom reformen och att den inte får försämras i någon del av ett polisdistrikt genom en dist- riktsindelningsändring. Frågan om hur kra- vet på polisiär service skall tillgodoses måste prövas från fall till fall. Faktorer som har betydelse vid prövningen om ett distrikt skall upphöra är befolkningsutvecklingen, avstånd och kommunikationer samt kansli- ortens storlek inom distriktet.

Det nu sagda leder till att bedömningen utfaller olika när det gäller distrikt i tätbe- folkade områden och distrikt i glesbygds- områden. Storstadsområdena erbjuder sär- skilda polisiära problem. Där behövs större specialiserade poliskårer än i landet i övrigt. I storstadsområdena kan det därför vara be- fogat att lägga samman polisdistrikt som är förhållandevis stora.

Nya polisdistrikt bör inte bildas utan hän- syn till andra indelningar. Indelningen i kommuner är av grundläggande betydelse för polisdistriktsindelningen och de nya po— lisdistriktens gränser bör också som regel följa länsgräns. Vid indelningen bör hän- syn också tas till näringsgeografisk samhö- righet olika bygder emellan.

Utredningen utgår från att verksamhets- områdena för polis, åklagare och domstol om möjligt bör stämma överens. Genom att såväl polis— och åklagardistrikt som dom- kretsar kommer att byggas upp på grundval av kommunblocken underlättas den önsk- värda anpassningen. Det bör vara ett oefter- givligt krav att polis- och åklagardistriktens gränser inte skär varandra. Det är också ett starkt önskemål att inte heller åklagardist— riktens och domkretsarnas gränser gör det. I särskilda fall får man emellertid acceptera att indelningen i polisdistrikt, åklagardistrikt och domkretsar inte kommer att helt sam- manfalla.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att antalet polisdistrikt minskas från 119 till 90. Med hänsyn till att rikspolisstyrelsen undersöker organisationen i Stockholms po— lisdistrikt lägger utredningen inte nu fram något förslag till indelning i polisdistrikt i stockholms- och göteborgsområdena.

Utredningen redovisar sina förslag distrikt för distrikt. Denna redovisning omfattar en detaljerad redogörelse för hur polisverksam- heten kommer att bedrivas i det samman- slagna distriktet och vilka fördelar som är att vinna genom en sammanslagning. För- hållandena växlar givetvis från distrikt till distrikt men i stort sett kan resultatet av de föreslagna åtgärderna sägas vara följande.

Polischefen får bättre möjligheter att leda och planera verksamheten långsiktigt. Ge- nom att större resurser står till förfogande kan han på ett mera rationellt sätt fördela arbetsuppgifterna med hänsyn till behovet av specialisering och utnyttjande av teknis- ka hjälpmedel.

Kamerala och kanslibetonade funktioner kan genom att sammanföras fullgöras med en sammanlagd mindre arbetsinsats. Den ar- betskraft som frigörs kan utnyttjas för and- ra uppgifter vilket är angeläget med hän- syn till strävandena att överföra uppgifter från polispersonal till biträdespersonal.

Kontinuerlig övervakning kan efter den föreslagna reformen upprätthållas i flera distrikt än för närvarande. Utryckningsbe- redskapen kommer i många fall att förbätt- ras i de distrikt som upphör som självstän- diga enheter.

Inom utredningsverksamheten kan beho- vet av specialisering tillgodoses bättre. Så- lunda kan tekniskt utbildad och specialise- rad utredningspersonal utnyttjas på ett smi- digare sätt.

Större trafiksektioner erhålles. Härigenom effektiviseras dessa sektioners arbete och de— ras verksamhet kan bättre samordnas med den regionalt bedrivna verksamheten till nytta för hela det sammanlagda distriktet.

Genom de föreslagna indelningsändring- arna kan personella resurser fördelas om. Syftet är således inte att ändringarna skall leda till en reell minskning av antalet tjäns-

ter. I princip bör det antal tjänster (årsar- betskrafter) som nu finns i områden som skall utgöra ett nytt distrikt behållas i dessa områden och inte flyttas till annat distrikt.

Den övervakningsverksamhet som nu be- drivs på ort som upphör att vara kansliort måste även efter en sammanslagning i många fall utföras av personal som är sta- tionerad där. Flyttning av polismanstjänster från en sådan ort bör inte utan starka skäl komma i fråga i glesbygdsområden. En så- dan åtgärd kan leda till försämrad service i det område som upphör att vara eget po- lisdistrikt. I andra områden kan antalet tjänster för övervakningsverksamhet redu- ceras i viss utsträckning. Flyttning bör dock komma i fråga bara om det är till fördel för verksamhetens bedrivande i det område som upphör att vara polisdistrikt.

Ett motsvarande resonemang anser ut- redningen böra föras i fråga om utrednings- verksamheten. Det torde som regel inte vara rationellt att låta personal i den nya kansli- orten svara för andra än kvalificerade ut— redningar från ort som upphör att vara kan— sliort. Är avståndet stort till den nya kan- sliorten, bör särskilt avdelad utredningsper- sonal alltid finnas på den ort som upphör att vara kansliort.

Den ställning utredningen tagit i fråga om övervaknings- och utredningsverksamhet le- der till relativt små förändringar i personal— uppsättningarna i de distrikt som läggs sam— man med annat polisdistrikt. Polispersonal med person- och lokalkännedom kommer alltjämt att finnas inom de områden som upphör att vara eget polisdistrikt.

Det är väsentligt att man på ort som vid en sammanläggning upphör att vara kansli— ort tillgodoser kravet på service i s. k. polis- myndighetsärenden. Föreståndare för polis- styrka i sådan ort förutsätts få befogenhet att besluta i polismyndighetsärenden.

När det gäller medborgarinflytandet på den lokala polisverksamheten vill utredning- en framhålla att det är angeläget att tillse att polisverksamheten utövas på ett sådant sätt och med sådana medel att den får stöd bland den allmänhet som polisen har till uppgift att tjäna. För att skapa garantier här-

för krävs att allmänheten har insyn i polis- verksamheten. Om denna insyn — såsom är fallet beträffande polisnämnderna — bara kan leda till råd och rekommendationer be- gränsas givetvis medborgarnas möjligheter att påverka de beslut som fattas. Med hän- syn till polisverksamhetens art och dess be- tydelse för medborgarna bör undersökas på vilket sätt medborgarna kan få ett verkligt inflytande på denna verksamhet. Det kan ske genom att polisnämnderna ersätts av polis- styrelser med beslutanderätt i vissa frågor. En sådan lösning är ägnad att inte bara stär- ka allmänhetens förtroende för polisen och dess verksamhet utan också främja polisverk- samheten som sådan. Innan ställning kan tas till denna fråga måste emellertid under- sökas dels vilka uppgifter som kan läggas på polisstyrelsen i plenum, dels vilken samman- sättning en sådan styrelse bör ha.

Utredningen har den principiella uppfatt- ningen att styrelsen i plenum bör avgöra viktigare allmänna frågor som rör polis— verksamheten inom distriktet. Det innebär att ärenden angående polisdistriktsindelning, polisstyrkomas stationering inom polisdist- riktet, frågor om decentraliserad handlägg- ning av polismyndighetsärenden, petitafrå- gor och viktigare tillsättningsärenden bör av- göras i plenum. Det sagda utgör givetvis in- te något hinder för att polisstyrelsen i ple- num behandlar andra frågor av principiell betydelse för polisverksamheten inom dis- triktet.

S. k. polismyndighetsärenden bör inte handläggas i plenum utan ankomma på po- lischefen eller personal som är underställd denne.

Det är självfallet att den lokala polische- fen ensam skall svara för den operativa led- ningen.

När det gäller polisstyrelsens sammansätt- ning gör sig olika intressen gällande. Föl- jande tre önskemål träder därvid i förgrun- den. I styrelsen bör helst alla i polisdistrik- tet ingående kommuner vara representerade. Kommunerna bör om möjligt få en repre- sentation som står i relation till kommuner- nas inbördes storlek. Styrelsen bör om den skall fungera effektivt inte vara alltför stor.

Dessa önskemål kan tillgodoses i de 18 po- lisdistrikt som kommer att bestå av en enda kommun efter kommunindelningsreformen. Den medborgerliga förankring som utred- ningen eftersträvar kan i dessa fall lösas ge- nom att kommunfullmäktige får föreslå medborgarrepresentantema i styrelsen. Den regionala polismyndighet utredningen före— slår i det följande bör utse dessa ledamöter men är därvid givetvis bunden av kommun- fullmäktiges förslag.

I de 72 polisdistrikt som kommer att be- stå av två eller flera kommuner blir det en mycket skiftande sammansättning av de oli- ka styrelserna, om man skall tillgodose de förut angivna önskemålen. Enligt utred- ningens mening bör emellertid det primära inte vara att få en fullständig och proportio- nell representation i styrelsen för de olika i polisdistriktet ingående kommunerna utan att skapa en funktionsduglig styrelse som så allsidigt som möjligt kan tillgodose behovet av medborgerligt inflytande på polisverk- samheten i distriktet som helhet. Detta upp- nås bäst genom att landstinget får föreslå medborgarrepresentanterna i polisstyrelsen i distrikt bestående av två eller flera kommu- ner och att kommunfullmäktige i Göteborg och Malmö, som är landstingsfria städer, får föreslå ledamöter och suppleanter i po- lisstyrelserna i Göteborgs och Malmö polis— distrikt till det antal Kungl. Maj:t bestäm- mer.

När det gäller att tillgodose de skilda öns- kemål och intressen i fråga om representa- tion i styrelsen som kan föreligga bör lands— tinget tillse att styrelsen blir sammansatt så att den så långt möjligt motsvarar de poli- tiska förhållandena i distriktet. I de undan- tagsfall då kommun inte kan bli represen— terad av ledamot i styrelsen bör landsting föreslå suppleant från denna kommun.

Som ledamot eller suppleant bör endast den ifrågakomma som är bosatt inom polis- distriktet och som fyller övriga krav för val— barhet till ledamot i kommunal nämnd. Ordförande och vice ordförande i styrelsen bör utses av den regionala polismyndigheten bland de ledamöter som föreslagits av kom- mun eller landsting.

På grund av vad sålunda anförts anser utredningen att en lämplig uppdelning kan göras av de frågor beträffande vilka polis— chefen beslutar ensam och de frågor som skall handläggas av polisstyrelsen i plenum och att en lämplig form för den medborger- liga representationen i styrelsen står att uppnå. Utredningen föreslår därför att den nuvarande polisnämnden avskaffas och er- sätts av en polisstyrelse med sju ledamöter. Polischefen skall ingå i styrelsen. Sex leda— möter och lika många suppleanter utses av den regionala polismyndigheten på förslag av kommunen eller, i polisdistrikt bestående av fler än en kommun, av landstinget. Landstingsfri kommun skall dessutom få möjlighet att föreslå ledamot eller suppleant. Styrelsen bör benämnas distriktspolissty- reise.

Att stärka det medborgerliga inflytandet på polisverksamheten genom att ersätta de nuvarande rådgivande polisnämnderna med polisstyrelser med beslutanderätt är ett bety- delsefullt led i strävandena att få till stånd ett gott samarbete mellan polis och allmän- het. Utredningen anser emellertid att det inte är tillräckligt att tillerkänna polisstyrel- sen den formella beslutanderätten i de olika frågorna.

Det är viktigt att polisstyrelsens ledamö- ter får tillräcklig information om polisverk- samheten i distriktet. Sådan information bör polischefen lämna styrelsens övriga ledamö- ter fortlöpande. Informationen bör avse så- väl vidtagna som planerade åtgärder av all- män betydelse för polisverksamheten i dist— riktet. Informationen bör givetvis också avse de olika polisiära behov och de särskilda problem i övrigt som från tid till annan före- ligger inom distriktet.

Lika angeläget är det att polisstyrelsens ledamöter får möjlighet att få del av all- mänhetens synpunkter på polisverksamhe- ten. Vid utredningens kontakter med polis- nämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö har önskemål framkommit om att medel ställs till förfogande för att polis— nämnderna genom möten och på annat sätt skall få kontakt med enskilda och organisa- tioner som har synpunkter på de behov av

polisiär service som föreligger inom olika delar av distriktet. Utredningen anser det angeläget att polisstyrelserna får medel för sådan verksamhet. Enligt utredningens me- ning bör också lekmannarepresentanterna få en viktig funktion att fylla när det gäller kontakten mellan polisen och de sociala or- ganen inom polisdistriktet. Utredningen vill starkt understryka behovet av en bättre sam- ordning av de sociala och polisiära aktivi- tetema.

Genom de distriktssammanslagningar som utredningen föreslår beräknas vissa arbets— kraftsbesparingar kunna göras på polischefs- kansliema. Dessa kan utnyttjas för den ök- ning av arbetsuppgifterna på polisstyrelsemas kanslier som den av utredningen avsedda kraftigare inriktningen på informationsfrå- gor kan leda till. I övrigt kan vissa mindre förstärkningar bli erforderliga.

Styrelsens lekmannaledamöter bör utöver arvode för sammanträde få ersättning för det arbete som de utför i enlighet med vad ovan har sagts.

Som redan har framgått anser utredningen att de brister som vidlåder den re gio- nala polisorganisationen är så väsentliga att en genomgripande reform av denna organisation är nödvändig.

För ett effektivt fullgörande av de upp- gifter som ingår i den regionala polisverk- samheten krävs en principorganisation om- fattande chef, ställföreträdare och två en- heter. Det är av kostnadsskäl inte möjligt att tillföra länsstyrelserna en sådan organi- sation. Det skulle dessutom inte finnas till- räckligt med arbetsuppgifter för personalen i ett verksamhetsområde som endast omfat- tar ett län och organisationen skulle därför bli överdimensionerad. Med en sådan lös— ning skulle man inte heller bemästra de pro- blem som sammanhänger med behovet av en samlad ledning av polisverksamheten över större områden än de nuvarande länen.

För att verksamheten skall kunna bedri- vas rationellt behövs områden bestående av 3—4 län. Detta innebär en indelning av lan- det i 6—8 regioner. En sådan organisation blir väsentligt effektivare än länspolischefs- organisationen. Till detta kommer att i ett

sådant regionsystem den nya organisationen kan genomföras utan någon kostnadsökning utan snarare med minskade kostnader som följd. Det nu anförda talar starkt för att landet indelas i 6—8 polisregioner, var och en med sin särskilda organisation. Återstår då att avgöra om man skall finna någon form för anknytning av denna polisorgani- sation till länsstyrelserna eller om den regio- nala polisverksamhetens samband med läns- förvaltningen i övrigt inte är sådant att det motiverar en sådan anknytning.

Länsstyrelsernas befattning med frågor som hör till åklagarväsendet, domstolarna och kriminalvården har numera praktiskt taget helt upphört. Av länsstyrelsernas be- fattning med rättsväsendet återstår endast polisverksamheten. Den regionala polisverk- samheten sköts praktiskt taget helt av läns- polischefen och personal på hans expedi- tion.

Mot bakgrund av vad nu sagts ter det sig naturligt att undersöka vilka särskilda skäl som från allmänna förvaltningssynpunkter kan åberopas för polisväsendets anknytning till länsstyrelserna. Bedömningen måste gi- vetvis också grunda sig på polisiära effekti- vitets- och lönsamhetsöverväganden. Vid sitt ställningstagande har utredningen arbetat med två alternativ — länsstyrelsealternativet och polisstyrelsealtemativet.

I länsstyrelsealternativet behåller länssty— relsen sin ställning som högsta polismyndig- het i länet. Genom den omorganisation av länsförvaltningen som föreslagits i prop. 1970:103 skall lekmannastyrelser inrättas vid länsstyrelserna. Medborgarinflytandet skulle därutöver kunna tillgodoses genom inrättande av en regional polisnämnd.

Det förhållandet att länsstyrelsen som an- svarig för den regionala polisverksamheten inte helt disponerar den personal och de övriga resurser som krävs för denna verk- samhet medför väsentliga olägenheter. Be- hovet av klarhet i lednings- och ansvarsfrå- gor i övrigt kan inte heller tillgodoses. Det föreligger risk för att kompetenskonflikter uppstår. Länsstyrelserna inom en polisre- gion kan tänkas stanna i olika uppfattning- ar i viktiga frågor. Den regionala polisnämn-

den kan också i sådana frågor komma att in- ta ståndpunkter som inte stämmer överens med länsstyrelsernas synsätt.

Polisstyrelsealtemativet innebär att en självständig regionpolisstyrelse inrättas. Pro- blem av den art som nyss har angivits uppstår inte om en sådan lösning väljs. Re- gionorganets interna verksamhet kan anord- nas rationellt.

En annan omständighet som är av bety- delse är att inom rättsväsendet i sin helhet krav på enhetliga organisationsformer och samordnade rutiner torde komma att göra sig gällande alltmer. Exempel härpå är pla- nerna på programbudgetering avseende hela rättsväsendet och uppbyggnaden av rättsvä- sendets informationssystem.

Av vad nu har anförts framgår att polis- styrelsealternativet från organisatorisk syn- punkt har väsentliga fördelar.

Å andra sidan vill utredningen framhålla att det finns ett samband mellan rättsväsen— dets olika aktiviteter och allmänna förvalt- ningsgöromål. Vid den samhällsplanering som åligger länsstyrelserna måste givetvis behovet av insatser inom rättsväsendet lika väl som inom alla övriga grenar av offentlig verksamhet ingå i bedömningen. Det kan emellertid inte göras gällande att detta be- hov är så mycket mera framträdande när det gäller den polisiära verksamheten än när det gäller övriga verksamhetsgrenar inom rättsväsendet. Det kan dock vara lämpligt att länsstyrelserna representeras i ett fristå- ende regionalt polisorgan.

Ett annat skäl att behålla anknytningen av polisverksamheten till länsstyrelserna kan härledas från det förhållandet att polis- verksamheten ur den enskilde medborgarens synvinkel kan framstå som en form av maktutövning. Det kan från denna utgångs- punkt göras gällande att det föreligger be- hov av insyn i och kontroll av polisverk- samheten genom ett organ med allmänna förvaltningsuppgifter. Länsstyrelserna skall emellertid liksom hittills vara regional in- stans i administrativa frihetsberövanden och andra polismyndighetsärenden. Det är ut- redningens uppfattning att behovet av in- syn och kontroll av polisverksamheten 1 and-

ra frågor bäst tillgodoses genom ett starkt lekmannainflytande på den regionala po- lisverksamheten.

I länsstyrelsealternativet kan den regio- nala polisorganisationen tillföras lekmanna- inflytande genom en regional polisnämnd. Nämnden får dock endast ställning som ett rådgivande organ. De länsstyrelser som bil- das om regeringens förslag beträffande läns- förvaltningens organisation genomförs blir visserligen av en annan karaktär men kan inte på ett för polisverksamheten lika me— ningsfullt sätt som en regionpolisstyrelse be- handla de frågor som rör polisverksamhe- ten i hela regionen. Härtill kommer att de ansvars- och kompetensproblem som utred- ningen tidigare har pekat på föreligger även vid en sådan lösning. Med hänsyn till vad nu har anförts har utredningen funnit, att kravet på ett starkt lekmannainflytande bäst tillgodoses genom inrättandet av en själv- ständig regionpolisstyrelse.

Ett annat skäl som har framhållits som stöd för uppfattningen att länsstyrelsernas befattning med polisverksamheten bör bibe- hållas är att dessa spelar en stor roll när det gäller polisverksamhetens förankring bland allmänhet och förtroendemän ute i kom- munerna. Det är emellertid utredningens uppfattning att detta intresse bäst tillgodoses genom att lekmannainflytandet på lokalpla- net stärks. En sådan förstärkning erhålls ge- nom att distriktspolisstyrelser inrättas.

Utredningen anser sålunda att den regio- nala polisorganisationen bör förstärkas, att denna förstärkning av arbetsekonomiska skäl och kostnadsskäl inte kan ske inom den nu— varande länspolischefsorganisationen, att or- ganisatoriska skäl talar för inrättandet av en särskild regionpolisstyrelse och att - särskilt om polisverksamheten på lokalplanet får den förankring bland medborgarna som utred- ningens förslag om inrättande av lokala po- lisstyrelser innebär — skäl inte längre före- ligger för polisverksamhetens anknytning till länsstyrelserna.

Utredningens förslag till regional polisor- ganisation innebär i stora drag följande.

Landet indelas i åtta polisregioner med kanslier i Stockholm, Norrköping, Kalmar,

Malmö, Göteborg, Örebro, Sundsvall och Luleå. Områdena kan lämpligen benämnas efter kansliorten. Stockholms polisregion skall då omfatta Stockholms, Uppsala, Got- lands och Västmanlands län, Norrköpings polisregion Södermanlands och Östergöt- lands län, Kalmar polisregion Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län, Mal- mö polisregion Kristianstads och Malmöhus län, Göteborgs polisregion Hallands, Göte- borgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, Örebro polisregion Värmlands, Örebro och Kopparbergs län, Sundsvalls polisregion Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt Luleå polisregion Västerbottens och Norrbottens län.

En regionpolisstyrelse skall som högsta polismyndighet ansvara för och leda polis— verksamheten inom polisregionen. Polissty- relsen består av sju ledamöter. Landshöv- dingen i ett län inom polisområdet utses till styrelsens ordförande och i övrigt ingår re- gionpolischefen och fem av Kungl. Maj:t på förslag av landstingen utsedda medborgar- representanter i denna.

De regionala polisuppgifterna ändras i princip inte. Polisstyrelsen övertar helt den regionala ledningen av polisväsendet.

Polisstyrelsen beslutar i plenum i ärenden av principiell betydelse eller andra viktigare frågor, t. ex. viktigare författnings- och or- ganisationsfrågor, frågor om förslag till be- räknande av utgifter för den regionala och lokala polisorganisationen samt viktigare frågor om tjänstetillsättning.

Regionpolischefen beslutar alltid på eget ansvar i frågor som gäller den operativa ledningen. Han skall dock ta upp allmänna policyfrågor till diskussion i styrelsen.

Utredningen föreslår vidare att persona- len bestäms till i princip nio handläggande tjänstemän med polismansutbildning. Nor- malorganisationen för kansliet i en polissty— relse bör bestå av en chef, en ställföreträ- dare och två organisationsenheter. Den ena enheten skall svara för frågor angående övervakningsverksamhet, den andra för ut- redningsverksamhet och flertalet frågor an- gående allmän serviceverksamhet.

1.4 Indelningen i åklagardistrikt

Om utredningens förslag till indelning i po- lisdistrikt genomförs, bör indelningen i åkla- gardistrikt jämkas i de fall då det är nöd- vändigt för att polis- och åklagardistriktens gränser inte skall skära varandra och för att åklagardistrikten, möjligen med något eller några undantag i stockholms- och göte- borgsområdena, skall omfatta minst ett po- lisdistrikt. Dessa jämkningar leder till att en stor del av de mindre åklagardistrikten kom- mer att upphöra. Med hänsyn till att små åklagarmyndigheter administrativt och or- ganisatoriskt sett är underlägsna större ar- betsenheter innebär detta stora förbättringar för åklagarväsendets del. Det kommer emel- lertid fortfarande att finnas många åklagar- distrikt som är alltför små. Mot bakgrunden av erfarenheterna från förstatligandet bör man sträva efter att bilda åklagardistrikt som ger underlag för myndigheter med minst tre åklagare. Utredningen som funnit att en sådan princip inte kan genomföras fullt ut föreslår att åklagardistrikten minskas från 90 till 81. Av de 26 nuvarande två- åklagardistrikten kommer 12 att antingen uppgå i annat större åklagardistrikt eller ef- ter sammanläggning ge arbetsunderlag för en åklagarmyndighet med minst tre åkla- gare.

I varje polisiär kansliort finns idag åkla- gare stationerad även om åklagardistriktet har annan kansliort. Frågor om utstatione- ring av åklagare är av rent organisatorisk art och bör enligt utredningens mening kun- na prövas av riksåklagaren efter samråd med rikspolisstyrelsen i varje särskilt fall. Om utredningens förslag till ändrad polis- distriktsindelning genomförs kan antalet ut- stationerade åklagare minska från 27 till sju.

1.5 Genomförandet

Utredningen finner det angeläget att över- gången till den nya indelningen i polis- och åklagardistrikt görs mjuk och smidig för den berörda personalen. Utredningen förordar att personalstatema för de nya distrikten fastställes så snart som möjligt och att om-

organisationen om möjligt påbörjas den 1 juli 1971 och avslutas senast den 1 januari 1975.

Distriktspolisstyrelserna bör inrättas ome- delbart efter det den regionala polisverk— samheten organiserats om. Reformen bör genomföras över hela landet på en gång samtidigt som polisnämnderna avskaffas.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 20 mars 1970 chefen för civildepartementet att till- kalla sakkunniga för fortsatt beredning av vissa frågor rörande den regionala samhälls- förvaltningens uppgifter och organisation. Enligt direktiven för beredningen bör dess arbete i syfte att möjliggöra en samlad be- dömning av här aktuella frågor inte hindra att partiella reformer under tiden genom- förs på områden där sådana framstår som särskilt angelägna. En förutsättning härför måste enligt direktiven självfallet vara att statsmakternas framtida ställningstagande inte föregrips eller avsevärt försvåras. I samband med att direktiven meddelades, drog Kungl. Maj:t i prop. 1970:103 upp riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen.

Utredningen anser att en reform av den regionala polisorganisationen är brådskande med hänsyn till de brister som vidlåder den- na i dag och de krav på en effektiv polis- organisation som den ökade brottsligheten ställer.

Med hänsyn till frågomas inbördes sam- band bör vidare de olika förslag utredning- en lägger fram bedömas i ett sammanhang. På grund härav anser utredningen att dess förslag — som bedöms inte föregripa eller försvåra ställningstagandet till den regionala samhällsförvaltningen i övrigt — bör genom- föras oberoende av den nyligen tillsatta be- redningen. Omorganisationen kan emeller- tid inte genomföras förrän tidigast den 1 juli 1971.

1.6 Rationaliseringsvinster och kostnader

Om utredningens förslag till indelning i po- lis- och åklagardistrikt genomförs uppnås väsentliga arbetskraftsvinster. Dessa bör komma till uttryck i den nya organisationen därigenom att personalen för insatser på fäl-

Vinsterna genom ändringar i indelningen i åklagardistrikt bör i flera fall bli så stora att antalet tjänster i ett nytt åklagardistrikt kan minskas med en eller flera tjänster jäm— fört med personalstatema i de distrikt som skall ingå i det nya distriktet. Sådana minsk- ningar kan behöva användas för att täcka behov som finns i andra åklagardistrikt men nettovinsterna bör det oaktat bli betydande.

Eftersom utredningen inte skall lägga fram organisationsförslag kan utredningen inte uttrycka vinsterna i ekonomiska termer.

Vid sidan av nämnda arbetskraftsvinster ger den nya polisdistriktsindelningen utrym— me för en organisation där tekniska och andra hjälpmedel kan tas i bruk i en om- fattning som hittills inte varit möjlig och där i övrigt bättre metoder i verksamheten kan användas.

Övergången till en ny indelning i polis- och åklagardistrikt medför kostnader av en- gångskaraktär för de särskilda anordningar för viss personal som kan behövas vid över- gången.

Om utredningens förslag till distriktspolis- styrelser genomförs, bortfaller kostnader— na för polisnämnderna. I stället tillkommer kostnader för särskilt utsedda ledamöter i distriktspolisstyrelserna. Utredningen anser sig inte höra lägga fram något förslag om ersättningar till ledamöterna i dessa styrel- ser. Utredningen räknar dock med att arvo- den, traktamenten, resor och andra kostna- der kommer att uppgå till 0,5—1,0 milj. kr. per år.

Lönekostnaderna för länspolischefsorgani- sationen i 1970 års löneläge beräknas uppgå till i runt tal 6,5 milj. kr. Utredningen utgår från att den nya regionala polisorganisatio— nen i princip skall bestå av en regionpolis- :hef, en biträdande regionpolischef, två en- hetschefer och fem andra polismän samt tre biträden. I Stockholms och Göteborgs polis- regioner har utredningen räknat med ytter- ligare två polismän resp. en polisman. An- talet tjänster minskar med 17. Lönekost— nadsminskningen torde röra sig om 1 milj. kr. per år. Den nya organisationen beräknas trots de minskade personella resurserna bli

avsevärt effektivare än den nuvarande läns- polischefsorganisationen. Genom att ären- den överförs från länsstyrelse till det regio- nala polisorganet kan viss arbetskraft i länsstyrelserna frigöras för andra uppgifter. Den nya organisationen ger vidare på sikt utrymme för rationellare användning av tekniska och andra hjälpmedel och nya me- toder i polisverksamheten.

Kostnaderna för lekmannaledamöterna i regionpolisstyrelsema beräknas understiga 200 000 kr. per år.

2. Inledning

2.1 Direktiven

Direktiven för 1967 års polisutredning åter- finns i statsrådsprotokollet den 10 novem- ber 1967. Dåvarande chefen för justitiede- partementet, statsrådet Kling, redogjorde in- ledningsvis i korthet för den reform som ge- nomfördes den 1 januari 1965 och som inne- har ett förstatligande av polis- och åklagar- väsendet. Statsrådet erinrade därvid om att man vid den nya polisorganisationens till- komst på många håll uttalat att reformen inte gick tillräckligt långt, när det gällde att nedbringa antalet polisdistrikt och statione— ringsorter.

Statsrådet redogjorde vidare för ett för- slag som rikspolisstyrelsen lagt fram i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/ 19691. Den lokala polisorganisationen är en- ligt styrelsen inte rationellt utformad. För- bättringar kan åstadkommas och kostnads- besparingar göras genom en minskning av antalet polisdistrikt och indragningar av s. k. arbetsgrupper och enmansposteringar. I för- slaget förordar styrelsen att distriktens antal minskas från nuvarande 119 till 80 och framhåller i anslutning härtill att en sådan indelningsändring kommer att inverka på den regionala polisorganisationen. Statsrå- det framhöll att han i likhet med rikspolis- styrelsen ansåg att tiden nu var inne för en översyn av polisdistriktsindelningen och av den regionala polisorganisationen. Vid en sådan översyn borde möjligheterna att bilda

större polisdistrikt undersökas. Statsrådet anförde härom följande.

Utgångspunkten bör vara rikspolisstyrelsens förslag till ändrad polisdistriktsindelning, men utredningen skall givetvis ha frihet att pröva även andra förslag till en rationell indelning. Särskild uppmärksamhet skall ägnas distrikts- indelningen i storstadsområdena och frågan om bibehållande av de mindre polisdistrikten. Po- lisdistriktsindelningen bör i princip bygga på indelningen i kommunblock och inte skära läns- gränserna.

Indelningsändringama får inte leda till att bevakningen försämras på landsbygden och i glesbygdsområdena. Det bör också tillses att behovet av polisiär service i polismyndighets- ärenden m.m. blir tillgodosett. Centralisering— en av polisverksamheten bör därför i första hand avse polisledningen samt de kamerala och kanslibetonade funktionerna inom polis- distrikten. I många fall kan dock en centrali- sering av ytterligare uppgifter övervägas, ex- empelvis av utredningsverksamheten.

Det ankommer på rikspolisstyrelsen att för utredningen redovisa vilka ändringar i gällande personalplaner som kan bli aktuella och hur polisverksamheten i princip bör ordnas på de nuvarande centralorterna i de polisdistrikt som berörs av utredningens förslag till ändrad in- delning. Utredningen skall inte lägga fram de- taljerade förslag i dessa hänseenden.

Statsrådet redogjorde vidare för att riks- åklagaren i sin anslagsframställning för bud- getåret 1968/1969 framhållit att det från åklagarsynpunkt är önskvärt att åklagar- och polisdistrikten genomgående är identiska och att några av de nuvarande åklagardi-

1 Förslaget redovisas i bilaga 1: 6.

strikten är för små och bör läggas samman. Utredningen skall därför överväga om de förslag som man kommer fram till i fråga om polisdistriktsindelningen bör föranleda några jämkningar av indelningen i åklagar- distrikt. Sambandet mellan indelningen i åklagardistrikt och indelningen i domkretsar för de allmänna underrätterna skall därvid beaktas.

Utredningen skall även överväga vilka konsekvenser som en ändrad polisdistrikts- indelning kan komma att få beträffande den regionala organisationen inom polisvä- sendet och lägga fram de förslag som för- anleds därav.

2.2 Översynens uppläggning och avgränsning

Rikspolisstyrelsens förslag till ändrad polis- distriktsindelning, som enligt direktiven bil- dar utgångspunkt för utredningens arbete, berör 77 av de nuvarande 119 polisdistrik- ten och omfattar distrikt i alla län utom Gotlands och Örebro län. I förslaget redo- visas 38 olika sammanläggningsåtgärder som leder till att antalet distrikt minskar med 39. Vidare redovisas vissa beräknade föränd- ringar i behovet av tjänster. I övrigt inne- håller förslaget inte några detaljer.

Under våren 1968 studerade utredningen rikspolisstyrelsens förslag närmare. Utred- ningen fick därvid underhand från styrel- sen uppgifter om hur de av styrelsen före- slagna distrikten kunde organiseras. Vid ge- nomgången av styrelsens förslag fann utred- ningen i några fall skäl som talade för en annan lösning av indelningsfrågan än den som styrelsen föreslagit. Utredningen har skaffat sig närmare kännedom om de 10- kala förhållandena i de områden som be- rördes av förslaget. I slutet av juni 1968 företog utredningen en resa till Norrbottens och Västerbottens län och höll ett flertal sammanträden med representanter för myn- digheter och organisationer i länen. Som underlag för dessa sammanträden användes en inom utredningen för vart och ett av länen upprättad promemoria. I promemo- rioma redovisades rikspolisstyrelsens för-

slag till ändrad polisdistriktsindelning i länet och vissa preliminära bedömanden som ut- redningen gjort av organisationen i stort och verksamhetens bedrivande i de nya polis- distrikten. Vidare lämnades en redogörelse för de konsekvenser som en ändrad polis- distriktsindelning skulle få för indelningen i åklagardistrikt. Utredningen fann det an- geläget att inhämta uppgifter av detta slag även från övriga län som berördes av riks- polisstyrelsens förslag. Antalet resor måste emellertid av tidsskäl starkt begränsas. Ut- över resan till övre Norrland har utredning- en besökt Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län. Utredningen tilläm- pade i övrigt ett remissförfarande. Prome- morior av samma slag som använts vid be- söket i övre Norrland upprättades för de berörda länen och remitterades för yttrande till länsstyrelserna (efter hörande av kom- muner, lokala polismyndigheter och polis- nämnder), överåklagarna och länsåklagar- myndigheterna (efter hörande av lokala åklagarmyndigheter). Vidare gavs Sveriges Juristförbund, Svenska Polisförbundet, Statstjänstemannaförbundet, föreningen Sve- riges länspolischefer, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges statsåkla- gare och föreningen Sveriges åklagare till- fälle att avge yttrande över promemoriorna.

Efter dessa undersökningar fann utred- ningen att översynen av polisdistriktsindel- ningen inte borde begränsas till de distrikt rikspolisstyrelsen tagit upp i sitt förslag. Ut- redningen har därför gått igenom samtliga polisdistrikt och undersökt om indelningen bör förändras. I de fall utredningen har fun- nit att indelningen bör ändras, har utred- ningen också undersökt vilka konsekvenser detta får för indelningen i åklagardistrikt.

Frågan om lekmannainflytande i den 10— kala polisorganisationen har aktualiserats under utredningens arbete med indelning i polisdistrikt. Förslag till olika lösningar av frågan har lagts fram i skrivelser som Kungl. Maj:t överlämnat till utredningen för beak- tande, nämligen riksdagens skrivelser i an- ledning av motioner om personalrepresenta- tion vid polisnämnderna, m.m., och om medborgarvittnen vid polisförhör, m.m.,

samt en skrivelse från Stockholms socialde- mokratiska ungdomsdistrikt angående över- syn av polisnämndernas kompetens, arbets- former och ekonomiska resurser. Utredning- ens ordförande har i denna del haft över- läggningar med representanter för polis- nämnderna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Utredningen har fun- nit att formerna för lekmannainflytandet i den lokala polisorganisationen bör ses över i sin helhet.

För att kunna kartlägga förhållandena in- om den regionala polisorganisationen gjorde utredningen i skrivelse den 22 februari 1968 till Iänsstyrelsema i alla län utom Gotlands län vissa förfrågningar om arbetsuppgifter och arbetsfördelning på länspolischefens ex- pedition och vissa uppgifter om landskans— liet. Länsstyrelsernas svar ger bl.a. upplys- ningar om antalet under åren 1966 och 1967 diarieförda ärenden på länspolischefens ex- pedition och inom vissa ärendegrupper på landskansliet, om viss verksamhet som inte avspeglas genom diarieförda ärenden och om fördelningen av den totala arbetsinsat— sen under år 1967 för personal på länspo- lischefens expedition i fråga om ärenden på expeditionen och landskansliet. Denna kartläggning och de uppgifter utredningen i övrigt erhållit, bl. a. vid ovannämnda be- sök, visade att hela organisationen för den regionala polisverksamheten bör ses över.

Ändringar i indelningar och organisation som berörs i betänkandet och som beslutats under våren 1970 har endast i begränsad ut- sträckning kunnat beaktas av utredningstek- niska skäl.

3. Tidigare reformer och reformförslag

Det moderna polisväsendet fick sin första utformning genom 1925 års polislagstiftning. Kungl. Maj:t var högsta polismyndighet i riket och kunde, trots att polisväsendet i princip var en kommunal angelägenhet, på olika sätt öva inflytande över organisatio- nen, t. ex. genom att meddela föreskrifter om chefskapet över polispersonal och om polispersonalens rättigheter och skyldigheter m.m. Dessutom hade såväl chefen för in- rikesdepartementet som chefen för justitie- departementet vissa centrala polisuppgifter. Länsstyrelserna, som alltsedan länsorganisa- tionens tillkomst närmast under Kungl. Maj:t haft uppsikten över polisväsendet, var högsta polismyndighet i länet. I Stockholm tillkom motsvarande ställning överståthållar- ämbetet. I varje län fanns en landsfogde, som var länspolischef och åklagare och som även hade viss befattning med exekutions- väsendet. Landsfogden var tjänsteman i läns— styrelsen och hade såsom länspolischef när- mast under länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisväsendet i länet. Vissa storstäder var dock undantagna från lands- fogdens verksamhetsområde. På det lokala planet utövades polischefskapet i vissa större städer av en polismästare och i övrigt av en stadsfiskal eller landsfiskal.

Enligt 1925 års lagstiftning bildade polis- distriktet utgångspunkt vid uppbyggnaden av den lokala polisorganisationen. Denna enhet var inte någon ny kommunal bildning utan huvudsakligen en lagteknisk benämning

på en eller flera kommuner såsom verksam- ma för polisväsendet. Varje stad bildade särskilt polisdistrikt och likaså varje köping som var skyldig att bekosta sitt polisväsen. I övrigt utgjorde landsfiskalsdistrikt eller del därav ett polisdistrikt. Länsstyrelsen svarade för landsfiskalsdistriktens indelning i polis- distrikt. Indelningen borde om möjligt verk— ställas så att polisdistrikt kom att bestå av en eller flera hela kommuner. Polisväsendets kommunala anknytning skedde genom po- lisdistrikten. Det var nämligen distrikten och inte de enskilda primärkommunerna som svarade för polisverksamhetens upprätthål- lande. Genom att varje stad och de flesta köpingar utgjorde eget polisdistrikt hade denna grundsats inte någon självständig be- tydelse för dessa kommuners del. I fråga om de egentliga landsbygdskommunerna var det framför allt då flera kommuner inom ett polisdistrikt bildade kommunalförbund för polisväsendet som distriktet i viss mån kun- de anses som en självständig enhet. Polis- distriktsindelningen hade därför begränsad betydelse såsom normerande för huvudman- naskapet för polisen. Däremot var indel— ningen av stor vikt ur organisatorisk syn- punkt. Personalen inom varje polisdistrikt bildade en egen poliskår. Kåren svarade i första hand inom sig för avlösning vid tjäns- tefrihet, semester, sjukdom m.m. och dess lokaler och gemensamma utrustning kunde inte användas av annan polispersonal. Polis- personalen fick inte användas utanför sitt

anställningsdistrikt annat än i vissa i lagen angivna fall. Om polisdistriktet inte var iden- tiskt med polischefens verksamhetsområde, kunde denne därför inte fritt disponera över personal eller utrustning inom sitt område.

Poliskårernas storlek varierade avsevärt. I städerna var kårerna som regel betydligt större än i landsbygdsdistrikten. Vissa större städer var inte blott skyldiga att anställa po- lismän för eget behov utan även att anställa ett visst antal s.k. reservpolismän som vid tillfälligt behov kunde användas som för- stärkning av ordningspolisen på annan ort. De mångskiftande uppgifterna gjorde det nödvändigt att i de större distrikten särskilt avdela personal för ordningspolisverksamhet och kriminalpolisverksamhet. I de största städerna var dessa tjänstegrenar i sin tur uppdelade på olika underavdelningar. På landsbygden fick verksamheten en speciell karaktär genom att polispersonalen svarade för indrivning av krono- och kommunalut- skylder och övriga allmänna avgifter.

I kommun, som bildade eget polisdistrikt eller som bestod av två eller flera polis- distrikt, kunde ett speciellt kommunalt or- gan, polisnämnd, tillsättas. Polisnämnd be- stod av fem ledamöter, som valdes av ve- derbörande kommunalrepresentation för en tid av fyra år. Varje ledamot hade minst en suppleant. Polischef eller tjänsteman som under honom var anställd vid polisväsen- det var inte valbar till ledamot eller supp- leant. Ordförande och vice ordförande ut- sågs inom nämnden.

Polisnämnd var inte behörig att ta be- fattning med frågor som föll under polis- chefens befälsmyndighet. Nämnden hade således rent administrativa uppgifter och kunde t.ex. inte besluta i operativa frå- gor. Polischefen var skyldig att lämna nämnden de upplysningar om polisväsen- deti distriktet som nämnden behövde för att kunna fullgöra sina uppgifter. Nämn- den hade att upprätta förslag till löne-, om- kostnads- och pensionsstat och att föreslå ändringar i distriktets polisorganisation. Vi- dare förvaltade nämnden de medel som an— slogs till polisväsendet och svarade även för

förvaltning av fastigheter och annan egen- dom. I frågor av mera allmän betydelse för polisväsendet ankom det på nämnden att av- ge yttranden och göra framställningar till olika myndigheter. Kommunen kunde emel- lertid besluta att polisnämnden endast skulle svara för viss eller vissa av nu nämnda upp- gifter. Utöver dessa uppgifter skulle nämn- den ges tillfälle att yttra sig innan ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman tillsattes i polisdistriktet.

På åklagarväsendets område genomfördes en betydande reform år 1917. Reformen in- nebar bl. a. att de gamla länsmans- och kro- nofogdetjänsterna ersattes med landsfogde- och landsfiskalstjänster och att landet inde- lades i 489 landsfiskalsdistrikt. De städer som inte låg under landsrätt bildade egna åklagardistrikt. Landsfogden var även i åkla- garhänseende underställd länsstyrelsen men var överordnad åklagarmyndighet i förhål- lande till stadsfiskaler och landsfiskaler. Stadsfiskaler i magistratsstäder stod dock under justitiekanslerns direkta tillsyn. Lands- fiskal var förutom polischef och åklagare även utmätningsman inom sitt verksamhets- område.

Den polis- och åklagarorganisation som tillskapats genom 1917 och 1925 års refor- mer svarade inte mot de krav som efter rela- tivt kort tid ställdes från samhällets sida. För att förstärka den lokala polisorganisa- tionen inrättades år 1932 den s. k. statspolis- organisationen. Denna organisation var i viss mån en utbyggnad av reservpolissyste- met. Chef för organisationen var en stats- polisintendent. Stad med minst 10 000 invå- nare kunde åläggas att hålla ett visst antal polismän för tjänstgöring som ordnings- och kriminalstatspolis. De polismän som kom- menderades att tjänstgöra som statspolismän fördes samman till en statspolisavdelning. Sådana avdelningar förlades som regel i resi- densstäderna.

År 1936 genomfördes en reform med syfte att i första hand stärka landsfogdar- nas ställning i polis- och åklagarhänseende. Landsfogdarna befriades från kamerala upp- gifter och fick en mera markerad chefsställ-

ning inom polis- och åklagarväsendet. Läns- styrelsernas befattning med åklagarväsendet upphörde och landsfogdarna blev överåkla— gare i länen. I denna egenskap ställdes de omedelbart under justitiekanslerns inseende. Som länspolischefer var landsfogdarna där- emot fortfarande underställda länsstyrelser- na. Reformen innebar att landsfogden inte längre skulle vara tjänsteman i länsstyrel- sen.

Även om 1932 och 1936 års reformer ledde till väsentliga förbättringar, framhölls i olika sammanhang att en genomgripande reform var nödvändig och att möjligheterna att förstatliga polis- och åklagarväsendet borde undersökas. Frågan om en ny reform blev därför föremål för statsmakternas in- tresse. Tre utredningar, 1939, 1948 och 1957 års polisutredningar, och polisberedningen, som tillkallades år 1962, har varit syssel- satta med denna reformfråga. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de för- slag som nämnda utredningar och polisbe- redningen lagt fram samt för de yttranden och ställningstaganden som förslagen föran- lett. De speciella förhållandena i Stockholm, Göteborg ooh Malmö redovisas härvid sär-- skilt. Vidare behandlas i korthet de förslag som lagts fram av länsförvaltningsutredning— en, länsindelningsutredningen och länsde- mokratiutredningen.

3.1 1939 års polisutredning (SOU 1944: 53 och 54)

Utredningen framhöll att polisledningen in- om länen saknade den fasthet och enhetlig- het som var önskvärd. Genom att länsstyrel- serna hade en mängd viktiga arbetsuppgif- ter inom olika områden var deras möjlighe- ter att inrikta sig på en effektiv ledning av polisverksamheten i praktiken starkt beskur- na. Landsfogdarnas ställning och åligganden som länspolischefer var oklar, vilket bl. a. lett till att de i vissa län huvudsakligen intog ställning av remissinstans i förhållande till länsstyrelsen. På lokalplanet var polisväsen- dets kommunala organisation och reglema för kostnadernas bestridande förenade med

åtskilliga nackdelar, främst genom att stad och köping, som i likhet med stad själv be- kostade sitt polisväsen, inte kunde föras samman till ett gemensamt polisdistrikt med kommun som erhöll statsbidrag för sitt po- lisväsen. Trots att städer och köpingar till- sammans med kringliggande bygd bildade naturliga enheter i polishänseende, kunde man alltså inte samorganisera polisväsendet för dessa enheter. Det var över huvud taget inte möjligt att organisatoriskt förena stä- dernas och landsbygdens polisväsen. Utred- ningen ansåg vidare att polisdistriktsorgani- sationen var mycket ojämn och byggde på alltför små enheter för att kunna ligga till grund för en rationell organisation. På landsbygden hade flertalet polisdistrikt bara en ordinarie tjänsteman. Antalet polisdistrikt var den 1 januari 1944 1 621 varav 123 be- stod av städer och 57 av köpingar. Utgångs- punkt för de kommunala myndigheternas behandling av organisationsfrågorna var det egna polisdistriktets behov. Någon gemen- sam planläggning av organisationen för stör- re områden förekom inte. Polisväsendet ha- de i själva verket ett lika stort antal i för— hållande till varandra fristående organisa- tioner som antalet polisdistrikt.

Utredningen föreslog att polisväsendet skulle förstatligas och att ledningen närmast under Kungl. Maj:t skulle utövas av en po- lisstyrelse. De lokala organisationsenheterna, polisdistrikten, borde enligt utredningen vä- sentligt utvidgas och sammanfalla med åkla- gardistrikten, dvs. med landsfiskalsdistrikten och med de städer som bildade egna åkla- gardistrikt. Antalet landsfiskalsdistrikt upp- gick till 408 och 55 städer utgjorde egna åklagardistrikt. Polischefskapet skulle inom landsfiskalsdistrikt utövas av landsfiskal och i stad av stadsfiskal. Mellan riksledningen och den lokala polisledningen borde det fin- nas en mellaninstans. Utredningen föreSIOg därför att de lokala enheterna skulle föras samman till s.k. polismästardistrikt och att riket borde indelas i 31 sådana distrikt. Po- lismästardistrikten skulle också vara över- åklagardistrikt. Indelningen avvek i några fall från länsindelningen. Närmast under po-

lisstyrelsen skulle ledningen av polisverk- samheten i ett polismästardistrikt utövas av en chef med titeln polismästare. Länsstyrel- sens befogenheter borde inskränkas till en allmän tillsyn över polisväsendet inom länet med viss direktivrätt i förhållande till orga- nisationen.

Utredningens förslag mötte i olika avse- enden stark remisskritik. Kritiken gällde sär— skilt den svaga ställning som länsstyrelserna fått sig anvisad i organisationen. Förslaget föranledde inte någon proposition.

3.2 1948 års polisutredning (SOU 1951: 8)

Utredningen framhöll att det var en väsent- lig olägenhet att landsfogden inte inordnats som tjänsteman i länsstyrelsen. Samarbetet mellan länsstyrelsen och landsfogden sakna- de härigenom den smidighet och anpassning som var önskvärd inom organisationen. Länsstyrelsen skulle i alla frågor rörande polisväsendet, i vilka beslutanderätten till- kom länsstyrelsen, inhämta yttrande från landsfogden. Detta system hade_utvecklats till ett omständligt remissförfarande från länsstyrelsernas sida. I fråga om den lokala polisorganisationen ansåg utredningen att de brister som 1939 års polisutredning påta- lat till övervägande del alltjämt bestod.

Utredningen lade fram två alternativa för- slag. Det ena innebar vissa reformer inom en i princip bibehållen kommunal organisa- tion och det andra ett förstatligande av po- lisväsendet. Båda alternativen kunde enligt utredningen i allt väsentligt anses vara till- fredsställande för polisorganisationen. Inom utredningen fanns emellertid olika meningar om vilket alternativ som i första hand borde förordas. Om det statliga alternativet på grund av statsfinansiella skäl inte kunde ge- nomföras, förordade utredningen enhälligt en lösning i enlighet med det kommunala alternativet.

Enligt båda alternativen skulle en särskild rikspolisstyrelse med inspekterande, sam- ordnande och i viss mån polisledande upp- gifter inrättas. Styrelsens möjligheter att le- da den operativa polisverksamheten begrän—

sades till de fall då en polisuppgift krävde samverkan mellan polispersonalen i två eller flera län. Om polisväsendet förstatligades, skulle_styrelsens ekonomiska, organisatoris- ka och administrativa uppgifter bli väsent- ligt mera omfattande än enligt det kommu- nala alternativet.

Länsstyrelsens ställning inom polisväsen- det skulle enligt båda alternativen förstärkas, främst genom att landsfogden såsom läns- polischef inordnades som tjänsteman i läns- styrelsen med föredragningsskyldighet i alla ärenden om polisverksamheten och i mera betydelsefulla administrativa polisärenden. I fråga om uppgiften att leda polisverksamhe- ten borde landsfogden lyda omedelbart un- der landshövdingen. När landshövdingen in- te genom direkta order själv verkställde sina beslut, skulle landsfogden i första hand som verkställande organ svara för att besluten blev utförda. Dessutom skulle landsfogden vara utrustad med viss handlings- och beslu— tanderätt i vad angår den operativa ledning- en. Beträffande övriga uppgifter inom läns- styrelsen borde landsfogden inordnas som tjänsteman närmast under avdelningsche- fen (landssekreteraren). Landsfogdens före- dragningsskyldighet borde i stort sett träda i stället för skyldigheten att avge yttrande till länsstyrelsen. Föredragningsskyldigheten borde emellertid begränsas till ärenden av omedelbar betydelse för polisväsendet. Läns- styrelsen skulle följaktligen komma att hand- lägga åtskilliga polisärenden som landsfog- den inte var föredragande i. Möjlighet bor— de finnas att även i sådana ärenden utnyttja landsfogdens expertis. Utredningen förorda- de att en bestämmelse, som såväl förpliktade som berättigade landsfogden att delta i hand- läggningen av dessa ärenden, borde införas. För att förhindra att landsfogden alltför mycket inkopplades i länsstyrelsens admini- strativa arbete borde bestämmelsen ges ett sådant innehåll, att landsfogdens närvaro in- te kom att påkallas annat än i ärenden av påtaglig vikt för polisväsendet. Den enda skillnaden mellan det statliga och det kom- munala alternativet var att landsfogden i ett förstatligat polisväsende skulle komma att

tillföras nya föredragningsuppgifter i frå— ga om polisorganisationens utformning och upprättande av statförslag för polisväsendet. Hans polisiära arbetsuppgifter skulle häri- genom bli betydande och motivera att en särskild byrå eller sektion för polisärenden inrättades i länsstyrelsen.

Den lokala polisorganisationen behandla- des på ungefär samma sätt i båda alternati- ven. Utredningen undersökte vilka konse- kvenser en pågående kommunindelningsre- form kunde tänkas få för polisdistriktsindel- ningen. Man fann att den föreslagna kom- munindelningen var mycket ojämn och att polisdistrikten i många-fall skulle bli alltför små om de byggdes upp med de nya kom- munerna som distriktsenheter. Utredningen förordade därför i likhet med 1939 års po- lisutredning att polisdistrikten borde sam- manfalla med åklagardistrikten. Ledningen av polisverksamheten inom distrikten skulle alltjämt, med undantag för större städer där polismästare fanns, utövas av stadsfiskal el- ler landsfiskal i dennes egenskap av polis- chef. Om polisväsendet skulle förstatligas, måste en betydelsefull ändring göras på det organisatoriska området. Ansvaret för orga- nisationens tillstånd och funktionsduglighet måste då flyttas över från kommunerna till i första hand de lokala polischeferna.

Vid departementsbehandlingen av betän— kandet fann man att de allvarligaste brister- na i polisorganisationen kunde botas och att de viktigaste reformkraven kunde tillgodoses utan en genomgripande ändring av organisa- tionen. Riktlinjer för en sådan begränsad lösning drogs upp i en promemoria som ut- arbetades inom inrikesdepartementet. I frå- ga om den regionala organisationen före- slogs inte någon annan ändring än att läns- styrelsen skulle kunna ålägga landsfogden att vara föredragande i eller delta i hand- läggningen av ärenden som berörde polisvä- sendet eller allmän ordning och säkerhet. l distriktsindelningsfrågan framhölls i prome- morian att ett förverkligande av 1948 års polisutrednings förslag, att varje landsfiskals- distrikt skulle bilda ett polisdistrikt, sanno- likt skulle medföra att kommuner i stor ut-

sträckning mot sin vilja måste läggas sam- man till gemensamma polisdistrikt. En så- dan bestämmelse kunde inte förordas, då kommunerna så långt som möjligt borde ha ett avgörande inflytande på polisväsendets utformning. Lagen borde emellertid ändras så att städer och köpingar kunde bilda ge- mensamt polisdistrikt med annan sådan kommun eller med landskommun. Stad, som den 1 januari 1953 hade mer än 10 000 in- vånare, skulle dock endast efter medgivande av Kungl. Maj:t få läggas samman med an- nan kommun till gemensamt polisdistrikt.

De lagändringar som föreslogs i prome- morian genomfördes år 1953.

3.3 1957 års polisutredning (SOU 1961: 34)

Utredningen föreslog att polisväsendet skul- le förstatligas och att en central instans, sta- tens polisinspektion, med i huvudsak inspek- terande, samordnande och rådgivande upp- gifter borde inrättas. Länsstyrelsen skulle såsom högsta polismyndighet ha ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet. Det personalorganisatoriska sambandet mel- lan polis- och åklagarväsendet borde enligt utredningen bestå i betydande utsträckning.

I fråga om länspolischefskapets innebörd rådde enligt utredningen åtskillig oklarhet. Landsfogdarnas ställning och befogenheter i egenskap av länspolischefer var i förhållan- de till länSStyrelserna inte klart utformade. Med hänsyn härtill och till det krav på en betydande insats inom åklagarväsendet som ställdes på landsfogdarna hade de inte haft möjlighet att framträda som verkliga ledare av polisarbetet. Under normala förhållanden fungerade de i stort sett endast som tillsyns- och remissorgan. Genom att skilja landsfog- detjänstens åklagar- och polischefsfunktio- ner skulle man enligt utredningen kunna ordna en effektivare länspolisledning och slippa olägenheten att ha en tjänsteman som sorterade under två olika chefsmyndigheter. De polisiära arbetsuppgifterna skulle emel- lertid i normallänen knappast vara tillräck- liga för en »renodlad» länspolischef. En så- dan länspolischefs arbetskraft skulle visser-

ligen, om han inordnades i länsstyrelsen och tillfördes vissa arbetsuppgifter, kunna helt utnyttjas. Denna ordning kunde dock med- föra att länspolischefen blev alltför mycket engagerad som föredragande i polisärenden och att hans möjligheter att operativt leda polisverksamheten härigenom skulle minska. Utredningen föreslog därför att landsfogde- tjänsten skulle behållas odelad i de län där arbetsbördan inte gav full sysselsättning åt en länspolischef. Till en början skulle så bli fallet i flertalet län.

Även efter ett förstatligande av polisvä- sendet borde länsstyrelsen såsom högsta po- lismyndighet i länet ha ansvaret för och led- ningen av polisverksamheten. Vid utövandet av sin ämbetsbefattning skulle länsstyrelsen biträdas av länspolischefen. Denne borde få tjänstebenämningen polisdirektör. Utred- ningen diskuterade möjligheten att inordna länspolischefen i länsstyrelsen under lands- hövdingens direkta chefskap som chef för en nyinrättad sektion för polisärenden. Man befarade emellertid att länspolischefen vid en sådan organisation inte skulle kunna handla självständigt i operativt hänseende och förkastade därför detta alternativ. Ut- redningen föreslog i stället att länspolische- fen skulle knytas till länsstyrelsen såsom föredragande efter förebild av vad som gäll- de för vägdirektör. Härigenom skulle läns- polischefen få en viss förankring i länssty- relsen men lika litet som vägdirektören bli en länsstyrelsetjänsteman utan i princip be- hålla den fristående ställning som landsfog- den hade.

Utredningen hade som målsättning att skapa en stark länspolisledning. Genom änd— ringar i polislagstiftningen borde länspolis- chefen i sin inspekterande och allmänt sam— ordnande verksamhet och med avseende på den operativa ledningen tilläggas en mera vidsträckt handlings- och beslutanderätt än vad landsfogden hade. Länspolischefen bor- de sålunda få ökade möjligheter att ta ini- tiativ, att dirigera och att meddela anvis— ningar och råd främst i operativt men även i viss män i organisatoriskt och administra- tivt hänseende.

I fråga om polisdistriktsindelningen fram- höll utredningen att den kommunala förank- ringen på lokalplanet medfört att organisa- tionen inom varje polisdistrikt hade utfor- mats för sig. Organisationen hade i någon mån vunnit i planmässighet genom stor- kommunernas tillkomst och genom att kommuner i ökad omfattning förts samman till ett och samma polisdistrikt. Antalet po- lisdistrikt, som den 1 juli 1954 var 841, ha- de den 1 januari 1961 minskat till 585. Nå- gon gemensam planläggning för större om- råden förekom inte, i varje fall inte för större områden än landsfiskalsdistrikt. En polisorganisation som i huvudsak byggts upp efter de skilda arternas behov var natur- lig och möjligen invändningsfri på en tid då de olika bygderna var ganska isolerade från varandra. Den ökande motorfordonstrafiken hade emellertid åstadkommit en förändring och medfört ökat arbete och nya problem för polisen, främst i fråga om trafikövervak- ning och utredning av trafikolyckor. Den ökade rörligheten inom samhällslivet satte även sin tydliga prägel på brottsligheten, som inte bara ökat utan också fått en annan och mindre ortsbunden karaktär än tidigare.

Utredningen ansåg att ett betydande antal polisdistrikt inte var tillräckligt stora för att kunna bära upp en tillfredsställande organi- sation för distriktens egna behov. Den 1 ja— nuari 1961 hade 489 av landets 585 polis- distrikt en poliskår om högst 14 man. I 82 polisdistrikt, de s.k. en och tvåmansdistrik— ten, saknades polisbefäl. Utredningen fann det försvarligt och lämpligt att i allmänhet söka ge ett distrikt en sådan omfattning att det kunde bära en fast personalstyrka nå- gonstans på skalan mellan 20 och 50 man, helst kanske något närmare den senare siff- ran. Huvuddelen av personalen borde därvid vara stationerad på samma ort. För att bil- da så stora polisdistrikt borde man räkna med befolkningstal om 25 000—60 000. En- dast i perifera områden av utpräglad gles- bygdsnatur kunde man nödgas inrätta di- strikt med betydligt mindre bärkraft i fråga om personalstyrkans storlek. Utredningen undersökte möjligheten att verkställa en ny

indelning i anslutning till annan administra- tiv eller judiciell indelning. En indelning med länet som lokal enhet ansågs vara ett alltför radikalt steg för att kunna godtas och fögderierna, civilförsvarsområdena och domkretsarna var inte heller lämpliga enhe- ter för polisdistriktsindelningen. Det organi- satoriska problemet borde därför inte lösas genom någon primär anknytning till andra redan förefintliga indelningar utan polisdi- strikten borde tillskapas fritt och med direkt sikte på att'få fram tillräckligt stora, natur- ligt avgränsade och även i övrigt lämpliga polisiära verksamhetsområden. Områdena borde ha huvudortcr av sådan storlek och belägenhet att de kunde fungera som centra- la orter för distriktets polis. Vid den när- mare avgränsningen av de nya distrikten borde man dock undersöka i vad mån an- slutning lämpligen kunde ske till bestående indelningar, främst kommun- och domkrets- indelningen.

Med tillämpning av de angivna principer- na gjorde utredningen en preliminär indel- ning av riket i 111 polisdistrikt. Vart och ett av dessa distrikt utom Stockholms, Göte- borgs och Malmö polisdistrikt skulle för- utom huvudstation ha ett antal understatio— ner, i hela landet tillhopa 462 stycken. In— vånarantalet i omkring 15 distrikt skulle komma att understiga 25 000 och i ett tjugo- tal distrikt skulle antalet polismanstjänster med all sannolikhet understiga 20. Polisdi- strikten skulle i övervägande antalet fall inte bli tillräckligt stora för att kräva full arbets— insats av en polischef med uteslutande poli- siära uppgifter. Det personalorganisatoriska sambandet mellan polis— och åklagarväsen— det borde därför även på lokalplanet bestå i stor utsträckning. Utredningen räknade med att så skulle bli fallet i omkring 75 av de 111 polisdistrikten.

I fråga om åklagarväsendet fann utred- ningen inte anledning att uttala sig om någ- ra organisatoriska eller andra förändringar inom den centrala instans, riksåklagarämbe- tet, som inrättats i samband med den nya rättegångsordningens genomförande den 1 januari 1948. Den regionala åklagarorgani— sationen, statsåklagarorganisationen, behöv-

de enligt utredningen bara bli föremål för vissa organisatoriska ändringar i de fall då en tudelning av landsfogdetjänsten föresla- gits. Utredningen framhöll även att det inte ankom på den att göra några bedömanden av distriktsåklagarorganisationens uppbygg- nad i ett förstatligat åklagarväsende annat än i de hänseenden organisationen skulle komma att påverkas av den organisation och de anordningar som föreslagits för upp- byggnaden av polisväsendet. En omständig- het som påverkade distriktsåklagarorganisa- tionen var den upplösning av det personal— organisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarväsendet som utredningen i begrän- sad utsträckning föreslagit. Om chefen i ett polisdistrikt kunde antagas bli fullt syssel- satt med polischefsärenden, borde han inte tilläggas några åklagaruppgifter. Denna si- tuation ansåg utredningen föreligga i di- strikt med en total personalstyrka av minst omkring 50—60 man. Eftersom det inte bor— de ifrågakomma annat än att polisdistrikten och åklagardistrikten territoriellt sett sam- manföll, måste åklagarverksamheten i ett sådant distrikt ankomma på en eller flera distriktsåklagare.

Vid remissbehandlingen kritiserade ett stort antal remissinstanser den begränsade uppdelningen av polischefs- och åklagar- funktionerna som utredningen föreslagit och förordade antingen en fullständig uppdel- ning eller en uppdelning i större utsträck- ning än vad utredningen föreslagit. Vad ut- redningen anfört om länspolischefens ställ- ning tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remiss- instanser förordade emellertid att länspolis- chefen skulle ges ställning som avdelnings- chef och i denna egenskap ställas direkt un- der landshövdingen. Utredningens förslag till polisdistriktsindelning vann anslutning från de flesta håll. Flera remissinstanser an- såg emellertid att det fanns vissa risker för att landsbygdens behov av polisiär övervak- ning inte skulle kunna tillgodoses på ett till- fredsställande sätt inom mycket stora di- strikt. Flertalet remissinstanser anslöt sig till förslaget att polisdistrikten även borde ut- göra verksamhetsområden för distriktsåkla—

garna. Med hänsyn till att polisdistrikten skulle komma att omfatta flera domkretsar framhöll man emellertid från flera håll att indelningen i åklagardistrikt borde vila i av- bidan på resultatet av pågående utredning om domkretsindelningen. Från åklagarhåll förordades att åklagarmyndigheter med ett relativt stort antal åklagare borde bildas för att ge möjlighet till kompetensdifferentiering och för att bereda åklagarna tillfälle att sins- emellan diskutera mera invecklade ärenden.

Med anledning av den remisskritik som riktats mot utredningens förslag i fråga om tudelningen av polischefs- och åklagarfunk- tionerna utreddes denna fråga ytterligare in— om inrikesdepartementet. I en departements- promemoria uttalades att länspolischefen utan större svårighet skulle kunna inordnas i länsstyrelsen och där beredas även andra polisiära arbetsuppgifter än de som ankom på landsfogden. Genom föreskrift i länssty— relseinstruktionen skulle länspolischefen kunna tillförsäkras en självständig ställning i operativt hänseende även om han inordna— des i länsstyrelsen. Man ansåg det möjligt att genomföra en tudelning i alla län utom Gotlands län. Detta län skulle bestå av ett enda polisdistrikt och gav därför inte ut- rymme för en särskild länspolischef. I pro- memorian framhölls vidare att man med bi— behållande av grunderna för den distriktsin- delning som föreslagits även på lokalplanet kunde driva tudelningen av polischefs- och åklagarfunktionerna längre än vad utred- ningen av organisatoriska skäl ansett möj- ligt.

Utredningens betänkande lades till grund för prop. 1962: 148. Departementschefen förordade utredningens förslag att staten skulle överta huvudmannaskapet för polis- och åklagarväsendet. Han ansåg att man praktiskt taget helt kunde renodla polis- och åklagarverksamheten genom en fullständig tudelning av funktionerna och föreslog att en sådan renodling skulle ligga till grund för organisationsreformen. En förutsättning för en fullständig tudelning av landsfogdetjäns— ten var emellertid att länspolischefen inord- nades i länsstyrelsen och tillfördes vissa po— lisiära uppgifter som handlades där. Undan-

tag fick dock göras för Gotlands län. Läns- polischefen skulle ges ställning som tjänste- man i länsstyrelsen med full självständighet i fråga om den operativa ledningen. I fråga om polisdistriktsindelningen anslöt sig de- partementschefen till uppfattningen att av- görande för indelningen borde vara storle- ken av den polisstyrka som krävs för att polisverksamheten skulle kunna bedrivas ef- fektivt och rationellt. Han godtog även ut— redningens bedömning av frågan om polis- styrkans lämpliga storlek. Med anledning av de uttalade farhågorna för att landsbyg- dens behov av polisiär övervakning inte skul- le bli tillfredsställande tillgodosett inom myc- ket stora distrikt framhöll departementsche- fen, att sådana faktorer som distriktens geo- grafiska omfattning och poliskårens nume— rär i och för sig inte hade någon avgörande inverkan i detta hänseende. Det var i stället framför allt det sätt på vilket personalen fördelades inom distriktet och de möjlighe- ter som skapades för ett snabbt ingripande som hade den största betydelsen. Departe- mentschefen förordade vidare att polisdi- strikten i enlighet med utredningens förslag borde utformas utan någon primär anknyt- ning till förefintliga administrativa eller ju- diciella indelningar. Andra indelningar skul— le dock inte lämnas utan avseende. Med hänsyn till den starka intressegemenskapen i skilda hänseenden mellan kommunerna och polisväsendet, t. ex. i barnavårds- och nykterhetsärenden, ansåg departementsche- fen det i hög grad angeläget att polisdistrik- ten inte skar kommungränsema. Länsgrän- serna borde inte heller genombrytas. Den bristande överensstämmelsen mellan polis- distrikt och domkretsar skulle sannolikt i huvudsak komma att undanröjas sedan en ny domkretsindelning genomförts. Den ut- redning som arbetade med domkretsindel— ningen skulle nämligen enligt sina direktiv bl.a. beakta den nya indelningen i polis- och åklagardistrikt. Aklagamas önskemål om möjlighet till kompetensdifferentiering och interna diskussioner torde väsentligen bli tillgodosett inom de nya åklagardistrik- ten som i regel borde bereda sysselsättning för mer än en åklagare och ofta för ett fler-

Statsutskottet (SU 1962: 183) fann inte anledning till erinran mot de allmänna rikt- linjer som angivits för polis- och åklagar- väsendet. Utskottet underströk emellertid att polisberedningen, som tillkallats den 25 maj 1962 och som i samråd med länsstyrel- serna skulle överarbeta det preliminära och mera skissartade förslag till indelning som polisutredningen lagt fram, allvarligt borde pröva möjligheterna till mindre distrikt än vad utredningen avsett. För att tillgodose landsbygdens behov av polisiär bevakning torde, såsom departementschefen framhållit, den inre organisationen av distrikten och personalens fördelning dock vara än mera betydelsefulla än den geografiska omfatt- ningen av distrikten. Polisberedningen borde även överväga om flera polisdistrikt kunde ingå i ett åklagardistrikt och om man, åt- minstone i fråga om de större polisdistrikten, kunde göra en uppdelning på flera åklagar- distrikt eller stationera åklagare på olika platser inom distriktet.

Riksdagen (rskr 1962: 387) beslöt att po- lis- och åklagarväsendet skulle helt förstat- ligas den 1 januari 1965 och fastställde principerna för distriktsindelningen och för den nya organisationen.

3.4 Polisberedningen

Polisberedningen föreslog i fråga om den regionala polisorganisationen att vissa ad- ministrativa länsstyrelseärenden, av vilka de flesta handlades på landskansliets allmänna sektion, skulle tillföras länspolischefen. Den— nes arbetsbörda skulle härigenom komma att påverkas endast i relativt måttlig grad. Med hänsyn till att länspolischefens operati- va funktioner skulle väsentligt aktiveras i den nya organisationen ansåg beredningen emellertid att länspolischefens uppgifter skulle komma att innebära full sysselsättning för honom. Länspolischefen, som var sär- skilt utbildad att handha polischefsuppgifter, borde regelmässigt ha handlings- och beslu- tanderätt i fråga om den operativa verksam- heten. I vissa utomordentliga situationer bor- de landshövdingen dock kunna överta an-

svaret för och ledningen av verksamheten. Länspolischefen måste därför hålla lands- hövdingen underrättad om polisväsendets tillstånd och om sådana förhållanden som kunde medföra ett ingripande från lands- hövdingens sida.

Angelägenheten av att länspolischefen gavs en stark och auktoritativ ställning var enligt beredningen det mest bärande motivet för att en särskild polisavdelning borde in- rättas vid länsstyrelsen. Detta skulle emeller- tid innebära en radikal förändring av läns- styrelsernas organisation. Eftersom huvud- delen av länspolischefens verksamhet, den operativa ledningen, skulle bli helt friståen- de från länsstyrelsens avdelningar, torde hans självständiga och auktoritativa ställ- ning redan härigenom vara garanterad. På- gående utredningar om ny länsindelning och formerna för den framtida länsförvaltningen var enligt beredningen ägnade att mana till återhållsamhet när det gällde att vidta vitt- gående förändringar i länsstyrelsernas orga- nisation. Vidare måste det ur arbetssyn- punkt anses olämpligt att länsstyrelsernas ärenden splittrades på små fixerade enheter, vilka på grund av bristande elasticitet i allt- för hög grad skulle bli beroende av hjälp från andra enheter inom länsstyrelsen. Nå- gon polisavdelning borde därför inte inrät- tas. Beredningen ansåg inte heller att frågan borde lösas genom att man inrättade en särskild polissektion utan föreslog att läns- polischefen skulle inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen som chef för enheten läns- polischefens expedition. På expeditionen borde uppgifterna i fråga om den operativa ledningen av polisverksamheten fullgöras. Den administrativa ledningen av polisväsen- det och de övriga länsstyrelseärenden, som skulle handläggas av länspolischefen, borde däremot ligga kvar inom landskansliet. Det skulle emellertid åligga länspolischefen att bereda och föredra eller själv avgöra dessa ärenden. Även om han inte var föredragan- de borde han delta i handläggningen av ärenden som var av vikt för polisverksam— heten. Fördelarna med det förordade alter- nativet var enligt beredningen stora. Några egentliga organisatoriska förändringar inom

länsstyrelserna blev inte erforderliga och några större ändringar i gällande diarie- och arkivplaner behövde inte göras. Organisa- tionen skulle smidigt kunna utvecklas ur den gällande och successivt anpassas efter den blivande arbetsmängden. Den skulle vidare kunna göras elastisk genom att länspolische- fens föredragningsskyldighet bestämdes oli- ka för skilda län. Länspolischefens själv- ständiga och auktoritativa ställning inom länsstyrelsen skulle tydligt komma till ut- tryck genom att han personligen inte var underordnad någon annan än landshövding- en.

Tyngdpunkten av den ekonomiska admi- nistreringen av polisväsendet borde enligt beredningen förläggas till regionplanet. Landskontoren hade en organisation, som var uppbyggd för att handlägga sådana ären- den, och hade dessutom tillgång till personal med erfarenhet och rutin när det gällde eko- nomiska frågor. Polisdistrikten borde i störs- ta möjliga utsträckning befrias från ansvaret för den ekonomiska förvaltningen. Ur ratio- nalitetssynpunkt borde vissa kamerala upp- gifter handläggas centralt för hela landet. Beredningen föreslog en centraliserad hand- läggning av bl.a. löneuträkning och löneut— betalning samt upphandling av viss polisiär och teknisk materiel. Huvuddelen av polis- väsendets ekonomiska förvaltning skulle emellertid komma att åvila landskontoren.

I fråga om den lokala polisorganisationen förklarade polisberedningen att man i likhet med 1957 års polisutredning arbetat efter den allmänna grundsatsen, att ökad effekti- vitet i princip borde kunna åstadkommas inom den arbetskraftram som gällde för det kommunala polisväsendet. Ett svårt avväg— ningsproblem uppkom genom att beredning- en skulle pröva möjligheten att bilda mindre polisdistrikt än vad utredningen föreslagit. Problemet accentuerades genom krav från kommunalt håll på många och stora arbets- grupper ute i polisdistrikten. Beredningen förklarade att man kunde och borde åstad- komma förbättrat polisskydd såväl på lands- bygden som i städerna genom en radikal förändring av polisens arbetsmetoder. En sådan förändring krävde i första hand att

organisationsenheten på lokalplanet fick verksamhetsområden som bar en tillräckligt stor personalstyrka för att dels hålla perso— nal i aktiv tjänstgöring inom området dyg- net runt, dels möjliggöra en arbetsspecialise- ring främst i fråga om den brottsutredande verksamheten. Vidare måste polisen i de olika distrikten få möjlighet att vid behov uppträda i större formationer. I ett distrikt med en huvudstyrka nedemot eller mindre än ett tjugotal polismän måste huvuddelen av styrkan användas för den fasta personal- grupperingen på centralorten. En sådan styr- ka skulle vara för liten för en ordinär styr- kekoncentration. Användningsfrekvensen av mera dyrbar teknisk utrustning skulle bli ringa och fördelarna med specialisering av viss verksamhet, t. ex. trafikövervakning och brottsutredande verksamhet, skulle över hu- vud taget inte gå att utnyttja. I distrikt av denna typ måste man räkna med nödvändig- heten av en polisiär stödorganisation. För att bedöma ett polisdistrikts bärkraft borde man enligt beredningen beakta att beman- ning av en polisstation dygnet runt och kon- tinuerlig övervakning genom en bilburen tvåmanspatrull kräver sammanlagt tolv po- lismanstjänster. Med hänsyn till centralor- tens behov i övervakningshänseende kunde man enligt beredningen inte rimligen räkna med att hålla specialutbildad personal för komplicerade utredningar förrän personal- styrkan på centralorten uppgick till inemot ett femtiotal ordinarie polismän. Polisberedningen föreslog att landet skulle indelas i 119 polisdistrikt. Förslaget innebar en ökning med åtta distrikt i förhållande till 1957 års polisutrednings förslag. Ökningen möjliggjordes genom en delning av några av de distrikt som utredningen föreslagit. Beredningen framhöll att dess förslag, som upprättats på grundval av länsstyrelsernas definitiva planer för länens indelning i kom— munblock, innefattade ett antal distrikt som i och för sig var alltför små. Förslaget mås- te emellertid ses mot bakgrunden av att be- redningen enligt sina direktiv allvarligt skul- le överväga möjligheterna att bilda mindre distrikt än vad utredningen tänkt sig. Bered- ningen ansåg det inte osannolikt att arbets-

organisatoriska skäl tämligen snart skulle tvinga fram en översyn av polisdistriktsin- delningen. Frågan om de 35—40 minsta distrikten kunde bibehållas borde då i första hand prövas.

Statsutskottet uttalade vid behandlingen av 1962 års principproposition att kontakten mellan polisorganisationen och kommuner- na skall upprätthållas genom någon form av rådgivande organ på lokalplanet. Enligt polisberedningen medgav den kommunala anknytningen före polisväsendets förstatli- gande att polisorganisationen på lokalplanet tämligen lätt kunde utformas med hänsyn till speciella ortsförhållanden. Åtskilliga or- ganisationsfrågor torde enligt beredningen ha lösts snabbt och smidigt på grund av det kommunala huvudmannaskapet för polisvä- sendet. Polisberedningen fann det vara av stor betydelse att vad sålunda stått att vinna inom den kommunala organisationen inte gick förlorat genom polisväsendets förstatli- gande. Mot denna bakgrund föreslog polis- beredningen att kommunala polisnämnder skulle inrättas för samrådsverksamhet.

Åklagardistrikten borde enligt beredning— en göras så stora att de kunde bilda under- lag för flera åklagare. Man skulle då få elasticitet i organisationen. Åklagarnas möj— ligheter att samråda med varandra skulle bli goda och arbetsuppgifterna kunde fördelas mellan åklagarna efter erfarenhet och skick- lighet. Även från kostnadssynpunkt skulle fleråklagardistrikt vara fördelaktiga. Dessa faktorer talade enligt beredningen för att ett åklagardistrikt borde ge underlag för en åklagarmyndighet som bestod av minst tre åklagare. Omkring hälften av de föreslagna polisdistrikten gav emellertid inte arbetsun- derlag för tre eller flera åklagare. En upp- byggnad av den lokala åklagarorganisatio- nen efter principen att varje åklagarmyndig- het borde bestå av mer än två åklagare för— utsatte därför att polisdistrikt fördes sam- man till åklagardistrikt i stor omfattning. Ett sådant sammanförande skulle emellertid i åtskilliga fall innebära att möjligheterna att effektivt leda förundersökning i brottmål inte blev lika goda. På grund härav ansåg beredningen att anledning saknades att lägga

samman polisdistrikt, som gav underlag för två åklagare, med annat distrikt. Ett 30—tal polisdistrikt gav inte underlag ens för två åklagare. I dessa fall förordades samman- läggning till större åklagardistrikt med åkla- gare stationerad på varje polisiär centralort. Beredningen föreslog att riket skulle indelas i 90 åklagardistrikt. Av dessa motsvarade 68 ett polisdistrikt medan 22 bildades ge- nom sammanläggning av två eller tre polis- distrikt. . Polisberedningens förslag i fråga om den regionala polisorganisationen tillstyrktes el- ler lämnades utan erinran av de flesta re- missinstanserna. Flertalet remiSSmyndigheter uttalade att förslaget till polisdistriktsindel- ning innefattade ett antal polisdistrikt som var alltför små medan några inte delade uppfattningen om olägenheter av små di— strikt. De föreslagna principerna för landets indelning i åklagardistrikt tillstyrktes helt. Departementschefen (prop. 1964: 100) an- slöt sig till polisberedningens uppfattning om vilka länsstyrelseärenden som borde överfö- ras till länspolischefens handläggning och till vad beredningen anfört om dennes be- fogenheter och uppgifter i fråga om den operativa ledningen. Han framhöll, att upp- giften att svara för polisverksamheten i länet till sin natur var en chefsuppgift som inte lämpade sig för ett föredragningssystem och fann i likhet med beredningen att det i prin- cip borde ankomma på länspolischefen att vara ensam beslutande i ärenden angående polisverksamheten. Vidare delade departe- mentschefen helt beredningens uppfattning att länspolischefen borde inordnas i läns- styrelsen utan att någon ny organisatorisk enhet av sektions- eller avdelningskaraktär bildades och förordade i likhet med bered- ningen att länspolischefen skulle få en fri- stående ställning i förhållande till landskans- liet Och landskontoret men med föredrag— ningsskyldighet i vissa ärenden på landskans- liet. I ett avseende biträdde departements- chefen inte beredningens förslag. Beredning- en hade föreslagit att länspolischefen i för— hållande till den personal, som på vederbö- rande sektion skulle biträda honom med handläggningen av de administrativa polis-

ärendena, skulle ha samma befogenheter som sektionsschef. Eftersom denna perso- nal löd under sektionschefen och därutöver under landssekreteraren ansåg departements— chefen sig inte kunna förorda att man ska- pade ett dubbelt Chefskap. Länspolischefens ställning som föredragande i landskansliet borde i stället lösas enligt samma regler som gällde för vägdirektör och andra föredra- gande utanför landskansliet. Departementschefen framhöll att bered— ningens förslag till polisdistriktsindelning in— nebar en minskning av antalet distrikt från 554 till 119 och att möjligheterna att höja den polisiära effektiviteten därigenom skulle förbättras avsevärt. Innan den nya organisa- tionen börjat fungera var det förenat med svårigheter att göra en helt tillförlitlig be- dömning av frågan om och i vilken utsträck- ning en ytterligare begränsning av distrik— tens antal var påkallad. Med hänsyn till di- striktsindelningens grundläggande betydelse från organisatorisk synpunkt ansåg han det försvarligt att gå fram med viss försiktighet. Eftersom sammanslagning av polisdistrikt är en mera naturlig och för polisverksamhe- ten mindre störande åtgärd än en uppdel- ning av distrikten, borde indelningen om möjligt vara så beskaffad att man framdeles inte tvingades dela upp distrikt. I fråga om åklagardistriktsindelningen ansåg departe- tementschefen att beredningen presenterat en lösning som såvitt möjligt tillgodosåg de skilda synpunkter som gjorde sig gällande i denna fråga. Polis- och åklagardistriktsin- delningen, som enligt 1962 års principbeslut skulle fastställas av Kungl. Maj:t, borde en- ligt departementschefen i huvudsak kunna göras i enlighet med beredningens förslag. Departementschefen (prop. 1964: 101) anslöt sig till polisberedningens uppfattning att kommunala polisnämnder skulle inrättas och underströk att polisnämnderna uteslu- tande skulle ha en rådgivande funktion. För att polisverksamheten skulle få den medborgerliga förankring som förslaget yt- terst syftade till fann han det angeläget, att nämnderna inte utrustades med befogenhe- ter att vid sidan av de polisiära myndighe- terna meddela direktiv rörande polisens or—

ganisation och verksamhetsformer i övrigt. En sådan dualism i bestämmanderätten skul- le enligt departementschefen vara ägnad att skapa motsättningar mellan nämnderna och polismyndigheterna och därmed motverka i stället för främja allmänhetens förtroende för polisen och dess verksamhet.

Polisdistriktsindelningen, polisstyrkomas stationering inom distriktet och behovet av decentraliserad handläggning av polismyn- dighetsärenden tillhörde enligt departements- chefen de frågor som främst bör bli före- mål för polisnämndernas uppmärksamhet. Tjänstetillsättningar och disciplinära frågor skulle däremot ligga utanför nämndernas be- fogenhetsområde. I samma proposition dis- kuterades polisnämndernas möjlighet att ta befattning med frågor som faller under po- lischefens befälsmyndighet. Polisberedning- en hade i detta hänseende anfört, att po- lisstyrkomas taktiska utnyttjande i betydan- de omfattning är en fråga som bäst läm- par sig för fackmannamässig bedömning men att formerna för polisverksamheten in— verkar på allmänhetens inställning till po- lisen och dess verksamhet. Enligt bered- ningens mening borde verksamhetsformerna därför inte undantas från polisnämndernas befogenhetsområde men nämnderna borde härvid ta fasta på förhållanden av betydel— se för allmänhetens inställning till polisen. I åtskilliga remissyttranden över beredning- ens förslag yppades farhågor för att detta förslag kunde leda till inblandning från nämndernas sida i uppgifter som ankommer på polischefen och för vilka han ensam bär ansvaret. Departementschefen fann dessa farhågor överdrivna och anförde.

Rent praktiska spörsmål om dispositionen av polisdistriktets personella och materiella resur- ser inverkar som beredningen och flera remiss- organ betonat i hög grad på förhållandet mel- lan polisen och allmänheten. Eftersom just det— ta förhållande är det huvudsakliga föremålet för polisnämndernas verksamhet bör sådana angelägenheter inte falla utanför deras befo- genhetsområde. Att nämnderna i detta hänse- ende inte skall ägna intresse åt detaljer följer av deras funktion som samrådsorgan i frågor av väsentlig betydelse från allmänhetens syn- punkter. Härav följer också att polisnämnder- na inte får bli ett organ för inspektion och granskning av polischefens tjänsteåtgärder.

Med anledning av vissa uttalanden vid remissbehandlingen betonade departements- chefen vidare att det inte skall ingå i polis- nämndernas rådgivande verksamhet att själ- va vidta åtgärder inom den förebyggande polisverksamheten eller eljest i egen regi vid- ta anordningar för att popularisera polisar- betet.

Departementschefen framhöll också att polischefen bör vara skyldig att bereda po- lisnämnd tillfälle att yttra sig i vissa frå- gor av större vikt som förslag till utgiftsstat, frågor om förändring av polisdistrikts eller vaktområdes gränser och om ändrad statio- nering av distriktets polispersonal.

De förordade riktlinjerna godkändes av riksdagen (SU 1964: 114, rskr 259). Med stöd av principbeslutet fastställde Kungl. Maj:t genom kungörelser (1964: 113 och 345) indelningen av riket i 119 polisdistrikt och i 90 åklagardistrikt.

3.5 Förhållandena i Stockholm, Göteborg och Malmö

Såsom tidigare framhållits fanns före för- statligandet en landsfogde i varje län. Lands- fogden var länspolischef och statsåklagare och hans verksamhetsområde utgjordes av länet. Kungl. Maj:t kunde dock förordna att viss stad inom ett län skulle undantas från verksamhetsområdet. Sådant förord- nande hade bl.a. meddelats i fråga om Stoekholm, som sorterade under överståt- hållarämbetet, Göteborg och Malmö.

1957 års polisutredning påpekade att de principiella synpunkterna beträffande den regionala polisorganisationen självfallet inte skulle äga giltighet i fråga om Stockholms stad. I huvudstaden borde polismästaren av naturliga skäl fylla även den funktion som i länen tillkom länspolischefen. Avvikelser från normalordningen måste enligt utred- ningen även göras i Göteborgs och Bohus län samt i Malmöhus län. Polischefen i Gö- teborgs polisdistrikt, som för att fullgöra sin huvuduppgift måste disponera över en polisstyrka som utgjorde nästan 90 % av länets samlade styrka, kunde inte rimligen underställas länspolischefen. En sådan ord-

ning skulle innebära onödig arbetsomgång och leda till kompetenskonflikter. I Malmö polisdistrikt, vars polisstyrka omfattade mer än 50 % av länets saudade styrka, var för- hållandena i stort sett desamma som i Göte- borg. Utredningen föreslog därför att dessa städer skulle undantas från länspolischefens verksamhetsområde.

Polisberedningen framhöll att det var orealistiskt att i Stockholm ha en länspolis- chef mellan överståthållarämbetet och polis- chefen. I operativt hänseende borde polis- chefen i huvudstaden ges ställning i likhet med länspolischef. Däremot borde han inte inordnas som tjänsteman i överståthållar- ämbetet och inte heller där åläggas någon föredragningsskyldighet. Med hänsyn till omfattningen av polisverksamheten i Göte- borg och Malmö och till dess i vissa avseen- den särpräglade karaktär föreslog bered- ningen, att även polischefema i dessa städer skulle ha en självständig ställning i operativt hänseende och vara direkt underställda landshövdingen. I Göteborgs och Bohus län samt i Malmöhus län borde det emellertid finnas en länspolischef. Enligt beredningen kunde det ifrågasättas om någon annan än denne borde handlägga de administrativa ärenden som härrörde från storstäderna. Att ge någon annan länsstyrelsetjänsteman än länspolischefen i uppdrag att handlägga des- sa ärenden avvisades med hänsyn till att ärendena då skulle behandlas utan polisiär expertis. Eftersom det skulle medföra vissa olägenheter att göra polischefen till föredra— gande, föreslog beredningen att någon be- gränsning i länspolischefens befattning med administrativa ärenden i princip inte skulle göras.

Departementschefen anslöt sig till polis- beredningens förslag om särreglering av po- lischefens ställning i Stockholm. Vidare framhöll han att länspolischeferna i Göte- borgs och Bohus län samt i Malmöhus län borde få full sysselsättning i den nya orga- nisationen och förordade även beredningens förslag om särreglering i dessa län.

Riksdagen godkände riktlinjerna för den regionala polisorganisationen i storstäderna (SU 1964: 114; rskr 259).

3.6. Länsförvaltningsutredningen (SOU 1967: 20 och 21 ), Länsindelningsutredningen (SOU 1967: 23 ) och Länsdemokratiutred- ningen (SOU 1968: 47)

Grundtanken i länsförvaltningsutredningens förslag är att den översiktliga samhällsplane- ring, som ankommer på de statliga länsmyn- digheterna, i framtiden skall ledas och sam- ordnas av länsstyrelsen. Samhällsplanering, förvaltningsrättsskipning samt allmän ord— ning och säkerhet blir de dominerande upp- gifterna för den nya länsstyrelsen. Skattevä— sendet och ett flertal detaljbetonade ärenden flyttas över på andra organ.

För att länsstyrelsen skall kunna fullgöra dessa nya uppgifter och för att dess beslut och åtgärder skall få önskvärd förankring bland länets befolkning är det enligt utred— ningens mening en oundgänglig förutsätt— ning, att representanter för befolkningen ingår i länsstyrelsen och tar ansvar för dess verksamhet. Utredningen föreslår därför att tio representanter för länsbefolkningen till- sammans med landshövdingen såsom ord- förande och verkschef bildar verkets styrel- se. Av länsrepresentanterna skall fyra utses av Kungl. Maj:t och sex väljas av landstinget eller, om flera landsting eller landstingsfri stad finns, av landstingen och stadsfullmäk- tige. Vidare föreslås att särskilda medbor- garrepresentanter, nämndemän, skall delta- ga i länsstyrelsens avgöranden i rätts- och förvaltningsärenden. I mål om administrati- va frihetsberövanden och därmed jämförliga målgrupper bör nämndens deltagande vara obligatoriskt. I övrigt bör länsstyrelsen kun- na bestämma om nämnd skall deltaga. Nor- malt bör fyra nämndemän ingå i nämnden. De skall utses av verkets styrelse.

Utredningen föreslår vidare att vissa nu fristående länsorgan organisatoriskt förs samman med länsstyrelsen. De länsmyndig- heter som huvudsakligen har uppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen eller som eljest har uppgifter med väsentligt sam- band med länsstyrelsen bör organisatoriskt ingå i länsstyrelsen. Om verksamheten där- emot domineras av uppgifter, som inte av- ser översiktlig samhällsplanering eller som

väsentligen är av verkställande art i förhål- lande till länsstyrelsens eller centralt verks beslut, bör myndigheten förbli fristående. I enlighet med denna princip föreslår utred- ningen att vissa länsstyrelseexperter, t. ex. länsarkitekten, länsingenjören, länsläkaren, skall tillhöra länsstyrelsen medan bl. a. läns— arbetsnämnden, länsbostadsnämnden och lantbruksnämnden skall förbli självständiga.

I fråga om länsstyrelsens inre organisa- tion innebär förslaget i huvudsak följande. Närmast under landshövdingen skall en landssekreterare i egenskap av souschef leda och organisera arbetet inom verket. Denne bör därvid inte vara bunden till särskilda uppgifter. Under verksstyrelsen och sous- chefen indelas länsstyrelsen i en planerings— avdelning, en rättsavdelning, en personal- och kameralbyrå, en beredskapsbyrå och en länspolisbyrå. Planeringsavdelningen indelas i en allmän sektion, som fungerar som av- delningens kansli, en utredningssektion och en teknisk sektion. Till avdelningen ansluts även ett organ för beredning av samhälls- planeringsfrågor och för samarbete i dessa med fristående länsmyndigheter, planerings- beredningen. Rättsavdelningen indelas i en rättssektion, en allmän sektion och en social- och hälsovårdssektion. Beredskapsbyrån skall bestå av en civilförsvarssektion och en allmän beredskapssektion.

Utredningen framhåller, att man i fråga om polisväsendet bara lagt fram sådana för- slag som utgör omedelbara konsekvenser av övriga reformer på den statliga länsförvalt- ningens område. Någon omprövning av läns— polischefens ställning gentemot rikspolissty- relsen och i länsstyrelsen har inte gjorts. Länspolischefens ställning påverkas emel- lertid av att en tjänst som souschef inrättas och av att souschefen blir landshövdingens ställföreträdare. I egenskap av vikarie för landshövdingen får souschefen ta befattning med operativa och därmed jämförliga frå— gor. I övrigt blir länspolischefen administra- tivt underställd inte bara länsstyrelsen in pleno och landshövdingen utan även sous- chefen.

Polisärendena, som nu är fördelade på olika enheter inom länsstyrelsen, bör enligt

utredningen föras samman till länspolisby- rån. På denna byrå skall således enligt för- slaget handläggas de ärenden som hör till länspolischefens expedition och dessutom de landskansliärenden som avser länsstyrelsens befattning med polisväsendet. Utredningen föreslår härutöver att ärenden angående verkställighet av förpassnings-, förvisnings— och utvisningsbeslut samt vissa ärenden rö- rande allmän ordning och säkerhet, innehav av vapen och ammunition och tävlingar på väg skall handläggas på byrån.

Länsindelningsutredningen framhåller, att översynen av länsindelningen inte bör be— gränsas till de områden där behovet av änd— ringar är mest påtagligt, nämligen i storstads- regionerna och i något eller några av de minsta länen, utan omfatta landet i dess hel- het. För att samhällsplaneringen skall kunna ge det resultat som medborgarna har rätt att kräva, fordras att verksamhetsområdena är anpaSSade efter länsorganens uppgifter. Att så nu inte är fallet ligger enligt utredningen i öppen dag, framför allt inom storstadsre- gionerna och därtill angränsande områden men också i de minsta länen. Länens ut- formning har även betydelse vid avvägning- en mellan regionalt och centralt inflytande på samhällsplaneringen. Är de regionala pla- neringsenheterna tillräckligt stora och väl utformade, kan behovet av central planering begränsas. Om man vill att planeringen av utvecklingen inom en region i största möj- liga utsträckning skall bli en regionens egen uppgift och utformas som ett uttryck för en balanserad bedömning av regionens egna be- hov och intressen, måste man enligt utred- ningen se till att de regionala planeringsor- ganen får arbetsområden som möjliggör det- ta. Vidare skulle en relativt kraftig reduce— ring av antalet regionala enheter göra det möjligt både att förenkla och förbilliga ad- ministrationen samt, framför allt, att på ett mera effektivt sätt sysselsätta den special— utbildade arbetskraften.

Som ett grovt uttryck för det önskvärda lägsta befolkningsunderlaget i ett län anger utredningen en befolkning i nuläget i stor- leksordningen 300000 invånare. Det beto— nas emellertid, att förslaget till ändrad läns-

indelning i ganska ringa grad är baserad på befolkningsmässiga normer av detta slag. Målet har varit att skapa enheter som med- ger en effektiv administration och är lämpa- de för samhälleliga utvecklingsåtgärder på regional nivå. Län som befolkningsmässigt ligger både över och under det angivna talet har därför accepterats. Utredningens förslag innebär en minskning av antalet län från 24 till 15.

Länsdemokratiutredningens förslag utgör ett principprogram för arbetsfördelningen mellan statlig och kommunal förvaltning på regional och lokal nivå. I fråga om den re- gionala förvaltningsorganisationen innebär förslaget att de uppgifter, där statliga länsor- gan nu har en betydande rörelsefrihet, bör överföras till kommunal, framför allt lands- tingskommunal, specialreglerad förvaltning. Betydande delar av länsstyrelsens uppgifter bör enligt utredningen överföras till lands- tingen. Länsstyrelsen bör i första hand vara ett organ för rättsprövning och rättssäker- hetskontroll. Utredningen lägger emellertid inte fram något förslag rörande den statliga förvaltningens interna organisation och har inte tagit ställning till om några ändringar bör göras i fråga om länsstyrelsens befatt- ning med polisväsendet.

Genom beslut den 20 mars 1970 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för civilde- partementet att tillkalla sakkunniga för fort- satt beredning av vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. I samband därmed har Kungl. Maj:t i prop. 1970: 103 dragit upp riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen. Enligt propo- sitionen får den nya länsstyrelsen en lekman— nastyrelse med landshövdingen som ordfö- rande samt tio andra ledamöter. Den nya länsstyrelsen får som en huvuduppgift att leda och samordna den samhällsplanering som bedrivs inom den statliga länsförvalt- ningen. I planeringsfrågor av regionalpolitisk betydelse som handläggs av vissa andra läns- organ övertar länsstyrelsen beslutanderätten. Dessa organ skall delta i frågomas bered— ning.

Vidare föreslås att skatteförvaltningen i

länsstyrelsen blir omorganiserad med en kla- rare åtskillnad mellan den fiskala och den dömande verksamheten. Åtgärder föreslås också för att förbättra förvaltningsrättskip- ningen. En länsskatterätt, i huvudsak mot— svarande prövningsnämnd, och en länsrätt för annan förvaltningsrättskipning knyts till länsstyrelsen.

Som en följd av dessa förslag avses läns— styrelsen bli organiserad med tre huvuden- heter, nämligen en för samhällsplanering, i vilken också ingår en förstärkt organisation för beredskapsplanläggning, en för skatte— förvaltning samt en för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning, till vilken läns- rätten och länsskatterätten knyts. Vidare skall finnas en enhet för administrativ ser- vice. Beträffande länspolischefens expedi- tion företas inte någon ändring.

4. Nuvarande förhållanden

4.1 Författningar som reglerar polis- och åklagarväsendet

De grundläggande bestämmelserna om po— lisväsendets organisation är meddelade i po- lisinstruktionen (1965: 686). Författningen reglerar polisens uppgifter, befälsförhållan- den, polismans allmänna åligganden och maktbefogenheter, tillkallande av polisför— stärkning och samråd med polisnämnd. In- struktionen innehåller också vissa särskilda bestämmelser om den lokala polisorganisa- tionen, t.ex. i fråga om handläggningsord- ning, tjänstetillsättning och disciplinär be- straffning. Rikspolisstyrelsens organisation och arbetsuppgifter regleras i styrelsens in— struktiOn (1965 : 674). Bestämmelser om länsstyrelsens befattning med frågor rörande polisväsendet och om länspolischefens ställ- ning inom länsstyrelsen är meddelade i läns- styrelseinstruktionen (1958: 333). I fråga om länsstyrelsens åligganden och befogen— heter innehåller länsstyrelseinstruktionen dock bara en hänvisning till polisinstruktio- nens bestämmelser om polisorganens allmän- na uppgifter. Bland författningar på polis- väsendets område bör även nämnas lagen (1964: 317) om vad som avses med polis- myndighet, lagen (1964: 320) om polisnämn- der, lagen (1965: 94) om polisregister m. m., kungörelsen (1964:595) om handläggning av vissa polischefsuppgifter (delegationskun- görelsen) samt kungörelsen (1966: 564) om

rikets indelning i polisdistrikt.

Åklagarväsendets organisation regleras i 7 kap. rättegångsbalken och i åklagarin— struktionen (1964: 739). Rikets indelning i åklagardistrikt har fastställts i en år 1964 ut- färdad kungörelse (1964: 345).

4.2 Förhållandet mellan myndigheterna in- om polisväsendet och inom åklagarväsendet

Rikspolisstyrelsen har som central förvalt- ningsmyndighet det högsta inseendet över polisväsendet. Styrelsen har ålagts ett flertal uppgifter av inspekterande, rådgivande och samordnande karaktär och dess verksamhet har huvudsakligen en sådan inriktning. På vissa områden, t. ex. i fråga om trafiköver- vakning som berör två eller flera län, bevak- nings- och säkerhetsarbetet vid statsbesök samt riksomfattande spaning vid vissa all- varliga brottstyper, har styrelsen emellertid tillerkänts befogenhet att meddela föreskrif- ter om hur polisverksamheten skall bedrivas och att leda denna verksamhet. För polis- verksamhet, som leds av rikspolisstyrelsen, kan styrelsen tillkalla polisförstärkning. När förstärkning i övrigt erfordras med större polisstyrkor eller under längre tid skall frå- gan om polisförstärkning hänskjutas till sty- relsens avgörande.

En förvaltningsgren av den storlek som polisväsendet utgör medför omfattande ad- ministrativa uppgifter. Styrelsen fastställer

vaktområden, vaktdistrikt och stationerings- orter och beslutar om ändringar i dessa hän- seenden. Styrelsen har också befogenhet att meddela föreskrifter i fråga om bl. a. ut- rustning för personal som fullgör polisverk- samhet, upphandling, vård och underhåll av polisväsendets material, materialredovisning, avskrivning av material och det kamerala ar— betet inom polisväsendet.

Inom länen är länsstyrelserna högsta po- lismyndighet och har där ansvaret för och ledningen av polisverksamheten. På länssty- relsens vägnar leder länspolischefen den ope- rativa verksamheten. I vissa särskilda situa- tioner, t. ex. när allvarliga ordningsstörande händelser eller händelser som kräver extra- ordinär polisverksamhet inträffar, kan lands— hövdingen överta ledningen. På det lokala planet leder polischefen, som är underställd länsstyrelsen, polisverksamheten i sitt di- strikt.

Riksåklagaren är under Kungl. Maj:t högste allmänne åklagare och har i denna egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket. Han fullgör vissa åklagaruppgifter, bl.a. är han allmän åkla- gare vid högsta domstolen, och har som chefsmyndighet inom åklagarväsendet om- fattande administrativa uppgifter. Närmast under riksåklagaren utövas ledningen och tillsynen av åklagarverksamheten av stats- åklagare. Statsåklagare är länsåklagarna och överåklagarna. I varje län finns en läns- åklagarmyndighet. I tre fall är länsåklagar— myndigheten gemensam för två län. Läns- åklagaren, som är chef för länsåklagarmyn- digheten, fullgör inom sitt verksamhetsom- råde de åklagaruppgifter som är särskilt krä— vande eller som av annat skäl bör fullgöras av honom. Stockholms, Göteborgs och Mal— mö åklagardistrikt ingår inte i länsåklagar- myndighets verksamhetsområde. I dessa di- strikt är en överåklagare chef för åklagar- myndigheten. Verksamheten i övriga di— strikt leds av en distriktsåklagare, chefsåkla- garen. Denne är i likhet med övriga di— striktsåklagare som tjänstgör inom distriktet underställd länsåklagaren.

4.3 Den lokala polisorganisationen 4.3.1 Polisdistriktsindelningen

De av riksdagen år 1962 beslutade riktlin— jerna för polisdistriktsindelningen ligger till grund för den nuvarande indelningen och innebär följande. Storleken av den personal- styrka som behövs för att kunna bedriva polisverksamheten effektivt och rationellt är av avgörande betydelse för indelningen. Ett polisdistrikt bör ha så stor befolkning och sådan struktur att polisarbetet inom distrik- tet bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50 ordinarie polismän. Vissa avsteg kan emellertid göras från denna princip, t. ex. då distrikt omfat- tar stad som redan har en polisstyrka på mer än 50 man och i fråga om utpräglade glesbygdsområden där distrikt med en polis- kår understigande 20 man kan godtas. P0- lisdistrikten bör byggas upp kring en välbe— lägen huvudort av ej alltför ringa storlek och omfatta huvudorten Och dennas natur- liga omland, dvs. de områden som närings- geografiskt Och förvaltningsmässigt gravite— rar mot orten i fråga. Vidare bör distrikten utformas utan annan primär anknytning till administrativa eller judiciella indelningar än län och kommunblock.

Med ledning av dessa principer fastställde Kungl. Maj:t i samband med förstatligandet den polisdistriktsindelning som i princip alltjämt gäller. Antalet polisdistrikt i riket minskades då från 554 till 119. Polisdi- striktens gränser skär inte i något fall läns— gräns. Gränserna för kommunblocken har inte heller genombrutits annat än i de fall då kommunblock bildats över länsgräns. Polisdistriktens gränser överensstämmer i övervägande antal fall med gränserna för kronofogde- och åklagardistrikt, fögderier och civilförsvarsområden men däremot inte i någon större utsträckning med domkret— sarnas gränser.

Den nuvarande polisdistriktsindelningen, polisdistriktens storleksordning och antalet polisdistrikt i varje län framgår av bilaga ]: I—3.

4.3.2 Arbetsfördelningen inom polisdistrik- ten

Polisdistriktet utgör verksamhetsområde för den lokala polismyndigheten. De tjänstemän som är stationerade i kansliorten (centralor- ten) och som inte avdelats för riksomfattan- de eller regional verksamhet utgör polisdi- striktets huvudstyrka. De arbetsenheter som har stationerats utanför kansliorten benämns arbetsgrupper eller polisposteringar. Med polispostering avses en ensamstationerad po- lisman. En arbetsgrupp bildas således av minst två utanför kansliorten stationerade polismän. Några arbetsgrupper har större personella resurser än huvudstyrkorna i de minsta polisdistrikten.

Polischefs beslutanderätt i polismyndig- hetsärenden, dvs. ärenden som innebär avgi- vande av yttranden eller meddelande av till— stånd av olika slag, och vissa andra polis- chefsuppgifter, t. ex. att i enklare fall leda förundersökning i brottmål, kan i viss om- fattning delegeras bl.a. till föreståndare för arbetsgrupp. Med beaktande av vilka orter som är lämpliga som stationeringsort för ar- betsgrupp, vars föreståndare kan åläggas att fullgöra sådana polischefsuppgifter, har po- lisdistrikten territoriellt indelats i arbets- och ansvarsområden, s.k. vaktområden. Det vaktområde där distriktets huvudstyrka är stationerad benämns centralvaktområde och övriga vaktområden inom polisdistriktet lo- kalvaktområden. Inom ett lokalvaktområde finns bara en arbetsgrupp, vars föreståndare på grund av delegation har befogenhet att fullgöra vissa polischefsuppgifter. Någon så- dan arbetsgrupp finns inte inom ett central- vaktområde. Däremot kan inom såväl cen- tral- som lokalvaktområden finnas arbets- grupper, vars föreståndare inte har nämnda befogenhet, och polisposteringar. Vaktom- råde kan indelas i vaktdistrikt. Vaktdistrikts- indelning förekommer bara i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Den inom centralvaktområdet stationera- de personalen svarar i princip för all polisiär verksamhet inom området. Huvudstyrkan svarar dessutom för vissa betydelsefulla upp- gifter i lokalvaktområdena. På kansliorten

handläggs de polismyndighetsärenden som inte delegerats till föreståndare för arbets- grupp och där fullgörs också den huvudsak- liga förvaltningstjänsten i distriktet. Med stöd av den från kansliorten utövade verk- samheten svarar arbetsgrupper och polis— posteringar för att tillfredsställande ordning och säkerhet upprätthålls inom de ansvars- områden som tilldelats dern. Lokalvaktom- rådet utgör därvid det primära ansvarsom- råde för arbetsgrupp, vars föreståndare har befogenhet att fullgöra vissa polischefsupp- gifter. För annan arbetsgrupp och för polis— postering anges anvarsområdet i polisdistrik- tets arbetsordning. Det omfattar i regel för- utom stationeringsorten ett med hänsyn till andra indelningsgränser, vägförhållanden, övervakningsbehov och övriga omständighe- ter lämpligt avpassat område.

Inom polisdistrikten har antalet lokalvakt- områden i regel begränsats till tre — fyra och överstiger inte i något fall sex. Lokalvakt- områdena har i de flesta fall ett befolknings— underlag om minst 7 000 invånare. I undan- tagsfall förekommer dock befolkningstal ned mot 3 OOO—5 000. Vid val av stationerings- ort för arbetsgrupp har polistaktiska syn- punkter, särskilt med avseende på vägför- bindelserna med kansliorten och övriga sta- tioneringsorter, tillagts stor betydelse. Även servicesynpunkter har beaktats genom att arbetsgrupper i stor utsträckning placerats i huvudort eller annan lämplig ort i kom- munblock. Antalet stationeringsorter för po- lispersonal minskades vid förstatligandet från 989 till 519 och var 484 vid utgången av 1969.

4.3.3 Arbetsuppgifter

Polisens huvuduppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Polisen skall vidare utöva viss verksamhet som på grund av särskilda stadganden ankommer på poli- sen. Denna verksamhet har i många avseen— den karaktär av service åt andra myndighe- ter och avser bl. a. handläggning av s. k. po- lismyndighetsärenden. I förhållande till upp- giften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är dessa göromål att anse som en

För att inte försvåra en fortlöpande an- passning av polisens verksamhet för ord- ningens och säkerhetens upprätthållande till den ständiga förändring som samhällsbil- den undergår, har huvuduppgiften inte blivit föremål för någon noggrann avgränsning utan angivits i mera allmänna ordalag. Vid dess fullgörande åligger det polisen bl. a. att söka förebygga brott, hindra att ordning och säkerhet störs samt att lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. Utmär- kande för denna del av verksamheten är att den fortgår utan att viss händelse eller före- teelse i och för sig påkallat någon åtgärd från polisens sida. Med hänsyn till sitt inne- håll hänförs den arbetsorganisatoriskt till s.k. skydds— och övervakningsverksamhet. Vid fullgörandet av huvuduppgiften åligger det vidare polisen att uppdaga och utreda begångna brott samt vidta erforderliga åt- gärder då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt. Här är fråga om polisverksam- het på grund av att sådan händelse inträffat eller sådan gärning blivit begången som krä- ver polisens ingripande. Denna del av polis- verksamheten hänförs i huvudsak till s.k. utredningsverksamhet.

Som ett led i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet åligger det även polisen att fortlöpande samarbeta med and- ra myndigheter och med enskilda. Detta samarbete har sin största betydelse i det brottsförebyggande arbetet. Det åligger poli- sen särskilt att hålla nära kontakt med so— cialvårdens organ, främst barnavårds- och nykterhetsnämnder, och att underrätta såda- na organ om förhållanden som kan föranle- da ingripande från deras sida. Denna upp- gift innefattar såväl skydds- och övervak- ningsverksamhet som utredningsverksamhet men hänförs i sin helhet principiellt till skydds- och övervakningsverksamhet.

Skydds- och övervakningsverksamhet av- ser i huvudsak uppgifter av preventiv karak- tär och indelas i allmän övervakning och trafikövervakning. Inom området för all- män övervakning har polisen ett flertal be- tydelsefulla uppgifter. Genom olika åtgärder skall polisen om möjligt förhindra brottsliga

angrepp på person och egendom. Kända brottslingar och asociala personer samt barn och ungdom med anpassningssvårigheter skall ägnas fortlöpande uppmärksamhet vid fullgörande av övervakningstjänst. Betjäning av radio, telex, telefon och larmförbindelser, s.k. förbindelsetjänst, är ett viktigt led i övervakningsarbetet och en nödvändig för- utsättning för snabba polisingripanden när brott eller händelser som påkallar åtgärder i preventivt, repressivt eller hjälpande syfte inträffat. I vissa fall kräver särskilda förhål- landen speciella former av allmän övervak- ningsverksamhet, t. ex. gräns- och skydds- områdesbevakning, bevakning av särskilda objekt såsom ambassader, främmande far- tyg m.m., fjällräddning och sjöpolisverk- samhet. I det brottsförebyggande arbetet fullgör polisen även betydelsefulla uppgifter av informativ och upplysande karaktär så- som undervisning i lag och rätt och trafik— undervisning i skolorna samt teknisk rådgiv- ning.

Trafikövervakning inriktas såväl på kon- troll av att för trafiksäkerheten betydelse- fulla föreskrifter efterlevs som på åtgärder för att hjälpa trafikanterna till rätta i trafi- ken och underlätta framkomligheten. Upp- gifterna fullgörs genom rörlig allmän över- vakning av trafiken på gator och vägar, övervakning av speciella trafikföreteelser med hjälp av tekniska hjälpmedel, t. ex. radaranläggningar, samt dirigering av trafi- ken i gatukorsningar och på andra platser.

Utredningsverksamheten omfattar ett fler- tal olika arbetsuppgifter. Begreppet utred- ning inrymmer de olika faserna av förunder- sökning i brottmål, såsom brottsanmälan, åt- gärder för gärningsmannens gripande, brotts- och olycksplatsundersökningar, för- hör med misstänkta, målsägande och vitt- nen m. rn. Verksamheten inriktas på att alla brott som kommer till polisens kännedom skall utredas så skyndsamt som möjligt.

Vid sidan av huvuduppgiften har polisen på grund av särskilda stadganden i lagar och författningar ett flertal uppgifter av skilda slag inom olika områden för allmän förvalt- ning. Dessa uppgifter är i allmänhet ålagda polischef men beslutanderätten kan i viss

omfattning delegeras till andra tjänstemän inom polisväsendet. Som tidigare har nämnts avser denna verksamhet till stor del hand- läggning av polismyndighetsärenden. Vikti- ga uppgifter har ålagts polismyndighet i la- gen (1954: 279) om nykterhetsvård och la- gen (1966: 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård. I övrigt består uppgifterna bl. a. i att meddela tillstånd av olika slag, t.ex. för offentliga tillställningar, lotterier och innehav av vapen, avge yttranden i ärenden som annan myndighet än polis- myndighet beslutar i, utfärda vissa intyg, lämna handräckning, verkställa förpassning- ar och ombesörja delgivningar.

4.3.4 Personalorganisationen inom polis- distrikten

Polisverksamheten utövas på ett likartat sätt i hela riket, oavsett om fråga är om ett stort eller litet polisdistrikt, tätort eller glesbygd. Verksamheten inom polisdistrikten företer emellertid skillnader genom att arten Och omfattningen av olika arbetsuppgifter växlar och genom att särskilda förhållanden i vissa distrikt kräver speciella former av polisverk- samhet såsom gräns— och skyddsområdesbe- vakning, fjällräddningsverksamhet, sjöpolis- verksamhet m. m.

Förvaltningsgöromålen inom polisdistrik- ten handläggs inom arbetsenheten polische- fens kansli. Huvudstyrkans arbetsuppgifter i fråga om skydds- och övervakningsverk— samhet förs i princip samman till en ord- ningsavdelning och utredningsverksamheten fullgörs på en utredningsavdelning. För var och en av avdelningarna finns en förestån- dare närmast under polischefen och i före- kommande fall dennes ställföreträdare. Di- striktets polisledning utgörs av polischefen, ställföreträdaren och nämnda föreståndare. Avdelningarna indelas i sektioner med speci— ella arbetsuppgifter. Inom en ordningsavdel- ning kan finnas en övervakningssektion, en Skyddssektion och en trafiksektion. En ut- redningsavdelning kan vara indelad i en kri- minalsektion, som ibland är rotelindelad, och en allmän utredningssektion. Principorgani- sationen för huvudstyrka och de huvudsak-

liga arbetsuppgifternas fördelning på olika enheter framgår av bilaga 1:4.1 Många di- strikt är emellertid så små att avdelningarna inte kunnat indelas i sektioner. I de minsta distrikten har man inte ens kunnat genom— föra en uppdelning på olika avdelningar. Av bilaga 1.'5 framgår i vilken utsträckning principorganisationen är genomförd i polis— distrikten. I de tre största städerna avviker vidare organisationen på väsentliga punkter från principorganisationen.

I personalstaten för vissa större polis- distrikt finns polismanstjänster upptagna för riksomfattande eller regional verksamhet. Polismän med sådan tjänst lyder i fråga om sin tjänstgöring direkt under rikspolisstyrel- sen eller länspolischef. Som exempel kan nämnas de polismän i Stockholms polisdi- strikt som avdelats för riksomfattande utred- ningsverksamhet, rilmkriminalen, och sär— skilda arbetsenheter för trafikövervakning i länen, länstrafikgrupper. I vissa polisdistrikt har poliskåren i förhållande till andra kårer överdimensionerats i fråga om arbetskraft för brottsutredande verksamhet. Sådana di- strikt skall vid behov ställa kvalificerad per- sonal till förfogande för svårare brottsutred- ningar inom andra polisdistrikt, s.k. stöd- jande verksamhet. Det ankommer på läns— polischef att bestämma när den stödjande verksamheten skall tas i anspråk.

4.3.5 Polisnämnd

I varje polisdistrikt finns en polisnämnd som består av nio ledamöter. Ledamöterna väljs för en tid av fyra år av de i distriktet ingå— ende kommunernas fullmäktige eller av om- bud för dessa kommuner. Nämnden är ett lokalt organ för samråd med polischefen i frågor av mera allmän betydelse för polis- väsendet i distriktet. Dess huvuduppgift är att främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten. Verksam- heten består uteslutande i att framlägga för- slag och göra andra framställningar till po-

1 Kungl. Maj:t överväger för närvarande ett förslag av rikspolisstyrelsen om ändrad organi- sation för bl. a. de uppgifter som nu hänförs till skyddssektion.

lischefen samt på begäran avge yttrande till honom. Vid polisnämnds sammanträde skall polischefen närvara och äger delta i över- läggningarna men inte i besluten. Länspolis- chefen får närvara vid sådant sammanträde. Han kan inte heller detta i besluten.

4.4 Den regionala polisorganisationen

4.4.1 Länsstyrelsens uppgifter och länspo- lischefens ställning

Länsstyrelsen är högsta polismyndighet i lä- net och har i denna egenskap ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom sitt län. Länsstyrelsens uppgifter beskrivs i polisin- struktionen och länsstyrelseinstruktionen. Bestämmelserna i dessa instruktioner inne- bär i korthet följande.

Länsstyrelsen skall övervaka att allmän ordning och säkerhet upprätthålls i länet och att erforderliga åtgärder vidtas när den all- männa ordningen och säkerheten hotas eller störs. För att kunna fullgöra denna uppgift har länsstyrelsen fått befogenhet att meddela föreskrifter om användningen av polisstyr- korna i länets polisdistrikt samt att i vissa situationer helt eller delvis överta ledningen av styrkorna och tillkalla polisförstärkning. Länsstyrelsen skall ägna uppmärksamhet åt polisväsendets organisation, tillse att verk— samheten bedrivs rationellt och effektivt och verka för ett gott förhållande mellan polisen och allmänheten. Vidare har länsstyrelsen ålagts att ta den befattning med rekrytering och fortbildning av polismän som rikspolis— styrelsen föreskriver och att svara för polis- väsendets administration enligt de föreskrif- ter som meddelas därom. Enligt nuvarande bestämmelser, svarar rikspolisstyrelsen för en mycket stor del av administrationen av den lokala polisorganisationen. Polischef har dessutom relativt långtgående administrati- va befogenheter. Länsstyrelsen skall årligen före den 1 juni till rikspolisstyrelsen avge förslag till beräknande av utgifterna för det lokala polisväsendet i länet under det budgetår som börjar den 1 juli nästa år. Av övriga uppgifter som enligt po- lisinstruktionen ankommer på länsstyrelsen

kan nämnas att länsstyrelsen fastställer ar— betsordning för polisdistrikten, handlägger ärenden om tjänstetillsättningar i distrikten och bestämmer i vissa andra personalad- ministrativa ärenden. Länsstyrelsen handläg— ger ärenden om disciplinär bestraffning och är besvärsmyndighet vid talan mot polischefs beslut.

Länsstyrelsens uppgifter i fråga om polis— väsendet fullgörs till största delen på läns— polischefens expedition. På expeditionen handläggs enligt länsstyrelseinstruktionen ärenden angående polisens verksamhetsfor- mer, polisens samarbete med åklagarmyn- digheter och polisnämnder, polisens infor- mationsverksarnhet, ledning av polisstyrkor- na i länets polisdistrikt och av länstrafik- grupps verksamhetl, rekrytering 2 Och polis- förstärkninga. Enligt gällande diarieplan skall dessutom ärenden angående inspek- tions—, tillsyns- och företagsnämndsverksam- het samt remisser av betänkanden som av- ser polisverksamheten, promemorior m. m. handläggas på expeditionen. I övrigt full- görs länsstyrelsens uppgifter i fråga om po- lisväsendet på landskansliet4 5. Där hand- läggs ärenden angående polisväsendets or- ganisation och administration, belöning el- ler ersättning för hjälp åt polisman och ären- den som i princip motsvarar de s. k. polis- myndighetsärendena på lokalplanet.

Länspolischefen, som i samband med po- lisväsendets förstatligande inordnades som tjänsteman i länsstyrelsen, är chef för läns- polischefens expedition och landshövdingens ställföreträdare för denna enhet”. De upp- gifter som skall fullgöras på expeditionen ankommer enligt länsstyrelseinstmktionen på länspolischefen och han utövar ensam be— slutanderätten i ärenden angående polisens verksamhetsformer och i ärenden enligt 37—39, 50 och 51 Så polisinstruktionen, s.k.

1 37 och 39 55 polisinstruktionen. " 38 & polisinstruktionen. * 50 och 51 å polisinstruktionen. ' I Stockholms lån på allmänna avdelningen. 5 Personalärenden handläggs numera på lands- kontoret (i Stockholms lån på kameral- och upp- bördsavdelningen).

' I Stockholms län är dock länsöverdirektö- ren landshövdingens ställföreträdare och i Got- lands län finns inte någon länspolischef.

länspolischefsärenden. Landshövdingen kan dock i vissa situationer, t. ex. när allvarliga ordningsstörande händelser eller händelser som kräver extraordinär polisverksamhet in- träffat, överta lpolisledningen och fatta be— slut om verksamhetens bedrivande. För att möjliggöra ett sådant övertagande åligger det länspolischefen att hålla landshövdingen fortlöpande underrättad om polisväsendets tillstånd. Den auktoritativa och självständiga ställning, som man vid förstatligandet avsåg att ge länspolischefen, har således kommit till uttryck genom att han är landshövding- ens ställföreträdare för sin enhet och genom att han i princip ensam beslutar i länspolis- chefsärenden.

Länspolischefen har även vissa polisiära uppgifter på grund av direkta stadganden i lag eller annan författning, t. ex. att leda för— undersökning i brottmål. Eftersom uppgif- terna inte ankommer på länsstyrelsen, har landshövdingen inte någon möjlighet att överta beslutanderätten. Enligt länsstyrel- seinstruktionen skall dessa ärenden handläg- gas på länspolischefens expedition.

Länsstyrelsen kan i arbetsordning ålägga länspolischefen att för landshövdingen före- dra eller själv avgöra de landskansliärenden som förut nämnts. Länspolischefen har näs- tan undantagslöst meddelats sådant åläg- gande. Om åläggande inte meddelats, är länspolischefen dock skyldig att delta i hand- läggningen av i stort sett alla dessa lands- kansliärenden. Landshövdingen kan dess- utom bestämma att länspolischefen skall del- ta även i andra ärenden.

I det följande lämnas en närmare be- skrivning av verksamheten på länspolische— fens expedition och landskansliet.

4.4.2 Verksamheten på länspolischefens expedition

En viktig uppgift för länspolischefen är att leda den operativa polisverksamheten i lä— net. De Operativa befogenheterna omfattar inte bara den faktiska ledningen av till- gängliga styrkor utan även planläggningsar- betet. För att kunna handla självständigt i

operativt hänseende har länspolischefen till- erkänts befogenhet att disponera över länets polisstyrkor, att begära polisförstärkning från annat län för visst tillfälligt uppdrag och att utöva chefskapet över polisstyrkor som dragits samman i länet. Länspolische- fens verksamhet är samordnande och inrik- tad på sådana polisiära aktioner som sträc- ker sig över polisdistriktens gränser och av— ser länets eller åtminstone några distrikts ge- mensamma behov. Han bör däremot som re- gel inte ingripa i de enskilda distriktens ope- rativa uppgifter. Vid större polisiära aktio— ner, som går utanför länsgränserna, ankom- mer det på länspolischefen att hålla samband med länsstyrelser och länspolischefer i an- gränsande län och med rikspolisstyrelsen.

Länspolischefens operativa ledning av po- lisverksamheten avser främst åtgärder för upprätthållande av allmän ordning och sä- kerhet. En viktig uppgift på detta område är trafikövervakningen. Länspolischefen ut- övar chefskapet över de polismän som ingår i länstrafikgrupp. I administrativt hänseen- de är de knutna till ett polisdistrikt i länet. Han leder direkt sådan grupps verksamhet och samordnar dess tjänstgöring med de 10- kala trafikenheternas. Vid större trafiköver- vakningsaktioner, som kan initieras av riks- polisstyrelsen eller länspolischefen, planläg- ger och leder denne arbetet inom hela länet. Länspolischefen ägnar uppmärksamhet åt att trafikrazzior i lämplig omfattning genom- förs i distrikten. Han svarar även för den planläggning som behövs för samordning av trafikövervakning vid helger och veckoslut med livlig trafik, vid större evenemang etc. Den trafikövervakande verksamheten krä— ver även att han skaffar sig en överblick över trafikanternas beteenden, olycksfalls- utvecklingen, överträdelsefrekvensen m.m. Länspolischefen följer dessutom trafiksä- kerhetsarbetet i stort. I samråd med bl. a. Vägförvaltningen verkar han för att trafik- fällor undanröjs och ger förslag till säker- hetsfrämjande trafikregleringar. Han har kontakt med skolmyndigheter för bl. a. po- lisens medverkan i skolornas trafikunder- visning och med andra myndigheter och organisationer, t. ex. NTF.

Vid starkt publikdragande evenemang, större spaningspådrag, katastrofartade hän- delser etc. skall länspolischefen tillse att be- hövliga personella och materiella resurser ställs till polisdistriktens förfogande. Det sker genom föreskrifter till distrikten och genom framställningar till andra län eller rikspolisstyrelsen. Vid behov övertar läns— polischefen själv ledningen. Han verkar även för att övervakningsverksamheten i övrigt bedrivs så rationellt som möjligt och ägnar härvid uppmärksamhet åt metodik, plane- ring av personalens tjänstgöring, förbindel- setjänst m. m.

Då det gäller den brottsutredande verk- samheten avser länspolischefens operativa uppgifter främst brottslig verksamhet som sträcker sig över flera distrikt eller län. Så- dan brottslighet är ofta riksomfattande. Rikspolisstyrelsen kan då visserligen medde- la föreskrifter för och leda efterspaning men även i sådana fall finns utrymme för insat- ser av länspolischefen. Länspolischefen föl- jer brottsutvecklingen i länet och kan in- rikta polisverksamheten mot viss typ av brottslighet som är särskilt frekvent inom länet. Han tillser att den stödjande verk- samheten fungerar rationellt och effektivt och samordnar även i övrigt utredningsverk- samheten inom länet och i vissa fall med an- gränsande län.

Den verksamhet som här har betecknats som operativ ledning är omfattande och skiftande. Den lämnade redogörelsen är ba- ra en sammanfattning av de viktigaste upp— gifterna på detta område.

Inspektions- och tillsynsverksamhet full- görs genom att länspolischefen och hans medarbetare vid inspektioner och andra be- sök i polisdistrikten tillser att personalen används på ett lämpligt sätt och i överens- stämmelse med de föreskrifter och anvis- ningar som utfärdats för verksamheten. Länspolischefen gör sig underrättad om per- sonalens duglighet, organisationens ända- målsenlighet m.m. Betydelsefulla uppgifter på detta område är tillsynen av att arbets- anvisningar om handläggningsrutiner o.d. tillämpas riktigt och enhetligt och att den tekniska utrustningen används enligt gällan-

de föreskrifter. Uppmärksamhet ägnas åt den lokala fortbildningen. Rikspolisstyrel- sen leder och samordnar rekryteringsverk- samheten i riket. Polischeferna leder denna verksamhet inom polisdistrikten. De lämnar information om polisyrket till arbetsförmed- lingar, folkhögskolor, försvarets personal- vårdsorgan m.m. och gör utredningar om sökandenas personliga lämplighet för polis- yrket. Länspolischefen samordnar rekryte- ringsverksamheten inom länet. Han grans- kar ansökningshandlingar och översänder dem med eget yttrande till rikspolisstyrel- sen samt avger en gång om året en redogö- relse till styrelsen över vad som gjorts i re- kryteringsbefrämjande syfte. Med hänsyn till vakansläge och andra omständigheter av betydelse fördelar han personal från lä- nets rekryteringskår till tjänstgöring i po- lisdistrikten och vid länstrafikgrupp.

Länspolischefen anordnar med hjälp av befäl och instruktörer, som utbildats av rikspolisstyrelsen, körutbildning och kurser angående användning och skötsel av den tek— niska utrustningen enligt kursplaner som upprättats av rikspolisstyrelsen. Länspolis— chefen har ansvaret för att försvarsutbild— ningen, som numera inte ingår i den centra- la polisiära grundutbildningcn, genomförs.

Länspolischefen skall tillse att polisdistrik- tens interna och externa informationsverk— samhet bedrivs rationellt och lämnar själv erforderlig information till massmedia, or- ganisationer, myndighetcr och allmänheten. I fråga om kontaktverksamheten tillser han bl. a. i samråd med länsåklagaren att det rå- der ett gott samarbete mellan polis- och åkla- garmyndigheterna och att riktlinjer för den- na samverkan dras upp. Genom konferen- ser med polisledning och åklagare verkar länspolischefen och länsåklagaren för att gränsdragningsspörsmål klarläggs, att enhet— liga arbetsformer används, att ömsesidig in- formatiOn meddelas m.m. Länspolischefen tar vidare initiativ till eller deltar i konfe- renser med skolmyndigheter, SOciala organ m.fl.

Länspolischefen deltar i företagsnämnds- verksamheten inom länet och övar tillsyn över sådan verksamhet i distrikten. Han har

rätt att närvara vid polisnämndernas sam- manträden och får delta i deras överlägg- ningar. Han ägnar även i övrigt uppmärk- samhet åt hur polisnämndernas verksamhet bedrivs.

Länspolischefens befogenhet att leda för- undersökning i brottmål är i praktiken be- gränsad till förundersökning innan någon skäligen kan misstänkas för brott och ut— övas främst vid grova våldsbrott och vissa slag av allvarlig seriebrottslighet som berör flera distrikt. Det förekommer inte ofta att länspolischef leder förundersökning. Han har heller inte anledning att ofta använda den befogenhet som ankommer på honom enligt utlänningslagen . Han har i denna lag bl. a. tillerkänts befogenhet att meddela be- slut om avvisning, meddela uppehållstill- stånd och arbetstillstånd i vissa fall m.m. Länspolischefen är direkt ålagd att pröva personal som skall anställas vid enskilt be- vakningsföretag. Polismyndighet skall sam- råda med länspolischef i ärenden om inne- hav av vapen. Sådant samråd bör ske när det ur säkerhetssynpunkt är tveksamt om sökanden skall meddelas tillstånd att inneha vapen och skall alltid äga rum i fråga om pistol, annat fickvapen och kulsprutepistol. Länspolischefen skall slutligen handlägga re- misser av betänkanden, promemorior o.d. samt uppgifter till kommittéer, utredningar m.fl. avseende ärenden på länspolische— fens expedition.

4.4.3 Verksamheten på landskansliet

Kungl. Maj:t fastställer rikets indelning i po- lisdistrikt. Rikspolisstyrelsen fastställer vakt- områden, vaktdistrikt och stationeringsorter. Styrelsen meddelar i övrigt närmare före- skrifter om organisationen inom polisdistrik- ten. Länsstyrelsen har ålagts att ägna upp- märksamhet åt polisväsendets organisation och hos rikspolisstyrelsen föreslå de änd- ringar som anses påkallade. Om initiativ till en organisationsförändring tagits av någon annan än länsstyrelsen, hörs länsstyrelsen som regel. I fråga om polisväsendets behov åligger det länsstyrelsen att årligen till riks— polisstyrelsen avge förslag till beräknande av

utgifterna för det lokala polisväsendet i lä- net. Till grund för förslaget ligger de förslag som polischeferna i länet har gjort upp. I fråga om utrustning uppmärksammar läns- styrelsen särskilt behovet av vissa material- slag som specialfordon, båtar m. m. Tilldel- ningen av utrustning styrs emellertid i stort genom centralt utformade normer.

Kungl. Maj:t tillsätter samtliga tjänster inom polischefskarriären med undantag av polissekreterartjänster. Rikspolisstyrelsen tillsätter tjänst som polissekreterare, polis- eller kriminalkommissarie, biträdande po- lis- eller kriminalkommissarie, polis- eller kriminalinspektör, förste polis- eller krimi- nalassistent och polis- eller krirninalassistent. Länsstyrelsen är tillsättningsmyndighet i frå- ga om andra tjänster än de som tillsätts av Kungl. Maj:t eller rikspolisstyrelsen i följan- de fall:

1. i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt beträffande tjänst i lägst löne- grad A 17;

2. i övriga polisdistrikt beträffande:

a) polismanstjänster: ordinarie förste poliskonstapel, ordinarie poliskonstapel och extra ordinarie poliskonstapel;

b) andra tjänster: samtliga ordinarie tjänster, extra ordinarie tjänster i lägst löne- grad A 10 Och extra tjänst i lägst lönegrad A 17 (kanslipersonal, fordonsredogörare etc.).

Övriga tjänster tillsätts och annan perso- nal antas av polischefen.1

Det ankommer på länsstyrelsen att avge yttrande i fråga om tjänster som tillsätts av rikspolisstyrelsen eller efter förslag av riks- polisstyrelsen av Kungl. Maj:t. Om tjänste- mans placering tills vidare inom viss orga- nisationsenhet inte anges vid tjänstetillsätt- ningen, bestäms den av länsstyrelsen i vissa fall. Det gäller placering vid länstrafikgrupp, länspolischefens expedition, som förestånda— re för avdelning, sektion eller arbetsgrupp eller vakthavande befäl i A 17 och högre

1 Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 18 mars 1970 till Konungen bl.a. föreslagit att tjänster som förste poliskonstapel och poliskon- stapel samt vissa administrativa tjänster skall tillsättas av lokal polischef.

lönegrader eller som sambandsman med tull- myndigheter. Länsstyrelsen bestämmer dess- utom ändring av tjänstemans stationerings- ort inom distrikt.

Vid anställnings upphörande på grund av uppsägning eller skiljande från tjänst av tjänsteman som är förordnad tills vidare, ålderspension och avsked på egen begäran ankommer det på länsstyrelsen att besluta i de fall då tjänsten tillsatts av länsstyrelsen. Länsstyrelsen beviljar semester och annan ledighet för polismästare och för vissa and- ra tjänstemän i polischefskarriären. Polis- chefen upprättar semesterplan för all inom distriktet stationerad personal. Planen skall delvis godkännas av länsstyrelsen.

Brott i tjänsten av den som innehar el- ler uppehåller tjänst som polismästare, po- lisöverintendent eller byråchef kan endast beivras efter åtal. Övriga tjänstemän inom den lokala polisorganisationen kan ådömas disciplinstraff men skall i vissa fall anmä- las till åtal. Länsstyrelsen beslutar om dis- ciplinstraff. Beslut om avstängning i an- ledning av åtal eller disciplinärt förfarande meddelas av Kungl. Maj:t i fråga om tjäns- teman som inte kan ådömas disciplinstraff och beträffande övriga tjänstemän av läns- styrelsen.

De ärenden angående utbildning inom polisväsendet som skall diarieföras på lands- kansliet avser utbildning som är kompetens- grundande för befordran. Assistent- och kommissarieklasserna utgjorde tidigare be- hörighetsvillkor för tjänst som assistent res- pektive kommissarie. Detta behörighetsvill- kor har tagits bort. På grund härav torde ärendegruppen sakna aktualitet.

Rikspolisstyrelsen tilldelar polisdistrikten utrustning av olika slag enligt normer som bestäms av styrelsen. Utrustningsfrågor av praktisk betydelse för länsstyrelsen är främst nybyggnad eller större ändring av polishus. Länsstyrelsen kan ta initiativ i des- sa frågor och får i övrigt yttra sig över di- mensioneringsbesked, ritningsskisser m. m. I undantagsfall har länsstyrelsen anledning att ta upp frågor om anskaffning av arrestloka- ler för tillfälligt bruk, fordon för transport av fyllerister och annan specialutrustning. I

fråga om arrestlokaler har rikspolisstyrelsen ålagt länsstyrelserna att minst en gång varje år inspektera polisarresterna i länet.

Rikspolisstyrelsen fastställer normalarbets- ordning för polisdistrikten. Efter förslag av polischefen fastställer länsstyrelsen arbets- ordning för distrikten. Någon väsentlig av- vikelse från normalarbetsordningen får inte ske utan samråd med rikspolisstyrelsen.

Länsstyrelsen beslutar om belöning eller ersättning för hjälp som lämnats åt polisman i hans tjänsteutövning. Polischeferna gör ef— ter länsstyrelsens anvisningar upp planer för polisens verksamhet i krig. Planerna fast— ställes av länsstyrelsen.

De ur polisiär synpunkt viktigaste ärende- gruppema har nu behandlats. På landskans- liet handläggs ytterligare några ärendegrup- per med viss anknytning till polisverksamhe- ten. Eftersom länspolischefens arbetsbörda inte i någon större utsträckning påverkas av dessa ärenden, redovisas de endast genom följande schematiska uppställning som en- dast upptar de viktigaste eller mest frekven- ta ärendegrupperna.

1. Allmän ordning och säkerhet: &. rättsmedicinsk obduktion b. tillstånd till begravning

c. förordnande av passkontrollant d. rekvisition av militär e. utfärdande av tjänstekort och passertill- stånd

f. gränskontroll g. katastrofberedskap h. allmänna ordningsstadgan i. lagen om allmänna sammankomster j. lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser av allmän plats 111. m. k. besvär enligt hotellförordningen ]. viten enligt länsstyrelseinstruktionen.

2. Innehav av vapen och ammunition (länsstyrelsen är besvärsinstans och beslutar bl. a. om införsel av vapen och ammunition).

3. Tävlingar på väg (länsstyrelsen med- delar tillstånd och nödiga föreskrifter till förebyggande av fara, olägenhet m. m.).

4. Förordnande av jakt- och fisketillsy- ningsmän.

Enligt ordinarie personalstat för länspolis- chefens expedition finns i alla län utom Gotlands län en tjänst som länspolischef och en eller två biträdestjänster. I fyra län finns tjänst som biträdande länspolischef.

Utöver den ordinarie personalstaten tjänstgör viss polis- och biträdespersonal på länspolischefens expedition. I Stockholms län tjänstgör en poliskommissarie och en förste polisassistent, som är upptagna i tjäns- tetablån för Solna polisdistrikt, på länspo- lischefens expedition. Hog länspolischefema i övriga län tjänstgör en poliskommissarie som redovisas i tjänstetablån för det polis- distrikt som har residensstaden som kansli— ort. Kungl. Maj:t har genom beslut den 13 februari 1970 medgivit att rikspolisstyrel- sen får meddela förordnande att bestrida på kriminalinspektör ankommande göromål för en tjänsteman vid varje länspolischefs- expedition för att biträda länspolischefen med samordningsuppgifter m.m. Länspolis- chefema har dessutom möjlighet att i viss utsträckning kommendera polismän från den lokala polisorganisationen till tjänstgö- ring vid expeditionen.

4.5 Distriktsåklagarorganisationen

De principer som vid förstatligandet av polis- och åklagarväsendet fastställdes för rikets indelning i åklagardistrikt innebär föl- jande. Polisdistrikten utgör grunden för åklagardistriktsindelningen. Polis- och åkla- gardistriktens gränser skall inte skära var- andra och ett åklagardistrikt skall omfatta minst ett polisdistrikt. Om ett polisdistrikt inte ger arbetsunderlag för en åklagarmyn- dighet med minst två åklagare, skall distrik- tet läggas samman med ett eller flera polis- distrikt till ett åklagardistrikt. I dessa fall skall alltid en åklagare stationeras på varje polisiär kansliort utanför åklagarmyndighe- tens kansliort.

Med ledning av dessa principer fastställde Kungl. Maj:t i samband med förstatligandet den indelning i åklagardistrikt som alltjämt gäller. Antalet åklagardistrikt i riket minska—

des då från 380 till 90. Av distrikten bilda- des 23 genom sammanläggning av två eller tre polisdistrikt. I 29 fall stationerades en åklagare på polisiär kansliort utanför åkla- garmyndighets kansliort. Kungl. Maj:t har därefter i två fall medgivit att sådan ut- stationering inte behöver bibehållas. Åkla- gardistriktens gränser skär inte i något fall länsgräns. Genom att distrikten byggts upp med polisdistriktet som minsta enhet och aldrig omfattar bara en del av ett polisdi— strikt skär deras gränser inte heller gräns för kommunbloek annat än i de fall då bloek bildats över länsgräns.

Den nuvarande åklagardistriktsindelning- en, åklagardistriktens storleksordning, anta- let åklagardistrikt i varje län m.m. fram- går av bilaga 3: 1—2.

5. Erfarenheter efter förstatligandet

5.1 Lokala polisorganisationen

Den omorganisation som genomfördes i samband med polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965 medförde en väsentlig effektivisering av verksamheten i den lokala polisorganisationen och skapade i stort sett goda möjligheter för fortsatt rationalisering. Redan polisberedningen uttalade emellertid farhågor för att de minsta distrikten inte skulle fungera effektivt. Dessa farhågor har i stort sett besannats. Distriktens resurser kan sålunda inte utnyttjas rationellt. Perso- nalen kan inte specialiseras i önskvärd ut— sträckning och hjälpmedel kan inte använ- das i den omfattning tekniken medger. Led- ningen av polisverksamheten kan inte ges en rationell organisation. Dessa organisatoriska brister kan inte lösas inom ramen för nuva- rande distriktsindelning. Bristerna belyses i det följande.

En mindre organisatorisk enhet är mera känslig för tillfälliga påfrestningar än en större enhet.

De brott som kommer till polisens kän- nedom i ett distrikt är inte jämt fördelade på året. Detta beror huvudsakligen på till- fälligheter men också på förekomsten av säsongbetonad brottslighet, t.ex. inbrotti sommarstugor. Brottsutredningarnas svårig- hetsgrad och omfattning varierar starkt. Nämnda förhållanden kan ur utrednings— synpunkt innebära betydande påfrestningar för distrikten och ställer stora krav på deras

kapacitet och elasticitet. Bristen på elastici- tet i de små distrikten visar sig ofta i ett kraftigt uttag av övertid. Endast de större distrikten har sådana resurser att utred- ningsverksamheten kan fungera även vid tillfälliga toppbelastningar i form av ökat brottsflöde eller anmälda grövre brott.

Vad nu har sagts innebär vidare att den mera långsiktiga planeringen förrycks och försvåras i distrikt som skall tillskjuta per- sonal för förstärkning. Organisationen i många distrikt är inte tillräckligt elastisk och flexibel för att tåla påfrestningar till följd av kommendering av personal för till- fällig tjänstgöring i annat distrikt, tjänstle- digheter, semestrar etc. De små polisdistrik— ten har visat sig vara särskilt känsliga för störningar bl. a. genom att kompetenta vika- rier på befälstjänster och andra nyckelposter ofta inte finns att tillgå inom distriktet. Det- ta förhållande innebär olägenheter ur plane- rings- och personalvårdssynpunkt.

Brott och andra händelser, som polisen måste ingripa mot, kan i stor utsträckning förhindras genom en effektiv övervaknings- verksamhet. Som exempel kan nämnas till- grepp av fortskaffningsmedel, inbrott, rån, misshandel och skadegörelse (s.k. synlig brottslighet). Brott av detta slag förövas ofta på sådana platser och under sådana omstän- digheter att de kan iakttas och därigenom också förhindras av personal som fullgör övervakningstjänst. Även om man undantar fylleri och förargelseväckande beteende, tor—

de mer än 50 % av de brottsbalksbrott som kommer till polisens kännedom kunna hän- föras till synlig brottslighet. Erfarenheterna ger klart vid handen att en effektiv över- vakning är en brottsförebyggande faktor av väsentlig betydelse.

Under de senaste åren har ordningsstö- rande händelser blivit allt vanligare. I sam- band med demonstrationer av olika slag har det förekommit att vissa grupper av demon- stranter eller åskådare stört allmän ordning och i vissa fall försökt göra skada på egen- dom. Grupper av motoriserad ungdom har vållat svåra ordningsproblem. De har i regel samlats på platser, där polisövervakningen varit ringa. Evenemang av olika slag har ofta dragit till sig publik som stört ordning- en. Erfarenheterna visar att händelser av detta slag i regel inte kan bemästras utan en effektiv övervakningsverksamhet.

En viktig förutsättning för en effektiv övervakningsverksamhet är att utrycknings— verksamheten, dvs. den form av ingripande som sker då polisens insats påkallas vid aku- ta händelser, kan fullgöras genom snabba ingripanden. Den tid som förflyter från det en händelse kommer till polisens kännedom och till dess polis är på platsen bör vara kortast möjliga. Förhållandet mellan polisen och allmänheten förbättras om polisen snabbt kan lämna allmänheten hjälp. Den snabbaste och bästa beredskapen är den rör— liga bilpatrullen. '

En allvarlig brist i flera små distrikt är att kontinuerlig rörlig övervakning inte kan or- ganiseras inom de områden som i och för sig kräver sådan övervakning med hänsyn till brottsfrekvens och behov av polisiär ser- vice i övrigt. Övervakningen är relativt per- sonalkrävande. I ett stort antal distrikt har man inte så stor polisstyrka som behövs för att hålla en polisbil med dubbelpatrull igång dygnet runt och för att svara för den sambandstjänst som är nödvändig för pa- trulleringen.

Distriktens möjligheter ,att utnyttja och underhålla teknisk utrustning är avgörande för tilldelningen av sådan materiel. Ett spo- radiskt användande är ur ekonomisk syn- punkt inte försvarligt. Detta leder till att de

små distriktens behov inte alltid kan tillgo- doses. Möjligheterna till rationalisering ge— nom teknisk upprustning är därför starkt be- gränsade i dessa distrikt.

En lämplig fördelning av arbetsuppgifter- na med hänsyn till å ena sidan uppgiftens art, å andra sidan personalens utbildning och förutsättningarna i övrigt är svårare att genomföra i en mindre organisatorisk enhet än i en större. Alltför små specialenheter är också olämpliga, bl. a. från den syn- punkten att ledningen av sådana enheter inte kan göras tillräckligt effektiv. Sålunda är det i de allra minsta polisdistrikten inte ens möj- ligt att inrätta särskilda befälstjänster för varje enhet.

Om en uppdelning på särskilda enheter kan göras i ett distrikt, uppnår man bety- dande fördelar genom att arbetsuppgifterna renodlas och personalen specialiseras. Spe- cialiseringen kan drivas långt genom utbild- ning och strikt fördelning av arbetsuppgif- terna. Härigenom ökar i hög grad säkerhe- ten och snabbheten i handläggningen samti- digt som bättre- garantier skapas för enhet— lighet. Det är uppenbart att specialisering inte är möjlig i de små distrikten. Detta för- hållande är en allvarlig brist i den nuvaran- de organisationen. Det är angeläget att i be- tydande omfattning befria polismännen från vissa arbetsuppgifter av rutinmässig karak- tär. I många distrikt sysslar polismännen med passning av telefonväxlar, arrestantbe- vakning, skötsel och lagerhållning av utrust- ning, tillsyn av fordon, upptagande av enk- lare anmälningar, delgivningar m. m. Sär- skilt påtagligt är detta i de små distrikten. Sådana uppgifter kan med fördel utföras av annan personal. En förutsättning för ändra- de rutineri detta avseende är emellertid att uppgifterna har sådan frekvens att åtmin- stone en tjänsteman bereds full sysselsätt- ning med varje kategori sådana ärenden el— ler med flera förenliga kategorier.

För att kunna utnyttja befintliga resurser rationellt och effektivt behövs en detaljerad planering och samordning av verksamheten. I detta arbete spelar också kontakten mellan distrikten en betydande roll. Med hänsyn till bristen på kvalificerad personal i små di-

strikt tvingas polischefen ofta syssla med ar- betsuppgifter som i större distrikt handläggs av annan kvalificerad tjänsteman. Ställföre- trädarfrågan kan inte heller lösas på ett till- fredsställande sätt inom ramen för de små polisdistriktens organisation. Det är inte möjligt att nå avsedd effekt endast genom att personellt förstärka ledningen av ett litet distrikt.

När det gäller kansligöromålen kan kon- stateras att polismästarens kansli i de allra minsta distrikten har fått en uppbyggnad som inte svarar mot distriktens storlek i övrigt. Anledningen till detta är att kansliet måste ha en viss minsta storlek för att över huvud fungera. Det är emellertid förenat med svårigheter att utnyttja den specialise- rade kanslipersonalen för andra arbetsupp- gifter i sådana distrikt. På grund härav går eventuell överkapacitet förlorad. Kansliema i de minsta distrikten är därför oekono- miska.

De brister i organisationen som sålunda har redovisats får sägas ha förelegat redan när förstatligandet av polisväsendet genom- fördes. Trots att så kort tid förflutit sedan polisväsendet förstatligades, har åtskilliga faktorer kommit att ytterligare framhäva be- hovet av en översyn av polisorganisationen.

Inflyttningen till tätorterna visar en sti- gande tendens och glesbygderna avfolkas ytterligare. Samtidigt har de säsongmässiga variationerna mellan tätorter och fritidsom— råden blivit större, vilket medfört starkt öka— de krav på polisväsendets flexibilitet. I flera fall kan dessa krav tillgodoses inom ramen för större och mer specialiserade polisdi— strikt, som är okänsligare för ingrepp än de mindre, även om säsongmässiga förstärk- ningar måste äga rum över distriktsgrän-

serna.

Brottsutvecklingen har i flera avseenden varit oroande under de senaste åren. En arbetsgrupp i justitiedepartementet har i de- cember 1969 lagt fram en promemoria om brottsutvecklingen t. o. m. 1975, m. m. (JU 1969: 33). Arbetsgruppen har gjort progno- ser av utvecklingen av brottsbalksbrotten och brott mot 4 5 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott — rattfylleri och rattonykterhet. Gruppen har gjort trend- bestämningar baserade på observations- åren 1950—1968 och konstaterat att trend- framräkningen till år 1975 med basåret 1968 ger en ökning av antalet till polisens kännedom komna brott för

våldsbrotten av 20 % , tillgreppsbrotten av 21 % , bedrägeribrotten av 28 % samt övriga brott mot brottsbalken av 19 %. — För samtliga brottsbalksbrott är ökning- en omkring 22 % eller i genomsnitt en ök- ning av 3 % per år. Antalet brott mot 4å lagen om straff för vissa trafikbrott beräk- nas öka med omkring 29 % under perioden. Antalet motorfordon i landet ökar kraf- tigt såsom framgår av nedanstående tabell. Statens vägverk har gjort vissa undersök- ningar av trafiken för åren 1964—1967 och därvid konstaterat att trafikarbetet ökat från 18,4 miljarder fordonskilometer år 1963 till 24,1 miljarder år 1967. Den största ökningen hänför sig till europa- och riksvägarna trots att de endast omfattar 12—13% av den to- tala väglängden. År 1963 låg 56 % av den totala trafiken på riksvägarna, 16 % på de genomgående länsvägarna och 28 % på övriga vägar. År 1967 hade trafiken på riks- vägarna ökat till 59 %. För de genomgåen- de länsvägama var siffran oförändrad sedan

S:a

År Personbilar Lastbilar Bussar Motorcyklar motorfordon 1964 1 665 782 133 650 10104 87 774 1 897 310 1965 1 792 671 131 554 10 295 64 419 1 998 939 1966 1 889 000 133 286 11027 51401 2 084 714 1967 1 976 248 137 795 12 063 47 725 2 173 831 1968 2 071 303 138 762 12 577 44 267 2 266 909 1969 2 193 634 142 602 13 579 42 948 2 392 763

år 1963 och på övriga vägar hade trafiken således minskat från 28 till 25 %.

Tätortstrafiken visar en mycket stor ök- ning. Genom urbaniseringen och förlägg- ningen av stora köpcentra till vissa tätorter har trafiken ökat kraftigt i och omkring dessa orter. Denna utveckling ställer stora krav på trafiksektionernas och trafikgrup- pernas effektivitet. Erfarenheterna har visat att trafikgrupperna och de minsta trafiksek— tionema inte är tillräckligt effektiva enheter. Trafikövervakning av typen besiktningar, hastighetskontroller o.d. fordrar en större personalstyrka än som finns på dessa enhe- ter. Personalen måste dessutom vara högt specialiserad. De minsta enheterna kan knappast fungera vid uppkommande vakan- ser, eftersom kompetenta vikarier sällan finns i de mindre distrikten. Tekniska hjälp- medel kan inte heller ställas till dessa enhe- ters förfogande i nämnvärd utsträckning på grund av alltför låg nyttjandegrad.

Inflyttningen till tätorterna och utveck- lingen av trafiken och brottsligheten måste mötas med ökade resurser för polisväsendet. Redan inom nuvarande resursramar kan emellertid åtskilligt vinnas om ytterligare specialisering kan genomföras. Större säker- het och snabbhet i handläggningen kan då uppnås Och fler tekniska hjälpmedel kan också tillföras organisationen och användas rationellt.

De vunna erfarenheterna ger vid handen att små polisdistrikt inte är tillfredsställande organisatoriska enheter.

Polisnämndernas verksamhet undersöktes under budgetåret 1967/ 68 av rikspolisstyrel- sen. Utredningen har fått ta del av resul- taten av denna undersökning. Dessa resul- tat visar enligt rikspolisstyrelsen att många polisnämnder har gjort utmärkta insatser för att skapa fler och allt bättre kontakter mellan polis, samhälle och medborgare. Verksamheten har emellertid varierat högst avsevärt från ett distrikt till ett annat. Nämnderna har i genomsnitt sammanträtt två gånger om året. Det finns dock exem- pel på att sammanträde har hållits endast en gång på två år. Flera polisnämnder har tagit initiativ till att kontakten mellan po-

lisen samt sociala myndigheter och skolor skall ökas och till att allmänheten skall få bättre information om polisens och polis- nämnds arbete. Under åren 1965 och 1966 hade emellertid omkring 50 polisnämnder inte lagt fram något förslag om att förbätt- ra förhållandet mellan polisen och allmän- heten.

I den skrivelse från Stockholms social- demokratiska undomsdistrikt, vilken Kungl. Maj:t överlämnat till utredningen för be— aktande, har organisationen med utgångs- punkt i erfarenhetema från polisnämnden i Stockholms polisdistrikt begärt att polis- nämndernas kompetens, arbetsformer och ekonomiska resurser ses över.

Polisnämndernas verksamhet har också berörts i motion II: 540 av herr Martinsson m.fl. i riksdagens andra kammare i år. Motionärerna har bl. a. anfört.

Bland de kommunalmän. som deltar i arbe- tet i polisnämnderna, torde det vara en spridd uppfattning att detta arbete är föga menings- fullt. Någon egentlig beslutanderätt har nämn- derna inte, och intresset för ett enbart rådgi- vande arbete blir alltid mindre än för ett arbete där en beslutsfunktion utövas. Ett annat skäl är att inga statliga medel ställs till nämndernas förfogande för nämndens egentliga arbete. En- dast arvoden till ledamöterna och ersättning för deras expenser utgår. Sålunda kan inte det enklaste kansli upprättas. Man skulle i många nämnder behöva mot årsarvode engagera nå- gon kommunaltjänsteman som sekreterare, men detta är ej möjligt. Några medel finns inte för information om polisväsendet, utan den enda möjligheten är att gå till kommuner- na inom polisdistriktet och hos dem utverka medel i varje särskilt fall.

En brist har det även varit att nämndens le- damöter endast haft kontakt med de högsta cheferna inom verksamhetsområdet, polische- fen och länspolischefen. Man har ofta känt ett behov av att komma i kontakt med polis- personalen och dess organisationer. Lagen har emellertid ej anvisat någon sådan möjlighet. Det borde därför vara möjligt att öppna en sådan möjlighet.

Motionärerna har hemställt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan ändring av 1964 års lag om polis- nämnder att personalens organisationer blir företrädda i nämnderna samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär sådan

översyn av polisväsendets organisation att polisnämnderna kan förses med kanslier samt att möjlighet beredes polisnämnderna att bedriva informationsverksamhet.

Förhållandet mellan polisen och allmän- heten har i år vidare tagits upp i två lika- lydande riksdagsmotioner I: 846 av herr Wikström och 11: 990 av herr Romanus. Motionärerna hemställer bl. a. att riksda- gen hos Kungl. Maj:t begär förslag om åt- gärder för ökad offentlig insyn i verksam- heten på polisstationerna.

De angivna motionerna har överlämnats till utredningen för att tas under övervä- gande vid fullgörande av utredningens upp- drag.

5 .2 Den regionala organisationen

5.2.1 Länen som verksamhetsområden för den regionala polisorganisationen

Utvecklingen efter förstatligandet har visat att vissa län är för små som verksamhets- områden för den regionala polisverksam- heten. Krav på större verksamhetsområden än län blir med åren allt större. För att belysa detta redovisas i det följande erfa- renheter i fråga om utrednings- och övervak- ningsverksamheten samt inspektioner.

Brottsutvecklingen har som förut berörts under 5.1 varit oroande under de senaste åren. Antalet brottsbalksbrott som kom till polisens kännedom steg från omkring 336000 år 1964 till närmare 450000 år 1969.

Ökat inslag av våld och hot om våld lik- som brottslingarnas ökade rörlighet har präglat utvecklingen. Narkotikamissbruket har fått en stark spridning och har fört med sig en avsevärd ökning av annan brottslig- het. .

Brottslingar förflyttar sig numera ofta snabbt över större områden än län och begär serier av brott. För en effektiv brottsbe- kämpning i sådana fall krävs goda möjlighe- ter till samordning av den uppdagande och förebyggande verksamheten. Rikspolisstyrel— sen svarar för samordningen på riksplanet. Enligt sin instruktion äger rikspolisstyrelsen

meddela föreskrifter för och leda polisverk— samheten i fråga om efterspaning vid brott som kräver riksomfattande spaning. På riks- planet fungerar samordningen väl. På regio- nal nivå kan samordningen inte alltid ske på ett enkelt och smidigt sätt. Länen är som regel för små som verksamhetsområden för denna uppgift.

De behövliga resurserna saknas ofta inom verksamhetsområdet. En effektiv spaning kan då inte etableras snabbt eftersom för- stärkningar måste inkallas genom hänvändel- se till flera olika län eller till rikspolisstyrel- sen. Länen är vidare för små för att medge en snabb och enkel samordning av verksam— heten så att den fungerar lika effektivt i olika delar av spaningsområdet. En effektiv spaningsledning försvåras om man ibland måste vända sig till en eller flera sidoord- nade myndigheter för att få åtgärder ut- förda. I många fall är det nödvändigt att flytta över ledningen från ett län till ett an- nat. En sådan överflyttning är svår att ge- nomföra utan effektivitetsförluster.

Brottslingarnas ökade rörlighet skapar också ett allt större behov av samlade aktio- ner i brottsbekämpande syfte. För planering av denna verksamhet krävs tillgång till per— sonal i regionorganet för kontinuerliga stu- dier och analyser av brottsligheten. Plane- ringen bör så litet som möjligt vara bunden av administrativa gränser och i huvudsak kunna anpassas till brottslighetens struktur. För en effektiv och rationell verksamhet av detta slag är länen som regel för små som verksamhetsområden och de har otillräck- liga resurser.

Länen är också för små för att tillåta nöd- vändig specialisering av personal för regio- nala uppgifter. Vissa kvalificerade arbets- uppgifter är inte så frekventa att personalen får tillräcklig erfarenhet och rutin. Det gäl- ler exempelvis i fråga om vissa slag av tek— niska undersökningar och utredningar av s. k. intellektuell brottslighet.

Efter förstatligandet har behovet av trafik- övervakning ökat starkt. Som nämnts i an- nat sammanhang ökade trafikarbetet från 18,4 miljarder fordonskilometer 1963 till 24,1 miljarder 1967. Europa- och riksvägar-

na, som omfattar 12—13 % av den samman- lagda väglängden, svarade för 56 % av det totala trafikarbetet år 1963 Och 59 % år 1967.

Erfarenheterna visar att man för att nå gynnsammast möjliga effekt i stor utsträck- ning måste inrikta trafikövervakningsarbe- tet på större samordnade insatser av perso- nal och materiel. Sådana insatser behövs främst för längre sammanhängande avsnitt av europa- och riksvägar med stark trafik men även i anslutning till större tätorter. Metodiken kan vara intensiv avpatrullering av en längre vägsträcka med motorfordon och helikopter, större kontrollstationer med allsidig teknisk utrustning eller kombinatio- ner av dessa och andra övervakningsme- toder. Insatserna bygger på en kontinuer- lig uppföljning av övervakningsfaktorer som trafiktäthet, överträdelse- och olycksfre- kvens, större evenemang och andra före- teelser som återkommer regelbundet. De kan ges särskild inriktning på visst eller vis- sa trafikantbeteenden som är särskilt ägnade att orsaka olyckor. För trafikövervakning enligt nu angivna principer är länen för små som verksamhetsområden.

Genom föreskrifter av rikspolisstyrelsen har större insatser — i huvudsak inriktade på vissa trafikantbeteenden — i viss utsträck- ning möjliggjorts. Vid planeringen härför sammanförs länen i regel till regioner som i stort sett motsvarar militär— och civilområ- dena (milo/civo). Större insatser kan emel- lertid inte ledas enhetligt. Varje länspolis- chef inom regionen ansvarar för att verk- samheten inom hans län fullgörs enligt riks- polisstyrelsens föreskrifter. Planeringen av de föreskrivna aktiviteterna kräver ofta ett betydande mått av samråd över länsgrän- serna för att man skall nå fram till en lös- ning som tillgodoser olika synpunkter. Över— vakningsbehovet i stort täcks inte genom rikspolisstyrelsens föreskrifter. Rikspolissty- relsens samordning gäller endast en mindre del av året och kan givetvis inte ta hänsyn till lokala faktorer som speciella slag av transporter, större evenemang med stark till- strömning av fordon, behov av samordning med utredningsverksamheten, olika väder-

De styrkor som nu finns inom länen är ofta för små för den allmänna övervak- ningsverksamhet som krävs vid speciella till- fällen. Som tidigare har berörts har ord- ningsstörande händelser av allvarlig karaktär blivit allt vanligare under de senaste åren. Detta har bl. a. varit fallet i samband med vissa slag av demonstrationer. Bilburna gäng har på senare tid i ökande omfattning stört ordningen i tätorter och på festplatser. Till- ställningar av olika slag tenderar att få allt större publik. Behovet av insatser för över- vakning vid offentliga tillställningar är som regel i förväg känt för polisen och så är of- tast förhållandet också vid demonstrationer. Förutsättningarna för bedömningen av in- satsens storlek kan dock snabbt ändras. Större förstärkningar kan behövas under pågående kommendering. Erfarenheten vi- sar också att man alltid måste vara beredd på att allvarliga störningar kan inträffa utan att polisen kunnat förutse dem. Vid sådana händelser är det av största vikt att polis- personal sätts in på ett tidigt stadium. Kan detta ske kan ordningen som regel upprätt- hållas eller återställas utan att kraftigare åt- gärder behöver tillgripas.

För snabba, effektiva insatser räcker lä- nens resurser ofta inte till. De omedelbart gripbara styrkorna är otillräckliga. Behövlig specialutrustning såsom mobila ledningscen- traler, speciell radioutrustning, specialfordon m. m. kan av kostnadsskäl inte i tillräcklig omfattning tilldelas varje län. Tillgång på välutbildad ledningspersonal som är väl för— trogen med uppgifter av detta slag är dess- utom otillräcklig. En väsentlig ökning av verksamhetsområdenas storlek skulle skapa bättre förutsättningar för effektiva insatser inom ramen för tillgängliga resurser.

Rikspolisstyrelsen har likSOm länspolis- chefcrna skyldighet att svara för inspektion. De faktorer som bestämmer polisverksam- heten förändras. Den tekniska utvecklingen leder också successivt till nya eller ändrade arbetsmetoder. En fortlöpande rationalise- ring av verksamheten pågår i syfte att för- enkla rutinerna och frigöra arbetskraft för mera kvalificerade göromål. För att beräk-

nade vinster skall kunna göras måste nya eller ändrade anvisningar och föreskifter med kortast möjliga övergångstid bringas till enhetlig tillämpning. Detta underlättas i hög grad genom råd, vägledning och till- syn av ett inspekterande organ. De teknis- ka hjälpmedlen i ett distrikt representerar stora värden. Deras användning och vård bör därför noggrant följas. För den inspek- tionsverksamhet som bör ligga på region- planet krävs tillgång till specialister inom olika grenar av polisverksamheten. Ett så- dant krav kan inte tillgodoses inom ramen för tillgängliga resurser i nuvarande regiona- la organisation. Görs verksamhetsområdena större kan organisationen rymma sådana specialister.

Inspektion behövs också av andra skäl. Polisverksamheten rymmer till stor del åt— gärder som kan få avgörande betydelse för den enskilde medborgaren. Det är framför— allt angeläget att enhetliga normer tillämpas bl.a. vid behandling av brottsanmälningar. Detta förutsätter en fortlöpande tillsyn från länspolischefens sida som är svår att genom- föra med nuvarande organisation.

5.2.2 Den nuvarande organisationsformen

Den regionala polisorganisationen är oenhet- lig.

De tre organisationsformerna på region- planet ger olika ledningslinjer inom polis- väsendet. Mellan rikspolisstyrelsen och Stockholms, Göteborgs. Malmö och Visby polisdistrikt är linjerna i stort sett direkta. 1 övrigt går linjen i princip från rikspolissty- relsen via länspolischefen i länsstyrelsen till polisdistriktet. Då det gäller inspektionsverk- samheten är läget oklart. I praktiken inspek- teras de fyra nämnda distrikten endast av rikspolisstyrelsen.

I länsstyrelserna handläggs frågor som rör polisväsendets organisation och admini- stration heterogent. Länsstyrelseinstruktio- nen lägger i länsstyrelsens hand att avgöra om och i vilken utsträckning föredragning skall läggas på länspolischefen. Det har lett till en viss brist på enhetlighet i handlägg- ningen. Länspolischefen är exempelvis inte

föredragande i alla län i ärenden som angår den lokala polisorganisationens personal.

Skillnader föreligger mellan olika län i formerna för beredning av de landskansli- ärenden som ankommer på länspolischef. I vissa län utförs arbetet i sin helhet på läns- polischefens expedition och i andra län på landskansliet. I vissa län delas handlägg- ningen i ett och samma ärende upp mel- lan landskansliet och länspolischefens expe- dition. Detta innebär att ärenden som har betydelse för polisverksamheten i vissa län handläggs av personal med polisiär utbild- ning och ingående kännedom om polisvä- sendet i länet och i andra län av annan personal med i huvudsak administrativ ut— bildning.

Nuvarande uppdelning på olika enheter inom länsstyrelsen av frågor som direkt be— rör polisväsendet har också andra konse- kvenser. Avgränsningsvårigheter mellan en- heterna kan inte undvikas. Detta är en nack- del inte minst därför att formen för ären- denas avgörande inte är densamma på enhe- terna. Diariesystemet i länsstyrelsen är dess- utom ett helt annat än det som används in- om rikspolisstyrelsen och den lokala polis- organisationen.

Varje länsstyrelse avgör i princip vilken utrustning den regionala organisationen skall ha. Utrustningsfrågor för polisväsendet i öv- rigt bedöms i ett sammanhang av rikspolis- styrelsen. En enhetlig bedömning för polis- väsendet i sin helhet av dessa frågor är önsk- värd.

Vikariefrågoma kan nu inte lösas ratio- nellt. Vid ledighet för länspolischefen är det — om man bortser från långtidsvlkariat — länsstyrelsen SOm skall förordna vikarie. I län där biträdande länspolischef saknas ut- ses i allmänhet en polismästare i länet till vikarie. Länsstyrelsen måste ibland vända sig till annat län för att kunna lösa vikarie- frågan. Vid tillfälligt förfall för länspolis- chefen fullgörs hans uppgifter på expedi- tionen av en polischef i länet som utses av länsstyrelsen. Föredragningsskyldigheten på landskansliet ligger däremot vid tillfälligt förfall för länspolischefen i princip på ve- derbörande sektionschef i länsstyrelsen. Be—

hovet av kontinuitet på länspolischefsexpe- ditionen kan inte tillgodoses på ett tillfreds- ställande sätt. Detta innebär en särskild olä- genhet i en verksamhet som till stor del består i direkt ledning av personal med stort inslag av muntliga direktiv.

Utredningen fäster inte lika stor vikt vid de olägenheter som nu påtalats som vid de som behandlats under 5.2.1 men vill fram- hålla att de olägenheter sOm kan hänföras till den nuvarande organisationsformen kan accentueras i samband med en övergång till programbudget och ett nytt informations- system för rättsväsendet.

Från länspolischefshåll har man framhål- lit att den nuvarande regionala polisorga- nisationen är behäftad med sådana brister att den kan befaras >>vittra sönder».

5.3 Distriktsåklagarorganisationen

De lokala åklagarmyndighetema har i stort sett fungerat tillfredsställande efter förstat- ligandet. En del problem har dock uppstått. På grund av de initialsvårigheter som före- låg efter reformen var tillflödet av slutförda utredningar från polisen till åklagarmyndig- heterna lägre än normalt under år 1965 trots att antalet brottsanmälningar ökade. Åklagarmyndigheterna fick därför påföljan- de år en onormalt stor måltillströmning. Förhållandena var således speciella åren 1965 och 1966.

Den fortgående stegringen av kriminali- teten och effektiviseringen av polisverksam- heten har därefter medfört stora påfrest- ningar för åklagarväsendet, särskilt i stor- stadsregionerna och i större tätorter. Denna situation har inträtt trots att ordningsbots- och parkeringsbotsinstituten börjat tillämpas och att användningsområdet för strafföreläg— gande vidgats. Befolknings- och brottsut- vecklingen har lett till en successiv för- skjutning av arbetsbördan i vissa distrikt. Sett ur arbetskraftssynpunkt har därför både överskottsområden och bristområden upp- kommit. Den nuvarande bemanningen i åklagardistrikten svarar alltså i vissa fall inte mot den faktiska arbetsbelastningen.

För att komma till rätta med dessa för-

hållanden har vissa åtgärder vidtagits i syfte att successivt flytta över tjänster från över- skottsområden till bristområden. Genom åt- gärder av detta slag och genom den rationa- liseringsverksamhet som i övrigt pågår inom åklagarväsendet kan man i viss utsträckning möta kraven på personalförstärkningar. Ra- tionaliseringsåtgärderna får emellertid bättre effekt om större arbetsenheter bildas.

Erfarenheterna av åklagarorganisationen visar att det med hänsyn till det nära sam- band som råder mellan åklagarverksamhet, polisverksamhet och dömande verksamhet är en fördel om åklagardistrikt, polisdistrikt och domkretsar sammanfaller. Med undan- tag för de fall då åklagardistrikt bildats ge- nom sammanläggning av två eller flera po- lisdistrikt är polis- och åklagardistrikten ge- nomgående identiska. Däremot skär gräns för åklagardistrikt i många fall domkrets- gräns. Åklagardistriktens uppdelning på fle- ra domkretsar begränsar möjligheterna till rationalisering av åklagarmyndigheternas verksamhet.

Verksamheten vid de större åklagarmyn- digheterna bedrivs på ett sätt som möjliggör ett ekonomiskt och i övrigt rationellt utnytt- jande av tillgängliga resurser. Arbetsupp- gifterna kan fördelas mellan åklagarna efter målens svårighetsgrad och åklagamas skick- lighet och erfarenhet. Växlingar i arbets- tillströmning och personaluppsättning blir in- te så kännbara som i en mindre arbetsenhet. Arbetet löper därför jämnare och smidigare. Den moderna kontorstekniken kan på ett bättre sätt utnyttjas i kansliarbetet. Organi- sationens elasticitet minskar dessutom beho- vet av tillfälliga personalförstärkningar.

Erfarenheterna har visat att åklagardi- strikt som ger arbetsunderlag för 4—7 åkla- gare är den lämpligaste arbetsenheten. Om antalet åklagare vid en myndighet överstiger sju och myndigheten inte är så stor att en kammarindelning kan göras, kan svårigheter uppkomma för chefsåklagaren att hinna med både sina arbetsledande funktioner och de åklagaruppgifter som han enligt instruk- tionen skall svara för. Har å andra sidan ett åklagardistrikt inte arbetsunderlag för mer än tre åklagare, kan de administrativa och

organisatoriska fördelarna som en större en- het ger inte tillvaratas i önskvärd omfatt- ning. Bl.a. saknas ofta möjligheter till en ändamålsenlig fördelning av göromålen. I ett stort antal av de mindre distriken har man därför, i synnerhet om åklagare sta- tionerats utanför myndighetens kansliort, blivit tvungen att fördela arbetsuppgifterna mellan åklagarna efter geografiska grunder. Med undantag för de s.k. chefsåklagarmå— len har fördelningen då som regel genom- förts så, att varje på åklagarmyndighetens kansliort stationerad åklagare svarar för åklagarverksamheten vid en viss domstol och varje utstationerad åklagare för verk- samheten inom det polisdistrikt där han är stationerad.

Systemet med utstationerade åklagare ha- de vissa fördelar i initialskedet efter förstat- ligandereformen. Det var då särskilt angelä- get att god personlig kontakt upprätthölls mellan åklagaren som förundersökningsleda- re och utredningsmännen hos polisen. Även sedan polis- och åklagarorganisationen vun- nit i stadga har detta samarbete stor bety- delse. Erfarenheterna visar emellertid att ett gott samarbete mellan polis och åklagare kan upprätthållas även om åklagaren är sta- tionerad på annan ort. Direktiv till utred- ningsmännen lämnas ofta per telefon och de flesta beslut om användande av tvångs- medel fattas efter telefonföredragning. Ut- redningsmaterial, som underställs åklagaren för beslut, skickas i stor utsträckning med post.

Ur åklagarväsendets synpunkt innebär systemet med utstationerade åklagare att verksamheten splittras. Arbetsuppgifterna kan tillfälligt eller mera stadigvarande bli alltför omfattande för att kunna bemästras av en utstationerad åklagare. Om arbetsan- hopningen är tillfällig, brukar chefsåklaga- ren tilldela annan åklagare i distriktet vis- sa mål. Är förstärkningsbehovet mera sta- digvarande, måste en åklagare i kansliorten eller en assistentåklagare avdelas för upp- giften.

Det kan också inträffa att den utstatione- rade åklagaren inte har full sysselsättning. Då tilldelar chefsåklagaren honom mål från

åklagardistriktet i övrigt. Vid semester, tjänstledighet m.m. bör den utstationerade åklagarens kontor vara bemannat. För att uppfylla detta krav måste den regionala vikariats- och förstärkningsorganisationen anlitas. I många fall har det varit svårt att skaffa vikarier för kanslipersonal.

Systemet med utstationerade åklagare är även ur andra synpunkter inte rationellt och leder dessutom till att kostnaderna för orga- nisationen blir onödigt stora. Som exempel kan nämnas att dubbelarbete måste utföras i fråga om diarieföring, arkivering m.m. och att man inom en åklagarmyndighets verksamhetsområde måste ha två eller flera expeditioner.

6. Överväganden och förslag

6.1 Lokala polisorganisationen 6. l .1 Polisdistriktsindelningen

Av vad som anförts i avsnitt 5.1 framgår att väsentliga brister vidlåder organisationen i vissa polisdistrikt. Det är utredningens upp— fattning att de påtalade olägenheterna bl. a. sammanhänger med att ett antal för små polisdistrikt bildades i samband med för- statligandet. Det är därför inte att förvåna att behov av en ny reform uppstått bara några år efter genomförandet av nu gällande organisation. De angivna bristerna blir mer och mer accentuerade allt efter tiden går. Det ligger därför nära till hands att över- väga en genomgripande omorganisation av polisdistrikten. Härför talar också önskemå- let att en ny reform — inte minst med hän- syn till den berörda personalens intressen -— innebär en långsiktig lösning av de organi- satoriska problemen.

För en mera genomgripande omorgani- sation skulle målsättningen kunna vara att polisdistrikten ges en sådan organisation att de i princip alltid blir självförsörjande i frå- ga om personal. Om en sådan målsättning skall kunna förverkligas, måste poliskårer- na göras så stora att personalen kan specia- liseras i den utsträckning som förutsättes i principorganisationen i bilaga I: 4. Enheter- na i organisationen måste också göras så stora att de blir bärkraftiga. Organisations- modellen, som gjorts av rikspolisstyrelsen, överensstämmer i stort med den som polis-

beredningen föreslog. Styrelsen har nyligen lagt fram förslag om vissa ändringar i denna principorganisation.

Principorganisationen har kunnat genom- föras vid huvudstyrkorna i något mer än hälften av de nuvarande distrikten, men de sektioner som bildats är ofta alltför små för att polisverksamheten skall kunna bedrivas effektivt och rationellt.

Utvecklingen i samhället gör det nödvän- digt att polisen i ökad utsträckning använ- der tekniska hjälpmedel i polisverksamheten. Det kräver att organisationen successivt an- passas till nya arbetsmetoder. Ur ekono- misk synpunkt är det inte försvarligt att i någon större utsträckning tilldela små or- ganisationsenheter dyrbara tekniska hjälp- medel.

Även den pågående urbaniseringen. som leder till en avsevärd ökning av polisens arbetsuppgifter i tätorterna, gör att man måste ställa stora krav på en huvudstyrkas storlek.

För att man skall kunna åstadkomma den specialisering som förutsätts i princip- organisationen och för att enheterna i or- ganisationen skall bli bärkraftiga krävs i dag omkring 50 ordinarie polismän i ett polis- distrikts huvudstyrka. Vid speciella förhål- landen är inte ens detta antal tillräckligt. Den ändring av principorganisationen som rikspolisstyrelsen föreslagit innebär inte att antalet polismän i huvudstyrkan kan min- skas. F.n. har inte mer än ett trettiotal po-

lisdistrikt en huvudstyrka om 50 ordinarie polismän eller mera. Om en mera genomgri- pande omorganisation skall kunna genomfö- ras med den tidigare nämnda målsättning— en, måste landet därför delas in i ett 30-tal polisdistrikt.

En reform av denna omfattning har tidi- gare varit aktuell. 1939 års polisutrednings förslag om 31 polismästardistrikt skulle om det genomförts sannolikt på sikt ha lett till 31 polisdistrikt. Denna utredning utgick från att ett län skulle bilda ett eller flera polismästardistrikt. Undantag från denna princip gjordes i några fall. En rationell in- delning i ett 30-tal polisdistrikt förutsätter emellertid i dag att länsgränserna får skäras i ett relativt stort antal fall.

Under utredningsarbetet har från länssty- relsehåll och från företrädare för berörda kommuner och i viss mån även från polis- personalen betänkligheter framförts mot en alltför långt gående reform. Det har särskilt framhållits att sammanslagning av polisdis- trikt kan medföra att allmänhetens krav på polisiär service försämras i de distrikt som inte kommer att bestå som en självständig enhet. Enligt utredningens mening bör en förutsättning för en reform av polisdistrikts- indelningen vara att en sådan försämring in- te inträffar.

Alla rationaliseringsåtgärder som är möj- liga att vidta i polisväsendet som helhet bör uppmärksammas i ett sammanhang. Sam- manslagning av distrikt är bara en åtgärd som skapar förutsättningar för en effekti- vare polisverksamhet. Sålunda kan man ge- nom en omorganisation av den regionala polisverksamheten komma till rätta med vissa brister inom polisväsendet. Andra bris- ter kan avhjälpas genom åtgärder av annat slag. Man bör sålunda kunna räkna med att i viss utsträckning flytta funktioner såväl inom ett polisdistrikt som mellan lokal- och regionalplanen och rikspolisstyrelsen. Organisationen inom polisväsendet har hit- tills tillåtit vissa sådana funktionsförändring— ar utan att statsmakternas år 1964 fattade beslut angående principerna för organisa- tionen av polisväsendet rubbats. Ett par exempel härpå kan anföras.

Vid förstatligandet fanns inga helikoptrar och båtar i organisationen. Antalet helikopt- rar och båtar inom polisväsendet är nu 6 resp. 14. Dessa hjälpmedel måste användas över stora områden. Rikspolisstyrelsen har därför genom en uttrycklig föreskrift, som infördes i styrelsens instruktion år 19651, tillagts befogenhet att meddela föreskrifter för och leda sjöpolisverksamhet och polis- verksamhet som bedrivs med luftfartyg.

Övergång till automatisk databehandling (ADB) har förutsatt förskjutningar i arbets- uppgifterna mellan de olika instanserna i po- lisväsendet. Redan i samband med förstatli- gandet infördes sålunda ett centralt ADB- system för den ekonomiska redovisningen för den lokala polisorganisationen och riks- polisstyrelsen. Länsstyrelsema avlastades därigenom de ekonomiskt—administrativa uppgifterna för den lokala polisorganisatio- nen som de enligt tidigare planer skulle ha haft inom ramen för ett konventionellt redo- visningssystem. Polisdistrikten fick också vissa ändrade arbetsuppgifter.

Ändringar i arbetsuppgifternas fördelning gjordes också i samband med att statsmak- terna år 19672 beslutade att lägga om po- lisutbildningen. Tidigare var genomgången utbildning ett behörighetskrav för befäls— tjänst och vissa andra tjänster. Beslutet in- nebär bl. a. att tjänsteman nu ges utbild- ning för sådan tjänst först efter utnämning. I samband med utbildningsreformen be— stämdes att befälstjänster som tidigare i princip tillsatts av länsstyrelse, skulle till- sättas av rikspolisstyrelsen.

Inom den närmaste framtiden kommer nya omfördelningar av arbetsuppgifterna att aktualiseras, främst genom att ADB-tekni- ken får allt flera användningsområden.

De ADB-system som nu byggs upp inom rättsväsendet avser såväl administrativa ru- tiner som rutiner i den egentliga verksam- heten. Arbetet kommer att på relativt kort sikt leda till vissa ändringar i fördelningen av arbetsuppgifterna inom polisväsendet. Som exempel på system som ger en sådan effekt kan här nämnas ett centralt ADB-

1 Instruktion för rikspolisstyrelsen (1965: 674). 2 Prop. 1967: 1, bil. 4. SU 2 rskr 2.

system för polisregister. Systemet skall över- ta en stor del av polisdistriktens arbete med förande av och sökning i polisregister. Kom— munikationstekniken torde också komma att ge nya tekniska möjligheter för sambands- tjänsten. Om dessa skall kunna utnyttjas, kan vissa ändringar i nuvarande fördelning av arbetsuppgifterna mellan olika instanser i polisväsendet bli aktuella.

ADB-tekniken gör det vidare möjligt att gå över till programbudgetering. Detta kan komma att medföra väsentliga omfördel- ningar av arbetsuppgifterna inom polisvä— sendet.

Vad som nu har sagts visar att behovet av successiva förändringar av funktioner och arbetsuppgifter har varit stort under de när- maste åren efter förstatligandet. Även om läget nu i viss mån stabiliserats, kan behov av förändringar av funktioner inom den lo- kala polisorganisationen och mellan olika in— stanser inom polisväsendet bli väsentligt även i framtiden. De frågor som därvid uppkom- mer torde i många fall inte kunna lösas ens inom ramen för mycket stora distrikt.

Mot denna bakgrund har utredningen kommit fram till att en rationell organisation inom polisväsendet bör kunna åstadkom- mas genom ett begränsat antal sammanslag- ningar av distrikt och en omorganisation av den regionala polisverksamheten. I detta avsnitt behandlas fortsättningsvis de princi- per på vilka en mera begränsad distriktsin- delningsreform enligt utredningens mening bör bygga.

Ansvaret för den operativa verksamheten inom ett polisdistrikt skall liksom f. n. åvila polischefen i distriktet. Ett distrikt bör där- för ges en sådan omfattning att polisstyr- korna inom området ger polischefen perso- nella och materiella resurser för uppgifter- na. Distriktets storlek bör bestämmas med hänsyn till det område som flertalet funk- tioner kräver. Vissa operativa funktioner kan emellertid inte lämpligen organiseras för så små områden som ett distrikt bör omfatta. Det gäller f.n. exempelvis VlSS tra- fikövervakning. Andra än rent operativa uppgifter är inte lika starkt bundna till distriktets organisation och torde i viss ut-

sträckning kunna förläggas till organisations- enheter utanför distriktet om uppgifterna, sett ut alla synpunkter, bättre kan lösas på det sättet. Det gäller t.ex. administrativa uppgifter, rekrytering och utbildning av per- sonal, anskaffning och underhåll av trans- portmedel och utrustning. F.n. är funktio- nerna i dessa hänseenden fördelade mellan olika instanser inom polisväsendet. Frågan om hur sådana funktioner skall fördelas bör successivt uppmärksammas i myndig— heternas verksamhet. Förändringar i dessa avseenden bör inte betraktas som ingående i indelningsproblematiken utan behandlas på det sätt som frågans karaktär eljest kräver.

Från dessa allmänna utgångspunkter an- ser utredningen att indelningen i polisdi— strikt främst skall ta hänsyn till de krav som samhället ställer på övervaknings- och utredningsverksamheten samt den allmän— na serviceverksamheten. Omfattningen och inriktningen av verksamheten påverkas i hög grad av faktorer såsom befolknings-, brotts- och trafikutveckling. Faktorer som direkt styr verksamheterna skall här exem- plifieras.

Övervakningsverksamheten påverkas av antalet anmälningar om brott eller förseel- ser inom ett polisdistrikt, dessas fördelning på övervakningsområden, dygnets timmar och art av brott eller förseelse och före- komsten av speciella bevakningsobjekt inom polisdistriktet. Trafikolycksfrekvensen är ett annat exempel på en faktor av betydelse för övervakningsverksamheten. Faktorer av detta slag kräver ofta att distrikten har möj- lighet att anordna kontinuerlig övervakning och stationstjänst dygnet runt. Allmänheten har ett berättigat krav på en sådan över- vakning.

Utredningsverksamheten påverkas av an— talet anmälda brott. Målsättningen för den utredningsverksamhet som ombesörjs av ett polisdistrikt bör givetvis vara att alla brott, som kommit till polisens kännedom och som kan utredas, också blir utredda. Ut- redning skall utföras så snabbt som möjligt.

Den allmänna serviceverksamheten på— verkas av allmänhetens efterfrågan på pass, tillstånd att anordna vissa lotterier, olika

slags intyg m.m. och andra myndigheters behov av yttranden, handräckning, förpass- ningar, delgivningar m. m. Den allmänna ser- viceverksamheten skall kunna bedrivas så att allmänheten och myndigheter kan få den service dygnet runt som de skall ges enligt författningar och andra bestämmelser.

Ett polisdistrikt bör organiseras så att nu angivna verksamheter kan bedrivas effek- tivt och till lägsta möjliga kostnader. För att det skall kunna ske måste poliskåren i ett polisdistrikt kunna byggas upp av lämp- ligt avpassade, bärkraftiga organisationsen— heter för olika funktioner.

Den kritik som nu kan riktas mot de minsta distrikten gäller främst brister i frå- ga om bärkraft och otillräcklig specialisering men också att vissa enheter är större än arbetsuppgifterna kräver. Bristerna är sär- skilt påtagliga i fråga om övervakningsverk— samheten.

I de små distrikten kan inte övervaknings- sektionerna upprätthålla kontinuerlig över- vakning. Annan polisverksamhet kan inte heller bedrivas effektivt genom specialisera- de enheter. Om de minsta distrikten slås samman med annat polisdistrikt kan man komma till rätta med de allvarligaste bris- terna i dessa hänseenden. Sammanslagning- ar av distrikt med små huvudstyrkor bör ge väsentliga förbättringar, i synnerhet om ett litet distrikt med hänsyn till avstånd och kommunikationer kan läggas samman med ett distrikt som har stora personella resur- ser och är väl utrustat i tekniskt avseende.

En utgångspunkt för utredningen har som redan anförts varit att den polisiära ser— vicen inte får försämras i någon del av ett polisdistrikt genom en distriktsindel- ningsändring. Denna utgångspunkt leder till att frågan om hur krav på polisiär service skall tillgodoses måste prövas i varje sär- skilt fall, där sammanläggning av polisdis- trikt kommer i fråga. Faktorer som har betydelse vid en sådan prövning är storle- ken av kansliorten i det distrikt som är tänkt att upphöra att vara självständigt distrikt samt befolkningsutveeklingen, av- stånd och kommunikationer inom detta distrikt. Den nödvändiga avvägningen mel-

Storstadsområdena erbjuder särskilda po- lisiära problem. I dessa områden behövs större specialiserade poliskårer än i landet i övrigt. Genom sammanslagning av polis- distrikt i dessa områden kan sådana kårer bildas. I storstadsområdena kan det därför vara befogat att lägga samman polisdistrikt som är förhållandevis stora jämfört med distrikten i landet i övrigt.

Nya polisdistrikt bör inte bildas utan hänsyn till andra indelningar. Med den nu- varande regionala polisorganisationen har länsindelningen stor betydelse för polisdi- striktsindelningen och polisdistrikten omfat- tar inte i något fall områden inom skilda län. Utredningens förslag till regional po- lisorganisation, som redovisas i det följan— de, innebär emellertid att polisdistriktsindel- ningen inte blir så beroende av länsindel- ningen att denna under alla förhållanden måste följas. Från allmänna synpunkter är en samordning dock önskvärd och de nya polisdistriktens gränser bör som regel inte skära länsgräns.

Indelningen i kommunblock är också av grundläggande betydelse för polisdistrikts- indelningen. En uppdelning av kommun— block på två eller flera polisdistrikt bör komma i fråga bara i de fall då block bil- dats över länsgräns.

Av andra indelningar är särskilt dom— kretsindelningen av betydelse. I prop. 1969: 44 angående de allmänna underrätternas organisation m. m. behandlas bl.a. princi- perna för en framtida domkretsindelning. Departementschefen framhåller bl. a. att sambandet mellan de olika uppgifterna talar för att man bör sträva efter att få gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområ— den att överensstämma och pekar i detta sammanhang på att en sådan anpassning är till fördel för det informationssystem. RI, som är under uppbyggnad på rättsväsen- dets område. Han uttalar vidare att starka praktiska skäl talar för att man om möjligt bör undvika att dela upp åklagardistrikten på flera olika domkretsar men att det där— emot i och för sig inte finns något hinder för att flera odelade åklagardistrikt ingår

i en domkrets. Någon absolut bundenhet vid åklagardistriktens gränser bör dock inte föreligga. Om en avvikelse är nödvändig för att en lämplig domkrets skall kunna bildas, bör frågan om en ändring av åklagardistrik- tens gränser tas upp till prövning. I så fall aktualiseras även fråga om ändring i polis- distriktsindelningen. Departementschefen an- ser att möjligheten att åstadkomma en an- passning av ifrågavarande gränser är goda. Han utesluter emellertid inte, att man i sär- skilda fall får acceptera att indelningen i polisdistrikt, åklagardistrikt och domkretsar inte kommer att helt sammanfalla. Riksda— gen1 godkände — med viss jämkning av den princip som ligger till grund för dom- kretsarnas storlek — de i propositionen för- ordade riktlinjerna för den framtida dom- kretsindelningen.

Utredningen utgår från att verksamhets- områdena för polis, åklagare och domstol om möjligt bör stämma överens. Genom att såväl polis- och åklagardistrikt som domkret- sar kommer att byggas upp på grundval av kommunblocken underlättas den önsk- värda anpassningen. Om man skall kunna bilda lämpliga polis- och åklagardistrikt, kan emellertid önskemålet att indelningarna skall stämma överens inte alltid uppfyllas. Enligt utredningen bör det vara ett oefter- givligt krav att polis- och åklagardistriktens gränser inte skär varandra. I sådana fall är det också ett starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens och domkretsarnas gränser gör det. Förslagen till ändrad polis- och åklagardistriktsindelning har gjorts upp med beaktande av de riktlinjer som fast- ställts för den framtida domkretsindelning— en.

Vid polisdistriktsindelningen bör hänsyn tas till den samhörighet som näringsgeogra— fiskt och kommunikationsmässigt samt i frå- ga om kontaktinriktning i övrigt kan före- ligga olika bygder emellan. Arbetsmark- nadsstyrelsens kommunblocksanpassade A— regioner kan därvid ge viss ledning. Regio- nerna består av en stor eller medelstor tätort som regioncentrum och kringliggande om- råden samt omfattar i regel ett befolknings- underlag om minst 30000 invånare. An-

talet kommunblocksanpassade A—regioner uppgår till 70.

Mot denna bakgrund behandlar nu utred- ningen först distriktsindelningsfrågorna i storstadsområdena och sedan indelningen i landet i övrigt.

I fråga om Stockholms län har rikspolis- styrelsen föreslagit att Stockholms polisdi- strikt skall utökas med Lidingö och Solna polisdistrikt och att några andra distrikt i länet skall läggas samman.2 Från flera håll har emellertid framhållits att Stockholms po- lisdistrikt inte bör ges en så begränsad om- fattning som rikspolisstyrelsen föreslagit utan i stället utökas med ytterligare ett antal distrikt. Det sammanhängande tätortsområ— det anses böra ingå i ett och samma distrikt. Ett storstockholms polisdistrikt bestående av hela Stockholms län med undantag av Norr- tälje och Södertälje polisdistrikt har också diskuterats. Det har vidare framhållits att man inte bör ta ställning till vilka indel— ningsändringar som bör göras i länet förrän man ingående undersökt möjligheterna att skapa en organisation som på längre sikt löser problemen i stockholmsområdet. Be- folkningsutvecklingen och den markanta ök- ningen av brottsligheten i detta område stäl- ler enligt utredningens mening stora krav på en rationell och effektiv organisation. Ut- redningen anser att frågan om den lämpliga omfattningen av distrikten i Stockholms län bör närmare prövas i samband med den or- ganisationsundersökning 'i Stockholms polis- distrikt som rikspolisstyrelsen och polisled- ningen i Stockholm påbörjat våren 1969. Enligt uppgift under hand från rikspolis- styrelsen kommer man vid organisations- undersökningen att särskilt uppmärksamma om ett Stockholms polisdistrikt ur organi— satoriska synpunkter lämpligen bör omfatta andra delar av Stockholms län än Stock- holms stad. Från allmänna synpunkter torde det inte finnas något hinder mot ett så stort distrikt som hela länet med undan- tag av Norrtälje och Södertälje polisdistrikt.

1 1 LU 1969: 38, rskr 283. 2 Rikspolisstyrelsens förslag redovisas i bilaga 1: 6.

Det har emellertid ifrågasatts om det är möjligt att åstadkomma en effektiv organi- sation på lokalplanet inom ett så stort di- strikt.

I Göteborgs och Bohus län har rikspolis- styrelsen bl.a. föreslagit att Göteborgs po- lisdistrikt skall utökas med Mölndals och Kungälvs polisdistrikt. Från flera håll har framhållits att Kungsbacka polisdistrikt i Hallands län bör läggas samman med Möln- dals eller Göteborgs polisdistrikt och inte med Varbergs polisdistrikt såsom rikspolis- styrelsen föreslagit. Kungsbacka kommun- block ingår i Göteborgs A-region. Om ut- redningens förslag till regional polisorgani- sation genomförs, blir en sammanläggning över länsgräns möjlig i detta fall. Indelning i polisdistrikt i storstadsområdena bör ske efter samma principer, om inte särskilda skäl talar emot detta. Utredningen anser därför att frågan om eventuella indelnings— ändringar i göteborgsområdet, i vilket även Kungsbacka polisdistrikt måste anses ingå, bör tas upp först sedan resultatet av orga- nisationsundersökningen i Stockholms polis— distrikt föreligger.

Utredningen har inte begränsat sig till en undersökning av de fall som rikspolis- styrelsen har tagit upp i sitt förslag utan gjort en fullständig översyn av polisdistrikts- indelningen i landet med utgångspunkt i de allmänna principer som angetts i det före- gående.

Genom de sammanläggningar av mindre polisdistrikt som utredningen föreslår er- hålles avsevärda förbättringar i flera av- seenden. I glesbygdsområden ligger vinsten praktiskt taget helt på ledningsplanet och det administrativa området. Personal för po— lisledning och administrativa funktioner kan utnyttjas bättre, varigenom behovet av per- sonal sammanlagt blir mindre. Ledningen kan ändå bedrivas effektivare. Vad nu har sagts gäller i ännu högre grad distrikt som bildas genom sammanläggning i andra delar av landet. I dessa distrikt kan man dess- utom tillgodose det angelägna önskemålet om övervakningssektioner som kan svara för kontinuerlig rörlig övervakning i det nya distriktet. Det är vidare möjligt att i större

utsträckning tillföra distrikten specialiserad personal främst för utredningsverksamhet och därigenom effektivisera denna verksam— het.

Om utredningens förslag genomförs, mins- kar antalet distrikt från 119 till 90. Riks- polisstyrelsens förslag innebär en minskning till 80. Skillnaden beror inte bara på att utredningen inte har tagit ställning till in- delningsfrågorna i Stockholms län och göte- borgsområdet utan också på att utredningen har gjort avvikelser från styrelsens förslag på grund av den principiella ställning som utredningen tagit i indelningsfrågan.

I det följande lämnar utredningen en när- mare redovisning av sitt förslag. Först be- handlas de avvikelser som utredningen har gjort från rikspolisstyrelsens förslag beträf- fande andra delar av landet än storstadsom- rådena. Utredningen anför därefter vissa allmänna synpunkter på polisverksamheten i ort som upphör att vara kansliort och presenterar slutligen länsvis förslaget till in- delning i polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen har föreslagit att Trel- leborgs polisdistrikt i Malmöhus län och Sandvikens polisdistrikt i Gävleborgs län skall läggas samman med annat distrikt. Trelleborg och Sandviken är betydande tät- orter. Båda distrikten har en huvudstyrka av sådan storlek att kontinuerlig rörlig över- vakning kan anordnas och att viss specia— lisering är möjlig. I Trelleborg är dessutom uppgifterna i fråga om gränskontroll av stor omfattning. Enligt utredningens mening bör både Trelleborgs och Sandvikens polis— distrikt bestå.

Åmåls polisdistrikt i Älvsborgs län, som omfattar Åmåls och Bengtsfors kommun— block, skall enligt rikspolisstyrelsens förslag läggas samman med Vänersborgs polisdis- trikt. Säffle polisdistrikt i Värmlands län omfattar Säffle och Årjängs kommunblock. Rikspolisstyrelsen har föreslagit att distriktet skall delas upp så att Säffle kommunblock förs till Karlstads polisdistrikt och Årjängs kommunblock till Arvika polisdistrikt. Bengtsfors, Åmåls och Säffle kommunblock bildar Åmål/ Säffle A-region. Årjängs kom- munblock ingår i Arvika A-region. Från

flera håll, bl.a. från länsstyrelserna har framhållits att den starka intressegemen- skap och det behov av samverkan som finns mellan Åmål och Säffle talar för en polisdistriktsbildning över länsgränsen. Det korta avståndet mellan städerna har även anförts som ett skäl för ett gemensamt po- lisdistrikt. En sammanläggning av Åmåls po- lisdistrikt och Säffle kommunblock till ett polisdistrikt är emellertid inte möjlig med nuvarande regionala polisorganisation och inte heller med den regionala organisation som utredningen föreslår i det följande. Gränsen mellan Älvsborgs och Värmlands län kommer nämligen att utgöra regional gräns. En förutsättning för att sammanlägg- ningen skall kunna göras är således att länsgränsen ändras.

Utredningen anser att Åmåls och Säffle polisdistrikt bör behållas tills vidare och att frågan om ändringar av polisdistriktsindel- ningen i dessa områden bör tas upp till övervägande om en länsgränsändring kom- mer till stånd.

Rikspolisstyrelsen har föreslagit att Kris- tianstads och Simrishamns polisdistrikt i Kristianstads län skall läggas samman. De kommunblock som ingår i Simrishamns po- lisdistrikt och i Ystads polisdistrikt i Malmö- hus län bildar Ystad/ Simrishamns A-region. Från olika håll har framhållits att det är lämpligare att gå över länsgränsen och lägga samman Simrishamns och Ystads polisdi- strikt än att följa rikspolisstyrelsens förslag. Såsom skäl härför har bl. a. anförts att Sim— rishamns och Kristianstads polisdistrikt om- fattar områden som från de flesta utgångs- punkter är klart avgränsade från varandra och att samarbetet mellan Ystad och Sim- rishamn är mycket gott, inte minst på det polisiära området. Utredningen, som i lik- het med rikspolisstyrelsen anser att Simris- hamns polisdistrikt inte bör bestå, delar uppfattningen att en sammanläggning med Ystads polisdistrikt ger den lämpligaste distriktsbildningen. Inom ramen för nu- varande regionala polisorganisation är en sådan sammanläggning knappast möjlig. Nå— got hinder för en sådan lösning torde emel- lertid inte finnas om den regionala organi-

sationen ändras på sätt utredningen före— slår. Utredningen förordar därför i första hand en sammanläggning av Ystads och Simrishamns polisdistrikt med Ystad som kansliort. Om en sammanläggning över läns- gränsen inte kan komma ifråga, bör riks- polisstyrelsens förslag genomföras. Kristian- stad bör i så fall bli kansliort i det nya distriktet.

Linköpings och Mjölby polisdistrikt i Ös- tergötlands län skall enligt rikspolisstyrelsens förslag läggas samman. Utredningen delar styrelsens uppfattning att Mjölby polisdi- strikt inte är tillräckligt slagkraftigt för att bestå. En sammanläggning med Linköpings polisdistrikt ger betydande rationaliserings- vinster. Utredningen har emellertid funnit att även en sammanläggning med Motala polisdistrikt innebär en rationell lösning av indelningsfrågan. Länet får då tre bärkraf- tiga polisdistrikt. De kommunblock som in- går i Mjölby och Motala polisdistrikt bildar Mjölby/ Motala A-region. Samhörigheten mellan dessa kommunblock kommer även till uttryck genom att de gemensamt bildar verksamhetsområden i andra sammanhang, t. ex. för åklagar- och kronofogdemyndighet, civilförsvar och sjukvård. Mot denna bak- grund anser utredningen att det är lämpli- gare att lägga samman Mjölby polisdistrikt med Motala polisdistrikt än med Linkö- pings polisdistrikt.

Vid översynen av polisdistriktsindelningen har utredningen i tre fall funnit att polis- distrikt, som inte omfattas av rikspolissty- relsens förslag, bör läggas samman med annat polisdistrikt. Distrikten är Hallsbergs och Lindesbergs polisdistrikt i Örebro län och Fagersta polisdistrikt i Västmanlands län. Huvudstyrkan i dessa distrikt är inte tillräckligt slagkraftig och sammanläggning med Örebro respektive Västerås polisdistrikt ger betydande rationaliseringsvinster.

'Utredningen har inte till uppgift att lägga fram förslag till personalorganisatiOn i de nya distrikt som utredningen föreslår. Emel- lertid vill utredningen framhålla att indel- ningsändringarna inte får leda till en reell minskning av antalet tjänster. Om brotts— ligheten fortsätter att öka i samma takt som

de senaste åren måste ytterligare tjänster tillföras den lokala polisorganisationen. I princip bör det antal tjänster (årsarbetskraf- ter) som nu finns i områden som skall ut- göra ett nytt distrikt behållas i dessa områ- den och inte flyttas till annat distrikt.

Utredningen anser sig i övrigt inte böra gå in på andra allmänna organisationsfrågor än de som sammanhänger med att viss ort upphör att vara kansliort. Förhållandena på sådana orter måste nämligen särskilt upp- märksammas. De allmänna intressen, till vilka utredningen har tagit särskild hänsyn, förutsätter vissa organisatoriska bindningar i samband med omorganisationen. De all- männa synpunkter som utredningen anför i det följande i denna fråga bygger på de iakttagelser utredningen gjort beträffande de nuvarande förhållandena i landet. Befolk- ningsomflyttningar, kriminalitetens utveck- ling och andra förändrade förhållanden kan givetvis komma att förändra bilden fram— deles.

Den övervakningsverksamhet som nu be- drivs på ort som upphör att vara kansliort måste även efter en sammanslagning i många fall utföras av personal som är stationerad där. Flyttning av polismanstjänster från en sådan ort i glesbygdsområden bör inte utan starka skäl komma i fråga. En sådan åt— gärd kan leda till försämrad service i det upphörande distriktet. I andra områden kan antalet tjänster för övervakningsverksamhet reduceras i viss utsträckning. Flyttning bör dock bara komma i fråga om det är till för— del för verksamhetens bedrivande i det om— råde som upphör att vara polisdistrikt.

Ett motsvarande resonemang anser utred- ningen böra föras i fråga om utredningsverk- samheten. Det torde som regel inte vara rationellt att låta personal i den nya kansli- orten svara för andra än icke frekventa ut- redningar från ort som upphör att vara kansliort. Är avståndet stort till den nya kansliorten, bör särskilt avdelad utrednings- personal alltid finnas på den ort som upphör att vara kansliort.

Den ställning utredningen tagit i fråga om övervaknings- och utredningsverksamhet le- det till relativt små förändringar 'i personal-

uppsättningarna i de distrikt som läggs sam- man med annat polisdistrikt. De fördelar som anses vara förenade med små distrikt går härigenom inte förlorade. Polispersonal med person— och lokalkännedom kommer att finnas inom de områden som upphör att va- ra polisdistrikt.

På ort som vid en sammanläggning upp- hör att vara kansliort är det väsentligt att man tillgodoser kravet på service i s.k. polismyndighetsärenden. Föreståndare för polisstyrka i ort som upphör att vara kansli- ort förutsätts få befogenhet att besluta i polismyndighetsärenden i den omfattning som medges i kungörelsen (1964: 585) om handläggning av vissa polischefsuppgifter (delegationskungörelsen). Om avståndet till den nya kansliorten är stort eller andra för- hållanden talar härför, bör föreståndaren få en sådan ställning att han får befogenhet att avgöra ärendena i stor utsträckning. Ge- nom ändring (1968: 259), som trädde i kraft den 1 juli 1968, har möjligheterna till dele- gation förbättrats. Det är möjligt att dele— gationskungörelsen bör ses över på nytt i samband med att organisationen i de nya distrikten utformas i detalj.

Vissa polismyndighetsärenden, som i dag avgörs av polismästaren i distrikt som upp- hör, måste emellertid handläggas av polis- mästaren i det nya distriktet. I dessa ärenden kan allmänheten liksom nu lämna sina an- sökningar till polisen i hemorten. Ett skrift- ligt förfarande tillämpas i ärendena. Sökan- dena behöver inte personligen besöka den som har beslutanderätten. Sådana besök lär förekomma i mycket ringa omfattning. För— frågningar i ärendena kan göras h0s polisen i hemorten, som i regel kommer att bereda ärendena. Allmänheten kan även efter di- striktssammanslagning vända sig till samma polisstation som f. n. för anmälan om brott, hittegodsärenden, passansökningar, interims- licenser och -skyltar, ansökningar om lämp- lighetsintyg för körkort rn. rn.

De allmänna överväganden som nu har redovisats har lett fram till det förslag till ändrad polisdistriktsindelning som redovisas i det följande.

Redovisningen görs länsvis1 och innehål- ler bl. a. en jämförelse mellan den nuvaran- de polisdistriktsindelningen, rikspolisstyrel- sens förslag och utredningens förslag samt en beskrivning av hur verksamheten i prin- cip kommer att bedrivas på ort som genom sammanläggning upphör att vara kansliort i polisdistrikt. Beskrivningen bygger helt på nuvarande organisation i polisdistrikten. De grundläggande resonemangen är givetvis till— lämpliga även för det fall att rikspolissty- relsens förslag i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 mars 1970 helt eller delvis genom- förs. Uppgifter om folkmängd, befolknings- utveckling m.m. är intagna i bilaga 1: 7: l—21.

De uppgifter om läns- och kommunin- delningen som redovisas i det följande av- ser förhållandena den 1 januari 1970. Av de indelningsändringar som Kungl. Maj:t hittills beslutat och som skall träda i kraft

Stockholms län

vid en senare tidpunkt anser sig utredningen särskilt böra kommentera förändringen i Stockholms och Uppsala län.

Kungl. Maj:t har den 24 oktober 1969 beslutat att områdena för Östhammars stad, Almunge och Knivsta landskommuner samt Bladåkers, Faringe och Knutby församling- ar i Knutby landskommun skall föras över från Stockholms län till Uppsala län den 1 januari 1971 samt att området för Upp- lands-Bro kommun samma dag skall föras över från Uppsala län till Stockholms län.

Att Östhammars kommunblock kan kom- ma att tillföras Tierps polisdistrikt i sam- band med länsgränsändringen, förändrar inte utredningens ställningstagande beträf- fande antalet polisdistrikt i Uppsala län.

* Gotlands län, som inte berörs av utred- ningens och inte heller av rikspolisstyrelsens för- slag, redovisas inte.

Nuvarande indelning

Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Danderyd Handen Huddinge Jakobsberg Lidingö Märsta Nacka Norrtälje Sollentuna Solna Stockholm Södertälje Täby

Danderyd—Täby

Sollentuna Handen—Huddinge Jakobsberg—Märsta—

Ingen ändring t. v.

Lidingö—Solna—Stockholm

Storstadsområdet med dess snabba ex- pansion och sammanhängande tätortsbebyg— gelse medför ur polisiär synpunkt speciella problem. Såsom har framhållits i föregåen— de avsnitt bör frågan om den lämpliga om- fattningen av distrikten i Stockholms län prövas i samband med den organisations- undersökning som pågår i Stockholms polis- distrikt. Utredningen tar därför inte nu ställning till eventuella indelningsändringar ilänet.

Passkontrollen på Arlanda flygplats sköts nu av en passkontrollgrupp som är en enhet inom Märsta polisdistrikt. Rikspolisstyrel-

sen har föreslagit att passkontrollgruppen tillförs Stockholms polisdistrikt och ställs till styrelsens förfogande för riksomfattande verksamhet. Ärendet har överlämnats till utredningen för att tas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget. Oavsett hur Stockholmsområdet delas in i polisdistrikt, bör passkontrollgruppen på Arlanda flygplats dimensioneras för den normala arbetsbelastningen. Gruppens stor- lek och anordningarna för passkontroll vid flygplatsen bör successivt anpassas till tra- fikens utveckling. Förstärkningar från kans- liorten, eller annan ort i ett nytt distrikt,

skall bara behöva tillföras vid särskilda till- fällen eller oväntade trafiktoppar. I de fall, då distriktets resurser inte förslår, bör den regionala polischefen snabbt kunna tillföra passkontrollgruppen ytterligare personal.

Märsta polisdistrikt är nu inte tillräckligt stort för en Så speciell enhet som passkon- trollgruppen. Rikspolisstyrelsen har emel- lertid föreslagit att Jakobsberg, Märsta och Sollentuna polisdistrikt skall sammanföras till ett polisdistrikt. Ett sådant distrikt tor- de bli bärkraftigt även för passkontrollverk- samheten på Arlanda. Även om inte detta förslag genomförs, har man anledning räk— na med att Arlandaområdet kommer att läg- gas till ett bärkraftigt distrikt efter de in- delningsändringar som torde följa på orga- nisationsundersökningen i Stockholms polis- distrikt.

För att man skall kunna genomföra riks- polisstyrelsens förslag att passkontrollgrup- pen på Arlanda flygplats skall tillföras Stock- holms polisdistrikt, måste begreppet riksom- fattande verksamhet ges en ny och vidare innebörd. En rad principiella frågor aktua- liseras i det sammanhanget, bl.a. frågan hur passkontrollverksamheten bör ordnas på andra orter i landet. Ett genomförande

Uppsala län (se bilaga 1 :7:1)

av förslaget torde också i viss mån innebä- ra ett ställningstagande till indelningsfrågan i stockholmsområdet. Utredningen anser därför att ställning till rikspolisstyrelsens förslag angående passkontrollgruppen på Ar- landa flygplats inte bör tas nu utan att frå- gan i stället behandlas i samband med för- slag till ändringar i polisdistrikt i stock- holmsområdet.

Det är emellertid angeläget att resenärer- na på Arlanda flygplats snarast ges en tillfredsställande service. För detta krävs bl.a. att passkontrollgruppens storlek kon- tinuerligt anpassas till trafikens omfattning. Det kan enligt utredningens mening ske utan hinder av distriktsindelningsfrågan. Efter— som utredningen inte har att ta ställning till frågor om personalstater, lägger utredning- en inte fram något förslag till dimensione- ring av gruppen. Frågor om förstärkningar av Märsta polisdistrikt för passkontrollverk- samheten bör tas upp av myndigheterna i sedvanlig ordning. Enligt vad utredningen inhämtat har tillfälliga förstärkningar redan skett. Utredningen utgår från att frågan om förstärkningar noggrant följes av myn- dighetema.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Enköping Tierp Uppsala

Tierp—Uppsala Tierp—Uppsala Kansliort: Uppsala

Tierps polisdistrikt omfattar Tierps, Skut- skärs och Örbyhus/ Österbybruks kommun- block. Distriktet har en huvudstyrka på 13 ordinarie polismän.

Uppsala polisdistrikt utgörs dels av Upp- sala kommunblock med undantag av Alm- unge och Knivsta kommuner samt Knutby, Bladåkers och Faringe församlingar och dels av Alunda, Ekeby och Skäfthammars för- samlingar i Östhammars kommunblock. Dis- triktets huvudstyrka uppgår till 157 ordi- narie polismän.

Utredningen föreslår att Tierps och Upp- sala polisdistrikt läggs samman med Upp-

sala som kansliort. Utredningen anser som tidigare framhållits att denna sammanlägg— ning bör göras även om Östhammars kom- munblock förs till Tierps polisdistrikt i sam- band med en länsgränsändring. Polisverksamheten i det nya distriktet kommer att ledas av polischefen i Uppsala. De kamerala och kanslibetonade funktio- nerna bör i stor utsträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu be- drivs av ordningsavdelningen i Tierp kom- mer att samordnas med verksamheten vid ordningsavdelningen i Uppsala, som svarar för lednings- och sambandsfunktionerna.

Övriga arbetsuppgifter skall i princip utfö- ras av i Tierp stationerad personal. Utred- ningsavdelningen i Uppsala kommer att sva- ra för den mera kvalificerade utrednings- verksamheten i nuvarande Tierps polisdi— strikt och arbetsgrupperna för övriga utred- ningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Tierp. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Tierp med undantag för någon eller några tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyrkan eller andra grupper i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationa- liseringsvinster. En fördel är således att kassaverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m. m. kan sammanföras till Uppsala. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på ordningsavdelningen i Tierp frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för för- stärkning av verksamheten på fältet. Upp- sala polisdistrikts höga utryckningsberedskap

Södermanlands län (se bilaga 1 :7 :2)

kommer även nuvarande Tierps polisdistrikt till godo. De specialiserade trafik- och skyddssektionerna i Uppsala polisdistrikt kan verka över hela det nya distriktet. Ut- redningsverksamheten kan planeras och sam- ordnas under enhetlig ledning. Personaldis- positionen blir härigenom rationellare. Tek- niskt utbildad och specialiserad utrednings- personal kan utnyttjas på ett smidigare sätt för det nya distriktets behov. Allmänhetens krav på polisiär service i fråga om över- vaknings- och utredningsverksamhet kom- mer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i Tierps nuvarande polis- distrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Tierp ges befogenhet att i stor ut— sträckning besluta i polismyndighetsären- den och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i länet minskar från tre till två.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Eskilstuna Eskilstuna—Strängnäs Eskilstuna—Strängnäs Katrineholm Kansliart: Eskilstuna Nyköping Strängnäs

Eskilstuna polisdistrikt omfattar Eskils- tuna kommunblock. Distriktet har en hu- vudstyrka på 120 ordinarie polismän.

Strängnäs polisdistrikt utgörs av Sträng- näs kommunblock och den del av Söder— tälje kommunblock som motsvaras av Tax- inge församling. Distriktets huvudstyrka upp- går till 24 ordinarie polismän.

Utredningen föreslår att Eskilstuna och Strängnäs polisdistrikt läggs samman med Eskilstuna som kansliort. Polisverksamhe- ten i det nya distriktet kommer då att ledas av polischefen i Eskilstuna. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsav- delningen i Strängnäs kommer att samord-

nas med verksamheten vid ordningsavdel- ningen i Eskilstuna, som därvid svarar för lednings- och sambandsfunktionerna. Tra- fikgruppen kan sammanläggas med trafik- sektionen i Eskilstuna. Övriga arbetsuppgif— ter skall i princip utföras av i Strängnäs sta— tionerad personal. Utredningsavdelningen i Eskilstuna kom-mer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksamheten inom nuvarande Strängnäs polisdistrikt och ar- betsgrupperna för övriga utredningar. Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Strängnäs. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Strängnäs med undantag för ett fåtal tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyrkan i

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationa- liseringsvinster. En fördel är således att kassaverksamhet, räkningsgranskning, dia- rieföring, arkivering m.m. kan sammanfö- ras till Eskilstuna. En ökad effektivitet upp— nås även i följande hänseenden. Viss per- sonal på övervakningssektionen i Strängnäs frigörs från sambandstjänst och kan utnytt- jas för förstärkning av verksamheten på fältet. Härigenom torde kontinuerlig all- män övervakning i regel kunna anordnas i Strängnäs, varigenom även utrycknings- beredskapen höjs. Eskilstuna polisdistrikts höga utryckningsberedskap kommer även nuvarande Strängnäs polisdistrikt till godo. De specialiserade trafik- och skyddssektio- nerna i Eskilstuna polisdistrikt kan verka i hela det nya distriktet. Planering och sam- ordning i fråga om trafikövervakningen

Östergötlands län (se bilaga 1 :7 :3)

förbättras. Utredningsverksamheten kan pla- neras och samordnas under enhetlig led- ning. Personaldispositionen blir härigenom rationellare. Tekniskt utbildad och speciali- serad utredningspersonal kan utnyttjas på ett smidigare sätt för det sammanlagda di- striktets behov. Allmänhetens krav på poli- siär service i fråga om övervaknings- och ut- redningsverksamhet kommer alltså att kun- na tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i Strängnäs nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Strängnäs ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyndighetsären- den och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från fyra till tre.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Linköping Mjölby Motala Norrköping

Linköping—Mjölby Mjölby—Motala Kansliart: Motala

Mjölby polisdistrikt omfattar Mjölby, Boxholms och Ödeshögs kommunblock. Di- striktet har en huvudstyrka på 23 ordinarie polismän.

Motala polisdistrikt utgörs av Motala kommunblock. Distriktets huvudstyrka upp- går till 44 ordinarie polismän.

På de skäl som har anförts i det före- gående föreslår utredningen att Mjölby och Motala polisdistrikt läggs samman med Mo- tala som kansliort. Polisverksamheten i det nya distriktet kommer då att ledas av polis- chefen i Motala. De kamerala och kanslibe- tonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningen i Mjölby kommer att samordnas med verk- samheten vid ordningsavdelningen i Mota- la, som svarar för lednings- och sambands- funktionerna. Trafikgruppen kan läggas sam-

man med trafikgruppen i Motala. Övriga arbetsuppgifter skall i princip utföras av i Mjölby stationerad personal. Utrednings— avdelningen i Motala kommer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksam- heten inom nuvarande Mjölby polisdistrikt och arbetsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Mjölby. I övrigt kommer styrkan att behål- las vid arbetsgruppen i Mjölby med undan- tag för ett fåtal tjänster. Tjänsterna kan an— vändas till att förstärka huvudstyrkan i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans— libetOnade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Motala. En ökad effektivitet uppnås

även i följande hänseenden. Viss personal på övervakningssektionen i Mjölby frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksamheten på fältet. Hä- rigenom torde kontinuerlig allmän övervak- ning i regel kunna anordnas i Mjölby, vari- genom även utryckningsberedskapen höjs. Större möjligheter till planering och sam- ordning av ordningspolisverksamheten ska- pas. Utredningsverksamheten kan planeras och samordnas under enhetlig ledning. Viss specialisering av utredningspersonalen blir möjlig. Allmänhetens krav på polisiär service

Jönköpings län (se bilaga 1 :714)

i fråga om övervaknings- och utrednings- verksamhet kommer alltså att kunna tillgo- doses på ett bättre sätt än hittills i Mjölby nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Mjölby ges befogenhet att i stor ut- sträckning besluta i polismyndighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i länet minskar från fyra till tre.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Eksjö Jönköping Vetlanda Värnamo

Eksjö—Vetlanda Eksjö—Vetlanda Kansliarz: Eksjö

Eksjö polisdistrikt omfattar Aneby, Eksjö, Nässjö och Tranås kommunblock. Distrik- tet har en huvudstyrka på 35 ordinarie po- lismän.

Vetlanda polisdistrikt utgörs av Sävsjö och Vetlanda kommunblock. Distriktets hu- vudstyrka uppgår till 22 ordinarie polis- män.

Utredningen föreslår att Eksjö och Vet- landa polisdistrikt läggs samman med Eksjö som kansliort. Polisverksamheten i det nya distriktet kommer då att ledas av polis- chefen i Eksjö. De kamerala och kanslibe— tonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningen i Vetlanda kommer att samordnas med verk- samheten vid ordningsavdelningen i Eksjö, som svarar för lednings- och sambandsfunk- tionerna. Trafikgruppen kan läggas samman med trafikgruppen i Eksjö. Övriga arbets- uppgifter skall i princip utföras av i Vetlan- da stationerad personal. Utredningsavdel- ningen i Eksjö kommer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksamheten inom nuvarande Vetlanda polisdistrikt och arbetsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis-

mästare och viss biträdespersonal frigörs i Vetlanda. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Vetlanda med undantag för någon eller några tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyrkan. i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationa— liseringsvinster. En fördel är således att kassaverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras- till Eksjö. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på övervakningssektionen i Vetlanda frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksamheten på fältet. Här- igenom torde kontinuerlig allmän övervak- ning i regel kunna anordnas i Vetlanda, va- rigenom även utryckningsberedskapen höjs. Större möjligheter till planering och sam-' ordning av ordningspolisverksamheten ska- pas. Utredningsverksamheten kan planeras och samordnas under enhetlig ledning, vari- genom resurserna kan utnyttjas på ett smidi— gare sätt. Allmänhetens krav på polisiär ser- vice i fråga om övervaknings- och utred- ningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre "sätt än hittills i

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Vetlanda ges befogenhet att i stor ut— sträckning besluta i polismyndighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla

Kronobergs län (se bilaga 1: 7: 5)

förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från fyra till tre.

Nuvarande indelning

Ljungby Växjö Älmhult

vaktområde1

Växjö—Ryds och Tingsryds lokalvaktområden inom Älmhults polisdistrikt” Rikspolisstyrelsens förslag Ljungby—Älmhults central—

Utredningens förslag

Ljungby—Älmhults central- vaktområde och Härlunda för- samling Kansliart: Ljungby Växjö—Ryds lokalvaktområde utom Härlunda församling och Tingsryds lokalvaktområde inom Älmhults polisdistrikt Kansliart: Växjö

1 Älmhults centralvaktområde omfattar Älmhults kommunblock med undantag av Härlunda

församling.

” Ryds och Tingsryds lokalvaktområden omfattar Tingsryds kommunblock och Härlunda för- samling i Älmhults kommunblock.

Ljungby polisdistrikt omfattar dels Ljung- by kommunblock med undantag av den del av Forsheda kommun som motsvaras av Tannåkers församling och den del av Unna- ryds kommun som motsvaras av Bolmsö församling dels Markaryd/Strömsnäsbruks kommunblock. Distriktet har en huvudstyr- ka på 24 ordinarie polismän.

Växjö polisdistrikt omfattar Alvesta, Les- sebo, Växjö och Aseda/ Lenhovda kom— munblock samt den del av Emmaboda kom- munblock som motsvaras av Långasjö för- samling. Distriktet har en huvudstyrka på 58 ordinarie polismän.

Älmhults polisdistrikt utgörs av Älmhults och Tingsryds kommunblock. Distriktets hu- vudstyrka uppgår till 15 ordinarie polismän.

Länet är indelat i två A-regioner. Ljung- by A-region omfattar Ljungby kommun- block och Markaryd/Strömnäsbruks kom- munblock. Växjö A-region omfattar Alves— ta, Lessebo, Tingsryds, Växjö, Åseda/Len- hovda och Älmhults kommunblock.

Härlunda församling tillhör Älmhults kommunblock och bör därför följa detta block i polisdistriktshänseende. Blocket in- går liksom Tingsryds kommunblock i Växjö A—region. Om man vill följa indelningen i

A—regioner, skall hela Älmhults polisdistrikt läggas samman med Växjö polisdistrikt. Från polisiär synpunkt är det emellertid lämpligare att dela Älmhults polisdistrikt så att Älmhults kommunblock förs till Ljung- by polisdistrikt och Tingsryds kommunblock till Växjö polisdistrikt.

Utredningen föreslår att Älmhults central- vaktområde och Härlunda församling läggs samman med Ljungby polisdistrikt och att övriga delar av Älmhults polisdistrikt till- förs Växjö polisdistrikt. Polisverksamheten i Ljungby nya polisdistrikt kommer att ledas av polischefen i Ljungby. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor ut- sträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsav- delningen i Älmhult kommer att samord- nas med verksamheten vid ordningsavdel- ningen i Ljungby, som svarar för lednings- och sambandsfunktionerna. Övriga arbets- uppgifter skall i princip utföras av i Älmhult stationerad personal. Utredningsavdelning- en i Ljungby kommer att svara för den me- ra kvalificerade utredningsverksamheten in- om nuvarande Älmhults centralvaktområde och arbetsgruppen för övriga utredningar. I fråga om verksamheten vid arbetsgrup-

perna i Ryd och Tingsryd innebär samman- läggningen inte någon annan förändring än att polisverksamheten kommer att ledas av polischefen i Växjö och att huvudstyrkan i Växjö kommer att svara för samordningen. Funktionsändringama medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Älmhult. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Älmhult med undantag för någon eller några tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyrkan i Ljungby och Växjö nya polisdistrikt. Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationa— liseringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till den nya kansliorten. En ökad effektivi- tet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på ordningsavdelningen i Älmhult frigörs från sambandstjänst och kan utnytt-

Kalmar län (se bilaga 1: 7: 6)

jas för förstärkning av verksamheten på fäl- tet. Större möjligheter till planering och samordning av ordningspolisverksamheten skapas. Utredningsverksamheten kan plane- ras och samordnas under enhetlig ledning, varigenom resurserna utnyttjas bättre. All— mänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och utredningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i Älmhults nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Älmhult ges befogenhet att i stor ut- sträckning besluta i polismyndighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i länet minskar från tre till två.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Kalmar Västervik-Vimmerby central- Oskarshamn vaktområde1

Vimmerby

Västervik Oskarshamn—Hultsfreds

lokalvaktområde inom Vimmerby polisdistrikt'|

Vimmerby centralvaktområde— Västervik Kansliart: Västervik Oskarshamn—Hultsfreds lokalvaktområde inom Vimmerby polisdistrikt Kansliort: Oskarshamn

1 Vimmerby centralvaktområde omfattar Vimmerby kommunblock. 2 Hultsfreds lokalvaktområde omfattar HultsfredIVirserums kommunblock.

Oskarshamns polisdistrikt omfattar Högs- by, Mönsterås och Oskarshamns kommun- block. Distriktet har en huvudstyrka på 29 ordinarie polismän.

Vimmerby polisdistrikt omfattar Hults- fred/Virserums och Vimmerby kommun- block. Distriktet har en huvudstyrka på 17 ordinarie polismän.

Västerviks polisdistrikt utgörs av Väster- viks kommunblock, Gärdserums och Han- näs församlingar i Åtvidabergs kommun- block och Tryserums och Östra Eds för- samlingar i Valdemarsviks kommunblock. Distriktets huvudstyrka uppgår till 37 or- dinarie polismän.

Högsby, Mönsterås och Oskarshamns kommunblock bildar Oskarshamns A-region.

Hultsfred/Virserums och Vimmerby kom- munblock bildar Hultsfred/Vimmerby A- region och Västerviks kommunblock utgör egen A-region.

Om man vill följa indelningen i A-regio- ner, skall Vimmerby polisdistrikt inte de— las. En sammanslagning med Västerviks po— lisdistrikt ger i och för sig ett lämpligt di- strikt. En sådan distriktsbildning överens- stämmer emellertid inte med den domkrets- indelning som nyligen fastställts för länet och bör bl.a. av detta skäl inte komma i fråga.

Utredningen föreslår att Vimmerby cen— tralvaktområde och Västerviks polisdistrikt läggs samman med Västervik som kansli- ort och att Hultsfreds lokalvaktområde och

Oskarshamns polisdistrikt läggs samman med Oskarshamn som kansliort. Polisverksamhe- ten i de nya polisdistrikten kommer då att ledas av polischeferna i Västervik och Os- karshamn. De kamerala och kanslibetona- de funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningen i Vimmerby kommer att samordnas med verksamheten vid ordningsavdelningen i Västervik, som därvid svarar för lednings- och sambandsfunktionerna. Trafikgruppen kan läggas samman med trafikgruppen i Västervik. Utredningsavdelningen i Väster- vik kommer att svara för den mera kvalifi- cerade utredningsverksamheten inom nu— varande Vimmerby centralvaktområde och arbetsgruppen för övriga utredningar. I frå- ga om verksamheten vid arbetsgrupperna inom Hultsfreds lokalvaktområde innebär sammanläggningen inte någon annan för— ändring än att polisverksamheten kommer att ledas av polischefen i Oskarshamn och att huvudstyrkan i Oskarshamn kommer att svara för samordningen. Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Vimmerby. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Vimmer- by med undantag för ett fåtal tjänster, som kan användas till att förstärka huvudstyrkan

Blekinge län (se bilaga 1: 7: 7)

i Västerviks och Oskarshamns nya polis- distrikt.

Förändringarna av de kamerala och kans— libetonade funktionerna ger vissa rationa- liseringsvinster. En fördel är således att kassaverksamwhet, räkningsgranskning, dia— rieföring, arkivering m. m. kan sammanfö- ras till den nya kansliorten. En ökad effek- tivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på ordningsavdelningen iVim- merby frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksamheten på fältet. Större möjligheter till planering och samordning av ordningspolisverksamhe- ten skapas. Utredningsverksamheten kan planeras och samordnas under enhetlig led- ning, varigenom resurserna utnyttjas bättre. Allmänhetens krav på polisiär service i frå- ga om övervaknings— och utredningsverk- samhet kommer alltså att kunna tillgodo- ses på ett bättre sätt än hittills i Vimmerby nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Vimmerby ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyndighetsären- den och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från fyra till tre.

Nuvarande indelning

Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Karlskrona—Ronneby Kansliorr : Karlskrona

Karlshamn Karlshamn—Bräkne-Hoby Karlskrona lokalvaktområde Ronneby inom Ronneby polisdistrikt

Karlskrona—Ronneby

centralvaktområde

Karlskrona polisdistrikt omfattar Karls- krona kommunblock. Distriktet har en hu- vudstyrka på 71 ordinarie polismän.

Ronneby polisdistrikt utgörs av Ronneby kommunblock. Distriktets huvudstyrka upp- går till 21 ordinarie polismän.

Den 1 januari 1967 sammanlades Ronne- by stad och Bräkne-Hoby kommun. Efter denna indelningsändring sammanfaller polis-

distriktets gränser med kommunblockets. Distriktet bör därför i sin helhet läggas sam- man med Karlskrona polisdistrikt. Utredningen föreslår att Karlskrona och Ronneby polisdistrikt läggs samman med Karlskrona som kansliort. Polisverksamhe- ten i det nya distriktet kommer då att le- das av polischefen i Karlskrona. De kame- rala och kanslibetonade funktionerna bör

i stor usträckning handläggas på kanslior- ten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningen i Ronneby kommer att samordnas med verksamheten vid ordnings- avdelningen i Karlskrona, som därvid sva- rar för lednings- och sambandsfunktionerna. Övriga arbetsuppgifter skall i princip utfö— ras av i Ronneby stationerad personal. Ut- redningsavdelningen i Karlskrona kommer att svara för den mera kvalificerade utred- ningsverksamheten inom nuvarande Ron- neby polisdistrikt och arbetsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Ronneby. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Ronneby med undantag för någon eller några tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyr- kan i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans— libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Karlskrona. En ökad effektivitet upp- nås även i följande hänseenden. Viss per- sonal på ordningsavdelningen i Ronneby fri-

Kristianstads län (se bilaga 1: 7: 8)

görs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksamheten på fäl- tet. Karlskrona polisdistrikts höga utryck— ningsberedskap kommer även nuvarande Ronneby polisdistrikt till godo. De speciali- serade trafik- och skyddssektionerna i Karls- krona polisdistrikt kan verka i hela det nya distriktet. Utredningsverksamheten kan pla- neras och samordnas under enhetlig ledning. Personaldispositionen blir härigenom ratio- nellare. Tekniskt utbildad och specialiserad utredningspersonal kan utnyttjas på ett smi— digare sätt för det sammanlagda distriktets behov. Allmänhetens krav på polisiär ser- vice i fråga om övervaknings- och utred- ningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodOSes på ett bättre sätt än hittills i Ronneby nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Ronneby ges befogenhet att i stor ut- sträckning besluta i polismyndighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från tre till två.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Hässleholm Kristianstad— Kristianstad Simrishamn Simrishamn

Angelholm

l. Simrishamn—Ystad (M-län) Kansliart: Ystad

2. Kristianstad—Simrishamn Kansliort: Kristianstad

Kristianstads polisdistrikt omfattar Bro- by, Bromölla och Kristianstads kommun- block. Distriktet har en huvudstyrka på 77 ordinarie polismän.

Simrishamns polisdistrikt omfattar Sim- rishamns och Tomelilla kommunblock och den del av Ystads kommunblock som mot- svaras av Löderups kommun och Glem- minge och Ingelstads församlingar. Distrik— tet har en huvudstyrka på 23 ordinarie po- lismän.

Ystads polisdistrikt utgörs av Sjöbo och

Skurups kommunblock samt Ystads kom- munblock med undantag av den del som in- går i Simrishamns polisdistrikt. Distriktets huvudstyrka uppgår till 35 ordinarie po— lismän.

Såsom har framhållits i det föregående anser utredningen att en sammanläggning över gränsen till Malmöhus län ger en lämp- ligare distriktsbildning än den som rikspo- lisstyrelsen föreslagit. Utredningen föreslår därför i första. hand att Simrishamns och Ystads polisdistrikt skall läggas samman.

Ystad, som har en väsentligt större huvud- styrka än Simrishamn, bör bli kansliort. Polisverksamheten i det nya distriktet kom— mer att ledas av polischefen i Ystad. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansli- orten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningen i Simrishamn kommer att samordnas med verksamheten vid ord- ningsavdelningen i Ystad, som därvid sva- rar för lednings- och sambandsfunktioner- na. Övriga arbetsuppgifter skall i princip ut- föras av i Simrishamn stationerad personal. Utredningsavdelningen i Ystad kommer att svara för den mera kvalificerade utrednings- verksamheten inom nuvarande Simrishamns polisdistrikt och arbetsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Simrishamn. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Simrishamn med undantag för någon eller några tjänster, som kan användas till att förstärka huvud- styrkan i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Ystad. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på ordningsavdelningen i Simrishamn frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för

Malmöhus län

förstärkning av verksamheten på fältet. Hä- rigenom torde kontinuerlig allmän övervak— ning i regel kunna anordnas i Simrishamn, varigenom även utryckningsberedskapen höjs. Större möjligheter till planering och samordning av ordningspolisverksamheten skapas. Utredningsverksamheten kan plane- ras och samordnas under enhetlig ledning, varigenom resurserna utnyttjas bättre. All- mänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och utredningsverksam- het kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i Simrishamns nu- varande polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup— pen i Simrishamn ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyndighetsären- den och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Om en sammanläggning över länsgräns in- te kan komma i fråga, föreslår utredningen i andra hand att Kristianstads och Simris- hamns polisdistrikt läggs samman med Kris- tianstad som kansliort. Även om avståndet Kristianstad—Simrishamn är längre än av- ståndet Ystad—Simrishamn ger en sådan sammanläggning stora vinster, särskilt som huvudstyrkan i Kristianstad är avsevärt star- kare än den i Ystad.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från fyra till tre.

Nuvarande indelning

Eslöv Hälsingborg Landskrona Lund Malmö Trelleborg Ystad

Trelleborgs polisdistrikt omfattar Trelle- borgs kommunblock. Distriktet har en hu- vudstyrka på 41 ordinarie polismän.

På de skäl som har anförts i det före-

Rikspolisstyrelsens förslag

Malmö—Trelleborg

Utredningens förslag

Ingen ändring

gående föreslår utredningen att Trelleborgs polisdistrikt skall bestå. Länet kommer så- ledes liksom nu att ha sju polisdistrikt.

Nuvarande indelning

Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Falkenberg Falkenberg—Kungsbacka— Falkenberg—Varberg Halmstad Varberg Kansliort: Varberg Kungsbacka Varberg

Falkenbergs polisdistrikt omfattar Falken- bergs kommunblock med undantag av den del av Högvads kommun som motsvaras av Älvsereds församling. Distriktet har en huvudstyrka på 24 ordinarie polismän.

Kungsbacka polisdistrikt utgörs av Kungs- backa kommunblock och den del av Möln- dals kommunblock som motSVaras av Lin- dome kommun. Distriktets huvudstyrka upp- går till 20 ordinarie polismän.

Varbergs polisdistrikt omfattar Varbergs kommunblock med undantag av Kungsäters kommun. Distriktet har en huvudstyrka på 29 ordinarie polismän.

Både Kungsbacka och Mölndals kom- munblock ingår i Göteborgs A—region. Så- som tidigare har framhållits bör frågan om eventuella indelningsändringar i göte- borgsregionen inte tas upp förrän resulta- tet av organisationsundersökningen i Stock- holms polisdistrikt föreligger. Utredningen föreslår därför att Kungsbacka polisdistrikt skall bestå tills vidare.

Utredningen föreslår vidare att Falken- bergs och Varbergs polisdistrikt läggs sam- man med Varberg som kansliort. Polisverk- samheten i det nya distriktet kommer då att ledas av polischefen i Varberg. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ord- ningsavdelningen i Falkenberg kommer att samordnas med verksamheten vid ordnings- avdelningen i Varberg, som svarar för led- nings- och sambandsfunktionerna. Trafik- gruppen kan läggas samman med trafik- gruppen i Varberg. Övriga arbetsuppgifter skall i princip utföras av i Falkenberg sta- tionerad personal. Utredningsavdelningen i Varberg kommer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksamheten inom nuvarande Falkenbergs polisdistrikt och ar-

betsgruppen för övriga utredningar. Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Falkenberg. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Falkenberg med undantag för någon eller några tjän- ster som kan användas till att förstärka hu- vudstyrkan i det nya distriktet. Förändringarna av de kamerala Och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali— seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Varberg. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på övervakningssektionen i Falkenberg fri- görs från sambandstjänst och kan utnytt- jas för förstärkning av verksamheten på fäl- tet. Härigenom torde kontinuerlig allmän övervakning i regel kunna anordnas i Fal— kenberg, varigenom även utryckningsbered- skapen höjs. Större möjligheter till plane— ring och samordning av ordningspolisverk- samheten skapas. Utredningsverksamheten kan planeras och samordnas under enhetlig ledning, varigenom resurserna kan utnyttjas på ett smidigare sätt. Allmänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och utredningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hit- tills i nuvarande Falkenbergs polisdistrikt. Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Falkenberg ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyndighetsären- den och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden. Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från fyra till tre.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag

Utredningens förslag

Göteborg Göteborg—Kungälv—Mölndal Kungälv Mölndal Strömstad Strömstad—Uddevalla Uddevalla

Ingen ändring t. v.

Strömstad—Uddevalla Kansliorf: Uddevalla

KungäIVS polisdistrikt omfattar Kungälvs, Orusts, Stenungsunds och Tjörns kommun- block. Distriktet har en huvudstyrka på 25 ordinarie polismän.

Mölndals polisdistrikt omfattar Mölndals kommunblock med undantag för Lindome kommun och Mölnlycke kommunblock med undantag för Björketorps kommun. Distrik- tet har en huvudstyrka på 42 ordinarie po- lismän.

Strömstads polisdistrikt utgörs av Ström— stads och Tanumshedes kommunblock. Di- striktets huvudstyrka uppgår till 17 ordinarie polismän.

Uddevalla polisdistrikt omfattar Gravar- nes, Lysekils, Munkedals och Uddevalla kommunblock samt den del av Lilla Edets kommunblock som motsvaras av Inlands Torpes kommun. Distriktet har en huvud- styrka på 68 ordinarie polismän.

Såsom har framhållits i det föregåen- de bör frågan om eventuella indelnings— ändringar i göteborgsregionen inte tas upp förrän resultatet av organisationsundersök- ningen i Stockholms polisdistrikt föreligger. Utredningen föreslår därför att Kungälvs och Mölndals polisdistrikt skall bestå tills vidare.

Utredningen föreslår vidare att Ström- stads och Uddevalla polisdistrikt läggs sam- man med Uddevalla som kansliort. Polis- verksamheten kommer då att ledas av po- lischefen i Uddevalla. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor ut- sträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsav- delningen i Strömstad kommer att samordnas med verksamheten vid ordningsavdelning- en i Uddevalla, som svarar för lednings- och sambandsfunktionerna. Övriga arbetsuppgif- ter skall i princip utföras av i Strömstad

stationerad personal. Utredningsavdelningen i Uddevalla kommer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksamheten inom nuvarande Strömstads polisdistrikt och arbetsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Strömstad. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Strömstad med undantag för någon eller några tjäns- ter som kan användas till att förstärka hu— vudstyrkan i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Uddevalla. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på ordningsavdelningen i Strömstad frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksamheten på fältet. Större möjligheter till planering och sam- ordning av ordningspolisverksamheten ska— pas. Utredningsverksamheten kan planeras och samordnas under enhetlig ledning, vari- genom resurserna kan utnyttjas på ett smidi- gare sätt. Allmänhetens krav på polisiär ser- vice i fråga om övervaknings- och utred- ningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i nuvarande Strömstads polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Strömstad ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyndighetsären- den och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från fem till fyra.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Alingsås Borås Kinna Trollhättan Ulricehamn Vänersborg Åmål

Vänersborg—Åmål

Borås polisdistrikt omfattar Borås kom- munblock och Björketorps kommun i Möln- lycke kommunblock. Distriktet har en hu— vudstyrka på 126 ordinarie polismän.

Kinna polisdistrikt utgörs av Kinna och Svenljunga kommunblock samt Kungsäters kommun i Varbergs kommunblock och Älv- sereds församling i Falkenbergs kommun- block. Distriktets huvudstyrka uppgår till 17 ordinarie polismän.

Ulricehamns polisdistrikt omfattar Tra- nemo och Ulricehamns kommunblock samt Fivlereds, Norra Åsarps, Smula och Sol- berga församlingar i Falköpings kommun— block. Distriktet har en huvudstyrka på 16 ordinarie polismän.

Åmåls polisdistrikt utgörs av Bengtsfors och Åmåls kommunblock. Distriktets hu— vudstyrka uppgår till 18 ordinarie polismän.

På de skäl som har anförts i det före- gående föreslår utredningen att Åmåls po- lisdistrikt skall bestå tills vidare.

Utredningen föreslår att Borås, Kinna och Ulricehamns polisdistrikt läggs samman med Borås som kansliort. Polisverksamhe- ten i det nya distriktet kommer då att le— das av polischefen i Borås. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsav- delningarna i Kinna och Ulricehamn kom- mer att samordnas med verksamheten vid ordningsavdelningen i Borås, som därvid svarar för lednings- och sambandsfunktio- nerna. Trafikgruppen i Kinna kan samman- läggas med trafiksektionen i Borås. Övriga arbetsuppgifter skall i princip utföras av i Kinna och Ulricehamn stationerad per- sonal. Utredningsavdelningen i Borås kom- mer att svara för den mera kvalificerade

Borås—Kinna—Ulricehamn Borås—Kinna—Ulricehamn Kansliart: Borås

utredningsverksamheten inom nuvarande Kinna och Ulricehamns polisdistrikt och ar- betsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästarna och viss biträdespersonal frigörs i Kinna och Ulricehamn. I övrigt torde styr- kan komma att behållas vid arbetsgrupperna i Kinna och Ulricehamn med undantag för ett fåtal tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyrkan i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans— libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Borås. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på övervakningssektionen i Kinna och ord- ningsavdelningen i Ulricehamn frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för för- stärkning av verksamheten på fältet. Borås polisdistrikts höga utryckningsberedskap kommer även nuvarande Kinna och Ulri- cehamns polisdistrikt till godo. De speciali- serade trafik- och skyddssektionerna i Bo- rås polisdistrikt kan verka i hela det nya distriktet. Utredningsverksamheten kan pla— neras och samordnas under enhetlig led- ning. Personaldispositionen blir härigenom rationellare. Tekniskt utbildad och speciali- serad utredningspersonal kan utnyttjas på ett smidigare sätt för det sammanlagda di- striktets behov. Allmänhetens krav på poli- siär service i fråga om övervaknings- och ut- redningsverksamhet kommer alltså att kun— na tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i Kinna och Ulricehamns nuvarande polis- distrikt.

Genom att föreståndarna för arbetsgrup- perna i Kinna och Ulricehamn ges befogen-

het att i stor utsträckning besluta i polis- myndighetsärenden och genom att allmänhe- ten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden

Skaraborgs län (se bilaga 1: 7: 12)

försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från sju till fem.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Falköping Lidköping Mariestad Skara Skövde Tidaholm

Lidköping—Skara

Falköpings polisdistrikt omfattar Falkö- pings kommunblock med undantag av den del av Redvägs kommun som motsvaras av Fivlereds, Norra Åsarps, Smula och Solberga församlingar. Distriktet har en hu- vudstyrka på 22 ordinarie polismän.

Lidköpings polisdistrikt utgörs av Gräs- torps, Götene och Lidköpings kommun- block. Distriktets huvudstyrka uppgår till 30 ordinarie polismän.

Skara polisdistrikt omfattar Skara och Vara kommunblock och Essunga kommun i Nossebro kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på 24 ordinarie polismän.

Tidaholms polisdistrikt utgörs av Habo och Tidaholms kommunblock. Distriktets huvudstyrka uppgår till 14 ordinarie polis- män.

Utredningen föreslår att Falköpings och Tidaholms polisdistrikt läggs samman med Falköping som kansliort och att Lidköpings och Skara polisdistrikt läggs samman med Lidköping som kansliort. Polisverksamheten i de nya distrikten kommer då att ledas av polischeferna i Falköping och Lidköping. De kamerala och kanslibetonade funktioner- na bör i stor utsträckning handläggas på kansliorterna. Den verksamhet som nu be- drivs av ordningsavdelningarna i Tidaholm och Skara kommer att samordnas med verk- samheten vid ordningsavdelningarna i Fal- köping och Lidköping, vilka svarar för led- nings- och sambandsfunktionerna. Trafik- gruppen i Skara kan sammanläggas med trafikgruppen i Lidköping. Övriga arbets- uppgifter skall i princip utföras av i Tida-

Falköping—Tidaholm Falköping—Tidaholm Kansliart: Falköping Lidköping—Skara Kansliart: Lidköping

holm och Skara stationerad personal. Ut- redningsavdelningarna i Falköping och Lid- köping kommer att svara för den mera kva- lificerade utredningsverksamheten och ar- betsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästarna och viss biträdespersonal frigörs i Tidaholm och Skara. I övrigt torde styr- korna komma att behållas vid arbetsgrup- perna i Tidaholm och Skara med undantag för någon eller några tjänster, som kan användas till att förstärka huvudstyrkan i Falköpings och Lidköpings nya polisdistrikt.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Falköping och Lidköping. En ökad ef- fektivitet uppnås även i följande hänseen- den. Viss personal på ordningsavdelning- en i Tidaholm och övervakningssektionen i Skara frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksamheten på fältet. Större möjligheter till planering och samordning av ordningspolisverksamhe- ten skapas. Utredningsverksamheten kan planeras och samordnas under enhetlig led- ning. Personaldispositionen blir härigenom rationellare. Allmänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och ut- redningsverksamhet kommer alltså att kun- na tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i Tidaholms och Skara nuvarande polisdi— strikt.

Genom att föreståndarna för arbetsgrup-

perna i Tidaholm och Skara ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyn- dighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden för-

Värmlands län (se bilaga 1: 7: 13)

sämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från sex till fyra.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Arvika Arvika—Årjängs lokalvakt- Hagfors—Sunne Hagfors område inom Säftie polis- Kansliort: Hagfors Karlstad distrikt1 Kristinehamn Karlstad—Säffle Sunne centralvaktområde2 Säffle Hagfors—Sunne

1 Årjängs lokalvaktområde omfattar Årjängs kommunblock. ' Säffle centralvaktområde omfattar Säffle kommunblock.

Hagfors polisdistrikt omfattar Hagfors, Kyrkhedens och Sysslebäcks kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på 19 ordina- rie polismän.

Sunne polisdistrikt omfattar Munkfors, Sunne och Torsby kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på 13 ordinarie polis- män.

Säffle polisdistrikt omfattar Säffle och Årjängs kommunblock. Distriktet har en hu— vudstyrka på 22 ordinarie polismän.

På de skäl som har anförts i det före- gående föreslår utredningen att Säffle polis- distrikt skall bestå tills vidare.

Utredningen föreslår att Hagfors och Sunne polisdistrikt läggs samman med Hag- fors som kansliort. Vid valet av kansliort beaktar utredningen särskilt att Hagfors är och förväntas bli den största tätorten i det nya distriktet och att Hagfors har den stör- sta polisstyrkan. Polisverksamheten i det nya distriktet kommer att ledas av polischefen i Hagfors. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning hand- läggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningen i Sunne kommer att samordnas med verksamheten vid ordningsavdelningen i Hagfors, som svarar för lednings- och sambandsfunktio- nerna. Övriga arbetsuppgifter skall i prin- cip utföras av i Sunne stationerad personal. Utredningsavdelningen i Hagfors kommer att svara för den mera kvalificerade utred- ningsverksamheten inom nuvarande Sunne

polisdistrikt och arbetsgrupperna för övri- ga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Sunne. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen där.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Hagfors. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal vid ordningsavdelningen i Sunne frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för för- stärkning av verksamheten på fältet. Stör- re möjligheter till planering och. samord- ning av ordningspolisverksamheten skapas. Utredningsverksamheten kan planeras och samordnas under enhetlig ledning. Allmän- hetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och utredningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i Sunne nuvarande po- lisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Sunne ges befogenhet att i stor ut- sträckning besluta i polismyndighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i lä- net minskar från sex till fem.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Hallsberg Karlskoga Lindesberg Örebro

Hallsbergs polisdistrikt omfattar Asker- sunds, Hallsbergs, Kumla och Laxå samt Askers församling i Örebro kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på 24 ordi- narie polismän.

Lindesbergs polisdistrikt utgörs av Hälle- fors, Kopparbergs, Lindesbergs och Nora kommunblock. Distriktets huvudstyrka upp- går till 22 ordinarie polismän.

Örebro polisdistrikt omfattar Örebro kommunblock med undantag av Askers för- samling samt Götlunda församling i Arboga kommunblock. Distriktet har en huvudstyr- ka på 144 ordinarie polismän.

På de skäl som har anförts i det före- gående föreslår utredningen att Hallsbergs, Lindesbergs och Örebro polisdistrikt läggs samman med Örebro som kansliort. Polis- verksamheten i det nya distriktet kommer då att ledas av polischefen i Örebro. De ka- merala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansli- orten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningarna i Hallsberg och Lin- desberg kommer att samordnas med verk- samheten vid ordningsavdelningen i Örebro, som svarar för lednings- och samordnings- funktionerna. Trafikgrupperna i Hallsberg och Lindesberg kan sammanläggas med tra- fiksektionen i Örebro. Övriga arbetsuppgif- ter skall i princip utföras av i Hallsberg och Lindesberg stationerad personal. Utrednings- avdelningen i Örebro kommer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksam— heten inom Hallsbergs och Lindesbergs nu- varande distrikt och arbetsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästarna och viss biträdespersonal frigörs i Hallsberg och Lindesberg. I övrigt torde styrkorna komma att behållas vid arbets-

Hallsberg—Lindesberg—Örebro Kansliort: rebro

grupperna i Hallsberg och Lindesberg med undantag för ett fåtal tjänster som kan an- vändas till att förstärka huvudstyrkan i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Örebro. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på ordningsavdelningarna i Hallsberg och Lindesberg frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksam- heten på fältet. Örebro polisdistrikts höga utryckningsberedskap kommer även nuva- rande Hallsbergs och Lindesbergs polisdi- strikt till godo. De specialiserade trafik- och skyddssektionerna i Örebro polisdistrikt kan verka över hela det nya distriktet. Ut- redningsverksamheten kan planeras och samordnas under enhetlig ledning. Perso- naldispositionen blir härigenom rationellare. Tekniskt utbildad och specialiserad utred- ningspersonal kan utnyttjas på ett smidigare sätt för det nya distriktets behov. Allmän- hetens kav på polisiär service i fråga om övervaknings- och utredningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än nu i Hallsbergs och Lindes- bergs nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndarna för arbetsgrup- perna i Hallsberg och Lindesberg ges befo- genhet att i stor utsträckning besluta i po- lismyndighetsärenden och genom att allmän- heten liksom nu kan hänvända sig till po- lisen i hemorten i alla förekommande ären- den försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet polisdistrikt i länet minskar från fyra till två.

Västmanlands län (se bilaga 1: 7: 15)

Nuvarande indelning

Fagersta Sala—Västerås Köping Sala Västerås

Fagersta polisdistrikt omfattar Fagersta, Norbergs och Skinnskattebergs kommun- block. Distriktet har en huvudstyrka på 24 ordinarie polismän.

Sala polisdistrikt omfattar Heby och Sala kommunblock samt Fjärdhundra kommun i Enköpings kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på 22 ordinarie polismän.

Västerås polisdistrikt utgörs av Hallsta- hammars, Surahammars och Västerås kom- munblock. Distriktets huvudstyrka uppgår till 156 ordinarie polismän.

På de skäl som har anförts i det före- gående föreslår utredningen att Fagersta, Sa- la och Västerås polisdistrikt läggs samman med Västerås som kansliort.

Polisverksamheten i Västerås nya polis- distrikt kommer att ledas av polischefen i Västerås. De kamerala och kanslibetona- de funktionerna bör i stor utsträckning hand- läggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningarna i Fa- gersta och Sala kommer att samordnas med verksamheten vid ordningsavdelningen i Västerås, som svarar för lednings- och sam- bandsfunktionerna. Trafikgrupperna i Fa- gersta och Sala kan läggas samman med tra- fiksektionen i Västerås. Övriga arbetsupp- gifter skall i princip utföras av i Fagersta och Sala stationerad personal. Utrednings- avdelningen i Västerås kommer att svara för den mera kvalificerade utredningsverk- samheten och arbetsgrupperna för övriga ut- redningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästarna och viss biträdespersonal frigörs i Fagersta och Sala. I övrigt torde styrkor- na komma att behållas vid arbetsgrupperna i Fagersta och Sala med undantag för ett

Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Fagersta—Sala—Västerås Kansliart: Västerås

fåtal tjänster som kan användas till att för- stärka huvudstyrkan i Västerås nya polis- distrikt.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till den nya kansliorten. En ökad effektivi- tet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på ordningsavdelningarna i Fagers- ta och Sala frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksam- heten på fältet. Västerås polisdistrikts höga utryckningsberedskap kommer även nuva- rande Fagersta och Sala polisdistrikt till go- do. De specialiserade trafik- och skyddssek- tionerna i Västerås polisdistrikt kan verka över hela det nya distriktet. Utredningsverk- samheten kan planeras och samordnas un- der enhetlig ledning. Personaldispositionen blir härigenom rationellare. Tekniskt utbil- dad och specialiserad utredningspersonal kan utnyttjas på ett smidigare sätt för det nya distriktets behov. Allmänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och utredningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses bättre än hittills i Fagers- ta och Sala nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndarna för arbetsgrup- perna i Fagersta och Sala ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyndighets- ärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet polisdistrikt i länet minskar från fyra till två.

Kopparbergs län (se bilaga 1: 7: 16)

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Avesta Borlänge—Vansbro Borlänge lokalvaktområde inom Falun Malungs polisdistrikt1 Ludvika Mora—Malungs centralvakt- Malung område2 och Transtrands Mora lokalvaktområdes inom Rättvik Malungs polisdistrikt

Falun—Rättvik

Borlänge—Vansbro lokalvaktom- råde inom Malungs polisdistrikt Kansliort: Borlänge Mora—Malungs centralvakt- område och Transtrands lokalvaktområde inom Malungs polisdistrikt

Kansliort: Mora Falun—Rättvik Kansliort: Falun

1 Vansbro lokalvaktområde omfattar Vansbro kommunblock. 2 Malungs centralvaktområde omfattar Malungs kommun inom Malungs kommunblock. ' Transtrands lokalvaktområde omfattar Lima och Transtrands kommuner inom Malungs kom- munblock.

Borlänge polisdistrikt omfattar Borlänge, Mockfjärds och Säters kommunblock. Di- striktet har en huvudstyrka på 46 ordinarie polismän.

Falu polisdistrikt utgörs av Falu kom- munblock. Distriktets huvudstyrka uppgår till 56 ordinarie polismän.

Malungs polisdistrikt omfattar Malungs och Vansbro kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på åtta ordinarie polismän.

Mora polisdistrikt utgörs av Mora, Orsa och Älvdalens kommunblock. Distriktets hu- vudstyrka uppgår till 18 ordinarie polis- män.

Rättviks polisdistrikt omfattar Leksands och Rättviks kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på 12 ordinarie polismän.

Utredningen föreslår att Vansbro lokal- vaktområde och Borlänge polisdistrikt läggs samman med Borlänge som kansliort och att övriga delar av Malungs polisdistrikt och Mora polisdistrikt läggs samman med Mora som kansliort. Utredningen föreslår vidare att Rättviks och Falu polisdistrikt läggs sam- man med Falun som kansliort.

Sammanläggningen av Vansbro lokal- vaktområde och Borlänge polisdistrikt inne- bär inte någon annan förändring i fråga om arbetsgrupperna i lokalvaktområdet än att polisverksamheten kommer att ledas av polischefen i Borlänge och att huvudstyr- kan i Borlänge kommer att svara för sam- ordningen. Polisverksamheten i Mora och Falu nya polisdistrikt kommer att ledas av

polischeferna där. De kamerala och kansli- betonade funktionerna bör i stor utsträck- ning handläggas på kansliorterna. Den verk- samhet som nu bedrivs vid huvudstyrkan i Malung kommer att samordnas med verk- samheten vid huvudstyrkan i Mora och den verksamhet som bedrivs vid huvudstyrkan i Rättvik med verksamheten vid huvudstyr- kan i Falun.

Ordningsavdelningarna i Mora och Fa- lun kommer att svara för lednings- och sambandsfunktionerna. Övrig ordningspolis- verksamhet skall i princip utföras av i Ma- lung och Rättvik stationerad personal. Ut- redningsavdelningarna i Mora och Falun kommer att svara för de mera kvalifice- rade utredningarna och arbetsgrupperna för övriga utredningar.

Funktionsändringarna medför att polis- mästarna och viss biträdespersonal frigörs i Malung och Rättvik. I övrigt torde styr- kan komma att behållas vid arbetsgrupper- na i Malung och Rättvik med undantag för någon eller några enstaka tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyrkan i Borlänge, Falun och Mora nya polisdistrikt.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras. En ökad effektivitet uppnås även i följan- de hänseenden. Viss personal i Malung och Rättvik frigörs från sambandstjänst och kan

utnyttjas för förstärkning av verksamheten på fältet. Ordningspolisverksamheten kan planeras och samordnas bättre. Utrednings- verksamheten kan samordnas under enhet- lig ledning. Personaldispositionen blir häri- genom rationellare. Allmänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och utredningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i nuvarande Malungs och Rättviks polis- distrikt.

Gävleborgs län (se bilaga 1: 7: 17)

Genom att föreståndarna för arbetsgrup- perna i Malung och Rättvik ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyn— dighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden för- sämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet polisdistrikt i länet minskar från sju till fem.

Nuvarande indelning

Bollnäs Bollnäs—Söderhamn Gävle Hudiksvall Gävle—Sandviken Ljusdal Hudiksvall—Lj usdal Sandviken Söderhamn

Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Bollnäs—Söderhamn Kansliort: Söderhamn Ingen ändring Hudiksvall—Ljusdal Kansliort: Hudiksvall

Bollnäs polisdistrikt omfattar Bollnäs och Edsbyns kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på 22 ordinarie polismän.

Hudiksvalls polisdistrikt utgörs av Berg- sjö och Hudiksvalls kommunblock. Distrik- tets huvudstyrka uppgår till 29 ordinarie polismän.

Ljusdals polisdistrikt omfattar Ljusdals kommunblock. Distriktet har en huvudstyr- ka på 18 ordinarie polismän.

Sandvikens polisdistrikt utgörs av Hofors, Ockelbo och Sandvikens kommunblock. Di- striktets huvudstyrka uppgår till 35 ordina- rie polismän.

Söderhamns poiisdistrikt omfattar Söder- hamns kommunblock. Distriktet har en hu- vudstyrka på 26 ordinarie polismän.

På de skäl som har anförts i det före- gående föreslår utredningen att Sandvikens polisdistrikt skall bestå. Utredningen före- slår vidare att Bollnäs och Söderhamns po- lisdistrikt läggs samman med Söderhamn som kansliort och att Hudiksvalls och Ljus- dals polisdistrikt läggs samman med Hudiks- vall som kansliort. Utredningen beaktar vid valet av kansliort att Söderhamn har den till numerären största polisstyrkan, att europa- väg 4 passerar intill Söderhamn samt att Söderhamn är huvudorten för ett relativt

starkt industrialiserat område med livlig sjö— fart. Hudiksvall har större polisstyrka än Ljusdal och ligger vid europaväg 4 samt är en väsentligt större tätort än Ljusdal. Ur po- lisiära synpunkter är Söderhamn och Hu- diksvall lämpligare än Bollnäs och Ljusdal som kansliorter i de nya distrikten. Polisverksamheten i de nya distrikten kommer att ledas av polischeferna i Söder- hamn och Hudiksvall. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor ut- sträckning handläggas på kansliorterna. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsav- delningarna i Bollnäs och Ljusdal kommer att samordnas med verksamheten vid ord- ningsavdelningarna i Söderhamn och Hu- diksvall, som svarar för lednings— och sam- bandsfunktionerna. Trafikgrupperna i Boll- näs och Ljusdal kan läggas samman med motsvarande grupper i Söderhamn och Hu- diksvall. Övriga arbetsuppgifter skall i prin- cip utföras av i Bollnäs och Ljusdal statio— nerad personal. Utredningsavdelningarna i Söderhamn och Hudiksvall kommer att sva— ra för den mera kvalificerade utrednings— verksamheten inom nuvarande Bollnäs och Ljusdals polisdistrikt och arbetsgrupperna för övriga arbetsuppgifter. Funktionsändringarna medför att polis-

mästarna och viss biträdespersonal frigörs 'i Bollnäs och Ljusdal. I övrigt torde styr- korna komma att behållas vid arbetsgrup- perna i Bollnäs och Ljusdal med undantag för ett fåtal tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyrkan i Söderhamns och Hudiksvalls nya polisdistrikt. Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Söderhamn och Hudiksvall. En ökad ef- fektivitet uppnås även i följande hänseen- den. Viss personal på ordningsavdelningar- na i Bollnäs och Ljusdal frigörs från sam- bandstjänst och kan utnyttjas för förstärk- ning av verksamheten på fältet. Ordningspo- lisverksamheten kan planeras och samordnas

Västernorrlands län (se bilaga 1: 7: 18)

bättre. Utredningsverksamheten kan sam— ordnas under enhetlig ledning. Personal- dispositionen blir härigenom rationellare. Allmänhetens krav på polisiär service i frå- ga om övervaknings— och utredningsverk- samhet kommer alltså att kunna tillgodoses på bättre sätt än hittills i Bollnäs och Ljus- dals nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndarna för arbetsgrup- perna i Bollnäs och Ljusdal ges befogenhet att i stor utsträckning besluta i polismyndig- hetsärenden och genom att allmänheten lik- som nu kan hänvända sig till polisen i hem- orten i alla förekommande ärenden försäm- ras inte den polisiära servicen i dessa av- seenden.

Förslaget innebär att antalet distrikt i länet minskar från sex till fyra.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Härnösand Kramfors Sollefteå Sundsvall Örnsköldsvik

Härnösands polisdistrikt omfattar Härnö— sands kommunblock. Distriktet har en hu— vudstyrka på 35 ordinarie polismän.

Kramfors polisdistrikt utgörs av Kramfors kommunblock. Distriktets huvudstyrka upp- går till 23 ordinarie polismän.

Utredningen föreslår att Härnösands och Kramfors polisdistrikt läggs samman med Härnösand som kansliort. Polisverksamhe— ten i det nya distriktet kommer då att le- das av polischefen i Härnösand. De kame- rala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kanslior- ten. Den verksamhet som nu bedrivs av ordningsavdelningen i Kramfors kommer att samordnas med verksamheten vid ordnings- avdelningen i Härnösand, som svarar för lednings- och sambandsfunktionerna. Tra- fikgruppen i Kramfors kan läggas samman med trafikgruppen i Härnösand. Övriga ar- betsuppgifter skall i princip utföras av i Kramfors stationerad personal. Utrednings—

Härnösand—Kramfors Härnösand—Kramfors Kansliorr: Härnösand

avdelningen i Härnösand kommer att svara för den mera kvaliciferade utredningsverk- samheten inom nuvarande Kramfors polis- distrikt och arbetsgruppen för övriga utred— ningar.

Funktionsändringama innebär att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Kramfors. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgruppen i Kramfors med undantag för ett fåtal tjänster som kan användas till att förstärka huvudstyrkan i det nya distriktet.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Härnösand. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Viss personal på ordningsavdelningen i Kramfors frigörs från sambandstjänst och kan utnyttjas för förstärkning av verksamheten på fältet.

Ordningspolisverksamheten kan planeras och samordnas bättre. Utredningsverksam- heten kan samordnas under enhetlig led- ning. Personaldispositionen blir härigenom rationellare. Allmänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och ut- redningsverksamhet kommer alltså att kunna tillgodoses bättre än hittills i Kramfors nu- varande polisdistrikt.

Jämtlands Iån (se bilaga 1: 7: 19)

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Kramfors ges befogenhet att i stor ut- sträckning besluta i polismyndighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet polisdistrikt i länet minskar från fem till fyra.

Nuvarande indelning

Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Sveg

Sveg—Östersund Östersund

Sveg—Östersund Kansliorr: Östersund

Svegs polisdistrikt omfattar Svegs kom- munblock. Distriktet har en huvudstyrka på nio ordinarie polismän.

Östersunds polisdistrikt utgörs av Bräcke, Hammarstrands, Järpens, Krokoms, Svens- taviks och Östersunds kommunblock samt Strömsunds kommunblock med undantag av Fjällsjö kommun. Distriktets huvudstyrka uppgår till 63 ordinarie polismän.

Utredningen föreslår att distrikten läggs samman med Östersund som kansliort. Po- lisverksamheten i det nya distriktet kommer då att ledas av polischefen i Östersund. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansli- orten. Den verksamhet som nu bedriVs av huvudstyrkan i Sveg kommer att samordnas med verksamheten vid huvudstyrkan i Ös- tersund, som svarar för lednings- och sam— bandsfunktionerna. Utredningsavdelningen i Östersund kommer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksamheten. Övri- ga arbetsuppgifter skall i princip utföras av i Sveg stationerad personal.

Funktionsändringarna medför att polis- mästare och viss biträdespersonal frigörs i Sveg. [ övrigt torde styrkan komma att be- hållas vid arbetsgruppen i Sveg med undan- tag för någon eller några enstaka tjänster

som kan användas till att förstärka huvud- styrkan i det nya distriktet. '

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Östersund. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Ordnings- och utredningsverksamhet kan planeras och sam- ordnas under enhetlig ledning.

Personaldispositionen blir härigenom ra- tionellare. Tekniskt utbildad "Och specialise- rad utredningspersonal kan utnyttjas på ett smidigare sätt för det nya distriktets behov. Allmänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och utredningsverksam- het kommer alltså att kunna tillgodoses på ett bättre sätt än hittills-iSvegs nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- pen i Sveg ges befogenhet att i stor ut- sträckning besluta i polismyndighetsärenden och genom att allmänheten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet polisdistrikt i länet minskar från två till ett.

Nuvarande indelning Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Lycksele Lycksele—Storuman— Skelle'fteå Vilhelmina Storuman Umeå Vilhelmina

Lycksele—Storuman— Vilhelmina Kanslivrt : Lycksele

Lycksele polisdistrikt omfattar Lycksele kommunblock. Distriktet har en huvudstyr- ka på 18 ordinarie polismän.

Storumans polisdistrikt utgörs av Sorse- le och Storumans kommunblock. Distrik- tets huvudstyrka uppgår till sju ordinarie po- lismän.

Vilhelmina polisdistrikt omfattar Vilhel- mina och Åsele kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på nio ordinarie polis- män.

Utredningen föreslår att Lycksele, Stor- umans och Vilhelmina polisdistrikt läggs samman med Lycksele som kansliort. Po- lisverksamheten i det nya distriktet kommer då att ledas av polischefen i Lycksele. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning handläggas på kansli- orten. Den verksamhet som nu bedrivs av huvudstyrkorna i Storuman och Vilhelmi- na kommer att samordnas med verksamhe- ten vid huvudstyrkan i Lycksele, som sva- rar för lednings- och sambandsfunktioner- na. Utredningsavdelningen i Lycksele kom— mer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksamheten. Övriga arbetsupp- gifter skall i princip utföras av i Storuman och Vilhelmina stationerad personal.

Funktionsändringarna medför att polis-

Norrbottens län (se bilaga 1: 7: 21)

mästarna och viss biträdespersonal frigörs i Storuman och Vilhelmina. I övrigt torde styrkan komma att behållas vid arbetsgrup- perna på dessa båda platser.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationa- liseringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till Lycksele. En ökad effektivitet uppnås även i följande hänseenden. Ordnings- och utredningsverksamhet kan planeras och sam- ordnas under enhetlig ledning. Personal- dispositionen blir härigenom rationellare. Allmänhetens krav på polisiär service i frå- ga om övervaknings- och utredningsverk— samhet kommer alltså att kunna tillgodoses bättre än hittills i Storumans och Vilhelmi- na nuvarande polisdistrikt.

Genom att föreståndaren för arbetsgrup- perna i Storuman och Vilhelmina ges befo- genhet att i stor utsträckning besluta i po- lismyndighetsärenden och genom att allmän- heten liksom nu kan hänvända sig till po- lisen i hemorten i alla förekommande ären- den försämras inte den polisiära servicen i dessa avseenden.

Förslaget innebär att antalet polisdistrikt i länet minskar från fem till tre.

Nuvarande indelning

Rikspolisstyrelsens förslag Utredningens förslag

Arvidsjaur Boden Gällivare Haparanda Kalix Kiruna Luleå Piteå

Arvidsjaur—Piteå Haparanda—Kalix

Arvidsjaur—Piteå Kansliorr: Piteå Haparanda—Kalix Kansliort : Haparanda

Arvidsjaurs polisdistrikt omfattar Arje- plogs och Arvidsjaurs kommunblock. Di-

striktet har en huvudstyrka på nio ordinarie polismän.

Haparanda polisdistrikt utgörs av Hapa— randa, Pajala och Övertorneå kommun- block. Distriktets huvudstyrka uppgår till 21 ordinarie polismän.

Kalix polisdistrikt omfattar Kalix och Överkalix kommunblock. Distriktet har en huvudstyrka på 15 ordinarie polismän.

Piteå polisdistrikt utgörs av Piteå och Älvsbyns kommunblock. Distriktets huvud- styrka uppgår till 30 ordinarie polismän.

Utredningen föreslår att Arvidsjaurs och Piteå polisdistrikt läggs samman med Piteå som kansliort och att Haparanda och Kalix läggs samman med Haparanda som kansli— ort. Vid valet av kansliort i sistnämnda fall beaktar utredningen särskilt att uppgifterna i fråga om gränsövervakningen är av stor omfattning i Haparanda polisdistrikt och att polisstyrkan är större i Haparanda än Kalix. Polisiära skäl talar för Haparanda som kansliort.

Polisverksamheten i de nya distrikten skall ledas av polischeferna i Piteå och Ha- paranda. De kamerala och kanslibetonade funktionerna bör i stor utsträckning hand- läggas på kansliorten. Den verksamhet som nu bedrivs av huvudstyrkorna i Arvidsjaur och Kalix kommer att samordnas med verk- samheten vid huvudstyrkorna i Piteå och Haparanda. Utredningsavdelningarna i Pi- teå och Haparanda kommer att svara för den mera kvalificerade utredningsverksam- heten. Övriga arbetsuppgifter skall i prin- cip utföras av i Arvidsjaur och Kalix sta- tionerad personal.

Funktionsändringarna medför att polis- mästarna och viss biträdespersonal frigörs i Arvidsjaur och Kalix. I övrigt torde styr- kan komma att behållas vid arbetsgrupperna på dessa båda platser.

Förändringarna av de kamerala och kans- libetonade funktionerna ger vissa rationali- seringsvinster. En fördel är således att kas- saverksamhet, räkningsgranskning, diarie- föring, arkivering m.m. kan sammanföras till de nya kansliorterna. En ökad effektivi- tet uppnås även i följande hänseenden. Ord- ningspolis- och utredningsverksamhet kan planeras och samordnas under enhetlig led- ning. Personaldispositionen blir härigenom

rationellare. Allmänhetens krav på polisiär service i fråga om övervaknings- och ut- redningsverksamhet kommer alltså att kun- na tillgodoses på ett bättre sätt än hittills i Arvidsjaurs och Kalix nuvarande polis- distrikt.

Genom att föreståndarna för arbetsgrup- perna i Arvidsjaur och Kalix ges befogen- het att i stor utsträckning besluta i polis— myndighetsärenden och genom att allmänhe— ten liksom nu kan hänvända sig till polisen i hemorten i alla förekommande ärenden försämras inte den polisiära servicen i des- sa avseenden.

Förslaget innebär att antalet polisdistrikt i länet minskar från åtta till sex.

6.1.2 Medborgarinflytandet i den lokala polisorganisationen

Det är angeläget att tillse att polisverksam- heten utövas på ett sådant sätt och med så- dana medel som har stöd bland den all- mänhet som polisen har till uppgift att tjä- na. För att skapa garantier härför krävs att allmänheten har insyn i polisverksam- heten. Behovet av insyn tillgodoses fram- förallt genom den offentlighetsprincip som gäller för svensk förvaltning.

Inom den lokala polisorganisationen fyl- ler polisnämndema en viktig funktion när det gäller att tillgodose allmänhetens krav på insyn i polisverksamheten. Polischefen skall sålunda hålla polisnämnden underrät- tad om frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende och rådföra sig med nämnden härom.

Som redan har framgått har i olika sam- manhang framförts önskemål om åtgärder för att förbättra polisnämndernas möjlighe- ter att fullgöra sina uppgifter. I det syftet har föreslagits vissa reformer i stort sett inom ramen för polisnämndernas nuvaran- de funktion som rådgivande organ. Från flera håll har sålunda föreslagits att polis- nämnderna ges ekonomiska resurser för an- ställning av personal för sekretariat eller kansli och att medel anslås för informations- verksamhet.

Förslag av denna innebörd diskuterades

i samband med polisväsendets förstatligande men avvisades. Man ansåg nämligen att man, om nämnden utrustades med befogen- heter att vid sidan av de polisiära myndig- heterna besluta i frågor som ankommer på polischeferna, måste räkna med en dualism i bestämmanderätten som skulle kunna leda till motsättningar mellan nämnderna och polismyndighetema och därmed motverka i stället för främja allmänhetens förtroende för polisen och dess verksamhet.

Utredningen återkommer i det följande till hur de önskemål som ligger till grund för de framförda förslagen kan tillgodoses inom ramen för en mera långtgående reform som enligt utredningen bör övervägas för att bättre förankra polisväsendet bland med— borgarna.

För all offentlig förvaltning gäller att medborgarna bör ha en så långtgående in- syn i verksamheten som är möjlig och lämplig med hänsyn dels till enskilda intres— sen, dels till allmänna intressen av annan art än offentlighetsintresset. Om denna in— syn bara kan leda till råd och rekommen- dationer begränsas givetvis medborgarnas möjligheter att påverka de beslut som fat- tas. Detta gäller i dag för den lokala polis- organisationen. Med hänsyn till polisverk- samhetens art och dess betydelse för med- borgarna inom polisdistriktet bör enligt ut— redningen undersökas på vilket sätt med- borgarna kan få ett verkligt inflytande på polisverksamheten. Det kan ske genom att polisnämnderna ersätts av polisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor. En sådan lös- ning skulle enligt utredningen vara ägnad att inte bara stärka allmänhetens förtroende för polisen och dess verksamhet utan ock- så främja polisverksamheten som sådan. Innan ställning kan tas till denna fråga mås- te emellertid undersökas dels vilka uppgif- ter som kan läggas på polisstyrelsen i ple- num, dels vilken sammansättning en sådan styrelse bör ha.

Beträffande den första frågan anser ut- redningen att handläggningen av s.k. polis- myndighetsärenden inte bör ske i plenum utan ankomma på polischefen eller personal som är underställd denne.

Det är vidare självfallet att den lokala polischefen ensam skall svara för den ope— rativa ledningen.

När det gäller att med utgångspunkt från vad nu har sagts ta ställning till den lokala polisstyrelsens kompetens är det av intresse att se vilka ärenden som enligt rikspolis- styrelsens instruktion är pleniärenden. En- ligt denna instruktion i dess genom kungö- relsen (1970: 15) ändrade lydelse är föl- jande frågor pleniärenden.

— 1 frågor om allmänna riktlinjer eller an- visningar av principiell natur för polisens verk- samhet,

— 2 viktigare författningsfrågor, — 3 viktigare frågor om organisation, ar- betsordning eller tjänsteföreskrifter,

- 4 frågor om förslag till anslagsframställ— ning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse,

— 5 frågor om tillsättning av tjänst på lö- neplan B,

— 6 frågor beträffande tjänstemän hos sty- relsen eller statens kriminaltekniska laborato- rium om disciplinstraff, åtalsanmälan, flytt- ningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning,

— 7 andra frågor som rikspolischefen hän- skjuter till plenum.

De allmänna riktlinjerna för polisverk- samheten skall sålunda dras upp av riks— polisstyrelsen och i viss utsträckning även av de regionala polismyndigheter som ut- redningen föreslår i det följande.

I fråga om lokala polisstyrelser har ut- redningen den principiella uppfattningen att styrelsen i plenum bör avgöra viktigare frå- gor som rör förhållandet mellan allmän- heten och polisen och i vilka polischef nu skall samråda med polisnämnd. Det inne- bär att ärenden angående polisdistriktsin- delning, polisstyrkornas stationering inom polisdistriktet och frågor om decentralise— rad handläggning av polismyndighetsären- den skall avgöras i plenum. Det gäller ock- så andra viktigare frågor angående organi- sationen. Till pleniärenden hör också petita- frågor. Vidare bör ärenden angående tillsätt- ning av kvalificerade polismanstjänster tas i plenum. Med utgångspunkt från nuvarande lönesättning anser utredningen därför att frågor om polismanstjänster i lönegrad A 17

och högre lönegrad bör avgöras på detta sätt. Tjänster i lägre lönegrad än A 17 bör handläggas av polischefen. Det är möjligt att antalet pleniärenden blir alltför stort genom den här föreslagna avgränsningen. Den kan därför behöva omprövas efter någon tids erfarenhet.

Med utgångspunkt från vad sålunda har anförts anser utredningen att i plenum bör avgöras ”

— 1 viktigare frågor om organisation och arbetsordning,

— 2 frågor om förslag till beräknande av utgifter för polisväsendet i distriktet och andra frågor av större ekonomisk betydelse,

— 3 frågor om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad 17 på löneplan A,

— 4 viktigare frågor om information om polis- verksamheten i allmänhet,

— 5 andra frågor som polischefen hänskju- ter till plenum.

Det sagda utgör givetvis inte hinder att polisstyrelsen behandlar andra frågor av principiell betydelse för polisverksamheten inom distriktet. Sådana frågor bör emel— lertid inte avgöras i plenum, om de avser utövandet av den operativa ledningen.

När det gäller polisstyrelsens samman— sättning gör sig olika intressen gällande. Följande tre önskemål träder därvid i för- grunden. I styrelsen bör helst alla i polis- distriktet ingående kommuner vara repre- senterade. Kommunerna bör om möjligt få en representation som står i relation till kom— munernas inbördes storlek. Styrelsen bör om den skall fungera effektivt inte vara alltför stor.

Dessa önskemål beträffande polisstyrel- sens sammansättning skall här behandlas var för sig.

De lokala synpunkterna på polisverksam- heten kan vara olika i skilda delar av po- lisdistriktet. Uppfattningama kan komma att stå mot varandra, exempelvis i sådana frågor som rör stationering av personal inom distriktets olika delar. Om varje kom- mun blir representerad i styrelsen får den- na sådan sammansättning att den kan för- utsättas överbrygga eventuella motsättning- ar mellan distriktets olika delar. Man har

också anledning anta att allmänheten får förtroende för de avvägningar som måste göras mellan olika intressen inom distrik- tet, om styrelsen får en sådan sammansätt- ning.

Vid bestämmandet av antalet ledamöter i styrelsen bör också viss hänsyn tas till kommunernas storlek. I ett polisdistrikt som består av en mycket stor kommun och ett antal små kommuner bör den stora kom- munen få utse fler ledamöter än de små kommunerna.

För att styrelsen skall bli ett funktions- dugligt organ bör antalet ledamöter i styrel- sen inte bli för stort. Sju ledamöter kan an- ses vara en ur de flesta synpunkter lämplig storlek. Polischefen bör självfallet ingå i poi lisstyrelsen. För varje ledamot utom polis- chefen bör finnas en suppleant.

Om dessa tre önskemål skall tillgodoses kan man få en sammansättning av polissty- relserna i de olika distrikten som bilaga 6: 1: 1 visar. Härav framgår att 18 polisdi— strikt kommer att bestå av en enda kom- mun efter kommunindelningsreformen. Den medborgerliga förankring som utredning- en eftersträvar kan i dessa fall lösas genom att kommunfullmäktige får föreslå medbor- garrepresentantema i styrelsen. Den regio- nala polismyndighet utredningen föreslår i det följande bör utse dessa ledamöter men är därvid bunden av kommunfullmäktiges förslag.

I de 72 polisdistrikt som kommer att be- stå av två eller flera kommuner blir det en mycket skiftande sammansättning av de olika styrelserna, om man skall tillgodose de förut angivna önskemålen. Enligt utredning- ens mening bör emellertid det primära inte vara att få en fullständig och proportionell representation i styrelsen för de olika i po- lisdistriktet ingående kommunerna utan att skapa en funktionsduglig styrelse som så allsidigt som möjligt kan tillgodose behovet av medborgerligt inflytande på polisverk— samheten i distriktet som helhet. Detta upp- nås bäst genom att landstinget får föreslå medborgarrepresentantema i polisstyrelsen i distrikt bestående av två eller flera kommu- ner och att kommunfullmäktige i Göteborg

och Malmö, som är landstingsfria städer, får föreslå ledamöter och suppleanter i po- lisstyrelserna i Göteborgs och Malmö polis- distrikt till det antal Kungl. Maj:t bestäm- mer.

När det gäller att tillgodose de skilda önskemål och intressen i fråga om repre- sentation i styrelse som kan föreligga bör landstinget tillse att styrelsen blir samman- satt så att den så långt möjligt motsvarar de politiska förhållandena i distriktet. I de un- dantagsfall då kommun inte kan bli repre- senterad av ledamot i styrelsen bör lands— ting föreslå suppleant från denna kom- mun.

Som ledamot eller suppleant bör endast den ifrågakomma som är bosatt inom polis— distriktet och som fyller övriga krav för val— barhet till ledamot i kommunal nämnd.

I fråga om ordförande och vice ordfö- rande i styrelsen har utredningen funnit det naturligt att — särskilt med hänsyn till önske- målet om en god förankring av polisverk— samheten hos allmänheten — följa de för kommunala nämnder och nuvarande polis- nämnder gällande reglerna, innebärande att uppdrag som ordförande eller vice ordfö- rande anförtros vald ledamot. Den regionala polismyndigheten bör därför alltid utse ord— förande och vice ordförande i styrelsen bland de ledamöter som föreslagits av kom- mun eller landsting.

På grund av vad sålunda anförts har ut- redningen funnit att en lämplig uppdelning kan göras av de frågor beträffande vilka po- lischefen beslutar ensam och de frågor som skall handläggas av polisstyrelsen i plenum. Det blir också möjligt att finna lämpliga former för den medborgerliga representa- tionen i styrelsen.

Utredningen föreslår därför att den nu- varande polisnämnden avskaffas och ersätts av en polisstyrelse med sju ledamöter. Sex ledamöter och lika antal suppleanter utses av den regionala polismyndigheten på för— slag av kommunen eller i polisdistrikt be- stående av fler än en kommun, av lands- tinget. Landstingsfri kommun skall dess- utom få möjlighet att föreslå ledamot eller suppleant. Styrelsen bör benämnas distrikts-

Utredningen vill erinra om att frågor an- gående fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen utreds av en särskild kom- mitté. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig inte böra i detta sammanhang ta upp formerna för personalens medinflytan- de i polisorganisationen. Utredningen vill emellertid framhålla att skäl kan tala för en personalrepresentation i distriktspolissty- relsen. En annan lösning kan vara att låta någon av de på förslag av kommun eller landsting utsedda ledamöterna i distrikts- polisstyrelsen ingå i företagsnämnden.

Om distriktspolisstyrelser inrättas och ges de uppgifter och resurser som utredningen föreslår uppnår man enligt utredningen en effektivare polis och en bättre förståelse hos allmänheten för polisens arbete. Där- med skapas bättre förutsättningar för goda relationer mellan allmänheten och polisen vilket är ett av de väsentligaste medlen när det gäller att komma till rätta med brotts- ligheten. Om det förslag till regionala po- lismyndigheter som utredningen redovisar i det följande genomförs får polisväsendet en helt likformig organisation.

Distriktspolisstyrelses arbetsuppgifter skall i princip sammanfalla med de arbetsupp- gifter som lokal polischef nu har. Dessa arbetsuppgifter liksom förhållandet mellan polischefen och styrelsen in pleno, sättet för utseende av styrelseledamöter m. m. an- ges närmare i det utkast till polisinstruktion som är intageti bilaga 6: 1 .

Att stärka det medborgerliga inflytandet på polisverksamheten genom att ersätta de nuvarande rådgivande polisnämnderna med polisstyrelser med beslutanderätt är ett be- tydelsefullt led i strävandena att få till stånd ett gott samarbete mellan polis och allmän- het. Utredningen anser emellertid att det inte är tillräckligt att tillerkänna polissty- relsen den formella beslutanderätten i de olika frågorna.

Utredningen återkommer härvid till de önskemål som har framförts beträffande po- lisnämnderna om personal för sekretariat eller kansli. Utredningen anser att denna fråga kommer i ett annat läge, om polis-

styrelser inrättas. Polischefens nuvarande kansli får i en ny organisation ställningen av ett polisstyrelsens kansli. Genom de di- striktssammanslagningar som utredningen föreslår beräknas vissa arbetskraftsbespa- ringar kunna göras på poliskansliema. Dessa kan utnyttjas för den ökning av arbetsupp- gifterna på polisstyrelsemas kanslier som den av utredningen avsedda kraftigare in— riktningen på informationsfrågor kan leda till. I övrigt kan vissa mindre förstärkningar bli erforderliga.

Viktigare är emellertid att polisstyrelsens ledamöter får tillräcklig information om po- lisverksamheten i distriktet. Sådan informa- tion bör polischefen lämna styrelsens övriga ledamöter fortlöpande. Informationen bör avse såväl vidtagna som planerade åtgärder av allmän betydelse för polisverksamheten i distriktet. Informationen bör givetvis ock— så avse de olika polisiära behov och de sär- skilda problem i övrigt som från tid till annan föreligger inom distriktet.

Lika angeläget är det att polisstyrelsens ledamöter får möjlighet att få del av all- mänhetens synpunkter på polisverksamhe- ten. Vid utredningens kontakter med polis- nämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö har önskemål framkommit om att medel ställs till förfogande för att polis- nämnderna genom möten och på annat sätt skall få kontakt med enskilda och organi— sationer som har synpunkter på de behov av polisiär service som föreligger inom oli- ka delar av distriktet. Utredningen anser det angeläget att polisstyrelserna får medel för sådan verksamhet. Enligt utredningens mening bör också lekmannarepresentanter- na få en viktig funktion att fylla när det gäller kontakten mellan polisen och de so- ciala organen inom polisdistriktet. Med den grundsyn utredningen har är det naturligt för utredningen att starkt understryka beho- vet av en bättre samordning av de sociala och polisiära aktiviteterna. Det nu sagda bör föranleda att styrelsens lekmannaledamöter utöver arvode för sammanträden får ersätt- ning för det arbete som de utför i enlighet med vad ovan har sagts.

6.2. Regionala polisorganisationen

Vid behandlingen av den lokala polisorga- nisationen har utredningen disktuerat två olika lösningar av indelningsfrågan. Den ena lösningen innebär en indelning av landet i ett 30-tal distrikt, den andra i 90 distrikt. Utredningen har stannat för det senare alternativet. En indelning av landet i ett 30—tal distrikt torde medföra att den re- gionala organisationen kan undvaras och att rikspolisstyrelsens uppgifter för ledning och samordning i stället måste öka väsent- ligt. Utredningen har emellertid inte anled- ning att gå närmare in på denna fråga med det ställningstagande utredningen har gjort beträffande indelningen i polisdistrikt.

Erfarenheterna av länspolischefsorganisa- tionen efter förstatligandet har som redan anförts (avsnitt 5.2) visat att de regionala funktionerna i många fall kräver avsevärt större områden än län och att den nuvaran- de organisationen i övrigt brister i flera avseenden. En översyn av den regionala or- ganisationen krävs inte bara med hänsyn till erfarenheterna av länspolischefsorganisa- tionen efter förstatligandet utan också för att reformen på lokalplanet skall få full ef- fekt.

Genom indelningsreformen kommer de minst bärkraftiga distrikten att falla bort. Om utredningens förslag till distriktsindel- ning genomförs kommer två län att bestå av vardera ett polisdistrikt, fem län av två, sju län av tre, fyra län av fyra och övriga av fem eller fler polisdistrikt. Efter en sådan reform motiverar de regionala uppgifterna icke en organisation i nuvarande form, i varje fall inte i flertalet län. En översyn av organisationen i dessa län måste då under alla förhållanden göras. Görs inte en sådan översyn måste man räkna med att successivt förlägga en rad uppgifter till riksplanet och att förstärka den centrala myndigheten.

Utredningen har i första hand undersökt om man kan finna en godtagbar lösning för den regionala polisorganisationen utan att göra någon annan ändring än den som be- hövs för att den regionale polischefens verk- samhetsområde skall kunna utökas att om-

fatta flera län. Två lösningar är därvid tänk- bara. Man kan behålla de nuvarande läns- polischefsexpeditionerna men låta en läns- polischef svara för två eller flera expedi- tioner. Han får då ambulera mellan resi- densorterna för att kunna leda verksamhe- ten på expeditionerna. En annan lösning är att låta en expedition överta de uppgifter som nu ankommer på expeditionen i ett eller flera andra län. I dessa län utgår då expeditionen ur länsstyrelsens organisation. Det torde emellertid inte vara möjligt att skapa en rationell organisation enligt någon av dessa modeller, i varje fall inte för om- råden som består av fler än två län. Om man väljer någon av dessa lösningar riskerar man att få göra en ny översyn av den regionala organisationen efter kort tid. Det är emeller- tid angeläget att en reform innebär en lång- siktig lösning av de organisatoriska proble- men, inte minst med hänsyn till den berörda personalens intressen. Utredningen anser därför att det inte är en framkomlig väg att lösa organisationsfrågan efter nu angivna linjer.

För att uppnå en mera långsiktig lösning måste ett antal olika faktorer tas med i bedömningen. Den väntade befolknings-, brotts- och trafikutvecklingen är givetvis av stor betydelse. En ny organisation måste också kunna ge plats för de successiva ra- tionaliseringar som kan göras med den nya teknik och de nya metoder som nu kan för- utses. Frågan har berörts vid behandlingen av den lokala polisorganisationen i det före- gående.

Mot denna bakgrund har utredningen kommit fram till att en mera genomgripan- de reform av den regionala organisationen bör övervägas. Utredningen har funnit att två lösningar kan komma i fråga. Båda in- nebär att enheten länspolischefens expedi- tion i länsstyrelse slopas. I en av lösningar- na har man kvar en organisatorisk anknyt- ning till länsstyrelse. Länsstyrelsen behål- ler i denna lösning sin ställning som högsta polismyndighet i länet. Lösningen beteck- nas i fortsättningen länsstyrelsealternativet. Den andra — som kallas polisstyrelsealter- nativet — innebär att den nuvarande orga—

nisatoriska anknytningen av den regionala polisverksamheten till länsstyrelse upphör. I det följande beskrivs dessa alternativ när- mare.

6.2.1. Länsstyrelsealternativet

Länsstyrelsealternativet innebär i princjp en återgång till den organisation som gällde före förstatligandet av polisväsendet. Var och en av de länsstyrelser som ingåri re- gionen blir högsta polismyndighet i linet. Regionpolischefen blir inte tjänstemin i någon av länsstyrelserna men knyts son fö— redragande till länsstyrelserna på sätt som gäller för vägdirektör.

I operativt hänseende får regionpolis- chefen samma befogenheter som länspolis- chefen nu har. Det innebär att han .eder polisverksamheten inom regionen och en- sam beslutar i s.k. länspolischefsärerden. Landshövdingen behåller sin nuvarande rätt att vid utomordentliga förhållanden medde- la föreskrifter om polisstyrkornas antänd- ning i länet och att helt eller delvis överta ledningen av styrkorna. Regionpolisclefen åläggs att underrätta landshövdingen om förestående polisuppgifter av väsentlig vikt och om händelser som fordrar större polis- aktioner eller extraordinär verksamhet från polisens sida. I fråga om rätten att besluta om den operativa ledningen av polisverk- samheten görs alltså inte någon ändring. Länspolischefsärendena kommer att fand- läggas av personalen hos regionpolischzfen.

I fråga om övriga ärenden som nu land- läggs på länspolischefens expedition bör föl— jande gälla. Regionpolischefen svarar för inspektions- och tillsynsverksamhet inom sitt verksamhetsområde. Frågor angående in- formations- och kontaktverksamhet ngår som ett led i polisverksamheten och kan in— te lämpligen skiljas från ledningsfunktitnen. Regionpolischefen bör därför, liksom läns— polischefen nu gör, svara för informition till massmedia m.m. och upprätthålla kon- takt med olika myndigheter. Han bör även ha tillsynen över denna verksamhet pi lo- kalplanet. Uppgifter som nu ligger på Läns- polischef enligt lag eller annan författiing,

t.ex. ledning av förundersökning i brott- mål, måste åläggas regionpolischefen. Alla ärenden som nu handläggs på länspolische- fens expedition bör alltså överföras till re- gionpolischefen och hans personal. En så- dan utskiftning innebär inte någon faktisk förändring av vad som nu gäller i fråga om dessa ärenden och torde inte strida mot de riktlinjer som vid förstatligandet drogs upp för den regionala ledningen av polisverk- samheten.

Länspolischefen avgör, föredrar eller del- tar nu i handläggningen av vissa lands- kansliärenden. En del av dessa ärenden kan föras över till det regionala fackorgan, som länsstyrelsealternativet förutsätter. Eftersom länsstyrelsen förblir högsta polismyndighet i länet, bör ärenden som är av betydelse för länsstyrelsens ställning i detta avseende in- te skiftas ut. Sådana ärenden är viktigare ärenden angående polisväsendets organisa- tion och administration. Vapenärenden, fler- talet ärenden angående allmän ordning och säkerhet samt vägärenden bör inte heller överföras till det regionala fackorganet. Ärenden som angår polisväsendets organi- sation och administration bör beredas och föredras av regionpolischefen Och hans per- sonal. Personalen hos det regionala fackor- ganet blir särskilt väl skickad att handlägga sådana ärenden och de bereds nu i flertalet län av personal på länspolischefens expedi- tion. Andra ärenden än sådana som avser polisväsendets organisation och administra— tion bör regionpolischefen eller annan tjän- steman hos fackorganet föredra endast i un- dantagsfall. I bilaga 2.'1 redovisas en för- teckning över landskansliärenden som regel- mässigt handläggs under medverkan av läns- polischef och som inte överförs till det re- gionala fackorganet. I bilagan kommenteras också hur länsstyrelsens behov av polisiär expertis bör tillgodoses i de fall regionpolis- chef eller annan tjänsteman hOS fackorga- net inte är föredragande. Som regel torde polismyndigheten höras i sådana ärenden. Polismyndigheterna har stor sakkunskap och erfarenhet. Regionpolischefen bör därför som regel bara höras när länsstyrelsen behö- ver polisiär expertis utöver den som erhålles

genom polismyndigheten. Man bör sålunda kunna räkna med att länsstyrelserna inte kommer att rutinmässigt remittera ärenden till regionpolischefen på det sätt som skedde till landsfogde före förstatligandet. De lands- kansliärenden som enligt utredningen helt eller delvis bör överföras till det regionala fackorganet anges i detalj i bilaga 2: 2.

Genom den fördelning som här föreslagits uppnås enligt utredningens mening en klar gränsdragning mellan de ärenden som bör handläggas av regionpolischefen och de ärenden som skall ankomma på länsstyrel- sen.

Den uppgiftsfördelning som nu har be- skrivits kan inte anses rubba de grundläg- gande principerna för nuvarande ordning. Regionpolischefen knyts till länsstyrelsen som föredragande på det sätt som gäller för vägdirektör i fråga om ärenden som inte skiftas ut och som avser anslagsbehov för den lokala polisorganisationen, indelnings- ändringar och andra väsentliga administra- tionsfrågor. En sådan ställning kan läns- polischefen sägas ha i nuvarande organi- sation i förhållande till landskansliet.l Det regionala organets expertis kan i övrigt ut- nyttjas av länsstyrelsen i de fall det behövs. Den omständigheten att det inte sker genom att den regionale polischefen deltar i ären- denas handläggning utan genom remiss, torde från praktisk synpunkt sakna nämn- värd betydelse med den uppgiftsfördelning som förutsatts i länsstyrelsealternativet.

Alla de ärenden som nu handläggs på länspolischefens expedition och ett relativt stort antal landskansliärenden, som i huvud- sak angår polisväsendets administration och organisation, överförs sålunda från länssty- relsen till regionpolischefen om länsstyrelse- alternativet genomförs. Regionpolischefen föredrar dessutom vissa landskansliärenden i länsstyrelsen och hans polisiära expertis kan utnyttjas genom att han i viss utsträck- ning hörs i landskansliärenden som inte om- fattas av föredragningsskyldigheten. Den- na blir emellertid väsentligt mindre än den länspolischefen nu har. Alla ärenden som

1 Se prop. 19642100 s. 112.

överförs och alla föredragningsärenden kom- mer att beredas på regionpolischefens ex- peditiOn. Arbetsuppgifterna blir i dessa fall i princip desamma som nu åvilar länspolis- chefen.

För att få en uppfattning om kvantiteten av de arbetsuppgifter som kommer att åvi- la den regionala polisorganisationen om länsstyrelsealternativet genomförs måste man undersöka hur stor del av länspolischefens arbetsbörda som överförs till den regionale polischefen. Den enkät som utredningen gjort i fråga om arbetsuppgifter på länspo- lischefsexpeditionerna visar att upp emot 80 % av den totala arbetsinsatsen för all personal på länspolischefens expedition kan hänföras till ärenden som handläggs på ex- peditionen. Antalet landskansliärenden som enligt länsstyrelsealternativet överförs till re- gionpolischefen torde bli ungefär tre gång- er så stort som antalet ärenden i de grup- per som blir kvar i länsstyrelsen. Trots att denna uppskattning är osäker ger den i förening med de uppgifter som länspolis- chefema lämnat om arbetsinsatsens fördel- ning på vissa grupper av landskansliärenden tillräckligt underlag för att konstatera att minst 10 % av den totala arbetsinsatsen belöper på de landskansliärenden som ut- skiftas till regionpolischefen. Man kan så- ledes med relativt stor säkerhet fastslå att minst 90 % av den totala arbetsbördan för länspolischefen och hans personal överförs till regionpolischefen och hans personal.

Från polisiära synpunkter är det ett krav att organisationen skall vara bärkraftig. Det innebär bl. a. att ledningen bör bestå av två man för att den skall fungera tillfredsstäl- lande. En enmansledning är alltför sårbar vid tjänstledigheter, sjukdom etc. Organi- sationen bör också ge utrymme för specialis- ter på olika områden av polisverksamheten. De bör lämpligen fördelas på två enheter, en för övervakningsverksamhet och en an- nan för övrig verksamhet. I vilken utsträck- ning krav på bärkraft och specialisering kan tillgodoses blir beroende på vilka och hur stora verksamhetsområden fackorganen skall ha. Ett stort antal län kan inte, som tidi- gare har framhållits, bestå som verksamhets-

områden för den regionala polisorganisa- tionen. Genomgripande ändringar måste gö- ras om man skall kunna åstadkomma en en- hetlig och rationell organisation. Denna frå- ga behandlas närmare under avsnitt 6.2.3 i det följande.

I samband med förstatligandet gjordes vissa uttalanden om att man borde ge utrym- me åt lekmannainflytande inom den regio— nala polisorganisationen.1 Genom den om- organisation av länsförvaltningen som före- slagits i prop. 1970:103 skall lekmanna- styrelser inrättas. Det lekmannainflytande på polisverksamheten som emås genom de nya länsstyrelserna anser utredningen inte tillräckligt.

En väsentlig del av de frågor som bör föranleda samråd med medborgarrepresen- tanter är gemensamma för hela det regiona- la verksamhetsområdet. De kan därför inte på ett för verksamheten meningsfullt sätt behandlas i plenum i de olika länsstyrel- serna. Vissa frågor torde inte heller lämp- ligen kunna, av praktiska skäl, tas upp i plenum i länsstyrelse. En för hela polisre- gionen gemensam polisnämnd för samråd i viktigare frågor bör därför inrättas.

Bestämmelser om nämndens sammansätt- ning och om utseende av ledamöter i nämn— den bör utformas i enlighet med lagen om polisnämnder. Nämndens ledamöter bör väl- jas av landstinget eller av ombud som lands- tinget valt. Regionpolischefen skall alltid delta i nämndens sammanträden. Han bör samråda med nämnden minst två gånger om året. Nämndens synpunkter skall inhämtas bl. a. i fråga om förslag till indelning i om- råden för regional polisverksamhet, polis- distrikt, vaktområden och vaktdistrikt eller ändring i sådan indelning, betydelsefulla ändringar i personaltilldelningen eller per- sonalfördelning inom regionens polisdistrikt och förslag till petita. Regionpolischefen bör informera nämnden om frågor av allmän betydelse för polisväsendet inom regionen.

1 SOU 1961: 34 8.110, prop. 1962: 148 5.118

6.2.2. Polisstyrelsealternativet

Vikten av att polisen får en medborgerlig förankring på regionplanet har i länsstyrel- sealternativet beaktats genom förslaget om regionala polisnämnder. Organisationen i polisstyrelsealternativet kan ges ett starkare lekmannainflytande. Lekmannarepresenta- tionen bör i princip ordnas på det sätt som nu gäller för centrala verk i allmänhet. Kungl. Maj:t skall då utse ledamöterna.

De regionala polisuppgifterna blir liksom i länsstyrelsealternativet i princip oföränd— rade. Man måste emellertid bestämma i vad mån uppgifterna skall handläggas av polis- styrelsen eller av länsstyrelsen. En allmän utgångspunkt bör därvid vara att polissty- relsen helt övertar den regionala ledningen av polisväsendet. De ärenden som nu hand- läggs på länspolischefens expedition förs gi- vetvis över till polisstyrelsen. I fråga om landskansliärenden bör i motsats till läns- styrelsealternativet alla ärenden angående polisväsendets organisation och administra- tion skiftas ut. Andra landskansliärenden som förs över i länsstyrelsealternativet bör också skiftas ut. Ytterligare två grupper bör överföras. Den ena gruppen avser ärenden om belöning eller ersättning för hjälp åt polisman. Ärendena torde bäst kunna bedö- mas av personalen hos polisstyrelsen. Den andra gruppen avser ärenden om polisens verksamhet i krig eller krigsfara. Ärendena angår i huvudsak planläggning i fred av po- lisens operativa verksamhet i krig eller krigs- fara och bör handläggas av polisstyrelsen. Utredningen utgår från att länsstyrelse lik- som hittills skall leda polisväsendet i länet i krig eller krigsfara. Enligt krigsinstruktio- nen för länsstyrelserna (1962: 4) skall läns- styrelse under sådana förhållanden överta arbetsuppgifter som ankommer på vissa andra myndigheter. Samordningen mellan polisväsendets och länsstyrelsens försvars- planläggning bör i princip ordnas på det sätt som nu sker för länsstyrelse och nämnda myndigheter. En detaljredovisning av ären— denas fördelning, motsvarande den som gjorts i länsstyrelsealternativet, är intagen i bilagorna 2: 3 och 2: 4.

I anslutning till denna redovisning av för- delning av arbetsuppgifter mellan länssty- relse och polisstyrelse bör framhållas att be- greppet allmän ordning och säkerhet inte är entydigt. Utan att det direkt framgår av länsstyrelseinstruktionen talar man ibland om att länsstyrelsen i mera vidsträckt bety- delse har ansvaret för allmän ordning och säkerhet i länet. Det ansvarsområde som överförs från länsstyrelsen till polisstyrelsen avser som tidigare har framhållits de upp- gifter som ankommer på länsstyrelsen som chefsmyndighet för polisen. Polisstyrelsen skall sålunda svara för den operativa led- ningen av polisverksamheten, dess organi— sation och administration. Det är endast det på detta sätt bestämda ansvaret för allmän ordning och säkerhet som överförs från läns- styrelsen till polisstyrelsen. Länsstyrelsen har ett flertal åligganden och befogenheter som bl. a. avser allmän ordning och säkerhet i mera vidsträckt betydelse och som på ett eller annat sätt inverkar på polisens verk- samhet. Dessa uppgifter tillkommer läns— styrelsen enligt lag, annan författning eller särskilda föreskrifter. Länsstyrelsen kan ex- empelvis fatta beslut av mera allmänt norm- givande art, t. ex. fastställa lokala ord- ningsstadgor, utfärda lokala trafikföreskrif- ter, och den kan också meddela bestämmel— ser som får begränsad verkan, t. ex. föreläg— ga vite i samband med tillträdesförbud vid viss anläggning, förklara område smittat och anbefalla isolering enligt epizootilagen. Nå- gon ändring av länsstyrelsens uppgifter i dessa avseenden ifrågasätts inte. Genom den bestämning av arbetsuppgifterna för polis- styrelsen som här föreslagits och som an- getts i detalj i bilagorna 2: 3 och 2: 4 be- träffande landskansliärenden, uppnås enligt utredningens mening en klar gränsdragning mellan länsstyrelses och polisstyrelses verk— samhetsområden.

Den fördelning av arbetsuppgifter mellan länsstyrelse och fackorgan som görs i polis- styrelsealternativet jämfört med länsstyrel- sealternativet innebär inte någon nämnvärd ökning av uppgifterna för fackorganet. Vi- dare torde de arbetsuppgifter som region- polischefen och hans personal får i fråga

om pleniärenden i princip kräva samma ar- betsinsats som de uppgifter som är förena- de med föredragningsskyldigheten i länssty- relsen och samrådet med regional polis- nämnd. Man kan därför räkna med att ar- betsbördan för det regionala organet blir ungefär densamma i de båda alternativen och att den organisation som behövs för regionpolischefens expedition i länsstyrelse— alternativet, kan tillämpas även här. I orga- nisationen behövs inte någon regional polis— nämnd.

Samverkan och samråd mellan polis och andra samhällsorgan förekommer i stor om- fattning i den löpande verksamheten. Poli- sen samarbetar t. ex. med organ inom bar- navård, nykterhetsvård, annan socialvård och hälsovård samt med kommunala pla- neringsorgan och vägmyndigheter. Regiona- la frågor av detta slag handläggs i stor ut- sträckning på länspolischefens expedition. Sådant samarbete på regional nivå förekom- mer exempelvis med olika länsorgan såsom vägförvaltning, länsnykterhetsnämnd, läns- läkare och länsveterinär. Samråd och sam- verkan av detta slag måste fortsätta i lik- nande former och torde inte påverkas av att länsstyrelsen inte skall ansvara för och leda polisverksamheten.

Vid katastrofer och andra extraordinära händelser krävs ofta insatser av olika or- gan inom samhället. I viss utsträckning har samordningsfrågorna i sådana sammanhang reglerats genom lagstiftning. Erfarenheterna har visat att det finns ett starkt behov av att närmare reglera samhällsinsatsema vid katastrofer och liknande händelser. En stat- lig utredning, räddningstjänstutredningen, utreder nu frågan om åtgärder till främjan- de av räddningsberedskapen vid olyckshän- delser och skall enligt sina direktiv bl.a. klarlägga i vad mån och på vilket sätt till- gängliga resurser kan behöva samordnas och ges enhetlig ledning. Om resultatet av utred— ningen blir att länsstyrelserna skall leda och samordna samhällets insatser vid katastro- fer och andra extraordinära händelser, bör polisen inordnas i denna verksamhet på samma sätt som alla andra myndigheter och organ som inte har länsstyrelsen som chefs—

Vid behov av regional samordning i and- ra fall kan länsstyrelse sammankalla före- trädare för olika samhällsorgan, däribland polisen, t. ex. för utbyte av information och diskussion av riktlinjer för verksamhet på olika områden i samhället. Inte heller i dessa fall torde det ha någon betydelse att länsstyrelsen inte har ansvaret för och led- ningen av polisverksamheten.

Polisväsendets organisation är inte någon styrande faktor i den översiktliga planering- en på regional nivå men den bör givetvis successivt anpassas till planerna. Anpass- ningen kräver information om den översikt- liga samhällsplaneringens innehåll och ut- fall. Både lokal och regional polismyndighet skall ägna uppmärksamhet åt polisväsendets organisation och göra framställning till ve- derbörlig myndighet om de åtgärder som be- höver vidtas. Frågor om polisväsendets or- ganisation kommer i polisstyrelsen att hand- läggas av medborgarrepresentanter med in- sikter om samhällsutvecklingen. Övervägs åtgärder av betydelse för samhällsplanering- en bör samråd ske med bl. a. kommuner och länsstyrelse. Länsstyrelsen kan vid behov själv ta initiativ till organisatoriska föränd- ringar genom framställning till polisstyrel- sen.

Polisstyrelsen får den befattning med po- lisväsendet som länsstyrelsen nu har enligt bestämmelserna i länsstyrelseinstruktionen och polisinstruktionen. Polisstyrelsen blir alltså högsta polismyndighet (chefsmyndig- het) inom sitt verksamhetsområde.

Rikspolisstyrelsen leder enligt sin instruk- tion den särskilda verksamheten för hind- rande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet och äger meddela föreskrifter för och leda polisverksamheten i fråga om tra- fikövervakning, sjöpolisverksamhet, verk- samhet som bedrivs med hjälp av luftfartyg, viss verksamhet i samband med statsbesök och andra motsvarande händelser samt ef- terspaning angående vissa brott. I den mån rikspolisstyrelsen inte leder polisverksamhe- ten, kan polisstyrelsen leda polisverksamhe- ten inom sitt verksamhetsområde. Lokal po- lischef leder emellertid primärt polisverk-

samheten och har det omedelbara ansvaret för att polisens uppgifter fullgörs inom dis- triktet. Polisstyrelsens operativa ledning får därför främst en samordnande karaktär och styrelsen skall inte utan särskilda skäl in- gripa genom direktiv eller föreskrifter i så— dan operativ verksamhet i ett polisdistrikt som inte berör annat eller andra distrikt.

I fråga om polisväsendets administration får polisstyrelsen vissa chefsfunktioner i förhållande till den lokala polisorganisatio- nen.

I nära överensstämmelse med polisinstruk- tionens bestämmelser om länsstyrelsen kan polisstyrelsens åligganden och befogenhe- ter anges på följande sätt.

Polisstyrelsen skall övervaka att allmän ord— ning och säkerhet upprätthålls inom verksam- hetsområdet och att behövliga åtgärder vidtas då den allmänna ordningen och säkerheten hotas eller störs.

Polisstyrelsen skall ha befogenhet att med- dela föreskrifter om användningen av polis- styrkorna inom sitt verksamhetsområde. Sty- relsen skall utöva chefskapet över personal som ingår i regional trafikgrupp i fråga om deras tjänstgöring och alltså samordna sådan grupps verksamhet med polisverksamheten i polisdistrikten och i övrigt planlägga och sam- ordna polisens verksamhet inom området. Sty- relsen skall också verka för samordning med polisverksamheten inom angränsande regioner. Styrelsen kan överta den direkta ledningen av polisdistriktens polisstyrkor när särskilda för- hållanden föranleder det eller behov av enhet- lig ledning eljest är särskilt framträdande. Ex- empel på uppgifter som kan behöva enhetlig ledning är trafikövervakning och annat trafik- säkerhetsarbete, allmän övervakning vid större tillställningar eller sammankomster, hjälpverk- samhet vid naturkatastrofer eller andra omfat- tande olyckor och spanings- och efterforsk- ningsverksamhet som berör flera polisdistrikt. I fråga om tillkallande av polisförstärkning skall polisstyrelsen ha samma befogenhet be- träffande områden för den regionala polisverk— samheten som länsstyrelsen nu har i länet.

Polisstyrelsen skall genom inspektioner göra sig underrättad om polisväsendets tillstånd och behov inom sitt verksamhetsområde. Styrelsen skall tillse att polisarbetet bedrivs rationellt och effektivt och i enlighet med gällande före- skrifter. Styrelsen får informationsunderlag ge— nom inspektionsverksamheten men också på annat sätt. Om styrelsen finner att organisatio- nen eller centrala normer för arbetets bedri- vande behöver ändras för att polisverksamhe-

ten skall kunna bedrivas effektivt och rationellt, skall ändring föreslås hos Kungl. Maj:t eller rikspolisstyrelsen.

Polisstyrelsen skall meddela råd och anvis- ningar i fråga om polistjänsten och dess full- görande till polischefer och övriga tjänste- män vid polisväsendet inom verksamhetsområ- det. Styrelsen skall också i övrigt sörja för den vägledning och undervisning som behövs.

Polisstyrelsen skall verka för ett förtroende- fullt förhållande mellan polisen och allmänhe- en. Styrelsen skall ha inseende över polisens samarbete med andra myndigheter och orga- nisationer och över företagsnämndsverksamhe- ten och annan sådan verksamhet. Vidare skall styrelsen ha tillsyn över intern och extern in- formation.

Polisstyrelsen skall samverka med andra regionala myndigheter vars verksamhetsområ- de berör polisens. Styrelsen skall samråda med personalen i regional företagsnämnd och lämna den information som behövs.

Polisstyrelsen skall i fråga om polisväsendets administration ha de uppgifter som länsstyrel- sen nu har. Styrelsen skall sålunda avge förslag till beräknande av utgifter för polisorganisatio- nen inom sitt område. I viktigare frågor om po- lisväsendets organisation bör polisstyrelsen sam- arbeta med bl. a. länsstyrelserna. Länsstyrelsens mening bör inhämtas innan polisstyrelsen tar ställning till frågor som berör den översiktliga samhällsplaneringen såsom indelning i polis- distrikt och vaktområden.

Styrelsen bör besluta i plenum i ärenden av principiell betydelse eller andra viktiga frågor. Beslut, som innebär utövning av polisledning, fattas emellertid inte i plenum utan av regionpolischefen ensam. Han bör dock i likhet med övriga ledamöter i sty- relsen kunna ta upp allmänna policyfrågor till diskussion i styrelsen.

Följande frågor bör i polisstyrelsealterna- tivet avgöras i plenum

a) viktigare frågor om organisation, så- som ändringar av indelning i polisdistrikt, vaktområden eller vaktdistrikt, ändring i tjänstetablå för arbetsgrupp eller ändring av stationeringsort i polisdistrikt

b) viktigare frågor om arbetsordning, så— som fastställande av arbetsordning för polis- styrelsen eller för polisdistrikt i regionen

c) frågor om förslag till beräknande av utgifter för den regionala och lokala polis- organisationen och andra frågor av större ekonomisk betydelse

d) frågor om tillsättning av vissa tjänster vid polisstyrelsen och i den lokala polisorga- nisationen. Till denna grupp hör besvär över polischefs beslut i tillsättningsärende

e) frågor beträffande tjänstemän inom poliSStyrelsen och i den lokala polisorgani- sationen om disciplinstraff, flyttningsskyl- dighet, avstängning från tjänsten eller lä- karundersökning

f) frågor om belöningar och ersättningar för hjälp åt polisman

g) andra frågor som regionpolischefen hänskjuter till plenum.

Antalet pleniavgöranden torde bli relativt begränsat. Man har emellertid anledning räkna med att styrelsesammanträde måste hållas minst en gång varannan månad. Be- hovet av sammanträden kan dock växla från tid till annan, inte minst beroende på att aktuella policyfrågor bör tas upp till diskussion.

Ärenden som inte skall behandlas i ple- num avgörs av regionpolischefen ensam. Det kan dock i arbetsordning eller genom sär- skilt beslut överlämnas åt annan tjänsteman att avgöra särskilt ärende eller grupp av ärenden. Med avseende på handläggnings- formen intar polisledningsfrågor en särställ- ning. Beslut som innebär utövande av po- lisledning fattas alltid utan föredragning. Här är i stor utsträckning fråga om munt- liga direktiv, t.ex. för de regionala trafik- gruppernas löpande verksamhet, men även utfärdande av tjänstgöringsplaner, kommen- deringar, beslut om personal- och materiel- förstärkning m.m. är enmansärenden. Öv- riga ärenden avgörs i princip efter före- dragning. Föredragande är annan tjänste— man i styrelsens kansli.

6.2.3. Regionindelning

I avsnitten 6.2.1 och 6.2.2 har två olika lösningar av den regionala polisorganisa- tionen diskuterats. Oavsett vilken lösning som väljs kan regionernas storlek i och för sig bestämmas relativt fritt inom vissa gränser. Det är emellertid angeläget att en regional reform innebär en långsiktig lös- ning. Väljer man för många regioner, riske-

rar man att efter relativt kort tid behöva ändra regionindelningen till följd av ut- vecklingen i samhället. Utredningen anser sig därför inte behöva diskutera sådana lösningar i det följande.

Vid bedömningen av indelningsfrågan bör man ta hänsyn till olika faktorer. Fråge- ställningen belyses principiellt i det följan- de. För det regionala verksamhetsområdet används i det följande benämningen polis- region.

Målsättningen bör vara att åstadkomma en enhetlig och rationellt uppbyggd orga- nisation. Kravet på en enhetlig organisation kan tillgodoses om polisregionerna inte alltför väsentligt skiljer sig från varandra. Det är av naturliga skäl svårt att tillämpa en sådan princip med hänsyn till de olika för- hållanden som råder exempelvis i de största städerna och glesbygderna. Polisstyrkornas storlek kan dock ge viss ledning.

En polisregions storlek måste anpassas med hänsyn till verksamheten på fältet.

Polisregionen och dess resurser bör med- ge en effektiv planering av brottsbekämpan- de och brottsuppdagande verksamhet och kraftfulla insatser på fältet för planernas genomförande. Den ökade rörlighet som ut- märker brottsligheten ställer stora krav på god samordning och effektiv spaning. Des- sa krav kan inte tillgodoses om polisregio- nema görs för små.

Områdena bör medge trafikövervakning med starka, enhetligt ledda och väl diffe- rentierade insatser i första hand på större avsnitt av europa- och riksvägsnätet. Den av rikspolisstyrelsen ledda trafikövervak— ningen samordnas nu inom regioner som i stort sett motsvarar milo/civo. Inom po- lisregionen bör finnas så stora personalstyr- kor att en snabb och effektiv insats kan gö- ras vid allvarliga ordningsstörande händel- ser. Vidare bör styrkorna vara tillräckliga för den reguljära verksamheten vid större evenemang av typ festtillställningar, idrotts- och motortävlingar etc. Om inspektionsverk— samheten skall kunna bedrivas på ett till— fredsställande sätt, måste som tidigare har anförts den regionala polisorganisationen ha tillgång till polismän som är specialister in-

om olika grenar av polisverksamheten. Görs verksamhetsområdena för små, kommer or- ganisationen inte att rymma sådana specia- lister.

Den regionala polisorganisationen bör kunna förses med tekniska hjälpmedel som finns eller är under utveckling. Polisregio- men bör vara så stor att det kan anses mo- tiverat att tilldela den speciell utrustning så- som helikoptrar, ledningsfordon, andra spe— cialfordon m. m.

Som tidigare har framhållits är det av stor betydelse att varje polisregion får en bärkraftig personalorganisation. Det inne- bär bl.a. att det skall finnas en ställföre- trädare för regionpolischefen. Härigenom skapas förutsättningar för nödvändig kon- tinuitet i verksamheten. I kravet på bär- kraft ligger också att personalstyrkan i öv- rigt är väl avvägd för de regionala funktio- nerna. Ett annat krav är att organisationen görs så stor att uppgifterna kan fördelas på tjänstemän med speciell utbildning för och erfarenhet av uppgifterna. Om organi- sationen görs enhetlig i alla polisregioner, kan samma slag av arbetsuppgifter hand— läggas av tjänstemän med likartade kvalifi— kationer.

Indelningen i. polisregioner kan inte be- stämmas utan att man beaktar den regio- nala indelning som finns inom andra gre- nar av statsförvaltningen. Det bör vara ett oeftergivligt krav att gränser för polisregio— ner och län inte skär varandra. En polisre— gion skall alltså omfatta ett eller flera län.

Åklagarregionerna, som nu i ett par fall omfattar två län, torde bli föremål för över— syn om åklagardistriktsindelningen ändras. Det är angeläget att åklagardistrikten inte skär polisdistriktens gränser. I fråga om verksamheten inom åklagar- och polisväsen- det finns det avgjort största kontaktbehovet på lokalplanet. Kommunikationerna på re— gionplanet avser i huvudsak frågor av prin— cipiell natur och sker främst i form av kon- ferenser mellan åklagare och ledningsperso- nalen i polisdistrikten. Konferenserna an- ordnas i samråd mellan de regionala che— ferna. Ett sådant samråd kan ske även om

regiongränsema inte överensstämmer. Gränserna för polisregioner och åklagarre- gioner bör dock sett ur allmänna synpunkter om möjligt inte skära varandra.

Mot denna allmänna bakgrund har ut— redningen bedömt frågan om indelning i po- lisregioner. De regionala funktionerna är genomgående naturligt knutna till större om- råden än län. För att man skall kunna skapa en organisation för dessa funktioner som är bärkraftig och effektiv bör antalet polisre- gioner inte överstiga åtta. Den regionala or- ganisationen bör i regel bestå av en chef, en ställföreträdare, sju handläggande tjänste- män och tre tjänstemän i kontorskarriären. Jämfört med länspolischefsorganisationen beräknas en indelning i sex polisområden ge en besparing av i runt tal två milj. kr. per år räknat i lönekostnader. Organisatio- nen blir effektiv. En effektiv organisation erhålls också om landet indelas i åtta polis- områden. Besparingen beräknas då till drygt en milj. kr per år. Om landet indelas i fler polisregioner, bildas områden som inte kan ges en enhetlig och bärkraftig organisation. Någon kostnadsbesparing uppstår då inte.

Av de regionala indelningar på andra om- råden inom statsförvaltningen med vilka en indelning i sex polisregioner skulle kunna samordnas, är milo/civoindelningen att fö- redra ur rent polisiära synpunkter. En in- delning i sex polisregioner bör då omfatta följande län.

1. Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands och Västmanlands län

2. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Ble- kinge, Kristianstads och Malmöhus län

3. Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs- borgs och Skaraborgs län

4. Värmlands, Örebro och Kopparbergs län

5. Gävleborgs, Västernorrlands och Jämt- lands län

6. Västerbottens och Norrbottens län. I två fall skär milo/civogränserna läns- gräns, Kalmar och Gävleborgs län. Läns- gränsen måste då prioriteras. Hela Gävleborgs län har förts till femte regionen för att denna skall få en lämplig

Uppgifter om areal, folkmängd och polis— styrkor m.m. för dessa områden lämnas i bilaga 2 : 5.

En indelning i åtta polisregioner bör gö- ras genom att första och andra regionerna delas i två områden. Den första regionen delas då så att den ena regionen kommer att omfatta Stockholms, Uppsala, Gotlands och Västmanlands län och den andra Sö— dermanlands och Östergötlands län. Den andra polisregionen delas så att det ena området kommer att utgöras av Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län och det andra av Kristianstads och Malmöhus län. Uppgifter om areal m. m. för dessa om- råden lämnas i bilaga 2: 6.

Vid behandlingen av den lokala polisor- ganisationen har utredningen inte tagit ställ- ning till eventuella ändringar av polisdis- triktsindelningen i Stockholms län och göte- borgsområdet. Även om Stockholms polis- distrikt kommer att omfatta större delen av Stockholms län bör polischefen i distriktet i princip vara underställd den regionala po- lismyndigheten. Distriktet skall sålunda inte utgöra en region utan ingå i den första po- lisregionen. Det gäller oavsett om riket in- delas i sex eller åtta områden. Göteborgs och Malmö polisdistrikt bör inte heller stäl- las utanför den regionala polisorganisatio- nen.

Vid val av kansliort i en polisregion bör hänsyn främst tas till storleken av de olika poliskårerna, avståndet mellan olika kansli- orter och kansliortens läge inom regionen.

6.2.4 Val av alternativ

Utredningen har redan framhållit att det krävs en ändring av den lokala organisa- tionen. Efter en sådan reform motiverar inte de regionala uppgifterna en organisa- tion i nuvarande form.

Erfarenheterna efter förstatligandet har vidare visat att den nuvarande regionala organisationen brister i flera avseenden. Bristerna beror framför allt på att sam- hällsutvecklingen lett till att de regionala funktionerna numera i många fall kräver

avsevärt större områden än län. Denna ut- veckling kommer att accentueras i fram- tiden. Brottsligheten har sålunda nu en an- nan karaktär än tidigare. Brottslingar för— flyttar sig ofta snabbt över stora områden och begår serier av brott. För en effektiv brottsspaning i sådana fall krävs därför en regional ledning för större område än län. Trafiken på våra vägar kräver ökade in- satser av polisen. Dessa insatser bör för att de skall bli effektiva samordnas och stå under gemensam ledning för vägsträckor som går genom flera län. Även ledningen av annan övervakning än trafikövervakning och av vissa brottsutredningar måste i många fall samordnas för större områden än län. Samhällsutvecklingen kräver vidare en fort- gående specialisering av personalen på olika uppgifter. Det kravet kan svårligen tillgodo- ses inom ramen för nuvarande länspolis- chefsorganisation.

För ett effektivt fullgörande av de upp- gifter som ingår i den regionala polisverk- samheten krävs en principorganisation om- fattande chef, ställföreträdare och två enhe- ter. Det är av kostnadsskäl inte möjligt att tillföra länsstyrelserna en sådan organisa- tion. Det skulle dessutom inte vara tillräck- ligt med arbetsuppgifter för personalen i ett verksamhetsområde som endast omfattar ett län och organisationen skulle därför bli över- dimensionerad. Med en sådan lösning skul- le man inte heller bemästra de problem som sammanhänger med behovet av en samlad ledning av polisverksamheten över större områden än de nuvarande länen.

För att verksamheten skall kunna bedri— vas rationellt behövs verksamhetsområden bestående av 3—4 län. Detta innebär en in- delning av landet i 6—8 regioner. En sådan organisation blir väsentligt effektivare än länspolischefsorganisationen. Till detta kom- mer att den nya organisationen i ett sådant regionsystem kan genomföras utan någon kostnadsökning utan snarare med minskade kostnader som följd. Det nu anförda och vad som i övrigt sagts vid den tidigare redo- visningen av länsstyrelse- och polisstyrelse- alternativen talar starkt för att landet in— delas i 6—8 polisregioner, var och en med

sin särskilda organisation. Återstår då att avgöra om man skall finna någon form för anknytning av denna polisorganisation till länsstyrelserna eller om den regionala polis- verksamhetens samband med länsförvalt- ningen i övrigt inte är sådant att det moti— verar en sådan anknytning.

Länsstyrelsernas befattning med frågor som hör till rättsväsendet har numera prak- tiskt taget helt upphört, om man bortser från polisväsendet. Mot bakgrunden härav ter det sig naturligt att undersöka vilka särskilda skäl som kan åberopas för polis— väsendets anknytning till länsstyrelserna. Bedömningen måste givetvis också grunda sig på effektivitets- och lönsamhetsövervä— ganden.

I det föregående har utredningen diskute- rat två alternativ — länsstyrelsealternativet och polisstyrelsealternativet. I länsstyrelseal— ternativet behåller länsstyrelsen sin ställning som högsta polismyndighet i länet. Genom en sådan ordning får länsstyrelserna i stort sett samma möjligheter att samordna polis- verksamheten med andra verksamhetsgre- nar som länsstyrelserna har för närvarande.

Emellertid måste det förhållandet att länsstyrelsen som ansvarig för den regionala polisverksamheten inte helt disponerar den personal och de övriga resurser som krävs för denna verksamhet medföra väsentliga olägenheter. Behovet av klarhet i lednings- och ansvarsfrågor kan i övrigt inte heller tillgodoses. Det föreligger risk för att kom- petenskonflikter uppstår i vissa frågor. Läns- styrelserna inom en polisregion kan exem- pelvis ha principiellt skilda uppfattningar i sådana petitafrågor som lämpligen bör be- dömas på ett enhetligt sätt för hela polisre- gionen. Länsstyrelserna kan också tänkas stanna i olika uppfattningar i andra viktiga frågor. Den regionala polisnämnden kan också komma att inta ståndpunkter i sådana frågor som inte stämmer överens med läns- styrelsernas synsätt.

Problem av nu angiven art uppstår där- emot inte i polisstyrelsealternativet. Region- organets interna verksamhet kan anordnas rationellt.

Av vad nu har anförts framgår att polis-

styrelsealternativet från organisatorisk syn— punkt har väsentliga fördelar.

Vid ett ställningstagande till frågan om länsstyrelsernas framtida befattning med po- lisväsendet är det naturligtvis också av in- tresse att undersöka hur länsstyrelsernas uppgifter i fråga om den egentliga polis- verksamheten i praktiken f. n. fullgörs. Man finner därvid att den regionala polisverk- samheten sköts praktiskt taget helt av läns— polischefen och personal på hans expedi- tion. Länspolischefen leder den operativa polisverksamheten i länet och beslutar en— sam i länspolischefsärenden. De uppgif- ter som länsstyrelsen i övrigt har med po- lisväsendet — bortsett från landshövdingens möjlighet att överta ledningen vid extra or- dinära förhållanden m. m. — hänför sig till vissa ärenden som handläggs på landskans- liet. Länsstyrelserna har i de flesta fall i arbetsordning ålagt länspolischef att före- dra dessa ärenden för landshövdingen eller avgöra dem själv. Bland de ärenden som avgörs av länsstyrelsen är de viktigaste att avge yttrande 1 petita-, indelnings- och stationeringsfrågor. Ärendena bereds nu i stor utsträckning på länspolischefens expe- dition.

En annan omständighet som är av bety- delse är att inom rättsväsendet i sin helhet krav på enhetliga organisationsformer och samordnade administrativa rutiner torde komma att göra sig gällande alltmer. Exem- pel härpå är planerna på programbudgete- ring avsende hela rättsväsendet och upp- byggnaden av rättsväsendets informations- system.

Å andra sidan vill utredningen framhålla att det finns ett visst samband mellan rätts- väsendets olika aktiviteter och allmänna för- valtningsgöromål. Vid den samhällsplane- ring som åligger länsstyrelserna måste givet- vis behovet av insatser inom rättsväsendet lika väl som inom alla övriga grenar av of- fentlig verksamhet ingå i bedömningen. Det kan emellertid inte göras gällande att detta behov är mera framträdande när det gäller den polisiära verksamheten än när det gäller övriga verksamhetsgrenar inom rättsväsen- det. Det kan dock vara lämpligt att läns-

styrelserna representeras i ett fristående re- gionalt polisorgan. Det kan ske genom att landshövdingen i ett län inom regionen ut- ses till ordförande i polisstyrelsen och ge- nom att landssekreterare eller annan tj änste- man i länsstyrelse i annat län inom polis- området får möjlighet att närvara vid po- lisstyrelsens sammanträden.

Ett annat skäl att behålla anknytningen av polisverksamheten till länsstyrelserna kan härledas från det förhållandet att polisverk— samheten ur den enskilde medborgarens syn— vinkel kan framstå som en form av makt- utövning. Det kan från denna utgångspunkt göras gällande att det föreligger behov av insyn i och kontroll av polisverksamheten genom ett organ med allmänna förvaltnings— uppgifter. Utredningen vill emellertid fram- hålla att kriminalprocessen i vid bemärkelse är föremål för en särskilt noggrann reglering och kontroll samt att länsstyrelserna skall vara regional instans i administrativa frihets- berövanden och andra polismyndighetsären- den även om regionpolisstyrelser inrättas. Det är utredningens uppfattning att behovet av insyn i och kontroll av polisverksamheten i andra frågor bäst tillgodoses genom ett starkt lekmannainflytande på den regionala polisverksamheten.

Utredningen fäster stor vikt vid att den medborgerliga förankringen på regionplaneu blir stark. Lekmännen bör därför utses av Kungl. Maj:t på förslag av de landsting som ingår i regionen. Lekmännens allmän- na erfarenheter och kunskaper på skilda områden kan då i en rad frågor utnyttjas på ett för verksamheten värdefullt sätt och det skapas förutsättningar för en allsidig bedöm- ning av olika frågeställningar genom ett åsiktsbyte mellan de polisiära experterna och lekmännen. Lekmannamedverkan i myndig— hetsutövningen är vidare ägnad att bidra till allmänhetens förtroende för myndigheterna. Den insyn som lekmännen får kan före— bygga ogrundade misstankar hos allmänhe- ten om godtycke och formalism i verksam- heten. Utredningen vill i övrigt hänvisa till vad som anförts i motsvarande fråga beträf- fande den lokala polisorganisationen.

I länsstyrelsealternativet kan den regio—

nala polisorganisationen tillföras lekmanna— inflytande genom en regional polisnämnd. Nämnden får dock endast ställning som ett rådgivande organ. De lekmannastyrelser som bildas om regeringens förslag beträffande länsförvaltningens organisation genomförs kan, såsom tidigare har framhållits, inte på ett för polisverksamheten lika meningsfullt sätt som en regionpolisstyrelse behandla de frågor som rör polisverksamheten. Härtill kommer att de ansvars- och kompetenspro- blem som utredningen tidigare har pekat på föreligger även vid en sådan lösning.

Ett annat skäl som har framhållits som stöd för uppfattningen att länsstyrelsernas befattning med polisverksamheten bör bi- behållas är att dessa spelar en stor roll när det gäller polisverksamhetens förankring bland allmänhet och förtroendemän ute i kommunerna. Det är emellertid utredning- ens uppfattning att detta samhällsintresse bäst tillgodoses genom att lekmannainfly- tandet på lokalplanet stärks. Utredningen föreslår, såsom redan har framgått, att även på det lokala planet polisstyrelser skall inrättas med uppgift att fatta beslut i vis- sa frågor och med en sammansättning som skapar goda förutsättningar för ett gott sam- arbete mellan polis och allmänhet.

Sammanfattningsvis anser utredningen att den regionala polisorganisationen bör för- stärkas, att denna förstärkning av arbetseko- nomiska skäl och kostnadsskäl inte kan ske inom den nuvarande länspolischefsorgani- sationen, att organisatoriska skäl talar för inrättandet av en särskild regionpolisstyrelse och att — särskilt om polisverksamheten på lokalplanet får den förankring bland med- borgarna som utredningens förslag om in- rättande av lokala polisstyrelser innebär — skäl inte längre föreligger för polisverksam- heten anknytning till länsstyrelserna.

6.2.5 Regionpolisstyrelsen 6.2.5.1 Uppgifter och ställning

Utredningens förslag till regional polisorga— nisation blir i stora drag följande.

En polisstyrelse skall som högsta polis— myndighet ansvara för och leda polisverk- samheten inom polisregionen. Polisstyrelsen blir fristående från länsstyrelsen. Behovet av insyn i och kontroll av den regionala polisverksamheten tillgodoses genom ett starkt lekmannainflytande i polisstyrelsen.

Polisstyrelsen består av sju ledamöter. Landshövdingen i ett län inom polisregionen utses till styrelsens ordförande och i övrigt ingår regionpolischefen och fem av Kungl. Maj:t utsedda medborgarrepresentanter i denna. Kungl. Maj:t bör även utse vice ordförande i polisstyrelsen.

De regionala polisuppgifterna ändras i princip inte. Polisstyrelsen övertar helt den regionala ledningen av polisväsendet. Ären- den som nu handläggs på länspolischefens expedition och vissa landskansliärenden, främst angående polisväsendets organisation och administration, överförs till polisstyrel- sen. Styrelsens operativa ledning får en samordnande karaktär och styrelsen skall inte utan särskilda skäl ingripa i sådan ope- rativ verksamhet i ett polisdistrikt som inte berör annat eller andra distrikt. Styrelsen utövar chefskapet över personal som ingår i regional trafikgrupp i fråga om deras tjänstgöring. Vid tillkallande av polisför- stärkning får polisstyrelsen samma befogen- heter beträffande polisregionen som läns- styrelsen nu har i länet. Styrelsen svarar för inspektions- och tillsynsverksamhet in- om sitt verksamhetsområde och får i fråga. om polisväsendets administration vissa chefs- funktioner i förhållande till den lokala po- lisorganisationen.

Polisstyrelsen beslutar i plenum i ären- den av principiell betydelse eller i andra viktigare frågor, t. ex. viktigare författ- nings- och organisationsärenden, frågor om förslag till beräknande av utgifter för den regionala och lokala polisorganisationen samt viktigare frågor om tjänstetillsättning. I pleniärenden är styrelsen beslutför när ord- föranden och minst tre andra ledamöter är närvarande. När ärende av större vikt hand- läggs, bör om möjligt samtliga ledamöter närvara.

Regionpolischefen beslutar alltid på eget

ansvar i frågor som gäller den operativa ledningen. Han skall dock ta upp allmänna policyfrågor till diskussion i styrelsen. Om ärende inte skall avgöras i plenum, beslu- tar regionpolischefen i princip ensam.

Polisstyrelsens närmare uppgifter och ställning framgår av utkastet till polisin- struktion i bilaga 6: 1 .

6.2.5.2 Polisregioner

Om landet delas in i sex polisregioner får man två mycket dominanta områden i öst- ra och södra Sverige. En indelning i åtta polisregioner ger mera jämbördiga och lik- formiga regionala myndigheter. Utredning- en förordar därför att landet indelas i åtta polisregioner med kanslier i Stockholm, Norrköping, Kalmar, Malmö, Göteborg, Örebro, Sundsvall och Luleå. Områdena kan lämpligen benämnas efter kansliorten. Stockholms polisregion skall då omfatta Stockholms, Uppsala, Gotlands och Väst- manlands län, Norrköpings polisregion Sö- dermanlands och Östergötlands län, Kal- mar polisregion Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län, Malmö polisre— gion Kristianstads och Malmöhus län, Gö- teborgs polisregion Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, Öre- bro polisregion Värmlands, Örebro och Kopparbergs län, Sundsvalls polisregion Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt Luleå polisregion Västerbottens och Norrbottens län.

Vid val av kansliort i en polisregion har utredningen främst tagit hänsyn till storle- ken av de olika poliskårerna, avståndet mel-* lan olika kansliorter och kansliorternas läge inom polisregionen. Valet av Stockholm, Göteborg och Malmö som kansliorter be— höver inte närmare kommenteras. Beträf— fande övriga kansliorter har följande över- väganden legat till grund för utredningens ställningstaganden.

I två fall har utredningen föreslagit att stad som inte är residensstad skall bli kansli- ort i polisregion. Det gäller Norrköping och Sundsvall. Det kan knappast göras gällande att dessa ställningstaganden försvårar den

regionala samordningen. Vissa olägenheter kan dock uppstå för den berörda persona- lens del vid ett genomförande av förslaget. Det är emellertid många residensstäder som inte blir kansliort i polisområde och pro- blem av detta slag, som är av övergångs— natur, torde enligt utredningens mening i de flesta fall kunna lösas utan svårighet.

I Norrköpings polisregion har valet stått mellan Norrköping, Linköping, Eskilstuna och Nyköping. Poliskåren i Nyköping är dock betydligt mindre än i de andra stä- derna och Nyköping bör därför inte komma i fråga som kansliort. Både Linköping och Eskilstuna har en poliskår som är mindre än Norrköpings och städerna har inte ett lika centralt läge i polisregionen som Norr- köping. Norrköping är en naturlig kansli— ort även för en stor del av befolkningen i Södermanlands län.

I Sundsvalls polisregion har valet i första hand stått mellan Sundsvall och Gävle. Po- liskårerna i dessa städer är betydligt större än de i Östersund och Härnösand. Gävle har visserligen en något större poliskår än Sundsvall men ligger å andra sidan i syd- östra kanten av polisområdet. Utredningen har därför stannat för Sundsvall som kansli- ort.

Beträffande övriga polisregioner har valet av kansliort utelutande stått mellan resi- densstäderna. ] den polisregion som bildas av Västerbottens och Norrbottens län har utredningen valt Luleå. Luleå har en stör- re poliskår än Umeå. Norrbottens län grän- sar mot två andra länder och de polisiära problemen i länet är större än de i Väster- bottens län. I den polisregion som bildas av Värmlands, Örebro och Kopparbergs län har Örebro en poliskår som är betyd- ligt större än kårerna i de andra residensstä— dema. Utredningen har därför stannat för Örebro som kansliort. I den polisregion som bildas av Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län har både Jönkö- ping och Karlskrona större poliskår än Kal— mar och Växjö. Jönköping och Karlskrona ligger å andra sidan i nordvästra respektive sydöstra kanten av polisregionen och Jön- köping dessutom relativt nära Göteborg och

Norrköping. Valet har därför stått mellan Kalmar och Växjö. Växjö ligger mera cen- tralt i polisregionen än Kalmar men Kal- mar har den största poliskåren av de båda städerna. Genom den nya bron mellan fast- landet och Öland och den utveckling i den— na del av regionen som är att vänta i fram— tiden i anledning av bl. a. detta förhållan— de torde kraven på polisiära insatser i den- na del av landet komma att öka i framtiden. Ufredningen har stannat för Kalmar som kansliort.

6.2.5.3 Personalorganisation

Behovet av tjänster för den regionala verk- samheten är svårt att nu bedöma med sä- kerhet. Utredningen föreslår att personalen bestäms till i princip nio handläggande tjäns- temän med polismansutbildning. Behovet av personal torde bli större i vissa polissty- relser än i andra. Tillkomsten av regionpolis- styrelser kan också påverka behovet av per- sonal i den lokala polisorganisationen för regionala uppgifter. Under tiden närmast ef- ter reformen bör behovet av personal för re- gionala uppgifter särskilt uppmärksammas. Personalorganisationen bör så snart som möjligt efter reformen dimensioneras för det stadigvarande arbetskraftsbehovet. För tillfällig förstärkning bör styrelsen givetvis kunna kommendera in personal från den lokala polisorganisationen för tjänstgöring hos styrelsen under kortare tider. Utred- ningen förutsätter att möjligheterna till så- dana inkommenderingar används restriktivt och efter samråd med lokal polischef för att personalplaneringen på lokalplanet inte skall förryckas.

Normalorganisationen för kansliet i en polisstyrelse bör bestå av en chef, en ställ- företrädare och två organisationsenheter. Den ena enheten skall svara för frågor an- gående övervakningsverksamhet, den and- ra för utredningsverksamhet och flertalet frågor angående allmän serviceverksamhet. Indelningen svarar mot den fördelning av arbetsuppgifter som gjorts mellan polisbyrå I och II hos rikspolisstyrelsen. Administra- tiva frågor — som rör den lokala polis-

organisationen och inte bara polisstyrelsen — skall beredas på den enhet vilken frå- gan närmast rör. En ny indelning i polisdi- strikt i Stockholms län och göteborgsområ- det kan komma att påverka behovet av tjäns- ter i polisstyrelsens kansli i berörda polis— regioner. Den principiella organisationen bör dock bli densamma i regionerna i stor- stadsområdena som i landet i övrigt. Normalorganisationen för kansliet i en polisstyrelse anges schematiskt nedan.

]

_l

N

(»

&I 00—— ND—

| |5|6

10 |11 [12]

Normalorganisationen bör tills vidare till- lämpas i alla regioner utom Stockholms och Göteborgs polisregioner. I dessa regioner behövs ytterligare två polismän resp. en po- lisman. Det är möjligt att de administrativa frågorna kan få sådan omfattning i några regioner att särskilda tjänster för uppgiften lämpligen bör inrättas.

Arbetsuppgifterna för regionpolischefen (1) och dennes ställföreträdare (2) framgår av den redovisning av polisstyrelsealternati- vet som gjorts tidigare. Cheferna för enhe— terna för övervakningsverksamhet resp. ut- redningsverksamhet och allmän serviceverk— samhet (3 och 4) skall leda verksamheten på enheten. De ansvarar för beredning av enhetens ärenden och föredrar eller beslu- tar själva enligt föreskrifter i arbetsord— ning. Närmast under chefen för enheten för övervakningsverksamhet svarar en tjäns- teman (5) för planering av trafikövervak- ningen inom verksamhetsområdet. Denne tjänsteman är enhetens specialist i trafik—

frågor, frågor om fortbildning och infor- mation på trafik- och fordonsområdena samt frågor om fordons utrustning och om trafikövervakningsmateriel. Tjänsteman- nen skall vidare biträda vid inspektions- och tillsynsverksamhet. Två tjänstemän (6 och 7) biträder på ordningsenheten i planerings- verksamheten, t.ex. i fråga om katastrof- planer, åtgärdskalendrar, spärr- och larm- planer, planer för sjötrafikövervakning och fjällräddning samt långsiktig planering av verksamhetens inriktning. En av dem skall svara för beredskapsplanering och en bör vara specialist i de utrustningsfrågor som ankommer på enheten. Två tjänstemän (8 och 9) biträder i planeringsverksamhet vid utredningsenheten, t.ex. i fråga om planer för utredning av grövre brott och långsiktig planering av verksamhetens in— riktning. Enhetens uppgifter bör delas upp på dessa tjänstemän och uppdelningen kan lämpligen avse huvudgrupper som t.ex. utrustningsfrågor, handläggningsrutiner, po- lismyndighetsärenden och administrativa ärenden rörande utredningsverksamheten-.- Tjänstemännen bör också biträda i inspek- tions-, tillsyns-, fortbildnings- och informa- tionsverksamhet. Servicepersonalen (10, ll och 12) svarar för personal- och ekonomi— administrativa uppgifter inom styrelsen, skrivgöromål, registrering och annat all— mänt kontorsarbete.

6.3 Distrikrsåklagarorganisarionen

Erfarenheterna visar att distriktsåklagaror- ganisationen i stort sett har fungerat till- fredsställande efter förstatligandereformen. De mindre åklagardistrikten har emellertid vissa brister i organisatoriskt hänseende. Det har ibland varit svårt att åstadkomma en ra- tionell arbetsfördelning mellan åklagarna in- om små myndigheter och organisationen är inte heller tillräckligt elastisk för att tillfäl- liga påfrestningar i arbetet skall kunna be- mästras utan förstärkningar. Den moderna kontorstekniken kan bara i begränsad ut- sträckning användas i kansliarbetet. Det finns även brister som inte uteslutande kan hänföras till de mindre distrikten. Systemet

med utstationerade åklagare är inte ratio- nellt. Vidare är det en olägenhet att åkla- gardistriktsindelningen och domkretsindel- ningen i ett stort antal fall inte är anpassa- de till varandra.

Utredningen skall enligt direktiven över- väga om förslaget till ändrad polisdistrikts- indelning bör föranleda några jämkningar av indelningen i åklagardistrikt. Med hän- syn till det nära samband som råder mel- lan polis- och åklagarväsendet är det syn- nerligen angeläget att åklagardistriktsindel- ningen anpassas till den polisdistriktsindel- ning som nu har föreslagits. De nya polis- distrikten bör utgöra grunden för åklagar- distriktsindelningen, men även domkretsar- na måste tillmätas stor betydelse för indel- ningen. Såsom har framhållits i avsnitt 6.1.1 är det önskvärt att verksamhetsområdena för rättsväsendets olika grenar stämmer överens. Om en avvikelse från polisdistrikts- indelningen är nödvändig för att bilda ett lämpligt åklagardistrikt, bör det vara ett oeftergivligt krav att polis- och åklagardis- triktens gränser inte skär varandra. Det är också ett starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens och domkretsarnas grän- ser gör det. De riktlinjer som nyligen fast- ställts för den framtida domkretsindelning- en har beaktats i de fall då jämkningar av åklagardistriktsindelningen har föreslagits.

Vid förstatligandet ansågs polisdistrikten inte i något fall vara så stora att de måste delas upp för att bli lämpliga som verksam- hetsområde för åklagarmyndighet. Polis- distrikten utgjorde således en nedre gräns för storleken av ett åklagardistrikt. För att tillgodose kravet att åklagardistrikten skall ge arbetsunderlag för myndigheter med minst två åklagare bildades åtskilliga dis— trikt genom sammanläggning av två eller flera polisdistrikt. Någon övre gräns för storleken av ett åklagardistrikt uppställdes inte. Utredningens förslag till ändrad polis- distriktsindelning innebär att vissa polisdis- trikt kommer att omfatta två eller flera av de nuvarande åklagardistrikten. Dessa polis- distrikt är enligt utredningens mening inte i något fall för stora eller eljest olämpliga som verksamhetsområde för åklagarmyndig-

het. Man bör därför hålla fast vid den ned- re gräns som angavs vid förstatligandet och tillse att åklagardistrikten i dessa fall läggs samman på ett sådant sätt att de helt kom- mer att överensstämma med de nya polis- distrikten.

I stockholms- och göteborgsregionerna har utredningen inte tagit ställning till om polisdistriktsindelningen bör ändras. Even- tuella ändringar av polisdistriktsindelningen i dessa områden kan komma att innebära att det bildas polisdistrikt som är mycket stora. Från allmänna synpunkter torde det inte finnas något hinder mot att även dessa polisdistrikt får utgöra verksamhetsområde för åklagarmyndighet. Det kan emellertid ifrågasättas om det är möjligt att åstadkom- ma en effektiv organisation inom så stora åklagardistrikt. I Stockholms län och göte- borgsområdet kan det därför bli aktuellt att låta vissa polisdistrikt omfatta två eller flera åklagardistrikt. En anpassning till dom- kretsindelningen är också angelägen.

Utredningen anser att åklagardistriktsin- delningen bör jämkas i de fall då det är nödvändigt för att polis- och åklagardistrik- tens gränser inte skall skära varandra och för att åklagardistrikten, möjligen med un- dantag av något eller några distrikt i stock- holms- och göteborgsområdena, skall om- fatta minst ett polisdistrikt. Dessa jämkning- ar leder till att en stor del av de mindre åklagardistrikten kommer att upphöra. Med hänsyn till att små åklagarmyndigheter ad- ministrativt och organisatoriskt sett är un- derlägsna större arbetsenheter innebär den- na utveckling stora förbättringar för åkla- garväsendets del. Det kommer emellertid fortfarande att finnas många åklagardistrikt som är alltför små. Man bör därför över- väga att vidta ytterligare åtgärder i syfte att åstadkomma en rationellare åklagardis- triktsindelning.

Erfarenheterna efter förstatligandet visar att åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för 4—7 åklagare är den lämpligaste arbets- enheten. Om antalet åklagare vid en myn- dighet understiger fyra, blir elasticiteten i organisationen inte helt tillfredsställande och man kan inte alltid åstadkomma en ratio—

nell arbetsfördelning. Vikten av att uppgif- terna kan fördelas mellan åklagarna efter målens svårighetsgrad och åklagarnas skick- lighet och erfarenhet bör dock inte över- betonas. Vid åklagarmyndigheter med i stort sett lika kvalificerade åklagare är en kom- petensfördelning mellan dem varken behöv- lig eller ens önskvärd. I åtskilliga fall har åklagarverksamheten vid myndigheter med tre och även med två åklagare kunnat be- drivas på ett godtagbart sätt. De rationali- seringsvinster som man kan nå om de mins- ta distrikten elimineras bör emellertid till- varatas i största möjliga utsträckning. Enligt utredningen bör man sträva efter att bilda åklagardistrikt som ger underlag för myn- digheter med minst tre åklagare.

Redan de jämkningar av åklagardistrikts- indelningen som är en omedelbar konse- kvens av den ändrade polisdistriktsindel- ningen leder till att ungefär hälften av de nuvarande 25 tvååklagardistrikten faller bort. Ett framtida ställningstagande till in- delningsändringar i göteborgsregionen kan innebära att ytterligare två tvååklagardis- trikt läggs samman. Vidare kommer med säkerhet något eller några sådana distrikt genom en successiv förskjutning av arbets- bördan att utvecklas till treåklagardistrikt. Man kan förvänta att antalet tvååklagar- distrikt efter relativt kort tid blir förhållan- devis ringa. Det finns således inte nu något större utrymme för att i rationaliseringssyf—

te föreslå ytterligare sammanläggningar, i synnerhet som man i varje särskilt fall all- tid måste ta hänsyn till allmänna intressen av annan art såsom kansliortens storlek, be- folkningsutveckling, avstånd och kommuni- kationer. Utredningen har därför stannat för att bara i ett fall förorda att en jämk- ningsåtgärd, som i och för sig inte är en omedelbar konsekvens av den föreslagna po- lisdistriktsindelningen, skall vidtas. I vad mån det kan anses befogat att så småning- om ytterligare reducera antalet tvååklagar- distrikt torde erfarenheterna få visa.

Systemet med utstationerade åklagare in- fördes vid förstatligandet för att tillgodose behovet av att kunna upprätthålla god per- sonlig kontakt mellan åklagare och polis på alla polisiära kansliorter. Frågor om utsta- tionering av åklagare är av rent organisa- torisk art och bör enligt utredningens me- ning kunna avgöras av riksåklagaren efter prövning i varje särskilt fall. Med hänsyn till utstationeringarnas betydelse för polisen bör samråd därvid alltid äga rum med riks- polisstyrelsen. Om utredningens förslag till ändrad polisdistriktsindelning genomförs kan antalet utstationerade åklagare minska från 27 till sju. '

Mot bakgrunden av de principiella över- väganden som redovisats i föregående av- snitt föreslår utredningen följande ändringar i den nuvarande åklagardistriktsindelningen.

Län Sammanslagning Kansliort Uppsala Tierp—Uppsala Uppsala Kalmar Oskarshamn—Hultsfreds lokalvakt- Oskarshamn område inom Västerviks åklagardistrikt Kristianstad 1. Simrishamn—Ystad Ystad (Malmöhus) 2. Kristianstad—Simrishamn Kristianstad Skaraborg Falköping—Skövde Skövde Lidköping—Skara Lidköping Örebro Hallsberg—Lindesberg—Örebro Örebro Västmanland Fagersta—Sala—Västerås Västerås Kopparberg Borlänge—Vansbro lokalvaktområde Borlänge inom Mora åklagardistrikt Gävleborg Bollnäs—Söderhamn Söderhamn

Hagfors och Sunne polisdistrikt bildar nu ett åklagardistrikt med kansliort i Sunne. En sammanläggning av dessa polisdistrikt, som utredningen har föreslagit, innebär att

verksamhetsområdena för polis och åklaga- re helt kommer att sammanfalla. Med hän- syn till att Hagfors har föreslagits som kans- liort i det nya polisdistriktet anser utredning-

en att åklagarmyndighetens kansli bör flyt- tas från Sunne till Hagfors.

Om förslaget genomförs, minskar antalet åklagardistrikt från 90 till 81. Av de 26 nu- varande tvååklagardistrikten kommer 12 att antingen uppgå i annat större åklagardi- strikt eller efter sammanläggning ge arbets- underlag för en åklagarmyndighet med minst tre åklagare.1

De jämkningar av åklagardistriktsindel- ningen som har föreslagits är, med undan- tag för sammanläggningen av Falköpings och Skövde åklagardistrikt, omedelbara kon- sekvenser av den föreslagna polisdistrikts- indelningen. Falköpings åklagardistrikt, som enligt förslaget skall läggas samman med Skövde åklagardistrikt, är ett tvååklagardis-

trikt. Distriktet lär inte kunna utvecklas så att det ger arbetsunderlag för tre åklagare. Avståndet till Skövde är kort och kommu- nikationerna mellan orterna är goda. Åkla- garverksamheten i Falköping kan därför komma att fullgöras av åklagare i Skövde. Såsom förut har framhållits får förslaget till ändrad polisdistriktsindelning direkta konsekvenser för systemet med utstatione- rade åklagare. I följande uppställning redo- visas de orter där utstationering av åklagare kan upphöra om förslaget till ändrad polis- och åklagardistriktsindelning genomförs.

1 Väljs alternativet att lägga samman Kris tianstads och Simrishamns åklagardistrikt bort- faller i stället ll tvååklagardistrikt.

Ort där utstationering av

Län Åklagardistrikt åklagare kan upphöra Södermarland Eskilstuna Strängnäs Östergötland Motala Mjölby Jönköping Eksjö Vetlanda Kronoberg Växjö Almhult Kalmar Västervik Vimmerby Blekinge Karlskrona Ronneby Halland Varberg Falkenberg Göteborgs och Bohus Uddevalla Strömstad Alvsborg Borås Kinna Ulricehamn Skaraborg Skövde Tidaholm Kopparberg Falun Rättvik

Mora Malung Gävleborg Hudiksvall Ljusdal Västernorrland Härnösand Kramfors Jämtland stersund Sveg Västerbotten Lycksele Storuman Norrbotten Haparanda Kalix

Piteå Arvidsjaur

I samband med förstatligandet statione- rades åklagare i 29 fall på polisiär kansliort som inte var kansliort i åklagardistrikt. I två fall, Täby i Danderyds åklagardistrikt och Vilhelmina i Lycksele åklagardistrikt, har Kungl. Maj:t förordnat att utstatione-

ring skall upphöra. Utredningens förslag le- der till att utstationering kan upphöra i 20 fall. Framtida indelningsändringar i Stock- holms, Älvsborgs och Värmlands län samt i göteborgsregionen kan ytterligare reducera antalet utstationeringar.

Genomförandet

Xl

Genomförandet av utredningens förslag till ändrad polis— och åklagardistriktsindelning, distrikts- och regionpolisstyrelser kan tidi- gast påbörjas den 1 juli 1971.

Enligt direktiven skall utredningen inte lägga fram några organisationsförslag för de polis- och åklagardistrikt som berörs av de föreslagna indelningsändringama. Det är därför inte möjligt att gå in på alla de detaljfrågor som uppkommer i samband med ett genomförande av förslaget. Vissa över- gångsfrågor av principiell eller mera väsent- lig betydelse bör dock tas upp till behand- ling.

7.l Lokala polisorganisationen

Det bör ankomma på rikspolisstyrelsen att svara för att organisationsplaner görs upp för de berörda polisdistrikten. Om genom- förandet av den nya polisdistriktsindelning- en skall påbörjas den 1 juli 1971, måste planer utarbetas så fort som möjligt. Utredningens förslag till ändrad polis- distriktsindelning innebär att 29 orter kom- mer att upphöra att vara kansliort i polis- distrikt. Såsom har framhållits i avsnitt 6.1 måste polisverksamheten på dessa orter även efter en sammanläggning i stor utsträckning utföras av personal som är stationerad där och förändringarna i personaluppsättning— arna bör i regel bli mycket små. Utred- ningens förslag får emellertid i många fall konsekvenser för personal av olika kate-

gorier inom de berörda polisdistrikten och kan även komma att påverka utrustnings- och lokalfrågor. Det är därför angeläget att personalstaterna för de nya polisdistrik- ten fastställes så snart som möjligt och i ett sammanhang. Beträffande frågan när om— organisationen skall genomföras kan föl- jande anföras.

Övergången till den nya organisationen bör göras mjuk och smidig för den berör— da personalen. Om tiden för en övergång till den nya indelningen blir relativt lång leder det till att tjänster måste vakanssättas i en omfattning som för personalens del är olämplig. Skall chefstjänstemännens avgång med ålderspension avvaktas, blir det i många fall inte möjligt att genomföra indelnings- ändringar inom rimlig tid. Skäl talar således för att reformen på lokalplanet, i likhet med vad som i det följande föreslås i fråga om den regionala polisorganisationen, genom- förs på en gång. En förutsättning för att tillämpa ett sådant förfarande bör dock vara att personalfrågorna kan lösas på ett till— fredsställande sätt.

Minskningen av antalet polisdistrikt leder till en motsvarande minskning av antalet polischefstjänster. I de distrikt som upp- hör genom sammanslagning med annat dis— trikt är polismästartjänsten i tre fall, Älm- hults, Vimmerby och Sala polisdistrikt, va- kant och kommer tills vidare inte att åter- besättas med ordinarie innehavare. Före utgången av år 1975 avgår ytterligare ett

tiotal polismästare i sådana distrikt med ål— derspension och det totala antalet polismäs- tare som avgår inom denna tid är stort. Möjligheterna att inom den lokala polis— organisationen bereda plats åt de polismäs- tare som genom organisationsförändringar- na blir övertaliga måste därför bedömas så- som mycket goda. Eftersom indelningsänd— ringama inte i något fall kommer att leda till en reell minskning av antalet tjänster för övrig personal, kan denna alltid bere- das plats inom organisationen.

Om en ny distriktsindelning genomförs först i samband med att polismästaren av— går eller efter egen ansökan erhåller be- fordran eller annan likvärdig tjänst bör. lik- som vid ett genomförande på en gång, för- tur i många fall kunna ges när ansökan av- ser tjänst som polismästare i distrikt som bildats genom sammanslagning av det dis- trikt där sökanden nu tjänstgör och annat eller andra distrikt. Även för personalen i övrigt bör motsvarande förtur kunna ges.

Vid en sammanslagning av polisdistrikt måste tjänster i viss utsträckning fördelas om. I princip bör omfördelning endast ske inom området för det nya distriktet. Om- fördelningen innebär att tjänster i en del fall måste dras in på den ort som upphör att vara kansliort och flyttas till kansliorten eller annan ort i det nya distriktet. Man torde också få räkna med att vissa tjänster på de orter som efter sammanläggning inte längre skall vara kansliort måste bytas ut mot nya tjänster med helt eller delvis skilda arbetsuppgifter. Personalförändringarna le- der till att de nya tjänsterna måste ledigför- klaras. Även om ovannämnda förtursförfa- rande tillämpas, kan man inte alltid räkna med att innehavaren av den nuvarande tjänsten får den nya tjänsten. Man måste därför räkna med att övergångsvis få in— rätta vissa personliga tjänster. I en del fall kan en närmast motsvarande tjänst i perso- nalstaten hållas vakant.

Det är svårt att nu bedöma om de dis- triktssammanslagningar som utredningen fö- reslår skall genomföras på en gång med särskilda anordningar för att göra övergång- en mjuk för personalen eller om de skall ge-

nomföras etappvis med ett eller flera nya distrikt i varje etapp. Utredningen har där- för stannat för att förorda att personalsta- terna fastställes så snart som möjligt för de nya distrikten samt att omorganisationen om möjligt påbörjas den 1 juli 1971 och i varje fall har genomförts den 1 januari 1975.

Enligt utredningens mening kan distrikts- polisstyrelserna i och för sig inrättas innan de föreslagna indelningsändringarna genom- förts. Däremot måste den regionala omor- ganisation som utredningen föreslagit ha ge- nomförts innan distriktspolisstyrelserna in- rättas. Det är angeläget att distriktspolis- styrelsereformen, som syftar till en bättre medborgerlig förankring av polisverksamhe- ten, genomförs så snart som möjligt. Det gäller även ändringen i den regionala polis- verksamheten. Utredningen föreslår i det följande att regionpolisstyrelsema inrättas redan den 1 juli 1971. Om denna reform genomförs då kan distriktspolisstyrelserna inrättas i samband därmed.

7.2 Regionala polisorganisationen

Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för civil— departementet den 20 mars 1970 att till- kalla sakkunniga för fortsatt beredning av vissa frågor rörande den regionala samhälls- förvaltningens uppgifter och organisation. Enligt direktiven för beredningen bör dess arbete i syfte att möjliggöra en samlad be- dömning av här aktuella frågor inte hindra att partiella reformer under tiden genom- förs på områden där sådana framstår som särskilt angelägna. En förutsättning härför måste enligt direktiven självfallet vara att statsmakternas framtida ställningstaganden inte föregrips eller avsevärt försvåras. I sam- band med att direktiven utfärdades drog Kungl. Maj:t i prop. 1970:103 upp rikt- linjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen.

En reform av den regionala polisorgani- sationen är brådskande med hänsyn till de brister som vidlåder denna i dag och de krav på en effektiv polisorganisation som den ökade brottsligheten ställer. Utredningen vill också betona att dess förslag bör bedömas i

ett sammanhang med hänsyn till frågomas inbördes samband. Förslagen innebär bl. a. uppbyggandet av en enhetlig organisation för polisverksamheten på alla nivåer. Sam- bandet mellan den regionala polisverksam— heten och övrig regional samhällelig aktivi- tet är ur planeringssynpunkt inte av den art och omfattning att det kräver ett samtidigt ställningstagande. På grund härav anser ut- redningen att dess förslag — som bedöms inte föregripa eller försvåra ställningstagandet till den regionala samhällsförvaltningen i övrigt — bör genomföras oberoende av den nyligen tillsatta beredningen.

Utredningens förslag innebär en genom- gripande omorganisation av den regionala polisorganisationen. Ett organisationsförslag läggs fram för vart och ett av de åtta polis- områden som riket indelats i. En omorga- nisation bör genomföras den 1 juli 1971 eller så snart som möjligt därefter.

Den omständigheten, att reformen enligt utredningens mening måste genomföras i ett sammanhang, innebär inte att den nya or— ganisationen vid ikraftträdandet i detalj skall överensstämma med organisationsplanema. Av hänsyn till tjänstemännens personliga förhållanden måste anpassningen till pla— nerna ske så mjukt som möjligt. Den nya organisationen kommer därför att bli helt genomförd först efter en övergångstid. Ef- tersom vissa olägenheter härigenom uppstår för verksamheten, bör anpassningstiden gö- ras så kort som möjligt. Personalplanerings— arbetet bör därför påbörjas utan dröjsmål och åtgärder bör vidtas för att tjänster, som blir vakanta, inte återbesätts med ordinarie innehavare.

Om reformen genomförs, minskar anta- let regionala polischefer från 23 till 8. An- talet biträdande regionala polischefer ökar däremot med 4. Totalt sett minskar såle- des antalet chefstjänster inom den regionala polisorganisationen med 11. Vidare minskar antalet kansliorter från 23 till 8, varav 2 nu inte är kansliorter. Pensionsavgångar kommer inte att inom rimlig tid ske i så- dan omfattning att chefstjänstemännen all- tid kan beredas plats inom den regionala polisorganisationen. För dessa tjänstemän

kan problemen lösas genom frivillig om- placering till annan tjänst inom polisväsen- det eller till annan statlig tjänst. En om- placering kan emellertid göra ett byte av bosättningsort nödvändig. Även för de chefstjänstemän som kan beredas plats in- om den regionala polisorganisationen kan flyttning från den nuvarande stationerings- orten aktualiseras i ganska stor omfattning.

En så genomgripande omorganisation av det regionala polisväsendet som utredning— en föreslagit medför oundvikligen betydan- de övergångssvårigheter för länspolischefer- na, särskilt som reformen föreslås bli ge- nomförd endast 6—7 år efter det den nu— varande organisationen infördes samt i ett sammanhang, dvs. utan möjlighet att av- vakta uppkomst av vakans på tjänsterna. Utredningen anser att extraordinära åtgär- der bör övervägas för att lösa problemen för äldre befattningshavare om detta visar sig erforderligt.

Den personal som i övrigt tjänstgör vid länspolischefens expedition bör som regel kunna beredas plats inom den nya regio- nala polisorganisationen. Även för denna personal aktualiseras i vissa fall ett byte av bosättningsort. Om en förflyttning till annan ort av olika skäl inte kan accepte- ras, bör tjänstemannen kunna ges andra uppgifter inom länsstyrelse eller få en lik— värdig anställning inom den lokala polis- organisationen eller hos annan statlig myn- dighet på den nuvarande stationeringsorten.

7.3 Distriktsåklagarorganisationen

Det bör ankomma på riksåklagaren att sva- ra för att organisationsplaner görs upp för de åklagardistrikt som berörs av de före- slagna indelningsändringama. Om genom- förandet av den nya åklagardistriktsindel- ningen skall kunna påbörjas den 1 juli 1971, måste utarbetandet av planerna komma i gång så fort som möjligt. Personalstaterna för de nya åklagardistrikten bör fastställas så snart som möjligt.

Efter en sammanslagning av två eller flera åklagardistrikt kommer som regel samma antal tjänstemän som nu att behövas inom

området för det nya distriktet. På ort som upphör att vara kansliort måste emellertid åklagar- och biträdestjänsterna dras in och flyttas till den nya kansliorten. Av ratio— nella skäl kan det i vissa fall bli nödvän- digt att dra in tjänster utan att föra över dem till den nya kansliorten.

Antalet sammanslagningar av åklagardis— trikt är enligt utredningens förslag betydligt mindre än antalet sammanslagningar av po- lisdistrikt. Möjligheterna att bereda åkla- gar- och biträdespersonalen plats inom or— ganisationen måste bedömas som mycket goda. Komplikationer av olika slag kan emellertid uppstå för den berörda persona- len. Vid sammanslagningar förlorar chefs- åklagaren i det distrikt som upphör sin ställning som administrativ chef. När in- delningsändringar genomförs och även när utstationeringar upphör i samband med att polisdistrikt läggs samman, aktualiserasi många fall ett byte av bosättningsort.

Övergången till den nya organisationen kan emellertid göras smidig genom över- gångsanordningar av det slag som angetts under avsnittet 7.1. För åklagarväsendets del kan personal- och lokalproblemen troli— gen i de flesta fall lösas betydligt snabbare än de problem av detta slag som uppkom- mer när polisdistriktsindelningen skall änd— ras.

8. Rationaliseringsvinster och kostnader

8.1 Indelningen i polisdistrikt

I avsnitt 6.1.1 har utredningen i detalj moti- verat förslagen till ändringar i indelningen i polisdistrikt och redovisat vilka konsek- venser ändringarna får för polisverksamhe- ten. Sammanfattningsvis kan konstateras att om utredningens förslag om större distrikt genomförs uppnås väsentliga arbetskrafts- vinster. Dessa vinster görs i första hand i lednings- och sambandsfunktionerna men också genom att man i de nya distrikten kan föra kamerala och kanslibetonade upp- gifter till färre enheter.

Utredningen skall emellertid inte lägga fram organisationsförslag i denna del och kan därför inte närmare ange vinsterna, än mindre uttrycka dem i ekonomiska termer. Enligt utredningens mening bör reformen genomföras så att områden som skall bilda ett nytt polisdistrikt i princip får behålla de personella resurser som nu används inom området. Genomförs reformen på detta sätt bör arbetskraftsvinsterna komma till uttryck i den nya organisationen därigenom att personalen för insatser på fältet i många fall kan utökas.

Vid sidan av nämnda arbetskraftsvinster ger den nya distriktsindelningen utrymme för en organisation där tekniska och andra hjälpmedel kan tas i bruk i en omfattning som hittills inte varit möjlig och där i öv- rigt bättre metoder i verksamheten kan an- vändas. Dessa vinster kan givetvis inte hel— ler uttryckas i ekonomiska termer.

Övergången till en ny distriktsindelning medför kostnader av engångskaraktär. Des- sa kostnader beräknas praktiskt taget helt utgöras av de särskilda anordningar för viss personal som kan behövas vid övergången till större distrikt. Kostnaderna kan tidigast överblickas när organisationen i de nya di- strikten tar form. Man har dock anledning räkna med att övergångskostnaderna blir av begränsad omfattning.

8.2 Distriktspolisstyre[serna

Polisnämnderna erhåller ersättning av stats- medel. Enligt 17 & lagen (1964: 320) om polisnämnder får ledamot av polisnämnd er- sättning för tjänstgöring vid nämndens sam- manträden med dagarvode samt resekost- nadsersättning och traktamente efter sam- ma grunder som är stadgade beträffande nämndeman för tjänstgöring vid samman- träde med allmän underrätt. Ordföranden äger dessutom rätt till ersättning av stats— medel för nödiga omkostnader för polis-_ nämnden. Ersättning utbetalas av länssty- relsen. Enligt uppgift av riksrevisionsverket uppgick kostnaderna för polisnämnderna under budgetåret 1968/ 69 till i runt tal 575 000 kr.

Om utredningens förslag beträffande den lokala polisorganisationen genomförs, bort- faller kostnaderna för polisnämnderna. I stället tillkommer kostnader för de särskilt utsedda ledamöterna i distriktspolisstyrelser— na. Det är angeläget att dessa ledamöter

får skälig ersättning med hänsyn till uppdra- gets natur. Utredningen vill framhålla att andra ledamöter i rikspolisstyrelsen än riks- polischefen och ersättare för honom erhåller ett fast arvode av 300 kr. per månad och dessutom 75 kr. för sammanträdesdag. Ut- redningen anser sig inte böra lägga fram något förslag om ersättningar till ledamöter i distriktspolisstyrelser men räknar dock med att arvoden, traktamenten, resor och andra kostnader kommer att uppgå till 0,5— 1,0 milj. kr. per är.

8.3 Den regionala polisorganisationen

Utredningen har utförligt redovisat sitt för— slag till regionala polisstyrelser i avsnitt 6.2. Till skillnad från organisationen på lokal— planet innefattar utredningens förslag till re- gionala polisstyrelser även personalstater. Direkta jämförelser i ekonomiska termer mellan nuvarande länspolischefsorganisation och den föreslagna organisationen kan där- för göras. Lönekostnaderna för länspolis- chefsorganisationen i 1970 års löneläge be- räknas uppgå till i runt tal 6,5 milj. kr. Ut- redningen utgår från att organisationen i princip skall bestå av en regionpolischef, en biträdande regionpolischef, två enhetschefer och fem andra polismän samt tre biträden. I Stockholms och Göteborgs polisregioner har utredningen räknat med ytterligare två polismän resp. en polisman. Det är givetvis vanskligt att beräkna lönekostnaderna för den av utredningen föreslagna organisatio— nen eftersom lönenivån är beroende av för- handlingar. Antalet tjänster minskar emel- lertid med 17. Lönekostnadsminskningen torde bli av storleksordningen 1 milj. kr.

Den nya organisationen beräknas trots de minskade personella resurserna bli avsevärt effektivare än den nuvarande länspolischefs- organisationen. Utredningen som tidigare ut- vecklat sina synpunkter i denna del under avsnitt 6.2 vill här sammanfatta de väsent- ligaste vinsterna.

Den nya organisationen får goda resurser för inspektionsverksamhet. Det blir därige- nom möjligt att mera rationellt än för när-

varande fördela inspektionsverksamheten mellan rikspolisstyrelsen och den regionala organisationen. Behovet av inspektion av po— lisväsendet blir på det hela taget bättre till- godosett än för närvarande.

Genom den nya organisationen förenklas handläggningen av de frågor som kräver samordning för större områden. Sålunda kan insatserna planeras och genomföras på ett effektivare sätt. Belastningen på rikspo- lisstyrelsen för ifrågavarande uppgifter vän- tas kunna minska.

Den nya organisationen skall svara för vissa planeringsuppgifter för vilka man nu ofta måste ta i anspråk personal vid läns- trafikgrupp. Dessa uppgifter övertas av den nya organisationen, varigenom arbetskraft som nu tas i anspråk för sådana uppgifter i länstrafikgrupp kan frigöras för andra uppgifter. I varje län finns nu vidare en eller flera tjänstemän som biträder länspo- lischefen med planering och genomförande av olika slag av fortbildning, m.m. Den nya organisationen får resurser för denna verksamhet och skall helt svara för uppgif- ten.

Genom att ärenden överförs från lands— kansliet till det regionala polisorganet kan viss arbetskraft i länsstyrelserna frigöras för andra uppgifter.

Den nya organisationen ger vidare på sikt utrymme för en rationellare användning av tekniska och andra hjälpmedel och nya metoder i polisverksamheten.

De vinster som utredningen nu har pe- kat på kan givetvis inte uttryckas i ekono- miska termer.

Beträffande ersättning till andra ledamö- ter i regionpolisstyrelse än regionpolische- fen hänvisas till vad som tidigare har sagts beträffande ledamöter i distriktspolisstyrel— se. Kostnaderna av detta slag för region- polisstyrelsema torde komma att understi- ga 200 000 kr. per år.

Liksom i fråga om lokala polisorganisa- tionen måste man räkna med övergångskost- nader. Dessa torde praktiskt taget helt kun— na hänföras till speciella anordningar för personal som inte kan placeras in på tjänster i den nya organisationen. Det är inte möj-

ligt att nu beräkna storleken av dessa över- gångskostnader.

8.4 Indelningen i åklagardistrikt

I avsnitt 6.3 har utredningen i detalj moti— verat förslagen till ändringar i indelningen i åklagardistrikt och redovisat vilka konsek- venser ändringarna får för åklagarverksam— heten. Sammanfattningsvis kan konstateras att väsentliga arbetskraftsvinster uppnås om utredningens förslag genomförs. Utredning— en skall emellertid inte lägga fram förslag till organisation i de nya distrikten och kan därför inte närmare ange hur stora vins- terna blir. Utredningen anser dock att vins- terna i flera fall bör bli så stora att antalet tjänster i ett nytt åklagardistrikt kan minskas med en eller flera tjänster jämfört med per- sonalstaterna i de distrikt som skall ingå i det nya distriktet. Sådana minskningar kan användas för att täcka behov som kan fin- nas i andra åklagardistrikt men nettovins— terna bör det oaktat bli betydande.

Liksom i fråga om indelningen i polis- distrikt måste man räkna med vissa kostna- der av engångsnatur. De torde bli av myc- ket begränsad omfattning.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservation av ordföranden

Med hänsyn till de uppgifter som föreslås åvila distriktspolisstyrelsen är det naturligt att polischefen, som har kunskap om och erfarenhet av polisverksamheten i hela po- lisdistriktet, blir styrelsens ordförande. En sådan lösning har praktiska fördelar och är väl förenlig med den ställning som styrel- sen föreslås få. Jag föreslår därför att i polis— instruktion tas in en bestämmelse att polis- chefen är ordförande i distriktspolisstyrel- sen.

Reservation av ledamoten Tage Sundkvist

Polisutredningen har som huvuduppgift haft att utreda distriktsindelningen inom polis- väsendet. Som följduppgift har även frågan om det regionala polisväsendets organisation hört till utredningens arbetsuppgifter.

Jag delar utredningens mening att en del polisdistrikt är för små för ett rationellt ut- nyttjande av personal och teknisk utrustning. Den sammanslagning av distrikt som utred- ningen förordar anser jag välmotiverad. Som framhållits i utredningen kommer reformen inte att behöva få några negativa konsekven- ser för allmänheten. Poliskontoren kommer att finnas kvar på samma platser som hit— tills liksom huvuddelen av polismännen, vil- ket jag bedömer som en garanti för att den enskilda människan kan erhålla polisiär ser-

vice på samma sätt som hittills.

Förslaget till regional indelning, som ut- redningens majoritet förordar, kan jag där— emot inte biträda. Utredningen borde här allvarligare ha undersökt möjligheterna att bibehålla länen som enhet. Skälen härför är bl. a.

Frågan om länens förvaltningsorganisa- tion har varit föremål för olika utredningar, vilka riksdagen inte ännu tagit ställning till. Vid slutskedet av denna utrednings arbete har i riksdagen framlagts proposition om den framtida länsförvaltningen. Även om denna proposition, på grund av pågående utredning, inte tar ställning till polismyndig- hetens inordnande i den nya länsförvalt- ningen, anser jag det självklart att en så viktig del av samhällsfunktionerna som po- lisverksamheten ingår i den utredningsverk- samhet som fortsättningsvis skall göras om länsförvaltningsfrågorna. För mig framstår det som felaktigt att rycka bort en så viktig del som polisverksamheten från länsplanet, innan man vet vilka möjligheter det finns att i länsförvaltningen placera in polisverk- samheten.

En indelning av polisverksamheten i få och geografiskt stora områden leder till en alltför stark centralisering med alla dess olägenheter och risker. Dessutom får polis- ledningen i regionen svårt att sätta sig in i de lokala polisiära problemen. Den service till allmänheten som regionchefen skall sör- ja för försvåras på grund av långa avstånd.

Även om den regionala polisverksamheten skull ledas av en lekmannastyrelse kommer den enskilda människan att känna sig ha liten insyn i polisfrågornas handläggning på regionnivå.

Jag anser därför att regionnivån bör bibe- hållas vid de nuvarande länen. Olika alter- nativ till utformning kan då väljas. Ett al- ternativ är att behålla nuvarande länspolis- organisation med smärre organisationsför— ändringar i de län där den nya distrikts- indelningen gör nuvarande organisation omöjlig. Här kan man använda den regle- ring som nu gäller för Visby polisdistrikt. Detta alternativ bör användas i avvaktan på utformningen av den framtida länsförvalt- ningen, till vilken då organisationen kan anpassas.

Ett annat alternativ, vilket för mig före— faller attraktivast, vore att skapa polisdistrikt av länen. Då kunde man få en genomgri- pande och rationell förändring på distrikts- sidan och en organisation som tillgodoser allmänhetens behov av polisiär service, så- väl lokalt som regionalt.

Länsdistrikten bör organiseras som di— striktspolisstyrelserna enligt utredningens förslag. För att medborgarna skall få det inflytande på den lokala polisverksamheten som måste krävas i länsdistrikten kan kom- munala polisnämnder inrättas. Sådan nämnd bör bestå av sex av kommunfullmäktige valda ledamöter och lika antal suppleanter. Polischefen eller den han sätter i sitt ställe bör ingå i nämnden. Denna nämnd övertar de polisiära frågor och samrådsfunktioner som nuvarande polisnämnder har; vidare bör övervägas om de frågor som för närva- rande handlägges av de kommunala trafik- nämnderna kan föras till denna nämnd för avgörande.

Länspolischefsorganisationen slopas eller samordnas med polisdistriktets ledning vid en länsdistriktsreform. Anknytningen till länsstyrelsen bör bibehållas; hur denna an- knytning organisatoriskt skall utformas bör som jag tidigare framhållit bli föremål för utredning.

Särskilt yttrande av experterna Börjesson, Printz och Ståhl

Vi instämmer i vad ordföranden anfört i sin reservation. Vi vill dessutom framhålla att samma skäl talar för att regionpolischefen blir ordförande i regionpolisstyrelsen. Här- igenom uppnås att polisväsendets samtliga instanser får en likformig organisation.

Den samverkan som kan behövas mellan länsstyrelserna och den regionala polisorga- nisationen kan utan olägenhet ske i den form som regelmässigt tillämpas mellan länsstyrelsen och från denna fristående myn- digheter.

Särskilt yttrande av experten Fröjd

Vid polisväsendets förstatligande behöll den lokala organisationen viss anknytning till den kommunala verksamheten genom att de kommunala polisnämnderna inrättades. För de vidgade regionala uppgifterna valde man en organisation som inte bara behöll an— knytningen till länsstyrelsen och länsorga- nisationen i övrigt utan denna anknytning förstärktes genom att länspolischefen gjor- des till tjänsteman i länsstyrelsen. Det an- sågs också önskvärt med ett lekmannainfly- tande över polisverksamheten på länsplanet och i det avseendet hänvisades till det arbe- te som pågick inom länsförvaltningsutred— ningen (prop. 1962: 148).

Skälen för att nu se över polisorganisa— tionen i syfte att nå ökad effektivitet vill jag som expert i utredningen utan att vara expert på polisfrågor inte ifrågasätta. Själv- fallet delar jag också uppfattningen att be— hovet av ett starkt medborgerligt inflytande på polisverksamheten måste tillgodoses. Men jag ser det som lika betydelsefullt att polis— väsendet inte bedöms som fristående från annan samhällsverksamhet utan också i fortsättningen får den anknytning till sam- hällsorganisationen i övrigt som behovet av gemensamma insatser i samhällsarbetet mo- tiverar. Sistnämnda synpunkt bör enligt min mening leda till andra ställningstaganden än vad utredningen kommit fram till dels när det gäller sättet för att utse ledamöter av

distriktspolisstyrelse, dels i fråga om den regionala organisationen.

Mellan olika kommunala organ och poli- sen fordras ett fortlöpande samarbete. Kom- munerna har också i övrigt genom sitt vid- sträckta ansvar för samhällsförhållandena, inte minst på det sociala området, och ge— nom sin allmänna ställning som företrädare för medborgarna på det lokala planet ett väsentligt intresse av hur polisverksamheten inom deras områden utformas. Vid inrättan- det av distriktspolisstyrelser bör man därför enligt min mening inte bara söka tillgodose behovet av ett allmänt medborgerligt infly- tande utan också bevara och förstärka den anknytning till den kommunala verksam- heten som polisnämnderna var avsedda att ge. Av den anledningen bör det undantags- löst vara primärkommunerna som får avge förslag till ledamöter i distriktspolisstyrel- sen. I distrikt som omfattar mer än en kom- mun bör därvid ett förfarande tillämpas lik- nande det som gäller vid val av t. ex. lokala vägnämnder.

I fråga om den regionala polisorganisa- tionen har utredningens majoritet ansett sig böra gå längre än till den översyn, som enligt direktiven bör övervägas som en följd av ändrad distriktsindelning. Den nya regionala organisation som föreslås motive- ras bl.a. med att vissa regionala funktio- ner, främst i fråga om brottsspaning och trafikövervakning, kräver avsevärt större områden än län. Behov av större regionala verksamhetsområden än län har emellertid gjorts gällande också för flera andra grenar av den statliga förvaltningen utan att stats- makterna därför ansett tiden mogen för be- slut om ny länsindelning. Däremot har ny- ligen beslut fattats om en parlamentariskt sammansatt beredning med uppdrag att göra en sammanfattande bedömning av fråga om den regionala samhällsförvaltningens upp- gifter och organisation — en bedömning som bl. a. skall innefatta behovet av sam- ordning av olika verksamhetsgrenar och av- gränsningar av lämpliga geografiska arbets- områden. Först i detta sammanhang kan man enligt min mening få en tillräckligt all- sidig bedömning av hur polisväsendet på

lämpligt sätt bör vara inordnat i det regio- nala samhällsarbetet. Det bör beaktas att en särskild »länsindelning» för polisväsendet får konsekvenser för viktiga arbetsuppgifter inom förvaltningen i övrigt. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas katastrof- beredskapen och försvarsberedskapen. Där- för bör en samlad bedömning av den regio- nala problematiken inte inom en begränsad sektor föregripas genom organisationsänd- ringar av den omfattning som utredningens majoritet föreslår. De omedelbara behov av samordning inom större områden än län som föreligger beträffande viss polisverk- samhet, t.ex. brottsspaning och trafiköver- vakning, bör tills vidare kunna tillgodoses genom partiella åtgärder, bl.a. i form av ett länsövergripande samarbete under riks- polisstyrelsens ledning. Något uppskov med frågan om lekmannainflytande över den re— gionala polisorganisationen behöver inte ske eftersom förslag nu föreligger (prop. 1970: 103) om en lekmannastyrelse i länsstyrelsen i enlighet med vad som vid polisväsendets förstatligande uttalats som önskvärt.

Utredningens förslag till regional polisor- ganisation och de remissyttranden som se— dermera avges bör emellertid bli väl ägnade att ingå som underlag vid den förestående allsidiga prövningen av den regionala sam- hällsverksamhetens organisation och där ge en belysning av organisationsproblematiken på polisväsendets område. Av den anled- ningen kan det vara värdefullt att förslagen nu läggs fram även i denna del.

Bilaga 1: l

Siffran inom parentes anger polisdistriktets storleksordning

Nuvarande polisdistriktsindelning

Polisdistrikt Landareal i km2 1.1.1969 Antal inv. 1.1.1969

AB Danderyd Handen Huddinge Jakobsberg Lidingö Märsta Nacka Norrtälje Sollentuna Solna Stockholm Södertälje Täby

C Enköping Tierp Uppsala

D Eskilstuna Katrineholm Nyköping Strängnäs

E Linköping Mjölby Motala Norrköping

F Eksjö Jönköping Vetlanda Värnamo

G Ljungby Växjö Älmhult

H Kalmar Oskarshamn

Vimmerby Västervik

26,09 879,36 323,60

55,75 30,73 852,71 533,93 3 197,56

(119) (96) (112) (116) (118) (97) (108) (30)

51,97 (117) 242,28 (114) 185,98 548,30 787,17

1 230,94 2 031,34 1 990,21

1 098,99 2 102,32 2 265,88

777,67

3 671,72 1 507,23 1 176,35 3 702,30

2 684,18 1 484,16 2 160,54 4 260,48

2 217,46 4 345,50 1 940,44

4 528,51 2 271,17 2 390,39 2 380,66

(115) (107) (100)

(80) (54) (56)

(84) (50)

28 234 (104) 79 698 73 760 44 303 35 832 45 812 53 739 48 383 35 832 95 327 756 697 73 224 65 592

39 013 35 524 120 965

90 224 60 613 73 121 20 703

127 542 36 785 47 833 160 297

77 046 104 753 40 118 79 874

36 623 96 716 30 305

112 609 46 928 36 701 45 196

(27) (29) (68) (84) (65) (47) (56) (85) (18)

(1) (30) (37)

(75) (87) (9)

(20) (41) (31) (114)

(7) (79) (57)

(4)

(28) (15) (72) (26)

(81) (17) (99)

(1 2) (60) (80) (66)

I Visby

K Karlshamn Karlskrona Ronneby

L Hässleholm Kristianstad Simrishamn Angelholm

M Eslöv Hälsingborg Landskrona Lund Malmö Trelleborg Ystad

N Falkenberg Halmstad Kungsbacka Varberg

0 Göteborg Kungälv Mölndal Strömstad Uddevalla

P Alingsås Borås Kinna Trollhättan Ulricehamn Vänersborg Åmål

R Falköping Lidköping Mariestad Skara Skövde Tidaholm

S Arvika Hagfors Karlstad Kristinehamn Sunne Säffle

T Hallsberg Karlskoga Lindesberg Orebro

U Fagersta Köping Sala Västerås

W Avesta

Borlänge Falun

3 140,10 (31)

1 056,40 (88) 1 030,67 (90) 821,56 (98)

2 005,65 (55) 1 831,74 (61)

900,44 (95) 1 377,46 (75)

1132,37 (83) 601,12 (105) 526,52 (109) 665,84 (104) 600,64 (106) 338,12 (111) 927,87 (94)

1059,20 (87) 2303,29 (43) 683,22 (103) 709,38 (102)

505,81 (110) 1183,23 (81) 249,66 (113) 1384,54 (74) 1806,37 (62)

1 510,01 (68) 1 270,30 (79) 2 061,90 (52) 1 016,80 (91) 1 887,23 (59) 1 739,51 (64) 2 085,11 (51)

970,86 (93) 1 358,05 (77) 1 423,72 (73) 1 376,86 (76) 1 624,29 (66) 1 053,64 (89)

2 475,18 (39) 4 613,32 (20) 2 296,22 (44) 2 731,75 (33) 2 872,32 (32) 2 616,90 (37)

2 423,63 (40)

795,00 (99) 3 583,00 (29) 1 861,97 (60)

1 353,70 (78)

997,95 (92) 2 669,29 (35) 1 472,13 (71)

1 444,60 (72) 1 942,50 (57) 2 054,02 (53)

54 031

62 212 59 561 29 257

67 633 89 039 37 715 70 348

46 007 129 562 48 907 87 410 305 121 35 807 44 722

30 586 92 624 30 909 35 171

487 104 52 154 46 557 20 757 83 926

60 043 108 957 40 092 71 782 33 929 49 282 31 069

31 896 51 879 40 564 40 004 68 204 22 156

37 746 26 803 108 936 50 521 30 985 30 386

56 646 50 151 53 299 113 090

29 373 50 315 37 021 140 430

46 264 60 852 46 094

(46)

(38) (43) (102)

(35) (21) (77) (33)

(64)

(6) (55) (22)

(3) (86) (67)

(97) (19) (95) (89)

(2) (49) (61) (113) (23)

(42) (13) (73) (32) (90) (54) (93)

(92) (50) (71) (74) (34) (110)

(76) (106) (14) (51) (94) (98)

(45) (53) (48) (11)

(101) (52) (78)

(5)

(62) (39) (63)

Polisdistrikt

Landareal 1 km3 1.1.1969 Antal inv. 1.1.1969

Ludvika 2 484,91 (38) 47 167 (59) Malung 5 711,00 (16) 21 902 (111) Mora 12 420,22 (8) 35 942 (83) Rättvik 2 292,27 (45) 21 825 (112) X Bollnäs 3 709,49 (26) 41 560 (70) Gävle 1 603,27 (67) 83 620 (24) Hudiksvall 3 875,24 (25) 47 511 (58) Ljusdal 5 294,46 (18) 23 333 (109) Sandviken 2 646,62 (36) 65 835 (36) Söderhamn 1 062,17 (86) 32 194 (91) Y Härnösand 1 069,50 (85) 27 015 (105) Kramfors 1 695,30 (65) 30 026 (100) Sollefteå 7 851,17 (13) 35 439 (88) Sundsvall 7 085,83 (14) 123 270 (8) Ornsköldsvik 6 421,60 (15) 60 724 (40) Z S_veg 11 776,32 (9) 12 982 (119) Ostersund 35 731,69 (1) 114 901 (10) AC Lycksele 5 635,77 (17) 15 169 (116) Skellefteå 10 228,58 (11) 83 376 (25) Storuman 14 978,39 (7) 13 897 (117) Umeå 9 346,99 (12) 102 912 (16) Vilhelmina 15 238,05 (6) 19 356 (115) BD Arvidsjaur 18 653,20 (4) 13 501 (118) Boden 22 461,84 (2) 36 425 (82) Gällivare 15 995,82 (5) 26 157 (107) Haparanda 11 182,28 (10) 29 006 (103) Kalix 4 581,30 (21) 25 144 (108) Kiruna 19 447,00 (3) 30 630 (96) Luleå 1 785,79 (63) 57 239 (44) Piteå 4 803,37 (19) 41 692 (69) SOU 1970: 32 121

Bilaga l:2

Sammanställning av polisdistrikten i storleksordning

(antalet ordinarie polismanstjänster i huvudstyrka)

Siffran inom parentes anger polisdistriktets storleksordning

Polisdistrikt

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Uppsala Västerås Örebro Linköping Solna Borås Gävle Eskilstuna Sundsvall Jönköping Karlstad Södertälje Lund Huddinge Halmstad Kristianstad Luleå Karlskrona Kalmar Umeå Uddevalla Handen Nyköping Östersund Nacka Växjö Falun Täby Trollhättan Boden Skövde W Borlänge AC Skellefteå T Karlskoga I Visby

wrzwgwmm%öxwwmecozmgo>

8==6

WgwwgowNuwo

Antal polismanstj. budgetåret 1969/70

2004 978 550 185 158 157 156 144 136 130 126 121 120 109

(21) (22) (23) (24) (25) (26) (27) (28) (29) (30) (31) (32) ( 33) (34) (35) (36) (37) (38) (39) (40)

Polisdistrikt

ggthåmkrmgwwguwgwwowmw

OXWWZZICWXSWQOWWW

Jakobsberg Motala Märsta Mölndal Sollentuna Kristinehamn Trelleborg Vänersborg Katrineholm Landskrona Norrtälje Alingsås Gällivare Västervik Angelholm Örnsköldsvik Eksjö Härnösand Hässleholm Sandviken Ystad Avesta Kiruna Värnamo Lidingö Danderyd Enköping Ludvika Lidköping Piteå Hudiksvall Karlshamn Köping Oskarshamn Varberg Eslöv Mariestad Arvika Söderhamn Kungälv

Antal polismanstj. budgetåret 1969/70

(41) (42) (43) (44) (45) (46) (47) (48) (49) (50) (51) (52) (53) (54) (55) (56) (57) (58) (59) (60) (61) (62) (63) (64) (65) (66) (67) (68) (69) (70) (71) (72) (73) (74) (75) (76) (77) (78) (79) (80)

Polisdistrikt

Antal polismanstj. budgetåret 1969/70 Polisdistrikt

Antal polismanstj. budgetåret 1969/70

U Fagersta 24 (81) P Åmål 18 (104) N Falkenberg 24 (82) P Kinna 17 (105) T Hallsberg 24 (83) O Strömstad 17 (106) G Ljungby 24 (84) H Vimmerby 17 (107) R Skara 24 (85) P Ulricehamn 16 (108) D Strängnäs 24 (86) BD Kalix 15 (109) Y Kramfors 23 (87) G Älmhult 15 (110) E Mjölby 23 (88) R Tidaholm 14 (111) L Simrishamn 23 (89) S Sunne 13 (112) X Bollnäs 22 (90) C Tierp 13 (1 13) R Falköping 22 (91) W Rättvik 12 (114) T Lindesberg 22 (92) BD Arvidsjaur 9 (115) U Sala 22 (93) Z Sveg 9 (116) Y Sollefteå 22 (94) AC Vilhelmina 9 (117) S Säffle 22 (95) W Malung 8 (1 18) F Vetlanda 22 (96) AC Storuman 7 (1 19) BD Haparanda 21 (97) K Ronneby 21 (98) N Kungsbacka 20 (99) S Hagfors 19 (100) X Ljusdal 18 (101) AC Lycksele 18 (102) W Mora 1 8 (103)

Bilaga 1: 3 Polisdistriktens fördelning på olika län

Län Antal polisdistrikt Län Antal polisdistrikt Stockholm 13 Göteborgs och Bohus 5 Uppsala 3 Alvsborg 7 Södermanland 4 Skaraborg 6 Östergötland 4 Värmland 6 Jönköping 4 Orebro 4 Kronoberg 3 Västmanland 4 Kalmar 4 Kopparberg 7 Gotland 1 Gävleborg 6 Blekinge 3 Västernorrland 5 Kristianstad 4 Jämtland 2 Malmöhus 7 Västerbotten 5 Halland 4 Norrbotten 8

fil

.? .. I. =. ..'—"" ...—..”] #:; nr.:-m.m — "' '.7. ..F Hm...,itn'iåy '.'”- '

_=_=.. "" " ="' "" ..,.unqgwlj'd' '.'|.. ..l'l ' '.|. "' u.. namn!! "i'ä *I'u-U' . ..... .nu. 1111 ...å-11.71. 1411? '1'1 l;- ' |ww.äl _ i ' ar ' . . .. -'.|- I,; ' '1"||.'|-||v"".. ' . . , = | H'n . _. :"" I: | ,I .. 3...- . a-I ..' . :|. . .ru ,1 ...

..'-*.." "". 1.5". .. . :f- J.,. 5111 _,” _> 'a' 111'; ". .. * bwh—Inu u..r|' w . %u., . 7112! " " _ _ '11-1

. ___;_._ | FW" " ?. ___. .. ,,

" ill -:——4 zö. A- __ _. '- .b- | S%!- , ,, , 'l'éu1'l'4'i'i i..-13 rium .'tl ' '|"Q1'V..."' "'i * " .—'.-='-__'=4 .; 130-'th negar .1-: um |".

i " F .. .|. a. ”'+le "" I: l 5— .- lll _ 11 ' ' _' ' ..,: _ & .4 ,är ,...... ,åijt-ÄTLWJ. bli-"b..? '. , ' 7.9.1. 1.111, ,_. ...,... . ' -.' .'f- .fi-x; : -__ __ _... , ...-_: -_ , .

" _ " . l-l-I . " ' ' ut"” | 51! || j ,. . måf— F _| ... — Ia; _l ,: .4) ' |1.|||p...,—w|'.i_q|'.i,' ' _ t. » _ , .. ..'.'., " . _.|.=u . ”å"" ....'.||||.g.i!i111 .. ' , ' _._ , _ . _' ?. "i' i 5: 15- = .- —— | ' ' 'I ' ?!!-"M ;. |.||'|||F 471134 ___... .,. : . .. . | | _..I— 'I _ , äng,—m. _|.-

E.

."'||..i|'l|| ||: .... "' .

HH . "— _ .' _ I "_... 1.1.1... .” .! ""Mad" 111111"? . 1 må :

""| i '= & = idé-'#'J 1,1 . WEM, 5.1"1. . ' m..—lpi. '1a_.i'.' : "lill. ' ..uä rl..'||'a.. .lhunm" .. |' '..lWlnqm ml.-11.3!

|.

175-

. ..."r' .|il

" ... , , |.' ...' :"1 , " ||I .- '”g : =P.—= =... r.f.—,. ' "" |... :. ': Il ' 'l'*= :i ' .NlW-AM'? ||| ',,h "i '|' 111 "!rl'utlm _|I ". . 11.17". ||| . Vi ii..

Bllaga 1: 4 Prmcrporgamsatlon for Ce, huvudstyrka (Med klammer har på planen angivits hur sammanslagning av arbetsenheter Stabs- sker inom de mindre huvudstyrkorna. De längst gående sammanslagning- arna ifrågakommer endast i de minsta huvudstyrkorna) planering av direkt hand- den speciella läggning av brottspreven— tillstånds-, tionen; intygs- och extern infor- hittegods— rnation (press, ärenden; radio, TV, fö- övrig extern reningar etc); service visnings- och uppvisnings- verksamhet Skydds- och övervakningsverksamhet ORDNINGSAVDELNING l Avdelningsledning Övervakningssektion Skyddssektion Traiiksektion Vakthavande befäl Socialpolis- och civil— Traiiksåkerhetsverksam— Permanenta och __ patrullverksamhet. het (trafikföreskrifter, tillfälliga Allmän skydds- och över- Områdestjänstgöring' trafikplanering, väg— och specialenheter vakningsverksamhet (per- gatuavstångningar etc) för son-_. egendoms-. trafik-) Allmän spaning genom kust-, genom patrullering i olika personövervakning och ___—— gräns. och former personspaning Teknisk tratikovervakmng skyddsområdes- . . . bevakning, Trafikdmgermg Brottsförebyggande åt- yttre utlännings— gårderi övrigt. Tralikundervisning i kontroll, sjöpolis- Stationstjänst (receptions- Laglydnadsfostran i skolor skolorna verksamhet, tjänst. arrestantbevakning, . räddningstjänst Plkemäns') Naturskydd, jakt- och etc nskekontroll Utredningar i tillstånds- Förbindelsetjänst (be- ärenden som berör all- tjäning av telefon, radio, Delgivningar och föl-_ männa samfärdslcder telex och larmanlägg- passningar ningar) Vidtagande av första- handsåtgårder i samband med brott och händelser vid vilka polisen skall Samordning med och ev Verksamhet i princip ingripa (katastrofer, komplettering av arbets- inom hela distriktet olyckor, försvinnanden gruppernas motsvarande etc) verksamhet Primi öve Utret 126 SOU 1970. 32 som arbet

al för

central re- gistrering, diarieföring, arkivering och renskriv- ning

planering m in av intern information, utbildning och fysisk fostran; förvaltnings- uppgifter

Utredningsverksamhet UTREDNINGSAVDELNING ggåätl'xrätråf' Avdelningsledning ningsarbetets | . bedrivande _ _. _ _ Kriminalsektion Allmän utredningssektion Utredning och ”direkt” Teknisk Övrig utredningsverksamhet spaning beträffande huvud- arbetsenhet sakligen brottsbalksbrott Ev uppdelning ä utredningsgrupper för (inkl dödsfall och bränder) p A B C Ev uppdelning pä utred- Brottsplatsunder— Huvudsak— Yrkesmässig Ekonomiska ningsgrupper för sökningar, övriga ligen special- trafik, fordons- och personliga A B C polisteknjska under- stran'rättsliga ärenden (reg. förhållanden, sökningar brott (inkl skatt, försäkr); mantals- och _;4 g tralikbrott) utlännings- kyrkoskriv- å . & .5 Personidentilieringar ärenden, övriga ningsärenden 35 & "ä 5 Arbetar- tillstånds- och :... Q. .. .. ' _ ' - .c: & % ",—'; Fotolaboratoriearbete sky d.d sut anmälmngs A_lkoholist W" 8 = :: Q "; redmngar ärenden srnness1uk- __ _ .: g 118 utredningar s 25% se l.. 0 8, —- vg . _D -= ** := & S=; 33 _. n. g) 2 "' g g Sarsk|ld arbets- _— & "E 'å få : 'En enhet endast i B F:"! :S _5 2 8 8 större centralorter. !— t:- r: _o m .5 Viss samordning länsvis av verk- samheten let s SOU 1970: 32 127

Bilaga 1: 5 Tablå över organisationsformer inom lokala

polisorganisationen Förkortningar: aus = allmän utredningssektion pc = polischef STP = ETUPP s = sektion hst = huvudstyrka sks = skyddssektion kli = kansli ts = trafiksektion krs = kriminalsektion UA = utredningsavdelning OA = ordningsavdelning övs = övervakningssektion

Kategori A utgörs av sådana polisdistrikt där principorganisationen är fullt genomförd.

Organisationsenheter

Sektionsinde- Sektionsindelad OA lad UA

Ej s- Ej s- Pc+ Led- . Sks Ts Led- indelad indelad Odelad Polisdistrikt kli ning Övs (grp) (grp) ning Krs Aus OA UA hst

Kategori A >: x x >: x x x )( Stockholm Danderyd Handen Huddinge Jakobsberg Lidingö Märsta Nacka Norrtälje Sollentuna Solna Södertälje Täby Enköping Uppsala Eskilstuna Katrineholm Nyköping Linköping Motala Norrköping Eksjö Jönköping Värnamo Växjö Kalmar

Sektionsinde- Sektionsindelad OA lad UA

Ej s- Ej s- _ _ Pc+ Led- Övs Sks Ts Led- indelad indelad Odelad Polisdistrikt kli ning (grp) (grp) ning Krs Aus OA UA hst

Kategori A x x x x x x x )(

Västervik Visby Karlshamn Karlskrona Hässleholm Kristianstad Ängelholm Hälsingborg Landskrona Lund Malmö Trelleborg Ystad Halmstad Varberg Göteborg Mölndal Uddevalla Alingsås Borås Trollhättan Vänersborg Lidköping Skövde Karlstad Kristinehamn Karlskoga Örebro Västerås Avesta Borlänge Falun Ludvika Gävle Hudiksvall Sandviken Härnösand Sundsvall Örnsköldsvik Östersund Skellefteå Umeå Boden Kiruna Luleå Piteå

Kategori B x x x x x x )( Gällivare

Kategori C x x x x x )( Mjölby

Ljungby

Oskarshamn Eslöv

Kungälv

Mariestad

Organisationsenheter

Sektionsinde- Sektionsindelad OA lad UA

Ej s- Pc + Led- . Sks Ts Led- indelad Polisdistrikt kli ning Övs (grp) (grp) ning Krs Aus OA

Arvika Säffle

Kategori C )( x x x )( Köping

Sala Bollnäs Söderhamn Kramfors Sollefteå

Kategori D )( x x )( Strängnäs Vetlanda Vimmerby Falkenberg Kungsbacka Kinna

Åmål

Skara Hagfors Hallsberg Lindesberg Fagersta Ljusdal

Kategori E x x x x Falköping

Lycksele Haparanda

Kategori F x x 1 x Kalix

Kategori G x X Tierp

Älmhult Ronneby Simrishamn Strömstad

Ulricehamn Tidaholm Sunne M ora

Kategori H X Malung Rättvik Sveg Storuman Vilhelmina Arvidsjaur

1 Övervaknings- och ntredningssektion

Ej s- indelad Odelad UA hst

Antalet polisdistrikt inom respektive kategori och den procentuella fördelningen på de olika kategorierna framgår av följande uppställning.

Antal polis- Procentuell Kategori distrikt fördelning A 72 60,5 B 1 0,8 C 14 1 1,8 D 13 10,9 E 3 2,5 F 1 0,8 G 9 7,6 H 6 5,1 119 100 0

Bilaga l:6 Rikspolisstyrelsens förslag till ändrad

polisdistriktsindelning'

I prop 19641100 underströk föredragande departementschefen nödvändigheten av att indelningen i polisdistrikt ägnades fortlöpan- de uppmärksamhet och att indelningen lik— som andra organisatoriska förändringar i samband med förstatligandet anpassades till befolkningsomflyttningarna, trafikens ut- veckling, den taktiska utvecklingen av polis- verksamheten m. rn.

Enligt polisberedningens uppfattning in- nebar indelningen av landet i 119 polis- distrikt att ett antal alltför små polisdistrikt bildades. Detta skulle påverka effektivite- ten i polisverksamheten och komma att leda till högre kostnader bl. a. till följd av krav på ökat antal tjänster för polisverksamhetens behöriga upprätthållande, sämre utnyttjan- de av fordon och teknisk materiel, ökat antal polischefstjänster osv. Beredningen framhöll vidare att en översyn av polis- distriktsindelningen relativt kort tid efter förstatligandet sannolikt i första hand skulle resultera i en prövning av frågan om bi- behållande av de mindre polisdistrikten. Antalet sådana distrikt uppgick till 35 a 40.

Styrelsen har mycket noggrant följt ut- vecklingen av den lokala polisorganisatio- nen. Under budgetåret 1966/ 67 har orga- nisationen stabiliserats och det är nu möj- ligt att ingående bedöma behovet av för- ändringar och jämkningar i polisdistriktens indelning m. m.

För att inhämta synpunkter och samla erfarenheter om polisväsendets tillstånd och

funktion har styrelsen under 1967 anordnat regionala konferenser med företrädare för länsstyrelserna, den lokala polisorganisatio- nen och vederbörande personalorganisatio— ner. Överläggningar i frågan har vidare hållits med riksåklagarämbetet, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges länspolischefer och med svenska polisför- bundet.

Vid dessa konferenser och överläggningar har klart framhållits att många polisdistrikt organisatoriskt sett är för små för att polis- verksamheten skall kunna fullgöras effektivt och rationellt. Dessa mindre polisdistrikt har särskilt visat sig känsliga för störningar som påverkar den disponibla personalstyr- kans storlek som exempelvis utbildning, se- mestrar, sjukdom etc.

Det har vidare med hänsyn till att för- valtningsgöromålen är av samma slag i alla polisdistrikt varit nödvändigt att organisera likformiga kanslienheter. Detta har medfört att kanslierna i de mindre distrikten fått en uppbyggnad som inte svarar mot distriktets storlek i övrigt. Det är också förenat med svårigheter att utnyttja den specialiserade kanslipersonalen för andra arbetsuppgifter, varför eventuell överkapacitet går förlorad. Dessa omständigheter gör kanslierna i de mindre distrikten alltför dyrbara.

Det är inte heller tänkbart att special- utbildad befattningshavare i de mindre po—

1 Förslaget lades fram i styrelsens anslags- äskanden för budgetåret 1968/69 (Bilaga B8.l4).

lisdistrikten, då hänsyn till kostnaderna krä— ver en mycket sträng prioritering av utbild- ningsbehoven.

Vid konferenserna har även betonats att polisverksamheten i hög grad kan främjas genom stationeringsförändringar inom di- strikten. Sålunda bör vissa arbetsgrupper förstärkas medan andra bör indras för för- stärkning av centralortens huvudstyrka. Sär- skilt de s.k. enmansposteringama kan in— te utnyttjas effektivt. De synpunkter och erfarenheter som redovisades på konferen- serna överensstämde i väsentliga delar med styrelsens bedömning av läget. De förslag till förändringar som styrelsen nu presenterar bygger huvudsakligen på förslag som fram- fördes vid dessa konferenser och om vilka nära nog fullständig enighet rådde.

Enligt styrelsens mening är det möjligt att på många håll ändra polisdistriktsin- delningen och dra in arbetsgrupper och därigenom effektivisera och rationalisera polisverksamheten. Främst kommer detta att resultera i en förbättrad, samordnad övervakning och en intensifierad utred— ningsverksamhet. Vidare kommer personal- planeringen att underlättas. Större kansliav- delningar kan skapas med ökad specialise- ring och renodling av arbetsuppgifterna som följd. Det är även möjligt att ytterligare sys- tematisera övervakningstjänsten, inte minst nattetid, och att organisera slagkraftiga och rörliga specialenheter, t. ex. tekniska rotlar. Tekniska hjälpmedel kan också utnyttjas effektivare.

Styrelsen föreslår att polisdistriktens antal minskas från nuvarande 119 till 80. I det följande redovisas förslaget närmare jämte vissa förändringar i behovet av tjänster m.m. Beräkningarna i sistnämnda avseende grundar sig på jämförelse i varje särskilt fall — utom beträffande de tre storstadsdi- strikten — mellan det genom sammanslag- ning bildade nya distriktet och ett redan befintligt polisdistrikt som bl. a. beträffan— de antalet polismanstjänster är av motsva- rande storlek. De tjänster som är disponib- la inom de till sammanläggning föreslagna polisdistrikten har utnyttjats för att bygga upp en organisation motsvarande den inom

respektive ”jämförelsedistrikt”. I regel har därvid inte samtliga tjänster från de sam- manslagna distrikten tagits i anspråk. De ”överblivna” tjänsterna kan indelas i två grupper, dels sådana som beräknas bli obe- hövliga och kan dras in (kol 2 nedan), dels sådana (huvudsakligen avsedda för kon- torspersonal) som saknar direkt motsvarig— het i ”jämförelsedistriktet”, men som enligt styrelsens mening bör utnyttjas för att för— stärka distriktets personalstyrka (kol 4—5 på sid. 134). Vid beräkningarna har bortsetts från de kostnadsökningar respektive minsk- ningar som uppkommer genom att vissa tjänster måste omvandlas, då man kan anta att dessa differenser i stort sett tar ut var- andra.

De föreslagna polisdistriktsförändringar- na kan även förväntas medföra andra kost- nadsbesparingar än på personalsidan, t. ex. genom att lokalbehovet — främst behovet av specialutrymmen som arrester och radio- rum — i viss mån torde komma att minska.

De föreslagna distriktssammanslagningar- na kommer att innebära sådana arbetsorga— nisatoriska fördelar och kostnadsbesparing- ar att styrelsen finner det synnerligen ange- läget att Kungl. Maj:t snarast tar upp frå- gan om ändring av rikets indelning i polis- distrikt.

Med stöd av den för rikspolisstyrelsen gällande instruktionen och på grundval av de insamlade erfarenheterna avser styrelsen att inom polisdistrikten genomföra föränd- ringar i stationeringssystemet och vaktom- rådesindelningen. Inom styrelsen finns re- dan utarbetat ett preliminärt förslag till så- dana förändringar, som sammanfattningsvis kommer att innebära följande.

102 arbetsgrupper och 70 s.k. enmans- posteringar dras in. 42 arbetsgrupper för- stärks.

Tjänsterna vid de arbetsgrupper och pos- teringar som avses indragas omdisponeras på sätt tabellen nederst på sid. 135 visar.

Årslönekostnaden för ifrågavarande 37] tjänster beräknas till cirka 8,9 milj. kr.

Syftet med de planerade stationeringsför- ändringarna är att åstadkomma en ratio- nellare användning av respektive polisdi-

Tjänster som blir disponibla för förstärkningsändamål

Tjänster som beräk- .

nas kunna dras in så??? [

(i polischefskarriären _

där intet annat sågs) få??? ååå; Polisdistrikt som föreslås sammanslagna Antal Årskostnad ren tjänster Årskostnad 1 2 3 4 5 6 A + B-Ia'n Lidingö—Solna—Stockholm 41 206 592 9 190 332 Danderyd—Täby 1 54 816 1 38 160 Jakobsberg—Märsta—Sollentuna 4 199 704 2 5 154 680 Handen—Huddinge 2 112 008 l 3 104 112 C-Iån Tierp—Uppsala 1 47 880 3 55 224 D-lån Eskilstuna—Strängnäs 1 47 880 2 38 772 E—Iån Linköping—Mjölby 1 53 556 2 34 728 F-län Eksjö—Vetlanda 1 47 880 1 16 452 G-Iän _. Ljungby—Almhults cvo 2 36 948 Växjö—Ryds lvo och Tingsryds lvo inom Älmhults polisdistrikt H-lån Vimmerby evo—Västervik 1 47 880 1 16 452 Oskarshamn—Hultsfreds lvo inom Vimmerby polisdistrikt K-lån Karlshamn—Bräkne-Hoby lvo inom Ronneby polisdistrikt Karlskrona—Ronneby cvo 1 47 880 1 16 452 L-lån Kristianstad—Simrishamn 1 47 880 1 20 496 M-lån Malmö—Trelleborg 2 102 168 5 88 128 N-län Falkenberg—Kungsbacka—Varberg 1 47 880 3 53 400 O-län Göteborg—Kungälv—Mölndal 3 156 660 9 168 132 Strömstad—Uddevalla 1 47 880 2 36 948 P—Iän Borås—Kinna—Ulricehamn 1 47 880 Vänersborg—Åmål 1 47 880 R-Iån Falköping—Tidaholm 1 20 496 Lidköping—Skara 4 67 632 S—Iån Arvika—Årjängs lvo inom Säffle polis— distrikt

1 Därav 1 kamrerare.

1 2 3 4 5 6

Karlstad—Säffle cvo 1 47 880 1 20 496 Hagfors—Sunne 1 47 880 2 40 992

U-Iån Sala—Västerås 1 53 556 2 36 948

W-Iän

Borlänge—Vansbro lvo inom Malungs

polisdistrikt

Mora—Malungs cvo och Transtrands lvo inom Malungs polisdistrikt 1 16 452 Falun—Rättvik 1 47 880

X -Iän Bollnäs—Söderhamn 1 16 452 Gävle—Sandviken 1 62 580 1 Hudiksvall—Ljusdal 1 47 880 1 20 496

Y—län Härnösand—Kramfors 1 54 168 2 39 132

Z—Iän _

Sveg—Östersund 1 48 624

AC—län Lycksele—Storuman—Vilhelmina 1 49 428

BD-lån Arvidsjaur—Piteå 1 18 528 Haparanda—Kalix 1 49 428 1 18 528 Summa 37 1 873 608 5 66 1 421 688

strikts resurser. Behovet att förstärka di- striktens huvudstyrkor är framträdande. Detta kan ske utan att övervakningen inom lokalvaktområdena eftersättes.

På många av de orter där genom de pla— nerade förändringarna polis inte längre kommer att vara stationerad, kommer regel— bunden expeditionstid att anordnas.

Vid ett genomförande av de planerade stationeringsförändringama inom polisdi- strikten torde man kunna räkna med mins-

kade lokalkostnader, ca 0,7 milj. kr., även om man beaktar det ökade lokalbehovet som uppstår på vissa centralorter genom att personal kommer att överföras dit från in- dragna arbetsgrupper och posteringar. Det bör i sammanhanget anmärkas att arrest- lokalema vid flertalet berörda arbetsgrup- per inte uppfyller författningsenliga krav på utförande, varför de, om arbetsgrupper- na skulle kvarstå, måste upprustas för bety- dande kostnader.

Tjänster för

polismän biträdespersonal Summa Till centralorternas

kanslier 10 20 30 ordningsavdelningar 130 6 136 utredningsavdelningar 130 6 136 270 32 302 Till förstärkta arbetsgrupper 65 4 69 Totalt 335 36 371

Genom de planerade stationeringsför- ändringarna inom distrikten minskas kraven på utökning av antalet tjänster framförallt i centralorterna.

De av styrelsen föreslagna organisations- förändringama bör snarast genomföras. Sty- relsen förutsätter emellertid att förändring- arna av hänsyn till personalen sker succes- sivt och att övergången till den nya distrikts— indelningen m. m. görs så mjuk som möjligt.

Bilaga 1 : 7 Uppgifter om folkmängd m. m.

Bilaga I :7: I Sammanläggning: Tierp—Uppsala Ny centralort: Uppsala Län: C Prognos för kommun— Målsättning Folkmängd SCB block 1965—1980 (:!:) 1965—1980 tätort/ .. .. Lans- Lans— kommunblock styrel— Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen depzt munal sen styrka Tierp 3 065 3 768 oa 8 17627 17363—1100+1200+ 300— +1300 ua 5 Skutskär 6 392 7 224 agrp 5 9589 10135 + 1200 — 700 —1000 —— + 100 Skärplinge 1 518 1 320 agrp 3 (Tierp kbl) Österbybruk 1 908 2 198 agrp 3 _ 8816 8606—1300—1100—1200— -—1000 Örbyhus 1 464 1 612 p 1 (Österbybruk kbl) Uppsala 72 978 82 450 övs 74 99413 110832 +35000 +51000 +29000 —— +52000 Bilaga I : 7:2 Sammanläggning: Eskilstuna—Strängnäs Ny centralort: Eskilstuna Län: D Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (d:) 1965—1980 kädrciirtriunblock Läns- Läns- styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen depzt munal sen styrka Strängnäs 7 632 8 556 oa 1 19326 20084 +2000 +3700 +2400 +3600 +4300 övs 13 tg 2 ua 8 Mariefred 1 674 1 910 agrp 2 (Strängnäs kbl) Eskilstuna 53 936 59 038 övs 53 80 727 86 549 +21000 +19000 +15 000 +24000 +24 000 SOU 1970: 32 137

Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 limma bl ck Läns- Läns- om un o styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen depzt munal sen styrka Mjölby 9 159 11 505 oa 1 21 888 23 520 +4 400 +6 300 +5 200 +3 700 +8 500 övs 12 sks 2 tg 2 ua 6 Boxholm 3 261 3 999 agrp 3 6 417 6 537 — 500 —— 900 ——1 200 + 800 + 500 Skänninge 2 678 3 269 agrp 4 Mjölby kbl) deshög 2 076 2 392 agrp 3 6 810 6 276 ——1 700 —1 100 ——1 200 + 500 + 500 Motala 25 786 26 598 övs 20 47 874 47 323 —1 500 +3 000 +6 000 +9 000 +9 000 Bilaga l:7:4 Sammanläggning: Eksjö—Vetlanda Ny centralort: Eksjö Län: F Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i:) 1965—1980 tåtort/ .. .. Lans- Lans- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen depzt munal sen styrka Vetlanda 9 250 10 091 oa 1 27 873 28 059 -— 100 + 200 + 700 +3 200 +2 200 övs 12 tg 2 ua 6 Sävsjö 4 230 4 707 agrp 4 11660 11622 —— 100 + 200 + 300 +2 300 + 200 Stockaryd 973 1 020 agrp 2 (Sävsjö kbl) Eksjö 8 973 8 934 övs 17 18 921 18 250 ——2 000 + 100 +2 000 + 800 + 500

Bilaga l:7:5 Sammanläggning: Ljungby—Älmhult kbl och Växjö—Tingsryds kbl Nya centralorter: Ljungby och Växjö Lån: G Prognos för kommunblock Målsättning

Folkmängd SCB 1965—1980 (i:) 1965—1980 tätort/ Läns- Läns- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis-

Tätort 1960 1965 SCB sen depzt munal sen styrka

Älmhult 5 129 5 667 oa 10 15385 15186 ——2100—1000—1300—— —1000 ua 5 Ryd 1 287 1 284 agrp 3 (Älmhults o Tingsryds kbl) Tingsryd 1 510 1 876 agrp 5 16268 15625 -—1600—2300—3000— —2300 Ljungby 8 750 10 727 övs 11 24516 25206 +2500 +2100— 300— +2100 Växjö 22 784 29 354 övs 24 46 313 51885 +16000 +25000 +30000 — +25000

Bilaga I : 7:6 Sammanläggning: Västervik—Vimmerby kbl och Oskarshamn—Hultsfreds kbl Nya centralorter: Västervik och Oskarshamn Län: H Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (:t) 1965—1980 tätort] .. _ Lans— Lans- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen depzt munal sen styrka Vimmerby 6 016 6 762 oa 1 17 819 17430 —- 1900 — 200 —— 100 — — 200 övs 9 tg 2 ua 5 Hultsfred 4 378 4 768 agrp 5 20171 18 546 —2000 +1900 +2100 — +1900 Mörlunda 931 1 053 agrp 2 (Hultsfred kbl) Virserum 2 414 2 556 agrp 3 (Hultsfred kbl) Västervik 17 754 18 877 övs 17 42 681 42020 —2 700 +1400 +7600 — +2000 Oskarshamn 13 903 15 469 övs 14 24 342 24 759 +1 600 +2 500 +4 500 —— +3 500

Bilaga 1: 7: 7 Sammanläggning: Karlskrona—Ronneby Ny centralort: Karlskrona Län: K

Prognos för kommunblock Målsättning

Folkmängd SCB 1965—1980 (;t) 1965—1980 tätort] Läns- Läns- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis— Tätort 1960 1965 SCB sen depzt munal sen styrka Ronneby 9 069 11 019 oa 14 27 329 28 418 +4000 +3300 +2600 +4000 +3 700 ua 7 Backaryd 364 384 p 1 (Ronneby kbl) Bräkne-Hoby 1 364 1 478 agrp 4 (Ronneby kbl) Karlskrona 30 642 31 062 övs 29 61311 60241 — 400 +3000 +5000 +8000 +4900

Bilaga l:7:8 Sammanläggning: Simrishamn—Ystad alternativt Kristianstad—Simris- hamn Ny centralort: Ystad alternativt Kristianstad Län: L Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 tätort/ .. .. Lans- Lans- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Simrishamn 3 849 5 247 oa 16 22 139 21 489 —2 700 ——2 800 —2 600 +2 700 —1 900 ua 7 Tomelilla 4 158 4 560 agrp 5 14 661 13 643 ——2 900 —3 000 —1 700 —1 100 —2 100 Ystad 13 568 13 844 övs 16 25 771 24 711 —3 300 + 600 — 900 +2 000 + 600 Kristianstad 24 480 26 480 övs 34 62546 63170 + 300 +4 500 +6100 +6800 +4 500 Bilaga 1: 7:9 Sammanläggning: Falkenberg—Varberg Ny centralort: Varberg Län N Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SB 1965—1980 (;t) 1965—1980 kägårrii block Läns- Läns- un styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Falkenberg 9 999 11 817 oa 1 30 306 30 991 +1700 +2 200 +3 600 + 6 700 +3 200 övs 12 tg 2 ua 9 Ullared 420 445 p 1 (Falkenberg kbl) Varberg 14 089 15 714 övs 14 33 979 35 615 +5 500 +8500 +2600 +13300 +8500

Bilaga 1: 7:10 Sammanläggning: Strömstad—Uddevalla Ny centralort: Uddevalla Län: O

Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 1t(ätort/ bl k Läns- Läns- ommun oc styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Strömstad 3 985 4 255 oa 11 10 423 9 985 -— 800 — 500 + 300 —— — 300 ua 6 Tanumshede 434 611 agrp 4 12362 11338 ——3700 —3200 —4300 —— — 3200 Fjällbacka 568 556 p 1 (Tanumshede kbl) Uddevalla 32 894 35 218 övs 30 44 864 47 352 +7700 +11200 +12600 — +11200 140 SOU 1970: 32

Prognos för kommunblock Målsättning

Fo1kmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 tätort/ Läns- Läns- kommunblock styrel- Inrikes- Kom— styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Kinna 6 083 6 811 oa 1 27 097 27 688 — 900 + 3 000 — 600 —— + 2 400 övs 8 tg 2 ua 6 Horred 504 729 p 1 (Kinna kbl) Svenljunga 2 570 2 443 agrp 4 10 031 9779 —1600 —— 900 —— 1900 —— —— 200 Ulricehamn 7 022 7 679 oa 11 21767 21544 —-1500 i 0 — 2900 -— :l; 0 ua 5 Tranemo 1 982 2 490 agrp 4 10 876 11295 — 200 + 1600 -— 100 — + 1600 Borås 66 263 69 913 övs 53 98228 103528 +8000 +15000 +22000 —— +15000

Bilaga 1: 7:12 Sammanläggning: Lidköping—Skara Ny centralort: Lidköping Län: R

Prognos för kommunblock Målsättning

Folkmängd SCB 1965/1980 (:1:) 1965—1980 tåtort/ Läns- Läns- kommunblock styrel- Inrikes- Kommu- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t nal sen styrka Skara 8 172 9 041 oa 1 16140 16 222 —1 500 +1600 +1400 +1400 +1 600 övs 13 tg 2 ua 8 Nossebro 1 335 1 329 agrp 3 10 314 9 779 —2 000 —2 200 —4 200 —— 700 —2 200 Vara 2 387 2 652 agrp 7 18 499 17 922 —1 600 —2 400 —2 600 — 900 —-2 400 Kvänum 875 1 029 p 1 (Vara kbl) Lidköping 16 868 18 649 övs 12 32811 33 429 + 100 +5700 +6300 +6200 +5 700 Sammanläggning: Falköping—Tidaholm Ny centralort: Falköping Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 tätort/ Läns- Läns— kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Tidaholm 6 727 6 996 oa 10 13 011 12767 — 400 —— 700 :|: 0 + 900 — 700 ua 4 Habo 1 770 2 213 agrp 2 9 222 9 379 + 300 + 800 +1 900 +] 500 + 800 Mullsjö 1 655 1 999 agrp 2 (Habo kbl) Falköping 13 977 15 586 övs 12

32481 33131 +5400 +2900 +5100 +5400 +2900

Prognos för kommunblock Målsättning

Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 tätort] .. .. Lans- Lans- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Sunne 3 187 3 308 oa 8 16 583 15106 -—4 100 —5 600 —6 100 ——2 600 —4 700 ua 5 Munkfors 4 841 4 821 agrp 4 6 241 6 037 — 500 —— 500 —— 600 —— 500 — 500 Torsby 2 192 2 634 agrp 6 12 003 11 290 —2 000 —4 200 ——3 800 —2 000 —3 400 Hagfors 7 607 8 128 övs 10

15327 15368 —1500 -—-1100 —1900 ——1100 —1100

Bilaga 1:7.'I4 Sammanläggning: Hallsberg—Lindesberg—Örebro Ny centralort: Örebro

Län: T Prognos för kommunblock Målsättning Folkn/iångd SCB 1965—1980 (:1:) 1965—1980 tätort .. _ Lans- Lans- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Hallsberg 6 376 6 987 oa 1 11275 11754 +1600 +1400 +2100 -— +1900 övs 13 tg 3 ua 7 Askersund 2 578 2 560 agrp 7 12 832 11 741 —2 400 —1 100 —— 900 — — 200 Kumla 9 944 10 263 agrp 10 14 855 14 858 —— 300 +2 400 +4 000 — +2400 Laxå 4 670 5 747 agrp 6 8 539 9144 +2 000 + 700 + 500 — + 700 Pålsboda 1 140 1 375 agrp 3 9 545 8 926 —-2 100 —1 200 —- 300 —— ——1 200 Odensbacken 2 132 1 760 agrp 2 (Askersunds kbl) Lindesberg 5 756 6 722 oa 1 25 637 25 257 ——2 200 —2 500 —— 800 — —1 200 övs 12 tg 2 ua 7 Fellingsbro 1 423 1 668 agrp 2 (Lindesbergs kbl) Frövi 2 174 2 494 agrp 2 (Lindesbergs kbl) Storå 2 793 2 820 agrp 2 (Lindesbergs kbl) Hällefors 6 334 7 641 agrp 7 12159 12268 + 200 —1600 — 2700 — — 700 Kopparberg 4 585 4 319 agrp 5 9800 8463 —3200—1400-—-1800— —— 900 Nora 4 101 4 468 agrp 5 9864 9467 —1100 :i: 0 + 300— d: 0 örebro 71 310 77 576 övs 66 101583 107 482 +13 000 +29 200 +22 000 — +29 200

Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (:!:) 1965—1980 Läotort/ bl k Läns- Läns- mm un oc styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep :t munal sen styrka Sala 8 822 9 919 oa 1 35077 34091 —4900 —4100 ——7500 — —2300 övs 11 sks 2 tg 2 ua 6 Fjärdhundra 321 486 p 1 (Sala kbl) Västerfärnebo 264 285 agrp 2 (Sala kbl) Heby 2151 2 315 agrp 3 (Sala kbl) Östervåla 886 1 144 agrp 2 (Sala kbl) Tärnsjö 1 246 1 256 agrp 2 (Sala kbl) Fagersta 14 227 15 107 oa 1 16324 16755 —-1000 +2300 +1800— +2300 övs 12 tg 2 ua 9 Norberg 5 605 5 505 agrp 4 8066 7273 ——1900 —1800—2000 — -—1100 Skinnskatteberg 2 393 2 409 agrp 3 6446 5770 — 400—1000— 900— —1100 Västerås 76 196 87 543 övs 68 90742 103345 +35000 +36000 +28000 — +36000 Bilaga 1: 7: 16 Sammanläggning: Mora—Malungs kbl och Borlänge—Vansbro kbl Nya centralorter: Mora och Borlänge Lån: W Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (:1:) 1965—1980 Lätort/ bl k Läns- Läns- ommun oc styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1 960 1965 SCB sen dep :t munal sen styrka Malung 5 500 5 784 hs 8 13158 12 644 —1900 —2 300 —— 3 800 :1: 0 —1800 Transtrand 414 422 agrp 3 (Malungs kbl) Vansbro 2 657 2 673 agrp 3 10 348 9 806 —1 800 —2 400 -— 2 300 —- 200 —1 800 Nås 518 556 agrp 2 (Vansbro kbl) Mora 6 367 6 930 ca 12 17246 17150 —1000 + 100 — 1800 + 350 + 850 Borlänge 30 066 32 567 övs 21 39 286 40980 +5 200 +4400 + 1300 +12000 +9 600 SOU 1970: 32 143

Sammanläggning: Falun—Rättvik Ny centralort: Falun Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (:!:) 1965—1980 tätort] .. .. Lans- Lans- komunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Rättvik 3 140 3 616 hs 12 9997 9 531 ——1 700 —1 100 —- 2 300 —— 600 — 800 Leksand 3 894 3 873 agrp 5 13 285 12 824 —1 900 —2 400 —— 4 300 +1 200 —1 900 Falun 25 217 26 420 övs 22 44 922 45 472 + 300 +4 800 +11 700 +8 000 +7 000 Bilaga 1: 7: 17 Sammanläggning: Hudiksvall—Ljusdal Ny centralort: Hudiksvall Lån: X Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 tätort] .. .. Lans- Lans- kommunblock styrel— Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Ljusdal 5 374 5 896 oa 1 26 824 24 583 —6 000 —3 700 —-5 400 —1 400 ——1 900 övs 10 tg 2 ua 5 Los 652 621 agrp 2 (Ljusdals kbl) Hudiksvall 11 961 12 667 övs 12 35 988 35 415 —2 900 +] 400 + 300 +] 400 +1 400 Sammanläggning: Bollnäs—Söderhamn Ny centralort: Söderhamn Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 kägiriiunblock Läns- Läns- styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Bollnäs 10 664 11 603 ca 1 34 632 33 526 —3 500 — 200 ——4 400 +5 500 + 500 övs 10 sks 2 tg 2 ua 7 Alfta ] 323 1 622 agrp 2 (Bollnäs kbl) Arbrå 1 934 2 133 agrp 2 (Bollnäs kbl) Kilafors 873 975 p 1 (Bollnäs kbl) Edsbyn 3 299 3 691 agrp 3 8 350 8 095 —1 000 —1 900 —-2 000 :l: 0 —1 000 Söderhamn 11 896 12 735 övs 14 32 840 32 181 —2 100 + 300 —1 100 +1 200 + 600 144 SOU 1970: 32

Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (;t) 1965—1980 tätort] Läns- Läns- kommuanOCk styrel- Inrikes- Kom— styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Kramfors 6 957 7 053 oa 1 33 752 31 424 —6 800 —5 300 —4 600 — 500 —-3 900 övs 11 sks 2 tg 2 ua 7 Nyland 1 256 1 245 agrp 4 (Kramfors kbl) Sundbron 483 465 agrp 3 (Kramfors kbl) Härnösand 18 273 18 349 övs 16 28 516 27 541 —3 500 +2100 +1500 +1000 +3 500 Bilaga 1: 7:19 Sammanläggning: Sveg—Östersund Ny centralort: Östersund Län: Z Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (:!:) 1965—1980 tätort! Läns- Läns- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Sveg 2 247 2 238 hs 9 15 441 13 517 —5 200 —3 700 ——6 400 — — 1500 Funäsdalen 284 354 agrp 2 (Svegs kbl) Hede 390 441 agrp 2 (Svegs kbl) Östersund 23 937 25 139 övs 25 47 690 47 874 — 400 +3 100 + 200 —— +19 000 Bilaga 1: 7:20 Sammanläggning: Lycksele—Storuman—Vilhelmina Ny centralort: Lycksele Län: AC Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (:!:) 1965—1980 tätort/ Läns- Läns- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Storuman 2 112 2 240 hs 7 10 424 9 682 —-2 300 —4 400 —4 600 + 600 —1 900 Sorsele 1 458 1 456 agrp 4 5 711 5 015 —1 800 ——2 000 —3 300 —1000 —1 200 Tärnaby 396 517 agrp 2 (Storumans kbl) Vilhelmina 3 016 3 106 hs 9 11 337 9 654 —3 400 -—3 800 —3 300 ——1 200 ——2 100 Dorotea 1 244 1 333 agrp 2 (Åsele kbl) Åsele 1 866 2 053 agrp 3 12 679 11 040 —4 400 —-4 600 —5 200 —1 800 —2 600 Fredrika 358 496 p 1 (Åsele kbl) Lycksele 6 446 6 776 övs 10 16613 15240 —4000 ——3 400 ——3000 +8000 — 200 SOU 1970: 32 145

Bilaga 1: 7:21 Sammanläggning: Arvidsjaur—Piteå Ny centralort: Piteå Län: BD Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 käcigirrtriu block Läns- Läns- n styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Arvidsjaur 2 908 3 189 hs 9 10 303 9 381 ——2 300 -—-4 100 —4 300 — —1 300 Arjeplog 1 355 1 614 agrp 3 5 559 5 032 -—1 500 —2 100 -—2 300 —— —1 500 Piteå 8 422 10 477 övs 15 30 018 31035 +4 000 —4 200 —1400 —— +5 000 Sammanläggning: Haparanda—Kalix Ny centralort: Haparanda Prognos för kommunblock Målsättning Folkmängd SCB 1965—1980 (i) 1965—1980 tätort] Läns- Läns- kommunblock styrel- Inrikes- Kom- styrel- Polis- Tätort 1960 1965 SCB sen dep:t munal sen styrka Kalix 4 234 4 997 övs+ua . 19 712 18 270 —3 900 -—3 700 -—3 600 —— +1 800 sks Överkalix 559 688 agrp 8 586 7 533 -—2 600 —-4 800 —3 500 — ——3 500 Haparanda 3 358 3 948 övs 9 826 9 602 —— 700 —3 400 ——3 500 _ — 100 146 SOU 1970: 32

Bilaga 2: 1 Landskansliärenden som nu regelmässigt handläggs under medverkan av länspolischefen men som enligt länsstyrelsealternativet inte skall överföras till region-

polischefen .. Nuvarande Antal ärenden Arendegrupp ordning1 år 1967 Kommentar I. Allmänna sektionen B. Vapenårenden __ 1. Införsel av vapen Länspolischefen 8482 Arendegruppen bör utskiftas till lokal och ammunition beslutar (4 föranledde inte polismyndighet i enlighet med länsförvalt- sakprövning) ningsutredningens förslag (SOU 1967: 20 s. 206). 2. Handel med skjut- Länspolischefen 1662 Ärendegruppen bör utskiftas till lokal

vapen

4. Övriga vapen- ärenden

deltar i handlägg- ningen

Besvär över Länspolischefen polismyndighets deltar i handlägg- beslut ningen

L. Persanalärenden5 2. Den lokala polis-

organisationens personal Tillsättning

unc-www

Länspolischefen föredrar eller beslutar

(12 föranledde inte sakprövning)

5383

1 6874

(68 föranledde inte sakprövning)

polismyndighet i enlighet med länsförvalt- ningsutredningens förslag (SOU 1967:20 s. 206)

Ärendena är av sådan karaktär att det som regel inte behövs någon polisiär expertis utöver polismyndighetens. Regionpolis- chefen torde därför bara behöva höras om ärendet från polisiära synpunkter, främst säkerhetssynpunkter, erbjuder särskilda svårigheter.

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 mars 1970 föreslagit att tjäns- ter som förste poliskonstapel och polis- konstapel och vissa administrativa tjäns- ter skall tillsättas av polischef. Dessa tjänster är i princip de enda som läns- styrelsen nu tillsätter. Tjänster i polischefskarriären med undan- tag av polissekreterartiänster tillsätts av

Den ordning som i regel tillämpas. Betydande avvikelser kan förekomma. Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län. Antal ärenden i 14 län. Antal ärenden i 15 län. Personalärenden handläggs numera på personalkontor.

" Nuvarande Antal ärenden Arendegrupp ordning är 1967

M. Polisårenden

1. Organisation Länspolischefen 1591 föredrar eller (78 föranledde inte beslutar sakprövning)

1 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län.

Kommentar

Kungl. Maj:t efter förslag av rikspolissty- relsen. Den regionala myndighetens ytt- rande inhämtas. Länsstyrelsens ställning som högsta polismyndighet i länet kräver att länsstyrelsen även i fortsättningen avger yttrande och i övrigt handlägger ärenden som angår tjänster som tillsätts av Kungl. Maj:t efter förslag av rikspolisstyrelsen. Arendena bör beredas av regionpolische- fens personal och regionpolischefen bör vara föredragande. Antalet ärenden av detta slag är ringa. Föredragningsskyldig- heten blir därför inte betungande även om flera län ingår i regionen. Tjänster som polissekreterare och tjänster i kommissarie, inspektörs— och assistent- graderna tillsätts av rikspolisstyrelsen efter yttrande av den regionala myndigheten. Fasta normer finns för beräknande av sö- kandes förtjänst. Det får anses ändamålsen- ligt att det regionala fackorganet handläg- ger dessa ärenden. De kan inte anses ha sådan betydelse för länsstyrelsens ställning att det skulle kunna anses olämpligt att överföra dem till det regionala organet. Besvärsinstitutet bör utformas så att läns— styrelse skall pröva besvär över polischefs beslut ! tillsättningsärende.

Ärendena avser främst frågor om verksam- hetsområden, polisstyrkornas storlek, den fasta personalens fördelning på olika sta- tioneringsorter och enheter samt arbets- fördelningen inom polisdistrikten. Besluts- funktionerna är knutna till Kungl. Maj:t och rikspolisstyrelsen. Länsstyrelsen skall i nuvarande organisation ägna uppmärk- samhet åt frågorna och hos rikspolisstyrel- sen för_es1å de ändringar som anses påkal- lade. Årendena berör grundförutsättning- arna för polisverksamhetens bedrivande. Regionpolischefen och hans personal kom- mer i den dagliga verksamheten ständigt i kontakt med frågor av detta slag och skall ägna dem uppmärksamhet och föreslå behövliga ändringar. Arendena, som ofta har anknytning till samhällsplaneringsfrå— gor och till länets utveckling, är emellertid av intresse för länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet. Frågor angående indel- ning i polisdistrikt, vaktområden och vaktdistrikt, tjänstetablå för arbetsgrupp samt stationeringsorter inom polisdistrikt bör därför alltjämt ankomma på länssty- relsen. Regionpolischefen skall vara föredragande i ärendena och svara för deras beredning. Finner han åtgärd påkallad skall han ta upp frågan i länsstyrelsen. Arenden av detta slag får en mycket låg frekvens. An- talet organisationsärenden under år 1967

Ärendegrupp

Nuvarande ordning

Antal ärenden år 1967 Kommentar

9. Övriga polisärenden

Länspolischefen föredrar

Polisnämnder1

Antal ärenden i 19 län.

862 (7 föranledde inte sakprövning)

speglar alltså inte föredragningsskyldig- hetens omfattning. Denna måste antas bli ringa även om Hera län ingår i regionen. Andra ärenden som angår polisväsendets organisation än de som nu berörts skall överföras till regionpolischefen.

Ärendegruppen avser inte det regionala samarbetet med polisnämnd utan utseende av ledamöter och ombud för utseende av ledamöter samt besvär över polisnämnds beslut. Fråga är om en kommunal repre- sentation. Besvären står kommunalbesvä- ren nära. Det regionala polisorganets med- verkan kan inte fylla någon funktion annat än i undantagsfall. Ärendena har stark anknytning till polis- verksamheten och kan inte anses vara av någon större betydelse med hänsyn till länsstyrelsens ställning. Ärendenas karak- tär är dock sådan att de lämpligen bör ligga kvar på länsstyrelsen. Regionpolis- chefen bör vara föredragande och svara för ärendenas beredning. Ärendena har direkt betydelse för polis" väsendets organisation och är därmed av väsentligt intresse för länsstyrelsen som högsta polismyndighet. Behovet av enhet— lighet inom regionen tillgodoses genom att regionpolischefen svarar för beredning och föredragning.

Domstol, länsstyrelse, allmän åklagare och polischef har befogenhet att besluta om rättsmedicinsk obduktion. Även region- polischef bör ha denna befogenhet. Beslut av länsstyrelse torde i huvudsak bara kom- ma i fråga vid tillämpning av kungörelsen (1963: 540) om begravningsplatser och gravar m. m. (begravningskungörelsen). Regionpolischefen bör då höras. Föremål för översyn iannat sammanhang. Enligt kungörelse (1969: 85) om militär räddningstjänst m.m. skall militär hjälp för att avvärja överhängande fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom lämnas på begäran av läns- styrelse, polischef eller kommunal brand- chef. Regionpolischefen skall ha ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom sitt verksamhetsområde och ha be- fogenhet att begära polisförstärkning från annan region. Befogenheten för regional

Beläningar och Länspolischefen 42a ersättning för beslutar eller hjälp är polismän föredrar Förslag till be- Länspolischefen räknande av ut- föredrar gifter för den lokala polisorga- nisationen N. Allmän ordning och säkerhet 1. Rättsmedicinsk Länspolischefen 13l obduktion och beslutar tillstånd till begravning 2. Gränskontroll Rekvisition av Länspolischefen 65 militär föredrar då rekvi- (1 föranledde inte sitionen avser sakprövning) annat ändamål än eldsläckning 1 Ärendegruppen bortfaller om utredningens förslag om distriktspolisstyrelser genomförs. 2 Antal ärenden i 15 län. 3 Antal årendeni 14 län. 2 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län.

Ärendegrupp

Nuvarande ordning

Antal ärenden är 1967 Kommentar

Utfärdande av tjänstekort och passertillstånd

3. Katastrofberedskap

9. Övriga ärenden Ordningsstadgor

Viten för upp- rätthållande av allmän ordning och säkerhet enligt 7 5 I mom. länsstyrelsein- struktionen

Kostnad för all- män ordnings- hdllning enligt 17 å andra stycket allmänna ordningsstadgan Ärenden enligt allmänna ord- ningsstadgan i övrigt Ärenden enligt lagen om all- männa samman- komster Ärenden enligt lag om rätt för kommuner att uttaga avgift för vissa upplåtelser på allmän plats

Övrigt

Länspolischefen beslutar

Länspolischefen deltar i handlägg- ningen Länspolischefen föredrar

Länspolischefen föredrar

Länspolischefen deltar i handlägg- ningen

Länspolischefen _ deltar i handlägg-j ningen

Länsp alischefen deltar i handlägg- ningen

Länspolischefen deltar i handlägg— ningen

1 Antal ärenden i 14 län.

141

611 (11 föranledde inte sakprövning)

11

101

1891 (48 föranledde inte sakprövning)

instans att rekvirera militär för polisiär verksamhet bör därför i princip överföras till regionpolischefen. Om landshövdingen vid extraordinära förhållanden begagnar sig av möjligheten att efter regionpolische- fens föredragning överta ansvaret för eller ledningen av polisverksamheten, bör han emellertid även besluta om rekvisition av militär. Avser rekvisition annat ändamål än polisiär verksamhet, t. ex. eldsläckning, måste länsstyrelsen ha kvar sin nuvarande befogenhet. Enligt nuvarande regler förses all polisper- sonal med tjänstekort. Giltighetstiden är fem år. Arendegruppen bör överföras till regionpolischefen i fråga om personal vid polisväsendet men i övrigt bli kvar i läns- styrelsen. Frågor om katastrofberedskap utreds nu av en statlig utredning, räddningstjänstut- redningen.

Regionpolischefen bör som regel höras i dessa ärenden.

Regionpolischefen bör som regel höras i dessa ärenden.

Regionpolischefen bör som regel höras i dessa ärenden.

Ärendena, som i huvudsak är besvärsären- den, torde i de fiesta fall vara av sådan karaktär att det inte behövs någon polisiär expertis utöver polismyndighetens. Regionpolischefen bör höras i de fall då det behövs polisiär expertis utöver polis- myndighetens.

Regionpolischefen bör höras i de fall då det behövs polisiär expertis utöver polis- myndighetens.

Som exempel på ärenden av detta slag kan nämnas auktorisation av vaktbolag och stängsel kring övergivna gruvhål. I ett stort antal av dessa ärenden torde det inte finnas något behov av polisiär expertis utöver polismyndighetens.

Ärendegrupp ordning är 1967 Kommentar

III. Planeringssektia-

nen

E. Vågärenden

3. Utfärdande av Länspolischefen Regionpolischefen bör höras i de fall då lokala trafikföre— skrifter

5. Tävlingar på väg

medverkar i någon form i ett flertal län

Länspolischefen 6051 beslutar eller före- drar

det behövs polisiär expertis utöver polis- myndighetens.

Frågor om trafiksäkerhet och behov av övervakning genom polispersonal är bety- delsefulla faktorer vid ärendenas avgö- rande. Lokal polismyndighets yttrande torde alltid inhämtas. Flertalet tävlingar är av lokal natur och av mindre omfatt- ning. I dessa fall torde det som regel inte behövas någon ytterligare polisiär exper- tis. Är det däremot fråga om tävlingar över fiera distrikt eller eljest av större om- fattning, bör regionpolischefen höras.

1 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län.

Bilaga 212 Landskansliärenden som i länsstyrelsealternativet föreslås överförda till regionpolischefen

Antal ärenden år 1967

Nuvarande

Ärendegrupp ordning

I. Allmänna sektionen H. Jakt

2. Färardnande av Länspolischefen 441 jakttillsyningsman beslutar

J. Fiske 2. Färordnande av Länspolischefen 481l fisketillsyningsman beslutar

L. Personalärenden 2. Den lokala polis- organisationens

personal Tillsättning Länspolischefen 1 6872 föredrar eller (68 föranledde beslutar inte sakpröv- ning)

1 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län. * Antal ärenden i 15 län.

Överförs

Motiv helt delvis

Förordnande meddelas av länssty- x relsen om mer än ett polisdistrikt berörs och i annat fall av polische- fen. Tillsyningsmannens uppgifter är polisiära. Handläggningen be— står i en lämplighetsprövning av samma karaktär som vid polisre- krytering.

Länsstyrelsen meddelar nu förord- )( nande i samtliga fall. Länsförvalt- ningsutredningen föreslår att sam- ma bestämmelser som nu gäller i fråga om jakttillsyningsman skall tillämpas (SOU 1967: 20 s. 207). Tillsyningsmannens uppgifter är polisiära. Handläggningen består i en lämplighetsprövning av samma karaktär som vid polisrekrytering.

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse )( till Kungl. Maj:t den 18 mars 1970 föreslagit att tjänster som förste poliskonstapel och poliskonstapel och vissa administrativa tjänster skall tillsättas av polischef. Dessa tjänster är i princip de enda som länsstyrelsen nu tillsätter. Tjänster i polischefskarriären med undantag av polissekreterartjänster tillsätts av Kungl. Maj:t efter för- slag av rikspolisstyrelsen. Den re- gionala myndighetens yttrande in—

Antal ärenden år 1967 Motiv

_ Nuvarande

Arendegrupp ordning Tjänstgörings- Länspolischefen betyg för polis— föredrar chef; polisinten— dent och mot- svarande perso- nal Fel eller jörsum— Länspolischefen melse i tjänsten föredrar

751

821

Övriga personal- Länspolischefen 2 2621

ärenden beslutar som

regel

M. Polisärenden

1. Organisation Länspolischefen föredrar eller beslutar

1 Antal ärenden i 15 län.

(157 föranledde inte sakpröv- ning)

159” (78 föranledde inte sakpröv— ning)

* Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län.

hämtas. Länsstyrelsens ställning som högsta polismyndighet i länet kräver att länstyrelsen även i fort- sättningen avger yttrande ochi öv- rigt handlägger ärenden som angår tjänster som tillsätts av Kungl. Maj:t efter förslag av rikspolissty- relsen. Arendena bör beredas av regionpolischefens personal och regionpolischefen bör vara före- dragande. Antalet ärenden av detta slag är ringa. Föredragningsskyl- digheten blir därför inte betungan- de även om Hera län ingår i regio- nen. Tjänster som polissekreterare och tjänster i kommissarie, inspektörs- och assistentgraderna tillsätts av rikspolisstyrelsen efter yttrande av den regionala myndigheten. Fasta normer finns för beräknande av sökandes förtjänst. Det får anses än- damålsenligt att det regionala fack- organet handlägger dessa ärenden. De kan inte anses ha sådan bety- delse för länsstyrelsens ställning att det skulle kunna anses olämp- ligt att överföra dem till det regio- nala organet. Besvärsinstitutet bör utformas så att länsstyrelse skall pröva besvär över polischefs beslut i tillsättningsärende. Regionpolischefen har nära kon- takt med denna personal. Arende- na kan inte sägas ha någon nämn- värd betydelse för länsstyrelsens ställning som högsta polismyndig- het. Före förstatligandet hade lokal polischef disciplinär bestraffnings- rätt. Gruppen omfattar ärenden om ledigheter och förordnande av vi- karie för personal i polischefskar- riären, placering av viss personal på arbetsenhet, anstånd med om- stationering o. d. Ärendena har inte någon betydelse för länssty- relsens ställning som högsta polis- myndighet.

Ärendena avser främst frågor om verksamhetsområden, polisstyrkor- nas storlek, den fasta personalens fördelning på olika stationerings- orter och enheter samt arbetsför- delningen inom polisdistrikten. Beslutsfunktionerna är knutna till Kungl. Maj:t och rikspolisstyrel- sen. Länsstyrelsen skall i nuvaran-

helt delvis )( x x x 1 5 3

_. Nuvarande Antal ärenden Arendegrupp ordning är 1967

Motiv

helt delvis

Arbetsordningar Länspolischefen 421 för polis- föredrar (5 föranledde distrikten inte sakpröv- ning)

1 Antal ärendeni 15 län.

de organisation ägna uppmärk- samhet åt frågorna och hos riks— polisstyrelsen föreslå de ändringar som anses påkallade. Arendena berör grundförutsättningarna för polisverksamhetens bedrivande. Regionpolischefen och hans per- sonal kommer i den dagliga verk- samheten ständigt i kontakt med frågor av detta slag och skall ägna dem uppmärksamhet och föreslå behövliga ändringar. Arendena, som ofta har anknytning till sam- hällsplaneringsfrågor och till lä- nets utveckling, är emellertid av intresse för länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet. Frågor an— gående indelning i polisdistrikt, vaktområden och vaktdistrikt, tjänstetablå för arbetsgrupp samt stationeringsorter inom polisdi- strikt bör därför alltjämt ankom— ma på länsstyrelsen. Regionpolischefen skall vara före- dragande i ärendena och svara för deras beredning. Finner han åt- gärd påkallad skall han ta upp frå- gan i länsstyrelsen. Arenden av detta slag får en mycket låg frek- vens. Antalet organisationsärenden under år 1967 speglar alltså inte föredragningsskyldighetens om- fattning. Denna måste antas bli ringa även om flera län ingår i re- gionen. Andra ärenden som angår polis- väsendets organisation än de som nu berörts skall överföras till re- gionpolischefen. Arbetsordning fastställs av den regionala myndigheten efter för- slag av polischefen och innehåller bestämmelser om organisation, be- fälsförhållanden, arbetsfördelning, föredragningsskyldighet, besluts- behörighet, utfärdande av tjänste- föreskrifter m.m. Rikspolisstyrel- sen fastställer normalarbetsord- ning från vilken väsentlig avvikelse inte får ske utan samråd med sty- relsen. Då det gäller beslutsbehö- righet i ärenden som inte angår ledning av polisverksamheten eller polisdistrikts administration och förvaltning har Kungl. Maj:t i den s. k. delegationskungörelsen (1964: 595) fastställt i vilken utsträckning beslut får eller skall fattas av an- nan än polischef. Med stöd av kun- görelsen beslutar rikspolisstyrel- sen närmare om handläggning i

Ärendegrupp

Nuvarande ordning

Antal ärenden år 1967 Motiv

helt delvis

2. Polisväsendets utrustning

Utbildning inom polisväsendet

3. Polisens verksam- het vid krig eller eller krigsfara

9. Övrigapolisärenden Inspektion av arrestlokaler

Ö vrigt

N. Allmän ordning och säkerhet

2. Förordnande av passkontrollant

Länspolischefen beslutar eller föredrar

Länspolischefen svarar för in- spektionen

Länspolischefen beslutar eller föredrar

3481 (151 föranledde inte sakpröv- ning)

Arrestlokaler skall inspekte- ras en gång om året

1531 (51 föranledde inte sakpröv- ning)

Länspolischefen 9a beslutar (4 föranledde inte sakpröv- ning)

polischefs ställe av dessa ärenden. Bestämmelser om delegation ingår i normalarbetsordningen. Bestäm- melserna i arbetsordning reglerar främst verksamhetens bedrivande. Enhetlighet bör eftersträvas inom regionen. Det kan inte anses vara av väsentlig betydelse för länssty- relsens ställning som högsta polis- myndighet att ärendegruppen finns kvar i länsstyrelsen. Utrustning tilldelas i regel efter särskilt utarbetade normer och upphandlas centralt. Regionalt förekommande utrustningsfrågor, som inte behandlas i petitan, har som regel direkt anknytning till den operativa verksamheten och torde i stor utsträckning handläg- gas på länspolischefens expedition. Regionpolischefen bör dock hålla länsstyrelsen underrättad när det gäller byggande av polishus. Ärendegruppen saknar praktiskt intresse. Efter 1.7.1968 ges den ut- bildning som här avses till alla som erhållit ny tjänst. Har behandlats i betänkandet.

Rikspolisstyrelsen har ålagt läns- styrelsen att svara för inspektio- nen. Den regionala inspektions- verksamheten skall fullgöras av länspolischefen. Man får förutsät- ta att rikspolisstyrelsen överför uppgiften till regionpolischefen. Ärendena är inte av väsentlig be- tydelse för länsstyrelsens ställning som högsta polismyndighet.

Förordnandet avser en polisiär uppgift som åvilar lokal polismyn- dighet. Prövningen gäller behov av förordnande och personlig lämplighet. Förordnande bör där- för meddelas av den lokala polis- myndigheten om endast ett polis- distrikt avses. Gäller förordnande tiera polisdistrikt bör det meddelas av regionpolischefen.

1 Antal ärenden om utrustning och utbildning i samtliga län utom Gotlands län. Ett stort antal ärenden torde avse utbildning. ” Antal ärenden i 14 län. Ett av de mindre länen redovisar 75 ärenden,

prövning.

3 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län.

varav 12 inte föranledde sak-

Ärendegrupp

Antal ärenden år 1967

Nuvarande ordning

Överförs helt delvis

Förordnande av ordningsvakt

Rekvisition av militär

Utfärdande av tjänstekort och passertillstdnd

Länspolischefen beslutar

Länspolischefen 61 föredrar då (] föranledde rekvisitionen inte sakpröv- avser annat ning) ändamål än eldsläckning

Länspolischefen beslutar

1 Antal ärenden i 19 län.

Förordnande meddelas av den lo- kala polismyndigheten om endast ett polisdistrikt berörs. Beslut av regional instans avser alltså f örord- nande för flera distrikt. Prövningen avser personlig lämplighet och utbildning.

Enligt kungörelse (1969:85) om militär räddningstjänst m. ni. skall militär hjälp för att avvärja över- hängande fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom lämnas på begäran av länsstyrelse, polischef eller kom— munal brandchef. Regionpolische- fen skall ha ansvaret för och led- ningen av polisverksamheten inom sitt verksamhetsområde och ha befogenhet att begära polisför- stärkning från annan region. Be- fogenheten för regional instans att rekvirera militär för polisiär verk- samhet bör därför i princip över- föras till regionpolischefen. Om landshövdingen vid extraordinära förhållanden begagnar sig av möj- ligheten att efter regionpolische- fens föredragning överta ansvaret för eller ledningen av polisverk- samheten, bör han emellertid även besluta om rekvisition av militär. Avser rekvisition annat ändamål än polisiär verksamhet, t. ex. eld- släckning, måste länsstyrelsen ha kvar sin nuvarande befogenhet. Enligt nuvarande regler förses all polispersonal med tjänstekort. Gil- tighetstiden är fem år. Ärendegrup- pen bör överföras till regionpolis- chefen i fråga om personal vid po- lisväsendet men i övrigt bli kvar i länsstyrelsen.

)(

Bilaga 2: 3

Landskansliärenden som nu regelmässigt handläggs under medverkan av länspolischefen men som enligt polis- styrelsealternativet inte skall överföras till regionpolis-

styrelsen __ Nuvarande Antal ärenden Arendegrupp ordning är 1967 Kommentar I. Allmänna sektionen B. Vapenårenden __ 1. Införsel av vapen Länspolischefen 8481 Arendegruppen bör utskiftas till lokal och ammunition beslutar (4 föranledde inte polismyndighet i enlighet med länsförvalt- sakprövning) ningsutredningens förslag (SOU 1967: 20 s. 206). 2. Handel med Länspolischefen 1661 Ärendegruppen bör utskiftas till lokal po- skjutvapen deltar i hand- (12 föranledde inte lismyndighet i enlighet med länsförvalt- läggningen sakprövning) ningsutredningens förslag (SOU 1967: 20 s. 206). 4. Övriga vapen- ärenden __ Besvär över Länspolischefen 538” Arendena är av sådan karaktär att det polismyndighets deltar i handlägg- som regel inte behövs någon polisiär exper- beslut ningen tis utöver polismyndighetens. Regionpolis- styrelsen torde därför bara behöva höras om ärendet från polisiära synpunkter, främst säkerhetssynpunkter, erbjuder sär- skilda svårigheter. M. _folisärenden 9. Ovriga polisärenden Palisnämnder' Länspolischefen 863 Ärendegruppen avser inte det regionala föredrar (7 föranledde inte samarbetet med polisnämnd utan utseende sakprövning) av ledamöter och ombud för utseende av ledamöter samt besvär över polisnämnds beslut. Fråga är om en kommunal repre- sentation. Besvären står kommunalbesvä- ren nära. Det regionala polisorganets med- verkan kan inte fylla någon funktion annat än i undantagsfall. N. Allmän ordning och säkerhet ]. Råttsmedicinsk Länspolischefen 131 Domstol, länsstyrelse, allmän åklagare obduktion och beslutar polischef har befogenhet att besluta om tillstånd till rättsmedicinsk obduktion. Även regionpo— begravning lisstyrelsen bör ha denna befogenhet. Beslut

1 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län, ' Antal ärenden i 14 län. 3 Antal ärenden i 15 län. * Arendegruppen bortfaller om utredningens förslag angående polisdistriktsstyrelser genomförs.

__ Nuvarande Antal ärenden Arendegrupp ordning är 1967 Kommentar

av länsstyrelsen torde i huvudsak bara komma ifråga vid tillämpning av kungörel- sen (1963: 540) om begravningsplatser och gravar m. m. (begravningskungörelsen). Regionpolisstyrelsen bör då höras.

2. Gränskontroll Föremål för översyn i annat sammanhang. Rekvisition av Länspolischefen 61 Enligt kungörelse (1969: 85) om militär militär föredrar då (1 föranledde inte räddningstjänst m.m. skall militär hjälp

rekvisitionen avser sakprövning) för att avvärja överhängande fara för liv annat ändamål än eller hälsa eller för omfattande förstörelse eldsläckning av egendom lämnas på begäran av läns-

styrelse, polischef eller kommunal brand- chef. Polisstyrelsen skall ha det regionala ansvaret för polisens verksamhet att upp- rätthålla allmän ordning och säkerhet. Befogenheten för regional instans att rek- virera militär för polisiär verksamhet måste därför överföras till regionpolissty- relsen. Avser rekvisition annat ändamål än polisiär verksamhet, t. ex. eldsläckning, måste länsstyrelsen ha kvar sin nuvarande

befogenhet. Utfärdande av Länspolischefen Enligt nuvarande regler förses all polis- tjänstekort och beslutar personal med tjänstekort. Giltighetstiden passertillstdnd är fem år. Arendegruppen bör överföras

till regionpolisstyrelsen i fråga om personal vid polisväsendet men i övrigt bli kvar i länsstyrelsen.

3. Katastrofberedskap Frågor om katastrofberedskap utreds nu av en statlig utredning, räddningstjänstut- redningen.

9. Övriga ärenden Ordningsstadgor Länspolischefen 142 Regionpolisstyrelsen bör som regel höras

deltar i handlägg- i dessa ärenden.

ningen Viten för upp- Länspolischefen 12 Regionpolisstyrelsen bör som regel höras rätthdllande av föredrar i dessa ärenden. allmän ordning och säkerhet enligt 76 1 mom. Iänsstyrelsein- struktianen Kostnad för Länspolischefen 32 Regionpolisstyrelsen bör som regel höras allmän ordnings- föredrar i dessa ärenden. hållning enligt 17 & andra stycket allmänna ordningsstadgan Ärenden enligt Länspolischefen 61” Ärendena, som i huvudsak är besvärsären- allmänna ord- deltar i handlägg- (ll föranledde inte den, torde i de flesta fall vara av sådan ningsstadgan i ningen sakprövning) karaktär att det inte behövs någon polisiär övrigt expertis utöver polismyndighetens. Ärenden enligt Länspolischefen 12 Regionpolisstyrelsen bör höras i de fall då lagen om all- deltar i handlägg- det behövs polisiär expertis utöver polis- männa sam- ningen myndighetens. mankomster

1 Antal ärendeni 19 län. 3 Antal ärenden i 14 län.

Ärendegrupp

Nuvarande Antal ärenden ordning är 1967 Kommentar

Ärenden enligt lag om rätt för kommuner att uttaga avgift för vissa upplåtelser på allmän plats Ovrigt

III. Planeringssektio-

nen

E. Vägårenden

3. Utfärdande av lokala trafik- föreskrifter

5. Tävlingar på väg

Länspol ischefen 101 deltar i handlägg— läggningen

Länspolischefen 1891 deltar i handlägg- (48 föranledde inte ningen sakprövning)

Länspolischefen medverkar i någon form i ett flertal län

Länspolischefen 605z beslutar eller föredrar

* Antal ärenden i 14 län. 2 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län.

Regionpolisstyrelsen bör hörasi de fall då det behövs polisiär expertis utöver polis- myndighetens.

Som exempel på ärenden av detta slag kan nämnas auktorisation av vaktbolag och stängsel kring övergivna gruvhål. I ett stort antal av dessa ärenden torde det inte finnas något behov av polisiär expertis utöver polismyndighetens.

Regionpolisstyrelsen bör höras i de fall då det behövs polisiär expertis utöver polis- myndighetens.

Frågor om trafiksäkerhet och behov av övervakning genom polispersonal är bety- delsefulla faktorer vid ärendenas avgöran- de. Lokal polismyndighets yttrande torde alltid inhämtas. Flertalet tävlingar är av lokal natur och av mindre omfattning. I dessa fall torde det som regel inte behö- vas någon ytterligare polisiär expertis. Är det däremot fråga om tävlingar över fiera distrikt eller eljest av större omfattning, bör regionpolisstyrelsen höras.

Bilaga 2:4 Landskansliärenden som i polisstyrelsealternativet före-

slås överförda till regionpolisstyrelsen

Antal ärenden år 1967

Nuvarande

Ärendegrupp ordning

Motiv

Överförs

helt delvis

I. Allmänna sektionen H. Jakt

2. Förordnande av Länspolischefen 441 jakttillsyningsman beslutar

]. Fiske 2. Förordnande av Länspolischefen 4811 fisketillsyningsman beslutar

L. Personalärenden 2. Den lokala polis— organisationens

personal

Tillsättning Länspolischefen 1 6873 föredrar eller (68 föranledde beslutar inte sakpröv-

ning).

1 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län. " Antal ärenden i 15 län.

Förordnande meddelas av länssty- relsen om mer än ett polisdistrikt berörs och i annat fall av polische- fen. Tillsyningsmannens uppgifter är polisiära. Handläggningen be- står i en lämplighetsprövning av samma karaktär som vid polisrek- rytering.

Länsstyrelsen meddelar nu förord— nande i samtliga fall. Länsförvalt- ningsutredningen föreslår att sam- ma bestämmelser som nu gäller i fråga om jakttillsyningsman skall tillämpas (SOU 1967: 20 s. 207). Tillsyningsmannens uppgifter är polisiära. Handläggningen består i en lämplighetsprövning av sam- ma karaktär som vid polisrekryte- ring.

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 mars 1970 föreslagit att tjänster som förste poliskonstapel och poliskonstapel och vissa administrativa tjänster skall tillsättas av polischef. Dessa tjänster är i princip de enda som länsstyrelsen nu tillsätter. Tjänster i polischefskarriären utom polis- sekreterartjänster tillsätts av Kungl. Maj:t efter förslag av rikspolis- styrelsen. Övriga tjänster till- sätts av rikspolisstyrelsen. Läns- styrelsen avger yttrande i dessa ärenden. Tillsättningsärenden bör

X

Ärendegrupp

Antal ärenden år 1967

Nuvarande ordning

Motiv

helt delvis

Hänstgörings- betyg för polis- chef, polisinten- dent och mot- svarande perso- nal Fel och försum- summelse i tjänsten Ovriga perso- nalärenden

M. Polisärenden l . Organisation

Länspolischefen 751 föredrar

Länspolischefen 821 föredrar

Länspolischefen 2 2621 beslutar som (157 föranledde

regel inte sakpröv- ning)

Länspolischefen 159z föredrar eller (78 föranledde beslutar inte sakpröv- ning)

Arbetsordningar Länspolischefen 421 för polis- distrikten

(5 föranledde inte sakpröv- ning)

föredrar

1 Antal ärenden i 15 län. ” Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län.

helt överföras till regionpolissty- relsen.

Före förstatligandet hade lokal po- lischef disciplinär bestraffningsrätt.

Gruppen omfattar ärenden om le- digheter och förordnande av vika- rie för personal i polischefskarriä- ren, placering av viss personal på arbetsenhet, anstånd med omsta- tionering o. d.

Ärendena avser främst frågor om verksamhetsområden, polisstyr- kornas storlek, den fasta persona- lens fördelning på olika statione- ringsorter och enheter samt arbets- fördelningen inom polisdistrikten. Frågorna berör grundförutsätt- ningarna för polisverksamheten. Beslutsfunktionerna är knutna till Kungl. Maj:t och rikspolisstyrel- sen. En viktig uppgift för regionpo- lisstyrelsen blir att ägna uppmärk- samhet åt organisationen. Det bör också vara styrelsen som vid behov avger förslag till rikspolisstyrelsen om ändringar. Arenden om polis- väsendets organisation har ofta anknytning till samhällsplanerings- frågor och till länsstyrelsens all- männa skyldigheter att främja lä— nets utveckling och befolkningens bästa. I frågor av detta slag bör regionpolisstyrelsen samråda med vederbörande länsstyrelse.

Arbetsordning fastställs av den regionala myndigheten efter för— slag av polischefen och innehåller bestämmelser om organisation, befälsförhållanden, arbetsfördel-

ning, föredragningsskyldighet, be- slutsbehörighet, utfärdande av tjänsteföreskrifter m.m. Rikspo- lisstyrelsen fastställer normalar- betsordning från vilken väsentlig avvikelse inte får ske utan samråd med styrelsen. Då det gäller be- slutsbehörighet i ärenden som inte angår ledning av polisverksamhe- ten eller polisdistrikts administra- tion och förvaltning har Kungl.

__ Nuvarande Antal ärenden Överförs Arendegrupp ordning är 1967 Motiv helt delvis

Maj:t i den s.k. delegationskun— görelsen (1964: 595) fastställt i vil- ken utsträckning beslut får eller skall fattas av annan än polischef. Med stöd av kungörelsen beslutar rikspolisstyrelsen närmare om handläggning i polischefs ställe av dessa ärenden. Bestämmelser om delegation ingår i normalarbets- ordningen. Bestämmelserna i ar- betsordning reglerar främst verk- samhetens bedrivande. Enhetlighet bör eftersträvas inom regionen.

2. Polisväsendets Länspolischefen 3481 Utrustning tilldelas i regel efter )( utrustning beslutar eller (151 föranledde särskilt utarbetade normer och föredrar inte sakpröv- upphandlas centralt. Regionalt ning) förekommande utrustningsfrågor, som inte behandlas i petitan, har som regel direkt anknytning till den operativa verksamheten och torde i stor utsträckning handläg- gas på länspolischefens expedition. Utbildning inom Ärendegruppen saknar praktiskt X polisväsendet intresse. Efter 1.7.1968 ges den ut- bildning som här avses till alla som erhållit ny tjänst. 3. Polisens verksam- Behandlas närmare ibetänkandet )( het vid krig eller krigsfara 9. Övriga polisären- den Belöningar och Länspolischefen 422 Ärendena har ett starkt samband x ersättningar för beslutar eller med polisverksamheten. hjälp åt polismän föredrar Inspektion av Länspolischefen Arrestlokaler Rikspolisstyrelsen har ålagt läns- x arrestlokaler svarar för skall inspekteras styrelsen att svara för inspektio- inspektionen en gång om nen. Den regionala inspektions- året verksamheten skall fullgöras av

länspolischefen. Man får förutsät- ta att rikspolisstyrelsen överför uppgiften till regionpolisstyrelsen.

Förslag till Länspolischefen Ärendegruppen har direkt betydel— beräknande av föredrar se för poliSVäsendets organisation utgifter för den och berör därmed också förutsätt- Iokala polisorga- ningarna för polisverksamheten. nisationen Det är av vikt att polischefernas

förslag får en enhetlig behandling inom regionen. Liksom i fråga om vissa ärenden som angår polisvä- sendets organisation bör styrelsen samråda med länsstyrelserna. Bl.a. bör hos länsstyrelserna inhämtas uppgifter om den planering och de utvecklingsprognoser som gäller för olika orter. Övrigt Länspolischefen 1533 x beslutar eller (51 föranledde * Antal ärenden om utrustning och utbildning i samtliga län utom Gotlands län. Ett stort antal ärenden torde avse utbildning. ” Antal ärenden i 14 län. ': A_ntal ärenden i 14 län. Ett av de mindre länen redovisar 75 ärenden, varav 12 inte föranledde sak- provning.

Ärendegrupp

Nuvarande ordning

Antal ärenden år 1967 Motiv

Överförs helt delvis

N. Allmän ordning och säkerhet

2. Förordnande av passkontrollant

Förordnande av ordningsvakt

Rekvisision av militär

Utfärdande av tjänstekort och passertillstdnd

föredrar

Länspolischefen beslutar

Länspolischefen beslutar

inte sakpröv- ning)

91 (4 föranledde inte sakpröv- ning)

Länspolischefen 6z

föredrar då rekvisitionen avser annat ändamål än eld- släckning

Länspolischefen beslutar

(l föranledde inte sakpröv- ning)

Förordnandet avser en polisiär uppgift som åvilar lokal polismyn- dighet. Prövningen gäller behov av förordnande och personlig lämp- lighet. Förordnande bör därför meddelas av den lokala polismyn- digheten om endast ett polisdistrikt avses. Gäller förordnande flera po- lisdistrikt bör det meddelas av regionpolisstyrelsen.

Förordnande meddelas av den 10- kala polismyndigheten om endast ett polisdistrikt berörs. Beslut av regional instans avser alltså för- ordnande för Hera distrikt. Pröv- ningen avser personlig lämplighet och utbildning.

Enligt kungörelse (1969: 85) om militär räddningstjänst m. m. skall militär hjälp för att avvärja över- hängande fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom lämnas på begäran av länsstyrelse, polischef eller kom- munal brandchef. Regionpolissty- relsen skall ha det regionala ansva- ret för polisens verksamhet att upp- rätthålla allmän ordning och säker- het. Befogenheten för regional instans att rekvirera militär för po- lisiär verksamhet måste därför över- föras till regionpolisstyrelsen. Avser rekvisition annat ändamål än poli- siär verksamhet, t. ex. eldsläckning, måste länsstyrelsen ha kvar sin nu- varande befogenhet.

Enligt nuvarande regler förses all polispersonal med tjänstekort. Gil- tighetstiden är fem år. Arendegrup- pen bör överföras till regionpolis- styrelsen i fråga om personal vid polisväsendet men i övrigt bli kvar i länsstyrelsen.

1 Antal ärenden i samtliga län utom Gotlands län. * Antal ärendeni 19 län.

Bilaga 2: 5 Indelning i sex polisregioner

Antal polis- distrikt enl.

Landareal Antal inv. Antal ord. utredningens Antal statione- Polisregion i km2 1.1.1969 polismän1 förslaga ringsorter 1) AB 7 715,43 1436 433 2 8983+ 49 13 (13) 31 C 5 252,49 195 502 225 + 27 2 (3) 11 D 6 244,86 244 661 283 + 33 3 (4) 12 E 10 057,60 372 457 457 + 46 3 (4) 21 I 3 140,10 54 031 56 1 (1) 4 U 6 493,07 253 139 290 + 25 2 (4) 19 38 903,55 2 560 223 4 209 + 180 24 (29) 98 2) F 10 589,36 301 791 298 + 39 3 (4) 28 G 8 976,51 163 644 134 + 26 2 (3) 19 H 11 097,62 241 434 215 + 30 3 (4) 24 K 2 908,63 151 030 158 + 20 2 (3) 14 L 6 155,94 264 735 233 + 43 3 (4) 22 M 4 751,83 697 536 1 0134+ 53 7 (7) 27 44479,89 1 820170 2 051 + 211 20 (25) 134 3) N 4 755,09 189 290 180 + 33 3 (4) 13 O 5 129,61 690 498 1 1875+ 37 4 (5) 19 P 11 570,86 395 154 368 + 44 5 (7) 26 R 7 807,42 254 703 217 + 28 4 (6) 22 29 262,98 1 529 645 1 952 +142 16 (22) 80 4) S 17 605,69 285 377 284 + 29 5 (6) 24 T 8 642,84 273 186 302 + 32 2 (4) 18 W 28 349,52 280 046 265 + 32 5 (7) 25 54 598,05 838 609 851 + 93 12 (17) 67 5) X 18 191,25 294 053 297 + 37 4 (6) 20 Y 24 123,40 276 474 288 + 37 4 (5) 26 Z 47 508,01 127 883 109 + 16 1 (2) 13 89 822,66 698 410 694 + 90 9 (13) 59 6) AC 55 427,78 234 710 200 + 25 3 (5) 25 BD 98 910,60 259 794 323 + 35 6 (8) 21 154 338,38 494 504 523 + 60 9 (13) 46 1 Den lägre siffran avser polismän i länstrafikgrupp. ” Siffran inom parentes anger antalet nuvarande polisdistrikt. 3 Stockholms polisdistrikt har 2 113 ordinarie polismän. * Malmö polisdistrikt har 568 ordinarie polismän. 5 Göteborgs polisdistrikt har 995 ordinarie polismän.

Bilaga 2:6 Indelning i åtta polisregioner

Antal polis- distrikt enl.

Landareal Antal inv. Antal ord. utredningens Antal statione-

Polisregion i kma 1.1.1959 polismän1 förslag2 ringsorter 1) AB 7 715,43 1 436 433 2 8983+ 49 13 (13) 31 C 5 252,49 195 502 225 + 27 2 (3) 11 I 3140,10 54 031 56 1 (1) 4 U 6 493,07 257 139 290 + 25 2 (4) 19 22 601,09 1 943 105 3 469 +101 18 (21) 65 2) D 6 244,86 244 661 283 + 33 3 (4) 12 E 10 057,60 372 457 457 + 46 3 (4) 21 16 302,46 617 118 740 + 79 6 (8) 33 3) F 10 589,36 301 791 298 + 39 3 (4) 28 G 8 976,51 163 644 134 + 26 2 (3) 19 H 11 097,62 241 434 215 + 30 3 (4) 24 K 2 908,63 151 030 158 + 20 2 (3) 14 33 572,12 857 899 805 +115 10 (14) 85 L 6 155,94 264 735 233 + 43 3 (4) 22 M 4 751,83 697 536 1 0134+ 53 7 (7) 27 10 907,77 962 271 1 246 + 96 10 (11) 49 5) N 4 755,09 180 290 1 80+ 33 3 (4) 13 0 5 129,61 690498 1 1875+ 37 4 (5) 19 P 11 570,86 395 154 368 + 44 5 (7) 26 R 7 807,42 254 703 217 + 28 4 (6) 22 29 262,98 1 529 645 1 952 +142 16 (22) 80 6) S 17 605,69 285 377 284 + 29 5 (6) 24 T 8 642,84 273 186 302 + 32 2 (4) 18 W 28 349,52 280 046 265 + 32 5 (7) 25 54 598,05 838 609 851 + 93 12 (17) 67 7) X 18 191,25 294 053 297 + 37 4 (6) 20 Y 24 123,40 276 474 288 + 37 4 (5) 26 Z 47 508,01 127 883 109 + 16 1 (2) 13 89 822,66 698 410 694 + 90 9 (13) 59 8) AC 55 427,78 234 710 200 + 25 3 (5) 25 BD 98 910,60 259 794 323 + 35 6 (8) 21 154 338,38 494 504 523 + 60 9 (13) 46

1 Den lägre siffran avser polismän i länstrafikgrupp. ” Siffran inom parentes anger antalet nuvarande polisdistrikt. 3 Stockholms polisdistrikt har 2 113 ordinarie polismän. ' Malmö polisdistrikt har 568 ordinarie polismän. 5 Göteborgs polisdistrikt har 995 ordinarie polismän.

Bilaga 3: l

Siffrorna inom parentes anger åklagardistriktets storleksordning.

Nuvarande åklagardistriktsind elnin g

Åklagardistrikt

Landareal i km” 1.1.1969 Antal inv. 1.1 .1969

AB Danderyd Handen Huddinge Nacka Norrtälje Sollentuna Solna Stockholm Södertälje C Enköping Tierp Uppsala

D Eskilstuna

Katrineholm

Nyköping

E Linköping Motala Norrköping F Eksjö Jönköping Värnamo

G Växjö H Kalmar

Oskarshamn Västervik I Visby

K Karlshamn Karlskrona

L Hässleholm Kristianstad Simrishamn Angelholm M Eslöv

Hälsingborg Landskrona

843,99 (77) 879,36 (76) 323,60 (87) 533,93 (83) 3 197,56 (29) 960,43 (73) 242,28 (89) 185,98 (90) 548,30 (82)

1 230,94 (65) 2 031,34 (45) 1 990,21 (48)

1 876,66 (50) 2 102,32 (44) 2 265,88 (43)

3 671,72 (27) 2 683,58 (34) 3 702,30 (26) 4 844,72 (19) 1 484,16 (58) 4 260,48 (23)

8 503,40 (12)

4 528,51 (21) 2 271,17 (42) 4 771,05 (20) 3140,10 (31)

1 056,40 (70) 1 852,23 (52) 2 005,65 (47) 1 831,74 (53)

900,44 (75) 1 377,46 (61) 1 132,37 (68) 601,12 (80) 526,52 (84)

129 658 (8) 79 698 (35) 73 760 (36) 53 739 (61) 48 383 (70) 125 947 (12) 95 327 (24) 756 697 (1) 73 224 (37)

39 013 (80) 35 524 (85) 120 965 (14) 110927 (18) 60 613 (50) 73121 (38) 127 542 (11) 84 618 (29) 160297 (6) 117164 (15) 104 753 (20) 79 874 (34)

163 644 (5)

112 609 (17) 46 928 (72) 81 897 (32)

54 031 (60) 62 212 (47) 88 818 (27)

67 733 (45) 89 039 (26) 37 715 (81) 70 348 (41) 46 007 (75) 129 562 (9) 48 907 (68)

Åklagardistrikt

Landareal i km” 1.1.1969 Antal inv. 1.1.1969

Lund Malmö Trelleborg Ystad

N Halmstad Varberg

0 Göteborg Kungälv Mölndal Uddevalla

P Alingsås Borås Trollhättan Vänersborg

R Falköping Lidköping Mariestad Skara Skövde

S Arvika Karlstad Kristinehamn Sunne

T Hallsberg Karlskoga Lindesberg Örebro

U Fagersta Köping Sala Västerås

W Avesta Borlänge Falun Ludvika Mora

X Bollnäs Gävle Hudiksvall Sandviken Söderhamn

Y Härnösand Sollefteå Sundsval Örnsköldsvik Z Östersund

AC Lycksele Skellefteå Umeå

BD Boden Gällivare Haparanda Kiruna Luleå Piteå

665,84 (79) 600,64 (81) 338,12 (86) 927,87 (74)

2 303,29 (40) 2 451,80 (38)

505,81 (85) 1 183,23 (66) 249,66 (88) 3 190,91 (30)

1 501,01 (57) 5 219,43 (17) 1 016,80 (71) 3 824,62 (24) 2 024,50 (46) 1 358,05 (63) 1 423,72 (60) 1 376,86 (62) 1 624,29 (55) 5 092,08 (18) 2 296,22 (41) 2 731,75 (33) 7 485,64 (14)

2 423,63 (39)

795,00 (78) 3 583,00 (28) 1 861,97 (51) 1 353,70 (64)

997,95 (72) 2 669,29 (35) 1 472,13 (59) 1 144,60 (67) 1 942,50 (49) 4 346,29 (22) 2 484,91 (37) 18 131,22 (6)

3 709,49 (25) 1 603,27 (56) 9 169,70 (11) 2 646,62 (36) 1 062,17 (69)

2 764,80 (32) 7 851,17 (13) 7 085,83 (15) 6421,60 (16) 47 508,01 (1)

35 852,21 (2) 10 228,58 (9) 9 346,99 (10) 22 461,84 (4) 15 995,82 ( 7) 15 763,58 (8) 9447,00 (5) 1785,79 (54) 23 456,57 (3)

87 410 (28) 305 121 (3) 35 807 (84) 44 722 (76)

92 624 (25) 96 666 (23)

487 104 (2) 52 154 (63) 46 557 (73) 104 683 (21)

60 043 (51) 182978 (4) 71 782 (39) 80 351 (33) 54 052 (59) 51 879 (64) 40 564 (78) 40 004 (79) 68 204 (42)

68 132 (43) 108 936 (18) 50 521 (65) 57 788 (53)

56 646 (56) 50151 (67) 53 299 (62) 113 090 (16)

29 373 (89) 50 315 (66) 37 021 (82) 140 430 (7)

46 264 (74) 60 852 (48) 67 919 (44) 47 167 (71) 57 844 (52) 41 560 (77) 83 620 (30) 70 844 (40) 65 835 (46) 32 194 (87)

57 041 (55) 35 439 (86) 123 270 (13) 60 724 (49)

127 883 (10)

48 422 (69) 83 376 (31) 102 912 (22)

36 425 (83) 26 157 (90) 54 150 (58) 30 630 (88) 57 239 (54) 55 193 (57)

Bilaga 3:2 Åklagardistriktens fördelning på olika län 111. m.

Antal distrikts- åklagare Åklagardistrikten fördelade efter antal Antal åkla- därav utsta— distriktsåklagare Län gardistrikt Totalt tionerade 2 3 4 5 6 7 8 18 28 72 Stockholm 9 103 3 4 2 1 1 1 Uppsala 3 10 2 1 Södermanland 3 13 1 1 1 1 Östergötland 3 18 l 1 1 1 Jönköping 3 13 1 1 2 Kronoberg 1 6 2 1 Kalmar 3 10 1 1 1 1 Gotland 1 3 1 Blekinge 2 8 1 1 1 Kristianstad 4 13 1 1 2 Malmöhus 7 36 3 2 1 1 Halland 2 8 2 2 Göteborg och __ Bohus 4 37 1 2 1 1 Alvsborg 4 15 3 1 2 1 Skaraborg 5 12 1 4 1 Värmland 4 14 2 3 1 Örebro 4 13 2 1 1 Västmanland 4 12 3 1 Kopparberg 5 13 2 2 3 Gävleborg 5 15 1 2 2 1 Västernorrland 4 15 1 1 2 1 Jämtland 1 6 1 1 Västerbotten 3 1 2 1 1 1 1 Norrbotten 6 16 2 2 4 Summa 90 421 27 26 30 10 9 9 2 1 1 1 l

Bilaga 4: 1

Stockholms polisregion

Kansliort: Stockholm. Folkmängd: 1943105

Centralvaktområde/ Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Stockholm Danderyd Danderyd cvo Danderyd Danderyd Lidingö Lidingö cvo Lidingö Täby Täby cvo Roslags/Näsby Vallentuna Vallentuna Vaxholm Vaxholm Åkersberga Åkersberga Handen Handen cvo Handen Handen Bollmora Nynäshamn Nynäshamn Huddinge Huddinge cvo Huddinge Huddinge Tumba Tumba Jakobsberg Jakobsberg cvo Jakobsberg Sollentuna Sollentuna Sollentuna cvo Sollentuna Märsta Märsta cvo1 Märsta Upplands-Väsby Upplands-Väsby Nacka Nacka cvo Nacka Nacka Gustavsberg Gustavsberg Norrtälje Norrtälje cvo Norrtälje Norrtälje Hallstavik” Rimboa __ Östhammar Osthammar'l Solna Solna cvo Solna/Sundbyberg Solna Tappström Träkvista/ Tappström Stockholm Stockholm cvo Stockholm Stockholm Södertälje Södertälje cvo Södertälje5 Södertälje

1 omfattar även del av Uppsala kommunblock (Almunge och Knivsta kommuner). ” omfattar även del av Uppsala kommunblock (Bladåker och Faringe församlingar). ” omfattar_ även del av Uppsala kommunblock (Knutby församling). ” del av Osthammars kommunblock (Alunda, Ekeby och Skäfthammars församlingar) ingåri

Uppsala polisdistrikt.

5 delar av Södertälje kommunblock ingår i Eskilstuna (Taxinge församling) och Nyköpings polisdistrikt (Daga, Gnesta, Hölö, Trosa och Vagnhärads kommuner samt Torsåkers församling).

Centralvaktområde/

Lån Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt

Uppsala Enköping Enköping cvo Enköping1 Enköping Kungsängen Kungsängen

Uppsala Uppsala cvo Uppsala Uppsala” Alunda8 Tierp Tierp (del av) Skärplinge Tierp (del av) Skutskär Skutskär Österbybruk Örbyhus/ Österbybruk Tierp (del av)

Gotland Visby Visby cvo Visby Visby Hemse Klintehamn Slite

Västmanland Köping Köping evo Köping Köping Arboga Arbogal Kungsör Kungsör

Västerås Västerås cvo Västerås Västerås

Hallstahammar Hallstahammar Surahammar Surahammar Fagersta Fagersta Norberg Norberg Skinnskatteberg Skinnskatteberg Sala15 Sala Heby Heby Östervåla

' del av Enköpings kommunblock (Fjärdhundra kommun) ingår i Västerås polisdistrikt. ” del av Uppsala kommunblock ingår i Märsta (Almunge och Knivsta kommuner) och Norrtälje polisdistrikt (Bladåkers, Faringe och Knutby församlingar).

' omfattar även del av Östhammars kommunblock (Alunda, Ekeby och Skäfthammars försam-

lingar).

** del av Arboga kommunblock (Götlunda församling) ingår i Örebro polisdistrikt. ” omfattar även del av Enköpings kommunblock (Fjärdhundra kommun).

Bilaga 4: 2

Norrköpings polisregion

Kansliarr: Norrköping Folkmängd: 617 118

Centralvaktområde/ Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Södermanland Eskilstuna Eskilstuna cvo Eskilstuna Eskilstuna Torshälla Strängnäs Strängnäs Mariefred1 Katrineholm Katrineholm cvo Katrineholm Katrineholm Flen Flen Vingåker Vingåker Nyköping Nyköping cvo Nyköping Nyköping Gnesta Södertälje (del av)” Oxelösund Oxelösund Trosa Södertälje (del av)” Östergötland Linköping Linköping cvo Linköping Linköping Kisa Kisa Österbymo Åtvidaberg Åtvidaberg” Motala Motala cvo Motala Vadstena Mjölby Mjölby Skänninge Boxholm Boxholm Ödeshög Ödeshög Norrköping Norrköping cvo Norrköping Norrköping Skärblacka Åby Finspång Finspång Söderköping Söderköping Valdemarsvik Valdemarsvik3

] omfattar även del av Södertälje kommunblock (Taxinge församling). ” del av Åtvidabergs kommunblock (Gärdserums och Hannäs församlingar) ingår i Västerviks

polisdistrikt.

' del av Valdemarsviks kommunblock (Tryserums och Östra Eds församlingar) ingår i Västerviks

polisdistrikt.

” del av Södertälje kommunblock (Taxinge församling) ingår i Eskilstuna polisdistrikt.

Bilaga 4: 3 Kalmar polisregion

Kansliort: Kalmar Folkmängd: 857 899

Centralvaktområde/ Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Jönköping Eksjö Eksjö cvo Eksjö Eksjö Mariannelund Aneby Aneby Nässjö Nässjö Bodafors Tranås Tranås Vetlanda Vetlanda Sävsjö Sävsjö Jönköping Jönköping cvo Jönköping Jönköping Gränna Huskvarna Norrahammar Värnamo Värnamo cvo1 Värnamo Värnamo Smålands—Rydaholm Gislaved Gislaved Smålandsstenar Gnosjö Gnosjö Hyltebruk Hyltebruk” Skillingaryd Vaggeryd] Skillingaryd Kronoberg Ljungby Ljungby cvo Ljungby3 Växjö Markaryd Markaryd / Strömsnäsbruk Strömsnäsbruk Almhult Almhult” Växjö Växjö cvo Växjö Alvesta Alvesta Lesseboö Lessebo Åseda Åseda/ Lenhovda Tingsryd Tingsryd Ryd”

1 omfattar även del av Ljungby kommunblock (Bolmsö och Tannåkers församlingar). ” del av Hyltebruks kommunblock (Torups kommun) ingår i Halmstads polisdistrikt. ” del av Ljungby kommunblock (Bolmsö och Tannåkers församlingar) ingår i Värnamo polis- distrikt.

' del av Älmhults kommunblock (Härlunda församling) ingår i Växjö polisdistrikt. ** omfattar även del av Emmaboda kommunblock (Långsjö församling). ” omfattar även del av Almhults kommunblock (Härlunda församling).

Centralvaktområde/

Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Kalmar Kalmar Kalmar cvo Kalmar Kalmar Borgholm Borgholm Emmaboda Emmaboda1 Färjestaden Mörbylånga Nybro Nybro Torsås Torsås Oskarshamn Oskarshamn cvo Oskarshamn Oskarshamn Högsby Högsby Mönsterås Mönsterås Hultsfred Hultsfred/Virserum Västervik Västervik cvo Västervik Västervik Gamleby Överum” Vimmerby Vimmerby Blekinge Karlshamn Karlshamn cvo Karlshamn Karlshamn Olofström Olofström Sölvesborg Sölvesborg Karlskrona Karlskrona cvo Karlskrona Karlskrona Jämsjöslätt Rödeberg Ronneby Ronneby Bräkne-Hoby

' del av Emmaboda kommunblock (Långasjö församling) ingår i Växjö polisdistrikt. ” omfattar även de] av Valdemarsviks kommunblock (Tryserums och Östra Eds församlingar) och av Åtvidabergs kommunblock (Gärdserums och Hannäs församlingar).

Bilaga 4:4 Malmö polisregion

Kansliort: Malmö. Folkmängd: 962 271

Län Polisdistrikt Centralvaktområde/ Kommunblock Åklagardistrikt lokalvaktområde Kristianstad Hässleholm Hässleholm cvo Hässleholm Hässleholm Bjärnum Osby Osby Perstorp Perstorp Kristianstad Kristianstad cvo Kristianstad Kristianstad Tollarp hus Broby Broby Bromölla Bromölla Ängelholm Ängelholm cvo Ängelholm Ängelholm Båstad Båstad1 Klippan Klippan Ljungbyhed Åstorp Åstorp Örkelljunga Örkelljunga Malmöhus Eslöv Eslöv cvo Eslöv Eslöv Höör (del av) Höör Höör (del av) Hörby Hörby Hälsingborg Hälsingborg cvo Hälsingborg Hälsingborg Bjuv Bjuv Höganäs Höganäs Landskrona Landskrona Kandskrona Landskrona Svalöv (del av) Svalöv Svalöv (del av) Lund Lund cvo Lund Lund Dalby Kävlinge Kävlinge Malmö Malmö cvo Malmö Malmö Svedala Lomma Lomma Vellinge Vellinge

1 del av Båstads kommunblock (Östra Karups församling) ingår i Halmstads polisdistrikt.

Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Trelleborg Trelleborg cvo Trelleborg Trelleborg Anderslöv Ystad Ystad cvo Ystad (del av) Ystad Sjöbo Sjöbo Skurup Skurup Simrishamn1 Simrishamn Tomelilla (del av) Tomelilla1 Tomelilla (del av)

1 utredningen har alternativt föreslagit sammanläggning med Kristianstads polisdistrikt.

Bilaga 4:5 Göteborgs polisregion

Kansliorl: Göteborg. Folkmängd: 1 529 645

Centralvaktområde/

Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Halland Halmstad Halmstad cvo Halmstad Halmstad Oskarström1 Laholm” Laholm Varberg Varberg cvo Varberga Varberg Falkenberg Falkenberg” Kungsbacka Kungsbacka cvos Kungsbacka Göteborgs och Göteborg Göteborg cvo Göteborg Göteborg Bohus Partille Öckerö Kungälv Kungälv cvo Kungälv Kungälv Marstrand Ellös Orust Skärhamn Tjörn Stenungsund Stenungsund Mölndal Mölndal cvo Mölndal8 Mölndal Mölnlycke7 Uddevalla Uddevalla cvo Uddevalla Uddevalla LjungskileB Kungshamn Gravarne Lysekil Lysekil Munkedal Munkedal Strömstad Strömstad Tanumshede Tanumshede Älvsborg Alingsås Alingsås cvo Alingsås Alingsås Herrljunga Herrljunga

omfattar även del av Hyltebruks kommunblock (Torups kommun). omfattar även del av Båstads kommunblock (Östra Karups församling). del av Varbergs kommunblock (Kungsäters kommun) ingår i Borås polisdistrikt.

omfattar även del av Mölndals kommunblock (Lindome kommun). del av Mölndals kommunblock (Lindome kommun) ingår i Kungsbacka polisdistrikt. del av Mölnlycke kommunblock (Björketorps kommun) ingår i Borås polisdistrikt. 1 2 3 * del av Falkenbergs kommunblock (Älvsereds församling) ingår i Borås polisdistrikt. 5 6 7 8 omfattar även del av Lilla Edets kommunblock (Inlands Torpes kommun).

M—.__.—.__ ___—nr, ._. . _

Centralvaktområde/

Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt

Lerum Lerum Vårgårda Vårgårda

Borås Borås cvo Borås Borås Bollebygd1 Kinna” Kinna Svenljunga” Svenljunga Ulricehamn” Ulricehamn Tranemo Tranemo

Trollhättan Trollhättan cvos Trollhättan Trollhättan Lilla Edet Lilla Edet'1 Surte Surte

Vänersborg Vänersborg cvo Vänersborg Vänersborg Färgelanda Färgelanda Mellerud Mellerud Åmål Åmål cvo Åmål Bengtsfors Bengtsfors Ed

Skaraborg Falköping Falköping cvo Falköping7 Skövde

Tidaholm Tidaholm Habo Habo

Skövde Skövde cvo Skövde Hjo Hjo Karlsborg Karlsborg Tibro Tibro

Lidköping Lidköping cvo Lidköping Lidköping Grästorp Grästorp Götene Götene Skara Skara Nossebro Nossebroa Vara Vara

Mariestad Mariestad cvo Mariestad Mariestad Hova Gullspång

Töreboda

Töreboda (del av) Töreboda'(del av)

1 omfattar även del av Mölnlycke kommunblock (Björketorps kommun). ” omfattar även del av Varbergs kommunblock (Kungsäters kommun). 8 omfattar även del av Falkenbergs kommunblock (Älvsereds församling). ' omfattar även de] av Falköpings kommunblock (Fivlereds, Norra Åsarps, Smula och Solberga

församlingar).

" omfattar även del av Nossebro kommunblock (Erska, Lagmansereds, Magra och Stora Mellby

församlingar).

' del av Lilla Edets kommunblock (Inlands Torpes kommun) ingår i Uddevalla polisdistrikt. " del av Falköpings kommunblock (Fivlereds, Norra Åsarps, Smula och Solberga församlingar) ingåri Borås polisdistrikt.

' del av Nossebro kommunblock (Erska, Lagmansereds, Magra och Stora Mellby församlingar) ingår i Trollhättans polisdistrikt.

Bilaga 4: 6

Örebro polisregion

Kansliarl: Örebro. Folkmängd: 838 609

Centralvaktområde/ Lån Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Värmland Arvika Arvika Arvika Arvika Charlottenberg Åmotfors Säffle Säfiie cvo Säffle jäng Årjäng Hagfors Hagfors cvo Hagfors Hagfors Kyrkheden Sysslebäck Sysslebäck Sunne Sunne Munkfors Munkfors Torsby Torsby Karlstad Karlstad cvo Karlstad Karlstad Forshaga Forshaga Grums Grums Kil Kil Skoghall Skoghall Kristinehamn Kristinehamn cvo Kristinehamn Kristinehamn Filipstad Filipstad Storfors Storfors Örebro Karlskoga Karlskoga cvo Karlskoga Karlskoga Degerfors Degerfors Örebro Örebro evo1 Örebro (del av) Örebro Fjugesta Hallsberg Hallsberg (del av) Askersund Askersund Kumla Kumla (del av) Laxå Laxå Pålsboda Örebro (del av) Hallsberg (del av) Kumla (del av) Lindesberg Lindesberg Hällefors Hällefors Kopparberg Kopparberg Nora Nora 1 omfattar även del av Arboga kommunblock (Götlunda församling). 178 SOU 1970: 32

Centralvaktområde/

Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Kopparberg Avesta Avesta cvo Avesta Avesta Hedemora Hedemora Långshyttan Borlänge Borlänge cvo Borlänge Borlänge Gagnef Mockfjärd Säter Säter Vansbro Vansbro Falun Falun cvo Falun Falun Svärdsjö Rättvik Rättvik Leksand Leksand Ludvika Ludvika cvo Ludvika Ludvika Fredriksberg Smedjebacken Smedjebacken Mora Mora cvo Mora Mora Orsa Orsa S_ärna Älvdalen Alvdalen Malung Malung Transtrand SOU 1970: 32 179

Bilaga 4: 7

Sundsvalls polisregion

Kansliart: Sundsvall. Folkmängd: 698 410.

Centralvaktområde/ Lån Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Gävleborg Gävle Gävle cvo Gävle Gävle Hudiksvall Hudiksvall evo Hudiksvall Hudiksvall Delsbo Bergsjö Bergsjö Ljusdal Ljusdal Los Sandviken Sandviken cvo Sandviken Sandviken Hofors Hofors Ockelbo Ockelbo Söderhamn Söderhamn cvo Söderhamn Söderhamn Bollnäs Bollnäs Edsbyn Edsbyn Västernorrland Härnösand Härnösand cvo Härnösand Härnösand Kramfors Kramfors Nyland Sundbron Sollefteå Sollefteå cvo Sollefteå (del av) Sollefteå Backe Strömsund1 Hoting Junsele Ramsele Sollefteå (del av) Sundsvall Sundsvall cvo Sundsvall (del av) Sundsvall Njurunda nge Ånge Fränsta Timrå Timrå Sundsvall (del av) Örnsköldsvik Örnsköldsvik cvo Örnsköldsvik Örnsköldsvik Bredbyn Trehörningsjö Jämtland Östersund Östersund cvo Östersund Östersund

Bräcke Hammarstrand Järpen Krokom Strömsund Svenstavik Sveg Hede Funäsdalen

Järpen (del av) Bräcke Hammarstrand Järpen Krokom Strömsund” Svenstavik Sveg

1 del av Strömsunds kommunblock (Frostvikens, Hammerdals och Ströms kommuner) ingåri

Östersunds polisdistrikt.

” del av Strömsunds kommunblock (Fjällsjö kommun) ingåri Sollefteå polisdistrikt.

i.u—- Taif—4.52.— .

Bilaga 4: 8

Luleå polisregion

Kansliort: Luleå. Folkmängd: 494 504

Centralvaktområde/ Län Polisdistrikt lokalvaktområde Kommunblock Åklagardistrikt Västerbotten Lycksele Lycksele cvo Lycksele Lycksele Storuman Storuman (del av) Sorsele Sorsele Tärnaby Storuman (del av) Vilhelmina Vilhelmina Åsele Skellefteå Skellefteå cvo Skellefteå Skellefteå Burträsk Byske Jörn Norsjö Norsjö Malåträsk Umeå Umeå cvo Umeå Umeå Nordmaling Nordmaling Robertsfors Robertsfors Vindeln Vindeln Vännäs Vännäs Norrbotten Boden Boden cvo Boden Boden Jokkmokk Jokkmokk Gällivare Gällivare cvo Gällivare Gällivare Haparanda Haparanda evo Haparanda Haparanda Pajala Pajala Korpilombolo __ Övertorneå Övertorneå Kalix Kalix Överkalix Överkalix Kiruna Kiruna cvo Kiruna Kiruna Karesuando Luleå Luleå cvo Luleå Luleå Råneå _ Piteå Piteå cvo Piteå Piteå Älvsbyn Älvsbyn Arvidsjaur Arvidsjaur Arjeplog Arjeplog SOU 1970: 32 1581

U PPSÅLA LÄN Bilaga S:t :!

UPPSALA

ENKÖPING

ENKÖPING

50 km 1

0 [

TECKENFÖRKLARING

_ Gräns för län

Gräns för kommunblock

SKUTSKÄR Namn på kommunblock. _ Gräns för nuvarande polis— och åklagardistrikt TIERP Namn på nuvarande polis— och åklagardistrikt Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt Kanslion ] föreslaget polis- och åklagardistrikt UPPSALA Namn på föreslaget polis— och åklagardistrikt

SÖDERMAN LAN DS LÄN euaga sn :z

ESKILSTUNA

ESKILSTUNA

STRÄNGNÄS STRÄNGNÄS

ESKILSTUNA

SÖDERTÄLJE

KATRINEHOLM

KATRINEHOLM

NYKÖPING

OXELÖSUND

TECKENEÖRKLARING

_ Gräns för lån Gräns för kommunblock FLEN Namn på kommunblock _— Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt — —— —— Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt NYKÖPING Namn på polis- och åklagardistrikt srnhueuäs Namn på polisdistrikt ___-Gräns för föreslaget polisdistrikt Kansliort i föreslaget polisdistrikt ESKILSTUNA Namn på föreslaget polisdistrikt

ÖSTERBYMO

NORRKÖPING NOR'RKÖPING

SÖDERKÖPlNG

LINKÖPING

LINKÖPING

ÅTVIDABERG VALDEMA

0 50 km

I_I_L_L___L__J

TECKENFÖRKLARING

_ Gräns förlän Gräns för kommunblock ÖDESHÖG Namn på kommunblock _ Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt —- — — — Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt LINKÖPING Namn på polis- och åklagardistrikt __ MJOLBY Namn på polisdistrikt Gräns för föreslaget polisdistrikt Kansliort i föreslaget polisdistrikt MOTALA Namn på föreslaget polisdistrikt

L. ..-nu. L__._

:va—o —_—u __

JÖNKÖPINGS LÄN maga 551 :4

JÖNKÖPING

VAGGERYD/SKILLIN GARY I

VETLAN DA VETLANDA

VÄRNAMO

VÄRNAMO

50 km

TECKENFÖRKLARING

_ Gräns för [än

Gräns för kommunblock

ANEBY Namn på kommunblock _— Gråns för nuvarande polis- och åklagardistrikt_ __—— Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt VÄRNAMO Namn på polis— och åklagardistrikt VETLANDA Namn på polisdistrikt

Gräns för föreslaget polisdistrikt

Å Kansliort i föreslaget polisdistrikt EKSJÖ Namn på föreslaget polisdistrikt

LJUNGBY

MAR KARYD/ , STRÖMSNÄSBRUK

KRONOBERGS LÄN

TECKENFÖRKIARING

_ Gräns för län

Gräns för kommunblock

ALVESTA Namn på kommunblock

Gräns för nuvarande åklagardistrikt — — —— Gräns för nuvarande polisdistrikt VÄXJÖ Namn på polis— och åklagardistrikt ALMH ULT Namn på polisdistrikt

Gräns för föreslaget polisdistrikt Kansliort i föreslaget polisdistrikt LJUNGBY Namn på föreslaget polisdistrikt

Bilaga 51115

Ås EDA/LENHOVDA

EMMABODA

KALMAR LÄN

ÅTVIDABERG

VIMMERBY

VIMMERBY

HULTSFRED/ VIRSERUM

BORGHOLM

KALMAR

EM ABODA

MÖRBYLÅNGA

0

50 km

i

TECKENFÖRKLARING _— Gräns förlän ' Gräns för kommunblock HÖGSBY Namn på kommunblock __ Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt _ — — — —- Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt KALMAR Namn på polis- och åklagardistrikt VIMMERBY Namn på polisdistrikt Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt A Kansliort i föreslaget polis- och åklagardistrikt OSKARSHAMN Namn på föreslaget polis- och åklagardistrikt

BLEKINGE LÄN Bilagaszw

OLOFSTRÖM

RONNEBY KAR LSKRONA

KARLSHAMN

KARLSKRONA RONNEBY

KARLSHAMN

SÖLVESBORG

(] 50 km

Gräns för län Gräns för kommunblock SÖLVESBORG Namn på kommunblock

Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt Gräns för polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt

KARLSHAMN Namn på polis- och åklagardistrikt RONNEBY Namn på polisdistrikt

Gräns för föreslaget polisdistrikt Kansliort i föreslaget polisdistrikt KARLSKRONA Namn på föreslaget polisdistrikt

I . l

.. l TECKENFORKLARING. l ?

i l "i

ÄNGELHOLM

ÄNGELHOLM

HÄSSLEHOLM

PERSTORP HÄSSLEHOLM TORP

Ås

HÄLSINGBORG ' LSING BORG H

_ KRISTIANSTAD KRISTIANSTAD

KRISTIANSTAD

SIMRISHAMN

SIMRISHA N

TRELLEBORG

TRELLEBORG

0 50 km

TECKENFÖRKLARING

_— Gräns för län

Gräns för kommunblock

OSBY Namn på kommunblock

Gräns för nuvarande polis; och åklagardistrikt

HÄSSLEHOLM Namn på nuvarande polis- och åklagardistrikt

Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt (alt. 1)

_— Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt (alt. 2) Kansliort i föreslaget polis- och åklagardistrikt (alt. 1) Kansliort iföreslaget polis- och åklagardistrikt (alt. 2) YSTAD 'Kansliort i föreslaget polis-_ och åklagardistrikt (alt. Il KRISTIANSTAD Kansliort i föreslaget polis—* och åklagardistrikt (alt. 2)

HALLAN Ds LÄN Bil:-ams

KUNGSBACKA

KUNGSBACKA

FALKENBERG

HYLTEB RU K

FALKENBERG

HALMSTAD

0 50 km HALMSTAD

TECKENFÖRKLARING _ Gräns förlän Gräns för kommunblock LAHOLM Namn på kommunblock Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt ___—' _ Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt HALMSTAD Namn på polis- och åklagardistrikt FALKENBERG Namn på polisdistrikt _— Gräns för föreslaget pölisdistrikt A Kansliort i föreslaget polisdistrikt VARBERG Namn på föreslaget polisdistrikt

| 'I I

GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN

GRAVARNE /

D »

0 9

50 km

—0

TECKENFÖRKLARING _ Gräns förlän Gräns för kommunblock ORUST Namn på kommunblock __ Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt ___-_ Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt MÖLNDAL Namn på polis- och åklagardistrikt STRÖMSTAD Namn på polisdistrikt Gräns för föreslaget polisdistrikt

A Kansliort i föreslaget polisdistrikt UDDEVALLA Namn på föreslaget polisdistrikt

Bilaga 5:1310

0

SOkm

L_l_l___l__L_l

TECKENFÖRKLARING

LERUM

AUNGSAS

MNNA

*!

BORÅS

Gräns för län Gräns för kommunblock Namn på kommunblock Gräns för nuvarande polis— och åklagardistrikt Gräns för nuvarande polis- distrikt som inte samman- faller med gräns för åklagardistrikt Namn på polis- och åklagardistrikt Namn på polisdistrikt Gräns för föreslaget polisdistrikt Kansliort i föreslaget polisdistrikt Namn på föreslaget polisdistrikt

ÄLVSBORGS LÄN

BENGSTFORS

VÄNERSBORG

TROLLHÄTTAN

NOSSEBRO

'VÄRGÄRDA

Bilaga 5:1211

ULRICEHAMN U LRICE HAMN

TÖREBODA

KARLSBORG

MARIESTAD MARIESTAD

LIDKÖPIN

SKÖVDE

LIDKÖPING LIDKÖPING

SKÖVDE

. KövoE

GRÄSTORP

FALKÖPING

noAHoLM

lll FALKÖPING

TIDAHOLM

FALKÖPING

TECKENFÖRKLARIN'G

_ Gränsförlän _- Gräns för kommunblock HABO Namnpä kommunblock _ Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt

__ _ _ Gräns för nuvarande polisdistrikt 0 50.km som inte sammanfaller med | I I | | I "gräns för åklagardistrikt

FALKÖPING Namn på polis— och åklagardistrikt TIDAHOLM Namn på polisdistrikt Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt _ _ —— Gräns för föreslaget polis— distrikt som inte samman- faller med gräns för föreslaget åklagardistrikt _ Gräns för föreslaget åklagardistrikt A Kansliort i föreslaget polis- och Ill

åklagardistrikt Kansliort i föreslaget polisdistrikt . Kansliort i föreslaget åklagardistrikt SOU 1970: 32 193

TORSBY

HAGFORS

ÅMOTFORS

ARVIKA

ARVIKA

KAR LSTAD .

STORFORS

TECKENFÖRKLARING

_ Gräns för län

Gräns för kommunblOclc

TORSBY Namn på kommunblock - _ Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt - - — — Gräns för polisdistrikt som inte samman- faller med gräns för åklagardistrikt

ARVIKA Namn på polis- och åklagardistrikt SÄFFLE Namn på polisdistrikt

Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt Kansliort i föreslaget polis- och åklagardistrikt

HAGFORS Namn på föreslaget polis- och åklagardistrikt

KOPPARBERG

LINDESBERG

LINDESBERG

KARLSKOGA ,I ÖREBRO

' . KARLSKOGA

öREBRo

HALLSBERG

TECKENFÖRKLARING _ Gräns för län Gräns för kommunblock LAXÅ Namn på kommunblock Gräns för nuvarande polis- . och åklagardistrikt KARLSKOGA Namn på polis- och åklagardistrikt 0 50 km Gräns för föreslaget polis- I | 1 I | I och åklagardistrikt A Kansliort i föreslaget polis- och åklagardistrikt ÖREBRO Namn på föreslaget polis— .och åklagardistrikt

VÄSTMAN LAN DS LÄN Bilaga 5:1:15

NORBERG

FAG ERSTA

FAGERSTA

SKINNSKATTEBERG SURA-

HAMMAR

ENK . PING VÄSTERÅS VÄSTERÅS

KÖHNG

KÖPING

TECKENFÖRKLARING

__ Gräns för län

Gräns för kommunblock KUNGSÖR Namn på kommunblock Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt SALA .Namn på polis- och åklagardistrikt Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt .

' Kansliort i föreslaget polis- och . åklagardistrikt

VÄSTERÅS Namn på föreslaget polis- och

åklagardistrikt

g..l- K.G—..' .. ar.—.- ._S._.. -

II ?

RÄTTVIK

RÄTTVIK

VANSBRO

1 HEDEMORA

LUDVIKA ' LUDVIKA

AVESTA AVESTA

SMEDJE- BACKEN '

50 IOOkm

—o

TECKENFÖRKLARING

Gräns för län Gräns för kommunblock ORSA Namn på kommunblock '_'—— Gräns för nuvarande polis— och åklagardistrikt _ _ _ Gräns för polisdistrikt som inte samman— faller med gräns för åklagardistrikt LUDVIKA Namn på polis— och åklagardistrikt MALUNG Namn på polisdistrikt Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt eller polisdistrikt A Kanliort i föreslaget polis- och åklagardistrikt eller polisdistrikt MORA Namn på föreslaget polis— och åklagardistrikt eller polisdistrikt

ro

TECKENFÖRKLARING

EDSBYN

|

BOLLNÄS LJUSDAL

' |

SÖDERHAMN

Gräns för län Gräns för kommunblock Namn på kommunblock Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt Grans för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med' gräns för åklagardistrikt Namn på polis- och åklagardistrikt Namn på polisdistrikt Gräns för föreslaget polis- och åklagardistrikt eller polisdistrikt Kansliort i föreslaget polis- och åklagardistrikt eller polisdistrikt Namn på föreslaget polis- och åklagardistrikt eller polisdistrikt

LJUSDAL

LJUSDAL

100 km

HUDIKSVALL

HUDIKSVALL

BERGSJÖ

cb

BOLLNÄS

BOLLNÄS

OCKELBO

SANDVIKEN

SANDVIKEN

SÖDERHAMN

__ A SODERHA N

SÖDERHA N 9

| *I I I

ÖRNSKÖLDSVIK

ÖRNSKÖLDSVIK

SOLLEFIEÅ

SOLLEFTEÅ

KRAMFORS KRAMFORS

TECKENFÖRKLARING . _- Gräns för län

'Gräns för kommunblock ÅNGE Namn på kommunblock Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt — — — -- — Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte . sammanfaller med gräns för åklagardistrikt SOLLEFTEÅ Namn på polis- och åklagardistrikt KRAMFORS Namn på polisdistrikt _— Gräns för föreslaget polisdistrikt

_ _ Kansliort i föreslaget polisdistrikt HÄRNÖSAND Namn på föreslaget polisdistrikt

ÖSTERSUND

BRÄCKE

'IOOkm

TECKENFÖRKLARING

_ Gräns för län

Gräns för kommunblock

KROKOM Namn på kommunblock _— Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt '

———— — Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt

ÖSTERSUND Namn på poliS— och åklagardistrikt SVEG Namn på polisdistrikt _ Gräns för föreslaget polisdistrikt " Kansliort i föreslaget polisdistrikt ÖSTERSUND Namn på föreslaget polisdistrikt

STORUMAN

STORUMAN

' ROBERTSFORS

TECKENFÖRKLARING

_ Gräns för län

Gräns för kommunblock NORSJÖ Namn på kommunblock _— Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt — - ——— Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt SKELLEFTEÅ Namn på polis- och åklagardistrikt STORUMAN Namn på polisdistrikt _— Gräns för föreslaget polisdistrikt Kansliort i föreslaget polisdistrikt LYCKSELE Namn på föreslaget polisdistrikt

KIRUNA

KIRUNA

GÄLLIVARE

GÄLLIVARE

ARJEPLOG

HAPARAN A HAPARAN DA

ARVIDSJAUR

ARVIDSJAUR

o s Lllllllll'lllllll

TECKENFÖRKLARING

_ Gräns förlän

Gräns för kommunblock

PAJALA Namn på kommunblock _— Gräns för nuvarande polis- och åklagardistrikt —— — —— Gräns för nuvarande polisdistrikt som inte sammanfaller med gräns för åklagardistrikt KIRUNA Namn på polis— och åklagardistrikt KALIX Namn på polisdistrikt _ Gräns för föreslaget polisdistrikt Kansliort i föreslaget polisdistrikt HAPARANDA Namn på föreslaget polisdistrikt

Euuen . . :; LULEÅ & :. e.,"

UNDSVALL

?.

45, a I. .

S gaKHOLM

'(

TECKENFÖRKLARING

länsgräns

_ milo/civo gräns . huvudortimllo/clvo Boden område

, _ polisregioneräns MALMO o 50 wah... Å .kanslion i polis- LLu...L:_L_u_1 onzano region

Bilaga 6:1 Utkast till polisinstruktion

Inledande bestämmelser 1 5

Allmänna verksstadgan (1965: 600) skall tillämpas på rikspolisstyrelsen och, med un- dantag av 2 5, 3 5 2) och 3) och 18 & på regionpolisstyrelsema. Bestämmelserna i 4—8 åå, 9 5 andra stycket och 13—15 åå verksstadgan skall på det sätt som följer av denna instruktion tillämpas på distriktspolisstyrelserna.

Chefskapet enligt verksstadgan utövas i polisdistrikt av polischefen. I fråga om lokala polisorganisationen utövas myndighets befogenhet enligt 23 5 och 26 å andra stycket i statstjänstemannalagen (1965: 274) av regionpolisstyrelsen. Sådan befogenhet utövas i andra fall av rikspolisstyrelsen.

Befogenhet som enligt verksstadgan tillkommer myndighet utövas av rikspolisstyrel- sen. Sådan befogenhet får styrelsen överlämna till regionpolisstyrelse eller distrikts- polisstyrelse, om ej annat följer av vad som sägs i denna instruktion.

Allmänna bestämmelser

Polisens uppgifter 2 55

Polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Därvid åligger det polisen särskilt att

förebygga brott samt hindra att den allmänna ordningen och säkerheten störes genom brott eller på annat sätt,

uppdaga brott, som hör under allmänt åtal, samt vidtaga erforderliga åtgärder, när den allmänna ordningen och säkerheten kränkts på annat sätt än genom brott,

i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Polisen skall dessutom fullgöra den verksamhet, som ankommer på polisen enligt sär- skilda bestämmelser, och biträda allmänheten med delgivning.

3 &

Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheter samt andra myndigheter och orga- nisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att fortlöpande samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta så- dan myndighet, när polisen får kännedom om förhållande som bör föranleda åtgärd av myndigheten.

45

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet inom polisväsendet.

5 & Landet är indelat i polisregioner. I varje polisregion finns en regionpolisstyrelse.

6 & Polisregion är indelad i polisdistrikt. I varje polisdistrikt finns en distriktspolisstyrelse.

7 5 Om indelningen i polisregioner och polisdistrikt gäller särskilda bestämmelser. Polischef i polisregion är en regionpolischef och i polisdistrikt en polismästare.

Polisman, förman och befälsförhållanden

8 5

Med polisman avses i denna instruktion a. tjänsteman hos rikspolisstyrelsen, med vars tjänst är förenad skyldighet att fullgöra polisverksamhet,

b. regionpolischef, biträdande regionpolischef, polismästare, polisöverintendent, polis- intendent, förste polisassessor, polisassessor och polissekreterare,

c. polis- eller kriminalkommissarie, biträdande polis- eller kriminalkommissarie, polis- eller kriminalinspektör, förste polis- eller kriminalassistent, polis- eller kriminalassistent, förste poliskonstapel, poliskonstapel och extra polisman.

9?)

Den som över annan leder och ansvarar för viss verksamhet är förman i förhållande till hOnom i fråga om denna verksamhet.

10 5

Om annat icke framgår av order eller av förhållandena, utövas befälet vid förrätt- ning, som polismän utför gemensamt, av den till lönegraden främste. Har flera samma lönegrad, utövas befälet av den i lönegraden äldste eller, om de är lika gamla i löne- graden, av den till levnadsåren äldste.

Vakthavande befäl utövar i den utsträckning som fordras för vaktuppdraget befäl över annan polisman som tjänstgör inom det område uppdraget avser och icke är den vakthavandes förman i fråga om vaktuppdraget.

Polismans allmänna åligganden m.m.

11 &

I sin tjänsteutövning skall polisman uppträda på. ett sätt som inger förtroende och aktning. Han skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt vinnlägga sig om självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet.

Polisman är skyldig att lyda förmans i tjänsten givna order, om det ej är uppenbart att den icke angår tjänsten eller att den strider mot lag eller annan författning.

13ä

Polisman skall hålla sin närmaste förman underrättad om förhållanden rörande tjäns- ten av sådan vikt att de bör komma till dennes kännedom.

145

Det åligger polisman att tjänstgöra utanför polisdistriktet eller annat för honom be- stämt verksamhetsområde, när han beordras därtill.

För att fullfölja påbörjad spaning eller gripa den som begått eller är efterlyst för brott och när förhållandena eljest föranleda det kan polisman utsträcka sin verksamhet utanför verksamhetsområdet. Han skall skyndsamt anmäla det till polischefen i det distrikt dit verksamheten utsträckts, om anmälan icke framstår som obehövlig.

155

Får polisman kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skall han avge rap- port därom till vederbörande förman så snart det kan ske.

Är för brott ej stadgat svårare straff än böter och ej heller normerade böter och är brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet obetydligt, kan polisman underlåta att avge rapport eller att vidarebefordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran till den felande.

165

Polisman får icke obehörigen yppa vad han erfarit i tjänsten av beskaffenhet att icke böra komma till utomståendes kännedom av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

17 &

Polisman får icke genom skuldsättning eller på annat sätt göra sig beroende av den vars verksamhet han har att övervaka. Ej heller får han på grund av tjänsten mottaga gåva, belöning eller annan dylik förmån av allmänheten utan att polischefen medger det.

Polisman får icke mottaga lån eller annan förmån, varigenom han kan bli beroende av underlydande.

18 &

Bestämmelserna i 11—14, 16 och 17 55 gäller även annan tjänsteman inom polisväsen- det än polisman.

Bestämmelserna i 11—14 55, 15 5 första stycket och 16 å gäller i tillämpliga delar även den som utan att vara polisman förordnas att fullgöra polisverksamhet. Beträf- fande den som förordnats att fullgöra trafikövervakning äger även bestämmelsen i 15 å andra stycket motsvarande tillämpning.

Polismans maktbefogenhet 195

För att verkställa tjänsteåtgärd får polisman icke använda strängare medel än för- hållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften icke kan lösas på annat sätt. Tillgripes våld skall den lindrigaste form som kan leda till det avsedda resultatet användas. Våld får ej brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt.

Skadas någon till följd av polismans ingripande och är skadan ej obetydlig, skall po- lisman skyndsamt sörja för att den skadade får erforderlig vård och ofördröjligen an- mäla det inträffade till sin förman.

Om användande av skjutvapen gäller särskilda bestämmelser.

205

Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, skall polisman tillfälligt omhändertaga den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Sådant omhändertagande skall ske även när det fordras för att avvärja straffbelagd gärning.

När polisman omhändertagit någon enligt bestämmelserna i första stycket, skall han skyndsamt anmäla det till sin förman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

215

Har polismyndighet enligt särskild bestämmelse befogenhet att besluta omhänder- tagande av någon, äger polisman, även i annat fall än som avses i 20 &, omhändertaga honom i avbidan på polismyndighetens beslut, om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande bedömes föreligga och dröjsmål med omhändertagandet finnes innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Om sådant omhändertagande och skälen därför skall polismyndigheten skyndsamt underrättas.

225

Vid omhändertagande skall tillses att åtgärden icke väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig.

235

Den som omhändertagits enligt 20 & må hållas i förvar endast så länge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet om han frigavs. Han skall förhöras så snart det kan ske.

Omhändertagande enligt 21 5 må bestå till dess polismyndigheten beslutar i ärendet. Vid förvaringen får den som omhändertagits icke underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på för- varingsplatsen eller allmän säkerhet.

24%

Bestämmelserna i 19, 20 och 22 åå gäller i tillämpliga delar även den som utan att vara polisman förordnats att fullgöra polisverksamhet, om annat icke framgår av för- ordnandet.

Gemensam bestämmelse 25 &

Närmare föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna i 15 å andra stycket samt allmänna anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna i 2, 3 och 9—24 55 med- delas av rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsen Uppgifter 26 5

Rikspolisstyrelsen utövar som central förvaltningsmyndighet högsta inseendet över polisväsendet. Denna uppgift skall styrelsen fullgöra genom att

1. genom inspektioner hålla sig underrättad om polisväsendets tillstånd och behov,

2. genom allmänna råd och anvisningar verka för planmässighet, samordning, enhet- lighet och rationalisering inom polisväsendet,

3. i den utsträckning som anges i denna instruktion eller i särskilda bestämmelser meddela föreskrifter för lägre polismyndigheter och leda. polisverksamheten.

275

I fråga om polisverksamheten åligger det styrelsen särskilt att verka för ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten, ha inseende över att verksamheten bedrivs rationellt och effektivt, ange den allmänna inriktningen av trafikövervakningen och annat trafiksäkerhets- arbete inom polisväsendet,

tillse att bevakningstjänsten i övrigt är ändamålsenligt anordnad samt på grundval av vunna erfarenheter utarbeta och anvisa lämpliga bevakningsmetoder,

verka för vidareutveckling av den socialpolisiära verksamheten, utarbeta grundläggande planer och i övrigt meddela anvisningar för beredskapspla- neringen inom polisväsendet samt vidtaga åtgärder för samordning av den polisiära planläggningen hos civilbefälhavarna,

ägna uppmärksamhet åt den brottsförebyggande verksamheten samt åt planläggning och samordning av utredningsverksamheten,

föra centrala polisregister och centralt passregister samt enligt särskilda bestämmelser lämna uppgifter ur registren,

ägna uppmärksamhet åt polisens uppgifter på grund av särskilda stadganden samt till vederbörande myndighet avge förslag till de ändringar som finnes påkallade,

bedriva informationsverksamhet såväl inom polisorganisationen som i förhållande till andra myndigheter, institutioner, organisationer, nyhetsorganen och allmänheten,

vara nationell byrå för internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) samt i övrigt upprätthålla erforderliga förbindelser med utländska polismyndigheter,

utfärda anvisningar och föreskrifter rörande lägre polisrnyndigheters informations- verksamhet. särskilt i fråga om information till allmänheten angående brottsförebyg- gande åtgärder,

samverka med andra organ, vilkas verksamhet berör polisverksamheten, samt med- dela råd och anvisningar beträffande lägre polismyndigheters samverkan med sådana organ.

28 5

Styrelsen leder den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m.

Styrelsen skall meddela instruktioner, råd och anvisningar rörande utlänningskontrol- len samt vidtaga åtgärder för att tillgodose behovet av personal för verksamheten.

Styrelsen äger i övrigt meddela föreskrifter för och leda polisverksamheten i fråga om trafikövervakning, som berör två eller flera polisregioner och som kräver samordning och samverkan över regiongränsema,

sjöpolisverksamhet och verksamhet som bedrives med hjälp av luftfartyg,

bevaknings- och säkerhetsarbetet i samband med statsbesök och vid andra motsva- rande händelser,

efterspaning angående brott, beträffande vilka riksomfattande spaning erfordras, så— som mord och andra grova våldsbrott, illegal narkotika och sprithantering, valutabrott, varusmuggling, kassaskåpsinbrott samt förmögenhetsbrott i samband med post- och godsbefordran.

29%

Styrelsen utövar chefskapet över de polismän i Stockholms polisdistrikt, vilka fullgör polisverksamhet som ledes av styrelsen, i fråga om polismännens tjänstgöring.

30å

I fråga om polisväsendets administration åligger det styrelsen särskilt att fastställa vaktområden, vaktdistrikt och stationeringsorter samt besluta om ändringar i dessa hänseenden och därav föranledda åtgärder,

ägna uppmärksamhet åt frågor om personaltilldelning och personalfördelning inom polisorganisationen samt utarbeta vägledande normer i dessa hänseenden,

meddela arbetsanvisningar och, i den mån det icke ankommer på annan myndighet, fastställa blanketter,

meddela de anvisningar beträffande företagsnämndsverksamhet och liknande verk- samhet inom polisväsendet vilka ankommer på myndighet,

verka för utveckling av förbindelsetjänsten inom polisväsendet, i mån av tillgång på medel föranstalta om prov beträffande tekniska egenskaper hos materiel, som användes eller avses att användas inom polisväsendet eller i brottsföre- byggande syfte, och beträffande praktiska möjligheter att använda sådan materiel,

om annat ej framgår av särskilda bestämmelser meddela föreskrifter rörande utrust- ning för personal, som fullgör polisverksamhet,

upprätta planer för anskaffning, kassation och omsättning av materiel för polisväsen- dets behov,

i den utsträckning medel därför ställes till förfogande centralt anskaffa materiel till polisväsendet och i anslutning därtill verkställa leveranskontroller,

meddela de föreskrifter för lägre polismyndigheters upphandling, vård och underhåll av polisväsendets materiel samt för materielredovisning och för avskrivning av materiel vilka behövs till komplettering av eljest meddelade bestämmelser,

utarbeta och fastställa rutiner för uträkningar och utbetalningar inom polisväsendet som skall ske centralt samt, i den mån det icke ankommer på annan myndighet, meddela föreskrifter för det kamerala arbetet inom polisväsendet,

kungöra lediga polismanstjänster inom polisväsendet, upprätta och inge förslag till anslagsframställningar hos riksdagen även för den regio- nala och lokala polisorganisationen.

315

Styrelsen bedriver teoretisk och praktisk polisutbildning vid polisskolan med avdel- ningsskolor. Därvid åligger styrelsen särskilt att

meddela närmare bestämmelser om undervisningens innehåll och omfattning samt till- se, att undervisningen bedrives på ändamålsenligt sätt,

bestämma läroböcker och undervisningsmateriel, verka för att lämpliga läroböcker utarbetas, fastställa fordringar för inträde i skolan och pröva inträdesansökningar, i övrigt utfärda föreskrifter för undervisningen vid skolan.

Styrelsen skall leda och övervaka övrig utbildningsverksamhet samt rekryteringsverk- samheten inom polisväsendet.

32 5 Styrelsen är chefsmyndighet för statens kriminaltekniska laboratorium.

33 5 Inom sitt verksamhetsområde företräder styrelsen staten såväl vid som utom domstol.

34å

Styrelsen skall varje år före den 1 december avge berättelse till Kungl. Maj:t om polis- väsendet samt om styrelsens verksamhet under det senaste budgetåret.

Organisation

35å

Ledamöter av styrelsen är en rikspolischef, som är styrelsens ordförande, en över- direktör, som är styrelsens vice ordförande, och minst fem andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt.

Om styrelsens sammansättning vid handläggning av vissa ärenden gäller särskilda bestämmelser.

36 &

Rikspolischefen är chef för styrelsen. Överdirektören är rikspolischefens ställföreträdare, i den mån Kungl. Maj:t icke före- skriver annat.

Inom styrelsen finnes dels under överdirektören en avdelning med två polisbyråer, en avdelning med en teknisk byrå och en utbildningsbyrå samt en personalbyrå, en kanslibyrå och en enhet för datafrågor,

dels en säkerhetsavdelning med två byråer. Varje avdelning förestås av en avdelningschef och varje byrå av en byråchef. Inom styrelsen finnes dessutom ett sekretariat.

37 &

Hos styrelsen är i övrigt anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

I mån av behov och tillgång på medel får styrelsen anlita experter och sakkunniga.

Årendenas handläggning

38 &

I plenum, som består av styrelsens samtliga ledamöter, avgöres

1. frågor om allmänna riktlinjer eller anvisningar av principiell natur för polisens verksamhet,

2. viktigare författningsfrågor,

3. viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter,

4. frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse,

6. frågor beträffande tjänstemän hos styrelsen eller statens kriminaltekniska labora- torium om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, aVStängning från tjänsten eller läkarundersökning,

7. andra frågor som rikspolischefen hänskjuter till plenum.

395

I pleniärende är styrelsen beslutför när rikspolischefen och minst tre andra ledamöter är närvarande. När ärende av större vikt handlägges, bör om möjligt samtliga ledamöter närvara.

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som rikspolischefen biträder. Om omröstning i fråga som avses i 38 ä 5 gäller särskilda bestämmelser.

Är pleniärende så brådskande att styrelsen icke hinner sammanträda för behandling av ärendet, avgöres detta genom meddelanden mellan rikspolischefen och minst fyra andra ledamöter. Kan ärendet icke lämpligen avgöras på detta sätt, får rikspolischefen besluta ensam i närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa plenum.

40 & Ärende, som icke skall avgöras i plenum, avgöres av rikspolischefen ensam.

415

I arbetsordning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt annan tjänsteman än rikspolischefen att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaf- fenhet att prövningen bör ankomma på rikspolischefen.

42 5

När rikspolischefen är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den av hans ställföreträ- dare. Denne inträder efter beslut av rikspolischefen även i övrigt i hans ställe vid be- handlingen av visst ärende eller viss grupp av ärenden.

435

Uppkommer hinder för såväl rikspolischefen som dennes ställföreträdare, fullgöres rikspolischefens åligganden av den rikspolischefen bestämmer.

44 5

I rikspolischefens frånvaro får ej fattas beslut av större vikt, som kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande vidtagas åtgärd, som rubbar eller ändrar av sty- relsen meddelade föreskrifter eller tillämpade grunder.

Bestämmelserna i första stycket gäller även vid ledighet på rikspolischefstjänsten, till dess Kungl. Maj:t bestämmer annat.

45 &

Beslut som innebär utövning av polisledning fattas utan föredragning. Annat ärende avgöres efter föredragning som ankommer på chefen för den avdelning eller byrå dit ärendet hör eller på särskilt förordnad föredragande. I arbetsordning eller genom särskilt beslut får medges att ärende som handlägges enligt 41 & avgöres utan föredragning.

Rikspolischefen får själv övertaga beredning och föredragning av ärende. Avdelningschef eller byråchef får närvara, när ärende som hör till hans avdelning eller byrå föredrages av annan.

465

Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredragan- den har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

475

Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende som skall avgöras efter före- dragning är så brådskande att föredragande ej kan tillkallas, får rikspolischefen utan föredragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan olägenhet.

48 & Rikspolischefen, överdirektören, avdelningschef, byråchef eller, efter beslut av riks- polischefen, annan tjänsteman får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos styrelsen.

Regionpolisstyrelse Uppgifter 49 &

Regionpolisstyrelsen har som högsta polismyndighet i regionen ansvaret för och led— ningen av polisväsendet inom detta område. Denna uppgift skall styrelsen, i den mån detta icke ankommer på rikspolisstyrelsen, fullgöra genom att

1. meddela råd och anvisningar till underlydande polischefer och tjänstemän vid polis- väsendet angående polistjänsten och dess fullgörande samt även i övrigt sörja för att tjänstemännen meddelas erforderlig vägledning och undervisning,

2. genom inspektioner hålla sig underrättad om polisväsendets tillstånd och behov in- om regionen,

Regionpolisstyrelsen skall hos rikspolisstyrelsen föreslå de ändringar i fråga om polis- väsendets organisation och formerna för verksamhetens bedrivande som kan vara på- kallade.

50 5

I fråga om polisverksamheten åligger det styrelsen särskilt att övervaka att allmän ordning och säkerhet upprätthålles inom regionen och att erfor- derliga åtgärder vidtages, när den allmänna ordningen hotas eller störes,

tillse att verksamheten bedrives rationellt och effektivt, samordna regiontrafikgrupps verksamhet med polisverksamheten i polisdistrikten samt att i övrigt planlägga och samordna polisens verksamhet inom regionen och verka för samordning av denna verksamhet med polisverksamheten i angränsande regioner,

verka för ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten, samverka med andra organ, vars verksamhet berör polisverksamheten, och ha inseen- de över lägre polismyndigheters samverkan med sådana organ,

öva tillsyn över informationsverksamheten inom polisväsendet samt i förhållande till andra myndigheter, institutioner, organisationer, nyhetsorgan och allmänheten,

svara för beredskapsplaneringen inom regionens polisväsende.

Styrelsen kan meddela föreskrifter om användningen av polisstyrkoma i regionens polisdistrikt.

Styrelsen får helt eller delvis övertaga ledningen av polisdistriktens polisstyrkor när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på enhetlig ledning inom regionen eljest är särskilt framträdande, såsom i fråga om trafikövervakning och annat trafik- säkerhetsarbete, ordningshållning vid större tillställningar eller sammankomster, hjälp- verksamhet vid naturkatastrofer eller andra omfattande olyckor, spanings- och efter- forskningverksamhet som berör flera polisdistrikt.

525

Styrelsen utövar chefskapet över de polismän som ingår i regiontrafikgrupp i fråga om deras tjänstgöring.

Anvisningar om de uppgifter som förträdesvis bör ombesörjas av regiontrafikgrupp meddelas av rikspolisstyrelsen.

535

I fråga om polisväsendets administration åligger det styrelsen särskilt att ägna uppmärksamhet åt polisväsendets organisation, ha inseende över företagsnämndsverksamhet och liknande verksamhet inom polis- väsendet,

före den 1 juni till rikspolisstyrelsen avge förslag till beräknande av utgifterna för polisväsendet i regionen under det budgetår som börjar den 1 juli nästa år,

i övrigt taga befattning med polisväsendets administration enligt föreskrifter som med- delas därom.

545

Styrelsen skall taga den befattning med rekrytering och fortbildning av polismän som rikspolisstyrelsen föreskriver.

555

Beträffande styrelsens uppgifter i övrigt gäller vad som är stadgat i lag eller annan författning.

Organisation

565

Ledamöter av styrelsen är landshövdingen i ett län inom polisregionen, vilken är sty- relsens ordförande, regionpolischefen och minst fem andra ledamöter. Kungl. Maj:t ut- ser särskilt andra ledamöter än regionpolischefen och utser även en ledamot till vice ord- förande i styrelsen.

57%

För verksamheten inom regionen skall finnas ett kansli. Chef för kansliet är region- polischefen.

En biträdande regionpolischef är regionpolischefens ställföreträdare. Inom styrelsens kansli finnes under regionpolischefen och biträdande regionpolische- fen en arbetsenhet för övervakningsverksamhet och en för utredningsverksamhet och allmän serviceverksamhet.

58 5

Hos styrelsen är i övrigt anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

Styrelsen kan beordra tjänsteman vid den lokala polisorganisationen att tillfälligt tjänstgöra hos styrelsen.

Ärendenas handläggning

595

I plenum, som består av styrelsens samtliga ledamöter, avgöres

1. viktigare frågor om organisation och arbetsordning,

2. frågor om förslag till beräknande av utgifter för polisväsendet i regionen och andra frågor av större ekonomisk betydelse,

3. frågor om tillsättning av tjänst vid styrelsen i lägst lönegrad 17 på löneplan A och tjänst i lägst lönegrad 23 på löneplan A i den lokala polisorganisationen,

4. frågor beträffande tjänstemän vid polisväsendet i regionen om disciplinstraff, flytt- ningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning,

5. frågor om belöningar och ersättningar för hjälp åt polisman,

6. andra frågor som regionpolischefen hänskjuter till plenum. Regionpolischefen beslutar ensam i alla ärenden som innebär utövning av polisled- ning.

605

I pleniärenden är styrelsen beslutför när ordföranden, regionpolischefen och minst tre andra ledamöter är närvarande.

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Om omröstning i fråga som avses i 59 5 4. gäller särskilda bestämmelser.

Är pleniärende så brådskande att styrelsen icke hinner sammanträda för behandling av ärendet, avgörs detta genom meddelande mellan ordföranden, regionpolischefen och minst tre andra ledamöter. Kan ärendet icke lämpligen avgöras på detta sätt kan region- polischefen besluta ensam i närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa plenum.

61 5. Ärende, som icke skall avgöras i plenum, avgöres av regionpolischefen ensam.

625

I arbetsordning eller genom särskilt beslut kan överlämnas åt annan tjänsteman än regionpolischefen att avgöra ärende eller grupp av ärenden som inte är av sådan beskaf- fenhet att prövningen bör ankomma på regionpolischefen.

635

När regionpolischefen är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den av hans ställföre- trädare. Denne inträder efter beslut av regionpolischefen även i övrigt i hans ställe vid behandlingen av visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Uppkommer hinder för såväl regionpolischefen som dennes ställföreträdare, fullgöres regionpolischefens åligganden av den polischef regionpolischefen bestämmer.

65 5

Beslut som innebär utövning av polisledning fattas utan föredragning. Annat ärende avgöres efter föredragning som ankommer på chefen för den enhet dit ärendet hör eller på föredragande som förordnas av regionpolischefen. I arbetsordning eller genom särskilt beslut får medges att ärende som handlägges enligt 62 5 avgöres utan föredragning.

Regionpolischefen får själv övertaga beredning och föredragning av ärende. Chef för enhet får närvara, när ärende som hör till hans enhet föredrages av annan.

66 5 Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredragan- den har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

67 5

Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende som skall avgöras efter föredrag- ning är så brådskande att föredragande ej kan tillkallas, kan regionpolischefen utan före- dragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan olägenhet.

685

Regionpolischefen, biträdande regionpolischefen, chef för enhet eller, efter beslut av regionpolischefen, annan tjänsteman får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos styrelsen.

695

Bestämmelserna om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på regionpolis- chefen, den som handlägger ärende i regionpolischefens ställe, föredragande och annan som deltager i handläggning av ärende som ankommer på regionpolischef.

Distriktspolisstyrelse Uppgifter 70 5 Distriktspolisstyrelsen utövar ledningen av polisverksamheten i polisdistriktet och

med de begränsningar som följer av bestämmelserna i denna instruktion chefskapet över tjänstemännen i distriktet.

715

Styrelsen skall noga följa förhållandena inom polisdistriktet och verka för ett för- troendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten. Det åligger styrelsen särskilt att

ägna uppmärksamhet åt polisväsendets organisation i distriktet, varje år enligt regionpolisstyrelsens bestämmande inge förslag till beräknande av ut- gifterna för distriktets polisorganisation,

i övrigt taga befattning med polisväsendets administration enligt de föreskrifter som meddelas därom.

Finner styrelsen att anordning eller föreskrift bör komma till stånd eller ändras, skall styrelsen vidtaga eller föreslå lämplig åtgärd hos regionpolisstyrelsen.

Styrelsen skall även i övrigt underrätta regionpolisstyrelsen om förhållande som kan föranleda åtgärd från regionpolisstyrelsens sida eller regionpolisstyrelsen av annan an- ledning bör känna till.

725

Beträffande styrelsens uppgifter i övrigt gäller vad som är stadgat i lag eller annan författning.

Organisation 73 5

Styrelsen består av polischefen samt sex andra ledamöter och samma antal suppleanter, vilka utses av regionpolisstyrelsen på förslag av kommunfullmäktige, eller om distriktet består av flera kommuner, på förslag av landstinget. I Göteborgs och Malmö polis- distrikt utses dock det antal ledamöter och suppleanter som Kungl. Maj:t särskilt be— stämmer på förslag av kommunfullmäktige i dessa städer.

Ordförande och vice ordförande utses av regionpolisstyrelsen bland ledamöter som föreslagits av kommun eller landsting.

74 &

Ledamot eller suppleant skall vara bosatt i kommunen och äga rösträtt vid kommunala fullmäktigeval.

Ledamöter och suppleanter utses för tre år, räknat från den 1 januari året näst efter det då allmänna val till landsting och kommunfullmäktige ägt rum.

75 5 Polisstyrelsen bestämmer den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänst- göring.

765

Hos styrelsen är anställda tjänstemän enligt personalförteckning samt annan per- sonal i mån av behov och tillgång på medel.

I de polisdistrikt rikspolisstyrelsen bestämmer är dessutom anställd personal för att tillgodose behovet av rekrytering till polismanstjänster.

I mån av behov och tillgång på medel äger polischef anlita experter och sakkunniga.

77 5

I de polisdistrikt rikspolisstyrelsen bestämmer skall polismän avdelas för trafiköver- vakning och därmed sammanhängande verksamhet inom polisregionen (regiontrafik- grupp). I Stockholms polisdistrikt skall polismän avdelas för polisverksamhet som ledes av rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om avdelande av personal som av- ses i första stycket.

78 5 Den ort där polischefen är stationerad är polisdistriktets kansliort.

79 &

Tjänstemän som är stationerade i kansliorten och icke avdelats för tjänstgöring som avses i 77 5 utgör polisdistriktets huvudstyrka.

Om rikspolisstyrelsen icke föreskriver annat, bedrives huvudstyrkans verksamhet inom kansliet, en ordningsavdelning och en utredningsavdelning.

Tjänstemän som är stationerade i samma ort utanför kansliorten utgör en arbets- grupp.

80 5

Polisdistrikt kan indelas i vaktområden. I vaktområde som icke omfattar kansliorten (lokalvaktområde) skall minst en arbets- grupp vara stationerad. Finnes flera arbetsgrupper inom ett lokalvaktområde, skall verksamheten inom området ledas av chefen för en av arbetsgrupperna.

Polisdistrikt, som icke är indelat i vaktområden, och vaktområde kan indelas i vakt- distrikt.

81 5

Indelning i vaktområden och vaktdistrikt medför icke inskränkning i verksamhets- området för tjänstemän i polisdistriktet, om annat icke bestämmes av rikspolisstyrelsen beträffande vissa. uppgifter.

Ärendenas handläggning

82 5

I plenum, som består av styrelsens samtliga ledamöter, avgöres

1. viktigare frågor om organisation och arbetsordning,

2. frågor om förslag till beräknande av utgifter för polisväsendet i distriktet och andra frågor av större ekonomisk betydelse,

3. frågor om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad 17 på löneplan A,

4. viktigare frågor om information om polisverksamheten i allmänhet,

5. andra frågor som polischefen hänskjuter till plenum. Polischefen beslutar ensam i alla ärenden som innebär utövning av polisledning.

83 5

I pleniärenden är styrelsen beslutför när ordföranden, polischefen och minst tre andra ledamöter är närvarande.

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Är pleniärende så brådskande att styrelsen icke hinner sammanträda för behandling av ärendet, avgörs detta genom meddelande mellan ordföranden, polischefen och minst tre andra ledamöter. Kan ärendet icke lämpligen avgöras på detta sätt kan polischefen besluta ensam i närvaro av den föredragande till vars uppgifter ärendet hör. Beslut, som fattas enligt detta stycke, skall anmälas vid nästa plenum.

84 5 Ärende, som icke skall avgöras i plenum, avgöres av polischefen ensam.

I fråga om polisverksamheten åligger det polischefen särskilt att vaka över att lagar och andra författningar eller föreskrifter rörande allmän ordning och säkerhet efterlevs,

tillse att verksamheten bedrives rationellt och effektivt, planlägga och leda polisens arbete i distriktet och verka för samordning av verksam- heten med verksamheten i angränsande distrikt,

samverka med andra organ, vars verksamhet berör polisverksamheten, öva tillsyn över informationsverksamheten i polisdistriktet, taga den befattning med rekrytering och fortbildning av polismän som rikspolissty- relsen föreskriver.

865

Polischef skall hålla sig underrättad om de underlydandes duglighet, nit och lämp- lighet för tjänsten. Begår underlydande fel eller försummelse i tjänsten, skall polis- chefen vidtaga åtgärder för att rätta felet eller försummelsen och hindra att felet eller försummelsen upprepas.

875

Bestämmelserna i 85 och 86 55 gäller i tillämpliga delar även annan förman än polis- chef.

885

I arbetsordning eller genom särskilt beslut kan överlämnas åt annan tjänsteman än polischefen att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaffen- het att prövningen bör ankomma på polischefen.

895

I arbetsordning anges vem som är polischefens ställföreträdare. När polischefen är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den av hans ställföreträdare. Denne inträder efter beslut av polischefen även i övrigt i hans ställe vid behandlingen av visst ärende eller viss grupp av ärenden.

905

Uppkommer hinder för såväl polischefen som dennes ställföreträdare, fullgöres polis- chefens åligganden av den polischefen bestämmer.

915

Ärende, som handlägges av polischefen eller i dennes ställe av annan tjänsteman och icke angår ledning av polisverksamheten eller polisväsendets administration, avgöres efter föredragning, om rikspolisstyrelsen icke föreskriver annat.

I vilken utsträckning föredragning i övrigt skall ske bestämmes av rikspolisstyrelsen. Om fördelningen av föredragningsskyldigheten bestämmes i arbetsordning.

925

Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredragan- den har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

För underlåtenhet att efterkomma föreskrift att lämna upplysning eller avge förkla- ring eller yttrande får, om påföljd för underlåtenheten icke är föreskriven i lag eller annan författning, föredraganden eller den som har att slutligt besluta i ärendet före- lägga vite från och med fem till och med etthundra kronor eller äventyr att ärendet ändå företages till avgörande.

Försättes vite som förelagts enligt första stycket, får länsstyrelsen på framställning utdöma vitet.

94 5

Bestämmelserna om jäv mot domare äga motsvarande tillämpning på polischefen, den som handlägger ärende i polischefens ställe, föredragande och annan som deltager i handläggning av ärende som ankommer på polischef.

95 5

Beslut som icke angår ledning av polisverksamheten skall avfattas skriftligen. AV handling som finnes hos styrelsen skall framgå vem som deltog i beslutet eller i övrigt var närvarande när detta fattades samt beslutets dag och dess innehåll.

96 5

Protokoll föres när skiljaktig mening förekommer eller protokoll behöves av annan orsak. Skiljaktig mening behöver dock ej antecknas i protokoll, om den framgår av annan handling hos styrelsen.

Rikspolisstyrelsen kan utfärda närmare föreskrifter om protokoll.

97 5

I skrivelse till Kungl. Maj:t, chef för statsdepartement, rikspolisstyrelsen, region- polisstyrelse eller länsstyrelse skall anges vem som deltog i det beslut som skrivelsen avser eller i övrigt var närvarande när beslutet fattades och vem som var föredragan- de. Har skiljaktig mening förekommit i ärendet, skall den anges i skrivelsen eller fram- gå av protokollsutdrag som bifogas.

98 5 HOS styrelsen skall föras diarier, liggare och andra register enligt särskilda bestäm- melser eller enligt föreskrifter av rikspolisstyrelsen.

99 5

Om fördelning av beslutanderätten i sådana ärenden som ankommer på polischefen och icke angår ledning av polisverksamheten eller polisväsendets administration gäller särskilda bestämmelser.

100 5

Rikspolisstyrelsen kan föreskriva att uppgifter som ankommer på polischef och angår polisväsendets administration får handläggas av tjänsteman som lyder under polis- chefen.

Annan tjänsteman inom polisväsendet än polisman får biträda i den verksamhet som ankommer på polisen i den utsträckning som rikspolisstyrelsen bestämmer.

Arbetstidens förläggning

101 5 Om arbetstidens förläggning för vissa polismän gäller särskilda bestämmelser.

102 5

Även när polisman är tjänstefri är han skyldig att efter förmans order inträda i tjänstgöring, om det är nödvändigt för polisverksam- hetens behöriga fullgörande,

självmant ingripa för att trygga allmän ordning och säkerhet inom det polisdistrikt där han är anställd, självmant anmäla sig hos sin närmaste förman vid utomordentliga tillfällen, såsom vid upplopp eller andra oroligheter, naturkatastrof eller omfattande brand eller trafik-

olycka.

103 5

Om polischefen icke bestämmer annat, skall polisman när han börjar semester eller tjänstledighet lämna uppgift om var han ämnar vistas under ledigheten.

Blir polisman av sjukdom eller annan anledning hindrad att utöva sin tjänst, skall han ofördröjligen anmäla det till sin närmaste förman.

104 5

Polischef, polisöverintendent, polisintendent, förste polisassessor, polisassessor eller polissekreterare är skyldig att under annan tid än ordinarie arbetstid tjänstgöra som jourhavande polischef inom eget och enligt regionpolisstyrelsens bestämmande även annat polisdistrikt i regionen.

Arbetsordning, tjänsteföreskrifter m. m.

105 5

De allmänna bestämmelser, som fordras för arbetet i polisdistrikt utöver denna in- struktion och andra föreskrifter av Kungl. Maj:t, rikspolisstyrelsen eller regionpolis- styrelse, meddelas i arbetsordning som regionpolisstyrelsen fastställer. Därjämte kan polischefen meddela särskilda föreskrifter för personalen.

106 5 Till ledning för utarbetande av arbetsordning fastställer rikspolisstyrelsen normal-

arbetsordning. I arbetsordning får icke utan samråd med rikspolisstyrelsen föreskrivas väsentlig av-

vikelse från normalarbetsordning.

107 5

Avskrift av fastställd arbetsordning och ändring däri skall tillställas rikspolisstyrel- sen.

Polischefen skall tillse att bestämmelserna i arbetsordningen delges tjänstemän som beröres av bestämmelserna.

Polischefen skall i enlighet med rikspolisstyrelsens anvisningar fastställa tjänstgö- rings-, beredskaps- eller fridygnsplan för polisdistriktets tjänstemän. Avskrift av sådan plan skall tillställas regionpolisstyrelsen och rikspolisstyrelsen.

109 5

Bestämmelserna om polischefen i 105 och 107 55 gäller i tillämpliga delar region- polisstyrelsen i fråga om polisdistriktets polismän som tjänstgör hos regionpolisstyrelsen eller i regiontrafikgrupp samt rikspolisstyrelsen i fråga om polismän i Stockholms polisdistrikt vilka avdelats för polisverksamhet som ledes av rikspolisstyrelsen.

110 5

När det erfordras kan regionpolisstyrelsen bestämma den ort där polischef och polis— chefen den ort där annan polisman skall vara bosatt. Föreskrifter i detta hänseende utfärdas av rikspolisstyrelsen.

1115

Polisman får ej bedriva advokatverksamhet eller likartad verksamhet och ej heller idka sådan förvärvsverksamhet eller åtaga sig sådant uppdrag som icke kan förenas med hans ställning som polisman. Denna bestämmelse gäller icke förtroendeuppdrag i facklig, politisk eller ideell organisation.

Utan tillstånd i varje särskilt fall får polisman icke åtaga sig uppdrag att fullgöra polisverksamhet utom tjänsten eller ordinarie eller extra ordinarie polisman åtaga sig uppdrag att själv eller genom annan förrätta auktion eller att vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs. Tillstånd meddelas av rikspolisstyrelsen eller den myndighet styrelsen bestämmer. Tillstånd bör begränsas till viss tid om det lämpligen kan ske.

1125

Om skyldighet för polisman eller den som utan att vara polisman förordnas att full- göra annan polisverksamhet än trafikövervakning att inneha och under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt samt att vara försedd med tjänstetecken och beväpning med- delas föreskrifter av rikspolisstyrelsen.

Semester och annan ledighet m. m.

1135

Förläggningen av semester bestämmes i fråga om polismästare av regionpolissty- relsen,

polisöverintendent, polisintendent, byråchef, kanslichef, byrådirektör, förste polis- assessor eller polisassessor av regionpolisstyrelsen eller, efter beslut av rikspolisstyrel- sen, av polischefen,

polissekreterare i befordringsgång av rikspolisstyrelsen eller, efter beslut av styrelsen, av regionpolisstyrelsen,

annan personal av polischefen.

114å

Annan ledighet än semester beviljas polismästare, polisöverintendent eller byråchef av regionpolisstyrelsen samt polisintendent, kanslichef, byrådirektör, förste polisassessor

eller polisassessor av regionpolisstyrelsen eller, efter beslut av rikspolisstyrelsen, av polischefen. Ledighet för polissekreterare i befordringsgång beviljas av rikspolissty— relsen och för annan personal av polischefen, om rikspolisstyrelsen icke bestämmer annat.

För den som innehar eller uppehåller tjänst i lägst lönegrad C ] avgör dock Kungl. Maj:t fråga om annan ledighet än för sjukdom eller sådant allmänt uppdrag, som med- delats av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande, om ledigheten skall vara längre än sex månader i följd.

1155

I fråga om tjänst som polismästare, polisöverintendent, polisintendent, byråchef, kanslichef, byrådirektör, förste polisassessor och polisassessor eller vikariat på sådan tjänst vilket tillsättes av Kungl. Maj:t prövas fråga om anställnings upphörande enligt 31 5, 32 5 första stycket a) eller b) eller 35 5 statstjänstemannalagen av rikspolisstyrel- sen.

1165

Tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna i 113 och 114 55 meddelas av rikspolis- styrelsen.

Åtal och disciplinär bestraffning m. m.

1175

Bestämmelserna i 18 5 första stycket statstjänstemannalagen skall gälla den som innehar eller uppehåller tjänst som polismästare, polisöverintendent eller byråchef.

Polisman som avses i 8 5 c) får icke i disciplinär ordning dömas till löneavdrag eller suspension under längre tid än femton dagar eller till avsättning.

118 5

Förman får försätta underlydande polisman ur tjänstgöring, när åtgärden finnes er- forderlig för att säkerställa tjänstens behöriga fullgörande. Den som kan besluta om avstängning skall omedelbart underrättas om sådan åtgärd och skall genast pröva om åtgärden skall bestå.

Tillkallande av polisförstärkning

1195

För polisverksamhet som avses i 28 5 kan rikspolisstyrelsen tillkalla polisförstärk- ning.

120 5

Erfordras att polisstyrkan i viss polisregion förstärkas med personal från annan re- gion, ankommer det på rikspolisstyrelsen att efter samråd med berörda regionpolische- fer besluta därom i de fall, då beslutanderätten icke enligt vad i 121 5 stadgas tillkom- mer regionpolischefen.

121 5

Regionpolischef får beordra polisman, som är anställd inom regionen, att för visst uppdrag tillfälligt tjänstgöra som polisförstärkning i annan region och för sådan tjänst-

Kan överenskommelse icke träffas mellan berörda regionpolischefer eller fordras förstärkning med större polisstyrkor eller för längre tid, skall frågan hänskjutas till rikspolisstyrelsens avgörande.

122 5

Fordras polisförstärkning i ett polisdistrikt, får regionpolischefen beordra polisman som är anställd i annat distrikt inom regionen till tjänstgöring i distriktet.

Kan regionpolischefens besked icke avvaktas, får lokal polischef beordra polisman som står under hans ledning att tillfälligt tjänstgöra som polisförstärkning i annat polisdistrikt i regionen. I sådant fall får denne som polisförstärkning i sitt polisdistrikt tillkalla polisman som är anställd där och ingår i regiontrafikgrupp.

123 5

När särskilda skäl föranleder det, får rikspolisstyrelsen beordra elever vid polisskolan att tjänstgöra som polisförstärkning.

124 5

Om annat icke bestämmes för särskilt fall, utövas chefskapet över personal, som tjänstgör såsom polisförstärkning, av den som leder den verksamhet för vilken för- stärkningen fordras.

125 5

Angående begäran om militärhandräckning gäller särskilda bestämmelser. Polischef får anlita biträde av frivilliga för skallgång eller annan eftersökning.

Tjänstetillsättning m. m. 126 %

Rikspolischefen och överdirektören förordnas av Kungl. Maj:t för högst sex år. Rikspolisstyrelsens övriga ledamöter förordnas för högst tre år. Annan tjänst vid rikspolisstyrelsen i lägst lönegrad C 1 tillsättes av Kungl. Maj:t efter anmälan av rikspolischefen. Övriga tjänster tillsättes och annan personal antages av styrelsen.

127 5

Tjänst som regionpolischef tillsättes av Kungl. Maj:t. Regionpolisstyrelses övriga ledamöter förordnas för högst tre år. Tjänst som biträdande regionpolischef tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av rikspolisstyrelsen. Annan polismanstjänst vid regionpolisstyrelse tillsättes av rikspolis- styrelsen. Övriga tjänster tillsättes och annan personal antages av regionpolisstyrelsen.

128 5

Tjänst som polismästare i Stockholms, Göteborgs eller Malmö polisdistrikt tillsättes av Kungl. Maj:t.

Annan tjänst som polismästare tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av rikspolis- styrelsen.

Distriktspolisstyrelses övriga ledamöter förordnas för högst tre år.

Tjänst som polisöverintendent, polisintendent, byråchef, kanslichef, byrådirektör, förste polisassessor eller polisassessor tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av riks- polisstyrelsen.

130 5

Tjänst som polissekreterare, polis- eller kriminalkommissarie, biträdande polis- eller kriminalkommissarie, polis— eller kriminalinspektör, förste polis— eller kriminalassistent eller polis- eller kriminalassistent tillsättes av rikspolisstyrelsen.

I Stockholms, Göteborgs eller Malmö polisdistrikt tillsättes annan tjänst i lägst löne- grad 17 på löneplan A av regionpolisstyrelsen.

I övriga polisdistrikt tillsättes annan ordinarie tjänst eller annan extra ordinarie tjänst i lägst lönegrad A 10 eller tjänst som extra ordinarie poliskonstapel i lönegrad A 9 eller annan extra tjänst i lägst lönegrad A 17 av regionpolisstyrelsen.

131 5 Polissekreterare i befordringsgång och sådan extra polisman eller extra poliskonsta- pel som tillhör rekryteringspersonalen antages av rikspolisstyrelsen.

132 5 Inom den lokala polisorganisationen tillsättes övriga tjänster och antages annan per- sonal av distriktspolisstyrelsen.

133 5

Regionpolischef och polismästare i Stockholms, Göteborgs eller Malmö polisdistrikt förordnas för högst sex år.

Ordinarie tjänst med beteckningen Ao tillsättes, när fråga är om tjänst som avses i 128 5 andra stycket och 129 5, med fullmakt och i annat fall med konstitutorial.

134 5

Innan rikspolisstyrelsen avger förslag till eller meddelar beslut om tillsättning av tjänst skall regionpolisstyrelsens yttrande inhämtas.

Innan regionpolisstyrelsen avger yttrande om tillsättning av annan tjänst än polis- chefstjänst eller meddelar beslut om tjänstetillsättning skall polischefens yttrande in- hämtas.

135 €

Kungörelse om ledig tjänst, som avses i 128 5 andra stycket och 129 5, eller annan polismanstjänst utfärdas av rikspolisstyrelsen och införes i Rikspolisstyrelsens personal— meddelanden i stället för Post— och Inrikes Tidningar. Förslag av rikspolisstyrelsen eller beslut av rikspolisstyrelsen, regionpolisstyrelsen eller distriktspolisstyrelsen till— kännages i Rikspolisstyrelsens personalmeddelande. Personalmeddelande anslås snarast i rikspolisstyrelsens, regionpolisstyrelsens och distriktspolisstyrelsens lokaler.

När kungörelse av regionpolisstyrelsen om annan ledig tjänst än som avses i första stycket eller regionpolisstyrelsens beslut om tillsättning av eller beslut att icke tillsätta sådan tjänst anslås i regionpolisstyrelsens lokal, skall avskrift av kungörelsen eller beslutet snarast anslås i distriktspolisstyrelsens lokal. På avskriften skall anges dagen då anslaget skedde i regionpolisstyrelsens lokal.

136 5

Behörig till extra ordinarie tjänst som poliskonstapel är den som genomgått före- skriven polismansutbildning och tjänstgjort såsom polisman minst så lång tid att den jämte utbildningstiden uppgår till ett år.

Behörig till ordinarie tjänst som poliskonstapel eller förste poliskonstapel eller tjänst som polis- eller kriminalassistent eller förste polis- eller kriminalassistent eller polis- eller kriminalinspektör eller biträdande polis- eller kriminalkommissarie eller polis- eller kriminalkommissarie är den som fyller villkoren för extra ordinarie tjänst som poliskonstapel och tjänstgjort som polisman under minst så lång tid att den jämte tiden för utbildningen vid polisskolan uppgår till två år sex månader.

137 5

Rikspolisstyrelsen får meddela ytterligare eller särskilda behörighetsvillkor och med- ge undantag från föreskrivna behörighetsvillkor i fråga om tjänst som anges i 136 5.

138 &

Behörig att antagas till polissekreterare i befordringsgång är den som avlagt juris kandidatexamen och därefter fullgjort vad som fordras för erhållande av bevis om tingsutbildning eller som med godkända betyg genomgått annan föreskriven utbildning för att kunna antagas till sådan polissekreterare och därefter minst ett år fullgjort tjänstgöring vid regionpolisstyrelse eller distriktspolisstyrelse.

Ytterligare föreskrifter om behörighet att antagas till polissekreterare i befordrings- gång meddelas av rikspolisstyrelsen.

139 5

Behörig till tjänst som biträdande regionpolischef eller polisöverintendent eller som polisintendent i Malmö polisdistrikt är den som avlagt juris kandidatexamen och full- gjort vad som fordras för erhållande av bevis om tingsutbildning samt genomgått före- skriven polischefsutbildning.

Behörig till tjänst som polismästare som avses i 128 5 andra stycket eller som polis- intendent i annat polisdistrikt än Malmö polisdistrikt eller som förste polisassessor, polisassessor eller polissekreterare, som icke är i befordringsgång, är den som fyller villkoren enligt 138 5 och genomgått föreskriven polischefsutbildning.

140 5

Polissekreterare i befordringsgång och sådan extra polisman eller extra poliskonsta- pel som tillhör rekryteringspersonalen är skyldig att tjänstgöra inom den eller de polis- regioner rikspolisstyrelsen bestämmer.

141 5

Förordnande för den som skall utföra polisbevakning utan att vara anställd inom polisväsendet (ordningsvakt) meddelas av rikspolisstyrelsen om bevakningen berör flera polisregioner, av regionpolisstyrelsen om bevakningen berör flera polisdistrikt inom regionen och av distriktspolisstyrelsen i annat fall.

Förordnande för ordningsvakt skall ange verksamhetens art och omfattning samt innehålla uppgift om den som skall utöva förmanskap över ordningsvakten. Förord- nande får meddelas endast den som prövas lämplig att utöva polisverksamhet som förordnandet avser och kan när som helst återkallas. Rikspolisstyrelsen kan utfärda närmare föreskrifter om prövningen.

142 5

Talan mot regionpolisstyrelses beslut föres genom besvär hos Kungl. Maj:t utom såvitt avser beslut angående polisväsendets administration. I sistnämnda fall föres talan genom besvär hos rikspolisstyrelsen.

Talan mot distriktspolisstyrelses beslut föres hos regionpolisstyrelsen genom besvär om annat icke är föreskrivet.

I fråga om beslut eller förslag till tjänstetillsättning eller beslut att icke tillsätta tjänst räknas besvärstiden, om tillkännagivandet skall införas i Rikspolisstyrelsens per- sonalmeddelande från den dag då införandet skedde och om tillkännagivandet skall ske endast genom anslag från den dag då anslaget skedde hos den myndighet som meddelat beslutet eller avgett förslaget. Detsamma gäller beslut om långtidsvikariat som tillsättes i samma ordning som tjänsten.

Slutbestämmelse

143 5

Bestämmelserna i denna instruktion gäller den särskilda polisverksamheten för hind- rande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m. endast i den mån annat icke föreskrivas särskilt.

Denna instruktion träder i kraft den .......... då polisinstruktionen (1965: 686), instruktionen (1965: 674) för rikspolisstyrelsen samt lagen (1964: 320) om polisnämnder skall upphöra att gälla.1

1 Övergångsbestämmelser behövs i flera avseenden. De har inte medtagits i detta utkast.

Förslag till polisinstruktion

Inledande bestämmelser ....................... 1 5

Allmänna bestämmelser

Polisens uppgifter .......................... 2—3 55 Polisorganen ............................ 4—7 55 Polisman, förman och befälsförhållanden ............... 8—10 55 Polismans allmänna åligganden m. m. ................ 11—18 55 Polismans maktbefogenhet ..................... 19—24 55 Gemensam bestämmelse ....................... 25 5 Rikspolisstyrelsen Uppgifter ............................. 26—34 55 Organisation ............................ 35—37 55 Ärendenas handläggning ....................... 38—48 55 Regionpolisstyrelse Uppgifter ............................. 49—5 5 55 Organisation ............................ 56—58 55 Årendenas handläggning ....................... 59—69 55 Distriktspolisstyrelse Uppgifter ............................. 70—72 55 Organisation ............................ 73—81 55 Årendenas handläggning ....................... 82—100 55 Arbetstidens förläggning ....................... 101—104 55 Arbetsordning, tjänsteföreskrifter m. m ................. 105—112 55 Semester och annan ledighet m.m ................... 113—116 55 Åtal och disciplinär bestraffning m.m ................. 117—118 55 Tillkallande av polisförstärkning .................... 119—125 55 Tjänstetillsättning m. m ........................ 126—141 55 Besvär .............................. 142 55 Slutbestämmelse ........................... 143 55

Bilaga 6:1:1 Förteckning över antal ledamöter i

distriktspolisstyrelse

[ nedanstående förteckning redovisas ut- fallet av en beräkning av antalet ledamöter i distriktspolisstyrelse för ett fall där kom- munfullmäktige skall välja andra ledamö- ter än polischefen. Beräkningen grundas i första hand på att styrelsen skall bestå av sex ledamöter förutom polischefen. Varje kommunblock skall dock alltid ha minst en

representant i styrelsen. Det innebär att an- talet valda ledamöter i styrelsen måste bli större än sex i en del fall. I andra hand har ledamöterna fördelats mellan kommun- blocken efter folkmängd per 1.1.1969. Även av hänsyn till stora skillnader i folkmängden mellan kommunblocken har antalet ledamö- ter i styrelserna i några fall utökats.

Antal Län Polisdistrikt Kommunblock ledamöter 1 2 3 4 Stockholms polisregion Stockholm Danderyd Danderyd 6 Lidingö Lidingö 6 Täby Roslags/Näsby 3 Vallentuna 1 Vaxholm 1 Åkersberga 1 6 Handen Handen 3 Bollmora 2 Nynäshamn 1 6 Huddinge Huddinge 4 Tumba 2 6 Jakobsberg Jakobsberg1 6 Sollentuna Sollentuna 6 Märsta Märsta 3 Upplands-Väsby 3 6 Nacka Nacka 4 Gustavsberg 2 6 Norrtälje Norrtälje 6 Östhammar11

1 Kungsängen torde föras till Jakobsbergs polisdistrikt ” Östhammar kommer att föras till Uppsala län

Uppsala

Gotland

Västmanland

Norrköpings polisregion Södermanland

Östergötland

Kalmar polis- region Jönköping

1 Kungsängen förs till Stockholms län 3 Östhammar kommer att föras till Uppsala län

Solna

Stockholm Södertälje Enköping

Uppsala

Visby Köping

Västerås

Eskilstuna

Katrineholm

Nyköping

Linköping

Motala

Norrköping

Eksjö

Jönköping Värnamo

Solna/ Sundbyberg Träkvista/Tappström

Stockholm Södertälje

Enköping Kungsängen1 Uppsala2 Tierp

Skutskär ' Örbyhus/Österbybruk

Visby Köping Arboga Kungsör Västerås Hallstahammar Surahammar Fagersta Norberg Skinnskatteberg Sala Heby

Eskilstuna Strängnäs

Katrineholm Flen Vingåker Nyköping Oxelösund Linköping Kisa Österbymo Åtvidaberg Motala Mjölby Boxholm Ödeshög Norrköping Finspång Söderköping Valdemarsvik

Eksjö Aneby Nässjö Tranås Vetlanda Sävsjö Jönköping Värnamo

maxar—u-

b—lb—ID—b—lb—lb—lb—lm u—nNu ON u—nv—A—w

___—w H...—w ___—cw NÅ '_'NUJ N-P

N ox n-n—u—u-u—u—

10

Kronoberg

Kalmar

Blekinge

Malmö polis- region Kristianstad

Malmöhus

Ljungby

Växjö

Kalmar

Oskarshamn

Västervik

Karlshamn

Karlskrona

Hässleholm

Kristianstad

Ängelholm

Eslöv

Hälsingborg

Landskrona Lund

Malmö

Trelleborg

Gislaved

Gnosjö Hyltebruk Vaggeryd/Skillingaryd Ljungby Markaryd/Strömsnäsbruk Almhult Växjö Alvesta Lessebo

Åseda/Lenhovda Tingsryd

Kalmar Borgholm Emmaboda Mörbylånga Nybro Torsås

Oskarshamn Högsby Mönsterås Hultsfred/Virserum Västervik Vimmerby

Karlshamn Olofström Sölvesborg

Karlskrona Ronneby

Hässleholm Osby Perstorp Kristianstad Broby Bromölla

Ängelholm Båstad Klippan storp Örkelljunga

Eslöv Höör Hörby Hälsingborg Bjuv Höganäs Landskrona Svalöv

Lund Kävlinge

Malmö Vellinge Lomma

Trelleborg

Nt—Ab—IN _HH—u—w u—u—n—n—AN NNN Hu.—ng...)—

NJ?- NNN Nk

UN '_'—MP- N-Iå NÅ Hbl-Ä [x)|—IW u—u—n—v—AN i—np—-.|> _Nw QX

Göteborgs polisregion Halland

Göteborgs och Bohus

Älvsborg

Skaraborg

Ystad

Halmstad Varberg

Kungsbacka Göteborg

Kungälv

Mölndal

Uddevalla

Alingsås

Borås

Trollhättan

Vänersborg

Åmål

Falköping

Skövde

Lidköping

Ystad Sjöbo Skurup Simrishamn Tomelilla

Halmstad Laholm

Varberg Falkenberg Kungsbacka Göteborg Partille Öckerö Kungälv Orust Tjörn Stenungsund Mölndal Mölnlycke Uddevalla Gravarne Lysekil Munkedal Strömstad Tanumshede

Alingsås Herrljunga Lerum Vårgårda

Borås Kinna Svenljunga Ulricehamn Tranemo

Trollhättan Lilla Edet Surte

Vänersborg Färgelanda Mellerud Åmål Bengtsfors Falköping Tidaholm Habo

Skövde Hjo Karlsborg Tibro Lidköping Grästorp Götene Skara Nossebro Vara

___—HN

!

HHHD—dl—lb—l t—n-Ab—Ab.)

Örebro polisregion Värmland

Örebro

Kopparberg

Sundsvalls polisregion Gävleborg

Mariestad

Arvika Säffle

Hagfors

Karlstad

Kristinehamn

Karlskoga

Örebro

Avesta

Borlänge

Falun

Ludvika

Mora

Gävle Hudiksvall

Mariestad Gullspång Töreboda

Arvika Åmotfors

Säffle rjäng Hagfors Kyrkheden Sysslebäck Sunne Munkfors Torsby Karlstad Forshaga Grums Kil

Skoghall Kristinehamn Filipstad Storfors

Karlskoga Degerfors Örebro Hallsberg Askersund Kumla Laxå Lindesberg Hällefors Kopparberg Nora

Avesta Hedemora

Borlänge Mockfjärd Säter Vansbro

Fal un Rättvik Leksand

Ludvika Smedjebacken

Mora Orsa Alvdalen Malung

Gävle

Hudiksvall Bergsjö Ljusdal

NH!»

10

Nt—AHN Nå hut—s.k u—ct—u—w mg) h—lb—lb—drdl—lb—Ai—ib—lN N;; t—ANL» b—AI—Ab—lv—AN D—lb—Ab—l—AO—lb—l Nh NJ;

Nv—w ox

Västernorrland

Jämtland

Luleå polisregion Västerbotten

Norrbotten

Sandviken

Söderhamn

Härnösand

Sollefteå Sundsvall

Örnsköldsvik Östersund

Lycksele

Skellefteå

Umeå

Boden

Gällivare Haparanda

Kiruna Luleå Piteå

Sandviken Hofors Ockelbo

Söderhamn Bollnäs Edsbyn

Härnösand Kramfors

Sollefteå

Sundsvall Ånge Timrå Örnsköldsvik Östersund Bräcke Hammarstrand Järpen Krokom Strömsund Svenstavik Sveg

Lycksele

Sorsele Storuman Vilhelmina sele

Skellefteå Norsjö

Umeå Nordmaling Robertsfors Vindeln Vännäs

Boden Jokkmokk

Gällivare Haparanda Pajala Övertorneå

Kalix Överkalix

Kiruna Luleå Biteå Alvsbyn Arvidsjaur Arjeplog

n—nu—u—n—u—n—n—aw ax ru*—lå GX UU) Nb)!» HNW

___-Hu) as a HNHHH & Nä v—n—n—w—N Nb. v—H—H—lv—N

10

Bilaga 6: l:2 Kommentar till utkast till polisinstruktion

Utredningens ställningstaganden i fråga om den regionala och lokala polisorganisationen kräver omfattande ändringar av den gällan— de författningstexten, främst av polisinstruk- tionen (1965: 686)1 och länsstyrelseinstruk- tionen (1958: 333)? För att detaljerna i ut- redningens förslag skall framgå har ut- redningen utarbetat ett utkast till polis- instruktion med de centrala bestämmelserna på polisväsendets område. Utkastet redovisas i bilaga 6: I.

Den nuvarande författningstexten har _ frånsett några relativt obetydliga språkliga justeringar — inte ändrats i andra fall än då det varit nödvändigt på grund av de ställ-

ningstaganden som utredningen gjort i olika frågor.

Den nuvarande polisinstruktionen inne- håller en mängd detaljföreskrifter och ut- kastet är därför omfattande. När författ- ningstexten skall slutligt utformas, bör åt- skilliga detaljföreskrifter kunna tagas bort. Vidare torde antalet paragrafer kunna mins— kas genom att hänvisningar till vad som gäl— ler för rikspolisstyrelsen i flera fall kan gö- ras i avsnitten om regionpolisstyrelse och distriktspolisstyrelse.

1 Ändrad 1966: 357, 1969: 7 och 1969: 592. ” Omtryckt 1967: 831.

1967: 279, 1967: 803,

Följande uppställning avser att belysa hur utkastet till instruktionen byggts upp.

Utkast till PI Gällande författnings- Gällande författnings-

texta Utkast till PI text lålst låRpsI 125 llåPI lålstPI 135 lZéPI Zst 1525tPI 145 ISQPI $st lå3stPI 155 145PI 4st 154stPI löå lSåPI Zå ZQPI 175 165PI 35 sign 186 175PI 45 4äPI 196 lSåPI 55 SåPI 205 19åPI 65 65PI 215 ZOGPI 75 Ny 225 ZléPI 85 75PI 235 225PI 95 89PI 245 235171 105 9åPI 255 245PI 115 IOåPI 265 ZåRpsI

' PI = polisinstruktionen, rikspolisstyrelsen

LI=länsstyrelseinstruktionen och Rps I=instruktion (1965z674) för

Gällande författnings- Gällande författnings-

Utkast till PI text Utkast till PI text 275 35Rps I 845 Ny 285 45RpsI 855 445PI 295 3552stPI 865 485PI 305 65RpsI 875 495PI 315 7 5 Rps I 885 Ny 325 8 5 Rps I 895 Ny 33 5 95 Rps I 905 Ny 345 105RpsI 915 595PI 355 115RpsI 925 605PI 365 125RpsI 935 615PI 375 135RpsI 945 625PI 385 145Rpsl 955 635PI 395 155RpsI 965 645PI 405 165RpsI 975 655PI 415 175RpsI 985 665PI 425 185RpsI 995 675PI 435 l95RpsI 1005 685PI 445 205RpsI 1015 695PI 455 215RpsI 1025 705PI 465 225 RpsI 1035 715PI 475 235RpsI 1045 725PI 485 245RpsI 1055 735PI 495 16a5LI 1065 745PI 505 36 5PI 1075 755PI 3753st PI 1085 765PI 515 37510ch25tPI 1095 775PI 525 395PI 1105 785PI 535 365PI 1115 795PI 405PI 1125 805PI 853LI 1135 945P1 545 385PI 1145 955PI 555 Ny 1155 96 5 PI 565 Ny 1165 975 P1 575 Ny 1175 985PI 585 Ny 1185 995PI 595 Ny 1195 55lstRpsI 605 Ny 1205 5525tRpsI 615 Ny 1215 515PI 625 Ny 1225 505 PI 635 Ny 1235 535 P1 645 Ny 1245 545 P1 655 Ny 1255 555PI 66 5 Ny 1265 25 5 Rps I 675 Ny 1275 Ny 685 Ny 1285 815PI 695 375LI 1295 815PI 705 435PI 1305 825PI 715 44,45 och 4755PI 1315 835PI 725 Ny 1325 845 P1 73 5 Ny 1335 85 5 PI 745 Ny 1345 865PI 755 Ny 1355 87 5 P1 765 285PI 1365 885PI 775 295PI 1375 895PI 785 305PI 1385 905PI 795 315PI 1395 915PI 805 325PI 1405 925 P1 815 335PI 1415 935PI 825 Ny 1425 1005 PI 83 5 Ny 1435 101 5 PI

Nuvarande lagrum 5 i utkastet/utgår=u 5 i utkastet/utgår=u

/ändras=ä Nuvarande lagrum /ändras=ä

A. PI B. LI 1—6 55 1—6 55 25 ä 7—24 55 8—25 55 3 5 ä 25—26 55 11 5 5 1 st u 275 75 853 u(jämf. 53 5) 28—33 55 76—81 55 125 1 mom ä 34 5 30 5 12 5 3 mom u 355lst u 16a5 u(jämf. 495)

2 st 29 5 17 5 4 mom u 365 50 och 53 55 2551 mom ä 375loch25t 515 265 ä

3 st 505 28 5 ä 38 5 54 5 29 5 2 mom ä 39 5 525 30 5 2 mom u 405 53 5 325 1 mom n 41 5 u 325 3 mom ä 42 5 (upphävd) — 33 5 sista st u 43 5 70 5 38 5 ä 445 71 och 8555 4052mom ä 45 5 71 5 425 1 mom ä 465 11 45 5 1 mom ä 47 5 71 5 48 5 1 mom ä 48 5 865 49 5 2 mom u 49 5 87 5 50 5 ä 50 5 1225 56 5 ä 51 5 121 5 52 5 11 53—55 55 123—125 55 C. Rps I 56—58 55 u 1 5 1 5 59—80 55 91—1 12 55 2—4 55 26—28 55 815 128—129 55 55 119—120 55 82—93 55 130—141 55 6—24 55 30—48 55 94—99 55 113—118 55 255 1265 100—101 55 142—143 55

* i l . _l i

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. 2. Uddannelses- og forskningsspergsmål. 3. Provelesladelse.

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk, förteckning

Juetltledepertementet

Grundlemcrednln en. 1. Rikcd [up ne ' R erin :- bildningm. [16152 Ersättare förnämamöteme. [107] 3. Allm me-vel på våren") [27] — Svensk FN—Ieg. 19 Militära ureff'ec d sciplinmedel. [31] Polisen iaamhållet. [32] '

Försvaredep'enementat Vårnplikmjinnaöringen'l civila meritvärde. [12] socialdepert'ementet

meddeetedgekommittén. 1. Ny liwmedelsstadge m.m. Del I. anleu (ich motiv. [6] 2. Ny livem'edeleeu'dqe m.m. Del II. Blhgor. Folktandvården. utbyggen'de och reglering. [11]

Kommuniketlonedeparterhentet»

'Snöekqt-n - fordonet och föraren. [9] Körkort och körkomregletrering. [26]

Finenedepartementet

Upphandir'rfq ev byggnader. Del 2. Adminietretionen..[181 Understöd örenlnger. [23] . Aspimioeer, möjligheter'och ekanamoral. [25] Hänstaönngebetyg. [28]

Dacentraieerinq av statlig verksamhet. [29] 4 Stordriftetördelar inom industriproduktionen. [30]

Utbl Id n'lngedepertementot

Om det och kvm. [2 Yrkeeutblldnln IWC nlngen. 1. Reformerad lärarutbild- ning. (412. Yr ”teknisk önskoleurbildning. [B] Fria läromedel. 10] Kompetensu ningen V. Behörighet, meritvåtdering, studie roqnoe. Specielundersökninger ev kompetenshtobr. 20] Utkommer senare.) VI. Viner till högre utbildning. 21 (Utlrommer senere.) , edegoaisk utbildning och forskning. [22]

Jordbrukedepertementet Stetliot EMU" fiskehamnen [5] Hendeledepertementet Rationell bensinhendel. [24] Inrlkeedepertementet Expertgruppen för r lone! utrednin sverksemhet (ERU) 1. Balanserad regione utveckli . [S? 2. Urbeniseringeni Sverige. Bilagedel | till Balencera regional utveckling. [14] 3. Regiomlekonomjsk utveckling. Bilagedel II till Balan- serad regional utveckling. [15]

Clvi—ldenertementet Berne utemiljö [1] Industrldepu'rtementet gråten eneruitönörjnlng. Energipolltlk och montana

Anm. Stfirome inom klummer betecknar undnlmemu nummer i den kronologiska förteckningen. '.

k ["suck-im. Tryckerier AB "1970