SOU 1971:33

Fri affärstid

1. Utredningsuppdraget och uppläggningen av kommitténs arbete

1 .1 Direktiven

Direktiven för kommitténs arbete finns återgivna i ett anförande till statsråds- protokollet den 30 december 1969 av dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange.

”Enligt affärstidslagen far yrkesmässig detaljhandel bedrivas endast under tid som medges i lagen eller med stöd av densamma (affärstid). Försäljningsställe för sådan han— del samt frisersalong och fotografiatelje får inte hållas öppna under annan tid. Vanlig affärstid enligt lagen är vardagar mellan klockan 8 och 20. Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intres- se, skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige i kommunen medge affärstid utöver den vanliga. Talan mot sådant beslut förs hos länsstyrelsen genom besvär. Från lagens tillämpning är undan- tagna vissa slag av försäljning.

När förslaget till affärstidslag lades fram för riksdagen ( prop. 1966:144 ) anförde föredragande statsrådet bl. a. följande. Flera omständigheter kunde anföras till stöd för ett antagande att man med beaktande av konsumenternas och de affärsanställdas intresse borde kunna avvara en lagfäst affärstidsreglering, åtminstone på längre sikt. Konsumenternas behov i fråga om affärs- tidens längd och förläggning skulle visser- ligen i dåvarande läge kunna i huvudsak tillgodoses inom ramen för en lagreglering

men detta skulle knappast vara möjligt i längden. Utredningen och flera remissinstan- ser hade nämligen pekat på flera faktorer som väntades komma att föra med sig att behovet av en längre affärstid skulle komma att göra sig mera gällande. Sålunda hade man bl.a. framhållit den ökade yrkesverksam- heten bland kvinnor och befolkningsom- "flyttningen som medförde att allt fler fick längre avstånd mellan arbetsplatsen och bostaden. Man hade vidare menat att beho- vet av att kunna köpa bl.a. kapitalvaror i lugn och 10 efter arbetstidens slut. ofta tillsammans med flera familjemedlemmar, skulle bli mer framträdande i takt med välståndsökningen. Ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen skulle emellertid kunna medföra betydande olägenheter. Sålunda kunde man inte utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga verk- ningar för konsumenterna. Vidare skulle vissa olägenheter för de affärsanställda otvi- velaktigt följa härav. En omedelbar avveck- ling av affärstidsregleringen skulle också i många fall kunna leda till sociala problem för affärsinnehavare som drev sina företag utan anställda eller med endast några enstaka medhjälpare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ville föredraganden inte förorda att all affärstids- reglering slopades omedelbart. Däremot ansåg han att det fanns tillräckliga skäl för att ersätta butikstängningslagen med en friare reglering. Denna borde ges en begrän-

sad giltighetstid, förslagsvis fem år. Vid utgången av denna tid fick man på nytt pröva frågan om affärstidsregleringen skulle slopas helt. Erfarenheterna av den friare regleringen och den utveckling som torde ske inom ramen för denna borde då ge en bättre vägledning för prövningen.

Frågan om affärstidsregleringen skall fort- sätta efter utgången av affärstidslagens giltig- hetstid eller om den kan avvaras bör nu prövas. Uppgiften bör anförtros särskilda sakkunniga. Arbetet bör bedrivas i sådan takt att, om fortsatt lagstiftning anses behövlig, slutligt förslag kan underställas 1971 års riksdag.

Från konsumenthåll har skäl åberopats som talar för att affärstiden lämnas helt fri. Häremot bör ställas de olägenheter som kan befaras uppkomma för affärsanställda och småföretagare om regleringen upphör. En närmare redogörelse för skäl som talar för och emot en affärstidsreglering har lämnatsi förarbetena till affärstidslagen och torde inte i detta sammanhang behöva upprepas. De sakkunniga bör vid sin prövning beakta dessa olika faktorer och andra omständigheter som kan vara av betydelse. Bl. a. bör hänsyn tas till den pågående snabba utvecklingen på varuhandelns område, till förhållandena inom den berörda delen av arbetsmarknaden och till de erfarenheter som gjorts beträf- fande affärstidslagens tillämpning och verk- ningar. ] sistnämnda avseende är det i synnerhet av vikt att beakta i vilken ut- sträckning man utnyttjat de möjligheter affärstidslagen ger till öppethållande inom ramen för vanlig affärstid och i vilken omfattning tillstånd meddelats för öppethåll- ande på tid utöver vanlig affärstid.

Vid bedömningen av konsumentintresset av att affärstidsregleringen slopas eller blir friare kan det finnas skäl för de sakkunniga att särskilt uppmärksamma verkningarna av den fortgående butikskoncentrationen. En av följderna av utvecklingen i nämnda avseende är att många för hushållen lättill- gängliga småbutiker tvingas slå igen. Detta medför olägenheter för konsumenterna, som i många fall kan ha starkt behov av en

kompletterande närhetsservice, kanske delvis i andra former än den traditionella butiks- handeln. Möjligheterna att tillgodose kon- sumentbehovet av bättre närhetsservice kan vara beroende av det sätt på vilket affärstids— frågan slutligt löses.

Om de sakkunniga finner att en fortsatt reglering av affärstiden behövs, bör de se över lagen och lägga fram förslag till änd- ringar eller tillägg i den man det är påkallat. Särskild uppmärksamhet bör i så fall ägnas frågan om behovet av särskilda tillstand att få hålla öppet längre än den vanliga affärs— tiden på vardagar och att hälla öppet på söndagar. Om sådant behov anses föreligga bör riktlinjer skapas, som kan ge de kom- munala myndigheterna vägledning vid den avvägning som vid tillståndsgivningen bör ske mellan konsumenternas och de affärsanställ- das intressen. Samtidigt bör undersökas på vad sätt kravet på en mera enhetlig lag- tillämpning skall kunna tillgodoses i syfte bl. a. att minska riskerna för att konkurrens- förhållandena inom handeln påverkas av tillståndsgivningen.”

1 .2 Utredningsarberet

Affärstidsutredningen, vars betänkande lig- ger till grund för den gällande lagstiftningen, lät under senare delen av år 1963 företa en undersökning rörande allmänhetens inköps- vanor och inställning till butikernas affärs- tider. 1970 års affärstidskommitté har över- vägt att på nytt utföra en liknande under- sökning men funnit sig böra avstå härifrån. Skälet härtill är att resultaten från 1963 års undersökning fortfarande äger viss aktualitet och att en ny undersökning av liknande slag inte ansetts kunna tillföra kommittén kun- skap av sådant värde att ett upprepande av den i förhållande till användbarheten i detta sammanhang ganska dyrbara undersökningen kunde anses motiverad. Genom den förra undersökningen och andra tillgängliga köp- vaneundersökningar har kommittén ändå tillgång till viss kunskap om sådant faktiskt konsumentbeteende som är av intresse för kommitténs bedömning. För att i övrigt

skaffa sig underlag för sina ställningstagan- den har kommittén funnit sig böra gå fram andra vägar.

Eftersom gällande lag jämförd med tidiga- re lagstiftning innebär en friare reglering av affärstiderna, har kommittén ansett det angeläget att kartlägga de förändringar i öppethållandetiderna, som inträffat under den nya lagen. För detta ändamål har åt Handelns Utredningsinstitut uppdragits att utföra en särskild undersökning. Denna har utformats såsom en jämförelse mellan åren 1966, 1967 och 1969 av de tillämpade öppethållandetiderna i detaljhandeln. Ge- nom Handelns Utredningsinstitut har vidare från varuhuskedjorna Domus, Epa och Tempo insamlats visst material till belysning av förändringarna när det gäller fördelning på veckotimmar av kundantal och försälj- ning.

Ocksä dispensgivningen under den gällan- de lagens giltighetstid har undersökts. Ge- nom en i två etapper på kommitténs uppdrag av Handelns Utredningsinstitut genomförd specialundersökning har kartlagts den kom- munala dispensgivningen. Vidare har på uppdrag av kommittén departementssekrete- raren Sven Sahlström utarbetat en redogörel- se i vissa avseenden för Kungl. Maj:ts praxisi dispensärenden.

En fråga av särskild vikt har bedömts vara hur de förändringar, som den gällande lagen medfört, uppfattats av olika berörda intres- segrupper. Genom en undersökning kallad ”beskrivning av kundklientelet vid förlängt öppethållande” har Handelns Utrednings- institut på uppdrag av kommittén genom intervjuer med sådana konsumenter, som begagnar sig av förlängt öppethållande, sökt klarlägga motiv och bakgrund till dessa konsumenters köpbeteende. I en annan undersökning genom utredningsinstitutet har ett antal företagare intervjuats rörande sin inställning till förlängt öppethållande. I denna undersökning har man vänt sig till företagare som tillämpar förlängt öppethål- lande, företagare som tidigare tillämpat förlängt öppethållande men upphört därmed och företagare som inte alls tillämpat för-

Ett antal organisationer med nära anknyt- ning till konsumentfrågor, organisationer på arbetsmarknaden, näringslivsorganisationer, detaljhandelsföretag samt statliga och kom- munala organ, tillhopa ett 80-tal, har beretts tillfälle att delge kommittén de erfarenheter av den nuvarande lagens tillämpning och framföra de synpunkter i övrigt, som man ansett vara av betydelse för kommitténs överväganden.

Vidare har företrädare för Sveriges Kiosk- ägares Riksförbund, Svenska Pressbyrån AB och Sveriges Livsmedelshandlareförbund be- retts tillfälle att muntligen framföra sina synpunkter. Härjämte har hörts företrädare för de dispensgivande myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt polis- myndigheten i Göteborg.

lntresset för förlängt öppethållande har främst varit koncentrerat till Stockholm med omgivningar. Genom remissvaren har kom- mittén erhållit synpunkter från centrala organ mestadels lokaliserade till Stockholm. De undersökningar, som kommittén låtit utföra, är väl ägnade att belysa storstadsför- hållanden. Emellertid har kommittén också ansett sig ha ett behov av att härutöver skaffa sig kännedom om hur man utanför storstadsområderna ser på affärtidsfrågan. För detta ändamål har kommittén hållit hearings i fyra städer — Västerås, Hälsing- borg, Karlstad och Umeå, varvid såväl kon- sumenter som företagare hörts. Såsom repre- sentanter för konsumenterna har i de av städerna där konsumentkommittéer finns — Västerås, Hälsingborg och Umeå — dessa hörts för sig. Vidare har på varje plats genom försorg av de fackliga centralorganisationer- nas lokala ombud sammankallats grupper av vanliga konsumenter. Dessa grupper har i princip utsetts så att de skulle utgöra ett någorlunda representativt urval av förvärvs- arbetande. I var och en av de fyra städerna har slutligen med hjälp av lokala köpmanna— organisationer sammankallats en grupp med företrädare för detaljhandelsföretagarna.

Genom utrikesdepartementets förmedling har från ett antal främmande länder inhäm-

tats uppgifter rörande lagstiftning m.m. i affärstidsfrågor. Dessa uppgifter har på kom- mittens uppdrag sammanställts av hovrätts- fiskalen Tor Olsson.

2. Historisk överblick

2.1 1909 års lagstifming

Vid 1900-talets början förelåg inte några andra inskränkningar i butikernas rätt att hålla öppet än som betingades av strafflagens regler om religionsbrott. Dessa regler stadgade förbud mot öppethållande under sabbatstid, alltså kl. 6—2] under sön- och helgdag.

Genom lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handelns idkande å söckendag utöver viss tid tillkom den första speciallagstift- ningen rörande öppethållande inom handeln. Denna lagstiftning hade arbetspolitisk bakgrund. En undersökning rörande expedi- tionstidens längd inom minuthandeln i Stockholm under år 1907 visade att endast 6 % av butikerna hade mindre än 12 timmars expeditionstid. 7 % av butikerna hade öppet i mer än 15 timmar om dygnet. Under förarbetena till lagstiftningen anförde depar- tementschefen att friheten att hålla handels- bodar öppna hur länge som helst medförde olägenheter för såväl butiksägare som deras biträden både ifråga om vilotiden och beträf- fande tillfälle till intellektuell utbildning och förströelse. Det övervägande flertalet av arbetsgivare och arbetstagare inom handeln antogs vara positiva till den ifrågasatta lag- stiftningen. Departementschefen ansåg inte hänsynen till konsumenternas intresse med fog kunna åberopas såsom skäl för olämplig- heten av den ifrågasatta lagstiftningen. Det antogs sannolikt att allmänheten inom kort

skulle vänja sig vid att göra sina inköp vid en något tidigare tidpunkt på dagen än förr.

Lagen begränsades till att gälla endast för städer, köpingar och municipalsamhällen. Den gav inte någon direkt bindande regel rörande affärstidens förläggning, utan öppna- de endast möjlighet för de berörda primär- kommunerna att själva besluta om införande av regler rörande öppethållandetiden. För att, som departementschefen uttryckte saken, när föreskrifter i ämnet för någon ort meddelades de skulle bli av verklig betydelse och motsvara vad man ville vinna med lagstiftningen, utformades lagen så, att det kommunala beslutet inte fick ange öppnings- tiden före kl. 7 på förmiddagen eller stäng— ningstiden senare än kl. 8 på eftermiddagen. För butiker som endast tillhandahöll livs- förnödenheter fick dock öppningstiden sättas till kl. 6 på förmiddagen och stäng- ningstiden till kl. 9 på eftermiddagen. Såsom framgår av lagens namn gällde den endast för söckendagar. Bodar med huvudsakligen försäljning av tobak och tidningar kunde medges ytterligare förlängda affärstider. Möjligheter till generell förlängning av affärs- tiden fanns också under dag före sön- eller helgdag samt vid julhandeln.

Visst sortiment och vissa försäljnings- former var undantagna från lagens tillämp- ning. Sålunda var försäljning av tidningar eller i mindre omfattning av matvaror, läske- drycker o. dyl. undantagen liksom också

försäljning avsedd för den resande allmän- heten.

Under förarbetena till lagstiftningen upp- märksammades risken för att angränsande kommuner skulle fatta olika beslut. De kommunala besluten krävde emellertid fastställelse av Kungl. Maj:ts befallningsha- vande. Vid prövningen av beslutet skulle där- vid särskild uppmärksamhet ägnas åt det anmärkta förhållandet.

Genom en lagändring år 1912 utsträcktes rätten att meddela förbud mot öppethållan- de utöver viss tid även till sådan tid under sön- och helgdagar, som inte reglerades enligt 7 kap. 3 & strafflagen.

2.2 I 91 9 års lagstifm ing

Ganska snart började krav resas på en revi- sion av 1909 års lag och den 30 maj 1919 utfärdades lagen om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Under förarbetena till den nya lagstiftningen framhölls bl. a. att det inte kunde anses tillfredsställande att låta förverkligandet av en betydelsefull social lagstiftning bli be- roende av något så godtyckligt och tillfälligt som fördelningen av den politiska makten och intresseförhållandena inom de kommu- nala representationerna. Den kommunala rätten att förfoga över frågan huruvida lagen skulle gälla i kommunen eller ej ersattes av ett direkt i lagen infört förbud mot öppet- hållande under viss tid. Kommunerna fick dock rätt att göra vissa awikelser. Lagstiftningens sociala karaktär framgår bl. a. av att vederbörande riksdagsutskott i sin allmänna motivering för lagen särskilt framhöll, att handelsidkarnas och deras biträ- dens gemensamma strävanden att ernå för- kortad expeditionstid uppbars av starka skäl. Genom lagstiftningen reglerades, låt vara indirekt, arbetstidens längd och förläggning för arbetstagarna. Beträffande det närmare bestämmandet av öppethållandetiderna framgår emellertid av förarbetena också att man mot de affärsanställdas intresse av en skälig begränsning av arbetstiden ställde allmänhetens och affärsinnehavarnas berätti- gade krav på en icke alltför snävt begränsad

Jämfört med den föregående lagen inne- bar den nya lagen en avkortning av öppet- hållandetiden. Denna bestämdes för handels- bodar i allmänhet till kl. 8—19. Regeln om möjlighet till förlängt öppethållande på lördagar och helgdagsaftnar togs bort. Tobaks- och tidningshandeln förlorade sin särställning.

Specialreglerna i den äldre lagstiftningen rörande handeln med livsförnödenheter för- anledde vissa meningsbrytningar. Departe- mentschefen anförde att en särställning borde tillerkännas sådana i dagligt bruk använda livsförnödenheter, som är under- kastade snabb försämring, såsom mjölk, grädde och smör samt konditori- och bageri- varor. lagrådet framhöll att särskilt betänk- ligt var det tvång och obehag, den starka frestelse till överträdande, som förbudet mot försäljning av andra än vissa slags varor kom att innefatta. Lagen utformades efter depar- tementschefens förslag och alla livsmedels- affärer fick rätt att börja försäljningen av de uppräknade varorna en timme före den vanliga tiden för öppnandet och fortsätta med försäljningen en timme efter den vanliga stängningstiden.

I lagen inflöt också en allmän regel om förbud mot öppethållande på sön- och helg- dag. Mellan kl. 7 och kl. 10 fick emellertid de livsmedel säljas, för vilka längre försälj- ningstid medgivits under vardagar. Under samma öppethållandetid fick också säljas färsk frukt och levande blommor.

Den kommunala rätten att förordna om avvikelser från regleringen bestämdes att omfatta 2 timmar före och 2 timmar efter den i lagen stadgade tiden. För städer, köpingar och municipalsamhällen begränsa- des dock rätten till utsträckning till hälften. Det medgavs också viss rätt för kommunen att inskränka affärstiden. Kommunen fick dessutom möjlighet att utöka eller inskränka affärstiden under sön- och helgdagar.

Beträffande den kommunala befogen- heten att besluta om awikelse uttalades i propositionen att den förväntades komma att handhas med största varsamhet. Avvikel-

serna borde givetvis inte göras större än som kunde vara påkallat av ortens särskilda förhållanden. I åtskilliga fall ansågs föränd- ringarna kunna begränsas till att avse exem- pelvis viss tid av året eller vissa slag av företag. Det framhölls i detta sammanhang att tidsbestämmelserna i regel borde göras enhetliga för alla företag av samma slag inom kommunen, enär i annat fall olämplig kon- kurrens lätt kunde uppstå.

2.3 1939 års lagstiftning

Genom 1930 års allmänna arbetstidslag be- stämdes den ordinarie arbetstiden till 48 timmar i veckan. Från lagens tillämpnings- område undantogs emellertid sådant arbete, som ålåg biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong eller badinrättning. Detta undan- tag korresponderade mot tillämpningsområ- det för 1919 års butikstängningslag. Undersökningar verkställda år 1933 visade emellertid att den genomsnittliga ordinarie nettoarbetstiden för butikspersonal i affärer i allmänhet kunde uppskattas till 51 a 52 timmar i veckan. I åtskilliga branscher var den ordinarie arbetstiden avsevärt längre. Mot bakgrunden av dessa förhållanden restes krav på en reglering av arbetstiden för även denna arbetstagargrupp och år 1935 tillkalla- des särskilda sakkunniga, som började för- bereda en lagstiftning i ämnet. I uppdraget till de sakkunniga innefattades också spörsmålen om en i lag fastställd begränsning av affärstiden inom detaljhandeln. De sak- kunniga framlade betänkande är 1937. Under de fortsatta förarbetena uttalade departementschefen såsom sin principiella uppfattning, att tillräckligt starka skäl inte förelåg att över huvud undantaga större eller mindre grupper arbetstagare från 48- timmarsveckans reglering. En erforderlig arbetstidsreglering ansåg han inte kunna upp- nås genom skärpning av butikstängnings- lagen. En tvångsreglering i butikstängnings- lagen, som innebar öppethållande under så kort tid, att därigenom arbetstiden för de anställda skulle kunna i tillräcklig grad in- skränkas, syntes honom inte möjlig. Vid bestämmandet av tiden för öppethållandet

måste nämligen hänsyn i främsta rummet tagas till allmänhetens befogade krav på att — ofta före eller efter egen arbetstid _ äga möjlighet att göra sina inköp. Jämväl affärs- idkarnas anspråk på att genom viss inte alltför kort tids öppethållande kunna utnytt- ja affärerna med däri nedlagt kapital ansåg han böra vinna beaktande. Butikerna kunde med hänsyn därtill enligt departements- chefens mening inte ha så kort tid tillmätt för öppethållandet, som skulle vara erforder- lig för att tillgodose behovet av skälig arbets- tid för de där anställda.

Med utgångSpunkt från dessa övervägan- den tillskapades direkta lagregler rörande arbetstiderna för de affärsanställda. Det ansågs inte lämpligt att i den allmänna arbetstidslagen införa dessa speciella regler för detaljhandelns arbetstagare, eftersom inom detaljhandeln förekom arbetsförhållan- den, som påkallade en från den allmänna arbetstidslagen avvikande reglering. Inom de flesta detaljhandelsbranscher var behovet av arbete inte lika fördelat över årets veckor, utan det fanns en eller flera säsonger, då påfrestningen på personalen blev förhållan- devis stor, men mellan dessa brukade ligga mer tysta perioder, då de anställda kunde erhålla större ledighet. Dessa förhållanden ansågs kräva en rätt till överflyttning efter arbetsgivarens gottfinnande av arbetstid inom viss tidsperiod. Särartade bestämmelser erfordrades också beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten. Arbetstidsbestäm- melserna fick därför formen av en särskild lag — arbetstidslagen för detaljhandeln.

Parallellt med arbetet på den nya lagstift- ningen rörande arbetstidsregleringen nä detaljhandelns område pågick en revision av den gällande affärstidslagstiftningen. I detta sammanhang konstaterade de sakkunniga att det ur principiell synpunkt knappast fanns större anledning beträffande detaljhandel och annan därmed sammanhörande rörelse än för övriga näringsgrenar att — när den högsta arbetstid, som fick uttagas av perso- nalen, var i lag föreskriven _ med hänsyn till personalen meddela föreskrifter om arbets- tidens förläggning och fördelning. Man erin-

rade om att både vid tillkomsten av den då gällande lagstiftningen av år 1919 och i samband med införandet av den första lagen på området är 1909 det i främsta rummet var hänsynen till de anställda, som framför- des såsom motivering för lagstiftningen. Samtidigt påpekades emellertid att vid sidan härav hade betonats butikstängningslagstift- ningens betydelse för beredande av fritid åt butiksinnehavarna själva och likartade kon- kurrensförhållanden mellan olika företag. Dessa skäl för en butikstängningslag ansågs nu så vägande, att de ensamma motiverade denna lagstiftning. Härtill kom att de anställ- da vid de allra minsta företagen ställdes utanför den nya arbetstidslagstiftningen. Den 22 juni 1939 utfärdades en ny butik- stängningslag.

I lagen bibehölls den s. k. sjustängningen. På söndagar fick butiker hålla öppet mellan klockan 8 och 10 för försäljning av enbart mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor.

Vid fastställandet av affärernas stängnings- tid ansågs hänsyn i första hand böra tagas till, att allmänheten lämnades möjlighet att göra inköp efter arbetstidens slut. För detta intresse fick den relativt sett fåtaliga butiks- personalens intresse av att sluta sitt arbete tidigt på dagen stå tillbaka.

Det ansågs vidare vara av vikt ur konkur- renssynpunkt, att stängningstiden för affä- rerna var enhetligt reglerad. Möjligheter att göra avsteg från de i lagen bestämda öppet- hållandetiderna bibehölls dock. Varje kom- mun erhöll rätt att göra kommunala awikel- ser från lagens huvudregler. Sådana kom- munala awikelser fick emellertid endast innehålla att tiden för öppethållande in- skränktes eller förlades till annan del av dygnet. Utsträckning av den längsta tiden för öppethållande fick kommunen inte medge annat än beträffande vissa slags rörelser. Ett kommunalt beslut skulle som regel gälla hela kommunen, men olika bestämmelser kunde meddelas för butiker av skilda slag.

I den nya lagen öppnades emellertid möj- lighet för i städerna magistraten och kom-

munalborgmästaren (i Stockholm överståt- hållarämbetet) och på landet länsstyrelserna att ge tillstånd till öppethållande utöver den i lagen bestämda affärstiden. Sådant tillstånd fick i regel medges endast om synnerliga skäl förelåg. Emellertid gällde mindre stränga krav ifråga om kioskhandeln och vissa andra särskilt uppräknade slag av handel såsom t. ex. ifråga om frukt- och konfektyraffärer. blomsteraffärer samt försäljning i direkt an- slutning till mer betydande trafik och försäljning utomhus av varm korv med vissa tillbehör. I allmänhet fick sådan handel dock med undantag för trafikkiosker och korv- stånd inte äga rum längre än till kl. 22.

Under förarbetena till lagstiftningen konstaterades att kioskhandeln bl. a. på grund av osäker praxis vid lagtillämpningen utvecklats delvis vid sidan av lagen och blivit en i förhållande till de vanliga butikerna gyn- nad försäljningsform. Sedan konsumenterna nu en gång vant sig vid att utom butikstid kunna tillhandla sig vissa varor i kioskerna, skulle det emellertid säkerligen, antog man, väcka stort missnöje om denna möjlighet helt togs bort. Allmänhetens intresse ansågs dock bara vara särskilt stort och berättigat i fråga om sådana varor, som var avsedda för en omedelbar och mer tillfällig konsumtion och som var av ömtålig beskaffenhet eller eljest lämpligen inte kunde inköpas på för- hand. Regleringen av kioskhandeln ansågs därför inte böra göras schematiskt utan genom särskilda tillståndsbeslut ske under hänsynstagande till de skiftande förhållande- na.

2.4 1942 års lagstiftning och efterföljande lagstiftning fram till 196 7

1939 års arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslagen från samma år gällde provisoriskt till och med utgången av år 1942. Den 18 juli 1942 utfärdades nya lagar i stället för de gamla.

Den nya arbetstidslagen för detaljhandeln utvidgades att gälla även sådana småföretag där endast en arbetstagare användes.

I 1942 års butikstängningslag bibehölls sjustängningen. Det konstaterades under

förarbetena att den allmänna stängningstiden syntes gå mot stängning kl. 18. Denna utveckling hade huvudsakligen tillkommit på frivillighetens väg genom lokala överens- kommelser mellan affärsmännen. Detta förhållande, liksom att anpassningen efter arbetstidslagens för detaljhandeln bestäm- melser om de anställdas arbetstid skulle underlättas och att det för butiksinnehavar- na och de anställda skulle vara tillfredsstäl- lande att få arbetsdagen tidigare avslutad, ansågs tala för en allmän l8-stängning. Kon- sumenternas intresse av att efter den egna arbetstidens slut kunna göra inköp föranled- de emellertid att den senare stängningstiden fastställdes i lagen.

Tillämpningen av den gällande lagen hade givit vid handen att ordningen för att avgöra frågor angående lagens omfattning och räckvidd inte fungerade tillfredsställande. Sådana frågor kunde endast bli prövade i samband med domstolsförfarande då över- trädelser av lagen beivrades. Härigenom hade praxis kommit att bli växlande. Den nya lagstiftningen införde den nyheten att arbetsrådet ålades att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt berördes, avgöra huruvida lagen ägde tillämpning på viss försäljning eller visst öppethållande av butik.

Bestämmelsen om rätt för kommun att inskränka den vanliga affärstiden bibehölls. Vidare vidgades möjligheten att helt eller delvis omfördela affärstiden att gälla inom ramen för en vecka i stället för såsom tidigare ett dygn.

Den nya butikstängningslagen erhöll lik- som sin föregångare provisorisk karaktär med en giltighetstid av 3 år.

1942 års butikstängningslag ersattes seder- mera av en ny butikstängningslag den 29 juni 1945, vilken senare lag i sin tur efter ytterligare tre år ersattes av butikstängnings- lagen av den 21 juli 1948. Dessa båda lagar medförde inte några förändringar av större intresse.

De motiv för en fortsatt lagstiftning röran- de affärstiderna, som kommit till uttryck under förarbetena till 1939 års lagstiftning,

ansågs vid tillkomsten av 1948 års lag fort- farande bärande. Under lagens förarbeten anförde departementschefen, att även om arbetstiden för de anställda var reglerad i annan ordning, andra viktiga sociala önske- mål liksom också näringspolitiska intressen krävde att butikstängningslagen bibehölls. Han sade sig därvid särskilt syfta på ange- lägenheten av att trygga skälig fritid åt butiksinnehavarna och att åstadkomma i stort sett likartade konkurrensförhållanden mellan de olika företagen.

3. Gällande lag

1948 års butikstängningslag kom att gälla ända fram till den 1 januari 1967 då den efterträddes av den nuvarande affärstidslagen (19662668). Till grund för den nya lagen låg ett av affärstidsutredningen i juni 1965 avgivet betänkande ”Affärstiderna” (SOU 1965:38 och 39). Sedan betänkandet remiss- behandlats förelades riksdagen i proposition 1966:144 förslag till den nya affärstidslagen. Den 16 december 1966 utfärdades lagen.

Affärstidslagen innebär i huvudsak en väsentligt enklare och friare reglering av affärstiderna. Den vanliga affärstiden har utsträckts till kl 20 på vardagar. Huvuddelen av den handel som tidigare fick ske efter dispens på annan tid än vanlig affärstid — bl. a. hela kioskhandeln — har undantagits från regleringen i lagen. Kommun får för varje särskilt fall medge längre affärstid än den vanliga affärstiden om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.

3.1 Den gällande lagens innehåll

Yrkesmässig detaljhandel får enligt 1 & bedri- vas endast under tid som medges i lagen eller med stöd av denna (affärstid). Beteckningen affärstid användes här om all tid för tillåten yrkesmässig detaljhandel vare sig den är angiven i lagen eller medges med stöd av denna. Till denna huvudregel har i paragra- fen knutits ett förbud mot att hålla försälj- ningsställe för sådan handel öppen under annan tid. Förbudet omfattar också friser-

salong och fotoateljé.

Enligt 2å är vanlig affärstid vardagar mellan kl. 8 och 20. Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige i kommu- nen medge affärstid utöver den vanliga.

l 3 ?; undantages från lagens tillämpning försäljning från apotek, försäljning från auto- matapparat, försäljning på trafikmedel till resande, försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedriver med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst, om försäljningen sker i ringa omfattning och utan samband med annan handel, samt försäljning på salu- torg eller liknande plats som är upplåten till allmän försäljningsplats. Från lagens tillämp- ning undantages i paragrafen vidare, i den omfattning och på de villkor som föreskrives av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Försäljning av alster av bildkonst, konsthantverk eller konstindustri som bedri- ves i utställningslokal, försäljning i anslut- ning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat samt bageri- och konditorivaror, försäljning av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon samt andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid, om försäljningen sker antingen i anslutning till ordnad serveringsrörelse eller försäljning av konst eller utan samband med försäljning

Enligt 45 meddelas närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Med stöd av denna paragraf har arbetarskydds- styrelsen sedermera bemyndigats att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen.

1 5 & stadgas bötesstraff för den som handlar i strid mot lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av denna.

Talan mot kommuns styrelse eller nämnd enligt lagen föres hos länsstyrelsen genom besvär (6 g).

3.2 Tillkomsten av affärstidslagen

3.2.1 Affärstidsutredningen tillsättes

De motiv som uppbar 1948 års lag hade redan under lagens förarbeten börjat sättas ifråga. Under remissbehandlingen av det förslag, som ledde till propositionen, .ordes från en del håll gällande att önskemålen om såväl skälig fritid för butiksinnehavarna som likartade konkurrensförhållanden inom de- taljhandeln kunde tillgodoses av närings- idkarna själva genom överenskommelser. Man pekade på bl. a. att den tid som var tillåten för öppethållande ofta inte helt utnyttjades. Så hade exempelvis affärstiden på lördagar inskränkts genom överenskom- melser mellan näringsidkarnas organisa- tioner. Även om lagstiftningen kunde ha en viss uppgift att fylla för att hindra osund konkurrens, ansågs det dock kunna diskute- ras om det fanns anledning att skydda mot sådan konkurrens genom en butikstängnings- lag, som innebar reglering av ett flertal förhållanden med svåra gränsdragningar och som därför måste innehålla en mängd detalj- bestämmelser. Liknande synpunkter anför- des sedermera i andra sammanhang bl. a. i samband med vissa ändringar i lagen är 1956.

Under åberopande bl. a. av de här anmärk- ta omständigheterna tillkallade chefen för in- rikesdepartementet i juni 1962 åtta sakkun- niga för att göra en utredning rörande butikstängningslagstiftningen.

I direktiven till de sakkunniga pekade departementschefen på den genomgripande utveckling i övrigt som ägt rum och som berört detaljhandeln. Strukturrationali- seringen hade medfört att varuhusen växt till i antal och storlek samt att systemet med självbetjäning kommit att tillämpas i allt större utsträckning. Nya metoder för för- packning av livsmedel och bättre förvarings- möjligheter i hushållen sades också ha med- fört större benägenhet hos allmänheten att ifråga om livsmedel göra stora inköp vid få tillfällen. Den tekniska utvecklingen hade öppnat större möjligheter för automathan- deln. Departementschefen pekade vidare på att ökad konsumentupplysning särskilt i fråga om mer varaktiga konsumtionsvaror, såsom möbler och textilier, torde ha viss betydelse för frågan om butikernas affärstid.

I direktiven betonades att utredningen borde vara förutsättningslös. Om de sak- kunniga fann en reglering på området vara erforderlig även framledes, borde den dock under alla förhållanden få en mera generell karaktär än den nuvarande. En detaljregle— ring med sikte exempelvis på försäljning av särskilda varuslag ansågs sålunda inte höra utan tvingande skäl bibehållas.

3.2.2 Affärstidsutredningens bedömningar

Konsumenterna och butikstängningslagen

För att få underlag för sina bedömningar i förevarande del lät utredningen göra en omfattande statistisk konsumentundersök- ning, där man i första hand sökte skaffa sig en uppfattning om allmänhetens inköps- vanor, men även sökte utröna allmänhetens önskemål beträffande affärstiderna. Inköps- vanorna undersöktes beträffande livsmedel och ett antal fackhandelsbranscher. Särskilt livsmedelsinköpen .ordes till föremål för ett ganska omfattande studium. Hushåll med barn i åldrarna 12—17 år jämfördes med andra hushåll. På liknande sätt jämfördes hushåll med och utan hemarbetande vuxen. Vidare studerades regionala skillnader med hänsyn till urbaniseringsgrad. Inköpsfrekven—

sen delades upp mellan vardagar och lördagar och emellan olika tider på dagarna. Inköpens fördelning mellan olika hushållsmedlemmar ingick också i undersökningen. Andra fakto- rer, som studerades, var avstånd till livs- medelsaffären, förflyttningstid m. m. för in- köp samt automat- och kioskinköp.

I sina överväganden rörande butikstäng- ningslagens inverkan på köpvanorna framhöll utredningen till en början, att man inte av undersökningen kunde bilda sig någon upp- fattning om hur omfattande den av detalj- handeln förmedlade varuströmmen skulle ha varit, om affärstiderna inte hade reglerats i lag. Sannolikt går man emellertid enligt utredningen för långt, om man gör gällande att konsumtionens omfattning inte har närmare samband med affärstiderna. Vidare framhöll utredningen att de ilagen angivna affärstiderna utgör den ram inom vilken inköpsbehoven kan tillgodoses. Affärstiderna påverkar därför enligt utredningen helt naturligt inköpens förläggning i tiden.

Beträffande sön- och helgdagar, då butik- stängningslagen kraftigt begränsade detalj- handeln, ansåg utredningen konsumenternas inställning till de hinder som lagen då reste vara det viktigaste underlaget för utred- ningens bedömning. Undersökningen hade givit vid handen att mer än hälften av landets alla hushåll ville kunna köpa blommor på sön- och helgdagar. Därnäst ville man kunna handla livsmedel (16 % av hushållen i hela riket). Ett antal konsumenter (5—8% av hushållen i hela riket) önskade också att affärerna sådana dagar sålde kläder, möbler, bilar och konstverk.

Affärstidsutredningen anförde som ett all- mänt omdöme att butikstängningslagen väl inte av konsumenterna uppfattades som ett allvarligt hinder för dem att kunna handla på sön- och helgdagar men att ganska många likväl ville ha möjlighet att köpa olika varor då, framför allt blommor och livsmedel.

Beträffande lördagar konstaterade utred- ningen att så sen stängningstid som den av lagen medgivna praktiskt taget inte förekom någonstans. Med ledning av konsument- undersökningen i denna del fann man att

affärstiderna på lördagar syntes i det stora hela överensstämma ganska bra med konsu- menternas önskemål och behov. Verkligt påfallande missnöje förekom endast i de fall då man tillämpade så tidig stängningstid som kl. 13.

Även beträffande vanliga vardagar konsta- terade utredningen att den i lagen medgivna affärstiden inte utnyttjades helt. Utred- ningens undersökningar visade att affärerna som regel stängde kl. 18 trots att lagen medgav dem möjlighet att hålla öppet till kl. 19. Såsom tänkbara förklaringar härtill nämndes överenskommelser mellan detalj- handelsföretagen på orten men också det förhållandet att tiden för middagsmålet kunde ha lett till att man ansett det vara skäligen meningslöst eller i varje fall mindre angeläget att hålla öppet efter kl. 18 när man under alla förhållanden måste stänga kl. 19.

Affärerna kunde enligt butikstängnings- lagen en vardag i veckan utsträcka affärs- tiden till kl. 20. Utredningen konstaterade att utsträckt affärstid — oavsett om den i lagen till kl. 20 medgivna tiden utnyttjades eller inte — förekommit sparsamt tidigare. De senaste åren hade emellertid kvällsöppet blivit vanligare men var alltjämt utnyttjat mycket litet. Enligt uppgifter från hösten 1963 förekom då kvällsöppet på 85 orter med sammanlagt 3,35 miljoner invånare. Den utsträckta affärstiden varierade mellan kl. 18.30 och 20. Den vanligaste dagen för utsträckt tid var fredagar.

Konsumentundersökningen visade nästan undantagslöst att besöksfrekvensen ökade den sista timmen av öppethållandetiden. Detta gällde särskilt kapitalvaror och herr- kläder, vilket enligt utredningen hade sin naturliga förklaringi att dessa varor inköptes antingen av flera familjemedlemmar till- sammans eller av männen ensamma.

De sena affärsbesöken var vanligast i Storstockholm och mera sparsamt förekom- mande allt efter som orterna minskar i storlek.

Konsumentundersökningen visade att ganska många hushåll var missnöjda med så tidig stängning vanliga vardagar som kl. 18.

De varugrupper, som man önskade köpa senare, var blommor, kläder och skor (18—20 %). Därnäst ville man ha möjlighet att köpa möbler, bilar, radio och TV m. m. (omkring 15 %). Minst var intresset för livsmedel (6 %). I Storstockholm ville dock 10 % av hushållen eller nästan dubbelt så många som på andra håll i landet kunna köpa livsmedel efter kl. 18. För inköp efter kl. 20 var det överlag ringa intresse. Likaså var det bara ett fåtal hushåll som ville kunna köpa livsmedel vanliga vardagar före kl. 8. Utredningen uttalade att det fanns skäl att tro att de önskemål, som allmänheten fram- ställt om affärstiderna, hade påverkats i återhållande riktning av inrotade vanor. Allt efter som valmöjligheterna blev större, fick man, menade utredningen, sannolikt också en mera bestämd uppfattning om hur man i själva verket ville ha det med affärstiderna. Utredningen antog att de i Stockholm med- delade dispenserna åt affärerna vid tunnel- banestationer i city sannolikt hade medver- kat till att intresset för att kunna handla livsmedel efter kl. 18 visat sig vara störst i Storstockholm. Sammanfattningsvis konsta- terade utredningen att allmänhetens inställ- ning till affärstiderna vanliga vardagar i varje fall i förening med den påtagliga koncentra- tionen av affärsbesöken itiden mellan kl. 17 och 18 visade, att inte få konsumenter på många håll skulle besöka affärerna även efter kl. 18 om de fick tillfälle till det. Affärstidsutredningen menade sig emel- lertid inte kunna grunda sina ställnings- taganden bara på den dåvarande situationen utan ansåg sig också böra blicka framåt. Man ansåg att det insamlade utredningsmaterialet gav en ganska god grund för belysning av de olika omständigheter, som kunde tänkas påverka konsumtionsvanornas framtida in- riktning och erinrade i detta sammanhang till en början om tre förhållanden, vilka man ansåg särskilt borde hållas i minnet, nämligen 1) befolkningens flyttning i riktning mot tätorterna, koncentrationen av detaljhandeln till allt större butiksenheter och handelns rationalisering i övrigt, 2) den väntade ök- ningen av antalet åldringar och förvärvsarbe-

tande kvinnor samt 3) den forsatta arbets- tidsförkortningen och den därav följande slutliga övergången till fem dagars arbets- vecka.

Utredningen erinrade om de koncentra- tionstendenser inom detaljhandeln, som tagit sig uttryck i större butiksenheter och ansam- ling av detaljhandelsutbud inom ganska kon- centrerade områden. De större avstånd till affären, som härigenom uppkommit hade drabbat åldringarna hårdast men var enligt utredningens mening också kännbara för många andra, inte minst bland de förvärvs- arbetande. Den fortsatta ökningen av privat- bilismen syntes bara delvis kunna utjämna olägenheterna med de längre avstånden. Större betydelse tillmätte man utvecklingen av konserverings- och förpackningstekniken. Möjligheterna att i kylskåp och frysboxar lagra livsmedel kunde, menade man, leda till att allt fler hushåll föredrog att handla mindre ofta men i stället göra större inköp. Mari tänkte sig också att utvecklingen av standardförpackningar och självbetjänings- system kunde leda till att affärsbesöken blev kortare för köp av vissa varor. Å andra sidan medförde det allt mångsidigare varuutbudet behov av längre tid för övervägande och val av andra varor. Särskilt kapitalvaror skulle kunna komma att ta längre tid att köpa. Därmed skulle det enligt utredningen sanno- likt också bli allt vanligare att hela familjen eller några familjemedlemmar tillsammans gjorde inköpen.

För åldringarna antog utredningen att de långa avstånden till affärerna skulle bli ett större problem än affärstidernas förlängning. De förvärvsarbetande däremot var på ett helt annat sätt beroende av affärstiderna, framför allt av marginaltiderna efter arbetets slut. Detta beroende skulle bli kännbart för allt fler hushåll allt efter som de gifta kvinnorna i ökad utsträckning ägnade sig åt förvärvs- arbete. Intresset för sön- och helgdagsöppet var redan störst bland de förvärvsarbetande hushållen och kunde alltså väntas stiga. Här var det särskilt enligt utredningens uppfatt- ning blomster- och livsmedelsaffärerna som kom i blickpunkten. Lördagar och helgdags-

aftnar utnyttjades redan flitigare än andra dagar för affärsbesök. Dessa dagar kunde man enligt utredningen motse en ökad besöksfrekvens i nästan alla affärer. Likaså menade man att intresset för kvällsöppet vanliga vardagar måste bli större i och med att andelen förvärvsarbetande hushåll ökade.

Övergången till femdagarsvecka kunde under sommarmånaderna väntas leda till minskad besöksfrekvens i affärerna på lör- dagar i samma mån som det blev vanligare att familjerna fick tillgång till fritidshus eller av annan anledning lämnade tätorten under veckoslutet. För större delen av året torde emellertid de arbetsfria lördagarna leda till att man kunde motse stegrad besöksfrekvens då, framför allt i affärer som tillhandahöll varor lämpade för familjeinköp såsom klä- der, möbler, radio, T V, bilar.

Utvecklingen mot arbetsfria lördagar an- togs också kunna medföra ett stegrat intresse för kvällsöppet under övriga veckodagar från de konsumenters sida, som brukade resa bort över veckoslutet. Även inom servicenäringar- na verksamma personer kunde i fortsätt- ningen förväntas vara hänvisade till att i huvudsak handla på vanliga vardagar. Lör- dagsöppet skulle vidare för de förvärvs- arbetande, som hade fria lördagar, endast i begränsad utsträckning kunna ersätta kvällsöppet vanliga vardagar. Stort intresse för kvällsöppet väntades särskilt omlands- kunder inom räckhåll för en större tätorts affärscentrum kunna komma att visa. Sådana kunder ansåg man skulle öka itakt med den pågående urbaniseringen. Man antog också att stort intresse för kvällsöppet sannolikt skulle finnas hos många konsumenter i rikets största städer, som på grund av de dåvarande affärstiderna nödgades köpa livsmedel och andra dagligvaror omedelbart efter arbetets slut och bära med sig dem den ofta långa vägen hem. För dessa skulle det säkert te sig mera tilltalande att köpa varorna i närheten av bostaden.

Sammanfattningsvis konstaterade utred- ningen i denna del att en stor del av konsumenterna ville att affärerna vanliga vardagar skulle hålla öppet längre än vad som

var fallet och utredningen antog att konsu- menternas intresse för kvällsöppet vanliga vardagar sannolikt skulle komma att stiga. Beträffande i vilken riktning inställningen till affärstiderna på lördagar skulle komma att ändras under den närmaste framtiden fann utredningen svårt att uttala sig om med någon större grad av säkerhet. Mycket talade dock för att allmänheten skulle komma att utnyttja lördagarna för inköp av urvalsvaror i större utsträckning än tidigare. Beträffande söndagar drog man den slutsatsen att intres- set i huvudsak var knutet till att kunna handla blommor och livsmedel och förmoda- de att detta intresse skulle bestå.

Detaljhandeln och butikstängningslagen

Under denna rubrik diskuterade affärstids- utredningen regleringens betydelse för kon- kurrens och strukturutveckling inom detalj- handeln. Man konstaterade till en början att den då gällande butikstängningslagen till sin natur var konkurrensbegränsande och därför inte rimmade så bra med de principer som låg bakom 1953 års lagstiftning om mot- verkande av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Butikstängningslagen begränsa- de den fria konkurrensen såväl mellan detalj- handeln i dess helhet och andra näringsgre- nar exempelvis restaurangnäringen och nöjes- industrin som mellan olika företag inom detaljhandeln. Konkurrensbegränsningen i det sistnämnda avseendet ansåg utredningen ge upphov till de största problemen. Kioskhandelns uppsving måste enligt ut- redningen ses mot bakgrunden av att denna försäljningsform sedan länge hade haft en privilegierad ställning ibutikstängningslagen. Därmed var mellertid inte sagt, att kiosk- handeln skulle stagnera eller gå tillbaka om lagen upphävdes. Den ökade konkurrens som kioskerna i ett sådant läge skulle utsättas för kunde enligt utredningens mening mycket väl tänkas bli kompenserad av friheten att utvidga sortimentet. Kioskerna kunde vidare antas bli i stånd att bättre än hittills anpassa sin verksamhet till de krav som konsumen- terna ställde på service från en närhetsbutik.

Beträffande dispensgivningen konstatera- de utredningen att utvecklingen i de två största städerna hade tvingat fram en dis- pensgivning som inte var invändningsfri från konkurrenssynpunkt.

Kioskernas och dispensaffärernas andel av detaljhandelns totala omsättning var emeller- tid ringa och utredningen fann den konkur- rensbegränsning avgjort viktigare, som butik- stängningslagen framkallade genom att hind- ra den stora mängden av detaljhandelsföretag att variera sina affärstider annat än inom den i lagen givna ramen, dvs vardagar mellan kl. 8 och 19 med rätt till utsträckt öppethållande till kl. 20 en dag i veckan. Ur visst utred— ningsmaterial erhållet från Detaljhandelns utredningsinstitut och Kooperativa förbun- det fann sig utredningen kunna urskilja två klart framträdande tendenser när det gällde omsättningens fördelning under olika tider. Den ena tendensen gällde försäljningen av livsmedel. I affärer som huvudsakligen till- handahöll livsmedel inträffade tyngdpunkten i veckans omsättning under fredag—lördag med maximum vid 11-tiden på lördag. Övri- ga veckodagar kulminerade omsättningen i allmänhet den sista timmen av affärstiden utan att nå upp till fredagens höga värden mot den vanliga affärstidens slut. Den andra tendensen gällde försäljningen av övriga varor. För dem inträffade tyngdpunkten i veckans omsättning i allmänhet också på lördag men kulmen nåddes senare på dagen mellan kl. 12 och 14. Enligt utredningens mening fanns det tecken som tydde på att butikstängningslagen för inte så få affärer hindrade en anpassning vanliga vardagar av affärstiderna till variationerna i omsätt- ningen och kundfrekvensen. Vad man in- hämtat rörande inköpsvanorna och detalj- handelns struktur ansåg man dessutom ge skäl att anta, att anpassningen skulle komma att försvåras ytterligare om butikstängnings- lagen fick vara kvar oförändrad.

Mot bakgrund av en allmän beskrivning av den pågående strukturomvandlingen tog ut- redningen härefter upp frågan om närhets- butiken och butikstängningslagen. Man fram- höll att närhetsbutiken utgjorde ett komple-

ment till den stora dagligvaruaffären med självbetjäning och innefattade därvid i begreppet dagligvaruaffärer — även kiosker — som helt inriktade sig på kunder bosatta i den närmaste omgivningen.

Utredningen anförde att närhetsbutiken inte konkurrerade med varuhus och stora självbetjäningsaffärer utan kompletterade dessa. Man framhöll att det inte gärna kunde råda något tvivel om att närhetsbutiken hade framtiden framför sig vid sidan av varuhusen och andra större affärer. Dess konkurrens- kraft låg i att den befann sig inom nära räckhåll för sin kundkrets. Detta, menade utredningen, skulle få ökad betydelse, allt efter som utvecklingen inom detaljhandeln medförde en koncentration till allt större och färre butiksenheter med utvidgat själv- betjänings- eller själwalssystem.

En förutsättning för att närhetsbutiken i detta läge verkligen skulle kunna utveckla sig till ett ekonomiskt lönande företag var emellertid, att den då också smidigt anpassa- de sitt sortiment och sina affärstider till kundernas önskemål och behov. Från sam- hällets synpunkt var det också angeläget, fortsatte utredningen, att man inte hade en lagstiftning, som främjade just kiosken så- som försäljningsställe utan i stället ordentligt inredda butiker som bättre tillgodosåg både konsumenternas och de anställdas krav på en god försäljningsmiljö. Inte heller kunde det vara rätt att samhället stödde kioskverksam- heten till förmån för partiellt arbetsföra. Utredningen sade sig vilja tro att närhets- butiken skulle komma att stå i främsta rummet bland dem som utnyttjade kvällsöppet, om butikstängningslagen skulle upphävas eller liberaliseras. Genom att närhetsbutiken, såsom man antagit, inte direkt konkurrerade med varuhus och andra större affärer borde den också av konsumen- ten utan svårighet kunna få ut de högre priser, som kunde bli nödvändiga för att täcka bl. a. ökade personalkostnader för obekväm arbetstid.

Utredningen tog också upp frågan om ett upphävande eller liberaliserande av butik- stängningslagen skulle kunna leda till ökade

varupriser. Den invändningen hade ofta .orts att balansen i konkurrensen mellan olika typer av företag inom detaljhandeln skulle bli allvarligt förskjuten om regleringen slopades. Företrädare för denna meningsrikt- ning befarade, att många affärer skulle tvingas till ett mer eller mindre onödigt öppethållande för att kunna hålla jämna steg med konkurrentföretagen. Detta skulle i sin tur öka detaljhandelns omkostnader, vilket ytterst skulle drabba konsumenterna genom ökade varupriser. Vid bedömningen av dessa synpunkter hade skymtat farhågor för att många affärer på lång sikt inte skulle klara den hårdnande konkurrensen och därför tvingas slå igen med den ytterligare försäm- ring av servicen som detta innebar för konsumenterna.

Utredningen fann det svårt att förutsäga om det skulle inträffa prishöjningar av bety- delse som följd av en liberalisering eller upphävande av lagstiftningen. Säkert var det i varje fall inte, menade man. Å ena sidan föreföll det klart att personalkostnaderna måste bli högre med mera obekväm arbetstid och att kostnadsökningen måste slås ut på konsumenterna. Å andra sidan visste man inte med säkerhet om detaljhandeln skulle komma att begagna sig av kvällsöppet i sådan utsträckning, att personalkostnaderna blev ett större problem än för närvarande. Från närhetsbutikerna ansåg man sig kunna bortse i detta sammanhang, eftersom de vände sig till en kundkrets, som ville handla bekvämt och då också fick förutsättas vara beredd att betala priset för detta. Varuhusen, som utredningen väntade skulle komma att ut- nyttja möjligheterna till utsträckt affärstid på vardagskvällar, tänkte man sig skulle kunna möta lönestegringarna genom att gå vidare i en snabbare takt mot självbetjänings- eller självvalssystem. Om betydande löne- stegringar skulle inträffa fann man det sannolikt att företagen skulle sträva efter att utjämna kostnadsstegringarna också genom andra rationaliseringsåtgärder. Kostnads- ökningarna för några timmars ytterligare kvällsöppet i veckan skulle exempelvis mycket väl kunna tänkas leda till att man i

stället höll stängt en eller annan förmiddag, då kundfrekvensen enligt erfarenhet var påfallande låg.

Skulle till följd av mera kvällsöppet en kostnadsfördyring inträffa, borde den likväl enligt utredningens mening bli obetydlig, i varje fall om den slogs ut på alla konsumen- ter. Utredningen ansåg, att på detaljhandelns område likaväl som på många andra områden konsumenterna borde åtminstone i viss ut— sträckning kunna godta, att kostnaderna fördelades på alla även om inte alla i lika mån kunde tillgodogöra sig fördelarna.

Även om butikstängningslagen inte längre var tillräckligt smidig för att tillåta detalj- handeln att utvecklas rationellt borde enligt utredningens mening lagens hämmande effekt på rationaliseringar inte överdrivas. Strukturförändringen hade tvingats fram oberoende av lagen. Denna hade i stort sett bara fördröjt i och för sig påkallade rationali- seringsåtgärder. Om lagen fick vara kvar oförändrad, skulle den sannolikt bidra till att en hel del mindre bärkraftiga afffarer, som annars skulle duka under i konkurrensen, skulle kunna fortleva tills vidare. Även om det i och för sig var ett konsumentintresse att inte alla små affärer försvann med därav följande försämring av servicen, kunde det likväl på längre sikt inte vara ett samhälls— intresse att bibehålla en lagstiftning oföränd- rad, som vidmakthöll mindre konkurrens- kraftiga företag och motverkade möjligheter- na för både företagare och anställda att hålla jämna steg med andra grupper i inkomst- hänseende.

Utredningen framhöll emellertid att butik- stängningslagen också hade haft gynnsamma verkningar. Den hade säkert i hög grad medverkat till allmänt sett ordnade för- hållanden inom detaljhandeln. Några allvarli- gare farhågor för den osunda konkurrens, som enligt vissa bedömare skulle uppstå om lagen upphävdes hade utredningen dock inte. Företag, som försökte sig på sådana förfaran- den som att hålla öppet särskilt länge på kvällarna i spekulationssyfte och låta de stegrade personalkostnaderna gå ut över både varornas kvalitet och försäljningslokaler-

nas standard kunde enligt utredningens mening inte bli särskilt långlivade. Inte heller trodde man att utrymmet för sådana mellan- former av osund konkurrens, som ledde till skadeverkningar först på längre sikt, skulle vara särskilt stort.

De affärsanställdas behov av fritid

Enligt affärstidsutredningens uppfattning torde den gällande arbetstidslagen för detalj- handeln ha givit de handelsanställda tillräck- ligt skydd i fråga om den ordinarie arbets- tidens längd. Inte heller hade övertiden varit något för de inom detaljhandeln anställda väsentligt probelm, menade utredningen. När det gällde den ordinarie arbetstidens förläggning hade detaljhandeln däremot, anmärkte man, ansetts erbjuda sämre villkor än andra yrkesområden. En av utredningen själv genomförd undersökning rörande arbetstidens förläggning inom olika yrkes- områden visade emellertid att de inom detaljhandeln verksamma hade sin arbetstid förlagd på obekväm tid i något mindre utsträckning än genomsnittet för alla förvärvsarbetande i landet måndag—fredag, vilket låg något över 3 timmar. På lördagar sammanföll den obekväma arbetstiden inom detaljhandeln med riksgenomsnittet. Detta var 0,6 timmar men för dem som arbetade inom industrin bara 0,2 timmar. Det höga genomsnittstalet förklarades av den särskilt långa obekväma arbetstiden inom några serviceyrken.

Utredningen konstaterade att för de inom detaljhandeln anställda frågan om arbets- tidens förlängning framför allt var ett lör- dagsproblem. De var visserligen inte sämre lottade än många inom andra serviceområ— den verksamma, men de hade långt ifrån samma gynnsamma villkor som industriarbe- tama.

Enligt utredningens uppfattning hade de vanliga överenskommelserna mellan detalj- handelsföretagen på orten rörande affärs- tider haft ett inte ringa stöd i butikstäng- ningslagen. Ett upphävande av lagen befara- des både från köpmannahåll och från de

anställdas sida allvarligt kunna försämra förutsättningarna för sådana överenskom- melser. Detta skulle i sin tur leda till mera obekväm arbetstid för detaljhandelspersona- len.

Enligt uppgifter som lämnats av Handels- anställdas förbund var bara omkring 20 % av detaljhandelsföretagen bundna av kollektiv- avtal och inte mer än ca 55 % av de anställda fackligt organiserade. Förbundet hade därför haft svårare än andra fackförbund att hos arbetsgivarsidan vinna gehör för de anställdas intressen särskilt när det gällt frågan om lönekompensation för obekväm arbetstid. Förbundet ansåg visserligen arbetstidens förläggning i pricip vara en avtalsfråga men hyste oro inför framtiden om möjligheten att avtalsvägen främja de handelsanställdas berättigade önskemål härvidlag och farhågor för att det inte överallt skulle komma att råda erforderlig konkurrens om arbetskraf- ten. Oorganiserade arbetsgivare på orter med överskott på kvinnlig arbetskraft anställde i sina detaljhandelsföretag redan lågavlönade kvinnor mot underbetalning. Härigenom försvårades inom hela detaljhandeln en lös- ning av likalönsfrågan, som man nyligen fått till stånd på det kollektivavtalsreglerade området.

Utredningen konstaterade vidare att ut- vecklingen inom detaljhandeln bl. a. innebu- rit att allt fler inom detaljhandeln yrkesverk- samma hade kommit att utgöras av anställda. År 1931 var antalet butiksanställda ungefär 60.000. År 1962 hade det ökat till omkring 341.000 och det beräknades enligt tillgäng- liga prognoser stiga ytterligare. Även om de anställdas problem vägde tyngre än tidigare och i framtiden skulle komma att väga än tyngre, kunde detta enligt utredningens mening inte rimligen få till följd annat än att förutsättningarna skulle komma att förbättras för de handelsanställda — i varje fall på längre sikt —— att på facklig väg få gehör för sina rimliga anspråk inom avtals- området bl. a. på kompensation för obekväm arbetstid. Intet motsade heller antagandet att konkurrensen om arbetskraften skulle komma att bli hård på alla de platser, där

förutsättningar fanns för en lönsam och rationellt bedriven detaljhandel.

Utredningen menade också att den strävan mot ett rikare fritidsliv som låg bakom arbetstidsförkortningen krävde att alla inom serviceyrkena verksamma i rimlig omfattning ställde sig till förfogande även på obekväm arbetstid. Debatten om arbetstidens förläggning skulle, framhöll utredningen, vinna i saklighet och tyngd, om man ville ta till utgångspunkt inte fria lördagar utan femdagarsveckan, d.v.s. en vecka om fem arbetsdagar utan att dessa fixerades till vissa bestämda veckodagar. Vid avtalsrörelserna kunde de anställdas organisationer anpassa sina krav på lönekompensation efter både omfånget och förläggningen av den obekvä- ma arbetstid som arbetsgivaren ansåg sig behöva begära.

A ffärsinnehavamas behov av fritid

Utredningen erinrade till en början om att sedan en direkt reglering av arbetstiden för detaljhandelns personal kommit till stånd år 1939, ett av skälen till att lagstiftningen behölls var dess betydelse för att bereda fritid åt affärsinnehavarna själva. Utred- ningen anmärkte vidare att arbetstidslagen för detaljhandeln inte heller gällde för före- tagarens i rörelsen sysselsatta familjemedlem- mar eller för anställda företagsledare.l Utredningen konstaterade vidare att de små företagen alltjämt fyllde en viktig upp- gift inom detaljhandeln. I slutet av år 1962 uppgick antalet inom detaljhandeln verksam- ma egna företagare till 70.400 och familje- medlemmar till 8.600. Även i framtiden, menade utredningen, kommer de mindre affärsföretagen säkert att betyda mycket för förmedlingen av varor till konsumenterna. Starka skäl måste emellertid enligt utred- ningens uppfattning föreligga för att genom lagstiftning tillgodose enskilda näringsidkares behov av fritid. En sådan lagstiftning skapar samtidigt lätt intrång i rörelsefriheten för enskilda företag och försvagar därmed deras konkurrenskraft. Utredningen påpekade vidare att de skäl som år 1939 talade för

behovet av butikstängningslag i varje fall försvagats genom att andelen arbetande före- tag inom detaljhandeln minskat i samma mån som antalet anställda kraftigt ökat. Vidare hade sedan länge på flera områden av detaljhandeln omsorgen om enskilda före- tagares fritid fått stå tillbaka för konsument— intresset. Såsom exempel nämndes bensin- handeln, kioskhandeln och konditoriförsälj- ningen, som antingen undantagits från butikstängningslagens tillämpning eller där fått en undantagsställning som stått friheten nära.

För många affärsinnehavare blev emeller- tid arbetstiden enligt utredningen orimligt lång, eftersom detaljhandeln var mycket känslig för konkurrens och därför tvingade framför allt småföretagen att ständigt anpas- sa sig till både konsumenternas växlande behov och de större företagens affärstidspoli- tik. Utredningen menade också att det fanns alla skäl att tro, att konkurrensen skulle kom- ma att bli än hårdare inom detaljhandeln och att detta i första hand skulle komma att drab- ba de mindre företagen. För dem skulle det då å andra sidan bli av avgörande betydelse att fritt kunna konkurrera med varuhus och andra större butiksenheter även när det gällde tiderna för förmedling av varor.

Myndigheterna och bu tikstä'ngningslagen

Tillämpningen av butikstängningslagen hade enligt affärstidsutredningen skapat problem för myndigheter, affärsinnehavare och kon- sumenter. För de tillståndsgivande myndig- heterna — särskilt i de största länen — var arbetet med dispensärendena betungande. Inte heller stod det arbete, som lades ner på dessa ärenden, allmänt sett i rimlig propor- tion till sakens beskaffenhet. Lagens konstruktion med uppräkning av de varor eller varuslag som fick säljas under vissa

Den 1 januari 1971 upphävdes arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstagare inom denna är numera underkastade allmänna arbetstidslagen. Det förhållandet att arbetstagarna inom detaljhandeln underkastats allmänna arbetstidslagen innebär inte någon förändring i vad avser de i texten anmärkta från lagens tillämpningsområde undantagna grup- perna. (SFS l970:lO3;prop 1970:5.)

förhållanden gav upphov till besvärliga gränsdragningsproblem, som skapade osäker- het om lagens innebörd och olust i förhållan- det såväl mellan företagare och konsumenter som mellan olika företagare. Det var därför inte så egendomligt, menade utredningen, att den ingående detaljregleringen av många uppfattades som ett onödigt byråkratiskt krångel.

Fastän arbetarskyddsstyrelsen i sin norm- givande och rådgivande verksamhet på allt sätt hade sökt skapa ordning och reda på området, hade det inte kunnat undvikas att rättstillämpningen blivit ojämn. Lokalt be- tingade skillnader i tillämpningen kunde naturligtvis ofta vara motiverade, men det var inte bra om skillnaderna hade sin grund i olika uppfattning om lagens närmare inne- börd.

Utredningen hade också funnit att lagens efterlevnad var svår att kontrollera. Främst gällde detta i sådana fall då en företagare hade rätt att sälja bara sådana varor som antingen var uppräknade direkt i lagen eller som angivits i tillståndsbevis. Polismyndig- heterna tvingades helt naturligt att i första hand disponera sina resurser på andra vikti- gare ärenden och låta den här aktuella kontrollen komma först i andra hand. Det förhållandet att översträdelser sällan beivra- des var ägnat att minska respekten för lagen.

A ffiirstidsutredningens ställningstagande

För ett slopande av lagen talade enligt utredningens mening flera skäl. Bland dessa framhöll man främst konsumenternas behov och intresse av att kunna handla på annan tid än vanlig affärstid, betydelsen av att detaljhandelns rationaliseringssträvanden inte motverkades och de administrativa problem och liknande olägenheter som lagen hade framkallat. Å andra sidan fanns det också skäl som enligt utredningens mening talade emot. Dit hörde hänsynen till de affärsanställda och i viss mån också före- tagarnas behov av fritid och vikten av att kunna stävja möjligheterna till osund kon- kurrens. Utredningen ansåg sig inte kunna

föreslå att lagen utan vidare upphävdes. Man fann däremot en ny affärstidslag vara behöv- lig. Den nya lagen borde fylla två väsentliga krav. Dels skulle den ge ett större utrymme för detaljhandeln att själv bestämma över affärstiderna, dels skulle den vara enklare att tillämpa.

Genom en mera generellt utformad lag skulle i allt väsentligt kunna tillgodoses konsumenternas intressen och behov sam- tidigt som en sådan lag också lämnade erforderligt utrymme för ändamålsenliga rationaliseringsåtgärder. Den fördelen skulle också vinnas att man utan större olägenheter fick tillfälle att inom en ramlagstiftning pröva ett för detaljhandeln friare system. Erfarenheterna av ett sådant system skulle sedan få avgöra, om man borde ta steget fullt ut och helt avstå från en lagfäst reglering av affärstiderna.

3.2.3 Affärstidsregleringen bibehålles tills vidare

I propositionen till den nu gällande affärs- tidslagen uttalade föredragande departe- mentschefen (statsrådet Lundkvist) att enligt hans mening frågan om ivilken utsträckning affärstiden borde regleras i första hand måste bedömas mot bakgrund av regleringens bety- delse för konsumenterna. Deras intressen i fråga om affärstidens längd och förläggning kunde aldrig främjas genom en reglering som enbart hindrade butiksinnehavarna att hålla öppet vissa tider. Någon skyldighet att hålla butikerna öppna vissa tider kunde emellertid av olika skäl inte komma i fråga att föreskri- va. På detta område liksom på andra områ- den inom näringslivet fick man i stället lita till att konkurrensen mellan företagarna ledde till att dessa lämnade den service konsumenterna önskade. Departementschefen tog vidare upp frågan om undantagen från lagens tillämpning och konstaterade att det ofrånkomliga förhållan- det att avsteg måste medges från den i lag föreskrivna affärstiden hade gynnat vissa företag på andras bekostnad och lett till att framför allt kioskhandeln men även ett antal

vanliga butiker av skilda slag hade fått en i viss mån privilegierad ställning. Enligt hans mening måste dessa konsekvenser av lagstift- ningen anses vara från principiell synpunkt mindre tillfredsställande. Han befarade också att i den mån allmänhetens behov av längre affärstid ökades, framför allt problemen med dispensgivningen skulle komma att bli svåra- re,i vart fall om butikstängningslagen behölls oförändrad.

Även på ett annat sätt kunde enligt departementschefens mening en reglering av affärstiden tänkas påverka konkurrensför- hållandena inom detaljhandeln. Genom att företagarna inte kunde variera affärstiden fritt med hänsyn till företagsekonomiska överväganden kunde i och för sig livskraftiga företag hindras från att expandera i den takt och utsträckning som annars vore möjlig. Företag med sämre förutsättningar hade kanske däremot ett konstlat skydd i regle- ringen. Ehuru stora strukturförändringar kunnat ske utan hinder av lagen ansåg departementschefen dock liksom utred- ningen att lagen, om den fick vara kvar oförändrad, kunde komma att hindra att rationaliseringen drevs så långt som i och för sig skulle vara önskvärt.

Vid bedömningen av frågan om dessa verkningar av lagen var av ondo eller godo konstaterade departementschefen, att den pågående strukturutvecklingen såsom utred- ningen och flera remissinstanser framhållit, inte uteslutande varit till fördel för konsu- menterna. Särskilt bortfallet av små butiker i glesbygderna och inom tätorternas bostads- områden innebar ofta en försämring av servicen. Av stort intresse i detta samman- hang fann departementschefen utredningens synpunkter på de 5. k. närhetsbutikernas funktion och betydelse. Han konstaterade att utredningen och de remissinstanser som uttalat sig i frågan ansåg att en viktig förutsättning för att närhetsbutiken skulle kunna fylla sina funktioner var att affärs- tiden kunde anpassas smidigt till konsumen- ternas önskemål. Just i fråga om närhets- butiken torde önskemålen om en friare förläggning av affärstiden vara särskilt uttala-

I andra fall kunde det emellertid vara vanskligt att bedöma vilka företagsformer som skulle dra fördel av ett friare system och vilka som skulle skadas därav. Det kunde också många gånger enligt departements- chefen vara tveksamt i vad mån det från konsumentsynpunkt fanns skäl att låta vissa företagsformer åtnjuta det skydd en lagreglering av affärstiden kunde innebära.

Beträffande frågan om varupriserna skulle komma att stiga, om ett system med friare affärstid infördes, konstaterade departe- mentschefen att de remissinstanser, som redovisat någon uppfattning i frågan, i all- mänhet i likhet med utredningen funnit det svårt att göra några bestämda förutsägelser i frågan. Departementschefen fann det be— tänkligt om ett system med fri affärstid skulle föra med sig högre varupriser framför allt för de konsumenter som inte hade nytta av den utsträckta affärstiden. Emellertid kunde man enligt hans mening anta att den förhållandevis väl differentierade detalj- handeln skulle komma att anpassa affärs- tiden på ett tillräckligt smidigt sätt till olika konsumentgruppers önskemål för att sådana konsekvenser i allmänhet inte skulle behöva inträffa i vart fall på längre sikt.

Enligt departementschefens mening talade således mycket för att det på längre sikt skulle vara bäst förenligt med konsumenter— nas intresse om detaljhandeln fick bestämma affärstiden utan hinder av lagbestämmelser. För ett fritt system talade också det för- hållandet att myndigheterna skulle avlastas ett stort administrativt bestyr om lagregle- ringen upphävdes. I den mån en längre och framför allt en mer differentierad affärstid skapade ökat utrymme för deltidsanställning inom detaljhandeln var det också enligt departementschefens mening en värdefull effekt av ett fritt system.

När det sedan gällde de affärsanställdas intresse var affärstidslagstiftningen enligt departementschefens mening av mindre betydelse än tidigare för regleringen av arbetstidens längd men fortfarande av stor vikt för dem genom att den begränsade deras

obekväma arbetstid. I det avseendet gav butikstängningslagen de anställda bättre skydd än arbetstidslagen för detaljhandeln. Ehuru affärstiden visserligen i allmänhet var kortare än vad som medgavs i butikstäng- ningslagen, ansåg departementschefen dock att man kunde dra slutsatsen att butikernai större omfattning än tidigare skulle komma att hålla öppet på kvällarna om lagregle- ringen av affärstiden upphörde eller upp- mjukades.

Otvivelaktigt skulle, menade departe- mentschefen, vissa olägenheter för de han- delsanställda följa av ett friare system. Under remissbehandligen hade det framhållits att möjligheterna för personalen att på facklig väg få kompensation för obekväm arbetstid var osäkra med hänsyn till att den fackliga organisationsgraden var låg bland de affärs- anställda och att endast en liten del, av företagen i branschen var bundna av kollek- tivavtal. Departementschefen framhöll emellertid att den ringa organisationsanslut— ningen hänförde sig till de många små detaljhandelsföretagen, medan däremot för de anställda inom varuhus och butikskedjor anställningsförhållandena i regel reglerades av kollektivavtal. Eftersom utvecklingen inom detaljhandeln innebar att de små före- tagen minskade i antal till förmån för de större enheterna och närhetsbutikerna, kunde man, menade departementschefen, förutse att möjligheterna för de anställda att på facklig väg tillgodose sina intressen skulle komma att bli bättre. Därtill kom att man inom större enheterlättare kunde fördela den obekväma arbetstiden så att den inte blev allt- för betungande. Dessa synpunkter ansåg de- partementschefen tala för att den betydelse som en lagfäst affärstidsreglering hade för de anställda skulle komma att minska.

Sammanfattningsvis anförde departe- mentschefen, att han vid sin bedömning av behovet av lagfäst affärstidsreglering hade funnit att flera omständigheter kunde an- föras till stöd för ett antagande att man med beaktande av konsumenternas och de affärs- anställdas intresse borde kunna avvara en sådan reglering åtminstone på längre sikt.

Härtill kom att konsumenternas behov i fråga om affärstidens längd och förläggning visserligen skulle kunna i huvudsak tillgodo- ses inom ramen för en lagreglering, men att detta knappast skulle komma att vara möj- ligt i längden. Omständigheter såsom den fortgående ökningen av yrkesverksamheten bland kvinnorna och befolkningsomflytt- ningen, som medförde att allt fler fick längre avstånd mellan arbetsplatsen och bostaden, torde komma att föra med sig att behovet av en längre affärstid skulle göra sig mera gällande. Behovet att kunna köpa bl. a. kapi- talvaror i lugn och ro efter arbetstidens slut, ofta tillsammans med flera familjemedlem- mar, skulle också bli allt mer framträdande i takt med välståndsökningen.

I likhet med flera remissinstanser — även sådana som i princip var anhängare av fri affärstid — ansåg departementschefen emellertid att ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen skulle kunna medföra betydande olägenheter. Sålunda kunde man inte utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga verkningar för konsumen- terna. Vidare skulle otvivelaktigt vissa olägen- heter för de affärsanställda följa. En omedel- bar avveckling av affärstidsregleringen skulle också, som några remissinstanser hade fram- hållit, enligt departementschefens mening i många fall kunna leda till sociala problem för affärsinnehavare som drev sina företag utan anställda eller med endast någon en- staka medhjälpare.

Med hänsyn till vad departementschefen hade anfört vill denne inte förorda att man omedelbart slopade all affärstidsreglering. Däremot ansåg han ilikhet med utredningen och en bred remissopinion att det fanns tillräckliga skäl för att ersätta butikstäng- ningslagen med en friare reglering. Denna borde ges en begränsad giltighetstid, förslags» vis fem år. Vid utgången av denna tid fick man på nytt pröva frågan om affärstids- regleringen skulle slopas helt. Erfarenheterna av den friare regleringen och den utveck- ling. som skulle komma att ske inom rama... för denna borde då ge en bättre vägledning för prövningen.

3.3 Den närmare utformningen av affärs- tidslagen

3.3.1 Affärstidsutredningens förslag

Huvudproblemet vid utformningen av den nya affärstidslagen var för affärstidsutred- ningen inom vilken tid på dygnet som affärerna i allmänhet skulle få hålla öppet. Man ansåg sig genom konsumentundersök— ningen ha funnit att varken söndagarna eller vardagsmorgnarna utgjorde något allvarligare problem. Intresset för Söndagsöppet var all- mänt sett, menade man, inte större än att det borde kunna tillgodoses genom lämpliga undantagsbestämmelser. Ingenting hade vida- re framkommit som gav anledning att föreslå annan tidpunkt för den vanliga affärstidens början än den då gällande, d. v. s. kl. 8. Inte heller fann man skäl att behandla vanliga vardagar olika eller att ändra på den dåvaran- de ordningen genom att föreslå särskild affärstid för lördag. Från sina utgångspunkter ansåg sig utred- ningen böra som senast tillåtna stängningstid sikta på en tidpunkt, som i huvudsak till- godosåg konsumenternas inköpsbehov på den vardag då intresset för kvällsöppet sannolikt skulle komma att bli störst. Vid sammanvägning av de olika synpunkterna kom man fram till att man borde välja kl. 20 som den tidigaste tidpunkt då affärerna i allmänhet måste stänga.

Rätten till kommunala awikelser ansågs inte böra bibehållas. Den enligt utredningen kanske allvarligaste invändningen mot gene- rellt verkande kommunala awikelser i be- gränsande riktning var att detaljhandeln borde få större frihet att själv bestämma över sina affärstider. Denna frihet ansåg man vara i hög grad önskvärd både för att konsumen- ternas behov skulle kunna tillgodoses bättre och för att rationaliseringssträvandena inom detaljhandeln skulle kunna fortgå ostörda av ovidkommande hinder. Kommitténs uppgift var enligt direktiven — om kommittén ansåg lagstiftning om affärstiderna över huvud taget vara nödvändig — att söka få till stånd både en friare och en mera generellt verkan- de reglering. För att detta önskemål skulle

kunna infrias med förslaget måste, menade utredningen, kommunernas rätt att inskrän- ka på eller förskjuta den i lagen tillåtna affärstiden upphöra. Utredningens lagförslag var därför oskiljaktigt förbundet med detta villkor, framhöll man.

För att få den nya lagen enkel och lätthanterlig fann man att liksom i tidigare lagstiftning utanför lagen i största möjliga utsträckning borde ställa sådan försäljning som kunde tillåtas utveckla sig oberoende av en allmän affärstidsreglering (apotekshandel, automathandel, försäljning på trafikmedel, försäljning av egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst samt försäljning i museer och andra utställ- ningslokaler av konstverk). I enlighet härmed föreslogs i detta hänseende inte någon egent- lig förändring i förhållande till vad som tidigare gällt.

Den föregående lagen hade enligt utred- ningens mening på ett konstlat sätt behand- lat sådana varor olika som man litet till mans behövde kunna köpa utom den vanliga affärstiden. Försäljning av vissa varuslag (t. ex. bensin och tidningar) hade lämnats helt fri, medan försäljning av andra varuslag (t. ex. frukt, choklad och tobaksvaror) fordrat särskilt tillstånd. Utredningen fann sig inte heller kunna lösa de speciella problem, som kioskhandeln och den med denna närbesläk- tade handeln erbjöd, genom att avgränsa denna handel från lagens tillämpningsområde på så sätt att i lagen angavs vilka försäljnings— ställen (konditorier, bensinstationer m. fl.) som skulle falla utanför lagens reglering. Detta skulle uppenbarligen ge alltför stort utrymme för skadlig konkurrens. I stället var man, menade utredningen, hänvisad till att beskriva de varor eller varuslag vilkas försäljning man ville undanta. Med den metoden kunde man helt lämna åsido frågan om försäljningsstället. Utredningen menade att man genom att välja en sådan utformning av lagen inte främjade just kiosken som försäljningsställe utan i stället ordentligt inredda butiker som bättre tillgodosåg både konsumenternas och de anställdas krav på en god försäljningsmiljö. Genom att man lämna-

de viss försäljning fri vann man inte bara fördelen att slippa tillståndsprövningen i enskilda fall utan också en avsevärt större frihet för ifrågavarande typ av handel genom att bana vägen för flera kombinationsmöjlig- heter. För att skapa smidighet i lagens tillämpning föreslog man att åt myndighet som Kungl. Maj:t bestämde skulle överläm- nas att fastställa vilka dagligvaror, som skulle få falla utanför lagens tillämpningsområde.

Utöver de sålunda i lagtexten angivna undantagen krävdes emellertid enligt utred- ningens uppfattning också någon form av tillståndsgivning för tillfällig försäljning för olika ändamål, öppethållande av affär i demonstrationssyfte och försäljning enligt särskild dispens antingen permanent framför allt i centralt belägna affärer i de största städerna eller tillfälligt i affärer i samband med utställning, idrottstävling och liknande evenemang. Man måste här iviss utsträck- ning ge erforderligt utrymme för friare affärstider. Dessa tillstånd ansåg utredningen att det borde få ankomma på kommunerna att själva fatta beslut om. Härigenom möjlig- gjordes, framhöll man, en smidig anpassning av lagens tillämpning till lokala förhållanden, och man fick för varje kommun bara en beslutande myndighet.

Genom den föreslagna ordningen skulle all tillståndsgivning komma att anförtros kom- munerna. Länsstyrelsernas och polismyndig- heternas befattning med tillståndsärenden skulle upphöra.

Affärstidsutredningen föreslog att kom- munerna skulle få rätt att i särskilda fall lämna tillstånd till öppethållande utöver vanlig affärstid och att sådant tillstånd skulle få lämnas även generellt för visst tillfälle.

Utredningen anmärkte också att beslut av denna karaktär jämligt 76 & kommunallagen kunde angripas genom kommunalbesvär, om det kränkte enskild rätt eller annars vilade på orättvis grund.

Innan kommunen fattade beslut enligt denna paragraf borde den enligt utredningen bereda berörda intressenter och myndigheter tillfälle att yttra sig.

Affärstidsutredningens uttalanden om sin

närmare syn på frågan under vilka förhållan- den dispens borde kunna beviljas återges i avsnitt 4.3.1.

3.3.2 Lagens slutliga utformning

I propositionen till den nu gällande lagen godtogs i huvudsak affärstidsutredningens förslag såväl beträffande affärstidens längd som lagens tillämpningsområde. Departe- mentschefen ägnade dock särskild uppmärk- samhet åt ett under remissbehandlingen påpekat förhållande nämligen att en i den tidigare lagen innefattad prövning från ord- ningssynpunkt i samband med dispensgiv- ningen hade fallit bort i det nya lagförslaget. Det kunde inte uteslutas, menade departe- mentschefen, att det ibland kunde finnas behov av att inskränka affärstiden med hänsyn till trafikens framkomlighet eller den allmänna ordningen iövrigt. Han konstatera- de att föreskrifter med stöd av allmänna ordningsstadgan aldrig kunde ges i strid mot annan lagstiftning. I den mån viss handel undantogs från affärstidsregleringen torde i princip föreskrifter om affärstiden inte kunna meddelas med stöd av allmänna ord- ningsstadgan. Emellertid syntes det departe- mentschefen inte finnas något hinder mot att ge sådana föreskrifter i samband med upplåtelse av försäljningsplats enligt 2 % all- männa ordningsstadgan eller i fråga om salutorg och liknande allmän försäljnings- plats. På det sättet torde öppethållandet av kioskerna på allmänna platser enligt departe- mentschefens mening kunna regleras med hänsyn till ordnings- och säkerhetssynpunk- ter. I fråga om handel som bedrevs utomhus på allmän plats och på område därintill kunde polismyndigheten också enligt Sä allmänna ordningsstadgan för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter som innefatta- de inskränkning av affärstiden, påpekade departementschefen. Från de synpunkter som här var i fråga fanns det således enligt departementschefens mening ingen anled- ning att motsätta sig utredningens förslag till utvidgning av det fria sortimentet.

I likhet med utredningen ansåg departe- mentschefen att beslutanderätten i dispens-

Någon rätt för den kommunala myndighe- ten att generellt utsträcka affärstiden för hela kommunen ansåg departementschefen i lik- het med utredningen inte kunna kommai fråga. Dispens fick därför inte medges på sådant sätt att den gavs för alla affärer i kommunen eller för alla affärer inom en viss bransch såvida inte dispensen avsåg endast vissa dagar.

Med hänsyn till att under remissbehand- lingen framhållits bl. a. att man genom kom- munalbesvär inte skulle kunna få en tillräck- ligt allsidig överprövning av kommuns beslut i dispensärende förordade departements- chefen att förvaltningsbesvär skulle få an- föras över dessa beslut.

Till de synpunkter som departementsche- fen anlagt på dispensgivningen återkommer kommittén i avsnitt 4.3.1.

3.4 Tillämpningsföreskrifter m. m.

Åtskilliga gränsdragningsfrågor har inte an- setts lämpligen böra i detalj regleras i lagen. I lagen har därför angetts att närmare före- skrifter för tillämpningen av lagen skulle meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämde (4 5). Med stöd härav bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 16 december 1966 arbetarskyddsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter för tillämp- ningen av lagen. De tillämpningsföreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen hittills utfärdat har fogats såsom bilaga 5 till betänkandet. Flertalet av de utfärdade föreskrifterna avser Bä andra stycket. Enligt 8) nämnda stycke undantages under vissa förutsätt- ningar från tillämpningen av lagen försäljning — förutom av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon —— av ”varor som allmänheten särskilt efter- frågar på annan tid än vanlig affärstid”, det 5. k. fria varusortimentet. Sex av styrelsens tillsammans nio utfärdade meddelanden med tillämpningsföreskrifter avser att bestämma vilka varor, som skall ingå i det fria sortimen- tet. Genom vart och ett av dessa meddelan-

den har sortimentet utvidgats och omfattar numera nästan dubbelt så många varuslags- angivelser som det första meddelandet inne- höll.

Arbetarskyddsstyrelsen har vidare lämnat föreskrifter om vad som är att förstå med vissa i punkterna 3 & 6)—8) angivna uttryck eller varor.

Enligt lagen förutsättes för försäljning av det fria sortimentet utan hinder av lagens bestämmelser om affärstid, att försäljningen sker antingen i anslutning till ordnad serve- ringsrörelse eller försäljning av konst eller utan samband med försäljning av andra varor (3 & sista punkten). Till dessa förutsättningar har arbetarskyddsstyrelsen i meddelande nr 67:6 fogat en praktiskt betydelsfull före- skrift, nämligen att försäljningen, om den under den vanliga affärstiden är förenad med annan detaljhandel, är så ordnad att skäliga garantier skapas för att försäljningen efter den vanliga affärstidens slut begränsas till det fria varusortimentet.

Sådana garantier kan enligt tillämpnings- föreskrifterna anses föreligga a) om det fria sortimentet försäljes i ett särskilt utrymme, som genom låsbar dörr, jalusi, vikvägg eller annan liknande anordning vid affärstidens slut kan avskärmas från det övriga sortimen- tet, eller b) om det fria sortimentet visser- ligen under den vanliga affärstiden från ett och samma utrymme försäljes i samband med andra varor men dessa senare varor efter affärstidens slut förvaras under lås i skåp, hyllor eller liknande anordning.

I anslutning till att arbetarskyddsstyrelsen (i meddelande nr 67:3, intaget i bilaga 5) ut- förligt redogjort för vad förarbetena till lagen innehåller angående riktlinjerna för den kom- munala dispensgivningen har styrelsen också lämnat anvisningar rörande det remissförfa- rande som bör tillämpas vid den kommunala prövningen av dispensärendena. Härvid anses att i de fall då ansökan avser dispens av mera varaktig karaktär tillfälle att avge yttrande lämpligen bör beredas berörda intresseorga- nisationer, t. ex. lokala eller regionala köp- mannaföreningar och konsumentkooperativa sammanslutningar, lokalt eller regionalt orga-

niserade föreningar för handelsanställda samt förefintliga organisationer som kan anses företräda konsumenternas intresse, t. ex. sam- manslutning av husmödrar. I vissa fall anges det också vara påkallat att även höra polis- myndigheten eller hälsovårdsnämnden. Beträffande ansökningar avseende tillfällig dispens sägs att det i regel inte torde vara erforderligt att inhämta yttrande.

Genom kungörelse den 3 april 1970 har Kungl. Maj:t vidare meddelat den tillämp- ningsföreskriften att beslut av kommunal myndighet rörande dispens skall meddelas senast sex veckor före dag, då beslutet skall tillämpas, om ej synnerliga skäl föranleder annat.

Arbetarskyddsstyrelsens befattning med affärstidsfrågor är inte begränsad till att utfärda tillämpningsföreskrifter utan inne- bär också att styrelsen har att avge utlåtan- den i tolkningsfrågor. Skyldighet att i vissa fall lämna biträde vid tolkning av gällande lag hade arbetarSkyddsstyrelsen redan enligt 1948 års butikstängningslag. Till skillnad från skyldigheten att fastställa det fria varusorti- mentets omfattning var detta således inte någon nyhet för styrelsen i samband med affärstidslagens införande.

I tolkningsfrågor har styrelsen avgivit ut- låtande dels om viss verksamhet är att anses som yrkesmässig detaljhandel (l ä), dels om innebörden av uttrycket ”allmänhetens intresse” som grund för den kommunala dispensgivningen (2 &) och dels om viss försäljning är undantagen från affärstidslagen enligt lagens bestämmelser eller arbetar- skyddsstyrelsens anvisningar (3 5). Flertalet sådana utlåtanden har avsett det sistnämnda slaget. Några utlåtanden har också avgivits med anledning av motioner, utskottsutlåtan- den m. m. Slutligen har styrelsen med anled- ning av skriftliga förfrågningar lämnat upp- lysningar om lagens tillämpning. Tolknings- frågorna har i stor utsträckning framställts från åklagarhåll. Vid halvårsskiftet 1970 uppgick det sammanlagda antalet ärenden till drygt 80. Mer än hälften av dessa ärenden förekom under år 1967.

4. Erfarenheter av affärstidslagens tillämpning

4.1 Kommitténs enkät — en sammanfattning

Under våren 1970 tillställde kommitten ett antal myndigheter, organisationer, företag m. m., tillhopa ett 80—tal, en hemställan att man skulle delge kommitten sina erfaren- heter av den nuvarande lagens tillämpning och framföra de synpunkter i övrigt, som man ansåg kunde vara av betydelse för kommitténs överväganden. Av dem som mottagit skrivelsen inkom ett 60-tal med svar. I vissa fall överlämnades i samband med det egna svaret även yttranden från andra, exempelvis närstående organisationer.

I det följande lämnas här en sammanfatt— ning av enkätsvaren. (En mera fullständig redovisning av dessa finns i Bilaga 1.) Svaren har i första hand grupperats med hänsyn till de intressen, som den svarande närmast får anses företräda. Den första gruppen består av företrädare för konsumentintressen. I denna grupp ingår bl. a. statens konsumentråd och ett antal kvinnoorganisationer. Den andra gruppen innehåller enkätsvar från företrä- dare för verksamheter, som berörs av affärs- tidslagen. Till denna grupp har hänförts handelskamrarna och näringslivsorganisa- tioner, särskilda företag m.m Den tredje gruppen består av företrädare för arbetspoli- tiska intressen. I'denna grupp ingår arbetar- skyddsstyrelsen, organisationer på arbets- marknaden m. m. Den fjärde gruppen slutli- gen utgörs av företrädare för myndigheter med erfarenheter från tillsyn och kontroll av

lagens efterlevnad. Denna grupp består av rikspolisstyrelsen och ett antal länsveterinä- rer.

4.1.1 Företrädare för konsumentintressen.

Statens konsumentråd säger sig inte i dag vara berett att göra en ny värdering beträf— fande frågan om man över huvud taget behöver en lag rörande affärstiderna eller inte. Rådet framhåller att det inte synes vara lämpligt att fatta beslut beträffande öppet- hållandetiderna på längre sikt utan att samtidigt analysera handelns strukturföränd- ringar, uppkomsten av nya försäljningsstäl- len, kostnadsutvecklingen och kapacitets- utnyttjande i handeln etc. Man rekommen- derar att affärstidskommitten håller nära kontakt med distributionsutredningen. Kon- sumentutredningen anför att frågor om affärstider såväl vid en författningsreglering som i tillämpningen, måste angripas med ett mera långtgående beaktande av konsument- synpunkter än vad som nu är fallet. Fredrika Bremer-Förbundet och Moderata Samlings- partiets Kvinnoförbund har övervägande po- sitiva erfarenheter av den liberalisering, som affärstidslagen inneburit, och förordar fria affärstider. Även Sveriges Husmodersför— eningars Riksförbund anser att mycket talar för att lagen upphäves. Sveriges Socialde— mokratiska Kvinnoförbund anför att en flexibel anpassning av butikstiderna innebär en lättnad för konsumenterna i deras inköps-

arbete och ställer häremot de handelsanställ- das anspråk på drägliga arbetsvillkor. Enligt förbundet synes man inte kunna ta ställning till frågan förrän efter en systematisk analys av de erfarenheter, som man kan få fram. Svenska Åkeriförbundet framhåller att det ur servicessynpunkt för transportutövarna synes mest ändamålsenligt att detaljhandels- och serviceinrättningars öppethållande fritt får anpassas till efterfrågeförändringarna på marknaden.

4.1.2 Företrädare för verksamheter som be- rörs av affärstidslagen.

Handelskamrarna.

Endast Stockholms Handelskammare före— slår att lagen skall slopas. Gotlands Handels- kammare finner starka skäl för att nuvarande lagstiftning uppmjukas, men vill med hänsyn till de olägenheter som kan uppkomma för de mindre företagarna samt för de affärs- anställda inte föreslå att regleringen omedel— bart slopas men att tidsgränserna vidgas. En förlängd affärstidsreglering föreslås av Öster- götlands och Södermanlands Handelskam- mare. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt Skånes Handelskam- mare anser att någon reglering inte erfordras under vardagar. När det gäller söndagar framhåller Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län att nuvarande ordning bör bibehållas och att tillståndsgivningen bör vara ytterst restriktiv. Skånes Handelskam- mare vill inte på nuvarande stadium för sin del ta slutlig ställning till frågan i vilken utsträckning söndagsöppethållande bör med- ges men understryker att affärerna efter eget val bör få hålla öppet åtminstone tre söndagar årligen. Handelskamrama i Göte- borg, Borås och Karlstad har i ett gemensamt enkätsvar förklarat sig inte ha möjlighet att i nuvarande läge ta direkt ställning till frågan.

Det sistnämnda svaret tilldrar sig särskilt intresse. Det anförs däri att två huvudlinjer kan urskiljas i inställningen till affärstidsreg- leringen. Å ena sidan finns företrädare för

större varuhus, stormarknader och kedjeföre- tag, vilka i allmänhet förordar ett fullstän- digt slopande av nuvarande reglering och införande av full frihet beträffande butiker- nas öppethållande. Å andra sidan står repre- sentanter för den medelstora och mindre detaljhandeln som deklarerar en klart negativ hållning till en helt oreglerad affärstid och närmast önskar ett bibehållande av nuvaran- de system, möjligen med vissa smärre änd- ringar bl. a. i fråga om nuvarande dispens- regler. Enligt kamrarna anser förespråkarna för full frihet på området bl. a. att öppethål- landetiderna i princip bör regleras med hänsyn till konsumenternas önskemål och behov och inte genom speciallagstiftning. I detta sammanhang nämns sådana omständig- heter som att det dubbla förvärvsarbetet i familjerna ökar, enpersonshushållen blir flera och kraven på närhetsbutiker blir starkare. Man framhåller att de affärsanställdas intres- sen i sammanhanget bör kunna tillgodoses genom gällande arbetstidslagstiftning. Före- språkarna för frihet från reglering har enligt kamrarna vidare påpekat, att affärstiderna ur vissa aspekter kan betraktas som ett konkur- rensmedel. Man nämner att kioskhandeln i allmänhet är undantagen från lagens in- skränkningar och att de kommunala dispen- serna åstadkommit avsevärd osäkerhet och givit upphov till orättvisor. Företrädarna för den medelstora och mindre handeln samt för vissa större specialaffärer hävdar i stället att den nuvarande möjligheten till öppethål- lande alla vardagar mellan kl. 8 och 20 är fullt tillräckligt för att tillgodose konsumen- ternas berättigande intresse. En fullständig liberalisering av öppethållandetiderna skulle medföra flera olyckliga konsekvenser. Ifråga- varande företag skulle få utomordentliga svå- righeter i fråga om personalrekrytering. Kostnadsökningar skulle uppkomma, som i sin tur skulle påverka priserna. Även om vissa detaljer i lagen och dess tillämpning kan bli föremål för berättigad kritik och even- tuella ändringar, bör man enligt företrädarna för denna grupp nöja sig härmed och låta systemet i dess väsentliga delar bestå. Även förespråkarna för fortsatt reglering har kriti-

serat dispenssystemet. Enligt kamrarna är det därför ett väsentligt önskemål från näringslivets sida att, om regleringen bibehål- les, lagen i fråga om dispensreglerna omarbe- tas så att riktigare och i konkurrensavseen- den mera rättvisa resultat kan uppnås.

Skånes Handelskammare anför i sitt en- kätsvar att förespråkarna för en fortsatt reglering av affärstiden under söndagar främst finns inom fackhandeln. Enligt han- delskammaren har fackhandeln ställt sig avvisande till ökade möjligheter till söndags- öppethållande utöver de föreslagna tre val- fria söndagarna om året. Förespråkarna inom handelskammaren för en fortsatt reglering på söndagar har bl. a. framhållit att en ytterliga- re utvidgning av affärstiden på söndagar kan få en prisförhöjande effekt. Det har också understrukits att fara kan föreligga för en omstrukturering av fackhandeln och därmed sammanhängande nedläggning av butiker till förfång för allmänhetens service.

Stockholms Handelskammare framhåller att närhetsservicen i det nuvarande systemet fått mindre möjligheter att anpassa öppet- hållandet efter kundernas önskemål än buti- kerna i stora affärscentra. Den fortgående butikskoncentrationen och småbutiksnedläg- gelserna har därigenom fått en accelerad hastighet som inte varit motiverad av en naturlig marknadsstrukturering. Enligt kam- marens uppfattning borde därför ett slopan- de av affärstidsregleringen främja ett bättre tillgodoseende av önskemålen i fråga om närhets- och servicebutiker. Stockholms Handelskammare framhåller vidare att den grupp inom samhället som har det största intresset av friare affärstider torde vara de yrkesarbetande husmödrarna. Denna till an- talet växande och i realiteten ofta dubbel- arbetande yrkesgrupp har enligt kammaren genom söndagsöppethållandet fått en upp- skattad möjlighet att minska stressen och jäktet under övriga dagar. Kammaren erinrar också om den stora arbetskraftsreserv, be- stående av bl. a. hemmafruar och studerande ungdom som står till handelns förfogande för att bemästra eventuella personalbrist- situationer då det gäller kvälls- och söndags-

Östergötlands och Södermanlands Han- delskammare anser att det öppethållande på vardagar som nuvarande lag medger inte innebär några olägenheter för konsumenter- na. Beträffande söndagar anser man det vara troligt att utvecklingen går mot skärpta krav från konsumenternas sida på öppethållande, främst beträffande varuhus av extern karak- tär med försäljning av möbler och kapitalva- ror. Handelskammaren finner därför att det inte kan vara till olägenhet av någon betydel- se för konsumenterna att de nuvarande öppethållandereglerna bibehålles ytterligare en tid.

Branschorganisationer, särskilda

771. m.

före tag

Enkätsvaren har här grupperats med hänsyn till vilken ställning som tagits till frågan om regleringen skall bibehållas eller inte. Det kan vara av intresse att jämföra med den inställning hos olika intressegrupper som handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad iakttagit hos sina medlemmar. En- ligt handelskamrarna kunde två huvudlinjer urskiljas i inställningen till affärstidsregle- ringen. Å ena sidan fanns företrädare för större varuhus, stormarknader och kedjeföre- tag, vilka i allmänhet förordade ett fullstän- digt slopande av den nuvarande regleringen och införande av full frihet beträffande butikernas öppethållande. Å andra sidan stod representanter för den medelstora och mindre detaljhandeln, som deklarerade en klart negativ hållning till en helt oreglerad affärstid och närmast önskade ett bibehål- lande av nuvarande system, möjligen med vissa smärre ändringar.

Handelskamrarnas iakttagelser synes till väsentliga delar vara tillämpliga även i detta sammanhang. Önskemålen om slopande av regleringen framförs av bl. a. företrädare för de tre stora varuhuskedjorna, Kooperativa Förbundet, NK-Turitzkoncernen och Åhlén & Holm AB samt inom livsmedelshandeln även av ASK-Bolagen (den sammanslutning av grossister, som står bakom de frivilliga

kedjorna VIVO OCh Favör). Företrädare för tva stormarknadsföretag, AB Wessels och Möbel-IKEA uttalar sig inte direkt för ett slopande av lagen men synes i huvudsak förorda en friare reglering. Mot den nyss anförda till reglering av affärstiderna negati- va inställningen inom livsmedelshandeln, som representeras av Kooperativa Förbundet och ASK, står en mera tveksam hållning som kommer till synes i enkätsvar från Sveriges I.ivsmedelshandlareförbund och ICA Inköps- centralernas AB. Bland förespråkarna för en fortsatt affärstidsreglering finner man före— trädare för fackhandeln. Till gruppen hör Sveriges Färghandlares Riksförbund, Sveriges Skohandlarförbund, Sveriges Radiohandlares Förbund samt Sveriges Urmakare- och Opti- kerförbund. Fortsatt reglering önskar också Tobakshandlarnas Riksförbund, Riksförbun- det Gatukök & Kiosknäring och AB Svenska Pressbyrån. Denna positiva inställning till regleringen synes emellertid inte helt delas av Sveriges Kioskägares Riksförbund, som isitt yttrande inte direkt tar ställning till frågan om regleringens slopande.

I det följande redogöres kortfattat för svaren.

Enkätsvar som innefattar önskemål om af- färstidsregleringens slopande.

Denna grupp består av ASK-Bolagen, Koope- rativa Förbundet, NK-Turitzkoncernen, Olje- konsumenterna OK, Svenska Företagares Riksförbund, Sveriges Arbetsgivareförening för Hotell och Restauranger samt Sveriges Hotell och Restaurangförbund (gemensamt svar) samt Åhlén & Holm AB.

Framträdande drag hos dessa enkätsvar är betoning av konsumenternas intressen. Man framhåller att regleringen bör slopas därför att den förhindrar en anpassning till konsu- menternas behov. Det sägs att utvecklingen på grund av bl. a. ökande förvärvsarbete hos husmödrarna går mot krav på flexiblare affärstider. Män åberopar också erfarenheter från affärstidslagens tillämpning, som synes visa att intresset för utvidgade öppethållan- detider stiger.

I flera enkätsvar berörs också frågan om vilka ekonomiska konsekvenser, som kan följa om regleringen försvinner. Man synes allmänt inom denna grupp vara ense om att ett slopande av affärstidsregleringen skulle skapa bättre möjligheter till ett rationellt utnyttjande av resurserna i handeln. Det förhållandet att personalkostnaderna under kvällstid och söndagar är högre än eljest anses därför inte ge anledning att befara att förlängt öppethållande skulle leda till högre priser på varorna. Vad man främst synes hai åtanke torde vara ett bättre kapitalutnyttjan- de. men också fördelen av vidare ramar när det gäller inpassningen av tjänstgöringstider.

När det gäller frågan om eventuella verk- ningar på detaljhandelsstrukturen av ett slopande av regleringen framhålles bl.a. att strukturen bör utformas rationellt ekono- miskt och i enlighet med de reella önskemå- len hos konsumenten i stället för att bli formad efter ett reglerat val av varor för att söka uppfylla konsumenternas behov. Af- färstidsregleringen sägs hindra utvecklingen mot bl.a. bostadsorienterade och trafikan- passade ”närservicebutiker” eller ”bekvämlig- hetsbutiker” som komplement till mer eller mindre centrumorienterade butiker. Olje- konsumenterna OK pekar särskilt på att handeln sedan affärstidslagens tillkomst ge- nomgått omstrukturering i accelerad takt med nedläggning av mindre butiker i tätorter och på landsbygden samt en koncentration till varuhus och storköpsanläggningar. Denna utveckling, menar föreningen, har ställt stora grupper utan den butiksservice, som de små närhetsbutikerna gav. Den häremot verkande trend, som tagit sig uttryck bl. a. i en sortimentsbreddning vid bensinstationer och kiosker, har kommit i konflikt med affärstidslagen.

Man synes allmänt inom gruppen betrakta affärstidslagen såsom ett mindre tjänligt instrument, när det gäller att tillvarata de affärsanställdas och affärsinnehavarnas in- tressen. Det hänvisas till att frågor beträffan- de de anställda i stället bör lösas i samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden. Koope- rativa Förbundet pekar i detta sammanhang

på att behov av förlängt öppethållande i första hand kan väntas uppstå i de stora externa anläggningarna, i vissa försäljnings- enheter i de stora städernas ytterkärnor samt i större förortscentra utanför de större städerna. Med tanke på inom vilka typer av försäljningsenheter behov av utökat öppet- hållande sålunda kan uppstå och med tilltro till förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare säger sig förbundet anse att i dagens läge och i framtidens knappast heller skulle uppstå sociala problem för affärsinne- havare om regleringen upphörde. Svenska Företagares Riksförbund menar att ett slo- pande av affärstidslagen torde' vara till gagn även för de mindre företagen, vilka därige- nom smidigt kan anpassa sig till olika mindre konsumentgruppers behov såväl geografiskt som tidsmässigt. Ählen & Holm AB fram— håller att söndagsöppethållande innebär helt nya arbetstillfällen för olika grupper som har intresse därav på grund av goda förtjänst- möjligheter. Tillgången på yrkeskunnig sön- dagstjänstgörande personal är enligt bolaget erfarenhetsmässigt större än behovet.

Allvarlig kritik riktas mot dispenssystemet i den nuvarande lagen. Man vänder sig . särskilt mot bristen på enhetlighet i tillämp- ningen, såväl när det gäller olika detaljhan- delsregioner emellan som inom dessa. Man ogillar också att genom dispenssystemet och den undantagsställning, som kioskhandel och liknande företagsformer har i lagen, vissa grupper erhållit en i förhållande till andra gynnad ställning.

Enkätsvar som är positiva till en friare affärstidsreglering men som inte förespråkar att regleringen skall upphöra.

Till denna grupp har hänförts AB Wessels, Möbel-IKEA och Sveriges Konditor-För- ening. AB Wessels berör i sitt enkätsvar endast kvällstidsförsäljning. Man redovisar sina erfarenheter av denna försäljning och drar den slutsatsen, att det skett en köpvane- förändring som innebär ett mycket starkt önskemål från konsumenternas sida att få handla på vardagskvällar och lördagsefter-

Av IKEA:s enkätsvar framgår att man för sin verksamhet inte har behov av att hålla öppet längre på vardagar än affärstidslagen nu medger. I svaret inskärpes att det är mycket väsentligt att öppethållandetiden på lördagar inte begränsas i annan mån än som gäller för andra vardagar. Beträffande sön- dagsöppet framhåller man, att man kunnat klart konstatera ett utbrett allmänhetens intresse för detta. Man påpekar att företaget under de senaste åren vid söndagsöppet mellan kl. 11 och 18 vid sina varuhus i Sundsvall och Älmhult mötts av 10 000— 15 000 besökare per gång och att varuhuset vid Kungens Kurva redovisat besökssiffror som är två- till tredubbelt större. Det framhålles också att tidåtgången vid varje köptillfälle av naturliga skäl ligger högt — ofta 4—6 timmar. Företagets ståndpunkt anges så att, om kommitten kommer fram till att en fortsatt reglering av affärstiden är av behovet påkallad, man starkt vill under— stryka vikten av att entydiga tolkningsbe- stämmelser utarbetas, att öppethållande på lördagar inte blir föremål för särskilda begränsningar och att generellt tillstånd inskrives för branschen för öppethållande endera en valfri söndag per månad eller femton valfria söndagar per år.

Både IKEA och AB Wessels anför att man inte har några problem när det gäller personalrekryteringen eller ordnandet av tjänstgöringstider.

Sveriges Konditor-Förening framhåller att utvecklingen inom samhällsstrukturen och samhällslivet går mycket snabbt. Härav följer ett ökat krav på service. Mot den bättre service som ett förlängt öppethållande inne- bär måste enligt föreningen ställas lönekost- naderna och lönsamhetsutvecklingen. Man menar att problematiken är mångfasetterad och tror att det är svårt att lagstiftningsvägen nå ett rättvist resultat samt hemställer att föreningens synpunkter måste beaktas med största möjliga liberalisering som följd.

Enkätsvar som inte tar ställning till frågan om regleringens slopande. Till denna grupp har hänförts Sveriges Livsmedelshandlareförbund, ICA Inköps- centralemas AB, Sveriges Kioskägares Riks- förbund och Apotekarsocieteten.

Enligt Sveriges Livsmedelshandlareför- bund är erfarenheterna från tillämpningen av den nu gällande lagen inte tillfredsställande. De besvärligaste problemen har uppkommit vid dispensgivning, som lämnats för söndags- öppethållande. När det gäller dispensgiv- ningen i stockholmsområdet anser man det starkt kunna ifrågasättas om lagens tillämp- ning överensstämmer med vad som varit lagstiftarens mening. Olika tillämpning av lagen i olika kommuner har enligt förbundet medfört konsekvenser för konkurrensen mel— lan företag och orter emellan. Förbundet reagerar också emot att så stora företagare- grupper som kiosk- och bensinhandeln har en privilegierad ställningi lagstiftningen. Man är kritisk mot de tendenser till ett vidgat kiosksortirnent som förekommit. Skulle det visa sig att detta sortiment ytterligare kom— mer att utvidgas säger man sig från förbun— dets sida ifrågasätta om inte även kioskhan- deln skall innefattas av lagstiftningen eller också möjligen låta den nuvarande lagens giltighet utgå 1971.

I enkätsvaret från ICA anförs ett antal skäl för och emot en reglering och svaret utmynnar inte i något bestämt ställnings- tagande. Även ICA menar att den nuvarande lagstiftningen förorsakar tolknings- och av- vägningsproblem. Beträffande frågan om konsekvenserna för närhetshandeln säger man att det knappast kan förnekas att en friare lagstiftning eller lagtillämpning beträffande butikernas öppethållande skulle kunna resul- tera i ökade svårigheter för närhetsbutikerna att uppnå tillfredsställande försäljningsvolym och därmed skälig lönsamhet. Man framhål- ler att möjligheterna till ökad kvälls- och söndagshandel i större butiker sannolikt skulle locka ytterligare konsumenter bort från ”stambutikerna”. Samtidigt skulle yt- terligare bortfall av närhetsbutikerna av många konsumentgrupper, i synnerhet de

som inte förfogar över bil, tolkas som en klart försämrad service. Emellertid synes enligt ICA ett förlängt öppethållande kvälls- tid kunna få en motsatt verkan med ökat stöd för närhetsbutikerna, då inköpen i större usträckning kan förläggas till sådana butiker vid hemkomsten efter arbetstidens slut. Förutsättningarna för sådan utveckling skulle enligt bolaget föreligga främst i stor— stadsområden. Ovedersägligt är enligt ICA vidare att investeringarna inom livsmedels- handeln i tomtmark, byggnader, inredningar och varulager numera är av sådan storleks- ordning att nyttjandegraden för anlägg- ningarna bör bli så stor som möjligt för att en verklig effektivitetsstegring i handeln skall kunna registreras såsom en följd av dessa ekonomiska insatser. Utifrån denna syn- punkt är enligt ICA en vidgad rätt till öppethållande motiverad. Man erinrar här- efter om den i debatten ofta framförda synpunkten att ett förlängt öppethållande skulle kunna förorsaka högre priser för konsumenterna, särskilt med hänsyn till höjda löneutgifter vid s.k. obekväm arbets- tid. Enligt ICA talar erfarenheterna hittills för att denna effekt inte behöver inträda,i varje fall inte generellt. Vid detta konstate- rande, framhåller ICA, förbises emellertid ofta att butiker med dispens för förlängt öppethållande har privilegierad ställning och därigenom fått ett omsättningstillskott som inte på samma sätt skulle komma dessa butiker till godo för den händelse tillstånds— givningen blev likformig och konkurrensen om de kunder som önskar handla under icke normal affärstid större. Enligt ICA talar erfarenheterna hittills för att en ny lagstift- ning bör utformas så att konkurrenssitua- tionen företag och företagsformer emellan blir likformig.

I enkätsvaret från Sveriges Kioskägares Riksförbund framhålles att i den pågående strukturutvecklingen och med hänsyn till de förändrade förutsättningarna hos konsumen- terna närhetsbutikerna fått en ny och bety- delsefullare funktion. Erfarenheterna har visat, fortsätter förbundet, att närhetsbuti- ker av typen kiosk i allmänhet har haft stora

svårigheter att fylla sin funktion främst på grund av att man inte kunnat sälja det sortiment affärsläget krävt. De varuslag som tillförts det fria sortimentet efter affärstids- lagens tillkomst har inte motsvarat kravet från konsumenthåll. Enligt förbundets upp- fattning bör det fria sortimentet tillföras dagligvaror såsom fabriksframställda och fa- briksförpackade djupfrysta färdigrätter, mat- bröd och kaffebröd i fabriksförpackning, matfett, vissa specerier av typen socker och salt samt öl. Erfarenheterna av affärstids- lagen ger enligt förbundets mening detta anledning att vidhålla principen om fri varuhandel. Man vill emellertid inte för dagen ta ställning till frågan om fri eller reglerad varuhandel och hänvisar härvid till den utredning om varudistributionen som tillsatts av handelsministern. I avvaktan på denna utredning säger man sig anse att gällande affärstidslag bör förlängas. Affärs- tidskommittén bör emellertid enligt förbun- det rekommendera departementet att i riktlinjer till berörda statliga och kommunala myndigheter påpeka de möjligheter affärs- tidslagen medger och inrymmer när det gäller att tillgodose konsumenternas behov av nårhetsservice.

Apotekarsocieteten önskar att apoteken, därest affärstiden även i fortsättningen skall regleras, skall liksom för närvarande vara undantagna från regleringen.

Enkätsvar vari förespråkas en fortsatt affärs- tidsreglering med i stort sett oförändrade bestämmelser.

Enkätsvaren inom denna grupp kan indelasi två undergrupper. Den första av dessa under- grupper består av enkätsvar, som förordar en restriktiv lagtillämpning och bibehållande av de nuvarande ramarna beträffande öppethål- lande och sortiment i lagen. I den andra undergruppen ingår sådana enkätsvar där det visserligen hävdas att reglerna om affärstider inte får ändras men där man är positiv till en utvidgning av det fria sortimentet.

Till den första undergruppen har hän- förts Motorbranschens Riksförbund, Sveriges

Fdrghandlares Riksförbund, Sveriges Sko- handlarförbund, Sveriges Radiohandlares Förbund, Sveriges Urmakare- och Optiker— förbund och Svenska Frisörföreningen.

Utmärkande för denna grupp är såsom nämnts den restriktiva hållningen när det gäller lagtillämpningen och dispenser från denna. Särskilt betonar man vikten av att öppethållande under söndagar inte får med- ges. Man är allmänt av den uppfattningen att konsumenternas intressen väl tillgodoses inom de ramar som den nuvarande lagen ger. Det sägs att öppethållande lätt kan bli en prestigefråga och att om en affär börjar att hålla öppet längre, så måste andra också ha det. När det gäller småbutiksinnehavarna leder detta till längre arbetsdagar. Tolerans- punkten är emellertid härvid redan nådd och nedläggningar skulle bli följden, om regle- ringen slopades. Det påpekas också att svårigheter redan uppkommit när det gäller att rekrytera kvalificerad arbetskraft i detalj- handeln, särskilt i fackhandeln.

Det förekommer också inom denna grupp enkätsvar, som är kritiska mot det nuvarande dispenssystemet. Det framhålles bl.a. att regleringen inte bör ha en utformning som direkt eller indirekt otillbörligt gynnar vissa företagsformer.

Den andra undergruppen består av To- bakshandlarnas Riksförbund, Riksförbundet Gatukök & Kiosknäring, AB Svenska Press- byrån och Svenska Tidningsutgivareför— eningen. (Sist nämnda förening har instämti Pressbyråns svar.)

Denna undergnrpp består sålunda i huvud- sak av kioskhandel och därmed närbesläkta- de företagsformer. Eftersom man i dessa enkätsvar klart tar avstånd från ett slopande av regleringen skiljer sig ståndpunkterna, åtminstone synbarligen, klart från de svar som avgivits av Kioskägarnas Riksförbund och som hänförts till sådana svar vari inte tas ställning till frågan om regleringens slopande. Ser man till det sakliga ställningstagandet framstår emellertid skillnaderna såsom mind- re väsentliga. I båda fallen föreslås nämligen en utvidgning av det fria sortimentet.

Enkätsvaret från Kioskägarnas Riksför- bund torde bygga på den förutsättningen att en ytterligare utvidgning av det fria sorti- mentet knappast kan anses förenlig med lagens restriktioner i fraga om affärstiderna för andra företagsformer. Enkätsvaren inom ifrågavarande grupp synes emellertid inte betrakta förekomsten av begränsade butiks- tider för andra detaljhandelsformer såsom ett hinder för utvidgning av det fria sorti- mentet. Tobakshandlarnas Riksförbund så- ger sig önska en utvidgning av det fria sortimentet med pipställ, askfat, tobaks- pungar o.dyl. som normalt ingår i tobaks- handelns sortiment. Man vill också ha med presentartiklar i det fria sortimentet. Här- utöver säger man sig också ha önskemål om att i det fria sortimentet skall ingå färdiglagad mat, djupfryst och konserverad, som endast kräver uppvärmning.

Riksförbundet Gatukök & Kiosknäring framhåller att gatuköken och kioskerna har och i framtiden kommer att få stor betydelse när det gäller närhetsservicen. Enligt förbun— det täcker det nuvarande fria varusortimen— tet enligt affärstidslagen i viss män i varu- avseende in de behov av möjlighet till kompletteringsköp som kommer att behö- vas. Utvecklingen kan emellertid enligt för- bundet väntas leda till att man får behov av kompletteringsköp av vissa livsmedel såsom matfett, konserver, djupfrysta färdigrätter och alkoholfria drycker, i sammanfattning sådana artiklar som hushållen plötsligt fått slut på, eller glömt att köpa tidigare och som fordrar omedelbar anskaffning. Enligt för- bundet bör en eventuell ny lagstiftning vara avsedd att skapa en för konsumenterna bättre inköpssituation och bli ett styrinstru- ment till förmån för bättre närhetsservice. AB Pressbyrån menar att man bör avvakta resultatet av distributionsutredningens arbe- te innan man tar ställning till frågan om affärstidslagen skall slopas. Enligt bolaget är det angeläget att utvecklingen inte drivs därhän att ett stort antal småbutiker och kiosker tvingas till nedläggning. Man fram- håller att det med hänsyn till pressens opinionsbildande och samhällsinformerande

funktioner är både ett konsument- och samhällsintresse att ett stort antal tidnings- försäljningsställen finns bekvämt tillgängliga för allmänheten. Också försäljningsställen med anknytning till trafiken måste enligt bolaget anses fylla ett viktigt konsument- behov. Beträffande försäljningsställen i affärs- och bostadsområden, där man idag säljer det fria sortimentet fyller man, menar bolaget, därigenom redan nu en stor del av konsu- menternas behov av närhetsbutiksservice. Dessa försäljningsställen skulle enligt bolaget givetvis fullgöra närbutiksfunktionen bättre om de finge möjlighet att utöver sitt nuvarande sortiment sälja ett begränsat sorti— ment av dagligvaror, främst livsmedel.

4.1.3 Företrädare för arbetspolitiska intres- sen

Till denna grupp har hänförts enkätsvaren från arbetarskyddsstyrelsen, Ydestemännens Centralorganisation (TCO), Handelstjänste- mannaförbundet (HTF), Svenska Industri- tjänstemannaförbundet (SIF), Svenska Häl- so— och Sjukvårdens Hänstemannaförbund (SI-[STF ) samt Bageri- och Konditoriarbets- givareförbundet. (Landsorganisationen i Sve- rige och Svenska Arbetsgivareföreningen samt Handelns Arbetsgivareorganisation har förklarat sig avstå från att avge yttrande i detta skede.)

Arbetarskyddsstyrelsen tar inte direkt ställning till frågan om regleringen skall upphöra eller inte. Man inskränker sig till att konstatera, att behovet av en reglering minskat sett ur arbetarskyddssynpunkt. Det- ta sammanhänger enligt styrelsen med den strukturförändring detaljhandeln undergått och alltjämt undergår och med fortgående förändringar i den allmänna arbetstidslag- stiftningen. A-ntalet småaffärer minskar kraf- tigt och därmed antalet affärsinnehavare, vilka genom affärstidslagen skyddas mot alltför lång arbetstid. Även om antalet affärsanställda samtidigt ökar på grund av att de stora enheterna växer i omfång och antal, bör detta inte inverka på bedömning- en från arbetarskyddssynpunkt av behovet

av en reglering eftersom de affärsanställda liksom andra arbetstagare enligt den nya är- betstidslagen får en successivt till 40 timmar förkortad arbetsvecka.

TCO, genom vars förmedling svaren från HTF, SIF och SHSTF inkommit till kommit- ten, åberopar dessa svar och sitt tidigare ställningstagande i samband med tillkomsten av 1966 års affärstidslag enligt vilken en lag- stiftning fortfarande borde bibehållas och säger sig finna att övervägande skäl i nuläget talar för att en lagstiftning till vidare bi- behålles.

HTF menar att även om det bland konsumenterna kan finnas intresse för ett ytterligare utökat butiksöppethållande så måste mot de eventuella fördelarna härmed vägas de nackdelar som följer för anställda och småföretagare. Man framhåller att möj- ligheten för småföretagare att kunna fortsät- ta med sin rörelse också är ett konsument- intresse och anger såsom sin mening att den nuvarande lagstiftningen bör bibehållas även efter år 1971, då den enligt förbundets mening också utgör en skyddslagstiftning för de anställda.

SIF uttrycker missnöje med det sätt på vilket dispensfrågorna handlagts i Stock- holm. Ett upphävande av affärstidslagens begränsningar skulle enligt förbundet allvar- ligt förskjuta konkurrensförhållandet mellan bilföretagen. Trots fackliga motåtgärder an- ser sig bilförsäljare i många fall enligt förbundet tvingade att tjänstgöra på sön- dagar utan att kräva betalning eller motsva- rande ledighet vid annan tidpunkt. Detta sammanhänger enligt förbundet med att säljarnas lönekonstruktion för närvarande är sådan att provisionskomponenten oftast ut- gör en betydande del av totalinkomsten. Förbundet framhåller också att i bilden ligger att ”seriösa” företag måste konkurrera med mindre nogräknade sådana av typ ”källarföretag” med kontor mer eller mindre ”på fickan”.

SHSTF anser att det finns ett stort och utbrett behov hos konsumenterna av en längre affärstid. Vad beträffar vardagar kan emellertid enligt förbundet det utökade

öppethållande i allmänhet tillgodoses inom ramen för nuvarande reglering. Det är emellertid påtagligt att det finns ett behov av att kunna göra uppköp även på söndagar. Speciellt gäller detta kapitalvaror men även livsmedel, menar förbundet. Sammanfatt- ningsvis uttalar förbundet att det finner att mycket talar för ett slopande av affärstids- regleringen.

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbun- det menar att en lagstiftning väsentligt kan förhindra en av många ökande konsument- grupper önskad och även av andra skäl önskad framväxt av närhetsbutiker, som komplement till och konkurrens med de stora varuhusen. Affärstidslagstiftningens sortimentsbegränsning har enligt förbundet på ett olämpligt sätt gynnat kioskrörelserna på bekostnad av företagstyper med högre standard när det gäller lokaler och personal. Utvecklingen bör enligt förbundets mening fortgå utan legala hinder av nu existerande slag och man menar att nuvarande lagstift- ning efter utgången av dess giltighetstid inte skall ersättas av ny lagstiftning på området.

4.1.4 Företrädare för myndigheter med erfa- renheter från tillsyn och kontroll av affärs- tidslagens efterlevnad

Under denna rubrik har upptagits svaren från rikspolisstyrelsen och länsveterinärema i Gö- teborgs och Bohus län, Jönköpings lan, Kopparbergs län, Malmöhus län och Stock- holms län.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning före- ligger inte från de synpunkter styrelsen har att företräda, nämligen ordning och säker- het, några hinder mot att upphäva affärstids- regleringen. En förutsättning är dock enligt styrelsen att ölförsäljningsförordningen änd- ras på sådant sätt att utrninutering av öl inte blir helt fri. Enligt 23 & ölförsäljningsförord- ningen gäller beträffande utminuteringstider för öl vad som är stadgat i affärstidslagen. Ett upphävande av denna lag skulle därför få till följd att öl kan utminuteras vilken tidpunkt på dygnet som helst. I ett till svaret från rikspolisstyrelsen bilagt yttrande från

Föreningen Sveriges Polismästare framhålles att någon egentlig tillsyn av lagens efterlev- nad inte torde ha kunnat ske på grund av att tillgängliga resurser inte räckt till härför. Eftersom ett slopande av affärstidsregle- ringen kan väntas medföra en ökning — särskilt på helgdagar — av sådana evenemang, som särskilt större varuhus har i samband med stora försäljningskampanjer vill för- eningen framhålla vikten av att anmälan till vederbörande polismyndighet härom sker i så god tid som möjligt.

Länsveterinärerna i Stockholms och i Göteborgs och Bohus län har funnit att bestämmelserna i affärstidslagen torde kring- gäs i betydande utsträckning. Enligt läns- veterinären i Stockholms län sker detta kring- gående i huvudsak under sommarmånaderna på turistorterna omkring huvudstaden. Sörn- markioskerna etablerar sig i stor skala som livsmedelsförsåljare och konfektyrkioskerna förvandlas till ölförsäljningsställen och stål- len för försäljning av dåligt förvarade kött- och mjölkprodukter, allt till förfång för den reguljära stationära livsmedelshandeln, som inte får ha kvällsöppet och härigenom får sin konkurrenskraft ytterligare beskuren. Läns- veterinären i Göteborgs och Bohus län framhåller att på campingplatser o.d. livs- medel försäljes under kvällstid och på sön- dagar utöver det fria varusortimentet oaktat tillstånd härtill inte erhållits. Enligt denne länsveterinär är en effektiv kontroll av att föreskrifterna om sortiment noggrannt upp— rätthålles efter vanlig affärstid knappast möjlig att genomföra.

Det finns emellertid också exempel på länsveterinärer som har en positiv syn på affärstidsregleringen i dessa sammanhang. Sålunda framhåller länsveterinären i Jönkö- pings län att i den mån affärstidslagens begränsande bestämmelser upphör, detta säkerligen kommer att för hälsovårdsnämn- dernas del medföra väsentligt större arbets- insatser än f.n. såvitt gäller tillsynen enligt livsmedelslagstiftningen. En liknande åsikt framförs av stadsveterinären i Landskrona. Stadsveterinären framhåller att kioskhandeln redan nu har sin huvudsakliga arbetstid

förlagd efter ordinarie arbetstid, vilket är ägnat att försvåra inspektionsverksamheten. Slopas tidsbegränsningen för all livsmedels- handel skulle enligt stadsveterinären ifråga- varande svårigheter öka.

4.2 Kommitténs hearings _ en sammanfatt- ning

Kommittén har i fyra städer, Västerås, Hälsingborg, Karlstad och Umeå, hållit hea- rings med särskilt utvalda grupper av konsu- menter och företagare. I tre av städerna, Västerås. Hälsingborg och Umeå finns s.k. konsumentkommitteer, vilka på dessa orter fått utgöra en särskild grupp. Under medver- kan av lokala representanter för FCO och TCO sammankallades vidare i var och en av de fyra städerna en grupp om ett tiotal konsumenter med anknytning till dessa båda organisationer. Vid sammansättningen av grupperna eftersträvades att få en allsidig representation för konsumenter med för- värvsarbete. Tack vare medverkan från de fackliga organisationerna uppnåddes också en god fördelning mellan yrkesgrupper. Denna medverkan förde emellertid dessutom med sig att deltagarna kom att utgöras av fackligt intresserade personer i sådan ut- sträckning att grupperna i detta avseende till sin sammansättning avsevärt avvek från genomsnittet av förvärvsarbetande konsu— menter. Urvalet av konsumenter var också inriktat på att ge underlag för bedömningar av skillnader med hänsyn till belägenhet av bostad och arbetsplats samt hushållssamman- sättningar.

Till kommitténs besök i de fyra städerna sammankallades vidare i varje stad en grupp företagare. Denna företagargrupp sökte man differentiera såväl med hänsyn till företags- storlek (butiksstorlek) som branschtillhörig- het. Utväljandet av företagsrepresentanterna var också inriktat på att i viss mån ge en uppfattning om skillnaderi förutsättningar mellan olika typer av butikslägen istäderna.

Syftet med besöken var inte att göra en strukturerad undersökning utan endast att uppsamla synpunkter och pejla stämningar. Sammanträdena ägde rum under samtals-

mässiga former och frågornas innehåll var endast i mycket grova drag på förhand bestämda. Eftersom grupperna inte bestod av ett representativt urval av befolkningen på de skilda orterna, får den följande samman- fattningen av minnesanteckningar från sam- talen inte ses såsom uttryck för de allmänna åsikterna i de fyra städerna utan endast såsom en redovisning av uppsamlade intryck.

Konsumenterna

En klar majoritet bland konsumenterna var nöjda med det öppethållande som för närvar- ande tillämpades. Endast ett fåtal var intres- serade av att handla på andra tider än de, som lagen för närvarande medger. Bland de som var nöjda med de nuvarande förhållan- dena förekom flera, som var klart negativa till ett vidgat öppethållande.

Öppethållandet ansågs på flera håll vara ganska splittrat. Både öppnings- och stäng- ningstider varierade såväl mellan branscher och företagsformer som mellan olika delar av städerna. Kvällsöppet fram till klockan 20 förekom dock mestadels inte mer än en eller två dagar i veckan. lenstaka fall hade affärer dock öppet till klockan 20 alla vardagar. Det kan här inskjutas att från företagarhåll i ett fall påpekades att man hade iakttagit att konsumenterna under affärstidslagens giltig- hetstid hade förändrat sina köpvanor när det gällde att handla på fredagkvällar. Försök att hålla öppet sådana dagar under 1967 hade haft föga framgång. Numera hade emellertid kundtillströmningen av sådant kvällsöppet- hållande ökat avsevärt.

I några av städerna anfördes av flera konsumenter såsom argument mot ytter- ligare öppethållande att det sortiment som tillhandahölls i kioskerna på ett tillfredsställ- ande sätt täckte eventuellt uppkommande behov under tid då andra affärer inte var öppna. Det framkom emellertid i detta sammanhang omständigheter som tydde på att dessa synpunkter grundade sig på erfaren- heter från kiosker, som tillhandahöll ett något större sortiment av livsmedel än det i lagen medgivna.

Från det normala avvikande arbetstider syntes i allmänhet inte bereda konsumen- tema problem. Tvärtom föreföll det som om skiftarbete medgav särskilt goda möjligheter att klara inköpen. Inte heller handelsan- ställda, vars arbetstider i väsentlig utsträck- ning sammanföll med vanlig affärstid, klaga- de på möjligheterna att klara sina inköp. Det förtjänar dock beträffande denna yrkesgrupp att anmärkas, att den med hänsyn till följder för de egna arbetstiderna syntes vara negativt inställd till utvidgningar av öppethållande- tiderna.

I några fall förekom att personer anställda i vårdyrken sade sig ha behov av längre öppethållande än det som nu förekom. En representant för en kvinnoorganisation fram- höll att inom denna fanns ett flertal förvärvs- arbetande kvinnor, som ansåg sig ha behov av ett vidgat öppethållande och därför förordade lagens slopande. Det förekom också i flera fall att man påpekade att ensamstående kvinnor med barn borde varai behov av vidgade öppethållandetider. Denna åsikt framfördes dock inte av någon repre- sentant för gruppen ensamstående kvinnor med barn, vilken grupp emellertid var repre- senterad endast i en av de besökta städerna.

Konsumenter som uppgav att de utnytt- jade möjligheter att handla på söndagar syntes inte sällan samtidigt inta en närmast förlägen attityd och använda ord och ut- tryck, som gav vid handen att man betrak- tade söndagshandlandet såsom okynne och utslag av dålig planering. Det förekom emellertid också att man påpekade negativa följder av att butikerna är stängda på söndagar såsom att konsumenterna blir hän- visade att köpa konditorivaror i stället för mat på söndagar och att på sådana dagar konkurrensen i vad gäller livsmedelsförsålj- ning är dålig. Det framhölls ibland även mera allmänna argument för ett vidgat öppethåll- ande såsom att kvinnornas förvärvsarbete ökade och att man gick mot ett ”lö-tim- marssamhälle”.

Inte heller när man kom in på frågan om olika slag av inköp syntes man från konsu- menternas sida vara särskilt intresserad av

vidgat öppethållande. Kapltalvaror och andra fackhandelsartiklar, som krävde särskilt över- vägande vid inköpet eller prisjämförelse mellan olika affärer, tyckte man sig i allmänhet ha tid att köpa på lördagar eller sådana kvällar då det var kvällsöppet. På vissa håll var man dock benägen att ge möbelhandeln viss undantagsställning. I all- mänhet syntes skälet vara att inköp av möbler krävde extra noggrant övervägande, men det framfördes också (i Umeå) det skälet, att man med hänsyn till svårigheten att bedöma färger i elljusbelysning förordade att man just i Norrland, där dagarna under vinterhalvåret är mycket korta, borde ge möbelhandeln möjlighet till söndagsöppet.

Den ofta tydligt demonstrerade förnöj- samheten hos konsumenterna med de nuvar- ande öppethållandetiderna och i vissa fall direkt uttalade negativa attityden till ett vidgat öppethållande kunde ibland framstå såsom något svårförklarlig. Man lämnade sällan spontant besked om varför man var så angelägen om att varken få ett vidgat öppethållande eller få bort lagen. Det fram- kom emellertid att man hyste farhågor för att ökat öppethållande skulle leda till högre varupriser. Hänsyn till de handelsanställdas anspråk på att inte onödigtvis behöva arbeta under obekväm arbetstid syntes också inte sällan påverka ställningstagandet. Det fram- fördes även att förlängda öppethållandetider skulle bidra till en ökning av redan uppkom— na svårigheter att rekrytera ungdom till handelsyrket. I enstaka fall sade man sig befara att ett vidgat öppethållande eller borttagande av lagen skulle kunna medföra sådana tendenser till strukturomvandling inom detaljhandeln, som kunde leda till ökade svårigheter för pensionärer och andra, som är särskilt beroende av närhetshandel. I något fall anfördes att ett vidgat öppethåll- ande bara skulle leda till ökade frestelser att köpa varor.

Det förekom emellertid också att de anförda nackdelarna med vidgat öppethåll- ande och med lagens slopande eller libera- lisering bagatelliserades eller förnekades. Atti- tyder av detta senare slag var emellertid spar-

samt förekommande. I andra fall accepterade man möjligheten av ökade varupriser och sade sig beredd att betala den merkostnad, som service på obekväm arbetstid kunde betinga.

Företagarna Inom företagargruppen framträdde, främst i Västerås och Karlstad, en ganska tydlig motsatsställning mellan företrädare för stora butiker, mestadels varuhus, å ena sidan, och mindre butiker, fackhandel och mindre livsmedelsbutiker, å andra sidan när det gällde ställningstagande i affärstidsfrägan. Den förra gruppen, här kallad storföretagare, förespråkade ett helt fritt system utan lagreglering, medan den senare gruppen, här kallad småföretagare, ville bibehålla lagen i stort sett oförändrad.

Storföretagargruppen åberopade främst konsumentintresset såsom skäl för sin stånd- punkt. Man talade om övergången till ett ”dygnetruntsamhälle” och framhöll hur allt flera konsumentgrupper fick sådana arbets- tider och levnadsvanor att de behövde kunna handla på annan tid än vanlig affärstid. Utvecklingen fordrade redan, menade man, och skulle än mer i framtiden kräva en flexibel anpassning från detaljhandelns sida till konsumentbehovet att kunna företa inköp vid olika tider.

Särskilt företrädarna för varuhusen fram— höll att man inte hade några som helst problem med personalrekryteringen. Tvärt- om sade man sig ha folk, som stod i kö för att få arbete i varuhusen. Inte heller hade man inom denna grupp funnit något miss- nöje med de arbetstider, som tillämpades. Man använde sig av joursystem och ”rullande arbetsvecka” och fördelade härigenom den obekväma delen av arbetstiden på ett sådant sätt att alla blev nöjda. Man syntes i ganska stor utsträckning anlita deltidsanställd perso- nal och framhöll i detta sammanhang att det kunde vara en fördel att arbeta på obekväm arbetstid med hänsyn till att de höga obekvämlighetstilläggen gjorde det möjligt att erhålla en normal inkomst under en arbetsvecka, som är kortare än normalt. De anställda kunde med andra ord, menade

man, vinna ökad fritid genom att arbeta under obekväm arbetstid.

Att det skulle kunna bli höjda varupriser såsom följd av öppethållande under obekväm arbetstid ville man inom storföretagar- gruppen i allmänhet inte helt förneka. Man var dock angelägen att framhålla att det endast skulle röra sig om obetydliga prisför- ändringar. Särskilt vände man sig mot ett ibland framfört argument att en affär genom att vidga öppethållandet skulle tvinga andra affärer att följa efter även om det för de senare affäremas del skulle visa sig vara olönsamt att utöka öppethållandet. Något öppethållande i andra företag och på andra platser än där detta skulle vara lönsamt var enligt storföretagargruppen under inga för- hållanden att vänta.

Det vidgade öppethållandet skulle dess- utom enligt företrädare för storföretagar- gruppen kunna innebära ett bättre kapital- utnyttjande än tidigare, därigenom att bu- tikslokaler och inredning kom att användas under större del av veckan. Detta resone- mang utvecklades av en företrädare för ett varuhus på så vis att han menade att sådana företag som är särskilt kapitalintensiva i första hand skulle kunna tillgodogöra sig fördelar av ett vidgat öppethållande. Det skulle därför, menade han, särskilt bli de stora cityvaruhusen som skulle komma att utnyttja den ökade friheten att hålla öppet.

Ett argument som också framfördes från storföretagärhåll var att lagen i dess nuvar- ande utformning favoriserade kioskhandeln och hindrade utvecklingen mot mera konsu- mentanpassade servicebutiker.

Småföretagarna, främst representanterna för fackhandeln, visade inte sällan tydlig oro för den utveckling som skulle kunna bli följden av att regleringen upphörde. Man syntes allmänt betrakta öppethållandet såsom ett konkurrensmedel, vilket om det tillämpades av ett företag tvingade nära- liggande företag att följa efter. Det var särskilt söndagsöppet, som man hyste oro för. Förlängt öppethållande på kvällar var man mera benägen att acceptera, ehuru deti flera fall framkom att försök med sådant

öppethållande för fackhandelns del inte hade visat sig lönsamma. Till stöd för påståendet att konkurrens genom vidgat öppethållande tvingade andra butiker att följa efter, åbero- pade man några faktiska situationer där varuhus eller stora kedjebutiker börjat med att förlänga öppethållandet på kvällar eller lördagar, varefter omgivande detaljhandel också förlängt sina öppethållandetider på liknande sätt. Enligt småföretagargruppens mening förlorade man kunder till varuhusen om man stängde tidigare än dessa. I några fall uttalades oro för att varuhusen genom att erbjuda köpmöjligheter på andra tider än de nu vanliga skulle påverka konsumenternas köpvanori riktning mot de nya tiderna.

För många fackhandlare syntes ett vidgat öppethållande också innebära avsevärda per- sonliga svårigheter. Man skulle tvingas för- länga sin arbetstid, eftersom företagaren själv sällan kunde ersättas av någon annan, så länge butiken var öppen. Man skulle hänga med så länge man orkade men räknade med att så småningom få ge upp i konkurrensen.

Fackhandeln skulle vidare få svårigheter med personalrekryteringen menade man bland småföretagarna. I fackhandeln gick det sällan att använda deltidsanställd personal, eftersom yrkeskunnigheten här spelade stör- re roll än i varuhusen. Redan nu hade man svårigheter att rekrytera unga människor till yrket på grund av de obekväma arbets- tiderna. Liknande personalbekymmer före- kom också i smärre livsmedelsbutiker.

På några av orterna var emellertid motsätt- ningarna inte lika utpräglade som nu beskri— vits. I exempelvis Umeå trodde man inte att ett upphörande av regleringen skulle inne- bära några nämnvärda förändringar av öppet- hållandetidema. Även i de andra städerna hyste man den uppfattningen att förlängt öppethållande på kvällar och söndagar inte skulle förekomma annat än i ganska begrän- sad omfattning. Endast på platser där det fanns mycket folk i rörelse vid sådana tider, exempelvis centrala lägen eller i vissa trafik- orienterade lägen hade man anledning att räkna med att förlängt öppethållande skulle börja tillämpas. Företrädare för varuhusen

påpekade också att de erfarenheter, som man hittills erhållit på grundval av vidgat öppethållande hos ett fåtal affärer, knappast var tillämpliga om många affärer försökte förlänga sitt öppethållande. Om regleringen upphörde, skulle man knappast på grundval av dessa erfarenheter kunna förutsäga om söndagsöppet eller förlängt kvällsöppet- hållande skulle komma att löna sig, utan varje företag måste pröva sig fram i den nya situationen.

Ofta gavs uttryck för missnöje med det rådande dispenssystemet. Man beklagade att detta ledde till orättvisa konsekvenser. Sålunda kunde ojämna konkurrensför- hållanden uppkomma mellan olika företagi samma kommun. Vidare kunde inträffa att en kommun hade en helt annan dispens- politik än en annan kommun, vilket hade betydelse särskilt för verksamheter med stora omland, främst möbelhandeln.

4.3. Dispenser från affärstidslagen 4.3.1 Dispensfrågans behandling i förarbetena

I affärstidslagens förarbeten har frågan om när diSpens bör beviljas behandlats av såväl affärstidsutredningen som av departements- chefen i propositionen. Härigenom har kom- munerna kunnat få viss vägledning vid utarbetande av riktlinjerna för dispensgiv- ningen. Affärstidsutredningens förslag till dispensbestämmelse hade följande lydelse:

”Kommun må i särskilda fall lämna till- stånd till öppethållande utöver den tid som angives i l 5.

Sådant tillstånd må lämnas även generellt för visst tillfälle. ”

Rörande första stycket i förslaget uttalade utredningen i sin specialmotivering:

”Stadgandet är i första hand avsett att göra det möjligt för de större städerna att ge affärer i city eller inom annat affärscentrum tillstånd till utsträckt affärstid. Ett sådant tillstånd kan gälla samtliga affärer inom området, om konkurrensskäl hindrar att tillståndet begränsas till en eller några affä- rer. Tillståndet kan också begränsas till att avse en eller två dagar i veckan. Vidare kan det bli aktuellt att med stöd av denna

bestämmelse medge vidgad affärstid åt en dagligvaruaffär inom ett tätbefolkat bostads- område som ligger långt ifrån ett affärscen- trum. Ett annat exempel på möjlig tillämp- ning av första stycket är då en bilsalong vid särskilt tillfälle vill introducera ett nytt bilmärke eller en ny årsmodell eller då en möbelaffär vill introducera alster av en speciell arkitekt. Som vi har framhållit tidigare bör i sådana fall hinder inte möta mot att bedriva försäljning jämsides med demonstration. Andra fall som hör hit är, då en viss kiosk eller annat försäljningsställe med hänsyn till sin belägenhet behöver kunna sälja vissa varor fritt utöver dem som har frisläppts i hela riket. En kiosk vid en livligt besökt badstrand kan — för att bara nämna ett exempel — av kommunen ges tillstånd att utom vanlig affärstid sälja också badartiklar. I bestämningen 'särskilda fall, ligger, att tillstånd inte får meddelas gene- rellt för alla affärer i kommunen eller för samtliga affärer inom en och samma bransch. Det skall dessutom föreligga ett verkligt behov av utsträckt öppethållande. Förutom behovet skall i varje särskilt fall prövas verkningarna i konkurrenshänseende av ett sådant öppethållande.”

Beträffande andra stycket i den föreslagna paragrafen anförde utredningen:

”Sådant tillstånd får lämnas bara för visst tillfälle. Med visst tillfälle avses en kortare,i beslutet närmare angiven tidrymd. Bland situationer då det kan bli aktuellt att lämna generellt tillstånd för visst tillfälle kan nämnas större idrottstävlingar, festspel, mäs- sor och dylika evenemang. Också julen utgör ett sådant tillfälle som avses här."

I sin slutliga utformning fick stadgandet om dispensgivningen följande lydelse:

”Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse, skall kom- munens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige i kommunen medge affärstid utöver den vanliga. ”

I propositionen till lagen anförde departe- mentschefen i anslutning till stadgandet att han avsett att bestämma den vanliga affärs- tiden så att endast ett någorlunda rimligt antal dispenser från denna skulle behöva medges. Han framhöll att förslaget att en väsentligt större del av detaljhandeln skulle falla utanför lagens tillämpning än tidigare

också bl. a. syftade till att minska behovet av dispenser. Ett visst behov av dispenser skulle med den föreslagna utformningen ändock enligt departementschefens mening komma att kvarstå.

Fragor om affärstidens längd borde enligt departementschefen i första hand bedömas med utgångspunkt i konsumenternas intresse. En riktig bedömning av dispensfrågorna krävde därför främst kännedom om vilka vanor och behov som konsumenterna i orten hade. Den bästa kännedomen härom fanns enligt departementschefen otvivelaktigt hos de kommunala organen. I detta sammanhang nämndes att några remissinstanser pekat på att det kunde finnas risk för bristande en- hetlighet vid tillämpningen om prövningen lades på kommunerna. Departementschefen antog att vad man här främst syftat på torde vara att praxis inte lämpligen borde skifta mellan kommuner som tillsammans bildade ett näringsgeografiskt sammanhängande om— råde. Han sade sig emellertid utgå från att sadana kommuner i samarbetsnämnderna i kommunblocken eller i annan ordning skulle komma att verka för att enhetliga normer följdes vid dispensprövningen.

Fragan om huruvida dispens borde med- delas skulle enligt departementschefen i första hand bedömas med hänsyn till kon— sumenternas intresse. Han anförde härom:

”För att dispens skall medges måste det kunna antas att det finns ett utbrett önske- mål om utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få vägras. Det lär inte vara möjligt att undvika att dispensgivningen i viss män kan komma att påverka konkur- renssituationen mellan olika företag. Självfal- let får emellertid dispens inte medges i syfte att främja en viss näringsidkare eller en grupp av sådana eller för att ställa företagare inom kommunen i ett särskilt gynnsamt konkurrensläge i förhållande till företagare i en angränsande kommun.”

4.3.2. Kommunenkät angående dispenser från affärstidslagen — en sammanfattning

För att belysa dispensgivningen från affärs- tidslagen har Handelns Utredningsinstitut klarlagt kommunernas dispensgivning under

den tid den nuvarande affärstidslagen varat. Härvid har en enkät genomförts i två skilda etapper. Institutets redogörelse för de båda undersökningsetapperna har fogats till be- tänkandet såsom bilagorna 2 och 3.

Under sommaren 1970 genomfördes den första etappen varvid samtliga landets 848 kommuner tillfrågades om de dispenser som de beviljat. I 55 procent av kommunerna hade dispensärende i någon form förekom- mit. Endast i 11 procent av kommunerna fanns riktlinjer för i vilka fall dispenser skulle beviljas. Bland landets städer var dock procentandelen med riktlinjer större.

Av landets kommuner hade 439 sedan den 1 januari 1967 beviljat 12 065 öppethallan- dedispenser. Av dessa dispenser gällde I 564 eller 13 procent längre än en veckä. Drygt 10 400 dispenser var endast korttidsdispen- ser om längst en vecka. För samma tid redovisades 406 beviljade sortimentsdispen- ser, varav 170 med en varaktighet längre än en vecka.

I denna första etapp undersöktes även i vad mån dispensbesluten överklagats och ändrats. Det framkom härvid att den högre instansen oftast inte ändrat kommunens beslut. Detta var särskilt framträdande be- träffande avslagna dispensansökningar.

Efter denna första etapp beslöt affärstids- kommittén att låta närmare analysera de varaktiga dispenserna. I en andra etapp fick 450 kommuner lämna närmare uppgifter om de varaktiga dispenser de beviljat. Uppgifter- na avsåg bl.a. antal dispenser, fördelning över veckodagar, varaktighet, bransch och lokalisering.

Två veckor under åren 1967—1970 under- söktes, nämligen vecka 29 och vecka 42 respektive år. Det visade sig att det största antalet beviljade dispenser gällde vecka 29/1970, nämligen 377. Om dessa 377 dispenser kan följande noteras.

56 procent avsåg s. k. övriga orter (d. v. s ej de tre storstäderna och centralorter) 27 procent avsåg Storstockholm

59 procent avsåg försäljningsställen i livs- medelsbranschen

51 procent av dispenserna gällde tills vidare (ej beständig varaktighet). Inga dispenser avsåg hela varuhus (samtli- ga avdelningar i varuhus)

Vid en analys av undersökningen kan vidare konstateras bl. a. följande.

Inte något varuhus har haft varaktig dispens för hela varuhuset. Några varuhus har dock haft dispens för viss avdelning, oftast livsmedelsavdelningen.

Bland livsmedelshandelns dispenser domi- nerar lokaliseringarna ”Trafikorienterat lä- ge i centrum" samt ”Tillfälligt serviceläge”.

En hel del kiosker har inte sökt sorti- mentsdispens utan i stället sökt och fått öppethållandediSpens. De kan på så vis föra vilket sortiment de vill.

De dispenser som gällde tills vidare dorni- neras helt av livsmedelsbranschen.

Dispenser med en varaktighet av högst 3 månader domineras av bilbranschen och livsmedelsbranschen.

De dispenser som avsåg bilbranschen gäll- de nästan genomgående endast för höst- veckan.

De livsmedelsdispenser som gällde högst 3 månader var s.k. sommardispenser; ofta med lokaliseringen ”Tillfälligt service- läge”.

Endast enstaka dispenser hade beviljats för längre tid än ett år. (Bortsett från dispenser beviljade tills vidare).

Beträffande de olika ortstyperna enligt etapp II kan noteras:

I Storstockholm dominerar dispenser i bil- och livsmedelsbranscherna starkt; till- sammans uppgick dessa dispenser för vecka 42/1970 till 86 procent av samtliga dispenser.

De flesta livsmedelsdispenser i Storstock- holm gällde endast söndagar.

De livsmedelsdispenser som redovisas för Storgöteborg och Stormalmö gällde så gott som uteslutande företag som säljer färdig- lagad mat.

1 ”Övriga orter” med tillhopa cirka 900000 invånare hade beviljats 5—10 gånger så många dispenser som i ”Central- orter” med tillhopa över 2 miljoner invånare.

Dispenser beviljade i ”Övriga orter” domi- neras av ”Övriga branscher”. De andra ortstyperna domineras av bil- och livsme— delsbranscherna.

4.3.3. Kungl. Maj:ts beslut i affärstidsärenden — en sammanfattning

Kungl. Maj:ts praxis i affärstidsärenden har på kommitténs uppdrag undersökts av depar- tementssekreteraren Sven Sahlström. Under- sökningen har fogats till betänkandet såsom bilaga 4.

Från affärstidslagens ikraftträdande års- skiftet 1966/1967 till utgången av maj må- nad 1970 har Kungl. Maj :t handlagt 133 an- sökningar om dispens. I materialet förekom- mer ett antal ansökningar om generella dispenser, t. ex. dispens avseende alla butiker på en ort eller vid en viss gata. Sådana dispenser har räknats såsom en ansökan.

Kungl. Maj:ts ställningstagande har inneburit att sökandena fått dispensi 7 fall och vägrats dispens i 95 fall. I fråga om återstående 31 ansökningar har besvären lämnats utan åtgärd, i flertalet fall på grund av att tiden för öppethållandet redan förflutit när ärendet prövats av Kungl. Maj:t.

Av de 133 ansökningarna har huvuddelen, eller 91 , avsett stockholmsregionen. På Göte- borg och Malmö har fallit 2 respektive 5 ansökningar. Övriga städer med mer än 50.000 invånare har svarat för 15 ansökningar. På återstående del av landet, som innehåller mer än hälften av den totala befolkningen, har fallit endast 20 av de behandlade ansökningarna.

Fördelningen av ansökningarna mellan

stora och små företag har varit jämn. Butiker med livsmedel och andra dagligvaror svarar för 63 procent av antalet av Kungl. Maj:t prövade ansökningar. Det därnäst mest förekommande varuområdet i de hos Kungl. Maj:t behandlade ärendena är möbler.

Den bland ansökningarna vanligaste tiden för dispens är kontinuerligt söndagsöppet utan begränsning av dispensens varaktighet. Dispens för förlängt öppethållande på vardagar förekommer i mycket få fall i materialet hos Kungl. Maj:t och är nästan alltid kombinerat med söndagsöppet.

4.3.4. Riktlinjer vid dispensgivningen

Kommunenkäten rörande dispenser ger vid handen att på åtskilliga håll rekommenderats och antagits riktlinjer för kommunernas dispensgivning (bilaga 2). Man synes därvid ha strävat efter att skapa enhetliga normer för dispensprövningen i första hand för de särskilda städerna, kommunerna eller kom— munblocken, men också för större närings- geografiskt sammanhängande områden.

För storstockholmsområdet finns följande av Storstockholms affärstidskommitte re- kommenderade riktlinjer.

”Stor-Stockholms affärstidskommittes re- kommendationer till kommunerna i stor- stockholmsområdet att i vissa fall medgiva affärstid utöver den vanliga.

A. Försäljning vid vissa tillfällen, viss årstid etc.

1. Basarer o. d.

Tillfällig försäljning för välgörande eller ideellt ändamål.

2. Mässor, utställningar

Orderupptagning och demonstrationsförsälj- ning på mässor och utställningar, varmed främst avses sådana, vid vilka i princip alla fabrikanter och försäljare som så önskar får utställa sina varor, t. ex. S:t Eriksmässan.

Öppethållande av affär för introduktion, visning och försäljning av nya modeller och märken, årets nyheter etc. eller öppethållan- de av andra speciellt motiverade anledningar till utsträckt affärstid i regel högst två söndagar per säsong klockan 13—18.

4. Konsthantverk o. d.

Försäljning av alster av bildkonst, konsthant- verk eller konstindustn', i den mån försälj- ningen icke kan anses undantagen från lagens tillämpning, medgives enligt de grunder som angivesi punkt 3.

5. Jubileer, invigningar o. d.

Generellt öppethållande av affärer inom affärscentrum eller affärsgata en söndag per vårsäsong och en per höstsäsong i regel klockan 13—18 i samband med invigning av centrum eller annan för allmänheten särskilt betydelsefull anläggning, firande av jubi- leum, anordnande av särskild reklamdag e. d., dock högst det angivna antalet, oavsett om olika motiv framlägges.

6. Sommarbutiker o. d.

Försäljning av begränsat livsmedelssortiment, sportartiklar o. dyl. från kiosk, sommarbu- tik, butiksbuss o. dyl. vid bad, sportplats, campingplats etc. under aktuell tid. Varusor- timentet bör ha anknytning till den på platsen bedrivna aktiviteten och bör angivas i beslutet. Det bör också beaktas huruvida ordinarie handel kan fylla allmänhetens be- hov genom öppethållande under annan tid än vanlig affärstid. För sådan affär bör ev. medgivande till försäljning av hela det sedvanliga sortimentet kunna lämnas för den aktuella tiden, om icke ett reducerat sorti- ment kan avgränsas från affärens ordinarie sortiment.

7. Båtklubbar, försäljning av båttillbehör

Försäljning i anslutning till båtklubbars uppläggsplatser av sådana tillbehör för båtar som för båtägaren kan anses motsvara de tillbehör till motorfordon som enligt lagen får säljas fritt, t. ex. reservdelar, säkerhets- materiel etc. Eventuellt bör som villkor föreskrivas att försäljningen sker inom klub- bens område. Även här bör beaktas huruvida

ordinarie handel kan fylla allmänhetens behov genom öppethållande under annan tid än vanlig affärstid.

8. Idrottstävlingar, nöjestillställningar o. dyl.

Försäljning vid nöjestillställningar, idrotts- tävlingar o.dyl. av hemslöjdsalster eller liknande, till exempel sådan försäljning av glasvaror som bedrives från Skansen i anslut- ning till glasbruket därstädes.

B. Försäljning året runt.

1. Öppethållande före kl. 8

Öppethållande före kl. 8 av livsmedelsaffä- rer, om behov föreligger för t. ex. anställda vid större arbetplats i närheten att göra inköp av lunchmål före arbetets början, eller i andra fall då speciellt angelägna servicebe- hov behöver tillgodoses.

2. Trafikcentra, försäljning av dagligvaror

Försäljning av dagligvaror vid större trafik- centra såsom större järnvägsstationer, flyg- platser och ”terminaler” för långväga trafiki den utsträckning som motsvarar de resandes behov. Medgivet varusortiment bör angivas i beslutet.

3. Frisersalonger vid trafikcentra

öppethållande av frisersalong vid större trafikcentra i den utsträckning som motsva- rar behovet. För damfriseringar med centralt läge må i enstaka fall öppethållande dess- utom medgivas på sön- och helgdagar — i regel mellan klockan 13 och 18 — då damfriseringens läge och kundkretsens sam- mansättning, t.ex. av resande, kan anses motivera öppethållande pä utsträckt affärs— tid.

4. Fotografiateljéer

Öppethållande av fotografiatelje sön- och helgdagar för fotografering (av t. ex. brud- par) i regel kl. 13—18.

5. Sportstugor, husvagnar, båtar, bilar

Försäljning på söndagar av sportstugor och husvagnar, båtar och i samband härmed båtmotorer och transportkärror för båtar samt

— till och med juni månad 1971 — bilar, 1

regel klockan 13—18, dock med undantag för månaderna juli - augusti och december - januari vad beträffar bilar.

6. Livsmedelsaffärer

De butiker i tunnelbanestationerna Hötorget och T-Centralen, vilka jämlikt butikstäng— ningslagen beviljats tillstånd av överståthål- larämbetet att hålla öppet på utsträckt affärstid till klockan 22 (sön- och helgdagar klockan 13—22) bör medgivas fortsatt di— spens på oförändrade villkor. Genom att dessa centralt och i direkt anslutning till tunnelbanan belägna butiker håller öppet till klockan 22 torde köpbehovet på sen kvälls- tid tills vidare kunna anses vara tillgodosett. De som för att tillgodose allmänhetens inköpsbehov vardagar före klockan 8 önskar öppna sina butiker tidigare bör medgivas detta, dock tidigast från klockan 7.

I övrigt kan öppethållande på sön- och helgdagar — i regel mellan klockan 13 och 18 — medgivas butiker för försäljning av livs- medel och andra dagligvaror i större affärs- centra eller andra områden med affärskon- centrationer, som är lätt uppnåeliga och praktiska att utnyttja för den köpande allmänheten. Restriktivitet bör iakttagas. Dock bör i område, som sålunda kan komma ifråga, alla som söker dispens kunna med- givas sådan.

Andra butiker, t. ex. närhetsbutiker inom tättbefolkade bostadsområden långt ifrån affärscentrum, bör — om synnerliga skäl föreligger — också kunna komma ifråga för dispens.

Sortimentet bör för att tillgodose olika köparkategoriers önskemål vara allsidigt, dock endast av dagligvarukaraktär. Exempel på sortiment för dagligvarubutiker utöver det 5. k. fria sortimentet: Livsmedel

Pappersvaror

Kemisk-tekniska artiklar Hushållsartiklar

Husgerådsartiklar

Enklare tillbehör och hjälpmedel för repara- tionsarbeten i hemmet o.dyl. (do it your- self-varor) Fotografiska artiklar Sybehör o. dyl. Smärre ekiperingsartiklar

Varorna skall ha karaktären av beredskaps— sortiment av servicevaror

Detta innebär bl.a. att fullständiga sorti-

ment av samtliga angivna varugrupper inte får saluföras utan endast artiklar, som kan anses vara av dagligvarukaraktär. Härigenom kan i det medgivna sortimentet inräknas endast ett begränsat antal av t. ex. husgeråds- artiklar, fotografiska artiklar och ekiperings— artiklar. I det medgivna sortimentet kan sålunda inte ingå t. ex. maskinell utrustning för hobbyarbeten eller reparationsarbeten i hemmet, kameror, förstoringsapparater etc.

7. Smörgåsaffärer

Öppethållande av specialaffär för smörgåsar i regel vardagar till klockan 23.30, sön— och helgdagar klockan 09.00—23.30, då sådan affärs läge och andra omständigheter kan anses motivera öppethållande på utsträckt affärstid.”

Som exempel på en inte lika stor men ändå i förhållande till flertalet riktlinjer ganska omfattande katalog över godtagbara dispensanledningar lämnas här normerna för kommunerna inom Jönköpings kommun- block.

”Normer inom Jönköpings kommunblock för blockkommunernas meddelande av di- spens för utsträckt öppethållande enligt 25 affärstidslagen.

A. Försäljning vid vissa tillfällen viss årstid etc.

1. Tillfällig försäljning för välgörande eller ideellt ändamål i den mån försäljningen ifråga är att anse som yrkesmässig detalj- handel.

2. Orderupptagning och demonstrationsför- säljning på mässor och utställningar var- med här främst avses sådana, vid vilka i princip alla fabrikanter och försäljare som så önskar får utställa sina varor.

3. Öppethållande av affär för introduktion, visning och försäljning av nya modeller och märken, årets nyheter etc. eller öppet- hållande av andra speciellt motiverade anledningar till utsträckt affärstid en söndag per halvår eller en vardagskväll per halvår till kl. 23.00.

4. Försäljning av alster av bildkonst, konst- hantverk eller konstindustri, i den mån försäljningen icke kan anses undantagen från lagens tillämpning, medgives enligt de grunder som angives i punkt 3.

5. Försäljning av begränsat livsmedelssorti- ment, sportartiklar, o.dyl. från kiosk, sommarbutik, butiksbuss o. dyl. vid bad,

8.

sportplats, campingplats etc. under aktuell tid. Varusortimentet bör ha anknytning till den på platsen bedrivna aktiviteten och bör angivas i beslutet. Särskild vikt bör fästas vid huruvida ordinarie handel kan fylla allmänhetens behov genom öppethål- lande under annan tid än vanlig affärstid. För sådan affär bör ev. medgivande till försäljning av hela det sedvanliga sorti- mentet kunna lämnas för den aktuella tiden, om icke ett reducerat sortiment kan avgränsas från affärens ordinarie sorti- ment. .Försäljning i anslutning till båtklubbars

uppläggsplatser av sådana tillbehör för båtar som för båtägaren kan anses mot- svara de tillbehör till motorfordon som enligt lagen får säljas fritt, t. ex. reserv- delar säkerhetsmateriel etc. Ev. bör som villkor föreskrivas att försäljningen sker inom klubbens område. Särskild vikt bör fästas vid huruvida ordinarie handel kan fylla allmänhetens behov genom öppethål- lande under annan tid än vanlig affärstid. . Försäljning vid nöjestillställningar, idrotts-

tävlingar o. dyl. av hemslöjdsalster eller liknande, allt efter bedömning från fall till fall. Generellt öppethållande av affärer inom affärscentrum eller affärsgata en söndag per vårsäsong och en per höstsäsong kl. 13—18 i samband med invigning av cen- trum eller annan för allmänheten särskilt betydelsefull anläggning, firande av jubi- leum, anordnande av särskild reklamdag o.dyl., dock högst det angivna antalet, oavsett om olika motiv framlägges.

. Försäljning året runt

1. öppethållande före kl.8, t. ex. av livsme-

delsaffärer om behov föreligger för t. ex. anställda vid större arbetsplats i närheten att göra inköp av lunchmål före arbetets början, eller i andra fall då speciellt angelägna servicebehov behöver tillgodo- ses. . Försäljning av dagligvaror vid större trafik-

centra, såsom större järnvägsstationer, flygplatser och ”terminaler” för långväga trafik i den utsträckning som motsvarar de resandes behov. Medgivet varusortiment bör angivas i beslutet. .Öppethållande av frisersalong vid större

trafikcentra. . Öppethållande av fotografiateljé söndagar

för fotografering (av t.ex. brudpar) kl. 13—18.

5. Försäljning av kransar, lyktor, lyktljus, vaser och liknande artiklar avsedda att pryda gravar ävensom binderiartiklar och liknande tillbehör såväl i anslutning till kyrkogårdar som i blomsteraffärer.

6. Försäljning av vissa dyrare kapitalvaror på söndagar, nämligen sportstugor och hus- vagnar samt båtar och i samband härmed båtmotorer och transportkärror för båtar.”

Åtskilliga riktlinjer är utformade på ett liknande sätt som de sist återgivna men med den väsentliga skillnaden att vissa punkter är uteslutna. Punkter som ganska ofta saknas är A 2. 4, 7 och 8 samt B 1—4. I vissa fall framgår att man använt förebilder såsom de för storstockholmsområdet eller av Svenska Kommunförbundet lämnade anvisningar. [- bland torde skälet till uteslutning av punkter i en förebild ha varit att man ansett att de lokala förhållandena inte påkallade reglering i detta avseende.

Till de mera restriktiva riktlinjerna hör de som blivit fastställda av Göteborgs drätsel- kammare. Här bör observeras punkterna 2,5 och 2,7. Punkten 2,5 som avser öppethål- lande för introduktion, visning och försälj- ning av nya modeller, märken och årets nyheter etc., medger öppethållande endast en söndag per år och är försedd med den inskränkningen att dispens bör beviljas en- dast då motivet för ansökan om öppethål- lande klart visar karaktären av nyhetsintro- duktion. Punkten 2,7, som avser öppethål— lande i samband med särskilt evenemang, medger visserligen öppethållande på annan söndag än s.k. julskyltningssöndag, men kraven är mycket starka när det gäller evenemangets Speciella karaktär. ] samband med antagandet av riktlinjerna ifrågasattes att medge sådant öppethållande även vid invigning av nytt affärscentrum, nytt varu- hus eller ny affär. Riktlinjerna upptar emel- lertid endast större affärscentrum med flera företagare och minst lO-årigt affärsjubileum. ”Riktlinjer för behandlingen av ärenden rörande dispens enligt 25 affärstidslagen fastställda av Göteborgs drätselkammare den 26 mars 1968

1. Dispens året runt för affärstid utöver den vanliga.

1,1. Öppethållande före kl. 8, t. ex. av livsmedelsaffär om behov föreligger för t. ex. anställda vid större arbetsplats i närheten att göra inköp av lunchmål före arbetets början, eller i andra fall då speciellt angelägna servicebehov behöver tillgodoses.

1,2. Öppethållande för försäljning av dag- ligvaror vid större trafikcentrum såsom järn- vägsstation, flygplats och ”terminal”, för långväga trafik i den utsträckning, som motsvarar de resandes behov. Medgivet be- gränsat sortiment skall angivas i beslutet.

1,3. Öppethållande av frisersalong vid större trafikcentrum.

1,4. Öppethållande av fotoateljé söndagar för fotografering t. ex. av brudpar.

1,5. Försäljning av kransar, lyktor, vaser etc. avsedda att pryda gravar ävensom binderiartiklar och liknande tillbehör såväl i anslutning till kyrkogård som i blomster— affär.

2. Dispens vid särskilt tillfälle, viss årstid etc. för affärstid utöver den vanliga.

2,1. Tillfällig försäljning vid nöjestillställ- ning, idrottstävling o. dyl.

2,2. Tillfällig försäljning av bildkonst, konsthantverk eller konstindustri, i den mån försäljningen icke kan anses undantagen från lagens tillämpning.

2,3. Tillfällig försäljning på mässa och utställning, vid vilken i princip alla fabrikan- ter och försäljare, som så önskar, får utställa sina varor, t. ex. Svenska Mässan.

2,4. Försäljning av begränsat varusorti- ment såsom livsmedel, sportartiklar, tillbe- hör till båtar o. dyl. från kiosk, sommarbu- tik, butiksbuss eller därmed jämförligt för- säljningsställe vid badplats, sportplats, cam- pingplats, båtars uppläggningsplats o. dyl. under aktuell tid. Varusortimentet bör ha anknytning till den på platsen bedrivna aktiviteten och bör angivas i beslutet. Det bör också beaktas huruvida ordinarie handel kan fylla allmänhetens behov genom öppet- hållande under annan tid än vanlig affärstid. För sådan affär bör ev. medgivande till försäljning av hela det sedvanliga sortimentet kunna lämnas för den aktuella tiden, om icke ett reducerat sortiment kan avgränsas från affärens ordinarie sortiment.

2,5. Öppethållande en söndag per företag och år för introduktion, visning och försälj- ning av nya modeller, märken och årets nyheter etc. Dispens bör endast beviljas då

motivet för ansökan om öppethållande klart visar karaktären av nyhetsintroduktion.

2,6. Öppethållande endera första eller andra söndagen i december, s.k. julskylt- ningssöndag. Lämplig söndag överenskom- mes med berörda företags och deras anställ- das organisationer. Dispens beviljas generellt utan individuell ansökan.

2,7. Öppethållande annan söndag i sam- band med invigning av nytt affärscentrum, nytt varuhus eller ny affär eller vid minst 10-årigt jubileum för sådan inrättning.”

[ Malmöhus län torde som regel tillämpas de riktlinjer som rekommenderats av Malmö- hus länsavdelning av Svenska Kommunför- bundet. Dessa riktlinjer tillhör de mest restriktiva.

”Rekommendation angående dispensgivning enligt 2ä affärstidslagen

Med stöd av den verkställda utredningen har styrelsen beslutat rekommendera kommu— nerna i länet att i princip tillämpa följande enhetliga regler vid dispensgivning enligt 25 affärstidslagen.

l. Bilhandeln

Öppethållande en fritt vald söndag på våren och en fritt vald söndag på hösten för introduktion, visning och försäljning av nya modeller och märken.

2. Möbelvaruhus

Någon dispens bör icke lämnas, därest icke för något särskilt fall synnerliga skäl före- ligger; ex. vis då en möbelaffär vill introdu- cera alster av en speciell arkitekt.

3. Julhandeln

Dispens bör icke lämnas

4. Övrig handel

Någon dispens bör icke lärrmas, därest icke för något särskilt fall synnerliga skäl före- ligger.”

I ett stort antal kommuner torde antalet dispensärenden ha varit få och man synes inte ha haft några riktlinjer. Ett vanligt skäl som där åberopats vid dispensprövningen är

att konsumenternas intresse påkallat respek- tive inte påkallat förlängt öppethållande.

4.3.5. Dispensfrågorna belysta genom enkät och hearings

Till belysning av dispensfrågorna har kom- mittén inhämtat skriftliga yttranden och — i vissa fall — hållit hearings med sådana myndigheter och organ som har att ta befattning med dessa frågor.

Svenska Kommunförbundet erinrar i av- givet enkätsvar om att departementschefeni samband med tillkomsten av den nu gällande affärstidslagen framhöll att frågorna om affärstidens längd i första hand borde be- dömas med utgångspunkt från konsumenter- nas intresse. När kommunerna till en början hade att avgöra ansökningar om dispens enligt affärstidslagen utgjorde enligt korn— munförbundet frågan om konsumenternas behov av ett öppethållande utöver den vanliga affärstiden den primära bedömnings— grunden. Under de första åren efter lagens ikraftträdande förmärktes enligt förbundet i de fall de kommunala besluten om dispens överklagades att länsstyrelserna och Kungl. Maj:t i allmänhet godtog de kommunala bedömningarna. Under det senaste året synes emellertid enligt förbundet en viss svängning ha skett i praxis på så sätt att Kungl. Maj:t intagit en mera restriktiv hållning i fråga om beviljade dispenser och nästan genomgående upphävt de kommunala besluten. I allmän- het har också Kungl. Maj:ts upphävande skett utan motivering, vilket enligt förbun- det på sina håll lett till viss osäkerhet angående innebörden av dispensbestämmel- sen. [ några kommuner har också Kungl. Maj:ts beslut att upphäva av kommunen beviljad dispens framstått såsom svårförklar- liga.

Kommunförbundet säger sig ha i olika avseenden medverkat vid tillämpningen och tolkningen av affärstidslagen. Man har bl. a. utsänt flera cirkulär till kommunerna i syfte att underlätta tillämpningen och tolkningen av lagen. Vidare har förbundet aktivt med- verkat vid utarbetande av enhetliga normer

för dispensgivningeni olika kommuner, kom- munblock och större näringsgeografiska om- råden. Däremot har förbundet från sin sida inte ansett det möjligt att framlägga förslag till mera allmängiltiga för hela riket gällande normer för dispensgivningen med hänsyn till de varierande förhållandena inom olika delar av landet.

Stockholms Stads Slakthus- och Saluhalls— styrelse, som utsetts att i Stockholm pröva diSpensärenden, anför i avgivet yttrande att man tidigt tog till samarbete inom Storstock- holm för att få till stånd enhetliga riktlinjer vid dispensgivningen. En kommitté, Stor— stockholms affärstidskommitte, bildades med representanter för kommuner och branschorganisationer i Stockholms stad och län. Denna kommitté utarbetade redan i början av år 1967 sina första rekommenda— tioner till Storstockholms kommuner om i vilket fall och i vilken omfattning dispens från den vanliga affärstiden borde ges.

Styrelsen framhåller att man under en lång följd av år haft att i enlighet med sin av statsfullmäktige givna instruktion handlägga affärstidsärenden. Man har därigenom för- värvat en betydande erfarenhet av dessa frågor. Sammanlagt hade under den före 1967 gällande butikstängningslagens tid sju ansökningar beviljats beträffande livsmedels— affärer i de centrala tunnelbanestationerna. Den omfattande erfarenhet, som styrelsen anser sig sedan början av 1950-talet ha förvärvat av allmänhetens tydligt manifi- sterade intresse av att även på sön- och helgdagar kunna företa huvudsakligen livs— medelsinköp i centralt belägna tunnelbane- butiker i city, talade för, menade man, en utvidgning av dessa inköpsmöjligheter även till förorterna. När frågan aktualiseras framhölls det orimliga i att endast under- jordiskt belägna butiker i centrum skulle ha möjlighet att ge en av allmänheten så tydligt önskad service. Det ansågs också lika orim- ligt att såväl innerstadsbor som förortsbor skulle nödgas företa långa resor när de ville begagna sig av de möjligheter till inköp på andra tider än den vanliga affärstiden som där erbjöds. Med anledning härav gavs efter

hand tillstånd till söndagsöppethållande åt ett antal livsmedelsbutiker i större förorts- centra liksom på centralt belägna platser i innerstaden, där enligt styrelsen söm väntat denna form av service rönte stor uppskatt- ning från allmänhetens sida. Styrelsen fram— håller i detta sammanhang att erfarenheterna av allmänhetens intresse senare ytterligare dokumenterats medelst statistik över kund— frekvens och inköp i butiker med dispens för söndagsförsäljning. Sådan statistik har enligt styrelsen bl.a. visat att söndagsinköpen per timme räknat legat upp till 36% över månadsgenomsnittet.

Länsstyrelsen följde till en början i all— mänhet slakthus- och saluhallsstyrelsens linjer. Sedan Kungl. Maj:t avgjort en del besvärsärenden i negativ riktning intog emel- lertid länsstyrelsen en mera restriktiv stånd- punkt. Enligt slakthus- och saluhallsstyrel— sen har av handelsanställdas förbund anförda besvär över meddelade dispenser i allmänhet bifallits och några motiv har inte angivits i Kungl. Maj:ts beslut, som därför inte givit någon vägledning för styrelsens fortsatta handlande.

Erfarenheterna av dispensgivningen i Stockholm visar enligt styrelsen bl. a., att det är affärsläget som är avgörande för om en affär har öppet på utsträckt affärstid eller inte. Möts öppethållandet av intresse blir det hög omsättning och lönsamhet. Om allmän heten inte kommer i tillräcklig omfattning och handlar varor, så lönar det sig inte att hålla öppet. Norrmalms Livsmedels AB er- höll tillstånd till öppethållande av sin butik Kungsgatan 48 men stängde efter en tid, därför att det inte lönade sig. Hantverksföre- ningen fick tillstånd att sälja konstverk från utställningslokal i superellipsen men ut- nyttjar inte längre tillståndet. Någon risk för ohejdat öppethållande på utsträckt affärtid skulle med hänsyn härtill inte behöva befa- ras, framhåller styrelsen. Hänsyn till anställ- da torde av motsvarande skäl enligt styrel- sen inte motivera en fortsatt lagstiftning. Förr var det inte ovanligt att de som arbetade inom handeln blev utnyttjade av arbetsgivaren. De avtalsslutande parterna är

emellertid numera starka nog för att utan stöd av en affärstidslag skydda de anställdas intressen och få väsentliga krav tillgodosed- da.

För den händelse en fortsatt reglering av affärstiden anses behövlig måste enligt sty— relsen, om lagen över huvud taget förutsätter att dispens från den vanliga affärstiden skall kunna meddelas, med hänsyn till de relatera- de åsiktsskillnaderna mellan lägsta och högs- ta beslutsinstans tillämpningsföreskrifter skapas, som klarlägger i vilka fall och i vilken utsträckning dispens får meddelas. En grund- förutsättning för en lag är att den kan tillämpas och tolkas lika över hela landet vilket inte är fallet med den nuvarande affärstidslagen. Kan klara direktiv i den riktningen inte skapas, är enligt styrelsen ett slopande av affärstidsregleringen att föredra.

Enligt styrelsen hade man i tillståndsgiv- ningen för öppethållande på utsträckt affärs- tid strävat efter systematik genom att följa rekommendationerna från Storstockholms affärstidskommitte. Denna systematik bröts efter hand sönder genom Kungl. Maj:ts bifall till de besvär som anfördes främst av Handelsanställdas Förbunds stockholmsav— delning.

] sitt yttrande redovisar styrelsen ett uttalande av Storstockholms affärstidskom- mitté beslutat med fem röster mot en vid sammanträde den 12 juni 1970. ”Tillämp- ningen av den nuvarande affärstidslagen har visat sig medföra betydande svårigheter för vederbörande kommunala organ, främst be— roende på att lagen och utfärdade tillämp- ningsföreskrifter till 2 % om medgivande till utsträckt affärstid inte möjliggör en entydig tolkning. Erfarenheterna av såväl affärstids- lagen som den förutvarande butikstängnings- lagen visar att en affärstidslagstiftning, som förutsätter att dispens i vissa fall lämnas från den vanliga affärstiden inte är möjlig att tillämpa utan att betydande olägenheter för allmänhet och företagare uppstår. I ett sådant läge anser sig affärstidskommittén för sin del böra förorda, att affärstidsregleringen slopas”.

Till detta uttalande lorde ledamoten av

Storstockholms affärstidskommitté dispo- nenten Einar Gustafsson, Konsum Stock— holm, det tillägget, att han för sin del som villkor för att affärstidsregleringen slopas, förutsatte att handelns avtalsslutande parter träffar överenskommelser, som förhindrar att väsentliga olägenheter ur arbetstidssyn- punkt uppstår för handelns anställda. Ledamoten, förre ombudsmannen i Han- delsanställdas Förbund, Assar Carlsson, an- förde för sin del i särskilt yttrande att den nuvarande lagen borde bibehållas och fram- höll därvid bl.a. att den statistik som presenterats från en del detaljhandelsföretag inte rimligen kan tjäna som vägledning vid bedömningen av behovet beträffande sön- dagsöppna butiker. Den köpande allmän- heten får inte mer pengar, om butikerna utsträcker sitt öppethållande. Lönsamheten och effektiviteten blir naturligtvis god för de som privilegierats med särskild dispens till utsträckt affärstid men reduceras i samma grad för de konkurrenter som inte kan räkna med denna förmånsrätt. De starkt vägande skälen har inte kommit från konsumenterna, utan i stället i huvudsak anförts från i första hand de större företagen. Dessa företag har också i anslutning till söndagsöppethållandet ordnat med olika attraktioner, lägre priser, utdelning av presenter etc. och därmed medverkat till att skapa ett behov av handel på söndagarna. Bland organisationer som representerar de verkligt förvärvsarbetande människorna i Stockholm är Storstockholms Fackliga Central organisation, Stockholms Ar- betarkommun och socialdemokratiska kvin— nodistrikt. Dessa organisationer har uttalat starka betänkligheter mot att affärstidslagen urholkas genom den generositet beträffande dispensgivningen som nu förekommer i Stockholm. Den nuvarande ordningen till- godoser främst kommersiella intressen och man har fördenskull föreslagit ett system av jourbutiker inom vissa regioner, som är lätta att nå med allmänna kommunikationsmedel. Genom en sådan ordning skulle konsumen— ternas servicebehov främjas på ett rationel- lare och billigare sätt. Den ordinarie yrkes- verksamma delen av handelns anställda är

självfallet allvarligt bekymrade för den ut- veckling söndagshandeln tagit. Uppgiften om att folk står i kö för att få arbeta på söndagarna emanerar sannolikt från någon enstaka plats, där tillgången på skolungdom varit särskilt påtaglig. Den yrkeskunniga personalen har allt intresse av att söndags- handeln begränsas, därför att ett ökat öppet- hållande ofrånkomligen medför stora olägen- heter för dem. Att de avtalsslutande parterna på handelns område är tillräckligt starka — utan hjälp av en affärstidslag — för att tillgodose de anställdas krav är ett orealis- tiskt antagande. Endast hälften av de anställ- da är organiserade och på grund av detaljhan- delns struktur — många små familjeföretag — får man räkna med åtskillig tid ännu innan anslutningen till avtalsslutande organisation blir hundraprocentig. För ett stort antal små- företag blir även affärstidslagen något av en social skyddslag. De mindre företagarna är inte intresserade av söndagshandeln. Vad kon- sumenter, som planerar sina inköp, reagerar emot är att de måste vara med och betala de ofrånkomliga kostnader som en söndagsser- vice medför.

Suppleanten i Storstockholms affärstids— kommittés styrelse, direktören i Sveriges Färghandlares Riksförbund, Axel Wenner- holm, gjorde det tillägget att majoriteten av mindre och medelstora detaljhandelsföretag sannolikt önskar att lagen i princip består. Följden av ett slopande skulle bli, fruktar man, en obekvämare arbetstid, speciellt för familjeföretagarna, svårighet att rekrytera fackkunnig personal och ännu snabbare bortfall av framför allt mindre närhetsbu- tiker.

Vid sammanträde med sekreteraren vid Göteborgs drätselkammare, numera stadssek- reteraren, Ingvar Mellquist, anförde denne: I Göteborg framträdde, innan riktlinjerna för dispensgivningen antogs, åsiktsskillnader mellan olika grupper i samband med beslut rörande dispenser. I drätselkammaren före- kom ofta voteringar i dessa frågor. Efter riktlinjernas tillkomst har motsättningar kommit i dagen i stort sett endast beträf- fande dispenser för julhandeln. Tillämp-

ningen är restriktiv. Handelsanställdas För- bund motsätter sig regelmässigt dispens för söndagsöppet även i de fall då riktlinjerna medger detta. Under senare tid har dispens- prövningen förlöpt mycket smidigt. Fortlö- pande dispens för kvällsöppet vardagar till kl. 22 har tre varuhus i stadens centrala del. Försäljningen förefaller att vara betydande under den förlängda tiden.

Drätselkammaren iMalmö framhåller att man tillämpar affärstidslagen tämligen rest- riktivt. Bilhandeln erhåller tillstånd till öp- pethållande i regel en söndag varje säsong och då i första hand för introduktion av nyheter. Praxis beträffande husvagnar har varit något oklar i staden. För år 1970 lämnades tillstånd endast för söndagarna under april månad. Innehavare av demon- strationsstugor i ett s.k. fritidscentrum har haft tillstånd till öppethållande varje söndag under året. Beträffande andra kapitalvaror har ytterligt stor återhållsamhet iakttagits vid dispensgivningen. Inga tillstånd har läm- nats för öppethållande av större livsme- delsbutiker utanför den ordinarie affärs- tiden. De få ansökningar, som inkommit, har avslagits med den motiveringen att öppet— hållandet inte kunnat anses motiverat av allmänhetens intresse. Sommartid har emel- lertid tillstånd lämnats för livsmedelsbutiker och kiosker på koloni och campingområden. Man har inte hos den dispensgivande myn- digheten märkt något tryck från konsument- håll till förmån för vidgade öppethållandeti- der.

Ett bekymmer har enligt drätselkam— maren varit svårigheten att få till stånd en enhetlig lagtillämpning i staden och grann- kommunerna. Trots att samråd förekommit med grannkommuner har dessa tillämpat en annan praxis än staden, vilket förorsakat viss irritation hos företagarna. Drätselkammaren ifrågasätter om man inte borde överväga att flytta beslutanderätten till något organ, som kan bestämma praxis inom ett större områ- de. 1 så fall torde väl närmast länsstyrelserna komma ifråga, menar drätselkammaren. Man framhåller också att den hittillsvarande från- varon av klara riktlinjer inte underlättat för

kommunerna att tillämpa lagen på ett för alla parter acceptabelt sätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län redovisar att kommunerna i storstockholmsområdet intagit en mycket liberal inställning och att många dispenser meddelats. Sedan Handels- anställdas Förbund börjat överklaga flertalet meddelade dispenser har i ett stort antal fall skett en behandling i tre instanser. Kungl. Maj:t har därvid i allmänhet intagit en negativ ståndpunkt till dispenserna, och som resultat av besvärsprövningen har sålunda efter hand framkommit att affärstidslagens dispensbestämmelser bör tillämpas restrik- tivt. Då emellertid de av Kungl. Maj:t meddelade besluten inte innehållit någon motivering, fortsätter länsstyrelsen, har ut- över den allmänna inställningen inte kunnat erhållas närmare besked hur dispensfrågorna bedöms i högsta instans. Länsstyrelsen an- märker att i ett flertal av de handlagda ärendena gjorts gällande att personal, som tas i anspråk på söndagar i stort sett utgörs av extra anställd personal. Tiderna för öppethållande synes länsstyrelsen sålunda inte generellt föra med sig en motsvarande utsträckning av den fast anställda persona- lens arbetstider. Erfarenheterna visar vidare, fortsätter länsstyrelsen, att öppethållandet av livsmedelsbutikema främst bestäms av företagsekonomiska synpunkter. Exempel finns sålunda på att livsmedelsbutiker inte nyttjat meddelad dispens. Det bör därför kunna antas, menar länsstyrelsen, att en allmän frihet till ökat öppethållande av livsmedelsbutiker inte skulle leda till att ett sådant öppethållande blev allmän regel. Däremot är det möjligt att ett slopande av affärstidslagen skulle föra med sig att ett flertal butiker av annan typ skulle utnyttja möjligheten av att ha öppet på kvällar och söndagar samt att därvid arbetstiden för de butiksanställda, vissa småföretagare m.fl. kan påverkas på ett icke önskvärt sätt. Länsstyrelsens allmänna uppfattning är att starka skäl talar för att affärstidslagstift- ningen bör upphävas eller i vart fall liberali- seras, i första hand beträffande livsmedels- butiker samt möbelaffärer och med de

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att endast ett ringa antal ärenden fullföljts vid länsstyrelsen. Något allmänt önskemål om längre affärstid eller helt slopad reglering synes länsstyrelsen därför inte föreligga inom länet. Behovet av för- längd affärstid för särskilda tillfällen torde även fortsättningsvis kunna tillgodoses dis- pensvägen. Därest regleringen av affärstiden skulle komma att bestå, vore det enligt länsstyrelsens mening värdefullt att anvis- ningar för dispensgivningen utfärdades av central myndighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län fäster upp- märksamheten på förekomsten av de av länsavdelningen av Svenska Kommunförbun- det utfärdade rekommendationerna beträf— fande lagens tillämpning och säger sig i allmänhet ha följt vederbörande kommuns uppfattning i de besvärsärenden som läns- styrelsen avgjort. Enligt länsstyrelsen har det visat sig vara svårt att bedöma konsument- intresset eftersom någon säker mätare på detta i regel saknas. Stor vikt har tillagts inställningen hos vederbörande branschorga- nisation och fackliga sammanslutning. Be— träffande rekommendationerna anmärker länsstyrelsen att dessa tillråder en restriktiv tillämpning. Det förhållandet att dessa torde tillämpas av länets kommuner har lett till enhetlighet, vilken medför en rättvisare konkurrenssituation mellan de olika företa- gen inom länet. Länsstyrelsen påpekar dock att i förhållande till företag utanför länet orättvisa kan uppkomma om lagstiftningen där tillämpas på ett liberalare sätt. Vidare anmärkes att under butikstängningslagens tid förelåg möjlighet till visning på annan affärstid än den vanliga. Länsstyrelsen är av den uppfattningen att en ny lagstiftning, om sådan finnes påkallad, skall medge att visning får ske. Beträffande frågan om en eventuell fortsatt tillståndsprövning bör uppdras åt länsstyrelsen ställer sig denna tveksam. Man anför att länsstyrelsen ändå blir starkt beroende av vederbörande kommuns inställ- ning till frågan. Istället bör, menar länssty- relsen, noggranna riktlinjer utfärdas för

I flera till länsstyrelsens svar fogade yttranden från dispensmyndigheter i länet efterlyses enhetligare regler för dispenspröv- ningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som förklarat sig sakna närmare erfarenheter av lagens tillämpning, har överlämnat yttranden från ett antal dispensgivande organ i länet. Fördelningen är ungefär lika mellan sådana yttranden som förespråkar regleringens slo- pande och sådana där det föreslås att den skall behållas. Antalet dispensansökningar synes i allmänhet ha varit ringa i länet. Detta förhållande åberopas i vissa fall för att bibehålla regleringen och i andra fall för att slopa den. Även här förekommer det att man efterlyser bestämdare regler och anvisningar för dispensgivningen. I ett fall åberopas så— som skäl för bibehållande av affärstidslagen att farhågor föreligger för att t. ex. ambule- rande företagare, som specialiserat sig på söndagsförsäljning, skulle kunna bli till stort förfång för ortens köpmän.

4.4 Särskilda undersökningar

4.4.1. Förändringar i öppethållandetiderna 1966—1969 — en sammanfattning

De tillämpade öppethållandetiderna i detalj- handeln har vid två tillfällen undersökts av Handelns Utredningsinstitut, nämligen åren 1967 och 1969. Institutet har för kommitténs räkning gjort en särskild bearbetning av de båda undersökningarna. En redogörelse för bearbetningen har fogats till betänkandet såsom bilaga 6.

De kartläggningar som genomfördes vid de båda tidpunkterna avsåg urval omfattande cirka 1 700 butiksenheter fördelade på olika branscher och ortstyper. Urvalen är inte identiska för de två undersökningarna. Skill- naden består framför allt i en överrepresen- tation av större detaljhandelsföretag 1969.

Vid 1967 års undersökning inhämtades dessutom uppgifter om vilka förändringar i affärstiderna som företagits fram till hösten samma år. Denna undersökning ger därför en

viss uppfattning om affärstiderna såväl före som efter affärstidslagens ikraftträdande- Totalt sett hade 70 procent av butikerna inte gjort några förändringar i öppnings- eller stängningstiderna. Alla Stockholms varuhus hade emellertid ändrat tiderna, medan göte- borgsvaruhusen bibehållit sina tider oföränd- rade. Över huvud taget hade de flesta förändringarna genomförts i Stockholm. Förändringarna syntes inte sällan bestå i att man senarelagt både öppnings- och stäng— ningstiden. I många branscher kunde också iakttagas en tendens att stänga tidigare på lördagar.

Förändringarna mellan åren 1967 och 1969 har studerats genom en jämförelse mellan de båda undersökningarna. Beträffan— de var och en av dessa kan sägas att de hade som främsta syfte att utröna vilka genom- snittstider för öppethållande som tillämpades inom respektive branscher och ortstyper. ] flera fall nödgades man emellertid konstatera en så stark variation i öppethållandetiderna att typtiden var svår att finna.

De klockslag mellan vilka majoriteten av butikerna hade öppet 1967 var fortfarande desamma 1969. Ett begränsat antal butiker, främst i storstäderna, hade dock under perioden börjat förlänga sitt öppethållande.

Öppningstiden varierade enligt båda un- dersökningarna starkt mellan och inom de skilda branscherna men syntes sällan ligga före den i affärstidslagen angivna öppnings- tiden, kl. 8. Tidigare öppethållande kunde endast konstateras inom vissa livsmedels- enheter samt inom blomsterhandeln. Vad stängningstiden beträffar synes öppethållan- de efter kl. 18 i första hand ha förekommit på större orter och främst i varuhus och livsmedelshandeln. KF-butikerna syntes till- lämpa sena stängningstider i mindre omfatt- ning under 1969 än övrig handel. Som väntat förekom stängningstider efter kl. 20 i större utsträckning endast inom tobaks—, frukt- och blomsterhandeln. Över huvud synes öppet— hållande med dispens efter kl. 20 ha haft en mycket begränsad omfattning.

Söndagsöppna butiker förekom i 1967 års undersökning i stort sett endast inom to-

baks-, frukt- och blomsterhandeln och gällde då 15 a 20 procent av samtliga undersökta enheter. År 1969 var motsvarande andel för dessa branscher cirka 53 procent, medan vid denna tidpunkt även vissa livsmedelsbutiker och varuhus hade söndagsöppet.

Andelen butiker som stänger för lunch minskade mellan de båda undersökningstill- fallena. Detta faktum samt det vidgade kvällsöppethållandet har lett till att antalet öppethållandetimmar per butik och vecka ökat under senare år. Som regel hade varuhusen 1969 ett öppethållande som mot- svarar 50 å 55 timmar per 6-dagarsvecka (ej söndagsöppet) medan livsmedelsbutikernas öppethållande varierade mellan 44 och 55 timmar per vecka.

4.4.2. Försäljning och kundantal under olika öppethållandetimmar — en sammanfattning

För att söka belysa den ojämna kundbelast- ningen i detaljhandeln under olika öppethål- landetider genomförde Handelns Utrednings- institut under hösten 1970 en postenkät varvid de största detaljhandelsföretagen i Sverige tillfrågades om de hade statistik över försäljningens och kundantalets fördelning på olika öppethållandetimmar.

Av 24 tillfrågade företag hade endast en tredjedel statistik i någon form. Det visade sig vid en analys av den befintliga statistiken att den var alltför knapphändig och hetero- gen för att på ett tillfredsställande sätt belysa belastningsvariationerna i detaljhan- deln. De företag som visade sig ha kund- frekvens- och försäljningsstatistik av någor- lunda omfång var framför allt varuhusföre- tagen.

Affärstidskommittén beslutade sig efter denna första kartläggning för att studera förhållandena i varuhusföretagen. Ytterligare inhämtades statistik från de tre varuhusföre- tag som skulle ingå i undersökningen, AB Turitz & Co, Åhlén & Holm AB samt Kooperativa Förbundet. Institutets redo- görelse för denna undersökning har fogats till betänkandet såsom bilaga 7.

Det framgår av materialet att cirka hälften

av veckoförsäljningen sker på fredag och lördag, varvid framför allt lördagens olika timmar visar en väsentligt högre försäljning än veckogenomsnittet. Lördagarna uppvisar ungefär samma dagsförsäljning som fredagar- na trots väsentligt färre timmar öppethållan- de.

Även lördagens första öppethållande- timme visar förhållandevis bra försäljnings- siffror. Detta kan möjligen bero på att de flesta är lediga på lördagen. I övrigt gäller att dagens första timme oftast har den lägsta försäljningen.

Vid förlängt öppethållande uppvisar för- säljningen en jämnare fördelning över vec- kans olika dagar. Man kan också notera att försäljningen avtar under den sista försälj- ningstimmen. Denna märkbara minskning framkommer inte vid normalt öppethållan- de.

När i detta sammanhang talas om förlängt öppethållande gäller det inte i något fall öppethållande efter kl. 20.00 eller söndags— öppet.

Förutom dagens första öppethållande- timme är även tiden 1300—1400 en lugn försäljningstimme. Detta förhållande synes råda samtliga veckodagar utom lördagar.

Slutligen bör man beakta den höga försälj- ningen under torsdagens sista timme. Detta är inte beroende av ett högt kundantal utan fastmer av den höga inköpssumman per kund. Den statistik institutet fått ta del av avser livsmedelsinköp/kund och torsdagens genomsnittsinköp visade sig vara det högsta under veckan. Detta förhållande kan kanske förklaras med att dessa livsmedelsinköp är planerade i viss mån att räcka även för helgen. Sådana inköp sker mer och mer på torsdagar i stället för på fredagar eftersom fredagen alltmer börjat betraktas som helg— dagsafton.

4.4.3. Beskrivning av kundklientelet vid för- längt öppethållande — en sammanfattning

Under maj månad 1970 genomförde Han- delns Utredningsinstitut en serie kundinter- vjuer vid 50 butiksenheter i Stockholm,

Västerås och Södertälje. Samtliga intervjuer gjordes med kunder, som köpte på söndagar samt på vardagar efter kl. 18. Det totala antalet kunder i de utvalda butikerna upp- gick, under den tid intervjuandet pågick, till över 33 000. Institutets redogörelse för intervjuundersökningen har fogats till be- tänkandet såsom bilaga 8.

Följande grundläggande fakta framkom, nämligen:

andelen bilburna kunder synes under kvälls- och söndagsöppet vara något högre än som i andra sammanhang redovisats be- träffande kunder på ”normal” affärstid,1 andelen förvärvsarbetande kvinnor som är kunder under kvälls- och söndagsöppet är väsentligt högre än som i andra samman- hang redovisats beträffande kunder på ”normal” tid,

avståndet butik/bostad är väsentligt längre för kunderna under kvälls- och söndags-

öppet än som i andra sammanhang redovi- sats beträffande kunder på "normal" tid. Förvärvsarbete synes sålunda påverka va- let av tidpunkt för inköp i detaljhandeln. Härför talar också att cirka 67 procent av samtliga tillfrågade kvällskunder angivit att arbetstiderna gör det svårt att handla tidigare på dagen.

Undersökningen gav vidare vid handen att ungefär en tredjedel av de tillfrågade kvälls- kunderna gjorde inköpen i samband med resa till eller från arbetsplatsen, medan 39 procent som enda ärende hade det aktuella inköpet.

43 procent av de tillfrågade livsmedels- kunderna hade tidigare under året besökt samma butik på söndagar åtta eller fler gånger. (Vid undersökningstillfället hade un- der året förflutit 15 söndagar.) Det synes sålunda i betydande utsträckning vara sam- ma kunder som återkommer, vilket tyder på ett kontinuerligt behov hos dessa kunder.

Det har ibland hävdats att konsumenter— nas behov av att göra inköp på kvällar och söndagar skulle kunna tillfredsställas i kios- ker och liknande försäljningsställen, som normalt har öppet även på annan tid än den vanliga affärstiden. De kunder, som besökte

livsmedelsenheterna, studerades därför även vad avser inköpens fördelning på varugrup- per. Det visade sig härvid att mer än 60 procent av inköpen avsåg färskvaror och andra livsmedel, vilka normalt ej förekom- mer i det s.k. lciosksortimentet. Dessutom konstaterades att bara cirka 2 procent av samtliga kunder köpte uteslutande ”kiosk- varor”. Dessa kunder var sålunda de enda som hade kunnat göra hela sitt inköp i en vanlig kiosk. För här undersökta kunder synes sålunda inköpens omfattning kräva en enhet med ett betydligt mer omfattande sortiment än det 5. k. fria sortimentet.

Ungefär hälften av de livsmedelskunder som kvällshandlade på vardagar uppgav att inköpen inte kunnat ske tidigare på dagen. För ytterligare 17—18 procent av dessa kunder hade det varit besvärligt att göra inköpen tidigare samma dag.

4.4.4. Detaljistintervjuer avseende affärstids- lagen — en sammanfattning

Under maj månad 1970 genomförde Han- delns Utredningsinstitut en telefonenkät med butiksinnehavare] chefer vid 214 enskilda och konsumentkooperativa butiksenheter. Insti- tutets redogörelse för undersökningen har fogats till betänkandet såsom bilaga 9.

Denna undersökning hade till syfte att klarlägga beslutsprocessen hos ett antal före- tag i samband med att man övergått till förlängt öppethållande. Med förlängt öppet- hållande avses i detta sammanhang öppethål- lande efter kl. 18 vardagar och/eller söndags- öppethållande. De undersökta butiksenheter- na indelades i tre kategorier. Kategori 1: Sådana som vid frågetillfället tillämpade förlängt öppethållande (118 stycken). Kate- gori 2: Sådana som tidigare tillämpat för- längt öppethållande men inte längre gjorde detta (32 stycken). Kategori 3: Sådana som inte alls hade tillämpat förlängt öppethållan- de (64 stycken).

På frågan ”Varför började Ni med förlängt öppethållande?” lämnades följande svar.

1 ”Hushållens roll i livsmedelsdistributionen"

SPK, juni 1967, E. Ringborg-Walldeck/V. Reifen- berg

(Siffrorna anger andelen tillfrågade i procent av samtliga inom varje kategori.)

Kat. I Kat. II Samtliga (118 st) (32 st) (150 st) % % %

a) ökad konkurrens 52 44 50

b) kundskäl 84 59 79

c) lönsamhet 57 31 51

d) lokal överens— kommelse 61 66 62

e) personal- utnyttjande 31 28 31

f) lagändring 23 16 21

g) tidsförskjutning 17 13 16

Beträffande kategori I kan utläsas att det främsta skälet till att man förlängde öppet- hållandet var att man ville anpassa sig till kunderna. Anpassning till lokala överens- kommelser var det därnäst vanligaste skälet. Materialet visar emellertid att lönsamhetsskäl också spelat en framträdande roll inom livsmedels- och varuhusenheter.

Även inom kategori 11 synes anpassningen till kundernas önskemål samt till lokala överenskommelser ha spelat den största rollen för beslutsfattandet. Dock tycks bara en mindre del ha förväntat en bättre lön- samhet.

Skillnaderna i förväntningar mellan före- tagarna i kategori I och II kan således inte sägas ha varit anmärkningsvärt olika. När det gäller följderna av det förlängda öppethållan- det skiljer sig omdömena i de båda kategorier- na emellertid klart från varandra. På denna punkt ger undersökningen också möjlighet till jämförelse med den uppfattning som företagen inom kategori III redovisar beträf-

fande vilka följder för deras del, som ett förlängt öppethållande skulle kunna tänkas få. Se tabellen längst ner på sidan.

Nästan två tredjedelar av butikerna inom kategori I ökade sin omsättning. Emellertid synes endast en tredjedel ha kunnat förbätt- ra sin lönsamhet. Av en annan del av undersökningen framgår att endast hälften av de butiker inom denna kategori, som emotsett en förbättrad lönsamhet. också fick en sådan. Man har dock i flertalet butiker tyckt sig finna att man fått en positiv kundreaktion.

Att butikerna inom kategori 11 iväsentligt mindre utsträckning iakttagit positiva effek- ter framgår tydligt vid en jämförelse mellan siffrorna i tabellen.

Som väntat är tabellens siffror beträffande kategori III regelmässigt ändå lägre än de som gäller kategori 11 .

Undersökningen omfattade vidare ett när- mare studium av företagens uppfattning av det förlängda öppethållandets effekter på personalsituationen.

Andelen av de tillfrågade företagen för vilka personalsituationen förändrats till följd av det förlängda öppethållandet

Företagen har

förlängda öppethållandet

Kat. I Kat. ll (118 st) (32 st) a) mer extrapersonal 52 3 b) mer övertid 21 5 3 c) större personal- omsättning 13 3 (1) mer eget (innehava- rens) arbetc 50 63 e) större svårigheter till rekrytering 32 18 genom det Företagen skulle

vid en förlängning

fått: på söndagar få: Kat. I Kat. II Kat. Ill % % andel, % av samtliga a) bättre konkurrensläge 48 18 7 b) mer tillfredsställda kunder 74 30 9 c) bättre lönsamhet 36 9 5 d) bättre personalutnyttjande 30 16 2 e) större omsättning 62 16 40

De företag, som fortsatt med det förläng- da öppethållandet (kategori I), tycks till väsentlig del ha fyllt det ökade personal— behovet genom att använda extrapersonal. De företag, som upphört med förlängt öppethållande, synes i stället ha klarat personalfrägan genom att utkräva övertid. Av visst intresse är också att innehavarens arbete synes ha ökat för båda kategorierna men mest inom kategori 11.

Trots de ganska tydliga skillnaderna mel- lan kategorierna när det gäller användbar- heten och följderna av förlängt öppethållan- de föreligger en ganska klar likformighet mellan uppfattningarna när det gäller beho- vet av reglering av affärstiden. Endast knappt en tredjedel inom alla kategorier förordar reglering genom lagstiftning. Majoriteten inom samtliga kategorier anser att affärs- tiderna bör regleras av detaljhandeln eller dess organisationer.

4.5 Affärstider och affärstidsregleringar i andra länder — en sammanfattning

På kommitténs uppdrag har hovrättsfiskalen Tor Olsson sammanställt genom utrikes- departementet inhämtade uppgifter om affärstider och affärstidsregleringar i Ameri- kas Förenta Stater, Belgien, Danmark, Fin- land, Frankrike, Kanada, Nederländerna, Norge, Polen Schweiz, Sovjetunionen, Stor- britannien, Tjeckoslovakien och Förbundsre- publiken Tyskland. Sammanställningen har fogats till betänkandet såsom bilaga 10. Flertalet av de studerade länderna har i lag bestämd reglering av affärstiderna. I federala stater finns ofta delstatliga regleringar i stället för gemensamma bestämmelser. I sta— ter utan lagreglerade affärstider hari allmän- het kommunala organ möjlighet att lokalt öva ett visst inflytande över butikernas öppethållandetider. Helt oreglerade förhål- landen torde knappast förekomma någon- stans i de undersökta länderna. Vissa regle- ringar synes dock i huvudsak avse sådana förhållanden som i Sverige regleras genom arbetstidslagstiftningen. I några fall ger kon- struktionen av affärstidsbestämmelsema vid

handen att man sökt förena det arbetstids- reglerande syftet med minsta möjliga hinder ur service- och konkurrenssynpunkt. Exem- pel härpå är när det såsom i Belgien före- skrivs att butikerna skall vara stängda en valfri dag i veckan, eller såsom i Storbritan- nien att halvdagsstängning skall ske en var- dag i veckan.

Lagregleringar av affärstiderna har av de undersökta västeuropeiska länderna Dan- mark, Finland, Norge, Nederländerna, Stor- britannien och Västtyskland. Regleringarnai dessa länder påminner till sin utformning ganska mycket om den svenska affärstidsla- gen. I allmänhet skall butikerna hållas stäng- da på söndagar. För vardagarna finns tidsra- mar för öppethållande. Som regel får buti- kerna inte öppnas före en tidpunkt någon gång mellan kl. 5 och 8 och inte hållas öppna längre än till en tidpunkt någon gång mellan kl. 18 och 20. Från huvudreglerna om tidsramar för öppethållande finnsi dessa länder också i allmänhet undantagsregler liknande de svenska. Den norska lagen skiljer sig dock från den svenska därigenom, att den inte direkt reglerar affärstiderna utan ålägger städerna att göra detta. De norska landskom- munerna har inte skyldighet men väl befo- genhet att reglera affärstiderna.

1 USA och Kanada finns också lagreglera- de affa'rstider, men här på delstatsnivå. Mel- lan de skilda delstaterna kan förekomma betydande variationer. Kommunala befogen- heter att närmare reglera affärstiderna före- kommer också, vilket dessutom kan leda till skillnader mellan olika kommuner. I USA förekommer söndagsstängning främst i de östra staterna. Supermarkets, drug stores och rabattvaruhus synes i allmänhet i alla stater hålla kvälls- och söndagsöppet. I Kanada torde affärstidsregleringarna i allmänhet vara mera restriktiva. Där torde förbud mot söndagsöppet och tidsram för öppethållandet vardagar vara det normala. Schweiz saknar visserligen för hela landet gemensam lagreglering av affärstiderna, men dessa bestäms i stället i betydande grad genom särskilda kantonförfattningar. De butiksanställda är genom en för landet

gemensam lag tillförsäkrade söndagsledighet eller häremot svarande kompensationsledig- het samt ledighet en halv vardag i veckan. Affärstiderna kan skifta ganska mycket mel- lan kantonerna. l Zurich skall affärerna som regel vara stängda på söndagar och tidsramen för vardagar är kl. 6—19. Härtill kommer ett undantagssystem liknande det svenska.

Vid sidan av USA synes de friaste förhål- landena förekomma i Belgien och Frankrike. I Belgien finns en lag enligt vilken regeringen kan föreskriva en obligatorisk stängningsdag per vecka. För de affärsanställda gäller vidare i allmänhet 45-timmarsvecka. Varje affars- innehavare äger bestämma vilken veckodag han skall hålla stängt. Om han inte gör det är söndag stängningsdag. Dispens från skyldig- heten att hålla stängt kan lämnas lokalt. Enligt uppgift iakttar de stora varuhusen långa öppethållandetider, vanligen kl. 9—21. Av konkurrensskäl sägs även de mindre företagen iaktta dessa tider. Röster har höjts för att av ekonomiska och sociala skäl reglera affärstiderna. Förslag till affärstids- reglering har framlagts men statsmakterna hade ännu i juni 1970 inte tagit ställningi frågan.

] Frankrike har alla anställda inom han- deln rätt till en vilodag varje vecka. De bestämmelser som reglerar affärstiderna ut- färdas av prefekten. [ regel skall vilodagen förläggas till söndagen. Dispens kan lämnas av prefekten. Ehuru butikspersonalen är tillförsäkrad en vilodag i veckan, är affärs- innehavarna inte ålagda att hålla butikerna stängda samma tid. För att hindra osund konkurrens kan dock prefekten under vissa villkor besluta att alla butiker inom v-iss bransch och inom visst distrikt skall hållas stängda under den dag då vilodagen uttages.

I de undersökta östeuropeiska länderna synes affärstiderna regelmässigt bestämmas lokalt. Avgörande torde vara konsument— behoven. I Polen kan livsmedelsbutiker och andra butiker med dagligvaror i stora städer ha öppet såväl söndagar som nattetid.

5. Diskuterade frågor

5.1. Bakgrund

5.1.1. Några drag i detaljhandelns utveckling

[ snart ett århundrade har i Sverige pågått en befolkningsmässig koncentrations- och ut- glesningsprocess. Omkring 1930 bodde unge- fär lika många personer, eller cirka tre miljoner, i tätorter som i glest befolkade områden. År 1965 uppgick tätortsbefolk- ningen till cirka sex miljoner personer eller drygt 77 procent av landets befolkning.

För närvarande ökar den totala befolk- ningen i landet endast obetydligt. Befolk- ningsomflyttningen är emellertid betydande. Särskilt de stora befolkningskoncentratio- nerna ökar snabbt. Samtidigt sker en avtapp- ning av folk från glesbygden och de mindre tätorterna. Mellan åren 1960 och 1965 minskade befolkningen i 83 procent av kommunblocken med en folkmängd under 10.000 och i 70 procent av kommunblocken med mellan 10.000 och 15.000 invånare. I de kommunblock där folkmängden översteg 20.000 ökade befolkningen. Den samman- lagda folkökningen i de block, vilkas befolk- ning ökade, var 375.000. Härav tillföll inte mindre än drygt 182.000, d.v.s. 49 procent, de tre storstadsområdena.l

För detaljhandelns del betyder detta en hastigt stigande efterfrågan främst i de stora befolkningskoncentrationerna och en vikan- de efterfrågan i glesbygden och mindre tätorter.

År 1930 uppgick antalet bilari Sverige till

drygt 145.000, vilket motsvarade en bil på 42 personer. År 1965 hade bilantalet stigit till nästan två miljoner, vilket betydde en bil på var fjärde invånare. Prognoser för 1980 pekar på att antalet bilar då skall uppgå till fyra miljoner. Biltätheten uttryckt i antal personer per bil blir då 2,2.2

Den hastigt framväxande bilismen har lett till ökad rörlighet hos stora delar av befolk- ningen. Särskilt betydelsefullt är att lands- bygdsbon inte längre är hänvisad till sin närmaste omgivning när det gäller arbetsmöj- ligheter och tillgång till service av olika slag. Han har fått en räckvidd, som gör det möjligt för honom att bo kvar i glesbygden eller den lilla tätorten och ändå arbeta exempelvis i en näraliggande tätort. En omfattande s.k. pendling d.v.s. dagliga resor mellan bostad och arbetsplats har givit ett allt större antal glesbygdsmänniskor daglig kontakt med tätorternas detaljhandelsutbud. Eftersom utbudet i större tätorter ofta är rikare och mer varierat än i lanthandeln och i de mindre tätorternas butiker, får den senare gruppen butiker svårigheter att behålla sin andel av efterfrågan.

Förskjutningen av efterfrågan från gles- bygd till tätorter och vidare mot de stora befolkningskoncentrationema tvingar natur- ligtvis detaljhandeln att följa efter. Omställ- ningen är förenad med många och stora

1 Uppgifterna är hämtade från betänkandet ”Balanserad regional utveckling”, SOU 197023. 2 Uppgifterna är hämtade från betänkandet ”Parkering”, SOU 1968:18 .

problem. Detaljhandeln har svårt att hinna med och eftersläpningseffekter uppkommer. Lanthandelns kapital förtärs. I tillväxtregio- nerna skall detaljhandeln stå beredd att bygga upp nya servicefunktioner åt de nyin- flyttade. Denna uppbyggnad ställer stora krav på företagen när det gäller kapital- anskaffning, administration etc.

Helt naturligt är det tillväxtregionerna med sina redan stora och stadigt växande marknader, som står i centrum för företa- gens framtidsplanering. Här finns utrymme för risktagande och nya initiativ. Kedjevaru- husen och stormarknaderna har haft sina genombrott i dessa regioner.

Den ständigt pågående förändringen är ett viktigt inslag i bilden av dagens detaljhandel. En beskrivning av detaljhandeln måste därför förses med den reservationen att varje iakt- tagen tendens kan komma att brytas inom kort och kanske ersättas av en annan ten- dens. Tio till femton år är ett långt tids- perspektiv i detaljhandeln. En nyuppförd butik med god lönsamhet i dag kan mycket väl bli helt olönsam om tio år. Företags- former, som nu är höjden av modernitet, kan framstå som hopplöst efterblivna om femton år.

Koncentrationsutredningen, vars betän- kande >>Strukturutveckling och konkurrens inom handeln» (SOU ]968:6) ännu får antas ha ett betydande mått av aktualitet, sam- manfattar vissa generella tendenser i den strukturella utvecklingen under senare år på följande sätt.

1. Butikerna blir genomgående större.

2. Storföretagsbildningar i olika former spelar en snabbt växande roll.

3. Vertikala integrationstendenser sprider sig till allt fler sektorer inom handeln.

4. Det uppträder nya distributionsformer för vilka det gemensamma är att deras politik vad gäller sortimentsinriktning, lokalisering, pris eller service i något eller några avseenden avviker från den traditionella handelns.

Tendensen att butikerna blir större brukar ofta sammanställas med en annan tydligt iakttagbar tendens. Nämligen den att buti- kerna blir färre. Vid slutet av år 1963 fanns i den ”egentliga” detaljhandelnl inemot 72.000 försäljningsställen. År 1970 hade

antalet minskat till mindre än 49.000. Prog- noser utförda av Handelns Utredningsinstitut för långtidsutredningens räkning pekar på en ytterligare minskning till mindre än 42.000 verksamhetsställen år 1975. Beträffande livs- medelshandeln finns uppgifter som visar att under större delen av 1960-talet nedlagts mer än 1.000 butiker årligen. Det nuvaran- de antalet försäljningsställen (år 1969) antas vara omkring 24.000. Härav beräknas cirka 14.000 vara s.k. allivsbutiker eller andra dagligvaruenheter i butiksform. Minskningen av antalet butiker inom livsmedelshandeln motsvaras emellertid ingalunda av någon total omsättningsminskning. Tvärtom har omsättningen av livsmedel ökat — i löpande priser från drygt 12 miljarder kronor år 1963 till ungefär 18 miljarder kronor 1969 — vilket med hänsynstagande till förändringen i konsumentprisindex för livsmedel innebär en volymökning på nästan 18 procent.

Siffrorna ger vid handen att ett betydande mått av butikskoncentration ägt rum inom livsmedelshandeln. En volymmässigt ökande distribution har sammanförts i ett färre antal butiker. Påpekas bör dock att siffrorna endast anger den totala effekten av föränd- ringarna. Ser man till de särskilda lokala marknaderna framträder skillnader särskilt mellan regioner med sjunkande befolknings- underlag och tillväxtregioner. Nedläggningar av små butiker förekommer i båda slagen av regioner, men utbyggnaden av stora butiker sker främst i tillväxtregionerna. Siffrorna uttrycker således både en lokal koncentra- tion inom främst tillväxtregionerna och en koncentration som innebär en förskjutning mellan regionerna.

Nedläggningarna drabbar i första hand butiker med en årsomsättning under 300.000 kronor om året, medan nyetable- ringarnas årliga omsättning som regel ligger på ett par miljoner kronor eller mera.

De stora försäljningsenheternas fram- marsch kan också belysas genom siffror på varuhusens utveckling. År 1963 fanns 270

1 I begreppet ”egentlig” detaljhandel ingår inte försäljningsställen för vin och sprit, läkemedel, bilar och drivmedel.

varuhus. År 1969 hade antalet stigit till 380. Tilläggas bör att åtskilliga äldre varuhus byggts om och blivit större. Vidare har en del varuhus lagts ned och ersatts av större.

Utvecklingen mot stora butiker kan för- klaras på flera sätt. Ett konkurrensmedel, som allmänt tillmäts stor betydelse, är tillhandahållande av ett stort sortiment, vil- ket i sin tur kräver stora butiker. Vidare förhåller det sig så att stora butiksenheter regelmässigt är lönsammare än små. Personal- kostnaderna är en förhållandevis mycket stor kostnadspost i butiksdriften. Dessa kostna- der har under ett antal år ökat stadigt. I första hand har företagen sökt motverka denna kostnadsstegring genom att utnyttja personalen bättre. Genom bl.a. deltidsarbete har man kunnat anpassa kapaciteten på personalsidan till variationerna i kundtill- strömningen. Företagen har också sökt komma till rätta med personalkostnads- problemet genom att övergå till en mindre personalkrävande distributionsteknik. Man har infört självbetjäning och själwal i stället för manuell betjäning. Särskilt inom daglig- varuhandeln har denna distributionsteknik vunnit terräng mycket snabbt. År 1950 fanns det ungefär 200 självbetjäningsbutiker. Vid årsskiftet 1969—1970 beräknades antalet uppgå till drygt 8.500.

Självbetjäningstekniken kräver att varorna exponeras tydligt för kunderna och drar med sig större butiksytor. Man kan därför något förenklat säga att kostnad för arbetskraft ersätts av kostnad för butiksyta. Härigenom har de totala kostnaderna kunnat hållas nere, eftersom ökningen av hyreskostnaderna inte inneburit lika stor kostnadshöjning som ökningen av personalkostnaderna skulle ha gjort med oförändrad teknik. Denna form av rationalisering synes emellertid ha nått en gräns. Hyrorna för butikslokalerna fram- förallt i centrala lägen i nya hus är numera så höga att det knappast innebär någon besparing att fortsätta på denna väg. Vidare har självbetjäningssystemet blivit genomfört i så stor utsträckning att möjligheterna till fortsatt rationalisering i denna form torde vara i det närmaste uttömda.

När det gäller utvecklingen av nya distri- butionsformer och företag särskiljer kon- centrationsutredningen vissa kategorier, som särskilt kännetecknas av att de bygger på andra kombinationer av pris och prestation än vad den traditionella fackhandeln upp- visar. Den gemensamma egenskapen hos dessa företag är ett brett sortiment, som sträcker sig över flera branscher, begränsat urval och ofta låga priser.

Livsmedelshandelns allivsbutiker sägs ha successivt ersatt de små specialbutikema för specerier, för bröd och mjölk och för kött och charkuterier. Såsom framgår av namnet saluför butikerna ett brett och komplett livsmedelssortiment. De större enheterna har därutöver ett tämligen stort sortiment av dagligvaror från andra branscher, såsom pappersvaror, rengöringsmedel, hygien- preparat, strumpor, tidningar, tobak och vissa husgeråd.

Varuhuskedjorna har enligt koncentra- tionsutredningen tyngdpunkten isortimentet lagd på dagligvaror i vid bemärkelse. Inom dessa varuområden koncentreras intresset på de mest högfrekventa produktvarianterna. I de numera i kedjevaruhusen allmänt före- kommande livsmedelsavdelningarna tilläm- pas dock inte sådan sortimentsbegränsning. Kedjevaruhusen har enligt koncentrations- utredningen expanderat under lågprisprofil. Genom att koncentrera sortimentet till högfrekventa standardvaror har det varit möjligt att hålla lägre priser än respektive fackhandelsbransch, som i regel tillämpat generella påslag. Fackhandeln har emellertid enligt koncentrationsutredningen ändrat sin priskalkylering och för att möta konkur- rensen börjat tillämpa lägre kalkyler för standardvaror än för specialvaror, varigenom prisnivåskillnaderna mellan fackhandeln och dess konkurrenter minskat och prissätt- ningen även blivit mer kostnadsanpassad. En viss lågprisprofil torde dock kvarstå för varuhuskedjorna genom sortirnentets inriktning, menar koncentrationsutred- ningen. Fackhandeln har enligt koncentra- tionsutredningen även genomfört andra anpassningsåtgärder. En utveckling mot

större enheter pågår. Vissa företag begränsar bredden på fackhandelssortimentet och vidgar djupet. Detta kombineras med utvid- gad personlig service. Andra företag utökar sortimentet med varor från näraliggande branscher.

Stormarknaderna har enligt koncentra- tionsutredningen i princip samma sorti- mentsinriktning som varuhusen. Lokalerna är relativt enkla och självbetjäningen är konsekvent genomförd. Lågprisvaruhus för möbler, hemutrustning och hushållskapital- varor har också etablerats. Inom handeln med möbler, gardiner och sängutrustning har denna distributionsform enligt koncentra- tionsutredningen redan stor betydelse. Den väntas komma att dominera distributionen av möbler och få växande betydelse för handeln med hem- och hushållskapitalvaror.

Postorderhandeln är enligt koncentra- tionsutredningen också en sortimentsbred distributionsform ofta med inriktning på standardvaror i låg- eller mellanprisklassen.

Kioskhandeln sägs i koncentrationsutred- ningen successivt ha vidgat sitt sortiment och säljer förutom tidskrifter tobak, frukt och konfektyr även ett växande urval daglig- varor.

Utöver de nu redovisade från koncen- trationsutredningens betänkande hämtade kategorierna och synpunkterna på dessa synes i detta sammanhang även böra upp- märksammas de s.k. köpmannavaruhusen. Denna försäljningsform har karaktär av varu- hus, som emellertid består av ett antal enskilda företagare inom olika branscher. Dessa företagare driver egna avdelningar inom varuhuset ungefär som om dessa var särskilda butiker.

De av koncentrationsutredningen särskilt redovisade kategorierna representerade år 1965 ungefär två tredjedelar av detaljhan- delns försäljning, som för närvarande beräk- nas uppgå till omkring 38 miljarder kronor. Härav faller ungefär hälften på livsmedels- försåljningen. Den egentliga allivshandeln beräknas omsätta ungefär 17 miljarder kronor om året. Kedjevaruhusens årsomsätt- ning inklusive de konsumentkooperativa

varuhusen uppgår till omkring 6 miljarder kronor, varav 2,7 miljarder antas falla på livsmedelsförsåljningen. Fackhandeln antas omsätta i runt tal 10 miljarder kronor om året. Stormarknadernas årliga omsättning torde ligga på ungefär en halv miljard kronor. Postorderhandelns omsättning är av ungefär samma storleksordning. Kiosker anslutna till Sveriges Kioskhandlarförbund omsätter närmare en och en halv miljard kronor årligen. Härtill kommer att Svenska Pressbyråns kioskhandel har en årsomsätt- ning överstigande en miljard kronor.1

5.1.2 Lokala marknader

Ser man till de lokala marknaderna, kan man urskilja ett flertal typer, som delvis erbjuder ganska olikartade problem. Stora skillnader föreligger mellan landsbygd och stadsbygd, mellan små städer och stora städer. Inom städerna — främst storstäderna — framträder olika problem i olika delar av staden. Stads- kärnan har sina problem, gamla bostads- områden sina och nya bostadsområden sina.

Att butiksdöden på landsbygden i första hand bör ses som en följd av befolknings- omflyttningen har redan antytts. Det har vidare påvisats att den pågående struktur- omvandlingen innebär att de nya och livs- kraftiga distributionsformerna skapar svårig- heter för de äldre formerna. Enligt koncentra- tionsutredningen är det vanligt förekom- mande på marknader som saknar underlag för en mer specialiserad handel och på marknader med vikande efterfrågan, att fackhandelsföretagen väljer den anpassnings- åtgärd som består i att utöka sortimentet med varor från näraliggande branscher. På marknader med underlag för mer speciali- serad handel kan anpassningen enligt koncentrationsutredningen ha tagit sig mera aktiva former. Där har företag inom ramen för ett rikt urval sökt nya sortimentskom- binationer. Som exempel nämns barnbutiker, som saluför barnkläder, lek- 1 Uppgifterna rörande omsättning är i huvudsak grundade på de årliga hos Handelns Utrednings— institut gjorda sammanställningarna rörande vissa förhållanden inom detaljhandeln.

saker och annan utrustning för barn, och fritidsaffärer, vars sortiment omfattar hobbyartiklar, sportredskap och fritids— kläder, vidare butiker för hem och bosätt- ning.

Det kan synas som om de koncentrationer av människor som uppkommer i de expansiva regionerna borde lämna ett gott underlag för en differentierad och till efter- frågan väl anpassad detaljhandel. Trots detta upplevs detaljhandelsservicen i sådana regioner ibland såsom otillfredsställande. Särskilt i nya bostadsområden kan avstånden mellan bostad och närmaste butik vara så långa, att man kan finna det oförenligt med sin föreställning om vilken grad av detalj- handelsservice med dagligvaror, som man bör kunna göra anspråk på när man bor i en stad.

Det finns här anledning att särskilt fram— hålla tre förändringar, som inträffat under efterkrigstiden. Den första förändringen sammanhänger med utvecklingen mot allt större butiker och den ökande omsättningen per butiksenhet. Denna utveckling har fört med sig att varje butik behöver fler kunder för att uppnå den önskade omsättningen. Dagligvarubutiker i bostadsområden — s.k. bostadsorienterade butiker — hämtar i huvudsak sina kunder från de omgivande bostäderna. Fler kunder per butik betyder därför att butikens geografiska upptagnings- område för kunder måste vidgas. Eftersom detaljhandeln på nybyggnadsområden i fprincip dimensioneras efter det lokala beho- vet, har verkningarna där givit sig till känna i form av ett glesare butiksnät.

De andra två förändringarna har inträffat på efterfrågesidan. Det moderna stadsland- skapet skiljer sig högst väsentligt från den äldre stenstaden. När denna byggdes var anspråken på utrymme räknat per individ relativt blygsamma. I dag ställs kraven betyd- ligt högre dock inte så mycket i vad gäller våningsyta men desto mer vad gäller bilplats- behov och gemensamma utrymmen såsom grönområden m.m. Den tätbebyggda ytan per invånare i Sverige har i en prognos beräknats bli fördubblad från 1960-talets början fram till omkring 1980 1. Derma

utglesning av befolkningen har medfört att det befolkningsunderlag som erfordras för en viss omsättning måste hämtas från allt vid- sträcktare områden eller allt mera högexploa- terade bostadskoncentrationer.

Den tredje förändringen sammanhänger med den ökade rörligheten. Förr kunde man särskilt beträffande dagligvaror räkna med en viss lokal bundenhet till den egna bostads- orienterade butiken — den egna närhets- butiken. På grund av den begränsade rörlig- heten hos befolkningen var förr avstånden mellan bostaden och butiken i hög grad utslagsgivande i konkurrensen mellan skilda butiker. En butik som var ensam i ett bostadsområde fick ofta en monopolliknan- de ställning när det gällde invånarna i de närmast omgivande bostäderna.

I samband med att befolkningens rörlighet ökat har också möjligheterna att med olika konkurrensmedel dra till sig kunder även bland längre bort från butiken boende per- soner ökat. Lågpriskanaler har uppträtt, som med hjälp av priset såsom konkurrensmedel attraherat kunder inom stora områden. Än betydelsefullare har kanske det konkurrens- medel blivit som består i att kunderna erbjuds ett stort och rikt urval samlat till en plats. De stora välsorterade dagligvaru- butikerna med deras stora urval och de specialiserade fackhandelsbutikerna har en naturlig lokalisering till stadskärnor och andra kommersiella centra. Härifrån har de inom framförallt områden med äldre bebyggelse konkurrerat med de gamla när- hets- eller kvartersbutikerna. Dessa butiker har i stor utsträckning blivit beroende av strököp och köp från de konsumenter, som är mer eller mindre hårt bundna till bostads— området. För de rörliga konsumenterna, t.ex. de som ofta på vägen från arbetsplatsen passerar någon av de stora butikerna, har inte den bekvämlighet i form av närhet till bostaden, som närhetsbutiken erbjudit, inne- burit någon särskild lockelse. Flertalet när-

] Ökade ytbehov i stadsbygden, Kungl. Bygg- nadsstyrelsen, stencil, Stockholm 1965. Jfr. SOU 19672 3. 42 (Den statliga länsförvaltningen, del II).

hetsbutiker torde därför inte, som man föreställde sig i affärstidsutredningen, ha kunnat i tillräcklig mån kompensera sig för högre kostnader genom att ta ut högre priser.

Det är svårt att förutsäga om utglesningen av butiker skall fortsätta. Såsom tidigare påpekats finns det omständigheter som kan tala för en uppbromsning av utvecklingen mot större butiker. När det gäller bostads- orienterade butiker måste man räkna med att möjligheterna för en sådan butik att hämta kunder från omgivande bostäder minskar ju längre avståndet till butiken är. Den s.k. köptroheten sjunker ju längre bort från butiken man kommer. Andra inköpsal- ternativ träder i stället.

Tidigare ansågs detaljhandelsservicen i bostadsområden inte vara något som det allmänna behövde ägna särskild omsorg. Butikerna fick mer eller mindre fritt etablera sig där innehavaren kunde finna lokal att hyra. Det allmännas syn på detaljhan- delsservicen i synnerhet när det gäller daglig- varor har emellertid förändrats. Vid till- komsten av nya bostadsområden söker numera de för planeringen ansvariga skapa garantier för att området skall bli tillfreds- ställande försörjt med detaljhandel. Bebyg- gelseplaneringen innefattar därför normalt ett moment av styrning när det gäller lokali- seringen av detaljhandeln. Denna styrning kan emellertid inte gå utanför de ramar, som detaljhandelns sektoriella förutsättningar skapar. Att t.ex. planera ett tätt nät av närhetsbutiker är att gå utanför dessa ramar och därför meningslöst eftersom planen inte kan bli genomförd. Planeringen av detalj— handeln på nybyggnadsområden är i dag en komplicerad uppgift. Detaljhandelsservice kan inte isoleras från andra servicefunktioner och uppbyggnaden sker i ett dynamiskt för- lopp i växelverkan mellan ett stort antal svår- överblickbara faktorer.l

Resultatet av den planering av service (bl.a. detaljhandel) i storstadsområden, som pågått de senaste årtiondena i vårt land kan beskrivas såsom ett system av utbud på olika nivåer, där den lägsta nivån representeras av

den bostadsorienterade dagligvarubutiken — närhetsbutikens efterföljare — och de högre nivåerna av allt större koncentrationer av utbud _ centrumanläggningar — ända upp till den högsta nivån, som är själva stads- kärnan med dess kvalificerade utbud.

Stadskärnan har — om den i erforderlig utsträckning sanerats — sin givna topplats. Där samlas såväl varuhusen som de speciali- serade butikerna. Stadskärnans innehåll av skiftande aktiviteter har uppkommit genom ett till stor del historiskt förlopp. Mer eller mindre starka samband mellan olika verk- samheter i staden har ofta lett till att nytillkommande aktiviteter förlagts nära de äldre och stadskärnan har härigenom vuxit i storlek och betydelse. Som en följd av denna utvecklingsprocess har kommunikationerna mellan stadskärnan och övriga delar av staden ofta prioriterats. Stadens kärna har blivit en naturlig samlingspunkt dit flertalet människor i staden beger sig för att arbeta eller uträtta ärenden e.d. Dessutom bor det i allmänhet ganska många människor i stads- kärnan och dess närmast omgivande bostads- områden.

I bebyggelsen utanför stadskärnan finner man andra centra på skilda nivåer. Till den del dessa centra finns i äldre bebyggelse har de i allmänhet uppkommit genom enlutveck- lingsprocess liknande stadskärnans. De centra, som finns i nyare bebyggelse. brukar ofta kallas centrumanläggningar och har som regel projekterats såsom ett led i den allmänna bebyggelseplaneringen. De största centrumanläggningarna ligger inte nödvän- digtvis närmast stadskärnan utan kan befinna sig relativt långt ut från denna. Centrum- anläggningarna, som på senare år kommit att utgöra ett karaktäristiskt inslag i storstäder- nas nybebyggelse, har regelmässigt planerats in i denna i syfte att på ett rationellt sätt tillgodose konsumenternas behov av service, kommersiell såväl som icke kommersiell. Anläggningarna är strategiskt inpassade i

1En första delredovisning av en i samarbete mellan KF, HSB och Riksbyggen bedriven studie av hithörande frågor finns publicerad i tidskriften "Kooperatören" nr 10/1970.

kommunikationsnätet så att de med ett mi- nimum av olägenhet skall kunna nås av de konsumenter, vars servicebehov man iförsta hand önskat tillgodose.

Centrumanläggningar på så gott som alla nivåer har välsorterade dagligvarubutiker. Fackhandel däremot förekommer i riklig mängd endast i anläggningar på hög nivå och Sparsamt i de mindre anläggningarna. Kedje- varuhus finns i de stora anläggningarna men sällan i de mindre. Dessa skillnader med avseende på fackhandel och varuhus mellan centra på olika nivåer sammanhänger med de skilda verksamheternas krav på större eller mindre befolkningsunderlag. De mera specia- licerade butikerna liksom varuhusen kräver ett förhållandevis stort underlag för att få tillräckligt hög omsättningshastighet och där- med lönsamhet på sitt sortiment.

Mellan skilda centra kan förekomma konkurrens. Därvid har det i allmänhet visat sig att nytillkomna stora centrum- anläggningar utvecklas bättre än äldre mindre anläggningar. Det brukar anses att stora samlade detaljhandelsutbud har större attraktionskraft än mindre utbud. Konsu- menten antas välja att från bostaden bege sig till den plats, som har det största samlade utbudet. Där kan många inköp kombineras vid samma besök. Betydelsefullt är också det förhållandet att de stora anläggningarna är placerade så att de ligger vid mångas dagliga resvägar.

Förhållandena är såsom förut antytts ganska olikartade när det gäller stadsdelar av olika ålder. I de nya stadsdelarna anpassas planeringen efter dagens förhållanden. För dagligvaruhandelns del kan detta leda till att centrumanläggningarnas stora välsorterade dagligvarubutiker eller varuhusens livsme- delsavdelningar ensamma får försörja ganska vidsträckta områden omkring sig. I nya bostadsområden förekommer ofta att gång- avståndet mellan bostad och närmaste butik är 500 meter eller mer.

I äldre stadsdelar är förhållandena annor- lunda. Där kan närhetsbutikerna fortfarande i viss utsträckning finnas kvar. Stadsdelens egen utveckling leder emellertid ofta till en

försämring av servicefunktionerna. Bostäder kontoriseras. Människorna åldras och barnen flyttar. Kvar blir en minskad befolkning med mindre köpbehov. Av stor betydelse är om någon form av kommersiellt centrum utbil- dats i stadsdelen. Har så skett, har i allmän- het också närhetsbutikerna i den närmaste omgivningen fått läggas ned. Det kan även inträffa att det tillkommit en storbutik med livsmedel, som slagit ut omgivande närhets- butiker. Som ett allmänt omdöme beträf- fande äldre stadsdelar kan dock sägas att eftersläpningseffekter av skilda slag hindrar att detaljhandelsstrukturen undergår så snabba förändringar att den kan sägas befinna sig i paritet med den på nya områden.

Under de senaste åren har s.k. externa lokaliseringar börjat få viss betydelse. Ordet extern anger att lokaliseringen ligger utanför bebyggelsen. De första detaljhandelsutbuden av detta slag var stormarknaderna eller, som de i början kallades, rabattvaruhusen. Dessa karaktäriseras av en utpräglad lågprisprofil med låg servicegrad i traditionell mening — största möjliga del av den manuella hante- ringen överlastas på kunderna. Bilkunderna erbjuds emellertid gratis parkering. Tillgäng— lighet för ett stort antal konsumenter uppnår dessa stormarknader genom att de väljer ett trafikorienterat läge i närheten av en större tätbefolkad stadsbygd.

Ytterligare en form av extern detalj- handelslokalisering utgör de s.k. externa centrumanläggningarna. Dessa anläggningar har stora likheter med de vanliga centrum- anläggningarna i så måtto att de består av ett flertal företag, men skiljer sig framförallt från dessa genom att de är lokaliserade ungefär på samma sätt som de externa stormarknaderna, och har priset som huvud- sakligt konkurrensmedel. Hittills finns i vårt land endast en öppnad extern centrum- anläggning (Valbo centrum utanför Gävle). Det är emellertid troligt att den kommer att följas av flera.

Sammanfattningsvis kan beträffande strukturutvecklingen på de lokala markna- derna sägas att den innebär både en koncen—

tration och en spridning. Koncentrationen är särskilt märkbar när det gäller dagligvaru— handeln. Butikerna har blivit större och samlats i centra. Fackhandeln och varuhusen var förr koncentrerade till stadskärnan. Utan- för denna fanns i allmänhet inte förutsätt- ningar att etablera detta slag av butiker. Cen- trumanläggningarna har emellertid givit den— na handel plattformar utanför stadskärnan, där den i större eller mindre utsträckning kunnat finna fotfäste. För sällanköpshandelns del kan utvecklingen därför hittills huvud- sakligen i storstäderna sägas ha inneburit en viss decentralisering — en spridning ut från stadskärnan. Ser man till de externt lokali- serade detaljhandelsutbuden kan dessa karaktäriseras såsom decentraliserade koncentrationer och representerar således en utvecklingsform, som i sig innehåller drag av både koncentration och spridning.

5.1.3. Konsumentens inköpssituation

På vilket sätt och i vilken utsträckning låter sig den nya detaljhandelsstrukturen förena med konsumenternas intressen? Svaret på den frågan kan inte ges inom ramen för kommitténs uppdrag, men det är angeläget att här ge den en viss belysning.

Till att börja med bör framhållas att konsumenterna utgör en heterogen samling människor med mycket olikartade utgångs- punkter och värderingar. I allmänhet brukar man vid beskrivningar av konsumenterna försöka göra vissa grova indelningar i grupper med i huvudsak gemensamma intressen. En sådan indelning måste emellertid alltid bedömas med insikt om att den som gjort indelningen endast haft sin egen subjektiva uppfattning att bygga på när han dragit gränsen för differentieringen. Driven till sin spets slutar differentieringen först när den kommit till den enskilda konsumenten. En så långt driven differentiering är emellertid inte användbar vid studier av konsument- intresset.

För närvarande utgörs befolkningen i Sverige av drygt 8 miljoner personer. Därav befinner sig cirka l.850.000 i åldrarna 0—15

är, cirka 5.250.000 i åldrarna 16—66 år och cirka 950.000 år 67 år eller äldre. Tillväxten av åldringarnas andel av befolkningen beräk- nas bli stark framöver.

Antalet gifta personer uppgår till 3,9 miljoner. Ogifta är 3,4 miljoner personer. Grupperna änklingar, änkor och frånskilda överstiger en halv miljon personer.

Vid 1965 års folk- och bostadsräkning befanns medelhushållsstorleken vara 274 personer på 100 hushåll. Denna relations- angivelse är emellertid en ganska ofullständig beskrivning av verkligheten. Enpersoners- hushållen var 620.000, tvåpersoners— hushållen 770.000, trepersonershushållen 580.000, fyrapersonershushållen 480.000 och fempersonershushållen över 200.000.

Detaljhandelsbesöken utförs till cirka två tredjedelar av kvinnor. Speciellt hög är andelen för livsmedelsbutiker, där drygt 80 procent av besöken utförs av kvinnor.

En grupp konsumenter, som kan för- modas ha särskilt begränsade tidsresurser för inköp, är de förvärvsarbetande gifta kvin- norna. Av totalt ungefär 3,9 miljoner för- värvsarbetande i landet (inbegripet arbetslösa arbetssökande) utgör 950.000 gifta kvinnor, av vilka ungefär 45 procent arbetar 35 timmar eller mer i veckan. Enligt en prognos av statistiska centralbyrån för 1970 års långtidsutredning konmer antalet förvärvs- arbetande gifta kvinnor att stiga till omkring 1.170.000 år 1980.

Hösten 1969 var cirka 75.000 gifta kvin- nor med barn i förskolåldern i förvärvsarbete 35 timmar eller mer per vecka. Av de s.k. arbetskraftsundersökningarna kan man också utläsa hur många hemmavarande barn det finns i olika åldrar till mödrar, som har förvärvsarbete.

När man talar om personer med nedsatt rörlighet brukar man ofta nämna den stora och växande gruppen pensionärer. Det sägs inte sällan i olika sammanhang att denna grupp kräver detaljhandelsservice nära sin bostad, eftersom den har svårt att förflytta sig. Att förutsätta att personer över 67-årsåldern regelmässigt är mindre rörliga

Anta'l hemmavarande barn i olika åldrar fördelade efter moderns arbetstid enligt arbetskraftsundersökningarna det första kvartalet 1970.

Mödrar i arbete

Heltid Deltid Deltid 35-w tim. 20-34 tim. 1—19 tim. Barnets Samtl. Gifta Samtl. Gifta Samtl. Gifta ålder mödrar mödrar mödrar mödrar mödrar mödrar 0— 6 år 122 700 95 300 92 500 83 700 90 900 85 900 7—-10 år 74 300 59 000 67 000 62 600 59 300 56 700 11—16 år 144 900 119 300 128 200 119 300 90 700 86 800 Totalt 341 900 273 600 287 800 265 500 240 800 229 300

än yngre personer torde emellertid vara förhastat. Först i åldrarna över 75 år finns klara tecken på mera allmän nedsatt rörlig- het. Bland pensionärer i lägre åldrar är majoriteten fortfarande lika rörlig som per- soner i yrkesaktiv älder'

Ur ett par hushållsundersökningar utförda av statens pris- och kartellnämnd2 kan utläsas en del intressanta uppgifter rörande allmänhetens köpbeteende. Vanligt är att man handlar flertalet vardagar i veckan. Enligt en undersökning från år 1965 hade 78 procent av hushallen i medelstora städer ingen eller en inköpsfri vardag i veckan. Vid en undersökning i en medelstor stad. Kristianstad, ären 1968—1969 var mot- svarande andel av de undersökta hushallen 50 procent. Skillnaden antas emellertid åtminstone till viss del kunna förklaras av att antalet helgdagar i undersökningsperioderna var olika i de båda undersökningarna och av att inga enpersonershushåll ingick i 1965 års undersökning. I kristianstadsundersökningen befanns att de heltidsarbetande hade fler inköpsfria vardagar och även lorde färre inköp än andra. Stora inköp gjordes huvud- sakligen i anslutning till veckoslutet. Varu- hus- och centrumbutiksbesöken förekom oftast fredag-lördag. Undersökarna ansåg sig på grundval av dessa iakttagelser också kunna anta att de beloppmässigt stora inköpen ofta gjordes i varuhus eller centrum- butiker. Vidare syntes det undersökarna vara vid dessa centrumköp, som makar till- sammans skötte uppköpen. De heltids- arbetande handlade generellt sett mindre i

närhetsbutiker än andra. Dessa personer hade också oftare än andra under undersök- ningsperioden (en vecka) besökt enbart varuhus eller centrala allivsbutiker. För samt- liga studerade kategorier gällde emellertid i bada undersökningarna att de flesta inköp .ordes i närhetsbutiker.

Vid 1965 års undersökning hade ungefär två tredjedelar av hushållen bil. Husmoderns möjligheter att använda bilen var emellertid ofta starkt begränsade. ! 60 procent av bilhushållen saknade hon körkort och i de fall hon hade körkort förekom ofta att bilen disponerades av husfadern under dennes arbetstid. Endast i 15 procent av alla hushåll hade husmodern både körkort och möjlighet att under dagen disponera bil. Andelen "bilköp” var enligt 1965 års undersökning endast 7 procent i storstäder, 12 procent i medelstora städer och 18 procent i mindre kommuner.

l kristianstadsundersökningen hade tre av fyra hushåll minst en bil. I dessa bilhushåll hade ungefär två husmödrar av tre körkort och av dessa körkortsinnehavare uppgav sig majoriteten kunna disponera bilen minst två timmar per dag under inköpstid. (Kvälls- öppet förekom i ungefär hälften av buti- kerna i Kristianstad och i samtliga fall var det förlängda öppethållandet förlagt till

IRörligheten mätt i förflyttningar per dag. Förilyttningens längd är inte beaktad. ”Resvane- undersökning i Uppsala 1965", Orvar Westelius, Näringslivets Planinstitut, Stockholm.

2 ”Hushållens roll i livsmedelsdistributionen", pris- och kartellfrågor nr 6/1967, och "Hushålls- undersökning i Kristianstad”, pris- och kartellfrågor nr 10/1969.

fredagar.) Totalt sett var det emellertid mindre än hälften av de huvudsakliga inkö- parna som kunde använda bilen varje dag för inköpsändamål.

Det var främst när inköp gjordes i centrum av staden som bil användes. Över hälften av alla bilköp gjordes nämligen i centrum.

I kristianstadsundersökningen ingick också en attitydfräga beträffande önskvärd- heten av att ha butikerna öppna längre än till klockan 18. Öppet varje vardag längre än till klockan 18 ansåg 84 —— 93 procent inte vara önskvärt. Det var något vanligare bland de förvärvsarbetande att uppfatta kvällsöppet- hållande alla dagar som något positivt än det var bland inte förvärvsarbetande.

Av stor betydelse för tidsåtgången vid inköp är den förflyttning, som orsakas av butiksbesöket. Ett ur tidssynpunkt rationellt val av butik innebär att man besöker den butik, som man under dagen kommer när- mast i tidshänseende. Detta betyder att exempelvis den, som bor nära en livsmedels- butik, kan finna det ur tidssynpunkt förmån- ligare att handla i en butik, som visserligen ligger långt ifrån bostaden men i förhållande till resvägen till arbetsplatsen närmare än butiken vid bostaden.

Exemplet antyder betydelsen av indivi- dens resvägsmönster när det gäller valet av inköpsställe. Resmönstret inom en tätort beskrivs av arkitekten Orvar Westelius såsom upprepade rundturer eller förflyttnings- kedjor, därför att de ofta innehåller en kedja av besök i olika lokaltyper.” En sådan kedja kan exempelvis vara sammansatt på följande sätt: En person reser på morgonen från sin bostad till arbetsplatsen, besöker en

matservering på lunchen, återkommer till arbetsplatsen, reser efter arbetets slut åter till det egna bostadsområdet, besöker en livs- medelsbutik där och återkommer sist till sin bostad. I denna kedja finns en besökskom- bination av egen arbetsplats, matservering och livsmedelsbutik.

Genom att studera kombinationer av besök i sådana förflyttningskedjor har Westelius kunnat visa hur besök i vissa lokaltyper i kedjan så att säga styr var besök i andra lokaltyper görs (t.ex. arbetsplatsens läge avgör vilken matservering som besöks). Valet av butik för ett detaljhandelsbesök påverkas således av inte bara bostadens läge utan också av var personens arbetsplats ligger, var vänner och släktingar bor, var besök på sjukhus och hos tandläkare görs etc.

Följande tabell grundad på den av Westelius utförda undersökningen i Uppsala 1965 får illustrera hur besöken kan fördela sig. Se tabell nedan.

Tydligen är det så att personer, som är rörligare än andra — reser oftare och längre sträckor inom en stad _ blir mindre ”köp- trogna” mot butikerna i det egna bostads- området. Det är således så att ökad rörlighet hos konsumenterna skall värderas inte bara i den bemärkelsen att deras. möjligheter att förflytta sig till längre bort från bostaden belägna butiker förbättras utan också såsom uttryck för att de faktiskt förflyttar sig mera och därför minskar bostadens betydelse såsom utgångspunkt vid detaljhandels- besöken. En av Westelius år 1967 genomförd

1 En av Westelius gjord sammanfattning av pro- blemkomplexet kommer att publiceras såsom bilaga till ett kommande statligt betänkande från butiks— etableringsutredningen.

Besök i livsmedelsbutiker fördelade på lägen, Uppsala 1965. (personer med livsmedelsbutik inom 300 meter från bostaden)

Besökta bu- inom 500 111. 500—1000 m. mer än 1000 m. i stads- tikers lage från bostaden fr. bostaden fr. bostaden centrum men ej i stads- centrum Procentuell fördelning 62 % 10 % 4 % 24 % av besöken 74 SOU 1971: 33

resvaneundersökning i Vällingby, visar bl.a. att vällingbyborna i undersökningen för- delade sin tid i Stockholms-regionen mellan klockan 8.00 på morgonen och klockan 20.00 på kvällen till 60 procent i Vällingby och 22 procent i innerstaden och i stort sett resten av tiden mellan dessa platser.

Det är naturligtvis inte så att konsumen- ten alltid väljer den butik för sina inköp, som hon under sitt resande kommer närmast intill. Utlösande för besöket är en mängd andra faktorer såsom hur akut behovet är, intresset att köpa billigt eller finna ett utbud som är stort och ger hög grad av valfrihet. Spelrummet för sådana faktorer kommer i väsentlig utsträckning att bestämmas av konsumentens tidsresurser i kombination med de geografiska förutsättningarna. ]

5.2 Utvecklingen av öppethållandetidema mot bakgrund av förändringar i affärstids- regleringen

Affärstidsutredningen studerade på sin tid utvecklingen av affärstiderna och fann därvid att tiderna måndag—fredag hållits i stort sett konstanta sedan år 1947. Den dominerande affärstiden hade varit kl. 9—18. Beträffande lördagar kunde klart konstateras att affärs- tiden minskat. År 1955 tillämpades normalt kl. 17 som stängningstid på lördagar inom fyra av de till Sveriges Köpmannaförbund an- slutna 25 länsförbunden. Inom 17 länsför- bund stängdes affärerna vanligen kl. 16 och inom fyra kl. 15. År 1964 var den vanligaste stängningstiden på lördagar kl. 15 inom 13 förbund och kl. 14 inom återstående 12 förbund. En del i huvudsak centralt belägna butiker i Stockholm stängde dock först kl. 16.

Under åren närmast fram till år 1965 hade enligt affärstidsutredningen kunnat iakttagas en kraftig stegring av intresset för kvälls- öppet. En undersökning visade att kvälls- öppet förekom en dag i veckan på 15 orter med fler än 40 000 invånare och på 70 orter med mindre än 40 000 invånare. På många håll var det endast en butik — ofta ett varu-

hus — som hade kvällsöppet. På andra orter var kvällsöppet koncentrerat till någon eller några branscher t. ex. skoaffärer ochmöbel- affärer.

Dessa iakttagelser bör jämföras med reg- lerna i 1948 års butikstängningslag om öppethållandet. Enligt dessa var tillåten affärstid under vardagar kl. 8—19. En vardag i veckan fick affärstiden utsträckas till kl. 20. Jämförelsen visar att den i lagen angivna ramen för öppethållandetiderna som regel var så vid att en viss marginal fanns mellan ramen och de faktiskt tillämpade öppethållandetiderna.

Iakttagelserna visar också att vissa för- skjutningar ägde rum inom ramen. Affärs- tiden på lördagar inskränktes utom ivissa centralt belägna storstadsbutiker. Intresset för kvällsöppet stegrades.

Tillkomsten av 1966 års affärstidslag innebar en vidgning av ramarna, främst därigenom att den lagstadgade ”vanliga affärstiden” utsträcktes till kl. 20 på var- dagar. Inte utan betydelse iliberaliserings- hänseende åtminstone till en början var också tillämpningen av dispensreglerna sär- skilt i Stockholm.

Affärstidskommittén har låtit genomföra en undersökning av de tillämpade öppet— hållandetiderna i detaljhandeln 1966, 1967 och 1969 (bilaga 6). Undersökningen har lagts till grund för jämförelser mellan dels åren 1966 och 1967 och dels åren 1967 och 1969.

Jämförelsen mellan åren 1966 och 1967 är intressant såtillvida att den belyser de omedelbara följderna av affärstidslagens iri- förande. Totalt sett hade ungefär 70 procent av butikerna inte genomfört några föränd- ringar. Tendensen var dock inte enhetlig.

1Problemet tidsanvändning och omgivnings— struktur har av professor Torsten Hägerstrand analyserats i en bilaga till Balanserad regional utveckling ( SOU 1970:3 . Bilagan ingår i en bi- lagedel kallad ”Urbaniseringen i Sverige” med särskilt nummer, SOU 1970114). Genom att använda ett tidsgeografiskt betraktelsesätt kan han analysera hur restriktioner med olika ursprung griper in i varandra och kanaliserar eller kedjar individernas handlingsval. Hägerstrands arbete kan tjäna som en illustration till en del av de situationer som en hushållsinköpande husmor upplever.

Sålunda hade t. ex. alla Stockholms varuhus ändrat sina tider, medan varuhusen i Göte- borg hade behållit sina tider oförändrade. I övrigt hade ungefär hälften av varuhusen i landet vidtagit förändringar av något slag. Överhuvudtaget hade de flesta förändring- arna genomförts i Stockholm. De för- ändringar som skett innebar ofta att öppet- hållandet hade förlängts på kvällarna. En del av textilaffärerna i Stockholm och Malmö hade senarelagt såväl öppnings- som stäng- ningstiden. Också åtskilliga järn- och möbel- affärer hade förlängt öppethållandet på kvällarna; dock hade inte alla gjort mot- svarande förändringar på morgnarna. För- hållandevis få livsmedelsaffärer hade övergått till senare stängningstider. Undantag härifrån utgjorde dock de konsumentkooperativa bu- tikerna i Stockholm, vilka praktiskt taget alla hade infört förlängt öppethållande mån- dag—fredag. Beträffande lördagar kunde konstateras en påtaglig tendens hos allt flera affärer att stänga tidigare.

Undersökningen rörande affärstiderna före och efter lagändringen vid årsskiftet 1966—1967 visar således att flertalet butiker inte ändrade sina öppethållandetider. Vid sidan av denna tendens hos majoriteten av butikerna kan emellertid också i undersök- ningen iakttagas vissa förändringar främst beträffande varuhus och viss fackhandel. Åtminstone för de centrala stockholms- varuhusens del synes man redan under år 1967 ha kommit utanför de gränser, som 1948 års butikstängningslag tidigare drog upp. Man hade nämligen börjat ha öppet till kl. 20 två dagar i veckan. Dessutom med- verkade under samma år en liberal dispens- givningi Stockholm till att i Stockholms city kvällsöppet efter kl. 20 och söndagsöppet förekom i flera affärer.

Vid jämförelsen mellan åren 1967 och 1969 visar undersökningen inte någon enty- dig bild av utvecklingen beträffande kvälls- öppethållandet. De enskilda livsmedels- butikema hade i stor utsträckning ökat sitt kvällsöppethållande, medan det motsatta förhållandet synes ha varit fallet inom konsumentkooperationen. Anmärkningsvärt

är att i storstäderna varuhusen tycks ha minskat sitt kvällsöppethållande.

Utvecklingen under den tid 1966 års affärstidslag tillämpats uppvisar således inte några stora förändringar. Det förefaller som om man på sina håll prövat kvällsöppet- hållande och sedan, beroende på utfallet, fortsatt med det eller avstått från vidare öppethållande av detta slag. Sedan de buti- ker som haft mindre framgång med sina försök återgått till tidigare öppethållande- tider, synes utvecklingen långsamt ha fort- satt mot senare kvällsöppet på vissa platser.

Sedda i ett mera långsiktigt perspektiv kan öppethållandetiderna i fråga om majoriteten av butikerna sägas ha varit ganska oföränd- rade. Beträffande varuhusen, livsmedels- butikema och viss fackhandel i stockholms— området och vissa andra tätbefolkade regio- ner kan emellertid iakttagas en tendens mot ökat öppethållande vissa kvällar, främst fredagar, samt lördagseftermiddagar.

Den liberalisering, som blev en följd av 1966 års affärstidslag, har sålunda varit av ringa eller ingen betydelse för större delen av detaljhandeln. Centralt och i viss mån ex- ternt belägna butiker, särskilt i storstads- områden, har dock börjat utnyttja den ökade friheten. Detta har skett dels genom kvällsöppethållande i ökad utsträckning kl. 19—20, dels i form av utnyttjande av de vidgade möjligheter till dispens, som affärs- tidslagen medförde.

5.3 Pris- och strukturförändringar såsom följd av övergång till fria affärstider

Under kommitténs hearings har av både konsumenter och företagare uttalats far- hågor rörande konsekvenserna för priserna i detaljhandeln i händelse av att affärstids- regleringen upphör. Man har pekat på att personalkostnaderna för försäljning på kväl- lar och söndagar är högre än under ordinarie arbetstid och hävdat, att de ökade kostna- derna måste leda till högre priser. Det ärinte godtagbart, har man sagt, att alla konsu— menter skall tvingas vara med och betala en

merkostnad endast för att tillfredsställa en begränsad grupp. Mot att prishöjningarna skulle drabba endast dem, som utnyttjar inköpsmöjligheterna under de tider då kost- naderna är högre, har man i allmänhet inte någon invändning, men många synes ha den uppfattningen, att en sådan kostnads- fördelning mellan olika kunder inte kommer att göras av företagen. I enkätsvaren finns också uttryck för, att man betraktar det nu antydda problemet som väsentligt. Sålunda har exempelvis Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund sagt sig förutsätta, att kom- mitten i sitt betänkande belyser denna viktiga fråga.

En annan fråga, som ägnats betydande uppmärksamhet såväl under kommitténs hearings som i enkätsvaren, är huruvida regle- ringens upphörande kan medföra strukturför- ändringar i detaljhandeln. Det har från småföretagarhåll hävdats, att många mindre butiker skulle slås ut genom konkurrens från stora butiker med förlängt öppethållande. Verkningarna skulle främst komma att drabba vissa delar av fackhandeln och mindre livsmedelsbutiker. Man har i en sådan utveckling också sett en allvarlig risk för försämrad service för konsumenterna genom att det skulle bli den på mera personlig service inriktade fackhandeln och mindre närhetsbutiker som i första hand drabbades.

De nu berörda frågorna har samband med varandra därigenom att de delvis beror av samma bakomliggande orsakssammanhang. En belysning av de med frågorna samman- hängande problemen fordrar ett ganska omfattande resonemang och det har ansetts lämpligt, att här behandla de båda frågorna fristående från kommitténs övriga övervä- ganden. Framställningen är uppdelad i två huvudavsnitt. I det första avsnittet diskute- ras lönsamhetsaspekter på förlängt öppet- hållande såsom konkurrensmedel sedda från det särskilda företagets synpunkt. I det andra avsnittet utvecklas resonemanget för detaljhandeln i dess helhet, varvid konse- kvenser för pris- och strukturutvecklingen diskuteras.

Förlängt öppethållande såsom kankurrens- medel

Vid detaljhandelsföretagens konkurrens om kunderna kommer beroende på förhållan- dena ett flertal olika konkurrensmedel till användning. Bland betydelsefulla konkur- rensmedel kan nämnas pris, sortiment, ser- vice och reklam. Företagen använder i praktiken ett stort antal konkurrensmedel samtidigt och man brukar tala om ett företags konkurrensmix.

Även butiksläget betraktas ofta såsom ett konkurrensmedel. Det kan emellertid vara befogat att i stället beteckna butiksläget såsom en konkurrensförutsättningl. Läget är ofta en förutsättning för att vissa andra konkurrensmedel med fördel skall kunna användas. Sålunda är t.ex. möjligheterna att utnyttja olika former av sortimentskon— kurrens större i vissa lägen än i andra. Över huvud taget kan sägas, att ett läge är bra just därför att det ger goda förutsättningar att utnyttja vissa konkurrensmedel. Förlängt öppethållande är ett konkurrensmedel, vars användbarhet torde vara beroende av buti- kens läge.

Värdet av ett konkurrensmedel ligger många gånger i att det är svårt att snabbt kunna efterlikna det. Det företag, som lyckas bli ensamt om att sälja en modenyhet, kan göra goda förtjänster på detta. Ju snabbare konkurrenterna reagerar och tar hem samma nyhet, desto hastigare inhämtas försprånget i konkurrensen. Förlängt öppet- hållande är lätt att efterlikna. Börjar en butik hålla öppet längre på kvällen, kan andra butiker som regel snabbt följa efter. Olika konkurrensförutsättningar hos före- tagen exempelvis beroende på läget eller serviceinriktningen kan emellertid såsom nyss framhållits medföra att ett företag kan utnyttja förlängt öppethållande såsom kon- kurrensmedel bättre än ett annat företag.

Enligt avtalen på arbetsmarknaden inom

1 Jfr. Sven Sannesson ”Konsumentvarudistribu— tion”, Stockholm 1970, sid. 152.

detaljhandeln skall personalen ha högre ersättning per timme för arbete under s.k. obekväm tid än under annan arbetstid (ob-tillägg). Måndag till fredag efter kl. 18 är ob-tillägget 50 procent av lönen. Lördag kl. 12—13 är det 70 procent samt på lördag efter kl. 13 och på söndag 100 procent av lönen.

Affärstidsregleringen läger för närvarande i viss utsträckning hinder i vägen för detalj- handeln att hålla öppet under obekväm arbetstid. Upphör regleringen försvinner såle- des detta hinder. Skyldigheten för företagen att betala ob-tillägg skulle emellertid även därefter medföra en betydelsefull begräns- ning av möjligheterna att förlägga öppet- hållande till sådana tider som för närvarande ligger utanför vanlig affärstid i affärstids- lagens mening.

Det förhållandet att kostnaderna per tim- me är högre under obekväm tid behöver emellertid inte leda till att även lönsamheten blir sämre under sådan tid. Om försäljningen per arbetstimme blir högre under obekväm arbetstid än under annan tid, kan den större personalkostnaden uppvägas härav. Det kan således ur lönsarnhetssynpunkt vara motive- rat för företaget att hålla öppet under sådan tid, trots att man måste betala arbetskraften högre ersättning.

När ett företag överväger att förlänga öppethållandet, sker detta i allmänhet mot bakgrund att ett s.k. marginalintäktsresone- mang. Ett företags kostnader brukar indelas i fasta och rörliga. För att kunna driva sin verksamhet över huvud taget har företaget vissa kostnader, som måste betalas helt eller till viss del oberoende av hur länge företaget håller öppet — fasta kostnader. Hit hör investeringar i fastigheter och inredning, lokalhyra etc.

Intill en viss gräns kan ett företags produktion — försäljning — öka utan att de fasta kostnaderna behöver stiga. Passeras den gränsen stiger emellertid de fasta kostnader- na och företaget når ett nytt läge, där försäljningen åter kan öka utan att dessa kostnader stiger. De rörliga kostnaderna är däremot på ett mera omedelbart sätt beroen- de av försäljningens storlek. Sådana kostna-

der är löner, belysning etc. Ökas öppethål- landet med en timme stiger sålunda exempel- vis kostnaderna för löner och belysning med så mycket som behövs för den extra öppet- hållandetimmen. Hyran blir emellertid som regel oförändrad. De fasta kostnaderna kännetecknas sålunda av att de förändras språngvis, medan de rörliga kostnaderna förändras successivt när driften utvidgas. Vad nu sagts om fasta och rörliga kostnader är grovt generaliserat. I verkligheten finns mellanformer av de båda kostnadstyperna och en viss kostnad består inte sällan av en fast och en rörlig del. Ett exempel på en kostnad av det senare slaget är lönekostna- den.

Inkomsterna av företagets drift måste betala — täcka — såväl de rörliga som de fasta kostnaderna. Först därefter kan det bli någon vinst. Är företaget lönsamt under normalt öppethållande, är således de fasta kostnaderna täckta redan då. För att ytter- ligare drift under förlängt öppethållande skall kunna betraktas som lönsamt, räcker det enligt marginalintäktsresonemanget att drif- ten under det förlängda öppethållandet täck- er de merkostnader, som orsakas av detta. och dessutom ger något bidrag till täckande av de gemensamma fasta kostnaderna. Då för- utsätts att förlängningen inte har medfört att också de fasta kostnaderna ökat. Man behö- ver således inte ställa exempelvis det kravet, att bidraget skall vara så stort som svarar mot det förlängda öppethållandets andel av den totala öppethållandetiden.

Det nu skisserade resonemanget förut- sätter, att det förlängda öppethållandet inte för med sig ogynnsamma återverkningar för driften under den ursprungliga öppethål- landetiden. Detta kan inträffa om kunder som normalt skulle handla under denna tid övergår till att handla under den förlängda öppethållandetiden och inte ersätts av andra kunder, som annars inte skulle ha handlat i butiken exempelvis för att där var för trångt tidigare. Återverkningarna under normal öppethållandetid av det förlängda öppethål- landet kan naturligtvis också bli positiva ur företagets synpunkt, exempelvis genom att

konsumenter, som inte varit kunder i före- taget, dras till butiken genom det förlängda öppethållandet och sedan förlägger även sådana inköp, som sker under vanlig tid, till butiken med det förlängda öppethållandet.

När ett företag ämnar ändra sina öppet- hållandetider, brukar det i praktiken gå så till, att företaget prövar sig fram. Man förlänger öppethållandet under en tid och avläser därefter det ekonomiska resultatet för denna tid och jämför detta med resul- tatet av tidigare tidsperioder utan förlängt öppethållande. Jämförelsen blir avgörande för om man skall fortsätta med det förlängda öppethållandet.

Till kommittén har under dess hearings och i andra sammanhang framförts den åsikten, att vissa företag kommer att för- länga öppethållandet trots att detta är olönsamt. Företrädarna för denna åsikt har åber0pat praktiska fall där, sedan en butik börjat med t.ex. kvällsöppet, andra näralig- gande butiker också övergått till kvällsöppet under samma tider. Denna följsamhet från vissa butikers sida brukar av företrädarna för åsikten förklaras med att, om en butik ensam får ha förlängt öppethållande, risk finns att konsumenter, som i vanliga fall handlar i annan butik, vid besök under kvällstid i den kvällsöppna butiken vänjer sig vid att handla i denna och sedan gör sina inköp i denna butik även när den butik, som man använt tidigare, håller öppet. Det kan också tänkas, att konsumenterna vänjer sig vid att handla på kvällen och går till den kvällsöppna butiken av detta skäl. För att undvika att förlora sina kunder anser man sig då behöva förlänga sitt öppethållande.

Det sist anförda antagandet kan vara riktigt i vissa fall. I det föregående har påvisats, att det förlängda öppethållandet fungerar såsom ett konkurrensmedel och således kan dra kunder till den butik, som konkurrerar med detta medel. Denna om- ständighet borde emellertid knappast annat än i undantagsfall föranleda innehavaren av en efter normala ekonomiska principer driven butik att svara med samma konkur- rensmedel även om det blir klart olönsamhet

att använda detta. Givetvis är också här det marginalintäktsresonemang som tidigare skisserats tillämpligt.

Påståendet att en butik kan tvingas till förlängt öppethållande fast detta är olön- samt synes emellertid kunna ha fog för sig, om man härmed menar, att detta öppet- hållande inte skulle varit lönsamt i den situation man befann sig, innan konkur- rensen i form av förlängt öppethållande tillkom. Man jämför i så fall lönsamheten i en situation, där man inte utsätts för konkurrens från en annan butik i form av förlängt öppethållande, med en annan situa- tion där sådan konkurrens förekommer. Det kan med andra ord förhålla sig sa, att tillkomsten av konkurrens från en butik med förlängt öppethållande kan förändra lönsam- hetsförutsättningarna för en annan butik, så att det från att ha varit olönsamt med förlängt öppethållande blir relativt sett lönsammare att besvara konkurrensen på samma sätt än att inte göra det.

Det beskrivna förhållandet sammanhänger med att kostnad för konkurrensåtgärder kan få karaktär av fast kostnad. Konkurrens- medlet blir då av betydelse för driften i dess helhet och inte bara för den förlängda öppethållandetiden. Det förlängda öppet- hållandet måste i denna situation ses som en kostnad för att behålla marknadsandelen. Situationen kan jämföras med att en butik startar en reklamkampanj, som drar kunder från en annan butik. Den senare butiken måste då för att behålla kunderna svara med något konkurrensmedel, vilket naturligtvis inte behöver vara reklam utan lika väl kan vara t. ex. prissänkningar eller förlängt öppethållande.

Detaljistintervjuerna (bilaga 9) ger en del intressanta upplysningar rörande skäl som le- gat bakom förlängt öppethållande. Bland de tillfrågade, som vid frågetillfället tillämpade förlängt öppethållande i någon form (I 18 bu- tiker) har 57 procent angivit att lönsamhets- skäl motiverat införandet av förlängt öppet- hållande. Det vanligaste skälet har emellertid varit, att man anpassat sig till kundernas önskemål (84 procent). Det därnäst vanli-

gaste skälet synes ha varit anpassning till lokala överenskommelser beträffande affärs- tiderna (61 procent). Först därefter kommer lönsamhetsskälet. Tilläggas bör dock, att inom livsmedel och varuhusenheter lönsamhets- skälet spelat en mera framträdande roll.

Går man till svaren rörande effekterna av det förlängda öppethållandet i samma butiker finner man, att flertalet i första hand framhållit att butiken fått mera tillfreds- ställda kunder (74 procent). Därnäst kom- mer att butiken kommit iett bättre konkur— rensläge gentemot andra affärer (48 pro- cent). Bättre lönsamhet har endast cirka en tredjedel av butikerna uppnått. I nästan två tredjedelar av butikerna har omsättningen ökat, men detta synes således inte i mer än hälften av fallen kunnat kompensera de högre kostnaderna. Av de butiker, i vilka man emotsett en förbättrad lönsamhet, har endast hälften fått erfara en sådan.

De nu anförda resultaten synes tala mot den tidigare dragna slutsatsen att man inte annat än i undantagsfall bibehåller ett förlängt öppethållande, om det visar sig olönsamt. Emellertid torde det förhålla sig så, att man inte omedelbart kan avgöra, om ett förlängt öppethållande på sikt blir lön- samt eller ej. Tycker man sig finna att kunderna blir tillfredsställda. har man grun- dad anledning att anta, att detta i framtiden skall komma företaget till godo i form av förbättrad lönsamhet. Att man kommit i bättre konkurrensläge i förhållande till andra affärer kan betyda, att man lyckats undvika en lönsamhetsförsämring, som annars skulle ha inträffat, och att man påbörjat en stigande trend.

För närmare en tredjedel av de nu aktuella butikerna anger man sig ha vunnit positiva erfarenheter, när det gäller att utnyttja personalen och personalkostnaderna bättre än tidigare. Denna andel kan synas hög med hänsyn till ob-tilläggen, men understryker uppenbarligen den ekonomiska betydelsen av att företagen har så vida ramar som möjligt, när det gäller att passa in persona- lens tjänstgöring.

Fortsätter man till de butiksenheter som

tidigare tillämpat förlängt öppethållande men vid frågetillfället inte längre gjorde detta (32 butiker), får man en annorlunda bild. Såsom skäl för att man började, angesi första hand lokal överenskommelse (66 procent). Därnäst kommer kundskäl (59 procent) och därefter ökad konkurrens (44 procent). Lönsamhetsskälet, som kommer härnäst, anges av endast 31 procent. Fördel- ningen mellan skälen antyder, att man här har en hel del sådana företag, som med anledning av påbörjad eller befarad konkur- rens från andra butiker med förlängt öppet- hållande sökt svara med samma konkurrens- medel.

Erfarenheterna av dessa försök talar ett tydligt språk. Mer tillfredsställda kunder upplevde man i 30 procent av fallen. Bättre konkurrensläge tyckte sig 18 procent uppnå. Bättre lönsamhet fick endast 9 procent och större omsättning endast 16 procent av butikerna. Inte heller personalutnyttjandet lyckades man förbättra i någon större ut- sträckning (16 procent).

Av förväntningarna infriades endast 3 av 14 om bättre konkurrensläge, 7 av 19 om mer tillfredsställda kunder och 2 av 10 om bättre lönsamhet.

Som man kunde vänta sig anfördes den bristande lönsamheten och kundernas ringa behov (cirka två tredjedelar av svaren) som främsta skäl för att åter inskränka öppethål- landetiderna. Bland övriga mer framträdande skäl fanns lokal överenskommelse och sä- songskäl.

Vad nu anförts beträffande resultaten från detaljistintervjuerna synes ge gott stöd för det tidigare gjorda antagandet, att företagen inte annat än i undantagsfall fortsätter med förlängt öppethållande för den händelse detta visar sig olönsamt.

Särskild uppmärksamhet tilldrar sig emel- lertid det förhållandet att bland de butiker, där förlängt öppethållande bibehållits, såsom positiva erfarenheter framhållits i betydligt fler fall, att butiken kommit i bättre konkurrensläge gentemot andra butiker, än att butiken fått bättre lönsamhet. Skillnaden är särskild markerad när det gäller livsmedel,

där procentsiffrorna är 64 respektive 40. Detta förhållande kan synas tyda på, att ett antal företag håller öppet av konkurrensskäl trots att detta öppethållande inte är lönsamt. En sådan slutsats kan emellertid vara för- hastad. Såsom tidigare påvisats kan man inlägga olika betydelser i att lönsamheten förbättrats. På samma sätt kan också uttryc- ket bättre konkurrensläge få två betydelser. Det ligger i själva verket nära till hands att man, när man skall bedöma konkurrensläget i förhållande till andra affärer, jämför med hur det skulle ha gått om man exempelvis avstått från att följa en lokal överens- kommelse om förlängt öppethållande och fått utstå sådan konkurrens från andra affärer utan att själv svara med samma konkurrensmedel. Vid bedömningen av lön- samhetsfrågan kan det i stället falla sig naturligt. att man jämför lönsamheten i den nya situationen med hur det var förut, då ingen konkurrens i form av förlängt öppet- hållande förekom. Har man på detta sätt besvarat de båda frågorna med utgångspunkt från olika förutsättningar _ vilket i och för sig måste anses ganska troligt — blir slut- satsen i själva verket att alternativet ”bättre konkurrensläge” inte i lönsamhetshänseende får uppfattas såsom ett uttryck för något annat än att man i den uppkomna situatio- nen tillgriper förlängt öppethållande för att avvärja en försämring av lönsamheten. Man skulle alltså här ha att göra med en grupp företag, som helst skulle se att ingen började konkurrera med förlängt öppethållande, men för den händelse så sker, i den uppkomna situationen finner det relativt sett lönsam- mare att besvara konkurrensen med samma medel.

Sammanfattningsvis synes man sålunda böra utgå från tre skilda grupper av företag med olika förutsättningar. Den första grup- pen består av de företag som vid en jämförelse mellan lönsamheten innan man förlängde öppethållandet och därefter finner sig ha uppnått en förbättring, vilken i vissa fall eventuellt endast består i att kunderna blivit nöjdare och därför företagets framtids- utsikter bättre. Den andra gruppen företag är

de, som inte självmant skulle starta konkur- rens med förlängt öppethållande på sin lokala marknad, eftersom ett sådant försök inte synes ha utsikter att bli framgångsrikt. I en situation, där man redan från annat håll utsatts för sådan konkurrens eller står inför hotet av sådan konkurrens på grund av exempelvis lokal överenskommelse, finner sig emellertid företagen i denna grupp böra svara med samma konkurrensmedel, därför att ett uteblivet svar skulle ge sämre lönsam- het än den som erhålles om man svarar. Den tredje gruppen slutligen består också av företag, som inte önskar konkurrens med förlängt öppethållande. Företagen i denna grupp har emellertid inget att vinna på att besvara konkurrensen med samma medel, eftersom de inte ens relativt sett kan förbättra sin lönsamhet med förlängt öppet- hållande. Dessa företag har att välja mellan att underlåta att besvara konkurrensen eller att svara med andra konkurrensmedel.

Frågan om det är lönsamt eller inte med förlängt öppethållande har härvid bestämts med hänsyn endast till förhållandena i den situation, som föreligger när företagsledning- en har att avgöra, om man skall tillgripa åtgärden eller avstå från den. Detta synsätt är det enda, som en företagsledning kan använda. Förändringar i den yttre miljön, såsom nytillkommande konkurrens från andra företag med förlängt öppethållande, kan visserligen också påverka lönsamheten. En sådan yttre förändring får emellertid normalt antas ligga utanför företagsled- ningens kontroll. Företaget måste därför inrätta sig i den nya miljön och göra lönsamhetsbedömningarna med hänsyn en- bart till de nya förutsättningarna.

Beträffande de två första grupperna gäller därför, att de använder sig av förlängt öppethållande för att det är lönsamt. Före- tagen i den tredje gruppen däremot avstår, därför att förlängt öppethållande för dessa företag är olönsamt.

I avsnitt 5.1.1 har påpekats, att företagen i detaljhandeln genom införandet av självbe- tjäningssystemet åstadkommit, att kostnad för arbetskraft delvis ersatts av kostnad för butiksyta. I nämnda avsnitt har också fram- hållits, att lokalhyrorna för nya butiker stigit kraftigt på senare år. Dessa och andra omständigheter har fört med sig en föränd- ring i kostnadsstrukturen särskilt för nyare butiker, genom att de fasta kostnadernas andel av de totala kostnaderna ökat avsevärt. Kostnadsstrukturen varierar starkt mellan olika branscher och företagstyper, vilket gör det svårt att i siffror belysa förändringarna. I butiker med självbetjäningssystem torde de fasta kostnaderna som regel numera över- stiga hälften av personalkostnaderna. Hyror- na i nyproducerade hus har på endast något tiotal år stigit med över 50 procent. Särskilt höga hyror har butiker i centrala lägen.

Som en följd av att de fasta kostnaderna ökat sin relativa betydelse har det blivit allt viktigare att tillse, att företaget utvinner största möjliga nytta av det som orsakar dessa kostnader. Såsom framhållits i före- gående avsnitt kan det förhålla sig så, att de fasta kostnaderna till en viss gräns förblir oförändrade även om driften utökas. Hyran är som regel densamma vare sig man har öppet 10 eller 20 timmar per dygn. Under förutsättning att en förlängning av öppethål- landet drar fler kunder till företaget och ökar omsättningen så mycket, att det för- längda öppethållandet täcker de rörliga kost- nader, som det självt orsakat, och dessutom lämnar åtminstone något bidrag till täck- ningen av de fasta kostnaderna, förbättras ka- pitalutnyttjandet iföretaget och därmed ock- så lönsamheten.

Även under förutsättning att företaget inte får några nya kunder under det för- längda öppethållandet utan endast får en omfördelning av kunderna så att vissa kun- der, som från början handlade under vanlig tid, övergår till att handla under den förlängda tiden, kan kapitalutnyttjandet bli bättre. Kan man sprida ut inköpen under en

längre del av dagen, behöver man nämligen mindre butiksyta, färre kyldiskar etc. För att man skall kunna utnyttja en sådan föränd- ring krävs emellertid något som för en etablerad butik är svårt att genomföra, nämligen att dra in på de fasta kostnaderna exempelvis genom att minska butiksytan. I en situation, där kundtillströmningen blivit så stor att butikens kapacitet är otillräcklig, kan man emellertid såsom alternativ till att utvidga lokalerna överväga att i stället förlänga öppethållandet.

I ett längre tidsperspektiv kan företaget ta hänsyn till möjligheten att utnyttja förlängt öppethållande i samband med nyetable- ringar. Man räknar då från början med att kunderna skall spridas ut över en längre öppethållandetid och begränsar investe- ringarna med hänsyn härtill, exempelvis genom att välja en mindre butikslokal än som skulle krävts om man betjänat samma kunder under en kortare öppethållandetid.

Vissa reservationer måste emellertid göras. Under veckans olika timmar förekommer betydande belastningsvariationer. Lokal, inredning etc. måste dimensioneras så att företaget utan alltför stor trängsel i butiken kan klara toppbelastningarna. Dessa inträffar i allmänhet vid vissa bestämda tider under veckan. Dessa tider blir med nödvändighet dimensionerande för butiken och för att spridningen av inköpen under en längre del av dagen skall få de skisserade förmånliga konsekvenserna i form av ett bättre kapital- utnyttjande, måste det förlängda öppet- hållandet under alla förhållanden följaktligen leda till minskad belastning under butikens ”dimensionerande tid”.

Den i bilaga 7 redovisade undersökningen av försäljning och kundantal under olika öppethållandetimmar talar emellertid för att förlängt öppethållande leder till en utjämning av belastningsvariationerna. När man bestämmer butikens dimensioner måste man också ta hänsyn till det i avsnitt 5.1.1 påpekade förhållandet att sortimentets storlek (och därmed även butikens storlek) är en betydelsefull konkurrensfaktor.

I det föregående har talats endast om

förlängt öppethållande. Man kan emellertid också tänka sig, att en del företag helt eller delvis byter ut vissa öppethållandetider mot andra tider. Samtidigit som ett företag börjar med söndagsöppet kanske det flyttar fram öppningstiden under vardagar med någon timme. Resonemanget om kapitalutnytt- jande är principith tillämpligt även på sådana förändringar. Avgörande är nämligen inte om affärstiden i och för sig förlängs utan grunden för resonemanget är, att kapitalutnyttjandet per omsatt krona ökar. Detta kan inträffa även om den totala öppethållandetiden minskar. Sammanfattningsvis kan således sägas, att ökade personalkostnader i samband med förlängt öppethållande eller över huvud taget kostnad för öppethållande under obekväm tid kan uppvägas av förbättrat kapitalutnytt- jande. Det förbättrade kapitalutnyttjandet får större betydelse ju kapitalintensivare företaget är, d.v.s. ju större andel av de totala kostnaderna som kapitalkostnaden utgör. Eftersom detaljhandeln företer en utveckling mot allt högre kapitalintensitet, kommer i framtiden strävanden att förbättra kapitalut- nyttjandet att tillmätas allt större vikt.

5.3.2 Detaljhandeln som helhet

Prisfrägan

Beträffande konsekvenserna för detalj- handeln i dess helhet om regleringen upphör kan till en början konstateras, att en förlängning av öppethållandet knappast kan väntas leda till någon nämnvärd höjning av den totala omsättningen i detaljhandeln.

I föregående avsnitt har påvisats, att ett spridande av inköpen över längre öppethål- landetid kan innebära möjlighet till förbätt- rat kapitalutnyttjande. Eftersom en del företag kan antas kunna främst i samband med nyetableringar tillgodogöra sig denna rationaliseringsmöjlighet, bör den rationalise- ringsvinst som kan utvinnas på sikt bli av viss betydelse för detaljhandeln i dess helhet.

Av det föregående framgår vidare, att det

kan komma till stånd en viss omfördelning av kunder mellan olika företag. En sådan omfördelning måste antas leda till, att de företag som drar till sig kunder förbättrar sin lönsamhet, och att de företag som förlorar kunder får lönsamheten försämrad. Det vill därför synas, som om det förbättrade kapi- talutnyttjandet i de förra företagen skulle motsvaras av ett försämrat kapitalutnytt- jande i de senare företagen. Beaktar man dessutom de ur lönsamhetssynpunkt nega- tiva verkningarna av de högre personalkost- naderna (ob-tilläggen) under det förlängda öppethållandet. kunde man möjligen ha an- ledning att ifrågasätta, om inte verkningarna i detta avseende blir oförmånliga för detalj- handeln _i dess helhet.

Tydligen förhåller det sig så, att om det skall komma till stånd ett förbättrat kapital- utnyttjande i samband med omfördelning av kunder mellan företag, så måste ökningen av i denna mening rationella företag motsvaras av ett bortfall av sådana företag, vars kapitalutnyttjande försämras. Först under denna förutsättning kan man för detalj- handeln i dess helhet anta, att ökade personalkostnader i samband med förlängt öppethållandet, kunde man möjligen ha an- av kunder mellan företag, kan vägas upp av bättre kapitalutnyttjande. Såsom senare skall utvecklas i samband med strukturfrågan, kan man inte förvänta sig, att en sådan struktur- rationalisering skall komma till stånd såsom en följd av att affärstidsregleringen upphör. I en statisk struktur, eller i en mycket långsamt fortskridande strukturförändring, har man därför skäl att anta, att merkostna- den för personalen vid förlängt öppet- hållande inte kommer att vägas upp av bättre kapitalutnyttjande. Möjligheterna till för- bättrat kapitalutnyttjande är således bero- ende av hur snabbt strukturen förändras.

Såsom påvisats i avsnitt 5.1.1 pågår redan en snabb strukturomvandlingi detaljhandeln, innebärande att olönsamma eller mindre lönsamma butiker läggs ned samtidigt som nya butiker tillkommer. Varje år upp- kommer därför ett betydande antal etable- ringstillfällen, där företagen får goda möjlig-

heter att dimensionera butiken efter förut- sättningarna för utnyttjandet — i detta fall affärstidens längd. De enheter, som slås ut, kan i stort sett undantagslöst antas vara de, som inte kan tillgodogöra sig något förbätt- rat kapitalutnyttjande såsom följd av att regleringen upphör. Eftersom strukturom- vandlingen beräknas pågå i stort sett i oförändrad takt även under den närmaste framtiden, kan man sålunda på goda grunder anta, att med hänsyn till de här behandlade utgångspunkterna tillfället är gynnsamt för att avskaffa affärstidsregleringen.

Hittills har endast utifrån principiella utgångspunkter talats om lönsamheten i företagen och i detaljhandeln i dess helhet. Nästa steg blir att försöka bedöma konse- kvenserna för prisutvecklingen av att affärs— tidsregleringen avskaffas. Man kan räkna med att öppethållande under kvälls- och söndags— tid blir lönsamt främst för butiker i sådana lä— gen, där redan förut relativt mycket folk be- finner sig eller passerar vid dessa tider, ochi vissa trafikorienterade lägen, där en butik (stormarknad) eller butikskoncentration för- mår av egen kraft attrahera kunder under de aktuella tiderna. Såsom senare skall utvecklas närmare bör man också ha anledning att räk- na med att sådant öppethållande blir lönsamt för vissa lämpligt dimensionerade försälj- ningsställen i bostadsorienterade lägen. Här avses närmast en utvecklad form av kiosk e.d. När det gäller större försäljningsenheter kan man anta, att fördelar av förlängt öppethållande främst kommer att kunna uppkomma i butiker med förhållandevis låga personalkostander och med en personalorga- nisation, som utan alltför stor olägenhet kan anpassas till nya öppethållandetider. Dess- utom är det sannolikt, att benägenheten att välja förlängda öppethållandetider också är beroende av hur kapitalintensiv butiken är. Ju högre kapitalkostnader man har, desto mer står att vinna genom ett förbättrat kapitalutnyttjande.

Tillämpar man dessa förutsättningar på befintliga butiksformer, finner man att de butiker, som synes bäst lämpade att utnytt- ja förlängt öppethållande, är varuhusen och

de stora livsmedelsbutikema med självbe- tjäning samt sådan fackhandel, som kan genomföra arbetskraftbesparande åtgärder, t.ex. självvalssystem. Det kan med andra ord förmodas, att det främst blir den mest rationaliserade och i utveckling längst komna delen av detaljhandeln, som kan dra fördel av att affärstidslagen upphör.

Denna del av detaljhandeln är ofta pris- ledande på de lokala marknaderna. Man skulle därför kunna ifrågasätta, om inte risk finns för att dessa företag utnyttjar sitt övertag i konkurrensen och inte bara behål- ler eventuella vinster för egen del utan t.o.m. tillämpar förlängt öppethållande även om detta för att bli lönsamt skulle framtvinga högre priser, som i så fall drabbade konsu- menterna. Gentemot detta står emellertid det faktiska förhållandet, att priskonkur- rensen inom detaljhandeln i dag är så hård, att en sådan utveckling är otänkbar. Det brukar ibland anföras, att priskonkurrensen numera sätts ur Spel av olika omständigheter. Det stora och på olika sätt varierade varuut- budet sägs göra det svårt eller t.o.m. omöjligt för vanliga konsumenter att jämföra priser, när hänsyn samtidigt skall tas till vikt, kvalitet etc. Detta torde i och för sig vara riktigt beträffande flertalet varor, som en konsument köper. Avgörande för konkur- rensen är emellertid, att de flesta konsumen- ter då och då gör iakttagelser beträffande priserna och låter sina köpbeslut influeras härav. Vidare förekommer allmänt att konsu- menterna jämför sina iakttagelser och härige- nom blir det snart känt, om ett före- tag gör några avvikelser från den normala prisnivån. Härtill kommer, att företagen själva av rädsla för att få rykte om sig att ta höga priser bevakar varandra och varje företag försöker att om möjligt hålla det lägsta priset. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang torde också vara den bevakning som sker från samhällets och pressens sida. Särskilt inom livsmedelshandeln har före- tagens lönsamhet på flertalet varor sjunkit så, att priset fått begränsad betydelse såsom aktivt konkurrensmedel. Detta senare förhål- lande är emellertid inte uttryck för att

priskonkurrensen är svag utan tvärtom för att den är så stark, att prisnivån nästan uppnått den jämnhet, som i ekonomisk teori brukar anges som tecken på att konkurren— sen är fullständig; något som bl.a. belyses av den på senare tid relativt sett vikande lönsamheten även i de mest rationella före- tagen'.

Jämför man konkurrens i form av förlängt öppethållande med priskonkurrens framstår det förra konkurrensmedlet såsom svagt. Även efter tillkomsten av de liberalare regler för öppethållande som infördes genom 1966 års affärstidslag. har förlängt öppethållande använts i endast begränsad utsträckning. Det är ytterst sällsynt, att den i lagen tillåtna affärstiden utnyttjas helt. Mot bakgrund av vad som nyss anförts rörande det hårda kon- kurrensläget när det gäller priser i detaljhan- deln. har man goda skäl att anta att förlängt öppethållande skulle ha blivit mera använt, om det visat sig vara ett effektivt konkurrens- medel. I flera fall har butiker, som fått dis- pens för förlängt öppethållande. inte utnytt- jat dispensen därför att det förlängda öppet- hållandet visat sig inte vara lönsamt. Härvid är att märka. att vissa sådana butiker befunnit sig iden gynnsamma situationen. att man erhållit en nästan exklusiv rätt till detta konkurrens- medel, som således inte kunnat efterliknas av andra företag än det fåtal som också erhållit dispens. Såsom inledningsvis i detta kapitel framhållits, är värdet av ett konkurrensmedel beroende av möjligheterna för konkurrenter att snabbt kunna efterlikna det. När det kan inträffa, att ett företag avstår från att använda förlängt öppethållande, trots att man är säker om att bli ensam eller nästan ensam om det, kan man på goda grunder anta att det såsom konkurrensmedel inte är särskilt starkt.

Det brukar ibland hävdas, att förlängt öppethållande just på söndagar skulle vara ett starkt konkurrensmedel. Man hänvisar i detta sammanhang till resultat som erhållits i butiker, som haft söndagsdispenser. Av dessa enstaka fall kan emellertid inte dras någon sådan slutsats. Helt naturligt måste det kunna inträffa, att butiker särskilt i vissa

lägen kan dra fördel av att vara ensamma om rätten att hålla öppet. Blir man flera om denna öppethållandemöjlighet synes öppet hållandet liksom exempelvis under lördagar komma att reglera sig med hänsyn till det konsumentintresse för sådan handel, som kan finnas och de restriktioner för öppethål- landet som följer av ob-tilläggen. Anledning att anta att just söndagsöppet skulle visa sig vara särskilt konkurrenskraftigt finns därför inte.

Priset torde sålunda betyda avsevärt mycket mera i konkurrensen mellan detalj- handelsföretagen än förlängt öppethållande. Detta gäller inte bara i den meningen, att priskonkurrensen är mycket starkare såsom konkurrensmedel än förlängt öppethållande utan också på så vis. att konkurrens med för- längt öppethållande sannolikt torde komma att utnyttjas i ganska begränsad omfattning. Betecknande synes vara, att detaljistintervju- erna med företrädare för butiker, som bibe- hållit förlängt öppethållande, visar att det är betydligt fler som tror att öppethållandetider- na kommer att inskränkas, än som tror på ut- vidgning av tiderna (bilaga 9). Endast i de större städerna bör förutsättningar för ett mera utbrett förlängt öppethållande finnas och på sådana marknader bör man kunna räk- na med, att det också finns företag som kan besvarasådankonkurrensmedpriskonkurrens. Vidare synes man böra beakta, att de företag som det här är fråga om mycket noggrant föl- jer upp och analyserar sin ekonomi. Skulle detta leda till att varorna kommer att säljas till högre priser under obekväm arbetstid än under annan arbetstid, synes inget vara att invända.

Sammanfattningsvis kan sägas, att det är osannolikt, att prisnivån stiger såsom en följd av att affärstidsregleringen upphör. Dels kommer vissa företag att uppnå förbättrad lönsamhet genom förlängt öppethållande

1 Detta exemplifieras av bl.a. den relativt sett ogynnsamma utvecklingen av kurserna på varuhus— aktier. Den 29/12 1970 var "Veckans Affärers" totalindex för aktier 118,l (30/12 1960=100). För varuhusaktier var index endast 65,9. Den 30/12 1969 — före det senaste kursfallet — var totalindex = 152,1. Vid samma tid var varuhusindex 86,9.

och således inte få anledning att höja priset, dels kommer den rådande priskonkurrensen att lägga hinder i vägen för att företag söker finansiera förlängt öppethållande med högre priser. Möjligt är att högre pris i vissa butiker kommer att tillämpas under öppethållandetid som sammanfaller med obekväm arbetstid. Sådana prisskillnader har förekommit även under affärstidslagens gil- tighetstid.

S trukturfrägan Ett förlängt öppethållande torde inte kun- na medverka till strukturomvandlingen annat än i egenskap av konkurrensmedel. De even- tuella verkningarna på detaljhandelsstruktu- ren av att affärstidsregleringen får upphöra måste i första hand bedömas mot bak- grunden av vilken styrka, som kan till- mätas detta konkurrensmedel. I det före- gående har påvisats, att förlängt öppethål- lande såsom konkurrensmedel torde vara ett ganska trubbigt vapen. Det finns därför inte skäl att anta, att frihet för företagen att använda detta konkurrensmedel skulle i nämnvärd utsträckning leda till att struktur- omvandlingen påskyndades. Erfarenheterna av liberaliseringen genom 1966 års affärs- tidslag ger inte heller belägg för att det skulle finnas något påvisbart samband mellan den pågående strukturutvecklingen och användningen av förlängt öppethållande i företagen.

Särskilt intresse tilldrar sig utvecklingen av närhetshandeln. Affärstidsutredningen sade sig på sin tid vilja tro, att närhetsbutiker skulle komma att stå i främsta rummet bland dem som utnyttjade kvällsöppet om lagen upphävdes eller liberaliserades. Man antog dessutom, att närhetsbutiken inte direkt konkurrerade med varuhus och andra större affärer och därför utan svårigheter av konsu- menten skulle få ut de högre priser, som kunde bli nödvändiga för att täcka bl.a. ökade personalkostnader under obekväm arbetstid. Utvecklingen har inte gått i denna riktning. Kvällsöppet förekommer främst i stora butiker i centrala lägen och i stormark- nader.

Framhållas bör emellertid, att det är utomordentligt vanskligt att på grundval av utvecklingen under den tid då regleringen liberaliserats i förhållande till tidigare dra slutsatser om hur detaljhandelsstrukturen kommer att utvecklas därest lagen upphör. Dels påverkas, såsom nämnts, strukturut- vecklingen i första hand av andra och betydelsefullare krafter, dels reglerar affärs— tidslagen inte bara affärstidens längd. I både affärstidslagen och dess föregångare finns andra restriktioner för handeln som, om de försvinner, kan visa sig ha haft struktureran- de verkan. Här åsyftas främst de bestäm- melser som berör kioskhandeln och liknande företagsformer. Hittills har reglerna om hur det under annan tid än vanlig affärstid skall förfaras med sådana varor, som inte tillhör det fria sortimentet, i praktiken nästan omöjliggjort för dessa företagsformer att föra annat än det fria sortimentet. Upphör regleringen försvinner detta hinder och man får möjlighet att med beaktande av de övriga hinder som andra författningar, främst livs- medelsstadgan, kan uppställa sälja vilka varor som helst när som helst. Det förefaller myck- et osannolikt, att kiosker och liknande före- tagsformer, om affärstidsregleringen avskaf- fas, skulle fortsätta att sälja samma sortiment som i dag. Visserligen kan inte kioskerna inom ramen för sin företagsform genomföra alltför stora utvidgningar av sitt sortiment, men möj— ligheterna till innehållsmässiga förändringar torde vara betydande och kommer med all sannolikhet att ytterligare öka särskilt på grund av framsteg inom förpackningstekni- ken. Av mycket stor betydelse för detalj- handelns utveckling under senare år har varit sortimentets anpassning till konsumenternas intresse av att handla vissa varor i ett sammanhang. Detta s.k. inköpssamband har legat bakom bl.a. branschblandningen på senare år. Ger man kioskhandeln och när— liggande företagsformer såsom t.ex. bensin- handelns servicestationer ökad frihet att genomföra en anpassning med hänsyn till dessa synpunkter, synes man också förbättra möjligheterna till närhetsservice.

Affärstidsutredningen hade iakttagit att

svårigheterna att tillgodose konsumenternas behov av närhetsservice med dagligvaror hade ökat under senare år och såg det som en uppgift att förbättra närhetsservicen. Vid sitt antagande att närhetsbutikerna skulle stå i främsta rummet bland dem som utnyttjade kvällsöppet räknade utredningen kioskerna såsom närhetsbutiker. Utredningens antagan- de har blivit prövat endast för det fall att regleringen liberaliserats. Det framstår såsom sannolikt, att antagandet kan ha bättre fog för sig, om det begränsas till att avse kioskliknande företagsformer sedan regle- ringen upphört. Sädana företagsformer skulle kanske kunna fylla åtminstone en del av tomrummen i det allt glesare nätet av dagligvarubutiker.

Förutsägelser av detta slag är givetvis alltid mycket osäkra. Man kan t.ex. också tänka sig, att kioskerna utsätts för konkurrens från nya företagsformer liknande de i dessa sammanhang ofta diskuterade servicebuti- kerna eller från i anslutning till befintliga livsmedelsbutiker inrättade s.k. förbutiker, som med reducerad personal håller öppet under obekväm arbetstid.

Farhågorna för ogynnsamma verkningar på detaljhandelsstrukturen av en övergång till fria affärstider har också gällt fackhan- deln. Hittills torde strukturomvandlingen främst ha berört livsmedelshandeln. På sena- re tid har förändringarna emellertid också i allt högre grad kommit att gälla fackhandeln. En utvecklingslinje kännetecknas här liksom inom livsmedelshandeln i stor utsträckning av strävanden att Spara personalkostnader, exempelvis genom att införa självvalssystem. Samtidigt breddas sortimentet och företagen söker sig fram till sådana sammansättningar, där det finns ett inköpssamband mellan de olika artiklarna, så att kunderna i butiken skall kunna finna alla de varor, som man önskar köpa vid det tillfälle då man besöker butiken. En annan utvecklingslinje innebär, att butikerna minskar sortimentets bredd och i stället ökar dess djup. I sin mest utvecklade form brukar sådana företag kallas ultraspecialister.

Ser man på den del av fackhandeln, som

utvecklas efter den första linjen, finner man att denna del kommer att ha de bästa förutsättningarna inom fackhandeln att tillämpa förlängt öppethållande. Någon an- ledning att anta, att denna del av fackhan- deln till följd av frihet för alla att välja öppethållandetider skulle komma i under- läge, exempelvis i förhållande till varuhusen, finns knappast. Viktigare än företagsformen är nämligen i detta sammanhang sortimen- tets karaktär. Avgörande för om personal- kostnaderna skall kunna hållas på en sådan nivå, att förlängt öppethållande blir lönsamt är i sista hand vilken grad av service sortimentet kräver. Detta förhållande belyses av det faktum att varuhus som har kvälls- öppet mycket ofta låter detta öppethållande omfatta endast livsmedelsavdelningen. Livs- medel kan säljas med ett minimum av personlig service. Andra delar av varuhussor- timentet kräver i allmänhet större personal- insats vid försäljningen.

Den del av fackhandeln, som utvecklas efter den andra linjen mot hårt specialiserat sortiment och hög servicegrad, drar visser- ligen höga personalkostnader, som i sin tur gör förlängt öppethållande oekonomiskt. Detta betyder emellertid inte, att man skulle komma att få särskilt mycket besvär av konkurrens från andra företag med förlängt öppethållande. Denna del av fackhandeln tillgodoser nämligen väsentligen andra behov hos konsumenterna än som i regel kan tillfredsställas hos varuhus och andra företag med mindre service än fackhandeln. Konkur- rensmixerna hos en ultraspecialist å ena sidan och ett kedjevaruhus å den andra torde vara så artskilda, att man mera kompletterar än konkurrerar med varandra. I själva verket söker sig den specialiserade fackhandeln till lägen i varuhusens närhet för att komma intill de kundströmmar som uppstår där. Visserligen finns en tendens hos kedje- varuhusen att fördjupa sitt sortiment och punktvis öka servicen, varigenom man skär- per konkurrensen med fackhandeln. Sådana åtgärder från varuhusens sida leder emel- lertid till ökade personalkostnader, vilket i sin tur försvårar användningen av förlängt

Det vill sålunda synas, som om förlängt öppethållande knappast skulle komma att ge bekymmer för den fackhandel, som kristalli- seras ut i den allmänna strukturomvand- lingen. Endast den fackhandel, som behållit sin traditionella utformning, kan tänkas få svårigheter. Sådan fackhandel finner man främst i befolkningsmässigt tillbakagående eller stillastående regioner, eller inom sådana delar av de expansiva regionerna där föränd- ringen gått långsamt, exempelvis i äldre icke sanerade stadsdelar. Emellertid torde det förhålla sig så, att förlängt öppethållande såsom konkurrensmedel inte är särskilt gång- bart på sådana platser. I det föregående har påpekats, att lägets egenskaper utgör förut- sättningar för användbarheten av förlängt öppethållande. De lägen, som det här kan bli fråga om, torde sällan ge goda förutsätt- ningar för förlängt öppethållande i någon nämnvärd utsträckning. Den fackhandel, som inte av krafterna i den allmänna strukturomvandlingen tvingats till omställ- ning, bör således inte heller behöva frukta ett sådant tvång enbart till följd av att affärstidsregleringen slopas.

Den nu förda diskussionen beträffande fackhandeln leder därför inte fram till något annat än det som beträffande strukturfrågan i allmänhet anfördes inledningsvis; nämligen att, eftersom förlängt öppethållande jämfört med andra konkurrensmedel är ett ganska trubbigt vapen, frihet för företagen att använda detta konkurrensmedel inte i nämn- värd utsträckning skulle leda till, att struk- turomvandlingen påskyndas.

I debatten kring strukturomvandlingen har på senare år också anförts farhågor för att stormarknaderna i framtiden skulle kom- ma att ta en allt större marknadsandel och därigenom bli en betydelsefull pådrivande kraft bakom utvecklingen. Man har i stor- marknaderna sett ett hot mot såväl centrum- handeln som närhetshandeln. Det har därvid ibland hävdats, att ett slopande av affärstids- regleringen skulle främja stormarknaderna, därigenom att dessa, som främst vänder sig till bilburna konsumenter, skulle kunna hålla

öppet på söndagar, då bilhushållen bättre än på vanliga vardagar har möjlighet att utnyttja bilen för inköp. Farhågor har uttalats för att söndagshandlande i externa stormarknader, på liknande sätt som i viss utsträckning skett i USA, skulle utvecklas till ett söndagsnöje för hela familjen och att därvid köpkraft, som eljest skulle ha stannat hos den ”egna” närhetsbutiken, i stället kommer stormark— naderna till godo. Givetvis bör man inte blunda för att omfördelning av köpkraft i den antydda riktningen kan tänkas komma att äga rum. Härvid är emellertid att märka, att stormarknaderna är och med all sannolik- het kommer att förbli en, jämfört med detaljhandeln i dess helhet, omsättningsmäs- sigt ganska marginell företeelse lokaliserad väsentligen i anslutning till storstadsregioner. Även om varje enhet är jämförelsevis stor, kommer den att rätt lokaliserad Sprida sina verkningar över en vid marknad och därför få ganska ringa betydelse för var och en av de särskilda butikerna på denna marknad. Det kan i och för sig vara möjligt, att en stormarknad lokaliserad nära en liten lokal marknad kan utöva ett för närhetsservicen på den lokala marknaden ogynnsamt inflyt- ande; något som emellertid i första hand varken beror på eller påverkas av affärstids- frågans lösning.

Sammanfattningsvis kan sägas, att det är osannolikt, att den allmänna strukturutveck- ling, som går mot större och färre butiksen- heter i detaljhandeln, i märkbar utsträckning skulle påskyndas av, att affärstidsregleringen slopas. Vidare är det inte sannolikt, att den reguljära dagligvaruhandelns framtida ut- formning i nya bostadsområden i nämnvärd grad kommer att påverkas av hur affärstids- frågan löses. En förändring av kioskernas sortiment är emellertid trolig och vissa omständigheter tyder på, att kiosker eller kioskliknande företagsformer på ett bättre sätt än nuvarande reglering medger kommer att inrätta sig efter konsumenternas behov av kompletterande närhetsservice.

5.4 A ffärstidsfrägan från olika utgångspunk- ter

5.4.1

Många konsumenter betraktar det öppet- hållande, som för närvarande tillämpas, såsom i stort sett tillfredsställande. Ökade möjligheter i fråga om val av tidpunkt för inköp synes dem vara av ringa värde. För dessa konsumenter, som sålunda tycker sig sakna intresse av vidgat öppethållande, kan beredvilligheten att acceptera eventuella nackdelar av att den offentliga affärstids— regleringen upphör väntas vara liten.

Det finns emellertid också konsumenter, som anser att vidgade möjligheter att välja tid- punkt för sina inköp är av värde för dem. Dessa konsumenter bör vara beredda att acceptera vissa olägenheter i utbyte mot den fördel, som de anser sig vinna om inköps- möjligheterna vidgas.

Konsumenterna

Bedömningar med utgångspunkt från kon- sumenternas subjektiva uppfattning torde emellertid inte alltid leda till det bästa resultatet. Konsumentutredningen, låg- inkomstutredningen och servicekomrnittén har alla .ort en klar skillnad mellan begrep- pen behov och anspråk. Begreppet behov används där i normativ betydelse, och behovet förutsätts bli fastställt av samhället i förhållande till dettas insikter om vilka väsentliga resurser som individen måste för- foga över för att uppnå fysiskt, psykiskt Och socialt välbefinnande. Behov är med denna definition således ett begrepp, vars innehåll fastställs av annan än individen. Såsom uttryck för individens egna värderingar an- vänder dessa utredningar begreppet anspråk.

Vid bedömningarna av vad som är kon- sumenternas intresse har kommitten inriktat sig på att vid en sammanställning av vad som på empirisk väg kunnat inhämtas rörande konsumenternas anspråk samt annat erfaren- hetsmaterial fastställa vad som kan anses vara konsumenternas behov. Eftersom den subjektivt upplevda behovstillfredsställelsen är av stor betydelse för individens välbe- finnande intar anspråken en framskjuten plats vid bedömningen. Behovsbedömningen

innefattar som regel endast utfyllnad av beslutsunderlaget, där kunskaper om an- språken saknas eller där anspråken uppen- barligen grundats på en felaktig föreställning eller ofullständig kunskap om verkligheten.

Det förhållandet att möjligheterna att handla på skilda tider blir större kan i och för sig knappast upplevas såsom en nackdel av några konsumenter. Isolerat och utan hän- syn till eventuella bieffekter bör det därför från konsumentsynpunkt endast kunna be- traktas såsom en fördel att regleringen upp- hör, ehuru fördelen måhända blir utan bety- delse för åtskilliga konsumenter.

Något som enligt kommitténs erfarenheter synes oroa många konsumenter och förmå dem att ställa sig negativa till att affärstids- regleringen upphör är att detta enligt deras uppfattning kan tänkas leda till ogynnsamma verkningar i fråga om varupriserna och detaljhandelsstrukturen. Vad beträffar pris- frågan har analysen i föregående avsnitt visat att det saknas anledning att befara att förlängt öppethållande skall resultera i högre priser. Även eventuella följder för detalj- handelsstrukturen har diskuterats i före- gående avsnitt. Där har gjorts den bedöm- ningen att i förhållande till de krafter, som driver den pågående strukturomvandlingen i detaljhandeln, har förlängt öppethållande liten betydelse. Endast beträffande en del av strukturen kan en förändring måhända vän- tas komma till stånd såsom följd av reglering- ens upphörande, nämligen en utveckling inom kioskhandeln och med denna närbesläktade företagsformer mot bättre närhetsservice och ett mera konsumentanpassat sortiment.

Ytterligare en effekt som påpekats för kommittén är det förhållandet att avsaknad av regler om butikernas öppethållande kan leda till Splittrade öppethållandetider. Detta skulle i sin tur kunna medföra att detblir svårt för konsumenterna att veta när olika butiker är öppna. Även om denna bieffekt kan upple- vas såsom en nackdel av vissa konsumenter torde den dock för flertalet framstå såsom relativt oförarglig.

De nu gorda bedömningarna ger till resultat att det inte finns några vägande skäl

för konsumenterna att notsätta sig att affärstidsregleringen avskaffas. Dessutom sy- nes vissa fördelar ur konsumentsynpunkt vara att vinna såsom flexiblare och mera konsumentanpassade affärstider samt kanske förbättrad närhetsservice.

När det gäller öppethållandet föreligger betydande svårigheter att mäta konsument- intresset. I samband med redovisningen av förarbetena till den gällande affärstidslagen har i avsnitt 3.2.2 lämnats en kortfattad redogörelse för den undersökning rörande konsumenternas önskemål om öppethållan- de, som affärstidsutredningen lät utföra år 1963. Denna undersökning gav en kvantita- tiv bestämning genom att de intervjuade fick ange sina önskemål om att kunna köpa olika varor under skilda dagar och tider på dygnet. Någon anledning att anta att undersök- ningens resultat inte i huvudsak fortfarande skulle vara aktuella finns knappast. Det har därför såsom i avsnitt 1.2 anförts inte ansetts befogat att upprepa undersökningen.

Vid en undersökning av detta slag får man endast upplysning om de anspråk, som de tillfrågade konsumenterna ställer. Det är emellertid i enlighet med vad som antytts i det föregående inte säkert att undersök- ningen ger tillförlitliga besked om konsu- menternas behov. Den som tillfrågas om hur han skulle bete sig om han försattes i en viss situation, som han inte förut upplevat, ställs inför en besvärlig uppgift. Svårigheter att sätta sig in i den hypotetiska situationen och frigöra sig från förutsättningarna i den situation, som man faktiskt befinner sig i, ger lätt upphov till felbedömningar. Man underskattar sin benägenhet att under nya förutsättningar ändra köpvanorna.

Undersökningen ger emellertid ett visst kvantitativt besked om konsumenternas öns- kemål beträffande öppethållandetider. Möj- ligheter att på grundval av en sådan undersök- ning göra en bedömning av kvaliteten hos konsumenternas behov finns emellertid inte. Grundar sig ett önskemål om längre öppet- hållandetid på att den intervjuade har myc- ket övertidsarbete och tidskrävande arbetsre- sor och därför svårigheter att klara av sina

uppköp under de tider, som ryms inom affärstidslagens ram, eller tycker han helt enkelt att det är praktiskt att alltid ha en butik öppen, om han skulle vilja handla något? Tydligen kan de redovisade önske- målen ha högst skiftande bakgrund och därför ge upphov till skilda värderingar beträffande kvaliteten.

Till kommitten har inte sällan framförts sådana argument som att kvälls- och söndags- handlande är utslag av okynne eller dålig planering. Det har också gorts gällande att detaljhandeln genom att hålla öppet på kvällar och söndagar kan vänja konsumen- terna vid att förlägga sina inköp till dessa tider, trots att de inte har något egentligt behov av detta. Bakom dessa argument ligger uppenbarligen ofta speciella värderingar. Man menar att behoven inte förtjänar be- aktande, eftersom de inte är tillräckligt kvalificerade för att duga som motvikt mot exempelvis de handelsanställdas behov när det gäller fritidens förläggning.

Med utgångspunkt från sådana värderingar kan exempelvis den som på grund av förvärvs- arbete är hindrad att klara sina uppköp under ordinarie butikstid anses mera för- svarad än den som inte kan åberOpa annat än t. ex. glömska under den ordinarie affärsti- den. Särskilt goda skäl har med detta synsätt mödrar, som efter sitt förvärvsarbete måste skynda till barndaghem för att hämta barn innan de kan börja göra uppköp, och av detta skäl tvingas utnyttja förlängt öppet- hållande.

Bland godtagbara skäl från dessa utgångs- punkter är också sådana som har tidsgeogra- fisk bakgrund. Den som bor i en förort till en storstad bör kunna beredas möjlighet att handla nära bostaden även om resan tar så lång tid att hon efter arbetet inte hinner hem förrän efter den ordinarie butikstidens slut. Genom att kvällsöppet blivit allt vanligare i förortscentra omkring storstäderna har ut- vecklingen lett till att sådan service numera erbjuds en del av dessa konsumentgrupper.

Andra kvalitativa aspekter, som kan fram- stå såsom välmotiverade, är när konsumen- terna menar sig behöva god tid under

uppköpen för att kunna jämföra varornas pris och kvalitet särskilt beträffande kapital- varor. Även önskemål om att kunna genom- föra vissa för hushållet betydelsefulla inköp i sällskap och samråd med andra hushålls- medlemmar får anses vara i nu avsedd mening beaktansvärda.

De nu anlagda värderingsgrunderna kan förefalla moraliskt tilltalande. Icke desto mindre kan man fråga sig om de helt överensstämmer med rådande värderingar i samhället. Det må vara godtagbart att pre- miera god planering, men det synes tvivel- aktigt att gå ett steg vidare och lämna dem, som saknar förmåga till planering, att klara sig utan den service de önskar få. I själva verket kan det hävdas att just de människor som saknar förmåga att planera är de som allra bäst behöver få hjälp. För dessa människor, som förmodligen är fler än man många gånger föreställer sig, är det lika bekymmersamt att på söndagen stå utan något de just då behöver som det är för de som på grund av övertidsarbete eller annan ”godtagbar” anledning inte under vanlig affärstid hunnit köpa vad de behövde. Eftersom dessa människors behov i många personers ögon förefaller att ha ”låg” kvali- tet, torde behoven ofta ha svårt att vinna erkännande. Detta gör det emellertid desto angelägnare att de inte blir bortglömda, när samhället skall göra sina awägningar.

Genom undersökningen ”Beskrivning av kundklientelet vid förlängt öppethållande” (bilaga 8) kan man erhålla inte bara en — låt vara ofullständig — bild av de konsumenter, som begagnar sig av förlängt öppethållande under de förutsättningar, som den gällande affärstidslagen uppställer, utan också en viss belysning av de kvalitativa aspekterna på dessa konsumenters beteende. Undersök- ningen har omfattat kunder i ett antal butiker belägna i Stockholm med ytter- områden, Västerås och Södertälje. Det före- ligger därför övervikt för konsumenter bosat- ta i storstadsregion, vilket får anses naturligt med hänsyn till att förlängt öppethållande förekommit särskilt mycket i det valda undersökningsområdet.

En slutsats, som kan dras av denna undersökning, är att av de kvinnor som utnyttjade det förlängda öppethållandet en förhållandevis hög andel var förvärvsarbe— tande. Slutsatsen gäller såväl kvällsöppet som söndagsöppet. I undersökningen uppgick denna andel till närmare 70 procent. Som jämförelse kan nämnas att andelen förvärvs- arbetande bland kvinnor (20 timmar i veckan eller mer) i åldrarna 15 år och däröver under hösten 1969 var 39,8 procent i hela riket. I Stockholms län är förvärvs- intensiteten dock högre. Där var vid samma tid motsvarande andel av kvinnor i åldrarna 14 år och däröver 46,8 procent.[

Undersökningen visade också en förhållan— devis låg andel kvinnor bland kunderna. Denna andel utgjorde 50 procent vid livsme- delsinköp, vilket kan jämföras med siffror från andra köpvaneundersökningar, som be- träffande livsmedel visar procenttal på om- kring 80 för andelen kvinnor.

Av kvällskunderna var det ungefär en tredjedel, som genomförde inköpen isam- band med resa till och från arbetsplatsen. 39 procent hade som enda ärende att göra det aktuella inköpet.

Av de inköp som skedde i livsmedelsbutik var endast cirka 2 procent begränsade till sådan del av sortimentet att de lika väl kunde ha .orts i en vanlig kiosk.

Beträffande besöken i varuhus kan sägas att en betydande del av dessa avsåg inköp av beklädnadsvaror. ] varuhusen gällde också ett ganska stort antal besök inköp av livsmedel.

Inköpsbeloppen var i varuhusen men inte i andra studerade branscher (livsmedel, skor och herrkonfektion) större på kvällar och söndagar än under ordinarie affärstid.

Endast drygt 20 procent av dem som handlade på kvällstid ansåg sig utan olägen- het ha kunnat förlägga sina inköp till normal affärstid. Mer än hälften menade sig över- huvud inte ha kunnat göra inköpet tidigare under dagen. För söndagskundema fram- trädde inte behovet lika starkt. Av dessa svarade endast cirka 35 procent att det inte

[Den utökade arbetskraftsundersökningen 1969, SCB, Stat. Medd. nr Am 1970116.

hade varit möjligt för dem att göra inköpet under närmast föregående fredag eller lör- dag.

Det kan mot frågor av detta slag invändas att de av psykologiska skäl ofta besvaras under inverkan av en mer eller mindre medveten önskan från den tillfrågades sida att rättfärdiga sitt handlingssätt. Detta skulle leda till att en del av de tillfrågade överdrev sitt behov av att handla på det sätt som man gjort. Givetvis bör man räkna med en viss inverkan av omständigheter av detta slag. Även med hänsyn härtill synes emellertid behovet att kunna handla på förlängda tider ha varit stort.

Såsom ett annat mått på behovets styrka användes konsumentens benägenhet att åter- kommande utnyttja förlängt öppethållande. Det visade sig att mer än 40 procent av söndagsköparna hade i såväl livsmedel som fackhandel besökt den aktuella butiken 8 eller flera av de under året gångna 15 söndagarna. Även bland kvällskunderna hade en motsvarande andel tidigare genomfört kvällsinköp under året i samma butik.

80 procent av de tillfrågade uppgav sig handla på kvällstid på grund av tidsbrist under dagen. Tidsbrist var även ett fram- trädande skäl till att man söndagshandlade. Ungefär 67 procent av kvällskunderna angav sig vara förhindrade av sitt arbete, vilken siffra bör ses mot bakgrund av att totalt cirka 77 procent av dessa kunder förvärvs- arbetade utanför hemmet. Bland söndags- handlande uppgavs samma skäl av endast 38 procent. Ungefär 55 procent av dessa kunder angav dock att de hade ont om tid på vardagarna. 65 procent av söndagskunderna hade upptäckt att de saknade något som de absolut behövde. Beträffande söndagskun- derna synes dessutom böra anmärkas att 38 procent åberopade att man hade begränsade förvaringsutrymmen i hemmet.

Undersökningen ger vid handen att kvälls- köpande konsumenter i betydande utsträck— ning utnyttjar förlängt öppethållande för att man inte hinner göra sina inköp under vanlig affärstid. Skälet till att man har ont om tid är ofta att man har förvärvsarbete, som tari

anspråk en väsentlig del av den tid då affärerna normalt är öppna. Detta synes gälla både män och kvinnor. Att andelen män som handlat livsmedel är ovanligt stor torde böra sättas i samband med att förvärvsintensiteten för män är högre än för kvinnor.

Beträffande söndagsköpande konsumenter är bilden något otydligare. Även här synes tidsbrist under normal affärstid vara ett framträdande skäl. Den omständigheten att arbetstiderna gör det svårt att handla på vardagar åberopas dock i betydligt mindre utsträckning än bland kvällskundema. Vida- re tycks många ha söndagshandlat för att de upptäckt att de saknat något. Också för- varingsproblem ingår i denna bild.

Undersökningen visar att bland de kon— sumenter som begagnat sig av möjligheterna att handla på kvällar och söndagar finns åtskilliga som åberopat sådana skäl som kan sägas vara kvalitativt välmotiverade. För dessa personer torde det falla sig lätt och naturligt att göra sina anspråk gällande. Många har emellertid uppgivit att de glömt att köpa något eller att de upptäckt att de saknade något som de behövde. Även om dessa personer i förevarande avseende har lika starka behov som de andra, kan man räkna med att de inte ställer anspråk i samma utsträckning. Det är inte så lätt att erkänna — inte ens för sig själv — att man är glömsk och har svårt att planera.

5.4.2. De affärsanställda

Enligt statistiska centralbyråns arbetskrafts- undersökningar, fjärde kvartalet 1970, upp- gick antalet anställda, sysselsatta i detalj- handeln till cirka 274 000 personer. I arbete (för närmare upplysning om innebörden av begreppet se Statistiska Meddelanden AM 1969257) befann sig ungefär 260 000 perso- ner. Därav arbetade cirka 41 000 personer 1—19 tim/vecka, 58 000 personer20—34 tim/ vecka och 161 000 personer 35 tim/vecka eller mera.

Om affärstidsregleringen upphör, medför detta inte att de anställda får längre arbets-

tid. Denna regleras liksom för andra arbets- områden av allmänna arbetstidslagen. I den— na lag finns bestärrmelser om skydd mot otillbörligt utnyttjande av arbetstagarna exempelvis beträffande rätten för arbetsgiva- ren att utkräva övertid.

Allmänna arbetstidslagen reglerar emeller- tid inte vilken tid under veckan eller på dygnet som arbetstiden får uttagas. Frågor av detta slag anses det tillkomma parterna på arbetsmarknaden att avgöra. I de kollektiv- avtal som gäller för detaljhandeln är regeln om arbetstidens förläggning kopplad till öppethållandetiden på så sätt att arbetstiden skall förläggas i anslutning till butikens öppethållande. Kollektivavtalen klassificerar vidare viss arbetstid såsom obekväm. Beroen- de på graden av obekvämlighet för olika arbetstider utgår s.k. obekvämlighetstillägg av olika storlek (ob-tillägg).

Emellertid förhåller det sig så att en betydande del av de affärsanställda inte har det skydd som kollektivavtalen vanligen ger. Inom detaljhandeln finns det dels ett för- hållandevis litet antal stora företag och dels många små företag. Särskilt när det gäller småföretagen har det varit svårt att få kollektivavtal till stånd. Man beräknar att 75 procent av företagen i detaljhandeln inte är kollektivavtalsbundna. Bland dessa företag ingår emellertid en betydande del med bara eller huvudsakligen ägaren och medhjälpande familjemedlemmar sysselsatta i företaget. Svårigheterna att få kollektivavtal till stånd bör också ses mot bakgrund av att organisa- tionsgraden bland de anställda är låg. Endast hälften av de anställda beräknas vara fackför- eningsanslutna. Till skillnad från vad som vanligen är fallet på arbetsmarknaden inne- håller detaljhandelns kollektivavtal inte hel- ler någon bestämmelse enligt vilken en kollektivavtalsbunden arbetsgivare måste be- handla även de oorganiserade efter kollektiv- avtalets bestämmelser.

Det anförda visar att affärstidslagen vid sidan av kollektivavtalen har en viss bety- delse såsom ett kompletterande skydd för de anställda.

Lördagsöppethållande

innebär för de

affärsanställda att de endast i begränsad utsträckning kan komma i åtnjutande av lediga lördagar — en nackdel som man emellertid har gemensam med andra stora arbetstagargrupper i serviceyrken. Härtill kommer att man regelmässigt slutar senare på vardagar än flertalet andra anställda. Även om de affärsanställda sålunda inte har mindre fritid än andra och avtalsvägen har möjlighet att tillse att man i varje fall får två dagars ledighet i veckan, innebär dock arbetstidens förläggning till s. k. obekväm tid vissa obestridliga nackdelar. På grund av att ledigheten inte sammanfaller med den fritid, som flertalet andra yrkesgrupper har, uppstår problem när det gäller sociala kontakter och fritidsaktiviteter. Sådant är regelmässigt lät- tare att tillgodogöra sig under tider, när även andra är lediga. Svårigheter att få till stånd sådan regelbunden ledighet minskar också möjligheterna att planera fritidsaktivi- teterna. Dessa omständigheter kan ha bety- delse exempelvis för möjligheterna att ge- nomföra studier med bestämda lektionstider, för föreningsverksamhet och deltagande i idrottstävlingar etc. Kontakten med familjen försvåras. Den handelsanställde får en annor— lunda dagsrytm än de övriga familjemedlem- marna och makar kan få olika arbetstider.

Dessa nackdelar torde ha medverkat till svårigheter att rekrytera ungdom till yrket. Vid yrkesskolorna har antalet klasser in- skränkts och elevantalet i de återstående klasserna har nedgått.

Även om emellertid detaljhandelns arbets- tider skapar problem, måste beaktas att den förändring av arbetstidernas förläggning, som fria affärstider skulle kunna leda till, kan väntas bli förhållandevis liten. Såsom tidigare framhållits har man inte anledning att vänta sig att de vidgade möjligheter till öppethål- lande, som ett upphörande av affärstids- regleringen skulle ge, i nämnvärd utsträck- ning kommer att utnyttjas annat än i begränsad utsträckning i centrala lägen främst i större städer och i vissa externa läge

Let synes vidare böra framhållas att det också kan finnas fördelar förknippade med

att arbeta på obekväm tid och vara ledig när flertalet andra arbetar. Sålunda kan den, som exempelvis önskar besöka fritidsområden under veckoledigheten, komma att slippa de trafikstockningar vid färd till och från sådana områden under veckoslutet. Arbets— tider förlagda till andra tider på dygnet än de vanliga kan också innebära bekvämare och tidsmässigt förkortade arbetsresor på grund av att dessa inte behöver företas i rusnings- tid. Det kan emellertid också inträffa att arbetsresorna tar längre tid, nämligen om resan företages med kollektiva transport- medel och måste förläggas till sådan tid då dessa transportmedel har gles turtäthet.

Den nyligen genomförda skattereformen kan väntas leda till ökat utbud av arbetskraft från kvinnor med hemmavarande barn. För dessa kvinnor kan det vara en förutsättning för att de över huvud taget skall kunna ta arbete, att det finns arbetstillfällen med arbetstider avpassade så att exempelvis till- synen av barnen kan utövas av mannen när kvinnan arbetar. Upphör affärstidsregle- ringen kan detta väntas leda till ett ökat utbud av arbetstillfällen av antytt slag. Därigenom förbättras möjligheterna för ifrå- gavarande grupper att ta förvärvsarbete.

Ett speciellt problem har påvisats för kommittén av Svenska Industritjänstemanna- förbundet. Bland sina medlemmar har detta förbund bl. a. försäljare av kapitalvaror så- som bilar, hus och båtar. Särskilt bilförsäljar- na menar man har behov av det skydd mot söndagsöppet, som affärstidslagen ger. Bil- försäljarnas lön beräknas för närvarande på sådant sätt, att provisionsdelen av inkomsten ofta är betydande. Detta leder till att bilförsäljare i många fall anser sig tvingade att tjänstgöra på söndagar om företaget har öppet utan att kräva betalning eller mot- svarande ledighet vid annan tidpunkt. Detta sägs ske trots att överenskommelser mellan arbetstagarna och arbetsgivarna reglerar såväl frågan om ersättningen i pengar som kom- pensationen i ledig tid. På grund av löne- systemet avstår således säljarna även från möjligheterna att ta ut kompensations- ledighet.

Vad industritjänstemannaförbundet an- fört i förevarande avseende är givetvis be- aktansvärt. Det synes emellertid tvivelaktigt om ett missförhållande av detta slag kan på tillfredsställande sätt motverkas genom en reglering av affärstiden. Ett på lämpligt sätt utformat avtal torde utgöra ett bättre skydd mot sådana missförhållanden.

5.4.3. Företagen

I avsnitt 5.3 har påvisats att vissa företag har bättre möjligheter än andra att utnyttja förlängt öppethållande såsom konkurrens- medel. Fördelarna kan ta sig uttryck på flera sätt. Lönsamheten stiger. Personalutnytt- jandet förbättras.

Företag som utsätts för konkurrens från butiker med förlängt öppethållande kan få svårigheter. Man kan förlora kunder och få lönsamheten försämrad jämfört med tidiga- re. Vissa sådana företag kan emellertid med fördel besvara konkurrensen med samma eller andra medel. De kan på detta sätt reducera och t.o.m. upphäva de negativa verkningarna. Andra däremot har kanske inget att vinna på att besvara konkurrensen utan får finna sig i en viss försämring av lönsamheten.

I avsnitt 5.3 har också gjorts den bedöm- ningen att det förlängda öppethållande, som fria affärstider kan väntas leda till, inte kommer att ha någon nämnvärd betydelse för strukturutvecklingen. Denna drivs i allt väsentligt av andra och starkare krafter. Man har därför inte anledning att räkna med att butiker slås ut såsom en direkt följd av att regleringen upphör. Däremot är det tänkbart att en och annan butik kommer att läggas ned något tidigare än som skulle ske om affärstidsregleringen bibehålles. Någon ök- ning på sikt av strukturomvandlingens hastig- het torde det inte bli fråga om, men tillfälliga verkningar kan tänkas uppkomma omedelbart efter att regleringen upphört.

Såsom framhållits väntas endast en ringa del av detaljhandeln komma att beröras av förändringen. De eventuella verkningarna

måste antas bli mycket lokalt begränsade. Vidare har man anledning att räkna med att på de platser, där öppethållandet förlängs om regleringen upphör, flertalet företag redan börjat anpassa sig till behovet av förlängt öppethållande. Det måste nämligen antagas att förlängt öppethållande inom de tidsramar, som den nuvarande lagen ger, redan tillämpas på dessa platser.

I enkätsvaren från företrädarna för kiosk- handel och gatukök kan märkas en viss oro för konsekvenserna inom denna sektor av detaljhandeln av att affärstidsregleringen upphör. Försvinner det allmänna förbudet mot öppethållande under viss tid förlorar dessa företagsformer sin undantagsställning. Kiosker och liknande försäljningsformer har emellertid även i händelse att regleringen upphör alltjämt en viktig uppgift att fylla så- som komplement till annan dagligvaruhandel. Denna uppgift bör dessa försäljningsformer klara utan det konkurrensbegränsade stöd som affärstidsregleringen i sin nuvarande ut- formning ger och troligen t. o. m. också bättre, eftersom sortimentsbegränsningarna kommer att bortfalla. Att bibehålla regle- ringen väsentligen för att beSpara dessa före- tagsformer omställningsproblem är inte för- svarligt. Den speciella undantagsställning, som affärstidslagen givit dessa företagsformer, har haft sin grund i att lagens allmänna förbud mot försäljning under vissa tider med hänsyn till konsumenternas intressen ansetts böra för- ses med undantag. Därest fria affärstider le- der till begränsade strukturförändringar inom denna sektor av detaljhandeln, bör således omställningen endast ses som ett uttryck för att affärstidsregleringen snedvridit struktu- ren.

I konkurrensbegränsningslagen (1953: 603) anges att lagens syfte är att främja en ur allmän synpunkt _önskvärd kon- kurrens inom näringslivet. Denna lag är visserligen inte direkt tillämplig på de frågor som här avhandlas, men dess allmänna syftning torde få anses vägledande. Affärs- tidsregleringen är till sin natur konkurrens- begränsande därigenom att den direkt hind- rar företagen att konkurrera med öppethål-

lande under vissa tider. Den är inte heller konkurrensneutral i den meningen att den begränsar konkurrensen lika för alla företag. Särställningen för kioskhandel och liknande företagsformer har nyss påvisats. Den bris- tande konkurrensneutralitet som kommit att känneteckna dispenssystemet är också föga tillfredsställande.För kommittén har påvisats ett stort antal fall, där dispensgivningen lett till att företag behandlats olika. Ehuru de myndigheter som handlagt dispensärendena torde ha sökt följa lagstiftarens intentioner, har systemets inneboende svagheter lett till att besluten ofta kommit att inverka på kon- kurrensförhållandena så att vissa företag er- hållit fördelar i förhållande till sina konkur- renter på ett sätt som för de senare företagen framstått såsom djupt orättvist. Med konsu- mentintresset som motivering har dispens kunnat ges åt ett företag, medan ett annat fö- retag på orten inte kunnat få dispens just där- för att konsumentintresset ansetts tillfreds- ställt genom dispensen till det förra företaget. En annan svaghet i systemet har varit att filia- ler i samma företag behandlats olika på skilda orter, trots att förutsättningarna för dispens varit likartade.

I detaljhandeln finns fortfarande kvar ett antal småföretagare, som driver företaget utan andra medhjälpare än familjemedlem- mar eller någon enstaka anställd. Ett av mo- tiven för affärstidsregleringen har varje gång statsmakterna haft att ta ställning till den varit omsorgen om dessa företagare och deras medhjälpare. De skyddas inte av någon arbets- tidslag och det har anförts farhågor för att de skulle få en alltför stor arbetsbörda om regle- ringen upphörde.

Skulle regleringen upphöra, får dessa företagare möjlighet att hålla öppet dygnet runt. Något sådant är uppenbarligen högst osannolikt och i synnerhet när det gäller de företag, som det här är fråga om. Man kan däremot väl tänka sig att någon frestas att bättra på sin standard genom att förlänga öppethållandetiden på bekostnad av sin fritid. I de fall där en butik utsättes för konkurrens med förlängt öppethållande från varuhus och andra stora butiksenheter och

på grund av denna konkurrens får sin lönsamhet försämrad, kan det också ligga nära till hands att företaget söker bibehålla lönsamheten genom att svara med samma konkurrensmedel. Risk finns då dessutom att företagaren underskattar värdet av sin egen arbetsinsats och håller öppet, trots att detta öppethållande med normal värdering av arbetsinsatsen inte borde ha bedömts såsom lönsamt. Särskilt svårt kan det bli för den företagare, som är på väg att slås ut i strukturomvandlingen. Att en sådan före- tagare gör mer eller mindre desperata försök att klara sitt företag kan inte hållas för otroligt.

Emellertid är de nu skisserade svårig- heterna inte unika för detaljhandeln utan kan drabba alla företagare. Härtill kommer att affärstidslagen endast skyddar vissa grup- per av företagare inom detaljhandeln. Utan- för skyddet står t.ex. kioskhandlare, och företagare inom bensinhandeln. Det bör vidare uppmärksammas att Bensinhandels- utredningen i sitt betänkande ”Rationell Bensinhandel” (SOU 1970:24) föreslagit att all affärstidsreglering slopas.

Det torde också förhålla sig så att antalet småföretagare inom detaljhandeln numera blivit så reducerat att problemet inte kvanti- tativt har samma betydelse som förr. I slutet av år 1962 uppgick enligt en av statistiska centralbyrån utförd arbetskraftsundersök- ning antalet egna företagare i detaljhandeln till cirka 70 000. Enligt byråns arbetskrafts- undersökningar för fjärde kvartalet 1970 hade antalet sådana företagare nedgått till cirka 40000. I detta sammanhang är det också anledning att erinra om att åtskilliga företagare inom detaljhandeln (kioskinne- havare rn. fl.) inte åtnjuter affärstidslagens skydd när det gäller begränsningen av möjlig— heterna att hålla öppet. Å andra sidan kan framhållas att det i detaljhandeln enligt sistnämnda källa finns ungefär 10 000 med- hjälpande familjemedlemmar.

De nu anförda siffrorna måste också ses mot bakgrunden av det i det föregående påpekade förhållandet att det för majorite- ten av företagarna i detaljhandeln inte

kommer att bli aktuellt med förlängt öppet- hållande.

5.4.4 Administration och kontroll

För myndigheternas del innebär handhavan- det av affärstidsregleringen administrativt arbete på skilda håll. Arbetet med prövning av dispenser belastar i första hand kommu- nerna och till den del överklagande sker länsstyrelserna samt i sista hand Kungl. Maj:t. Från affärstidslagens ikraftträdande den 1 januari 1967 till och med första halvåret 1970 hade behandlats sammanlagt drygt 14 000 dispensansökningar, varav cirka 12 500 beviljats. Endast ungefär 450 ären- den hade överklagats till länsstyrelserna. Även om sålunda det stora flertalet dispens- ärenden endast belastade de kommunala myndigheterna, torde handläggningen av de överklagade ärendena ha inneburit en inte ringa arbetsbelastning för länsstyrelserna, eftersom dessa ärenden ofta torde ha varit svåra att avgöra.

Arbetsbelastningen på de kommunala myndigheterna synes ha fördelat sig mellan dessa ungefär proportionellt mot kommuner- nas folkmängd. Undantag synes dock böra göras för stockholmsregionens del, där ären- denas antal varit förhållandevis stort.

Svårigheterna att få till stånd en tillfreds- ställande likformighet vid tillämpningen av reglerna rörande dispensgivningen synes ha varit betydande. Såsom förut antytts har företag med butiker spridda över landet gjort den erfarenheten att likalydande dispens- ansökningar behandlats olika i skilda kom- muner. Även om skillnaderna i behandlingen många gånger berott på olika förhållanden på de skilda orterna, vill det dock synas som om de också inte sällan haft sin grund i olikartade bedömningar hos de beslutande myndigheterna. Visserligen förekommer på flera håll gemensamma riktlinjer för dispens- prövningen, ofta utarbetade särskilt för näringsgeografiskt sammanhängande områ- den. Dessa riktlinjer synes emellertid inte ha givit erforderlig vägledning i alla frågor.

Karaktäristiskt för dispenssystemet är att

en dispens nästan alltid innebär en favör för den som erhåller dispensen. Samtidigt förhål- ler det sig emellertid så, att ju fler dispenser som beviljas, desto mindre blir favören, åtminstone relativt sett. Ur rättvisesynpunkt framstår det därför såsom mest tilltalande att antingen inga dispenser alls medges eller att många dispenser beviljas. De största orättvisorna företagen emellan uppkommer när dispenser ges men med iakttagande av restriktivitet. Vid sin balansgång mellan å ena sidan konsumenternas intresse av att ett visst kvälls— och söndagsöppethållande före- kommer och å andra sidan de i detaljhandeln sysselsattas intresse av att affärstidslagens huvudregel om begränsning av butikernas öppethållande vidmakthålles, torde de beslu- tande organen inte sällan komma i den situa- tionen att konsumentintresset kan tillgodoses ierforderlig utsträckning genom att endast en eller ett fåtal dispenser beviljas. Eftersom det i en sådan situation måste vara motbjudande att fatta ett beslut, som beträffande förhållan- det företagen emellan framstår såsom i hög grad orättvist, torde det från beslutsfattarens synpunkt ligga nära till hands att glida åt det ena eller det andra hållet d. v. s. antingen av- slå alla dispenser eller bevilja många dispenser. Riktigheten härav synes på ett slående sätt illustreras av dispensgivningen å ena sidani Stockholm och å andra sidan i Göteborg och Malmö.

I avsnitt 3.4 har redogjorts för arbetar- skyddsstyrelsens befattning med hithörande frågor. Av redogörelsen framgår att styrel- sens uppgifter i samband med affärstidsregle- ringen under de senaste åren varit mindre omfattande än under det första året efter affärstidslagens ikraftträdande. Vid faststäl- landet av det s.k. fria sortimentet torde styrelsen _ på liknande sätt som vid kom- munernas dispensprövning — ha haft att gå en besvärlig balansgång mellan konsument- intresset och intresset av att begränsa han- deln på annan tid än ”vanlig affärstid” i lagens mening.

Att övervaka affärstidslagens efterlevnad åligger polismyndigheterna. I jämförelse med många andra av polisens arbetsuppgifter

torde denna uppgift måhända framstå såsom mindre betydelsefull. När det gäller över- vakning av själva öppethållandet lär dock åtminstone på flertalet håll en tämligen effektiv kontroll förekomma. Sämre synes det vara när det gäller övervakning av att försäljning som sker utanför ”vanlig affärs- tid” begränsas till det sortiment som är medgivet. Denna uppgift torde vara i det närmaste omöjlig att sköta på tillfredsstäl- lande sätt även med en oproportionerligt stor arbetsinsats från polisens sida. Inom de ramar, som det fria sortimentet ger, ryms numera ett stort antal artiklar och det är därför mycket arbetskrävande att kontrolle- ra om det sortiment som tillhandahålles verkligen är tillåtet. Ibland förhåller det sig så att man i samma lokal eller i två angränsande lokaler säljer dels det fria sortimentet på kvällar efter kl. 20 och på söndagar, dels ett större sortiment under ”vanlig affärstid”. Såsom framgår av redovis- ningen i avsnitt 3.4 skall då genom vissa anordningar skapas garantier för att försälj— ningen utom vanlig affärstid begränsas till det tillåtna sortimentet. I praktiken har det emellertid visat sig att anordningarna ofta inte tillfredsställande tillgodoser sitt ända— mål. Försäljarna har i många fall haft svårigheter att motstå begäran från kunderna att få köpa varor utanför det fria sortimentet och då har anordningarna inte utgjort effek- tiva hinder.

Ändå allvarligare är att uppgifter fram- kommit som tyder på att på vissa håll reglerna om det fria sortimentet systematiskt överträdes. Det vill synas som om bristen på effektiv kontroll lett till minskad respekt för lagen på dessa platser. En sådan uppluckring av laglydnaden drar med sig att företag som bryter mot lagen kan göra oberättigade vinster till förfång för andra företag och måste bedömas såsom betänklig. På sikt är en sådan utveckling ägnad att undergräva respekten för lagen.

5.4.5. Ordningsfrågor

Från polishåll har till kommittén framförts den synpunkten att ett obegränsat öppethål- lande på vissa platser kan komma att föra med sig ordningsproblem i form av stör- ningar nattetid. Folk kommer i rörelse och trafikbuller uppstår. Man stannar och pratar. Särskilt på platser med bostäder i omgiv- ningen skulle Störningarna kunna bli besvä- rande.

Givetvis skulle det innebära en allvarlig olägenhet om butiker öppna på sen kvällstid och nattetid skulle ge upphov till störningar. Farhågorna härför synes emellertid överdriv- na. Man måste ha klart för sig att öppethål- lande på sådana tider måste antas bli sällsynt när det gäller andra försäljningsställen än sådana, som redan nu håller öppet på dessa tider. Endast i centrala delar i de större städerna kan sådant öppethållande väntas förekomma och förutsättning för att det skall bli lönsamt torde komma att vara att läget är sådant att människor oavsett om butiken är öppen strömmar förbi denna eller befinner sig i närheten. Primär orsak till eventuella störningar är således knappast att butiken är öppen utan att platsen där butiken ligger har centralt läge och utgör samlingsplats för människor. Butiken åstad- kommer således på sin höjd en viss förflytt- ning av det störande momentet, som annars kanske skulle ha koncentrerats till en annan näraliggande plats. Vidare synes de stör- ningar, som kan uppstå omkring en livs- medelsbutik, inte bli svårare än de som för närvarande uppkommer omkring kiosker och konfektyraffärer. Har man kunnat lösa de senare problemen, bör man också kunna lösa de problem som kan uppstå genom att en livsmedelsbutik hålles öppen. Någon anled- ning att i händelse av att regleringen upphör med hänsyn till de nu angivna synpunkterna överväga särskilda anordningar för att uppe- hålla ordningen i och utanför butiken torde därför inte föreligga.

Enligt 23 % ölförsäljningsförordningen (19611159) gäller ”om de tider då öl må ut- minuteras vad i butikstängningslagen är stad-

gat”. Att denna bestämmelse hänvisar till 1948 års butikstängningslag beror på att den tillkom under denna lags giltighetstid och inte ändrades i samband med ikraftträdandet av 1966 års affärstidslag. Vidare är enligt 2 5 för- ordningen om försäljning av alkoholfria dryc- ker (l955:38) försäljning av sådana drycker, med de inskränkningar som stadgas i förord- ningen, tillåten under samma villkor som gäller för drivande av handel i allmänhet.

Skulle affärstidslagen upphöra, saknas följ- aktligen regler rörande utminuteringstider för öl och alkoholfria drycker. Bedömningen av huruvida bestämmelser härom erfordras och hur de bör utformas är emellertid av sådan art att de bör göras av den arbetande alkoholpolitiska utredningen. Vid samråd med denna utredning har förklarats att den, i händelse av att affärstidsregleringen föreslås skola upphöra, vill utarbeta och föreslå de författningsändringar som till följd av regle— ringens upphörande kan anses påkallade av alkoholpolitiska hänsyn. Eftersom ett even- tuellt behov av begränsning av tiderna för försäljning av öl och alkoholfria drycker inte kan anses vara av betydelse för affärstids- frågan i övrigt har kommittén funnit sig inte böra gå in i ytterligare prövning av den med utminuteringsfrågan sammanhängande ord- ningsfrågan.

Översikten över affärstider och affärstidsreg- leringar i andra länder (avsnitt 4.5) ger vid handen att helt oreglerade affärstidsförhål- landen knappast förekommer i något av de undersökta länderna. I vissa av dem synes dock affärstidsregleringen inte ha vidsträck- tare verkningar än vad den allmänna arbets— tidslagstiftningen har i vårt eget land. Flerta- let affärstidsregleringar liknar ganska mycket den svenska. Detta är dock inte ioch för sig något argument för att bibehålla en reglering av affärstiderna i Sverige. Förhållandena i skilda länder är ofta väsentligt olikartade. Sålunda torde t. ex. svensk detaljhandel nu- mera vid en internationell jämförelse framstå såsom mycket högt rationaliserad - i vissa avseenden kanske mest avancerad i världen. Särskilt framträdande är den anpassning till internationellt sett höga arbetskraftskostna— der som detaljhandeln genomfört i Sverige. Man synes vidare i detta sammanhang kunna peka på att omständigheter såsom höga obekvämlighetstillägg och en allmänt sett under många år förd politik avsedd att stärka arbetstagarnas ställning i Sverige medför att nu kan lämnas ett större spelrum för konsu- mentpolitiska målsättningar. Den interna- tionella jämförelsen ger emellertid ändå an- ledning att särskilt uppmärksamma sådana nackdelar som för olika grupper kan bli följden av att regleringen upphör eller libera- liseras.

I föregående kapitel har påvisats att de långsiktiga förändringarna av öppethållande-

Kommitténs överväganden och slutsatser

tiderna hittills varit ganska obetydliga i ma— joriteten av detaljhandelsbutikerna men att också särskilt under senare år på vissa platser pågått en utveckling mot senare öppethållan- detider (avsnitt 5.2). [ kapitlet har därefter (avsnitt 5.3) gjorts den bedömningen att det ej är sannolikt att prisnivån stiger såsom en följd av att affärstidsregleringen upphör. Det har i detta avsnitt också befunnits osannolikt att den allmänna strukturomvandlingen i märkbar utsträckning skulle påskyndas av samma anledning. Affärstidsfrågan har slutli- gen (avsnitt 5.4) belysts från olika utgångs— punkter. Frågans betydelse för de berörda intressenternavar för sig har diskuterats. Härefter återstår att göra en bedömning av vilka anspråk som i framtiden kan väntas komma att ställas på detaljhandelns service när det gäller öppethållandetider och mot bakgrund av den bedömningen väga samman de motstridiga intressen som finns i frågan. Tidigare hade hushållen i allmänhet någon hemmavarande person, som gjorde uppkö- pen under vanlig arbetstid. De hushåll som saknade sådana resurser kunde för det mesta inte göra sina röster hörda. För detaljhan- deln låg det då nära till hands att samla konsumenternas inköp till tider som var praktiska ur handelns synpunkt. I dagens samhälle där det blivit allt vanligare att samtliga hushållets vuxna personer förvärvsar- betar minskar helt naturligt konsumenternas möjligheter att anpassa sig till servicenä- ringarnas och bland dessa också handelns

fordringar.

Av särskild betydelse är de speciella tids- geografiska förutsättningarna i stora städer. De allt längre arbetsresorna på sådana platser har ökat behovet av en tidsmässigt väl diffe— rentierad detaljhandelsservice. Samtidigt har det ökade förvärvsarbetet bland gifta kvin- nor fört med sig att antalet hushållsinköpare med knappa tidsresurser blivit allt flera. För- värvsintensiteten hos gifta kvinnor väntas en- ligt 1970 års långtidsutredning stiga ytterli— gare under den första femårsperioden av 1970-talet. Detta arbetskraftstillskott är av stor betydelse för landets ekonomi och ge- nom den nyligen genomförda skatterefor- men torde de gifta kvinnorna ha fått extra stimulans att gå ut i förvärvslivet.

Införandet av femdagarsveckan har med— fört att arbetet och de tidskrävande arbets- resorna i storstäderna koncentrerats till mån- dag — fredag. Härigenom har en motsvarande koncentration av fritiden kunnat ske till vec- koslutet. Detta förhållande borde vara ägnat att öka trycket på detaljhandeln att hålla öppet under veckoslutet för att möjliggöra mera tidskrävande inköp såsom kapitalvaru- inköp och storköp av livsmedel. Ett sådant antagande vinner också stöd av undersök- ningsresultaten. Dessa visar nämligen att just i storstäderna men även i andra större städer öppethållandet på lördagar är längre än på andra håll. Det vill synas som om beträffan- de lördagsöppethållandet funnits två åt mot— satta håll riktade tendenser — dels den all- männa mot inskränkning av öppethållande- tiden dels den storstadsförankrade mot för— längt öppethållande på lördagseftermidda- gen.

Antagandet att det under veckoslutet före- ligger ett visst tryck på grund av uppdämda inköpsbehov stödes också av resultaten av de försök med söndagsöppet som förekommiti stockholmsregionen. Såsom påpekats fannsi Stockholm redan före affärstidslagens till- komst några butiker, belägna under gatupla- net vid centrala tunnelbanestationer, som hade söndagsöppet. Efter affärstidslagens ikraftträdande fick också efter hand ett antal livsmedelsbutiker belägna i större förorts-

centra och vid centralt belägna platser i inner- staden tillstånd att hålla öppet på söndagar. Enligt den dispensgivande myndigheten, Stockholms Stads Slakthus- och Saluhallssty- relse, mötte denna form av service stor upp- skattning från allmänhetens sida.

Underlag för kvällsöppethållande torde för närvarande finnas främst i Stockholm. I övrigt synes det med vissa undantag förhålla sig så att ju större en ort är desto större orsak till förlängt öppethållande torde fin- nas. Typiska enheter med kvällsöppethållan- de har blivit varuhus, livsmedelsbutiker Och några butiker i vissa specialvarubranscher.

Förlängt öppethållande synes sålunda i huvudsak vara något som lämpar sig för platser där kundunderlaget är stort eller ganska stort. Detta kan sättas i samband med det i tidigare sammanhang redovisade förhål- landet att det endast är en del av befolk— ningen som har intresse av att handla på andra tider än de vanliga. Det krävs då en förhållandevis stor marknad för att en butik skall kunna få tillräckligt antal kunder under det förlängda öppethållandet för att det skall bli lönsamt. Av samma skäl bör butiker med förlängt öppethållande ligga på platser med hög grad av tillgänglighet — centrala lägen eller, för bilburna kunder, externa lägen.

Utvecklingen går sålunda mot behov av ökad differentiering av öppethållandetiderna i detaljhandeln. Samtidigt som majoriteten av konsumenterna klarar sig ganska bra med öppethållandetider inom den gällande lagens ram, följer i urbaniseringsprocessens spår be- hov av vidgade inköpsmöjligheter för bety- dande minoritetsgrupper. Dessa behov har nu vuxit sig så starka att affärstidsregleringens generella tidsram framstår såsom otillräcklig.

Detta tryck från konsumentintressena synes såsom antytts i avsnitt 5.4.4 ha tagit sig uttryck i försämrad laglydnad genom att det i viss utsträckning förekommit att man på några håll under söndagar och kvällar sålt varor som inte fått saluföras under sådan tid.

Vad som anförts om orsakerna till de iakttagna utvecklingstendenserna ger vid han- den att dessa med övertygande sannolikhet

kan f ramskrivas i oförändrad riktning. Urbani- seringen är en företeelse, vars förlopp möjli- gen kan bringas att sakta av men knappast att inom överskådlig tid stanna helt. En återgång till en restriktivare reglering är därför uteslu- ten främst med hänsyn till konsumenternas intresse. Något förslag i den riktningen har inte heller framställts till kommitten. Kommitténs överväganden kommer i fort- sättningen att i första hand ske med sik- te på att bibehålla regleringen i stort sett oförändrad eller att låta den upphöra. I andra hand övervåges lämpligheten av en ytterligare liberalisering av regleringen.

Mot det av utvecklingen betingade konsu- mentkravet på mera differentierade öppet- hållandetider står behovet av skydd för an- ställda och företagare inom handeln. Även om andra grupper av anställda och företagare exempelvis inom transportväsendet befinner sig i en likartad situation och saknar skydd av det slag, som affärstidslagen erbjuder, är detta inte i och för sig något godtagbart skäl för att även de i handeln verksamma skall ställas utan skydd. Vad beträffar de affärsan- ställda så har dessa emellertid inte bara det skydd som allmänna arbetstidslagen erbjuder utan också ett jämfört med andra arbetsta- gargrupper högt ob—tillägg, som dessutom om lagen upphör torde komma att ytterligare förbättras. Ob-tillägget fyller den dubbla funktionen att garantera arbetstagaren god kompensation för dennes arbetsinsats under obekväm arbetstid samtidigt som det otvivel— aktigt verkar starkt återhållande på företagen när det gäller att hålla öppet under sådan tid. Härtill kommer såsom analysen i avsnitt 5.3 givit vid handen, att — i vart fall efter en kort övergångstid — öppethållande på tider, som i dag ligger utanför vanlig affärstid i affärstidslagens mening, torde komma att bli aktuellt endast för en ringa del av de företag, vars öppethållande nu begränsas av regle- ringen. Eftersom de företag som inte är avtalsbundna väsentligen torde tillhöra den grupp, som inte får anledning att använda förlängt öppethållande, synes risken liten att sådana företag skulle söka förmå anställda att arbeta på i kollektivavtalens mening obe-

kväm tid utan ob-tillägg. Vidare kan en inte obetydlig del av de anställda i företag, som kan väntas tillämpa förlängt öppethållande, antas bli sådana deltidsanställda personer, som av en eller annan anledning föredrar att arbeta på i avtalens mening obekväm tid för att exempelvis barnpassning hindrar dem från att ha förvärvsarbete under vanlig ar- betstid och för att inkomsten under obe— kväm tid är förhållandevis hög. De heltidsan- ställda, som blir berörda av förändringen, kommer huvudsakligen att arbeta i detalj- handelsföretag där goda möjligheter finns att fördela arbetstiden så att den obekväma delen inte känns så betungande för enstaka arbetstagare.

Det nu anförda talar för att det knappast är den stora gruppen av handelsanställda som kan komma att få betydande olägenheter om regleringen upphör. Snarare synes det vara småföretagare och medhjälpande familjemed- lemmar som kan få uppleva sådana olägenhe- ter. Även här synes det emellertid komma att röra sig om en begränsad del. För åtskilli- ga företag av denna art torde förlängt öppet- hållande inte vara lönsamt och därför inte heller lockande. För andra förhåller det sig visserligen så att förlängt öppethållande är naturligt i verksamheten men att affärstids- regleringen inte heller i nuläget ger det skydd som här avses. Sådana verksamheter är kios— ker, gatukök, bensinstationer, etc.

När det gäller frågan om i vilken utsträck— ning anspråk frän en grupp företagare på att erhålla skydd bör få tjäna såsom motiv för bibehållande av affärstidsregleringen måste också beaktas att en väl avvägd balans mellan chanser och risker i företagandet utgör ett villkor för upprätthållande av en fri mark— nadshushållning. Denna balans förutsätter att skydd inte ges åt särskilda branscher, företag eller företagsformer utan bärande skäl.

Skydd och stöd åt företagandet lämnas visserligen av samhället i flera olika former, men grundtanken i sådant stöd är att företa- garen skall stimuleras och inte avhållas från att utveckla företaget. En företagare bör själv få avgöra när och hur länge han skall

arbeta. Avsteg från denna huvudregel för att tillgodose enbart företagarens eget intresse synes inte böra ske annat än när mycket starka skäl föreligger. Väl kan undantag från regeln vara motiverade såsom beträffande jordbruksregleringen av beredskapsskäl eller i förevarande fall därför att dessa företagare kunde tänkas tillgodose ett väsentligt konsu— mentintresse som kunde väntas bli lidande om skyddet försvann, såsom att närhetshan- deln och fackhandeln skulle bli allvarligt skadade. Såsom tidigare framhållits kan emellertid detta inte antas bli fallet. Att strukturomvandlingen skulle nämnvärt på- skyndas av att affärstidsregleringen upphör har bedömts såsom osannolikt. Kanske kan ett begränsat antal närhetsbutiker komma att slås ut något tidigare än som eljest skulle skett. Denna nackdel torde emellertid mer än väl uppvägas av de fördelar ur konsument- synpukt, som kan väntas vara förknippade med att kioskhandel och liknande företags- former får utvecklas fritt, obundna av affärs- tidslagens sortimentsbegränsningar. I själva verket torde avvecklingen av dessa sorti- mentsbegränsningar utgöra ett betydelsefullt bidrag när det gäller att skapa förutsätt- ningar för en ny och till dagens förhållanden anpassad närhetsservice.

Mot denna bakgrund synes inte realistiskt att låta två trots allt ganska begränsade gruppers intressen — de anställda och företa- gare jämte medhjälpande familjemedlemmari det förhållandevis ringa antal butiker, som kan väntas bli berörda av att regleringen upphör — stå i vägen för utvecklingen, i synnerhet som den större av grupperna, de anställda, redan i allmänna arbetstidslagen har samma skydd som alla andra arbetstagar- grupper.

Den nu gjorda avvägningen har skett under förutsättning att affärstidsregleringen helt avskaffas. Man kan emellertid också fråga sig om inte ett tillräckligt mått av ökad frihet att förlägga affärstiderna så att konsu- mentintresset tillgodoses i rimlig omfattning borde kunna vinnas genom att ytterligare mjuka upp affärstidsregleringen.

Den gällande affärstidslagen bygger i

huvudsak på en fastställd tidsram för öppet- hållandet. Eftersom emellertid det komplice- rade konsumtionsmönstret i samhället inte kan förenas med en så grovhuggen regel, har den liksom sina motsvarigheter i andra län- der försetts med ett stort antal undantag. De mest omdiskuterade och därför mest kända undantagen torde vara dels det som innebär att särskilda företag genom dispens kan med- ges att hålla öppet på tider utanför den fastställda ramen, dels det undantag som ställer vissa varuslag, det 5. k. kiosksortimen- tet, utanför regleringen. I affärstidslagen finns emellertid flera andra undantag. Sålun- da är vissa typer av verksamheter undantag- na, exempelvis försäljning från apotek och från automat. Andra undantag bygger på förutsättningen att köparen uppträder i en viss egenskap, såsom vid försäljning på trafik- medel till resande. I själva verket är undan- tagssystemet mycket komplicerat och därför också svårtillämpat. Trots detta förhåller det sig uppenbarligen så, att det inte på långt när är ett tillräckligt fint instrument för att ge möjligheter till en smidig anpassning till alla de skiftande krav som ställs. Den historiska tillbakablicken i kapitel 2 visar tydligt hur svårt det varit att finna en acceptabel form för reglering av affärstiden. Regleringen har omarbetats med täta mellanrum. Undanta- gen har varierats och omkonstruerats. Efter varje omarbetning av regleringen har det emellertid inte dröjt länge förrän missnöjet på nytt vuxit sig så starkt att det blivit dags för en ny omarbetning.

Denna gång synes missnöjet vara störst när det gäller dispensförfarandet. Företag som legat i närheten av varandra har fått sina konkurrensförhållanden snedvridna av att något av dem men inte alla fått dispens för exempelvis söndagsöppet. Konsumenter i en stadsdel har upprörts över att affärer i den egna stadsdelen vägrats söndagsdispens, samti- digt som konsumenter i andra statsdelar i samma stad haft tillgång till näraliggande söndagsöppen butik. Ändå kan inte den dis- pensgivande myndigheten lastas. Den har endast gjort en rimlig avvägning mellan kon- sumentintresset å ena sidan och nödvändig-

heten å andra sidan att iaktta så stor restrik- tivitet vid dispensgivningen att inte lagens huvudregel om öppethållande endast inom den medgivna ramen blir urholkad.

Avvägningarna i samband med lagens övriga undantagsbestämmelser är i princip likartade. Kioskhandeln och andra företags— former, vilka arbetar med det fria sortimen- tet och därför inte är bundna av tidsramen, vill urholka lagen på annat sätt. Dessa före- tagsformer vill utöka det fria sortimentet i det i och för sig vällovliga syftet att tillfreds- ställa behov hos konsumenterna. Tillåter man ytterligare utvidgning av det fria sorti- mentet, skulle man emellertid möta starka protester från den handel, som verkar inom lagens generella tidsram och som redan nu anser att de företagsformer, som arbetar med det fria sortimentet, är otillbörligt gynnade.

I svaren på kommitténs enkät förekom— mer flera andra förslag till liberalisering av regleringen. Sålunda föreslås att regleringen slopas för vardagar men bibehålles för sön- dagar. I flera fall rekommenderar man att rätt till visst söndagsöppethållande skrivs in i lagen. Bland förslagen kan nämnas rätt för varje företag att ha öppet högst tre söndagar per år. Ett annat förslag upptar högst en söndag per månad eller högst 15 söndagar om året.

En liberalisering i enlighet med dessa för- slag skulle givetvis innebära en förbättrad anpassning till konsumentintresset. Alla dagar i veckan utom söndag skulle bli oregle- rade. Öppethållande på söndagar skulle tillå- tas i en utsträckning, som skulle passa sär- skilt handeln med möbler och andra kapital- varor ganska bra. Även om konsumentintres- set inte tillgodoses till alla delar i en dylik ”söndagslag”, kan tanken på en sådan verka bestickande.

Vid ett närmare påseende hopar sig emellertid argumenten också mot en sådan reglering. Även den måste förses med undan- tag. Att helt förbjuda livsmedelsförsåljning under söndagar vore orealistiskt. Sådan för- säljning har förekommit i Stockholm under åtskilliga år och att förbjuda denna service under flertalet av årets söndagar framstår

såsom otänkbart. Kioskhandel och liknande företagsformer kan omöjligen tvingas att hålla stängt på söndagar. Hela den otympliga konstruktionen med det ”fria sortimentet” måste därför bli kvar och sannolikt även i fortsättningen utgöra ett effektivt hinder för sådana företagsformer att konsumentanpassa sitt sortiment även under vardagar. Undanta- get för försäljning på trafikmedel till resande måste bli kvar o.s.v. I själva verket tvingas man behålla hela systemet med undantags- regler. Därmed får man också i allt väsent- ligt kvar flertalet av de orättvisor och oform- ligheter som den hittillsvarande regleringen fört med sig.

Hela den administrativa apparaten behö- ver vidare behållas. Företagen måste begära dispenser och myndigheterna skall besluta om dessa. Övervakningen av lagens efterlev- nad blir lika besvärlig som tidigare, ehuru den i förhållande till polisens andra arbets— uppgifter kommer att framstå som ändå mindre väsentlig än tidigare.

Sammanfattningsvis kan sägas att de vins- ter, som står att vinna med en bibehållen men ytterligare liberaliserad reglering, inte på långt när kan uppväga alla de nackdelar som blir kvar.

Det tyngst vägande argumentet mot en uppluckrad reglering är emellertid att en sådan reglering tenderar att bli meningslös, eftersom den i praktiken knappast längre begränsar affärstiderna. Om man, som här .orts, funnit att konsumentintresset kräver möjlighet till ett ökat öppethållande inom detaljhandeln, finns inget annat starkt skäl till att gå endast ett stycke på vägen mot ett slopande än det skäl som åberopades vid den år 1966 genomförda liberaliseringen, nämli- gen att en tvär omställning kan medföra betydande olägenheter. Sedan detta steg tagits, återstår emellertid till ett fullständigt avskaffande av regleringen inte längre väg än att den kan tas i ett enda steg. Att dela upp den sista sträckan skulle vara utan mening, eftersom det efter en ytterligare liberalise- ring återstående skyddet för de intressen som önskar ett sådant skulle vara i stört sett utan värde.

Kommitténs förslag är därför att affärs— tidsregleringen slopas helt. 103

7. Sammanfattning

Sveriges första lagstiftning angående butiker- nas öppethållande tillkom år 1909. Bakgrun- den till att man genomförde en reglering var att man i vissa fall hade funnit att såväl butiksägarna som deras anställda hade mycket långa arbetstider. Den lagstiftning som då infördes kan sägas ha inneburit en avvägning mellan å ena sidan konsumenter- nas intresse av att kunna handla på olika tider och å andra sidan det socialt betingade intresset av att säkerställa att de idetaljhan- deln arbetande fick tillräcklig fritid. Affärs- tidsregleringen har härefter bestått ehuru den undergått förändringar under årens lopp.

År 1930 tillkom den allmänna arbetstids- lagen. Den reglering av arbetstiderna för arbetstagare i allmänhet, som härigenom skedde, omfattade emellertid inte från bör- jan de affärsanställda. År 1939 tillskapades dock en särskild arbetstidslag för detaljhan- deln.

Samtidigt som arbetstidslagen för detalj- handeln utarbetades gjordes en omarbetning av den då gällande affärstidslagstiftningen. Under förarbetena anförde departements- chefen att även om arbetstiden för de an- ställda var reglerad i annan ordning, andra viktiga sociala önskemål liksom också närings- politiska intressen krävde att butikstäng- ningslagen bibehölls. Han sade sig härvid särskilt syfta på angelägenheten av att trygga skälig fritid åt butiksinnehavarna och att åstadkomma i stort sett likartade konkurrens- förhållanden mellan de olika företagen.

Nu gällande affärstidslag trädde i kraft den 1 januari 1967. Jämfört med den före- gående lagstiftningen innebar den en väsent- ligt enklare och friare reglering av affärstider- na. Den tillåtna affärstiden, som dessförin- nan räckte fram till kl. 19 på vardagar. ut- sträcktes till kl. 20. Huvuddelen av den han- del som tidigare fick ske endast efter dispens på annan tid än vanlig affärstid — bl. a. hela kioskhandeln — undantogs från regleringen. Kommunerna fick möjlighet att för särskilda fall medge längre affärstid än den vanliga om det ansågs påkallat med hänsyn till allmän— hetens intresse.

Under förarbetena till den gällande affärs- tidslagen ägnades särskild uppmärksamhet åt frågan om en fortsatt reglering av affärstider- na fortfarande behövdes.

I propositionen till affärstidslagen (1966: 144) anförde föredragande departements— chefen att han hade funnit att flera omstän— digheter kunde anföras till stöd för ett anta- gande att man med beaktande av konsumen- ternas och de affärsanställdas intresse borde kunna avvara en lagfäst affärstidsreglering åtminstone på längre sikt. Härtill kom att enligt departementschefens mening konsu— menternas behov i fråga om affärstidens längd och förläggning visserligen skulle kun- na i huvudsak tillgodoses inom ramen för en lagreglering, men att detta knappast skulle komma att vara möjligt i längden.

Ett omedelbart slopande av affärstidsreg- leringen ansåg departementschefen emeller-

tid skulle kunna medföra betydande olägen- heter. Sålunda kunde man inte utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmån- liga verkningar för konsumenterna. Vidare skulle otvivelaktigt vissa oförmånliga verk- ningar för de affärsanställda följa. En ome- delbar avveckling av affärstidsregleringen skulle också kunna leda till sociala problem för affärsinnehavare som drev sina företag utan anställda eller med endast någon ensta- ka medhjälpare. Departementschefen ville därför inte förorda att man omedelbart slo- pade all affärstidsreglering. Däremot ansåg han att det fanns tillräckliga skäl för en friare reglering än tidigare.

Den nya lagen gavs en giltighetstid av fem år. Vid utgången av denna tid fick man enligt departementschefen på nytt pröva frågan om affärstidsregleringen skulle slopas helt. Erfa- renheterna av den friare regleringen och den utveckling som skulle komma att ske inom ramen för denna borde då enligt departe- mentschefen ge en bättre vägledning för prövningen.

I direktiv den 30 december 1969 upp- drogs åt särskilda sakkunniga — 1970 års affärstidskommitté — att pröva frågan om affärstidsregleringen skall fortsätta efter ut- gången av affärstidslagens giltighetstid den 31 december 1971 eller om den kan avvaras. Om de sakkunniga skulle finna att en fort- satt reglering av affärstiden behövs, borde de se över lagen och lägga fram förslag till ändringar eller tillägg i den mån det är påkallat.

Affärstidskommittén har på olika sätt sökt bilda sig en uppfattning om verkningar- na av affärstidslagen och om de åsikter som på olika håll finns rörande regleringen (kap. 4). En enkät har riktats till organisatio- ner med nära anknytning till konsumentfrå- gor, näringslivsorganisationer, organisationer på arbetsmarknaden, detaljhandelsföretag, statliga och kommunala organ etc. Hearings har hållits med konsumenter, konsumentrep- resentanter och företagsrepresentanter iHäl- singborg, Karlstad, Umeå och Västerås samt med företrädare för bl.a. livsmedels- och kioskhandel. Handelns Utredningsinstitut

har anlitats för att kartlägga kommunernas dispensgivning. Kungl. Maj:ts beslut i affärs- tidsärenden har på kommitténs uppdrag undersökts av departementssekreteraren Sven Sahlström. På uppdrag av kommittén har Handelns Utredningsinstitut utfört fyra särskilda undersökningar, som redovisas i betänkandet under rubrikerna: ”Föränd- ringarna i öppethållandetiderna 1966— 1969”, ”Försäljning och kundantal under olika öppethållandetimmar”, ”Beskrivning av kundklientelet vid förlängt öppethållan- de” och ”Detaljistintervjuer avseende affärs- tidslagen”. Slutligen har också på kommit- téns uppdrag hovrättsfiskalen Tor Olsson gjort en sammanställning av affärstider och affärstidsregleringar i andra länder.

De sålunda uppsamlade erfarenheterna och synpunkterna har härefter lagts till grund för de inom kommittén förda diskus- sionerna (kap. 5). Dessa har i huvudsak haft två utgångspunkter. Den ena har varit att beträffande vissa bestämda frågor ge under- lag för beskrivningar av följderna av en över- gång till fria affärstider (avsnitt 5.2 och 5.3). Den andra utgångspunkten har varit att sär- skilt för var och en av berörda intressegrup- per belysa följderna av en sådan övergång sedda från gruppens synpunkt (avsnitt 5.4). Sist följer kommitténs överväganden och slutsatser (kap. 6).

Utvecklingen av öppethållandetiderna i samband med affärstidslagens tillkomst år 1967 visar endast små förändringar (avsnitt 5.2). Den liberalisering som då genomfördes fick till en början ringa eller ingen betydel- se för större delen av detaljhandeln. Centralt och i viss mån externt belägna butiker börja- de dock så småningom att utnyttja den ökade friheten särskilt i stockholmsregionen.

Kommittén har ingående diskuterat vilka verkningar ett fritt användande av förlängt öppethållande såsom konkurrensmedel kan få på prisbildningen och strukturutveck- lingen (avsnitt 5.3). Kommittén bedömer det såsom osannolikt att prisnivån skulle stiga såsom följd av att affärstidsregleringen upp- hör. Inte heller antas en fri användning av öppethållandet såsom konkurrensmedel i

nämnvärd utsträckning kunna påskynda den i detaljhandeln pågående strukturomvand- lingen. För vissa företagsformer kan emeller— tid förändringar bli aktuella. Kioskhandel och liknande företagsformer befrias från de betydelsefulla begränsningar av sortimentet som affärstidsregleringen för deras del med- för, men kan också ställas inför nya konkur— renssituationer som kräver förmåga till an- passning. Förändringen innebär sålunda både risker och möjligheter. De senare är ur kon— sumentsynpunkt särskilt intressanta, efter- som undanröjandet av affärstidslagens sorti- mentsbegränsningar får antas vara ett viktigt steg på vägen mot bättre förutsättningar för en fungerande närhetsservice på detaljhan— delns område.

Härefter har i tur och ordning anlagts synpunkter på vilken betydelse ett upphö— rande av affärstidsregleringen kan få för kon- sumenterna, de affärsanställda, företagen, administration och kontroll samt ordnings- frågor.

Diskussionen rörande konsumentintresset har förts främst med utgångspunkt från vår- deringar rörande orsakerna till att vissa kon- sumenter behöver handla på andra tider än vanlig affärstid. Vid sidan av gängse värde- ringar härvidlag, enligt vilka konsumenten bör ha ett godtagbart skäl såsom lång arbets- tid eller långa arbetsresor för att kunna göra anspråk på att få handla på annan tid än vanlig affärstid, riktas här uppmärksamheten mot sådana behov som beror av bristande förmåga att planera inköpen.

Den allmänna arbetstidslagen drar upp ramar för arbetstidens längd men lämnar öppet frågan om arbetstidens förläggning. Denna fråga anses böra tillkomma parterna på arbetsmarknaden att avgöra. I de kollek- tivavtal som gäller för detaljhandeln är regeln om arbetstidens förläggning kopplad till öppethållandetiden på så sätt att arbetstiden skall förläggas i anslutning till butikens öppethållande. Kollektivavtalen klassificerar viss arbetstid såsom obekväm. Beroende på graden av obekvämlighet utgår s.k. obe— kvämlighetstillägg av olika storlek. Organisa- tionsgraden bland de handelsanställda är

dock låg, vilket talar för att affärstidslagen har en viss betydelse såsom ett komplette- rande skydd vid sidan av kollektivavtalen. Utifrån de anställdas synpunkt diskuteras vidare de nackdelar som kan följa av att ha en från det normala avvikande förläggning av fritiden.

För företagen kan ökade möjligheter att utnyttja förlängt öppethållande medföra både positiva och negativa verkningar. Ehuru såsom nyss anförts affärstidsregleringens upphävande inte väntas få nämnvärd bety- delse för strukturomvandlingen, måste man emellertid räkna med att under en kortare tid efter regleringens upphörande en och annan butik kommer att läggas ned något tidigare än som skulle ske om affärstidsregle- ringen bibehålles. Under alla förhållanden torde dock endast en ringa del av den detalj- handel, som för närvarande är underkastad begränsningar i rätten att hålla öppet, kom— ma att bli berörd av förändringen. Ur före- tagssynpunkt har det bedömts såsom en fördel att dispensförfarandet med dess i många fall ofrånkomliga orättvisor företagen emellan kommer bort.

I detaljhandeln finns fortfarande kvar ett antal småföretagare med endast familjemed- lemmar såsom medhjälpare i butiken. Om- sorgen om dessa har varje gång statsmakterna haft att ta ställning till affärstidsregleringen varit ett av motiven för denna. De skyddas inte av arbetstidslagen och det har anförts farhågor för att de skulle nödgas att ta på sig en alltför stor arbetsbörda om affärstidsreg- leringen upphörde. De tidigare gjorda be- dömningarna ger emellertid vid handen att det endast för en ringa del av småföretagarna bör kunna bli aktuellt med förlängt öppet- hållande. Dessutom bör beaktas att andra företagargrupper inte är underkastade mot- svarande regleringar. Även inom detaljhan- deln finns betydande företagargrupper som inte åtnjuter sådant skydd, exempelvis före- tagarna inom kiosk- och bensinhandeln.

Ur administrations- och kontrollsynpunkt innebär regleringens upphörande en klar för- del. Från affärstidslagens ikraftträdande den 1 januari 1967 till och med första halvåret

1970 hade i kommunerna behandlats drygt 14 000 dispensansökningar. Prövningen av dispensärendena har orsakat ett betydande arbete för de kommunala myndigheterna. Svårigheter har dessutom förelegat att göra en rättvis bedömning av dessa ärenden.

När det gäller att kontrollera affärstids- lagens efterlevnad har det visat sig att möjlig- heterna härtill är begränsade. Polismyndig- heterna torde i allmänhet ha fått låta denna kontroll, åtminstone vad gäller övervakning av det sortiment som saluföres, stå tillbaka för viktigare arbetsuppgifter.

Det har inte ansetts finnas någon anled— ning att överväga särskilda anordningar för att upprätthålla ordningen i samband med exempelvis sent kvällsöppna butiker. Till alkoholpolitiska utredningen har överläm- nats sådana med försäljning av öl och alko- holfria drycker sammanhängande frågor som aktualiseras av att affärstidsregleringen upp- hör.

I kapitel 6 har kommittén gjort den slut- liga sammanvägningen av de mot varandra stridande intressena. Förr, när i de flesta hushåll fanns en hemarbetande vuxen per- son, kunde det vara rimligt att detaljhandeln i eget intresse samlade konsumenternas in- köp till tider som var praktiska ur handelns synpunkt. Genom att det blivit allt vanligare att samtliga hushållets vuxna personer för- värvsarbetar har emellertid konsumenternas möjligheter att anpassa sig till dessa tider minskat. Omständigheter såsom de speciella tidsgeografiska förutsättningarna i stora stä- der, den stigande förvärvsintensiteten hos gifta kvinnor och koncentrationen av fritid till veckoslutet skapar behov hos konsumen- terna av väl differentierade öppethållande- tider.

Samtidigt som majoriteten av konsumen- terna klarar sig ganska bra med öppethållan- detiderna inom den gällande affärstidslagens ram, följer i urbaniseringsprocessens spår be- hov av vidgade inköpsmöjligheter för bety- dande minoritetsgrupper. Dessa behov har nu vuxit sig så starka att de tider som ryms inom regleringens ram framstår såsom otill- räckliga. Härtill kommer att de iakttagna

utvecklingstendenserna med övertygande sannolikhet kan framskrivas i oförändrad riktning.

Mot konsumenternas behov av mera diffe- rentierade öppethållandetider står behovet av skydd för anställda och företagare inom handeln. Jämfört med andra arbetstagargrup— per har de handelsanställda ett högt obe- kvämlighetstillägg, som fyller den dubbla funktionen att garantera arbetstagaren god kompensation för dennes arbetsinsats under obekväm arbetstid och verka starkt återhål- lande på företagen när det gäller att hålla öppet under sådan tid. Härtill kommer att öppethållande under obekväm arbetstid torde komma att beröra endast en ringa del av de i detaljhandeln anställda. Den begrän- sade andel av detaljhandelsföretagen, som av regleringen hindras att vidga sitt öppethållan— de och som för den händelse regleringen upphör kan väntas hålla öppet under obe- kväm arbetstid, kommer i huvudsak att bestå av större företag, som har goda möjligheter att fördela arbetstiden så att den obekväma delen inte blir så betungande. I dessa företag torde dessutom finnas åtskilliga deltidsan- ställda som inte har något emot att för god ersättning arbeta på i kollektivavtalens mening obekväm tid, eftersom de ändå har skäl att välja att arbeta vid dessa tider exem- pelvis för att barnpassning hindrar dem från att ta förvärvsarbete under vanlig arbetstid.

För vissa småföretagare och deras med- hjälpande familjemedlemmar synes olägen— heterna av att regleringen upphör bli mera betydande. Även här torde det emellertid bli fråga om endast ett begränsat antal perso- ner som blir berörda, om man bortser från de som arbetar inom kiosknäringen och lik— nande företagsformer och inte heller för närvarande hindras av affärstidslagen från att förlägga öppethållandet till obekväm arbets- tid. När det gäller frågan om i vilken ut- sträckning anspråk från en grupp företagare på att erhålla skydd bör få tjäna såsom motiv för bibehållande av affärstidsregleringen måste också beaktas att en väl awägd balans mellan chanser och risker i företagandet utgör ett villkor för upprätthållande av en fri

marknadshushållning. Denna balans förut- sätter att skydd inte ges åt särskilda bran- scher, företag eller företagsformer utan bä- rande skäl.

Mot denna bakgrund har det inte synts realistiskt att låta två trots allt ganska be- gränsade gruppers intressen — de anställda och företagare jämte medhjälpande familje- medlemmar som arbetar i det förhållandevis ringa antal butiker, som kan väntas bli berör- da av att regleringen upphör — stå i vägen för utvecklingen, i synnerhet som den större av grupperna, de anställda, redan i allmänna arbetstidslagen har samma skydd som alla andra arbetstagargrupper.

Kommittén har härefter övervägt olika former av liberaliseringar av affärstidsregle- ringen. Det visar sig emellertid att på vilket sätt man än mjukar upp regleringen så blir hela det otympliga och komplicerade syste- met med olika slags undantag kvar. Man måste då också behålla hela den administra- tiva apparaten. Regelsystemet måste dess- utom vara uppbyggt på ett sådant sätt att olika intressen balanseras mot varandra. För- söker man liberalisera på något enstaka ställe i systemet, uppstår lätt bristande balans i detta och någon eller några intressen gynnas på bekostnad av andra intressen. Kommittén har därför funnit att de vinster som skulle kunna vinnas med en bibehållen men ytter- ligare liberaliserad reglering inte på långt när kan uppväga alla de nackdelar som skulle bli kvar.

Det tyngst vägande argumentet mot en ytterligare uppmjukning av regleringen är emellertid att den då tenderar att bli meningslös, eftersom den i praktiken knap- pat längre begränsar affärstiderna. Sedan det steg tagits, som den genom affärstidslagen genomförda liberaliseringen innebar, återstår enligt kommitténs mening inte längre väg till regleringens avskaffande än att den kan tasi ett enda steg.

Kommitténs slutsats har därför blivit att affärstidsregleringen bör slopas helt.

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande av herr Magnusson Tidsramen för butikernas öppethållande är av vitalt intresse för de butiksanställda. Fri- tiden är värdefull för alla grupper i samhället och det är självklart ett intresse för de handelsanställda att få sin lediga tid att sammanfalla med andra gruppers fritid. Jag finner det därför väl motiverat med en be- gränsning av den obekvämt förlagda arbets- tiden för folk verksamma inom handeln. I samband med den nuvarande lagens till- komst framförde Handelsanställdas Förbund i sitt remissyttrande, att ”det utsträckta öppethållandet finner vi med hänsyn till opinionsundersökningarna mindre motiverat men anser oss böra godtaga detsamma med förväntan att en ytterligare utsträckning av affärstiden genom kommunala beslut endast skall förekomma i undantagsfall”. Den upp- fattningen delade statsrådet Svante Lund- kvist, vilket han också gav uttryck för vid föredragningen av propositionen. Jag hade anledning att hoppas på att det skulle bli en restriktiv hållning ifråga om dispensgiv- ningen. Endast mycket starka skäl och ett klart dokumenterat kundbehov skulle medge att dispens lämnades.

Erfarenheterna av fyra års tillämpning av lagen överensstämmer enligt min bedömning inte helt med lagens anda och mening. Många kommuner har tillämpat en liberal dispensgivning och under tiden har också nya varugrupper tillförts den fria listan. Des- sa åtgärder har lett till att lagen urholkats

och har därmed inte blivit det skydd för de anställda som jag räknat med. Därtill kom- mer bristande kontrollmöjligheter av lagens efterlevnad, vilket i sin tur lett till bristande respekt för lagen bland såväl köpmännen som allmänheten.

Om lagen skall utgöra ett skydd för de anställda, står det klart att det krävs en betydligt mera skärpt skrivning som starkt begränsar kommunernas möjligheter. till dis- pensgivning. Helst hade jag sett att en sådan lagskärpning åstadkommits. Detta betraktar jag emellertid i dagens situation som mindre realistiskt, en uppfattning som ytterligare stärkts under utredningsarbetets gång. Det finns nämligen idag på sina håll ett stegrat intresse för ett annorlunda öppethållande och med hänsyn till att handeln är en ser- vicenäring kan de av vissa konsumentgrupper framförda önskemålen icke negligeras. Jag anser emellertid att en begränsning av tiden för butikernas öppethållande är rationell ur samhällets synpunkt och lagen torde kunna anses som en lämplig styrningsmekanism. Handelsanställdas Förbund har emellertid ingen dogmatisk inställning till frågan om sättet för reglering av butikernas öppethål- lande. Redan i samband med utredningen, som föregick den nuvarande lagen, sökte vi alternativa lösningar och fann också en sådan vid förhandlingar med våra motparter. I av- taler ar införts bestämmelser, som ger er- sättning för obekvämt förlagd arbetstid. Överenskommelse har nu träffats om för-

bättringar av dessa ersättningsregler. Om riksdagen beslutar att icke förnya lagen, träder dessa förbättringar i kraft samma dag som lagen upphör att gälla. De höjda obe- kvämlighetstilläggen är ett alternativ att nå fram till spärrar mot sent kvällsöppethållan- de och söndagsöppethållande. Lagens slopan- de behöver således inte innebära försämrade arbetstider för de anställda. En fortsatt affärstidsreglering kan däremot betyda en ytterligare liberalisering av nu gällande lag, vilket jag ser som ett sämre alternativ än förbättrade obekvämlighetstillägg.

Jag hade helst sett att lagen kunde bibe- hållas och skärpas. Då detta icke synes möj- ligt har jag i valet mellan en uttunnad lag med bibehållande av nuvarande obekvämlig- hetstillägg eller slopande av lagen med höjda obekvämlighetstillägg, kombinerat med reg- ler för femdagarsvecka, stannat för det senare alternativet, som jag ur de anställdas synpunkt finner mera tilltalande.

Reservation

Reservation av herr Sundewall

Undertecknad ledamot av 1970 års affärs- tidskommitté har inte deltagit i kommitténs majoritetsbeslut att föreslå att affärstidsreg- leringen skall upphöra den 31 december 1971, d.v.s. när giltighetstiden för nu gällan- de affärstidslag utgår.

I propositionen 1966:144 med förslag till ny affärstidslag anfördes att motivet för att föreslå en fortsatt affärstidsreglering betinga- des av att man bedömde att ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen skulle kun- na medföra betydande olägenheter såväl för de affärsanställda som för många affärsinne- havare. Detaljhandeln skulle i stället ges till- fälle att inom ramen för en liberalare affärs- tidslag pröva friare affärstider än vad tidigare lagstiftning medgivit.

I såväl förarbetet som propositionen mar- kerades att behovet av dispenser borde bli mycket ringa. Det alldeles övervägande anta- let konsumenter skulle kunna tillfredställa sina köpbehov inom ramen för den nya lagstiftningen.

Erfarenheterna av dispensfrågornas be- handling under de fyra år som affärstidslagen varit gällande visar emellertid att kommuner- na har bedömt relativt likartade dispensan- sökningar mycket olika. I Stor-Stockholm har dispenser beviljats i en utsträckning som knappast står iöverensstämmelse med lagens anda och mening. I andra kommuner har man däremot i enlighet med lagens anda varit väsentligt restriktivare. Det är också

påtagligt att debatten kring och kritiken mot gällande affärstidslag i huvudsak hämtat sitt underlag från lagens tillämpning inom Stock- holms-området.

Farhågor för att kommunerna skulle kom- ma att bedöma dispensfrågor mycket olika framfördes av Sveriges Köpmannaförbund redan 1965 i förbundets yttrande över affärstidsutredningens förslag till ny affärs- tidslag. Förbundet anförde därvid att läns- styrelsen med dess överblick över en större ekonomisk/geografisk enhet bättre skulle kunna bedöma dispensfrågorna. Enligt min uppfattning skulle en fortsatt affärstidsreg- lering med direkt länsstyrelsebehandling av dispensärendena väsentligt minska de olägen- heter, som under de gångna fyra åren före- kommit.

Vid de konsumenthearings och intervjuer som kommittén genomfört har det visat sig att flertalet konsumenter är tillfreds med nuvarande öppethållandetider under var- dagarna. Dessa öppethållandetider ryms med mycket begränsade undantag inom ramen för affärstidslagens tidsram för vardagar, näm- ligen 08.00—20.00. De ”normala” öppet- hållandetiderna brukar ligga mellan 09.00— l8.00 för måndag — fredag med ytterligare öppethållande mellan 1800—2000 under en eller ett par av dessa dagar. Under lördagarna brukar butikerna vara öppna från kl 09.00. Stängningstiden på lördagarna varierar med få undantag mellan 12.00 och 16.00.

Skulle konsumenterna ha visat ett påtag-

ligt intresse för ett ökat öppethållande under vardagar hade säkerligen detta kommit att påverka butikstiderna under dessa dagar. Då emellertid här synes råda balans mellan å ena sidan konsumenternas önskemål ifråga om öppethållandetiderna och detaljhandelns strävanden att inom ramen för företagseko- nomiska bedömningar och hänsyn till perso- nalen motsvara konsumenternas önskemål, finns i och för sig inga skäl som talar vare sig för eller emot en ändring av reglerna för öppethållande under vardagarna. Ett slopan- de av lagstiftningen för vardagarna skulle av allt att döma inte inverka på öppethållandet. Med hänsyn härtill kan naturligtvis en sådan åtgärd övervägas.

Vad däremot beträffar söndagar är situa- tionen en annan. Vissa konsumenter har vid kommitténs hearings redovisat att de i och för sig önskar liberalare öppethållandetider under dessa dagar. De är dock inte beredda att betala denna extra service i förrn av t. ex. höjda varupriser eller andra olägenheter. Konsumentrepresentanterna har sålunda vid dessa hearings påtalat riskerna för att en konkurrens med öppethållande under sön- dagarna menligt skulle kunna påverka bl.a. närhetsservicen. Konsumenterna har härvid- lag realistiskt bedömt konkurrensfrågan. En öppethållandekonkurrens som framförallt kan utnyttjas av vissa företag kommer att innebära skärpta strukturförändringar med sämre närhetsservice som en av följderna. Konsumentrepresentanterna har också fram- hållit att hänsyn måste tas till de anställda inom detaljhandeln så att deras krav på rimlig arbetstidsförläggning kan tillgodoses.

Kommittén uttalar att vissa grupper kon- sumenter har ett behov av ökat öppethållan- de i form av Söndagsöppna butiker. Sam- tidigt skulle det dock enligt kommitténs uppfattning inte komma att bli några påtag- liga förändringar ifråga om butikernas öppet- hållandetider, även om affärstidslagen upp- hörde. Om denna senare uppfattning är rik- tig skulle ifrågavarande konsumenters behov av ökad service följaktligen inte komma att i någon högre grad tillfredsställas. Man kan under sådana omständigheter fråga sig vad en

lagändring överhuvudtaget skulle tjäna för syfte.

Med största sannolikhet är emellertid kommitténs uppfattning felaktig. Ett fritt öppethållande på söndagarna skulle enligt min mening leda till att ett mycket stort antal butiker av konkurrensskäl skulle anse sig vara tvingade att hålla öppet. Därvid skulle vissa försäljningsställen utöva en viss attraktionskraft på konsumenterna, ofta för- stärkt genom jippon av olika slag. Andra försäljningsställen, bl. a. närhetsbutikerna. skulle komma i en utomordentligt bekym- mersam konkurrenssituation, som successivt skulle leda till en avveckling av dessa butiker. Även den specialiserade fackhandeln skulle få svårt att konkurrera med söndagsöppet- hållande.

I detta sammanhang måste alltså beaktas den effekt som konkurrensen med affärs- tiderna skulle komma att få på strukturut- vecklingen inom detaljhandeln. Under 60- talet har utvecklingen gått mot en allt kapi- talintensivare detaljhandel, där investeringar i högre grad än tidigare ersätter de personliga försäljningsinsatserna. Bland annat till följd härav torde de totala försäljningsytor som för närvarande står till konsumenternas för- fogande överstiga vad som var fallet för tio år sedan.

För de företag som .ort omfattande inves— teringar under senare år finns det ett naturligt ekonomiskt intresse att få maximal avkast- ning på dessa investeringar. Detta kan bara ske på ett sätt, nämligen genom en egen om- sättningsökning. Allt talar för att den totala omsättningen i den svenska detaljhandeln inte påverkas av en förlängning av affärs- tiderna. Därför måste en omsättningsökning inom en företagsgrupp medföra motsvarande omsättningsminskning hos andra företag. Konkurrensen har också lett till att ett mycket stort antal butiker lagts ned under 60-talet. Det totala antalet nedlagda butiker sedan 1960 uppskattas till ca 15 000, varav drygt 10000 sålde dagligvaror. Det bör då observeras att det härvidlag inte rör sig om en rationell övergång till kompletta dagligva-

De prisundersökningar som SPK konti- nuerligt genomför visar att prisdifferenserna inom detaljhandeln är utomordentligt små, vilket rimligen måste tas som intäkt för att den ena försäljningsformen inte är så påtag- ligt rationellare än den andra som man i debatterna ofta framhåller.

Vid ställningstagandet i denna fråga måste det också vara rimligt att ta hänsyn till arbetsförhållandena för såväl de anställda inom detaljhandeln som köpmännen själva och deras i butikerna arbetande familjemed- lemmar. Enligt min mening utgör en affärs- tidslag en viss garanti för att de anställda får en rimlig förläggning av sina arbetstider. Då de handelsanställda har egen representation i affärstidskommittén, finner jag dock ingen anledning att i min reservation närmare ut- veckla frågan om personalens intressen. Jag vill dock framhålla att de enskilda detaljhan- delsföretagarnas erfarenheter pekar på att rekrytering av personal till detaljhandeln redan nu försvåras av den förläggning av arbetstiderna som detaljhandeln såsom ser- vicenäring måste tillämpa. Jag erinrar om att bankerna haft liknande svårigheter och att de bankanställda och deras organisation upp- nått en ordning som innebär att bankerna är stängda inte endast på söndagarna utan även på lördagarna. För detaljhandeln skulle ett fritt söndagsöppethållande öka svårigheterna att rekrytera kunnig och duktig ungdom till butikerna.

Att söndagsöppethållande av de affärsan- ställda ute i landet uppfattas som en mycket betydande olägenhet framgår för övrigt av det mycket stora antal överklagande av bevil- jade dispenser som deras lokala organisa- tioner i landet, särskilt det senaste halvåret, företagit. Såvitt jag förstår utgör dessa över- klaganden och de många uttalanden mot söndagsöppethållande som skett under den senaste tiden ett klart belägg för att de handelsanställda — i likhet med det alldeles övervägande antalet medborgare i vårt land _ vill ha söndagarna fria.

Därjämte vill jag hävda att detär rimligt att ta hänsyn även till företagarna och de familje-

medlemmar som arbetar i detaljhandeln. Det bör observeras att arbetstidslagen inte omfat- tar företagaren själv och hans i företaget sysselsatta familjemedlemmar. Här ger en fortsatt affärstidslag en yttre ram för arbets- tidsförläggningen för denna mycket stora grupp av yrkesverksamma. Det bör i detta sammanhang understrykas att dessa köpmän och deras familjemedlemmar i de mindre och medelstora butikerna inom såväl dagligvaru- handeln som fackhandeln svarar för den klart dominerande andelen av detaljhandelns om- sättning.

Enligt min uppfattning utgör affärstiderna en faktor och en betydelsefull sådan för detaljhandelns framtida utveckling. Inom kommitténs uppdrag har det inte varit möj- ligt att få en total belysning av denna fråga. Däremot torde en sådan belysning ligga inom utredningsuppgiften för den pågående distri- butionsutredning som tillsatts av Kungl. Maj:t. Jag anser det väsentligt att alla frågor av betydelse för den framtida utvecklingen av detaljhandeln får en samtidig och ingåen- de behandling i en och samma utredning. Under alla omständigheter anser jag att det faktamaterial som stått till affärstidskommit- téns förfogande inte utgör tillräckligt under- lag för en så ingripande åtgärd i detaljhan- delns arbetsbetingelser som ett fullständigt slopande av affärstidslagen skulle innebära.

Jag föreslår därför att affärstidslagen för- längs att gälla även efter den 31 december 1971. Däremot kan jag vara beredd att sam- tycka till att lagen begränsas till att avse allenast sön- och helgdagar samt att dispens- frågorna i första instans handlägges av läns- styrelserna.

Under åberopande av det som ovan har anförts fårjag alltså föreslå

att affärstidslagen i nuvarande form bibe- hålles men att — om därigenom större enighet kan uppnås om utformningen av lagstiftningen — denna begränsas att gälla öppethållandetiderna för sön- och helgdagar. att dispensfrågor rörande öppethållande dessa dagar och sortimentsdispenser i första instans handläggs av resp. läns-

styrelse, samt att därvid tillämpas den restriktivitet som markeras i förarbetet och proposition till nu gällande affärstidslag.

Under våren 1970 tillställde kommittén ett antal myndigheter, organisationer, företag m. m., tillhopa ett 80-tal, en hemställan att man skulle delge kommittén sina erfar— enheter av den nuvarande lagens tillämpning och framföra de synpunkter i övrigt, som man ansåg kunde vara av betydelse för kommitténs överväganden. Från dem som mottagit skrivelsen inkom ett 60-tal svar. I vissa fall överlämnades i samband med det egna svaret även yttranden från andra, exempelvis närstående organisationer. Bland sådana som tillställts skrivelsen men som inte inkommit med svar eller förklarat sig inte i detta skede vara beredda att svara kan nämnas vissa politiska kvinnoorganisationer, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Ar- betsgivareföreningen och Handelns Arbetsgi- vareorganisation.

Denna bilaga innehåller utförliga referat av flertalet av de inkomna svaren. Dessa har grupperats på sätt som framgår av nedanstå- ende uppställning. Beträffande svaren under B ger uppställningen viss ledning beträffande ställningstagandet till frågan om regleringens upphörande eller inte. I övrigt hänvisas till referaten.

-" '.'”. m..”: .1.--"'-r.';'v':'.'.'J-'-" " "it. . .fi '. ' '. .. ., , ' ' -- .:L' , , _ _, - . . , ,. _ ,, .. ,”, lilli'läåii' .rJ ', ' . .. . r., .,.'_ ., "." . ' " .'..__,I_ .' ..' ".l . .l' ", .,. "' ' , , ,'å'f , ' . ' "D'.' a' ".H." . - i | j,!” |||: :;" =: .. , ,,. . -- ' ..L .. . __ ,,,, ., _, , _ . ', ' ._ j- , - ' .',., a.,... . . ' _ .,' -"' _., ,, ' ' T.I' v., J||1||| ulf- . ”,,,,,,,,,_ -,_.,.,-..,, ,., '|'"1'ljl'1L"H1-' .— "Wihl— " 'I '.-*-.”."--,' ,_'..,,."H _. _ " " menuid .. rr .. , ' ' _ , ,,,,','_',,,,", ,,,-, ,,,,,.— _ ' Bil:. 31.31.3491?F ,'.._ 11.391! . * - , . . ' . ,,, ... | ' ,,,, '. . ,, .,- 1,.'1'.,.._...... ..J-"l, ,, . _ . , ”liir ,,," ”,,,-,,,,”- ',,_ ,, z- . * |.- .-,,,-, , ,_'l'u " 'Fi- . ww, 215317 ,».,.1_,;

. , , ,,, .. ,,;.,._. , ., ___,,';,.,,,,,_' ,!', .. = ,, ,,...,.,...Z,h|.1q_,'_._.l .'-rj._.,.,. '.,—,,—_.,,.t , . . , . , _ _' ' , . _ , u!: III)-tum, ;lr. Hill,]. |.,- in , ' . — ,'"I 1_ " " ., ,,, ' -_ " _l- = |].hplllW...j|lFl HKH,

. . i, "l,"',"...1 15! _ ”lån?-'&', |—".,.,,"— 1' man -_. ."" . _ til...—4 "Milf—H?

' [i..-Ingelin r..- -: ...från...

gälla.,w wi. b..... '..vr..ir".-.ll,..,s'

mr åa.... ini-...... "fjliå'jejlunnsaieaw -:.iiguriiuuåmuuma ,mäihdtdgnimr lui, danill tnwind.

'hl..i.h' v.. wi...... ..: '.» :w'n tar.-mm Pza: autumn-q.... 'nnr'rq

...-ini utb. ,.,,iinLtddqqu anmält

InnehåH

11

3)

A Företrädare för konsumentin- tressen ........... Statens konsumentråd Konsumentutredningen Fredrika Bremer-Förbundet Moderata Samlingspartiets Kvinnoförbund ......... 5. Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund 6. Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund ....... Svenska Åkeriförbundet

Awwr

B Företrädare för verksamheter som berörs av affärstidslagen .

Handelskamrarna

1. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad Skånes Handelskammare Stockholms Handelskammare . Gotlands Handelskammare Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ...... Östergötlands och Söderman- lands Handelskammare

weww

.c”

Företag, företagsblock, bransch- organisationer m. m ......... Enkätsvar som innefattar önskemål om aff ärstidsregleringens slopande. 1. ASK-Bolagen ......... 2. Kooperativa Förbundet

3. NK-Turitzkoncernen

119 119 120 121

121

121

121 122

123 123

123 124 125 127

127

127

127

127 127 128

b)

C)

d)

4. Oljekonsumenterna OK 5. Svenska Företagares Riksför— bund ............. 6. Sveriges Arbetsgivareförening för Hotell och Restauranger 7. Sveriges Hotell- och Restau- rangförbund ......... 8. Åhlén & Holm AB ...... Enkätsvar som är positiva till en friare affärstidsreglering, men som inte förespråkar att regleringen skall upphöra ]. AB Wessels 2. Möbel-IKEA ......... 3. Sveriges Konditor-Förening Enkätsvar som inte tar ställning till frågan om regleringens slopande 1. Sveriges Livsmedelshandlare- förbund ........... 2. ICA Inköpscentralernas AB 3. Sveriges Kioskägares Riksför- bund ............. 4. Apotekarsocieteten Enkätsvar vari förespråkas en fort- satt affärstidsreglering med i stort sett oförändradebestämmelser 1. Motorbranschens Riksförbund. 2. Sveriges Färghandlares Riksför- bund ............. 3. Sveriges Skohandlarförbund . . 4. Sveriges Radiohandlares Riks- förbund ........... 5. Sveriges Urmakare- och Opti-

129

130

130 130

132 132 132 133 133

133 134

135 136 136 136

136 137

137

>)

10.

kerförbund .......... 137 Svenska Frisörföreningen . . 137 Tobakshandlarnas Riksförbund 137 Riksförbundet Gatukök & Kiosk- näring ............... 138 Svenska Pressbyrån ..... 139 Svenska Tidningsutgivareföre- ningen ............... 139 Företrädare för arbetspolitiska intressen ......... . 140 Kungl. arbetarskyddsstyrelsen 140 Tjänstemännens Centralorga- nisation (TCO) ........ 140 Handelstjänstemannaförbundet (HTF) ............ 140 Svenska Industritjänstemanna- förbundet (SIF) ....... 140 Svenska Hälso- och Sjukvår-

dens Tjänstemannaförbund

(SHSTF) ........... 141 Bageri— och Konditoriarbetsgi— vareförbundet ........ 141 Myndigheter med erfarenheter av tillsyn och kontroll av affärs- tidslagens efterlevnad ..... 143 Rikspolisstyrelsen ...... 143 Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län ........ 143 Länsveterinären i Jönköpings län .............. 144 Länsveterinären i Kopparbergs län .............. 144

Länveterinären i Malmöhus län 144 Länsveterinären i Stockholms län 145

Förteckning över sådana som beretts tillfälle att yttra sig men som inte sva- rat eller förklarat sig ännu inte bered- da att avge några synpunkter

Apoteksteknikerförbundet Centerns Kvinnoförb und Ensamma Föräldrars Förening Folkpartiets Kvinnoförbund

Glesbygdsutredningen Handelns Arbetsgivareorganisation Handelskammaren i Gävle Hemköp AB

Hotell- och Restauranganställdas Förbund Landsorganisationen i Sverige Låginkomstutredningen Metrobutikerna AB Norrbottens och Västerbottens läns Handelskammare Pensionärernas Förening Servicekommitten Smålands och Blekinge Handels- kammare

Statens institut för konsumentfrå- gor

Svenska Arbetsgivareföreningen Svenska Konditorföreningen Svenska Kvinnors Nationalförbund Sveriges Farmacevtförbund Sveriges Textilhandlareförbund Västernorrlands och Jämtlands läns Handelskammare

Statens konsumentråd framhåller att öp- pethållandetiderna utgör en av servicefakto- rerna i varudistributionen. Att öppethållande är anpassat efter konsumenternas behov är således enligt rådet ett av måtten på distribu- tionsapparatens rationalitet. Eftersom denna faktor har nära samband med en rad andra viktiga servicefaktorer går det inte enligt konsumentrådets uppfattning att behandla frågan om öppethållandetiderna utan att hänsyn tas till varudistributionens utveckling i andra väsentliga avseenden.

Efter att ha framhållit att man i sitt remissyttrande över affärstidsutredningens betänkande, ”affärstiderna”, redovisat den uppfattningen att det inte fanns motiv för en speciell lagstiftning inom detta område och att det var tillfyllest med att affärsanställdas arbetstider reglerades enligt samma normer som gällde för övriga arbetstagare, konstate- rar konsumentrådet att man för tillfället har ett bristfälligt underlag såsom grund för ett förnyat ställningstagande i frågan. Man för- klarar sig dock kunna redovisa från vilka utgångspunkter man ser på frågan. Primärt är det enligt rådet ett generellt konsumentkrav att butikerna håller öppet de tider som konsumenterna önskar handla. Konsument- organ i andra länder med likartade problem har mot denna bakgrund genomgående ver- kat för utvidgade öppethållandetider. I dis- kussionen om vilka grupper som kan ha behov av utvidgade öppethållandetider fram- hålls enligt rådet i debatten främst de hushåll

Företrädare för konsumentintressen

där även husmodern är yrkesverksam. Denna grupp har under senare år ökat avsevärt i omfattning och denna utveckling synes kom- ma att fortsätta. Vid sidan av denna hushålls- typ finns dock andra med liknande behov, framhåller rådet. Ensamboende yrkesverk- samma har lika svårt som hushåll där alla vuxna yrkesarbetar att göra sina inköp på normal arbetstid. Vad gäller de dagliga inköpen är det angeläget att affärstiderna är så utsträckta att yrkesverksamma personer hinner göra sina inköp i närheten av bosta- den. Vad gäller de 5. k. storköpen förutsätter de i stället som regel att köparen har tillräckliga förvaringsmöjligheter, bil till sitt förfogande och relativt gott om tid och ork för att kunna genomföra köpet. För de yrkesverksamma är situationen då den att på en vardagskväll, även om öppethållandet är utsträckt, förutsättningarna för ett storköp knappast föreligger. Har hushållet barn skall dessa kanske hämtas, få mat och komma i säng. Även de vuxna hushållsmedlemmarna är hungriga, kan vara trötta eller engagerade i skilda slags fritidsaktiviteter. I hushåll med hemarbetande familjemedlem är det ofta så att vederbörande inte har tillgång till famil- jens eventuella bi]. Vid ett storköp måste i så fall hushållets yrkesverksamma medlemmar som förfogar över bilen delta. Storköp kan uppenbart bekvämast genomföras på lörda- gar och söndagar varvid butikerna på lördags- förmiddagarna oftast är hårt belastade med veckoslutsköp och därför inte lämpar sig för

Det är uppenbart, fortsätter rådet, att öppethållandebehovet ställer sig olika i skil- da regioner. Distributionsproblemen i gles- bygden är särskilt svårlösta. Rådet kan dock inte bedöma om öppethållandetiderna där utgör något centralt problem. Däremot stäl- ler de större städerna med sina många gånger långa restider mellan arbetsplats och bostad speciella krav på öppethållandetider. Det har också i skilda sammanhang, inte minst från kommunala instanser, framhållits att gene— rösa öppethållandetider anses öka ett områdes attraktivitet. Konsumentrådet anser att affärstidskommittén vid sina analyser bör lägga betydande vikt vid den regionala aspekten.

För att göra en totalbedömning av frågan om öppethållandetider från konsumentsyn- punkt kan man dock enligt rådet inte begränsa sig till att enbart bedöma behovet av öppethållande utan man måste också försöka bedöma de sekundära effekterna som ett starkt utvidgat öppethållande kan medföra t. ex. på kostnads- och strukturut- vecklingen inom handeln. Vad beträffar kostnaderna måste personalkostnadema på obekväm arbetstid bli högre än under övriga tider. Enligt rådets uppfattning kan man dock inte begränsa sig till att se på kostna- derna per tidsenhet utan man måste snarare se på kostnaderna per försåld enhet, d.v.s. ta hänsyn både till lönekostnaderna, de fasta kostnaderna och köpfrekvensen. För att kunna uttala sig om kostnadseffekterna måste man således ha tillgång till uppgifter om handelns kapacitetsutnyttjande under olika tidpunkter i nuvarande läge och göra prognoser över vilken effekt på kapacitets- utnyttjandet som mer eller mindre starkt utvidgat öppethållande skulle ha. Det före- faller som om kapacitetsutnyttjandet för närvarande under vissa tider på dagen under vissa veckodagar är så lågt att det är tveksamt om ett öppethållande är ekono- miskt motiverat. Kostnadsmässigt kan man således ifrågasätta om inte en förskjutning av öppethållandet till tider med starkare kund- underlag vore motiverad.

Frågan om samband mellan öppethållan- detider och strukturutveckling är enligt rådet den svåraste att bedöma i sammanhanget. Handelns koncentration och nedläggandet av närhetsbutiker har medfört nackdelar som för stora konsumentgrupper är avsevärda. Försöksvis utvecklas nya butiksfomier som i vissa avseenden kan ersätta och även slå ut de traditionella närhetsbutikerna. 1 vad man detta är en ur konsumentsynpunkt önskvärd utveckling kan ihög grad ifrågasättas. Kiosk- handeln t. ex. måste även under gynnsamma förhållanden ha ett begränsat sortiment. Samtidigt är redan i dag kostnads— och därmed prisnivån i kioskerna extremt hög. Vill man i samband med större inslag av livsmedel ställa högre krav på hygienen ökas kostnadsnivån ytterligare. De problem som konsumentrådet här berört torde till sin huvuddel ingå i distributionsutredningens arbetsområde. Enligt rådets uppfattning kan affärstidskommittén dock inte avstå från att analysera den för att kunna komma med underlag för bedömning av hur alternativa lösningar av affärstidsfrågan kan påverka strukturutvecklingen.

Enligt rådets bedömning ligger huvudin- vändningarna mot ett avsevärt vidgat Öppet— hållande dock inte på konsumentsidan utan de har snarare social- och arbetsmarknads- politisk innebörd. Rådet pekar här på frågor såsom i vilken utsträckning butikernas ordi— narie personal utnyttjas i skift eller på övertid vid utvidgat öppethållande. i vilken utsträckning tillfällig arbetskraft anlitas, hur anställningsförhållandena i butiker med res- pektive utan utvidgat öppethållande skiljer sig, vad deltidsanställningen i handeln bety- der för hemarbetandes återinträde på arbets- marknaden.

Konsumentutredningen, som förklarat sig inte ha speciellt studerat affärstidsfrågorna, anför att dessa frågor — såväl vid en författningsreglering som i tillämpningen — måste angripas med ett mera långtgående beaktande av konsumentsynpunkter än vad som nu är fallet samt hänvisar till sin i december 1969 avlämnade lägesrapport. Synpunkten på den framtida konsumentpoli-

Fredrika Bremer-Förbundet framhåller att man har övervägande positiva erfarenheter av den liberalisering som skett efter affärstids- lagens ikraftträdande och säger sig vidhålla den uppfattning man gav uttryck för i samband med affärstidsutredningens förslag till ny affärstidslag, då man anförde att en anpassning av affärstiderna så att upphand- lingen underlättades var angelägen för de förvärvsarbetande. Man tillstyrkte den gång- en förslaget till affärstidslag men ansåg att en övergång till ett från laglig reglering fritt syster.. vore att föredraga, då frågan om affäremas öppethållande främst var en avväg— ningsfråga mellan dels handelns arbetsgivare och arbetstagare, dels det pris konsumen- terna var villiga att betala för ett längre öppethållande.

Moderata Samlingspartiets K vinnoförbund hänvisar till den mycket positiva försökspe- riod. som pågått i Stockholm en längre tid och säger sig anse att affärstidslagen bör upphävas. Förbundet motiverar sin stånd- punkt med att fri affärstid ger möjligheter till ökad konkurrens och ökad service åt den alltmer växande skaran av husmödrar som behöver handla på kvällstid och de familjer som önskar inhandla mer kapitalkrävande varor i samråd.

Sveriges Husmodersföreningars Riksför- bund framhåller att den utökning av affärs- tiden som varit möjlig under senare år motsvarat ett konsumentbehov och innebu- rit väsentligt bättre möjligheter för konsu- menterna — t.ex. en eller flera i en familj — att göra sina inköp av framförallt kläder och kapitalvaror. Förbundet pekar emellertid också på att beträffande livsmedelsaffärerna så har det längre öppethållandet främst förekommit i större butiker i eller i närheten av tätortscentra, varför härvidlag inköpen medfört ett väsentligt merarbete ifråga om hemforsling. Även detta förbund hänvisar till sitt ställningstagande i samband med remiss- behandlingen av affärstidsutredningens be- tänkande och påpekar att man då framförde att mycket talade för att butikstängnings— lagen upphävdes. Förbundet säger sig med

stöd av hittills vunna erfarenheter vidhålla denna uppfattning och framhåller att det torde bli absolut nödvändigt att i framtiden ha ökade möjligheter till flexibla affärstider anpassade till de marginaltider de förvärvs- arbetande har till förfogande för inköp, hemtransport och även varurekvisition skrift- ligt eller per telefon. Förbundet menar också att närhetsbutiken, vars uppgift mer och mer blir att ge service åt människor som del— eller heltidsarbetar utanför hemmet, måste kunna förlägga sitt öppethållande till tider som överensstämmer med kundernas fritid och ändå har möjlighet att hålla den totala affärstiden inom det antal timmar som motsvarar normal arbetsdag. Förbundet framhåller vidare såsom sin uppfattning att affärstiderna dessutom måste bli ett moment som skall ingå i den allmänna planeringen av våra bostadsområden och diskuteras gemen- samt av samtliga intressenter inom bostads- området. Enligt förbundets mening bör man även utan lagbestämmelser gemensamt kun- na åstadkomma samordning och någorlunda enhetlighet i bestämmelserna inom varje bostadsområde.

Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoför- bund säger sig sakna underlag för att ge kommittén ett underbyggt och för förbun- dets medlemmar representativt svar på den ställda frågan. Man framhåller emellertid att frågan om affäremas öppethållande är vä- sentlig och påpekar att olika skäl talar för att man måste underlätta för människorna att göra sina inköp. Härvid nämns att avstånden till köpställena växer, att allt fler kvinnor dubbelarbetar och att hushållets eventuella bil bara kan utnyttjas vid vissa tider. Förbundet menar att en flexibel anpassning av butiksöppettiderna under dessa förhållan- den innebär en lättnad för konsumenterna i deras, inköpsarbete. Det framhålles emeller- tid att å andra sidan måste beaktas de handelsanställdas anspråk på drägliga arbets- villkor. Enligt förbundet synes man inte kunna ta ställning till frågan om den framtida affärstidslagstiftningen förrän efter en systematisk analys av de erfarenheter man får fram under försökstiden, både vad gäller

de anställdas reaktion och konsumenternas, i förhållande till olika butikstider. Väsentligt synes förbundet också vara det ekonomiska utfallet av ett generösare butiksöppethål- lande, d.v.s. hur prisnivån påverkas.

Svenska Åkeriförbundet konstaterar att hittillsvarande bestämmelser om affärstider inte är tillämpliga på åkerinäringens egen marknadsföring och säger sig därför inte ha några erfarenheter att delge kommitten. Förbundet framhåller emellertid såsom sin uppfattning att detaljregleringar i görligaste mån bör undvikas och menar att det ur servicesynpunkt för tranSportutövarna synes mest ändamålsenligt att detaljhandels- och serviceinrättningars öppethållande fritt får anpassas till efterfrågeförändringarna på marknaden.

B Företrädare för verksamheter som berörs av affärstidslagen

l Handelskamrarna ] ett gemensamt yttrande har handels- kamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad lämnat en utförlig redogörelse för inställ- ningen hos olika intressegrupper bland sina medlemmar. Enligt handelskamrarna kan två huvudlinjer urskiljas i inställningen till affärs- tidsregleringen. Å ena sidan finns företrädare för större varuhus, stormarknader och kedje- företag, vilka i allmänhet förordar ett full- ständigt slopande av den nuvarande regle- ringen och införande av full frihet beträffan- de butikernas öppethållande. Å andra sidan står representanter för den medelstora och mindre detaljhandeln, som deklarerar en klart negativ hållning till en helt oreglerad affärstid och närmast önskar ett bibehållan- de av nuvarande system, möjligen med vissa smärre ändringar bl. a. i fråga om nuvarande dispensregler.

Enligt dessa handelskammare har föresprå- karna för full frihet på området ifråga, framhållit bl.a., att de begränsningar, som finns i den nuvarande lagen kommit att tillämpas mycket olika i olika delar av landet. Öppethållandetiderna bör emellertid enligt denna intressegrupp i princip regleras med hänsyn till konsumenternas önskemål och behov och icke genom speciallagstift- ning. Man syftar till mer differentierade öppethållandetider och mera generösa såda- na i konsekvens med den allmänna samhälls- utvecklingen, där det dubbla förvärvsarbetet inom familjerna ökar, enpersonshushållen

blir flera och kraven på närhetsbutiker blir starkare. Man har vidare inom denna grupp påpekat, att affärstiderna ur vissa aspekter kan betraktas som ett konkurrensmedel. Den nuvarande lagstiftningen begränsar affärs- tidens utnyttjande även i detta hänseende. Som exempel kan nämnas att kioskhandeln i allmänhet är undantagen från lagens in- skränkningar och att sortimentet i kioskerna numera tenderar att omfatta allt fler varor av mycket skilda kategorier. En uppenbar olä- genhet anses ligga däri att möjligheterna till kommunala dispenser från affärstidslagen tillämpas mycket olika i olika kommuner. Härigenom har uppkommit avsevärd osäker- het och orättvisor har begåtts. Mot bakgrund av vunna erfarenheter sedan tillkomsten av den nya affärstidslagen bedöms det som sannolikt att konsumenternas behov av ett längre öppethållande under kvällstid på vardagarna samt att ett visst öppethållande på söndagarna fortsättningsvis kommer att bestå i varje fall i centrum av större städer och i förortscentra samt i speciellt anlagda stormarknader. De affärsanställdas intressen i sammanhanget bör enligt denna intresse- grupp kunna tillgodoses genom gällande arbetstidslagstiftning. Slutsatsen blir att den nu gällande affärstidslagen bör upphävas och inte ersättas med annan lagstiftning. Butiks- tider som fixerats i lag ger inte detaljhan- deln tillräcklig smidighet att utvecklas ratio- nellt.

Handelskamrarna återger därefter syn-

punkter, som framförts av företrädare för den medelstora och mindre handeln samt för vissa större specialaffärer (även sådana som kan betraktas som varuhus eller varuhus— kedjor). Enligt dessa företrädare bör den nuvarande möjligheten till öppethållande alla vardagar mellan kl. 8.00 och 20.00 vara fullt tillräcklig för att tillgodose konsumenternas berättigade intressen. I många fall utnyttjas för närvarande inte hela denna tid i prakti- ken då företagen funnit att kundfrekvensen under bl. a. de två sista timmarna före kl. 20 är så liten, att det är orationellt att hålla öppet. En fullständig liberalisering av öppet- hållandetiderna skulle medföra flera olyckli- ga konsekvenser. För de företag det här gäller, där försäljningen vanligen är indivi- duell eller sker över disk, kommer sålunda helt fria affärstider att innebära utomordent- liga svårigheter ifråga om personalrekryte- ringen. Det framhålles från företagens sida, att personalen måste vara yrkesutbildad och ofta även specialutbildad för branschen. Redan nu möter det svårigheter att rekrytera sådan personal, och ett frisläppande av affärstiden skulle ytterligare accentuera des- sa svårigheter. Härtill kommer att en full- ständig frihet oundvikligen måste medföra mycket stora kostnadsökningar som i sin tur kommer att påverka priserna. Övertid under kvällstid, på lördagar och söndagar måste kompenseras i direkta lönehöjningar eller genom ökad fritid under vardagar och verkar sålunda kostnadshöjande. Även om vissa detaljer i lagen och dess tillämpning kan bli föremål för berättigad kritik och eventuella ändringar, bör man enligt denna grupp nu kunna nöja sig härmed, och låta systemet i dess väsentliga delar bestå, för att någon gång längre fram ta definitivt ställning till frågan om fortsatt reglering eller full frihet.

Kritiken av detaljer i den nuvarande regleringen har enligt handelskamrarna fram- för allt tagit sikte på formerna och tillämp- ningen av det nuvarande dispensförfarandet. Förespråkarna för en viss fortsatt reglering har framhållit, att det nuvarande systemet borde kunna göras mera enhetligt och rättvist. Om regleringen kommer att bibehål-

las är det därför ett väsentligt önskemål från näringslivets sida, att lagen ifråga om dis- pensreglerna omarbetas så att riktigare och i konkurrensavseende mera rättvisa resultat kan uppnås, utan att konsumenternas berätti- gade intressen därvid åsidosättas. En annan fråga, som påtalats är splittringen ifråga om dag för kvällsöppethållandet till kl. 20.00. Detta har, menar man, medfört onödiga slitningar mellan företagen och är en nackdel för konsumenterna, såtillvida att de får svårt att hålla reda på de olika företagens olika tider. Kunde man inte här uppnå enhetlighet genom frivilliga överenskommelser, borde någon utväg finnas att med lagens hjälp komma fram till större enhetlighet.

Efter att ha refererat de olika synpunk- terna förklarar handelskamrarna i sitt ytt- rande att man inte i detta läge har möjlighet att ta direkt ställning till frågan om fortsatt reglerad affärstid. Handelskamrarna hänvisar emellertid till ett av handelskammaren i Göteborg den 15 juli 1965 avgivet yttrande över det då föreliggande förslaget till affars- tidslag. Enligt detta yttrande fann handels- kammaren vid försök till bedömning av de den gången åberopade skälen för reSpektive emot en slopad lagstiftning, att man knap- past kunde finna annat än att skälen för var de tyngst vägande.

Ett utförligt yttrande har också avgivits av Skånes Handelskammare. Denna handels- kammare uppehåller sig till en början vid frågan om öppethållande på vardagar. Man säger sig under de senaste åren _ åtminstone såvitt gäller detaljhandeln i större orter — ha kunnat förmärka ett ökat kvällsöppethål- lande. Utvecklingen på detta område säges kunna karaktäriseras som en successiv an- passning av öppethållandet till de önskemål som visat sig föreligga hos allmänheten. Kammaren finner det stå helt klart att det hos konsumenterna i dag föreligger ett allt starkare intresse att kunna göra inköp under kvällstid även av sådana varor som faller utanför kioskvarusortimentet. Mot bak— grunden av vad sålunda och i övrigt anföres förordar handelskammaren att författnings- bestämmelser inte utfärdas till reglerande av

affärstiden på vardagar sedan giltighetstiden av nu gällande lag löpt ut.

Enligt handelskammaren har från skilda håll riktats ytterst skarp och enstämmig kritik mot tillämpningen av nuvarande be- stämmelse om rätt för kommunen att meddela dispens. Det framhålles att de kommunala besluten ger intryck av att i betydande utsträckning ha fattats tämligen slumpmässigt och i ett mycket stort antal fall utan vederbörligt hänsynstagande till den föreliggande konkurrenssituationen.

Omfattningen av allmänhetens behov av att kunna göra inköp på söndagar finner handelskammaren svår att närmare klarlägga och framhåller att den enda vägen att på ett tillförlitligt sätt mäta behovet synes vara att affärerna i större eller mindre utsträckning ges möjlighet att — utan dispenstvång — hålla öppet på söndagar.

Handelskammaren erinrar vidare om att bland de affärsanställda föreligger ett för- klarligt intresse att söndagar inte helt skall komma att jämställas med vardagar. Å andra sidan framhålles att det står klart att de anställda kommer att ha möjligheter att lokalt påverka frågan om ett söndagsöppet- hållande och att arbetstidslagstiftningen mås- te tillmätas särskild betydelse härvidlag. Kammaren finner inte heller anledning räkna med att vid full frihet till söndagsöppethål- lande denna möjlighet kontinuerligt kommer att utnyttjas av något större antal företag.

Inom handelskammaren har rätt enighet om att viss möjlighet bör öppnas för affärerna att hålla öppet på söndagar utan särskild dispens. Däremot har enighet inte kunnat nås i frågan, i vilken utsträckning sådant öppethållande bör medges. Fackhan- deln sägs ha kunnat acceptera tre valfria söndagar om året men inte mera. En ytterligare utvidgning av affärstiden på sön- dagar kan enligt denna grupp av företagare få en prishöjande effekt. Även fara för om- strukturering av fackhandeln och därmed sammanhängande nedläggning av butiker och försämring av service har anförts från denna grupp. Från varuhushåll har å andra sidan hävdats, att söndagsöppethållandet borde

lämnas helt fritt — och att affärstidslagstift— ningen alltså borde helt avskaffas — eller att affärerna i vart fall skulle ha möjlighet att hålla öppet ett större antal söndagar än som nyss angivits.

Handelskammaren har inte på förevarande stadium för sin del velat ta slutlig ställning till frågan i vilken utsträckning söndagsöp- pethållande i framtiden bör medges men understrukit önskemålet att affärerna efter fritt val skall få hållas öppna åtminstone tre söndagar årligen.

För den händelse affärstidskommitten skulle finna sig böra föreslå en begränsad rätt till öppethållande på söndagar, finner han- delskammaren det angeläget att kommittén närmare överväger formerna för kontroll av tillämpningen av ett stadgande härom.

Beträffande frågan om dispensgivning vid en eventuell fortsatt affärstidslagstiftning anför handelskammaren att det mot bak- grund av hittills funna erfarenheter kan ifrågasättas om särskilda tillstånd överhuvud- taget bör lämnas för det fall att den blivande lagstiftningen ger möjlighet till ett begränsat söndagsöppethållande. Om dispensmöjlig- heten likväl skulle befinnas böra hållas öppen är det enligt handelskammarens me- ning i vart fall ett oavvisligt krav att ett sådant system tillskapas som, med tillgodo- seende av allmänhetens behov, ger helt andra garantier än det nuvarande för att dispens- givningen blir konkurrensneutral. Beslutan— derätten föreslås härvid böra överflyttas till länsstyrelsen efter hörande av berörda intres- segrupper.

Stockholms Handelskammare uppehåller sig inledningsvis vid tillämpningen av dis- pensförfarandet i storstockholmsområdet. Kammaren framhåller att det i det särskilt för dispensfrågor bildade interkommunala organet för Storstockholm (SAKO) stod klart att en rättvis dispensgivning — för konkurrerande affärsföretag men också för deras kunder — kunde åstadkommas enbart genom en radikal dispenspolitik: antingen skul inga, eller nästan inga dispenser lämnas eller skulle dispenser lämnas till i princip alla som sökte dispens. Den restrik-

tiva linjen ansågs emellertid inte möjlig att upprätthålla, bl. a. med hänsyn till de kvälls- och söndagsöppethållandedispenser som se- dan länge lämnats affärerna i Stockholms city. Ett annat och mer väsentligt hinder mot en restriktiv dispenspolitik var att allmänheten i Storstockholm i flera samman- hang uttalat önskemål om kvälls— och sön— dagsöppethållna affärer på andra ställen äni cityområdet. Den motsatta ståndpunkten åter, d.v.s. en mycket liberal och generös dispensgivning, var visserligen tilltalande från rättvisesynpunkt och även med hänsyn till konsumenternas/allmänhetens intressen men den kunde däremot knappast anses stå i överensstämmelse med grundtankarna och bestämmelserna i den nya affärstidslagen. Övervägandena inom SAKO gav till resultat en kompromiss, som i stort sett gick ut på en rekommendation till kommunerna om dis— pens för söndagsöppethållande för daglig- varuaffärer belägna inom mer betydande centrumområden med bl.a. goda kollektiva kommunikationer. Denna rekommendation var inte betingad enbart eller ens i första hand av rättvisesynpunkter och allmänna bedömningar av allmänhetens servicebehov utan utgjorde resultatet av en sammanjämk- ning av de huvudintressen, som fanns repre- senterade i kommittén, näringsliv och han— del, köpmannaorganisationer samt de han- delsanställdas fackliga sammanslutningar. Systemet kom enligt handelskammaren att gynna affärer som låg i city eller i de nya bostadsområdenas storcentra, under det att butiker inne i bostadsområdena — såväl mindre service— och kvartersbutiker som större försäljningsenheter — i motsvarande grad missgynnades. Ett annat resultat av dispensrekommendationerna var att dispens- affa'rerna sinsemellan hade olika öppethållan- detider. I Stockholms city hade det s.k. tunnelbanefrälset rätt att hålla öppet till kl. 22.00 alla kvällar. Andra dispensbutiker måste på söndagar stänga kl. 18.00. Kammaren framhåller vidare att under det allra senaste året dispenssystemet kommit att ytterligare kompliceras till följd av Kungl. Maj:ts beslut i ett antal besvärs-

ärenden. Genom Kungl. Maj:ts ingripande hade likartade fall kommit att bedömas olika och den självklara regeln att alla affärer i ett ”dispenscentrum” skulle få samma rätt till söndagsöppethållande hade satts ur spel.

Ett positivt resultat av dispenssystemet i storstockholmsområdet var enligt handels— kammaren att försöksperioden givit belägg för två väsentliga antaganden i debatten om affärstiderna nämligen dels att det faktiskt föreligger ett utbrett önskemål från allmän- hetens sida om kvälls- och söndagsöppethål- lande och dels att rätt till friare affärstider utnyttjas enbart i de fall då affärerna finner det lönsamt att hålla öppet, d.v.s. om af- färsläge och faktiska försäljningsmöjlighe- ter gör det möjligt att hålla öppet på kvällar och söndagar. Handelskammaren fin- ner därför att ett slopande av affärstids— regleringen, enligt de erfarenheter som den nya affärstidslagen och dispenssystemet gi- vit, skulle leda till en smidig och naturlig anpassning av öppethållandetider till allmän- hetens behov och önskemål. Beträffande närhetsservicen framhåller kammaren att denna genom det nuvarande systemet fått mindre möjligheter att anpassa öppethållan- det efter kundernas önskemål än butikernai stora affärscentra. Den fortgående butiks- koncentrationen och småbutiksnedläggel- serna har därigenom enligt handelskamma- rens uppfattning fått en accelererad hastig- het, som inte varit motiverad av en naturlig marknadsstrukturering. Ett slopande av af- färstidsregleringen borde därför främja ett bättre tillgodoseende.,av önskemålen i fråga om närhets- och servicebutiker.

Den grupp som enligt handelskammaren har största intresset av friare affärstider — d.v.s. i praktiken av söndagsöppethållande — torde vara de yrkesarbetande husmödrar- na. Denna till antalet växande och i realite- ten ofta dubbelarbetande yrkesgrupp sägs genom söndagsöppethållandet ha fått en uppskattad möjlighet att minska stressen och jäktet under veckans övriga dagar. På sönda- gen kan inköp av dagligvaror ske tillsammans med och med hjälp av familjens övriga medlemmar. Storköp av dagligvaror med

familjens bil kan också kombineras med sådana inköp av kläder och kapitalvaror som kräver större tidsåtgång och familjesamråd.

Handelskammaren erinrar i detta samman- hang också om den stora arbetskraftsreserv, bestående av bl.a. hemmafruar och stude- rande ungdom, som står till handelns förfo- gande för att bemästra eventuella personal- bristsituationer då det gäller kvälls- och söndagsöppethållande. Kammaren avslutar sitt yttrande med att förorda ett totalt slopande av affärstidsregleringen.

Gotlands Handelskammare säger sig ha funnit starka skäl föreligga att nuvarande lagstiftning uppmjukas i riktning mot ett slopande av affärstidsregleringen. Kammaren vill dock förorda att det med hänsyn till de olägenheter som kan uppstå för de mindre företagarna samt för de affärsanställda, att all affärstidsreglering inte omedelbart slopas, men att tidsgränserna vidgas.

Handelskammaren för Örebro och Väst- manlands la'n finner med hänsyn till att de nu gällande möjligheterna till öppethållande på vardagar inte utnyttjas i full utsträckning och något behov av tidigare eller senare öppethållande inte heller visat sig föreligga att man både i konsumenternas och de affärsanställdas intresse i en blivande affärs- tidslag helt kan avvara en lagfäst reglering såvitt gäller vardagar. Annorlunda förhåller det sig enligt kammaren beträffande öppet- hållande under sön- och helgdagar, i vilket hänseende nuvarande ordning bör bibehållas. Vid skapande av riktlinjer för vägledning vid tillståndsgivningen bör enligt kammaren till- ses att dessa blir ytterst restriktiva. Tillstånd till söndagsöppethållande bör sålunda enligt kammaren meddelas endast i speciella un- dantagsfall, enär sådant öppethållande ge- nom frihet beträffande vardagshandel inte har något påtagligt behov att fylla, enär det är till förfång för de affärsanställda och enär stor risk föreligger för att tillståndsgivningen snedvrider konkurrensförhållandena inom handeln.

Östergötlands- och Södermanlands Han- delskammare förordar en förlängd affärs- tidsreglering under en begränsad giltighets-

tid, inte längre än tre år. Enligt kamma- rens uppfattning innebär det av lagen med- givna öppethållandet på vardagar inte "några olägenheter för konsumenterna. Beträffande söndagar är emellertid enligt kammaren troligt att utvecklingen går mot skärpta krav från konsumenternas sida på öppethållande, främst beträffande varuhus av extern karak- tär med försäljning av möbler och andra kapitalvaror.

Kammaren erinrar om att vad som i samband med tillämpningen av butikstäng- ningslagen främst föranledde kritik var dis- pensgivningen. Tillämpningen av dispens- reglerna föranleder enligt uttalanden, som kammaren inhämtat från sammanslutningar av köpmän inom sitt område, alltjämt besvär. Tillstånd till förlängt öppethållande har lämnats på mycket varierande grunder beroende på att kommunerna tolkat lagen på helt olika sätt. Den samstämmiga uppfatt- ningen är enligt kammaren att länsstyrelser- na fortsättningsvis bör vara dispensgivande myndighet, i den mån lagstiftningen över- huvudtaget bör äga bestånd.

11 Företag, företagsblock, branschorganisa- tioner m. m.

a) Enkätsvar som innefattar önskemål om affärstidsregleringens slopande

ASK-Bolagen (den sammanslutning av gros- sister, som ligger bakom de frivilliga kedjor- na VIVO och Favör) hävdar att det inte finns något behov av en lagfäst affärstidsreglering. Enligt deras uppfattning bör handeln utan hinder av en både otidsenlig och konkurrens- begränsande lag ha frihet att anpassa sina affärstider efter kundernas behov. Det är kunderna — konsumenterna — inte kommu- nala förtroendemän eller de butiksanställda eller deras företrädare, som skall avgöra när och om det finns behov av söndagsöppet. Bolagen anser vidare att med ledning av de erfarenheter som vunnits av den nuvarande lagens tillämpning det inte finns fog för påståendet att köpmän och/eller affärsan- ställda kommer att få ”sitta emellan” genom att affärstidslagen upphör att gälla. Arbets-

tiden regleras genom särskild arbetstidslag- stiftning, framhålles vidare.

Enligt bolagen anlitar butiker, som håller öppet utöver vad som i dag betraktas som normal affärstid, vanligen deltidspersonal, som ofta är hemmafruar, som ser butiks- tjänst på kvälls- eller söndagstid som en god möjlighet till förvärvsarbete. Det finns skäl att anta att intresset för detta förvärvsarbete inte skall bli mindre genom den nyligen genomförda skattereformen.

Godtycklig dispensgivning, undantag för vissa butiksformer (kiosker, bensinstationer etc.) är enligt bolagen exempel på den diskriminering genom affärstidsregleringen, som på senare tid kommit även livsmedels- detaljhandelns organisationer att kräva ett slopande av affärstidslagen.

Den allvarligaste invändningen mot affärs- tidsregleringen är att den sätter konkurren- sen ur funktion. Om kioskhandeln och andra detaljhandelsformer som arbetar med det s.k. fria sortimentet får utvecklas utan konkurrens från företag, som är bundna av affärstidslagens bestämmelser, riskerar man en snedvridning av detaljhandeln, som inte minst ur konsumentsynpunkt kan få olyckliga konsekvenser. Affärstidsregleringen hindrar utvecklingen mot bl.a. bostads- orienterade och trafikanpassade ”närser- vicebutiker”, ”bekvämlighetsbutiker” eller vad man föredrar att kalla de efterfrågade alternativen som komplement till mer eller mindre centrumorienterade butiker. Erfar— enheten visar, menar bolagen, att just öppet- hållandet under tider som passar bl. 3. de allt fler förvärvsarbetande husmödrarna, är den kanske avgörande förklaringen till de stora framgångarna för den livligt prisade butiks— typen. Man påpekar att i USA motsvarig- heten, de s.k. conveniencestores, haft en mycket stark utveckling tack vare att de haft öppet från kl 7 — 23 varje dag.

Bolagen framhåller också att ett till konsumentbehovet anpassat öppethållande inte medför ökade kostnader. De som skall göra arbetet för kvälls- eller söndagsköpande kunder kostar mer — men denna dyrare arbetskraft ”balanseras” mot ett effektivare

utnyttjande av butikens lokaler och inven- tan'er.

Inom köpmannaorganisationerna sägs ti- digare ha framhållits att ett slopande av affärstidslagen möjligen skulle kunna skapa sociala problem för affärsinnehavarna. Man har gått ut ifrån att liberalare bestämmelser ifråga om öppethållande skulle innebära ett konstlat behov av öppethållande och ett av konkurrens alstrat tvång för köpmännen att ha öppet kvällar och söndagar. Denna risk måste, enligt bolagens förmenande, bedömas som mycket ringa, inte minst mot bakgrun- den av de utredningar som visat hur ytterligt varierande affärsinnehavare utnyttjar gäl- lande möjligheter att hålla öppet på kvälls- tid. Dessa erfarenheter kan enligt bolagens mening inte tolkas på annat sätt än att det varit kundkretsens önskemål och affärsinne- havarens lönsamhetsbedörnning som fått av- göra frågan om och när en butik skall hålla öppet.

Kooperativa Förbundet pekar inlednings- vis särskilt på tre förhållanden, som man vid ikraftträdandet av affärstidslagen kunde för- utse, och som definitivt framträtt allt kraf- tigare och påverkat konsumentbehoven. För- bundet citerar härvid affärstidsutredningens betänkande. ”Det första hänför sig till befolkningens flyttning i riktning mot tät- orterna, koncentrationen av detaljhandeln till allt större butiksenheter och handelns ratio- nalisering i övrigt. Det andra är den väntade ökningen av antalet åldringar och förvärvs- arbetande kvinnor. Det tredje är den fort- satta arbetstidsförkortningen och den därav följande slutliga övergången till femdagars arbetsvecka.” Enligt förbundet säger kon- sumtionsföreningarnas erfarenhet att dessa faktorer allt kraftigare framkallat ett behov av att i vissa försäljningsenheter utöka öppethållandetiderna till efter kl. 20 på någon vardagskväll i veckan samt öppethål- lande på söndagar i viss begränsad utsträck- ning. Detta behov uppstår enligt förbundet framförallt i de stora externa anläggningarna, vidare i vissa försäljningsenheter i de stora städernas citykärnor, t. ex. i anslutning till T-bana, samt i de större förortscentra utan-

Beträffande den kommunala dispensgiv- ningen säger förbundet att det är konsu- mentföreningarnas erfarenhet att förfarandet i de skilda kommunerna och motiveringarna för och emot dispenser varierar högst betyd- ligt. Detta innebär enligt förbundet en olyck— lig frånvaro av samordning och enhetligheti de detaljhandelsregioner där dispenser i dag är aktuella. Det påpekas i detta sammanhang att de större försäljningsenheterna i och omkring de större städerna betjänar betyd- ligt större områden än vad som representeras av kommungränser. Beträffande prisfrågan framhålles att erfarenheter från kooperativa försäljningsenheter med utökat öppethål- lande har givit förbundet den uppfattningen att ett utsträckt öppethållande totalt sett inte höjer kostnaderna i förhållande till omsättningen. Anledningen är att endast försäljningsenheter med förhållandevis hög kundfrekvens och hög omsättning kan bli aktuella för kvälls- och söndagsöppet. Med andra ord, en fri anpassning av öppethål- landetider anpassat efter kundfrekvens med- för att handelns rationalisering underlättas. Kundfrekvens, omsättning och kostnader bör avgöra vilka enheter som skall ha utökat öppethållande och inte tvärt om.

När det gäller de sociala problemen för affärsanställda och affärsinnehavare är det förbundets mening att en lagreglering av affärstiderna av det slag vi för närvarande har, inte på ett effektivt och tillräckligt sätt löser dessa problem. Förbundets uppfattning är att man även inom varuhandelns område bäst löser detta genom förhandling mellan arbetsmarknadens parter. Med tanke på vad som tidigare sagts om vilka typer av försälj- ningsenheter som har behov av utökat öppethållande samt med tilltro till förhand- lingar mellan arbetsgivare och arbetstagare torde det enligt förbundet i dagens läge och i framtidens knappast heller uppstå sociala problem för affärsinnehavare, om regleringen upphör.

Mot bakgrunden av dessa synpunkter sägs det vara förbundets mening att en fortsatt reglering i lag av affärstiderna inte

bör komma till stånd efter utgången av år 1971.

NK-Turitzkoncernen framhåller att den nuvarande lagstiftningen utgör en klar be- gränsning för handeln att anpassa sig till konsumenternas behov. Ett slopande av affärstidslagstiftningen kommer enligt kon- cernen att ge detaljhandeln möjligheter att fungera bättre sett med konsumentens ögon. Öppethållandet är endast en av många komponenter i detaljhandelns konkurrens- mix. Något grundläggande motiv för en reglering genom lagstiftning av denna saknas likaväl som beträffande urval, service, pris- sättning, shoppingmiljö och annonsering. Ett slopande av affärstidsregleringen skapar bätt- re möjligheter till ett rationellt utnyttjande av resurserna i handeln. Någon risk för att prisnivån skulle påverkas uppåt på grund av ökad frihet i denna fråga föreligger alltså inte.

Koncernen vänder sig också mot att den nuvarande lagstiftningen på grund av det s.k. kiosksortimentet ger alltför stora möjligheter till konkurrens på olika villkor. Toleranserna i gränsdragningen mot detalj- handelns övriga sortiment är alltför stora. Även de kommunala besluten om dispenser finner koncernen otillfredsställande och framhåller att de inte fattas efter enhetliga linjer, vilket leder till skevheter och orättvi- sor både mellan olika kommuner och inom en och samma kommun. Man framhåller sär- skilt att det torde vara nästintill omöjligt att utforma dispensregler, som helt uppfyller rättvisekravet.

Oljekonsumenterna OK pekar på att han- deln sedan affärstidslagens tillkomst genom- gått en omstrukturering i aceelererad takt med nedläggning av mindre butiker i tätorter och på landsbygden samt en koncentration till varuhus och storköpsanläggningar. Denna utveckling har ställt stora grupper utan den butiksservice som de små närhetsbutikerna gav. En motverkande trend har emellertid uppkommit och tagit sig uttryck bl.a. i en sortimentsbreddning vid bensinstationer och kiosker. I detta sammanhang har det då ofta blivit konflikter med den nuvarande lagen då

varor som inte ingått i det s.k. fria sortimentet upptagits till försäljning vid dessa anläggningar. OK framhåller vidare att det förekommit olikhet i behandlingen av ärenden rörande dispenser i olika kommuner och länsstyrelser, vilket t. ex. tagit sig ut- tryck i olika öppethållandetider vid samtliga butiker i OKIS motorhotellkedja. Några problem ur personalsynpunkt sägs inte ha förekommit för OKs vidkommande. Med hänsyn till det anförda vill man förorda att affärstidslagen inte förlänges utan helt slo- pas.

Svenska Företagares Riksförbund påpekar att det mycket stora kapital, som i dag ligger investerat i butikerna, får en onödigt lång avskrivningstid med åtföljande förhöjning av priserna genom den korta öppethållande- tiden. Enligt förbundets uppfattning tillgo- doses de affärsanställdas intresse av en reglerad arbetstid till alla delar genom överenskommelser på arbetsmarknaden. För- bundet anger såsom sin uppfattning, att ett slopande av affärstidslagen torde vara till gagn även för de mindre företagen, vilka därigenom smidigt kan anpassa sig till olika mindre konsumentgruppers behov såväl geo- grafiskt som tidsmässigt och föreslår att affärstidslagen upphäves så snart detta är formellt möjligt.

Sveriges Arbetsgivareförening för Hotell och Restauranger samt Sveriges Hotell— och Restaurangförbund säger inledningsvis att för det stora flertalet tätortshotell, som vänder sig till affärsresande, den nuvarande affärstidslagen knappast medfört några olä- genheter. För de företag däremot, som vänder sig till semesterresande — motorho- tell, turisthotell, s. k. trafikbarer utefter vägarna o.dyl. anläggningar — och som till stor del ligger utanför tätorterna, har erfar- enheterna visat behov av att servicen till gästerna kan utökas. Sett på längre sikt torde det ur turistnäringarnas synpunkt vara en mycket väsentlig angelägenhet att finna former för inkvartering och måltider för resande, som ger god service till rimliga priser. Till följd av kostnadsutvecklingen blir det allt svårare att lösa detta problem i

hotell- och restaurangnäringens traditionella former. Med all sannolikhet måste man söka sig fram till en kombination av reguljär hotellrörelse och självhushåll med utökad service till semestergästerna på inkvarte- ringsstället. För att inte gästerna efter en ansträngande resa skall behöva fara in till närmaste stad för att handla, bör det, menar man, göras möjligt att i anslutning till restaurangrörelsens öppethållandetider sälja livsmedel av alla slag, inberäknat sådana drycker — även öl — som får säljas i livsmedelsbutikema. Vid sidan av de egent- liga livsmedlen bör försäljningen även få omfatta andra varor, t.ex. fritidskläder. I enkätsvaret sägs att det knappast synes sannolikt att man kan tillgodose dessa önskemål genom en utökning av det fria varusortimentet enligt affärstidslagen. För att ge tillräcklig frihet för utvecklingen av resandeservicen synes det erforderligt att antingen helt slopa affärstidsregleringen eller föreskriva att den inte skall gälla varuförsälj- ning i samband med ordnad restaurangrö- relse. Enligt svaret är det första alternativet attföredra.

Åhlén & Holm AB betonar inlednings- vis vikten av att på ett smidigt sätt kun- na anpassa affärstiderna till allmänhetens önskemål. Bolaget säger sig ha utnyttjat affärstidslagens jämfört med sin föregångare mera liberala regelsystem olika i skilda delar av landet beroende på allmänhetens differen- tierade inköpsbehov. Möjligheterna till öp- pethållande under måndagar—fredagar till kl 19 eller 20 har utnyttjats i mycket stor utsträckning. Enligt bolaget har under de senaste åren på många håll skett en märkbar förskjutning av inköpen till kvällarna, vilket enligt bolagets uppfattning pekar mot ett alltmer ökande behov av en differentierad affärstid för skilda grupper av konsumenter. Beträffande försäljningen under affärstid utöver den vanliga framhåller bolaget att denna naturligtvis varit beroende av dispens- givningen i de olika kommunerna. I Stock- holm har Åhlens i City på grund av fortsatt intresse bland allmänheten tillämpat öppet- hållande av livsmedelsavdelningen under

kvällstid vardagar till kl 22 och under söndagar kl 13 — 22. I den mån dispensgiv- ning förelegat i köpcentra omkring Stock- holm säsom vid Tempo- varuhusen i Mörby Centrum och Skärholmens Centrum har bolaget kunnat konstatera att en mycket stor efterfrågan förelegat för varor under söndagsöppethållande kl 13 — 18. Några generella slutsatser om hur den faktiska inställningen till affärstidsregleringen gestal- tar sig bland allmänheten anser dock bolaget svårligen kunna dragas. Hade affärstidslagen inte existerat d.v.s. hade full frihet rått efter butikstängningslagens slopande, skulle inköpsvanorna eventuellt tett sig mycket annorlunda. Ett tecken härpå är enligt bolaget den under senaste tiden kraftigt expanderande automat-, kiosk—. bensinsta- tions- och drugstorehandeln. Dessa särskilda former av detaljhandeln torde enligt bolaget ha kommit att växa fram till nuvarande omfattning mycket beroende på den be- gränsade allmänna affärstiden och allmän- hetens ökande behov av mer differentierad inkö psservice .

Åhlén & Holm AB bemöter vidare den enligt bolaget vanliga invändningen mot öppethållande under t.ex. söndagar att de till synes höga försäljningskostnaderna såda- na dagar skulle resultera i höjda varupriser för konsumenterna. Bolagets erfarenhet sägs vara att dessa kostnader, i de fall allmän- heten visar inköpsintresse, helt inrymmes i eller överträffar företagets totala kostnads— målsättning vad gäller löne- och driftskost- nader i förhållande till intäkter. Erfaren- heterna tyder snarare på att direkta löne- och övriga driftskostnader under söndags- öppethållande är lägre än genomsnittligt. Den ökade volymen bidrar till en tillräcklig sänkning av de fasta kostnaderna. Enligt bolaget kan det således faktiskt förhålla sig så, att utsträckt öppethållande under sönda- gar ger varuhusen möjlighet att uppnå lägre procentuella kostnadstal och därmed lägre prisnivå. Risken för prishöjningar föranledda av de högre försäljningskostnaderna under söndagar är därför enligt bolaget obefintlig.

Bolaget vänder sig också mot en enligt

detta i dispensärenden ofta framförd åsikt från fackligt håll, att butikspersonalen skulle komma att förorsakas stora olägenheter genom ett dispensmedgivande och att en ökad förläggning av arbetstiden till söndagar skulle göra yrket mindre attraktivt, vilket skulle ha till följd att många anställda med branschvana lämnade yrket och att detta skulle resultera i försämrad service för allmänheten. Enligt bolaget innebär varu- husens personalorganisation vid söndags- öppethållande inte någon förändring av arbetstidsscheman för veckans övriga dagar och någon styrning av tjänstgöringstider från ordinarie tjänstetid till söndagstjänstetid fö- rekommer inte. Söndagsöppethällande in- nebär helt nya arbetstillfällen för olika grupper som har intresse därav på grund av goda förtjänstmöjligheter. Tillgången på yr- keskunnig söndagstjänstgörande personal är enligt bolaget erfarenhetsmässigt större än behovet.

I dispensärendena förekommer enligt bo- laget såsom argument mot söndagsöppet- hållande eller utsträckt öppethållande under vardagar också att detaljhandelsföretagen inte till fullo utnyttjar den vanliga affärs- tiden. Bolaget säger sig därvid ha deklarerat åsikten att det förhållandet att det i lagen medgivna maximala öppethållandet inte ut- nyttjas just beror på att allmänheten på en viss ort eller i en viss stadsdel inte visade sig intresserad av att förlägga inköpen till exempelvis kl 18 — 20 måndag — torsdag eller kl 16 — 20 lördagar, men att det däremot finns ett utbrett intresse för sön- dagsinköp.

Enligt bolaget har vidare rättstillämp- ningen i samband med dispensgivningen lett till att en betydande osäkerhet uppstått rörande hur 2 & affärstidslagen skall tolkas och tillämpas. Enligt bolagets mening har tillämpningen i många fall inte motsvarat lagstiftarens intentioner i fråga om dispens- rätten såtillvida att allmänhetens intresse inte fått vara avgörande. I stället har representanterna för kommunerna berett sig möjligheter att avgöra ärendena efter eget gottfinnande och fackliga, partipolitiska och

andra ovidkommande intressen har tillmätts avgörande betydelse. Bolagets uppfattning är också att affärstidslagen ofta torde kringås genom försäljning av det s.k. fria sortimen- tet i förening med försäljningi anslutning till ordnad serveringsrörelse.

En fortsatt affärstidsreglering kan mot bakgrund av de nämnda tendenserna enligt bolaget utmynna i att detaljhandelsstruktu- ren blir formad efter ett reglerat val av varor för att söka uppfylla konsumenternas behov i stället för att strukturen utformas rationellt ekonomiskt och i enlighet med de reella önskemålen hos konsumenten.

b) Enkätsvar, som är positiva till en friare affärstidsreglering, men som inte förespråkar att regleringen skall upphöra

AB Wessels har till sitt svar fogat några tabeller beträffande öppethållandet i varu- husen i Malmö och Örebro. Av dessa synes framgå att kvällstidsförsäljningens andel av dagsförsäljningen genomgående är betydligt större än kvällstidens andel av total tid av dagen. I yttrandet påpekas att Wessels i Malmö redan före år 1967 hade kvällsöppet på fredagar till kl. 20 och lördagsöppet till kl. 16 och att dagsförsäljningens fördelning mellan de olika tiderna på dagen redan då var ungefär densamma som nu. Företaget framhåller att tillståndsgivningen för dessa tider torde ha motiverats av antagandet om speciella kundönskemål om att få handla inför helgen. Av det förhållandet att försälj- ningens förskjutning mot de senaste timmar- na sedermera visat sig gälla även andra dagar än fredagar och lördagar anser sig företaget kunna dra den slutsatsen, att den redan tidigare mycket stora försäljningen på fre- dagar — lördagar knappast torde ha berott enbart på handlandet inför helgen. Snarare måste man, menar företaget, tolka köpvane- förändringen som ett mycket starkt önske— mål från konsumenternas sida om att få handla på dessa tider. Företaget säger sig tro att kunderna funnit dessa kvällstider be- kväma. Man tror därför att de oberoende av

vilka motiv som föreligger kommer att begagna denna möjlighet att handla i ännu större utsträckning om tillfalle därtill ges.

AB Wessels tar också upp frågan om de affärsanställdas situation och framhåller att det för dem alltid varit ett bekymmer att man haft en annan dagsrytm än familjemed- lemmar som är anställda i fabrik eller på kontor. Utan tvivel, fortsätter företaget, är det därför så att förändringar i arbetstiden, som ytterligare förstärker denna olikhet, medför påfrestningar på personalenslojalitet med kundönskemålen. Hittills har detta dock gått att lösa bl.a. genom förmånliga längre sammanhängande ledigheter och hög- re ersättning. Dagtidspersonalen har vidare kunnat erbjudas omväxlande förmiddags- och eftermiddagstjänstgöring medan kvälls- tjänstgöringen delvis ordnats som speciella deltidstjänster. Det har visat sig att dessa tjänster attraherat åtskilliga hemmafruar och det erbjuder inga svårigheter att få personal på kvällstid enligt företaget.

Möbel-IKEA framhåller inledningsvis att företagets syn på en reglering av affärstider- na utgår från bl.a. den omständigheten att man marknadsför ett speciellt sällanköpssor- timent för hem och fritidsbostäder och därför främst vänder sig till konsumenter, som vill göra sina inköp familjevis. Tidsät- gången vid varje köptillfälle ligger enligt företaget av naturliga skäl högt _ ofta 4—6 timmar. Öppethållande måndag—fredag ut- över vad affärstidslagen nu medger synes företaget inte vara erforderligt för dess verksamhet. Öppethållande på lördagar får inte begränsas i annan mån än vad som gäller för andra vardagar. Beträffande söndagar säger man sig ha klart kunnat konstatera ett utbrett allmänhetens intresse för söndags- öppet. Företaget såger sig under de senaste åren i samband med söndagsöppet mellan kl. 11—18 vid sina varuhus i Sundsvall och Älmhult ha mötts av mellan 10 000—15 000 besökare per gång. Varuhuset i Kungens kurva utanför Stockholm redovisar enligt företaget besökssiffror som är två-till tre- dubbelt större. Man säger sig vidare anse att boendevärdets allt större betydelse i dagens

samhälle liksom ständigt ny design och nya material från formgivar- och producenthåll, nödvändiggör en helt annan kontinuitet i presentationen av branschens nyheter än som var fallet för bara några år sedan.

Beträffande personalrekryteringen säger man sig anse att öppethållande på andra tider än vad som mer konventionellt gäller för dagligvaru- och citybutiker på intet sätt är hämmande för personalrekryteringen — snarare tvärtom.

Möbel-IKEA säger sig vidare anse att öppethållande på kundvänliga tider är kost- nadsriktigt och därmed pristryckande till konsumentens förmån.

Den hittillsvarande kommunala tolk- ningen av affärstidslagen och arbetarskydds- styrelsens kommentarer till denna är enligt företagets mening långt ifrån tillfredsstäl- lande. Likartade och i tid sammanfallande ansökningar om tillstånd för söndagsöppet vid varuhus i Malmö, Stockholm, Sundsvall respektive Älmhult har bifallits i varierande antal från 0 till 3 gånger per år. Malmö stads drätselkammare har varje gång lämnat ansö- kan utan bifall.

För det fall att kommittén kommer fram till att en fortsatt reglering av affärstiden är av behovet påkallat, säger sig företaget vilja starkt understryka vikten av att entydiga tolkningsbestämmelser utarbetas, att öppet- hållande på lördagar inte blir föremål för särskilda begränsningar och att generellt tillstånd inskrives för företagets bransch för endera öppethållande en valfri söndag per månad eller 15 valfria söndagar per år. Företaget säger sig här vilja nämna, att man för anläggningen i Älmhult med dess stora reseavstånd, i genomsnitt 60—80 km, för kundunderlaget mycket väl kan under viss tid av året tänka sig öppethållande fredag— måndag samt stängt tisdag, onsdag och tors- dag.

Sveriges Konditor-Förening framhåller att den gällande affärstidslagen erhöll en sådan utformning att den blev relativt flexibel och att det också har visat sig att den i praktiken medgivit möjligheter till en tidsenlig anpass- ning. Utvecklingen inom samhällsstrukturen

och samhällslivet går emellertid enligt för- eningen mycket snabbt. Följden härav. blir ett ökat krav på service.

Utvecklingen har enligt föreningen lett till att den fackhandel som ekonomiskt blivit trängd av varuhusen är konditorier och tobaksaffärer bl.a., vilka företagstyper till- sammans med kioskerna idag kan sägas konkurrera om att bli morgondagens när- hetsbutik. Föreningen säger sig ha kunnat konstatera att det blivit allt svårare att dra några skarpa gränser mellan olika företags- typers öppethållandetider och sortiment. De företagstyper, som arbetar med mycken manuell arbetskraft, som t. ex. konditorierna finner enligt föreningen att lönekostnadernas procentuella andel av omsättningen stigit kraftigt och att i samband därmed lönsam- heten blivit allt sämre. Problematiken sägs vara mångfasetterad och föreningen tror att det är svårt att lagstiftningsvägen nå ett rättvist resultat. Man tror också med hänsyn till personalorganisationernas starka ställning idag och samhällets sociala medvetande, att det inte kan bli tal om något missbruk av arbetskraften. I detta läge säger sig för- eningen hemställa att dess synpunkter måtte beaktas med största möjliga liberalisering som följd.

c ) Enkätsvar som in te tar ställning till frågan om regleringens slopande

Sveriges Livsmedelshandlareförbund fram- håller att förbundets erfarenheter från till- lämpningen av nu gällande lag inte är till- fredsställande. De besvärligaste problemen har uppkommit vid dispensgivning, som lämnats för söndagsöppethållande. För- bundet konstaterar att på de flesta håll en viss restriktivitet torde ha iakttagits, men menar att när det gäller exempelvis stock- holmsområdet det starkt kan ifrågasättas, om lagens tillämpning överensstämmer med vad som varit lagstiftningens mening. Även om dispensgivningen på det hela taget varit restriktiv, är förbundet dock av den me- ningen att den inte varit enhetlig. För olika kommuner har skett olika tillämpning av

lagen med konsekvenser för konkurrensen företag och orter emellan. Förbundet reä- gerar också mot att så stora företagargrupper som kioskrörelsen och bensinhandeln har en privilegierad ställning i lagstiftningen. Det sägs att när det gäller kioskhandeln och de utvecklingsmöjligheter som denna får genom en utökad ”frilistning” så uppfattas det på många håll som en viss diskriminering gent— emot den reguljära dagligvaruhandeln. För- bundet säger sig därför vara kritiskt till de tendenser till ett vidgat kiosksortiment som förekommit. Skulle det visa sig att detta sortiment ytterligare kommer att utvidgas, säger man sig från förbundets sida ifrågasätta om inte även kioskhandeln skall innefattas av lagstiftningen eller också möjligen låta den nuvarande lagens giltighet utgå 1971. ICA Inköpscentralernas AB säger att det först som sist kan konstateras att någon likformig syn på frågorna inte föreligger. Uppfattningarna skiljer sig även inom han- deln. I ett hänseende torde dock enligt ICA en enhetlig uppfattning föreligga nämligen att nu gällande lagstiftning förorsakat en del tolknings- och avvägningsproblem. Till- lämpningen av lagen skiljer sig mellan olika kommuner. I och för sig skulle detta vara naturligt om avgörandena träffades med hänsyn till ortens storlek, belägenhet inom en region, boendestruktur, o.s.v. Men det är faktiskt svårt att f.n. finna en gemensam nämnare i detta hänseende säger man. Beträffande en friare lagstiftning eller lagtillämpning rörande butikernas öppet- hållande anför bolaget vidare att det knappast kan förnekas att detta skulle kunna resultera i ökade svårigheter för närhetsbu- rikerna att uppnå tillfredsställande försälj- ningsvolym och därmed skälig lönsamhet. Möjligheterna till ökad kvälls- och söndags- handel i större butiker skulle enligt bolaget sannolikt locka ytterligare konsumenter bort från ”stambutikerna”. Samtidigt skulle ett ytterligare bortfall av närhetsbutikerna av många konsumentgrupper, i synnerhet de som inte förfogar över bil, tolkas som en klart försämrad service. Även de som normalt förlägger veckoinköpen till butiker med

större varuurval, belägna på sådant avstånd från bostaden att de måste begagna bil eller annat fortskaffningsmedel, skulle konstatera serviceförsämring då de inte längre skulle ha tillgång till närhetsbutiken för att där göra kompletteringsköp.

Enligt ICA förtjänar även påpekas att vid inköpskalkylers upprättande inte tids- och transportkostnadsfaktorerna brukar invägas. Huruvida en total samhällsekonomisk vinst skulle uppstå genom omläggning av köp- vanorna kan enligt bolaget dragas i tvivels- mål.

Emellertid synes enligt ICA även ett för- längt öppethållande kvällstid kunna få en di- rekt motsatt verkan med ökat stöd för när- hetsbutikerna, då inköpen i större utsträck- ning kan förläggas till sådana butiker vid hemkomsten efter arbetstidens slut. Förut— sättningarna för en sådan utveckling torde föreligga främst i storstadsområden. Bolaget erinrar i detta sammanhang om att tankarna på närlokaliserade s.k. servicebutiker, som redan utkristalliserat sig i praktiska försök bl.a. inom ICA — om att dessa enheter om de skall motsvara vad många väger in i be- greppet — förutsätter ett längre öppethåll- ande än normalt.

Ovedersägligt är enligt ICA vidare att investeringarna inom livsmedelshandeln i tomtmark, byggnader, inredningar och varu- lager numera är av sådan storleksordning att nyttjandegraden för anläggningarna bör bli så stor som möjligt för att en verklig effektivitetsstegring i handeln skall kunna registreras som en följd av dessa ekonomiska insatser. Utifrån denna synpunkt är enligt bolaget en vidgad rätt till öppethållande motiverad.

ICA erinrar härefter om den i debatten ofta framkomna synpunkten att ett förlängt öppethållande skulle förorsaka högre priser för konsumenterna, särskilt med hänsyn till höjda löneutgifter vid s.k. obekväm arbets- tid. Erfarenheterna hittills talar för att denna effekt inte behöver inträda, i varje fall inte generellt, menar bolaget. Vid detta kon- staterande, framhåller man, förbises emeller-

tid ofta att butiker med dispens för förlängt öppethållande har en privilegierad ställning och därigenom fått ett omsättningstillskott som inte på samma sätt skulle komma dessa butiker tillgodo, för den händelse tillstånds- givningen blev likformig och konkurrensen om de kunder som önskar handla under icke normal affärstid större.

Utifrån det anförda vill man från ICA:s sida särskilt betona att erfarenheterna hittills under den tid nuvarande lagstiftning gällt, talar för att en ny lagstiftning bör utformas så att konkurrenssituationen företag och företagsformer emellan blir likformig. Att bedöma konsumenternas behov och pre— ferenser och utifrån denna bedömning ge speciellla tillstånd, förefaller bolaget inne- bära ett ingrepp i principen om konkurrens på lika villkor.

Sveriges Kioskägares Riksförbund pekar på att erfarenheterna från de år affärstidslagen varit i kraft visar att förändringarna inom varuhandeln blivit större än vad affärstidsut— redningen förutsatte. Närhetsbutikerna bliri allt större omfattning ensambutiker särskilt på nya, mindre bostadsområden på grund av livsmedelshandelns restriktivare etablerings- politik, som också medför att behovet av kompletteringsbutiker ökar på andra om- råden, där man tidigare räknat med special- butiker utöver en eller ett par supermarkets. Saneringen av butiksbeståndet i äldre stats- delar och nedläggningen av lanthandels- butiker på landsbygd och i glesbygd har ofta inneburit att en kiosk blivit det enda kvarvarande reguljära inköpsstället. Sam- tidigt har antalet hushåll med båda makar förvärvsarbetande ökat kraftigt. De allt läng- re avstånden mellan hushåll och varuhall eller livsmedelsbutik har medfört allt större problem främst för billösa hushåll, äldre, sjuka och handikappade.

Dessa förhållanden har enligt förbundets mening givit närhetsbutikerna en ny och betydelsefullare funktion. Erfarenheterna har visat, fortsätter förbundet, att närhets- butiker av typen kiosk i allmänhet haft stora svårigheter att fylla sin funktion främst på grund av att man inte kunnat sälja det

sortiment affärsläget krävt. Visserligen har nya varuslag tillförts det fria sortimentet efter den nya lagens tillkomst, kaffe, små- bröd, babyblöjor t. ex., men utökningen har inte motsvarat kraven från konsumenthåll. Förbundet menar att det fria sortimentet bör tillföras dagligvaror som fabriksfram— ställda och fabriksförpackade djupfrysta färdigrätter, matbröd och kaffebröd i fab— riksförpackning, matfett, vissa specerier av typen socker och salt samt öl. Förbundet säger sig vara medvetet om, att en sådan komplettering inte alltid är önskvärd ur lönsamhetssynpunkt och att stora svårig- heter uppstår vid avvägningen mellan kon- sumentönskemålen och lönsamhetsbe— dömningen. För en närhetsbutik är emeller— tid, säger man, en sådan sortimentsanpass- ning ofrånkomlig.

Den närhetsbutik, som vill sälja de daglig- varor utöver det fria sortimentet, som konsumenterna oftast frågar efter, har idag enligt förbundet att välja mellan två alter- nativ: att komplettera sortimentet och stänga butiken kl. 20 och hålla stängt söndagar, eller att begära dispens hos kom- munen för ett förlängt öppethållande. I det förra fallet godtar inte konsumenterna ned- skärningen som också är utesluten av lön— samhetsskäl. I det andra fallet är det endast att konstatera, säger man, att kommunerna i allmänhet tillämpat en synnerligen restriktiv politik i varje fall beträffande ansökningar om dispens från kioskhandeln. Förbundet påpekar vidare att arbetarskyddsstyrelsen anvisat ytterligare en möjlighet att sälja ett större sortiment, nämligen att skärma av viss avdelning eller utrymme eller läsa skåp eller disk med ”otillåtna” varor vid den kon- ventionella affärstidens slut kl. 20. Av olika skäl sägs detta inte vara realistiska alternativ för kioskhandeln.

Beträffande dispensförfarandet anmärker förbundet på att detta förfarande visar brist på enhetliga principer och stort utrymme sägs ha lämnats för ett ofta ganska godtyck- ligt handlande från kommunernas sida.

Förbundet säger sammanfattningsvis att erfarenheterna av 1966 års lag ger förbundet

anledning vidhålla principen om fri varu- handel. Emellertid vill man inte för dagen ta principiell ställning till frågan om fri eller reglerad varuhandel med hänvisning till den utredning om varudistributionen som tillsatts av handelsministern. Man säger sig anse att gällande affärstidslag i avvaktan på distribu- tionsutredningens förslag i berörda frågor bör förlängas. Man föreslår emellertid af- färstidskommitten att rekommendera de- partementet att i riktlinjer till berörda statliga och kommunala myndigheter påpeka de möjligheter 1967 års lag medger och inrymmer när det gäller att tillgodose kon- sumenternas behov av närhetsservice.

Apotekarsocieteten påpekar att apoteken genom särskilt stadgande i nu gällande affärstidslag är undantagna från lagens till- lämpningsområde. Därest affärstiden skall regleras även i fortsättningen önskar man att apoteken också undantages från lagens till- lämpningsområde.

d ) Enkätsvar vari förespråkas en fortsatt af- färstidsregleng med i stort sett oförändrade bestämmelser

Motorbranschens Riksförbund konstaterar att en restriktiv inställning i stort sett har intagits av berörda kommunala myndigheter, dock med anmärkningsvärda undantag i t.ex. huvudstaden. Där har nämligen för speciellt bilhandeln lämnats generellt till— stånd för öppethållande under större delen av året parallellt med att tillstånd i t. ex. livsmedelsbranschen i vissa fall ej medgivits. På grund av den varierande tillämpningen av bestämmelserna mellan närliggande försälj— ningsområden har på många håll uppstått en förklarlig irritation under hänvisning till att tolkningen av bestämmelserna icke verkat konkurrensneutralt.

Erfarenheterna av kommunernas sätt att tillämpa reglerna kan enligt förbundet av såväl principiella som praktiska skäl icke betecknas som tillfredsställande. Förbundet framhåller vidare att gränsdragnings— problemet för varusortiment etc. är svårlöst. Härtill kommer ett besvärligt kontrollprob- lem. Efterlevnaden av nu gällande bestäm-

melser har i praktiken långt ifrån varit fullständig. Även om exempelvis polisens kapacitet principiellt kan behöva disponeras för andra och angelägnare uppgifter än kontroll av efterlevnaden av affärstidslagen, synes emellertid anmärkningsvärt att icke organiserad bilhandel som vare sig sökt eller fått tillstånd till öppethållande utan någon påföljd annonserat om och hållit sina lokaler öppna i serier av sön- och helgdagar. Vissa undersökningar tyder på att dylikt öppet— hållande utan tillstånd förekommit i stor skala. Sådana förhållanden kan, menar för- bundet, givetvis icke accepteras, då de seriöst arbetande branschföretagen härigenom får en försämrad konkurrenssituation.

Även om erfarenheterna av det nuvarande systemet är långt ifrån tillfredsställande, anser förbundet att en ytterligare försöks- period kan vara motiverad — främst med anledning av att den nya kommunindel- ningen borde kunna medföra en mer lik— formig och konsekvent tillämpning av reg- lerna. Den nya försöksperioden föreslås bli fem år. Såsom villkor för en förlängning framhåller förbundet bl. a. att under denna period en generell tillämpning av bestäm— melserna säkerställs, att restriktivitet blir huvudlinje vid dispensgivningen och att generellt tillstånd för öppethållande inom bildetaljhandeln medges med förslagsvis två gånger per år och vid introduktion av nya eller utbyggda etablissemang.

Skulle de ur förbundets synpunkt väsent- liga kraven på likartad tillämpning av be- stämmelserna, kontroll av efterlevnaden etc. inte kunna tillgodoses, förordar förbundet att nuvarande affärstidslag får upphöra utan att ersättas med nya bestämmelser.

Sveriges Färghandlares Riksförbund anser att affärstidsregleringen bör bestå. Enligt förbundets bedömande ger gällande lag en väl avvägd ram för ett öppethållande som fullt tillfredsställande tillgodoser konsumen— ternas intressen. Visserligen skulle vid ett slopande av affärstidslagen kollektivavtalen om löner och andra ekonomiska faktorer sätta vissa gränser för öppethållandet men erfarenheten visar, menar förbundet, att

öppethållandet lätt blir en prestigefråga. Har en affär mer öppet måste den andra också ha det. En utvidgning av öppethållandet skulle även leda till ännu längre arbetsdagar för de många småbutiksinnehavarna. Tolerans- punkten är därvidlag nådd och nedlägg- ningarna skulle till nackdel för konsumen- terna bli ännu flera än för närvarande. Ett öppethållande i allt för hög grad på tider som bedöms som obekväma skulle också försvåra rekryteringen till detaljhandeln av de kvalificerade personer som krävs inte minst i fackhandeln och som är av stor betydelse för många konsumenters köp av många varor. Huruvida ett vidgat öppet— hållande skulle medföra ökade kostnader, som i sista hand drabbar konsumenterna är enligt förbundet svårt att bevisa. Det berörda prestigeöppethållandet förefaller dock för- bundet kunna få sådana konsekvenser i den utveckling som förestår inom detaljhandeln. Sveriges Skohandlarförbund förordar ett bibehållande av den nuvarande lagstiftningen och vill särskilt avstyrka allt öppethållande under söndagar. Man framhåller att för- bundet till största delen består av mindre enheter av familjeföretagskaraktär. Denna typ av företag sägs i regel vara tämligen ointresserad av ett öppethållande utöver det som nuvarande lagstiftning medger. Detta gäller framförallt söndagsöppethållande. Något behov ur konsumentsynpunkt att handla skor på söndagar torde enligt för- bundet inte finnas. Däremot har, menar man, affärsinnehavare och anställda i mindre butiker ett legitimt behov av vila och rekreation under söndagarna. Förbundet pekar också på den omständigheten att vid ett fritt söndagsöppethållande ett ökat antal butiker, som av personella och ekonomiska skäl inte kan hålla söndagsöppet, löper risk att inte kunna hävda sig i konkurrensen med större företag och därför blir nödgade att lägga ned rörelsen. På många håll torde denna utveckling ur konsumentsynpunkt vara föga önskvärd, menar förbundet. Sveriges Radiohandlares Riksförbund anser det inte lämpligt att nu gällande affärstidslag slopas utan att ersättas av annan

lagfäst reglering. Man framhåller att radio- fackhandeln, som svarar för den övervägande delen av omsättningen i branschen, som regel består av företag med få anställda. Detta innebär enligt förbundet, att om affärstids- regleringen helt upphör, inte obetydliga olägenheter skulle uppstå för företagen och deras anställda.

Vid utarbetandet av en ny affärstids- reglering är det enligt förbundet angeläget att man söker ernå en bättre likformighet i fråga om dispensgivning för öppethållande utöver lagens huvudregel än som uppnåtts med nuvarande regler. Man efterlyser också ett snabbare förfarande än det som före- kommer inom det nu gällande systemet. Vidare framhåller man att dispenssystemet bör vara så utformat att det är neutralt i förhållande till olika företagsformer. Det är enligt förbundets uppfattning viktigt att en affärstidsreglering inte får en utformning som direkt eller indirekt otillbörligt gynnar vissa företagsformer och därigenom försvårar annans näringsutövning.

Sveriges Urmakare- och Opzikerförbund framför såsom sin uppfattning att någon ändring i affärstidslagen inte bör komma till stånd.

Svenska Frisörföreningen anser att er- farenheterna från nu gällande lagstiftning talar för ett bibehållande av nuvarande affärstidslag. Ett slopande av nuvarande lagstiftning skulle enligt föreningen bl.a. kunna ge följdverkningar i form av osund konkurrens bland de mindre och något större företagen till förfång inte bara för branschen utan även för allmänheten. En ytterligare utökning av affärstiden måste för frisöryrkets del innebära ökade kostnader för företagen, vilket i sin tur ovillkorligen kommer att innebära prishöjningar för all- mänheten.

Tobakshandlarnas Riksförbund intar den ståndpunkten att affärstidslagen bör finnas kvar med oförändrad tillämpning, dock att man önskar vissa tillägg till det fria varu- sortimentet. Förbundet anför att arbetar- skyddsstyrelsens tolkning av begreppet till- behör till tobaksvaror hindrat många tobaks-

butiker att hålla ett förlängt öppethållande, vilket varit besvärande i konkurrensen med bl. a. kioskhandeln. Vad som lagt hinder i vägen är att pipställ, askfat, tobakspungar o.d. som normalt ingår i tobakshandelns sortiment inte ansetts ingå i det fria varu- sortimentet. Med anledning härav önskar förbundet att detta sortiment utökas med sådana varor samt presentartiklar. Man till- lägger också att det föreligger önskemål om att i fria varusortimentet ingår färdiglagad mat, djupfryst och konserverad, som endast kräver uppvärmning.

Riksförbundet Gatukök & Kiosknäring önskar en bibehållen affärstidsreglering men vill också att den nya lagen skall leda till möjligheter för förbättrad service och vid- gade möjligheter till komplementinköp, där gatukökens och kioskens utvecklingsmöjlig- heter noggrannt beaktas. Enligt enkätsvaret har utvecklingen för gatuköks- och kiosk- handeln till att i olika former vara service— ställen för konsumenterna i stort sett börjat i och med den nu gällande affärstidslagens tillkomst med det fria varusortimentet. Den- na utveckling har givit konsumenten möj- lighet att inom rimligt gåavstånd från bo- staden skaffa sig de nödvändighetsartiklar som man av olika skäl inte inköpt på sitt ordinarie inköpsställe. Förbundet menar att näringsgrenen fortfarande befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede och sannolikt under 70-talet kommer att utvecklas till större gatukök och närhetsbutiker också i andra företagsformer än de nu traditionella. Tyd- ligt utläsbara tendenser i strukturomvand- lingen inom kiosknäringen visar enligt för- bundet att nästa steg i utvecklingen kan vara kompletteringsbutiken, där konsumenten kan köpa ett brett sortiment av nödvändig- hetsartiklar som artiklar för hygien och kroppsvård, elproppar och glödlampor, dam- strumpor, tvättmedel och vissa sjukvårds- artiklar m.m., men också vissa livsmedel som matfett, konserver, djupfrysta färdigrätter och alkoholfria drycker, i sammanfattning sådana artiklar som hushållet plötsligt fått slut på, eller glömt att köpa tidigare och som fordrar omedelbar anskaffning.

Det nuvarande s.k. fria varusortimentet enligt affärstidslagen täcker enligt förbundet i viss män i varuavseende in de behov av möjlighet till kompletteringsinköp som skisserats. Tyngdpunkten kommer sannolikt för avsevärd tid framåt att ligga vid tillhanda- hållandet av varma färdiglagade maträtter i gatuköken och kioskerna. Förbundet anger såsom sin uppfattning att huruvida den nu skisserade typen av närhetsserviceställen skall utvecklas i en för konsumenten acceptabel takt i sista hand beror på vilket sätt affärstidskommitten bedömer fråganom regleringens vara eller inte vara och lagens slutliga utformning. Förbundet hävdar att ett avskaffande av regleringen i detta utveck- lingsskede sannolikt kommer att innebära nackdelar överstigande de fördelar man anser sig vinna.

Förbundet behandlar härefter dispens- givningens omfattning och man konstaterar att affärstidslagen inte sätter hinder för affärerna att ha öppethållande på tider utöver den stadgade affärstiden vid speciella tillfällen, när man kan anta att allmänheten anser det påkallat. Det förhållandet att endast ett fåtal av det totala antalet affärer, en viss kväll i veckan i full utsträckning nyttjat nuvarande möjligheter till öppet- hållande intill kl. 20 vardagar vittnar enligt förbundet om att behoven för senare öppet- hållande i någon anmärkninsvärd utsträck- ning inte finns. Rent generellt kan enligt förbundet sägas att handeln inte utnyttjat de möjligheter affärstidslagen ger till öppet- hållande inom ramen för vanlig affärstid och inte heller kan det påstås, menar man, att dipensmöjligheterna för längre öppet- hållande utnyttjas i den utsträckning som borde skett om behovet av fria affärstider vore uppenbart. Förbundet vill därmed ut— tala, att behovet av fria affärstider är ett konstruerat behov som saknar verklighets- förankring.

Huvudorsaken till att man t.ex. inorn livsmedelshandeln inte nyttjat nuvarande möjligheter till längre öppethållande torde ha sin förklaring, menar förbundet, i alltför höga omkostnader i den konventionella

livsmedelsaffären med bristande lönsamhet som följd vid kvälls- och söndagsöppet. Ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen, fortsätter förbundet skulle med största sä- kerhet påskynda strukturomvandlingen inom livsmedelssektorn och komma att utgöra uppenbara fördelar för de större s. k. super- markets av stormarknadskaraktär. En snabbare strukturomvandling skulle av na- turliga skäl drabba de mindre livsmedelsföre- tagarna med följd att möjligheterna till närhetsköp för konsumenten snabbt skulle försämras.

Enligt förbundet bör en eventuell ny lagstiftning vara avsedd att skapa en för konsumenterna bättre inköpssituation och bli ett styrinstrument till förmån för bättre närhetsservice. Det bör därför ligga i utred- ningens intresse att i görligaste män i första hand tillgodose de behov som gatuköks- och kiosknäringen har för att kunna utvecklas vidare till att bli ännu mer meningsfulla komplementbutiker till de stora allvaruan- läggningarna. Att i detta utvecklinsskede för såväl den mindre livsmedelshandeln och gatuköks- och kioskhandeln helt slopa affärs- tidsregleringen skulle enligt förbundet rubba en i stort sett naturlig strukturomvandling.

Även AB Svenska Pressbyrån drar upp frå- gan om strukturutvecklingen i detaljhandeln och pekar bl. a. på att ett utmärkande dragi utvecklingen är den allt starkare koncen- trationen till köpcentra och större butiks- enheter med självbetjäning, som lett till att ett mycket stort antal mindre butiker med manuell betjäning, bl. a. kvartersbutiker, har slagits ut i konkurrensen och lagts ned. Sista ledet i varudistributionen har härigenom till stor del övervältrats på hushållen genom att konsumenterna tvingats att själva ombesörja hemtransporten över ofta långa sträckor, och övergången till självbetjäning har inneburit att konsumenterna i stor utsträckning fått överta expedieringsarbetet.

I dagen läge menar sig bolaget inte kunna förorda ätt affärstidslagen slopas. Man bör enligt bolaget inte nu ta definitiv ställning i frågan utan i första hand avvakta resultatet av distributionsutredningens arbete. Denna

utredning förutsätter bolaget kommer att bedöma affärstidsfrågan insatt i ett större sammanhang.

Lösnurnmerförsäljningen av tidningar är enligt bolaget av mycket stor betydelse för den svenska pressen och med hänsyn till pressens opinionsbildande och samhälls- informerande funktioner är det både ett konsument- och samhällsintresse att ett stort antal tidningsförsäljningsställen finns be- kvämt tillgängliga för allmänheten. Det är därför enligt bolaget angeläget att utveck- lingen inte drivs därhän, att ett stort antal småbutiker och kiosker tvingas till nedlägg- ning. Pressbyråns egen detaljhandelskedja består av cirka 1 200 enheter och är till stor del trafikkiosker vid järnvägsstationer, tunnelbanestationer och andra trafikknut- punkter, medan andra ligger i affärs- och bostadsområden och sålunda har karaktär av närbutiker. Försäljningsställen med anknyt— ning till trafiken måste enligt bolaget anses fylla ett viktigt konsumentbehov. Be- träffande försäljningsställen i affärs- och bostadsområden, där man i dag säljer det s.k. fria kiosksortimentet, fyller bolaget därigenom redan nu en stor del av kon- sumenternas behov av närbutiksservice. Dessa försäljningsställen skulle givetvis full- göra närbutiksfunktionen bättre om de finge möjlighet att utöver sitt nuvarande sortiment sälja ett begränsat sortiment av dagligvaror, främst livsmedel.

Svenska Tidningsutgivareföreningen har instämt i AB Svenska Pressbyråns yttrande.

C Företrädare för arbetsp olitiska

intressen

Arbetarskyddsstyrelsen inskränker sig till att konstatera att behovet av en affärstidslag, sett ur arbetarskyddssynpunkt, har minskat. Förhållandet sammanhänger med den struk— turförändring detaljhandeln undergått och alltjämt undergår och med fortgående föränd— ringar i den allmänna arbetstidslagstift- ningen. Antalet småaffärer minskar kraftigt och därmed antalet affärsinnehavare, vilka genom affärstidslagen skyddas mot alltför lång arbetstid. Det bör dock framhållas, att det ännu finns ett mycket stort antal affärsinnehavare som sköter sin affär utan anställd arbetskraft. Emellertid växer de stora enheterna i omfång och antal. Även om antalet affärsanställda därigenom skulle öka, bör detta ej inverka på bedömningen från arbetarskyddssynpunkt av behovet av en affärstidslag efter 1971, eftersom de affärsanställda liksom andra arbetstagare en- ligt den nya arbetstidslagen får en succesivt till 40 timmar förkortad arbetsvecka. Hänstema'nnens Centralorganisation (TCO) hänvisar till sitt yttrande över affärs- tidsutredningens betänkande år 1965 ivilket man då tillstyrkte fortsatt lagstiftning med de uppmjukningar, som utredningen hade föreslagit. Med åberopande av detta sitt ställningstagande och yttranden från Han- delstjänstemannaförbundet, Svenska Indu- stritjänstemannaförbundet och Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaför- bund finner TCO att i nuläget övervägande skäl talar för att en lagstiftning tills vidare

bibehålles.

Handelstjönstemannaförbundet (HTF) på- pekar att den tidigare butikstängningsla-

gens avskaffande medfört en större möj- lighet att anpassa affärstiderna till konsu- mentbehovet. De affärsanställdas arbetstider har på grund härav i högre grad än tidigare kommit att förläggas till tider, som normalt betraktas som fritid. För den mindre affärs- idkaren har enligt förbundet denna utveck- ling inte bidragit till att öka produktiviteten men däremot till att höja arbetskrafts- kostnaderna. Ett slopande av den nuvarande regleringen kommer enligt förbundets upp- fattning att leda till samma effekter som de som uppstod efter butikstängningslagens upphörande. Även om det bland kon- sumenterna kan finnas intresse för ett ytterligare utökat butiksöppethållande, måste dock, menar förbundet, de eventuella fördelarna därmed vägas mot de nackdelar, som följer för anställda och småföretagare. HTF framhåller i detta sammanhang att möjligheten för småföretagare att kunna fortsätta med sin rörelse också är ett konsumentintresse. Förbundet anger såsom sin mening att nuvarande lagstiftning bör bibehållas även efter år 1971, då den enligt förbundets mening också utgör en skydds- lagstiftning, som ger de anställda garanti för att arbetstiden inte blir förlagd till sådan tid att odrägliga anställningsförhållanden uppstår. Svenska Industritjänstemannaförbundet

(SIF) förklarar,att de medlemmar som be- rörs av affärstidslagen är bl.a. försäljare av kapitalvaror såsom bilar, hus och båtar. Beträffande söndagsöppethållande för bilför- säljning uttrycker förbundet sitt missnöje med det sätt på vilket Stockholms Stads Slakthus- och Saluhallsstyrelse handlagt dis- pensfrågorna. Förbundets uppfattning synes vara att styrelsens tillståndsgivning varit alltför generös. Ett upphävande av lagens begränsningar skulle, menar förbundet, allvarligt förskjuta konkurrensförhållandet mellan bilföretagen. Man finner det visser- ligen vara en facklig angelägenhet att söka åstadkomma sådana anställningsförhållanden för säljarna, att möjligheterna för företagen att styra över försäljningen från vardagar till söndagar försvåras. I realiteten är emellertid, framhåller förbundet, lönekonstruktionen för närvarande sådan, att provisionskom- ponenten oftast utgör en betydande del av försäljarnas totalinkomst. Av detta skäl anser sig säljare i många fall tvingade att tjänstgöra på söndagar om företaget har öppet utan att kräva betalning eller motsvarande ledighet vid annan tidpunkt, trots att överenskom- melser mellan förbundet och berörda branschförbund reglerar såväl den pekuniära ersättningsfrågan som kompensationen i ledig tid. På grund av lönesystemet avstår alltså säljarna även från möjligheten att ta ut kompensationsledighet. I bilden ligger också, framhåller man, att ”seriösa” företag måste konkurrera med mindre nogräknade sådana av typ ”källarföretag” med kontor mer eller mindre ”på fickan”. Förbundet uttalar så- som sin mening att man utgår ifrån att de sakkunniga finner det nödvändigt med någon form av reglering av affärstiden även fortsätt- ningsvis. Det förutsättes att sådana regler tillskapas, som i praktiken omöjliggör för företag att tangera överträdelse av såväl arbetarskyddslagens bestämmelser om vecko— vila som innebörden i den nya arbetstids- lagen.

Svenska Halso- och Sjukvårdens Tjänste- mannaförbud ( SHSTF) menar att tiden efter den 1 januari 1967 då den gamla butikstängningslagen ersattes med en friare

reglering synes ha visat att det finns ett stort och utbrett behöv hos konsumenterna av en längre affärstid. Förbundet konstaterar att det finns ett stort behov av att kunna göra inköp efter arbetstidens slut och att kunna köpa bl. a. kapitalvaror i lugn och ro. Detta talar enligt förbundet för ett längre öppet- hållande på kvällarna och för söndagsöppet i viss omfattning. När det gäller speciellt livsmedelsinköp säger man att det finns ett starkt uttalat beh0v av öppethållande åt- minstone till kl. 19 ett flertal kvällar i veckan men påpekar samtidigt att sådant öppethållande faller inom vanlig affärstid enligt affärstidslagen. Förbundet under- stryker också de negativa verkningarna av den fortgående butikskoncentrationen och framhåller att det finns ett stort behov av en kompletterande närhetsservice. Man antyder här förslagsvis att kiosker med ett begränsat sortiment av de mest nödvändiga livsmedlen skulle kunna ersätta de nedlagda kvarters- butikerna. Sammanfattningsvis uttalar för- bundet att det finner att mycket talar för ett slopande av affärstidsregleringen.

Bageri- och Konditoriarbetsgivareför— bundet hänvisar till en början till att man redan i samband med arbetet på utredningen om butikstängningslagen uttalade den upp- fattningen att lagen inte behövde ersättas av ny lagstiftning. Förbundet menar nu att erfarenheterna under de år den nya lagstift- ningen varit i kraft inte givit anledning till någon förändrad inställning härvidlag. Man säger sig inte finna det försvarbart att i ett samhälle, där ett effektivt utnyttjande av produktionsresurserna alltmer gör sig gällan- de, handeln genom lagstiftning skall inta en särställning i förhållande till den industri, som direkt tillgodoser allmänhetens behov eller till andra servicenäringar. Att en lag- stiftning skulle förhindra osund konkurrens förefaller förbundet diffust. Däremot kan en lagstiftning enligt förbundet väsentligt för- hindra en av många ökande konsu- mentgrupper önskad och även av andra skäl önskad framväxt av närhetsbutiker, som komplement till och konkurrens med de stora varuhusen. Den moderna närhets-

butiken, menar förbundet, kan i dag tänkas uppstå ur bl.a. mindre livsmedelsaffärer, tobaksaffärer, kiosker och konditorier. Genom lagstiftningen har sortimentsbe- gränsningen på ett olämpligt sätt gynnat kioskrörelserna på bekostnad av företags- typer med högre standard när det gäller lokaler och personal. Den väntade utveck— lingen bör enligt förbundets mening fortgå utan legala hinder av nu existerande slag. De affärsanställdas och mindre affärsägares möjligheter till fritid torde enligt förbundet väl kunna tillvaratagas genom arbetsmark- nadens parter och inte minst genom de affärsanställdas egna organisationer. De mindre företagarnas möjligheter till ledighet torde endast i ringa utsträckning bestämmas av en lagstiftning utan så mycket mer av helt andra faktorer, menar förbundet. Förbundets slutsats blir därför att nuvarande lag efter utgången av sin giltighetstid inte skall er- sättas av ny lagstiftning på området.

Myndigheter med erfarenheter av tillsyn och kontroll av affärstidslagens efterlevnad

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning fö- religger inte från de synpunkter styrelsen har att företräda, nämligen allmän ordning och säkerhet, några hinder mot att upphäva affärstidsregleringen. En förutsättning härför är dock enligt styrelsen att ölförsäljningsför- ordningen ändras på sådant sätt att ut- minutering av öl inte blir helt fri. Enligt 23 & ölförsäljningsförordningen gäller beträffande utminuteringstider för öl vad som är stadgat i affärstidslagen. Ett upphävande av denna lag skulle därför få till följd att öl kan utminuteras vilken tidpunkt på dygnet som helst. Med hänsyn till de följder detta skulle kunna få inte bara ut nykterhetspolitisk synpunkt utan även för den allmänna ord- ningen, anser styrelsen en fortsatt reglering av utminuteringstiderna för öl nödvändig. Utminutering av öl bör enligt styrelsens uppfattning begränsas till vardagar mellan kl. 8 och 18. Möjlighet till dispens bör dock medges. Bestämmelse härom kan införas i ölförsäljningsförordningen.

I ett till rikspolisstyrelsens skrivelse bilagt yttrande från föreningen Sveriges Polis- mästare har nu gällande affärstidslag ur polisiär synpunkt inte medfört några nack- delar. I sammanhanget sägs då också böra påpekas, att någon egentlig tillsyn av lagens efterlevnad inte torde ha kunnat ske på grund av att tillgängliga resurser inte räckt till härför. Eftersom ett slopande av affärs- tidslagen kan väntas medföra en ökning -

särskilt på helgdagar — av sådana evenemang som särskilt större varuhus har i samband med stora försäljningskampanjer, vill för- eningen framhålla vikten av att anmälan till vederbörande polismyndighet härom sker i så god tid som möjligt. Enligt föreningen sker i praktiken ofta inte någon sådan anmälan och vare sig förarbetena till allmän- na ordningsstadgan eller praxis synes ge entydiga besked om, när en anmälan av förevarande art skall ske. Föreningen vill därför föreslå att ett uttalande göres — t. ex. i form av ett departementsuttalande till aktu- ella bestämmelser i allmänna ordnings- stadgan - enligt vilket anmälningsskyldighet skall föreligga för tillställningar av nu angiv- en art.

Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län påpekar att hälsovårdsnämnd vid godkän- nande av kiosk i godkännandebeviset anger även det sortiment, som med hänsyn till utrymme och utrustning i kiosken får till— handahållas från densamma. Hälsovårdsnämn— den skall härvid endast lägga livsmedelshy- gieniskä aspekter vid utfärdandet av till- stånd. Länsveterinären har funnit att be- stämmelserna i affärstidslagen torde kring- gås i mycket stor utsträckning. På cam- pingplatser o.dyl. försäljes under kvälls- tid och på söndagar livsmedel utöver det fria varusortimentet oaktat tillstånd ej härtill erhållits. En effektiv kontroll av att före- skrifterna om sortiment noggrannt upprätt-

hålles efter vanlig affärstid är knappast möjlig att genomföra. Enligt länsveterinärens åsikt bör de livsmedel, som hälsovårdsnämn- den ur livsmedelshygienisk synpunkt kan medge försäljning av under vanlig affärstid, även fritt få försäljas utöver vanlig affärstid.

Länsveterinären i Jönköpings län tar sär- skilt upp frågan om rengöringsarbetet och de hygieniska förhållandena i övrigt beträffande livsmedelshandeln. Enligt länsveterinären har i många fall erfarenheten gett belägg för svårigheten att inom t. ex. kiosknäringen få till stånd en ordentlig rengöring efter sen stängningstid. Samma problem kan, menar man, befaras uppstå även inom övriga avsnitt av livsmedelshandelns detaljled om en alltför sen stängningstid kommer att tillämpas mera allmänt. Det fria varusortimentet enligt affärstidslagens 3 &, 8) har enligt länsveteri- nären en inskränkande verkan huvudsakligen inom kioskhandelssektorn, där förhållandet väl rimmar med kioskanläggningarnas regel- mässigt begränsade utrymmen och utrust- ning. I den mån affärstidslagens begränsande bestämmelser upphör, kommer detta säker- ligen, menar länsveterinären, att för hälso- vårdsnämndernas del medföra väsentligt stör- re arbetsinsatser än för närvarande såvitt gäller tillsynen enligt livsmedelslagstift- ningen.

Länsveterinären i Kopparbergs la'rz menar sig efter att ha företagit en särskild utredning ha funnit att behovet av utökad affärstid inom glesbygden är mycket ringa. För städer över 15 000 invånare föreligger emellertid intresse från allmänhetens sida att åtmin- stone varuhusen en eller två dagar per vecka har kvällsöppet - dock inte längre än till kl. 20 - och detta behov accentueras ju större staden är. För städer av Borlänge och Faluns storlek - de har vardera cirka 20 000 invånare inom sina tidigare stadsområden och vardera en stadsplanelagd ”förort” om cirka 10 000 invånare belägna 5 km från stadscentrum — skulle denna utökade service- efterfrågan kunna tillgodoses med vardera en butik med utsträckt affärstid i stads- kärnan och en i förorten. En annan lösning på problemet vore enligt länsveterinären att

låta kioskhandeln föra ett starkt utökat sortiment. Erfarenheter från olika delar av landet visar att kiosker kan konstrueras och ges sådan storlek att en mängd förpackade livsmedel och även förpackade färskvaror kan hanteras i dylika kiosker utan större hygieniska risker.Gäller det att även saluföra ett större sortiment av hushållsartiklar, korta varor och tekniska produkter, blir kiosken av sådan storleksordning att byggnader upp till 100 m2 golvyta erfordras. Att inpassa dylika friliggande storkiosker i en redan befintlig stadsplan erbjuder ofta utomordentliga svårigheter. Frågeställningen blir då enligt länsveterinären huruvida den mindre stads- delsbutiken, snabbköpet eller kvartersbutiken skulle kunna överta rollen från kioskhan- deln. Den utredning, som länsveterinären företagit, visar nämligen entydigt på att inställningen från de mindre livsmedelshallar- nas och kvartersbutikernas sida är mycket negativa. Även tekniska och miljövårdssyn- punkter talar emot en dylik lösning. Snabb- köpet om 100-200 m2 butiksyta kan för närvarande inte avdelas så att de kan betjänas av ett biträde. Speceributiker som är belägna i eller intill hyresfastigheter skulle, om de tillämpade kvällsöppet fram till kl 22 å 24, verka bullerstörande för omgivningen. Däremot kan varuhusen lättare avdelas så att de kan betjänas av en reducerad personalstyrka. De har också lättare att tillämpa acceptabla tjänstgörings- tider för sin personal. Ur miljösynpunkt är de i regel belägna vid torg och i stadskärnor med gles boendemiljö. För tätorter i stor- leksordningen 2 000 - 10 000 invånare torde enligt länsveterinären kioskhandel med ett utökat sortiment vara att föredra. En kom- bination av livsmedelshandel med stora ben- sinstationer är hygieniskt betänklig i den mån man inte effektivt kan åtskilja bensin- och oljehandeln från livsmedelshanteringen. Exempel på hygieniskt godtagbara dylika kombinationer finns emellertid i några större städer. Ur personalsynpunkt är detta system likartat med kioskhandeln.

Länsveterinären i Malmöhus län har såsom svar överlämnat yttranden från stadsveteri-

I I i I

närerna i vissa städer i länet. Stadsveterinären i Landskrona anser att det redan nu inte är så lätt att få till stånd så täta kontroller av kioskhandeln, som vore önskvärt. Han fram- håller därvid att kioskhandeln har sin huvud- sakliga arbetstid förlagd efter ordinarie ar- betstid. Slopas tidsbegränsningen för all livs- medelshandel, skulle enligt stadsveterinären inspektionsverksamheten försvåras. Stadsve- terinären i Lund anser att affärstidsregle- ringen ur livsmedelshygienisk synpunkt är utan värde. Livsmedelslagstiftningen är för närvarande och kommer väl än mera att vara så utformad att vidare bestämmelser inom detta område kommer att vara meningslösa. Även förste stadsveterinären i Malmö menar att sortimentsbegränsningar i första hand bör ske genom livsmedelslagstiftningen och att ur livsmedelshygienisk synpunkt en enhetlig- are lagstiftning vore av värde. Länsveterinären i Stockholms län f ramhål- ler att de förhållanden, som råder inom Stockholms län, är extrema och inte repre- sentativa för landet i dess helhet. Han påpekar i detta sammanhang att under tre sommarmånader en mycket stor del, upp- skattningsvis 200 000 - 300 000 personer är bosatta i kustkommunerna. Denna enorma ansvällning i kustområdet sommartid ställer enligt länsveterinären utomordentligt stora anspråk på livsmedelsdistributionens kapa- citet vad gäller transporter, lagerhållning, försäljningsutrymmen, kylkapacitet och ar- betskraft. Han pekar vidare på att inom de områden av länet, vilka under 9 månader är glesbygd men under tre månader överbefolk- ad turistort under senare år skett ett bortfall av en mängd butiker. Enligt länsveterinärens uppfattning har därvid en starkt bidragande orsak varit sommarkioskerna, vilka i stor skala etablerat sig som livsmedelsför- säljare. Konfektyrkioskerna har förvandlats till ölförsäljningsställen och ställen för för- säljning av dåligt förvarade kött- och mjölk— produkter, allt till förfång för den reguljära stationära livsmedelshandeln, som i regel inte får ha kvällsöppet och härigenom får sin konkurrenskraft ytterligare beskuren. Många av ”konfektyrkioskens” varor faller helt

utanför det fria sortimentet och skulle om lagen åtlyddes under icke ordinarie affärstid förvaras inlåsta eller i varje fall åtskilda. Så" är dock sällan eller aldrig fallet. Mjölk säljs öppet i strid mot gällande bestämmelser och förvaras i äldre kiosker nästan regelmässigt i rumstemperatur på golvet i kiosken.

Enligt länsveterinären synes man från kommunalt håll många gånger av de reguljära åretruntförsäljarna kräva att dessa skall hålla i författningarna föreskriven standard. Möj— ligheterna för dessa försäljare att erhålla dispens från affärstidslagen är begränsade. När det gäller s.k. kiosker, vilka helt eller delvis faller utanför affärstidslagen, anser man sig däremot kunna blunda även för de mest flagranta överträdelser mot livsmedels- stadgan och affärstidslagen. Länsveterinären framhåller avslutningsvis att det synes ange- läget att nuvarande affärstidslag radikalt omarbetas, alternativt slopas och att när det gäller handel med livsmedel samråd därvid sker med tillsynsmyndigheterna för såväl livsmedels- som ölförsäljning.

Bilaga 2 Kommunenkät angående dispenser från

affärstidslagen, etapp I Samtliga dispenser

På uppdrag av 1970 års affärstidskommit- té har Handelns Utredningsinstitut under år 1970 i två etapper genomfört en enkätunder- sökning bland landets kommuner i avsikt att klarlägga kommunernas behandling av dis- penser från affärstidslagen. l föreliggande rapport redovisas resultaten av den första etappen. Ansvarig för uppdrag och rapport har varit fil. kand. Anders Frankman.

Stockholm den 14 september 1970 HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT Folke Larsson

1 Undersökningens uppläggning och genom- förande

l.l Bakgrund

Föreliggande undersökning har aktualiserats av ett behov hos 1970 års affärstidskommit- té att närmare kartlägga kommunernas dis- pensgivning under den tid affärtidslagen va- rat.

För att på ett tillfredsställande sätt belysa dispensgivningen har undersökningen utförts som en totalundersökning av landets samtli- ga kommuner.

1.2 Metodik

Undersökningen har lagts upp som en post- enkät varvid frågeställningen i första hand koncentrerats till att gälla:

1. Antal beviljade dispenser 2. Antal avslagna dispenser 3. Dispensernas varaktighet 4. Dispenssökandes branschtillhörighet

Enär kommunernas beslut i dispensärende kan överklagas i högre instans (länsstyrelse samt Kungl. Maj:t) genom besvär har det även varit av intresse att ta del av hur många dispensbeslut som överklagatssamt hur dessa har behandlats.

Mera ingående frågor om de olika dispen- serna har i denna undersökning av undersök- ningstekniska skäl undvikits. Om en mera ingående analys av kommunernas behandling av dispensansökan från affärtidslagen visar sig behövlig, kommer denna undersökning att genomföras på ett senare stadium i form av en urvalsundersökning.

1.3 Genomförande

Enkäten har genomförts som en postenkät varvid ett till denna bilaga fogat frågeformu- lär den 20 juli 1970 tillställts landets samtli- ga 848 kommuner.

Undersökningen visar mycket hög svars- procent, cirka 95 procent totalt. Samtliga kommuner utom en, som den 1.1.1970 hade mer än 30 000 invånare, har lämnat bearbet- ningsbara svar. Nedanstående tabell visar en- kätens svarsfrekvens:

Antal Bearbetningsbara svar 797 Ej bearbetningsbara svar 3 Ej svarat 48 Totalt 848

2 Resultatredovisning

Enkäten avser behandlade dispenser. Resul— taten fr.o.m. 1.1.1967 t.o.m. första halv- året 1970 redovisas nedan i form av tabeller med kommentarer. De ej bearbetningsbara svaren ingår i tabellerna bland ”Ej svarat”.

Förutom uppdelning på öppethållande- respektive sortimentsdispens har även note- rats dispensernas fördelning efter kommun- typ: landskommun, köping respektive stad.

2.1 Dispensernas fördelning på kommun- typ

Tabell] nedan visar att cirka 55 procent av landets kommuner har haft någon form av dispensansökan att ta ställning till. I ett par fall har dock kommunen aldrig beslutat i ärendet beroende på att dispensansökan åter- kallats, inkommit för sent el. dyl.

2.2 Riktlinjer för dispensgivningen

Av tabell 2 framgår att endast 11 procent av kommunerna har särskilda riktlinjer utar- betade för sin dispensgivning. Markant är också att i städerna är det hela 35 procent som har riktlinjer.

Tabell ] Kommuner med respektive utan dispensärende fördelade efter kommuntyp, antal och procent

Lands- Köpingar Summa alla kommuner Städer kommuntyper

Antal % Antal % Antal % Antal % Kommuner med dispens- ärende 277 44,4 73 79,3 121 91,7 471 55,5 Kommuner utan dispens- ärende 311 49,8 14 15,2 1 0,7 326 38,5 Ej svarat 36 5,8 5 5,5 10 7,6 51 6,0

Summa 624 100,0 92 100,0 132 100,0 848 100,0

TabellZ Kommuner med respektive utan riktlinjer för dispensgivning fördelade efter kommuntyp, antal och procent

Lands— kommuner Köpingar Städer Summa

Antal % Antal % Antal % Antal % Kommuner med rikt- linjer 36 5,8 15 16,3 46 34,8 97 11,4 Kommuner utan rikt- linjer 552 88,4 72 78,2 76 57,6 700 82,6 Ej svarat 36 5,8 5 5,5 10 7,6 51 6,0

Summa 624 100,0 92 100,0 132 100,0 848 100,0

2.3 Dispensernas behandling I tabell 3 nedan redovisas antalet av kom- 2.3_1 Öppethållandedispenser munen beviljade öppethållandedispenser ef- ter frekvens och kommuntyp.

Totalt har I 636 dispensansökningar avseende öppethållande avslagits av Av landets samtliga kommuner har 439 st kommunerna. Dessa avslagna dispenser redovisat att de beviljat totalt 12 065 öppet- fördelar sig enligt följande Kommunerna

hållandedispenser. Öppethållandedispenserna är anmärknings- ' *"k värt många fler än sortimentsdispenserna. 55 lafldåkom' fli" ?,VSL 182 S'Spensamo ”' M b" b n t 1 t " mil 33 kopmgar 207 _» ”an or o. servera a an. ane oppe ua an- 92 städer ,, ,, 1 247 dedispenser I verkligheten ar annu fler an har 180 komm. ,, ., 1 636 ,,

redovisade. Flera kommuner har vid olika totalt tillfällen lämnat endagars-dispenser i form av ett generellt tillstånd för samtliga kom- muners handelsföretag och därvid inte kun— Om man studerar dispensernas varaktighet nat beräkna hur många enskilda dispenser framgår att endast 13 procent av de av detta innebär. Genomgående gäller dock att kommunerna beviljade dispenserna har en dessa dispenser har en mycket kort varaktig- varaktighet längre än en vecka. Tabell 4 visar het. dispensernas fördelning efter varaktighet.

Tabell 3 Antal av kommunen beviljade öppethållandedispenser fördelade efter kommuntyp, frekvens, antal och procent

Lands- Antal beviljade M Köp—Ingar— Slater &_ dispenser Antal % Antal % Antal % Antal % O 340 54,5 18 19,6 1 0,8 359 42,3 3 l— 5 171 27,4 19 20,5 9 6,8 199 23,5 i 6— 10 44 7,0 16 17,4 14 10,6 74 8,7 , 11— 30 24 3,8 17 18,5 26 19,7 67 7,9 .' 31—100 8 1,3 14 15,2 57 43,1 79 9,3 101— 1 0,2 3 3,3 151 11,4 19 2,3 Ej svarat 36 5,8 5 5,5 10 7,6 51 6,0 Summa 624 100,0 92 100,0 132 100,0 848 100,0

1Varav Stockholm 1858 st öppethållandedis- penser

Tabell4 Av kommunerna beviljade öppethållandedispenser med fördelning på varaktighet, kommuntyp, antal dispenser och procent

Lands-

Dispensens kommuner Köpingar Städer Summa varaktighet Antal % Antal % Antal % Antal % Högst ett dygn 1442 76,2 1 522 78,9 7 1012 86,1 10 065 83,4 Högst en vecka 52 2,7 183 9,5 1213 1,5 356 3,0 Längre än en vecka 397 21,0 220 11,4 9474 11,5 1 564 13,0 Ej angivet, 1 0,1 4 0,2 75 0,9 80 0,6

Summa 1 892 100,0 1 929 100,0 8 244 100,0 12 065 100,0

] Kommunens svar bearbetningsbart utom just i detta avseende 2 Varav Stockholm 1 232 st 3 Varav Stockholm 31 st 4 Varav Stockholm 595 st eller cirka 38 procent av alla dispenser med längre varaktighet än en vecka 148 SOU 1971:33

Högst Högst Längre än ett dygn en vecka en vecka Summa Antal % Antal % Antal % Antal % Stockholm 1 232 75,7 31 72,1 595 84,9 1 858 79,2 Göteborg 276 17,0 — — 26 3,7 276 11,8 Malmö 118 7,3 12 27,9 80 11,4 210 9,0 Summa 1 626 100,0 43 100,0 701 100,0 2 344 100,0 Tabell 4 b Högst Högst Längre än Ej ett dygn en vecka en vecka an_g. Summa Antal Antal Antal % Antal Antal % Stor—Stockholm 2 299 49 771 49,2 1 3 120 25,9 Stor-Gö teborg 3 22 1 29 1,9 6 35 8 3,0 Malrnö-Lundregionen 251 26 100 6.4 — 377 3,1 Centralorter 3 418 117 109 7,0 7 3 651 30,2 Övriga 3 775 163 555 35,5 66 4 559 37,8 Summa 10 065 356 1 564 100,0 80 12 065 100,0

I detta sammanhang bör man beakta att av de 1 564 dispenser som har en varaktighet längre än en vecka finns ett flertal ”säsongs- dispenser” vilket innebär att samma företag sökt dispens för exempelvis 1 maj — 1 oktober varje år och således betraktas som 4 olika dispenser i ovanstående uppställning.

Tabell 4 a omfattar beviljade dispenser i de tre storstäderna, vilka dispenser utgör 19,4 procent av de totalt beviljade dispenserna och hela 44,8 procent av de med en varaktighet längre än en vecka.

Av tabell 4 b framgår bl. a. att Stor-Stock- holm har beviljat inte mindre än 25,9 pro- cent av hela antalet dispenser och 49,2 procent av de med en varaktighet längre än en vecka.

Storstockholm består av Stockholms stad samt 17 förortskommuner.

Storgöteborg består av Göteborg samt 12 förortskommuner.

Malmö-Lundregionen består av Malmö stad och Lund stad samt 19 kommuner.

Tabell 5 Antal av kommunerna beviljade öp- pethållandedispenser fördelade efter den dis- penssökandes branschtillhörighet

Antal

Bransch dispenser Procent Livsmedel

(209 kommuner) 1 157 9,6 Varuhus

(92 kommuner) 329 2,7 Bilar och båtar

(220 kommuner) 5 042 41,8 Möbler ” (164 kommuner) 1415 11,7 Ovriga

(313 kommuner) 4 066 33,7 Ej angivet1

(7 kommuner) 56 0,5

Summa 12 065 100,0

1 Kommunens svar bearbetningsbart utom justi detta avseende

Av de 12 065 av kommunerna beviljade öp- pethållandedispenserna har endast 227 över- klagats, motsvarande cirka2 procent. Tabellö visar den högre instansens behand- ling av dispenserna. Tabellö Av kommunerna beviljade öppet— hållandedispenser som överklagats samt den högre instansens slutliga behandling

Tabell 7 Av kommunerna avslagna öppethål- landedispenser som överklagats samt den högre instansens slutliga behandling

Slutlig behandling Antal Procent Av högre instans beviljats 20 11,0 Av högre instans avslagits 162 89,0 Summa överklagade dispenser 182 100,0

Slutlig behandling Antal Procent Av högre instans beviljats 139 61,2 Av högre instans avslagits 88 38,8 Summa överklagade dispenser 227 100,0

De 139 beviljade dispenserna hänför sig till 29 kommuner och de 88 avslagna till 26 kommuner.

På motsvarande sätt redovisas i tabell 7 resultatet avseende de av kommunerna av- slagna dispenserna. Av totalt 1 636 av kom- munerna avslagna dispenser har 182 st eller cirka 11 procent överklagats.

De 20 beviljade dispenserna hänför sig till 9 kommuner och de 162 avslagna till 51 kommuner.

De av högre instans beviljade öppethållan- dedispensernas varaktighet redovisas nedan i tabell 8.

2 .3 .2 Sortimen tsdispenser K o m munerna

Av de av kommunerna som besvarat enkäten har 96 kommuner redovisat att de beviljat totalt 406 sortimentsdispenser.

Tabell 8 Av högre instans beviljade dispenser med fördelning på varaktighet, kommuntyp, antal dispenser samt procent

Lands- Dispensens &amuner Köpingar Städer Summa varaktighet Antal % Antal % Antal % Antal % Högst ett dygn 72 87,8 5 100,0 30 57,7 107 77,0 Högst en vecka i — — — 1 1,9 1 0,7 Längre än en vecka 10 12,2 — — 21 40,4 31 22,3 Summa 82 100,0 5 100,0 52 100,0 139 100,0

Tabell9 Antal av kommunen beviljade sortimentsdispenser fördelade efter kommuntyp, frekvens, antal och procent

Lands- Antal beviljade kommuner Köpingar Städer Summa dispenser Antal % Antal % Antal % Antal % 0 549 88,0 75 81,4 77 58,4 701 82,7 1— 2 28 4,5 10 10,9 30 22,7 68 8,0 3— 5 6 1,0 1 1,1 7 5,3 14 1,7 6 — 10 4 0,6 — — 4 3 ,0 8 0,9 11— 1 0,1 1 1,1 4 3,0 6 0,7 Ej svarat 36 5,8 5 5,5 10 7,6 51 6,0 Summa 624 100,0 92 100,0 132 100,0 848 100,0

Tabell 10 Av kommunerna beviljade sortimentsdispenser med fördelning kommuntyp, antal dispenser samt procent

Lands- kommuner Köpingar Städer Summa Dispensens varaktighet Antal % Antal % Antal % Antal % Högst ett dygn 118 59,3 28 70,0 39 23,4 185 45,6 Högst en vecka 1 0,5 — — 34 20,3 35 8,6 Längre än en vecka 79 39,7 12 30,0 79 47,3 170 41,9 Ej angivet1 1 0,5 — — 15 9,0 16 3,9

Summa 199 100,0 40 100,0 167 100,0 406 100,0

1 Kommunens svar bearbetningsbart utom just i detta avseende

Att frekvensindelningen i tabell 9 inte är ika som i tabell 3 beror på att antalet bevil- ade sortimentsdispenser är betydligt färre.

Av kommunerna avslagna sortimentsdis- penser fördelar sig på följande sätt:

8 Iandskom. har avsl. 4 köpingar har avsl.

9 dispensansökningar 6 dispensansökningar

30 städer har avsl. 116 dispensansökningar 42 komm. totalt har avsl. 131 dispensansökningar

De av kommunerna beviljade sortirnents- dispensernas varaktighet redovisas i tabell 10

Även i denna tabell ingår det dispenser av ”säsongskaraktär” (se tab. 4).

Högre instans

Av totalt 406 av kommunerna beviljade sor- timentsdispenser har cirka 7 procent eller 30 st överklagats. Tabell 1] visar hur dessa behandlats i högre instans.

Tabell ]] Av kommunerna beviljade sorti- mentsdispenser som överklagats samt den högre instansens slutliga behandling

Slutlig behandling Antal Procent Av högre instans beviljats 2 6,7 Av högre instans avslagits 28 93,3 Summa överklagade dispenser 30 100,0 SOU 1971: 33

De 2 beviljade dispenserna hänför sig till I kommun och de 28 avslagna till 5 kommu- ner.

] tabell 12 redovisas motsvarande för de av kommunerna avslagna dispenserna som överklagats. 2 beviljade hänför sig till 2 kommuner samt 7 avslagna till 5 kommuner.

De 4 av högre instans beviljade sortirnents- dispenserna är alla att hänföra till längre tid än en vecka och fördelade med 2 på 2 lands- kommuner och 2 på 2 köpingar.

Tabell 12 Av kommunerna avslagna sorti— mentsdispenser som överklagats samt den högre instansens slutliga behandling

Slutlig behandling Antal Procent Av högre instans beviljats 2 22,2 Av högre instans avslagits 7 77,8 Summa överklagade dispenser 9 100,0

Undersökning utförd på kommitténs uppdrag av Handelns Utredningsinstitut Fack 100 41 Stockholm 26 Tel: 08 / 10 22 59

Till kommunerna

Med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj:t den 30 december 1969 tillkallade chefen för handelsdepartementet samma dag fem sakkunniga att verkställa en utredning angående affärstidsregleringen. I direktiven till de sakkunniga - vilka antagit namnet 1970 års affärstidskommitte' - framhölls att hänsyn bör tagas till de erfarenheter som gjorts beträffande affärstidslagens tillämpning och verkningar och inskärptes att det därvid i synnerhet är av vikt att beakta i vilken omfattning tillstånd meddelats för öppethållande på tid utöver vanlig affärstid.

1970 års affärstidskommitte' har uppdragit åt Handelns Utredningsinstitut att under kommitténs ledning göra en undersökning av kommunernas dispens— givning under den tid affärstidslagen varat. Det är för undersökningens genom- förande nödvändigt att bifogade frågeformulär besvaras så fullständigt som möjligt.

Den nu gällande lagstiftningen om affärstider gäller till utgången av år 1971. För att statsmakterna skall hinna ta ställning till frågan om lagstiftning rörande affärstider efter denna tidpunkt erfordras att utredningens betänkande fram- lägges redan vid instundande årsskifte. Kommitte'ns arbetschema är därför synnerligen pressat. På grund härav har kommitten inte kunnat vänta till efter sommaren med att översända frågeformuläret. Trots att kommunernas med- verkan således på grund av olyckliga omständigheter måste påkallas under semestertider, vill kommitte'n i förhoppning om förståelse för sin situation framföra önskemål om skyndsam handläggning.

NLÄÄK Ä/Ä GbÄ-fät'IA/b'l/Vll

Åke Martenius / , r(*fgfåringsråd, kommitténs ordförande %* ( L AM Gunnar Herrnanson hovrättsassessor, kom- mitténs sekreterare

1970 ÅRS AFFÄRSTIDSKOMMITTE Undersökning utförd på kommitténs uppdrag av Handelns Utredningsinstitut Fock 100 41 Stockholm 26 Tel: ora/102259

Besvoros även av de kommuner som ej lämnat dispens

Uppgifter angående dispenser från affärstidslagen

Kommunens namn Kommunkod Nedanstående frågor gäller uteslutande dispenser från affärstidslagen avseende: c) öppethållandedispenser (vardagar efter klockan 20 och söndagar) eller b) sortimentsdispenser (försäljning utanför det "fria sortimentet" — "kiosksorlimentet") (Även dispenser för kortare tid skoll medtogos) 1. Har det ] Er kommun sedan 1 januari 1967 inkommit någon ansökan om Ja 11 o) öppethållandedispens % Nej 12 . . [] Ja 13 b) sortimentsdispens El Nej 14 (Om svaren på båda 0) och b) är Nej, fortsätt direkt till fråga 10) Antal öppethållande- Antal sortiments- dispenser dispenser 2. Antal av kommunen beviljade dispenser 21 3. Efter överklagande av dispens, som kommunen beviljat, hor o) dispensen helt eller delvis slutligt fastställts i följande antal foll ........... 31 b) dispensen slutligt avslagits i följande ontol fall 32 4. Antal av kommunen ovslogno dispens- ansökningar ..... 41 5. Efter överklagande av beslut av kom- munen om avslag på dispensansökan har 0) dispensansökan helt eller delvis slut- lig! beviljats i följande ontol fall 51 b) dispensansökan slutligt avslagits i föl- jonde anlol föll 52 6. Antal av kommunen beviljade dispenser fördelade efter den tid dispensen avser 0) högst ett dygn 61 b) högst en vecka 62 cl längre tid än en vecka 63

7. Antal slutligt beviljade dispenser förde- lade efter den tid dispensen avser 0) högst ett dygn b) högst en vecka

c) längre tid än en vecka

72

73

lade efter sökandes branschtillhörighet

8. Antal av kommunen Huvude Varuhus Bilar, beviljade öppethåt- sakligen bätar landedispenser förde- livsmedel

Möbler Övriga branscher

Bl

?, Vilka är kommunens vanligaste motiv vid bifall resp. avslag?

91

10. Finns särskilt utarbetade riktlinjer för kommunens dispensgivning?

Om svaret på fråga 10 är Ja, ange nedan vilka dessa riktlinjer är (kan också redovisas på särskild bilaga)

Blanketten återsändes senast den 3 augusti till Handelns Utredningsinstitut Fock 100 41 Stockholm 26

Ytterligare upplysningar kan erhållas per telefon nr 08'1022 59 pol. mag. Bo Nilsson eller fil, kand. Anders Frankman

/

1 970

(uppgiftslämnare)

(telefon, även riktnummer)

( l ......... ( | l i i 1

Varaktiga dispenser

På uppdrag av 1970 års affärstidskom- mitte' har Handelns Utredningsinstitut under år 1970 i två etapper genomfört en enkät- undersökning bland landets kommuner. I fö- religgande rapport redovisas resultaten av etapp 11 av den genomförda enkätundersök- ningen. Ansvarig för uppdrag och rapport har varit fil. kand. Anders Frankman.

Stockholm den 29 december 1970 HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT Folke Larsson

1 Undersökningens uppläggning och ge- nomförande

1.1 Undersökningens syfte Föreliggande undersökning har aktualiserats av ett behov hos 1970 års affärstidskommit- té att närmare kartlägga de varaktiga öppet- hållandedispenser som landets kommuner beviljat under den tid den nuvarande affärs- tidslagen haft giltighet.

De data som härvid bedömts vara av störst intresse är bland andra de olika butikernas branschtillhörighet, lokalisering, dispensens varaktighet, veckodagar som dispensen gäller samt regional fördelning av dispenserna.

1.2 Population och urval

Målpopulationen i undersökningen består av landets samtliga 848 kommuner. I en tidiga- re undersökning om dispensgivning av lan-

dets kommuner (etapp 1, bilaga 2) som Handelns Utredningsinstitut genomfört för 1970 års affärstidskommittézs räkning, kon- staterades att 326 kommuner ej haft dispens- ärenden i någon form. Av de 471 kommuner som haft något dispensärende, ingick 32 kommuner som endast beviljat sortiments- dispenser samt kommuner som bara beviljat korttidsdispenser. I den tidigare undersök- ningen var 51 kommuner inte representera- de. Dessa var övervägande små landskommu- ner utan någon större betydelse i detta sam- manhang. Vi har dock i denna undersökning tillfrågat ll st av dessa 51 enär de ingicki endera av regionerna Storstockholm, Storgö- teborg eller Malmö-Lund-blocket. Det to- tala urvalet blir därvid 450 kommuner vilka samtliga tillställts ett frågeformulär.

1.3 Variabler m.m.

Vid analysen av de av kommunerna beviljade dispenserna har vi uteslutande studerat två veckor per år, nämligen vecka 29 samt 42 under åren 1967—1970. För de verksamhets- ställen som under någon av ovan nämnda veckor haft dispens från affärstidslagen läng- re än en vecka redovisas:

1. Antal dispenser som gällde varje vardag

2. Antal dispenser som gällde på söndagar

3. Antal dispenser som gällde både vardag och-söndag

4. Antal dispenser som gällde 1 vardag, 2 vardagar o. s. v.

5. Varaktighetimånader

6. Verksamhetsställenas lokalisering

7. Verksamhetsställenas huvudsakliga branschinriktning

De fyra första punkterna enligt ovan redo- visas med uppdelning på olika branscher. Verksamhetsställena har klassificerats i nå- gon av följande branscher:

A. Livsmedel inkl. speciallivs, färdiglagad mat samt varuhusens livsmedelsavdelningar Varuhus (hela varuhuset) Bilar och husvagnar med tillbehör Båtar med tillbehör Presenter, souvenirer, hemslöjd o. dyl. Möbler

. Övriga branscher

OITJFUUÖPU

Under punkt G. är en mängd olika bran- scher representerade, t. ex. zoologisk affär, antikhandel, frisör, fritidshus, herr— och dam- konfektion, musikaffärer, foto, färg o.s.v.

Punkterna 2 och 4 enligt ovan redovisas dessutom med avseende på butikens lokalise- ring. De olika butikernas lokalisering har klassificerats enligt följande:

] Trafikorienterat läge i centrum (stads- kärna)

II Annat kommersiellt läge III Trafikorienterat läge utanför bebyg- gelse

IV Tillfälligt serviceläge (försäljningsstäl- le som främst betjänar personer som tillfäl- ligt vistas i närheten såsom butik vid bad- plats, sommarstugeområde, båtplats etc.)

V Bostadsorienterat läge

Samtliga redovisningar uppdelas på fem ortstyper: Storstockholm, Storgöteborg, Stor- malmö, centralorter med över 20000 in— vånare samt övriga orter: Avgränsningen av och benämningen på de tre storstadsområde- na har .orts av respektive städers statistiska kontor. Den 31.12.1969 fanns det 70 kom- muner med över 20 000 invånare. Av dessa ingår dock 18 st i de tre storstadsområdena, varför 52 centralorter tillfrågats.

Enkäten har genomförts som en postenkät varvid missiv samt uppgiftsblanketter till- ställts 450 st kommuner. Efter påminnelser har följande bortfall kunnat noteras:

Antal Bcarbetningsbara svar 427 Ej bearbetningsbara svar 2 Ej svar 21 Totalt 450

Bortfallet uppgår sålunda till 23 av 450 kommuner eller cirka 5 procent. Dessa kom- muner representerar högst 1 procent av anta— let beviljade varaktiga dispenser.

2 Huvudresultat

Av de 427 bearbetningsbara svaren redovisas här 244 st. Svaren från övriga 183 kommu- ner sorterar alla under ”Övriga orter” och dessa kommuner har inte beviljat någon dis- pens under de undersökta veckorna.

Av diagram 1 framgår att det största an- talet dispenser (377 st.) gällde under vecka 29/1970. Om dessa 377 dispenser kan föl- jande noteras:

. 56 procent gäller övriga orter . 27 procent gäller Storstockholm . 59 procent gäller butiker i livsmedelsbran- schen lnga dispenser genom varuhus

Genomgående visar undersökningen en del intressanta fakta.

. Inga hela varuhus har haft någon längre dispens. Några varuhus har dock haft dis- pens för viss avdelning, oftast livsmedels- avdelningen . Bland livsmedelshandelns dispenser domi- nerar lokaliseringarna ”Trafikorienterat lä- ge i centrum” samt ”Tillfälligt serviceläge” . En hel del kiosker har inte sökt sorti- mentsdispens utan i stället sökt och fått öppethållandedispens. De kan på så vis föra vilket sortiment de vill . De dispenser som gäller tills vidare domi- neras helt av livsmedelsbranschen

An+a| dispenser 400

300

200

100

lll1lllllllilllllllllllllllllllllllllLL

D

29/67 42/67 29/68 112/68

. Dispenser med en varaktighet av högst 3 månader domineras av bilbranschen och livsmedelsbranschen . De dispenser som avser bilbranschen gäller nästan genomgående endast för höstvec- kan . De livsmedelsdispenser som gäller högst 3 månader är s.k. sommardispenser; ofta med lokaliseringen ”Tillfälligt serviceläge” . Endast enstaka dispenser har beviljats för längre tid än ett år. (Bortsett från dispen- ser beviljade tills vidare.)

Diagram 2 visar utvecklingen för de dis- penser som beviljats tills vidare.

29/69 [02/69 29/70 132/70

Av diagrammet framgår att tillsvidare-dis- pensernas antal nästan stagnerat. Detta kan eventuellt bero på att företageni stället sökt dispens t.o.m. den 31.12.1971 då lagen slutar att gälla. Eventuella tillsvidare-dispen- ser slutar ju ändå att gälla vid den tidpunk- ten.

3 Resultatredovisning

3 .] Storstockholm: 18 kommuner med 1 230 075 invånare den 1.1.1970

Antal dispenser- 200 _. 100—: 0 29/67 42/67 28/68 42/68 29/69 l+2/69 29/70 42/70 SOU 1971:33 157

Tabell] Antal dispenser som gällde vecka 29 och 42 åren 1967—1970 med avseende på bransch, lokalisering samt varaktighet.

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bransch A. Livsmedel 24 41 53 59 83 80 64 62 B. Varuhus - — — — — — — — C. Bilar 5 79 2 85 1 81 3 76 D. Båtar 6 7 2 — 2 — 13 1 E. Presenter o. dyl. 3 5 6 5 8 7 9 7 F. Möbler — — — 1 _ — — 1 G. Övrigt 9 8 10 12 11 10 12 13 Summa 47 140 73 162 105 178 101 160 Lokalisering 1. Trafikorienterat läge i centrum 26 84 39 91 50 89 47 86 2. Annat kommersiellt läge 2 16 14 29 37 49 25 34 3. Trafikorienterat läge utanför bebyggelse 4 6 6 7 3 6 6 9 4. Tillfälligt serviceläge 14 15 10 9 9 7 19 8 5. Bostadsorienterat läge 1 19 4 26 6 27 4 23 Summa 47 140 73 162 105 178 101 160 Varaktighet 1—3 månader 2 72 1 80 — 77 2 72 4—6 månader 7 10 5 4 4 2 4 — 7—12 månader 8 7 4 10 8 7 10 10 13—24 månader — 2 — 1 1 1 1 1 25 månader och över — » — 1 1 1 l — Tills vidare 30 49 63 66 91 90 83 77 Summa 47 140 73 162 105 178 101 160

TabellZ Antal dispenser inom livsmedels- branschen (l.3 punkt A) som gällde bara söndag, både vardag och söndag samt fredag och söndag

År 1967 Vecka 29 42

1968 1969 1970 29 42 29 42 29 42

Bara söndag 7 25 36 42 67 64 44 42 Vardag och söndag 17 16 15 16 15 16 19 20 Fredag och söndag —— — 2 1 1 — l —

Summa 24 41 53 59 83 80 64 62

Tabell3 Antal dispenser inom bilbranschen (1.3 punkt C) som gällde bara söndag samt lördag och söndag

För branschen ”Varuhus” (1.3 punkt B) redovisas inga dispenser.

Tabell5 Antal dispenser i bransch ”Presen- ter o.dyl.” (l.3 punkt E) som gällde bara söndag samt både vardag och söndag

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag 3 4 2 — 2 — 13 1 Vardag och söndag 3 3 — — — — — —

Summa 6 7 2 — 2 — 13 l

Tabell 4 Antal dispenser inom båtbranschen (1.3 punkt D) som gällde bara söndag samt både vardag och söndag

År 1967 1968 1969 1970 År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag 5 79 2 85 1 80 3 76 Bara söndag — _ — — 1 1 l 1 Lördag och söndag — — 4 — _ 1 _ _ Vardag och söndag 3 5 6 5 7 6 8 6

Summa 5 79 2 85 1 81 3 76 Summa 3 5 6 5 8 7 9 7 158 SOU 1971:33

För butiker i möbelbranschen redovisas två söndagsdispenser; en vecka 42/1968 samt en vecka 42/1970.

Tabell 6 Antal dispenser inom övriga bran- scher (1.3 punkt G) som gällde bara söndag, vardag och söndag samt måndag—fredag fredag

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag 4 1 3 5 4 4 5 6 Vardag och söndag 5 6 6 6 6 6 6 6 Måndag—fredag — 1 1 1 — 1 1

Summa 9 8 10 12 11 10 12 13

För trafikorienterat läge utanför bebyggel— se redovisas inga dispenser.

Tabell 7 Bransch: Livsmedel. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag 5 11 17 22 25 23 17 17 Vardag och söndag 12 12 12 12 11 12 13 14 Annat kommersiellt läge

Bara söndag 1 11 14 15 36 36 23 22

Vardag och söndag — — — 1 1 1 2 2 Tillfälligt serviceläge

Bara söndag — 1 1 1 1 — 1 —

Vardag och söndag 5 4 3 3 3 3 3 3

Fredag och söndag — — 2 1 1 — 1 Bostadsorienterat läge

Bara söndag 1 2 4 4 5 5 3 3

Vardag och söndag — —— — — — — 1 1

Summa 24 41 53 59 83 80 64 62

Tabell 8 Bransch: Bilar. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorien terat läge i centrum

Bara söndag 2 52 1 47 1 43 3 42 Annat kommersiellt läge

Bara söndag — 5 — 13 — 11 _ 10 Lördag och söndag — — — — — 1 — — Trafikorienterat läge utanför bebyggelse

Bara söndag 1 3 1 2 — 3 — 3 Tillfälligt serviceläge

Bara söndag 2 2 — 2 — 1 — 2 Bostadsorientcrat läge

Bara söndag — 17 — 21 — 22 — 19

Summa 5 79 2 85 1 81 3 76

Tabell 9 Bransch: Båtar. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering 1_

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorienterat läge i centrum Bara söndag 1 1 — — — — l 1

Trafikorienterat läge utanför bebyggelse Bara söndag 1 — 1 — 1 — 1 —

Tillfälligt serviceläge Bara söndag Vardag och söndag

(»»—- LMU—) |»— || |»— ll ,... |»— ||

Summa 6 7 2 — 2 — 13 1

Tabell 10 Bransch: Presenter o. dyl. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag — — — — 1 l l 1 Vardag och söndag 2 3 3 3 4 4 5 4 Trafikorienterat läge utanför bebyggelse Vardag och söndag 1 2 2 2 2 2 2 2 Tillfälligt serviceläge Vardag och söndag — — 1 — l — l — Summa 3 5 6 5 8 7 9 7

För annat kommersiellt läge och bostads- orienterat läge redovisas inga dispenser.

De under ”Möbler” redovisade dispenser- na är alla att hänföras till lokaliseringen ”Trafikorienterat läge utanför bebyggelse”.

Tabell 1] Övriga branscher. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag * — 2 2 3 2 2 2

Vardag och söndag 4 4 4 4 4 4 4 4 Måndage fredag — 1 1 1 1 — 1 1 Annat kommersiellt läge

Bara söndag 1 — — — — — — — Trafikorienterat läge utanför bebyggelse

Bara söndag — — — 1 — — 2 2

Vardag och söndag 1 1 1 1 1 1 1 1 Tillfälligt serviceläge

Bara söndag 3 1 1 1 1 2 1 2 Vardag och söndag — 1 1 1 1 1 1 l Bostadsorienterat läge

Bara söndag — — — 1 — — — —

Summa 9 8 10 12 11 10 12 13

3.2 Storgöteborg: 12 kommuner med 564027 invånare den 1.1.1970 Tabell 12 Antal dispenser som gällde vecka 29 och 42 åren 1967—1970 med avseende på bransch, lokalisering samt varaktighet.

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bransch A. Livsmedel 5 5 10 9 11 8 11 8 B. Varuhus — -— — 4 — — _ — C. Bilar _ — — _ — — — — D. Båtar — — 1 — 2 — 3 1 E. Presenter o. dyl. — — — — — — — * F. Möbler — — — — _ — — — G. Övrigt 1 1 1 l 2 1 Summa 6 6 12 10 15 9 16 10 Lokalisering l. Trafikoricnterat läge i centrum 5 5 5 5 5 5 5 5 2. Annat kommersiellt läge — — 2 2 2 2 2 2 3. Trafikorienterat läge utanför bebyggelse — — — — — — , — 4. Tillfälligt serviceläge — — 3 1 6 — 7 1 5. Bostadsorientcratläge 1 1 2 2 2 2 2 2 Summa 6 6 12 10 15 9 16 10 Varaktighet 1—3 månader — — 2 1 4 — 1 — 4—6 månader — — 2 1 1 — 4 — 7 — 1 2 månader — _ _— — 1 — 2 1 13—24 månader _ — -— — — _ — » 25 månader och över — — — — 1 1 l 1 Tills vidare 6 6 8 8 8 8 8 8 Summa 6 6 12 10 15 9 16 10 Tabell 13 Antal dispenser inom livsmedels— År 1967 1968 1969 1970

branschen (1.3 punkt A) som gällde bara söndag, vardag och söndag samt bara vardag

År 1967 1968 1969 1970 Vecka__ 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag — — 2 l 3 — 3 , Vardag och söndag 2 2 5 5 5 5 5 5 Baravardag 3 3 3 3 3 3 3 3

Summa 5 5 10 9 11 8 11 8

För ”Varuhus” och ”Bilar” (1.3 punkter- na B och C) redovisas inga diSpenser.

För branschen ”Båtar” (1.3 punkt D) re— dovisas endast söndagsdispenser enligt ne- danstående uppställning

Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

1 2 3 1

Bara söndag

För ”Presenter” och ”Möbler” (1.3 punkt E) redovisas inga dispenser.

”Övriga branscher” (1.3 punkt G) redovi- sas endast dispenser som gäller alla veckoda- gar enligt nedanstående

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Vardag och söndag 1 1 1 1 2 1 2 l

Tabell 14 Bransch: Livsmedel. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Tra frkorien terat läge i centrum

Vardag och söndag 2 2 2 2 2 2 2 2 Bara vardag 2 2 2 2 2 2 2 2 Annat kommersiellt läge

Vardag och söndag — — 2 2 2 2 2 2 Tillfälligt serviceläge

Bara söndag — — 2 1 3 — 3 — Bostadsorienterat läge

Vardag och söndag — — l 1 1 1 1 1 Bara vardag 1 1 1 1

Summa 5 5 10 9 1 1 8 1 1 8

För trafikorienterat läge utanför bebyggel- se redovisas inga dispenser.

Samtliga under bransch ”Båtar” redo- visade dispenser gäller försäljningsställen med lokaliseringen ”Tillfälligt serviceläge”.

Tabell 15 Övriga branscher. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorienterat läge i centrum

Vardag och söndag 1 1 1 1 1 1 l 1

Tillfälligt serviceläge Vardag och söndag — _ _ _ 1 _ 1 _ Summa 1 1 1 1 2 1 2 1

För annat kommersiellt läge, trafikorien- terat läge utanför bebyggelse och bostads- orienterat läge redovisas inga dispenser.

3.3 Stormalmö: 19 kommuner med 435 634 invånare 1.1.1970.

Tabell 16 Antal dispenser som gällde vecka 29 och 42 åren 1967—1970 med avseende på bransch, lokalisering samt varaktighet.

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bransch A. Livsmedel 13 7 15 8 20 11 24 16 B. Varuhus _ _ - _ , C. Bilar — — — — l — » — D. Båtar 1 » — » 1 — 1 — E. Presenter o. dyl. l l 1 1 1 1 1 1 F. Möbler — » — — » — — » G. Övrigt — 3 3 3 3 3 3 Summa 15 8 19 12 26 15 29 20 Lokalisering l. Trafikorienterat läge i centrum 3 3 4 3 4 3 4 3 2. Annat kommersiellt läge 1 » — 1 3 3 3 3 3. Trafikorienterat läge utanför bebyggelse — — 2 2 3 2 2 2 4. Tillfälligt serviceläge 8 2 9 2 11 2 12 3 5. Bostadsorienterat läge 3 3 4 4 5 5 8 9 Summa 15 8 19 12 26 15 29 20 Varaktighet 1—3 månader 2 — 2 — 3 — 3 — 4—6 månader 5 — 4 » 5 » 4 — 7— 12 månader 3 2 6 4 7 4 8 5 13— 24 månader — — — » — » » — 25 månader och över — » — » — — » — Tills vidare 5 6 7 8 11 11 14 15 Summa 15 19 12 26 15 29 20

Tabell 17 Antal dispenser inom livsmedels— branschen (1.3 punkt A) som gällde bara söndag samt vardag och söndag

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag 7 2 8 2 8 2 9 3 Vardag och söndag 6 5 7 6 12 9 15 13

Summa 13 7 15 8 20 11 24 16

För branschen ”Varuhus” (1.3 punkt B) redovisas inga dispenser.

För branschen ”Bilar” (1.3 punkt C) re- dovisas endast en dispens som gällde bara söndagar. Dispensen avser vecka 29/1969.

För branschen ”Båtar” (1.3 punkt D) re-

dovisas endast dispens bara söndagar enligt nedanstående uppställning:

År 1967 1968 1969 1970

Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Barasöndagarl — » » 1 — 1 —

På motsvarande sätt redovisas för ”Presen- ter o.dyl. (1.3 punkt E) endast söndags- dispenser. Alla 8 undersökta söndagar fanns det en dispens som gällde.

För ”Möbler” (1.3 punkt F) redovisas inga dispenser.

För ”Övriga branscher” (1.3 punkt G) redovisas inga dispenser på enbart vardagar. I tabell 18 nedan visas förhållandet de olika veckorna.

l i] l l

Tabell 18 Övriga branscher. Antal dispenser som gällde bara söndagar samt både vardag och söndag vecka 29 och 42 åren 1967»197O

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Bara söndag Vardag och söndag — —

111111 222222

Försäljningsstället för den under bransch ”Bilar” redovisade söndagsdispensen vecka 29/1969 är lokaliserat till ”Trafikorienterat läge utanför bebyggelse”.

De tre båtföretagen med söndagsdispenser har följande lokalisering: Vecka 29/1967 Annat kommersiellt läge Vecka 29/1969 Tillfälligt serviceläge Vecka 29/1970 Tillfälligt serviceläge

Samtliga söndagsdispenser för branschen ”Presenter o. s. v.” gällde lokaliseringen ”Trafikorienterat läge i centrum”.

De företag i ”Övriga branscher” som redo- visat dispenser både vardag och söndag var samtliga lokaliserade till ”Trafikorienterat läge utanför bebyggelse”.

På motsvarande sätt var samtliga söndags- dispenser lokaliserade till ”Bostadsorientcrat läge”.

Tabell 19 Bransch: Livsmedel. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag 1 — 1 » 1 » l —

Alla veckodagar 1 2 2 2 2 2 2 2 Annat kommersiellt läge

Bara söndag » — — » — — — »

Alla veckodagar — — — 1 3 3 3 3 Trafikorienterat läge utanför bebyggelse

Bara söndag » — — » — » — —

Alla veckodagar — » — — — — » — Tillfälligt serviceläge

Bara söndag 6 2 7 2 7 2 8 3

Alla veckodagar 2 » 2 — 3 — 3 » Bostadsorienterat läge

Bara söndag — — — — — — — —

Alla veckodagar 3 3 3 3 4 4 7 8

Summa 13 7 15 8 20 11 24 16

Tabell 20 Antal dispenser som gällde vecka 29 och 42 åren 1967—1970 med avseende på bransch, lokalisering samt varaktighet.

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bransch A. Livsmedel 6 l 7 2 15 5 17 1 1 B. Varuhus — » — — » — » — C. Bilar 1 4 1 2 l 2 » » D. Båtar — — — — 2 — 1 » E. Presenter o. dyl. — — — — l l 1 1 F. Möbler 2 2 — — — » — — G. Övrigt 2 1 1 1 2 1 2 2 Summa 1 1 8 9 5 21 9 21 14 Lokalisering 1. Trafikorienterat läge i centrum I 3 2 4 6 7 8 10 2. Annat kommersiellt läge 2 1 1 » 1 1 — — 3. Trafikorienterat läge utanför bebyggelse 2 3 — l » 1 » — 4. Tillfälligt serviceläge 5 — 6 — 14 — 10 » 5. Bostadsorienterat läge 1 1 » » 3 4 Summa 1 1 8 9 5 21 9 21 14 Varaktighet 1—3 månader 3 4 5 1 9 1 6 1 4»6 månader 4 » 2 1 6 1 4 » 7— 12 månader 3 3 — » » — 1 13 »24 månader » — — » » » — — 25 månader och över » » » — — — — Tills vidare 1 l 3 6 7 1 1 12 Summa 1 1 8 21 9 21 14

3.4 Centralorter:

52 kommuner med 2 249 974 invånare den 1.1.1970

Tabell 2] Antal dispenser inom livsmedels- branschen (l.3 punkt A) som gällde bara söndag, vardag och söndag samt varje vardag

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag 4 — 5 — 7 — 7 » Vardag och söndag 1 — 1 1 7 4 9 10 Varje vardag 1 1 1 1 1 1 1 1

Summa 6 1 7 2 15 5 17 11

För varuhusen i centralorterna redovisas inga dispenser. För branschen ”Bilar” (1.3 punkt C)

redovisas endast söndagsdispenser enligt ne- danstående uppställning

År 1967 Vecka

1968 1969 1970 29 42 29 42 29 42 29 42

Barasöndagarl 4 1 2 1 2 » —

För branschen ”Båtar” (1.3 punkt D) redovisas 3 söndagsdispenser under nedan- stående tider

2 st vecka 29/1969 1 st vecka 29/1970

För ”Presenter o. dyl.” (1.3 punkt E) redovisas 1 dispens alla dagar i veckan under veckoma 29 och 42 såväl 1969 som 1970.

För branschen ”Möbler” (1.3 punkt F) noteras 2 söndagsdispenser veckorna 29 och 42 år 1967.

Tabell 22 Övriga branscher (1.3 punkt G) För tillfälligt serviceläge och bostadsorien- Antal dispenser som gällde bara söndagar, terat läge redovisas inga dispenser. varje vardag och söndag samt onsdag och Samtliga försäljningsställen under brän- söndag schen ”Båtar” som erhållit dispens var lokali- År 1967 1968 1969 1970 serade till ”Tillfälligt serviceläge”. .. , . _. f'k- Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 För annat kommersrellt lage och tra .1 orienterat lage utanfor bebyggelse redovrsas Bara söndag 1 _ 1 1 1 1 1 1 mga (”Spenser— Vardag och söndag » — » » 1 » 1 1 Onsdag och söndag 1 1 — - _ _ _ _ Summa 2 1 1 1 2 l 2 2

Tabell 23 Bransch: Livsmedel. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Traflkorienterat läge i centrum

Alla veckodagar — — » 1 4 4 5 6 Alla vardagar 1 1 1 1 l 1 1 1 Tillfälligt serviceläge Bara söndag 4 — 5 — 7 » 7 » Alla veckodagar 1 — 1 — 3 — 1 — Bostadsorienterat läge Alla veckodagar » — » » » » 3 4 Summa 6 1 7 2 15 5 17 1 1

Tabell 24 Bransch: Bilar. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag » 2 » 1 » » » » Annat kommersiellt läge Bara söndag 1 l 1 — 1 1 — — Trafikorienterat läge utanför bebyggelse Bara söndag — 1 » 1 — 1 » » Summa 1 4 1 2 1 2 » —

Tabell 25 Bransch: Presenter o. dyl. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorienterat läge i centrum

Alla veckodagar _ _ _ _ _ 1 1 1

Tillfälligt serviceläge Alla veckodagar _ _ _ _ 1 _ _ _ Summa » » — » 1 1 l 1

För annat kommersiellt läge, trafikorien- terat läge utanför bebyggelse och bostads- orienterat läge redovisas inga dispenser.

De under ”Möbler” redovisade dispenser- na är alla att hänföra till lokaliseringen ”Tra- fikorienterat läge utanför bebyggelse”.

För trafikorienterat läge utanför bebyggel- se redovisas inga dispenser.

Tabell 26 Övriga branscher. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag _ _ 1 1 1 1 1 1 Alla veckodagar _ _ _ _ _ _ _ 1

Annat kommersiellt läge Bara söndag 1 _ _ _ _ _ _ _

Tillfälligt serviceläge

Alla veckodagar _ _ _ _ 1 _ 1 _

Bostadsorienterat läge Bara söndag 1 1 _ _ _ _ _ _ Summa 2 1 1 1 2 1 2 2

Tabell27 Antal dispenser som gällde vecka 29 och 42 åren 1967—1970 med avseende på bransch, lokalisering samt varaktighet.

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bransch A. Livsmedel 56 8 60 14 89 22 107 35 B. Varuhus » » » » » — — » C. Bilar 3 5 6 6 5 5 3 3 D. Båtar — — » 1 1 l 1 1 E. Presenter o. dyl. 15 4 21 6 22 8 41 19 F. Möbler 3 4 4 5 4 5 3 4 G. Övrigt 21 15 31 25 48 35 55 38 Swnma 98 36 122 57 169 76 210 100 Lokalisering 1. Trafikorienteratlägeicentrum 29 15 43 22 53 33 65 44 2. Annat kommersiellt läge 21 6 23 12 25 11 32 15 3. Trafikorienterat läge utanför bebyggelse 11 6 16 12 25 13 36 18 4. Tillfälligt serviceläge 30 6 33 6 49 10 55 11 5. Bostadsorientcrat läge 7 3 7 5 17 9 22 12 Summa 98 36 122 57 169 76 210 100 Varaktighet 1—3 månader 43 1 42 1 68 1 76 2 4»6 månader 22 3 28 3 33 4 44 4 7—12 månader 13 9 15 12 8 8 10 10 13—24 månader — — » » — 1 l » 25 månader och över 2 2 3 3 3 3 3 3 Tills vidare 18 21 34 38 57 59 76 81 Summa 98 36 122 57 169 76 210 100 3.5 Övriga orter: För branschen ”Bilar” (1.3 punkt C)

143 kommuner med 905 947 invånare den 1.1.1970

Tabell 28 Antal dispenser inom livsmedels- branschen (1.3 punkt A) som gällde bara söndag, vardag och söndag, bara vardag, lör- dag och söndag samt onsdag och lördag

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag 33 35 2 56 5 71 10 Vardag och söndag 21 22 10 31 15 34 23 Bara vardag — 1 — — — » »

Onsdagochlördag 1 1 1 1 i 1 1

1 5 Lördag och söndag 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Summa 56 8 '6014 89 22 107 35

För ”Varuhus” i övriga orter redovisas inga dispenser.

redovisas endast söndagsdispenser enligt ne- danstående uppställning.

År Vecka

1967 29 42

1968 1969 1970 29 42 29 42 29 42

Barasöndag 3 5 6 6 5 5 3 3

De fem dispenser som noterats för ”Bå- tar” (1.3 punkt D) är alla söndagsdispen- ser enligt nedanstående

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag » » » l 1 1 l 1

Tabell 29 Bransch: Presenter o.dyl. (1.3 punkt E). Antal dispenser som gällde bara söndag, både vardag och söndag, alla varda- gar, rnåndag»fredag samt lördag och söndag vecka 29 och 42 åren 1_967»l970

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag 6 4 6 3 9 4 20 13 Vardag och söndag 8 — 12 2 11 3 18 4 Baravardag 1 — 2 1 2 1 2 1 Måndag—fredag » » 1 — — — » » Lördag och söndag — — — » — 1 1

Summa 15 4 21 6 22 8 4119

Tabell 30 Bransch: Möbler (1.3 punkt F). Antal dispenser som gällde bara söndag samt lördag och söndag vecka 29 och 42 åren 1967—1970

År Veck a

1967 1968 1969 1970 29 42 29 42 29 42 29 42

5

Bara söndag 3 4 4 5 Lördagoch söndag — — — —

Summa344545

HU) w b—IN J> I-lå

Tabell 3] Övriga branscher (1.3 punkt G). Antal dispenser som gällde bara söndag, vardag och söndag, bara vardag, lördag och söndag, måndag—fredag samt måndag—fre- dag och söndag. Vecka 29 och 42 åren 1967»l970

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Bara söndag 9 7 16 13 19 15 28 17 Vardag och söndag 8 5 11 8 24 15 21 16 Bara vardag 2 2 2 2 3 3 4 4 Lördag och söndag 1 l 1 1 1 1 1 1 Måndag—fredag 1 — 1 1 l » l — Måndag—fredag samt söndag » — » — » 1 » » Summa 21 15 31 25 48 35 55 38

Tabell 32 Bransch: Livsmedel. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42 Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag 7 — 8 1 10 1 12 3 Vardag och söndag 1 1 2 2 5 5 7 9 Annat kommersiellt läge

Bara söndag 4 5 — 5 » 8 »

Vardag och söndag 9 1 10 4 10 4 13 6 Trafrkorienterat läge utanför bebyggelse

Bara söndag 4 — 5 — 11 1 15 1 Vardag och söndag 1 1 1 1 1 1 3 3 Tillfälligt serviceläge

Bara söndag 16 1 15 1 21 1 27 3 Vardag och söndag 7 1 8 2 12 4 9 3 Lördag och söndag 1 1 1 1 1 1 1 1 Onsdag och lördag 1 1 1 1 l 1 1 1 Bostadsorienterat läge

Bara söndag 2 — 2 — 9 2 9 3 Alla veckodagar 3 1 1 1 3 1 2 2

Alla vardagar — — 1 — — » —

Summa 56 8 60 14 89 22 107 35

För tillfälligt serviceläge och bostadsorien- terat läge redovisas inga dispenser. Det försäljningsställe som erhållit dispens i båtbranschen var lokaliserat till ”Trafik- orienterat läge i centrum”. Tabell 33 Bransch: Bilar. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag 1 3 3 3 4 4 2 2 Annat kommersiellt läge Bara söndag 1 1 2 2 1 l 1 1 Trafikorienterat läge utanför bebyggelse Bara söndag 1 l 1 1 » — » » Summa 3 5 6 6 5 5 3 3

Tabell 34 Bransch: Presenter o. dyl. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År 1967 1968 1969 1970 Vecka 29 42 29 42 29 42 29 42

Trafikorienterat läge i centrum

Bara söndag 4 2 3 » 3 1 6 6 Vardag och söndag 7 10 1 8 1 13 1 Bara vardag 1 » 2 1 2 1 2 1

Måndag» fredag — » 1 — — » — — Annat kommersiellt läge

Bara söndag 2 2 2 2 1 » 3 2

Vardag och söndag 1 — — — » — Trafrkorienterat läge utanför bebyggelse

Bara söndag — — 1 1 3 3 5 4 Vardag och söndag _ _ 1 1 1 1 2 2

Lördag och söndag _ _ _ _ _ _ 1 1 Tillfälligt serviceläge

Bara söndag — » — » 1 — 3 —

Vardag och söndag » — 1 » 2 1 2 1 Bostadsorienterat läge

Bara söndag — » — — 1 » 3 1 Vardag och söndag — » » — — — 1 —

Summa 15 4 21 6 22 8 41 19

dispenser.

Tabell 35 Bransch: Möbler. Antal dispenser som gällde de olika veckorna fördelade efter de olika butikernas lokalisering

År Vecka

Trafikorienterat läge i centrum Bara söndag

Annat kommersiellt läge Bara söndag

Trafikorienterat läge utanför bebyggelse Bara söndag Lördag och söndag

Tillfälligt serviceläge Bara söndag

Tabell 36 Övriga branscher. Antal dispenser som olika butikernas lokalisering.

1967 29

1969 29

1968

42 29 42 42

1970 29 42

Summa 3

gällde de olika veckorna fördelade efter de

År Vecka

1967 29

1968 29

1969

42 42 29 42

1970 29

Trafikorienterat läge i centrum Bara söndag Vardag och söndag Måndag-fredag Bara vardag

Annat kommersiellt läge Bara söndag Vardag och söndag

Trafikorienterat läge utanför bebyggelse Bara söndag Vardag och söndag

Tillfälligt serviceläge Bara söndag Vardag och söndag

Bostad sorien terat läge Bara söndag Vardag och söndag Bara vardag Lördag och söndag Måndag—fredag Måndag—fredag samt söndag

>— v—N [x)|—NLA

WN

lr—llr—AI

Nl AN hår—AGN Nl (Jr-Ä (»»—le wl som

>.. v—lb.) HN hb.) WN

N LA) Ul J:. Ul

li—IIND—l

Iv—cu—nlp—nr—n r—lv—AINN

JÄN ww

lo—t—NN

Summa 21

25 48 35

38

Kungl. Maj:ts beslut i affärstidsärenden1

Kungl. Maj:t har från affärstidslagens ikraft- trädande år 1967 till utgången av maj månad 1970 handlagt 110 affärstidsärenden. Ett av ärendena gäller ej någon ansökan om dispens och har därför ej tagits med i det följande. I övrigt har varje expedition räknats som ett ärende vid denna beräkning. Antalet prövade ansökningar är betydligt större på grund av att besvär ibland anförts för flera skilda ansökningar på en gång.

För att få jämförbarhet med undersök- ningen hos kommunerna har det ansetts lämpligt att istället för ärenden/expeditioner använda ansökningar om dispens som redo- visningsenhet. Detta antal uppgår under perioden till 133 st., varvid bör märkas att samma butik i några fall finns med två gånger, t.ex. på grund av förnyad ansökan. I ett antal fall förekommer att ansökan på en ort omfattar två butiksenheter. I materialet finns också ett antal generella dispenser, som t.ex. avser alla butiker på en ort eller vid en viss gata. Sådana dispenser omfattar ofta ett stort och inte närmare specificerat antal bu- tiker. I flertalet fall avser de söndagsöppet för julhandel. Ansökningar av detta slag kan ej fördelas efter företagsstorlek och i flerta— let fall ej heller efter branschtillhörighet. Ge- nerell dispens räknas i det följande som en ansökan även om den formellt omfattar t.ex. flera olika företagargrupper som ansökt var för sig.

Beslutens innebörd

Av de 133 prövade ansökningarna har 99 bifallits av vederbörande kommunala instan- ser. Besvärsmyndigheternas avgöranden och beslutens innebörd redovisas i figur 1. I 34 fall har de kommunala myndigheterna avslagit framställningarna. Handläggningen av dessa ärenden och beslutens innebörd upptas i figur 2. Av figurerna framgår vilka intressenter som anfört besvär över besluten. Då klagandena representerar olika partsintressen anges i figurerna innebörden av bifall och avslag till besvären i förhållande till ansökningen. I några få fall innebär besluten återförvisning av ärende till tidigare instans utan ställningstagande i sak till ansökningen. I ytterligare några fall innebär Kungl. Maj:ts beslut att ansökningen delvis bifallits, t.ex. då av begärda fem dagar för söndagsöppet tre medgivits (inskränkningen har i samtliga fall skett i tidigare instans). Dylika fall redovisas som avslag i förhållande till ansökningen. För att inte ytterligare komplicera figurerna har de här angivna fallen inte särredovisats.

Av figurerna kan utläsas att ansökningarna om dispens i sju fall bifallits och i 95 fall avslagits av Kungl. Maj:t, medan i återståen-

1 Redogörelsen har utarbetats av departements- sekreteraren Sven Sahlström på uppdrag av 1970 års affärskommitte.

de 31 fall Kungl. Maj:t lämnat besvären utan åtgärd, i flertalet fall på grund av att tiden för öppethållandet redan förflutit. Av figu- rerna framgår att Kungl. Maj:t synes ha bedömt behovet av utsträckt affärstid mera restriktivt än berörda kommuner och läns- styrelser. 1 de fall ansökningarna bifallits av kommun eller länsstyrelse är det nära nog uteslutande Handelsanställdas förbund som anfört besvär i högre instans.

Med hänsyn till att antalet ansökningar som bifallits av Kungl. Maj:t är förhållande- vis litet synes det lämpligt att kortfattat redovisa omständigheterna i samtliga dessa fall. Den statistiska bearbetningen i övrigt av ansökningarna har därigenom kunnat för- enklas.

De sju ansökningar som bifallits av Kungl. Maj:t under perioden gäller ett möbelföretag samt sex livsmedelsbutiker i Storstockholm. I detta område har ett trettiotal dispenser för kontinuerligt söndagsöppet för livsme- delsförsåljning inte överklagats. [ ett mind- re antal fall har besvär av Handelsanställ- das förbund inlämnats för sent till läns— styrelsen, och lämnade tillstånd har därför ej sakprövats av Kungl. Maj:t. Omständighe- terna i de sju fallen är i korthet följande.

1—2. Konsum Stockholm hade av staden fått tillstånd till söndagsöppet i livsmedels- butiker vid Hagsätra torg och S:t Eriksgatan 43. Privata butiker hade i båda fallen så- dana tillstånd, vilka ej överklagats. Besvär av Handelsanställdas förbund lämnades utan bifall såväl i länsstyrelsen som av Kungl. Maj:t. » Konsum har sedermera avstått från att utnyttja tillståndet vid S:t Eriksgatan (se 6).

3. Järfälla kommun hade lämnat Metro i Jakobsberg ett tidsbegränsat tillstånd till söndagsöppet för försäljning av livsmedel. Sedan kommunen ej medgivit förlängning av tillståndet besvärade Metro sig hos länsstyrel- sen, som undanröjde kommunens beslut. Metro kunde således åter hålla öppet på söndagar. Handelsanställdas förbunds besvär hos Kungl. Maj:t lämnades utan bifall i januari 1969, och söndagsöppet medgavs för år 1969. — Beslut av kommunen att förlänga

tillståndet att gälla även under år 1970 har emellertid sedermera undanröjt—S av Kungl. Maj:t.

4. Besvär av Handelsanställdas förbund över en av Stockholms stad meddelad dis- pens för söndagsöppet i Domus' livsmedels— avdelning i Skärholmens centrum lämnades utan bifall av såväl länsstyrelsen som Kungl. Maj:t. Liksom i fallen 1»2 hade privata butiker tillstånd som ej överklagats. » Samtidigt med att detta ärende avgjordes undanröjde Kungl. Maj:t — i motsats till länsstyrelsen — ett tillstånd för Norrmalms livsmedel i Skärholmen. Norrmalms har sedermera gjort om sin butik till s.k. rabattköp och fått nytt tillstånd, som Kungl. Maj:t vid prövning i september 1970 inte undanröjt under förutsättning att företaget inte utnyttjar ett tillstånd för butik vid Kungsgatan.

5. En livsmedelsbutik vid Sveavägen/ Kungsgatan, Favör i Cascade, fick av Stock- holms stad tillstånd till söndagsöppet. Tidi- gare innehavare av butiken hade haft sådant tillstånd. Besvär av Handelsanställdas för- bund lämnades utan bifall såväl i länsstyrel- sen som av Kungl. Maj:t.

6. Efter besvär av Handelsanställdas för- bund undanröjde länsstyrelsen ett tillstånd till söndagsöppet i Konsum vid Hornsgatan. Konsum besvärade sig hos Kungl. Maj:t, som undanröjde länsstyrelsens beslut och fastställ— de Stockholms stads beslut. 1 ärendet fram- kom, att Konsum önskade ”byta ut” till- ståndet vid S:t Eriksgatan (se 1»2) mot ett vid Hornsgatan.

7. Solna Möbler hade av kommunen fått tillstånd till öppethållande två söndagar under våren 1970. Besvär av Handelsanställ— das förbund lämnades utan bifall i länsstyrel- sen och av Kungl. Maj:t. Vid sistnämnda beslut hade en av dagarna redan passerat, och den andra låg nära i tiden.

Geografisk fördelning

Av de 133 ansökningarna faller huvuddelen, 91 st eller 68 %, på Stockholmsregionen, som här fått omfatta bl.a. Järfälla, Märsta,

Figur ]

Kommunala instanser

Besvär av

L än sstyrelsen

Besvär av

K ung]. Maj:t

Bifaller 99 ansökningar

Y

Handelsanst. förbund, avd. 20 Handelsanst. förbund, annan avd. 15 Hallands köpmannaförbund Sv. frisörarbetarförbundet

82

/ X

Avslår besvären 49

(Bifaller ansökan)

Lämnar besvären utan åtgärd 20 l

Hand.anst., avd. 20 62 Handanst. annan avd. 7

/ &

Avslår besvären 5 (Bifall. ans.)

Bifaller besvären 43 (Avslår ans.)

Bifaller besvären 30 (Avslår ansökan)

Kommunal instans 7l Sökanden 27 Bifaller Avslår besvären l besvären 23 (Bifall. ans.) (Avslår ans.)

l

Lämnar besvären utan åtgärd 21

"

utan åtgärd Lämnar besvären

6

lAnsökningar dubbelräknade emedan både sökanden och kommunal instans överklagat.

Figur 2

Kommunala instanser Avslår 34 ansökningar Besvär av Sökanden 34 Länsstyrelsen Avslär besvären 21 Bifallcr besvären 9 (Avslär ansökan) (Bifaller ansökan) Lämnar besvären utan åtgärd 4 Besvär av Sökanden 24 Handanst. avd. 20 3 Kommunal instans 1 Handanst. annan avd. 4 Kommunal inst. 2 Kungl. Bifaller Avslar Avslår Bifaller Maj:t besvären 0 besvären 23 besvären 1 besvären 6 (Bifall. ans.) (Avslår ans.) (Bifall. ans.) (Avslår ans.) l, l Lämnar besvären Lämnar besvären utan åtgärd 2 utan åtgärd

Täby, Lidingö, Saltsjöbaden, Huddinge och Södertälje. Göteborg och Malmö har två resp. fem ansökningar, och på övriga 16 städer med mer än 50 000 invånare faller 15 ansökningar. I återstående delar av landet, vilka har mer än hälften av totala folk- mängden, är antalet ansökningar 20. För Norrland och Götaland är antalen ansök- ningar i förhållande till folkmängden ungefär detsamma, medan Svealand har ett betydligt högre tal. Om Stockholmsregionen räknas bort blir dock antalet betydligt lägre i Svealand i övrigt än det är i de båda andra landsdelarna.

Fördelning efter företagsstorlek

Vid fördelning av ansökningarna efter före- tagsstorlek uppkommer ett definitions- och klassningsproblem. Som ”stora” företag har i detta sammanhang klassats alla som åter- funnits i den lista över landets större detaljhandelsföretag, vilken införts i tid- ningen Köpmannen nr 22/1970. Konsum- butiker och butiker tillhörande mångfilial— förtetag har klassificerats som stora, medan butiker tillhörande s.k. frivilliga kedjor — ICA, Favör, Vivo etc. — förts till gruppen små företag i den mån de ej finns upptagnai nämnda förteckning. Denna grova indelning ger en jämn fördelning mellan stora och små företag sedan 17 generella dispenser räknats bort.

Fördelning efter varuområde

Även beträffande varuområde föreligger vissa klassificeringssvårigheter, vilket beror på förekommande sortimentsspridning mellan traditionella branscher. Livsmedelsbutikerna har sålunda i allt större utsträckning börjat saluhålla kemisk-tekniska artiklar, tobak etc., och exempelvis i möbelvaruhusen förekom- mer i viss utsträckning försäljning av andra hushållskapitalvaror, husgeråd o.dyl. I de fall sortimentet inte framgått av expedi— tionen har klassificeringen måst ske efter traditionell branschindelning.

] tabell 1 visas ansökningarna fördelade på några varuområden/branscher. I tabellen sär- redovisas beträffande livsmedelsvaror kiosker och fruktaffärer, för vilka ansökningarna gäl- ler en utökning av det s.k. fria sortiment, som dylika försäljningsställen normalt håller. Varuhus redovisas för sig utom i de fall ansökningarna avsett endast livsmedelsavdel- ningen. Under beteckningen ”Övriga” ryms bl.a. musikalier, konsthantverk, handikapp- arbeten, damfrisering och hushållskapital- varor. Generella dispenser har i förekomman— de fall ej förts till speciellt varuområde. Det förekommer nämligen även att sådana dis— penser gäller för samtliga butiker vissa dagar och dessutom för livsmedelsbutiker ytterli- gare dag, varigenom någon fördelning ej kan göras.

Av tabellen framgår att livsmedel och övriga dagligvaror, inklusive s.k. kioskvaror, svarar för 63 % av antalet ansökningar. Det därnäst största varuområdet är möbler, me- dan antalet ansökningar för återstående va- ruområden är förhållandevis litet. Anmärk- ningsvärt är att besvär ej i något fall under perioden anförts hos Kungl. Maj:t beträffan- de bilhandeln, som ofta har tillstånd till sön- dagsöppet.

Begärd eller medgiven tid för dispens

Tabell ] visar också vilka veckodagar och vilka tider ansökningarna eller medgivna dispenser avser. Förlängt öppethållande på vardagar förekommer i få fall och är näs- tan alltid kombinerat med söndagsöppet. Generella dispenser avser alltid ett begränsat antal söndagar. Den vanligaste tiden för dispens är kontinuerligt söndagsöppet utan begränsning av dispensens varaktighet. Tid- punkterna för öppethållande under söndagar varierar kraftigt. Vanligast är dock öppet- hållande mellan kl 13 och 17 eller 13 och 18.

Tabell ]. Tider för dispens fördelade på varuområden

Livsmedel Kiosk/

och andra frukt— Konfek- __ Generella

Tid för dispens dagl. varor affär Möbler tion Varuhus Ovriga dispenser Totalt En söndag 5 1 l 4 12 2—7 söndagar 4 6 3 2 1 12 28 En söndag/månad 2 1 4 Söndagar,] tidsbegr. dispens 10 3 2 17 Söndagar,] dispens tillsvidare 55 2 1 58 Både söndagar och vardagar2 6 5 2 13 En vardag3 1 1 Totalt 75 9 16 4 5 7 17 133 Procentuell fördelning på varuområde 56 7 12 3 4 5 13 100

1 Omfattar i allmänhet även helgdagar. 2 Alla dessa dispenser utom en avser beträffande vardagarna kl 20—22. Den återstående dispensen omfattar även tiden kl 6—8. 3 KJ. 20—22.

Bilaga 5 Arbetarskyddsstyrelsens tillämpningsföreskrif ter

”I! ..., Z_. -. »; IJ .:" '.!].qubåér'i ' , |||

:'_._.I" . | : .J _ |' '='”? ”lv ' i. E . .. -. . .l'--.' -.'i- ' -. #. "..-'.'- _.i»_. ' ..)?"— .._*. _ i.. ,!'

| "m '- " ':' dirtll_ - |'.- ' _ |'= ..Jll' J... . &_ . 'i, _' .' * .l'ljll-'..'1_': . I ':-| "||| If." h | " '=|T . ' I.: ' ... ".'. * w'l- Jill 'i'.-...Lu - ' 4 5.1.3 |... .

' ||| ! _l : . . | ' '.' ':l n... _

. ""'.ulliffi "|

( -'. '- '|' ,: . en”; ...n- -. J "a.*,-L.

-.._._ .l.. "

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSENS 6 7 . 1

MEDDELANDEN .

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen

Kungl. Maj:t har genom beslut den 16 december 1966 med stöd av 4 % affärstidslagen den 16 december 1966 (nr 668) bemyndigat Arbetarskyddsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter för till- liimpningen av nämnda lag.

Enligt 3 % 8) affärstidslagen undantages från tillämpningen av lagen försäljning — förutom av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel till motorfordon och tillbe— hör till sådana fordon __ av >>varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid», det s.k. fria varu— sortimentet. Arbetarskyddsstyrelsen får härigenom meddela, att det fria sortimentet tills vidare och intill dess annorlunda be- stämmes utgöres av i följande förteckning angivna varor.

Förteckning över det fria varusortimentet enligt 3 g 8) affärstidslagen

Portioner av mat. som hur toalettartiklar, värmts eller grillats på skrivnmteriel, stället, med tillbehör, vykort, glass, film, konfektyrer, souvenirer, alkoholfria drycker, ballonger och andra smärre frukt, leksaker, produkter av frukt. tändstickor, honung, julgranar. kex,

Stockholm den 27 december 1966

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

KAS 128. I. 6000. dec. 66. SRA 68375

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSENS 6 7 . 2 MEDDELANDEN .

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen Enligt 3 % affärstidslagen är bl. a. nedan i punkterna (S)—8) an- given försäljning undantagen från lagens tillämpning:

tj) försäljning av alster av bildkonst, konsthantverk eller konstindustri som bedrives i utställningslokal,

?) försäljning i anslutning till ordnad serveringsrörelse av lagad mat samt bageri— och konditorivaror,

8) försäljning av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon samt andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid, om för— säljningen sker antingen i anslutning till ordnad serveringsrörelse eller för- säljning av konst eller utan samband med försäljning av andra varor.

Arbetarskyddsstyrelsen får härigenom meddela följande till— lämpnings föreskri fter till unda ntagsbestämmelserna :

A. Styrelsen har tidigare (i meddelande (37: 1) angett vad som är att enligt 3 % 8) räkna till »varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid». Nedan under B—E lämnas föreskrifter om vad som är att förstå med vissa i punk- terna 6)—8) angivna uttryck eller varor. Styrelsen kommer i mån av behov att komplettera dessa tillärnpningsföreskrifter.

B. Med utställningslokal enligt 3 % 6) skall förstås dels mu- seum. konstgalleri eller dylik permanent visningslokal, dels ock lokal som tillfälligt iordningställts för viss visning.

(1. Med ordnad serveringsrörelse enligt 3 5 7) förstås en på servering inriktad rörelse, som är försedd med godtagbara an— ordningar för serveringen och för tillagningen av det som ser- veras.

Med lagad mat avses mat i huvudsakligen sådant skick som det i vilket maten hålls till handa i serveringsrörelsen.

KAS 129. I. 7000. mars 67. SRA 71917

D. Som tillbehör till tobaksvaror enligt 3 5 8) räknas cigarrett- papper, cigarrettrullare, cigarrettändare, munstycken, pipor och piprensare.

E. Som tillbehör till motorfordon enligt 3 % 8) menas inte bara för motorfordons framförande nödvändiga varor, såsom tänd- stift, säkringar, däck, smörjmedel, glödlampor, Vindrutetorkare och glykol, utan även andra till motorfordon vanligen förekom- mande tillbehör, som har ett naturligt samband med körningen eller utgör komplettering till fordonets utrustning, t. ex. rengö- ringsmedel, vax, takställ, kapell, värmcsitsar, solglasögon, var— ningstriangel, bogserlina och kartor.

Stockholm den 6 mars 1967

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSENS 6 7 . 3 MEDDELANDEN .

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen

l 12 % affärstidslagen stadgas, att om det för särskilt fall är på— kallat med hänsyn till allmänhetens intresse, skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av fullmäktige i kommunen med— ge affärstid utöver den vanliga. I anslutning härtill får Arbetar- skyddsstyrelsen meddela följande..

A. Riktlinjer för den kommunala dispensgivningen

Beträffande kommuns befogenhet att medge dispens från be- stämmelsen om den vanliga affärstiden innehåller lagen blott den ovan angivna kortfattade bestämmelsen. För att lämna närmare kännedom om de riktlinjer som kommun har att följa vid till- lämpningen av 2 & får Arbetarskyddsstyrelsen hänvisa till vad som enligt det följande uttalats under förarbetena till lagen. Affärstidsutredningen, som avgav betänkande (SOU 1965: 38) med förslag till affärstidslagen, förklarade bl.a.: Syftet med för- slaget att dispens skall kunna meddelas i särskilda fall är främst att tillgodose intresset av att affärer i city eller i annat affärs- centrum skall kunna hålla öppet längre än den vanliga affärs- tiden. Dispens bör kunna medges i fråga om samtliga affärer inom ett område, om konkurrensskäl hindrar att dispensen be- gränsas till en eller några affärer. Dispens kan meddelas för en- dast en eller två dagar i veckan. Vidare kan det bli aktuellt att medge vidgad affärstid åt en butik med varor som konsumen- terna behöver dagligen och som är belägen inom ett tättbefolkat bostadsområde långt från affärscentrum. Ett annat tänkbart fall är då en bilsalong vid särskilt tillfälle vill introducera ett nytt bilmärke eller en ny årsmodell eller då en möbelaffär vill intro-

KAS 130. i. 7000. mars 67. SRA 71917

ducera alster av en speciell arkitekt. Andra fall som hör hit är då en viss kiosk eller annat försåljningsställe med hänsyn till sin belägenhet behöver kunna sälja vissa varor fritt utöver dem som tillhör det fria varusortimentet. En kiosk vid en livligt besökt badstrand kan t. ex. få tillstånd att utom vanlig affärstid sälja också badartiklar. Genom att möjligheten att ge dispens är be- gränsad till särskilda fall, kan tillstånd icke lämnas till perma- nent utsträckt affärstid generellt för alla affärer i kommunen eller för samtliga affärer inom en och samma bransch. Det skall dess- utom föreligga ett verkligt behov av utsträckt affärstid. Förutom behovet skall i varje särskilt fall prövas verkningarna i konkur- renshänseende av den längre affärstiden. Generell dispens får lämnas bara för visst tillfälle. Enligt utredningsförslaget förstås med visst tillfälle en i beslutet angiven tidrymd. Bland situatio— ner då det kan bli aktuellt att lämna generellt tillstånd för visst tillfälle nämner utredningen större idrottstävlingar, festspel, mäs- sor o.d. evenemang. Också julen utgör ett sådant tillfälle då generell dispens kan meddelas.

I propositionen till affärstidslagen delade föredragande stats- rådet affärstidsutredningens mening och uttalade: »En begräns- ning i kommuns befogenhet att meddela dispens följer av att kommun, som jag har förordat tidigare, inte skall ha rätt att generellt sträcka ut affärstiden för hela kommunen. Dispens kan således inte medges för alla affärer i kommunen eller för alla affärer inom en viss bransch såvida inte dispensen avser endast vissa dagar. Frågan om dispens bör meddelas skall bedömas i första hand med hänsyn till konsumenternas intresse. För att dispens skall medges måste det kunna antas att det finns ett utbrett önskemål om utsträckt affärstid. Men är det fallet bör dispens inte heller få vägras. Det lär inte vara möjligt att undvika att dispensgivningen i viss män kan komma att på- verka konkurrenssituationen mellan olika företag. Självfallet får emellertid dispens inte medges i syfte att främja en viss närings— idkare eller en grupp av sådana eller för att ställa företagare inom kommunen i ett särskilt gynnsamt konkurrensläge i för- hållande till företagare i en angränsande kommun.» — Föredra- gande statsrådet angav vidare, att dispens också kunde avse rätt

för visst företag att utöver den vanliga affärstiden sälja varuslag som inte ingår i det fria sortimentet.

Från vissa remissinstansers sida angavs, att det kunde filmas risk för bristande enhetlighet vid dispensprövningen om denna lades hos kommunerna. Föredragande statsrådet uttalade i nu— ledning härav: »Vad man här främst syftar på torde vara att praxis inte lämpligen bör skifta mellan kommuner som tillsam— mans bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande område. Jag utgår emellertid från att sådana kommuner i samarbetsnämn- derna i kommunblocken eller i annan ordning kommer att verka för att enhetliga normer följs vid dispensprövningen.»

B. Rcmissförfarandet

Vid bedömandet av frågan om och i vilken utsträckning kom- mun bör i ett dispensärende höra intressenter och myndigheler som berörs av ärendet kan man enligt Arbetarskyddsstyrelseiis mening skilja på två huvudfall.

1. Ansökningcn avser dispens av mera varaktig karaktär, [. ('.r. förlängt öppethållande varje veckodag under hela året eller under viss säsong eller också utökning av varusortimenlet [ en kiosk eller ett därmed jämställt försäljningsställe. Tillfälle att avge yttrande bör lämpligen beredas berörda in— tresseorganisationer, t. ex. lokala eller regionala köpmannaför— eningar och konsumentkooperativa sammanslutningar, lokalt eller regionalt organiserade föreningar för handelsanställda samt förefintliga organisationer som kan anses företräda konsumen— ternas intresse, t. ex. sammanslutning av husmödrar. I vissa fall kan det vara påkallat att även höra polismyndigheten eller hälsn— vårdsnämnden.

2. Ansökningen avser tillfällig dispens. Här avses i främsta rummet ansökan att hålla öppet en kväll eller en söndag för alla butikerna inom kommunen eller för en viss affärsbransch eller för butikerna inom en viss stadsdel eller på en viss gata eller plats i anledning av ett jubileum eller annan speciell anledning. I regel torde inte vara erforderligt att inhämta yttrande.

Stockholm den 6 mars 1967 KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSENS

67:11

MEDDELANDEN

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen

Arbetarskyddsstyrelsen har den 27 december 1906, i Meddelande 67: l, angivit vilka varor som —— förutom tryckta skrifter, tobaks— varor med tillbehör, blommor, drivmedel till motorfordon och

tillbehör till sådana fordon —— är att räkna till det 5. k. fria varu- sortimentet enligt 3 5 8) affärstidslagen. Arbetarskyddsstyrclsen får härigenom, med upphävande av Meddelande 67: ], föreskriva, att det t'ria varusortimentet tills vidare och intill dess annorlunda

bestämmes utgöres av i följande förteckning angivna varor.

Förteckning över det fria varusortimentet enligt 3 5 8)

affärstidslagen

Portioner av mat, som har värmts eller grillats på stället, med till— behör,

glass, konfektyrer, alkoholfria drycker,

kaffe, te och kakao,

frukt,

produkler av frukt,

honung,

kex eller därmed jämförliga små- bröd i förpackning, artiklar för hygien och kroppsvård,

damstrumpor,

Stockholm den 20 mars 1967

pennor, bläck, radergumlni, skriv— papper och kuvert eller liknande skrinnateriel,

vykort, spelkort,

film och fotoblixtar, elproppar, glödlampor och torr- batterier,

souvenirer,

ballonger och andra smärre lek- saker,

tändstickor,

gravprydnader, julgranar.

KUNGL. ARBETARSKYl)DSSTYRELSEN

KAS 131. II. 3000. april 67. SRA 73603

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSENS 6 7 _ 6 MEDDELANDEN .

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen

Det s. k. fria varusortimentet enligt 3 g 8) affärstidslagen utgöres — för- utom av tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, driv- medel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon —— av de varor som är uppräknade i Arbetarskyddsstyrelsens Meddelande 67: 4.

Det fria sortimentet får försäljas utan hinder av lagens bestämmelser om affärstid under förutsättning

1. att försäljningen sker utan samband med annan handel eller

2. att försäljningen sker i anslutning till ordnad serveringsrörelse eller

3. att försäljningen sker i anslutning till handel med konst som be- drives i utställningslokal eller

4. att försäljningen, om den under den vanliga affärstiden är förenad med annan detaljhandel, är så ordnad att skäliga garantier skapas för att försäljningen efter den vanliga affärstidens slut begränsas till det fria varusortimentet.

Sådana garantier kan anses föreligga

a) om det fria sortimentet försäljes i ett särskilt utrymme, som genom låsbar dörr, jalusi, vikvägg eller annan liknande anordning vid affärs- tidens slut kan avskärmas från det övriga sortimentet, eller

b) om det fria sortimentet visserligen under den vanliga affärstiden från ett och samma utrymme försäljes i samband med andra varor men dessa senare varor efter affärstidens slut förvaras under lås i skåp, hyllor eller annan liknande anordning.

Stockholm den 22 maj 1967

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

KAS 133. II. 1 000. okt. 67. ctr 1851

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSENS 6 8 _ 3 MEDDELANDEN .

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen

Arbetarskyddsstyrelsen har den 20 mars 1967, i Meddelande 67: 4, an- givit vilka varor som —— förutom tryckta skrifter, tobaksvaror med till- behör, blommor, drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon _— är att räkna till det s.k. fria varusortimentet enligt 3 g 8) affärstidslagen. Arbetarskyddsstyrelsen får härigenom, med upphävande av Meddelande 67 : 4, föreskriva, att det fria varusortimentet tills vidare och intill dess annorlunda bestämmes utgöres av i följande förteckning angivna varor.

Förteckning över det fria varusortimentet enligt 8 5 8) affärstidslagen

Portioner av mat, som har värmts eller grillats på stället, med till- behör,

glass, konfektyrer, alkoholfria drycker,

kaffe. te och kakao,

frukt, produkter av frukt, honung,

kex och därmed jämförliga småbröd i förpackning, artiklar för hygien och kroppsvård *),

damstrumpor, tvättmedel i portionsförpackning, servetter, handdukar, bägare, tallrikar och bestick för engångsbruk,

pennor, bläck, radergummi, skriv- papper och kuvert eller liknande skrivmateriel, vykort, spelkort, film och fotoblixtar, elproppar, glödlampor och torr- batterier,

ficklampor, fotogen och gasol jämte gasoltill- behör, souvenirer,

ballonger och andra smärre leksaker, blöjor och därmed jämställda baby- vårdsartiklar, tändstickor,

gravprydnader, julgranar.

*) Som artiklar för hygien och kroppsvård räknas badsalt, bomull, plåster, sårsalvor och andra förbandsartiklar, fotsalt, hårkräm, hårshampo, härspray, hår- vatten, hud- och ansiktskrämer, sololja, cerat, läppstift, nagelfilar, munvatten, myggmedel, pappersnäsdukar, rakborstar, rakblad, rakhyvlar, raktvålar, rak- vatten, tvålaskar, sanitetsbindor och transpirationsmedel.

Stockholm den 20 maj 1968

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

KAS 138. 12 000. maj 68. Akt nr 932. ctr 2732

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSENS 6 9 _ 1 MEDDELANDEN .

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen

Arbetarskyddsstyrelsen har den 20 maj 1968, i Meddelande 68z3, an- givit vilka varor som — förutom tryckta skrifter, tobaksvaror med till- behör, blommor, drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon ——— är att räkna till det s.k. fria varusortimentet enligt 3 % 8) affärstidslagen. Arbetarskyddsstyrelsen får härigenom, med upphävande av Meddelande 68:53, föreskriva, att det fria varusortimentet tills vidare och intill dess annorlunda bestämmes utgöres av i följande förteckning angivna varor.

Förteckning över det fria varusortimentet enligt 3 5 8) affärstidslagen

Portioner av mat, som har värmts eller grillats på stället, med till- behör,

glass, konfektyrer, alkoholfria drycker, kaffe, te, kakao, frukt,

produkter av frukt,

honung,

kex och därmed jämförliga småbröd i förpackning, artiklar för hygien och kroppsvård *),

damstrumpor,

tvättmedel i portionsförpackning, servetter, handdukar, bägare, tallrikar och bestick för engångsbruk,

pennor, bläck, radergummi, skriv- papper och kuvert eller liknande skrivmateriel, vykort, spelkort, film och fotoblixtar, elproppar, glödlampor och torr- batterier,

ficklampor, reflexbrickor,

fotogen och gasol jämte gasoltill— behör, souvenirer, ballonger och andra smärre leksaker, blöjor och därmed jämställda baby- värdsartiklar, tändstickor,

gravprydnader, julgranar,

*) Som artiklar för hygien och kroppsvård räknas tvål, badsalt, bomull, plåster, särsalvor och andra förbandsartiklar, fotsalt, hårkräm, hårshampo, hårspray, hår- vatten, hud- och ansiktskrämer, sololja, cerat, läppstift, nagelfilar, munvatten, myggmedel, pappersnäsdukar, rakborstar, rakblad, rakhyvlar, rakkräm, rakvatten, tvålaskar, sanitetsbindor och transpirationsmedel.

Stockholm den 4 februari 1969

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

KAS 142. 12 000. febr. 69. Akt nr 932. ctr 3966

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSENS MEDDELANDEN

69:10

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen

Arbetarskyddsstyrelsen har den 4 februari 1969, i Meddelande 69 : 1, an- givit vilka varor som — förutom tryckta skrifter, tobaksvaror med till- behör, blommor, drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon —— är att räkna till det s.k. fria varusortimentet enligt 3 g 8) affärstidslagen. Arbetarskyddsstyrelsen får härigenom, med upphävande av Meddelande 69.-I, föreskriva, att det fria varusortimentet tills vidare och intill dess annorlunda bestämmes utgöres av i följande förteckning angivna varor.

Förteckning över det fria varusortimentet enligt 8 5 8) affärstidslagen

Portioner av mat, som har värmts eller grillats på stället, med till- behör,

glass, konfektyrer, alkoholfria drycker, kaffe, te, kakao, frukt,

produkter av frukt,

honung,

kex och därmed jämförliga småbröd i förpackning, artiklar för hygien och kroppsvård *),

damstrumpor,

pennor, bläck, radergummi, skriv- papper och kuvert eller liknande skrivmateriel,

vykort, spelkort,

film och fotoblixtar, elproppar, glödlampor och torr- batterier,

ficklampor, reflexbrickor, fotogen och gasol jämte gasoltill- behör, souvenirer,

ballonger och andra smärre leksaker, blöjor och därmed jämställda baby-

tvättmedel i portionsförpackning, vårdsartiklar, servetter, handdukar, bägare, tallrikar tändstickor, och bestick för engångsbruk, gravprydnader, julgranar.

*) Som artiklar för hygien och kroppsvård räknas tvål, tvålaskar, tandborstar, tandkräm, munvatten, rakborstar, rakblad, rakhyvlar, rakkräm, rakvatten, kam- mar, hårkräm, hårshampo, hårspray, hårvatten, nagelfilar, badsult, fotsalt, transpirationsmedel, hud- och ansiktskrämer, sololja, myggmedel, cerat, 1äppstift, pappersnäsdukar, toalettpapper, sanitetsbindor, bomull, plåster, sårsalvor och andra förbandsartiklar.

Stockholm den 18 november 1969

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

KAS 158. 14 000. nov. 69. Akt nr 932. ctr 5441

KUNGL. ARBETARSKY'DDSSTYRELSENS MEDDELANDEN

70:8

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen

Arbetarskyddsstyrelsen har den 18 november 1969, i Meddelande 69 : 10, angivit vilka varor som —— förutom tryckta skrifter, tobaksvaror med tillbehör, blommor, drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon — är att räkna till det s.k. fria varusortimentet enligt 3 g 8) affärstidslagen. Arbetarskyddsstyrelsen får härigenom, med upphävande av Meddelande 69:10, föreskriva, att det fria varusortimentet tills vidare och intill dess annorlunda bestämmes utgöres av i följande förteckning angivna varor.

Förteckning över det fria varusortimentet enligt 3 g 8) affärstidslagen

Portioner av mat, som har värmts eller grillats på stället, med till— behör,

glass, konfektyrer, alkoholfria drycker, kaffe, te, kakao, frukt, produkter av frukt, honung,

kex och därmed jämförliga småbröd i förpackning, artiklar för hygien och kroppsvård*), preventivmedel ** ) ,

damstrumpor,

tvättmedel i portionsförpackning, servetter, handdukar, bägare, tallrikar och bestick för engångsbruk,

pennor, bläck, radergummi, skrivpap- per och kuvert eller liknande skriv- materiel, vykort, spelkort, film och fotoblixtar, elproppar, glödlampor och torr- batterier, ficklampor, reflexbrickor, fotogen och gasol jämte gasoltill- behör, souvenirer, ballonger och andra smärre leksaker, blöjor och därmed jämställda baby- vårdsartiklar,

tändstickor, gravprydnader, julgranar.

*) Som artiklar för hygien och kroppsvård räknas tvål, tvålaskar, tandborstar, tandkräm, munvatten, rakborstar, rakblad, rakhyvlar, rakkräm, rakvatten, kam- mar, hårkräm, hårshampo, hårspray, hårvatten, nagelfilar, badsalt, fotsalt, trans- pirationsmedel, hud- och ansiktskrämer, sololja, myggmedel, cerat, läppstift, pap- persnäsdukar, toalettpapper, sanitetsbindor, bomull, plåster, sårsalvor och andra förbandsartiklar.

**) I detta meddelande nytillkommet varuslag.

Stockholm den ]6 juni 1970

KUNGL. ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

KAS 167. 14000. juni 1970. Akt nr 932. ctr 6344

Förändringar i öppethållandetiderna 1966—1969

På uppdrag av 1970 års Affärstidskom— mitte har Handelns Utredningsinstitut, un- der maj månad 1970, genomfört rubricerade utredning.

Ansvarig för undersökningens genomföran- de har varit pol.mag. Bo Nilsson.

Stockholm den 25 september 1970 HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT

1 Inledning

Under tiden fram till år 1967 reglerades den allmänna affärstiden genom 1948 års butik- stängningslag. Genom den är 1967 genom- förda affärstidslagen medgavs en viss utvidg- ning av öppethållandetiderna på vardagar, samtidigt som dispensbestämmelser avseende öppethållande utöver vanlig affärstid liberali- serades. Dessa nya bestämmelser kom i huvudsak att innebära större regionala och branschmässiga skillnader i de tillämpade butikstiderna än vad som tidigare var fallet.

För att i någon utsträckning söka bevaka denna förändring och belysa de vid respek- tive tidpunkt förekommande öppethållande- tiderna genomförde HUI vid två tillfällen, 1967 och 1969, en kartläggning av detaljhanf delns öppethållande.

1967 års affärstidsundersökning

Denna undersäkning genomfördes under hös- ten 1967 i form av en enkät bland cirka

1 700 utvalda butiksenheter. Urvalet av enheter skedde i två steg varvid det första bestod i utväljande av ett antal orter inom ramen för ortsgrupperna:

Storstäder Medelstora städer (över 50 000 invånare) Mindre städer och köpingar

På de utvalda orterna utlottades ett antal butiksenheter inom var och en av följande branscher:

Varuhus (samtliga) Livsmedelshandel: KF (samtliga)

Övriga Herrbeklädnad Dambeklädnad Järnhandel Möbelhandel Färghandel Bokhandel Skohandel Cykel- och sporthandel Frukt och konfektyr Tobakshandel Blomsterhandel

De utvalda butiksenheterna tillfrågades beträffande sina vid frågetillfället tillämpade öppet-, respektive stängningstider samt dess- utom om lunchstängning, om förekomsten av lokala rekommendationer för öppethållan- det. Slutligen angavs även ivilken utsträck-

ning förändringar i öppethållandet skett sedan hösten 1966 respektive om ytterligare förändring planerades.

1969 års affärstidsundersökning

Denna kartläggning som genomfördes under hösten 1969, kom att ges en något annorlun— da utformning än 1967 års undersökning. Som närmare kommer att beskrivas nedan, gav 1967 års utredning vid handen en synnerligen splittrad bild vad avser öppethål- landet. Variationerna mellan orter och branscher var av en sådan storleksordning att det i det närmaste framstod som omöjligt att finna några ”typiska” drag i tillämpning av öppethållandet. 1969 års undersökning ge- nomfördes till följd härav på ett sätt somi viss mån innebar en något mer begränsad målsättning.

I likhet med tidigare eftersträvades även denna gång att erhålla information beträffan- de så många olika ortstyper som möjligt. Likaså genomfördes undersökning på samma branscher som tidigare. Urvalet butiker begränsades dock till att i första hand avse de enheter som tillhörde större eller medel- stora företag. Avsikten härmed var att få en

bild av de tillämpade tiderna inom de företag som kunde anses tongivande eller ledande i respektive bransch eller ort.

Valet föll därvid på de företag som tillhörde kategorin ”De 250 största företa- gen”1 och på de butiksenheter inom dessa, som var belägna på de utvalda orterna.

Som kontrollgrupp undersöktes dessutom ett urval av cirka 340 enheter inom mindre företag.

2 Ändringar [ affärs tiderna ] 96 6 f 196 7 De i det följande redovisade uppgifterna avseende 1967 avser affärstiderna under hösten samma år. För att belysa vilka förändringar som vidtagits fram till denna tidpunkt respektive planeras har uppgifter inhämtats från företagen.

Förändringarna sedan hösten 1966 respek- tive våren 1967

] tabellerna ] och 2 anges hur många procent av antalet butiker, som inte ändrat sina affärs- tider i något avseende under det senare året respektive halvåret. Totalt sett har ungefär 70 procent av butikerna inte .ort några

1 ”De 250 största detaljhandelsföretagen 1968" P 4012:69

Tabell ] Procentuell andel företag hösten 1967 med samma tider som hösten 1966

Livsmedel Tobak, Övr. Järn, frukt, detalj- Ort Varuhus Ensk. KF Textil möbel blom. handel Samtl. Stockholm — 61 4 43 66 81 67 62 Göteborg 100 76 67 64 75 100 83 77 Malmö 50 84 100 47 76 88 58 69 Medelstora städer 51 75 67 67 72 82 82 76 Mindre städer och köpingar 54 70 55 46 72 80 73 68 Samtliga orter 49 72 60 56 72 82 76 71 Tabell 2 Procentuell andel företag hösten 1967 med samma tider som våren 1967 Livsmedel Tobak, Övr. Järn, frukt, detalj- Ort Varuhus Ensk. KF Textil möbel blom. handel Samtl. Stockholm 63 57 4 88 78 81 80 71 Göteborg 100 59 67 87 86 100 89 85 Malmö 83 84 100 100 88 93 90 91 Medelstora städer 83 88 94 86 82 85 80 85 Mindre städer och köpingar 88 83 86 83 97 88 80 84 Samtliga orter 84 80 83 86 87 86 81 83

Tabell 3 Procentuell andel av samtliga butiker i gruppen som:

Ort Stockholm

Göteborg

Malmö

Medelstora städer

Mindre städer och köpingar

Bransch

Varuhus Livsmedel: ensk. KF Textil Järn, möbel Tobak, frukt, blommor Ovrig detaljhandel Varuhus Livsmedel: ensk. KF Textil Järn, möbel Tobak, frukt, blommor Ovrig detaljhandel Varuhus Livsmedel: ensk. KF Textil Järn, möbel Tobak, frukt, blommor Ovrig detaljhandel Varuhus Livsmedel: ensk. KF Textil Järn, möbel Tobak, frukt, blommor Ovrig detaljhandel Varuhus Livsmedel: ensk. KF Textil Järn, möbel ”_ljobak, frukt, blommor Ovrig detaljhandel

Stänger senare

M-F

63

8 96 25 22

16

L

Stänger tidigare

M-F 25 14 10

L 13

Öppnar senare

M-F 38 0 20 14 iz

4 14

11 17 29

L

IIhl—r

Öppnar tidigare

M-F

vmm '—

Nm.—_q- m | || lll

lnfört annan förändr. (ej spec.)

s—

? m I N

N soo) _unmm oo .— | i

coq-max— M

förändringar i öppnings- eller stängningstider från hösten 1966 till hösten 1967. Tenden- sen är dock inte enhetlig. Alla Stockholms varuhus har ändrat sina tider, medan Göte- borgs varuhus haft oförändrade tider. I övrigt har ungefär hälften av varuhusen i landet vidtagit förändringar av något slag. De flesta förändringarna har |orts mellan hös- ten 1966 och våren 1967 — en tendens som totalt sett gäller flertalet branscher.

Över huvud har de flesta förändringarna i affärstiderna genomförts i Stockholm. Inom landet i övrigt är det framförallt textilhan- deln, som vid sidan av varuhusen, svarat för de största förändringarna.

Vad förändringarnas innebörd beträffar redovisas dessa i tabell 3. Det är dock svårt att få en klar bild av tendenserna. Ofta rör det sig om förlängt öppethållande, men också om tidigare eller senare öppning. Något samband i den riktningen, att butiker som stänger senare också skulle öppna senare och vice versa, har inte kunnat påvisas. Nedan anges i sammanfattande form några av de tendenser, som kan utläsas ur tabellen.

. Varuhusen har förlängt öppethållandet på kvällarna (M—F) främst i Stockholm, men också i viss utsträckning i andra städer (utom Göteborg). Det förekommer dock också att man stänger tidigare än året innan . Varuhusens öppningstider har inte för- ändrats, utom i Stockholm samt i en del fall i Malmö, där man öppnar senare än förut . Förhållandevis få enskilda livsmedels- butiker har övergått till senare stängnings- tider. Samma gäller konsumentkoopera- tionen. utom i Stockholm, där praktiskt

taget alla konsumbutiker förlängt öppet- hållandet (M—F)

. En del av textilaffärerna i Stockholm och Malmö har senarelagt såväl öppnings- som stängningstiden. Också åtskilliga ja'rn- och möbelaffärer har förlängt öppethållandet på kvällarna; dock har inte alla gjort motsvarande förändringar på morgnarna . Tämligen få butiker har förlängt öppet- hållandet på lördagar. Inte heller har man senarelagt öppningstiderna. Däremot är tendensen att allt flera affärer stänger tidigare på lördagar påtaglig

Planer år I 96 7 på förändringar

Tabell 4 visar den andel av de tillfrågade företagen som hade planer på förändringar i öppethållandetiderna 1967. Det verkar inte som ytterligare Stockholms-butiker kommer att förändra affärstiderna (bortsett från textilhandeln). I Göteborg, där förändringar- na hittills varit små, förbereds däremot införandet av nya affärstider i åtskilliga branscher; dock ej i livsmedelshandeln. På övriga orter är planerna på ändringar i affärstiderna än så länge rätt begränsade.

Det ligger i sakens natur att det för många enskilda köpmän är svårt att förutse, vilka förändringar i öppethållandet, som kan bli aktuella. I stor utsträckning ”följer man med” när andra branschaffärer ändrar sina affärstider. Det är följaktligen relativt få som kunnat precisera de planerade förändringar- nas innebörd. Av inkomna uppgifter att döma synes dock åtskilliga ha planer på senare stängning, anmärkningsvärt också på lördagar. Som konsekvens härav har en del butiker också planer på senare öppnande (M-F).

Tabell 4 Procentuell andel företag som planerar förändring i öppethållandet 1967

Livsmedel Tobak, Övr.

Järn, frukt, detalj- Ort Varuhus Ensk. KF Textil möbel blom. handel Stockholm — — — 22 8 O 7 Göteborg 25 — — 20 33 11 11 Malmö 1 7 1.6 — — 1 2 — 1 3 Medelstora städer l 7 7 25 12 10 13 8 Mindre städer och köpingar 8 6 10 19 7 1 7 196 SOU 1971: 33

Det finns emellertid i materialet också affärer, som planerar att gå den motsatta vägen d.v.s. stänga tidigare, såväl måndag— fredag som på lördagar. Enstaka röster har höjts för öppethållande på söndagar respek- tive stängning helt på måndagar eller lör- dagar.

I vilken utsträckning den under 1967 planerade förändringen i öppethållandet ge- nomförts fram till 1969 har vi i viss utsträckning försökt belysa nedan under redo- görelsen för tillämpade tider 1967 och 1969.

Under alla omständigheter torde det totala öppethållandet ha ökat under perioden, mätt i antal timmar per vecka och butiker.

För att erhålla en uppfattning om den volym öppethållandet 1969 hade gjordes en bearbetning av denna undersökning, vilket re- sulterat i sammanställningen i tabell 12 nedan.

3 A ffdrstidsundersökningar 1967 och 1969 — en jämförelse

3.1 Tillämpade tider 1967 och 19691" olika branscher

Resultaten av 1967 och 1969 års undersök- ningar redovisas nedan för varje bransch- grupp. För varje kategori har som ”normal” öppnings- respektive stängningstidpunkt an- givits de typtal som funnits i respektive undersökningsmaterial. Detta innebär att man får en uppfattning om de mest frekven- ta tidpunkterna, medan däremot individuella awikelser bortfaller i de fall de ej särskilt kommenterats.

Varuhusen Öppningstider 1967

”Under måndag-fredag är kl. 9 vanligaste öppningstid på flertalet orter. En tendens till senare öppningstid kan emellertid iakttagas i storstäderna. Således öppnar varuhusen i Stockholm och Malmö cityområden kL 9.30; denna tid tillämpas också av vissa varuhus i andra stadsdelar i Malmö. Senast öppningstid

har varuhusen i vissa av Stockholms förorter, som måndag-fredag öppnar först kl. 10. I Göteborg dock varuhusen genomgående kl. 9.

Lördagar är vanligaste öppningstiden 8.30 utom för varuhusen i Stockholm som öppnar kl. 9.”

1 969 K F-vamhusen

”Normal öppningstid är även här kl. 9. Man konstaterar dock att varuhusen i storstäderna öppnar först kl. 9.30 utom i Stockholm på fredagar, då öppningstiden är den nor- mala, kl. 9. Också andra avvikelser förekom- mer, t.ex. att Västerås-varuhusen öppnar först kl. 10. Öppningstiderna på lördagar är dock mycket skiftande. Flertalet KF-varuhus öppnar 8.30 liksom livsmedelsbutikema, men i Stockholm, Göteborg och ytterligare några städer är öppningstiden på lördagar först kl. 9.”

Övriga varuhus

”Öppningstid måndag t.o.m. fredag är kl. 9, utom varuhusen i Malmö, som öppnar kl. 9.30. På lördagar öppnar man i något mer än hälften av orterna 8.30, men åtskilliga orter, däribland Stockholm, öppnar kl. 9.00.”

Som framgår ovan har några förändringar i öppningstidpunkterna i stort sett ej inträffat mellan 1967 och 1969. Sålunda är fortfaran- de 9 den vanligaste öppningstidpunkten under måndag-fredag, medan öppnandet lör- dagar vanligtvis sker något tidigare. De avvikelser som 1967 konstaterades beträffan- de främst Stockholm och Malmö synes även ha bestått.

S tå" ngn ings tider 1967

”På de flesta orter har varuhusen nu öppet till kl. 20 en gång i veckan antingen måndag eller fredag. I Stockholms city har man dock

kvällsöppet båda dagarna. Andra Stock- holms-varuhus nöjer sig, med kl. 20 på fredagama och kl. 19 andra veckodagar. Å andra sidan finns mindre orter, där varuhusen inte har kvällsöppet någon dag i veckan.

På lördagar är tendensen ju mindre ort desto tidigare stängning. I Stockholm har man således öppet till kl. 16, men på de mindre orterna stänger varuhusen redan kl. 14.”

1969 KF-varuhusen

”Stängningstiden måndag till torsdag är 18 med några få undantag som stänger senare. På fredagar har emellertid de allra flesta KF-varuhusen gått in för 20-stängning. Stängningstiderna på lördagar är mycket skiftande. Vanligaste tiden under vår och höst är 15 och under sommaren 14.”

Övriga varuhus

”Det övervägande antalet varuhus stänger måndagar till torsdagar kl. 18, men några fall av l9-stängning har noterats. På fredagar är 20-stängning vanligast, men också l9-stäng— ning förekommer. På lördagar slutligen är lS-stängning vanligast på vår och höst och 14—stängning på sommaren.”

Varuhusen utnyttjade i stor utsträckning redan 1967 möjligheten till butiksöppethål— lande åtminstone någon kväll varje vecka. Även i detta avseende synes inte någon större förändring ha inträtt fram till 1969. Möjligen har dock kvällsöppethållandet på fredagar kommit att i än högre grad domi- nera över måndagsöppethållandet.

Livsmedelshandeln Öppningstider l 9 67

”Öppningstiderna inom enskild livsmedels- handel företer en tämligen oenhetlig bild. I Stockholms innerstad öppnar man som regel kl. 9, men i förorterna är 8.30 också vanligt. (Observera att livsmedelsbutikema i Farsta

centrum följt varuhusens exempel att öppna kl. 10.)

I Göteborg synes förhållandena närmast vara omkastade, med tidigare öppethållande i city (måndag-fredag). Skillnaderna i Malmö mellan olika stadsdelar torde sammanhänga med skillnader i befolkningens yrkesverk- samhet o.dyl. Inom övriga städer och kö- pingar är vanligaste öppningstid kl. 9 mån- dag-fredag och kl. 8.30 eller 9 lördagar, men åtskilliga avvikelser förekommer. Man bör observera att till livsmedelshandel räknats såväl moderna snabbköpsbutiker som äldre kvartersbutiker av manuell typ; de senare har ofta tidigare öppethållande för att möjlig- göra vissa ”frukostinköp” o.dyl.

Konsumbutikerna öppnar som regel kl. 9 måndag-fredag och, i storstäderna, kl. 8 på lördagar. Intressant att konstatera är att en del Göteborgs-affärer öppnar först kl. 10 (måndag-fredag). Utanför storstäderna före- kommer olika öppningstider (8, 8.30 och 9) på lördagar.”

1969

”De konsumentkooperativa livsmedelsbu- tikema öppnar genomgående kl. 9 mån- dagar till torsdagar och samma tid gäller också på fredagar utom i ett observerat fall där tiden var 8.30. Under lördagar är den vanligaste öppningstiden 8.30, men på åtskil- liga orter, dock inte på riksorterna, förekom- mer att man öppnar först kl. 9.00. Också öppningstiden 8.00 har observerats i något fall.”

”Också bland de enskilda livsmedelsbuti- kerna överväger 9-öppning under måndagar till fredagar. Endast på ett fåtal orter förekommer tidigare eller senare öppningsti- der. I allmänhet är det då inte fråga om någon genomgående tendens på orten utan 9-öppning förekommer samtidigt med annan öppningstid.

Under lördagar är bilden mera oklar. 9-öppning är vanligaste tiden för dessa butiker, men det förekommer åtskilliga fall både av öppning kl. 8 och 8.30.”

Öppningstidpunkterna inom liVSmedels-

detaljhandeln företer sålunda en mycket oenhetlig bild såväl 1967 som 1969. Till följd härav kan inte några generella slutsatser dragas beträffande utvecklingen över tiden i detta hänseende. En till synes klar föränd- ring torde dock vara att KF-enheterna har skjutit fram öppningstiden på lördagar från 8 till 8.30.

Stängningstider 1967

”De enskilda livsmedelsbutikema i Stock- holms city har nu förlängt öppethållandet till kl. 19 alla dagar måndag-fredag. Mer och mer kommer 19-öppet på fredagar också på andra orter. Det finns också enstaka orter, där man inte stänger förrän kl. 20 på fredagar. På lör- dagar stänger man som regel redan kl. 13, bortsett från storstäderna, där l4-stängning är vanligast. I Stockholms city håller många öppet ända till kl. 16 på lördagar.

Konsumbutikerna följer som regel ett mycket enhetligt stängningsmönster; mån- dag-fredag kl. 18, lördag kl. 13, utom i Stockholm och Göteborg, som har öppet en timme längre. Inom varje ortsgrupp finns emellertid en eller annan ort, som har förlängt öppethållande på fredagar eller lördagar med en timme.”

1969

”Som regel stänger de kooperativa livsme- delsbutikema kl. 18.00 måndag till fredag. På vissa mindre orter förekommer stängning en halvtimme tidigare. 19-stängning före- kommer i några fall. Man observerar emeller- tid att några awikelser inte förekommer på riksorterna måndag till fredag. Vad slutligen stängningstiden på lördagar beträffar är 13 den vanligaste tiden, men under sommarsä— songen har en del konsumbutiker stängning redan kl. 12. Också 14—stängning har före- kommit liksom några speciella fall av senare lördagsöppethållande.”

”De enskilda livsmedelsbutikema stänger i allmänhet kl. 18 måndagar till torsdagar. Endast ett fåtal awikelser har noterats.

Under fredagar är också lS-stängning vanli- gast, men här observerar man att på många orter 19— och 20-stängning förekommer, även om tendensen på dessa orter är långt ifrån enhetlig. Någon skillnad mellan säsong- erna kan inte iakttagas med undantag för att 20-stängning inte förekommer på sommar— säsongen.

På lördagar stänger flertalet enskilda livs- medelsbutiker kl. 13. En hel del olika stäng- ningsvariationer förekommer emellertid."

Beträffande de enskilda livsmedelsbutiker- nas stängningstider synes kvällsöppethållan— det på fredagar efter kl. 18 ha förekommit i ganska betydande utsträckning redan 1967 och då främst i storstäder.

Även 1969 års undersökning utvisar denna bild, men man konstaterar dock att l8-stäng— ningen fortfarande är den vanligaste före- kommande.

KF-butikerna uppvisar i detta hänseende en mycket enhetlig bild med stängning kl. 18 under måndag-fredag under såväl 1967 som 1969.

Beklädnadsbranschen Öppningstider ] 967

”Tämligen enhetliga öppningstider redovisas för textilhandeln. Majoriteten av affärerna öppnar således kl. 9 samtliga dagar. Senare- läggning till kl. 9.30 har dock börjat tilläm- pas, dels i Stockholms city (måndag-torsdag) och dels i Malmö (måndag-fredag). Samma tendens kan också spåras ivissa andra städer, men det förekommer också orter, där den vanligaste öppningstiden för textilaffärer är 8.30.”

1969

”Beträffande öppningstiderna måndag till fredag tycks kl. 9 och 9.30 vara ungefär lika vanliga. På lördagar öppnar emellertid prak- tiskt taget alla kl. 9.00.”

Mellan 1967 och 1969 har sålunda öpp-

ningstiden 9.30 blivit allt vanligare under måndag-fredag.

Stängningstider 1967

”Utanför Stockholm är det inte vanligt med kvällsöppethållande måndag-torsdag. Flera orter har emellertid öppet till kl. 19 eller 20 på fredagar. I Stockholm förekommer för- längt öppethållande också andra dagar i veckan. På lördagar är tendensen i textilhan- deln ungefar densamma som för varuhusen, d.v.s. tidig stängning på de mindre orterna, senare stängning i Stockholm.”

1969

Herraffärer

”Herraffärerna stänger som regel kl. 18.00 måndagar till torsdagar. På fredagar övervä— ger också lS-stängning, men på åtskilliga orter förekommer också förlängt öppethål- lande. På lördagar överväger 14-stängning under vår och höst och l3—stängning på sommaren. Andra stängningstider är dock inte ovanligt.”

Dambeklädnad

”Dessa butiker stänger genomgående kl. 18 måndagar till torsdagar. På fredagar är också 18-stängning vanligast, men i inte obetydlig utsträckning förekommer då förlängt öppet- hållande. Beträffande lördagsstängningen är emellertid bilden tämligen oenhetlig. Under vår och höst förekommer således stängning kl. 13, 14 och 15 i ungefär lika många fall. På somrarna är det större dominans för 13- och 14-stängning.”

Järn- och möbelhandeln Öppningstider 1967

”Inom ”Hemvarubranscherna” tillämpar majo-

riteten av affärerna 9-öppning. Vissa orter öppnar 8.30 eller till och med 8, men den enda stad i undersökningen, som 'vågat sig på, senareläggning till kl. 9.30, är Uppsala.”

1969 J ärnhandeln

”Öppningstiderna för järnhandeln varierar mellan 7 och 9.30. Vanligaste öppningstid är dock klockan 9 med 8.30 på andra platser. Anledningen till att vissa järnaffärer öppnar så tidigt som 7 eller 7.30 är sannolikt den stora partihandelsförsäljningen.”

Möbelhandeln

”Möbelbranschen företer en större spridning än andra branscher ifråga om öppningsti- derna. Medan den vanliga öppningstiden är kl. 9 hela veckan förekommer allehanda varianter från 8.30 och fram till kl. 12. Det framgår dock att avvikelserna endast gäller en del av de i undersökningen förekom- mande orterna. Exempelvis tillämpar Göte- borgs- och Stockholms-butikema genom- gående 9-öppning.”

Stängnings tider 1 9 67

”IS-stängning är regel, men på en del orter prövar man förlängt öppethållande måndagar eller fredagar. På lördagar varierar stäng- ningstiderna mellan 13 och 15.”

1969 J ärnhandeln

”Ifråga om stängningstider håller de flesta järnhandlare sig till 18-stängning. På lördagar är det vanligt att järnaffärerna stänger kl. 13, men också betydligt senare öppethållande förekommer.”

”Ser man på Stängningstiderna är 18 det vanligaste klockslaget måndagar till fredagar. Här förekommer emellertid olika varianter, såsom 17 och 17.30, 19 och 20. När det gäller stängning på lördagar är mönstret ungefär detsamma som i ovan behandlade fackhandelsbranscher. 13-stängning domine- rar på sommaren, men övriga delar av året har l4-stängning hög frekvens och även senare stängning förekommer.”

T obaks-, frukt- och blomsterhandeln Öppningstider 1967

”Dessa branscher har sammanförts, eftersom speciella bestämmelser rörande öppnings- och stängningstider ofta förekommer. I fler- talet fall öppnar dessa affärer tidigare än både livsmedels- och urvalsvarubranscherna, men variationen är stor. På mindre orter samt i icke-industristäder tillämpar man dock i allmänhet 9-öppning.

Dessa affärer har på många håll också söndagsöppet. I Stockholm öppnar man därvid kl. 10, men på övriga orter kl. 9.”

1969 Tobakshandeln

”Normal öppningstid är kl. 8. Det före- kommer en relativt stor spridning av öpp- ningstiderna. På lördagarna är normal öpp- ningstid kl. 8.30.”

Frukthandeln

”Öppningstiden är här normalt kl. 9. Noter- bart är att riksorterna normalt öppnar kl. 8 eller 8.30. Dock öppnar vissa butiker i Malmö först kl. 10. På lördagarna är öpp- ningstiderna mer skiftande. Normal öpp- ningstid är kl. 9. 8-öppning förekommer mer allmänt under lördagar än under övriga veckodagar.”

”Normal öppningstid är kl. 9. I Stockholm är öppningstiden kl. 8. På lördagarna är normal öppningstid kl. 9. Man kan dock notera att det är mer vanligt med 8- och 8.30-öppning under lördagarna än under övriga dagar. Stockholm har även under lör- dagarna 8-öppning.”

Tendenser till tidigare öppningstider än inom andra branscher har kunnat noteras såväl 1967 som 1969.

Stängningstider 1967 Tobaks—, frukt och blomsterhandeln

”Också för dessa affärer är 18-stängning vanligast måndag-fredag. Man konstaterar emellertid att många awikelser i form av senare stängningstider, ibland till kl. 21 eller 22, förekommer.”

1969 Tobakshandeln

”Stängningstiden är normalt kl. 18 och på lördagar kl. 13.”

F rukthandeln

”Stängningstiden är normalt kl. 21. Stäng- ningstiderna är dock mycket skiftande, med tider från kl. 16 till kl. 22.

Blomste rhandeln

”Stängningstiden är normalt kl. 18, dock förekommer det i Mölndal 21-stängning. På lördagarna är den normala stängningstiden under vår och höst kl. 14 och under somma- ren kl. 13. Stockholm har genomgående senare stängningstider.”

Kartläggningen av Stängningstiderna visar såväl 1967 som 1969 den helt väntade situa- tionen att dessa branscheri större utsträck- ning än andra tillämpar kvällsöppethållande.

Övrig detaljhandel Öppningstider 1967

”I denna grupp ingår radio och TV-, färg-, sko-, bok-, cykel- och sporthandel. 9-öpp- ning är vanligast, men i Malmö avviker stads- delar från mönstret. I Farsta centrum har en del affärer skjutit öppningstiden en halv- timme (måndag-fredag).

Butikerna inom övriga branscher följer i stort sett samma stängingstider som textil ml.fl. affärer.”

1969

”Normal öppningstid är kl. 9. Öppningsti- derna är dock mycket skiftande. Tiderna varierar från kl. 9 till 1 l

Stängningstider ] 9 69

”Stängningstiden är normalt kl. 18. På freda- gar under hösten är den normala stängnings- tiden 19. Riksorterna har dock lB-stängning. På lördagar under vår och höst är l4-stäng- ning normalt. Under sommaren är det 13- stängning. I samtliga fall varierar tiderna relativt mycket.”

Radio- och TV-handeln Öppningstider 1969:

”Öppningstiderna varierar mellan 8 och 10 med klar dominans för 9. Detta gäller också på lördagar.”

Stängningstider 1969:

”Radioaffårerna har endasti ringa utsträck- ning förlängt öppethållandet efter kl. 18, som är den vanligaste stängningstiden. På lördagar förekommer olika stängningstider, men l3-stängning torde överväga.”

Bokhandeln Öppningstider 1969:

”Normal öppningstid är kl. 9 för vår, som- mar och höst. Under lördagar förekommer mer allmän även 8.30-öppning.”

Stängningstider 1969:

”Stängningstiden är för måndag till fredag normalt kl. 18. Under sommaren kan noteras att Umeå har 17 som stäningstid och att 20-stängning förekommer under vår och höst i Södertälje. På lördagarna under vår och höst är 14-stängning normalt och stängning kl. 13 under sommaren. Dock kan man konstatera att stängningstiderna är mycket varierande.”

Färghandeln Öppningstider 1969:

”Normal öppningstid för färghandeln är kl. 9.00. Man konstaterar dock i Göteborg och Västerås att öppningstiderna är 9.30 respek- tive 7.30. Under lördagarna är öppningsti- derna mer varierande. Tider som 8.00, 8.30 och 9.00 förekommer. Kl. 9.00 är emellertid normal öppningstid.”

Stängningstider 1969:

”Stängningstiden är måndag till torsdag kl. 18, med undantag för Kalix som har 17.30- stängning. På fredgar är normal stängningstid kl. 18, dock förekommer tider som 17,30, 19 och 20. Stängningstiden för lördagar är skiftande. Vanligast under vår och höst är 13- och 14-stängning under sommaren 12- och 13-stängning..”

Skohandeln Öppningstider 1969:

”Också inom denna bransch förekommer två öppningstider, kl. 9 och 9.30 i tämligen lika

omfattning. Man ser dock att 9-öppning tillämpas genomgående i Stockholm och Göteborg samt i landskommunerna. Under lördagar är 9-öppning vanligast, men det förekommer också skobutiker som öppnar redan kl. 8.30.”

Stängningstider 1969

”De flesta skobutiker stänger kl. 18 måndag till fredag. Det förekommer dock fall där man stänger en halvtimme eller en timme tidigare. På fredagar förekommer också i viss utsträckning förlängt öppethållande till kl. 19 eller 20. Normal stängningstid på lördagar inom Skohandeln är kl. 14 på vår och höst och kl. 13 på sommaren. Också inom denna bransch förekommer emellertid åtskilliga avvikelser.”

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att en jämförelse mellan 1967 och 1969 års undersökningar avseende tillämpade tider i detaljhandeln ej ger vid handen några större skillnader inom reSpektive branscher. Även de skillnader mellan olika branscher som var fallet 1967 tycks i stor utsträckning ha bestått fram till 1969. Man bör dock vid ovannämnda jämförelser observera de olik- heter i butiksurvalet som föreligger i de bägge undersökningarna och som kan påver- ka resultaten.

3.2 Kvällsöppethällande 1967 och 1969

1967

En sammanfattande bild av kvällsöppet- hållandets omfattning 1967 visas av tabell 5. Talen anger den procentuella andel av butikerna i respektive grupper, som har öppet efter kl. 18 måndag-fredag.

Av varuhusen har samtliga i Stockholm, Göteborg och Malmö kvällsöppet på freda- gar. Nästan alla i Stockholm och Malmö har också kvällsöppet på måndag och några även tisdag-torsdag (åtminstone någon dag).

Utanför storstäderna har de flesta varuhusen gått in för förlängt öppethållande på freda- gar.

Beträffande livsmedelsbutikema är det endast i Stockholm som kvällsöppethållande fått någon större omfattning. Men även inom övriga ortsgrupper börjar fredagskvällarna utnyttjas. Det är anmärkningsvärt att inga av de tillfrågade enskilda livsmedelshandlarna i Göteborg har kvällsöppet någon dag i veckan.

Inom textilbranschen är det egentligen bara i Stockholm som man har kvällsöppet på måndagar. Fredagen har emellertid på olika håll blivit allt vanligare för förlängt öppethållande. Skillnaderna mellan olika ortsgrupper är dock stora. 1 Stockholm, Malmö och i medelstora städer har över hälften kvällsöppet på fredagama, medan det ännu är ett fåtal i Göteborg som har förlängt öppethållande.

Vad de övriga branschgrupperna beträffar är mönstret tämligen oenhetligt, möjligen med undantag för KF-livs. Ibland föredrar man måndagen och ibland fredagen för det förlängda öppethållandet. Fruktaffärerna m.fl. har också ofta kvällsöppet andra veckodagar, inklusive lör- och söndagar.

Uppgifterna i tabell 5 (och delvis också i övriga tabeller) bör användas med försiktig- het. Undersökningen bygger på ett urval av butiker och antalet uppgiftslämnare i vissa bransch— och ortsgrupper är litet. [ den mån de utvalda affärerna tillämpar öppethållande- tider, som avviker från övriga på orten, kan detta snedvrida resultaten. Man kan heller inte, trots den kontroll som ägt rum, bortse från möjligheten att några uppgiftslämnare kan ha missuppfattat vissa frågor på upp- giftskortet. Detta kan förklara vissa irrebula- riteter i tabellerna.

Kvällsöppethållandet 1969

har redovisats nedan i tabell 6 med angivan- de av för varje bransch det antal butiker med öppethållande efter kl. 18 måndagar och fredagar.

Totalt med kvällsöppethållande 1967 (måndag. Bransch antal Ort butiker Måndag Fredag

fredag efter kl. 18)

Övriga varu hus Storstäder 3 2 3

Br ”"SCh , Medelstora städer — — — Ortsgrupp Måndag Fredag Mindre städer och köpingar — — — Varuhus Herrkonfektion

Storstäder __ 60 100 Storstäder 94 18 65 Medelstora stader ._ _ 6 91 Medelstora städer 12 — 3 Mmdre stader och keplngar 4 85 Mindre städer och köpingar 2 — — Livsmedel .

Enskild livsmedelshandel ggg/gå; nkonfekt 10" 108 3 3 77 Sto städ 1 30 0 f

Medelstårra städer — 27 MPdCIStOS? städer _, , 12 _ _ Mindre städer och köpingar 0 16 Mindre stader OCh kOngaf 2 _ _ Konsument kooperativ livs- Sko/tande]

d 1 ; d [ Storstäder 53 10 42 383352? e 0 32 Medelstora städer _. _ 6 — — Medelstora städer 0 34 Mindre stader OCh köpingar 4 _ _ Mindre städer och köpingar — 11 M"bell d I

0 um e Tex til Storstäder 3 2 25 11 Storstäder 37 47 Medelstora städer 3 l — Medelstora Städer _ 64 Mindre städer och köpingar 6 1 — Mindre städer och köpingar — 19 Radio' TVh d ] - - an e Järn, möbel Storstäder 43 12 13 Storstäder 41 _ Medelstora städer " _ 8 — — Medelstora Städel- 25 18 Mindre stader och köpingar 3 — — Mindre städer och köpingar 14 — J” h d I am an e Tobak, frukt, blommor 0 år???” täd r 22 0 1 Storstäder 18 2 _e e 5 02515 e __ , _ _ Medelstora städer 44 46 Mindre stader OCh köpingar 2 _ _ Mindre städer och köpingar 31 37 F" h d ] arg an e Sötvrigtägetaljhandel 21 35 åfådålåsifiåfa städer 37 2 4 ors er _ _ Medelstora städer _ 34 Mindre städer och köpingar 7 — — Mindre städer och köpingar — 8 B kh d 1 0 an e Storstäder 55 10 8 .. .. . M d lsto a täde 6 — — Tabell 6 Kvallsoppethallande 1969 Miendere städse, ocj, köpingar 1 _ _ Blomsterhandel Bransch &)th Storstäder 12 l 3 . . Medelstora städer 2 — l 0" butiker Mandag Fredag Mindre städer och köpingar 6 — — Livsmedelsbutiker, KF Storstäder 498 7 40 gum—PC" konfekt-V'" Medelstora städer 36 — 6 Mtorsiader .. 47 36 37 Mindre städer och köpingar 37 — 2 Mäåråtgäii?gä köpingar % å % Livsmedelsbutiker, övriga Storstäder 214 27 157 TOM'S/mma Medelstora städer 12 l 5 äcgsfader .. 9 1 l Mindre städer och köpingar 12 — 4 Miäråråtgåditrzggh köpingar ; i %

äaägäkfF 28 14 28 Övriga branscher

mat...... 4 — 4 tågresa... 132 54 _57 Mindre stader OCh kOngaI 3 _ 2 Mindre städer och köpingar — — _ Varuhus, Epa, Tempo, NK åååäågfga städer 753, 23 Så I genomsnitt var förhållandet inom olika Mindre städer och köpingar 2 — 2 ortstyper följande på måndag och fredag.

Andel butiker med öppethållande efter kl. 18, procent

Måndag Fredag

Storstäder (inkl. för—

orter) 16,8 41,3 Medelstora städer 6,7 29,8 Mindre städer och köpingar 4,3 16,3

Kvällsöppethållande är således vanligare på fredagar samt ju större orter butikerna är belägna i.

Även inom respektive ortsgrupper före- ligger stora variationer mellan olika bran-

Antal kvällsöppethållande, %

scher. Om man enbart betraktar kvällsöppet- hållandet inom de största ortsgrupperna (storstäder med kringliggande kommuner) erhålles följande skillnader mellan olika branscher.

De högsta frekvenserna återfinnes pä fredagama med undantag för möbel- och bokhandel, där måndagsöppethållande är vanligast. Speciellt höga andelar återfinnes på fredagar främst bland varuhus och bekläd- nadshandeln, men även den enskilda livsme— delshandeln, samt — av naturliga Skäl — frukt- och konfektyrhandeln uppvisar en stor andel kvällsöppethållande.

Sammanfattning

[ tabell 7 har kvällsöppethållandet under

Bransch Måndag Fredag Livsmedel, KF 1,4 8,0 ” , Ovr. 12,6 73,4 Varuhus, KF 50,0 100,0 ” , Ovr. 3 2,9 76,3 Herrkonfektion 19,1 69,1 Dam/ Bamk onfektion 30,5 71,3 Skohandel 18,8 79,2 Möbelhandel 7 8,1 34,4 Radio- och TV-handel 27,9 30,2 Järnhandel 0 3,8 Färghandel 6, 3 12, 5 Bokhandel 18,2 14,5 Blomsterhandel 8,3 25,0 Frukt— och konfektyr 76,6 78,7 Iobakshandel (11, ) (11,1) Ovriga branscher 1 ,5 43,8

de olika undersökningarna sammanförts för vissa bransch- och ortsgrupper.

Vid uttolkningen av resultaten bör man här _ liksom vad avser övriga jämförelser mellan två tidsperioder — vara medveten om de föreliggande skillnaderna i såväl orts- grupper som butiksurval.

Som framgår av tabellen har kvällsöppet- hållande ej entydigt utvecklats åt visst håll. Sålunda har de enskilda livsmedelsbutikema istor utsträckning ökat sitt kvällsöppethållan-

Tabell 7 Kvällsöppethållandet inom vissa bra nscher/ortstyper 1967 och 1969

Bransch/ortsgrupp Varuhus Storstäder Medelstora städer Mindre orter

Livsmedelshandeln Enskilda Storstäder Medelstora städer Mindre orter

KF Storstäder Medelstora städer Mindre orter

Textilhandeln Storstäder Medelstora städer Mindre orter

Procentuell andel av butiker med öppethållande ef— ter kl. 18

Måndagar Fredagar 1967 1969 1967 1969 60,0 38,0 100,0 83,0 6,0 23,0 91,0 92,0 4,0 (0,0) 85,0 (80,0) 1,0 13,0 30,0 73,0 _ 8,0 27,0 42,0 0,0 0,0 16,0 33,0 0,0 1,0 32,0 8,0 0,0 0,0 34,0 17,0 — 0,0 11,0 5,0 37,0 25,0 47,0 70,0 — 64,0 13,0 — (0) 19,0 (0)

de medan det motsatta förhållandet synes ha varit fallet inom KF. Anmärkningsvärt är även den minskning som tycks ha inträffat inom varuhusen i storstäderna.

Under båda åren 1967 och 1969 har kvällsöppethållandet varit mest betydande på fredagama.

3.3 Söndagsöppethållande 1967 och 1969

Öppethållande på söndagar inom de under- sökta butikerna förekom 1967 företrädesvis branscherna tobak, frukt- och blomster- handeln. Den relativa frekvensen enheter uppgick då inom dessa branscher till 15 — 20 procent av samtliga.

[ livsmedelshandeln förekom söndagsöp- pethållande i viss utsträckning redan 1967 lokalt i Storstockholm.

Fram till 1969 hade dock ytterligare ett antal butiker inom andra branscher börjat tillämpa söndagsöppethållande i mindre ut- sträckning, medan andelen särskilt inom frukt- och konfektyrbranschen låg högt. Tabellen nedan anger den observerade fre-

kvensen inom olika branscher under hösten 1969.

(Ett vägt genomsnitt av branscherna blom- sterhandeln, frukt och tobak motsvarande ovannämnda procenttal för 1967 uppgick 1969 till cirka 53 procent.)

3.4 Lunchstängning 1967 och 1969

1967

Förekomsten av lunchstängning på olika orter och i olika branscher redovisas i tabell 9.

Lunchstängning har 1967 i det närmaste helt försvunnit inom Stockholms detaljhan- del och tillämpas endast av ett fåtal varuhus i övriga landet. Vidare konstaterar man att textilaffärerna inte har lunchstängt i någon nämnvärd omfattning på de mindre orterna.

Inom livsmedelshandeln tillämpar var- annan enskild butik utanför storstäderna lunchstängning och bland motsvarande kon- sumbutiker är andelen ännu högre. I Göte- borg och Malmö tycks man mer och mer gå in för att hålla öppet vid lunchdags. — Man

Tabell 8 Andel butiker med söndagsöppet i procent av samtliga undersökta butiker per bransch och företagskategori

Större företag Mindre företag Summa

Bransch % % % Livsmedelsbutiker, KF 0,5 0,5 Livsmedelbutiker, övriga 11,1 — 10,1 Varuhus, KF 8,6 . 8,6 Varuhus, Epa, Tempo, NK 7,1 . 7,1 Ovriga varuhus (33,3) . (33,3) Bokhandel — 5,0 2,4 Blomsterhandel 25,0 25,0 Frukt- och konfektyrhandel 83,3 62,5 75,5 Tobakshandel 13,3 13,3 Summa 4,7 6,7 5,1 — = ingen söndagsöppet butik förekommer = inga butiker förekommer i gruppen (%-andelen inom parentes avser grupper med mindre än 5 butiker) Tabell 9 Procentuell andel av butikerna som tillämpar lunchstängning Livsmedel Tobak, Övr. Järn, frukt, detalj— Ort Varuhus Ensk. KF Textil möbel blom. handel Samtl. Stockholm — 9 - 2 — 3 — 4 Göteborg — 12 33 — 25 14 6 9 Malmö — 35 — — 56 7 23 19 Medelstora städer 9 53 72 6 49 20 27 36 Mindre städer och köpingar 8 47 76 38 52 25 34 29 Samtliga orter 6 41 64 13 43 18 25 28

skulle kanske ha väntat sig att enskilda affärer och konsumbutiker av konkurrensskäl skulle försöka hålla samma tider, bl.a. i fråga om lunchstängt, men detta är långt ifrån fallet.

Inom s.k. hemvarubranscherna är lunch- stängningen fortfarande vanligt förekomman- de på orter från Malmö och ”nedåt”. För övriga branscher är frekvensen något lägre.

1969

I tabellerna 10 och 1] redovisas andelen butiker inom olika branscher och ortsgrup- per, som tillämpade lunchstängning hösten 1969.

Fördelning efter orter ger vid handen att lunchstängning förekommer i betydligt stör- re omfattning på mindre än på större orter.

Tabell IO Förekommande fall av butiker med lunchstängning efter ortsgrupp och företagskategori

Större fö- Mindre fö- retag retag Andel Andel % % 1. Riksorter 3,1 15,7 2. Förorter 10,8 17,5 3. Ovriga städer med mer än 50 000 inv. 34,0 30,6 4. Städer med mindre än 50 000 inv. 33,3 30,0 5. Köpingar och lands- kommuner 67,4 53,3 Samtliga 14,3 28,5

Skillnader föreligger även mellan skilda branscher, där framför allt järnhandeln tillämpar lunchstängning i större omfattning. Här kan även noteras skillnader mellan butiker i större respektive mindre företag där dessa senare som regel tillämpar lunchstäng- ning i relativt fler fall än de förra. Inga varuhus utanför KF med stängt för lunch 1969.

Trots bristande jämförbarhet kan man för flertalet branscher eller branschgrupper kon- statera hur andelen butiker med lunchstäng- ning har sjunkit sedan 1967. Genomsnittligt över samtliga branscher och orter har ande- len förändrats från 28 till 16,5 procent av samtliga enheter.

Genomgående synes butikerna minska sitt öppethållande under sommartid för att åter- igen förlänga det när hösten inträder. Dess- utom förekommer i regel det längsta öppet- hållandet i de större orterna, vilket bl.a. är en följd av den lägre frekvensen lunchstäng- ning på dessa orter. Förändringen i det genomsnittliga antalet öppethållandetimmar våren — hösten 1969

I nedanstående tablå har för varje ortsgrupp angivits det antal branscher som genomsnitt- ligt har förlängt, förkortat eller hållit sitt öppethållande oförändrat mellan våren 1969 och hösten 1969. Det visar sig härvid att de

Tabell 1 I Förekommande fall av butiker med lunchstängning

Större företag Mindre företag Andel Andel Bransch % % Samtliga Livsmedelbutiker, KF 29,7 . 29,7 Livsmedelsbutiker, övr. 7,9 44,0 11,8 Varuhus, KF 2,9 . 2,9 Herrkonfektion — 8,0 1,9 Dam/Barnkonfektion 0,9 17,6 3,3 Skohandel — 39,2 17,5 Möbelhandel 9,1 36,8 21,6 Radio-TV-handel 6,7 32,0 18,5 Järnhandel (20,0) 65,2 51,5 Färghandel 8,3 29,4 23,9 Bokhandel 2,4 — 1,6 Blomsterhandel . 20,0 20,0 Frukt och konfektyrcr _ 25,0 7,5 Tobakshandel . 6,7 6,7 Ovriga branscher 5,2 . Samtliga 14,3 28,5 16,5 SOU 1971:33 207

Tabell 12 Medelantalet öppethållandetimmar per vecka efter bransch, ortsgrupp och säsong för butiker med 6-dagarsvecka (= ej Söndagsöppna)

Bransch Ort Vår Sommar_ Höst Livsmedelsbutiker, KF 1. Riksorter 49,8 47,4 50,0 2. Förorter 49,5 49,6 49,8 3. Övriga städer med mer än 50 000 invånare 45,8 45,5 45,9 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 46,8 46,8 46,9 5. Köpingar och landskommuner 43,9 44,1 43,9 Livsmedelsbutiker, övriga l. Riksorter 52,6 51,1 52,9 2. Förorter 49,3 48,7 50,3 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 53,0 52,5 54,8 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 47,0 46,8 47,3 5. Köpingar och landskommuner 45,8 45,8 45,9 Varuhus, KF 1. Riksorter 53,6 53,6 54,9 2. Förorter 50,0 50,0 50,0 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 52,5 51,2 52,8 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 52,6 53,4 52,6 5. Köpingar och landskommuner 50,8 50,5 50,8 Varuhus, Epa, Tempo, NK 1. Riksorter 54,2 51,9 54,8 2. Förorter 53,5 52,8 5 4,5 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 53,2 52,1 54,0 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 53,4 52,7 53,4 5. Köpingar och landskommuner 52,5 51,0 51,8 Övriga varuhus 1. Riksorter 58,5 58,5 62,5 2. Förorter — — — 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 53,5 52,0 59,5 4. Städer med mindre än 50 000 invånare — — — 5. Köpingar och landskommuner — — — Herrkonfcktion 1. Riksorter 50,8 48,7 50,9 2. Förorter 50,3 48,8 50,3 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 48,7 46,6 49,0 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 48,9 47,9 48,9 5. Köpingar och landskommuner 49,5 49,5 49,0 Dam/Barnkonfektion 1. Riksorter 51,3 48,9 55,2 2. Förorter 51,0 50,0 51,0 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 49,3 48,2 49,4 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 48,5 47,6 47,9 5. Köpingar och landskommuner 44,3 43,8 44,3 Skohandel 1. Riksorter 51,0 48,5 50,9 2. Förorter 47,5 47,3 47,5 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 49,3 46,9 48,9 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 48,7 48,1 48,7 5. Köpingar och landskommuner 45,4 44,9 45 ,4 Möbelhandel 1. Riksorter 49,7 46,7 50,3 2. Förorter 50,4 43,9 50,4 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 50,7 48,0 50,8 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 46,7 45,0 47,7 208 5. Köpingar och landskommuner 45,9 45,5 46,3

Bransch Ort Vår Sommar Höst Radio-TV—handel 1. Riksorter 51,0 49,8 50,8 2. Förorter 46,9 46,1 46,9 3. Övriga städer med mer än 50 000 invånare 48,0 45,7 46,5 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 47,8 47,1 47,0 5. Köpingar och landskommuner 45,8 45,2 47,5 Järnhandel I. Riksorter 46,8 46,2 46,5 2. Förorter 48,8 48,8 48,8 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 47,6 46,7 47,9 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 47,8 46,6 47,6 5. Köpingar och landskommuner 45,5 45,0 45,0 Färghandel 1. Riksorter 50,5 49,4 50,4 2. Förorter 49,9 49,3 49,5 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 46,3 45,9 46,3 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 46,5 46,4 47,0 5. Köpingar och landskommuner 47,5 47,1 47,5 Bokhandel 1. Riksorter 50,2 49,1 50,3 2. Förorter 51,3 50,8 50,5 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 48,9 47,3 49,2 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 48,9 48,6 48,9 5. Köpingar och landskommuner 49,0 49,0 49,0 Blomsterhandel l. Riksorter 55,0 54,5 55,0 2. Förorter 52,5 52,3 52,5 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 50,0 48,3 50,5 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 47,5 45,0 45,0 5. Köpingar och landskommuner 45,1 44,6 45,1 Frukt— och konfektyrhandel ]. Riksorter 59,1 58,9 59,1 2. Förorter — — — 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 44,8 44,2 44,8 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 48,5 48,0 48,5 5. Köpingar och landskommuner 63,5 63,5 62,5 Tobakshandel 1. Riksorter 55,0 55,0 55,0 2. Förorter 51,7 51,3 51,7 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 54,0 50,5 54,0 4. Städer med mindre än 50 000 invånare 48,3 48,3 48,3 5. Köpingar och landskommuner 52,9 51,8 52,9 Övriga branscher 1. Riksorter 49,8 48,0 50,3 2. Förorter 49,5 49,5 49,5 3. Ovriga städer med mer än 50 000 invånare 48,5 46,0 48,5 4. Städer med mindre än 50 000 invånare — — — 5. Köpingar och landkommuner — — — SOU 1971: 33 209

flesta branscher har förlängt sitt öppethållan- de i storstäder och de medelstora städerna medan flertalet i de övriga ortsgrupperna ligger på ett oförändrat öppethållande.

Våren 1969 — hösten 1969

Antal branscher med oför- för- för- ändratlängt kortat

öppet— öppet- öppet- hållan-hållan-hållan-

Ortsgrupp de de de 1. Riksorter 3 10 4 2. Förorter 11 3 2 3. Ovriga städer med mer än

50 000 invånare 4 11 2 4. Städer med mindre än

50 000 invånare 7 4 4 5. Köpingar och lands-

kommuner 8 3 4 Summa 33 31 16 210 SOU 1971: 33

öppethållandetimmar

Handelns Utredningsinstitut har på uppdrag av 1970 års affärstidskommitté sammanställt en del statistiskt material rörande försälj- ning och kundantal under olika öppethållan- detimmar. Materialet är inhämtat från AB Turitz & Co, Åhlén & Holm AB samt Koope- rativa Förbundet och omfattar nämnda före- tags olika varuhus. Sammanställningen har gjorts av fil. kand. Anders Frankman.

Stockholm den 29 december 1970 HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT Folke Larsson

Bakgrund

Handelns Utredningsinstitut har tidigare un- der året tillfrågat ett antal större detaljhan- delsföretag huruvida företagen hade statistik över försäljningens och kundantalets fördel- ning på olika öppethållandetimmar. Efter denna undersökning framkom att framförallt varuhusföretagen upprättat efterfrågad sta- tistik i någorlunda omfattning. Affärstids- kommittén beslutade sig därefter för en ana- lys av varuhusstatistiken varför HUI inhäm- tat denna från företagen ifråga.

Presentation av materialet

Statistikuppgifter har, som tidigare nämnts, inhämtats från AB Turitz & Co, Åhlén & Holm AB samt Kooperativa Förbundet. Upp- gifterna avser åren 1966—1969.

Enär HUI garanterat att enskilda företags— uppgifter inte skall anges har materialet på ett flertal punkter omarbetats. Av samma anledning kan inte verksamhetsställenas exakta lokalisering anges.

Statistiken omfattar dels kundfrekvensun- dersökningar och dels kassaredovisningar un- der olika perioder. Bortsett från enstaka totalredovisningar är materialet uppdelat på olika varugrupper. Detta medför i sin tur att tabeller och diagram inte är helt jämförbara, då försäljningen av dagligvaror och sällan- köpsvaror har helt olika karaktär.

Resultat

Den insamlade statistiken redovisas nedan i diagram och tabeller med kommentarer.

Av diagram ] framgår att cirka 50 procent av veckans försäljning äger rum under fredag och lördag.

För alla veckodagar noteras den lägsta försäljningen under dagens första timme.

Under de två viktigaste försäljningsdagar- na, fredag och lördag, avtar försäljningen mot stängningstiden, varför man kan anta att kunderna inte i tid tycker sig hinna avsluta sina inköp i lugn och ro.

Att motsvarande försäljningsnedgång inte förekommer de andra dagarna kan eventuellt förklaras med att de inköp som då äger rum endast är planerade för nästa dags behov,

9.00 IZ.oo

Tisdag ||,9 o/o

|5.00

9.90 I2.00

Onsdag Il,7 %

I5.00

9,00 ILO!)

Torsdag

|2,G o/o

|5.lm

9.00 |2_DO

Fredag 24,0 o/o

[500

18.00

9.00 [200

Lördag 25,6 0/0

9.00 l2_00

l5.00

IB.00 20.00

Diagram ]. Försäljning av livsmedel och textil i ett genomsnittsvaruhus i Norrland våren 1969. Procentuell försäljning av varuposter per timme. Totala veckoförsäljningen = 100

S_OD

IZIm

Tisdag

5.00 |2,5 o/a

9.00

12.00

Onsdag

15.00

|2,5 o/o

9.00

l2.00

Torsdag

|5.00

I5,4 o/a

9,00

i2.00

"5.00

Fredag 26,0 0/0

19.00

9.00

|2_00

Lördag | 9,7 olo

| 5.00

4,0 —

3,0 —' 2,0 —

0,0 9.00

12.00

I5.00

|9_00 20.00

Diagram 2. Försäljning av livsmedel samt textil i ett varuhus i Stockholms-trakten våren 1969. Procentuell försäljning av varuposter per timme. Totala veckoförsäljningen = 100

medan veckoslutsinköpen skall täcka beho- vet för 1—2 dagar.

Genomsnittsförsäljningen per timme un- der lördagen, d. v. 5. den dag då större delen av befolkningen är ledig, är nästan dubbelt så stor som under veckans näst bästa försälj- ningsdag, fredagen.

På motsvarande sätt redovisas i diagram 2 jämförbara siffror för ett varuhus i Stock- holms—trakten.

Detta varuhus har haft öppet en timme längre måndag — torsdag vilket medfört en jämnare fördelning av försäljningen över de olika veckodagarna.

Avtagande försäljning under sista öppet— hållandetimmen noteras i detta fall samtliga dagar.

I övrigt bör i detta diagram observeras den stora försäljningen under fredagen. En tydlig skillnad föreligger här mellan genomsnittsva- ruhuset i diagram ] och det enda varuhus som redovisas i diagram 2 vad avser försälj- ningen fredagar och lördagar. Försäljningen i Stockholms-varuhuset ligger betydligt högre under fredagar än lördagar medan det ge- nomsnittliga Norrlands-varuhuset redovisar ungefär samma försäljning de båda dagarna.

I diagram 3 redovisas olika dagsförsälj- ningars fördelning under dagen. Man bör här notera den relativt jämna belastningen på fredag.

Den låga försäljningen under sista fredags— timmen är endast markant låg vid en jämfö- relse med övriga fredagstimmar. Motsvarande försäljning på exempelvis en måndag skulle motsvara drygt 8,8 procent. Detta visar att man inte kan göra en jämförelse mellan olika

staplar olika dagar, enär de icke svarar för lika stor försäljning i kronor räknat. För att en sådan jämförelse skall kunna göras fordras ett nytt diagram, diagram 4.

Basmaterialet i diagram 4 är detsamma som i diagram 3. Diagram 4 visar hur stor del av den totala veckoförsäljningen som faller på olika öppethållandetider.

Av detta diagram framgår tydligt att kl. 13—14 alla dagar är en lugn försäljnings— timme.

Tabell 1 nedan visar totalförsäljningens fördelning under en vecka 1967 i ett mel- lansvenskt varuhus med öppethållande kl. 10.00—20.00 måndag-fredag samt normal stängningstid på lördagen.

Under veckans tre första dagar svarar för- säljningen fram till kl. 18.15 för cirka 75, procent av dagsförsäljningen, medan motsva- rande period torsdagar och fredagar står för ungefär 60 procent av dagsförsäljningen.

Observeras bör att kvällsandelen på tors- dagar är större än på fredagar. Detta förhål- lande kan vara en följd av de fria lördagarna och att många därför anser att helgen börjar redan efter arbetets slut på fredagskvällen, och därför vill ha sina inköp avklarade innan.

Av tabell 2 nedan framgår att antalet ut- passerade kunder per halvtimme var avgjort mycket högre under kvällstimmarna än un- der dagstimmarna.

Bortsett från lördagarna, då varuhuset ifråga stängde kl. 15, visar tidsintervallet 18.1542015 mer än dubbelt så hög kund- frekvens per halvtimme som tidsintervallet 9.15—16.45.

Även tidsintervallet 16.45—18.15 redovi—

Tabell ] Försäljningens fördelning över olika tidsintervaller under olika veckodagar i ett mellansvenskt varuhus 1967

Tidsintervall

Veckodag 10.00—18.15 18.15—19.00 19.00—20.00 Totalt Måndag 74,0 11,2 14,8 100,0 Tisdag 76,6 10,5 12,9 100,0 Onsdag 74,3 12,6 13,1 100,0 Torsdag 60,7 16,7 22,6 100,0 Fredag 62,6 14,4 23,0 100,0 Lördag 100,0 — — 100,0

Totalt 74,7 10,6 14,7 100,0 214 SOU1971233

%% Måndag 20

11111111111111111

in C :) 'ZPD 1590 1800

Tisdag

20

1| |I||111111111|11

00 IZDO ISPO I&00 P

Onsdag

20

CD 1111 1r||lr||1l1111

gå 9 & |2.0o 1500 1090

Torsdag

20

C: 111 ||||1l111111111

59 a a 12.00 15.00 rapa

Fredag

20

rr|1l 1|1l11111111

gu :> o IZDU ISBD ISD" 1300

Lördag

20

lllllllllllllllllllll

0

830 1290 IÅDD Diagram 3. Livsmedelsförsäljningen vid ett varuhus av genomsnittlig storlek i en mellan- svensk stad sommaren 1967. Procentuell försäljning i kronor per timme. Dagsförsäljningen = 100

9.00 ILO" 15.00 Tisdag 12,2 0/0

9.00 |2_00 |5.00 Onsdag 14,5 o/a

I8.00

9.00 l2.00 |5.00

Torsdag 18,! 0/o

9.00 12.00 |5_oo

F redag 22,2 o/o

|B_00

4,0 —

9.00 Ilon |5_00 Lördag 20,5 o/a

0,0 8-30 II.” 14.00

l8.00 19.00

Diagram 4. Livsmedelsförsäljningen vid ett varuhus av genomsnittlig storlek i en mellan- svensk stad sommaren 1967. Procentuell försäljning i kronor per timme. Veckoförsäljningen =100

Tabell 2 Genomsnittligt antal utpasserande kunder per halvtimme vid ett varuhus i Stock- holms-trakten våren 1968. Genomsnittstimme under veckan = 100

Tidsintervall Veckodag 9.15—16.45 16.45—18.15 18.15—20.15 Totalt Måndag-Onsdag 42 69 108 58 Torsdag 46 78 182 75 Fredag 57 109 174 83 Lördag 183 — — 183 Totalt 100

sar en högre kundfrekvens per halvtimme än genomsnittshalvtimmen.

Utan att det framgår av tabellen bör näm- nas att sista halvtimmen alla veckodagar utom lördag har en lägre kundfrekvens än närmast föregående. Denna trend har också konstaterats i andra sammanhang (se dia- gram 2).

cent angav ”ibland” samt 10 procent ”ald- rig”. Dessa 10 procent måste alltså ha .ort sitt första besök i varuhuset under förlängd öppethållandetid just i samband med interv- jun.

] tabell 4 nedan redovisas livsmedelsin- köpens storlek i genomsnitt under olika öp- pethållandetider.

Tabell 3 Andelen kunder som utnyttjar öppethållandet mellan kl. 18—20 på fredagar i ett mellansvenskt varuhus 1969. Procent lntcrvjutid Ofta Ibland Aldrig Totalt Vardagar 15 32 53 100 Fredag 24 30 46 100 Fredag kl. 18—20 44 46 10 100 Lördag 13 32 55 100 Hela veckan 16 31 5 3 100

Varuhusets kunder har intervjuats vid sitt besök i varuhuset under de i tabellen angivna tidpunkterna.

Av de som besökte varuhuset ifråga under det förlängda öppethållandet på fredagar uppgav 44 procent att de utnyttjade denna förlängda öppethållandetid ”ofta”. 46 pro-

Av tabellen framgår att de största inköpen ägen rum under sista öppethållandetimmen på torsdagar. .

Bortsett från den första timmen torsdag och fredag är genomsnittsinköpen under veckans sista dagar markant högre än under de tre första.

Tabell4 Livsmedelsinköp i ett genomsnittligt varuhus i en mellansvensk stad sommaren

1967. Kronor/kund

Veckodag

Tids- intervall Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag 8.30— 9.00 — — — — — 825 9.00—10.00 5:89 4:06 8:98 2:21 2:42 7:52 1000—11.00 5:30 7:99 7:21 7:15 9:10 8:15 11.00—12.00 5:56 5:95 5:44 8:55 9:18 7:92 12.00—13.00 6:90 5:41 6:86 7:48 8:52 6:13 13.00—14.00 2:75 4:53 5:84 6:34 8:67 7:56 14.00—15.00 5:04 7:39 8:61 9:16 8:91 — 15.00—16.00 8:87 7:33 8:09 8:95 8:21 — 16.00—17.00 7:23 5:56 4:83 9:86 8:37 — 17.00—18.00 6:83 8:65 7:63 10:41 7:46 — 18.00—19.00 — — — - 8:08 —

Totalt 6:17 6:47 6:66 7:73 7:33 7:54 SOU 1971: 33 217

Tabell5 visar att varuhus med två tim- mars kvällsöppet har lättare att nå högre om- sättningsandel första timmen, än varuhus med endast en timmes kvällsöppet.

Anmärkningsvärt är att av de cirka 30 procent bästa enheterna i ovanstående un— dersökning, beträffande försäljningsandel mellan kl. 18.00—19.00, har hela 80 pro- cent öppet till kl. 20.

Tabell5 Omsättningen sista två timmarna på fredagar i två genomsnittsvaruhus våren 1966. Procent av dagsförsäljningen

Tidsintervall Totalt efter 18—19 19—20 kl. 18 Varuhus öppet till kl. 20 12,1 8,5 20,6 Varuhus öppet till kl. 19 10,7 _ 10,7

Tabell 6 Försäljning av livsmedel samt textil och hårda varor lördagar efter kl. 12.00. Försäljningen avser ett genomsnittsvaruhus våren 1966. Procent av dagsförsäljningen

Textil och Total Tidsintervall Livsmedel hårda varor omsättning 12.00—13.00 19,0 19,0 19,0 13.00— 14.00 16,1 16,5 16,2 14.00—15.00 11,6 13,0 12,1 15.00—16.00 10,0 10,0 10,0 Totalt 56,7 58,5 57,3

Av tabell 6 ovan framgår att omsättningen går starkt ned efter kl. 14.00 samt att textil och hårda varor har en större andel av omsättningen än livsmedel efter kl. 13.00

Spännvidden inbördes mellan de enheter som ligger till grund för tabell 7 är ganska stor. Omsättningsandelarna har som högst respektive lägst fördelat sig enligt följande.

Tabell 7 Totalförsäljningens fördelning un- der olika timmar lördagar efter kl. 12.00. Högsta respektive lägsta procentuella andel av dagsförsäljningen för de enheter som re- dovisas som genomsnittsvaruhus i tabell 6

Högst Lägst

Tidsintervall % % 12.00—13.00 23,8 14,4 13.00—14.00 16,9 10,0 14.00—15.00 17,2 7,3 15.00—16.00 12,3 6,8 218 SOU 1971: 33

Bilaga 8 öppethållande

På uppdrag av 1970 års affärstidskommitte har Handelns Utredningsinstitut, under maj manad 1970, genomfört rubricerade utred- ning. Ansvarig för undersökningens genomfö— rande har varit pol.mag. Bo Nilsson.

Stockholm den 25 september 1970 HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT Folke Larsson

1 Inledning Undersökningens syfte

] samband med överväganden omkring för- slaget till en framtida utformning av lagstift- ningen rörande detaljhandelns öppethållan- detider, har konsumenternas behov av för- längda öppethållandetider diskuterats. Det har även i samband med tillämpningen av den hittillsvarande lagstiftningen och dess dispensbestämmelser satts ifråga huruvida så- dana behov föreligger. För att i någon mån klargöra huruvida de konsumenter, som genomför inköp i detaljhandeln under sådan utsträckt affärstid, i några väsentliga avseen- den skiljer sig från genomsnittskonsumenten, har här presenterad undersökning genom- förts.

Metod och urval

Målpopulationen i undersökningen består av sådana konsumenter som genomför inköp i

Beskrivning av kundklientelet vid förlängt

detaljhandeln under kvällstid (efter kl. 18.00) på vardagar samt på söndagar.

Ur ett av HUI upprättat register över de största detaljhandelsföretagens öppethållan- detider har ett urval av butiksenheter utvalts på följande sätt. Primärt bestämdes att fält- studierna skulle genomföras på följande orter:

1. Stockholm, innerstad

2. Stockholm, ytterområden 3. Västerås

4. Södertälje Dessutom begränsades undersökningen till att avse kunder besökande följande bran- scher:

. Livsmedel, KF . Livsmedel, övriga

. Kedjevaruhus, KF . Kedjevaruhus, övriga . Fackhandel med herrkläder . Fackhandel med skor . Fackhandel med möbler . Fackhandel med böcker

. Övrig fackhandel

(Totalt inom det angivna registret fanns 631 enheter med utsträckt öppethållande i dessa branscher. Av dessa var 368 enheter belägna på de utvalda orterna.)

Av på dessa orter belägna butikerna inom angivna branscher, vilka tillämpade förlängt öppethållande, utvaldes totalt 50 enheter fördelade enligt nedanstående tablå.

© OOXIONUIAUJ N_-

Kvälls- Söndags- öppet öppet Summa Livsmedel 10 5 15 Varuhus 10 5 15 Fackhandel 19 1 20 Summa 39 11 50

Vid var och en av dessa enheter utplacerades intervjuare, vilka tillfrågade konsumenternai samband med att dessa lämnade butiken efter avslutat besök.

För att erhålla ett så stort antal intervjuer som möjligt vid varje butik/frågetillfälle ut- fördes intervjuerna löpande allteftersom kunderna passerade ut. De kunder som här- vid tillfrågades utgör sålunda ett urval av samtliga utpasserande kunder, vars antal kunde bestämmas via kundräkning ibutiken under samma tidsperiod. I bearbetningen har en uppräkning av de intervjuades svar skett med kvoten mellan totalt antal kunder enligt kundräkningen samt totalt antal genomförda intervjuer per butik och frågetillfälle. Häri- genom erhölls ett resultat som per butik och frågetillfälle nära överensstämmer med ett slumpmässigt urval av kunder.

Totalt genomfördes 947 intervjuer förde- lade på branscher enligt tablå nedan. Av tablån framgår att för varje intervjuad

observeras att totalantalet kan komma att variera något beroende på avkortningsfel i uppräkningen. Detta påverkar emellertid ej den relativa fördelningen mellan olika alter- nativ.

2 Resultatredovisning I nedanstående redovisning av de enkätsvar som inhämtats, har materialet uppdelats på följande kategorier, nämligen: ]. Efter tidpunkten för butiksbesöket: a) Kvällsköp på vardagar b) Inköp på söndagar . Efter platsen för inköpet i: a) Livsmedelsavdelning i varuhus (Livs V) b) Fristående livsmedelsbutiker (Livs Ö) 0) Fackavdelning i varuhus (Fack V) d) Fristående fackhandelsbutik (Fack Ö)

1 tabellerna nedan har de relativa frekven- serna svar per svarsalternativ redovisats för var och en av de frågor som ställts i enkäten.

2.1 Färdsätt till butiken, förvärvsarbete m.m.

Tabell ]. Kundens färdsätt till butiken. An- delen av samtliga

utpasserade i genomsnitt 33 personer. Livs V Livs Ö Fack V Fack Ö Genom att uppräkning av antalet intervjuer % % o % skett för varje enskild butiksenhet har i den Kvällsköp totala sammanräkningen hänsyn tagits till de Bil 49,0 42.7 30,8 76.7 . . . .. .. Annat 51,0 57,3 69,2 23,3 variationer 1 kundstrommen som forekom- S 100 0 100 0 100 0 100 0 mit mellan olika butiksenheter. I den fort- ”mma ” * ' * satta redovisningen kommer — om ej annat Söndagsköp , .. Bil 35,7 27,7 33,3 — anges — genomgående de uppräknade tota- Annat 64,3 72,3 66,7 _ lema för Varje kategori att an)/ändas. Det bör Summa 100,0 100,0 100,0 _ Fördelningen av intervjuer och kunder efter bransch och intervjuperiod Intervjuer på kvälls- Intervjuer Summa tid, var- Kundantal, på sön— Kundantal, inter- Summa dagar vardagar dagar söndagar vjuer kunder 1. Livsmedelshandel ivaruhus 70 1 642 202 12 600 272 14 242 2. Fristående livsmedelsenheter 131 2 237 218 4 059 349 6 296 3. Fackavdelningar i varuhus 125 8 870 18 2 270 143 11 140 4. Fristående fackhandelsenheter 183 1 777 0 0 183 1 777 Summa 509 14 526 438 18 929 947 33 455

I tabellen har en uppdelning av kunderna skett på kategorierna bilburna respektive övriga kunder. Något helt jämförbart mate- rial som utvisar motsvarande fördelning av de kunder som genomför inköp under ”nor- mal” affärstid finns ej. Beträffande livsme- delsinköpen kan dock vissa jämförelser göras med SPK:s undersökning av hushållens in- köpsmönsterl även om detta material ej är helt aktuellt.

Andelen bilburna kunder är således större på vardagar än på söndagar. Några systema- tiska skillnader kan dock ej anses föreligga.

En jämförelse med SPK:s material utvisar dock en motsvarande procentandel uppgåen- de till ca 15, att jämföra med cirka 36 pro- cent för totalen av här intervjuade livsme- delskunder.

Som ytterligare jämförelse kan nämnas de resultat som framkom av en enkätundersök- ning av hushållen iKristianstad, som genom- fördes i slutet av 1968 och början av 1969 av SPK.2 Enligt denna uppgavs bilen ha kommit till användning vid 21 procent av samtliga inköp.

Ett av de starkaste argumenten för bibe- hållande av öppethållandet på kvällstid har varit att detta skulle underlätta för de kate- gorier som på grund av sitt förvärvsarbete är förhindrade att genomföra inköpen under normal affärstid.

Av enkäten framgår bl.a. att följande an- delar av de tillfrågade kvinnorna iundersök- ningen har förvärvsarbete utanför hemmet (tabell 2).

om hushållens inköpsmönster konstaterades att förvärvsintensiteten bland kvinnorna ej var högre än cirka 34 procent.

En ytterligare jämförelse mellan denna undersökning och nu genomförda enkät på- visar även skillnader ifråga om vem som ge— nomför inköpen. Medan husmor, enligt SPK, svarade för cirka 74 procent av inköpen i livsmedelshandeln var andelen livsmedelsin- köp genomförda av kvinnor i enkäten om- kring 50 procent.

Av enkätmaterialet framgår även i vilken utsträckning kunden genomfört köpet i sam- band med resa till/från arbetet.

För kvällskundernas del visade det sig att ungefär en tredjedel genomförde inköpen i samband med resa till eller från arbetsplat- sen, medan 39 procent som enda ärende hade att genomföra det aktuella inköpet.

Avstånd till butik från bostad

Enligt SPK:s undersökning avseende hushål- lens inköpsarbete genomfördes 56 procent av alla livsmedelsinköp vid butiker belägna högst 500 meter från bostaden. Inom stor- städer och medelstora städer var siffran 67 respektive 61 procent.

Även om fullständig jämförbarhet ej föreligger kan det vara av visst intresse att se hur lång väg från bostaden kvälls- och söndagskunder genomför sina inköp.

Det visar sig att — om man speciellt stannar för livsmedelshandelns kunder — genomsnitts- avståndet butik/bostad bland här undersökta

Tabell 2. Andelen förvärvsarbetande kvinnor i procent av samtliga kvinnor

.. Summa __ Summa Livs V Livs 0 Livs Fack V Fack 0 Fack Totalt % % % % % % % Kvällskunder 67,1 71,2 69,4 68,5" 67,5 68,4 68,8 Söndagskunder 69,8 65,3 68,6 63,7 # 63,7 67.8

Enligt folk- och bostadsräkningen 1965 ut- lorde förvärvsarbetande kvinnor i genom- snitt 46,7 procent av samtliga vuxna kvinnor på de undersökta orterna. Som regel ligger sålunda den konsterade förvärvsintensite- ten avsevärt högre bland de ienkäten tillfrå- gade kvinnorna.

I den tidigare refererade undersökningen

kunder är väsentligt längre. Detta förklaras till en del del av den relativt höga andelen bil- burna samt andelen inköp genomförda i sam- band med resa till och från arbetet.

1”Hushållens roll i livsmedelsdistributionen” SPK, juni 1967 Förf. E. Ringborg-Walldeck/V. Reifenberg

2 Hushållsundersökning i Kristianstad, SPK 1969

Kvällskunder Söndagskunder .. I livs- I fack- I livs- I fack-

Avs'tand medels- handel Summa medels handel Summa butrk/ handel handel bostad % % % % % %

— 1 km 36,6 17,2 22,4 35,4 5,6 31,8 1 — 3 km 34,7 31,5 32,3 30,4 33,3 30,7 3 km — 28,6 49,1 43,7 33,7 61,1 37,1 Ej angivet 0,1 2,2 1,6 0,5 0,0 0,4

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Kunderna fördelade sig efter hushållsstorlek i följande grupper

Hushållsstorlek Kvällskunder, Söndagskunder, Summa kunder, antal personer andel av samtliga andel av samtliga andel av samtliga 1 17,0 25,7 21,9 2 28,8 33,4 31,3 3 18,8 17,2 17,9 4 23,9 15,5 19,2 5 9,3 5,3 7,0 6 0,9 2,0 1,5 över 6 0,2 0,9 * 0,6 ej angivet 1,1 — 0,6 Summa 100,0 100,0 100,0

Av dessa hushåll hade cirka 22 procent barn i åldern under 7 år.

Nedan har jämförts fördelningen av hushåll med minst 2 personer efter storlek i SPKs undersökning samt HUI:s enkät.

Hushållsstorlek Andel av hushållen, resultat % (SPK) % 2 personer 32 40,0 3 — 4 personer 56 47,5 5 personer och fler 12 12,5 Summa 100 100,0

Andelen mindre hushåll är sålunda något

högre i det senare fallet. Inköpen genomfördes, som regel, av intervjupersonen ensam. I vissa fall var han/hon dock i sällskap med annan person, vilket framgår av nedanstående tablå.

Enkätens 2.2 Vad köper man på kvällar och söndagar?

* En intressant aspekt på behovet av kvälls- öppethållandet inom livsmedelshandeln har samband med de varor som inköpen avser. Under förutsättning att inköpen avser varu- grupper vilka ej kan tänkas förekomma i andra typer av försäljningsformer, t.ex. kios- ker, kan med visst fog hävdas att ett behov

Procentuell fördelning av samtliga kunder

Kunden besökte Summa

butiken Kvällsinköp Söndagsinköp

Ensam 55,7 57,5 56,6 I sällskap med vuxen person 30,5 33,4 32,1 1 sällskap med ej vuxen person 5,5 4,7 5,1 I sällskap med såväl

vuxen som ej vuxen

person (familj) 8,3 4,4 6,2 Summa 100,0 100,0 100,0

föreligger av kvällsöppna livsmedelsenheter. Om å andra sidan de aktuella varorna är av den karaktären att de ingår i eller lätt låter sig förenas med det s.k. kiosksortimentet kan det hävdas att behov ej föreligger av kvälls- och Söndagsöppna livsmedelsbutiker, och att konsumenten i sådant fall ändå skulle få sina inköpsbehov tillfredsställda. I den genomförda enkäten har de tillfrågade kunderna beskrivit omfattningen av sina in- köp i detta avseende. ltabell 3 har sålunda angivits huruvida de inköpta varorna är att hänföra till endera av följande varugrupper:

Av samtliga kunders samtliga inköp i livs- medelsenheterna hänförde sig sålunda mer än 60 procent (A+B) till det sortiment som i regel endast förekommer i den reguljära livs- medelshandeln. 27,5 procent av inköpen skulle däremot ha kunnat genomföras i en försäljningsenhet som ej är underkastad af- färstidslagens begränsningar.

De kunder som endast köpte varor inom en av de angivna varugrupperna fördelade sig i enlighet med tabell 4.

Ungefär en fjärdedel av samtliga kunder ut- förde sålunda endast inköp inom en av de angivna kategorierna. Av större intresse är

Varugrupp Varugruppens omfattning

A. Färskvaror och grädde, ägg, ost, öl.

B. Torra varor

C. Kioskvaror godis, konditorivaror.

D. Non-food-varor

Kött, charkuterier, fisk, grönsaker, rotfrukter, mjukt matbröd, kaffebröd, mjölk

Kaffe, the socker, mjöl, salt, kryddor, konserver, barnmat, paketerat djupfryst. Tidningar, pappersvaror, tobak/cigarretter, glass, läskedrycker, frukt, choklad/

Tvål, tandkräm, tvättmedel, skönhetsmedel, sybehör, grammofonskivor.

Som framgår av varugruppernas innehåll har avsikten med denna indelning varit ett uppdela inköpen i kategorier av ungefär följ— ande karaktär:

dock den upplysning som kan utrönas ur ta- bellen, att endast cirka 2 procent av samtliga kunder kunde ha genomfört hela sitt inköp i en vanlig kiosk.

Varugrupp Karaktäristika

A. Färskvaror Varugruppen avses omfatta sådana varor, som ”kräver” den typ av hantering som förekommer i egentlig livsmedelsenhet. Sålunda förekommer i denna sådana ofta opaketerade varor som knappast är förenliga med traditionell kioskhandel eller annan typ av detaljhandel med inriktning på det s.k. fria sortimentet (exempelvis frukt, konfektyr, drivmedel) B. Torra varor I denna grupp ingår den del av det gängse allivssortimentet, som bl.a. på grund av sin förpackningsforrn och hållbarhet (förvaringsmöjligheter) lättare låter sig kom- bineras med annan typ av detaljhandel

C. Kioskvaror Härmed avses det i affärstidslagens mening ”fria" sortimentet, vilket konsumenten som regel ej behöver uppsöka en livsmedelsbutik för att erhålla

D. Non-food-varor Härmed avses slutligen den del av en allivsbutiks sortiment som ej är underkastad livsmedelsstadgans bestämmelser vad gäller förvarings- och försäljningsformer och som utgöres av varor hänförliga till fackhandelns sortiment

Tabell 3 Inköpens fördelning på varugrupper

Varugrupp Kunder i livsmedel, Kunderi övriga Samtliga livsmedels- varuhus livsmedelsenheter kunder % % % A. Färskvaror 43,6 42,6 43,3 B. Torra varor 18,6 23,5 20,1 C. Kioskvaror 27,6 27,3 27,5 D. Non-food-varor 10,2 6,6 9,1 Summa 100,0 100,0 100,0

Procent av samtliga

Inköp av enbart Livsmedelskunder Livsmedelskunder Totalt

i varuhus i övriga livs-

medelsenheter

% % % A. Färskvaror 22,8 17,5 21,2 B. Torra varor 0,9 2,7 1,5 C. Kioskvaror 2,4 1,7 2,2 D. Non-food-varor 0,9 0,4 0,7

Summa 27,0 22,3 25,5

Varuinköpen i fackhandelsenheterna

Följande tabell visar fördelningen på varu- grupper av de inköp som genomfördes av kunderna i fackavdelningar ivaruhus respek— tive fackhandeln. (Denna fördelning är dock i så hög grad beroende av urvalet av försälj- ningsställen att den ej kan sägas ge en helt rättvisande bild av inköpsfördelningen i fack- handeln på kvälls- och söndagstid.)

varuhusen en antydan av hur varuhuskunder— nas totala inköp fördelar sig på de angivna varugrupperna. Man kan sålunda konstatera att en betydande del av dessa utgjordes av beklädnadsinköp samt att livsmedelsinköpen även har stor betydelse.

] någon män kan samma reservation göras beträffande övrig fackhandel i nedanstående tabell över inköpsstorlek (tabell 6).

Tabell 5 Inköpens fördelning på varugrupper i fackhandelsenheter.

Antal inköp i procent av samtliga

lnköpsställe

Fackavdelning Övriga fackhandels- Totalt i varuhus enheter Varugrupp % % % A. Beklädnadsvaror 38,3 60,3 40,2 B. Radio, TV och hushållsapparater 8,4 1,3 7,8 C. Möbler 1,4 13,8 2,5 D. Livsmedel 18,4 — 16,8 E. Kioskvaror 8,9 — 8,1 F. Övriga varor 24,6 24,6 24,6

Summa 100,0 100,0 100,0

Som ovan anmärkts kan man ej sluta sig till att exempelvis 2,5 procent av de totala kvälls- och söndagsinköpen i fackhandeln av- såg möbler. Däremot ger tabellen vad avser

Det kan nämnas att en tidigare under- sökning (aug. 1968) som bl.a. utvisade ge- nomsnittsförsäljningen per kund inom skilda branscher gav följande resultat

Tabell 6 Inköpen fördelade efter storlek. Procent av samtliga

Procent av samtliga

, Livs V Livs Ö Fack V Fack Ö Summa Storleksrntervall % % % % % under 10 kronor 27,6 23,3 17,3 17,1 23,0 10 — 30 kronor 50,4 53,2 31,8 21,1 43,8 30 — 60 kronor 17,2 19,0 33,3 24,1 23,0 över 60 kronor 4,8 4,5 17,6 37,7 10,2

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Genomsnittsförsäljning Bransch per kund (median), kronor Varuhus 12:— Livsmedel 15 :— Sko 24:— Hcrrkonfektion 70:—

En jämförelse med dessa synes antyda att transaktionsstorleken inom varuhusen är större på kvällar och söndagar än på ordina- rie affärstid medan någon motsvarande skill- nad ej föreligger för övriga enheter.

2.3 Varför köper man på kvällar och sön- dagar?

Konsumentens möjligheter att genomföra sina inköp via andra försäljningskanaler har berörts ovan i samband med inköpens fördel- ning på varugrupper. Av intresse är även att belysa deras möjligheter att genomföra köpen vid annan tidpunkt än på kvällstid och på söndagar.

I enkäten tillfrågades de kunder, som be- sökt butiken på kvällstid, huruvida de haft möjlighet att genomföra dessa inköp vid an- nan (tidigare) tidpunkt under dagen. Svaren fördelade sig på följande alternativ (A).

Fråga: Om ingen affär hade kvällsöppet i dag — hade det då varit möjligt för Er eller inte att göra det här inköpet tidigare i dag?

A. Kvällskunder

Svaren tyder på att endast en mindre andel (21,8 %) utan olägenhet hade kunnat förläg- ga sina inköp till normal affärstid, medan mer än hälften (56,1 %) ej ansåg sig över hu- vud ha kunnat genomföra inköpet, om ej den aktuella butiken hade haft kvällsöppet.

Motsvarande fråga till söndagskunderna besvarades på följande sätt (B).

Fråga: Om ingen affär hade haft öppet i dag — hade det då varit möjligt för Er eller in te att göra det här inköpet igår eller i fredags?

Enjämförelse med den närmast föregående tablån ger vid handen att det ”definitiva be- hovet”, som det här har uttryckts, för för- längt öppethållande ej är lika starkt hos des- sa kunder. Sålunda ansåg endast cirka 35 procent av söndagskunderna, att deras inköp hade omöjliggorts om söndagsöppethållande ej hade förekommit.

Som ett mått på behovets ”styrka”, vad avser förlängt öppethållande, hos konsumen- ten har i enkäten försökt utrönas huruvida konsumenten hade för vana att utnyttja möj- ligheterna till inköp på kvällar och söndagar, eller om det rörde sig om en tillfällighet eller engångsföreteelse.

I tabell 7 har angivits i vilken utsträckning intervjupersonerna tidigare under året besökt samma respektive annan affär på kvällstid

Inköpsställe Svarsalter— Livs V Livs Ö Fack V Fack Ö Summa nativ % % % % % Nej 43,3 55 3 58,5 58,0 56,1 Ja — besvärligt 18,4 17,6 24,0 22,6 22,1 Ja — ej besvärligt 38,3 27:1 1775 19,4 21,8 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 B. Söndagskunder Inköpsställe Livs V Livs Ö Fack V Fack Ö Summa Svarsalternativ % % % % % Nej 29,0 35,3 66,7 — 35,4 Ja —besvärligt 17,7 19,3 11,1 — 17,2 Ja — ej besvärligt 53,3 45,4 22,2 — 47,4 Summa 100,0 100,0 100,0 — 100,0 sou 1971: 33 225

Antal inÖP tidigare Söndagskunder Kvällskunder under året Söndagsinköp i samma butik

Söndagsinköp i annan butik

Kvällsinköp i samma butik

Kvällsinköp i annan butik

% % % % Livsmedel

—» 3 38,4 69,9 31,2 49,5 4 f 7 19,1 14,4 18,9 16,4 8 — 42,5 15,7 49,9 34,1 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0

Andra inköp - 3 33,3 75,0 34,7 38,5 4 , 7 22,2 12,5 21,3 16.3 8 — 44,5 12,5 44,0 45,2 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0

respektive söndagstid för inköp av livsmedel eller andra varor.

Vid enkättidpunkten hade hittills under året passerat cirka 15 söndagar.

Mot bakgrund härav har således mer än 40 procent av söndagsinköparna i såväl livs- medels- som fackhandel besökt den aktuella butiken 8 gånger eller fler.

Även bland kvällskunderna har en mot- svarande andel tidigare genomfört inköp un- der året i samma butik.

I genomsnitt uppgår frekvensen ”återbe- sökande i samma butik” med åtta besök eller fler till cirka 44 procent oavsett bransch och veckodag.

Motsvarande andel som besökt andra bu-

tiker i denna omfattning uppgår till cirka 27 procent.

Kunderna har i enkäten även fått ange den/de specifika orsaker till att de genom- fört inköpen vid den aktuella tidpunkten. För kvällskundernas del fördelade sig svaren enligt nedan. (Det bör observeras att fler än ett alternativ kan ha angivits av en och sam- ma kund. Se tablå nedan.)

80 procent av de tillfrågade uppger sig handla på kvällstid på grund av tidsbrist un- der dagen. Ungefär 67 procent har specifikt angivit sig förhindrade av sitt arbete, vilken siffra bör ses mot bakgrund av att totalt 77,3 procent av kvällskunderna förvärvsarbetade utanför hemmet.

Andel kunder i procent av samtliga

Kunden har kvällshandlat Livsmedelshandel Fackhandel Genomsnitt därför att % % % a) det går fortare eller lättare att handla på kvällen än tidigare på dagen 33,0 55,1 49,2 b) svårt att komma ifrån familjen tidigare på dagen 23,7 21,3 22,0 e) har ont om tid på dagarna 73,2 82,1 80,0 f) fätt oväntat besök som hon ville bjuda på något 19,7 » 5,3 g) upptäckt att hon saknat något som hon absolut behövde 43,3 — 11,6 h) det är lika naturligt att handla på kvällar som tidigare på dagen 62,1 82,6 77,1 i) arbetstiderna gör det svårt att handla tidigare på dagen 62,6 68,8 67,2 k) vill handla i sällskap med familjen — 36,9 27,1 m) har också kvällshandlat av annan orsak 12,4 23,4 20,5 226 SOU 1971: 33

Motsvarande skäl till varför söndagskunderna ej genomfört sina inköp vid annat tillfälle finns redovisade nedan.

Andel kunder i procent av samtliga

_ Livsmedelshandel Fackhandel Genomsnitt

Kunden har söndagshandlat därför att % % % a) det går fortare eller lättare att handla

på söndagen än på vardagar 33,1 33,3 33,1 b) svårt att komma ifrån familjen på

vardagar 14,1 5,6 13,1 c) har begränsade förvaringsutrymmen —

kylskåp och skafferi 37,9 — 33,3 cl) svårt att veta i förväg vad man

behöver från dag till dag 46,3 — 40,7 0) har ont om tid på vardagarna 53,6 61,1 54,5 f) har fått oväntat besök, som hon

ville bjuda på något 34,5 — 30,3 g) upptäckt att hon saknat något som

hon absolut behövde 73,7 — 64,8 11) det är lika naturligt att handa på

söndagar som på vardagar 60,9 66,6 61,6 i) arbetstiderna gör det svårt att handla

på vardagar 39,0 27,8 37,7 k) vill handla i sällskap med familjen — 5,6 0,7 in) har också söndagshandlat av annan

orsak 16,2 44,4 19,6

Av söndagskunderna befanns 75,3 procent vara förvärvsarbetande utanför hemmet.

Mer än två tredjedelar av de tillfrågade finner det lika ”naturligt” att handla på kväl- len som tidigare på dagen.

Även bland söndagskunderna har en rela- tivt hög andel angivit tidsbrist som skäl för att ej förlägga inköpet till annan tidpunkt.

Icke oväsentligt synes även kundernas be- gränsade möjligheter att förvara livsmedel ha varit avgörande (37,9 procent av samtliga livsmedelskunder).

Detaljistintervjuer avseende affärstidslagen

Handelns Utredningsinstitut har på uppdrag av 1970 års affärstidskommitte genomfört en enkätundersökning avseende detaljhandelns attityder till och erfarenheter av de tillämpade öppethållandetiderna inom ramen för 1967 års affärstidslagstiftning. Ansvarig för under- sökningen har varit pol. mag. Bo Nilsson.

Stockholm den 10 september 1970 HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT Folke Larsson

1 Inledning

] föreliggande rapport redovisas de resultat som erhållits via telefonenkät med butiksin- nehavare/chefer vid 214 enskilda och konsu- mentkooperativa butiksenheter under maj månad 1970.

Syfte

Avsikten med föreliggande undersökning var att klarlägga beslutsprocessen i samband med övergången till förlängt öppethållande i detaljhandeln. Detaljisterna har härvid till- frågats huruvida förändringen i öppethål- landetiderna är betingade av lönsamhets- skäl, konkurrensskäl mm samt huruvida effekterna av det förlängda öppethållandet överensstämmer med vad som förutsetts i samband med övergången därtill.

Urval

För att så allsidigt som möjligt belysa de olika frågeställningarna i enkäten förutsattes en stratifiering av de intervjuade ske efter deras tillämpade öppethållanden i följande tre kategorier

1 Försäljningsställen som vid frågetillfället tillämpade söndags- och/eller kvällsöppet- hållande (fram till respektive efter kl 20)

2 Försäljningsställen som tidigare har tillämpat förlängt öppethållande men vid frågetillfället ej längre gör detta

3 Försäljningsställen som varken tidigare eller vid frågetillfället tillämpat förlängt öppethållande

Något fullständigt register över samtliga försäljningsställen med angivande av deras öppethållandetider finns av naturliga skäl ej. Däremot har HUI via en separat undersökning (P 4004 ”Affärstiderna år 1969”) avseende de faktiskt tillämpade butikstiderna 1969 tillgång till ett register omfattande 149] butiker tillhörande detaljhandelsföretag ingående i gruppen ”De 250 största detaljandelsföretagen 1969” (HUI 1970: P4012z70) samt 266 butiker tillhörande en kontrollgrupp av mindre detaljhandelsföretag.

Ur detta register har efter stratifiering i ovannämnda grupper utvalts totalt 219 enheter fördelade på följande kategorier

Försäljningsenheter med kvällsöppet- Totalt Enheter hållande på vardagar antal ,utan med för— till kl 20 efter kl 20 för- längt längt öppet- utan sön- med sön- utan sön- med sön- öppet- hållan- Genom- dagsöppet dagsöppet dagsöppet dagsöppet hållande de snitt Livsmedel 25 10 2 3 40 65 105 Varuhus 15 7 1 0 23 9 32 Övriga branscher 39 1 0 2 42 40 82 Summa 79 18 3 5 105 114 219 Totalt antal i urvalsramcn 693 36 4 46 779 907 1 686 . , . 1_ -1_ 1— _1 L L _1_ Urvalskvoter. 9 2 1,3 9 8 7 7 Som framgår av en jämförelse mellan enlighet med respondentens önskemål, tabellens nedersta rad (urvalskvoten) råder ingen fullständig överensstämmelse mellan fördelningarna inom urvalet respektive ”populationen”. Sålunda har vissa grupper överrepresenterats i förhållande till sitt antal för att samtliga kategorier skulle bli representerade i undersökningen.

Med hänsyn härtill samt att det använda registret ej är komplett gör urvalet ej anspråk på att vara, i statistisk mening, representativt. Detta till trots torde emellertid de åsikter som kommit till uttryck i undersökningen, relativt väl avspegla detaljhandelns attityder till tillämpningen av den gällande lagstiftningen.

Metodik och svarsfrekvens

Intervjuerna har i huvudsak genomförts via telefonsamtal med respektive butiksinne- havare/föreståndare. I vissa fall har dock, i

Tabell ] Antal bearbetningsbara svar

frågeformulär översänts för besvarande per brev. Totalt har genomförts 214 intervjuer fördelade enligt nedanstående tabell. Utfallet av enkäten vad beträffar de tillämpade tiderna utvisar att ytterligare ett antal butiker har infört förlängt öppethållande sedan det använda registret uppgjordes (dec.

1969). Det bör observeras att de svar som inkommit från KF, varuhuskedjorna m fl större

”företag” har inhämtats från varje enskild försäljningsenhet och sålunda kan variera inom respektive företag beroende på de aktuella enheternas kundförhållanden, lön- samhetmm.

2 Resultatredovisning

2.1 Företag som vid frågetillfället tillämpade förlängt öppethållande

Av tabell 1 nedan framgår att 118 enheter

Kat ! med för-

längt öppet Bransch hållande Kat Il Kat 111 Summa Livsmedel 50 10 38 98 Varuhus 23 1 1 25 Beklädnad 26 9 3 38 Övriga branscher 19 12 22 53

Summa 1 18 32 64 214

Tabell 2 Skäl för införandet av förlängt öppethållande. Andel tillfrågade i procent av samtliga efter bransch

Livs- Varu- Bekläd- Övriga Genom— medel hus nad branscher snitt (50 st) (23 st) (26 st) (19 st) (118 st) _ % % % % % &) Ökande konkurrens 52 43 65 37 52 1” k.?”dlmpassning 92 74 88 68 84 6) lensamhetsskäi 62 70 46 42 57 d) lokal överens- kommelse 50 52 81 74 61 e) Personalut. nyttjande 22 35 23 10 23 0 lagändring med- gf'r detta 22 52 38 21 31 %) forskjutn'mg av ODF—Cindema 12 30 19 10 17

vid frågetillfället tillämpade förlängt öppet- hållande i någon utsträckning (=efter kl 18 på vardagar, och/eller söndagsöppet). Av des— .53 hade 96 enheter förlängt öppethållande inom ramen för den ”normala” affärstiden madim 22 enheter tillämpade ett öppethål- lande som förutsatte dispens från lagens all- männa tillämpning. (Det bör observeras att enheter, som endast för det 5 k ”kiosksorti- mentet” ej ingår i undersökningen.)

P å frågan varför dessa butiker infört förlängt öppethållande angavs följande orsaker (tabell 2). Som vanligaste skäl angav 99 enheter eller 84 Procent att de anpassat sig till kundens

710be 3 Andelen tillfrågade i procent av forlaråla öppethållandet

önskemål. Det därnäst vanligaste skälet synes ha varit en anpassning till lokala överenskommelser beträffande affärstiderna. men det bör observeras att inom livsmedel och varuhusenheter lönsamhetsskäl även synes ha spelat en framträdande roll vid beslutsfattandet. Den relativt höga frekven— sen svar inom svarsalternativen a) — d) antyder att besluten ofta fattats på grund av dessa faktorers samtidiga inverkan. (Sålunda hade inte mindre än 54 procent av de tillfrågade angivit såväl kundanpassning som lönsamhetsskäl för sitt beslut.)

Effekten av det förlängda öppethållandet vad avser ovannämnda faktorer framgår av

samtliga med positiva erfarenheter av det

Livs- Varu— Bekläd- Övriga Genom- medel hus nad branscher snitt (50 st) (27 st) (26 st) (19 st) (118 st) % % % % % a) Putiken har kommit lnbättl'e konkurrens- 13516 Gentemot andra aflärer 64 47 27 26 48 13) bu tiken har fått mflfa tillfreds- Ställda kunder 88 57 73 58 74 e) butiken har fått battre lönsamhet 40 39 27 32 36 d) butiken kan utnytt- Ja PefSonalen och PffSOI'talkostnaderna battre än tidigare 24 43 31 26 30 e) ?nlsättningen har _elsg 66 65 62 47 62 230 SOU 1971: 33

Tabell 4 Förväntade och inträffade effekter på lönsamheten

Antal som för— väntat bättre

Andel därav som erfarit förbättrad lönsamhet

Bransch lönsamhet vid ,— förlängt öppet- Antal Fröet-nt hållande ,A—

Livsmedel 31 14 45 Varuhus 16 9 56 Beklädnad 12 7 58 Övriga branscher 8 5 62 _

Summa 67 35 52 ___—

tabell 3. Butikerna synes överlag ha mött en positiv kundreaktion på det förlängda öppethållan- det. Likaså synes de flesta ha fått erfara en omsättningsökning, vilken dock ej tycks ha kunnat täcka de uppkomna merkostanderna och förbättrat lönsamheten. Endast cirka en tredjedel av de tillfrågade anser sig ha kunnat förbättra lönsamheten i butiken genom den vidtagna utsträckningen av öppethållandet. (Det kan dock nämnas att bland de 19 Söndagsöppna enheterna har 12 noterat en bättre lönsamhet.)

En jämförelse mellan förväntade respek- tive inträffade effekter på lönsamheten av ett förlängt öppethållande ger följande resultat (tabell 4).

Man kan sålunda konstatera att endast hälften av de som emotsett en förbättrad lönsamhet genom att utsträcka öppethållan- det, verkligen fått erfara en sådan. Om detta skäl utgjort det huvudsakliga för föränd- ringen i öppethållande torde man på sikt kunna räkna med att åtminstone en del av butikerna kommer att återgå till ett mera in- skränkt öppethållande.

Av speciellt intresse är givetvis de (Uffe/"€" på företagens personalutnyttjande, som (let förlängda öppethållandet har gett upphOV Ull-

I tabell 5 har sammanfattas enkälfmS re- sultat i detta hänseende.

För att klara den förlängda öppethållande' tiden förlikar sig sålunda mer än hälften HV de tillfrågade till ytterligare extrapersonal- Detta gäller framför allt livsmedelshandeln Och varuhusen. Däremot synes ej övertidsut- tag från den fast anställda personalen behova förekomma i någon större utsträckning i deS— sa branscher, vilket givetvis beror på att den extrainkallade personalen utgör ett alternatlv härför.

Gemensamt för samtliga branscher utanför varuhussektorn synes vara den ökade personliga arbetsinsatsen från butiksinneha- varens/-föreståndarens sida.

Framför allt inom livsmedelshandeln synes man även erfara vissa nyrekryterings- problem på grund av det förlängda öppethållandet. .

På frågan i vilken riktning en ytterligare förändring av öppethållandetiderna skulle gå erhölls de svar som framgår av tabell 6.

Tabell 5 Öppethållandets effekter på personalsituationen i företaget. Antal svar i procent av

samtliga __ _ Livs- Varu- Bekläd- Övriga Gen om i medel hus nad branscher smt ! % % % % % _ a) mer extrapersonal 56 56 50 37 52 b) mer övertid 18 13 30 26 21 c) större personal- omsättning 12 13 7 21 13 d) mer eget arbete 52 26 61 56 50 e) svårare att få personal 46 8 30 26 32 __ sou 1971: 33 231

Veckodag Utvidgning Inskränkning Ej angivet Summa Måndag — Fredag 32 42 44 118 Lördag 20 61 37 1 18 Söndag 17 49 5 2 1 18

Tabell 7 Förändring av söndagsöppethållandet

Bransch Utvidgning Inskränkning Annat Summa Livsmedel 2 5 4 11 Varuhus 2 1 l 4 Övriga branscher 2 O 2 4 Summa 6 6 7 19

Totalt synes ej någon ytterligare utvidgning av det tillämpade öppethållandet kännas angelägen för mer än högst 1/3 av de tillfrågade.

Av de totalt 19 tillfrågade enheterna vilka för närvarande tillämpar söndagsöppet fördelade sig svaren beträffande denna dag enligt tabell 7.

De hittillsvarande erfarenheterna av sön- dagsöppethållandet tycks ej entydigt peka i någon bestämd riktning. Uppenbarligen synes dock livsmedelsenheterna vara mer benägna att inskränka på de nuvarande öppethållande- tiderna på söndagar än de övriga.

”Bör affärstiderna regleras genom lagstift- ning?”

Svaren på ovanstående fråga fördelar sig på följande svarsalternativ efter bransch (tabell 8).

Lagstiftningsalternativet synes sålunda fö-

Tabell 8 Affärstidslagstiftning eller annat

procent av här tillfrågade.

2.2 Företag som tidigare tillämpat förlängt öppethållande men som vid frågetillfället inte längre gjorde detta

I det följande redogöres för de svar som lämnats av företag, vilka tidigare tillämpat förlängt öppethållande, men för närvarande ej längre gör så.

Totalt omfattar denna kategori 32 enheter i enkäten fördelade på följande branscher.

Antal Livsmedel 10 Varuhus l Beklädnad 9 Ovriga branscher 12 Summa 32

I likhet med den tidigare behandlade katego— rin tillfrågades dessa enheter varför det för— längda öppethållandet infördes. Svaren förde- lade sig härvid enligt tabell 9 (Jfr tabell 2).

Livs- Varu- Bekläd— Övriga Genomsnitt medel hus nad branscher Antal % 1 Detaljisten bör få avgöra själv 27 9 5 6 47 40 2 Lagstiftning 15 3 9 5 32 27 3 Branschöverens— kommelse 8 8 12 7 35 30 4 övrigt — 3 — l 4 3 Summa 50 23 26 19 118 100 232 SOU 1971: 33

Livs- Varu- Bekläd Övriga Summa medel hus nad branscher (10 st) (1 st) (9 st) (12 st) (32 st) a) konkurrens 2 1 5 6 14 b) kundanpassning 5 1 5 8 19 c) lönsamhet 2 1 2 5 10 d) lokal överens- kommelse 5 _ 1 8 7 21 c) utnyttja personal och -kostnader bättre 3 — l 1 5 f) butikstängnings- lagens ändring 5 — l 3 9 g) senare öppning och senare stängning 1 _ 2 1 4

Även för dessa synes anpassningen till kundernas önskemål samt till lokala överenskommelser ha spelat den största rollen för beslutsfattandet. Dock tycks blott en mindre del ha förväntat en bättre lönsamhet till följd av denna åtgärd.

Av större intresse är kanske beträffande denna kategori det sätt på vilket man upplevt effekterna av det förlängda öppethållandet, då detta bör ha varit avgörande för beslutet att upphöra härmed. De svar som inkommit rörande detta fördelade sig i enlighet med tabell 10 (Jfr ta- bell 3).

En jämförelse med motsvarande förhållan- de för de företag vilka fortfarande tillämpar förlängt öppethållande (tabell 3) ger vid han—

bättringen ej ha infriats i någon högre grad, vilket icke oväsentligt torde ha påverkat fö- retagens agerande.

Personalsituationen under den period det förlängda öppethållandet tillämpades föränd- rades enligt tabell 12.

Vissa systematiska skillnader synes förelig- ga i förhållande till tidigare behandlade enhe- ter vad avser personalpolitiken. I nu behand- lade kategori synes man i stor utsträckning ha tillämpat övertidsuttag av den befintliga personalen medan man däremot ej synes ha

Tabell ]] Förväntade respektive upplevda konsekvenser av det förlängda öppethållan- det (antal)

Förväntade Därav den väsentligt lägre andelar av företag, vilka Upplevde kunnat iakttaga positiva effekter av det för— &) bättre konkurrensläge 14 3 längda öppethållande (tabell 11). b) mer tillfredställda

Som framgår av tabell 11 synes speciellt kändeflu h åå ; förväntningarna beträffande lönsamhetsför- c) battre ensam et Tabell ] 0 Erfarenheterna av det förlängda öppethållandet Livs- Varu- Bekläd- Övriga medel hus nad branscher % av Antal tillfrågade Summa samt- Tab 3 som fick: (10 st) (1 st) (9 st) (12 st) (32 st) liga a) bättre konkurrens- läge 1 — 2 3 6 18 48 b) mer tillfreds- ställda kunder 4 — 4 2 10 30 74 C) bättre lönsamhet l — — 2 3 9 36 d) bättre personal- » utnyttjade 2 — — 3 5 16 30 0) större omsättning — — l 4 5 16 62 SOU 1971:33 233

Tabell 12 Personalsituation vid förlängt öp- pethållande

Företagen fick: Antal AndEI Tabell 5 %

a) mer extrapersonal l 3 52

b) mer övertid 17 5 3 21

c) ökad personalom-

skall regleras via lagstiftning eller på andra vägar angavs svar enligt tabell 14 (Jfr tabell 8).

2.3 Företag som inte tillämpat förlängt öppethållande

Som den tredje kategorin behandlas nedan

sättning 1 3 13 _, , . . .. .. .. d) mer eget arbete 20 63 50 de företag Vilka aldrig tillämpat förlängt e) svårare personal— 18 32 öppethållande. Dessa detaljister har tillfrå- rekrytenng 6 gats rörande i stort sett samma förhållanden Tabell 13 Antal svar efter bransch Svarsaltcrnativ Livs— Varu- Bekläd- Övriga Summa medel hus nad branscher Ej kundbehov 2 1 3 2 8 Ej lönsamt 3 — 4 5 12 För litet kundunderlag l — — — 1 P g a arbetstidsför- kortningen l —— — — 1 Säsongsskäl — — 1 2 3 Lokal överenskommelse 2 — — 2 4 Andra orsaker — 1 1 2 Vet ej 1 — — _ 1 Summa 10 l 9 12 32

haft extrapersonal i någon större utsträck- ning. I båda dessa avseenden var bilden den omvända bland de företag som fortfarande tillämpar förlängt öppethållande (Jfr tabell 5).

På den direkta frågan varför företagen upphörde med sitt förlängda öppethållande fördelar sig svaren på enligt tabell 13.

Tabell 14 Affärstidslagstiftning eller annat

som de övriga företagen. varvid dock vissa av frågorna med nödvändighet antagit en hypotetisk karaktär. Som framgår av tabell 1 uppgick det totala antalet i denna kategori till 64 enheter. Butikerna tillfrågades till en början vilka följder som enligt dessa uppfatt- ning ett förlängt öppethållande skulle få. Svaren framgår av tabell 15.

Livs- Varu— Bekläd— Övriga Summa medel hus nad branscher 1 Dctaljisten bör få avgöra själv 1 _ 1 3 5 2 Bör regleras genom lagstiftning 5 1 1 3 10 3 Bör bestämmas ge- nom branschöver- enskommelse 4 _ 7 6 17 Summa 10 1 9 12 32

Som framgår av tabell 13 anger cirka 2/3 av samtliga den bristande lönsamheten samt kundernas ringa behov som främsta skäl för att återigen inskränka öppethållandetiderna.

Vad slutligen beträffar uppfattningen inom denna kategori huruvida affärstiderna

Det stora flertalet butiker synes sålunda ha funnit sin nuvarande återhållsamma po— licy beträffande öppethållande välmotiverad. Framför allt kan det vara av intresse att notera uppfattningen rörande kundernas inställning, mot bakgrund av vad som ovan

Tabell 15 Följder av förlängt öppethållande

Svar (samtl, branscher)

Om Ni skulle börja med

Svar i % av samtliga

söndagsöppet: Ja Nej Vet Summa Ja Nej Vet Summa ej ej

a) Skulle detta förbättra

Ert konkurrentsläge? 4 56 4 64 6,3 87,4 6,3 100,0 b) Tror Ni att kunderna

skulle bli mer till—

fredsställda 5 55 4 64 7,8 85,9 6,3 100,0 c) Skulle Ni få bättre

lönsamhet 3 56 5 64 4,7 87,5 7,8 100,0 (1) Skulle personalen ut-

nyttjas bättre 1 59 4 64 1,6 92,1 6,3 100,0 e) Skulle omsättningen öka 25 32 7 64 39,1 50,0 10,9 100,0 sagts i denna fråga inom de båda tidigare lördagar. redovisade företagskategorierna (Jfr tabeller- na 2 och 9).

Uppfattningen rörande företagens perso- nalsituation vid ett eventuellt förlängt öppet— hållande framgär av tabell 16.

Tabell 16 Andel av totala antalet detaljister, procent

% &) Som skulle behöva mer extrapersonal 86,0 b) Som skulle behöva mer övertid 67, c) Som skulle få större omsättning av personal 53,1 d) Som skulle få behöva arbeta mera själva 65,6 e) Som skulle få svårare att få personal 75,0

Ovanstående redovisning av de skäl som anförts för respektive mot förlängning av öppethållandet överensstämmer väl med de svar som erhållits beträffande företagens framtida planer i detta avseende.

Sålunda har endast 6 enheter av de 64 angivit att de har något så när allvarliga planer på en förlängning av affärstiderna,

Slutligen tillfrågades även denna kategori hur de ansåg att affärstiderna borde regleras. Svaren fördelade sig härvid enligt nedan.

a) Detaljisten bör avgöra 18 b) Lagstiftning 17 c) Branschövereskommelse 22 Annat svar 7 Summa 64

3 Jämförelser mellan de tre kategorierna av företag

Nedan redovisas svaren för samtliga tillfrågade kategorier i den mån de ställda frågorna överensstämmer

”Varför började Ni med förlängt öppethållan- de?” (samtliga branscher). (Tabell 17). Anpassningen till kundernas presumtiva behöv synes sålunda ha varit den totalt sett främsta anledningen till att det förlängda öppethållandet införts. Inom kategori II har dock det vanligaste angivna skälet varit anpassning till lokal överenskommelse.

varav 4 på kvällstid måndag—fredag och 2 på Hur de båda kategorierna upplevt Tabell 1 7 Kat I Kat II Samtliga (118 st) (32 st) (150 st) % % %

&) ökad konkurrens 52 44 50

b) kundskäl 84 59 79

c) lönsamhet 57 31 51

d) lokal överenskommelse 61 66 62

e) personalutnyttjande 23 16 21

f) lagändring 31 28 31

g) tidsförkortning 17 13 16

Företagen har genom det förlängda öppethållandet

Företagen skulle vid en förlängning på

fått: söndagar få: Kat [ Kat II Kat Il % % andel, % av samtliga a) bättre konkurrensläge 48 18 7 b) mer tillfredsställda kunder 74 30 9 c) bättre lönsamhet 36 9 5 d) bättre personalutnyttjande 30 16 2 e) större omsättning 62 16 40

följderna av det förlängda öppethållandet framgår av tabell 18.

Jämförelsen mellan de upplevda erfa- renheterna av förlängt öppethållande i kategorierna I och 11 med de förutsedda konsekvenserna i kategori III av samma åtgärd (spec. söndag) uppvisar betydande olikheter framför allt vad beträffar det första svarsalternativet. De sätt på vilka företagens personalsitua- tion kan påverkas av det förlängda öppethållandet sammanfattas nedan för kategorierna I och II. Dessutom har jämförelser gjorts med de förväntade effekter härvidlag som skulle inträffa inom kategori [11 om dessa förlängde sitt öppet- hållande (tabell 19).

Som framgår av tabellen har de företag som någon gång tillämpat förlängt öppethållande ej upplevt dessa ”nackdelar” i så stor utsträckning som de befaras komma att inträffa bland de övriga företagen.

Vad slutligen angår den syn på regleringen- av affärstiderna som tidigare behandlats för varje enskild kategori erhålles följande sammanfattande attityder (tabell 20).

Svaren på vissa av de frågeställningar. som har behandlats ovan, kan tänkas påverkas av den aktuella butiksenhetens geografiska läge. Sålunda är det tänkbart att butikens konkur- renssituation samt personalsituation till en del är beroende av om den är belägen på större eller mindre orter.

Någon korsbearbetning av tidigare angivna

Tabell 19 Andel av de tillfrågade före- Andel av de till- tagen för vilka personalsitua— frågade som förut— tionen förändrats till följd av sett effekten på det förlängda öppethållandet personalsituationen Kat 1 Kat II Kat 111 (118 st) (32 st) (64 st) 3) mer extrapersonal 52 3 86 b) mer övertid 21 53 67 c) större personalomsättning 13 3 53 (1) mer eget (innehavarens) arbete 50 63 66 e) större svårigheter till rekrytering 32 18 75 Tabell 20 Öppethållandetidema bör regleras: Antal svar efter svarsalternativ Kat I Kat 11 Kat III Summa Procent Av detaljhandeln 47 5 18 70 33 Via lag 32 10 17 59 28 Via branschorganisation 35 17 22 74 35 Annan ordning 4 — 7 11 4 Totalt 118 32 64 214 100

svar med hänsyn till butikernas läge har dock ej genomförts, då det totala antalet enheter i vissa strata ej medger någon meningsfylld analys.

1 nedanstående tabell har butikerna fördelats efter deras belägenhet.

Kat I Kat 11 Kat 111 Summa 1 Storstäder 83 11 37 131 2 Förorter 3 2 3 8 3 Medelstora städer 25 11 19 55 4 Övriga orter 7 8 5 20 Summa 118 32 64 214

1 Nordiska länder

Danmark I Danmark gäller ”Lukkelov” den 4 juni 1970. I jämförelse med tidigare lagstiftning har genom denna lag främst kretsen av de rörelser som faller utanför butikstängnings- lagstiftningen utvidgats. De allmänna öppet- hållningstiderna är desamma som tidigare. Nämnas skall, att lagförslaget medgav utvid- gade affärstider men att förslaget i denna del återkallades under utskottsbehandlingen. Av utskottsutlåtandet framgår dock att handels- ministern avser att tillsätta en utredning med uppgift att behandla problemen i samband med de generella stängningstiderna.

Lagen är tillämplig på yrkesmässig detalj- handel, som sker från butik. Upptagande av beställningar jämställes med detaljhandel. Butik definieras som försäljnings- och ut- lämningsställe samt lager. Begreppet butik förutsätter alltså inte att det skall vara fråga om lokaler utan omfattar även t. ex. torg- platser. Auktionslokaler är också butiker i lagens mening. Distribution av varor från andelsföreningar är underkastad lagens be- stämmelser. lagen gäller inte hantverks- rörelser eller serviceverksamhet, såvida inte yrkesmässig detaljförsäljning sker i samband härmed.

Lagen är inte tillämplig på försäljning av 1) medicin på apotek; 2) tidningar; 3) bränsle; 4) proviant till fartyg, flygplan och lastbilar i längfärdstrafrk; 5) bensin, olja,

fotogen, gas och dylikt samt försäljning från bensinstationer av reservdelar, tillbehör till motorfordon och andra varor, som har ett naturligt samband med motorfordons an- vändning eller underhåll; 6) motorfordon, traktorer, lantbruks- och entreprenadmaski- ner, fartyg och flygplan samt tillbehör här- till; 7) småbåtar, husvagnar, tält och annan campingutrustning, om försäljningen sker vid sidan om den vanliga butikshandeln; 8) färsk fisk, om försäljningen sker vid sidan av den vanliga butikshandeln; 9) naturapro- dukter från eget lantbruk och husdjursupp- födning; 10) trädgårdsvaror från handelsträd- ärdar och plantskolor; 11) husdjur; 12) varor från automat; 13) varor som tillhanda- hålles enligt lagen om restaurang- och hotell- verksamhet m. m.; samt 14) lösöre på tvångs- auktion eller för visst fall på frivillig offentlig auktion.

Lagen gäller vidare inte tidningskiosker, konfektyrbutiker, bageri- och brödbutiker, butiker som försäljer färdiga smörgåsar och enklare rätter samt blomsterbutiker, om deti frågavarande lokaler — också under de allmän-" na affärstiderna — endast föres sådana varor som handelsministern bestämmer. Avsikten är, att varusortimentet för kiosker skall om- fatta dels det tidigare medgivna kiosksorti- mentet eller bl.a. tidningar, program, tidta-

1 Sammanställning utförd av hovrättsfiskalen Tor Olsson på uppdrag av 1970 års affärstids- kommitté

heller, turlistor, tidskrifter, jultidningar, vissa slag av böcker, fotografisk film, blixtlampor, vykort, enkla brevpapper och kuvert, skriv- block, hyllpapper, servetter, lyckönsknings- kort, tackkort, inbjudningskort, post- och telegramblanketter (lyckönskningstelegram), frimärken, brevkort, fraktsedlar, adresslap- par, bil- och turistkartor, tändstickor, cykel- belysningar, batterier och lampor till cykelbe- lysningar, elektriska säkringar, radergummi, klister, bläck, kulspetspennor och patroner till dessa, blyertspennor samt pennskaft och stålpennor, dock ej reservoarpennor, och dels varor såsom tobak, konfektyrer, glass, frukt, läskedrycker, blommor samt souvenirer av ringare värde. Det är vidare avsett, att konfek- tyrbutiker skall få saluföra, förutom kon- fektyrer, glass och frukt m. m. samt att bröd- och bageributikers varusortiment kan få om- fatta, förutom bröd och kakor, bl. a. konfek- tyrer, glass, mjölk och grädde.

Den i lagen stadgade affärstiden är män- dagar till och med torsdagar kl. 6—17.30, fredagar kl. 6—20 samt lördagar kl. 6—14. Infaller nationaldagen och julafton på var- dag, får butikerna hålla öppet till kl. 12 respektive kl. 14. Vardagen närmast före annan helgdag än söndag samt de sista sex vardagarna före julafton är stängningstiden kl. 20. Den sista söndagen före julafton får butikerna hållas öppna mellan kl. 16 och 20. Infaller 1 maj och 1 november på vardag, får affärstiden dessa dagar utsträckas till kl. 20. Butiker, där detaljhandel förekommer, får inte hållas öppna för allmänheten på stäng- ningstid. Beställningar får upptagas under stängningstid men detta får alltså inte ske i butiker.

Butiker, som på vardagar saluför mjölk, får på statskyrkans helgdagar hålla öppet mellan kl. 6—10 för försäljning av sådana varor, som bestäms av handelsministern. Det är avsett, att varusortimentet skall omfatta bl. a. bröd, mjölk och andra mejerivaror, ägg, konfektyrer och glass.

Utställningar som pågår utan samband med försäljning omfattas enligt det anförda inte av lagen. Om däremot beställningar upptages i en utställningslokal, betraktas

denna som ett försäljningsställe och därmed som butik i lagens mening. Sådan utställ- ningslokal skall därför hållas stängd under de allmänna stängningstiderna. Kommun äger dock medge utsträckt öppethållande för utställningar, som endast avser konst eller konsthantverk och som anordnas av upp— hovsmännen eller av andra på dessas vägnar. För andra utställningar, där försäljning sker, kan handelsministern medge motsvarande undantag.

Polismyndighet kan medge utsträckt öppethållande för försäljning på nöjesplatser, vid folkfester, på marknader och dylikt av tobak, blommor och leksaker samt sådana varor som kan försäljas i tidningskiosker och konfektyrbutiker.

Kommun äger bestämma utsträckta öppethållningstider i ett flertal fall. Handels- ministern skall utfärda närmare riktlinjer för dispensgivningen. Undantagen kan avse butiker inom områden, som iutpräglad grad utnyttjas för sommar- eller weekendvistelser, butiker inom trädgårdsföreningar, butiker belägna inom campingområde, butiker vid större trafikknutpunkter såsom järnvägs- stationer och civila flygfält, butiker på eller vid sjukhus eller liknande institutioner, butiker i idrottsanläggningar, butiker vid den dansk-tyska gränsen samt butiker, som för- säljer antikviteter och presentartiklar och som är belägna på platser där man särskilt brukar sälja till turister. Undantag kan vidare medges i samband med kreatursutställningar, större marknader, lokala sammankomster eller festligheter och vid oförutsedda hän- delser samt vid extraordinära, större turist- besök, kongresser eller dylikt.

Finland

Affärstiderna regleras genom "Lag om min- uthandelns affärstid" den 24 juni 1969. I förhållande till tidigare lagstiftning medger den ett utvidgat öppethållande och gäller endast bedrivande av yrkesmässig minut- handel. Idkande av sådan handel omfattar med nedan nämnda undantag all yrkes- mässig, direkt försäljning av varor till konsu-

menterna, således även t. ex. försäljning per telefon. Lagen är inte tillämplig på 1) apotek; 2) försäljning för resandes behov på flygplatser ochi hamnar inom områden, som är reserverade enbart för utrikestrafik, samt i trafikmedel; 3) kiosk- och därmed jämförlig handel samt automathandel; 4) marknads- och torghandel; 5) försäljning i härbärge- rings- eller förplägningsrörelser samt 6) han- del med bränsle och smörjmedel för moto- rer, kondenserad brännbar gas samt reserv- delar och utrustning för fordon, då handeln sker utomhus, på bensin- eller servicesta— tioner, i bilreparationsverkstäder eller på för- säljningsställen som är jämförliga med dessa. Lagen gäller inte heller arbetsrörelser eller serviceverksamhet, om inte yrkesmässig minutförsäljning sker i samband därmed.

Huvudregeln år, att de rörelser som omfattas av lagen får hållas öppna vardagar mellan Id. 8 och 20. För lördagar och vissa helgdagsaftnar är öppethållningstiden kl. 8—18. På sön- och helgdagar skall hållas stängt. Dock är minuthandel med blommor tillåten mellan kl. 8 och 18. Vidare får handel med livsmedel bedrivas mellan kl. 8 och 12 under en av flera på varandra infallande helgdagar. På jul-, nyårs, påsk-, pingst- och midsommaraftnarna är affärs- tiden begränsad till kl. 15. Polismyndighet äger tillåta öppethållande av affärslokal under helgdag för arrangerande av utställning vid vilken försäljning inte sker. Det har ansetts sannolikt, att de medgivna öppethåll- ningstiderna inte i samtliga fall kommer att utnyttjas i sin helhet utan att affärstiderna anpassas efter konsumenternas behov.

Lagen ger viss möjlighet till dispens. Handels- och industriministeriet må, på synnerliga skäl och på villkor som ministeriet bestämmer, medge undantag från de all- männa öppethållningstiderna. För utredning av dispensansökningar finns en särskild dele- gation, den s. k. affärstidsdelegationen, med representanter för handeln, inom handeln anställda arbetstagare och konsumenterna. I maj 1970 gällde följande i fråga om dispen- ser. Delegationen hade erhållit omkring 100 ansökningar. Ett övervägande antal ansök-

ningar avsåg Helsingforsområdet. En del ansökningar gällde gränshandel och handel vid de svenska färjorna. I allmänhet ansöktes om senare stängningstider, företrädesvis kl. 22, måndagar—fredagar samt tillstånd till sön- och helgdagsöppet, främst från kl. 8 eller 12 till kl. 20 eller 22. 1 en del fall gällde ansökningarna tidigare öppethållande än lag- en medger. Enligt praxis brukar sådant tillstånd beviljas om speciella lokala omstän- digheter motiverar detta. Sålunda medges vissa affärer i industriorter, där t. ex. arbetet börjar kl. 7 på morgonen, rätt att hålla öppet från kl. 6.30. Dittills hade tio dylika tillstånd beviljats. Inkomna ansökningar om tillstånd till öppethållande på sön- och helgdagar hade ännu inte prövats. Ett särskilt fall bildar den s.k. stationstunneln under järnvägsstationen i Helsingfors. Genom ett specialtillstånd kan affärsinnehavare där driva handel mellan kl. 7 och 22 vardagar som helgdagar. Till grund för detta tillstånd ligger omtanken om statsjärnvägarnas resenärers service.

För kioskhandel m. rn. gäller ”Förord- ning om kiosk- och därmed jämförlig handel samt automathandel” den 24 juni 1969. Förordningen gäller för sådan försälj- ning som sker från fristående kiosk, från fordon, försäljningsbord och kärra samt annat därmed jämförligt försäljningsställe eller från bärbar låda och därmed jämförlig försäljningsanordning, från servicestations utrymme för försäljning av fordons reserv- delar och utrustning samt från försäljnings- automat. Med kioskhandel jämställes vidare försäljning av vissa säsongvaror från utomhus beläget försäljningsställe. För de olika slagen av försäljningsställen medges ett begränsat och i förordningen noga specificerat varu- sortiment. I förordningen avsedd handel får bedrivas alla dagar och alla tider av dygnet. Förordningen gäller bl.a. inte marknads, torg- och hallhandel. Beträffande sådan handel är särskilda stadganden under utarbe- tande.

Kringföringshandeln regleras genom en lag från 1961. Den innehåller bestämmelser om gårdfarihandel, ambulerande butikshandel och annan ambulerande handel. Idkare av

kringföringshandel skall tillämpa samma affärstider som minuthandeln.

Norge

Enligt ”Lov av 25 juli 1913 om lukningstid for utsalgssteder” är städerna skyldiga att meddela beslut om vilka tider affärer (försäljningsställen) skall hållas stängda. Landskommunerna har befogenhet men är inte skyldiga att meddela sådana beslut. Flertalet landskommuner har dock antagit beslut om stängningstider. Ett beslut kan omfatta alla eller endast vissa slag av affärer i kommunen eller delar av denna, men be- stämmelserna skall vara lika för alla affärer inom samma bransch, såvida allmänna hän- syn inte påkallar annat. Affärstiderna kan bestämmas olika för skilda branscher. Det är vidare möjligt att bestämma olika affärstider för skilda årstider eller för skilda veckodagar. Ett beslut kan också innehålla förbud mot öppethållandet på vissa dagar av året eller mellan vissa klockslag på dessa dagar. Ett beslut om affärstider kan även omfatta försäljning från stånd och kiosker samt sådan försäljning som sker från fastighet ut mot gata eller annan plats. Kommunalt beslut om affärstider skall stadfästas av familie- og forbrukerdepartementet. Dispens från de kommunalt beslutade affärstiderna kan med- ges, för kortare tid av fylkesmannen och för enstaka tillfälle av polismyndigheten.

Frisersalongernas affärstider regleras ilag den 29 maj 1925 för barberare och friser- salonger. Lagen stadgar, att frisersalongerna skall vara stängda från kl. 12 natt före sön- och helgdag till kl. 7 nästföljande vardags- morgon. När två eller tre helgdagar följer på varandra får salongerna dock hålla öppet på en av dagarna till kl. 10. Kommunerna får besluta om andra stängningstider. Omkring 1965 hade drygt 60 kommuner utnyttjat denna möjlighet, flertalet av dem dock redan på 1930-talet.

Handelslagen den 8 mars 1935 innehåller bestämmelser om s.k. kringföringshandel, varmed förstås sådan handel som inte sker från fast försäljningsställe. Till kringförings-

handel räknas bl.a. försäljning som sker i saluhallar, på gator, bryggor, torg och andra offentliga platser samt försäljning från tom- ter, ingångar till hus, stånd och kiosker. Handelslagen ger kommunen möjlighet att i viss utsträckning besluta om affärstider för sådan handel. Sådant beslut skall stadfästas av handelsdepartementet. I mitten på 1960-talet hade cirka 90 kommuner med- delat sådana beslut. Försäljningstiden för den s.k. porthandeln, dvs. försäljning som sker från stånd och kiosker m. ni., kan alltså regleras antingen med stöd av handelslagen eller genom 1913 års lag. Sistnämnda lag tillämpas då det gäller försäljning från fast plats och den förra lagen i fråga om ej fasta försäljningsställen.

Oberoende av kommunala beslut om affärstider kan de norska statsjärnvägarna med stöd av handelslagen på järnvägsstation- er försälja tidningar, tidskrifter, tobak, kon- fektyrer m.m. i samband med tågs avgång och ankomst. Handelsdepartementet kan medge motsvarande försäljning på kommu- nala eller privata järnvägs-, spårvägs- eller busstationer samt på flygplatser och linbane- stationer. Departementet äger vidare bestäm- ma försäljningstiderna för butiksbussar och annan liknande ruttgående kringförings- handel. I fråga om stängningstider för vin- monopolets butiker samt för apoteken gäller särskilda bestämmelser.

De kommunala besluten om affärstider uppvisar ett relativt varierande innehåll. Statsmakterna har under de senaste årtion- dena verkat för att kommunerna inte måtte fastställa alltför snäva ramar för öppethål- lande. I allmänhet stadgar de kommunala besluten, att affärerna vardagar får öppnas kl. 8 eller 8.30 och att de skall stängas kl. 18 eller senare. För lördagar varierar den fast- ställda stängningstiden i allmänhet mellan kl. 15 och 18. Den vanligaste stängningstiden är kl. 16. En del kommuner medger längre öppethållande en kväll iveckan, företrädes- vis fredagskvällar. Särbestämmelser gäller i allmänhet för försäljningsställen som endast säljer tidningar, tobak, choklad, frukt, blom- mor, bageri- och konditorivaror, mejerivaror

och dylikt. I praktiken är affärstiderna kortare än de medgivna. För den s.k. porthandeln är den vanligaste stängnings- tiden kl. 23 eller 24.

1913 års lag och de enskilda kommunala besluten om affärstider har gett upphov till åtskilliga tolknings- och tillämpningspro- blem. Som exempel kan nämnas tolkningen av begreppet försäljningsställe, vilket lagen inte definierar, försäljning i samband med serveringsrörelse och frågan om tillämp- ningen av stängningstider för sådana anlägg- ningar, där flera butiksrörelser bedrivs.

1967 framlade regeringen proposition med förslag till ny lag om stängningstid för fasta försäljningsställen. Förslaget gick ut på att kommunerna inte skulle äga rätt att förhindra öppethållande kl. 6—21. Förslaget föranledde kraftiga protester, främst från de handelsanställda, med påföljd att proposi- tionen återkallades.

2 Västeuropeiska länder Belgien

Någon reglering av affärstiderna finns inte i Belgien, men enligt en lag den 22 juni 1960 kan regeringen föreskriva en obligatorisk stängningsdag per vecka för detaljhandelns olika branscher. För affärsanställda gäller vidare i allmänhet 45-timmarsvecka. Varje affärsinnehavare äger själv bestämma vilken veckodag han skall hålla stängt, men om så ej sker är söndag stängningsdag. Affärsinne- havare äger uppskjuta den av honom be— stämda stängningsdagen till påföljande dag, när denna är en helgdag. Håller affär söndagsöppet, skall varusortimentet vara det- samma som andra dagar. För vissa fall, t. ex. i fråga om turistorter, äger de lokala myndig- heterna meddela dispens från bestämmelsen om obligatorisk stängning. De stora varu- husen och affärskedjoma tillämpar i allmän- het långa öppethållandetider, vanligen kl. 9—21. Av konkurrensskäl brukar även de mindre detaljhandelsföretagen iakttaga nämnda tider.

Av ekonomiska och sociala skäl har röster

höjts för en reglering av affärstiderna. Så- lunda framlade 1966 enskilda deputerade ett förslag för parlamentet om obligatorisk kvällsstängning. Förslaget granskades utav ”Conseil Supérieur des Classes Moyennes”, vilket är ett konsultativt organ vari ingår bl. a. representanter för detaljhandelsorgani- sationerna, och en majoritet inom rådet uttalade sig för obligatorisk stängningstid kl. 20. På grund av den dåvarande inrikespoli- tiska situationen blev förslaget aldrig föremål för parlamentsbehandling. Under 1969 för- anstaltade ministern för ”Classes Moyennes” om en opinionsundersökning rörande detalj- handlarnas egen inställning till frågan om obligatorisk kvällsstängning. Undersökningen visade, att en majoritet av detaljhandlarna önskade en reglering. I början av 1970 tillkännagav ministern, att han avsåg fram- lägga ett lagförslag i frågan. Härefter har enskilda parlamentsledamöter framlagt ett lagförslag, men varken parlamentet eller regeringen hade ijuni 1970 tagit ställning till detsamma.

Enligt förslaget föreskrivs obligatorisk stängning för detaljhandeln och för vissa andra företag fredag eller dag före helgdag eller, om denna infaller på en måndag, föregående lördag mellan kl. 21 och 5 samt övriga dagar mellan kl. 19.30 och 5. Undan- tagna från bestämmelserna om obligatorisk stängningstid föreslås vara bl.a. hotell och restaurangrörelser, bensinstationer, apotek, begravningsentreprenörsföretag, affärer för medicinska och kirurgiska instrument, tid- ningsstånd samt serviceinrättningar i anslut- ning till flygfält och järnvägsstationer. När allmänt intresse och ekonomisk nödvändig- het så påfordrar skall regeringen kunna bevilja undantag från bestämmelserna om affärstid. I vissa fall skall även de lokala myndigheterna äga meddela diSpens.

Mot anförda bakgrund har ”Conseil Supérieur des Classes Moyennes” fattat ett förnyat ställningstagande till förmån för en lagstiftning. Enligt rådet bör emellertid stängningstiden sättas till kl. 20 men med rätt för affärerna att hålla öppet till kl. 22 en dagiveckan.

Frankrike Någon butikstängningslagstiftning finns inte i Frankrike. De bestämmelser som reglerar affärstiderna utfärdas av den lokala myndig- heten, dvs. prefekten. Alla anställda inom industri och handel äger rätt till en vilodag varje vecka. I regel skall denna förläggas till söndagen. DiSpens kan lämnas av prefekten. Ehuru butikspersonalen är tillförsäkrad en vilodag i veckan, är affärsinnehavaren inte ålagd att hålla sitt företag stängt samma tid. Därigenom kan de små familjeföretagen gynnas. För att förhindra osund konkurrens har genom särskild lagstiftning prefekt läm- nats möjlighet att under vissa villkor besluta, att alla företag inom viss bransch och inom visst distrikt skall hållas stängda under den dag då vilodagen uttages.

I Paris gäller för närvarande följande. Livsmedelsaffärer skall hållas stängda en dag i veckan, måndag eller söndag. För bagerier gäller speciella bestämmelser. Bageriför- bundet gör upp listor för olika stadsdelar med utgångsPunkt från principen att aldrig mer än en tredjedel av bagerierna i samma distrikt skall vara stängda samtidigt. Detta gäller även söndagar. Järn-, färg-, sko-, parfym— och klädesaffärer samt apotek och frisersalmger skall hållas stängda söndagar. Möjligheter finns att i stället ansöka om stängning måndagar. För övriga slag av affärer finns inga bestämmelser om att de skall hållas stängda vissa dagar. I princip kan de således vara öppna alla dagar. Om personal är anställd, har affärsinnehavaren att göra fram- ställning till prefekturen, som i sin tur inhämtar yttrande från fackföreningarna. Det finns inga rättsregler som reglerar affär- emas öppethållande under dagen. En affärs- innehavare som själv står i sin affär kan således i princip öppna och stänga när han vill. Arbetstiden för anställda är — inom vissa ramar — en förhandlingsfråga mellan fackför- eningarna och branschorganisationerna. Som exempel kan nänmas att inom livsmedels- branschen gäller 46-timmarsvecka med möj- lighet till fjorton timmars övertid. Arbets- dagens längd inom branschen är begränsad till tolv timmar.

Nederländerna 1 Nederländerna gäller 1951 års butikstäng- ningslag. Butik definieras som ”varje för allmänheten slutet rum, där varor brukar försäljas till enskilda”. Frisersalonger och fotoateljeer är butiker i lagens mening. Rege- ringen åger förordna att lagen skall gälla även för andra rörelser.

Lagen är till tillämplig på apotek, butiker som försäljer endast glass och pommes frites, butiker som uteslutande eller huvudsakligen saluför tidningar och tidskrifter, butiker i stationsbyggnader vid statsjärnvägarna och flygplatser för utrikestrafrk, butiker som försäljer bränsle, smörjmedel och reservdelar till fordon, såvida försäljningen äger rum i brådskande fall, skeppshandel samt försälj- ning från varuautomater, om dessa är så belägna att de ej kan påfyllas från butik. Utanför lagen faller vidare försäljning som äger rum i museer samt försäljning från butiker, som saluför endast matvaror och alkoholfria drycker för förtäring på platsen.

Den i lagen stadgade affärstiden är var- dagar mellan kl. 5 och 18. Söndagar skall affärerna vara stängda. Undantag från denna huvudregel till kl. 21 gäller för samtliga butiker i anslutning till vissa helger. Vidare kan regeringen medge, att vissa butiker får hållas öppna vafdagar till senast kl. 19.

Den för' Nederländerna karakteristiska försäljningen av bröd och mjölk samt annan försäljning och leverans vid dörren är under- kastad särskilda bestämmelser.

Den regionala tillämpningen av lagen ankommer på respektive kommun. Kommun äger besluta, att butik får vara öppen till senast kl. 22 en dag i veckan. Ett sådant beslut kan avse alla eller endast vissa butiker. Olika delar av kommun kan ha kvällsöppet olika dagar. Tillstånd till utsträckt öppethål- lande, som ej får avse lördag, har meddelats i stor omfattning. I samband med marknader, karnevaler, sportevenemang och andra spe- ciella lokala arrangemang kan kommun läm- na tillstånd till utsträckt öppethållande under sammanlagt högst 21 vardagar per år. Er- fordras utsträckt affärstid under större antal dagar t. ex. för försäljning av blommor vid

hållas öppna oberoende av de allmänna stängningstiderna för försäljning av drivme- del. Reparationsverkstäder för motorfordon, fartyg och flygplan får vidare vara öppna he- la dygnet för utförande av brådskande repa- rationer.

I affärstidsförfattningen för Bern defini- eras butik som försäljningsställe där detalj- handel sker och däri inbegripes bl. a. kiosker, salustånd och frisersalonger. Stängningstiden år måndagar till och med fredagar kl. 18.30 samt lördagar och helgdagsaftnar kl. 17. Tobaksaffärer och tidningskiosker får dock hållas öppna vardagar till kl. 20 och lördagar till kl. 19. För frisersalonger är motsvarande stängningstider kl. 19 respektive 18.30. De två sista lördagarna före julafton får affär- erna vara öppna till kl. 18.30. Polismyndig- heten äger medge öppethållande till kl. 21.30 tre vardagar före julafton. Med undan- tag för tobaksaffärer och tidningskiosker är affärstiden begränsad till kl. 17 på julafton. För sön— och helgdagar gäller följande affärs- tider. Bagerier och konditorier samt handels- trädgårdar får hållas öppna mellan kl. 10 och 13. Samma affärstid gäller för ost- och smöraffärer för försäljning av mjölk och mjölkprodukter samt för tidningskiosker för försäljning av tidningar, tidskrifter, vykort, reselektyr och andra varor för resandes behov. Fotografiateljéer får vara öppna till kl. 13. Samma stängningstid gäller vissa helgdagar för blomsteraffärer. Bagerier och konditorier får vidare ha öppet till kl. 18.30 under förutsättning att de i stället är stängda motsvarande tid på en annan veckodag. Gatuförsäljning med tidningar får äga rum mellan kl. 17.30 och 23. I samband med lokala festligheter och dylikt äger polis- myndigheten meddela bestämmelser om öppethållande på sön- och helgdagar. Apote- kens öppethållande efter ordinarie affärstid regleras i annan ordning. I fråga om halvdags- stängning gäller följande bestämmelser. Livs- medelsaffärer vari inbegripes bl. a. bagerier, konditorier, slakteributiker, mjölk-, smör- och ostaffärer, vin- och spritaffärer samt frukt- och grönsaksaffärer skall hållas stängda onsdagar efter kl. 13. Samma stäng-

ningstid gäller för apotek och färgaffärer. Frisersalonger skall stängas måndagar kl. 13. Alla andra affärer skall vara stängda mån- dagar före kl. 14. Bestämmelserna om halvdagsstängning gäller ej blomsteraffärer, tobaksaffärer och tidningskiosker. Obliga- torisk halvdagsstängning gäller inte heller under december månad och veckorna före vissa andra större helger. Vid lokala festlig- heter, utställningar, sportevenemang och liknande arrangemang kan polismyndigheten för begränsad tid medge enstaka affärer eller branscher att hålla öppet utöver ordinarie affärstid eller att förskjuta den i lagen bestämda tiden för halvdagsstängning. Vid större evenemang äger kommun tillfälligt upphäva bestämmelserna om halvdagsstäng- ning för enstaka branscher eller för alla affärer. Slutligen gäller den bestämmelsen att kommun har att på framställning av tre fjärdedelar av rörelseidkarna inom en bransch för denna förordna om tidigare stängningstider eller om halvdagsstängning på lördagseftermiddagarna.

Storbritannien

Affärstiderna regleras genom Shops Act från år 1950. Denna lag är tillämplig inte blott på vanlig butikshandel utan på all detaljhandel och annan handel som sker annorstädes än i affär. Även tjänster från frisersalonger reg- leras av lagen. Detsamma gäller för auktio- ner. Den allmänna stängningstiden är alla vardagar kl. 20. Lokal myndighet äger beslu- ta om tidigare stängningstid, dock tidigast kl. 19. Sådant beslut kan omfatta hela orten eller endast del av den samt avse alla affärer eller endast visst slag av affärer. Lördag eller annan vardag, som kan ha bestämts av lokal myndighet, får affärer hålla öppet till kl. 21. Den lokala myndig- heten äger förlägga denna dag till olika dagar för skilda slag av affärer, för skilda delar av orten eller för skilda delar av året. I praktiken stänger flertalet affärer kl. 17.30 eller 18 utom den dag då längre öppethål- lande år medgivet. För sådana fall varierar stängningstiden och' en del affärer stänger

sjukhus och kyrkogårdar eller för mer regelbunden försäljning vardagskvällar kan kommun även lämna tillstånd härtill. Sådant beslut skall dock godkännas av regeringen. Magistraten kan meddela enskilda butiks- innehavare dispens för utsträckt öppethål- lande vid speciella arrangemang med kultur- ellt eller socialt syfte, auktioner, utställningar och modevisningar.

Varje kommun kan förordna, att butik inte får hållas öppen antingen måndagar före kl. 13 eller måndagar, tisdagar eller onsdagar efter kl. 13. Flertalet kommuner har med- delat beslut om halvdagsstängning. I allmän- het innehåller de kommunala besluten om affärstider, att varuhus och butiker, som ej saluför livsmedel, skall hållas stängda på måndagsförmiddagarna. Kommun kan med- ge undantag från meddelade bestämmelser om halvdagsstängning.

Torg— och gatuhandel samt handel ”te water” (på vattnet) är i princip förbjuden på söndagar samt får vardagar pågå mellan kl. 5 och 19. Med gatuhandel förstås både kring- föringshandel och försäljning från fasta stånd och kiosker. I samband med de större helgerna får försäljning ske till kl. 21. Samma tid gäller för försäljning av färsk frukt vardagar under månaderna juni till och med augusti. Kommun äger medge utsträckt affärstid dels till kl. 22 en dag i veckan och dels under sammanlagt högst 21 dagar per år. Tillstånd till ytterligare utsträckt affärstid fordrar regeringens godkännande. Gatuhan- del och handel ”te water” med smärre matvaror är tillåten även på sön- och vissa helgdagar.

Butikstängningslagen innehåller härjämte bestämmelser att kommun äger besluta, att butik skall vara stängd under 12 vardagar per år för att de anställda skall kunna erhålla semester. Dessa dagar kan förläggas till två perioder om vardera sex dagar. Lagen inne- håller vidare bestämmelser för butiker, som drivs av trosbekännare med annan vilodag än söndag.

Schweiz F örbundsrepubliken saknar butiksstängnings- lagstiftning, men genom lag den 13 mars 1964 med följdförfattningar är de butiksan- ställda tillförsäkrade söndagsledighet eller kompensationsledighet härför. Butikernas affärstider regleras där i stället genom kan- tonförfattningar. Affärstiderna kan därför skifta mellan olika kantoner och även mellan olika kommuner inom samma kanton. Enligt nämnda lag skall de affärsanställda varje vecka vara lediga en halv vardag. Till följd härav har vissa kantoner meddelat bestäm- melser om halvdagsstängning, medan andra kantoner avstått från att lagstifta i denna fråga.

I kantonerna Ziirich och Bern gäller i huvudsak följande bestämmelser i fråga om affärstider.

I Ziirich får alla slags försäljningsställen för detaljhandel hållas öppna vardagar mel- lan kl. 6 och 19. Lördagar och helgdags- aftnar är stängningstiden kl. 18. Bestämmel- ser om kvällsöppet finns ej, men enligt ett framlagt lagförslag skall de lokala myndig- heterna inom kantonen äga besluta att affärerna får hållas öppna en vardag i veckan längst till kl. 21. Sön— och helgdagar skall hållas stängt. Kommun äger bestämma, att mjölkbutiker, bagerier, konditorier, kiosker, fotoateljeer samt blomsteraffärer får vara öppna högst fem timmar sön- och helgdagar. Vissa helgdagar får bagerier, konditorier och fotoateljeer hållas öppna mellan kl. 11 och 14. Från kiosker får på sön- och helgdagar försäljas tidningar, tidskrifter, vykort, frukt, alkoholfria drycker, vissa matvaror samt to- bak. Kommun äger inskränka affärstiderna för hela kommunen eller endast en del av den. Ett sådant beslut kan vidare vara be- gränsat till att avse endast butiker inom viss bransch. I samband med lokala festligheter och andra särskilda tillfällen äger kommun närmare förordna om öppethållandetider. Bestämmelser om halvdagsstängning saknas. Affärstidslagstiftningen är inte tillämplig på apotek. Försäljning från varuautomater har ansetts falla utanför lagstiftningen. Garage, bensinstationer och reparationsverkstäder får

först kl. 21. I allmänhet skall varje affär stängas kl. 13 en dag i veckan. Enligt Shops (Early Closing Days) Act 1965 äger rörelse- idkare själv besluta om den veckodag, då den tidiga stängningen skall ske. Intet hindrar att beslutet avser lördag. Affärerna skall genom väl synliga anslag utmärka den dag då tidigare stängning sker. Denna veckodag får i princip ej skiftas oftare än var tredje månad. Lokal myndighet kan under vissa betingelser medge undantag från bestämmelsen om tidigare stängning. Sön- och helgdagar skall affärer i allmänhet hållas stängda.

För försäljning av tobak och tobaksuten- silier äger lokal myndighet utsträcka affärs- tiden till kl. 21.30 och en dag i veckan till kl. 22. Lagen medger samma öppethållande för försäljning av läskedrycker, konfektyrer och glass. I fråga om rekreationsorter kan lokal myndighet för sammanlagt högst fyra män- ader per år medge såväl undantag från bestämmelsen om tidigare stängning en dagi veckan som förlängd affärstid. Tillstånd till utsträckt öppethållande kan också lämnas för försäljning på mässor och utställningar. _ Inför jul eller annat speciellt tillfälle kan regeringen sätta gällande bestämmelser ur kraft under viss tidsperiod. Även lokal myndighet har denna möjlighet vid Speciella tillfällen, dock med den begränsningen att detta får ske under sammanlagt högst sju dagar årligen.

Åtskillig försäljning faller inte under lag- ens bestämmelser om allmän stängningstid och tidigare stängning en dag i veckan. Undantagna i det förra hänseendet är främst försäljning av måltider och förfriskningar för förtäring på stället, försäljning för av- hämtning av nytillredda livsmedel, försälj- ning av rusdrycker, försäljning i lokal där rusdrycksförsäljning får ske av tobak, tänd- stickor och läskedrycker, försäljning på teatrar, biografer, konsertsalar och andra liknande platser av tobak, tändstickor, läske- drycker, konfektyrer och glass om försälj- ning sker i samband med uppträdande eller föreställning, försäljning av läkemedel, för- säljning vid vissa av regeringen bestämda större jämvägsstationer av tidningar, tidskrif-

ter och böcker, försäljning av tillbehör till flygplan, motorfordon och cyklar, nödvän- diga för deras omedelbara brukande, samt viss skeppshandel. Som exempel på undantag från bestämmelsen om tidigare stängning kan nämnas försäljning av rusdrycker, försäljning av förfriskningar, försäljning av tillbehör till flygplan, motorfordon och cyklar, försälj- ning av tidningar och tidskrifter, försäljning av kött, fisk, mjölk, grädde, bröd, konditori- varor, frukt, grönsaker, blommor och andra ömtåliga varor, försäljning av tobak och tobaksutensilier, försäljning av läkemedel, försäljning som sker från järnvägsstationers bokstånd samt, under vissa betingelser, detaljhandel i samband med utställningar och mässor.

Viss handel är undantagen bestämmelsen om söndagsstängt såsom försäljning av rus- drycker, försäljning av måltider och förfrisk- ningar oavsett om förtäring sker på stället eller ej, försäljning av nytillredda livsmedel, försäljning av läskedrycker, konfektyrer och glass, försäljning av blommor, färsk frukt och färska grönsaker, försäljning av färsk mjölk och grädde, försäljning av läkemedel, försäljning av tillbehör till flygplan, motor— fordon och cyklar, försäljning av tobak och tobaksutensilier, försäljning av tidningar och tidskrifter, försäljning på vissa av regeringen bestämda större järnvägs- och busstationer samt flygplatser av böcker och skrivmaterial, försäljning på museer och vissa andra närmare angivna likartade ställen av resehandböcker, vykort, fotografier, reproduktioner, fotogra— fisk film och souvenirer samt försäljning av sportartiklar i anslutning till sportanlägg- ningar.

Härjämte äger lokal myndighet lämna tillstånd för affärer att hålla öppet på söndagarna, dock längst till kl. 10, för försäljning av bröd och konditorivaror, fisk och skaldjur samt specerier och andra livs- medel som i allmänhet saluförs i Speceri- affärer. Den lokala myndigheten på en rekreationsort kan lämna tillstånd till söndagsöppet för försäljning av bad- och fiskeartiklar, fotografiska artiklar, leksaker, souvenirer, böcker, skrivmaterial, fotogra—

fier, reproduktioner, vykort samt alla slag av matvaror, dock med den begränsningen att så för ske under högst 18 söndagar årligen.

Slutligen innehåller lagen, som därjämte innehåller viss arbetstidslagstiftning, sär- skilda bestämmelser bl. a. för sådana anlägg- ningar, där flera butiksrörelser bedrivs. Vid- are gäller särbestämmelser i fråga om affärer som drivs av mosaisk trosbekännare. För vissa delar av London äger de lokala myndig- heterna på grund av vissa närmare angivna äldre förhållanden medge öppethållande på söndagar. Dessa undantag torde dock sakna större praktisk betydelse. Även för Skottland finns vissa särbestämmelser.

Förbundsrepubliken Tyskland

I Tyskland regleras affärstiderna av 1956 års butikstängningslag. Denna lag gäller inte blott sedvanlig butikshandel utan även för- säljning från apotek, bensinstationer, varu- automater, järnvägsstationer, stånd, kiosker, basarer och dylikt. Även frisersalongers öppethållande regleras av lagen. Förbunds- regeringen äger närmare bestämma vilka slag av rörelse; som omfattas av lagen. Med undantag för nöjesplatser och försäljning av tidningar på vardagar är lagen även tillämplig på sådan yrkesmässig detaljhandel som sker annorstädes än från försäljningsställe.

Den i lagen stadgade affärstiden är män- dagar till och med fredagar kl. 7—18.30 och lördagar kl. 7—14. Sön- och helgdagar skall affärerna hållas stängda. Den första helgfria lördagen i varje månad får affärstiden ut- sträckas till kl. 18. Samma utsträckta tid gäller för de fyra lördagarna närmast före julafton. Infaller julafton på en vardag, får affärerna hållas öppna till kl. 14. Är julafton åter på en söndag, får butiker som saluför mjölk och mejeriprodukter, bageri- och konditorivaror, livsmedel, blommor, färsk frukt och tidningar samt försäljningsställen för julgranar vara öppna under högst tre timmar och längst till kl. 14. Öppethållnings- tiderna bestäms av delstatsregeringarna.

Tidningar får enligt lagen försäljas var- dagar mellan kl. 6 och 19 samt sön- och

helgdagar mellan kl. 11 och 13. Blomster- affärer på eller inom 300 meters avstånd från kyrkogårdar får hållas öppna lördagar till kl. 17. Frisersalonger får hålla öppet på lördagar till kl. 18 under villkor att de är stängda till kl. 13 påföljande måndag.

Apotek får hållas öppna oberoende av gällande affärstider. Under de allmänna stängningstiderna får dock endast försäljas mediciner och sjukvårdsartiklar. Det åligger vederbörande förvaltningSmyndighet att för en eller angränsande kommuner med flera apotek närmare bestämma om de olika apotekens öppethållande efter den allmänna affärstidens slut. Även bensinstationer får hållas öppna hela dygnet, men under de allmänna stängningstiderna får endast driv- medel och sådana reservdelar, som 'är erfor- derliga för underhåll och reparationer av motorfordon, saluföras.

Försäljning från varuautomat får ske hela dygnet under förutsättning att automaten är uppsatt i anslutning till butik och att den endast innehåller varor som saluföres i butiken. Nämnda villkor lär dock i rätts- praxis ha ansetts vara utan betydelse. Lagen är inte tillämplig på varuautomater uppsatta i restauranger och på företag.

Oberoende av gällande affärstider får försäljning ske på de tyska förbundsjärn— vägarnas stationer. Försäljning under de allmänna stängningstiderna på andra järnvägs- stationer samt på flygplatser får ske efter tillstånd från förbundsregeringen, som äger bestämma såväl tiderna för öppethållande som de varor som får tillhandahållas. På julafton är affärstiden i samtliga fall begrän- sade till kl. 17.

Förbundsregeringen kan förordna, att butiker som saluför mjölk och mejeripro- dukter, bageri- och konditorivaror, färsk frukt, blommor och tidningar får hållas öppna viss tid på sön— och helgdagar för försäljning av sådana varor. Så har skett genom en förordning från år 1957. Enligt denna får med undantag för vissa helgdagar följande butiker hålla söndagsöppet, näm- ligen mjölkbutiker två timmar, butiker som saluför och därjämte framställer konditori-

varor två timmar, blomsterbutiker två eller vissa helgdagar sex timmar samt försäljnings- ställen för tidningar fem timmar. Delstatsrege- ringarna har att bestämma de närmare tiderna för öppethållande, som dock ej får förläggas till högmässotid.

På utflykts- och rekreationsorter med särskilt stark turisttrafik äger delstatsregering förordna om utsträckt affärstid för försälj- ning dels av sådana varor som orten är känd för och dels av badartiklar, minnessaker, färsk frukt, mjölk och mejeriprodukter, alkoholfria drycker, tobak, konfektyrer, blommor och tidningar. Lagen innehåller vissa begränsningar för tillståndsgivningen. Sålunda får tillstånd ges för högst fyrtio sön- och helgdagar årligen. Tiden för öppethål- lande dessa sön- och helgdagar är begränsad till åtta timmar och får ej förläggas till högmässotid. Lördagsförsäljning av nu nänmt slag får pågå till senast kl. 20. Håller butik lördagsöppet utöver ordinarie affärs- tid måste butiken hållas stängd från kl. 14 en bestämd dag i samma vecka. Vidare kan delstatsregering förordna, att butiker på orter i omedelbar närhet till förbundsrepub- likens gränser får hålla öppet lördagar till kl. 18. Även för sådana fall gäller att butikerna måste hållas stängda från kl. 14 en bestämd dagiveckan.

I jordbruksdistriktet äger delstatsregering, om så är påkallat för att tillgodose lantbruks- befolkningens trängande inköpsbehov, för- ordna, att alla eller vissa slag av butiker får hållas öppna en timme utöver den ordinarie affärstiden på vardagar samt under två timmar på sön— och helgdagar under tid för vårbruk och skörd.

Vid marknader, mässor och andra liknan- de arrangemang kan delstatsregering lämna tillstånd till utsträckt affärstid. Sådant till- stånd får lämnas för högst tolv vardagar till kl. 21 och fyra sön- och helgdagar. Tiden för öppethållande på sön- och helgdagar är begränsad till fem timmar och får ej förläg- gas efter kl. 18 och ej heller till högmässotid. Utnyttjas tillstånd av sistnämnt slag, måste butik hållas stängd från kl. 14 föregående lördag. Tillstånd till utsträckt öppethållande

kan begränsas till bestämda områden och affärsgrenar.

Slutligen gäller, att vederbörande myndig- het i delstat för enstaka tillfälle kan medge tidsbegränsade undantag från gällande affärs- tider, om detta är tvingande nödvändigt ur allmänt intresse.

Sedan lagens tillkomst har en diskussion förts huruvida de nu gällande butikstiderna tillgodoser allmänhetens intressen. Därvid är det särskilt frågan om de förvärvsarbetande husmödrarnas inköpsproblem som tilldragit sig största intresset. ] denna diskussion har bl.a. butiksanställdas förbund uttalat sig mot en förlängning av affärstiden. En av den västtyska konsumentorganisationen nyligen företagen undersökning om tyskarnas in- köpsvanor och butikstängningstiderna ut- visade bl. a. att cirka 80 procent av närmare 3.000 tillfrågade konsumenter ansåg att affä- rerna var öppna tillräckligt sent.

3 Östeuropeiska lander

Polen

Enligt butikstängningslagstiftningen i Polen bestäms affärstiderna med hänsyn till bl.a. befolkningens behov, vanor och önskemål, butikernas belägenhet inom orten i fråga samt butikernas organisationsmöjligheter. Affärstiderna är därför olika för t. ex. storstäder, större industricentra samt turist-. vilo- och kurorter. Berörda kommunalråd fastställer affärstiderna för de butiker som tillfredsställer den lokala befolkningens be- hov. Hit hör bl.a. livsmedelsaffärer, mjölk- affärer och bagerier, frukt- och grönsaks- affärer, kött- och charkuteriaffärer, kort- varuaffärer, affärer som saluför hushålls- artiklar samt färghandel. Livsmedelsaffärer hålls i allmänhet öppna mellan kl. 6 och 19. I större städer förekommer specialbutiker, t. ex. delikatessaffärer, som stängs först kl. 22. I större residensstäder finns även livs- medelsaffärer, som har öppet hela natten. Affärer som saluför industrivaror öppnas i allmänhet kl. 10 eller 11, och de skall stängas kl. 18 eller 19. Affärstiden för varuhus är vanligen i större städer kl. 9—20 och i andra

städer kl. 9—19. Vid jul och påsk får affärstiderna utsträckas. Beträffande sön- och helgdagar avgör de kommunala myndig- heterna vilka affärer som skall hållas öppna för att tillgodose konsumenternas behov av livsmedel. Mjölk-, ägg- och brödbutiker får vara öppna högst tre timmar. Delikatess- affärer samt affärer som saluför vin, konfek- tyrer och souvenirer får hållas öppna högst åtta timmar.

Sovjetunionen Affärstiderna i Sovjetunionen bestäms på grundval av studium av befolkningens önske- mål i fråga om tider på dygnet och vecko- dagar för öppethållande. Hänsyn tages till arbetares, tjänstemäns och husmödrars önskemål, vilka kommit till uttryck på allmänna fabriksmöten och konsumentkon- ferenser, men också till opinionsundersök- ningar. Härjämte beaktas de föreskrifter rörande arbetstid och fritid för anställda i industrin, byggnadsbranschen, organisationer och institutioner, vilka uppställts för en viss republik eller provins.

Med utgångspunkt från dessa faktorer utarbetar de lokala organen för ledning av handeln föreskrifter rörande affärstider, vilka granskas och stadsfästs av de verkstäl- lande myndigheterna, lokalsovjeterna.

Majoriteten av livsmedelsaffärerna i städ- erna halles öppna alla dagar i veckan. De stora livsmedelsaffärerna har öppet mellan kl. 8 och 20 eller 23. Mjölk-, bröd-, kött- och grönsaksaffärer är öppna alla veckodagar från kl. 7--8 till kl. 20—21.

Andra affärer än matvaruaffärer hålls i allmänhet öppna från kl. 9—11 till kl. 20—21. Med undantag för affärer, kiosker och salustånd, vilka är belägna på kolchos- marknader och på till dessa gränsande gator, samt kiosker vid hotell, på järnvägsstationer, busstationer och flygplatser skall söndagar hållas stängt. I några, företrädesvis mindre städer är affärerna dock öppna söndagar men för dem är måndagar då stängningsdag.

Tiden för handel med spritdrycker är i många städer begränsad till mellan kl. 11 och

För helgdagsaftnar och helgdagar kan lokalsovjetens exekutivkommitte' utsträcka affärstiden med 2—3 timmar.

Handelsanställda har femdagars arbets- vecka.

Ordning för öppnande och stängande av affärer, stadgande om middagsrast och andra frågor regleras genom ”Huvudregler för affä- rers arbete”, vilka stadfästs i unionsrepub- likerna.

Tjeckoslovakien

Tjeckoslovakien har inte utfärdat några bestämmelser om affärstiderna, men enligt ett regeringsbeslut kan alla kommersiella organisationer och affärer anpassa affärs- tiderna efter de lokala behoven. Beslut om affärstider träffas efter överenskommelse med nationalkommittéerna, vilka ungefär- ligen motsvarar de svenska stads— och kom- munalfullmäktige.

4 Utomeuropeiska länder

Amerikas förenta stater

Någon federal butikstängningslagstiftning finns inte i Förenta Staterna. På delstats- och framför allt lokal 'nivå finns emellertid en rad skiftande religiöst motiverade och av kom- mersiella grupper inom den traditionella handeln försvarade bestämmelser som för- bjuder alla eller vissa slag av försäljning under söndagar. Ej heller frivilliga arrange- mang inom ramen för branschorganisationer eller på annan privat väg i syfte att reglera affärstiderna förekommer, då sådana skulle komma i konflikt med anti-trustbestäm- melserna.

Affärstiderna varierar starkt mellan olika delstater och även mellan olika kommuner inom en delstat. Även inom en kommun kan affärstiderna skifta. Söndagsstängning är van- ligast i de östra staterna. I en turiststat som Florida är öppethållande på söndagar prak- tiskt taget fritt. I Texas får butik hållas öppen söndagar, om den är stängd lördagar. I New Jersey är bestämmelserna om öppethål-

lande på söndagar mycket mindre stränga på sommar- och turistorter än i övriga delar av staten. Butikstängningslagstiftningen i Pennsylvania påbjuder att varje affär som sysselsätter mer än tio personer måste hållas stängd på söndagar. Supermarkets, drug stores och rabattvaruhus synes i allmänhet i alla stater hålla kvälls- och söndagsöppet. Utvecklingen har gått mot ökat öppethållande och normgivande härvidlag har de stora rabattkedjorna varit. Sålunda torde flertalet större affarskedjor, med eller utan kring- gående av bestämmelser på området, idag bedriva söndagsförsäljning i någon form. Småbutiker och varuhus i traditionell be- märkelse hålls i allmänhet vardagar öppna till kl. 18. Några dagar i veckan är varuhusen vanligen öppna till kl. 21 eller senare. Supermarkets och rabattvaruhus brukar vara öppna till kl. 22. Söndagar kan stängnings- tiden vara tidigare. Öppningstiden är i allmänhet alla dagar kl. 9 eller senare.

Kanada

Bestämmelser rörande affärstid är i Kanada inte en federal utan en provinsiell angelägen- het. I vissa fall har emellertid befogenheten att utfärda närmare bestämmelser (by-laws) om affärstider överförts på kommunerna. Affärstiderna kan alltså skifta mellan olika provinser och även mellan olika kommuner i en provins. Även den handel som är föremål för affärstidsreglering kan variera mellan de olika provinserna. En kommunal ”by-law” om affärstider kan avse alla butiker eller endast ett visst slag av butiker och kan omfatta hela kommunen eller endast en viss del av denna. ”By laws” kan vidare vara begränsade till att omfatta endast vissa års- tider.

I detta sammanhang har undersökts be- stämmelser rörande affärstider i provinserna Manitoba, Quebec och British Columbia samt i städerna Vancouver, Toronto och Ottowa. För vardera av Vancouver och Ottowa gäller en ”by-law”, som omfattar alla kommunala restriktioner i fråga om öppnings- och stängningstider för affärer. I

Toronto gäller fem olika ”by-laws” rörande affärstider för kemisk tvätt,judiska charkute- ributiker, järnaffärer, juvelerarbutiker och bensinstationer medan aff årstiderna för andra branscher inte är föremål för kommunal reglering.

Butik definieras i allmänhet som försälj- ningsställe där detaljhandel sker och däri inbegripes bl. a. stånd och därmed jämförliga försäljningsställen samt frisersalonger.

I allmänhet har stängningstiden bestämts vardagar till kl. 18 med förlängning till kl. 21 en eller ett par dagar i veckan. I vissa fall gäller, att butikerna skall hållas stängda en eftermiddag i veckan från kl. 12. Öppnings- tiden är ofta ej angiven men i vissa fall som för provinserna Manitoba och Quebec har den satts till tidigast kl. 5 respektive kl. 8.30. Sön— och vissa i författningarna angivna helgdagar skall affärerna hållas stängda. Dag- arna närmast före julafton brukar affärs- tidsbestämmelsema tillåta öppethållande till kl. 21. På turistorter kan de lokala myndig- heterna vanligen medge utsträckt affärstid. För frisersalongers öppethållande gäller i allmänhet särbestämmelser.

Åtskillig försäljning faller inte under affärstidsförfattningarna. Sålunda brukar undantag göras för försäljning av sådana varor som tobak och tobaksutensilier, tid- ningar och tidskrifter, frukt och grönsaker, blommor, konditorivaror, måltider och för- friskningar för förtäring på stället, medicin och andra farmaceutiska artiklar samt motor- fordon. Affärstidsbestämmelserna är inte hel- ler tillämpliga på hotell- och restaurangrörel- ser samt oftast inte heller på bensinstationer. 1 de fall där bensinstationernas öppethållande är reglerat, innehåller affärstidsförfattningar- na olika bestämmelser som medger öppethål— lande utöver ordinarie affärstid.

Statens offentliga utredningar 1971

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Poat- och lnrikea Tidningar. [2] Snatteri. [10.1 Förslag tila tiebolegslag m.m. [15]

Socialdepartementet Familjepensionefrågor mm. [19]

Kommuniketionsdepertementet

Ny ejömanelag. [6]

Ett nytt bilregister. [11] _ Utredningen angånde beforden av farligt gods på vag m.m. 1. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt goda på väg. (ADR) Betänkande I. [20] 2. Euro- peisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A. [21] 3. Europeiek överens- kommelse om internationell trenaport av farligt gods på vig. (ADR) Bilaga B. [22] 4. Europeisk överenaenekorn- melee om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. [23]

Sjömanepeneion. [30]

Finansdepertementet

SOU 71. Handbok för det officiella utredningstryckat. 1] 1970 år: lån tideutredning. 1. Svensk industri under 0- teiet med ut!: ick mot BO-telet. Bilaga 2. [6] 2. Finansiella tillvixteepeluer 1960-1975. Bila a 4. [Ia 3. Arbetskraft:- reeureerna 1965-1990. Bila 311.181 4. iljövården i Sve- rige under 70-talet. Bila a . 12 5. Utvecklingetendeneer inom offentlig sektor. B laga . [13] 6. Varuhandein fram till 1975. Bilaga 3. [14] 7. Regional utveckling och plane- ring. Bilaga 7. [16] Stone företags offentliga redovisning. [9] Mått och vikt. [18] Beteiningsbelaneutredningen. 1. Den svenska betalnings- belaneetatietiken. [31] 2. Vaiutareaerven och utrikeshan- deln: finansiella struktur. Bilaga. [32]

Utbildningsdepertementet

Vuxen ede isk fo aknln ch utbldnin . 24 Kyrkanplrostgag.g [29] ' go . g [ ] Jordbruksdepartementet Veterinärdietrikteindelningen, m m. [3]

Handelsdepartementet Fri affärstid. [33] lnrikesdepartementet

Servicekommittén. 1. Boendeeervice 3. Kommunetudien. [25] 2. Boendaaervice 4. Projektstudien. [26] 3.9800nde- serwce 5. Totalkostnadeatudien. [27] 4. Boendeeervjce 6. Strukturatudier. [28] l

i

!

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningemae nummer i den kronologiska förteckningen.

Civildepartementet Kommunala val. [4]

lnduetridepartementet Malm - Jord - Vatten. [17]