SOU 1971:49

Unga lagöverträdare

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 1 juni 1956 chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa en undersök- ning av ungdomsbrottsklientelet med syfte att klarlägga orsakerna till kriminaliteten. Enligt direktiven skulle de sakkunniga utar- beta förslag till program för en systematisk och vetenskapligt hållbar undersökning av klientelet och, sedan Kungl. Maj:t tagit ståndpunkt till förslaget, leda och övervaka undersökningen.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 23 juli 1956 föl— jande sakkunniga, nämligen numera justitie- rådet Per Bergsten, tillika ordförande, pro- fessorn Ivar Agge, professorn Gunnar Boalt, numera professorn Bo Gerle, professorn Torsten Husén och chefläkaren, numera do- centen Gustav Jonsson. Den 5 oktober 1956 förordnades därjämte professorn Sten Malmquist att vara sakkunnig. Boalt blev den 19 november 1956 entledigad från upp— draget och i hans ställe förordnades numera professorn Gösta Carlsson. Såsom ytterli- gare sakkunnig förordnades den 6 oktober 1958 professorn Sven Ahnsjö. Agge entle— digades den 11 juni 1960 och ersattes med fil. lic. Dick Blomberg. -— Till sekreterare förordnades numera departementssekretera— ren Olle Hellberg.

Att såsom experter vid forskningens be— drivande deltaga i undersökningen förord- nades den 4 oktober 1956 numera fil. lic.

Kerstin Elmhorn, den 1 september 1958 nu- mera fil. lic. Kristina Humble och numera. fil. lic. Gitte Settergren och den 1 februari. 1961 socionomen Iba Svahn. Kerstin Elm- hom övergick den 1 maj 1969 till annat ar— bete och ersattes med fil. lic. Birgitta Olofs— son. I statistiska frågor har fil. lic. Staffan Lundquist och i ett senare skede även fil. kand. Carita Gundberg biträtt. Härutöver har för särskilda undersökningsuppgifter el— ler såsom rådgivare anlitats åtskilliga perso— ner, bland vilka må nämnas byråchefen Lars. Bolin, fil. kand. Ann Båge, avdelningsdirek-- tören Erik Kinell, docenten Lennart Kir- stein, departementssekreteraren Ulla Lars-. son, bitr. psykologen Marianne Lövegren. och f. d. chefsåklagaren Sten Mattsson.

Riktlinjer för undersökningen fastställdes av Kungl. Maj:t genom beslut den 20 sep— tember 1957 på grundval av en av de sak-. kunniga utarbetad promemoria av den 10 juli 1957. Efter en provundersökning, om-. fattande ett begränsat antal försökspersoner, begärde de sakkunniga i skrivelse den 12 december 1960 bemyndigande att fullfölja undersökningen i huvudsaklig överensstäm- melse med en vid skrivelsen fogad plan. Så- dant bemyndigande lämnades av Kungl. Maj:t den 30 december 1960.

Enligt de av Kungl. Maj:t fastställda rikt— linjerna har de sakkunniga bestämt den hu- vudsakliga uppläggningen av undersökning— en, medan detaljprogram uppgjorts av de för forskningen ansvariga experterna. De

senare utför och svarar för skilda avsnitt av undersökningen såsom eget vetenskapligt ar- bete. Undersökningen består av fyra hu- vudavsnitt, ett socialpsykologiskt, ett psy- kiatriskt, ett psykologiskt samt ett avsnitt avseende registerdata, lärarintervjuer och hemintervjuer. Det socialpsykologiska av- snittet och avsnittet rörande registerdata m.m. bildade från början ett gemensamt _ sociologiskt — avsnitt under ledning av Kerstin Elmhorn. Uppdelningen i två av- snitt skedde när Kerstin Elmhorn den 1 maj 1969 övergick till annan verksamhet. Ledare för det socialpsykologiska avsnittet blev då Birgitta Olofsson och för avsnittet med registerdata m.m. Iba Svahn. Väsent— liga delar av det sistnämnda avsnittet har sedermera övertagits av Gösta Carlsson. För det psykiatriska avsnittet svarar Sven Ahn- sjö samt för det psykologiska Kristina Hum- ble och Gitte Settergren. Det må anmärkas att gränsen mellan de olika avsnitten inte är alldeles skarp; vissa delar av undersök- ningsmaterialet utnyttjas i flera avsnitt. I un- dersökningen ingår en follow-up-studie, för vilken material insamlats fram till år 1971.

Sedan undersökningsmaterialet nu be- dömts och utvärderats samt databehandlats, kan redovisningen av undersökningen och dess resultat påbörjas. De sakkunniga har funnit lämpligt att redovisningen sker dels i en allmän rapport, avseende hela undersök- ningen, och dels i särskilda rapporter beträf- fande olika avsnitt av undersökningen.

Nu föreligger den allmänna rapporten, som de sakkunniga härmed får överlämna. I rapporten behandlas undersökningens hu- vudsakliga uppläggning, undersökningsmeto- diken och vissa andra principiella frå-

gor. Undersökningsresultat redovisas i så måtto att redogörelse lämnas för debut- brottssituationen och klientelets kriminali- tet under uppföljningsperioden. Utförligare resultatsredovisning skall följa i de särskil- da rapporterna.

De sakkunniga samfällt står för kap. I (inledande översikt) och kap. 2 (undersök- ningens tillkomst och huvudsakliga upp- läggning). Vad angår rapporten i övrigt har olika författare bidragit. Närmast ansvariga är sålunda för kap. 3 (undersökningen i be- lysning av den allmänna kriminalitetsut- vecklingen) Gösta Carlsson, kap. 4 (den teo- retiska bakgrunden) Gustav Jonsson, kap. 5 (utredningsuppdraget och typer av krimi- nalitetsförklaringar) Gösta Carlsson, kap. 6 (några allmänna synpunkter på den statis- tiska analysen av undersökningsmaterialet) Sten Malmquist och kap. 7 (insamlingen av undersökningsmaterialet) Iba Svahn. I kap. 8 (metodbeskrivning) har den del som rör det socialpsykologiska avsnittet skrivits av Bir- gitta Olofsson, Sven Ahnsjö har skrivit det psykiatriska avsnittet, Kristina Humble och Gitte Settergren det psykologiska av- snittet, Gösta Carlsson och Iba Svahn om re- gisterdata m. m. samt Iba Svahn om follow- up-undersökningen. Författare till kap. 9 (beskrivning av debutbrottssituationen) är Birgitta Olofsson och till kap. 10 (debut och återfall i brott) Olle Hellberg. De olika bi- dragen har utarbetats under fortlöpande nära samråd, och rapporten framlägges, med anmärkande av den arbetsfördelning som sålunda ägt rum vid dess tillkomst, som ett gemensamt arbete av de sakkunniga och de för forskningen ansvariga experterna.

Stockholm i maj 1971

Per Bergsten

Sven Ahnsjö Dick Blomberg Torsten H use'n

Kristina Humble

Gustav Jonsson

Birgitta Olofsson

Gösta Carlsson Bo Gerle Sten Malmquist Gitte Settergren Iba Svahn

/ Olle Hellberg

1. Inledande översikt

Brottsligheten är en gammal företeelse, som i dagens samhälle vuxit till ett allvarligt problem. Kampen mot denna form av aso- cialitet har länge förts utan att man haft någon närmare kännedom om vad det är som framkallar brottslighet. Teorier har in- te saknats, men det kunskapsmässiga un- derlaget har varit bristfälligt. Man har emel- lertid mer och mer kommit till insikt om att ökad vetenskaplig forskning rörande orsakerna till brottslighet är nödvändig för att det skall bli möjligt att få fram effekti- va och ändamålsenliga metoder för dess bekämpande. Inte minst har behovet av en vidgad och mera djupgående kännedom om brottsklientel av skilda kategorier fram- hävts och det är framför allt det unga brottsklientelet som härvid tilldragit sig intresse.

I början av 1950-talet, när det långa för- beredelsearbetet till en ny brottsbalk bör- jade komma in i slutskedet, visade utveck— lingen av kriminaliteten i vårt land oroande tendenser. Efter andra världskrigets slut ha- de brottsligheten, inte minst ungdomsbrotts— ligheten, börjat öka i betydande grad. Många frågade sig om den stora reform som för- bereddes var tillräckligt underbyggd, och röster höjdes för att reformen skulle anstå i avbidan på att ett bättre kunskapsmaterial angående brottsligheten och brottsorsakerna blev tillgängligt. Reformarbetet fullföljdes likväl och ledde till antagande av ny brotts- balk år 1962, men önskemålen om ökad

kriminologisk forskning föranledde att man redan tidigare började på allvar överväga möjligheterna att genomföra undersökning- ar i större omfattning av brottsklientel.

Ett preliminärt program för undersök- ningar av nu avsett slag framlades av en grupp sakkunniga,1 som år 1954 tillkal- lats av justitiedepartementet, i en prome- moria den 20 juli 1955. Programmet av- såg undersökningar av två slag, nämligen dels en grundläggande deskriptiv undersök- ning, avseende jämförelse mellan kriminellt och icke kriminellt klientel, och dels en un- dersökning av experimentell karaktär med syfte att pröva utfallet av olika behandlings- former. Promemorian blev föremål för re- missbehandling. Därefter tillkallades de sak- kunniga för den nu aktuella undersökning- en.

Direktiven för de sakkunniga återfinns i ett uttalande av dåvarande chefen för justi- tiedepartementet, statsrådet Zetterberg, till statsrådsprotokollet den 1 juni 1956. Enligt direktiven skulle 1955 års program, såvitt angick den deskriptiva undersökningen, överarbetas med inriktning på att vinna en grundlig kännedom om ungdomsklientelet. Det var alltså fråga om att belysa de fakto- rer som framkallar kriminalitet vid tidig ålder. De sakkunniga fick i uppdrag att ut-

1 Professor Ivar Agge, professor Gunnar Boalt, sedermera generaldirektören Torsten Eriksson och chefläkaren, numera docenten Gustav Jonsson, med Kerstin Elmhorn som sekreterare.

arbeta ett nytt programförslag med detta syfte och, sedan Kungl. Maj:t tagit stånd- punkt till förslaget, leda och övervaka un- dersökningen.

De sakkunniga började sitt arbete hös- ten 1956 och framlade efter vissa förbe- redande undersökningar en promemoria dagtecknad den 10 juli 1957, med förslag till riktlinjer för en klientelundersökning rö- rande ungdomsbrottslingar. Förslaget inne— har att en omfattande psykiatrisk, psykolo- gisk och sociologisk kartläggning av ung- domsklientel skulle utföras. Enligt dessa för— sta riktlinjer skulle undersökningen omfat- ta 700 pojkar, därav 350 i en brottsgrupp och lika många i en för jämförelse utvald kontrollgrupp. De sakkunniga fick den 20 september 1957 Kungl. Maj:ts bemyndigan- de att låta utföra en undersökning i huvud- saklig överensstämmelse med förslaget.

Igångsättandet av undersökningen för- dröjdes av svårigheter att erhålla lämplig personal för arbetet och till följd av de vid- lyftiga förberedelser som krävdes för ad- ministrationen av undersökningen. Först i början av år 1959 kunde urvalet av pojkarna och intervjuerna med dem börja.

Undersökningen fick till en början karak- tären av en provundersökning, omfattande 50 brottsfall och 50 kontrollfall. Avsikten med provundersökningen var att pröva den vetenskapliga metodiken och det administra- tiva tillvägagångssättet på ett mindre mate- rial. Sedan provundersökn'ingen avslutats och resultaten därav bearbetats preliminärt, utarbetades reviderad plan för den fortsat- ta undersökningen. Erfarenheterna från provundersökningen visade, att det var nöd- vändigt att på något sätt begränsa under- sökningen för att den inte skulle bli alltför tids- och kostnadskrävande. Enligt den nya planen skulle därför antalet pojkar i under- sökningen reduceras till 300, därav 200 brottsfall och 100 kontrollfall. Utöver de pojkar som ingått i provundersökningen skulle alltså sammanlagt 200 pojkar med- tagas. I fråga om själva undersökningsmeto— diken ansågs däremot inte några mera vä- sentliga ändringar i förhållande till provun- dersökningen behövliga.

En redovisning av provundersökningen jämte den reviderade planen överlämnades till Kungl. Maj:t med skrivelse den 12 de- cember 1960. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 30 december 1960 bemyndigades de sakkunniga att fullfölja undersökningen i huvudsaklig överensstämmelse med pla- nen. På grundval härav igångsattes huvud- undersökningen i början av år 1961.

Insamlingen av materialet i huvudunder- sökningen pågick till hösten 1962. Därefter vidtog bedömning av undersökningsmateria- let och bearbetning av detsamma för att möj- liggöra statistisk behandling. Detta arbete, som även inbegrep ombedömning av vissa delar av provundersökningen för att möjlig- göra enhetlig behandling av hela materialet, var mycket omfattande och tidskrävande och pågick med vissa avbrott fram till bör— jan av år 1970. Jämsides med att denna be- dömning och bearbetning av materialet på- gick insamlades åtskilligt annat material i form av registerdata m. m. beträffande poj- karna och deras familjer. Därjämte har poj- karnas utveckling följts i en särskild follow— up-studie.

För undersökningens utförande har valts den arbetsformen, att särskilda experter i enlighet med de riktlinjer, som de sakkun- niga uppdragit för undersökningen i dess helhet, utfört och såsom eget vetenskapligt arbete svarat för skilda avsnitt av under- sökningen. De sakkunniga har under arbe- tets fortgång fattat erforderliga beslut i frå- gor som berört huvudlinjerna i undersök- ningen och administrationen av densamma samt i övrigt varit samordnande och råd- givande instans. Arbetsutskott har fungerat med växlande sammansättning och uppgif- ter. När huvudundersökningen igångsattes i början av år 1961, sammanträdde ett ar- betsutskott, till en början regelbundet till veckokonferenser och sedermera vid behov, för ställningstagande till och diskussion av de mångahanda detaljproblem som uppkom i detta skede av undersökningen. Under en följande period var en arbetsgrupp väsent- ligen sysselsatt med statistiska frågor. På senare tid har en arbetsgrupp varit 'i per- manent funktion för fortlöpande behand—

ling av såväl statistiska som andra veten- skapliga problem i samband med bearbet— ningen.

Grundtanken vid undersökningens ut- formning har varit, att en grupp unga, vil- ka gjort sig skyldiga till beteende som för- anlett registrering hos polisen (brottsgrup- pen) skulle jämföras med en grupp som ej visat sådant beteende (kontrollgruppen). Brottsgruppen består av brottsdebutanter som fyllt 11 men ej 15 år. Kontrollgrup- pen har ej utgjort en normalgrupp i vanlig mening utan i vissa hänseenden anpassats (matchats) till brottsgruppen. Avsikten med matchningen har varit att öka möjligheter- na att spåra samband mellan brottslighet och andra variabler. Matchningen har av- sett ålder, socialgrupp och familjesituation. samt delvis även bostadsområde. Under- sökningen har som förut nämnts omfat- tat sammanlagt 200 brottsfall och 100 kon- trollfall. Urvalet av grupperna har skett bland Stockholmsbefolkningen med ledning av polisregister och mantalslängder. Det ut— valda klientelet har undersökts i fyra huvud- avsnitt, nämligen ett socialpsykologiskt, ett psykiatriskt, ett psykologiskt samt ett avsnitt avseende registerdata m. m.

Beträffande de olika avsnitten må här i korthet nämnas följande. Det socialpsyko- logiska avsnittet (Kerstin Elmhorn fram till den 1 maj 1969, därefter Birgitta Olofs- son) har till syfte att beskriva de undersök— ta pojkarnas sociala situation (hemförhål- landen, kamratförhållanden, skolgång och fritid), i första hand den aktuella situatio- nen men i görlig mån även tidigare förhål- landen och inträdda förändringar. Under— sökningen i avsnittet har baserats på inter- vju med pojken, kompletterad med skriftligt besvarande av formulär för självdeklarerad brottslighet. Det psykiatriska avsnittet (Sven Ahnsjö) omfattar anamnesupptagning hu- vudsakligen från pojkens målsman (vanligen modern) samt kroppsstatus och psykisk sta- tus. EEG-undersökning har skett beträffan- de en del av undersökningsmaterialet. Upp- giften för det psykologiska avsnittet (Kristi— na Humble och Gitte Settergren) är att be- lysa begåvningsmässiga samt personlighets-

psykologiska och socialpsykologiska fakto- rer hos de undersökta pojkarna. I avsnittet ingår intelligenstest, Rorschachtest och ett för undersökningen särskilt konstruerat bild- test av TAT-typ. I avsnittet med register- data m. m. (Kerstin Elmhorn fram till den 1 maj 1969, därefter Iba Svahn och Gös- ta Carlsson) ingår skoldata med lärarinter- vjuer och uppgifter från åtskilliga sociala myndigheter rörande pojkarna och deras fa- miljer. Dessutom har upptagits heminter- vjuer med pojkarnas föräldrar. Avsnittet skall redovisas självständigt men det utnytt- jas även som informationskälla för de öv- riga avsnitten.

Undersökningen har ej begränsats till ett tillfälle, utan pojkarnas utveckling har följts under viss tid. Denna follow-up-undersök- ning har avsett tiden tills pojken fyllt 18 år, vilket till följd av ålderssammansättningen i de undersökta grupperna lett till att mate- rial insamlats fram till år 1971. Undersök- ningen har bestått i insamling av åtskilliga registerdata samt intervju i samband med inskrivningen till militärtjänst.

Det har ansetts angeläget att ha under kontroll om och i vad mån undersöknings- förfarandet, som genom sin omfattning har inneburit en ganska intensiv kontakt med pojkarna och deras familjer, kunnat ha en behandlingsmässig effekt. I detta syfte har i såväl provundersökningen som huvudun- dersökningen uttagits »skuggfall» till brotts- och kontrollgrupperna. Dessa fall har ej ingått i primärundersökningen utan behand- las i follow-up-delen.

Vid uttagningen av brottsgruppen har be- gränsning gjorts till pojkar som registrerats hos polisen för egendomsbrott av ej allt- för bagatellartad karaktär. Bagatellfallen har alltså uteslutits. Vidare har uteslutits sådana fall, där skuldfrågan vid preliminär utred- ning visat sig vara oklar. För särskilt stu- dium har emellertid uttagits en observa- tionsgrupp, bestående av de pojkar som un- der urvalsperioden anmälts för bagatellbrott eller med skuldfrågan oklar. För särskild undersökning har vidare uttagits en mindre grupp pojkar, som gjort sig skyldiga till våldsbrott.

Undersökningen har planlagts och ut— formats med syfte att undersökningsresulta— ten skall kunna avläsas i statistiska värden. Undersökningsmaterialet har därför utvär- derats i skalor, som direkt kunnat utnyttjas för behandling i datamaskin. Stor uppmärk- samhet har ägnats åt frågor som rör den sta- tistiska metodiken och bearbetningen. Bland de problem som föreligger kan bl. a. nämnas frågan, hur matchningen — som medfört att kontrollgruppen ej kan anses som en nor- malgrupp — inverkar vid tolkningen av un- dersökningsresultaten. I detta sammanhang bör även anmärkas, att uppdelningen av poj- karna i en brottsgrupp, utvald på grundval av registrerad brottslighet, och en kontroll- grupp medfört vissa problem med hänsyn till den s.k. dolda (faktiska) brottslighet, som förefunnits inom såväl brotts- som kon- trollgruppen. I samband med övervägandena av dessa problem föranstaltade de sakkun- niga om en särskild undersökning rörande faktisk brottslighet bland skolbarn i Stock- holm. En rapport angående denna under— sökning, utarbetad av Kerstin Elmhorn, har publicerats i SOU 1969: 1. Resultatet av skolundersökningen var ej sådant att de sak- kunniga fann anledning att frångå uppdel- ningen i brottsgrupp och kontrollgrupp, men vid bearbetningen av undersökningsmateria- let uppdelas pojkarna även enligt ett annat kriterium, kriminalitetsindex.

Med hänsyn till undersökningens upp- läggning och stora omfattning har det inte funnits lämpligt och för övrigt inte heller praktiskt möjligt att i ett sammanhang re- dovisa densamma. I den nu föreliggande rapporten redovisas undersökningens all- männa uppläggning och den undersöknings- metodik som valts, varjämte — såsom en bak- grund till den utförliga resultatredovisning som skall följa i senare rapporter — ges en beskrivning av debutbrottssituationen och de undersökta pojkarnas kriminalitet under follow—up-perioden. Till en början redogörs för undersökningens tillkomst och huvud- dragen i dess uppläggning (kap. 2). Detta avsnitt består huvudsakligen i återgivande av 1955 års förslag, direktiven för de sak- kunniga, 1957 års promemoria och 1960 års

reviderade plan. I det därpå följande av- snittet (kap. 3) infogas undersökningen i sitt sammanhang i den allmänna kriminali— tetsutvecklingen och diskuteras vilka slut- satser som med hänsyn till den tids— och rumsmässiga begränsningen kan dragas av en undersökning med den uppläggning och det syfte varom nu är fråga. Som tidigare sagts avser undersökningen att belysa de förhållanden som orsakar kriminalitet vid tidig ålder. Undersökningsmetodiken grun- das på hypoteser angående dessa orsaksför- hållanden, vilka prövas i första hand i prov- undersökningen och därefter på det större materialet i huvudundersökningen. Hypote- serna bygger på hittills vunna forskningsre- sultat och framförda teorier. Det har därför ansetts vara av intresse att som bakgrund till undersökningen redovisa den svenska och internationella diskussionen i ämnet. I detta syfte lämnas i kap. 4 en sammanfattande redogörelse för teorier om brottslighet bland barn och ungdom. I kap. 5 diskuteras utred- ningsuppdraget och olika typer av kriminali— tetsförklaringar, varefter vissa frågor berö— rande den statistiska problematiken behand— las i kap. 6. Insamlingen av undersöknings- materialet beskrivs närmare i kap. 7, och metodbeskrivning för de olika avsnitten ges i kap. 8. Beskrivning av debutbrottssituationen i fråga om typ av brott, brottets svårighets- grad, antal kamrater etc. följer i kap. 9, och i kap. 10 slutligen ges dels ytterligare beskrivning av debutbrotten och dels redo— visning av hur pojkarna i de olika grup- perna återfallit resp. hemfallit i brott.1

1 Ang. arbetsfördelningen vid tillkomsten av rapporten hänvisas till missivskrivelsen.

2. Undersökningens tillkomst och huvuddragen

i dess uppläggning

2.1 1955 års förslag

Som nämnts i den inledande översikten framlades förslag till klientelundersökning— ar i en promemoria den 20 juli 1955. För- slaget avsåg två undersökningar av olika karaktär. Den ena _ grundundersökningen — skulle gälla en deskriptiv jämförelse mel- lan å ena sidan ca 600 män, som under ett år dömts för straffregisterbrott av Stock- holms rådhusrätt, samt å andra sidan lika många ur mantalsregistret slumpmässigt ut- tagna män i Stockholm, vilka ej åtalats för brott (normalgrupp) Männen skulle genom— gå en undersökning med tonvikt på medi- cinska, psykologiska och sociala faktorer. Undersökningsresultaten skulle ligga till grund dels för en jämförelse grupperna emellan, dels för beräkningar av sannolik- heten för återfall inom tre år. En follow- up-studie efter denna tid skulle ge besked om prognosernas riktighet. Grundundersök- ningen skulle enligt förslaget föregås av en förberedande provundersökning för utarbe— tande av vissa psykologiska test och socio— ligiska frågeformulär. Den andra undersök- ningen — behandlingsundersökningen — skul- le vara av experimentell karaktär och ha till syfte att på sammanlagt 400 personer pröva utfallet av tre skilda behandlingsfor- mer i samband med villkorlig dom. Under- sökningsarbetet skulle enligt förslaget stå un- der ledning av en kommitté av sakkunniga och experter.

Vid remissbehandlingen av förslaget var

man överlag positiv till tanken att utföra klientelundersökningar i syfte att öka kän- nedomen om brottsklientelet och utforska orsakerna till kriminaliteten. Rätt många av remissinstanserna ställde sig tveksamma el- ler avvisande till undersökningar i rent ex- perimentellt syfte, främst med motivering- en att sådana undersökningar måste anses innebära ett avsteg från grundsatsen om al- las likhet inför lagen. Däremot tillstyrktes genomgående de sakkunnigas förslag iprin- cip såvitt det avsåg deskriptiva och prog- nostiska undersökningar, även om från någ- ra håll betänkligheter framfördes även mot sådana undersökningar med hänsyn till det ingreppi den personliga integriteten som de finge anses innebära. I övrigt framfördes kritik mot förslaget främst i fråga om orga- nisationen av ledningen för undersökning- arna. Tanken att undersökningarna skulle ledas av en kommitté av sakkunniga och experter mötte sålunda opposition från åt- skilliga håll. Särskilt från representanter för universiteten och forskningen riktades kri— tik mot den föreslagna organisationsformen och krävdes att projektet i stället skulle in- ordnas under den forskning som bedrives vid fakulteterna eller genom de vetenskap- liga forskningsråden.

2.2 Direktiven m. m.

I de den 1 juni 1956 givna direktiven för de sakkunniga som tillkallades för den nu

aktuella klientelundersökningen anförde de- partementschefen inledningsvis följande.

Ett samhällsproblem, som på senare tid till- dragit sig stor uppmärksamhet, är ungdoms- brottsligheten. Den tillgängliga statistiken ger ej någon säker bild av kriminaliteten hos ung- domen, men det är tydligt att den totala brotts— mängden under de sista åren har ökat och att de yngre åldersgruppernas relativa andel i den- na brottsmängd ävenledes vuxit. Vad som klart kan konstateras är att en viss brotts- grupp, som är av särskilt intresse i detta sam- manhang, nämligen bilstölderna, har ökat kraf- tigt. Liksom i fråga om egendomsbrott över- huvud taget svarar ungdomar under 21 år för det förhållandevis största antalet bilstöl- der, och de yngsta åldersgrupperna är starkt representerade. Även om bilden av utveck- lingen icke är så mörk som den på sina håll utmålats i det offentliga meningsutbytet i des- sa frågor, är läget oroande. Genom de många biltillgreppen och andra egendomsbrott förstö- res årligen betydande värden och en särskild fara utgör den vårdslösa framfart som unga bil- tjuvar ofta gör sig skyldiga till. Bilstölder är of- ta inkörsporten till kriminalitet av annat slag i mognare ålder.

Den kraftiga ökningen av bilstölderna, som är det dominerande draget i utvecklingen, sam— manhänger uppenbarligen till stor del med att antalet motorfordon under några få år ökat i en överväldigande omfattning och att det härigenom i olika hänseenden uppkommit problem som icke hunnit lösas. I stor utsträck- ning saknas garage eller andra anordningar för att skydda fordonen; de lämnas i stort an- tal utan tillsyn på gator och allmänna plat- ser. Myndigheterna har icke tillräckliga re- surser för att genom snabba ingripanden skyd- da alla dessa fordon mot stöld eller åverkan. Även andra faktorer måste antagas ha påver- kat utvecklingen, ehuru man icke har fullt säker kännedom om vilka dessa faktorer är och vilken andel de har i ungdomsbrottslighetens stegring. Klart står i vart fall, att en effekti— visering måste ske av samhällets resurser för att bekämpa ungdomskriminaliteten och att detta måste göras så snabbt som möjligt. Det är också tydligt att man inte kan komma fram till en lösning av detta problem på en enda vä_g utan att man måste vidtaga en rad åtgär— der av skilda slag för att kunna nå resultat av betydelse. På grund härav har regeringen igång- satt flera utredningar, vilka nu pågår inom olika departement.

Departementschefen redogjorde i fortsätt- ningen för vissa utredningar och åtgärder angående ungdomsbrottsligheten och berör- de i detta sammanhang bl.a. 1955 års för-

slag till program för undersökningar av kri- minalvårdsklientel. Vidare redogjorde de- partementschefen för behandlingen av frå- gan om ungdomsbrottsligheten vid 1956 års riksdag och erinrade bl.a. om riksdagens därvid gjorda uttalande, att nya utredningar på detta område icke borde igångsättas (jfr allm. bereda. utsk. utl. 1956: 22). Härefter anfördes i direktiven följande.

I enlighet med den ståndpunkt som riksda- gen intagit torde det ej finnas anledning att för bemästrande av de olika problem som sammanhänger med ungdomsbrottsligheten till- sätta en ny omfattande utredning. På en hel rad områden har, såsom jag nyss angivit, re- dan vidtagits åtgärder eller igångsatts utred- ningar, vilka direkt eller indirekt kan få bety- delse för att motverka kriminaliteten hos ung- domen. Om det arbete, som sålunda pågår på skilda fält, med kraft fullföljes, bör det finnas goda utsikter att så småningom komma bättre tillrätta med detta allvarliga samhällsproblem. För att snabbare och effektivare resultat skall vinnas torde det emellertid vara lämpligt att, såsom riksdagen ifrågasatt, göra en översyn av det inom flera olika departement pågåen- de arbetet och söka få till stånd en samordning av de olika åtgärderna; även på längre sikt är en dylik samordning önskvärd. Formerna härför torde få närmare övervägas i annat sammanhang.

Jag vill emellertid nu i ett avseende förorda att en utredning igångsättes. Som jag förut framhållit saknar man säker kännedom om de faktorer som medverkar till ungdomsbrottslig- heten och den oroväckande stegring därav som på senare tid inträtt. Delvis måste därför pla- nerade åtgärder bygga på antaganden. Det sy- nes på grund härav påkallat att en grundlig undersökning göres i syfte att såvitt möjligt klarlägga orsaksfaktorerna. Det viktigaste här- vidlag torde vara en systematisk och veten- skapligt hållbar undersökning av klientelet. Så- som framgår av den föregående redogörelsen har det redan utarbetats ett preliminärt pro- gram för en dylik klientelundersökning. Som en första etapp har därvid föreslagits en grund- läggande undersökning av beskaffenheten hos visst brottslingsklientel. Programmet bör nu i denna del överarbetas med inriktning på att vinna en grundlig kännedom om just ungdoms- klientel. Med tillgodogörande av hittillsvarande vetenskapliga rön och praktiska erfarenheter samt med beaktande av de över förslaget av- givna remissutlåtandena bör utformas ett pro- gram, som kan väntas leda till säkrast möjli— ga resultat för rimliga kostnader. För ända- målet bör igångsättas en utredning, innefattan- de expertis på skilda områden, såsom krimino-

__.—.—_—,—.-_.._.(.__nu_.._=___. _F,_ .

logi, psykiatri, psykologi, sociologi och statis- tik. Utredningen bör framlägga ett detaljerat förslag med erforderliga kostnadsberäkningar. Sedan Kungl. Maj:t tagit ståndpunkt till för- slaget, bör det ankomma på utredningen att le- da och övervaka undersökningen.

Vid 1957 års riksdag väcktes en motion (H: 431) med yrkande, att riksdagen i skri- velse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att klientelundersökningen rörande ungdoms- brottslingar även skulle omfatta en under- sökning i vad mån ungdomsbrottslighetens grundorsak bottnade i en bristfällig kristen- domsundervisning och fostran i hem och skola. Motionen föranledde ej någon åtgärd, vilket motiverades med att utredningens uppmärksamhet redan fästs på motionärer- nas önskemål genom framställningar från annat håll (allm. beredn. utsk. utl. 1957: 2). De åsyftade framställningarna är dels en den 10 oktober 1956 dagtecknad fram- ställning från Kyrkliga Skolföreningen dels en framställning den 30 oktober 1956 från Sveriges Förenade Kristliga Lärarförbund.

2.3 1957 års förslag

De sakkunnigas arbete för planläggning av undersökningen började hösten 1956. Ut- gångspunkt för planläggningen var 1955 års förslag till klientelundersökningar, vilket förslag enligt direktiven skulle överarbetas med inriktning på att vinna en grundlig kännedom om ungdomsklientel. Direktiven medgav ej sådana behandlingsexperiment som ingick i 1955 års förslag, utan det gäll- de att genomföra en rent deskriptiv under- sökning.

Vad först beträffar valet av undersök— ningskl'ientel framstod redan från början som klart, att intresset borde inriktas på så- dana ungdomar som nyss debuterat i brott. Åldersgränserna sattes vid de förberedande diskussionerna till 15 och 18 år. Även möj- ligheten att låta undersökningen avse 15—20— åringar övervägdes. Vid de fortsatta diskus- sionerna fann de sakkunniga emellertid med hänsyn till den utveckling mot allt tidigare brottsdebut som iakttagits att gränserna bor- de sänkas. Man stannade därför på detta stadium av planläggningen vid att under-

sökningen skulle gälla brottsdebutanter i ål- dern 13—17 år. Debutantbegreppet skulle bestämmas så, att hänsyn ej skulle tagas till brott som begåtts före uppnåendet av den lägre åldersgränsen.

När det gäller undersökningens upplägg- ning i övrigt kom man efter att ha övervägt olika alternativ fram till att det i direkti- ven angivna syftet bäst kunde vinnas genom en jämförelse mellan lagöverträdare och icke lagöverträdare kombinerad med en fol- low-up-studie. Vidare borde undersökning- en — så långt som var möjligt inom en rim- lig kostnadsram — ges både bredd och djup med belysning av såväl personlighetsmässiga som miljömässiga faktorer.

Enligt de nu angivna riktlinjerna utarbe- tades det program till en klientelundersök- ning rörande ungdomsbrottslingar som de sakkunniga redovisade i en promemoria den 10 juli 1957.

Promemorian inleddes med följande ut- talande i fråga om den allmänna upplägg- ningen av undersökningen:

I enlighet med direktiven har de sakkunni- ga till uppgift att framlägga program för en undersökning angående orsakerna till brottslig- het hos ungdom. Orsaksfaktorerna skall i möj- ligaste mån klarläggas genom en systematisk och vetenskapligt hållbar undersökning av klientelet. De sakkunniga har vid sina över- väganden kommit till den uppfattningen, att undersökningen bör företagas efter två linjer, nämligen dels som en jämförelse mellan lag- överträdare och andra ungdomar, dels som en jämförelse lagöverträdarna sinsemellan; i det senare fallet främst som en jämförelse mellan dem, för vilka lagöverträdelsen framstår som en engångsföreteelse och dem, för vilka den- samma följes av upprepade brott. Undersök- ningen kommer alltså att gälla såväl orsaker- na till förstagångsbrottslighet som orsakerna till återfall i brott.

Med den så angivna utgångspunkten fö- reslog de sakkunniga, att undersökningen skulle läggas upp på följande sätt:

1. Ett antal i Stockholm bosatta pojkar i åldern 13—17 år, som anmäles för brott för första gången efter fyllda 13 år, tages under en tvåårsperiod ut för att genomgå en under— sökning, vari såväl medicinska, psykologiska som sociologiska beståndsdelar ingår. Lika många jämförelsefall — ungdomar som ej an- mälts för brott -— undersökes på samma sätt.

Grupperna jämföres i syfte att belysa, hur unga brottsdebutanter i berörda avseenden skil- jer sig från andra pojkar.

2. De undersökta lagöverträdarna följes un- der tre år, varunder representanter för barna- vårdande myndigheter lämnar kontinuerliga rapporter om deras utveckling. Vid varje åter— fall i brott upprepas vissa undersökningsmo- ment, liksom vid slutet av de tre observations- åren. Då jämföres också de ursprungliga test- resultaten för dem som återfallit och för dem som visat, att det första brottet utgjorde en enstaka företeelse. Detta sätt att angripa frå- gan på olika stadier bör kunna spåra åter- fallsmekanismer av såväl mera djupliggande som tillfällig art.

Beträffande den närmare uppläggningen av undersökningen såvitt angick gruppen lagöverträdare anfördes i promemorian:

Lokalt begränsas undersökningen till Stock- holm. Det vore uppenbarligen av största in- tresse att få frågan belyst även med hän- syn till förhållandena i landet i övrigt. Då un- dersökningen dock av både praktiska och eko- nomiska skäl måste begränsas, har det synts naturligt att förlägga den till Stockholm med dess höga ungdomsbrottslighet.

Det förefaller lämpligt att låta undersökning- en endast omfatta pojkar. Brottsligheten bland kvinnlig ungdom utgör inte ett problem av samma storleksordning som den manliga och bör därför lämnas åsido åtminstone tills vidare.

Ett av de mera oroande dragen i utveck- lingen är brottslighetens tendens att gå allt längre ned i åldrarna. Enligt uppgift från har- navårdsnämnden polisanmäldes år 1956 i Stock- holm 173 barn, som under året fyllt 13 år, och 432. som under året fyllt 14 eller 15 år. De sakkunniga har stannat för 13 år som undre åldersgräns. För att inte åldersskillna— den inom gruppen skall bli alltför stor, bör ingen som fyllt 18 år tagas med. Åldern gäller tidpunkten för brottets begående.

Uttagna försökspersoner skall vara brotts- debutanter, varmed här menas personer, som begår brott för första gången, sedan de fyllt 13 år, oavsett eventuell tidigare belastning i form av polisanmälan eller barnavårdsingri- pande på grund av brott eller med brott jäm— förlig vanart. Om man skulle begränsa sig till ungdomar. som är helt fria från tidigare belast— ning, skulle man gå miste om den grupp, som visar asociala tendenser redan vid skolgång- ens början. Detta kunde innebära, att man uteslöt just den kategori, varifrån de flesta re- cidivisterna rekryteras.

Då det ofta är tillfälligheter, som avgör, hu- ruvida ett brott blir polisanmält eller enbart handlägges av barnavårdsnämnden, bör ej ut- tagning till undersökningen göras beroende av om polisanmälan förekommit. Däremot tor-

de det vara lämpligt att i viss utsträckning för- bigå bagatellförseelser, såsom skadegörelse av mindre omfattning, ordnings- och trafikförseel- ser etc. Undantagen bör fastställas genom ut- tömmande exemplifiering, innan uttagningen påbörjas.

Den alldeles övervägande delen av de unga lagöverträdarna begår egendomsbrott. Man kunde tänka sig att inskränka undersökningen till dessa och således utesluta bl. a. den grupp som omfattar våldsbrott. De sakkunniga har dock ej funnit lämpligt vare sig att utesluta någon särskild brottskategori eller att eljest göra någon strikt uppdelning mellan förekom- mande brottstyper. En debutantundersökning torde nämligen inte vara lämpad att kombine— ras med en samtidig allmän brottstypsstudie. Ett enda vid tidig ålder begånget våldsbrott är sannolikt icke tillräckligt skäl för att klassifi- cera någon som våldsbrottsling och låta honom representera ifrågavarande brottslingskategori vid en studie av dennes särdrag. Däremot ligger det nära till hands att studera i vilken ut— sträckning det första brottet är symptomatiskt för den fortsatta brottsinriktningen, vilket åter- fallsundersökningen kan väntas ge besked om. Även om undersökningen sålunda inte lägges upp med speciell avsikt att studera eventuella avvikelser mellan brottstypskategorierna i and- ra avseenden än typen av brott vid återfall, kan man givetvis inte utesluta möjligheten att sådana skillnader kan framträda. Särskilt må framhållas, att man genom valet av ålders- klasser, där biltillgrepp är en vanlig företeelse, får möjlighet att ägna denna brottsart önskad uppmärksamhet.

Vad antalet försökspersoner beträffar, har de sakkunniga kommit fram till att 350 fall vore ett lämpligt underlag för ifrågavarande typ av undersökning. Det gäller att inom en rimlig kostnadsram kunna undersöka tillräckligt många personer för att få tillförlitliga resul- tat. Ett alltför ringa antal försökspersoner skul- le kunna äventyra kravet på tillförlitlighet och härigenom, trots de lägre absoluta kostnader- na, visa sig mindre ekonomiskt. Om man er- farenhetsmässigt räknar med 40 % återfall in- om tre år, skulle recidivisterna komma att upp- gå till 210. Den relativt stora skillnaden i ut- vecklingshänseende mellan de yngsta och äldsta försökspersonerna torde medföra behov att i vissa avseenden behandla 13—14-åringarna som en särskild grupp, avgränsad från 15—17- åringarna. Även de grupper, som uppstår ge- nom denna splittring, bör vara tillräckligt stora för att jämförelser dem emellan skall kunna ge reultat av värde. De 350 försökspersonerna kan lämpligen fördelas så, att den yngre grup- pen, som omfattar två årsklasser, företrädes av 150 fall och den äldre, som omfattar 3 årsklasser, av 200. Med ledning av tillgängliga statistiska uppgifter skulle den senare siffran

motsvara det ungefärliga antalet ungdomar i den berörda åldern, vilka under ett år blir fö- remål för rättslig åtgärd för första gången. Motsvarande siffra för l3—14-åringarna torde däremot vara betydligt högre än de 150 fall, som det här skulle bli fråga om. Båda kate- gorierna bör tagas ut månadsvis till ett antal, som står i förhållande till varje månads andel i den beräknade totala årliga summan, enligt i förväg fastställda urvalsprinciper, som garan- terar förfaringssättets slumpmässighet. Som för- ut nämnts, bör uttagningen av undersöknings- klientelet ske under en tvåårsperiod.

Undersökningens uppläggning i fråga om kontrollgruppen utvecklades i promemorian på följande sätt:

Som framgått av inledningen, går den för- sta delen av undersökningen ut på en jämfö- relse mellan brottsdebutanter och ungdomar, som ej blivit anmälda för brott eller vanart till vare sig polis eller barnavårdsnämnd. Den se- nare kategorien är endast delvis att beteckna som normalgrupp i betydelsen genomsnittlig, då den i viktiga hänseenden synes böra anpassas efter lagöverträdarna. Anpassningen (match- ningen) gäller vissa förhållanden, vilkas brotts- bidragande effekt redan delvis är känd. De sakkunniga har i detta hänseende stannat för ålder, skolnivå, socialgrupp, bostadsdistrikt och familjekonstellation. Om möjligt skall hänsyn även tagas till den erfarenhetsmässigt betydel- sefulla faktor, som utgöres av antalet »upp- fostringsenheter» (se SOU 1954: 35 s. 77). De nu nämnda faktorerna är av sådan art, att de är objektivt fastställbara, vilket är av stor be- tydelse vid matchningsproceduren. Ändamålet med denna är att eliminera vissa kända fak- torers inverkan på resultaten, varigenom man kan vänta sig, att betydelsen av övriga fakto- rer skall framträda desto klarare.

Ett exempel kan belysa hur matchningen skulle gå till. En 14-åring från 7:e klassen i en viss folkskola blir efter polisanmälan för tillgrepp av moped uttagen till undersökning— en. Vid denna tar man bl. a. reda på struktu— ren hos hans familj, dvs. om denna är full- ständig eller om någon föräldrapart saknas, i så fall vilken samt anledningen därtill, döds- fall, skilsmässa etc. Hit hör även ev. ombyte av uppfostrare. Familjens socialgruppstillhö- righet noteras även. Såväl i samma klass som i parellellklasserna i ifrågavarande skola tages därefter ut alla lika gamla pojkar, som bor i samma bostadsdistrikt och kan räknas till samma socialgrupp samt tillhör en familj med liknande struktur. Bland dessa pojkar tar man därefter genom lottning ut den som skall fungera som lagöverträdarens »sociala tvilling» i kontrollgruppen. Detta urvalsförfarande kan synas onödigt omständigt, men det garanterar,

att kontrollfallen tages ut så slumpmässigt som möjligt. Det är emellertid givet, att en full- ständig matchning icke alltid kan ernås. Man får vara beredd att göra vissa avsteg därifrån, om så visar sig nödvändigt.

Vid utväljandet av de pojkar, som kan kom- ma i fråga som kontrollfall, bör såväl lärar- nas som skolsköterskomas i regel goda kän- nedom om elevernas hemförhållanden kunna bli till god hjälp. Förfaringssättet erbjuder stör- re svårigheter i fråga om det äldre klientelet, som lämnat skolan. Här får man i första hand lita till uppgifter i mantalslängderna.

Metoden att matcha »sociala tvillingar» med- för, att kontrollgruppen skulle bli lika stor som lagöverträdargruppen, dvs. 350 personer.

Vad härefter angår undersökningens prak- tiska genomförande framhölls till en början i promemorian, att det ur olika synpunkter föreföll mera fördelaktigt att undersöka poj- ken så snart som möjligt efter anmälan av brottet än att invänta myndigheternas be- handling av fallet. De miljö— och situations- betonade faktorer, som bidragit till brottet, borde då bättre motsvara förhållandena vid brottstillfället än vad som skulle bli fallet vid en senare tidpunkt. Vidare framhölls som synnerligen önskvärt, att ungdomarna hann genomgå undersökningen, medan de ännu var att betrakta som debutanter, dvs. innan det första brottet hunnit följas av nya.

I fortsättningen underströks vikten av diskretion vid undersökningen. Härom an- fördes närmare följande:

En stor del av försökspersonerna kommer att vara skolpliktiga, vilket bör underlätta den förs- ta kontakten och öka utsikterna till högt del- tagande, då barnen har en viss vana vid de prov och testningar, som regelbundet förekom- mer inom skolans ram. Erfarenhetsmässigt kan man påräkna intresse från både lärarnas och föräldrarnas sida. Vid samarbetet med skol— myndigheterna bör dock stor försiktighet iakt- tagas, så att erfordeng sekretess bevaras och ingen genom uttagning till undersökningen stämplas som brottslig.

Sekretesskydd för undersökningsmaterialet torde förligga enligt 14 5 sekretesslagen. Vad som framkommer vid undersökningen må alltså ej utlämnas till allmänheten. Ej heller bör po- lis, barnavårdsnämnd eller andra myndigheter få ta del av de individuella undersökningsm- sultaten. Dessa kommer sålunda inte att på— verka valet av åtgärder mot försökspersonen, vilket är viktigt med hänsyn till undersökning— ens uppgift att studera återfallsmekanismerna under normalt rådande förutsättningar. För för-

sökspersonen bör framhållas, att allt som fram- kommer vid de olika proven och intervjuerna förblir strängt konfidentiellt.

Beträffande frågan om bortfall av för— sökspersoner vid undersökningen anfördes:

Det är naturligtvis av största betydelse, att bortfallet blir så litet som möjligt, så att de som kvarstår för undersökningen inte kommer att representera ett särpräglat urval, vilket i be- tydande utsträckning skulle reducera resulta- tens giltighet för den utvalda populationen. Un- dersökningen får således inte verka alltför av- skräckande och bör inte omfatta fler moment än vad som är oundgängligen nödvändigt. För- modligen skulle ev. bortfall motverkas, om själva undersökningsproceduren, frånsett EEG, kunde utföras i högst tre etapper, som förla- des till samma lokal. Man torde också kunna räkna med att en ersättning på förslagsvis 50 kronor för varje fullständig undersökning skulle ha en gynnsam effekt, bl. a. genom att fram- häva frivilligheten i deltagandet, något som kanske kunde minska ev. olust inför densam- ma. Erfarenheter från andra undersökningar har visat, att bortfall kan genom intresse och uthållighet från undersökarnas sida väsentligt nedbringas.

Vad beträffar organisationen av under- sökningen erinrades i promemorian om att vid remissbehandlingen av 1955 års förslag från flera håll gjorts gällande, att det inte var lämpligt att ledningen av undersökning- en handhades av en kommitté. I direktiven hade emellertid förutsatts att de sakkunniga skulle leda och övervaka undersökningen, och enligt de sakkunnigas mening borde det vara möjligt att tillfredsställande genomföra undersökningen på detta sätt. De sakkunni- ga torde sålunda få fungera såsom plane- rande och övervakande organ, medan det praktiska arbetet utfördes av särskilda ex- perter och forskningsassistenter. En nära och kontinuerlig kontakt borde upprätthål- las mellan dessa arbetskrafter och de sak- kunniga. För ställningstagande till problem som krävde en snabb lösning, borde de sak- kunniga inom sig utse ett arbetsutskott, be— stående av två eller tre ledamöter, som stän- digt fanns till hands på undersökningsorten. Detta utskott skulle komma att fullgöra en vetenskaplig »jourtjänst», som garanterade att den kompetens inom skilda områden, som var representerad bland de sakkunniga, kom det praktiska arbetet till godo. I fråga

om praktiska detaljer i undersökningsförfa- randet kunde de sakkunniga, var och en inom sitt specialområde, i erforderlig ut- sträckning fortlöpande meddela anvisningar.

I promemorian följde härefter en redo— görelse för de undersökningsmoment som den planerade klientelundersökningen skul- le omfatta. Till en början anfördes följande allmänna synpunkter:

Undersökningen bör läggas på en bred bas både med avseende på antalet försökspersoner och de faktorer, som skall studeras. Den bör av varje försöksperson ge en utförhg bild, som belyser ett flertal olika aspekter på personlighe- ten och miljön. Bland mängden av studerade faktorer med varierande samband med brotts- lighet kan man hoppas urskilja sådana, som åtminstone tillsammantagna skulle kunna be- tecknas som brottsorsaker, dock utan anspråk på att därmedutesluta andra. Orsaksfaktorerna sökes inom sådana begreppsområden som psy— kisk och fysisk utrustning, inställning till den egna personen samt till omvärlden, avseende bl.a. kroppstyp, mental läggning, intelligens, attityder, intresseinriktning och social bak- grund. Den föreslagna listan på undersöknings— moment illustrerar väl, att kriminologi oftast innebär samarbete mellan olika vetenskapsgre- nar, vilka angriper brottslighetsproblemet från olika utgångspunkter och med delvis olika me- todik.

Mot en önskan att få undersökningen så mångsidig som möjligt står kravet, att den måste begränsas både med tanke på kostna- der, tidsåtgång samt riskerna för bortfall. Det faller sig naturligt att åtminstone låta en del av begränsningen bli beroende av tillgången på beprövade test- och undersökningsmetoder. Dessa bör dessutom med fördel vara sådana, att resultaten lämpar sig för statistisk bear—- betning, eftersom den aktuella undersökningen främst går ut på jämförelser mellan grupper och inte är att jämställa med rättspsykiatrins kliniska individualdiagnoser.

De sakkunniga stannade för att föreslå följande undersökningsmoment (inom pa- rentes anges beräknad tidsåtgång med poj— ken närvarande): 1. Psykiatrisk undersök— ning (2 tim.). 2. Somatisk rutinundersök- ning (ingår i p. 1). 3. Elektroencephalogram (EEG) (2 tim.). 4. Intelligenstest-halverad CVB (30 min.). 5. Rorschachtest (45 min.). 6. Projektivt auktoritetstest (15 min.). 7. Projektivt aggressivitetstest-partiellt (TAT) (30 min.). 8. Ordassociationstest-Rapaport

(15 min.). 9. Personlighetsinventorium-Min-

nesota Multiphasic Personality Inventory (MMPI) (2 tim.). 10. Skriftligt attitydtest (45 min.). 11. Skriftligt intressetest (30 min.). 12. Intervju med försökspersonen om familj, skola, kamrater etc. (1 tim. 30 min.). 13. Kompletterande uppgifter från barna- vårdsnämnd, skola och familj.

I promemorian framhölls, att de olika momenten helst borde utföras oberoende av varandra, så att inte vissa resultat kom att påverka övriga moment med utrymme för subjektiv bedömning. Det måste t. o. m. an- ses önskvärt, att de olika exploratörerna så långt möjligt hölls ovetande, huruvida de undersökta pojkarna tillhörde lagöverträdar— eller normalgruppen.

I övrigt gjordes i promemorian i huvud- sak följande kommentarer till de olika un— dersökningsmomenten:

]. En psykiatrisk undersökning får anses oumbärlig i en kriminologisk undersökning med anspråk på att vara allsidig. I detta sam- manhang måste ifrågavarande moment anses förknippat med särskilda problem på grund av svårigheten att uttrycka psykiatriska data i så standardiserade former, som här är önskvärt för den statistiska bearbetningens skull — utan att undersökningen för den skull hålles på ett så ytligt plan, att den blir värdelös. Det mås— te överlåtas åt vederbörande läkare att lösa detta problem i enlighet med egna uppfatt- ningar och arbetsmetoder.

2. Kroppsundersökningen bör motsvara en vanlig rutinundersökning. Den kan utföras av psykiatern i samband med dennes intervju. En- dast i speciella fall torde undersökningen be- höva kompletteras med någon form av labo- ratorieprov.

3. Elektroencephalogrammet (EEG) anses utgöra en av de mera objektiva mätmetoder, som står till buds i detta sammanhang. Meto- den studerar dessutom en faktor, som är oåt- komlig på annat sätt, nämligen de hjärnfysio- logiska funktionerna. Den anses lämpa sig väl för att spåra upp grövre mentala defekter av psykotisk natur samt hjärnskador av olika ut'- sprung. Intresset knyter sig särskilt till even- tuella skillnader mellan anpassade och recidi- vister, samt till våldsbrottskategorin.

4. Intelligenstest brukar ingå i de flesta klientelundersökningar som en klassisk be- ståndsdel. Här knyter sig intresset mest till eventuella nivåskillnader mellan anpassade och recidivister samt till likaledes eventuella strukturskillnader mellan brottstyperna. Då för- sökspersonerna av olika skäl måste undersökas en i taget, torde det vara mest rationellt att

använda ett individualtest, t.ex. CVB. Detta test förekommer även i en halverad form, som är speciellt avsedd för denna typ av undersök- ningar, där man är mera intresserad av grupp- skillnader än av de individuella resultaten.

5. Rorschachtestet är ett projektivt personlig- hetstest, som rönt stark kritik från många håll men också vinner stort erkännande och ökad tillämpning. Testet användes t. ex. vid de rätts- psykiatriska klinikerna i Lund och Stockholm samt vid de flesta av barnavårdens psykiska rådgivningsbyråer. Av kriminologiska undersök- ningar, som tagit metoden till hjälp, kan näm- nas makarna Glueck's samt i Sverige Tak- mans studie av prostituerade, Blombergs un- dersökning av ungdomsfängelseklientel samt Jonsson-Kälvestens av missanpassade stock- holmspojkar. Testet torde emellertid med för- del kunna utföras på ett enklare sätt än som är vanligt i det kliniska arbetet. Förenklingen gäller inte upptagningen eller den s.k. utvär- deringen av svaren utan tolkningen av dessa. Det är varken nödvändigt eller önskvärt med fullständiga utlåtanden. När det som här är fråga om jämförelser mellan grupper, är det mera ändamålsenligt att koncentrera tolkning- en till vissa faktorer, som redan står i centrum för intresset. Eftersom det även här är fråga om tolkning av primärresultat, är det önsk- värt, att alla testningarna utföres av samma psykolog.

6. Inställning till auktoriteter kan lämpligen studeras med hjälp av ett svenskt barntest med ex. från olika skolsituationer. Provet är enkelt att administrera och kräver ingen specialut- bildad undersökningsledare.

7. Partiellt TAT -test. Några av de moment, som ingår i det likaledes projektiva TAT-tes- tet, har visat sig särskilt väl lämpade att stu— dera i vilken utsträckning ungdomar hyser aggressiva känslor gentemot sina föräldrar, nåd got som kan tänkas ha ett visst intresse i det- ta sammanhang.

8. Rapaporfs ordassociationstest är likale- des projektivt. Trots att det är utarbetat ef- ter amerikanska förhållanden, har det nyligen visat sig mycket användbart i en svensk un- dersökning av vanartig ungdom. Det förtjänar troligen att användas i större utsträckning än vad som hittills varit fallet, särskilt som det är enkelt och billigt att utföra.

9. Ett personlighetstest av inventorietyp skul— le fördelaktigt komplettera den bild av per- sonligheten, som den psykiatriska undersök- ningen och de projektiva testen tillsammans kan ge. Ifrågavarande testtyp torde mera än de öv- riga studera hur personligheten påverkats av miljön. Ett av de i Amerika vanligaste inven- torierna, Minnesota Multiphasic Personality Inventory (MMPI) har även det prövats med framgång i den svenska undersökning, som åsyftas ovan. Resultaten därifrån talar för att

MMPI bör komma till användning även vid den här planerade undersökningen.

10. Skriftliga attitydtest. I detta samman- hang gäller intresset sådana attityder till spe- ciella människor, ting och förhållanden, som kan tänkas ha betydelse för benägenheten att begå brott. Liksom för övriga moment gäl— ler, att redan utarbetade metoder bör utnytt- jas så långt detta är möjligt, då man härigenom kan spara både tid och pengar. Dessutom skul- le säkrare och mera vittgående slutsatser kun— na dragas av alla de pågående undersökning- ar, som behandlar hithörande problem, om dessa samordnades med avseende på använda test. Man får dock räkna med att en viss ny- konstruktion kan bli nödvändig, särskilt med tanke på de yngsta försökspersonerna. Det kan t.o.m. visa sig nödvändigt med olika fråge- formulär för yngre och äldre. Då man i debatten om ungdomsbrottslig- heten ofta tar upp frågan om betydelsen av bristen på kristen fostran och frånvaron av kristna livsnormer, har de sakkunniga funnit det lämpligt att i viss utsträckning även beak— ta hithörande problem. Detta kan ske bl.a. genom att studera attityder till sådana företeel- ser och begrepp, som kan karaktäriseras som specifikt kristna. 11. En närbesläktad typ av skriftliga test är inriktad på att studera försökspersonens intresseinriktning i olika avseenden, t. ex. i frå- ga om yrke och fritidssysselsättning. Studiet härav kan med fördel bygga på parvisa jäm- förelser, en metod som i det närmaste uteslu- ter anpassliga svar. Liksom vid attitydpröv- ningen är det betydelsefullt, att frågor och svarsalternativ presenteras i en lättbegriplig form och att de är anpassade till försöksper- sonens ålder och föreställningsram. Till detta moment kan även hänföras ett ordprov, som innebär, att försökspersonen till vanligt språk får översätta ett antal uttryck, som bara användes i kriminella kretsar, före- trädesvis av sådana som avtjänat frihetsstraff. Antalet kända ord kan ev. ge en antydan om i vilka kretsar försökspersonen rör sig. 12. Kartläggningen av den sociala bakgrun- den såväl med avseende på tidigare år som den aktuella situationen framstår som ett mycket betydelsefullt undersökningsmoment. Man vill bl.a. få en uppfattning av sådana saker som hemförhållanden, föräldra- och syskonrelatio- ner, kamratkontakt, umgänge med flickor, gängtillhörighet och skolanpassning samt för de äldre inställning till arbete och framtid liksom för lagöverträdarnas del reaktionen inför det aktuella sociala misslyckandet. En aspekt som framhållits i remisskritiken och som bör upp- märksammas, är de hereditära förhållandena med avseende på kriminell och mental belast— ning. Frågan kan dock lika väl eller med för- del hänföras till den psykiatriska exploratio-

nen. Intervjuerna bör om möjligt utföras av en och samma person, helst med någon erfa- renhet av liknande verksamhet bland barn och ungdom. För denna allmänna typ av intervju gäller naturligtvis liksom för den psykiatriska, att den i största möjliga utsträckning bör vara avpassad för statistisk bearbetning. I varje fall gäller detta redovisningen av intervjun. Vissa enklare svar kan direkt föras över till protokollet, medan mera komplicerade svar samt allmänna iakttagelser dock först måste bedömas och skattas av intervjuaren enligt i förväg fastställda principer.

13. Kompletterande uppgifter. I vissa fall är man inte endast intresserad av försöksper— sonernas inställning till vissa förhållanden utan även av mer objektiva upplysningar om dessa, vilka försökspersonerna själva kanske varken kan eller vill lämna. Det blir då nöd- vändigt att söka få fram de önskade uppgif— terna genom att vända sig till barnavårdsnämn- den — när det gäller lagöverträdarna — samt för båda kategorierna dessutom till skolan och hemmet. Detta arbete kan förmodligen kom— ma att visa sig mycket tidskrävande, men be- höver å andra sidan inte bedrivas så kontinuer- ligt som den övriga undersökningsverksamhe- ten. Uppgifter om flera personer kan t.ex. insamlas vid samma tillfälle.

De sakkunniga erhöll som förut nämnts den 20 september 1957 Kungl. Maj:ts be- myndigande att låta utföra klientelunder- sökningen i huvudsaklig överensstämmelse med det nu redovisade förslaget.

2.4 Provundersökningen

Sedan de sakkunniga fått erforderligt be- myndigande att utföra klientelundersökning- en, vidtog arbetet på en mera detaljerad planläggning jämte de administrativa och praktiska arrangemang som var behövliga. Denna arbetsperiod blev förhållandevis lång- varig, bl. a. till följd av att det dröjde innan erforderlig personal för ändamålet stod till förfogande.

Under förberedelsearbetet uppkom en mångfald spörsmål, avseende såväl under- sökningsmetodiken som det rent praktiska arbetet. Man fann snart, att det var svårt att låsa detaljerna i den planerade, mycket omfattande och komplicerade undersök- ningen, innan man prövat sig fram. Därför gjordes till en början vissa provintervjuer och andra undersökningar av försökskarak—

tär. Dessa försök gav emellertid ej tillräck- ligt säkert underlag, och det beslöts då att de 100 första pojkarna (50 brottsfall och 50 kontrollfall) skulle avskiljas för en provun- dersökning. Strävandena inriktades dock på att provundersökningens material skulle kunna bearbetas gemensamt med undersök- ningen i övrigt, dvs. att provundersökningen och huvudundersökningen i det väsentliga skulle bilda en enhet.

Innan provundersökningen påbörjades, togs frågan om åldersgränserna för pojkarna upp till förnyat övervägande. Det hade fram- kommit, att antalet debutanter i åldrarna 13—17 år var mindre än beräknat och att man måste gå ned till 11 år för att få med majoriteten av debutanterna. Beträffande pojkarna i det övre åldersskiktet tillstötte en praktisk svårighet, nämligen att många av dem hade yrkesarbete och därför endast var tillgängliga på kvällstid. På grund av dessa förhållanden sattes nedre gränsen till fyllda 11 år och övre gränsen till fyllda 15 (men ej 16) år. Såsom grund för uttagning till brottsgruppen bestämdes att registrering hos polisen skulle ha skett. Matchningen av kontrollpojkarna skulle avse ålder, bostads- distrikt, socialgrupp och familjetyp.

Även i fråga om undersökningsmomenten gjordes vissa justeringar i förhållande till 1957 års plan. Såsom intelligenstest valdes Terman-Merrill jämte labyrintprov enligt Porteus. Rapaports ordassociationstest och MMPI-testet fick utgå. I stället för TAT- testet skulle användas ett av Kristina Humble och Gitte Settergren för undersök- ningen konstruerat test av TAT-typ, AAT (Adolescent Apperception Test). För att komplettera bilden av pojkarna skulle in- tervjuer med pojkarnas föräldrar och lärare utföras.

.Sammanfattn'ingsvis fick undersöknings- schemat följande innehåll: I. Psykiatrisk in- tervju med pojken (och en av föräldrarna, normalt modern) jämte somatisk undersök- ning; EEG för en del av pojkarna. 2. Intel— ligenstest enligt Terman-Merrill och per- formancetest i form av labyrintprov enligt Porteus. 3. Rorschachtest och AAT. 4. So- ciologisk intervju med pojken, inbegripande

attityd- och intressetest. 5. Intervju med pojkens lärare. 6. Registerdata.

Provundersökningen igångsattes i början av år 1959 och pågick till Våren 1960. Den omfattade enligt det uppställda program— met 50 pojkar i åldern 11—15 år som första gången registrerats hos polisen för ej baga- tellartade lagöverträdelser, väsentligen egen- domsbrott. Därutöver omfattade undersök- ningen en kontrollgrupp om 50 pojkar, som icke varit antecknade för brott i polisens register. Kontrollgruppen var på sätt förut angivits utvald genom ett särskilt match- ningsförfarande.

Jämsides med provundersökningen utför- des den enkätundersökning rörande faktisk brottslighet bland skolbarn som finns redo- visad i SOU 1969: 1. Uppdelningen av un— dersökningsklientelet i en brottsgrupp och en kontrollgrupp på grundval av registrerad brottslighet byggde på antagandet, att såda- na ungdomar som »åkt fast» gjort sig skyl- diga till kriminalitet i större omfattning än de som inte förekom i polisens register. Det kunde emellertid sättas i fråga om brottsgruppens faktiska brottsmängd verk- ligen var så mycket högre än kontrollgrup- pens, att man kunde vänta sig gruppdiffe- renser som belyste huvudproblemet om vilka det är som begår brott. Enkätundersökning— en utfördes för att ge underlag för bedöm— ning, huruvida den nämnda premissen för urvalsförfarandet — att polisregistrering är ett tillförlitligt tecken på högre brottslighet än den faktiska genomsnittliga brottslighe- ten inom normalpopulationen — verkligen var hållbar. Preliminära resultat av under- sökningen, som framlades under våren 1960, visade att den faktiska brottsligheten bland skolbarnen visserligen var betydande men att belastningen i den uttagna brottsgrup- pen med få undantag var högre än bland stockholmspojkar i allmänhet. Formuläret för enkätundersökningen prövades även på en del av klientelet i provundersökningen.

De resultat som erhölls vid preliminär bearbetning av provundersökningen antyd- de, att väsentliga skillnader förelåg mellan brottsgruppen och kontrollgruppen i fråga om flertalet av de faktorer som undersökts.

Hem- och uppväxtförhållandena inom brottsgruppen syntes avvika betydligt från kontrollgruppen framför allt i fråga om upp- fostringsprinciper och känslomässiga relatio- ner mellan föräldrar och barn men även i materiellt och kulturellt avseende. Skol- förhållandena visade också olikheter med sämre anpassning såväl intellektuellt som kamratmässigt och disciplinärt bland brotts- fallen. Lagöverträdarna tycktes i större ut- sträckning än kontrollfallen tillbringa sin fritid under relativt okontrollerade förhål- landen utanför familjen och ägna sig åt sys- selsättningar och vanor som kunde innebära större risker för asocialt beteende. Brotts- fallen ägnade också trots vissa kamratan— passningssvårigheter större del av fritiden än kontrollfallen åt samvaro med sina kam- rater, vilka dessutom var mer asocialt in— riktade än kontrollfallens kamrater. I soma- tiskt-medicinskt avseende förelåg inte några andra mer anmärkningsvärda skillnader mellan de båda undersökta grupperna än att såväl skalltraumata som andra former av kroppsligt trauma syntes ha förekommit oftare bland lagöverträdarna. De psykolo- giska och psykiatriska faktorerna gav större gruppdifferenser med högre frekvenser in- om brottsgruppen av psykiska störningar och funktionsbrister, varav en del kunde be- tecknas som miljöskador, andra som utslag av mer konstitutionella insufficiensdrag hos personligheten. Skillnaderna, som visade sig både i djupt liggande psykologiska meka- nismer och i yttre beteenden. reaktioner och attityder, berörde flertalet av de emotionel- la, intellektuella och sociala funktioner, som brukar anses vara av betydelse för den all- männa anpassningskapaciteten. Trots att symptom på mental ohälsa förekom ganska ofta i brottsgruppen syntes dock gravare psykiska rubbningar vara sällsynta. Brotts— gruppen utvisade även på andra områden än kriminaliteten högre grad av asocialitet än kontrollgruppen. Lagöverträdelserna tycktes vara ett symptom bland många and- ra på mer generella anpassningssvårigheter, som yttrade sig i hem, skola och under fri- tid. Samrnanfattningsvis kunde sägas, att de samlade undersökningsresultaten tydde på

att lagöverträdelser och asocialitet hos ung- domar sammanhängde med en mångfald olika personlighetsfaktorer och yttre förhål- landen. På grund av undersökningsgrupper- nas förhållandevis ringa omfång måste dock resultaten ännu bedömas med största för- siktighet.

2.5 1960 års reviderade plan

Efter provundersökningen och enkätunder- sökningen gällde det att taga ställning till hur undersökningsplanen slutligen skulle ut- formas. En av de väsentligaste frågorna där- vid gällde huruvida indelningen i brotts— grupp och kontrollgrupp skulle bibehållas. Med ledning av de preliminära resultat som erhållits vid enkätundersökningen fann de sakkunniga att denna indelning kunde an- vändas även i fortsättningen. Förekomst i polisens register skulle alltjämt vara urvals- kriterium för brottsgruppen.

Erfarenheterna av provundersökningen gav klart vid handen att det ursprungligen beräknade antalet pojkar som skulle ingå i undersökningen måste avsevärt begränsas, om undersökningen skulle kunna genom- föras inom en tids- och kostnadsmässigt rimlig ram. Med hänsyn till att redan prov- undersökningen givit påtagliga resultat fann de sakkunniga att en stark begränsning kun- de ske utan att undersökningens syfte efter- sattes. Antalet brottsfall ansågs sålunda kun- na nedsättas till 200, dvs. 150 utöver den brottsgrupp som ingick i provundersökning— en. Vad angår kontrollgruppen stannade de sakkunniga för att ytterligare endast 50 pojkar skulle uttagas eller alltså att i fort- sättningen kontrollfall skulle uttagas endast för vart tredje brottsfall. Detta förutsatte viss omläggning av matchningsförfarandet.

I åldersavseende ansåg de sakkunniga ef— ter provundersökningen önskvärt att ytter- ligare markera undersökningens karaktär av debutantundersökning för de yngre ålders— klasserna genom att sänka den övre gränsen till 14 men ej fyllda 15 år. Härigenom skulle för den fortsatta undersökningen endast komma att uttagas pojkar under straffmyn- dighetsåldern. Vidare ansågs nu lämpligt att

medtaga endast sådana pojkar som debute- rade med egendomsbrott. På så sätt skulle man få ett homogent material som svarade mot den vanligaste typen av ungdomsbrott.

Redan innan provundersökningen igång— sattes uppmärksammades den risk för sned- vridning av resultaten som kunde föreligga genom eventuell behandlingseffekt av själva undersökningsförfarandet. En lämplig me- tod att hålla detta under kontroll fann de sakkunniga vara att ur polislistorna resp. befolkningsregistren uttaga personer (s.k. skuggor) för jämförelse med brotts- och kontrollgrupperna.

Den närmare utformningen av den fol- low-up-studie som skulle ingå i undersök- ningen kunde ej på detta stadium faststäl- las. T. v. fann de sakkunniga böra tillses, att pojkarnas asocialitet och de åtgärder som de blev föremål för fortlöpande registrera.- des.

I anslutning till diskussionerna om match- ningsförfarandet övervägdes att utföra en särskild undersökning angående gängbild- ning. En sådan undersökning skulle emeller- tdi kräva omfattande förberedelser, om den skulle bli av något större värde, och alltför mycket belasta den administrativa appara- ten. Frågan ställdes därför på framtiden.

Vad angår de olika undersökningsmo- menten gav provundersökningen ej anled- ning till mera betydande förändringar. EEG- undersökningar ansågs dock kunna slopas. I fråga om registerdata fann de sakkunniga värdefullt att komplettera undersöknings- materialet med pojkarnas skolbetyg under hela skoltiden.

Den reviderade plan för den fortsatta un- dersökningen som framlades den 12 decem- ber 1960 innehöll på grundval av dessa över- väganden i huvudsak följande:

1. Brottsgrupp. Utöver de hittills under- sökta 50 brottsfallen undersökes 150 man- liga brottsdebutanter, som vid tidpunkten för brottet var fyllda 11 men ej 15 år, och som gjort sig skyldiga till egendomsbrott av icke bagatellkaraktär. Undersökningsfal- len utplockas slumpvis efter samma prin- ciper som tidigare från listor, vilka tillhan- dahålles av polismyndigheten i Stockholm.

På dessa listor uppföres endast personer, som fyller ovannämnda kriterier och be- träffande vilka utredningen är så klar att åtal skulle kunna anställas om vederbörande vore straffmyndig (erkännande eller annan utredning). Bedömningen av skuldfrågan kommer härigenom att ligga hos åklagare eller kompetent polisman i stället för hos klientelundersökningen.

2. Kontrollgrupp. 50 kontrollfall (utöver de hittills undersökta 50 fallen) utväljes slumpvis ur mantalsregistret med iakttagan- de av att de i vissa matchningsvariabler — ålder, bostadsdistrikt, socialgrupp och fa- miljetyp — fördelar sig på samma sätt som i brottsgruppen. Till vart tredje brottsfall hämtas ur man- talsregistret ett kontrollfall med motsvaran- de egenskaper i alla matchningsvariablerna. Kontrollfall, som visar sig vara av polisen i Stockholm eller på annan ort kända för brott, begångna före undersökningstillfäl— let, utgår ur undersökningen.

3. Kontroll av behandlingseffekten. För kontroll av undersökningsförfarandets be- handlingseffekt på brottsfallen — negativ el- ler positiv — uttages ur polislistorna perso- ner, som inte undersöks. Då denna grupp in- te medför annat arbete än registrering på kort och datakontroll i mantalsregistret, av- passas dess storlek efter vad som är lämp- ligt ur statistisk synpunkt. Sampeln uttages så, att den utöver de vanliga matchnings- variablerna ansluter sig till den undersökta brottsgruppen även i fråga om fördelning på brottstyper. Ur normalpopulationen uttages på lik- nande sätt en grupp för kontroll av under- sökningsförfarandets behandlingseffekt på kontrollfallen.

4. Undersökningsmetoder. Samtliga för- sökspersoner inom såväl brotts- som kon- trollgrupp undersöks med följande metoder och instrument i här angiven ordning.

a) Uppgifter ur straffregister, socialre- gister etc. insamlas beträffande försöksper- sonen och dennes anhöriga.

b) Intelligensmätm'ng med Terman-Mer- rill, som kompletteras med icke-verbal test- metod.

c) De projektiva testen Rorschach och AAT (Adolescent Apperception Test) med de modifikationer som påkallats av erfaren- heterna från provundersökningen. Två psy- kologer dubbelbedömer samtliga testproto- koll oberoende av varandra.

(1) Sociologisk intervju, varvid formulä- ret från provundersökningen väsentligt ned- kortas och vidare på vissa punkter kom- pletteras med mer öppen intervju. Intervju- are och sociolog utvärderar resultaten obe- roende av varandra.

e) Reviderad upplaga av det >>brottslig- hetsformulär» som utprovats på ett stort an- tal skolungdomar i Stockholm och som an- vänts på en del av försökspersonerna i prov- undersökningen.

f) Enkelt intressetest rörande fritidssys- selsättningar och liknande.

g) Medicinsk-psykiatrisk undersökning i stort sett efter samma linjer som i provun- dersökningen men med de detaljförändring— ar som följer av hittillsvarande erfarenhe- ter. EEG-undersökningarna utgår.

h) Skriftlig och muntlig lärarintervju ef- ter samma principer som i provundersök- ningen men med komplettering särskilt i fråga om kamratförhållanden.

i) Hembesök med föräldraintervjuer, vil- ket dock inte innebär att föräldrabesöket i samband med den psykiatriska undersök- ningen kan undvaras.

j) Skolbetyg insamlas beträffande för- sökspersonernas hela skoltid.

2.6 H uvudundersökningen

De sakkunniga erhöll som tidigare nämnts den 30 december 1960 bemyndigande att fullfölja undersökningen i huvudsaklig över- ensstämmelse med den reviderade planen. Huvudundersökningen påbörjades därefter i början av år 1961. Arbetet med intervjuer och testningar pågick till hösten 1962. Vid insamlingen av undersökningsmaterialet följ- des 1960 års plan med smärre avvikelser. Såsom icke-verbal testmetod valdes — i stäl- let för Portens labyrintprov som användes i provundersökningen — performance-delen av WISC. En särskild grupp pojkar uttogs

för specialundersökning beträffande vålds- brottslighet.

2.7 F allow-u p-undersökningen

Frågan om den närmare utformningen av followup-undersökningen lämnades öppen i 1960 års plan. Fasta riktlinjer för denna del av undersökningsprojektet bestämdes år 1963. Det beslöts att samtliga försöksper- soner i klientelundersökningen skulle ingå i follow-up-delen och där följas tills de fyllt 18 år. Civila och militära registerdata skulle insamlas. Därjämte skulle pojkarna i sam- band med inskrivningen till militärtjänst bli föremål för särskild individuell undersök- ning i form av intervju för utrönande av pojkarnas sociala och psykiska anpassning i olika avseenden, attitydundersökning i frå- ga om samhällsnormer samt undersökning avseende självdeklarerad brottslighet.

3. Undersökningen i belysning av den allmänna

kriminalitetsutvecklin gen

Av Gösta Carlsson

3.1. F ramställningens syfte

Klientelundersökningen bygger på ett spe- ciellt material, en ingående studie av ett an- tal unga brottsdebutanter, och som jämfö- relse, en grupp pojkar i samma ålder som inte är kända av polisen. Hela materialet samlades in under loppet av några år i slu- tet av 1950- och början av 1960-talet och är vidare begränsat till Stockholms stad (i administrativ mening). Den tids- och rums- mässiga avgränsningen, liksom uppläggning— en i övrigt, bestämmer vad slags analys som kan företas, och vilka vetenskapliga fråge- ställningar som kan tas upp.

Just med hänsyn till att undersökningen kanaliserats i en bestämd riktning, att fast- ställa kriminalitetens samvariation med en rad medicinska, psykologiska och sociolo— giska faktorer i ett tvärsnittsperspektiv, och i görligaste mån de bakomliggande orsaks— mönstren, är det befogat att det använda stockholmsmaterialet sättes in i ett något vidare rums- och tidsmässigt perspektiv. I det följande kommer så att ske, huvudsyf- tena är:

1) Att göra det möjligt att bedöma i vil— ken grad kriminalitetsförhållandena i Stock- holm överensstämmer med de i landet i öv- rigt rådande, och i vilka avseenden de är särpräglade, och därmed generaliserbarhe- ten av klientelundersökningens resultat.

2) Att bestämma undersökningsperiodens läge med hänsyn till utvecklingen under en längre tidrymd och att något beröra de risk-

förändringar i avseende på kriminalitet som ägt rum, deras storleksordning och ledtrå- dar för analysen som kan hämtas ur tids- serierna.

Det kommer att visa sig lämpligt att ta upp de båda frågeställningarna jämsides ef- tersom samma statistiska material ibland kan användas för bägge ändamålen.

Det bör förutskickas att de avslutande partierna av detta kapitel kommer att bli av en något mer teknisk natur än huvuddelen.

3.2 Det statistiska materialets begränsningar

Underlaget för en jämförande studie är i åt- skilliga avseenden bristfälligt och den kan därför ej bli så fullständig eller inträngande som vore önskvärt. De brister som åsyftas är inte de generella, att det verkliga antalet begångna brott, eller det verkliga antalet lagöverträdare och deras egenskaper, inte är känt utan endast registrerade brott och ertappade lagöverträdare. Det gäller här mera speciella svagheter. De kriminalsta— tistiska serierna är få och kartläggningen mycket ofullständig. För Stockholm och några andra större städer finns visserligen en polisstatistik över antalet anmälda brott som går långt tillbaka i tiden, men för Sve- rige i sin helhet kan utvecklingen i avseende på brottsvolym endast följas tillbaka till 1950, dessförinnan finns ingen statistik över anmälda eller till polisens kännedom komna brott.

Med uppgifter från domstolar och åkla- gare sammanställs en statistik över personer som sakfällts för brott, eller beviljats åtals- eftergift (motsvarande), men denna person- statistik har många ofullkomligheter och se- rierna företer kontinuitetsbrott. Den för klientelundersökningen speciellt intressanta kategorin lagöverträdare under 15 år som varken faller under domstolars eller åklaga- res prövning har länge varit mycket brist- fälligt redovisad även om på sistone en för- bättring skett på den punkten.

Om den fortsatta redovisningen och dis- kussionen ger ett intryck av oenhetlighet i materialet, med ömsom stockholmsdata, ömsom riksdata, ligger förklaringen delvis i de nyss anförda omständigheterna. Det bör emellertid på nytt understrykas att en vidg- ning av perspektivet så att det omfattar hela landet också är nödvändig i enlighet med den grundläggande planen.

3.3. Den långsiktiga kriminalitets- utvecklingen

Som tidigare nämnts finns uppgifter till- gängliga över antalet till polisens kännedom komna brott för Stockholms stad (men ej förortskommunerna) för en relativt lång tidrymd. Detsamma gäller bl.a. Göteborgs stad. I tabell 3.1 (se s. 35) och motsvarande diagram i figurerna 3: 1 a och 3: 1 b åter- finns utvecklingen i vad avser samtliga straff- lagsbrott, utom fylleri och förargelseväckan— de beteende, för Stockholm och Göteborg och perioden 1920—1965, angiven som en frekvens per 100 000 invånare. För Stock- holm finns också en separat serie över stöld och inbrott (inklusive snatteri men exklu- sive rån).

Innan tidsserierna kommenteras är det på sin plats att erinra om den svaghet som lig- ger i att man ej har naturliga enheter, d. v. s. Storstockholm och Storgöteborg. Som det nu är kan man förmoda att fram- förallt stockholmssiffrorna påverkats av de snabbt växande förortskommunerna utan att kunna göra någon korrektion för detta.

Det framgår av tabellen och diagrammen att brottsligheten, sådan den avspeglar sig i

polisstatistiken, undergått en långsiktig och i stora drag oavbruten stegring sedan 1920- talet. Tillfällen av stagnation och t. o.m. minskning uppträder men är episodiska.

Det bör observeras att tillväxttrenderna tämligen nära ansluter sig till en exponen— tiell eller ränta-på-ränta—trend, d. v. 3. en trend som innebär ökning med en viss kon- stant procentsats per år, och följaktligen en konstant fördubblingstid. Genom logarit- misk transformering av frekvensen blir en sådan trend lineär, av diagram fig. 3: lb framgår i vilken grad de tre tillväxtkurvorna följer det mönstret. Fördubblingstiden är för strafflagsbrott i Stockholm omkring 15 år, i Göteborg något mindre. Några implika- tioner av en sådan tillväxthastighet kom- mer att beröras senare.

Förhållandena före 1920 måste i det hela lämnas därhän, dock är ett påpekande vik- tigt. Situationen före 1920 förefaller att ha varit mera stabil, både polisstatistik från Stockholm för perioden 1900—1920, och domstolsstatistik för hela landet från senare delen av 1800—talet och framåt (här ej redo- visad) pekar i denna riktning. Någon lång— siktig tillväxt gör sig inte gällande före 1920-talet, däremot mera kortvariga sväng- ningar, framförallt en mycket stark men kortvarig uppgång av kriminaliteten 1917— 18. Fast 1920-talets siffror kan sägas inleda ett nytt skede måste de betecknas som gan- ska normala mot bakgrunden av den tidi- gare, traditionella kriminaliteten, ännu 1930- talets värden är i Stockholm förhållandevis nära nivån före l:a världskriget; i Göteborg har de däremot höjt sig påtagligt över denna nivå. För Stockholms del är det först 1940— talet som definitivt klipper av bandet med det tidigare skedet.

Man kan anta att den totala brottsvoly- men påverkas av befolkningens åldersför- delning. All erfarenhet talar för att tonårs- ungdom bidrar starkt, och att kriminaliteten i själva verket kulminerar omkring 15-års- åldern (Sveri 1960, kap. 10). Under perio— der då det finns relativt mycket tonåringar bör därför kriminaliteten, räknad per 100000 total befolkning, stiga, och under perioder då tonåringarna är svagt företräd-

Frekvens per 100000 Sthlm; SL-hrott

l l

i

, thg; SL-brott

Sthlm-, Stöld . inbrott

5000

1920 1930 1940

||||1||il|iltLi||_L.L_t__Llll|ill

tl__1_J|1_l__lli.lL_.L_ll_.l 1950 1960

Figur 3:1 a. Brott komna till polisens kännedom per 100 000: Stockholm och Göteborg.

Frekvens per 100.000 Log.skulu Sthlm; SL- brott

10.000 L— P 61179; SL— brott

Sthlm; Stöld . inbrott

2000

1000

_lilllil_L_L._lllillli_ll 1920 1930 1940

lJllllllL__L||lJlllll_Jllllll

1950 1960

Figur 3 :] b. Brott komna till polisens kännedom per 100 000: Stockholm och Göteborg. Logaritmisk skala för frekvensen.

da, sjunka. Att åstadkomma en fullgod kor- rektion för denna effekt är inte möjligt, men i figurerna 3: Za och 3:2b har ett för- sök gjorts att med antagna värden för brotts- intensiteten i olika ålders-grupper genom 5. k. indirekt standardisering åstadkomma ett in- dex där befolkningens åldersstruktur elimi- nerats som störande faktor. Intensitetsvär- dena får betraktas som föga bättre än giss- ningar, och korrektionen som grov. I det hela blir resultatet detsamma som tidigare. Till det ålderskorrigerade index (logarit-

miskt transformerat) har lineära trender an- passats med minstakvadratmetoden. Resul- tatet blir en något snabbare tillväxt för Gö— teborg än för Stockholm. I slutet av perio- den, under 1950- och 1960-talen, ligger de bägge städerna på samma nivå. Också av- vikelserna från trenden tenderar att över- ensstämma, d. v. s. stagnation eller accelera- tion kommer ofta samtidigt. Intrycket kvar— står även om man bortser från krigsåren. Samma bild av ett nationellt snarare än lokalt mönster framträder i fig. 3: 3 som

l_ . _l __.___m

1920 1930 1940 1950 1950 Figur 3:2 a. Brottsutvecklingen i Stockholm med korrektion för befolkningens ålderssamman— sättning. IC = Co/CE Co = observerad kriminalitet. C,,— = väntad kriminalitet med antagande av vikterna 200 för åldersgruppen 10—15; 250 för 15—20; 150 för 20—25 ; samt 25 för övriga. Material: Till polisens kännedom komna strafflagsbrott (utom fylleri och förargelseväckande beteende). Minsta-kvadratutjämning: 10log IC = 0 021 t + 1,307 Serien omfattar åren 1921—1960 (1920 = 0).

IO (log skola)

1. 00

.25

Lå . . 4

1920 1930 1940 1950 1960

Figur 3:2b. Brottsutvecklingen i Göteborg med korrektion för befolkningens ålderssamman- sättning. Jfr Figur 314 Minsta-kvadratutjämning: 10log IC = 0 024t + 1,182 Serien omfattar åren 1921—1960. (1920 = 0)

Frekv. per 100.000

7000

6000

Stockholm Göteborg

5000

4000

3000

21130

Hela landet

1000

1950 1955

1960 1955

Figur 3:3. Brott mot egendom enl. SL 20. kap.—BrB 8. kap.

belyser utvecklingen i avseende på egen- domsbrott enligt polisstatistiken. För Stock- holm och Göteborg redovisas en kriminali— tetsfrekvens som är ungefär dubbelt så hög som för landet i sin helhet (inklusive de bägge städerna). Alla tre serierna visar till- växt av ungefär samma storleksordning som de tidigare diskuterade storstadsserierna. Det

Frekv. per 100.000

betyder att landet i sin helhet ett stycke in på 1960-talet nått den nivå som storstäderna hade omkring 1950. Om tillväxten fortsätter i samma takt kommer följaktligen krimina- litetsfrekvensen i Stockholm under klientel— undersökningens materialinsamling att svara mot situationen för landet i sin helhet någon gång i mitten av 1970-talet.

1920 1930 1900

1950 1960

Figur 3:4. Stöldbrottslighet enl. polisstatistik i de nordiska huvudstäderna. Stockholm: Stöld, snatteri, inbrott (S) Oslo: Enkel och grov stöld (0) Helsingfors: Enkel stöld, snatteri, grov stöld (H) Köbenhavn: Stöldbrottslighet. Ändrad def. 1954. Köbenhavn och Fredriksberg (K). Uppg. saknas för 1944—45.

Sverige

Danmark

. England & Wales

Sverige: Brott mot strafflagen (brottsbalken)

155'

1960

Figur 3:5. Till polisens kännedom komna brott per 100 000 total befolkning.

Danmark: Brott mot den borgerlige stratlov (ej bettleri och lösdriveri) Finland: Brott mot person och egendom. England & Wales: Indictable Oti'ences.

Beträffande klientelundersökningens gene- raliserbarhet kan det alltså noteras att Stock- holm visserligen hade en hög kriminalitets- nivå enligt polisstatistiken då undersökning- en pågick, men att huvudstaden inte var unik i det avseendet, och att förhållandena i stora delar av landet kan bli likadana om nuvarande tendenser blir bestående.

Om kriminalitetens stegring är ett natio- nellt snarare än lokalt eller regionalt feno- men, uppkommer frågan om det i själva ver- ket är internationellt. Så tycks inte vara fal- let. I fig. 3: 4 återges serier över stöld- brottslighet från de fyra nordiska huvudstä- derna, återigen enligt polisstatistik, d. v. s. till polisens kännedom komna brott. Man gör klokt i att inte anställa alltför många be- traktelser över nivåerna, den absoluta höj- den, men det är slående hur Stockholm skil— jer sig från de övriga i avseende på tillväx- ten. Även om en viss stegring kan märkas i slutet av 1950- och början av 1960-talen i några av de andra serierna placerar den snabba och under lång tid vidmakthållna

tillväxten stockholmsserien alldeles klart i en kategori för sig. Hade göteborgsserien lagts in i samma diagram hade den lika klart avvikit från de danska, norska och finska serierna. Man kan kanske observera den starkare stegringen av Stockholms kri- minalitet redan under 1920- och 1930-talen, men det är underefterkrigsperioden den är påfallande.

I fig 3: 5 presenteras data från efter— krigsperioden för Sverige, Danmark, Fin- land och England med Wales. Kurvorna be- styrker Sveriges unika läge bland de nor- diska länderna, dock saknas uppgifter från Norge. Däremot är den engelska utveck- lingen ännu mer dramatisk; efter att ha hål- lit sig relativt stabila under en följd av år rusar kriminalitetssiffrorna uppåt efter 1955 i en takt som Sverige ej upplevt sedan krigs- åren.

En sammanfattande diskussion kommer att ges i slutet av detta kapitel, och konse- kvenserna för klientelundersökningen kom— mer därvid att beröras något mera ingå-

ende. Tillsvidare är det tillräckligt att peka på några slutsatser som förefaller berätti— gade på grundval av det hittills framlagda materialet. Både den långsiktiga stabiliteten i svensk kriminalitet före 1920, så långt den låter sig bedömas med polis- och domstols- statistik, och de nordiska serierna 1920—— 1965, talar för att den gängse synen på kri- minalitetstrender som bestämda av social förändring och inkomstutveckling, är orik- tig, åtminstone i kategorisk form. Skillnaden i välståndsnivå och realinkomstuveckling mellan Danmark och Sverige torde vara mycket måttlig. I avseende på biltäthet är Danmarks eftersläpning i förhållande till Sverige obefintlig före 1950, och under 5 år därefter; kriminalitetstrenderna är däremot i hög grad skiljaktiga. Det är lika tydligt att urbanisering inte är en tillräcklig förklaring till växande kriminalitet, Stockholm och Gö- teborg måste beskrivas som högt urbanise-

Frekvens per 100.010 (logaritmisk skala)

10000

rade samhällen 1920 och långt tidigare, men i bägge miljöerna har kriminalitetsfrekven— sen mångdubblats.

3.4. Lagöverträdare i olika åldersgrupper

Många av de polisanmälda brotten blir ald- rig uppklarade och information om föröva- ren blir aldrig tillgänglig. Den statistik över personer som är misstänkta för brott eller som blivit sakfällda för brott vilar följaktli- gen på ett urval ur den totala massan av lagöverträdare, kända och okända, och ur- valets natur är oklar. Det är så mycket an- gelägnare att betona detta som klientelun- dersökningens material är draget ur detta urval av ertappade lagöverträdare; som se- nare skall belysas är uppklaringsprocenten ovanligt låg i Stockholm och den sållning som sker mellan förövande och upptäckt

; Uppklorode brott o—O Stockholm ,o— O'Qd o— oro'o'o 1 0-0—0' Uppklorode brott hela landet . . ' * . . .

. . Sokfölldu hel- landet

300

203

1920 1930

Juristkonflikl: 19L8

BAO 1950 1960

Figur 3 :6. Brott per 100 000 total befolkning samt sakfällda för brott mot strafflagen (inklusive åtalseftergift enl. 1944 års lag) per 100 000 befolkning över 15 år. Uppgifter för Stockholm beträffande sakfällda + åtalseftergift endast tillgängliga för vissa år efter 1943.

' .. _ 15474: ' o _ ' ' ' . 18—200'r . o . . ' r . . Zldr-w J 1920 1930 1940 1950 4 1960 1970

Figur 3:7. Sakfällda + åtalseftergift enligt 1944 (1964) års lag för straffregisterbrott (motsva- rande). Frekvens per 100 000 befolkning i motsvarande ålder. För perioden 1944—1960 är antalet åtalseftergifter för straffregisterbrott skattat som 60—68% av åtalseftergifter för strafflagsbrott.

kan i ovanligt hög grad påverka resultatet. Inte desto mindre ger polisens, domstolars och åklagares uppgifter över kända lagöver- trädare viktiga ledtrådar i analysen av brotts- ligheten, särskilt är åldersdata av intresse.

I fig. 3: 6 finns samlade ett antal se- rier, delvis diskuterade tidigare (anmälda brott i Stockholm och hela landet). Nya är serierna över uppklarade brott samt sakfällda för strafflagsbrott med tillägg för åtalsefter— gift enligt 1944 års lag (eller motsvarande). Korrigering för andra typer av åtalsunder- låtelse har ej kunnat göras, för Stockholm finns siffror tillgängliga endast för vissa år efter 1944 som framgår av diagrammet.

Före 1950 finns ingen statistik över brotts- volymen i betydelsen polisanmälda brott för Sverige i sin helhet. Kurvan över sakfällda för strafflagsbrott i hela landet (inklusive Stockholm) tyder på att utvecklingen inte varit alltför olik den som mera direkt kan dokumenteras för de större städerna. Den relativa frekvensen sakfällda växer från 1920-talet och framåt, låt vara med vissa

uppehåll. Det kan noteras att frekvensen sakfällda i Stockholm påtagligt stagnerade och gick tillbaka under l930-talet vilket inte motsvaras av en lika utpräglad svacka i frekvensen anmälda brott, däremot i fre- kvensen uppklarade brott. Fyndet är en på- minnelse att domstolsstatistik över sakfällda och polisstatistik över anmälda brott inte alltid rör sig parallellt, och såtillvida kvar— står en viss osäkerhet rörande den polisan— mälda brottslighetens utveckling i Sverige före 1950.

Uppgifter över brottslingarnas egenska— per, framförallt åldersfördelning, ges i den svenska statistiken huvudsakligen för den allvarligare kriminaliteten, straffregister- brottsligheten (motsvarande). I fig. 3: 7 finns tidsserier för de tre åldersgrupperna 15—17 år, 18—20 år samt 21 år och över. En approximativ korrektion har gjorts för åtalseftergift enligt 1944 års lag (motsva— rande).

Frapperande är den starka ökningen för den lägsta åldersgruppen 15—17 år och det

flackare förloppet för gruppen 21 år och över. Eftersom skalan är logaritmisk svarar kurvornas lutning mot den procentuella ök- ningen. Den starkare ökningen för de yngre betyder en rörelse nedåt på åldersskalan för kriminaliteten, ett ofta omdebatterat fe- nomen.

3.5. Åldersförskjutningarnas tolkning

Det bör observeras att alla åldersgrupper tycks påverkas ungefär samtidigt av en stegring i brottsligheten, fast med olika styr- ka, de yngre starkast. Den ytterligare ålders- uppdelning den svenska kriminalstatistiken över straffregisterbrottslighet medger Visar klarare detta förhållande men kommer ej här att redovisas eftersom huvudtendensen framgår av redan berört material.

Frågan är om åldersförskjutningen är re- versibel, d. v. 5. vad som händer under en period av allmän nedgång i brottsligheten. För Sveriges del får man gå tillbaka till l:a världskriget och åren närmast efter för att finna ett exempel. Här visar det sig att de yngre både ökar kraftigare under en period av uppgång och minskar kraftigare under en period av nedgång. Liknande effekter uppträder i Finland i samband med sväng- ningar i den allmänna kriminaliteten under 1940- och 1950-talen; ju yngre gruppen är desto mera markerade stegringar och fall (Carlsson 1969).

Om vi i det följande begränsar oss till uppgångsperioderna kan man uttrycka sa- ken så att något okänt, X, drabbar samhäl- let med reaktion över hela åldersskalan (el- ler åtminstone långt upp på den) men med en särskilt kraftig reaktion bland de yngre, så att deras kriminalitetsfrekvens stiger snabbare än de äldres. Det tyder följaktli- gen på att X inte ovillkorligen måste komma tidigt i individens liv för att verka, och att det inte är oupplösligt förbundet med upp- fostrings- eller socialiseringsmiljön. Samti— digt kvarstår att förklara de yngres över- känslighet.

En som det förefaller rimlig men hypo- tetisk förklaring är följande. En stegring i det »kriminogena» trycket verkar över två

vägar, den ena med en tämligen direkt reak- tion, den andra med fördröjd effekt. Lag— överträdelser begås både av majoriteten nor- malt samhällsanpassade, med låg frekvens, och av en starkt deviant minoritet med då- lig samhällsanpassning och kraftig brotts- belastning. Man kan föreställa sig att båda grupperna reagerar med en ökning av den kriminella aktiviteten i en tid av allmän uppgång; minoriteten står förmodligen för en betydande del av brottsvolymen trots sin begränsade storlek, men en observation av dessa förhållanden är inte möjlig. Detta är den direkta reaktionen men inte den enda. Bland de unga, som också påverkas av höj- ningen, blir resultatet att en större andel än i tidigare kohorter (födelsekullar) blir rela- tivt varaktigt fixerade i en livsform med fortsatt stark kriminell aktivitet, dvs. en större andel kommer att tillhöra den de- vianta minoritet som nyss berördes. Det be- tyder i sin tur att kohorten framgent kom- mer att ge ett större bidrag till samhällets totala kriminalitet än tidigare kohorter; det- ta är den fördröjda, eller lågtidseffekten. Den betydande återfallsrisken, tendensen att bli kvar i asocialt och kriminellt beteende om man väl börjat, ständigt diskuterad och framträdande också i klientelundersökning- ens material, spelar här en ny roll, som for- mare av tidstrender för den totala brottslig- hetsvolymen i samhället. I en period av lång- siktig tillväxt av den allmänna brottsbenä- genheten kommer olika åldersgrupper, med de antaganden som gjorts, att uppvisa unge- fär det mönster i fråga om stegringstakt som de observerade serierna utvisar. Samma hy- potes förklarar också en tendens hos föränd— ringar i den allmänna kriminalitetsfrekven— sen att komma i >>vågor»; en sådan tendens har framträtt i det tidigare redovisade ma- terialet. Ålders- och kohorteffekter av det slag som nyss berörts leder normalt till ett mjukt »kvasicykliskt» förlopp hos tids- serierna.

Det måste på nytt understrykas att tolk- ningen är i behov av en mera inträngande prövning, och inte kan betraktas som säker- ställd. Man kan förmoda, att den inte är i stånd att förklara alla enskildheter i den ob-

serverade kriminalitetsutvecklingen, alldeles bortsett från att frågan om de drivande kraf- terna bakom en allmän stegring, X, fort- farande är ouppklarad. Det är troligt att kriminalitetens vandring nedåt på ålders— skalan till en del skall ses som ett självstän- digt fenomen sammanhängande med det moderna samhällets ändrade villkor för so- cialiseringsprocessen, möjligen också en ti- digare fysisk mognad (Tanner 1968).

3.6 Förhållandena i Stockholm

Det finns ingen anledning att betvivla att stockholmskriminaliteten i stora drag följt samma utvecklingsmönster, och i viss ut- sträckning kan det direkt beläggas. Frekven- sen (per 100000) sakfällda i åldern 15—17 år för stöld, snatteri och rån mer än fem- dubblades mellan 1922/23 och 1942/43; för alla åldersgrupper, inklusive 15—17 år, rör det sig endast om en fördubbling. Effek- ten är ungefär densamma om frekvensen be- stäms för samtliga strafflagsbrott (utom fyl- leri och förargelseväckande beteende). För den yngsta gruppen straffmyndiga har fre- kvensen stigit till mer än det sexdubbla; för alla åldersgrupper rör det sig om obe- tydligt mer än en 50 % ökning.

Åtalseftergiftens införande 1944 gör det svårt att kontrollera om tendensen fortsät- ter. Uppgifter om det straffmyndiga klien- telets åldersfördelning lämnar i varje fall obesvarad frågan om frekvensen lagöver- trädare under 15 år. Med hänsyn till att klientelundersökningen i huvudsak begrän- sats till gruppen under 15 år är det en brist som bör avlägsnas. Vissa uppgifter ur polis- statistiken från början av 1960-talet ger ett begrepp om den yngsta kategorins storlek, och att förhållandena i Stockholm i viss mån är särpräglade, vilket bör beaktas vid resultatens tolkning.

Under åren 1961—62 var av alla män misstänkta för strafflagsbrott (utom fylleri och förargelseväckande beteende) i Stock— holm 6%, i Göteborg 14%, i Malmö 19 % och i riket i övrigt 16 % under 15 år. Fenomenet, som tidigare observerats av Sveri (1960211), kan inte förklaras med

skillnader i åldersfördelningen i den totala befolkningen i Stockholm, Göteborg, etc., ej heller är det troligt att den reella krimi- naliteten i gruppen under 15 år är lägre i Stockholm än annorstädes. Den relativt svaga representationen av personer under 15 år sammanhänger troligast med uppklar- ningsprocenten, som är påfallande låg i Stockholm, påfallande hög i Malmö. Under samma tid, 1961—62, klarades omkring 20 % av alla brott upp i Stockholm, om- kring 35 % i Malmö. Av inbrotten klarades omkring 10 % upp i Stockholm, något över 20 % i Malmö. För biltillgreppen är siff- rorna för Stockholm och Malmö 8 respek- tive 44 %. Göteborg faller mellan dessa ex- tremer, för riket i övrigt är siffran ganska lik Malmös.

En låg uppklarningsprocent sammanhäng- er, som orsak eller verkan, med en inrikt- ning av spaningsarbetet, eller med andra omständigheter, som särskilt kommer att sänka risken för ungdomar under 15 år att bli ertappade. Stockholms unika ställning i detta hänseende måste observeras innan man generaliserar klientelundersökningens resultat. Det verkar rimligast att anta att den relativa underrepresentationen för de yngsta medför att de som trots allt faller ut som debutanter före 15 års ålder skall vara all- varligare belastade i fråga om reell krimi- nalitet och i andra hänseenden jämförda med debutanter i samma ålder exempelvis i Malmö. Denna fråga kräver emellertid en något närmare analys.

3.7 Selektion genom låg upptäcktsrisk

För en mera teknisk utredning av den effekt variationer i upptäcktssannolikheten kan få hänvisas till en särskild bilaga (bil. 1); vad som här följer är en förenklad och förkortad version där huvudresultaten återges i ord i stället för formler och siffror.

Genom att klientelundersökningen byg- ger på ett material som återgår på polisens upptäckt av brottsdebutanter kommer det att påverkas av upptäcktssannolikheten. I vilken riktning effekten går, och hur stor den blir, kan endast härledas, om man till-

Tabell 3.1. Anmälda brott per 100000 in- nevånare.

Göteborgs Stockholms stad stad Strafflags- Stöld och Stali'lags- brott* inbrott brott* 1920 1 980 1 160 1 450 21 1 676 888 1 210 22 1 490 877 1 210 23 1 664 882 1 230 24 1 684 984 1 060 25 1 924 1 054 1 230 26 1 846 1 071 1 300 27 1 914 1 158 1 420 28 2 000 1 140 1 520 29 2 060 1 217 1 600 1930 2 569 1 344 2 000 31 2 125 1 160 1 960 32 2 377 1 258 2 080 33 2 209 1 289 2 150 34 2 098 1 193 1 880 35 1 916 1 282 2 370 36 1 938 1 331 2 430 37 1 908 1 371 2 490 38 2 247 1 576 2 830 39 2 203 1 574 3 210 1940 2 999 2 278 3 430 41 3 864 3 146 3 810 42 4 430 3 393 4 200 43 4 580 3 192 4 490 44 3 961 2 703 3 940 45 4 276 2 849 4 820 46 3 872 2 575 4 240 47 4 276 2 953 3 990 48 4 919 3 574 4 700 49 5 126 3 795 4 770 1950 4 883 3 383 4 750 51 5 866 3 894 6 290 52 4 950 3 392 5 120 53 4 730 3 465 4 980 54 4 936 3 425 5 450 55 5 983 4 485 5 240 56 6 160 4 722 5 380 57 6 984 5 528 5 960 58 7 697 6 212 6 480 59 7 483 5 803 5 670 1960 7 029 5 481 5 910 61 7 324 5 762 5 530 62 7 534 5 913 6 410 63 8 088 6 351 6 560 64 8 814 6 887 7 560 65 10188 7 642 9185 1966 10 579

* I strafflagsbrotten är ej inräknat fylleri och förargelseväckande beteende.

låter sig vissa antaganden om upptäcktsris- ker. I det följande antas konstant upptäckts- risk oberoende av antalet (reellt begångna) brott. Låg upptäcktsrisk medför att de som blir kända som debutanter är kraftigare be- lastade, i genomsnitt, i avseende på det verk— liga antalet begångna brott än de som icke blir kända som debutanter. Skillnaden blir större ju lägre upptäcktsrisken är. En förut— sättning för en påtaglig effekt är att den reella brottsaktiviteten visar en kraftig sprid- ning i befolkningen. Av 100 pojkar som begått något enstaka brott kommer kanske 10 eller färre att bli kända som brottsdebu- tanter, av 100 pojkar som begått många brott (reellt) kommer kanske flerparten att bli kända.

Kriminologiska material framkomna på samma sätt som klientelundersökningens kommer att anrikas på kraftigt belastade i en utsträckning som varierar med den 10— kala och temporära upptäcktssannolikheten, vilket får tas i betraktande när man vill generalisera resultat eller upprepa under- sökningar på orter med mycket olika för- hållanden i avseenden på procenten upp- klarade brott.

4. Den teoretiska bakgrunden

Av Gustav Jonsson

4.1 Teorier om brottslighet bland barn och ungdom

Frånsett teorier av huvudsakligen historiskt intresse (Lombroso, Durkheim m.fl.) har den internationella diskussionen inom fack- litteraturen på detta område tenderat att följa två huvudlinjer: dels förklaringsmodel- ler som tar sin utgångspunkt från den en- skilde individen (psykiatriska, individual- psykologiska och psykoanalytiska teorier), dels förklaringsmodeller som betonar infly- tandet på individen av den omgivande, so- ciala miljön (sociologiska och socialpsykolo- giska teorier).

De psykiatriska förklaringsmodellerna av äldre datum — i Sverige representerade av namn som Kinberg (1930 och 1935) och Sjöbring (1913—14 och 1938) — betonade särskilt den anlagsbestämda bakgrunden och de konstitutionella särdragen hos de krimi— nella. Det erfarenhetsmässiga underlaget till dessa teorier bestod främst av rättspsykia- triska undersökningar.

Yngre svenska forskare med anknytning till rättspsykiatrin (Rylander 1947, Inghe 1949, Törnqvist 1953 och 1958, Gerle 1955) har i princip intagit en förmedlande stånd- punkt på så sätt att de betonat samspelet mellan de i arvsmassan givna, konstitutio- nella faktorerna och de omgivande miljö- faktorema. Skillnaden mellan den äldre och den nyare uppfattningen kom därvid fram- för allt att bestå däri att man tidigare under-

strök konstansen hos individens beteende medan man senare även framhöll dess för- änderlighet under inflytandet av miljöupp- levelser.

I viss opposition mot dessa tankegångar står emellertid även moderna auktoriteter på området (t.ex. Eysenck 1964) som be- stämt hävdar att tyngdpunkten fortfarande bör ligga på ärftlighet och konstitution, inte på miljö. Detta behöver dock inte innebära, menar man, att behandling skulle vara me- ningslös.

Flera forskare, bl. a. den nämnde Eysenck, knyter därvid an till äldre forsk- ning rörande den s.k. betingning av bete- endet hos djur och människor som äger rum om man systematiskt kombinerar ett visst beteende med obehag, bestraffning eller tvärtom med lustuppleveuse, belöning. Den— na forskning har också gett grundprincipen för behandling av människor, bl. a. krimi- nell ungdom, genom s.k. beteende-terapi.

I äldre kriminologisk facklitteratur fäste man stort avseende vid tvillingundersök— ningar, främst i form av jämförelser mellan hur många enäggstvillingar respektive två- äggstvillingar som båda blivit kriminella i vuxen ålder. Avsikten var förstås att därmed belysa skillnader mellan arvsmässigt lika in- divider (enäggstvillingar) med arvsmässigt olika individer (tvåäggstvillingar). Särskilt intresse tilldrog sig enäggstvillingar som växt upp i olika miljö. När sådana tvillingar bli- vit skilda åt tidigt under barndomen men

dock sedermera båda hamnat i kriminalitet ville man tolka detta som bevis för ärftlighe— tens betydelse.

Numera är många forskare skeptiskt in- ställda till sådana slutsatser. Man har på— pekat att tvillingar oftare än andra nyfödda får lätta hjärnskador vid förlossningen och därmed har ett gemensamt handikapp på grund av yttre skada oftare än vanliga barn, att tvillingar som placeras på olika håll dock som regel får växa upp i miljöer som visar mindre inbördes skillnader än vad som gäller för olika miljöer inom samhället i stort o.s.v. (för en omsorgsfull, kritisk ge- nomgång av litteraturen på området, se Torold 1969).

4.2. Kromosom-rubbning och kriminalitet

Under det senaste årtiondet (1960-talet) har emellertid diskussionen angående krimina— litetens biologiska underlag fått förnyad ak- tualitet genom upptäckten att avvikelser ifrå- ga om kromosomuppsättningen inom den mänskliga cellkärnan, d. v. s. beträffande de substanser som anses inrymma de ärftliga anlagen, tycks vara vanligare hos män och kanske också hos kvinnor som visat asociala drag. De undersökningar som hittills publi- cerats har huvudsakligen gällt personer som vårdas på anstalter av olika slag, såsom mentalsjukhus och vårdanstalter för psykiskt utvecklingsstörda. Sådana undersökningar är utförda även i de skandinaviska länderna (se sammanställningar från Sverige av Forss- man 1970 och från Danmark av Nielsen 1969).

Flertalet av dessa undersökningar har gällt vuxna men det finns belägg för att lik— nande kromosom-avvikelser skulle vara ut— märkande även för en del barn med anpass- ningsproblem i skolan (från Sverige Anna- Lisa Annell & Gustavson 1969 och från Norge Eva Nordland 1969).

De kromosom-rubbningar man påvisat, främst ifråga om könskromosomernas antal och typ, är dock mycket sällsynta (några promille inom normalbefolkningen och nå- gon procent bland de omhändertagna).

Ur kvantitativ synpunkt är det alltså tills vidare inte någon större fråga med tanke på ungdomskriminalitetens uppkomst och behandling. Detta hindrar ju inte att detta nya forskningsområde förtjänar uppmärk- samhet ur teoretiska aspekter.

Principiellt gäller emellertid också, vilket kan vara viktigt att tillfoga som en generell anmärkning, att varje antagande om att arvsanlag, kromosom-avvikelser, skador el- ler sjukdomar i centrala nervsystemet och liknande utgör underlaget till asocial utveck— ling inte ensamt kan innebära hel och full förklaring. Det man med fog kan anta är däremot att sådana minusfaktorer hos den enskilde kan innebära en minskad mot- ståndskraft mot påfrestningar i livet, d. v. s. nedsatt resistens mot miljöförhållanden. Omvänt gäller förstås också att_dålig miljö på intet sätt förringar betydelsen av arvsan- lag eller hjärnskador. Tvärtom.

Det man brukar kalla organiska eller bio- logiska teorier å den ena sidan och psyko- dynamiska teorier å den andra utesluter så- lunda inte varann. Det rör sig om komple- mentära teorier, inte konträra teorier i me- ningen oförenliga motsatser.

4.3. Psykoanalytisk förklaringsmodell

Bland de psykodynamiska teorierna intar psykoanalysen en särställning, både idéhiS', toriskt och aktuellt.

Grundinställningen enligt psykoanalytisk teori är ju att individens beteende mot om- givningen bestämmes främst av hans upp- levelser under de första levnadsåren. Mil- jöns betydelse blir i hög grad liktydigt med tidigmiljöns betydelse. Efter småbarnsåldern betraktas människans karaktär som i sina huvuddrag färdigbildad. På denna punkt föreligger en anmärkningsvärd och i diskus- sionen ofta förbisedd likhet mellan de tidi- gare nämnda konstitutionella teorierna och den psykoanalytiska teorin.

Tillämpar man denna grundsyn på upp- komsten av brottslighet bland barn och ung- dom kommer förklaringarna tydligtvis att sökas inom personligheten själv, i form av intrapsykiska konflikter eller en snedvrid-

ning av karaktärsutvecklingen under de för- sta barnaåren. Brottet framstår som symtom på psykisk felutveckling och brottsligheten i samhället blir summan av individuella pro- blem.

Ett exempel på denna starkt individorien- terade syn utgör Freuds beskrivning av den neurotiska mekanism som han kallade kri- minalitet på grund av inre skuldkänsla (1916). Skuldkänslan ansåg han då vara en föregångare och orsak till brottet, inte tvärt- om. Skuldkänslan skulle ha sitt ursprung i någon handling eller någon impuls, vanli- gen inom sexualsfären, som för den unge framstod som så förkastlig att den måste hållas hemlig eller trängas bort från med- vetandet. Men i djupet av själslivet kvarstod dock ett — i regel omedvetet — ehov att bli bestraffad och det skulle vara just detta dol- da straffbehov som skulle framkalla den brottsliga handlingen. Helt i linje med den— na tankegång låg förstås att brottet då också skulle bli upptäckt. Det typiska för dessa fall skulle alltså inte bara vara behovet att begå brott utan också behovet att bli upp- täckt och bestraffad för det, låt vara att det bestraffade brottet endast var en ersättnings- handling för något annat.

Detta resonemang kan te sig spekulativt men det stämmer rätt väl med många kli— niska observationer. Bland annat kan det ibland förklara det upprepningstvång som utmärker många barnbrottslingar, trots straff eller liknande motåtgärder.

Det bör kanske också inskjutas att varken Freud eller hans efterföljare betraktade så- dana uppkomstmekanismer som någon för- klaring till alla brott eller som ensam för- klaring. En grundtanke inom psykoanalysen är att varje mänsklig handling, även brottet, är överdeterminerat dvs. betingat av en rad samverkande psykiska förlopp. Det princi- piellt viktiga är emellertid att brottet enligt denna uppfattning har karaktären av kon- fliktlösning inom individen själv även om det försätter honom i en konflikt med om- givningen.

Andra bidragsgivare till den analytiska teorin om brott har lagt tyngdpunkten inte på neurotiska spänningstillstånd inom indi—

viden utan på svagheter i karaktärsutrust— ningen, speciellt ifråga om förmågan att bemästra inifrån kommande impulser.

Bland analytiker av den äldre skolan — med wienaren och Freudlärjungen Aichhorn som grand old man — tolkade man i allmän- het den asociala hållningen som tecken på svaghet inom över-jaget, dvs. vad som po— pulärt kallas samvetet (Aichhorn 1935). Se- nare analytiker har i stället talat om jag- svaghet, dvs. en utvecklingsstörning beträf- fande de själsliga instanser som har att göra med realitetsuppfattning, impulskontroll, förmåga att uthärda motgångar och besvi- kelser m. rn. Det är möjligt att det bakom denna skillnad ifråga om tolkning ligger en faktisk skillnad ifråga om vad som skall tolkas. Man har nämligen menat att det uppväxande släktet i det gamla Wien eller överhuvud taget förr i världen växte upp i ett samhälle med andra uppfostringsnormer än i dagens samhälle och att detta skulle ge utslag även beträffande den psykologiska bakgrunden till brott. Förr i världen skulle trots och uppror mot den auktoritära fostran särskilt inom sexualsfären ha varit gängse modell. Nuförtiden skulle däremot förkla- ringen vara att söka i sådana personlighets- störningar som har sin rot i tidigseparation från modern o. dyl. (Bowlby 1944, Kate Friedländer 1947 m.fl.). Om denna förkla- ring är riktig skulle den också kunna tänkas ligga bakom den s.k. klientelförsämring som allmänt omvittnas från våra svenska anstalter för asocial ungdom och som inne- bär att de trotsiga upprorsmakarna mot lag och ordning alltmer försvinner och ersätts av slappa, hållningslösa dagdrivartyper.

Av intresse ur kriminalitetssynpunkt är också att en del analytiker ansett sig kunna tolka asociala handlingar hos barn och ung- domar som utslag av individuell problema- tik inte främst hos dessa barn och ungdomar själva utan hos deras föräldrar (Szurek 1942, Johnson & Szurek 1954). Man har då me- nat att det hos dessa föräldrar finns tillbaka— trängda asociala impulser som de själva inte kan leva ut. Däremot skulle de — sig själva ovetande — visa sitt gillande när barnen låter sådana impulser leda till handling, genom

att omdömeslöst ta parti för barnen mot omvärldens dom, genom att småleende tolka allt som bara ungdomligt okynne e. d. Det är möjligt att ett sådant omedvetet föräldra- stöd också skulle kunna ligga bakom den asociala grundstämning och den isolering från samhället i övrigt som man kan finna hos vissa mångproblemfamiljer även i Sve- rige (Jonsson 1967).

En nyorientering inom analytiskt tänkan- de, som haft betydelse för skandinavisk kriminologi, kan slutligen sägas ha ägt rum i och med att man kombinerat psykoanaly- tiska och kulturantropologiska tankegångar. Den mest kände företrädaren för dessa syn- punkter, amerikanen och skandinavien-ätt- lingen Erik Homburger Erikson, har läm- nat det teoretiska underlaget till de hypote- ser som prövas i det psykologiska avsnittet av vår utredning. Detta teoretiska underlag redovisas utförligt i nyssnämnda avsnitt och behöver därför här ingen närmare presen- tation.

De psykoanalytiska teorier som här be- rörts har som regel inte kunnat underkastas någon empirisk prövning i form av sam- manställningar av större material. Till en del kan detta betraktas som en naturlig följd av att psykoanalys ju är en tidsödande metod som endast kan utövas av särskilt utbildade experter i ett begränsat antal fall. En annan del av förklaringen torde emeller- tid vara att flertalet kriminella inte heller är lämpliga objekt för en sådan terapi, i vart fall inte i dess klassiska utformning.

Däremot har det visat sig att analytiska idéer verkat befruktande på behandling av kriminella i annan form än regelrätt analys. Som exempel kan nämnas institutionsvård för asociala barn och ungdomar (Redl & Wineman 1951, Weeks 1958, Polsky 1962). Erfarenheter från en del av dessa institutio- ner har också haft inflytande på svensk fångvård (McCorkle et al. 1958).

4.4. Tidiga socialpsykologiska teorier från USA

I stort sett torde man emellertid kunna säga att psykoanalysen under senare år inte haft

samma inflytande på den internationella kri- minologiska diskussionen som tidigare. De teorier som nu står i centrum går i stället tillbaka till en del undersökningar angående kriminalitetsfrekvensen inom olika delar av den moderna storstaden som på 20- och 30- talet utfördes i USA (s.k. Chicago-skolan, Shaw & McKay 1942 m. fl.).

Vid dessa s.k. area-studier kunde man konstatera att brottsligheten var koncentre- rad till vissa delar av staden trots att be- folkningen där helt ändrat sammansättning genom in- och utflyttning om man jämförde förhållandena vid sekelskiftet och tjugo år senare. Det låg naturligtvis då nära till hands att tänka sig att brottsligheten i dessa slumkvarter var ett traditionellt mönster som fortplantades från den ena invånargenera- tionen till den andra. Brott så att säga hörde till boplatsen. Ledtråden för teoribildningen inom den s.k. Chicagoskolan blev sålunda att brottslighet bland barn och ungdomar inte behövde tolkas som tecken på någon psykisk mindervärdighet hos dem. Förkla- ringen skulle helt enkelt vara att de växte upp i en delkultur där man lärde sig att begå brott på samma sätt som man fick lära sig en rad andra mänskliga färdigheter.

Denna uppfattning fick också stöd av en typ empiriska studier som i huvudsak ba- serade sig på intervjuer med lärare, poliser, socialarbetare och andra som kände till för- hållandena i dessa stadsdelar genom lång- varigt arbete där. Man intresserade sig ock- så mycket för levnadsskildringar av de unga lagöverträdarna själva (Shaw och medarb. 1930, 1931 och 1938).

4.5. Gäng-studier

Det genomgående draget i denna area-forsk- ning var emellertid att man intresserade sig betydligt mindre för de individuella öden som dessa ungdomsbrottslingar represente- rade än för deras egenskap av medlemmar i asociala grupper. Detta kom än tydligare fram i den rad av gängstudier som utför- des i hägnet av denna allmänna teori om storstadsslummen som naturlig grogrund för ungdomskriminalitet (Trasher 1927, Whyte

1937 m.fl.). Dessa studier fick för övrigt också avläggare i Sverige i form av under- sökningar angående ligabrottsligheten hos oss (Centralförbundet för socialt arbete, 1941 och 1942). Själva faktum att brott av unga personer ofta företas i grupp kunde också dokumenteras i flera nordiska under- sökningar (Christensson 1951, Janson 1955, Takman &Sandqvist 1957, Hermansson 1959, Sveri 1956 och 1960 m.fl.). Även från övriga europeiska länder rapporterades liknande resultat. Som ett internationellt fe- nomen kunde man för övrigt notera att fle- ra av dessa unga lagöverträdare älskade att uppträda i grupp under former som inte kunde undgå att väcka uppmärksamhet. Be- teckningar som »Skinnknuttar», »Teddy- boys», »Halbstarken», »Blousons Noir» och liknande vittnar därom.

Hela denna rad undersökningar var emel- lertid till sin karaktär empiriska studier eller kartläggningar utan teoretisk underbyggnad eller i vart fall utan öppet formulerad an- knytning till någon närmare utformad teori.

4.6. Sociologisk referensram

I USA och därefter även i Europa ändra- des diskussionsläget påtagligt i samband med publicerandet av en del arbeten som ville sammanställa de empiriska fynden till enhetliga teoribyggnader. Teorin kom där- med i förgrunden och empirin mer eller mindre i skymundan.

Den livliga teoretiska debatt som följde kunde i viss mån återföras på äldre arbeten av den franske sociologen Durkheim. Ett av hans grundbegrepp var normsvaghet, anomi, som enligt honom skulle inträda sär- skilt vid snabba förändringar i samhället. Denna tanke vidareutvecklades av ameri- kanska kriminologer, bl. a. Merton (1949) som menade att individen kunde förhålla sig på principiellt fem olika sätt när det gällde de mål och de medel att nå dessa mål som samhällssystemet uppställer: godta både mål och medel (konformism), accepte- ra målen men inte sättet att nå dem (inno- vation), avstå från målen men acceptera medlen som då blir ett slags självändamål

(ritualism, byråkrati), strunta i både mål och medel (reträtt, verklighetsflykt i form av narkomani o. d.) och slutligen revolt dvs. strävan att ändra både mål och medel. Mer- ton själv exemplifierade sina teser med ame- rikansk brottslighet: människorna pressas att sträva efter pengar och maktställning men klassgränser och annat hindrar flertalet att nå dit på legal väg och många väljer då vä- gen via brott.

Om man konfronterade dessa och liknan- de tankegångar med den sociala verklighet som area-undersökningar och gäng-studier uppvisat kunde man emellertid finna flera olika förklaringsmöjligheter.

4.7 Teorin om differentiell association (enl. Sutherland)

Termen differentiell association skulle in- nebära en inlärning av brottsligt beteende som en naturlig följd av ensidig samvaro med andra som beter sig på samma sätt och tvärtom, isolering från laglydiga kretsar. Man skulle m.a.o. lära sig brott ungefär som man lär sig tala dialekt (Sutherland 1939, Sutherland&Cressey 1955). De åt- gärder som samhället traditionth vidtar mot brottslingar, t.ex. genom att sammanföra dem i fängelser eller anstalter av olika slag, skulle naturligtvis förstärka effekten av en sådan inbördes påverkan då ju asociala element där förekommer i renkultur.

Denna teori — här framställd i starkt för- enklad form — utgjorde länge ett centralt tema i den internationella kriminologiska debatten, bl. a. i Sverige där den dock möt- te mycken kritik (Kinberg 1955). Sin stör- sta betydelse torde den dock numera ha som uppslagsända för andra, mer speciella teo— ribildningar. Särskilt gäller kanske detta den blockering av utbildningsvägarna för de unga från lägre samhällsskikt som redan Merton betonade som vanlig startpunkt för en kriminell karriär.

Allmänna kriminalitetsteorier av den typ som Merton här fått representera, har up- penbarligen sitt stora intresse därför att de vill se uppkomsten av brottslighet som ett delfenomen i hela samhällets utveckling.

Samtidigt innebär emellertid detta en svag- het. Just genom att man eftersträvar en teo- ri med generellt förklaringsvärde för brotts- lighet överhuvudtaget kommer teorin att ligga på så hög abstraktionsnivå att den inte lämpar sig för empirisk prövning.

Det finns emellertid även en motsatt möj- lighet nämligen att anhopningen av hopsam- lade data blir så stor att de knappast går att sortera in i något teoretiskt mönster.

4.8. De multipla orsakernas teori (enl. makarna Glueck)

Ett exempel på ett sådant eklektiskt sätt att närma sig problemen utgör makarna Gluecks standardarbete om ungdomskrimi— nalitet (1950). Detta stora verk har haft betydelse för kriminalvårdsdebatten bl.a. i Sverige därför att det enligt sina utgivare gav möjlighet till förutsägelser redan i 6- årsåldern angående vilka barn som hotades av en kriminell utveckling. Det har utförts en hel rad efterundersöknigar, både i USA och i Europa (dock ej i Sverige) om dessa utfästelser håller streck. Resultaten har varit varierande. I dagens läge kan man därför knappast säga mer än att frågan fortfaran- de är öppen, kanske med någon övervikt för nej-svaren.

Det har också framförts en del kritik angående metodiken vid undersökningen, både beträffande urvalet av försöksperso- ner och kontroller och beträffande den sta- tistiska jämförelsen dem emellan (utnytt- jande av slumpvariationen på ett icke helt korrekt sätt).

4.9. Gäng-teorier

I makarna Gluecks arbete tog man föga hänsyn till de asociala gruppbildningarnas betydelse. I deras arbete stod den enskilda pojken och hans »biologiska make-up» i centrum, en ståndpunkt som de också se— nare ivrigt försvarade (Glueck&Glueck 1952).

Det motsatta kan sägas om den rad gäng- teorier som från 50-talets mitt och framgent lanserats främst i USA.

Upptakten skedde 1955 i och med publi- cerandet av boken »Delinquent boys» av Cohen. I denna bok tog författaren upp tankegångar från Chicago—skolan och för- de dem vidare genom att diskutera de lev- nadsvillkor som gällde för arbetarungdo- men i Amerikas storstäder. Han menade att medelklassens värderingar inplantades även hos dessa ungdomar men utan att man gav dem några reella möjligheter att leva upp till dessa värden. Resultatet blev enligt denna teori olika inom olika grupper av arbetarungdom: några lät sig nöja med sin situation, andra strävade så gott de kun- de att uppnå medelklassmålen. En tredje grupp, den kriminella gängungdomen, upp- levde sin situation som social »statusfrustre- ring» och kompenserade detta genom att ställa medelklassens värden på huvudet un- der en mer eller mindre framgångsrik kri- minell karriär. Enligt en närbesläktad teo- ri (Cloward&0hlin 1960) skulle det vara den starka betoningen av yttre framgång över huvud som drev en del arbetarung- domar till kriminalitet när andra vägar till framgång blockerades för dem. Skillnaden mellan teorierna är att medan Cohen vill se gängkriminaliteten som en reaktionsbild- ning eller en protesthållning så betraktar Cloward&0hlin den som en klart målin- riktad aktivitet. Enligt Cohen innebär gäng— kriminaliteten vandalism och destmktivitet, enligt Cloward&0hlin inlärning och nyt- toinriktning i den givna miljön.

4.10 Empirisk prövning av gäng-teorierna

Om båda dessa gängteorier kan man emel— lertid säga att de härstammar från biblio— teket, inte från direkt fältarbete. När andra forskare prövat dem på empiriskt material har det framkommit starka tvivel på deras verklighetsvärde. Bl.a. har några ameri- kanska sociologer (Gordon 1963, Sykes& Matza 1957, Matza 1964) påpekat att de unga i sådana kriminella delkulturer inga— lunda hyser så entydiga värderingar och moralbegrepp som de skulle ha enligt de uppställda teorierna. Tvärtom finner man hos dem speciella psykologiska försvarsme-

kanismer såsom förnekande av eget ansvar, av att offret, t.ex. en homosexuell har rätt till skydd etc. Genom en sådan >>neutrali- sering» förvandlas lagöverträdelsen i för- övarens egna ögon från straffbar till straff- fri handling. Denna process skulle äga rum inom gänget och med dess stöd. Utanför gänget skulle däremot skuldkänslorna in- ställa sig.

När kriminologer utanför USA, särskilt i England, efterprövat de amerikanska teo- rierna om gängkulturer med speciell moral- uppfattning har det också framstått som högst tveksamt om de kan tillämpas på denna sida om Atlanten. Man har t. ex. in- vänt att den framgångsmoral som Cohen och Cloward&0hlin byggt sina teorier på, inte skulle ha samma resonansbotten i England som i USA (Harriet Wilson 1962). Flera undersökningar i engelska städer (Jephcott&Carter 1955, Stott 1959) tyd- de också på att de ungas kriminalitet var mer knuten till hemmen än till stadsde- len. I den mån det förekom skillnader i frå- ga om ungdomskriminalitet mellan olika de- lar av staden så skulle detta kunna återfö- ras på en olika andel av psykiskt störda in- vånare inom dessa områden. Å andra sidan har en del engelska kriminologer hävdat att även om det i England inte skulle finnas »delinquent areas» som omfattar he— la stadsdelar (som i Chicago) så skulle det kunna finnas mindre sådana områden in- sprängda i den vanliga bebyggelsen, even- tuellt bara vid vissa gator (Morris 1957, Mays 1963). Det utmärkande för dessa mindre områden (»small pockets») skulle då vara, inte att befolkningen över huvud var mer benägen för kriminalitet, men att man där hade en mer tolerant syn på saken än på andra håll (»delinquent-tolerant social atmosphere»).

4.11 Teorier om skillnader i gängsarnman— hållning

De gäng-teorier som lanserades från USA hade som mer eller mindre klart utsagd förutsättning att sammanhållningen inom kamratgruppen, gänget, skulle vara stark.

Ibland hävdade man rentav att det skulle härska en nästan militär disciplin inom gången och att det skulle finnas en klar rolluppdelning medlemmarna emellan (t. ex. Bloch & Niederhoffer 1958).

Även på denna punkt har det framförts invändningar, delvis på basen av empiriska undersökningar. Så har exempelvis en un- dersökning av kriminella pojkgäng i New- York (Y ablonsky 1962, a) gett vid handen att gänget huvudsakligen bestod av pojkar som mer tillfälligt träffats ute på gatan och då dragits in i slagsmål som sedan i press och TV skildrades som maktstrider mellan fast etablerade ligor. T. 0. m. de fantasiful- la namn som ligorna då presenterades un- der visade sig vara något som pojkarna hittat på när de satt och väntade på polis— stationen.

Utan alla jämförelser i övrigt förtjänar kanske nämnas att undersökningar av s. k. kravaller i de nordiska huvudstäderna un- der 50-talet också visade att dessa gatubråk inte alls var så organiserade som de till en början skildrades i massmedia. Deltagarna i dessa uppträden (som ju hade en helt an- nan karaktär än de politiska demonstra— tionema mot slutet av 60-talet) tycks i stål- let till stor procent ha bestått av unga och även något äldre personer som redan regist- rerats hos myndigheterna och som mer el- ler mindre tillfälligt träffat samman på plat- sen för bråket (Sveri 1957, Holmberg 1957, Kälvesten&Andér 1958, Andersson 1964). Beteckningar som »mods» o.d. på dem som hamnade hos polisen visade sig inte heller motiverade annat än för en ringa minoritet bland dem (Blomberg&Ahrens 1967).

För att få fram eventuella skillnader mel- lan kriminella och icke—kriminella gång har man också gjort jämförelser mellan ung— domsgrupper på olika socialnivå. Den ba— komliggande tankegången har naturligtvis då varit att de kriminella gängen skulle vi- sa sig mer fast etablerade.

Undersökningar som utförts i USA och i Israel (Bossard& Boll 1960 resp. Eisen- stadt 1951) har emellertid pekat i motsatt riktning: sammanhållningen, uppskattad med

hjälp av mått på antalet sammanträffanden med de andra i gruppen, kännedom om de andras namn 0. d., har verkat vara betydligt svagare inom ungdomsgrupper från lägre socialskikt.

Vid jämförande studier av ungdomens alkoholvanor i de nordiska huvudstäderna (Bruun&Hauge 1963) har man funnit att de undersökta ungdomarna i regel tror att deras jämnåriga har mer avancerade alko— holvanor än dessa faktiskt har. Detta fram- träder emellertid tydligare om bedömning- en gäller jämnåriga överhuvudtaget än det gäller kamrater som de känner till. Den- na tendens har man kallat fiktiv press i rikt- ning mot starkare avvikande beteende och denna press skulle följaktligen göra sig mer gällande i den mån som den unge tillhör en kamratgrupp med lös och tillfällig struktur. Man kan då uppställa en hypotes om att en sådan fiktiv press skulle göra sig mer gällande inom kriminella gäng om man nämligen samtidigt får anta att dessa gång har en lösare struktur än icke-kriminella gäng (Hauge 1963 och 1965).

4.12. Störd fadersrelation och asocialitet hos sonen

Bland de många teorier om ungdomskrimi- nalitet som framlades i USA mot slutet av 50-talet fanns åtminstone en som ställde gängbildningen i samband med den gängse familjestrukturen i storstadsslummen (Mil- ler 1958, Kvaraceus&Miller 1959). En- ligt denna teori dominerades hemmen i des- sa kvarter av kvinnor. I den mån pojkar- na överhuvud fick uppleva en vuxen man på nära håll så gällde det oftast ett tillfäl- ligt gästspel. Pojken fick därigenom tidigt lära sig att karlar inte är något att lita på eftersom de oftast sitter på krogen eller i fängelse. När pojken kom upp i gängåldern och flydde från sitt kvinnodominerade hem ut på gatan blev därmed manligt beteende liktydigt med sprit och brott.

Från ett flertal undersökningar även i vårt land är det ju välbekant att kriminell ungdom ofta kommer från irreguljära hem där fadern fattas. I psykologutredningar om

manliga ungdomsbrottslingar får man ock- så ofta läsa om bristande maskulin köns- identifiering och liknande. Gruppjämförel- ser mellan asociala pojkar och deras van- liga jämnåriga tyder också på att de asocia- la mycket oftare än de andra dels haft ensamstående mödrar och dels därtill möd- rar som haft en negativ syn på pojkens fader. En störd känslorelation mellan far och son skulle med andra ord kunna tän- kas vara en vanlig psykologisk faktor ba- kom sonens sociala urspårande (Jonsson

1969).

4.13 Stigmatisering av »outsiders»

Utan lag inget brott är en gammal devis som kan te sig självfallen eller rentav trivial vid ett första betraktande. Denna devis bildar emellertid utgångspunkt för en del betrak- telser rörande begreppet avvikande beteen- de som äger sin tillämpning, både teore- tiskt och praktiskt, på ungdomsbrottslighe- tens område.

En grundtanke därvid är att avvikande beteende ju strängt taget inte är något som ligger i själva den handling som en per- son utför, t. ex. ett brott, utan snarare är en konsekvens av att omvärlden betraktar handlingen ifråga som en överträdelse av gängse normer (Becker 1963).

En viktig poäng i resonemanget är vida- re att den som utför handlingen s. a. s. speg- lar sig i omvärldens ögon och därmed kom- mer att se på sig själv med andra ögon än förut, nämligen som en avvikare, en brotts- ling. De åtgärder som omvärlden sedan vid- tar, vare sig i straffande eller vårdande syf- te, inskärper ytterligare lagöverträdarens uppfattning av sig själv som en avvikande person. Den psykologiska effekten, både på avvikaren själv och på personer i hans omgivning, skulle därmed för avvikarens del bli en brännmärkning, en stigmatisering som man kallat det. Stigmatiseringen skulle i sin tur lätt driva avvikarna samman till gäng eller vissa kriminella kretsar av lika— sinnade, framförallt om samhällsreaktionen mot dem tar sig formen av placering på anstalt. Slutresultatet skulle bli en allt star-

kare s.k. asocial eller kriminell identifie- ring.

4.14. Allmänna och speciella teorier

Den genomgång av några teorier som nu skett kan inte göra anspråk på någon full- ständighet. Så mycket torde emellertid fram- gå att man inom svensk kriminologi inte ägnat sig mycket åt uppställandet av all- männa teoretiska system. I viss mån ett un— dantag utgör Segerstedts teori om norm- integrering (Kriminologisk Handbok 1955) som omfattar vad han kallar ramnormer och partikulära normer (allmänna samhälls- normer respektive normer inom speciella grupper). Denna teori är dock utformad som en allmän tankemodell, inte speciellt med tanke på kriminalitet.

Andra svenska forskare (t. ex. Sveri 1964) har uttryckligen hävdat att det är mer frukt- bärande att uppställa teorier som anknyter till bestämda brottstyper eller till bestämda grupper av lagöverträdare. En sådan upp— fattning, om än icke öppet uttalad, torde också ligga bakom den rad undersökningar angående olika ungdomsklientel som utförts i Sverige under senare år, t.ex. av elever på ungdomsvårdsskolor (Blomberg 1954 och 1958, Hartelius 1965), av interner på ung- domsfängelse (Eriksson m.fl. 1950), av bil- tjuvar (Fredriksson 1958, Werner 1959), av bamavårdsfall (Jonsson 1944 och 1969).

4.15 Klientelundersökningens teorier tids- bundna och materialstyrda

1956 års klientelundersökning är givetvis ett barn av sin tid i så måtto att den knu- tit an till teorier som var aktuella vid den tid då den började sitt arbete d.v.s. nu (1971) för halvtannat decennium sedan. Detta har förstås också präglat den nu giv- na översikten.

Av samma skäl har också i och för sig mycket viktiga antaganden rörande sam- band mellan narkotikamissbruk och ung- domskriminalitet fallit utanför ramen för undersökningen. I dessa stycken får vi hän- visa till narkomanvårdskommitténs betän-

kanden, speciellt »Narkotikaproblemet», del III, kap. 4 (SOU 1969: 52).

Klientelundersökningen har gått till ver— ket förutsättningslöst på så sätt att den med hjälp av expertis från olika håll för- sökt täcka ett så brett fält som möjligt. Varje expert har därvid fått fritt välja teo- retisk modell från sitt eget fack. Den över- siktsbild som tecknats på närmast före- gående sidor är endast avsedd att tjäna som allmän bakgrund. I samband med den resultatredovisning som klientelundersök- ningen avser att framlägga i senare publi- kationer kommer experterna från de olika områdena att närmare redovisa sina egna, mer speciella teorier.

Redan nu bör emellertid sägas att varje expert helt naturligt är bunden vid den ge— mensamma materialinsamling som ägt rum och som väsentligen varit inriktad på att be- lysa de undersökta pojkarnas personlighet och närmiljö. I fokus för uppmärksamhe- ten har stått vad man numera brukar kalla mikroproblematiken. Makro-problemen, d.v.s. problem som sammanhänger med samhällets utveckling och funktionssätt i stort, har därvid inte fått en direkt belys- ning.

4.16. Samhällsutveckling och ungdoms- kriminalitet

Eftersom sådana makro—teorier självklart också har sitt stora intresse vill klientelun- dersökningen emellertid söka ge ett bidrag även till diskussionen kring dessa frågor.

Makro-perspektiven på frågan om krimi- nalitet hos barn och ungdom återfinnes i närmast följande kapitel.

5 Utredningsuppdraget och typer av kriminalitets-

förklaringar

Av Gösta Carlsson

5.1. Inledning

I tidigare kapitel har redovisats undersök— ningens bakgrund i dess direktiv och den kriminalpolitiska situation dessa avspeglar (kap. 1, 2 och 3) och vidare forskningsläget som det framträder i vetenskapliga arbe- ten om kriminalitetens orsaker (kap. 4). Den ytterligare beskrivning av klientelundersök- ningens metoder och den preliminära över- syn av dess material som följer i efterföl- jande kapitel av denna volym får betraktas som en introduktion till den egentliga och fördjupade resultatredovisningen i senare volymer, vilka får karaktären av individuel- la snarare ån kollektiva produkter. Det har varit en ledande princip att ge de olika med— arbetare, som svarat för metodutformning och materialinsamling, en stor frihet i sät- tet att redovisa resultaten.

I ett slutskede kan ifrågakomma att kom- mittén samlat ger synpunkter på de vunna resultaten och deras praktiska tillämpning, men innan så skett kan en inledande diskus- sion av vissa problem vid resultatens be- dömning vara av värde. Man kan redan på nuvarande stadium förutse vissa tolk- ningssvårigheter som därför bör tas upp. Nära sammanhängande med detta behov är ett annat, att försöka sammanknyta arbe- tets praktiska målsättning med den teore- tiska bakgrunden i form av kriminologiska teorier eller förklaringsmodeller.

5.2. Typer av kriminalitetsförkIaringar

Med stark schematisering kan tre huvud- typer urskiljas bland de teorier som beskri- vits i kap. 4; förklaringen, eller den domi- nerande faktorn, kan sökas i:

1. Den allmänna samhällsmiliön

2. Subkulturella och liknande partiella samhällsmiliöer

3. Personlighetsavvikelser och närmiljö, främst familjen

Det är tämligen klart, och har understru- kits i kap. 4, att de tre förklaringssätten inte låter sig skarpt avgränsas, och framför allt inte behöver uppfattas som varandra ute— slutande möjligheter. Element från två eller alla tre kan kombineras, och det blir en hu- vuduppgift för den kommande diskussio- nen att klargöra vissa villkor för kombine- rade förklaringar. Det bör dessutom under- strykas att indelningen inte helt svarar mot avgränsningen mellan å ena sidan sociolo- gisk, å andra sidan psykologisk/ psykiatrisk forskning. Åtminstone i praktiken är skilje- linjerna mellan de olika disciplinerna långt mindre klara. Ett gemensamt område är framför allt teorier av typ 3. Det är inget tvivel om att typ 1, förklaringar med ut- gångspunkt i den allmänna samhällsmiljön, i eminent grad är sociologiska till sin ka— raktär, och i den tidigare litteraturöversik- ten har redovisats en utvecklingslinje från

en av sociologins klassiker, Durkheim, med viktiga inlägg under de senaste decennierna bl.a. av Merton. Det är en allmän sam- hällsteori i den meningen att den söker för- klaringen i en inre motsättning i samhälls- strukturen mellan ett starkt betonande av materiell framgång som högsta goda, ett svagt stöd för legitimitetskravet, kravet att medlen skall vara lagliga, och ett faktiskt handikapp för människor med låg utbild- ning och okvalificerade yrken. Teorier av denna typ är ägnade att förklara variationer mellan samhällen och över tiden (med sam- hällets förändringar) samt vissa huvuddrag i kriminalitetens fördelning mellan olika samhällsgrupper.

I det följande kommer den intermediära typen 2, de subkulturella teorierna, att för- bigås då deras tillämplighet på svenska för- hållanden kan ifrågasättas. I typ 3 träder komplexet av inbördes sammanvävda fa— miljestörningar och personlighetsavvikelser i förgrunden, häri kan också inneslutas ett studium av kamrat- och gängmiljö. En på dynamisk psykologi grundad teori för nor- mal och varianter av abnorm personlighets- utveckling ligger bakom de psykologiska av- snitten av klientelundersökningens rap- porter. Händelser eller tillstånd under barn- domen, framför allt brister i föräldrarnas kontakt med barnet under de första lev- nadsåren, leder till avvikelser från det nor- mala mönstret som är mer eller mindre per— manenta, beroende på avvikelsens art kan den predisponera till kriminalitet.

På medicinsk och psykiatrisk grund kan likartade förklaringar byggas upp med sam- ma eller ännu starkare tonvikt på den ome- delbara miljön och individen själv, med möj- lighet att ett slumpmoment träder in, ex- empelvis i form av infektioner, med beståen— de följder. Det bör understrykas att en över- föring från generation till generation av mil- jödefekter och avvikande beteende kan ske, inte nödvändigtvis genetiskt (genom arvs— anlag), denna möjlighet har framför allt diskuterats av Jonsson (1967).

Ur sociologisk synpunkt är kamratgrup- pen vid sidan av familjen den närmiljöfak- tor som tilldrar sig största intresset; i olik—

het med de teorier som nyss berörts kan man i princip tänka sig en relativt sent in- sättande effekt även om man får uppmärk- samma att urvalet av kamrater inte är slumpmässigt. Det faktum att de flesta ung- domsbrott begås tillsammans med en eller flera kamrater (se kap. 9) understryker kam- ratkretsens roll.

5.3. Beskrivning och orsaksförklaring

Innan diskussionen föres över till olika for— mer av kausalanalys fordras ett mera grund- läggande ställningstagande, om målet över- huvud skall formuleras som orsaksforsk- ning eller som en beskrivning av brottslig- heten och av lagöverträdare, utan ambition att peka ut drivkrafterna bakom brottslig- heten, vare sig individuellt eller totalt. Ef- tersom kommittén i enlighet med sina direk- tiv hade att studera ungdomsbrottslighetens orsaker (kap. 1 och 2) är svaret till en viss del givet, och ett inslag av orsaksanalys en nödvändighet i arbetet. Med detta är emel- lertid inte frågan ur världen, avvägningen mellan deskriptiva och kausalanalytiska mål— sättningar är inte en gång för alla fastlåst utan kan bli föremål för olika bedömning- ar. Det är här nödvändigt att göra klart för sig hur den ena och den andra inrikt— ningen svarar mot de olika funktioner kri- minalitetsforskning kan fylla och de prak— tiska behov som gör sig gällande.

Den statistiska bearbetningen av ett be— teendevetenskapligt eller medicinskt mate— rial leder inte automatiskt till slutsatser om orsaksrelationer utan till statistiska sam- band, exempelvis medeltals- eller frekvens- skillnader, eller korrelationer, som inte utan svårigheter och endast med hjälp av vissa antaganden kan tolkas kausalt. Det kan där- för tyckas mest förnuftigt att stanna vid den kvantitativa beskrivningen (om statis— tisk metod används alls) och presentera re— sultat vars kausala tolkning lämnas därhän. Det är ett statistiskt faktum att vissa avvi- kelsefenomen är kvantitativt associerade med familjestömingar i en angiven befolkning, dvs. att avvikelse förekommer oftare bland personer med störda familjerelationer än

bland personer med tillfredsställande famil— jerelationer. Att gå längre, och utpeka fa- miljestörningar som orsaker, och kriminali— tet som verkan, innebär en påtaglig risk för felslut, flera orsaksmönster kan ge sam- ma statistiska fynd. Att stanna vid den sta— tistiska beskrivningen innebär mindre osä— kerhet eftersom mindre blivit sagt.

Man bör vara uppmärksam på att en be— skrivande framställning i två avseenden kan ha en viktig mission att fylla även om den inte följs av orsaksanalys, den kan tjäna just som klientelbeskrivning, och den ger anvisningar på symptom. I klientelunder— sökningens fall har en grupp unga lagöver— trädare och deras miljö studerats ovanligt ingående och från olika utgångspunkter, på ett sätt som inte är möjligt i gängse barna- vårds- och socialvårdspraxis. De kan an- ses representativa för en mycket större grupp ungdom för vilken korrigerande el- ler terapeutiska insatser är påkallade och vars rätta behandling är en av våra stora samhällsfrågor. Att karakterisera gruppen i medicinska, psykologiska och sociologiska termer är väsentligt för valet av behand- lingsformer, för att bedöma vad som är rea- listiskt och icke realistiskt, även om själva roten till konflikten med lag och samhälle kvarstår som ofullständigt löst, eller läm- nats därhän.

Fenomen som är statistiskt associerade med ungdomskriminalitet kan vidare tjäna som praktiskt värdefulla indikationer, som symptom på att en utveckling i riktning mot kriminalitet eller asocialitet är på gång, och den rollen kan de spela oavsett om de in- går som väsentliga led i en kausalkedja, eller endast är bifenomen utan självständig orsaksroll. De kan därför bli av betydelse i det förebyggande arbetet under förutsätt- ning att de uppträder relativt tidigt, som fö- relöpare till allvarligare manifestationer, och att de differentierar väl mellan högriskgrup- per och lågriskgrupper. Som exempel på beteenden som kan visa sig motsvara dessa krav kan nämnas skolk och andra typer av skolsvårigheter. Om skolk skall betraktas som en av orsakerna, eller som ett parallell- fenomen till ungdomskriminalitet, är inte

avgörande för dess roll som symptom, för denna behövs endast att det är tillräckligt starkt korrelerat (statistiskt förbundet) med ungdomskriminalitet. Många av klientelun- dersökningens bearbetningar kan ses på en— dera eller bägge av dessa sätt.

Om en renodlat deskriptiv framställning och ett avstående från egentlig orsaksana- lys ter sig otillfredsställande trots de argu- ment som nyss anförts är det av flera skäl. Det kan sägas att det statistiska material som läggs fram oundvikligen blir föremål för orsakstolkningar, av läsaren om inte av författarna, och att steget därför hellre bör tas av författarna som samlat in mate- rialet, som bättre än någon annan bör känna dess möjligheter och begränsningar och som är förtrogna med den vetenskapliga dis- kussionen i ämnet.

Tyngre väger ett annat skäl. Den tillför- litlighet i resultaten som nyss berördes, att mindre kan bli oriktigt i en deskriptiv re- dovisning därför att mindre blir utsagt, är en förmån som fås till ett högt pris. Det är endast under oförändrade betingelser, isam- ma eller en helt ekvivalent befolkning, som beskrivningen har giltighet. Förändras lag- stiftningen, vårdpolitiken, skolans funktion, eller någon annan faktor av motsvarande tyngd, är det högst osäkert om resultaten skulle stå sig. Eftersom ingen orsaksanalys har företagits finns ingen grund att stå på om man vill bedöma hur den statistiska bil- den kan komma att ändras, om samma fe- nomen har fortsatt symptomvärde, om grup- pen av unga lagöverträdare kommer att upp— visa samma panorama av personlighetsav- vikelser som tidigare, osv. En beskrivning har giltighet endast för det material den grundats på, eller den befolkning ur vilken materialet kan anses slumpmässigt draget. Ett material insamlat omkring 1960 kan uppenbarligen inte betraktas som slump- mässigt draget ur 1980 eller 1990 års be— folkning, eller 1940 års. Tillämpningar av framåtblickande eller tillbakablickande na- tur kan därför endast ske om man tillåter sig antagandet av ett i allt väsentligt stabilt tillstånd.

Dessa är några av de skäl som talar för

orsaksanalys vid sidan av den formella syn— punkten att den var en kommittén anbefalld uppgift. Det måste dock på nytt betonas att kausala slutledningar som regel blir be- häftade med osäkerhet (när de inte har stöd av experimentella undersökningar i strikt mening). Läsaren måste räkna med att fram- ställningen ibland kan bli tung och kompli- cerad utan att ändå mynna ut i ett helt en— tydigt resultat.

5 .4 Mönster av flera orsaker

Om olika förklaringar av kriminalitet skall ses som varandra kompletterande element i en mera omfattande teori blir frågan hur relationen mellan partiella teorier skall fat- tas. >>Multipel kausalitet» är en formel ba- kom vilken man kan tänka sig sinsemellan mycket olika kombinationer av delförkla- ringar (eller delfaktorer), och några kom- mer att diskuteras i det följande. Innan dess bör emellertid en invändning mot undersök- ningar av här redovisad typ tas upp till behandling. Det kan sägas att brottslighet — överträdelse av det ena eller andra lag- rummet — över huvud inte är ett fenomen som lånar sig till vetenskaplig teoribild- ning, därför att den räcka händelser eller tillstånd vi har att göra med saknar den nödvändiga enhetligheten. Frågan har be- rörts av Hirschi och Selvin (1967, s. 187— 193) som tillbakavisar argumentet; vad som är enhetligt eller ej kan inte bedömas på all- männa grunder utan det är just den teore— tiska analysens uppgift att finna gemen- samma element som inte var tydliga från början. Tvivlet på möjligheterna att komma fram till en teori eller systematiserad för- klaring är i första hand baserat på det fak- tum att »brott» kan vara av så olika art, obetydligt tillgrepp, allvarliga våldsbrott, omfattande förskingringsbrott osv. Till en stor del är denna svårighet avlägsnad ur klientelundersökningens huvudmaterial däri- genom att endast tillgreppsbrott medtagits; även om en variation kvarstår sätter den undersökta gruppens ålder ytterligare en gräns. Men också för en mera enhetlig ka- tegori, som tillgreppsbrott, kan i det indi- viduella fallet ingå högst olika betingade

och utlösande faktorer. Tanken kan ut- tryckas så att ett tillgreppsbrott, fast for- mellt-juridiskt i samma grupp som andra tillgreppsbrott, ur andra synpunkter inte är det; eftersom det är ett resultat av andra krafter är det också något annat. Ett klara- re och mera fruktbärande synsätt torde va— ra att erkänna att olika kausalkedjor kan leda fram till samma slutpunkt (eller sam- ma intermediära punkt). En tolkning av »multipel kausalitet» är följaktligen att det finns två eller flera parallella kedjor av orsaker och verkningar, av predisponerande händelser och tillstånd, som leder fram till eller ökar sannolikheten för kriminalitet. Att kunna identifiera sådana kedjor skulle innebära ett stort framsteg; härvid är un— derförstått att deras relativa frekvens också kan bestämmas eller åtminstone approxima— tivt skattas. Frekvenserna ger ett svar på frågan vilken betydelse olika orsakskomplex skall tillmätas med den självklara reserva- tionen att hänsyn också får tas till svårig- hetsgraden av den första lagöverträdelsen, och persistensen i brottsligt beteende, åter- fallsrisken.

Tankegången innebär ett sökande efter kausala mönster vars delar kan visas, eller på goda grunder förmodas ordnade i en historisk sekvens i personernas liv. Den av- vägning som det hittills varit fråga om är inte mellan delarna inom ett mönster utan mellan olika mönster. Man kunde också ta- la om en typologi, predisponerande eller med kriminalitet korrelerande fenomen hänger mer eller mindre nära ihop. När den skall kopplas till fältobservationer, kli- niska data och det slags statistiska material klientelundersökningen erbjuder uppstår helt naturligt svårigheter som i första hand har att göra med undersökningens karaktär av tvärsnitts- eller >>synkron>> studie. De in- samlade uppgifterna är mestadels produk- ter av ett test— eller intervjuförfarande som direkt belyser läget vid undersökningstill— fället, och endast indirekt eller med till- bakablickande frågor i intervju och anam— nes, kommer åt tidigare skeden och kritiska händelser i pojkens liv. Härtill kommer ett dokumentariskt material av uppgifter om

skolgång och data ur olika myndigheters re- gister som gör det möjligt att förlänga tids- perspektivet bakåt. Vid värderingen av resul- taten från delar av den psykologiska under- sökningen, främst de projektiva testen (kap. 8) ger personlighetspsykologisk teori vissa hållpunkter för dateringen av drag som ti- digare eller relativt sena i utvecklingen. Det är en förhoppning att ett »diakront» per- spektiv, dvs. en tidsutveckling, skall fram- träda genom anlitande av nu nämnda källor och olika tolkningsmöjligheter, men i vilken utsträckning detta kommer att lyckas åter- står givetvis att se; på någon fullständig framgång kan man säkerligen inte hoppas. Det behöver knappast understrykas hur vär- defullt ett inslag av utvecklings- eller »pro- cesstänkande» är, både ur teoretisk och tillämpningssynpunkt, men en aspekt förtjä- nar särskilt att framhållas och illustreras.

Bland tänkbara mönster av predispone- rande faktorer kan nämnas å ena sidan tidiga personlighetsskador, genetiskt beting- ade eller sammanhängande med familje- störningar under de första levnadsåren, å andra sidan kamrat- eller miljöförhållanden i tonåren som inte står i samband med ti- diga störningar (de som står i sådant sam- band kan hänföras till det första mönstret). Förväntningar om sådana mönster kan stäl- las upp på teoretiska grunder. Klientelun- dersökningens material bör i görligaste mån användas för att verifiera antagandena och skatta de olika mönstrens frekvens. Det bör observeras att någon individualistisk eller exklusivt psykologisk/mikrosociologisk kri- minalitetsuppfattning inte därigenom getts företräde; analyserna syftar till att bestäm- ma var personernas sårbarhet är att söka i första hand, eller uttryckt i andra ord, vilka »inbrytningspunkterna» är för den vidare samhällsmiljön. En integration av ett större samhällsperspektiv och individ- eller när- miljöorienterade förklaringsgrunder skulle underlättas väsentligt om det slaget av tolk- ning kunde drivas med någon framgång. Förklaringar på olika nivåer skall till slut gripa in i varandra, häri ligger kärnan i den tvärvetenskapliga uppgift klientelundersök- ningen har att gripa sig an med.

I det föregående har behandlats möjlighe- ten att identifiera olika, parallella utveck- lingsvägar som disponerar för kriminalitet och vars relativa frekvens eventuellt kan bestämmas. Situationen blir en annan när man har att göra med länkar i en kedja av miljöförhållanden och personlighetsdrag, här är faran stor för både felslut och onö- dig polemik mellan företrädare för olika tolkningar, och avvägningar mellan leden eller länkarna i processen mer problema- tisk. Detsamma gäller det fall då någon uppdelning i parallella utvecklingsproces- ser inte har företagits utan skilda situations- och personbeskrivande variabler i hela ma- terialet förbinds med det för undersökning— en relevanta utfallet — lagöverträdelse — i förhoppning att finna de mest utslagsgivan- de faktorerna. I båda fallen får man ha uppmärksamheten riktad på att jämförel- ser kan komma att gälla olika led i en och samma utvecklingskedja och därigenom blir vilseledande eller meningslösa. Det senare gäller i synnerhet om jämförelsen avser mått på personlighetsutveckling eller miljö som genom sin konstruktion verkar summativt, dvs. avspeglar ett förlopp fram till en viss tidpunkt, och uppbevarar många enskilda inflytanden och händelser dessförinnan. Att klientelundersökningens starka beroende av data från en tidpunkt, brottsdebuten, gör det svårt att rekonstruera tidigare utveckling har redan berörts. I den mån tests, åter- blickande frågor och aktmaterial medger så- dana summativa beskrivningar har man an- ledning vänta sig ett starkare samband med utfallet (kriminalitet kontra icke-kriminali- tet) för senare beskrivningar, de som ligger närmare i tiden, jämfört med beskrivningar som hänför sig till ett tidigare skede, på längre tidsavstånd. Grundtanken är att de olika måtten summerar information, ju se- nare desto mer information finns att sum- mera. Någon djupare betydelse skall i så fall inte läggas in i skillnaden. Fullföljer man resonemanget om sårbarhet, eller in- brytningspunkter för ogynnsamma faktorer, är det förändringar och händelser som skall

uppmärksammas snarare än tillstånd; vi bör särskilt ge akt på skeden när graden av determination (korrelation) hastigt ändrar sig.

Det är lättast att se detta i det fall att ett starkt samband föreligger mellan krimi- nalitet och en diagnostisk eller situations- beskrivning som ligger lagöverträdelsen nä- ra i tiden. Vi skulle knappast uppfatta en sådan förklaring av kriminalitet som till- fredsställande utan snarare se tillståndet som ett förstadium, ett inledningsskede i en social avvikelseprocess; just styrkan i sambandet leder till frågan vad som i sin tur låg bakom, till en strävan att arbeta sig bakåt i kedjan.

Den konkreta slutsatsen av detta något abstrakta argument blir att korrelationen, graden av statistiskt samband med utfal- let, inte får bli allena bestämmande för vår— deringen av orsaksfaktorer, hänsyn måste tas till deras plats i en mera omfattande struktur.

5.6 Samhällsmiljö och individuella differenser

Klientelundersökningen ger en bild av hur pojkar i åldern 11—15 år skiljer sig inbördes i avseende på uppväxtförhållanden, miljö- och personlighetsfaktorer, aktuellt beteende, med möjlighet att sätta skillnaderna i sam- band med den för undersökningen grund- läggande uppdelningen i sådana som hos po- lisen blivit kända för brott, och sådana som inte blivit det. En svaghet med en så upp- lagd undersökning har redan behandlats, nämligen att man inte utan stora svårighe- ter kan rekonstruera utvecklingsförlopp och tillämpa ett processtänkande; materialet är av tvärsnittskaraktär med ett kort eller oklart tidsperspektiv bakåt (det lämpar sig bättre för framåtblickande undersökningar, och sådana kommer att utföras).

När termen »tvärsnittsmaterial» här och på andra ställen används för att beskriva klientelundersökningen avses observationer- nas begränsning till en tidpunkt (i huvud- sak). Motsatsen är en undersökning med data som i stor utsträckning hänför sig till

olika tidpunkter och stadier i pojkarnas ut- veckling. Det bör emellertid påpekas att själva urvalsförfarandet i klientelundersök- ningen kan sägas vara återblickande; mate- rialet valdes ut på grundval av en relativt sen händelse, lagöverträdelse.

I det följande kommer en annan begräns- ning att ställas i centrum, att hela materialet är insamlat under en tidsperiod av några år och i ett visst samhälle, som till ytter- mera visso är snävare avgränsat än det svenska samhället, som bekant har endast stockholmspojkar medtagits. Med vissa re- servationer (kap. 3) kan den allmänna sam- hällsmiljön betraktas som konstant under undersökningsperioden. Differentiellt be- teende, och differentiella kriminalitetsrisker inom ramen för en konstant och enhetlig samhällsmiljö är i första hand vad under- sökningen har att bjuda på. Den sysslar med egenskaper som skiljer en pojke från nästa pojke i 1950- och 1960-talets Stockholm, inte vad som skiljer dem från pojkar i ett annat samhälle eller en annan tidsperiod. Uttryckt på ett annat sätt är undersökningen primärt inriktad på ett mikroperspektiv, el- ler »närperspektiv», mindre på ett makro- eller stort samhällsperspektiv. I det senare, för vilket intresset för närvarande är starkt, ligger de förändringar ett samhälle under- går (vilket kan sägas leda till ett nytt sam- hälle). Jämförelsepunkten kan också vara imaginär eller utopisk, man föreställer sig en helt annan samhällsordning, andra ekono- miska förhållanden, eller en ny familjestruk- tur, och försöker dra slutsatser för krimina- litetens omfattning och eventuellt dess för- delning.

Den fråga som kommer att behandlas i det följande är förhållandet mellan mikro- och makroperspektiv, och hur resultat som hänför sig till den ena nivån förhåller sig till resultat nådda på den andra nivån, hur mikro- och makroanalys ingriper i varand— ra. En utförlig behandling av det mycket besvärliga ämnet är av utrymmesskäl ute- slutet, men några synpunkter skall belysas med hjälp av en enkel formel.

Vi antar att ett statistiskt material av ungefär den typ klientelundersökningen re-

presenterar, alltså ett tvärsnittsmaterial, de- las upp i undergrupper efter någon miljö- faktor, eller personlighetsegenskap, eller på basis av det slags utvecklingsmönster som tidigare nämnts. Vi kan vidare antaga att för varje undergrupp en risk kan fastställas, exempelvis risken att före 15-årsåldern de— butera i (känd) kriminalitet. Vissa tekniska problem måste här helt lämnas åsido, bland annat villkoren för riskvärdenas skattning och de vanskligheter den innebär i klien- telundersökningens fall. Om den beroende storheten skall vara andelen debutanter el- ler något annat mått på omfattningen av brottsligt beteende i samhället är givetvis beroende av undersökningens ändamål, till— gången på data, och många andra omstän- digheter. Vårt intresse är oftare riktat mot antalet brott, totalt eller för en bestämd individ; det finns dock ett samband mellan den allmänna brottsvolymen i ett samhälle och andelen av varje födelsekull som vid en given ålder blivit känd för lagbrott. Också ur makrosynvinkel är alltså debutrisken av betydelse.

Låt Y beteckna totala andelen debutan- ter, nl, n2, . . ., n, den relativa storleken av de grupper i vilka materialet (och i prin- cip den befolkning ur vilket det dragits) kan indelas och P1, P2, ..., P, de för varje grupp specifika riskerna. Man får

Y=n1P1+n2P2+...+n,P, Enj=1

dvs. den totala risken (för materialet eller befolkningen i sin helhet) är en Vägd sum- ma av delgruppernas risker med delgrup- pernas relativa storlek som vikter.

En första fråga som kan belysas med for- meln är den tidigare behandlade avvägning- en mellan parallella utvecklingar mot kri- minalitet. Om vi antar att gruppering ovan skett efter varandra uteslutande mönster av belastande miljöfaktorer och ogynnsamma personlighetsavvikelser, där exempelvis den sista gruppen av storleken n, representerar pojkar utan sådana belastande faktorer, med ett lågt riskvärde P,, kommer betydelse av de andra mönstren tillsynes i produkten n1 P1; ng P2; etc. Själva riskerna, P1, P2,

. jämförda med referensrisken P,, ut-

trycker hur mycket riskökning ett visst fak- torkomplex är associerat med, men dess praktiska betydelse är också beroende av hur vanligt förekommande det är. Ett ex- tremt exempel är abnorma uppsättningar könskromosomer (X- och Y-kromosomer), som förefaller att vara förbundna med kraf- tigt stegrade risker för avvikande beteende (Polani, 1969); de är å andra sidan säll- synta och kan alltså inte förklara mycket av den totala volymen sådant beteende. In- nan sällsynta men påtagligt riskökande mönster avvisas som betydelselösa får man givetvis överväga om de har intresse ur teoretisk synpunkt och likaledes om det risk- ökande orsaksmönstret kan bli vanligare ge- nom social förändring.

Den differentiering som en tvärsnitts- studie kan erbjuda kommer direkt till ut- tryck i riskvärdena, P1, P2, . ..; en upp- delning av materialet kan sägas vara fram- gångsrik om dessa värden skiljer sig på- tagligt inbördes, och framför allt från re- ferensrisken så att vissa belastande miljö- och personlighetsmönster är förenade med en fem eller tio gånger högre risk. Så länge man inte behöver ta några praktiska hän- syn kan detta tyckas tillräckligt, men även i sådana lägen torde storleken av högrisk- grupperna behöva uppmärksammas. Det måste vara lättare att renodla en högrisk- kategori om man kan låta den bli liten i förhållande till totalmaterialet eller befolk- ningen (under förutsättningen att under- sökningsmaterialets totala storlek tillåter studium av extrema och små grupper).

Med hjälp av den grundläggande ekvatio- nen kan vidare en speciell och viktig form av samverkan mellan mikro- (eller tvärsnitts-) perspektiv och makroperspektiv demonstre- ras. Låt Y, n1, . . . och P1, .. . beteckna lä- get vid en första tidpunkt, och Y1', Pl', . . . , och nl', samma värden vid en senare tidpunkt, eller alternativt den ena uppsätt- ningen värden läget i ett samhälle, den and- ra uppsättningen läget i ett annat samhälle, inte nödvändigtvis skilda i tiden. Samma formel gäller tydligen för den senare tid- punkten, eller det andra samhället, vilket ger

Det framgår att en skillnad mellan Y och Y', dvs. de bägge tidpunkterna, eller de bägge samhällena, kan uppkomma på många olika sätt genom förskjutningar av riskvärden, P1, . . . , förskjutningar av grupp- storlekarna, nl, . eller olika kombina- tioner av ändringar i både risker och grupp- storlekar. För övrigt kan också bakom samma totala volym lagbrott eller debutrisk Y ligga högst olika kombinationer av värden påP1,...ochn1,...

Det kan visa sig att en förändring av Y, debutrisk eller kriminalitet i hela befolk- ningen, låter sig förklaras som en kombina- tion av ändrade grupp- eller kategoristorle- kar med oförändrade riskvärden, dvs. vi har 'P Om gruppindelningen är primärt miljöför— ankrad kan resultatet uttryckas så att de »miljöspecifika» riskerna visat sig stabila över tiden (eller mellan samhällen) men fö— rekomster av olika miljöförhållanden, ut- tryckta genom nl', n2', . . . är föränderliga; som resultat uppkommer en förändring i det totala utfallet Y. Pojkar från vissa ty- per av defekta familjer har oförändrad risk, men defekta familjer blir vanligare, varav följer en stegring i andelen som blir kända för kriminalitet. Tvärsnittsdata, som gav riskvärden, har gett en partiell förklaring av en social förändring (eller skillnad mellan samhällen), men de måste kompletteras med kunskap om samhällsförändringar på famil- jelivets område. Ofta finns de differentiel- la riskerna endast bestämda för en tidpunkt medan en uppfattning av tidsutvecklingen i avseende på vissa miljöfaktorers frekvens (nl, . . .) vid flera tidpunkter kan erhållas. Man kan då pröva om den nyss beskrivna modellen för >>betingad förändring» är till- räcklig men man kan inte utesluta att me— ra komplicerade förändringar ägt rum. I de fall då modellen visat sig hållbar, eller före- faller sannolik, kan man säga att mikro- och makroförklaringar bildar två led i en mera omfattande förklaring, inget av dem kan eller bör prioriteras på det andras be- kostnad.

Y—n1P1+n2P2+...+anr

Y'=n1'P1+n2'P2+...+n, ,,

Den mest handgripliga och lättast genom- förbara varianten av modellen innebär att enkla demografiska kriteria läggs till grund. Tonåringar löper större risker än äldre per- soner; om åldersfördelningen förskjuts så att tonåringarna blir relativt fler bör krimi- naliteten (per 100 000 total befolkning) sti- ga, och med hjälp av åldersspecifika risk- värden kan vi beräkna hur mycket den skall stiga. Så långt den begränsade erfarenheten av metoden tillåter ett omdöme bidrar den typen av uppdelningar mycket litet att för- klara utvecklingen i Sverige.

Det finns emellertid inget som säger att man skall låsa sig vid så enkla och meka- niska schemata. Det slags analys av »sår- barhet» och »inbrytningspunkter» för ogynnsamma faktorer som tagits upp i det föregående kan givetvis kompletteras med en makrosociologisk bedömning om vissa miljöförhållanden blir vanligare eller mera sällsynta. Det är inte säkert att analysen kan drivas med den rent siffermässiga precision som är uppnåelig i de renodlat demogra- fiska varianterna, men den kan visa sig väl så produktiv på resultat. Det skulle på nytt innebära en integration mellan indi— vid- och samhällsperspektiv. Man bör för övrigt undvika att låsa sig vid den formel- mässiga presentationen vars syfte har va- rit att klargöra en tankegång genom att ren- odla den.

Vissa jämförelser kan göras mellan de riskdifferenser en tvärsnittsundersökning har belagt, och den skillnad i kriminalitetens totala omfattning som kan föreligga mel- lan två samhällen, eller mellan två tidpunk- ter i ett samhälle. Det har exempelvis på- pekats tidigare (kap. 3) att tillväxttakten i brottslighetsfrekvenserna (ur reaktions— och polisstatistik) innebär en fördubbling på 10- 15 år, och alltså en fyrdubbling på 20—30 år, och denna totalriskökning förefaller väl så stor som de riskdifferenser som brukar uppträda i tvärsnittsstudierna. Men jämfö- relsen måste tas med all tillbörlig försik- tighet, och i synnerhet bör man göra klart för sig att en mycket stark ökning i totala siffran kan vara ett resultat av två del- förändringar, vardera av mera måttlig om-

fattning. Den ena är en ökning av frekven- sen (n) av vissa ogynnsamma miljö- och personlighetskonstellationer, den andra är en ökning av riskvärdena (P) för dessa och kanske för resten av befolkningen. Ett litet exempel, med två »högriskgrupper» och en >>lågriskgrupp>> visar detta:

nl 112 De P1 P2 P3

Tidpunkt] 0,10 0,20 0,70 0,20 0,10 0,02 Tidpunkt2 0,20 0,30 0,50 0,30 0,15 0,03

Den totala risken eller frekvensen blir i första fallet 0,054, i senare fallet 0,120, den har mer än fördubblats genom den mul- tiplikativa effekten av höjningar av både n (för högriskgrupper) och P (för alla grup- per).

Med detta är vi inne på det mera realis- tiska fall att samhällsförändringar verkar på båda de fundamentala storheterna n och P, den kan föra en större andel in i ex- empelvis störda familjesituationer, den kan öka kriminalitetsrisken för pojkar med stör- da familjerelationer och kanske också för andra grupper. Analysen försvåras givet- vis starkt av bristen på information, fram— för allt om riskvärdena, som endast kan skattas för material och tidpunkter då en undersökning utförts.

Två typfall kan urskiljas för riskvärde- nas förändring, de kan utvecklas helt olika för olika grupper, eller utvecklas tämligen likformigt, stiga för alla grupper eller avta för alla grupper. I det första fallet har sam- hällsförändringar ändrat själva differentie- ringsmönstret, i det andra fallet har de lämnat mönstret i stora drag intakt men på- verkat risknivån.

Det första fallet, med ändrat differen- tieringsmönster, har bl.a. den konsekven- sen att kriminologiska undersökningar för- lorar sin aktualitet och kan bli vilseledan- de; de högriskgrupper som har framträtt tidigare har kanske normala riskvärden vid en senare tidpunkt medan situationen för- värrats för andra kategorier. Man får stän- digt hålla i minnet den sparsamma infor- mationen om risker och deras förändring. Kan man belägga eller har på känn att risk-

mönstret ändrats så att viss kategori, ex- empelvis pojkar av en viss personlighets- typ blivit påtagligt sämre ställda, blir det en uppgift att söka en förklaring, till vilken stöd eventuellt kan hämtas ur materialet genom att deras problem kan lokaliseras till skolan eller till fritiden, eller till arbetsli- vet.

Mikro- och makrosamband kan se helt olika ut genom de förskjutningar i tiden (eller mellan samhällen) som de grupp- specifika riskvärdena undergår. Relationer mellan inkomst (eller fattigdom) och krimi- nalitet illustrerar detta, en stigande in- komstnivå i samhället sänker inte automa- tiskt brottsligheten trots att det finns ett samband i tvärsnittsstudier mellan låg in- komst och kriminalitet. Ett annat exem- pel är förhållandet mellan utbildning och kriminalitet, De som vid en viss tidpunkt blir kända för lagbrott har en lägre ge- nomsnittlig utbildning än andra, men sti- gande utbildningsstandard i samhället med- för inte en lägre kriminalitetsnivå (det fö- refaller snarare som makrosambandet gick åt andra hållet). Det är för övrigt lätt att se hur sambandet på det individuella pla- net kan tolkas på olika sätt, bristfällig skol— utbildning är ett handikapp och kan däri- genom bli inkörsporten till kriminalitet, skolsvårigheter och skolleda är också symp- tom på en avvikande och riskfylld utveck- ling.

Det fall då riskutvecklingen är enhetlig för de olika kategorier som låter sig av- gränsas med hjälp av personlighets- och när— miljöförhållanden, så att risken kan antas ha stigit (eller fallit) med en kostant term mellan två tidpunkter (eller vid jämförelse mellan två samhällen), är det som låter makro- och mikroperspektiv framstå som mest oberoende i förhållande till varandra. Faktorer som ligger helt utanför tvärsnitts- undersökningars räckvidd kan bestämma tidsutvecklingen, förändringar i upptäckts— risk, skydd för egendom osv. En sannolik effekt av enhetligt stigande risk är att dif- ferentieringsmönstret på det individuella planet blir något mindre synligt, brottsde- butanter och jämförelsematerial kommer

att skilja sig mindre påfallande i avseende på olika miljö- och personegenskaper. Den- na fråga kommer att behandlas senare i klientelundersökningens rapporter.

Som sammanfattning kan sägas att sam- hällsmiljön kan förutsättas gripa in på många punkter och med ett invecklat sam- spel mellan deleffekter; den påverkar frek- vens av gynnsamma och ogynnsamma när- miljöbetingelser, också de specifika krimi- nalitetsriskerna för personer med den ena eller andra bakgrunden. Å andra sidan för- blir både lagbrott och de bakomliggande faktorerna variabla inom samhället. Var- ken i mikro- eller tvärsnittsperspektiv, eller i det långsiktiga och komparativa makro- perspektivet finns det någon fullständig de— termination. För individer kan sannolikhe- ter ställas upp, men inte ofelbara predik- tionsforrnler. Att med renodlad makrome- tod förutsäga kriminalitetens frekvens i oli- ka samhällen är minst lika vanskligt, och många av de generaliseringar man ser i lit- teraturdiskussioner (betydelsen av social förändring, urbanisering etc.) förefaller att vara till liten hjälp.

Av Sten Malmquist

6.1. Inledning

Det för statistisk bearbetning av utredning- en insamlade materialet består av ett stort antal kvalitativa och på olika sätt kvantifie- rade data för dels gruppen av brottsfall (B- fall) dels gruppen av icke brottsfall (K—fall). De upplysningar som undersökningsarbetet kan ge utöver den deskriptiva och analy- serande statistiska behandlingen av dessa data, är de erfarenheter som vunnits beträf- fande undersökningsinstrumentens konstruk- tion och relevans. I detta avsnitt behandlas de statistiska metoder, som kan tänkas vara tillämpbara på ett material av här ifråga- varande typ.

Närmare redogörelse för vilka egenska- per som observerats och hur detta skett ges i andra sammanhang.

Den presentation av statistiska problem- ställningar som lämnas i det följande är av principiell natur. Formelmässiga preci- seringar har i stor utsträckning undvikits och ävenså detaljerade beskrivningar av testförfaranden o.d. I senare redogörelser för undersökningsmaterialets behandling finns anledning att återkomma till sådana frågor samt frågor avseende materialets kvalitet. En del av de här berörda frågorna har utförligare behandlats i promemorior till de sakkunniga.

Några allmänna synpunkter på den statistiska analysen av undersökningsmaterialet

6.2. Retrospektiva undersökningar

Klientelundersökningen är upplagd som en retrospektiv undersökning. Retrospektiva resp. prospektiva undersökningar kan för- enklat beskrivas på följande sätt.

Man är intresserad av hur vissa egenska- per hos en individ påverkar »risken» (»san- nolikheten», »möjligheten») att t. ex. begå brott, få lungcancer, råka ut för trafik- olycksfall. En prospektiv undersökning in- nebär, att ett antal individer utväljs och ob- serveras avseende de egenskaper, som an- ses orsaka inträffande av en händelse B, undersökningen avser. Därefter observeras, vilka av dessa som begår brott, får lung- cancer, blir trafikolycksfall. En svårighet vid denna typ av undersökningar kan vara att den händelse man är intresserad av är sällsynt. Detta kan medföra, att undersök- ningsmaterialet måste omfatta många per- soner som kanske måste följas under en lång tidsperiod.

En retrospektiv ansats innebär att indi- vider, som begått brott, fått lungcancer osv. observeras med hänsyn till relevanta fakto- rer. Med avseende på dessa faktorer jämfö- res grupper med egenskapen B ifråga (be- gått brott, fått lungcancer osv.) med en grupp utan B (B). Sambandet mellan före- komsten av B och andra egenskaper hos

individerna undersöks på i princip likartat sätt i prospektiva och retrospektiva under- sökningar.

En fundamental skillnad föreligger emel- lertid mellan prospektiva och retrospektiva undersökningar. Följande må exemplifiera skillnaden.

Vi har en population där varje individ karaktäriseras dels som tillhörande (B) en viss grupp eller ej tillhörande denna grupp (B=K). Vidare observeras frånvaron (x=0) eller närvaron (x: 1) av en viss egenskap x hos individen. Populationen tän- kes alltså uppdelad i fyra grupper som kan betecknas med

B0;BI;K0;K1 BO betyder alltså de individer som till— höra gruppen B och som dessutom ej äga egenskapen x (x = 0) osv. Låt nu BO, Bl, KO, Kl beteckna antalet

individer i de olika grupperna. Tag

Bo _R_ Bl B0+K0_ "' 131+K1

=R1

I ord uttryckt: Ro är relativa antalet B- fall bland dem som ej har egenskapen x (x = 0) medan R1 är motsvarande andel B- fall bland dem som har egenskapen x (x = 1).

RO resp. R1

är alltså ett uttryck för »risken» för en in- divid med frånvaron av egenskapen x (x = 0) resp. med egenskapen x (x = 1) att hamna i gruppen B. Tag ett antal B-fall, låt oss säga b stycken, och ett antal ur grup— pen K säg k (t. ex.:b) samt undersök, vilka av dessa b resp. k som ej har (x = 0) eller har (x = 1) egenskapen x. Beteckna antalen med resp.

bo, b,, ko, k1 Bilda nu t. ex.

_%+%

"0

Tag bo = f 1 Bo och ko : f2 K0 där f1 och f2 alltså är de relativa andelarna som utvalts av grupperna Bo resp. Ko.

Om fl : f2 fås

—BO+K0—

"o Ro

Om alltså bo och ko utgör lika stor del av populationen BO resp. KO ger ro en uppskatt- ning av RO. Vid en prospektiv undersök- ning fås en uppskattning av RO i allmänhet direkt.

En retrospektiv undersökningsmetod får ofta tillgripas i t.ex. sådana fall, då den »effektegenskap» B som är av intresse är relativt sällsynt och de egenskaper, vilkas samband med B man vill studera, är kost- nadskrävande att observera.

Ett resonemang som är av relevans i det- ta sammanhang är följande, hämtat från Lehmann (1959).

Man vill avgöra, om två dikotoma (stor— heter som endast kan antaga endera av två värden) variabler A och B är oberoende. Antag att man känner marginalsannolikhe- terna P(A) = 1 — P(Z) och P(B) : 1 —P(B) och vill ta ett sample med given storlek. Detta bör då helst väljas enbart från det alternativ, för vilket sannolikheten i populationen är minst.

Om man bortser från den inverkan som varierande kostnader för olika slag av ob- servationer kan ha, har man följande regler för konstruktionen av ett sample av given storlek. Reglerna gäller för stora urval och avser att maximera testförmågan.

1. Låt urvalets storlek vara S. Man bör då

S S — välja ? enheter A och ? enheter A (eller mot-

svarande för B och B). 2. Med iakttagande av denna regel bör samplet väljas från B och B om i popula- tionen

1 1 jP(B)—5j>|P(A)—5

Detta är ett uttryck för den förut nämn- da principen, att man väljer från det mest ovanliga alternativet.

3. Att ta urvalet slumpmässigt från hela populationen är sämre än att tillämpa re- gel 1.

6.3. Klassificering och gruppering

Man har individer, som karaktäriseras av ett antal värden på vissa observerade variab- ler. Ett grupperingsförfarande kan bestå i, att man på något sätt försöker indela dessa individer i grupper med hänsyn till likhe- ten i de observerade variabelvärdena. Ett exempel på en dylik grupperingsmetod in- nebär, att grupperingen försiggår stegvis. Individerna representeras av punkter i en rymd med samma dimension som antalet utvalda påverkande variabler, vilka är kvantifierade. Det första steget innebär, att de två närmaste individerna (punkterna) sammanföres till en grupp, vilken gemen- samt ges ett mellanliggande värde. En upp- repning av detta förfarande leder till, att enheterna sammanförts till ett antal grup- per. För dessa grupper beräknas sedan re- lativa andelen av individer inom grupperna, som tillhör kategorien B (brottsfall, lung- cancerfall, olycksfall). Denna metod har da- taprogrammässigt givits namnet Taxcol. Liknande gruppbildningar kan konstrue- ras från saklogiska synpunkter. Sådana grupperingar kan då i samma grupp sam- manföra individer med både lågt och högt

värde i vissa variabler. Sådana grupperingar kan ej konstateras med vanlig regressions- analys utan interaktionstermer.

En annan analysmöjlighet innebär den s.k. AID-analysen (Sonquist-Morgan 1970) och varianter härav.

Diskriminantanalys är en regressionsana- lys, som avser att mäta styrkan av olika variablers inverkan på >>risken» att tillhöra eller icke tillhöra kategori B (t. ex. brotts- fall).

Ett antal diskriminantanalyser har utförts på provundersökningsmaterialet. Härvid har inte det beroende som finns inom de mat- chade paren utnyttjats.

De variabler som i det följande exemplet lagts till grund för analysen är sammanfatt- ningsvariabler från olika undersökningsav- snitt: tre variabler avseende projektiva test (Ro ], Ro 9 och AAT 6), en från den psy- kiatriska bedömningen (Ps 26), tre sociolo- giska variabler (hemmiljö H 66, skolanpass- ning S 86 A, kamratmiljö K 304) samt en variabel från lärarintervjun (Lä 8). Exemp- let härrör från den första bearbetningen av det oreviderade provundersökningsmateria- let. En lineär funktion i dessa variabler med egenskapen att den »så bra som möj- ligt» skiljer mellan B- och K—fall har beräk- nats. För varje individ i materialet har funktionsvärdet bestämts och presenteras grafiskt i fig. 6: 1. Man kan sedan teoretiskt lägga en gräns (markerad med en pil i dia- grammet) och klassificera individerna som brottsliga resp. icke-brottsliga beroende på

B _ , L ._L::. ._,_. 5 e 7 8 j 9 14 15 16 K _ - ___]____1_____L_._._L _J_ 5 6 7 8 9 14 15 16 Figur 6:l.

om individens funktionsvärde är större än gränsvärdet eller ej. Det framgår att denna klassificering visar en avsevärd överens- stämmelse med pojkarnas faktiska B- resp. K—tillhörighet. Av B—fallen blir 6 »fel» pla— cerade medan 7 K—fall hamnar i »fel» grupp. Man kan givetvis komplettera detta med olika tekniska mått avseende funktio- nens effektivitet.

För att bedöma vilka av de åtta variab- lerna som är viktigast har standardiserade koefficienter uträknats. Man standardise- rar med avseende på olikheter i variabler- nas spridning. Det framgår att kamratmiljö- variabeln ingår med stor vikt. Se fig. 6: 1.

För vissa andra multivariata analysmeto- der av intresse i detta sammanhang hänvi— sas till t. ex. Morrison (1967). Här må även nämnas stegvisa regressionsmetoder, vilka avser en successiv värdering av orsaks- variabler.

6.4. Matchning

Det matchningsförfarande, som utförts är följande. Man utgår från en grupp »brotts- fall» till vilka man skall uttaga ett jämfö- relsematerial. Dessa bägge grupper vill man sedan jämföra beträffande vissa statistiska variabler (testresultat, familjeförhållanden o s v). Antag nu, att man inte är intresserad av, huruvida t. ex. åldersfördelningen inom brottslingsgruppen är sådan, att man efter jämförelse med kontrollmaterialet skulle kunna konstatera en association mellan brottslighet och ålder. Det förefaller då na- turligt att jämföra åldersgrupp för ålders— grupp. Detta skulle kunna genomföras så, att ålderssammansättningen i jämförelsema- terialet bringas att överensstämma med ål- dersfördelningen inom brottsfallsgruppen. De båda grupperna har sålunda »matchats» beträffande åldern. Ett liknande förfarings- sätt kan tillgripas beträffande andra statis- tiska variabler, vars association med brotts- lighet man av en eller annan anledning icke intresserar sig för och som betraktas som exogena (jfr 6.6). Ändamålet med en sådan matchning är, att förutsättningama för att pröva associationer mellan brottslighet och

andra variabler härigenom underlättas. Det pris man betalar härför är, att man från- händer sig möjligheten att konstatera even- tuella samband mellan matchningsvariabler- na och brottslighet.

Det må anmärkas, att matchningsva— riablerna bör vara väldefinierade och ordna- de i prioritetsordning samt så få, att match- ningen verkligen går att genomföra.

En komplikation innebär den bristande överensstämmelsen mellan ett register (t ex en mantalslängd) och de verkliga förhållan- dena. Låt oss tänka oss, att man har ett register som visar, huruvida ett antal indi- vider har en viss egenskap eller inte (t ex huruvida individen ifråga ingår i en »full- ständig familj» eller inte). Låt innehavet av egenskapen betecknas med A och frånva- ron av den med Ä. Vid kontroll av vissa individer i registret visar det sig, att det finns personer, som registrerats såsom inne- havare av egenskapen A men som i själva verket saknar denna egenskap, eller, annor- lunda uttryckt, visar sig i stället inneha egenskapen Ä . Förhållandet må schematiskt illustreras på följande sätt: Iregistret AÄA7 AÄ AjAu I verkligheten A Ä A jÄj A Ä jÄ A ..

Individerna nummer 4 och 7 har sålunda felaktigt registrerats såsom innehavare av egenskapen A.

Ur registret vill man nu utvälja ett visst antal personer, låt oss säga 70 stycken med egenskapen A och t ex 30 stycken som sak- nar denna egenskap, dvs. har egenskapen Ä .

Vid kontroll visar det sig då, att en del av de utvalda 70 stycken personerna med egenskapen A i själva verket i stället har egenskapen Ä . Detta innebär att man i stål- let för dessa får välja ytterligare personer som registrerats med egenskapen A för att man skall få 70 stycken, som verkligen vid kontroll visar sig ha denna egenskap. Det väsentliga är emellertid, att man bland de 30 som har egenskapen Ä icke får med så— dana, som i registret står upptagna för egen— skapen A men som i verkligheten har egenskapen Ä. Nu kan dessa personer

kanske tänkas ha vissa andra egenskaper än de, som även registrerats som innehavare av egenskapen Ä. I så fall kommer ett urval av sådana personer som registrerats med Ä icke att rätt representera de personer, som i verkligheten ha egenskap Ä.

Detta kan emellertid korrigeras på föl- jande sätt. Tillvägagångssättet förutsätter, relativa antalet A resp. Ä i registret, dels om relativa antalet A resp Ä i registret, dels om relativa antalet registrerade A, som i själva verket är A" . Låt OSS säga, att registret Vi- sar 80 % A och 20 % Ä. Vidare visar det sig, att 10 % av de registrerade A i själva verket är Ä .

Vi har sålunda följande procentuella an- tal personer i de olika kategorierna

Av de 30 personerna med egenskapen Ä bör då 8/28 dvs 8/28 - 30=9 stycken vara av kategori A Ä och resten 21 stycken av kategori Å Ä .

Formelmässigt uttryckt blir relativa anta- let personer A Ä bland dem som i verklig- heten har egenskapen A' (dvs Å Ä + A Ä) :

P (A) - P (Ä/A) P (A) P(Ä/A) + P (Ä)

Det material som matchningen resulterar i får följande utseende. Alla de ifrågavaran- de egenskaperna antages vara alternativa. Antingen har en individ egenskapen eller också inte.

Följande beteckningar används: individer inom brottsfallsgruppen individer icke tillhörande brottsfallsgrup- pen M: individer med matchningsegenskapen (t ex ofullständig familj)

' individer utan matchningsegenskapen (t ex ej ofullständig familj) individer med egenskapen x

;: individer utan egenskapen x

Låt egenskapskombinationema vara föl- jande för n stycken personer.

PPI???

_äl

Mx np1 nq1 M; np2 nq2 ]Tlx np3 nq3 JTI; np4 nq4 ZP? = 1 2 qv = 1

Storhetema p resp q är de relativa ande- larna av de fyra grupperna. Schematiskt innebär matchningen av grup- pen Ä följande antal Gruppen i? utan Gruppen f? efter

matchning matchning ql Mx nq n (p +:) > 1 41 + 42 1 2

M.; "(12 qa ;; (pl +p2) ql + %

A—dx nq3 % n (173 + p,) 43 + q4

1171); nq4 % n (pa + p4) % + 44

I det matchade materialet reproduceras alltså det relativa antalet med x givet M jämfört med motsvarande antal för det icke matchade materialet.

Vissa övriga effekter av matchningar framgår av tabellen. Sålunda reproduceras t ex ej relativa antalet M givet x i det mat- chade materialet jämfört med motsvarande antal för det icke matchade materialet.

Matchningen innebär bl. a., att materialen med B resp 5 överensstämmer med avseen- de på fördelningen av de matchade faktorer- na. Ofullkomligheter vid matchningen med- för, att denna överensstämmelse icke blir fullständig.

6.5 Tre huvudtyper av samband

Dikotom oberoende variabel (M) och en un- dersökningsvariabel (x). Två jämförelsegrup- per (B resp. 3). Variabeln tänkes här vara den relativa frekvensen av individer, som har egenskapen x. I typ I är de två värdena för den bero- ende variabeln lika de två grupperna B och B. Differenserna för de två värdena på x är lika.

1 1 1 x. x. X. 0— o o

0 M 1 0 M 1 0 M 1

Figur 6 :2.

I typ II är de två värdena för den bero- I fall 2 antages x och M var för sig påver- ende variabeln olika inom grupperna B ka y. Vidare antas x påverka M. och B. Differenserna för de två värdena på I fall 1 antages x OCh M var för Sig På" x är lika. verka y. Vidare antages M påverka x. 1

I typ III är de två värdena för den beroen- bägge fallen utgör modellen ett dependent de variabeln olika inom grupperna. Dif— system i den meningen, att de kausala rikt- ningarna, åskådliggjorda av pilarna i sche- ferensema för de två värdena på x är olika. mat, förutsättes vara kända.

Typ I och typ II innebär alltså att diffe- (Se Vidare Eklund 1960 och Blalock renserna är lika, typ III att differenserna är 1964') olika. Modellen 1 kan om sambanden antages

Vad beträffar samband av typ I behöver vara lineära skrivas som man tydligen icke uppdela materialet i två y== ax + b M + 81 grupper, för vilka M = 0 resp M = 1, om x=cM+ % man vill undersöka skillnaden i frekvensen

_ Om felen 6 är okorrelerade är modellen av s k rekursiv typ. Den första ekvationen kan då behandlas separat med sedvanliga regressionsmetoder. Matchningen innebär, att koefficienten a representerar det sam-

x bland grupperna B resp. B, eller med and- ra ord sambandet mellan egenskaperna x och B. För samband av typ II och III är emellertid en sådan uppdelning efter egenskapen M nödvändig. Sambandsanaly- sen tänkes ske genom konstruktion av två fyrfältstabeller, en avseende individer med egenskapen M = 0 och en avseende egen- skapen M : 1. Möjligheterna till prövning av sambandet mellan x och B blir alltmera begränsade ju ojämnare fördelningen av egenskapen M är inom grupperna B och

band man är intresserad av.

B. Matchningen medför, att fördelningen av x och M,

M överensstämmer i grupperna B resp B.

6.6 Lineära modeller

Betrakta nedanstående två modeller med tre variabler y: beroende variabel x: oberoende variabel M M M: matchningsvariabel Figur 6:3.

Storheten M är en variabel, som är exo- gen, d v s som icke >>förklaras>> av modellen. I modeller av denna typ måste matchade variabler alltid betraktas som exogena. Mo— deller av typ 2 är alltså i så fall icke be- handlingsbara. Resonemanget är analogt om man betraktar ytterligare variabler av typ

C. E. Quensel har visat, att om observa- tionsfel föreligger i matchningsvariabeln ger matchningen en systematisk avvikelse mel- lan värdena av M hos det matchade mate- rialet jämfört med icke matchat material. Inverkan härav på sambandskoefficienten :: är emellertid likartad med den som upp- träder om materialet B icke är matchat.

7. Insamlingen av undersökningsmaterialet

Av Iba Svahn

7.1. Undersökningsinstrument

I klientelundersökningen har ett flertal olika metoder för undersökning och informations- insamling använts. Direkta metoder, sådana som kräver vederbörandes personliga med- verkan, har utnyttjats såväl som indirekta metoder, innebärande att uppgifter inhämtas utan sådan medverkan.

Vissa grupper, nämligen brotts- och kon- trollgrupperna i prov- och huvudundersök- ningarna, har varit föremål för intensivun- dersökning, med direkta metoder. Man har därvid utnyttjat personlighetsbeskrivande undersökningsinstrument, som svarar mot målsättningen inom de socialpsykologiska, psykiatriska och psykologiska avsnitten. In— strumenten, som redan angivits i kap. 2, återges här i sammanfattning:

Terman-Merrill intelligenstest Wechsler-Bellevue intelligenstest, performan— ce-delen (endast i huvudundersökningen) Portens Maze test (endast i provundersök- ningen) Rorschachtest AAT-test, specialkonstruerat Socialpsykologisk intervju med pojken Enkät beträffande begångna brott (endast i huvudundersökningen) Enkät beträffande intresseinriktning (endast i huvudundersökningen) Psykiatrisk intervju med målsman (i regel modern) Psykiatrisk intervju med pojken

Elektroencephalogram (EEG) (endast i prov- undersökningen) Socialpsykologisk intervju med föräldrarna i hemmet (endast i huvudundersökningen) Lärarenkät beträffande pojkens anpassning i skolan Telefonintervju med läraren för komplet- tering av lärarenkäten.

För de intensivundersökta grupperna har även insamlats skolbetyg.

Samtliga grupper i klientelundersökning- en har varit föremål för extensivundersök- ning, med indirekt metod. Extensivunder- sökningen har skett genom inhämtande av registeruppgifter från olika organ. Uppgifts- lämnare har varit dels lokala organ, nämli- gen mantalsverk, socialregister, barnavårds- nämnder, nykterhetsnämnder och taxerings- myndigheter, och dels centrala organ, näm- ligen straffregistret/allmänna kriminalregist— ret och kontrollstyrelsens straffregister. Upp- gifterna har inhämtats för tre olika perio— der:

1. beträffande föräldrarna för tiden före pojkens födelse,

2. beträffande pojken och hans föräldrar och syskon för tiden mellan pojkens födelse och hans första kontakt med undersökning- en,

3. beträffande pojken och hans föräldrar och syskon för tiden mellan pojkens första kontakt med undersökningen och hans 18- årsdag.

Uppgifterna under 3. faller inom ramen

för follow-up-undersökningen. Vid denna har anknytning skett till inskrivningen till militärtjänst, och både direkta och indirekta metoder har använts. I sammanfattning framgår undersökningsinstrumenten i follow- up-undersökningen av följande uppställning:

]. Information från de militära myndig- heterna:

Gruppintelligensprov (CVB I-prov) vid in- skrivningen Socialpsykologisk intervju vid inskrivningen 2. Särskild information som insamlats vid inskrivningen: Utökad socialpsykologisk intervju Enkät beträffande begångna brott Enkät beträffande attityder till gällande rättssystem och normer Frågeformulär beträffande läkar- och sjuk- husvård 3. Information från andra myndigheter: Sociala registerdata Data om kriminalitet

7.2. Undersökningsgrupper

I klientelundersökningen ingår följande un- dersökningsgrupper:

1. brotts- och kontrollgrupper i provun- dersökningen

2. brotts- och kontrollgrupper i huvudun- dersökningen

3. skugg—grupper till de under 1. och 2. nämnda grupperna

4. särskild observationsgrupp

5. våldsbrottsgrupp I det följande anges principerna för ut- tagningen av de olika grupperna och sam- mansättningen av grupperna. Frågan om den statistiska representativiteten avses kom- ma att närmare behandlas i senare sam- manhang.

7.2.1. Brotts- och kontrollgrupperna

Huvudprinciperna för urvalsförfarandet var desamma i prov- och huvudundersökningar- na: sammansättningen av brottsgruppen i av- seende på några matchningsfaktorer fick styra urvalet av kontrollgrupperna. Match- ningsfaktorema var ålder, socialgrupp, fa-

miljetyp samt i viss mån bostadsområde (se nedan). Utöver denna begränsade och sche- matiska anpassning föreligger ingen styr- ning av urvalet för kontrollgrupperna; inom ett visst stratum, exempelvis socialgrupp 3, splittrad familj, 14 år, och om hänsyn tas till bostadens läge, kan pojkar i kontroll- gruppen anses vara ett slumpmässigt urval ur motsvarande delbefolkning i Stockholm. Detta ger möjlighet till alternativa analys- metoder som senare skall beröras. I övrigt må hänvisas dels till kap. 2, dels till kap. 6, där bakgrunden till den tillämpade metoden presenteras.

I provundersökningen var avsikten att få 50 pojkar i brottsgruppen parvis jämförbara med 50 pojkar i kontrollgruppen. Huvud- undersökningen planerades omfatta 150 poj- kar i brottsgruppen — vilket antal bedömdes som tillräckligt för återfallsstudien - och av dessa skulle 50 få en jämförbar pojke i kon- trollgruppen. Totalt skulle materialet här- igenom omfatta 100 pojkar i provundersök- ningen och 200 pojkar i huvudundersök- ningen. Vid utförandet tillstötte, som alltid, en del komplikationer som lett till smärre justeringar och, i provundersökningen, en nedgång av storleken. Dessa kommer i det följande att behandlas i detalj.

7.2.1.l Brotts- och kontrollgrupperna i prov- undersökningen

Bro ttsgruppen

Brottsgruppen i provundersökningen uttogs med ledning av rapporter från registeravdel- ningen vid kriminalpolisen i Stockholm. Rapporterna inkom fortlöpande för tiden januari 1959—maj 1960 och avsåg brott, vä- sentligen egendomsbrott, som begåtts av poj- kar i åldern 11—15 år, bosatta i Stockholm och på grund av brottet för första gången efter fyllda 11 är föremål för utredning av polisen. Brotten bedömdes av Kerstin Elm- horn dels med avseende på svårighetsgraden och dels med avseende på skuldfrågan. De pojkar vilkas brott bedömdes som bagatell- artade och de vilka inte med säkerhet kun- de anses skyldiga till brottet hänfördes till särskild observationsgrupp (se 7.2.3). Bland

återstående brottsdebutanter drogs de 50 pojkar som skulle ingå i brottsgruppen. Brot— tet fick dock inte vara mer än ett halvt år gammalt vid kallelsen till undersökning. Till- strömningen av debutanter var sådan att var femte debutant togs ut i den ordning de rap- porterades.

En uttagen brottspojke fick i efterhand utgå med tillhörande kontrollpojke, därför att uttagningsvillkoren visat sig ej vara upp- fyllda. Det slutliga antalet försökspersoner i provundersökningens brottsgrupp blev där- för 49.

Kontrollgruppen

Kontrollgruppen uttogs med hjälp av be- folkningsregistret. Med utgångspunkt i brottsfallets anteckning i registret söktes för varje uttagen brottspojke en pojke, som liknade brottspojken med avseende på ålder, socialgrupp och familjetyp. Åldersskillna- den mellan brottspojken och hans kontroll- pojke fick inte överstiga ett halvt år. För bestämning av föräldrarnas socialgruppstill- hörighet följdes anvisningarna i valstatisti- ken, varvid socialgrupperna 1 och 2 sam- manfördes till en. Familjetyperna var två, hel och splittrad familj. Som splittrad familj räknades familj, där föräldrarna separerat (även utan formell skilsmässa) eller någon av föräldrarna avlidit eller en eller båda för- äldrarna var adoptivföräldrar. Familj där pojken adopterats före sin ettårsdag räkna- des dock som fullständig.

Med utgångspunkt i brottspojken uppsök- tes i befolkningsregistret en pojke, som fyll- de de angivna villkoren. Sökandet skedde varannan gång framåt i längden, varannan gång bakåt. Förste påträffade pojke uttogs under förutsättning att han inte var registre- rad hos polisen efter fyllda 11 år. Brottspoj- kar och kontrollpojkar kom härigenom att bli lika fördelade i större bostadsområden i Stockholm. Provundersökningens kontroll- grupp består liksom brottsgruppen av 49 pojkar.

Revidering av provundersökningsgrupperna för anpassning till huvudundersökningen

De grupper som var föremål för provunder- sökningen bestod som förut sagts av 49 brottsfall och 49 mot dem matchade kon- trollfall. När uttagningen sedan skulle ske till brotts— och kontrollgrupperna i huvudun- dersökningen, beslöts vissa ändringar i ut- tagningsgrunderna. Undersökningen skulle begränsas till 11—14-åringar med uteslutan- de av sådana som börjat förvärvsarbete och enbart debutanter med egendomsbrott skulle medtagas. Då det ansågs fördelaktigt att kunna utnyttja provundersökningsmaterialet tillsammans med materialet i huvudunder- sökningen, reviderades provundersöknings- grupperna. De pojkar som inte uppfyllde de nya uttagningskraven fick utgå ur grupperna (fyra pojkar som vid debuten var i åldern 15: 0, 15: 0, 15: 2 och 15: 3 fick dock kvar- stå). Sammanlagda antalet pojkar som här- igenom utgick var 14, därav 7 brottspojkar och 7 kontrollpojkar, varför antalet i grup- perna reducerades till 42 brottspojkar och 42 kontrollpojkar.

Vid en analys där pojkarna hänförs till strata på sätt som beskrivits i 7.2.1 står detta material av 42 + 42 pojkar till förfo- gande. Vill man emellertid bedriva analysen i matchade par måste en »om-matchning» av materialet ske. Detta leder till att 40 par kan bildas, av vilka 29 är identiska med tidigare bildade.

Provundersökningsmaterialets fördelning

Sammansättningen av brottsgruppen i prov- undersökningen med avseende på match- ningsvariablerna ålder, familjetyp och so- cialgrupp framgår av fig. 7: 1—3.

Den ålder som redovisas är åldern vid första undersökningstillfället (T erman-ål- dern), alltså en tid efter det aktuella brottet. Den urspungliga brottsgruppen om 49 poj— kar fördelar sig i åldershänseende på ett sätt som avviker något från åldersfördelningen av den registrerade brottsligheten för hela landet. Denna visar en brant stegring fram till 14 år för att sedan sakta avta ( Sveri 1960, Rengby 1966). Här inbegripes emel-

Ålder

40%

30%

20%

10%

13 14 De ursprungliga 49

11

De 42 efter revider.

Figur 7: ]. Provundersökningsmaterialets fördelning efter ålder.

Familjetyp

80%

[] Hel familj

70% 60% 50%" 40% /

30%

20%

10%

W

De urspr. 49

_splinrad

De 42 efter revider.

11-16 åringar Sthlm 1959

Figur 7: 2. Provundersökningsmaterialets fördelning efter familjetyp.

lertid ej enbart debutbrottslighet. Avvikel- sen kan dessutom bero på omständigheter som varit speciella för Stockholm under in- samlingstiden. Samtliga brottsdebutanter i Stockholm år 1959 (n = 753) fördelade sig med någon övervikt för 15-åringar i förhål- lande till 14-åringar (Blomberg 1960).

Antalet pojkar ur splittrade familjer är avsevärt större än i totalpopulationen 11— 16-åringar i Stockholm 1959 (n: 36.500, uppg. från befolkningsregistret, Blomberg 1960).

Vid jämförelse med gruppen 11—16-åring- ar i totalpopulationen i Stockholm 1959

föreligger stark överrepresentation av social- grupp 3. "

Varken i fråga om ålder (under 15-års- strecket), familjetyp eller socialgrupp har revideringen och om-matchningen medfört ändring i fördelningen.

Kontrollgruppen, som ju är matchad till brottsgruppen, överensstämmer i match- ningsvariablema ålder, familjetyp och so— cialgrupp med denna med små skiljaktighe- ter. I ett fall stämmer ej socialgrupp och i ett fall ej familjesituation. I tabell 7.1 visas parens fördelning i samtliga matchnings- variabler.-

Socialgrupp

80% 70% 60% 50% 40% 30% 20%

10%

'f/ % % % % % % % % %

De urspr. 49

l:] Socialgrupp1 och 2

De 42 efter revider.

Socialgrupp 3

WW

11—1 6 åringar Sthlm 1959

Figur 7: 3. Provundersökningsmaterialets fördelning på socialgrupper.

Tabell 7.1. Fördelning av brotts- resp. kon- trollpojkar i provundersökningen

Brottspojkar

Ålder 11—13 år 14—15 år

Social- Familjetyp grupp Hel Spl. Hel Spl. S:a 1 och 2 2 3 4 2 11 3 9 7 9 6 31 MMS—_”. Kantrallpojkar

Ålder 11—13 år 14—15 år

Social- Familjetyp grupp Hel Spl. Hel Spl. S:a 1 och 2 3 3 4 2 11 3 7 8 9 6 31 illum—MM

7.2.1.2 Brotts- och kontrollgrupperna i huvudundersökningen

Brottsgruppen

Brottsgruppen i huvudundersökningen, som skulle bestå av 150 pojkar, uttogs liksom brottsgruppen i provundersökningen med

ledning av rapporter från registeravdelning- en vid kriminalpolisen i Stockholm. Rappor- terna inkom fortlöpande för tiden maj 1960 —juni 1963.

Med hänsyn till erfarenheterna från prov- undersökningen vidtogs beträffande huvud- undersökningen vissa ändringar i uttagnings— villkoren. Det hade visat sig att bland 15- åringarna fanns många som lämnat skolan och övergått till yrkesarbete. Dessa var svåråtkomliga för undersökningen, och där- för begränsades huvudundersökningen till skolpojkar i åldern 11—14 år. Vidare bestäm- des att endast sådana pojkar som debuterat med egendomsbrott skulle medtagas. Till un- dersökningen uttogs följaktligen skolpojkar i Stockholm som i åldern 11—14 år begått egendomsbrott och som på grund av brottet för första gången efter fyllda 11 år var föremål för utredning av polisen. Liksom i provundersökningen uteslöts och hänför- des till särskild observationsgrupp (7.2.3) de pojkar som begått brott av bagatellartad ka— raktär eller som ej var övertygade om brot— tet. Bedömningen utfördes nu av en krimi- nalkommissan'e efter anvisningar från klien- telundersökningen enligt samma principer

som i provundersökningen. Likaså upprätt- hölls villkoret att brottet inte fick vara mer än ett halvt år gammalt vid kallelsen till un- dersökning.

Tillströmningen av debutanter som upp- fyllde uttagningsvillkoren var under urvals- perioden inte större än att behovet nätt och jämnt kunde fyllas. Endast vid två tillfällen, då antalet rapporterade pojkar som uppfyll- de uttagningsvillkoren översteg undersök- ningens kapacitet, tillgreps lottningsförfaran- de. Det avsedda antalet, 150 pojkar, upp— nåddes.

Kontrollgruppen

I huvudundersökningen uttogs en kontroll- pojke till var tredje brottspojke. Samman- lagda antalet kontrollpojkar i huvudunder- sökningen skulle alltså vara 50. Villkoren för uttagning var desamma som i provundersök- ningen.

Vissa komplikationer uppstod vid uttag- ningen till kontrollgruppen. Den styrande principen var, som tidigare berörts, en par- vis matchning med 50 pojkar i huvudunder— sökningens brottsgrupp. Av dessa senare vi- sade sig en del ej fylla uttagningskriteriet och fick utgå, varvid i tre fall motsvarande kontrollpojkar saknade parkamrat. De fick dock kvarstå, kontrollgruppen kom följakt- ligen att bestå av 53 pojkar.

40%

30%

B-fall, n = 150

Gruppering av huvudundersöknings— materialet

Som tidigare berörts står två huvudvägar öppna i den senare statistiska analysen av materialet. Pojkar kan hänföras till strata och jämförelser göras mellan brotts- och kontrollfall inom varje stratum. För denna analys står följaktligen 150 brottspojkar och 53 kontrollpojkar till förfogande.

Alternativt kan man försöka följa en mo- difierad version av den parvisa jämförelse, som kan göras för 40 + 40 pojkar i prov- undersökningsmaterialet. Det är ingen svå- righet att finna parkamrater till de 53 kon- trollpojkarna, även om också här en om- matchning får företas på grund av att vissa uppgifter om familjetyp för brottspojkar inte stämde (3 fall). På basis av de så bilda— de 53 paren har man prövat möjligheten att för vart och ett av paren finna ytterligare två överensstämmande brottsfall. I 40 fall kan man bygga upp ett »set» av 3 brotts—: fall och 1 kontrollfall, i ytterligare 13 fall kan man bilda par, och 17 brottspojkar blir utan parkamrat.

I senare rapporter kommer, i samband med statistiska redovisningar, dessa och eventuellt andra möjligheter att prövas. Här må endast erinras om, att grupperingar inom det insamlade materialet självfallet ej påver- kar dess allmänna rcpresentativitet.

11 12 13 14 15 år K-fall, n = 53

Figur 7: 4. Huvudundersökningsmaterialets fördelning efter ålder.

%

w w

X

, %

B-fall, K-fall n = 53

% splittrad familj

Figur 7: 5. Huvudundersökningsmaterialets fördelning efter familjetyp.

Huvudundersökningsmaterialets fördelning

Sammansättningen av brotts- och kontroll- grupperna i hnvudundersökningen med av- seende på matchningsvariablema ålder, fa- miljetyp och socialgrupp framgår av fig. 7: 4—6.

Åldersfördelningen i huvudundersökning- ens brottsgrupp uppvisar den för registrerad brottslighet typiska åldersfördelningen. Be- träffande kontrollfallen har matchningen be- träffande ålder ej lyckats helt. Kontroll- gruppen har flera som vid undersökningstill- fället fyllt 15 år än brottsgruppen.

Överensstämmelsen mellan brottsgrupp och kontrollgrupp i familjehänseende är god. Brottsdebutanterna kommer i huvudunder- sökningen liksom i provundersökningen från splittrade familjer i avsevärt större utsträck- ning än som svarar mot andelen i totalpopu- lationen 11—16-åringar.

Liksom i provundersökningen är över- representationen av socialgrupp 3 i jämfö- relse med totalpopulationen 11—16-åringar

påtaglig.

60%

7/ 50%

40% 30% 20%

10%

B-fall - . K-fall - n = 53

Figur 7: 6. Huvudundersökningsmaterialets fördelning på socialgrupper.

I tabell 7.2 nes fördelningen av brotts- fall och kontrollfall i alla tre matchnings— variablerna.

Tabell 7.2. Fördelning av brotts— resp. kon- trollpojkar i huvudundersökningen

Brottspojkar

Ålder 11—1 3 år 14—1 5 år

Social- F amil jetyp grupp Hel Spl. Hel Spl. S:a

] och 2 15 9 23 14 61 3 30 15 28 16 89

Summa 45 24 51 30 150

Kontrollpajkar

Ålder 11—13 år 14—15 år

Social- Familjetyp grupp Hel Spl. Hel Spl. S:a

1 och 2 8 1 10 5 24 3 10 5 8 6 29

Summa 1 8 6 l 8 1 1 53 SOU 1 971 : 49

Ålder

35. D undersökta B-fall 30 . bortfall B-fall

25

20

15

10

13 14

Socialgrupp

Familjetyp

W

XXX

Ioll lll

Figur 7: 7. PmVundersökningsmaterialets och bortfallets fördelning efter ålder och familje- typ samt på socialgrupper.

7.2.1.3 Bortfall vid prov- och huvudunder- sökningarna

Av betydelse för representativiteten hos un— dersökningsgrupperna är bortfallet. Bortfall från intensivundersökningen förekom såväl iprovundersökningen som i huvudundersök- ningen men blev med tanke på de krav som ställdes på pojkarna och föräldrarna av för- hållandevis liten omfattning. I provunder- sökningen bortföll 8 pojkar, varav 7 brotts- fall och 1 kontrollfall. I 7 av dessa 8 fall var det fråga om ovillighet eller oförmåga att medverka, och i 1 fall var pojken ej anträff- bar. I huvudundersökningen vägrades med- verkan i 15 fall, varav 14 brottsfall och 1 kontrollfall. Ibland var det pojken själv som sade nej till undersökningen, medan föräld- rarna var samarbetsvilliga. I de flesta fallen var det dock föräldrarna, den ena eller båda, som stod för avslaget. Som exempel på an- förda motiv kan nämnas en fader som tyck- te att alla utredningar var av ondo och en fader som ansåg att just denna utredning inte var vettig och rimlig. Vidare förekom att man feluppfattade avsikten med under- sökningen. I några familjer förklarade man att man inte genom medverkan i utredning- en ville hjälpa ett samhälle som inte hjälpt dem.

Antal bortfall och undersökta i provun- dersökningens brottsgrupp, fördelade på matchningsvariablerna ålder, familjetyp och socialgrupp, visas på fig. 7: 7 (absoluta tal).

Bortfallet skiljer sig i fråga om fördel- ningen av de tre matchningsvariablerna inte påtagligt från dem som undersökts. Det skulle alltså, om det ingått i undersökningen, inte ha nämnvärt inverkat på materialets sammansättning.

I fig. 7: 8 visas bortfall och undersökta i huvudundersökningens brottsgrupp, fördela- de på matchningsvariablerna (absoluta tal).

Det framgår att bortfallet i åldershänse- ende fördelar sig på samma sätt som de un- dersökta pojkarna. Bortfallet består obetyd— ligt oftare av pojkar från hel familj. I so- cialgruppshänseende kan en tydlig skillnad mellan grupperna konstateras. Familjer ur socialgrupp 1 och 2 har oftare än familjer ur socialgrupp 3 vägrat att deltaga i undersök- ningen. Detta innebär, att överrepresentatio- nen av socialgrupp 3 i förhållande till total- populationen blivit något accentuerad ge- nom bortfallet.

7.2.2 Skugg-grupperna

Skugg—grupperna, som varit föremål för extensiv- och follow-up-undersökning, togs

D undersökta B-fall

I bortfall B-fall

Figur 7:8. Huvudundersökningsmaterialets och bortfallets fördelning efter ålder och familje- typ samt på socialgrupper.

ut för att säkra en möjlighet att granska hu- ruvida de intensivundersökta pojkarna på- verkades av undersökningen. De togs ut på ett sätt som helt svarade mot uttagningen av brotts- och kontrollgrupperna. De anslöts alltså till dessa genom överensstämmelse i matchningsvariablerna ålder, socialgrupp och familjetyp.

Till provundersökningens brottsgrupp ut- togs en till antalet lika stor skugg—grupp. I huvudundersökningen uttogs skuggor till de pojkar, som matchats med kontrollpojkar. Skugg—grupperna togs ut bland de brottsde— butanter som ej utnyttjats för intensivunder— sökning. Utöver kraven på likhet i match- ningsvariablerna eftersträvades också över— ensstämmelse i fråga om brottstyp. Antalet skuggor till brottsgrupperna har slutligen blivit 42 i provundersökningen och 51 i hu- vudundersökningen.

För var och en av kontrollpojkarna i provundersökningen och huvudundersök-

ningen togs som skugga ut en pojke som överensstämde med kontrollpojken i fråga om matchningsvariablerna. Det slutliga an— talet har blivit 42 i provundersökningen och 51 i huvudundersökningen.

7.2.3 Den särskilda observationsgruppen

De brottsdebutanter vilkas brott bedömts så— som bagatellartade eller som ej ansetts över- tygade om brottet blev som förut nämnts hänförda till en särskild observationsgrupp. Denna grupp har extensivundersökts och in- går i follow-up-undersökningen. Antalet poj— kar i gruppen är 240, därav 82 med debut i bagatellbrott och 158 med skuldfrågan oklar.

Det må i detta sammanhang nämnas, att antalet anmälda debutfall under rapporte- ringsperioden jan. 1959—juni 1963 var om— kring 1 200.

Det har ansetts vara av intresse att särskilt studera pojkar som debuterat i våldsbrott. Från kriminalpolisen rapporterades under insamlingsperioden alla stockholmspojkar som i åldern 11—17 år debuterat i våldsbrott (oavsett tidigare annan kriminalitet). Under perioden rapporterades sammanlagt 18 poj- kar. Av dem intensivundersöktes 9 pojkar. Tanken är att vid studiet utöka gruppen med de redan intensivundersökta pojkar, som un- der uppföljningsperioden begått våldsbrott. De sakkunniga har ännu inte tagit ställning till frågan i vilka former bearbetning och redovisning skall ske för denna grupp.

8. Metodbeskrivning

I detta kapitel redovisas konstruktionen av de olika avsnitten i klientelundersökningen med angivande för varje avsnitt av den un- dersökningsmetodik och de teoretiska ut- gångspunkter som valts. Det socialpsykolo— giska avsnittet och avsnittet rörande register- data m.m. bildade som förut framgått ur- sprungligen ett gemensamt sociologiskt av- snitt med Kerstin Elmhorn som ledare. Ker- stin Elmhorn skrev innan hon lämnade ar— betet en promemoria, dagtecknad den 10 september 1968, med översikt över det so- ciologiska avsnittet, vilken promemoria bi— fogas (bil. 2). Den följande redogörelsen för det socialpsykologiska avsnittet är såvitt gäller själva metodbeskrivningen i väsentliga delar hämtad från denna promemoria, där- emot föreligger skiljaktigheter i fråga om den teoretiska referensramen.

8.1. Det socialpsykologiska avsnittet (Birgitta Olofsson)

8.1.1. Metodbeskrivning

8.1.1.1 Syfte och målsättning Klientelundersökningens socialpsykologiska avsnitt syftar till att beskriva de undersökta pojkarnas sociala situation: deras hemförhål— landen, deras kamratförhållanden, deras

skolgång och deras fritid. Beskrivningen gäl- ler i första hand deras aktuella situation, men man har i görligaste mån sökt penetre- ra tidigare erfarenheter och sökt utröna, om någon förändring skett.

Den metod, som använts för insamlandet av data, har varit en ingående intervju med pojkarna, som spänner över vida och vitt skilda problemområden: hemmiljö, skolan- passning, kamratförhållanden och fritidssys- selsättningar.

Den starka satsningen på miljösidan (se även 8.4) motiveras av en allt mer väldoku- menterad insikt om miljöfaktorernas bety- delse för uppkomsten av kriminellt beteen- de. Även i de fall där man kan peka på konstitutionella defekter eller psykiatriska personlighetsavvikelser, har dessa sannolikt ofta spelat roll som kriminalitetsorsaker på grund av att de kombinerats med en otill- fredsställande miljö.

Intervjuns uppläggning och uppsättningen av variabler vid bedömningen präglas av un— dersökningens inriktning på flera målsätt— ningar. Bland dessa har man lagt vikt vid framför allt fyra huvudsyften:

att finna brottsetiologiska faktorer och faktorkomplex

att vederlägga felaktiga föreställningar om ungdomskriminalitetens orsaker

att beskriva skillnader mellan pojkar re- gistrerade hos polisen för strafflagsbrott och pojkar i samma ålder, socialgrupp och familjesituation, som inte blivit registrerade hos polisen

att utskilja faktorer av prognostiskt värde. Det har spekulerats mycket om orsakerna till kriminellt beteende bland ungdom. Upp- fattningarna speglar många gånger personli- ga fördomar och idéer och tar sitt stöd i sådana olikheter mellan lagöverträdare och laglydiga som passar vederbörandes för- handsinställning. Utmärkande för denna typ av debatt är dess inriktning på enstaka för- klaringsfaktorer som mödrarnas förvärvs- arbete, skolsvårigheter eller ungdomens alko— holvanor, medan »förklaringen» i verklighe- ten måste vara komplicerat multifaktoriell.

Vidare kan man spåra en benägenhet att upphöja varje olikhet till en förklaring. I själva verket rör det sig ofta om sekundära differenser av symptomkaraktär. Det torde också vara vanligt att iakttagna olikheter mellan lagöverträdare och laglydiga i första hand är kopplade till andra karaktäristika hos jämförda grupper, framförallt till socio- ekonomiskt status.

Det har framstått som väsentligt att sam— tidigt studera alla de faktorkomplex, som kan sammanfattas i begreppet miljö. Mate— rialet analyseras både med sikte på att in— ringa olika förklaringsmönster och på ut- mönstring av förlegade föreställningar. Den- na dubbla målsättning har påverkat valet av studerade faktorer.

Den stora spännvidden — och mångfalden faktorer — inom det sociologiska avsnittet hänger även samman med att undersök- ningen enligt direktiven går ut på en grund— läggande kartläggning. Vid sidan av under- sökningens studium av kriminalitetens or- saksfaktorer gäller uppdraget att på vidast möjliga bas kartlägga skillnaderna mellan unga manliga lagöverträdare och pojkar från likartad yttre miljö, vilka ej begått registre- rade brott. Denna deskriptiva del av under- sökningen avser att erbjuda ett brett fakta- underlag för vidare diskussion och forskning på ungdomskriminalitetens område.

En betydelsefull del av framtidens krimi-

nalpolitik bör bestå i att tidigt spåra och förebygga social felutveckling. Faktorer som tidigt pekar på risk för kriminell ut— veckling blir härvid av värde. Stor vikt har lagts vid att skilja ut prognostiska faktorer. Dessa kan men behöver inte sammanfalla med de brottsetiologiska faktorerna. Ofta torde de uppträda som förebud eller paral— lellsymptom till kriminaliteten, exempelvis som skolk.

Prognostiska faktorer finns dels bland da- ta om tidiga uppväxtförhållanden, dels bland uppgifterna om de förhållanden som råder vid tidpunkten för undersökningstillfället. Dessa kan urskiljas genom den kontroll av pojkarnas kriminalitetsstatus i 18-årsåldern, både självdeklarerad och registrerad, som företas inom follow-up-undersökningens ram (se 8.5).

8.1.1.2 Beskrivning av intervjuns konstruk- tion och användning

Frågeschemat som användes vid intervjun med pojkarna har utarbetats speciellt för klientelundersökningen. Detta har skett i etapper med successiv revidering och för- bättring. Mycket arbete har lagts ner för att få fram frågor, som gett informativa svar av den typ man åsyftat och som varit for- mulerade på sådant sätt, att pojkarna lätt har förstått dem och känt dem naturliga. En första upplaga utprövades på 20 pojkar, som ej deltar i undersökningen. Efter vissa ändringar användes detta frågeschema på de 100 pojkar, som ingår i provundersökning— en. I detta frågeschema användes fasta svarsalternativ. Det konstruerades med sikte på en bunden intervju. Frågorna hade en fast formulering och var avsedda att ställas i en bestämd ordning. Svaren skulle i möjli- gaste mån transponeras till mest närliggande svarsalternativ. För huvudundersökningen omarbetades frågeformuläret ytterligare. I detta förekommer såväl fasta svarsalternativ som öppna frågor, där hela svaret anteckna- des. Det framstod nämligen som viktigare att vidarebefordra så mycket information som möjligt än att pressa in ett svar under en markering med dålig täckning av inne- börden. Vidare framstod det t. ex. som vik-

tigare att frågornas innebörd uppfattades på samma sätt av olika pojkar än att orda- lydelsen alltid var densamma. Formulering- arna anpassades därför till pojkarnas be— gåvnings- och mognadsnivå.

På liknande sätt har regeln om frågornas ordningsföljd brutits av ett överordnat önske— mål om så samtalsliknande intervjuer som möjligt. Spontana berättelser har inte avbru- tits, även om pojken kommit in på förhål— landen som hör hemma på annan plats i intervjun. Som överordnad regel gäller att informationens kvalitet betraktas som mer väsentlig än dess form.

Flexibiliteten i intervjuteknik och proto- kollföring har motiverats av intervjuns längd och dess många gånger emotionellt påfres- tande innehåll. Intervjun tog mellan två och tre timmar att genomföra. I de fall då den drog ut på tiden delades den upp på två be- sök.

S.l.l.3 Intervjuns innehåll

Intervjun med pojken berör följande områ- den:

a) Omständigheter i samband med brot- tets begående

b) Uppväxtförhållanden och hemmiljö

c) Skolsituation

d) Kamratrelationer

e) Fritidssysselsättningar

f) Alkohol- och rökvanor

g) Inställning till religiösa seder och bruk Intervjun kompletteras med att exploran- den skriftligt besvarar ett frågeformulär om vilka lagöverträdelser — utöver de registre- rade — som han gjort sig skyldig till. Svaren ligger till grund för beräkning av ett krimi- nalitetsindex.

a) Brottssituationen (se kap. 9) Frågorna berör omständigheterna kring brottet. Pojken har ombetts att fritt redo- göra för hur brottet gick till, hur många brottskamrater han hade vid tillfället, vid vilket klockslag det förövades, om han var alkoholpåverkad. Stor vikt har lagts vid om brottet varit planerat eller varit av impuls- karaktär och om pojken själv eller någon brottskamrat räknat med risk att bli upp—

täckt. Hur reagerade han efter brottet? Hur reagerade föräldrar och kamrater? Hur be- dömer han själv sin prognos?

b) U ppväxtförhållandena och hemmiljön

Detta avsnitt av intervjun är det största och motsvarar närmare halva intervjuinnehållet. Frågorna berör allt som har att göra med hem och familj:

Bostadsstandard Övrig materiell standard Samvaro mellan barn och föräldrar Tillsyn och omvårdnad

Fritidsgemenskap

Konsekvens i uppfostran Föräldrarnas krav på pojken Pojkens anspassning till hemmets krav Styrkan hos föräldrarnas reaktioner vid konflikter Omfattning av fysisk bestraffning Attityd till föräldrarnas uppfostringsprin-

ciper

Förekomst, art och grad av alkoholmiss- bruk i hemmet Relation far—son Relation mor—son Föräldrarnas inbördes relationer Emotionellt hemklimat I de flesta fall har man frågat om hur si— tuationen är nu men även om hur det var förr, då pojken var mindre, dock utan an- givande av någon bestämd tidsgräns.

c) Skolsituationen

I provundersökningen ingick ett stort antal frågor om hur pojken finner sig till rätta i skolan, hans skolresultat, hans attityder till lärare och kamrater m m. Av utrymmesskäl har detta avsnitt förkortats betydligt i hu— vudundersökningen med hänsyn till den in- formation som erhållits genom intervjun med läraren och genom de betygsavskrifter som insamlats (se 8.4.1.2).

De frågor, som återstår i huvudundersök- ningen, gäller pojkens utbildningsplancr, om han skolkat någon gång, när och varför, samt hans relationer till sina klasskamrater.

d) Kamratsituationen

Då kamratsituationen kan tänkas vara av avgörande betydelse för den brottsliga ut—

vecklingen har denna fått en framträdande plats i intervjun. Genom att med frågor in- gående försöka penetrera kamratförhållan- dena har man försökt att fånga dess svår- gripbara karaktär. Frågorna försöker belysa: Hur mycket tid pojken tillbringar med kamraterna Antal kamrater totalt och per träff Förekomst av bästa vän Tillhörighet till någon form av grupp eller gäng Gruppens storlek Medlemskonstans i gruppen Kamratspridning Stabilitet i kamratrelationer Förekomst av ledare Status och popularitet bland kamraterna Beroende av kamratnormer Krav på kamraternas skötsamhet Kännedom om kamratkriminalitet före brottet Alkoholbruk i kamratkretsen Kriminalitet i kamratkretsen Solidaritet med kamraterna mot samhället (ej tjalla för polisen)

6) F rilidssysselsättningarna

I detta avsnitt har man försökt kartlägga fritidens innehåll och pojkens intressen och sysselsättningar utanför skolan. Frågorna och deras svar ger oss möjlighet att mäta

Pojkens intresse för idrott och sport Musikintresse Läsintresse och läsinriktning Andra intressen Biofrekvens Besöksfrekvens på ungdomsgård Fritidens kvalitativa innehåll Utsatthet för massmediavåld Pojkens intresseinriktning belyses ytterli- gare genom ett intresseformulär, som pojken fick besvara. Han ställdes i detta formulär inför valet mellan aktiva och passiva syssel- sättningar och mellan olika intresseinrikt- ningar som motorintresse, musikintresse, idrottsintresse och läsintresse m m.

]) Alkohol- och rökvanorna Pojkar med uttalad brottslighet har ofta avancerade alkoholvanor. Det är emellertid av stort intresse att få veta hur, när och un-

der vilka betingelser alkohol- och rökvanor uppstår. Detta intervjuavsnitt innehåller frå- gor om: Ålder för och miljö vid alkoholdebuten Hur ofta pojken brukar dricka någon al- koholaktig dryck Om detta sker i hemmet eller med kamra—

terna

Om pojken druckit sig berusad någon gång och hur han då reagerade Röker pojken nu När var rökdebuten Får pojken röka för föräldrarna Har han prövat att sniffa thinner Har han försökt berusa sig med tabletter Kompletterande uppgifter om föräldrar- nas krav beträffande alkoholbruk och rök- ning samt kamraternas alkoholvanor åter- finns i andra intervjuavsnitt (b och d).

Under den period då materialet samlades in hade narkotikaproblemet ännu inte nått aktualitet och omfattas därför inte av under- sökningen.

g) Religiösa vanor och attityder

Även detta avsnitt av intervjun har decime- rats betydligt vid revideringen mellan prov- och huvudundersökningen. Orsaken till det- ta var att inga större skillnader kunde skön- jas mellan brotts- och kontrollfall i provun- dersökningen och att intervjun behövde för- kortas. I huvudundersökningen återstår frå- gor om:

Tillhörighet till frikyrkoförsamling Föräldrarnas och pojkens kyrksamhet

Förekomst av bordsbön och aftonbön

Om pojken deltagit i söndagsskola Om han är konfirmerad eller har planer

därpå

Om vad pojken tror på — en personlig Gud, en makt eller ingenting

Enkät om självdeklarerad brottslighet

I samband med att pojken blev intervjuad ombads han att besvara en enkät om olika brott, som han kunde tänkas ha begått. En— käten hade med några modifikationer sam— ma utseende som den, som tidigare distri- buerats till skolbarn i åldern 10—15 år (Elm- horn 1969). Enkäten innehåller 24 olika

frågor om brott från bagatellartade brott som snatteri i hemmet och »pallat» frukt över mopedstöld och barackinbrott till hot eller tvång och väskryckning. Enkäten inne- håller även frågor om antalet gånger varje brottstyp blivit begången.

På grundval av svaren på enkätfrågorna har för varje person uträknats hans krimi- nalitetspoäng enligt samma system som an- vänts i ovan nämnda skolundersökning. Han har därefter jämförts med det normalma- terial i samma ålder som skolundersök- ningen erbjuder och tilldelats ett indexpoäng i en S-gradig skala. Indexpoäng 1 betyder att han inte begått fler brott än de 20 % minst brottsbelastade och indexpoäng 5 att han begått lika många brott som de 20 % mest brottsbelastade i skolundersökningen.

(8.1.1.4 Utvärdering och variabeluppsättning

Intervjun ger en bild av hur pojken själv uppfattar och framställer sin situation vid undersökningstillfället och så långt tillbaka som han kan minnas. Denna satsning på pojkens egna upplevelser, attityder och sätt att uppfatta sin omgivning kan naturligtvis ge en snedvriden bild av verkligheten. Det är dock denna snedvridna bild, som är verk- lighet för honom och som därför är avgö- rande för hans sätt att vara och bete sig. Denna subjektiva bild kan dock komplet- teras på vissa punkter av registerdata, med information från lärarintervjun samt infor- mation från intervjun med föräldrarna. Man kan på detta sätt mäta graden av överens- stämmelse mellan pojkens uppgifter och uppgifter från annat håll.

I de fall, där man erhållit upplysningar såväl från pojken som från föräldrarna vid hembesöket, har dessutom bedömaren i en kompletterande variabel gjort ett försök att uppskatta den objektiva verkligheten. Där- vid har anteckningar om hur god kontak— ten varit mellan intervjuaren och den inter- vjuade, om intervjuarens bedömning av tro— värdigheten av den intervjuades svar m.m., använts som vägledning. Man har alltså på detta sätt i ett stort antal variabler be- dömningar av både pojkens, föräldrarnas

och bedömarens egen uppfattning om verk- ligheten. Vid denna hopvägning av uppgif- ter från pojken och från hans föräldrar har i speciella frågor av typ »konsekvens i upp- fostran», »kontroll över kamrater och fri- tid» eller >>fysisk bestraffning» i regel poj- kens uppgifter tillmätts ett större värde, eftersom de kan tänkas vara mindre avpas- sade till konventionens krav och därför mer trovärdiga.

Vissa intervjudata —- med tyngdpunkt på emotionella familjerelationer, skolförhållan— den, fritidssysselsättningar, rök- och alko- holvanor — överlämnas i skriftlig form till det psykiatriska avsnittet, där motsvarande frågor riktats till pojkens mor i och för studium av differensen mellan brotts- och kontrollgrupp beträffande samstämmighe- ten mellan pojkens och moderns svar. Re— sultaten av denna jämförelse redovisas inom ramen för det psykiatriska avsnittet.

Bedömningen av provundersökningen har utförts av Kerstin Elmhorn. Huvudunder- sökningen har bedömts av Birgitta Olofsson innan hon närmare knöts till klientelunder— sökningen. Härigenom har förhindrats att avsnittsledaren tolkat materialet i enlighet med sina hypoteser. För jämförelsens skull har ett 30-tal intervjuer även bedömts av då- varande avsnittsledaren, varvid man kunnat beräkna interbedömarreliabiliteten. Jämfö- relsen mellan de två bedömarna har skett i 38 viktiga och sammanfattande variabler från alla avsnitt i intervjun med tyngdpunkt på variabler, som beskriver hemmiljön och kamratmiljön. Överensstämmelsen har visat sig vara god. Endast i 5 % av de 1040 bedömningarna är avvikelsen mer än 1 skal- steg i en femgradig skala.

Variabeluppsättningen är hierarkiskt ord- nad med delvariabler och huvudvariabler. Delvariablerna består i några få fall av en- staka frågor, t. ex. »krav för sovtider»: När tycker Dina föräldrar — Din mamma — att Du bör gå och lägga Dig på kvällen? I de flesta fall är bedömningen baserad på en rad olika frågor. »Samvaro med föräld- rar» baserar sig på 31 st. frågor. För ett stort antal delvariabler har man skilt på hur förhållandet är vid undersökningstill-

fället och på hur det var förr, då pojken var mindre. Dessa två variabler har sedan vägts samman till en variabel, som beskriver förhållandet under hela pojkens uppväxt. Delvariabler har även beskrivit olika aspek- ter på huvudvariabeln, t. ex. »Föräldrarnas

totala kravnivå» är en sammanvägning av 15 st. delvariabler som beskriver krav på

olika områden. För varje intervjuavsnitt har en övergripande huvudvariabel konstrue- rats på basis av all information från avsnit- tet i fråga. Ex. »Totalbedömning av hemmiljön» »Skolanpassning» »Kamratförhållanden» »Fritidens kvalitativa innehåll» »Pojkens religiösa vanor och attityder» Ju högre upp i hierarkin, en variabel lig- ger dvs. ju fler delvariabler en variabel är uppbyggd av, desto säkrare har bedöm- ningen i allmänhet kunnat ske. Som ett sista led i bedömningen har man på grundval av all information från hela intervjun försökt skatta varje enskild pojkes prognos i brotts- ligt hänseende.

Vid utvärderingen av intervjumaterialet har gällt att pojkens svar tolkats i så nära anslutning till den omedelbara innebörden som möjligt. Psykologisk tolkning har en- dast varit aktuell vid inbördes motsägelse— fulla svar eller där frågorna gällt symptom på bakom liggande relationer. Man kan t. ex. vid de direkta frågorna om de emotio— nella relationerna med föräldrarna få socialt acceptabla svar, som inte har täckning för de förhållanden, som framkommer på andra ställen i intervjun i samband med andra frå- gor.

Utvärderingsprocessen har, som den är utformad i denna undersökning, dock ett större spelrum för subjektiva inslag än vad som är vanligt i sociologisk forskning. Be- dömarens subjektiva uppfattning och per- sonliga fördomar kan färga bedömningen av intervjuerna. För att öka objektiviteten i bedömningen har varje skalsteg på variab— lerna i korthet beskrivits och skalans änd- punkter tydligt definierats.

Intervjun ger vid en genomläsning en god beskrivning av pojkens situation. För en

utomstående bedömare har genomläsningen av de nästan 300 intervjuerna, genom poj- karnas generösa sätt att delge sina upplevel— ser och genom den mängd av uppgifter de givit, förmedlat en klar bild av dessa pojkars vardag, ute och hemma.

Vid överföring från råmaterial till skal- steg i de olika variablerna har dock en del av de fina nyanserna gått förlorade. Fram- för allt har detta gällt bedömningen av del- variablerna. Vid skattningen av huvudva- riabler har dock sådan subtil information kunnat tas med i beräkningen.

Variabeluppsättningen är vald för att mot- svara det sociologiska avsnittets målsättning (se 8.1.1.1). Det rika intervjumaterialet har dock utrymme för fler variabler, om man under bearbetningens gång skulle ha behov av sådana.

8.1.2. Teoretiska utgångspunkter för bearbetningen

En av det sociologiska avsnittets målsätt- ningar är att finna brottsetiologiska fakto— rer och faktorkomplex. Denna målsättning rymmer tankar om orsaker och verkan. Vad man frågar sig är: Vad är orsaken till att barn och ungdom begår brott? Vid många kriminologiska undersökningar söker man »orsaken» till ungdomsbrottslighet i olika faktorer i ungdomarnas personlighets- utrustning och uppväxtmiljö i multivariata undersökningar av det slag som nu presen— teras. Resultaten av sådana undersökningar ger ett intryck av att de faktorer, som man undersöker, verkar samtidigt, då det i själva verket är så, att de verkar på olika stadier av en persons utveckling och med olika kraft för olika individer. Enskilda händel- ser, t.ex. föräldrarnas skilsmässa, får helt olika effekt på barnen beroende dels av de- ras konstitutionella läggning dels och fram- för allt av deras tidigare erfarenheter. På samma sätt kan en faktor vara av oerhörd betydelse i ett skede av en individs utveck- ling men ganska betydelselös i ett annat. Somliga faktorer endast ökar individens sår- barhet och hans brottsbenägenhet, utan att man kan säga att de predicerar till brott.

Man kan inte söka efter orsakerna till kriminalitet hos ungdom utan att göra klart för sig, att det är tal om en utvecklingspro- cess, där varje enskild faktor är beroende av de föregående och kan modifieras av ef- terföljande faktorer. Man måste också ta hänsyn till att den sociala situationen för en människa kan karaktäriseras som ett feedback-system, där människor ömsesidigt påverkar varandra. Alltför låga krav från föräldrarna beträffande pojken vid under- sökningstillfället behöver t.ex. inte betyda, att föräldrarna från början haft låga krav och att detta är en brottsorsak. Föräldrarna kan medvetet ha skurit ner sina krav på sonen, för att inte helt förlora kontakten med honom.

Det är också troligt att frågan: »Vad är orsaken till att barn och ungdom begår brott?» är fel ställd även utifrån en annan synpunkt. Undersökningar bland skolbarn har visat att de flesta barn, framför allt pojkar, någon gång eller några gånger be- går brottsliga handlingar (Elmhom 1969; Olofsson 1969). En viss form av brottslighet är alltså så vanlig och så målinriktad på den direkta vinningen, som handlingen leder till, att den knappast behöver >>förklaras» av en kriminolog. De frågor vi borde ställa oss är därför: »Vad i en pojkes uppväxtmiljö och i hans tidigare erfarenheter leder till uttalad kriminalitet resp. till att pojkar slutar upp med att begå brott eller, i extrema fall, till rigid konformitet? Under Vilka betingelser är faktorer verksamma, under vilka är de av ringa betydelse?»

Prognos och prediktion baseras på vad man vet om en individ vid det tillfälle pro- gnosen ställs. Man räknar, då man ställer en prognos, med att inga större förändringar skall inträda. Att man inte lyckats kon- struera något 100-procentigt säkert predik- tionsinstrument för brottslig utveckling be— ror till stor del på att man — av lättförstådda skäl — inte lyckats ta med i beräkningen alla de oförutsedda händelser i en persons liv, som kan påverka hans utveckling i kon- formt eller kriminellt hänseende.

Denna syn på brottslighet respektive kon- formitet med samhällets regler som en ut-

vecklingsprocess har bestämt valet av teo— retisk referensram, från vilken hypotesen skall kunna härledas. Utgångspunkten skall tas från tre olika teoriområden; från teorier om social inlärning (Bandura & Walters 1969; Aronfreed 1968; Staats 1970 m.fl), teorier om outsiderattityder och alienation (Becker 1963 m. fl.) samt en teori som tar hänsyn till den aktuella situationen vid brot— tet (Briar & Piliavin 1965). Dessa tre re- ferensramar är inte på något sätt ömsesidigt uteslutande. De snarare kompletterar var- andra och försöker förklara och belysa olika aspekter av individen; den inlärningsmäs- siga, den sociala, den Situationella.

8.1.2.l Social inlärning

Enligt social inlärningsteori förnekar man inte att skillnader i tendensen att svara emotionellt, skillnader i inlärningshastighet och förmåga till inlärning är genetiskt ärvda liksom kroppskonstitution, sensorisk käns— lighet m. m. Men vad det kommer att bli av individen måste förklaras inlärningsteore- tiskt (Staats 1970). Inlärningsteoretiska prin— ciper kommer alltså att ligga till grund för förklaringar av såväl normalt, nevrotiskt som annat avvikande beteende som t.ex. uttalad brottslighet. Vid nevrotiskt beteen- de har en olämplig inlärning skett. Sti— mull, som inte borde väcka attityder och känsloreaktioner, har kommit att göra det. Vid annat avvikande beteende, t. ex. brotts- lighet, kan man i stället skönja en brist på inlärning. Stirnuli, som borde väcka nega- tiva eller positiva känslor, gör inte det (Staats 1969). Vad som betecknar ung— domsbrottslingen är inte främst att han lärt sig snatta, ta mopeder eller göra inbrott — det kan de flesta pojkar — utan det beteck— nande är hans brist på inlärd kontroll av sitt beteende, nödvändiga sociala hämningar, självkontroll och förmåga till långsiktigare planering (Eysenck 1967; Staats 1968 och 1970; Aronfreed 1968 m.fl.). Brister i in- lärning och inlärning av olämpliga svar på stimuli (nevrotiskt beteende) kan naturligt- vis förekomma, och förekommer ofta, hos samma person.

Brister i social inlärning kan ha sin rot i defekter hos barnet (intellektuella defekter, hjärnskador m.m.) men uppstår framför allt när betingelserna för inlärningen varit bristfälliga. Dessa betingelser kan vara brist- fälliga, därför att barnet aldrig blivit övat i det beteende, som krävs att han skall visa, eller träningen har varit otillräcklig, trots föräldrarnas och andra fostrares bästa in- tentioner. Pojkens tidigare erfarenheter kan också ha varit sådana att effekten av upp— fostran och av negativa eller positiva sank— tioner inte haft avsedd verkan.

De sociala inlärningsprinciperna försöker alltså att förklara avvikande beteende i ter— mer, som är av lika stort intresse för ut— vecklingen av »normala» beteendemönster. Detta medför att vad som är normalt och vad som är avvikande får representera vär— deomdömen.

Observationsinlärning

Socialt beteende kan läras in genom obser- vationsinlärning och imitation (Bandura & Walters 1969; Aronfreed 1968). För det lil— la barnet är det framför allt föräldrarna, som är modeller, senare blir det lärare och under tonåren framför allt kamrater. Effekten av observation kan vara inlärning av helt nya beteenden. Observation av en modell kan också ha en hämmande eller hämningslösan- de effekt eller framkalla, väcka, beteenden liknande modellens, som redan finns i in— dividens repertoar. Ju större betydelse en modell har för den som observerar honom, ju mer status han har, ju mer han kan till- fredsställa behov, dess lättare tar man efter det han gör. Av stor betydelse för om ett be- teende blir imiterat eller inte är om model- len blir straffad eller belönad för sitt be- teende. Att se sina kamrater snatta i varu- hus och på det sättet få en massa bra saker utan att något händer kan föra till att även den osäkre struntar i sitt samvetes varnande röst och snattar också. Det är i allmänhet lättare att påverka en persons beteende i hämningslösande än i hämmande riktning. Beteenden, som inte är socialt gångbara, kan nämligen vara högst förstärkande för den

Det man observerat hos andra kan också »sparas» och fungera som en kognitiv mall för att användas vid senare tillfällen (Aron— freed 1968). Varje form av observations- inlärning kräver att barnet tillmäter beteen- det ett affektivt värde. Att utföra beteendet får då ett värde i sig och verkar förstär- kande.

Förstärkning av beteendet

Mycket av det, som barnet lär genom ob— servationsinlärning, kommer dock att ut- släckas om det inte blir förstärkt genom omgivningens reaktion på beteendet. Som— liga beteenden kommer så småningom att automatiseras, om de blir förstärkta och uppmuntrade, åtminstone vid de flesta till- fällen. Den sociala reaktionen på olika sätt att bete sig har den största betydelsen för hur social inlärning sker. Straff eller be- löning, uppmuntran eller ogillande, fram- gång eller misslyckande påverkar i hög grad vilket beteende som lärs in för att ingå i individens beteenderepertoar. Speciellt var- aktigt blir ett beteende som, sedan det lärts in, inte belönas varje gång utan endast ibland. Barns beteende, som grundlagts på basis av partiell eller oregelbundet återkom— mande positiv förstärkning, visar sig ha stort motstånd mot utsläckning (Bijou & Baer 1966; Cowan & Walters 1963). Vill- koren vid barnuppfostran innebär att ore- gelbunden förstärkning är vanlig. Om vi vill lära ett barn att tacka då det får något, visar vi i början av inlärningen vårt gillande varje gång det säger tack, så småningom visar vi vår uppskattning allt mer sällan och endast vid vissa mer betydelsefulla händel— ser. Detta behöver inte innebära bristande konsekvens, utan kan vara ett sätt att und— vika överrnättnad, tjatighet och rigiditet.

Då barnet söker uppmärksamhet, händer det ibland att modern genast vänder sig mot det och visar intresse och ibland att hon är så upptagen att hon inte bryr sig om det annat än ytligt. Vissa mödrar är benägna att ignorera barnet utom i de fall, då de är intensivt uppmärksamhetsfordrande, och

förstärker på det sättet detta intensiva be- teende. Många »problembarn» kan ha blivit omedvetet belönade för just sådant inten— sivt och kraftigt beteende.

Det är alltså fullt förståeligt att konse- kvens i uppfostran har stor betydelse för vilka beteenden, som barnet klart uppfattar som önskvärda, och vilka, som det uppfattar som ogillade. Att kunna förutse följderna av sitt handlande är dessutom förutsätt- ningen för att kunna ställa in sig på mera långsiktiga målsättningar. Är uppfostran in- konsekvent och sker straff och belöningar på ett lynnigt sätt, använder barn oftast be- teenden, som leder till omedelbar tillfreds- ställelse. Aronfreed förklarar så kallat psy— kopatiskt beteende som en följd av bl. a. inkonsekventa emotionella reaktioner från fostrarnas sida. Dessa inkonsekventa reak- tioner har bl.a. lett till, att barnet blivit mindre känsligt för emotionella reaktioner från omgivningens sida, därför att det inte kunnat lära sig förutse dem. Bestraffningar för otillåtna handlingar har genom dålig tillsyn etc. kommit så sällan och så inkon- sistent att dessa handlingar blivit resistenta, då de senare blivit föremål för mer konsi- stent bestraffning. Det är denna dåliga kon- troll över straff och belöning, som har varit avgörande för misslyckandet att effektivt undertrycka förbjudna handlingar.

Förutsättningarna för att straff och be- löningar skall vara verksamma, är att rela- tionerna meHan fostrare och barn är goda. Först då upplevs den negativa attityden till handlingen, den ogillande blicken som straff. Först då blir en vänlig nick, ett er- kännande ord en belöning.

De emotionella relationerna mellan barn och fostrare utvecklas genom att fostraren från födseln kunnat tillgodose barnets pri- mära behov. Mat, omvårdnad, skötsel är primära belöningar. Det är associationen mellan framför allt modern och tillfreds- ställelsen av barnets behov och hjälp ur fy— siskt obehagliga situationer, som ger mo— dern eller vårdaren ett värde som sekundär belöning. Bara åsynen av modern blir kopp- lad till tillfredsställelse, hennes gillande blir belöning, hennes misshag straff.

Internaliserad kontroll av beteendet, det vi i vardagslag kallar samvetet, är av funda— mental betydelse för hur en person kom- mer att fungera socialt. Vid internaliserad kontroll handlar man oberoende av om handlingen följs av yttre belöningar eller straff. Man ljuger inte, därför att »det är fult att ljuga», oberoende av om någon mär— ker lögnen eller inte. Internaliserade nor- mer fungerar som självständiga bevekelse- grunder. En normöverträdelse sker då en- dast under svårt yttre tryck och under stor samvetsnöd.

Samvetet är sällan en allt eller inget-affär, vilket med all tydlighet framgår av Harts— horne och Mays (1928) undersökning av barns ärlighet. Samvetet bygger på inlär— ning. Brister i denna inlärning återspeglas i brister i samvetsfunktionerna. Eysenck (1964) säger något tillspetsat att samvetet är en betingad reflex. Han syftar då på, att samvetet främst uppstår ur omgivning- ens negativa sanktioner på avvikelse från önskvärt beteende. Observationsinlärning och rollspel samt positiva sanktioner av al- ternativa önskvärda beteenden spelar dock också en väsentlig roll.

Frestelsemotstånd, intemalisering, är be— roende på var i händelseförloppet bestraff- ningen sker. Den är mest effektiv då den följer tätt på det att den förbjudna hand- lingen påbörjats. En varning eller tillsägelse redan på intentionsstadiet leder till stort motstånd mot frestelser. Kommer tillsägelse och straff efter förseelsen uppträder lätt skuldreaktioner, vilka är mindre effektiva som motstånd mot frestelser. I ett stort an- tal studier har skuldkänslor och frestelse- motstånd inte visat sig ha några konsistenta samband (ex. Burton, Maccoby & Allin- smith 1961; Sears, Maccoby & Levin 1957). Kommer den alltför sent efter det att handlingen först lett till tillfredsställande belöning, har den mycket ringa effekt.

Allport (1955) påpekar att barnets inlärda lydnadsvanor under framför allt tonåren ut- vecklats till värderelaterade skyldigheter. Förbud, »måste», blir självrespekt och

>>bör». Aronfreed (1968) talar på samma sätt om extern resp. intern orientering. Ex- tern orientering är lydnad på grund av de direkta sociala konsekvenserna av hand— lingen, rädsla för stryk och önskan om be- löning. Ett mer internt orienterat motiv för konformitet är att värdera sina handlingar utifrån sin referensgrupps normer och hand- la så, som högt värderade personer önskar, utan att direkt tänka på konsekvenserna för sig själv.=Mest internt orienterad är den person som för sitt handlande använder principer om vad som är rätt och orätt utifrån en livsåskådning.

Utvecklingen mot en mer intern oriente- ring är i hög grad beroende av de upp- fostringsmetoder som föräldrar och fostrare använt. Man kan grovt skilja på två olika former av uppfostran: kärleksorienterad uppfostringsteknik och objektorienterad uppfostringsteknik (Sears m.fl. 1957). I den första används kärlek och beröm som belöning och isolering och återhållande av kärlek som straff. Man resonerar och för— klarar i stor utsträckning för barnen. I den andra belönas barnet med saker. Indragna förmåner och fysisk aga används vid be- straffning. Förbud är oftast absoluta och man resonerar sällan med barnen. Objekt- orienterad uppfostran är externt oriente— rad och därför mindre effektiv för samvets- utvecklingen och för effektiv intern kon— troll av beteendet. Ofta använder föräldrar båda formerna av uppfostringspraxis. Kon- trollen av beteendet kan alltså vara av olika grad av externt—internt slag hos samma in- divid och därmed vara olika effektiv. Att föräldrar och fostrare resonerar med barnen ökar dessas förmåga att generalisera förbu- det och även att diskriminera, dvs. veta vid vilka tillfällen det är förbjudet och vid vilka det är tillåtet. Resonemang stimulerar också till utvecklingen av egen livsåskåd- ning. Aronfreed (1968) framhåller de kog— nitiva processernas oändliga betydelse för samvetsfunktionerna och intern orientering.

Vid otaliga psykologiska försök har man funnit, att förmågan att undertrycka en handling är beroende av straffets styrka. Samtidigt har det visat sig att fysisk be—

straffning och aga haft samband med lång— sam och ofullständig samvetsutveckling. Men ogillande eller undanhållande. av kärlek från annars kärleksfulla och uppskattande föräldrar upplevs som ett strängare straff än aga. Varma relationer mellan fostrare och barn, undanhållande av kärlek som bestraff— ning och internt orienterad kontroll av be- teendet går samman. .

Av denna sammanställning av empiriska rön och teoretiska inlärningsprinciper kan man härleda en stor mängd hypoteser om skillnader mellan brotts- och kontrollfall i de variabler och variabelgrupper som det sociologiska avsnittet erbjuder. T.ex. kan brottsfallspojkarna tänkas ha uppfostrats mer objektorienterat, med mindre konse- kvens, med ojämna eller starka reaktioner på överträdelser från föräldrarna och med fysisk aga. Pojkarna kommer att få svårt att uppskjuta en omedelbar tillfredsställelse för en mer värdefull långsiktig belöning. Deras relationer till föräldrarna kan tänkas vara sämre.

Ett annat alternativ är att inlärningssi- tuationen i hemmet varit tillfredsställande, men att normsystemet som råder i hemmet är avvikande och föräldrarna alltså funge- rar som avvikande modeller för barnens beteende. Det som lärs in blir därigenom inte ett socialt önskvärt beteende. I de fall, där samvaron med föräldrarna är låg men samvaron med kamraterna och beroendet av kamratgruppen är högt, är förhållandena i kamratkretsen, kamraternas attityder, vär— deringar och kriminalitet av stor betydelse. De brottsliga pojkarnas kamrater kan där- för antas i högre grad än kontrollfallens vara kriminellt belastade samt fungera som ett tryck på pojken i brottslig riktning.

8.1 .2.2 Insider—outsiderattityder

Främlingskänslan gentemot det etablerade samhället kan ses som en ytterlighet på en dimension, där den andra ytterligheten ut- görs av en stark solidaritet med sam- hållet, grundad på en identifiering med dess verksamhet och syften, alltså dess regler och lagar. De flesta människor kan antas ha en

mittposition i denna dimension; de vill inte ta avstånd, begår inte handlingar för att ska— da samhället, men är inte heller beredda till större uppoffringar för dess bästa. Man kan även med Becker (1963) tala om insi- ders och outsiders. Enligt Becker beror en persons läge på insider—outsiderdimensionen i hög grad på hur personen blivit behandlad av andra, av hur hans sociala erfarenheter har varit. Outsiderkänslor är ofta en direkt effekt av social utstötning och av miss- lyckande i den sociala situationen. Denna utstötning behöver inte ske plötsligt, i och med ett samhällsingripande, som ofta för— utsätts i teorier om sekundär avvikelse och stigmatisering. Den kan utgöra en långsam process, där solidaritetskänslor med det lag- lydiga samhället långsamt tunnas ur och in- dividen tar sin tillflykt till en brottslig out— sidergrupp.

Man måste dock räkna med fler outsider- grupper än den kriminella. Becker beskri- ver marihuanabrukare och jazzmusikers out- sidergrupper. Man kan också tänka sig po- litiskt extremistiska grupper, det distingera- de gänget m. fl. Alienation underlättar kon- takten med en brottslig outsidergrupp fram- för allt då individer har brottsliga modeller (föräldrar eller kamrater) eller då omgiv- ningens förväntningar går i brottslig riktning. Efter en upptäckt av ett brott förväntas pojken ofta begå flera brott. Denna negativa förväntan kan ses som ett sätt att betrakta pojken som en outsider. Denna tendens att låta ett speciellt beteende vara generellt är förkrossande för den individ, som visat be- teendet. »Treating a person as though he were generally rather than specifically de- viant produces a self-fulfilling prophecy» (Becker 1963 s. 34).

Outsiderattityder och främlingskänsla in- för samhällets målsättningar kan alltså leda till brottslighet och motstånd mot omgiv- ningens försök att tillrättavisa, mot konfor— mitetstrycket. Är det ens egen referensgrupp som reagerar på ens beteende måste trycket mot konformitet vara stort och man vill försöka ändra sig. Kan man trots an— strängningar inte nå insteg i den förkastan— de gruppen får man söka en ny referens-

grupp, där man bli accepterad. Den brotts- liga gruppen är en grupp, där en för brotts- lighet och bråkighet utstött pojke kan bli accepterad och känna sig som insider. Man skaffar sig en referensgrupp, vars värde- ringar man övertar och godtar. Psykologiskt sett spelar det stor roll om klander eller be- röm kommer från en indifferent grupp el- ler från en där man är en insider. Denna outsider-grupp i form av ett kriminth pojk— gäng kan alltså tänkas uppstå både som följd av ett ömsesidigt val av pojkar med samma bakgrund och erfarenheter och som följd av att de inte accepteras av sina van— liga kamrater, aktivt stöts ut och därför sö— ker sig till grupper, som är mindre nogräk— nade.

De hypoteser som kan härledas ur den- na teoretiska ram är, att brottsliga pojkar upplevt reaktioner från omgivningen, som ökat deras alienation och minskat deras in- siderkänslor. De antas ha blivit utstötta i sina hem och tidigt ansedda som bråkma- kare, skolan har varit ett misslyckande, mer välartade kamrater och deras föräld- rar har tagit avstånd från dem. Outsider- attityder kan också direkt ha förts över från föräldrarna. Intrycket av att vara förförde- lad, dålig ekonomi, få möjligheter att på ett meningsfullt och rekreativt sätt utnytt- ja sin fritid och torftig kulturell miljö be- fordrar känslor av att stå utanför i över- flödssamhället. Registerdata kan också ge besked om samhällsreaktioner, som lätt kan leda till outsiderkänslor. Attityder i poj- kens egcn kamratgrupp och kriminalitet i kamratgruppen är av stor betydelse och skall bli föremål för en ingående analys (se även 9.5). Mest betydelsefull är dock poj- kens egen upplevelse av solidaritet gentemot kamrater contra samhället—polisen.

För follow-up-undersökningens del är upptäckten av det aktuella brottet och reak- tionerna på denna —— pojkens egna, föräld- rarnas, kamraternas, myndigheternas — av oerhörd betydelse för hans fortsatta ut- veckling av insider—outsider—attityder, av brottslighet—konformitet.

8.1.2.3 Faktorer som påverkar pojken i den aktuella situationen

Briar och Piliavin (1965) utgår ifrån att ung- domsbrottslighet oftast är situationsbunden och att de brott som ungdomarna begår of- tast är ändamålsenliga. Situationsfaktorer kan ställa personer inför konflikter, möjlig- heter, social press och frestelser, som kom- mer att påverka deras handlingar och atti- tyder.

Modellen är fältpsykologiskt färgad och kan beskrivas som en »reward—cost»-mo— dell, som påverkar en pojkes beslut att del- ta eller inte delta i en brottslig handling. »Reward» får då stå för allt han kan vinna med handlingen —- direkt tillfredsställelse av sina önskemål, status i kamratgruppen m. m. »Cost» får stå för allt vad en sådan hand- ling kan komma att kosta honom — be- svikna föräldrar, samvetskval, repressalier av olika slag m. m.

Konformitetsbenägenhet (commitment to conformity) och motstånd mot brottslig av- vikelse ökar, då man godtar samhällets vär- deringar, då man har internaliserat föräld- rarnas förbud, då hem, skola och myndighe- ter har möjlighet att fungera som positiv kontroll av brottsliga impulser och motiv. Rädslan för straff och hotet mot att få sin »self-image» förstörd är kostnader, som kan avhålla en person från brott trots stark fres— telse och påverkan utifrån. Men även en mycket konformitetsbenägen person kan va- ra motiverad att begå brott, dels om upp- täcktsrisken är minimal och alltså inte upp- levs som hotande, dels om motiven att av- vika är mycket starka. Personer med låg konformitetsbenägenhet, som inte upplever sig förlora så mycket på följderna av den brottsliga handlingen, men som anser sig vinna desto mer, har en benägenhet att råka ut för händelser som ytterligare minskar deras lust att konformera till av samhället accepterat beteende. Ungdomar, som brukar vara tillsammans med kamrater i gäng och för vilka kamraternas förväntningar bety- der mer än hemmets och skolans önskemål, har ofta låg konformitetsbenägenhet. Poj- kar med hög konformitetsbenägenhet tillmö—

tesgår och uppfyller de förväntningar, som ställts på dem, för att kunna bibehålla och erhålla status hos och gillande från dem, vars kärlek och omsorg de anser vara viktig.

Från denna »reward-cost»-modell kan hy- poteser om faktorer av vikt vid själva brotts- situationen härledas. Hur stark var önskan att få direkt belöning? Hur uppfattade poj- ken upptäcktsrisken? Hur stort var kamrat- trycket? Hur starkt internaliserad var poj- kens kontroll? Hur starka hans samvetsreak— tioner? ,

För follow-up-undersökningens räkning och för prognos av fortsatt kriminell—kon- form utveckling är de faktorer på plussi- dan och minussidan, som skisserats ovan, av oerhörd betydelse.

Skillnaden mellan brotts— och kontroll.-. fall kan även förväntas vara en skillnad i benägenhet att vara konform, med åtföl-_ jande skillnader i allt det, som ligger bakom hög resp. låg konformitetsbenägenhet: rela- tioner till föräldrarna, inställning till sko- lan, yrkesaspirationer, beroende av kamra- terna, religiös övertygelse. .

Bortstötande föräldrar och föräldrar som är likgiltiga eller använder alltför hård (fy- sisk) bestraffning kan underminera basen för konformt beteende. Även om de emotio- nella relationerna är goda krävs ett visst mått av extern kontroll, så att inte barn för-. sätts i situationer, som är dem övermäktiga. .

Erfarenheter från skolan kan dels vara sådana, att barnet önskar fullfölja de för- väntningar, som där ställs på dem, och vara en viktig drivkraft till konformt beteende, eller sådana, att motiven att söka tillfreds- ställelse på annat håll ökar. Önskan att mot— svara föräldrarnas förväntningar kan, ge-. nom föräldrarnas reaktion på deras miss- lyckande i skolan och i samhället, starkt de- cimeras.

De tre teoretiska utgångspunkter, som skisserats ovan, får bilda referensramen till bearbetningen av det material, som insam- lats inom ramen av den socialpsykologiska intervjun. De är inte ställda i motsats mot varandra, utan beskriver olika aspekter på den brottsliga—konforma utvecklingen: den inlämingsmässiga och betydelsen av sociala

erfarenheter — och hur dessa två påverkar den aktuella situationen.

8.2. Det psykiatriska avsnittet (Sven Ahnsjö) 8.2.1 Begränsning och målsättning

Det psykiatriska avsnittet utgör den del av klientelundersökningen som utförts av barn- psykiater. Denna del har omfattat dels en anamnesupptagning genom pojkens måls- man (i regel modern), en anamnes som på vissa punkter kompletterats med uppgifter av pojken själv, och dels ett kroppsstatus och ett psykiskt status. Enbart på basen här- av, utan sedvanlig komplettering med social anamnes respektive med intelligensunder- sökning och projektiva test, har ett försök gjorts att ställa diagnos och att söka bedö- ma pojkens prognos med sikte på eventuell fortsatt asocial utveckling.

Denna begränsning har varit betingad av klientelundersökningens totala upplägg- ning som en icke rent barnpsykiatrisk stu- die utan från början som ett block av un- dersökningar. Varje del blir på detta sätt ofullständig men får å andra sidan karaktär av en specialinventering inom respektive basområde före en slutlig sambedömning med utnyttjande av undersökningens samt- liga delar.

Begränsningen och ofullständigheten när det gäller det psykiatriska avsnittet blir spe- ciellt anmärkningsvärd och diskutabel in- för försöket att ställa diagnos och prognos. Försöket har dock gjorts och med en be- stämd målsättning. Det har sålunda ansetts vara av betydelse att söka bedöma värdet av de informationer, som enbart anamnes och status ger utan hjälp av psykologiska undersökningsmetoder respektive mera in— gående sociologisk exploration.

Härutöver blir målsättningen inom det psykiatriska avsnittet att belysa anamnes och status hos försökspersonerna i klientel- undersökningens undersökningsgrupper och utnyttja materialet för belysning av i under- sökningen ingående hypotesprövnin gar.

8.2.2. Undersökningens utförande

Försökspersonema jämte målsmän har kom- mit till den barnpsykiatriska explorationen efter tidigare genomförd sociologisk intervju respektive psykologundersökning av försöks- personen. Efter explorationen har provun- dersökningsklientelet remitterats till elektro- encephalografi.

Den barnpsykiatriska explorationen har utförts vid den barn- och ungdomspsykia- triska kliniken å Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus enligt fasta frågeformulär — för provundersökningen 1958 och för huvudun- dersökningen 1960 (se litt.-förteckn., bil. 4, Ahnsjö) — av där då tjänstgörande under— läkare (Provundersökningen: Margit Bell- man, M. Börjeson, L. Engström, E. Enocks- son, T. Hedquist, R. Nilzén, H. Nyström, U. Otto, Ulla Söderhjelm. I fyra fall har förf. själv upptagit anamnes och status och sålunda ensam bedömt pojkarna. Huvudun— dersökningen: M. Börjeson och R. Nilzén. I ett fall har på grund av sjukdom annan läkare utfört explorationen). Resultaten har i samtliga fall konferensmässigt granskats och slutligt bedömts av avsnittsledaren.

8.2.3. Det psykiatriska avsnittets konstruktion

8.2.3.1 Anamnes

Anamnesen har sedan gammalt ansetts va- ra klinikernas förnämsta instrument när det gällt att ställa diagnos och prognos. Även idag är trots allt sjukhistorien oumbärlig in- te minst och kanske framför allt inom psy- kiatrin. Inom denna klientelundersöknings psykiatriska avsnitt spelar anamnesen ock- så en avgörande roll.

Anamnesens utformning är alltid i hög grad individuell. I detta fall är den dock bunden till de frågeställningar som upp- tagits i ovan nämnda formulär. I denna form medger den knappast några avvikelser av betydelse och blir beträffande resultatet me- ra beroende av referentens tillförlitlighet än exploratörens skicklighet. En beskrivning av referenten (modern) ingår därför också i undersökningsmaterialet.

Anamnesen har i regel upptagits av mo- dem. I det socialpsykologiska avsnittet har pojkarna själva i stor utsträckning besva- rat motsvarande frågor, vilket i detta fall gör det möjligt att jämföra moderns och pojkens sätt att se på samma förhållanden. I regel har dock modern varit den enda som kunnat besvara frågorna i anamne- sen. Uppgifterna har oftast haft karaktä— ren av förekomst eller icke förekomst. Anamnesen upptar följande delar:

Hereditet

Hemförhållanden Skolförhållanden

Fritidsintressen och vanor

Tidig utveckling Genomgångna kroppsliga sjukdomar Genomgångna psykiska och psykosoma- tiska symtom och sjukdomstillstånd

Hereditet

På olika sätt kommer i klientelundersök- ningen miljöfaktorers relativa förekomst'in- om olika undersökningsgrupper att bely— sas. Relationen till föräldrar och syskon, kamrater, etc. utgör sålunda väsentliga stu— dieobjekt. '

Avsikten inom det psykiatriska avsnittet har varit att även söka få så objektiva kri- terier som möjligt på eventuella sjukdoms- tillstånd av fysisk och psykisk att hos för- äldrar och syskon samt hos far- och mor- föräldrar. De sökta uppgifterna framgår av hereditetsschemat. Då referentens kunska- per ofta är begränsade och minnesbilderna sällan låter sig aktualiseras under en anam- nesupptagning, är det dock självklart att data måste bli ofullständiga. De= relativt sett säk- raste måste bli referentens uppgifter om sig själv och de egna föräldrarna och om egna barn dvs. om pojkens syskon, där hänsyn dock alltid måste tas till vederbörandes ålder och därmed tidsavståndet. Uppgifter om maken eller makan och dennes föräldrar måste helt naturligt bli betydligt osäkrare. Väsentlig är här frågan om eventuella olik— heter föreligger i tillförlitligheten när det gäller brottsfallen i jämförelse med kontroll- fallen. Metoden att på detta sätt söka vinna

en uppfattning om arv och miljö måste i och för sig betraktas som ytterst vansklig. Insam- lade registerdata kan dock på några punkter komma att ge möjligheter till en viss objek- tivitet vid värderingen av de resultat som kan framkomma. Herediteten har registre— rats enligt den 100-gradiga skalan. Nummer 1—13 utgör enskilda symtom respektive sjukdomar i hereditetsschemat, 14—61 kom— binationer av olika slag. Uppgifterna gäller var för sig fäder, mödrar, far- och morför- äldrar, hel- och halvsyskon.

H em förhållanden

I första hand har här »den yttre uppfost- ringsmiljön» registrerats dvs. huruvida ve- derbörande pojke alltid bott och även nu bor med egna föräldrar i ett fullständigt hem och eventuella avvikelser i detta sam- manhang. Bostadens storlek och standard liksom antalet där boende har också angivi- vits. Det rör sig dock här om uppgifter som delvis även på annat sätt registreras i under- sökningen, varför endast mer speciella cle- taljer belyses inom detta avsnitt. Här ingår emellertid även uppgifter om huruvida för- äldrarna yrkesarbetar eller inte. Av väsent- lig betydelse har också ansetts vara att få en uppfattning om hemmiljöns kontinuitet, då täta ombyten i uppfostringsmiljö kan an- tas innebära riskmoment. Mer än tillfälliga sådana ombyten, då annan vårdare än den permanenta tagit hand om barnet, har där- för registrerats samt den åldersperiod i vil- ken detta skett (spädbarns-, förskole- resp. skolåldern) och om det skett en, två, tre eller ändå flera gånger. Av samma anled— ning har också registrerats eventuella vistel- ser i förskolor, på daghem respektive i ef— termiddagshem (fritidshem).

Hemsituationen i övrigt och kontaktför- hållandena där ingår som huvuddel i det sociologiska avsnittet där pojkarnas uppfatt— ning härom kommer till uttryck. Dessa poj— karnas uppgifter har på åtskilliga punkter varit kända av bampsykiatem och dessa ställs nu mot referentens. I vissa situationer föreligger dock enbart referentuppgifter. Det rör sig här i regel om allmänna trivsel—

frågor, om familjemedlemmarnas inbördes förhållande, om gemensamma intressen, om pojkarnas tillgänglighet och förmåga till anpassning, om deras speciella intressen och vanor samt om reaktioner inför t.ex. uppfostringsprinciper i hemmet. Vidare fö— rekommer uppgifter om fickpengar (antal kronor/ vecka).

Prov- och huvudundersökning skiljer sig när det gäller dessa och flera andra punk- ter i fortsättningen i viss mån från varandra. Dels gäller detta frågornas placering i frå- geformuläret, dels innehållet. I huvudun- dersökningen ingår sålunda fler detaljer och även vissa tidsangivelser bl. a. åldern vid första uppträdande av eventuella anpass- ningssvårigheter. Svaren i frågeformuläret 1958 har vid dataregistrering överförts till det för formuläret 1960 gällande. Endast i undantagsfall har på detta sätt vissa frågor från provundersökningen kommit att utgå. De tillägg som gjorts i huvudundersökningen har i provundersökningen registrerats som obekant.

Möjligheten finns att på olika punkter belysa dels förhållandena inom olika ka- tegorier av undersökningsgrupper men ock- så avvikelser i uppfattningen hos referent och pojkar när det gäller väsentliga samlev- nadsfrågor.

S kol ] örhållanden

Här har framför allt registrerats huruvida pojkarna nu eller tidigare placerats i någon form av specialundervisning. Vidare anges eventuell kvarsittning och över huvud taget anmärkningar när det gäller dels kunskaps- tillägnandet men också dylika inför ordning och uppförande. Frågan om explorandens specialintressen har också tagits upp i det— ta sammanhang samt hans allmänna trivsel i skolan med bl.a. lärare och kamrater. I huvudundersökningen har tillkommit frå- gan om eventuella framtidsplaner.

Fritidsintressen och vanor

Pojkarnas uppgifter ställs även i detta av- snitt mot referentens. Det gäller dels even-

tuell delaktighet i olika typer av förenings- liv, dels vederbörandes intresse för olika aktiviteter utanför skolan. Här upptas t. ex. antalet biobesök/ vecka. Frågor ingår ock- så som avser att belysa huruvida föräldrar- na gillar pojkarnas utnyttjande av fritiden. Positiv respektive negativ uppfattning er- sätter här förekomst respektive icke före- komst inom respektive variabel.

Rökning, alkohol, narkotika: Frågor rö- rande problem av denna art belyses utför- ligt i det sociologiska avsnittet. Endast sam- manfattande data av pojkarnas uppgifter registreras här och jämföres med referen- tens uppgifter. Åldern vid debuten resp. sis- ta gången företeelsen ifrågakommit har upp- märksammats.

Religiösa moment i uppfostran: Hemför- hållandena från religiös synpunkt har sam- manfattats i frågor till referenten av i stort sett samma natur som inom det sociolo- giska avsnittet där dessa ställts till pojkarna direkt. Det gäller frågor om tillhörighet till statskyrkan eller speciellt trossamfund, om uppfostran präglats av religiösa moment och om religiös undervisning förekommit i hemmet och om pojkarna besökt söndags- skola. Referenten tillfrågas också om för- äldrarna anser att pojken har någon reli- giös tro och om pojken gillar föräldrarnas religiösa inställning.

I huvudundersökningen har några frågor tillagts, vilka berör inställning till bl. a. af- tonbön och konfirmation.

Tidigare utveckling

Graviditet, förlossning, födelsevikt och ny- föddhetsperiod tillhör de områden inom anamnesen, som alltid måste bli föremål för noggrann penetration. Detta speciellt med hänsyn till de skador hos foster och barn som kan inträffa och som eventuellt kan ge upphov till förändringar inom det centrala nervsystemet av betydelse för utvecklings- processen.

I första hand har referenten fått ange om det under graviditeten respektive för- lossningen förekommit något anmärknings- värt av kroppslig eller psykisk art och vad

det i så fall gällt. Referentens uppgifter om födelsevikten har också registrerats liksom eventuella komplikationer under nyföddhets- perioden.

Uppgifterna har sedan kontrollerats och kompletterats genom att i alla fall detta va- rit möjligt journaler från det sjukhus där barnet fötts genomgåtts. På detta sätt har uppgift erhållits om tiden för moderns sista menstruation, varigenom även graviditets- 1ängden kunnat beräknas. Vidare har vikt- uppgifterna vid födelsen kunnat kontrolle- ras och pojkens längd vid födelsen också kunnat registreras. Eventuellt angivna kom- plikationer har också noterats.

Det första levnadsåret har länge från olika synpunkter betraktats som en av de mest avgörande utvecklingsperioderna inte minst när det gäller den emotionella utveckling— en. Speciellt har moder/barnrelationen va- rit föremål för intresse såsom grund för personlighetens utveckling när det gäller so- ciala kontakt- och gemenskapsproblem.

Att anamnestiskt fånga moder/barnrela- tionerna under spädbarnsåret är förenat med uppenbara svårigheter. Den metod som an- vänts i denna undersökning har gått ut på att söka få fram vissa elementära funktio- ner som kan vara av betydelse i samman- hanget. I första hand har uppfödningspro- cessen följts och tiden för bröstuppfödning registrerats. I huvudundersökningen har ut- över registreringen i provundersökningen på denna punkt vissa nya uppgifter tillkom- mit. I hur många månader enbart bröstet givits har sålunda kompletterats med frågan om hur länge bröstet härutöver alltjämt del— vis givits. Vidare har komplikationerna i samband med övergång till fast föda liksom viktökningens förlopp noterats. I andra hand har barnets beteende under spädbarnsåret sökt bedömas dels genom att söka värdera barnets grinighet, skrikighet och sovvanor, dels genom frågor som berört brister i ut— vecklingen av kontakt och gemenskapsten- denser. Den rent motoriska utvecklingen har endast belysts genom angivelse av den tid- punkt (i månader) då barnet gått utan stöd. Några frågor rörande renlighetsträningen har också ingått i frågeformuläret liksom en

fråga rörande talutvecklingen. De senare har i huvudundersöknin gen kompletterats med tidsangivelser.

G enomgångna kroppsliga sjukdomar

Dessa har noterats med angivande av ålder då sjukdomen genomgåtts. Vidare har an- givits om dessa sjukdomar lett till läkar- besök respektive sjukhusvård. Av speciellt intresse är på denna punkt sjukdomar inom centrala nervsystemet respektive kroppsliga trauma av olika slag.

Genomgång/ia psykiska och psykosomatiska symtom och sinkdomstillstånd

Dessa uppgifter omfattar ett 50-tal variabler avsedda att belysa vederbörandes beteende genom åren och de tidsperioder dessa i så fall berör. I brottsfallen tillägges frågor som dels syftar till att få fram den tidpunkt då anpassningssvårigheter första gången iakt- togs, dels avser att ge referentens uppfatt— ning om var orsaken till anpassningssvårig— heterna är att söka. I huvudundersökningen tillkommer frågor rörande den tidpunkt då föräldrarna greps av oro inför pojkens be— teende respektive anledning härtill. Den tid- punkt då föräldrarna helt ansåg sig ha för- lorat greppet om pojken anges eventuellt också.

8.2.3.2 Status

Sedan barnpsykiatern konfronterat med de uppgifter, som han ansett ha positivt intresse för att bedöma vederbörandes psykiska sta— tus, söker han värdera pojkens uppträdan- de och attityder i enlighet med förutsätt- ningarna i formuläret.

Psykiskt status omfattar här en bedöm- ning av pojkens motivation inför undersök- ningen, hans sätt att vara (motorik, mimik, tal), hans uppmärksamhet, hans öppenhet och tillgänglighet respektive slutenhet och otillgänglighet, hans intellektuella rörlighet och emotionella grundstämning. Vidare sö- ker exploratören bedöma självförtroendet i hans uppträdande, hans förmåga till om-

döme och kritik, hans ångest- och samvets- reaktioner och hans attityd till föräldrar, syskon och kamrater. Vissa speciella drag i personligheten noteras, t.ex. speciell blö- dighet, tuffhet, dysfori etc. Inför brottsfal- len analyseras också attityden till >>brottet». I regel har inför varje bedömning fem defi- nierade alternativ förelegat. I huvudunder- sökningen tillkommer vissa kompletteringar. Sålunda tillfrågas alla dvs. även kontroll- fallen rörande sin attityd till »brott». När det gäller attityden till kamrater har kam- ratkontaktens kvalitet också sökt analyse- ras. Vissa frågor rörande pojkarnas syn på uppfostringsprincipema i hemmet in- går dessutom i huvudundersökningen.

Bedömningarna har i regel skett enligt en 5-gradig skala, där de sämsta karaktäris- tika fått skalsteget ], de bästa skalsteget 5. I ett fall (omdöme) är förhållandet omvänt. I ett annat fall (emotionell grundstämning) markerar det tredje skalsteget en genom- snittlig emotionell grundstämning med av- vikelser i båda riktningarna, 1 och 2 mot förhöjd och 4 och 5 mot sänkt sådan. I huvudundersökningen har kamratkontaktens kvalitet tillkommit som bedömningsfaktor och bedömts på samma sätt som sinnes- stämningen. Ett och två betyder här negativ kvalitet, fyra och fem positiv. Attityden till brott. har vidare analyserats inom så- väl brotts- som kontrollgrupp, vilket ej skett i provundersökningen, där kontrollgruppens attityd saknas.

Härtill kommer några enstaka karaktäris- tika bedömda efter förekomst respektive icke förekomst.

De enstaka variablerna kan antas ha be- tydelse vid en jämförelse mellan grupperna i undersökningen. En bedömning vid ett enstaka tillfälle ger dock givetvis ytterst små möjligheter att göra en rättvis karaktäristik av vederbörande. Av stort värde måste det dock anses vara om det visar sig att någon eller några variabler bättre än andra ger ledning inför diagnos och prognos.

Kroppsstatus omfattar utöver vikt- och längdmätning en allmän »subjektiv» bedöm- ning av kroppstypen och i övrigt en ordinär läkarbesiktning av munhåla och tänder,

lymfkörtlar, sköldkörtel, hjärta, lungor och buk samt ett nervstatus. I de senare har registrerats endast påtagliga avvikelser när det gäller kranialnervemas funktion och an- märkningsvärda fynd beträffande pareser, sensibilitet och reflexer. I provundersök- ningen ingick också elektroencephalografisk undersökning, vilken i huvudundersökning- en av flera olika skäl uteslöts.

8.2.3.3 Diagnos och prognos

Som ovan anförts har utifrån en viss be- stämd målsättning ett försök gjorts att stäl- la en diagnos och också att bedöma ex— plorandens prognos med sikte på en even— tuell fortsatt asocial utveckling.

Enbart de anamnestiska uppgifterna och iakttagelserna under undersökningen har ut- gjort grund för dessa ställningstaganden rö- rande diagnos och prognos. I ett senare skede av undersökningen skall dessa ligga till grund för en sambedömning med ut- nyttjande av informationer från övriga av- snitt.

Diagnos

När det gällt ställa en psykisk diagnos har i första hand bedömts om i anamnes eller status förelegat någon uppgift som varit på något sätt anmärkningsvärd. Om så ej va— rit fallet dvs. inga uppgifter i anamnes el- ler status talat för avvikelser i psykiskt av- seende har personligheten rubricerats som ordinär. Har däremot någon uppgift i stället ansetts anmärkningsvärd har detta noterats men också om i så fall det psykiskt an- märkningsvärda ändå legat inom gränserna för vad som kan betraktas som så allmänt förekommande att vederbörande ej för den skull kan anses vare sig miljöskadad eller mentalt insufficient respektive sjuk eller de- fekt.

Har däremot av anamnes eller status framgått att vederbörande uppvisat anmärk- ningsvärda psykiska särdrag har man sökt komma fram till en uppfattning om huru- vida orsaken i huvudsak torde ha varit att hänföra till miljöfaktorer eller till sjukdomar

När det gällt miljöskadebegreppet har av- sikten varit att primärt söka avgränsa den okomplicerade miljöskadan från den mera komplicerade. Med okomplicerad har då avsetts de fall då vederbörande synes ha upplevt känslomässigt goda relationer till sin omgivning men brister förelegat i form av uppfostringsfel av mer eller mindre etisk natur och föräldrarna sålunda saknat möj- ligheten att vara lämpliga identifikationsob— jekt eller på andra sätt försummat barnets fostran medan barnet själv i sitt handlande visat sig kunna reagera emotionellt adekvat. Hit avsågs också föras de fall där hela fa- miljen intog en antisocial inställning och le- ver på samhällsfientlig bas medan barnet i sig själv skulle ha naturliga förutsättningar att under andra förhållanden utvecklas so- cialt på grund av en i stort sett ordinär affektiv dynamik. Då det emellertid är up- penbart att stora svårigheter föreligger att konstatera förekomsten av en i här avsedd mening okomplicerad miljöskada, och då det ligger nära till hands att i dessa situatio- ner anta att miljöskadan komplicerats och hos barnet kommit att påverka även den affektiva dynamiken, kommer sannolikt yt- terst få pojkar. att tillhöra denna grupp. Föreligger tecken på miljöskada är det där- för troligt att denna skall rubriceras som komplicerad.

I de fall miljön icke ansetts ha spelat någon avgörande roll inför vederbörandes anpassningssvårigheter och sålunda inte va- rit av den art, att vederbörande genom den- samma skulle ha kunnat antas ha tagit sådan skada att denna medfört beteendembbning— ar, utan i stället sjukdom av något slag el- ler insufficienstillstånd resp. defekttillstånd ansetts avgörande, har detta anförts.

Sammanfattningsvis innebär detta att ma- terialet i första hand indelats på följande sätt:

1. Pojkar utan anmärkningsvärda upp- gifter i anamnes och status : ordinära poj- kar

2. Pojkar med anmärkningsvärda uppgif- ter i anamnes och status där dessa anmärk- ningar dock icke ansetts vara av den att

att de talat för vare sig miljöskada eller mental insufficiens resp. sjukdom eller de— fekt : ordinära pojkar

3. Pojkar som betecknats som miljöska— dade men där skadan ansetts okomplicerad

4. Pojkar som betecknats som miljöska- dade och där skadan uppfattats som kom— plicerad 5 . Pojkar där anpassningssvårigheterna ej ansetts kunna förklaras som miljöskada utan sjukdom, insufficiens- eller defekttillstånd betraktats som mera avgörande orsaksfakto- rer. I andra hand har så varje individ rubri- cerats antingen som

1. ordinär personlighet, eller

2. som miljöskadad men i övrigt ordinär personlighet respektive

3. miljöskadad men på ett eller annat sätt insufficient personlighet eller

4. såsom direkt insufficient respektive i något avseende sjuk eller defekt personlig- het.

Vederbörandes insufficiens respektive sjukdom eller defekt har man' till sist sökt i förekommande fall ange. Det har här rört sig om mer eller mindre tydliga symtom som tolkats som intellektuell eller emotionell ut- vecklingsstörning, som hjärnskada, som miss- tänkt schizofreni eller manico-depressiv sjuk- dom, som tidig eller primär karaktärsstör— ning eller som ojämnheter i utvecklingen av typ tillväxtförvirring. När det gäller in— sufficienstillstånden har deras-. natur också sökt bedömas dvs. man har sökt bedöma om det rört sig om asteniker, dysforiska, de- pressiva, hypomana, hysteroida eller schi- zoida respektive tvångsneurotiska eller even- tuellt endast originella personligheter.

Diagnoserna har skattats efter en tre- punktsskala med jakande, nekande respek— tive ifrågasatta svar.

Prognos

Prognosen har endast sökt bedömas med hänsyn till frågan om framtida anpassnings— svårigheter av typen asocialitet respektive kriminalitet. Prognosbedömningen har varit av två slag. Den ena avser densamma under

den förutsättningen att ingen speciell åtgärd vidtages i förebyggande syfte medan den andra avser en värdering av prognosen un- der förutsättning av gynnsammast möjliga behandling.

Uppfattningen om prognosen har sökt graderas i 5 grader, nämligen mycket god (ingen asocialitet eller kriminalitet), sanno- likt god (eventuellt osäker närmaste åren), tveksam (svårbedömd men ändå möjligen god), mer än tveksam (kan sannolikt be- dömas som tvivelaktig eller relativt dålig), och absolut dålig (sannolikt kriminalitet el- ler asocialitet).

Variabelkombinationer

De i anamnes och status givna variablerna, som ofta utgör enskilda symtom, möjliggör direkta jämförelser inom olika undersök- ningsgrupper i första hand mellan brotts- och kontrollgrupperna i materialet. De en- skilda variablerna möjliggör vidare kombi- nationer av skilda slag. Symtomgrupper kan på detta sätt också bli föremål för jämfö- relser. Som exempel kan nämnas grupper med symtom på:

Allergi Habituella manipulationer Psykosomatiska sjukdomstillstånd Aggressivitet

Sensitivitet Hämmad aggressivitet Överaktivitet

Underaktivitet m. m.

På samma sätt möjliggör materialet va- riabelkombinationer avsedda att belysa olika utvecklingsskeden som t.ex. utvecklingen under spädbarnsåret, där de anamnestiska uppgifter, som kan tolkas som tecken på bristfällig kontakt eller störning av något slag samlats till specialgrupper. Variabler för bedömning av hematmosfär, uppfost- ringsmiljö, kulturstandard etc. kan på mot- svarande sätt kombineras och resultaten jämföras inom olika undersökningsgrupper.

De olika variabelkombinationerna tjänar också uppgiften att kunna sättas i relation till resultaten inom undersökningens övriga

avsnitt och motsvarar sålunda ofta det psy- kologiska och sociala avsnittets målsättning- ar.

8.2.4 Teoretiska utgångspunkter för bearbetningen

Målet inom undersökningens samtliga av- snitt är att söka få fram de faktorer eller faktorskomplex som utgör etiologi till brotts- lighet hos barn och ungdom varigenom ock- så skulle kunna uppnås en möjlighet att skapa ett instrument för förebyggande och behandling.

Inom de olika avsnitten varierar de teo— retiska utgångspunkterna och skilda hypo- teser och teorier beräknas kunna bli belysta.

När det gäller det barnpsykiatriska av- snittet är det tänkbart att sammanvägningar till specifika variabelkombinationer i vissa avseenden kan komma att stödja de hypo- teser och teorier som prövas inom de so- ciologiska och psykologiska avsnitten.

I viss utsträckning omfattar även det psykiatriska avsnittet miljöstudier. I varje fall gäller detta familjen som miljöfaktor och normbildare. Den ömsesidiga anpass- ningen mellan barn och vårdare kan ock- så få sin belysning inom detta avsnitt. Det synes sålunda här finnas möjligheter att an- knyta till senare tidens forskningar rörande pojkars reaktioner till de vuxna i familjen respektive till hematmosfären över huvud taget och analysera dessa faktorers betydel— se i förhållande till t. ex. olika uppfostrings- metoders betydelse (Rutter 1970).

I huvudsak kommer dock det psykiatris- ka avsnittet att behandla pojkarnas beteende och personlighet respektive de faktorer, som under utvecklingen eventuellt kan ha bidra- git till brister i utvecklingsprocessen och därmed till oförmåga att på olika utveck- lingsnivåer anpassa sitt beteende inför olika valsituationer respektive bygga på erfaren- heter.

Jämförelser mellan frekvenser av skadli- ga faktorer inom brotts- och kontrollgrup- per respektive återfalls— och icke återfalls- grupper kommer att bilda utgångspunkt för

diskussioner rörande deras eventuella bety- delse.

Graviditetens förlopp liksom dess relation till stressfaktorer, för tidig födelse och låg födelsevikt tillhör de faktorer som kan på- verka utvecklingsprocessema (Illsley 1967, Jonsson 1967, Werner 1967 m. fl.).

Tidiga ogynnsamma livserfarenheter (Bowlby 1951, Klackenberg 1956), biolo- gisk bakgrund (Blomberg 1954, Nylander 1960, Robins 1966, Jonsson 1967), genom- gångna kroppsliga sjukdomar och traumata, sjukdomssymtom av olika slag hör också till de faktorer som kräver en mer intensi- fierad belysning. Undersökningsmaterialet bör ge nya möjligheter härtill.

8.3. Det psykologiska avsnittet (Kristina Humble och Gitte Settergren)

8.3.1. Översikt

Det psykologiska avsnittet har till uppgift att belysa såväl begåvningsmässiga som per- sonlighetspsykologiska och socialpsykologis- ka faktorer hos pojkarna i klientelundersök- ningens intensivundersökta grupper.

Alla testningar har utförts individuellt och utan att psykologen haft kännedom om pojkens grupptillhörighet, vare sig vid un— dersökningstillfället eller vid utvärderingen av testen.

Undersökningen skedde, då pojkarna var i åldern 11—14 år. De data, som då insam- lades, gällde deras aktuella status, men även tidigutvecklingen och miljön under den för- sta barndomen har till dels belysts.

Vid 18-årsåldern gjordes ånyo en under- sökning av pojkarna, då i samarbete med de militära inskrivningsmyndigheterna. Psyko- logiska data från denna follow-up-undersök- ning är intelligensmätningar samt intervju- bedömningar av social och emotionell an- passning.

Undersökningens målsättning är dels att ge en beskrivande kartläggning av ett ungt brottsklientel, dels att söka orsaksfaktorer, vilka direkt eller indirekt leder till brotts- liga beteenden. Samtidigt ges även möjlighet att skapa prognostiska instrument, vilka ge-

nom att påvisa tidiga risktecken blir värde- fulla i ett brottsförebyggande arbete.

Undersökningen är upplagd som en jäm- förelse mellan en brottsgrupp och en till denna matchad kontrollgrupp. Möjligheter ges dessutom till studier av enskilda fall, vilket kommer att ske för att möjliggöra en både mer specifik och ibland mer djup— gående förståelse av brottsetiologin.

Den psykologiska undersökningsmetodi- ken omfattar begåvnings- och projektiva tests och erbjuder på ett naturligt sätt en stegvis sammanvägning av information. Så har t. ex. de projektiva testen bearbetats var för sig, med hänsyn tagen till pojkens be- gåvning, mätt med intelligenstesten. Sedan kan resultaten från båda de projektiva me- toderna sammanvägas till vissa sammanfat- tande bedömningar.

En vidare bearbetning sker, då man till bilden ytterligare fogar information från hemintervjun, då man alltså sammanställer testfynd och anamnestiska uppgifter.

Inom ramen för klientelundersökningen samlas också in data, vilka används som bakgrundsinformation av alla avsnitt. Till dem hör intervjuer med lärarna, skolbetyg samt sociala registerdata rörande pojken och hans familj.

En slutlig integration kommer att ske, då data från alla avsnitt sammanställs.

8.3.2. Kriminalitetsteori

De flesta aktuella teorier om ungdomskrimi- nalitet har en övervägande sociologisk in- riktning. Man anser alltså att orsakerna till ungdomskriminalitet ligger på miljösidan. (Se kap. 4). Tyngdpunkten i teorierna väx- lar mellan att förlägga den huvudsakliga orsaken till samhället i stort och till indi- videns miljö i trängre mening, gänget, fa- miljen. Många hävdar att dessa orsaker är tillräckliga som förklaring till kriminalitet och att huvudparten av unga brottslingar är psykiskt normala individer, som utsatts för ett starkt frestelsetryck, hamnat i ett gäng med asocialt beteendemönster eller/ och har problem i sin hemmiljö.

Redan klientelundersökningens upplägg-

ning som en tvärvetenskaplig studie, vilken belyser sociologiska, socialpsykologiska, in- dividualpsykologiska och psykiatriska aspek- ter, innebär att man här prövar en multi- faktoriell förklaringsmodell. Även inom det psykologiska avsnittet menar man att en så- dan modell bäst beskriver verkligheten. Sam- hället i stort, skola, kamratgrupper och fa- miljemiljö påverkar individens utveckling till anpassning respektive missanpassning till samhället. Den långa mognadsprocessen påverkas av en mångfald utifrån kommande faktorer. Inom det psykologiska avsnittet koncentrerar man sig på att klargöra hur individen i sitt inre assimilerar, lagrar och bearbetar dessa intryck och hur han gör det i relation till de egna driftsirnpulsema och primära psykofysiska behoven, något som anses avgörande för hans socialisering.

Ungdom i förpubertet och pubertet har inte en färdigutvecklad personlighet. I den- na period sker en integration och omstruk- turering av barndomens olika faser inför vuxenblivandet. Ändå anses det menings- fullt att klarlägga den inre strukturen hos undersökningsgruppernas relativt omogna pojkar. Många ur socialiseringssynpunkt viktiga element och funktioner i personlig- heten bör nämligen i denna ålder ha nått en viss grad av mognad. Detta gäller exem- pelvis impulskontroll, moralintegration och frustrationstolerans. Om dessa funktioner inte nått åldersadekvat mognad föreligger vissa former av psykiska störningar, vilka kan betecknas som impulsdrivenhet eller infantil jagsvaghet.

Den teoretiska referensram som använts inom det psykologiska avsnittet är den vi- dareutveckling av psykoanalysen som den nyare jagpsykologin eller egopsykologin in- nebär med författare som Hartmann (195 8), A. Freud (1965, 1966), Bellak (1954, 1958) och Rapaport (1959) som framträdande re- presentanter. Den teoretiker som varit mest aktuell vid avsnittets utformning är Erik Homburger Erikson (1959, 1968), som i sina arbeten integrerat egopsykologi, social- psykologi och kulturantropologi.

Den teoretiska bakgrunden innehåller allt- så två huvudlinjer. Den ena gäller jagets

funktioner och deras uppbyggnad, den and- ra är den psykofysiska och sociala normal- utvecklingen hos individen i vår kultur.

Jaget eller ego är ett teoretiskt begrepp som definieras genom sina funktioner. Vissa funktioner är medfödda varseblivnings— och skyddsmekanismer som ger individen möj- lighet att bemästra verkligheten. Till dessa brukar man räkna bl. a. perception, intelli- gens, minne och språklig förmåga. Dessa funktioner utgör de medfödda förutsätt- ningarna för jagets vidare utveckling som till största delen kommer till stånd som ett resultat av konflikter mellan individens driftsimpulser och omvärldens och senare det egna samvetets krav. Jagfunktionerna åstadkommer konfliktlösningar eller i vissa fall lösningsförsök. Jaget har emellertid även konfliktfria zoner. Till jagfunktionerna räk- nas realitetsprövning och realitetsanpass- ning, koncentrationsförmåga, modifiering och kontroll av drifter och driftsderivat (driftsomvandlingar), vilket bl. a innebär frustrations- och ångesttolerans, förmåga att uppnå och vidmakthålla ömsesidigt tillfreds- ställande kontaktförhållanden (objektrelatio- ner och objektkonstans), stabila och flexibla försvarsmekanismer, sublimering samt för- måga till integration, syntes och adaption.

Erik H. Eriksons teori om den psykoso- ciala utvecklingen karaktäriseras främst av hans antaganden om jagets epigenetiska ut- veckling samt den sociala rollens och rea- litetsrelationemas stora betydelse. Den epi- genetiska principen innebär att varje fas i utvecklingen har sina speciella utvecklings- mönster, vilkas utformning dels beror på individens växande mognad, dels på den ömsesidiga anpassningen mellan barnet och dess vårdare. Dessa representerar också sam— hället med dess värderingar och målsätt- ningar.

Spädbarnet lever helt enligt lustprinci- pen. Han förväntar positiva, lustbetonade upplevelser, han avvärjer olust och strävar efter spänningsreduktion.

Genom hela barndomen sker, via den naturliga mognadsprocessen och i samspelet med föräldrarna, med deras krav och gräns- sättningar, en gradvis övergång från lust—

principen till realitetsprincipen. Dvs. bar- net lär sig att i ökande utsträckning kon- trollera sexuella, aggressiva, destruktiva och possesiva tendenser. Den ökande frustra- tionstoleransen är en viktig faktor i sociali- seringsprocessen. Individen kräver alltså inte längre omedelbar behovstillfredsställelse utan lär sig att uppskjuta, ta sakskäl och underordna sina önskningar och behov un- der ett normsystem, en moral, som succes- sivt blir mer och mer integrerad i personlig— heten. Moralintegrationen sker genom iden- tifiering med föräldrarna och deras normer och förutsätter goda kontaktförhållanden med föräldrarna för att lyckas. Förmågan att bearbeta konflikter inom sig liksom to- leransen mot upplevande av konflikt och ångest utan att gripas av panik växer också med ökande mognad.

Under de olika utvecklingsfaserna sker således normalt en successiv utveckling av jagfunktionerna genom mognad och inlär- ning. Uppfattningen av omvärlden blir kla— rare och mer realistisk, fler fakta kan över- blickas och syntetiseras. Tänkandet övergår från barndomens magiska önskefantasier, primärprocesstänkande, till mer realistiskt problemlösande och användande av kunska- per, sekundärprocesstänkande. Kontrollen av affekter och impulser förbättras.

Om den normala utvecklingen av jag- funktionerna blir försenad eller av någon anledning inte kommer till stånd anses indi- viden vara i riskzonen för en asocial ut- veckling.

Konstitutionella svagheter, dålig begåv- ningsutrustning, eller i andra avseenden bristfälliga personlighetsresurser, liksom hjärnskador kan försvåra och försena jagut- vecklingen och kan då också ge för hela livet bestående svagheter och brister i jag- strukturen. '

Otillfredsställande miljöförhållanden, fram- för allt störningar i kontakten med föräld- rarna, orsakar"också ofta att utvecklingen inte fortlöper normalt utan resulterar i olika former av missanpassade beteendemönster.

Mest allvarligt anses det vara om psykiska störningar inträffar tidigt i individens liv, särskilt under de första levnadsåren. De kan

då orsaka djupgående och bestående ska- dor i jaget. Psykiska störningar senare i ut- vecklingsförloppet anses leda till mindre ge- nomgripande skador.

Vissa svåra brister i jagfunktionerna lik- som många inadekvata, neurotiska konflikt- lösningar kan leda till kriminellt eller annat asocialt beteende, särskilt om individen lever i en allmänt instabil eller direkt kriminali- tetsbefrämjande miljö.

Det bör ytterligare understrykas att alla brister i jagfunktionema eller alla fall av psykiska störningar inte leder till asociali- tet. Dålig anpassning kan självfallet även ta sig andra uttryck.

Det är naturligtvis heller inte så att alla asociala eller kriminella har bristfällig jag— utveckling eller andra former av psykiska störningar. Orsakerna kan också ligga helt på miljösidan.

8.3.3. M etodbeskri vning

Följande metoder har använts:

Terman-Merrills intelligenstest, form L Porteus Maze test (provundersökningen) Wechsler Intelligence Scale for Children, performancedelen (huvudundersökningen) Rorschachtestet Adolescent Apperception Test Intervjudata från hemintervju och follow- up-exploration.

8.3.3.l Intelligenstest

Intelligenstest anses vanligen vara tillförlit- liga i den meningen, att den intelligenskvot en person erhåller vid en tidpunkt blir den- samma vid senare omtestningar med små felmarginaler. Denna teststabilitet implice- rar att drastiska förändringar, exempelvis sänkningar i kvoten, kliniskt kan bedömas som tecken på allvarliga rubbningar i per— sonlighetens funktioner.

Emellertid förhåller det sig så, att intelli- genstesten mäter det en person aktuellt kan prestera, de ger sällan möjlighet att med någon säkerhet uppskatta hans latenta re- surser. Markanta ojämnheter i testprofilen, dvs. stora skillnader mellan olika begåv-

ningsfunktioner, kan ge anledning förmoda, att exempelvis psykiska konflikter hämmar personens intellektuella fungerande. Man har visat, att psykoterapier med bl. a. neu— rotiska personer och med patienter med vissa former av omogenhet, s.k. infantil jagsvaghet, kan förbättra vederbörandes in- tellektuella funktionssätt, så att detta, mätt med intelligensskalor, visar höjda kvoter.

Det ligger i de verbala intelligenstestens konstruktion, att de i viss utsträckning är känsliga för skolutbildning och allmän kul- turell bakgrund. Det är väl känt, att barn, som saknar intellektuell stimulans och emo— tionellt stöd, sällan fungerar intellektuellt optimalt, och att de även som vuxna ofta präglas av en benägenhet för konkret tän- kande och ensidiga ställningstaganden i sitt resonerande.

Man har konstruerat icke-verbala test, s.k. performanceskalor, för att undgå svå- righeten med den inbyggda känsligheten för utbildning etc. hos de verbala skalorna. Avsikten är då, att man ska få möjlighet att värdera individens resurser på ett mer rättvisande sätt. I performancetest anses allt- så miljöinflytandet vara minimalt, men de kan givetvis inte utan vidare jämföras med verbala test, då det förhåller sig så, att olika typer av skalor mäter olika sidor av »intelli- gensen», ett begrepp som givits varierande definitioner. Ett gott sätt att förstå, vad ett bestämt test avsetts mäta, är att ta del av de uppgifter som ingår i provet. Den opera- tionella definitionen på intelligens är också, att intelligens är det man mäter med intelli- genstest.

Det i Sverige i klinisk praxis med barn och ungdom mest använda individualtestet är Terman—Merrill, översatt av Alice Hell— ström. Det innehåller olika deltest, vilka ger en uppfattning om försökspersonens allmän- na orientering, logiska tänkande, förmåga att generalisera och att resonera förnuftigt, minnesfunktion, språkliga förståelse, rums- liga uppfattning, koncentrationsförmåga, etc. Detta test har använts för intelligens- bedömningarna i klientelundersökningen i såväl prov— som huvudundersökningen.

I provundersökningen användes som per-

formance-test Porteus” labyrinttest, vilket ti- digare visat sig differentiera mellan ett vux- enklientel på Långholmens rättspsykiatriska klinik och en normalgrupp. Labyrinttesten anses mäta spatial förmåga, men även för- sökspersonens möjligheter att planera sitt långsiktiga handlande. Porteus visade emel- lertid inga skillnader mellan provundersök- ningens båda grupper, varför man i huvud- undersökningen i stället använde performan- cedelen av Wisc, The Wechsler Intelligence Scale for Children. Man eftersträvade såle- des ett mått på den mer praktiska begåv- ningen, som i mindre grad skulle vara in- fluerat av försökspersonernas kulturella bak- grund.

Valet av instrument betingas givetvis av de hypoteser man har rörande faktorer som direkt eller indirekt kan inverka på den variabel man vill undersöka, i detta fall kriminalitet. Det finns en allmän föreställ- ning om, att kriminalitet har samband med låg begåvning. Å andra sidan har det visat sig, att en del brottslingar besitter hög in- telligens. Vissa forskare har hävdat diffe- renser mellan delfunktioner i begåvningen mellan kriminella och icke kriminella, trots att några skillnader i hela kvoter mellan grupperna ej förelegat (Glueck 1950). And- ra har ansett att begåvningsfaktorer ej har någon inverkan på brottslighet (McCord 1959).

Då så divergerande teorier framlagts om samband mellan kriminalitet och begåvning, måste det anses vara av synnerlig vikt att begåvningsmätningar ingår i en undersök— ning av denna typ.

Emellertid torde intelligenstestningarna fylla ännu en viktig uppgift. De ingår som viktiga psykologiska grunddata vid all vi— dare bedömning av de enskilda fallen, så— väl vid psykiatrisk som vid personlighets- psykologisk undersökning.

8.3.3.2. De projektiva metoderna Rorschachtestet

Rorschachtestet som konstruerats av den schweiziske psykiatern Hermann Rorschach

publicerades år 1921 (6:e upplagan 1948). Det har sedan vunnit stor spridning i En— ropa och USA, som utbildat två något olika skolor för tolkningsmetodik. Klientelunder- sökningens psykologer stöder sig övervägan- de på amerikansk utvärderingsmetod enligt författare som Klopfer (1954) och Schafer (1954).

Testet består av tio bilder med symme- triska bläckplumpar, av vilka fem är svart- vita med olika schatteringar, två är svart- vita med röda fårginslag och tre är flerfär- gade.

Försökspersonen ges information om att bilderna inte föreställer något bestämt, och uppmanas sedan att berätta vad han tycker att det påminner om, vad det liknar. Han får sedan en tavla i taget att fritt berätta om.

Utvärderingen av testet inrymmer såväl formala aspekter som innehållstolkningar. Den är emellertid så komplicerad, att en kortfattad redogörelse ej kan göras me— ningsfull.

En formell analys av objektiva testtecken (scoringkategorier) ingår i bearbetningen. För klientelundersökningen har också kon- struerats ett bedömningsschema, som huvud- sakligen är uppbyggt enligt jagpsykologiska strukturbegrepp.

Jagpsykologin beskriver, som tidigare nämnts, hur driftkomponenter, intellektuella förmögenheter, känslor, upplevelse och upp- fattning av omvärlden och kontrollerande instanser i ett ständigt samspel bildar kärnan och kraftkällan i den handlande männi— skan.

När det gäller att bedöma individens upp- fattning av omvärlden skattar man hur skarp och adekvat hans varseblivning är och om han upplever stimuli någorlunda som andra människor brukar göra det. Man ser, om han är benägen att anpassa sig till miljöns givna villkor, eller om han förnekar sådana krav. Man undersöker också, om han på ett för honom själv optimalt sätt kan samordna sina egna inre behov av kon- takt, sexuell utlevelse, adekvat självhävdelse och aktivitet med andra människors mot- svarande behov, så att han kan förstå och leva sig in i andra personers känslor och

Vidare bedömer man hans förmåga att bearbeta sina inre konflikter på ett kon- struktivt sätt. Det innebär, att han kan mo— derera driftsutlevelse och uthärda t. ex. ett visst ångesttryck, utan att låta ångesten gå ut i handling, att han kan acceptera och leva igenom känslor av sorg och depressivi— tet, likaväl som han kan känna adekvata skuldkänslor inför egna impulser och hand- lingar och erkänna dem.

Under individens utveckling utbildas nor- malt ett helt system av försvarsmekanismer, som fungerar modererande på impulser och affekter. De är vanligen omedvetna. De kan fungera mer eller mindre effektivt, och bil- dar i allmänhet ett för individen karakteris- tiskt mönster.

En god identifiering är grundläggande för individens medvetna upplevelse av sig själv och för hans möjligheter att ernå en person— lig integritet och mognad som vuxen. Köns— identifiering och fixeringar på tidiga utveck- lingsstadier är därför viktiga att belysa.

Bedömningsschemat är uppbyggt av va— riabler, som representerar olika nivåer. Sche— mat har alltså en hierarkisk struktur. På den högsta nivån finner man variabler, som är totalbedömningar av jagets funktioner. Dit hör också skattningar av individens mognad och hans psykiska hälsa, liksom en generell bedömning av hans asocialitetsrisk.

Vidare görs några mer speciella bedöm— ningar beträffande vissa variabelvärdens samband med en eventuell asocialitet. För en del variabler gäller nämligen att värdet på en enstaka variabel inte ensamt fungerar som asocial riskfaktor utan först i kombina- tion med värden på andra variabler. Det är t. ex. inte säkert att en stor ångestladd— ning i sig själv behöver innebära asociali- tetsrisk men däremot i kombination med dålig ångesttoleranvs. Liknande förhållanden gäller för flera undersökningsvariabler. I dessa fall görs, förutom de vanliga variabel- skattningarna, en bedömning av dessas roll som asoicial riskfaktor. Detta gör att man i efterhand lätt kan ta reda på vilka varia- bler som i varje enskilt fall ansetts vara or- sak till asocial utveckling.

AAT är ett av klientelundersökningens psy- kologer nykonstruerat bildtest av TAT-typ. Bilderna består av 16 fotografier av barn och ungdomar i olika situationer. Stimulus— materialet är mer strukturerat än som van- ligen är fallet i projektiva tests. Det erbjuder dock tillräckligt många alternativa tolknings- möjligheter för att vara användbart i pro— jektiv teknik. Bilderna avser att hos försöks- personerna framkalla föreställningar om problem som i och för sig är allmänmänsk- liga. De av försökspersonerna givna tolk- ningarna kan dock ha ett direkt eller indi— rekt samband med asociala eller kriminella beteenden."

Det variabelschema som likaledes ny- konstruerats' för testet, är till en del upp- byggt enligt jagpsykologiska strukturbe- grepp, men" det innehåller framför allt va- riabler av socialpsykologisk karaktär.

Störst vikt. har lagts vid olika aspekter på individens relationer till andra männi- skor. Dessa belyses med både kvantitativa och kvalitativa variabler för att ge en före- ställning om känslornas intensitet och färg i relationerna med föräldrar och andra per- soner utanför familjen, kamrater, lärare etc.

Upplevelsen av det egna jaget, önske- drömmar, jagideal och karakteristiska livs- hållningar är andra väsentliga variabler, lik- som olika aspekter på identifiering. Man bedömer om samhällsidentifieringen är so- cial eller ej, liksom om könsidentifieringen är adekvat.

Stor vikt har också lagts vid moralens uppbyggnad, huruvida den är inbyggd i per- sonligheten eller ej, om visade skuldkänslor har en förankring i en moralisk uppfattning eller i rädsla för straff etc.

Vidare bedöms den generella förmågan att kontrollera impulser liksom ångestladd— ning och benägenhet att reagera med öppen panik. Aggressionemas styrka och försvaret mot dem, olika former av hämning och ut— levande klarläggs, liksom om aggressivitet används som försvar mot ångest.

Man belyser vidare försökspersonens upplevande av sin uppfostringssituation och

av olika strafformer inom och utom hem- met, liksom hans inställning till skola och lärare.

Likaså undersöks eventuella snatteriim- pulser och våldsbenägenhet samt alkohol- problem hos försökspersonen ,själv eller i miljön.

8.3.3.3 Intervjudata från hemintervju och follow-up-exploration '

För att maximalt kunna utnyttja den in- formation de projektiva testen ger måste man ha tillgång till uppgifter om försöks- personemas livssituation och manifesta be- teende. I kliniskt arbete gör man vanligen en integration av testdata och anamnestiska uppgifter, innan man gör en slutlig person- lighetsdiagnostisk bedömning. I klientelun- dersökningen har testbedömningen skett blint. Behovet av en personlighetsbedöm- ning på så hög integrationsnivå som möjligt är emellertid lika stort i klientelundersök- ningen som i kliniskt arbete. Det är därför av vikt att det finns anamnestiska data som kan sammanställas med resultaten från de projektiva metoderna. För att få tillgång till så relevanta anamnestiska uppgifter som möjligt har psykologerna konstruerat en del av frågorna i hemintervjun och follow-up- explorationen för direkt jämförelse med och integration med de projektiva resultaten.

8.3.4. Allmänt om personlighetsdiagnostik och projektiva metoder

Begreppet personlighet kan definieras på fle- ra olika sätt och olika aspekter undersöks med olika metoder.

Ytligt skulle personlighet kunna definie— ras som hur en individ uppfattas av andra, vilken social roll han spelar. Detta kan man undersöka med olika skattningsförfaranden som lärarskattningar, kamratskattningar etc.

En något vidare och djupare aspekt av personlighet belyser man om man bygger sin bedömning på en individs egen med— vetna upplevelse av sig själv i olika avseen- den. Man kan då använda sig av s.k. per— sonlighetsinventorier av olika slag. Försöks-

personen ställs där inför ett antal påståen- den som skall bejakas, förnekas eller väljas emellan. Vissa personlighetsinventorier an- ses mäta speciella personlighetsdrag, andra resulterar i ett mått på emotionell och/el- ler social anpassning och ytterligare andra klassificerar försökspersoner i olika kliniska grupper, som t.ex. psykopater, paranoiker, hysteriker etc.

Mer komplicerade aspekter av personlig- heten och även djupare omedvetna skikt undersöker man med de s.k. projektiva me- toderna. Begreppet projektion har i psyko- logiska sammanhang flera olika betydelser. I samband med projektiva test syftar pro— jektion på sen allmän perceptionsprocess (varseblivningsprocess), genom vilken alla nya perceptioner är påverkade av minnen av tidigare perceptioner» (Bellak 1954). Pro- jektion i denna betydelse är alltså ett normal- psykologiskt fenomen, som mer konkret ut- tryckt innebär, att en människas tidigare erfarenheter, hennes känslor, behov och at— tityder påverkar hennes perception av om- världen både i riktning mot en selektion och en tolkning och i vissa fall mot en om- tolkning. För den här nämnda betydelsen av ordet projektion har Bellak föreslagit, att man istället skulle använda begreppet apperception, som betyder en individs me- ningsfulla tolkning av en perception. Detta begrepp har också ibland använts, t.ex. i TAT, Thematic Apperception Test. Projek- tion är emellertid ännu det vanligaste be- greppet i dessa sammanhang.

I projektiva test erbjuder man försöks- personen ett stimulusmaterial, som är mer eller mindre ostrukturerat, och hypotesen är då, att han strukturerar materialet i en- lighet med sin egen personlighet och sina egna erfarenheter. Ett mycket ostrukture- rat material använder man t.ex. i Ror- schachtestet, vilket som tidigare nämnts be- står av tio tavlor med godtyckligt formade bläckplumpar. Försökspersonens uppgift är att tala om vad bilderna liknar. Mer struk- turerat är t. ex. Thematic Apperception Test, som består av bilder med något diffust tecknade människor i olika situationer, som kan uppfattas på olika sätt. Försöksperso-

nens uppgift är i detta test att berätta en historia om varje bild. De psykiska meka- nismer man mäter med projektiva test be- finner sig på olika medvetandenivåer. Det anses att ju mindre strukturerat materialet är, dess mer information ger det om omed— vetna skikt inom personligheten.

Projektiva test kan användas för klassi- fikation såsom differentialdiagnoser av typ schizofreni, hysteri, tvångsneuros etc.

Informationen utnyttjas emellertid bättre om man också gör en personlighetsbeskri- vande diagnos. Man kan då koncentrera sig på olika aspekter av försökspersonens ego— struktur, affektupplevande, kontaktförhållan- den, jagupplevande etc.

Angående affektförhållanden försöker man t. ex. belysa hur försökspersonen upp- lever ångest, aggressivitet, sexualitet, sorg, glädje. Vilka affekter och impulser upplevs som tillåtna och kan uttryckas öppet? Vilka upplevs som förbjudna och ångestväckande?

Till egostrukturen hör bl. a. individens grundkapacitet både på det intellektuella och emotionella området. För att belysa denna bedömer man t. ex. graden av klar- het i perceptionen, förmågan till integra- tion av perceptionen, realitetsuppfattning- en och den emotionella och driftsmässiga vitaliteten och förmågan till nyansering. Det är också av största vikt att se hur försva- ret är uppbyggt. Man analyserar därför hur försökspersonen reagerar när förbjudna och ångestväckande impulser provoceras. Är kontrollen konsistent eller inkonsistent? Är den flexibel eller rigid? Vilka försvarsme- kanismer används? Hur stor tolerans har försökspersonen för upplevelse av t. ex. frustration eller ångest?

Till vissa delar sammanfaller bedömning- en av egostrukturen med bedömningen av mognadsnivå. Hur impulskontrollen funge- rar, hur mycket som finns av frustrations- och ångesttolerans är givetvis relevanta as- pekter på personlig mognad. I vad mån individen har förmåga att planera på lång sikt, fungera målinriktat och underordna sina impulser ett personligt normsystem samt uttrycka dem i en socialt godtagbar form är andra närliggande sidor av mognad. I en

mognadsbedömning ingår också analys av eventuella fixeringar på infantila utveck- lingsstadier. Vissa sidor av kontaktförhål- landen och jagupplevande ingår likaledes i en mognadsbedömning. Kan försöksperso- nen t.ex. uppleva en ömsesidigt givande och tagande kontakt, eller är han barnsligt krävande och egocentrisk? Upplever han sig själv adekvat i förhållande till sin ålder eller känner han sig mer barnslig och hjälp- lös?

Kontaktförhållanden kan beskrivas från många olika utgångspunkter. Man kan skil- ja mellan yt- och djupkontakt. Man kan analysera relationen till olika primärgrupps- figurer, respektive till sekundärgrupper. Det är väsentligt att veta om en människa ten- derar, att uppleva sin omgivning i allmän- het eller någon av sina närmaste som ho- tande, farlig, krävande, orättvis, domineran— de, opålitlig eller givande, generös, vänlig, tillåtande, undergiven etc. Upplevs andra som jämställda, starkare eller svagare än försökspersonen själv?

En människas upplevelse av sig själv är en annan väsentlig del i en personlighets— beskrivning. Är självkänslan adekvat? Hur ser försökspersonens jagideal ut, dvs. hur anser han att han bör vara? Hur ser hans fasad ut, vilken är den roll han spelar i so- ciala sammanhang? Hur stämmer jagidealet, respektive den sociala rollen med de affek— ter och impulser som ligger bakom? Denna uppdelning av jagupplevelsen i tre skikt kan— ske bör exemplifieras. Man kan då tänka sig en pojke, vars jagideal är att vara en tuff, modig och suverän gangster. Den so- ciala roll han i verkligheten spelar kan vara en ganska ynklig och feg smågangster. Och kanske är'hela gangsteridealet ett försvar som skall hindra honom att bli medveten om och släppa fram barnslighet, vekhet och ömhetsbehov, som han upplever som icke acceptabla.

Ovanstående är ett försök att konkret be- skriva några av de viktigaste av de person- lighetspsykologiska områden, som man kan belysa med projektiva metoder. De beskriv- na psykiska mekanismerna kan befinna sig på mycket olika medvetandenivå hos olika

människor. Individer med förmåga till in— trospektion kan vara medvetna om ganska komplicerade psykiska förlopp hos sig själ— va, som hos andra är helt omedvetna. I nästan alla protokoll framkommer en del omedvetet material.

En del av de beskrivna psykiska. meka- nismerna manifesterar sig i direkt beteende, andra gör det inte, eller kommer fram i en form som är transformerad och svår att känna igen. Psykologiska begrepp är alltså inte utan vidare synonyma med bestämda beteenden. Kanske bör detta utvecklas nå- got närmare. Vi väljer då ett exempel. Det psykologiska begreppet ångest betecknar en affekt. Denna affekt kan givetvis" ta sig ut- tryck i ett ångestpräglat beteende, panik- reaktioner o. dyl. Men detta är inte den enda möjligheten. Mod ingår i mångas jag— ideal, och ångest uppfattas då ofta som något skamligt, som bör döljas. "Ångesten kan också upplevas som så stark, att den ho- tar personlighetens integritet. lagets omed- vetna försvarsmekanismer träder då hos de flesta människor i funktion, så att ångesten i varje fall delvis trängs bort och inte upp- levs. Ibland förskjuts den eller'byggs över med kontrafobiska mekanismer, vilket re- sulterar i att personens beteende i stället för ängsligt och ångestfullt blir dumdristigt och våghalsigt. Samma affekt kan alltså resultera i olika, t.o.m. motsatta beteen- den. Samma beteende kan givetvis också ha helt olika psykologiska orsaker. 'Bakom symptomet skolk kan t. ex. ligga rädsla för skolan, ev. på grund av bristande begåv- ningsresurser, opposition mot lärare och all auktoritet, kontakt med ett asocialt och c.tolkande gäng etc. '

Av ovannämnda resonemang följer att de projektiva metoderna inte är avsedda att er— sätta utan att kombineras med anamnes- tiska data, dvs. faktiska uppgifter om för- sökspersonens livssituation, sociala bak- grund, aktuella problem etc. Projektiv me- todik skall användas inte främst till att visa beteende utan motivationerna bakom be— teendet. Den skall visa på tidigare ej för- stådda sammanhang i en människas psy— kiska funktionssätt.

Trots de invändningar som kan göras mot att använda projektiva metoder fristående, göra s. k. »blindbedömningar», har man som tidigare nämnts i klientelundersökningen valt detta tillvägagångssätt. Psykologerna har alltså varken vid testningstillfället eller vid bedömningen vetat mer om pojkarna än deras ålder och intelligenskvot." Om de hört till brotts- eller kontrollgruppen har man t. ex. inte haft kännedom om. Man har fun- nit det värdefullt att ha ett avsnitt där re- sultaten ej kan vara påverkade av vetska- pen om pojkarnas grupptillhörighet. Detta har av naturliga skäl inte varit möjligt i övriga avsnitt, där pojkarna bl. a. intervjuats om brottssituationen.

8.4 Avsnittet rörande registerdata m. m. (Gösta Carlsson och Iba Svahn)

8.4.1. Register- och skoldata

8.4.1.1 Registerdata

Avsnittet har planerats för att belysa om— fattningen och betydelsen av samhällsingri- panden av olika slag beträffande undersök- ningspojkarna ochderas familjemedlemmar. Från mantalsverket i Stockholm har in- hämtats uppgifter om pojken och hans sys— kon, biologiska föräldrar och eventuella styv— eller fosterföräldrar. Uppgifterna har gällt namn, födelsedatum, adress, civilstånd samt eventuella förändringar i något eller några av dessa avseenden. "Uppgifterna ut- nyttjas för att beskriva pojkens familjeförå hållanden.vDe har också legat till grund vid insamlingen av övriga registerdata. Allmänna kriminalregistret -— före den 1 juli 1963 straffregistret -— samt kontrollsty- relsens straffregister har fortlöpande infor— merat om domar och beslut gällande under- sökningspojkama och deras familjer. Dessa register avser hela landet, varför informa- tionen torde vara uttömmande. Efter sor- tering av det inkomna materialet förel'igé ger för varje person som varit föremål för registrering uppgifter om antal registreringar och om ådömda brottspåföljder eller andra beslutade åtgärder. Beträffande-det närma—

re innehållet i den information" som på" detta sätt kunnat erhållas. hänvisas till la—, gen den 22 maj .1963 om allmänt kri- minalregister — tidigare lagen den 17 ok-_ tober 1900 om straffregister — samt kun— görelserna den 17 juni 1955 ang. skyl- dighet för domstolar m. fl. att meddela vis- sa uppgifter till kontrollstyrelsen och om särskilt straffregister rörande fylleri och andra brott. Domar rörande brott, som be— gåtts under påverkan av alkohol, finns med i båda registren. Dessa domar har särskilts och kan bearbetas för sig.

Från de lokala organen för socialvård, nykterhetsvård och barnavård har lämnats en fyllig information. För. att säkra full- ständighetenyi informationen från dessa 0137. gan har gjorts en kartläggning av föränd- ringar i familjernas bostadsort under under— sökningsperioden. I förekommande fall har komplettering skett med uppgifter från ani nan bostadsort.

Socialnämnderna skall vid behov lämnä ekonomisk hjälp för livsuppehålle eller vård. Normema för verksamheten är olika i olika kommuner, och ändringar i penningvärdet har medfört ändringar i_ normerna under tindersökningsperiöden. Mot bakgrund av dessa ojämnheter i informationsmaterialet har valts att redovisa: Omfattningen av' sol» cialhjälp genom angivande av perioder då hjälp utgått. . . . ..

Uppgifterna från nykterhetsnämnderna har avsett anmälningar-,»registreringar och andra åtgärder enligt? lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård Sömvinte-föranlett rap-: portering till kontrollstyrelsens straffregiså ter. Insamlade data om alkoholproblem jäm- te kriminalitet kan läggas till grund för enk- la övergripande mått på personernas belast- ningidessaaVseéndenwt'. , _ ." "

Barnavårdsnämndéma har lämnat upp+ gifter om beslut och åtgärder beträffande försökspojkarna och .deras .syskon. Infor-. mationen har systematiserats i variabler, "som anknyter till de. olika åtgärder som enligt lag (barnavårdslagen den 28'april 1960, tie digare lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd) kunnat vid- tagas, såsom övervakning; omhändertagan-

Tabell 8.1 . Översikt över insamlade registerdata

Fp = försöksperson, F och M = biol. fader resp. moder, (F) och (M) = annan fader resp. moder än biol.

Undersökta Uppgiftslämnare personer

Fp F (F) M (M) Kriminalregistret syskon

Fp F (F) Kontrollstyrelsens M (M) straffregister syskon

Fp F (F) M (M) Nykterhetsnämnder syskon

familjen i Socialnämnder sin helhet

_ _ F (F)

Taxerrngsmyndrgheter M (M)

Fp Barnavårdsnämnder syskon

de för samhällsvård med eller utan föräld- rarnas medgivande etc.

Slutligen har taxeringsmyndigheterna bi- dragit med uppgifter om föräldrarnas till statlig inkomstskatt beskattningsbara in- komst under det år då pojken blev aktuell för undersökningen. Variabeln redovisas i hela tusental kronor.

8.4. 1.2 Skoldata

För varje pojke, som ingår i de intensiv- undersökta brotts- och kontrollgrupperna, har insamlats vissa uppgifter om skolgång, skolanpassning, betygsnivå och skolfrånva- ro. Uppgifterna avser klasserna 3—6 i grund- skola (enhetsskola, folkskola) och motsva- rande i andra skolformer.

Skriftliga och muntliga lärarintervjuer har också utförts för att få lärarens skattning av vissa personlighets— och beteendevariabler.

Period Fp:s Före födelse] Vid fpzs l:a Us.- l:a Us- Follow födelse tillfället tillfället up )( x x x x x x x x X x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x

Skolbetygen avser vart och ett av läsåren 3—6 (vårterminens betyg). Uppförande- och ordningsbetygen har noterats separat liksom antal över- och underbetyg, i övrigt används ett genomsnittsbetyg för läsämnena. I det aktmaterial som insamlats ingår i vissa fall betyg för senare läsår, som kan användas som kompletterande information. Om poj- ken gått om en klass avser betygen och öv- riga data första året i klassen. Uppgift om flyttning till högre klass ingår som särskild variabel. Betygen har omräknats från äld- re skala till nyare (1—5), varvid betygen A och a blivit 5, och Bc och C blivit 1.

Frånvarouppgifter, som täcker hela läs- året, har specificerats på frånvaro med el- ler utan giltigt förfall och redovisas om- räknat till hela dagar. Beträffande från- varoanledning har man givetvis all anled- ning ställa sig skeptisk till uppgifternas på— litlighet; i den senare analysen torde den

totala frånvaron, oavsett uppgiven orsak, bli väsentligast. Frånvarouppgifterna avser samma läsår som betygsnppgiftema.

Skolform (folkskola, försöksskola, enhets- skola, grundskola, realskola, privatskola, in- stitutionsskola) och undervisningsform (nor- malklass, läsklass, hjälpklass, observations- klass, enskild undervisning) samt uppgifter om inflyttning till Stockholm avser samma läsår som betygen.

Den skriftliga lärarintervjun har i görli- gaste mån avsett tidpunkten för brottet och den övriga undersökningen men vissa för- skjutningar har icke kunnat undvikas. Lä- raren har ombetts göra en bedömning på en 5-gradig skala av pojken med hänsyn till intellektuella förutsättningar, skolpresta- tion, läs- och skrivsvårigheter, uppmärksam- het, ambition, anpassning i skolan, ordnings- sinne, känslomässig balans, aggressivitet, kamratrelationer m. m. Vissa hållpunkter för olika värden gavs på formuläret.

Den muntliga lärarintervjun har varit in- riktad på vissa egenskaper, som kunde an- tas vara mera svårbedömda och därför krä- ver åtminstone telefonkontakt med läraren. Vidare ingick några variabler som specith skulle vara indikatorer på avvikande be- teende. Till den första gruppen hör psyko- motorisk aktivitet, stereotypier (tics), ag- gressiva affekter, sadism/masochism, själv- känsla, livsstämning, ångest m.m.; till den senare gruppen skolskolk, tabulering, stöld (snatteri), destruktivitet rn. m. Även här gavs anvisningar (muntligt) för olika värden.

8.4.1.3 Register- och skoldata i teoretiskt perspektiv

I det föregående har redogjorts för insam- lingen av uppgifter från olika register och från pojkens skolgång, vad uppgifterna kon- kret avser, vilka tidpunkter eller tidsperio- der de täcker, och hur de sammanfattas. Register- och skoldata skall ses som kom- plement till andra undersökningsavsnitt och kan fogas in i olika perspektiv, inte minst blir de ett viktigt inslag i övergripande eller tvärvetenskapliga tolkningar av klientelun- dersökningens material, där olika hypote-

ser jämförs med varandra. Två egenskaper karaktäriserar dem med hänsyn till deras användbarhet:

1. De ger information som hänför sig till olika tidpunkter i pojkens liv och därmed vissa möjligheter att empiriskt tillämpa pro- cessmodeller.

2. De ger data som pålitligt hänför sig till en tidpunkt före den lagöverträdelse som lett till uttagning för undersökningen (vi bortser här från kontrollmaterialet) och som kan ha medfört akut konflikt med omgiv- ningen och tillfälliga reaktioner både hos pojke och föräldrar. En huvudsynpunkt i register- och skol- datas utnyttjande är att de belyser varaktig- heten i avvikande beteende och dålig sam- hällsanpassning i vad avser pojken själv, och i fråga om registerdata även i en före- gående generation. Registerdata torde där- för särskilt komma till sin rätt när man vill pröva teorier som bygger på det sociala ar- vet (Jonsson 1968). Familjen kan således vara en viktig källa till avvikande normer. Ett fundamentalt problem blir valet mel- lan eller kombinationer av förklaringar av ungdomskriminalitet som förutsätter ett ti- digt inlärande av normer som går stick i stäv mot samhällets, och teorier som för- lägger orsaken till kriminalitet i bristande inlärning av något normsystem, samhälls anpassat eller deviant. Uppgifter om för- äldrars grad av samhällsanpassning före och under pojkens barndom fullständigar och verifierar den bild som erhålles ur intervju- och testdata från undersökningstillfället och möjliggör ett val mellan olika tolkningar. På motsvarande sätt kan skoldata göra det möjligt att följa skolanpassningens ut- veckling och avgöra vid vilken tidpunkt då- lig skolanpassning manifesterar sig, tidigt, gradvist, eller sent och hastigt uppkomman- de. Skolan kan, om man så vill, betraktas som det officiella samhällets test- och ur- valsinstrument, skolk och andra skolsvårig- heter som viktiga symptom för att inte säga symboliska uttryck för konflikt med samhäl- let. Det bör understrykas, att det oftare kan bli fråga om ett försök till kvantitativ gra- dering mellan olika utvecklingsprocesser el-

ler uppkomstmekanismer än ett absolut ställ- ningstagande för en och mot andra.

8.4.2. Hemintervjuerna

Att intervju i hemmen skulle ingå i huvud- undersökningen beslöts efter viss tvekan in— för den arbetsbelastning som detta inne- bar. Erfarenheterna från provundersökning- en hade emellertid visat vikten av att söka även fädernas medverkan (modern hördes i den psykiatriska intervjun) samt att över huvud taget bredda och fördjupa informa- tionen om pojkarnas bakgrund och hemför- hållanden i olika avseenden, Provundersök- ningen kunde dock ej rimligen komplette- ras med hemintervju med hänsyn till den tid som förflutit sedan provundersökningen genomfördes.

Hemintervjun utfördes som sista led i hu— vudundersökningen. De som intervjuades var föräldrarna till pojken (den eller de för- äldrar som pojken hade vid undersöknings- tillfället).

. Intervjun konstruerades av Kristina Humble, Kerstin Elmhorn och Gitte Set- tergren i samarbete. Genom intervjun avsåg man att få en klarare bild av föräldrarnas personlighet, deras inbördes relationer och bägges kontakt med sonen. Hur upplevde modern sin graviditet? Vad väntar föräld— rarna av pojken? Vad önskar de att han skall bli? Hur upplever de sin föräldraroll? Vilken omvårdnad får pojken och vilka krav ställer man pålhonomi fråga om skol- gång, kamratval, fritidssysselsättningar etc.? Vidare får man en beskrivning av familjens miljö, levnadsstandard, ekonomi och bo- endeförhållanden.- Familjens kontakt med grannar, släkt och vänner belyses, liksom inställningen till samhället och dess normer. Föräldrarnas reaktion på brottet, såväl de- ras upplevelse av brottet som deras hand- lande med anledningav detsamma efter— frågas liksom deras uppfattning om var skulden till brottet ligger — hos samhället, kamraterna, pojken eller föräldrarna själva. Ett avsnitt i intervjun handlar om pojkens utveckling. Man frågar om hans spädbarns- tid, småbarnsålder och hur han nu funge-

rar med avseende på kontakt, impulskon- troll, frustrationstolerans och ångestbenä- genhet. Hans förmåga att sysselsätta sig själv, hans självkänsla liksom frigörelsepro- cessen från föräldrarna penetreras också. Intervjun avslutas med frågor hämtade ur Jonsson och Kälvesten, »222 stockholms- pojkar» (1964). Bl. a. beröres graviditet, för- lossning, amning, renlighetsträning, sexual- upplysning, föräldrarnas inbördes dominans- förhållande samt några uppfostringsfrågor.

Tre barnpsykiatriska kuratorer och en psykolog anlitades som intervjuare. De olä- genheter som följer med flera än en in- tervjuare i samma projekt minskas sanno- likt genom att intervjuarna arbetar med en gemensam psykologisk referensram. Så var fallet med de här anlitade intervjuarna. Av- görande när man stannade för att anlita mer än en intervjuare var att det ansågs väsent- ligt att hemintervjun följde så nära i tiden som möjligt efter undersökningen av resp. pojke. Inte oväntat visade det sig ändå för- enat med svårigheter att snabbt genomföra hemintervjuerna. Intervjuerna måste förläg— gas till kvällstid. Stora ansträngningar gjor- des för att vinna faderns deltagande. Dessa och andra faktorer, skiftande från fall till fall, medverkade till att den tidrymd, som förflöt mellan undersökningen av pojken och hemintervjun varierar mellan en halv må- nad och — i enstaka fall — 20 månader. In- tervjuuppdragen fördelades vartefter de blev aktuella på de fyra intervjuarna i tur och ordning.

Alla planerade intervjuer kunde inte ge- nomföras._ Bortfallen blev sammanlagt 18 stycken, vilket motsvarar 9 %. I 14 av fal— len rörde det sig om vägrad fortsatt med- verkan. Av dessa 14 fall var 11 brottsfall och 3 kontrollfall, vilket innebär 9 % av brottsfallen och 8 % av kontrollfallen. Olika skäl till vägran anfördes. Bakom en del av de angivna skälen kan självfallet ligga and- ra outtalade sådana. Det kan möjligen" ha handlat om att man velat värna om sin och familjens integritet eller att "man upplevde någon del av familjelivet som något man ville dölja för insyn. En form av vägran var att modern beviljade intervju, medan fa-

dern — 7 biologiska fäder och 2 styvfäder — vägrade medverka, i 3 fall trots att han befann sig i hemmet vid intervjun.

8.5. Follow-up-undersökningen (Iba Svahn)

I denna del av klientelundersökningen in- går samtliga undersökningsgrupper.

Av väsentlig betydelse för uppläggningen av follow—up-undersökningen var frågan hur pojkarna kunde nås för förnyad undersök- ning. Inskrivningen till militärtjänst var det tillfälle då man lättast kunde komma i kon- takt med pojkarna. Härigenom vann man även den fördelen att pojkarna vid den för- nyade kontakten hade samma ålder och därför i huvudsak samma mognadsnivå. Av dessa skäl beslöts att samarbete skulle etable- ras med inskrivningsförrättarna och militär- psykologiska institutets psykologer.

Genom anknytningen till inskrivningsför- rättningen bestämdes en första uppföljnings- nivå till pojkens 18-årsdag.

Informationen i follow-up-undersökning- en består till en början av vissa av de upp- gifter som inhämtas och de utredningar som görs vid inskrivningen till militärtjänst. Vik- tig sådan information är resultaten av CVB I-prov, ett intelligensprov som administre- ras i grupp, samt intervjuares bedömning av pojkens anpassning i skola och hem och emotionella stabilitet.

Den intervju som vid inskrivningen bru- kar utföras med de inskrivningsskyldiga av särskilt utbildade psykologer har utökats då det gäller de ungdomar som ingår i klientel- undersökningen. Den utökade intervjun (konstruerad av Kristina Humble och Gitte Settergren) har avsett att belysa anpassning i familj och samhälle samt personlig mog— nad, i form av variabler som kan relateras till variabler i psykologiska avsnittet i hu- vudundersökningen. Vidare har två socio- logiska frågeformulär (konstruerade av Ker- stin Elmhorn) administrerats av intervjuarna vid samma tillfälle. Det ena avser even- tuellt begångna brott av olika slag, hur ofta de begåtts samt i vilken utsträckning de be- gåtts före och/eller efter det pojken fyllt 15 år. Detta frågeformulär svarar mot det

som ingår i huvudundersökningen. Det and- ra formuläret har avsett att belysa lag- lydnad och inställning till gällande rätts- system och samhällsnormer hos den inter- vjuade samt dennes uppfattning om kamra- ternas hållning i dessa avseenden. Slutligen har besvarats ett frågeformulär avseende lä— kar- och sjukhusvård under den aktuella perioden.

Insamlingsarbetet för follow-up—undersök- ningen i samverkan med inskrivningsnämn— derna började hösten 1963 och avslutades våren 1971.

I follow-up-undersökningen ingår register- data i samma utsträckning som för tidigare undersökningsperioder (se 7.1 och 8.4.1.1).

9. Beskrivning av debutbrottssituationen

Av Birgitta Olofsson

We were quite unselective, serewing unoccupied houses one after the other, three or four a day. It was amateurish and senseless, an uneducated way of thieving, but it's a stage a lot of young criminals go through, like an apprenticeship. Try a suitable-looking house, knock on the front door, if there's no reply, round the back, in through a window, fill your pockets with small stuff, out—and on the next.

Robert Allerton i "The courage of his convictions” av Tony Parker och Robert Allerton London, 1962

För att ge läsaren en föreställning om vad det är för typ av pojkar som vi arbetar med kommer detta kapitel att innehålla en be- skrivning av brottssituationen och omstän— digheterna runt den. Materialet är den del av intervjun med huvudundersökningens poj— kar som berör brottssituationen. Pojkarna får i stor utsträckning presentera sig själva genom ett stort antal exempel på svar, som de givit vid den del av den socialpsykologis- ka intervjun, som ligger till grund för denna konkreta redovisning. I en senare rapport kommer innehållet i denna intervjudel att bli föremål för en mer ingående analys, där man tar hänsyn till matchningsvariablerna ålder, socialgrupp och familjetyp. Bearbet- ningen kommer att ske med någon form av strukturanalys, där man tar hänsyn till flera variabler samtidigt.

Ungdomsbrottsligheten har under de se— naste decennierna ökat kraftigt. Minst hälf- ten av all grövre brottslighet begås av barn och ungdom under 21 år (Blomberg 1963).

Den registrerade brottsligheten ökar starkt fram till l3—14-årsåldern, varefter den sakta avtar (Sveri 1960; Rengby 1966). Man vet genom den offentliga statistiken över brott begångna av ungdomar, som ännu inte är straffmyndiga (t. ex. SOS.—publikationen »Brottsligheten»), och genom undersökning— ar av självdeklarerad brottslighet under upp— växttiden (Christie m.fl. 1965; Elmhorn 1969; Olofsson 1969; m. fl.) en hel del om vilka brott, som är vanliga bland helt unga ännu inte straffmyndiga personer. Man vet att brottsligheten, både den registrerade och den självdeklarerade, är betydligt lägre bland flickor än pojkar. Enligt »Brottsligheten», 1964, hade pojkar begått lagstridiga hand— lingar i det närmaste 14 gånger oftare än flickor under det kalenderåret. Eftersom man i denna form av statistik endast tar hänsyn till antalet brott, utan att ta hänsyn till att en person kan ha begått flera brott, säger den mycket litet om hur många fler pojkar än flickor som ertappas av polisen

för brottsliga handlingar. Det kan därför vara av intresse att veta att av samtliga cle- ver i åk 8 (omkr. 15 år) i Örebro 2,1 % av de 474 flickorna och 12,8 % av de 486 poj— karna återfanns i barnavårdsnämndens re- gister för begångna brott. Enligt självdekla- rerad brottslighet bland skolbarn i åldrarna 9—14 år var pojkarnas brottsbelastning tre gånger så hög som flickornas (Elmhorn 1969).

Man vet att olika brott når sitt maximum i olika åldrar. Så när t. ex. skadegörelse, som kan sägas vara en typisk ungdomsföreteelse, sitt maximum i 12—13-årsåldern, mopedstöl- der når sitt maximum i 14—17—årsåldern, stöld och snatterier i 15—16-årsåldern (Sveri 1960; Rengby 1966). Detta bekräftas av undersökningarna av självdeklarerad brotts- lighet. Skadegörelse, snatterier och andra bagatellartade brott är vanligast i yngre åldersgrupper. Bland äldre pojkar kommer allvarligare brott som inbrott, svårare stöl- der och brott av våldskaraktär in i bilden.

Man vet också att de flesta brott bland minderåriga begås i sällskap med en eller flera kamrater. Olika tidigare undersökning- ar av ungdomsbrottslingar i ej straffmyndig ålder visar, att endast 12—20 % av brotten begås av en person ensam (Hermansson 1959; Sveri 1960; Elmhorn 1969; Olofsson 1969). De vanligaste enmansbrotten är snat- teri, häleri och bedrägeri. Inbrott, eldsanläg- gelse (lek med eld) och skadegörelse hör till de typiska kamratbrotten. En eller två kam- rater är det vanligast förekommande.

Hur brottssituationen i övrigt ser ut vet man mycket litet om. Är brotten planerade eller är de av impulskaraktär? Hur har man resonerat? Räknar man med upptäckt? I så fall vilket motiv har man för att ta risken?

9.1. De intensivundersöktas självdeklarerade brottslighet

I den del av den sociologiska intervjun, som behandlar den aktuella brottssituationen, har pojkarna tillställts frågor av liknande slag (bil. 3: 1). Det är svaren på dessa frågor, som bildar underlaget för resultatredovis- ningen i detta kapitel. Tillförlitligheten i

uppgifterna är ju, då man hämtar dem ur en intervju, helt beroende på hur pass tro- värdiga uppgiftslämnarna, i detta fall brotts- pojkarna, har varit. Man måste räkna med mätfel beroende på att pojkarna medvetet eller omedvetet förvanskat verkligheten, att de glömt eller har svårt att göra klart för sig hur de tänkte, då de begick brottet, att de missuppfattat frågan eller att de haft svårt att verbalisera sina svar. Man har dock försökt minska mätfelen på flera sätt. Den socialpsykologiska intervjun med pojken gjordes först den fjärde gången som pojken besökte klientelundersökningen. Han var då hemmastadd med lokalerna och undersök- ningsledarna. Tidigare hade hans situation indirekt aktualiserats genom Rorschachtest och AAT-test. Intervjuerna utfördes av per- soner som var vana vid barn och ungdom och tränade i intervjuteknik. Pojkarna har därför svarat öppet och frimodigt och har samar— betsvilligt försökt att redogöra för händelse- förloppet och förmedla sina tankar kring brottet. I vissa fall har uppgifterna kunnat kontrolleras genom jämförelse med polisrap- porten och med de uppgifter som lämnats av brottskamrater.

I huvudsak överensstämmer pojkarnas be- rättelser med polisrapporterna. Små skilj— aktigheter förekommer. Pojkarna säger ofta att lås var öppna, att mopeder var slängda eller kasserade, medan målsägaren säger att de brutits upp resp. varit parkerade i cykel— ställ. I några fall, där pojken begått ett stort antal brott och även polisrapporten innehål- ler många brottstillfällen, har pojken av naturliga skäl verkat osäker på vilket brott man frågar om i intervjun.

Vid jämförelse mellan brottskamraters version av händelseförloppet är överensstäm- melsen förvånansvärt stor. Man kan dock i vissa fall märka en tendens att skylla ifrån sig. Uppgifterna om vem som varit initiativ- tagaren och vem som varit mest delaktig i brottet har därför ansetts så oreliabla, att de inte redovisas i den kommande framställ— ningen. I övriga uppgifter är samstämmig— heten god.

Det brott, som frågorna gäller, är det brott med vilket pojkarna debuterade i poli—

sens register. Inte i något fall är detta deras första brott. Svaren på enkäten om brott som de begått visar dock att deras tidigare brottslighet är av mycket olika intensitet. Det finns pojkar, som tidigare endast begått något enstaka bagatellbrott (t. ex. snattat hemma, pallat frukt, pangat gatlyktor eller fönsterrutor, förövat mindre skadegörelse eller kört moped innan 15-årsdagen) och pojkar, som begått många olika sorters brott och begått dem ett stort antal gånger. Några enstaka pojkar har uppskattningsvis begått mellan 40 och 60 brott av allvarligare karak- tär (förseelser med 5 el. 10 gravhetspoäng, Elmhorn 1969 s. 23). Det verkar alltså vid en första anblick i hög grad vara en tillfällig— het när och för vilken förseelse dessa poj- kar >>åkt fast».

Om man jämför dem med en normalpopu— lation skolpojkar i samma ålder visar sig dock de polisregistrerade pojkarna oftare ha extremt hög brottsbelastning. På grundval av svaren på enkätfrågorna har för varje individ uträknats hans kriminalitetspoäng efter samma system som använts i skolun—

dersökningen (Elmhorn 1969 s. 25). Han har därefter jämförts med det normalmate- rial i samma ålder som skolundersökningen erbjuder och tilldelats en indexpoäng i en 5-gradig skala beroende på om hans poäng ligger under 20:e, 40:e, 60:e, 80:e percen- tilen eller över den 80:e percentilen. Index- poäng 1 betyder att han inte begått fler förseelser än de 20 % minst brottsbelastade och indexpoäng 5 att han har lika hög brottsbelastning som de 20 % mest belas- tade pojkarna i samma ålder i skolunder— sökningen.

I figur 9: 1 ser vi att fördelningen av kri- minalitetsindex i brottsgruppen är sned med en övervikt av pojkar med höga indexpoäng. Snedheten syns särskilt tydlig, då man tar med det brott, för vilket pojkarna åkt fast, då kriminalitetspoängen uträknas. Det visar sig alltså här, som i andra undersökningar (t. ex. Olofsson 1969), att en pojke kan åka fast i stort sett första gången han begår ett allvarligare brott, men att de flesta pojkar som polisregistreras begått ett stort antal brott.

Brottsgruppen före det aktuella brottet

. Brottsgruppen med det aktuella brottet inberäknat

l:] Kontrollgruppen

Krim.!nd. 1 2 3 4 5 1 n 8 32 36 34 40 0 N 150

2

5

Figur 9: I . Fördelning av kriminalitetspoäng. Procent.

3 4 5 1 2 4 32 65 48 19 13 9 150 SOU1971:49

Fördelningen av indexpoäng i kontroll- gruppen är sned åt andra hållet, d. v. 5. här är pojkar med låga indexpoäng överrepre- senterade.

Man måste, då man utvärderar dessa re— sultat, ha i minnet att situationen för nor- malmaterialet (skolundersökningen, Elmhorn 1969), brottspojkarna och kontrollpojkarna varit ganska olika. Normalmaterialet fick besvara sin enkät i skolsalen och helt ano- nymt. Brottspojkarna besvarade enkäten i en paus i intervjun efter det att man öppet och helt utan moraliska aspekter talat om det brott, som de åkt fast för. För kontrollfallen var saken i ett annat läge. I deras fall hade man tidigare inte talat om brott.

Skillnaden mellan brottsbelastningen hos elever, som besvarat enkäten anonymt, och elever, som lämnat namnuppgift, var i skol- undersökningen signifikant på ] %-nivån (Elmhorn s. 79). Skillnaden beror troligen på att de elever, som lämnat sina namn, inte haft mod att markera de allra mest graveran- de och poänggivande brottstyperna (Elmhorn s. 83).

De intensivundersökta brottspojkarna hade inte mycket att förlora eller att dölja, vilket däremot kontrollpojkarna hade. Det. är därför troligt, att brottspojkarna svarat sanningsenligt, men att man kan ifrågasätta riktigheten i kontrollpojkarnas uppgifter. ] ett fall framkom vid hembesöket och sam- talet med fadern, att en pojke snattat i en affär (ej polisanmält). Detta har pojken inte vidgått i svaren på enkäten.

Enkätfrågorna kan ses som ett sample av tänkbara brott ur ett stort antal möjliga sådana. I de fall, där pojkarna begått brott som inte tagits upp i enkäten, kan därför brottspoäng och kriminalitetspoäng bli miss- visande. Ett fall får belysa detta dilemma. En grupp pojkar, varav två deltar i under- sökningen, har enligt polisrapporten under en längre tid sysselsatt sig med att >>låna>> båtar (5 st) och stjäla båtmotorer (6 st) och i vissa fall sälja dessa till andra båtintresse- rade pojkar. Det finns i enkäten inte någon fråga, som kan innefatta dessa stölder. Den ena av dessa pojkar (15 år) har deklarerat ett stort antal andra brott och erhållit krimi—

nalitetsindex 5. För hans del skulle alltså dessa odeklarerade brott inte innebära någon indexändring. Den andre (12 år), som spe- lade en drivande och initiativtagande roll och som deltagit i de flesta brotten, skulle om han deklarerat båt- och motorstölderna flyttas från kriminalitetsindex 3 till krimi— nalitetsindex 5 . Här finns alltså en felkälla, vars storlek man är helt okunnig om. Det måste dock poängteras, att de flesta brott som vi haft möjlighet att kontrollera, är av den vanliga typ, som finns upptagen i en- käten.

9.2. Brottstyp, brottets svårighetsgrad och omständigheter kring brottet

9.2.1. Brottstyp och svårighetsgrad

Genom det sätt varpå pojkarna tagits ut till undersökningen består de brott, som de åkt fast för, enbart av förmögenhetsbrott av olika slag.

Varje kategori brott innehåller förseelser av högst varierande svårighetsgrad. Brottens svårighetsgrad har bedömts i en 6-gradig skala på vilken svårighetsgraden anges med skalstegen

1 för böter, 2 för fängelse, 3 för fängelse, lägst sex månader, 4 för fängelse, lägst 1 år, 5 för fängelse, lägst 2 år, 6 för fängelse, mer än 2 år, som minsta påföljd enligt lag, dvs. om per- sonen i fråga skulle vara straffmyndig.

Det är alltså en formell, juridisk indelning, men brottsrubriceringarna är tämligen fria (en mera strikt formell indehiing presenteras ikap. 10).

Med ett undantag har endast skalsteg l- 3 behövt utnyttjas. Undantaget gäller en pojke, som ertappades av en affärsdetektiv, då han tagit en plånbok. Då detektiven grep honom, gjorde han motstånd och slog detek- tiven med knytnävarna i ansiktet. Brotts— rubricering för detta är rån.

I det närmaste 2/3 av samtliga brott har en svårighetsgrad, som skulle innebära fäng— elsestraff om de förövats av en straffmyndig

___—___—

Svårighetsgrad, formell bedömning

Brottstyp 1 2 3 Summa Medeltal Mopedstöld 11 34 0 45 1,8 Bil-, båtstöld 1 5 0 6 1,8 Inbrott, skjul 2 7 13 22 2,5 Inbrott, hus 3 1 8 12 2,4 Butiksstöld 6 6 1* 13 1,6 Annan stöld 27 15 3 45 1,5 Häleri 4 3 0 7 1,4 Summa 54 71 25 150 1 8

. , ___—___— * Brottet innefattar våld, urspr. svårighetsgrad 4.

person. Enligt denna bedömning är inbrott i såväl skjul m. in. som våning eller affär de brott, som oftast bedömts som allvarliga. Övriga stölder har oftast bedömts som mind- re grava (se tabell 9.1).

Brottets svårighetsgrad har även bedömts fritt på grundval av pojkens egen berättelse om hur brottet gick till och omständighe— terna runt brottet i en 5-gradig skala (bil. 3: 2). Denna bedömning är tänkt att mot- svara hur allvarligt gemene man anser brot- tet vara. Här har man tagit hänsyn till om pojken behövt planera i förväg, om han be- hövt forcera hinder, bryta upp lås m.m., om han handlat i oförstånd eller med berått mod och hur stort värdet av det stulna varit.

Enligt denna fria bedömning av brottens svårighetsgrad har inbrott i skjul el. dyl. oftast ansetts som mindre gravt än inbrott i hus eller affärer. Dessa senare har samtliga erhållit skalsteg 4 och 5. De 7 häleriförseel- serna har ansetts som ringa både i den for- mella och den fria bedömningen. Butiks-

stölderna har i den fria bedömningen av svårighetsgraden inte i något fall ansetts som helt bagatellartade. Detta kan synas egen- domligt, då tidigare undersökningar av bu- tikssnatteri ger vid handen att värdet av det stulna oftast är mycket lågt (medianvärdet ligger vid 10 kr., Sveri 1971). Förklaringen är troligen den att rent bagatellartade butiks- snatterier utförda av barn inte anmäls till polisen och därför inte kommit med i vårt material. Barn polisanmäls också i mindre utsträckning än äldre (Sveri 1971). I de få fall, då värdet av det stulna varit ringa, har pojkarna upprepade gånger snattat i samma butik, så att butiksinnehavaren tröttnat och tagit i med hårdhandskarna. I övriga fall har det rört sig om transistorapparater, luftpis— toler, Märklinlok m.m.

De fyra bilstölderna och de två båtstöl— derna har bedömts som svåra, då de krävt ett stort mått av företagsamhet, lås måst brytas upp och pojkarna i de flesta fall haft betänketid på sig.

Tabell 9.2. Brottstyp mot svårighetsgrad enl. fri bedömning

Svårighetsgrad, fri bedömning

Brottstyp 1 2 3 4 5 Summa Medeltal Mopedstöld 1 14 16 14 0 45 3,0 Bil-, båtstöld 0 0 0 4 2 6 4,3 Inbrott, skjul 1 1 4 10 6 22 3,9 Inbrott, hus 0 0 0 2 10 12 4,8 Butiksstöld 0 0 7 4 2* 13 3,6 Annan stöld 0 5 28 12 0 45 3,2 Håleri 1 5 0 l 0 7 2,1 Summa 3 25 55 47 20 150 3 4 ) ___—___—

* I ett av dessa bro tt förekommer våld.

EI skalsteg 1 iformell bedömning (böter)

skalsteg 2 i formell bedömning (fängelse)

. skalsteg 3 i formell bedömning (fängelse lägst 6 män)

Antal 30 20 10 O 1 0 20 30 40 fängelse

3 55

4 _WWMWWM 47

5. Inn/n _ i 150

Figur 9:2. Brottets svårighetsgrad enligt fri bedömning i förhållande till brottets svårighets- grad enligt formell bedömning.

De två bedömningsformerna har i övrigt relativt god överensstämmelse men skiljaktig- heter finns. Det brott, som enligt formell be- dömning erhållit skalsteg 4 (fängelse 1 år), har också i den fria bedömningen erhållit den högsta svårighetsgraden, men av dem, som erhållit skalsteg 3 (fängelse 6 mån.), har 12 % enligt fri bedömning ansetts vara av mindre svårighetsgrad (skalsteg 1 och 2). Av de formellt sett minst allvarliga förseel- serna har 13 % ansetts som allvarliga i den fria bedömningen (skalsteg 4 och 5).

9.2.2 Brottstyp — ålder

Butikssnatterier är betydligt vanligare de- butbrott bland de yngre än bland de äldre pojkarna. Av 11—13-åringarna har 17 % blivit polisanmälda för butikssnatteri medan endast 1 % av 14—15-åringarna åkt fast för detta brott. Inbrott och bil- eller båtstöld är vanligare som debutbrott ju äldre debutanten är. Mopedstölder och »andra» stölder är lika vanliga debutbrott bland pojkar i alla åldrar, häleri är ovanligt i alla åldrar. Resultaten av

enkäter om självdeklarerad brottslighet ger en likartad bild av förekomsten av olika brottstyper i olika åldrar. Ex.

1. Pojke 11 år — butikssnatteri. — Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Träffa en kille, som försökte dilla i mig att sno röka. Nää, sa jag. När vi kom till en affär sa han: »Ta dom där halsbanden, dom behöver jag till en tjej».—J ag sa nej först. Jag hade slutat att ta för länge sen. — Jag bara skaka till, så rädd blev jag. Men då hade jag fått i huvet att ta dom där. . . Det hade försvunnit så mycket i affärerna där och de hade satt ut en massa deckare. De trodde vi snodde å följde efter oss — och så åkte vi fast.

2. Pojke nästan 15 år — inbrott. — Kan Du berätta lite grann om hur det det gick till ända från början? — Vi gick förbi ett lager — TSI radioappa- rater bl. a. — dom ville att vi skulle gå in och ta apparater och bandspelare, batterier m. m. Jag stod utanför som vakt. Vi var tre

Bil- o båtstöld

Häleri 7 Butiksstöld 13 :Iråzrztatffär -7/////////% 12 12113... _WM/M ” Annan stöld _WM/Å/Å _45 MopedStö'd _WWM 45

150

Figur 9: 3. Brottstyper fördelade på ålder.

killar med mig. Killarna hade plockat i ord- ning och skulle sticka — så kom polisen —— fick syn på mig. Jag börja springa, polisen efter. '

9.2.3 Svårighetsgrad — ålder och kriminell belastning

Svårighetsgraden hos brottet enligt både fri och formell bedömning har i det närmaste lika fördelning i de olika åldersgrupperna.

Svårare brott enligt fri bedömning (skal— steg 4 och 5) har dock oftare begåtts av pojkar med hög brottsbelastning och brott, som bedömts som bagatellartade (skalsteg 1 och 2), begåtts av mindre belastade pojkar.

Man kan däremot knappast finna något samband mellan brottstyp och kriminalitets- index. Butikssnatterier är lika vanliga bland lågt som högt belastade. Detsamma gäller inbrott och bil- eller båtstölder. Den typ av brott, som pojkarna åkt fast för, är alltså knappast betecknande för deras brottsbe- lastning. Ex.

3. Högt brottsbelastad pojke (omkr. 40 allvarligare brott tidigare), 12 år — hög

svårighetsgrad.

— Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— En kompis kom å fråga om jag ville vara med på en stöt. Flera killar var med. Vi var fyra. Någon kastade en sten genom fönstret hos en skomakare, öppnade och gick in. — Hittade 80 kr. och stack. Jag fick 25 kr. tror jag. Det blev en sorts vana. Vi gjorde väl en sju olika inbrott innan vi åkte fast. Någon tjallade och så åkte vi fast (efter en månad).

4. Pojke 14 är, låg kriminell belastning — brott av låg svårighetsgrad. — Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Jag träffade ett gäng, som jag kände. Dom retade mig — »feg» som inte ville vara med. Så. . . jag ställde mig som vakt (vid inbrott i en färghandel) för dom inte skulle tycka jag var larvig. (Fast efter 2 mån.)

5. Pojke 12 år, högt kriminalitetsindex —— snatteri av svårighetsgrad 3. — Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Jag och två andra skolkade. Gick till leksaksavdelningen i en bokhandel. Tänkte

fri bedömning ,

_W/Å/f/M

Figur 9:4. Brottets svårighetsgrad fördelad på ålder.

[] Skalsteg 1 - 3

Skalsteg 4 - 5

Antal 30 20 10 O 1 0 20 30 40

Låg svårighetsgrad Hög svårighetsgrad

N

Krim index

1 ”4 _WMM 40 3 _WM 36 4 _////////////////////////// 34 s _ i

1 50

Figur 9: 5. Kriminalitetsindex före det aktuella brottet fördelat på det aktuella brottets svå- righetsgrad enligt fri bedömning.

bara gå och titta först. — Så stoppade jag ett Märklinlok i fickan. De andra tog också lok och vagnar. — En av grabbarna tappade ett lok på vägen ut . . . Ertappad. Fast i dör- ren av en expedit.

6. Pojke 14 år, lågt brottsbelastad — för- sök till bilstöld.

— Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— Klockan var halv två (em). Jag och två kompisar (varav en initiativtagare) skulle ta en bil. Vi stod utanför medan kamraten för- sökte starta. — Jag sprang rätt igenom bilen, då någon kom springande . . .

9.2.4 Antal deltagare i brottet

Andelen pojkar, som varit ensamma vid till— fället för brottet, är som förväntat låg, 15 % .*

Enligt uppgifter om självdeklarerad brotts— lighet är snatterier av olika slag, häleri och bedrägeri de brott som oftast förövats av en person ensam. I vårt material har ingen butikssnattare varit ensam. Stölder av mind- re svårighetsgrad (skalsteg 1—2) har heller inte förövats av en person ensam oftare än

D ensam

% 2 — 3 deltagare

' > 3 deltagare

stölder av större svårighetsgrad. Häleri och mopedstöld är de brott, som oftast har be- gåtts av en pojke ensam. Grupper med mer än 3 pojkar är utan tvekan vanligast i de fall, där debutbrottet varit ett inbrott. I 32 % av inbrotten i skjul, källare, vindar m. m. och 75 % av inbrotten i våningar, hus, butiker m.m. har pojken haft mer än tre kamrater med sig. I medeltal har pojkar med hög kri- minell belastning före det aktuella brottet i större utsträckning begått brottet tillsam— mans med flera kamrater. Pojkar som begått svårare brott har även oftare haft fler kam- rater med vid brottet än pojkar som begått lindrigare brott enligt fri bedömning (jfr Sveri 1960, s. 113). Inte i något fall har brottskamraten varit en flicka. Ex.

7. Pojke 11 år _ ensam om mopedlån. _ Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Mopeden stod på gården —- låset var uppbrutet och ingen fanns till — så jag tänkte jag kör väl ett varv. Körde runt på går-

* Fördelningen av pojkarna på olika skalsteg eller i olika kategorier inom varje variabel finns angivna i bil. 3:3

40% 20% 0 20% 40% 60% 80% 10096 ensam flera deltagare N Bil- o båtstöld 6 Häleri 6 Buti ksstöl d WWW/%% 13 lnbrott vån 0 affär WW , 12 lnbro skjul ;tdyl 22 Annan stöld 45 Mopedstöld 44 1 48 Figur 9: 6. Brottstyper fördelade på antalet deltagare i brottet. Procent. 112 SOU1971249

[] ensam 2 - 3 deltagare

. > 3 deltagare

Så'ht 20% 0 20% 40% 60% 80% 100% V rug e s- rad ensam flera deltagare N g.., —////////////////////////////////////%////% ., 26 , _WMMgm 55 , _WWMMWMMM 47 , _WWWM/m & 148

Figur 9: 7. Brottets svårighetsgrad enligt fri bedömning fördelad på antalet deltagare i brot- tet. Procent.

den. Inte på gatan. Killen som ägde mope- den talade om det för sin pappa, som gick direkt till polisen i stället för att tala med mamma och pappa.

8. 14-årig pojke — inbrott med flera del- tagare.

— Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

-— Vi var 4 grabbar som gick å titta. Tänk- te »ta» en automat. Vid 10-tiden kom ett stort gäng med grabbar. När de gått, då bröt vi. — Jag hade köpt en kofot för ett år sen. Använt den vid kojbygge förut . .. Vi skulle ha cigarretter — fast jag röker ju inte förstås. — Innehavaren kom . . .

I en fjärdedel av fallen, där pojken haft brottskamrater, har dessa kamrater varit helt flyktiga bekantskaper. De har träffat dem av en händelse på gatan, på fotbolls- plan, i skolan. Någon har hittat på att »sno något», att bryta sig in någonstans eller pröva en moped. De andra har »hängt med».

Det är något vanligare bland ll—lB-åring- arna än bland 14-åringarna att begå brott tillsammans med kamrater, som de inte kän- ner närmare förut eller som inte hör till det vanliga umgänget.

Ex.

9. Pojke 12 år.

— Vad var det för grabbar, var det Dina vanliga kamrater?

-— Nej, andra. — Hur kom Du ihop med dom då? — Jag slogs med en av dom — så blev vi vänner efteråt.

10. Pojke 11 år.

— Vad var det för grabbar, var det Dina vanliga kamrater?

— Nej, nåra andra. — Hur kom Du ihop med dem då? — Träffa den ena i Vällingby — på hem— väg — träffa den andra på vägen. Följde med.

11. Pojke 13 år.

— Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— Skulle på semester till Örebro-trakten. Tänkte jag kunde ha med en moped. Vi skulle till Skansen hela klassen. En kille från en annan klass var med. Såg en moped. Ledde ut den på gatan — olåst. Sen ledde den andra killen den till Klara V:a Kyrko- gata (den ligger alldeles bredvid oss). Jag tänkte ha den där tills vi skulle åka till landet.

impulsbrott

Cl

Il/Å planerat en kort stund före brottet

20%

lmpulsbrott

60% 40%

Bil- o båtstöld Häleri

Butiksstöld

! nbrott vån 0 affär

lnbrott skjul e dyl

Annan stöld

Mopedstöl d

ordentligt uttänkt plan i förväg

0 20% 40% 60%

Planerat brott

”%%/%%

148

Figur 9: 8. Brottstyper fördelade på brottets karaktär av impulsbrott eller av planerat brott. Procent.

9.2.5 Planerade brott — brott av impuls- karaktär

Huvudparten av de unga debutanter i poli- sens register, som blivit intensivundersökta, har enligt egen uppgift begått sina brott helt impulsivt utan någon föregående planering. Endast 11 % av dem har ordentligt planerat och tänkt ut hur de skulle gå tillväga (se bil. 3: 2 och 3: 3).

Inbrott är det brott, som oftast planerats, speciellt om det varit ett vånings-, hus- eller affärsinbrott. Bil- eller båtstöld har oftast planerats endast en kort stund före det poj- karna tagit bilen — båten. Butiksstölderna, som ju oftast antas vara av impulskaraktär, har ofta varit planerade om än en kort tid i förväg (jfr Sveri 1971). Mopedstöld är det brott som allra oftast begås rent impulsivt. För pojkarna i de aktuella åldrarna kan en moped, som står olåst eller står avsides, vara en Övermäktig frestelse. Ofta är det två eller tre pojkar, som gemensamt tar en moped och turas om att åka på den. Mycket ofta försvarar de sitt handlande med att »den verkade kasserad», »den låg uppe i skogen»,

»låset var redan uppbrutet» eller »den ver- kade vara stulen».

Ex. 12. Pojke 14 år — ordentligt planerat in- brott.

— Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— Vi tala om det på frukostrasten. Vi skulle försöka komma in i Konsum å ta cigaretter vid 8-tiden (em). Två killar gick upp på taket å öppna en lucka där. -— Det gick inte att ta sig in. Jag och en till stod utanför. Någon hade ringt polisen som fråga om jag hade sett nåt. Jag nekade.

— Fick gå hem då. — Blev inkallad till po- lisen ung. en vecka senare.

13. Pojke 14 år — mopedstöld tills. med

tre kamrater — impulsbrott.

— Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— Grabbarna hade hittat en moped i sko- gen (med bensin) så dom skulle köra lite. Hittade den sen på Ängby torg. Körde med den. Polisen gick där och sköt skator. .då stack grabbarna. Återvände sen när polisen inte såg och tog mopeden. Polis och park-

tagen på bar gärning tagen samma dag

tagen inom 1 mån

El I

tagen efter 1 mån eller senare

80% 60% 40% 20% o 20% 40% 60% 80% 100%

Bar gärning Upptäckt efter en tid N

Bil- o båtstöld & Häleri :;zgzg/ _. * ' 7 Butiksstöld _W 13 lnbrott _WWWWMM 22 mig;-'.. WWW/»»» 45 Mopedstöld WWW/%%” 5' 45 150

Figur 9: 9. Brottstyper fördelade på form av upptäckt. Procent.

vakt kom efter. — Vi blev uppskrivna.

14. Pojke 13 år — mopedstöld tills. med tre kamrater (brottskamrat med ovan nämn- da pojke) — impulsbrott. — Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Jag hade varit sjuk. Det var fint väder så jag gick ut. Träffade kamrater som tit- tade på en moppe. Då tänke vi så här: vi tar väl den där och kör lite i parken och lämnar in den sedan. En kille gick å hämtade ben- sin, varpå man drog iväg med mopeden ännu längre bort. Man skulle laga en punktering. Civilklädd polis plus en parkvakt kom. —— Hann aldrig köra något vidare på den mop- pen. 15. Pojke nästan 15 år — korttidsplanerat billån.

— Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— Det kom upp två grabbar till mig. Vi snackade lite. Sen gick vi alla tre ner till husets garage (fadern sköter det) och tog farsans firmabil. — Körde ut till Essingen. — Körde in i ett staket på Essingen. — Dom andra hoppade ur — stack. Jag ville ställa tillbaka bilen. Åkte. Polisen stod vid Es-

singebron. Dom som fått sitt staket skadat ringde efter polisen. — Bilen totalförstörd för polisen trängde upp mig så jag körde in i en stolpe.

16. Högt brottsbelastad pojke 13 år — or- dentligt planerat butikssnatteri (rån). — Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Jag och en kompis stod inne i Tempo. Jag stoppade på mig en plånbok. Skulle sälja grejorna till äldre kompisar, som säljer dem till yrkeshälare. Varuhusdeckarn tog tag i min arm — satte in klorna — gick hål nästan. Jag vart förbannad och drog till'na i ansiktet med knytnäven. — Ett par slag.

9.2.6 Form av upptäckt

Hur skedde då upptäckten? För vilka brott blev pojkarna tagna på bar gärning? Knappt hälften av pojkarna blev tagna på bar gär- ning och hela 25 % av dem åkte fast först efter en vecka eller mer. För att ett ingri- pande skall ha fullgod effekt bör det komma så tidigt som möjligt i händelseförloppet. Den sociala kontrollen bör vara så god, att pojkarna blir hejdade redan på intentionspla—

net innan brottet är ett faktum. Det är där- för skada, att så få tas på bar gärning. I många fall kommer reaktionen på brottet efter flera dagar, i några fall mer än en månad senare. Eventuella åtgärder från bar- navårdsnämndens sida kommer ännu senare.

Bil— och båtstölderna samt butikssnatte- rierna upptäcks oftast omedelbart (se ex. 1, 5, 6 och 15). Pojkar, som begått häleri, har naturligt nog inte i något fall åkt fast på bar gärning. Att bli tagen på bar gärning är lika vanligt i alla de olika åldrarna och bland pojkar med olika brottsbelastning. Ex. 17. Pojke 14 år — häleriförseelse med upptäckt efter en månad.

—- Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— En grabb hade tagit pengar vid ett in— brott. Jag fick 20 kr. första gången och blev bjuden på korv och annat. — Anade nog att dom var stulna.

18. Pojke 11 år — mopedstöld upptäckt efter ett par veckor.

E] före kl 8 em

% efter kl 8 em

100 % 80 % 60 % 40 %

fri bedömning

Före kl 8 em

— Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— Klockan var 1/2 10 på kvällen. Jag och en kompis bände upp låset på en moped på granngården. Kompisen parkerade den över natten. Jag tog den till skolan nästa dag. — Sålde den till en klasskamrat samma dag. Klasskamraten åkte fast 2—3 veckor efter och skvallrade — trots löfte att inte göra det.

9.2.7 Tidpunkt för brottet

Den vanligaste föreställningen är att de fles- ta brott oftast förövas på kvällen och att det är de pojkar, som är ute sent om kväl- larna, som då hittar på en massa ofog. Men ofog och förseelser av olika slag har i denna undersökning utförts mitt på ljusa dagen i tre fjärdedelar av fallen. Den enda brottstyp, som förövas oftare efter kl. 8 e. rn. än före, år inbrott i våning, hus eller affär. Även inbrott i skjul, källare eller vind samt stölder förekommer ofta på sen kvällstid.

Det är dubbelt så vanligt med brott efter

20% 0 20% 40%

Efter kl 8 em

20

51

44

19

137

Figur 9:10. Brottets svårighetsgrad fördelad på tidpunkt för brottet. Procent.

kl. 8 e. m. bland 14—15-åringarna som bland 11—13-åringama (16 % mot 35 %). Det är också vanligare att brottet begåtts efter kl. 8 på kvällen i de fall där brottet bedömts allvarligt enligt fri bedömning. Samma re- sultat ger en sammanställning av formell svå- righetsgrad med tidpunkt för brottet.

Ex.

19. Pojke 13 år — stöld efter kl. 8 e. m. _ Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Jag och L. var på gitarrkurs i skolan på kvällen. Gick ner och tittade i källaren. Det var flickscoutmöte där. Där stod en handväska. — L. tog småpengar först och jag tog pluskan och försvann. Vi träffades igen på hemvägen. L. sa att jag skulle göm— ma pengarna. — Nästa morgon berättade jag allt för mamma. Vi gick till rektorn. 20. Pojke 14 år —- stöld efter kl. 8 e. m. — Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Jag och en kamrat hade hört av andra att det fanns thinner bland målarpytsar i ett bygge. — Vi sniffade se'n. (Togs av polisen i omtöcknat tillstånd).

9.2.8 Alkoholpåverkan vid brottstillfället

Av de 150 pojkar, som åkt fast för polisen och som intensivundersökts, var endast 4 stycken (2,7 %) alkoholpåverkade vid brotts- tillfället, trots att 31 hade så avancerade al- koholvanor att man kan tala om missbruk. Det är troligen först i de övre tonåren, då brotten är mer planerade, som man behöver »stärka sig» för att våga. En av de fyra alko— holpåverkade är den mest brottsbelastade i hela materialet. Han är 13 år och har begått uppskattningsvis 50—60 allvarligare brott. Ex. 21. Pojke 13 år. — Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början?

— Vi gick bara upp och tog ett par flaskor. Sen var det inget mer Hade sett dom tidigare och trodde att det var läskedryck — såg sen att det var konjak. — Sålde dem då och gick tillbaka efter mer att sälja.

Hade druckit renat förut — en kis som

De övriga tre är inte så högt belastade (krimindex 3 och 4). De har åkt fast på bar gärning och för brott av svårighetsgrad 3, 4 och 5.

22. Pojke 14 år — bilstöld, alkoholpåver- kad. — Kan Du berätta lite grann om hur det gick till ända från början? — Jag och kompisen var inne i stan. Hade druckit whisky — (Ah, det var en langare. Han tog 20—25 kr. för en halvflaska whisky.) —- Jag var rätt så borta i huvet — gjorde in- brott på en byggnadsplats och tog skruv-' mejsel och tång. For hem. Kom inte in ge— nom porten — tog en bil i stället. Bröt tänd- ningslåset med skruvmejseln. Åkte upp till Årsta. Blev fast i parkeringen — varvamo- torn för mycket. En farbror kom. Jag sprang men blev ifattsprungen.

9.3 Asocialt —- antisocialt beteende

Med utgångspunkt från en individs insider — outsiderattityder (se 8.1.2.2) kan man be- teckna hans handlingar, exempelvis de lag-. stridiga, som asociala eller antisociala. En insider handlar sällan uppsåtligt emot-de förbud och förordningar, som finns inom den grupp, där han känner sig hemma och där han vill bli accepterad. Speciellt inte om han vet, att det följs av negativa sanktioner. Är frestelsetrycket hårt, hans egen kontroll över sina impulser låg och upptäcktsrisken låg, kan det tänkas att han ändå begår en förbjuden handling. Denna handling är då inte anti-social, dvs. riktad mot någon grupp eller mot samhället, utan är asocial, dvs. en följd av omognad, svagt internaliserad kon— troll och alltför svag direkt (extern) kontroll. Vid asocialt beteende är drivkraften »norma— la» behov. Mycket av småbarns beteende kan räknas dit. De flesta barn socialiseras så småningom, de lär sig, att kontrollera sitt beteende, men en del gör det inte. Man- kan förutsätta, att vid asocialt beteende indivi- dens attityder till samhällets normer oftast är neutrala. Han har inte internaliserat dem men har inte heller gjort uppror mot dem. Troligen är det mesta av den brottslighet,

som begås av barn och ungdom, av denna karaktär. Den sätter ju också in under de år, då den direkta kontrollen och övervak- ningen från de vuxnas sida kraftigt minskar. Den visar också en tillbakagång, då de unga fått större samhällsansvar, ansvar för yrke och utbildning, för hem och familj. Ett så- dant ansvar ökar trycket och Viljan mot konformitet.

Hur utvecklingen från asocialitet mot prosocialitet eller mot antisocialitet går, be- ror framför allt på dels individens tidigare erfarenheter, dels hans erfarenheter i sam- band med att hans asocialitet blir upptäckt. Den, vars tidigare erfarenheter har varit be- fordrande för insiderattityder, har stor kon- formitetsbenägenhet. Är dessutom reaktio- nen på hans asociala handling sådan, att han inte blir bortstött utan upprättad och anvisad alternativa handlingsmönster, är prognosen för konformitet och prosocialitet god. Å and- ra sidan har den person, som under sin upp— växt upplevt sig som utstött, som förförde- lad och negligerad, liten motivation att kon- formera och avstå från något, som givit honom fördelar av olika slag: status i kam— ratgruppen, materiella vinster, ångestdäm- pande spänning m. m. En tillsägelse vid upp- täckten upplevs som en ytterligare utstöt- ning. Hans outsiderattityder tar sig uttryck i ett öppet trots. Han kan medvetet trotsa regler, som han och hans outsidergrupp slutat att respektera.

De personer, som intar en neutral position i insider — outsiderdirnensionen, kan, om re- aktionen vid upptäckten av det asociala be- teendet blir onödigt stark eller upplevs som orättvis, förnedrande och nedklassande, komma att inta en position, där outsider- attityder och alienation är förhärskande.

Antisocialt beteende är ofta målinriktat, men i motsats till asocialt beteende är det medvetet riktat mot någon. Individen hand- lar inte enbart impulsivt på sina behov utan tar medvetet risker och planerar sina brott. Antisocialt beteende kan också vara mer oartikulerat och tar sig då uttryck som meningslös skadegörelse, meningslösa stöl- der m.m. Outsiderattityder och antisociala beteenden är ofta en följd av långvarig

frustration av elementära behov som om- tanke, erkänsla, behov av att lyckas och att bli uppskattade hemma eller i skolan. En- ligt en teori skisserad av Maier (1949) kan man skilja på beteende, som är motiverat, av behov och önskningar och beteende, vars drivfjäder är frustration, missräkningar, be- svikelse. Motiverat beteende är påverkbart genom beröm och klander. Vid frustrations- drivet beteende har belöning liten effekt och bestraffning får snarare motsatt effekt, därför att det ökar graden av frustration. Cohen (1955) beskriver amerikanska pojk- gängs brottslighet som onyttig, man stjäl ej för att man vill ha en sak utan planlöst och utan att använda det stulna. Han förklarar deras beteende som resultatet av en »status- frustration», som ett sätt av arbetarbarn att ogiltigförklara de medelklassvärderingar och de förväntningar, som han inte förmår upp- fylla (jfr 4.9). Cloward & Ohlin (1960) har lagt tyngdpunkten på det målinriktade i gängpojkarnas brottslighet. De framhåller dock, att då man fråntar de härskande nor- merna deras legitimitet (blir anti—social), är man till att börja med sökande och osäker. De första handlingarna är »ringa och ofta impulsiva uttryck för förakt och avsky mot en tydlig orättvisa» (Cloward & Ohlin s. 126). Cohen och Cloward & Ohlin tar alltså upp var sin aspekt av det asociala beteendet: det meningslösa, onyttiga, oartikulerade och revoltbetonade beteendet som en följd av frustration och det medvetet målinriktade, då individen medvetet satt normer och reg- ler ur spel. Båda förklarar frustation re- spektive revolt som följd av sociala klass- skillnader i det amerikanska samhället, vilka inte har sin direkta motsvarighet i svenska förhållanden. Det är dock troligt att frustra- tion av för människor vitala behov som er— känsla, omtanke och glädjen att lyckas är grunden till antisociala beteenden hos många ungdomar.

9.3.1 Impulsivt och tanklöst handlande

Många av de intensivundersökta pojkarnas brott, för vilka de åkt fast, verkar vara av asocial karaktär. 58 % säger sig ha handlat

rent impulsivt och utan hämningar, utan att tänka eller planera i förväg. Endast 11 % säger sig ha tänkt ut eller planerat sina brott ordentligt i förväg (se 9.2.5). Svaren på frågan: »Varför tyckte Ni (Du) att Ni (Du) skulle göra det här minns Du det, hur Ni tänkte då?» förstärker in- i trycket av impulsivitet och tanklöshet. Sva- ren har samlats ihop i fem kategorier:

1. Visste inte att det var förbjudet. Ex. Han sa att jag fick dem (emottagit stulna pengar). Visste inte att den var stulen (häle- i ri). Den verkade kasserad (moped). 10 st. 2. Impulsivt handlande och ohämmad be- l havszillfredsställelse. Ex. Tyckte det var kul i att åka. Det flög i mig just då. Skulle vara * roligt att ha en sån. Tänkte inte — bara tog.

90 st.

3. Kamrattryck; tvingad eller hotad att deltaga. Ex. Jag va rädd att de andra skulle tycka jag var feg. Ville inte — men dom sa jag skulle. Dom bråkade med mig så. Går en så går den andra. 6 st. 4. Nyfikenhet eller spänning. Ex. Kul att se vad som fanns därinne (om inbrott). Det var så spännande. 5 st.

|:] impuls % kortidsplan

. ordentlig planering

Antal 30 20 1 0

5. Ville ha speciella saker. Ex. När man planerat brukar det gå bra — behövde de där sakerna. Inga stålar — tänkte ta grejerna och sälja. 28 st. Impulsivt (asocialt) handlande är vanli- gast bland pojkar, som är mindre kriminellt belastade. Målinriktat beteende (»Ville ha saker», d.v.s. brott av mer antisocial ka- raktär) är vanligast bland mer kriminellt belastade pojkar och bland pojkar, som räk- nar med risk att åka fast. 80 % av de 28 pojkar, som »ville ha saker» och tog dem, har också planerat i förväg.

9.3.2 Tanke på upptäcktsrisk

Pojkarna har alltså i stor utsträckning hand— lat impulsivt och tanklöst. Detta intryck förstärks ytterligare genom svaren på frågan om de inte trodde att det fanns risk att åka fast. 22 % svarar att de över huvud taget inte tänkte på det, 23 % att de visserligen trodde (eller tror) att de kunde åka fast, men att de inte tänkte just då, 32 % svarar helt frankt >>nej» de trodde inte det fanns någon risk. Endast 29 av alla de 150 poj-

0 10 20 30

Planerat brott

lmpulsbrott N 25.11.2529. lm _WM '. 29 255?” ””'” —////////////////////u 32 eirisk lei —V//////////////u 49 2.12ij "Sk _W/uuu 331 143

Figur 9:11. Bedömningen av upptäcktsrisk fördelad på brottets karaktär av impulsbrott eller av planerat brott.

karna medger alltså att de medvetet tagit en risk och som motiv har de angivit att de tyckt det varit värt risken, varit spännande eller att de helt enkelt »ville ha grejen» som de »snott». Av dessa 29 har bara 12 även planerat sitt brott, 8 har korttidsplanerat och 4 har ordentligt tänkt ut och planerat sitt brott.

De flesta av pojkarna hade ju redan före det aktuella brottet begått ett stort antal brott utan att ha åkt fast. Detta måste i hög grad ha påverkat deras åsikt om upptäckts- risk. Det är därför anmärkningsvärt att man inte kan finna något samband mellan brotts- belastning och tanke på upptäcktsrisk (se fig. 9: 12: 11). Ej heller tycks vetskapen om att andra kamrater åkt fast ha påverkat deras åsikt om risk vid det aktuella tillfället. Poj- kar med någon i kamratkretsen, som blivit upptäckt av polisen, har varit lika tanklösa och i lika liten grad tagit medveten risk som de, som inte känner till att någon kamrat åkt fast.

Man kan dock inte utifrån pojkarnas svar på frågor om hur de tänkte vid det speciella tillfället, då de begick det brott, som de åkte fast för, sluta sig till hur stor de i allmänhet uppskattar upptäcktsrisken. Det verkar ju i hög grad vara en slump vilken förseelse de åkt fast för och denna kan ju ha upplevts som helt riskfri, medan de i andra fall räknat med risk och vice versa.

9.3.3 Pojkens åsikt om hur andra pojkar bedömer risken att åka fast

I en undersökning av 42 ungdomsvårds- skolepojkar och 65 pojkar ur vanliga skolor i åldern 13—18 år trodde sig ungdomsvårds- skoleelevema betydligt oftare kunna begå brott (p 0,003) (Claster 1967). De ansåg dessutom, att risken att åka fast var betyd- ligt mycket mindre (p 0,003) än pojkarna ur vanliga skolor. Detta är specith anmärk- ningsvärt, då de själva vid flera tillfällen blivit gripna av polisen. Författaren hän- visar till deras dåliga realitetsanpassning, deras oförmåga att kontrollera sina impulser och deras övertro på sin egen smarthet och

osårbarhet. Med tanke på den stora mängd brott dessa pojkar har begått under sin upp— växt och den minimala kontroll från föräld- rarnas och samhällets sida, som de oftast varit föremål för, är ett sådant reaktionssätt förståeligt. Deras brottsliga handlande har vid ett så stort antal tillfällen resulterat i direkt vinning, och för att tala i inlärnings- psykologiska termer blivit förstärkt att de trots allt få undantagen, då de åkt fast eller blivit bestraffade, ej haft avskräckande ver- kan utan snarare befäst deras kriminella beteende.

I vårt material har mindre än hälften av pojkarna räknat med risk att bli upptäckta (fig. 9: 11). Ungefär lika stor andel tror att »grabbar i allmänhet» inte heller räknar med risk att åka fast. Sambandet mellan de två variablerna är dock nästan obefintligt. De, som själva räknar med risk, tror lika ofta att kamraterna inte gör det, som att de gör det. Samma förhållande gäller för dem, som inte räknar med risk att åka fast. Detta kan tas som en bekräftelse på, att den ak- tuella situationen i många fall varit specifik. Den har bedömts som särskilt riskfri eller särskilt riskabel. En alternativ förklaring kan vara, att pojkarna inte särskilt mycket låter sig påverkas av vad »grabbama i all- mänhet» har för åsikt om risken att åka fast. »Grabbar i allmänhet» kan för en poj— ke vara andra än dem, som han själv umgås med, för en annan pojke kan det vara hans vanliga kompisar. Många av svaren tyder på, att pojken i sitt svar talar om, hur han själv i allmänhet tänker eller hur hans brotts- kamrater tänkte vid det aktuella brottet. Det är naturligt att man bryr sig mindre om vad »andra» tycker och tror än vad de, som man gillar och identifierar sig med, tycker och tror om risk att bli upptäckt och att åka fast.

Bland brottspojkarna finns 26 grupper om 2—4 pojkar som är brottskamrater. Endast i 3 sådana grupper har alla pojkarna gett samma svar om kamraternas åsikt om upp- täcktsrisk. I ytterligare 11 grupper har nå- gon av deltagarna varit osäker på, hur man resonerar. I 12 grupper har man helt olika åsikter. Detta tyder på, att man endast i

undantagsfall talar om upptäcktsrisk med sina kamrater. Brotten är ju oftast impulsi- va, oplanerade, med omedelbar behovstill- fredsställelse som mål.

Genom att frågan »Räknar grabbar i all- mänhet inte med, att det är någon risk att åka fast?» uppfattats så olika av olika poj- kar ger de direkta kommentarerna till denna och följdfrågan »Varför tror grabbar inte det är risk?» den mesta informationen om hur de resonerar.

Grabbar i allmänhet räknar med risk att åka fast (44 st.): Ex.

1. — Jo, dom har åkit fast många gånger — varit med om inbrott sen. Jag får inte vara med dom . . .

2. — Jo, det räknar dom stort med. Det är första tanken. Så fort polisen kommer så trampar man till direkt (billån) — det är då olyckorna händer.

3. — Jo, men tänkte inte på det just då.

4. -— Jo, det tror dom flesta. Man får vara försiktig så att ingen märker det och åka (på stulen moped) där ingen ser det.

Kanske, det är olika, ibland räknar grab- bar med risk att åka fast (42 st.): Ex.

5. — Beror på vad det är för grejer. Är det klumpiga grejer åker man fast.

6. — Jag tror inte dom gör det, fast efteråt tror jag dom gör det. — Om man inte gör det så klumpigt kanske man inte åker fast.

7. — Miaa, det beror ju på hur dom är. Om dom är tuffa och hårda så är dom inte så rädda. Om dom gjort det många gånger — inte så rädda.

8. —— Dom vet att dom kan åka fast, men räknar inte med att det händer dem själva.

9. — Om det ligger öde — mindre risk. 10. — De, som inte gör saker räknar med risk — de andra tänker inte på det.

Nej grabbar räknar inte med risk att åka fast (50 st.). Ex.

11. -— Dom tror nog inte det, fast dom gör det (åker fast). I så fall skulle dom inte göra”t.

12. — Klarar man sig en gång så klarar man sig sen.

13. — Säger bara: jag åker aldrig fast — det går inte . . . sen åker dom fast.

14. — Dom måste väl tro att dom klarar sig eftersom dom gör så mycket.

15 . — Jaa — alltså — man gör väl saker och ting i den tanken att man inte åker fast. Tror man att man skall åka dit så gör man ju inte det.

16. — Dom har väl inte åkt fast förut och då . . .

17. — Det är större risk att man klarar sig — det skulle jag tro . . . För en sån enkel sak i alla fall.

Pojkarna verkar vara på det klara med att grabbar (kanske de själva) varit oerhört säkra på, att just de skall klara sig, även om andra åker fast. Många tror också, att bara man åkte fast någon gång, så skulle man resonera annorlunda. Ofta visar deras resonemang, att om pojkar oftare åkte fast, så skulle de vara försiktigare nästa gång eller låta bli att göra sådana saker. I ytterst sällsynta fall tror pojken att grabbar med- vetet tar risker då de begår brott.

Ju mer brottsbelastad en pojkes kamrat- krets är dess oftare uppger han att » grabbar i allmänhet» inte räknar med risk att åka fast. Deras erfarenhet är, att risken är liten.

I sin kriminalitetsteori tar Dollard, Miller m.fl. (1949) upp tanken på straff som en viktig förutsättning för att frustration av viktiga behov (trygghet, erkänsla, spänning m.fl.) inte skall leda till brottslighet och asocialitet. Antecipation av straff byggs upp och förstärks genom socialisation främst i hemmet. Är tillsyn och kontroll låg och uppfostran inkonsekvent blir även antecipa— tionen av straff låg. Aronfreed (1968) har liknande tankegångar.

Som skäl till varför pojkar tror att grab- bar inte räknar med risk att åka fast uppger de att risken ju är så liten eller att de är obetänksamma. Att tro att grabbar bedömer risken som liten (om man bara är smart eller därför att man tror sig vara klyftig) är vanligare bland yngre pojkar (!) än bland äldre och bland pojkar som begått brott av hög svårighetsgrad (fri bedömning). Det är också betydligt vanligare att pojkar med hög brottsbelastning tror att grabbar räknar

Tabell 9.3. Brottets svårighetsgrad mot kam- raternas riskfilosofi

Obetänk- samhet

Svår.gr. Risken

fri bed. liten Summa

1 + 2 7 50 % 7 50 % 14 100 % 3 18 62 % 11 38 % 29 100 % 4 19 68 % 9 32 % 28 100 % 5 7 100 % 0 0 % 7 100 %

Summa 51 65% 27 35% 78 100%

med att risken är mycket liten, medan de mindre brottsbelastade oftast tror att grab- bar handlar obetänksamt och impulsivt (se fig. 9: 12: 12).

9.3.4 Meningslösa brott och brott som är ändamålsenliga

Det framkommer med all tydlighet vid ge- nomläsningen av det intervjuavsnitt, som gäller själva brottssituationen, att det mesta av pojkarnas beteenden och tillvägagångs- sätt varit inriktat på omedelbar tillfredsställ- else som mål. De har på sina upptäcktsfär- der sett något de ville ha och tagit det. Ex.: »Jag blev jätteglad då jag såg en sån (skiv- stång i ett skjul)». »Blev sugna när vi såg all glassen» eller »Tyckte — så mycket kul vi kan ha för pengarna! (stulna ur hand- väska)». Genom många av intervjusvaren lyser pojkars glädje över >>pry1ar, som kan vara bra att ha».

Man får även det bestämda intrycket att de 150 icke straffmyndiga pojkar, som polis- anmälts, haft ett minimum av kontroll över sina handlingar. De har helt tanklöst farit runt och gjort vad som fallit dem in, ledda av nyfikenhet och spänning (asocialt bete- ende).

I ett fåtal fall verkar stölderna vara rent meningslösa och onyttiga, d.v.s. ett bete- ende som kan antas vara frustrationsdrivet. En pojke stjäl cigarretter ur en automat »fast jag inte röker förstås», en annan stjäl ett halsband på inrådan av en kompis, åter en tar saker i ett varuhus helt på måfå, enligt hans egna uppgifter.

I några fall hade pojkarnas förseelser varit planerade under medveten risktagning i av- sikt att sko sig på andras bekostnad (anti-

socialt beteende). De har behövt »stålar» och sett till att de skaffat sig det eller något annat, som de kunnat sälja och så fått peng- ar. Den antisociala hållningen återspeglas inte endast i pojkarnas direkta svar på frå- gorna utan även i hela deras sätt att för- hålla sig, att öppet tillstå antisocialt planer, och i deras språkbruk, t. ex. » gola», »torska» (jfr Bondesson 1968).

Vi kan alltså konstatera att dessa pojkar mellan 11 och 15 år övervägande ir asoci- ala och begår asociala handlingar, Endast ett fåtal pojkar kan sägas vara antisociala. Först då man tar med hem- och bakgrunds- faktorer, skolanpassning, kamratförhållan- den och fritidsvanor kan man med stöd av Briar & Piliavins »reward—cost»-modell stäl- la prognos för i vilken riktning dessa pojkars asocialitet skall utvecklas. Är den kostnad som innebär besvikna föräldrar, nedsatt se— debetyg, repressalier och vetskapen om svå- righet att få bra arbete och körkort så stor att de tar rättelse och konformerar med samhällets regler? Eller är vinsten att få vad man vill ha, att inte svika det brottsliga gänget, att uppleva en stunds ångestned- sättande spänning och erhålla beundran och status bland kamraterna så stor att sam- hällstrycket mot konformitet inte förmår uppväga den?

9.4 Kontroll av beteendet

Den effektivaste kontrollen av beteendet är den internaliserade kontrollen. Då en norm är internaliserad följer individen normen i sitt handlingssätt, oberoende av om hand- lingen åtföljs av belöning eller straff. Man kan även tala om indirekt kontroll och di- rekt eller extern kontroll (Nye 1958). Vid indirekt kontroll är bevekelsegrunden för ett konformt beteende inte individens egna värderingar, utan att han är tillgiven norm- sändarna, föräldrar, lärare m.fl. Han gör som de säger och följer deras anvisningar för att inte göra dem ledsna.

Direkt kontroll innebär övervakning och tillsyn för att förhindra att regler överträds. Är den direkta kontrollen otillräcklig och upplevs upptäcktsrisken som minimal, sätts

även den indirekta kontrollen ur spel, efter- som handlingen aldrig behöver komma till normsändarnas kännedom. Är den indirekta kontrollen, tillgivenheten mot normsändaren, svag och otillräcklig, uppstår lätt outsider— attityder och anti—socialt beteende, som inte kan hejdas av enbart direkt kontroll. Den direkta kontrollen och de negativa sanktio- nerna snarare understryker de anti-sociala tendenserna hos individen. Vid asociala ten- denser däremot, där den interna kontrollen är svag men den indirekta kontrollen kan vara ganska god, kan direkt kontroll och övervakning vara stödjande och förhindra att frestelsen blir övermäktig eller tanklös- heten tar överhand. Indirekt och direkt kon- troll stöder varandra ömsesidigt och bildar grunden för den internaliserade kontrollen.

9 .4.1 Direkt kontroll

De pojkar, som för första gången åkt fast för polisen för begångna brott, har alla tidi- gare begått en del förseelser, många av dem ett mycket stort antal. Man kan alltså anta, att ju fler brott en pojke hunnit begå, desto mindre direkt kontroll har han varit före- mål för från föräldrarnas sida. Detta visar sig också vara fallet. Ju lägre brottslighet i förhållande till åldern (krim.index), desto bättre har kontrollen från föräldrarnas sida över kamrater och fritid varit (se fig. 9: 12: 1).

För hela gruppen har kontroll och tillsyn bedömts som otillräcklig i 73 fall medan den bedömts som mycket god i 21 fall (se variabeldefinitionen i bilaga 3: 3). Ingen av pojkarna med låg brottsbelastning (krim. index 2 och 3) har erhållit skalsteg 1 (mini- mal kontroll) medan kontrollen av de mest brottsbelastade pojkarna i 31 % av fallen bedömts så.

Den indirekta kontrollen, tillgivenheten mot föräldrar och andra normsändare, som den återspeglas i emotionellt förhållande till far och mor, emotionellt hemklimat och i skolanpassning, kommer att bli föremål för en ingående analys i en senare rapport.

Den internaliserade kontrollen kan mätas genom de samvetsreaktioner, som pojkarna visar på tal om brottet. Det är dock troligt att detta mått inte är särskilt reliabelt. I de flesta fall har upptäckten och polisanmälan inneburit ett Ståhej kring pojken. Han har fått stryk, far har grälat, mor har gråtit och förmaningarna varit många. Detta kan ha lett dels till att pojken överdriver hur hemskt det kändes och hur stor samvetsnöd han hade, dels till att pojken vid förnyad aktu- alisering av händelseförloppet i tonårstrots förringar sina egna reaktioner.

>>Hur kändes det efteråt, när det var gjort?» lyder frågan. Svaren har delats upp i två grupper beroende på om upptäckten skett på bar gärning eller efter en tid. I de fall, där pojkarna blivit tagna på bar gär- ning, har reaktionen varit kraftigare. Ingen har sagt sig vara helt oberörd. 35 % har reagerat kraftigt. Ex. (skalsteg 5)

1. — Min kompis låg hemma och grät — jag var lika illa däran.

2. — Ångrade — va gjorde man det för?

Då ingen direkt påföljd skett omedelbart efter brottet är det en stor grupp (40 %) av pojkarna som över huvud taget inte tänker på följder eller känner någon ånger eller rädsla, Vilket tyder på att den internaliserade kontrollen hos många av våra pojkar är myc- ket svag. Några tyckte enbart att det var ro- ligt. Ex. (skalsteg 1)

3. — Tyckte det var kul — tänkte inte så mycket.

4. —— Det kändes bra. Jag tänkte köpa en moppe.

Andra tyckte inte att det kändes något särskilt. Ex. (skalsteg 2)

5. — Jag är aldrig nervös när jag gjort något.

6. — Tänkte man inte på, hur det kändes — tänkte bara på att åka.

7. — Inget särskilt (med en axelryckning). Ånger och rädsla av olika grad (skalsteg 3—5) är dock vanligast bland våra pojkars

svar, särskilt om de tagits på bar gärning, vanligare bland de mindre brottsliga än de med krim.index 5. Av dessa ger mer än en tredjedel svar, som tyder på att de tyckte att det kändes kul, spännande e. d. eller inte kändes något särskilt (se fig. 9: 12: 2).

9.4.3 Föräldrarnas brottsreaktion

Föräldrarnas kontroll över sina pojkar är i många fall låg, men många föräldrars sätt att reagera på vetskapen om brottet är stark. De lågt brottsligt belastade, vars föräldrar har relativt god kontroll över sina pojkar, har oftast reagerat normalt med en allvarlig tillsägning (skalsteg 3) eller varit uppskaka- de och ledsna, men ej gett sina pojkar stryk (skalsteg 4). De mest brottsligt belastade pojkarnas föräldrar har oftare än de övrigas reagerat konventionth och oengagerat (skal— steg 2) eller hårt med straff i form av stryk (figur 9: 12: 3).

»Vad sade och gjorde Din pappa (Din mamma) när han (hon) fick reda på det här?» Ex. (skalsteg 2, 15 st.):

1. Inget särskilt (far). Hon var lessen är klart (mor).

2. — Hon (ensam mor) tyckte det var dumt. Jag får skylla mig själv.

3. -— Han (far) visste ju att vi inte tagit den (moped). Så han var inte så arg. Ex. (skalsteg 3, 57 st):

4. — Arg — och lessen. (Grälade han?) Nää, han sa att jag inte skulle göra om det.

5. — Vart ju lessen (mor). (Arg?) Ja, men mest lessen.

6. -— Blev ju lessen (far). Förstod ju att det nästan var värst för mig. Ex. (skalsteg 4, 56 st.):

7. -— Hon var lessen, grät. Jag skulle vara inne, aldrig mer gå ut på kvällen.

8. — Hon blev alldeles ifrån sig.

9. —— Han vart ju arg. Sa allt möjligt Grä- lade och pratade om följderna. Om man fort— sätter så där blir det större och större saker — till sist fängelse. Hon pratade med mig. Sa »sånt får inte förekomma». Ex. (skalsteg 5, 18 st.): 10. — Han sa — jag fick stryk — och så fick

jag inte göra om det där. Hon sa likadant hon. Jag fick en snyting av henne också.

11. — Fick stryk (far). Vi har en kamel— piska därhemma.

12. — Hon vart arg. Sa att jag skulle få en riktig omgång. Hon slog mig å så fick jag gå och lägga mig (ensam mor).

Den direkta kontrollen över pojkarna från föräldrarnas sida är i många fall dålig, och otillräcklig. Internaliserad kontroll i form av samvetsreaktioner och ångerkänslor efter brottet är också svag hos många poj- kar. Först vid upptäckten blir de rädda och ångerköpta. Hårda straff och aga från för- äldrarnas sida har dock haft föga verkan på pojkens beteende (jfr återfall 9.6.2).

9.5 Kamrattryck

Brottslighet bland barn och ungdom är ett typiskt kamratfenomen. Pojkar som till- bringar stor tid utanför hemmet tillsammans med kamrater och pojkar, som brukar vara tillsammans med kamrater i gäng, har be- gått fler brott och har svårare att ta rättelse vid en tillsägelse än pojkar, som tillbringar större del av sin fritid hemma eller inte är medlemmar i något gäng (Olofsson 1971). Det är dock givet att en stor kamratkrets, omfattande umgänge med kamrater eller del- tagande i gäng inte på något sätt behöver betyda asocialitet i någon större utsträckning. Kriminalitet bland gängmedlemmar är helt beroende på vilka pojkar som deltar i gänget.

Vilket gäng man söker sig till, vilka kam— rater man väljer, beror till stor del på hur- dana ens egna tidigare erfarenheter har varit. Man söker en referensgrupp, där ens egna värderingar och erfarenheter blir bekräftade och vars aktiviteter och målsättning förstär- ker ens eget värdesystem (t. ex. Newcomb 1943; Yablonsky 1962, a). Gänget kan där— för bli en social värld, där brottsligt beteen— de förstärks. J u mer en persons avvikelse blir föremål för uppmärksamhet av negativt slag, desto mer beroende av gänget blir han. Kam- ratkretsen ger också den enskilde individen ett stöd, så att han vågar göra det som han inte skulle gjort ensam. Cohen säger att »there is a chemistry in the group situation

Figur 9: 12 (:1—15). Pojkar med olika kriminell belastning (krim.index) fördelade på olika variabler. Krim 0% 50% 100% index | ' I N?: _WM/f/M 37 [l Lågkontro" 9.-12.—1 4 _WM/f/d 65 % medel kontroll 5 M 48 I högt...... Föräldrarnas kontroll över pojkens kamrater och fritid 2+3 WWW/% ' 33 [:| liten reaktion 9:12:2 4 _WMf/Å/M 61 % normal reaktion 5 _ 44 ' starkreaktion Pojkens reaktion vid brottet ///////////////////////////////////////////////////// 37 5:32?” 9.123 4 WWW/%% 63 232.334... s 47 tillåtit... Föräldrarnas reaktion inför vetskapen om pojkens brott ' fysisk aga m W" av åt...... 9.12... 4 [M as % 235212,” 5 _ 44 I Ha...... Samvaro med kamrater 243 M 29 El ;).-12.5 4 M— 38 % ..,... 4 % 32 I många Pojkens kännedom om polisingripande bland brottskamrater SOU 1971: 49 125

o,, 59% 10094

Krim index

243 _//////////////////////////////////// 35 D ..,... 9:12:6 4 —///////////////////////////////// 61 % någon sl _WWMM » .. 43 I många

Pojkens kännedom om polisingripande bland pojkar i kamratkresen

2+3 M/ /////////////////// 18 [j '.... 9.-12:7 4 % 29 /////, endel

5 _WMM » 32 . inget

Föräldrarnas vetskap om kamraternas brottslighet

m m 24 El 99 9:9.—9 4 M 44 % ...,... s 11% se I 49.

Bästa vännens kriminella belastning

z+s % 24 E] 444 9.199 4 % 44 a n......

—///////////////// 38 . hög

Gruppens kriminella belastning

IW 24.- D 449 9.19...) 4 :W 44 ...,... 5 //////// '

Kamratkretsens kriminella belastning

0% 50% 100%

Krim ' ' index N 2+3 34 [] ej risk

. . , risk tänkte mu 4 M 44 % ..... medveten 5 [22% 48 ,,,...agning

Pojkens åsikt om risk att åka fast vid det aktuella brottet

243 —////////////////////////////////9 20 El ob..ä.k..mh..

54:12:12 4 _/////////////////////////////////////////////// 42 225522? 5 _WMWWWWWWM ze

raternas otiv att begå bro t trots, Pojkens åsikt om kam t risken att åka fast

m

2+3 _WWWM 14 |:] moralisktklander mm.—13 4 _W/ff/MM/M 32 35:33"

5 _WWWMM . . 33 | 353354

Kamraternas reaktion inför vetskapen om brottet

m U se D 444 9:14-44 4 M as I tveksam starkt 5 SIW 47 tveksam

Pojkens egen prognos i brottsligt avseende

M M 47 IZI 444444 942415 4 ::W 45 % tätt.. 5 _WWM ' * . '. 48 385113an

Pojkens återfall i registrerad brottslighet

itself which engenders that which was not there before, that group interactions is a sort of catalyst, which releases potentialities not otherwise visible» (Cohen 1955, s. 135). Det är dock inte alltid så, att man har möj- lighet att välja kamrater som man helst vill vara tillsammans med. Av olika anled- ningar, avvikande personlighetsdrag, upp- trädande, klädsel m.m. kan vissa barn vara uteslutna från en del kamratgrupper. Det vanligaste är troligen, att kamratutstötta barn vänder sig mot föräldrar och andra vuxna eller drar sig undan och blir ensam- ma. Men är hemmamiljön otrivsam eller rent av fientlig kan dessa barn sluta sig till gäng eller grupper, som är mindre nogräknade (jfr Hauge 1970, s. 166).

Det är därför av stor vikt för förståelsen av den enskilde pojkens brottsliga beteende att försöka klarlägga, vilka kamrater han umgås med, hur han tror att hans kamrater resonerar och tycker, hur mycket han vet eller tror sig veta om deras eventuella brotts- lighet o. s. v.

Pojkens uppfattning om kamraternas in— ställning till normer och regler behöver inte överensstämma med vad dessa pojkar själva säger sig tycka. Oftast tror ungdomar att deras kamrater har mer avancerade åsikter än de själva säger. Denna »falska» uppfatt— ning bildar ett fiktivt tryck på pojken i rikt- ning mot ett beteende, som liknar kamrater— nas (Rommetveit 1955).

9.5.1 Kamraternas kriminella belastning

De intensivundersökta pojkarna tillbringar större delen av sin fritid tillsammans med kamrater. Hela 87 % tillbringar mer tid tillsammans med sina kamrater än bedöma- ren ansett normalt (normalt : samvaro med kamrater på eftermiddagarna samt en eller två kvällar i veckan, se bil. 3.2).

Man kan märka ett samband mellan hög kamratsamvaro och hög kriminell belastning (se fig. 9: 12: 4). Det framgår även tydligt att de pojkar, som gripits av polisen, på sin fri- tid och i sitt umgänge står under inflytande av normer, som inte står i överensstämmelse med de av samhället accepterade. Hälften

av de pojkar, som haft brottskamrater, upp— ger att de vet att någon av dessa »varit fast för polisen förut» (se fig. 9: 12: 5). Dubbelt så många känner till att kamrater i deras um- gänge har »åkt fast för polisen någon gång». Pojkar med hög brottslig belastning (krim. index 5) har i högre grad än de övriga många kamrater, som åkt fast (se fig. 9: 12: 6). Dessa pojkars föräldrar vet dock mindre om kamraternas brottslighet än de mindre belastade pojkarnas föräldrar (se fig. 9: 12: 7). Återigen ett tecken på dessa föräld- rars bristande kontroll över sina barn.

Man kan också märka ett positivt sam— band mellan pojkens egen kriminella belast- ning och bästa vännens brottsliga belastning (ej endast den registrerade brottsligheten) skattad utifrån pojkens uppgifter (se fig. 9: 12: 8). Detsamma gäller i ännu högre grad gruppens och den yttre kamratkretsens brottsliga belastning (se fig. 9: 12: 9 och 10 Tre fjärdedelar av pojkarna uppger att de känner till förseelser av något slag bland kamraterna i den vanliga kamratgruppen och i den yttre kamratkretsen. De grupper, som de mest kriminellt belastade pojkarna tillhör, är också de högre kriminellt belastade än de grupper, som de mindre kriminellt belastade uppger sig tillhöra.

Underlaget till fig. 9: 12: 5—10 är hämtat från olika ställen i intervjun. Figurernas lik- artade utseende tyder på att pojkarnas svar varit konsistenta.

9.5.2 Kamraternas reaktion på brottet

Ytterligare ett mått av kamrattryck mot brottsligt beteende ger svaren på frågan »Vad sade Dina kamrater — de som inte va- rit med om det (brottet)?>>. 60 % av de minst kriminellt belastade (krim.index 2 + 3), 50 % av de mer belastade (krim.-index 4) och 30 % av de mest belastade pojkarnas kamrater visste inte om det. Pojkarna hade lyckats hemlighålla det. De mest belastade pojkarna, som även hade belastade kamra- ter, hade mindre anledning att hålla tyst. De- ras kommentarer tyder också i högre grad på att kamraterna accepterar brottslighet.

1. — Otur att åka fast.

2. — Det var klumpigt gjort.

3. — Synd att ni torska.

4. — Vilken osmak!

5. — Grabbarna hemma tycker att det är bra om man törs göra nåt sånt där.

Moraliskt klander är vanligare bland de mindre brottsliga. Ex.

6. — Dom tyckte att det var dumt gjort.

7. — Dom sa att jag skulle sluta att hålla på sådär.

8. — Dom tyckte inte att jag skulle göra om det där någe mer.

En mer neutral reaktion är dock vanligast. Ex.

9. — Dom sa inget särskilt. 10. — Dom skratta åt oss.

11. — Ville veta vad polisen sa. 12. — Dom bryr sig väl inte om det.

(Se fig. 9: 12: 13) Trycket från kamraterna mot brottsligt beteende är, som det framgår av pojkarnas egna uppgifter, stort. Speciellt stort, efter- som de flesta av brottspojkarna tillbringar större delen av sin fritid i kamratkretsen.

Det återstår för en senare mer ingående analys att utröna om gänget eller kamrat- kretsen är den primära orsaken till de brottsliga aktiviteterna, d.v.s. om pojkarna visar en god anpassning till en brottslig del- kultur. Sådana åsikter framförs av Chicago- skolan (t. ex. Thrasher 1927; Shaw & Mc Kay 1942). Brottslighet är en följd av del- tagandet i gänget och ingår som en av dess sysselsättningar. En annan möjlighet är att brottslighet i gängen är en sekundär före- teelse. Dåliga kamrater är bara symptom på en bakomliggande missanpassning. Åsikter av detta slag företräds t. ex. av Burt (1944), Scott (1956) och Yablonsky (1962, a).

Man måste troligen acceptera att orsaker— na kan gå åt båda hållen. För somliga är gänget den primära orsaken till brott. Poj- kar som trivs i gäng blir kanske lättare brottsliga (jämför citatet från Cohen). För andra är det brottsliga gänget endast ett sekundärt symptom.

Med det rika materialet av upplysningar

om pojkens hem, relationer till föräldrar, uppträdande i skolan och kamratförhållan- den som finns, bör man ha möjlighet att ta reda på i vilka fall kamratkretsen varit den primära och i vilka fall den varit den se— kundära orsaken till brotten.

9.6 Vad händer efter brottet? 9.6.1 Påföljd

Vi har sett, att vetskapen att kamrater blivit tagna av polisen inte verkat betyda mycket för, om pojkarna räknar med risk att bli upptäckta för egen del eller inte. Flera poj- kar säger sig dock tro, att kamraterna skulle avhålla sig från brott om de inte ansåg, att risken att åka fast var så liten och de själva så smarta.

En avhållande faktor kan vara rädsla för påföljden. Men anses risken att åka fast vara minimal eller sker brottet helt tanklöst och impulsivt, som ju är ytterligt vanligt, är ho- tet av en allvarlig påföljd föga avhållande.

Frågan om påföljd lyder: >>Hur tror de (grabbar i allmänhet) att det går om man åker fast?» Svaren på denna fråga liksom svaren på frågan om kamraternas åsikt om upptäcktsrisk tyder på att pojkarna i vissa fall svarat, vad de vet att kompisarna tror om påföljden, men att de i andra fall delger sin egen åsikt om påföljden. Ex.

»Vet ej. Själv vet jag att det går illa.» Vi får därför nöja oss med att presentera olika kategorier av svar och hur frekventa dessa är i materialet.

En stor del av pojkarna säger, att de (och deras kamrater) tror, att detta att åka fast för polisen inte leder till mer än »en prick» (53 st.). Ex.

1. — Blir inget under 15 år.

2. — Dom tror inte att det blir någor far- ligt — hört att det bara blir uppskrivning hos polisen.

3. — Ett förhör och sen går man hem. Det är det värsta . . .

4. — Första gången inte farligt. 5 . — Tillsägelse av polis eller rektor.

6. —- Åka till polisen, där dom frågar en massa.

7. — Uppskrivning, så får det vara bra med det.

Lika många ger mer nyanserade svar som tyder på, att de vet ungefär hur polis och barnavårdsnämnd arbetar (56 st.). Ex.

8. — Det blir barnavårdsnämnden och po- lisen. Det blir anmälan till plugget. Sänkt be- tyg i uppförande och ordning.

. 9. — Blir man anmäld flera gången till polisen blir man omhändertagen av barna- vårdsnämnden.

10. — Föräldrarna får reda på det. Kan- ske inte får gå ut på ett tag. Det beror på hur gammal man är — om under 15 år blir man uppskriven i barnavårdsnämnden.

11. — Till polisen. Är det alltför mycket blir det internat för att lugna ner sig.

12. — Man får dåligt jobb sen. Om man skall jobba i affär, tror dom att man tar sa- ker. 13. — Får åka till polisen. Blir uppskriven där. Så får barnavårdsnämnden reda på det. Sen ringer dom hem. Så får man åka till bar- navårdsnämnden. En del får stanna kvar där och åka till uppfostringsanstalt.

Man har en känsla av att pojkarna i många fall relaterar hur det gick för dem själva. »Uppfostringsanstalt» nämns ofta och verkar vara en skräckfde realitet för många. Flera av pojkarna har kamrater som »åkt på hem» eller »sitter på Hälle» (Eols- hälls barnhem). Det är också troligt att många föräldrar tar till »uppfostringsanstalt» som hot och påtryckningsmedel.

En liten grupp pojkar nämner en alltför kraftig påföljd (22 st.). Ex.

14. — Man kan ju åka på uppfostrings- anstalt eller få böta mycket.

15. — Beror på vad man gör. Man åker in på sånt där hem, uppfostringsanstalt. Ung- domsvårdsskola kanske det heter.

16. — Massa böter. Är det grövre saker blir det fängelse och sånt.

17. — Att dom ska ringa hem. Att dom kommer på barnhem. Dom hör så mycket om andra.

Ofta bygger även uppfattningen om en alltför kraftig åtgärd på erfarenhet av vad som hänt kamrater. Samhällets mycket plas- tiska sätt att handskas med minderåriga lag- brytare kan vara svårt att förstå. Ibland händer det ingenting, ibland blir man skic- kad hemifrån. »Dom är inte alls klara över vilka straff det kan bli. Dom är inte upp- lysta tillräckligt» svarar en pojke. Andra pojkar har över huvud taget inte tänkt på saken (19 st.). Ex.

18. — Det har dom inte tänkt på. 19. — Det funderar man väl inte över. 20. — Vet ej. Vi diskuterar inte sånt.

Ju högre brottsbelastad en pojkes kam- ratkrets är, desto oftare tror pojken att »grabbar i allmänhet» räknar med mycket li- ten påföljd. Det är de i brottsligt avseende oerfarna pojkarna, som tror att påföljden är mycket kraftig!

Uppges » grabbar i allmänhet», vara med- vetna om upptäcktsrisken, så uppges de ofta även räkna med att påföljden, om de åker fast, kommer att bli väldigt liten (en prick eller en uppskrivning). I de fall »grabbar i allmänhet» tror att påföljden är kraftig och att det går illa om man åker fast, har de en- ligt pojken oftast handlat obetänksamt eller varit övertygade om att det var helt riskfritt.

Pojkar, som är yngre (ll—13 år), tror oftare än de äldre, att man får en »prick» eller en tillsägelse. De äldre pojkarna ger oftare svar, som tyder på att de är informe— rade om barnavårdsnämndens sätt att arbeta.

9.6.2 Egen prognos

»Hur tror Du att det går i fortsättningen? Tror Du att Du kommer att göra om sådana saker?» är frågan som avslutar det intervju- avsnitt, som behandlar brottssituationen. Pojkens förväntningar på sig själv med av- seende på framtida laglydnad är troligen av central betydelse (se bil. 2 Elmhorn). Frå— gan ställs dock av en utomstående vuxen person efter det att förmaningar haglat från föräldrar, lärare, polis och barnavårdsassi— stenter, vilket troligen påverkat resultatet. Ty av pojkarna svarar 80 % , att de inte tror att

de kommer att »göra något sådant» mera. Pojkarna med låg brottsbelastning är i det avseendet mer eniga än de med högre brotts- belastning (se fig. 9: 12: 14). Osäkerhet i den egna prognosen är vanligast bland de mest brottsbelastade (krim.index 5). God prognos är lika vanlig bland pojkar i alla åldrarna.

Som motiv för en gynnsam prognos säger de flesta att de verkligen blivit avskräckta (50 st.). Ex.

1. — Vet vad det innebär, 2 månader i ångest och dålig sömn — det räckte för min del. .

2. — Inge kul när man vet hur det är.

3. — Har man åkt dit en gång vill man inte fortsätta.

Andra pojkar motiverar med att de vet, att det kan bli strängare straff eller andra former av negativa följder (34 st.). Ex.

4. — Nästa gång kan man åka fast riktigt — åka på uppfostringsanstalt.

5. — Svårt att få jobb.

6. — Man får inget körkort.

7. — Man ligger löst, när man har 2 in- brott. Synd att förstöra hela livet för att man gör dumma grejer, när man är ung.

Lika många tycker, att nu har de lärt sig och tagit avstånd från brottsliga aktiviteter (30 st.). Ex.

8. — Man ska ju inte göra så.

9. — Man blir äldre — mognar.

10. — Det är barnsligt att hålla på så där. Några pojkar är mindre säkra (19 st.). Ex.

11. — Försöka låta bli — man vet aldrig.

12. — Svårt att låta bli. Kanske nån gång. 13. — Aldrig absolut säker, men man för- söker så gott det går.

14. — Klarar mig bra utan att göra såna grejer.

Det är med vemod som man ser, att poj- karnas goda vilja inte har varit tillräcklig för att avhålla dem från nya brott. 80 % var säkra på att de inte skulle göra om det. Mindre än hälften av dessa pojkar har kla— rat sig fram till 18—årsdagen, utan att åka fast för polisen igen (se kap. 10).

Tabell 9. 4. Egen brottsprognos mot återfall i brott :. .

Egen Ej Återfall Återfall . . prognos återfall 1—2 brott >2 brott Summål

god 52 44% 26 22% 40 34% 118 100 %4 1 ?, åzou, ?47'% 333%41%1004%' Sdålig 1 4 2 7 S:a 58 38 % 40 28 % 50 34 % ”148 100 %

De pojkar, som varit mest säkra, har "dock' klarat sig bäst och de' som tvekat mer eller mindre (skalsteg 2—5 i egen prognos) har återfallit i 80 %.

Återfallet i registrerad brottslighet "är högst i den mest brottsbelastade gruppen (kriminalitetsindex 5) men förvånansvärt? hög även i den minst brottsbelastade grup— pen (krim. index 2 + 3), som inte deklarerat mer brott än vad som kan kallas normalt för åldern. 41 % av dessa har återfallit i regi— strerad brottslighet (se fig.'9: 12:! 15)! *

9.6.3 Förslag till åtgärder

»Vad kan få grabbar att sluta upp” att göra olagliga saker?» Frågan ställs i samband med frågor om kamratförhållanden vid ett senare tillfälle i intervjun. Många menar att mycket skulle vara avhjälpt med mer möj- ligheter till vettiga fritidssysselsättningar (22 st.). ' Ex.

— Flera ungdomsgårdar även för dem under 15 ar.

2. — Racerbanor. . .

3. — Lokaler för mopeder och luftgevär.

4. — Nåt ställe att vara för oss själva på. Göra som vi ville. Om någon ville supa en lördag kväll.

Strängare straff tror många på (18 st.). -

5. —— Bara straff. Nu blir det ju ingenting, snuten bara snackar.

6. — Om dom åkte fast riktigt, när dom var mindre — om föräldrarna fick veta och var stränga.

7. — Spöstraff.

8. — Strängare straff i form av prygel,

piska — riktig omgång, poliserna skulle vara hårdare — lyfter på hatten för fyllon.

9. — Inte bo kvar hemma. Inom parentes kan sägas, att de som tror på hård aga själva varit utsatta för sådan — utan nämnvärt goda resultat.

Bättre kontroll av olika slag hör till de vanligare förslagen (18 st.). Ex.

10. — Se till att man inte är med busar. 11. — Rätt svårt — går ju inte bara med ungdomsgårdar för där träffas ju så många.

12. — Hör till uppväxtåren när det inte är grova saker. Åker man fast en gång gör man inte om det.

13. — Säga åt föräldrarna alltså att kolla. 14. — Om föräldrarna fick veta å var stränga.

En annan lösning är att ge barn det de vill ha (7 st.). Ex.

15 . — Göra så att mopeder ej går sönder. 16. — Hade man det man ville ha, behöv- de man ju inte stjäla.

17. — Låt grabbarna köra moped vid 10 bast!

Ett litet fåtal är pessimister och tror att inget hjälper (5 st.). Ex.

18. — Det är nog inget som hjälper. Det är sånt som händer någon gång. En stjäl ett äpple en annan en moped.

19. — Finns inget som hjälper tydligen. 20. — Att dom inte fick körkort ett år — men det skulle inte hjälpa det heller.

De minst brottsligt belastade tror oftast på kontroll och tillsyn (jfr kontroll av kam- rater och fritid 9.4.1). De med krim.index 4 tror oftast på ungdomsgårdar och mer fri- tidssysselsättningar. De mest belastade anger oftast straff som botemedlet eller tycker att man kan ge barn det de vill ha (jfr föräldrar- nas reaktion på brottet 9.4.3).

En pojkes beskrivning får till slut bely- sa den eländiga situation en del av pojkar- na befann sig i vid brottstillfället.

»Farsan (mor död sedan 1 år tillbaka) hade varit förbannad på syrran och mig. Han sa att jag skulle sticka . . . tänkte sticka

hem till en syrra som är gift. Träffa en grabb. Vi gick upp på gården (ungdomsgår- den). Sa till honom 'jag går inte hem”. Kil- len sa att han hade ett tält hemma — häm- tade det — satte upp det utomhus. Sen låg vi där och tänkte att vi måste ha något att äta. Gick upp och tittade lite — gick in i porten till ett hus — tog hissen ner i källa- ren — såg källarkontoret — det var öppet — låset på men inte stängt riktigt — tog det som var i — det var sockerdricka och ver- mouth. Vi letade efter konserver eller sånt. Gick till tältet. Den som ägde det där kom ut till tältet och såg flaskorna. Åkte fast sedan (enl. polisrapporten vid 10-tiden näs- ta morgon) — Det kom en från barnavårds- nämnden, som följde med hem. Han sa att det ju var farsans fel, som hade skjutsat iväg mig.»

9.7 Sammanfattning

Detta kapitel beskriver brottssituationen så- som den framträder i intervjun med de 150 pojkar, som utgör huvudundersökningens brottsfall. Brotten är uteslutande förmögen- hetsbrott, bland vilka stöld eller län av mo- peder bildar en stor grupp. Enligt egna upp- gifter är det aktuella brottet inte det första för någon av pojkarna. Deras tidigare brotts- lighet är dock mycket varierande. I jämfö- relse med en normalgrupp är brottspojkar- na mer brottsbelastade.

Det brott en pojke åker fast för kan knap- past sägas vara betecknande för hans brotts- belastning, vare sig i fråga om typ av brott eller brottets svårighetsgrad. En högt belas- tad pojke kan likaväl åka fast för en baga- tellartad stöld som för ett gravare affärsin- brott.

Endast 15 % av pojkarna har varit en- samma vid brottet. Två eller tre deltagare är det vanligaste.

De flesta brotten har begåtts på dagtid. En fjärdedel har skett efter kl. 8 e. 111. Det är framförallt inbrott i våning, hus eller affär, som förövas på kvällen. Äldre pojkar be- går oftare brott på kvällen än yngre.

Bara fyra pojkar har varit alkoholpåver— kade vid brottet.

I 40 % av fallen har upptäckten av brot- tet skett på bar gärning. I en fjärdedel av fallen har upptäckten skett mer än en vecka efter brottet. I Vissa fall av dessa mer än en månad senare.

I de flesta fallen har brotten varit av aso- cial karaktär, speglande omognad och oför- måga att kontrollera impulser och önsk- ningar. I 60 % av fallen har brottet skett rent impulsivt. I ett fåtal fall har man plane- rat mer än en kort stund.

Knappt hälften av pojkarna har trott att det var någon risk att åka fast. Som mo- tiv för att de begått brottet trots risk att åka fast har halva antalet av dem som räknat med risk uppgett att de inte tänkte just då och halva antalet att de ville ha saker och tyckte att det var värt risken. Pojkarna tror inte heller att grabbar i allmänhet räknar med risk att åka fast i någon större utsträck- ning om man stjäl något, lånar en moped, »tar» en automat eller gör ett inbrott. Om de tar med upptäcktsrisk i beräkningen, så beror det på, att de vet att denna är så li- ten eller på att de är obetänksamma, inte tänker alls utan handlar impulsivt.

I de flesta fall fyller brotten ett behov eller en önskan hos pojken. I ett fåtal fall ger de intryck av att vara meningslösa och oförklarliga.

En liten grupp pojkar verkar ha en anti— social inställning. De tar vad de vill ha, pla- nerar sina brott, tar medvetet risker och an— vänder den vokabulär, som är vanlig i brotts— liga grupper.

Kontrollen från föräldrarnas sida över kamrater och fritid är för merparten pojkar låg och otillräcklig. Internaliserad kontroll i form av samvets- och ångerkänslor efter brottet är också svag hos många pojkar. Först vid upptäckten blir de rädda och ångerköpta.

Föräldrarnas reaktion vid upptäckten av brottet har ofta varit stark med tårar, för- maningar och i en del fall aga. De mest belastade pojkarnas föräldrar har ofta an- tingen reagerat likgiltigt, eller också reagerat med fysisk aga. Övriga föräldrar har oftast tagit till allvarliga tillsägelser.

Större delen av pojkarna tillbringar en

mycket stor del av sin fritid tillsammans med sina kamrater. Kamraterna är i många fall brottsligt belastade. Polisingripande i kamratkretsen är vanligt. Det finns ett klart samband mellan pojkens egen självdekla- rerade brottsbelastning och bästa vännens, gruppens och den yttre kamratkretsens brottsliga belastning. Ju mindre brottsligt belastad pojken är, dess mer förtegen om brottet har han varit inför kamraterna. I de fall kamraterna fått reda på något har deras reaktion varit moraliskt klander. De mer belastade pojkarna har oftare kamra- ter, som accepterar brott och beklagar att de »åkte dit».

Det är vanligare att pojkarna tror att på- följden endast blir en »prick» el. dyl. än att de tror att påföljden blir alltför stark. Det är de i brottsligt avseende mest oerfarna poj- karna, som tror att påföljden blir mycket kraftig.

Så gott som alla pojkarna är beslutna att inte göra något galet igen. Några är litet osäkra. Osäkerhet är vanligare bland de mest brottsliga. Trots sina goda föresatser har 56 % av dem, som helt bestämt sig för att inte begå nya brott, återfallit i av po- lisen registrerad brottslighet. Totalt har 60 % återfallit i brott före 18-årsdagen.

10 _ Debut och återfall i brott

Av Olle Hellberg

Följande redogörelse har till syfte att visa arten och frekvensen av olika brott, med vilka.,intensivundersökta pojkar i brottsgrup— pen.och de till dem uttagna skuggorna de- buterat, samt debutåldern inom grupperna. Framställningen omfattar vidare en preli— minär redovisning av dessa pojkars återfall i brott samt av brott som begåtts av pojkar- na i en särskild observationsgrupp och av undersökta pojkar och skuggor i kontroll- gruppen fram till samtliga pojkars 18-årsdag. Det skall starkt poängteras, att vad som redo- visas är resultatet av en första studie av in- samlade uppgifter. Först efter en samman- ställning av det föreliggande materialet med övriga undersökningsresultat, särskilt med vad som framkommer av follow-up-under- sökningen, torde i senare rapporter återfalls- problemet kunna bli djupare belyst. Debutbrotten består av egendomsbrott, huvudsakligen tillgreppsbrott, som rappor- terats i provundersökningen under åren 1958 och 1959 samt i huvudundersökningen under åren 1960—62. Vid genomgång av för- teckningar över dessa brott, som upprättats med ledning av polisrapporterna, och kon- troll i personaktema vid polisens central- register har det visat sig, att registrerade debutbrott inte alltid åsatts brottsbeteck- ningar som överensstämmer med brottsru- briceringarna i strafflagen, vilken var i kraft till utgången av år 1964. Med anledning härav har gjorts en formell bestämning mot både strafflagen och brottsbalken av samt-

liga debutbrott. Ehuru debutbrotten förövats under strafflagens giltighetstid, har det an- setts lämpligt att bestämma brotten även mot brottsbalken för att underlätta en jäm— förelse mellan debutbrotten och senare brott. Ett stort antal återfallsbrott har nämligen inträffat efter den 1 januari 1965, då brotts— balken trädde i kraft.

Vidare har gjorts en värdering av brot- tens svårighetsgrad. För detta ändamål har konstruerats två parallella skalor, båda ba- serade på strafflatituderna. Den ena skalan är 6-gradig och bygger på minimistraffet och den andra 5-gradig och baserad på maxi- mistraffet inom strafflatituderna.

Motsvarande formella bedömning och hänförande till svårighetsgrad har gjorts av brottsgruppens återfallsbrott, av debutbrott och återfallsbrott i den särskilda observa- tionsgruppen samt av brott som begåtts av undersökta pojkar i kontrollgruppen jäm- te skuggor. Vid brottens hänförande till svårighetsgrad har emellertid härvid använts en reducerad 3-gradig skala, som är baserad på minimistraffet och på vilken svårighets- graden anges med skalstegen

1 för böter, 2 för fängelse och 3 för fängelse, lägst sex månader, som minsta påföljd enligt lag. Denna skala sammanfaller med graderna 1—3 på den för debutbrotten tillämpade minimistraffskalan. De båda skalorna avviker från varandra först vid mycket grova brott. Den 6-gradiga

skalan är i fråga om grova brott differen- tierad från 3—6, medan sådana brott oavsett påföljden alltid placeras i svårighetsgrad 3 på den 3-gradiga skalan. Med hänsyn till att de båda skalorna ger nära nog fullstän- digt samma resultat, eftersom endast ett redovisat brott innefattande våld bedömts va- ra så gravt att det blivit hänförligt till svå- righetsgrad 4 på den 6-gradiga skalan, redo- visas samtliga brott med tillämpning av den 3-gradiga skalan. Redovisning av värdering- en av debutbrotten enligt den 5-gradiga maximistraffskalan har ej ansetts påkallad i detta sammanhang.

I fråga om tillgreppsbrott, vid vilket det tillgripnas värde varit obetydligt, har brottet bestämts till snatteri, även om i övrigt rekvi- siten för stöld kunnat anses uppfyllda.

Det bör understrykas, att den bedömning av brotten på grundval av strafflatituderna som skett är rent formell. I själva verket kommer ju straffrättslig påföljd ej i fråga före 15-årsåldern, och såvitt angår brott som begåtts efter fyllda 15 år är det inte så— kert att straff, om sådant utdömes, bestäm- mes inom den för brottet stadgade latituden (33 kap. 4 € brottsbalken).

Pojkarnas ålder vid brottsdebut har så bestämts, att endast hela är och månader av uppnådd levnadsålder redovisats. Med denna metod blir sålunda debutåldern för t.ex. två pojkar, av vilka den ene är född den 20 juli och den andre den 30 juli 1947, för ett den 25 juli 1959 utfört förstagångs- brott 11 år 11 månader resp. 12 år 0 måna- der. Samma metod för åldersberäkning har tillämpats vid bestämning av brottsfallens ålder vid första återfall i brott, åldern för pojkarna i den särskilda observationsgrup- pen samt kontrollfallens ålder vid registre— rat förstagångsbrott. Det skall anmärkas, att den redovisade åldern vid debut och återfall i brott inte alltid är identisk med den s.k. Terman-åldern (åldern vid första undersökningstillfället), som anges i vissa andra sammanhang inom klientelundersök- ningen. För tillförlitligheten av statistisk och grafisk redovisning har det dock visat sig nödvändigt att beräkna åldern vid brotts- debut och återfall enligt en och samma me-

tod. Uppmärksamhet måste därför ägnas detta förhållande, om bristande överens- stämmelse mellan åldersbegreppen här och i andra sammanhang observeras.

Uppgifter om återfall i brott av pojkar i brottsgruppen och den särskilda observa- tionsgruppen har hämtats från polisens cen- tralregister. Därifrån härrör också uppgifter om brott av pojkarna i kontrollgruppen. Det har övervägts att därjämte kontrollera, om ' pojkarna i klientelundersökningen under uppföljningstiden till 18 års ålder blivit före— mål för beslut om åtalseftergift. Så har dock inte skett, emedan information härom varit svåråtkomlig på grund av att ärenden angående åtalseftergift ända tills helt nyli- gen arkiverats efter beslutsdatum och inte efter namn, personnummer el. dyl. Det, har inte ansetts föreligga tillräckliga skäl att i detta skede belasta den redan förut om— fattande undersökningen med det merarbete som en kontroll av åtalseftergifter skulle innebära.

10.1 Debutbrott inom brottsgruppen med skuggor

För redovisning av debutbrotten används brottsbenämningama i brottsbalken. Dessa överensstämmer i vad gäller egendomsbrott, som föranlett uttagning till undersökningen, på ett par undantag när med strafflagens benämningar. Det ena undantaget är brott enligt 8 kap. 7 & brottsbalken, tillgrepp av fortskaffningsmedel. Detta saknade motsva- righet i strafflagen, under vars giltighetstid biltillgrepp i regel bedömdes enligt 20 kap. 6 & andra stycket (grovt egenmäktigt för- farande). Det andra undantaget utgör oakt- samhetsbrottet häleriförseelse, som likaså saknades i strafflagen.

Tabell 10.1 visar debutbrottens fördelning på de tre svårighetsgraderna samt brottens art och antal.

Åldern för debut i brott ligger i provun- dersökningen mellan 11 år 1 månad och 15 år 3 månader för de undersökta poj- karna samt mellan 11 år 6 månader och 15 år 6 månader för skuggorna. I huvud- undersökningen är lägsta och högsta debut-

Svårighetsgrad Provundersökning Huvudundersökning Undersökta Undersökta Debutbrott pojkar (42) Skuggor (42) pojkar (150) Skuggor (51)

S värighetsgrad I Egenmäktigt förfarande —— 4,8 (2) 2,7 (4) 5,9 (3) Försök till brott av olika

svårighetsgrad — — 3,3 (5) 5,9 (3) Häleri, ringa —— —— 3,3 (5) —— Häleriförseelse 7,1 (3) 4,8 (2) — — Olovligt brukande — — 1,3 (2) 5,9 (3) Penningförfalskning, ringa —— —— 0,7 (1) — Snatteri 9,5 (4) 11,9 (5) 19,3 (29) 17,6 (9) T illgrepp av fortskaffningsmedel,

ringa —— —— 5,3 (8) —

Totalt 16.6 (7) 21,5 (9) 35,9 (54) 35,3 (18) Svårighetsgrad 2 Egenmäktigt förfarande, grovt —- —— 0,7 (1) 2,0 (1) Häleri 2,4 (1) 2,4 (1) 2,7 (4) 5,9 (3) Stöld 52,4 (22) 59,5 (25) 36,7 (55) 27,5 (14) Tillgrepp av fortskafl'ningsmedel 7,1 (3) 4,8 (2) 7,3 (11) 9,8 (5) Totalt 61,9 (26) 66,7 (28) 47,4 (71) 45,2 (23) Svårighetsgrad 3 Rån —— — 0,7 (l) —— Stöld, grov 19,0 (8) 11,9 (5) 16,0 (24) 19,6 (10) Tillgrepp av fortskaffningsmedel,

grovt 2,4 (l) — — ——

Totalt 21 ,4 (9) 11,9 (5) 16,7 (25) 19,6 (10)

åldern 10 år 11 månader resp. 14 år 11 månader för undersökta pojkar samt 11 år 0 månader resp. 14 år 11 månader för skuggor. Av tabell 10.2 framgår, hur debut— åldern procentuellt fördelar sig på olika åldersgrupper.

Eftersom egendomsbrott lagts till grund för uttagning till brottsgruppen är det na- turligt att, såsom kan utläsas av tabell 10.1, de vanligaste tillgreppsbrotten snatteri, stöld och grov stöld förekommer i största fre-

Tabell 10.2. Brottsdebut efter ålder. Procent.

kvens. Hit hör också tillgrepp av fortskaff— ningsmedel. Förekomsten av andra typer av egendomsbrott, t.ex. häleri av olika svå- righetsgrader, är däremot relativt ringa.

Vid en jämförelse mellan provundersök— ning och huvudundersökning finner man, att i den förra dominerar påtagligt brott av svårighetsgrad 2 med 61,9 procent för un- dersökta pojkar och 66,7 procent för skug— gor medan i huvudundersökningen brott av svårighetsgrad 2 utgör 47,4 procent av de

Fyllda

Ej fyllda 12 men 13 men 14 men 12 år ej 13 år ej 14 år ej 15 år 15 år Pravundersökning Undersökta pojkar (42) 16,7 16,7 21,4 35,7 9,5 Skuggor (42) 7,1 19,0 26,2 35,7 11,9 Huvudundersökning Undersökta pojkar (150) 12,7 16,7 23,3 47,3 — Skuggor (51) 11,8 13,7 29,4 45,1 — 136 SOU 1971:49

undersökta pojkarnas och 45,2 procent av skuggornas debutbrott. Över huvud taget har pojkarna i provundersökningen procentuellt sett debuterat med svårare brott än poj- karna i huvudundersökningen. Det är ovisst vad denna skillnad kan bero på. Möjligen kan en orsak till skillnaden tänkas ligga i att uttagning av pojkar inte skett på fullt över- ensstämmande sätt i provundersökning och huvudundersökning. Det återstår också att se, om det kan finnas ett samband mellan debutbrottslighet och andra variabler — so- ciologiska, psykiatriska och psykologiska. Frågorna torde få uppmärksammas vid en senare analys av undersökningsresultaten.

10.2 Återfall i brott inom brottsgruppen med skuggor

Brottstyperna vid återfall i brott företer na- turligt nog en rikare variation än debutbrot- ten, vilka utgörs enbart av egendomsbrott. Utöver de som debutbrott redovisade brot- ten består återfallsbrotten av följande gär- ningar enligt brottsbalkens benämningar, uppdelade på tre svårighetsgrader.

Svårighetsgrad ]

Allmänfarli g vårdslöshet Bedrägligt beteende Bodräkt

Djurplågeri

Främjande av flykt

Fylleri Förargelseväckande beteende Föregivande av allmän ställning Förgripelse mot tjänsteman Förvanskning av urkund Hemfridsbrott

Missfirmelse mot tjänsteman Ofredande Olaga hot

Olovligt förfogande Oredligt förfarande Osant intygande

Otuktigt beteende Skadegörelse Våldsamt motstånd Åverkan Övergrepp i rättssak samt

brott eller förseelse mot brandlagen, fiskeri- stadgan, förordningen om förbud mot inne- hav av vissa stiletter m.m., lagen om straff för varusmuggling, lagen om straff för vissa trafikbrott (olovlig körning och rattonykter- het), vapenförordningen och vägtrafikför- ordningen

Svårighetsgrad 2

Allmänfarli g ödeläggelse

Bedrägeri

Falsk tillvitelse

Förskingring Koppleri

Misshandel Otukt med barn

Sabotage

Skadegörelse, grov

Tjänstemissbruk Urkundsförfalskning

Våld eller hot mot tjänsteman samt brott mot lagen om straff för vissa trafik— brott (grov olovlig körning och rattfylleri) och narkotikaförordningen

Svårighetsgrad 3

Begrägeri, grovt Misshandel, grov Rån Rån, grovt Sabotage, grovt Våldtäkt

Antalet återfall i brott före 18-årsdagen utgör per recidivist i provundersökningen mellan 1 och 73 för undersökta pojkar och mellan 1 och 51 för skuggorna samt i hu- vudundersökningen mellan 1 och 35 för undersökta pojkar och mellan 1 och 128 för skuggorna. Tabell 10.3 visar, hur återfalls- brotten procentuellt fördelar sig på olika svårighetsgrader enligt den metod för värde- ring av brotten som använts.

Inom brottsgruppen har flertalet av både undersökta pojkar och skuggor återfallit i brott före 18 års ålder. I tabell 10.4 redo- visas i procent och absoluta tal hur många som ej återfallit resp. återfallit under upp- följningsperioden.

Tidsintervallen mellan debutbrott och

Första återfall Återfall totalt

Svårighetsgrad 1 2 3 1 2 3 Pravundersökning Undersökta pojkar (42) 36,0 44,0 20,0 16,8 56,3 26,9 Skuggor (42) 25,0 39,3 35,7 21,6 41,9 36,4 Huvudundersökning Undersökta pojkar (150) 27,5 47,3 25,3 23,4 48,6 28,0 Skuggor (51) 22 6 41,9 35,5 19,6 45,4 35 0

Tabell 10.4. Återfall i brott. Procent (absoluta tal).

___—___—

Ej återfall Återfall ___—___—

Provundersökning Undersökta pojkar (42) 40,4 (17) 59,6 (25) Skuggor (42) 33,3 (14) 66,6 (28) Huvudundersökning Undersökta pojkar (150) 39,3 (59) 60,7 (91) Skuggor (51) 39,2 (20) 60,8 (31)

Tabell 10.5. Första återfall i tid efter brottsdebut. Procent.

___—___— Återfall inom efter

0—6 6 mån. 1—2 2—3 3——4 4—5 5 år el. mån. —1 år år år år är mera Summa ___—___—

Provundersökning Undersökta pojkar 11,9 4,8 19,0 4,8 11,9 4,8 2,4 59,6 Skuggor 19,0 14,3 21,4 7,1 4,8 — — 66,6 Huvudundersökning

Undersökta pojkar 16,6 11,3 14,0 12,0 4,7 2,0 — 60,6 Skuggor 21,6 11,8 5,9 11,8 5,9 1 9 1,9 60,8

första återfallsbrott är mycket varierande och har en spännvidd från 0 månader till upp emot 6 år. Tabell 10.5 visar den pro- centuella fördelningen av undersökta poj- kars och skuggors första återfall i brott i tid efter brottsdebuten.

Återfall i brott kan även redovisas i för- hållande till antingen ålder vid brottsde- buten eller debutbrottets svårighetsgrad. I tabellerna 10.6—10.8 har undersökta poj— kar resp. skuggor i prov- och huvudunder- sökningarna sammanförts till två jämför- bara kategorier. Tabell 10.6 visar återfall

av olika debutåldersgrupper och i tabell 10.7 och 10.8 illustreras sambandet mellan debutbrott och återfallsbrott i vad gäller brottens svårighetsgrad för första återfalls— brott resp. för återfall i brott totalt sett.

Återfall i brott totalt sett framgår av ta— bell 10.4. Man finner här att av undersökta pojkar i provundersökningen samt av både undersökta pojkar och skuggor i huvudun- dersökningen mellan 59,6 och 60,8 procent återfallit i brott. Skuggorna i provunder- sökningen har återfallit i något större om- fattning eller till 66,6 procent.

Tabell 10.6. Återfall i brott av olika debutåldersgrupper i prov- och huvudundersökningarna. Procent (absoluta tal).

Undersökta

pojkar

Ålder vid debut Ej återfall Återfall Ej fyllda

12 år (26) 23,1 (6) 76,9 (20) 13 år (32) 25,0 (8) 75,0 (24) 14 år (44) 43,2 (19) 56,8 (25) 15 år (86) 47,7 (41) 52,2 (45) 16 år (4) 50,0 (2) 50,0 (2) Summa (192) 39,1 (76) 60,4 (116)

Skuggor Ålder vid debut Ej återfall Återfall

Ej fyllda 12 år (9) 22,2 (2) 77,7 (7)

13 år (15) 13,3 (2) 86,7 (13) 14 år (26) 50,0 (13) 50,0 (13) 15 år (38) 34,2 (13) 65,8 (25) 16 år (5) 80,0 (4) 20,0 (1) (93) 36,6 (34) 63,4 (59)

(»Ej fyllda 16 år» avser endast provundersökningen)

Tabell 10.7. Svårighetsgrad av första återfallsbrott i förhållande till debutbrottens svårighetsgrad i prov- och huvudundersökningarna. Procent.

Undersökta pojkar Första återfallsbrott, svårighetsgrad

Skuggor Första återfallsbrott, svårighetsgrad

Debutbrott, 0 l 2 3 0 1 2 3 svårighetsgrad (ej återfall) (ej återfall)

1 49,2 14,8 23,0. 13,1 40,7 18,5 25,9 14,8 2 33,0 19,6 34,0 13,4 30,8 15,4 28,8 25,0 3 41,2 20,6 17,6 20,6 50,0 7,1 14,3 28,6

Tabell 10.8. Svårighetsgrad av samtliga återfallsbrott i förhållande till debutbrottens svårighets— grad i prov- och huvudundersökningarna. Procent.

Undersökta pojkar

Debutbrott,

svårighetsgrad 1 2 3

1 29,0 45,2 25,8 2 29,2 50,8 20,0 3 35,0 30,0 35,0

Variationer i fråga om återfall i tiden ef- ter brottsdebuten kan utläsas av tabell 10.5. Värt att anteckna är att — främst i provun- dersökningen — skuggorna under de tre för- sta åren efter debuten visar större återfalls- frekvens än de undersökta pojkarna, medan skillnaden senare utjämnas.

Följande tre diagram visar i kumulativ procent

Fig. 10.'1 Tid till första återfallsbrott av undersökta pojkar i prov- och huvudun-

Återfallsbrott totalt, svårighetsgrad

Skuggor Återfallsbrott totalt, svårighetsgrad 1 2 3

31,3 43,8 25,0 22,2 41,7 36,1 14,3 28,6 57,1

dersökningarna efter ålder vid brottsdebu- ten;

Fig. 10: 2 Tid till första återfallsbrott av undersökta pojkar i prov- och huvudunder- sökningarna efter debutbrottets svårighets- grad;

Fig. 10:3 Återfall i brott under tre år från brottsdebuten för både undersökta poj- kar och skuggor i prov- och huvudunder- sökningarna.

..ooocooo"

70 60 50 40 30

| | | . | | . Vld debuten ej fyllda 13 år 20

Vid debuten fyllda 14 år

3 6 9121518 21 24 27 30.33 36 394245 48 51 54 57 6063 66 69

Tid i månader inom vilken första återfallsbrottet skett Figur 10:1.

Kumulativ procent

30 . . . . . . . . Debutbrott av svårighetsgrad 1

20 ——————— Debutbrott av svårighetsgrad 2

Debutbrott av svårighetsgrad 3

_l—L—k—å—äi—l—l—ä

3 6 9 1215182124273033363942 4548 51 545760636669

Tid i månader inom vilken första återfallsbrottet skett

Figur 10:2. 140 SOU 1971: 49

_. ————— Vid debuten fyllda 13 men ej 14 år

Kumulativ procent

60

50

40

30

20

10

12 15 18

U ndersö kta poi kar

_— Skuggor

33

21 24 27 30 36

Månader till återfall

Figur 10: 3.

10.3 Återfall i brott inom den särskilda observationsgruppen

Som en särskild observationsgrupp (se 7 .2.3) redovisas här pojkar, vilka i likhet med pojkar och skuggor i brottsgruppen av poli- sen uttagits till undersökningen men som inte uppfyllt kriterierna för att bli föremål för fullständig undersökning eller utnyttjade som skuggor. Gruppen består av pojkar som debuterat med brott, vilket ansetts bagatell- artat, och av pojkar som inte med säkerhet kunnat övertygas om brott, varför skuldfrå-

gan lämnats öppen. Av de 240 pojkar som ingår i gruppen har 114 återfallit i brott före 18-årsdagen (tabell 10.9).

Återfallen per recidivist i den särskilda observationsgruppen utgör mellan 1 och 35 brott. Hur de första återfallsbrotten resp. återfallsbrotten totalt sett i procent fördelar sig på svårighetsgrader framgår av tabell 10.10.

Även för den särskilda observationsgrup- pen är tidsintervallen mellan debutbrottet och det första återfallsbrottet mycket varie- rande med en spännvidd från 1 månad till

Tabell 10.9. Återfall i brott. Procent (absoluta tal). &

Ej återfall Återfall

Särskild observa- tionsgrupp (240) 52,5 (126)

47,5 (114)

5 år 5 månader. Tabell 10.11 visar den pro- centuella fördelningen av gruppens första återfall i tid från brottsdebuten.

I tabell 10.10 finner man för den särskil- da observationsgruppen, att brott av svårig- hetsgrad 2 är mest frekventa bland åter- fallsbrotten med 59,6 procent och att öv- riga brott fördelar sig ganska jämnt på de båda andra svårighetsgraderna. Fördelning- en stämmer relativt väl med fördelningen i tabell 10.3 avseende brottsgruppen, både be- träffande första återfallsbrott och återfall to- talt sett.

Totalt har pojkarna i den särskilda ob- servationsgruppen återfallit i mindre om- fattning än pojkarna i brottsgruppen. Åter- fallsfrekvensen är dock ganska hög, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det är fråga om pojkar som vid uttagningen genomsnittligt får antas ha varit avsevärt mindre kriminellt belastade än pojkarna i brottsgruppen.

10.4 Brott inom kontrollgruppen med skuggor

De uppgifter som inhämtats om kriminali- tet inom kontrollgruppen fram till pojkar- nas l8-årsdag visar, att för dem som be- gått brott utgör antalet brott per pojke i provundersökningen mellan 1 och 7 för un- dersökningsfallen och mellan 1 och 10 för skuggorna. I huvudundersökningen är mot-

svarande siffror mellan 1 och 4 för under- sökta pojkar och mellan 1 och 23 för skug- gor. Tabell 10.12 visar hur brotten procen- tuth fördelar sig på svårighetsgrader.

I tabell 10.13 redovisas kontrollfallens to- tala brottslighet i procent och absoluta tal.

Debutåldern för undersökta pojkar och skuggor i kontrollgruppen ligger mellan 13 år 0 månader och 17 år 3 månader. Ta- bell 10.14 visar åldern vid det först registre- rade brottet.

Tabell lO.12 visar, att även i kontrollgrup— pen brotten av svårighetsgrad 2 har störst frekvens, medan övriga brott tämligen jämnt fördelar sig på svårighetsgraderna 1 och 3. Härvid bortses från skuggorna i huvud- undersökningen, beträffande vilka resulta- tet snedvridits genom att en pojke ensam svarar för 23 brott, varav 21 av svårighets— grad 3.

Väsentlig är den stora skillnaden i kri- minell belastning under uppföljningsperio- den mellan brottsgruppen och kontrollgrup- pen. Tabell 10.13 visar, att omkring 85 pro- cent av pojkarna inom kontrollgruppen över huvud taget inte registrerats för brott före 18-årsdagen. Motsvarande tal för brotts- gruppen är knappt 40 procent och för den särskilda observationsgruppen något över 50 procent. Vad angår förhållandet mellan de undersökta pojkarna och skuggorna inom kontrollgruppen kan med hänsyn till det ringa antalet brott någon entydig skillnad inte utläsas.

En jämförelse av brottsgruppens ålder vid första återfall i brott med kontrollgruppens ålder vid första registrerade brott kan göras med hjälp av tabellerna 10.15 och 10.16.

Om man jämför tabellerna 10.15 och 10.16 finner man, att under uppföljningspe- rioden till 18-årsdagen, räknad för brotts--

Tabell 10.10. Återfall i brott efter svårighetsgrad. Procent. &

Första återfall

Svårighetsgrad ] 2 3

Särskild observa-

Återfall totalt

tionsgrupp W (240) 23,7 57,9 18,4 18,5 59,6 21,9 &

______________——————-————————

Återfall inom efter 0—6 6 mån. 1—2 2—3 3—4 4—5 5 år el. mån. ——1 år år år år år mera Totalt _________________._____ Särskild observations- grupp 12,1 8,3 10,8 7,9 3,8 2,5 2,1 47,5

____________________—_—-——-———-—

Tabell 10.12. Kontrollgruppens brott efter svårighetsgrad. Procent.

Första registrerade brott Brott, totalt Svårighetsgrad: 1 2 3 1 2 3 Pro vundersäkning Undersökta pojkar 33,3 50,0- 16,7 22,2 55,6 22,2 Skuggor 33,3 50,0 16,7 23,5 64,7 11,8 Huvudundersökning _ Undersökta pojkar 33,3 33,3 33,3 33,3 50,0 16,7 Skuggor 55,6 22,2 22,2 20,0 17,1 62,9

Tabell 10.13. Kontrollfallens brott. Procent (absoluta tal).

_______________———————————

. Ej registrerade för brott Registrerade för brott ___________________———-—— Provundersökning Undersökta pojkar (42) 85,8 (36) 14,2 (6)

Skuggor (42) 85,8 (36) 14,2 (6) Huvudundersökning Undersökta pojkar (53) 83,0 (44) 17,0 (9) Skuggor (51) 82,3 (42) 17,7 (9)

______________________.____——————

Tabell 10.14. Kontrollfallens första brott efter ålder. Absoluta tal.

_____________________——————

Fyllda ___—___.—

Ej fyllda 12 men 13 men 14 men 12 år ej 13 år ej 14 år ej 15 år 15 år _____________________————— Provundersökning Undersökta pojkar —- — 1 1 4 Skuggor — — 1 —— 5 Huvudundersökning Undersökta pojkar —— — 1 2 6 Skuggor — — — 1 8

___—___;

Tabell 10.15. Undersökta pojkar och skuggoribrottsgruppen, fördelade efter ålder vid första återfall i brott.

___—M_—

Kategori

Första återfall

före fyllda 16 år fyllda 16 men ej 18 år Totalt

___—___—

Undersökta pojkar

Provundersökning procent absoluta tal (42) Huvudundersökning procent absoluta tal (150)

Skuggor Provundersökning procent absoluta ta] (51) Huvudundersökning procent absoluta ta] (51)

42,9 16,7 18 7 51,3 9,3 77 14 57,1 9,5 24 4 45,1 15,7 23 8

59,6 25

60,6 91

66,6 28

60,8 31

___—_ Summa Undersökta pojkar och skuggor

procent 49,9 11,6 61,5 absoluta tal (285) 142 33 175 ___—___

Tabell 10.16. Undersökta pojkar och skuggor i kontrollgruppen, fördelade efter ålder vid första registrerade brott.

___—___— Första registrerade brott

Kategori före fyllda 16 år fyllda 16 men ej 18 år Totalt ___—__ Undersökta pojkar Provundersökning procent 7,1 7,1 14,2 absoluta tal (42) 3 3 6 Huvudundersökning procent 11,3 5,7 17,0 absoluta tal (53) 6 3 9 Skuggor Provundersökning procent 11,9 2,3 14,2 absoluta tal (42) 5 1 6 Huvudundersökning procent 2,0 15,7 17,7 absoluta ta] (51) 1 8

___—___— Summa

Undersökta pojkar och skuggor

procent 8,0 8,0 16,0 absoluta tal (188) 15 15 30

gruppen från debutbrottet och för kontroll- före fyllda 16 år, under det att kontrollfal- gruppen från första intervjun med undersök— lens brott fördelar sig jämnt före och efter ta pojkar, brottsfallen begått flertalet brott fyllda 16 år.

10.5 Sammanfattande kommentar

Studien av debut— och återfallsbrotten vi- sar, att brott av svårighetsgrad 2 med täng- else som normal påföljd genomgående är mest frekventa bland både debutbrott och återfallsbrott av samtliga kategorier pojkar (tabellerna 10.1, 10.3, 10.7, 10.10 och 10.12). Att debutbrottsligheten är något grövre i provundersökningen än i huvud- undersökningen kan noteras.

Omkring 60 procent av intensivundersök- ta pojkar och skuggor i brottsgruppen har återfallit i brott, och pojkarna i den särskil- da observationsgruppen har trots genom- snittligt mindre kriminell belastning vid ut- tagningen återfallit till nära 50 procent (ta- bellerna 10.4 och 10.9).

I tabell 10.5 kan möjligen spåras en be- handlingseffekt av själva undersökningen, när man finner, att under de tre första åren efter brottsdebuten skuggorna i provunder- sökningen procentuellt sett återfallit i brott i något större omfattning än de intensiv- undersökta pojkarna. Förhållandet är dock inte belagt för huvudundersökningen, som grundar sig på ett större material. Diagram- met i fig. 10: 3, vari pojkarna i prov— och huvudundersökningama sammanförts, vi- sar emellertid, att den kumulativa återfalls- procenten efter brottsdebuten är högre för skuggorna än för de intensivundersökta pojkarna. Differensen mellan de båda kate- gorierna är tydlig under några månader närmast efter debuten, då man också rim— ligen kan förvänta störst behandlingseffekt. I följd av denna skillnad kommer skuggorna 27 månader efter brottsdebuten upp till 50-, procentstrecket, medan undersökta pojkar når denna gräns först efter 36 månader. Av undersökta pojkar och skuggor i kon- trollgruppen har omkring 15 procent be- gått registrerat brott under uppföljningsti- den (tabell 10.13). Deras kriminella belast- ning under denna tid är alltså väsentligt mindre än brottsgruppens. En jämförelse mellan tabellerna 10.2 och 10.14 Visar, att pojkar i kontrollgruppen registrerats för brott första gången vid avsevärt högre ålder än

pojkar i brottsgruppen (se även tabellerna 10.15 och 10.16).

Sammanfattning

År 1956 beslöt regeringen på initiativ av justitiedepartementet att igångsätta en un- dersökning av ungdomsbrottsklientel med syfte att klarlägga orsakerna till kriminali- teten. För ändamålet tillsattes en grupp sak- kunniga, som fick i uppdrag att utarbeta program för undersökningen samt att leda och övervaka densamma. De sakkunniga framlade år 1957 ett första förslag med rikt- linjer för undersökningen, innebärande att den skulle omfatta ett antal stockholmspoj- kar, uppdelade i en brottsgrupp och en för jämförelse utvald kontrollgrupp. På grund- val av förslaget igångsattes undersökningen år 1959, till en början såsom en provunder- sökning omfattande 50 brottsfall och 50 kontrollfall. Sedan provundersökningen av- slutats och resultaten därav bearbetats pre- liminärt, framlade de sakkunniga år 1960 plan för den fortsatta undersökningen (hu- vudundersökningen). Enligt planen skulle det sammanlagda antalet pojkar i under- sökningen vara 300, därav 200 brottsfall och 100 kontrollfall. Utöver de pojkar som ingått i provundersökningen skulle alltså 200 pojkar medtagas. Intervjuer och testningar i huvudundersökningen pågick 1961—1962. Därefter vidtog bedömning och bearbet- ning av materialet för att möjliggöra statis- tisk behandling av detsamma. Detta arbe- te pågick med vissa avbrott fram till år 1971. Jämsides härmed insamlades ytterli- gare material i form av registerdata m.m. beträffande pojkarna och deras familjer,

varjämte pojkarnas utveckling följdes i en särskild follow—up-studie.

För undersökningens utförande har valts den arbetsformen att de sakkunniga upp- dragit riktlinjerna i stort för undersökning- en, medan detaljprogram uppgjorts av forskningsdrivande experter, som även ut- fört och svarat för skilda avsnitt av un- dersökningen såsom eget vetenskapligt ar- bete.

I den rapport som nu framlägges be- handlas undersökningens huvudsakliga upp- läggning, undersökningsmetodiken och vis- sa andra principiella frågor. Undersöknings- resultat redovisas i så måtto att redogörelse lämnas för debutbrottssituationen och klien- telets kriminalitet under follow—up-perioden. Utförligare resultatredovisning skall följa se- nare i särskilda rapporter för de olika av- snitten.

Efter en inledande översikt i kap. 1 föl- jer i kap. 2 en redogörelse för undersök- ningens huvudsakliga uppläggning, av vil- ken i sammanfattning framgår följande. Grundtanken vid undersökningens utform- ning har varit, att en grupp unga, vilka gjort sig skyldiga till beteende som föranlett registrering hos polisen (brottsgruppen) skul- le jämföras med en grupp som ej visat så- dant beteende (kontrollgruppen). Brottsgrup— pen har uttagits bland brottsdebutanter som fyllt 11 men ej 15 år. Kontrollgruppen har ej utgjort en normalgrupp i vanlig mening utan i vissa hänseenden anpassats (matchats)

till brottsgruppen. Avsikten med matchning— en har varit att öka möjligheterna att spå- ra samband mellan brottslighet och andra variabler. Matchningen har avsett ålder, so- cialgrupp, familjesituation och delvis bo- stadsområde. Urvalet har skett bland stock- holmsbefolkningen med ledning av polisre- gister och mantalslängder. Det utvalda kli- entelet har undersökts i fyra huvudavsnitt, nämligen ett social—psykologiskt (Kerstin Elmhorn fram till den 1 maj 1969, därefter Birgitta Olofsson), ett psykiatriskt (Sven Ahnsjö), ett psykologiskt (Kristina Humble och Gitte Settergren) samt ett avsnitt av— seende register- och skoldata och heminter- vjuer (Kerstin Elmhorn fram till den 1 maj 1969, därefter Iba Svahn och Gösta Carls- son).

Då det ansetts angeläget att ha under kontroll om i vad mån undersökningsförfa- randet, som genom sin omfattning har inne- burit en ganska intensiv kontakt med poj- karna och deras familjer, kunnat ha en behandlingsmässig effekt, har i såväl prov- undersökningen som huvudundersökningen uttagits »skuggfall» till brotts— och kontroll- grupperna. Dessa fall har inte ingått i pri- märundersökningen utan behandlas i follow- up—delen.

I kap. 2 ges även en kort redovisning av de resultat som erhölls vid den preliminära bearbetningen av provundersökningen. Det visade sig, att väsentliga skillnader förelåg mellan brottsgruppen och kontrollgruppen i fråga om flertalet av de faktorer som un- dersökts. Hem- och uppväxtförhållandena inom brottsgruppen syntes avvika betydligt från kontrollgruppen framför allt i fråga om uppfostringsprinciper och känslomässiga re— lationer mellan föräldrar och barn men även i materiellt och kulturellt avseende. Skolförhållandena visade också olikheter med sämre anpassning bland brottsfallen. Skalltraumata och andra former av kropps- ligt trauma syntes ha förekommit oftare bland lagöverträdarna. Hos brottsgruppen förelåg större frekvenser än hos kontroll— gruppen av psykiska störningar och funk— tionsbrister, varav en del kunde betecknas som miljöskador, andra som utslag av mer

konstitutionella insufficiensdrag hos per- sonligheten. Brottsgruppen utvisade även på andra områden än kriminaliteten högre grad av asocialitet än kontrollgruppen. Lagöver- trädelserna syntes sålunda vara ett symptom bland många andra på mer generella an- passningssvårigheter, som yttrade sig i hem, skola och under fritid. Sammanfattnings» vis kunde sägas, att de saudade undersök- ningsresultaten — vilka dock med hänsyn till att provundersökningen omfattade ett för- hållandevis ringa antal personer måste be- dömas med största försiktighet —— tydde på att lagöverträdelser och asocialitet hos ung— domar sammanhängde med en mångfald olika personlighetsfaktorer och yttre för- hållanden.

I kap. 3 (Gösta Carlsson) behandlas un- dersökningen i belysning av den allmänna kriminalitetsutvecklingen och diskuteras vil— ka slutsatser som kan dragas av undersök- ningen med hänsyn till att materialet är be- gränsat till Stockholms stad och samlades in under loppet av några år i slutet av 1950- och början av 1960-talet. I syfte att göra det möjligt att bedöma generaliserbarheten av undersökningens resultat redovisas, i vil- ken grad kriminalitetsförhållandena i Stock— holm överensstämmer med förhållandena i landet i övrigt och görs ett försök att be- stämma undersökningsperiodens läge med hänsyn till utvecklingen under en längre tid- rymd.

Undersökningen har till syfte att belysa de förhållanden som orsakar kriminalitet vid tidig ålder. Undersökningsmetodiken grundas på hypoteser angående dessa or- saksförhållanden vilka prövas i första hand i provundersökningen och därefter på det större materialet i huvudundersökningen. Hypoteserna bygger på hittills vunna forsk— ningsresultat och framförda teorier. Det har därför ansetts vara av intresse att som bakgrund till undersökningen redovisa den svenska och internationella diskussionen i ämnet. Detta sker i kap. 4 (Gustav Jons- son), där det ges en sammanfattande redo- görelse för teorier om brottslighet bland barn och ungdom. Redogörelsen omfattar såväl förklaringsmodeller som utgår från

den, enskilda individen (psykiatriska, indi- vidualpSykologiska och psykoanalytiska teo— rier) som förklaringsmodeller som betonar inflytandet på individen av den omgivande sociala miljön (sociologiska och socialpsy- kologiska teorier). Det betonas att klientel- undersökningen väsentligen inriktats på att belysa de undersökta pojkarnas personlig- het och närmiljö, vilket innebär att i cen- trum för uppmärksamheten vid undersök- ningen står vad man numera brukar kalla mikroproblematiken. Makroproblemen, dvs. de problem som sammanhänger med sam- hällets utveckling i stort, får inte någon di- rekt belysning i undersökningen.

I kap. 5 (Gösta Carlsson) sammankny- tes frågan om undersökningens praktiska målsättning med den teoretiska bakgrun- den. Därvid ställs först frågan om man bör inrikta sig på orsaksforskning eller nöja sig med en beskrivning av brottsligheten och av lagöverträdare utan ambition att peka ut drivkrafterna bakom brottsligheten. Det framhålls att en enbart beskrivande fram- ställning kan fylla en viktig uppgift genom att den ger anvisningar på symptom men att det endast är under oförändrade betingelser, i samma eller en helt ekvivalent befolkning, som beskrivningen har giltighet; förändras någon viktig faktor, är det osäkert om re- sultaten skulle stå sig. I det följande disku- teras bl.a. frågan om »multipel kausali- tet», varmed förstås att två eller flera pa— rallella kedjor av orsaker och verkningar leder fram till eller ökar sannolikheten för kriminalitet. Att kunna identifiera sådana kedjor. skulle innebära ett stort framsteg, un- der förutsättning att deras inbördes rela- tiva frekvens också kunde bestämmas eller ungefärligen skattas. Vidare behandlas för- hållandet mellan mikro- och makroperspek- tiv och frågan hur resultat som hänför sig till den ena nivån förhåller sig till resul- tat nådda på den andra nivån.

En redogörelse i allmänna termer för bak- grunden till några av de statistiska analys- förfaranden, som undersökningsmaterialet kan aktualisera, ges 1 kap. 6 (Sten Malm- quist). En mera konkretiserad presentation avses komma att ges i samband med pre-

sentationen av analysresultaten. Ej heller har frågor rörande materialets kvalitet och »re— presentativitet» berörts.

I kap. 7 (Iba Svahn) lämnas närmare re- dogörelse för insamlingen av undersöknings- materialet. En del av undersökningsgrupper- na har undersökts ingående med direkt me- tod (intensivundersökning). De undersök- ningsinstrument som därvid kommit till an- vändning är i sammanfattning intelligenstest, Rorschachtest, ett särskilt konstruerat bild- test av TAT-typ, socialpsykologisk intervju med pojken, enkät beträffande begångna brott, enkät beträffande intresseinriktning, psykiatrisk intervju med målsman (vanligen modern) och pojken, elektroencephalogram, socialpsykologisk intervju med föräldrarna i hemmet, lärarenkät beträffande pojkens anpassning i skolan och telefonintervju med läraren för komplettering av lärarenkäten. Även skolbetyg har insamlats för de inten- sivundersökta. Alla grupperna har under- sökts med indirekt metod i form av att upp- gifter inhämtats från social- och kriminal- register (extensivundersökning). I follow-up- undersökningen har ingått intervju i sam- band med inskrivningen till militärtjänst samt registerdata. Föremål för undersök- ning har i främsta rummet varit kontroll- och brottsgrupperna (intensiv- och exten- sivundersökta) och deras s.k. skuggor (ex- tensivundersökta). Vidare ingår i undersök- ningen en särskild observationsgrupp be- stående av pojkar, som debuterat i obetydliga brott, m.fl. (extensivundersökta) samt en mindre grupp pojkar som debuterat i vålds— brott (intentiv- och extensivundersökta).

Undersökningsmetodik och teoretiska ut- gångspunkter för bearbetningen inom de olika avsnitten redovisas närmare i kap. 8. Beträffande det socialpsykologiska avsnittet (Birgitta Olofsson) anges, att det har till syfte att beskriva de undersökta pojkarnas sociala situation (hemförhållanden, kamrat— förhållanden, skolgång och fritid), i första hand den aktuella situationen men i görlig mån även tidigare förhållanden och inträdda förändringar. Undersökningen i avsnittet ba- seras på intervju med pojken, kompletterad med skriftligt besvarande av formulär för

självdeklarerad brottslighet. Uppläggningen av intervjun och uppsättningen av variabler vid dess bedömning har präglats av flera målsättningar, bland vilka lagts vikt vid framför allt fyra huvudsyften: att finna brottsetiologiska faktorer och faktorkom— plex, att vederlägga felaktiga föreställningar om ungdomskriminalitetens orsaker, att be- skriva skillnader mellan pojkar i brotts- grupp och kontrollgrupp samt att urskilja faktorer av prognostiskt värde. Utgångs- punkten för bearbetningen inom avsnittet är tre olika teoriområden, nämligen teorier om social inlärning (Bandura & Walters, Aronfreed, Staats m.fl.), teorier om out— siderattityder och alienation (Becker m.fl.) samt en teori som tar hänsyn till den aktu- ella situationen (Briar&Piliavin). — Det psykiatriska avsnittet (Sven Ahnsjö) omfat- tar anamnesupptagning huvudsakligen från pojkens målsman (vanligen modern) samt ett kroppsstatus och ett psykiskt status. På basen härav har gjorts ett försök att ställa diagnos och att bedöma pojkens prognos med sikte på eventuell fortsatt asocial utveckling. Vad angår utgångspunkter för bearbetningen inom detta avsnitt framhål- les, att det är tänkbart att sammanvägning- ar till specifika variabelkombinationer inom avsnittet kan komma att stödja de hypo- teser och teorier som prövas inom övriga avsnitt, eftersom även det psykiatriska av- snittet i viss utsträckning omfattar miljö— studier (Rutter). I huvudsak avses dock det psykiatriska avsnittet komma att behandla pojkarnas beteende coh personlighet resp. de faktorer som under utvecklingen even- tuellt kan ha bidragit till brister i utveck- lingsprocessen och därmed till oförmåga att på olika utvecklingsnivåer anpassa beteen- det inför olika valsituationer resp. bygga på erfarenheter. Som exempel nämns gravidi- tetens förlopp, för tidig födelse och låg fö- delsevikt (Ilsley, Jonsson, Werner m.fl.), tidiga ogynnsamma livserfarenheter (Bowlby, Klackenberg), biologisk bakgrund (Blom- berg, Nylander, Robins, Ionsson) och ge- nomgångna kroppsliga sjukdomar och trau— mata. — Såsom uppgift för det psykologis- ka avsnittet (Kristina Humble och Gitte

Settergren) anges att det skall belysa be'- gåvningsmässiga samt personlighetspsykolo- giska och socialpsykologiska faktorer hos de undersökta pojkarna. I avsnittet ingår in- telligenstest, Rorschachtest och ett för un- dersökningen speciellt konstruerat bildtest av TAT-typ. En av de väsentligaste hypote- ser som prövas är att de pojkar som har kriminellt beteende som symptom i de fles- ta fall har en psykisk störning och ofta vi- sar en speciell typ av personlighetsstruktur. Den teoretiska referensram inom den kli- niska psykologin som kommit till använd- ning för att förklara uppkomsten av kri— minellt beteende är dels den psykoanaly- tiska jagpsykologin (A. Freud, Hartmann, Rapaport), dels en integration av jagpsyko- logi, utvecklingspsykologi och socialpsykolo- gi (E. H. Erikson). — De uppgifter som inhämtats i avsnittet rörande registerdata m. m. (Gösta Carlsson och Iba Svahn) är avsedda som komplement till de andra un- dersökningsavsnitten och kan fogas in ii olika perspektiv. De blir inte minst ett viktigt inslag i övergripande eller tvärvetenskapliga tolkningar av klientelundersökningens ma- terial, där olika hypoteser jämförs med —var- andra. »

I kap. 9 (Birgitta Olofsson) beskrivs brottssituationen såsom den framträder i den socialpsykologiska intervjun med de 150 pojkarna i huvudundersökningens brotts- grupp. Enligt egna uppgifter är det aktuel- la brottet inte det första för någon av poj- karna. Deras tidigare brottslighet är dock mycket varierande. I jämförelse med en normalgrupp är brottspojkarna mer brotts- belastade. Endast 15 % av pojkarna har varit ensamma vid brottet. Två eller tre deltagare är det vanligaste. De flesta brot- ten har begåtts på dagtid. En fjärdedelhar skett efter kl. 8 em. Det är framför allt in- brott som förövas på kvällen. Äldre pojkar begår oftare brott på kvällen än yngre. Ba— ra fyra pojkar har varit alkoholpåverkade vid brottet. I 40 % av fallen har upptäckten av brottet skett på bar gärning. I en fjärde- del av fallen har upptäckten skett mer än en vecka efter brottet. I vissa fall av dessa mer än en månad senare. I de flesta fallen

har brotten varit av asocial karaktär, speg- lande omognad och oförmåga att kontrolle— ra impulser och önskningar. I 60 % av fal- len har brottet skett rent impulsivt. Knappt hälften av pojkarna har trott att det var någon risk att åka fast. Som motiv för att de begått brottet trots risk att åka fast har hälften av dem uppgett att de inte tänkte just då och hälften att de ville ha saker och tyckte det var värt risken. Pojkarna tror inte heller att grabbar i allmänhet räknar med risk att åka fast i någon större utsträckning. I de flesta fall fyller brotten ett behov eller en önskan hos pojken. Kontrollen från för— äldrarnas sida över kamrater och fritid är för merparten pojkar låg och otillräcklig. In- ternaliserad kontroll i form av samvets- och ångerkänslor efter brottet är också svag hos många pojkar. Först vid upptäckten blir de rädda och ångerköpta. Föräldrarnas reak- tion vid upptäckten av brottet har ofta va- rit stark med tårar, förmaningar och i en del fall aga. De mest belastade pojkarnas föräldrar har ofta antingen reagerat likgil- tigt eller också reagerat med fysisk aga. Öv- riga föräldrar har oftast tagit till allvarliga tillsägelser. Större delen av pojkarna till- bringar en mycket stor del av sin fritid till- sammans med sina kamrater. Kamraterna är i många fall brottsligt belastade. Polisingri— pande i kamratkretsen är vanligt. Det finns ett klart samband mellan pojkens egen själv- deklarerade brottsbelastning och bästa vän- nens, gruppens och den yttre kamratkretsens brottsliga belastning. Ju mindre brottsligt belastad pojken är, desto mer förtegen om brottet har han varit inför kamraterna. I de fall kamraterna fått reda på något har deras reaktion varit moraliskt klander. De mer belastade pojkarna har oftare kamrater, som accepterar brott och beklagar att han »åkte dit.» Det är vanligare att pojkarna tror att påföljden endast blir en prick eller dylikt än att de tror att påföljden blir alltför stark. Det är de i brottsligt avseende mest oerfarna pojkarna, som tror att på- följden blir mycket kraftig. Så gott som alla pojkarna är beslutade att inte göra något ga- let igen. Några är litet osäkra. Osäkerheten är vanligare bland de mest brottsliga.

I kap. 10 (Olle Hellberg) redovisas de- butbrotten ur formellt straffrättslig synpunkt (svårighetsgrad m.m.) samt undersöknings- gruppernas registrerade kriminalitet under uppföljningsperioden, dvs. fram till 18-års- åldern. Det framgår att en betydande an- del (ca 60 procent) av undersökta pojkar i brottsgruppen med skuggor återfallit i brott under uppföljningstiden, medan inom kontrollgruppen med skuggor ett förhållan- devis ringa antal (ca 15 procent) begått brott under samma tid. Mellan undersökta pojkar och skuggor föreligger i fråga om den registrerade kriminaliteten vissa skillna- der, som antyder men inte ger säkert be- lägg för behandlingseffekt av undersök— ningen.

._n.. __m .. g..—.

In 1956, the Government decided, on the initiative of the Ministry of Justice, to begin an investigation of male juvenile delin- quents in order to elucidate the causes of criminality. For this purpose, a group of experts was chosen to draw up a programme for the investigation and to lead and super- vise it. In 1957 the experts presented a preliminary proposal and principles for the investigation, implying that the study was to be concerned with a number of Stock- holm boys, divided into a group of delin- quents and a control group chosen for comparison. On the basis of this proposal the investigation was started in 1959, at first as a pilot study comprising 50 delin- quents and 50 controls. When this pilot study was finished and the results processed preliminarily, the experts presented, in 1960, a plan for the main investigation. According to this plan, the total number of subjects was to be 300 — 200 delinquents and 100 controls. Thus, 200 boys were to be includ- ed, in addition to those in the pilot study. Interviews were held and tests administered in the main investigation during the years 1961—1962. After that the material obtained was assessed and prepared for statistical processing. This work continued, with a few interruptions, until 1971. Parallell with this, further material was collected in the form of register data, etc., concerning the boys and their families, and the development of the boys was studied in a special follow-

up investigation.

The experts laid down the general prin- ciples for the investigation, while the detail- ed programmes were drawn up by the researchers, who were also responsible for the different sections of the investigation as their own scientific work.

The present report deals with the general design of the investigation, the methods applied and other items of fundamental in- terest. The result of the investigation is re- ported in so far as an account is given of the debut-crime situation and the criminality of the subjects during the follow-up period. More detailed accounts are to be published later in special reports of the various sec- tions.

After an introductory survey in Chapter 1, Chapter 2 gives an account of the main design of the investigation, which, in brief, is as follows. The fundamental idea in the design of the investigation was that a group of young people who had been guilty of conduct leading to registration in police records (the delinquent group) was to be compared with a group that had not been guilty of such conduct (control group). The delinquent group comprised delinquents en- tered in the records for crimes committed after the age of 11 and before the age of 15 years. The control group was not a normal group in the ordinary meaning of the term, but had, in certain respects, been matched with the delinquent group. The purpose of

this matching was to increase the possibili- ties of tracing relationships between crimi— nality and other variables. Matching was performed in respect of age, socio—economic group, family situation and partly residen- tial area. The groups were chosen among the inhabitants of Stockholm on the basis of police records and registers of popula— tion. The subjects studied were in four main sections, namely one socialpsychological (Kerstin Elmhorn up to 1 May 1969, after that Birgitta Olofsson), one psychiatric (Sven Ahnsjö), one psychological (Kristina Humb— le and Gitte Settergren) and a section con- cerned with record and school deta and home interviews (Kerstin Elmhorn until 1 May 1969, then Iba Svahn and Gösta Carls— son).

Since it was considered very important to keep under control whether, and if so how far the design of the investigation, which, by its extent meant rather frequent contacts with the boys and their families, may have had a therapeutic effect, "shadow cases” were chosen for both the pilot study and the main investigation for the delinquent and control groups. These cases were not included in the primary investigation, but were treated in the follow-up section.

Chapter 2 also gives a brief report of the results obtained in the preliminary pro- cessing of the pilot study. It was found that important differences were present between the delinquent group and the control group in respect of most of the factors studied. Home situation and early life in the de- linquent group were found to differ con- siderably from those of the control group, above all With regard to principles of up- bringing and emotional relations between parents and children, but also in material and cultural contexts. School situations differed, too, With poorer adjustment among the delinquents. Head injuries and other forms of physical trauma were more fre— quent among the delinquents. There were greater incidences of mental disturbance and functional impairment in the delin- quent group than in the control group; some of these were classified as environ-

mental injury, others as evidence of more constitutional insufficiency traits in the per- sonality. In spheres other than that of crim- inality, the delinquent group revealed a higher degree of asocial conduct than the control group. Thus, breaches of the law seem to be one symptom among many of general difficulties of adjustment manifested in home and school and in spare time activities. To sum up, it may be said that the total result of the investigation —— Which must, however, in view of the relatively small number of subjects in the pilot study, be judged with great caution — suggests that breaches of the law and asocial behaviour in young people are associated with numerous personality factors and external circumstances.

Chapter 3 (Gösta Carlsson) deals with the investigation in the light of the general development of criminality and discusses what conclusions can be drawn from the in- vestigation in view of the fact that the material is restricted to the city of Stock- holm and was collected in the course of some years at the end of the 195095 and the beginning of the 60's. In order to as- certain how far the results can be applied generally, a study was made of the extent to which criminality in Stockholm agrees with criminality in the rest of the country, and an attempt was made to determine the situation of the investigation period in rela- tion to development during a longer period of time.

The purpose of the study was to elucidate the conditions leading to criminality at an early age. The methods applied were based on hypotheses regarding these conditions, tested in the first place in the pilot study and then on the larger material in the main investigation. The hypotheses were based on research results obtained earlier and on theories advanced. It was therefore considered of interest to review, as a back- ground to the investigation, the Swedish and international discussion around the subject. This is done in Chapter 4 (Gustav Jonsson), where a summarizing account of theories of criminality among children and young

people is given. The account comprises both explanatory models starting from the in- dividual (psychiatric, individual psychologi— cal and psycho-analytical theories) and ex- planatory models stressing the influence on the individual of social environment (so- ciological) and social-psychological theories. It is emphasized that the study of the subjects was aimed mainly at throwing light on the personality and immediate environ- ments of the boys studied, which means that what are now usually known as micro- problems were in the focus of interest. Macroproblems, i.e. problems related to the development of society as a whole, were not elucidated directly in the investigation.

In Chapter 5 (Gösta Carlsson), the pro— blem of the practical objectives of the in- vestigation is related to the theoretical back- ground. In this the first question is whether causal analysis should be the aim, or whether it is enough merely to describe the criminality and the delinquent without any attempt to ascertain the motives behind the criminality. It is pointed out that a descriptive account can perform great ser- vice by pointing to symptoms, but that it is only under identical conditions, in the same or an equivalent population that the description is valid; if an important factor is altered, it is doubtful whether the result will remain feasible. In the following one of the questions discussed is that of "mul— tiple causality”, by which is meant that two or more parallel chains of causes and ef- fects lead to or increase the probability of criminality. To be able to identify such chains would imply a great step forward, provided that their mutual relative fre- quencies could also be determined or assess- ed roughly. Further, the relation between micro- and macro-perspective is dealt With, and the question how results referring to one level are related to results obtained on the other level.

A report, in general terms, of the back- ground of some of the methods used in the statistical processing, which the investiga- tion material may actualize, is given in Chapter 6 (Sten Malmquist). A more con-

crete presentation is to be given in connec— tion with the report of the results of the analyses. Questions concerned with the quality and "representativeness" of the material are not considered.

Chapter 7 (Iba Svahn) gives a detailed account of the collection of the investigation material. Some of the experimental groups were studied in detail by direct methods (intensive investigation). The instruments used were, briefly, intelligence test, Ror- schach test, a specially constructed picture test of TAT type, social psychological in- terviews with the boys, a questionnaire on types of interests, a questionnaire concerned with crimes committed, a psychiatric inter- view with the guardian (usually the mother) and the boy, an electroencephalogram, a social-psychological interview with the parents in the home, a teacher questionnaire regarding the boy”s adjustment to school and a telephone interview with the teacher to complete the teacher questionnaire. School records were also collected for the subjects studied intensively. All groups were studied by indirect methods, in that infor- mation was taken from social welfare and criminal records (extensive investigation). The follow-up study included interviews in conjunction with enrolment for military service and register data. The subjects of the investigation were, in the first place, the control and delinquent groups (inten- sively and extensively investigated) and their so—called shadows (extensively studied). Further, the investigation included a special observation group comprising boys whose first crime was a petty one, etc. (extensively studied), and a small group of boys whose first crime was one of violence (intensively and extensively studied).

The investigation methods and the theo- retical starting points for the processing within the various sections are reported in detail in Chapter 8. The purpose of the social psychological section (Birgitta Olofs- son) is to describe the social situations of the boys studied (home situation, friends, school attendance and spare time), in the first place the current situation, but as far as possible

also earlier situations and the changes that had occurred. The investigation in this section was based on interviews with the boys, complemented with written replies to a questionnaire concerned with confessed criminality. The design of the interviews and the choice of variables were character- ized by several goals, four of which were regarded as principal aims: to find crime etiological factors and combinations of such factors, to refute erroneous conceptions of the causes of juvenile delinquency, to describe differences between boys in the delinquent group and the control group, and to isolate factors of prognostic value. The starting points for the processing within this section were three domains of theories, namely theories of social learning (Bandura &Walters, Aronfreed, Staats, and others), theories of outsider attitudes and alienation (Becker, etc.), and a theory taking into consideration the current situation (Brian & Piliavin).

The psychiatric section (Sven Ahnsjö) comprises case histories obtained mainly from the boys” parents (usually the mother), a physical status and a mental status. From these, an attempt has been made to give a diagnosis, and to assess the future of the boys in respect of continued asocial develop— ment. As regards the starting points for the processing of the material in this sec- tion, it is feasible that a combination into specific variables may support the hypo- theses and theories tested in the other sections, since the psychiatric section also includes, to a certain extent, environmental studies (Rutter). Generally speaking, how- ever, the psychiatric section will deal with the behaviour of the boys, and their person- alities, and the factors which may have contributed to shortcomings in the process of growth and thereby to inability to adjust behaviour at different levels of develop- ment to various choice situations, and to learn by experience. As examples are men- tioned the course of pregnancy, premature birth and low weight at birth (Isley, Jons- son, Werner, etc.), unfavourable early ex- periences (Bowlby, Klackenberg), biological

background (Blomberg, Nylander, Robins, Jonsson) and previous illness and injury.

The task of the psychological section was to elucidate intellectual, personality psycho- logical and social psychological factors in the boys studied. This section includes in- telligence test, Rorschach test and a picture test of TAT type constructed specially for the investigation. One of the most important hypotheses tested is that boys with criminal behaviour as a symptom usually suffer from mental disturbance and often reveal a spe- cial type of personality structure. The theoretical frame of reference within clini- cal psychology used to explain the rise of criminal behaviour was partly the psycho- analytical ego psychology (A. Freud, Hart- mann, Rapaport), and partly an integration of ego psychology, developmental psychol- logy and social psychology (E. H. Eriksson). The information about record data, etc. (Gösta Carlsson and Iba Svahn), is intended to complement the other sections of the investigation, and may be fitted into different perspectives. Not least, they will be impor- tant elements in background or multiscien- tific interpretations of the subject investiga— tion material, where different hypotheses are compared.

Chapter 9 (Birgitta Olofsson) describes the crime situation as it appeared from the social—psychological interviews with the 150 boys in the delinquent group in the main investigation. According to their own statements, the crime under consideration was not the first one for any of the boys. Their previous criminality varied greatly, however. Compared with & normal group, the delinquent boys had a higher degree of criminality. Only 15 per cent of the boys were alone when the crime was com- mitted. Two or three together was most common. Most crimes were committed in the daytime. A quarter of them were com- mitted after 8 pm. Mainly such crimes as burglary were committed at night. Older boys committed crimes at night more fre- quently than younger ones. Only four boys were under the influence of alcohol when committing crimes. In 40 per cent of the

cases the boys were caught in the act. In 25 per cent of the cases the delinquent was discovered more than a week after the crime, and of these some were not discover- ed until more than a month later. Most of the crimes were asocial in character, reflect- ing immaturity and inability to control impulses and wishes. Sixty per cent of the crimes were committed on the spur of the moment. Scarcely half the boys thought there was any risk of getting caught. As a reason for committing a crime despite the risk of getting caught, half of those boys stated that they did not think of that at the time, and half that they wanted things and thought it worth the risk. The boys did not think that, as a rule, boys took much account of the risk of getting caught. In most cases, crime satisfies a need or a Wish in the boys. For most boys, parents, control of friends and spare time activities is quite inadequate. Internalized control in the form of guilty conscience or feelings of remorse after the crime was also weak in many boys. It was not until they were caught that they were afraid and remorse- ful. The parents' reaction to the crime was often strong, with tears, admonition and in some cases corporal punishment. The parents of the most criminal boys often reacted with either indifference or corporal punishment. Other parents usually resorted to strict reprimands. Most of the boys spent a large part of their spare time with friends. In many cases, their companions had criminal records. Police intervention in the circles of companions was common. There is clear relationship between the boys' con- fessed criminality and that of their best friends, the group and the peripheral circle of companions. The less criminal a boy was, the more secretive he was among his companions regarding his misdemeanours. When the companions found out something, their reaction was moral censure. The more criminal boys more often had companions who accepted crime and deplored that they had ”been copped”. The view that the consequences would be only a "reprimand” or the like was more common than the

belief that punishment would be severe. The criminally most inexperienced boys were those who thought that the punishment would be severe. Practically all the boys were determined that they would not do anything wrong again. Some were rather uncertain. The uncertainty was greatest among the most criminal boys.

In Chapter 10 (Olle Hellberg) a report is given of the first crimes from the formal aspect of penality (gravity of offence, etc), and the recorded criminality of the investi- gation group during the follow—up period, i.e. up to the age of 18 years. It shows that a considerably proportion (ca 60 per cent) of the boys studied in the delinquent group with ”shadows” relapsed into crime during the follow-up period, while only a small proportion (ca 15 per cent) of the control group with "shadows” committed crimes during the same time. There are some dif- ferences between the boys studied and the "shadows" in respect of recorded crimi- nality, suggesting, but not proving, the presence of a therapeutic effect of the in- vestigation.

Debut och upptäcktsrisk

Av Gösta Carlsson

Klientelundersökningens material är pojkar i åldern 11—15 år som första gången blivit kända hos polisen för tillgreppsbrott. Trots att en begränsad grupp bagatellförseelser undantogs är många av brotten tämligen obetydliga. Vid tidiga diskussioner av klien- telundersökningens uppläggning restes den invändningen att undersökningsmaterialet till stor del skulle bestå av pojkar vars lag- brott hade varit av rent episodisk natur och som inte kunde betraktas som mer be— lastade än vad som är normalt; perfekt lag- lydnad är ett undantag både bland ungdom och vuxna. Tillfälligheter hade kommit vissa att falla ut som debutanter, det fanns ingen anledning att vänta sig att de skulle skilja sig från kontrollgruppen i något väsentligt avseende.

Erfarenheterna har jävat denna uppfatt— ning. Brottsdebutanterna framstår som i varje fall icke obetydligt belastade. Ett tec- ken är att återfall efter 15-årsgränsen är påtagligt vanliga (jfr kapitel 10). I samma riktning pekar den självdeklarerade brotts- ligheten, brottsgruppen är avgjort mer be- lastad (se 9.1).

I det följande kommer en enkel statistisk förklaringsmodell att presenteras i största korthet. Den gör inte anspråk på fullständig verklighetstrohet utan är snarare ett slags minirniförklaring i det att den bl. a. visar vilka antaganden som inte är nödvändiga. Den arbetar med upptäcktsrisk som en vä- sentlig storhet och kan därför användas för att belysa Stockholms särprägel.

Sannolikheten för att ett enskilt brott skall klaras upp och förövaren bli känd be- tecknas k, som alltså är ett tal mellan 0 och

1. Det antas lika för alla och opåverkat av belastning och andra omständigheter. Under en fix observationsperiod, exempelvis mel-- lan åldersgränserna 11 och 15 år, begår per- soner ett varierande antal brott, n; deras reella brottsbelastning uttrycks med n. En- dast en del faller ut som registrerade debu— tanter, denna andel betecknas P. Med debut förstås officiell eller känd debut. Utfallet blir i hög grad beroende av hur den studerade befolkningen är fördelad med hänsyn till reell kriminalitet, och härom föreligger aldrig någon direkt information. Nedanstående fördelningstabell (i tabell 1) är endast ett exempel. För varje n anges en frekvens F, andelen av den totala befolk- ningen med denna grad av reell belastning. Summan av frekvenserna är 1. Sannolikheten för officiell debut beror av n och k. Är n = 0 kan debut ej inträffa, P blir också 0. Är n=1 blir P=k. Är n = 2 bestäms P genom att sannolikheten att ej bli debutant först beräknas. Denna är (l—k)2, följaktligen blir

P : 1—(1—k)2 och generellt P : 1—(1—k)"

Andelen debutanter av den totala befolk- ningen anges för två värden på k: 0,05 och 0,20.

Det bör på nytt betonas att tabell 1 en- dast är avsedd som illustrativt räkneexem— pel och att de antagna värdena kan visa sig orealistiska. Avsikten har varit att påvisa verkan av upptäcktssannolikheten, och rikt— ningen av denna effekt påverkas ej av siffer- mässiga modifikationer. Ett urvalsförfaran-

__ ._._ __ ...g;-

Tabell 1 . Exempel på fördelning av reell kriminalitet (n) och risk för registrerad debut (P) med varierande upptäcktssannolikhet (k)

k = 0,05 k = 0,20 n F P F X P P F )( P o 0,200 0,00 0,000 0,000 0,000 1 0,160 0,05 0,008 0,200 0,032 2 0,140 0,10 0,014 0,360 0,050 3 0,120 0,14 0,017 0,490 0,059 4 0,090 0,19 0,017 0,590 0,053 5 0,080 0,23 0,018 0,670 0,054 6 0,060 0,26 0,016 0,740 0,044 7 0,050 0,30 0,015 0,790 0,039 8 0,040 0,34 0,014 0,830 0,033 9 0,030 0,37 0,011 0,870 0,026 10 0,020 0,40 0,008 0,890 0,018 11 0,010 0,43 0,004 0.910 0,009 Summa 1,000 0,142 0,417

de som bygger på debut i officiell mening kommer att anrika materialet på individer med stark belastning i mening många brott; ju lägre upptäcktssannolikhet desto starkare anrikning.

Av tabellen framgår att 14,2 % blir de- butanter om den lägre upptäcktssannolikhe- ten 0,05 lägges till grund; med den högre upptäcktssannolikheten 0,20 blir 41,7 % re— gistrerade debutanter. Det senare värdet för- utsätter en kombination av hög upptäckts- sannolikhet och hög reell brottsfrekvens i befolkningen som sällan torde realiseras. Om man godtyckligt betecknar personer med 6 eller fler brott som starkt belastade (reellt) blir andelen starkt belastade 21 % i den totala befolkningen (kolumn F), i gruppen registrerade debutanter 48 % (k : 0,05) espektive 41 % (k : 0,20). Om gränsen för låg reell belastning lika god- tyckligt dras mellan 2 och 3 brott (n) utgör de lågbelastade 50 % av den totala befolk- ningen i exemplet, av registrerade debutan- ter 15 % om k är 0,05, och av personer som ej registrerats för debut, svarande mot klientelundersökningens kontrollgrupp, 56 % med samma låga värde för k.

Resultatet kan te sig paradoxalt men be— ror på att sjunkande upptäcktssannolikhet gynnar personer med få brott proportions- vis mer än personer med många brott. En annan faktor som påverkar utfallet men som ej varierats i exemplet är den bakom-

liggande fördelningen efter reell brottslighet. En nämnvärd effekt kan endast uppnås om det finns en betydande spridning. Ligger hela befolkningen samlad på några få vär- den i kolumnen n kan ingen påtaglig anrik- ning ske. Omvänt, har en anrikning skett samtidigt som man föreställer sig att model- lens antaganden är riktiga, innebär det att det finns en kraftig spridning.

Det är rimligt att föreställa sig att sprid- ningen ökar med stigande kriminalitet. En kombination av stigande kriminalitet och sjunkande upptäcktsrisk ökar följaktligen väsentligt anrikningseffekten vid studium av registrerade debutanter.

Det är självklart att modellens antaganden kan modifieras, exempelvis genom att låta upptäcktssannolikheten för ett enskilt brott (k) variera med antal föregående brott. Även utan sistnämnda modifikation är mo- dellen Väl förenlig med fynden från klientel- undersökningens stockholmsmaterial. En förnyad undersökning med samma urvals- metod på en ort med högre upptäcktssanno- likhet och lägre reell kriminalitet hade kun- nat ge ett material som varit för svagt belas- tat för att tjäna som underlag för en kri- minologisk undersökning.

Ytterligare en konsekvens är värd att be— aktas. Den totala observationsperioden, ex- empelvis åldersperioden 11—15 år, kan de- las upp, t. ex. i ettårsintervall, och debutan- ter grupperas i tidiga och sena efter debut- ålder. Av samma grundläggande modell föl- jer att de tidiga debutanterna, säg med de— butåldrar 11 och 12 år, skall vara anrikade på personer med hög brottsbelastning eller brottsintensitet (brott per år) jämfört med sena debutanter, exempelvis med debutål- dern 14 år.

På nytt förutsätts en påtaglig spridning i reell brottsintensitet, effekten stiger med denna spridning. Likaså stiger effekten om upptäcktssannolikheten sjunker. Resultatet vilar på en obetydlig omtolkning av den ti- digare modellen och behöver ej diskuteras i detalj. Det är ej nödvändigt att anta att allvarligt belastade har en brottsintensitet vid lägre ålder som är högre än vad de får senare.

Bilaga 2 Av Kerstin Elmhorn

P.M. 10.9.1968

Klientelundersökningens sociologiska av— avsnitt syftar till en beskrivning och analys av de undersökta pojkarnas2 livshistoria och aktuella situation med avseende på so- ciala och psykologiska relationer till om- världen — familj, kamrater, skola och myn- digheter.

Avsnittet omfattar två tidsperioder. Den första omfattar tiden från fp:s födelse fram till det första undersökningstillfället, som in- faller i 11—14-årsåldern, för brottsfallens del då vederbörande första gången registre- ras för straffregisterbrott. Denna del av un— dersökningen kallas huvudundersökning.

Den andra perioden omfattar tiden efter det första undersökningstillfället till och med inskrivningen till militärtjänst i l8-års— åldern. Denna del kallas follow—up-under- sökning och kommer att redovisas separat med undantag för registrerad och självdek- larerad brottslighet, som brytes ut och ut- nyttjas för analys av huvudundersökningens data. I den aktuella redovisningen beröres follow—up-undersökningen endast i förbigå- ende.

Huvudundersökningen består av två de- lar, dels en socialpsykologisk intervju med fp, dels registerdata som samlas in från olika myndigheter.

Pojkarna studeras som en del av sin fa- milj. Intervjun innefattar uppgifter om fa- miljemedlemmarnas inbördes relationer, och registermaterialet gäller förutom fp själv också medlemmarna i hans familj, föräld- rar/ styvföräldrar och syskon.

Översikt över det sociologiska avsnittet1

Intervjun med fp berör följande pro— blemområden:

1. Omständigheter i samband med brot— tets begående Uppväxtförhållanden och hemmiljö . Skolsituation Kamratrelationer Fritidssysselsättningar Alkohol- och rökvanor Inställning till religiösa seder och bruk Intervjun kompletteras med att fp= skriftligt besvarar ett frågeformulär om vil— ka lagöverträdelser — utöver de registrerade: — som han gjort sig skyldig till. Svaren lig-- ger till grund för beräkning av ett kriminali— tetsindex. Sociala registerdata omfattar för fp:s för-4 åldrar och likställda samt syskon samt i" förekommande fall fp själv:

1. Uppgifter från befolkningsregister om: namn, födelsedatum, bostadsadress och ci-- vilstånd samt förändringar som inträffat i" något av dessa avseenden efter fp:s födelse

2. Uppgifter från socialregister om so-— cialhjälp, kontakt med och åtgärder från barnavårds- och nykterhetsnämnds sida efter" fp:s födelse

3. Utdrag ur straffregistret

4. Utdrag ur kontrollstyrelsens register

5. Uppgifter från taxeringsmyndighet rö-e rande till statlig skatt taxerad inkomst

esaweww

1 För preliminära resultat hänvisas till Elm-- horn 1965. * i fortsättningen fp som förkortning av för-— söksperson

_ . ___M __ ,,]

a_...._

it;—mm.. 1:-

Enbart för fp:

1. Uppgifter från Stockholms kriminal- polis om i Stockholm registrerade brott samt från barnavårdsnämnden om anmälan om brott från annan polismyndighet

2. Skolbetyg (kompletterar intervjuupp- uppgifterna, redovisas i övrigt i separat av- snitt)

Sociala registerdata inhämtas även för ti- den mellan första undersökningstillfället och fp:s 18-årsdag. Detta material redovisas i follow-up-undersökningen.

Variabeluppsättningens beroende av vissa målsättningar

Det sociologiska avsnittet spänner över vida och vitt skilda problemområden. Den starka satsningen på miljösidan motiveras av en allt mer väldokumenterad insikt om miljö- faktorernas betydelse för uppkomsten av kriminellt beteende. Även i de fall, där man kan peka på psykologiska och psykiatriska kriminalitetsorsaker, har dessa ofta sin grund i otillfredsställande miljöförhållanden.

Variabeluppsättningen präglas av under- sökningens inriktning på flera målsättningar. Bland dess utskiljer sig fyra huvudsyften:

att finna brottsetiologiska faktorer och faktorkomplex

att vederlägga felaktiga föreställningar om ungdomskriminalitetens orsaker

att beskriva skillnader mellan ett brotts- och ett normalklientel

att utskilja faktorer av prognostiskt värde. Det har spekulerats mycket om orsakerna till kriminellt beteende bland ungdom. Upp- fattningarna speglar många gånger person- liga fördomar och idéer och tar sitt stöd i sådana olikheter mellan lagöverträdare och laglydiga som ansluter till vederbörandes förhandsinställning. Utmärkande för denna typ av debatt är dess inriktning på enstaka förklaringsfaktorer, exempelvis mödrarnas förvärvsarbete, skolsvårigheter eller ungdo- mens alkoholvanor, medan »förklaringen» i verkligheten måste vara komplicerat mul- tifaktoriell.

Vidare kan man spåra en benägenhet att upphöja varje olikhet till en förklaring. I

själva verket rör det sig ofta om sekundära differenser av symptomkaraktär. Det torde också vara vanligt att iakttagna olikheter mellan lagöverträdare och laglydiga i första hand är kopplade till andra karakteristika hos jämförda grupper, framförallt till socio- ekonomiska förhållanden.

Det har framstått som väsentligt att stu- dera alla de faktorkomplex som kan sam- manfattas i begreppet miljö samtidigt. Ma- terialet analyseras både med sikte på att ringa in olika förklaringsmönster och på utmönstring av förlegade föreställningar. Denna dubbla målsättning har påverkat va- let av studerade faktorer.

Den stora spännvidden — och mångfalden faktorer — inom det sociologiska avsnittet hänger även samman med att undersökning- en enligt direktiven går ut på en grundläg- gande kartläggning. Vid sidan av undersök— ningens studium av kriminalitetens orsaks- faktorer gäller uppdraget att på vidast möj— liga bas kartlägga skillnaderna mellan unga lagöverträdare och ett normalklientel. Den- na deskriptiva del av undersökningen avser att erbjuda ett brett faktaunderlag för vidare diskussion och forskning på ungdomskrimi- nalitetens område.

En betydelsefull del av framtidens kri- minalpolitik bör bestå i att tidigt spåra och förebygga social felutveckling. Faktorer som tidigt pekar på risk för kriminell utveck- ling blir härvid av värde. Stor vikt har lagts vid att skilja ut prognostiska faktorer. Dessa kan, men behöver inte sammanfalla med de brottsetiologiska faktorerna. Ofta torde de uppträda som förebud eller parallell— symptom till kriminaliteten, exempelvis som skolk.

Prognostiska faktorer återfinns dels bland data om tidiga uppväxtförhållanden, dels bland uppgifterna om de förhållanden, som råder vid tidpunkten för undersökningstill- fället. De förra kan utskiljas redan genom att ställas mot vederbörandes kriminalitets- index vid undersökningstillfället. De senare faller ut först vid den kontroll mot krimina— litetsstatus i lS-årsåldern, som företas inom ramen för follow—up-undersökningen.

Materialet kommer att analyseras i viss an- slutning till Sutherlands »Differential as- sociation theory» med tonvikt på dess grundsats »Criminal behavior is learned». Med en stark förenkling går Sutherlands teori ut på att kriminalitet är en följd av att kriminella lösningar anvisats av miljön och fått utlösande genomslagskraft

1. genom sin kvantitativa övervikt

2. och eller genom sin emotionella för- ankring.

Punkterna 1 och 2 svarar närmast till följande teorielement hos Sutherland och Cressey: »The specific direction of motives and drives is learned from definitions of legal codes as favourable or unfavourable. A person becomes delinquent because of an excess of definitions favourable to violation of law over definitions unfavourable to violation of law. Differential associations may vary in frequency, duration, priority and intensity» .

Genom att applicera några av den dyna- miska psykologins grunddrag på inlärnings- processen erhålles en referensram, som ger större utrymme och klarare uttryck för det emotionella inslaget i teorin än hos Suther- land och Cressey:

En brottslig handling är uttryck för att den lagbestämmelse, som överträdes vid brottstillfället, då saknar relevans för över- trädaren på grund av bristande överenstäm— melse mellan samhällets och lagöverträda- rens normsystem. Denna brist kan gälla större eller mindre delar av normsystemet och kan gå mer eller mindre på djupet av personligheten. Den kan också förete tids- mässiga och situationsbetingade variationer. Samhällsavvikande normsystem antas i hu- vudsak uppkomma i enlighet med följande förklaringsmodeller.

1. Bristande överensstämmelse mellan normkällorna —— föräldrar, kamrater, mass- media — och samhällets normsystem innebär risk för överföring av avvikande normer

2. Emotionella störningar i relationerna mellan barn och föräldrar försvårar över- föring av samhällsanpassade normer.

Dessa punkter kan också uttryckas så att barnet i vissa avseenden inte får tillfälle eller motivation att lära sig av samhället accepterat beteende. I motsats till den ab- strakta grundteorin lämpar sig de från den- na avledda förklaringsmodellerna för empi- risk prövning, dels i sin helhet, dels efter upplösning i mer specifika modeller av mera begränsad räckvidd. I teorisystemets bas återfinns de hypoteser som är knutna till var och en av undersökningsfaktorerna. På ju högre abstraktionsnivå hypotesprövningen sätter in, desto mera indirekt blir denna.

Instrument

Frågeschemats uppbyggnad och undersök— ningsvariablernas definitioner kommer ingå- ende att redovisas i det delbetänkande som omfattar redogörelsen för det sociologiska avsnittets deskriptiva resultat. Det samma gäller det system av hypoteser som är knutna till undersökningens variabler och vissa kombinationer av dessa (Elmhorn 1960, 1964). I det följande skall endast anges några grunddrag.

Konstruktion och användning

Frågeschemat har utarbetats speciellt för klientelundersökningen. Det har byggts upp i etapper, varav den första syftade till ut— prövning av fasta svarsalternativ.

Formuläret konstruerades med sikte på en bunden intervju. Frågorna hade en fast formulering och var avsedda att ställas i en bestämd ordning. Svaren skulle i möjligaste mån transponeras till mest närliggande svars- alternativ.

Dessa huvudregler har tillämpats med be— tydande modifikationer, som motiverats av överordnade målsättningar. Så framstod det till exempel som viktigare att frågornas in- nebörd uppfattades på samma sätt av olika fp, än att ordalydelsen alltid var den samma. Formuleringarna anpassades därför till fp:s begåvnings- och mognadsnivå.

På liknande sätt har regeln om frågornas ordningsföljd brutits av ett överordnat önskemål om så samtalsliknande intervjuc;

som möjligt. Spontana berättelser har inte avbrutits, även om fp kommit in på förhål- landen som formulärmässigt hör hemma på annan plats i intervjun.

Vidare har informationen betraktats som det primära och inte markering av visst svarsalternativ. Hellre än att pressa in ett svar under en viss markering med dålig täckning av den aktuella punktens innehåll har anteckning gjorts av hela svaret. Som överordnad regel har gällt att informatio- nens kvalitet betraktas som mer väsentlig än dess form.

Flexibiliteten i intervjuteknik och proto- kollföring har motiverats av intervjuns längd och dess många gånger emotionellt påfres- tande innehåll. Intervjun tog mellan två och tre timmar att genomföra. I de fall då den drog ut på tiden delades den upp på två besök.

Som regel bildas undersökningsvariab- lerna genom informationstillskott från ett flertal frågor med flera svarsalternativ. En- dast undantagsvis korresponderar svaret på en enda fråga mot en variabel. Vid samman- vägningen av den mångstrukturerade infor- mation, som sammanfattas i en viss variabel uppstår flera kombinationsmöjligheter än som låter sig formaliseras och redovisas. Variablerna kommer att definieras opera— tionellt via de frågor som används för att få fram den specifika variabelinformatio- nen. De olika variablernas bedömningsska— lor kommer att beskrivas genom exempli— fiering av innebörden av skalornas ytterpo- ler och mittpunkt.

Utvärdering av insamlat material

Intervjun ger en bild av hur fp själv uppfat- tar och framställer sin situation vid under- sökningstillfället och så långt bakåt i tiden han kan minnas. Denna subjektiva bild kompletteras på vissa punkter av register- data.

Intervju- och registermaterialet redovisas dels separat som den rent subjektiva, respek- tive rent objektiva bilden av vissa förhållan- den, dels tillsammantagna i beskrivningar, där fp:s uppgifter vägts mot och eventuellt

korrigerats med hänsyn till registeruppgif- terna.

En liknande kompletterande och korrige- rande roll spelar en telefonintervju med fp:s lärare och en intervju med föräldrarna i hemmet. Upplysningar från dessa inter- vjuer, som redovisas i ett självständigt av- snitt, påverkar bedömningen av vissa sam— manfattningsvariabler i det sociologiska av- snittet.

Tillgängligt material ingår i ett hierarkiskt system av variabler (Elmhorn 1964). Basdata ingår i enkla basfaktorer, som i sin tur vägs samman i sammanfattande faktorer på en högre generaliseringsnivå och, på grund av det bredare underlaget, med större tillförlit- lighet. Så svarar exempelvis olika faktorer mot ett visst förhållande under tiden före 10— årsåldern och vid tiden för undersöknings- tillfället. Dessa faktorer vägs därefter sam— man till en helhetsbild av förhållandet ifrå- ga. Sammanvägning mellan intervjufaktorer och registerfaktorer hör hemma i faktor- hierarkins toppskikt liksom sammanvägning med faktorer från andra avsnitt.

Med de beskrivna principerna för va- riabelkonstruktion och utvärdering av in- formation intar utvärderingsprocessen en central roll med större spelrum för subjek- tiva inslag än som är vanligt i sociologisk forskning. För att förhindra att avsnittsle- daren tolkar materialet i enlighet med hy- poteserna har utvärderingen av intervjuerna i huvudundersökningen utförts av en utom- stående person med tillämpning av givna variabeldefinitioner och skalstegsbeskriv- ningar.

För jämförelsens skull har 30 intervjuer i huvudundersökningen även bedömts av avsnittsledaren. Avsnittsledaren kommer också att svara för den koncentration av information som ligger i den tidigare nämn- da sammanvägningen mellan toppfaktorer från det sociologiska avsnittets båda delar samt mellan dessa och faktorer från andra avsnitt.

Som huvudregel för utvärderingen av in- tervjumaterialet gäller att svaren tolkas i så nära anslutning till den omedelbara inne— börden som möjligt. Psykologisk tolkning

blir endast aktuell i de fall, där frågorna gäller symptom på bakomliggande relatio- ner eller vid inbördes motsägelsefulla svar. Vid hopvägning av uppgifter från fp och dennes föräldrar tillmätes som regel de förra större värde, eftersom de kan antas vara mindre anpassade till konventionens krav och därför mer trovärdiga.

Vissa intervjudata — med tyngdpunkt på emotionella familjerelationer, skolförhållan- den, fritidssysselsättningar, rök- och alkohol- vanor — har i skriftlig form överlämnats till det psykiatriska avsnittet, där motsvarande frågor riktats till fp:s mor i och för studium av differensen mellan B— och K-grupp be- träffande samstämmigheten mellan fp:s och moderns svar. Resultaten av denna jämfö- relse redovisas inom ramen för det psykia— triska avsnittet. Det bör observeras att jäm- förelsen endast gäller enskilda svar och inte de variabler, vari svaren ingår i det socio- logiska avsnittet.

Innehåll och hypoteser

Närmast följer en presentation av huvud- faktorerna i avsnittets olika intervjudelar och några av de därmed förknippade hypo- teserna.

Omständigheter i samband med brottets begående

Bland olika omständigheter i samband med brottets begående fästes särskilt avseende vid om brottet varit planerat eller av im- pulskaraktär samt om det föregåtts av nå- gon riskbedömning. Fp:s reaktion efter brot- tet inklusive hans egen anpassningsprognos har också intresse liksom kamraternas och föräldrarnas inställning till det inträffade. Andra faktorer som hör till bilden är givet- vis såväl den aktuella överträdelsens typ och svårhetsgrad som fp:s totala brottslighet, dess omfång och varaktighet.

Prognosen antas hänga samman med gra— den av vederbörandes asocialitet. Förutom genom asocialitetsyttringarnas art, mängd och varaktighet kan denna bedömas med ledning av fp:s egen rolluppfattning bakåt och framåt i tiden. En kombination av hög

belastning, tidig brottsdebut, planerade lag- överträdelser som genomförts under medve- tet risktagande, ingen önskan eller förhopp- ning om att för framtiden kunna avhålla sig från lagöverträdelser samt kamrater och/ eller familj, som inte tar avstånd från den olagliga aktiviteten, tyder på en hög sanno- likhet för vidare utveckling i kriminell rikt- ning. En tidig asocial inriktning och iden- tifiering förstärkes genom gillande från de personer som fungerar som förebilder och samtidigt betyder mest emotionellt.

Bilden kan givetvis uppvisa alla grader av asocialitet, från den ovan beskrivna till den lättaste och mest tillfälliga, där flertalet faktorer verkar i socialiserande riktning.

Prognoserna uppvisar en motsvarande va- ration. Med ledning av den kriminalitet — registrerad och oregistrerad —— som mani- festeras fram till lS-årsåldern kan man fast- ställa de olika faktorernas prognosvärde.

Redan nu kan dock sägas att fp:s för— väntningar på sig själv med avseende på framtida laglydighet troligen är av central betydelse.

U ppväxtförhållanden och hemmiljö

Enligt den allmänt psykodynamiska syn som jag ansluter mig till, förutsätter socialise- ringsprocessen -— barnets övertagande och känslomässiga accepterande (internalise- ring) av föräldrarnas regel- och normsystem — sådana emotionella relationer mellan barn och föräldrar som underlättar barnets iden- tifiering med föräldrarna. Eftersom under- sökningen gäller pojkar, har faderns roll som identifieringsobjekt en central betydel- se, som ägnas särskild uppmärksamhet. Så- lunda studeras varje aspekt av relationerna barn — föräldrar med genomgående sepa— rat behandling av fadern och modern. I en ofullständig familj, där fadern eller fullvär— dig ersättare saknas föreligger — särskilt för en pojke — risk för ofullständig eller snedvriden socialisering på grund av av— saknaden av manligt identifieringsobjekt.

Ett led i identifieringen består i att bar- net motiveras i sin anpassning genom att belönas emotionellt med uppskattning och

accepterande från föräldrarnas sida. Häri ligger den stora skillnaden mellan positiva sanktioner och negativa dvs. olika typer av straff. De senare kan visserligen inskärpa vilka beteenden som inte lönar sig, men de bidrar inte till att det önskvärda beteendet integreras i personligheten. En ytlig anpass— ning, som åstadkommits med negativa me- del, håller sällan för påfrestningar, vare sig det rör sig om inre impuls- eller yttre fres- telsetryck.

Med ovansteånde schematiska bild av socialiseringsprocessen har jag velat förkla- ra den stora vikt som lagts vid de emotionel— la relationerna mellan pojken och hans för- äldrar liksom vid vissa drag i de uppfost— ringsmetoder som tillämpas inom familjen. Härmed avses då inte endast frågan om sanktionsmetoderna utan också hur stor tid barn och föräldrar tillbringar tillsammans. Ju mera samvaro desto effektivare blir för— äldrarnas roll som förebilder och norm— förmedlare.

Härmed kommer vi över på den kompli- kation, som ligger i att socialiseringsproces- sen kan leda till samhällsfientliga normer och beteendemönster i de fall, där den ena eller båda föräldrarna är asociala. Progno- sen måste därför göras beroende av inne- hållet i uppgostran, dvs. föräldrarnas kvali- tet som normkällor samt deras ambitions— och kravnivå visavi sonen. Även en för— älder, som inte är medlem av familjen, kan i sin frånvaro i viss utsträckning fungera som förebild, vilket har särskild betydelse när det gäller asociala fäder i deras roll som manlighetsideal.

I vissa fall kan familjens ekonomiska vill- kor tolkas som ett symptom på dess sam- hällsanpassning. Gustav Jonsson har med sin avhandling »Delinquent boys, their pa- rents and grandparents» pekat på att de mest underprivilegierade i samhället ofta ut— bildar en samhällsfientlig syn, som överföres till barnen.

Nedan följer en förteckning över de cen— trala faktorerna inom delavsnittet hemmil- jö. Några utgör direkta mått på de emo- tionella relationerna mellan barn och för- äldrar, medan flertalet svarar mot olika

delaspekter av dessa relationer. Innebörden av de senare är av symptomatisk karaktär.

Bostadsstandard Övrig materiell standard Samvaro mellan barn och föräldrar Tillsyn och omvårdnad

Fritidsgemenskap

Konsekvens i uppfostran Föräldrarnas sociala ambitionsnivå med avseende på fp

Fp:s anpassning till hemmets krav Konflikter med anledning av hemmets krav

Styrkan hos föräldrarnas reaktioner vid konflikter

Omfattning av fysisk bestraffning Fp:s attityd till föräldrarnas uppfostrings— principer

Förekomst, arten och graden av alkohol- missbruk i hemmet

Tecken hos föräldrarna på negativ atti- tyd till gällande normer och rättsuppfattning

Identifikationsgrad beträffande fadern Relation far—son

Relation mor—son Föräldrarnas inbördes relationer Emotionellt hemklimat

För samtliga faktorer gäller att skilda bedömningar för tiden före och efter 10 år sammanvägts till en helhetsbedömning för hela uppväxttiden.

Fp med förhållanden, som motsvarar ne- danstående sex konstellationer, antas dels uppvisa betydande kriminalitet, dels löpa risk för fortsatt kriminalitet. Faktormönst— ren presenteras i gravhetsordning från den mest till den minst kriminalitetsdisponeran- de konstellationen.

1. Emotionellt synnerligen bristfällig mil— jö med bl.a. alkoholmissbruk hos någon av föräldrarna: alkoholism i hemmet dåliga emotionella relationer till modern och fadern omfattande aga låg samvarofrekvens med föräldrarna ingen eller ringa omvårdnad från föräld- rarnas sida kall och/eller hård emotionell ton i det språkliga umgänget med föräldrarna

negativ inställning hos fp gentemot för- äldrarnas uppfostringsprinciper

2. = 1. fast utan alkoholmissbruk — emotionellt synnerligen bristfällig miljö

3. Föräldrarna har officiellt registrerade emotionella och sociala svårigheter och er— bjuder en emotionellt bristfällig hemmiljö: förekomst av symptom 1—5, 7 i psykiatris- ka avsnittets förteckning över psykisk in- sufficiens föräldrarna har erhållit socialhjälp någon av föräldrarna antecknad i kon- trollstyrelsens register åtgärd av nykterhetsnämnd gentemot nå— gon av föräldrarna någon av föräldrarna vårdad för mental ohälsa emotionellt bristfällig hemmiljö hög konfliktstyrka i umgänget barn—för— äldrar

4. Känslo- och normmässig instabilitet och inkonsekvens: Stor differens i relationen till modern resp. fadern inkonsekvent uppfostran hög konfliktstyrka i umgänget barn-för— äldrar

5. Likgiltig och kravlös hemmiljö utan sociala ambitioner för fp:s räkning: IK lägst 100

fp har ej planer på teoretisk utbildning fp röker låg kravnivå från föräldrarnas sida

föräldrarna har låga sociala ambitioner visavi fp

6. Krävande social miljö som ej ger till- räckligt emotionellt stöd (revoltbetonad socialgrupp I—II-pubertet): socialgrupp I—II emotionellt bristfällig hemmiljö hög kravnivå från föräldrarnas sida hög konfliktstyrka i umgänget barn-för— äldrar föräldrarna har höga sociala ambitioner visavi fp

Skolsituation

Bristande skolanpassning anföres ofta som en bidragande orsak till tidig kriminalitet.

Misslyckanden på olika sociala områden samverkar i en ond cirkel. Barnets självkäns- la minskar, samtidigt som omgivningens uppskattning av honom minskar, när han misslyckas i skolan.

Likväl torde bristande skolanpassning en- dast sällan vara den direkta orsaken till lag- överträdelser. Snarare förhåller det sig så att social felutveckling först kommer i da- gen vid kontakten med skolans krav. Miss— anpassningen i skolan, som ofta tar sig uttryck som skolk, utgör ett symptom på en allmän brist på social anpassning, som samtidigt eller senare också manifesterar sig i lagöverträdelser.

Givetvis förekommer även fall, där ve- derbörande söker kompensera sig för miss- lyckanden på skolans område genom att i stället lyckas på det motsatta området, det asociala. Den amerikanske sociologen Merc ton vill — i »Social theory and social structure» —— förklara en stor del av ung- domskriminaliteten med att de ungdomar som förvägras tillgång till socialt accepte- rade vägar till framgång i stället väljer ille- gala medel. Cohen har i »Delinquent boys» framlagt tanken att de ungdomar, som är avstängda från normala utvägar till fram- gång, skapar sig en bild av framgången som utgör en negativ spegelbild av det so- cialt accepterade.

Möjligheterna till undervisning för alla är så mycket mer gynnsamma i Sverige än i USA att det är tveksamt i Vilken utsträck- ning Mertons och Cohens teorier kan till- lämpas på svenska förhållanden. Det är sällsynt att någon behöver avstå från ut— bildning enbart av sociala eller ekonomiska skäl. Men vi kommer inte ifrån att en del barn på grund av brister i begåvningen och en av studier ointresserad hemmiljö inte kan utnyttja den utbildning som står till buds. Troligtvis äger teorierna om asociala mål och medel viss tillämplighet på denna kategori. Det främsta tecknet på den miss- anpassning, som det här är fråga om, är dåliga skolprestationer och låga betyg. Även här hör skolket ofta med i bilden som symptom på att något är galet och utlöser den flyktmekanism som kallas skolk.

Bland skolavsnittets faktorer har utbild- ningsplanerna särskilt intresse som ett mått på den sociala ambitionsnivå, som antas be- stämma vederbörandes inställning till sam— hällets krav även på det rättsliga området. Planer på högre utbildning tyder som re- gel på identifiering med samhällets målsätt— ningar och anslutning till gällande rätts— regler. Sambandet förstärkes oftast via för— äldrarnas mer eller mindre samhällsanpas- sade attityd.

Huvudfaktorerna inom delavsnittet skol— situation:

Utbildningsplaner Anpassning till gällande kunskapskrav

Omfattning av skolk Debutklass för skolk Popularitet i klassen Relation fp—lärare

Skolanpassning

Kamratrelationer

Detta delavsnitt har konstruerats med ut- gångspunkt från flera olika teorier om kam- raters, gruppens — gängets — roll i krimi— nalitetsutvecklingen. Teorierna utesluter in- te varandra. De synes snarare komplettera varandra genom speciell giltighet på olika stadier av kriminaliseringsprocessen.

I Stockholm finns inga områden med en- bart asociala gäng. Samhällsanpassade och asociala pojkar lever och bor sida vid sida. De grupper, som utmärkes av att medlem- marna i genomsnitt gjort sig skyldiga till fler lagöverträdelser än övriga pojkar i om- givningen, måste uppkomma genom en el— ler flera olika selektiva processer.

Man kan härvid tänka sig en positiv se- lektiv mekanism, som består i att barn från likartade miljöer, med liknande normsystem eller brist på normer attraherar varandra och sluter sig samman. I sådana fall kan gruppkänslan accentueras genom en upp- levd särställning visavi omvärlden.

Jämsides med den positiva selektionen fungerar i andra fall en negativ. Denna kan beskrivas så, att de pojkar, som på grund av negativa avvikelser beträffande social bakgrund, personlighet, normer och

attityder inte accepteras av de vanliga kam- raterna, stöts bort och drivs samman med andra outsiders till marginalgrupper, där man lever upp till omgivningens negativa förväntningar genom att omsätta sina sam- hällsfientliga attityder i praktiken.

Troligtvis samverkar ofta positiv och ne— gativ selektion.

Den asociala gruppens lagöverträdelser kan förklaras på flera sätt, dels som sum— man av de ingående medlemmarnas indi- viduella kriminalitet, dels som en gemen- sam aktivitet, som markerar gruppens sär- ställning och avståndstagande från samhäl- let i övrigt. Den senare förklaringen över- ensstämmer med Cohens, som ser gängkri- minaliteten som en reaktionsbildning eller en protesthållning.

På det tidiga utvecklingsstadium, som vår undersökning studerar, är båda syn- sätten tillämpliga i viss utsträckning och inget i renodlad form. Likaså torde det va- ra för tidigt att se den asociala gängaktivi- teten som uttryck för asocial träning och nyttoinriktning som Cloward och Ohlin gör i »Delinquency and opportunity» . Överhuvudtaget synes de amerikanska teo- rierna, som utvecklats mot bakgrund av mycket särpräglade förhållanden i de ame- rikanska storstädernas slumområden, inte ha direkt tillämplighet på svenska förhål- landen.

Om man däremot betraktar gängets roll ur inlärningspsykologisk synvinkel, måste man konstatera att en kamratgrupp, som man är emotionellt beroende av och till- bringar största delen av sin fritid med, sannolikt är en normkälla av största bety— delse. Den ständiga kontakten med positiva attityder till asocialt beteende bidrar till att fördjupa gruppmedlemmarnas asocialitet — ett antagande som är i linje med »Differen- tial association theory» i Sutherlands och Cresseys tappning.

De särskilda mekanismer som utvecklas inom ett gäng till stöd för asociala aktivi- teter har studerats av Gordon och Sykes och Matza, som publicerat uppsatser härom i »The American Journal of Sociology», vol. LXIX och i »American Sociological

Review», vol. 22 samt av Matza i »Del— inquency and Drift». I kapitlet om teorier om brottslighet bland barn och ungdom har Gustav Jonsson sammanfattat dessa ameri- kanska sociologers synpunkter på följande sätt: »TVärtom finner man hos dem (de unga i kriminella delkulturer) speciella psy- kologiska försvarsmekanismer såsom förne- kande av eget ansvar, av att offret, t.ex. en homosexuell, har rätt till skydd etc. Ge- nom en sådan »neutralisering» förvandlas lagöverträdelsen i förövarens egna ögon från straffbar till straffri handling.»

Beträffande lagöverträdarnas kamratrela- tioner har jag för övrigt anslutit mig till uppfattningen att deras kontaktnät är vida— re och lösare än kontrollfallens. På grund av sociala och emotionella brister uppehål— ler och nöjer de sig med ytligare och mind— re personliga kamratrelationer, som i gen— gäld etableras lätt och med många.

I delavsnittet Kamratrelationer ingår ma- terial för prövning av de teorier som nämnts ovan. Några av huvudfaktorerna följer ne- dan:

Antal kamrater totalt och per träff Förekomst av utomgruppskontakter Förekomst av bästa vän

Grupptllhörighet

Gruppens storlek Medlemskonstans i gruppen

Kamratspridning

Stabilitet i kamratrelationerna Gruppmedlemmarnas inbördes beroende Förekomst av ledare Gruppens aktivitet Kamratsamvaro Status och popularitet bland kamrater på »hemmaplan»

Status och popularitet bland klasskamra- ter

Popularitet bland kamrater

Beroende av kamratnormer

Krav på kamraternas skötsamhet

Kännedom om kamratkriminalitet före brottet

Alkoholbruk i kamratkretsen Kriminalitet i kamratkretsen Kamraternas inställning till fp:s upptäckt och anpassningsprognos

brott,

F ri tidssysselsättningar

I detta delavsnitt ingår huvudsakligen de- skriptiva, symptomatiska och prognostiska faktorer, vilket bör poängteras, eftersom lut- hörande faktorer i populärdebatten ofta med orätt framställes som orsakande eller motverkande kriminalitet. Detta gäller ex- empelvis besöksfrekvens på ungdomsgård, deltagande i scoutverksamhet, motor- o:h idrottsintresse.

För tre faktorer är dock klassificeringen i ovanstående hänseende mera tveksam, nämligen för vantrivsel med bostadsområ- det ur fritidssynpunkt, passivitet och hög exponering för våld i massmedia. I huvud— sak fungerar dessa som symptom på miss- anpassning.

Samma bostadsområde kan sålunda få mycket varierande betyg av olika pojkar. Socialt anpassade sätter högre betyg än missanpassade. Detta utesluter dock inte att bristfälliga fritidsanordningar kan spela en viss kausal roll genom att vända intresset mot olagliga aktiviteter, särskilt för passiva pojkar.

Beträffande passiviteten föreställer man sig gärna att den också går hand i hand med bristande motståndskraft mot kamra- ternas förslag till olagliga handlingar. Fram- för allt tyder passiviteten på bristande för- måga till sådant konstruktivt handlande som med tillåtna medel ger tillvaron spänning och innehåll. Man kan därför räkna med att passivitet även utgör ett tecken på att fp uplever en viss tomhetskänsla. Risken för att denna fylles ut med asociala aktivi- tete blir särskilt hög i kombination med sådana svagheter i normsystemet, som ofta blir följden av samma brister i barn—för— äldrakontakten som ligger bakom passivite- ten.

Även beträffande exponering för våld i massmedia råder rätt komplicerade sam- band. Barn som på grund av bristfälliga emotionella relationer i hemmet utvecklat en avvikande personlighet — med bl. a. pas- sivitet, otrygghet och ångest med åtföljan- de onormalt spänningsbehov — attraheras i större utsträckning än andra barn av våld

1 | ;

i serier, i TV och på bio. Som tidigare fram- hållits har just dessa barn svagheter i norm- systemet, som gör dem mottagliga för vålds— propagandan, särskilt som denna uppvisar viss överensstämmelse med föräldrarnas samhällsfientliga attityder. Därifrån är dock steget långt till att anta att massmediainfly- tandet skulle bidragit till begångna lagöver— trädelser. I de åldrar undersökningen om- fattar det här är fråga om möter alltför obetydliga brott för att de skulle ha inspire- rats av massmedia. Hög exponering för mass- mediavåld påverkar troligtvis vederbörandes framtida beteende i olika situationer, men bör i det aktuella sammanhanget främst be- traktas som ett symptom på psykisk och social felutvecklin g.

Alkohol- och rökvanor

Även för detta delavsnitt gäller att fakto— rerna på den aktuella åldersnivån huvudsak- ligen är av symptomatisk och prognostisk karaktär.

Missbruk av alkohol är inte orsak till begångna lagöverträdelser men uppträder pa— rallellt som ett symptom på social missan- passning. De bakomliggande orsakerna till kriminalitet och alkoholmissbruk är troli- gen besläktade. I båda fallen återfinns tidi- ga emotionella störningar och anknytning till asociala förebilder.

Follow—up-undersökningen kommer att ut— visa vid vilken ålder alkoholens klassiska roll som kriminalitetsfaktor träder i funk- tion — i varje fall i den bemärkelsen att brott och alkoholbruk tidsmässigt följs åt.

Tidigt bruk av alkohol antas inte vara något symptom på vare sig begynnande kri- minalitet eller alkoholmissbruk, så länge det rör sig om sedvanligt bruk vid festliga till- fällen och inom familjens ram. Alkohol- bruk tillsammans med kamrater får där- emot för 11—15-åringar betraktas som ett dåligt tecken, speciellt om fp så tidigt låter bruket gå så långt som till onykterhet. Det- samma gäller missbruk av thinner eller ta- bletter.

Under den period då materialet samlades in hade narkotikaproblemet ännu inte nått

aktualitet och omfattas därför inte av un- dersökningen.

Tidig debutålder för rökning och för ål- dern omfattande tobaksbruk antas ha be- tydande prognostiskt värde — inte därför att tobaksrökning i och för sig skulle vara en asocial vana, men därför att den anting— en tyder på att föräldrarna är likgiltiga för sonens hälsa och vanor och därmed även för pojken själv och hans uppväxtförhål- landen, eller därför att den tyder på att fp sätter sig över föräldrarnas önskemål att han inte skall röka. Det senare alternativet ut- gör i sin tur ett tecken på att socialisering- en är bristfällig — eftersom det rör sig om små pojkar och många cigarretter, vilket är något annat än vanlig smygrökning.

Religiösa vanor och attityder

Eftersom religiösa vanor och attityder är ett uttryck för anpassning till vissa av sam- hällets värderingar, antas förekomsten här- av vara kopplad med anpassning till sam- hällets regler i övrigt.

Medvetet avståndstagande från religiösa vanor och en anti—kyrklig attityd betraktas å andra sidan som ett så starkt uttryck för intresse för etiska frågor att även detta kan antas vara förbundet med en anpassning till samhällets rättsregler.

En stark religiös intresseinriktning hos för- äldrarna kan i vissa fall ge upphov till kon- flikter med barnen. Sådana konflikter kan ge trotsreaktioner med inslag av kriminali- tet. Detta torde emellertid vara sällsynt och förekommer troligtvis endast i de fall där föräldrareligiositeten tar sig hårda och fient- liga uttryck på grund av en redan existeran- de negativ attityd till barnen.

Som helhet väntas undersökningen ge be- lägg för ett mycket svagt religiöst intresse hos fp och deras föräldrar. I den mån reli- giösa vanor förekommer, antas de i stor utsträckning vara av ytligt konventionell ka- raktär.

Intervjufrågor som berör Brottssituationen

Vi har hört efter hos polisen, vilka av våra pojkar som finns i deras register. De sade att Du hade . . . '(t. ex. tagit en transistor i en radioaffär). Kan Du berätta lite grann om hur det gick till.ända från början?

Du var alltså inte ensam om det här?

Hur många varni med dig? Vad var det för grabbar, var det dina vanliga kamrater?

Hur kom Du ihop med dem då? Har någon av de andra varit fast för po- lisen förut? _ .

Hur många då? . Vem kom först på att göra det här? När började ni först att prata om det? Var det ingen som trodde att det kunde vara risk att åka fast, och började prata om det? ,

Vem var det? Du själv då, tänkte Duinte på det? Hur kom det sig att ni gjorde det ändå? Hade ni gjort något sådant förut utan att åka fast?

Hur många gånger? ,

Räknar'grabbar i allmänhet inte med att det är någon risk att åka fast?

Varför tror de inte det? . Hur tror _de att det går, om man åker fast?

Varför det? Varför tyckte ni den gången att ni skulle göra det här, minns Du det, hur ni tänkte då?

Ni hade inte smakat sprit tidigare samma dag?

Hur kändes det efteråt, när det var gjort? Åkte ni fast med detsamma eller hur lång tid tog det?

Vad sade och gjorde din pappa, när han fick reda på det här?

Vad sade och gjorde din mamma, när hon fick reda på det här?

Och vad sade dina kamrater — de som inte varit med om det?

Har Du gjort något mera sedan dess? Vad har Du hittat på nu då? Hur tror Du själv att det går i fort- sättningen? Tror Du att Du kommer att gö- ra om sådana saker?

Varför tror Du det? Vad tror de andra grabbarna för sin del, har ni pratat något om det?

Vad kan få grabbar att sluta upp att göra olagliga saker?

Bilaga 3: 2 Variabeldeiinitioner till Brottssituationen

(kap. 9)

Brottets svårighetsgrad enl. fri bedömning

1. Helt bagatellartat, ofta i samband med okunnighet om att det är ett brott.

2. Mindre allvarligt t.ex. lån av grejor, som står utomhus och tillsynes ingen ägare har (slängda mopeder, grejer på byggen).

3. Snatterier av mindre slag. Alla sor- ters övergångsformer, som ej är direkt ba— gatellartade, men ej heller har krävt pla- nering eller forcering av hinder.

4. Pojken måste forcera något hinder. Vet absolut att det är förbjudet. Ex. snatteri av större föremål, bryta upp lås, ta saker för att sälja och skaffa vinning.

5. Brottet oursäktligt, krävt initiativ och planering, forcerat lås, ev. våld mot per- son. Det stulna har högt värde (t.ex. bil eller bra motorcykel) och är ej tänkt som bara lån.

Impuls eller plan

1. Impuls. Dvs. den överläggning som eventuellt förekommit skall ha skett ome- delbart före brottet och på brottsplatsen.

2. Korttidsplan. Planerat i förväg. Gått ett stycke för att kunna utföra brottet. Ta- lat om det tidigare på dagen.

3. Plan. Ordentligt uttänkt och planerat iförväg.

Kamratsamvaro

1. Pojken umgås aldrig eller helt spora- diskt med kamrater.

2. Umgås någon gång i veckan med kam- rater.

3. Umgås med kamrater på eftermidda- gen och/ eller några kvällar i veckan.

5. Träffar sina kamrater i stort sett var- je dag, både eftermiddag och kväll.

Kontroll över kamrater och fritid

1. Ingen eller minimal kontroll. Pojken vistas oftast utanför hemmet på sin fritid. Han talar inte om vart han skall eller vad han gör eller ljuger för föräldrarna. Föräld- rarnas möjlighet till kontroll är liten be- roende på likgiltighet och/eller slapphänt- het från deras sida, eller, på grund av att pojken ej låter sig kontrolleras eller därför att båda föräldrarna arbetar och inte hinner med pojken. '

3. Normal kontroll. Föräldrarna har re- striktioner och önskemål om pojkens kam- rater och sysselsättningar, frågar vart han går och vad han gör. Pojken har dock en del hemligheter för sig och kontrolleras inte idetalj.

5. Kontrollen över vad pojken gör är maximal, antingen därför att pojken alltid är hemma, så att hans fritid är helt kon- trollerbar, eller därför att föräldrarna inte släpper honom ur sikte.

Reaktion efter brottet?

1. Bra. — .. 2. Inget särskilt (axelryckning).

4. Rädd, samvetsnöd. »det är möjligt eller troligt». 5. Helt olycklig. Glad att bli upptäckt 5. Pojken tänker inte avhålla sig från och få saken ur världen. brott.

Pojkens brottsreaktion enl. föräldrarna

»Hemintervjun»

1. Var som vanligt, visade inget.

2. Visade inget öppet, men föräldrarna kunde ana ånger, rädsla eller skamskänslor.

3. Rädd, ledsen — men kortvarig, ej djup- gående reaktion.

4. Olycklig.

5 . >> Alldeles förstörd». >>Chockad».

Föräldrarnas brottsreaktion

1. Likgiltiga.

2. Konventionell reaktion.

3. Normal allvarlig tillsägning.

4. Uppskakade. »Skällde och gick på.» Grät.

5. Som 4 samt stryk eller annat straff. Hård reaktion.

Bästa vännens krim. belastning Gruppens krim. belastning Kamratkretsens krim. belastning

1. Ingen har varit fast för polisen eller gjort något som han kunde åkt fast för.

2. Enstaka bagatellbrott eller trafikbrott (skjutsat på cykel, åkt moped osv.).

3. Snattat, pangat gatlampor eller dylikt men ej systematiskt eller kontinuerligt. 4—5. Alla har gjort något: snott mopeder, snattat i butik eller dylikt. Allvarligare och mer systematiskt genomförda brott. Vane- : brottslighet. Gruppen : den intima grupp han bru- kar umgås med.

Kamratkretsen : de kamrater han har utanför gruppen, sporadiska kontakter.

Pojkens egen brottsprognos

1. Aldrig mera begå brott. 2—4. Olika grader av osäkerhet på om pojken kan låta bli att begå brott från »tror

Bilaga 3: 3

Brottstyp

Bil- och båtstöld Häleri Butiksstöld

Fördelning av pojkar på de olika variablernas

Inbrott vån. och affär Inbrott skjul el. d. Annan stöld Mopedstöld

Summa

skalsteg eller kategorier (kap. 9)

Antal

6 7 13 12 22 45 45

150

Brottets svårighetsgrad, formell bedömning Skalsteg 1, böter » 2, fängelse

54 71

» 3, fängelse minst en månad 25

Summa

&

Brottets svårighetsgrad, fri bedömning Skalsteg 1, låg 3 » 2 25 >> 3 55 » 4 47 » 5 hög _2(_) Summa 150 Kriminalitets- Före det Efter det index aktuella brottet aktuella brottet Index ] 8 0 » 2 32 5 >> 3 36 32 » 4 34 65 >> 5 40 _a? Summa 150 Summa 150 Antal deltagare Antal Ensam 22 2—3 deltagare 94 >3 » 32 Uppgift saknas __2 Summa 150

Anknytning till medskyldiga Vanliga kamrater 95 Ej vanliga kamrater 33 Frågan ologisk &

Summa 150

lmpulsbrott — planerat brott Impuls 90 Korttidsplan. 41 Ordentligt planerat 17 Uppgift saknas __2

Summa 150

Form av upptäckt Bar gärning 62 Samma dag 13 Ett par dagar 30 En vecka —— en månad 25 >en månad 13 Osäkert, ej bar gärning 7

Summa 1 50

Tidptmkt för brottet

Före kl. 20 101 Efter kl. 20 36 Uppgift saknas _1_3

Summa 150

Alkoholpåverkad vid brottstillfället Alkoholpåverkad 4 Ej alkoholpåverkad _14_6

Summa 150

Resonemang vid brottet Visste inte att det var förbjudet 10 Impulsivt handlande 90 Kamrattryck 6 Nyfikenhet, spänning 5 Ville ha saker 28 Vet ej

Var det ingen som trodde att det kunde vara risk att åka fast? Någon trodde risk 61 Ingen trodde risk 49 Tänkte inte på det 34 Vet ej 6

Summa &

Motiv trots risk Medveten risktagning 29 Tänkte inte just då 32 Frågan ologisk &

Summa 150

Kamraternas åsikt om upptäcktsrisk Man räknar med risk 44 Olika, ibland 42 Man räknar ej med risk 50 Vet ej it Summa 150 Varför tror grabbar inte det är risk ? Risken är så liten 51 Obetänksamhet 27 Frågan ologisk 68 Vet ej 4

Summa 1_50

Föräldrarnas kontroll över kamrater och fritid Skalsteg 1, låg 24 » 2 49 >> 3 56 » 4 18 » 5, hög 3 Summa 150 Reaktion efter Tagen på Tagen efter brottet bar gärning en tid Skalsteg ], låg 0 12 » 2 4 23 » 3 32 21 >> 4 17 22 » 5, kraftig 4 1 Ej svar 5 9

Summa 62 Summa 88

Pojkens brottsreaktion enl. föräldrarna Skalsteg 1, 20 » 2 l 7 » 3 27 » 4 29 >> 5 19 Uppgift saknas 38

Summa 150

Föräldrarnas reaktion på brottet Skalsteg 1, låg 1 » 2 15 » 3 57 >> 4 56 » 5, kraftig 18 Uppgift saknas 3

Summa G)

= 150

Samvaro med kamrater Skalsteg 1, låg 1 >> 2 8 >> 3 20 » 4 37 >> 5, hög 84 Summa 150

Kännedom om polisingripande bland brottskamraterna

Många 30 Någon 18 Ingen 51 Vet ej 27 Frågan ologisk 22 ') Uppgift saknas ___ Summa 150

Kännedom om polisingripande bland vanliga kamraterna De flesta 35 En del 61 Ingen 43 Uppgift saknas LI Summa 1 50 Föräldrarnas vetskap om kamratbrottslighet Vet allt 23 Vet en del 29 Vet inget 27 Ej svar 9 Frågan ologisk &

Summa 150

Bästa vännens kriminella belastning Skalsteg 1 45 » 2 18

>> 3 24 >> 4 5 >> 5 14 Uppgift saknas 3 Har ej bästa vän 41 Summa 150

Gruppens kriminella belastning Skalsteg 1 24 » 2 21 >> 3 29 » 4 l 3 >> 5 20 Uppgift saknas 2 Deltar ej i grupp 41

Summa 150

Kamratkretsens kriminella belastning Skalsteg 1 31 >> 2 24 >> 3 31 l., » 4 l 9 . >> 5 21 Uppgift saknas 12 Snäv kamratkrets 12

Summa 150

Kamraternas reaktion på vetskapen om brottet Moraliskt klander 21 Neutral reaktion 36 Kamraterna accepterar brott 22 Kamraterna vet ej om brottet 61 Uppgift saknas 10

Summa 150

Kamraternas åsikt om påföljd

Mycket liten påföljd 53 Adekvat påföljd 56 Alltför kraftig påföljd 22 Vet ej _19

Summa 150

Egen brottspragnos

Skalsteg 1 118 >> 2 9 >> 3 12 >> 4 2 >> 5 7 Uppgift saknas 2

Summa 1—50

Motiv för egen prognos Avskräckt 50 Strängare straff nästa gång 34 Tagit avstånd — lärt sig 30 Försöka låta bli 19 Ej svar 17

Summa 150

Förslag till åtgärder Fler fritidssysselsättningar Strängare straff Bättre kontroll och tillsyn Ge barn det de vill ha Inget hjälper Vet inte

Summa 150

Litteraturförtecknin g

(* Tillgängligt på 1956 års klientelundersök- nings kansli, Norrbackagatan 80 11. b., 11341 Stockholm)

Ahnsjö, S. Barnpsykiatriskt frågeformulär 1958, 1960?”

— Hereditetsschema 1958, 1960;* — Skattningsschema för psykiatriska avsnittet 1964.*

Aichhorn, A. Wayward Youth, New York 1935. Allport, G. Becoming, New Haven 1955. Andersson, ]. Rock and Roll-begivenhederne i Köbenhavn 5.—10. august 1957, Nordisk Tids- skrift for Kriminalvidenskab, 2.—3. Hefte, 1957. Annell, A.-L. & Gustavson, K.-H. Klinefelters syndrom hos skolbarn. Läkartidningen nr 6, 1969. Aronfreed, ]. Conduct and conscience, New York, London 1968. Bandura, A. & Walters, R. H. Social learning and personality development, New York, London 1969. Becker, H. S. Ousiders: Studies in the sociology of deviance, New York, London 1963. Bellak, L. The TAT and CAT in Clinical Use, New York 1954; — Schizofrenia, a review of the syndrome, kap. 1, New York 1958. Biiou, S. W. & Baer, D. M. Operant methods in child behavior and development, Honig, W. K. (ed), Operant behavior: Areas of re- search and application, New York 1966, s. 718—789. Blalock, H. B. Causal inferences in nonexperi— mental Research, Chapel Hill 1964. Bloch, H. A. & Niederhoffer, A. The Gang, New York 1958. Blomberg, D. Undersökningar rörande ung- domsvårdsskolornas klientel, Vården vid ung- domsvårdsskolorna (SOU 1954: 5);

— Ungdomsvårdsskolelevernas återanpassning, Sociala Meddelanden 1958, nr 3; — P.M. beträffande materialets representativitet 1960 (stencil)?F — Den svenska ungdomsbrottsligheten, Stock- holm 1963. — Ungdom i riskzonen, Stockholm 1965. Blomberg, I. & Ahrens, U. Stadskollegiets utlå- tanden och memorial 1967. bihang nr 93. Bondesson, U. Argot knowledge as an indicator of criminal socialization, Scandinavian Studies in Criminology, Vol. 2, 0510 1968. Bossard, 1. H. S & Boll, E., The Sociology of Child Development, New York 1960. Bowlby, ]. Forty-four thieves: Their characters and home life, London 1944; — Maternal Care and Mental Health. WHO Monograph, Geneva 1951, Series 2. Briar, S. & Piliavin, I. Delinquency, situational inducements, and commitment to confor- mity, Social Problems, Vol. 13, 1965. s. 35—45. Bruun, K. & Hauge. H. Drinking habits among northern youth, Helsinki 1963. Burt, C. The young delinquent, London 1944. Burton, R. V., Maccoby, E. E. & Allinsmith. W. Antecedents of resistance to temptation in four-year-old children. Child Development, Vol. 32, 1961, s. 689—710. Carlsson, G. Kriminalitetsprognos i kompara- tivt och historiskt perspektiv, Statistisk Tid- skrift 1969, nr 4, s. 273—294. Centralförbundet för socialt arbete, Ligabrotts- ligheten, Stockholm 1941; — Ungdomsbrottsligheten, Social Årsbok, Stock- holm 1942. Christensson, C. R. Om brottsligheten hos barn, Socialinstitutet i Göteborg 1951 (stencil). Christie, N., Andenaes. ]. & Skirbekk, S. A study of selfreported crime, Scandinavian Studies in Criminology, Vol. 1, Oslo 1965.

Cluster, D. S. Comparison of risk perception between delinquents and non delinquents. The Journal of Criminal Law, Criminology and Police Science, Vol. 58, 1967, s. 80. Cloward, R. & Ohlin, L. E. Delinquency and opportunity. A theory of delinquent gangs, Glencoe 1960. Cohen, A. K. Delinquent Boys: Culture of the gang. Glencoe 1955. Cowon, P. A. & Walters, R. H. Studies of reinforcement of aggression, Child Develop- ment. Vol. 34, 1963. s. 543—551. Dollard. J., Doob, L. W., Miller, N. E., Mow- rer. 0. H. & Sears, R. R. Frustration and aggression. New Haven (1939) 1949. Eisensmdt, S. N. Delinquent group-formation among immigrant youth, The British Journal of Delinquency. Vol. 2, 1951. Eklund, G. Studies of selection bias in applied statistics. Uppsala 1960. Elmhorn, K. Socialpsykologiskt frågeformulär 1959. 1960;*

— Intresseschema 1960;* — Enkätformul'ar rörande självdeklarerad brotts- lighet 1960;* — Kausalanalys 1963 (stencil).* — Skattningsschema för sociologiska avsnittet 1964.* — Revised manuscript from a lecture given in August 1965 at UN Meeting on Research in Criminology in connection with the Third UN Congress on the prevention of crime and treatment of offenders (stencil);* — Exempel på modellprövning, 1966 (rev.).* — Faktisk brottslighet bland skolbarn. En en- kätundersökning (SOU 1969: 1).

Erikson. E. H. Identity and the Life Cycle, Psychol. Issues, Vol. 1, No. 1, New York 1959: — Identity. Youth and Crises, New York 1968 (översatt till svenska 1969). Eriksson, T. et al. Ungdomsfängelseklientelet som behandlingsgrupp, bilaga till SOU 1950: 47. Eysenck, H. J. Crime and personality. London 1964. Eysenck. H. J. & Rae/zman, S. Causes and cures of neurosis, London 1967. Forssman, H. Könskromosom-avvikelser: Effekt på begåvning, social anpassning och psykisk hälsa. Läkartidningen nr 38, 1970. Fredriksson, G. Biltillgrepp i Sverige 1950—57, Stockholm 1958 (stencil). Freud, A. The Ego and the Mechanisms of Defence. revised edition. New York 1966 (översatt till svenska 1969); — Normality and Pathology in Childhood, New York 1965 (översatt till svenska 1967). Freud, S. Some character types met within psychoanalytic work: (III) Criminals from a sense of guilt. Standard Ed. Vol. XIV, Lon- don 1916.

Friedländer, K. The psychoanalytic approach to juvenile delinquency, New York 1947. Gerle, B. Kriminalbiologi, Karl Schlyter: Krimi-

nologisk handbok, Stockholm 1955. Glueclc, S. & E. Unraveling Juvenile Delin- quency, New York 1950; — Delinquents in the making, New York 1952. Gordon, R. et al. Values and gang delinquency, The American Journal of Sociology, Vol. LXIX, 1963. Hartelius, H. A study of male juvenile delin— quents, Acta Psychiatrica Scandinavica, Suppl. 182, Ad Vol. 40, 1965. Hartmann, H. Ego Psychology and the Problem of Adaptation (först publicerad i Tyskland 1939) översatt av Rapaport, D., New York 1958. Hartslzorne, H. & May, M. A. Studies in the nature of character: Vol. 1. Studies in deceit, New York 1928. Hauge, R. Gjengkriminalitet, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1.—2. Hefte, 1963;

— Fiktivt sosialt press, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1. Hefte, 1965. — Gjengkriminalitet og ungdomskulturer, Oslo (1968) 1970.

Hermansson, B. En sociologisk undersökning av ungdomsbrottslingar i Göteborg under åren 1910—1952, Hermansson, B., Björkenhed, S. & Björkberg, R.: Ungdom och Brott, Lund 1959. Hirschi, T. & Selvin, H. C. Delinquency Re- search, New York 1967. Holmberg. C. Gatubråken i Stockholm vid års- skiftet 1956—1957, Nordisk Tidsskrift for Kri— minalvidenskab, 3. Hefte, 1957. Humble, K. & Settergren, G. Skattningsschema, Rorschach?

— Skattningsschema, AAT;* — Progress Report, Psykologiska avsnittet av 1956 års klientelundersökning rörande ung- domsbrottslingar, 1965 (stencil)?

Illsley, R. A Sociological Study of Reproduction and its outcome, Richardson, G. A. & Gutt- macher, A. F. (Eds) Child hearing, socio- logical and psychological aspects, Maryland 1967, s. 45—135. lng/ze, G. Socialpsykologiska synpunkter på lös- drivare och prostituerade, bilaga till SOU 1949: 4. Janson, G. Cit. ur Boalt: Gruppens betydelse, Karl Schlyter: Kriminologisk handbok, Stock- holm 1955. Jephcott, P. A. & Carter, M. P. Cit. efter Ro- binson: Juvenile Delinquency, New York 1960. Johnson, A. M. & Szurek, S. A. Etiology of antisocial behavior in delinquents, J.A.M.A., Vol. 154, nr. 10, 1954. Jonsson, G. Undersökningar angående vanartiga barn och asocial ungdom, bilaga till SOU 1944: 30;

— Delinquent boys. their parents and grand— parents, Acta Psychiatrica Scandinavica, Suppl. 195, ad Vol. 43, 1967; — Det sociala arvet, Stockholm 1969. Jonsson, G. & Kälvesten, A.-L. 222 Stock- holmspojkar, Uppsala 1964. Kinberg, 0. Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning. Stockholm 1930; — Varför bli människor brottsliga, Stockholm 1935; — Kriminologiska grundproblem, Karl Schly— ter: Kriminologisk handbok, Stockholm 1955. Klackenberg, G. Studies in materna] depriva- tion in infant's homes, Acta Paediatrica, 45, 1956, s. 1—12. Klopfer, B. et al. Developments in the Ror— schach Technique. Vol. 1, New York 1954. Kvaraceus, W. C. & Miller, W. B. Delinquent Behavior, New York 1959. Kälvesten, A.—L. & Ander, P.-E. Ungdomar som anhållits i samband med gatubråken i Stockholms centrum nyårsnatten 1956/1957, Stadskollegiets utlåtanden och memorial, nr 100, 1958. Lehman, E. L. Testing Statistical Hypotheses, New York 1959. Maier, N. Frustration: The study of behavior without a goal. New York 1949. Matza, D. Delinquency and Drift, New York 1964. Mays, ]. B. Delinquency areas—a re—asess- ment, The British Journal of Criminology, Vol. 3, 1963. Mc Card, W. & J. Origins of Crime, New York 1959. Mc Corkle, L. W. et al. The Highfields story, New York 1958. Merton, R. A. Social theory and social struc— ture, Glencoe (1949). 1968. Miller, W. B. Lower class culture as a generat- ing milieu of gang delinquency, Journal of social issues, Vol. 14, nr. 3, 1958. — Implications of urban lower class culture for social work, The Social Service Review, Vol. 33, 1959. Morris, T. P. The Criminal Area, London 1957. Morrison, D. F. Multivariate statistical meth— ods, New York 1967.

Narkomanvårdskommittén. Narkotikaproble- met, Del 111 (SOU 1969: 52).

Newcomb, T. M. Personality and social change, New York 1943. Nielsen, J. Kriminalitet hos patienter med _ Brottslighet—Konformitet, En utvecklingsstu- die på grundval av självdeklarerad brottslig- het av pojkar i grundskolan, Stockholm 1971 (stencil). Klinefelter's syndrom og XYY syndrom, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1.—2. Hefte, 1969. Nordland, E. En undersökelse av gutter med

problematferd og stort Y-kromosom, Nor-

disk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1.—2. Hefte, 1969. Nye, I. Family relationships and delinquent behavior, New York 1958. Nylander, I. Children of alcoholic fathers, Acta Paediatrica, Suppl. 121 ad Vol. 49, 1960. Olofsson, B. Självdeklarerad brottslighet bland pojkar i grundskolans årskurs 9. Örebropro- jektet, Stockholm 1969 (stencil). — Brottslighet — konformitet. En utvecklings- studie på grundval av självdeklarerad brotts- lighet bland pojkar i grundskolan. Stockholm 1971 (stencil). Polani, P. E. Abnormal Sex Chromesomes and Mental Disorder, Nature, Vol. 222. 1969, s. 680—686. Polsky, H. W. Cottage six. New York 1962. Rapaport, D. A Historical Survey of Psycho- analytic Ego Psychology, Företal, Psychol. Issues, Vol. 1, no. 1, New York 1959. Redl, F. & Wineman, D. Children who hate, New York 1951. Rengby, S. Ungdomsbrottsligheten — utveckling och aktuella siffror, Svensk Juristtidning, nr 8, 1966. Robins, L. N. Deviant children grown up, A sociological and psychiatric study of socio— pathic personality, Baltimore 1966. Romntetveit, R. Social norms and roles. Oslo 1955. Rorschach, H. Psychodiagnostik, Bern 1948. Rutter, M. Sex differences in children's re— sponses to family stress, Anthony. E. J. & Koupernik, C. (Eds), The Child in his fa- mily, New York 1970, s. 165. Rylander, G. & Bendz, E. Rättspsykiatri, Kri- minologisk handbok 11, Stockholm 1947. Schafer, R. Psychoanalytic Interpretation in

Rorschach Testing, New York 1954. Scott, P. Gangs and delinquent groups in Lon- don, British Journal of Delinquency, Vol. 7, no. 1, 1956, s. 4—26. Sears, R. R., Maccoby, E. E. & Levin. H. Pat- terns of childrearing, Evanston 11. 1957. Segerstedt, T. Kriminalsociologi, Agge (red.), Kriminologi, kap. 12—16, Stockholm 1955. Settergren G. & Humble, K., Skattningsschema, Rorschach? — Skattningsschema, AAT;* — Progress Report, Psykologiska avsnittet av 1956 års klientelundersökning rörande ung- domsbrottslingar, 1965 (stencil).* Shaw, C. R. The Jack Roller, Chicago 1930. Show, C. R. & Mc Kay, H. D. Brothers in Crime, Chicago 1938; — Juvenile delinquency and urban areas. Chi- cago 1942. Shaw, C. R. & Moore, M. E. The Natural History of a Delinquent Career, Chicago 1931. Sjöbring, H. Den individualpsykologiska fråge-

lt l *?

wa;

ställningen inom psykiatrin, Uppsala läkare- förenings förhandlingar, B XIX, häfte 1, 1913—14; —— Brott och personlighet, Festskrift tillägnad Olof Kinberg, Stockholm 1938, s. 300—308. Sonquist, ]. A. & Morgan, ]. N. The detection of interaction effects, Michigan 1970. Staats, A. W. Learning, language and cogni- tion, London. New York, Sydney, Toronto (1968) 1970. — Social behaviourism, human motivation and the conditioning therapies, Technical report no. 2. Dept. of psychology, University of Hawaii 1969. Stort, D. H. Spotting the delinquency-prom child, Howard Journal no. 2, 1959. Sutherland, E. H. Principles of Criminology, Chicago 1939. Sutherland, E. H. & Cressey, D. R. Principles of Criminology, Chicago 1955. Sveri, K. Tyvskriminaliteten i Sverige og Nor- ge. Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1956. — Rock”n Roll opptöyene i 0510 20—22 septem- ber 1956. Nordisk Tidsskrift for Kriminal- videnskab, 2. Hefte, 1957. — Kriminalitet og alder, Uppsala 1960.

» Persistenta brottslingar, Stockholm (stencil). — Butikssnatteriet, Snatteri (SOU 1971:10).

Sykes, G. M. & Matza, D. Techniques of Neutralization, American Sociological Re- view, Vol. 22. 1957. Szurek. S. A. Notes on the genesis of psycho— pathic personality trends, Psychiatry, Vol. V, no. 1, 5. 1—6. 1942. Takman. ]. Flickprostitutionen i Stockholm, So- ciala Meddelanden, nr 11, 1954. Tule/nan. ]. & Sandqvist, G. Ett pojkgängs ut- veckling och upplösning, Sociala Meddelan- den. ut 9, 1957. Tanner. ]. M. Earlier Maturation in Man, Scientific American, 218: 1, 1968, s. 21—27. Thrasher, F. M. The Gang, Chicago 1927. Torold, A. Ungdomskriminalitet, Socialstyrel- sen reclovisar, nr 6, 1969. Törnqvist. R. E. Psykiatrisk bedömning, bilaga till SOU 1953: 32. — Några rättspsykiatriska synpunkter på ung— domsbrottslighet, Sociala Meddelanden, nr 9, 1958. Wee/cs, A. Youthful offenders at Highfields, Ann Arbor. Mich. 1958. Werner, B. Malmö och dess tillgreppsbrottslig- het, Lund 1963. Werner, E.. Simonian, B. S., Bierman, ]. M. & Frenck. E. F. Cumulative effect of pe- rinatal complications and deprived environ- ment on physical, intellectual and social development in preschool Children, Pedia- trics. Vol. 39. 4, 1967. Whyte, W. F. Street corner society, New York

1964

1937. Wilson, H. Delinquency and Child Neglect, London 1962. Yablonsky, Z. a) The violent gang, New York, London 1962. — b) The delinquent gangs as neargroup, Wolf- gang et al., The Sociology of Crime and Delinquency, New York 1962. Brottsligheten (Sveriges officiella statistik, Rätts- väsen)

Statens offentliga utredningar'1971

Systematisk förteckning

Juetltledepartementet

Poet- och inrikes Tidningar. [2] Snatterl. [10] Förslag ti [aktiebolagslag m.m. [15] Ny dometoleadministretion. [41] Utsökningerått Xl. [45] Unge lagöverträdare |. [49]

Socialdepajrteme'ntet

Familjepemionsfrågor m.m. [19], _ [Sååkilda tandvårdeanqrdningar för vieea patientgrupper.

Kommunikationsdepartementet Ny slömen'eleg. [6]

Ett n bilreg eter. [11] Utr ningen angånde befordran av farligt gode'på vig m.m. 1. Europeldt överenskommelse om Internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande !; [20] 2. Euro- peisk överenskommelseominternationell transport av farligt gode påväg. (ADR) Bilaga A. [21] 3. Europeisk överens- kommelse om internationell transport av farligt gods på .väg. (ADR) Bilaga 8. [22] 4. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt goda på väg. (ADR) Register m.m. [23 Slömanepeneion. 30] Lastbil och Taxi. [ 4]

Finansdepartem'en'tet

SOU 71. Handbok för det oficiella utredningatryeket. 1] 1970 åre Ibngtideutredmng. 1. Svensk industri under 0- talet med utblick mot BO-talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tlllvixtaepekter 1980-1975. Bilaga 4. [7 3. Arbetskraft:- reeurlerna 1965-1990. Bliaga1..[8] 4. il'Övården i Sve- rige under 70-talet. Bilaga 8. [12 5. Utve lingetendenaer inom offentlig sektor. Bilaga 6. 13] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bila a 3. [14] 7. Regional utveckling och plane- ring. Bilaga _. [16] 8. Export och import 971—1975. Bilaga 5. [40] Större företags offentlige redovlaning. [9] Mått och vikt. [18] Betelningebalaneutredningen. 1. Den aveneka betelhin |- balansatatiatiken. [31] 2. Valutareeerven och uuikeehande ne finansiella etruktur. Bilaga. [32] _ Teknisk övesyn av kapitalbeskattningen. [46] Testutredningen. 1. Psykologiska ,urvalsmetoder inom etetsförvaltningen. [47] 2. Pereonurval med hjälp av psyko- logiska undersökningar. [48]

Utbildningsdepartementet

Vuxenpedagogiak forskning och utbildning. [24] Kyrkan kostar. [29] Produktionmuraer för tv och radio i utbildningen, [36]

Jordbruksdepartementet Veterinardiatriktaindelningan, m.m. [3]

Handelsdepalrte'mentet

Fri affiretid. [331 ' Konsumentpoliti — riktlinler och organisation. [37]

Inrikesdepartementet

Servicekommittén. 1. Boendeeervice 3. ,Kommunetudien. [25] 2. Boendeeervice 4. Projektetudien. [26] 3. Boende- »eervice 5, Totalkostnadeetudien. [27] 4. Boendeee'rvice 6. Strukturetudier. [28] Den fria rörligheten för personer inom EEC. [35] Den ever-raka köpkraftefördelningen 1967. [39] _ KSA-utredningen. 1. Försäkring ochennat kontant stöd vid arbetslöshet. [42] 2. Arhetekraftena struktur och dimensio- ner. [43] 3. Bilagor till KSAeutredningens betänkande., [44]

Civildepartementet Kommunala val. ,[4]

'Induetridepertementet

Malm . Jord _ Vatten. [17]

___—___—

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarna: .. nummer i den kronologiska förteckningen. (Lesbian: Tryckerier AB 1971 ALLFZSB 71 049