SOU 1971:10

Snatteri

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 2 februari 1968 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för justitiede- partementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om formerna för handläggningen av mål angående vissa lind— rigare brott m.m.

Med stöd av detta bemyndigande till- kallade departementschefen den 16 februari samma år borgmästaren Yngve Kristensson att såsom sakkunnig verkställa utredningen.

Att såsom experter biträda den sakkun- nige förordnades den 15 mars 1968 profes- sorn Per Olof Bolding och hovrättsassessorn Carl-Johan Cosmo, den 15 maj 1968 advo- katen Carl Erik Lindahl och professorn Knut Sveri samt den 10 februari 1969 polis- mästaren Göte Friberg och t.f. byråchefen Axel Morath.

Vidare har kanslirådet jur. dr G. Simson biträtt med vissa undersökningar över ut- ländsk rätt.

Till sekreterare förordnades den 8 mars 1968 hovrättsassessom Erland Aspelin.

Utredningen har antagit namnet 1968 års brottsmålsutredning.

För fullgörandet av uppdraget har utred- ningen i skilda hänseenden gjort rundfrågor

samt hållit överläggningar med åtskilliga myndigheter, organisationer, andra intresse- grupper av skilda slag och personer, som berörts av utredningen. Vidare har utred- ningen enligt Kungl. Maj:ts särskilda med- givande hållit överläggningar med företrä- dare för rättsvårdande myndigheter och rättsvetenskaplig forskning i Danmark och Norge under 1969 samt i Jugoslavien och Polen under 1970.

Utredningen har efter remiss yttrat sig över det av skattestrafflagutredningen av- givna betänkandet Skattebrotten (SOU 1969: 42) samt över det av domstolskommit- tén avgivna betänkandet Fullföljd av talan m.m. (SOU 1969: 41).

Utredningen får härmed överlämna del- betänkande rörande bl.a. snatteriets straff- rättsliga ställning och förslag till åtgärder mot det s.k. butikssnatteriet.

Utredningsarbetet fortsätter med övriga frågor, som ingår i utredningens uppdrag.

Stockholm den 20 december 1970

Yngve Kristensson

[Erland Aspelin

Förkortningar

BvL =Barnavårdslagen BrB = Brottsbalken FuK =Förundersökningskungörelsen HD =Högsta domstolen

HR = Häradsrätt HovR =Hovrätt

Ju NJA

=Justitiedepartementet =Nytt juridiskt arkiv, Avd. I

NJA II=Nytt juridiskt arkiv, Avd. 11

Göteborg under augusti, september och oktober 1969 176 Bilaga 6. Handläggningstiden vid bu- tikssnatterier. . . . 179 Bilaga 7. Butikssnatteriet handlagda vid en avdelning vid Stock- holms rådhusrätt hösten 1967 . 185 Bilaga 8. Fallet Eva . 187 Bilaga 9. En samhällsekonomisk mål- medel-analys av butikssnat- terier. Av Göran Skogh . . 190 Summary in English . 210 NvL =Lagen om nykterhetsvård Prop =Kungl. proposition RB =Rättegångsbalken RR =Rådhusrätt RÅ =Riksåklagaren SFS =Svensk författningssamling SOS =Sveriges officiella statistik SOU =Statens offentliga utredningar SvJT =Svenskjuristtidning SOU 1971: 10

Utredningsdirektiven

Brottsmålsutredningens direktiv innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 2 feb- ruari 1968 av dåvarande chefen för justitie- departementet, statsrådet Kling. Departe- mentschefen anförde därvid efter gemen- sam beredning med statsrådets övriga leda- möter följande.

Rättegångsbalkens regler om förfarandet i brottmål bygger på principerna om munt- lighet, omedelbarhet och koncentration. I enlighet härmed skall i varje mål hållas huvudförhandling, vid vilken parterna munt- ligen lägger fram processmaterialet för dom- stolen. Rättens avgörande skall grundas på vad som har förekommit vid huvudför- handlingen.

Allmän enighet torde råda om att dessa grunder för vår brottmålsprocess, princi- piellt sett, är riktiga. Emellertid var man redan vid rättegångsbalkens tillkomst på det klara med att enklare former behövdes för beivrande av mindre allvarlig brottslighet. Sålunda infördes i rättegångsbalken regler som gör det möjligt att i vissa mål om brott av lindrigare beskaffenhet tillämpa enklare förfarande vid rätten, och dessutom inför- des institutet strafföreläggande, som öpp- nade möjlighet att beivra vissa brott utan domstols medverkan.

Efter rättegångsbalkens tillkomst har det visat sig nödvändigt att öka möjligheterna att använda enklare former för beivrande av lindrigare brott. I fråga om huvuddra- gen av denna utveckling samt de förhållan- den och synpunkter som ligger bakom den kan hänvisas till prop. 1966: 100 s. 17—24 och 37—39. Framställningen där komplette- ras av den redogörelse för 1966 års straff- processuella reformer som jag har lämnat 1

anslutning till den förut i dag beslutade lag- rådsremissen av förslag om ändring av be- stämmelserna om strafföreläggande m.m. (avsnitt 2.2. i remissprotokollet).

Det till lagrådet remitterade förslaget innebär bl.a. att det införs möjlighet att vidga tillämpningsområdet för strafföreläg- gande. Detta är enligt gällande rätt begrän- sat till brott för vilket inte stadgas svårare straff än böter och inte heller normerade böter. Det föreslås nu, att Kungl. Maj:t skall bemyndigas att förordna, att straff- föreläggande får användas även om för brottet stadgas, utom böter, fängelse i högst sex månader och brottet befinnes förskylla högst 50 dagsböter eller, när det gäller flera brott, högst 60 dagsböter. Avsikten är att sådant förordnande skall ges beträffande vissa angivna typer av brott.

I motiveringen till förslaget berördes bl.a. de under senare är allt vanligare butiks- snatterierna. Jag framhöll därvid att be— aktansvärd kritik framförts mot nuvarande handläggningsformer i mål av detta slag, innebärande att förfarandet inte bara är för omständligt och dyrbart för samhället utan också kan vara onödigt påfrestande för den misstänkte. Jag uttalade också att det är viktigt att med kriminalpolitiska eller andra medel minska frekvensen av sådana brott och att dessa frågor är av sådan art att de bör utredas i särskild ordning. I samband därmed borde också ytterligare utredas frå- gan om lämpligaste formerna för handlägg- ning av andra grupper av enklare brottmål, t.ex. sådana där talan om skadestånd har medgivits.

Jag föreslår nu, att en sakkunnig tillkallas för att utreda inte endast sådana frågor som

är förb mdna särskilt med butikssnatterier utan även den mera allmänna frågan om formerna för beivrande av sådan brottslig- het som nu måste behandlas av domstol i ordinär brottmålsprocess, trots att den är av lindrigare art och föranleder endast bötes- straff samt dessutom i regel är lättbedömd.

Vad angår den sistnämnda frågan bör den sakkunnige pröva om ett nytt institut eller i övrigt nya regler bör införas för pröv- ning av vissa enklare brottmål. Förslagen i den förut nämnda lagrådsremissen innebär, som har nämnts, att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgas. Om förslaget antas och erfarenheterna blir goda, kan det komma i fråga att ytterligare brottstyper ut- över dem som har särskilt behandlats i lag- rådsremissen förs till strafföreläggandets tillämpningsområde genom förordnande av Kungl. Maj:t. Emellertid är det uppenbart, att man inte därmed kommer att täcka alla mål som, sakligt sett, är av den art att hand- läggning i enklare former än de nuvarande är möjlig och försvarlig. Jag tänker särskilt på mål om vårdslöshet i trafik, om butiks- snatteri eller om smärre hotell- eller restau- rangbedrägerier, vari något oreglerat skade- ståndskrav föreligger. Vidare är att beakta att det finns vissa mål som på grund av brottets art hittills inte har ansetts böra komma i fråga för handläggning genom strafföreläggande. Ytterligare bör hänsyn tas till möjligheten att vissa frågor om in- dragning av körkort i en framtid kan tänkas bli handlagda i trafikbrottmål (jfr SvJT 1966 s. 428). Frågan om sådana sanktioner övervägs f.n. inom trafikmålskommittén. I den mån kommittén föreslår att sanktioner av denna art skall kunna åläggas i trafik- brottmål, lär den också lägga fram förslag om hur handläggningen i dessa delar skall passas in i nu förekommande processformer. Emellertid bör den sakkunnige överväga i vad mån frågor om körkortssanktioner kan passas in inom ramen för ett eventuellt nytt förfarande i brottmålsprocessen.

När det gäller den närmare utformningen av det ifrågasatta nya förfarandet vill jag anföra följande. Med hänsyn till arten av de mål som enligt det sagda är ifråga synes

domstol i någon form böra medverka vid prövningen. Några mera avsevärda förenk- lingar i dessa mål kan knappast komma till stånd utan att man frångår kravet på obliga- torisk huvudförhandling i de åsyftade fallen. Några avgörande betänkligheter mot att be- träda en sådan väg torde dock inte finnas, såvitt gäller mål där utredningsläget är klart. Detta är framför allt fallet när den miss- tänkte har erkänt under förundersökningen. Ett ytterligare villkor bör vara att den miss- tänkte själv inte påfordrar huvudförhand- ling.

Ett förslag till förenklat förfarande har lagts fram av trafikmålskommittén i betän- kandet SOU 1963: 27. Kommittén har där- vid föreslagit ett nytt institut, kallat stäm- ningsföreläggande. Detta utgör en kombina- tion av stämning i brottmål och strafföre- läggande. Enligt förslaget skall stämnings— föreläggandet utfärdas av åklagaren och innefatta föreläggande för den misstänkte att godkänna ett däri angivet bötesstraff. Godkänns stämningsföreläggandet, kan rät- ten pröva målet utan huvudförhandling. An- vändningsområdet för stämningsföreläggan- de föreslås begränsat till brott, för vilka inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader. Vidare förutsätts att straffet i det enskilda fallet stannar vid böter. Även skadeståndskrav skall kunna tas upp i stäm- ningsföreläggandet.

Trafikmålskommitténs förslag fick ett blandat mottagande hos remissinstanserna. Med hänsyn härtill ansågs det vid 1966 års reform inte motiverat att göra någon princi- piell ändring i gällande ordning på grundval av då föreliggande material. Ytterligare överväganden i frågan bör nu ske med be- aktande av remisskritiken.

För egen del finner jag särskilt följande synpunkter böra vara vägledande. I likhet med trafikmålskommittén anser jag en för- utsättning för domstolsprövning utan hu— vudförhandling böra vara att åklagaren framställer ett bestämt yrkande i påföljde- frågan (och i förekommande fall i skade- ståndsfrågan). Däremot är jag inte över- tygad om att man bör upprätthålla krav på att den tilltalade skall uttryckligen godkänna

sådant yrkande. Det bör övervägas, om det inte kan anses tillräckligt att den tilltalade, när han har fått del därav, underlåter att göra invändning. Som underlag för skuld- frågans bedömning kan tänkas, att man kan nöja sig med förundersökningsmaterialet (jfr 46 kap. 155 andra stycket RB) i för- ening med det bevisfaktum som kan anses ligga däri att den tilltalade inte gör någon invändning. Rätten bör kunna frångå åkla- garens yrkande i påföljdsfrågan till den till- talades förmån utan att huvudförhandling hålls. Huvudförhandling bör emellertid all- tid äga rum, om den tilltalade begär det. Detsamma synes böra gälla, om han gör invändning mot ansvarspåstående, straff- yrkande, eller skadeståndsyrkande. Beträf- fande den närmare utformningen av ett för- enklat handläggningssystem av berörd art synes viss ledning kunna hämtas från de i Förbundsrepubliken Tyskland tillämpade instituten Strafbefehl och Strafverfiigung och i någon mån från det i Finland använda strafforderförfarandet. Vad avser skade- ståndsfrågan torde viss anknytning kunna ske till förfarandet vid betalningsföreläg- gande oavsett att detta förfarande inte är tillämpligt beträffande skadeståndskrav (jfr även det norska institutet erstatningsfast- setting i forelegg).

Beträffande de förut särskilt nämnda bu- tikssnatterierna bör strykas under, att det självfallet i första hand är önskvärt att minska frekvensen av sådana brott. Att dessa brott har tilltagit snabbt och kraftigt i antal hänger uppenbarligen samman med de former för försäljning och utställning av varor som har utvecklat sig särskilt när det gäller självbetjäningsbutikerna men också inom andra typer av detaljhandel. Dessa företeelser har medfört ökade frestelser och större risker för impulsbetonade tillgrepp. I första hand bör affärsidkarna själva vidta de motåtgärder som är möjliga och rimliga. Den sakkunnige bör inte se som sin uppgift att göra mera ingående egna undersökningar i frågan om vilka sådana åtgärder som kan komma i fråga. Detta ämne är nämligen föremål för uppmärksamhet inom aktions— gruppen mot butiksstölder, som har tillsatts

av några av de närmast berörda närings- organisationerna. Den sakkunnige bör sam- råda med denna grupp och ta del av dess rön och synpunkter. Samråd bör också ske med handelns organisationer.

I den mån den sakkunnige kommer till uppfattningen, att från affärsidkarnas sida intensivare motåtgärder mot butikssnatte- rierna är påkallade, uppkommer frågan vil- ka medel samhället bör ha att påverka affärsidkarna att vidta sådana motåtgärder i önskvärd omfattning. Jag vill därvid erinra om att en fråga av besläktad natur kom upp under 1930-talet. Då gällde det att inom avbetalningshandeln tvinga fram större för- siktighetsmått på säljarsidan. Erfarenheten hade nämligen visat, att avbetalningssäljare ansåg sig kunna förfara ganska lättvindigt vid bedömningen om en kund var tillräckligt kreditvärdig. De förlitade sig på att hotet om allmänt åtal för olovligt förfogande skulle visa sig vara ett effektivt påtryck- ningsmedel för att få köparen att fullgöra sina förpliktelser. Statsmakterna genomför- de emellertid då en lagändring för att tvinga säljarna till viss försiktighet gentemot pre- sumtiva köpare. Man införde i strafflagen en regel enligt vilken olovligt förfogande över gods, som köpts på avbetalning med äganderättsförbehåll, gjordes till målsägan- debrott. Det blev alltså säljarens egen sak att väcka och utföra åtal för berörda brott. Numera gäller enligt 10 kap. 105 brotts- balken att allmänt åtal väcks av åklagare, om åtal av särskilda skäl är påkallat ur all- män synpunkt. Föreligger inte sådana sär- skilda skäl, är det fortfarande målsägandens sak att själv stå för utredning och åtal, om han vill ha saken beivrad.

En motsvarande anordning synes kunna komma i fråga, här det gäller butikssnatte- rier. För sådana fall då affärsidkaren driver saluföringen i former som skapar påtagliga risker för tillgrepp från kundernas sida, kan övervägas om det inte i princip bör ankom- ma på honom själv att svara för beivrande, om han önskar sådant. Om samhället så- lunda inte — eller åtminstone inte obe- tingat ställer polisens utredningsmaski- neri och allmän åklagares tjänster till för-

fogande i fall av angiven art, kan detta vara ägnat att skärpa affärsidkarnas försiktighets- mått. Denna fråga bör närmare utredas av den sakkunnige. Därvid bör också över- vägas, om en likartad ordning i åtalshån- seende kan vara motiverad också vid vissa andra brott.

En annan fråga som för butikssnatterier- nas del bör undersökas närmare är det i den allmänna debatten nämnda uppslaget att skapa en påföljdsform på avtalsrättslig grund. I och för sig skulle sålunda kunna tänkas att för självbetjäningsbutiker ha en ordning med kontrollavgift, som kunden blir skyldig att betala om det visar sig att han innehar en vara som inte visas vid kassan. En ordning av i princip sådan innebörd tillämpas vid vissa trafikföretag, när passa- gerare ertappas med att färdas utan biljett. Emellertid är det flera frågor som behöver utredas närmare innan en sådan metod kan förordas för självbetjäningsbutikernas del. Sålunda kan det vara tveksamt, om det redan med besökarens inträde i en sådan butik kan anses uppkomma ett sådant av- talsrättsligt förhållande att en kontrollavgift framstår som en berättigad vitespåföljd vid »avtalsbrott». Ytterligare uppkommer frå- gan hur mycket man bör kräva, när det gäller att klargöra för kunden vilka »avtals— villkor» han underkastar sig genom att be- söka affären och vilken kontrollavgift han riskerar att få utge om han bryter mot så- dana villkor. Man kan också hysa tvekan om frågor av denna art, inbegripet kontroll- avgiftens storlek, är sådana att de bör lösas lagstiftningsvägen. De problem som jag nu har berört bör övervägas närmare av den sakkunnige.

Sammanfattning

Inflation i straffstadganden

I det moderna samhället förekommer en omfattande rättslig reglering. Inte minst den teknisk-ekonomiska utvecklingen har med— fört att nya områden inom samhällslivet reglerats. Därmed har straffrätten kommit att tillmätas allt större roll för den sociala kontrollen. Straffsanktioner mot överträ- delser av regelsystemet sätts också in i bety- dande omfattning. År 1968 straffades ca 900000 personer för olika brott och för- seelser, varvid straffet bestämdes till böter i ca 873000 fall. I verkligheten förövas mångdubbelt flera brott som inte kommer till myndigheternas kännedom.

Denna utveckling mot en inflation i straff- stadganden är från många synpunkter be- klaglig. Straffbuden riktas i stor utsträck- ning mot beteenden vars samhällsskadliga effekt är liten och ibland rentav kan ifråga- sättas. Det blir allt svårare för den enskilde att undgå att komma i konflikt med straff- rätten. Möjligheterna att kontrollera regler— nas efterlevnad och att effektuera straff- sanktionerna begränsas. Utvecklingen leder också till svårigheter att genomföra en kon- centrerad och effektiv sarnhällsinsats mot de verkligt allvarliga avvikelserna och att med allmänt förtroende hävda denna insats.

Det krävs nya grepp och en delvis ny syn på samhällets kriminalpolitik för att hindra en fortsatt ogynnsam kriminalitetsutveck— ling.

Ett sätt att förebygga brott är att minska brottstillfällena

Av primär betydelse är att man i en helt annan utsträckning än för närvarande satsar

på den allmänt brottsförebyggande verksam- heten. Denna verksamhet bör vara en ge- mensam uppgift för alla i samhället. Vår miljö i ordets vidaste mening bör vara så- dan att den inte erbjuder för stora frestel- ser till avvikelser från systemet. Det vilar ett socialt ansvar på utövare av olika verk- samheter, som öppnar tillfällen för män- niskor att begå brott, att tillse att särskilda åtgärder vidtas i brottsförebyggande syfte.

Det finns exempel på hur man i andra länder genom lagstiftning gör medborgarna ansvariga för brottsförebyggande åtgärder. Straffsanktionerade föreskrifter om stöld- skydd för motorfordon är ett sådant exem- pel. Brottmålsutredningen förordar dock att man i första hand skall försöka nå resultat genom insatser på frivillig väg. Det före— kommer redan nu att man inom näringsliv, affärsdrivande verk, försäkringsbolag osv. arbetar i denna riktning, delvis i samråd med polisen.

Ett centralt råd bör inrättas

Om den brottsförebyggande verksamheten skall få genomslagskraft krävs planering och samordning på central nivå. Utredningen föreslår att ett centralt råd inrättas under justitiedepartementet, vilket råd bör bestå av företrädare för samhällets högsta beslu- tande politiska organ och centrala myndig- heter, rättsväsendet, näringslivet, folkrörel- serna och ln'iminalvetenskaplig forskning. Det föreslås vidare att till detta råd knyts ett institut för planering, utredning och verkställande av brottsförebyggande åtgär- der.

Inom rådet skall ledamöterna gemensamt och i samråd kunna ta upp och överväga frågor exempelvis beträffande företagens och medborgarnas medverkan i den brotts- förebyggande verksamheten, myndigheter- nas möjligheter att bekämpa brottsligheten, när och under vilka förutsättningar man bör räkna med rättsvårdens ingripande. Över- enskommelser kan träffas med företrädare för vissa områden inom näringslivet om spe- ciella åtgärder, t.ex. sådana som tar sikte på att förebygga affärs- och kontorsstölder, fordonstillgrepp, lägenhetsinbrott, checkbe- drägerier osv.

Verksamheten bör särskilt inriktas på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Det är nödvändigt att fortlöpande följa lagstift- ningen och verka för att de straffrättsliga bestämmelserna håller takt med samhälls- utvecklingen samt att de brottsförebyggande synpunkterna beaktas vid utformningen av regelsystemet. Arbetet bör leda fram till konstruktiva förslag om lagändring på om- råden där detta påkallas och ny lagstiftning på områden som hittills inte reglerats.

Kriminaliseringens betydelse överskattad

Det finns en tendens att tillgripa straff- bestämmelser som medel för den sociala kontrollen så snart någon viss fråga skall regleras i lag. Utredningen betvivlar att en sådan kriminalisering alltid är ändamåls- enlig. Straffbud bör endast förekomma i sådana fall, då straffet kan antas utgöra en adekvat reaktion mot en överträdelse och då ingen annan reaktion finns som är bättre än straffet för att åstadkomma det önsk- värda resultatet. Det är troligt att man med en sådan syn måste acceptera åtskilliga nu straffbelagda beteenden t.ex. vissa över— trädelser av näringsrättsliga bestämmelser och oaktsamhetsförseelser —— som relativt normala inslag i samhällslivet. Om de av- skiljs från straffrätten kan man i stället hänvisa till andra sanktioner, t.ex. civila så- dana eller avgiftsbeläggande på administra— tiv väg.

Rättsvårdens resurser måste fördelas mera rationellt

Samhället kan inte sätta som mål för sin kriminalpolitik att efterspana och lagföra alla överträdelser oberoende av svårhets- grad. Det måste bli ett begränsat urval av dessa överträdelser som kommer till myn- digheternas kännedom och blir lagförda. I dag fungerar denna urvalsmekanism ojämnt och utan någon egentlig styrning. Polisen känner osäkerhet om hur den lämp- ligen bör fördela resurserna. Dessa tas i re- lativt stor utsträckning i anspråk för den mindre brottsligheten medan de inte räcker till för utredning av allvarligare brott. Det bör ankomma på samhällets högsta beslu- tande politiska organ att bestämma all- männa riktlinjer för resursernas fördelning.

Straffrättsingripanden begränsas vid mindre brott

Vid många mindre brott innebär själva upp- täckten av brottet ej sällan en tillräckligt all- varlig reaktion för att den avslöjade perso- nen inte skall återfalla i brott. Ett straff- rättsligt förfarande med polisförhör, åtal och eventuell domstolshandläggning, kan däremot ibland föra med sig personligt li— dande och obehag som inte står i rimlig proportion till överträdelsens art.

Enligt brottmålsutredningens mening bör de rättsvårdande myndigheternas aktivitet i fråga om utredning och handläggning av mindre lagöverträdelser begränsas, då inte ett allmänt intresse talar för att straff bör utdömas. Att ett beteende är kriminaliserat behöver inte nödvändigtvis betyda att sam- hället skall svara för beivrande av överträ- delser i varje särskilt fall.

Fängelsestraffet avskaffas

Mot bakgrunden av det hittills anförda tar utredningen upp frågan om snatteriets straffrättsliga ställning. Eftersom detta brott är nära besläktat med och systematiskt upp- byggt på samma sätt som bedrägligt beteen- de och undandräkt kommer även dessa brott

att omfattas av förslaget. Som gemensam benämning på snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt används uttrycket »de mindre förmögenhetsbrotten».

Utmärkande för de mindre förmögenhets- brotten är att de utgör den ringa graden av respektive stöld, bedrägeri och förskingring. Gränsen är beroende på värdet av brotts- objektet (skadan) och övriga omständig- heter vid brottet. Någon fixerad värdegräns gäller inte. I praxis dras gränsen mellan stöld och snatteri vid 100—125 kronor. Straffet för de mindre förmögenhetsbrotten är bestämt till böter eller fängelse i högst sex månader.

Bestämmandet av straffsatserna för ett brott bör grundas på en allmän värdering av brottets svårhet. De mindre förmögen- hetsbrotten har i realiteten blivit rena bötes— brott och uppfattas också som sådana av folk i allmänhet. Det saknas enligt utred- ningens mening skäl att bibehålla fängelse- straffet i straffskalan.

Utredningens förslag innebär att straffet för snatteri, bedrägligt beteende och undan- dräkt sätts till enbart böter. Därmed kvar- står dock domstolarnas möjlighet att, då förutsättningar finns, i stället döma till överlämnande för särskild vård. Förslaget leder till betydande konsekvenser i fråga om den straffprocessuella behandlingen av de mindre förmögenhetsbrotten.

Institutet rapporteftergift blir tillämpligt

Enligt 145 polisinstruktionen kan polisman meddela rapporteftergift vid brott som be- döms som obetydligt, om endast böter är stadgat för brottet. Utredningen förordar att detta institut kommer till användning vid de mindre förmögenhetsbrotten, då brottsobjektets värde är lågt eller den lidna skadan är obetydlig och brottet anses vara en tillfällig lagöverträdelse. Beslut om sådan rapporteftergift bör dock endast meddelas av den som är behörig att vara undersök- ningsledare och därvid efter viss prövning i det särskilda fallet.

Om ett mindre förmögenhetsbrott är av

sådan art att det bör utredas närmare, kan förundersökningen förenklas. Utredningens förslag att ta bort fängelse ur straffskalan för dessa brott öppnar också möjlighet att helt avstå från förundersökning, nämligen då tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger.

Vidgat tillämpningsområde för åtalsunderlåtelse

I vårt land anses principen om s.k. absolut åtalsplikt gälla, vilket innebär att åklagaren är skyldig att tala å brott som hör under allmänt åtal, om bevisningen är sådan att han har tillräckliga skäl för att väcka åtal. Vissa förutsättningar finns dock att under- låta åtal, bl.a. om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Denna bestämmelse till- lämpas mycket sällan vid de mindre förmö- genhetsbrotten (år 1968 dömdes till böter i 8 037 fall medan åtalsunderlåtelse enligt nämnda bestämmelse meddelades i 73 fall). Utredningen förordar en mindre restriktiv tillämpning av detta institut, varvid utred- ningen ansluter sig till en av riksåklagaren gjord framställning.1 Utredningens förslag om ändring av straffskalan innebär vidare att behörigheten att meddela åtalsunder- låtelse i detta fall inte som nu kommer att förbehållas länsåklagare eller —— i rikets tre största städer — överåklagare eller chefs- åklagare.

Lagföringen förenklas

En genomgående linje i utredningens förslag är att de mindre förmögenhetsbrotten bör handläggas på sådant sätt att man kan åstadkomma en snabb reaktion som är an-

1 Denna framställning har nyligen lagts till grund för förslag till lagändring (se Ju 1970: 2, stencil). Vidare har en särskild utredning till- satts för prövning av frågan om underlåtenhet av åtal m.m.

passad efter brottets art i det särskilda fallet och som inte orsakar lagöverträdaren onö- digt lidande. Förslaget medför att alla åkla- gare får behörighet att meddela strafföre- läggande vid dessa brott. I sådana fall då domstolshandläggning måste ske, kan målen handläggas av en lagfaren domare utan nämnd.

Vissa tvångsmedel kan inte undvaras

För att gripande, husrannsakan och kropps- visitation skall kunna ske förutsätts i lagen att på brottet kan följa fängelse. Utred- ningen anser att dessa processuella tvångs- medel inte kan undvaras vid de mindre för- mögenhetsbrotten. Förslaget innebär tillägg till nu gällande bestämmelser.

Överträdelser av minderåriga bör handläggas i förenklad ordning

En betydande del av snatteriema (ca 25 pro- cent) förövas av barn under 15 år. Brott- målsutredningen anser att dessa överträdel- ser i stor utsträckning bör kunna klaras upp av målsäganden och barnets vårdnadsha- vare.

I den mån anmälan görs till myndighe- terna måste man kräva en snabb handlägg- ning av ärendet. Reaktionen bör om möjligt komma omedelbart i samband med upp- täckten. För närvarande sker normalt an- mälan till polisen, varvid ärendet efter viss summarisk utredning lämnas över till barna- vårdsnämnden. Efter en på många håll ganska vidlyftig utredning beslutar nämn- den i ärendet. I de flesta fall låter man sa- ken bero vid den gjorda utredningen. Denna procedur är tidsödande och olämplig.

Enligt brottmålsutredningens mening bör den normala gången bli att anmälan görs omedelbart till bamavårdsnämnden, där en tjänsteman avgör om ärendet kräver utred- ning eller om saken omedelbart kan klaras upp. I sistnämnda fall -— vilket bör gälla övervägande antalet anmälningar — bör tjänstemannen genom delegation vara be- hörig att efter samtal med barnet och even-

tuellt dess vårdnadshavare genast skriva av ärendet.

Butikssnatteriet

Med butikssnatteri avser utredningen snat- teri av varor som utbjuds till försäljning under sådana former att de är fritt åtkom- liga eller eljest lätt tillgängliga för kunden.

Butikssnatteriet har hög frekvens. År 1967 polisanmäldes 21 105 tillgrepp i butiker och varuhus. De allra flesta (ca 85 procent) kla- rades upp av polisen. Klientelet av butiks- snattare skiljer sig i vissa avseenden från det vanliga stöldklientelet. Bl.a. är andelen kvinnor påfallande stor (ca 40 procent) och bland brottsförövama finns en betydande del i den övre medelåldern. Det står också klart att åtskilliga personer som gör sig skyldiga till detta brott lever under ordnade förhållanden och inte har tidigare kriminell belastning. Värdet av de tillgripna varorna är genomsnittligt lågt. Man beräknar att ca 50 procent av tillgreppen avser varor värda mindre än 10 kronor.

Avgiftsbeläggande på privaträttslig väg avvisas

Mot bakgrunden av de tidigare gjorda all- männa kriminalpolitiska övervägandena be- handlar utredningen frågan hur reaktionen mot butikssnatteri bör utformas. Utredning- en diskuterar möjligheten att införa ett sys- tem som innebär rätt för affärsföretagen att — i stället för att polisanmäla händelsen kräva en särskild avgift av dem som av- slöjas med att föra ut varor ur butikerna utan att betala därför. Ett system med kontrollavgifter tillämpas bl.a. av vissa tra- fikbolag då passagerare ertappas med att inte kunna visa biljett på erlagd färdavgift. Utredningens överväganden leder till att tanken på ett sådant privaträttsligt avgifts- beläggande inte bör aktualiseras såvitt gäl- ler butikssnatteriet.

Ej heller finner utredningen skäl att in- föra ett särskilt straffstadgande som speciellt tar sikte på butikssnatteriet, vare sig detta

utformas som en oaktsamhetsförseelse eller som en lägre grad av snatteri (snatteri- förseelse).

Effektivare brottsförebyggande åtgärder krävs från företagens sida

Grundtanken är att butikssnatteriet i första hand bör mötas med åtgärder inom butiker- na. Den fria exponeringen av varor skapar ett frestelsetryck som affärerna med olika medel bör motverka. Utredningen diskute- rar olika sådana åtgärder, t.ex. inredning av lokalerna, butikskontroll inriktad på brotts- förebyggande uppgifter, begränsning av sys- temet med självbetjäning, införandet av korgtvång. Det ligger emellertid inte inom utredningens uppdrag att avge förslag i dessa hänseenden. Utredningens framhåller dock vikten av att planeringen och utform- ningen av de olika åtgärderna samordnas. Det inledningsvis föreslagna institutet för brottsförebyggande verksamhet bör här spela viktig roll. '

Alla butikssnattare behöver inte polisanmälas

Det förekommer nu att vissa affärsföretag driver en relativt restriktiv anmälningspoli- tik medan andra regelmässigt anmäler upp- täckta fall. En gemensam handläggnings- linje bör eftersträvas. Det är att märka att underlåtenheten att polisanmäla en ertappad butikssnattare inte innebär att denne går fri från ingripande. Själva avslöjandet av tillgreppet och det samtal som därefter äger rum i affären innebär för de flesta ertappa- de butikssnattare en allvarlig reaktion och varning. Därvid kan göras klart att affären avser att polisanmäla händelsen om kunden på nytt skulle avslöjas.

Det är troligt att affärsföretagens anmäl- ningspraxis kommer att påverkas av den hållning som de rättsvårdande myndigheter- na intar mot butikssnatteriet. Visar det sig att polis och åklagare i stor utsträckning avstår från att utreda och handlägga butiks- snatterier som bedöms som förstagångs-

brott, torde affärsföretagen i motsvarande mån sakna intresse av att anmäla sådana brott. Utvecklingen i bl.a. Norge bestyrker detta.

Rapporteftergift meddelas vid mindre butikssnatterier

En begränsning av polisens befattning med butikssnatteriet bör ta sikte på sådana fall där värdet av det tillgripna är lågt och brottet enligt uppgift från den allmänna brottsregistreringen utredningen förut- sätter att dessa data även skall avse med- delade beslut om åtalsunderlåtelse eller rap- porteftergift bedöms vara av förstagångs- natur.

Utredningen förordar att polisen i dylika fall i allmänhet meddelar rapporteftergift. Därmed kommer dessa ärenden att kunna avslutas inom mycket kort tidsrymd, i fler- talet fall samma dag som händelsen anmäls till polisen. Det bör göras klart för gärnings— mannen att polisen med hänsyn till om- ständigheterna i det särskilda fallet bl.a. därför att det är fråga om förstagångs- brott — ansett att saken kan bero vid en erinran.

Särskild åtalsregel

Rapporteftergiften kan emellertid endast komma i fråga vid de mera bagatellartade butikstillgreppen. I andra fall måste polisen överlämna målet till åklagarens prövning. Med hänsyn till de speciella synpunkter som kan läggas på butikssnatteriet anser utred- ningen att åklagaren i stor utsträckning bör kunna avstå från åtal. Utredningen föreslår införandet av en särskild åtalsregel som speciellt tar sikte på butikssnatteriet av förstagångsnatur. Denna metod har valts i andra sammanhang, t.ex. då det gäller be- gränsning av åtal för olovligt förfogande över avbetalningsgods. Fördelen med en sär- skild åtalsregel är att det inte krävs någon fullständig utredning av brottet innan be- slutet meddelas. Genom beslutet konstateras endast att även om brott begåtts enligt an-

mälan, så skall med hänsyn till bestämmel- sen i åtalsregeln åtal inte ske.

Den särskilda åtalsregeln vid butikssnat- teri föreslås bli så utformad att om snatte- riet avser tillgrepp av varor som utbjuds till försäljning under sådana former att de är fritt åtkomliga eller eljest lätt tillgängliga för kunden, åtal ej må ske med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att 8 kap. 2 och 13 55, 9 kap. 2 & och 10 kap. 2 & brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 8 kap. 2 5

Är brott som i 1 (j sägs med hänsyn till Är brott som i 1 & sägs med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständig- det tillgripnas värde och övriga omständig- heter vid brottet att anse som ringa, skall heter vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till böter eller fängelse för snatteri dömas till böter. i högst sex månader.

13 5 Har annat ————————— allmän synpunkt. Vid tillämpning ——————— och häleriförseelse.

Gäller brott som i 2 & sägs tillgrepp av varor som utbjuds till försäljning under sådana former att de är fritt åtkomliga eller eljest lätt tillgängliga för kunden, må åtal ej ske med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

9 kap. 2 5

Är brott som i 1 & sägs med hänsyn till Är brott som i 1 & sägs med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständig- skadans omfattning och övriga omständig- heter vid brottet att anse som ringa, skall heter vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt beteende dömas till böter för bedrägligt beteende dömas till böter. eller fängelse i högst sex månader.

Begagnar sig ————————— påvisa avvikelsen.

10 kap.

Är brott som i 1 & sägs med hänsyn till det förskingrades värde och övriga om- ständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för undandräkt dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den

29

Är brott som i 1 5 sägs med hänsyn till det förskingrades värde och övriga om- ständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för undandräkt dömas till böter.

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas att 24 kap. 7 5 samt 28 kap. 1 och 11 55 rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 24 kap. 7 & Förekomma mot ——————— gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå fängelse kan följa, å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt över- lämnas till närmaste polisman.

Träffas den som begått brott, varå fängelse kan följa, eller brott som avses i 8 kap. 25, 9 kap. 25 eller 10 kap. 25 brottsbalken , å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon ————————— eller frigivas.

28 kap. 1 5

Förekommer anledning, att brott för- övats, varå fängelse kan följa, må i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrann- sakan företagas för eftersökande av före— mål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet.

Förekommer anledning, att brott för- övats, varå fängelse kan följa, må i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrann- sakan företagas för eftersökande av före- mål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet.

Sådan husrannsakan må ock, om sär- skilda skäl äro därtill, företagas vid miss- tanke om brott, varom stadgas i 8 kap. 2 ä, 9 kap. 2 5 eller 10 kap. 2 & brottsbalken .

Hos annan ————————— brottet vinnas. Ej må ——————————— begärt åtgärden. 11 &

Förekommer anledning, att brott för- övats, varå fängelse kan följa, må kropps- visitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet.

Förekommer anledning, att brott för- övats, varå fängelse kan följa, må kropps- visitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet.

Sådan kroppsvisitation må ock företagas beträffande den som misstänks för brott, varom stadgas i 8 kap. 2 5, 9 kap. 2 5 eller 10 kap. 2 & brottsbalken .

Å annan —————————— brottet vinnas.

Denna lag träder i kraft den

Kungörelse om ändring av strafföreläggandekungörelsen den 27 februari 1970 (nr 60)

Härigenom förordnas att 1 & strafföreläggandekungörelsen den 27 februari 1970 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

15

Med den begränsning som följer .av 48 kap. 4 5 rättegångsbalken får strafföre- läggande utfärdas beträffande brott som avses i

a) följande lagrum i brottsbalken: 3 kap. 8 & första stycket, 4 kap. 7 &, 8 kap. 2 &, 8 5 första stycket och 9 5, 9 kap. 2 5 första stycket och samma paragraf andra stycket i den mån detta avser ringa brott,

10 kap. 2 och 7 åå, 12 kap. 1 &, 17 kap. 4 och 5 55,

b) 285 och 295 1 mom. lagen (1938: 274) om rätt till jakt, om brottet ej är grovt,

c) 285 1 mom. och 3 mom. första— tredje styckena jaktstadgan (1938: 279), om brottet ej är grovt, samt 295 3 mom. och 5 mom. första stycket samma stadga,

d) 80 ä 1 mom. andra stycket uppbörds- förordningen (1953: 272),

e) 80 och 81 55 rusdrycksförsäljnings- förordningen (1954: 521), om brottet ej är grovt,

f) 34 och 35 åå lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

g) 30 & fiskeristadgan (1954: 607).

(Föreslagen lydelse)

Med den begränsning som följer av 48 kap. 4 & rättegångsbalken får straff- föreläggande utfärdas beträffande brott som avses i

a) följande lagrum i brottsbalken: 3 kap. 8 5 första stycket, 4 kap. 7 5, 8 kap. 8 5 första stycket och 9 5,

10 kap. 7 5, 12 kap. 1 &, 17 kap. 4 och 5 55,

b) 285 och 295 1 mom. lagen (1938: 274) om rätt till jakt, om brottet ej är grovt,

c) 285 1 mom. och 3 mom. första— tredje styckena jaktstadgan (1938: 279), om brottet ej är grovt, samt 29å 3 mom. och 5 mom. första stycket samma stadga,

d) 80 5 1 mom. andra stycket uppbörds- förordningen (1953: 272),

e) 80 och 8155 rusdrycksförsäljnings- förordningen (1954: 521), om brottet ej är grovt,

f) 34 och 35 55 lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

g) 30 & fiskeristadgan (1954: 607).

Om behörighet ———————— åklagarinstruktionen (1964: 739).

Denna kungörelse träder i kraft den

II

Allmänna kriminalpolitiska synpunkter och förslag

1. Inledning

1.1. Några kriminalpolitiska riktlinjer

Straffrätten tar sikte på intressekonflikter mellan samhället och medborgarna eller mellan samhällsmedborgarna inbördes. An- talet sådana konfliktsituationer var i forna tiders mindre komplicerade samhälle för- hållandevis litet. Straffrätten kunde begrän— sas till vissa områden och de som avvek från regelsystemet var inte så måhga. Läget är nu annorlunda. I det moderna samhället förekommer en omfattande rättslig regle- ring. Inte minst den teknisk-ekonomiska ut- vecklingen har medfört att nya områden inom samhällslivet reglerats. Riskerna att avvika från systemet har blivit allt flera. Därmed har straffrättens roll för den so- ciala kontrollen kommit att tillmätas allt större betydelse.

Straffsanktioner mot överträdelser av re- gelsystemet sätts in i betydande omfattning. Enligt den officiella kriminalstatistiken döm— des år 1968 360 276 personer till olika på- följder (varav 332 826 erhöll enbart böter), ca 80 000 godkände utfärdade ordningsföre- lägganden och ca 460 000 erlade parkerings- böter. Av de 360276 dömda personerna hade 40 888 gjort sig skyldiga till brott mot brottsbalken, fylleri och förargelseväckande beteende frånräknade, 71 084 hade begått sistnämnda förseelser, 161 146 förseelser mot vägtrafikförordningen m.m. och 87 158 hade gjort sig skyldiga till brott och förseelser mot andra lagar och författningar. Under

de senaste åren synes antalet beivrade lag— överträdelser ha ökat i förhållande till 1968 års siffror. Vi kan nu räkna med över en miljon straffrättsliga ingripanden årligen.

Att döma av hittills gjo'fda undersök- ningar förövas det i dag mångdubbelt flera gärningar som i straffrättslig mening utgör brott men som aldrig kommer till myndig- heternas kännedom. Detta kan i stor ut- sträckning förklaras av att de flesta brott inte blir upptäckta men också av att de som drabbas av brott i stor utsträckning under- låter att polisanmäla saken.

Olika bevekelsegrunder kan därvid spela in. Det kan vara fråga om så bagatellartade brott att de som utsätts därför inte bryr sig om att polisanmäla händelsen. Men även om de känner sig kränkta av brottet kan de avstå från polisanmälan, t.ex. därför att de inte vill utsättas för det obehag som en an- mälan kan medföra eller att de står i viss relation till gärningsmannen. En särskild fråga uppkommer, då någon utsätts för ett mindre allvarligt brott men gärningsmannen inte är känd. I sådana fall anser säkerligen många människor att det inte tjänar något till att anmäla brottet. Det torde i alla fall i de större städerna vara en allmän uppfatt- ning att polisen inte hinner befatta sig med dessa anmälningar.

Den omfattande kriminaliteten i samhäl- let utgör ett stort problem. I det följande skall utredningen i korthet diskutera vissa riktlinjer för den framtida kriminalpolitiken.

De framförda synpunkterna kommer att ligga till grund för utredningens förslag.

1.1.1. En effektivare brottsförebyggande verksamhet är ett kriminalpolitiskt krav

Självfallet är det en viktig uppgift för sam- hället att skydda medborgarna mot brott och att reagera mot dem som bryter mot gällande normer. Enbart genom att straff- belägga ett icke önskvärt beteende kan man inte eliminera detta. Kriminalitetsutveck— lingen har ett ofrånkomligt sammanhang med sociologiska faktorer. Genom att elimi- nera olika anledningar till avvikelser från gällande normer kan statsmakterna påverka brottsfrekvensen. Utredningen kan inte när— mare gå in på dessa grundläggande och långsiktiga problem. I dag betingas krimina- litetsutvecklingen till stor del av att kontrol- len av reglernas efterlevnad är bristfällig. En annan bidragande orsak är att det mo- derna samhället erbjuder så många tillfällen att begå brott och att människor utsätts för starka frestelser att också utnyttja de till— fällen som erbjuds.

Det sagda leder till att man på olika sätt bör sträva efter att skapa en opinion så att medborgarna aktivt verkar för att hindra uppkomsten av brottstillfällen och därmed minska frestelsetrycket. Det kan rentav ifrå— gasättas om det inte bör vara en medborger- lig skyldighet att verka i sådan riktning. Företag och andra som bedriver viss verk- samhet, som öppnar tillfällen för människor att begå brott, har ett socialt ansvar för att särskilda åtgärder vidtas i brottsförebyggan- de syfte. Det är ett samhällsintresse att över- trädelser mot regelsystemet bekämpas men det är från samhällets synpunkt ännu ange- lägnare att sådana överträdelser förhindras.

Den allmänt brottsförebyggande verksam- heten bör ingå som ett naturligt led i sam— hälleliga aktiviteter på olika områden på den statliga och kommunala sidan, inom organi- sationer av olika slag, inom näringslivet osv. Om verksamheten skall få den önskvärda genomslagskraften krävs planering och sam- ordning på central nivå. Brottmålsutred- ningen ser detta som en kriminalpolitisk in-

sats av hög angelägenhetsgrad. I följande kapitel skall denna fråga behandlas ytter- ligare.

1.1.2. Straffrättens roll och funktioner har överskattats

Det förhåller sig otvivelaktigt så att man vid utformningen av samhällets regelsystem hyst och alltjämt hyser en övertro på straffrättens möjligheter att påverka mänskligt hand- lande. Straffrätten är visserligen ett viktigt uttrycksmedel för samhällets ogillande och rangordning av skyddsvärda intressen. Men sannolikt beror den allmänna efterlevnaden av lagarna mera på att medborgarna accep- terar en viss moralkodex än på straffhotet. I varje fall synes det på många områden vara så att om medborgarna inte längre accepterar den straffrättsliga värderingen av avvikande beteende och reaktionspraxis som rättvis, blir de straffrättsliga reaktioner- na mer eller mindre verkningslösa. Det är härvid att märka att strafflagarna enligt sin natur är ganska konstanta. Anpassningen till de förändringar som sker i den allmänna synen på olika brott och på värderingen av brotten inbördes äger rum först så små- ningom.

Det finns en klar tendens att tillgripa straffbestämmelser som medel för den so- ciala kontrollen så snart ett visst område skall regleras i lag och författning. Det kan med skäl ifrågasättas om sådan kriminalise- ring alltid är nödvändig. Straffbestämmel- serna synes ofta komma till utan att man först prövar om de verkligen är bäst ägnade att åstadkomma det önskvärda beteendet från medborgarnas sida.

Härmed är givetvis inte sagt att samhället bör avstå från att reagera mot avvikelser från regelsystemet. Om samhället skall kun- na fungera måste det krävas att vissa väsent- liga normer efterlevs och att man också i betydande utsträckning ställer sanktioner bakom lagarnas efterlevnad. Det är emeller- tid vid utformningen av dessa sanktioner som straffbuden kommit att spela en alltför dominerande roll. Det finns otvivelaktigt andra sanktioner som på många områden

bättre skulle kunna fylla den funktion som man nu vill tillmäta straffhotet. Lagstiftaren har t.ex. följt den traditionella vägen att kri- minalisera överträdelser av näringsrättsliga bestämmelser i stället för att välja enbart ekonomiska sanktioner, vilket ofta borde lig- ga närmare till hands. En annan kategori av överträdelser, där man kan ifrågasätta nöd- vändigheten av kriminalisering, är sådana som sker av oaktsamhet. I dessa fall kan ett straffrättsligt ingripande ibland te sig otjän- ligt. Den effekt man önskar vinna på straff- rättslig väg bör i stället uppnås med andra medel. Frågan har bl.a. behandlats av trafik- målskommittén i dess betänkande Trafikmål (SOU 1963: 37 s. 27 ff.).

Den pågående utvecklingen, som leder till att allt större områden inom samhället reg- leras på straffrättslig väg, är från många syn- punkter beklaglig. Det är inte minst från kriminalpolitisk synpunkt oroande att en in- flation i straffbestämmelser, som i stor ut- sträckning riktas mot beteenden, vars sam- hällsskadliga effekt är liten och ibland rent- av kan ifrågasättas, på sikt medför att straf- fet försvagas som reaktionsmedel. Det blir allt svårare för den enskilde medborgaren att undgå att komma i konflikt med straff- rätten. Utvecklingen leder till svårigheter att genomföra en koncentrerad och effektiv samhällsinsats mot de verkligt allvarliga av- vikelserna och med allmänt förtroende häv- da denna insats.

1.1.3. Gränserna för straffbarheten

Enligt utredningens mening bör frågan om vad som egentligen skall utgöra brott tas upp till allmänt kriminalpolitiskt övervägan- de. Straffbud bör endast förekomma i så- dana fall, då straffet kan antas utgöra en adekvat reaktion mot en överträdelse och då ingen annan reaktion finns att tillgå som är bättre för att åstadkomma det önskvärda resultatet. Med hänsyn härtill kan det fin- nas skäl att avskilja vissa nu straffbelagda beteenden t.ex. vissa överträdelser av näringsrättsliga bestämmelser och oaktsam— hetsbestämmelser — från straffrätten och i stället hänvisa till andra sanktioner, exem-

pelvis civila sådana eller avgiftsbeläggande på administrativ väg.

Det kan här nämnas att man i Jugoslavien lagfäst en nedre gräns för det straffbara området. I detta lands strafflag (artikel 4) stadgas sålunda att om en handling, som innefattar de legala rekvisiten för en brotts- lig gårning, uttrycker en obetydlig samhälls- fara med hänsyn till sin ringa beskaffenhet och frånvarön av skadliga följder, så utgör den inte ett brott. Denna bestämmelse till- lämpas allmänt bl.a. i fråga om de mindre förmögenhetsbrotten. Ett förstagångssnatte- ri, som avser ringa värde, anses t.ex. inte utgöra ett brott, såvida inte förfarandet av särskild anledning bedöms som kvalificerat.

Från samhällets och den enskildes syn— punkt kan dessa mindre lagöverträdelser vara att bedöma helt olika med hänsyn till arten och vikten av de skyddsvärda sam— hällsintressena. Sålunda har det traditionellt ansetts var ett samhällsintresse att skydda äganderätten så att var och en känner trygg- het i besittningen av sin egendom. Förhål- landena i vårt överflödssamhälle kan dock inte jämföras med förhållandena i en tid, då de personliga ägodelama hos gemene man i stort sett var begränsade till sådana ting som ansågs nödvändiga för livsuppehållet. Man har i dag inte samma intresse att skyd- da sin egendom och denna hanteras inte säl- lan med stor oförsiktighet. Utvecklingen har också gått därhän att det skapats ett delvis nytt klientel på förmögenhetsbrottens om- råde, människor som lever under ordnade förhållanden men som av olika omständig— heter frestas att begå brott (butikssnatteri, sjukkassebedrägeri, checkbedrägeri o.dyl.).

I detta sammanhang bör också uppmärk- sammas de negativa effekter som ett straff- rättsingripande faktiskt kan få. I den krimi- nologiska diskussionen har man sålunda pekat på att redan den omständigheten att en person stämplas som brottsling och ut- sätts för myndigheternas ingripande kan vara ett led i en utstötningsprocess. Lag- överträdaren tilldelas en viss roll och det förväntas från omgivningens sida att han på något sätt är avvikande. Denna utstötnings- process kan leda till att han associeras med

andra människor i samma situation. Krimi- naliseringen kan därigenom bidra till en kategoriklyvning som från samhällets sida inte är önskvärd.

Mot denna bakgrund är det motiverat att lägga särskilda synpunkter på de mindre förmögenhetsbrotten. I fråga om vissa brottstyper kan rentav ifrågasättas om det är ett samhällsintresse att på straffrättslig väg ingripa mot dem som överträder reglerna. Det finns i varje fall starka skäl som talar för att ingripandena begränsas.

1.1.4. Rättsvårdens resurser bör främst inriktas på den allvarligare brottsligheten

Samhället kan inte sätta som mål för sin kriminalpolitik att efterspana och lagföra alla överträdelser mot det nuvarande regel- systemet oberoende av svårhetsgrad. Detta skulle kräva en enorm ökning av de rätts- vårdande myndigheternas personella och tekniska resurser. En så kraftigt utbyggd och organiserad rättsapparat vore inte önsk— värd från medborgarnas eller samhällets synpunkt.

Även om man som antytts i det före- gående bör sträva efter att inskränka straff- lagstiftningen _ välja andra sanktioner än straff och avkriminalisera på områden där detta är möjligt — kommer straffrätten ändå att utgöra ett betydelsefullt medel för den sociala kontrollen. Man måste även i fortsättningen realistiskt räkna med att po- lisen endast i begränsad omfattning får kännedom om och kan klara upp brott som förövas. En viktig fråga blir hur rättsvår- dens resurser skall utnyttjas.

Vid utredningens överläggningar med olika polismyndigheter har framkommit att polisen känner osäkerhet om hur den lämp- ligen bör fördela sina resurser. Att dessa inte räcker till för utredning av alla anmälda brott står klart. Situationen är nu sådan att man i första hand måste koncentrera sig på brott som bedöms vara allvarliga medan däremot andra brott får klaras av efter hand som arbetsförhållandena medger detta. Är det fråga om brott, där misstanke saknas om gärningsmannen, kommer utredningarna

lägst från prioriteringssynpunkt, såvida det inte gäller brott som polisen bedömer som särskilt allvarliga. I fråga om åtskilliga typer av egendomsbrott utgör sålunda uppkla- ringsprocenten i hela riket mindre än 25 procent (för vissa typer mindre än 10 pro— cent) av antalet anmälda brott.

Särskilt bör framhållas att polisens re- surser i dag i stor utsträckning tas i anspråk för utredning av de mindre förmögenhets- brotten därför att gärningsmannen ofta i dessa fall kan utpekas vid anmälningstill- fället medan däremot många allvarligare egendomskränkningar måste läggas till hö- gen av ouppklarade fall därför att miss- tanke saknas om känd gärningsman och polisen här saknar resurser för utredningen. Som exempel kan nämnas att uppklarings- procenten i hela riket för butikssnatterier utgör ca 85 procent av anmälda fall medan däremot lägenhetsinbrott o.dyl. endast kla- ras upp till ca 25 procent.

Faktiskt förhåller det sig alltså så att en liten del av alla förövade brott blir upp- klarade och beivrade. Insatserna på detta område kännetecknas av att det endast är ett begränsat urval som utsätts för rätts- ingripande. Denna urvalsmekanism funge- rar ojämnt och utan någon egentlig styr- ning. En viktig fråga blir sålunda att här ge allmänna riktlinjer för den framtida kriminalpolitiken. Det bör ankomma på samhällets högsta beslutande politiska organ att bestämma riktlinjerna för resursernas fördelning. En given målsättning bör vara att resurserna främst skall tas i anspråk för bekämpandet av den allvarligare brottslig- heten. Frågan var gränsen skall gå mellan allvarliga och mindre allvarliga brott bör ytterst bedömas utifrån en allmän värdering av den samhällsskada som kan tänkas följa av brottet.

Den enskilde som drabbas av ett mindre brott torde ej sällan uppleva detta som en allvarlig händelse utifrån egna, snävare vär- deringar. Ett sådant målsägandeintresse kan inte alltid tillgodoses. I ett läge där rätts— vårdens resurser är begränsade och vissa brottsutredningar måste prioriteras före andra kan det vara motiverat att avstå från

att ta upp och utreda vissa anmälda brott. Det kan nämligen inte vara försvarligt att rättsvårdens resurser tas i anspråk för hand— läggning av sådana brott, som enligt allmän bedömning framstår som obetydliga, endast därför att målsäganden i det enskilda fallet känner sig kränkt och kräver att gärnings- mannen ställs under allmänt åtal.

Förutom att de rättsvårdande myndighe- ternas arbete med sådana mindre brott kan tänkas inkräkta på andra väsentliga upp- gifter, så kan ett rättsingripande här fak- tiskt leda till personligt lidande och andra olägenheter för den misstänkte, som inte står i rimlig proportion till överträdelsens art. Vid den avvägning som måste göras mellan å ena sidan målsägandens intresse att få saken beivrad och å andra sidan samhällets intresse att begränsa rättsvårdens befattning med mindre brott, bör hänsyn av sistnämn- da art spela en framträdande roll.

1.1.5. Förenklingar på straffprocessuell väg

Förutsättningar att med straffprocessuella metoder begränsa de rättsvårdande myndig- heternas befattning med mindre brott före- ligger redan nu. Åklagarna kan, om än i be- gränsad omfattning, underlåta att väcka åtal. En utvidgning av denna rätt ligger i linje med utvecklingen.

Systemet med åtalsunderlåtelse förutsätter dock att brottet först måste utredas av poli- sen. För den misstänkte innebär detta ej sällan lång väntetid innan det slutliga beslu- tet kan fattas. Det bör vara ett oeftergivligt krav att beslutet kommer snabbt, helst ome- delbart i samband med den skedda över- trädelsen.

Den framtida kriminalpolitiken bör där- för inriktas på att begränsa de rättsvårdande myndigheternas verksamhet i fråga om ut- redning och handläggning av sådana mindre brott, som inte behöver beivras på straff- rättslig väg. Det bör i många fall vara möj- ligt att redan i samband med att brottet kommer till polisens kännedom (genom an- mälan eller på annat sätt) bestämma att nå- got rättsingripande inte erfordras. Därmed besparas lagöverträdaren en rättslig proce-

dur, som i många fall medför onödigt li- dande och kan få negativa effekter. Sam- tidigt kan man avlasta polisen betydande utredningsarbete, varigenom dess resurser kan tas i anspråk för angelägnare uppgifter.

1.2. Utredningsuppdraget

Enligt sina direktiv har brottmålsutredning— en till uppgift att pröva om man med nya kriminalpolitiska eller andra medel kan an- gripa vissa typer av mindre förmögenhets- brott. Utredningen har från början av sitt arbete betraktat denna uppgift som primär i förhållande till den andra sidan av upp- draget, nämligen att undersöka möjligheten att skapa en ny, förenklad handläggnings- metod för beivrande av vissa mindre brott, som nu måste föras till domstol. Den sist- nämnda frågan blir nämligen beroende av vilka åtgärder som vidtas för att begränsa tillströmningen av mindre brottmål till dom- stolarna.

Utredningen avser att i detta betänkande främst ta upp de problem som är förbundna med kriminaliseringen av snatteriet. Anled- ningen därtill är framför allt att snatteriet har mycket hög frekvens och att detta brott har speciellt intresse från kriminalpolitisk synpunkt. Enligt sina direktiv har utred- ningen också att ägna särskild uppmärksam- het åt det s.k. butikssnatteriet.

Det är emellertid inte möjligt att behandla snatteriet isolerat från de båda övriga mind— re förmögenhetsbrotten, bedrägligt beteende och undandräkt. Dessa tre brott utgör de ringa graderna av de centrala förmögenhets- brotten stöld, bedrägeri och förskingring. De är systematiskt uppbyggda på samma sätt och med samma straffskala. De värde- ringar som ligger bakom straffbeläggandet av snatteriet synes också gälla de båda andra brotten.

2. Den allmänna brottsförebyggande verksamheten

2.1 Den brottsförebyggande verksam- heten — en gemensam uppgift för samhället och medborgarna

Den brottsförebyggande verksamheten ingår f.n. som ett viktigt led i polisens arbete. I polisinstruktionen sägs att det särskilt ålig- ger polisen att förebygga brott. Enligt sin instruktion har rikspolisstyrelsen att ägna uppmärksamhet åt den brottsförebyggande verksamheten samt att utfärda anvisningar och föreskrifter rörande de lägre polismyn- dighetemas informationsverksamhet, särskilt i fråga om information till allmänheten an- gående brottsförebyggande åtgärder.

Man har också i vidgad utsträckning an- sett att den brottsförebyggande verksam- heten bör ingå som ett naturligt led i de sociala vårdorganens arbete, främst inom barna- och nykterhetsvården. Även skolan har i detta hänseende kommit att spela en viktig roll. Särskilda åtgärder har också vidtagits för att samordna den brottsföre- byggande verksamhet som bedrivs av polis, sociala vårdorgan och skola. Tillsättandet av ett samarbetsorgan mot ungdomsbrotts- ligheten på central nivå kan ses som ett resultat av ansträngningarna att effektivisera denna verksamhet. Detta organ har i be- tänkande den 25 februari 1969, Ju 1969: 2 (stencil) föreslagit ett intensifierat samarbete i brottsförebyggande syfte i primärkommu- nerna genom tillskapandet av lokala sam- arbetsorgan. Förslaget har lett till utfärdan-

det av ett kungl. cirkulär om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis (SFS 1970: 513).

Ansvaret för den brottsförebyggande verksamheten bör emellertid inte enbart vila på samhällsorganen. Kriminalitetsutveck- lingen måste bl.a. sättas i samband med den långtgående teknisk-ekonomiska utveckling- en, varigenom skapats nya tillfällen för människor att begå brott och många också utsätts för stora frestelser att utnyttja dessa tillfällen. Det bör därför vara väl motiverat att även privata företag och organisationer liksom de enskilda medborgarna i ökad ut- sträckning verkar för att brottstillfällen inte skapas. Detta önskemål förutsätter dock att man närmare bestämmer vad som egent- ligen skall utgöra brott.

2.2. Lagstiftning eller åtgärder på frivillig väg?

Det finns exempel på länder där man ut- tryckligen i lag föreskrivit att alla i sam- hället bär ansvar för den brottsförebyggande verksamheten. I den nya strafflagen i Tyska Demokratiska Republiken betecknas sålunda bekämpandet av all slags brottslighet som en gemensam uppgift för det socialistiska samhället, dess stat och dess samtliga med- borgare. Därutöver är ledarna för statliga inrättningar, företag, kollektiva organ m.m. ansvariga för att inom deras områden orsa-

kerna till och förutsättningarna för brott undanröjs.1

Då det gäller att förebygga särskilda brottstyper har man på vissa håll infört tvingande lagregler. Enligt 5 38 i den danska faerdselsloven är förare av motorfordon skyl- diga att, då de lämnar fordonet, försäkra sig om att detta inte kan sättas igång eller av- lägsnas. För motorcyklar, mopeder och cyk- lar gäller uttrycklig föreskrift om att for- donet skall vara låst. I nämnda paragraf har nyligen införts en tilläggsbestämmelse enligt vilken »påbudt anordning til tyverisikring skal vzere sat i funktion». I motiven till denna bestämmelse2 framhöll justitieminis- tern att kriminalpolitiska synpunkter talade mycket starkt för att genomföra en ordning med obligatoriskt stöldskydd mot tillgrepp av motorfordon. Bestämmelser om vilka fordon som skall vara utrustade med stöld- skydd kan utfärdas av justitieministern i ad- ministrativ ordning. Enligt vad brottmåls— utredningen inhämtat håller man nu på att utarbeta sådana bestämmelser inom det danska justitieministeriet.

I Västtyskland föreligger sedan 1961— 1962 skyldighet att utrusta personbilar, and- ra liknande motorfordon och motorcyklar med effektiv låsanordning samt att använda stöldlåset då man lämnar fordonet. Även i Finland gäller skyldighet att förse bilar med stöldskydd men underlåtenhet att använda låset är inte straffbelagd. Enligt särskild lag är bilägare i Jugoslavien skyldiga att mon- tera in billås av föreskriven typ. Underlåten- het bestraffas med böter.

Frågan om obligatoriskt stöldskydd för motorfordon har i Sverige i olika samman— hang behandlats av riksdagen, senast i an- ledning av en motion vid 1968 års riksdag (II: 29). I stället för att lösa frågan genom lagstiftning, har man här valt att gå fram på frivillighetens väg för att åstadkomma att motorfordon i ökad utsträckning förses med effektiva stöldskydd. Kungl. Maj:t har också tagit initiativ i denna riktning, bl.a. genom att ta kontakt med bilimportörernas och bil- handlarnas organisationer. I första lagut- skottets utlåtande över motioner i ämnet har dock uttalats att, därest en väsentlig ökad

användning av stöldskydd ej kan åväga- bringas på annat sätt, utskottet ej hyser be- tänkligheter mot att en lösning av frågan lagstiftningsvägen tas upp till övervägande.

2.3. Utrymmet för brottsförebyggande åtgärder är stort

Det finns redan nu många exempel på hur man inom näringsliv, affärsdrivande verk, försäkringsbolag osv. satsar på brottsföre- byggande åtgärder. Sålunda försöker post och banker att med olika medel delvis i samråd med polisen förebygga post- och bankrån eller bedrägerier. Handelsorganisa— tioner är aktiva för att motverka butiks— stölder. Båtorganisationer verkar för att hindra båtstölder. Tillverkare och försäljare av fordon söker förbättra stöldskydden. För- säkringsbolagen är intresserade av att få fram effektivare inbrottsskydd och att ut- forma försäkringsvillkoren på sådant sätt att de uppmanar till kriminalitetsbekämp- ning osv.

Medan det från företagens sida främst torde vara ekonomiska överväganden som motiverar dessa åtgärder, måste frågan från samhällets sida ses i ett vidare perspektiv. Den brottsförebyggande verksamheten i vid- sträckt mening ingår som ett viktigt led i samhällets strävanden att hindra uppkoms- ten av brottstillfällen och att motverka att människor hamnar i sådana situationer, där det finns en påtaglig risk för att de skall begå brott. Vår miljö i detta ords vidaste mening bör vara sådan att den inte erbjuder för stora frestelser till avvikelser från norm- systemet.

Det bör understrykas att vid de samman- träden utredningen haft med företrädare för handelns organisationer och olika affärs- företag, man från näringslivets sida visat

1 Jfr Joachim Renneberg: »Die Grundsätze des sozialistischen Strafrechts des DDR» i Deutsche Justiz 1967, s. 106. Medborgarnas an- svar för att brottstillfällen inte skapas har ock- så uttalats inom amerikanskt lagstiftningsarbete. Se t.ex. »The challenge of crime in a free so- ciety, a report by the president's commission on law enforcement and administration of jus- tice 1967, s. 260. ' Lovforslag, folketingsåret 1968—1969, justi- tieministeriet LA. 1968 631—3—3.

stort intresse för brottsförebyggande åtgär- der. Det bör alltså finnas goda förutsätt- ningar för en >>frivilliglinje». Allmänt torde dock den meningen gälla att den förebyg- gande verksamheten av ekonomiska skäl måste hållas inom en viss gräns. På en del håll menar man också att t.ex. vad gäller butikssnatterier man redan nu börjar närma sig denna gräns. Det framhålls att kostna- derna för butiksskyddet måste ställas i viss relation till svinnet. Införandet av tekniska hjälpmedel för övervakning av lokalerna —— vilka möjligheter i och för sig är begränsade — kräver dryga kostnader. Vissa åtgärder som kanske kunde verka brottsförebyggande skulle minska företagens lönsamhet, »skräm— ma bort» kunder eller i övrigt försvåra ar- betet.

Dessa och liknande argument kan synas beaktansvärda om man endast ser på det enskilda företaget. Om man emellertid, som utredningen tänker sig, kan skapa en allmän uppslutning från näringslivets sida kring en gemensam handlingslinje och i samråd med myndigheterna angripa problemet, torde förutsättningarna inom den brottsförebyg- gande sektorn vara helt andra. Ett effektivt stöldskydd medför kostnader, som företagen med beaktande av skilda villkor själva bör svara för. Det är dock troligt att dessa kost- nader kan reduceras om åtgärderna sam- ordnas. Det är också möjligt att man på vissa områden måste välja verksamhetsfor- mer som är mindre lönsamma än andra (t.ex. att inskränka självbetjäningen beträf- fande vissa varor i snabbköpsbutiker, be- gränsa utrymmet för kreditkort) men dessa åtgärder bör ses i relation till vad man häri- genom kan vinna genom minskade brotts- tillfällen.

Även om utredningen uppmärksammat bristerna i den brottsförebyggande verksam- heten främst vad gäller s.k. butikssnatterier, står det klart att likartade problem finns på många andra områden. Det finns sålunda exempel som visar att de brottsförebyggande synpunkterna får aktualitet först sedan en viss verksamhetsform vunnit insteg. Ett så- dant exempel är checksystemets utveckling. Detta betalningssystem har fått utveckla sig

utan att man samtidigt beaktat de svårig- heter detta medfört för rättsväsendet.

Checkbedrägerierna har också under se- nare år ökat oroväckande vilket nyligen föranlett rikspolisstyrelsen att ta initiativ till åtgärder. Utvecklingen skulle säkerligen ha blivit annorlunda om man på ett tidigt sta- dium satt in åtgärder för att förhindra den brottslighet som följt i systemets spår. Det gäller emellertid nu att söka vidta de änd- ringar i systemet som krävs för att stoppa den ogynnsamma utvecklingen. Det är möj- ligt att ändringar i checklagen kan visa sig erforderliga. Det måste anses ligga inom ramen för en allmänt brottsförebyggande verksamhet att föreslå erforderliga lagänd- ringar.

Bilstöldernas utveckling är ett annat exempel på att samhället f.n. har begrän- sade möjligheter att påverka en av grund- orsakerna till en oroande kriminalitetsut- veckling. Den omständigheten att bilar un- der långa tider kunnat säljas med bristfälliga billås, ja t.o.m. utan sådana lås, visar att vi ej varit inriktade på att i tid möta en av bilismens följdverkningar.

2.4. Den brottsförebyggande verksamheten bör samordnas

Det saknas f.n. något organ utöver justitie- departementet som har det omedelbara an- svaret för att samhällets brottsförebyggande åtgärder samordnas. Polisens verksamhet i detta hänseende är av naturliga skäl relativt begränsad. Erfarenheterna visar att det er- bjuder stora svårigheter att uppnå en effek- tiv samhällsinsats på ett visst område om det inte finns ett särskilt centralt organ som tilldelats de samordnande uppgifterna.

Det förhåller sig också otvivelaktigt så att de allmänt brottsförebyggande åtgärder som nu förekommer närmast har karaktären av punktinsatser. Polisens arbete är i huvud- sak inriktat på att informera allmänheten om de skyddsåtgärder som kan vidtas. En viss rättsundervisning ges i skolorna under medverkan av bl.a. polisen. Dessutom har en viss frivillig saneringsverksamhet skett inom näringslivet.

Enligt utredningens mening är det önsk- värt att insatserna i fortsättningen samord— nas. Ett målmedvetet brottsförebyggande ar- bete torde ej kunna genomföras inom de skilda organisationsramar som f.n. finns. Det är också enligt vad utredningen erfarit ett starkt önskemål från bl.a. handelns sida att få till stånd en central samordning av denna verksamhet. Denna samordning bör ske på central nivå under justitiedeparte- mentet.

2.5 Verksamheten är ett led i den allmänna kriminalpolitiken

Under senare tid har i flera sammanhang förts fram önskemål om ett organ vars syfte bl.a. skulle vara att fortlöpande följa den kriminalpolitiska utvecklingen och lägga fram förslag till de ändringar i strafflagstift- ningen som anses behövliga. Det är önsk- värt att strafflagstiftningen fungerar på så- dant sätt att stelhet och eftersläpning i ar- betet såvitt möjligt elimineras.

Med den snabba utveckling som känne- tecknar det moderna samhället har behovet av ett organ med uppgift att närmast under Kungl. Maj:t handha ansvaret för kriminal- politiken blivit allt starkare. Brottsligheten och förebyggandet av brott har blivit frågor av sådan angelägenhetsgrad att det närmast är anmärkningsvärt att planläggningen och utformningen av det allmänna kriminalpoli- tiska utvecklingsarbetet ej sker under cen- tral enhetlig ledning.

Det är nödvändigt att de erfarenheter som görs av forskningen inom det kriminal- och socialpolitiska området fortlöpande följs upp genom praktiska handlingsprogram. Detta kräver en fortlöpande bevakning av utveck- lingen inom t.ex. de sociologiska, krimino- logiska, psykologiska och pedagogiska ve- tenskaperna. Det torde vara uppenbart att en sådan bevakning ej kan ske inom nu- varande organisationsramar.

Under de senaste årtiondena har straff— lagstiftningen successivt förändrats i olika hänseenden. Detta gäller bl.a. påföljdssyste- met som i brottsbalken byggts upp efter delvis nya idéer. Det är emellertid en brist

att man i så liten grad vetenskapligt mäter effekterna av de olika reformer som beslu- tats. En sådan åtgärd vore naturlig inte minst från samhällsekonomisk synpunkt. Kommit- tén för lagstiftningen angående trafiknykter— hetsbratt har i sitt betänkande (SOU 1970: 61) uppmärksammat detta förhållande. Men samhället har f.n. inget organ som kan an- förtros denna uppgift. Däremot skulle en sådan uppföljning kunna ses som en natur- lig uppgift för ett organ för allmänt brotts— förebyggande verksamhet. Det vore bl.a. av intresse att undersöka effekterna av den re- form som brottmålsutredningen föreslår i detta betänkande.

Nämnas bör slutligen att det finns ett starkt samband mellan den allmänna krimi- nalpolitiken och olika prioriteringsfrågor inom rättsväsendet. Av stor allmänpolitisk vikt är t.ex. hur polisens begränsade resur— ser skall fördelas. Denna fråga har berörts i föregående kapitel.

2.6. Uppgifter för en samordnad allmänt brottsförebyggande verksamhet

Det är en påtaglig brist i nuvarande system att man i stor utsträckning blundar för de negativa konsekvenser som olika åtgärder på t.ex. handelns område kan få från brotts— preventiv synpunkt. Ingenting hindrar heller att affärs- och bostadsfastigheter förses med dörrar med ineffektiva stöldlås, att varor ex- poneras på sådant sätt att de lätt inbjuder till stöld, att nya affärsformer utvecklas utan att hänsyn tas till dess kriminalpolitiska konsekvenser osv. Dessa brister är förklar- liga eftersom de brottsförebyggande syn- punkterna ännu inte tillmätts tillräcklig be- tydelse.

Enligt utredningens mening är det nöd- vändigt att man här försöker skapa en fastare värderingsgrund. Kriminalpolitiska överväganden måste i en helt annan ut- sträckning än hittills beaktas vid verksam— heters utbyggnad på olika samhällsområden. De uppslag till förbättringar som därvid framkommer bör spridas så att de vinner mera allmänt beaktande.

Man kan inte undgå att uppmärksamma

affärslivets roll i detta sammanhang. Det kan utan överdrift påstås att åtskilliga brotts- typer t.ex. checkbedrägerier —- uppkom- mer som en följd av affärslivets utveckling. En verksamhetsform som ur snäv samhälls- ekonomisk synpunkt bedöms vara lönsam kan alltså i och för sig medföra skadeverk- ningar för samhället i stort. Man kan helt allmänt ställa frågan om samhället utan vidare bör acceptera sådana verksamhets- former utan att man först söker göra klart vilka konsekvenser de får från rättsvårdens synpunkt och utan att man sätter in motåt- gärder för att förebygga negativa verkningar.

2.6.1. Information

Av stor betydelse från brottsförebyggande synpunkt är att den information som ges om samhällets insatser mot brottsligheten är riktig. I massmedia förekommer ibland så- dan information som från rättslig synpunkt kan ses som tveksam eller i vissa fall vara direkt felaktig. Det kan t.ex. gälla presenta- tionen av ny lagstiftning. I detta samman- hang bör också uppmärksammas de mot- sättningar som i vissa fall kan uppkomma i den information som ges i massmedia. Pre- sentationen av en trafiksäkerhetsfråga kan t.ex. följas av ett inslag där de agerande handlar i direkt strid mot den information som getts någon stund tidigare.

Vidare är det angeläget att samhället ge- nom skolan, olika organisationer, massmedia etc. på ett helt annat sätt än för närvarande lämnar information om gällande regelsys- tem. Upplysning måste lämnas om de ska- dor en avvikelse medför. Härmed avser ut- redningen inte enbart information i detta uttrycks snävare mening. Principerna för rättsväsendets uppbyggnad och rättsväsen- dets uppgifter i ett demokratiskt samhälle måste också uppmärksammas. Det är vik- tigt att den information som ges i skolor etc. sker på grundval av kunskaper om gäl- lande rätt, vilket givetvis inte innebär att eleverna bör stimuleras till kritiklöst accep- terande av de just för tillfället rådande vär- deringarna i samhället.

Om den brottsförebyggande verksamhe-

ten skall få verklig genomslagskraft måste det krävas att medborgarna engageras i denna. Det är angeläget att vidgad informa- tion ges om de skyddsåtgärder som erbjuds så att dessa verkligen kommer till använd- ning.

Sådana skyddsåtgärder ligger i den en- skildes eget intresse, om han vill behålla sin egendom eller eljest inte utsättas för brott. Att dessutom göra honom ansvarig för att han inte vidtar de nödvändiga åtgärderna skulle dock innebära ett mycket långtgåen- de ingripande i hans intressesfär. Det är visserligen från kriminalpolitisk synpunkt angeläget att man i ökad utsträckning satsar på brottsförebyggande åtgärder och på olika sätt inskränker möjligheterna för brottsakti- vitet. Då det gäller att förhindra viss far- lig verksamhet — t.ex. skyldigheten att för- vara vapen på betryggande sätt har man också i viss utsträckning straffsanktione- rat underlåtenheten att följa föreskriften. Att kriminalisera underlåtenheten att före- bygga brott kan dock under inga förhållan- den göras till en allmän regel. I så fall skulle rättsväsendet ställas inför olösbara problem. Enligt utredningens mening bör man i första hand söka nå resultat genom den enskildes frivilliga medverkan.

Från denna synpunkt krävs det ökad och mer effektiv rådgivning. Det förekommer numera i stor omfattning stölder från an- ställda på kontor och andra arbetsplatser. Möjligheten att klara upp dessa brott är små. För att förebygga sådana stölder bör man fortlöpande och mera ingående infor- mera statliga, kommunala och privata ar- betsgivare om nödvändigheten att tillhanda- hålla låsbara utrymmen, där de anställda kan förvara sina kläder och värdesaker. Så- dana åtgärder är emellertid verkningslösa om man inte också uppmanar de anställda att se till att de inte lämnar kavajer med plånböcker o.dyl. eller handväskor utan till- syn.

Antalet brott av berörd art torde kraftigt kunna minskas om allmänheten på detta sätt upplyses om nödvändigheten att skydda sin egendom mot brott. Det finns starka skäl som talar för att man på motsvarande sätt

bör möta andra typer av frekventa förmö- genhetsbrott, t.ex. vinds- och källarinbrott, cykelstölder, automatinbrott, bensinstölder, »Väskryckning». För att kunna förebygga och skydda sig mot sådana brott bör den enskilde informeras om hur han skall gå till väga, vilka tekniska hjälpmedel han bör an- skaffa osv. Det kan nämnas att en av riks- polisstyrelsen våren 1968 anordnad opinions- undersökning om allmänheten och polisen bl.a. visat att 48,9 procent av befolkningen anser att polisen ger allmänheten otillräcklig information om hur man skyddar sig mot brott medan 39 procent anser att detta knappast eller absolut inte stämmer och 11,7 procent här inte har någon säker upp- fattning.

2.6.2. Tekniska åtgärder

Den allmänna brottsförebyggande verksam- heten bör inriktas på att få fram tekniska anordningar som förhindrar eller i varje fall försvårar brottstillfällen. Det står klart att mycket kan göras på denna väg. Effektiva stöldskydd, inbrottssäkra dörrar och fönster, alarmanordningar, tekniska kontrollåtgärder och säkra identitetsbandlingar för att bara nämna några exempel.

Det måste i stor utsträckning bli fråga om åtgärder som skall sättas in redan på till- verkningsstadiet innan olika anordningar kommer i bruk. Vid uppförandet av en fas- tighet eller inredningen av en affärslokal bör man t.ex. sörja för att åtgärder som kan förebygga inbrottsstölder, skadegörelse osv. beaktas. Vid tillverkningen av bilar och and- ra fordon bör stöldskyddet ingå som en na- turlig sak i utrustningen osv. I den mån frågan inte uppmärksammats i produktions- ledet måste man senare reparera detta miss- tag, vilket självfallet medför ökade kost- nader.

2.7 Ett centralt råd bör inrättas

De uppgifter som skisserats i det föregåen- de är av sådan art och omfattning att de bör planeras och samordnas på central nivå.

Verksamheten bör ha en mycket vid för- ankring inom olika samhällsläger, såväl in- om den allmänna som inom den privata sek— torn. Det brottsförebyggande arbetet och inte minst de kriminalpolitiska övervägan- dena kommer också att få stor politisk be— tydelse. Verksamheten bör därför läggas di- rekt under Kungl. Maj:t (närmast Justitie- departementet) och samtidigt ha parlamen- tarisk anknytning.

Denna förankring i samhällslivet kan vin- nas genom att man tillsätter ett råd beståen- de av parlamentariker, företrädare för be- rörda departement och centrala myndig- heter, rättsväsendet, vissa organisationer in- om näringslivet, folkrörelser och kriminal- vetenskaplig forskning.

Inom rådet skall ledamöterna gemen- samt och i samråd kunna ta upp och över- väga olika frågor på detta område. Därmed bör finnas förutsättningar för en allsidig be- lysning av företagens och den enskildes medverkan i den brottsförebyggande verk- samheten, myndigheternas möjligheter att bekämpa brottsligheten, när och under vilka förutsättningar man bör räkna med rätts- vårdens ingripande osv. Överenskommelser kan träffas mellan myndigheterna och före- trädare för vissa områden inom näringslivet om speciella förebyggande åtgärder. Ett exempel på sådan överenskommelse är den som träffats med bilhandelns organisationer om utrustning av personbilar med stöld- skydd.

En annan fråga som bör övervägas är vilka medel samhället skall förfoga över för att kunna uppnå att lämpliga brottsförebyg- gande åtgärder sätts in. Det kan således dis- kuteras om möjlighet skall finnas att få till stånd förbud mot viss låstyp, viss typ av byggnation, visst betalningssystem etc. Det torde dock vara lämpligt att i inledningsske- det försöka att genom överenskommelser med branschorganisationer, verk, kommu- nala organ etc. uppnå ett tillräckligt beak- tande av de brottsförebyggande synpunk- terna.

Målet för rådets verksamhet bör vara att i största möjliga utsträckning uppmärksam- ma sådana förhållanden som från brottsföre-

byggande synpunkt anses olämpliga. Någon fullständig kartläggning kan av praktiska skäl inte komma i fråga. Man torde därför i viss mån bli hänvisad till att göra mer eller mindre omfattande punktundersökningar. Vidare bör ett intimt samarbete ske med polisen, åklagarväsendet och domstolarna.

Om ett råd med den sammansättning som här skisserats skall kunna fungera, måste krävas att de frågor som skall tas upp vid sammanträdena noga planeras. De förbe- redande och verkställande uppgifterna mås- te läggas i andra händer. Det förutsätts där- för att till rådet knyts ett institut med sär- skild inriktning på den allmänt brottsföre- byggande verksamheten.

Till sitt förfogande bör chefen för insti- tutet ha personal med såväl praktisk som teoretisk skolning. Verksamheten bör bedri- vas på olika fronter. Det bör finnas utrymme för aktionsgrupper som kan sättas in på speciella uppgifter, t.ex. att undersöka för- utsättningarna för brottsförebyggande åt- gärder mot butiksstölder, affärsinbrott, checkmissbruk o.dyl. I detta hänseende kan det finnas anledning att inrätta en särskild teknisk rådgivningsbyrå.

Institutet bör särskilt inriktas på det kri- minalpolitiska utvecklingsarbetet. Detta krä— ver tillgång till kriminologisk expertis. Till uppgifterna hör att fortlöpande följa lag- stiftningen inom olika områden och verka för att de straffrättsliga bestämmelserna hål- ler takt med samhällsutvecklingen samt att de brottsförebyggande synpunkterna beaktas vid utformningen av regelsystemet. Arbetet bör leda fram till konstruktiva förslag om lagändring på områden där detta påkallas och ny lagstiftning på områden som hittills inte reglerats.

En viktig uppgift för institutet måste vidare bli att sprida information om de brottsförebyggande åtgärder som kan och bör vidtas. Ett samarbete med olika myndig- heter och organ i samhället bör etableras. Det bör självfallet också åvila institutet att följa upp och utvärdera effekten av olika åtgärder som sätts in.

Då det gäller att bygga upp en verksam- het av nu skisserat innehåll är det naturligt

att undersöka i vad mån redan nu finns något organ som arbetar i samma riktning. Det hör som inledningsvis nämnts till riks- polisstyrelsens uppgifter att bevaka vissa be- gränsade delområden -—— t.ex. den rådgi- vande och informativa sidan av verksamhe- ten medan det däremot inte ligger inom polisens verksamhetsfält att pröva grunder- na för den allmänna kriminalpolitiken. I detta sammanhang bör också uppmärksam- mas de centrala samarbetsorgan som ver- kar för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten resp. för bekämpandet av narkotikamiss- bruk. Dessa organ, i vilka ingår företrädare för de centrala myndigheterna m.m., har bl.a. till uppgift att samordna den brotts- förebyggande verksamheten inom en viss sektor. Det är tänkbart att de skulle kunna anknytas till eller gå upp i det av utred- ningen skisserade organet, vilket avses ar- beta på annan, betydligt bredare basis. I samma mån kan man överväga om inte även andra arbetsgrupper t.ex. den under justitiedepartementet hörande arbetsgrup- pen för kriminalitetsprognoser —— bör an- slutas till organet. Den inom handeln till- satta aktionsgruppen mot butiksstölder, vari ingår företrädare för de stora affärskedjoma samt en representant från justitiedeparte- mentet, liksom andra liknande arbetsgrup— per, bör likaledes knytas till verksamheten. Det är möjligt att organisationen bör byggas upp etappvis med början i liten skala för att så småningom vidgas till att täcka hela verk- samhetsfältet.

2.8. Fortsatta överväganden erforderliga

Utredningens förslag om inrättande av ett centralt råd med därtill knutet institut med brottsförebyggande uppgifter har avsiktligt hållits på ett allmänt plan. Den närmare ut- formningen av verksamheten kräver själv- fallet särskilda överväganden. Därvid bör beaktas de erfarenheter som vunnits av lik- nande verksamhet i andra länder, t.ex. den som bedrivs under Home Office i England (Horne Office Research Unit) eller motsva- rande institution under justitieministeriet i Polen (se s. 157).

III

De mindre förmögenhetsbrotten

3. Gällande rätt

3.1. Straffrättsliga bestämmelser

De centrala förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring är systematiskt uppbyggda på samma sätt. Varje brott delas in i tre grader alltefter brottets svårhet. Till vilken grad ett brott skall hänföras skall av- göras med hänsyn till samtliga omständig- heter vid brottet. Straffsatserna vid normal- fallet är fängelse i högst två år, vid grovt brott fängelse i lägst sex månader och högst sex år samt vid ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa stöld benämns snatteri, ringa bedrägeri benämns bedrägligt beteende och ringa förskingring benämns undandräkt. Som gemensam be- teckning på dessa tre ringa brott används i detta betänkande uttrycket mindre förmö— genhetsbrott.

3.1.1. Snatteri (8: 2 BrB)

Stöld föreligger då gärningsmannen olovli- gen tillgriper något av annan med uppsåt att definitivt ta ifrån ägaren det stulna samt att bereda sig själv eller någon annan en ekonomisk fördel av tillgreppet. Ett sådant uppsåt kallas tillägnelseuppsåt.

Gränsen mellan stöld och snatteri bestäms med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet. Före 1942 gällde en fix värdegräns om 30 kronor. Numera förekommer det att tillgrepp som avser värde upp till 100—125 kronor be—

'döms som snatteri. Å andra sidan skall till-

grepp av ringa värde bedömas som stöld när omständigheterna vid brottet är för- svårande eller det ringa värdet framträder som en tillfällighet, t.ex. med hänsyn till andra av den brottslige förövade stölder. Överhuvudtaget ger lagen domstolarna rela— tivt stor handlingsfrihet vid bedömningen. Försök till snatteri är inte straffbart.

3.1.2. Bedrägligt beteende (9: 2 BrB)

Bedrägeri föreligger då någon svikligen för- mår annan till en förlustbringande disposi- tion (handling eller underlåtenhet) och där- med bereder sig själv eller annan, som man vill gynna, motsvarande vinning. Om brottet med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa skall det dömas för bedrägligt beteende (9: 2 första stycket BrB). Bedrägligt beteende enligt nämnda be- stämmelse förutsätter sålunda att gärnings- mannen genom vilseledande framkallat en viss disposition. Det kan också förekomma att någon utan att göra rätt för sig tillskan- sar sig något som erbjuds under förutsätt- ning av kontant betalning. En person intar t.ex. förtäring på en restaurang eller tar taxi men smiter från betalningen. Har han därvid från början uppsåt att inte betala —— han saknar t.ex. betalningsmöjligheter och har vetskap därom —— innefattar detta ett vilse- ledande och gärningen är att bedöma som

bedrägeri. Men även om personen i fråga inte vilseleder serveringspersonalen eller droskföraren (idén att smita från betal- ningen uppkommer t.ex. först sedan han till- godogjort sig tjänsten eller nyttigheten) an- ses gärningen böra kriminaliseras. Detta brott, s.k. snyltning, regleras i 9 kap. 25 andra stycket BrB.

Snyltning kännetecknas sålunda av att den som begagnat sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålls under förut- sättning av kontant betalning, underlåter att genast göra rätt för sig. Det är här fråga om ett uppsåtligt brott liksom de flesta förmö- genhetsbrotten. Den som ätit och druckit på restaurang i avsikt att göra rätt för sig på stället men som glömt sina pengar hemma, gör sig därför inte skyldig till brott. Ej heller avser stadgandet att drabba den som under- låter att erlägga en avgift, såvida denna inte avkrävts honom eller han med hänsyn till omständigheterna kan anses skyldig att själv ta initiativ till betalning.

Till denna kategori av brott har också hänförts det fall att någon, som har att be— tjäna allmänheten efter viss taxa, tar betal- ning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen. Även ett sådant förfarande torde i många fall kunna bedömas som verkligt bedrägeri, i varje fall om taxan uttryckligen åberopats.

Snyltningsbrotten behandlas och rubrice- ras som bedrägligt beteende, då det är fråga om ringa brott. Skulle förfarandet undan- tagsvis vara av lika svår beskaffenhet som bedrägeri — t.ex. därför att det rör sig om mera omfattande transporter eller större hotellkostnad skall det däremot bedömas som sådant brott.

Försök till bedrägligt beteende är inte straffbart.

3.1.3. Undandräkt (10: 2 BrB)

Förskingringsbrotten kan uppdelas i sakför- skingring och penningförskingring. Utmär- kande för sakförskingring är att gärnings- mannen tillägnar sig viss egendom (saker, värdepapper eller andra ägodelar) vilken han ensam innehar för annans räkning.

Penningförskingring kännetecknas av att gärningsmannen i stället tillgodogör sig vär- det av penningmedel som anförtrotts honom med redovisningsskyldighet. Det föreligger sålunda i båda fallen ett förtroendemissbruk. Förskingringen mynnar ut i att gärnings- mannen tillfogar någon annan en ekonomisk skada och själv skaffar sig (eller någon som han vill gynna) en ekonomisk vinning.

Är brottet med hänsyn till det förskingra- des värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall detta be- dömas som undandräkt. Värdegränsen är sålunda här liksom vid de tidigare nämnda mindre förmögenhetsbrotten inte fixerad till något visst belopp. Det anses emellertid på grund av brottets natur att värdegränsen kan variera mera vid undandräkt än vid snatteri. Även om brottet uppgår till några hundra kronor, kan brottet under vissa omständigheter betecknas som undandräkt.

Försök till undandräkt är inte straffbart.

3.1.4. Sekundära förmögenhetsbrott

Olovligt tillgrepp av annans egendom, som eljest skulle vara stöld, blir egenmäktigt förfarande (8: 8 BrB), när ekonomisk skada inte följer av tillgreppet eller tillägnelse- uppsåt saknas hos gärningsmannen. Påfölj- den är böter eller fängelse i högst sex måna- der (eller om brottet är grovt fängelse i högst sex år).

Avser gärningsmannen att med det olov- liga tillgreppet själv ta sig rätt bedöms gär- ningen i stället som självtäkt (8: 9 BrB). Det vanligaste fallet är att någon tar tillbaka en sak som han tappat eller som blivit stulen eller eljest tagen från honom. Sker det »å färsk gärning» eller från »den som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma» före- ligger laga självtäkt och gärningen är så- lunda straffri (14 & BrB:s promulgationslag). Straffsatserna vid självtäkt är böter eller fängelse i högst sex månader.

Mot bedrägeri svarar det sekundära för- mögenhetsbrottet oredligt förfarande (9: 8 BrB). Tillvägagångssättet är här liksom vid bedrägeri ett vilseledande genom vilket man förmår någon till en ekonomisk disposition,

antingen handling eller underlåtenhet. I motsats till vad som gäller för bedrägeri- ansvar förutsätts däremot inte att disposi- tionen medför en förmögenhetsöverföring. Den skada som föranleds behöver alltså inte motsvaras av en vinning för gärnings- mannen. Även om någon skada inte upp- kommer kan vilseledandet medföra ansvar för oredligt förfarande, nämligen om detta sker i utövning av yrke eller näring eller avser beskaffenhet, myckenhet eller ur- sprung av något som tillhandahålls mot vederlag. Som allmän förutsättning för straffansvar krävs dock att förfarandet kan betraktas som oredligt. Straffet för oredligt förfarande är böter eller fängelse i högst två år.

I likhet med förskingring hänför sig olov- ligt förfogande (10: 4 BrB) till egendom som gärningsmannen själv innehar. Egendomen behöver emellertid inte vara anförtrodd gär- ningsmannen. Det krävs endast att förfogan- det strider mot annan tillkommande ägande- eller säkerhetsrätt. Man kan urskilja tre huvudtyper av sådant olovligt förfogande: 1) olovligt förfogande över hittegods o.dyl., 2) tvesalu o.dyl., 3) olovligt förfogande över avbetalningsgods o.dyl. Skillnaden mellan sakförskingring och olovligt förfogande kan också ligga i att den för förskingringen ut- märkande vinningen och eventuellt också skadan saknas vid det olovliga förfogandet. Straffet för olovligt förfogande är böter eller fängelse i högst två år.

Vid inget av de nu nämnda sekundära förmögenhetsbrotten är försök straffbelagt.

3.1.5. Preskriptionsbestämmelser

Enligt 35 kap. 15 BrB bestäms tiden för åtalspreskription till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på brottet. Preskription inträder efter två år, om den misstänkte inte erhåller del av åtal eller häk- tas för brott, på vilket inte kan följa svårare straff än fängelse i högst ett år. Till denna kategori hör de mindre förmögenhetsbrotten liksom ovan angivna sekundära förmögen— hetsbrott utom oredligt förfarande och olov- ligt förfogande. För de båda sistnämnda

brotten, på vilka kan följa fängelse i högst två år, gäller fem års preskription.

Påföljdspreskription i vad avser ådömda böter inträffar tre år från det domen vunnit laga kraft, om inte dessförinnan ansökan om bötesförvandling delgetts den dömde. Har fängelse på kortare tid än sex månader ut— dömts är preskriptionstiden fem år (35 kap. 7 och 8 55 BrB).

3.1.6. Straffrättslig bedömning av tillgrepp i butiker och varuhus

Som framgår av den lämnade brottsbeskriv- ningen förutsätts för stöldansvar att någon olovligen tillgriper en sak med uppsåt att tillägna sig denna. Det har aldrig rått något tvivel om att den som tar och stoppar på sig en vara i butik, där försäljningen sker vid disk med manuell betjäning, gör sig skyldig till stöld. 'Iyeksamhet om den rätts- liga bedömningen kan däremot uppkomma då försäljningen sker enligt det s.k. själv- betjäningssystemet. Detta innebär att va- rorna fritt exponeras i affärslokalen och att kunderna äger att fritt plocka till sig varor från diskar och montrar, varefter betalning skall ske vid en särskild kassa.

Inom doktrinen har den uppfattningen förts fram att rekvisiten för stöld inte skulle vara uppfyllda i ett sådant fall, då kunden passerar kassan utan att visa upp och betala för en vara som han enligt gängse ordning plockat till sig i affären. Något olovligt till- grepp i lagens mening skulle det då inte vara fråga om. Förespråkare för denna upp- fattning menar att varorna tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning. Passerar kunden kassan och underlåter han uppsåtligen att betala för viss vara anses det därför föreligga bedrägligt beteende (snylt- ning) enligt 9 kap. 25 andra stycket BrB. Först vid passerandet av kassan är brottet fullbordat. Det anses ej heller otänkbart att bedöma fallet som fullständigt bedrägeri. En sådan bedömning skulle grundas på att kunden vilseleder kassörskan om vilket be- lopp, som bör debiteras, genom att under- låta att visa upp viss vara. Man utgår därvid från att det föreligger upplysningsplikt och

att dispositionen i detta fall kommer att bestå i kassörskans underlåtenhet att debi- tera varan. (Se vidare P. E. Wallén »Till- ägnelse av varor i snabbköpsaffärer: stöld, bedrägeri eller bedrägligt beteende», SvJT 1964 s. 465.)

Enligt en annan uppfattning (I. Strahl, SvJT 1967 s. 416) avses med ordet taga inte det första greppet sett för sig utan ett för- farande, varmed någon sätter sig i ensam- besittning av föremålet. Att kunderna i ett varuhus eller i en självbetjäningsaffär får ta varorna i sina händer utesluter därför inte, att de kan göra sig skyldiga till olovligt tagande. Skulle i ett bibliotek, ett varuhus eller en självbetjäningsaffär någon av perso- nalen ha räckt den besökande föremålet, utesluter denna omständighet inte heller, att besökaren gör sig skyldig till olovligt tagan- de, om han med tillägnelseuppsåt avlägsnar sig med föremålet. Bibliotekstjänstemannen eller expediten överlämnar nämligen inte föremålet till den besökandes ensambesitt- ning. Det anförs här vidare.

»Passerandet av en spärr kan icke, icke ens om kunden därvid på tillfrågan ljuger, förvandla vad som är stöld eller snatteri till ett bedrägeri. Ty vari skulle bedrägeriet bestå? I att genom vilseledande förmå kassörskan eller annan per- sonal till att underlåta att fråntaga tjuven tjuv- godset eller till att underlåta att kräva betal- ning eller, om stölden sker först genom passe- randet av spärren, till att underlåta att för- hindra stölden? Tjuv skall straffas för stöld, icke för beteende varigenom han säkerställer sitt byte eller möjliggör stölden -— —. Att stoppa något i kläderna eller i en väska och likaså att föra något från en butik eller avdel- ning av butik, den må vara försedd med kassa- spärr eller icke, är att företaga en yttre åtgärd varigenom tagande i ensambesittning kan ske, och detta är olovligt tagande, om det icke är tillåtet att bete sig så. Lika tydligt är icke, att ett olovligt tagande sker när vad som skulle göra tagandet olovligt ligger i tiden efter det fysiska händelseförlopp vari tagandet består, såsom då en bilist underlåter att erlägga betal- ning för bensin som han tagit vid en bensin- station med självbetjäning. I ett sådant fall finns icke någon gräns, till vars överskridande själva det olovliga tagandet skulle kunna hän- föras. Det olovliga synes bestå endast i att bilisten far därifrån utan att betala, och fallet kunde därför tyckas vara likt det som förelig-

ger när vid bensinstation med betjäning bilisten erhåller bensin och rymmer från betalningen. I fall av sistnämnda slag förekommer intet olovligt tagande, varför fallet är att bedöma som bedrägligt beteende. Icke desto mindre torde övervägande skäl tala för att bedöma ta- gande av bensin vid en station med självbetjä- ning såsom snatteri. Tagandet är så till vida olovligt som det är lovligt endast om ett vill- kor, nämligen betalning, omedelbart fullgöres. Det är anledning att se beteendet som en enhet. När, såsom förr förekom, tidningar var ut- lagda att tagas av vem som helst som lade priset i en ask vid sidan av tidningshögen, skulle otvivelaktigt den som tog tidning utan att betala dömas för snatteri.»

I praxis synes man också ha stannat vid att anse att tillgreppsbrott föreligger då en kund i snabbköpsbutiker med kassaspärr passerar spärren utan att betala för en vara som han tagit.1 Därmed ger man rekvisitet >>olovligen taga» en vidsträckt innebörd. Det torde också för allmänheten framstå som naturligt att kalla dessa brott för snatteri och stöld. I butiker och varuhus som anslutit sig till självbetjäningsprincipen förekommer allmänt att vissa varor eller varugrupper alltjämt säljs över disk med manuell betjä- ning. Det synes vara svårt att vinna för- ståelse för en ordning där man, om brottet förövas i samma affär, anlägger skilda straff- rättsliga bedömningar beroende på om ta- gandet av varan sker från en disk med eller utan självbetjäning. Det torde dock huvud- sakligen bli fråga om en skillnad i brotts— rubriceringen.

I ett par hänseenden blir denna skillnad dock reell, vilket framhållits av H. Thorn- stedt (SvJT 1968 s. 250). Anser man sålunda att gärningen utgör ett bedrägeribrott blir det straffritt att passera kassaspärren med varan medvetet dold, om man har för avsikt att betala senare. Enbart vilseledande utan uppsåt att skada är ju inte straffbart.” Går man på tillgreppslinjen föreligger i detta fall

1 Se NJA 1964 s. 97 och 1965 s. 398, SvJT 1965 s. 35 och 1970 s. 33 samt ett flertal icke refererade hovrättsdomar, vilka redovisats i en uppsats av M. Rydman »Tillgreppsbegreppet och uppsåtsbevisningen vid butikssnatterier», Juridiska föreningens i Lund skriftserie nr 6. ” Förfarandet synes dock kunna bedömas som bedrägligt beteende (snyltning).

egenmäktigt förfarande. Vidare är motvärn med råntvång mot butikskontrollant, som utanför kassan vill ta tillbaka varan, att be- döma som rån, om brottet är snatteri eller stöld, men som egenmäktigt förfarande, om man anser att kunden gjort sig skyldig till bedrägeri.

3.2. Straffprocessuella regler

De mindre förmögenhetsbrotten faller under allmänt åtal. Åklagaren är i princip skyldig att tala å dessa brott, om bevisningen är sådan att han har tillräckliga skäl för att väcka åtal (den s.k. absoluta åtalsplikten). Lagen medger dock viktiga undantag från denna princip (åtalsunderlåtelse). Innan be— slut fattas i åtalsfrågan skall brottet utredas. Utredningen görs av polisen under förunder— sökningen. Åklagaren kan under Vissa förut- sättningar i stället för att väcka åtal vid domstol utfärda ett strafföreläggande, vilket delges den misstänkte för godkännande. Ett godkänt strafföreläggande gäller som laga- kraftvunnen dom. Väcks åtal mot den miss- tänkte skall målet företas till huvudförhand- ling vid domstol. Målets avgörande sker genom dom.

3.2.1. Förundersökningen

Bestämmelser om förundersökning medde- las i 23 kap. RB och i 1947 års förunder- sökningskungörelse (FuK). Under förunder- sökningen skall utredas om brott begåtts, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot den misstänkte. Vidare skall målet be— redas så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen (23: 2 RB).

Förundersökning skall inledas så snart an- ledning förekommer att ett brott, som hör under allmänt åtal, förövats (23: 1 RB). Förundersökningen leds av polismyndighet eller åklagare (23: 3 RB). Är saken av enkel beskaffenhet, vilket regelmässigt torde vara fallet vid de mindre förmögenhetsbrotten, är det så gott som alltid polismyndigheten

som själv leder och avslutar förundersök- ningen.

När förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstänks för brot- tet, skall denne vid förhör underrättas om misstanken (23: 18 RB). I samband därmed skall han underättas om att han är berätti— gad att under förundersökningen anlita bi- träde av försvarare samt att offentlig för- svarare kan förordnas under vissa förutsätt- ningar (125 FuK). I stället för att förhör hålls kan skriftlig berättelse infordras (Sä FuK).

Så snart det kan ske utan men för utred— ningen äger den misstänkte och hans försva- rare ta kännedom om vad som förekommit under förundersökningen samt att ange den utredning de anser önskvärd och att eljest anföra vad de aktar nödigt. Åtal får inte be- slutas, innan detta skett (23: 18 RB).

Förundersökningen kan upphöra antingen genom att den avslutas (dvs. åklagaren med- delar beslut i åtalsfrågan) eller genom att den läggs ned. Nedläggande skall ske då an- ledning ej längre finns till förundersökning- ens fullföljande (23: 4 RB). Detta anses bl.a. vara fallet då det står klart att den miss- tänkte är helt oskyldig.1 I praxis anses polis- myndighet som leder förundersökning också äga befogenhet att besluta om nedläggande.

I sitt betänkande »Förundersökning» (SOU 1967: 59) föreslog trafikmålskommit- tén åtskilliga förenklingar i fråga om för— undersökningen av mindre brott. Bl.a. före- slogs vidgade kompetensregler i fråga om polismyndighets rätt att lägga ned förunder— sökning. Sådan rätt borde enligt kommitténs mening bl.a. föreligga om den misstänkte inte slutligt underrättats om den verkställda utredningen samt då tillräckliga skäl till åtal ej förelåg för brott, för vilket ej var stadgat svårare straff än fängelse i sex månader.

I proposition (nr 114) med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken , vilken la- des fram för 1969 års riksdag, uttalade före- dragande departementschefen, statsrådet

1 Se bl.a. Gärde m.fl. »Nya rättegångsbalken med kommentarer», Sthlm 1949 s. 294.

Kling, att han inte tog avstånd från den nu i praktiken förekommande ordningen att polismyndighet i vissa fall anses kunna be- sluta om nedläggande av förundersökning, trots att någon blivit skäligen misstänkt för brottet. Frågan att uttryckligen reglera en sådan befogenhet ansågs dock böra över- vägas ytterligare.

Vid förundersökningen skall föras proto- koll över vad därvid förekommit av bety- delse för utredningen. I 20—23 55 FuK ges ingående bestämmelser om innehållet och utformningen av protokollet. I mindre mål kan i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga som kom- mit fram under förundersökningen (23:21 RB). En sådan ordning kan tillämpas om det brott, som förundersökningen avser, kan an- tas ej föranleda annan påföljd än böter och förundersökningen är av mindre omfattning (24 & FuK).

Slutligen bör nämnas att förundersökning i vissa fall helt kan undvaras (23:22 RB). Det förutsätts då att tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger och svårare påföljd än böter inte är stadgat för brottet (eller att frågan gäller vissa rättegångsförseelser eller ämbets- brott). Erfordras vid mål, som skall tas upp av underrätt, ej förundersökning, bör då fråga är om brott som ej omedelbart iakt- tagits av rätten, av polisrapport eller annan dylik handling framgå, huruvida den miss- tänkte erkänner eller förnekar gärningen (25 & FuK).

3.2.2. Rapporteftergift

Polisman som får kännedom om brott, som hör under allmänt åtal, skall enligt 145 första stycket polisinstruktionen rapportera saken till vederbörande förman så snart det kan ske. Enligt andra stycket av nämnda paragraf kan dock polisman underlåta att avge rapport eller vidarebefordra rapport till åklagare beträffande brott, för vilket inte stadgas svårare straff än böter och inte heller normerade böter, om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Polisman kan då i stället

låta saken bero vid påpekande eller erinran till den felande. Denna bestämmelse, som trädde i kraft den 1 april 1969, innebär en utvidgning av institutets tidigare tillämp- ningsområde, vilket endast tog sikte på obe- tydliga och klart ursäktliga förseelser. Bak— om de nya bestämmelserna låg de övervä- ganden som trafikmålskommittén gjorde i betänkandet Förundersökning (SOU 1967: 59, s. 210 223).

Trafikmålskommittén uttalade bl.a. att institutet rapporteftergift bör ses som ett medel genom vilket samhället försöker på- verka individerna till ett laglydigt uppträ— dande. En fråga som måste beaktas när man skall ta ställning till när rapportefter- gift skall meddelas är således om, i det särskilda fallet, bötesstraff skall vara bättre än muntlig eller skriftlig erinran för att förmå den felande att i fortsättningen iakt- ta gällande regler. Samtidigt bör frågan ställas om bötesstraff behövs av allmän- preventiva skäl. Om svaret på dessa frågor blir nekande, dvs. ett bötesstraff inte skulle ha någon större återhållande effekt än en rapporteftergift, måste starka skäl anses tala för att en mindre ingripande åtgärd — dvs. rapporteftergift — bör användas. I vissa fall kunde det vara lämpligt att ge rapportefter- gift även om en förseelse var avsiktlig och även om det var fråga om obetydliga egen- domsskador.

I de anvisningar, som utfärdats av riks- polisstyrelsen för tillämpningen av bestäm- melserna om rapporteftergift (Allmänna meddelanden nr 16/1969) framhålls bl.a. att bötesbrottet skall vara obetydligt. Den fe- lande kan ha begått brottet på grund av glömska, missuppfattning eller förbiseende. I vissa undantagsfall kan emellertid även brott, som begåtts avsiktligt, bedömas som obetydligt med hänsyn till omständigheter- na i det särskilda fallet. Vägrar den felande att följa polismannens tillsägelse eller visar han på annat sätt tredska skall rapportefter- gift inte meddelas. Inte heller bör enligt an- visningarna rapporteftergift ges för brott som inneburit påtaglig fara för eller avsikt- ligt angrepp på person eller egendom. I vissa angivna fall får rapporteftergift endast läm-

nas av den som är behörig att vara under- sökningsledare, nämligen vid vårdslöshet i trafik utrymmet för rapporteftergift är här mycket begränsat eftersom brott inte föreligger då oaktsamheten är ringa —, i brottsbalken upptaget brott för vilket inte stadgas svårare straff än böter, narkotika- förseelse samt brott som föranlett att egen— dom tagits i beslag.

Rapporteftergift kan meddelas antingen av polisman (särskild trafikövervakare) ome- delbart i anslutning till brottets begående (omedelbar rapporteftergift) eller först sedan viss utredning företagits och saken prövats av polisman i befälsställning (rapportefter- gift i efterhand).

I de fall, då det blir fråga om att meddela omedelbar rapporteftergift, skall den en- skilde polismannen själv konstatera att för- utsättningarna är för handen. Finner han att rapporteftergift kan lämnas skall han som regel påpeka för den felande att denne be- gått brott samt underrätta denne om att saken får bero vid detta påpekande. Anser polismannen det erforderligt skall han dess- utom enligt anvisningen informera om gäl- lande bestämmelser och erinra om vikten av att dessa iakttas. Anteckningar om brottet och den felande skall göras om denne åläggs visa upp handling eller fordon i föreskrivet skick samt i fall då målsägande finns. I andra fall får anteckningar göras endast om det är nödvändigt med hänsyn till omstän- digheterna.

Handläggningsrutinen, då rapporteftergift lämnas i efterhand, blir annorlunda. I dessa fall diarieförs och utreds brottet. På diarietalong skall antecknas att rapport- eftergift lämnats samt dagen för beslutet. På utredningshandling skall utöver "beslutet även antecknas motivet för detta. Av an- teckningarna skall framgå dag för beslutet samt namn på den som beslutat och dennes tjänsteställning. Vidare gäller att den felande snarast underrättas om beslutet på särskild blankett. Är han närvarande vid beslutets meddelande kan underrättelsen i stället ske muntligen.

3.2.3. Ordningsföreläggande

Brott som hör under allmänt åtal kan under vissa förutsättningar beivras genom att polis- man förelägger ordningsbot. Bestämmelser- na härom har upptagits i 48 kap. RB och i ordningsbotskungörelsen.

Ordningsbot får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar (dock ej nor- merade böter) under förutsättning att ord- ningsbot bestämts för brottet (48: 13 RB). Konungen äger meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begränsningar för användning av institutet. Sådana begräns- ningar har meddelats i 3—5 åå ordnings- botsstadgan. Sålunda får ordningsbot be- stämmas till högst 250 kronor för ett brott och högst 400 kronor som gemensamt straff för flera brott. Föreläggande för fylleri eller för fylleri jämte annat brott får inte utfärdas om den misstänkte vid tiden för brottet ej fyllt 18 år. Vidare ges särskilda bestämmel- ser om föreläggande som upptar förver- kande.

I 48 kap. 145 RB stadgas vidare att RÅ i samråd med rikspolisstyrelsen skall företa urval av de brott, för vilka ordningsbot skall bestämmas. RÅ skall för olika brott be- stämma de belopp som skall tas upp som ordningsbot. Därvid skall även anges grun— der för beräkning av gemensam ordnings— bot för flera brott.

Genom beslut den 28 januari 1970 om ordningsbot för vissa brott (SFS 1970: 26) har RÅ fastställt vilka brott som skall om— fattas av systemet. Förutom fylleri och för— argelseväckande beteende samt överträdelser mot vissa specialstraffrättsliga bestämmelser innefattar förteckningen ett flertal förseelser mot vägtrafikförordningen och därtill anslu— tande författningar. Ordningsbotens belopp varierar mellan 15 och 200 kronor. Vid sammanträffande av brott skall den högsta boten ökas med 40 procent av den samman- lagda boten för övriga brott. För fylleri jämte förargelseväckande beteende utgör dock den gemensamma ordningsboten 100 kronor och för förseelser beträffande vilka

lagen om parkeringsbot även äger tillämp- ning räknas full bot. Överstiger den beräk— nade ordningsboten 400 kronor får före- läggande ej utfärdas.

Ordningsföreläggande får inte utfärdas om den misstänkte förnekar gärningen eller om föreläggandet inte tar upp alla brott av den misstänkte vilka enligt polismannens vetskap föreligger till bedömning eller om det finns anledning antaga att talan om en- skilt anspråk kommer att föras eller att brottet bör föranleda ämbetsstraff eller di- sciplinstraff för krigsman. Vidare bör inte föreläggande utfärdas om det i annat fall kan antas vara påkallat att åklagaren prövar fråga om strafföreläggande eller åtal för brottet (48: 15 RB).

Då polisman finner att förutsättningar är för handen, utfärdar han föreläggandet en— ligt fastställt formulär och undertecknar detta. Ordningsföreläggandet skall innehålla uppgifter om den misstänkte, om brottet med angivande av tid och plats för dess be- gående samt övriga omständigheter som fordras för att känneteckna det. Vidare skall anges det straff och den särskilda rätts- verkan, som föreläggs den misstänkte. I före- läggandet anmanas den misstänkte att sna— rast betala ordningsboten, om han godkän- ner föreläggandet. Godkännande i samband med föreläggandets utfärdande lämnas till polismannen, varvid den misstänkte får en kopia därav. Ett ordningsföreläggande kan emellertid också utfärdas i den misstänktes frånvaro. Vidare kan den misstänkte, då han tar emot föreläggandet, behöva visst rådrum. I dessa båda fall ger polismannen honom föreläggandet för senare ställnings- tagande till frågan om godkännande. Betal- ning av ordningsboten sker i samtliga fall till rikspolisstyrelsen. Betalning anses i all- mänhet som godkännande.

Godkänt ordningsföreläggande gäller som lagakraftvunnen dom.

3.2.4. Åtalsregler

Som inledningsvis nämnts anses principen om s.k. absolut åtalsplikt gälla enligt svensk

rätt, varigenom åklagaren är skyldig att tala å brott som hör under allmänt åtal, om bevisningen är sådan att han har tillräckliga skäl för att väcka åtal. Från denna regel gäller emellertid ett antal undantag.

Å talsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 6 RB

Åklagare kan besluta att inte åtala för brott

om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän syn- punkt (p. 1);

om brottet förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppen- bart att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse (p. 2);

om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart att påföljd ej erfordras för att av- hålla den misstänkte från vidare brottslig- het och att det med hänsyn till omständig- heterna ej heller eljest är påkallat att åtal väcks (p. 3) eller

om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 & BrB, samt sluten psy- kiatrisk vård eller vård i vårdhem eller spe- cialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl (p. 4).

Beslut om åtalsunderlåtelse enligt p. 3 får endast meddelas av RÅ. Avser prövningen fall enligt p. 1 och är svårare straff än böter stadgat för brottet eller fall enligt p. 4 an- kommer det på länsåklagaren eller i rikets tre största städer överåklagare eller chefsåklagare —-— att besluta om åtalsunder- låtelse (21 5 p. 2 och 33 å andra stycket p. 2 åklagarinstruktionen).

Beslut om åtalsunderlåtelse kan återkallas om tillräckliga skäl för beslutet ej längre föreligger.

Åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Enligt 1 & nämnda lag kan åklagaren under- låta att väcka åtal i två olika situationer i fråga om brott som begåtts av någon som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år.

Den ena situationen är att den underårige ställs under övervakning eller omhändertas för samhällsvård enligt 26 eller 295 barna- vårdslagen eller blir föremål för annan där- med jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig syssel- sättning samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för hans tillrättaförande.

Den andra situationen föreligger om brot- tet uppenbarligen skett av okynne eller för- hastande.

Dessa regler är subsidiära till 20 kap. 7 & RB. Åtal skall enligt 1 & 1964 års lag under alla förhållanden väckas, om det an- ses påkallat ur allmän synpunkt.

Om det föreligger skälig anledning att ej väcka åtal, skall åklagaren höra vederböran- de barnavårdsnämnd innan han beslutar i ärendet. Är brottet ringa kan han dock utan att höra barnavårdsnämnden besluta att ej åtala.

Beslut att ej åtala enligt denna lag an- kommer på länsåklagaren, om svårare straff än böter är stadgat för brottet. Vissa förut- sättningar gäller dock för rätten att delegera denna uppgift till annan åklagare (21 5 p. 1 och 40 & åklagarinstruktionen).

Särskild åtalsprövning

I 575 lagen om nykterhetsvård föreskrivs om särskild åtalsprövning i viss situation. Den avser fall, då någon som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare misstänks ha begått brott före utskrivning från anstalten. Om för brottet inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader och brottet hör under allmänt åtal, skall åklaga- ren pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs skall anstaltens styrelse höras, om det inte anses obehövligt. Har

brottet begåtts innan den intagne fyllt 18 år, skall sådan åtalsprövning ske även om högre straff är stadgat för brottet. Bestämmelsen gäller både tvångsintagna och sådana fri- villigt intagna, som förbundit sig att stanna kvar på anstalten sex månader.

En liknande åtalsprövning skall ske enligt 695 barnavårdslagen när någon, som skri- vits in vid ungdomsvårdsskola, misstänks att ha före utskrivningen begått brott som hör under allmänt åtal. Någon begränsning med hänsyn till brottets svårhetsgrad gäller inte. Skolans styrelse skall höras innan åtalsfrå- gan avgörs, om det ej anses obehövligt.

Även i 21 5 lagen om samhällsfarlig aso- cialitet föreskrivs om åtalsprövning då nå- gon före utskrivning från arbetsanstalt be- gått brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i högst ett år.

I detta sammanhang skall också nämnas den särskilda åtalsprövning som enligt före- skrifter i brottsbalken skall ske då fråga uppkommer om åtal skall väckas för vissa förmögenhetsbrott. Står den som drabbats av brottet i visst nära släktskapsförhållande till gärningsmannen och gäller det annat brott i 8 kap. BrB än grov stöld, rån eller grovt rån, får åklagaren väcka åtal endast om brottet angetts till åtal av målsäganden eller åtal finns påkallat ur allmän synpunkt (8:13 BrB). Motsvarande gäller för annat brott i 9 kap. än grovt bedrägeri (9:12 BrB) och för annat brott i 10 kap. än grov förskingring och sådan trolöshet mot hu- vudman som är att anse som grov (10: 10 första stycket BrB).

Vidare stadgas i 10 kap. 10 å andra styc— ket BrB att olovligt förfogande över egen- dom, som kommit i gärningsmannens besitt- ning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts (olovligt förfogande över avbetalningsgods o.dyl.) inte får åtalas av åklagare, såvida inte åtal av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt.

3.2.5. Strafföreläggande

Om förutsättningar föreligger bör åklagare meddela den misstänkte strafföreläggande i

stället för att väcka åtal (43é åklagarin- struktionen). Bestämmelser härom har upp- tagits i 48 kap. RB och strafföreläggande- kungörelsen.

Ett villkor för utfärdande av strafföre- läggande är att ej svårare straff än böter och ej heller normerade böter stadgas för brot- tet. Emellertid äger Konungen förordna att strafföreläggande får utfärdas även beträf- fande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Sådant för— ordnande har meddelats bl.a. beträffande de mindre förmögenhetsbrotten snatteri, be- drägligt beteende och undandräkt (1 & straff- föreläggandekungörelsen). Vidare förutsätts för institutets tillämpning att brottet, om dagsböter stadgas, anses förskylla högst fem- tio dagsböter eller, jämte annat brott, högst sextio dagsböter som gemensamt straff (48: 4 RB).

För tillämpning av institutet strafföreläg- gande förutsätts också att brottet faller un- der allmänt åtal och att föreläggandet tar upp alla brott av den misstänkte, vilka en- ligt åklagarens vetskap föreligger till be- dömning. Har målsäganden förklarat att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i an- ledning av brottet eller begärt, att åtal skall väckas, får strafföreläggande inte utfärdas. Ej heller om brottet bör föranleda ämbets- straff (48: 5 RB).

Strafföreläggandet utfärdas enligt särskilt formulär och skall undertecknas av åklaga- ren. Det skall innehålla uppgifter om den misstänkte, om brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som fordras för att känne- teckna det, vidare uppgift om tillämpliga lagrum samt om det straff som föreläggs den misstänkte. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, skall föreläggandet också innehålla uppgift därom (48: 6 RB). Vill den misstänkte godkänna föreläggandet har han att underteckna en förklaring att han erkänner gärningen och underkastar sig det straff och den särskilda rättsverkan som upptagits i föreläggandet, varefter för— klaringen sänds eller lämnas till den som är behörig att ta emot denna (48: 9 RB). Sär-

skilda regler finns om godkännande genom ombud (48: 10 RB). Avser strafföreläggan— det ej annat än böter och betalas böterna till myndighet, som Konungen bestämmer, utan att skriftligt godkännande skett, anses betalningen som godkännande, om det inte framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet (11 å). Godkänt strafföreläggande gäller som lagakraftvun- nen dom.

Avser strafföreläggandet sådant brott som anges i 15 strafföreläggandekungörelsen, dvs. att dagsböter eller fängelse i högst sex månader kan följa på brottet, är behörig— heten att utfärda föreläggandet begränsad till den som innehar eller uppehåller tjänst som chefsåklagare eller högre tjänst inom åklagarväsendet. Riksåklagaren äger dock förordna att även annan åklagare skall vara behörig att utfärda sådant strafföreläggande. Sådant förordnande får endast avse åkla- gare som har fullgjort minst två års tjänst- göring som åklagare efter det han förvärvat behörighet till åklagartjänst (43 & åklagar- instruktionen).

3.2.6. Domstolshandläggningen

Vill åklagare väcka åtal vid domstol skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning. Rätten kan dock i den omfatt- ning som anses lämplig uppdra åt åklagare att själv utfärda stämning (45: 1 RB). Av- visas ej stämningsansökan, t.ex. på grund av att det föreligger rättegångshinder, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara å åtalet. Stämningen jämte stämnings- ansökan och därvid fogade handlingar del- ges den tilltalade (45: 9 RB). Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet antas att bevisuppgift inte fordras, kan rätten omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling (45:10 RB). I annat fall utfärdas särskild sådan kallelse, sedan den tilltalade förelagts att hos rätten uppge de bevis han vill åbe- ropa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Före- läggandet för den tilltalade att inställa sig

vid huvudförhandlingen skall meddelas vid vite (45: 15 RB).

Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen såvida inte anledning saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro dessutom kan anses vara utan betydelse för utredningen. Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen skall rätten meddela förordnande därom (21: 2 RB). Huvudför- handlingen skall bl.a. inställas om den till- talade uteblivit eller, då föreläggande med- delats om personlig inställelse, inställt sig genom ombud. Rätten skall i så fall före- lägga nytt vite eller förordna att den till- talade skall hämtas till rätten antingen ome— delbart eller till senare dag. Förekommer ej anledning att döma till annan brottspåföljd än böter, kan om saken anses kunna nöj- aktigt utredas målet ändå avgöras utan hinder av att den tilltalade inställt sig en- dast genom ombud eller uteblivit (46: 15 RB).

Vid huvudförhandlingen i brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. I nämnden skall sitta fem nämnde- män. Vid förfall för en nämndeman är rätten dock domför med fyra i nämnden. Då det gäller brott för vilka ej är stadgat svårare straff än böter är tingsrätten domför med en lagfaren domare utan nämnd.

Huvudförhandlingen följer en given plan enligt särskilda bestämmelser i 46 kap. RB . Åklagaren framställer sitt ansvarsyrkande och den tilltalade uppmanas att ange om han erkänner eller förnekar gärningen. Se— dan utvecklar åklagaren åtalet och måls- äganden hörs, om denne är kallad till hu- vudförhandlingen. Den tilltalade får redo- göra för saken och yttra sig över åtalet. Därefter skall bevisningen förebringas, dvs. skriftliga bevis föredras och vittnen eller sakkunniga höras i bestämd ordning. Utred- ningen i ansvarsfrågan är därmed genom- gången. Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna komma ifråga, eller förekommer eljest särskild anledning därtill skall utredning förebringas rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomständigheter och

de personliga förhållanden, som kan antas ha betydelse för påföljdsfrågan (46: 9 BrB). Slutligen äger parterna anföra vad de till slutförande av sin talan aktar nödigt (den s.k. pläderingen).

Då förhandlingen avslutats håller rätten enskild överläggning. Därefter avkunnas do- men genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshän- visning. Rätten kan besluta att domen istället skall avkunnas vid ett senare sammanträde eller meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli. Parterna skall underrättas om tiden och sättet för domens medde- lande (30: 7 RB).

Domen avfattas skriftligen. Om målet en- dast rör ansvar för brott och den tilltalade erkänt gärningen samt annan brottspåföljd än böter ej ådöms, kan domen utfärdas i förenklad form (30: 6 RB).

Talan mot underrättens dom sker i hov- rätten genom vad (51 kap. RB). Den som vill vädja har att göra detta inom tre veckor från den dag, då domen gavs. Sedan hov— rätten berett målet skall detta sättas ut till huvudförhandling. Huvudförhandlingen är liksom i underrätten en muntlig procedur och följer i stort sett samma ordning. I vissa fall kan hovrätten emellertid avgöra målet utan huvudförhandling. Bl.a. gäller detta om underrätten dömt den tilltalade till böter och det ej förekommer anledning att döma honom till svårare straff eller till annan på— följd. I så fall grundas avgörandet på hand- lingarna i målet (51: 21 RB).

Vad slutligen beträffar möjligheten att fullfölja talan mot hovrättens dom förut- sätter detta att högsta domstolen meddelar parten tillstånd därtill. Sådant prövnings- tillstånd erfordras dock inte då talan i mål om allmänt åtal förs av riksåklagaren, justi- tiekanslern eller justitieombudsman. Har den som tilltalats för ett mindre förmögenhets- brott dömts till lägre straff än sextio dags- böter, kan han endast få prövningstillstånd om det för enhetlig lagtolkning eller rätts- tillämpning är av synneng vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det aktuella må-

let (s.k. prejudikatdispens). Det ligger i sa— kens natur att sådana förutsättningar sällan föreligger.

3.2.7. Påföljdseftergift

Domstols dom är i regel antingen friande eller fällande. Emellertid kan domen också innebära att påföljden helt efterges. Bestäm- melse därom är intagen i 33 kap. 4å tredje stycket BrB. Det förutsätts att det på grund av särskilda omständigheter finns uppenbart att påföljd för brottet inte erfordras. Be- stämmelsen korresponderar mot reglerna om åtalsprövning och åtalsunderlåtelse. I förarbetena uttalas dock att regeln skall av- se rena undantagsfall. I praxis har den till- lämpats mycket restriktivt (1968 i allt 52 fall).

3.2.8. Tvångsmedel

Åtskilliga av de processuella tvångsmedlen, som regleras i 24—28 kap. RB, knyter an till gällande straffsatser för de särskilda brotten. I princip gäller att ju allvarligare ett brott är, vilket kommer till uttryck i den för brottet bestämda straffskalan, desto större utrymme finns för tvångsåtgärder. I detta hänseende är det bl.a. av betydelse om brottet är sådant att endast böter är stadgat på detta eller om, utöver böter, även fängelse kan följa.

De tvångsmedel som kan aktualiseras vid de mindre förmögenhetsbrotten är i första hand rätten att gripa och kvarhålla gärnings- mannen, vidare anhållande och häktning, reseförbud, husrannsakan, kroppsvisitation och beslag.

Då en person ertappas med att ha begått ett mindre förmögenhetsbrott, har den som drabbats av brottet rätt att använda visst tvång. Är det sålunda fråga om ett olovligt tillgrepp (snatteri) kan den, vars besittning rubbats eller som är i hans ställe, »å färsk gärning» ta tillbaka det stulna (jfr 145 BrB-s promulgationslag).

Är brottet sådant, att därå kan följa fängelse, medger lagen också rätt för envar att gripa gärningsmannen om han »träffas å

bar gärning eller flyende fot». Den gripne skall i så fall skyndsamt överlämnas till när- maste polisman (24: 7 andra stycket RB).

Då en polisman misstänker att ett brott förövats, kan han medtaga den misstänkte för förhör (23: 8 RB). Han kan också, om det förekommer skäl till anhållande men be- slut därom inte utan fara kan avvaktas, gripa den misstänkte (24: 7 första stycket RB).

Den som gripits skall så snart ske kan för förhör inställas för anhållningsmyndig- heten (dvs. undersökningsledaren eller åkla- garen) eller för polisman, åt vilken upp- dragits att hålla förhöret (24: 8 RB). Anmä- lan skall skyndsamt göras hos anhållnings- myndigheten, som efter förhöret omedelbart har att besluta om den gripne skall anhållas eller friges. För anhållande krävs att det föreligger skäl till häktning eller —— om det ej finns fulla häktningsskäl _— att det är av synnerlig vikt att den misstänkte i avbidan på ytterligare utredning tas i förvar (24: 5 RB). Anhållningsmyndigheten skall, om inte den anhållne friges, inge häktningsfram- ställning till rätten. Anhållningstiden är strikt begränsad. Framställning om häktning skall göras sist å femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes för förhör.

För att häktning skall kunna beslutas, då någon på sannolika skäl misstänkts för brott på vilka är stadgat fängelse men ej högre straff än fängelse i ett år, förutsätts att den misstänkte saknar stadig hemvist i riket och det skäligen kan befaras att han avviker. Kan det antas att den misstänkte endast kommer att ådömas böter eller suspension, får häktning dock inte ske på denna grund (24: 1 RB). Oberoende av brottets beskaf- fenhet kan den, som på sannolika skäl miss- tänks för brott, häktas om han är okänd och undandrar sig att uppge namn och hem- vist eller anledning förekommer att hans uppgift därom är osann. Detsamma gäller om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff (24: 2 RB).

Häktning beslutas av rätten, som så snart som möjligt och, om synnerligt hinder ej

möter, sist å fjärde dagen efter det att framställning görs om häktning, skall hålla förhandling i frågan. Då rätten beslutar om häktning skall rätten bestämma den tid, in- om vilken åtal skall väckas.

Då undersökningsledaren eller åklagaren anser att anledning saknas att anhålla eller häkta den misstänkte, kan han i stället be- sluta om reseförbud (25 kap. RB). Sådant beslut kan också meddelas av rätten. Rese- förbud förutsätter att någon är skäligen misstänkt för brott, på vilket kan följa fängelse och det skäligen kan befaras att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff. För att reseförbud skall kunna komma i fråga vid brott, på vilka inte stadgas fängelse, förutsätts att det skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff eller att utge skade- stånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antas komma att ådömas honom på grund av brottet (25: 1 RB). Överträds reseförbud eller fullgörs ej därmed förenat villkor (t.ex. viss anmälningsplikt hos polis- myndighet) skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, om det inte är uppen- bart att skäl därtill saknas (25: 9 RB).

Under utredningen av ett mindre förmö- genhetsbrott kan fråga uppkomma om den misstänkte har stöldgods eller andra före- mål, som kan ha betydelse för utredningen. Förutsättning för husrannsakan är att fängel- se kan följa på brottet (28: 1 RB). Obe- roende av brottets beskaffenhet kan hus- rannsakan också göras för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten (s.k. personell husrannsakan, 28: 2 RB). Förordnande om husrannsakan med- delas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Utan sådant förordnande kan dock polisman företa personell husrannsa- kan eller annan husrannsakan om åtgärden har till syfte att verkställa beslag av föremål, som >>å färsk gärning följts eller spårats», eller eljest då fara är i dröjsmål (28: 5 RB).

I likhet med reell husrannsakan förutsätts för kroppsvisitation (28:11 RB) att anled- ning förekommer att brott förövats, på vil—

ket kan följa fängelse. Kroppsvisitation till- grips för att söka efter föremål som är underkastat beslag eller eljest för att utröna omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet. Även sådant beslut meddelas av undersökningsledaren, åklaga- ren eller rätten. Är fara i dröjsmål kan åt- gärden beslutas av polisman.

Utöver de nu nämnda tvångsmedlen upp— tar lagen möjligheten att besluta om kvar- stad eller skingringsförbud (26 kap.). Dessa åtgärder syftar till att säkerställa penning- prestation som kan utdömas i brottmål (t.ex. böter, värdet av förverkad egendom, skade- stånd). Förutsättningarna därför är att det föreligger skälig misstanke om brott, vilket som helst, och att den misstänkte genom att avvika eller undanskaffa egendomen eller på annat sätt undandrar sig att betala det som kan komma att utdömas. Åtgärden be- slutas av rätten.

Vidare bör nämnas möjligheten att för- ordna om beslag (27 kap.). Sådan åtgärd kan vidtas antingen för utredningen av ett brott genom att föremål och handlingar, som kan ha betydelse som bevis, tas om hand eller för att säkra återställandet av en sak som avhänts någon genom brott resp. förverkats på grund av brott. Det kan här röra sig om även lindriga brott. Beslag be- slutas av undersökningsledaren eller åklaga- ren eller, om föremålet är tillgängligt för beslag, av rätten. Det föreligger också möj- lighet för polisman att verkställa beslag i samband med gripande, verkställighet av anhållnings- eller häktningsbeslut samt hus- rannsakan och kroppsvisitation. I så fall skall anmälan skyndsamt göras hos under- sökningsledaren eller åklagaren, som ome- delbart skall pröva om beslaget skall bestå.

4. Straff vid mindre förmögenhetsbrott

4.1. Rättsutvecklingen

I alla tider har kränkning av gällande egen- domsordning ansetts böra mötas med straff- sanktioner från samhällets sida. Stöldbrottet har därvid fått en central plats och bedömts mycket allvarligt från straffrättslig synpunkt i jämförelse med andra brott mot samhällets regelsystem.

I det forngermanska samhället ansågs tju— ven allmänt ha ett så lågt och föraktligt sinnelag att han inte var värdig att räknas bland fria män. Han ägde de karaktärsdrag som ansågs vara kännetecknande för trålen, nämligen feghet, illistighet och bakslughet. I själva begreppet stöld ingick också ett mo- ment av hemligt förfarande. Stjäla (stiaela) anses besläktat med héla, hol=mörker.1

4.1.1. Gradindelning efter det tillgripnas värde

Redan i våra landskapslagar stod det emel- lertid klart att stöld kunde vara av mer eller mindre allvarlig beskaffenhet och att det från straffbarhetssynpunkt var nödvändigt att klassificera den i olika grupper. Avgö- rande för straffbarhetsgraden var i första hand värdet av det tillgripna, stöldobjektet. Utöver stor stöld och liten stöld tillkom ytterligare en klass, nämligen minsta stöld, s.k. hvinska eller snattan. Mellan snatteri och stor stöld kunde finnas flera klasser av mindre stöld (i upplandslagen inalles fyra).

I landslagen fanns en sådan indelning i två klasser. Den som övertygades om stöld av mera än en halv marks värde skulle mista livet genom hängning; uppgick det stulnas värde inte till detta belopp miste tju- ven hud samt ett eller båda öronen eller fick sitta i stocken. S.k. gortjuvnad (dvs. stöld av kreatur o.dyl. som tillhörde livsförnöden- heterna) ansågs dock vara särskilt försvå- rande och kunde leda till »boskifte» och livs- straff även om värdet av det tillgripna var lågt.

Rättsutvecklingen visar att man kom att dra en bestämd gräns mellan ringa stölder (snatteriet) och allvarligare sådana brott. Vad som i första hand avgjorde om brottet skulle hänföras till den ena eller andra kate- gorin var värdet av det tillgripna. Enligt 1734 års lag sattes värdegränsen till 10 daler silvermynt. Det ordinära straffet blev för stöld uppenbar kyrkoplikt och erläggande av det stulnas tredubbla värde samt för snatteri enskild skrift och erläggande av det snattades halva värde. Återfall i snatteri ansågs emellertid kvalificerande och med- förde straffhöjning. Om snatteriet upprepa- des en gång dömdes gärningsmannen att

1 Uppgifter om förmögenhetsbrotten i äldre rätt lämnas bl.a. i H. Antell »Om tillgrepps- brotten», Lund 1889; Winroth »Föreläsningar i straffrätt», Lund 1889; Thyrén »Kommentar till strafflagen kap. 20», Lund 1908, T hyrén »Förberedande utkast till strafflag, spec. delen 111», Lund 1920, Straffrättskommitténs betän- kande, SOU 1940: 20.

böta fulla värdet. Skedde snatteriet tredje resan bedömdes det som stöld. Dödsstraff stadgades för tredje resan stöld, om värdet översteg 100 daler, och ovillkorligen för fjärde resan. För vissa former av stöld eller snatteri, som ansågs speciellt kvalificerade, gällde emellertid särskilda straffsatser. Ni— dingsstölder (t.ex. stöld eller snatteri vid skeppsbrott eller vid vådeld) ansågs så all— varliga att de belades med dödsstraff. Som kvalificerade stölder betraktades också bl.a. sådana, där tjänare stal eller snattade från sin husbonde eller där stölden avsåg säd, kreatur, jordbruksredskap o.dyl.

4.1.2. Omständigheterna vid brottet

Principen att bötesstraffet vid snatteri skulle sättas i viss relation till värdet av stöldgodset övergavs i 1864 års strafflag. Normalstraffet för stöld var före 1942 straffarbete i högst sex månader, vilket straff vid synnerligen försvårande omständigheter kunde höjas till straffarbete i två år och, då omständigheter- na var synnerligen mildrande, sänkas till fängelse i högst sex månader. Om värdet av det tillgripna understeg 30 riksdaler skulle dömas för snatteri, varvid straffet var böter eller fängelse i högst sex månader. Lagen föreskrev dessutom av hävd högre straff- skalor vid vissa kvalificerade, särskilt upp- räknade typer av stöld eller snatteri. Thyrén indelade dessa kvalifikationer i fyra grup- per, nämligen sådana som hänfördes 1) till gärningsmannens personliga förhållanden (t.ex. yrkesmässiga stölder) eller 2) till om- ständigheter vid handlingen som utvisade särskild farlighet hos gärningsmannen (t.ex. innehav av vapen vid brottstillfället, in- brottsstöld) eller 3) till omständigheter rö- rande brottsobjektet vilka ansågs påkalla högre straffskydd (t.ex. stöld av kyrkans egendom, stöld vid skeppsbrott eller vid vådeld) eller slutligen 4) till omständigheter rörande brottets syfte eller resultat såvitt därigenom uppstod särskild fara för andra rättskränkningar eller särskild skada (t.ex. stöld av gifter eller sprängämnen).

Genom 1942 års strafflagsreform övergav man systemet med ett antal uppräknade

kvalifikationer. Avgörande därför var dels att en sådan uppräkning aldrig kunde bli så uttömmande att den omfattade alla fall som borde kvalificeras, dels att man därmed inte kunde undvika att de kom att omfatta även lindrigare fall. I stället kom stöldbrottet att indelas i tre grader, normalfallet, den lind- rigare graden (snatteri) samt den allvarligare graden (grov stöld). Det överläts åt dom- stolen att bedöma till vilken av de nämnda kategorierna varje särskilt fall skulle hän- föras. Till ledning för bedömandet när en stöld skulle anses som grov angavs flera exempel på omständigheter som därvid skulle beaktas. Samma ordning gäller enligt brottsbalken. I förarbetena till brottsbalken (prop. 1962 nr 10, 5. B 193) framhålls emel- lertid att exemplifieringen varken är uttöm- mande eller i och för sig avgörande. Även om t.ex. ett olovligt tillgrepp skett genom inbrott kan det sålunda med hänsyn till om- ständigheterna i övrigt bli att bedöma som enkel stöld. Omvänt kan ett tillgrepp som avser mindre värde bedömas som stöld eller grov stöld och ej snatteri, om omständig- heterna är särskilt kvalificerade (t.ex. om gärningsmannen ådagalägger särskild yrkes- skicklighet, fickstöld).

4.1.3. Den fixa värdegränsen avskaffas

1942 års reform innebar också att den dit- tills gällande bestämda värdegränsen mellan stöld och snatteri avskaffades. Detta motive- rades av straffrättskommittén (SOU 1940: 20, s. 100) bl.a. med att den måste medföra godtycklighet i tillämpningen. Att penning- värdet var underkastat förändringar talade också mot metoden att låsa fast snatteri- gränsen vid ett visst penningvärde. Enligt straffrättskommitténs mening borde i stället snatteriet avse sådana fall, där stölden med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet var att anse som ringa. Denna brottsbeskrivning upptogs i 20 kap. 2 & strafflagen. Straffrättskommittén framhöll att försla- get inte innebar någon utvidgning av snatte- ribegreppet. När övriga omständigheter inte var särskilt förmildrande borde sålunda

snatteriansvar vara uteslutet, så snart till- greppet avsåg något vars värde ej var obe- tydligt. Att till snatteriet skulle kunna föras åtskilliga fall som tidigare bedömts som stöld innebar inte att straffet här skulle bli böter i stället för frihetsstraff. Under för- arbetena framhölls att det ingalunda var meningen att böter skulle bli ett schablon- mässigt normalstraff. Då det ej gällde en obetydlighet och då risk för återfall fanns, ansågs ett, låt vara kanske villkorligt, fri- hetsstraff vara det normala för första resan tjuvnadsbrott även om det var att bedöma som snatteri.

Någon annan uppfattning synes inte ha kommit till uttryck vid tillkomsten av brotts- balken, dit snatteriparagrafen överfördes i väsentligen oförändrad lydelse. På en punkt innebar emellertid brottsbalken en viktig nyhet såvitt avser snatteriets straffbarhet. Den tidigare gällande särskilda kvalifika- tionsregeln i 4 kap. 145 strafflagen, som bl.a. innebar att snatteriet vid återfall i för- mögenhetsbrott i princip skulle bestraffas som för den närmast högre graden (stöld), togs nämligen inte upp i brottsbalken .

4.1.4. Bedrägligt beteende och undandräkt jämställs med snatteri

Medan ringa stöld sedan gammalt betraktats som ett särskilt brott, snatteri, har motsva- rande ordning inte hävd i fråga om bedrä- geri— och förskingringsbrotten. För sådant brott ingick böter i straffskalan i normal- fallet. Först genom 1942 års straffrättsre- form drogs bestämda gränser upp mellan de tre centrala förmögenhetsbrotten. Ett framträdande drag i den nya lagstiftningen var att tyngdpunkten ej såsom förut lades vid stöldbrotten utan att de andra förmögen- hetsbrotten tillmättes samma vikt. Ur syste- matisk synpunkt kom därvid stöld, bedrägeri och fögskingring att likställas, Straffsatserna blev desamma och den tidigare nämnda gradindelningen genomfördes konsekvent. Den lindrigaste graden av bedrägeri kallades bedrägligt beteende och motsvarande vid förskingring benämndes undandräkt. Straff- satserna blev här liksom vid snatteri böter

eller fängelse. I brottsbalken har straffet för de tre mindre förmögenhetsbrotten bestämts till böter eller fängelse i högst sex månader.

4.2. De mindre förmögenhetsbrotten i rättstillämpningen

Det förhåller sig uppenbarligen så att lag— stiftarens värdering av brottens svårhet kom- mer till uttryck i valet av straffsatser. Att fängelse tagits upp i straffskalan för de mindre förmögenhetsbrotten tyder sålunda på att lagstiftaren velat markera att det här kan röra sig om en relativt allvarlig krimina- litet. Som nämnts förutsattes också vid lag— stiftningens tillkomst att fängelse (villkorlig dom) borde vara den normala påföljden för snatteri, som inte vara bagatellartat och då risk för återfall förelåg. Samma uppfattning torde ha gällt bedrägligt beteende och un— dandräkt.

Utvecklingen har emellertid gått i annan riktning. Enligt vad den officiella statistiken utvisar dömdes år 1968 här i landet 6 944 personer för snatteri. Av dem dömdes 6 691 till böter (varav 1 376 genom strafföreläg- gande), 12 till disciplinstraff, 1 till enbart avsättning eller suspension, 84 till fängelse, 1 till ungdomsfängelse, 12 till internering, 5 till villkorlig dom, 79 till skyddstillsyn och 59 överlämnades för särskild vård.1 Det är emellertid i fråga om påföljderna att märka att statistiken hänför sig till huvudbrottet. Såsom huvudbrott har räknats det brott som har det svåraste straffet i sin straffskala. Vid konkurrens mellan brott med lika straffskala har man valt det brott som redovisat det högsta brottsantalet. Har det förekommit samma brottsantal har brott mot brottsbal— ken tillerkänts företräde framför icke brotts- balksbrott. Det kan också förmodas att i åtskilliga av de fall, där påföljden blivit annan än böter, domstolen med tillämpning av 34 kap. 15 BrB förordnat att tidigare ådömd påföljd skulle avse även det aktuella snatteriet.

1 Kriminalstatistik 1968 (del 2 Domstols- och åklagarstatistik) SOS, Sthlm 1970. Antalet till- talade för snatteri var samma år 7 288 personer.

För att få en bild av rättspraxis på detta område har utredningen under hösten 1969 gjort en rundfråga till samtliga domstolar i landet, hur man från straffmätningssyn- punkt bedömt de fall av snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt, som avdömts 1968.

Resultatet av denna undersökning redo- visas i bilaga 3 till detta betänkande. Det framgår därav att det i praktiken händer ytterst sällan att domstolarna dömer till annan påföljd än böter för enbart snatteri, bedrägligt beteende eller undandräkt eller för ett sådant brott i kombination med annat brott, varå endast kan följa böter.

Av 4 689 avdömda snatterifall blev så- lunda påföljden i endast 7 fall fängelse, i 3 fall villkorlig dom och i 11 fall skyddstill— syn. Påföljden överlämnande för särskild vård tillämpades i 35 fall. I 85 fall tillämpa- des 34 kap. 1 & BrB, dvs. en tidigare ådömd annan påföljd än böter ansågs böra omfatta även det nu aktuella snatteriet.

Vad beträffar bedrägligt beteende blev påföljden fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn i endast 6 av 946 fall, i 11 fall överlämnades den dömde för särskild vård och i 41 .fall tillämpades 34 kap. 15 BrB vid bestämmandet av påföljden.

Endast 45 personer dömdes för undan- dräkt. I 2 fall bestämdes här påföljden till skyddstillsyn och i 3 fall tillämpades 34 kap. 1 & BrB.

4.3. Allmänna synpunkter på värderingen av de mindre förmögenhetsbrotten

Som framgår av den rättshistoriska tillbaka- blicken har det sedan gammalt stått klart att särskilda straffrättsliga synpunkter måste läggas på sådana förmögenhetsbrott, som avser lågt tillgreppsvärde och där inga sär- skilda omständigheter talar för ett speciellt straffskydd. Uppfattningen om vilka kvalifi— kationer som därvid särskilt skall beaktas har växlat under tidernas gång i takt med samhällsutvecklingen i stort. Lagstiftarens värdering av snatteriet har dock inte under- gått några egentliga förändringar i modern

tid, såvitt avser bestämmandet av straff- satserna.

Mot bakgrund av den expansiva socio- ekonomiska utvecklingen, som känneteck- nar det moderna samhället, och den delvis nya egendomsbrottslighet, som följt i dess spår, ter det sig följdriktigt att de rättstill- lämpande myndigheterna i dag lägger andra värderingar till grund för de mindre förmö- genhetsbrottens straffbarhet och den straff- rättsliga regleringen av dessa, än vad man gjorde vid tillkomsten av nu gällande straff- bestämmelser. Det är därvid att märka att brottsbalkens regelsystem i denna del i stort sett överensstämmer med det som kom till vid 1942 års straffrättsreform. Då straff- rättskommittén 1940 menade att frihetsstraff i stället för böter i stor utsträckning borde följa på snatteriet, var detta uttryck för en värdering som inte kan sägas överensstäm- ma med nutida betraktelsesätt. I varje fall har de rättstillämpande myndigheterna, som ovan visats, inte accepterat en sådan ord- ning. Snatteriet har sålunda i realiteten bli— vit ett rent bötesbrott.

Anledningen till denna ändrade grundsyn kan vara att man i dag anser att kortvariga frihetsstraff inte är lämpade som reaktions- medel vid denna typ av brottslighet. Men det torde också vara en allmänt utbredd uppfattning att snatteriet liksom de övriga mindre förmögenhetsbrotten i dag bör till- mätas avsevärt mindre straffvärde än andra rättskränkningar, som i lagen förbundits med samma eller lindrigare påföljder. Myc- ket tyder på att de mindre förmögenhets- brotten placeras lågt i rangordningen, då folk i allmänhet ställs inför uppgiften att gradera olika brott efter svårhetsgraden.

4.3.1. Varje brottstyp bör värderas särskilt

Framställningen hittills har främst tagit sikte på snatteribrottet. Vad som gäller vär- deringen av detta brott torde emellertid också gälla de båda närbesläktade brotten bedrägligt beteende och undandräkt. Det bör emellertid framhållas att det inom varje kategori av de mindre förmögenhetsbrotten finns brottstyper, som ger anledning till sär-

skilda synpunkter på straffbarheten. Rätts- utvecklingen har visat att man sedan gam- malt skilt mellan kvalificerade och okvalifi- cerade snatterier. Avgörande för denna skill- nad är bl.a. sättet för brottets begående (t.ex. att detta vittnat om särskild förslagen- het eller vanemässighet eller att gärnings- mannen använt särskilda hjälpmedel). Men också frågan, vad brottet avsett och mot vem det riktats, kan ha betydelse för be- dömningen. Klart är att brott, som anses vara särskilt kvalificerade, också anses ha högre straffvärde än de okvalificerade brot- ten. Den förstnämnda kategorin är ibland av sådan art att brottet ligger inom eller mycket nära gränsen för normalfallet av förmögenhetsbrott (stöld, bedrägeri, för- skingring). Vissa okvalificerade, bagatell- artade fall torde däremot enligt allmän be- dömning tillmätas så lågt straffvärde att straffbarheten här överhuvudtaget sätts i fråga. Nämnda förhållande har bl.a. bety- delse för den straffrättsliga bedömningen av butikssnatteriet.

4.3.2. Hur värderar allmänheten olika brott?

I den allmänna debatt som förts i mass- media under de senaste åren i fråga om rättsingripandet mot snatteri och då speciellt s.k. butikssnatteri, möter man ofta den upp- fattningen att reaktionen här inte står i rimlig proportion till det brott det är fråga om. Det framskymtar också på många håll att man betraktar snatteriet som en relativt bagatellartad förseelse som, jämförd med andra beteendeavvikelser, tillmäts alltför högt straffvärde.

Någon vetenskaplig undersökning som in— riktats på att klarlägga om det skett någon förändring i folks allmänna värdering av de mindre förmögenhetsbrotten har, såvitt ut— redningen kunnat finna, aldrig genomförts. Däremot föreligger det vissa undersökningar som tagit sikte på att visa vilken uppfattning människor inom olika samhällskategorier har om olika brotts svårhetsgrad jämförda med varandra.

En sådan undersökning utfördes för några år sedan av en dansk kriminolog, Berl Kutschinsky.1 Försökspersonerna bestod av dels ett stickprov av danska män och kvin— nor, dels ett stickprov av personer som var intagna på fångvårdsanstalt. Följande fråga ställdes: »Det har begåtts fem lagöverträdel- ser och lagöverträdarens byte är 200 kronor. Det rör sig om 1) stöld på arbetsplats, 2) inbrottsstöld hos främmande, 3) bedrägeri mot affärsman, 4) checkförfalskning mot bank, 5) skattesmitning. Sortera brotten i den ordningen att den lagöverträdelse som ni anser bör bestraffas strängast sätts först, därefter den som bör bestraffas näst strängast osv.» Resultatet visade att 77 procent av fångvårdsklientelet ansåg att inbrottsstöld var allvarligast, därefter kom stöld på ar- betsplats, checkförfalskning, bedrägeri mot affärsman och skattesmitning i nu nämnd ordning. De övriga försökspersonerna valde samma ordning, dock att de flesta ansåg att skattesmitning borde bestraffas strängare än bedrägeri mot affärsman.

En motsvarande undersökning, som ut- förts av två sociologer i Stockholm som tre- betygsuppsats, avsåg att mäta det allmänna rättsmedvetandet bland studenter. Försöks- personerna fick även här rangordna vissa brott och genomsnittligt uppkom följande fallande skala. Det allvarligaste brottet var grovt vållande till annans död, därefter kom våldtäkt, rån, smuggling av narkotika, vå- ningsinbrott, falskdeklaration och slutligen bigami. Då undersökningspersonerna där- emot ställdes inför frågan, vilka straff man ansåg vara relevanta för de nämnda brotten, blev resultatet annorlunda. 80 procent ville sålunda att fängelse skulle följa på såväl grovt vållande till annans död som smugg- ling av narkotika, 70 procent för rån, 60 procent för våldtäkt, 45 procent för vå— ningsinbrott, 13 procent för falskdeklara- tion och 10 procent för bigami.

Av intresse i detta sammanhang är att få fram hur olika typer av förmögenhets-

1 B. Kutschinsky, Den alrnindelige retsbe- vidsthed, Stockholm 1970.

brott värderas jämförda med varandra och med andra brottskategorier. Skattestrafflag— utredningen uppdrog åt statistiska central- byråns utredningsinstitut att göra en under- sökning som bl.a. tog sikte på denna fråge- ställning.1 De intervjuade personerna ställ- des här bl.a. inför frågan vilka påföljder man ansåg vara lämpliga om en person som tjänar 20000 kronor om året begått vissa typer av brott vilka alla avsett samma be- lopp (1 000 kronor). Det framkom därvid en rangordning, enligt vilken skattebrott be- dömdes betydligt mildare än förskingring, stöld i butikskassa, checkbedrägeri och lä- genhetsinbrott. Medan skattebrott (medve- ten falskdeklaration så att skatten blev 1 000 kronor för låg) av 11,7 procent bela- des med fängelse, ville 24,8 procent göra det för förskingring, 20,8 procent för stöld i butikskassa, 37,5 procent för checkbedrä- geri och hela 53,9 procent för lägenhets- inbrott. Resultatet här tycks sålunda stämma överens med de övriga omnämnda under- sökningarna.

Enligt vad utredningen inhämtat komplet- terades sistnämnda undersökning med en annan. Försökspersonerna ställdes inför uppgiften att bedöma med vilken av olika brottsförövare det skulle kännas mest obe- hagligt att behöva umgås, t.ex. på arbets— plats eller på en bjudning. Det visade sig då att 63 procent skulle anse det vara obehag- ligare att umgås med en person som dömts för butikssnatteri än en som dömts för skattefusk. Valde man en rattfyllerist och en butikssnattare ansågs båda ungefär lik- värdiga. Det förhåller sig tydligen så att om man ospecificerat ställer frågan hur man bör se på butikssnatteriet ur straffbarhets- synpunkt, så betraktas detta brott som rela— tivt lindrigt. Men om man lägger sociala aspekter på frågan, tillkommer ett starkt moment av moraliskt fördömande.

De försök som gjorts att mäta folks all- männa uppfattning om svårhetsgraden av olika brott eller brottstyper har gett viss an- tydan om en enhetlig linje. Det står emeller- tid klart att värderingarna här i hög grad blir beroende av hur frågorna ställs. Frågar

man hur den intervjuade anser att stöld bör bestraffas och sätter upp alternativen fängel- se, böter eller frivård, så är det sannolikt många som önskar fängelse. Men specifice- rar man frågan och säger att det rör sig om en ung pojke med viss inkomst som kommer från viss hemmiljö, lever under vissa för- hållanden osv., så torde svaret ofta bli ett annat. Det sagda gör att man måste iaktta stor försiktighet då det gäller att dra några konklusioner av dessa undersökningar.

Man måste vidare utgå ifrån att folks uppfattning om hur ett visst brott eller en brottstyp skall värderas i förhållande till andra brott är avhängig av kön och ålder, av utbildning och status, av om man har en auktoritär eller tolerant läggning i allmänna samhällsfrågor osv. Uppfattningen är också avhängig av variationer mellan stad och land. Trots att bakgrundsfaktorerna ger signifikanta skillnader, finns det dock vissa grundelement av enhetlighet i sättet att rang- ordna vissa allmänna brottskategorier såsom brott mot liv och hälsa, brott mot egendom, brott med direkt moralisk anknytning såsom fylleri, bigami osv.

Den allmänna värderingen av olika brotts straffbarhet är också i hög grad beroende av sådana opinionsbildande krafter som press, radio, TV och andra massmedia. Dessa media är språkrör för den allmänna samhällsdebatten och förmedlar de poli- tiska, sociala och kulturella strömningarna i tiden. Debatten kring brott och brottspå- följder har under senare år förts i en be- stämd riktning. Den uppfattningen har fått allt fler förespråkare att brott som riktas mot statens samhällsreglerande verksamhet, mot skatteförfattningarna, mot föreskrifter- na om samfärdseln, mot miljövärden osv., s.k. moderna brott, allmänt sett bör anses minst lika förkastliga som de traditionella brotten. Vid en sådan jämförelse framstår snatteriet och de övriga mindre egendoms-

1 Skattebrotten, SOU 1969: 4, bil. 5 (s. 264 f.), samt en rättssociologisk undersökning av dekla- ranter, SOU 1970: 25.

brotten som relativt sett obetydliga förseel- ser.1

4.4. Straffsatserna vid mindre förmögenhetsbrott

Den primära frågan vid fastställandet av straffsatserna för ett brott blir att bestämma vilken svårhetsgrad man vill tillmäta brottet. Straffstadgandet som sådant tar bl.a. sikte på att inskärpa samhällets ogillande av ett visst beteendemönster. Därmed avses att å ena sidan grundlägga eller förstärka en viss moralföreställning hos medborgarna och å andra sidan avskräcka dem från att bryta mot den givna normen. Man kan tycka att valet av reaktionsform härvidlag har bety- vdelse för den effekt man önskar uppnå med straffbeläggandet. Ju allvarligare och ju mer ingripande reaktionen är, desto större verk- ningskraft borde den få i detta hänseende.

Det torde emellertid numera vara en all- män uppfattning att strafflagens moralbil- dande funktion hänför sig endast till lagens huvuddrag och att den i sin tur förutsätter en samverkan med en mängd andra fakto— rer, som påverkar folks föreställningssätt. Från denna synpunkt torde man inte behöva lägga alltför stor vikt vid avvägningen i detalj av straffsatserna för de särskilda gär- ningstyperna. Det gäller endast att såvitt möjligt avpassa reaktionsmåttet efter redan gängse värderingar, så att lagen inte förvir- rar föreställningarna om vad som är grövre och lindrigare, brott.

4.4.1. Olika typer av straffsatser

Man kan rent schematiskt dela in de brott, på vilka stadgas allmänna straff (böter och fängelse) i fyra huvudgrupper med olika svårhetsgrad utifrån gällande straffsatser. . 1) Sådana brott på vilka endast stadgas böter omedelbart i penningar. Hit hör bl.a. ett betydande antal ordnings- och trafikför- seelser. Även två brottsbalksbrott, fylleri Och förargelseväckande beteende, hör hit. 2) Sådana brott på vilka endast stadgas dagsböter. Hit hör flertalet brott och för-

seelser inom specialstraffrätten, men även åtskilliga brottsbalksbrott, t.ex. fyndförseel- se, åverkan, tagande av olovlig väg, hem- fridsbrott, ringa misshandel.

3) Sådana brott på vilka stadgas böter eller fängelse. Denna typ av straffsats före- kommer allmänt inom såväl brottsbalken som specialstraffrätten.

4) Sådana brott på vilka endast stadgas fängelse. Hit hör bland brottsbalksbrotten normalfallen av förmögenhetsbrott, bl.a. stöld, bedrägeri och förskingring, samt fler- talet kvalificerade brott mot person och mot staten och allmänheten. Vissa brott inom specialstraffrätten, t.ex. grov vårdslöshet i trafik, grovt narkotikabrott och grov varu- smuggling, hör också hit.

Inom varje sådan huvudgrupp kan straff- satserna uppta variationer i den ena eller andra riktningen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är del fall där på brottet stad— gas böter eller fängelse. En ofta förekom- mande kombination är här böter eller fäng- else i högst sex månader. Som förut nämnts gäller dessa straffsatser bl.a. för de mindre förmögenhetsbrotten.

4.4.2. Ändring av straffskalan?

Genom att bestämma reaktionen för mindre förmögenhetsbrott till böter eller fängelse i högst sex månader synes lagstiftaren ha markerat att brotten från straffvärdessyn- punkt är att hänföra till en högre dignitet. Även om påföljden normalt bör kunna stanna vid böter anses det sålunda med hän- syn till den allmänna laglydnaden eller för tillrättaförandet av lagöverträdaren i det en-

1 En påtaglig strävan till sådan omvärdering av vissa traditionella brott återfinns i politiska programförklaringar, se t.ex. den rapport av SAP-LO:s arbetsgrupp för jämlikhetsfrågor, vilken förelades socialdemokratiska partikon- gressen 1969. Frågan har också aktualiserats genom motioner till riksdagen, se t.ex. motion i första kammaren nr 502 år 1970 av hr Helén m.fl., vari krävdes en översyn av lagstiftningens straffsatser. Bl.a. påtalades det otillfredsställan- de i att straffet för snatteri är böter eller fängel- se i högst sex månader medan ringa misshandel endast straffas med böter.

skilda fallet att utdömandet av kortvariga frihetsstraff också kan vara motiverat. Det kan också finnas företrädare för den upp- fattningen att just upptagandet av fängelse i straffskalan från psykologisk synpunkt skapar ökad respekt för lagregelns efterlev- nad.

Mot den sistnämnda uppfattningen kan invändas att det, som förut nämnts, torde ha mindre betydelse vilket reaktionsmått man väljer vid brott av denna art. För mo— ralbildningen synes det i och för sig vara tillräckligt att beteendet som sådant krimi- naliseras eller att samhället på annat sätt visar sitt ogillande mot detta. Det är ej heller troligt att ett stadgande om fängelse som brottspåföljd i sig själv kan ha någon avskräckande betydelse, om det erfarenhets- mässigt så gott som aldrig tillämpas. Folk i allmänhet torde ej heller ha närmare kun- skaper om straffstadgandenas reella inne- håll. Omvänt kan ett sådant stadgande, som enligt vad folk har sig bekant aldrig tilläm- pas, få negativ verkan i fråga om respekten för andra lagregler, där ett speciellt straff— skydd kan vara försvarligt.

Enligt utredningens mening torde sålunda bibehållandet av fängelsestraffet vid de mindre förmögenhetsbrotten inte vara moti- verat från allmänpreventiv synpunkt. Frågan gäller då om denna straffreaktion likväl kan vara nödvändig att tillgripa för att hos en lagöverträdare inskärpa betydelsen av att han i fortsättningen avhåller sig från brott.

Självfallet kan det förekomma att den som dömts till böter för snatteri återfaller i sådant brott upprepade gånger, varvid man kan konstatera att bötesstraffet inte haft någon avhållande effekt. Situationen är här densamma på många andra områden, t.ex. inom trafikbrottsligheten. Det kan emellertid med skäl betvivlas att ett kortvarigt frihets- straff utgör den adekvata reaktionen i så- dana fall, där brottet som sådant anses ha lågt straffvärde.

Det finns för närvarande en stark ten- dens till kritik mot de kortvariga frihets- straffen. 1 Västtyskland gäller fr.o.m. den 1 september 1969 en lag som syftar till att ersätta dessa korta frihetsstraff med böter.

I lagen stadgas sålunda att domstol får döma till frihetsstraff under sex månader endast i sådana fall, där särskilda omstän- digheter, som kan ligga i gärningen eller gärningsmannens personlighet, gör att det är oundgängligen nödvändigt att använda ett sådant straff för att påverka gärnings- mannen eller försvara rättsordningen.

Som tidigare visats är domstolarna här i landet inte benägna att döma till fängelse för mindre förmögenhetsbrott. I de enstaka fall, där detta förekommit, har det antingen rört sig om brott som med hänsyn till brotts- objektet och omständigheterna i övrigt an- setts vara särskilt kvalificerat eller också har det rört sig om upprepat återfall. I några av domstolsavgörandena har brottet legat mycket nära gränsen för stöld och det kan rentav ifrågasättas om rekvisiten för ringa brott här varit tillämpliga. Det finns skäl som talar för att vissa kvalifikationer, som hänförs till gärningsmannens person (brotts- ligheten är satt i system, gärningsmannen visar särskild förslagenhet o.dyl.) medför att brottet inte bör bedömas som ringa.

I några fall har emellertid domstolarna funnit skäl att döma till villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård. För att de båda förstnämnda påfölj- derna skall kunna komma i fråga förutsätts i lagen att på brottet kan följa fängelse. Det bör inte undanskymmas att det ibland kan te sig olämpligt att utdöma ett bötes- straff för ett mindre förmögenhetsbrott, då det finns anledning anta att gärningsmannen på grund av vad som upplyses om hans per- son är i behov av övervakning eller andra särskilt tillrättaförande åtgärder.

De särskilda synpunkter som kan moti- vera att påföljden bestäms till villkorlig dom eller skyddstillsyn torde emellertid ej sällan föreligga även vid andra mindre brott, för vilka endast stadgas böter. Det kan sålunda inte var försvarligt att låta fängelse ingå i straffskalan endast för att därmed öppna möjlighet att döma till sådan särskild på- följd. Avgörande för valet av straffsatser bör vara det straffvärde man önskar tillmäta brottet. Anses brottet böra inrangeras under kategorin »rena bötesbrott» bör man också

acceptera konsekvenserna av en sådan ord— ning.

Det bör slutligen nämnas att det även vid bötesbrott finns möjlighet att vid valet av påföljd ta hänsyn till behovet av medicinska eller andra vårdåtgärder. Den särskilda på- följden överlämnande till särskild vård är sålunda inte beroende av att på brottet kan följa fängelse.

4.5. Utredningens förslag: fängelse utgår ur straffskalan

I den hittills lämnade framställningen har utredningen ansett sig kunna påvisa att de mindre förmögenhetsbrotten i dagens sam- hälle generellt sett tillmäts lågt straffvärde. Utredningen har också kunnat konstatera att lagstiftningen på detta område inte är representativ för rättsutvecklingen. Gällande straffskala kan sålunda inte sägas vara an- passad efter den svårhetsgrad som man nu- mera tilldelar denna mindre brottslighet. Enligt utredningens mening bör man som tidigare anförts generellt bibehålla krimina- liseringen av mindre förmögenhetsbrott. Därmed slås fast att dessa rättskränkningar inte accepteras av samhället, vilket stämmer överens med den allmänna moraluppfatt— ningen. En annan sak är att det i fråga om vissa brottstyper inom detta område kan finnas skäl att överväga andra reaktions- former än straff. Fasthåller man emellertid vid att dessa mindre beteendeavvikelser generellt sett bör vara straffbara, talar starka skäl för att man också klart markerar en gräns mot den allvarligare brottsligheten. Vid bestämmandet av den lämpliga straff- satsen för dessa mindre brott bör man beakta att det här rör sig om en ringa grad av brott som i nästa grad endast har fängelse i straffskalan. Enligt lag och rätts- tillämpning hänförs till denna lägsta digni- tet sådana fall där brottet med hänsyn till brottsobjektet och övriga omständigheter framstår som relativt obetydligt. Det finns och har alltid funnits behov av en sådan värdegräns. Denna gräns anses också all- mänt vara vägledande för valet av påföljd: ligger värdet under gränsen anses böter böra

följa på brottet, överskrids däremot värde- gränsen utdöms allvarligare påföljd.

Enligt utredningens mening är tiden nu mogen för en reform som anpassar lagen efter nutida betraktelsesätt. Utredningen föreslår alltså att fängelse utgår ur straff— skalan för snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt samt att straffet för dessa brott bestäms till enbart böter.

Förslaget avses inte innebära någon för- skjutning i nuvarande gränsdragning mellan snatteri och stöld, respektive bedrägligt be- teende bedrägeri och undandräkt för- skingrig. Liksom hittills skall alltså värdet av det tillgripna eller förskingrade eller den skada som åsamkats genom brottet samt omständigheterna i övrigt vara avgörande för, till vilken grad brottet skall hänföras. Rättsutvecklingen pekar i riktning mot en successiv höjning av värdegränsen och det finns anledning förmoda att denna utveck- ling kommer att fortsätta. Sådana kvalifice- rade gränsfall som enligt gällande rättstill- lämpning visserligen bedömts som ringa brott men där påföljden ändå blivit fängel- se, villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för böter, bör enligt den föreslagna ord— ningen inte föras upp i stöldkategorin. Vid den bedömning som måste göras i varje en- skilt fall skall alltid prövas om rekvisiten för ringa brott är uppfyllda. Anses detta vara fallet bör brottet självfallet också behandlas som sådant.

Den föreslagna reformen aktualiserar frå- gan om man inte bör gå ett steg längre och även införa böter jämte fängelse i straff- skalan för normalfallet av stöld, bedrägeri eller förskingring. Det kan med skäl ifråga- sättas om sådana brott med nödvändighet måste beläggas med fängelse, då värdet av brottsobjektet eller den uppkomna skadan visserligen ligger över gränsen för ringa brott men omständigheterna ändå talar för att böter vore den lämpligaste reaktionen. Det ligger emellertid inte inom utredningens uppdrag att pröva denna fråga.

Ej heller avser utredningen att i detta sammanhang pröva frågan om man bör ska- pa särskilda sekundära förmögenhetsbrott med enbart böter i straffskalan. De sekun-

dära förmögenhetsbrotten är inte i likhet med stöld-, bedrägeri- och förskingrings- brotten upptagna i olika lagrum med sär- skilda straffbestämmelser för varje brotts- grad. Varje sekundärt förmögenhetsbrott täcker sålunda ett brett register från mycket ringa fall, där påföljden sätts till böter, till grova fall, där påföljden kan bli frihets- straff. En reform som innebär att de ringa fallen bryts ut till särskilda brottstyper skulle innebära en omfattande revision av brotts- balken, vilken utredningen inte anser sig kunna förorda i detta sammanhang. Visser- ligen ter det sig otillfredsställande att ett mindre förmögenhetsbrott, som på grund av bristande subjektiva rekvisit bedöms som egenmäktigt förfarande i stället för snatteri, skall ha böter eller fängelse i högst sex må- nader i straffskalan medan däremot endast böter kan följa på snatteribrottet. Denna brist föreligger emellertid redan nu i fråga om andra brott. Straffsatsen för ringa till- grepp av fortskaffningsmedel är sålunda enligt 8 kap. 7 & BrB endast böter. Bedöms brottet som egenmäktigt förfarande —— det är t.ex. fråga om att flytta annans bil för att själv bereda sig plats — är fängelse upp- taget i straffskalan för brottet.

Utredningens reformförslag får betydelse då det gäller att på processuell väg förenkla och i viss utsträckning också inskränka rättsvårdens befattning med de mindre brot- ten. Är endast böter stadgat på brottet finns förutsättningar att gå fram på denna väg. I följande kapitel skall särskilt behandlas vilka rättsverkningar borttagandet av fängel- se ur straffskalan för snatteri, bedrägligt be- teende och undandräkt kan få i detta hän- seende.

5. Straffrättsreformens processuella verkningar

5.1. Inledande synpunkter

De reformer som under senare år gjorts i syfte att förenkla handläggningen och be- gränsa lagföringen av mindre brott har i första hand tagit sikte på sådana brott på vilka endast kan följa böter. Emellertid har utvecklingen gått i den riktningen att till- lämpningsområdet vidgats till att även avse brott som förutom böter har fängelse i straffskalan men där brottet inte anses böra förskylla högre straff än böter. Som exem- pel kan nämnas att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5 p. 1 RB numera kan meddelas »om det är uppenbart att i händelse av lag— föring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt». I samma mån har förutsättningen för ut- färdande av strafföreläggande vidgats till att även avse vissa särskilt angivna brott, för vilka stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader men som finnes förskylla högst 50 dagsböter (eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter).

Läget är i dag sådant att det i första hand ankommer på polis och åklagare att avgöra om och i vilka former en mindre lagöver- trädelse bör beivras. Lagen medger relativt stor handlingsfrihet åt den som här skall ta ställning. Den enskilde polismannen kan så- lunda enligt 145 polisinstruktionen i viss utsträckning avstå från att rapportera brott, på vilka endast stadgas böter, och i stället

låta händelsen bero vid en erinran till lag- överträdaren. Anser han att förutsättning saknas för sådan rapporteftergift kan han i fråga om vissa brott på vilka endast stadgas penningböter (främst trafikförseelser) direkt på platsen förelägga den felande en ord- ningsbot. Kan sådant ordningsförläggande inte utfärdas har polismannen att på vanligt sätt rapportera brottet till överordnad. Det ankommer sedan på åklagaren att avgöra om åtal skall väckas. Åklagaren kan i vissa fall besluta om åtalsunderlåtelse. Anser sig åklagaren böra tala å brottet bör han, om förutsättningar föreligger, meddela den miss- tänkte strafföreläggande. I annat fall väcks åtal vid domstol.

Det står sålunda klart att den enskilde polisens eller åklagarens bedömning av si- tuationen, då ett mindre brott uppdagats, har stor betydelse för frågan om och i så fall hur ett rättsingripande skall ske. I detta sammanhang är det emellertid också av be- tydelse hur den misstänkte lagöverträdaren förhåller sig till brottet. För att polisen skall kunna meddela rapporteftergift förutsätts visserligen inte att den misstänkte erkänt gärningen -——- det räcker att polisen själv är övertygad om att brott begåtts —— men det är troligt att ett bestridande av ansvar i vissa fall kan föranleda polisen att rapportera saken. Detta skall ske om den misstänkte vägrar att följa polismannens tillsägelse eller på annat sätt visar tredska. Ej heller gäller som uttrycklig förutsättning för åtalsunder-

låtelse att den misstänkte erkänt brottet, men åklagarna torde i allmänhet inte vara benägna att meddela sådant beslut utan att erkännande föreligger. Beslutet får vissa verkningar i personligt hänseende. Brottet antecknas i det lokala polisregistret och kan komma att åberopas vid eventuellt återfall.1 I fråga om ordningsföreläggande gäller ut- tryckligen att den misstänkte skall ha erkänt brottet. Vad slutligen beträffar strafföreläg— gandet kan sådant visserligen meddelas även om den misstänkte vid polisförhör förnekat brottet (och det torde också förekomma att denne godkänner ett sådant föreläg- gande, kanske för att därmed slippa dom- stolsförhandling) men i allmänhet torde den misstänktes inställning till skuldfrågan ha väsentlig betydelse för frågan om strafföre- läggande skall utfärdas eller åtal väckas vid domstol.

AV det sagda följer att åtskilliga mindre brott som kommer till domstolarnas pröv- ning, ehuru legala förutsättningar i och för sig kan finnas för en summarisk handlägg- ning utan domstolsmedverkan, utgör icke- erkända fall. Man kan emellertid ifrågasätta om det i dessa fall alltid skall vara nödvän— digt att engagera de rättsvårdande myndig- heterna på ett så vidlyftigt sätt som faktiskt sker genom en domstolsprocess, i varje fall om det rör sig om brott av relativt lind— rig beskaffenhet. Skäl talar för att man här söker finna en handläggningsform som tillgodoser dels den enskildes berättigade krav att få saken prövad på ett från rätts- säkerhetssynpunkt betryggande sätt och dels samhällets intresse att åstadkomma ett snabbt förfarande som i görligaste mån be- gränsar rättsvårdens aktivitet på olika nivåer och ställer denna i rimlig proportion till brottets art. Det ligger inom utredningens uppdrag att undersöka möjligheten av att skapa en sådan ordning. Denna fråga skall behandlas i ett kommande betänkande.

I detta sammanhang skall undersökas vad utredningens förslag om ändrade straffsatser för de mindre förmögenhetsbrotten kan få för verkan i fråga om möjligheten att be- gränsa lagföringen av dessa brott eller att handlägga dem i sådana förenklade former

som lagen i dag erbjuder.

Ett annat spörsmål gäller de möjligheter som rättegångsbalken erbjuder för tillgri- pande av tvångsmedel. De processuella reg- lerna är även här knutna till gällande straff— satser. För brott på vilka endast stadgas böter är förutsättningarna för tvångsåtgär- der (gripande, anhållande, häktning, hus- rannsakan osv.) starkt begränsade. Det blir därför en uppgift för utredningen att över- väga i vad mån särskilda regler i fortsätt- ningen bör gälla för tillgripande av tvångs- medel eller vissa typer av tvångsmedel såvitt avser de mindre förmögenhetsbrotten.

5.2. Rapporteftergift blir tillämplig vid mindre förmögenhetsbrott

Enligt 1455 polisinstruktionen kan rapport- eftergift meddelas för alla bötesbrott, även de som upptas i brottsbalken, dock under förutsättning att det ej är fråga om nor- merade böter. Om fängelse såsom utred— ningen föreslår utgår ur straffskalan för de mindre förmögenhetsbrotten, kan polisman ge rapporteftergift också för dessa brott. Eftersom de mindre förmögenhetsbrotten inte har någon nedre gräns för straffbarhe- ten är även ringa fall kriminaliserade. Ett olovligt tillgrepp av saker med mycket ringa värde är att bedöma som snatteri. I lika mån är den som t.ex. färdas med buss eller spårvagn till ytterligare en hållplats, utöver vad färdbeviset medger, ansvarig för be- drägligt beteende. I dessa och liknande fall kan brotten med fog betecknas som obetyd- liga. I den allmänna debatten talas här om bagatellbrott.

Samhällets reaktion bör vara så utformad att den dels uttrycker ett ogillande av det lagstridiga handlandet och dels syftar till att förmå lagöverträdaren att avhålla sig från sådant beteende i fortsättningen. Enligt ut- redningens mening kan rapporteftergiften i

1 Enligt norsk rätt kan den som meddelats åtalsunderlåtelse, om han anser sig oskyldig till brottet, kräva att åklagarmyndigheten för saken inför domstol. Begäran härom skall göras inom en månad efter det att den misstänkte fått del av beslutet om åtalsunderlåtelsen (9 kap. 85 & straffeprocesloven).

dessa hänseenden anses utgöra en adekvat reaktion vid åtskilliga mera bagatellartade förmögenhetsbrott.

5.2.1. Förmögenhetsbrottet skall vara obetydligt

En utvidgning av tillämpningsområdet för rapporteftergiften till att även omfatta mind- re förmögenhetsbrott bör emellertid ske med viss försiktighet. Det rör sig här framför allt om en begränsning till sådana fall där straff- barhetsgraden med hänsyn till brottsobjek— tet (det tillgripnas eller det förskingrades värde, den uppkomna skadan) är låg och man från början kan säga att ett vidare straffrättsligt ingripande ter sig opåkallat. Hänsyn bör därvid tas till omständigheter- na i det enskilda fallet. Kan det antas att den som drabbats av brottet avser att rikta ersättningskrav mot den misstänkte, bör rapporteftergift inte ges. I fråga om en spe- ciell brottstyp, de s.k. butiks- och varuhus- snatterierna, kan det finnas anledning att lägga särskilda synpunkter på rapportefter- giften. Denna fråga kommer att behandlas i kap. 11.

5.2.2. Återfall —- i regel hinder för rapporteftergift

En förutsättning för rapporteftergift bör vi- dare vara att brottet framstår som en till- fällig lagöverträdelse. Kan det antas att det är fråga om återfall i förmögenhetsbrott eller är tillvägagångssättet sådant att man kan misstänka annan kriminalitet, bör rap- porteftergift inte ges. Detta förutsätter att den som har att besluta i frågan också har tillgång till vissa data om lagöverträdaren. En slagning i polisens register bör därför som regel föregå beslutet.

Som nämnts registreras inte beslut om rapporteftergift som ges av polisman i ome- delbar anslutning till upptäckten av en för- seelse. Om däremot rapporteftergiften ges i efterhand sedan viss utredning igångsatts diarieförs ärendet och anteckning görs om beslutet, varom lagöverträdaren underrättas.

Självfallet bör en person som gör sig skyl-

dig till upprepade mindre förmögenhetsbrott inte kunna räkna med att han vid varje så- dant tillfälle meddelas rapporteftergift. Där- med skulle institutet förlora sin kriminal- politiska betydelse. I princip bör en tidigare rapporteftergift vara en omständighet som talar mot att ett nytt sådant beslut medde- las. Med hänsyn till de begränsade förut- sättningar, som utredningen ställt upp för institutets tillämplighet, torde dock risken för att en person på detta sätt skall kunna sätta brottsligheten i system vara mycket liten. Som nämnts skall prövningen ske från fall till fall med beaktande av alla omstän- digheter.

Det är emellertid nödvändigt att dessa rapporteftergifter som meddelas i efterhand liksom meddelade åtalsunderlåtelser registre— ras. Enligt vad utredningen inhämtat torde det ej möta några tekniska hinder mot att vid övergången till central brottsregistrering genom ADB ta med dessa data. Denna åt- gärd förutsätter dock att den fastställda nivån för ADB-systemet förändras. Under alla förhållanden bör polisen ha möjlighet att få reda på om en för brott misstänkt person tidigare meddelats rapporteftergift eller varit föremål för särskild åtalspröv- ning. Denna fråga har betydelse i större sammanhang och är inte begränsad till nu förevarande område. Utredningen förutsät- ter att den kommer att beaktas vid upp- byggnaden av den centrala brottsregistre- ringen.

5.2.3. Rapporteftergift i efterhand

För att markera att rapporteftergiften bör tillämpas med urskillning och för att uppnå viss kontinuitet i besluten föreslår utred- ningen att rapporteftergift vid mindre för— mögenhetsbrott endast skall få meddelas i efterhand. Vidare bör i likhet med vad som nu gäller rapporteftergift vid bötesbrott i brottsbalken , sådant beslut endast få medde- las av den vilken är behörig att vara under- sökningsledare.

Så snart ärendet genom anmälan eller på annat sätt kommer in till polisen bör under- sökningsledaren pröva om förutsättningar

finns för rapporteftergift. Det är av vikt att kravet på snabbhet upprätthålls. Den miss- tänkte bör genast underrättas om beslutet. Det förutsätts som nämnts att polisen är övertygad om att brott begåtts. Anser sig emellertid den misstänkte vara oskyldig till brottet och begär han att saken närmare utreds, blir det en fråga för åklagaren att pröva om åtal skall väckas.

Ger de upplysningar som kan inhämtas på polisvaktkontoret vid handen att den misstänkte tidigare gjort sig skyldig till ett mindre förmögenhetsbrott, bör detta som regel medföra att ärendet utreds i vanlig ordning. Ligger det tidigare brottet långt tillbaka i tiden och framstår det nya som en bagatellartad händelse, bör polisen dock vara oförhindrad att ännu en gång ge rap- porteftergift.

En ordning som nu skisserats ansluter sig i viss mån till förhållandena i Danmark och Norge.1 Allmänt sett har polisen i dessa län- der avsevärt friare prövning, jämfört med våra förhållanden, då man ställs inför frå- gan om ett bagatellartat förmögenhetsbrott skall leda till rättsingripande. Detta beror främst på att man i de övriga skandinaviska länderna inte på samma sätt som i Sverige har anslutit sig till principen om den abso- luta åtalsplikten. Enligt vad utredningen inhämtat förekommer det därför i stor ut- sträckning att bagatellartade förmögenhets- brott skrivs av hos polisen, i den mån sådana brott överhuvudtaget anmäls dit. Det fram- hålls uttryckligen att det inte bör vara någon uppgift för de rättsvårdande myndigheterna att befatta sig med sådana obetydliga brott, såvida omständigheterna inte ger vid han- den att det är fråga om mera kvalificerat förfarande. Med hänsyn till den praxis som utbildats har de som drabbas av obetydliga brott ej heller något intresse av att dessa anmäls till polisen.

5.2.4. Ändrade tillämpningsföreskrifter

Utredningens förslag att vidga tillämpnings- området för rapporteftergiften till att även avse de mindre förmögenhetsbrotten kräver ingen ändring av gällande bestämmelser i

145 polisinstruktionen. Som nämnts kom- mer de formella förutsättningarna för re- gelns tillämpning att vara uppfyllda i och med att fängelse utgår ur straffskalan. Där— emot måste göras vissa ändringar av och tillägg till de tillämpningsföreskrifter som rikspolisstyrelsen utfärdat.

Här bör sålunda anges att rapporteftergift under vissa förutsättningar bör kunna ges då det står klart att den misstänkte begått ett obetydligt förmögenhetsbrott. Ett sådant brott bör betraktas som obetydligt när vär- det av brottsobjektet eller den uppkomna skadan ligger under några 10-tal kronor, och då omständigheterna vid brottet samt lag- överträdarens personliga förhållanden talar för att reaktionen bör stanna vid den var- ning som ligger i rapporteftergiften. Vidare bör anges sättet för meddelandet av sådant beslut (rapporteftergift i efterhand) och före- skrifter om behörigheten för beslutsfattan- det.

5.3. Förundersökningen förenklas

Av den i kap. 3 i korta drag lämnade be- skrivningen över förundersökningsförfaran- det i mindre brottmål framgår att systemet i vissa delar är fastlåst i ganska stela former, vilket medför att förfarandet kan te sig onödigt vidlyftigt. Förklaringen därtill är given: gällande regler för förundersökning är i stort sett desamma oavsett brottens svårhetsgrad. Det säger sig självt att man i olika hänseende kan lägga andra synpunk- ter på utredningen av de verkligt allvarliga brotten än brott av mindre allvarlig natur. Det finns därför skäl som talar för att rätte- gångsbalkens regler om förundersökning i brottmål borde anvisa ett mera flexibelt system som på olika nivåer kunde anpassas allt efter brottets svårhetsgrad.

Läget är i dag sådant att förundersök- ningen av mindre brott kräver relativt sett betydande arbetsinsatser från polisens och åklagarnas sida. För den misstänkte innebär

1 Anmärkas bör dock att polismyndighet i dessa länder tillagts vissa åklagaruppgifter (jfr bilaga 1).

proceduren ej sällan onödigt lidande med kallelser, delgivning av kallelse, inställelse för förhör och kompletterande förhör, upp- giftslämnande o.dyl. innan beslut i åtalsfrå- gan meddelas. Det bör dock nämnas att en viss förenkling av förfarandet kan ske då det är fråga om brott som kan antas ej föranleda annan påföljd än böter och förundersök- ningen är av mindre omfattning. I sådana fall behöver polisen inte föra fullständiga protokoll utan kan nöja sig med kortfattade anteckningar. Vidare bör nämnas att poli- sen i stor utsträckning kan hålla förhör per telefon, en möjlighet som också utnyttjas åtminstone då det gäller målsägande, vitt- nen o.dyl. samt att det muntliga förhöret kan ersättas av skriftliga berättelser. En sådan förhörsmetod är självfallet tidsbespa- rande.

Av intresse i detta sammanhang är att förundersökning i vissa fall kan helt und- varas, nämligen då tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger och svårare påföljd än böter inte är stadgat för brottet. I sådana fall er- fordras endast en polisrapport eller annan dylik handling av vilken det skall framgå om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen (25 & FuK)

Utredningens förslag att endast böter skall stadgas för de mindre förmögenhets- brotten kan sålunda komma att medföra ett förenklat utredningsförfarande. Då brottet framstår som så obetydligt att förutsätt- ningar för rapporteftergift anses bli upp- fyllda, torde utredningen i flertalet fall kun- na begränsas till en redovisning av brotts- anmälan och den misstänktes uppgifter samt vissa persondata. Anses däremot förunder- sökning erforderlig bör prokollet som regel kunna ersättas med kortfattade anteckning- ar. Denna möjlighet står öppen även i dag vid utredningar av mindre förmögenhets- brott. Det torde sällan kunna antas att dessa brott bör föranleda annan påföljd än böter.

5.4. Åtalsunderlåtelse

Av intresse är att se vilken betydelse de före- slagna ändrade straffsatserna för de mindre förmögenhetsbrotten kommer att få för

åklagarnas möjligheter att underlåta åtal för sådana brott. I detta sammanhang skall sär- skilt bestämmelsen i 20 kap. 75 p. 1 RB uppmärksammas. Enligt denna kan åtals- underlåtelse meddelas om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att åtdömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.

5.4.1. Nuvarande bestämmelse

Före 1965 gällde som förutsättning för åtals— eftergift enligt nämnda bestämmelse att på brottet inte kunde följa svårare straff än böter. I den nya bestämmelsen har åklaga- rens befogenhet som nämnts utvidgats till att även omfatta fall där fängelse ingår i straff- skalan. Som motivering till den ändrade bestämmelsen anförde föredragande depar- tementschefen, statsrådet Kling, bl.a. föl- jande:1

Syftet med bestämmelsen i dess förutvarande utformning har av processlagberedningen an- givits vara att skapa möjlighet att eftergiva åtal vid ringare brott, särskilt vid smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o.dyl. Ett undantags- löst beivrande av varje sådant brott har ej ansetts betingat av straffrättsskipningens ända- mål. Utöver att brottet skall synas ringa bör i allmänhet krävas, att omständigheter föreligger, som kommer den ifrågavarande gärningen att te sig mindre straffvärd i jämförelse med de flesta andra, som faller under straffbudet. Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott då enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat frihetsstraff. Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brottsbenämning hand- lingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stad- gandena; beträffande dem tillkommer det för- hållandet, att någon planenlig fördelning av förseelsetyperna mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande både böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lagtekniskt icke konsekventa utform- ningen av straffskalorna skall lägga hinder i vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifrågavarande art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan.

1 Prop. 1964: 10 med förslag till lag om in- förande av brottsbalken m.m., s. 130 ff.

Departementschefen anförde vidare att det även efter utvidgningen endast skulle kunna komma ifråga att tillämpa bestäm- melsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet. Kravet att i händelse av lagföring annan påföljd än böter uppen- barligen inte skulle komma att ådömas, innebar att det skulle vara helt klart att allenast böter kunde komma ifråga. Förelåg någon tvekan om att annat än böter skulle ådömas, fanns ej förutsättning för tillämp- ning av regeln.

En så begränsad utvidgning som det här var fråga om skulle enligt departements- chefens mening innebära väsenliga krimi- nalpolitiska fördelar. Han anförde vidare:

Jag kan icke dela den från några håll fram- förda åsikten, att en i åklagarens hand lagd befogenhet att underlåta åtal för förseelser av ifrågavarande obetydliga svårhetsgrad skulle vara ägnad att minska tilltron till de rättsvår- dande organens objektivitet. Tvärtom torde ak- tioner mot enskilda bagatellartade förseelser mången gång ha varit mera skadliga för rätts- väsendets anseende än åtalseftergifter. Blotta existensen av målsägandens subsidiära åtalsrätt torde, trots att den under nuvarande förhållan- den ytterst sällan tas i anspråk, utgöra en garanti för att åtalsfrågor handläggs samvets- grant. Möjligheten att begära överprövning hos högre åklagare, pressens kontroll och den envar till buds stående möjligheten att vända sig till justitieombudsmannen och justitiekanslern inne- bär ytterligare sådana garantier.

I sitt över förslaget den 19 november 1963 avgivna utlåtande ansåg sig lagrådet kunna godta utvidgningen av åklagarens rätt till åtalsunderlåtelse. Lagrådet uttalade att det självfallet kunde bli vanskligt att på förhand bedöma huruvida endast böter skulle kom- ma att ådömas för gärningen i fråga, men att den nya lagtexten tydligt gav vid handen att vid tveksamhet i detta hänseende det ej kunde ifrågakomma att underlåta åtal. Här- utöver fanns enligt lagrådets mening anled- ning understryka, att underlåtenhet att åtala borde vara utesluten, då det kunde antas att vid lagföring skulle ådömas visserligen en- dast böter men höga böter; i sådant fall kunde det ej — såsom i motiven förutsattes — sägas vara fråga om ringa brott eller lag-

överträdelser av föga allvarlig beskaffenhet, och lagföring måste alltså te sig påkallad ur allmän synpunkt.

Som framgår av tabell 5: 1 har åklagarna varit mycket restriktiva vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse om åtalsunder- låtelse då det gällt de mindre förmögenhets- brotten.

Tabell 5: 1. Personer som år 1968 dömts till böter resp. meddelats åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5 p. 1 RB i fråga om vissa mindre brott mot brottsbalken .

Åtalsunder- låtelse enl. Dömda 20: 7 p. Brott till böter 1 RB Misshandel (ringa fall, 3: 5 BrB) ] 987 28 Hemfridsbrott o. olaga intrång (ringa fall 4: 6 BrB) 319 23 Snatteri (8: 2 BrB) 6 691 61 Bedrägligt beteende (9: 2 BrB) ] 287 12 Häleriförseelse (ringa fall, 9: 7 BrB) 239 Undandräkt (10: 2 BrB) 59 Fyndförseelse (10: 8 BrB) 15 4 Skadegörelse (12: l BrB) 944 9 Åverkan (12: 2 BrB) 347 11

5.4.2. RÅ-s skrivelse

Det finns förespråkare för den uppfattning- en att åklagarnas möjlighet att underlåta åtal vid mindre lagöverträdelser är alltför begränsad samt att en utvidgning här är motiverad. Bl.a. har RÅ i skrivelse den 24 februari 1969 till Konungen uttalat önskemål i denna riktning.

I skrivelsen anför RÅ att brottsutveck- lingen — en oavbruten ökning av antalet begångna brott och en tendens mot svårare och mera komplicerad brottslighet gör det nödvändigt att utnyttja tillgängliga re- surser för brottsbekämpning på bästa möj- liga sätt. För detta ändamål bör olika ra- tionaliseringsåtgärder vidtas i syfte att så- vitt möjligt förenkla handläggningsformerna utan att eftersätta säkerheten. Men det kan också finnas anledning att av processekono-

miska skäl underlåta lagföring i större om- fattning än som är möjligt för närvarande. Också kriminalpolitiska skäl kan anföras för ytterligare begränsningar av åtalsplikten. Lagföring framstår utan tvivel stundom som meningslös eller rent av skadlig från krimi- nalpolitisk synpunkt. Samtidigt är det tyd- ligt att åtalsunderlåtelse bör framstå som ett undantag för att inte respekten för laglyd- nad skall äventyras och att garantier måste finnas för en så enhetlig rättstillämpning som möjligt.

RÅ finner det sålunda vara motiverat att något vidga möjligheterna att underlåta åtal i de fall som regleras bl.a. i 20 kap. 7 5 p. 1 RB. Stadgandet har i och för sig ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Enligt RÅ-s mening bör man fasthålla vid kravet att straffet, om lagföring äger rum, inte skall bli svårare än böter. Under denna förutsättning bör åklagaren kunna besluta att inte tala å brottet så snart åtalsunderlåtelse framstår som lämplig med beaktande av såväl vad som krävs för den misstänktes tillrättaföran- de som hänsyn till allmän laglydnad. En sådan tillämpning är i och för sig förenlig med stadgandets nuvarande lydelse. Att en mindre restriktiv tillämpning är åsyftad sy- nes emellertid RÅ lämpligen kunna komma till uttryck genom att man tar bort kravet på att det skall vara uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas.

5.4.3. Den absoluta åtalsplikten skall särskilt utredas

Frågan om åklagarna skall ges möjlighet att underlåta tala å vissa mindre brott utgör del av ett vida mer omfattande problem, nämligen om man överhuvudtaget bör hålla fast vid principen om den absoluta åtals- plikten. Det är givet att denna princip kom- mer att urholkas efter hand som undantag stadgas därifrån. I den mån tillämpnings- området för åtalsunderlåtelsen vidgas från rena undantagsfall till relativt ofta förekom- mande fall, kommer man i själva verket att fjärma sig mycket långt ifrån den absoluta åtalspliktens princip. En sådan utveckling

I utredningens uppdrag ingår inte att be- handla frågan om den absoluta åtalsplikten i alla dess delar. Denna fråga kommer att bli föremål för särskild utredning.1 I detta sammanhang skall framställningen begrän- sas till frågan vilka möjligheter som kan finnas att inom ramen för gällande bestäm- melse underlåta att åtala mindre förmögen- hetsbrott.

5.4.4. Stadgandet bör tolkas mindre restriktivt

Som RÅ anmärkt ger bestämmelsen i 20 kap. 75 p. 1 RB utrymme för en vidsträckt till- lämpning av institutet åtalsunderlåtelse. Man kan i de allra flesta fall säga att de mindre förmögenhetsbrotten vid eventuell lagföring uppenbarligen inte föranleder an- nan påföljd än böter. Vad som emellertid begränsar tillämpningen är den givna förut- sättningen, att det skall vara uppenbart att lagföring inte påkallas ur allmän synpunkt. Lagstiftaren har här överlåtit åt åklagarna att bedöma när en sådan situation kan anses föreligga. Det blir då ytterst fråga om en värdering av behovet av ett straffrättsligt ingripande, straffets ändamål och dess funk- tion i det särskilda fallet. Man torde därvid utgå ifrån att det för rättsordningens upp- rätthållande är av intresse att lagöverträdel- ser av denna art beivras. I vissa fall kan emellertid andra samhällsintressen kollidera med och kanske väga tyngre än det allmän- na intresset av ett rättsingripande. Man kan t.ex. komma fram till att en lagföring bör undvaras för att bespara de rättsvårdande myndigheterna arbetet med obetydligare lagöverträdelser för att de i ökad utsträck- ning skall kunna ägna sina krafter åt be— kämpandet av den allvarligare kriminali- teten. Man kan också hysa den uppfatt- ningen att brottet som sådant är så bagatell- artat och förövat under sådana omständig- heter att målsägandens intresse att få detta ställt under allmänt åtal bör negligeras. Mot uppfattningen att ett rättsingripande

* Genom beslut av Kungl. Maj:t den 27 no- vember 1970 har en sådan utredning tillsatts.

erfordras av hänsyn till den allmänna lag- lydnaden kan invändas att det skall vara fråga om en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet och att åtalsunderlåtelse i viss begränsad omfattning inte åtmin- stone i fråga om brott som här är aktuella _ kan antas minska straffbudets allmänverkan i väsentlig mån. Härtill kommer att själva avslöjandet av brottet och det obehag det medför att känna omgivningens ogillande, av de flesta människor upplevs som en myc- ket allvarlig reaktion.

Utredningen anser sålunda att en mindre restriktiv tolkning av förevarande bestäm- melse om åtalsunderlåtelse är motiverad. I fråga om de mindre förmögenhetsbrotten föreligger otvivelaktigt åtskilliga fall, där åklagaren bör kunna underlåta åtal redan på den grunden att lagöverträdelsen vid en samlad bedömning kan anses ha ringa straff- värde. I det föregående har utredningen an- gett de möjligheter som bör finnas för poli— sen att meddela rapporteftergift vid obetyd— liga egendomsbrott. Utrymmet för åklagar- nas möjlighet att underlåta åtal bör inte vara mindre. Det finns skäl som talar för att åklagaren bör kunna underlåta åtal även i sådana fall då värdet av det tillgripna (vid snatteri) eller den uppkomna skadan (vid bedrägligt beteende) eller värdet av det för- skingrade (vid undandräkt) ligger över grän- sen för att rapporteftergift skall kunna med- delas, nämligen då andra omständigheter, t.ex. att lagöverträdaren är en åldrig person, handikappad eller eljest sjuk, att brottet be- gåtts i en psykiskt pressad situation eller att gärningen förövats under andra speciella förhållanden, kan åberopas som grund för ett sådant beslut.

5 .4.5 Författningsändringar

Utredningens synpunkter på en vidgad till- lämpning av institutet åtalsunderlåtelse vid mindre förmögenhetsbrott bör ses mot bak- grunden av utredningens allmänna värdering av dessa överträdelser, vilken bl.a. kommit till uttryck i förslaget att ta bort fängelse ur straffskalan. Som nämnts har emellertid denna reform i och för sig mindre betydelse

för tillämpningen av bestämmelsen i 20 kap. 75 p. 1 RB, eftersom förutsättning redan nu finns för sådan åtalsunderlåtelse, då brottet uppenbarligen skulle föranleda bötes- straff vid eventuell lagföring. Reellt torde emellertid utredningens förslag föra med sig att dessa mindre förmögenhetsbrott jäm- ställs med andra bötesbrott från straffvär- dessynpunkt, vilket kan ha betydelse för åtalsprövningen. En av anledningarna till att institutet numera tillämpas relativt sällan vid mindre förmögenhetsbrott kan sålunda vara att dessa av tradition ansetts särskilt straffvärda och att lagföring för den skull ansetts påkallad ur allmän synpunkt.

För att särskilt markera att tillämpnings- området för institutet åtalsunderlåtelse i fortsättningen bör vara mindre restriktivt synes den av RÅ föreslagna författnings- ändringen böra genomföras.1

I ett hänseende kommer utredningens för- slag att medföra ändring av nuvarande ord- ning för institutets tillämpning. Enligt 21å åklagarinstruktionen ankommer det nämli- gen på länsåklagaren (och enligt 33 & sam— ma förordning överåklagare eller chefsåkla- gare i rikets tre största städer) att besluta om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & p. 1 RB, om svårare straff än böter är stadgat för brottet. Beslutsrätten kan enligt 40 å andra stycket åklagarinstruktionen av RÅ delege- ras till chefsåklagare. Bortfaller nu fängelse ur straffskalan för snatteri, bedrägligt be- teende och undandräkt kommer den sär- skilda kompetensregeln för åtalsunderlåtelse inte vidare att gälla för dessa brott. Enligt utredningens mening finns det ej heller an- ledning att i detta hänseende särskilja de mindre förmögenhetsbrotten från andra bö- tesbrott i brottsbalken.

5.5. Strafföreläggandet

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt äger åklagare numera med stöd av

1 I en inom justitiedepartementet i november 1970 upprättad promemoria (Ju 1970: 26) an— gående åtalsunderlåtelse i vissa fall m.m. före- slås den ändringen i 20: 7 p. 1 RB att uttrycket »om det är uppenbart» ersätts med »om det med skäl kan antagas».

Kungl. Maj:ts särskilda förordnande enligt 48 kap. 4 5 andra stycket RB utfärda straff- föreläggande för snatteri, bedrägligt beteen- de och undrandräkt trots att fängelse ingår i straffskalan för dessa brott. Det förutsätts dock att brottet inte anses förskylla högre straff än femtio dagsböter eller, jämte annat brott, högst sextio dagsböter som gemen- samt straff.

Utvidgningen av strafföreläggandets till- lämpningsområde till att omfatta bl.a. dessa brott med fängelse i straffskalan har otvivel- aktigt kommit att befria domstolarna från en betydande mängd mindre brottmål. För- utsättningar torde också finnas att gå vidare på den inslagna vägen och vidga kretsen av sådana brott, som lämpligen bör inrymmas under systemet. Det bör emellertid fram- hållas att denna reformpolitik inte är helt invändningsfri.

Då fråga uppkommer att införa en för- enklad handläggningsform bör man sålunda i första hand lägga straffrättsliga värderings- synpunkter på brottet i fråga. Framkommer det därvid att brottet bör tillmätas lågt straffvärde, torde en omprövning av gällan- de straffskala aktualiseras. Borttagandet av fängelse ur straffskalan kan i sin tur föra med sig processuella förenklingsåtgärder. Avses en straffbestämmelse skola täcka brott av olika svårhetsgrad, vilket motiverar bibehållandet av fängelse för de svårare fallen, ligger det nära till hands att bryta ut de ringa brotten till ett särskilt straffbud med därtill anpassad straffsats. En sådan lagstiftningsmetod har tillämpats på åtskil- liga håll i brottsbalken (t.ex. vid misshandel, vållande av annans död, tillgrepp av fort- skaffningsmedel). Därigenom dras en be- stämd gräns mellan de ringa brotten, där en summarisk handläggningsrutin kan tillgri- pas, och övriga brott.

Genom att fängelse tas bort ur straff- skalan för de mindre förmögenhetsbrotten öppnas möjlighet för utfärdande av straff- föreläggande, utan att detta behöver bli be- roende av Kungl. Maj:ts särskilda förord- nande enligt 48 kap. 45 andra stycket RB. Utredningens förslag innebär att de i 15 strafföreläggandekungörelsen angivna lag-

rummen avseende snatteri, bedrägligt be- teende och undandräkt skall utgå.

Enligt 435 första stycket åklagarinstruk- tionen bör åklagare meddela strafföreläg- gande i stället för att väcka åtal, då de legala förutsättningarna för tillämpning av detta institut är uppfyllda. Att åklagarna i vissa fall anser sig förhindrade att beivra mindre förmögenhetsbrott genom strafföre- läggande synes frånsett att det kan finnas särskilda omständigheter som motiverar högre bötesstraff än 50 dagsböter främst komma att bero på att den misstänkte inte erkänner brottet och vägrar att godkänna föreläggandet eller att målsäganden förkla- rat sig ämna föra talan om enskilt anspråk.

Enligt samma paragraf andra stycket är behörigheten att utfärda strafföreläggande för sådana brott, på vilka är stadgat böter eller fängelse i högst sex månader, förbe- hållen den som innehar eller uppehåller tjänst som chefsåklagare eller högre tjänst inom åklagarväsendet. Det stadgas vidare i tredje stycket att RÅ äger förordna, att även annan åklagare skall vara behörig att ut- färda sådant strafföreläggande. Sådant för- ordnande får avse endast åklagare som har fullgjort minst två års tjänstgöring som åkla- gare efter det att han förvärvat behörighet till åklagartjänst. Genom att fängelse utgår ur straffskalan för de mindre förmögenhets- brotten kommer denna särskilda behörig- hetsregel inte vidare att gälla dessa brott.

5.6. Domstolshandläggningen

En genomgående linje i den hittills lämnade framställningen har varit att de mindre för- mögenhetsbrotten bör handläggas på sådant sätt att man därigenom åstadkommer en snabb reaktion som är anpassad efter brot- tets art i det särskilda fallet och inte orsakar lagöverträdaren onödigt lidande. I sådana fall där man anser sig inte kunna stanna vid den reaktion, som följer av institutet rap- porteftergift eller åtalsunderlåtelse, bör man om möjligt handlägga saken i förenklad form genom att den misstänkte ges möjlig- het att godkänna ett strafföreläggande.

Man bör emellertid inte bortse ifrån att

även efter genomförandet av utredningens reformprogram en inte obetydlig del av dessa mindre förmögenhetsbrott alltjämt måste föras till domstol. De legala förut— sättningarna för att avstå från rättsingripan— de eller att välja ett summariskt handlägg- ningsförfarande kommer sålunda att vara begränsade. Även ett relativt sett bagatell- artat förmögenhetsbrott kan kräva domstols- prövning om den misstänkte förnekar brot— tet eller —— vilket torde vara mindre vanligt om målsäganden förklarar att han ämnar föra talan om straffansvar (med utövande av sin subsidiära åtalsrätt) eller om enskilt anspråk. Som inledningsvis framhållits lig- ger det inom utredningens uppdrag att un- dersöka om man för dessa fall kan åstad- komma en förenklad handläggningsform som begränsar domstolarnas medverkan. Denna fråga avser utredningen att pröva i ett kommande betänkande.

Av den 1 kap. 3 lämnade redogörelsen för domstolshandläggningen framgår att denna sker efter i stort sett samma mönster obe- roende av brottets beskaffenhet. I vissa delar ger dock rättegångsbalkens bestäm- melser utrymme för en förenklad ordning i fråga om de mindre brottmålen. Är brottet av sådan art att detta endast föranleder böter gäller sålunda särskilda regler beträf- fande såväl domstolarnas domförhet som själva förfarandet. Utredningens förslag att ta bort fängelse ur straffskalan för de mind- re förmögenhetsbrotten får därför vissa åter- verkningar i detta hänseende.

5.6.1. Handläggning utan nämnd

Enligt 1 kap. 3 & RB är tingsrätt domför utan nämnd i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än böter. Att dessa mål handläggs av endast en lagfaren domare medför viss förenkling av förfarandet. Näm- nas bör dock att den befogenhet, som enligt 11 & tingsrättsinstruktionen tillagts tingsrät- ten att förordna tingsnotarie att handlägga bötesmål, inte omfattar mål om annat i brottsbalken upptaget brott än fylleri och förargelseväckande beteende. Vidare skall nämnd alltid delta i avgörandet när tings-

notarie handlägger brottmål. Handlägg- ningen utan nämnd av mindre förmögen— hetsbrott kommer sålunda endast att an- förtros ordinarie innehavare av domartjänst eller den som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt.

5.6.2. Huvudförhandlingen

I mål av nu ifrågavarande slag gäller i dag att den tilltalades personliga inställelse inte är ovillkorligen nödvändig för målets av- görande. Det torde dock allmänt förekom- ma att domstolarna ålägger den tilltalade att personligen infinna sig i rätten. I februari 1968 gjordes en undersökning av praxis vid häradsrätter och rådhusrätter under skånska hovrätten i fråga om åläggande om instäl- lelse i mål avseende butikssnatteri, där det tillgripnas värde var högst 15—20 kronor och gärningsmännen inte tidigare begått brott.1 Resultatet visade att tio av tolv häradsrätter och tre av fyra rådhusrätter som regel ålade den tilltalade att infinna sig personligen. Inom rådhusrätten i Malmö var praxis skiftande på olika rotlar. Undersök- ningen gav också vid handen att flertalet domstolar endast i undantagsfall godtog skriftligt erkännande, då målet avsåg sådant brott. Vid rådhusrätterna i Malmö, Helsing- borg och Lund accepterade man dock all- mänt en sådan ordning.

Även om det kan förmodas att domstolar- na, sedan möjligheter öppnats att utfärda strafföreläggande för de mindre förmögen- hetsbrotten, är mindre benägna att fasthålla vid kravet på personlig inställelse, synes dock någon enhetlig praxis inte ha uppnåtts på detta område. Genom att de mindre för- mögenhetsbrotten enligt utredningens för- slag kommer att utgöra rena bötesbrott torde man dock i större utsträckning än hittills kunna avstå från åläggandet om personlig inställelse.

Det sagda har särskild betydelse i sådant mål där åklagaren för talan om enskilt an- språk (t.ex. då brottet avser bedrägligt be—

1 Undersökningen har utförts av tingsnota- rien Göran Rise och ingivits till hovrätten den 6 februari 1968.

teende i form av smitning från betalning, s.k. snyltning) och förutsättning på denna grund saknas för utfärdande av strafföre- läggande. Om den tilltalade i skrivelse till rätten eller genom ombud erkänner gär- ningen och medger ersättningsanspråket, synes åläggande för den tilltalade att per— sonligen inställa sig i målet inte erfordras. Förutsättningar finns att avgöra målet i dennes utevaro.

Den omständigheten att endast böter kommer att upptas i straffskalan för de mindre förmögenhetsbrotten synes också medföra viss förenkling i domstolshandlägg- ningen. Det torde sålunda endast i rena undantagsfall vara motiverat att förordna om personundersökning och genomgång av personalia vid huvudförhandlingen torde i de allra flesta fall kunna inskränkas till den utredning av den tilltalades ekonomiska situation som krävs för bestämmandet av dagsboten.

5.7. Tvångsmedel

Som inledningsvis framhållits är de proces- suella reglerna om tvångsmedel direkt av- hängiga av de straffsatser som gäller för brotten. Ett borttagande av fängelse ur straffskalan för de mindre förmögenhets- brotten medför att förutsättningarna för tvångsingripanden mot den som begår så- dant brott i stort sett upphör. En sådan ord- ning torde emellertid inte utan vidare kunna accepteras om man vill hålla fast vid tanken att ett straffrättsligt ingripande skall kunna ske vid mindre förmögenhetsbrott.

5.7.1. Gripande

Vad särskilt beträffar de mindre tillgrepps- brotten förhåller det sig ofta så att går— ningsmannen ertappas på bar gärning av målsäganden eller av någon utomstående. Eftersom fängelse kan följa på snatteri har envar rätt att gripa en sådan person och överlämna honom till polis (24 kap. 75 andra stycket RB). Skulle denna möjlighet inte finnas kan man med skäl befara att gärningsmannen snabbt skulle försvinna

från platsen med bibehållen anonymitet, sedan man tagit från honom vad han till- gripit. Motsvarande kan antas gälla den som gör sig skyldig till andra mindre förmögen- hetsbrott än snatteri, t.ex. bedrägligt beteen- de genom att smita från betalning.

Övervägande skäl talar för att denna be— stämmelse om gripande även i fortsättningen bör tillämpas vid de mindre förmögenhets- brotten. Det är från kriminalpolitisk syn- punkt av intresse att en person som begår ett sådant brott blir avslöjad. Som tidigare anförts fäster utredningen stort avseende vid den reaktion som ligger i själva avslöjandet av brottet.

Utredningen föreslår därför ett sådant tillägg till 24 kap. 7 5 andra stycket RB om rätt för envar att gripa den som träffas på bar gärning eller flyende fot, att denna rätt även skall gälla vid brott mot 8 kap. 2 5, 9 kap. 2 & och 10 kap. 2 5 BrB, ehuru endast böter kommer att kunna följa på dessa brott.

I fråga om polismans rätt att gripa den som misstänks ha begått mindre förmögen- hetsbrott torde inte krävas någon ändring. Polisman har alltid möjlighet att välja den enklare åtgärden att medtaga vederbörande till förhör.

5.7.2. Häktning och anhållande

Det torde i dag sällan förekomma att åkla- gare beslutar om anhållande av den som gjort sig skyldig till ett mindre förmögen- hetsbrott och än mindre vanligt är det att en sådan person häktas. Vid den genom- gång som utredningen gjort av samtliga fall där domstolarna år 1968 dömt till annan påföljd än böter för de mindre förmögen- hetsbrotten, har häktning förekommit i en- dast två fall. Det rörde sig i båda fallen om utländska medborgare utan fast bostad och anställning.

Genom att fängelse faller bort ur straff- skalan för de mindre förmögenhetsbrotten kommer häktningsgrunden att inskränkas till sådana fall, då den misstänkte är okänd och vägrar att avslöja sin identitet eller han saknar hemvist inom riket och det förelig- ger flyktfara. I motsvarande mån kommer

förutsättningarna för anhållande att inskrän- kas. I realiteten torde dessa tvångsmedel komma att användas i rena undantagsfall.

5.7.3. Husrannsakan

Den omständigheten att snatteri ej längre skall ha fängelse i straffskalan medför att reell husrannsakan inte får företas då an- ledning förekommer att sådant brott för- övats. Ligger brottet i gränszonen mellan snatteri och stöld vid denna bedömning skall inte bara hänsyn tas till värdet av det tillgripna utan även till andra omständighe- ter vid brottet, t.ex. att förfarandet varit särskilt kvalificerat -— så torde misstanken regelmässigt avse stöld. I sådana fall synes sålunda laga hinder inte finnas mot att företa husrannsakan.

Vid de överläggningar som utredningen haft med företrädare för åklagar- och polis- myndigheter i landet har framkommit att institutet husrannsakan tillämpas i mycket varierande omfattning vid snatteribrott. På vissa håll uppges att man här aldrig till- griper denna tvångsåtgärd medan praxis inom andra polisdistrikt är sådan att hus- rannsakan sker i flertalet fall av snatteri, där den tillgripna egendomen utgör annat än livsmedel. Man har också pekat på fall då man under utredningen av ett obetydligt snatteri förordnat om husrannsakan, vilket lett till att en större stöldhärva kunnat nystas upp.

Enligt utredningens mening bör de mindre förmögenhetsbrotten i princip behandlas på samma sätt som andra brott på vilka endast kan följa böter. Något behov av att vid bagatellartade tillgrepp sätta igång en större undersökning för att utröna om den miss— tänkte eventuellt kan ha gjort sig skyldig till annan brottslighet, i vilken det aktuella snatteriet endast utgör en ringa del, torde i allmänhet inte finnas. Emellertid kan det i undantagsfall förekomma att ett avslöjat mindre tillgreppsbrott, t.ex. tillgrepp av vissa klädespersedlar eller en vara som lämpar sig för försäljning på den illegala marknaden, ger anledning till stark misstanke om att det är fråga om omfattande systematisk brotts-

lighet. Det synes i sådana fall vara ett all- mänt intresse att närmare undersöka förhål- landet, vilket motiverar husrannsakan.

Vid övervägandet om det alltjämt bör finnas utrymme för sådant tvångsmedel vid snatteri har utredningen stannat vid att poli— sen eller åklagaren inte bör betas möjlighe- ten att förordna därom i speciella fall. Denna ståndpunkt ligger i linje med utred- ningens allmänna uppfattning om att rätts— vårdens aktivitet i fråga om de mindre för- mögenhetsbrotten främst bör ta sikte på så- dana fall som framstår som särskilt kvali- ficerade.

Utredningen föreslår alltså att husrann- sakan skall kunna företas i samband med ett upptäckt snatteri om särskilda skäl påkallar detta. Med särskilda skäl avses därvid att det på grund av gärningens utförande, det tillgripna föremålet eller gärningsmannens person finns skälig misstanke mot veder- börande om flera mindre förmögenhets- brott.

Även om det mindre sällan torde före- ligga särskilda skäl att förordna om hus- rannsakan i sådana fall, då misstanke avser bedrägligt beteende eller undandräkt, bör dock denna möjlighet även här stå öppen.

Utredningens förslag innebär sålunda ett tillägg till bestämmelsen i 28 kap. 1 & RB.

5.7.4. Kroppsvisitation

I likhet med vad som gäller reell husrann- sakan förutsätts för kroppsvisitation att an- ledning förekommer att brott förövats, varå kan följa fängelse (28 kap. 11 & RB).

Det förekommer inte sällan att en person som misstänks för snatteri (och då särskilt när brottet förövats i butik eller varuhus) har dolt den tillgripna saken på sig i kläder- na eller på annat sätt. Har tillgreppet obser- verats kan visserligen den som bestulits >>å färsk gärning» ta tillbaka det stulna men i allmänhet framförs misstanken först på ett senare stadium.

Det synes inte vara möjligt att avskära polisen från möjligheten att förordna om kroppsvisitation i samband med utredningen av snatterifall. Detta tvångsmedel bör kunna

tillgripas då misstanke föreligger om sådant brott. Samma ordning bör gälla vid andra mindre förmögenhetsbrott än tillgreppsbrott.

Utredningen föreslår alltså att bestäm- melsen i 28 kap. 11 & RB även skall omfatta sådana fall, då anledning förekommer att brott enligt 8 kap. 25, 9 kap. 25 eller 10 kap. 2 & BrB förövats.

6. Mindre lagöverträdelser förövade av barn

Enligt den officiella kriminalstatistiken kla- rades 83725 tillgreppsbrott upp 1967. Av dessa hade ca en tredjedel (27 814) förövats av barn under 15 år. Denna barnkriminali- tet är särskilt påfallande vid vissa typer av tillgreppsbrott. Mopedstölder och källare- vindsinbrott domineras sålunda helt av de icke-straffmyndiga. Andelen minderåriga upptäckta lagöverträdare utgör här 92,5 pro— cent resp. 80,1 procent. I fråga om butiks- stölder och snatterier är drygt en fjärdedel av lagöverträdarna i åldrarna under 15 år. Vissa andra typer av förmögenhetsbrott, t.ex. hotell-restaurang-droskbedrägerier, för- övas däremot av naturliga skäl mycket säl- lan av barn.

I inledningen till detta betänkande har framhållits att kriminalstatistiken ger en ofullständig bild av den verkliga brottslig— heten. De fall som kommer till polisens kän- nedom utgör ett begränsat urval av antalet förövade brott. Man måste räkna med att flertalet uppdagade mindre brott av olika bevekelsegrunder aldrig anmäls till polisen. Detta torde särskilt gälla sådana fall, där brottsförövaren är eller misstänks vara barn som inte uppnått straffmyndig ålder. Vidare måste man ta hänsyn till att flertalet polis- anmälda brott förblir ouppklarade. Uppkla- ringsprocenten vid sådana överträdelser som anses typiska bland barn och ungdom är mycket låg (vid mopedtillgrepp ca 18 pro- cent, vid källare-vindsinbrott ca 24 pro— cent).

Förekomsten av kriminalitet hos ostraf- fade har under senare år kommit att intres- sera flera forskare (se bilaga 4). Resultatet av gjorda undersökningar visar att den dol- da kriminaliteten har en avsevärt större utbredning än vad man kanske kunnat vänta. Faktiskt förhåller det sig så att visst krimi- nellt beteende är en nära nog normal före— teelse bland de flesta barn och ungdomar under uppväxtåren. Av betydelse i detta sammanhang är att mindre förmögenhets- brott, t.ex. småsnatterier och snyltning (dvs. smitning från avgift vid t.ex. busstransport) är så vanligt förekommande.

Dessa lagöverträdelser, som kan vara ganska vanliga i åldrarna närmast före 15- årsgränsen, upphör hos de allra flesta i övre tonåren. Att märka är att denna process i övervägande antal fall sker utan att något samhällsingripande behöver sättas in. Det finns också företrädare för den uppfatt- ningen att ett sådant ingripande i vissa fall kan leda till negativa följder med hänsyn till den uppmärksamhet som därmed ägnas barnet.

6.1. Nuvarande handläggningsrutin

I den mån den som drabbas av brottet anser att detta bör komma till myndigheternas kännedom, vilket som nämnts ej alltid är fallet, anmäls det i allmänhet till polisen. Sedan anmälan tagits upp och diarieförts gör polisen en summarisk utredning. Då det

konstaterats att gärningsmannen inte upp- ' nått straffmyndig ålder, är polisens befatt- ning med saken avslutad. Ärendet skrivs av och polisen sänder en rapport över händel- sen till barnavårdsnämnden. På åtskilliga håll i landet har polisen och barnavårds— nämnden etablerat sådant samarbete att ärendet kan lämnas över till barnavårds- nämnden omedelbart efter det att anmälan kommit in. En tjänsteman vid barnavårds— nämnden kan vara placerad hos polisen för att handlägga dessa ärenden.

6.1.1. Utredningen hos barnavårdsnämnden

Enligt 14 5 barnavårdslagen åligger det har- navårdsnämnd att utan dröjsmål inleda ut- redning, då nämnden genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer på nämnden kan an- tas vara påkallad. Vidare föreskrivs att ut- redningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning. Vid anmälan mot en minderårig skall barnavårdsnämnden så- lunda klarlägga dels om denne förövat gär- ningen och dels om det på grund därav krävs särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.

Utredningen i barnavårdsärendet utförs regelmässigt av någon tjänsteman som är anställd vid barnavårdsnämnden. Har nämn- den inte några sådana tjänstemän anställda, brukar ordföranden sköta utredningen. I 15—18 55 barnavårdslagen finns föreskrifter om hur utredningsmaterialet skall samlas in.

En väsentlig del av utredningsmaterialet utgörs av muntliga uppgifter från enskilda personer. Utredaren har befogenhet att höra »envar som ärendet rör» (15 5). Enligt de anvisningar som utfärdats av socialstyrelsen1 bör barnet alltid höras vid utredningen om denna föranleds av barnets eget beteende. Ett sådant samtal anses ur psykologisk syn- punkt vara värdefullt, bl.a. därför att det hos barnet kan undanröja ängslan för en oviss framtid och inge förtroende för barna- vårdsnämnden. Vidare förutsätts enligt an- visningarna att utredaren tar kontakt med

barnets vårdnadshavare. Fall kan dock un- dantagsvis förekomma där detta kan under- låtas, t.ex. om anmälan avser någon baga- tellartad förseelse och utredaren anser att ett samtal med föräldrarna skulle kunna vålla barnet skada eller om ärendet är sådant att det kan förmodas inte föranleda någon åt- gärd från barnavårdsnämndens sida.

Utredaren kan vidare inhämta upplys— ningar från utomstående personer, t.ex. lä- rare, skolsköterska, representanter för andra sociala nämnder men också från släktingar, grannar eller kamrater till barnet. Vilka personer som skall höras beror givetvis på ärendets art. Vid valet av upplysningskälla skall utredaren alltid ha i minnet såväl att utredningen skall bedrivas allsidigt som att den inte i onödan vållar obehag, olägenhet eller kostnad.

Ett betydelsefullt led i utredningsarbetet utgör hembesök (18 5). I socialstyrelsens an- visningar framhålls att utredaren därvid får tillfälle att iaktta förhållanden, som han inte haft vetskap om men som är av betydelse för utredningen. Vidare kan han skapa bättre kontakt med de personer ärendet rör och ges möjlighet att grundlägga ett sam- arbete med dem. Slutligen framhålls att den underårige och hans anhöriga därigenom får tillfälle att konstatera att utredaren efter- strävar den allsidighet som barnavårdslagen föreskriver vid utredning i barnavårds- ärende.

På grundval av det hopsamlade materialet har utredaren att avge skriftlig utrednings- rapport. Rapporten ställs till den barna- vårdsnämnd, för vars räkning utredningen gjorts, och innehåller nödvändiga person- uppgifter om den underårige, kortfattad redogörelse om anledningen till utredningen, uppgifter om vad som framkommit vid sam- tal med den underårige och andra hörda personer, redogörelse om den underåriges familje- och uppväxtförhållanden, hem- miljö, skolsituation osv. Vidare skall utre- daren avsluta sin rapport med förslag till åtgärd.

1 Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 170.

Innan barnavårdsnämnden avgör ärendet skall barnets vårdnadshavare underrättas om vad som kommit fram vid utredningen och ges tillfälle att yttra sig över detta, så- vida inte sådant yttrande befinns uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande inte kan avvaktas (19 5). Nämndens beslut träffas efter före- dragning av ärendet. Om åtgärder aktuali- seras i anledning av den förövade gärningen försöker barnavårdsnämnden såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom förebyggande åtgärder, t.ex. varning eller övervakning (26 5). Bedöms förebyggande åtgärder vara gagnlösa eller har sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den under- årige tas omhand för samhällsvård (29 5). I de allra flesta fall då fråga gäller mindre brott eller förseelser anses dock ärendet kunna bero med den gjorda utredningen.

6.1.3. Förenklad handläggningsrutin

Som framgår av den nu i korta drag redo- visade handläggningsrutinen anvisar lagen här en ganska omständlig procedur. Klart är emellertid att det i praktiken måste finnas utrymme för betydande avvikelser från schemat. Man måste sålunda räkna med att många mindre lagöverträdelser är av sådan art att det från början är uppenbart att nå- got ingripande från samhällets sida inte på- kallas. Att i dylika fall sätta igång en om- fattande utredning kan inte vara försvarligt.

Vid de överläggningar som brottsmåls- utredningen haft med företrädare för olika barnavårdsnämnder har också framgått att man på vissa håll handlägger dessa överträ- delser på ett informellt sätt i förenklade for- mer. Särskilt i de större städerna förekom- mer det att den tjänsteman vid barnavårds— nämnden, som får hand om ärendet, tillagts rätt att själv bedöma om saken skall tas upp och utredas, även om det står klart att det är fråga om brottslig gärning. Finner tjänste- mannen att lagöverträdelsen är bagatell- artad och är barnet inte tidigare känt hos nämnden, kan tjänstemannen skriva av ären—

det utan att han ens behöver ta kontakt med barnet eller dess föräldrar. Formella förut- sättningar för en sådan ordning kan ges genom att barnavårdsnämnden enligt kom- munalfullmäktiges beslut äger rätt att dele- gera avgörandet åt tjänstemannen (12 5 BvL). Beslut som fattas efter sådan delege- ring skall anmälas vid nämndens nästa sam- manträde.

6.1.4. Vissa barnavårdsnämnder kräver noggrann utredning

Särskilt på mindre orter synes barnavårds- nämnderna vara mer restriktiva då det gäller att utan föregående utredning skriva av anmälda lagöverträdelser. Enligt vad brott- målsutredningen erfarit tillämpas här all- mänt den ordningen att även mindre sådana av bagatellartad beskaffenhet utreds och prövas vid sammanträde med barnavårds- nämnden. Förfarandet kan illustreras med följande fall som handlagts av polis och barnavårdsnämnd i en mindre mellansvensk stad.

En 11-årig flicka ertappades med att snatta en påse konfekt (värd ca 2 kronor) i ett varu- hus. Barnet hördes av affärsledningen varefter händelsen polisanmäldes. Omkring en månad därefter kallades barnet och dess föräldrar till polisförhör. Barnets berättelse togs upp i en polisrapport, varefter polisen skrev av ärendet och sände rapporten till barnavårdsnämnden. En assistent fick där hand om utredningen, hörde barnet och föräldrarna samt undersökte barnets situation. Utredningen visade att för- äldrarna var uppenbart skötsamma och inget tydde på att några åtgärder från nämndens sida var erforderliga. Handlingarna föredrogs av assistenten vid nämndens följande samman- träde. I enlighet med assistentens förslag beslöt nämnden att låta ärendet bero vid den gjorda utredningen. Nämndens avskrivningsbeslut meddelades omkring fyra månader efter det att händelsen inträffat.

6.2. Myndigheternas ingripanden bör begränsas

Det torde vara en allmän uppfattning att samhället på något sätt bör reagera då det upptäcks att ett barn förövat en brottslig gärning. Det anses också vara av vikt att

ingripandet sätts in på ett tidigt stadium i barnets utveckling för att man därmed skall kunna bryta beteendet. Blir det ingen reak— tion från samhällets sida anses faran vara stor att överträdelserna fortsätter och tar sig allt allvarligare uttryck. Uttalanden i denna riktning ligger bl.a. bakom de i de- cember 1963 av arbetsgruppen mot butiks- stölder utfärdade rekommendationerna att alla butikssnattare bör polisanmälas.1

Under senare år har emellertid framträtt förespråkare för en annan uppfattning. Man har hänvisat till gjorda undersökningar av den faktiska förekomsten av lagöverträdel- ser bland barn i icke—straffmyndig ålder, en- ligt vilka vissa avvikelser från regelsystemet närmast är att betrakta som ganska natur- liga företeelser i barnens mognadsprocess. Frågan har ställts om inte samhällets aktivi- tet på detta område bör begränsas. De barn som åker fast för ett mindre förmögenhets- brott, t.ex. snatteri, utsätts för en påfres- tande procedur (registrering och förhör hos polisen, utredning och förhör vid barna- vårdsnämnden osv.), en procedur som ofta kräver långa väntetider. Under tiden innan ärendet slutbehandlats lever barnet ej sällan i ett tillstånd av spänning och oro över vad som kommer att hända. Samhällets åtgärder anses stå i orimlig proportion till dessa mindre lagöverträdelser.

Det framhålls som än allvarligare att de barn som upptäcks stämplas som brotts- lingar. I en uppsats2 har Kerstin Elmhorn beskrivit situationen på följande sätt.

Föräldrar, kamrater och kamraternas föräld- rar blir misstänksamma och negativt inställda. Den utstötte tappar självförtroendet och börjar leva upp till omgivningens negativa förvänt- ningar. Han börjar betrakta sig själv som asocial och slår sig ihop med andra ungdomar i samma marginalposition. Så bildas embryot till ett asocialt gäng, där medlemmarna i sin isolering förstärker de asociala tendenserna hos varandra. För många är detta första steget ut ur samhällsgemenskapen, till en vandring mel- lan anstalter. En polisregistrering är ingen oskyldig åtgärd med en uteslutande formell innebörd. I många fall fungerar den snarare som en felinriktad startraket. I stället för att minska ökar den många gånger risken för fort- satt brottslig aktivitet.

Enligt brottmålsutredningens mening finns anledning att lägga särskilda synpunkter på samhällets ingripanden mot barn som för- övar mindre lagöverträdelser. Starka skäl synes tala för en begränsning av myndig- heternas aktivitet. Rör det sig om ett barn utan allvarligare beteendestörningar och är gärningen skäligen bagatellartad bör ett in- gripande många gånger helt kunna undva— ras. I den mån åtgärder likväl anses erfor- derliga bör ingripandet komma snabbt och i sådana former att det inte väcker onödig uppmärksamhet.

6.2.1. Alla överträdelser behöver inte anmälas

Vad som i första hand tilldrar sig intresse i detta sammanhang är målsägandens in- ställning. De som drabbas av mindre snatte- rier o.dyl. bör i stor utsträckning, i stället för att anmäla händelsen till polis eller bar- navårdsnämnd, klara upp saken direkt med barnet och dess vårdnadshavare. Därmed torde skapas förutsättning för en avdramati- sering av denna form av avvikelser, som mer har karaktären av ofog och bör behand- las som sådant. Om det vid samtal med barnet eller dess vårdnadshavare kommer fram tecken som tyder på allvarligare be- teendestömingar hos barnet eller är om- ständigheterna eljest sådana att ett ingri- pande från barnavårdsnämnden kan vara motiverat, bör anmälan göras. I annat fall synes målsägandens reaktion vara tillräck- lig för att saken skall anses utagerad.

Vissa affärsföretag tillämpar en sådan ordning, då minderåriga ertappas för butiks- snatteri. Erfarenheterna därav synes vara goda. Helst skulle man önska att företagen hade tillgång till psykologiskt skolad perso- nal, som var särskilt lämpad för denna verk- samhet. I ett av de största varuhusen i Köpenhamn följer man generellt den ord- ningen att en därför särskilt lämpad person vid företaget följer barnet hem och försöker genom samtal med barnet och vårdnadsha-

1 Se nedan s. 114. ” Den dolda brottsligheten. Verdandidebatt nr 51, Sthlm 1969.

varna klara upp situationen. Samma till- vägagångssätt används t.ex. i Jugoslavien, där affärsföretagen anlitar särskild psyko- logiskt utbildad personal för denna uppgift. Det torde i varje fall i de större affärsföre- tagen här i landet finnas förutsättning att följa en liknande linje.

Om man på sikt kan uppnå allmän upp- slutning kring en ordning, enligt vilken målsägandena avstår från att polisanmäla sådana minderåriga som inte visat prov på allvarligare beteendeavvikelser, skulle poli- sens och barnavårdsnämndens arbete med dessa fall minskas högst avsevärt. Redan nu bör emellertid åtgärder vidtas för att be- gränsa myndigheternas handläggning med sådana anmälda överträdelser, varigenom förutsättningar kan skapas för ett bättre ut- nyttjande av resurserna till ingripanden där detta verkligen är motiverat.

6.2.2. Polisen skall som regel inte befatta sig med mindre lagöverträdelser av minderåriga

Som tidigare nämnts sker så gott som alla anmälningar om mindre förmögenhetsbrott till polisen. Om det redan vid anmälan står klart att gärningen förövats av barn i icke- straffmyndig ålder, saknas självfallet anled— ning att inleda förundersökning. Framkom- mer det först sedan undersökningen påbör- jats att gärningsmannen är under 15 år, är detta ett skäl för nedläggning av förunder- sökningen.

I 15—19 55 förundersökningskungörelsen finns särskilda föreskrifter om förhör med barn. Kan det antas att brottslig gärning förövats av någon som inte fyllt 15 år, får förhör ej hållas med barnet såvida det inte gäller att utreda om annan, straffmyndig person är delaktig däri eller om avsikten är att efterforska gods som åtkommits genom brottet eller om det eljest är av särskild vikt att få uppgifter av barnet angående gär- ningen och dessa uppgifter ej lämpligen kan erhållas på annat sätt. Därutöver är polisen oförhindrad att ställa frågor till barnet om detta oundgängligen erfordras för att utröna om barnet begått gärningen. Om förhör

skall hållas med barnet skall förhörsledaren underrätta barnavårdsnämnden därom, om möjligt i så god tid att nämnden kan repre- senteras vid förhöret.

Det stadgas vidare att förhör med barn bör hållas av person med särskild fallenhet för uppgiften. Då det med hänsyn till har- nets kön och ålder anses lämpligt, bör kvinn- lig förhörsledare anlitas. Förhöret skall verkställas så att fara för att barnet tar skada därav inte uppkommer. Det bör noga tillses att uppseende ej väcks kring förhöret. Detta får ej göras mera ingående än om— ständigheterna oundgängligen kräver. Om möjligt bör förhör hållas endast en gång.

Enligt utredningens mening kan ifråga- sättas om ett polisiärt förfarande i dessa ärenden överhuvudtaget är erforderligt. Eftersom någon ansvarstalan aldrig kom- mer att föras torde polisrapporten endast tjäna till syfte att redovisa fallet för barna- vårdsnämnden. Någon utredning av skuld- frågan blir det däremot inte fråga om. Det måste under alla förhållanden ankomma på barnavårdsnämnden att utreda om barnet begått den aktuella gärningen innan man bestämmer om någon åtgärd skall vidtas.

Det synes sålunda vara en onödig om- gång att polisen först skall behöva hand- lägga saken innan ärendet lämnas över till barnavårdsnämnden. I många fall framstår detta också som olämpligt. För många barn torde registreringen och förhöret hos polisen skapa oro och ångest. Därmed ges en till synes bagatellartad överträdelse alltför stora proportioner, framför allt om man beaktar att det här är fråga om beteenden som all- mänt förekommer i dessa åldrar. Särskilt allvarligt är att ärendets avgörande på detta sätt skjuts fram i tiden.

Utredningen föreslår därför att polisen i princip skall avstå från att ta befattning med mindre förmögenhetsbrott, då det re- dan i samband med anmälan kan konstate- ras att lagöverträdaren är under 15 år. En- dast om det påkallas av hänsyn till att även äldre personer är misstänkta och förhör med barnet krävs för att genomföra förunder- sökningen i sådana fall, bör den minder- årige höras av polisen. I andra fall bör

ärendet omedelbart kunna lämnas över till barnavårdsnämnden.

Stöd för en sådan begränsning ges redan nu i 35 polisinstruktionen. För att här åstadkomma en enhetlig tillämpning torde det dock vara nödvändigt att rikspolissty- relsen utfärdar särskilda anvisningar. Det bör tilläggas att man genom en sådan re- form lättar polisens arbetsbörda, vilket bör medföra att ökade resurser kan sättas in för att utreda den allvarligare brottsligheten.

6.2.3. Barnavårdsnämndens utredning är ej alltid nödvändig

Handläggningsrutinen hos barnavårdsnämn— derna är som nämnts inte densamma på alla håll i landet. Det allmänna intrycket är att nämnderna i mindre orter ser betydligt all- varligare på lagöverträdelser som förövas av barn än vad fallet är i större städer. Medan till synes bagatellartade överträdelser kan leda till relativt omfattande utredningar på en mindre ort, anser man sig i större städer ej sällan kunna skriva av dessa ärenden utan vidare utredning, på vissa håll utan att ens behöva kontakta den minderårige. Denna skillnad kan till en del förklaras av att barnavårdsnämndernas arbetsbörda i de större städerna är sådan att resurserna inte räcker till för utredning av alla inkomna fall, vilket tvingar fram en prioritering av vissa mera angelägna uppgifter. Men man kan också spåra en skillnad i nämndernas allmänna inställning till sin verksamhet på detta område.

Otvivelaktigt är de flesta anmälningar om mindre förmögenhetsbrott inte av sådan art att de bör indicera ingripande enligt 255 barnavårdslagen. Det rör sig i allmänhet om fullt normala barn utan anpassningsstör- ningar. Ett samtal med barnet torde vara fullt tillräcklig reaktion för att barnet skall avhålla sig från sådant beteende i fortsätt- ningen. Den omständigheten att anmälan kommer in till barnavårdsnämnden behöver sålunda inte innebära att det krävs mera ingripande åtgärder.

Den normala gången bör bli att barna- vårdsnämnden, då den mottagit anmälan

om att ett barn förövat t.ex. ett snatteri, först ställer frågan om händelsen är sådan att saken överhuvudtaget behöver utredas. Hänsyn bör därvid tas såväl till arten av lagöverträdelsen som till den minderåriges person. Framgår det att gärningen är baga- tellartad och att den unge inte visat prov på andra, allvarliga beteendeavvikelser, synes ärendet kunna bero vid ett samtal med bar- net. Detta samtal bör äga rum så snart som möjligt efter upptäckten av brottet, helst samma dag.

6.2.4. Handläggningen delegeras

En sådan ordning, som här förordats, förut- sätter en förenklad handläggningsrutin för denna kategori av ärenden. En möjlighet är att handläggningen och beslutsordningen med stöd av 12 5 barnavårdslagen delegeras till någon eller några tjänstemän vid nämn- den. Det skulle i så fall gälla för denne att avgöra i vilka fall ärendena kräver närmare utredning och i vilka fall de bör kunna klaras upp omedelbart. Den normala hand- läggningsrutinen skulle därvid bli följande.

1. Anmälan kommer in och diarieförs hos nämnden.

2. Vederbörande tjänsteman tar del av anmälan.

3. Tjänstemannen konstaterar att barnet inte tidigare förekommit i något ärende hos nämnden.

4. Tjänstemannen tar omedelbart kontakt med barnet (och eventuellt dess föräldrar) eller bestämmer tid för ett sammanträffan- de. Det samtal som äger rum med barnet utmynnar i att någon ytterligare åtgärd från barnavårdsnämndens sida inte skall vidtas i detta fall.

5. Ärendet skrivs av.

6. Avskrivningsbeslutet anmäls vid barna- vårdsnämndens nästkommande samman- träde. En sådan informell handläggning som här skisserats bör kunna tillämpas i flertalet fall då anmälan görs till barnavårdsnämnd om mindre förmögenhetsbrott. Vissa modi- fieringar kan dock bli ofrånkomliga. Det kan förekomma att en tjänsteman vid barna-

vårdsnämnden kallas till platsen för gär- ningen (en affärsidkare begär t.ex. att en minderårig butikssnattare skall tas omhand) eller att barnet genom polisens försorg förs till barnavårdsnämnden omedelbart efter upptäckten. I sådana fall kan vederbörande tjänsteman genast inleda ett samtal med barnet och, om förutsättningar finns, av- sluta ärendet. Man bör ej heller bortse ifrån att en anmälan i vissa fall kan gälla en så bagatellartad överträdelse att den överhu- vudtaget inte anses böra tas upp utan kan skrivas av omgående.

Fördelen med denna rutin är att man på ett tidigt skede kan avskilja de fall som kräver närmare utredning och bör prövas av barnavårdsnämnden in pleno (socialvårds- nämnd, socialvårdsdelegation el.dyl.) från det stora flertalet okomplicerade fall där man kan åstadkomma en enkel och snabb procedur utan långa väntetider. Om syste- met skall kunna fungera enligt dessa rit— ningar torde det åtminstone i de större städerna vara nödvändigt att delegera åt särskilda tjänstemän att svara för denna in- formella handläggning av de okomplicerade fallen, medan sådana ärenden som kräver utredning bör överlämnas åt andra tjänste- män.

6.2.5. Enhetlig handläggning

Vad utredningen anfört i detta avsnitt har avsiktligt hållits på ett ganska allmänt plan. Att i detalj utarbeta riktlinjer för barna- vårdsnämndernas handläggning av mindre lagöverträdelser, som förövas av barn, synes ej heller ligga inom ramen för utrednings- uppdraget. Hur arbetet skall bedrivas är framför allt en intern organisatorisk angelä- genhet. På vissa orter förekommer som tidi- gare nämnts handläggningsformer som nära knyter an till den av utredningen skisserade ordningen medan man på andra håll arbetar i mera konventionella former. Det är dock önskvärt att man här försöker uppnå en en- hetlig linje. En avdramatisering av hand- läggningen av de mindre lagöverträdelsema och ett snabbt förfarande, där ingripandet

kommer omedelbart i samband med upp- täckten, bör vara en given målsättning för myndigheternas sätt att agera.

Om utredningens synpunkter vinner gehör bör det vara en uppgift för socialstyrelsen att anvisningsvägen eller genom rekommen- dationer till barnavårdsnämnderna arbeta i denna riktning. Någon ändring av hithöran- de bestämmelser i barnavårdslagen torde inte erfordras.

IV

Butikssnatteriet

7. Kriminologiska uppgifter beträffande butikssnatteri

och butikssnattare1

7.1 Inledning 7.1.1 Syfte

I detta kapitel skall ges en kortfattad över- sikt över några av de viktigare resultaten som den kriminologiska forskningen kan re- dovisa beträffande butikssnatteri och bu- tikssnattare. Såsom framgår nedan har un- der 1960-talet ett flertal undersökningar presenterats. De flesta av dem är emellertid endast tillgängliga i form av stencilerade uppsatser, varför deras spridning är relativt liten. Brottmålsutredningen, som har tagit del av dessa uppsatser och beaktat deras innehåll vid bedömningen av olika kriminal- politiska frågor, har ansett det önskvärt med en redovisning av huvudresultaten i de delar, som har varit relevanta för utred- ningens ståndpunktstaganden.

Samtliga nämnda undersökningar är de- skriptiva, dvs. undersökningar som så exakt som möjligt beskriver brottsligheten och brottslingarnas karakteristika. Teoretiska studier, t.ex. studier som försöker förklara det brottsliga beteendet utifrån sociologisk eller psykologisk teori, föreligger inte.

7.1.2 Källor

Följande lista omfattar de undersökningar som beaktas av utredningen. En av dem (nr 6) har utförts på brottmålsutredningens initiativ och bekostats av statsmedel. Under nr 9 har angetts årsredovisningar från vissa

varuhuskedjor. Dessa har utredningen fått ta del av men av olika skäl har varuhusen inte önskat att rapporterna identifieras.

Svenska undersökningar

1. Göran Rådö, Butiksstölder i Stock- holm. Kriminalvetenskapliga institutet, Stockholms universitet, 1965.

2. Eva Falkenberg och Kerstin Svensson, Butiksstölder i Uppsala år 1967. Kri- minalvetenskapliga institutet, Stock- holms universitet, 1968.

3. Bruno Martinsson, Varuhusens kamp mot butiksstölderna. Jur. fak., Lunds universitet, 1968.

4. Bengt Modéer, Polisanmälda »butiks- snatteriet» i Malmö. Jur. fak., Lunds universitet, 1969.

5. Göran Palving, Butiksstölder i livsme- delsbutiker och varuhus. Företagsek. inst., Lunds universitet, 1969.

6. Agneta Leijonhufvud och Jane Rön- qvist, Butikssnatteriet i Stockholm. 1968 års brottmålsutredning, Stock- holm 1969.

7. Erik Sahlman och Hans Söderlind, Be- handling av snattare vid varuhus. Av- deln. för sociologi, Umeå universitet, 1970.

1 Detta kapitel har sammanställts av utred- ningens expert Knut Sveri.

8. Leif G. Lundberg, Butiksstölder i Sö- dertälje 1966. Kriminalvetenskapliga institutet, Stockholms universitet, 1970.

9. Konfidentiella årsredovisningar från varuhuskedjor.

Utländska undersökningar

10. T. C. N. Gibbens och J. Prince, Shop- lifting. ISTD publication, London 1962. 11. Gerald D. Robin, Patterns of Depart- ment Store Shoplifting. Crime and Delinquency nr. 2, april 1963. 12. M. 0. Cameron, The Booster & the Snitch. Department Store Shoplifting, N.Y., 1964.

13. Ö. Björgum, Butikktyverier —— om ofrene og tyvene. Institutt for krimino- logi og strafferett, Universitetet i Oslo, 1968. 14. R. Stephani, Die Wegnahme von Wa- ren in Selbstbedienungsgeschäften durch Kunden. Bern/Stuttgart 1968.

15. Vagn Greve, Butikstyveri. Tidskriften Fuldmaegtigen nr 11, Köbenhavn 1969, s. 149—156. 16. Kauko Aromaa, Patrick Törnua'd, Kirsti Wartiovaara, Department Store Shoplifters. Institute of Criminology, nr 6, Helsingfors 1970.

7.1.3 Allmänt om undersökningarnas begränsningar

Den brottslighet, som finns redovisad i till- gängliga källor (inklusive de här redovisade rapporterna) utgör endast en del av den verkliga brottsligheten. Hur omfattande denna är, dvs. hur många butikssnatterier som faktiskt förövas under en bestämd tids- period, har man inga pålitliga informatio- ner om. De uppskattningar som har gjorts på grundval av affärsföretagens svinnpro- cent har inget mätbart underlag och skall därför inte närmare beröras här. Det enda man med säkerhet kan säga är att det verk— liga antalet snatterier är betydligt större än antalet upptäckta sådana, men det finns inte någon undersökning som kan läggas till

grund för en uppskattning av hur stor den oupptäckta delen är.

På grund av det stora varusortiment och den stora varumängd som förekommer i de moderna varuhusen och även i stor ut- sträckning inom annan detaljhandel, har företagen svårt att överblicka vart varorna tar vägen. Snatteribrott blir oftast upptäckta först i samband med att snattarna grips. Det är först på denna nivå som man mera exakt kan bestämma antalet förövade brott och göra inventeringar av brottsklientelets karakteristika.

Man måste emellertid vara klar över att de personer som ertappas som misstänkta för snatteri inte nödvändigtvis behöver ha samma karakteristika som de personer som förövar brott som inte upptäcks. De som grips kan t.ex. tänkas vara mera amatör- mässiga i tillvägagångssätten eller kan vara mer brottsaktiva än andra risken att bli fast torde öka med antalet brott man för- övar.

Än klarare blir begränsningarna i mate- rialet när man följer proceduren till nästa analysnivå, nämligen polisanmälda snatte- rier. Affärsföretagen har olika praxis när det gäller frågan huruvida anmälan om upptäckta snatterier och ertappade snattare skall göras till polisen. Några anmäler de flesta fall de påträffar, men de flesta tycks endast anmäla en del av dessa. I och med att många varuhuskedjor försöker följa vissa bestämda principer (man anmäler en- dast om värdet av det stulna överstiger en viss summa, man anmäler inte småbarn och åldringar osv.) finns det uppenbarligen en klar selektionsprocess som leder till att po- lisanmälda brott och brottsförövare kan komma att ge en skev bild av vad som ut- märker de i verkligheten upptäckta fallen.

Följer man processen till nästa (och sista) led, nämligen polisens, åklagarens, barna- vårdsnämndens och domstolens beslutsfat- tande, upptäcker man ytterligare begräns- ningar. Av olika skäl blir klientelgrupperna mindre och mindre och för var och en av de nämnda myndigheterna allt mer speciali- serade.

De begränsningar i representativiteten,

som har antytts, är typiska för kriminolo- giska undersökningar av de slag som denna beskrivning omfattar. Det är viktigt att ob— servera, att kriminalpolitiska konsekvenser kan följa av detta. Om man t.ex. tänker sig att de enda tillgängliga data man har rö— rande butikssnattare härrör från domsto- larna, kan förslagen till preventiva och repressiva åtgärder komma att se ganska annorlunda ut än om informationerna även omfattar barnavårdens klientel, eftersom ål- derssammansättningen för klientelet då kom- mer att bli helt annorlunda.

De flesta svenska undersökningar tar som utgångspunkt polisanmälda brott, eller — när det gäller redovisningar av lagöverträ— darnas karakteristika —- »om brott överty— gade personer». En viktig uppgift i det föl- jande blir att korrigera informationerna från dessa undersökningar mot de data som finns rörande >>i affärerna upptäckta brott». (Att en del av de personer som grips i affärerna inte blir föremål för rättslig pröv- ning och faktiskt är oskyldiga, borde här givetvis även beaktas. Tyvärr är detta f.n. inte möjligt.)

En annan begränsning i det tillgängliga materialets representativitet står att finna i de betydande skillnader i anmälningsfre- kvens som tycks existera mellan å ena sidan varuhusen och å andra sidan mindre affärer och butiker. Varuhusen är uppenbarligen överrepresenterade i jämförelse med van- liga butiker när det gäller antalet gripna snattare. Om det föreligger- en motsvarande överrepresentation i förhållande till det reella antalet snatterier är givetvis tvivel- aktigt. Mindre affärsföretag anmäler pro- centuellt betydligt färre ertappade snattare än det genomsnittliga varuhuset.l

Detta framgår av den ovan (nr 2) angivna undersökningen från Uppsala. Undersökningen omfattar dels samtliga 4 varuhus i staden dels ett slumpmässigt stickprov på 50 av stadens 286 butiker. Antalet ertappade personer i varu- husen var år 1967 tillhopa 359, varav 50 pro- cent anmäldes till polis eller barnavårdsnämnd. I butikerna var antalet ertappade 89 (motsva- rande ca 500 för samtliga butiker) varav endast 13 procent anmäldes till polisen (och ingen till barnavårdsnämnden). I den danska undersök-

ningen (nr 15), som omfattar butiker, var ande- len anmälda fall endast 5 procent. Som en följd av denna selektion kommer gruppen »om brott övertygade» hos myndigheterna att domi- neras av varuhusfallen.

7.2 Ertappade butikssnattare 7.2.1 Köns- och åldersfördelningar

De data man har beträffande ertappade bu- tikssnattare (dvs. personer som gripits i va- ruhus eller butiker som misstänkta för snat- teri) är genomgående ganska summariska. Med undantag för en stor varuhuskedja, som gör mera fullständiga utredningar, in- nehåller varuhusens och AB Butikskontrolls statistik huvudsakligen uppgifter om anta- let ertappade fördelade på månader under året, kön och ålder. Huvudresultaten fram- går av tabell 7.1.

Beträffande könsfördelningen framgår det av samtliga undersökningar, att männen förekommer något oftare än kvinnorna, nämligen i 55—60 procent mot kvinnornas 40—45. Den allmänna uppfattningen, att det huvudsakligen skulle vara kvinnor som förövar butikssnatteri, är sålunda enligt de tillgängliga källorna felaktig. Å andra sidan visar siffrorna att kvinnornas andel vid just denna brottstyp är avsevärt större än vid andra typer av tillgreppsbrott, där man i allmänhet räknar med att endast 10—20 procent av brottsförövarna är kvinnor.

I de övriga nordiska länderna är propor- tionerna på könsfördelningen ungefär den- samma. Den finska varuhusundersökningen (nr 16) visar emellertid en överrepresenta- tion för ertappade kvinnor (57 procent). Utomnordiska undersökningar visar ofta be- tydligt högre relativa siffror för kvinnornas del.

Av tabellen framgår vidare, att åldersför- delningen varierar för de två könen. För männens vidkommande har man en klar koncentration till de yngsta åldersklasserna och därefter en ganska jämn fördelning på ålder från 20-årsåldern och uppåt. Kvin-

1 Se vidare nedan 5. 121.

Anonym varu— AB Butiks— Uppsala 1967 Malmö 1967 hus- och livs- kontroll (1967) medelskedja Varuhus- och

Ålder Butiker Varuhus Varuhus 1968 livsmedelskedjor Mån

—15 64 40 32 28 27 15—19 13 13 13 12 13 20—29 11 12 12 30—39 19 33 10 11 10 40—49 12 14 14 50—59 - 10 12 12 60— 4 14 12 1 1 13

100 100 100 100 101

N 53 200 2.344 5.492 5.953 Relativt antal män i procent 60 55 56 58 55 Kvinnor

—15 47 17 16 14 17 15—19 3 15 - 13 11 11 20—29 12 12 11 30—39 , 36 42 10 10 9 40—49 14 15 14 50—59 14 17 16 60— 14 26 21 21 22

100 100 100 100 100

N 36 159 1.837 3.949 4.931 Relativt antal kvinnor i procent 40 45 44 42 45

norna har en svag tendens till barnkrimi- nalitet, men hos dem finns också en tyd- lig ökning vid högre ålder, som inte har någon motsvarighet för männens del. Dessa iakttagelser stämmer i stort sett överens med de data som föreligger från de övriga nordiska länderna.

7.2.2 Övriga informationer

Av övriga data som föreligger på »gripande- nivån» kan nämnas följande.

De undersökningar som ger information om antalet artiklar som tillgripits visar att ungefär hälften av samtliga snattare har mer än en enda tillgripen sak på sig. Spe- ciellt barnen tycks ofta plocka till sig många

artiklar. I de fall då varorna tagits i olika avdelningar i ett varuhus, kan man inte (åt- minstone inte utöver det första tillgreppet) tala om »impulshandlingar». Butikssnatter- na torde i allmänhet vara fullt på det klara med vad de gör. Men det skall även tilläg- gas att mycket få av de ertappade har för— sökt genomföra väl förberedda och plan— lagda tillgrepp. Tillvägagångssätten är näm- ligen ytterst enkla och primitiva. Den dåliga planläggningen visar sig tydligast om man ser på det ytterst ringa värdet av det stulna. Genomsnittsvärdet i de föreliggande svenska undersökningarna varierar mellan kronor 22: 50 (undersökning nr 3) och kronor 33: 09 (anonym varuhuskedjas uppgifter varvid dock utelämnats 4 »extrema värden»)

Stockholm 1963 1964 Uppsala Malmö Stockholm Södertälje Kön (3 mån.) (3 mån.) 1967 1963/64 1966 1966 Mån —1 5 13 11 22 19 12 12 15—19 9 9 17 19 16 16 20—29 23 17 14 11 22 22 30—39 21 19 8 14 15 10 40—49 14 20 13 16 13 17 50—59 10 14 11 13 12 17 60— 10 10 15 8 10 5 100 100 100 100 100 99 N 87 70 131 329 327 78 Relativt antal män iprocent 75 63 62 58 69 60 Kvinnor —15 4 12 9 9 10 14 15—19 11 7 22 13 20 10 20—29 7 10 9 16 20 12 30—39 18 17 8 9 8 17 40—49 26 22 10 16 14 18 50—59 26 20 24 15 13 20 60— 7 12 18 22 15 10 99 100 100 100 100 101 N 27 41 80 237 148 50 Relativt antal kvinnor iprocent 25 37 38 42 31 40

medan AB Butikskontroll anger kronor 17: 96 som genomsnitt. De genomsnittsvär- den som här har angetts är emellertid på- verkade av vissa tillgrepp med något högre värde än de övriga. Typvärdet, dvs. det värde som förekommer oftast, ligger säker- ligen betydligt lägre (se nedan om de polis- anmälda fallen).

7.3 Polisanmälda butikssnattare 7.3.1 Selektionen

Polisanmälda butikssnattare skiljer sig på flera punkter från ertappade butikssnattare. Detta är ett resultat av den ovan nämnda selektionsprocessen. Affärsföretagen — och speciellt de mindre butikerna — anmäler

endast en viss del av snatterifallen till poli- sen. Någon exakt siffra finns inte att ange för hela riket, men av de få tillgängliga un— dersökningar som berör frågan tycks fram- gå att knappt hälften av alla ertappade bu- tikssnattare blir anmälda. Men variationerna är, som tidigare påpekats, mycket stora. Denna fråga skall ytterligare beröras i kap. 10 nedan.

Vilka är då de fall, som ej anmäls? Av betydelse i första hand är faktorerna ålder, kön och värdet av det tillgripna. De mycket unga — under 15 år — och de gamla — över 60 år — undgår oftare polisanmälan, och detsamma gäller i någon mån också kvinnor i allmänhet. Att' värdet av det till- gripna spelar en roll har vi inga direkta be-

lägg för genom undersökningar i Sverige, men detta framgår tydligt av den finska undersökningen (nr 16). Enligt denna har dock vissa faktorer utfallit annorlunda än i de svenska undersökningarna; sålunda har könsfaktorn inte spelat någon roll medan däremot yrkesfaktom haft visst inflytande. Beträffande den sistnämnda faktorn saknas för närvarande svenska data.

7.3.2 Ålder, kön, civilstånd, nationalitet

Fördelningen på ålder och kön i de till po- lisen anmälda fallen redovisas i tabell 7: 2. Jämför man könsfördelningen i denna ta- bell med tabell 7: 1, ser man att det relativa antalet manliga misstänkta har ökat, vilket är ett indicium på att relativt färre kvinnor blir anmälda till polisen. Antalet kvinnor uppgår i de anmälda fallen till mellan 25— 42 procent av totalantalet.

Även åldersfördelningen har ändrats nå- got. För det första ser man, att det är rela- tivt färre pojkar och flickor under 15 år i denna tabell än i den föregående. Detta be- kräftar antagandet, att barn mera sällan an- mäls till polisen (jfr intervjuer med varu- huschefer i nr 7). Som ett resultat av detta blir åldersfördelningen för samtliga polis- anmälda personer betydligt jämnare, fort- farande dock med det undantaget att kvin- norna har en överrepresentation i högre åldrar. De tendenser som här kan spåras återfinns även i de norska och finska un- dersökningarna.

Ingen av de tillgängliga rapporterna re- dovisar de misstänktas civilstånd på ett till- fredsställande sätt. Såväl Malmö som stor- stockholmsundersökningarna (nr 5, 6 och 8) visar att mellan 45 och 62 procent av män- nen och mellan 33 och 41 procent av kvin- norna är ogifta. Detta är emellertid tämligen intetsägande så länge personer under 18 år — som mycket sällan är gifta — inte är frånräknade. I stockholmsundersökningen (nr 6) drar författarna den konklusionen, att butikssnattarnas officiella civilståndsbe- teckning sannolikt stämmer rätt väl överens med normalpopulationens.

Utländska medborgare redovisas särskilt

i flera undersökningar. Från Malmö (nr 5) rapporteras för åren 1963/64 19 procent utlänningar (6 procent kvinnor och 13 pro- cent män), från Uppsala 1967 (nr 2) 13 pro- cent, från Stockholm 1966 (nr 6) 23 pro- cent (6 procent kvinnor och 17 procent män) och från Södertälje 1966 (nr 8) 18 procent (8 procent kvinnor och 10 procent män). Bland nationaliteterna dominerar — vilket är rimligt med tanke på deras större faktiska antal i Sverige — finnarna med något över hälften av samtliga.

Tyvärr föreligger inga uppgifter om hur länge utlänningarna vistats i riket eller om deras personliga och sociala förhållanden här. Det bör dock nämnas, att stockholms- undersökningen visar att av 51 finska med- borgare endast 13 var kyrkoskrivna i Sve- rige. Räknat på det totala antalet kyrko- skrivna (svenskar plus finländare) ger detta 3 procent finländare. Detta motsvaras av den kyrkoskrivna finska befolkningen enligt befolkningsstatistiken år 1967. Man kan så- lunda säga, att den »bofasta» finska befolk- ningen i Stockholm tycks ha samma fre— kvens butikssnattare som svenskarna själva. Det större tillskottet av utländska lagöver- trädare kommer antagligen från mera till- fälliga besökare. Detta är säkerligen fallet även när det gäller andra utlänningar än finländarna.

7.3.3 Sysselsättning, inkomst

De viktigare resultaten finns sammanställda i tabell 7:3. Vissa statistiska signifikanta skillnader föreligger mellan de olika under- sökningarna. Såväl Stockholm som Malmö visar sådana skillnader mellan åren 1963 och 1964, något som emellertid kan förkla- ras av den under början av 1964 inledda »kampanjen» mot butikssnatteri. Personer i högre inkomstklasser (samt kvinnor, jfr tabell 7: 2) anmäldes oftare till polisen un- der 1964. »Kampanjen» hade uppenbarligen till resultat att grupper, som affärsföretagen tidigare drog sig för att polisanmäla, nu i högre grad anmäldes.1

* Se nedan s. 114.

Stockholm Malmö Stock- Söder- 1963 1964 Uppsala holm tälje (3 mån.) (3 mån.) 1967 1963 1964 1966 1966 Sysselsättning Studerande 19 20 28 34 18 22 17 Hemmafruar, pensionärer, utan anställning 32 36 39 32 34 32 36 Tjänstemän, högre funktio- närer o.dyl. 13 12 4 4 15 3 Arbetare 3 3 27) 32 21 31 31 41 Övrigt 1 — 9 1 l _ 1 Uppg. saknas 2 5 1 2 2 Totalt 100 100 100 100 100 100 100 N 114 111 211 184 382 475 128 Inkomst, kronor 0— 2.999 36 37 42 52 40 36 42 3.000— 9.999 19 21 16 26 25 7 20 10.000—19.999 17 29 12 20 26 12 22 20.000—29.999 3 4 4 1 3 6 9 30.000—49.999 1 — — —— 6 5 0.000— — — — — 1 1 _ Uppg. saknas 25 8 2.6 l 5 32 7 Totalt 100 100 100 100 100 100 100 N 114 111 211 184 382 475 128

De huvudsakliga intryck tabellen ger kan sammanfattas på följande sätt.

De till polisen anmälda butikssnattarna tillhör i första hand låginkomstgrupperna, skolbarnen inräknade. Inkomsten ligger för den långt övervägande delen på under 20000 kronor per år, medan över denna gräns endast återfinns mellan 1 och 13 pro- cent. Att man vågar uttala sig så kategoriskt trots det relativt stora antalet personer, där uppgift om inkomst saknas, beror på att man i en undersökning (nr 2) även tagit med dagsbotsuppgiften. I inget fall översteg denna 25 kronor och 90 procent av de dömda hade mindre än 15 kronor i dagsbot. Det framgår slutligen av tabellen att vuxna personer utan egen inkomst (hemmafruar, pensionärer och personer utan anställning) svarar för en tredjedel av klientelet medan »arbetare» (med mycket låg inkomst) sva- rar för något mindre än en tredjedel och studerande har en ungefärligen motsvaran-

de andel. Resten (mellan 4 och 15 procent) är »tjänstemän, högre funktionärer och egna företagare».

7.3.4 Tidigare brottslighet

Av tabell 7:4 framgår hur många av de polisanmälda butikssnattarna som tidigare finns registrerade för brott. Den procentu- ella andelen varierar ganska avsevärt i de olika undersökningarna. Lägst frekvens fin- ner man i södertäljeundersökningen, där endast 25 procent förekom i polisregistret i staden, och högst frekvens i Stockholm, där 66 procent förekom i polisregistret. Or- sakerna till dessa skillnader har givetvis att göra dels med affärsföretagens anmälnings- praxis, dels med klientelets olika samman- sättning i storstäder/mindre städer och dels med polisregistrens uppläggning.

Vad man emellertid helt klart kan fastslå är att det överallt finns en grupp butiks-

_ _ Stockholm Södertälje Antal tidigare Upp- Malmö Stock- 1966 registreringar 1963 1964 sala * holm I polis- I krim.- hos polisen (3 mån.) (3 mån.) 1967 1963 1964 1966 register register 0 41 58 53 78 70 75 1 73 1 l 1 1 9 10 4 9 7 6 2 10 4 5 6 6 3 3 1 % 27 l 3 % 5 5 4 el. flera 33 24 11 ' 12 Uppg. saknas 2 5 5 —- 13 17 Totalt 100 101 100 100 100 100 101 N 114 111 211 184 382 475' 128 128 Brattsty per Butikssnatteri 26 13 17 35 24 8 1 1 Andra tillgrepps- brott 45 24 28 Fylleri/rattfylleri 8 1 1 23/1 3 Misshandel o.dyl. 13 1 l 8 Övriga brott 27 22 ca 25 Uppg. saknas 2 — — . . . . . . . . Ej registrerade 41 58 53 78 70 75 73

1 Siffran sjunker till 63 % om båda registren sammanställs. ” 46 % av kvinnorna och 75 % av männen tidigare registrerade hos stockholmspolisen för brott. Totalt 66 %.

snattare som tillhör ett för polisen välkänt klientel. I Stockholm omfattar detta när- mare en tredjedel av de anmälda (för män- nens del hälften) medan det för t.ex. Söder- tälje eller Malmö utgörs av 10—20 procent av de anmälda.

Detta bekräftas av upplysningarna om vilka brottstyper som förekommer i de hos polisen tidigare registrerade anmälningarna. Som framgår av tabellen har en inte obe- tydlig del (mellan 8 och 35 procent) tidi- gare registrerats för butikssnatteri och åt- skilligt flera för andra brott, i första hand förmögenhetsbrott. Men man bör komma ihåg att risken att bli polisanmäld (liksom att bli upptäckt) uppenbarligen är betydligt större för den person som tillhör det s.k. asociala klientelet, vars beteenden lättare leder till att affärsföretaget tillkallar poli— sen. Deras relativa andel av totalantalet per- soner som faktiskt grips i affärerna är själv- fallet betydligt mindrelän vad som framgår av tabell 7: 4_.

7.3.5 Sak och värde, antal tillgrepp, antal delaktiga

Kollektionen av stulna varor i de till poli- sen anmälda fallen är mycket varierande. Om man emellertid försöker klassificera varuslagen i några huvudgrupper, visar det sig att matvaror (inkl. drycker) intar en helt dominerande plats. Som framgår av tabell 7: 5 omfattar sådana varor mellan 37 och 54 procent i samtliga undersökningar. Den näst största gruppen är kläder och textilier (mellan 10 och 26 procent). Å andra sidan ser man att leksaker, skönhetsmedel, bijou- terier och godsaker inte förekommer sär- skilt ofta. Detta hänger givetvis samman med det tidigare omnämnda förhållandet, att barn och tonåringar undgår polisanmä- lan i relativt stor utsträckning och då säker- ligen i samband med tillgrepp av just så- dana varor.

I tabell 7: 5 finns också vissa uppgifter beträffande värdet av det tillgripna. Under- sökningarna är på denna punkt delvis svår—

tolkade, speciellt med hänsyn till att någon övre värdegräns i allmänhet saknas och att gränserna mellan de juridiska kategorierna »snatteri» och »stöld» är flytande. Av ta- bellen kan man emellertid utläsa att median- värdet ligger vid ungefär 10 kronor, dvs. hälften av snatterierna omfattar värden un- der 10 kronor och hälften värden över 10 kronor. Den s.k. >>övre kvartilen» ligger på 20—25 kronor, dvs. endast 25 procent av snatterierna omfattar värden över 20——25 kronor.

Mer detaljerade data föreligger bl.a. i uppsala- och stockholmsundersökningarna. Sålunda redovisas från Uppsala följande in- formationer:

Detta stämmer överens med olika varuhus- kedjors iakttagelser. Man har härav dragit den slutsatsen att åtminstone dessa tillgrepp inte kan förklaras med att gärningsmannen »plötsligt fått en ingivelse att ta en sak». Ofta har dessutom sakerna tagits på olika håll i affären, vilket gör ett antagande om att butikssnatteriet generellt är en impuls- handling mindre sannolikt.

Den s.k. gruppaktiviteten varierar på samma sätt med åldersfaktorn vid butiks- snatterierna som vid andra typer av till- greppsbrott, dvs. att barn och ungdom ofta är tillsammans medan antalet delaktiga sjunker med högre ålder. De föreliggande undersökningarna visar att totalt sett var

Antal anmälda Medianvärde Lägsta/högsta fall Ålder i kronor belopp 44 7—14 19 0,50—345 16 15—17 1 1 1—230 1 1 18—20 1 1 1—350 16 21—24 7 1—150 4 25—29 15 6—100 ] 3 30—39 14. 2—995 20 40—49 8 2—995 15 50—59 5 2— 90 20 60—69 6 0,50—93 8 70— 4 1—120

Medianvärdet för samtliga 266 tillgrepp, där misstänkt person ertappats, är 9,16 kronor. »Typvärdet» (det oftast förekommande värdet) är endast 2—5 kronor. Till polisen i Uppsala anmäldes även ett antal brott med okänd gär- ningsman inalles 19 stycken. Medianvärdet var här 500 kronor. Författarna gör den re- flexionen att detta sannolikt rör sig om »pro- fessionella» butikstjuvar som inte är att hän- föra till småsnattare och som väljer bland varorna. Detta bekräftas på annat håll i deras undersökning, där det framgår att dessa till- grepp förövats i specialaffärer (spec. foto- och radioaffärer). Stockholmsundersökningen visar att personer i åldrarna 40—80 år i större ut- sträckning snattar matvaror (hälften av alla matvarusnattare var i dessa åldrar) något som förekommer mycket sällan i tonårsgrupperna.

Beträffande antalet tillgripna varor visar det sig att 50 procent har två eller flera saker på sig vid tidpunkten för visitationen.

65—75 procent ensamma enligt var polis- rapporterna hade att förtälja. Men fördelat på ålder visar det sig att de gripna under 20 år oftare var tillsammans med annan och att de gripna under 15—16 är betydligt of- tare var tillsammans med flera andra. (Stock- holmsundersökningen 1966 visar sålunda att 80 procent av 7—15-åringarna och 66 pro- cent av 16—18-åringarna var tillsammans med andra, något som var fallet för endast 10 procent av de gripna över 40 år.) Fyra eller flera misstänkta för samma brott före- kommer endast i de lägsta åldrarna.

7.4 Om brott övertygade

Den redovisning, som lämnats i föregående avsnitt, avsåg de polisanmälda fallen. Mot-

Malmö 1967/ Stockholm Upp- Malmö Söder- 68/69 sala Stockholm tälje (Mars 1963 1964 1967 1963 1964 1966 1966 mån.) Tillgripna varor Matvaror (inkl. dryckesvaror) 40 53 52 37 43 54 38 Kläder 17 10 17 22 21 16 26 Skönhetsmedel, bijouterier 2 8 4 . . . . 9 7 Leksaker 2 2 2 2 1 . . . . Godsaker 8 5 3 3 2 2 1 Övrigt 30 22 22 36 33 20 28 Totalt 99 100 100 100 100 101 100 Antal tillgrepp 133 122 285 . . . . . . . . Anmälda till Värdet på till- Vakt- Krim. gripna varor distr. pol. 0— 4,99 34 38 33 20 28 40 31 32 5,00— 9,99 7 25 17 17 18 24 25 23 20 10,00—24,99 13 21 15 34 28 18 20 25 25,00—49,99 16 7 10 14 15 10 13 10 50,00— 24 9 25 15 11 8 75 13 11 okänt 5 — — — — — —— — 1 Totalt 99 100 100 100 100 100 100 100 99 Antal tillgrepp 133 122 285 .. 352 102 210

svarande data föreligger tyvärr inte för de om brott övertygade. Fördelningen på de olika variablerna som presenterats behöver givetvis inte vara densamma för dessa båda grupper, utan kommer att bestämmas av polisens, åklagarnas och domstolarnas be- slutspraxis. Det förhåller sig emellertid så att många av de misstänkta har förövat flera brott (och ofta andra brottstyper) än det aktuella butikssnatteriet, varför det är mycket svårt att få någon exakt information om hur myndigheterna behandlar fall av enbart butikssnatteri.

Enligt de föreliggande undersökningarna avskrivs eller frikänns sammanlagt mellan 10 och 20 procent av samtliga fall, 25—30 procent går till barnavårdsnämnden och res- ten, ca 50—60 procent leder till dom.

I fråga om avskrivningspraxis hos polis- och åklagarmyndigheterna redovisas i undersök- ningen från Stockholm 1966 en del intressanta iakttagelser. Sålunda konstateras att personer med högre socio-ekonomisk status ej gynnats

i avskrivningsärenden. Mål mot hemmafruar och pensionärer avskrivs i relativt större antal fall —— dock endast om de är engångssnattare. Någon större betydelse tycks ej tillmätas det faktum att man förut är registrerad hos polisen för andra brott.

Vad man kan säga är att de om brott övertygade (inkl. de fall som sänds över till barnavårdsnämnden) innehåller något färre engångssnattare och därmed något färre kvinnor och pensionärer. Men i och med att avskrivning och frikännande förekom- mer i bara 10—20 procent av fallen vågar man utgå ifrån, att de data som presenterats i avsnitt 7.3 i stora drag ger en tämligen rättvisande bild av det svenska butikssnat- teriklientelet såsom detta registrerats hos myndigheterna.

7.5 Återfall

Beträffande återfall i nya butikssnatterier föreligger två svenska undersökningar (nr 6 och 8).

Den förstnämnda redovisar återfallen un- der en två-årsperiod för ett representativt stickprov butikssnattare anmälda till stock- holmspolisen år 1966. Återfallen har endast kontrollerats i Stockholm, vilket betyder, att om återfall förekommit på annan ort, detta inte finns redovisat. Vidare finns den begränsningen att författarna för den mest belastade delen av klientelet (nämligen den som före det aktuella snatteriet hade s.k. personakt hos kriminalpolisen) endast redo- visar som återfall de personer som enbart återfallit i nytt butikssnatteri. Därmed blir återfallssiffran för denna grupp endast 2 procent för kvinnorna och 10 procent för männen. Ser man å andra sidan på dem som inte hade personakt, visar sig följande.

finna i södertäljepolisens register (trots att de alltså var registrerade som misstänkta i brottsanmälningama och sålunda borde ha funnits i registren).

Denna siffra (12 procent) stämmer helt med den ovan presenterade för den relativt obelastade delen av klientelet i Stockholm. Det torde sålunda till dess vidare undersök- ningar utförts vara den mest tillförlitliga uppgift som står att erhålla.

För övrigt kan från södertäljeundersökningen redovisas följande beträffande de 15 personer som återfallit.

3/4 återföll inom nio månader från det första tillgreppet. 9 var män, 6 kvinnor. 2 män och 2 kvinnor hade ytterligare ett återfall i butiks- snatteri och av dessa män hade en ytterligare

Antal Procent

Inga nya registreringar för brott 160 78,0 Återfall: 1 snatteri 5 2,5 2 eller flera snatterier 1 0,5 snatteri/fylleri 15 7,5 snatteri/andra brott 3 1,5 andra brott än snatteri 19 9,0 uppgift saknas 2 1,0

Totalt 205 100 0

Detta ger vid handen att 12 procent ånyo registrerats för butikssnatteri (under förut- sättning att författarna med begreppet »snatteri» avser endast butikssnatteri, vilket kan vara tvivelaktigt). Om detta är korrekt kan man förmoda att återfallsprocenten för dem med personakt åtminstone är av samma storlek. I övrigt bör observeras den bety- dande andel av återfallssnattarna som utgörs av det s.k. fylleristklientelet.

Mer tillförlitlig är den andra undersök- ningen som emellertid har den nackdelen att den endast omfattar 128 fall (samtliga fall anmälda till polisen i Södertälje 1966). Av dessa hade 15 (12 procent) återfallit under åren 1967 eller 1968. Författaren på- pekar att ytterligare personer kan ha åter- fallit emedan han upptäckte att 9 av de 128 personerna överhuvudtaget inte stod att

minst fyra registreringar i samma brottstyp. 10 av de 15 var i 40—59 års åldern och lika många ensamstående. Fast anställning hade endast 4 kvinnor och 2 män. 12 redovisade inkomster mellan 0 och 10.000 kronor per år. 10 av de 15 fanns ej tidigare registrerade hos polisen före det aktuella snatteriet (varav samtliga 6 kvin- nor). I kriminalregistret fanns 7 personer ej tidigare registrerade. Totalt fanns 6 personer ej intagna i någotdera registret (5 kvinnor och en man). Beträffande brotten gäller att det fort- farande var fråga om småbrott för samtliga med undantag för 3 av männen. Två av dem tillhörde interneringsklientelet vid Hall.

Sammanfattningsvis kan sägas att åter— fall tycks vara en relativt sällan förekom— mande företeelse. Åtminstone tycks ett po- lisanmält butikssnatteri endast sällan följas av nytt ertappande för sådant brott. Proble- met är emellertid hur ofta återfall förekom—

mer utan att det upptäcks. Med den säker- ligen rätt låga upptäcksrisk som finns vid denna brottstyp kan det givetvis väl tänkas att en person kan återfalla ganska ofta utan att han ertappas. På denna fråga kan emel- lertid de föreliggande undersökningarna inte ge något svar.

Man har försökt, t.ex. utgående från upp- skattningar av svinnprocenten, att beräkna ris— ken för upptäckt och tillämpa denna uppskatt— ning för återfallsberäkningar. På grund av otillförlitligheten i beräkningsunderlaget är emellertid de på detta sätt framräknade siff- rorna helt värdelösa.

8. Kriminaliseringen av butikstillgrepp

Såsom tidigare framhållits kan det diskute- ras om vissa typer av mindre förmögenhets- brott bör vara straffbara. En sådan brotts- typ utgör butikssnatteriet. Med butikssnat— teri avses i allmänhet snatteri av varor i butiker och varuhus, där försäljningen sker enligt självbetjäningsprincipen (snabbköp). Denna snabbköpshandel skall i det följande ägnas särskild uppmärksamhet. I utred- ningens direktiv har särskilt pekats på möj- ligheten att här skapa en påföljdsform på avtalsrättslig grund.

8.1 Reaktionen mot butikssnatteri

Då det i den allmänna debatten från vissa håll hävdas att butikssnatteri överhuvud- taget inte bör straffbeläggas, synes detta främst motiveras av att affärsföretagen ge- nom sitt sätt att exponera varor skapar brottstillfällen och att de flesta människor, som faller för affärernas frestelsetryck, inte kan betraktas som kriminella i vanlig me- ning. Vidare brukar det läggas sociala aspekter på frågan. Man framhåller att många människor, som drivits till att snatta i en butik, kan ta psykisk skada av straffet, att de upplever brottsstämpeln som en so- cial diskvalifikation samt att det straffrätts- liga ingripandet inte står i rimlig propor- tion till brottets ringa art.

Bakom sådana och andra liknande upp- fattningar torde i allmänhet ligga den vär- deringen att butikssnatteriet utgör en baga- tellartad förseelse. Man brukar hänvisa till sådana i massmedia relaterade fall, där till- greppet avsett några kronors värde och den dömde beskrivits som en person som av olyckliga omständigheter hamnat i sin situa- tion. Det förhåller sig också otvivelaktigt så att till klientelet av butikssnattare hör en be- tydande grupp människor utan tidigare känd kriminalitet och att en stor del av snatte- rierna avser obetydliga tillgrepp. Man bör emellertid observera att bland dem som grips för butikssnatteri också finns perso- ner, som mera systematiskt bedriver sådan brottslighet. Man måste vidare beakta att det finns småsnattare som visserligen inte bedriver planlagd brottslighet men som dock återfaller. De undersökningar som i före- gående kapitel redovisats angående snatteri- klientelet visar med all tydlighet att det här inte rör sig om någon homogen grupp.

Det sagda leder till att det otvivelaktigt finns fall av butikssnatteri som måste be- dömas som relativt allvarliga. Knappast nå- gon torde väl heller mena att detta beteende, som innebär avvikelse från en av samhällets normer, bör tolereras utan att man på nå- got sätt reagerar däremot. Frågan gäller så— lunda inte om en reaktion är erforderlig utan hur reaktionen bör utformas.

Tänkbart är, såsom nämns i utredningens direktiv, att ingripandet mot butikssnatteriet skall ske genom en på civilrättng väg upp- byggd reaktionsform. En sådan ordning skulle främst ta sikte på de affärer som an- slutit sig till självbetjäningssystemet. Man skulle därvid utgå ifrån att det föreligger ett rättsförhållande mellan affärsidkaren och kunderna, vilket innebär att en affärsidkare bjuder ut varorna till försäljning med rätt för kunderna att fritt ströva omkring i bu- tiken och plocka till sig varor, medan kun- derna å sin sida har att visa upp vid kas- san och betala för de varor som de tar med sig från butiken. Om det vid kontroll visar sig att en kund inte fullgjort sin skyldighet (dvs. lämnar butiken utan att betala för medförda varor) skulle affärsidkaren ha rätt att ta ut en viss avgift. Det sagda för tanken till det system som under senare år tillämpas vid vissa trafikföretag i de större städerna, då personer i strid mot gällande regler färdas utan föreskriven färdbiljett. I stället för att på straffrättslig väg reagera mot överträdelsen (gärningen kan bedömas som bedrägligt beteende) kräver trafikbola- get ut en särskild kontrollavgift.

8.2.1 Kontrollavgift vid lokaltrafiken i Stockholm

För AB Storstockholms lokaltrafik gäller en av länsstyrelsen utfärdad ordningsstadga, vilken medger rätt för trafikbolaget att av trafikant, som vid kontroll saknar giltigt färdbevis eller företer färdbevis som inte omfattar tillräckligt antal zoner, ta ut en kontrollavgift om 10 kronor.1 Om trafikant kan lämna tillfredsställande förklaring till att han saknar giltigt färdbevis, har han dock endast att betala avgift motsvarande biljettpriset för resa från den längst bort belägna hållplatsen eller fr.o.m. den håll- plats, där färdbevisets giltighet skulle ha upphört.

På olika sätt, bl.a. genom anslag i vagnar och tunnelbanestationerna, informeras tra— fikanterna om sin skyldighet att alltid kunna

visa upp korrekt färdbevis vid eventuell kontroll. Denna kontroll utövas av särskilt utbildad personal. Kontrollen sker patrull- vis. Varje patrull består av ett befäl och en till tolv kontrollanter. Dessa bär uniform med emblem som visar att de tillhör kon— trollgruppen och därmed har särskilda be- fogenheter. Även »civil» kontroll kan ske. I tunnelbanan sker kontrollen i regel vid spärrlinjen och som vagnkontroll men även s.k. påstigningskontroll kan förekomma. Av- sikten är att systemet skall byggas ut till att omfatta all trafik som bedrivs av bolaget eller för dess räkning.

Såsom systemet nu fungerar tas kontroll- avgiften vanligen ut i samband med att det konstateras att trafikanten inte kan visa upp giltigt färdbevis. Avgiften skall inte betrak- tas som straffavgift utan som en förhöjd färdavgift, vilken ger trafikanten rätt till fortsatt färd på den vagn, där kontrollen skett. Uttagandet av kontrollavgift kan där— för ske oberoende av om straffbart uppsåt förelegat. Endast om trafikanten kan uppge tillfredsställande förklaring till att han sak- nar giltigt färdbevis, avstår man i princip från att ta ut avgiften. Förklaringen anses inte tillfredsställande för kontrollanten om den innehåller motiveringar som lätt kan förebäras, t.ex. ändrat resmål, förlorat eller bortkastat färdbevis, brådska eller glömska. Däremot anses t.ex. bristande kännedom om stockholmsförhållanden uppfylla kravet på tillfredsställande förklaring. I sådana fall nöjer man sig med att ta ut avgift från den längst bort belägna stationen eller från den plats där uppvisat färdbevis upphörde att gälla. Detsamma gäller då det är fråga om barn eller äldre personer. Omkring en och en halv procent av trafikanterna saknar färdbevis eller uppvisar ogiltigt sådant. Av dessa anses en tredjedel kunna hänföras till sådana fall där godtagbar förklaring eller andra skäl anges, som ger anledning att fria trafikanten.

Endast befäl tillhörande kontrollgruppen eller annat befäl med erforderlig utbildning

1 Trafikbolaget har begärt hos länsstyrelsen att i vissa fall få höja avgiften till 20 kronor.

och kontrollanter med lång erfarenhet av kontrolltjänst äger befogenhet att ta ut kon- trollavgift. Denna kan betalas omgående vid kontrolltillfället, varvid trafikanten erhåller en särskild kontrollbiljett. Omkring 45 pro- cent av de resande betalar direkt på platsen. De övriga som inte kan eller av någon an- ledning inte önskar erlägga avgiften om— gående, erhåller ett kontrollbevis med före- skrift att snarast möjligt och senast inom tre dagar betala in beloppet till trafikbola- gets postgirokonto. Betalning i efterhand sker också i de fall, då kontrollanten vid kontrolltillfället inte kan fastställa om t.ex. personalfel eller andra skäl föreligger som kan fria trafikanten. Omkring 60 procent av dem, som erhåller kontrollbevis, betalar i efterhand inom föreskriven tid. I övriga fall försöker trafikbolaget dels genom an- modan per telefon och dels genom brevin- kasso förmå vederbörande att betala. En mindre del underlåter helt att erlägga av- giften.

Kontrollavgift som tagits ut kan betalas tillbaka liksom ett med »kontrollbevis» framställt krav kan skrivas av, om trafikan- ten i efterhand lämnar förklaring som den administrativa ledningen anser tillfredsstäl- lande. Kontrollanten kan inte ägna tid åt diskussioner på platsen och har också be- gränsade möjligheter att göra erforderliga undersökningar. Han ges därför rätt att ta ut kontrollavgift eller utställa krav på så- dan, då ett giltigt färdbevis saknas helt eller delvis och då ej entydigt tillfredsställande förklaring lämnas. Vid den undersökning som görs i efterhand kan ärendet allsidigt utredas, varvid andra förutsättningar finns att rätt bedöma detta.

Det bör framhållas att trafikbolaget ge- nom att tillämpa den nu beskrivna ord- ningen med uttagande av kontrollavgifter inte ansett sig generellt böra avstå från att polisanmäla upptäckta fall av smitning från färdavgift. Förfarandet är straffbelagt som bedrägligt beteende. Tidigare ansåg man att polisanmälan regelmässigt borde göras, då det var fråga om återfall. Numera und- viker man dock i stor utsträckning att koppla in polisen. Endast om förfarandet

satts i system eller det är fråga om annat allvarligare missbruk överlämnas ärendet till polisen.

8.2.2 Systemet med kontrollavgift överfört på affärsförhållanden

Systemet med kontrollavgift är som nämnts uppbyggt på sådant sätt att man i rättsför— hållandet mellan trafikbolaget och trafikan- terna ställt som villkor att trafikanterna, som åtnjuter bolagets tjänster, skall inneha giltigt färdbevis (dvs. kvitto på erlagd be- talning) vid äventyr att de annars kan för- pliktas utge en bestämd avgift om 10 kro- nor. Någon begränsning till sådana fall, då trafikanten har uppsåt att undandra sig be- talning, gäller alltså inte. Att trafikanten be- talat för resan friar honom i princip inte, om han ej kan visa kvitto på betalningen. Den som av slarv eller oaktsamhet förlorat biljetten ställs sålunda i samma situation som den, vilken uppsåtligen undandragit sig att lösa färdbiljett eller obehörigen utnyttjat en biljett. Medan man å ena sidan avstår från straffrättsligt ingripande, då det före- ligger brott, utvidgar man å andra sidan om- rådet för den särskilda reaktionen som trä- der i stället för straffet.

Genom att trafikbolaget tillämpar detta avgiftssystem befrias de rättsvårdande myn- digheterna från handläggningen av en bety- dande mängd mindre bedrägeribrott. Vidare uppnår men en »avdramatisering» av de fall det här är fråga om genom att man inte behöver koppla in polisen. Det uppfattas allmänt närmast som en olyckshändelse att fastna i kontrollen, förargligt för den som måste betala avgiften men inte infamerande. En jämförelse med parkeringsboten ligger nära till hands. Genom att kräva ut avgif- ten åstadkommer man en snabb reaktion. Den som en gång fått betala en sådan för- höjd trafikavgift torde i fortsättningen se till att han följer föreskrifterna om biljett- innehavet. Man kan ej heller frånkänna kontrollavgiften en viss allmänpreventiv ver- kan, allra helst om trafikbolaget förfogar över en effektiv kontrollapparat.

Fråga uppkommer nu om ett liknande

Enligt samma mönster som gäller för tra- fikföretagen vore det tänkbart att införa en allmän regel om att en kund alltid var skyl- dig att efter passerandet av utgångskassan vid anmodan visa upp kvitto på att han be- talat samtliga varor som han tagit med sig från butiken. Om det vid kontroll visade sig att en eller flera varor inte betalats, skulle kunden kunna förpliktas att utge en viss kontrollavgift till butiken. Tillämpningsom- rådet kunde begränsas till sådana fall då värdet av de obetalda varorna uppgick till högst 100 kronor. Kontrollavgiften kunde utgå med visst bestämt belopp eller sättas i relation till värdet på de varor, som kunden inte betalat.

Vid första anblicken förefaller en sådan ordning kunna medföra stora fördelar. Där- med skulle de rättsvårdande myndigheterna befrias från handläggningen av nära nog alla mindre butikssnatterier. Den som ertap- pades med att olovligen föra ut varor ur en butik skulle inte behöva stämplas som brottsling. Kundens handlingssätt skulle kunna förklaras med t.ex. försummelse, glömska eller slarv. Reaktionen skulle kom- ma snabbt och som en omedelbar följd av att kunden inte kunde visa att han betalat för varorna. I och med att avgiften erlades skulle saken vara utagerad.

Då man närmare prövar förutsättning- arna för ett sådant system på handelns om- råde och bedömer de konsekvenser detta kan föra med sig, uppkommer emellertid allvarliga betänkligheter. Det visar sig ej heller möjligt att här låta den ordning som praktiseras av de lokala trafikbolagen tjäna som modell.

8.2.3 Rättsliga förutsättningar

I fråga om Stor-Stockholms lokaltrafik gäl- ler som nämnts en särskild ordningsstadga, fastställd av länsstyrelsen, vilken reglerar förhållandet mellan företaget och trafikan- terna och innehåller föreskrifter om taxor och färdbevis. Det ter sig naturligt att här ta in en bestämmelse om kontrollavgift som i sig skall utgöra en förhöjd trafikavgift.

På handelns område finns däremot ingen motsvarande reglering av ordningen inom butiker och varuhus samt av förhållandet mellan affärsföretagen och deras kunder. En möjlighet vore att lagstiftningsvägen ge affärsföretagen rätt att ta ut kontrollavgift under vissa bestämda förutsättningar. En sådan lagstiftning skulle närmast motiveras av att affärerna för sin verksamhet måste utöva viss kontroll för att hålla svinnet nere samt att kostnaderna för denna kontroll i första hand borde bäras av de kunder som ger anledning därtill. Det ter sig emellertid stötande att i lag föreskriva om rätt för den enskilde att ta ut en avgift som till sin kon- struktion har nära anknytning till en offent- ligrättslig sanktion. Det är sannolikt att folk i allmänhet skulle uppfatta en sådan lag- stadgad avgift som en ekonomisk påföljd av samma slag som bötesstraff (ordningsbot). Det är emellertid av vikt att man motverkar föreställningen att de rättsvårdande myndig- heterna överlåtit åt de enskilda att själva utöva den straffande funktionen.

En annan möjlighet vore att göra kon- trollavgiften till en intern fråga i rättsför- hållandet mellan butiken och kunderna. Ut- tagandet av en sådan avgift på avtalsrätts— lig grund skulle förutsätta att affärerna ge- nom anslag vid butiksingångarna och på annat sätt uttryckligen stipulerade de villkor som skulle gälla för rättsförhållandet. En— ligt dessa skulle det åligga kunden att innan han lämnade affären betala för varorna vid äventyr att han eljest kunde bli skyldig att betala en på förhand bestämd avgift utöver betalningen för de varor som inte visats upp vid kassan. Avtalet blev här att be- trakta som ett »formuläravtal» vilket slöts så snart kunden tagit affärens tjänster i an— språk. Kontrollavgiften skulle närmast ha karaktären av ett privaträttsligt vite.

För att en sådan ordning skulle kunna tillämpas i praktiken torde det förutsättas att samtliga företag inom respektive bran— scher slöt upp bakom denna och att nöd- vändig information lämnades om de avtals- villkor som skulle gälla. Det måste sålunda ställas utom allt tvivel att kunderna var in— förstådda med dessa villkor, då de gick in

i affären och avtalet slöts. Vidare borde av- giften bestämmas på sådant sätt att det inte kunde anses obilligt att kräva ut den. Man måste också räkna med att det i åtskilliga situationer kunde te sig stötande att ta ut en avgift, t.ex. då det stod klart att det före- låg ursäktligt misstag från kundens sida. Sannolikt skulle systemet kunna ge upphov till åtskilliga rättstvister.

Svårigheterna ligger inte minst däri att man måste finna en objektiv grund för kon- trollavgiften. Trafikföretagen har valt att låta frånvaron av giltigt färdbevis utgöra en sådan grund. För affärsföretagens vidkom- mande skulle underlåtenheten att visa upp en vara och betala för den vid kassan, innan kunden lämnade affären, grunda anspråket på en kontrollavgift. Detta innebär en bety- dande skillnad i förutsättningarna. Kon- trollen från affärens sida måste nämligen äga rum först sedan kunden passerat kassan medan trafikbolagets kontroll kan göras så snart trafikanten tagit bolagets tjänster i an- språk. Om avgiften gjordes beroende av att kunden inte kunde visa kvitto på betald vara, kunde denne mycket väl tänkas in- vända att expediten försummat att notera varan. Att varan inte slagits in på kassa— kvittot behövde nämligen inte betyda att den inte visats upp vid betalningstillfället. Risken för felaktiga inslagningar är påtag- lig. Det vore självfallet stötande om kunden skulle avkrävas kontrollavgift i sådana fall, då det i själva verket förelåg försummelse från en anställds sida.

Det sagda innebär att förutsättningarna för uttagandet av kontrollavgift antagligen måste inskränkas till sådana fall, då kunden vid passerandet av kassan förvarade varan så, att den inte var synlig, t.ex. hölls dold i en handväska, i en privat bag eller i klä- derna. Ett uttagande av kontrollavgift skulle därvid bli beroende av särskild prövning från fall till fall och inte som vid trafik- företagens kontroll av ett entydigt och i allmänhet lätt konstaterbart faktum.

Härtill kommer en annan väsentlig olik- het. Trafikanten är skyldig att vid anfordran visa upp giltigt färdbevis. Gör han inte det, kan han förpliktas betala förhöjd trafikav-

gift. För att affärsidkaren skulle kunna kräva kontrollavgift måste han visa att kun— den fört ut en obetald vara ur butiken. Det vore inte tillräckligt med enbart ett på- stående att kassakvittot inte tog upp alla varorna. Kunden kunde nämligen förneka att han stoppat på sig någon ytterligare vara. Eftersom kunden inte är skyldig att på affärsidkarens anmaning öppna sin pri- vata handväska eller låta affärsidkaren söka igenom kundens kläder, skulle det i prak- tiken bli mycket svårt för affärsidkaren att grunda anspråk på kontrollavgift. För att systemet skulle få någon egentlig genom- slagskraft vore det nödvändigt att ge affärs- idkaren rätt att oberoende av om sär- skild misstanke förelåg eller inte begagna vissa tvångsmedel (gripande, kroppsbesikt- ning). En sådan ordning kan givetvis inte godtas.

8.2.4 Avgiftens storlek

Såsom systemet med förhöjd trafikavgift är uppbyggt kan det inte anses särskilt stötan- de att man vid uttagandet av avgiften bort- ser ifrån om trafikanten haft uppsåt att be- tala eller kanske gör gällande att betalning erlagts för transporten. Redan den omstän- digheten att det här rör sig om en relativt låg avgift (som dock ligger avsevärt över priset på ordinär färdbiljett) gör att man inte behöver gå in på någon närmare be- dömning av de subjektiva rekvisiten. Skulle däremot affärerna på avtalsrättslig grund ges rätt att ta ut kontrollavgift av kunder som inte betalar för tillgripna varor, torde avgiften inte kunna sättas lika lågt. Man måste räkna med att den i varje fall inte skulle sättas lägre än vad som motsvarade varans värde.

En möjlighet vore att ha en fast kontroll- avgift som generellt togs ut då en kund er- tappades för butikstillgrepp. Utgår man ifrån att systemet skulle begränsas till sådana fall, då värdet av de obetalda varorna upp- gick till högst 100 kronor, kunde kontroll- avgiften sättas till detta belopp. Detta skulle dock föra med sig att en person som tog en vara av obetydligt värde (undersökningar

visar att ca 30 procent av dem som grips för snatteri har tagit varor värda mindre än fem kronor) blev skyldig att betala en be— tydande avgift relativt sett, medan däremot en kund som tog varor för närmare 100 kro- nor inte behövde utge mer än motsvarande belopp. Det förefaller därför rimligt om kontrollavgiften i stället sattes i relation till värdet på de obetalda varorna. Avgiften kunde t.ex. bestämmas till ett belopp mot- svarande värdet på varan jämte 50 procent därav, dock lägst 10 kronor. Den som av- slöjats med att ha stoppat på sig en burk krabba, värd 5 kronor, fick i så fall betala 10 kronor, den som tagit en kjol, värd 20 kronor, fick betala 30 kronor och för den som tagit en handväska, värd 80 kronor, blev kontrollavgiften 120 kronor.

8.2.5 En i Schweiz tillämpad ordning med särskilt avgiftsbeläggande

Enligt vad utredningen inhämtat förekom- mer det i de schweiziska kantonerna att affärsidkarna tillåts att ta ut en avgift av ertappade butikssnattare i stället för att an- mäla saken till polis. En kriminologisk un- dersökning1 av förhållandet vid en större affärskedja med självbetjäningsbutiker i kantonerna Aargau, Bern och Solothurn (Migros-föreningen), visar att 3/4 av alla butikssnattare, som avslöjades 1964, und- gick polisanmälan. Det rörde sig här i stor utsträckning om tillgrepp av varor med lågt värde samt nästan alltid om förstagångssnat— tare. I de allra flesta fallen var underlåten- heten att polisanmäla brottet beroende av att den misstänkte betalade en intern avgift till butiken. Grunden för affärens rätt att ta ut denna avgift varierade i de olika kan- tonerna.

I kantonen Bern kunde den avslöjade bu- tikssnattaren, som erkänt brottet, genast be- tala en bestämd avgift för tidsspillan, kost- nader i samband med undersökningen, tele- fon osv. till målsäganden, som då underlät att koppla in polisen. Avgiften motiverades med att det här rörde sig om kostnader som part ägde göra gällande i en eventuell rätte- gång. Det stod parterna fritt att på förhand

bestämma att dessa utgifter skulle motsvara processkostnaderna och den som erkänt gärningen kunde omedelbart gottgöra måls- äganden.

Så länge det rörde sig om en avgift som faktiskt motsvarade de utgifter måls— äganden åsamkats på grund av brottet, an- sågs det principiellt vara tillåtet att hota gärningsmannen med polisanmälan, om av— giften inte erlades. Emellertid hade utveck- lingen gått i den riktningen att avgiften inte direkt knöts an till målsägandens faktiska utgifter utan i stället sattes i relation till värdet på den obetalda varan. Inför hotet om polisanmälan blev många ertappade snattare så skrämda att de förband sig att betala godtyckligt höga belopp. Affärsidka— rens förfarande kunde i sådana fall bedömas som utpressning.”

I kantonerna Aargau och Solothurn av- stod affärsidkarna i allmänhet från att kräva ersättning för sina utgifter i anledning av ett upptäckt snatteri. I stället begärde man att gärningsmannen betalade en »syndabot» till förmån för Pestalozzibyarna i Trogen. Storleken av denna summa berodde på vär- det av de tillgripna varorna. Vägrade gär- ningsmannen att betala beloppet, skedde polisanmälan.”

8.2.6 Tillägnelseuppsåt saknas

Oavsett vilken princip man väljer för be- stämmandet av en eventuell kontrollavgift måste man räkna med att den skulle med- föra en icke oväsentlig kostnad för många

1 Rolf Stephani, a.a. (nr 14) s. 80. ” En filialchef för en självbetjäningsbutik i Zurich krävde av fem kvinnor, som tillgripit varor värda mellan 0,90 Fr—20,8O Fr, att de skulle betala belopp mellan 300—500 Fr till företaget för att minska svinnet. Han dömdes för utpressning till fem månaders fängelse, vill- korlig dom. * I sin roman Damernas paradis beskriver Emile Zola en liknande metod, som på sin tid tillämpades i Paris. Kunden hade att i en hand- ling egenhändigt beskriva brottet. Dessa erkän- nanden förvarades sedan hos affärsledningen och kunde köpas tillbaka av gärningsmannen mot företeende av ett kvitto, lydande på en bestämd summa till förmån för välgörande ändamål.

och alldeles särskilt bli kännbar för män- niskor i små ekonomiska omständigheter. Mot detta vore väl i och för sig ingenting att invända om avgiften endast togs ut av dem som olovligen tagit varor med till- ägnelseuppsåt. Det står emellertid klart att åtskilliga personer, som misstänks för bu- tikstillgrepp, inte kan övertygas om stöld- uppsåt. I många fall avstår affärerna nu- mera från polisanmälan i sådana fall. I den mån anmälan sker skriver åklagaren ej säl- lan av ärendet och i ett ej ringa antal fall friar domstolarna den misstänkte från an- svar på subjektiva grunder.

Att i dessa fall kräva ut en särskild av- gift, då det finns skäl att tro att vederböran- de på grund av glömska eller annan anled- ning inte betalat för en vara, vore svårt att acceptera. I praktiken skulle utrymmet för uttagandet av en kontrollavgift bli avsevärt begränsat och främst ta sikte på sådana fall då man med skäl kunde misstänka att kun- den haft uppsåt att undandra sig betalning.

8.2.7 Rättsingripandet — kriminalpolitiskt motiverat

En genomgående linje i utredningens all- männa överväganden har varit att de rätts- vårdande myndigheternas aktivitet bör be- gränsas till sådana fall, där ett straffrättsligt ingripande inte kan undvaras. En person som första gången avslöjas för ett mindre förmögenhetsbrott bör i princip kunna und- gå straffpåföljd, i varje fall om omständig- heterna tyder på att händelsen är skäligen bagatellartad. Visar det sig emellertid att den misstänkte tidigare begått brott eller är brottet att bedöma som kvalificerat, t.ex. därför att det avsett större värde, varit ut- tryck för särskild förslagenhet eller krävt speciella hjälpmedel, synes ett rättsingri- pande vara kriminalpolitiskt motiverat. Man måste som förut nämnts räkna med att till klientelet av butikssnattare även hör sådana personer som bedriver denna brotts- lighet mer professionellt eller på annat sätt visar prov på särskilt kvalificerat förfarande. En sådan person skulle självfallet gärna se att ett upptäckt snatteri inte blev polisan—

mält och för honom skulle erläggandet av en kontrollavgift vara ett enkelt sätt att få saken ur världen. Affärsinnehavaren skulle å sin sida inte ha anledning att behandla honom annorlunda än andra upptäckta fall så länge butikstillgreppet föll under kon- trollavgiftens tillämpningsområde. Den se- lektion som från kriminalpolitisk synpunkt anses önskvärd, skulle därmed komma att omintetgöras.

8.2.8 Otillbörligt utnyttjande av snattarens situation

Då det gäller att förmå den ertappade snat- taren att betala den särskilda avgiften måste man räkna med att hotet om polisanmälan, skandalisering och möjligheten av att hän— delsen kom till omgivningens kännedom, skulle bli ett kraftigt påtryckningsmedel. Er- farenheterna från Schweiz synes ge belägg för detta.

Utredningen har uppmärksammat ett fall1 från Danmark, där affärsidkarna i stor ut— sträckning avstår från att polisanmäla bu- tikstillgrepp. En revisorsassistent hade av- slöjats för snatteriet av varor, värda 18 Dkr. Affärsidkaren förklarade att han inte skulle polisanmäla saken om den ertappade be- talade 1 000 Dkr till företaget. Inom affä- ren brukade man inte ingripa mot en miss- tänkt kund, förrän denne upptäckts 2—3 gånger med att snatta. Man brukade i detta läge fråga, om kunden snattat tidigare och beräknade sedan hur mycket det samman- lagda värdet av det stulna uppgick till. Kun- den fick därefter underteckna en blankett varav framgick att han dolt varorna vid passerande av kassadisken samt att han var införstådd med 'att betala varorna enligt sär- skilda villkor. I förevarande fall bestred den misstänkte att han tidigare stulit i affären och han vägrade att betala den angivna summan. Domstolen dömde affärsidkaren för utpressning.

En motsvarande fråga var uppe till pröv- ning i ett nyligen här i landet av Högsta

* Horsens byret, Straffesag nr 200/1967.

domstolen avdömt mål.1 O., ägare av en butikskedja, åtalades för bl.a. utpressning och försök till utpressning bestående i att han förmått eller försökt förmå vissa kun- der, som ertappats för småsnatterier, att er- lägga ett särskilt belopp (300 kronor eller i några fall 500 kronor) under hot om att polisanmälan eljest skulle ske. Rådhusrätten fann åtalet styrkt medan hovrätten inte an- såg brott föreligga och frikände 0. från an- svar. HD fann honom däremot övertygad om ringa utpressning i två fall och ådömde dagsböter. 2 diss. ville ogilla åtalet.

Om sitt förfaringssätt uppgav O. bl.a. föl- jande: Sedan en snattare gripits hörde sig 0. först för med personalen om den gripne kunde misstänkas för att ha snattat tidigare. Om så inte var fallet gjordes polisanmälan. Om där- emot den misstänkte erkände att han tidigare tillgripit varor i O-s affärer gällde det att få fram hur stora värden det rörde sig om. Belop- pet 300 kronor var därvid att betrakta som ett »öppningsbud» och inte någon slutgiltig summa. O. beräknade nämligen att värdet av det rena varusvinnet —— kostnaderna för kontroll m.m. ej inräknade —— uppgick till minst 300 kronor per snattare. O. höll förhören i lugn ton under det att de misstänkta personerna stundom var upprörda. Erkännandena lämnades fullt frivil- ligt; i intet fall hotade 0. med polis. I några fall förde de misstänkta själva frågan om polis- anmälan på tal. O. uppfattade i normalfallet erkännandet så, att kunden medgav att han stulit för minst 300 kronor. Om en misstänkt började tala om polisanmälan, brukade O. säga att han i första hand var intresserad av att få ersättning för tillgripna varor. I de fall då miss- tanke inte fanns om tidigare snatterier polis- anmäldes vederbörande direkt.

I 'sina domskäl yttrade HD bl.a. att även om möjligheten av polisanmälan inte fördes på tal av O., han genom att i denna situa- tion väcka fråga om betalning med anled- ning av påstådda tidigare tillgrepp för måls- ägandena skapat ett tvångsläge, som ut- märktes av att alternativet till polisanmälan var att uppgörelse skedde med 0. Denne hade förvisso insett att målsägandena var ytterst angelägna om att undgå polisanmä- lan. Med hänsyn härtill måste han också ha förstått, att det förelåg en klar risk att dessa var beredda att medge betalning med belopp som översteg värdet av vad de kunde

ha tillgripit. Under sådana förhållanden har 0. haft särskild anledning att innan han krävde betalning närmare undersöka i vad mån han hade fog för något krav.

HD fann att 0. inte företagit någon så- dan närmare undersökning, vilket han måste ha haft så mycket större anledning till som vart och ett av de tillgrepp vilka närmast förorsakat förhören avsett endast en enda vara till ringa värde (resp. kronor 3: 26, 5: 92 och 4: 98). Enligt HD-s mening fram- stod de ersättningsbelopp som 0. fört på tal under sina förhör som uppenbart oskäliga. O. måste i betraktande av de omständighe- ter under vilka förhören ägde rum ha in- sett, att han ej haft grund för ersättning med angivna belopp.

8.2.9 Utredningen avvisar tanken på ett privaträttsligt avgiftssystem

Av den hittills lämnade framställningen torde framgå att införandet av en på av- talsrättslig grund uppbyggd påföljdsform innefattar både för- och nackdelar. Till fördelarna hör att man härigenom befriar de rättsvårdande myndigheterna från hand— läggningen av sådana fall, där ett ingripan- de från det allmännas synpunkt inte synes påkallat. För vissa människor kan den rättsliga proceduren med långa handlägg- ningstider verka psykiskt påfrestande eller få andra olyckliga följder. Ett system med kontrollavgift skulle för dem innebära att reaktionen kom snabbt i omedelbart sam- band med tillgreppet, varefter saken var ut- agerad. Genom att uttagandet av avgiften skulle bli en intern fråga mellan affärsföre- taget och kunden borde beteendet ej heller behöva betraktas som infamerande.

Mot systemet kan emellertid också göras allvarliga invändningar. Det måste leda till att samhällets rättsmaskineri kopplas bort i många fall där ett rättsingripande dock ur kriminalpolitisk synpunkt kan vara befogat. Att sådana personer, som sätter snatteriet i system, skulle kunna köpa sig fria med en kontrollavgift vore svårt att acceptera. Vi-

l NJA 1969 s. 517.

dare skulle kontrollavgiften medföra att många människor, som saknar brottsuppsåt och vilkas beteende framstår som ursäktligt, likväl skulle kunna förpliktas att utge denna avgift. En sådan ordning torde inte ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Det finns överhuvudtaget skäl att hysa betänkligheter mot att samhället skulle acceptera en sådan form av privatjustis. Det finns en påtaglig risk för missbruk. Tillämpningen av reg- lerna skulle få ett mycket varierande inne- håll beroende på de enskilda affärsföre- tagens växlande intresse och skilda förut- sättningar.

Även om det formellt torde vara möjligt att bygga upp ett system med kontrollavgift på avtalsrättslig grund skulle det, bortsett från de gjorda principiella invändningarna, bli svårt att genomföra en sådan ordning i praktiken. Man kan förmoda att många affärsidkare skulle dra sig för att kräva ut en särskild kontrollavgift av en kund, som tidigare varit känd i affären, eller då man av andra skäl inte ville ingripa mot kunden. Och även om det stod klart att det fanns förutsättningar för ett sådant krav, kan man förmoda att många kunder skulle vägra att betala eller eljest sakna möjlighet därtill vid det aktuella tillfället. Det skulle då bli nöd- vändigt för affären att genom brevinkasso eller på annat sätt driva in beloppet. I sista hand blev affären hänvisad till civil rätte- gång. Detta måste kräva en särskild ad- ministrativ apparat. Det sagda leder till att man sannolikt inte skulle få någon allmän uppslutning från affärernas sida kring ett system med kontrollavgifter.

Vid de sammanträden utredningen haft med företrädare för handeln har man också mycket bestämt tagit avstånd från tanken på att affärerna skulle utöva någon form av judiciell verksamhet. Man menar att en kontrollavgift i realiteten skulle få samma innebörd som en straffreaktion — åtmins- tone skulle de som drabbades därav uppleva den som ett straff — och att det endast bör ankomma på de rättsvårdande myndigheter- na att utdöma sådan påföljd. Det skulle i hög grad skada affärsverksamheten om det blev känt att företagen ägde denna befogen-

het. Med det vidgade utrymme som skulle ges åt kontrollavgiften kunde denna komma att drabba många skötsamma kunder, mot vilka affärerna nu inte anser något polisin- gripande påkallat. Systemet skulle skapa osäkerhet och otrivsel i affärerna och all- mänt uppfattas som kundfientligt. Utredningens överväganden leder till att tanken på att införa ett privaträttsligt sank- tionssystem på detta område avvisas. I den mån ekonomiska sanktioner skall sättas in mot dem som olovligen tillgriper varor i bu- tiker och varuhus, bör det vara en uppgift för de rättsvårdande myndigheterna att ut- döma böter. Därmed är inte sagt att de nu- varande rekvisiten för straffbeläggandet är riktigt utformade. För att butikstillgrepp skall vara straffbart krävs i dag att förut- sättningarna för stöldansvar enligt 8 kap. 1 & brottsbalken är uppfyllda. Mot bak- grunden av den diskussion som förts inom doktrinen om grunderna för ett straffrätts- ligt ingripande mot butikssnatteriet kan det möjligen finnas skäl att överväga en annan konstruktion av denna speciella brottstyp.

8.3. Straffansvar vid oaktsamhet

Den tanken har väckts att man efter mönst- ret av 9 kap. 2 5 andra stycket BrB skulle skapa en särskild brottstyp, enligt vilken själva förfarandet att ta en vara och av- lägsna sig ur ett varuhus eller självbetjä- ningsbutik, utan att i vederbörlig ordning betala, skulle vara tillräckligt för gärningens straffbarhet.1 Det skulle alltså inte krävas att den misstänkte tagit varan olovligen med uppsåt att tillägna sig den. Innebörden av en sådan ordning skulle bli att det lades på kunden att se till att han betalat på veder- börligt sätt, alltså vid den kassa som finns vid utgången eller vid disken. Bakom denna tanke ligger att det i affärerna möter spe- ciella svårigheter att kontrollera att kunder- na verkligen betalar för allt som de plockar till sig. Det framhålls att kunderna måste ha klart för sig att man inte får lämna en butik utan att göra rätt för sig. Fördelen

1 Carl Svennegård, SvJT 1.964 s. 382 f.

med förslaget skulle vara att man hade nå- got att falla tillbaka på, då tillfredsställande bevisning om uppsåt saknades. En annan fördel skulle vara att företagen inte behövde tveka att polisanmäla alla fall av beteenden som innebär att kunden inte gör rätt för sig i den ordning som gäller inom företaget.

Som synes är de angivna förutsättningar- na för ett sådant specialstadgande om bu- tikstillgrepp i stort sett desamma som de, vilka skulle gälla för införandet av ett sys- tem med kontrollavgift, dock med den vä- sentliga skillnaden att man här fasthåller vid att gärningen som sådan skall angripas på straffrättslig väg och att det skall an- komma på de rättsvårdande myndigheterna att bestämma reaktionen. De betänkligheter som i det föregående anförts mot tanken att kräva ut en särskild avgift av sådana kun- der, som av glömska, förbiseende eller an- nan anledning inte betalar för en vara, gäl- ler självfallet i lika hög grad om denna oaktsamhet skall mötas med en straffrätts- lig reaktion.

Det är emellertid möjligt att lagstiftningen på denna väg skulle kunna ges ett innehåll, som bättre stämde överens med den all- männa värderingen av de mindre butikstill- greppens straffbarhet. Genom att betrakta småsnatterier i butiker och varuhus som för- seelser, bestående i att man inte följer gäl- lande regler för inköpen, skulle sålunda markeras att det inte behöver vara fråga om kriminella beteenden som förutsätter »brottslig vilja». Sådana personer som i ögonblickets ingivelse faller för frestelsen att ta en vara eller som handlar i en akut stressituation, skulle inte behöva uppleva avslöjandet som socialt infamerande och straffet som en »brännmärkning».

En annan fördel med en sådan ordning skulle vara att det gavs utrymme för en enkel och snabb handläggning av dessa ärenden. Det vore möjligt att sätta in en bötesreaktion omedelbart efter upptäckten av tillgreppet. Därigenom skulle man bota en av de allvarligare bristerna i nuvarande system, nämligen att den misstänkte ofta utsätts för en ej sällan psykiskt påfres- tande rättslig procedur under lång hand-

läggningstid, innan saken kan anses vara ut— agerad.

Det sagda medför att det enligt utred— ningens mening finns anledning att närmare undersöka möjligheten att utforma ett sär- skilt straffstadgande, som enligt de angivna förutsättningarna speciellt skulle ta sikte på tillgrepp i varuhus och självbetjäningsbuti- ker. Dessa överväganden bör ses mot bak- grunden av att butikssnatteriet har mycket hög frekvens och att denna brottstyp i vissa hänseenden skiljer sig från annan tillgrepps- brottslighet.

8.3.1. Möjlig utformning av straff- stadgandet

Lagtekniskt skulle en särskild bestämmelse om butikstillgrepp kunna knytas an till 8 kap. 2 & BrB som ett fristående stycke på motsvarande sätt som nu gäller stadgandet i 9 kap. 2 & andra stycket BrB. En annan möjlighet vore att införa ett nytt lagrum i brottsbalkens 8 kap. (jfr häleriförseelse, 9 kap. 7 & BrB). Stadgandet skulle dock bli subsidiärt till bestämmelsen om stöld och snatteri.

För straffbarhet skulle krävas en besitt- ningsrubbning (tillgrepp i butik eller varu- hus av vara som tillhandahålls mot att den visas upp och betalas i särskild ordning) och disposition (affärsföretaget skils från varan utan att gärningsmannen gör rätt för sig) men däremot inte uppsåt hos gärningsman- nen att tillgripa och tillägna sig varan. Av— görande vikt skulle fästas vid underlåtenhe- ten att visa upp och betala varan. Detta för tanken till en bedrägerisituation —- dock utan att det behövde vara något vilseledande eller uppsåt att undandra affären (kassörs- kan) betalningen och det finns skäl som talar för att stadgandet snarare borde föras in under bedrägerikapitlet och där knytas an till bestämmelsen i 2 5 andra stycket.

Stadgandets tillämpning skulle främst ta sikte på bagatellartade butikstillgrepp. Om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde visserligen var ringa men gärningen ändå framstod som särskilt kvalificerad (t.ex. där-

för att den utförts med särskild förslagenhet eller med speciella hjälpmedel) vore det dock motiverat att man först prövade om det förelåg uppsåtligt brott. Om det i dylika fall saknades tillräcklig bevisning för att styrka uppsåt, skulle likväl möjligheten stå till buds att bedöma gärningen som oakt- samhetsförseelse. Det kan synas egendom- ligt att i sådana fall betrakta brottet som en förseelse. Situationen skulle emellertid vara densamma som då en person misstänks för häleri av varor med betydande värde men inte kan övertygas om uppsåt. Möjlighet finns då att falla tillbaka på det särskilda oaktsamhetsbrottet »häleriförseelse» (9 kap. 7 & BrB).

Påföljden för oaktsamhetsförseelsen kun- de bestämmas till penningböter. Därmed skulle systemet med ordningsföreläggande bli tillämpligt. Som framgår av redogörelsen i kap. 3 ankommer det på RÅ att i samråd med rikspolisstyrelsen bestämma vilka för- seelser som skall föras till detta system. Vis- serligen är tillämpningsområdet f.n. begrän- sat till i huvudsak förseelser på trafiklag- stiftningens område samt vissa förseelser av rent ordningsstörande karaktär men legala förutsättningar finns att vidga denna för- enklade handläggningsform till att avse även andra brott, för vilka endast stadgas penningböter (dock ej normerade böter).

En fråga gäller hur ordningsboten skulle bestämmas. Man kan tänka sig att boten fastställdes till ett visst belopp som alltid skulle tas ut oberoende av värdet på de varor som tagits. Detta skulle dock inne- bära att de som begick bagatellförseelser, dvs. där värdet av vad som tagits var obe- tydligt, kunde drabbas alltför hårt i förhål— lande till dem, som ertappades med att föra ut varor av mera betydande värde. För att bota denna brist kunde man införa en slags värdeskala. Motsvarande gäller nu t.ex. vid bestämmandet av bötesstraffet vid ringa fall av varusmuggling. Straffet för sådant brott är penningböter, högst trehundra kronor. Generaltullstyrelsen har i samråd med RÅ meddelat anvisningar för deposition av bö- terna. Vid varusmuggling av exempelvis cigarretter gäller följande värdeskala.

t.o.m. 200 st — 50 kr däröver t.o.m. 400 st 100 kr

t.o.m. 800 st 150 kr t.o.m. 1 200 st —'- 200 kr t.o.m. 1 600 st — 250kr

Efter samma mönster skulle ordningsbo- ten för oaktsamhetsförseelsen kunna be- stämmas till t.ex. 50 kronor om värdet un- dersteg 10 kronor, 100 kronor om värdet låg mellan 10—25 kronor samt 200 kronor om värdet låg över 25 men under förslagsvis 50 kronor. Särskilt kunde anges att i sådana fall, där värdet översteg 50 kronor, målet skulle överlämnas till åklagarens prövning. Därmed skulle man vinna att systemet med ordningsbot begränsades till de mindre för- seelserna.

Föreläggandet av ordningsbot skulle kun- na ske direkt på platsen i närvaro av den misstänkte. Därmed skulle reaktionen kom- ma omedelbart i anslutning till avslöjandet. Den misstänkte bereddes tillfälle att genast godkänna föreläggandet. En sådan ordning skulle dock föra med sig att polis måste kallas till affärerna så snart ett ingripande skett mot en kund. Enligt 48 kap. 16 & tredje stycket RB kan föreläggandet också utfärdas i den misstänktes frånvaro, var- efter detta tillställs honom för godkännande. Sådant föreläggande i efterhand skulle kun- na tillämpas i de fall då affärsföretaget gjorde skriftlig anmälan till polisen om in- träffande snatterifall. Detta förutsatte dock att det vid utfärdandet av föreläggandet stod fullt klart att den misstänkte erkänt gärningen.

8.3.2. Utredningen avvisar införandet av en oaktsamhetsförseelse

Införandet av en särskild oaktsamhetsför- seelse vid butikstillgrepp har främst motive- rats av att det skulle möta speciella svårig- heter för affärsföretagen att avgöra om kun- der, som ertappas med sådana tillgrepp, har brottsuppsåt. Mot detta kan med skäl in- vändas att det inte kan vara rimligt att man sätter de vanliga straffbarhetskraven ur spel

för att därmed tillgodose affärsföretagens speciella intresse att slå vakt om sitt försälj- ningssystem.

Även i övrigt talar starka principiella skäl mot att på detta sätt bredda kriminalise- ringen till att även omfatta sådant beteende som sker av oaktsamhet. Slår man in på denna väg, kan fältet öppnas fritt för be- ivrande av en rad mänskliga beteenden, som nu inte anses straffvärda, och följden skulle bli en avsevärd ökning av antalet lagöver- trädare. En sådan utvidgning av det straff- bara området går stick i stäv mot den ut— veckling som bör eftersträvas. Man kan ock- så betrakta det som allmänmänskliga före- teelser att på detta område handla av förbi- seende eller i distraktion och det är svårt att finna någon rättslig grund för att bestraffa sådant beteende.

En ordning av det slag som här angetts skulle också få negativa verkningar för rättsvården. Man kan nämligen inte utan vidare påstå att det skulle vara en fördel om affärerna gavs incitament att polisan- mäla misstänkta personer utan att man först behövde pröva frågan om det förelegat brottsuppsåt. Följden skulle sannolikt bli en avsevärd ökning av antalet brottsanmäl- ningar åtminstone om företagen följde rekommendationen från aktionsgruppen mot butiksstölder att alla butikstillgrepp skall anmälas1 och därmed en ökad belastning på de rättsvårdande myndigheterna, låt vara att mindre snatteriförseelser skulle kunna handläggas i förenklad form genom ord- ningsföreläggande.

En av fördelarna med en sådan reform skulle vara att de »ömmande» fallen till- fällighetssnattarnä, de som av ren ingivelse eller obetänksamhet faller för frestelsen att begå småsnatterier — inte skulle behöva identifieras med andra kriminella. Frågan är emellertid om man i verkligheten skulle kunna åstadkomma någon attitydförändring på denna väg. Eftersom förseelsen som nämnts skulle bli subsidiär till det centrala förmögenhetsbrottet, skulle misstanken mot dem, som ertappas för butikstillgrepp, i första hand komma att avse sådant brott. Det är för övrigt denna misstanke som grun—

dar affärens rätt att gripa och kvarhålla vederbörande (24 kap. 7 & RB). Man kan alltså räkna med att många fall, som nu inte polisanmäls på grund av bristande bevis eller därför att ett rättsingripande av annat skäl anses opåkallat, i fortsättningen skulle komma under de rättsvårdande myndighe— ternas prövning. Mycket talar för att folk i allmänhet skulle lägga samma synpunkter på butikssnatteriet som nu och att rättsin- gripandena skulle leda till att ännu flera människor stämplades som snattare.

De negativa följderna skulle visserligen kunna motverkas om handläggningen av dessa mål förenklades genom systemet med ordningsföreläggande. Det är framför allt det nuvarande förfarandet med polisutred- ning och långa handläggningstider som gör att många människor drabbas onödigt hårt av ett rättsingripande. Som nämnts torde ej finnas formella hinder mot att föra in en oaktsamhetsförseelse under detta system. Frågan är emellertid hur ordningsföreläg- gandet skulle komma att tillämpas i prak— tiken. Innan ordningsbot kunde föreläggas vare sig nu detta skedde på platsen i den misstänktes närvaro eller på polisvaktkon- toret måste vederbörande polisman först fastställa att det var fråga om en sådan förseelse som inrymdes under systemet. Eftersom oaktsamhetsförseelsen i detta fall skulle vara subsidiär till uppsåtsbrottet, blev emellertid polismannens ställningstagande inte i sig givet. Om ordningsföreläggande skulle kunna tillgripas i större omfattning torde det därför vara nödvändigt att man ställde upp som allmän regel att alla mindre butikstillgrepp, oavsett om de skett med stölduppsåt eller ej, skulle beivras enligt den särskilda bestämmelsen. Den från kriminal- politisk synpunkt önskvärda selektionen mellan sådana personer som av en tillfällig- het och kanske i ren distraktion tillgriper en vara och de kvalificerade småsnattarna —— dvs. sådana som bedriver brottet systema— tiskt och med viss förslagenhet skulle därmed gå förlorad.

* Se nedan s. 113.

De skäl som nu anförts mot att införa en oaktsamhetsförseelse, som särskilt tar sikte på butikstillgreppen, väger enligt utred— ningens mening så tungt att tanken på en så- dan reform bör överges.

8.4. Snatteriförseelse

Utredningen har övervägt möjligheten av att skapa en ny brottstyp som med bibehål- lande av nuvarande straffbarhetskriterier direkt tog sikte på mindre tillgrepp i butiker och varuhus. Förutsättningen skulle därvid vara att sådant beteende alltjämt vore att bedöma som snatteri enligt 8 kap. brottsbal- ken —- meningarna härom är som förut nämnts delade men att de speciella be- tingelserna här motiverade att butikstillgrep- pen erhöll en särställning. Utöver den nu- varande uppdelningen av stöldbrottet i grov stöld, stöld och snatteri skulle sålunda till- föras en lägre grad, snatteriförseelse.

Mot en sådan ytterligare differentiering av stöldbrottet kan invändas att snatteriet endast avser ringa fall av stöld och att någon nedre gräns för straffbarheten inte uppställts. Genom att hänföra de mindre butikstillgreppen till ett särskilt stadgande om snatteriförseelse skulle dessa beteenden visserligen kunna rubriceras på sådant sätt, att deras särart klart framhävdes. Det vore också möjligt att här införa ett annat på- följdssystem, t.ex. penningböter. Nackdelar- na med en sådan ordning är emellertid på- tagliga. Dels kan man med skäl göra gäl- lande att även andra bagatellartade snatte- rier än mindre butikstillgrepp borde hän- föras till kategorin >>ringa snatteri». Dels skulle införandet av en särskild snatteriför- seelse kunna tolkas därhän att en straffrätts- lig reaktion alltid skulle vara motiverad vid mindre butiks- och varuhustillgrepp. I prak- tiken skulle man därmed uppnå en ökning av antalet rättsingripanden, en utveckling som utredningen inte är beredd att accep- tera. Det sagda torde vara tillräckligt för att avskriva tanken på en dylik uppspaltning av snatteribrottet.

8.5 Den framtida utformningen av» samhällets reaktioner mot butikssnatteriet

Utgångspunkten för utredningens _ övervä- ganden har varit att tillgrepp i butiker och varuhus inte kan accepteras från samhällets synpunkt. Det torde också vara ställt utom allt tvivel att sådana tillgrepp bör mötas med någon form av reaktion. Utredningen har undersökt möjligheten att införa en på civilrättslig grund konstruerad kontrollav- gift. En sådan ordning har emellertid visat sig vara förbunden med så allvarliga olä- genheter att utredningen inte ansett sig kunna förorda denna lösning. Ej heller har utredningen velat föreslå ett särskilt straff- stadgande som tar sikte på butikssnatteriet, vare sig detta utformas som en oaktsam- hetsförseelse eller som en lägre grad av snatteriet (snatteriförseelse).

Även om sålunda butikstillgreppen lik- som nu bör falla under den allmänna snat- teriparagrafen, är därmed inte sagt att det i varje särskilt fall bör krävas en straffreak- tion. Det finns tvärtom starka skäl som talar för en betydande begränsning av de rättsvårdande myndigheternas aktivitet på detta område. Man kan sålunda utgå ifrån att den reaktion som ligger i själva avslö- jandet av ett butikstillgrepp för många människor är tillräcklig för att de i fortsätt- ningen skall avhålla sig från sådant brott. Därmed synes också ett rättsingripande kunna undvaras, åtminstone om tillgreppet avser mindre värde. Enligt utredningens me- ning bör straffreaktionen begränsas till så- dana fall, då ett ingripande från kriminal— politisk synpunkt ter sig motiverat. I stället för att avkriminalisera butikstillgreppen bör man på processrättslig väg kunna åstadkom- ma den önskvärda begränsningen av rättsin— gripanden vid mindre snatterier.

Genom utredningens förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan för snatteribrot- tet, öppnas vägen för en sådan straffpro- cessrättslig reform. I den fortsatta fram- ställningen skall närmare undersökas hur denna begränsning av rättsvårdens ingri- panden vid butikssnatterier bör ske och vilka verkningar detta kan antas leda till. Som

allmän riktlinje bör gälla att man på ett så tidigt stadium som möjligt efter avslöjandet skall avskilja de fall, som inte anses böra kräva någon straffsanktion, detta dels för att den misstänkte skall besparas onödigt lidande under handläggningstiden och dels för att de rättsvårdande myndigheterna skall befrias från onödigt arbete.

9. Affärsföretagen och butikssnatteriet

9.1. Strukturförändringen inom handeln

De första självbetjäningsbutikern-a började uppträda i mitten av 1940-talet. År 1966 be- räknades ungefär 3/4 av dagligvaruhandelns försäljning gå genom självbetjäningsbuti— ker.1 Dessa har i allmänhet ett mycket stort sortiment. Livsmedelshandelns »allivsbuti- ker» har successivt ersatt de små special- butikerna för specerier, bröd och mjölk eller kött och charkuterier. Under perioden 1951 —1963 minskade antalet butiker med ca 10 000 och antalet sysselsatta inom livs- medelshandeln minskade med ca 30 000. År 1966 beräknas antalet butiker ha varit un- der 18 000. Antalet självbetjäningsbutiker samma år utgjorde ca 9 000. De större en- heterna saluför också andra varor än livs- medel, t.ex. pappersvaror, rengöringsmedel, hygienpreparat och andra artiklar med stor efterfrågan.

Sedan början av 1950-talet har varuhusen expanderat starkt inom detaljhandeln. Bak- om begreppet varuhus döljer sig enheter med varierande storlek och sortimentsinrikt- ning. Något allmänt vedertaget varuhusbe- grepp finns ännu inte. Helt allmänt kan sägas att det bör röra sig om stora enheter, där flera branscher är representerade. Ofta ingår även livsmedelsavdelning.

Inom varuhussektorn dominerar de kedje- varuhus, som drivs av AB Turitz & Co (Epavaruhusen), Åhlén & Holm AB (Tem- povaruhusen) och Kooperationen (Domus—

varuhusen). År 1957 hade dessa tre företag tillhopa 128 varuhus. Antalet steg 1965 till 290 och beräknas 1970 vara uppe i omkring 400. Den sammanlagda omsättningen 1970 beräknas uppgå till 6,9 miljarder kronor, vilket skulle motsvara en marknadsandel (dvs. andel av egentlig detaljhandelsomsätt- ning) av ungefär 23 procent.

En sortimentsfördelning 1965 visade att mer än en tredjedel av varuhusens försälj- ning fallit på livsmedel. Andelen livsmedel har sedan dess ökat kraftigt och man räk— nar med att den nu utgör ungefär 50 pro- cent.

När det gäller service i betydelsen person- lig betjäning och rådgivning har varuhusen i stor utsträckning genomfört självbetjäning med centrala utgångskassor. Även i dessa varuhus finns det tillgång till personlig råd- givning, men i praktiken är den starkt be- gränsad. Den personliga rådgivningen er- sätts av allt större andel fabriksförpackade varor med skriftlig information. En väl ut- arbetad varuexponering och en rationellt disponerad butiksyta med tydliga varuan— givelser genom skyltar anses också under- lätta konsumenternas självval.

Utvecklingen i riktning mot självbetjä- ning inom detaljhandeln kan ses som en

1 De data som lämnas i detta avsnitt an- gående utvecklingen inom handeln är hämtade från koncentrationsutredningens betänkande IV »Strukturutveckling och konkurrens inom han- deln» (SOU 1968: 6).

rationell åtgärd för att minska företagens omkostnader och skapa konkurrenskraft. Från företagsekonomisk synpunkt är det nödvändigt att nedbringa person'alkostna- derna. Systemet kan också medföra fördelar för konsumenterna i form av tidsvinster, oberoende och bekvämlighet vid inköpen.

9.2. F restelsetrycket

Till systemet med självbetjäning hör att varorna skall exponeras öppet med angi- vande av pris för varje enhet och att kun- derna skall kunna göra pris- och kvalitets— jämförelser. Från företagens synpunkt är det också av intresse att varorna exponeras på sådant sätt att de lockar till inköp. Häri ligger ett frestelsetryck: kunderna skall »dras» till varorna. Från försäljningssyn- punkt är det vidare av betydelse att varorna är lätt åtkomliga för kunderna. Undersök- ningar har visat att s.k. impulsköp, dvs. köp som inte varit avsedda då kunden kom in i butiken, förekommer i mycket stor ut- sträckning inom självbetjäningshandeln.

Det säger sig självt att ett system som innebär att människor skall förmås att plocka till sig så mycket som möjligt av de exponerade varorna (givetvis under förut- sättning att betalning sker) också kan föra med sig att många människor faller för fres- telsen att tillgripa varor utan att betala. Det gamla ordståvet »tillfället gör tjuven» gäller här.

Situationen är i dag den att de flesta affärsföretag, som anslutit sig till systemet med självbetjäning, upplever svinnet som ett allvarligt hot mot verksamhetens lönsamhet. Det saknas dock närmare utredning om hur stort det ekonomiska avbräcket är totalt sett på grund av kundstölder. Sannolikt varierar detta mycket mellan olika affärsföretag men också mellan olika varusortiment inom samma företag. Man har uppskattningsvis beräknat det totala svinnet inom alla bran- scher till en procent av omsättningen eller ca 300 miljoner kronor. Enligt en från USA hämtad beräkningsnorm, vilken dock inte utan vidare kan appliceras på svenska' för- hållanden, skulle 1/3 av det totala svinnet

utgöra »naturligt svinn», 1/3 stölder av an- ställda och 1/3 kundstölder.

9.3 Butikskontrollen

Att affärsföretagen måste satsa på övervak- ning och kontroll av kunderna inom buti- kerna anses i dag vara oundvikligt för att systemet med självbetjäning överhuvudtaget skall fungera. Utvecklingen har också gått i den riktningen att denna kontrollerande verksamhet i betydande utsträckning lagts i händerna antingen på särskilda butikskon- trollanter, som arbetar inom företaget, eller på särskilda bevakningsföretag, som ställer sin personal till förfogande för uppgiften. Butikernas egen försäljningspersonal —-— bi- träden, affärsledare o.dyl. — anses inte ha möjligheter att annat än i begränsad ut- sträckning kunna svara för den kontrolle- rande funktionen. Enligt vad utredningen inhämtat torde de ej heller anse att detta ligger inom deras normala arbetsuppgifter.

9.3.1. AB Butikskontroll

Det största bevakningsföretaget, AB Butiks- kontroll, startade sin verksamhet 1943. Bo- laget är ett auktoriserat företag, vilket bl.a. innebär att dess personal före anställningen kontrolleras av polismyndighet såvitt avser laglydnad och medborgerlig pålitlighet. Det har sitt huvudkontor i Stockholm med ett flertal avdelningskontor ute i landet. På varje avdelning finns en avdelningschef, som har den direkta kontakten med butiks- eller varuhuschef för att fastställa den kom- mande månadens butikskontroll. För kon— trollverksamheten används i huvudsak kvinnlig personal. Kontrollanterna utbildas internt inom företaget.

Butikskontrollantens huvuduppgift är en- ligt kontrollbolagets instruktioner att se till att de varor som förs ut ur butiker och varu- hus är betalda. Arbetet bedrivs i huvudsak efter tre olika linjer. Den första är att man placerar en kontrollant vid huvudentrén med uppgift att granska kundströmmen för att se om hon känner igen personer som tidigare gripits eller som misstänks för tidi-

gare tillgrepp. Upptäcker kontrollanten en sådan person, som hon av någon anledning anser bör närmare övervakas, följer hon efter kunden in i affären och kontrollerar dennes förehavanden. Visar det sig att hen- nes misstankar är ogrundade, återvänder hon .till huvudentrén och väljer ut en annan kund. Det andra sättet är att arbeta punkt- vis. Kontrollanten väljer då ut en vara som är särskilt attraktiv och som exponeras på ett »ta-vänligt» men ur affärens synpunkt »säljriktigt» sätt. De kunder som söker sig till dessa varor kontrolleras noga. Det tredje sätt, varpå butikskontrollen arbetar, är patrullerande ronder i varuhuset eller buti- ken. Kontrollanten strövar fritt omkring som en vanlig kund, försedd med kundkorg, och plockar varor samtidigt som hon kon- trollerar andra kunder.

Butikskontrollen fungerar alltså repres- sivt. För att kontrollanten skall få göra ett ingripande måste hon med egna ögon se till- greppet. Hon skall sedan följa hela händel- seförloppet i en oavbruten följd, vara säker på att varan inte tillhör kunden och att kun— den alltjämt har den i sin besittning då ut- gångskassan passeras. I princip sker så gott som alla ingripanden utanför affären. Vid ingripandet skall butikskontrollanten legiti- mera sig. Hon skall därefter be kunden följa med till affärens kontor (förhörsrum) för att överlämna denne åt den person som svarar för bevakningen. Där ber man kunden att plocka upp de varor som inte betalats, kon- trollanten skriver sin rapport och affärens representant bestämmer vilken åtgärd som skall vidtas mot kunden.

9.3.2. Övriga bevakningsföretag

Under senare år har andra bevakningsföre- tag med butikskontroll etablerats i landet. Ett sådant, Prefera, är relativt nystartat med huvudkontor i Göteborg. En stor del av de anställda är f.d. poliser eller poliser som ar- betar inom företaget på fritid. Omkring 1/3 av personalen är manlig.

Till skillnad från AB Butikskontroll på- tar sig Prefera även uppgiften att pröva om en person, som gripits för butikstillgrepp,

bör polisanmälas eller ej. Uppgift om samt- liga ingripanden sänds till huvudkontoret, där denna prövning sker. Företaget följer därvid vissa normer för anmälningsförfaran— det.

Vissa företag, bl.a. Konsum i Stockholm, har egen bevakningsavdelning med anställda kontrollanter. Uppgift om ertappade bu- tikssnattare sänds till företagets bevaknings- avdelning, som är gemensam för staden. Den misstänkte kallas sedan dit där han eller hon får redogöra för den inträffade händelsen. Dessa redogörelser ligger till grund för den prövning av ärendets fortsatta handläggning, vilken görs av chefen för företagets juridiska avdelning.

9.4 Affärsföretagens åtgärder mot er- tappade butikssnattare

Enligt de instruktioner som allmänt gäller för affärernas bevakningspolitik får ett in- gripande endast ske, om man är absolut sä- ker på att den misstänkte tillgripit varan. Kontrollanten eller den som eljest svarar för bevakningen måste alltså själv ha sett att den misstänkte tagit varan och stoppat den på sig. Vidare måste brottet vara fullbordat (försök till snatteri är inte straffbart), vilket i princip betyder att den misstänkte skall ha lämnat varuhuset eller självbetjäningsaffä- ren utan att betala, innan ingripandet kan göras. Kontrollanten måste också vara så— ker på att den misstänkte har stölduppsåt. I detta hänseende tillmäts dennes allmänna beteende i samband med tillgreppet stor be- tydelse.

Då kontrollanten funnit anledning att in- gripa mot en misstänkt person, går kontrol- lanten i kapp denne, presenterar sig och ber kunden följa med till kontoret för kontroll. Enligt sina instruktioner skall kontrollanten inte ge sig in i diskussion om händelsen. Det framhålls att man under vägen till kontoret bör undvika att hålla i den misstänkte men man skall hela tiden ha denne under upp- sikt. Av särskild vikt är att man inte ger den ertappade tillfälle att kasta ifrån sig den tillgripna varan. Från affärens synpunkt är det av intresse att ingripandet väcker så

liten uppmärksamhet som möjligt. Till stöd för ingripandet åberopas bestämmelsen i 24 kap. 7 5 andra stycket RB, enligt vilken en- var äger gripa den som begår brott varå fängelse kan följa, om han träffas »å bar gärning eller flyende fot». I instruktionerna framhålls att man inte med våld får tvinga någon att följa med till kontoret. Gör den misstänkte motstånd eller försöker han av- vika från platsen får han hållas fast. Kon- trollanten äger därvid inte bruka mer våld än omständigheterna kräver. I sådana fall skall polis tillkallas.

Det betonas i instruktionerna att ett in- gripande som påbörjats alltid skall fullföl- jas. Kontrollanten får sålunda inte påverkas av den misstänktes argumentering mot för- farandet. Det skall klargöras för denne att diskussionen får anstå tills man kommer in på kontoret. Ej heller får kontrollan- ten ta intryck av den misstänktes person- liga förhållanden, uppgivna relationer till högre tjänstemän inom företaget osv. Kon- trollanten har ingen rätt att pröva förutsätt- ningarna för ett eventuellt rättsingripande.

Då den misstänkte förts in på kontoret, har kontrollanten att rapportera det inträf- fade för affärschefen eller den som av affärsledningen utsetts att handlägga ären- dets fortsatta gång. På vissa håll förekom- mer det att kontrollanten avger en skriftlig rapport på särskilt formulär. Vid det för- hör som anställs på kontoret brukar kon- trollanten vara närvarande för att kunna be- svara frågor av förhörsledaren. Den gripne underrättas om misstanken och uppmanas att lämna uppgifter om sina förehavanden i butiken. Det förekommer att anteckningar görs om platsen för tillgreppet, tidpunkten, den misstänktes fullständiga namn, födelse- data, adress och anställningsförhållanden, det tillgripna godset och dess utförsäljnings- värde samt den misstänk-tes berättelse. Finns vittnen antecknas även deras uppgifter. Dessa samlade data läggs till grund för eventuell anmälan till polisen.

Det nu beskrivna förfarandet bygger på de instruktioner som gäller för butikskon- trollen i vissa större företag. Man kan na- turligtvis inte utgå ifrån att denna ordning

är allmänt vedertagen. Det finns spelrum för varierande ingripanden allt efter den praxis som utbildats i en butik eller ett före- tag. På vissa håll torde det mera allmänt förekomma att polisen kallas till platsen, då en person ertappats med att tillgripa varor. På andra håll tillkallas polis endast då vederbörande vägrar att legitimera sig eller inte kan identifieras, då han saknar fast bo- stad eller är utlänning. Särskilt i mindre bu- tiker kan den ordningen gälla att ett ingri- pande mot en kund inte får äga rum förr- än affärsföreståndaren underrättats om misstanken. Det förekommer också inom vissa större företag att ingripandet mot den misstänkte på försäljningsstället inskränks till att man där fastställer dennes identitet och låter honom bekräfta kontrollantens rapport över händelsen. Den misstänkte får sedan tillfälle att på distriktskontoret när- mare redogöra för händelsen innan frågan om eventuell polisanmälan prövas.

9.5. Effektivare förebyggande verksamhet från affärsföretagens sida

Det förhåller sig otvivelaktigt så att butiks- snatteriets stora omfattning måste sättas i samband med den strukturförändring som skett och alltjämt sker inom handeln från butiker med manuell betjäning till stora en— heter som bygger på självbetjäningsprinci- pen.

Accepterar man självbetjäningssystemet, som en i det moderna samhället nödvändig försäljningsform, uppkommer frågan vilka åtgärder som bör vidtas för att eliminera de negativa verkningarna av detta system. Det bör då i första hand ankomma på affärsföretagen att förhindra att kunderna utsätts för alltför starka frestelser att olov- ligen tillgripa varor som exponeras för för- säljning. Åtgärder som avser att minska frestelsetrycket och därmed impulssnatte- rierna kan emellertid få till följd att även de legala impulsköpen minskar, vilket stri- der mot företagens intresse att sälja så mycket som möjligt.

Av naturliga skäl har sålunda affärsföre- tagen inte något primärt intresse av att be-

gränsa kundernas möjligheter att oberoende och utan inskränkning kunna plocka till sig varor i butiker eller varuhus. Det ligger i systemet med självbetjäning att sådana möj- ligheter står kunderna till buds. Ett visst svinn torde också accepteras av affärsföre- tagen så länge detta endast i mindre grad påverkar försäljningsresultatet. Först om den fria exponeringen av varorna leder till att kunderna i större utsträckning tillgriper varor, vilket medför icke önskvärda eko- nomiska konsekvenser för företaget, kan företaget anse det angeläget att sätta in mot- åtgärder. Det kan då också visa sig nödvän- digt att begränsa utrymmet för självbetjä- ning. En sådan åtgärd torde alltid föregås av en ekonomisk avvägning mellan, å ena sidan, vad man kan tänkas förlora på grund av minskad försäljning (minskade impuls- köp) och, å andra sidan, vad man kan tän- kas vinna genom att hindra uppkomsten av brottstillfällen och därmed minska frestelse- trycket.

Det står emellertid klart att inte enbart ekonomiska intressen bör bestämma affärs- företagens agerande på detta område. I in- ledningskapitlet har utredningen framhållit att det vilar ett inte ringa mått av socialt ansvar på företagen att driva sin verksam- het på sådant sätt att den inte skapar brotts- tillfällen. Det kan inte vara ett samhälls- intresse att ingripa repressivt mot sådana personer som faller för frestelsen att begå butikssnatteri om inte företagen å sin sida vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra att människor hamnar i sådana situationer.

Mot denna bakgrund bör uppmärksam- heten främst riktas mot affärsföretagens möjligheter att inom butikerna lösa proble- met med butikssnatteriet.

"9.5.1 Affärslokalernas inredning

Från brottsförebyggande synpunkt är det av stor betydelse att affärslokalerna 'är över- siktliga och att man undviker dolda eller av- skilda utrymmen. Montrar och diskar bör följaktligen inte vara så höga eller placeras så att en kund kan dölja sig bakom dern. Avdelningar inom ett varuhus eller en bu-

tik, vilka betjänas av en eller flera kassor, bör inte vara större än att de i stort kan överblickas från k-assorna. Kassorna bör placeras centralt inom avdelningen och vara lättåtkomliga för kunderna.

Åtskilliga moderna varuhus har liksom självbetjäningsbutikerna en eller flera ut- gångskassor, gemensamma för hela affären eller en avdelning inom affären med grind eller vändkors. I dylika fall är lokalerna i allmänhet så stora att de inte kan över- blickas från kassorna. Som allmän regel bör dock gälla att affärer, som är byggda i flera våningsplan, bör ha sådana utgångskassor i varje plan. Möjlighet bör alltså inte finnas för en kund att förflytta sig från ett plan till ett annat med hiss, rulltrappor el.dyl. utan att först ha betalat för varorna.

En kund som uppehåller sig inom en av— delning med särskild utgångskassa bör om möjligt slutföra sina inköp i ett samman- hang och utan avbrott. Olika serviceinrätt- ningar, t.ex. toaletter, tvättrum, samtalsrum, cafeterior o.dyl., bör därför placeras utanför utgångskassorna. Provhytter bör vara till- gängliga för kunderna först efter hänvän- delse till expedit. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att provhytter inte begagnas för att dölja tillgripna varor.

Sådana synpunkter på lokalernas dispo- nering och inredning, som här lämnats, bör alltid tas i betraktande när nya varuhus och butiker uppförs. Det bör emellertid också vara möjligt att i stor utsträckning dispo- nera om redan befintliga affärslokaler så att motsvarande krav på brottsförebyggande åtgärder där kan tillgodoses. Uppenbart är att åtskilliga sådana lokaler, i vilka driften lagts om från manuell betjäning till själv- betjäning, egentligen inte alls är lämpade för denna nya försäljningsform. Man kan dock utgå ifrån att de successivt kommer att ersättas med nya, ändamålsenliga lokaler.

9.5.2. Exponeringen av olika varor

Vid en genomgång och planering av olika brottsförebyggande åtgärder, som kan vid- tas inom butikerna, måste man också när- mare undersöka formerna för den fria ex-

poneringen av olika varor. Det står klart att det sätt varpå varorna ställs ut i gondoler, montrar eller hyllor har stor betydelse för den uppkomna kriminalitetsutvecklingen. Det finns alltså skäl att överväga olika möj- ligheter att begränsa exponeringen eller eljest göra de utställda varorna mindre lätt- åtkomliga.

Man har på vissa håll vidtagit åtgärder i denna riktning. Exponering enligt självbe- tjäningsprincipen av t.ex. tobaksvaror och vissa mindre varor av betydande värde (smycken) undviks sålunda. Å andra sidan förekommer det allmänt att vissa varor, som erfarenhetsmässigt är särskilt begärliga, ex- poneras på ett till synes alltför utmanande sätt. Detta gäller inte minst godsaker och konfektyrer, som ofta placeras i öppna kor- gar på golvet eller på låga hyllor, där även mindre barn lätt kan nå dem och obemärkt stoppa dem på sig. Som allmän regel bör gälla att särskilt »stöldkänsliga» varor ex- poneras mindre lättåtkomligt.

Av betydelse är vidare att varor i allmän- het inte ställs ut på sådant sätt att de lätt och omärkligt kan >>glida ner» i kundernas fickor, handväskor o.dyl. Det bör vara möj- ligt att i stor utsträckning använda attrapper som utställningsföremål och placera försälj— ningsobjekten mindre lättillgängliga. Pake- teringen av varorna spelar också stor roll. Åtskilliga mindre varor kan förpackas på sådant sätt att de inte kan rymmas i en rock- ficka el.dyl. Man har redan nu från affärs- håll uppmärksammat nödvändigheten av så- dana åtgärder. Det bör emellertid finnas möjligheter att genom överenskommelser med fabrikanter och leverantörer nå betyd- ligt längre i detta hänseende.

9.5.3. Butikskontrollen kräver särskild upp- märksamhet

I den aktuella debatten om butikssnatteriet har butikskontrollens arbetsmetoder kritise- rats. Man har framför allt reagerat mot att kontrollantema skuggar kunderna inom affären och väntar med ingripandet tills utgångskassan passerats och brottet alltså fullbordats. Det finns, menar man, alla skäl

att i stället satsa på förebyggande ingripan- den. Då en kontrollant upptäcker att en kund stoppar på sig en vara i fickan, i hand- väskan eller döljer den innanför kläderna, borde kontrollanten kunna vända sig till kunden med ett påpekande att t.ex. i stället lägga varan i kundkorg. Från affärshåll har invänts att en sådan »kundservice» inte är möjlig. Dels skulle många kunder, som får ett sådant påpekande, med rätt eller orätt betrakta detta som en insinuation om brotts- lig avsikt, vilket kunde skapa svårigheter för butiken. Dels är det av praktiska skäl inte möjligt att införa s.k. korgtvång i alla buti— ker och varuhus. Överhuvudtaget ställer man sig på många håll negativ till tanken att införa korgtvång. De som går in i en butik med avsikt att stjäla brukar menar man utrusta sig med korg för att väcka så liten uppmärksamhet som möjligt. I andra fall kan det många gånger vara en opåkal- lad åtgärd att påtvinga kunderna en korg de avser kanske endast att handla en en- staka vara eller att alls inte handla, endast titta på varorna. Korgtvånget framstår där- för för många butiksinnehavare som en kundfientlig åtgärd som man vill undvika. Enligt utredningens mening kan diskus- sionen om butikskontrollens form och inne- håll ge anledning till en omprövning av affärsföretagens hittillsvarande praxis. Stäl- ler man den brottsförebyggande verksam- heten mera i centrum och menar att proble- met med butikssnatteri till stor del bör lösas inom butikerna utan att rättsmaskineriet skall behöva kopplas in, faller det sig na- turligt att butikskontrollen får något annor- lunda funktioner. Man bör då i första hand söka uppnå en enhetlig och konsekvent linje från företagens sida. Affärerna kan t.ex. bestämma att den som handlar i butik eller varuhus enligt självbetjäningsprincipen inte får stoppa varan på sig i fickan eller i egen kasse eller väska, innan varan be- talats. Mot bakgrunden av en sådan all- mängiltig regel synes det vara helt följd- riktigt att kontrollanten eller annan anställd inom butiken påpekar för kunderna vad de har att rätta sig efter. Det förutsätts själv- fallet också att företaget på olika sätt infor-

merar kunderna härom. Att man på detta sätt kan åstadkomma en allmänt accepterad handlingslinje visar erfarenheterna från Danmark. Enligt vad utredningen inhämtat framstår det där som naturligt att den som handlar i en snabbköpsbutik använder an- visad kundkorg eller eljest håller varorna väl synliga innan betalning erläggs. Detta gäller m.a.o. som en förutsättning för in- köpen, vilken allmänt respekteras.

9.5.4. Gripandet av butikssnattare i butikerna

Det ingripande som sker mot en misstänkt, då kontrollanten ber denne följa med till företagets kontor för närmare utredning, torde formellt inte betraktas som ett gri- pande i rättegångsbalkens mening. Om åt- gärden har en sådan innebörd skall näm- ligen enligt 24 kap. 7 & RB den gripne omedelbart överlämnas till närmaste polis- man. Som nämnts förekommer det emeller- tid att man inte anser det vara nödvändigt att kalla polisen till affären för att ta hand om vederbörande och inleda förundersök- ning. Den normala gången torde på de flesta håll vara att den misstänkte får lämna butiken sedan han identifierats och hörts angående händelsen. I den mån polisen kopplas in sker detta då först efter skriftlig anmälan från butiken.

Kontrollantens ingripande och uppma- ning till den misstänkte att underkasta sig de åtgärder som påkallas betraktas från affärens sida närmast som en informell rutin. Det torde också allmänt ligga i den misstänktes eget intresse att en sådan ord— ning upprätthålls. Vägrar denne att följa kontrollantens begäran eller saknas i övrigt förutsättningar för en informell handlägg- ning av ärendet inom butiken, kan emeller- tid ett gripande i lagens mening aktualise- ras. I dylikt fall måste den misstänkte över- lämnas till polisen. Någon särskild prövning av anmälningsfrågan kommer då inte i fråga.

Som framgår av utredningens övervägan- den i kap. 5 (s. 68) föreslår utredningen att målsäganden/affären även i fortsättningen skall äga rätt att gripa den som ertappats på

bar gärning med att snatta. Enligt utred- ningens mening synes den praktiserade ord- ningen att utan omedelbart polisingripande försöka klarlägga saken i affären böra för- ordas. Därmed kan ingripandet göras så skonsamt som möjligt för den misstänkte, man kan undvika att händelsen väcker onö- dig uppmärksamhet och —— vilket är av sär- skild betydelse — affärsledningen får möj- lighet att överväga om polisanmälan 'är på- kallad i det särskilda fallet. Härtill kommer att det inte kan vara av allmänt intresse att polisen tas i anspråk i alla dessa fall, då ett butikssnatteri uppdagats. Det rör sig här ofta om brott av bagatellartad beskaffenhet. Tillkallas polisen måste antingen vissa upp- gifter inhämtas på platsen eller den miss- tänkte tas med i polisbil till polisvaktkon- toret för förhör. Det bör undvikas att på detta sätt engagera den patrullerande poli— sen i uppgifter, som hindrar den nödvändiga utetjänsten på andra, viktigare områden. Då det rör sig om småsnatterier förefaller ock- så i allmänhet en polishämtning vara en allt- för drastisk åtgärd.

I den mån affären upptäcker att en kund förövat ett butikstillgrepp bör som allmän rekommendation gälla att affären inte kopp- lar in polisen förrän man övervägt om ett rättsingripande verkligen är nödvändigt i det särskilda fallet. Den omständigheten att en person övertygats om ett butikssnatteri bör nämligen inte alltid leda till att händel- sen skall polisanmälas. I följande avsnitt skall utredningen närmare utveckla sin ståndpunkt i denna fråga.

Man bör inte bortse ifrån att kontrollan— tens ingripande mot en person, som med stölduppsåt tagit en vara i butiken, kan ha en preventiv effekt. För många människor torde själva avslöjandet av brottet vara en allvarlig reaktion, tillräcklig för att de i fortsättningen skall avhålla sig från butiks- stölder. Denna effekt kan ytterligare för- stärkas om upptäckten av brottet kombine- ras med ett samtal på affärskontoret, där den ertappade ställs inför hotet om en polis- anmälan om händelsen upprepas. Av vikt är att affärsföretagen utåt visar att man uppmärksammat problemen med butikstill-

grepp och medvetet arbetar för att bekämpa dem. Den som frestas att snatta i en butik skall veta att risken för ett avslöjande är påtaglig och att ett ingripande från affärens sida i sig medför obehag.

9.5.5. Affärsföretagens allmänna brottsföre- byggande åtgärder bör samordnas

Det ligger inte inom utredningens uppdrag att närmare föreslå vad som från affärsföre- tagens sida bör göras på den allmänt brotts- förebyggande sektorn. Med det anförda har utredningen endast gett några exempel på sådana åtgärder som bör uppmärksammas. Det står emellertid klart att det här finns utrymme för betydande insatser som direkt eller indirekt kan dämpa frestelsetrycket. I detta hänseende bör man inte heller bort- se ifrån att polisen äger stora erfarenheter.

Planeringen av denna verksamhet inom butikerna bör därför i viss utsträckning ske i samråd med de rättsvårdande myndighe- terna. I kap. 2 har utredningen förordat in- rättande av ett centralt råd för planering och samordning av den brottsförebyggande verksamheten. Det bör vara en uppgift för detta råd att dra upp riktlinjerna för ett gemensamt handlingsprogram för affärs- företagen. En förutsättning för att man på detta sätt skall kunna åstadkomma minska— de brottstillfällen inom ramen för systemet med självbetjäning är att man uppnår all- män uppslutning kring de åtgärder som här rekommenderas. Visar det sig emellertid att affärsföretagen inte frivilligt vill följa de givna rekommendationerna, kan det bli nödvändigt med lagstiftning. Därvid bör dock beaktas att de större företagen är bättre ekonomiskt rustade än de mindre för att vidta brottsförebyggande åtgärder. Åt- gärderna bör självfallet anpassas så att de inte leder till otillbörlig konkurrensbegräns- ning.

En fråga för det nämnda centrala rådet bör också vara att fastställa riktlinjer för t.ex. kundernas sätt att förvara varorna in- nan dessa betalats. En annan fråga gäller butikskontrollantemas arbetsformer och funktion. Det kan finnas skäl att närmare

pröva vilka krav man bör ställa på deras utbildning och allmänna lämplighet. Möjli- gen bör man inrätta en särskild utbildnings- linje för dessa kontrollanter i det allmännas regi. Det är ett önskemål att butikskontrol- lanterna har viss psykologisk skolning och att i varje fall de större affärsföretagen har tillgång till psykologisk expertis.

Ytterligare en fråga som bör uppmärk- sammas gäller möjligheten att använda olika tekniska hjälpmedel, såsom tv-över- vakning, speglar o.dyl. för butikskontrollen. Det kan vara nödvändigt att försöksvis pröva effekten av åtskilliga sådana åtgär— der innan man kan rekommendera en gene- rell tillämpning av dem.

10. Anmälningsförfarandet

I inledningen till detta betänkande har framhållits att det i praktiken är målsägan- dens intresse av att anmäla ett mindre för- mögenhetsbrott som avgör om detta skall komma till myndigheternas kännedom. Olika faktorer kan här påverka målsägan- den att avstå från sådan anmälan. De fall som registreras utgör i själva verket en liten del av de faktiskt begångna mindre brotten.

Då det gäller butikssnatteriet anses an- mälningsfrekvensen vara hög. Eftersom det här till stor del är fråga om brott, där gär- ningsmannen tas på bar gärning, kan måls- äganden/affärsidkaren så gott som alltid uppge namn och andra persondata på den som avses med anmälan. Dessa ärenden leder därför ofta till ej påkallad prioritering i utredningssammanhang.

År 1967 polisanmäldes i hela riket 21 105 tillgrepp i butiker och varuhus. (Motsvaran- de antal var 1969 enligt preliminära upp— gifter 18 780.) Av dem torde de allra flesta ha rubricerats som snatteri.

Enligt den officiella statistiken är butiks- snatteriet i stor utsträckning ett storstads- fenomen. Som framgår av tabell 10.-] kom- mer sålunda omkring 2/3 av de polisan- mälda från städer med 50 000 invånare eller däröver. Drygt 1/3 kommer från Stock- holm, Göteborg och Malmö.

Tabell 10:I. Till polisen anmälda stölder och snatterier i butiker och varuhus.

Antal % Antal % 1966 1967 Stockholm 4 832 26 4 482 21 Göteborg 1 507 9 1 913 9 Malmö 1 115 6 1 218 6 Städer med 50 000— inv. 3 434 20 6 020 28 Städer med 20 000—49 999 inv. 2 577 14 3 128 15 Övr. kommuner 4 457 25 4 344 21

Summa 17 922 (100) 21105 (100)

10.1 1963 års rekommendationer om vidgad anmälningspraxis

Affärsmännens praxis i fråga om anmäl- ningar av butikssnatterier bör ses i belysning av de rekommendationer som utfärdades av arbetsgruppen mot butiksstölder i december 1963.1 I arbetsgruppen ingick representanter för Sveriges köpmannaförbund, Koopera- tiva förbundet, Turitz & Co och Åhlén & Holm. Gruppen framhöll vikten av att lång- siktig-a insatser gjordes i stöldförebyggande syfte genom att det skapades enhetliga handlingsnormer. Man föreslog vidare fas- tare åtgärder mot dem, som trots den skärp- ta kontrollen snattar och stjäl. Därvid åbe-

1 Arbetsgruppen arbetar numera, efter viss omorganisering, under namnet Aktionsgruppen mot butiksstölder.

ropades ett uttalande från dåvarande chefen för inrikesdepartementets rättsavdelning.

I detta uttalande framhölls det betydelse- fulla i att man vidtog kraftiga åtgärder för att uppdaga butiksstölder och verkligen be- ivrade dessa brott men att man samtidigt måste ha klart för sig att en väsentlig orsak till ökningen av butikssnatterierna var, att de moderna försäljningsmetoderna öppet exponerade varor i stora butiksenheter innebar att frestelsema ökades i jämförelse med förhållandena under den tid, då han- deln i regel skedde över disk. Efter att ha framhållit vikten av det förebyggande arbe- tet och anslutit sig till de initiativ som ar- betsgruppen tagit, anförde rättschefen:

»Vad så angår åtgärder mot dem som ertap- pas med tillgrepp vill jag poängtera, att vi är utomordentligt angelägna om att inget tillgrepp skall lämnas utan åtgärd. Särskilt när det gäl- ler ungdomen är detta en allvarlig social fråga. Ett barns snatterier är ofta inte uttryck för asocialitet utan mera för obetänksamhet eller äventyrslusta. Men blir det ingen reaktion från de vuxnas sida när tillgreppen uppdagas, är faran stor att tillgreppen fortsätter. Beteendet måste brytas, ju tidigare desto bättre. Man måste förstå att det är inhumant, sett på längre sikt, att låta udda vara jämnt och måhända medverka till att barnet vänjs vid ett handlings- mönster, som kan leda till mera bestående brottslighet. Samhället fyller inte sin uppgift om barnet inte får klart för sig, att vissa hand- lingar är otillåtna. Ett obehag för barnet på ett tidigt stadium är långt mera humant än senare allvarligare reaktioner, som ofta aktua— liseras då det redan är för sent.

Vi har från departementets sida medverkat vid tillkomsten av den här aktuella promemo- rian med rekommendationer till affärsidkarna om åtgärder vid uppdagade tillgrepp. Särskilt har vi varit angelägna om att anmälan så gott som alltid sker till polis eller barnavårdsnämnd när fråga är om barn och ungdom, självfallet med undantag för små barn. Här har väl meningarna brutit sig mellan detaljhandeln och departementet. Vi saknar naturligtvis inte för- ståelse för relationerna mellan handlaren och hans kundkrets. Men vid tillgrepp är det inte bara eller ens i första hand fråga om dessa relationer utan en samhällsfråga. Vidare kan vi under inga förhållanden acceptera att bu- tiksinnehavare upprättar egna register över personer, som ertappats med snatteri. Man har reagerat speciellt mot att koppla in polisen när fråga är om barn och ungdom. Vi menar emel- lertid, att man måste komma bort från att be—

trakta polisen som rent »polisiär». Redan nu har polisen viktiga sociala funktioner, inte minst i samarbete med barnavården. Utveck- lingen kommer snart att öka polisens insatser på det verksamhetsområde som traditionellt kallas det sociala området, en fullt följdriktig utveckling parallellt med samhällsutvecklingen i stort. Det är angeläget att få till stånd ett för- troendefullt samarbete mellan polisen och de- taljhandeln och att bibringa butiksinnehavaren insikt om att även polisen har en preventiv och inte bara en repressiv funktion.»

I den av arbetsgruppen mot butiksstölder utfärdade promemorian, som nämndes i uttalandet, infördes under rubriken »När bör polisanmälan ske?» följande:

»Anmälan till polis bör alltid ske om det är sannolikt att stölduppsåt förelegat, men inte om tillgreppet kan antas ha skett i ren distraktion.

När det gäller barn och ungdom bör an- mälan ske till polis eller barnavårdsnämnd.

Om speciella skäl föreligger eller det rör sig om barn i förskoleåldern bör anmälan kunna underlåtas. I sådant fall bör dock föräldrarna underrättas.

Polisen är alltid skyldig att ta upp anmäl- ningar och fullfölja dessa även i till synes bagatellartade fall.

Observera att även ett bagatellartat fall kan ge upphov till att en vanetjuv blir av- slöjad eller att en serie stölder blir utredda. Det har hänt att märkliga upptäckter gjorts vid husrannsakan hos en som förstagångs- tjuv betraktad person.

Anmälan till polis får också den psykolo- giska effekten att den verkar avskräckande på andra med brottsliga avsikter.»

Den skärpta anmälningspraxis, som så- lunda rekommenderades, utgjorde ett led i den kampanj mot butiksstölder som handeln i samarbete med bl.a. inrikesdepartementet, socialdepartementet och skolöverstyrelsen startade 1964. Kampanjen syftade till att nära nog alla som avslöjades för butiks- stöld efter den 1 februari 1964 skulle an— mälas till polis eller barnavårdsnämnd. Vi- dare skulle en allmänt förebyggande verk- samhet sättas in, bl.a. genom annonskam- panj och laglydnadsundervisning i skolorna.

Man kan utgå ifrån att innan arbetsgrup-

pens rekommendationer utfärdades och kampanjen igångsattes, ett betydande urval gjordes i affärerna bland dem som ertappats för snatteri. Rörde det sig om mindre till- grepp avstod säkerligen många affärsidkare från att koppla in polisen. Barn och ung- domar samt åldringar undgick också i stor utsträckning anmälan. Mycket tyder emel— lertid på att de flesta affärsföretagen i varje fall de större —— följde de utfärdade rekommendationerna, vilket resulterade i en kraftig ökning av anmälningsfrekvensen.1 Vid de sammanträden utredningen haft med representanter för affärsföretagen har fram- hållits, att man i princip ansåg sig bunden av arbetsgruppens rekommendationer, var- vid man åberopade att dessa byggde på ut- talanden från en statlig myndighet. Från vissa håll har man dock kritiserat en sådan anmälningspolitik. Bl.a. har de handelsan— ställdas förbund inte ansett sig kunna biträ— da aktionen.

10.2. Nuvarande anmälningspraxis

En anmälningspolitik, som innebär att i princip alla ertappade butikssnattare utan egentlig urskillning med hänsyn till den misstänktes ålder, personliga förhållanden, värdet av det tillgripna osv. skall polisan- mälas, ställ-er självfallet ej sällan affärsföre- tagen inför svåra avgöranden. Då en per- son misstänks för butikssnatteri kan det föreligga en rad omständigheter —— ej sällan ömmande och från social synpunkt beak- tansvärda — som talar emot ett polisingri- pande. Mycket talar också för att affärs- männen i praktiken har intresse av att pröva anmälningsfrågan i det enskilda fallet.

Det saknas någon fullständig, för hela landet gällande undersökning av affärsföre- tagens anmälningspraxis. Denna kan variera mellan företagen inbördes men också mel- lan olika butiker och affärer inom ett och samma företag. De större affärsföretagen försöker sannolikt hålla en viss enhetlig linje men hur anmälningsförfarandet tilläm- pas i praktiken är ytterst beroende av vår- deringarna hos dem som har beslutande- rätten. Mycket tyder emellertid på att polis-

anmälningar om butikssnatteri till övervä- gande del kommer från de stora varuhus- kedjorna och vissa butikskedjor som anslu- tit sig till självbetjäningsprincipen.

Det sistnämnda bestyrks bl.a. av en un- dersökning av butiksstölderna i Uppsala 1967, som utförts av två kriminologistude- rande.” I del I av undersökningen redovisas resultaten av intervjuer som gjorts bland företrädare för fyra varuhus och 50 andra butiker i Uppsala. Affärsföreståndarna för de mindre och medelstora butikerna uppgav att under året hade ertappats 53 män och 36 kvinnor. Motsvarande uppgifter från varuhusen var 200 män och 159 kvinnor. De vidtagna åtgärderna med de ertappade per- sonerna visar att endast 13 procent av dem som ertappats i mindre och medelstora bu- tiker anmälts. Anmälningsfrekvensen för varuhusen utgjorde däremot närmare 50 procent av de ertappade. Författarna kon- staterar att ju större problem ett inköpsställe har med butiksstölder, desto mer ökar bu- tiksägarens benägenhet att polisanmäla stöl- derna. Frekvensen av varuhusens anmäl- ningar i olika åldrar framgår av tabell 10: 2.

När det gäller affärernas nuvarande an- mälningspraxis kommer uppmärksamheten främst att riktas mot de större kedjevaru- husen, där butikssnatteriet upplevs som ett allvarligt problem. Dessa företag för i all- mänhet intern statistik och stöldregistre- ringar. De har också på central nivå utfär- dat anvisningar för affärernas handläggning av butiksstölder på det lokala planet.

10.2.1. Anmälningar från vissa varuhus

Enligt de regler som gäller inom ett av de största företagen med varuhus i hela landet, skall polisanmälan alltid ske om stölduppsåt förelegat. Även ett bagatellartat fall skall

1 I en undersökning av kampanjens verk- ningar jämfördes antalet anmälda snattare un- der tre månader 1963 med antalet under mot- svarande tidsperiod 1964. Det framgick dock att kampanjen under den tid som avsågs med undersökningen ännu inte nått maximal effekt (se Göran Rådö, a.a. (nr 1) s. 79). * Eva Falkenberg—Kerstin Svensson, a.a. (nr 2) s. 79.

Män Kvinnor Totalt Polis- Polis- Polis-

Ålder Ert. anm. % Ert. anm. % Ert. anm. % 7—14 år 79 26 33 27 4 15 106 30 28 15—20 år 25 19 76 24 17 71 49 36 73 21—60 år 67 49 73 66 42 64 133 91 68 61— 29 8 28 42 12 28 71 20 28 Antal 200 102 51 159 75 47 359 177 49

anmälas. Beträffande personer under 15 år skall i stället anmälan göras till barnavårds- nämnden, såvida inte polismyndigheten på orten förklarat att den vill ta emot även dessa anmälningar. För barn i åldrarna un- der 10 år anses det i vissa fall vara tillräck- ligt att kontakta föräldrarna. Den misstänk- tes sociala status skall inte ha någon inver- kan på de åtgärder som föranleds av till- greppet. Om varuhusets chef dock i något fall bedömer att polisanmälan och därmed följande åtgärder skulle drabba den miss- tänkte eller hans familj på ett sätt som är uppenbart orimligt i förhållande till det be- gångna brottet, skall säkerhetskonsulenten kontaktas innan polisanmälan görs.

I praktiken synes varuhuscheferna vid företaget följa dessa anvisningar. Av den statistik som företaget presenterat framgår sålunda att drygt 75 procent av dem som er- tappas för butikssnatteri blir polisanmälda, 3—4 procent anmäls till barnavårdsnämnd eller skola, och i ca 11 procent av fallen nöjer sig företaget med att ta kontakt med föräldrarna (det rör sig här självfallet om minderåriga snattare). I endast 5—8 procent av de ertappade fallen avstår företaget från att vidtaga någon åtgärd.

Av intresse är vidare att se vilka tillgrepp det är som ger anledning till polisanmälan. Värdet av det tillgripna ger visserligen inte någon fullständig vägledning för bedöm- ningen av brottets svårhetsgrad, eftersom det kan ha tillkommit särskilda omständig- heter som ansetts motivera att anmälan görs. Har brottsobjektet lågt värde -— under 10 eller 5 kronor torde det dock i över-

vägande antal fall ha varit fråga om inte kvalificerade tillgrepp.

Som framgår av nedanstående uppställ- ning har de som ertappats för butikstillgrepp i det aktuella företaget i betydande utsträck- ning förövat mindre snatteriet. I drygt 50 procent av fallen har värdet legat under 10 kronor och i drygt 30 procent under 5 kro- nor. Det står klart att företaget endast un- dantagsvis underlåtit att polisanmäla dessa mindre tillgrepp.

Antal Antal

Värde (kr) 1/1—30/6 1968 1/1—30/6 1969 _ 4 709 471 5— 9 400 313 10— 19 306 247 20— 29 226 141 30— 39 87 93 40— 49 58 44 50— 99 138 95 100—199 53 49 200— 16 16 Summa 1 993 1 469

Ett annat av landets stora företag har valt en liberalare anmälningspolitik. Enligt de instruktioner, som här utfärdats, skall som huvudregel polisanmälan ske när den miss- tänkte efter tillgrepp av vara lämnat före- tagets lokaler och det är uppenbart att han haft för avsikt att inte betala den med- havda varan. Från denna regel kan dock göras betydande undantag.

1. Om tillgreppet gjorts av barn under sju års ålder bör barnets vårdnadshavare under- rättas på lämpligt sätt.

2. Om tillgreppet gjorts av barn i åldrarna

7—15 år skall vårdnadshavaren underrättas. Barnavårdsnämnden kan underrättas i vissa fall.

3. Om tillgreppet avser en vara med ett värde understigande cirka 10 kronor skall ej ske polis- anmälan såvida inte

a) särskilda omständigheter talar för att polis- anmälan ändå skall ske, t.ex. att vederbörande visat ett avancerat tillvägagångssätt eller använt särskilda hjälpmedel eller

b) det är sannolikt att det inte är fråga om ett förstagångsfall eller en rent spontan och förhastad förseelse av tillfällig art eller

c) en underlåten polisanmälan sannolikt kan få negativa verkningar på andra personer, dvs. att tillgreppet kan befaras bli känt av en större personkrets som på grund av underlåten polis- anmälan kan förledas att begå snatterier, t.ex. då tecken tyder på att en formlig epidemi av snatteriet inom en skola håller på att bryta ut.

4. Om värdet av det tillgripna är högre än cirka 10 kronor men det från rent mänsklig synpunkt förefaller rimligt att vederbörande undslipper polisanmälan t.ex. beroende på hög ålder, antagbar debilitet el.dyl.

5. Då tvetydiga fall föreligger, dvs. då kon- trollantens och den misstänktes uppgifter är helt motsägande varandra och något påtagligt faktum, som talar för kontrollantens version inte finns.

Detta och andra affärsföretag har alltså uttryckligen gått ifrån de rekommendatio- ner som lämnats av arbetsgruppen mot bu- tiksstölder. Det finns de som underlåter att polisanmäla barn under 15 år, såvida inte speciella omständigheter talar därför. I stäl- let tar någon företrädare för affärsföretaget själv kontakt med barnets föräldrar. På vissa håll avstår man också generellt från polisanmälan mot personer i åldrarna över 70 år. Rör det sig om mindre snatterier, dvs. fall där värdet av det tillgripna understiger 10 kronor, kan anmälan göras beroende av om det är fråga om återfall. Hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden — denne eller någon medlem av familjen är t.ex. sjuk, har akuta psykiska besvär el.dyl. — kan också medföra att man avstår från polisanmälan.

10.2.2. Anmälningar om mindre snatterier

För utredningen är det av speciellt intresse att undersöka i vilken utsträckning de an-

mälda butikssnatterierna avser mindre till- grepp, dvs. där värdet av det snattade ligger under 10 kronor. Som förut nämnts an- ser vissa företag att man bör avstå från an- mälan i sådana fall liksom i fråga om barn och åldringar, om inte särskilda omständig- heter talar för att anmälan sker.

Den undersökning av butikssnatteriet i Stockholm, som utredningen låtit utföra,1 visar att det övervägande antalet polisan- mälningar som gjorts 1966 avsett tillgrepp av varor värda mindre än 10 kronor. De polisanmälda hade sålunda till 40,1 procent snattat för mindre än fem kronor och till 64,4 procent för mindre än tio kronor. En- ligt den ovan (s. 87) redovisade samman- ställningen av företagna undersökningar av- ser ca 50 procent av butikssnatterierna vär- den under 10 kronor och ca 75 procent värden under 20—25 kronor. Medan man i affärerna allmänt räknar med att ca 1/4 av alla som ertappas för snatteri är i åld- rarna under 15 år, visade stockholmsunder- sökningen att endast 13 procent av de polis- anmälda hänfördes till dessa åldersgrupper. Endast 3 procent befann sig i åldrarna över 67 år.

I den allmänna debatten har man under de senaste åren bl.a. i massmedia från många håll kritiserat affärsmännens benä- genhet att polisanmäla till synes bagatell- artade butikssnatteriet och sådana som för- övas av barn och åldringar. Det ligger nära till hands att tro att många affärer påver- kats av denna kritik och numera i stor ut- sträckning avstår från anmälan i sådana fall. För att få klarhet i denna fråga har ut- redningen inhämtat uppgifter om samtliga butiks- och varuhustillgrepp under 100 kro- nors värde, vilka polisanmälts i Göteborg under augusti, september och oktober 1969.” Totalt har det rört sig om 322 personer. Det framgår därav att 21 procent snattat för mindre än 5 kronor och 40 procent för mindre än 10 kronor. Materialet visar också att fem procent av de polisanmälda var un-

! Agneta Leijonhufvud—Jane Rönqvist, a.a. (nr 6) s. 79.

' Undersökningen redovisas som bil. 5 i detta betänkande.

Att den procentuella andelen anmälningar av mindre snatteriet legat avsevärt högre i Stockholm 1966 än i Göteborg 1969 behö- ver i och för sig inte innebära någon för- skjutning i affärernas anmälningspraxis. Dels kan man inte utesluta att det faktiskt skett en nedgång av sådana småsnatterier under de senaste åren, dels är det inte så- kert att situationen i de båda storstäderna i alla delar är jämförbar. Till klientelet av småsnattare hör bl.a. sådana personer som ofta i alkoholberusat tillstånd tar en öl, en bit korv el.dyl. Då sådana personer grips i affärerna uppstår ej sällan bråk, vilket med— för att polis måste tillkallas. Vid utred- ningens överläggningar med polismyndighe- ten i Stockholm har framkommit att detta klientel utgör en betydande del av de snat- terianmälda. Detta kan vara en av förkla- ringarna till att tillgrepp under 5 kronors värde här visat så hög frekvens.

I Malmö har gjorts en undersökning som bl.a. innefattar en jämförelse av anmäl- ningsfrekvensen under samma månad i en följd av år.1 Det framgår här att de polisan- mälda butikssnatterierna visat en betydande nedgång i mars 1969 jämfört med de båda närmast föregående åren. Minskningen är särskilt markant då det gäller snatterier av varor med lågt värde.

Andelen polisanmälda personer %

Värdet av det tillgripna mars mars mars (kr) 1967 1968 1969 0— 5 30 39 18 0—1 0 49 61 38 0—20 69 77,5 66,2

Denna undersökning pekar i riktning mot att affärerna numera i större utsträckning än tidigare underlåter att polisanmäla mind- re snatterier. Det kan naturligtvis också vara fråga om en faktisk nedgång av sådana bu- tiks- och varuhustillgrepp. Det är emellertid inte möjligt att dra några säkra slutsatser av malmömaterialet. Man kan dock konsta- tera att de mindre butikssnatterierna här lik-

som i landet i övrigt alltjämt utgör en be- tydande del av de polisanmälda tillgreppen vilket medför att de rättsvårdande myndig- heterna måste engageras för att utreda och beivra dessa fall.

10.3. Restriktivare anmälningspraxis i Dan- mark och Norge

Medan affärsföretagens anmälningsfrekvens i vårt land allmänt sett är hög synes situa- tionen vara en annan i Danmark och Norge. Som jämförelse kan nämnas att år 1967 polisanmäldes i Stockholm 4 482 butikssnat- tare medan motsvarande antal i Köpenhamn var 771 och i Oslo 1 053. Denna skillnad kan möjligen till en del förklaras av att bu- tikstillgreppen faktiskt har högre frekvens i Stockholm jämfört med de båda övriga städerna eller att upptäcktsfrekvensen är högre i Sverige. Systemet med självbetjä- ning har också fått större utbredning i vårt land jämfört med de båda övriga. Mycket tyder emellertid på att »anmälningsklima- tet» är annorlunda i våra båda nordiska grannländer och att affärsföretagen där i större utsträckning drar sig för att anmäla mindre snatterier till polisen. Detta hänger i sin tur samman med att principen om re- lativ åtalsplikt anses gälla i Danmark och Norge. Vid brottmålsutredningens besök i Köpenhamn och Oslo uttrycktes från såväl polis- och åklagarhåll som från affärsföre- tagens sida förvåning över att mindre, baga- tellartade butikssnatteriet i så stor utsträck- ning måste engagera de rättsvårdande myn- digheterna här i landet.

Danmark

I en dansk undersökning om butiksstölder- na” intervjuades 434 innehavare av olika butiker (dock inte de stora varuhusen) om sina erfarenheter av detta problem. 63 pro— cent av de intervjuade uppgav att de över- huvudtaget inte upptäckt någon butiksstöld. Endast 16 procent hade haft flera än tre så-

1 Bengt Modéer, a.a. (nr 4) s. 79. ” Vagn Greve, a.a. (nr 15) s. 80.

dana under det sist förflutna året. Av 311 butiksstölder, som det förelåg närmare upp- lysningar om, hade endast 17 (5 procent) anmälts till polisen. Undersökningen gav vid handen att butikssnatteriet egentligen endast var ett problem för vissa storvaruhus.

I en provundersökning, som föregick nämnda intervjuer, tillfrågades affärsidkar- na om varför de inte polisanmält upptäckta snatterifall. Den vanligaste anledningen var att det stulna föremålet hade så lågt värde att man inte ville ha besväret med en polis- anmälan. Man ansåg också att en polisan- mälan inte tjänade något till eller att man hellre avstod från anmälan därför att den misstänkte var en känd kund. Några affärs- idkare avstod från anmälan därför att de inte ville »in til grin for politiet».

Vid de överläggningar som utredningen haft med företrädare för ett av de största varuhusen i Köpenhamn framgick klart att man där för en mycket restriktiv anmäl— ningspolitik. Man låter den ertappade snat- taren skriva under ett erkännande att han gjort sig skyldig till den påstådda gärningen. Ertappandet kan också få vissa konsekven- ser för kunden (t.ex. att han förbjuds att under viss tid handla i varuhuset, att för honom utfärdat kreditkort dras in osv.). Som regel avstår man emellertid från att koppla in polisen då värdet av det tillgripna ligger under ca 100 Dkr. Vägrar den er- tappade att skriva under erkännandet eller kan han inte identifiera sig förekommer dock polisanmälan. Detta sker också regel— mässigt då man från affärens sida misstän- ker att narkotikamissbruk föreligger. An- mälningsfrekvensen anses utgöra 25—30 procent av alla gripna snattare. Man uppger att flertalet av de fall som anmäls till po- lisen (troligen ca 95 procent) leder till >>til- talefrafaldelse». Endast de allra grövsta snatterierna där det är uppenbart att stöld- uppsåt föreligger och återfallen förs till domstol (se vidare härom s. 138).

Norge

En i Norge utförd större undersökning av butikstillgreppen1 ger belägg för att de polis-

anmälda butikssnattarna utgör ett begränsat urval av dem som åker fast. Av 426 perso- ner, som gripits av A/S Butikk-Kontroll” för butiksstölder under perioden 1/1 1966— 10/6 1967 blev 241 (56 procent) polisan- mälda. Av de polisanmälda var 115 män och 126 kvinnor. 42 personer var i åldrarna under 14 år. Sammanfattningsvis uttalades i undersökningen att långt ifrån alla butiks- tjuvar, som grips i butiker och varuhus, an- mäls till polisen. Affärerna följer olika an- mälningspraxis. En del anmäler alla vuxna butikstjuvar, en del kontaktar aldrig polisen, medan en del anmäler vissa snattare men låter andra gå fria.

Även i denna undersökning intervjuades affärsidkarna om vilka omständigheter som kunde tänkas påverka dem vid prövningen av anmälningsfrågan. Flera affärer gav där- vid exempel som kunde tolkas därhän att man ibland vid bedömningen påverkades av den misstänktes höga sociala status. En an- nan faktor som spelade stor roll var värdet av det stulna. Vissa butikschefer uppgav att de aldrig anmälde butikssnattare då det rörde sig om tillgrepp av obetydligt värde. Från och till förekom uttalanden som att »Vi synes ikke vi kan bry politiet med disse fillesakene». Materialet från A/S Butikk- Kontroll, som omfattade 32 affärer, gav klart vid handen att det förelåg ett samband mellan värdet av det tillgripna och före- komsten av polisanmälan. Då värdet låg under 10 kronor anmäldes 53 procent; då värdet låg över 10 kronor var anmälnings- frekvensen 74,5 procent.

Av intresse är att se hur rättsutvecklingen i Norge på detta område kommit att på- verka affärsföretagens anmälningspraxis. Tidigare såg de rättsvårdande myndigheter— na mycket allvarligt på butiksstölderna. Av hänsyn till allmänpreventionen bedömdes även mindre butikstillgrepp som »tyveri», varvid reaktionen inte kunde stanna vid bö- ter. I januari 1968 utfärdade emellertid riks- advokaten en rundskrivelse till samtliga

1 Oystein Bjergum, a.a. (nr 13) s. 80. ' Detta företag, som numera heter A/S Driftskontroll, svarar för så gott som all butiks- kontroll i Norge.

statsadvokater (dvs. allmänna åklagare) i landet, vari han framhöll att han för sin del inte kunde ansluta sig till uppfattningen att butikstillgrepp aldrig skulle kunna bedömas som »naskeri» (snatteri). Varje särskilt fall borde bedömas »konkret». Följden därav blev en omsvängning av åtalspraxis i mild- rande riktning. Polisen visade sig i fortsätt— ningen inte vara särskilt intresserad av att ta upp och utreda mindre butikstillgrepp. Man fann skäl att i stor utsträckning »hen— legge saken efter bevisets stilling», dvs. skriva av ärendet på grund av otillräcklig bevisning. Åtskilliga fall som fördes till domstol ledde till frikännande dom på sam- ma grund.

Vid brottmålsutredningens besök i Norge i mars 1969 stod det klart att affärsföreta- gen inte lämnats opåverkade av denna ut- veckling. Tidigare hade A/S Butikk-Kon- troll rekommenderat affärsidkarna att i princip polisanmäla alla ertappade butiks- snattare. Nu uppmanades affärerna av det nya bolaget, A/S Driftskontroll, att i stål- let begränsa anmälningarna. Man menade att butikssnatterier, som avsåg tillgrepp un- der 75 Nkr, överhuvudtaget inte borde an- mälas, såvida inte särskilda skäl talade där- för. Ledningen för A/S Driftskontroll upp- lyste att situationen nu förändrats därhän att högst 25 procent av dem som ertappas för butikstillgrepp blir anmälda till polisen. Övriga fall anses vara av sådan art att saken bör klaras upp inom affärerna. Åtgärderna mot butikssnatteriet blir m.a.o. i stor ut- sträckning en intern kontrolluppgift för företaget.

10.4. Utredningens synpunkter på anmäl— ningsfrågan

Utredningen har ansett sig kunna konstatera att någon enhetlig, allmänt vedertagen an- mälningspraxis inte följs av affärsföretagen här i landet. De rekommendationer som i december 1963 gjordes av arbetsgruppen mot butiksstölder i syfte att alla butikssnat- terier skulle polisanmälas, medförde uppen- barligen ökad anmälningsfrekvens men de vann aldrig fullständig anslutning. Under

senare år har flera större affärsföretag slagit in på en liberalare anmälningspolitik. Ut- vecklingen tycks gå i samma riktning som i Norge, nämligen att affärsföretagen i allt större utsträckning avstår från att polisan— mäla bagatellartade tillgrepp. De uppgifter som utredningen inhämtat angående polis- anmälda butikssnatterier i Göteborg under augusti—oktober 1969 tyder dock på att de mindre snatterierna här i landet alltjämt ut- gör en betydande del av de polisanmälda fallen.

10.4.1. Polisanmälan när det tillgripnas värde är ringa

Då en affärsidkare ställs inför frågan om polisanmälan skall göras mot en ertappad butikssnattare, kan värdet av brottsobjektet ha betydelse för bedömningen. Rör det sig om en vara av ringa värde och framstår brottet från denna synpunkt sorn bagatell- artat, kan man sålunda inte utan vidare ut- gå ifrån att det ligger i målsägandens in- tresse att engagera de rättsvårdande myn- digheterna i saken. Vid de sammanträden, som utredningen haft med företrädare för affärsföretagen, har man på vissa håll häv- dat, att reaktionen mot småsnatterier ofta bör stanna vid själva upptäckten av brottet och de åtgärder målsäganden själv vidtar mot gärningsmannen (t.ex. ett allvarligt samtal och tillsägelse) samt att en sådan ordning bör vara fullt tillräcklig ur preven- tionssynpunkt.

Det torde ej heller vara något allmänt in- tresse att alla småsnatterier skall beivras på straffrättslig väg. Vid utredningens samman- träden med polis- och åklagarmyndigheter har från polishåll framhållits att ett rättsin- gripande i många fall står i orimlig propor- tion till brottet. En sådan inställning är för— klarlig inte bara mot bakgrunden av den allmänna värderingen av dessa brotts straff- barhet. De rättsvårdande myndigheterna har också att bedöma frågan från den synpunk- ten att deras resurser är begränsade, vilket medför att de i stor utsträckning måste prioritera vissa arbetsuppgifter medan andra måste lämnas åt sidan. Om samtliga fall av

butikssnatteri skulle polisanmälas måste man ägna betydande arbete åt dessa mål på bekostnad av andra angelägnare uppgifter. En begränsning av anmälningarna av mind- re brott ter sig därför önskvärd och helt naturligt spelar värdet av brottsobjektet stor roll vid en sådan selektion.

Att ange ett bestämt värde, under vars gräns affärsföretagen skulle avstå från pc- lisanmälan om inte särskilda skäl talar däre- mot, torde inte vara möjligt. Det bör emel- lertid framhållas att om gränsen liksom i Norge sätts till ca 50 kronor skulle omkring 80 procent av de snatterifall som i dag upp- täcks inte bli polisanmälda.

10.4.2. Den misstänktes personliga för- hållanden

Utöver brottsobjektet bör även den miss- tänktes personliga förhållanden många gånger ha betydelse för målsägandens ställ- ningstagande i anmälningsfrågan. Rör det sig om åldringar hos vilka man kan miss- tänka senilitet, psykiskt sjuka eller personer som i den aktuella situationen levt under speciellt svåra förhållanden, t.ex. på gmnd av en nära anhörigs bortgång, ter det sig na- turligt att målsäganden många gånger av- står från polisanmälan, även om upptäckten av brottet med hänsyn till det tillgripnas värde eljest skulle ha lett till sådan anmälan. Målsäganden kan emellertid även i andra hänseenden tänkas bli påverkad av den misstänktes personliga förhållanden. Man kan sålunda inte bortse ifrån möjligheten att den misstänktes sociala ställning eller målsägandens relation till denne här kan spela in.

Från affärsföretagens sida har framhållits att de är mycket måna om att upprätthålla principen om allas likhet inför lagen. I in- struktionerna för butikskontrollen betonas också vikten av att alla ertappade butiks- snattare skall behandlas efter samma möns- ter. Det kan förmodas att en sådan tanke legat bakom de lämnade rekommendatio- nerna att alla ertappade butikssnattare skall polisanmälas. Det vore ur affärsföretagens

synpunkt olyckligt om det skulle vara så att affärerna avstod från ingripanden mot vissa kunder beroende på deras ekonomiska och sociala ställning.

Det är emellertid svårt att tro att ett affärsföretag inte skulle beakta de even- tuella konsekvenser som ett ingripande kan få för affärens fortsatta verksamhet. Den ti- digare omnämnda norska undersökningen av butiksstölderna har visat att mindre affärer med viss fast kundkrets för en betydligt försiktigare politik mot misstänkta butiks- snattare än varuhus och självbetjäningsbu— tiker med stor anonym kundkrets. Särskilt för en mindre affär kan en polisanmälan innebära betydande besvär. Man måste bl.a. räkna med att butiksinnehavaren eller nå- gon av de anställda kan komma att höras av polisen vid en eventuell rättegång, vilket sker under arbetstid.

En annan anledning till att de mindre affärerna avstår från att ingripa mot vissa kunder kan vara att man därmed riskerar företagets renommé. Dels kan det vara obe- hagligt och ur affärens synpunkt olyckligt att rikta anklagelse mot en sådan kund, som ofta handlar i affären. Dels kan ett even- tuellt misstag eller om polisanmälan sker — nedlagt åtal eller frikännande dom få allvarliga konsekvenser för affären. Det sagda kan belysas av två exempel från den tidigare nämnda norska intervjuundersök- ningen.

I det ena fallet gällde det en mycket känd dam från socialgrupp ], som tillgrep två jump- rar i en affär utan att betala. Affärsförestån- daren uppgav: »Jeg var fullstendig i villrede hva jeg skulle gjare. Samme dame er ukentlig innom og handler for store verdier. Til sammen i året blir det betydelig. Men hva hvis jeg like- vel tok feil! At hun klarte å vri seg unna på en måte. Hva måtte vi ikke da tape? For det förste hennes egen kjopekraft, for det andre kunne hun spre dette til sin omgangskrets slik at spe- sielle kretser begynte å unngå forretningen vår. Nei, jeg kunne icke gjore noe med dette. Det ville vaert direkte dumt av oss.»

Det andra fallet gällde en känd läkare som enligt expeditens påstående hade stoppat »fiske- sneller» i fickan. Affärsföreståndaren vågade här inte ingripa. Han avstod hellre från varan än att riskera firmans rykte.

Det är möjligt att större affärsföretag, som inte är beroende av köpkraften hos en enstaka kund eller en grupp av kunder, vid sin prövning av anmälningsfrågan inte be- höver göra åtskillnad på person. Man kan emellertid inte bortse ifrån att ekonomiska hänsyn eller andra omständigheter även här kan få till följd att inte alla kunder behand- las lika. I detta hänseende agerar affären precis som vilken annan målsägande som helst. Att det sålunda förekommer en viss selektion med hänsyn till kundernas olika sociala ställning ter sig otillfredsställande ur allmän rättvise- och jämlikhetssynpunkt, allra helst som de rättsvårdande myndighe— ternas aktivitet då det gäller att beivra mindre förmögenhetsbrott så gott som all- tid beror på målsägandenas initiativ. Det sagda kan vara ett skäl till att begränsa rättsvårdens befattning med butikssnatterier.

10.4.3. Utvecklingslinje

Enligt utredningens mening måste det över- låtas åt affärsföretagen att i varje särskilt fall bedöma om polisanmälan skall ske mot ertappade butikssnattare. Det är emellertid tydligt att anmälningsfrekvensen i hög grad kan påverkas av de rättsvårdande myndig- heternas sätt att handlägga de anmälda fal- len. Visar det sig att mindre snatterier i stor utsträckning inte beivras, torde affärsföre- tagen i motsvarande mån sakna intresse att polisanmäla sådana brott. Man kan vänta att utvecklingen här i landet kommer att gå i samma riktning som i'Norge. Det är där- vid att märka att erfarenheterna från Norge ger vid handen att återfallsfrekvensen bland dem som ertappas för butikssnatteri är mycket låg.

Som närmare skall utvecklas i följande kapitel anser utredningen att en begränsning av åtalsplikten vid butikssnatteri bör efter- strävas. Genom de processrättsliga reform- åtgärder som där föreslås kommer affärs- idkarna otvivelaktigt liksom i Danmark och Norge att välja en restriktivare anmälnings- praxis. Målsättningen bör vara att butikstill- grepp av förstagångsnatur, som avser mindre värde och inte vittnar om särskilt

kvalificerat förfarande, i stor utsträckning bör klaras upp inom affärerna utan att de rättsvårdande myndigheterna behöver kopp— las in.

Den omständigheten att ett affärsföretag underlåter att polisanmäla en avslöjad bu- tikssnattare innebär inte att denne går fri från varje form av ingripande på grund av det inträffade. Själva avslöjandet av tillgrep- pet och det samtal som därefter äger rum inom affären, utgör för de flesta ertappade butikssnattare en nog så allvarlig reaktion (varning) vilken ofta torde vara lämpligare än ett rättsingripande. Det bör också finnas möjligheter för affärsidkaren att utnyttja den uppkomna situationen till att sätta in positiva åtgärder för att förhindra ett upp— repande. Han kan på olika sätt försöka skapa förståelse för de svårigheter som före- taget åsamkas genom butikstillgreppen samt klargöra de konsekvenser dessa medför för affärsverksamheten och i sista hand för kundkretsen. Affärsidkaren bör på detta sätt spela en betydelsefull roll vid bekämpan- det av butikssnatteriet.

10.5. Affärernas registrering av misstänkta snattare kan tjäna olika ändamål

I sitt förut nämnda uttalande till stöd för en rekommendation till affärsföretagen att all— tid polisanmäla upptäckta butikstillgrepp, förklarade dåvarande rättschefen vid in— rikesdepartementet, att man under inga för- hållanden kunde acceptera att butiksinne- havare upprättade egna register över perso- ner som ertappats för snatteri. Detta utta- lande får ses mot bakgrunden av att brotts- registrering överhuvudtaget endast bör vara förbehållen myndigheterna. Om sådana re- gister förs på privat väg finns alltid risk för att uppgifterna skall hamna i orätta händer och utnyttjas på otillbörligt sätt, vilket är allvarligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Något sekretesskydd kan ej heller uppnås. Å andra sidan riskerar den som lämnar ut uppgifter om ett påstått brott att hans förfarande kan leda .till åtal för förtal. För ett affärsföre- tag kan en sådan förtalsprocess få allvar-

liga konsekvenser, vilket självfallet manar till stor försiktighet.

Enl-igt vad utredningen erfarit förekom- mer det numera allmänt att affärsföretagen för anteckningar om de personer som miss— tänkts för butikssnatteri.1 Dessa anteck- ningar läggs på vissa håll till grund för per- sonregister eller förvaras på sådant sätt att de tjänar samma ändamål. För affärerna är det inte utan betydelse att man har till- gång till detta informationsmaterial. Man måste nämligen alltid räkna med att ett in- gripande mot en ertappad butikssnattare kan ge anledning till fortsatta åtgärder från affärens sida, oavsett om polisanmälan sker eller ej. Det är inte alls säkert att saken är utagerad i och med det samtal som äger rum på affärskontoret efter upptäckten av butikstillgreppet. Den misstänkte kan t.ex. göra gällande att han oriktigt beskyllts för brottet och kräva upprättelse.

Affärsföretag, som på detta sätt samlar vissa persondata, kan också konstatera om den för snatteri misstänkte tidigare ertap- pats inom affären. Företrädare för en större rörelse i Stockholm har uppgivit att man, då fråga uppkommer om polisanmälan skall göras mot en butikssnattare, alltid först slår i företagets register. Informationerna har dock begränsad räckvidd. Man kan sålunda aldrig veta om gärningsmannen gjort sig skyldig till snatterier i andra affärsföretag eller om han i övrigt är kriminellt belastad. Från affärens synpunkt betraktas han som en förstagångssnattare, om inte de tillgäng- liga informationerna visar att han tidigare förövat brott. Detta medför att en person väl kan tänkas operera med småsnatterier i olika affärer men ändå vid ett avslöjande undgå rättsingripande, därför att brottet är ringa och affären avstår från att polisan- mäla förstagångssnattare.

I syfte att förbättra informationerna kun- de man överväga att upprätta ett centralt snatteriregister för hela riket eller regionalt för de större städerna, gemensamt för alla affärsföretagen. Därmed skulle affärerna få en säkrare grund för sin bedömning av an- mälningsfrågan. Företrädare för affärsföre- tagen har vid sammanträden med utred-

ningen ansett det olämpligt att lägga upp sådana centralregister. Dels menar man att det skulle krävas en administrativ apparat, som affärerna inte är beredda att svara för, dels skulle det ställa sig svårt att på detta sätt skapa ett tillförlitligt informationsmate- rial, som tjänade det givna ändamålet. Till registret skulle föras misstänkta fall utan att man hade garantier för att brott verk— ligen förövats. Blotta existensen av ett så- dant centralt register skulle kunna skapa rättsosäkerhet och öka allmänhetens misstro mot affärernas sätt att handlägga snatteri- ärenden.

Utredningen finner dessa synpunkter be- aktansvärda. Det kan ej heller från samhäl- lets sida vara önskvärt att det förs ett cen— tralt kartotek över för brott misstänkta per— soner vid sidan om de officiella brottsregist- ren. Däremot torde det inte vara möjligt att hindra affärsföretagen från att för internt bruk samla uppgifter om de personer, mot vilka man finner anledning att ingripa. Det kan som nämnts vara av intresse för måls- äganden att ha tillgång till sådana person- data, om affärens åtgärder mot en upptäckt snattare på nytt skulle aktualiseras. Det är också uppenbart att affärsledningen har an- ledning att undersöka om en person tidi- gare ertappats för snatteri i affären, då man har att pröva förutsättningarna för en even- tuell polisanmälan.

Det sagda leder till att affärernas möj- ligheter att avgöra, om en misstänkt snat- tare tidigare begått butikssnatteri, i allmän- het begränsas till de informationer, som affärsföretaget själv införskaffar. Sannolikt medför detta [att en eller annan butikssnat- tare, som tidigare ertappats för sådant brott, ändå undgår polisanmälan. Detta är en oundgänglig konsekvens av systemet. Myc- ket tyder emellertid på att återfallssnattarna utgör ett relativt begränsat antal. Man har från vissa företag i Stockholm räknat med att ca 10 procent av dem, som grips för

1 Vid en deskriptiv studie av 24 norrländska varuhuschefers handläggning och bedömning av snatterifall uppgav 18 av 24 varuhuschefer att man hade egna register (Sahlrnan-Söder- lind, a.a. (nr 7) s. 79.

butikssnatteri, återfaller. Denna siffra tycks stämma överens med de data som forsk- ningen f.n. kan prestera (jfr ovan s. 89). Det är också att märka att en betydande del av dessa återfallssnattare utgörs av al- koholister och socialt nergångna personer, som framför allt inriktar sig på att ta öl ev. i förening med mindre matvaror.

11. Polisen och butikssnatteriet

11.1 Nuvarande ordning

Utredningen har under sina överläggningar med olika polismyndigheter i landet fått många belägg för att polisens skyldighet att ta upp och utreda anmälda butikssnatterier medför särskilda problem. Rör det sig t.ex. om mindre tillgrepp, som förövas av åld- ringar, sjuka personer el.dyl., eller talar andra omständigheter för att ett polisingri— pande är stötande från mänsklig synpunkt, föreligger det otvivelaktigt ett behov för polisen att skriva av ärendet utan vidare ut- redning. Då det emellertid saknas grund för sådan åtgärd ser sig polisen ibland nöd- sakad att genom uttänjning av beviskravet eller på andra vägar söka sig fram till en lösning. Man kan då skriva av målet under förklaring att brott inte styrkts.

I den tidigare omnämnda undersökningen av polisanmälda butikssnatterier i Malmö1 redovisades 92 polisanmälda butikssnatte- rieri mars 1967 och 79 sådana anmälningar i mars 1968. Polisens handläggning av dessa anmälningar framgår av tabell 11.-]. Det visade sig sålunda att av 92 polisanmälda butikssnatterier i mars 1967 föranledde 10 beslut om nedläggning av förundersök- ningen på grund av att brott inte ansågs styrkt.

Motsvarande antal nedläggningar på sam— ma grund var 1968 endast 4 av 79. Det bör tillfogas att i de fall där polismyndigheten överlämnade ärendet till åklagaren efter ut-

redning (76 resp. 74) ansåg sig åklagaren böra avstå från åtal på grund av bristande bevisning i 7 resp. 8 fall. Av samtliga polis- anmälda butikssnatterier ledde 1967 55 (av 92) och 1968 51 (av 79) till åtal.

11.1.1 Polisanmälan

I de allra flesta fallen får polisen kännedom om att ett butikssnatteri förövats genom att saken anmäls till polisen av målsäganden (affären). Det förekommer dock i vissa fall att polisen av annan anledning uppmärk- sammas på ett sådant brott, t.ex. genom att varor som uppenbarligen tillgripits i butik eller varuhus anträffas i samband med kroppsvisitation eller husrannsakan på grund av misstanke om annat brott. Det förekom- mer ibland att personer, som tas omhand av polisen på grund av fylleri, bär på sig så- dant stöldgods.

Polisanmälan kan ske skriftligen eller muntligen. Det är brukligt i varje fall i de större polisdistrikten —-— att anmälan tas emot vid en hos polisen särskild anordnad reception. I Stockholm handläggs butiks- snatterierna av ordningspolisen på något av polisvaktdistrikten. Avser tillgreppet högre värde än 100 kronor blir det dock en upp- gift för kriminalpolisavdelningen att utreda brottet, då detta därvid kan komma att be- dömas som stöld. På andra håll i landet

1 Bengt Modéer, a.a. (nr 4) s. 79.

Tabell 11.-1. Malmöpolisens handläggning mars 1968.

1967 1968 1) Erk. vid polisförhör (56) (53) Därav: fu nedlagd (mot intagen på mentalsjukhus) 1 -— överl. t. åkl. 55 53 2) Ej erk. vid polisförhör (29) (25) Därav: fu nedlagd (brott ej styrkt) 9 4 fu nedlagd (preskription) 1 — överl. t. åkl. 19 21 3) Ej polisförhör (6) Därav: fu nedlagd (brott ej styrkt) 1 fu nedlagd (preskription) 4 överl. t. åkl. 1 4) Akten saknas (till åkl.) (1) l 5) Polisförhör ännu ej hållet (1) (92) 92 (79) 78

handläggs även snatterierna av kriminal- polisen.

Då en butikssnattare gripits i en affär till- lämpar vissa företag den ordningen att man kallar polis till platsen för att ta hand om den misstänkte. Anmälan görs då till den polisman (i allmänhet radiopolispatrull) som sänds dit för uppgiften. Ett sådant tillväga- gångssätt förekommer allmänt då den miss- tänkte inte kan identifieras i affären (vägrar att legitimera sig eller lämnar otillförlitliga uppgifter om sin person) eller då denne sät- ter sig till motvärn eller eljest uppträder sär- skilt störande. Många affärer väljer också att tillkalla polis då den misstänkte snattaren är utlänning och då det är fråga om minder- åriga. I sistnämnda fall förekommer det dock på vissa håll att hämtningen ombesörjs av civilklädd polis eller av tjänsteman vid barnavårdsnämnden som stationerats hos polisen. Då polisen anländer till affären torde man i allmänhet förhöra sig om om- ständigheterna kring tillgreppet och försöka kontrollera vederbörandes identitet. Oftast tar polisen med sig den misstänkte till polis- stationen, där förhör kan hållas omedelbart i samband med anmälan.

Det vanligaste sättet för polisanmälan

torde dock vara att butiken eller varuhuset efter tillgreppet sänder in en skriftlig an— mälan, som grundas på de uppgifter den misstänkte lämnat efter avslöjandet inför affärsidkaren eller representanten för den- ne. De större affärsföretagen använder sär- skilda anmälningsblanketter som innehåller fullständiga uppgifter om den misstänkte och redogörelse för omständigheterna vid tillgreppet. I anslutning till anmälan brukar också finnas en kort berättelse av den bu- tikskontrollant som svarat för gripandet. Då anmälan kommer in till polisen diarie- förs ärendet, varefter anmälan redovisas på ett särskilt blankettset (oligram), som tar upp data angående målsäganden, anmälaren och den misstänkte samt en kort beskrivning av brottet med angivande av tid och plats. Det första bladet i detta blankettset ingår i förundersökningsprotokollet. Andra blad är avsedda för rikspolisstyrelsens register, för polisens arkiv och för underrättelse till målsäganden om gjord anmälan.

11.1.2 Åtgärder efter polisanmälan

I Kap. 3 (s. 39) har lämnats en kort beskriv- ning av förundersökningen i mindre brott-

mål. Det framgår därav att denna i allmän- het leds av polisen. Till grund för undersök- ningen av ett butikssnatteri ligger den brottsanmälan och de eventuella övriga handlingar som ingetts av målsäganden i samband med anmälan. Eftersom det här så gott som alltid rör sig om känd gärnings- man krävs ingen spaning för att finna denne. Om förhör inte kunnat hållas redan i samband med gripandet, kallas den miss— tänkte till polisförhör på polishuset. Hör- sammar han inte kallelsen kan han under vissa förutsättningar hämtas till förhöret.

Utöver förhöret med den misstänkte kan det under förundersökningen vara nödvän- digt att även höra vittnen eller andra perso- ner som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Det förekommer allmänt åtminstone om den misstänkte inte klart erkänt brottet — att sådant förhör hålls med den butikskontrollant eller annan per- son som ombesörjt gripandet. Dessa förhör äger ofta rum per telefon och nedtecknas i vanlig ordning.

Då förundersökningen fortskridit så långt, att det anses föreligga skälig misstanke om brott, skall den som är föremål för förun- dersökningen underrättas därom. Sådan un- derrättelse torde i allmänhet kunna med- delas redan under det första polisförhöret. Det ankommer också på polisen att vid skä- lig misstanke upprätta s.k. personblad, vilket ligger till grund för den centrala registre- ringen.

Till pol-isens uppgifter hör vidare att in- förskaffa utredning angående den miss- tänktes ekonomiska förhållanden (dagsbots- utredning). Numera tas i allmänhet den misstänktes egna uppgifter för gott, såvida dessa inte uppenbarligen är oriktiga. I så- dana fall kontrolleras uppgifterna hos taxe- ringsmyndigheten.

Efter avslutad förundersökning samman- ställs protokollet, varvid brottsanmälan, målsägandens anmälan och rapport, för- hörsutsagor, dagsbotsuppgift och eventuella övriga handlingar biläggs. Förhörsledaren upprättar ett försättsblad till protokollet, . vilket samtidigt tjänar som register. Målet kan därefter lämnas till åklagaren.

Det bör emellertid påpekas att det kan finnas förundersökningar som i olika hän- seenden avviker från det nu i korthet be- skrivna mönstret för en sådan brottsutred- ning. Å ena sidan kan det finnas förunder- sökningar som innefattar ytterligare arbets- moment. Vissa tvångsmedel, t.ex. husrann- sakan, kan aktualiseras. Särskild bevisning kan krävas. Det kan röra sig om en utlän- ning där tolk erfordras osv. Å andra sidan kan det finnas förutsättningar för ett för- enklat förfarande. Det finns exempel på fall, där den misstänkte snattaren gripits i en butik, förts till polisstationen och genast förhörts varefter undersökningen klarats av och den misstänkte delgivits strafföreläg- gande inom en tidsrymd av blott några tim- mar efter upptäckten av brottet. Lagen med- ger också möjlighet för polisen att i mindre mål, där brottet inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, föra kortfattade an- teckningar i stället för förundersöknings- protokoll. En sådan ordning tillämpas av vissa polismyndigheter då det rör sig om mindre butikssnatterier.

11.1.3 Handläggningstiden

Det är ett angeläget krav att den som utsätts för ett rättsingripande på grund av miss- tanke om ett mindre brott inte skall behöva vänta någon längre tid på att utredningen kommer till stånd och slutförs. Helst bör reaktionen komma omedelbart efter upp- täckten av brottet. Ju längre tid som förfly- ter mellan upptäckten och rättsingripandet, desto svårare är det att motivera detta från preventionssynpunkt. Man bör ej heller bortse ifrån att det från allmänmänsklig synpunkt är otillfredsställande att den en- skilde lagöverträdaren under lång tid skall sväva i ovisshet om de eventuella följder som upptäckten av ett brott kan få.1

I fråga om butikssnatteriet har särskilt framhållits att den misstänkte ej sällan upp- lever denna väntetid som psykiskt påfres- tande. Det har också hänt att polisanmälan

* Det av utredningen i bilaga 8 relaterade »fallet Eva» illustrerar detta.

om butikssnatteri fått tragiska konsekven- ser. Under senare år har t.o.m. självmord inträffat som kunnat sättas i samband med att sådant brott upptäckts. Många av dem som ertappas i affärerna med att olovligen tillgripa varor har inte tidigare konfronte- rats med rättsvården. Vetskapen om att vara polisanmäld för stöld och att officiellt stämplas som tjuv kan skapa ångest och oro för framtiden. Många har också mycket svag föreställning om vad ett rättsingripan- de egentligen kommer att föra med sig. Det har från polisens sida omvittnats att det ofta förekommer att personer, som anmälts för butikssnatteri, själva söker upp polisen och ber att polisen skall utreda brottet så att de kan få saken ur världen.

Mot denna bakgrund är det av intresse att se hur lång tid som förflyter från det att butikssnatteri förövas och polisanmälan sker till dess avgörande träffas i saken. Självfallet kan man här inte räkna med att förhållandena är desamma på alla håll i lan- det. De rättsvårdande myndigheternas ar- bete med butikssnatterierna är beroende av en mängd olika faktorer såsom lokala varia- tioner i fråga om polisens — då särskilt dess kriminalsektions och åklagarmyn- dighetens allmänna arbetsbörda, organisa- tion och effektivitet, de allmänna riktlinjer som gäller för myndigheternas prioritering av vissa arbetsuppgifter osv. Butikssnatte- rierna tillhör de brott som faktiskt kommer att prioriteras i utredningshänseende, därför att det här så gott som alltid är fråga om okomplicerade utredningar med känd gär- ningsman. Det torde dock vara en allmän uppfattning att dessa mera bagatellartade brott borde stå tillbaka för utredningar av allvarligare brott. I vissa polisdistrikt hand- läggs butikssnatterierna i sådan ordning att de samlas i hög och utreds efterhand som det blir tid därför mellan andra brottsutred- ningar.

I bilaga 6 till detta betänkande har utred- ningen redovisat vissa uppgifter om hand- läggningstiden vid butikssnatterier. Det framgår därav att förhållandena inte är tillfredsställande. I och för sig synes polisens effektiva handläggningstid av ett snatterifall

inte vara särskilt lång. Att ett betydande an- tal misstänkta likväl måste räkna med lång väntan, ej sällan mer än sex månader, innan avgörandet faller torde främst bero på att arbetsbelastningen hos polisen framtvingar stora balanser. Förhållandena i Malmö är här belysande. På andra håll uppkommer alltför stor väntetid hos åklagare och dom— stolar. Genom att åklagarna fr.o.m. den 1 juli 1968 erhållit möjlighet att utfärda strafföreläggande för butikssnatteri har situationen på vissa håll förbättrats. De in- hämtade uppgifterna tyder sålunda på att nära nog alla sådana förelägganden kan ut- färdas av åklagarna i Stockholm inom en tremånadersperiod från brottets begående. I Malmö gäller dock fortfarande att om- kring hälften av alla utfärdade strafföreläg- ganden kräver mer än sex månaders hand- läggningstid.

11.2. Förenklad handläggning

I föregående kapitel har utredningen gett uttryck för den meningen, att affärsföre- tagen bör föra en betydligt restriktivare an- mälningspolitik än f.n. och i stor utsträck- ning försöka klara upp småsnatterier utan att polisen skall behöva engageras. Något uttryckligt hinder för målsägandena att po- lisanmäla mindre butikstillgrepp kan dock inte ställas upp. Det är önskvärt att man här försöker åstadkomma en enhetlig praxis vil- ket kräver medverkan från handelns orga- nisationer.

Med en betydligt restriktivare och mera enhetlig anmälningspolitik kommer likväl även i fortsättningen åtskilliga butikssnatte- rier att polisanmälas. Det kan t.ex. gälla så- dana misstänkta personer som tidigare an- mälts för butikstillgrepp och kanskeålagförts för sådant brott (hos polisen registrerade snattare). Det kan också vara fråga om per- soner mot vilka affärerna tidigare ingripit, dock utan att detta föranlett polisanmälan, men där den påtalade misstanken om det tidigare brottet inte förmått den misstänkte att avhålla sig från fortsatta tillgrepp (hos affärerna registrerade snattare). Vidare kan

det gälla personer vilka affärerna tidigare misstänkt för butikstillgrepp men där man inte ansett bevisningen vara tillräcklig för ett ingripande (tidigare observerade snat- tare). Slutligen måste man räkna med att vissa affärer även i fortsättningen kan kom- ma att begära polisingripande så snart man avslöjat en snattare, oavsett om det rör sig om förstagångstillgrepp och oavsett värdet av det tillgripna.

Det sagda innebär att de misstänkta bu- tikssnattare, som anmäls till polisen, kan antas ha mycket skiftande bakgrund. Även om vederbörande inte registrerats hos poli— sen för tidigare brott kan det mycket väl vara fråga om föregående kriminalitet — med hänsyn till vad vi nu vet om den dolda brottsligheten torde detta ej sällan vara fallet men det kan också röra sig om per- soner som inte tidigare gjort sig skyldiga till brott av denna art.

Utredningen har tidigare hävdat att själva avslöjandet av ett butikssnatteri och med- tagandet till affärskontoret för närmare un- dersökning av händelsen i sig innefattar en allvarlig varning för ett upprepande. En re— aktion av motsvarande slag, fast ännu mera påtaglig, ligger i själva polisanmälan för ett butikssnatteri. Därmed har händelsen s.a.s. förts över på det officiella planet och ingri— pandet mot den misstänkte snattaren stan- nar inte vid en intern uppgörelse mellan denne och målsäganden/affärsföretaget. Det finns all anledning att tro att många män— niskor, som inte förut haft något otalt med de rättsvårdande myndigheterna, upplever denna polisanmälan som ett mycket allvar- ligt ingripande och att enbart vetskapen om att bli föremål för ett polisiärt förfarande för dem verkar starkt brottsavhållande. Rör det sig om personer som förut ertappats för butikssnatteri, men inte tagit varning av affärsföretagets egna åtgärder i anledning av detta tidigare avslöjande, utgör under alla förhållanden en polisanmälan ett nytt moment som markerar situationens allvar.

Från dessa synpunkter talar starka skäl för en förenklad handläggning i sådana fall då den anmälde inte tidigare är känd hos polisen för butikstillgrepp eller annat egen—

domsbrott. Upptagandet av en sådan an- mälan kan i åtskilliga fall vara tillräckligt från brottspreventiv synpunkt utan att saken behöver ytterligare utredas och lagföras. Samhällets reaktion mot dessa lagöverträ- dare bör sålunda kunna stanna vid att fallet kommer till polisens kännedom och att man gör klart för den misstänkte att händelsen inte föranleder vidare åtgärder från rätts- vårdens sida, såvida brottet inte upprepas.

Målsättningen för en reform på detta om- råde bör sålunda vara att det skapas förut- sättningar för polisen att avstå från att ut- reda sådana butikstillgrepp, som framstår som mera bagatellartade. Vidare bör man åstadkomma en snabb handläggning av dessa ärenden.

11.3. Allmänna förutsättningar för att polisen skall avstå från utredning

Utredningens förslag att polisen bör kunna underlåta att ta upp och utreda mindre butikssnatterier, kan genomföras på två olika vägar. En möjlighet är att åklagaren i varje särskilt fall prövar om åtal skall väckas och, om så inte är fallet, skriver av ärendet utan vidare utredning. Som närmare skall utvecklas i följande kapitel anser ut- redningen att utrymme bör finnas för en sådan särskild åtalsregel med relativt vid- sträckt tillämpning—sområde. En annan möj- lighet är att polisen redan i samband med brottsanmälan fattar beslut om rapportefter- gift.

Genom utredningens förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan för snatteri kom— mer det att finnas förutsättningar för en så- dan ordning. Tillämpningsområdet för rap- porteftergiften bör dock begränsas till mera obetydliga överträdelser och i fråga om bu- tikssnatteriet ta sikte på följande fall.

1. Värdet av det tillgripna bör vara lågt. Det är framför allt småsnatterier som här avses. Sådana fall anmäls alltjämt till poli- sen i icke ringa utsträckning. Den i bilaga 5 redovisade undersökningen av anmälda butikstillgrepp i Göteborg under augusti— september 1969 visade sålunda att 40 pro- cent av de anmälda snattat för mindre än

tio kronor och ca 60 procent för mindre än tjugo kronor.

2. Brottet bör såvitt man vet vara av förstagångsnatur. De personer som i första hand avses är sådana som bedöms ha av en tillfällighet, i ögonblickets ingivelse eller obetänksamhet tagit föremål av mindre värde. Det kan förmodas att en fast praxis från polisens sida i detta hänseende kommer att verka återhållande på affärernas benägen- het att anmäla obetydliga butikstillgrepp. En sådan utveckling ligger i linje med utred- ningens åsikt att problemet med de mindre butikstillgreppen i stor utsträckning bör kunna lösas inom affärerna och att de rätts- vårdande myndigheternas resurser inte ur- skillningslöst bör tas i anspråk för sådan brottslighet.

Utredningens förslag att rapporteftergift skall kunna användas vid vissa mindre bu- tikssnatterier förutsätter att rikspolisstyrel- sen reviderar de anvisningar som f.n. gäller för institutets tillämpningsområde. Någon ändring av 14 å polisinstruktionen behöver som tidigare nämnts inte göras.

I Kap. 5 (s. 60) har utredningen beskrivit handläggningsrutinen vid meddelandet av rapporteftergift i mål om mindre förmögen- hetsbrott. Förutsättningen har därvid varit att sådant beslut endast skall meddelas i efterhand av polisman som är behörig att vara undersökningsledare. Det förutsätts att denne för sitt ställningstagande har till— gång till data som visar, om den misstänkte tidigare gjort sig skyldig till egendomsbrott. Utredningen utgår ifrån att dessa data, som även bör avse meddelade beslut om åtals- underlåtelse och rapporteftergift, skall om- fattas av den allmänna brottsregistrering som nu håller på att byggas upp.

I fråga om anmälda butikssnatterier kom- mer beslutet i stor utsträckning att grundas på de handlingar (anmälan, rapport av vederbörande butikskontrollant, uppgifter om den misstänkte osv.) som regelmässigt inges till polisen av målsäganden/affären. Det förutsätts därvid att av handlingarna framgår att den misstänkte gjort sig skyldig till gärningen. I regel torde krävas erkän-

nande. Det är vanligt att ett sådant erkän- nande tecknas på anmälningsblanketten eller på annan handling. I sådana fall då polis kallas till butiken i anledning av ett uppdagat butikssnatteri kan polisen på plat- sen ta upp erkännandet i sin rapport. Tas den misstänkte med till polishuset kan er- kännandet lämnas muntligen vid det förhör som där hålls.

Då förutsättningar finns att tillämpa in- stitutet rapporteftergift kan ärendet avslutas inom mycket kort tidsrymd. I flertalet fall bör beslutet kunna meddelas samma dag som händelsen anmäls eller rapporteras till polisen. Detta är uppenbarligen en stor för- del från polisens arbetssynpunkt. Det är också av betydande intresse att den enskilde, som anmälts för snatteri, utan onödigt dröjsmål underrättas om ärendets utgång. Är denne närvarande, då beslutet meddelas, kan underrättelsen ske muntligen. Det bör då göras klart att polisen i det särskilda fal— let, bl.a. med hänsyn till att det varit fråga om förstagångssnatteri, ansett att saken kunnat bero vid en erinran. Därmed under- förstås att om lagöverträdaren återfaller i sådant brott, ett rättsingripande torde bli ofrånkomligt.

Meddelas beslutet om rapporteftergift på grundval av polisanmälan och övriga hand- lingar i ärendet utan att den misstänkte är närvarande hos polisen, bör denne snarast delges beslutet varvid även bör klargöras vilka konsekvenserna blir av ett återfall. Detta kan ske skriftligen eller i vissa fall vid särskild inställelse hos polisen. Den en- skildes önskemål att delgivningen av beslu- tet skall ske under särskilda former (t.ex. under särskilt uppgiven adress) bör i all- mänhet kunna respekteras.

12. Åklagaren och butikssnatteriet

12.1. Nuvarande ordning

I Kap. 3, s. 39, har utredningen lämnat en redogörelse för gällande straffprocessuella regler. Därav framgår att polismyndigheten som regel leder förundersökningen vid mindre förmögenhetsbrott. Åklagaren kom- mer i kontakt med dessa mål först när för- undersökningen är avslutad. Endast i vissa fall, t.ex. när fråga uppstår om användande av tvångsmedel eller när särskild åtalspröv- ning är föreskriven i brottsbalken, inträder han som undersökningsledare.

Utredningen i målet överlämnas sålunda som regel till åklagaren först sedan polisen avslutat sin utredning. Åklagarens prövning leder sedan beroende på omständigheterna i målet fram till olika beslut.

Föreligger inte skäl för åtal skall målet avskrivas.

Är det däremot klarlagt att den misstänk- te har begått gärningen, prövar åklagaren huruvida omständigheterna är sådana att åtal ändock skall underlåtas. Så kan ske ge- nom tillämpning av reglerna om särskild åtalsprövning i vissa fall eller genom beslut om åtalsunderlåtelse.

Regler om särskild åtalsprövning finns i 57 5 lagen om nykterhetsvård och 69 & barnavårdslagen. En särskild prövning skall vidare göras enligt 8 kap. 13 & BrB, om målsäganden står i visst nära släktskapsför- hållande till den misstänkte. Eftersom åkla- garen som nämnts i dessa fall skall ingå som

undersökningsledare i ett tidigt skede sker som regel denna prövning innan polisens utredning avslutats.

Åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & RB meddelas när det gäller butikssnatterier i allmänhet med stöd av p. 1 i lagrummet (jfr s. 42). En förutsättning för åtalsunder- låtelse är att något tvivel inte råder om att den misstänkte begått brottet. Bestämmel- serna är restriktiva i sin nuvarande lydelse och förarbetena till stadgandet under p. 1 (NJA II 1943 s. 260 ff och 1964 s. 139 ff) ger vid handen att lagstiftaren avsett att möjligheten att underlåta åtal skall begag- nas med stor försiktighet. Praxis har också kommit att präglas av sträng återhållsamhet.

För att åtalsunderlåtelse i fråga om bu- tikssnatteri skall komma i fråga fordras som regel att något särskilt skäl föreligger, t.ex. hög ålder.

Åtalsunderlåtelse för butikssnatteri med stöd av p. 2 (i samband med annan brotts- lighet) eller p. 4 (själslig abnormitet) torde inte förekomma i någon större omfattning.

Åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ— dare meddelas i väsentlig omfattning i fråga om butikssnatterier. 15- och 16-åringar åtalas mera sällan första gången de ertap- pas. Mot äldre ungdomar, över 17 år, an- ställs åtal i större utsträckning än mot yngre lagöverträdare.

Föreligger inte skäl att underlåta åtal skall åtal väckas. I stället för åtal skall

emellertid åklagaren meddela den miss- tänkte strafföreläggande, om förutsättning- arna därför föreligger (jfr s. 43). För straff- föreläggande krävs att åklagaren anser det klarlagt att den misstänkte begått gärningen. I praktiken innebär detta att gärningen skall erkännas. Strafföreläggande används i be- tydande utsträckning i snatterimål. Om strafföreläggande av någon anledning inte kan användas den misstänkte kanske för- nekar brottet blir det fråga om åtal vid domstol.

12.2. Varje mål angående butikssnatteri kräver fullständig utredning

Om man bortser från de fåtaliga fall där målsäganden står i visst nära släktskapsför- hållande till den misstänkte (8: 13 BrB) har åklagaren inte någon möjlighet att utan närmare utredning avgöra åtalsfrågan i ett snatterimål. I de fall där målet skrivs av på grund av att skäl för åtal inte föreligger, finns alltid fullständig utredning som under- lag för beslutet. Utredning krävs också i övrigt t.ex. innan åtalsunderlåtelse medde- las med stöd av 20 kap. 7 5 första stycket p. 1 RB eller enligt 1964 års lag med sär- skilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare.

12.3. Förenklad handläggning önskvärd

Som tidigare anförts utgör redan upptäckten av ett butikssnatteri en allvarlig tankestäl- lare för den misstänkte. Situationen upplevs som än mer allvarlig om tillgreppet anmäls till polisen. Brottmålsutredningen har bl.a. av dessa skäl ansett att flertalet fall av bu- tikssnatteri, som har karaktären av första- gångsförseelse, bör kunna avskrivas av po- lis eller åklagare utan närmare utredning. Detta bör också gälla för unga lagöverträ- dare, dvs. ungdomar i 15—17-årsåldern. När det gäller polisens befattning med snatterimål tillgodoses önskemålet om en enklare handläggning genom de vidgade möjligheter till rapporteftergift, som utred- ningen föreslagit i föregående kapitel. I det

följande skall undersökas hur åklagarens handläggning kan förenklas.

12.4. Vidgade möjligheter till åtalsunder- låtelse enligt 20 kap. 7 5 RB eller en särskild åtalsregel för butikssnatteri ?

Åklagarens handläggning kan förenklas på olika sätt. I praktiken står dock enligt ut- redningens mening valet mellan att ändra reglerna i 20 kap. 7 & första stycket p. 1 RB eller att införa en särskild åtalsregel.

Bestämmelserna i 20 kap. 7 & RB utgör undantag från den i vårt land gällande prin— cipen att åklagare är skyldig att väcka åtal, när brott föreligger och en gärningsman kan bindas vid brottet. Brottmålsutredningen an— ser inte att en utvidgning av dessa mera all- mängiltiga regler kan begränsas till att avse endast butikssnatteri. Någon mera väsentlig förändring kan knappast komma i fråga utan att spörsmålet om den absoluta åtals- plikten närmare övervägs. En sådan utred- ning har nyligen tillsatts (se direktiv i Ju 1970: 26). Detta reformarbete kan dock an- tas ta avsevärd tid. Med hänsyn härtill och då brottmålsutredningen endast avser att få till stånd ändrad ordning på ett begränsat område, nämligen i fråga om butikssnatteri, bör en annan lösning eftersträvas. För detta talar också det förhållandet att vidgade möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & RB inte skulle medföra någon direkt lättnad i polisens arbete.

Vid vissa brott i brottsbalken finns regler om att en speciell prövning skall företas innan åtal får väckas. En särskild åtalsregel i anslutning till själva brottsbeskrivningen föreskriver i dessa fall vilken prövning som skall ske. Sådana åtalsregler finns vid flera brott i brottsbalken . Misshandel som inte är grov och som inte förövats på allmän plats får t.ex. åtalas av åklagare »allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt» (BrB 3: 11 andra stycket). Vissa typer av olovligt förfogande får inte åtalas »med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt» (BrB 10: 10 andra stycket). De speciella åtalsreglema är föran-

ledda av de svårigheter som är förenade med att utforma brottsbeskrivningar så att endast straffvärda fall omfattas av beskriv- ningen.

När det gäller frågan om den utredning, som krävs före ett beslut, som sker med tillämpning av en särskild åtalsregel, är vad RÅ anfört i cirkulär (nr 96) till rikets åkla- gare om olovligt förfoga-nde av intresse. Där anförs bl.a.

Ämbetet vill slutligen tillägga följande. Det torde av vad ovan anförts och av vad som i allmänhet framgår av de bilagda yttrandena stå klart, att stark återhållsamhet präglar utred- ningsverksamheten i fråga om anmälningar rörande brott mot 22 kapitlet 4 5 strafflagen. Möjligen kan utan ändrad lagstiftning och inom ramen för gällande föreskrifter om vad polis- och åklagarmyndigheterna ha att iakttaga i fråga om uppdagande och beivrande av brott denna återhållsamhet ytterligare skärpas. Ämbetet syftar här på den tveksamhet, som på åtskilliga håll kommit till synes och åt vilken givits uttryck i det bilagda yttrandet från för- eningen Sveriges stadsfiskaler, huruvida ett ärende av nu ifrågavarande beskaffenhet skall kunna avskrivas med motiveringen att åtal ej är ur allmän synpunkt påkallat innan genom en utredning klarlagts att brott verkligen förelig- ger. Detta spörsmål har också statsåklagaren i Stockholm berört i sitt bilagda yttrande. Ämbe- tet, som ansluter sig till vad statsåklagaren här- utinnan anfört, vill för sin del hävda, att för ett avskrivningsbeslut under ifrågavarande mo- tivering i princip icke kan uppställas kravet på att utredning skall föreligga om att brott verk- ligen föreligger —- det är ju här icke fråga om en åtalseftergift i egentlig mening och för- menar att om denna tolkning alhnänt veder- tages en ytterligare begränsning av polis- och åklagarmyndigheternas nu ifrågavarande ar- betsbörda kunde ske.

Det torde numera vara klart att det är möjligt för åklagaren att utan närmare ut— redning fatta beslut om att åtal inte skall anställas i fall, där en åtalsregel finns. I praktiken avskrivs också mål med särskild åtalsregel i betydande omfattning och i många fall redan på anmälningsstadiet.

Om en särskild åtalsregel införs vid bu- tikssnatteri blir det således möjligt för åkla- garen att skriva av ett mål utan att full- ständig utredning finns som underlag för beslutet. Förutom uppgifter från polisen om

huruvida den misstänkte är registrerad för tidigare brott kommer åklagaren i praktiken endast att ha tillgång till brottsanmälan. Den misstänkte är i allmänhet inte hörd. Något krav på utredning som visar att brott verk- ligen föreligger kan, som RÅ anfört i fråga om olovligt förfogande, inte ställas upp. Av- skrivningsbeslutet innefattar inte något ställ- ningstagande till om den misstänkte begått den påstådda gärningen eller inte. Genom beslutet konstateras endast att även om brott begåtts enligt anmälan, så skall med hänsyn till bestämmelsen i åtalsregeln åtal inte ske.

Eftersom ovisshet råder om den miss- tänkte begått brottet bör åklagarens avskriv- ningsbeslut inte medföra några egentliga rättsverkningar för den misstänkte.

En särskild åtalsregel innebär i förhållan- de till bestämmelserna i 20 kap. 7 & RB i praktiken den skillnaden, att åklagaren i det senare fallet måste grunda sitt beslut på en fullständig polisutredning. Det förutsätts att åklagaren genom den misstänktes er- kännande eller på annat sätt är övertygad om att denne begått brottet. Ett avskriv- ningsbeslut under hänvisning till en särskild åtalsregel kräver däremot som regel bara brottsanmälan som underlag samt uppgifter om eventuell tidigare kriminalitet. Det finns alltså betydande skillnader i de bevis- krav, som ställs upp vid dessa två olika ty- per av beslut att ej tala å brott.

En mera allmän uppmjukning av den absoluta åtalsplikten skulle sannolikt göra de särskilda åtalsreglerna för mera bagatell- artade brott överflödiga. De behov som dessa regler i dag tillgodoser skulle formellt kunna ersättas av en regel, som medgav åklagaren rätt att mera skönsmässigt pröva åtalsfrågan i dessa mål. Det torde emeller— tid som tidigare angetts komma att ta avse- värd tid innan en eventuell ändring i här antydd riktning kan genomföras. Enligt ut— redningens mening är kravet på en förenk- lad handläggningsform i fråga om butiks- snatteri så starkt att en lösning inte kan ställas på framtiden. För att snabbt tillgodo- se kravet på förenklad handläggning av dessa mål är därför en särskild åtalsregel

I avvaktan på en framtida mera genom- gripande reform som tar sikte på en relativ åtalsplikt i vårt land, förordar därför utred- ningen att en särskild åtalsregel införs i fråga om butikssnatteri.

12.5 Vilka gärningar bör anses som butiks- snatteri?

Den särskilda åtalsregeln bör endast om- fatta vad utredningen benämnt butikssnatte- ri. Begreppet butikssnatteri kräver därför en närmare precisering. Enligt utredningens mening skall det vara fråga om tillgrepp av varor som utbjuds till försäljning under så— dana former att de är fritt åtkomliga eller eljest lätt tillgängliga för kunden.

I första hand bör åtalsregeln innefatta så- dana tillgrepp, som sker i butiker och vam- hus som anslutits till den s.k. självbetjä- ningsprincipen. Kunden har i dessa fall att själv hämta de varor han önskar och måste därefter i regel passera en kassa innan han får lämna affären. På samma sätt bör de fall bedömas, där kunden inte har att pas- sera en kassa vid utgången men där det åligger honom att söka upp en kassa på den avdelning, där varan hämtats, innan han lämnar affären.

Även om betjäni-ngen .i en affär sker ge— nom expedit men varorna eller viss vara utbjuds på ett sätt, som kan jämföras med vad som är fallet i en självbetjäningsbutik, bör regeln kunna tillämpas. Ett exempel på en sådan försäljningsform kan vara att va- rorna är placerade i det för kunden tillgäng- liga utrymmet eller på en disk, som skiljer det utrymme där allmänheten vistas från expeditens plats.

Butikssnatterierna karakteriseras bl.a. av att kunden från det utrymme, där han nor- malt befinner sig, lätt kan tillgripa de varor det är fråga om. De fall däremot där går- ningsmannen måste lämna detta utrymme, t.ex. genom att gå in på expeditens plats, för att komma åt varorna, kan däremot som regel inte anses falla under begreppet butikssnatteri. I allmänhet hör heller inte hit tillgrepp ur slutna utrymmen.

Med butikssnatteri bör likställas tillgrepp från t.ex. torgstånd och andra öppna för- säljningsstånd.

Åtalsregeln är avsedd att tillämpas vid tillgrepp som förövas av kunder eller andra utomstående. Däremot skall inte tillgrepp, som sker från de anställdas sida, föras hit.

12.6. Den särskilda åtalsregelns innehåll

De åtalsregler som redan finns i brottsbal- ken har varierande innehåll beroende på den restriktivitet, med vilken åtal ansetts böra anställas.

Vid olovligt förfogande över avbetal- ningsgods (10 kap. 10 å andra stycket BrB) får åtal inte ske med mindre detta av sär- skilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. I praxis har denna regel fått till följd att åtal så gott som aldrig sker. Om åtalsregeln vid butikssnatteri gavs samma restriktiva innehåll, skulle antalet åtal/strafföreläggan- den begränsas till ett litet fåtal i jämförelse med nuläget. En åtalsregel med så restrik— tivt innehåll kan inte förordas i fråga om butikssnatteri.

Exempel på en annan åtalsregel finns i 3 kap. 11 å andra stycket BrB. Misshandel, som ej är grov och som inte förövats på allmän plats, eller försök eller förberedelse till sådant brott får åtalas av åklagare alle- nast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal finns påkallat ur allmän synpunkt. Här har målsäganden getts ett starkt infly- tande på åtalsfrågans avgörande. Målsägan- dens inställning till åtalsfrågan bör inte vara avgörande för frågan om allmänt åtal skall anställas för butikssnatteri. Utredningen av- visar en regel med sådant innehåll. Har målsäganden ett personligt intresse av att åtala får han hänvisas till att utöva sin sub- sidiära åtalsrätt.

En mera allmänt inriktad prövning av åtalsfrågan kommer enligt utredningens me- ning bäst till uttryck genom en regel om att åtal för butikssnatteri inte får anställas med mindre åtal finnes påkallat ur allmän syn- punkt. Utredningen föreslår att en sådan åtalsregel införs.

Den föreslagna åtalsregeln bör införas

som ett nytt stycke till 8 kap. 13 & BrB. Hänvisning till denna paragraf sker i 9 kap. 12 å och 10 kap. 10 & BrB. Det kan över- vägas om sistnämnda paragrafer bör ändras sålunda att hänvisningen bestäms till 8 kap. 13 5 första stycket. Utredningen anser dock inte att en sådan ändring är nödvändig.

12.7. Åtalsregelns tillämpning

Utredningens förslag om en begränsning av de rättsvårdande organens ingripande mot butikssnatteriet bör ses i belysning av den allmänna kriminalitetsutvecklingen på detta område. Denna brottslighet är i väsentlig utsträckning en följd av samhällets ekono- miska expansion som skapat nya brottstill- fällen och ökat frestelsema för många män- niskor att begå brott. Åtskilliga av dem som ertappas med butikstillgrepp är inte krimi- nella i vanlig mening. Tillgreppet framstår ej sällan som en tillfällig överträdelse som kan förefalla oförklarlig. Erfarenheterna visar också att en stor del av dessa män— niskor reagerar starkt då brottet upptäcks och det finns skäl att tro att detta avsteg från gällande moralnormer upplevs som ett allvarligt personligt problem. Risken för återfall efter upptäckt är här liten. Ett straffrättsligt ingripande i traditionell me- ning synes från dessa synpunkter kunna undvaras. I den allmänna föreställningen utgör tillgrepp av annans egendom ett brott mot en moralnorm som har djup förankring hos medborgarna. Att bestraffa varje sådan överträdelse synes därför ej heller vara nöd- vändigt för upprätthållandet av den all- männa laglydnaden. En begränsning av straffrättsingripandena bör i stället ta sikte på sådana fall där överträdelsen ter sig sär- skilt allvarlig och brottsligheten kan anses medföra mera betydande skador.

Mot denna bakgrund har utredningen att pröva frågan när åtal för butikssnatteri kan anses vara påkallat ur allmän synpunkt.

I sådana fall då den misstänkte såvitt visats inte tidigare begått brott bör målet som regel kunna skrivas av under åbero- pande av åtalsregeln och utan någon när- mare utredning. Det förutsätts dock att till-

greppet avser vara som har mindre värde eller att gärningen av annat skäl bedöms som mindre allvarlig.

Speciella skäl bör föreligga för att ut- redning och åtal skall ske första gången. Ett sådant skäl kan vara att värdet av det tillgripna närmar sig gränsvärdet för stöld, dvs. 100—125 kronor, eller att flera till- grepp upptäcks samtidigt och man kan anta att brottsligheten satts i system, eller att går- ningen utmärks av särskild förslagenhet. Tillgrepp från äldre personer som inte till- fredsställande förmår skydda sina varor t.ex. mot tillgrepp från ungdomar, kan an- föras som ytterligare exempel på skäl, som kan göra åtal påkallat ur allmän synpunkt. Det bör emellertid understrykas att samtliga omständigheter vid brottets begående bör tillmätas betydelse vid bedömning av svårig- hetsgraden.

I sådana fall då den misstänkte tidigare gjort sig skyldig till annat brott än stöldbrott bör frågan om en anmälan skall skrivas av med stöd av åtalsregeln likaledes avgöras efter en bedömning av samtliga omständig- heter i målet. En dom avseende t.ex. miss— handel bör inte utgöra något hinder för att skriva av ett mål angående butikssnatteri. Däremot synes en nyligen avkunnad dom beträffande t.ex. bedrägligt beteende böra föranleda att utredning verkställs, varefter åtalsfrågan får prövas med hänsyn till vad utredningen ger vid handen.

Motsvarande prövning bör ske om åtals- underlåtelse tidigare meddelats.

Har den misstänkte tidigare gjort sig skyl- dig till stöldbrott och ligger det tidigare brottet nära i tiden, t.ex. inom ett år, torde det som regel vara påkallat att det anmälda snatteribrottet utreds och beivras genom strafföreläggande eller åtal. Om det före- gående brottet ligger längre tillbaka i tiden eller om det nya brottet är synnerligen baga- tellartat, kan skäl föreligga att omedelbart skriva av målet också vid upprepad brotts- lighet.

Även om huvudregeln således bör vara att endast snatterier av förstagångskaraktär skall skrivas av med tillämpning av den föreslagna åtalsregeln, kan särskilda om-

ständigheter göra det befogat att även un- derlåta åtal i andra fall. I tveksamma fall bör förundersökning verkställas. Huruvida åtal skall anställas eller ej får sedan bli be- roende av vad som kommer fram vid ut- redningen i målet.

Ett av skälen till att utredningen föresla- git att åtal skall kunna underlåtas för bu- tikssnatteri i större utsträckning än för när- varande, är att upptäckten av gärningen och polisanmälan ofta måste anses vara en till- räcklig reaktion för att förhindra nytt brott. När den misstänkte redan står under åtal för annat brott är därför skälen mot nytt åtal inte lika starka. De synpunkter som ut- redningen anlagt på de fall, där den miss— tänkte tidigare gjort sig skyldig till stöld- brott, bör i huvudsak kunna vara tillämp- liga även på nu angivna fall.

När åtal mot den misstänkte tidigare un- derlåtits med stöd av den särskilda åtals- regeln kommer åklagaren att sväva i oviss— het om, huruvida den misstänkte begått den tidigare anmälda gärningen eller ej. Det tidi— gare avskrivningsbeslutet ger inte något be- sked i denna fråga. I sådana fall är det en- ligt utredningens mening befogat att företa en närmare utredning rörande omständig- heterna kring den senast anmälda gär— ningen. Även här kan dock sådana omstän- digheter föreligga att ett förnyat avskriv- ningsbeslut enligt åtalsregeln är på sin plats. Det tidigare beslutet kan t.ex. ha meddelats för avsevärd tid sedan. Det nya brottet kan vidare vara synnerligen bagatellartat men har kanske förnekats av den misstänkte, varför polisen av detta skäl ansett sig för- hindrad att meddela rapporteftergift.

Som regel bör en ny anmälan efter ett tidigare avskrivningsbeslut föranleda utred— ning. Den tidigare anmälan bör därvid inte tas upp på nytt även om något formellt hinder inte föreligger däremot. Det tidigare avskrivningsbeslutet skall stå fast. Särskilda skäl kan emellertid någon gång föreligga, som gör det påkallat att även utreda det tidigare brottet. Det kan t.ex. vara mycket kort tid kanske bara några dagar — se- dan den tidigare anmälan skrevs av.

12.8 Förhållandet mellan den särskilda åtalsregeln och bestämmelserna om åtals- underlåtelse

När butikssnatteri anmäls skall polismyn- digheten som förut nämnts pröva om förut- sättningar för rapporteftergift föreligger i målet. Finns inte skäl för sådant beslut bör polismyndigheten om den inte av annan anledning skriver av målet -- överlämna detta till åklagaren för prövning, innan nå- gon närmare utredning görs. Åklagaren har därefter att pröva om han skall skriva av målet med hänvisning till åtalsregeln eller om fortsatt utredning skall verkställas.

Om det är klarlagt i målet att den miss— tänkte begått ett butikssnatteri bör enligt utredningens mening det formella förfaran- det i möjligaste mån följa samma mönster hos åklagaren som hos polismyndigheten. För bagatellartade klarlagda fall meddelar polismyndigheten rapporteftergift. Eftersom åtalsunderlåtelsen bygger på samma grund- läggande princip som rapporteftergiften, bör åklagaren i motsvarande fall meddela åtals- underlåtelse. På så sätt får man en likformig behandling hos polismyndigheten och åkla- garen.

När förundersökningen är avslutad bör med hänsyn till vad nu sagts prövningen enligt 20 kap. 7 & RB alternativt enligt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ske innan åklagaren under- söker om det finns förutsättningar att till- lämpa den särskilda åtalsregeln.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

1.1 Nordiska länder

I fråga om de mindre förmögenhetsbrotten gäller i Danmark att om »tyveri» har sär- skilt ringa straffvärde på grund av de om— ständigheter, varunder handlingen begåtts, de tillägnade föremålens eller den lidna ska- dans ringa betydelse eller av andra grunder, kan straffet sättas till hzefte eller böter och under i övrigt förmildrande omständigheter helt bortfalla. Haefte är ett allmänt straff som kan utdömas från sju dagar till två. år. I Norge benämns ringa stöld naskeri. För naskeri straffas den som förövar eller med- verkar till tyveri, då straffansvaret på grund av de tillägnade föremålens obetydliga vär- de och omständigheterna i övrigt kan be- traktas som ringa. Straffet för naskeri är böter eller fängelse i högst sex månader. I Finland är kriterierna för snatteri desamma som i vårt land. Straffet för snatteri är högst 100 dagsböter eller fängelse, ej över sex månader.

Vad beträffar ringa bedrägeri (bedrägligt beteende) och ringa förskingring (undan- dräkt) är straffbestämmelsen i Danmark densamma som för ringa tyveri. I Norge finns inget särskilt stadgande om ringa be- drägeri utan straffet för normalfallet är böter eller fängelse i högst tre år eller fäng- else jämte böter. Är förskingring (underslag) att betrakta som ringa bedöms det som nas- keri. Strafflagen i Finland tar upp böter eller fängelse ej över ett år i straffskalan

för bedrägeri och böter eller fängelse i högst två år för normalfallet av försnillning.

I både Danmark och Norge finns sär- skilda bestämmelser om sådant bedrägligt beteende som består i att någon smiter från betalning från hotell, restaurang, taxi och andra fortskaffningsmedel osv. (s.k. snylt- ning). Straffet för sådant brott är i Dan— mark böter, heefte eller fängelse upp till sex månader. Brottet handläggs som s.k. politi- sag. Enligt den norska straffeloven är det här fråga om förseelse som straffas med böter eller fängelse upp till tre månader.

Av intresse är att se hur man i nämnda länder handlägger de mindre förmögenhets- brotten. Medan man i Finland liksom i vårt land anses upprätthålla principen om den absoluta åtalsplikten har man i Danmark och Norge i stor utsträckning överlåtit åt åklagarna att i varje särskilt fall pröva om åtal skall anställas (den relativa åtalsplik- ten).

Danmark

Straffbara handlingar är underkastade all- mänt åtal såvida inte annat bestämts. Man skiljer på sådana brott där åtal förs av stats- advokat (straffesager) och sådana mindre förseelser (politisager) där polismästaren är behörig att anställa åtal. Som _nämnts är hotell-restaurang-taxibedrägerier o.dyl. poli- tisager. Övriga mindre förmögenhetsbrott (ringa stöld, ringa underslag och ringa be-

Frånsett sådana fall där statsadvokaten bedömer att undersökningen av ett påstått brott inte kan väntas leda till fällande dom, kan denne underlåta åtal i följande fall

1) då lagen särskilt medger att allmänt åtal under vissa förutsättningar ej skall an- ställas (t.ex. då brott begåtts av personer i åldern 15—18 år eller då ett mindre för- mögenhetsbrott har så ringa straffvärde och omständigheterna i övrigt är så förmildran- de att straffet helt kan bortfalla);

2) då någon redan dömts till straff och det nya brottet anses komma att medföra inget eller endast obetydligt straff samt åter- fallet saknar betydelse för tillämpningen av en strängare straffbestämmelse;

3) i andra fall inom de gränser som dras i lagen eller genom bestämmelse som utfär- dats av justitieministern.

Genom beslut den 6 februari 1970, nr 43 (tidigare den 24 september 1957, nr 244) har justitieministern medgett rätt för stats- advokat att underlåta åtal för ett flertal an- givna lagöverträdelser, då inte särskilda om- ständigheter talar emot detta. Bland dessa brott upptas de förut nämnda mindre för- mögenhetsbrotten.

Anser statsadvokat i andra fall att åtal kan underlåtas med hänsyn till särskilt för- mildrande omständigheter utan skada för något allmänt intresse, skall han förelägga saken för riksadvokaten. Hyser denne tve- kan överlämnas frågan till justitieministerns avgörande.

Förundersökning av brott sker i rätten under ledning av en särskild undersöknings- domare. Undersökningen syftar till att få fram sådana upplysningar som krävs för att avgöra för vilket brott åtal skall väckas och vid vilken rätt detta skall ske.

När den misstänkte i rätten avger ett oförbehållsamt erkännande, vars riktighet bestyrks av övriga föreliggande upplysning- ar, kan underlåtenheten att åtala betingas av att den misstänkte medger att erlägga av rätten godkända böter, att han utger skade- stånd eller att han under en viss period (högst fem år) för en straffri vandel, ev. i förening med att han underkastar sig viss

närmare tillsyn eller behandling eller av- håller sig från rusdrycker. Andra villkor än medgivande att betala böter eller utge ska- destånd kan dock endast meddelas av riks- advokaten eller justitieministern.

Under vissa förutsättningar (bl.a. krävs att den misstänkte klart erkänt brottet) kan målet avgöras genom dom redan under för- undersökningen i rätten utan att åtal väcks.

Har åtal väckts och finner domaren att den tilltalade är skyldig till den påstådda gärningen men är brottet av sådan beskaf- fenhet särskilt då det är fråga om en första gången förövad förseelse att det kan föranleda varning, är domaren berätti- gad att i stället för att döma i saken utdela sådan varning. Det förutsätts dock att den tilltalade inte har någon erinran däremot och att målets avgörande på detta sätt inte utesluts genom någon särskild bestämmelse.

I politisager kan polismästaren i stället för åtal förelägga den misstänkte ett bötes- straff. Det förutsätts dock att förseelsen inte är ägnad att föranleda högre straff än böter om 300 kronor. I sådana fall, där förutsättningar finns för att utdela varning, kan polismästaren underlåta åtal eller lägga ner förundersökningen. Kan politisagen inte avslutas genom varning krävs statsadvoka- tens samtycke till åtalsunderlåtelse.

Av det anförda framgår att snatteri och övriga mindre förmögenhetsbrott måste handläggas av statsadvokat, vilken dock har vidsträckta möjligheter att underlåta åtal. Det har bl.a. från polishåll uttryckts önske- mål om att dessa brott (man har särskilt pekat på s.k. butikssnatterier) borde göras till politisager. Därmed skulle möjlighet fin- nas för polismästaren att i många fall be- sluta om åtalsunderlåtelse. En sådan ord- ning anses kunna bespara polismyndigheten betydande arbete.

På brottmålsutredningens förfrågan har riksadvokaten i Danmark lämnat vissa upp- gifter om handläggningen av butikstillgrepp. Det framhålls att många affärer för register över ertappade butikstjuvar och att man i allmänhet avstår från polisanmälan första gången ett butikstillgrepp konstateras. De fall av butikstillgrepp som kommer till po-

lisen anses utgöra en mindre del av de upp- täckta tillgreppen.

Då värdet av det tillgripna ligger under 200—400 Dkr (värdet varierar från ca 400 Dkr i Köpenhamn ner till ca 200 Dkr i andra delar av landet) avgörs målet vanli- gen genom att statsadvokat meddelar åtals- underlåtelse, normalt med villkor att den misstänkte godtar av rätten (undersöknings- domaren) fastställda böter. Är omständig- heterna ringa —— det tillgripnas värde ligger t.ex. under ca 50 Dkr ges åtalsunderlå- telse utan villkor, varvid målet inte förs till rätten.

De fall som leder till domstolsavgörande är i huvudsak

1) fall av särskilt allvarlig karaktär (vär- det över 200—400 Dkr);

2) fall då butiksstölden anses ingå som ett led i en organiserad kriminalitet eller ut- gör återfall (och särskilda omständigheter inte föreligger för åtalsunderlåtelse);

3) fall då den misstänkte inte oförbehåll- samt erkänt gärningen (och stölduppsåt an- ses vara fullt klarlagt).

Riksåklagaren anser det vara sannolikt att endast 5—10 % av de polisanmälda bu- tiksstölderna leder till domstolsavgörande.

Norge

I strafflagen skiljs mellan forbrytelser och forseelser. Naskeri är en forbrytelse medan däremot hotell-, restaurang- och taxibedrä- gerier m.m. (s.k. snyltning) är forseelser. Forbrytelser åtalas av statsadvokat (eller då det är fråga om mycket allvarliga brott av riksadvokaten). Vid forseelse är polismästa- ren åtalsmyndighet.

I fråga om vissa brott förutsätts för all- mänt åtal att målsäganden begär att åtal skall väckas. Naskeri föranleder inte åtal av statsadvokat utan sådan målsägandebegäran, såvida inte åtal krävs av allmän hänsyn.

Då saken är tillräckligt förberedd därtill skall åtalsmyndigheten besluta om åtal skall väckas.

Utan hänsyn till bevisningen kan åtal un- derlåtas

1) då lagen innehåller särskilt stadgande därom;

2) då reglerna om straffmätning vid sam- manträffande av forbrytelser eller forseelser medför att inget eller blott obetydligt straff kan komma att utdömas.

Även i andra fall kan åtal underlåtas om sådana särskilda omständigheter föreligger att åtalsmyndigheten efter en samlad värde- ring finner att övervägande skäl talar mot att åtala gärningen.

Åtalsunderlåtelse i sistnämnda fall kan göras betingat av särskilda villkor (erläggan- de av skadestånd, särskilda bestämmelser om uppehållsort, arbete, utbildning, avhåll- samhet från bruk av rusdrycker, särskild behandling osv.). Det kan vidare meddelas bestämmelser om att den misstänkte skall stå under viss tillsyn. Det förutsätts att den misstänkte förklarar sig vara villig att upp- fylla villkoren och att ställas under tillsyn.

Om den misstänkte menar att han inte är skyldig till den forbrytelse som åtalsunder- låtelsen avser, kan han begära att åtalsmyn- digheten, om den inte avstår från miss- tanken, för saken till domstol. En sådan be- gäran skall framställas inom en månad från det den misstänkte fått meddelande om åtalsunderlåtelse och tillfälle att begära prövning av saken.

Åtalsunderlåtelse vid forbrytelser beslutas av riksadvokaten. Vid forseelser meddelas åtalsunderlåtelse av polismästaren. Den får då formen av en varning (advarsel).

Gäller målet forseelser bör åtalsmyndig- heten, innan åtal beslutas, som regel utfärda s.k. forelegg, när den finner att straffet en- dast bör bli böter. Detta kan också ske i mål angående forbrytelser, då inte högre straff än fängelse i ett år eller avsättning är stadgat.

Forelegg, som närmast motsvarar vårt strafföreläggande, skall innehålla en kort beskrivning av brottet med angivande av tillämpliga straffbestämelser och uppgift om de böter som krävs. Till skillnad från syste- met i vårt land kan forelegg också uppta skadestånd och ersättning för allmänna kost- nader. Den misstänkte skall uppmanas att inom fastställd tid godkänna utfärdat fore-

legg. Godkännandet kan lämnas muntligen eller skriftligen till den myndighet som ut- färdat forelegget. Detta har samma verk- ningar som en dom.

I praktiken utfärdas och godkänns fore- legg i de allra flesta fall av mindre förmö- genhetsbrott. Det förekommer i mindre ut- sträckning att åtalsunderlåtelse meddelas för sådana brott. En av anledningar därtill an- ses vara att statsadvokaten måste hänskjuta frågan till riksadvokatens prövning, vilket är en relativt omständlig procedur. Från vissa håll inom polisen har uttryckts önske- mål om att vissa typer av mindre förmögen- hetsbrott (bl.a. s.k. butikssnatterier) borde göras till forseelser och därmed kunna handläggas av polismästaren. I sådana fall borde, menar man, möjlighet finnas att med- dela åtalsunderlåtelse för alla brott av förstagångsnatur. Det förekommer nu all- mänt att polisen skriver av mindre butiks- snatteriet (där värdet håller sig under 5— 10 kronor) på grund av »bevisets stilling».

Slutligen bör nämnas att straffeprosesslov- komitéen i Norge föreslagit att forelegg för vissa forbrytelser, bl.a. naskeri, i fort- sättningen skall kunna utfärdas av polismäs- taren utan att frågan skall behöva hänskju- tas till statsadvokaten. Kommittén ifråga- sätter också om inte naskeri bör karakteri- seras som en forseelse men man kan, efter- som detta är ett straffrättsligt spörsmål, inte ta ställning därtill.

Finland

Allmän åklagare skall åtala för brott som hör under allmänt åtal, ändå att målsägan- den inte anmält brottet för åtal. Förutsättningar finns för åtalseftergift i en förordning från 1966. Enligt denna kan åklagare efterge åtal för obetydliga brott om det framgår att gärningen berott på ouppmärksamhet, tanklöshet eller okunnig- het, som med beaktande av omständighe- terna är ursäktlig, och allmänt intresse inte fordrar utförande av åtal. Ett motsvarande stadgande finns om påföljdseftergift. Särskilda regler gäller om åtalseftergift vid brott av underåriga. Under våren 1970

har en statlig kommitté lagt fram förslag om åtgärder mot unga lagförbrytare. Bl.a. innebär detta en utvidgning av åklagarens möjligheter att meddela åtalseftergift.

Sådana mindre brott, som inte har sträng- are straff än böter eller fängelse i sex må- nader i straffskalan, avgörs i stor utsträck- ning genom strafforderförfarande.

Då åklagaren finner att t.ex. ett butiks- snatteri kan avgöras genom strafforder, del- ger han den misstänkte straffanspråket. Åklagaren skall därefter ofördröjligen inge detta till rätten. Efter summarisk prövning av saken, varvid skall fastslås att ingenting framkommit som >>k1arligen vederlägger åta- let», kan rätten döma till det påyrkade straf- fet. Rätten kan också döma till ett lindri- gare straff än vad som innefattats i åklaga- rens straffanspråk. Finner rätten att målet inte kan avgöras genom strafforder, sänds handlingarna tillbaka till åklagaren med an- teckning om orsaken. Åklagaren får sedan väcka åtal i vanlig ordning.

1.2 Butikssnatteri enligt västeuropeisk rätt1

Det är en gammal svensk tradition att sär- behandla en viss form av enkel stöld med hänsyn till det tillgripnas relativt ringa vär- de samt övriga omständigheter genom en särbrottstyp, som benämns »snatteri». En liknande rättstradition finns dock ej utom- lands. I främmande rätt kallas i regel stöld för stöld och det enda som skiljer ut de mindre stöldbrotten är att vissa förmildran- de omständigheter eller processuella särföre- skrifter får tillämpas om brottet är att anse som ringa. Det är därför besvärligt redan att översätta den svenska termen »snatteri» till främmande språk. I det tyska språkom- rådet är översättningen »leichter Diebstahl», i det franska »larcin» (dvs. avhändande), i det engelska >>petty larceny» eller >>petty theft», i det italienska >>furto lieve» och i det spanska »hurto leve».2

Emellertid finns enligt gammal och allt-

1 Detta avsnitt har utarbetats av kanslirådet Gerhard Simson. ” Se Torild Backe, Brottsbalkens termer på sex språk 1969 s. 40.

jämt gällande tysk lagstiftning ett undantag från dessa principer. I den västtyska straff- lagen skiljer man mellan »Diebstahl» och »Mundraub». Diebstahl är principiellt Ver- gehen (5 242) och kan i grova fall även vara Verbrechen (& 243), däremot är Mund- raub alltid endast Ubertretung och behand- las som ett särskilt brott i strafflagens sista paragraf (& 370 p. 5).

Termen »Mundraub» är ålderdomlig och missvisande och används inte mera i 1962 års västtyska strafflagutkast utan gärningen betecknas där som »Entwendung». Brottets särbehandling hade och har fortfarande ett socialt syfte. I synnerhet skall den som av hunger tillgriper enkla, billiga livsmedel för att förtära dessa omedelbart eller som i vin- terns köld tillgriper ved eller annat bränsle inte anses och behandlas som en tjuv. Han är således inte skyldig till stöld utan till >>Mundraub>>. Denna synpunkt kommer allt- jämt till uttryck i den tyska lagens brottsbe— skrivning. Det talas där om den som av- händer någon eller behåller »livs— eller njut- ningsmedel eller andra föremål till husbehov i ringa mängd eller av obetydligt värde för förbrukning inom kort». Straffskalan är böter till högst femhundra DM eller frihets- straff (tidigare Haft, som sedan 1969 inte mera existerar) till högst sex veckor. Brottet är straffritt om tillgreppet riktat sig mot make eller descendent. Inte heller försök till brottet får straffas.

Enligt tysk rättspraxis får »Mundraub» anses föreligga också om det tillgripna avser en ringa kvantitet av bensin, läder för en reparation, cement, bakelser, proppar, öl, tobak, tygrester eller ett höns, däremot inte om gärningen avser strumpor, skor, en jul- gran, handdukar, tidningar m.m. Avgräns- ningarna är naturligtvis ofta suddiga. Emel- lertid framgår av det sagda att »Mundraub» ej är identisk med snatteri. Avgörande är inte som i Sverige enligt BrB 8: 2 gär- ningens samtliga omständigheter utan en- dast objektets ringa värde samt att gärning- en skett för att inom kort förbruka det till- gripna (zum alsbaldigen Verbrauch).1

Mundraub kompletteras i tysk rätt med en annan föreskrift (& 248 a) som avser »Not-

entwendung». Också detta brott skiljer sig från svenskt snatteri, enär paragrafen endast får tillgripas om gärningsmannen »av nöd» tillgripit eller förskingrat föremål av ringa värde. Nöd förutsätter alltid att det tillgrip- na föremålet varit absolut nödvändigt för uppehållet. Enligt tysk rättspraxis får före- skriften dessutom med hänsyn till dess syfte inte tillämpas om gärningsmannen haft möj- lighet att försörja sig på hederligt sätt eller om han är en rymling.”l Tillämpningsområ- det är därför mycket begränsat. Straffskalan är densamma som i fall av Mundraub.

I den blivande tyska strafflagstiftningen skall Ubertretungen helt utgå och bli an- tingen »Vergehen» eller »Ordnungswidrig- keiten». Ordningsförseelser är enligt 1968 års tyska lag om Ordnungswidrigkeiten ej brott utan avkriminaliserade lagöverträdel- ser. Dessa gärningar får inte straffas med »Geldstrafe» eller med frihetsstraff av nå- got slag utan enda påföljd är s.k. Bussgeld (& 13). Ibland kan det vara nog med en varning (Verwarnung) genom en förvalt- ningsmyndighet. I betänkandet till 1962 års strafflagutskast heter det att små stölder (snatterier) inte får anses eller behandlas som blotta ordningsförseelser utan att för framtiden Mundraub och Notdiebstahl skall bli ett enhetligt strafflagsbrott, enär båda brottsbeskrivningarna i praxis ofta samman— flyter (s. 411). Sådan gärning skall under vissa omständigheter (återfall m.m.) kunna straffas med frihetsstraff. I den västtyska offentliga debatten torde kravet att behand- la små butikssnatterier endast som avkrimi- naliserade ordningsförseelser knappast ha ställts.

Begreppet »Mundraub» används inte i andra tyskspråkiga länder. Emellertid finns i den schweiziska strafflagen (art. 138) en särbrottstyp som i den juridiska litteraturen betecknas »Entwendung». Enligt denna före— skrift skiljer sig sådan gärning från enkel stöld genom gärningsmannens motiv och själsliga situation. Viss parallell till svensk

1 Se Dreher, Strafgesetzbuch 31 uppl. 1970 s. 1349 ff. * Se Schönke-Schräder, Strafgesetzbuch 15 uppl. 1970 s. 1253.

lag finns således. Enligt den nämnda före- skriften skall den som tillgriper annan till- hörig sak av ringa värde av nöd, lättsinne eller för att tillfredsställa en åtrå (zur Be- friedigung eines. Geliistes) straffas med Haft i högst åtta dagar eller med böter. Begrep- pet »Geliist» kan tillämpas t.ex. om gär- ningsmannen fallit för frestelsen att ta en butelj vin, en packe cigaretter eller en loc- kande bok av ringa värde.1 Föreligger ett fall av nöd så äger domaren helt efterge påföljd (art. 138: 2).

Den österrikiska brottsbeskrivning som behandlar »Entwendung» (& 467) går ut från nästan samma objektiva brottsrekvisit som den schweiziska och talar om gärningar »aus Not, Unbesonnenheit und zur Befriedigung eines Geliistes». Gärningar av detta slag, vilka riktar sig mot make, föräldrar, egna barn eller sker syskon emellan, skall inte alls straffas. Gärningen bildar i regel (undantag finns) endast en Ubertretung och skall straf- fas med arrest från en dag till högst en må- nad eller med böter. Därjämte finns i öster- rikisk strafflag en mera generell särföre- skrift om »Diebstähle minderer Art» ($$ 460). Påföljden för dessa gärningar är arrest som dock enligt generella bestämmelser i vissa fall får förvandlas till böter (& 260).

I Österrike existerar sedan länge tendens- en att eliminera bagatellbrott från straff— rätten och att beivra dessa gärningar enligt s.k. Verwaltungsstrafrecht. Behörig är på detta område inte en brottsdomstol utan en förvaltningsmyndighet.

Enligt 1968 års österrikiska strafflagutkast (betänkande s. 87) skall sådana bagatellgär- ningar enligt västtysk förebild för framtiden betecknas som »Ordnungswidrigkeiten». Emellertid går det nämnda lagutkastet ut från uppfattningen att små stölder, små för- skingringar m.m. ej skall överföras som Ordnungswidrigkeiten till förvaltningsstraff— rätt. Det heter i motiveringen (s. 88): »Vad som är straffbart enligt strafflagen får inte bagatelliseras.» Lagstiftaren betecknar det i betänkandet som kriminalpolitiskt ej önsk- värt att »kriminell orätt» på detta sätt inte »tas på allvar». Dessutom vill man inte gärna öka förvaltningsmyndigheternas be-

hörighet på detta område.” Emellertid skall enligt 1968 års utkast eftergift av påföljd finnas om det gäller små förmögenhetsbrott. Österrikes generalprokurator (riksåklagare) Franz Pallin har krävt att i fall av små för- mögenhetsbrott intill viss gräns den tilltala- de får frikännas om det rör sig om en baga- tellgärning och straffbehov ej föreligger.a Hur den blivande österrikiska strafflagstift- ningen på detta område kommer att ut- formas kan i dag ej förutsägas, dock torde inom överskådlig tid butiksstöld knappast avkriminaliseras.

I Storbritannien ersattes common laws gamla grundsatser och prejudikat om stöld samt Larceny Act, 1916 med Theft Act, 1968 (i kraft den 1 januari 1969). Denna nya lag, som innehåller 35 sections, innebär en viktig, omfattande och i viss mån radikal omdaning av de engelska straffstadgandena om förmögenhetsbrott. Lagen berör inte bara stöld (theft) utan bl.a. även inbrott (burglary), rån (robbery), elektrisk kraftav- ledning (abstracting of electricity), bedrägeri (fraud), utpressning (blackmail), vissa häleri- gärningar såsom otillbörlig vinning av an- nans stöld (handling stolen goods) m.m. Brott som i Sverige och andra länder be- handlas som förskingring (embezzlement) anses i England i regel vara »theft». I fråga om stöld är nämligen kriterium inte som ti- digare »tillgrepp» (olovligt tagande) utan »olovlig tillägnelse» (dishonest appropria- tion). Detta är ofta just av stor betydelse för stölder i butiker med självbetjäning. Av- görande är inte längre huruvida besittnings- tagandet skett olovligen, dvs. vid stöld för- utsätts inte att viljan att undandra sig be- talning redan förelåg vid själva tagandet utan det räcker för »theft» med att viljan att.tillägna sig varan, utan att betala den, uppkommit senare, t.ex. vid butikens kassa

1 Se Germann, Schweizer Strafgesetzbuch 7 upp. 1962 s. 205 och Tharmann—v. Overbeck, Schweizerisches Strafgesetzbuch 1941 vol. 2 s. 77. ” Helbling, Kommentar zu den Verwaltungs- verfahrensgesetzen 1953 vol. 1 s. 6. Pallin i Österreichische Richterzeitung 1970 s. 15.

eller vid avlägsnande ur affären i ett av per- sonalen obevakat ögonblick.1

Någon skillnad mellan stöld och snatteri görs inte i Theft Act. Domaren har dock ett tillräckligt svängrum vid utmätande av straff enär i Theft Act enligt engelsk rättstradition inte stadgas om minimi- utan endast om maximistraff. Det högsta frihetsstraffet för »theft» i snävare mening är imprisonment i tio år (sec. 7). I övrigt gäller Criminal Act, 1967 som behandlar påföljdssystemet inkl. discharge. Avkriminalisering eller särbe- handling av butikssnatterier torde inte vara aktuell.

Inte heller i Frankrike särbehandlas snat- teri. Enligt Code pénal (art. 379) skall den som olovligen (frauduleusement) tillgriper (soustrait) en sak som tillhör annan straffas för stöld. Grova fall och många särfall be- handlas i detaljerade stadganden med varie- rande straffskalor. Art. 401 innehåller en generalklausul enligt vilken också övriga i lagen ej särskilt behandlade stölder (vols), tillgrepp (larcins) och skojerier (filouteries) skall straffas med fängelse eller böter. Be- greppet »larcin» omfattar även snatteri; ett sådant brott är i Frankrike generellt inte »contravention» utan »délit». Laga domstol är således i regel inte »Tribunal de police» utan »Tribunal de grande instance».it En tendens att förvandla »larcins» som äger rum i butiker till »contraventions» eller att behandla dessa gärningar som speciella lag- överträdelser är inte känd.

Även i belgisk strafflag (art. 461) är lind- riga stölder inte »contraventions» utan »de- lits». Enligt belgisk doktrin och rättspraxis straffas en gärningsman, som i en butik själv tagit en vara men döljer den vid betal- ning, för stöld.! Också i Belgien finns dess- utom en generalklausul (art. 463) enligt vil- ken alla stölder som inte särbehandlas i la- gen skall straffas med fängelse från en må- nad till högst fem år eller med böter. Ten— denser att särbehandla snatterier i varuhus eller självbetjäningsbutiker är inte påtag- liga. I en nyare skrift som behandlar dessa problem föreslår författaren endast vissa preventiva åtgärder och framför önskan att polisen alltid går varsamt till väga (t.ex. hus-

undersökning av civilklädd polis och om möjligt i frånvaro av andra hyresgäster)

I Italien är stöldbrott endast privilegierat om gärningen avsett saker av ringa värde och dessutom skett för att avhjälpa en »all- varlig och överhängande nödsituation» (art. 626: 2). I dessa fall är straffskalan (art. 624) nedsatt och gärningen är enligt Codice Pe- nale ett angivelsebrott. En straffrättslig skill- nad mellan stöld (furto) och snatteri (furto lieve) existerar i övrigt inte; varje snatteri är »delitto» och ej »contravvenzione» (art. 39). Tendensen att avkriminalisera vissa baga- tellbrott har gjort avsevärda framsteg i Ita- lien, men omfattar endast trafikbrott (lag av den 3 maj 1967) och överträdelser av vissa förvaltningsrättsliga föreskrifter. Någon av- kriminalisering av butikssnatterier har hit— tills inte övervägtsf

I Spanien är stöldbegreppet tämligen om- fattande (art. 514), dock varierar straffska- lan efter värdet på det stulna föremålet (art. 515). Rör det sig om saker av ringa värde (1955: mindre än 500 Pesetas) så är gärningen enligt en särföreskrift endast en överträdelse om det inte är fråga om åter- fall andra gången (art. 587: 1). Det är inte aktuellt att avkriminalisera snatteri.

Den portugisiska strafflagen (art. 421— 431) visar stora likheter med den spanska. Man skiljer i Portugal mellan enkel och grov stöld och avgörande är därvid det stul- nas värde samt andra omständigheter. Av- ser stölden saker av endast ringa värde och har brottet inte skett vanemässigt så får åklagare endast åtala gärningsmannen efter angivelse av målsäganden (art. 430).

Butikssnatteriproblemet diskuteras sedan

1 Jfr Edward Griew. The Theft Act, 1968, s. 24; ]. C. Smith, The Law of Theft, 1968 och A. E. Battams i Juristenzeitung (Tiibingen) 1970 s. 477. " Jfr Simson i »Förundersökning» SOU 1967: 59 s. 331. ' Constant, »Manuel de droit pénal», vol. 2 del 2 s. 321. * R. Moyson, »Le vol dans les grands maga- sins», Centre National de Criminologie, Publi- cation 2, Bryssel 1967. 5 Se Siciliano, Per una politica di deflazione penalistica (»För en deflationistisk krirninalpoli- tik») i Archivio penale 1968 s. 361.

längre tid mycket livligt -i Nederländerna, dock har man inte gjort någon ändring i lagen utan man behandlar gärningar av detta slag inom ramen för gällande lagstift- ning. Stöld år i Holland en enhetlig brotts- typ (art. 310) och i strafflagen nämns en- dast kvalificerande men inte förmildrande omständigheter. Man måste därför i straff— rättsligt hänseende räkna snatteri till »mis- drijven» och ej till »overtredingen».1 Emel- lertid gäller i Holland i regel principen, att åklagaren ej är skyldig att väcka åtal om en straffbar gärning begåtts. Domstolen äger visserligen förordna om åtal (5 12 i straff- processlag) men detta sker i fall av små stölder endast undantagsvis. Åklagarmyn- digheten efterger vid butikssnatterier ofta åtal (villkorligt eller ovillkorligt), om fallets speciella omständigheter (ålder, frestelse, psykiska faktorer m.m.) medger resp. kräver detta. En stor roll spelar därvid Hollands s.k. reclasseringsregeling (resocialiseringsåt- gärder) som ger möjlighet att koppla in so- cialmyndighet (55 147 och 310 i straffpro- cesslagen enligt 1969 års reform). Detta får också ske i samband med att villkorlig efter- gift av åtal äger rum. '

Åtalsregler

Av det sagda torde framgå att man på det behandlade området i kriminalpolitiskt hän- seende inte strikt får skilja mellan materiell- rättsliga straffnormer och straffprocessuella föreskrifter. Vissa straffprocessuella bestäm- melser påverkar av naturliga skäl lagstifta- ren vid utformning av den materiella straff- rätten. Är snatteri ett angivelsebrott, dvs. är förutsättning för åtalet att målsäganden angivit det till åtal, så minskar denna pro- cessuella föreskrift nästan automatiskt snat- terimålens antal. Detsamma gäller om snat— teri är ett målsägandebrott som aldrig får åtalas av åklagaren utan endast av affärs- innehavaren resp. firman mot vilken snat- teriet är begånget.

Av ännu större betydelse är frågan om snatteri ligger under allmänt åtal eller om åklagaren må besluta att inte tala å brottet. Likställt därmed är frågan om domstolen

äger besluta att påföljd ej skall ådömas enär åtalet väckts för en endast bagatellartad gär- ning. Det är naturligt att denna möjlighet ofta påverkar åklagaren vid beslutet, huru- vida åtal skall efterges eller ej.

I en del länder som i Frankrike, England och Nederländerna råder inte allmän åtals- skyldighet, dvs. åklagarmyndighet (i Eng- land: polis) äger i princip alltid själv avgöra om åtal skall väckas eller ej. Denna be- fogenhet har stor betydelse just för snatte- rier och övriga bagatellmål. Strafflagstifta- ren kan i dessa länder ofta lita på att onö- diga åtal inte äger rum och därför avstå från särföreskrifter. Detsamma gäller i viss män för polisens s.k. rapporteftergift, alltså för frågan om polisen är skyldig att utreda varje bagatellartad lagöverträdelse resp. att informera åklagarmyndighet i varje fall.

I Tyskland gäller principiellt åklagarmyn- dighetens åtalsskyldighet som i tysk rätts- doktrin betecknas som »Legalitätsprinzip» (motsats: Opportunitätsprinzip). Emellertid gäller en praktiskt betydelsefull undantags- föreskrift i Strafprozessordnung (5 153). En- ligt denna bestämmelse äger åklagarmyn- dighet lägga ned ett mål under vissa förut- sättningar om en »Ubertretung» är »gering- fiigig». Är brottet ett geringfiigiges »Ver- gehen» så är det nödvändigt med domsto- lens samtycke. Emellertid framhävs i tysk rättspraxis att man aldrig generellt får säga att Mundraub eller Notentwendung är en lagöverträdelse av ringa betydelse som moti- verar beslutet om nedläggning. Tvärtom är det alltid ett villkor att just den konkreta gärningen inom den kriminaliserade gär— ningskategorien kan anses som ett synner- ligen lindrigt fall. I Schweiz är som nämnts — i strafflagen domstolens påföljds- eftergift begränsad till fall av nöd.

Om i ett land strafföreläggande genom åklagare eller domare existerar så träder detta ofta i stället för åtal i fall av snatteri, stöld av nöd m.m. Avgörande är på detta område huruvida strafföreläggande får med-

1 I en uppsats av A. C. Baantjer och R. A. van Dijk har föreslagits att behandla butiks— snatteri (winkeldiefstal) för framtiden som »overtreding» (Alg. Politiebl. 1970 s. 159).

delas endast om fängelsestraff inte ingår i straffskalan eller om det räcker med att i det konkreta fallet endast bötesstraff skall ådömas. I vissa länder är detta en omtvistad fråga som inte besvarats av lagstiftaren utan överlämnats till rättsdoktrin och -praxis.

1.3 Straffrättskipningen i Jugoslavien1

Under slutet av andra världskriget prokla- merade det antifacistiska frihetsrådet under hänvisning till de förändringar som skett under kriget och genom revolutionen, att så- väl den gamla strafflagstiftningen från 1929 som den lagstiftning vilken tillkommit under landets ockupation skulle upphöra att gälla. En ny strafflag i kodifierat skick förelåg 1951. Denna reviderades i stora delar 1959.

Domstolarna

I lagen skiljer man på sådana brott (krimi- nalbrott) som måste handläggas av allmän domstol och sådana mindre förseelser som kan handläggas av polisdomstol på admini- strativ väg. Förmögenhetsbrott utgör krirni- nalbrott medan t.ex. trafikovarsamhet som inte leder till person- eller större egendoms- skador och skattebrott avseende lågt undan— draget belopp handläggs av polisdomstol.

Kommundomstolen är första instans i mindre brottmål, bl.a. mål angående ringa stöld, mindre bedrägeri och mindre för- skingring, och andra brottmål som enligt lagen inte kan föranleda högre straff än fängelse i fem år. Distriktsdomstolen är appellationsdomstol för kommundomstolar- na samt dessutom första instans i mål om alla brott som kan leda till mer än fem års fängelse.

På många håll i Östeuropa finns s.k. kamratdomstolar, dvs. inrättningar vid kol- lektiv o.dyl., bestående av valda förtroende- män som tillagts dömande funktioner. Jugo- slavien har inga sådana kamratdomstolar. Däremot har man civila medlingsorgan, sammansatta av medborgare. Deras uppgif- ter är att söka medla i tvister, äktenskaps- tvister, ärekränkningsfall o.dyl. för att där- med förhindra ett domstolsförfarande. Till-

lämpningsområdet är begränsat till sådana fall då åklagaren inte är skyldig att ingripa.

F.n. utreds frågor rörande de mindre brotten av en parlamentskommitté, vari in- går professorer, domare och parlamentsleda- möter. Till dess uppgifter hör bl.a. att ta upp frågan om kamratdomstolar. En viss skepsis mot kamratdomstolar finns dock. Det anses att de professionella domarna har större överblick över påföljdssystemet och att det finns risk för att en kamratdom- stol i en fabrik blir alltför trångsynt samt kan utsättas för tryck från omgivningen.

Vid varje större företag finns en disciplin- nämnd som prövar disciplinbrott inom före- taget. Den kan utdela varning och i yttersta fall besluta att den felande utesluts ur kol- lektivet. En arbetare som t.ex. snattar ett verktyg av ringa värde inom företaget kan bli föremål för åtgärd av disciplinnämnden.

Disciplinnämndens handläggning är of- fentlig. Den anklagade har rätt att anlita advokat, vilket dock sällan sker.

En anställd som är missnöjd med disci- plinnämndens beslut kan överklaga detta vid kommundomstolen. Detta förekommer ofta då nämnden beslutat om uteslutning (avske- dande). Domstolen undersöker om de for- mella förutsättningama iakttagits (om gäl- lande statuter tillämpats, om den felande haft tillfälle att försvara sig, om han getts tillräcklig tid för försvaret). Någon mate- riell prövning blir det dock inte.

Åklagarämbetet

De allmänna åklagarna är fristående äm- betsmän som sorterar under och utnämns av stadsfullmäktige resp. kommunalfullmäktige. Deras uppgift är i första hand att »skydda lagligheten». De skall avslöja brott och väcka åtal. Däremot svarar de inte för för- undersökning i brottmål utan tar endast

* Uppgifterna i detta avsnitt bygger på de in- formationer som utredningen inhämtat under en studieresa till Jugoslavien den 27 maj—3 juni 1970. Eftersom det f.n. saknas någon väst- europeisk samlad beskrivning av rättsförhållan- dena i Jugoslavien inom det nu aktuella om- rådet, har utredningen ansett det vara av in- tresse att redogörelsen görs relativt utförlig.

initiativ till sådan. Det är undersöknings- domaren vid domstol som leder undersök- ningen.

Fr.o.m. den 1 januari 1968 har polisen inget att göra med dessa undersökningar. Polisen skall endast avslöja brott, samla in de grundläggande bevisen och anmäla saken till åklagaren. Åklagaren har därefter att pröva om anmälan utgör grund för åtal. Om så är fallet anmäls saken till undersök- ningsdomaren. Här är alltså en skillnad i förhållande till östeuropeisk rätt, där an- tingen åklagaren eller polisen svarar för un- dersökningen.

Det finns fall där åklagaren ex officio måste åtala, fall där åtal sker först efter an- mälan och fall där åtal är beroende av an- givelse. Är fallet överlämnat till domstol ankommer det på denna att avgöra åtals- frågan.

En högre allmän åklagare kan skilja en lägre åklagare från åtalsprövningen i ett konkret fall. Han kan också meddela denne föreskrifter om hur prövningen skall ske eller låta en annan åklagare överta målet. I praktiken förekommer det dock aldrig att frågan aktualiseras.

Åtalsplikten

Enligt jugoslavisk rätt gäller den s.k. legali- tetsprincipen. Åklagarna kan emellertid med stöd av artikel 4 i den nya strafflagen i be- tydande utsträckning underlåta att åtala mindre brott och förseelser. I denna artikel stadgas att om en handling, som innefattar rekvisiten för brottslig gärning, uttrycker en obetydlig samhällsfara med hänsyn till sin bagatellartade beskaffenhet och frånvaro av skadliga verkningar, så utgör handlingen inte ett brott.

Då åklagaren med tillämpning av artikel 4 beslutar att åtal inte skall ske, skall måls— äganden underrättas om beslutet. Denne kan sedan inom åtta dagar överklaga be- slutet hos kommundomstolen. Fallet tas då upp av undersökningsdomaren som avgör om åtal skall väckas. Om undersöknings- domaren motsätter sig åtal skall domarrådet (domare jämte två bisittare) avgöra saken.

Artikel 4 tillämpas i stor utsträckning vid mindre förmögenhetsbrott. Den kan också tillämpas vid ringa misshandel som faller under allmänt åtal (t.ex. då visst tillhygge använts) eller trafikbrott men förutsättning- arna är här beroende av skadans art och omfattning.

Vid allvarligare våldsbrott kan bestäm- melsen inte tillämpas. Ej heller vid smitning från trafikolycka. (Enligt lagen föreligger smitning endast då olyckan medfört person- skador och bilföraren inte lämnat behövlig hjälp åt den skadade).

Brottsförebyggande verksamhet

I en särskild lag om näringsföretagen finns allmänna föreskrifter om företagens skyldig- het att skydda sin egendom, bl.a. från brottsförebyggande synpunkt. Den närmare regleringen av dessa åtgärder ges i de för företagen gällande statuterna. Varje företag är skyldigt att utarbeta sådana statuter. De skall föreläggas den federala församlingen för godkännande. Att statuterna följs över- vakas av de näringslivsråd som finns inom varje kommun. I statuterna finns bestäm- melser om arbetarskydd, brandskydd, stöld- skydd osv.

Inom såväl det federala som republi- kanska parlamentet finns organ som ägnar sig åt speciella inrikespolitiska frågor, bl.a. kriminaliteten. Vid organens sammankoms- ter deltar även företrädare för åklagaräm- betet och domstolar. De är här skyldiga att lägga fram uppkomna kriminalitetsproblem och föreslå åtgärder för att avhjälpa dem. På detta sätt kan de rättsvårdande myndig- heterna direkt ta del i ärendenas behandling och påverka politikerna.

År 1969 gav åklagarna tillhopa in ca 800 förslag. Som exempel kan nämnas fall där en åklagare uppmärksammat viss återkom- mande brottslighet inom ett företag, vilket föranlett honom att föreslå särskilda brotts- förebyggande åtgärder. Det kan också vara så att en åklagare funnit att ett beslut eller en föreskrift inom företaget inte stått i överensstämmelse med författningen. I det förra fallet har åklagaren lagt fram förslag

till respektive parlamentsorgan. I det senare fallet har han hänskjutit frågan till den fe- derala resp. den republikanska författnings- domstolen.

Varje åklagare är skyldig att en gång om året till den stads- eller kommunalfullmäk- tige, varunder han sorterar, ge in en redo- görelse om sitt arbete och om de problem han mött. Redogörelsen diskuteras av full- mäktige och kan därefter läggas till grund för förslag till åtgärder. Det förekommer att sådana redogörelser görs gemensamt av åklagarämbete och polis.

Då exempelvis det federala åklagaräm- betet i Belgrad observerat en ökning av ung- domskriminaliteten 1962—1966 lade man fram en redogörelse med begäran om åtgär- der. På basis av denna redogörelse och re- kommendation vidtogs vissa åtgärder. Bl.a. förstärktes personalen vid de centrala nämn- derna för minderåriga.

Straffrättsliga påföljder

Enligt artikel 24 i strafflagen utgör de all- männa straffen dödsstraff (vilket dock till- lämpas mycket sällan och som regel föran- leder benådning), strängt fängelse (minst ett och högst 15 år), fängelse (minst tre dagar och högst tre år), konfiskation samt böter. Såväl frihetsstraffet som bötesstraffet kan utdömas villkorligt. Det anges särskilt att då lagen innehåller föreskrift därom kan lagöverträdaren i stället för straff meddelas varning.

Varning är en påföljd som enligt särskilda föreskrifter i lagen kan vidtas om det finns anledning förmoda att ändamålet med straf- fet kan uppnås utan åläggande av straff.

Förutsättningar för varning föreligger

a) vid brott för vilka är bestämt fängelse upp till ett år eller böter, om brottet begåtts under sådana förmildrande omständigheter som gör det särskilt obetydligt;

b) vid brott på vilka kan följa strängare straff än fängelse i ett år, om förutsättning för en sådan åtgärd anges vid det särskilda brottet. '

Vid prövningen om varning skall utdelas skall domstolen särskilt beakta lagöverträda-

rens tidigare leverne, om han tidigare dömts, om han tidigare tilldelats varning, motiven för brottet, gärningsmannen beredvillighet att gottgöra skadan samt övriga omständig- heter som hänförs till dennes person och som anger rättmätigheten i denna åtgärd.

De särskilda brotten

Förmögenhetsbrotten kan utgöra brott mot allmän egendom eller brott mot privat egen- dom. Enligt lagen gäller samma straffsatser för dessa båda typer av brott. Gränsen mel- lan allmän och privat egendom beror på om egendomen är anförtrodd någon (ett kollektiv) eller ej.

Den som tar egendom från annan med avsikt att göra en orättmätig vinst genom att tillägna sig egendomen, straffas med fängelse minst 3 månader eller med skärpt fängelse upp till 5 år.

Är stölden att bedöma som grov (t.ex. förövad genom inbrott, av en liga, på sär- skilt farligt eller förhärdat sätt, av en per- son som innehar vapen, under brand, över- svämning eller liknande katastrof) kan ut- dömas skärpt fängelse upp till 10 år. Rån bestraffas med skärpt fängelse ej under 3 år.

Mindre stöld, förskingring och bedrägeri behandlas i artikel 259. Straffet är här böter eller fängelse upp till ett år.

Stöld, bedrägeri och förskingring skall inte betraktas som ringa om värdet av det stulna eller förskingrade överstiger 200 di- narer1 och/eller om förlusten, som orsakas genom bedrägeri, överstiger denna summa. Då värdet inte överstiger 200 dinarer skall brottet betraktas som ringa om gärnings- mannen räknat med obetydlig vinning.

Avgörande är sålunda vinningsuppsåtet. Den som stjäl i en skrivbordslåda och en- dast finner 200 dinarer begår stöld. Men den som krossar ett skyltfönster och endast stjäl en av flera utställda klockor, värd 200 dinarer, begår snatteri. Den omständigheten att gärningen skett genom inbrott förvand- lar alltså inte snatteriet till stöld men kan beaktas vid straffmätningen.

* En dinar= ca 40 öre.

Domstolen kan meddela varning i stället för straff, särskilt i sådana fall, då brottet avsett matvaror som omedelbart förtärts eller behövts av gärningsmannen eller någon i hans familj, eller om gärningsmannen åter- ställt godset eller gottgjort skadan som orsa- kats genom brottet.

Handläggningen av mindre förmögenhets- brott

Det föreligger en allmän skyldighet för medborgarna att anmäla uppdagade brott. Underlåtenheten att anmäla är dock endast straffsanktionerad om det är fråga om brott på vilka kan följa dödsstraff. Undantag gäl- ler här för make eller nära anförvant till brottsförövaren.

I fråga om mindre förmögenhetsbrott un- derlåts anmälan i stor utsträckning. Affärs- företagen har särskilda tryckta anmälnings- blanketter för anmälan av butikssnatterier men man avstår allmänt från att anmäla mera bagatellartade fall. Är det fråga om snatteri av anställda på arbetsplats tas ären- det ofta upp av företagets disciplinnämnd utan att polisen kopplas in.

Då anmälan görs till åklagarämbetet skrivs åtskilliga fall av med tillämpning av straff- lagens artikel 4. Det uppges att ca 17 % av samtliga brottsanmälningar mot myndiga personer och ca 68 % av anmälningar mot barn i åldern 14—18 år skrivs av på detta sätt. Det bör dock nämnas att artikeln inte endast tar sikte på egendomsbrott. Den kan t.ex. också tillämpas vid trafikbrott utan personskador eller med mindre egendoms- skador (värde upp till ca 2 000 kronor).

Anser åklagaren att åtal bör väckas an- mäler han saken till resp. domstol. För- undersökningen leds som nämnts av särskild undersökningsdomare. Den syftar till att få fram personuppgifter om den misstänkte, beskrivning av brottet och de bevis som åklagaren vill åberopa.

Sedan åtal väckts handläggs målet vid kommundomstolen som är domför med en lagfaren ledamot och två bisittare. Finner domstolen att brottet är ringa kan målet av- slutas med varning. Det finns dock i prak-

tiken relativt begränsat utrymme för detta institut beroende på att åklagarna i stor ut— sträckning väljer att med tillämpning av ar- tikel 4 skriva av saken i sådana fall då förutsättningar för varning föreligger.

Regeln är att domstolarna dömer första- gångssnattaren till villkorliga böter. Prövo- tiden kan enligt lagen vara minst ett år och högst fem år. Vid snatteri bestäms den i all- mänhet till ett år. Böternas storlek beror ej på värdet av det stulna eftersom det rör sig om småstölder. Hänsyn tas däremot till den åtalades ekonomiska förhållanden, ålder och tidigare vandel. I regel sätts böterna upp till ca 100 dinarer (40—50 sv. kr.) eftersom det så gott som alltid rör sig om lagöverträdare i små ekonomiska omständigheter. Då det gäller straffmätningen för butikssnatteri tar man särskilt hänsyn till att den skyldige ut- satts för frestelsetryck.

Bötesstraffet preciseras i den villkorliga domen. Begår den villkorligt dömde nytt brott skall domstolen enligt lagen pröva om det tidigare ådömda bötesstraffet skall vara förverkat. Hänsyn tas därvid till arten av det nya och tidigare brottet. Ett trafikbrott föranleder t.ex. inte förverkande av villkor- ligt ådömda snatteriböter.

Enligt lagen görs ingen skillnad i straff- mätningen om brottet riktas mot alhnän eller privat egendom. Det uppges att man i praxis dock är höjd för att bedöma brott mot privat egendom strängare. Man säger att den allmänna egendomen inte har blivit föremål för samma »kult» som den privata egendomen.

Butikssnatteriet

Butiksstölderna har ökat vilket medfört att affärsföretagen måste satsa mycket på den förebyggande verksamheten med butikskon- troll och särskilda anordningar för övervak- ning o.dyl. Mindre butiksstölder anmäls dock i relativt liten omfattning till åtal. Vid ett större företag underlåts anmälan i ca 60 % av fallen.

Vid denna selektion tas i första hand hän— syn till värdet av det tillgripna. Även arten av varan spelar roll. Då en husmor ertappas

med att snatta t.ex. ett kg mjöl eller salt frågar man sig om brottet skett av vinnings- lystnad eller ej. Man tar vidare hänsyn till psykiska egenheter hos den ertappade snat— taren och dennes ekonomiska förhållande och position i samhället. Det har t.ex. hänt att en advokat med stor praktik ertappats med att stjäla en fruktpress och att en pen- sionerad general, en präst och en ambassa- dör tillgripit varor av ringa värde. Gärnings- männen föreföll helt sakna motiv för dessa brott. Sådana fall anmäls inte. Man nöjer sig med att anteckna namnet på brottsför- övaren. Ett återfall inom samma eller annat företag kan däremot medföra anmälan.

Varje företag har butikskontrollanter med särskild utbildning i psykologi. Om de tve- kar hur de bör handla i ett särskilt fall kon- sulteras en högre tjänsteman inom företaget. Ett av varuhusen har en professor i psyko— logi för sådan konsultation.

Artikel 4 tillämpas ej sällan vid butiks- snatterier. Då åklagaren får in en anmälan om butikssnatteri och värdet ligger under ca 200 dinarer undersöks om vederbörande ti- digare registrerats för sådant brott. Hos distriktsåklagaren i Belgrad förs register över alla personer som överraskats med bu- tikssnatteri i staden. Visar det sig att veder- börande registrerats för tidigare snatteri åtalas såväl det första fallet som det senare. Finner man däremot att vederbörande inte tidigare förekommit i registret skrivs ären- det av jämlikt artikel 4. Är det fråga om barn under 14 år överlämnas fallet till bar- navårdsmyndigheten, är barnet i åldern 14— 18 år till ungdomsanstalten.

1.4 Straffrättskipningen i Polen1

En ny strafflag har trätt i kraft den 1 ja- nuari 1970. Den ger i många hänseenden uttryck för en modern kriminalpolitisk grundsyn, bl.a. i fråga om bekämpandet av de mindre förmögenhetsbrotten. Förslag till ny lag om handläggning av de mindre brot- ten föreligger. Där finns en klar tendens att ytterligare begränsa åklagarnas och domsto— larnas befattning med sådana brott.

De allmänna domstolarna, dvs. distrikts- domstolar och länsdomstolar, sorterar under justitieministeriet. Länsdomstolama är dels andra instans i förhållande till distriktsdom- stolarna, dels första instans i mål om allvar- ligare förbrytelser och civilmål av större samhällelig betydelse.

Högsta domstolen är självständig i för- hållande till justitieministeriet. Den dömer alltid som andra instans.

De flesta distriktsdomstolarna arbetar med olika avdelningar för brottmål, civilmål och mål rörande brott av underåriga (dvs. i ål- dern 13—17 år). Länsdomstolarna är lika- ledes uppdelade i särskilda avdelningar för brottmål och civilmål.

Vid sidan om de allmänna domstolarna finns s.k. förvaltningsstraffkollegier, som bl.a. handlägger mindre förmögenhetsbrott, och samhälleliga medlingskommissioner.

Åklagarna

Tidigare låg åklagarväsendet under justitie- ministeriet men sedan 1950 sorterar åklagar- na direkt under Statens råd som är den högsta representationen i Polen (statsråds- president jämte 15 ledamöter). Organisatio- nen består av högste åklagaren (general- prokuratorn), länsåklagarna och distrikts- åklagarna.

Åklagarna leder förundersökningar i brottmål. Polisen (milisen) äger inte rätt att föra mål till domstolarna utan att åklagaren beslutat om åtal. Undantag gäller dock för s.k. huliganfall (se nedan).

Övervakning av domstolarnas verksamhet

Huvudprincipen är att en domstol skall dö- ma helt oberoende på grund av vad som framkommer i målet. Domen meddelas efter

* Uppgifterna i detta avsnitt bygger på de in- formationer som utredningen inhämtat under en studieresa till Polen den 30 september—7 oktober 1970. Av skäl som angetts vid redo- visningen av förhållandena i Jugoslavien har framställningen här gjorts relativt utförlig.

huvudförhandling. Dom i första instans kan endast överklagas till andra instans.

De allmänna domstolarna är domföra med en yrkesdomare jämte två av folkråden valda bisittare.

Samtliga domar sänds in till justitiemi- nisteriets byrå för övervakning av domsto- larnas verksamhet. Vid granskningen här analyseras domarna, vilket kan ge anledning till särskilda uttalanden. Dessa redovisas och sprids till de skilda domstolarna till ledning för framtida praxis. Vid byrån arbetar olika yrkesdomare som avdelats från domstolar i Polen för denna verksamhet.

Om justitieministern finner att en dom av- kunnats i strid mot gällande rätt kan detta föranleda extra ordinär revision. Begäran därom görs i så fall hos högsta domstolen. Det måste ske inom sex månader från laga- kraftvinnandet, om revisionen är till nack- del för den dömde. Är revisionen däremot till fördel för denne gäller ingen tidsbegräns- ning. Den extra—ordinära revisionen kan ak- tualiseras under ministeriets egen gransk- ning av domarna men också genom ansökan från vilken medborgare som helst. Även den dömde kan på detta sätt begära att saken tas upp till förnyad domstolsbehand- ling.

Förutom justitieministern äger general- prokuratorn och förste ordföranden i högs- ta domstolen ta initiativ till extra-ordinär revision.

I de flesta fall avser den extra-ordinära revisionen bedömningen av skuldfrågan i ett brottmål men kan också gälla tolkningen av en viss lagbestämmelse. Den kan även avse straffets längd. Justitieministern tilläm- par institutet i ca 300 fall om året, varav de flesta utgör civila mål. Generalprokuratorn begär extra-ordinär revision i ungefär lika många brottmål.

I över 90 % av de fall där extra-ordinär revision begärts brukar högsta domstolen förordna om sådan. I de flesta fallen åter— förvisar högsta domstolen målet till respek- tive instans för ny handläggning. Undan- tagsvis tar högsta domstolen själv upp må- let till omedelbart avgörande. Det gäller då framför allt frågan om ett konkret yrkande

om höjning eller sänkning av ett utmätt straff.

Justitieministern kan vända sig till högsta domstolen med begäran om viss tolkning av en rättsfråga utan att det behöver föreligga något konkret fall. Denna möjlighet tilläm- pa-s ej sällan då det gäller tolkningen av en ny lag eller då man önskar vinna klarhet i efter vilka principer ett juridiskt problem bör lösas. Högsta domstolens uttalanden publiceras och sprids till alla dömande in- stanser.

Högsta domstolen granskar länsdomsto— larnas verksamhet och tar fortlöpande del av de domar som här avkunnas. Finner högsta domstolen att viss tveksamhet råder om den rätta tolkningen av en lag kan man organisera ett möte med en eller flera be- rörda länsdomstolar. Det är här fråga om informella sammankomster på det yrkes- mässiga planet och överläggningarna sker i form av diskussioner.

Brottsförebyggande verksamhet

Det händer ej sällan att en domstol i sam- band med handläggningen av ett mål kon- staterar att det föreligger vissa brister i ett företag (t.ex. organisationsmässiga fel, illa planerad skötsel av lager el.dyl., bristfällig kontroll av de anställda). I sådana fall vän- der sig domstolen till respektive företagsled- ning och myndighet (industristyrelsen) med påpekande om att bristerna måste avhjälpas. En kopia av framställningen sänds till Cen- trala kontrollkammaren som skall övervaka att ändring kommer till stånd.

En sådan framställning avser ej sällan förhållandena i snabbköpsbutiker och varu- hus. Problemet gäller här framför allt att förebygga personalstölder. Det krävs t.ex. att man gör noggranna inventeringar innan byte sker på vissa tjänster eller att särskilda kontrollåtgärder vidtas inom olika produk- tionsled. Övervakningen av försäljningen i butikerna kan också uppmärksammas. För domstolarna är butikssnatteri av kunder dock inget större problem. Det rör sig här i allmänhet om lågt tillgreppsvärde och dessa fall remitteras till förvaltningsstraffkollegier-

na eller tas upp av de samhälleliga med- lingskommissionerna.

Enligt lagen är företagsledarna i egenskap av offentliga tjänstemän ansvariga för den brottsförebyggande verksamheten. Närmare bestämmelser ges i förordningar som utfär- das av ministeriet för näringsekonomi. Över- trädelse av sådana förordningar, varigenom uppkommer skada på allmän egendom, kan enligt artikel 217 i strafflagen föranleda fri- hetsberövande från sex månader till fem år. Motsvarande gäller enligt artikel 246 en all- män funktionär t.ex. chefen för ett äm- betsverk eller annan allmän inrättning — som överskrider sina befogenheter resp. un- derlåter att fullgöra sina skyldigheter till förfång för det allmänna eller en enskild person.

Inom varje bostadsområde finns särskilda kvarterskommittéer som består av valda re- presentanter för de i området boende. Man utarbetar här ordningsstadgor som antas av alla berörda invånare. I dessa kan intas föreskrifter som syftar till att förebygga brott, t.ex. skyldighet att låsa dörrar och portar, att inte förvara »stöldkänsliga» före- mål på vindar eller i källare. Om någon bryter mot sådana föreskrifter utsätts han för den allmänna opinionens krav att ändra sig.

Alla lägenheter är försedda med dubbla lås. Det är nämligen en förutsättning för att ersättning skall utgå vid stöldförsäkring att denna föreskrift iakttas.

Med hänsyn till att bilismen ännu har re- lativt begränsad utbredning förekommer bil- stölder sällan. Något legalt krav på att bilar- na skall vara försedda med stöldlås har inte uppställts. Däremot är detta ett försäkrings- villkor. Om den stulna bilen är tjänstebil kan den som svarar för bilen bli ansvarig för att denna inte varit låst.

Förmögenhetsbrotten

Enligt den nya strafflagen beskyddas all egendom, såväl samhällelig som privat. Brott av båda slagen bestraffas på samma sätt. I fråga om stöld gäller en gradering allt efter brottets svårhetsart.

För normalfallet av stöld stadgas frihets- berövande från sex månader till fem år. Är det fråga om stöld av mindre betydelse kan på brottet följa frihetsberövande upp till ett år, frihetsbegränsning eller böter (art. 199).

Först när det är fråga om tillägnelse av egendom av betydande värde gör lagen skillnad på samhällelig och privat egendom. Som egendom av betydande värde anses så- dan som avser värde över 100000 zloty.1 Lagen stadgar här frihetsberövande om minst fem år och högst 25 år, då egen- domen är samhällelig.

Beträffande de minsta stöldbrotten (snat- teriet) har lagen undergått en intressant ut- veckling. Tidigare var det alltid de allmänna domstolarna som handlade mål om stöld, oavsett graden. Genom lag 1966 har man emellertid avskiljt de mindre stöldema (vär- de upp till 300 zloty) från domstolarna och fört över dem till de s.k. förvaltningsstraff- kollegierna. I stället för brott talar man här om förseelser. Ett utskott inom sejmen (par- lamentet) har lagt fram förslag om att höja gränsen för dessa förmögenhetsförseelser till 500 zloty. Även andra typer av småbrott skall föras över till kategorin förseelser.

Som motivering till dessa lagstiftningsåt- gärder har anförts att gärningarnas samhäl- leliga återverkan i dessa fall inte är stor. Det är en klar tendens i strafflagstiftningen att man i stället för frihetsberövande straff skall satsa på positiva uppfostrande åtgär- der. Vidare anses det vara en stor fördel att man på detta sätt kan undvika att sätta igång en stor apparat med domstolshand- läggning osv.

Vid tillämpningen tar man hänsyn till att det är fråga om förstagångsbrott. Vidare har sättet för brottets begående stor bety- delse. Har brottet förövats genom överfall eller inbrott kan det inte bedömas som för- seelse. Vissa typer av stöldbrott kan ej heller hänföras till denna kategori, t.ex. stöld av vapen eller ammunition, stöld som förövats av en organiserad grupp. Har den som är ansvarig för viss verksamhet (t.ex. lager- chef) begått brottet i sin verksamhet, kan

1 1 zloty=ca 22 öre.

Den rättsliga grunden för att på detta sätta bestämma en nedre gräns för straff- beivrandet ges i artikel 26, enligt vilken en gärning, vars samhällsfarlighet endast är obetydlig, inte är straffbar. Detta utesluter dock inte att gärningsmannens ansvar be- döms av annat organ, samhällelig inrättning eller organisation än domstol inom ramen för dess behörighet. Därvid avses bl.a. de samhälleliga medlingskommissionerna.

Villkorligt strafförfarande

Ytterligare ett sätt att begränsa strafför- farandet ges i artikel 27. Förutsättningar finns att besluta om villkorlig inställelse av förfarandet om det är fråga om förstagångs- brott, om gärningsmannens personliga för- hållanden tyder på att han inte är krimina- liserad samt om på brottet inte kan följa högre straff än tre års frihetsberövande. I dylika fall meddelas ingen dom utan endast ett beslut enligt vilket det straffrättsliga för- farandet blir beroende av gärningsmannens skötsamhet under en bestämd period, som kan sättas upp till två år. Gör sig gärnings- mannen inte skyldig till brott under denna period skrivs ärendet av. Detta får då inga som helst rättsverkningar.

Beslutet kan förbindas med vissa före- skrifter, t.ex. om förpliktande för gärnings- mannen att ersätta viss skada, att be den förorättade om ursäkt eller att utföra visst samhällsnyttigt arbete (hjälpa till med upp- förandet av en skola eller lekskola, anläg- gandet av ett grönområde osv.).

Enligt lagen kan antingen åklagaren eller domstolen besluta om tillämpning av arti- kel 27. Brottet kommer till åklagarens kän— nedom via polisen. Utredningen måste visa att brott verkligen begåtts. För åklagaren saken till domstol kan denna (dvs. en do- mare jämte två bisittare) hålla ett samman- träde med den åtalade och hans försvarare, varvid man kommer fram till att förutsätt- ningar finns för ett villkorligt förfarande. Frågan kan också tas upp under pågående huvudförhandling, varigenom domstolen av- står från att döma i målet.

Ordningen med villkorligt strafförfarande infördes i den nya strafflagen. Under första halvåret 1970 har 3 800 sådana beslut med- delats i Polen.

Det ankommer på åklagaren resp. dom- stolarna att övervaka att de utfärdade före- skrifterna följs. För detta ändamål utses s.k. garanter, dvs. personer anställda vid det företag där vederbörande arbetar, vid en förening eller organisation till vilken han knutits osv. Garanterna svarar för att före- skrifterna följs under prövotiden. Domsto- larna kan dessutom ta direkt kontakt med den förorättade för att höra om vederböran- de gottgjort skadan, bett denne om ursäkt el.dyl. Man lägger stor vikt vid att prövo- tiden utnyttjas för resocialisering.

Villkorliga straff

Då domstolen dömer i ett mål kan påfölj- den göras villkorlig. Denna ordning kan tillämpas även då allvarligare straff än tre års frihetsberövande kan följa på brottet.

Den villkorliga domen kan förbindas med särskilda föreskrifter (t.ex. om skadestånd, underhåll, skyldighet att fullgöra samhälls- nyttig arbetsinsats) eller förpliktelse att be- tala visst belopp till allmännyttigt ändamål, t.ex. Röda korset. Om den dömde saknar arbete kan han förpliktas anta anvisat så- dant eller undergå viss utbildning. Han kan också förpliktas att avhålla sig från miss- bruk av rusdrycker eller underkasta sig viss sjukvård, psykiatrisk vård eller alkoholist- vård. Förbud kan utfärdas för honom att vistas i viss miljö.

Det åligger domstolarna att se till att föreskrifterna följs antingen via särskilt ut- sedda garanter eller övervakare (kuratorer). Övervakarna är dels yrkesverksamma och anställda vid domstolarna, dels frivilliga som arbetar på olika arbetsplatser.

Frihetsbegränsande straff

Enligt strafflagen kan domstolen döma till frihetsbegränsning vid egendomsbrott. Detta innebär att den dömde måste underkasta sig vissa inskränkningar t.ex. i fråga om vis-

telseort, arbete eller fullgöra vissa förplik- telser (be om ursäkt). Införandet av denna nya påföljd är ett led i strävandena att und- vika utdömandet av frihetsstraff.

Den bakomliggande tanken är att kollek- tiven på arbetsplatser och andra samhälle- liga institutioner skall hjälpa vederbörande till resocialisering. Under den tid frihets- begränsningen pågår (minst tre månader och högst två år) skall 10—25 % av den dömdes lön dras av och antingen tillfalla statskassan eller något allmännyttigt än— damål. Den dömde kan också förpliktas att utföra visst allmännyttigt arbete utan ersättning. Han kan ej tillgodoräknas löne- ökning eller befordran till högre post utan domstolens medgivande. Ej heller får han inneha några poster i samhälleliga organisa- tioner under denna period. Om den dömde sköter sig väl kan domstolen besluta om förkortning av tiden.

Övriga påföljder

Böter kan utdömas som självständig påföljd eller gemensamt med frihetsberövande på- följd.

Frihetsberövande straff utdöms om minst tre månader och högst 15 år.

Dödsstraff förekommer vid de allra grövsta förbrytelsema. Det kan under vissa förutsättningar utbytas mot 25 års frihets- berövande.

Domstolshandläggningen

Under sitt studiebesök hade brottmålsutred- ningen tillfälle att ta del av vissa av distrikts- domstolen i Warszawa avdömda brottmål, varav några skall återges.

Fall ] : Huliganism

Den 2 september 1970 klockan 17.00 rap- porterades till polisen att bråk uppstått i en restaurang i utkanten av Warszawa. En ung man (21) hade under berusat tillstånd upp- trätt ordningsstörande, skymtat restaurang- personalen med grova tillmälen, kallat ser- vitrisen för hora o.dyl.

Polisen bedömde fallet som huliganism. I sådana fall medger lagen ett extraordinärt snabbt förfarande. Polisen äger att omedel- bart sätta upp rapport och överlämna ären- det till domstolen utan att åklagaren be- höver anställa åtal. I domstolen lämnar poli- sen in anklagelsen och svarar för att vittnen inställs. Domstolen prövar saken utan att åklagaren är närvarande. I brådskande fall kan polisen omedelbart föra den anklagade till domstolen, där en jourhavande domare handlägger saken.

Denna extra-ordinära handläggning av huliganbrott tillämpas inte i hela landet. Justitieministern beslutar i samråd med ve- derbörande länsmyndighet inom vilka län systemet skall tillämpas.

I förevarande fall tog polisen med sig ynglingen till stationen, där han sattes i för- var. Rapport upprättades över händelsen och en mindre personundersökning gjordes. Det konstaterades att vederbörande hade bostad, var gift och hade barn, samt inne- hade god anställning. Han hade gott rykte, umgicks ej med kriminella, missbrukade ej sprit och deltog i samhälleliga organisa- tioner. Han var inte tidigare registrerad hos polisen. Utdrag från centrala straff- registret (vilket förs på justitieministeriet) visade ej heller någon anteckning om tidi- gare brott.

Den 3 september handlades saken vid domstolen. Den misstänkte önskade ingen försvarare, vilket han var berättigad till. Tre vittnen hördes.

Efter vittnesförhören konstaterade dom- stolen att fallet inte var att bedöma som huliganism. Domstolen bestämde att det inte skulle handläggas i extra-ordinär ordning och den misstänkte försattes på fri fot. Där- med övergick fallet till att bli ett civilmål. Om målsäganden kräver detta kan emeller- tid åklagaren anse att allmänna synpunkter talar för att han väcker åtal. I förevarande fall bedömde åklagaren att sådant intresse förelåg.

Den 11 september företogs målet till handläggning inför domstolen. Åklagaren yrkade straff. Den tilltalade begärde fri- kännande dom.

Domstolen förordnade om villkorligt upp- hävande av strafförfarandet, varvid tiden bestämdes till ett år. Vidare förpliktades den tilltalade att före den 15 oktober be de för- orättade om ursäkt.

Verkningarna av domen blir att den till- talade, om han sköter sig och inte begår nytt brott, avförs ur registret efter prövo- tidens utgång. Försyndelsen får därmed inga som helst rättsverkningar.

Fall 2: Stöld och häleri

Den 7 januari 1970 anmälde direktören för en skola att stöld förövats av en tjänstepäls värd 3 700 zloty. Gärningsmannen hade varit anställd som vaktmästare vid skolan och i sådan egenskap haft rätt att nyttja pälsen. Han hade emellertid försvunnit från skolan.

Den 22 januari inledde polisen förunder- sökning.

I brådskande fall kan chefen för polis- enheten (distriktskommendaturen) själv be- sluta om husrannsakan. Normalt ankommer det på åklagaren att besluta därom. I före- varande fall företog polisen husrannsakan hos den misstänkte varvid man påträffade ett par skor, som också tillgripits. Det visa- de sig emellertid att pälsen sålts.

Den misstänkte fördes till polisen och hördes. Polisen beslöt att anhålla honom. Enligt lagen kan polisen hålla en misstänkt anhållen upp till två dygn. Därefter måste frågan prövas av åklagaren.

Även den som köpt pälsen fördes till poli- sen och anhölls för häleri.

Förhör hölls med de misstänkta och vitt- nen. Pälsen anträffades och återlämnades till skolan. De misstänkta försattes på fri fot.

Den 12 mars underrättade polisen de båda att 'de var misstänkta för brott. Veder- börande har då rätt att kräva angivande av grunden för misstanken.

Nytt förhör hölls den 14 mars, varvid vaktmästaren erkände brottet. Den miss- tänkte hälaren bestred däremot brott.

Personundersökning upprättades varvid framkom att vaktmästaren var son till en

arbetare, hade 4-årig folkskola, uppbar nu- mera invalidpension, gift och far till tre barn men försumlig som vårdnadshavare. Han var alkoholmissbrukare och hade tidi- gare vårdats på alkoholistanstalt. Enligt uppgift umgicks han med kriminella och prostituerade. Straffregistret visade att han tidigare dömts till häkte en månad för miss- handel.

Sistnämnda dag antecknade polisen att utredningen var slutförd och att de miss- tänkta tagit del av materialet.

Åklagaren beslöt att vaktmästaren skulle undergå rättspsykiatrisk undersökning.

Läkarens utlåtande innebar att den under- söktes tillräknelighet var begränsad i det ögonblick han begick brottet. Med hänsyn till detta utlåtande kunde domstolen vid straffmätningen förklara att omständigheter- na var utomordentligt förmildrande.

Den 27 maj beslöt åklagaren nedlägga åtalet mot hälaren på grund av bristande bevis.

Eftersom det tillgripnas värde i detta fall understeg 5000 zloty anvisar lagen en för- enklad handläggningsform. Polisen kan med åklagarens godkännande själv föra saken till domstol. Det förutsätts därvid att skuld- frågan är helt klar. Åklagaren kan om han så vill uppträda i rätten men behöver inte göra detta.

I förevarande fall ansåg sig åklagaren böra föra talan i rätten. Åtal väcktes den 4 juni varvid tid fastställdes för förhandlingen och kallelser utfärdades.

Den 30 juni hölls förhandling. Den åtala- de uteblev utan laga förfall. Domstolen be- slöt att vända sig till den centrala fångvårds- myndigheten för närmare upplysningar. Det visade sig därvid att den åtalade höll sig undan. Polisen beordrades att hämta denne till fortsatt förhandling.

Den 11 september hölls fortsatt förhand- ling. Med hänsyn till att den åtalade er- kände brottet avstod domstolen från att höra vittnen. Eftersom det förelåg ett rätts- psykiatriskt utlåtande, förordnade domsto- len att en advokat skulle utses till försvarare för den åtalade. Målet uppsköts till senare rättegång.

Den 15 september skedde fortsatt dom- stolsförhandling. Den åtalade bad om »nåd». Åklagaren yrkade frihetsberövande straff jämte böter.

Domstolen förklarade den åtalade skyldig till brottet. Med hänsyn till att omständig- heterna var utomordentligt förmildrande be- stämdes straffet till fyra månaders villkor- ligt frihetsberövande under maximal prövo- tid, fem år. Vidare utdömdes 1000 zloty i böter. Den dömde förpliktades att under prövotiden avhålla sig från missbruk av rus- drycker samt att undergå öppen alkoholist- vård.

Verksamheten vid förvaltningsstraffkollegier

En jämförelse med andra socialistiska stater visar att antalet ådömda straff per invånare är betydligt lägre i Polen än på andra håll. Det är dock troligt att antalet lagöverträdel- ser inte är mindre i detta land. Förklaringen torde stå att finna i att man i Polen valt att avskilja så stor del av mindre brott från domstolarnas verksamhetsområde och i stål- let handlägga dem i förenklade former vid samhälleliga medlingskommissioner och för- valtningsstraffkollegier.

Genom 1966 års lag om mindre brott och förseelser kan sådana brott som snatterier, spekulationsbrott, förargelseväckande bete- ende och trafik'förseelser prövas på det för- valtningsrättsliga planet. Enligt den nya la- gen, som utarbetats, kommer värdegränsen för förvaltningsstraffkollegiemas kompetens att höjas från 300 till 500 zloty. Den som snattar något värt mindre än 500 zloty kom- mer därmed att dömas till böter om högst 5 000 zloty. Ligger värdet över 500 zloty måste det bli domstolsprövning och påfölj- den kan bli lägst villkorligt strafförfarande. Denna gränsdragning kan i praktiken vålla problem.

Ledamöterna i förvaltningsstraffkollegier- na väljs av folkråden. Kollegierna är dom- föra med tre ledamöter. Ordföranden be- höver inte vara jurist. Däremot skall vid varje kollegium finnas en jurist som konsul- teras i de enskilda fallen. Denne är fast an-

ställd. Övriga ledamöter engageras på fri- villig väg. Det krävs vissa kvalifikationer för att inneha uppdraget (hedrande vandel, ej tidigare straffad, minimiålder 26 år). Sär- skilda juridiska kurser anordnas för dem.

Ungefär hälften av alla ärenden som handläggs av förvaltningsstraffkollegiet i Warszawa avser förargelseväckande beteen- de. Av dem begås ca 90 % under alkohol- påverkan.

15—20 % avser trafikbrott, främst sam- manstötningar mellan fordon eller mellan fordon—fotgängare.

15 % avser allmänna överträdelser av la- gar om sanitära anläggningar, brandskydd osv., där fastighetsägare, företagare eller butiksinnehavare åsidosatt sina skyldigheter.

Ca 6 % avser fall som före 1966 bedöm- des som brott, dvs. snatterier, bedrägliga be- teenden o.dyl. Antalet sådana ärenden visar en ökning.

Av de fall som handlagts under första halvåret 1970 har 5—7 % lett till frikännan- de.

Förvaltningsstraffkollegierna arbetar med två instanser. Den övre instansen, vars leda- möter utses av länsfolkråden, är samman- satt på samma sätt som den lägre instansen. Alla har rätt att överklaga till andra instans. Man räknar med att ca 5 % av ärendena fullföljs på detta sätt. Ca 1,5 % av de över- klagade ärendena föranleder ändring.

En av fördelarna med systemet är att man kan åstadkomma ett snabbt förfarande. Det tar i genomsnitt en månad innan slutligt be- slut föreligger i första instansen. Fullföljs talan får man räkna med ytterligare ca 3 veckor.

Utredningen bereddes tillfälle att ta del av ett mål som handlagts vid förvaltnings- straffkollegiet vid stadsdelsförvaltningen Warszawa Praga Pölnoc. Det gällde en per- son som snattat te för ca 200 zloty på ett företag. Saken rapporterades till polisen där gärningsmannen förhördes. Slagning i straff- registret visade inget tidigare brott. Perso- nalia inhämtades varefter saken hänsköts till kollegiet. Gärningsmannen dömdes till böter om 1 500 zloty.

De samhälleliga medlingskommissionerna

Dessa medlingskommissioner kan närmast jämföras med kamratdomstolar, dock med den skillnaden att de avgöranden som träf- fas av medlingskommissionerna måste bygga på frivillig medverkan av de inblandade. Det finns två slag av medlingskommissioner, dels sådana som inrättas vid arbetsföretagen och som handlägger förseelser på arbets- plats, dels sådana som inrättas i bostadsom- rådena (byar på landet, kvarter och liknan- de områden i städerna). Det finns f.n. ca 5000 medlingskommissioner i Polen, varav ca hälften i städerna.

Medlingskommissionerna handlägger ären- den som rör grannelagtvister, rubbning av samhällsordningen, försummelser i plikten mot familjen, busaktighet bland barn, för- summelser i arbetet, vårdslös hantering av arbetsmaterial eller gemensam egendom, småsnatterier, ringa skadegörelse o.dyl.

Ledamöterna i kommissionerna väljs på arbetsföretagen av samtliga där anställda och i bostadsområdena av samtliga inom området boende. I varje kommission finns 5—15 personer. Kommissionen är »domför» med 3 ledamöter.

Varje medborgare har rätt att föra sin sak inför kommissionen. Kommissionen kan också självmant ta upp ärenden. En del fall kommer via åklagare eller domstol till kom- missionen med tillämpning av strafflagens artikel 26. Även polisen kan hänskjuta ären- den till dess prövning. En regel är dock att de samhälleliga domstolarna inte äger be- fatta sig med ärenden som samtidigt är före- mål för domstolsprövning.

Kommissionernas sammanträden är _of- fentliga. I sådana fall då intima förhållan- den tas upp till behandling kan kommissio- nen besluta om begränsning av antalet åhörare. Alla som är närvarande får säga sin mening även om de inte uppträder som vittnen. Den inkallade har rätt att utse bi- träde (advokat eller annan). Då ärendet av- ser minderårig krävs närvaro av förmyn- daren.

Syftet med verksamheten är att få till stånd förlikning mellan parterna. Beslutet

utgör en »stadsfästelse» av förlikningen. Det kan innebära att den ena parten förklarar sig villig att utge viss ersättning eller på annat sätt gottgöra den andra, be den andre om ursäkt, avstå från att i fortsättningen agera på visst sätt eller betala visst belopp (högst 300 zloty) till visst allmännyttigt än— damål. Är det fråga om lagöverträdelse och vägrar den skyldige att rätta sig efter be- slutet kan kommissionen begära att saken förs till domstol.

Kommissionernas beslut kan inte över- klagas.

Åklagarmyndigheten utövar viss kontroll över verksamheten. Finner åklagaren att kommissionens beslut strider mot lagen kan han föra ärendet till distriktsdomstolen.

År 1969 handlades ca 40000 ärenden av medlingskommissioner i landet. 68 % av ärendena slutade med förlikning. Det beräk- nas att ca 80 % av dessa fall ledde till var- aktig förlikning.

Under sitt studiebesök hade brottmåls- utredningen tillfälle att följa verksamheten vid samhälleliga medlingskommissionen vid kommunalförvaltningen i Dlugosiodlo, en liten by några mil från Warszawa. Ordfö- rande i kommissionen var byns skolchef och bisittare kommunordföranden samt en agro- nom. Vid förhandlingen fanns särskild pro- tokollförare.

Två av målen avsåg grannelagstvister. En person hade låtit sina kreatur beta på en annans fält, två tvistade om rätten till en åkerteg. Det tredje ärendet avsåg en tvist mellan två kvinnor — en äldre kvinna och dennas systerdotter sorn sammanbott. Den yngre kvinnan anklagades för att ha misshandlat den äldre samt tillgripit vissa föremål.

Tvisten i de förstnämnda ärendena slutade med att den förorättade fick viss ersättning för intrånget samt förklarade att han i fort- sättningen ämnade hålla bättre stängsel kring sina ägor. Uppgörelsen träffades med handslag varvid den skyldige bad den andre om ursäkt.

Tvisten mellan de båda kvinnorna var svårlöst. Den äldre kvinnan vägrade att ta emot den andres ursäkt. Den unga förklara-

de att hon skulle flytta ifrån sin moster och betalade viss ersättning för de föremål hon lagt sig till med. Den äldre kvinnan accep- terade denna lösning om än tycktes det nå- got motvilligt.

Allmänna uttalanden om den nya strafflagen

Från domstolshåll anförs att den nya straff- lagen mottagits positivt. Den ger domarna möjligheter att tillgripa påföljder som sär- skilt kan anses lämpade i det enskilda fallet, frihetsberövandet kan inskränkas till allvar- ligare fall och de mindre egendomsförseel- serna behöver överhuvudtaget inte tas upp av domstol.

Emellertid har den nya strafflagen gjort det nödvändigt att domarna ute på fältet »omskolas» för de nya idéerna. Eftersom lagen till stor del bygger på de landvin— ningar som gjorts inom den polska rätts- skipningen har domarna i allmänhet haft lätt att anpassa sig. Man noterar dock att de tillämpar de nya principerna med viss försiktighet och avvaktar en fast praxis. En nyhet är att domstolarna skall samarbeta med olika samhälleliga institutioner bl.a. vid tillämpningen av reglerna om villkorlig dom. Det anses dock allmänt att dessa institutio- ner ännu inte är tillräckligt utrustade för att kunna förverkliga lagens intentioner. Re- formen måste därför genomföras successivt.

Ett problem har gällt anskaffandet av garanter och frivilliga övervakare. Efter överläggningar mellan länsdomstolen och länsåklagaren i Warszawa informerades massmedia och företagen om nödvändig- heten av att frivilliga krafter mobiliserades. Detta gav resultat. Enbart i Warszawa finns nu en kår om 1 000 personer som ställer sig till förfogande som frivilliga övervakare.

Även åklagarna anses vara allmänt posi- tiva till straffreformen och man har från generalprokuratorns sida medverkat till det lagförslag om handläggning av förseelser som nu föreligger. Sådana lagöverträdelser bör handläggas av förvaltningsstraffkolle- gier och medlingskommissioner. Åklagarna övervakar dock att dessa organ inte över-

skrider sina befogenheter. Man lägger sig inte i förvaltningsorganens straffmätning men ser till att organen fasthåller vid att brott, som orsakar skada på samhällets egendom, skall gottgöras.

Den nya strafflagens påföljdssystem med huvudvikten lagd vid villkorliga påföljder anser generalprokuratorn vara ett steg i rätt riktning. Beslut om Villkorligt inställande av strafförfarandet bör, menar man, meddelas av åklagare på ett tidigt stadium så att dom- stolarna endast skall behöva tillgripa denna möjlighet i sådana fall, då åklagarens och domstolens bedömning skiljer sig eller då nya omständigheter kommer fram under rättegången.

Kriminologisk forskning

I Polen liksom i andra öststater bedrivs om- fattande kriminologisk forskning.

År 1961 inrättades ett kriminologiskt insti- tut som sorterar under justitieministeriet. Vid detta arbetar tillhopa 16 forskare, varav fem psykologer-kriminologer, sju jurister, två pedagoger, en statistiker och en psykia- ter. Institutet kom till därför att justitie- ministern behövde ett forskarlag som ome- delbart kunde ge sig i kast med praktiska forskningsuppgifter. Den forskning som be- drivs vid universitetets kriminologiska insti- tution är framförallt inriktad på teoretiska kriminalitetsproblem.

Institutets uppgift är att studera före- komsten av brott och effekten av olika straffpåföljder samt att göra prognoser för brottsligheten. Hittills har arbetet främst tagit sikte på ungdomskriminaliteten.

Man har också bedrivit viss experimen- tell verksamhet. Bl.a. har man studerat verk- ningarna av att minderåriga behandlas i »halvfria» former. Man har låtit grupper av ungdomar som skulle ha vistats i slutna uppfostringsanstalter flytta ut till arbets- platser. De har bott i arbetarhotell under särskild övervakning men arbetat i vanlig arbetsmiljö. Det har visat sig vara en lämp- lig reaktionsform som man ämnar utvidga.

Ett annat ämne för en undersökning har varit minderåriga brottslingars situation i

storstadsmiljön. Det har här gällt att under- söka om de medel som domstolarna nu till- griper i storstäderna för resocialisering är verkningsfulla. Frågan har ställts i vad mån tillräcklig hänsyn tagits till de sociala för- ändringarna vid urbaniseringen osv. Ett samarbete har inletts med krirninologer i Frankrike, Ungern och Jugoslavien, där motsvarande fråga undersöks.

En särskild grupp som studerats är de all— mänt asociala och ordningsstörande ung- domarna (s.k. huliganer). Mot dem tillämpas särskilda åtgärder som avser att snabbt och eftertryckligt beivra sådan laglöshet. Vid institutet undersöker man f.n. effektiviteten av dessa åtgärder. Ett särskilt problem gäl- ler att utforska bakgrunden till de fall där den unge döms för aggressiva brott. Man in- riktar sig särskilt på den pedagogiska sidan av påföljderna. Frågan gäller vilka slags ar- beten, utbildning, kulturell verksamhet osv. har bästa effekten från rehabiliteringssyn- punkt.

Kriminologisk forskning av liknande slag bedrivs vid ett institut som sorterar un- der generalprokuratorn. Vidare bedriver polska vetenskapsakademin viss kriminolo- gisk forskning.

Det förekommer viss samverkan mellan de olika kriminologiska instituten. Åtta av forskarna vid justitieministeriets institut har avlagt doktorsgrad och utövar även viss un- dervisning vid universitetet. Detta institut utger en kvartalstidskrift »Revue Péniten- tiaire» samt fortlöpande cirkulär. Gjorda undersökningar publiceras.

Slutligen bör nämnas att instituten spelar en rådgivande roll då det gäller förberedan- de av lagförslag. Den nya strafflagen har gett instituten ett omfattande arbetsfält men tyvärr är personalen inte tillräcklig för att man skall kunna ge sig i kast med alla problem.

Tabell B 2: 1. Vissa till polisen anmälda brottstyper.

Brott 1967 1969 (prel. siffror) Brott mot 8 kap. BrB (tillgreppsbrott): (309 945) (315 956)

Därav: Inbrottsstöld 85 469 86 353 Tillgrepp av fortskaffningsmedel 89 008 99 406 Tillgrepp ur eller från fortskaffningsmedel 51 478 45 246 Fickstölder 2 460 2 946

Tillgrepp i badhus, omklädningsrum, graderob o.dyl. samt på campingplats, friluftsbad 10 218 (uppg. saknas) Tillgrepp i bostadslägenhet, vindar, trappuppgångar o.dyl. 9 732 (uppg. saknas) Tillgrepp i butiker och varuhus 21 105 18 780

Brott mot 9 kap. BrB (bedrägeri och annan oredlighet): (43 097) (46 649) Därav: Postbedrägeri 5 651 3 438 Hotell-restuarang och droskbedrägeri 4 221 3 850 Automabedrägeri 378 1 319 Checkbedrägeri 13 952 19 362

Brott mot 10 kap. BrB (förskingring och annan trolöshet): (6 888) (5 029) Därav: Förskingring och undandräkt 3 289 2 318 Olovligt förfogande över avbetalningsgods 1 271 897

1 Kriminalstatistik 1967 del 1, polisstatistik (på grund av omläggning till central dataregistrering föreligger ännu inte uppgifter för 1968 men vissa preliminära _siffror för 1969 har lämnats av Statistiska centralbyrån) samt Kriminalstatistik 1968, del 2, domstols- och åklagarstatistik.

Uppklarade brott som anmälts 1967

Uppklarade brott 1967 Uppklarings- Uppkl.

Brott (hela riket) (även försök) procent Samtliga procent Tillgrepp av a) bilar 9 567 31,68 7 519 24,90 b) motorcyklar 453 21,74 350 16,79 c) mopeder 3 094 18,62 2 366 14,24 d) cyklar 1 747 4,69 1 396 3,75 Stöld/snatteri (ej inbrott) a) ur motordrivet

fortskaffningsmedel 5 314 10,57 4 268 8,49 b) i badhus, omklädnings- ,

rum, garderob o.dyl. 1 929 20,99 1 686 18,35 * e) på campingsplats, friluftsbad 228 22,14 199 19,32 * d) i bostadslägenheter, vindar,

trappuppgångar o.dyl. 3 942 40,51 3 093 31,78 e) i butiker och varuhus 18 048 85,52 15 402 72,98 f) i lager 1419 73,98 1 241 64,70 Fickstöld 642 26,10 549 22,32 Hotell-restaurang- och droskbedrägeri 3 393 80,38 2 583 61,19 Checkbedrägeri 14 516 104,04 8 923 63,95 Automatbedrägeri 87 23,02 67 17,72 Förskingring och undandräkt 3 291 100,06 1 308 39,77 Olovligt förfogande över avbetalningsgods 1 122 88,28 723 56,88

Tabell B 2: 3. Vissa uppklarade förmögenhetsbrott som begåtts av minderåriga efter brottets art och den minderåriges ålder vid tiden för brottet, 1967.

Ålder

Brott (hela riket) 1—10 år 11 år 12 år 13 år 14 år Summa Tillgrepp av a) bilar 22 21 105 449 1 924 2 521 b) motorcyklar 2 4 14 46 118 184 c) mopeder 199 243 500 856 1 063 2 861 d) cyklar 149 81 137 163 226 756 Stöld/snatteri (ej inbrott) a) ur motordrivet

fortskaffningsmedel 70 46 85 208 372 781 b) ibadhus, omklädnings-

rum, garderob o.dyl. 107 157 188 356 378 1 186 e) på campingplats,

friluftsbad 103 5 11 18 35 172 d) i bostadslägenheter, vindar,

trappuppgångar o.dyl. 80 60 107 202 198 647 e) i butiker och varuhus 623 555 669 1 628 1 312 4 787 f) i lager 14 5 11 32 44 106 Fickstöld 17 31 24 36 39 147 Hotell—restaurang- och ' droskbedrägeri -— -— 5 7 12 Checkbedrägeri — 9 4 9 27 49 Automatbedrägeri 17 12 19 5 1 3 66 Förskingring och undandräkt 2 1 1 5 1 10 Olovligt förfogande över avbetalningsgods —— — — — 1 1 160 SOU 1971: 10

Tabell B 2: 4. Personer, vilka dömts till påföljd för brott efter kön, brottets art m.m., 1968.

Antal dömda Därav dömda till böter Huvudbrott Män Kv. S:a Män Kv. S:a Stöld (8: 1 BrB) 3 908 608 4 516 149 14 163 Snatteri (8: 2 BrB) 4 163 2 781 6 944 3 940 2 751 6 691 Grov stöld (8: 4 BrB) 4 975 140 5 115 26 1 27 Bedrägeri (9: 1 BrB) 1 337 234 1 571 23 6 29 Bedrägligt beteende (9: 2 BrB) 1 236 144 1 380 1 150 137 1 287 Grovt bedrägeri (9: 3 BrB) 1 490 290 1 780 3 2 5 Förskingring (10: 1 BrB) 291 42 333 — — — Undandräkt (10: 2 BrB) 63 7 70 52 7 59 Grov förskingring (10: 3 BrB) 78 20 98 1 1

Tabell B 2: 5. Tilltalade och dömda personer efter brottets art, påföljd m.m., 1968.

Huvudbrott Försking- Stöld Snatteri Gr. stöld Bedrägeri ringsbrott

Påföljd m.m. (& 1) (8: 2) (8: 4) (9: 1—3) (10: 1—4, 7) Ej dömda (ej sakerförklarade) 132 339 73 300 70 Fria från påföljd (33: 2 BrB) 3 —— 2 —— Påföljdseftergift (3314 BrB) — 5 —- 3 1 Dömda till Fängelse 826 84 1 732 884 77 Ungdomsfängelse 41 1 245 28 2 Internering 88 12 294 138 4 Villkorlig dom 1 204 5 345 828 225 Skyddstillsyn 1 889 79 2 086 1 418 234 öppen psyk. värd 10 1 2 3 4 Sluten psyk. värd 37 3 101 59 3 Vård enl. NvL 74 50 25 30 6 Vård enl. BvL 184 5 258 19 2 Böter 163 6 691 27 1 321 441 Disciplinstraff 12 3 23 Enbart avsättning el. suspension 1 —— —— Summa personer 4 651 7 2818 5 188 5 036 1 092 Därav dömda till påföljd 4 516 6 944 5 115 4 731 1 021

Tabell B 2: 6. Personer, vilka åklagare beslutat att ej åtala för brott, efter brottets art m.m., 1968.

Ej åtal enligt

1964 RB 20: 7 RB 20: 7 RB 20: 7 NvL BvL Huvudbrott års lag p. 1 p. 2 p. 4 5 57 9 69 Stöld (8: 1 BrB) 1 572 1 236 88 4 233 Snatteri (8:2 BrB) 848 61 179 38 142 38 Grov stöld (8: 4 BrB) 1 478 -— 338 143 1 851 Bedrägeri (9: 1 BrB) 43 4 131 16 2 8 Bedrägligt beteende (9: 2 BrB) 72 12 93 38 58 17 Grovt bedrägeri (9: 3 BrB) 50 — 123 27 34 Förskingring (10: 1 BrB) 4 — 20 2 -—— ] Undandräkt (10: 2 BrB) 2 3 -—— 2 Grov förskingring (10: 3 BrB) 2 1 —— —— Olovligt förfogande (10: 4 BrB) 76 4 33 1 —— 6 Olovligt brukande (10: 7 BrB) 94 24 3 1 18

Tabell B 2: 7. Personer, vilka åklagare enligt 1964 års lag beslutat att ej åtala för brott, efter brottets art och den åtgärd barnavårdsnämnd föreslagit, 1968.

Huvudbrott Försking-

Av barnavårdsnämnd Stöld Snatteri Gr. stöld Bedrägeri ringsbrott föreslagen åtgärd (8: 1) (8: 2) (8: 4) (9: 1—3) (10: 1—4, 7) Inskrivning vid ungdomsvårdsskola 43 2 141 9 1 Samhällsvård i annan form 171 11 357 15 4 Övervakning 669 92 726 41 33 Varning 214 55 91 25 14 Annan åtgärd 48 35 27 3 8 Ingen åtgärd 359 160 129 23 62 Yttrande ej inhämtat 68 493 7 49 56

1 572 848 1 478 165 178

Avdömda fall av snatteri, bedrägligt beteende och

Undersökningen grundas på de uppgifter som på utredningens begäran lämnats av samtliga underrätter (häradsrätter och råd- husrätter) i landet angående avdömda mindre förmögenhetsbrott. Utredningens rundfråga gällde hur många personer som 1968 dömts för enbart snatteri, bedrägligt beteende eller undandräkt eller för ettdera av dessa brott i kombination med annat sådant brott eller i kombination med brott på vilket endast kan följa böter. Vidare önskade utredningen veta i hur många av dessa fall påföljden blivit annan än böter samt hur påföljderna fördelats. Särskilt skulle anges om det, då påföljden blev annan än böter, förelåg så- dan situation som avses i 34:1 BrB, dvs. att domstolen förordnat att tidigare ådömd påföljd skall avse även det nu aktuella brottet.

I samtliga fall, där domstolarna utan till- lämpning av 34: 1 BrB ådömt annan påföljd än böter, har utredningen tagit del av dom- stolsakten. Dessa fall redovisas särskilt i det följande.

Totalt rörde det sig om 5680 ådömda fall. Fördelningen mellan de tre brotten och valet av påföljd framgår av tabell B 3:1. Till snatteri har här även hänförts sådana fall, där brottet kombinerats med bedrägligt beteende eller undandräkt eller annat rent bötesbrott. Till bedrägligt beteende har på motsvarande sätt även hänförts sådana fall, där brottet kombinerats med undandräkt eller annat bötesbrott och till undandräkt

sådana fall, där brottet kombinerats med annat rent bötesbrott.

A. Snatteri

Domstolarna har dömt i 4406 fall för en- bart snatteri, i 40 fall för snatteri jämte be- drägligt beteende eller undandräkt samt i 243 fall för snatteri jämte annat brott på vilket endast kan följa böter, tillhopa 4 689 fall.

Påföljderna fördelas enligt tabell B 3: 2.

l. Fall där påföljden för snatteri bestämts till fängelse

1.1 Man (39 är, ogift, utan anställning, 8 p. i krim.reg.) åtalades för snatteri bestående i att han i varuhus tillgripit fyra plånböcker, värda 82: 50. Gär- ningen erkändes. RRzn: I målet är upplyst att P. genom dom den 18 dec. 1967 dömts för grov stöld till fängelse åtta månader. RR:n finner ej sådana omständigheter föreligga att den tidi- gare ådömda påföljden bör avse jäm- väl det brott, varom P. nu övertygats. P. bör dömas särskilt till fängelse för detta brott. (Dom: fängelse en må- nad.) 1.2 Man (40 år, gift, utan fast anställning) åtalades för två olika snatterier, det ena i varuhus, där matvaror tillgreps för 37 kronor, det andra i en urbutik,

Påföljd Villk. Skydds— Överl. f. 34: 1 BrB

Brott Böter Fängelse dom tillsyn särsk.vård tillämp. S:a Snatteri 4 548 7 3 11 35 85 4 689 Bedrägligt beteende 888 3 1 2 1 1 41 946 Undandräkt 40 — 2 —— 3 45

5 476 10 4 15 46 129 5 680 Tabell B 3: 2. Ådömda snatterier. Domstol Villk. Skydds- överl. f. 34: 1 BrB under Böter Fängelse dom tillsyn särsk.vård tillämp. S:a Svea hovrätt 1 902 5 8 24 31 1 970 Göta hovrätt 648 1 1 1 1 9 661 Skånska hovrätten 800 — 1 _ 2 13 816 HovR:n V. Sverige 902 1 —— 2 3 25 933 HovR:n N. Norrland 113 —— 1 5 6 125 HovR:n Ö. Norrland 183 — — — —- 1 184

4 548 7 3 11 35 85 4 689

1.3

där ett damarmbandsur tillgreps, värt 56 kronor. Det sistnämnda brottet :be- gicks i samarbete med en annan per- son. Denne avledde butiksinnehava- rens uppmärksamhet, varvid den till- talade tillgrep uret som han tidigare bett att få titta på för ev. inköp. RR:n fann åtalet styrkt. Med hänsyn till att gärningarna innefattade upprepat åter- fall och med hänsyn till det tillgripnas värde fann RR:n påföljden inte kunna stanna vid böter. (Dom: fängelse en månad.) Man (42 år, utländsk medborgare, må- lare) åtalades för butikssnatteri vid tre olika tillfällen, varvid tillgripits mat- varor till sammanlagt värde av 54: 47. RR:n fann åtalet styrkt. Vid bedö- mandet av påföljden beaktade RR:n att snatterierna utgjorde flerfaldigt upprepade återfall. (Dom: fängelse en månad.)

1.4 Man (40 år, utan fast bostad och an-

1.5

ställning, omfattande tidigare krimina- litet — 13 p. i krim.reg. och åter- kommande fyllerier) åtalades för två olika snatterier och fylleriförseelser. Vid det första tillfället tillgreps fisk- bullar, värda 1: 25, vid det andra till- fället en ost, värde 5: 11. RR:n fann åtalet styrkt. I påföljdsfrågan uttalade RR:n att brotten begåtts under tid då den tilltalade var villkorligt frigiven. Med hänsyn härtill och till att han ti— digare vid flera tillfällen gjort sig skyldig till snatteri och andra för- mögenhetsbrott, fann RR:n att han borde ådömas fängelse. (Dom: fängel— se en månad.) Man (27 år, utländsk medborgare, häktad, utan fast bostad och anställ- ning, tidigare dömd för förfalskning i hemlandet och för restaurangbedräge- rier, rattfylleri och ett flertal fylleri-

förseelser i Sverige) åtalades för bu— tikssnatteri bestående i att han vid ett tillfälle tillgripit fyra burkar starköl (värde 7: 40) samt vid ett annat till- fälle sex burkar starköl (värde 11: 16). RR:n fann åtalet styrkt. (Dom: fäng- else en månad samt förvisning.)

1.6 Man (38 år, utländsk medborgare, häktad, utan bostad och anställning, tidigare dömd två gånger för snatteri, vardera gången till fängelse en månad, samt för en mängd fylleriförseelser), åtalades för butikssnatteri bestående i att han under spritpåverkan tillgripit ett reseur, värt 22 kronor, samt för fylleri vid två tillfällen. RR:n fann åtalet styrkt och anförde att, enär den tilltalade under de senaste åren vid upprepade tillfällen dömts och avtjä- nat straff för snatteri, ifrågavarande gärning förskyllde fängelse. (Dom: fängelse en månad.) 1.7 Man (29 år, utan fast anställning, tidi- gare dömd för förmögenhctsbrott, 11 p . i krim.reg.) åtalades dels för snat- teri (tillgrepp av en rakapparat, värd 60: —, i en butik) dels för fylleri vid ett annat tillfälle. Den tilltalade er- kände snatteriet och uppgav att han vid tillfället varit spritpåverkad. RR:n bemärkte att den tilltalade vid ett tio- tal tillfällen dömts för förmögenhets- brott samt att han ålagts ett förvand- lingsstraff å 25 dagar och därvid er- hållit anstånd med straffets verkställig- het. De aktuella gärningarna hade be- gåtts under den med anståndet förena- de prövotiden. Med hänsyn till att snatteriet utgjorde återfall och till det värde, snatteriet avsett, fann RR:n annan påföljd än fängelse ej kunna ifrågakomma. Dom: fängelse en mån- nad 15 dagar samt förverkande av an- ståndet med verkställigheten av för- vandlingsstraffet. Talan fullföljdes i hovrätten, som fastställde RR:ns dom.

I detta sammahang skall även nämnas ett fall, där underrätten bedömt tillgreppet sorn snatteri och ådömt fängelse men där

hovrätten ändrat brottsrubriceringen till stöld.

Det rörde sig om en man (35 år, utan an- ställning, med omfattande tidigare krimina— litet 7 p. 1 krim.reg.) vilken åtalades för att tillsammans med annan ur en dikeskörd bryggerilastbil ha tillgripit två ölbackar, innehållande 50 mellanöl, värde 56: 50.

HR:n fann det utrett att tillgreppet skett medelst inbrott i lastbilens lastutrymme. Det kunde dock inte visas att den tilltalade, som varit kraftigt berusad, begått inbrottet eller att uppsåtet hos honom omfattat den om- ständigheten att stölden skett genom inbrott. Med hänsyn härtill och till värdet av det tillgripna ansågs brottet böra bedömas som snatteri. Eftersom den tilltalade ett flertal gånger tidigare dömts för förmögenhetsbrott till frihetsstraff, bestämde HR:n påföljden till fängelse en månad.

Med beaktande av att tillgreppet skett från en havererad bil vilken måst lämnas utan tillsyn, bedömde HovR:n brottet som stöld. Dom: fängelse en månad.

Talan fullföljdes i HD, som ej fann skäl att meddela prövningstillstånd.

2. Fall där påföljden för snatteri bestämts till villkorlig dom

2.1 Man (50 år, ogift, ej tidigare krimina- litet, alkohohnissbrukare, förtidspen- sionerad, omyndigförklarad) åtalades för stöld, bestående i att han vid vart och ett av tre tillfällen från en drosk- bilägare tillgripit 15—20 kronor. I må- let framkom att tillgreppen skett ur skåp och kläder, som målsäganden förvarat i sin bostad. HR:n fann att gärningarna med hänsyn till de till- gripna beloppens ringa storlek var att anse som snatterier. Anledning fanns till antagande att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej er- fordrades för att avhålla den tilltalade från vidare brottslighet. (Dom: vill- korlig dom.) 2.2 Man (51 år, linjearbetare med ordnad anställning, ej tidigare straffad) åtala- des för snatteri bestående i att han vid

2.3

ett 25-tal tillfällen under januari—mit- ten av juni 1968 på sina arbetsplatser tillgripit tillhopa ca 75 kg skrotad kop- partråd, värd 4: 50 per kg. HR:n fann åtalet styrkt samt uttalade att den, ehuru tillgreppen borde ses i ett sam- manhang och avsåg ej ringa värde, godtog åklagarens brottsrubricering. I påföljdsfrågan yttrade HR:n: AV i målet företagen personundersökning framgår följande. K. har haft alkohol- problem. Han fick i anledning av till- greppen avsked från sin anställning och har bl.a. på grund av sin knäskada få valmöjligheter på arbetsmarknaden. Hans äktenskap är under upplösning. HR:n har med anledning av vad så- lunda och i övrigt framkommit om K:s person övervägt att döma till skyddstillsyn. Då det emellertid icke syns erforderligt att ställa K. under övervakning i syfte att avhålla honom från vidare brottslighet, kan nämnda påföljd ej komma i fråga. Valet av på- följd lär då stå mellan — ganska höga böter och villkorlig dom. Med hän- syn till önskvärdheten av att icke be- lasta Kzs redan ansträngda ekonomi och till de i målet föreliggande sär- skilda omständigheterna har HR:n funnit villkorlig dom utgöra den lämp- ligaste påföljden. (Dom: villkorlig dom.) Kvinna (56 år, ogift, tillfälligt anställd som vårdbiträde, ej tidigare straffad) åtalades för stöld bestående i att hon vid flera tillfällen tillgripit dels från vårdhemmets förråd 20 la'kan och 9 handukar (värde 185: —), dels från pa- tienter på hemmet ett antal klädesper- sedlar, näsdukar och tvättlappar (vär- de ca 110: _). HR:n fann åtalet styrkt men bedömde brottet som snatteri. Därvid åberopades att värdet av varje tillgrepp ej var större än att tillgreppet, om bedömningen gjordes endast med värdet som utgångspunkt, skulle an- ses som snatteri. Vad åklagaren anfört om att den tilltalade svikit förtroende som hon åtnjutit i sin befattning samt

att tillgreppen till stor del skett från de särskilt hjälplösa människor som patienterna på Vårdhemmet utgjorde, ansågs ej heller böra medföra att går- ningarna bedömdes som stöld. I på- följdsfrågan yttrade HR:n att valet stod mellan dagsböter och villkorlig dom samt fann, med hänsyn särskilt till vad som framkommit om de psy- kiska särdragen hos den tilltalade, att villkorlig dom var att föredraga. (Dom: villkorlig dom.)

3. Fall där påföljden för snatteri bestämts till skyddstillsyn

3.1

3.2

3.3

Kvinna (47 år, frånskild med fem barn varav tre minderåriga hemma- boende, utan anställning, dömd en gång tidigare för snatteri) åtalades för snatteri bestående i att hon på ett varuhus tillgripit olika matvaror för tillhopa 35: 34. Hon erkände brottet. HR:n antecknade att hon tidigare dömts för snatteri av icke ringa om- fattning. Med hänsyn härtill och till en i målet verkställd personundersökning, varav framgick att i hennes fall en lämplig övervakning skulle tjäna ett brottsförebyggande syfte, ansåg HR:n att skyddstillsyn borde ådömas. (Dom: skyddstillsyn.) Kvinna (30 år, ogift, föremål för om- skolning inom arbetsvårdsbyrån, tidi— gare meddelad villkorlig dom för stöld samt för brott mot narkotikakungörel- sen och underkastad övervakning inom kriminalvården) åtalades för snatteri av radioapparat, värd 87:20. RR:n, som fann åtalet styrkt, ansåg att skyddstillsyn i förevarande situation var en för henne lämplig påföljd. (Dom: skyddstillsyn.) Kvinna (43 år, gift, med tre minder- åriga barn, sjukskriven »för nerverna») åtalades för butikssnatterier vid tre olika tillfällen (sammanlagt värde 114: 50). Varorna doldes i ett sidofack i privat kasse. RR:n fann åtalet styrkt. (Dom: skyddstillsyn.)

3.5

3.6

3.7

Kvinna (32 är, ogift, alkoholmissbru- kare) åtalades för butikssnatteri av matvaror vid två tillfällen (samman- lagt värde 14: —) samt för bedrägligt beteende i samråd med annan vid två tillfällen (smitning från restaurangnota för tillhopa 165: —). Rådhusrätten fann åtalet styrkt. (Dom: skyddstill- syn-)

Man (36 år, utan fast bostad och an- ställning, med betydande tidigare kri- minalitet 8 p. i krim.reg. -—— och ett flertal fylleriförseelser) åtalades för butikssnatterier vid två tillfällen (sam- manlagda värde 15:—) samt fylleri och förargelseväckande beteende. Åta- let ansågs styrkt. I påföljdsfrågan an- märke RR:n att den tilltalade hade allvarliga alkoholproblem samt att nykterhetsnämnden beslutat meddela denne anstånd med intagning på all- män vårdanstalt. Uppenbart var enligt RR:ns mening att den tilltalade måste tas om hand för att man överhuvud- taget skulle få någon möjlighet att sa- nera hans levnadsförhållanden. (Dom: skyddstillsyn med nykterhetsvårdande föreskrifter.)

Kvinna (37 är, fyra minderåriga barn, utan anställning, tidigare vårdad för nerv-besvär) åtalades för butikssnatteri vid två olika tillfällen (sammanlagda värdet 88:98). RR:n konstaterade att hon tidigare vid ett flertal tillfällen dömts till böter för snatteri. Företagen läkarundersökning visade ingen psy- kisk abnormitet eller sjukdom, annat än en reaktiv depression. Rättspsykiat- risk undersökning ansågs inte behövlig. RR:n fann det erforderligt att den tilltalade ställdes under övervakning. (Dom: skyddstillsyn.) Kvinna (55 år, frånskild, sjuklig, tidi- gare dömd för egendomsbrott) åtala- des för snatteri av en burk krabba, värd 6: 20, i butik. RR:n hänförde sig till uttalanden i personundersökningen att den tilltalade led av sviter efter tidigare alkoholmissbruk, vilket bl.a. yttrade sig i en leverskada, minnesför-

3.8

3.9

3.10

lust och nedsatta mentala funktioner. Den tilltalade var numera icke arbets- för utan för sitt uppehälle hänvisad till försäkringskassa och socialvård. Varken bötes- eller fängelsestraff an- sågs ha någon som helst positiv effekt på den tilltalade. (Dom: skyddstillsyn med nykterhetsvårdande föreskrifter.) Kvinna (46 år, ogift, sjukpensionerad, tidigare vid flertal tillfällen dömd för snatteri) åtalades för snatteri av di- verse varor, värde 19: 81, i butik. Rättspsykiatrisk undersökning utfördes i målet. RR:n fann med hänsyn till personutredningen att den tilltalade måste ställas under övervakning. Mera ingripande påföljd än skyddstillsyn an- sågs inte erforderlig. (Dom: skyddstill- syn med föreskrift om öppen psykiat- risk vård.) Man (22 år, utländsk medborgare, ordnad anställning, tidigare straffad för butikssnatteri, 8 fylleriförseelser) åtalades dels för stöld av korsett, höft- hållare o. byxgördel (värde 101:—) vid ett tillfälle och dels för snatteri av en bysthållare (värde 26: —) vid ett annat tillfälle. Brotten begicks under spritpåverkan. RR:n bedömde båda gärningarna som snatteri. Med hänsyn till att den tilltalade i september 1967 dömts för snatteri och fylleri till 80 dagsböter, fann RR:n att gärningarna förskyllde fängelse. På grund av vad som upplysts om hans karaktär och personliga förhållanden ansågs han vara i behov av övervakning. En mera ingripande påföljd än skyddstillsyn an- sågs inte påkallad. (Dom: skyddstill- syn jämte föreskrift om nykterhets- vårdande åtgärder.) Man (26 är, gift, utan anställning, tidi- gare ostraffad) åtalades för stöld inne- bärande att han i ett varuhus, där han efter stängningsdags gömt sig, olov- ligen tillgripit ett armbandsur, värt 89: 50. Den tilltalade erkände gärning- en. RR:n ansåg att gärningen med hänsyn till armbandsurets förhållande- vis ringa värde borde bedömas som

Överl. f. Villk. Skydds- särsk. 34: 1 BrB

Domstol under Böter Fängelse dom tillsyn vård tillämp. S:a Svea hovrätt 391 -— 1 2 8 19 421 Göta hovrätt 155 1 —— 1 6 163 Skånska hovrätten 109 2 — — 2 5 118 HovR:n V. Sverige 137 —— — — —— 6 143 HovR:n N. Norrland 39 — — —— — 5 44 HovR:n ö. Norrland 57 — — — _ 57

888 3 1 2 1 1 41 946

snatteri. Det ansågs erforderligt att den tilltalade ställdes under övervak- ning. (Dom: skyddstillsyn.) Kvinna (29 är, två minderåriga barn, utan anställning, 1963 meddelad vill- korlig dom för stöld) åtalades för stöld bestående i att hon vid upprepade till- fällen under hösten 1967—7 juni 1968 i en livsmedelsaffär tillgripit och till- ägnat sig varor till ett sammanlagt värde av ca 200 kronor. RR:n fann styrkt att den tilltalade vid åtminstone 15 tillfällen förövat tillgrepp men att hon icke vid något tillfälle tillgripit varor för mer än 10 kronor. RR:n be- dömde tillgreppen som snatteri. RR:n anförde att den tilltalade visserligen en gång förut dömts för tillgreppsbrott men att personutredningen ej gav an- ledning antaga att frihetsstraff var er- forderligt för hennes tillrättaförande. övervakning syntes emellertid vara lämplig. (Dom: skyddstillsyn.)

3.11

4. Fall där påföljden för snatteri bestämts till överlämnande för särskild vård

Av de 35 avdömda fallen avsåg 29 över- lämnande för vård enligt nykterhetsvårds- lagen, 3 överlämnande för vård enligt bar- navårdslagen samt 3 överlämnande för psykiatrisk vård.

Flertalet av de dömda personerna hade gjort sig skyldiga till upprepade brott. Det tillgripnas värde fördelades enligt följande.

värde (kr) under 5 5—10 11—20 21—30 31— antal 7 6 6 3 l 3

B. Bedrägligt beteende

Domstolarna har dömt i 791 fall för enbart bedrägligt beteende (varav 576 avsåg s.k. snyltning), i 2 fall för bedrägligt beteende och undandräkt samt i 153 fall för bedräg- ligt beteende (varav 103 avsåg snyltning) jämte annat brott på vilket endast kan följa böter, tillhopa alltså 946 fall.

Påföljderna fördelas enligt tabell B 3: 3.

5. Fall där påföljden för bedrägligt beteende bestämts till fängelse

5.1 Man (53 år, utan fast bostad och an- _ ställning, tidigare kliminth belastad, 8 p. i krim.reg.) åtalades för bedräg- ligt beteende bestående i att han un— der tiden 16—19 juni 1967 begagnat sig av husrum och intagit förtäring på ett hotell för sammanlagt 109: 30 utan att göra rätt för sig. HR:n fann åtalet styrkt samt bemärkte att den tilltalade upprepade gånger dömts och avtjänat straff för förmögenhetsbrott, däribland brott varom nu var fråga. (Dom: fängelse två månader.) Man (37 år, utan fast bostad och an— ställning, betydande alkoholproblem, 5.2

omfattande tidigare kriminalitet, 12 p. i krim.reg.) åtalades för bedrägligt be— teende, bestående i att han intagit för— täring på restaurang men avlägsnat sig utan att göra rätt för sig (värdet av förtäringen uppgick till 70: 75). Vidare gällde åtalet undandräkt, bestående i att han mottagit 100 kronor för att växla med skyldighet att återlämna och redovisa halva beloppet, vilket han underlåtit, samt fylleri. RR:n fann åtalet styrkt i alla delar. Med hänsyn till att den tilltalade dömts dels för grovt bedrägeri och dels upprepade gånger för bedrägligt beteende, ansåg RR:n att påföljden borde bestämmas till fängelse. (Dom: fängelse en må- nad.)

5.3 Man (25 år, anhållen, utländsk med— borgare, utan fast bostad och anställ- ning, tidigare kriminellt belastad, 4 p. i krim.reg.) åtalades för bedrägligt be- teende bestående i att han åkt taxi utan att betala körlegan, 103: 40. RR:n fann brottet styrkt och bemärkte ifrå- ga om påföljden att den anhållne tidi- gare vid ett flertal tillfällen gjort sig skyldig till brott av samma slag, att han senast ådömts fängelse åtta måna- der för olaga hot och egendomsbrott samt att han frigetts efter avtjänat fri- hetsstraff omkring en vecka före det aktuella brottet. RR:n fann att påfölj- den borde bli fängelse. (Dom: fängelse två månader. Den anhållne skulle i häkte avbida lagakraftvinnandet.)

I detta sammanhang skall också nämnas ett fall, där en man (31 år, montör med ord- nad bostad och anställning, tidigare straffad för förmögenhetsbrott, 6 p. i krim.reg.) åta- lades för bedrägligt beteende bestående i att han tillsammans med två andra intagit för- täring på ett hotell men avvikit utan att göra rätt för sig. HR:n fann åtalet styrkt. I påföljdsfrågan antecknades att den till— talade vid ett flertal tillfällen ådömts frihets- straff för bl.a. förmögenhetsbrott och då även bedrägligt beteende av samma art som det i målet förekommande. HR:n fann an-

ledning ej föreligga att bestämma påföljden till annat än fängelse. (Dom: fängelse en månad.)

Den tilltalade fullföljde talan i HovR:n. HovR:n fann liksom häradsrätten åtalet styrkt samt uppgav i påföljdsfrågan att den tilltalade, som särskilt i yngre dagar varit svårt kriminellt belastad, under senare år kommit i mera ordnade omständigheter och numera syntes förhållandevis väl anpassad i samhället. Särskilt märktes därvid att han, såvitt utredningen gav vid handen, hade en fast, välavlönad anställning. Med beaktande bl.a. därav ansåg HovR:n påföljden kunna stanna vid böter. (Dom: 80 dagsböter om 14 kr.)

6. Fall där påföljden för bedrägligt beteende bestämts till villkorlig dom

6.1 Kvinna (49 år, gift, affärsbiträde, al— koholproblem, ej tidigare straffad) åta- lades för bedrägeri bestående i att hon, sedan hon sjukanmält sig och uppgivit fullständig arbetsoförmåga, arbetat som affärsbiträde och förmått sjukkassan att vid två tillfällen utbe- tala sjukpenning, vid varje tillfälle 75: —. RR:n, sorn bedömde gärningar- na som bedrägligt beteende, fann grundad anledning antaga att övervak- ning eller annan mer ingripande åt- gärd än villkorlig dom ej erfordrades för att avhålla den tilltalade från vida- re brottslighet. (Dom: villkorlig dom.)

7. Fall där påföljden för bedrägligt beteende bestämts till skyddstillsyn

7.1 Man (40 år, utan fast bostad och an- ställning, betydande tidigare krirnina- litet, 7 p. 1 krim.reg., tidigare intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare) åtalades för bedrägligt be- teende, bestående i att han vid sex olika tillfällen intagit förtäring på olika restauranger utan att göra rätt för sig (sammanlagt värde 331: 15). Åtalet ansågs styrkt. I påföljdsfrågan hänvisade RR:n till utförd personun-

dersökning, varav framgick att brottet i väsentlig mån hade sin grund i den tilltalades alkoholmissbruk samt att denne f.n. gick under behandling i nyk- terhetsfrämjande syfte. (Dom: skydds- tillsyn med nykterhetsvårdande före- skrifter.)

7.2 Man (44 år, svarvare) åtalades för att ha ställt ut 13 checkar å tillhopa 410: —, vilka saknade täckning. Med hänsyn till att ingendera checken ut- ställts på högre belopp än 75: och till omständigheterna i övrigt, bedöm- des gärningarna som bedrägligt be- teende. Med hänsyn till brottens om- fattning ansågs dock böter inte utgöra tillräcklig påföljd. Det ansågs erfor- derligt att den tilltalade ställdes under övervakning. (Dom: skyddstillsyn.)

8. Fall där påföljden för bedrägligt beteende bestämts till överlämnande för särskild vård

Av de 11 avdömda fallen avsåg 7 smitning från körlega och 3 smitning från restaurang- nota samt ett fall annat bedrägligt beteende.

9 fall av överlämnande skedde för vård enligt lagen om nykterhetsvård och 2 fall för psykiatrisk vård.

Värdet av det undandragna beloppet låg i 3 fall mellan 1—20 kronor, i ett fall mellan 21—30 kronor, och i övriga 7 fall över 30 kronor.

I ett av fallen hade underrätten dömt till fängelse men domen ändrades av hovrätten. Det rörde sig här om en man (48 år, utan fast bostad och anställning, omfattande tidi- gare kriminalitet, 6 p. i krim.reg., omhänder- tagen på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare) vilken åtalades för bedrägligt be- teende vid fem olika tillfällen, bestående i att han på olika restauranger intagit förtä- ring utan att göra rätt för sig. Sammanlagda värdet 178: 45. RR:n fann åtalet styrkt i alla delar. I fråga om påföljden uttalade RR:n att den tilltalade under många år varit före- mål för nykterhetsvårdande behandling. I anledning av ytterligare brottslighet var han sedan 1966 överlämnad till vård enligt lagen

om nykterhetsvård. De förhoppningar som alltjämt kunde vara befogade i fråga om resultat av ytterligare sådan vård kunde emellertid inte utesluta, att RR:n nu fann påföljden för den ytterligare upprepade brottsligheten böra bestämmas på ett för honom mera iakttagbart sätt. (Dom: fäng- else två månader.)

I hovrätten upplystes bl.a. att länsstyrel- sen den 24 oktober 1968 beslutat om intag- ning på allmän vårdanstalt men förordnat om villkorligt anstånd därmed samt om övervakning. I beslut den 5 december sam- ma år hade länsstyrelsen emellertid förklarat anståndet förverkat och den tilltalade hade den 27 februari 1969 intagits på allmän vårdanstalt. Med hänsyn till vad i målet framkommit om den tilltalades personliga förhållanden fann HovR:n den lämpligaste påföljden vara att den tilltalade överlämna— des till vård enligt lagen om nykterhetsvård. (Dom: överlämnande för särskild vård.)

C. Undandräkt

Domstolarna har dömt i 38 fall för enbart undandräkt samt i 7 fall för undandräkt jämte annat brott på vilket endast kan följa böter, tillhopa 45 fall.

Påföljderna fördelas enligt tabell B 3: 4.

9. Fall där påföljden för undandräkt bestämts till skyddstillsyn

9.1 Man (47 år, sjukpensionerad med al- koholproblem, omfattande tidigare kri— minalitet, 11 p. i krim.reg.) åtalades dels för bedrägligt beteende (under- låtenhet att betala taxiresa om 4: 20) och dels för undandräkt, bestående i att han för växling mottagit 50 kr av en pensionär, varav han skulle få låna 10 kr och återlämna återstoden, var- efter han förbrukade hela beloppet för egen räkning. RR:n ansåg det inte tillförlitligen styrkt att den tilltalade haft uppsåt att »förskaffa sig körlegan utan att erlägga kontant betalning» (han hade erbjudit taxichauffören sin klocka som pant). Åtalet för bedrägligt

Skydds- 34: 1 BrB

Domstol under Böter tillsyn tillämpad S:a Svea hovrätt 13 1 14 Göta hovrätt 7 —— 7 Skånska hovrätten 3 — 2 5 HovR:n V. Sverige 11 1 1 13 HovR:n N. Norrland 5' _ —— 5 HovR:n Ö. Norrland 1 — — 1

40 2 3 45

* Därav avsåg 2 fall disciplinstraff.

9.2

beteende ogillades. I fråga om undan- dräkten fann RR:n åtalet styrkt. RR:n ansåg det erforderligt att den tilltala- de ställdes under övervakning. (Dom: skyddstillsyn.) Man (31 år, ogift, utan anställning, tidigare straffad en gång för rattfylle- ri) åtalades för förskingring (alt. olov- ligt förfogande) bestående i att han efter överenskommelse med sin fästmö uppsökt socialvårdsbyrån, där han i sitt eget och hennes namn utkvitterat ett lån om 200: —— vilka medel han un- derlåtit redovisa för fästmön och själv tillägnat sig. HR:n bedömde brottet som undandräkt, vilket dock var att anse som allvarligt. Vid bestämmande av påföljd fann HR:n, som särskilt beaktade den tilltalades tidigare sköt- samhet samt vad som genom person- undersökningen blivit upplyst om hans personliga förhållanden i övrigt, erfor- derligt att han ställdes under övervak- ning samt att en mera ingripande på— följd än skyddstillsyn inte var påkal- lad. (Dom: skyddstillsyn.)

Kriminalitet hos ostraffade

Under senare år har utförts flera undersök- ningar som avsett att belysa den verkliga förekomsten av kriminalitet bland barn och ungdom. Som bekant är det en liten del av alla förövade brott som kommer till myn- digheternas kännedom och som redovisas i den officiella kriminalstatistiken.

De undersökningar det här varit fråga om har bedrivits på sådant sätt att de intervjua- de personerna har fått fylla i ett formulär med frågor om de förövat vissa brott eller brottstyper som närmare specificerats. Den- na självdeklarerade brottslighet avser förhål- landen under uppväxtåren.

I det följande skall i korthet redovisas vissa data från några av dessa undersök- ningar, varvid särskilt de uppgifter som hän- förs t'ill den mindre förmögenhetsbrottslig- heten har uppmärksammats.

Självdeklarerad brottslighet bland studenter

Under 1959 har utförts dels en norsk under- sökning, där 125 manliga studenter inter- vjuats om förekomsten av brott under sina uppväxtår, och dels en svensk motsvarande undersökning bland 98 juris studerande (varav 22 kvinnliga) vid Uppsala universi- tet.1 Ytterligare en sådan svensk undersök- ning har utförts 1960 bland 164 studerande (varav 38 kvinnliga) vid medicinska fakul- teten i Göteborg.”

I tabell B 4: 1 har gjorts en sammanställ- ning av svaren på några av de i enkätformu-

lären upptagna frågorna som varit gemen- samma för de tre undersökningarna. I fråga om de svenska undersökningarna har endast uppgifter från de manliga studenterna redo- visats.

Med hänsyn bl.a. till att undersökningar- na grundats på ett relativt litet material bör man vara försiktig med att dra slutsatser av dessa enkäter. Det är emellertid värt att notera att resultatet från de olika undersök- ningarna visar påfallande samstämmighet. De ger också belägg för att inom en grupp av ungdomar, som med all rätt anses hygg- liga och skötsamma, brottsliga handlingar har förekommit under uppväxtåren i stor utsträckning och i mycket större utsträck- ning än som kommit till polisens kännedom.

Man kan fråga sig i vad mån det är till- fälligheternas spel som avgör vem som skall registreras som lagöverträdare. I sin kom- mentar till den norska undersökningen fram- håller professor Johs. Andenaes att risken för upptäckt självfallet ökar med grovheten, intensiteten och varaktigheten av den krimi- nella aktiviteten och ju mer bagatellartad och tillfällighetsbetonat lagbrottet är, desto större är möjligheten att det inte anmäls om det upptäcks och att anmälan handläggs på ett informellt sätt. Intelligens, kallblodighet och teknisk skicklighet torde uppenbarligen

* Båda undersökningarna är publicerade i Nordisk tidskrift for Kriminalvidenskab (NTfK) 1960, häfte 2—3.

' NTfK 1962, häfte 3—4.

Norsk under- Svensk under- Svensk under- sökning sökning 1959 sökning 1960

under under före folk- folk- gym- skole- skole— nasie- Gärningen tiden totalt tiden totalt tiden totalt Snattat pengar hemma 48,8 52,0 34,7 48,0 41 41 Snattat i butik eller kiosk1 21,6 29,6 29,3 42,7 26 28 Knyckt frukt 78,4 84,0 76,0 84,0 76 77 Undanhållit pengar vid ärende 36,8 41,6 33,3 41,3 32 33 Smitit från trafikavgift 53,6 76,0 24,0 52,0 35 63 Rest för barn i stället för vuxen' 17,6 60,0 33,3 44,0 19 22

1 I den svenska undersökningen 1960 formulerades frågan »snattat eller stulit». ” I den svenska undersökningen 1960 formulerades frågan »missbrukat barnbiljett».

minska risken för upptäckt. Att också so- ciala urvalsmekanismer spelar in råder det inget tvivel om. Å andra sidan måste man ha klart för sig att också rena tillfälligheter spelar en betydande roll vid urvalet, en roll som säkerligen varierar med typen av lag- överträdelse.

Faktisk brottslighet bland skolbarn

En undersökning av bamkrirninalitet har ut- förts av Kerstin Elmhorn för 1956 års klien- telundersökning rörande ungdomsbrottsling- ar.1 Bakgrunden till denna undersökning ut- gjorde det förhållandet att omkring 1/4 av de personer, som 1961 polisanmäldes för straffregisterbrott, var under 15 år. Det saknades anledning anta att de minderårigas andel skulle vara lägre när det gällde den dolda brottsligheten. Undersökningen om- fattade 950 pojkar i 48 klasser vid sju folk- och enhetsskolor samt två realskolor inom Stockholms tre huvudområden (Innerstaden, Söderort och Västerort), dvs. något mindre än 3 % av populationen. Som undersök— ningsmetod valdes anonym enkätundersök- ning.

Frågeformuläret upptog 21 brottstyper, varav fem intog en särställning genom sin bagatellartade beskaffenhet (1), åtta utgjor- de en mellangrupp (2) och övriga bedömdes

som allvarligare kriminalitet (3). I tabell B 4:2 redovisas dels hur många pojkar som markerat respektive brottstyper såväl i abso- luta tal som i procent av materialet, dels hur stor procentuell andel varje brottstyp representerat av samtliga förekommande markeringar.

Sammanfattningsvis redovisas många in- tressanta resultat, varav några här skall åter- ges.

1. 9 pojkar av 10 hade förövat något ba- gatellbrott (1).

2. Drygt hälften av pojkarna (53 %) hade någon markering av de 16 brottstyper som svarar mot olika straffregisterbrott (2) och (3). Medelvärdet för denna mera belastade hälft av materialet låg på nära tre typmar- keringar medan det för totalmaterialet stan- nade vid 1,5.

3. Drygt var tredje pojke hade gjort sig skyldig till butiksstöld eller stöld från per- son.

4. De officiellt registrerade lagöverträdar- nas belastning var fem gånger större än de som inte upptäckts.

5. Endast 34 pojkar (3,6 %) uppgav att polisen kände till att de begått de brott som markerats.

1 aktisk brottslighet bland skolbarn, SOU 1969: 1.

ning). Antal elever % elever Brottstypemas

Markerade som markerat som markerat andel av alla brottstyper brottstypen brottstypen markeringari % Pallning (1) 794 83,6 21,3 Lamp- el. fönsterkrossning (1) 378 47,8 12,4 Plankning (1) 454 39,8 9,7 Snatteri i hemmet (1) 335 35,3 9,7 Vårdslös hantering av eld (1) 253 26,6 7,4 Stöld av delar från cykel el. motorfordon (2) 201 21,2 5,7 Butiksstöld (2) 333 35,1 8,7 Vinds-källar el. barackinbrott (2) 159 16,7 4,5 Åktur i egenskap av passagerare i eller på fordon, som veterligen el. enl. misstanke var stulet (2) 151 15,9 4,2 Åverkan på parksoffor el. telefonhytter 117 12,3 3,3 Cykelstöld (2) 96 10,1 2,7 Slakt av cykel el. motorfordon (3) 95 10,0 2,5 Åverkan på motorfordon (2) 60 6,3 1,8 Automat-kiosk-affärs eller lägenhetsinbrott (3) 54 5,7 1,4 Häleri (moped) (2) 55 4,7 1,4 Moped- el. mc—stöld (3) 45 4,7 1,3 Våld el. hot mot person (3) 28 2,9 0,8 Bilstöld (3) 13 1,4 0,3 Väskryckning (3) 10 1,1 0,3 Försäkringsbedrägeri (3) 9 0,9 0,3 Bank- el. postbedrägeri (3) 6 0,6 0,2

6. 93 % av minderåriga lagöverträdare noteras att inte mindre än 65 % av pojkar- med markering av allvarligare brott kom- mer aldrig i kontakt med polisen i anledning av brottet.

Örebroundersökningen

En undersökning av självdeklarerad brotts- lighet ingår som ett led i ett av professor David Magnusson lett forskningsprojekt, det s.k. Örebroprojektet. Resultatet av denna undersökning har redovisats som en del- studie.1

519 pojkar i grundskolans årskurs 9 i Öre— bro, vilket motsvarar 95 % av samtliga poj- kar i denna årskurs, fick i maj 1968 besvara ett frågeformulär. 22 av de 39 frågorna gäll- de olika slag av brott (främst olika typer av förmögenhetsbrott och skadegörelse).

I tabell B 4: 3 redovisas den procentuella fördelningen elever som uppgett att de be- gått olika brott. I fråga om butikssnatteri

na uppgav sig ha snattat i butik eller kiosk. 37 % förklarade att sådant snatteri endast förekommit före årskurs 7, 13 % att det endast förekommit i klasserna 7, 8 eller 9 samt 15 % att detta var fallet såväl före som efter årskurs 7.

Undersökningen visade att elever som markerat få brottstyper också angett låga frekvenser. Allteftersom antalet brottstyper ökade, ökade också frekvenserna för varje särskilt brott, i första hand »luntning», ska- degörelse och snatteri.

89 % av pojkarna hade debuterat med något brott på låg- och mellanstadiet. 9 % av dessa hade konformerat och ej begått brott på högstadiet. 7 % hade debuterat på

* Birgitta Olofsson, Självdeklarerad brottslig-_ het bland pojkar i grundskolans årskurs 9. (Avd. för tillämpad psykologi. Psykologiska in- åtgålåtåonen vid Stockholms universitet, mars

Tabell B 4: 3. Den procentuella andelen elever som uppgett att de begått olika brott, sammantaget och fördelat på antalet uppgivna brottstillfällen (Örebroundersökningen).

därav 1—2 3—10 mer än

Frågan avser (typ av brott) % ggr ggr 10 ggr Smitit in på bio, idrottsplats 71 14 24 33 Snattat i butik eller kiosk 65 35 22 8 Slagit sönder gatlampor el. fönsterrutor 61 34 19 8 Tagit pengar el. saker som tillhörde annan 56 37 15 4 Tänt eld som kunde vara farlig 50 39 9 2 Tagit cykel utan lov 40 26 10 4 Köpt el. sålt någonting stulet 38 26 9 3 Tagit något som tillhörde skolan 34 21 10 3 Trafikonykterhet (bil, mc, moped) 34 22 9 3 Åkt med av annan stulet fordon 29 19 7 2 Skadegörelse (bänkar, telefonkiosker etc.) 28 18 7 2 Plockat bort (stulit) fordonsdelar 27 18 7 2 Inbrott i källare, vind etc. 23 18 4 1 Skaffat pengar el. fördel genom bedrägeri 21 14 6 1 Smitit från betalning 16 12 4 0 Tagit moped, mc utan lov 16 11 4 1 Inbrott i automat, kiosk, våning etc. 13 10 3 0 Hotat el. tvingat till sig pengar, cigaretter etc. 11 9 1 1 Förstört delar av bilar el. me 6 5 1 0 Varit med och tagit bil utan lov 5 5 0 0 Sålt eller langat narkotika 4 2 1 ] Väskryckning 1 1 0 0 högstadiet. Båda dessa sistnämnda grupper barnavårdsnämndens utredning. Anmäl-

hade låg brottsbelastning.

I sammanfattningen till undersökningen anförs bl.a.:

»Upptäcktsrisken varierar starkt för olika brottstyper och verkar dels bero på hur syn- ligt brottet är (t.ex. eldning) dels på hur stor kontrollen är (t.ex. butikssnatteri). Även om det förekommer att en pojke upptäcks redan första gången han begår ett visst brott, ökar upptäcktsrisken naturligtvis för en person då brottet ifråga begås många gånger. Upptäcktsrisken är också större för pojkar med hög allmän brottsbelastning. Trots låg brottsbelastning har pojkarna i hjälpklasserna högst procent upptäckta, vil- ket kan tänkas bero på deras lägre intelli- gens.

Risken att bli polisanmäld är mycket låg. Trots att 96 % av pojkarna begått något brott har endast 7 % blivit föremål för

ningsrisken har inte alls samma direkta samband med brottsbelastningen och an- talet gånger det speciella brottet begåtts. Den visar större samband med hur allvarligt brottet anses vara. Väskryckning, inbrott, stöld av fordonsdelar, häleri och trafikonyk- terhet anses sålunda ha hög anmälningsrisk vid upptäckt.

De elever som blivit polisanmälda och föremål för barnavårdsnämndens utredning och åtgärd är inte alltid de mest brottsbe- lastade. 1/6 av dem har t.o.m. en allmän brottsbelastning som ligger under medelvär- det för hela årskursen. Man kan därför inte dra den slutsatsen att de pojkar som an- mäls till barnavårdsnämnden representerar de mest brottsbelastade, även om de som grupp har högre medelvärde i allmän brotts— belastning än övriga elever.»

Bilaga 5 Anmälda butikssnatterier i Göteborg under augusti, september och oktober 1969

Vid utredningens överläggningar med olika polismyndigheter under hösten 1969 ställdes frågan om den debatt, som förts i mass- media om butikssnatteriet, och den uppmärk- samhet detta fått bl.a. genom tv-filmen Snattare, satt sina spår i anmälningsstatisti- ken. Polisen svarade genomgående att man inte kunnat märka någon större förändring då det gällde frekvensen av anmälda brott. Däremot hade man märkt viss skillnad i klientelets sammansättning. Man menade så- lunda att barn och åldringar anmäldes i mindre omfattning och att kvinnornas andel visade en markant nedgång.

För att få en uppfattning om det aktuella läget har utredningen hämtat vissa data från de brottsanmälningar som gjorts till göte- borgspolisen under månaderna augusti, sep- tember och oktober 1969. Undersökningen har begränsats till de anmälningar som av- ser tillgrepp från butiker och varuhus av varor värda 100 kronor eller därunder, allt- så klara snatterifall. De här redovisade upp- gifterna avser den misstänktes kön och ål- der, det tillgripna varuslaget samt värdet på det tillgripna.

Tillhopa rör det sig om 321 anmälda brott (augusti: 94, september 131 och okto- ber 96). Antalet polisanmälda personer som kunnat identifieras är 322, varav 249 män och 73 kvinnor.

Av tabell B 5: ] framgår att polisanmälan mot barn under 15 år och mot åldringar förekommit relativt sällan under perioden.

Tabell B 5: ]. Fördelning på ålder och kön.

Ålder Män Kvinnor S:a %

—10 2 2 1 10—14 9 3 12 4 15—19 17 11 28 9 20—29 62 22 84 26 30—39 48 8 56 17 40—49 61 13 74 23 50—59 36 10 46 14 60—69 10 5 15 5 70— 4 1 5 1

249 73 322 (100 %)

Den av polisen här uppmärksammade änd- ringen i anmälningspraxis tycks sålunda vara riktig. 77 % av de anmälda var män och 23 % kvinnor. Även här tyder siffrorna på en skillnad jämförd med tidigare undersök- ningar, enligt vilka kvinnornas andel utgör ca 40 %.

De 14 fall där den anmälde var under 15 år svarar mot 11 brott. De tre flickornas tillgrepp avsåg kläder, pojkarnas choklad- askar, leksaker, thinner och cigarretter. Två av pojkarna hade gemensamt tillgripit öl för 40 kronor.

Av de polisanmälda var 8 personer i åld- rarna över 65 år. Dessutom förekom en 83-årig man. Eftersom närmare uppgifter saknades om denne ingår han ej i under- sökningsmaterialet. 6 av de 8 personerna hade tillgripit matvaror för mindre än sju kronor, en 76-årig man hade tillgripit fri-

Tabell B 5: 2. Fördelning av tillgreppen efter värdet.

Antal

Värde aug. sept. okt. S:a %

—— 4,99 23 31 15 69 21 5— 9,99 14 27 19 60 19 10— l9,99 21 25 27 73 23 20— 29,99 9 13 7 29 9 30— 39,99 7 8 3 18 6 40— 49,99 7 7 10 24 7 50—100 13 20 15 48 15

94131 96 321 (100%)

märken för 74:25 kronor och en 67-årig man hade tillgripit kläder för 55: 25 kronor.

Fördelningen av samtliga polisanmälda butikssnatterier efter värdet på det tillgripna redovisas i tabell B 5: 2. Därav framgår att en betydande del (40 %) avser tillgrepp av varor värda mindre än 10 kronor. Hit hör åtskilliga öltillgrepp (antingen enbart öl eller öl jämte annan matvara, t.ex. en bit korv eller bröd).

Som väntat är det främst matvaror som tillgripits (ca 50 %). Därnäst kommer klä- der. Följande uppställning visar fördelning- en av snatteriobjekten.

matvaror 163 öl 21 kläder 53 kosmetika o.dyl 9 cigarretter 3 choklad 3 övrigt 68 uppg. saknas _l

321

I tabellerna B 5: 3—6 har det manliga respektive kvinnliga klientelet redovisats dels i relation till brottsobjekten och dels i rela- tion till värdet av det tillgripna. Vissa skill- nader kan här noteras.

1. Bland kvinnorna förekommer tillgrepp av kläder relativt sett mycket oftare än bland män. 38,3 procent av kvinnorna har anmälts för snatteri av kläder medan mot- svarande andel bland männen är 10,8 pro- cent. I åldarna 10—30 år är snatteri av klä-

der den vanligaste grunden för polisanmälan av kvinnor. I högre åldrar utgör matvaror de helt dominerande stöldobjekten. Någon motsvarande uppdelning på åldrar visar ingen större skillnad beträffande män.

2. Endast en kvinna har polisanmälts för tillgrepp av enbart öl och detta brott skedde tillsammans med en man.

3. Medan männen i stor utsträckning po- lisanmälts för mindre tillgrepp (värde under 10 kronor) ligger kvinnornas snatterier högre upp på värdeskalan. Den procentuella för- delningen mellan män och kvinnor visar här markanta skillnader:

Män Kvinnor Värde % %

_ 4: 99 24 9,5 5— 9: 99 22 11,0 10— 19:99 23 22,0 20— 29: 99 10 9,5 30— 39: 99 4 12,0 40— 49: 99 6 11.0 50—100 11 25,0

(100 %) (100,0 %)

Att kvinnorna i så liten grad polisanmälts för småsnatterier kan bero på olika omstän- digheter. Det kan faktiskt förhålla sig så att kvinnorna i mindre utsträckning förövar mindre tillgrepp (faktisk skillnad i brotts- objekten). Bland männen förekommer många småsnatterier av öl, en bit korv osv., ej säl- lan förövade i berusat tillstånd. Denna form av småsnatterier förekommer inte bland kvinnorna. Kvinnornas val av snatteriobjekt (kläder, kosmetika, matvaror för familjens behov etc.) representerar också allmänt sett högre värden.

En annan förklaring till att kvinnorna i så liten utsträckning anmälts för småsnatterier kan vara skillnad i affärernas anmälnings- praxis. Det är möjligt att affärerna i större utsträckning avstår från att föra saken till polisen då man har att göra med en kvinn- lig små-snattare.

4. En annan iakttagelse är att kvinnorna i större utsträckning än männen förövat brotten i samråd med annan. Detta gäller främst tillgreppen av kläder.

brottsobjekten. brottsobjekten. Tillgripna varor Tillgripna varor Klä- Klä- Ålder Mat öl der Övrigt S:a Ålder Mat öl der övrigt S:a —1 0 2 2 —l 0 10—14 2 7 9 10—14 3 3 1 5—1 9 7 3 3 4 l 7 1 5—1 9 1 8 2 1 1 20—29 36 6 7 13 62 20—29 7 1 12 2 22 30—39 32 4 3 9 48 30—39 3 1 4 8 40—49 35 4 6 16 61 40—49 8 3 2 l 3 50—5 9 l 8 4 7 7 36 50—59 8 l 1 l 0 60—69 6 1 l 2 10 60—69 3 2 5 70— 1 1 2 4 70— 1 1 135 25 27 62 249 31 1 28 13 73 Tabell B 5: 5. Manliga butikssnattare och värdet av det tillgripna. Varornas värde Ålder >4,99 5—9,99 10—19,99 20—29,99 30—-39,99 40—49,99 50—100 S:a ——10 2 2 10—14 3 1 1 2 2 9 15—19 4 5 1 4 1 2 17 20—29 19 16 11 4 6 1 5 62 30—39 1 1 7 14 6 2 2 6 48 40—49 1 1 14 15 6 1 4 10 61 5 0—59 8 8 12 l l 3 3 36 60—69 2 3 2 2 1 10 70—— 3 1 4 ' 61 54 56 25 10 15 28 249 Tabell B 5: 6. Kvinnliga butikssnattare och värdet av det tillgripna. Varornas värde Ålder > 4,99 5—9,99 10—19,99 20—29,99 30—39,99 40—49,99 50—100 S :a —l 0 10—14 1 2 3 1 5—1 9 1 3 2 2 3 1 1 20—29 2 2 l 4 4 9 22 30—39 1 3 1 3 8 40—49 2 l 6 1 2 1 1 3 50—59 2 2 3 1 1 1 10 60—69 4 1 5 70— 1 1 7 8 16 7 9 8 18 73

Handläggningstiden vid butikssnatterier

A. Helsingborgsundersökningen

På utredningens begäran har polismyndig- heten i Helsingborg låtit utföra en under- sökning av tidsåtgången vid handläggningen av sådana fall av butikssnatterier, som an- mälts till polisen 1967 och 1968, 425 resp. 418 fall.

Vid denna beräkning av handläggnings- tiden har sex olika typfall redovisats med hänsynstagande till brottets art och brotts- förövaren. Det bör framhållas att tidsåt- gången avsett den effektiva handläggnings- tiden, dvs. utan att avbrott i arbetet, vänte- tider eller annan spilltid medräknats.

1. Den misstänkte är bosatt i Helsingborg eller dess omnejd. Tillfredsställande legiti- mation har funnits. Brottet har erkänts inför vederbörande affärschef eller butikskontrol- lant. Erkännandet har vidhållits vid förhör hos kriminalpolisen.

T idsåtgång: ca 1 tim. H andläggningstidens fördelning på olika arbetsmoment: a) administrativa uppgifter (diarie- föring, utskrift av anmälan m.m.) 10 %

b) förhör 30 % c) kontroll av personuppgifter och ifyllande av personblad 30 % d) protokollering 15 % e) införskaffande av dagsbots— uppgift och kontroll 10 % f) redovisning av ärendet 5 % (100 %)

2. Den misstänkte är bosatt i Helsingborg eller dess omnejd. Tillfredsställande legiti- mation har funnits. Brottet har erkänts inför vederbörande affärschef eller butikskontrol- lant. Den misstänkte har ändrat sina upp- gifter vid förhör hos kriminalpolisen och förnekat gärningen.

Tidsåtgång: ca 2 tim. H andläggningstidens fördelning på olika arbetsmoment:

a) administrativa uppgifter 5 % b) förhör med mt och vittne 30 % c) kontroll av personuppgifter m.m. 30 % d) protokollering 15 % e) införskaffande av dagsbots-

uppgift och kontroll 10 % f) redovisning av ärendet 10 %

(100 %)

3. Den misstänkte är bosatt i Helsingborg eller dess omnejd. Brottet har erkänts inför vederbörande affärschef eller butikskontrol- lant men den misstänkte har inte kunnat le- gitimera sig tillfredsställande. Polisens över- vakningssektion har kontaktats och därifrån har i regel en radiopatrull sänts till affärs- lokalen för åtgärder. Polispersonalen har i första hand försökt kontrollera den miss- tänktes identitet på platsen. Om detta inte låtit sig göra har den misstänkte medtagits för identitetskontroll och förhör hos krirni- nalpolisen. Den misstänkte har där vidhållit sitt erkännande.

Tidsåtgång: ca 2 tim. Handläggningstidens fördelning på olika arbetsmoment:

a) hämtning av den misstänkte 10 % b) administrativa uppgifter 10 % c) förhör 25 % d) kontroll av personuppgifter m.m. 30 % e) protokollering 15 % f) införskaffande av dagsbots-

uppgift och kontroll 5 % g) redovisning av ärendet 5 %

(100 %)

4. Den misstänkte är svensk medborgare men bosatt på annan ort än Helsingborg eller dess omnejd. Vederbörande affärschef eller butikskontrollant har i sådant fall fått besked om att kontakta övervakningssek- tionen för att därmed skall undvikas att polisen skall behöva remittera ärendet för förhör vid annat polisdistrikt. Den miss- tänkte hämtas med radiopatmu till polis- stationen. Brottet erkänns.

Tidsåtgång: ca. 2 tim. Handläggningstidens fördelning på olika arbetsmoment:

a) hämtning av den misstänkte 10 % b) administrativa uppgifter 10 % c) förhör 20 % d) kontroll av personuppgifter m.m. 30 % e) protokollering 15 % f) införskaffande av dagsbots—

uppgift och kontroll 10 % g) redovisning av ärendet 5 %

(100 %)

5. Den misstänkte är dansk eller annan nordisk medborgare. Vederbörande affärs— chef eller butikskontrollant har i sådant fall fått besked om att kontakta övervaknings- sektionen för att därmed skall undvikas att polisen skall behöva remittera ärendet för förhör i respektive land. Den misstänkte hämta-s av radiopatrull och överlämnas till kriminalsektionen, där noggrann kontroll sker av vederbörandes identitet, eventuellt genom telefonkontakt med hemlandet eller på annat sätt. Om den misstänkte förnekar

brottet hörs vittnen. I vissa fall måste tolk anlitas (t.ex. vid förhör med finska med— borgare).

Tidsåtgång: ca 3 tim. Handläggningstidens fördelning på olika arbetsmoment:

a) hämtning av den misstänkte

b) administrativa uppgifter

c) kontakt med undersökningsledaren

S% S%

och anskaffandet av ev. tolk 10 % d) förhör med den misstänkte och ev. vittnen 30 %

e) kontroll av personuppgifter m.m. 30 %

f) protokollering 10 % g) ev. införskaffande av dagsbots- uPPgift 5 % h) redovisning av ärendet 5 % (100 %)

6. Den misstänkte är annan utländsk med- borgare som saknar fast bostad eller arbete här i landet. Vederbörande affärschef eller butikskontrollant har i sådant fall fått be- sked om att kontakta övervakningssektio- nen. Den misstänkte hämtas av radiopatrull och överlämnas till kriminalsektionen, där noggrann kontroll sker av identiteten. Un— dersökningsledaren kontaktas för informa- tion om omständigheterna vid brottet, för eventuellt utfärdande av strafföreläggande och uppgift om den misstänktes möjligheter att omedelbart kunna betala de böter som kan komma att föreläggas. I de flesta fall måste tolk anlitas.

Tidsåtgång: ca 3 tim. H andläggningstidens fördelning på olika arbetsmoment:

a) hämtning av den misstänkte 5 % b) administrativa uppgifter 5 % c) kontakt med undersöknings-

ledaren m.m. 5 % d) förhör med den misstänkte

och ev. vittnen 30 %

e) kontroll av personuppgifter m.m. 30 %

f) protokollering 10 % g) redovisning av ärendet 5 % SOU 1971: 10

h) utskrift av fullmakt, växling av ev. bötesbelopp och inleverering av beloppet till kronofogde- myndigheten 10 %

(100 %)

Helsingborgspolisens beräkning av tidsåt- gången vid handläggningen av anmälda bu- tikssnaterier avser som synes den rutin- mässiga arbetsgången. Det torde dock i åt- skilliga fall inträffa komplikationer som förrycker schemat, t.ex. att den misstänkte inte hörsammar kallelse till polisförhör, att det överhuvudtaget är svårt att delge denne sådan kallelse, att den misstänkte begär bi- träde av försvarare, att anledning förekom- mer att förordna om husrannsakan osv. Den uppskattade effektiva arbetstiden torde under alla förhållanden böra betraktas som minirnitid.

B. Handläggningstidens längd

Av intresse för utredningen har varit att studera hur lång tid som förflyter från det att ett butikssnatteri uppdagas till dess att saken slutligen avgjorts. I detta hänssende föreligger några undersökningar som avser förhållandena på vissa orter.

Uppsala

I undersökningen av butiksstölder i Upp- sala 19671 förekom 266 anmälningar. 74 % av dessa inkom till polisen under första veckan efter tillgreppet, 15 % under andra veckan och de övriga under en tidsrymd t.o.m. åttonde veckan efter tillgreppet.

I 232 fall ägde polisförhör rum. Detta skedde i 43 % under första veckan efter det anmälan inkommit, i 13 % under andra veckan, i 10 % under tredje veckan, i 9 % under fjärde veckan, i 8 % under femte—— sjunde veckan och i 13 % (30 fall) under åttonde veckan eller senare. I 4 % saknades uppgift om handläggningstiden.

201 fall redovisades till åklagaren. Redo- visningen skedde i 24 % under första veckan efter förhöret, i 19 % under andra veckan, i 15 % under tredje veckan, i 8 % under

fjärde veckan, i 21 % under femte—sjunde veckan och i 10 % under åttonde veckan eller senare. I 1 % av fallen skedde redovis- ningen under polisförhöret och i 2 % sak- nades uppgift om tiden.

120 fall ledde till stämning och dom. Av- görandet fälldes i 7 % under första måna- den efter tillgreppet, i 11 % under andra månaden, i 28 % under tredje månaden, i 18 % under fjärde månaden, i 23 % under femte—sjunde månaden och i 13 % under åttonde månaden eller senare.

Undersökningen gav sålunda vid handen att närmare hälften av de polisanmälda per- sonerna kunnat förhöras redan under den första veckan efter brottsupptäckten. Polisen kunde sedan i flertalet fall redovisa ärendet till åklagaren inom relativt kort tidsrymd (43 procent inom två veckor från polisför- höret). Åklagaren kunde därefter relativt snabbt besluta i åtalsfrågan. Åtal väcktes i 120 fall. I omkring hälften av fallen fattades beslutet inom två veckor från det ärendet kom in till åklagaren. Det längsta dröjs- målet förekom hos domstolen. 26 % av de åtalade fick vänta åtta veckor eller mera på domen, sedan åklagaren ingett stämnings- ansökan.

Stockholm

Den på utredningens begäran utförda kart- läggningen av butikssnatteriet i Stockholm 1966" har också omfattat handläggnings— tiderna vid butikssnatterier. Som tidigare nämnts handläggs dessa ärenden (då det tillgripna understiger 100 kronor) av ord- ningspolisen vid vaktdistrikten. Undersök- ningen visade att av de 475 redovisade polis- anmälda snatteriema, 344 (72 %) inkom till vaktdistriktet inom en vecka från dagen för tillgreppet. I 29 fall förflöt längre tid än en månad innan polisanmälan skedde. Handläggningstiden hos polisen var i 138 fall mindre än en vecka, i 128 fall mellan en vecka och en månad, i 48 fall mellan en och två månader, i 19 fall mellan två och tre»

1 Falkenberg—Svensson, a.a. (nr 2) s. 79. " Leijonhufvud—Rönqvist, a.a. (nr 6) s. 79.

månader och i 28 fall tre månader eller längre. I 114 fall saknades uppgifter om handläggningstiden. Uppgifterna tyder på att polisen här liksom i Uppsala i de flesta fallen kunnat genomföra utredningen och överlämna ärendet till åklagarmyndigheten utan större tidsutdräkt. Avsevärt längre tid förflöt från det ärendet inkom till åklagaren och till dess denne slutbehandlat detta. I 88 fall (18 %) understeg åklagarens handlägg- ningstid en månad, i 119 fall (25 %) var tiden en—tre månader, i 100 fall (21%) tre—sex månader, i 48 fall (10 %) sex må- nader—ett år och i 18 fall (4 %) ett år eller längre. I 102 fall (22 %) redovisades ären- det inte till åklagaren eller saknades uppgift om handläggningstiden.

Den sammanlagda tidsrymden mellan till- greppet och ärendets slutbehandling hos åklagaren fördelades enligt följande:

Antal

Tid ärenden mindre än 1 dag 2 2 dagar—1 vecka 8 1—2 veckor 19 2 veckor—1 månad 35 1—3 månader 121 3—6 månader 113 sex månader—l år 101 1 år och längre 18 (ärendet ej redovisat till åkl.; uppgift saknas 58)

tillhopa 475 Malmö

Den gjorda undersökningen av polisanmälda butikssnatterier i Malmö,1 visar en annor- lunda bild. Under mars 1967 redovisades 84 och under mars 1968 76 fall, där polisen efter utredning överlämnat ärendet till åkla- garmyndigheten. Tiden mellan brottets be- gående och överlämnandet framgår av ta- bell B 6: I .

' Malmöundersökningen visar sålunda att en tredjdel av de anmälda butikssnatterierna krävde längre handläggningstid hos polisen än sex månader. I undersökningen uppgavs att tiden för ärendets handläggning hos åklagarna däremot normalt inte översteg en åt två månader.

Tabell B 6: ]. Polisens handläggningstid (Malmö).

Tiden mellan brottets begående och överlämnandet Mars Mars till åklagarmyndigheten 1967 1968 under 1 mån. 34 34 mellan 1 och 2 mån. 10 4 mellan 2 och 3 mån. 7 5 mellan 3 och 4 mån. 2 5 mellan 4 och 5 mån. —— —— mellan 5 och 6 mån. 2 3 mellan 6 och 7 mån. 3 1 mellan 7 och 8 mån. 6 _ mellan 8 och 9 mån. 9 10 mellan 9 och 10 mån. 6 9 mellan 10 och 11 mån. 2 3 mellan 11 och 12 mån. —— 2 över 12 mån. 3 84 76

Läget efter den 1 januari 1969

De hittills nämnda undersökningarna avser handläggningstiderna före den 1 januari 1969. Butikssnatterierna avgjordes då i över- vägande antal fall av domstol, vilket torde ha bidragit till att tiden från upptäckten av brottet till dess avgörandet fälldes i många fall blev påfallande lång. Fr.o.m. den 1 juli 1968 kan emellertid butikssnatterierna (lik- som övriga mindre förmögenhetsbrott) av- göras genom strafföreläggande. Ett av mo— tiven till denna reform var att handlägg- ningstiden därigenom skulle kunna förkor- tas. Det är självfallet av intresse att se om reformen fått sådana verkningar.

För att få en uppfattning därom begärde utredningen att åklagarmyndigheten i Stock- holm (andra åklagarkammaren), Malmö och Örebro samt Stockholms rådhusrätt 12:e av- delningen (fyra rotlar), rådhusrätten i Mal- mö (III avd. rotel 4, IV avd. rotel 4, V avd. rotel 3) och en rådman vid rådhusrätten i Örebro fortlöpande skulle lämna vissa upp- gifter angående samtliga mål om butiks- snatteri, som avgjordes under andra kvar- talet 1969.

Undersökningen omfattade tillhopa 208 fall varav 75 avgjordes av domstol och 133 ledde till utfärdande av strafföreläggande.

* Bengt Modéer, a.a. (nr 4) s. 79.

Tabell B 6: 2. Handläggningstider i Stockholm, Malmö och Örebro under andra kvar- talet 1969.

Domstolar Åklagarmyndighet Tid fr. snatteriet till målets avgörande Sthlm RR ern RR Örebro RR Sthlm Mlm örebro Mindre än 6 mån. 27 5 4 46 26 15 6—12 mån. 18 12 -— 1 38 —— Mer än 12 mån. 4 5 — 5 Uppg. saknas -— —— —— 1 1

49 22 4 47 70 16

Det visade sig därvid att handläggnings- tiden från upptäckten av brottet till det slut- liga avgörandet var avsevärt längre i dom- stolsfallen än i åklagarfallen. Vidare stod det klart att handläggningstiden i Stockholm såväl i vad avser domstolsfallen som åkla- garfallen, var avsevärt kortare än i Malmö. Materialet från Örebro var så litet att man inte här vågar göra några jämförelser. I ta- bell B 6: 2 redovisas en schematisk uppställ— ning av dessa skillnader i handläggnings- tiden.

Det framkom av undersökningen att drygt hälften av domstolsfallen i Stockholm av- gjorts inom sex månader från dagen för gär- ningens begående. Enligt malmömaterialet hade endast drygt 1/5 avgjorts inom en sex- månadersperiod. Ännu mera markant var skillnaden i åklagarmaterialet enligt vilket i Stockholm så gott som samtliga strafföre- lägganden (ca 98 %) kunnat utfärdas inom sex månader från brottet medan däremot i Malmö endast omkring 37 % av antalet ut- färdade strafförelägganden legat inom denna tidsrymd.

Med reservation för de felkällor materia- let kan vara behäftat med uppgifterna har som nämnts lämnats av domstolarna och åklagarmyndigheterna i samband med må— lens avgörande ger undersökningen vid handen att handläggningstiderna i snatteri- målen skiljer sig avsevärt från en ort till en annan. Resultatet synes också ligga i linje med de förut nämnda undersökningarna av butikssnatteriet i Stockholm och i Malmö. Man kan sålunda på goda grunder räkna med att »liggetiden» i många sådana mål är

betydande såväl hos polis- och åklagarmyn- digheten som hos domstolarna.

Handläggningstiderna i de fall där av- görandet lett till antingen frikännande dom eller till annan påföljd än böter redovisas i det följande.

1. Man (55 år, revisor, ink. 36 517: —, hust- runs ink. 24 000:—) stoppade på sig en tub brylécreme, värd 3:25, i ytterfickan den 28 november 1968. Den 17 april 1969 meddela- de Stockholms rådhusrätt frikännande dom. (Handl.tid: 4 mån. 19 dagar.)"

2. Kvinna (27 år, grekisk medborgare, gift, ej yrkesarbetande) stoppade ett paket fläskkotlet- ter, värde 5:05, i sin handväska den 26 juni 1967. Den 24 april 1969 meddelade Stockholms rådhusrätt frikännande dom. (Handl.tid: I år 10 mån.)

3. Man (35 år, städare, ink. 30 000:——, hust- runs ink. 32 000: —) stoppade på sig en öl, värd 1: 30, den 31 oktober 1968. Den 16 juni 1969 förordnade Stockholms rådhusrätt att tidigare ådömd skyddstillsyn skulle avse jämväl detta brott. (Handl.tid: 7 mån. 15 dagar.)

4. Man (28 år, finländsk medborgare, under omskolning, ink. 541: —/mån.) stoppade på sig en bit sylta, värde 3:20, i januari 1969. Saken polisanmäldes den 25 januari. Den 22 maj 1969 förordnade Stockholms rådhusrätt om fortsatt vård enligt NvL (Handl.tid: ca 4 mån.)

5. Kvinna (23 år, finländsk medborgare, vid domen intagen på fångvårdsanstalt) tillgrep di- verse matvaror, v'ärde 29:36, i februari 1969. Saken polisanmäldes den 31 mars s.å. Den 29 maj förordnade Stockholms rådhusrätt att tidi- gare ådömd skyddstillsyn skulle avse jämväl detta brott. (Handl.tid: ca 3 mån.)

6. Man (43 år, kommunalarbetare) tillgrep vid fem skilda tillfällen under tiden nov. 1968— mars 1969 varor av olika slag. Fallet utelämnas här.

7. Man (51 år, diversearbetare) tillgrep vid ett stort antal tillfällen under tiden april 1968—-

mars 1969 varor av olika slag. Fallet utelämnas här.

8. Man (50 år, invalidpension) stoppade på sig vykort och öl, värde 7: 50, den 3 augusti 1968. Den 5 maj 1969 förordnade Stockholms rådhusrätt att tidigare ådömt fängelsestraff skulle avse jämväl detta brott. (Handl.tid: ca 9 mån.)

9. Man (41 år, försäljare, ink. 3 000: _) till- grep 2 mellanöl, värde 2160, den 24 oktober 1968. Den 16 april 1969 förordnade Stockholms rådhusrätt om överlämnande till nykterhets- vård. (Handl.tid: ca 5 mån. 20 dagar.) 10. Kvinna (56 år, städerska, ink. 15 000: —) stoppade på sig ett par strumpor, värde 6: 90, den 11 februari 1969. Den 23 maj 1969 med- delade Stockholms rådhusrätt frikännande dom. (Handl.tid: ca 3 mån. 10 dagar.) 11. Man (47 år, sjukpensionär) tog en tröja, värd 19:75, i februari 1968. Saken polisanmäl- des den 23 februari s.å. Den 17 april 1969 med- delade rådhusrätten i Malmö frikännande dom. (Handl.tid: ca 1 år 2 mån.) 12. Man (56 år, sjukpensionär) tog en el. rak- apparat, värd 100:—, i augusti 1968. Saken polisanmäldes den 6 augusti s.å. Den 22 april 1969 dömdes han av rådhusrätten i Malmö till fängelse en månad. (Handl.tid: ca 8 mån. 20 dagar.) 13. Kvinna (43 år, ej yrkesarbetande, makes ink. 23 200:——) tillgrep matvaror m.m., värde 90: 35, i augusti 1968. Saken polisanmäldes den 31 augusti s.å. Den 10 juni 1969 dömdes hon av rådhusrätten i Malmö till villkorlig dom. (Handl.tid: ca 10 mån.)

Varornas Fall nr Kön/ålder1 Tillgripna varor värde Erk. Dom" 1 m/38 Korv 3: 15 ja 20x4 2 m/27 Byxor 83: 75 ja 50 x 5 3 m/25 Sardiner 1: 20 ja 25 x 10 4 m/23 Coca-cola m. öppnare 8: 75 ja 30x 5 5 m/24 Tröja 39: ja 50 x 5 6 m/23 Smör och korv 4: 55 ja 30x10 7 m/SS Korvpaket 3: 37 nej 20 x 20 8 m/36 Kastspö för skyltning 63: ja SOX 15 9 kv/29 Kristallvas o. skinka 62: —— ja 40x 5 10 rti/68 Prydnadssaker 13: 15 ja 15 x 4 11 m/37 Handcréme 5: 75 nej 25 x 20 12 kv/ 30 Handcréme 2: 95 nej 25 x 15 13 m/23 Manschettknappar m.m. 13: 55 ja 30 x 5 14 m/33 Våffeljärn m.m. 68: 70 ja 30 x 4 15 m/46 2 burkar buljong 6: 50 ja 25 x 18 16 m/61 1 burk gåsleverpastej 3: 55 nej frikänd 17 kv/52 Kjol 29: 75 nej 20x4 18 m/5 3 Berlinersylta o. dricksglas 3: 80 nej nykterhetsvård 19 m/S4 1 burk krabba 5: 25 nej 30x 20 20 m/28 1 portmonnä 15: nej 30x 12 21 m/64 Gåsleverpastej o. ost 12: 57 nej 20x 20 22 kv/49 2 paket korv 6: 92 ja 25 x 15 23 kv/SO 1 par handskar 27: 50 nej frikänd 24 m/64 1 gasbinda 2: 75 nej 10 x 7 25 m/33 1 par byxor 68: nej 35x10 26 m/22 Skinka 5 : 16 ja 25 x 10 27 kv/68 Syltlök 1: 50 nej frikänd 28 kv/42 Krabba, margarin, ost 5: 48 ja 25 x 9 29 m/24 1 Mum 8: 85 ja 25 x 20 30 m/62 Rakblad 9: 25 ja 20 x 30 31 m/56 Ost, korv, skinka 11: 51 nej 15x 8 32 kv/55 Smör, leverpastej, korv 5: 68 nej 25 x 20 33 kv/23 Kofta, byxor 90: — ja skyddstillsyn (även annat brott) 34 m/22 1 par byxor 29:75 nej 35x 12 35 kv/28 Juice o. frukt 7: 57 nej frikänd 36 m/25 Korvbit 2: 71 ja fång. 1 mån. (även annat brott) 37 kv/51 Fläskkotletter 4: 12 ja 25 x 7 38 kv/22 Pölsa o. köttfärs 5: 27 ja 25 x 5 39 m/23 Hatt 38: 50 ja 25 x 10 40 kv/29 Baddräkt o. badskor 54: 75 ja 40x 5

Varornas

Fall nr Kön/ålder1 Tillgripna varor värde Erk. Dom2 41 kv/61 Kökskniv o. matvaror 48: 75 ja 25 x 8 42 m/45 Saltkött o. smör 4: 13 ja 25 x 15 43 kv/69 Matvaror 35 : 25 ja 30 x 10 44 kv/49 Skinka, ost, kallops 17: 19 ja 35 x 5 45 kv/58 Smör, kaviar, korv 8: 80 ja 20x 7 46 kv/ 5 8 Kaffeburkar 15: — ja 35 x 10 47 kv/51 Kaffeburkar o. skinka 20: 53 ja 35 X 7 48 m/58 En burk ål 4: 85 ja 20x 10 49 kv/42 Falukorv, badolja, 42: ja skyddstillsyn schampo o. matvaror 50 kv/42 Ost 3: 68 nej frikänd 51 kv/44 Handbalsam, buljong- 5: 20 nej 25 x 10 tärningar 52 m/32 Tvål 2: 50 ja 20x18 53 m/49 Skinka 6: 80 ja 25 x 3 54 m/50 1 paket lax 2: 15 nej 25 x 20 55 kv/47 1 paket kött 15 : 81 ja 30x 14 56 m/22 l livrem 6: 50 nej frikänd 57 kv/66 Ost 2: nej 15 x 5 58 kv/76 Matvaror 21 : 22 ja 20 x 5 59 m/49 Matvaror 19: 62 nej 10 x 25 60 m/28 2 chokladkakor 2: 30 nej 25 x 8 61 kv/60 Saltrulle och medvurst 5: 75 ja 25 X 10 62 m/25 2 chokladkakor 2: 70 ja 25 x 5 63 m/23 1 paket stångkorv 1: 64 ja 20x 10 64 m/28 Framkallade bilder 30: 40 ja 30x 7 65 m/33 1 paket kalvfärs 3: 36 ja 15 x 5 66 kv/6O Matvaror 7: 65 ja 60 X 5 (återfall 3:e gg) 67 kv/41 Blus och diverse mat- 28: ja skyddstillsyn varor (3 olika tillgrepp) 68 m/41 1 öl 1: ja 20X 10 69 m/24 2 paket skinka 5 : 24 ja 25 x 15 70 m/31 1 druvsax 31:50 ja 30x 14 71 kv/46 Stor mängd hushållsvaror 40: 57 ja 15 x 20 72 kv/42 Korv o. bacon 3: 92 nej 25 x 3 73 kv/37 Strumpbyxor o. gördel 30: — nej frikänd 74 kv/38 Fläsk, färs o. smör 10: 35 ja 20x 3 75 kv/60 1 stift mascara 4: 85 nej frikänd 76 m/ 35 Paraply o. handväska 62: ja 40x 10 77 kv/35 D:o d'o ja 40x 5 78 kv/62 En kofta 89: nej frikänd 79 kv/36 En sax 6: 25 nej frikänd 80 m/34 1 par skor 57: 50 nej 40x 5 81 m/55 Ost 5 : 25 nej frikänd 82 kv/49 En glass 1: nej 15 x 5 83 kv/64 1 paket skinka 4: 52 nej frikänd 84 kv/7l Ost och kaffe 8: 20 ja 20 x 5 85 kv/67 1 burk krabba 5 : 75 nej 25 x 15 86 m/42 Sju olika snatterier av- —— ? skyddstillsyn seende matvaror från 2: upp till 17:95 87 m/22 En jacka 8: nej 50 X 7 88 kv/65 En burk sardeller 1: 20 nej frikänd 89 kv/69 1 paket sötningsmedel 1: 96 ja 15 x 5 90 kv/48 Skinn + halsduk 59: 25 ja 40 x 10

1 m=man, kv=kvinna ' böterna avser dagsböter, t.ex. 20x4 = 20 dagsböter om 4 kronor

Den 24 maj 1967 besökte Eva (fingerat namn) ett varuhus. Hon handlade en del men behövde ytterligare några varor som hon dock inte kunde betala. På olika avdel- ningar inom varuhuset tillgrep hon ett paket salve-plast, en bit ost, en BH och ett garn- nystan till ett sammanlagt värde av 19:81. Hon stoppade varorna i sin egen väska. Utanför varuhuset greps hon av en butiks- kontrollant och fördes till avdelningschefen där hon förhördes. Det framkom att hon var 47 år, sjukpensionär, saknade anställ— ning och var bosatt på ett pensionärshem. Hon uppgav att hon var >>nere i nerverna» och dessutom led av epilepsi. Hon erkände snatterierna. Varuhuset anmälde saken för polisen.

Den 28 december 1967 hölls polisförhör med Eva på kriminalsektionen. Hon er- kände brottet. Det framkom att hon varit sjukpensionerad sedan sju år. Hon hade för ca fem år sedan vårdats på mentalsjukhus för nervbesvär. Hon hade tidigare dömts av rådhusrätten för snatteri (1958 till 20 dags- böter, 1959 till 15 dagsböter, 1960 till 50 dagsböter, 1961: straffriförklarad jämlikt 5 kap. 5 & strafflagen, 1962: straffriförklarad jämlikt 5 kap. 5 & strafflagen).

Den 2 januari 1968 inkom till rådhusrätten ett brev från Eva av följande lydelse:

»Bästa Rådhusrätt

Nu har det hänt ett ärende igen som

förut. Jag går är så nervös för det. Jag skulle aldrig gått in och handlat. Jag tog ju en bit ost där. Den betalade jag se- dan. De andra sakerna tog dom tillbaka. När det här hänt förut. Kan inte ni Hjälpa mig. Kan inte ni vara snälla och uträtta det här ensamma. Måste jag Vara med Då. Förlåt att det här har hänt. Vi har haft trå- kigt med nu. Pappa har dött. Min Älsta Bror är så elak mot mig. Jag sitter ju bara hemma här om dagarna — ———».

Den 28 februari 1968 utfärdade domstolen stämning på Eva. Samma dag förordnades om läkarundersökning enligt 7 & lagen om personundersökning i brottmål. Eva före- lades av rätten att inställa sig hos under- sökningsläkaren den 16 mars 1968.

Den 4 mars 1968 inkom ett brev från Eva till rättens ordförande. Hon anförde här att hon nu »gått och grubblat varenda dag>>. Hon bad domstolen >>ordna nu detta så det blir klart någon gång man blir så nervös att vänta». Samtidigt uttryckte hon farhågor för att bli intagen på mentalsjukhus igen.

Den 7 och 11 mars 1968 inkom ytterligare brev från Eva till rådhusrätten, där hon be- gärde att få slippa att inställa sig vid rätten. Hon skickade också med ett försäkringsbrev

* Uppgifterna om handläggningen av detta mål är autentiska och hämtade från en dom- stolsakt.

och begärde att rådhusrätten skulle hjälpa henne att döda försäkringen och använda pengarna till att betala böterna.

Den 18 och 31 mars 1968 inkom ytterligare brev till rådhusrätten där Eva oroade sig över rättegången. »Jag har inga vittnen att ta ni får ju väl klara av det ändå. Jag talade ju om för Doktorn som det var. Kan ni inte klara Rättegången själva. Jag går och är så nervös nu. Jag gick till Apoteket och tog ut medicin som jag fick av läkaren på Men- talen i dag. Ursäkta. Hjälp Mig!»

Den 8 april 1968 inkom läkarintyget till rät— ten. Undersökande läkaren sammanfattade: »47-årig ogift kvinna, uppvuxen under syn- nerligen otillfredsställande förhållanden, ti- digt i kontakt med barnavårdsnämnd och som p.g.a. epileptisk sjukdom sedan späd- bamsåldern utvecklats ett tilltagande de- menstillstånd. Under inflytande av detta till- stånd fem gånger åtalats för snatterier av obetydliga belopp. Straffriförklarad därför senast 1962.»

Enligt läkarens uppfattning fanns skäl för undersökning enligt 41 5 sinnessjuklagen.

Den 9 april 1968 inkom följande brev från Eva. »Kära Rätt. Nu kan ni väl klara det här själva. Ja nu kan jag väl ge er en slant om ni vill hjälpa mig så det slipper bli en massa prat här nere vid Hemmet. Vill ni nu vara snälla och hjälpa mig med det som jag önskar en annan lägenhet och ett lite jobb. Jag har fått ut av försäkringen som ni vet.»

Samma dag utfärdade rätten kallelse på Eva att i egenskap av tilltalad inställa sig personligen vid huvudförhandling.

Den 17 april 1968 förordnades offentlig försvarare för Eva.

Den 19 april 1968 hölls huvudförhandling. Eva erkände gärningen. Rätten förordnade om rättspsykiatrisk undersökning av Eva. I avbidan på utlåtandet förklarades målet vilande.

Den 6 mai 1968 anhöll Evas försvarare om fri rättegång för Eva. Beslut härom medde- lades av rätten följande dag.

Den 13 juni 1968 medgav medicinalstyrelsen den undersökande läkaren anstånd med av givandet av det rättspsykiatriska utlåtandet.

Den 5 juli 1968 inkom det rättspsykiatriska utlåtandet. Läkaren uttalade att Eva var en debil dement epileptica, att hon begått de åtalade brotten under inflytande av sinnes— sjukdom samt att hon var i behov av sluten psykiatrisk vård.

Den 31 juli 1968 begärde rätten att den un- dersökande läkaren skulle komplettera ut- låtandet med uttalande om förutsättningar- na för att bereda Eva vård med stöd av 1 & lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård.1

Den 21 augusti 1968 uttalade läkaren att Evas kriminalitet var uttryck för hennes konstaterade psykiska sjukdom vilken kräv- de en regelbunden medicinsk och psykolo- gisk behandling för att förebygga såväl kroppsliga som psykiska sjukdomssymptom. Sluten psykiatrisk vård kunde förväntas få gynnsam effekt. Då Eva dessutom visat sig farlig för annans egendom ansåg läkaren att förutsättningar förelåg för hennes om- händertagande med stöd av lagen om be- redande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (1 (5 a och e).

Den 23 augusti 1968 kallades Eva till per- sonlig inställelse vid huvudförhandling.

Den 20 september 1968 hölls huvudför- handling. Eva erkände gärningen. Rätten förklarade efter huvudförhandlingens av- slutande att besked skulle meddelas den 23 september.

Den 23 september 1968 beslöt rätten att in- hämta socialstyrelsens yttrande.

,: Oberoende av eget samtycke kan sådan sluten vård beredas i vissa fall, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad.

Den 3 oktober 1968 inkom socialstyrelsens yttrande. Styrelsen fann att Eva begått åta- lat brott under inflytande av sinnessjukdom. Enligt styrelsens mening förelåg dock icke tillräckliga förutsättningar för att omhän— dertaga henne med stöd av lagen om be- redande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Som lämplig påföljd föreslogs skydds- tillsyn och till denna knuten poliklinisk psy- kiatrisk behandling.

Samma dag kallades Eva till ny huvud- förhandling.

Den 11 oktober 1968 hölls ny huvudför- handling. Eva erkände gärningen. Efter en- skild överläggning meddelades dom. Rätten fann åtalet styrkt samt uttalade: Eva har tidigare vid ett flertal tillfällen förklarats skyldig till snatteri. Med hänsyn härtill och till vad i målet blivit upplyst om Evas sin- nesbeskaffenhet, karaktär och personliga förhållanden i övrigt prövar rätten erforder- ligt att Eva ställes under övervakning. Mera ingripande påföljd än skyddstillsyn finner rätten ej erforderlig.

Rätten dömde till skyddstillsyn samt för- klarade att Eva under prövotiden skulle vara skyldig att uppsöka läkare vid psykiat- risk klinik och följa dennes ordinationer. Övervakare förordnades.

Eva förklarade sig nöjd med domen i vad gällde henne ådömd brottspåföljd.

Av forskningsassistent Göran Skogh

Inledning

Den offentliga sektorns investerings- och prissättningsproblem har rönt ett allt större intresse från nationalekonomernas sida un- der det sista decenniet. Anledningen till detta är bl.a. den offentliga sektorns expan— sion och marknadsekonomins imperfektio- ner t.ex. i form av miljöförstöring och re- gional eftersläpning i den växande ekono- min.

Ett led i denna forskning utgör försöken med införandet av programbudgetering in- om statsförvaltningen.2 I programbudget- systemet är inbyggt ett krav på effektmät— ning av den offentliga verksamheten. Ett stort problem härvidlag utgör frågan hur effekter på icke prissatta tjänster och till- gångar skall mätas för att dessa skall kunna sättas i relation till insatta resurser. Av denna anledning är viss aktuell samhälls- ekonomisk forskning inriktad på myndig- heternas effektmätningsproblem.”

I den mån privat konsumtion eller pro- duktion inte medför kostnader för den en- skilde som överensstämmer med de sam- hällsekonomiska kostnaderna för aktiviteten så fordras enligt den ekonomiska teorin olika skatter eller subventioner för att lik— forrna privata kostnader och samhällskost- nader. Detta leder nämligen under vissa förutsättningar till bättre resursutnyttjande och högre välfärd för samhället som helhet. I många fall är det svårt att fastställa de

skatter eller subventioner som bringar de privata kostnaderna i överensstämmelse med samhällskostnaderna. I dessa fall kan lag- stiftande åtgärder utgöra mer praktiska al- ternativ.

I det fall en kriminell aktivitet upptäcks slumpmässigt utan samhällskostnader och påföljden utgörs av böter så kan boten be— traktas som en slumpmässigt fördelad av- gift. I detta fall är likheten med ett skatte- system uppenbar. Upptäckten av aktiviteten medför emellertid i regel kostnader för sam- hället, dels för den utredande verksamheten och dels för genomförandet av påföljden. I detta fall kompliceras analysen. Ekonomen Gary Becker har analyserat vilka åtgärder som kan vara samhällsekonomiskt motivera- de när ingripandet mot kriminaliserade hand-

1 Författaren är verksam vid Nationalekono- miska institutionen vid Lunds Universitet och bedriver forskning kring projektet »Resurs- allokeringen inom rättsväsendet». Projektet finansieras av Statens Råd för Samhällsforsk- ning och arbetet sker i samråd med Justitie- departementets planeringsavdelning. Denna uppsats utgör ett förarbete till forskningspro- jektet, varför brottmålsutredningen inte tagit ställning till gjorda uttalanden och slutsatser i framställningen. Utredningen har dock ansett det vara av intresse att uppsatsen tas in i detta delbetänkande. Programbudgetering. SOU 1967: 11. * En sammanställning av olika värderings- principer föreligger i B. Mattsson, Samhälls- ekonomiska kalkyler. Akademiförlaget, Lund 1970. * G. Becker, Crime and Punishment, The Journal of Political Economy, Mars/april 1968.

lingar medför samhällsekonomiska kostna- der.

Det finns slående likheter mellan juridiska problem och välfärdsteoretiska frågeställ- ningar. Den viktigaste kanske är värdering— en av skadan, som vissa kriminella hand- lingar medför. Vid skadegörelse uppstår problemet att värdera liv, tid och andra icke prissatta tillgångar, vilket utgör ett problem som är gemensamt med effektmätningen in- om den offentliga sektorn i övrigt. Stölder och bedrägerier är en form av illegala in- komsttransfereringar, vilka har anknytning till fördelningsteorin. På samma sätt kan många lagstiftningsfrågor ses som välfärds- teoretiska problem.

Avsikten med denna framställning är att belysa några problem av samhällsekonomisk karaktär, som infinner sig när man önskar fastställa de brottsbekämpande åtgärder, som kan vara motiverade från myndigheter- nas sida. Modellen som redovisas nedan är avsedd att användas som diskussionsunder- lag vid bedömning av alternativa straffsatser och utredningsförfaranden.

Den enda brottstyp som behandlas i den- na framställning är de snatterier som riktas mot butiker och varuhus i detaljhandelsledet. Vidare inskränker sig behandlingen av myn- digheternas handlingsaltemativ till de åtgär- der som normalt sorterar under justitiede— partementet, dvs. myndigheternas möjlighe- ter att förändra straffsatser och utrednings- förfarande. De socialpolitiska åtgärderna lämnas åt sidan och betraktas som givna.

I enlighet med mycken annan ekonomisk analys kommer vi att utgå ifrån ett givet statiskt jämviktssystem, där de statliga para- metrarna har vissa värden. Analysen be— handlar sedan förändringar i myndigheter- nas parametrar, vilka väntas leda till ett nytt jämviktsläge med en ny sammansättning av kostnader och intäkter för de olika grupper den aktuella verksamheten berör.

Analysen är total i den meningen att vi önskar få med de ekonomiska effekterna för alla involverade agenter, i detta fall före- tag, myndigheter, snattare och konsumen- ter. Däremot är analysen partiell i den me- ningen att vi tvingas bortse från sekundära

effekter av olika slag. Det blir nödvändigt med förenklande antaganden och därigenom hård nedskärning av de konsekvenser som berörs för att inte göra analysen oöverskåd- lig.

Det är av vikt att påpeka de olika effek- ternas existens innan de försummas i ana- lysen. Att vissa effekter lämnas obeaktade i analysen innebär inte att myndigheterna i sina beslut om lämpliga åtgärder bör avstå från att ta hänsyn till dessa effekter. De för- summade bieffekterna kan eventuellt avse- värt påverka analysens resultat.

Begreppet butikssnatterier

Utvecklingen inom detaljhandeln under de senaste decennierna mot allt större enheter med allt större grad av självbetjäning har lett till en rad fördelar inom varudistribu- tionen, men också till vissa nackdelar. En av dessa nackdelar är att en ny form av brottslighet har uppstått, nämligen butiks- snatterier. Butikssnatterier har naturligtvis förekommit före självbetjäningens tid, men då i betydligt mindre omfattning och av delvis annorlunda karaktär.

Antalet stölder i butiker och varuhus, vil- ka kommit till polisens kännedom, är sär- redovisade sedan 1965. År 1965 var antalet 13 403, år 1966 17 922 och år 1967 21 105. Trenden i andra länder, som är högt indu— strialiserade, är densamma. Antalet snatte- rier växer i takt med utbyggnaden av syste- met med självbetjäning.

Försäljning genom självbetjäning innebär att kunden får ta varor i butiken under för— utsättning att de betalas. Inom juridisk dok- trin har det rått delade meningar om rekvi- sitet olovligt tagande är uppfyllt vid sådana butikstillgrepp och om brottet inte i stället bör rubriceras som bedrägligt beteende eller bedrägeri.1 Straffsatserna för såväl bedräg- ligt beteende som snatteri är böter eller fängelse i högst sex månader, varför det ur denna synpunkt saknar betydelse hur man betecknar butikssnatterier.

Nedan behandlas endast det fall av bu-

1 Se Wallén, SvJT s. 416.

tikssnatteri, där varan är så placerad att den kan tas av kunden utan svårighet. Härige— nom förutsättes självbetjäning eller åtmins— tone en sådan placering av varan att det inte är felaktigt att ta denna inne i affären med avsikt att betala den. På detta vis fås definitionsmässigt en brottslig verksamhet, som förutsätter självbetjäning. Därmed kan man också säga att butikssnatteri i denna mening enbart förekommer när varan distri— bueras via självbetjäning.

Framställningen tar endast sikte på snat— teri som förövas av butikernas kunder. När det stulnas försäljningspris överstiger 100—125 kronor betraktas det enligt praxis som stöld. Snatterisvinn som härrör från de anställda utgör en väsentlig del av före- tagens totala svinn. De anställdas snatteri kanske till och med är större än det snatteri som härrör från kunderna. De anställdas snatteri skiljer sig emellertid i vissa analy— tiska avseenden från kundsnatteriet, varför det lämnas obeaktat i denna framställning.

I analysen nedan antas att inga andra på- följder än böter förekommer. Fängelse ut- döms i regel bara vid flera snatterier eller då snatteriet kombinerats med andra brott. En av brottmålsutredningen gjord utredning visar att av 4 689 avdömda snatterifall 1968 blev påföljden böter i 4 548 fall.1 Antagan- det att alla ådöms böter leder till avsevärda förenklingar. Fängelse skulle leda till svår- bedömda kostnader för den enskilde och samhället.

Produktionsutvecklingen inom detaljhandeln

Som nämnts utgör strukturförändringen in- om detaljhandeln och införandet av själv- betjäning en viktig faktor i utvecklingen till fler butikssnatterier.

De undersökningar, som gjorts om bu- tikssnatteriets orsaker och möjligheterna att nedbringa dessas antal, har nästan uteslutan- de inriktats på snattaren. Vi vet ganska mycket om de avslöjade snattarnas sociala status, ålder, bostadsförhållanden, inkomster etc., men knappast någonting om företagens beteende.

Av det följande framgår att företagens

beteende är av avgörande betydelse för de effekter, som uppnås när myndigheterna förändrar sina handlingsparametrar, straff- satser och utredningsförfaranden. Relativt stort utrymme kommer därför att ägnas åt att med konventionella medel försöka för- klara företagens beteende vid förändringar i myndigheternas parametrar.

Försäljningen per sysselsatt har i fasta priser under tiden 1950—63 stigit med cirka 50 % inom detaljhandeln.” De främsta an- ledningarna till detta anses vara utveck— lingen mot större enheter och storleksför— delarna inom handeln, men också att det skett en prestationsöverföring på leveran- törer och konsumenter. Leverantörerna har övertagit en del av detaljhandelns tidigare produktion, varorna är i större utsträckning förpackade och klara för försäljning. Sam— tidigt har en del av verksamheten överförts på konsumenterna, som har fått längre av- stånd till butikerna. Likaså har framplock- ningen av varor i butikerna i stor utsträck- ning överförts på kunderna. Den äldre kundservicen över disk har avvecklats och ersatts med en varuexponering som ger kun- der ökad överblick. Konsumenterna får ock- så genom de större butikerna ett bredare urval av varor och kan koncentrera sina in- köp till ett inköpsställe och därigenom vinna vissa tidsmässiga fördelar.

Fördelarna med den ökade exponeringen av varor är tämligen klara, om man ser det ur samhällets totala synpunkt, trots nack- delen med butikssnatterier. Kundernas möj- lighet att välja alternativa inköpsformer kan i och för sig betraktas som en välfärdsök- ning, åtminstone på kort sikt innan de mindre konkurrenskraftiga alternativen för- svinner.

Samhällets målsättning

För att kunna avgöra om en åtgärd är önsk— värd eller ej måste man ha tillgång till en

1 Se bilaga 3 till detta betänkande. ” »Strukturutveckling och konkurrens inom handeln.» Koncentrationsutredningen IV, SOU 1968: 6, s. 23.

implicit eller explicit formulerad målsätt— ning. I denna framställning formuleras en explicit målfunktion av tämligen enkelt slag. Målfunktionen kan naturligtvis ha varieran- de utseende, beroende på myndigheternas intentioner. Den nedanstående målfunktio- nen har endast valts som utgångspunkt för den fortsatta diskussionen.

Det förutsätts att myndigheternas snatteri- bekämpande verksamhet har till mål att mi- nimera de samhällsekonomiska kostnader, som uppstår genom den brottsliga aktivi- teten, eller enklare uttryckt, att man för- söker göra skadan för samhället som helhet så liten som möjligt. Här bör påpekas att vi antar att myndigheterna har en enhetlig målsättning med den snatteribekämpande verksamheten. Myndigheterna agerar med utgångspunkt från »samhällets målfunktion». Språkbruket är inte helt distinkt i juridisk mening utan orden samhälle och myndighet står i stort som synonymer till varandra utan hänsyn till hur lagstiftning praktiskt försiggår.

För att det skall vara möjligt att jämföra samhällskostnader t.ex. i form av resursåt— gång inom polis- och rättsväsendet med det obehag, som det innebär för en brottsför- övare att bli lagförd, måste man ha en ge- mensam måttstock. En tillfredsställande så- dan är svår att finna. Kostnaderna för t.ex. rättsvårdens verksamhet uttrycks i penning- terrner. Dessa penningbelopp kan under vissa förutsättningar betraktas som ett mått på de samhällsresurser som åtgår för verk- samheten. Man kan inte utan vidare över- sätta obehag, smärta och andra inte pris- satta upplevelser i penningtermer, men det måste göras så gott det går för att man skall kunna fatta ekonomiska beslut av olika slag.JL

Samhällets totala förlust, som förorsakas av butikssnatteriet, kan skrivas som en funktion (F), utgörande en rad kostnader (C) och vissa intäkter (I).

Samhällets målsättning kan nu uttryckas som önskan att minimera F. I övrigt inne- fattar framställningen i stort en specificering av de olika kostnads- och intäktsslagen och en diskussion om myndigheternas möjlig- heter att påverka dessa storheter.

De marginella förändringarna i målfunktionen

Vid förändringar i myndigheternas paramet- rar påverkas de olika kostnads- och intäkts- slagen. Om summan av dessa förändringar leder till att förlustfunktionen intar ett lägre värde, så minskar samhällsförlusten. I detta fall är åtgärden positiv eller önskvärd. Det totala värdet på förlustfunktionen är oin- tressant vid avgörandet om en åtgärd är önskvärd eller inte. Enbart förändringarna har intresse ur denna synpunkt. För att finna den bästa sammansättningen av para- metrarna räcker det alltså att uppmärksam- ma förändringarna.

En svårighet uppstår om man inte förut- sätter att alla individer och institutioner har samma tillskott i nytta av ett givet penning- tillskott. Då går det inte att utan vidare summera beloppen utan att lägga olika vik- ter på belopp härrörande från olika indi- vider och institutioner.

Summan av förändringarna i förlustfunk- tionen kan formellt skrivas som

AF=31ACI+324CZ+ . . .+akACk— _ak+lAIk+l—' ' ' '_arAIr:

där A framför de olika variablerna beteck- nar förändringar i variablerna. Koefficien- terna al, az, . . ., a, betecknar den vikt som myndigheterna lägger vid olika typer av kostnader och intäkter. Storleken på koeffi- cienterna är beroende på den värdering myndigheterna har ifråga om kostnader och intäkter för olika grupper i samhället.

Om kostnader och intäkter för olika grup— per värderas lika så har alla koefficienterna värdet ett. Om myndigheterna enbart be- traktar kostnader och intäkter som berör statliga och kommunala myndigheter som relevanta och likvärdiga, dvs. gör en stats- och kommunal-finansiell kalkyl, så har kost- nader och intäkter som berör myndigheter- na koefficienten ett. Alla övriga koefficien- ter är i detta fall lika med noll.

Om myndigheterna bortser från snattar- nas kostnader och intäkter av snatterierna,

1 Mattsson op.cit., sid. 64 ff.

dvs. bortser från snattarnas obehag och ut- byte av de snattade varorna, medan kost- nader för företag, konsumenter, löntagare och myndigheter betraktas som likvärdiga, så sätts koefficienten lika med ett för dessa grupper och noll för snattare. Om myndig- heterna i första hand beaktar statsfinansiella kostnader, i andra hand konsumenters och företags kostnader och i tredje hand snattar- nas kostnader och intäkter, så kan koeffi- cienten för statsfinansiella kostnader och intäkter sättas lika med ett och de övriga mellan ett och noll, alltefter myndigheternas värdering.

Om myndigheterna t.ex. sänker bötesbe- loppen, kommer det att leda till föränd- ringar i de olika kostnads- och intäktslagen. , Om summan av dessa förändringar (AF) är positiv så kommer förlustfunktionen att inta ett högre värde efter parameterförändring- en. Eftersom det eftersträvas att göra för- lusten (F) så liten som möjligt innebär det att parameterförändringen är en negativ åt- gärd.

Ett nödvändigt villkor för att man har ett optimalt läge, dvs. att förlustfunktionen in- tar sitt lägsta värde med hjälp av myndig— heternas parametrar, är att AF=0 vid mar- ginella förändringar i parametrarna. Detta är emellertid inget tillräckligt villkor för optimum, eftersom det kanske finns en an- nan sammansättning av parametrarna där AF=O samtidigt som F är mindre än i det tidigare fallet. I realiteten får man försöka finna det tidigare s.k. lokala optimat. Detta kan man göra genom att pröva sig fram med parameterförändringar tills det inte går att finna någon parameterförändring, som ger negativa värden på AF.

Drabbas konsumenterna av företagens snatterikostnader?

Butikssnatterierna påstås ofta drabba kon- sumenterna så att dessa får betala ett högre pris om snatterifrekvensen ökar.

Om myndigheterna förändrar sina åtgär- der gentemot butikssnattare på ett sådant sätt att antalet snatterier ökar, så kommer företagens snatterisvinn att öka. Det är möj-

ligt att företagen gemensamt höjer priserna som ett motdrag till myndigheternas åtgärd. Om detta blir fallet och i så fall vilken om- fattning en sådan prishöjning får är svårt att avgöra. Vad som sker är beroende på de olika butikskedjornas inbördes styrka och strategier och konkurrenssituationen på de lokala marknaderna.1 En prishöjning på va- rorna skulle få till följd att de betalande kunderna i viss mån drabbas av snattarnas ökade aktivitet. Förändras varornas relativa priser så leder detta i sin tur till en rad bi- effekter genom att sammansättningen av de köpta varorna härigenom förändras.

Snatterifrekvensen i ett varuhus påverkar på kort sikt företagets vinst. Därigenom kan den på längre sikt påverka företagets ex- pansionstakt och/eller löneläget inom detalj— handeln, både på lokal och central nivå. Man skulle alltså kunna tänka sig att om snatterifrekvensen ökar så leder detta till en långsammare löneutveckling inom detalj- handeln. Det finns emellertid en rad andra faktorer som snarare kan anses bestämman- de för löneutvecklingen, t.ex. det allmänna konjunkturläget, tillgången på arbetskraft och förhandlingarna mellan arbetsmarkna- dens parter. I det sista fallet spelar natur- ligtvis företagens vinstnivå en viss roll, men även förhandlingsstyrka och strategi är vä- sentliga.

Vinsternas storleksordning påverkar möj- ligheterna till självfinansiering och därige- nom eventuellt möjligheterna till expansion. Här bortses från detta, så att analysen i det längsta förblir statisk. Denna förenkling är också motiverad, eftersom det finns andra faktorer, som är mer avgörande för detalj- handelns expansion än smärre förändringar i kostnadsläget. Det allmänna samhällspla- nerandet och lokalpolitiska beslut spelar en avgörande roll. Likaså är skattesystemet och avskrivningsreglema av väsentlig betydelse för expansionstakten, detsamma gäller de-

1 En stor del av varorna anses prissatta via de olika kedjomas cirkapriser. På de olika lokala marknaderna är priserna tämligen en- hetliga, marknadsformerna varierar på olika lokala marknader. Se SOU 1968:6, kap. 7, op.cit. .

taljhandelns möjligheter till upplåning. Om företagen inte kan övervältra de ökade snat- terikostnadema så får ägarna av företagen bära kostnaderna. I de fall företagen redo- visar vinster så kommer också myndigheter- nas skatteintäkter att påverkas av snatteri- frekvensen.

Som synes fördelas transfereringama till snattarna på en rad olika grupper. Det skulle leda till tidsödande arbete att när- mare specificera i vilken utsträckning olika grupper drabbas av förändringar i snatteri- aktiviteten. Om de lagstiftande myndigheter- na värderar kostnader och intäkter för de berörda grupperna i samhället som lika så förenklas analysen avsevärt. Viktkoefficien- tema i förlustfunktionen ovan blir i detta fall lika för de olika grupperna och kostna- derna kan därigenom föras under en gemen- samt post, varför en noggrannare specifice- ring blir onödig i detta avseende. Av enkel- hetsskäl skall vi i fortsättningen anta att så är fallet. Här kommer också att bortses från eventuella sekundära effekter genom för- ändringar i de relativa priserna och genom förändringar i sammansättningen av pro- duktionsfaktorer på lång sikt.

F örsäljningsresultat och varuexponering

För att göra analysen hanterlig, utgår vi tills vidare från ett hypotetiskt företag som en- bart säljer en vara. Analysen utvecklas se- nare till att gälla ett flertal varor som säljs i många företag. Här förutsätts att varans pris är givet utifrån ur det enskilda före- tagets synpunkt, dvs. att företaget inte har möjlighet att övervältra kostnaderna på konsumenterna. Detta gäller vid konkurrens på marknaden.

Företaget har en kostnad per varuenhet inkluderande inköpskostnad, uppackning och framläggning. Skillnaden mellan denna kostnad och försäljningspriset kan kallas ett pålägg (v). Bruttovinsten definieras som vq—k, där k är en fast kostnad oberoende av den försålda kvantiteten av varan (q).

Det är allmänt bekant att försäljningen av en vara (q) är beroende av varans expone- ring. En mängd företagsekonomiska skrifter

diskuterar olika exponeringsformer för att höja den försålda kvantiteten. Med anled- ning av detta antar vi att den försålda kvan- titeten är en växande funktion av expone- ringen (e).

För analysens syfte är det inte nödvändigt att klart ange hur mätningen av e skall ske. Vi utgår helt enkelt från att e är mätbar. Den kan vara beroende av avståndet från disk, placering över golvplanet, placering inom lokalen, speciell utmärkning genom reklam eller genom placering tillsammans med andra varugrupper. e definieras så att e=0 när varan säljs bakom disk och alltså inte lovligen får tas av kunden.

På detta sätt får vi enligt den tidigare an- givna definitionen på butikssnatteri, att snat- terierna är obefintliga när exponeringen är lika med noll.

När exponeringsgraden (e) växer, kommer kvantiteten (q) och även pålägget (v) att växa och därmed också bruttovinsten vq—k. Pålägget (v) stiger när den försålda kvanti- teten stiger, eftersom inköps-, uppacknings- och frarnläggningskostnaderna rimligtvis fal- ler med större kvantiteter. Sambandet mel- lan företagets bruttovinst och exponerings- graden illustreras i linje 2 i figur ].

Förutom inköps- och uppackningskostna- den antas att företaget har en service- och övervakningskostnad (cö). När varan säljs bakom disk sätts denna kostnad till 65. An- tagligen kommer övervakningskostnaden per enhet att sjunka vid ökad exponering. Ett visst antal av personalen kontrollerar och lämnar kundservice till ett allt större antal varor när exponeringen ökar. Som ovan an- gavs, antas utvecklingen till en allt större försäljningsproduktion per anställd till stor del bero på den ökade exponeringsgraden.

Eftersom den försålda kvantiteten växer med ökad exponering så är det möjligt att den totala övervakningskostnaden stiger vid ökad exponeringsgrad. Linje 1 i figur 1 visar den totala övervakningskostnaden vid ökad exponeringsgrad. Linjen lutar hela tiden nedåt, vilket innebär att mindre personal antas vara sysselsatt med övervakning när exponeringen ökar.

Förutom de ovan skisserade kostnaderna

. " lll +

/ N I Kronor / " + % una. 2 (vq - k) / i I . ' / h'i | 11] linje 5" 5 ' ' ' ] 6 N N , J; / —_._____—-' . / iinje 3 (S') | i | / / ! | / , linje 1 (cö) l ' '/ J—fL / / ' | ' /" ' | / ' | ' ,,f ' i ! , / ] l l _. || 0 " , e e e Exponeringsgrad Figur 1

kan man förmoda att företaget lägger ner vissa resurser för att gripa ett antal snattare. Om företaget enbart använder sig av t.ex. AB Butikskontrolls tjänster för gripande av snattare kommer företagets uppklaringskost- nader (e,) att vara lika med butikens kost- nader för anlitande av butikskontrollanter plus den goodwillförlust företaget upplever när man griper någon. Goodwillförlusten kan förmodas vara beroende av risken att förlora stamkunder och risken att anklaga en oskyldig. Denna goodwillförlust är för- modligen störst för mindre företag med nå- gorlunda klart avgränsad kundkrets. Vidare föreligger odelbarheter vid anlitande av bu- tikskontrollanter, varför de små företagen kan förväntas ha små utgifter för denna verksamhet, dvs. få gripande, vilket stäm- mer överens med gjorda undersökningar.1 I figur ] antas att antalet gripna och därmed C,, är givet.

Försäljningspriset behandlas i regel som den förlust företagen förorsakas vid ett snat- teritillfälle. Det är emellertid en viss över- skattning att sätta detta belopp som likvär- digt med företagets förlust. Detta belopp är endast korrekt under förutsättning att före- taget skulle ha sålt varan till snattaren om denne inte snattat varan, i annat fall är det mer korrekt att värdera företagets förlust till någon lagervärderingsprincip, inkluderat

framläggningskostnaderna. Försäljningskost- naden kan alltså sägas vara en övervärde- ring av värdet för varan när den snattas. Låt oss kalla det snattades värde för w.

Här antas att w är konstant och oberoen— de av exponeringsgradens storlek. Eftersom främst lättåtkomliga varor snattas så antar vi, att antalet snatterier riktade mot före- taget ökar vid ökad exponeringsgrad. När varorna säljs bakom disk är snatteriet enligt den definition som tidigare införts lika med noll, detsamma gäller för exponeringsgra- den. Om det totala antalet snatterier riktade mot företaget är lika med s, så har snatteri- svinnet värdet sw. Enligt antagandet ovan stiger sw när exponeringsgraden stiger, vil- ket illustreras i linje 3 i figur ].

Nettovinstens beroende av exponeringen

Med hjälp av de antaganden som gjorts och de beteckningar som införts kan företagets nettovinst skrivas som en funktion av expo- neringsgraden.

Nettovinsten h=vq—k—cö—sw.

k är en konstant kostnad oberoende av exponeringsgraden. Vidare antas att gripan- dekostnaden cu är given och ingår i k. Om

1 Se t.ex. Falkenberg—Svensson, Butiksstöl-

der i Uppsala 1967 (Krim.vetenskapl. inst., Sthlm 1968).

man inför antagandet att företaget försöker maximera sin nettovinst, kan man få fram den bästa exponeringen ur företagets syn- punkt.

Man kan naturligtvis invända att inte alla företag försöker maximera sin vinst eller känner sina kostnadssamband. Av intresse är emellertid det genomsnittliga företaget, eller hur företagen i stort beter sig, vilket gör vinstrnaximeringsprincipen till ett till- räckligt realistiskt antagande.

Om det förutsätts att samhällets åtgärder mot snatterier är givna, samt att andra före- tags exponeringsgrad är given, så kan före- tagets val av e för att maximera sin vinst illustreras i figur ]. Företaget kommer att välja e' där h är störst.

Om läget vid e' jämförs med en något lägre exponeringsgrad e0 så ser man att e' ger något högre bruttovinst. En del av den- na är förorsakad av något lägre försäljning hos konkurrerande företag, en del beror på lägre uppacknings- och inköpskostnader per enhet vid större kvantiteter. Övervaknings- och servicekostnadema är något högre vid eo medan snatterisvinnet sw är något lägre vid eo. En förändring från eo till e' är för- månlig för det vinstmaximerande företaget.

Om antalet snatterier riktade mot före— taget av någon anledning ökar, så kommer linje 3 i figuren att förflyttas uppåt, t.ex. till 3”, därigenom kommer också sw+cö att skifta uppåt till sw”+cö”. Det vinstmaxi- merande företaget väljer nu e” som ger nettovinsten h”. Som synes är vinsten lägre vid e”.

I den här angivna modellen leder den initiala snatteriökningen till att företaget minskar sin exponeringsgrad. Figuren är så ritad att snatterisvinnet förblir oförändrat efter företagets anpassning. Figuren anger ett specialfall. Det är naturligtvis möjligt att snatterisvinnet stiger trots företagets anpass- ning, men det är t.o.m. möjligt att snatteri- svinnet blir lägre än i utgångsläget sedan företaget minskat sin exponeringsgrad. Vad som sker är beroende av de olika kurvornas lutning.

Om företaget kan kompensera den initiala snatteriökningen med en prishöjning så be-

höver företaget inte minska exponerings- graden. Den ursprungliga snatterihöjningen påverkas alltså inte i detta fall av företaget utan de ökade snatterikostnaderna överförs direkt till kunderna via priset på varan.

Man kan också tänka sig fall när före- taget inte kan övervältra kostnaderna på kunderna, men trots detta behåller sin ur- sprungliga exponeringsgrad. Detta gäller när exponeringsmöjligheterna är begränsade till en nivå som är lägre än e" i figuren. I detta fall blir den ursprungliga exponeringsgraden fortfarande den vinstmaximerande för före- taget.

Om snatteriökningen har en sådan karak- tär att det totala snatterisvinnet stiger, men att känsligheten för förändringar i expone- ringsgraden trots detta blir mindre än i ur- sprungsfallet, så är det möjligt att företaget höjer sin exponeringsgrad och tillåter ytter- ligare snatterisvinn efter den initiala snatte— riökningen. Denna möjlighet skall i fort- sättningen lämnas obeaktad, eftersom den förefaller osannolik.

Om man inför antagandet att företaget säljer mer än en vara, kompliceras bilden av att exponeringsgraden av en vara påverkar försäljningen av de övriga varorna. Några principiella förändringar av betydelse för analysen medför det emellertid inte.

Med utgångspunkt från det enskilda före- taget kan man nu diskutera vilken effekt en åtgärd från myndigheternas sida med snat- teriökning som följd kan få för alla företag tillsammans och de samhällsekonomiska konsekvenserna av detta.

Vissa företag kommer att kunna över- vältra mer av kostnaderna på konsumen- terna än andra företag, beroende på mark- nadsbetingelserna för respektive företag. På samma sätt kommer vissa varor att vara mindre priskänsliga än andra, varför man kan vänta sig en större prishöjning på dessa varor. Totalt kan man vänta sig en kombi— nation av de extremfall som redovisats ovan, så att en snatterihöjande åtgärd från myndigheternas sida leder till viss prishöj- ning kombinerad med viss exponerings- minskning för företagen och varorna till- sammantagna. Härigenom reduceras åtmins—

tone delvis den snatterihöjande effekten som förorsakats av myndigheternas åtgärd.

Ökade kostnader för företagen tillsammans som en följd av ökat antal butikssnatterier

En minskning i exponeringsgraden skulle leda till en minskning i den försålda kvan- titeten och därmed bruttovinstminskning för det enskilda företaget. En viktig fråga är om detta gäller för samhället som helhet när företagen tillsammans minskar sin expone- ringsgrad på grund av den snatterihöjande effekten av myndigheternas åtgärder.

Förmodligen påverkas inte den totala ef- terfrågan från samtliga konsumenter nämn- värt av smärre förändringar i företagens exponering. Däremot är det möjligt att för- delningen av efterfrågan mellan olika buti— ker påverkas. Detta innebär att kunderna köper varor i en butik, som de skulle ha köpt i en annan butik om dessa hade varit mindre exponerade i den aktuella butiken. Det innebär också att försäljningsökningen, som ett företags ökning i exponeringen leder till, motsvaras av en lika stor minskning av försäljningen för konkurrenterna.

I figuren ovan, som gällde ett enskilt före- tag, utgick vi ifrån att de övriga företagens exponeringsgrad var oberoende av detta företags val av exponeringsgrad. Vid en allmän snatterihöjning kan man emellertid utgå ifrån att de övriga företagen också minskar sin exponering mer eller mindre. Detta kan leda till att den väntade försälj— ningsminskningen för företaget uteblir. Om detta gäller för alla företag så kommer inte företagens bruttovinst att påverkas av den gemensamma exponeringsminskningen, var och en kommer fortfarande att sälja lika mycket och ha oförändrade inköps- och uppackningskostnader.

Om mindre företag blir relativt sett minst påverkade av den ökade snatterifrekvensen, så kommer större företag att minska sin ex- poneringsgrad relativt sett mest och förlora kunder till de mindre företagen. De senare kommer då att sänka sina genomsnittliga inköps- och uppackningskostnader. Storleks- fördelarna inom de större företagen kom-

mer däremot att minska. Den totala effek- ten av dessa förändringar blir förmodligen inte så stor, såvida inte snatteriökningen är mycket omfattande. Om snatterisvinnet ökar i mycket stor omfattning skulle företagen successivt tvingas tillbaka till allt mindre en- heter med större inköps- och uppacknings- kostnader som följd. Dessa kostnadsökning- ar skulle då också vara samhällsekonomiska kostnader, eftersom en dylik försäljnings- form skulle uppta ökade resurser, som har alternativ användning. Vid de smärre för- ändringar, som kan bli aktuella, är föränd- ringarna förmodligen av ringa betydelse. Det är emellertid inte omöjligt att summan av effekten blir påtaglig. Tills vidare bortses emellertid från denna effekt.

I den mån företagen minskar expone- ringen av sina varor när snatterierna ökar kommer företagens service- och övervak- ningskostnader att stiga, även om den totala försålda kvantiteten förblir oförändrad. Den totala ökningen av företagens övervaknings- kostnader kan kallas ACö, där den stora bokstaven betecknar att det gäller summan av förändringen för alla företag tillsam- mans.1

Den omedelbara effekten av det ökade antalet snatteriet blir ju att det totala snat- terisvinnet stiger, men eftersom exponerings- minskningen kan förmodas leda till färre snatteriet kommer den ursprungliga ökning- en av snatterisvinnet att reduceras. Den snatteriökning som återstår efter företagens anpassning betecknas här med ASW.

Slutligen kan man förvänta sig en för- ändring i summan av alla företags kostnader för gripande av snattare. I enlighet med tidigare beteckningar skrivs summan av denna kostnadsförändring som ACu. Nedan behandlas gripandet, som kan förbli oför- ändrat, minska eller öka, beroende på vil- ken åtgärd från myndigheternas sida, som föranlett snatteriökningen. En snatteriökan- de åtgärd medför alltså följande samhälls— ekonomiska kostnadsförändringar för före- tagen:

1 I uppsatsen betecknar små bokstäver kost- nader för enskilda medan stora bokstäver genomgående betecknar totala storheter.

ACö är större än noll, likaså förmodligen ASW. Det är emellertid möjligt att A SW blir negativ. A C" är förmodligen negativ.

Vi har tidigare påvisat att kostnadsför- ändringarna inom företagen får bäras av olika kategorier såsom konsumenter, lönta- gare, företagsägarna eller offentliga myn- digheter, beroende på företagens möjligheter att via priserna övervältra kostnaderna. Detta saknar betydelse om myndigheterna i sin bedömning värderar kostnader för de olika grupperna som likvärdiga. Om så är fallet så kan man sätta viktkoefficienten lika med ett framför företagens kostnader. Koef- ficienten faller därigenom bort och den ovanstående kostnadssumrneringen kan in- gå i samhällets förlustfunktion utan särskild viktkoefficient.

Intäkten för snattarna

En person som snattar en vara kommer att få en viss nytta av varan. Nyttan är beroen- de på den subjektiva sannolikhet att få be- hålla varan, som snattaren upplever vid snat- teriögonblicket. En rad problem uppstår vid värderingen av hur stor snattarens nytta kan vara.

Nyttan av att snatta varan för snattaren kan sättas lika med varans försäljningspris under förutsättning att snattaren har pengar och skulle ha köpt varan om den inte snat- tats. Alternativet skulle nämligen då vara att betala varan till försäljningspriset. Genom snatteriet spar snattaren ett penningbelopp lika stort som försäljningspriset. Nyttan av att snatta varan är då lika stor som nyttan av detta belopp. Här bortses från bieffekten att snattarens nytta av pengar eventuellt på- verkas av budgettillskottet, som föranledes av snatteriet.

På samma sätt kommer nyttan av att snatta varan att vara mindre än nyttan av försäljningsbeloppet när snattaren har peng- ar, men inte är villig att betala priset. När snattare inte har några pengar kan man inte utan vidare beräkna nyttan av att snatta i penningtermer. I detta fall kan nyttan av

varan bli både större och mindre än nyttan av försäljningsbeloppet.

Om snattade varor betraktas som troféer, så att de har affektionsvärde för snattare, kommer detta att förhöja värdet av den snattade varan. Risktagandet kan i och för sig innebära utbyte eller obehag för indi- viden. För enkelhets skull kan man utgå ifrån att individen är riskneutral och om individen har en preferens för risktagande så kan man säga att detta ingår i eventuellt affektionsvärde.

Om snatterifrekvensen ökar på grund av någon åtgärd från myndigheternas sida så kommer detta att leda till en ökning i den totala nyttan eller intäkten, som snattarna erhåller. Denna förändring kan skrivas som AI. I samhällets förlustfunktion värderas denna intäkt till asAI där as är viktkoeffi- cienten för snattare.

Samtidigt får företagen en förändring i det totala snatterisvinnet som är lika med ASW. Det är vissa problem vid skattningen av ASW och ännu större problem vid skatt— ningen av Al. Det förefaller emellertid vara en rimlig approximation att sätta ASW= = asAI, dvs. att snattarnas vinst värderas lika mycket som företagens förlust eller tvärtom. Detta skulle innebära att myndigheterna är indifferenta ifråga om ett belopp tillfaller snattarna eller företagen.

Detta behöver naturligtvis inte vara fallet. Myndigheterna bortser eventuellt från snat- tarnas utbyte av de snattade varorna, vilket innebär att asAI sätts lika med noll. Man kan också tänka sig att asAI sätts större än ASW, vilket innebär att snattarens intäkt värderas högre än kostnaden för snatteri- svinnet, t.ex. beroende på att snatterierna leder till en inkomstomfördelning till för- mån för den låginkomstgrupp som snattar- na utgör. Valet att sätta ASW=asAI är av- hängigt av enkelhetsskäl, eftersom båda ter- merna då faller bort i samhällets förlust- funktion.

Snattarnas kostnader

I valhandlingsmodeller utgår man i regel från att en handling genomförs när intäkter-

na av handlingen överstiger de insatta kost- naderna. »Kostnaderna» för snattaren beror på om denne åker fast. I detta fall får snat- tare utstå obehag i affären och obehaget att lagföras inkluderat obehaget att vänta på domslut samt eventuella kostnader i form av böter.

Man kan också utgå ifrån att snattaren upplever vissa »kostnader», som är oberoen- de av risken för upptäckt. Dessa kostnader innefattar det »arbete» och den motvilja snattaren upplever vid snatteritillfället. Mot- viljan är förmodligen beroende på indivi- dens inlärning, uppfostran och allmänna attityd gentemot varuhus och snatterier. Motviljan kan också förmodas vara beroen- de av varans exponering så att motviljan att snatta avtar när exponeringen ökar. Denna ovilja att snatta kan direkt jämföras med intäkten av varan. Det räcker alltså att oviljan är större än den förväntade intäkten av varan för att den potentielle snattaren skall avstå från snatteriet.

Den faktiska risken för en snattare att er- tappas avviker förmodligen från snattarens uppskattade risk. Den faktiska risken varie— rar naturligtvis avsevärt med avseende på snattare, vara och butik, men genomgående gäller att den faktiska risken är låg.

Lösa beräkningar inom företagen ger ett totalt snatterisvinn av storleksordningen 100—200 milj. kronor per år (1967). Det genomsnittliga försäljningsvärdet av snatta- de varor beräknas till ca 20 kronor om man håller sig till de snatterier som kommer till polisens kännedom. Om detta värde även skulle gälla för inte uppklarade snatterier, skulle antalet snatterier ligga mellan 5 och 10 miljoner per år. Av dessa polisanmäldes 1967 ca 21 000, dvs. en genomsnittlig risk att polisanmälas mellan 0,004 och 0,002.

Detta är förmodligen en underskattning av de faktiska riskerna. Skattningen av kundsnatterisvinnets storlek är baserat på att det skulle utgöra en tredjedel av företagens totala svinn. Det totala svinnet övervärderas eventuellt av skattetekniska skäl. Vidare finns det inga specificerade undersökningar som tyder på att en tredjedel av svinnet skulle utgöras av kunds