SOU 1973:25

Unga lagöverträdare

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

De sakkunniga för 1956 års klientelunder- sökning rörande ungdomsbrottslingar över- lämnade med skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet i maj 1971 en rapport rörande undersökningen, "Unga lagöverträdare 1” (SOU 1971:49), i vilken rapport undersökningens huvudsakliga upp- läggning, undersökningsmetodiken och vissa andra principiella frågor behandlades.

] den nämnda skrivelsen aviserades, att resultatredovisning skulle följa i en serie särskilda rapporter rörande olika avsnitt av undersökningen. Som det första arbetet i serien överlämnades med skrivelse i augusti 1972 en av professor Gösta Carlsson utarbe— tad rapport rörande familj, skola och sam- hälle i belysning av officiella data, ”Unga lagöverträdare II” (SOU 1972: 76).

De sakkunniga får härmed överlämna den andra rapporten i serien. Den avser under-

sökningens social-psykologiska avsnitt och har sammanställts av fil.lic. Birgitta Olofs- son. Framställningen bygger på intervjuer med pojkar i åldern 11—15 är, såväl brotts- som kontrollfall, och insamlade uppfölj- ningsdata fram till vuxen ålder samt behand- lar de undersökta pojkarnas hemförhållan- den, uppväxtbakgrund, skolgång, kamratre- lationer, fritidssysselsättningar, rök- och al- koholvanor m. m.

Såsom angivits i skrivelsen i augusti 1972 utarbetas rapporterna under fortlöpande nä- ra samråd mellan rapportförfattama och med anlitande av den för undersökningen tillgängliga statistiska expertisen. Ytterligare skall följa en rapport rörande det psykologis- ka avsnittet och en rörande det barn- och ungdomspsykiatriska avsnittet.

Stockholm i mars 1973

På de sakkunnigas vägnar:

Per Bergsten

/0lle Hellberg

1. Teoretiska utgångspunkter

1.1. Inledning

Brott och brottslighet har i alla tider till- dragit sig stor uppmärksamhet. Brottslig- heten har konsekvenser för samhället i olika avseenden, men den har också konsekvenser för den enskilde brottslingen genom att samhället reagerar på brottet med straff eller annan direkt brottspåföljd eller på annat sätt.

Efter andra världskrigets slut ökade brottsligheten, framför allt ungdomsbrotts- ligheten, på ett oroväckande sätt. Man önskade kunskap om kriminalitetens orsaker för att om möjligt kunna hejda utvecklingen. I det läget igångsattes den stora klientelun- dersökning, vars resultat nu börjat successivt redovisas. Undersökningens uppgift har en- ligt direktiven varit att belysa de faktorer som framkallar kriminalitet vid tidig ålder.

Undersökningen har i stort sett lagts upp så, att man tagit ut en grupp pojkar i åldern 11—15 år, som för första gången förekom i polisens register på grund av brottsligt bete- ende, och en kontrollgrupp, som inte var känd hos polisen. Dessa båda grupper av pojkar har blivit föremål för en grunng undersökning och följts under en lång följd av år. En ansenlig mängd data har insamlats. Principerna för uttagningen av grupperna och insamlingen av data skall inte redovisas här. De har ingående beskrivits i ”Unga lagöverträdare 1”, SOU 1971:49. Som där

framgår består undersökningen av fyra hu- vudavsnitt, nämligen ett avsnitt rörande re- gisterdata m. m., ett psykologiskt, ett social- psykologiskt och ett barn- och ungdoms- psykiatriskt avsnitt.

Den nu föreliggande rapporten gäller det social-psykologiska avsnittet. Det är pojkar- nas sociala situation (hemförhållanden, kam- ratförhållanden, skolgång och fritid), sådan den framgår av undersökningen, som skall beskrivas och analyseras.

För analysen krävs en teoretisk oriente- ring, som kan styra valet av hypoteser och vara till vägledning vid tolkningen av resulta- ten. Valet av en teoretisk referensram be- stäms av en mängd faktorer. Vad är det man vill veta med sin undersökning? Hur tänker man utnyttja den kunskap som undersök- ningen ger? Är man nöjd med att endast få sina hypoteser bekräftade eller har man ambitioner att dra praktiska och politiska konsekvenser av vetskapen?

Till en början bör vi göra klart för oss vad det är för slags brott det gäller. Det är väl ingen tvekan om att orsaksmekanismema fungerar olika för olika typer av brott (egendomsbrott, våldsbrott, trafikbrott etc.). De rena brottsbalksbrotten består till omkring 90 % av egendomsbrott (Forsström, 1965). Icke straffmyndiga ungdomar begår med enstaka undantag endast sådana brott, fram-

för allt tillgreppsbrott. Detta har medfört, att det enbart är egendomsbrott som kvalifi- cerat undersökningspersonema till deltagan- de i undersökningen. (En särskild studie rörande våldsbrott har gjorts, men den be- handlas ej i denna rapport.) Varför begår ungdomar egendomsbrott, och varför reage- rar vi — allmänheten och samhället — så starkt just på stölder och andra angrepp på egendom? Det hänger naturligtvis ihop med det sätt på vilket vårt samhälle är uppbyggt. Detta är inte platsen att göra en ingående analys av vårt samhällssystem. Men det är självklart, att ju högre man värderar pengar och andra ägodelar, desto större attraktions- värde får de och desto större blir frestelsen att skaffa sig det åtråvärda på illegitima vägar, om inga andra står till buds. Det är lika självklart att reaktionerna blir starka, då det man värderar högt tas ifrån en. Tidigt ägnas mycket av uppfostran åt att lära barnen skilja på mitt och ditt. Man försöker lära sina barn att styra sina impulser inför att ta vad de vill ha. Den person eller grupp, som ger uttryck för impulser som övriga samhälls- medlemmar försöker undertrycka, upplevs som ”problem” (Thelen, 1959). Detta gäller många olika beteenden, men det gäller brottslighet, inte minst brottslighet som be- står i att man tillägnar sig eller förstör annans egendom, i allra högsta grad.

Att ställa hypoteser i samband mellan sociala, personlighetsmässiga eller konstitu- tionella faktorer å ena sidan och benägenhet att begå brott å andra sidan är inte svårt. Den kriminologiska litteraturen är full av uppslag. Den aktuella debatten om samhället och samhälleliga missförhållanden ställer oss inför många frågor, som vi skulle vilja få svar på. Men vad har vi för hjälp av att veta, att kromosomrubbningar av typ YY-syndromet (t. ex. Nielsen, 1968), anpassningsproblem i skolan, inkonsekvent uppfostran eller sociala handikapp har starka samband med brottsligt beteende, om vi inte samtidigt förstår varför de fungerar som riskfaktorer? Statistiska samband är heller inte alltid uttryck för orsakssamband. Vi måste förstå på ett annat sätt än det statistiska. Mänskligt liv i sin

oerhörda komplexitet och variabilitet är omöjligt att helt fånga 1 variabler och skalor. Hur vi än anstränger oss kommer vi att missa mycket av det som är väsentligt. En mer övergripande teori kan här hjälpa oss att ”läsa mellan raderna”, att ana sammanhang, vars sanningshalt senare får prövas i nya undersökningar.

Det känns därför helt nödvändigt att skaffa sig en eller flera teoretiska referens- ramar, som dels är tillämpliga på det material vi har att arbeta med (både individerna och de data om dessa som insamlats), dels kan ge förklaring till sambanden mellan olika fakto- rer och personernas kriminella-konforma be- teende vid undersökningstillfället samt deras senare utveckling. Ty det är först sedan man tror sig ha funnit en förklaring till skeendet, som man kan ge sig på att dra konsekvenser av den kunskap man vunnit. Det är också först då, som man kan förutse följderna av olika preventiva åtgärder, av olika former av rehabilitering, av rättsliga åtgärder m. in. En bred och i empirisk forskning belagd teore- tisk bakgrund bör också kunna förklara, varför vissa speciella faktorer, som tidigare ansetts vara starkt kriminogena, på senare år endast obetydligt differentierar olika grup- per i kriminellt avseende (se Carlsson, SOU 1972: 76).

Det ligger dock en stor fara i att tillgripa en alltför övergripande teori, som skall för- klara allt. Man riskerar då att egentligen inte få något förklarat, att teorin blir så vid och ospecificerad att det är svårt att derivera hypoteser om hur specifika faktorer i prakti- ken är relaterade till varandra.

Valet har såvitt gäller det social-psykolo- giska avsnittet fallit på två teoretiska refe- renssystem. Att laborera med två sådana system kan synas motsägande, men de står inte i motsatsförhållande till utan komplet- terar varandra. Referenssystemen har fått beteckningarna ”social inlämingsteori” och "insider-outsider attityder”. De finns redan redovisade i "Unga lagöverträdare 1” (se 8.1.2) men skall här ytterligare utvecklas och diskuteras. I det följande av detta avsnitt anges vissa allmänna utgångspunkter, varpå

de båda referenssystemen behandlas i var sitt avsnitt (1.2 och 1.3).

Man kan se på s. k. avvikande beteende på minst tre sätt: som något som finns hos individen som något som beror på närmiljön eller som något som beror av samhällsstrukturen i stort.

Tidigare forskning har framför allt inriktat sig på att studera individen för att finna orsakerna hos honom eller i samspelet mel- lan individen och närmiljön.

Under senare år har samhällsstrukturen och dess roll som kriminogen faktor fått ett allt större utrymme (t. ex. Schur, 1969; Chapman, 1968). ”Ett samhälle har den brottslighet det förtjänar."

Carlsson drar dock den slutsatsen av sin genomgång av registerdata (SOU 1972: 76) att ”resultaten är en varning mot en förhas- tad och förenklad lösning, som går ut på att kriminaliteten som samhällsfråga lokaliseras till en bestämd, avgränsad bit av samhälls- strukturen” (multiproblemfamiljer, socialt utstötta osv.). Detta innebär naturligtvis inte att ett helt annat samhällssystem med andra värderingar skulle ge en lägre (eller annorlun- da) brottslighet.

Den nu aktuella undersökningen koncen- trerar sig emellertid på individen och närmil- jön. Den belyser alltså inte vad isamhällsor- ganisationen och samhällssystemet som kan vara speciellt brottsskapande, något som givetvis begränsar valet av referensram.

Vilka frågor vill vi ha svar på?

Innan vi går över till att redogöra för de teorier, utifrån vilka hypoteser kommer att ställas och som kommer att vägleda tolk- ningen av de resultat vi får, är det på sin plats att besvara de frågor som ställdes i början av detta aVSnitt.

Förutom att vi vill ha en ren beskrivning av den sociala situationen för en grupp pojkar mellan 11 och 15 år, som debuterar hos polisen, och en jämförelse mellan dem och en kontrollgrupp, som ej hamnat i polisens register, vill vi veta:

Vad i dessa pojkars bakgrund, uppväxt, hemförhållanden, skolsituation m.m. ökar respektive minskar deras benägenhet att ge uttryck åt impulser, som samhället anser viktigt att man undertrycker, nämligen att skaffa sig fördelar och behovstillfredsställelse på illegitimt sätt, m. a. o. att begå brott?

Vilka faktorer ökar eller minskar pojkar- nas benägenhet att, efter någon form av påföljd från samhällets sida, ta rättelse och konformera med samhällets normer?

Vilka faktorer hindrar en gynnsam utveck- ling och försvårar eller omöjliggör för dem att acceptera och/eller kunna följa de regler, som samhället ställt upp?

Vi vill också ge olika beslutsfattare möjlig- het att dra praktiska konsekvenser av den kunskap, som vi väntar oss att få, och öka förståelsen för såväl avvikande som kon- formt beteende; en förståelse som inte en— bart leder till större tolerans utan även till förändring och förbättring av människors villkor.

Kan man finna ”orsaker” till brottslighet?

Vi är alltså på jakt efter att finna ”brotts- etiologiska faktorer eller faktorkomplex” (SOU 1971:49), Man vill öka sin kunskap om ”orsakerna” till ungdomsbrottslighet. I Unga lagöverträdare 1 (SOU 1971:49, 8.1.2) fördes en diskussion om orsaksforsk- ning och den skall här utvecklas något. Försök att finna renodlade och väl avgrän- sade "orsaker" till brottslighet, konformitet eller över huvud taget något mänskligt be- teende är önskedrömmar och dömda att

misslyckas. Allt beteende är resultat av en utvecklingsprocess, där utfallet av varje en- skild händelse eller faktor är beroende av vad som hänt tidigare och kommer att påverka utfallet av efterföljande händelser. Effekten av varje enskild faktor i en social situation är beroende av konstellationen av övriga fakto- rer. Olika faktorer interagerar med varandra. En faktor kan i kombination med en annan ge gynnsam effekt —— men med en tredje vara förödande. Ett exempel kan belysa detta. Barnavårdsnämndens utredning och åtgärd

visade sig vara starkt brottshämmande för pojkar från hem med god tillsyn och god utbildning och som trivs och ”lyckas” i skolan. I samband med låg utbildning hos föräldrar, dålig tillsyn och uttalade skolpro- blem hade bvn: s utredning och åtgärd ingen eller kanske t.o.m. negativ verkan (Olofs- son, 1971 a).

Genom vår oförmåga att gripa om och ta hänsyn till den mängd av impulser och händelser som påverkar en människa under hennes liv kan vi aldrig komma fram till lagar och entydiga förutsägelser men väl till sanno— likheter och tendenser. "Orsaker”, säger Mc Cord & Mc Cord (1960), är betingelser som begränsar möjligheterna av utfallet. Nord- land (1955) talar om determinanter i utveck- lingen av den sociala människan, kulturdeter- minanter, rolldeterminanter, konstitutions-, närmiljö- och situationsdeterminanter. Det är samspelet mellan dessa determinanter som avgör resultatet. Ingen faktor kan framhävas som ”orsak” till beteendet i en viss situation.

Ett sådant samspel är väldokumenterat i kriminologisk litteratur. Vissa sociala fak- torer blir mer kriminogena i samband med vissa personlighetsdrag hos barnen. Miljön har ett selektivt inflytande på barns beteen- de (Glueck, 1962). Man finner därför inte faktorer, som predestinerar till t. ex. brotts- lighet, men faktorer som kan öka riskerna att ta till brott som lösning på problem. Vi har att göra med en växelverkan mellan individ och miljö. Föräldrar till barn som är socialt positiva tenderar att alltmer låta barnet bestämma självt och slutar med att ”lägga sig 1”. Är barnet socialt negativt blir föräldrarna ofta mer aktiva och domineran- de. Osäkra barn riskerar att bli mer överbe- skyddade (Nordland, 1955). Ett pojkstreck kan väcka föräldrarnas misstänksamhet lik- som negativa förväntningar från omgiv- ningen, vilka verkar med förödande kraft och snarare framkallar än förhindrar ett fortsatt brottsligt beteende (se t. ex. Merton, 1957 kap. 6; Becker, 1963; Rosenthal, 1968).

Vid den statistiska bearbetningen av klien- telundersökningens data kommer man att

erhålla en mängd statistiska samband, som inte nödvändigtvis behöver vara orsakssam- manhang. Låg utbildning och misslyckandei skolan behöver t. ex. inte vara orsak till brottslighet, även om sambanden dem emel- lan är starka i dagens utbildningssamhälle. De kan vara ytterligare en bidragande fak- tor, men är troligen i högre grad en konse- kvens av samma bakomliggande utvecklings- process, som lett till brottslighet. Vidare kan faktorer påverka varandra på sätt som man inte väntar sig. Samband mellan två variabler är inte alltid linjära utan krökta eller vågfor- made. Ofta besannas uttrycket att ”för mycket och för litet skämmer allt”. Sträng- het i uppfostran har u-format samband med självdeklarerad brottslighet. Detsamma gäller tillgång på fickpengar enligt Nye (1958). Brottsligheten är hög både hos dem, som uppfostrats mycket strängt och mycket slappt, hög brottslighet förekommer hos barn med mycket respektive litet fickpengar.

Vi frågar ofta efter orsakerna till sjukdom men sällan efter skälen till hälsa. Vi kan dock aldrig förstå orsakerna till sjukdom om vi inte vet hur den friska organismen funge- rar. Kan vi finna svar på frågan varför de allra flesta pojkar är laglydiga och endast i undantagsfall bryter mot lagen, småsnattar, lånar cyklar c. d., kan vi troligen bättre förstå, varför andra driver butikssnatteri som en hobby, gör inbrott, vandaliserar och inte tar rättelse efter samhällsingripanden. Frågan blir då: Är brottslighet orsakad — eller är den förhindrad? Är det orsakssambanden bakom brottsligt beteende vi skall söka efter eller är det orsakssammanhangen bakom laglydigt beteende som kommer att ge mest informa- tion?

Den mest övergripande referensramen, som valts för den socialpsykologiska ana- lysen, nämligen den inlärningsteoretiska, in- riktar sig på att förklara uppkomsten av både s. k. normalt beteende och awikande beteen- de. Eftersom de, som vi kallar avvikare, trots allt till 90% handlar "normalt”, kommer teorin i långt högre grad att behandla frågor- na om hur social inlärning går till än hur brottsligt beteende uppstår.

”Systemer er en betaenkelig sag. Det er de af mange grunde — bl.a. den enkle at de aldrig holder. At bygge systern . .. er taet ved et "narrevaerk, men også klovnen har sin rolle at spille.” (Katzenelson, 1969, s. 313). Låt oss i varje fall försöka!

1.2. Social inlärningsteori

”Allt beteende är inlärt” är en sanning med modifikation. Konstitution, skillnader i in- lärningshastighet, sensorisk känslighet m. m. är genetiskt ärvda och sätter vissa gränser för effekten av inlärningen. Men vad det kom- mer att bli av individen måste förklaras inlärningsteoretiskt (Staats, 1970). Inlär- ningsteoretiska principer kommer alltså att ligga till grund för förklaringar av såväl normalt neurotiskt som annat avvikande beteende, såsom t.ex. uttalad brottslighet.

Inlämingsteoretiker har alltför länge arbe- tat med inlärning av ganska enkla beteenden. Under senare år har dock intresset varit stort för att utveckla en inlärningsteori för socialt beteende med hela dess komplexitet. Staats (1963, 1968, 1969) strävar efter en social behaviorism och förordar en analys av en persons inlärningshistoria för att komma till rätta med skolproblem, ungdomsbrottslighet m. m.

En sådan helhetssyn är utmärkande för de forskare som inspirerat till nedanstående redovisning av principerna för social inlär- ning, t. ex. Staats, Bandura & Walters, Aron- freed, Sears, Bronfenbrenner och de forskar- grupper som dessa arbetar med.

Observationsinlärning

Det goda eller dåliga föredömets makt kän- ner vi alla till, men få gör klart för sig hur mycket av socialt beteende som lärs in genom observation av andra personer, funge— rande som modeller för det egna handlandet. Det som vi kallar nationalkaraktär, livsstil, könsrollsmönster, kultur, det som vi säger oss ha ”insupit med mo rsmjölken” är resultat av observationsinlä 'ng. Vi handlar ofta i enlighet med vad som förväntas av oss

eller helt i naturlig överensstämmelse med vår ”grupp”, utan att någon egentligen påpe- kat det eller lärt oss handla så. Barn lär sig omedvetet inte bara beteenden utan även kulturella värderingar, kategorisering av folk och föremål, vilka mål som är önskvärda att sträva efter osv., utan att någon direkt påpekar detta för dem.

Effekten av modeller har blivit föremål för intensiva studier (se t.ex. Bandura & Walters, 1969). Genom att observera andra kan man lära sig helt nya beteenden. Men det är fråga om något mer än imitation eller härmning, ty det nyinlärda beteendet behö- ver inte vara helt identiskt med det observe- rade utan en ”symbolisk ekvivalent” till förebildens beteende (se t. ex. Bandura, Ross & Ross, 1961). Att se andra utföra en handling kan också ha en hämmande eller hämningslösande effekt (detta är lätt iakttag- bart då någon går mot ”röd gubbe”) eller väcka ett beteende liknande modellens, som redan är inlärt och finns i beteendereper- toaren.

Av stor betydelse för om ett beteende blir imiterat eller inte är om modellen blir straffad eller belönad för sitt beteende. Att se sina kamrater snatta i varuhus och på det sättet få en massa bra saker utan att något händer kan leda till att även den osäkre struntar i sitt samvetes varnande röst och snattar han också. Det är i allmänhet lättare att göra någon person ohämmad än hämmad genom social modellering. Beteenden som inte är socialt gångbara är ofta högst förstär- kande för den enskilde.

Det man observerat hos andra kan också ”sparas" och fungera som ett inlärt hand- lingsmönster, användbart vid senare tillfällen (Aronfreed, 1968). Mycket av den vuxnes könsrollsbeteende har lärts in under tidiga barnaår och ligger färdigt att tas i bruk i sinom tid.

Barn tar gärna efter en förebild därför att de redan tidigare blivit uppmuntrade och förstärkta, då de handlat som t. ex. mor eller far. Att härma den vuxne blir ofta ett sätt att skaffa sig uppmärksamhet. Har förebil- den dessutom status, är uppskattad och kan

tillfredsställa behov eller är han lik personen som observerar (jämnårig t. ex.), så att denne kan identifiera sig med förebilden, ökas inflytandet. Om många förebilder beter sig på samma sätt och gör det ofta, har de större möjlighet att framkalla ett liknande beteen- de än om det är fråga om enstaka förebild.

Förstärkning av beteendet

Mycket av det, som barnet lär genom obser- vationsinlärning, kommer att utsläckas om det inte blir förstärkt genom omgivningens reaktion på beteendet. Somliga beteenden kommer så småningom att automatiseras, om de blir förstärkta och uppmuntrade, åtminstone vid de flesta tillfällen. Den socia- la reaktionen på olika sätt att bete sig har den största betydelsen för hur social inlär- ning sker. Straff eller belöning, uppmuntran eller ogillande, framgång eller misslyckande påverkar i hög grad vilket beteende som lärs in.

Vad som upplevs som belönande och som därigenom förstärker beteendet varierar dels mellan personer, dels för samma person vid olika tillfällen. Beröm från en person som man ringaktar får t. ex. inte åsyftad effekt. Det är hela den känslomässiga situationen, som inverkar på om följden av en handling verkar förstärkande (eller hämmande) och i hur hög grad den förstärker (eller hämmar) beteendet. Den ogillande blicken hos en far, som älskas och uppskattas, är ett värre straff än en avbasning från en indifferent vuxen.

Deprivation (avsaknad) och mättnad ökar resp. minskar dessutom en faktors värde som förstärkare. Stöter man på motstånd och negativa förväntningar och blir utskälld av vuxna, blir kamratgängets uppskattning des- to viktigare. En hierarkisk uppbyggnad av förstärkningssystemet har till följd att, om inte det som upplevs som mest belönande finns till hands, man nöjer sig med något som är mindre belönande. Är mamma arg får man trösta sig med att ”sno” något eller våga vara tuff i kamratkretsen.

Socialisation och anpassning blir alltså en

följd av att vissa inlärda beteenden förstärks och andra hämmas eller undertrycks eller helt enkelt utsläcks i brist på någon form av förstärkning. En persons beteende kan dock inte förutsägas enbart utifrån hans förstärk- ningshistoria. Vad man lär sig är inte bara att vissa beteenden är gångbara och andra inte. Man lär sig, som en följd av ”lagrad” information, hela strategier och reaktions- systcm, vilka vägleder ens handlande i olika situationer (Berger & McGaugh, 1965).

Speciellt varaktigt blir ett beteende, som inte belönas varje gång utan endast ibland. Vid barnuppfostran är detta mycket vanligt. Om vi vill lära ett barn att tacka då det får något, visar vi i början av inlärningen vårt gillande varje gång det säger tack, så små- ningom visar vi vår uppskattning alltmer sällan och endast vid vissa mer betydelsefulla händelser. Då barnet söker uppmärksamhet, händer det ibland att modern genast vänder sig mot det och visar intresse, men ibland är hon så upptagen att hon inte bryr sig om barnet annat än ytligt. Vissa mödrar är benägna att ignorera barnet utom i de fall, då det är intensivt uppmärksamhetsfordran- de och förstärker på det sättet detta intensi- va beteende. Många ”problembarn" kan ha blivit omedvetet belönade för just sådant intensivt och kraftigt beteende.

Konsekventa reaktioner från omgivning- ens sida på barns beteenden ökar möjlighe- terna för dem att klart uppfatta vilka som är önskvärda och vilka som ogillas. Att förutse följderna av sitt handlande är även förutsätt- ningen för att kunna ställa in sig på mera långsiktiga mål. Mischel (1961) har visat att brottsligt identifierade barn hellre väljer små men omedelbart utdelade belöningar än en större belöning vid ett senare tillfälle, medan andra barn oftare kan vänta på den större belöningen. Förmågan att hejda impulser, att undertrycka icke önskvärt beteende och att ställa in sig på långsiktiga mål har nära samband med barns förmåga att överblicka sin situation och kunna förutse följderna av sitt handlande (Brock & Del Giudice, 1963). Är uppfostran inkonsekvent och utdelas straff och belöningar på ett lynnigt sätt,

använder barn oftast beteenden, som leder till omedelbar tillfredsställelse. Aronfreed förklarar s. k. psykopatiskt beteende som en följd av bl.a. inkonsekventa emotio- nella reaktioner från fostrarnas sida. Dessa inkonsekventa reaktioner har bl. a. lett till, att barnet blivit mindre känsligt för emotio- nella reaktioner från omgivningens sida, där- för att det inte kunnat lära sig förutse dem. Emotionella reaktioner från fostrarens sida, som kommer oväntat eller lynnigt, kan upplevas som djupt frustrerande och plåg- samma. För att skydda sig gör sig barnet okänsligt och sätter upp en indifferent atti- tyd. Detta leder till den känslokyla och oförmåga till och rädsla för djupare känslo- mässiga engagemang som karaktäriserar de 3. k. psykopaterna. Bestraffningar för otillåt- na handlingar har genom dålig tillsyn etc. kommit så sällan och så inkonsistent att dessa handlingar blivit resistenta mot be— straffning. Det är denna dåliga kontroll över straff och belöning, som har varit avgörande för misslyckandet att effektivt undertrycka förbjudna handlingar.

Uppfostran

Utvecklingen till en socialt fungerande sam- hällsmedlem är följden av en träningsprocess. Uppfostran innebär att man gör barn känsli- ga för socialt gillande och ogillande. Medve- ten och systematisk träning av beteenden och reaktionsmönster underlättar socialisa— tionsprocessen. Den som inte får någon ledning av vuxna medan han är omogen och osäker blir ständigt överraskad av andras reaktion på sitt beteende. Han får svårt att förutse andras reaktioner. De vuxna beter sig obegripligt ur hans synpunkt och det blir svårt för honom att planera eller veta hur han skall göra. Om däremot en bestraffning av ett beteende följs av direkta anvisningar om alternativa handlingsmönster, som i sin tur förstärks av olika former av belöning, ökas hans säkerhet. Tillfällena till konflikter med omgivningen minskar om barnet tränat in socialt gångbara sätt att få utlopp för sin energi, om det lärt sig att undvika aggres-

sionsutbrott genom att tillgripa alternativa beteenden, om det upplevt att det genom att avstå från omedelbar tillfredsställelse kan uppnå en större tillfredsställelse längre fram i tiden eller om det genom tidigare erfaren- heter lärt sig klara av motgångar, därför att dessa följts av en serie trevliga händelser.

Om man inte kan förutse följderna av sitt beteende, upplever man osäkerhet och spän- ning, som i sin tur leder till stereotypt beteende eller till ett beteende som man vet medför någon form av straff. Målmedvetet och ändamålsenligt handlande är möjligt endast då man genom tidigare erfarenheter lärt sig att förutse effekten av sitt handlings- sätt och fått sina förväntningar infriade (jfr Stogdill, 1959).

Uppfostringsmetoderna och arten av soci- al träning har en oerhörd betydelse för hur ett barn utvecklas som social person. Upp- fostrans roll är stor, även om man inte kan förneka inflytandet av andra faktorer, t. ex. konstitution och temperament. En vid- sträckt forskning har försökt kartlägga sam- banden mellan personlighetsdrag och beteen- de å ena sidan samt uppfostringspraxis och träningsmetoder å den andra (Sears, Macco- by, Levin, 1957; Whiting, Child, 1953; Sears, Rau, Alpert, 1965; Aronfreed, 1968; Nord- land, 1955 m.fl.; ang. antropologiska jäm- förelser se t.ex. Mead, 1939; Hsu, 1961; Kardiner, 1945).

Uppfostran innebär träning av olika be- teenden. Man lär barnen olika handlings- mönster, visar hur man undgår faror och övar dem i socialt beteende som att tacka, hälsa, vänta på sin tur etc. En viktig del av uppfostran består av att rätta till eller förändra barnets beteende genom stimulans, belöning och bestraffningar. Aronfreed (1968) framhåller i detta sammanhang hur effekten av en belöning eller bestraffning ökar om man samtidigt talar med barnet, resonerar och förklarar. Detta underlättar barnets möjligheter att generalisera till andra liknande tillfällen samt att diskriminera så att det vet att ett och samma beteende kan vara önskvärt i ett sammanhang men intei ett annat. Man kan grovt särskilja två typer

av uppfostringspraxis. Olika forskare har givit dem olika namn men innehållet är likartat.

1 kärleksorienterad (psykologisk, demo- kratisk, induktiv) uppfostran använder sig fostraren av kärlek, uppmuntran, gillande, beröm som belöning för det beteende som han önskar förstärka. Bestraffning sker en- bart genom tillbakadragande av kärlek eller visat missnöje med det hos barnet som ogillas. Man resonerar med barnet, förklarar vad som är fel och ger anvisning på hur det kan handla annorlunda. Tyngdpunkten läggs på det felaktiga beteendet. Man försöker väcka obehagskänslor hos barnet, då det bär sig illa åt, så att dessa skall knytas till beteendet och anteciperas av barnet obero- ende av yttre hot eller risk för upptäckt.

I objektorienterad (corporal, auktoritär, sensitizing) uppfostran använder sig fostra- ren av påtagliga belöningar som godsaker, presenter och förmåner av olika slag. Förbud är ofta absoluta och man resonerar sällan med barnen. Bestraffning innebär smäll, ut- skällningar, indragna förmåner osv. Intresset kommer på så sätt att riktas mot belöningen eller bestraffningen och i mindre grad mot handlingen själv. Om ingen belönande person finns till hands, kan därför det önskade beteendet utebli. Om ingen bestraffande person finns till hands, kan det ogillade beteendet inträffa, speciellt om det i sig är belönande (t. ex. vid snatterier).

Vi har redan snuddat vid betydelsen av att det känslomässiga förhållandet mellan fostra- re och barn är gott. Det är hela den känslomässiga stämningen som avgör om uppmuntran upplevs som en belöning eller om den ogillande blicken känns som ett straff. Barn som mottar omvårdnad, ömhet och kärlek från sina föräldrar reagerar starka- re inför sina föräldrars gillande eller miss- nöje, vilket har till följd att beteenden lättare och snabbare förstärks om de gillas respektive undertrycks om de framkallar missnöje (Grusec & Mischel, 1966).

Effekten av belöning och bestraffning är beroende av var i händelseförloppet de in- träffar. Barn,som uppmuntras omedelbart de

utför en önskad handling, ”lär” sig betydligt fortare än om uppmuntran eller belöning kommer i efterhand. Motsvarande gäller i högsta grad om en handling skall under- tryckas. Styrkan hos frestelsemotståndet ökar ju tidigare bestraffningen kommer. En tillsägelse redan på intentionsstadiet är mest effektiv för att hejda impulsen till en liknan- de handling vid ett senare tillfälle. Kommer tillsägelsen eller utskällningen efter det att handlingen redan är utförd blir förmågan att motstå frestelsen vid ett senare tillfälle mindre men minnet av tidigare straff ger sig tillkänna i skuldkänslor, rädsla och ångest efter det att man fallit för frestelsen.1 Handlingar och impulser, som inte är socialt gångbara och därför bör undertryckas, är ofta behovstillfredsställande och direkt be- lönande för individen. Effekten av en be- straffning som kommer efter den omedel- bara belöningen blir därför ganska ringa. (Barnavårdsnämndens reaktioner, ofta måna- der efter den aktuella händelsen, har ju också visat sig ha minimal effekt, se kap. 7.1.2.)

Av detta kan man dra slutsatsen att samvaro med barn och tillsyn och kontroll av vad de håller på med har en oerhörd betydelse för hur snabbt och lätt uppfostran går. Den fostrare som övervakar och ser till sina små barn så att han kan tillrättavisa dem på intentionsstadiet, varigenom deras möjlig- heter till överträdelser minskas, behöver dessutom inte utnyttja bestraffning som uppfostringsmetod, speciellt inte om till- rättavisningen följs av anvisning av alternati- va socialt gångbara handlingar. Om däremot förbjudna handlingar under socialisations- processens viktiga år sällan upptäcks, så tunnas den ångest ut, som består av strafför- väntan, därför att straffet aldrig inträffar. När personen i ett senare skede blir straffad är han resistent mot detta och saknar motiv att ändra sitt beteende. Särskilt märkbart är detta då den tidiga (och sällsynta) bestraff- ningen är av det slag, som används i objekt— orienterad uppfostran.

! Litteraturhänvisningar se Aronfreed ( 1968) kap. 7 samt Wright (1971) kap. 3.

Uppfostringsmetoder kan ses både som effekt av och som orsak till barns beteende. I ovanstående genomgång har enbart orsaks— aspekten tagits upp. Men var och en som fostrat barn vet att två barn sällan kan behandlas lika, och att även de fastaste principer ibland måste frångås. Här om någonstans är det fråga om en interaktion, ett samspel där fostrare och barn ömsesidigt påverkar varandra (jfr kap. 1.1 ).

Samvetet

”Samvete” har blivit ett samlingsnamn för en rad psykiska moralfunktioner, som vid närmare betraktande visat sig ha ganska låga samband med varandra. Samvetet är inte en ”allt eller inget”-affär. Samvete och beteen- dekontroll är i mångt och mycket ganska specifikt. Till samvetsfunktionerna hör t. ex. frestelsemotstånd, benägenhet till skuld- känslor och reaktioner på överträdelser.

I en rad undersökningar och experiment (Hartshorne & May, 1928; Sears, Rau, Al- pert, 1965; Nelson, Grinder, Mutterer, 1969 rn. fl.) har man funnit endast svaga samband mellan de olika samvetsfunktionerna. Att vilja undvika ånger och skuldkänslor är t. ex. inte ett tillräckligt motiv för att motstå frestelser.

Samvetet är en följd av social och mora- lisk träning och inlärning. Brister i denna ger sig till känna som brister i samvetsfunk- tionerna. Samvetet gör oss alla fega, kan man säga. ”Samvetets varnande röst” är en ångestladdad förväntan av straff (ej endast stryk utan även ogillande i största allmänhet) som knutits till en viss handling. Undviker man handlingen försvinner ångesten. Utför man den förbjudna handlingen följer skam- eller skuldkänslor. Samvetet fungerar därför som kontroll av beteendet. Denna kontroll kan vara av olika slag och sträcka sig från extern kontroll till intern kontroll (Aron- freed, 1968).

Extern kontroll resulterar i lydnad på grund av de direkta yttre konsekvenserna av handlingen, rädsla för stryk eller önskan om belöning. Frestelsemotstånd blir beroende av

upptäcktsrisk, bevakning, kamrattryck och andra yttre omständigheter. En extern orien- tering resulterar inte i reaktioner på över- trädelser om dessa inte upptäcks, men om de upptäcks och följs av skuldkänslor blir reak- tionen att avvärja straffet. Barn springer och gömmer sig, blånekar, försöker släta över etc.

Intern kontroll sker oberoende av om handlingen följs av något yttre straff eller belöning. Man värderar sina handlingar uti- från sin referensgrupps normer och handlar så som de man älskar och uppskattar vill, utan att tänka på konsekvenserna för sig själv. Att mamma och pappa blir ledsna är för svårt att uthärda. Mest internt orienterad är den person som handlar utifrån en genom- tänkt livsåskådning. Om personen faller för frestelser eller överträder förbud och drabbas av skuldkänslor, reagerar han med självkritik och försök att om möjligt gottgöra. Ett mindre internt sätt att reagera är att bekänna sina felsteg för att göra sig kvitt sina skuld— känslor. Även om detta leder till straff, blir affären avklarad.

Kärleksorienterad uppfostran, som poäng- terar värdet i handlingen, inte endast följden av den, ökar barns förmåga till intern kon- troll. Objektorienterad uppfostran är externt orienterad och är därför mindre effektiv för samvetsutvecklingen och för intern kontroll av beteendet. En överväldigande empirisk forskning belyser de kognitiva och verbala elementens betydelse i fråga om samvets- funktionernas utveckling. Genom resone- mang och förklaring underlättas överföring- en av kontroll från en situation till en annan, vilket minskar behovet av extern kontrolli varje enskilt fall. Resonemang stimulerar också till försök att bilda en egen livsåskåd- ning och ger efter hand barnets sociala beteende den enhetliga organisation i olika konkreta situationer, som vi brukar kalla karaktär.

Vad beror brottsligt beteende på?

Förklaringen till såväl normalt som avvikan- de beteende grundar sig på inlärningsteoretis-

ka principer. Vad som är ”awikande” är endast en fråga om värdering. Betecknande för ungdomsbrottslingen är inte i första hand att han lärt sig snatta, ta mopeder eller göra inbrott — det kan i princip de flesta pojkar — utan det betecknande är hans brist på inlärd kontroll över sitt beteende och sina impul- ser, att han inte kan eller vill undertrycka impulser till handlingar, som av övriga sam- hällsmedborgare anses otillåtna och olämpli- ga eller som är lagstridiga. Undersökningar av ungdomsbrottslighet, både registrerad och självdeklarerad, ger vid handen att brottsligt beteende inte är ett enstaka fenomen utan ingår som ett symptom på bristande själv- kontroll bland många i ett symptomkomplex (missbruk av alkohol och narkotika, skol- svårigheter, disciplinproblem etc. Se t. ex. Jonsson, 1967; Hirschi, 1969; Olofsson, 1971a). Brottsligt aktiva är ”trouble makers” i hemmen, ofta översittare eller hackkyck- lingar i kamratkretsen, problembarn i skolan. Missanpassat beteende av t. ex. brottsligt slag har uppstått, därför att man inte lyckats lära barnet ett socialt accepterat beteende eller att intemalisera elementära hämningar. Orsa- ken kan alltså sökas i brister i personens inlärningshistoria. Vilka träningsmetoder har man utnyttjat? Hur konsekvent eller lynnigt har uppfostran skett? Hurdana har de sociala modellerna varit? Vilka beteenden har blivit förstärkta? Har man haft tillfälle att ge barnet hjälp att undertrycka olämpliga hand- lingstendenser? Har man underlättat inlär- ningen genom att förklara och visa tillrätta?

Brott behöver inte uppstå enbart därför att vissa hämningar uteblivit, utan även som reaktion på frustration. Vi har redan nämnt att osäkerhet om hur omgivningen kommer att reagera leder till en spänning, som kan resultera i förbjudna handlingar som man vet leder till straff och med det spänningsreduk- tion. Frustration av vitala behov leder också till problemlösningar, som inte är helt ade- kvata, men som ger behovstillfredsställelse på ett annat plan (jfr förstärkningssystemets hierarkiska uppbyggnad s. 16). Brottslighet kan t. ex. uppträda som kompensation till bristande kärlek i hemmet, till misslyckan-

den i skolan etc. (se fallbeskrivningen SOU 1971:49, s. 132 ). Bestraffning för förseelser vars egentliga upphov är frustration lar föga verkan eller rent av negativ verkan, därför att den endast ökar frustrationsnivån och därige- nom ökar tendensen att söka en nöclösning (Maier, 1949). Det bör påpekas att dessa nödlösningar (t. ex. brott) ofta dire'rt leder till någon form av belöning: ”grejar”, en biltur, spänning, kamraternas uppskrttning, glädjen att göra en gemensam aktim etc. Frustration, besvikelse, apati kan alltså leda till brott, om hämningar inte är helt riterna- liserade, därför att det ”inte längre spelar någon roll”. Besvikelsen gör att man inte har någon anledning att lägga band på sig. Frustration i kombination med starkt inter-

. naliserad kontroll däremot leder lättare till

neurotiskt beteende, flyktreaktioner och lik- nande (se Grygier, 1954).

De hypoteser vi för denna undersökning kan ställa utifrån de inlärningstecretiska principer som relaterats ovan är följanzle:

Pojkarna i brottsgruppen har uppiostrats med externt orienterade metoder ()bjekt- orienterad uppfostran). Samvaron med för- äldrarna, tillsyn och kontroll har vart otill- räcklig för att skapa motstånd mot frestelser. Bestraffningar på förseelser har kommit säl- lan, för sent och varit av externt slag. Belöningar och bestraffningar har kommit oregelbundet, lynnigt och inkonsekvent, så att barnen misslyckats med att kunna förut- se följden av sina handlingar.

Vi kan också anta att föräldrar och fostrare varit olämpliga modeller 1t.ex. ge- nom kriminalitet och alkoholism). Föräldrar som tillgripit fysisk aga har spelat Ullen som aggressiva modeller och väckt mot—aggression hos barnen. Dåliga emotionella relationer mellan föräldrar och barn kan ha lett till att belöning och straff ej fått avsedd verkan och att barnet inte accepterat föräldrzmas nor— mer och velat göra dem till viljes. Hemmen kan antas ha gett otillräcklig trygghet, stimu- lans och värme så att nödlösningar har varit enda utvägen.

Vi kan även anta, att våra brcttspojkar står under inflytande av brottsliga Kamrater,

är mer beroende av kamraterna (därför att de ,vänt familjen ryggen) och att'dessa därför är starka brottsliga modeller.

Dessa hypoteser kommer framför allt att gälla de brottspojkar, som efter undersök- ningstillfället om och om igen återfaller i brottsligt beteende.

1 .3 Insider-outsider attityder

Det är svårt att finna en teoretisk referens- ram, som skall kunna ge tillräcklig förklaring till brottslighet hos unga pojkar. lnlärnings- teorier kan ge, förklaring till det mesta, men man har ett starkt behov av att utnyttja teorier, som är mer sociologiskt färgade och som tar mer hänsyn till upplevelser, attityder och attitydpåverkan. Outsiderattitydernas betydelse för brottsligiutveckling kan troli- gen förklaras på inlärningsteoretisk väg. Staats gör sådana försök, som dock av författaren upplevs som något krystade. Det är dock inte så att de båda teoretiska systemen på något sätt utesluter varandra utan snarare kan följa på eller är invävda i varandra.

En individs upplevelse av sig själv är helt bestämd av hur andra reagerar inför honom. Mead (1934) menar att socialisationsproces- sen till stor del är avhängig av en persons förmåga att se sig själv med andras ögon. Samvetet är då en spegling av andras gillande och ogillande. Man kan själv inta andras plats och se på sig själv och kritisera sig själv. Man övertar andras attityder till sig själv.

Becker (1963) beskriver hur andras reak- tion på en persons (awikande) beteende kan binda honom i detta. Ett brott av barnsligt, impulsivt slag (”asocialt" se SOU 1971: 49, s. 117) kan genom omgivningens negativa förväntningar på nya brott göra en pojke asocialt identifierad. Han kommeratt upple- va sig själv som en brottsling, som en som står utanför, som en ”outsider”. Har pojkens tidigare erfarenheter av vuxna och deras reaktioner på hans beteende varit negativa, kan ett polisingripande bli beviset "på att han är en buse. Becker talar i detta sammanhang om den ”självuppfyllande profetian”. En

beskrivning av en situation eller av en per— son, som kanske ursprungligen är felaktig, kan genom förväntan bli sann.

Människor behöver höra hemma i någon social gemenskap. En insider handlar sällan uppsåtligt emot de förbud och förordningar, som finns i den grupp, där han känner sig hemma eller där han vill bli accepterad. Är frestelsetrycket hårt, hans egen kontroll över sina impulser ringa och upptäcktsrisken låg, kan det tänkas att han ändå begår en förbjuden handling. Denna handling är då inte anti-social, dvs. riktad mot någon grupp eller mot samhället, utan är asocial, dvs. en följd av omognad, svagt internaliserad kon- troll och alltför svag direkt (extern) kontroll.

Den, vars tidigare erfarenheter har varit befordrande för insiderattityder gentemot samhället, har stor konformitetsbenägenhet. Är dessutom reaktionen på hans asociala handling sådan, att han inte blir bortstött utanupprättad och anvisad alternativa hand- lingsmönster, är prognosen för konformitet och prosocialitet god. Å andra sidan har den person, som under sin uppväxt upplevt sig . som utstött, som förfördelad och negligerad,

liten motivation att konformera och avstå från något, som givit honom fördelar av olika slag: status i kamratgruppen, materiella vinster, ångestdämpande spänning m. m. En tillsägelse vid upptäckten upplevs som en ytterligare utstötning. Han upplever sig som en outsider och söker sig till en krets, där han kan bli en insider. Den brottsliga grup- pen är en grupp, där en för brottslighet och bråkighet utstött pojke kan bli accepterad och känna sig som insider, ty han skaffar sig en referensgrupp, vars värderingar han över— tar och godtar. Psykologiskt sett spelar det stor, roll om klander eller beröm kommer från en indifferent grupp eller från en där man är en insider. Denna outsider-grupp i .form av ett kriminellt pojkgäng kan alltså

tänkas uppstå både som följd av ett ömsesi- digt val av pojkar med samma bakgrund och erfarenheter och som följd av att de inte accepteras av sina vanliga kamrater, utan aktivt stöts ut och därför söker sig till grupper, som är mindre nogräknade.

Outsiderkänslor är ofta en direkt effekt av social utstötning och av misslyckande i den sociala situationen. Denna utstötning be- höver inte ske plötsligt, i och med ett samhällsingripande, som ofta förutsätts i teorier om sekundär avvikelse och stigmati- sering. Den kan utgöra en långsam process, där solidaritetskänslor med det laglydiga samhället långsamt tunnas ut och individen tar sin tillflykt till en brottslig outsider- grupp. Becker framhåller att detta att åka fast inte behöver leda till ökad avvikelse, om individen åker fast vid en punkt, då han ännu kan välja mellan alternativa handlings- linjer. När han ställs inför de slutgiltiga och drastiska konsekvenserna av sitt handlande, kan han vända tillbaka. Gör han det rätta valet, kommer han att bli välkomnad tillbaka till det konventionella samhället, men om han gör ett ”felaktigt” val, blir han förkastad och börjar en bana av ökande awikelse (Becker, 1963, s. 37).

1 den offentliga debatten om ungdoms- kriminalitet förekommer ofta tanken att upptäckt och framför allt polisens och bvn: s åtgärder verkar stigmatiserande och binder den unge i hans brottslighet. I sin mest onyanserade form för tanken på stigmati- sering till förslag att man i görligaste mån bör blunda för ungdomsbrottslighet, i tron att den avtar av sig själv då individerna blir äldre och mognare. Den fortsatta brottslig- heten skulle, med detta synsätt, vara en produkt av de vuxnas sätt att reagera på ungdomsbrottslighet, dramatisera den och peka ut de upptäckta som brottslingar (jfr Tannenbaum, 1938).

Man kan också se utvecklingen mot kon- formitet—kriminalitet som en interaktion av flera faktorer. Dels har vi personens tidigare erfarenheter, som lett till hans läge på insider—outsider-dimensionen, dels har vi det sätt på vilket personen blir behandlad, när han ”åker fast”, och de värderingar, som han blir utsatt för av myndigheter, kamrater och familjemedlemmar.

Outsiderbegreppet har använts ien under- sökning av svenska skolungdomar (Olofsson, 1971a). Det har, liksom i denna.undersök--

ning, inte kunnat mätas direkt men fått fungera som en hypotetiskt inskjuten varia- bel. Erfarenheter, som kan ha lett till insider- attityder (goda hemförhållanden och fram— gång i skolan), visade sig motivera pojkarna att ta rättelse. De godtar reglerna, upplever tillsägelser som rättvisa och känner skuld- känslor.

De som trots tillsägelser och bamavårds— nämndens utredningar fortsätter att begå brott har tidigare misslyckats i sociala sam- manhang, deras erfarenheter har alienerat dem från de vuxna och dessas normer och regler. Åtgärder och tillsägelser ökar deras främlingskänsla (och deras sociala frustra- tion) och de motiveras att fastare knyta sig till den brottsliga outsidergruppen.

Vad vi i detta sammanhang vill poängtera är hur upplevelsen av andras reaktioner på det egna beteendet kan komma att färga hela livsinställningen, hur förödande negativa för- väntningar kan vara (jfr Rosenthal, 1968) och hur viktigt det är till vilken referens- grupp man vill höra.

De hypoteser som kan härledas ur denna teoretiska ram går ut på att brottsliga pojkar upplevt reaktioner från omgivningen som ökat deras alienation och minskat deras insiderkänslor. De antas ha blivit utstötta i sina hem och tidigt ansedda som bråkmaka- re, skolan har varit ett misslyckande, mer välartade kamrater och deras föräldrar har tagit avstånd från dem. Outsiderattityder kan också direkt ha förts över från föräldrar- na. Intrycket av att vara förfördelad, dålig ekonomi, få möjligheter att på ett menings- fullt och rekreativt sätt utnyttja sin fritid och torftig kulturell miljö befordrar känslan av att stå utanför i överflödssamhället. Regis— terdata kan också ge besked om samhälls- reaktioner, som lätt kan leda till outsider- känslor. Attityder i pojkens egen kamrat— grupp och kriminalitet i kamratgrupperr är av stor betydelse. Mest betydelsefull är dock pojkens egen upplevelse av solidaritet gent— emot kamrater kontra samhället—polisen.

Här har nu presenterats två teorier eller referensramar. Man kommer emellertid att i det stora material som insamlats stå inför

data, för vilka man inte kan derivera någon vettig hypotes från någon av dessa referens- ramar. Man kan inte utan våda pressa in allt i ett teoretiskt system. Vissa hypoteser får ställas utifrån tidigare erfarenheter eller uti- från vad som kan kallas sunt förnuft. Empi— risk forskning av detta slag får också räkna med nya rön, som får integreras i teorin och prövas och valideras i senare undersökningar.

1.4 Frestelsesituationen

Den aktuella situationen kan beskrivas som ett kraftfält, där en persons karaktär bara är en av flera faktorer som bestämmer hur personen i fråga kommer att handla. Karak- tär eller beteendedispositioner är följden av social inlärning, förstärkning av beteende- tendenser och medfödda behov, typ av uppfostran och sociala modeller samt för- väntningar som ställs på personen. Ju mer internt orienterad en person är, ju mer han har intemaliserat normer, desto mindre roll kommer situationsfaktorer att spela för hur han kommer att handla i en frestelsesitua- tion. Är personen externt orienterad och har han inte lyckats skaffa sig en intern kontroll över sitt beteende så får situationsfaktorer ett stort spelrum. Attraktionskraften hos den förbjudna handlingen, självrespekt, kam- rattryck, upptäcktsrisk och kontrollförmåga (nedsatt t. ex. genom alkohol) blir då viktiga situationsfaktorer.

Om man handlar konformt och motstår frestelse eller om man faller för frestelse och handlar mot förbud och önskemål från samhället beror i hög grad på styrkeförhål- landet i kraftfältet just vid det tillfället. Briar & Piliavin (1965) föreslår en ”cost—reward”- modell där kostnad vägs mot vinst. Önskan att få saker man vill ha, att visa sig modig eller tuff i kamratkretsen, att vara lojal mot kamraterna eller att straffa någon kan fram— kalla dessa handlingar. Att dessa önskningar inte alltid leder till handling beror på att motiven för ett avvikande handlingssätt mot- verkas av individens ”commitment to con- formity”. En individ handlar konformt inte bara av rädsla för straff utan också av rädsla

att bli upptäckt och av fruktan för att vid en sådan upptäckt inte kunna upprätthålla sin ”self-image”, att inte kunna behålla rela- tioner till högt värderade personer och att förlora status m. m. Dvs. en individ befinner sig i en situation där belöningseffekten (re- ward) av en handling vägs mot den kostnad (cost) en sådan handling skulle innebära. Med denna modell vill författarna förklara varför även ”icke—brottsliga” pojkar ibland begår brott, då risken att bli upptäckt är liten eller frestelsen är för stor. Den förklarar också varför brottslighet i allmänhet avtar med åren: arbete och familjebildning ökar individens ”commitment to conformity”. Modellen ger även en förklaring till att vissa individer efter upptäckt och polisanmälan inte fortsätter att begå brott: de vill behålla sin familjs och sina vänners respekt och kärlek och vill öka sina chanser att nå konventionella mål. Det är dock uppenbart att man i ytterst få fall medvetet kalkylerar, summerar och drar ifrån. Men var och en som varit i en situation, där inte allt talat för eller emot ett sätt att handla, vet att detta kraftfält är en realitet och upplevs med tveksamhet och oro: ”skall — skall inte”. 2

Nedan följer en uppräkning av faktorer som kan tänkas påverka hur en person handlar i en speciell situation. Uppräkningen börjar med relativt stabila faktorer knutna till personligheten och slutar med situatiöns— faktorer som tillfälligt sinnestillstånd och rent yttre omständigheter. Listan kan natur- ligtvis utökas betydligt.

Konstitution och temperament Typ av uppfostran Internaliserad självkontroll Socialt förstärkta beteenden och beteende- tendenser

Beteenden inlärda genom observation av modeller

Förmåga att förutse följderna

' Ett liknande angreppssätt använder Skogh (1972) i en analys av sambandet mellan upptäckts- risk, vetskap om straff, sociala konsekvenser etc. och brottslighet. Han beskriver frestelsesituationen helt i ekonomiska termer och utgår från ekonomisk beslutsteori.

Tidigare erfarenheter av liknande situationer

Insider—outsider-attityder

Egna normer och värderingar

Syn på sig själv (self-image) Självrespekt

Emotionella band till föräldrar, lärare och andra vuxna

Långvarig frustration av behov som kärlek, framgång och erkännande Attityder till brott i samhället eller i den snävare kulturella miljön Invanda förväntningar på hur man skall uppträda Beroende av kamraternas omdöme

Livsstil bland kamraterna Upplevd förväntan från kamraterna på hur man skall uppträda Tillgång till neutraliseringstekniker

Upplevd frestelsestyrka Tillfällig frustration Tillfälligt kamrattryck

Tillfällig förväntan på hur man skall upp- träda Beräknad upptäcktsrisk Tillfälliga modeller Tillfälligt nedsatt kontrollförmåga

Konstitution, temperament och uppfostran i vidare bemärkelse är i hög grad personlighetsdeterminanter. De bestämmer graden av internaliserad självkontroll, vanor och beteendetendenser, sätt att uppträda, pla'neringsförmåga och inställning till om- världen, som är ”drag” vilka ger personlig— heten karaktär. De är alla av relativt stabilt slag och kan tänkas påverka beteendet inte bara i en speciell situation utan även i andra likartade situationer. Dessa drag är dock inte på något sätt opåverkbara eller statiska, utan kan modifieras av nya upplevelser och erfa- renheter. Vilka personlighetsdrag som är mer konstitutionellt betingade och därför mer stabila är svårt att vaska ut. Eysenck (1964 m. fl.) har funnit två personlighetdrag vara i hög grad konstitutionellt betingade, nämli- gen emotionell stabilitet — instabilitet (neu- rotisism) och introversion — extraversion. Emotionellt labila reagerar med snabba

känslokast, är ombytliga. De emotionellt stabila är tröga, lugna och långsamma i sina känslomässiga reaktioner. Extraverta perso- ners nervsystem utmärks av en relativt hög retningströskel, de kräver starka stimuli, är mindre känsliga för smärta och är svårbe- tingade, vilket är ett krux eftersom samvetet enligt Eysenck till stor del är en betingad reflex (aversiva stimuli, straff t. ex., betingas till den förbjudna handlingen, så att perso- nen undviker den). Introverta personer där— emot har ett lättretat nervsystem, de är känsliga för fina stimuli, är lättbetingade och glömmer inte så lätt det de lärt.

Av detta drar Eysenck slutsatsen att efter- som emotionellt labila och samtidigt extra- verta personer, som behöver mer kontroll och dock ”lär” mindre, inte kan dra lärdom av sina erfarenheter på samma sätt som introverta, kommer de att ha svårt att motstå frestelser och sålunda vara frekvent förekommande bland brottslingar.

Man har även en kriminologisk tradition att söka orsaken till brottsligt beteende i den rent yttre kroppsbyggnaden och har funnit att mesomorf kroppstyp, som karaktäriseras av fysisk styrka, energi och okänslighet (extravert?), är vanlig bland kriminella poj- kar (Glueck, 1950, 1956; Gibbens, 1963). Det är dock troligt att sambandet mellan kroppstyp och brottslighet är produkten av en social process — inte en biologisk. Tunna, smala pojkar eller feta är dåliga kandidater till brottsliga gäng, med deras tuffa och vilda sysselsättningar. Hypoteser om konstitution och kroppstyp kan inte prövas med det material som denna undersökning har till förfogande.

Uppfostran, sociala erfarenheter och dess följder har tidigare ingående diskuterats. Här har vi rika möjligheter att pröva hypoteser och erhålla kunskap.

Erfarenheter från tidigare, liknande situa— tioner har en stor betydelse. Att ingenting händer, att det går så lätt, riskfriheten utsläcker så småningom de starkaste häm- ningar. Är upplevelsen avskräckande, som vid en upptäckt, ökar hämningen, om det inte är så att följden av upptäckten blir

utstötning och stigmatisering, ty då ökar den i stället tendensen att leva ut sin frustration i asociala handlingar, då förstärks outsideratti- tyden.

Åtskilliga undersökningar har visat att samhällets övergripande normer och värde- ringar delas av den övervägande delen av befolkningen, interner på fångvårdsanstalter inkluderade (Gordon, 1963; Matza, 1964; Hauge, 1971, kap. 4). Det är ,dock en skillnad på i hur hög grad man anser att dessa normer bör efterlevas, hur stor frihet man tycker sig kunna ta. Hirschi fann i sin undersökning av amerikanska skolungdomar (1969) att respekt för lagen (”det är allright att bryta .mot lagen om det går”) var en av de items som hade starkast samband med brottslighet. En undersökning av svenska skolungdomars normer och värderingar visar att övervägande flertalet har starka normer och fördömer normbrott (Henricson, 1971). De, som inte tycker det är så farligt att snatta, röka hasch, skolka osv., trodde sig dock också i betydligt högre grad kunna göra det om tillfälle gavs. Redogörelsen för våra pojkars debutbrottssituation (SOU 1971 : 49 kap. 9) visar att pojkarna (som till 72% återfallit i registrerad brottslighet) efter brot- tet förstår att de gjort fel och att de till 95 % vill försöka att inte göra om det (80% är helt säkra på att detta skall gå). Men flertalets inställning är att brott (snatterier, mopedstölder etc.) är riskfria — om man ens funderar över upptäcktsrisk, man chansar eller handlar helt impulsivt, ”det är inte så farligt”.

Självrespekt och syn på sig själv fungerar som starka bromsar mot asocialt beteende. Är man en förlorare är det ingen idé att anstränga sig. Man har inget ansikte att förlora. Barn däremot som har behov av att uppfattas som ”snälla”, som upplever sig själva som hyggliga och lydiga, har låg brottsbenägenhet och en ”self-image” att bevara (Hartshorne & May, 1928; Reckless, 1956, 1957 och 1962; Aronson & Mettee, 1968). Självrespekt av mer stabilt slag har mer varaktiga samband med brottslighet, men även tillfälligt nedsatt självkänsla kan i

den aktuella situationen vara av avgörande betydelse (Stephenson & White, 1968). Variabeln kan inte prövas direkt i denna undersökning men kan härledas ur en rad andra variabler, som erfarenhetsmässigt på- verkar självrespekt (skolframgång, status i kamratgruppen o. d.).

Emotionella band, respekt för och till— givenhet till föräldrar, lärare och andra vikti- ga vuxna personer ökar i hög grad pojkars konformitetsbenägenhet (Piliavin, Vadum,_ Hardyck, 1969). Pojkar, som inte bekymrar sig om andras åsikter och uppfattning om dem själva, begår brott och faller för frestel- ser trots att de säger sig respektera lagen (Hirschi, 1969). Betydelsen av känslomässigt goda relationer till framför allt föräldrarna är dokumenterad i många kriminologiska un- dersökningar (t. ex. Glueck, 1950, 1962; McCord, 1959; Hirschi, 1969 m. fl.). Denna undersökning kan bidra med ökad informa- tion i detta avseende.

Frustration av elementära behov kan leda till nödlösningar och behovstillfredsställelse i form av brottslighet (Maier, 1949). Staats (1969) påpekar hur brist (deprivation) ökar behovet av tillfredsställelse. Är behovet stort (på grund av bristande kärlek, stimulans och erkännande) tillgriper man handlingsmönster som ger tillfredsställelse på en lägre nivå i förstärkningshierarkin. Upplevelser av tillfäl- lig frustration kan leda till enstaka tillfälliga brott (jfr Stephenson & White, 1968), medan långvarig frustration lätt leder till brottsligt handlingsmönster, som inte låter sig påverkas av bestraffningar av olika slag. Långvarigt misslyckande i skolan har t. ex. högt samband med brottslighet och låg benägenhet att vilja eller kunna konformera och ta rättelse (Olofsson 19713).

Det är rimligt att anta att attityder till brott varierar både tidsmässigt och lokalt. Carlsson (1969) har i en analys av kriminali- tetsfrekvens och kriminalitetstillväxt under 1900—talet kommit fram till att stigande kriminalitet inte kan betraktas som en auto- matisk följd av social förändring och väl— ståndsökning eller helt kan förläggas till uppfostran i hem och skola. Trenden avspeg-

lar snarare en gradvis attitydförändring eller ändrad handlingsberedskap. Carlsson har också visat (i ”Unga lagöverträdare 11”) att områden med i andra avseenden hög social belastning medför en riskökning för pojkari åldern 11—15 år att bli polisregistrerade, också sedan socialgrupp och familjetyp hål- lits konstant, men huvudsakligen för pojkar i socialgrupp 3. Carlsson sammanfattar: ” ..... en pojkes miljö är långtifrån uttöm- mande beskriven med egna familjeförhållan- den, man kan säga att andra pojkars familje- förhållanden också är en del av hans miljö.” (SOU 1972: 76, kap. 2.6.)

Vi har också rent yttre faktorer som anonymiteten i nya bostadsområden, ett ökat frestelsetryck i affärscentra med stora varuhus eller i obevakade byggnadsområden, skjul, lager osv. Dessa faktorer kontrasterar mot det etablerade villaområdet, där alla känner alla och håller ett öga på varandras barn och där barnen inte utsätts för andra frestelser än grannens fina äpplen.

Förväntningars kraft att locka fram det förväntade beteendet är dokumenterat av Rosenthal (1968). Omgivningens förvänt- ningar är en tvillingföreteelse till självrespekt och självkänsla och fungerar på samma sätt beträffande brottsbenägenhet. Människor har en tendens att generalisera och att behandla personer, som begått några enstaka brott, som om de vore opålitliga i alla sammanhang, vilket fungerar som en själv- uppfyllande profetia (Becker, 1963). Att vara misslyckad blir till slut en roll, som man lever sig in i. När man spelar buse-rollen, kan man förutse hur andra personer kommer att reagera och man vet hur man skall besvara deras reaktion. Det ger en form av trygghet och identitet (se McDonald, 1969, kap. 7).

Förväntan kommer inte enbart från vuxna utan även från jämnåriga. Ungdomar upple- ver ett fiktivt tryck mot asocialitet från kamraternas sida. Trots att de flesta ton- åringar inte tycker det är rätt att begå olika normöverträdelser, tror de att deras kamra- ter inte är så nogräknade (Henricson, 1971). I tonåren, då osäkerheten på vuxenrollen är stor, vågar de ofta inte fråga utan handlar på

basis av få och osäkra informationer. De går omkring och tror att kamraterna är mer frigjorda än de verkligen är — en misupp- fattning som ofta understryks av deras eget sätt att låtsas vara mer berusade än de är, låtsas ha gjort flera bravader än de har för att imponera på sina kamrater. Närvaron av kamrater kan därför bli ett tryck mot asocialitet. Detta tryck är svårare att rrotstå ju mer beroende av kamraterna ungdomarna är (därför att relationen till föräldrarna är sårig). Är dessutom kamraterna krirrinellt belastade, blir möjligheterna att välja sam- hällskonforma alternativ minimala.

[ ett brottsligt gång kan man få hjälp med att neutralisera skuldkänslor för att man brutit mot normer, som man accepterar (Sykes & Matza, 1957; Matza, 1964)."Det är egentligen inte mitt fel.” ”Det hjälper ju inte hur man än försöker.” ”Det dubbar ingen fattig.” ”Alla andra gör det.” ”Folk får skylla sig själva” osv. Hirschi (1969 fann starka samband mellan sådana tekniker att neutralisera skuldkänslor och brottsberägen- het. Särskilt starkt är sambandet nellan uppgivenheten att inget hjälper (jfr fristra- tion och negativ förväntan) samt ”det drab- bar (skadar) ingen fattig” och benägemeten att begå brott. Att genom neutraliseringstek— niker kunna frita sig från samvetskva' kan minska betänklighetema vid ett senar: till- fälle och har därför betydelse för brtttslig ”karriär". Att sådana tekniker är av rågon större betydelse för hur mycket unga inpuls- drivna pojkar beter sig kan dock diskrteras.

Den förbjudna handlingens dragning:kraft får man inte glömma. Den intensiva örskan att få susa fram på en moped kan vara oemotståndlig och tränga bort alla indra tankar och känslor. Deprivation och bistan- de tillfredsställelse av andra behov kanbidra till ökad attraktionskraft.

Även om internaliserad kontroll ä' den mest effektiva behöver den dock :töd i direkt yttre kontroll och övervakning. lådan fungerar som en stödkorsett åt sam/etet. Vad som uppfattas som riskfritt elle risk- fyllt är emellertid i hög grad beroenie av erfarenheter framför allt från hem ocl tidig

barndom. Upplevelser av att ha blivit ertap- pad i färd med något otillåtet leder till tanke på upptäcktsrisk. Bland våra brottsdebutan- ter var föräldrakontrollen över kamrater och fritid god i bara 14 % av fallen. Symptoma- tiskt nog tänkte bara 20 % på att det kunde vara risk att bli upptäckt vid brottstillfället. Pojkar med brottsligt aktiva kamrater säger att grabbar i allmänhet inte räknar med risk att åka fast. Deras erfarenhet är att risken är liten (SOU 1971 : 49 kap. 9). Ju mer brotts- belastade (vana att begå brott) pojkar är, desto mindre räknar de med risk att åka fast även om de själva vid något eller några tillfällen misslyckats (Claster, 1967). Brotten har vid ett stort antal gånger visat sig lönande (dålig kontroll från föräldrarnas och samhällets sida). De få undantag då pojkarna åkt fast har därför inte resulterat i att de i någon högre grad räknar med risk att bli upptäckta.

Betydelsen av även tillfälliga modeller som verkar hämningslösande är redan omnämnd (s. 15).

Tillfälligt nedsatt kontrollförmåga kan va- ra en situationsfaktor av avgörande betydel- se. Denna kan vara beroende av tillfälliga upplevelser av misslyckande och frustration, hunger eller trötthet, men vad som här framför allt åsyftas är de fall, när självkon- trollen är nedsatt av alkohol, thinner eller narkotika av något slag. Av våra 192 brotts- debutanter var endast sex alkoholpåverkade vid brottstillfället. Alkohol spelar tydligen en mycket liten roll som hämningslösare bland dessa unga pojkar, som i övervägande grad redan verkar så impulsiva, obetänksam— ma och ohämmade, att någon extra hjälp knappast behövs. Att alkohol däremot spelar en avgörande roll i den brottsliga karriären, framgår av att hälften av dem som återfallit (för kontrollpojkarnas del hemfallit) i re- gistrerade brott vid något tillfälle begått dem i alkoholpåverkat tillstånd enligt kriminal- registrets domsutdrag.

I frestelsesituationen är den generella, personlighetsbundna motståndskraften mot att överträda förbud endast en av ett stort antal faktorer som ingår i situationen. 1

denna undersökning är det framför allt faktorer bakom den generella motståndskraf- ten som vi kan belysa. De Situationella faktorerna kan vi endast i undantagsfall få fram. Undersökningens värde ökas därför väsentligt genom att vi kunnat följa pojkarna fram till vuxen ålder. Under en lång uppfölj- ningstid får situationsfaktorer allt mindre betydelse, medan förmåga att kontrollera impulser, förutse följder, uppskjuta en be- löning för ett större mål längre fram i tiden, att kunna tillgripa alternativa handlingssätt etc. får större spelrum. Pojkens samhällsin- ställning, hans insider—outsider-attityder får chans att visa sig i konformitetsbenägenhet eller fortsatt brottslighet trots samhällsin- gripanden av olika slag.

2. Hur blev det i praktiken?

Sammanfattning och diskussion av resultaten

Det är framför allt tre faktorer som i denna undersökning givit intressanta resultat och materialet har i dessa delar varit föremål för särskilt ingående analys. Vad som visat sig vara av stor betydelse för pojkar och deras utveckling i brottsligt — laglydigt hänseende är först och främst sättet på vilket de blivit uppfostrade och omhändertagna i hemmet, men det är också deras erfarenheter i skolan och — ofta som en följd av de två första — inflytandet från kamraterna.

I kap. 1 har de teoretiska referensramama och utgångspunkterna beskrivits. Från dessa har man ställt upp en rad hypoteser för analysen av det ganska digra datamaterial, som denna undersökning förfogar över. Un— dersökningspopulationen är pojkar som bli- vit polisregistrerade för brott i åldern 11—15 år (B-pojkar) och en kontrollgrupp med pojkar i samma ålder, socialgrupp, med liknande familjesituation (hel eller splittrad familj) och från samma bostadsområde (K-pojkar). Uppgifter om dessa pojkar har vi fått från en ingående intervju med dem, registeruppgifter om deras familjemedlem- mar och dem själva fram till undersöknings- tillfället samt registeruppgifter om pojkarna ca 12 år framåt i tiden tills de nått relativt mogen ålder (21—28 år).1

I intervjun (kap. 3), som tog flera timmar i anspråk, frågade man pojkarna om deras

hemmiljö, hur de upplevde skolan, om kam- ratmiljön och kamratrelationema, hur de tillbringade sin fritid, om alkoholvanor etc. Intervjun består av hundratals frågor om små detaljer, som legat till grund för bedöm- ningar av variabler, som i sin tur legat till grund för bedömningar av större samman- fattande variabler som ”hemmiljö”, ”skolan- passning”, ”kamratkontakt", ”fritidens kva- litativa innehåll” etc. Faktisk brottsbelast- ning vid undersökningstillfället (kriminali- tetsindex, kap. 4) grundar sig på en enkät om självdeklarerad brottslighet. Registerupp- gifterna under uppföljningstiden ligger till grund för en indelning av pojkarna i sekvens- klasser2 (kap. 8). Dessa går från de K-pojkar som aldrig återfinns i något brottsregister (sekvensklass 0, 77 % av K-fallen) över dem som registrerats en gång men inte återkom- mer i polisregistren (sekvensklass 2, 26 % av B-fallen) till de pojkar, som före lS-årsåldern blivit placerade på anstalt eller i fosterhem på grund av brottslighet efter 18 år (sekvens- klass 9, 23 % av B-fallen).

Undersökningen har gjorts i två etapper: först en provundersökning och sedan en huvudundersökning med ett större material och med instrument och hypoteser som

1 Registeruppgifterna har hämtats från kriminal- registret, kontrollstyrelsens (numera riksskattever- kets), nykterhetsnämndens och bamavårdsnämn— dens register. Se även Ordförkortningar och ordförklaringar.

reviderats på basis av erfarenheterna från provundersökningen.

I detta kapitel kommer endast de viktigas- te resultaten att redovisas och diskuteras. För en mer detaljerad sammanfattning av resultaten hänvisas läsaren till de sammanfat- tande kommentarer som finns sist i kap. 1 1—18.

De inlärningsteoretiska förklaringsmodel— lerna för hur ungdomsbrottslighet uppstår har visat sig vara synnerligen relevanta. Sät- tet på vilket pojkarna blivit uppfostrade har varit av- avgörande betydelse för deras ut- veckling. Andra faktorer verkar mer eller mindre vara avhängiga av hur pojkarna blivit socialt tränade i hemmet. Det är med all tydlighet oerhört viktigt att man tar hand om sina barn och hur man tar hand om sina barn! Att föräldrar är tillsammans med sina barn, att de ser till dem, pysslar om dem, kontrollerar vad de gör har visat sig starkt brottshämmande. De kan på det sättet tidigt rätta till det som är fel hos—barnen och visa hur de helst skall bete sig i stället. De utsätter inte sina barn för alltför stora och oövervinnliga frestelser som genom att släppa dem utan tillsyn. Det är inte så att brottspojkarna inte blivit tillsagda. Ovett och bannor har ofta haglat över dem, men de har kommit för sent, man har inte motiverat varför man inte får göra si och så och inte pekat på alternativa sätt att tillfredsställa behov eller fördriva sin fritid på. För detta krävs att man sysselsätter sig med barnen och är tillsammans med dem.

På huvudundersökningens material har man delat in pojkarna i fem grupper basera- de på hur föräldrarna brukar uppfostra dem, dvs. vilka krav de har på pojkarna, hur konsekventa föräldrarna är, om de är sten— hårt rigida i sina förbud eller om de låter tala med sig, hur de reagerar på överträdelser, om de ger sina barn stryk eller tillgriper annan fysisk bestraffning och om de ger beröm, då barnen gjort något bra.

Vid ”mild men fast uppfostran " är man konsekvent i sina reaktioner och har fasta men ej för höga krav, vilket resulterar i möjlighet för pojken att själv ha kontroll

över straff och belöningar. Han vet hur han skall göra för att bli accepterad och kan ställa in sig på långsiktiga målsättningar. Föräldrarna tar sällan, för att inte säga aldrig, till fysisk bestraffning — man talar om saken. Reaktionerna på överträdelser är mil- da - föräldrarna blir ledsna på pojken.

”Mild uppfostran " är lik den nyss beskriv- na på alla punkter utom däri att pojkarna upplever få och låga krav på sig.

”Sträng uppfostran ” innebär konsekvens i reaktionerna mot pojken. Kraven är höga och manlhåller på det man sagt. Överträdel- ser bestraffas med aga eller andra. starka reaktioner. Attityden är auktoritär i motsats till de milda uppfostringssätten, som kan karaktäriseras som demokratiska.

I motsats till de tre ovan nämnda uppfost- ringssätten är ”slapp uppfostran ” inkonse- kvent. Ibland är det si, ibland så. Man ger inte barnen något motstånd — de får (till slut) som de vill. Man har prutat på kraven och struntar i att reagera på överträdelser. Det är en låt—gå-uppfostran, där föräldrarna ibland verkar rent likgiltiga.

Till ”lynnig uppfostran” kan man föra pojkar som uppfostrats synnerligen inkonse- kvent. Man har låga krav. ”Gör vad Du vill — men om Du gör något galet blir det stryk.” Även om föräldrarna ibland säger ett och ibland ett annat, vill de ogärna ändra sina beslut efter pojkens argument. ”Det jag har sagt, det har jag sagt.” Reaktionerna på överträdelser är starka och man tillgriper ofta aga med tillhyggen samtidigt som man ger pojken känslan av likgiltighet inför ho— nom. Det inkonsekventa lynniga sättet försvårar hans möjligheter att planera på lång sikt och knyta stabila emotionella rela- tioner till andra människor.

. Både ”mild” uppfostran (båda varian- terna) och "sträng" uppfostran leder till konformitet och laglydnad. Av K-pojkama har hälften uppfostrats ”milt” och hälften ”strängt”. Endast en K-pojke har uppfostrats ”lynnigt” och ingen ”slappt”! ”Slapp” och ”lynnig” uppfostran förekommer dock hos nästan hälften av B-pojkamal . ”Slapp” och ”lynnig” uppfostran har

visat sig vara förödande på lång sikt. Så gott som alla som uppfostrats så (97 %) har återfallit i brott och hälften av dem har blivit omhändertagna för samhällsvård före och dock återfallit efter 18—årsdagen (sekv.kl. 9). Denna grupp av recidivister (sekv.kl. 9) har till tre fjärdedelar uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt”.

”Milt” och ”strängt” uppfostringssätt är förenade med goda, varma relationer till föräldrarna. Pojkarna ger sina föräldrar gott betyg i deras sätt att uppfostra och vill gärna ta hand om sina egna barn på samma sätt.3 De har lätt för att motsvara sina föräldrars krav, är lydiga och snälla.

De milda uppfostringssätten har i dessa fall ett övertag. Pojkar, som uppfostrats så, har bättre relationer till föräldrarna, avger inget negativt omdöme om deras sätt att uppfostra samt har lättare att motsvara deras krav än pojkar som uppfostrats strängt. Dessa begår dock sällan brott och åker sällan fast.

”Slappt” och ”lynnigt” sätt att uppfostra förekommer oftast i kombination med käns- lomässigt torftiga eller rent dåliga emotionel- la relationer till föräldrarna. Det blir dock inte stort bättre resultat om relationen till föräldrarna är bra. Alla som uppfostrats ”slappt” och ”lynnigt” men har goda föräld- rarelationer har ändå återfallit i brott.

”Slappt” och ”lynnigt” uppfostringssätt resulterar i trots och olydnad. Barnen blir svårt störda av att de ibland får beröm och ibland blir utskällda, utan att kunna förutsä- ga när eller varför detta händer. Genom en mer konsekvent uppfostran, både ”mild” och ”sträng", lär sig barn att behärska sina impulser och att ge dem socialt gångbara utlopp. De har därigenom på ett helt annat sätt än de ”slappt” eller "lynnigt” uppfostra- de möjlighet att ändra sitt beteende, att samla ihop sig och ”ta sig själva i kragen”.

Den slappa låt-gå-uppfostran och den lyn- niga uppfostran sätter sina omisskännliga spår hos pojkarna. Ovårdade eller direkt vanvårdade drar de blickarna till sig. De är fladdriga, oroliga, klåfingriga och håller jämt på med ”sattyg” som en av dem uttrycker

det. De kan heller inte avvärja t. ex. grinnars misshag genom att artigt be om ursärt och blir därför oftare polisanmälda. Stindiga konflikter med vuxna kan leda till outsider- känslor så att polisingripandet och bvnzs åtgärd uppfattas som en direkt utstttning. De varken vill eller har förmåga att rätta sig efter tillsägelser och tillrättavisningar.

. Analysen av huvudundersökningzmate- rialet visar också att goda relatiomr till föräldrarna inte är tillräckligt som brotts- förebyggande faktorer. Det hjälper irte att bara tycka om och förstå. Det krävs också direkt hjälp, kontroll, tillsyn och förutsägba— ra reaktioner från föräldrarnas sida. Uppfostringssätten har visat sig ge tänk- bara förklaringar på många frågor. Varför har de yngsta brottsfallen en så grav uveck- ling? Varför leder ”asocialitet”4 i faniljen ofta till återfall bland B-pojkama, di den bland K-pojkama inte verkar spela iågon roll? Varför har K-pojkar som enlig= egen uppgift begått många brott ”mognat” och slutat begå brott, medan B-pojkarnz med samma brottsliga belastning inte lyckats med detta? Svaret är att K-pojkarna fått er helt annan start i sina hem än B-pojkarna, som i många fall inte fått någon ledning ellernågot stöd. De B-pojkar som fått ”mild” eller ”sträng” uppfostran har en mycket )ättre utveckling under uppföljningstiden. I skolan är bilden densamma (kap. 15). Vi får en tänkbar förklaring till Specialklzssele- vemas dåliga prognos, till varför lågt bzgåva- de B-fall ofta återfaller i brott medan K-fall med samma intelligens är laglydiga, til var- för få B-fall har planer på fortsatt skrlgång och varför skolan för många B-fall bir ett gediget misslyckande. Förklaringen å- den dåliga start de fått genom ”slapp” och ”lynnig” uppfostran. Pojkar med ”sapp” och ”lynnig” uppfostran kommer till scolan illa rustade. De har svårt att sitta stillr och arbeta långsiktigt, är ovana vid att följa restriktioner och motsvara krav; de haidålig

3 Se citaten från pojkarna själva sist i kap 14.4. Förekomst i krirninalregistret och/elle kon- tråollstyrelsens (riksskatteverkets) register me än 1 g ng.

social träning. Den spontana glädjen över skolgången, som de flesta barn upplever, förändras då de blir föremål för tjat och ständiga korrektioner och misslyckas såväl socialt som kunskapsmässigt.

Misslyckandet och omgivningens negativa reaktioner bidrar till en känsla av alienation och utstötthet. Att dagligen se sina nederlag plockar självrespekten ur människor. Utan självrespekt har man ingenting att förlora, ingenting som håller en kvar på den smala vägen. Man blir en outsider och kan tänkas knyta sig närmare ett brottsligt outsidergäng med brottsliga aktiviteter som följd.

De kommer till skolan så socialt otränade och därigenom med ett sådant handikapp, att de behöver ett medvetet och direkt stöd från lärarens (och kamraternas) sida för att deras tillvaro i skolan skall kunna bli någor- lunda dräglig och för att deras sociala ut- veckling inte skall leda dem till konflikter med samhället.

. Resultaten visar dock att om uppfost- ran är god men pojken misslyckas i skolan, kan detta bli stötestenen som får honom att falla. Resulteten pekar också på att goda erfarenheter av att klara av de krav som ställs i skolan är brottsförebyggande även för dem med dålig uppfostran. På fritiden har de som uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt” svårt att samla ihop sig till konstruktiva lekar (kap. 17). De ”står och hänger”, ”sitter och snackar” eller far runt för att se om något ”dyker upp”. Ofta medger de att de är ute efter ”något att sno” eller har ”sattyg” för sig. De är rastlösa och rotlösa. Oroliga och busiga söker de sig till kamrater med samma erfarenheter som de själva har.

”Slappt” och ”lynnigt” uppfostrade poj- kar söker sig framför allt till högt brottsligt belastade kamrater — eller är hänvisade till dem (kap. 16). Intervjuerna visat nämligen, att föräldrarna i gemen varnar sina pojkar för ”busar”, ”typer”, ”gangsters” etc. eller för- bjuder dem helt att umgås med sina kamra- ter. Dessa ”små gangsters” blir alltså hänvisa- de till varandra, ty själva struntar de i sina föräldrars förbud.

Tillsammans med kamraterna röker de. Ibland dricker de sprit (kap. 18). Deras sysselsättningar är passiva. I kamratkontak- ten är de ombytliga och ytliga.

Den ”slappa” och ”lynniga” uppfostran, som fört med sig såriga relationer till föräld- rarna, gör att barnen söker sig till kamrater- na och vistas bland dem större delen av fritiden. De är beroende av kamraternas omdöme och gör som de vill för att få vara med.

Uppfostrans stora determinerande roll poängteras, då man sammanställer den med kriminalitet i kamratgruppen. Brottsliga kamrater och dålig uppfostran bäddar för en asocial karriär. Men situationen förbättras inte stort av att kamraterna är ”snälla”. Och god uppfostran resulterar i det långa loppet i laglydnad även om kamraterna under skol- åren är kriminella.

Trots ”mild” eller ”sträng” uppfostran har de B-pojkar som uppfostrats så svårare att motsvara föräldrarnas krav, de misslyckas i högre utsträckning i skolan, fler har brotts- liga kamrater och de utnyttjar sin fritid kvalitativt sämre än K-pojkarna. Dessa skill- nader kan bero på olikheter i temperament eller på sociala erfarenheter som vi inte kunnat mäta. En fullständigare bild kan erhållas då resultaten från de psykologiska och barnpsykiatriska avsnitten föreligger. Skillnaderna kan också bero på att B-pojkar- na visste, att intervjuaren inte var okunnig om att de åkt fast för ett brott och därför inte på samma sätt som K-pojkama haft ett gott rykte att försvara. Många pojkar var enligt intervjuarens anteckningar tillagsin- ställda och ville endast ge socialt acceptabla svar i de fall, där frågorna direkt gällde relationer till föräldrar eller hur pojken brukar uppträda. Det förefaller dock troligt att, även om hemmet är gott, en pojke genom ”olämpliga kamrater” kan komma in i sammanhang som leder till brottslighet, att han får vanor som är svåra att bryta, att han lägger sig till med åsikten att det inte är ”så farligt” eller ”så noga” eller att han lär sig olika sätt att försvara sig inför sitt eget dåliga samvete och inför andra (det beror på

olyckliga omständigheter, de är inte så oskyl- diga själva, de har sig själva att skylla etc., se kap. 1.4).

I ett gång är grupptrycket starkt. Majorite- ten formar gruppmedlemmarnas beteende och tvingar dem att handla på samma sätt. Ett sådant grupptryck kan vara svårt att stå emot. Resultaten visar dock tydligt att upp- fostran i hemmet och erfarenheterna i skolan på lång sikt väger betydligt tyngre än kamra- terna. Det är dags att sluta varna sina barn för dåliga kamrater, nota bene om de inte redan är på glid och behöver extra hjälp för att de skall hålla sig på den smala vägen. Ett avståndstagande från kamrater, som på ett eller annat sätt är bekymmersamma, innebär ju att dessa i än mindre grad får chans att rehabilitera sig. Det är ju dessa barn som behöver införlivas i en pro-social grupp och utsättas för grupptrycket i denna.

Ett kriterium för social anpassning, förut- om registeranteckningar om brottslighet, har varit anteckningar om alkoholmissbruk (fyl- leriförseelser etc.), narkotikamissbruk och våldsbrott (oftast misshandel under alkohol- rus men även väskryckning, olaga hot, våld- täkt etc.) under uppföljningstiden. Vi gjorde ett antagande att K-pojkarnas ”asocialitet” av detta slag skulle bli underskattad eftersom de inte varit föremål för samma'kontroll från myndigheternas sida som B-pojkarna. Detta antagande visade sig troligen vara felaktigt. De K-pojkar som ej haft någon registeran- teckning, de ”rena", har visat sig ha ett betydligt bättre utgångsläge vid undersök- ningstillfället (ll—15 år) än de med olika anteckningar om missbruk och våld. Därnäst kommer de B- och K-pojkar med anteck- ningar endast om alkoholmissbruk (ju fler anteckningar desto sämre utgångsläge). De med det avgjort sämsta utgångsläget är de som har olika kombinationer av anteck- ningar om alkohol- och/eller narkotikamiss— bruk och våldsbrott.

0 Uppfostran och anpassning i hem och skola är de variabler som på lång sikt om och om igen visat sig vara av oerhörd vikt! Det är dessa variabler som framför allt skiljer de ovan nämnda grupperna åt (se fig. 18.1).

Resultaten ger inte något belägg för att narkotikabruk skulle ”drabba blint”. Narko- tikabrukama (enligt egna uppgifter vid vpl— inskrivningen och enligt domar och bvn-ak— ter) har alla utom en stora sociala handikapp redan vid undersökningstillfället —— dåliga hemförhållanden, skolsvårigheter etc. Talet om "smitta” verkar överdrivet även om mer accepterande attityder i samhället och i kamratkretsen naturligtvis minskar skrupler- na och bidrar till att missbruket blir vanliga— re.

Vilka föräldrar är det som uppfostrar sina barn ”slappt” eller ”lynnigt"? Det år fram- för allt B-pojkarnas föräldrar ur socialgrupp 3 som uppfostrar sina barn så.5 Tre fjärdede- lar av föräldrarna som uppfostrar sina barn ”slappt” eller ”lynnigt” kommer från social- grupp 3. De har sämre bostadsstandrad, sämre ekonomi och har i större utsträckning varit i klammeri med rättvisan. Det är alltså föräldrar som själva ”misslyckats” socialt. Om man definierar socialt misslyckande på detta sätt finner vi dock både B- och K-pojkar som har föräldrar med samma sociala ”misslyckande” men som förmått uppfostra sina barn med värme och konse- kvens, sett efter dem och visat dem omsorg. Man bör vara försiktig då man drar slutsatser om orsak och verkan.

För övrigt har sociala bakgrundsvariabler som socialgrupp, bostadsstandard, materiell standard, familjetyp (hel—splittrad, obero- ende av orsaken till splittringen), relationen mellan föräldrarna, religiös inställning i fa— miljen, asocialitet i familjen, korta barn- hemsvistelser under uppväxttiden etc. myc- ket svaga samband med brottslighet hos pojken. Det är stämningen i familjen och omsorgen om barnen som är det viktiga.

En sak har dock framgått ganska tydligt. Skolan har i de flesta fall inte lyckats kompensera de socialt dåligt tränade barnen. Man har inte uppmärksammat de kulturfatti- gas handikapp i utbildningssamhället. Vad dessa barn skulle behövt är en tidig och

5 K-pojkar ur denna socialgrupp har uppfostrats ”milt" eller "strängt".

målmedveten social och kulturell träning. En sådan kräver tid, omsorg, tålamod och blå- ögd optimism — men den lönar sig.

Barnavårdsnämndens val av åtgärder för pojken med anledning av brottslighet mellan undersökningstillfället och 18-årsdagen ver- kar endast i ringa mån bero på föräldrarnas ekonomi, trångboddhet, skilsmässostämning i familjen, alkoholmissbruk i familjen etc. Det är framför allt sättet på vilket föräldrar- na tagit hand om pojken och deras och skolans direkta bekymmer med pojken som varit avgörande.6 Ju sämre utgångsläge i dessa avseenden en pojke haft, desto mer ingripande åtgärder har bamavårdsnämnden vidtagit. Men effekten av dessa ingripande åtgärder (övervakning eller samhällsvård) har med våra mått varit minimal. Ju starkare ingripande, desto fler återfall i brott även efter 18—årsdagen.

De variabler som haft det tydligaste sam- bandet med åtgärder som vidtagits av bama- vårdsnämnden är uppfostran och skolan- passning (se tab. 14.12 och 15.11). Av dem som endast blivit föremål för en utredning, som lett till ”bero vid gjord utredning”, har få uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt”. An- delen pojkar med sådan dålig uppfostran ökar, då flera utredningar gjorts. Hälften av dem som fått övervakning och tre fjärdedelar av dem som blivit omhändertagna för sam- hällsvård har uppfostrats ”slappt” eller ”lyn- nigt”. Detsamma gäller skolanpassning — få med dålig skolanpassning bland dem som bara blivit föremål för en utredning utan någon åtgärd som följd och många med skolsvårigheter bland dem som placerats i fosterhem eller på anstalt.

Av våra B-pojkar har drygt 70 % återfallit i registrerad brottslighet. Inte mindre än 48 % har registrerats för brott efter 18-års- dagen. Ju allvarligare åtgärder desto fler har återfallit. Av dem som bara blivit föremål för en utredning före 18 år har 14 % återfallit efter 18 år, av dem som blivit föremål för samhällsvård har 90 % återfallit efter 18 år! Dessa har haft gravare hembakgrund och uppvisat gravare beteendestörningar än de som inte återfallit efter 18 år. Att ta detta

till intäkt för åsikten att det är bäst att göra så få och så obetydliga ingripanden som möjligt i hopp om att barnen skall mogna förefaller emellertid felaktigt. Huvudparten av de vid uppföljningstidens slut mest belas- tade har upprepade gånger blivit föremål för utredning med beslut om ”bero vid gjord utredning”. Pojkarna har inte fått något stöd, ingen hjälp, utan har trampat på och begått brott efter brott. Till sist har situatio- nen blivit så ohållbar att man tvärt beslutat om samhällsvård. Man väntar och väntar i ofta fåfängt hopp om att brottsligheten och bekymren skall gå över till dess det är för sent. Pojkarna har blivit inkörda i sina vanor och tänkesätt. Relationerna till föräldrarna har blivit obotligt trasiga, trotsiga och såriga. De har kommit efter i skolan och gripits av en gedigen och förståelig skolleda.

Vad man vill önska för dessa barn är att de fick positiv uppmärksamhet, stöd, hjälp och ledning innan de kommit i klammeri med rättvisan, innan det blivit för sent. Det hjälper inte att bara förstå även om det är aldrig så viktigt. Det krävs också en aktiv insats — aktiv och målmedveten social trä- ning. Det krävs att man har tålamod, är konsekvent i sina emotionella reaktioner, att man kraftigt belönar och förstärker det som är bra hos barnet och låter ”bråkighet” utsläckas i brist på uppmärksamhet (ofta förstärks denna genom den mängd negativ uppmärksamhet som riktas mot den). Man måste ge barnen möjlighet att kunna ha kontroll över straff och belöningar, att förstå följderna av sina egna handlingar. Detta är något som vi oftast tar för givet att alla kan. Men mycket inkonsekvent och lynnigt upp- fostrade barn har inte haft möjlighet att lära sig vilka konsekvenserna blir.

Man har under flera år varit rädd för att polisingripandet och åtgärder som vidtagits skulle binda barnen vid beteendet — inte lösa dem. Denna undersökning ger inget stöd för en sådan plötslig stigmatiseringseffekt av själva polisingripandet (till samma resultat kommer också Robins, 1966, se även Olofs-

6 Jfr Kock-Nielsen & Nord Larsen (197 2).

son, 1971 a, kap. 18 s. 268—269). Utveckling- en verkar enbart bero på pojkens tidigare er- farenheter i hem, skola och bland kamraterna. ”Stigmatiseringen” har alltså börjat tidigt. Långsamt men säkert lär sig pojken att betrakta sig själv som en buse och bandit, en som misslyckas med de flesta sociala kontak- ter. Han söker då stöd hos gelikar med samma erfarenheter i ett de utstöttas för- bund. Föräldrar, skola, samhälle blir ”dom”. Man struntar i vad ”dom” säger. Det är den egna gruppens gillande som betyder något. De däremot som bryr sig om vad föräldrarna säger, vad lärarna säger etc., de som har ett anseende att försvara, får hjälp av dessa förpliktelser. Fortsatt brottslighet skulle kos- ta dem för mycket. De som mer eller mindre kapat av banden till föräldrar, lärare m. fl. har inget att förlora.

Longitudinella undersökningar7 visar att personlighetsdrag inte är särskilt varaktiga under uppväxttiden. De växlar och förändras beroende på påverkan av omgivningen, av sociala erfarenheter och av andra omständig- heter. Vår undersökning visar att sådan påverkan har stor, kanske avgörande betydel- se när det gäller den sociala anpassningen. Detta är både hoppfullt och ansvarsfullt. Man kan påverka varandra och påverka sina barn (och gör det också vare sig man vill det eller inte). Det är därför väldigt viktigt hur man umgås med sina barn, vilka mål man har och att man vet metoderna för att nå dessa mål.

I konflikter mellan människor är felet aldrig enbart den enes. Man påverkar varand- ra. Vissa barn är mer krävande än andra. Vissa föräldrar har mindre tålamod än andra. Ett barn som är krävande egensinnigt och ”svårfostrat” kan i en familj utvecklas till en uppfinningsrik och driftig samhällsmedbor— gare. I en annan familj orkar man inte med honom, det blir konflikter, man tar till desperata metoder eller ger upp helt och hållet. Felet är heller aldrig bara individens .eget. Samhället som sådant har också sin skuld genom omänskliga levnadsförhållanden för vissa grupper, genom den sociala utstöt- ningen av dem som inte passar in, genom

utstötningen i skolan av dem som inte klarar av de krav som ställs på barnen där och genom bristen på ”överordnade mål”.8 Där- för måste vi som samhällsmedborgare hela tiden lyssna på varandra och rätta oss efter varandra. Men inte bara lyssna på dem som kan tala för sig, som kan lägga sina ord väl, utan även lyssna på den oartikulerade pro- test som våra brottspojkar förmedlar till oss i denna undersökning.

; Kagan & Moss (1962), Macfarelane (1954). Jfr Bronfenbrenner (1971).

II

Instrument och metoder

3. Den socialpsykologiska intervjun

Huvudparten av den information som redo- visas i denna rapport härrör från en intervju med de intensivundersökta brotts- och kon- trollpojkarna. Intervjun, som tog mellan två och tre timmar att genomföra, sträcker sig över vida områden:

Omständigheter i samband med brottets begående (gällde endast brottspojkarna) Uppväxtförhållanden och hemmiljö Skolsituationen Kamratrelationer

Fritidssysselsättningar

Alkohol- och rökvanor Inställning till religiösa seder och bruk

Frågeunderlaget och variabeluppsättningen redovisas närmare i samband med resultatre- dovisningen för varje område (kap. 12—18).

3.1 Konstruktion och utvärdering Konstruktion

Intervjun genomfördes efter ett frågeschema, som utarbetats av Kerstin Elmhorn. Detta arbete skedde i etapper med successiv revide- ring och förbättring. Målsättningen var att få fram frågor som gav informativa svar av den typ man åsyftat och som var formulerade på sådant sätt att pojkarna lätt förstod dem och kände dem naturliga. En första upplaga utprövades på 20 pojkar, som ej deltog i undersökningen. Efter vissa ändringar använ-

des detta frågeschema på de 100 pojkar, som ingick i provundersökningen. I detta fråge- schema användes fasta svarsalternativ. Det konstruerades med sikte på en bunden inter- vju. Frågorna hade en fast formulering och var avsedda att ställas i en bestämd ordning. Svaren skulle i möjligaste mån transponeras till mest närliggande svarsalternativ. För hu— vudundersökningen omarbetades frågefor- muläret ytterligare. I detta förekommer såväl fasta svarsalternativ som öppna frågor, där - hela svaret antecknades. Det framstod nämli- gen som viktigare att vidarebefordra så myc- ket information som möjligt än att pressa in ett svar under en markering med dålig täckning av innebörden. Vidare framstod det t. ex. som viktigare att frågornas innebörd uppfattades på samma sätt av olika pojkar än att ordalydelsen alltid var densamma. For- muleringarna anpassades därför till pojkarnas begåvnings- och mognadsnivå.

På liknande sätt bröts regeln om frågornas ordningsföljd av ett överordnat önskemål om så samtalsliknande intervjuer som möjligt. Spontana berättelser avbröts inte, även om pojken kom in på förhållanden som hörde hemma på annan plats i intervjun. Som överordnad regel fick gälla att informa- tionens kvalitet betraktades som mer väsent- lig än dess form.

Flexibiliteten i intervjuteknik och proto- kollföring motiverades av intervjuns längd och dess många gånger emotionellt påfres-

tande innehåll. Tre intervjuare med god vana vid barn och kunniga i intervjuteknik utför- de denna datainsamling.

Utvärdering

Den hårt strukturerade intervjun utvärdera- des senare av Kerstin Elmhorn beträffande provundersökningen och av författaren till denna rapport beträffande huvudundersök- ningen. Utvärderingen skedde efter en varia- beluppsättning som utarbetats av Kerstin Elmhorn.

Variabeluppsättningen är hierarkiskt ord- nad med delvariabler och huvudvariabler. Delvariablerna består i några få fall av enstaka frågor. Så är t. ex. ”krav för sovti- der”: När tycker Dina föräldrar - Din mamma — att Du bör gå och lägga Dig på kvällen? I de flesta fall är bedömningen baserad på en rad olika frågor. ”Samvaro med föräldrar” baserar sig på 31 st. frågor. Delvariabler har även beskrivit olika aspekter på huvudvariablen, t. ex. ”Föräldrarnas tota- la kravnivå” är en sammanvägning av 15 st. delvariabler som beskriver krav på olika områden. För varje intervjuavsnitt har en övergripande huvudvariabel konstruerats på basis av all information från avsnittet i fråga.

Ex. ”Totalbedömning av hemmiljön” ”Skolanpassning” ”Kamratförhållanden”

”Fritidens kvalitativa innehåll” "Pojkens religiösa vanor och attityder”

Som ett sista led i bedömningen har man på grundval av all information från hela intervjun försökt skatta varje enskild pojkes prognos i brottsligt hänseende.

Variabeluppsättningen är vald för att mot- svara det sociologiska avsnittets målsättning (se Elmhorn, SOU 1971:49 , bil. 2). Den har för jämförelsens skull gjorts i huvudsak lika för prov- och huvudundersökningen. På grund av vaghet i definitionerna har dock vissa variabler fått litet olika betydelse.1 I andra variabler har skalan förskjutits (jfr interbedömarreliabilitet, kap. 3.4). Dessa

olikheter kommer att beskrivas och disgute- ras i samband med resultatredovisninger.

Vid utvärderingen av intervjumaterialet har gällt att pojkens svar tolkats i så nära anslutning till den omedelbara innebörden som möjligt. Psykologisk tolkning har endast varit aktuell vid inbördes motsägelsefulla svar eller där frågorna gällt symptom på bakom liggande relationer. Man kan t. ex. vid de direkta frågorna om de emoticnella relationerna till föräldrarna få socialt accep— tabla svar, som inte har täckning i de förhållanden, som framkommer i intervjun i samband med andra frågor.

Vid överföring från råmaterial till skalsteg i de olika variablerna har dock en del av de fina nyanserna gått förlorade. Framför allt har detta gällt bedömningen av delvariabler— na. Även om bedömningen av varje enskild variabel kunnat ske med stor säkerhet har man ibland haft en stark känsla av att man missat pojkens ”väsen”. Vid skattningen av huvudvariabler har dock sådan subtil infor- mation kunnat tas med i beräkningen.

Beträffande utformningen av skalor och skalsteg se bil. 1.

Plusvariabler

För vissa viktiga variabler i huvudundersök- ningen har pojkens uppgifter vägts samman med uppgifter från hemintervjun (se kap. 4.3). Den sammanvägda variabeln kallas i det följande för ”plus'l-variabel. Vid valet av skalsteg i plusvariabeln har pojkens uppgifter korrigerats med hjälp av de uppgifter föräld— rarna där givit.

Olikheter i uppgifter givna av pojken och hans föräldrar kan ha många orsaker,som ej skall diskuteras här. För det mesta kan man med stöd av respektive intervjuares anteck- ningar om intervjusituationen uppskatta vem som är mest trovärdig. Intervjuaren rämner t. ex. att pojken endast ger socialt acctptabla svar och vet hur ”det skall vara", eller att han är negativ och svår att få kontakt med och att därför svaren verkar mer negativa än

1 Materialen är bedömda av två olika becömare.

de borde vara. Detsamma kan gälla inter- vjuarens anteckningar om hur hemintervjun avlöpt. I andra fall kan stora skillnader föreligga mellan pojkens och föräldrarnas uppgifter som till synes verkar helt oförklar- liga. I dessa fall har plusvariabeln kodats med ”uppgift saknas”. Ett medelvärde mellan det skalsteg som pojkens uppgifter givit och det skalsteg som föräldrarnas uppgifter givit skulle även det kunna innebära en felaktig uppgift.

Bedömningen av plusvariablerna har alltså gjorts i två steg. Först har de uppgifter, varpå variabeln grundar sig, bedömts som mer eller mindre trovärdiga på grundval av inter- vjuarens uppgifter. Därpå har den slutgiltiga bedömningen gjorts. Plusvariablerna grundar sig alltså till stor del på subjektiv bedömning av hur den objektiva verkligheten ter sig.

Vid denna hopvägning av uppgifter från pojken och från hans föräldrar har i variabler av typ ”konsekvens iuppfostran”, ”kontroll över kamrater och fritid” eller ”fysisk be- straffning” i regel pojkens uppgifter tillmätts ett större värde, eftersom de kan tänkas vara mindre anpassade till konventionens krav och därför mer trovärdiga.

Genom att man inte kunde nå alla familjer med en hemintervju har vi beträffande plus- variablerna ett bortfall av 14 B-fall och 4 K-fall, utgörande 9 och 8 % av respektive grupper (SOU 1971:49, s. 102). Detta bort- fall har drabbat enbart socialgrupp 3 i K-gruppen och fyra gånger så ofta social- grupp 3 som 1—2 i B-gruppen. Dessutom har informationen från hemintervjun varit så ojämn och osäker att den i många fall inte kunnat utnyttjas för bedömning av en plus- variabel. Detta bortfall av hemintervjuer överhuvudtaget och dessutom av informa- tion i vissa variabler minskar betydligt värdet av plusvariablerna och manar till försiktighet i tolkningen av eventuella skillnader mellan dessa och pojkens uppgifter.

Det har ansetts vara angeläget att belysa ej endast pojkens aktuella situation vid under- sökningstillfället utan även försöka ta reda på hur förhållandena varit under hans upp- växt. Det finns därför en mängd frågor-i

huvudundersökningen om hur det var ”förr, då Du var yngre”. Man har dock inte gjort någon närmare tidsangivelse. ”Förr” kan alltså innebära ”för ett år sedan” likaväl som ”för tio år sedan”. Vad vi får veta är, om pojken låtit förstå att en förändring inträf- fat.

3.2. Informationens kvalitet

Intervjun ger vid en genomläsning en god beskrivning av pojkens situation. För en utomstående bedömare har genomläsningen av de nästan 300 intervjuerna, genom pojkar- nas generösa sätt att delge sina upplevelser och genom den mängd av uppgifter de givit, förmedlat en klar bild av dessa pojkars vardag, ute och hemma.

Intervjun har gett en bild av hur pojken själv uppfattar och framställer sin situation vid undersökningstillfället och så långt till- baka som han kan minnas. Denna satsning på pojkens egna upplevelser, attityder och sätt att uppfatta sin omgivning kan naturligtvis ge en snedvriden bild av verkligheten. Det är dock i så fall denna snedvridna bild som är verklighet för honom och som därför är avgörande för hans sätt att vara och bete sig. Den subjektiva bilden kan dock komplette- ras på vissa punkter av registerdata, med information från lärarintervjun samt infor- mation från intervjun med föräldrarna. Man kan på detta sätt mäta graden av överens- stämmelse mellan pojkens uppgifter och uppgifter från annat håll.

Informationens kvalitet är dock betydligt varierande i de olika intervjuerna, trots att man försökt göra informationen enhetlig genom att göra intervjun hårt strukturerad. Vissa pojkar svarar enstavigt eller med ett ”vet inte”. Andra verkar vara helt främman- de för frågeställningarna och verkar aldrig ha reflekterat över vad de tycker eller känner. Detta gäller framför allt frågor om emotio- nella relationer i familjen. I några fall verkar även de emotionella uttrycksmedlen vara torftiga. En pojke svarar t. ex. att han tror att hans föräldrar tycker om varandra, men att han aldrig sett dem hålla om varandra

(däremot har han hört dem ”skälla” på varandra). Torftigheten i svaren kan också bero på oförmåga eller brist på träning att uttrycka sig verbalt. På frågan ”Gör ni något tillsammans Du och Din mamma? ” svarar en ordkarg pojke: ”Det är mycket, fast man inte riktigt vet vad man skall säga.” Eftersom intervjuerna bedömts av en annan person än intervjuaren har man inte kunnat tillgodo— göra sig den information som gester, minspel och tonfall kan ge. Bedömningarna har därför i sådana fall blivit osäkra och kanske felaktiga.2 I andra intervjuer återigen har informationen varit god. Pojken har generöst delgivit sina upplevelser och känslor och ibland ganska okritiskt berättat om sig själv och om sin familj.

”It is sometimes pathetic to see how much reliance is placed on information derived from interviews which, at best, can produce a" picture of the interviewee only at the moment of the inter- view, without showing anything about the crucial process of his whole development over a period of years.” (Mannheim, 1965 s. 87).

Även om typen av data manar till försik- tighet i tolkningen av resultaten, behöver vi dock inte vara så pessimistiska beträffande värdet av intervjuinformationen som Mann— heim är. Mängder av information är fakta- upplysningar, som rimligen inte nämnvärt påverkats av pojkens speciella situation just då. Follow-up-undersökningen har dessutom gett oss tillfälle att i någon mån följa ”utvecklingsprocessen”.

3.3. Tillförlitlighet

Intervjuuppgiftemas reliabilitet och validitet låter sig knappast uttryckas i konventionella koefficienter. Det är dock värt att diskutera olika källor till mätfel och vad man gjort för att minska dessa.

Tillförlitligheten hos data kan negativt påverkas av mätfel, vilkas källor kan sökas

1. hos pojken själv 2.i interaktionen mellan pojken och inter- vjuaren

3. i feltolkningar av pojkens svar

4.i feltolkning av öppna svar och övrig information vid bedömningen av inter- vjuerna enligt variabeldefinitionerna 5.1 utformningen av själva intervjuformu- läret och variabeluppsättningen.

3.3.1. Felaktiga eller inkonsistenta uppgifter

I punkt 1 antyds att pojken mer eller mindre medvetet kan ge vilseledande information. Vi har redan nämnt en anledning till att intervjuerna inte alltid ger den information om pojkens situation som vi önskar. Torftig- heten i uttrycksmedlen gör att vissa pojkar inte kan förmedla den verklighet i vilken de lever. Ovanan vid den sorts närgångna frågor som förekommer i intervjun, frågor som man tidigare inte funderat över, kan ha resulterat i osäkra svar eller i svar, som är socialt godtagbara men ej täcker verkligheten.

I några enstaka fall har svaren på intervju- frågorna varit förvillande och motsägelse- fulla. Helhetsintrycket av intervjuerna är ändå att svaren är konsistenta och ger en hel och sammanhängande bild av hur pojken har det i hemmet, i skolan, på fritiden och bland kamraterna.

Några frågor om fakta återkommer på flera ställen i intervjun. Vi har t. ex. flera likartade frågor om kvällstider: när pojken skall komma hem, när han brukar komma hem och när kamraterna brukar skiljas på kvällen. Frågor om rökvanor återkommer på två olika ställen i intervjun. Pojkarna ger genomgående helt konsistenta svar på dessa frågor om faktiska förhållanden. I det fåtal fall, där pojken givit varierande uppgifter om kvällstider, säger han sig också vara mycket sällan ute om kvällarna. Det är naturligt att tro, att man då bestämmer gång från gång, när han skall komma hem. De pojkar, som är ute varje kväll, vet oftast exakt när de skall vara hemma. Kvällstider har tydligen ofta varit föremål för diskussion. På frågan när pojken började röka har svaren varit mer varierande. Var åttonde pojke som sagt sig

2 Torftiga svar och osäkra informationer före- kommer i 9 % av intervjuerna med B-pojkama sant i 6 % av intervjuerna med K-pojkarna i huvud-us.

röka eller ha rökt har givit olika uppgifter om när han började. Skillnadeni tidsangivel— serna är dock sällan mer än ett år och kan kanske förklaras av att pojkarna började röka för ett par år sedan, att själva starten var trevande och att de rökte sporadiskt i början.

Vi har även möjlighet att mäta överens- stämmelsen mellan svar givna under inter- vjun och svar på enkäten om självdeklarerad brottslighet vid undersökningstillfället be- träffande mopedkörning före 15-årsdagen.3 Tre B-pojkar säger i intervjun, att de inte kört moped, men deklarerari enkäten, att de kört ”mer än 3 gånger”. Två B-pojkar sägeri intervjun, att de kört moped, vilket de förnekar i enkäten. Av K-pojkarna säger en pojke i intervjun, att han inte kört moped, vilket han däremot medger i enkäten. Över- ensstämmelsen i uppgifterna är alltså mycket god, då man betänker att 84 % av B-pojkarna och 60 % av K—pojkarna uppger sig ha prövat att köra moped före 15-årsdagen både som svar på intervjufrågorna ochi brottsenkäten.

Eftersom de flesta variabler är uppbyggda av ett flertal oftast triviala frågor är det knappast troligt att pojkarna kan ha genom- skådat syftet med dem och genomgående medvetet förvanskat sanningen. Vad man däremot kan förmoda (och som intervjuaren ibland påpekat) är att vissa pojkar förskönat och förgyllt sin verklighet. Intervjuanteck— ningar om sådana tendenser hos pojken har dock gällt brottspojkar, vilkas omgivning reagerat kraftigt på polisingripandet (5 fall). Pojken har lärt sig den läxa som predikats för honom och den avspeglar sig i svar på frågor om kamratkriminalitet, fritidssyssel- sättningar o. (1.

3.3.2. Extern validering av pojkens uppgifter

Pojkens uppgifter om debutbrottet och po- lisrapporten om samma brott överensstäm- mer i alla väsentliga delar. Jämför man brottskamraternas olika versioner av händel- seförloppet är variationerna små och förklar- liga. I uppgifterna om vem som var initiativ- tagaren och om vem som varit mest delaktig

i brottet kan man märka en tendens att skylla ifrån sig. Dessa uppgifter har därför ej ansetts reliabla och har ej bearbetats.

I huvudundersökningen frågar man om hur länge familjen bott på sin nuvarande adress och hur många gånger pojken flyttat. I mantalsuppgifterna har vi även information om hur många gånger pojken flyttat efter sin födelse. Mantalsuppgiftema har i detta avse- ende visat sig vara osäkra. Vid närmare studium har för vissa personer antalet flytt— ningar visat sig vara fler än vad som uppgivits i mantalsblanketten. Om pojken uppger fler flyttningar, bör man alltså ej förvåna sig. I en del fall — 3 K-fall och 8 B-fall — har pojken uppgivit färre antal flyttningar än mantals- uppgifterna visar. I samtliga dessa fall har flyttningarna skett före skolåldern och i de flesta fall i tidig småbarnsålder. Dessa tidiga flyttningar har pojkarna tydligen glömt eller kanske ej ens vetat om.

I intervjun med pojken frågar man om skolskolk på två ställen: i samband med försök att få information om föräldrarnas krav på skolgång, utbildning m. m. och i samband med frågor om hur pojken fungerar i skolan. För flertalet pojkar har vi även betyg för hela eller delar av pojkarnas skolgång. Vi har alltså möjlighet att kontrol- lera om betygsuppgifter om frånvaro utan giltigt förfall av pojken deklareras som skolk iintervjun.

Av de 116 pojkarna (av 287 intensivun- dersökta) med någon anteckning om frånva- ro utan giltigt förfall på betygen från klass 3 till undersökningstillfället har endast åtta pojkar förnekat att de skolkat. För fyra K-pojkar gäller frånvaron enstaka lektioner, för fyra B-pojkar är det fråga om en till tre dagars frånvaro utan giltigt förfall. För ytter- ligare 10 pojkar ( 7 B-fall och 3 K-fall) är uppgiften om när man började skolka felak- tig. Man har glömt bort att man skolkade (eller var borta från skolan utan lov) i trean, fyran eller femman. Alla dessa 10 pojkar är 14 år gamla eller mer vid us-tillfället och har alla erkänt att de skolkat vid senare tillfällen.

3 Endast huvud.-us.

Bristande överensstämmelse mellan upp- gifterna om frånvaro utan giltigt förfall för enstaka lektioner eller dagar och pojkens uppgifter om skolskolk kan bero på att denna frånvaro inte var skolk i vedertagen mening, att han hade fått lov hemifrån eller att han själv inte uppfattat frånvaron som skolk.

3.3.3. Samstämmighet mellan syskon

I huvudundersökningens B-grupp har vi fem syskonpar, som ensamma eller tillsammans med andra pojkar ”åkt fast för polisen”.4 En jämförelse mellan syskonens intervjusvar ger en fin illustration till intervjumetodens styr- ka och svaghet. Vi kan se hur olika familje- situationen kan te sig för två syskon i samma familj, hur olika samspelet mellan syskon och deras föräldrar kan vara. Föräldrar och barn påverkar varandra ömsesidigt och på olika sätt. Konsekvens i uppfostran, god kontroll av kamrater och lagom höga krav kan bli en naturlig följd av en pojkes samspel med sina föräldrar, medan samspelet mellan samma föräldrar och pojkens broder resulte- rar i resignerat låga krav, inkonsekventa reaktioner (”låt gå” blandat med starka reaktioner på överträdelser samt aga) och dålig kontroll av kamrater och fritid, därför att denne broder inte låter sina föräldrar veta vad han gör eller var han är.

Intervjumetoden innebär att man är hän- visad till pojken som förmedlare av informa- tionen. Ovilja eller ännu oftare oförmåga att delge intervjuaren sina åsikter, känslor och allmänna upplysningar kan helt snedvrida skattningen av vissa variabler. Detta kan vara fallet beträffande variabler som försöker mäta emotionella relationer lika väl som t. ex. variabeln kulturell standard. Det är nödvändigt att man håller i minnet att det är en ung pojke som lämnat de uppgifter som variablerna bostadsstandard, materiell och kulturell standard, familjens alkohol- vanor m. fl. baserar sig på. Det är i och för sig viktigt att få reda på pojkens upplevelser av dessa förhållanden, men det är nödvändigt att de kompletteras med hårddata av typ

mantalsuppgifter, taxeringsuppgifter (osv. En pojke "glömmer” t. ex. helt att faderrn tagit studentexamen, att man har många böcker hemma, älskar att lyssna på ”fin rrusik, Mozart och så” samt gärna ser TV'-teater, vilket brodern vältaligt berättar om. Man kan också se hur en pojkes positiva erfaremheteri hemmet och positiva hållning ”smiittir av sig” på hans sätt att tala om rent objektiva förhållanden som ekonomi, faderns ailkohol- vanor osv. som hans broder med mer negati- va erfarenheter ger en helt annan bild av.

Några exempel får belysa de ovan mämnda förhållandena.

Bröderna nr 144 och 145

Pojkarna är tolv år och fjorton år gamla. Fadern lämnade hemmet för 6 år sen. De har två yngre bröder. Pojkarna har tillsammans med 4 andra blivit tagna på bar gärning vid ett inbrott i en järnvägsvagn.

Modern har inget förvärvsarbete och båda bröderna antyder, att man har svårt att få pengarna att räcka till och att barnbidraget oftar går åt till mat.

Den äldre brodern svarar enstavigt och undvikande (intervjuaren upplever honom som desillusionerad). Han kan inte alls säga något om, på vilket sätt han tycker att hans mamma är bra eller vad han retar sig på. Han får aldrig stryk men heller aldrig beröm. Hans mamma kramar aldrig om honom.

Den yngre brodern är pratsam och verkar ha ett mer öppet förhållande till modern. Han får stryk ibland, någon gång med mattpiskare, men får även kramar och beröm då han ”städat alla rummen”. Då moderns alkoholvanor tas upp svarar han öppet och frankt att hon brukar dricka rödvin om kvällarna. Han retar sig på att hon brukar

4 Att vissa brottspojkar varit syskon har ställt till med en del oreda, därför att vissa observationer (om hem och familj) inte blir oberoende. I de fall, där variabeln gällt en faktisk gemensam verklighet (t. ex. kriminalitet hos fadern, antal flyttningar), har en ut varje syskonpar slumpats bort. I andra variabler, som beskriver pojkens uppfattning om faktiska företeelser, har detta inte ansetts nödvän- digt.

dricka och skall själv dricka mindre som vuxen, ”man blir bara full”.

Hematmosfären är för den äldre brodern kylig och likgiltig, för den yngre betydligt mänskligare. Moderns alkoholvanor bedöms dock som betydligt gravare genom den infor- mation man fått från den yngre brodern. överdriver han i sin pratsamhet?

Bröderna nr 169 och 1 70

Pojkarna, tretton resp. fjorton och ett halvt år gamla, åkte fast för att de ”tagit” en automat. De bröt upp den med hjälp av en kofot, tidigare använd vid kojbygge, och stal cigarretter, ”fast vi röker ju inte förstås”. De skulle ge bort cigarretterna till andra pojkar (båda är rädda för att bli uteslutna ur kamratkretsen).

Fadern är stenhuggare, modern städar. De har fem barn, varav 169 och 170 är de yngsta.

Familjen äger en trerumsvilla men har i övrigt dålig ekonomi. Man har svårt att få pengarna att räcka till kvarskatt och mat. Pojkarna får vara utan veckopeng — ”dom har för lite pengar”. TV—apparaten har mo- dern ”skurat ihop till på byggen”. Om modern ”år hygglig mot mig, så fårjag gå på bio”. Då ger fadern henne ”en tia till”.

Föräldrarna gillar inte TV- eller radiopro- gram ”där dom bara pratar” eller ”konserter där dom slår med pinne å så där”.

Den yngste brodern (Y) är faderns kelgris. Han går med fadern i skogen och tittar på växter och djur ”nästan varje söndag” eller får åka ut tillsammans med honom i båten. Pojken ser ljust på tillvaron. Han tycker inte fadern är borta så mycket ”nu längre”. Föräldrarna går på ”sångkör”, man ”snac- kar”, spelar schack, andra spel och kort tillsammans hemma.

Y berättar att fadern ofta drack renat förr, att han då ofta blev berusad och ”konstig — skall bryta arm och retas” men att han nu är nykter och det går ”rätt bra”. Han gillar sin far, ”vi kommer bra överens" och är medveten om att fadern föredrar honom framför brodern. Han uppskattar

även sin mamma, tycker hon är hygglig, ljuger inte för henne för att inte göra henne ledsen. Hon är ”snäll och sköter om mig. Hon är aldrig orättvis.”

Den äldre brodern (Ä) är faderns stryk- pojke. Han berättar: ”Förr var pappa borta flera kvällar i veckan och kom hem döfull. Då vart det ju gräl mellan honom och mamma. En gång fick han en butelj i huvet av mamma. Han ville slåss då. Men mest ger han sig på mig. Han lägger sig på mig — världens råsopar! Jag har alltid fått spö. Det är boxning alltså, med knutna nävar i ansiktet. Mest på skoj, men han slår ju hårt som bara den. Han sätter sig på en, så att man tappar luften. Han sitter och skrattar — det är inget skoj. Då säger mamma: Varför skall du alltid gå på han för? Varför kan du inte gå på nån annan?” Ä finner en fristad hos modern. ”Hon är hyggligast.” Hennes uppfostringsmetoder ger han högsta betyget. ”Hon går lätt att prata med.” Henne spelar han ”karriär” med, då brodern är ute med sin pappa.

Trots att fadern behandlar honom illa kämpar Ä för att vinna hans ynnest. Fadern gillar skjutning, och Ä trotsar sin rädsla för honom och övar olovandes att skjuta med luftgevär och ”dra pistor" för att bli upp- skattad som prickskytt. Han vill bli polis. ”Dom får hantera en revolver. Dom får ju inte dra den längre, men det är ju roligt att ha en.”

I jämförelse med brodern ger Ä en dyster bild av familjelivet. Han kan inte komma på något som föräldrarna gör tillsammans och nämner endast TV—tittning som gemensam sysselsättning för familjen.

I hemintervjun bekräftar mamman Äzs olyckliga roll som faderns strykpojke.

Bröderna 068 och 1 73

Pojkarna, elva resp. tolv år gamla, hade blivit ombedda att stå vakt medan en äldre pojke tog sig in i en lägenhet genom ett badrums- fönster och ”plockade till sig pengar”, som man köpte gott för och använde till ett Skansenbesök. Fadern, som är tekniker och

”tjänar bra med pengar”, är född i Estland. Modern, som är hemmafru, är finska. Pojkar- na har en yngre bror.

Båda pojkarna är eniga om att föräldrarna kräver lydnad. Ä: ”Det är inte lönt att opponera sig.” Y: ”De vill att man skall lyda. Dom andra gör inte så mycket som mam- morna säger.”

Den äldre brodern (Ä) är deprimerad, enligt intervjuaren. Han är illa berörd av frågorna om inbrottet, svarar ofta ”vet inte” och ”glömmer” bort att berätta att pappan har tagit studenten, att man har många böcker hemma, älskar klassisk musik och gärna ser TV—teater, vilket vi får veta av den mer meddelsamme brodern. Förhållandet till fadern är skräckfyllt. Ä ”törs inte ljuga för honom — han är så arg”. Pappan får också lägre betyg som fostrare, därför att han blir så arg och ”är för hård” (sagt med övertygel- se enligt intervjuaren), ”han bråkar med mig nästan jämt” och föredrar den yngre bro— dern. Det är bättre då fadern är borta än då han är hemma, ”han bryr sig nästan för mycket om vad jag gör”. Mamman är ”bussi- gare”, hon är inte så sträng och håller lite mer på Ä. ”Hon skäller nästan aldrig.” Ä finner det svårt att säga på vad sätt hon visar att hon tycker om honom, ”vet inte riktigt — det syns på henne”. Den yngre brodern svarar självklart: ”Hon är glad och kramar om mig.”

Y upplever inte fadersdominansen så starkt och förefaller mindre kuvad än brodern. Han är inte rädd, han ”brukar säga hur saker är”. Båda föräldrarna har lika mycket att säga till om enligt honom, båda får a i betyg som uppfostrare, ingen av föräldrarna föredrar det ena barnet framför det andra. Y gillar sin pappa ”han är snäll”, ”han kramar om mig ofta”, Y vill gärna ”tjäna pengar som ho- nom”. Det är trivsammare när fadern ej jobbar över utan är hemma.

Den auktoritära uppfostran med kadaver— disciplin, som tillämpas i denna familj, har knäckt den äldre sonen. Den yngre har med sin större mjukhet böjt sig. I hemintervjun be— kräftar föräldrarna pojkarnas beskrivning av uppfostran och säger: "Vi är mycket hårda.”

Pojkarna, tretton och ett halvt respektive elva år gamla, blev upptäckta i samband med ett inbrott i ett färghandelslager. En kamrat slog sönder en fönsterruta. Senare återvände pojkarna, tog sig in och stal två par solglas- ögon.

Syskonskaran består av fem bröder, varav Ä är äldst och Y är_ mellanbam. Fadern är droskchaufför, modern hemmafru.

Med undantag av att Ä uppfattar modern som släpphänt och lättare att övertala, me- dan Y upplever henne som strängare än fadern, ger pojkarna en enstämmig bild av familjen.

Hemmet är ett ställe där man äter och sover. Sällan eller aldrig gör man något tillsammans. Pojkarna är ute hela kvällarna och man är inte så noga med kvällstiderna. Om de kommer hem för sent frågar föräld- rarna var de varit, ”dom tror att man hittar på något”, ”det kan hända något — nå*t mord eller man kan komma hem sönder- slagen”. På söndagarna ”sover man länge och äter frukost. Sen får vi knalla ut. Middag kl. 6. Se”n knallar vi ut igen.”

Hela familjen verkar vara asocialt oriente- rad. Man talar ofta om ”inbrott”, ”sattyg”, och "grejer man gör”. Föräldrarnas önske- mål om fritidsverksamhet inskränker sig till en önskan om att de ”håller sig borta från inbrott”. Tillsynen har varit minimal, men när ”tanter och farbröder kom upp och sa att jag gjort det och det (slagit sönder lampor, skjutit Slangbella i ändan på någon t.ex.)” så vankades ”örfilar och smäll på baken”. Detta hände ”var dag förr”. Nu blir det ”bara om hon skulle bli på dåligt humör”, ”inbrottet brydde hon sig inte om”. Modern verkar att ha gett upp, ”hon frågar inte om något”, ”henne gör det inget att tala om saker för”, ”hon låter pappa ta hand om det”. Men fadern försöker ta itu med sina söner. ”Nu vill han veta, för att hjälpa till att reda upp.” Den yngre brodern ljuger dock ofta för honom ”för att han inte skall få veta nå't. Då skulle han snacka. Han håller på i timmar.”

Båda pojkarna röker sen flera år tillbaka, de, har skolkat, ”fick byta skola av den anledningen”, samt smygdricker renat till- sammans med kamraterna. Det är kanske inte underligt att pappan enligt båda bröder- na kelar mest med ”lillbrorsan, som är duktigast, tycker pappa”. Föräldrarnas rela- tioner till varandra är varma. De har dock helt tappat taget om sina söner. Fadern kämpar ännu för att få något grepp om dem, men modern är resignerad.

Bröderna 103 och 104

Pojkarna, tretton och fjorton år gamla, har stulit sprit ur ett olåst skåp i en trappupp- gång. ”Vi skulle upp med ett brev som kommit fel. Min bror kom åt ett skåp som gick upp — vi tog en chokladask och sprang. Sen gick vi dit flera gånger och tog flaskor med konjak och sålde till kompisarna.” Pojkarna är äldst i en stor syskonskara av fyra bröder och två systrar. Fadern är chaufför, modern städar ibland om kvällar- na. Familjen bor i en omodern fyrarums- lägenhet och har ”två karlar” inneboende.

Av båda intervjuerna framgår att föräld— rarnas relationer till varandra är varma. Pojkarna har ”inte sett dem osams någon gång” och de kramar ofta om varandra. Några gemensamma fritidsintressen har de inte för ”det är ju så fullt av ungar”. Båda pojkarna har som små vistats på barnhem av miljöskäl. Den äldre pojken ärjust hemkom- men från en fyra år lång fosterhemsvistelse. Alla syskonen står under övervakning från bvn.

Den äldre pojken har spårat ur och verkar att acceptera att han är omöjlig. Han larvar sig och springer omkring som ”här kommer jag”. Han förstår att föräldrarna gett upp, ”de tycker det är meningslöst” att säga något om rökning och mopedkörning. Han skall vara inne klockan nio på kvällen så att .han ”inte gör nå,t inbrott”. Den yngre bräiern skall vara inne vid samma tid ”för man skall ligga och sova då”. Han säger att han ”inte får åka moped” och att föräldrar- na ”helst inte vill” att han skall röka. Han

har tagit alla förmaningar ad notam och verkar helt inställd på att försöka leva efter dem. Han ger föräldrarna höga betyg som fostrare. Den äldre brodern som 'varit i fosterhem med fastare regler tycker att hans föräldrar borde vara ”strängare”. Det skall han själv vara mot sina barn.

Båda pojkarna beskriver sina föräldrar som ”snälla”, men det framgår att föräldrar- na har bekymmer med sina pojkar. Systern däremot ”är snäll — hon lyder — henne kan dom lita på”.

3.3.4. Kommunikationssvårigheter

För att undvika fel beroende på dålig kom- munikation (punkt 2, 3 och 4 ovan) har man valt vana och skickliga intervjuare. Inter- vjuarna (av huvud—us-pojkarna) har noterat om de haft svårighet att få kontakt med pojken, om han verkat ge endast socialt godtagbara svar som inte känns helt san- ningsenliga, om pojken verkat rädd och blyg 'eller om han verkar överdriva sin busaktig- het. Dessa anteckningar har naturligtvis på- verkat bedömaren så att hon t. ex. blivit mer känslig för nyanserna i svaren från en blyg och rädd pojke. I de fall där intervjuaren haft svårt att få kontakt med pojken har uppgifterna från föräldrarna i hemintervjun fått större tyngd än pojkens egna osäkra uppgifter vid bedömningen av den komplet- terande variabel, där man försökt fånga en ”objektiv” verklighet.

Feltolkningar beroende på att intervjun inte utförts av samma person som gjort bedömningarna av de enskilda variablerna har redan diskuterats. Bedömarens egna per- sonliga fördomar och värderingar kan ha färgat bedömningarna, trots försök att defi— niera skalstegen väl. Vad som uppfattas som graverande är i oerhört hög grad en fråga om värderingar och egna erfarenheter (jfr Elm- horn, bil. 1 s. 219). Vetskapen om vilka pojkar som var brotts- respektive kontrollfall kan även ha påverkat bedömaren. Båda bedömar- na har dock varit medvetna om denna frestelse och aktivt bemödat sig om att inte låta vetskapen inverka på bedömningarna.

Intervjuformuläret är konstruerat för att ge såvitt möjligt fullständig information om pojkens leverne. Av naturliga skäl mäste viss information endast bli ytlig, eftersom inter- vjun annars skulle bli alltför lång och trött— sam. Knappheten i frågeunderlaget är docki några fall så stor att en bedömning av vissa variabler inte låter sig göras annat än under mycket osäkra förhållanden. Detta är fallet beträffande föräldrarnas och pojkens sociala ambitionsnivå, faders- eller modersdominans, popularitet bland kamrater i skolan och hemma, status bland kamraterna och i viss mån skolanpassning, som kommit att mäta enbart pojkens förmåga att motsvara skolans krav och ej tar hänsyn till hans egen upple- velse av trivsel och förmåga att klara av skoluppgifterna. Frågorna som avser att ge upplysning om konsekvens i uppfostran hari de flesta fall inte fungerat så bra. Denna viktiga variabel har därför låg mätsäkerhet.

Knapphet i frågeunderlaget kan vara en orsak till osäkerhet i bedömningen. Å andra sidan kan ett alltför stort inforrnationsflöde också vålla osäkerhet. Variablerna ”omsorg” och ”ko'ntroll över kamrater och fritid” bygger på 20 resp. 49 frågor. Frågorna till dessa variabler berör mycket olika situa— tioner och det händer ofta, att man får motstridiga svar, dvs. föräldrarna är mycket noga med vissa saker men inte med andra. Bedömaren har därför upplevt en osäkerhet beroende på svårigheten att hålla all informa- tion i minnet. Är informationen så stor, kan bedömaren lätt influeras av att intervjuper- sonen är talför i ett visst avseende, medan den faktiska upplysningen, som endast ger sig tillkänna som förkryssningar av de fasta svarsaltemativen, inte kommer till sin rätt.

En variabels mätsäkerhet ökar om den är endimensionell och entydig, om den är systematiskt uppbyggd av delvariabler (vars mätsäkerhet kan vara diskutabla en och en, men tillsammans ger grund för en säker differentierad bedömning), om skalstegen är tydligt definierade och ändpunkterna be- skrivna eller exemplifierade, om skalans änd-

punkter inte är för extrema åt något håll eller åt båda hållen och om bedömaren upplever säkerhet vid bedömningen (jfr Ade- bäck, 1969, del 1). Enligt dessa kriterier på mätsäkerhet är variabelskalorna i den socio- logiska intervjun av skiftande karaktär. Mät- säkerheten är stor i alla huvudvariabler, som ligger högst ivariabelhierarkien. Bedömaren har här även upplevt en subjektiv säkerhet i sin skattning. Enskilda undervariablers mät- säkerhet kommer att diskuteras i samband med resultatredovisningen.

Enligt de ursprungliga variabeldefini- tionerna var variablernas ändpunkter mycket extrema (bil. 1). Bedömaren upplevde då en stor osäkerhet om vilka förhållanden som kunde tänkas kvalificera till högsta eller lägsta skalsteget. Detta hade till följd, att hela skalan inte utnyttjades. Denna svårighet avhjälptes genom att ändpunkterna tydligare definierades och exemplifierades.

3.4 Interbedömarreliabilitet

Femton intervjuer med brottspojkar och femton intervjuer med kontrollpojkar i hu- vudundersökningen har bedömts av två be- dömare,5 varvid man kunnat beräkna inter- bedömarreliabiliteten. Jämförelsen har skett i 38 viktiga och sammanfattande variabler från alla avsnitten i intervjun med tyngd- punkt på variabler, som beskriver hemmiljön och kamratmiljön. Överensstämmelsen har visat sig vara ganska god. Endast i 5 % av de 1 040 bedömningarna är avvikelsen mellan de båda bedömarna mer än ett skalsteg i en femgradig skala. I bedömningen av B-fallen är överensstämmelsen bäst. [ 67 % har sam- ma skalsteg använts. Motsvarande andel av skattningarna av K-fallen är 63 % (tabell 3.1 ). Samstämmigheten varierar dock betyd- ligt mellan variablerna. I några variabler är överensstämmelsen mycket låg (kontakt- spridning, medlemskonstans i gruppen, be- roende av kamratnorrner, kamratförhållan- den), vilket tyder på att variabeldefinitioner- na inte varit tillräckligt tydligt utförda. I fem

5 Kerstin Elmhorn och Birgitta Obfsson

variabler (relation far—son, relation mor— son, relation föräldrar—son, emotionellt hemklimat, föräldrarnas sociala ambitions- nivå) har den ena bedömaren6 systematiskt bedömt mer positivt, framför allt gäller detta för K-fallen. Av tabell 3.1 framgår denna förskjutning åt det positiva hållet, speciellt för K—fallen.

Tabell 3.1 Differensen mellan två bedömare i 38 variabler och av 30 individer

Avsteg B-fall K-fall Summa antal

skalsteg

— 3 1 3 4 ' 2 7 10 17 — 1 67 56 123 0 347 328 675

+ 1 83 112 195 + 2 13 10 23 + 3 2 l 3 Summa 520 520 1 040

Samstämmigheten varierar också mellan olika individer. Fyra B-fall har bedömts olika i mer än 1/3 av skattningarna (3 av dessa mer positivt av K.E.) mot 8 K-fall (varav alla bedömts mer positivt av K.E.). Den mer positiva bedömningen av K-fallen för den dåvarande undersökningsledaren har av hen- ne själv tolkats som en tendens att skattai hypotesernas riktning trots försök till objek- tivitet. [ det hela kan sägas att avvikelserna oftast går åt båda håll, så att i vissa fall en variabel bedömts som mer positiv, i andra som mer negativ i jämförelsen mellan be- dömarna.

3.5. Sammanfattning

Den socialpsykologiska intervjun sträcker sig över vida områden: hemmiljö, skolsituation, kamratrelationer, fritidssysselsättningar, al- kohol- och rökvanor samt inställning till religiösa seder och bruk. Intervjun är hårt strukturerad. Frågeschemats utformning i provundersökningen har omarbetats och re- viderats i huvudundersökningen. I prov- undersökningen finns fasta svarsalternativ. I

huvudundersökningen förekommer även öppna frågor. I denna har även tillkommit möjligheter till uppskattning av förändring i tiden samt möjligheter till jämförelse med föräldrarnas uppgifter vid hemintervjun. Va— riabeluppsättningen är för övrigt lika i de båda undersökningarna. Den är hierarkiskt ordnad med delvariabler och på dessa upp- byggda huvudvariabler.

Trots att intervjun är hårt strukturerad har informationens kvalitet blivit ojämn, beroende på vissa pojkars oförmåga till introspektion, på verbal torftighet eller ova- na vid frågeställningarna. Då intervjuerna oftast bedömts av en annan person än den som gjort dem, har viktig information (ges- ter, minspel, tonfall) gått förlorad. Trots detta ger intervjuerna en god bild av de intervjuade pojkarnas vardag, hemma, i sko- lan och bland kamraterna.

Tillförlitligheten i de lämnade uppgifterna verkar, med de informella mått vi haft tillgång till, vara god. Pojkarna ger i de flesta fallen konsistenta svar. Man har sällan fått motsägelsefulla uppgifter.

Möjlighet till extern validering och att mäta konsistens i sättet att svara är begrän- sad till uppgifter om yttre förhållanden. Vid jämförelser mellan pojkens uppgifter och uppgifter från polis, mantalsverk och skol- betyg, om brottssituationen, antal flytt— ningar och förekomst av skolk visar sig pojkarnas uppgifter i de flesta fallen vara trovärdiga. Uppgifterna blir osäkrare ju läng- re tillbaka i tiden de sträcker sig.

Intervjumetodens styrka när det gäller att beskriva den inre verkligheten framträder tyd- ligt vid intervjuerna av de fem brödraparen. Trots likartad yttre miljö kan hem- och familjesituationen te sig enormt olika för olika syskon. Jämförelsen mellan syskonens uppgifter röjer också intervjumetodens svag- het. Man är, såvitt gäller rent yttre förhållan- den såsom kulturell och materiell standard, hänvisad till en ung pojkes uppgifter. En talför pojke kan livligt beskriva hur besvär- ligt man har att få pengarna att räcka, medan

6 Kerstin Elmhorn

en deprimerad och/eller tystlåten pojke sva- rar ”nej” eller ”vet inte” på frågan om man har svårt att få pengarna att räcka. En positiv hållning hos en pojke gör att han kommer ihåg allt möjligt roligt, medan hans olyckli- ge bror endast minns det som är dystert eller förnedrande. Har sedan föräldrarna ytterli- gare en version av hurdana förhållandena är, undrar man vad som är sanning. Uppgifterna i hela intervjun är alltså färgade av pojken själv och representerar verkligheten som han upplever den. Bilden av denna verklighet bör kompletteras av hårddata av typ registerupp- gifter.

Tillförlitligheten i bedömningarna är svå— rare att mäta. Svaren på vissa frågor har ej gett den information som åsyftats och som krävs för en säker variabelbedömning. Andra variabler har varit diffust definierade från början. Både magert underlag och diffusa variabeldefinitioner resulterar i irreliabla va- riabelbedömningar. Genom variabeluppsätt- ningens hierarkiska uppbyggnad ger variabler av sammanfattande karaktär (som är upp- byggda av flera underliggande variabler) tro- ligen en god mätsäkerhet. Bedömarens sub- jektiva känsla av säkerhet i bedömningen av dessa variabler har varit stor.

Interbedömarreliabiliteten mellan två be- dömare har visat sig vara relativt god.

4. Andra instrument och informationskällor

4.1 Enkät om självdeklarerade brott 4.1.1 Enkätens utformning

Vid undersökningstillfället fick pojkarna i huvudundersökningen besvara en enkät om olika brott och förseelser, som de kunde tänkas ha gjort (bil. 2). Enkäten innehålleri stort sett samma frågor om brott som den enkät, som ingick i skolundersökningen (Elmhorn, SOU 196911). Följande frågor, som ingick i skolundersökningen, saknas: Har Du slaktat moped eller cykel? Fått ut pengar genom försäkringsbedrägeri? Anlagt eld, som varit eller kunnat bli farlig? Frågorna om cykel- och mopedlån (nr 15 och 17) och om mopedkörning (nr 6) har tillkommit. In- brott, som i skolundersökningen täcktes av två frågor, har utökats med ytterligare två frågor (nr 19 och 21). Tagit saker eller pengar i affär eller från någon? har delats upp i två frågor (nr 11 och 12).

Trots olikheterna i formulären har skol- undersökningen ansetts kunna användas som jämförelsematerial vid indelning av individer- na i ett åldersrelaterat kriminalitetsindex (Elmhorn, 1964). På grundval av svaren på enkätfrågorna har för varje individ uträknats hans kriminalitetspoäng efter samma system som använts i skolundersökningen (se Elm- horn, 1969 s. 25). Han har därefterjämförts med det normalmaterial i samma ålder som skolundersökningen erbjuder och tilldelats en indexpoäng i en 5-gradig skala beroende

på om hans poäng ligger under 20: e, 40: e, 60:e, 80:e percentilen eller över den 80: e percentilen. Indexpoäng 1 betyder att han inte begått fler förseelser än de 20 % minst brottsbelastade och indexpoäng 5 att han har lika hög brottsbelastning som de 20% mest belastade pojkarna i samma ålder i skolundersökningen.

Fördelningarna av kriminalitetspoäng i skolundersökningens olika åldersgrupper är starkt positivt sneda. Ett enda brott (t. ex. debutbrottet hos polisen) innebär därför en kraftig förskjutning av brottspojkamas in- dexpoäng (se fig. 4.1).

Situationen då enkäten besvarades var ganska olika för pojkarna i skolundersök- ningen, brottspojkarna och kontrollpojkar- na. Skolundersökningspojkarna fick besvara sin enkät i skolsalen och helt anonymt. Brottspojkarna besvarade enkäten i en pausi intervjun efter det att man öppet och helt utan moraliska aspekter talat om det brott, som de åkt fast för. För kontrollfallen var saken i ett annat läge. I deras fall hade man tidigare inte talat om brott. Skillnaden mel- lan brottsbelastningen hos elever, som besva- rat enkäten anonymt, och elever, som läm- nat namnuppgift i skolundersökningen, var signifikant på 1 %-nivån (Elmhorn, SOU 1969: 1 s. 79). Skillnaden beror troligen på att de elever, som lämnat sina namn, inte haft mod att markera de allra mest graveran- de och poänggivande brottstyperna (SOU

196911, s. 83).

De intensivundersökta brottspojkarna ha- de inte mycket att förlora eller att dölja, vilket däremot kontrollpojkarna hade. Det är därför troligt, att brottspojkarna svarat san- ningsenligt, medan man kan ifrågasätta riktigheten i kontrollpojkarnas uppgifter. 1 ett fall framkom vid hembesöket och sam— talet med fadern, att en pojke snattat i en affär (ej polisanmält), något som pojken inte vidgått i svaren på enkäten. Kontrollgruppen har betydligt fler individer med låg brottsbe- lastning än skolundersökningsgruppema.

Enkätfrågorna kan ses som ett sample av tänkbara brott ur ett stort antal möjliga sådana. I de fall, där pojkarna begått brott som inte tagits upp i enkäten, kan därför"

brottspoäng och sammanlagd kriminalitets- poäng bli missvisande (jfr kap. 6.4). Ett fall får belysa detta dilemma. En grupp pojkar, varav två deltar i undersökningen, har enligt polisrapporten under en längre tid sysselsatt sig med att ”låna” båtar (5 st.) och stjäla båtmotorer (6 st.) och i vissa fall sälja dessa till andra båtintresserade pojkar. Det finnsi enkäten inte någon fråga, som kan innefatta dessa stölder. Den ene av pojkarna (15 år) har deklarerat ett stort antal andra brott och erhållit kriminalitetsindex 5. För hans del skulle alltså dessa odeklarerade brott inte innebära någon indexändring. Den andre (12 år), som spelade en drivande och initiativ- tagande roll och som deltog i de flesta brotten, skulle om han deklarerat båt- och motorstölderna flyttas från kriminalitetsin- dex 3 till kriminalitetsindex 5. Här finns alltså en felkälla, vars storlek man är okunnig om. Det måste dock poängteras, att de flesta brott som vi haft möjlighet att kontrollera, är av den vanliga typ, som finns upptagen i enkäten.

4.1.2 Kriminalitetsindex för brotts— och kontrollgrupp

Hypotes Mellan 5 och 10 %1 av en pojkpopulation hamnar i polisens register. Tidigare under-

sökningar (Elmhorn, 1969;Olofsson, 197la) har visat att de polisanmälda i genomsnitt har en högre brottsbelastning än övriga pojkar. Både den registrerade och den själv- deklarerade brottsligheten ökar fram till l4-årsåldern för att sedan långsamt avta. Ökningen sker i en brant stigning v.d åldern 13—14 år. Man kan anta, att de pogkar som hamnar i polisens register i åldern 11—13 år, då brottsligt beteende ännu inte är si vanligt, är jämförelsevis högt brottsligt rktiva. I åldern 14—15 år, då brottsliga aktiviteter är vanliga och i stor utsträckning verkar ingå i pojkars umgängesvanor, kan man förvänta sig lägre brottsbelastning och ocksi mindre skillnad i jämförelse med kontrol'gruppen.

Resultat

Sambandet mellan en första förckomst i polisens register (B- respektive K—gruppstill- hörighet) och självdeklarerad brottslighet2 är hög (fig. 411). Det kriminalitetsirdex som utarbetats skiljer signifikant mellan brotts- och kontrollgruppen (teckentest p ( 0,005, t-test p ( 0,001). Pojkarna i brottsgruppen har enligt egna uppgifter begått betydligt fler brott än pojkarna i kontrollgrupper. Det bör dock påpekas att kontrollgrupper har en något lägre brottsbelastning än skolpojkari allmänhet (fördelningen av index)oäng är negativt sned). Detta kan ha samband med att kontrollpojkarna inte fick svara ano- nymt. Skillnaden mellan B- och I.-fall kan härigenom ha blivit mer accentuerzd än vad den i realiteten är. Figur 4: 1 visa' mycket tydligt hur känsligt kriminalitetsiniexet är. Ett enda brott per person (debutbrcttet) kan totalt förändra fördelningen. Detta måste medföra att felmätningen kan bli stor i de fall då en pojke ”glömt” att krys:a för ett brott som han gjort eller om de brott en pojke begått inte täcks av enkätfrågxna.

1 7 % av 506 11—14-åringar i Stocklolm_-(Elm— horn, 1969) samt 14 % av 486 l6-åringrr i Orebro (Olofsson, l97la) har registrerats för brott hos polisen.

2 Endast huvudundersökningen

Brottsgruppen före det aktuella brottet . Brottsgruppen med det aktuella brottet inberäknat

|:] Kontrollgruppen

50%

40%

30%

XB

20%

10%

7///////////////////////.

[HDI—L

Krim.|nd. 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 n 8 32 36 34 40 0 5 32 65 48 19 13 8 9 4 N 150 150

Figur 4: ] Fördelning av kriminalitetspoäng. Procent.

Skillnaden är störst mellan B- och K-poj- Tabell 4.1 Kriminalitetsindex för brotts- kar i åldern 1 1—13 år. De unga debutanterna och kontrollfall i huvudundersökningen. Me- har en hög genomsnittlig kriminalitetspoäng, deltal3 men de unga kontrollpojkarna har en i förhållande till normalpopulationen i denna

Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3

åldersklass synnerligen låg kriminalitets- Hel B 4,1 * B 4.1 * .. . familj K 2,2 K 2,3 poang (tabell 4.1). Skillnaden mellan B- och K-pojkar är större i hel familj än i splittrad, i Splittrad 3 4,0 * B 4.0 * familj K 2,7 K 2,5

huvudsak beroende på brottspojkarnas höga kriminalitetspoäng i hela familjer bland de Totalt unga debutanterna ] 1—13 år (M=4,29). '

Ålder 11—13 år

Ålder 14—15 år

race 71:15 NL» _roc- xno ON

* Signifikanta skillnader.

4.2 Intresseformuliir

För belysning av pojkarnas intresseinriktning har pojkarna i huvudundersökningen i sam- band med intervjun fått besvara ett formulär

3 Antalet B- och K-fall i varje cell är i denna typ av tabeller desamma som i tabell 10.1 om ej annat nämnes.

med 65 valfrågor.4 I varje fråga ställs två sysselsättningar mot varandra och det gäller att markera vilken man föredrar (bilaga 3). Sysselsättningama som jämförs kan delas in i 8 aktiva och 8 passiva sysselsättningar inom olika intresseområden. Varje aktiv sysselsätt- ning jämförs med varje passiv sysselsättning. Man gör dock inga jämförelser mellan aktiva sysselsättningar inbördes eller mellan passiva sysselsättningar inbördes.

De aktiva och passiva sysselsättningarna ges i följande uppställning.

Aktiva sysselsättningar

Spela munspel eller något annat instrument Spela gitarr eller piano Greja med motorer Spela fotboll Spela ishockey Läsa reseskildringar Göra något i en klubb Spela schack

Passiva sysselsättningar

Höra på plattor Se en musikfilm Titta på motortävling Titta på fotbollsmatch Se på ishockey Läsa serietidningar Gå omkring på gatorna och titta Titta på TV

Bland både aktiva och passiva sysselsätt- ningar kan man säga att de två första anger musikintresse, den tredje motorintresse, den fjärde och femte idrottsintresse, den sjätte läsintresse och de två sista annat intresse. Vid uppläggningen av undersökningen avsåg man att få fram hur preferenserna fördelade sig på dessa fem intresseområdens aktiva och passiva sysselsättningar.

För ytterligare upplysning om instrumen- tet och bearbetningsmetoder hänvisas till Frank, 1970 och Olofsson, 1970. Redovis- ning av resultaten sker i kapitel 17.

Med syfte att fördjupa och bredda informa- tionen om pojkarnas bakgrund och hemför— hållanden har huvudundersökningspojkarnas föräldrar intervjuats i hemmet. Intervjun konstruerades av Kerstin Elmhorn, Kristina Humble och Gitte Settergren-Carlsson i sam- arbete ( SOU 1971:49 , kap. 8.4.2). Den information, som utnyttjas för det social- psykologiska avsnittet, är information om bostad, materiell och kulturell standard i hemmet, samvaro mellan familjemedlemmar- na, emotionella relationer, tillsyn och kon- troll, uppfostringspraxis samt upplysningar om kamrater och skolgång. Upplysningarna utnyttjas för bedömningen av de ”plus”- variabler (kap. 3.1) där pojkens och föräld- rarnas uppgifter vägs samman till en ”objek- tiv” bedömning av det ”verkliga” förhållan- det.

4 Intresseschemat är utformat a' Kerstin Elm- horn efter ett förslag av Dick Blomberg. Den statistiska bearbetningen har utfört: av Ove Frank.

5. Uppföljningsdata: Registrerad brottslighet

fram till IS-årsdagen

5.1 Återfall respektive hemfall i brott1

I ”Unga lagöverträdare 1” ( SOU 1971:49 ) lämnades i 10 kap. bl.a. en preliminär redovisning för de i B-gruppen intensivunder- sökta pojkarnas och skuggornas2 återfall i brott före lS-årsdagen och en motsvarande redovisning för brott som förövats av pojkar och skuggor i K-gruppen. Denna redovisning grundade sig enbart på uppgifter ur stock- holmspolisens centralregister för ungdoms- roteln.

Senare har en noggrann kollationering företagits av de nämnda polisregistreringama med andra registerdata, som under årens lopp insamlats från barnavårds- och nykter- hetsnämndema samt från allmänna kriminal- registret och kontrollstyrelsens straffregis- ter3. I en del oklara fall har efterkontroll skett i sistnämnda källor, för att man skulle få en så tillförlitlig bild som möjligt av brottslighetens omfattning. Revisionen, av vilken resultatet här framlägges, har visat att den totala brottsvolymen under uppfölj- ningsperioden varit större än den som preli- minärt redovisats år 1971.

Liksom vid den preliminära redovisningen av pojkarnas brottslighet har en formell bedömning av brottens svårhet gjorts mot brottsbalken . Sålunda har varje brott be— stämts med hänsyn till brottsbalkens brotts- rekvisit eller till brottsrubriceringen i lag eller annan författning inom specialstraffrät-

ten. Samtidigt har brotten värderats och hänförts till svårighetsgrad på en 3-gradig skala med skalstegen 1 för böter, 2 för fängelse och 3 för fängelse, lägst sex måna- der, som minsta påföljd enligt lag. Några brottstyper utöver de i SOU 1971 : 49 s. 137 redovisade har inte påträffats bland återfalls- brotten eller kontrollgruppens brott. Revisionen har lett till följande resultat.

Bro ttsgru pp erna

Den preliminära redovisningen gav vid han- den att brott av svårighetsgrad 2 med fängel- se som normal påföljd var mest frekventa bland återfallsbrotten för samtliga kategorier pojkar, och att omkring 60 procent av intensivundersökta pojkar och skuggor i B-gruppen hade återfallit i brott före 18 års ålder.

Revisionen visar emellertid att, även om brotten av svårighetsgrad 2 alltjämt är mest frekventa beträffande pojkarna i både prov- och huvudundersökningen, en viss förskjut- ning från svårighetsgrad 2 och 3 ägt rum mot

; Avsnitt 5.1 har utarbetats av Olle Hellberg. Med ”skuggor" menas pojkar, som uttagits på ett sätt som helt motsvarar uttagningen av de intensivundersökta pojkarna i syfte att säkra en möjlighet att mäta om undersökningen i sig haft en behandlingseffekt. Skuggorna har följts endast i registren.

3 Numera det hos riksskatteverket förda sär— skilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott.

Tabell 5.1 Brottsgruppernas återfallsbrott efter svårighetsgrad enligt preliminär redovisning 1971 jämförd med redovisning 1972. Procent (absoluta tal).

Svårighetsgrad Första återfallsbrottet Återfallsbrott totalt 1 2 3 2 l 2 3 ?: Provundersökning Undersökta pojkar (4 2) 1971 36,0 44,0 20,0 100 16,8 56,3 26,9 100 (9) (11) (5) (25) (28) (94) (45) (167) 1972 48,3 37,9 13,8 100 25,5 52,4 22,1 100 (14) (11) (4) (29) (53) (109) (46) (208) Huvudundersökning Undersökta pojkar (150) 1971 27,5 47,3 25,3 100 23,4 48,6 28,0 100 (25) (43) (23) (91) (116) (242) (140) (498) 1972 37 9 40 8 21,3 100 31,6 43,3 25 1 100

(39) (42) (22) (103) (185) (253) (147) (585)

Tabell 5.2 Kontrollgruppernas brott efter svårighetsgrad enligt preliminär redovisning 1971 jämförd med redovisning 1972. Procent (absoluta tal).

Svårighetsgrad Första registrerade brottet Brott totalt 1 2 3 >: 1 2 3 ): Provundersökning Undersökta pojkar (4 2) 1971 33,3 50,0 16,7 100 22,2 55,6 22,2 100 (2) (3) (1) ( 6) (4) (10) (4) (18) 1972 50,0 37,5 12,5 100 31,8 50,0 18,2 100 (4) (3) (1) ( 8) (7) (11) (4) (22) Huvudundersökning Undersökta pojkar (53) 1971 33,3 33,3 33,3 100 33,3 50,0 16,7 100 (3) (3) (3) ( 9) (4) (6) (2) (12) 1972 58 3 16 7 25,0 100 47 4 36 8 15 8 100

(73 (2) (3) (12) (9') (75 (3) (19)

Tabell 5.3 Undersökta pojkar i brottsgrupperna fördelade efter ålder vid första återfall i brott enligt preliminär redovisning 1971 jämförd med redovisning 1972. Procent (absoluta tal).

Första återfall i brott

före fyllda fyllda 15 men Totalt 15 år ej 18 år Provundersökningen Undersökta pojkar (4 2) 1971 21,4 ( 9) 38,1 (16) 59,5 ( 25) 1972 23,8 (10) 45,2 (19) 69,0 ( 29) Huvudundersökningen Undersökta pojkar (150) 1971 33,3 (50) 27,3 (41) 60,7 ( 91) 1972 34,7 (52) 34,0 (51) 68,7 (103)

svårighetsgrad 1 (tabell 5.1). Detta samman- hänger med att ett antal uppgifter om fylleriförseelser (med svårighetsgrad l), häm- tade ur kontrollstyrelsens straffregister, har tillkommit. Från barnavårdsnämndens regis- ter har även erhållits uppgifter om brott, som förövats utom Stockholm och som alltså inte återfunnits i Stockholmspolisens ungdomsrotel. Den totala brottsvolymen har alltså ökat, likaså andelen pojkar som åter- fallit (tabell 5.1 och 5.3). I den aktuella redovisningen har materialet uppdelats på två grupper för bestämning av åldern vid första återfall i brott. Straffmyndighetsåldern 15 år har valts som gräns mellan grupperna. Var tredje brottspojke har återfallit i brott redan före lS-årsdagen. Totalt har närmare 70% av pojkarna i brottsgrupperna återfallit före 18 års ålder (tabell 5.3). Av 11— och 12-åringar- na har 80% återfallit före 18 år, medan pojkarna som debuterat i åldern 13—15 år återfallit till knappt 60 % före 18-årsdagen.

K ontrollgru pperna

Beträffande brottens fördelning på svårig- hetsgrader har revisionen för kontrollfallens del medfört stora förskjutningar från brott av svårighetsgrad 2 mot brott av svårighets-

grad 1. Orsaken härtill torde ligga i att materialet är relativt litet och att de upp- gifter som tillkommit från barnavårdsnämn— derna och från kontrollstyrelsens straffregis- ter därför ger kraftigare utslag på materialet i kontrollgrupperna än på det större materia- let i brottsgrupperna (tabell 5.2).

Genom revisionen har vidare framkommit, att även pojkarna i K-gruppen är mer belasta- de i kriminellt hänseende än vad den prelimi- nära redovisningen utvisade. I denna angavs, att omkring 15 procent av pojkarna hade begått brott före 18 års ålder. På grund av de tillkomna uppgifterna kan numera procent- talet genomsnittligt sättas till 21 (tabell 5.4).

Kontrollgruppen har på samma sätt som i fråga om återfall i brottsgruppen uppdelats efter ålder vid första registrerade brott. Även här har straffmyndighetsåldern 15 år använts som gräns mellan de två åldersgrupperna. Av kontrollgruppernas pojkar har sex förövat registrerade brott före lS-årsdagen. Två av dessa brott motsvarar ej uttagningskriteriet för brottsgruppen. I det ena fallet var det fråga om en fylleriförseelse, i det andra om ett mycket bagatellartat brott. Återstående fyra pojkar ur kontrollgrupperna, som debu- terat i registrerad brottslighet före lS-årsda- gen, motsvarar ungefär vad som kan förvän- tas av en normalpopulation (jfr Carlsson, SOU 1972: 76, kap. 3.9).

Tabell 5.4 Undersökta pojkar i kontrollgrupperna, fördelade efter ålder vid första registrera- de brottet enligt preliminär redovisning 1971 jämförd med redovisning 1972. Procent

(absoluta tal).

Första registrerade brottet

före fyllda fyllda 15 men Totalt 15 år ej 18 år Provundersökningen Undersökta pojkar (42) 1971 4,8 (2) 9,5 (4) 14,3 ( 6) 1972 7,1 (3) 11,9 (5) 19,0 ( 8) Huvudundersökningen Undersökta pojkar (5 3) 1971 5,7 (3) 11,3 (6) 17,0 ( 9) 1972 5,7 (3) 17,0 (9) 22,6 (12) SOU 1973: 25 53

En jämförelse mellan den preliminära och den aktuella redovisningen av B-gruppens återfall i brott och K-gruppens registrerade brott under uppföljningstiden visar, att B-gruppens återfallstal och K—gruppens brottstal båda har ökat något, men ställda mot varandra framstår grupperna i vad avser brottsbelastning med ungefär samma skillna— der som i den preliminära redovisningen. Det är framför allt brott av svårighetsgrad ] (t. ex. fyllerier) som tillkommit.

Revisionen har inte omfattat de s.k. skuggorna, som uttagits för kontroll av eventuell behandlingseffekt av själva under- sökningsförfarandet. Såvitt framgick av den preliminära redovisningen hade genomgång- en av den omfattande undersökningen ej haft någon från brott avhållande effekt utom möjligen under något mer än två år i brottsgruppen och under högst tre år i kontrollgruppen. Det finns knappast anled- ning att anta, att man genom en fingransk- ning av registreringarna och komplettering av uppgifterna beträffande skuggorna skulle kunna få en säkrare upplysning angående behandlingseffekt av undersökningen än ge- nom den preliminära redovisningen.

5.2 Brottspoäng i registrerad brottslighet fram till I8-årsdagen i brotts- och kontroll- grupper

En brottspoäng har uträknats för varje indi- vid, som återfallit respektive hemfallit i brott

mellan undersökningstillfället och 18-årsda- gen. Brottspoängen består av antal brott gånger varje brotts svårighetsgrad. Beroende på mängden brott och dessa brotts svårig- hetsgrad varierar brottspoängen mellan 0 (ej brott eller ej återfall i brott före 18 år) och 157 brottspoäng. 84 % av samtliga pojkar har en brottspoäng under 10 och endast 7 % har en brottspoäng över 20 (tabell 5.5).

Hypotes

Återfallssiffrorna har redan presenterats i SOU 1971 : 49 och det förefaller därför onödigt att på detta stadium ställa en hypo- tes. Det är dock realistiskt att förvänta sig en högre återfallsprocent hos pojkar som varit brottsligt aktiva vid en tidig ålder (1 1-13 år) och lägst förekomst av registrering hos dem, som inte åkt fast för polisen under de år, som i såväl registrerad som självdeklarerad brottslighet är de mest aktiva (14—15 år). Likaså kan man förvänta större antal regi- strerade pojkar i den mer utsatta socialgrupp 3 samt bland pojkar ur splittrade familjer.

Resultat Provundersökningen

B-pojkarna har begått brott mellan under- sökningstillfället och 18-årsdagen i signifi- kant större utsträckning än K-pojkama (p ( 0,001 tecken-test). Skillnaden mellan B- och K-grupp är såväl kvantitativ (% pokar som överhuvudtaget registrerats) som kvalitativ

Tabell 5.5 Fördelning av brottspoäng (registrerade brott före 18 år exkl. enstaka fylleriför-

seelser). Brotts- B-Prov K-Prov B-Hus K—Hus poäng 0 13 32 % 34 81 % 55 38 % 44 83% 1— 3 12 29% 5 12% 32 22% 7 13% 4—10 7 17 % 2 5 % 25 17 % 2 4% 11—20 3 7 % 1 2 % 18 12 % 0 O% >20 6 15 % 0 0 % 15 10 % O 0% 2 41' 100% 42 100% 1451 100% 53 100%

' En död före lll-årsdagen. Dödsorsak: en svulst på hjärnan. ' Fem döda före 18-årsdagen. Dödsorsaker: trafikolycka (2 fall), naturkatastrof (1 fall), sjävmord (2 fall).

(brottspoäng per registrerad pojke). B-poj- karna har högre brottspoäng än K-pojkarnai alla strata. Våldsbrott har begåtts av enbart B-pojkar (8 st.), fylleriförseelser eller brott i samband med alkohol likaså, med ett enda undantag.

Av B—pojkarna återfaller de yngre debu- tanterna i större utsträckning än de äldre. Pojkar ur socialgrupp 3 begår i större ut- sträckning brott efter undersökningstillfället i både B- och K-grupp än de ur socialgrupp 1—2, vilket ligger i linje med hypotesen. Pojkar från hel familj begår brott i något större utsträckning än pojkar från splittrad familj, vilket däremot går helt mot hypote- sen. Detta föranledde dock ingen revision av hypotesen.

Tabell 5.6 Återfall resp. hemfall i registre- rad brottslighet mellan undersökningstillfäl- let och 18-årsdagen

Provundersökningen Soc.gr.1—2 Soc.gr. 3 Hel B 50 % B 83 % ,,. familj K 14 % K 25 % Splittrad B 40 % ,,. B 69 % familj K 0 % K 21 % Totalt B 69 % ,,. K 19 %

Ålder11—13år B 81%

K 24 % Ålder l4—15 år B 57%

K 14 % Huvudundersökningen

Soc.gr.1—2 Soc.gr 3 Hel B 55 % ... B 69 % ,, familj K 6 % K 39 % Splittrad B 74 % * B 81 % * familj K 0 % K 36 % Totalt B 69 % ,,. K 23 %

Ålderll—13år B 70%

K 17 % Ålder 14—15 år B 68 %

K 28 %

* Signifikanta skillnader på minst 5%—nivån.

Skillnaden mellan B- och K-grupp är även här signifikant (p ( 0,001, tecken-test). B-pojkarna har högre brottspoäng i alla strata. Våldsbrott har endast begåtts av B-pojkar. Fyllerier enbart eller i samband med brott förekommer signifikant oftare i B- äni K—gruppen (29 % mot 1 l %). Registrerad brottslighet är vanligare i socialgrupp 3 än i 1—2. I detta material har pojkar ur fullstän- dig familj registrerats i mindre utsträckning än de ur splittrad familj i B-gruppen men ej i K-gruppen (tabell 5.6). I kapitel 10 diskute- ras matchningsvariablerna socialgrupp och familjetyp och deras samband med brottslig- het och risk att bli registrerad för brott.

5.3 Brottspoäng i registrerad brottslighet fram till 18-årsdagen och kriminalitetsindex

Vi har funnit ett klart samband mellan brottspoäng i registrerad brottslighet vid lS-årsdagen och B- resp. K-gruppstillhörig- het. Förhållandet är annorlunda vad beträf- far självdeklarerad brottslighet vid undersök- ningstillfället (tabell 5.7). Här är sambanden med registrerad brottslighet vid lS-årsdagen positiva men mycket svaga. Medeltalen i brottspoäng ökar visserligen med ökad in- dexpoäng i både B- och K-gruppen, men ökningen är obetydlig.

Hög brottslig aktivitet (krim. index 4-5) i' åldrarna 11—15 år verkar vara betydligt mer ödesdiger för brottspojkarna än för kontroll- pojkarna. B-pojkarna har blivit registrerade för brott i betydligt högre utsträckning och för fler brott fram till lS-årsdagen (och även i större omfattning begått brott efter denna dag) än de enligt egen uppgift lika kriminellt belastade K-pojkarna. Inte bara B-pojkar med högt kriminalitetsindex utan även de med lågt index har blivit registrerade oftare än K-pojkar med samma låga index. Vi har alltså en faktor, låt oss kalla den B-faktor, som ökar risken för brottspojkarna att åka

Tabell 5. 7 Registrerad brottsbelastning vid 18-årsdagen för pojkar med olika kriminalitets- index vid undersökningstillfället

Krim. index B-hus K-hus n M s n M 8

1 0 — — 19 0,00 0,00 2 5 6,40 6,59 13 0,61 1,00 3 32 5,19 14,60 8 0,00 0,00 4 62 6,25 8,96 9 1,33 1,76 5 46 10,17 13,64 4 2,00 3,46 2 145 53

fast, och en mot B-faktorn spegelvänd K—fak- tor, som trots att kontrollpojkarna är lika brottsligt aktiva minskar risken för dem att bli polisregistrerade för brott. Kan denna B- resp. K-faktor vara pojkarnas eget beteende, deras uppträdande på lekplatsen, i skolan, på arbetsplatsen? Är B-pojkarna märkta av en socialt och kulturellt fattig miljö? Är de mer psykiskt störda enligt variablerna från det psykologiska avsnittet? Detta får den fort- satta resultatredovisningen utvisa. Om vi kan identifiera B- resp. K-faktorn, skulle vi också kunna förklara varför endast ett fåtal pojkar fortsätter med en brottslig karriär i mogen ålder, trots att ett stort antal är brottsligt aktiva i de nedre tonåren. Denna B- resp. K-faktor kommer då att vara en mer potent prediktor för senare kriminell utveckling än både registrerad och självdeklarerad brotts- lighet under åren före straffmyndighetsål- dem.

Uppföljningsdata: Sj älvdeklarerad brottslighet vid

vämpliktsinskrivningen

6.1Follow-up-undersökningen vid värn-

pli ktsinskrivningen

Den del av follow-up-undersökningen, som företogs i samband med värnpliktsinskriv- ningen, genomfördes i samarbete med MPI'. Samtliga personer, som tillhörde någon av klientelundersökningens grupper, hänvisades till ”exploration” (l-explor). Den ordinarie intervjutiden utökades med cirka 15 min. för dessa personers del. Resultaten av denna utökade intervju redovisas ej i denna rap- port. De pojkar, som ingick i klientelunder- sökningens grupper, fick dessutom två for- mulär att besvara: ett frågeformulär med frågor, som gällde personens egen brotts- lighet (B-enkäten) och ett attitydformulär. Båda dessa formulär är utarbetade av Kerstin Elmhorn.

6.2 B-enkätens utformning

B-enkäten består av 28 frågor (bil. 4). Frågorna kan delas in i tre kategorier:

1. Uppmjukande frågor om bagatellförseelser som ”tagit frukt utan lov i andras trädgår- dar” och ”tagit pengar utan lov i hem- met” (fråga 1 och 3)

2. Frågor om skolskolk, fusk och lögn (fråga 2, 6, 9 och 28)

3. Frågor om brott mot brottsbalken m.m. Dessa kan kategoriseras i följande brotts-

typer:

. skadegörelsebrott (fråga 4 och 5) . bedrägeribrott (fråga 10) . stölder (fråga 8,11,12,13,17 och 18) . häleribrott (fråga 14, 15 och 16) . inbrott (fråga 19 och 20) . våldsbrott (fråga 21 , 22 och 23) . trafikonykterhet (fråga 24) . narkotikabrott (fråga 25 och 26) eldsanläggelse (fråga 27)

F'rmmngno-m

Varje fråga kan besvaras med ja eller nej. Om svaret är ja, följer en fråga om hur många gånger förseelsen blivit begången samt när detta skedde: före eller efter lS-årsål- dern.

6.3 Bearbetning av enkäten

l åtskilliga besvarade enkäter förekommer att någon eller några av frågorna besvarats med ja i första svarsrutan, men att frågorna om tidpunkt för brottet och antalet gånger detta blivit begånget ej blivit besvarade. Man beslöt därför att endast hålla sig till ja—nej- svaren och därmed endast räkna antalet begångna brottstyper. Frågor som ej alls blivit besvarade, får på detta sätt mindre vikt. Resultaten av tidigare enkäter av detta slag (t. ex. Elmhorn, 1969; Olofsson, 1971a; Werner, 1971) visar, att typ av brott, antal begångna brottstyper och antal gånger varje

1 Militärpsykologiska institutet

brottstyp blivit begången hör samman på så sätt, att en person, som endast begått ett fåtal brottstyper, oftast begått bagatellartade brott och endast begått dem ett fåtal gånger. Allvarligare brott som inbrott, bilstöld, väsk- ryckning m. m. förekommer sällan eller ald- rig ensamma, utan först sedan personen även uppgett sig ha begått ett stort antal andra mindre allvarliga brott. En person, som säger sig ha begått ett stort antal brottstyper, säger sig oftast ha begått dessa ett stort antal gånger. Det höga sambandet mellan antalet begångna brottstyper och totala antalet uppgivna brott kan alltså motivera att man nöjer sig med att räkna antalet uppgivna brottstyper.

Måttet på självdeklarerad brottslighet vid 18-årsåldern blir grovt, men ger sig heller inte ut för att vara mer exakt än vad det är. Felfaktorema är troligen många.

Antalet begångna brottstyper kommer med denna beräkningsmetod att variera mel- lan 0 och 20. De två skadegörelsebrotten, som beskriver ungefär samma slags brott, har räknats som en brottstyp.

Bagatellförseelserna ”tagit frukt”, ”skol- kat”, ”tagit pengar hemma”, ”fuskat i sko- lan” och ”snritit in på bio eller idrottsplats utan att betala, smitit från betalning på tåg, buss, konditori e. d.” har summerats på samma sätt som brotten och bildar en egen skala som sträcker sig från 0—5.

6.4 Tillförlitlighet Felfaktorer

Förutom felfaktorer av typ missförstånd, glömska eller bortträngning på grund av att brottet upplevts som en skrämmande händel- se, kan vi erhålla felaktiga uppgifter, därför att personen medvetet låtit bli att rapportera vissa brott eller därför att han vill skryta och därmed överrapporterar brott. Till en viss grad har vi kunnat validera resultaten externt genom att se om de brott, som polisen registrerat, även deklarerats i enkäten. Vi har dock en annan typ av fel som kan påverka brottsbelastnin'gsmåttet avsevärt. Detta fel

består i att man i frågeformuläret bara tagit upp vissa brott och inte andra. Vid den externa valideringen framkom att en del brott inte var täckta av frågorna i fcrmu- läret. Sådana brott är:

Förseelse mot brandlagen Våldsamt motstånd Förargelseväckande beteende Fylleri Egenmäktigt förfarande Koppleri Bodräkt Övergrepp i rättssak Falsk tillvitelse Osant intygande

Olovlig körning

Förvanskning av urkund Resande av livsfarligt vapen (olaga hot) Olaga vapeninnehav Hemfridsbrott

Olaga narkotikainnehav rn. rn.

Av dessa brott är olovlig körning, förargel- seväckande beteende och fylleri ganska van- liga. Man måste sålunda ha klart för sig, att den brottsbelastning som man kan mäta genom denna enkät är begränsad till det slags brottslighet som kan definieras genom frågorna i formuläret.

Extern validering

Genom att jämföra de uppgifter om brott som finns registreradei polisens register med personernas egna självdeklarerade uppgifter kan vi få ett mått på tillförlitligheien i de uppgifter om brott och brottsbelastning som vi erhållit ur enkäten. Det allmänna intryc- ket av denna jämförelse är, att deklzrations- moralen i allmänhet varit hög bland dem som besvarat enkäten. Man kan se att de som svarat har bemödat sig om att svrra rätt, vilket inte alltid varit så lätt. De har kryssat för på ett ställe men senare upptäcla att en annan fråga bättre svarat mot brottet och därför suddat och ändrat. De allra flesta har också deklarerat betydligt fler brot än de polisregistrerade.

Personerna har tydligen haft beydande

svårigheter att komma ihåg om brottet in- träffade före eller efter lS-årsdagen. En del fel i tidsangivelsen har därför uppstått be- träffande brott, som förövats åren före och efter denna dag.

I en tiondel av fallen har personen i fråga förnekat något eller några av de brott, som finns registrerade hos polisen. Ytterligare 30 % av de svarande har ej deklarerat enstaka brott, för vilka de blivit rapporterade hos polisen. Flera orsaker härtill kan anges: att brottet i fråga inte täckts av någon fråga i formuläret, att personen endast varit miss- tänkt för brottet enligt polisrapporten, att brottet varit ringa eller skett utan vetskap om att det var ett brott, eller att brottet endast varit ett försök till brott (bil. 5).

De ej deklarerade brotten utgör omkring 15 % av totala antalet registrerade brott. De brott som förnekats utan att man kunnat finna någon förklaring till detta förnekande utgör endast 5 % av totala antalet polisre- gistrerade brott. Generellt kan sägas att de som begått många brott oftast har deklarerat alla brotten (utom dem som det ej finns frågor om i enkäten) medan de som begått få eller endast ett registrerat brott oftare förnekar detta. I flera fall har brottet då varit av så ringa svårighetsgrad, att det kanske ej upp- fattats som det brott frågan gäller. Man kan dock inte undgå misstanken, att de som begått få brott trängt bort eller inte velat vidgå sina förseelser.

Från barnavårdsnämndens register, krimi- nalregistret samt kontrollstyrelsens register har vi erhållit uppgifter om narkotikabruk och narkotikabrott. Av 25 narkotikabrukare (enligt registren) var 6 st. ej närvarande vid vämpliktsinskrivningen i Stockholm. För ytterligare 6 st. gäller registeruppgifterna om narkotikabrott händelser mer än ett år efter vämpliktsinskrivningen. En person har upp- givit att han varken köpt eller sålt narkotika trots att han i barnavårdsnämndens akt påstås vara narkotikabrukare (vilket ju inte behöver betyda att han sålt eller köpt narkotika). Övriga 12 personer säger sig alla ha köpt narkotika, några säger sig även ha sålt till andra.

Jämförelse med andra undersökningar

B—enkäten besvarades i samband med värn- pliktsinskrivningen. Trots att man poängtera- de att enkäten inte hade med personernas militära placering att göra, kan själva situa- tionen ha påverkat deras sätt att svara, speciellt som enkäten av naturliga skäl inte var anonym. De som av olika anledningar ville bevara sitt anseende (t. ex. för eventuell militär karriär), kan därför ha undvikit att erkänna en del brott eller att erkänna allvar- ligare brott. Troligen har vi därför fått en underrapportering av brott. Vid enkätunder- sökningar i grundskolans åk 9, där datain- samlingen skedde av en helt utomstående person och på lektionstid (Olofsson, 197la; Haglund, 1971) kunde man i stället konsta- tera en tendens till överrapportering.

Man har möjlighet att jämföra brottsfre- kvens för de brott som är gemensamma för B-enkäten, den enkät som 1962 och 1963 distribuerades vid vämpliktsinskrivningen i Stockholm och Malmö (Werner, 1971) och den enkät som distribuerades till pojkari åk 9 i Örebro 1965 och 1968 (Olofsson, 19713; Haglund, 1971). En sådan jämförelse visar att K-fallen redovisat ungefär lika höga frekvenser som örebropojkarna, medan B-fal- len redovisat högre frekvenser. De vämplikti- ga i Stockholm och Malmö har genomgående lägre frekvenser.

Jämförelse med självdeklarerade uppgifter vid undersökningstillfället

De intensivundersökta pojkarna i huvudun- dersökningen fick i samband med den social- psykologiska intervjun besvara en enkät om självdeklarerade brott (se kap. 3.1).

Denna enkät är till sin uppläggning mycket lik B-enkäten. Frågorna har dock arbetats om i B-enkäten så att en fullständig jämförelse mellan de två enkäterna omintet- gjorts utom i ett fåtal fall. Skadegörelse har i enkäten vid us-tillfället delats upp på två frågor: en om skadegörelse på gatlyktor och fönsterrutor samt en om skadegörelse på parksoffor och telefonhytter. I B—enkäten

har skadegörelse på gatlyktor förts samman med skadegörelse på telefonhytter, parksof- for, brandskåp m.m. och skadegörelse på fönsterrutor förts samman med skadegörelse i andras trädgårdar, på staket, cyklar m.m. Samma sak gäller för olika sorters inbrott.

Vissa brott som cykelstöld eller ”cykel- lån” täcks i B-enkäten endast av en fråga, medan enkäten vid undersökningen behand- lar brottet i två olika frågor. Detta gäller även beträffande mopedstöld/-”lån”. Vissa förseelser, som inbrottsstöld i bilar, har utgått ur B-enkäten. I stället har misshandel, trafikonykterhet och narkotikabrott tagits med.

Den bristande överensstämmelsen mellan formulären tillåter oss alltså inte att göra annat än ytliga jämförelser och endast jäm- förelser av redovisningen av de brott som täcks av frågor med likartad lydelse i båda enkäterna.

Av B-gruppens pojkar har 33 % underlåtit att vid vämpliktsinskrivningen redovisa en eller flera brottstyper som de vid us-tillfället tillstått att de begått. En fjärdedel av K- gruppens pojkar har också ”glömt” vad de tidigare sagt sig ha gjort. De brott som pojkarna oftast inte kommit ihåg att redovi- sa i B-enkäten är häleriförseelser (köpt eller använt cyklar, mopeder e. d. som de trodde eller visste var stulna), cykelstölder och inbrott. De ej redovisade häleriförseelserna utgör nästan hälften (43 %) av dem som pojkarna tidigare tillstått. Ej redovisade cy- kelstölder och inbrott utgör omkring en fjärdedel av dem som borde ha redovisats. ”Glömska” eller underlåtenhet att rapporte- ra brott är lika vanlig bland brotts- som kontrollpojkar.

Kommentar

B-enkäten saknar frågor om flera typer av brott som är vanliga bland ungdomar i värnpliktsåldern. Formuläret visade sig vara svåranvänt. En mer fingradig information har därför inte kunnat erhållas.

Jämförelsen mellan B-enkätsvaren och ti- digare uppgifter som pojkarna lämnat röjer,

att vissa brott (häleribrott) ofta glöms bort och att överensstämmelsen inte är så god som den borde vara. Den externa valide- ringen med hjälp av polisens uppgifter visar dock att många pojkar haft ”god deklara- tionsmoral”. Man måste dock räkna med underskattning av brottsligheten — inte gene- rellt men bland vissa pojkar som vid värn- pliktsinskrivningen inte medgett brott de tidigare tillstått eller brott som de t. o. m. åkt fast för polisen för.

Informationen får därför sägas vara mycket begränsad. Behållningen är att vi fått veta att kontrollgruppens pojkar inte är fullt så oskyldiga som utfallet i sekvensmodellen ger intryck av (kap. 8).

6.5 Bortfall

Trots ansträngningar att komma i kontakt med alla personer, som ingår i klientelunder- sökningen, har vi fått ett ganska stort bort- fall. Omkring en fjärdedel av de pojkar som ingick i Prov var redan inskrivna, då follow- up-undersökningen påbörjades. Bortfallet re- dovisas i bilaga 6. Andelen personer som flyttat eller skrivits in vid främmande in- skrivningsområde är ungefär lika i de olika grupperna. I övrigt har B-grupperna drabbats hårdast av bortfallet.

I Prov är bortfallet störst i den äldre åldersgruppen, eftersom flera personer i den- na redan blivit inskrivna då follow-up-under- sökningen påbörjades. Vi har ett större bortfall i socialgrupp 1—2 samt bland pojkar ur splittrade familjer.

I Hus är bortfallet ganskajämnt fördelati de tre matchningsvariablerna, dock med nå- gon övervikt bland pojkar ur splittrade famil- jer. Bortfallet är dock inte helt slumpmässigt i Hus, ty en oroande stor del (50%) av bortfallet finns i den grupp, där vi återfinner pojkar som före l8-årsdagen blivit anstalts- placerade och dock återfallit i registrerad brottslighet efter l8-årsdagen.

Man kan alltså konstatera att bortfalleti Prov är alltför stort, varför denna uteslutits ur redovisningen av resultaten. I Hus är bortfallet betydligt mindre, men det är

snedvridet genom att det framför allt har drabbat den såväl före som efter l8-årsdagen mest åtgärdade gruppen.

6.6 Siälvdeklarerad brottsbelastning vid värn- pliktsinskrivningen (18 år) ibrotts- och kon- trollgrupper

Hypotes

Kriminalitetsindex för pojkarna i Hus skilde kraftigt mellan B- och K-fall. Detta index bygger på självdeklarerad brottslighet vid undersökningstillfället. Åter- resp. hemfalli brott efter undersökningstillfället förekom- mer hos omkring 70 % av B-fallen mot omkring 20% av K-fallen ( SOU 1971:49 kap. 10). Det är därför rimligt att förvänta sig en betydligt högre brottsbelastning hos B-fallen än hos K-fallen. Man har även här anledning att förvänta sig en högre brottsbe- lastning hos de unga debutanterna (1 1—13 år). Med tanke på den sneda sociala rekry- teringen till ungdomsvårdsskolor och fängel- ser bör man förvänta sig en högre brottsbe- lastning i både B- och K-gruppen i social- grupp 3, eftersom enkätfrågorna i huvudsak tar upp förmögenhetsbrott av det slag som man blir upptäckt och polisanmäld för och som är vanligast bland personer ur social- grupp 3 (jfr Olofsson, 19713, 5. 148).

På grund av det stora bortfallet är resultaten i provundersökningen osäkra. Man bör ta hänsyn till detta då de jämförs med resulta- ten av de självdeklarerade uppgifterna i huvudundersökningen.

Skadegörelsebrott och häleribrott skiljer ej mellan B- och K-grupper i vare sig prov- eller huvudundersökningen.

Bedrägeribrott (post- eller checkbedrägeri) samt eldsanläggelse förekommer ytterst spar- samt. Endast sex B-fall har redovisat bedrä- geribrott och två B-fall säger sig ha anlagt eld.

Stölder och inbrott differentierar krafti- gast mellan B- och K—grupper. Skillnaderna är signifikanta i både prov- och huvudunder- sökningen. Omkring 65 % av kontrollgrup- pernas pojkar har inte redovisat något eller redovisat bara ett stöldbrott, medan mot- ' svarande procenttal för brottspojkarna en- dast är 25 resp. 35 %.

Trafikonykterhet förekommer betydligt oftare i B-grupperna än i K-grupperna (29 och 38 % resp. 10 och 19 %).

Våldsbrott har redovisats oftare av B-grup- pen i Hus (20 %) än av de övriga grupperna (omkring 12 %).

Narkotikabrott (köpt och/eller sålt narko- tika) är betydligt vanligare bland huvudun- dersökningens pojkar. Av dessa har 15 % av

Tabell 6.1 Jämförelse mellan självdeklarerad brottslighet vid vpl-inskrivningen ibrotts- och

kontrollgrupper Brottskategori B-prov K—prov B -hus K-hus h=24 n=29 n=117 n=43 M M M M p Skadegörelsebrott 0,79 0,55 >0,050 0,66 0,70 >0,050 Bedrägeribrott 0,29 0,00 — 0,04 0,00 — Stölder 2,79 1,24 (0,025* 2,42 1,42 (0,005* Häleribrott 0,92 0,64 (0,050* 0,73 0,51 >0,050 Inbrott 1,21 0,28 (0,001 * 0,93 0,37 (0,001* Våldsbrott 0,13 0,10 — 0,23 0,14 (0,025* Trafikonykterhet 0,29 0,10 (0,050* 0,38 0,19 (0,005 * Narkotikabrott 0,04 0,03 — 0,21 0,07 (0,025 * S: a brottsbelastn. 6,33 3,04 (0,050* 5,58 3,42 (0,001* S: a bagatellförseel. 3,88 3,45 50,050 3,64 3,07 >0,050

* Signifikanta skillnader med teckentest

B-fallen och 12 % av K-fallen begått något av eller båda brotten. Av de några år äldre pojkarna i Prov har endast 4 % resp. 3 % erkänt något narkotikabrott.

Vissa brottstyper har inte förmått skilja B- och K-grupperna åt. Tendensen har dock genomgående varit att B-grupperna har redo- visat fler brott. Då samtliga brottstyper räknas ihop, är skillnaderna i brottsbelast- ning mellan B- och K-grupperna signifikanta i både Prov och Hus (tabell 6. l ).

I provundersökningen är de yngsta brotts- pojkarna något mindre brottsbelastade än de äldre. Vi har dock, speciellt i den senare gruppen, ett mycket stort bortfall som gör siffrorna osäkra. 1 huvudundersökningen, där bortfallet är betydligt mindre, är som förvän— tat brottspojkarna i åldern 11—13 år genom- gående mer brottsbelastade än de äldre (tabell 6.2).

Tabell 6.2 Brottsbelastning i självdeklarerad brottslighet vid vämpliktsinskrivningen. Me- deltal.

Huvudundersökningen (Antal se bilaga 6)

Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3

Hel B 5,14: B 595 familj K 3,0 K 4,1 Splittrad B 4,9 B 7,1, familj K 2,8 K 3,3 Totalt B 5,6 ,. K 3,4 Ålder 11—13 B 6,2 K 3,5 Ålder 14—15 B 5,1 K 3,4

* Signifikanta skillnader på minst 5%-nivån

Brottsbelastningen för såväl K- som B- pojkar är högre i socialgrupp 3 än i social— grupp 1—2 i både prov- och huvudundersök- ningen. Särskilt tydligt ger sig denna skillnad tillkänna i variabeln ”stölder”.

I både prov- och huvudundersökningen är differensen mellan B- och K-grupp störst bland pojkar från splittrade familjer i social- grupp 3-

Våldsbrott och narkotikabrott är vanligast bland tidiga debutanter och blamd brotts- pojkar från socialgrupp 3. Inte mindre än 8 av 11 brottspojkar i åldern 11—13 år från splittrade hem i socialgrupp 3 har tillstått narkotikabrott, medan ingen av kontroll- pojkarna från samma stratum deklarerat något sådant brott. '

Bagatellförseelserna (pallat frukt, skolkat, fuskat, tagit pengar i hemmet, smitit in utan att betala) är vanliga. Endast en person (i K-prov) har inte redovisat något sådant. I både Prov och Hus har B-pojkarna högre medeltal än K-pojkarna, men skillnaderna når inte signifikant nivå.

6.7. Självdeklarerad brottsbelastning vid vämpliktsinskrivningen och kriminalitetsin- dex

Sambandet mellan kriminalitetsindex, som bygger på självdeklarerade uppgifter vid un- dersökningstillfället, och självdeklarerad brottslighet vid vämpliktsinskrivningen är positivt men mycket lågt (tabell 6.3). Detta tyder på att uppgifterna inte är reliabla. Vi har tidigare diskuterat bristande reliabilitet hos enkäterna på grund av glömska och på grund av den speciella situationen vid värn— pliktsinskrivningen jämfört med den vid un- dersökningstillfället, då ingenting stod på spel och hela atmosfären var ”tillåtande". Av pojkarna är det 3 i B-gruppen och 3 i K-gruppen med kriminalitetsindex 3—5 som säger sig vid vpl-inskrivningen inte ha begått något av brotten! En komplicerande faktor är det förhållandet att kriminalitetsindex är åldersvägt och byggt på alla i enkäten upp- tagna brott, även bagatellbrott som ”palla frukt”, ”köra moped före 15 år” osv. Av tre brottspojkar som vid brottsenkäten inte medgivit något brott, har två kriminalitets- index 3 beroende på att debutbrottet till- sammans med ett fåtal bagatellbrott kvalifi- cerade till detta. Den tredje har kriminali-

tetsindex 4 beroende på mopedhäleri, snatte- ri och två inbrott. Den sistnämnde har en låg intelligens (IK = 80) och har kanske haft svårigheter med frågeformuläret. Det låga

Tabell 6.3 Självdeklarerad brottsbelastning vid vämpliktsinskrivningen för pojkar med olika kriminalitetsindex vid undersökningstillfället

Krimindex B-hus K-hus n M 11 M 5

1 0 — — 15 2,52 1,19 2 4 2,00 71 10 4,60 2,73 3 26 4,92 84 8 3,50 2,60 4 51 5,82 74 7 4,86 3,76 5 36 6,11 50 3 4,67 3,68 2 117 43

sambandet mellan kriminalitetsindex och brottsbelastning vid vämpliktsinskrivningen kan alltså bero på att kriminalitetsindex är så känsligt för ett enstaka brott, som man kanske glömt av 4—5 år senare. Det kan också bero på skillnader i utformningen av formulären (kap. 6.4) och skillnader i beräk- ning av brottspoäng. Om t. ex. två frågor slås samman till en kan ju brottsbelastningen minska avsevärt.

Skillnaden i brottsbelastning mellan B- och K—pojkar med samma kriminalitetsindex är inte särskilt stor. B-pojkar med kriminali- tetsindex 4 och 5 har något högre brottsbe- lastning vid värnpliktsinskrivningen än K- pojkar med samma kriminalitetsindex. Skill- naden är dock inte på något sätt så markant som skillnaden i registrerade brott vid sam- ma tillfälle (se kap. 5.4). K-pojkarna är enligt sina egna uppgifter inte så oskyldiga som registeruppgifterna låter påskina. Det är framför allt denna upplysning som ger B-

enkäten vid vämpliktsinskrivningen dess vär- de.

6.8 Självdeklarerad brottslighet vid värn- pliktsinskrivningen och registrerad brottslig- het vid 18 år

Sambandet mellan de i tiden närliggande måtten på självdeklarerad brottslighet vid vämpliktsinskrivningen och registrerad brottslighet vid 18 år är betydligt starkare än sambandet mellan det senare och självdekla- rerad brottslighet vid undersökningstillfället (kriminalitetsindex).

B-pojkarna med 0 brottspoäng vid l8-års- dagen har deklarerat fler brott än motsvaran- de K—pojkar (tabell 6.4). Detta är helt förklarligt, eftersom denna poängsumma en- dast innefattar äterfallspoäng. B-pojkarna har ju dessutom debutbrottet samt even- tuellt flera brott att deklarera.

Tabell 6.4 Självdeklarerad brottsbelastning vid vämpliktsinskrivningen för pojkar med olika brottspoäng i registrerad brottslighet vid 18-årsdagen

Brotts— B-Hus K-Hus poäng n M n M 5 0 50 3,88 ,39 35 2,80 2,49 1—3 27 5,04 ,02 7 6,86 2,10 4—10 18 7,78 ,61 1 (1,00) — 11—20 13 7,00 ,18 0 — — > 20 9 10,22 ,49 0 -— — 2 117 43 SOU 1973: 25 63

7. Uppföljningsdata: Registeruppgifter

Samtliga pojkar som ingår i klientelunder- sökningen har sökts i barnavårdsnämndens (bvn) register, allmänna kriminalregistret, kontrollstyrelsens (riksskatteverkets) och nykterhetsnämndens register. Registerdata redovisas av Carlsson (SOU 1972z76). Här skall endast vissa av registeruppgifterna be- handlas.

Den totala brottsmassa en person begått (registrerade brott och/eller självdeklarerade brott) ger en värdefull upplysning om hans brottslighet. Den ger dock ingen upplysning om personens konformitetsbenägenhet. Skedde brotten under en kort, för personen kritisk period? Vad hände efter upptäckten, då han blev ställd till svars för sina hand- lingar och brotten blev benämnda brott? Hur ofta har personen blivit ställd inför rätta? Hur ofta har bvn gjort utredningari samband med polisrapporter om brott? Vil- ka åtgärder har vidtagits från samhällets sida? Har dessa åtgärder resulterat i större laglydnad? För att man skulle få svar på dessa frågor, som bättre kan belysa utveck- lingen mot större brottslighet eller utveck- lingen mot konformitet, har all information om utredningar och åtgärder från bvnzs register, från kriminalregistret, kontrollsty- relsens (riksskatteverkets) och nykterhets- nämndens register sammanställts för varje intensivundersökt pojke. Detta ”syndaregis— ter” ligger till grund för indelning i sekvens- klasser (se kap. 8), vilket är ett mer nyanse-

rat sätt att mäta brottslighet och konformi- tetsbenägenhet.

7.1. Uppgifter från barnavårdsnämndens register

7.1.1. Polisens och barnavårdsnämndens rutiner

Enligt förundersökningskungörelsen skall bvn underrättas, då det gäller förhör av barn under 15 år. an: s byrå vid polisen i Stockholm underrättas om alla förhör med ungdomar som ej är myndiga och erhåller alla förhörsprotokoll. Det ankommer sedan på bvn att, om den unge ej är straffmyndig, göra en utredning om den unges situation, hans hemförhållanden, skolgång, förhållande till kamrater m. m. På basis av denna utred- ning fattar nämnden ensam beslut i ärendet.

Då det är fråga om straffmyndiga personer över 15 år, som ännu ej är myndiga, kan brottet leda till åtal och dom. Oftast över- väger dock åklagarmyndigheten att ej ”tala å brottet”. Åklagaren anhåller då om bvnzs yttrande angående underlåtelse att väcka åtal. Om åtalseftergift ges, vidtar bvn någon form av åtgärd enligt samma principer som för ej straffmyndiga personer. Om brottet skulle leda till rättegång och dom, innebär denna i de flesta fall att personen överlämnas till vård enligt barnavårdslagen speciellt om personen i fråga är under 18 år (se kap. 7.2).

l8-årsdagen

B-prov + B-hus l:a 2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e 8:e 9:e Summa N = 192 utr. utr. utr. utr. utr. utr. utr. utr. utr. ”_Bero"l 149 50 14 6 2 1 1 — — 223 Övervakningl 20 41 31 17 7 4 1 1 — 122 Samhällsvård1 11 20 23 21 16 5 4 1 1 102 Förekommer ej i bvn: s register 12 - — — — — — — — 12 Summa 192 111 68 44 25 10 6 2 1 459 K-prov + K-hus l:a 2: a 3: e 4. e Sum- före lS-årsdagen, paråkning på cykel o. d. gå N = 95 utr. utr. utr. utr. ma vidare för utredning, speciellt inte om perso- nBemx-l 14 4 1 _ 19 nen i fråga tidigare inte är känd hos bvn. I Övervalk— 2 8 vissa fall har man nyss gjort en utredning, Sååå]? 4 1 1 varför en ny kanske inte anses påkallad. I värld' — l 1 — 2 en del fall förefaller det emellertid helt Fifi 852513 oförståeligt att bvn ej fått ärendet på utred- regiSteI 77” — — _ 77 ning. Vid en genomgång av bvn: s och Summa 95 6 3 2 106 polisens register i Örebro (Olofsson, 1971a,

1 Bero vid gjord utredning, ad acta, ingen åtgärd e. (1. Övervakning eller fortsatt övervakning _ Samhällsvård eller fortsatt samhällsvård, enskilt hem, barnhem, skolhem eller un domsvårdsskola

2 Varav en har begått brott en . polisens register

Vilken påföljden på brotten än blir, skall bvn alltid underrättas.

Fram till myndig ålder är det alltså bvn som är den myndighet, där man kan erhålla den fylligaste informationen om unga män- niskors uppdagade brottslighet. Vid genom- gången av bvn: s akter över klientelundersök- ningens pojkar erhöll vi också upplysningar om betydligt fler brott än dem som vi fått från Stockholmspolisens centralregister. 1 bvn—akten finns all information samlad om varje pojke. Denna information innehåller även uppgifter från andra polisdistrikt. Ju äldre pojkarna är desto rörligare är de. Ofta har de begått brott på andra orter än i hemorten.

I bvn: s akter återfinns dock inte alla brott och förseelser, som en pojke kan ha begått. En viss sållning sker redan på bvn-byrån hos polisen. Man antecknar allt, men låter inte bagatellförseelser av typ obetydliga snatte- rier eller trafikförseelser som mopedkörning

kap. 7) kunde man även påvisa fall där brott kända av polisen inte kommit till bvn: s kännedom. Antalet fall var proportionsvis lika stort där som ivårt stockholmsmaterial.

7 .1 .2 Barnavårdsnämndens åtgärder

Efter genomförd utredning, som innebär samtal med den unge själv, hans föräldrar, lärare m.fl., skall nämnden fatta beslut i ärendet. Barnavårdsnämndens åtgärdssystem är plastiskt och är tänkt som stöd åt den unge, ej som straff. Åtgärden skall därför inte avpassas till brottets svårighetsgrad eller brottens mängd utan till personens behov av hjälp och stöd. Detta har inneburit att mani undantagsfall redan vid första utredningen beslutat om övervakning eller, någon gång, om samhällsvård. I regel beslutar nämnden dock första gången att inte vidta någon åtgärd utan låta ärendet bero vid gjord utredning (”bero”) samt att, om det är fråga om en straffmyndig person, tillstyrka åtals- eftergift. Detta har skett i något mer än 80 % av fallen, då beslut fattats för de intensiv- undersökta efter den första utredningen. I tabell 7.1 redogörs för de åtgärder som bvn

beslutat om efter första, andra, tredje osv. utredningen fram till 18-årsdagen.

I allmänhet tillgrips starkare åtgärder för en person som varit föremål för många utredningar. Ett typfall kan se ut som följer:

13 år 8 mån. ”bero”

14 år 6 mån. ”bero” 15 år 2 mån. övervakning 16 år 3 mån. ungdomsvårdsskola 16 år 5 mån. forts. samhällsvård 17 år 1 mån forts. samhällsvård 17 år 9 mån forts. samhällsvård

Övervakning tillgrips alltså sällan som förs- ta åtgärd, samhällsvård ännu mera sällan. Av de 77 pojkar, som någon gång fått övervak- ning, har en tredjedel fått det efter första utredningen och i det närmaste hälften efter andra utredningen, dvs. i 70 % av fallen har man beslutat om övervakningen redan efter första eller andra utredningen. Av de 52 pojkar som blivit omhändertagna för sam- hällsvård har 40% blivit placerade genom beslut efter den första eller andra utred— ningen. Av pojkarna har 30 blivit placerade på ungdomsvårdsskola, 19 av dessa sedan man först prövat enskilt hem, skolhem e. d. 0 Inte mindre än 13 pojkar, som enligt uppgifter från polisregistret begått enstaka brott, har aldrig blivit föremål för bvn:_s utredning (tabell 7.1). Ytterligare 22 brott begångna av pojkar i Prov samt 66 brott begångna av pojkar i Hus har inte nått bvni och för utredning! . an:s åtgärder eller beslut om åtgärder kommer ofta en lång tid efter brottet. Om man undantar 4 oklara fall och 31 fall som inte kommit till bvnzs kännedom, så har beslut om åtgärd med anledning av debut- brottet till 35 % kommit mer än 6 månader efter brottsdatum! Endast i 24 % av fallen kom beslut om åtgärd inom 3 månader.

Då bvn oftast beslutat att saken får bero vid gjord utredning spelar den långa vänte- tiden kanske mindre roll. Mer förvånansvärt förefaller det att väntetiden i hälften av fallen, där man beslutat om övervakning, varit mer än 5 månader och att i 4 av 10 fall, där man beslutat om samhällsvård, detta

beslut kommit först sedan nya brott upp- dagats och ännu ingen åtgärd hunnit vidtagas för debutbrottet.

Åtalseftergifter har tillstyrkts och givits för 15 av B-pojkarna i Prov och för 59 av B-pojkarna i Hus. Sammanlagt har åtalsefter- gift givits vid 21 resp. 103 olika tillfällen (tabell 7.2). En pojke har fått 5 åtalsefter- gifter före" 18-årsdagen.

Tabell 7.2 Förekomst av polisregistrerade brott som inte kommit till bvn: s kännedom samt förekomst av åtalseftergifter under uppföljningstiden

Antal Antal tillfällen personer B-prov B-hu s B—prov B—hus N=42 N=150 N=42 N=150 End. polis- rap- port 22 6 6 l 1 40 Åtals- efter- gifter 21 103 15 5 9

Antalet utredningar per person under upp- följningsperioden fram till myndig ålder va- rierar betydligt. Vi har redan nämnt att vissa pojkar polisanmälts för brott, som ej sedan kommit till bvn: s kännedom. Detta hör dock till undantagen. Det vanligaste är en eller två utredningar föranledda av begångna brott. Av bilaga 7 framgår att provunlersök- ningspojkarna genomsnittligt har vart före- mål för färre utredningar i anledning ev brott än huvudundersökningspojkarna.

Vid genomgången av polisens :entral- register samt bvnzs akter har framkommit att det brott, för vilket pojkarna blivit uttagna1 till klientelundersökningen (det 5. k. debutbrottet), inte i alla fall vart deras första uppdagade brott. I provuniersök- ningen finns en pojke som begått ett brott litet mer än ett år före vårt debutbrrtt men efter 1 l-årsdagen. Han har alltså blivt felut- tagen. Detta brott föranledde ”ingen itgärd"

] Beträffande förfarandet för uttagning till un- dersökningen se SOU 1971: 49 kap. 7.

från bvn: 5 sida. I huvudundersökningen fö- rekommer polisuppgifter om brott en kort tid före debutbrottet för 11 st. pojkar. Troligen är det här fråga om brott som polisen fått reda på vid förhöret med pojken, då ofta flera tidigare brott blir uppklarade. Ytterligare sex av våra debutanter har blivit polisanmälda för brott före ll-årsdagen. Två pojkar visar sig ha begått brott under tiden från ll-årsdagen till ”debut”-brottet och har blivit feluttagna. I det ena fallet lade bvn ärendet "ad acta”, i det andra ledde utred- ningen till ”ingen åtgärd”. Fördelningen av barnavårdsnämndens åtgärder för klientel- undersökningens debutbrott redovisas i ta- bell 7.3.

Tabell 7.3 Barnavårdsnämndens åtgärder ef- ter ”debutbrottet”1

B-prov B—hus ”Bero” 31 74 % 106 71 % Övervakning 4 9 % 10 7 % Samhälls- vård 2 5 % 8 5 % Endast polis- rapport 5 12 % 26 17 %

42 100 % 150 100 %

' Det brott för vilket pojkarna blivit uttagna till klientelundersökningen

7.2. Uppgifter från allmänna kriminal- registret

Alla personer, som ingår i klientelundersök- ningen, har sökts i kriminalregistret fram till årsskiftet 1971—72. Vi har härigenom fått information om alla domar som lett till fängelse, skyddstillsyn, internering, ung- domsfängelse, sluten eller öppen psykiatrisk vård samt villkorliga domar. Före 18-årsda-

gen leder de flesta brott till åtalseftergift och den unge överlämnas till vård enligt barna- vårdslagen (jfr 7.1.2). Leder brott till åtal, resulterar detta oftast i böter eller i villkorlig dom (bil. 8). I samband därmed föranstal- tar bvn ofta om övervakning. Efter 18-års- dagen återfinns 39% av pojkarna i både B—prov och B-hus i kriminalregistret. Varia- tionen mellan antalet domar och antalet åtalspunkter, som dessa domar grundar sig på, är stor. Där finns pojkar med en enstaka dom för något enstaka brott och där finns pojkar med 6 domar och domslut som grundar sig på 18—20 åtalspunkter.

7.3. Uppgifter från kontrollstyrelsens (riks- skatteverkets) och nykterhetsnämndens re- gister

Från kontrollstyrelsens register har vi för de intensivundersökta pojkarnas del fått upplys- ningar om domar (även sådana som endast resulterat i böter), där alkohol är med i bilden. De vanligaste uppgifterna gäller fylle- ri eller förargelseväckande beteende under alkoholpåverkan, men där förekommer ock- så brott mot rusdrycksförordningen, brott mot trafikbrottslagen (rattfylleri eller ratt- onykterhet) samt brott mot brottsbalken (andra än fylleri och förargelseväckande be- teende) begångna under alkoholpåverkan. Från nykterhetsnämndens register tillkom- mer dessutom upplysningar om anmälningar som inte lett till dom.

Något mindre än hälften av brottsgrupper- nas pojkar återfinns i kontrollstyrelsens och/eller nykterhetsnämndens register. Mer än dubbelt så många K-gruppspojkar i hu- vudundersökningen som K—gruppspojkar i

Tabell 7.4 Förekomst i kontrollstyrelsens (riksskatteverkets) och/eller nykterhetsnämndens register under uppföljningstiden

B-prov K-prov B—hus K-hus N=41 N=42 N=145 N=53 Förekomst i kontr.styr. el. 19] 3 67 10 N.N. reg. (46 %) (7 %) (46 %) (19 %)

1 En person enbart brott mot rusdrycksförordningen

Tabell 7.5 Registeruppgifter om alkoholbruk, narkotikabruk och brott med våldsinslag under uppföljningstiden

Alkoholbruk Narkotikabruk Våldsbrott

% Mi p: % Mi pi % MI p! B-prov 44 3,05 7 1,3 3 27 1,55 N = 41 (0,001 ej (0,001 K-prov 10 1,00 2 (3,00) sign. 0 (0,00) N = 42 B-hus 52 3,03 13 1,58 25 1,67 N = 145 (0,001 (0,05 (0,01 K-hus 19 3,80 4 (1,00) 8 1,25 N = 53

' Medeltal anteckningar per registrerad person. ” Fischers exakta test.

provundersökningen förekommer i kontroll— styrelsens eller nykterhetsnämndens register (tabell 7.4).

7.4 Uppgifter om alkoholbruk, narkotika- bruk och våldsbrott

Vid genomgången av alla registeruppgifterna noterades speciellt våldsbrott, tecken på alkoholmissbruk och narkotikamissbruk. Missbruk av alkohol och narkotika är troli- gen oftast parallellfenomen till kriminalitet, men kan också vara alternativa symptom på anpassningsproblem. Barnavårdsnämndens akter innehåller mängder av uppgifter om pojken själv, hans skol— eller arbetssituation, hans hemförhållanden m.m. Den informa— tion man får genom barnavårdsnämndsakter— na är dock mycket ojämn. För vissa pojkar (oftast de brottsligt och socialt hårt belasta- de) finns en riklig information. För andra pojkar, som betraktats som bagatellfall, är utredningen kort och knapphändig. Huvud- parten av K-gruppernas pojkar saknar över huvud taget barnavårdsnämndsakter. Trots detta har vi ansett informationen om våld, alkohol- och narkotikabruk vara så viktig att vi utnyttjat den information som funnits att få. Man måste dock ha i minnet att det troligen rör sig om en underskattning av främst K-fallens våldsbrott och alkohol— narkotikabruk. Enligt de självdeklarerade uppgifterna om våldsbrott och narkotika- brott (tabell 6.1) är skillnaden mellan B- och K-fall inte så stor som den är mellan register—

uppgifter om motsvarande brott (tabell 7.5).

I både prov- och huvudundersökningen har B-pojkama signifikant fler anteckningar än K—pojkarna om såväl alkoholbruk, narko- tikabruk och brott av våldskaraktär som misshandel, rån, väskryckning, våldtäkt m. rn. (tabell 7.5 och 7.6). Anteckningar om alkoholbruk är vanligast förekommande i alla grupper. Oftast rör det sig om fylleriför- seelser, men trafikonykterhet och brott be- gångna under alkoholpåverkan är också van- liga. Den vanligaste kombinationen är alko- holbruk och våldsbrott. Många (omkring 70 %) av våldsbrotten är misshandel i sam- band med fylleribråk samt våldsamt mot— stånd, hot mot tjänsteman, rån etc. begångna under stark alkoholberusning.

Sambanden med kriminalitetsindex är positiva men mycket svaga (jfr sambanden mellan kriminalitetsindex och övriga uppfölj- ningsdata). Vi ser i tabell 7.7 att B-pojkar med hög självdeklarerad kriminalitet löper större risk att bli antecknade i registren för fyllerier, narkotikabruk och narkotikabrott samt våldsbrott än K-pojkar med samma kriminella belastning (jfr kap. 5.4).

Den B-K-faktor vi har anledning att räkna med i fråga om registrering av brott under uppföljningstiden, ger sig åter tillkänna. Skillnaden mellan B— och K-pojkar beträf- fande självdeklarerad brottslighet vid vpl- inskrivningen är dock ganska modest (tab. 6.3). B- och K—faktorn har alltså större betydelse för risken att bli upptäckt och registrerad än för den brottsliga aktiviteten i sig.

och K-grupper

B-prov K—prov Bihus K—hus n % n % n % n % Ingen anteckn. 21 51 38 91 61 42 41 77 alk.bruk 8 20 3 7 41 28 6 11 nark.bruk 0 0 0 0 1 1 2 4 våldsbrott 2 5 0 O 6 4 0 0 alk.+nark. 1 2 1 2 6 4 0 0 alk.+våld 7 17 0 0 18 12 4 8 nark.+våld 0 0 0 0 1 1 0 0 alk.+nark.+våld 2 5 0 0 11 8 0 0 Summa 41 100 42 100 145 100 53 100

Tabell 7.7 Kriminalitetsindex och förekomst av anteckningar om alkoholbruk, narkotika bruk och våldsbrott under uppföljningstiden

B-Hus Krim. n' Alk. missbruk Nark. missbruk Våldsbrott Ej anteck. index 1 _ _ _ _ _ 2 5 3 0 1 30 % ] 3 % 11 % 65 % 3 32 8 1 3 4 62 33 53 % 12 19 % 18 29 % 24 39 % 5 46 32 70% 7 15% 13 28% 13 28% 145 76 52 % 20 13 % 35 25 % 61 42 % xi = 13,11 )(2 = 5,44 x; = 4,77 df 3 df 3 df 3 p(0,02 Ej sign. Ej sign. K—Hus Krim. n Alk. missbruk Nark. missbruk Våldsbrott Ej anteck. index 1 19 2 11 % 1 5 % 0 0 % 16 85 % 2 13 3 23 % 0 0 % 2 15 % 10 77 % 3 8 O 0 % 0 0 % 0 0 % 8 100 % 4 4 44 % 0 0 % 1 11 % 5 56 % 5 4 1 25 % 1 25 % 1 25 % 2 50 % 53 10 19 % 2 4 % 4 8 % 41 77 % )(2 = 4,61 df l Kriminalitetsindex 1—3 och 4—5 sammanslagna för att undvika för små

förväntade frekvenser. p(O ,05

' En och samma person kan förekomma i flera kolumner.

8. Uppföljningsdata: Sekvensklasser

Tanken bakom den noggranna genomgången av barnavårdsnämndens register, kriminal- registret, kontrollstyrelsens (riksskattever- kets) och nykterhetsnämndens register har varit att den totala brottsmassan inte i och för sig är ett tillräckligt mått på brottslighet eller konformitetsbenägenhet. Det är en vä- sentlig skillnad mellan en pojke, som under kortare tid varit brottsligt aktiv med ett stort antal begångna brott men som efter sam- hällsingripande tagit rättelse, och en pojke med samma antal brott, som gång efter gång blivit föremål för samhällsåtgärder och ändå inte slutat begå brott. Genomgången har resulterat i ett ”syndaregister”, där alla samhällsåtgärder för varje pojke antecknatsi kronologisk ordning. Med utgångspunkt i detta "syndaregister" har pojkarna indelatsi sekvensklasser. Sekvensklasserna ingår i en sekvensmodell, som kommer att användas för alla klientelundersökningens avsnitt och som erbjuder en möjlighet till meningsfull jämförelse mellan avsnitten.

8.1 Tankar bakom sekvensmodellen

I multivariata undersökningar av den typ klientelundersökningen representerar söker man ofta ”orsaken” till brottslighet i olika faktorer i individens personlighetsutrustning och i hans uppväxtmiljö. Resultatet av såda- na undersökningar ger ett intryck av att de faktorer man undersöker verkar samtidigt,

då det kanske i själva verket är så, att de verkar på olika stadier av en persons utveck- ling och med olika kraft för olika individer. Man kan inte söka efter orsakerna till krimi- nalitet hos enskilda ungdomar utan att göra klart för sig, att det är tal om en utvecklings- process, där varje faktor är beroende av de föregående och kan påverkas av efterföljan- de.

Becker (1963) anser att utvecklingen mot avvikande beteende, mot identifiering med en avvikande outsidergrupp (se ovan kap. 1) sker stegvis, där varje steg kräver sin förkla- ring. Han skisserar en sekvensmodell, där man kan följa en individ och ta reda på vilka faktorer som har störst betydelse för varje speciellt steg.

Beckers sekvenstänkande har legat till grund för utarbetandet av en sekvensmodell och för indelning av skolpojkar i konformi— tetsgrupper efter deras självdeklarerade upp- gifter (Olofsson, 1971a). Man studerade där inte enskilda individers utveckling utan grup- per av individer, som tagit dessa steg mot eller ifrån en brottslig outsidergrupp. Dessa konformitetsgrupper visade sig ge betydande och viktig information om vad som ligger bakom pojkars benägenhet resp. obenägen- het att konformera och rätta sig efter regler och normer.

Det finns händelser i en persons liv som på ett ganska drastiskt sätt påskyndar eller hejdar utvecklingen mot brottslig identi— fiering (en brottslig outsidergrupp) — händel- ser som ställer personen i en valsituation. Negativa sanktioner och hot om uteslutning om man fortsätter sin brottsliga verksamhet vägs mot de fördelar som den brottsliga aktiviteten för med sig.

Det första steget, att över huvud taget begå något brott, är oerhört lätt att ta. De allra flesta ungdomar tar detta steg. Vad som ligger bakom detta steg kan förklaras på många sätt: oförmåga att hejda impulser, obetänksamhet, stort frestelsetryck, dålig direkt kontroll och därmed liten risk att bli upptäckt, kamrattryck och kamratförvänt- ningar, trots, längtan efter spänning m.m. Många slutar upp utan att något ingripande skett (jfr kap. 1).

Brott är ofta situationsbundna (stark fres- telse, kamrattryck, tillfällig trotsattityd osv.). Strider brottsligt beteende mot det man lärt sig, mot det man anser vara rätt (internaliserad kontroll), följer samvetskval och självbestraffningar av olika slag. Man söker lösa konflikter och problem på ett annat sätt och försöker undvika situationer, som innebär alltför stort tryck mot avvikelse (här spelar naturligtvis tillsyn och kontroll från föräldrarnas sida en stor roll som stöd). Dessa personer slutar upp med brott i stort sett av sig själva — andra fortsätter. De senare kan försvara sitt beteende med att ”alla andra gör det”, ”det är inte så farligt” osv. Samvetsreaktionerna trubbas av då inget negativt inträffar som följd på brottet. Till slut åker man fast. Brottet blir benämnt brott. Det blir polisanmälan. Föräldrarna får veta om det, vilket ofta resulterar i allvarliga tillsägelser, straff eller strängare kontroll (se SOU 1971:49 s. 124). Hur väljer man i en sådan situation? Tar man det andra steget mot en brottslig outsidergrupp? Vern bety- der mest, föräldrarna, lärarna, samhället eller kamraterna, gänget? Har man över huvud taget en ”fair chance” att lösa sina problem

på ett socialt acceptabelt sått (inlärning, uppfostran, impulskontroll)? Valet i den situationen kan innebära att man på allvar solidariserar sig med föräldrarna och vuxen- världen, men också att man på allvar tar avstånd från den och mer medvetet sluter sig (eller tvingas sluta sig) till en (brottslig) kamratgrupp.

När en pojke blir upptäckt för brott och brottet kommer till polisens kännedom skall barnavårdsnämnden (bvn) underrättas i och för en utredning. Detta händer inte alltid. I åtskilliga fall har bvn inte någon anteckning om det brott som polisen registrerat (jfr tabell 7.2). Själva ”händelsen”, upptäckten av brottet och vad som följer därpå, blir på det sättet ett enstaka, kortvarigt intermezzo eller ett undantag, som snarare bekräftar regeln, att man kan göra ganska mycket utan att ”åka fast”, än avskräcker. De flesta av pojkarna i vår undersökning besvarar frågan hur det kommer att bli i framtiden med att de skall sluta upp med "det där”. Men ' effekten av händelsen avklingar snabbt och

snart är allt som förut. Även om brottet kommer till bvn: s kännedom och man gör en utredning där, så resulterar denna oftast i ett beslut att inte vidtaga någon åtgärd eller att låta saken ”bero". Dessutom kommer denna utredning och detta beslut i de flesta fall månader efter det att brottet begicks och får på det viset väldigt liten pedagogisk effekt, i synnerhet om även upptäckten skett en tid efter det att brottet blivit begånget.

Det tredje och mer definitiva steget skulle därför vara att fortsätta att begå brott, trots att upptäckten resulterat i en mer genom- gripande åtgärd som övervakning, placeringi fosterhem, skolhem, ungdomsvårdsskola el- ler dylikt.

Man kan utifrån olika referensramar ställa hypoteser om vad som kan tänkas ligga bakom det steg mot eller ifrån en brottslig outsidergrupp eller brottslig identifiering som en pojke tar, då de ”händelser” som ovan skisserats inträffar. Tidigare erfaren- heter av sekvensmodellen (Olofsson 197la) har visat att skillnaden i bakomliggande variabler mellan dem som fortsätter och dem

som slutar begå brott blir större och tydliga- re ju kraftigare och mer påtaglig åtgärden (händelsen) är. De som slutar att begå brott är de som motiveras av solidaritetskänslor, vilja att vara insiders i samhället. Positiva bakgrundsfaktorer och en skolsituation som präglas av trivsel, studieframgång och ömsesi- dig uppskattning mellan eleven och hans lärare och kamrater karakteriserar dem, som efter upptäckt eller bvn: s utredning tar rättelse. De elever, som fortsätter trots bvn: s utredning är de vars e' farenheter i hem och skola alienerat dem från samhällets målsätt- ningar, så att de inte motiveras att avstå från den gemenskap de får i en brottslig outsider- grupp eller den tillfredsställelse de får av brottsliga handlingar av olika slag. Vad som hänt efter brottet har visat sig ha högt samband med negativa faktorer i hem- och skolmiljö. Ökningen av negativa faktorer märks mest bland de brottsligt aktiva, som inte tagit rättelse, dvs. de som tagit stegen mot en brottslig outsidergrupp (jfr kap. 1.4).

En fråga som endast ytligt tagits upp här är om valet man ställs inför verkligen är ett val. För de allra flesta människor gäller endast ett alternativ, dvs. det är helt själv- klart att rätta sig efter tillsägelsen och reglerna — eller det finns när allt kommer omkring mycket litet som talar för att man skall vilja eller förmå hålla sig på den smala stigen. Det är alltså dessa premisser för ett laglydigt resp. lagstridigt beteende som man kan belysa genom sekvensmodellen.

8.2 Klien telundersökningens version av sekvensmodellen

Med utgångspunkt i det förut omnämnda ”syndaregistret” och den sekvensmodell som tidigare visat sig vara användbar och informa- tiv (Olofsson 19713) har en sekvensmodell för klientelundersökningens material kon- struerats. Modellen har konstruerats av Set- tergren-Carlsson och beskrivits i en av henne utarbetad promemoria den 5.5.1972 (sten- cil). ] det följande redovisas modellen på grundval av framställningen i Settergren- Carlssons promemoria.

Sekvensmodellen år ett differentierat åter- fallskriterium. Det är användbart för alla klientelundersökningens avsnitt och erbjuder en möjlighet till meningsfull jämförelse mel- lan avsnitten. Genom att modellen bygger på registerdata har vi inte annat bortfall än de 6 pojkar som avlidit före l8-årsdagen (jfr kap. 6.5). Att vi enbart har registerdata som underlag innebär å andra sidan en svaghet, då dessa inte ger tillförlitligt uttryck för pojkar- nas verkliga kriminalitet. Settergren-Carlsson framhåller, att det mått vi får genom regis- terdata blir en mycket påtaglig underskatt- ning av pojkarnas verkliga kriminalitet. Dess- utom bör vi troligen räkna med åtminstone en systematiskt snedvridande selektionsme- kanism. En pojke som är känd hos polisen får sannolikt ögonen på sig i större utsträck- ning än en som aldrig upptäckts för brott. Om detta är riktigt får vi en större under- skattning av den verkliga kriminaliteten i kontrollgruppen. I den mån teorin om lägre socialgruppers större utsatthet stämmer med verkligheten, får vi också en större under- skattning av brottsligheten i de högre social— grupperna.

I sekvensmodellen har pojkarna delats ini grupper efter två dimensioner. Den ena avser de åtgärder med anledning av brott som vidtagits med varje pojke före 18 års ålder, den andra om kriminaliteten fortsatt efter 18 år. Som brott har vi i detta sammanhang ej räknat fylleri och förargelseväckande bete- ende, ide'brott såsom vapenvägran och rena bagatellbrott. (Som exempel på bortrensade bagatellbrott kan nämnas en pojke som huggit ett träd och byggt en koja, en annan som slagit tillbaka, när en bråkig fyllerist antastat honom för att få sprit och en tredje som gått in genom en olåst dörr på Sveriges Radio och anklagats för olaga intrång.)

Sekvensmodellens utformning framgår av figur 8.1 .

Den övre raden i modellen, sekvensklasser- na med jämna siffror, innehåller de pojkar som ej registrerats för brott efter 18 år.

I sekvensklass 0 finns de pojkar som inte över huvud taget registrerats för brott. Det är alltså kontrollfall som varken före eller

Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- debut + redningar vakning vård utredning Ej Sekvens- brott klass 0 2 4 6 8 efter 18 år Brott Sekvens- efter 18 år klass 1 3 5 7 9

efter undersökningstillfället i klientelunder— sökningen upptäckts för brott.

Sekvensklass 2 innehåller de pojkar som begått endast ett brott (för brottsfallen debutbrottet och för kontrollfallen ett ensta- ka brott efter vår undersökning) och inte varit föremål för någon mer ingripande åtgärd än utredning. Till denna grupp har också förts tre pojkar, alla brottsfall, som hann begå två brott med kort tidsmellanrum innan de blev föremål för utredning.

I sekvensklass 4 finns de pojkar som gjort flera brott och blivit utredda flera gånger och sedan ej återfallit.

Sekvensklass 6 har fått övervakning, en eller flera gånger, och har sedan inte återfal- lit.

Sekvensklass 8 är de fall som varit föremål för barnavårdsnämndens mest genomgripan- de åtgärd, omhändertagande för samhälls- vård i enskilt hem, på barnhem eller ung- domsvårdsskola, och ej återfallit efter 18 år.

Sekvensklasserna i den undre raden, de med ojämna siffror, består av de pojkar som begått brott efter 18 år. De placeras i klass 1, 3, 5, 7 eller 9 beroende på om de före 18 år begått brott och vilka åtgärder som i så fall vidtagits.

Varje steg i den övre raden av modellen innebär att pojken får ta ställning till en ny situation. Vid varje ny typ av åtgärd kan han reagera med att ta varning och sluta begå brott eller fortsätta.

I modellen kan en pojke före 18-årsåldern bara förflytta sig stegvis mot mer genom- gripande bvn-åtgärder. Efter 18-årsåldern kan förflyttning endast ske nedåt från se-

kvensklass 0 mot sekvensklass 1, från sekvens- klass 2 mot sekvensklass 3 osv. Någon förflyttning t. ex. snett nedåt är inte möjlig. Sekvensmodellen ger snabbt information om de pojkar som inte återfallit (hemfallit för K-pojkarnas del) i brott, de pojkar som registrerats efter 18-årsdagen och dem som ej registrerats samt om variabelns samband med de olika åtgärder som bvn vidtagit.

Generellt kan man vänta sig mer positiva värden i undersökningsvariableri de sekvens- klasser som ej begått brott efter 18 år. Man kan likaledes förvänta bättre värden ju färre och mindre ingripande åtgärder som behövt tillgripas. Den övre raden i modellen bör således vara bättre än den undre och klasser- na bör vara bättre ju längre till vänster de ligger i modellen. Varje rad för sig kan användas som en skala men däremot inte sekvensklassindelningen i sin helhet, då mo- dellen bygger på två olika principer: åtgärder med anledning av brott före 18 år och återfall i brott efter 18 år. Ett exempel: i sekvensklass 4 har visserligen gjorts flera ingripanden före 18 år än i sekvensklass 3, men sekvensklass 3 har begått brott efter 18 år, vilket inte är fallet i sekvensklass 4. Vilken klass som är mest belastad är därför inte självklart.

Beträffande pojkarnas fördelning på se- kvensklasserna kan man förvänta flera åter- fall efter 18 är, ju fler ingripanden som be- hövts före.

Den sekvensmodell som tidigare använts för skolpojkar skiljer sig på väsentliga punk- ter från den av Settergren-Carlsson konstm- erade. Händelserna i den förra var "upp-

täckt” och ”polisanmälan samt bvn: s utred- ning”, vilka har högre samband med brotts- frekvens och/eller typ av brott än med pojkens aktuella miljö i hem, skola och på fritid. Påföljderna enligt den senare modellen ”endast en utredning”, ”flera utredningar”, "övervakning” och ”samhällsvård” är troli- gen starkt korrelerade till hemsituationen. Den vanligaste gången är att bvn beslutar ”bero” efter den första utredningen. I de fall, där man beslutat om övervakning eller samhällsvård redan vid första eller andra utredningen, är det troligt att hemförhållan- dena är sådana att dessa åtgärder anses påkallade. Vid en genomgång av data för dessa pojkars hemsituation har denna förmo- dan i de flesta fall visat sig vara befogad. Sker beslut om övervakning eller placering först efter flera utredningar om brott är det troligast, att det är pojkens egen brottslighet och bristande konformitetsbenägenhet som föranlett detta beslut.

Sekvensmodellen bygger på registerdata fram till årsskiftet 1971/1972. Den äldste pojken i provundersökningen är då 28 år, den yngste i huvudundersökningsgruppen är knappt 21 år. Uppföljningstiden från under- sökningstillfället är för provundersöknings- pojkarna mellan 12 och 13 år, för huvudun- dersökningspojkarna mellan 9 och 1 1 är (2/3 har en uppföljningstid som sträcker sig från 9 år och 6 mån. till 10 år och 6 mån.). Uppföljningstidens längd diskuteras ingående i Settergren-Carlssons promemoria.

Eftersom sekvensmodellen bygger på åter— fallsdata finns det en betydelsefull principiell skillnad mellan sekvensmodellen som krite- rium och det ursprungliga brotts- och kon- trollgruppskriteriet. När man använder det senare är undersökningen retrospektiv, dvs. man söker förklaringar till något som redan inträffat. Med sekvensmodellen som krite- rium blir undersökningen prospektiv, vilket innebär att man använder sina data för att förutsäga något som ännu inte hänt vid undersökningstillfället. Modellen ger alltså möjlighet att pröva undersökningsvariabler- nas prognostiska validitet. Det vore värde- fullt om man redan vid debutbrottet, med

hjälp av miljö- och personlighetsvariabler, kunde förutsäga för vilken grupp av pojkar samhällets konventionella åtgärdssystem är otillräckligt eller kanske olämpligt. Om man får kunskap om vad som karakteriserar denna grupp, personlighetspsykologiskt , psyk- iatriskt och sociologiskt, redan innan den påverkats av samhällets olika åtgärder, kan det ge möjlighet till konstruktivt nytänkande beträffande dessa pojkars behandling. Om vi lyckas få problemstrukturen i denna grupp klar för oss är det också troligt, att man kan finna enklare metoder att på ett tidigt stadium igenkänna dessa pojkar än klientel- undersökningens omfattande och tidskrävan- de undersökningsmetodik, framhåller Setter- gren—Carlsson.

8.3 Sekvensmodellen — en kommentar

Sekvensmodellen bygger helt på registerdata. Registeruppgifter lider av påtagliga brister (se kap. 8.2 och 8.7). Dessa brister resulterar troligen i en underskattning av framför allt K-gruppernas brottslighet. Skillnaden mellan B- och K-gruppernas självdeklarerade brotts- lighet vid vämpliktsinskn'vningen är vad be- träffar flera brottstyper signifikanta men dock överlag inte så stora som utfallet i sekvensklasser låter påskina. En annan svag- het i modellen ligger i att åtgärderna, efter vilka individerna tar steget mot större kon- formitet eller mot brottslighet, inte är bero- ende endast av deras egen brottslighet utani högre grad är beroende av deras aktuella situation, hemmiljö, kamratmiljö etc. Å andra sidan erbjuder sekvensmodellen i den- na utformning möjligheter att mäta påfölj- dernas verkningar i positiv eller negativ riktning och att få kunskap om för vilka bvn: s åtgärder har varit verkningsfulla eller åtminstone inte lett till mer avancerad brottslighet. I örebromaterialet (Olofsson, 1971a) visade sig bvn:s utredning och åtgär- der leda till konformitet för dem vars positi- va erfarenheter från hem och skola motiverar dem att ta rättelse. Det hot om uteslutning som en sådan utredning ofta i praktiken innebär är nog för att de skall välja sida — de

Tabell 8.1 Sekvensmodellens utfallzBrottsfall, provundersökningenl B-prov N = 412

Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över— Samhälls— 2 debut + redningar vakning vård utredning Ej Sekvens— 0 2 4 6 8 brott klass n=9 n=7 n=6 n=1 efter18år 22% 17% 15% 2% 56% Brott Sekvens- l 3 5 7 9 efter 18 år klass n=2 n=6 n=2 n=8 5 % 15 % 5 % 20 % 44 % 2 27% 32% 20% 21% 100%

' Outcome of the sequence model: Criminal cases, pilot study 2 l'pojke avliden under uppföljningstiden; 1 boy died during the follow-up period

vill vara ”insiders”. För dem, som miss- lyckats i skolan och för vilka omsorg och tillsyn i hemmet är otillräcklig, har bvn:s åtgärder inte haft åsyftad effekt. De fortsät- ter att begå brott trots vidtagna åtgärder. Genom att sekvensmodellen bygger på registerdata mäter den enbart den brottsliga utvecklingen för dem som registrerats, vilket innebär att vi får väldigt liten information om den stora grupp K-pojkar, som ej hamnat i polisens register. Det skulle vara värdefullt att som komplement få upplysning om social anpassning i positiv bemärkelse i form av utbildningsnivå, yrkesval och tillfredsställelse med den egna situationen och med framtids-

utsikterna. Sådana uppgifter kan och bör insamlas inför en mer ingående redovisning av follow-up-undersökningen.

8.4 Sekvensklassutfallet i brotts- och kan- trollgrupperna

Hur pojkarna i B- och K-grupperna fördelar sig på de olika sekvensklasserna framgår av tabell 8.1—8.4.

”Som framgår av tabellerna är mönstret likartat i .de båda brottsgrupperna, men framträder klarare i huvudundersökningens större material. Tendensen är den förvänta- de; fler återfall efter 18 årju mer ingripande

Tabell 8.2 Sekvensmodellens utfallzBrottsfall, huvudundersökningen3 B-hus N = 1454 Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- Z debut + redningar vakning vård utredning Ej Sekvens- 0 2 8 brott klass n = 41 n = 14 n = 17 n = 4 efter 18år 28% 10% 12% 3% 53% Brott Sekvens- 1 3 5 7 9 efter 18 år klass n=6 n=7 n=20 n=36 4 % 5 % 14 % 25 % 48 % 2 32% 15% 26% 28% 101 %

3 Outcome of the sequence model: Criminal cases, main investigation * 5 pojkar avlidna under uppföljningstiden; 5 boys died during the follow-up period

K-prov N = 42 Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- Z debut + redningar vakning vård utredning Ej Sekvens— 0 2 4 6 8 brott klass n=32 n=4 n=0 n=2 n=0 efter 18 år 76% 10% S% 91% Brott Sekvens- 1 3 5 7 9 efter 18 år klass n=3 n=0 n=0 n=1 n=0 7 % 2 % 9 % >: 83 % 10 % 7 % 100 %

5 Outcome of the sequence model: Control cases, pilot study

Tabell 8.4 Sekvensmodellens utfall: Kontrollfall, huvudundersökningen6

Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- Z debut + redningar vakning vård utredning Ej Sekvens- 0 2 4 6 8 brott klass n=41 n=4 n=1 n=0 n=0 efter 18år 77% S% 2% 87% Brott Sekvens- 1 3 5 7 9 efter 18 år klass n=l n=3 n=1 n=1 n=7 2 % 5 % 2 % 2 % 2 % 13 % 2 79 % 13 % 4 % 2 % 2 % 100 %

5 Outcome of the sequence model: Control cases, main investigation

åtgärder som satts in före. Återfallsprocen— ten efter 18 år är 44 i provundersökningens brottsgrupp och 48 i huvudundersökningens. Skillnaden är liten och inte signifikant och bör alltså i och för sig inte föranleda någon tolkning. Procenten fall i sekvensklass 9, den mest belastade, är 20 i provundersökningen och 25 i huvudundersökningen. Flera andra heller inte säkerställda tendenser, som berörs i andra sammanhang, pekar i samma rikt- ning. Dessa tendenser stärker intrycket av att huvudundersökningens brottsgrupp kanske ändå är något mer belastad i olika avseenden än provundersökningens.

Även i de båda kontrollgrupperna är utfallet mycket likartat. 76 % av provunder- sökningens och 77 % av huvudundersök- ningens fall har över huvud taget aldrig

registrerats för brott, 9 % av provundersök- ningens och 13 % av huvudundersökningens pojkar har begått brott efter 18 år. Av dessa visar huvudundersökningens fall en tendens till förskjutning till höger i modellen. Detta kan möjligen vara värt att notera eftersom flera andra tecken tyder på att huvudunder- sökningens kontrollgrupp är mer problema- tisk än provundersökningens. De kontrollfall som registrerats för brott är emellertid så få att några klara mönster i sekvensmodellen inte går att urskilja och några säkerställda skillnader mellan prov- och huvudundersök- ningsmaterialen inte framkommer.,” Skillnaden i brottslig utveckling i brotts- och kontrollgrupperna är stor. Endast 23 %

" Settergren-Carlsson, promemoria 5.5.1972, (stencil).

av B-pojkarna undgår att bli registrerade för begångna brott efter undersökningstillfället. Motsvarande procenttal för K-pojkarna är 77. De K-pojkar som registrerats före 18-års- dagen har blivit föremål för mildare åtgärder, ty 44 % har stannat vid enbart debutbrott plus utredning mot 27 % av B—fallen, och en person (6 %) har blivit föremål för samhälls- vård av bvn och återfallit efter 18 år mot 24 % av B-fallen. K-pojkarna har även åter- fallit i mindre grad efter 18-årsdagen (39 %) jämfört med B-pojkarna (47 %). Man måste dock komma ihåg att K-grupperna genom uttagningsförfarandet blivit selegerade. Ett av uttagningsvillkoren var att de ej skulle ha begått något registrerat brott. De äldre K- pojkarna har passerat de brottsligt kritiska åldrarna 13—15 år och hör alltså till en grupp, som rensats på hos polisen registrera- de pojkar. Dessa äldre K-pojkar har alltså mindre risk att bli kända hos polisen än de yngre. Det visar sig också att 24 % av K-pojkarna i åldern 11—12 år registrerats för brott före l8-årsdagen medan 21 % av 13—14-åringarna och 9% av 15—åringarna registrerats för brott under samma tid. Be- träffande kriminalitet och matchningsva- riablerna ålder, socialgrupp och familjetyp, se kapitel 11.

8.5 Kriminalitetsindex och utfallet i sekvensklasserna

Kriminalitetsindex byggt på självdeklarerade uppgifter om brott vid undersökningstillfäl- let skiljer starkt mellan B- och K-grupp (kap. 4.1.2). Då det ställs mot sekvensklasstill- hörighet, vilket är ett uppföljningskn'terium, kan man spåra ett visst samband dem emel- lan enligt de allmänna förväntningar vi har (tabell 8.5). Ju högre kriminalitetsindex en pojke har desto kraftigare åtgärder har tillgri- pits före 18 år och desto oftare har han begått brott efter 18-årsdagen. Kriminalitets- index är dock ett ganska dåligt prediktions- instrument för social anpassning av det slag som sekvensmodellen representerar. Mer än hälften av de pojkar som ej återfaller var högt brottsligt belastade vid undersöknings- tillfället och 11 % av pojkarna i sekvensklass 9 hade låg eller ”normal” brottsbelastning vid undersökningstillfället.

Återigen verkar högt kriminalitetsindex vara betydligt mer riskabelt för brottspojkar— na än för kontrollpojkarna (jfr kap. 5.4). Av K—pojkar med kriminalitetsindex 4—5 har 62% inte registrerats för brott alls eller endast en gång (sekvensklass 0 och 2). Av B-pojkarna med samma höga självdeklarera-

Tabell 8.5 Andelen pojkar i varje sekvensklass med kriminalitetsindex 4 eller 5 B-hus N = 145, K-hus N = 53

Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- ): debut + redningar vakning vård utredning Ej Sekvens- 0 2 4 6 8 brott klass B — n=41 n=14 n=17 n= n=76 efter 12 år 61 % 64 % 82 % 75 % 67 % K n=41 n=4 n=1 n=0 =O n=46 17 % 25 % 100 % — — 20 % Brott Sekvens- 1 3 5 7 9 efter 12 år klass B — n=6 n=7 n=20 n=36 n=69 50% 100% 75% 89% 83% K n=1 n=3 n=1 n=1 n=1 n=7 100% 33% 0% 100% 100% 57% SOU 1973: 25 77

de brottslighet har bara 23 % begått endast debutbrottet. Denna högre upptäcktsfre- kvens hos B-fallen beror dock inte på lägre intelligenskvot.

Återigen spårar vi B-faktorn, som ökar risken att åka fast för B-pojkarna, och K-fak- torn, som minskar risken för K-pojkarna att åka fast trots att de är lika brottsligt belastade vid undersökningstillfället och trots att de enligt egna uppgifter begått en del brott under uppföljningstiden.

8.6. Självdeklarerad och registrerad brottslig- het vid 18 år och sekvensklassutfallet

Sambandet mellan självdeklarerad brottslig— het vid vämpliktsinskrivningen och sekvens- klassutfallet är svagt. Vi finner dock stegring i brottsbelastning ju allvarligare åtgärder som bvn vidtagit och högre brottsbelastning för dem som begått registrerade brott efter lS-årsdagen (bil. 9).

Brottspoäng i registrerad brottslighet har naturligt nog ett nära samband med utfallet i sekvensmodellen som just bygger på register- data (bil. 10). I de första fem sekvensklasser- na förekommer endast pojkar med låga brottspoäng. I sekvensklass 7, 8 och 9 finns pojkar som registrerats för ett stort antal brott vid flera tillfällen.

Sambandet mellan anteckningar om alko- holmissbruk, narkotikabruk samt våldsbrott och sekvensklasstillhörighet är starkt och har även starka samband med anstaltsplacering efter 18-årsdagen (figur 8.2). Ju längre uti sekvensmodellen man går, desto större andel individer med anteckningar om våld, alkohol och narkotika och desto större andel indivi- der som blir anstaltsplacerade. Alkoholmiss- bruk, narkotikabruk och våldsbrott är vanli- gare bland dem som begått brott efter 18 år (sekv.kl. l, 3, 5, 7 och 9) än bland dem som endast begått brott före 18 år. Antalet anteckningar för varje individ t. ex. om alkoholbruk ökar också ju längre ut i se- kvensmodellen man kommer och är betydligt större i sekvensklasser med brott efter 18- årsdagen. [ sekvensklass 0 och 2 förekommer endast en alkoholregistrering per registrerad

person med undantag av en person (K-hus) som har 7 registreringar. I sekvensklass 7 och 9 är medeltalet 4 registreringar per person. Vi finner alltså både en kvantitativ och en kvalitativ stegring.

I motsats till sambandet mellan tidig självdeklarerad brottslighet och sekvensklass- tillhörighet är sambandet mellan dessa regis- teranteckningar och sekvensklasstillhörighet likartat i B- och K-grupperna, varför grupper- na för tydlighets skull slagits samman.

8.7 Registeruppgifter — en kommentar

De uppgifter vi får från olika register speglar individernas bristande sociala anpassning. De bygger på uppdagade brott mot lagar och knäsatta normer. Det är dock troligt att de inte helt speglar det verkliga förhållandet. Många lagbrott blir aldrig upptäckta. Bedrä- geribrott av olika slag, skattefusk, våldsbrott som sker inom hemmets fyra väggar, snatte- rier på arbetsplatsen är exempel på brott som i stor utsträckning ej kommer in i registren. ”Sofistikerade” brott av ekono- misk natur, olagliga transaktioner rn. m., som görs av personer med god intelligens, undkommer ofta lagens arm, medan enklare brott som inbrott, stölder, billån m, fl. ofta- re blir upptäckta, särskilt om de är ”klump- igt gjorda”.8 Alkoholbrott som fyllerier och förargelseväckande beteende blir registrerade endast då de sker på allmän plats. Alkohol- missbruk i hemmet och fyllerier på privata tillställningar eller restauranger når sällan de registerförande myndigheterna.

Då ett brott klaras upp, rullas många gånger tidigare begångna brott upp. Personen har då också fått ögonen på sig och hörs vid senare tillfällen för liknande brott.

Den snedvridning vi får i informationen om personers asocialitet genom registren bör då innebära, att vi får fler upplysningar om de mindre intelligenta och mindre ”sofistike- rade” brottslingarna (jfr Olofsson, 197la, kap. 14), att vi får fler upplysningar om de trångbodda (eller bostadslösa) och ekono-

' Uppklaringsprocenten beträffande stölder och inbrott är dock mycket låg.

Figur 8.2 Bildmässig framställning av sambandet mellan sekvensklasstillhörighet, anteck- ningar om alkoholbruk, narkotikabruk och våldsbrott samt institutionsplacering efter 18 år

B-prov + K-prov +

x = institutionsplacerad efter 18 år

B-hus + K-hus ' = ej institutionsplacera efter 18 är Ingen alkohol narkotika våld alk. + alk. +våld nark. + alk. +nark. + Andelen anteckn. nark. våld våld instit. plac. i sekvens- klassen . . . x 25 % u . . . - u - ' ' 0 ' 0 % ..x ...xx x ..xxx 50% ..xxx . xx ......xxxx xxx 50% . xx . . . xxxxxxxx . . xxxx . xxxx . . . . xxxxxxx x . xxxxxxxxx 73 %

miskt svaga personerna samt att vi får fler upplysningar om dem som redan fått poli- sens och andra myndigheters ögon på sig. Tendenserna till en sådan snedvridning i registeruppgifterna ökar med åldern. För de helt unga och ännu inte straffmyndiga är det troligen endast intelligensen, som har någon inverkan på upptäcktsrisk samt i någon mån

val av brottstyper. Slumpen kommer för dessa att spela en stor roll för om de blir upptäckta och polisanmälda. Den brottsliga intensiteten verkar dock vara avgörande för om man ”åker fast” till slut eller inte. Brottspojkarna har ju en högre brottspoäng enligt de självdeklarerade uppgifterna än vad pojkar i allmänhet har.

9. Kriterier på brottslighet

Huvudkriteriet och uttagningskriteriet har varit första polisanmälan för brott i åldern 11—15 år. Pojkar som har motsvarat detta kriterium har fått ingå i provundersökning- ens och huvudundersökningens brotts- grupper. Kontrollgrupperna har matchats i variablerna ålder, socialgrupp och familje- situation (hel eller splittrad) samt i görligaste mån bostadsområde (se SOU 1971:49 kap. 7).

Ett annat mått på brottslighet än före- komst — ej förekomst i polisens register är pojkarnas egen självdeklarerade brottslighet vid undersökningstillfället, kriminalitetsin- dex (kap. 4.1).

Uppföljningskriterier är brottspoäng fram till I8-å'rsdagen, byggd på en formell bedöm- ning i en tregradig skala av registrerade brott (kap. 5), antalet självdeklarerade brottstyper vid vämpliktsinskrivningen (kap. 6) samt sekvensmodellen, konstruerad på basis av all information från barnavårdsnämndens regis- ter, kriminalregistret samt kontrollstyrelsens och nykterhetsnämndens register (kap. 8).

9.1 Sambanden mellan de olika kriterierna

B-pojkarnas självdeklarerade brottslighet - (kriminalitetsindex) vid undersökningstillfäl- let är genomgående signifikant högre än K-pojkarnas. Desa senare har en i förhållan- de till en normalpopulation låg brottsbelast-

ning, vilket kan sammanhänga med att de ej fått svara anonymt.

Den självdeklarerade brottsligheten vid vämpliktsinskrivningen är också signifikant högre för B- än för K-pojkarna. De uppgifter som K-pojkarna lämnat vid värnpliktsinskriv- ningen visar dock att dessa pojkar vid 18-års- åldern inte är så oskyldiga som uppgifterna om registrerade brott låter påskina. Enligt dessa har endast 21 % av K-pojkarna åkt fast för brott medan 69 % av B-pojkarna åter- finns i registren, en skillnad som är anmärk- ningsvärd. Men att åka fast för polisen mellan 11 och 15 år är inte liktydigt med att bli registrerad för många brott under ton- åren. Att inte åka fast före straffmyndighets- åldern 15 år är heller ingen garanti för att ej bli registrerad senare. Sekvensklassutfallet visar dock att B-pojkarna registreras för brott efter 18 års ålder fyra gånger så ofta som K-pojkarna och att B-pojkarna nästan tio gånger så ofta blir anstaltsplacerade efter 18 år. Sekvensklassutfallet som bygger på registerdata uppvisar följaktligen samma sto- ra skillnad mellan B- och K-grupperna. Både självdeklarerad och registrerad brottslighet vid 18 år ökar ju allvarligare åtgärder bvn vidtagit och är högre för dem som efter 18 år återfaller i brott.

Att alkoholmissbruk, narkotikabruk m. m. ofta är parallellsymptom till brottslig- het bestyrks av att andelen pojkar med registeranteckningar om alkoholmissbruk,

narkotikabruk och våldsbrott blir högre ju längre ut i sekvensmodellen man går. Dess- utom förekommer anstaltsplacering bland dem som återfallit efter l8-årsdagen oftare ju allvarligare åtgärder man tillgripit före 18-årsdagen.

Sambandet mellan de olika måtten på självdeklarerad brottslighet är lågt. Orsaken till det låga sambandet kan vara bristande reliabilitet hos instrumenten, utformningen av brottsbelastningsmåtten samt glömska och bristande anonymitetsskydd för perso- nerna. Felfaktorerna är tyvärr många.

Sambanden mellan kriminalitetsindex vid undersökningstillfället och alla former av uppföljningsdata är också låga. Hög brottslig belastning före straffmyndighetsåldern före- kommer visserligen ofta bland pojkar som senare blivit föremål för kraftiga åtgärder från bvn: 5 sida och som begått brott efter 18-årsdagen, men det finns även K-pojkar som ej registrerats för brott under uppfölj- ningstiden, vilka hade hög självdeklarerad brottslighet vid undersökningstillfället. Mer än hälften av B-pojkarna som ej återfallit i brott hade hög brottsbelastning. .

B-pojkarnas högre benägenhet att bli regi- strerade och åtgärdade under uppföljningsti- den kan endast delvis förklaras av deras högre självdeklarerade brottslighet vid under- sökningstillfället och vid värnpliktsinskriv- ningen. Den låga reliabiliteten manar till försiktighet i tolkningen, men det förefaller naturligt att tänka sig att hög brottsbelast- ning i de brottsligt aktiva åldrarna inte nödvändigtvis behöver innebära en brottslig karriär.

9.2 Kriteriernas användbarhet och diffe- rentieringsförmåga

B- och K-gruppstillhörighet samt sekvens- modellen kommer i den följande analysen (kap. 11—18) att användas som kriterier på brottslighet vid undersökningstillfället och vid uppföljningstidens slut. De kommer där- för inte att diskuteras här. Kriminalitetsindex har ytterligare diffe- rentierat pojkarna inom B- och K-grupp med

avseende på undersökningsvariablerna (se t.ex. SOU 1971:49 kap. 9). Man finner dock en nivåskillnad mellan B- och K-grupp i de flesta undersökningsvariablerna — även vid lika kriminalitetsindex. K-gruppen har ett bättre utgångsläge. Den har ju också bättre utveckling under uppföljningstiden. Det är alltså troligen inte så, att brottslig aktivitet i sig är avgörande för den fortsatta utvecklingen. Det är däremot så, att den i kombination med negativa faktorer i hem, skola, kamratgrupp etc. ger anledning till dålig prognos.

Självdeklarerade brottspoäng vid vpl- inskrivningen och brottspoäng i registrerad brottslighet har också visat sig differentiera B- och K-grupperna med avseende på under- sökningsvariablerna. Ju sämre utgångsläge vid us-tillfället, desto högre brottslighet. B-enkäten vid vpl-inskrivningen har dess- utom gett oss en värdefull upplysning. K- pojkarna är inte fullt så oskyldiga som de verkar enligt övriga kriterier. Varken själv- deklarerade eller registrerade brottspoäng förmår dock ge så mycken information om brottslighet och konformitetsbenägenhet som sekvensmodellen ger.

En närmare analys av kriteriernas använd- barhet, differentieringsförmåga och predik- tionsförmåga är av stort kriminologiskt in- tresse men får anstå till ett senare tillfälle.

9.3 Skillnader mellan prov- och huvudun- dersökningen

De debutbrott, som B-pojkarna i provunder- sökningen begått, har formellt juridiskt be- dömts som allvarligare än B-pojkarnas i huvudundersökningen (tabell 9.1 ). Motsvaras den högre svårighetsgraden hos B—fallens brott i provundersökningen av högre åter- fallsfrekvens före och/eller efter 18-årsdagen (jfr Hellberg, SOU 1971 : 49, kap. 10)?

Uppföljningsdata

Pojkarna i B-prov har återfallit i brott i stort sett i samma utsträckning som pojkarna i B-hus (bil. 11). B-prov har ett betydligt

Tabell 9.1 Debutbrottens svårighetsgrad en- ligt formell bedömning

Svårighets- B-prov B—hus

grad

1 7 17 % 54 36 % 2 26 62 % 71 47 % 3 9 21 % 25 17 % 2: 42 100 % 150 100 %

högre brottspoängmedeltal, men detta beror till största delen på att en pojke i denna grupp har 157 brottspoäng, vilket förskjuter medeltalet. Den självdeklarerade brottsligheten vid vämpliktsinskrivningen är något lägre för pojkarna i B—hus, men det bör påpekas att bortfallet för dessa är betydligt mer snedvri- dande än för B-prov. Hälften av dem som fallit bort återfinns i sekvensklass 9 och hade troligen åtskilliga brott att deklarera. I övrigt är det B-huspojkarna, som är mer belastade både vad gäller förekomst i registren och antal gånger de förekommer där, även om inga av dessa skillnader är signifikanta. B-hus har i jämförelse med B-prov fler som återfaller i brott efter 18 år fler bvn-utredningar per person fler som fått övervakning av bvn fler som blivit omhändertagna för samhälls- vård av bvn fler som efter övervakning eller samhällsvård före 18 år återfallit i brott efter l8-årsda- gen (73 % mot B-prov 59 %) fler domar i kriminalregistret fler anteckningar som tyder på alkoholmiss- bruk fler anteckningar om narkotikabruk och

-brott fler våldsbrott per person.

Detsamma är fallet med K-grupperna. Pojkarna i K-prov har något fler återfall före 18 år och följaktligen något högre brotts- poäng vid 18 år. I övrigt är det huvudunder- sökningens K-pojkar som kvantitativt och kvalitativt är mer belastade än provundersök- ningspojkarna. Inte heller här när dock skillnaderna signifikant nivå.

Det är anmärkningsvärt att huvudunder— sökningens pojkar i större utsträckning åter- finns i kriminalregistret samt barnavårds- nämndens, kontrollstyrelsens (riksskattever- kets) och nykterhetsnämndens register efter l8-årsdagen, då de ju haft en kortare upp- följningstid (omkring 2 år) än provundersök- ningspojkarna. Motsvaras deras sämre sociala anpassning av en sämre social, psykologisk och psykiatrisk bakgrund? Detta får resulta- ten av vår undersökning söka ge svar på. Debutbrottets svårighetsgrad tycks dock ha mycket litet att göra med den brottsliga utvecklingen. Det verkar i hög grad vara en tillfällighet vilket brott en kriminellt aktiv pojke råkar åka fast för.

10. Strategi och statistiska metoder

10.1 Strategi

Provundersökningen genomfördes för att ge tillfälle att pröva instrument, metodik och det administrativa tillvägagångssättet innan man tog itu med det större huvudundersök- ningsmaterialet. Pojkintervjun förbättrades och reviderades inför huvudundersökningen på grundval av de erfarenheter man haft av provundersökningen (jfr kap. 3.1).

Vi har även tillfälle att pröva hypoteser på provundersökningen, för att sedan ytterliga- re testa dem på det större materialet i huvudundersökningen. Resultaten av prov- undersökningen ger oss också möjlighet att ”tänka om” och revidera hypoteserna inför prövningen på huvudundersökningen.

Gången kommer alltså att bli den att hypoteser för variabler eller variabelgrupper prövas på provundersökningen. Efter even- tuell revidering prövas hypotesen på huvud- undersökningen.

Undersökningen är i sin uppläggning en tvärsnittlig jämförelse mellan pojkar som för första gången blivit polisanmälda och en kontrollgrupp i samma ålder, från samma socialgrupp och familjetyp som dessa. Jäm- förelsen gäller i första hand förhållandena vid undersökningstillfället, men man har även försökt att göra den retrospektiv genom att samla in data från tidigare skeden i pojkens liv. Dessa data är framför allt av registerka- raktär och har redovisats i ”Unga lagöverträ-

dare 11” (Carlsson, 1972).

Genom att man följt pojkarna och samlat in data vid vpl-inskrivningen samt register- uppgifter fram till årsskiftet 1971—72, då pojkarna var mellan 21 och 28 år, har undersökningen blivit prospektiv. Vi har kunnat få vissa svar på frågan hur pojkar med en viss personlighetsutrustning eller hembakgrund har utvecklats. Vilka förhål- landen leder till fortsatt brottslighet? Vilka förhållanden leder till konformitet och lag— lydnad?

Hypatesprövningen kommer alltså att av- slutas med att variablernas samband med kriminalitet prövas mot follow-up-data, oftast representerade av det differentierade återfallskriterium som sekvensmodellen ut- gor.

10.2 Statistiska metoder 10.2.1 Teckentest

I provundersökningen är B- och K-fall parvis matchade med varandra. I huvudundersök- ningen har en K-pojke parats samman med två eller tre B-pojkar (i några enstaka fall förekommer fyra B-pojkar och i ett fall endast en B-pojke).1 l provundersökningen har varje B-pojkes värde i en variabel jäm- förts med hans parkamrats värde, varpå man

' Uttagningsförfarandet är noggrant beskrivet i ”Unga Lagöverträdare 1” kap. 7 (SOU 1971:49).

utfört teckentest. I huvudundersökningen har ett medelvärde av B-pojkarnas variabel- värden jämförts med K-pojkens värde.

10.2.2 Stratifierade medeltalsjämförelser

Med utgångspunkt i matchningsvariablerna ålder (ll—13, 14—15 år), socialgrupp (1Ä2, 3) samt familjetyp (hel, splittrad) har B- och K-grupperna delats upp i 8 "strata” där B-gruppens respektive K-gruppens medelvär— den, differensen dem emellan samt medelfe- let uträknats (tabell 10.1). Det har sedan varit möjligt att med t-test pröva hypoteser och skillnader mellan B- och K-grupp totalt samt i varje stratum.

Vissa strata har genom uppdelningen i matchningsvariablerna fått ett mycket litet antal observationer, framför allt i provunder— sökningen. Man har därför tillgripit ”poolad varians”, beräknad på kvadratavvikelser in- om strata. Vid resultatredovisningen kom- mer pojkarna med olika åldrar att slås samman, så att man erhåller endast fyra strata, vilket innebär en mer lättillgänglig information. Variabeln ålder kommer att presenteras separat (tab. 10.1). En sådan sammanslagning har dock skett endast då en inspektion av de åtta strata gett resultat som inte talar mot ett sådant förfarande. I de fall då man inte finner någon för läsaren intres- sant eller tydlig samvariation mellan stratifie- ringsvan'ablema och undersökningsvariabler- na kommer endast resultatet av t-testningar av skillnaderna mellan hela B— och K-gruppen att presenteras. Det är dock viktigt att påpeka, att medeltalen i prov- och huvudun- dersökningarna inte utan vidare går att jäm- föra. De båda undersökningarna är bedömda efter något olika principer, men även om de vore lika bedömda skulle en jämförelse mellan medelvärdena vara omöjlig att göra. Viktningen mellan de tre stratifieringsvariab- lerna är nämligen olika i de båda undersök— ningarna. En jämförelse mellan medelvär- dena i Prov och Hus inom varje stratum är däremot möjlig.

Även en sådan sammanslagning till 4 strata som gjorts i tabell 10.1 är oegentlig.

Andelen pojkar i åldern 11—13 år är nämli- gen olika stor i de olika strata samt i Prov och Hus. Tabell 10.2 visar att andelen ”unga” brottsdebutanter i Prov är större i socialgrupp 3 och i splittrad familj. I Hus är skillnaderna betydligt utjämnade. Tabellen visar också att matchningen inte helt lyckats. Detta manar till försiktighet i tolkningen av skillnader mellan olika strata.

De stratum-specifika medeltalsskillnaderna kommer i allmänhet att bli olika stora. Carlsson (1969 och 1970) har försökt att förklara varför skillnaderna blir olika stora, genom att utgå ifrån att risken att bli registrerad är olika stor i olika strata. F örkla- ringsmodellen han använder är additiv. Stra- tifieringsvariabeln plus undersökningsvaria- beln påverkar kriminalitetsn'sken. Tillämpar man denna modell blir medeltalsskillnaderna stora i strata, som innebär gynnsamma miljö- betingelser och låg kriminalitetsrisk, t.ex. socialgrupp l—2/hel familj. I strata med ogynnsammare miljöbetingelser och hög kri- minalitetsn'sk blir skillnaden mellan B-fall och K-fall liten avseende undersökningsvaria- beln (t. ex. socialgrupp 3/ splittrad familj). Om Carlssons modell gäller, kan vi alltså förvänta oss störst differenser mellan B- och K—grupp i stratum hel familj/socialgrupp l—2 samt lägst differens i splittrad familj/social- grupp 3. Övriga strata förväntas inta ett mellanläge.

Tabell 10.1 Fördelningen av prov- och hu- vudundersökningsgrupperna på 8 resp. 4 strata Provundersökningen, 8 strata

Hel fam. Spl. fam

Soc. Soc. gr. 1—2 3 gr. 1—2 3 Ålder B 1 9 B 4 7 11—13 K 3 8 K 3 8 Ålder B 5 9 B 1 6 14—15 K 4 8 K 2 6 Totalt 8 42

K 42 SOU 1973: 25

Hel fam.

Tabell 10.2 Andelen ll—l3-åriga pojkar i de olika strata

SPL fam' Provundersökningen Soc. Soc. gr. 1—2 3 gr. 1—2 3 Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 Ålder B 15 30 B 9 15 Hel B 17% B 50% 11—13 K 8 10 K 1 5 familj K 43% K 50% Ålder B 23 28 B 14 16 Splittrad B 80% B 54% 14—15 K 10 8 K 5 6 familj K 60% K 57% Totalt B 150 Totalt B 50% K 53 K 52% Provundersökningen, 4 strata Huvudundersökningen Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 Soc.gr.1—2 Soc.gr. 3 Hel__ B 6 B 18 Hel B 39% B 52% familj K 7 K 16 familj K 44% K 56% Splittrad B 5 B 13 Splittrad B 39% B 48% familj K 5 K 14 familj K 17% K 45% Totalt B 42 Totalt B 46% K 42 K 45% Ålder11—13år B 21 K 22 lande till undersökningsvariablerna, en infor— Ålder14—15 år B 21 . . .. K 20 mation som v1 annars frånhant oss genom matchningen. Man kan då enligt Carlsson (1970 och 1972) utgå ifrån att K-grupperna Huvudundersökningen,4strata är tämligen representativa för den totala befolkningen inom varje stratum, eftersom Soc.gr. 1_2 Soc.gr.3 andelen polisregistrerade pojkar är låg i Hel-_ B 38 B 58 totalbefolkningen och selektionseffekten fm") K 18 K 18 därför är liten. Vi kan härigenom studera hur Splittrad B 23 B 31 undersökningsvariablerna varierar mellan famn] K 6 K ” strata i befolkningen. Genom att med hjälp Totalt B 150 av befolkningsstatistiken beräkna varje stra- K 53

Ålderll—lSår B 69 K 24

Ålder 14—15år B 81 K 29

Nivådiagrammet

Strataindelningen har gett oss en hel mängd av information om var skillnaderna mellan B- och K-grupp huvudsaklingen är belägna. Ge- nom stratifieringen erhåller vi information om matchningsvariablerna och deras förhål-

tums relativa frekvens av totalbefolkningen kan man ”standardisera” undersökningsva- riablers värden i K-gruppen, så att denna motsvarar en total population. Andelen av en viss negativ faktor i den standardiserade K-gruppen kan därefter jämföras med ande- len av samma negativa faktor i B-gruppen. Den negativa faktoms samband med registre- rad brottslighet (B-K-gruppstillhörighet) kan sedan avläsas på det nivådiagram som Carls- son utarbetat (Carlsson, 1972, kap. 4).

I detta diagram är olika nivåer inritade, betecknade M, ,M2,M3,M4 och Ms. M, och M2 representerar en svag statistisk effekt.

M4 innebär en medeltalsdifferens mellan B-gruppen och totalbefolkningen (den stan- dardiserade K-gruppen) som är lika med spridningsmåttet, där 20% av den totala variansen faller mellan materialen och korre- lationskoefficienten alltså är 0.45. Ms svarar mot det fall, där B-gruppen skiljer sig från totalbefolkningen med 1.25 standardavvikel— ser. Denna nivå innebär en kraftig statistisk effekt.

10.2.3 Andra statistiska metoder

Förutom ovan nämnda test, varav teckentest och t-test utnyttjas för alla variabler, har korrelationskoefficienter mellan vissa variab- ler uträknats (bil. 17, 23 och 24). Undersök- ningsvariablema är alla S-gradiga, varför en jämförelse mellan olika interkorrelations- koefficienter för dessa variabler är möjlig. En jämförelse mellan dessa interkorrelationer och korrelationerna mellan undersöknings- variablerna och B- K-gruppstillhörighet är däremot inte lika självklar. B- K-gruppstillhö righet är en dikotom variabel, varför en produktmomentkorrelation mellan denna och en 5-gradig skala av tekniska skäl kan bli lägre än den blir mellan två S-gradiga skalor. Korrelationskoefficienten blir i så fall en underskattning av sambandet mellan variab- lerna. En jämförelse mellan olika undersök- ningsvariabler och_ B- K-gruppstillhörighet kan däremot ske, då de är beräknade under samma villkor.

xz-test har använts för att testa om proportionerna i B- och K-grupp är lika eller om beroende föreligger mellan två variabler inom B- och K-grupp för sig.

Fischers exakta test för fyrfältstabeller har i vissa fall använts för att pröva om B- och K-grupp är likvärdiga beträffande fördel- ningen av en viss egenskap. Beträffande formler, förutsättningar och tabeller för be- räknandet av p-värdet hänvisas till statistiska läroböcker. Om ej annat anges har signifi- kansgränsen satts till 5 %-nivån.

En av de multivariata metoder som ut- nyttjats är stegvis regressionsanalys. I denna har man en beroende variabel samt ett antal

oberoende variabler med vars hjälp man hoppas få den beroende variabeln ihög grad förklarad. Den variabel som är högst korrele- rad med den beroende variabeln faller ut vid första steget. Den variabel som förklarar så mycket som möjligt av den återstående variansen kommer därnäst osv. (Draper- Smith, 1966).

Latent profilanalys (LPA) är en metod att klassificera ett multivariat material. Genom denna metod erhåller man ett antal profiler av de i analysen ingående variablerna och en klassificering av individerna till de uppkom- na profilerna (Mårdberg, 1966, 1967).

Beträffande de multivariata metoderna kan sägas, att förutsättningarna för att de på ett meningsfyllt sätt skall kunna utnyttjas sällan är tillgodosedda. De innebär dock en hjälp när man vill handskas med olika former av information samtidigt, vilket knappast kan ske utan dessa metoder och datamaski- nens hjälp.

IH Resultat 11 Matchningsvariablerna socialgrupp, familjetyp och ålder

11.1 Föräldrarnas socialgruppstillhörighet Kontrollgrupperna har matchats till brotts- grupperna i variabler, vars ”brottsbidragande effekt redan delvis är känd” (SOU 1971: 49, s. 17 ). Dessa variabler är socialgrupp, familje- typ och i möjligaste mån bostadsområde samt ålder. Man har beträffande social- gruppstillhörighet stött sig på kunskapen om den socialgruppsmässigt sneda rekryteringen till ungdomsvårdsskolor och fängelser, do- kumenterad i såväl svenska som utländska material, och utgått ifrån att den mellan socialgruppema varierande registrerade brottsligheten motsvaras av en på samma sätt varierande faktisk brottslighet. Under 1960-talet har flera undersökningar försökt mäta den faktiska brottsligheten bland ung- domen med hjälp av självdeklarerade upp- gifter om begångna brott (Christie, Ande- naes, Skirbeck, 1965; Jaakkola, 1966; Nye, 1958; Elmhorn, 1969; Hirschi, 1969; McDonald, 1969; Olofsson, 1971a; Werner 1971). Dessa undersökningar har i viss mån rubbat cirklarna. Sambanden mellan själv- deklarerad brottslighet och socialgruppstill- hörighet är inte alls så konsistenta och entydiga som sambanden mellan registrerad brottslighet och socialgruppstillhörighet. I samnordiska undersökningar av självde- klarerad brottslighet vid vämpliktsinskriv- ningen fann man inga socialgruppsskillnader i det norska och finska materialet (Christie,

Andenaes, Skirbeck, 1965; Jaakkola, 1966). Werner (1971) fann att olika brottstyper hade olika samband med faderns social- gruppstillhörighet. Så hade t. ex. smuggling, kafésnatteri och krossning av gatlyktor ett negativt samband med socialgruppstillhörig- het, dvs. detta förekom oftare i socialgrupp 1 än i socialgrupp 3, inget samband existe- rade mellan socialgruppstillhörighet och bu- tikssnatteri, cykelstölder, rattonykterhet och restaurangbedrägerier; i övrigt fann hon sam- ma samband som då man undersöker den registrerade borttsligheten. Nye (1958) fann inga samband mellan självdeklarerad brotts- lighet och socioekonomisk standard. McDo- nald (1969) studerade sambanden mellan självdeklarerad brottslighet bland skolbarn och socialgrupp, skoltyp och bostadsområde och fann att faderns socialgrupp var den viktigaste faktorn i sammanhanget. Fre- kvensema av självdeklarerade brott ökade för varje socialgrupp (upper middle class, lower middle class, upper working class, lower working class). Ett liknande samband finner man bland skolpojkar i Örebro (Olofsson, 1971a). Där räknar man med 7 utbildningsgrupper. Utbildningsgrupp ] och 2 motsvarar socialgrupp ], utbildningsgrupp 3 till 5 motsvarar socialgrupp 2 och utbild- ningsgrupp 6 och 7 motsvarar socialgrupp 3. Socialgrupp 3 skilde sig signifikant från socialgrupp 1 och 2, men hela denna skillnad berodde på den höga brottsbelastningen

bland pojkar i utbildningsgrupp 7 (ej yrkes- utbildade arbetare), som ungefär motsvarar lower working class. Hirschi (1969) fann däremot obetydliga samband mellan själv- deklarerad brottslighet bland skolpojkar och faderns socialgrupp. Endast då man avgrän- sat en grupp med arbetslöshets- och under- stödsperioder uppträdde brottsbelastnings- skillnader i väntad riktning mellan denna grupp och ö» .iga personer.

De motstridiga resultaten beträffande samband mellan självdeklarerad brottslighet och socialgruppstillhörighet kan troligen hänföras till olika utformning av frågeformu- lären, som beräkningen av brottsbelastningen grundar sig på. Ju mer dessa formulär tar upp frågor om den typ av brott, som är vanlig bland registrerad brottslighet, desto större är överensstämmelsen i sambanden mellan socialgrupp och registrerad resp. själv- deklarerad brottslighet. I Örebromaterialet skilde sig inte socialgrupperna i bagatellbrott och begrägeribrott men väl i brott av typ inbrott och stölder av olika slag (Olofsson, 1971a). Detsamma gäller data från värnplikts- inskrivningen i Sverige (Werner, 1971). I den mån man håller i sär olika brottstyper är brottsbelastningen högre i socialgrupp 3 äni socialgrupp 1—2 beträffande stölder, inbrott och andra tillgreppsbrott enligt både självde- klarerade och registrerade uppgifter.

En annan faktor av betydelse är sättet att beräkna brottsbelastningen och att uppskat- ta den totala frekvensen av brott.

Oberoende av hur sambanden mellan so- cialgrupp och brottslighet visat sig vara kan de flesta forskare konstatera att de lägre socialgrupperna ofta verkar vara mer utsatta och sårbara, så att de i samband med andra faktorer, t. ex. splittrad familj, heltidsarbe- tande mor, skolsvårigheter, lågstatusområden med hög brottslighet, oftare visar bristande social anpassning i form av brottslighet (Olofsson, 19713, 5. 157, 162; Schafer, Polk, 1956; Reiss, Rhodes, 1961). En sådan sam- variation mellan socialgruppstillhörighet och låg- resp. högbelastade områden (hög andel hushåll med socialhjälp, personer som varit föremål för nykterhetsnämndens eller bvn:s

ingripanden, samt för brott åtalade personer) har kunnat konstateras med hjälp av klientel- undersökningens material. Högbelastade om- råden visar sig medföra en högre andel polisanmälda pojkar, men huvudsakligeni socialgrupp 3. För pojkar i socialgrupp 1—2 förefaller områdets karaktär vara av mindre betydelse (Carlsson, 1972, s. 24). Liknande resultat redovisas av Reiss och Rhodes (1961).

K lientelundersö kn ingens brottsgrup per

I provundersökningen utgör pojkar från hem i socialgrupp 3 74% av brottsdebutants- gruppen. Vid jämförelse med gruppen 11—16-åringar i totalpopulationen i Stock- holm 1959 (socialgrupp 3 = 40 %) föreligger en stark överrepresentation av socialgrupp 3. I huvudundersökningen kommer 59 % från socialgrupp 3. Här är överrepresentationen betydligt mindre (SOU 1971:49 s. 66 och 68). Risken att bli registrerad hos poliseni åldern 1 1—15 år är, om materialen slås ihop, 1,7 gånger så stor för en pojke ur socialgrupp 3 som för en ur socialgrupp 1—2.(Carlsson, 1972, s. 31), vilket är en' mycket måttlig riskökning. I Örebro 1968 kom 61 % av de elever som hamnat i bvn:s register vid 16 års ålder ur socialgrupp 3. Andelen socialgrupp 3-pojkar i årsklassen i sin helhet var 54 %. Håller rekryteringen från de olika socialgrup- perna på att utjämnas? Det är troligt att, om man undantar gruppen ”ej yrkesutbildade arbetare”, socialgruppsolikheterna beträf- fande registrering av unga pojkar helt skulle försvinna.

Det kan i detta sammanhang ha sitt intresse att påpeka att brottsbelastning mätt med självdeklarerade uppgifter vid undersök- ningstillfället är lika i socialgrupp 1—2 och 3 i både kontroll- och brottsgruppen (tab. 4.1).

' Med de uppgifter som klientelundersökningen förfogar över låter detta sig inte göras.

Soc.gr. B-Prov K-Prov B-Hus K—Hus

1 3 7 % 6 14 % 21 14 % 12 23 % 2 8 19 % 6 14 % 40 27 % 12 23 % 3 31 74 % 30 72 % 89 59 % 29 55 % 2 42 100% 42 100% 150 100% 53 100%

Kontrollgrupperna Follow-up-data

Kontrollpojkarna har matchats efter social- grupp, varvid socialgrupp 1 och 2 samman- förts till en. 1 tabell 11.1 presenteras brotts- och kontrollgrupperna, där socialgrupp 1 och 2 hålls i sär. I både prov— och huvudun- dersökningens kontrollgrupper finns pro- centuellt fler pojkar från socialgrupp 1. I K-prov har 6 pojkar högre och 2 lägre socialgruppstillhörighet än sin parkamrat i B-prov. I K-hus har 10 pojkar högre och 7 lägre socialgruppstillhörighet än sina (sam- manslagna) parkamrater i B-hus. 1 den mån man vill tillmäta socialgruppstillhörighet nå- gon vikt bör man hålla i minnet att K-grup- perna i detta avseende är något mer gynnade

Den självdeklarerade brottsligheten vid vpl- inskrivningen är högre för pojkar från social- grupp 3 i både K- och B-grupper iprov- och huwdundersökningen (tab. 6.2), framför allt beroende på en högre belastning i variabeln ”stölder", brott som man lätt åker fast för. Dessutom förekommer de få narkotikabrot- ten och våldsbrotten nästan uteslutande i socialgrupp 3.

Brottspoäng i registrerad brottslighet fram till l8-årsdagen är också den genomgående betydligt högre för både B- och K-fall hos pojkar från socialgrupp 3 än hos dem från socialgrupp 1—2 (jfr tab. 5.6).

Vid en uppdelning i sekvensklasser av

än B-grupperna. B—gruppema framträder det förväntade Tabell 11.2 Andelen pojkar ur socialgrupp 3 i de olika sekvensklasserna B-prov + B-hus N = 186 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- ): + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 52 % 71 % 65 % 80 % 61 % Brott efter Selwens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 50 % 54 % 55 % 82 % 70 % ): 52 % 65 % 60 % 82 % 64 % K-prov + K-hus N = 95 Sekvens— 0 klass n=73 55 % Sekvens- 1—9 klass n=22 86 % SOU 1973: 25 89

B-prov+B-hus

K-prov +K-hu s

Socialgrup p Socialgrupp p' 1—2 ; l—-2 3 n=67 n=ll9 n=36 n=59 Återfall resp. hemfall i brott 64 % 78 % p(0,05 8 % 32 % p(0,01 Samh.vård före 18 år 13 % 34 % p(0,01 0 % 2 % — Inst.plac. efter 18 år 15 % 32 % p(0,01 3 % 7 % — Familjetyp Familjetyp Hel Spl Hel Spl n=116 n=70 n=59 n=36 Återfall resp. hemfall i brott 66 % 83 % p(0,01 20 % 28 % ej sign. Samh.vård före 18 år 22 % 34 % p(0,05 O % 3 % _ Inst.plac. efter 18 år 21 % 34 % p(0,05 3 % 8 % — Ålder 1 1 — 13 14— 15 n=87 n=99 Återfall i brott 75 % 72 % ej sign. Samh.vård före 18 år 37 % 17 % p(0,01 Inst.plac. efter 18 år 32 % 20 % ej sign.

' )(2 -test, df 1

mönstret mindre klart (tab. 11.2). Andelen pojkar från socialgrupp 3 som återfallit efter 18 år är obetydligt större än andelen pojkar från socialgrupp 3 som ej återfallit (Setter- gren-Carlsson, PM 5.5.1972). Däremot har signifikant fler pojkar ur socialgrupp 3 regi- strerats efter undersökningstillfället (tab. 11.3). Man kan även spåra ett samband mellan socialgruppstillhörighet och bvn:s åt- gärder före 18 år. Pojkar ur socialgrupp 3 blir oftare föremål för samhällsvård (34 % mot 13 % i socialgrupp 1—2). Efter 18 år blir 15 % av pojkarna ur socialgrupp 1—2 och 32 % av pojkarna ur socialgrupp 3 institu- tionsplacerade. Särskiljer man socialgrupp 1 och 2, har pojkar ur socialgrupp 1 gynnsam- mare utveckling under uppföljningstiden än pojkar ur socialgrupp 2.

I kontrollgrupperna framträder en säker- ställd skillnad i socialgruppstillhörighet mel- lan de pojkar som registrerats för brott efter undersökningstillfället och dem som vid se-

naste uppföljningen fortfarande ej var kända hos polisen. Av de polisregistrerade tillhör 19 av 22 fall socialgrupp 3. Motsvarande tal för de ej poliskända är 40 och 73. Samtliga pojkar från hem i socialgrupp 1 finns i sekvensklassen 0.

Hypotesen om starka samband mellan familjens socialgrupp och kriminell utveck- ling får alltså endast svaga belägg i den form av återfallsdata som sekvensmodellen repre- senterar.

Registeruppgifter om alkoholbruk, narko- tikabruk och våldsbrott förekommer obetyd- ligt oftare i socialgrupp 3 för B-gruppspoj- karna (tab. 11.4). K-pojkar i socialgrupp 1—2 registreras betydligt mindre för fylleri m.m. än pojkar ur socialgrupp 3 ()(2 = 3,89, df 1, p ( 0,05) och är över huvud taget inte registrerade för våldsbrott av något slag.

En vanlig uppfattning är att personer ur socialgrupp 3 registreras oftare för missbruk

Tabell 11.4 Förekomst av registeruppgifter om alkoholbruk, narkotikabruk och våldsbrott i socialgrupp 1—2 samt 3 Alkoholbruk Socialgrupp B—fall K-fall ): 1—2 32 48 % 2 6 % 34 33 % n = 67 B + 36 K 3 62 52 % 12 20 % 74 42 % n = 119 B + 59 K 2 186 B + 95 K Ej sign. ä2=13,89 Ej sign. p(0,05 Narkotikabruk Socialgrupp B-fall K-fall ): 1—2 6 9 % 1 (3 %) 7 7 % n = 67 B + 36 K 3 17 14 % 2 (3 %) 19 11 % n = 119 B + 59 K 2 186 B + 95 K Våldsbrott Socialgrupp B-fall K-fall 2 1—2 11 16 % 0 0 % 11 11 % n =67 B + 36 K 35 29 % 4 7 % 39 22 % 3 n=119B+59K

21868+95K

än personer med samma missbruksfrekvensi socialgrupp 1—2. Våra siffror ger knappast stöd å denna åsikt, eftersom vi finner helt obetydlig skillnad i registreringsfrekvens mel- lan socialgruppema men däremot stora skill- nader mellan B- och K-grupperna. Man kan med goda skäl förmoda att B-pojkama i högre grad använder alkohol än K-pojkarna (jfr kapitel 18) och att registreringen därför i högre grad är relaterad till ett verkligt missbruk än till socialgruppstillhörighet. De flesta fylleriregistreringama har skett efter 18 år. Det är troligt att man vid denna ålder inte längre bör dela upp personerna efter

familjens socialgrupp utan efter personens egen utbildningsnivå och yrkesinriktning. Hade vi haft tillgång till sådana data hade kanske fördelningarna sett annorlunda ut. En uppföljning av en sådan art är synnerligen angelägen som komplement till registerdata, som ju endast mäter negativa aspekter på samhällsanpassning.

11.2 Familjekonstellation

Av ungdomsskoleelever i Sverige kommer 49 % av pojkarna och 62 % av flickorna från ofullständiga familjer, dvs. familjer där mo-

dern inte är gift eller gift med annan man än den biologiska fadern eller där äktenskapet upplösts genom dödsfall eller skilsmässa (Gordan, Näs, 1969). överrepresentationen av barn från ofullständiga familjer bland bvn-fall och polisanmälda är dokumenterad i såväl svenska som utländska material (Jons- son , 1967; Olofsson, 197la; Glueck, 1934, 1950; Minkovsky 1966 m.fl.).

Beträffande självdeklarerad brottslighet är uppgifterna återigen motsägande. Nye (1958) fann endast en liten skillnad i uppgi- ven brottslighet hos barn från ”broken homes” jämfört med barn från fullständiga familjer. McDonald (1969) fann inte heller någon skillnad i brottslighet mellan barn från fullständiga och ofullständiga familjer. Hirschi fann en större procent brottsliga pojkar bland dem som bodde tillsammans med en styvfar än bland dem som bodde tillsammans med sina biologiska föräldrar eller tillsammans med modern enbart.

I Örebromaterialet (Olofsson, 1971a), kun- de man finna ett samband mellan familjetyp och självdeklarerade brott endast i social- grupp 3. Att ofullständig familj i och för sig ledde till ökad brottsbelastning hos pojkar- na, fanns inget belägg för.

Nye (1958) framhåller att trots små eller inga skillnader i brottslig belastning behand- lar domstol och övriga samhällsorgan barn från ofullständiga familjer annorlunda än barn som bor med sina biologiska föräldrar. Detta kan bidra till anhopningen av barn från ofullständiga familjer bland institutions- klientel.

— Från undersökningar av familjer, där fa- dern varit frånvarande långa tider, t. ex. under krigstid, på grund av sitt arbete eller av att äktenskapet upplösts, finns data som tyder på att pojkarna får lägre prestations- 1ust, svagare självkänsla, lättare påverkas av kamraterna samt att de är mer brottsligt aktiva än andra pojkar (jfr Bronfenbrenner, 1972 s. 112). Avsaknaden av fadern som identifikationsobjekt eller modell för hur en man skall vara sätter tydligen sina spår. Pojkarna blir osäkra på hur de skall spela sin roll som man. Antingen blir de för veka och

tillbakadragna eller också överdriver de sin manlighet genom asociala handlingar. Det är det sista reaktionssättet som kan ligga ba- kom den högre brottsligheten bland pojkar från splittrade familjer och deras sämre utveckling under uppföljningstiden.

”Kanske skulle man behövt nå”n pappa, så det vart nå'n ordning pålt.” ”Det blev väl lite väl slappt under skilsmäs- san. Lillbrorsan får göra vad han vill. Pappa var strängare han.”

(Citat från två B-pojkar)

Brotts- och kontrollgrupperna

Familjetyp är en av matchningsvariablerna. Till hel familj räknas alla pojkar, som bor tillsammans med sin biologiska mor och far vid undersökningstillfället eller blivit adopte- rade före l-årsåldern. Till splittrad familj hör familjer där mer aldrig gift sig eller gift sig med en annan man än den biologiska fadern, familjer som upplösts genom dödsfall eller skilsmässa samt adoptivfamiljer, där adoptio- nen skett efter 1 års ålder. Familjesituatio- nen vid undersökningstillfället redovisas i bilaga 12. Något mer än hälften av pojkarna ur splittrade familjer bor ensamma tillsam- mans med modern, i några enstaka fall tillsammans med fadern. De övriga har en styvfar, styvmor, fosterföräldrar eller bor tillsammans med far- eller morföräldrarna.

Matchningen har i detta sammanhang lyckats väl. B- och K-grupperna är varandra i det närmaste lika. Man kan däremot finna en viss skillnad mellan provundersökningens och huvudundersökningens B-grupper. Ande- len pojkar från splittrade familjer där det förekommer en styvfar är betydligt större i B-prov (p(0,001 ).

Pojkarna i B-prov kommer till 41 % och pojkarna i B—hus kommer till 36% från splittrade familjer. Motsvarande procenttal för ll—lö-åringar i Stockholm 1959 (n = 36 500) är 22 %. Risken att bli registre- rad för brott är alltså 1,7 gånger så stor för pojkar från splittrade hem jämfört med dem från fullständig familj (Carlsson, 2972; 5.

Krim.index B-hus K-hus Hel fam. Spl. fam. Hel fam. Spl. fam. 1 0 0 14 39 % 5 '29 % 2 3 3 % 2 4 % 7 19 % 6 35 % 3 21 22 % 11 20 % 7 19 % 1 6 % 4 38 40 % 27 50 % 6 17 % 3 18 % 5 34 35 % 14 26 % 2 6 % 2 12 % Summa 96 100 % 54 100 % 36 100 % 17 100 % Medeltal 4,07 3,98 2,28 2,53

33). Vi har alltså en överrepresentation av pojkar från splittrade familjer. Pojkamas självdeklarerade brottslighet vid undersök- ningstillfället (kriminalitetsindex) är dock lika stor i hel resp. splittrad familj (tab. 4.1 och 11.5).

Genom uppgifterna från mantalsblanket- terna och i någon mån från pojken själv och från föräldrarna2 kan man kartlägga när och varför familjen splittrats och när föränd- ringar i familjekonstellationen skett. Då upp- gifterna i huvudsak härrör från mantals- uppgifterna kan man tyvärr inte få informa- tion om fästmän eller fästmör som samman- bott med modern/fadem före undersök- ningstillfället. Det är alltså möjligt att en pojke som bor ensam med sin mor i en till synes oförändrad familjesituation haft flera ”styvfäder” under årens lopp.

Hypotes

Man kan anta, att orsaken till att en familj splittras kan ha samband med pojkens brottslighet. B-gruppens familjesituation för- väntas uppvisa fler förändringar än K-grup- pens. Förändringarna antas oftare bero på separation än på dödsfall, de förväntas oftare ha inträffat tidigt i pojkens liv och oftare nära i tiden till debutbrottet.

Resultat

Orsaken till splittring i familjen var i provundersökningen oftare separation ge- nom skilsmässa än genom dödsfall och utom-

äktenskaplig börd i B-gruppen jämfört med K-gruppen (p(0,01, Fishers exakta test, se bil. 13). Vi hade därför ingen anledning att revidera hypotesen inför prövning av huvud- undersökningens B- och K-grupper. I dessa återkom dock inte samma mönster som i provundersökningen. Här är B- och K-grupp relativt lika vad angår orsak till splittringen av familjen.

Flera förändringar i familjekonstellationen beroende på flera separationer och byten av fostrare är lika ovanliga i B- och K-grupper- na, med de informationer vi har tillgång till.

Första förändringen i familjekonstellatio- nen kan inte sägas ha inträffat tidigare för B-pojkama än för K-pojkarna, och andelen B-pojkar, för vilka någon förändring skett de senaste två åren, är endast obetydligt större än andelen K-pojkar. 1 Unga lagöverträdare 11 tar Gösta Carlsson upp tidsaspekten och konstaterar utifrån registerdata att tidiga miljöindikatorer, i det fallet anteckningar om kriminalitet och alkoholmissbruk hos familjemedlemmarna, socialhjälp och ingri- panden från bvn under åldern 0—7 år, inte är underlägsna senare indikatorer, dvs. under tiden 7 år till undersökningstillfället. Mate- rialet ger inte något stöd för en ”kristeori”, där bakgrunden till brottsligheten kan vara en akut kris i familjen.

Inte heller våra här presenterade data stöder någon kristeori. De ger heller inget belägg för att tidiga yttre förändringar i

'”: Pöjk- och hemintervjun innehåller inga direkta fragor om dessa förhållanden.

familjen skulle få djupare verkningar, som återspeglar sig i kriminalitet hos barnen. Det är troligen en stark förenkling att ta till den ökade skilsmässofrekvensen som orsak till den ökande ungdomsbrottsligheten. Men skilsmässor kan gå till på så många sätt. Man kan föregripa resultatredovisningen med att nämna, att relationerna mellan makarna i splittrade familjer, där styvfar eller styvmor finns, är betydligt sämre i B- än i K-grupper— na och att B-gruppens ”nya” familjer ofta karaktäriseras av gräl, oenighet och torftigt emotionellt klimat.

Vi kan alltså konstatera att skillnader mellan B- och K-grupperna i familjesitua- tionen under uppväxttiden i det närmaste är obefintliga, dvs. om man tar hänsyn till de ytliga uppgifter, som erhålls från mantalsver- ket. Matchningen i variabeln familjetyp har alltså lyckats över förväntan.

Follow-up-data

Vi finner ingen signifikant skillnad mellan hel och splittrad familj vad gäller självdekla- rerad brottslighet vid vämpliktsinskrivningen (Tabell 6.2). Beträffande registrerad brotts-

lighet vid 18 år är återfallsprocenten för pojkar från splittrade familjer något större för B-fallen men ej för K-fallen (tabell 5.6). Brottspoängen (antal brott gånger brottens svårighetsgrad) är något högre för gruppen pojkar ur splittrade familjer.

Vid uppdelning i sekvensklasser (tabell 11.6) framträder det förväntade mönstret i stora drag. I sekvensklass 2 är andelen pojkar ur hel familj drygt tre gånger så stor som ur splittrad. I de följande klasserna ökar ande- len ur splittrad familj ju kraftigare åtgärder som vidtagits. De som efter 18-årsdagen återfallit i brott kommer proportionellt nå- got oftare från splittrad familj än de som ej begått brott efter 18-årsdagen.

Fler pojkar från splittrade hem har alltså återfallit i brott efter 18 år (59 % mot 40 % ur hel familj). Placering har oftare tillgripits för pojkar från splittrade familjer såväl före 18 år (34 % mot 22 %) som efter 18 år (34 % mot 21 %) — (tabell 11.3).

I kontrollgrupperna märks sambandet mellan sekvensklasstillhörighet och familje- typ mindre. Från splittrade familjer har 28 % och från hel familj 20 % registrerats för brott. Efter lS-årsdagen har 17 % mot 8 % begått brott.

Tabell 11.6 Andelen pojkar ur splittrade familjeri de olika sekvensklasserna

B—prov + B-hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning utredningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n= 24 % 29 % 39 % 40 % 29 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 38 % 46 % 45 % 50 % 47 % 2 26 % 35 % 42 % 49 % 38 %

K-prov + K-hus N = 95

Sekvens- 0 klass n=7 3 36 % Sekvens- 1 —9 klass n=2 2 45 % 94 SOU 1973 : 25

Något samband mellan förekomst av regis- teranteckningar om alkoholbruk, narkotika- bruk och våldsbrott å ena sidan och familje- typ är knappast märkbart. Det går dock ofta i den av tradition förväntade riktningen (tabell 11.7).

Om man kombinerar matchningsvariabler- na socialgrupp och familjetyp å den andra visar sig den relativa risken att åka fast vara 3,7 gånger så stor för pojkar ur socialgrupp 3/splittrad familj som för pojkar ur social- grupp 1—2/he1 familj efter de beräkningsme- toder som Gösta Carlsson använder i Unga lagöverträdare II (Carlsson, 1972, s. 29, se även fig. 14.3). Pojkar ur socialgrupp 1—2/hel familj har dessutom den gynnsam- maste utvecklingen i både B- och K-grupper- na (tabell 11.8). Pojkar från splittrade famil- jer i socialgrupp 3 däremot har den högsta återfallsprocenten och registreras oftast även efter 18 år. De har den högsta andelen som anstaltsplacerats före och dock återfaller efter 18 år. Den betydligt sämre utveck- lingen för pojkar i socialgrupp 3/splittrad familj är lika markant även sedan hänsyn tagits till deras egen uppgivna brottslighet. Det är alltså inte detta stratums höga brotts- liga aktivitet före 15 år som står bakom den sämre utvecklingen. Även bland de lågt brottsligt belastade har socialgrupp l/hel familj bättre prognos än söcialgrupp 3/splitt- rad familj i både B- och K-gruppen.

Strata socialgrupp 3/hel familj och social- grupp l—2/splittrad familj intar en mellan- ställning. Man kan dock konstatera att poj- karna i den förra före 18 år i högre utsträck- ning omhändertagits för samhällsvård i B- gruppema och oftare fått övervakning i K-grupperna. an behandlar alltså barn från socialgrupp 3/hel familj något strängare än barn från socialgrupp 1—2/splittrad familj. Båda dessa grupper har nämligen samma kriminalitetsindexmedelvärden och lika hög självdeklarerad brottsbelastning vid vpl- inskrivningen.

Den strängare behandlingen kan dock hänga samman med att pojkarna ur social- grupp 3/hel familj, trots lika högt självde- klarerat brottsbelastningsmedelvärde vid un-

Tabell 11.7 Förekomst av registeruppgifter om alkoholbruk, narkotikabruk och vålds- brott i hel och splittrad familj

Alkoholbruk

Familjetyp B-fall K-fall Z

Hel 57 50% 8 14% 65 37% n=115 B+59 K

Spl. 37 52% 6 17% 43 40% n=7l B+36 K

2 186 B+95 K

Narkotikabruk

Familjetyp B-fall K-fall E

Hel 13 11% 1 2% 14 8% n=115 B+59 K

Spl. 10 14% 2 6% 12 11% n=71 B+36 K

): 186 B+95 K

Våldsbrott

Familjetyp B-fall K-fall E

Hel 27 23% 2 3% 29 17% n=115 B+59 K

Spl. 19 27% 2 6% 21 20% n=71 B+36 K

2 186 B+95 K

dersökningstillfället och vid vpl-inskriv- ningen, blivit registrerade för betydligt fler och gravare brott (formell bedömning) än pojkarna ur socialgrupp 1—2/splittrad familj, troligen beroende på att de begått brott med hög upptäcktsrisk.

11.3 Äldersfaktorn

Både registrerad och självdeklarerad brotts- lighet stiger brant från 10—11-årsåldern fram till 15-årsåldern för att sedan långsamt avta (Sveri, 1960; Rengby, 1966; Elmhorn, 1969; Olofsson, 1971a). Från undersökningar av självdeklarerad brottslighet får vi veta att de flesta pojkar begår ett och annat brott redan under låg- och mellanstadiet. Den kvantita-

Tabell 11.8 Brottslig utveckling för pojkari olika strata (procent av antalet i varje stratum)

B-prov + B-hus N=186 Stratum n Ej Brott ef- Sekvensklass återfall ter 18 år 7+9 9 Soc.gr. 1—2/hel fam. 40' 45 % 35 % 20 % 10 % ” " l—2/spl. fam. 272 27 % 43 % 35 % 24 % " ” 3/hel fam. 753 22 % 52 % 37 % 15 % ” ” 3/spl. fam 44 14 % 61 % 50 % 41 % ' 3 döda 2 2 ” 3 1 död K-prov + K-hus N=95 Stratum n Ej Brott Brott Sekvensklass brott men ej efter återf. 18 år 7+9 9 Soc.gr. 1—2/hel fam. 25 92 % 0 % 8 % 0 % 0 % ” ” 1—2/sp1. fam. 11 91 % 0% 9% 0% 0% ” ” 3/hel fam. 34 71 % 15 % 9 % 3 % 0 % " ” 3/spl.fam. 25 64 % 12 % 20 % 8 % 4 %

tiva ökningen (ökningen av andelen pojkar som över huvud taget begått något brott) under de första tonåren är ganska liten. Den kvalitativa ökningen däremot är avsevärd. Antalet brott varje person begår ökar. Brot- ten övergår från rena pojkstreck och baga- tellbrott till allvarligare brott: bedrägerier, inbrott, mopedstölder osv.

Beteendemässigt är 14—15-årså1dern en kritisk period, Uppföljningsundersökningar och undersökningar som studerat barn i olika åldrar (t. ex. Örebroprojektet och UG—projektet) ger resultat som tydligt visar fler disciplinproblem, sämre trivsel i skolan etc. i dessa åldrar. Resultaten visar också att problemen avtar efter dessa år. Eleverna mognar, får en egen identitet, nya åtagan- den, nya förpliktelser och nya mål.

Brottsgrupperna

Fördelningen av åldern vid debutbrottet uppvisar den för brottsligheten så typiska kurvan (fig. 11.1).

Vem som åker fast för polisen verkar till dels bero på slumpen men har också sam- band med den brottsliges intelligens, hans allmänna uppträdande, vilken typ av brott han begått och hur pass brottsligt aktiv han är (Olofsson, 1971a). Det är därför skäligt att anta, att våra hos polisen debuterande pojkar har en högre brottsbelastning än flertalet i

Figur 11.1 Fördelning av brottsdebutering efter ålder vid brottstillfället. B-prov + B-hus

sa 46 27 31 Ålder H 12 13 14 å.. SOU 1973:25

Tabell 11.9 Kriminalitetsindex för debu- tanter i åldern 11—13 år och 14—15 år

B-hus Ålder Kriminalitetsindex 2—3 4 5 2 11—13 13 19% 26 38% 30 43% 69 100% 14—15 24 30% 39 48% 18 22% 81 100%

x2=7,92, df 2, p(0,02

sin åldersgrupp. Fördelningen av kriminali- tetsindex (fig. 4.1) visar att så är fallet.

Det är också rimligt att anta att pojkar som debuterar tidigt, då brottsligt beteende är relativt ovanligt och av ett ofta bagatell- artat slag, är mer brottsligt aktiva än flertalet i sin åldersgrupp. De pojkar som debuterari polisregistret under den tid då brottslighet ingår som ett i stort sett normalt inslag i pojkars liv bör rimligen bilda en mer hetero- gen grupp med större variation i den brottsli- ga intensiteten, eftersom de registrerade då har en stor rekryteringsbas. Kriminalitetsin- dex är också signifikant högre för B-pojkari åldern 11—13 år än för pojkar som debuterar senare (tabell 4.1 och 11.9).

Follow-up-data

Det finns goda skäl att anta att de pojkar som debuterar tidigt inte bara har högre självdeklarerad brottsbelastning vid debut- brottstillfället utan även till större procent består av gravare fall med en mindre gynn- sam utveckling i kriminellt hänseende. I de

flesta undersökningar av ungdomsbrotts- lingar hävdas att de börjat sin brottsliga bana tidigt, dvs. i en ålder då brottsliga aktiviteter ännu är ovanliga (Glueck, 1950; Mc Cord, 1959; Jonsson, 1967 m.fl.). De yngre brottsdebutantema har dessutom en sämre prognos därför att de har de brottsliga åldrarna med hög registreringsrisk framför sig, medan de äldre har denna period bakom sig, vilket innebär en betydligt lägre risk att åka fast.

Pojkarna i 14—15-årså1dern är troligen i betydligt större utsträckning inne i en fri- görelseprocess och i vissa fall en akut puber- tetskris. Detta måste återspeglas i intervjun och gör det också tydligt i många fall. Trots detta har de yngre debutanterna genom- gående sämre utveckling under uppföljnings- tiden!

Pojkar som debuterat i åldern 11—13 år deklarerar fler brott vid vpl-inskrivningen och de har en avsevärt högre brottspoängi registrerad brottslighet vid 18 år än de äldre debutanterna. De har även i större utsträck- ning begått brott efter 18-årsdagen och i större utsträckning begått brott, trots att de före 18-årsdagen varit placerade i fosterhem eller på anstalt för sitt brottsliga beteende.

Anteckningar om narkotikabruk och våldsbrott förekommer oftare bland de yng- re debutanterna och de har oftare än de äldre blivit anstaltsplacerade efter 18-årsda- gen (tabell 11.10). Stegringen i symptom på asocialitet av ovan nämnt slag ökar genom- gående för varje åldersklass mellan 1 1 och 15 år. Den höjda registrerade brottsligheten hos

Tabell 11.1 0 Jämförelse mellan tidiga och sena brottsdebutanter

Ålder

l l — 13 14 — 1 5 Krim. index M = 4,22 M = 3,89 B-hus Självdekl. brottsl. vpl M = 6,17 M = 5,08 B-hus Registr. brottsl. 18 år M = 12,68 M = 4,43 B-prov + B-hus Brott >18 år 54 % 40 % B-prov + B-hus Samhällsvård (18 år,

brott > 18 år (sekv.kl.9) 34 % 14 % B-prov + B-hus Alkoholmissbruk 50 % 51 % B-prov + B-hus Narkotikabruk 16 % 9 % B-prov + B-hus Våldsbrott 36 % 15 % B-prov + B-hus Institutionsplac. >18 år 32 % 20 % B-prov + B-hus

de unga debutanterna under uppföljningsti- den motsvaras dock inte av så högt kriminali- tetsindex vid undersökningstillfället, ty om man konstanthåller kriminalitetsindex har ] 1—13-åringarna en betydligt gravare utveck- ling. Det är alltså troligt att de yngre i högre omfattning än de äldre står under inverkan av den B-faktor som vi tyckt oss kunna spåra men ännu inte kunnat identifiera.

Kontrollgruppema

Kontrollpojkarna har uttagits för att parvis matcha en brottsdebutant. Gösta Carlsson (SOU 1972: 76, kap. 3.9) påpekar att vi genom uttagningsförfarandet utsätter K- gruppen för en selektionseffekt, eftersom K-pojken endast kunde tas ut av pojkar som ej debuterat hos polisen. För de allra yngsta har ännu ett mycket litet fåtal gallrats ut och selektionseffekten är därför negligerbar. Men för de äldre, i åldern 14—15 år, blir urvalsef- fekten större. Risktiden för dem har i det närmaste löpt ut och ett betydligt större antal pojkar som åkt fast har sorterats bort. Vi har därför anledning att förmoda att även i K-grupperna de äldre pojkarna får en något mer gynnsam utveckling än de yngre. Denna skillnad bör dock vara betydligt mindre än för B-fallen, eftersom risken att debutera mellan 11 och 15 år kan beräknas till endast 5 % (Carlsson, 1972, kap. 3.4).

Eftersom endast ett fåtal K-pojkar över huvud taget återfinns i registren, blir follow— up-data osäkra. De olika kriterierna på brotts- lighet och asocialitet ger små och icke signifikanta skillnader mellan yngre och äld- re K-pojkar, De yngre (med längre risktid) har dock registrerats för brott före 18-års- dagen oftare än de äldre (17 % mot 6%).3 Dessa obetydliga åldersskillnader gör att vi i fortsättningen för K-pojkarnas del helt kan bortse från åldersfördelningen vid undersök- ningstillfället. Då K-gruppen standardiseras, dvs. räknas om till en normalgrupp pojkar efter den metod som Carlsson (1972) utarbe- tat, tas heller ingen hänsyn till åldersfaktom.

Sedan länge har kriminalitet ansetts förbun- den med låg socio—ekonomisk nivå. Den officiella statistiken och undersökningar bå- de i Sverige och utomlands har ofta noterat att personer ur socialgrupp 3 är mer brotts- ligt aktiva än personer ur högre socialgrup- per. Senare undersökningar av självdeklare- rad brottslighet har emellertid gett motstri- diga resultat. Vad angår klientelundersök- ningens brottsmaterial är socialgrupp 3 över- representerad i jämförelse med normalbe— folkningen i Stockholm. Risken för en pojke i åldern 1 1—15 åri denna socialgrupp att åka fast är knappt två gånger så hög som för en från socialgrupp 1—2 (Carlsson, 1972 s. 31), vilket, som Carlsson framhåller, får anses som en måttlig riskökning eftersom genom- snittsrisken att åka fast kan beräknas till endast 5 %.

Sambandet mellan brottslighet och social- gruppstillhörighet är sålunda i själva verket ganska svagt, något som förklarar varför resultaten av de självdeklarerade uppgifterna blivit motstridiga.

Socialgruppstillhörighet har i klientelun- dersökningen använts som en matchnings- variabel, men detta har inte lyckats helt tillfredsställande. K-grupperna har kommit att innehålla proportionellt fler pojkar ur socialgrupp l än B-grupperna.

Att personer i socialgrupp 3 skulle vara mer utsatta för registreringar beträffande alkoholmissbruk än personer med samma missbruksfrekvens i socialgrupp 1—2 ger uppföljningsdata inget belägg för. Registre- ringen verkar vara relaterad till missbruk oberoende av socialgruppstillhörighet.

Familjetyp har också av tradition varit en stabil variabel i kriminologiska undersök- ningar. Senare undersökningar har dock givit resultat, som ifrågasatt denna variabels all- mängiltighet som ”orsak” till brottslighet. I vårt material kan man utläsa en något mer än dubbel risk att bli polisregistrerad för pojkar från splittrade familjer jämfört med pojkar

3 x1 = 2,94, df 1, 0,05(p(0,10

från hela familjer (Carlsson, 1972 s. 34), en riskökning som även den kan bedömas som måttlig.

B- och K-grupperna skiljer sig inte från varandra avseende tidpunkt för förändringen i splittrade familjer, ej heller beträffande orsaken till splittringen eller antalet föränd- ringar i familjekonstellationen.

Kriminalitetsindex ger inga skillnader vare sig mellan socialgrupperna eller mellan typer- na av familj, vilket ytterligare förstärker intrycket av att dessa två variabler är på väg att spela ut sin roll som kriminogena fakto- rer i skolåldern.

Vid uppföljningen visar sig dock social- grupp 3 ha högre både registrerad och självdeklarerad brottslighet samt ett något sämre utgångsläge i sekvensmodellen. Famil- jer i låg socialgrupp har tydligen svårare att avleda asocialt beteende när det väl har börjat. Samma sak gäller för pojkar från splittrade familjer. Denna skillnad mellan socialgrupperna kan dock helt eller delvis förklaras av att man i brottsenkäten vid vpl-inskrivningen valt frågor om brott som huvudsakligen begås av personer i social- grupp 3 och som man ”åker fast” för och underlåtit att fråga om ”manschettbrotten”.

Vi har under de senaste decennierna haft en stigande social utjämning och fört en politik, som aktivt försökt utjämna klasskill- nader. Samtidigt har skilsmässor blivit vanli- gare och inställningen till ensamma mödrar har blivit tolerantare. Man söker andra sam- levnadsformer än den traditionella far- mor-barnfamiljen. Det är därför fullt förklar- ligt att socialgrupp och familjetyp successivt får mindre och mindre betydelse som fakto- rer som påskyndar en social utstötning. I detta avseende är klientelundersökningen en ”gammal” undersökning. I senare undersök- ningar ger socialgrupp och familjetyp än mindre utslag, och ett starkt samband med brottslighet kvarstår endast i kombinationen av låg utbildning och ofullständig familj (Olofsson, 1971a). Detta stratum har i klien- telundersökningen en relativ risk att bli polisregistrerad mellan 11 och 15 år som är 3,7 gånger så hög som stratum socialgrupp

1—2/hel familj. Trots detta är den statistiska effekten relativt obetydlig, då man jämför den med andra variablers effekt i det nivå- diagram som Carlsson utarbetat (se figur 14.3). Pojkar i detta stratum har också en betydligt sämre utveckling än pojkar i social- grupp 1—2/he1 familj både i B- och i K-grup- perna även sedan hänsyn tagits till pojkarnas uppgivna kriminella belastning (krim. index). Övriga strata intar en mellanställning. Högt brottsligt belastade pojkar i socialgrupp 1—2/hel familj har alltså betydligt bättre prognos än lika brottsligt belastade i social- grupp 3/splittrad familj.

Av pojkarna i brottsgruppen är det de yngsta debutanterna som har den sämsta utvecklingen i alla avseenden, även sedan man konstanthållit kriminalitetsindex, dvs. deras självdeklarerade brottslighet jämförd med åldersgruppstillhörigheten. Den B-fak- for, som vi i kap. 5.3 och 8.5 kunde hänföra till B-grupperna och som ökar deras sårbar- het i kriminellt avseende, verkar framför allt att drabba pojkar ur socialgrupp 3 och pojkar ur splittrade familjer. Framför allt då dessa variabler kombineras med varandra träder B-faktorn i funktion. B-faktorn drab- bar också de helt unga debutanterna i högre grad än de äldre.

1 en förstudie av undersökningsresultaten (Humble och Settergren, 1965 s. 156) fram- kastar Gitte Settergren en hypotes om varför vissa pojkar åker fast tidigare än andra med samma egentliga brottsliga aktivitet. ”De som åker fast tidigt ser ut att ha mer allvarliga psykiska störningar. Därför beter de sig kanske avvikande och/eller verkar stämplade av en socialt och psykologiskt dålig miljö. De kan därigenom provocera till polisanmälningar och polisingripanden även för ganska bagatellartade brott, vilka hos mer normala och vanliga pojkar betraktas som pojkstreck.”

B-faktorn skulle då, om detta antagande visar sig riktigt, vara en miljömässigt och personlighetsmässigt sämre utrustning.

En annan förklaring till den sämre utveck- lingen för de tidiga debutanterna (och för B-gruppen jämfört med K-gruppen) skulle

kunna vara en stigmatiseringseffekt. De har alltför tidigt kommit i kontakt med sociala myndigheter som visserligen inte annat än i sällsynta fall tillgripit mera genomgripande åtgärder (se kap. 7.1) men dock talat med skola, lärare och föräldrar och kanske hos dem väckt negativa förväntningar. För åt- skilliga pojkar har t. ex. skolan utdelat be- straffning i form av sänkt uppförandebetygi anledning av brottet. Dessa pojkar har fått ögonen på sig, vilket kan förklara den höga registrerade brottsligheten i förhållande till den måttliga självdeklarerade vid 18 års ålder.

Är denna hypotes sann, så är B-faktorn en stigmatiseringseffekt och vi kommer då inte att finna några större miljö- eller personlig- hetsmässiga skillnader mellan B- och K-grupp eller mellan yngre och äldre debutanter, om kriminalitetsindex hålls konstant.

12. Hem- och uppväxtbakgrund

Detta kapitel behandlar den yttre sociala miljö, som pojkarna växer upp i. Det är här fråga om bakgrundsfaktorer, som pojkarna själva har små möjligheter att påverka och som ligger utanför deras kontroll. Det är dock inte otänkbart att dessa faktorer kan ha stor betydelse för hur pojkarna utvecklas. Dessa yttre faktorer påverkar dock troligen pojkarnas beteende i mindre grad än faktorer med vilka de direkt interagerar, t. ex. upp- fostran och emotionella kontakter. Vi får därför vänta oss relativt låga samband mellan den yttre sociala miljön och kriminalitet. Vi kan dock på goda grunder ställa hypoteser om dessa sambands riktning och styrka. Dålig bostadsstandard och dålig ekonomi är tröttande och bekymmersamt för föräld- rarna och kan påverka trivseln i familjen. Familjen har inte råd till meningsfylld rekre- ation på sin fritid. Utrymmet i hemmet tillåter inte att barnen kan ta hem kamrater eller att de leker inomhus. Trängseln kan ge upphov till irritation 'och onödigt tjat. Bar- nen mer eller mindre tvingas ut, med mins- kad föräldrakontroll som följd. Dessa mate- riella faktorer kan alltså indirekt påverka barns sociala beteende därför att föräldrarna får mindre tillfälle att övervaka dem, till- rättavisa dem och träna dem i socialt accep- terat beteende. Barnen utsätts i högre grad för kamratgruppens inflytande och blir ock- så mer beroende av den. De blir utsatta för stort frestelsetryck då de går in i portgångar

eller varuhus för att värma sig eller förströ sig.

Bristen på tillgångar, materiella och andli- ga, ställer hela familjen utanför välfärds- och utbildningssamhället. Detta kan leda till alie- nation och outsiderkänslor, i första hand hos föräldrarna men även hos barnen. Framför allt i skolan kan barnen få stora svårigheter att tillgodogöra sig undervisningen, därför att de är verbalt och kulturellt otränade (jfr Bernstein, 1961).

Samhällsingripanden av repressiv art (regi- strering av familjemedlemmar i kriminal- registret, kontrollstyrelsens och nykterhets- nämndens register) kan lätt resultera i out- siderattityder, som medvetet eller omedvetet överförs till barnen. Det är också troligt att föräldrar, som dömts för brott och är kända för alkoholmissbruk, är dåliga modeller för sina barn. Detta behöver inte innebära att de medvetet överför avvikande normer. En an- senlig mängd undersökningar ger vid handen att samhällets ramnormer delas av flertalet, fängelseklientelet inberäknat (se kap. 1). Föräldrarna kan dock, trots att de försöker inpränta laglydnad och återhållsamhet, fun- gera som avvikande modeller.

Alkoholmissbruk, gräl och oenighet mel- lan föräldrarna tär på föräldrarnas krafter och ger hemmet en otrivsam prägel. Barnen söker sig ut till kamrater ofta med större asocial utlevelse som följd (se kap. 16)—.

En viss stabilitet i uppväxtmiljön krävs för

att den sociala inlärningen skall fungera acceptabelt. Fostrarbyten, barnhemsvistelser mer än under någon kort period under moderns sjukdom eller barnsbörd, foster- hemsplaceringar och täta flyttningar kan allvarligt skada barnens trygghetskänsla och göra dem oroliga och besvärliga, vilket i sin tur påverkar deras omgivning, som i sin tur inte orkar med barnen — i den sedvanliga onda spiralen.

Ovanstående genomgång får bilda bak- grund till de hypoteser som ställs för varje variabel.

12.1. Bostadsstandard

I variabeln bostadsstandard,l som är S-gra- dig, har man tagit hänsyn till bostadens grad av modernitet, antal personer per rum, före- komst av eget rum eller egen vrå för pojken samt familjens trivsel med bostaden.

Skalsteg 1. Mer än 3 personer per rum. Dålig lägenhetsstandard och ej alla mo- derna bekvämligheter. Vantrivsel med lägenhet och bostadsområ- de.

Skalsteg 5. Stora utrymmen, alla modemite- ter. Pojken har eget rum eller egen vrå. Trivsel med lägenhet och bostadsområde.

Hypotes

B-gruppen förväntas innehålla fler, som har en mycket låg bostadsstandard. Skillnaden mellan B- och K—grupp förväntas dock vara måttlig.

Resultat Provundersökningen

Skillnaden mellan B och K är signifikant på 5%—nivån med tecken-test och med t-test (Tab. 12.1). Hypotesen reviderades inte inför prövningen i huvudundersökningen.

Tabell 12.1 Bostadsstandard.(Medeltal) Provundersökningen

Soc.gr.1—2 Soc.gr. 3

Hel B 3,0, B 2,5 familj K 4.1 K 2.7

Splittrad B 3,8 E 3,2 familj K 4.0 K 3,4

Totalt B 3,0, K 3,3

* Signifikanta skillnader på minst 5%—nivån..

Huvudundersökningen

Soc.gr.1—2 Soc.gr. 3

Hel B 3,3* B 2,7 familj K 3,8 K 2,6

Splittrad B 3,3 B 2,6 familj K 3,8 K 2,5

Totalt B 2,9 K 3,1

* Signifikanta skillnader på minst 5%-nivån.

Huvudundersökningen

I huvudundersökningen finner vi ingen skill- nad mellan B- och K-gruppen, ej helleri den ”plus”-variabel där vi erhållit information från hemintervjun.

Vid en fingranskning av de i variabeln bostadsstandard ingående delfaktorema (hyreshus, villa, förekomst av inneboende, eget rum för pojken, lägenhetens standard och familjens upplevelse av trivsel eller an- ledning till vantrivsel) framträder likheterna mellan B- och K-gi'uppen mycket tydligt (bil. 14). Inte i någon av dessa delfaktorer kan man finna någon märkbar skillnad.

Follow-up

Man kan spåra en svag samvariation mellan sekvensklasstillhörighet och låg bostads- standard, speciellt i B-gi'upperna. Av dem

' Om inget annat nämnes bygger variabeln på pojkens uppgifter från intervjun med honom.

som inte återfaller (sekv.kl. 2) har endast 18 % haft mycket låg bostadsstandard. För dem som fått övervakning eller blivit placera- de före l8-årsdagen och dock återfallit efter 18-årsdagen (sekv.kl. 7 och 9) har bostads- standarden varit låg i 40 %.

12.2 Materiell standard

Variabeln bygger på en rad frågor om kapi- talvaror, semestervistelser, veckopengar, pre- numeration på tidningar samt om problem med ekonomin. Det är viktigt att komma ihåg att variablerna bostadsstandard, mate- riell standard och kulturell standard bygger på pojkens uppgifter och att han troligen sällan är insatt i familjens ekonomi, känner föräldrarnas musik- och litteratursmak osv. Bilden av familjens ekonomiska och ma- teriella standard kan ibland fördunklas ge- nom att pojken uppger ekonomiska problem som ”att det är svårt att få pengarna att räcka till” samt ”att mamma klagar över för lite hushållspengar”, trots att antalet kapital- varor, resor och dylikt tyder på god ekono- misk standard. I andra fall återigen, där allt tyder på torftighet och knapp ekonomi, anger pojken inte svårigheter med ekonomi eller hushållspengar. Hänsyn till dessa upp- gifter hos pojken har därför endast tagits, där samtliga uppgifter tyder på god resp. dålig ekonomi. Pojkens uppgifter om ekono- midiskussioner i hemmet har däremot in- direkt påverkat bedömningen av hemat- mosfär, relationen mellan föräldrarna osv.

Skalsteg 1. Dålig ekonomi. Pengar fattas of- ta. Få eller inga kapitalvaror. Pojken får avstå från veckopeng. Skalsteg 5. God ekonomisk standard. Flera kapitalvaror. Resor på semester. God veckopeng.

Hypotes

B-gruppen förväntas ha lägre materiell stan- dard och fler ekonomiska bekymmer än K-gruppen.

Resultat Provundersökningen

Variabeln skiljer inte mellan B- och K-grupp (tab. 12.2). Då även andra undersökningar visat låga samband mellan inkomst och brottslighet (Olofsson, 1971a; Carlsson, 1972) reviderades hypotesen. Vi förväntar oss sålunda inga skillnader mellan B- och K-grupp i huvud-us.

Huvudundersökningen

Som väntat fann vi inte här några skillnader mellan B- och K-grupp. Man märker genom- gående att socialgrupp 1—2 har bättre mate- riell standard än socialgrupp 3 och att splittrade familjer har sämre standard än fullständiga, men detta gäller såväl B- som K- grupperna.

Follow -up

Materiell standard har inte något nämnvärt samband med utvecklingen mot konformitet eller kriminalitet sådan den ter sigi sekvens- modellens utfall.

Tabell 12.2 Materiell standard. (Medeltal) Provundersökningen

Soc.gr.1—2 Söc.gr. 3

Hel B 2,8* B 2,4 familj K 4,3 K 2,5

Splittrad B 3,4 B 2,2 familj K 3,2 K 2,6

Totalt B 2,6 K 2,9

Huvudundersökningen

Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3

Hel B 3,3 * B 2,3 familj K 3,7 K 2,4

Splittrad B 2,9 B 1,8 familj K 3,3 K 2,1

Totalt B 2,8 K 2,9 * Signifikanta skillnader

Variabeln bygger på frågor till pojken om föräldrarnas bok- och tidningsval, val av musik, TV-program och fritidssysselsättning, deras utbildning och fortbildning, förenings- verksamhet m.m. Variabeln har i vissa fall varit svårbedömd, eftersom åtminstone yng- re pojkar inte vetat vad deras föräldrar brukar läsa eller vilka TV-program de före- drar.

Skalsteg 1. Få böcker. Ej dagstidning regel— bundet, endast kvällstidning då och då. Preferens endast för en- kel underhållning. Inga kulturel- la intressen. Ingen utbildning över folkskolan. Ingen vidareut- bildning eller kvällskurser. Många böcker (som läses). Kvali- ficerad litteratursmak. Dagstid- ningar och specialtidskrifter. Uppskattar program som sam- hällsdiskussioner, teaterföreställ- ning o. d. Skalsteg 5.

Hypotes

Låg kulturell standard förväntas vara vanliga- re i B- än i K-gruppen och ha samband med en i kriminellt avseende ogynnsam utveck- ling.

Resultat Provundersökningen

Varken med tecken-test eller med t-test finner vi några signifikanta skillnader (tab. 12.3). Då hypotesen ansågs vara väl grundad, reviderades den dock inte inför prövningen på det större material som huvudundersök- ningen har.

Huvudundersökningen

På detta större material fann vi en skillnad mellan B- och K-grupp, som var signifikant

Provundersökningen

Soc.gr. 1—2 Soc. gr. 3

Hel B 2,8* B 2,8 familj K 4,0 K 2,8

Splittrad B 3,2 B 3,0 familj K 3,4 K 2,8

Totalt B 2,9 K 3,1

Huvudundersökningen

Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3

Hel B 3,2, B 2,7 familj K 3,8 K 2,7

Splittrad B 3,1 B 1,9 familj K 3,8 K 2,5

Totalt B 2,7, K 32

* Signifikanta skillnader

på ] %-nivån i såväl den variabel som bygger på pojkens egna uppgifter som i den ”plus”-variabel, där information från föräld- rarna tillkommer.

I båda materialen är skillnaderna störst i socialgrupp 1—2. För B-pojkarna har den kulturella standarden bedömts tämligen lika i socialgrupp 1—2 och i socialgrupp 3. För K-pojkar har i både prov- och huvudunder- sökningen den kulturella standarden be- dömts genomgående högre i socialgrupp 1—2 än i socialgrupp 3.

Follow-up

Kulturell standard har mycket svaga sam- band med brottslig utveckling i B-grupperna. I K-grupperna syns sambandet tydligare. 1 sekvensklass 0 har 19 % låg kulturell stan- dard medan 55 % av sekvensklass 1—9 har samma låga standard.

12.4 Förekomst av någon familjemedlem i kriminalregistret eller kontrollstyrelsens re- gister

Från kriminalregistret och kontrollstyrelsens register har vi inhämtat uppgifter om regi- streringar av pojkarnas familjemedlemmar från pojkarnas födelse fram till undersök- ningstillfället. Enstaka fylleriförseelser har ej medtagits.

Hypotes

B-gruppen förväntas oftare än K-gruppen ha någon familjemedlem som förekommer i kriminalregistret eller kontrollstyrelsens re- gister.

Resultat Provundersökningen

I omkring en fjärdedel av B-pojkarnas hem och en femtedel av K-pojkarnas hem före- kommer det att någon familjemedlem är registrerad hos kontrollstyrelsen (enstaka fylleriförseelser e. d. undantagna). Skillna- den mellan B- och K-grupp är ej signifikant (tecken—test).

Någon signifikant skillnad mellan före- komst i kriminalregistret av familjemedlem- mar i B-gruppen och i K-gruppen föreligger heller inte (bil. 15). Trots att resultaten endast ger svagt stöd åt hypotesen, revidera- des inte denna.

Huvudundersökningen

Inte heller här kan man konstatera någon signifikant skillnad mellan B- och K-grupp beträffande familjemedlemmars förekomsti kriminalregistret eller kontrollstyrelsens re- gister (bil. 15). I båda undersökningarna är någon form av registrering vanligare i social- grupp 3 än i 1—2 samt vanligare i splittrad familj än i hel (tab. 12.4). Detta gäller dock både B- och K-gruppen. Det är anmärknings- värt med den höga procenten fall där bland

Tabell 12.4 Förekomst av någon familje- medlem i kriminal- och/eller kontrollstyrel- sens register

Provundersökningen

Soc.gr. 1—2 Soc. gr. 3

Hel B 0% B 39% familj K 0% K 19% Splittrad B 40% B 31% familj K 40% K 29% Totalt B 31% K 21% Ålderll—l3år B 29% K 19% Ålder 14—15 är B 33% K 24% Huvudundersökningen Soc.gr.1—2 Soc.gr.3 Hel B 29%... B 31%... familj K 11% K 11% Splittrad B 57% B 71% familj K 61% K 82% Totalt B 43% K 32% Ålderll—13år B 46% K 28% Ålder 14—15år B 39% K 38%

* Signifikanta skillnader på minst 5%-nivån

ofullständiga familjer någon familjemedlem är registrerad. '

Det är dock i hel familj, som skillnaden mellan B- och K-grupp är störst. B-pojkama kommer här mer än dubbelt så ofta från hem där någon familjemedlem är registrerad.

Trots att man inte kan konstatera någon signifikant skillnad mellan B- och K-gruppi stort beträffande förekomst av någon famil- jemedlem i registren har vi en kvalitativ skillnad mellan grupperna. Familjemedlem- mar som registrerats i B-grupperna har re- gistrerats fler gånger och anstaltsplacerats i större utsträckning enligt kontrollstyrelsens uppgifter än de i K-gruppen. De har fler

domar och fler ovillkorliga fängelsestraff för längre tidsperioder än K—gruppens familje- medlemmar enligt uppgifter från kriminal- registret (bil. 15). Hypotesen kan därför sägas få visst stöd av resultaten.

Follow-up

Vid uppdelning av pojkarna i sekvensklasser kan man konstatera ett samband mellan registrering av någon familjemedlem och bvn:s åtgärd samt med en något större tendens att återfalla i brott efter 18 år (tab. 12.5). Sambandet i K-grupperna är dock svagt, ty 69 % av K-pojkarna från hem, där någon person återfinns i registren, har över huvud taget inte begått något registrerat brott. Här som på så många andra ställen finner vi att B-pojkama är mer sårbara än K-pojkarna. Att far t.ex. förekommer i kriminalregistret har tydligen inte ioch för sig någon menlig inverkan på pojkens anpass- ning, åtminstone inte om registreringen är av engångskaraktär, som oftast är fallet i K- grupperna.

Variabeln bygger på frågor om hur ofta pappa och mamma drycker vin, grogg eller snaps, om han/hon brukar bli berusad och i så fall hur han/hon uppträder och om hur pojken upplever detta m. rn. Skalan är S-gra- dig, där skalsteg l motsvarar helnykterism och skalsteg 5 att föräldern ofta dricker och även ofta uppträder berusad i hemmet. I några fall berättar pojken att fadern varit missbrukare men nu slutat och är helnykte- rist. I de fall, där pojken har tydliga minnen från tiden, då hans far var alkoholmissbru- kare, har skalsteg 5 använts trots att det vid undersökningstillfället borde varit 1.

Vid bedömningen har hänsyn tagits till frekvens, typ av alkohol, omständigheteri samband med alkoholbruk: miljö och säll- skap, grad av påverkan, reaktionstyp, mo- derns och pojkens inställning till faderns alkoholbruk och reaktioner.

Tabell 12.5 Andelen familjer i varje sekvensklass där någon medlem förekommer i krimi-

nalregistret och/eller kontrollstyrelsens register

B-prov + B-hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls— 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 20 % 38 % 61 % 0 % 32 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 13 % 38 % 50 % 57 % 49 % E 19 % 38 % 56 % 51 % 40 %

K-prov + K-hus N = 95

Sekvens- 0 klass n=73 25 % Sekvens- 1 ——9 klass n=22 36 % 1 06 SOU 1973: 25

l i l i

Hypotes

Registrering mer än en gång i kontrollstyrel- sens register var lika vanlig i K- som i B—grupperna. B-grupperna hade dock flera registreringar per person än K-grupperna. Vi kan därför förvänta oss små skillnader be- träffande föräldrarnas alkoholbruk. Det är dock rimligt att anta att B-pojkarna oftare uppger störande alkoholmissbruk än K-poj- karna.

Resultat Provundersökningen

Skillnaden mellan B— och K-gruppen är inte signifikant beträffande vare sig faderns eller moderns alkoholkonsumtion (tecken-test) men går i hypotesens riktning. Störande alkoholreaktioner hos fadern är dock vanli- gare i B- än i K-gruppen (p ( 0,025). Störande alkoholreaktion hos modern före- kommer för 2 K-fall och 1 B-fall. Den sammanfattande variabeln ”alkoholmissbruk i hemmet” (om någon av föräldrarnas alko- holkonsumtion skattats med skalsteg 4 eller 5 och/eller någon av föräldrarna enligt poj- ken har störande alkoholreaktioner) skiljer ej signifikant mellan B- och K-grupp, men tendensen går i hypotesens riktning (tab. 12.6).

Alkoholkonsumtionen är ungefär lika i alla strata, men störande alkoholreaktioner förekommer något oftare i socialgrupp 3 än i 1—2 både i B- och K-gruppen. Trots att resultaten endast gav svagt stöd åt hypotesen reviderades inte denna.

Tabell 12.6 Alkoholmissbruk i hemmet i B- och K-grupper

N n B-prov 42 18 43 % - - K-prov 42 12 29 % EJ 519" B-hus 150 67 45 % K-hus 53 13 25 % P(O'Ol SOU 1973:25

Huvudundersökningen

Vi finner inga signifikanta skillnader mellan B- och K-grupp beträffande fars (styvfars) eller mors (styvmors) alkoholkonsumtion (tecken-test). Störande alkoholreaktion hos far (styvfar) förekommer dock signifikant oftare-i B-gruppen (tecken-test och t-test p(0,01). Störande alkoholmissbruk hos mor förekommer hos 5 B-fall och 3 K-fall (3 % resp. 6 %). I detta större material visar sig ”alkoholmissbruk i hemmet” förekomma signifikant oftare i B- än i K-gruppen (p(0,01, tab. 12.6).

Vid en jämförelse mellan kontrollstyrel- sens uppgifter om fylleriförseelser m. m. och pojkens uppgifter om fars och mors alkohol- vanor visar det sig att omkring 80 % av de B-pojkar som haft hos kontrollstyrelsen kän- da föräldrar gett information som tyder på frekvent eller störande alkoholbruk. Av K- pojkarna har endast 50 % givit sådan infor- mation. Beror skillnaden på en reell skillnad i B- och K-pojkarnas föräldrars alkoholbruk? Eller har K-pojkama större behov av att visa upp en snygg fasad?

Follow-up

Alkoholmissbruk i hemmet är lägst i sekvens- klass 0 i K-gruppema och i sekvensklass 2 i B-grupperna (tab. 12.7). Samvariationen

Tabell 12.7 Andelen pojkar med alkohol- missbruk i hemmet i grupper med återfall — ej återfall under uppföljningstiden 1

Alkoholmissbruk i hemmet K-prov+ B-prov+ K—hus B-hus N = 95 N = 186 Ej brott eller ej åter- fall (sekv.kl. 0 resp. 2) 22 % 37 % Brott eller återfall i brott (sekv.kl. 1—9 resp. 3—9) 50 % 47 % Ej brott efter 18 år 23 % 37 % Brott efter 18 år 55 % 52 %

' Beträffande antalet i undergrupperna se tab. 8.1—4.

mellan alkoholmissbruk i hemmet och bvn: s åtgärder före lS-årsdagen är förvånansvärt liten. Kriminalitet och alkoholmissbruk i hemmet verkar vara faktorer som inte spe- ciellt påverkar bvn: s val av åtgärder. Pojkar som blivit föremål för flera utredningar eller fått övervakning eller blivit placerade har alla ungefär lika stor andel föräldrar med regi- strerad kriminalitet, registrerat alkoholmiss- bruk eller alkoholmissbruk enligt pojken. Återfall i brott efter 18 år är dock vanligare bland pojkar som har alkoholmissbruk i hemmet i både B- och K-grupperna.

12.6 Föräldrarnas relationer till varandra

Variabeln bygger på en rad frågor till pojken om föräldrarnas gemensamma intressen och gemensamma åsikter, om de visar varandra ömhet och kärlek eller om det råder osämja och gräl. Variabeln är 5-gradig.

Skalstegl Föräldrarnas inställning till var- andra är fientlig. Skilsmässo- stämning, gräl och oenighet. Utpräglat varma relationer mel- lan föräldrarna. De visar öppet sin uppskattning av varandra och sin kärlek. Oenighet är sällsynt enl. pojken. Skalsteg 5

Hypotes

Föräldrarnas relationer förväntas vara sämre i B—gruppen än i K-gruppen trots att pojkar-

na matchats i variabeln familjetyp och lika ofta kommer från skilsmässofamiljer i båda

grupperna.

Resultat Provundersökningen

Skillnaden i relationen mellan föräldrarna går i hypotesens riktning men är inte signifi- kant (tecken-test, t-test, tab. 12.8). Återigen är skillnaden stor i stratum socialgrupp l—2/hel familj. Anmärkningsvärd är också skillnaden i splittrade familjer, där styvfar eller styvmor finns. De nya äktenskapen har bedömts som mer lyckliga i K-familjerna. Ingen revision av hypotesen har gjorts inför prövningen av huvudundersökningen.

Huvudundersökningen

Här når skillnaden mellan B- och K-grupp signifikant nivå för den plusvariabel, där vi fått information från hemintervjun, men ej signifikant nivå för den variabel, som enbart bygger på pojkens uppgifter. Det allmänna intrycket av pojkintervjuerna är att pojkarna sällan funderat över föräldrarnas relationer till varandra. På frågan ”Verkar Din mamma och pappa tycka om varann?” får man ofta svaret ”Det gör dom väl”. Intervjuaren vid hemintervjun däremot har varit känslig för stämningen mellan föräldrarna, då hon talat med dem om deras pojke. Hon kan ha noterat irritation, dominans eller vänligt

Tabell 12.8 Signifikansprövning av skillnaden mellan B- och K-grupp i några bakgrunds- variabler Provundersökn. Huvudundersökn. tecken-test t-test tecken-test t-test P ( P ( P ( P ( Föräldrarnas inbördes relationer ej sign. ej sign. ej sign. ej sign. Föräldrarnas inbördes relationer + - — 0,05 0,05 Antal flyttningar före us-tillf. ej sign. — ej sign. — Rörlighet — — ej sign. ej sign. Hemmets religiösa attityder och vanor ej sign. ej sign. ej sign. ej sign. 108 SOU 1973:25

) l l !

samspel mellan föräldrarna, som pojkinter- vjun inte lyckats förmedla. Man kan dock inte helt undandra sig misstanken att hemin- tervjuaren låtit sig påverka av vetskapen om till vilken kategori pojken hörde, ty den ökade differensen mellan B- och K-gruppen beror enbart på en sänkning av skattningen hos föräldrarelationerna bland B-fallen.

I plusvariabeln framhävs särskilt tydligt de dåliga relationerna mellan föräldrarna i de ”nya” äktenskapen (eller förhållandena) i splittrade familjeri B-gruppen.

Follow—up

Sambandet mellan föräldrarnas inbördes re- lationer och sekvensklasstillhörighet hos poj- ken är svagt och ger sig enbart tillkänna mellan B-gruppernas sekvensklass 2 (ej åter- fall i brott) och övriga sekvensklasser sam- mantagna. Stor oenighet och/eller skilsmäs- sostämning förekommer i 13 % av B-pojkar- nas sekvensklass 2 ochi 31 % av sekvensklass 3—9. ”Hus”-variabeln ger samma utslag.

12.7. Bofasthet

Vi har studerat sambandet mellan brottslig- het och stabilitet i uppväxtmiljön genom att titta på orsaken till förändringar i familje- konstellationen samt antalet sådana föränd- ringar. Familjens bofasthet är också en varia- bel som ytligt kan beskriva stabiliteten i uppväxtmiljön.

Hypotes

En rotlös uppväxttid med många flyttningar och miljöbyten, som också inneburit skol- byten, förväntas vara vanligare i B- än i K-gruppen.

Resultat Prov- och huvudundersökningen

Antalet flyttningar enligt mantalsuppgifterna är inte signifikant skilda vare sig i prov- eller i huvudundersökningen (tab. 12.8). Fem

flyttningar eller mer före undersökningstill- fället är dock vanligare i B-grupperna än i K-grupperna (19 % mot 9 % resp. 11 % mot 6 %). K-pojkarna har i lika stor utsträckning som B-pojkama flyttat in till Stockholm från landsorten (omkr. 20 %).

I huvudundersökningen har vi en variabel ”rörlighet”, som mäter pojkens miljöbyten under uppväxten. ] denna har man tagit hänsyn till flyttningar som inneburit stor förändring, skolbyten m. m. och tidpunkten för dessa. Variabeln är 3-gradig. Inte heller denna variabel skiljer mellan B- och K-grupp men även här går tendensen i hypotesens riktning. 19 pojkar i B—gruppen (13 %) mot 3 (6 %) i K-gruppen har erhållit högsta skalste- get.

Follow-up

I B-grupperna kan man finna att såväl mänga flyttningar som hög rörlighet har samband med kriminell utveckling (tab. 12.9). 1 K-grupperna har så få flyttat ett stort antal gånger, att någon tendens knappast går att utläsa, men av 7 K-pojkar, som flyttat mer än 4 gånger, har 4 registrerats för brott före 18 år (22 % i K totalt), 2 av dessa även efter 18 år.

12.8. Separation från hemmet

Genom uppgifter från bvn: s akter har vi fått upplysning om placeringar av pojkarna i enskilt hem eller på barnhem, som skett genom bvn: s försorg under deras uppväxttid fram till undersökningstillfället. Vi har dock ingen upplysning om den direkta anledning- en till att de blivit omhändertagna. Denna kan variera betydligt från skyddsuppfostran till omhändertagande på grund av dödsfall eller moderns sjukdom, barnsbörd c. d.

Hypotes

Vi har funnit att förändringar av familjekon- stellationen varit ungefär av samma slag och av samma frekvens i B- och K-grupperna. Vi har dock anledning att förmoda att B-pojkar-

Tabell 12.9 Andelen B-pojkar i varje sekvensklass som flyttat mer än 4 gånger under sin uppväxttid

B-prov + B-hus N = 186 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 4 % 10 % 0 % 0 % 4 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 0 % 23 % 18 % 25 % 21 %” E 3 % 15 % 8 % 22 % 12 %

na haft en mer rörlig uppväxttid än K—poj- karna med tidiga separationer och bamhems- vistelser (jfr Gordan, Näs, 1969 s. 17; West, 1969 s. 63 m. fl.).

Man har även anledning att förvänta ett sämre läge i sekvensmodellen för pojkar, som tidigt under en eller flera perioder skilts från hemmet och placerats för samhällsvård.

Resultat Provundersökningen

B-pojkar från hela familjer har i större utsträckning än K-pojkar blivit placerade för samhällsvård under sin uppväxt (tab. 12.10). Av pojkar från splittrade familjer har lika stor andel vistats på barnhem eller i foster- hem. B-pojkar från socialgrupp 1—2 har i signifikant större utsträckning än K-pojkar från samma socialgrupp blivit omhändertag- na. Skillnaden är inte så markant i social- gmppä

De 8 K-fallen har oftare varit placerade i enskilt hem och oftare i längre perioder än de 15 placerade B-fallen.

Huvudundersökningen

Resultaten från provundersökningen föran- ledde ingen revision av hypotesen. Även i huvudundersökningen har B-pojkarna från

samt 3, som dött före 18 år, varav 2 på grund av självmord

Tabell 12.10 Andelen pojkar som omhän- dertagits för samhällsvård före undersök- ningstillfället

Provundersökningen Soc.gr. Soc.gr. 1—2 3 Hel B 17% B 39% familj K 0% K 6% Splittrad B 60% B 31% familj K 20% K 43% Totalt B 36% K 19% Huvudundersökningen Soc.gr Soc.gr. 1—2 3 Hel B 13% B 21% familj K 0% K 6% Splittrad B 35% B 42% familj K 33% K 55% Totalt B 25% K 17%

hela familjer och från socialgrupp 1—2 oftare varit omhändertagna för samhällsvård än K-pojkarna från samma familjesituation. De har i motsats till B-pojkama i provundersök- ningen varit placerade i längre perioder än K-fallen. Placeringarna har i båda materialen

skett i samma åldersperioder för B- och K-pojkar (bil. 16).

I K-grupperna är samhällsvård före us—till- fället hårt korrelerad till socialgrupp 3 och till splittrade familjer vilket inte är fallet i B-grupperna.

Follow-up

Av B-pojkar som omhändertagits för sam- hällsvård före us-tillfället har 59 % begått brott efter 18-årsdagen mot endast 29 % av de K-pojkar, som omhändertagits.

Man kan i båda grupperna spåra ett samband mellan tidig separation från hem- met och senare brottsutveckling, ty av dem, som återfallit i brott efter 18-årsdagen trots övervakning eller placering på grund av egen brottslighet före 18-årsdagen (sekv.kl. 7 och 9), har 2 av 3 i K- och 35 % av B-fallen varit placerade före us-tillfället mot 18 resp. 26 % i K- och B-gruppen totalt (tab. 12.11).

De pojkar som omhändertagits mer än 1 år under tiden före undersökningstillfället (15 st.) har med 3 undantag registrerats för brott efter l8-årsdagen, 8 stycken efter att

ha varit placerade i fosterhem, på barnhem eller i ungdomsvårdsskola för brottslighet även efter us-tillfället och 4 stycken efter flera utredningar eller övervakning (tab. 12.12). Man kan alltså konstatera att dessa tidiga placeringar inte tycks ha haft avsedd brottsförebyggande verkan!

Kommentar

Trots matchning i variabeln familjetyp (hel—splittrad familj) och trots att denna matchning lyckats över förväntan, har B-poj- karna oftare varit placerade av bvn under sin uppväxt. Detta har dock enbart gällt pojkar från hela familjer och från familjer i social- grupp l—2 där sådana placeringar i övrigt är ovanliga. Sambandet mellan tidig placering och utveckling mot större brottslighet är dock obetydligt eftersom 60 % av de K-poj- kar, som varit i fosterhem eller på barnhem över huvud taget inte registrerats. I B-grup- perna kan man däremot finna ett visst samband med aktiv brottslighet trots olika åtgärder från bvn: 5 sida.

Att tidig separation från modern i och för

Tabell 12.11 Andelen pojkar i varje sekvensklass som placerats i enskilt hem eller på barnhem före us-tillfället

B-prov + B-hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 16 % 24 % 30 % O % 20 % Brott efter Sekvens- l 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 13 % 38 % 18 % 43 % 33 % E 15 % 29 % 22 % 41 % 26 % K-prov + K—hus N = 95 Sekvens- 0 klass n=75 14 % Sekvens- 1—9 klass n=22 32 % SOU 1973:25 111

sig inte har något samband med tecken på missanpassning under uppväxtåren har Jons- son och Kälvesten (1964) givit liknande belägg för. Men Jonsson (1967) fann liksom vi, att tidig separation i samband med registrering för brottslighet eller troligare i samband med de hemförhållanden, som ofta ligger bakom denna, kan vara en graverande faktor. Det troliga är 'att placeringen av barnen på barnhem eller i fosterhem i de senare fallen oftare är förbundna med en generell oförmåga hos föräldrarna att reda upp sin situation och i de förra på en akut men övergående krissituation.

Riktigt trasslig uppväxt med flera fostrar- byten och miljöbyten finner man enbart bland B—pojkarna. Ett fall får belysa detta.

Nr 055

K har åkt fast för en mopedstöld och kommer till ldientelundersökningen då han är fjorton och ett halvt år. Vid intervjun säger han att han "visst kom lite för tidigt” till världen och att han bodde med sin mamma de första två åren. ”Sen hos farsan något år. Han bodde med en tant, som han skulle gifta sig med, men det blev inget av. Bodde hos farmor i två år. Seni fosterhem i Småland 'i fyra år. Sen hem till farmor, där jag bott sedan dess.”

Farmor bor i en omodern lägenhet med ”torrdass i farstun, inget varmvatten och fotogenkamin". K har ”sina kläder och grejer i en byrå på vinden”.

Vid hemintervjun berättar farmodem, att pojkens mor var 16 år och hans far 17 år då pojken föddes (på en ungdomsvårdsskola). Pappan blev vid 17 år utkastad ur sitt hem av farfadern mot farmoderns vilja.

Vistelsen tillsammans med pappan och hans fästmö var inte lyckad eftersom hon var irriterad på K och slog honom.

Då farmodem tog hand om K var han skrämd och rädd. Enligt farmodern var det de dåliga bostadsförhållandena som föranled- de fosterhemsvistelsema2 i Småland under K: 5 fyra första skolår. Men K blev för svåri fosterhemmet — han fick mycket stryk där

— och farmodem fick åter hand om honom. Hon lever numer ensam sedan farfadern, som är alkoholist, för något år sedan flyttat hemifrån. K träffar aldrig sin mamma men då och då sin pappa som han är ”lite rädd för. Han har konstigt humör som om han vore alkoholist”.

Efter mopedstölden hände ingenting från bvn: 3 sida men några månader senare blev han placerad på ett pojkhem, sedan skolan hört av sig om intensivt skolk och alkohol- bruk. Farmodern säger sig inte fått någon hjälp från bvn på grund av täta byten av assistenter, som ofta upplevts som oförståen- de.

Efter undersökningstillfället har K vistats på ungdomsvårdsskola, blivit dömd till skyddstillsyn två gånger samt till ungdoms- fängelse.

12.9 Sammanfattande kommentar

Ingen av de variabler som tagits upp i detta kapitel har visat sig ge signifikanta skillnader mellan B- och K-grupperna i såväl prov— som huvudundersökningen. Bostadsstandard, an- nan materiell standard och kulturell standard i hemmet är lägre i B-grupperna än i K-grup- perna och har svaga samband med den kriminella utvecklingen under follow-up- tiden. Deras förklarande förmåga är dock liten, ty övervägande delen av B-pojkarna kommer från hem med normal eller god standard i dessa avseenden och låg standard förekommer endast i obetydligt mindre grad iK-gruppema.

Detsamma gäller uppgifter från kriminal- registret och kontrollstyrelsens register för någon familjemedlem, föräldrarnas alkohol- vanor och föräldrarnas relatianer till varand- ra. Man kan iaktta en större procent registre- rade familjemedlemmar i B—gruppema och fler registreringar per perscn, oftare före- komst av störande alkoholreaktioner och mer alkoholmissbruk enligt pojken samt fler äktenskap med missämja och skilsmässo- stämning än i K-grupperna. Skillnaderna när

2 Flera olika fosterhem.

dock sällan signifikant nivå. Samb anden med åtgärder och återfall i brott (sekvensmodel- len) går i hypotesens riktning men är svaga. Som exempel på de svaga sambanden med kriminalitet kan nämnas, att 69 % av K-poj- karna från hem där någon person återfinnsi kriminalregistret och/eller kontrollstyrelsens register över huvud taget inte begått något brott och att dåliga relationer mellan föräld- rarna bara förekommer i 25 % av B-fallens familjer.

Någon subkultur av kriminellt slag som tillåter eller uppmuntrar kriminalitet hos barnen kan man inte spåra i detta material. Enligt pojkarna själva har de asocialt belasta- de föräldrarna inte reagerat mindre starkt på pojkens brott än de föräldrar som inte återfinns i registren.

Hirschi (1971) och Robins (1966) kunde heller inte finna något bevis på en utbred- ning av en brottslig delkultur där man mer eller mindre lär barn att begå brott. Det är väsentlig skillnad mellan den praktiska moral som man tillämpar och handlar efter och den teoretiska moral, efter vilken man dömer sina egna och andras handlingar och som man försöker överföra på sina barn. Vad som spelar roll för barnens laglydnad är i högre grad sättet, på vilket föräldrarna hjälper sina barn att leva efter normerna, än hur föräld- rarna själva efterlever dessa normer. Det är omsorg, samvaro, tillsyn och kontroll som är viktiga för barnens del.

Antalet flyttningar, anstaltsplaceringar och rörlighet under uppväxttiden ger inga signifikanta skillnader. I B-grupperna finns dock ett fåtal pojkar, vars uppväxttid varit splittrad genom flyttningar och fosterhems- placeringar på ett sätt som inte har sin motsvarighet i K-grupperna. Dessa pojkar med orolig uppväxt har också haft en mycket ogynnsam utveckling under uppfölj- ningstiden. Det bör dock understrykas, att denna grupp är mycket liten och bara utgör omkring en femtedel av de mest belastade grupper, som fått övervakning eller samhälls- vård före 18-årsdagen och dock återfallit i brott efter l8-årsdagen (sekv.kl. 7 och 9). 0 Man kan lugnt konstatera att placeringari

fosterhem eller på anstalt genom bvn: s försorg under en längre tid på grund av ”miljöskäl” inte haft avsedd effekt. Dessa pojkar, K— såväl som B-fall, har med få undantag gått en dyster framtid till mötes. Inte mindre än 12 av 15 pojkar har begått brott efter 18-årsdagen och mer än hälften har trots samhällsvård på grund av brott ändå fortsatt och registrerats efter 18-årsda- gen.

Några variabler som inte givit någon som helst skillnad mellan B- och K-grupper är mors och fars ålder vid pojkens födelse, åldersskillnader mellan mor och far, antal barn i familjen, förekomst av halv- eller helsyskon, ordningsplats i syskonskaran samt antal personer som vistas i hemmet vid undersökningstillfället.

Man har ansett att barn, som föds i äktenskap där man varit ”tvungen att gifta sig” därför att barn varit på väg eller därför att man redan haft barn tillsammans, skulle ha en sämre prognos än barn födda i äktenskap, där man först gift sig och sedan skaffat barn. Resultaten från denna under- sökning ger inga belägg för ett sådant påstå- ende. Om man undantar de barn som fötts utom äktenskapet, vilkas föräldrar senare ej gift sig med varandra, har hälften av K-fallen (51%) och 60% av B-fallen ”startat för tidigt”. Denna skillnad är inte signifikant och sambandet med B- och K-gruppstillhö- righet är lågt (Mg i nivådiagrammet) även sedan K-gruppen standardiserats för att mot— svara en normalpopulation. Såväl i B- som K-grupp är en ”för tidig start” vanligare i socialgrupp 3 och i familjer som senare splittras.

Religiösa attityder och vanor i hemmet och hos pojken skiljer inte B-grupp från K-grupp. I båda grupperna (i både prov- och huvudundersökningen) är det religiösa intres- set minimalt och begränsar sig till konventio— nella vanor. I flertalet familjer har man läst aftonbön med barnen då de var små. Om- kring hälften av pojkarna har gått i söndags- skola och 86 resp. 84 % har gått eller tänker gå i konfirmationsundervisning men bara var tredje eller var fjärde pojke tror på en

Resultaten från pojkintervjun stämmer med resultat från liknande variabler som Gösta Carlsson redovisat i ”Unga lagöverträ- dare II”. Varken trångboddhet, socialhjälp, inkomst eller förekomst av registeruppgifter om alkoholmissbruk eller kriminalitet hos någon familjemedlem visade sig ha annat än svaga samband med risk att åka fast för polisen för pojkar i ll—lS-årsåldern. Ett belastningsindex (socialhjälp plus bvn-ingri— pande plus registeruppgifter om kriminalitet eller alkoholmissbruk) gav ett kraftigare sam- band, men även detta måste anses som måttligt. Carlsson konkluderar: "De data som lagts fram här ger inget stöd för tanken att det finns en naturlig gränslinje mellan ”avvikande” och *normala”, något som lätt kan förbises inför talet om 'multiproblem— familjer'.” (Carlsson, SOU 1972: 76 s. 73).

Riktigt trassliga uppväxtförhållanden fin- ner vi dock enbart bland B-fallen men de är få. Ett exempel ges i kap. 12.8, två andrai kap. 3.3.3 (bröderna 144 och 145, samt 169 och 170).

I både prov- och huvudundersökningen har skillnaden mellan B- och K-grupp över lag varit mest markant i stratum socialgrupp 1—2/hel familj. Även i variabler där den totala skillnaden inte varit signifikant har den varit det i detta stratum. I någon män kan B-gruppernas i förhållande till K-grup- perna lägre värden tillskrivas deras faktiska sociala underläge (vi har färre pojkar ur socialgrupp 1 och fler ur socialgrupp 2 i B-grupperna än i K—grupperna). Men resulta- tet stämmer även med Gösta Carlssons be- räkningar av hur sambandet mellan under- sökningsvariabler och brottslighet (B- eller K-gruppstillhörighet) kommer att variera mellan strata. Dessa variationer kan bero av att sannolikheten att bli registrerad för brott är olika stor i olika strata. I strata med hög kriminalitetsrisk (hög andel polisanmälda pojkar) blir skillnaderna i olika undersök- ningsvariabler, t. ex. bakgrundsvariabler, mellan brottsliga och icke brottsliga pojkar relativt liten medan den normalt framträder starkare i dem med låg kriminalitetsrisk.

Då vi funnit att pojkar från socialgrupp 1—2 blir registrerade för brott i mindre utsträckning än pojkar ur socialgrupp 3, och att pojkar ur hel familj blir registrerade mer sällan än pojkar från splittrade familjer, följer att stratum socialgrupp l—2/hel familj bör uppvisa större differenser mellan B- och K-grupp än övriga strata, vilket också visat sig vara fallet. Är det för dessa familjer fråga om en nedåtgående social mobilitet?

En annan förklaring till den stora skillna- den mellan B- och K-fall i detta stratum kan vara att spridningen i de variabler som beskriver den sociala standarden är större i detta stratum än i övriga. Här finns familjer med mycket hög kulturell och materiell standard. Något ”tak” uppåt finns knappast. 1 socialgrupp 3 är spridningen mycket mera begränsad. Den är i jämförelse med den sammanslagna socialgrupp 1—2 betydligt mer homogen. Det kan alltså ha slumpat sig så att vi fått en K-grupp som ligger högre än B-gruppen i dessa variabler. Antalet individer är ju inte stort. Det förefaller dock troligt att bostadsstandard, materiell och kulturell standard och samhällsvård för pojkens del under uppväxtåren speglar en psykologisk verklighet, t. ex. förmåga att handskas med pengar, företagsamhet att byta bostad etc. och att denna ”psykologiska verklighet” är en troligare förklaring till pojkarnas brotts- lighet respektive laglydnad än exempelvis ekonomin. För att pröva detta påstående har i detta stratum den materiella standarden konstanthållits inför prövningen av skillna- den mellan B- och K-grupp i ett antal viktiga variabler som uppfostringssätt, skolanpass- ning, kamratkriminalitet m. fl. Det visade sig då att skillnaden mellan B- och K-grupp minskades helt obetydligt. Detta innebär att det knappast kan vara den ekonomiska standarden (inkl. bostadsstandard) i sig som förklarar varför B-pojken är en B-pojke och K-pojken en K-pojke.

Några variablers samband med kriminell utveckling under uppföljningstiden såsom den framgår av utfallet i sekvensmodellen redovisas grafiskt i figur 12.1. På horisontal- axeln har sekvensklass 0, 2 och 9 prickats in.

Figur 12.1 Grafisk framställning av steg- ringen mellan sekvensklass O och 9 av ande- len pojkar med negativa bakgrundsfaktorer

Figure 12.1 Graphic description of the rise between sequence classes 0 and 9 in the proportion of boys with negative back- ground factors

o/o IDO

90—

80—

70—

60—

50—

:tu—

Sekvensklass

1 = Förekomst av fam. medlem i krim. och/eller kontr.styr: s register; 2 = Placering av fp i ensk. hem el. på barnhem före us-tillfallet; 3 = Låg bostadsstandard (skalvärde 1—2); 4 = Låg kulturell standard (skalvärde 1—2); 5 = Alkoholmissbruk i hemmet;

Occurrence of members of family in the criminal register and/or the Board of Excise Register. Stay in private home or children 's home before the

investigation. Low standard of dwelling. Low cultural standard. Abuse of alcohol in the home.

På vertikalaxeln anges den procentuella an- delen pojkar i dessa sekvensklasser, som har låg bostadsstandard, familjemedlemmar i kri- minalregistret etc.

Sekvensklass 0, de K-pojkar som ej regi- strerats för brott under uppföljningstiden, och sekvensklass 2, de B-pojkar som inte

återfaller, är mycket lika varandra i de presenterade bakgrundsvariablerna. Sekvens- klass 9, de B-pojkar som omhändertagits för samhällsvård på grund av brottslighet före 18 år och dock återfallit efter 12%-årsdagen, har ett sämre utgångsläge. Stegringen mellan sekvensklass 0 och 9 av andelen pojkar med negativa bakgrundsvariabler kan dock anses måttlig om man jämför med andra variabler (se fig. 13.1,14.4 och 15: 1).

. Sekvensklass 9 är inte en utpräglat miss- gynnad grupp i socialt hänseende mätt med dessa bakgrundsvariabler. . Våra K-grupper kan i yttre avseende med hjälp av de variabler som tagits upp i detta kapitel på intet sätt anses som en idealgrupp. Här är familjer som bor trångt, som ibland har det smått ekonomiskt, som konfronte- rats med myndigheter och som fått barn u. ä. eller för tidigt _ enligt konvenansens regler. . B-grupperna är inte heller så dåligt lottade som ofta framhävs i den kriminalpolitiska debatten. Visst finns det pojkar som har en bedrövlig uppväxtbakgrund, med trassliga familjeförhållanden, dålig ekonomi, barn- hemsvistelser, trångboddhet och kriminalitet i familjen. Men flertalet pojkar kommer från hem med normal eller god bostadsstandard och god ekonomi. I välfärdsstaten har vi lyckats bygga bort slumområden och trång- boddhet som hade för 30—40 är sen och dock kvarstår eller ökar ungdomsbrottslig- heten. Var dessa faktorer endast bidragande och ytliga faktorer? Måste vi söka den egentliga ”orsaken” till ungdomsbrott iand- ra variabler? Vi har i kap. 1 nämnt tidsandan och förändringar av attityder. Dessas inver- kan på pojkbrottsligheten kan denna under- sökning inte belysa. Låt oss i stället gå innanför hemmets vägar för att se om vi kan finna en förklaring där.

13. Pojken i hemmet

I förra kapitlet tog vi upp variabler som beskriver den yttre hemmiljön. Det var här fråga om omständigheter, som pojken har små möjligheter att påverka, som ligger utanför hans kontroll. I detta kapitel skall vi ta upp faktorer, som mer direkt påverkar pojken och som han i sin tur har möjlighet att påverka. Dessa faktorer, med vilka poj- ken interagerar, kan vi förvänta oss ha betydligt kraftigare samband med hans kri- minella beteende och utveckling i kriminellt avseende.

I avsnittet om de teoretiska förutsätt- ningarna har vi framhållit hemmiljöns och uppfostrans stora betydelse för hur individen utvecklas socialt. I hemmet sker barnets första kontakt med samhällets normer, med vad som anses vara rätt och orätt. Det äri hemmet som man inte bara lär sig vad som är rätt och orätt. Där får man också hjälp med att göra det rätta, undvika det orätta, och lär sig socialt acceptabla sätt för att tillfredsstäl- la sina behov och få utlopp för sin energi. I den tidiga barndomen grundläggs samvetet.

I samtliga undersökningar av ungdoms- brottslighet (både registrerad och självdekla- rerad) framhålls hemmens betydelse. Gluecks (1950) framhåller t. ex. vikten av sammanhållningen i familjen, Mc Cords (1959) typen av uppfostran och de emotio- nella banden mellan fostrare och barn, Nye (1958) att föräldrar och barn ömsesidigt accepterar varandra, men även att barnen utsätts för en viss direktkontroll, Hirschi

(1969) ett gott emotionellt förhållande mel— lan föräldrar och barn, god kommunikation dem emellan och god tillsyn av barnen.

Av de sparsamma undersökningarna på svenska material kan vi utläsa att brottsliga pojkars fäder har mer auktoritära uppfost- ringsprinciper och oftare använder kroppslig bestraffning än fäder i allmänhet (Jonsson, 1967) samt att tillsyn i form av ej för sena kvällsvanor och få kvällar som tillbringas utom hemmet, har större samband med brottslig utveckling under skolåren än bo— stadsstandard, ekonomi och socialgrupp (Olofsson, 1971a).

Vi kan med utgångspunkt i den teore- tiska referensramen ställa hypoteser om sam- banden mellan variabler, som beskriver den intima hemmiljön och kriminella aktiviteter, risken att åka fast för polisen samt senare kriminell utveckling.

Ju mindre barnen har tillfälle att vara tillsammans med sina föräldrar, ju mindre tillsyn de får, desto större är risken att barnen blir ”vildvuxna”, inte blir tillrättavi- sade då de gör fel, inte får upplysning om alternativa socialt gångbara beteenden. Till- sägelser och straff kommer för sent i händel- seförloppet för att få avsedd verkan. Genom sin oförmåga att ”uppföra sig” kommer barnen ständigt i konflikt med vuxna. De negativa attityder och förväntningar från de vuxna som blir följden kan till slut ge dem känslan av att inte vara välkomna, att bli orättvist behandlade, att vara outsiders. Re-

sultatet blir utlevelse av impulser, lagbrott och ovilja eller oförmåga att ta rättelse vid tillsägelser eller repressalier.

För att man skall kunna förutse följderna av sitt handlande och sikta in sig på mer långsiktiga målsättningar krävs ett visst mått av konsekvens i omgivningens reaktioner. lnkonsekvens i uppfostran leder till osäker- het om vad man får och inte får. Omgivning- en blir oförutsägbar. lnkonsekventa emotio- nella reaktioner kan av barnet upplevas som djupt sårande och frustrerande. Ett sätt att skydda sig från sådana upplevelser kan vara att göra sig hård, okänslig, tuff och ägna sig åt olika asociala sysselsättningar.

Demokratisk uppfostran med adekvat flexibilitet, lagom höga krav och milda men konsekventa reaktioner ger trygghet och en strukturerad och förutsägbar omgivning. Bar— nen får positiva sociala erfarenheter, vill vara insiders och rätta sig efter de regler som ges. Alltför låga krav och likgiltig hållning liksom dålig tillsyn lämnar barnen i sticket. De utsätts för alltför stora frestelser. Fysisk bestraffning i form av örfilar och stryk för överträdelser av krav, som man inte ens är säker på, skapar frustration och motaggres- sion.

De emotionella relationerna mellan föräld- rar och bam, ja, hela stämningen i hemmet är dock avgörande för om den sociala inlär- ningen över huvud taget skall fungera. Om relationerna till föräldrarna är såriga, trotsi- ga, direkt fientliga eller präglade av likgiltig- het, är dessa i en frestande situation ett klent stöd att falla tillbaka på för ett mindre belönande samhällskonformt beteende. Ovil- jan att såra föräldrarna och göra dem besvik— na utgör däremot ett starkt stöd.

13.1 Samvaro med föräldrar, omvårdnad och fritidsgemenskap

”När jag får egna ungar skall jag gå ut med dem mer — inte släppa ut dom så mycket på egen hand. Vi skall vara mer tillsammans kanske.”

(Citat från en B-pojke)

Variablerna beskriver samvaron i hemmet och dess kvalitet. ”Samvaro med föräldrar” är uppbyggd av svar på frågor om hur stor del av sin fritid pojken tillbringar hemma eller tillsammans med sina föräldrar, frågor om gemensamma söndagar och gemensam semester. Skalsteg l i den S-gradiga skalan innebär att pojken ser sina föräldrar endast då han går upp och då han lägger sig samt vid någon måltid. Semestern tillbringas på olika håll, för pojkens del ofta på koloni. Ej heller söndagar tillbringas tillsammans. Så snart pojken stigit upp, går han ut eller blir utskickad. Skalsteg 5 innebär att pojken tillbringar den största delen av sin fritid tillsammans med föräldrarna. Kamraterna umgås i hemmet. Lördag—söndag är dagar då familjen tillsammans gör utflykter eller dy— likt. Variabeln är bedömd helt oberoende av ”samvaro med kamrater” (kap. 16). Det är alltså möjligt med både hög samvaro med föräldrar samt hög samvaro med kamrater och vice versa.

Lägsta skalsteget ivariabeln "omvårdnad" innebär kylig atmosfär. Föräldrarna bryr sig inte om att göra något festligt på födelse- dagen, stoppar aldrig om pojken på kvällen e. d. Pojkens förskräckta eller förvånade svar på dessa frågor röjer bristen på omsorg och omvårdnad. Inga försök från föräldrarnas sida att intressera sig för pojkens intressen eller bekymmer. Skalsteg 5 innebär varm atmosfär. överraskningar är vanliga. Små presenter. Älsklingsrätter. Intresse för poj- ken. Mor stoppar om på kvällen eller ser efter att pojken ”ej sparkat av sig” m.m. Variabeln är bedömd med stor subjektiv säkerhet. Svaren på frågorna har varit avslö- jande.

”Fritidsgemenskap” bygger på en rad fak- tiska upplysningar och har kunnat bedömas med ganska stor säkerhet. Den går från få eller inga gemensamma intressen, inga ge- mensamma sysselsättningar på kvällarna utom TV-tittande, låg arbetsgemenskap, ald- rig gemensamma biobesök e. d. till hög fritidsgemenskap. Hela familjen samlas på kvällarna kring någon sysselsättning som kortspel e. d. Far och son eller mor och son

Tabell 13.1 Signifikansprövning av skillnaden mellan B- och K-grupp i några variabler som beskriver hemmiljön

Provundersökn. Huvudundersökn.

teckentest t-test teckentest t—test [K p4 % P( Samvaro med föräldrarna 0,001 0,001 0,001 0,001 Samvaro med föräldrarna + — — 0,001 0,001 Omvårdnad 0,05 0,01 0,02 0,001 Fritidsgemenskap ej sign. 0,01 0,02 0,001 Fritidsgemenskap + — —- 0,01 0,001 Tillsyn 0,01 0,01 0,001 0,001 Kontroll över kamrater och fritid 0,05 0,01 0,001 0,001 Kontroll över kamrater och fritid + — — 0,001 0,001 Konsekvens i uppfostran 0,001 0,001 0,005 0,001 Konsekvens i uppfostran + — — 0,001 0,001 Adekvat flexibilitet (skalsteg 3) — — 0,05 — Krav ej sign. ej sign. 0,01 0,001 Omfattn. av fysisk bestraffning 0,005 0,01 0,001 0,01 Reaktionsstyrka 0,01 ej sign. ej sign. ej sign. Likgiltighet — — 0,001 0,005 Efterlevnad av krav 0,001 0,001 0,001 0,001 Efterlevnad av krav + — — 0,001 0,001 Osanning inför far 0,005 0,001 0,005 0,01 Osanning inför mor 0,01 0,001 0,01 0,02 Pojkens attityd till uppfostran 0,01 0,001 ej sign. ej sign. Värme pojke —>far 0,05 — ej sign. — Aggression pojke —> far 0,05 — ej sign. — Värme far —>pojke 0,02 — 0,05 — Aggression far —> pojke 0,05 — 0,01 — Relation far — pojke 0,005 0,001 0,01 0,005 Relation far — pojke + — —— 0,001 0,001 Värme pojke —> mor ej sign. - ej sign. — Aggression pojke —>mor 0,01 — ej sign. —— Värme mor *pojke 0,05 — ej sign. — Aggression mor —>pojke 0,05 — 0,01 — Relation mor — pojke 0,02 0,01 0,05 0,01 Relation mor — pojke + —— — ej sign. 0,05 Relation föräldrar — pojke 0,005 0,001 0,01 0,001 Relation föräldrar — pojke + — — 0,001 0,001 Emotionellt hemklimat 0,001 0,001 0,02 0,001 Totalbedömning av hemmiljön 0,001 0,001 0,001 0,001

har någon form av gemensamt intresse, bio, böcker, fiske e. (1.

Hypotes

Man kan förvänta sig lägre samvaro med föräldrarna, lägre omvårdnad och mindre fritidsgemenskap i B-gruppen än i K-gruppen samt sämre social utveckling för dem som lämnats ensamma utan omvårdnad och me- ningsfylld gemenskap.

Resultat Provundersökningen

Variablerna skiljer kraftigt mellan B- och K-grupp (tab. 13.1). Vi ser tydligt att såväl samvarons kvantitet som dess kvalitet skiljer sig åt i de båda grupperna. Skillnaden mellan B- och K-gruppen är störst i den variabel som mäter samvarofrekvensen vid undersöknings- tillfället. Vid försöket att mäta samvaron ”förr” då pojken var yngre framträder skill- naden mindre (dock signifikant).

Huvudundersökningen

Även här är skillnaderna mellan B- och K-grupp signifikanta i de tre variablerna. I ”plusvariablerna” för ”samvaro” och ”fri- tidsgemenskap” poängteras ytterligare den låga samvaron mellan barn och föräldrar och bristen på fritidsgemenskap i B-gruppen i förhållande till K-gruppen. Ökningen av skill- naderna är genomgående i alla strata och i variabeln ”samvaro” störst isplittrade famil- jer i socialgrupp 1—2, där K-pojkarna i hög grad umgås med sina föräldrar (sin förälder) medan B-pojkarna till största delen till- bringar sin tid ensamma eller ute med sina kamrater (tab. 13.2).

Hög samvaro med föräldrarna där samva- ron präglas av omsorg och omvårdnad samt där dessutom fritidsgemenskapen är god (skalsteg 4 eller 5 i alla tre variablerna) förekommer i endast 6 % av B-fallen mot 21 % av K-fallen. Samvaro som karaktärise- ras av dålig omvårdnad och låg fritidsgemen-

Tabell 13.2 Samvaro med föräldrarna (Me- deltal)

Huvudundersökningen

Soc.gr. 1,2 Soc.gr. 3

Hel B 3,2... B 2,7* familj K 4,0 K 3,1

Splittrad B 2,7* E 2,3, familj K 3,9 K 3,1

Totalt B 2,7* K 35

Ålder 11—13 år

Ålder 14—15 år

* Signifikanta skillnader

skap (skalsteg 1 eller 2 i alla tre variablerna) förekommer hos 20 % av B-fallen mot 8 % av K-fallen. Skillnaderna är signifikanta.

Follow-up

Variablerna "samvaro med föräldrarna", ”omsorg” och "fritidsgemenskap” har alla samband med återfallsdata i sekvensmodel- len. Så förekommer t.ex. låg samvaro (som är den bäst diskriminerande variabeln) mest bland pojkar som återfallit i brott (tab. 13.3). K-gruppernas pojkar i sekvensklass 5—9 hör uteslutande till denna kategori.

Hög samvaro med föräldrarna som dess- utom präglas av omvårdnad och gemensam- ma fritidsintressen är brottsförebyggande vid den tid den är aktuell (vid undersökningstill- fället). Den har dock obetydligt samband med utvecklingen under ungdomsåren, ty den är lika vanlig (ovanlig i alla sekvensklas- ser i B-gruppen och föreligger i en tredjedel av de K-fall som registrerats för brott efter lS-årsdagen. Samvaro med föräldrarna av dålig kvalitet däremot har tydliga samband med brottslig utveckling i både K- och B-grupp (fig. 13.1). Ingen av K-pojkarna i sekvensklass 0 hör till denna kategori.

Tabell 13.3 Andelen pojkar i varje sekvensklass med låg samvaro med föräldrarna (skalsteg 1—2) B-prov + B-hus N = 186 Före 18 år Ej brott End ast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 24 % 24 % 52 % 40 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 nM4 50 % 38 % 36 % 64 % >: 28 % 29 % 44 % 61 % 41 %

K-prov + K-hus N = 95

Sekvens- 0 klass n=73 8 % Sekvens- 1—9 klass n=22 36 %

13.2 Tillsyn och kontroll

”Med mina egna barn skulle jag nog bli strängare och hålla efter dom mer. Man vet ju själv vad man gjort.”

(Citat från B-pojke)

Variablerna beskriver tillsyn och kontroll av pojken även då han är utom synhåll. Varia— belunderlaget för ”tillsyn” är frågor om kvällstider, om föräldrarnas kännedom om och inställning till barnförbjuden film, rök- ning, mopedåkning före 15 år, skolk osv. I variabeln ”kontroll över kamrater och fritid” rör sig frågorna om hur stor insyn föräldrar- na har i vad pojken gör på sin fritid och bland sina kamrater. Har de god kontroll över och kan de övervaka pojkens fritid? Hur villig är pojken att själv berätta om sina förehavanden? -

Variablerna är 5-gradiga och går från minimal tillsyn och kontroll, där föräldrarna inte har möjlighet till eller inte bryr sig om att ta reda på vad pojken gör, till hög kontroll, därför att pojken alltid är hemma och hans fritid alltså är helt kontrollerbar,

eller därför att föräldrarna inte släpper ho- nomvur sikte och aktivt ordnar tillsyn, tar reda på vad han gör, ser till att han kommer in om kvällarna osv.

Hypotes

Tillsyn och kontroll förväntas vara betydligt lägre i B-gruppen och leda till större krimi- nell aktivitet.

Resultat Provundersökningen

Skillnaden mellan B- och K-grupp är signi- fikant i båda variablerna. Skillnaden är störst i hela familjer i socialgrupp 1—2 (tab. 13.1).

Huvudundersökningen

Här framträder skillnaderna ännu mer mar- kant och i plusvariabeln till ”kontroll av kamrater och fritid” poängteras den goda kontrollen över K-pojkarna ytterligare i alla strata.

Variablerna har tydliga samband med brotts- lig utveckling (tab. l3.4). ”Kontroll av kam- rater och fritid” ger signifikanta skillnader mellan sekvensklassernas medeltal vid envägs variansanalys i både prov- och huvudunder- sökningen. God kontroll förekommer hos 37 % av de B-fall som ej återfallit mot 7 % av dem som återfallit efter debutbrottet. Av K-fallen har 56 % av sekvensklass O-pojkarna mycket god kontroll. Av de K-pojkar, som registrerats för brott efter 18-årsdagen, har däremot endast 1 av 11 varit föremål för god kontroll från föräldrarnas sida.

13.3 Konsekvens i uppfostran, krav och reaktioner på överträdelser

”Jag gillar att dom (föräldrarna) inte slår för allting. Det går att resonera med dom.”

”Jag är missnöjd med att hon är så inkonse- kvent, gapar och skriker så man varken vet ut eller in.”

”Har inte det minsta att anmärka på (beträf-

fande uppfostran). Jag tycker det är ett bra straff att få diska, om man kommer för sent till maten.”

(Citat från tre B—pojkar)

Vi skall här behandla en rad variabler som beskriver föräldrarnas förhållningssätt i upp- fostringssituationen.

”Konsekvens i uppfostran” har två under- variabler. En mäter ojämnheter i krav och i fråga om reaktioner, ordhållighet rn. m. En annan föräldrarnas samstämmighet. Variabel- underlaget är alltför tunt och bedömningen har därför blivit osäker. Pojkarna har ofta gett socialt acceptabla eller ytterst knapp- händiga svar. Sammanfattningsvariabeln ”konsekvens i uppfostran” är dock bedömd med större säkerhet speciellt för de två lägsta skalstegen, som innebär uppenbart inkonse- kvent uppfostran, orättvisa, oenighet mellan föräldrarna och ojämnheter i krav och reak- tioner.

"Flexibilitet”l har bedömts oberoende av ”konsekvens”. Hög flexibilitet innebär att

' Endast huvudundersökningen.

Tabell 13.4 Andelen pojkar i varje sekvensklass där kontroll av kamrater och fritid varit

låg (skalsteg 1—2) B-prov + B-hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- O 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 26 % 43 % 65 % 80 % 41 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 25 % 23 % 64 % 61 % 53 % 2 26 % 35 % 64 % 63 % 47 %

K-prov + K-hus N = 95

Sekvens- 0 klass n=73 8 % Sekvens- 1—9 klass n=22 32 % SOU 1973: 25

föräldrarna jämkar och prutar alltför ofta på sina krav och i de flesta fall låter pojken få sin vilja fram. Detta uppfattas ofta av pojken som släpphänthet. Lägsta skalvärdet innebär rigiditet. Det som är bestämt är bestämt. Det optimala skalvärdet är mittenvärdet som kan karaktäriseras som adekvat flexibilitet. För- äldrarna överlägger med barnen i demokra- tisk ordning, tar sakskäl men låter sig inte styras hur som helst.

”Krav” år en variabel uppbyggd på 10 (provundersökningen) respektive 14 (huvud- undersökningen) delvariabler om krav i fråga om kvällstider, sovtider, punktlighet, fritids- sysselsättning, kamratval, hjälp i hemmet, rökning, alkohol, barnförbjuden film, mo- pedåkning, skolutbildning, läxläsning, betyg och yrkesval. Delvariablerna har i flera fall varit oerhört svåra att bedöma med det frågeunderlag som förelegat. Höga krav i fråga om avhållsamhet från rökning kan, i de fall pojken inte röker, lika väl bero på direkt utsagt förbud att röka som på att pojken inte har lust eller behov av att röka och tar för givet att han inte får. Den sammanfattan- de variabeln har dock kunnat bedömas sä— kert även om den inte säger något om ojämnheter i de krav som ställs. Skalsteg 1 innebär synnerligen låga krav. Pojken får på det hela taget sköta sig själv, komma hem när han vill, göra vad han vill. De krav som ställs är ytligt konventionella utan någon djupare innebörd med förpliktelser för poj- ken. Skalsteg 3 innebär ”normala” krav, skalsteg 4 ”normala”, lagom höga krav fram- förda med bestämdhet och med anspråk på efterlevnad. Detta skalsteg är ur bedömarens synpunkt det optimala.

Föräldrarnas reaktioner på pojkens bete- ende är redovisat i två variabler. ”Omfatt- ning av fysisk bestraffning” bygger på frågor om reaktioner på överträdelser, typ av be- straffning osv. Hänsyn har tagits till fre- kvens, typ av aga (örfil eller med tillhygge), typ av förseelse som orsakat aga osv. Bedöm- ningen har kunnat göras med stor subjektivt upplevd säkerhet. Skalsteg ] innebär att aga aldrig förekommer enligt pojken, skalsteg 5 att pojken ofta får stryk, ibland med tillhyg-

gen (mattpiskare e. d.) och att han ofta upplever agan som orättvis.

”Reaktionsstyrka” är bedömd på grundval av svaren på frågor om hur föräldrarna reagerar då pojken är snäll och hjälpsam och framför allt då han överträtt förbud. Lägsta skalsteget innebär i provundersökningen lzk- giltighet, men då variabeln på detta sätt blir tvådimensionell och svårbedömd (likgiltighet är ofta förenad med kraftiga reaktioner, då pojken ”ställt till” med något) har likgiltig- het i huvudundersökningen brutits ut till en egen variabel. Lägsta skalsteget i huvudun- dersökningen betecknar vad som kan beskri- vas som indolens eller flathet, högsta beskri- ver överdrivet hårda reaktioner och sträng- het. ”Likgiltighet” är en tregradig skala där skalsteg ] innebär att man inte kan spåra någon likgiltighet från föräldrarnas sida och skalsteg 3 att det föreligger tydliga tecken på likgiltighet och att pojken försummas och lämnas vind för våg.

Hypotes

B-pojkarna förväntas ha uppfostrats med mindre konsekvens parad antingen med rigi- ditet eller med alltför stor släpphänthet. De förväntas ha upplevt lägre krav men starka reaktioner på överträdelser ofta parade med fysisk bestraffning och/eller likgiltighet.

K-pojkarna förväntas ha uppfostrats mer konsekvent, med adekvat flexibilitet, lagom höga men fasta krav (skalsteg 4) samt milda reaktioner på överträdelser och utan fysisk bestraffning.

Resultat Provundersökningen

K-pojkarnas föräldrar uppfostrar sina barn mer konsekvent och utnyttjar i mindre grad fysisk bestraffning än B-pojkarnas (szgnifi- kanta skillnader tab. 13.1). De ställer högre krav på sina pojkar, men reagerar mildare (skillnaderna ej signifikanta). Då resultaten gick i hypotesens riktning, reviderades den inte.

Vi får samma resultat som i provundersök- ningen. Skillnaderna i konsekvens i uppfost- ran och utnyttjande av aga är här mindre markanta. Skillnaden mellan B- och K-grupp i konsekvens i uppfostran är dock större i ”plusvariabeln” i alla strata. Beträffande fysisk bestraffning är värdena i ”plusvaria- beln" lägre för såväl B- som K—pojkar. Man får ett intryck av att pojkarna vid intervju- tillfället gärna kommer ihåg alla örfilar och luggningar, medan föräldrarna ogärna vill vidgå, att de förgått sig. De säger ofta att de inte använder aga, därför att ”han blir bara värre då”, vilket ju tyder på att de prövat detta uppfostringssätt.

Adekvat flexibilitet (skalsteg 3) är betyd- ligt vanligare i K-gruppen än i B-gruppen (49 % mot 29 %)2 och hög flexibilitet eller släpphänthet förekommer enbart bland B-- fallen.

Föräldrarnas krav på sina pojkar är signi- fikant högre i K—gruppen. Lagom höga krav, uttalade med fasthet (skalsteg 4), förekom-

mer i 42 % i K-gruppen mot endast 17 % i B-gruppen.

Delvariabler som givit signifikanta skill- nader är krav på ”kvällstider”, ”hjälp i hemmet” och ”skolgång”, där K-pojkarnas föräldrar ställer högre krav än B-pojkarnas.

Reaktionssättet inför pojkens beteende är mildare i K-gruppen än i B-gruppen, men skillnaden är ej signifikant. Likgiltighet i förhållandet till pojken förekommer ute- slutande i B-gruppen i 20 fall, varav 4 är uppenbart försummade.

Follow-up

Variablerna har alla samband med kriminell utveckling, som går i hypotesens riktning. Endast "fysisk bestraffning” ger dock signi- fikant skilda medelvärden ide olika sekvens- klasserna (tab. 13.5). K-pojkarna i sekvens- klass 0 (ej registrerade för brott) har ett klart bättre utgångsläge än B-pojkarna i sekvens- klass 2 (ej återfall). De har i högre grad

2 Signifikant skillnad. Fishers exakta test.

Tabell 13.5 Andelen pojkar i varje sekvensklass som blivit fysiskt bestraffade hårt och ofta

(skalsteg 4—5) B-prov + B-hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls— 2: + utredning redningar vbkning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 10 % 33 % 39 % 20 % 22 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 13 % 38 % 36 % 48 % 40 % 2 10 % 35 % 38 % 45 % 31 % K-prov + K-hus N = 95 Sekvens- 0 klass n=73 15 % Sekvens- 1—9 klass n=22 36 % SOU 1973: 25 123

uppfostrats konsekvent, med bestämda krav och sällan fått aga. B-pojkarna i sekvensklass 2 å sin sida har ett bättre utgångsläge än de B-pojkar som återfallit i brott. Dessa har i majoriteten av fallen varit utsatta för inkon- sekventa reaktioner, föräldrarnas krav på dem har i några fall varit för höga men oftast alltför låga. Föräldrarnas reaktioner på över- trädelser har dock varit kraftiga och ofta förbundna med hård aga.

Av de 20 B-pojkar, vars föräldrar visat likgiltighet gentemot sina barn, har 11 ham- nat i sekvensklass 9. Av dessa har 7 placerats i fängelse eller ungdomsfängelse. Alla 20 har blivit föremål för flera utredningar, övervak- ning eller samhällsvård från bvn: 5 sida.

Kommentar

Korrelationerna mellan de i variabeln ”krav” ingående delvariablerna om krav i speciella frågor (kvällstider, skolutbildning etc.) är påfallande låga. Låga samband mellan olika krav har även konstaterats i andra undersök- ningar (t.ex. Sears, Rau, Alpert, 1965). Höga krav i ett avseende behöver inte betyda höga krav i ett annat. Sammanfattningsva- riabeln innebär inte en matematisk samman- vägning av de ingående komponenterna utan mer en klinisk bedömning av dels kravens styrka, dels den konsekvens och bestämdhet med vilken kraven förs fram enligt pojken. Detta innebär att enskilda krav på t.ex. ”skolgång” kan vara höga trots att den totala kravnivån bedömts som låg. Likaså kan i vissa fall kravnivån för enskilda variabler ligga på skalsteg 3 (normala krav) medan den totala kravnivån kommer att ligga på skalsteg 4, därför att dessa normala krav framförs med fasthet och bestämdhet.

Vid bedömningen av huvudvariabeln har man dock försökt ta hänsyn mest till krav om tid för hemkomst, kamratval och utbild- ningsfrågor. För att utröna om bedömaren lyckats i denna målsättning har vi utfört en stegvis regressionsanalys, där den totala krav- nivån är den oberoende variabeln och de olika delvariablerna är beroende variabler. Vid första steget utfaller krav på ”kvällsti-

der”, som förklarar 45 % av variansen. Krav på ”kamratval” förklarar ytterligare 15 % och krav på ”utbildning” ytterligare 1] %. Återstående variabler bidrar endast obetyd- ligt och 20 % av variansen i kravnivån förkla- ras ej av de i analysen medtagna delvariab- lerna. Resultatet är tillfredsställande. Bedö- maren har lyckats utnyttja den information som hon har ansett viktigast, men hon har även utnyttjat information som inte kan beskrivas av delvariablerna — helt enligt intentionerna.

Fysisk bestraffning förekommer oroande ofta i vårt material. Endast ett fåtal pojkar har ej blivit utsatta för fysisk bestraffning. Frekvent och hårdhänt aga har förekommit relativt ofta (tab. 13.6). ”Får stryk av far. Kan inte stå på benen sen.” Det är framför allt i tidiga barnaåren, som man tillgriper aga. Vid undersökningstillfället förekommer stryk eller örfilar mer sällan.

Tillfrågade om hur de gillar sina föräldrars sätt att uppfostra kommer pojkarna ofta in på straff och stryk.

”Det är bra att jag inte får så mycket stryk. Förståelse är bättre.” (B-fall)

”Det är dumt att fostra med våld som pappa gör.” (B-fall)

”Jag är missnöjd med att man jämt skulle få stryk förut. Kunde dom inte hellre prata med mig. Jämt skulle jag få stryk.” (B-fall)

Tabell 13.6 Förekomst av fysisk bestraff- ning

Table 13.6 Occurence of corporal punish- ment (cp)

B-fall K-fall B—cases K-cases n=192 n=95 Ej aga alls 10 % 22 % No cp at all Frekvent aga 30 % 19 % Frequent cp Aga vid under- sökningstillf. 40 % 21 % Cp at time of investigation SOU 1973 : 25

”Ju mer dom slår mig desto värre blir jag.” (B-fall)

”Jag skulle vilja slippa få stryk.” (K-fall)

”Får mycket stryk. Men säger jag sanningen blir det lindrigare straff.” (K-fall)

”Det är bra att man fått ordentligt straff, då man gjort nåt. Då blir man avskräckt." (B-fall)

”Man skall vara snäll mot barnen men säga till på skarpen — inget stryk.” (K-fall)

I 222 Stockholmspojkar redovisar Jonsson och Kälvesten (1964) liknande siffror, nämli- gen att 65 % av föräldrarna är anhängare av stryk som uppfostringsmetod när barn är elaka.

Likgiltighet är ofta parad med stark aga. Beroendet mellan variablerna är signifikant ( xz-test).

13.4 Pojkens beteende ihemmet

Variabler, som beskriver pojkens beteende i hemmet, är ”efterlevnad av föräldrarnas krav”, ”osanning inför far och/eller mor” och ”pojkens attityd till uppfostran”.

”Efterlevnad av krav” är uppbyggd på ett stort antal delvariabler, som mäter pojkens förmåga och vilja att motsvara krav på punktlighet, kvällstider, utbildning, att ej röka, ej gå på barnförbjuden film osv. Efterlevnad av krav har bedömts oberoende av kravens styrka. Uppgifterna är pojkens egna och speglar alltså till stor del hans egen uppfattning av sig själv, sådan han är eller vill vara. Variabeln är 5-gradig, där lägsta skalvär- det innebär att pojken överträder de flesta bestämmelser och struntar i krav eller önske- mål från föräldrarnas sida. Skalsteg 5 innebär att pojken inte medger några överträdelser att tala om.

”Osanning inför far och/eller mor” är bedömd på basis av frågor om föräldrarna vet att pojken ser barnförbjudna filmer e. d., om pojken talar om vad han gjort eller var han varit då han blir tillfrågad och om han brukar tala osanning och varför. Variabeln är

S-gadig. Skalsteg 1 innebär att pojken inte tillstår _några lögner utan påstår sig alltid säga som det är. Skalsteg 5 betyder att pojken öppet medger lögner och att han försöker föra föräldrarna bakom ljuset.

”Pojkens attityd till uppfostran” har som underlag frågor om vad han tycker om sina föräldrars sätt att uppfostra, om han tänker använda samma sätt själv mot sina barn och vilket betyg han vill ge sina föräldrar som fostrare. Skalsteg ] innebär att han är starkt oppositionell, ger lågt betyg och kan motive- ra det. Skalsteg 5 innebär att pojken är utpräglat belåten, delar sina föräldrars värde- ringar och vill uppfostra sina egna barn på samma sätt. Om föräldrarna har olika upp- fostringsmetoder enligt pojken och han där- för betygsätter dem olika har en sammanväg- ning skett där man mest tar hänsyn till den förälder, som pojken upplever vara viktigast.

Hypotes

K-pojkarna förväntas bättre efterleva föräld- rarnas krav än B-pojkarna. De förväntas oftare tala sanning och vara nöjda med föräldrarnas sätt att uppfostra. Dålig anpass- ning till kraven i hemmet, osanning inför föräldrarna och avståndstagande till föräld- rarnas uppfostringssätt förväntas vara för- bundna med dålig samhällsanpassning under uppföljningsperioden.

Resultat Provundersökningen

B-pojkarna efterlever signifikant sämre de krav som föräldrarna ställer och ljuger mer för både mor och far än K-pojkarna. Hälften av B-pojkarna tar också avstånd från föräldrar- nas uppfostringssätt (skalsteg 1—2), medan 3/4 av K-pojkarna ger sina föräldrar gott betyg (skalsteg 4—5). Skillnaderna är signi- fikanta (tab. 13.1). Ingen revision av hypote- sen företogs.

Krav Efterlevnad av krav 1—2 3 4—5 2

1—2 25 36% 28 41 % 16 23% 69 100% 3 15 19% 25 31% 41 50% 81 100% 4 5 11% 10 21% 32 68% 47 100% 5 1 17 % 2 33 % 3 50 % 6 100 %

2 46 23 % 65 32 % 92 45 % 203 100 % Huvudundersökningen bedömts motsvara sina föräldrars krav (skal—

Efterlevnaden av föräldrarnas krav är betyd- ligt sämre i B-gruppen och B-pojkarna talar oftare osanning inför sina föräldrar, i synner- het fadern, än K-pojkarna. Skillnaderna är signifikanta i båda variablerna och i alla delvariablerna till ”efterlevnad av krav". Som vanligt är skillnaderna mellan B— och K-grupp störst i socialgrupp 1—2.

Pojkar, vars föräldrar har fasta men ej för höga krav på dem (skalsteg 4), efterlever dessa krav bättre, medan pojkar vars föräld- rar har låga krav (skalsteg l—2) har svårt att efterleva ens dessa (tab. 13.7).

De 23 K-pojkar (43 %) och de 5 B-pojkar (3 %) som bedömts med skalsteg 5 isin grad av anpassning består dels av harmoniska ”välanpassade” pojkar, där anpassningen och uppfyllandet av kraven verkar gå av sig själva, dels spända, räddhågade pojkar, som verkar hämmade och alltför fantasilösa eller rädda för att våga några överträdelser (jfr kap. 14).

Pojkamas attityd till uppfostran är mer negativ i B-gruppen (dock ej signifikanta skillnader).

F ollow-up

Efterlevnad av föräldrarnas krav vid under- sökningstillfället visar tydliga samband med kriminell-konform utveckling efter under— sökningstillfället i B-grupperna (tab. 13.8 och fig. 13.1). Sambandet i K-grupperna är mindre utpräglat, men ingen av de 4 pojkar som hamnat i sekvensklass 5, 7 eller 9 (brott efter 18 år trots flera utredningar, övervak- ning eller samhällsvård före 18 år) har

steg 4—5) och alla talar de osanning för :'ar eller mor (skalsteg 3—5). De B-pojkar som begått brott efter 18 år talade oftare osan- ning än de som slutat upp och ej återfallit. De pojkar som på grund av brottsLigliet placerats i fosterhem eller på anstalt har till övervägande del (80 %) erkänt att de ofta farit med osanning.

13.5 Emotionella relationer

”Han är bussig. Jag får åka med honom ut och fiska. Han kramar om mig och :ufsar mitt hår.”

”Hon är snäll jämt. Jag tycker om allting.”

”Jag har inte det minsta att anmärka pi. Jag är totalt nöjd.”

”Dom bara bråkar och skäller.”

(Citat från fyra B-fall)

Det känslomässiga förhållandet mellar för- äldrar och barn har man försökt att komma åt genom ett stort antal frågor till pojken om på vilket sätt han tycker att hans pappa (mamma) är bra, om pappa är svår attprata med, om han trivs bäst hemma när pappa är hemma eller borta, vad han tycker sämit om hos pappa och hos vern pojken skulle vija bo om han blev tvungen att välja. Hur visar pappa att han tycker om sin pojke? Bryr han sig för mycket eller för litet om honom' osv.

Relationen mellan far—son, mor—sm är uppbyggd på delvariabler som beskrivervisad värme dem emellan och visad aggressvitet. Till detta kommer dessutom den infrrma-

Tabell 13.8 Andelen pojkar i varje sekvensklass som motsvarar föräldrarnas krav (skal- steg 4—5) B—hus N = 145 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls— 2: + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=41 n=14 n=17 n=4 48 % 43 % 17 % 20 % 38 % Brott efter Sekvens- l 3 5 7 9 18 år klass n=6 n=7 n=20 n=36 50 % 23 % 18 % 11 % 18 % 2 48 % 35 % 18 % 12 % 29 % K—hus N = 53 Sekvens- 0 klass n=4l 93 % Sekvens— 1—9 klass n=12 75 %

tion om pojkens inställning till sin far (mor), som framkommer under hela intervjun och som ofta ger en klarare bild av relationerna än de direkta frågorna, där svaren ofta blir standardsvar som ”han är snäll”. De indirek- ta frågorna ”vem skulle Du välja att bo hos?” och ”vilka kvällar trivs Du bäst hemma, när din pappa (mamma) är hemma eller när han (hon) är borta?” har visat sig mer avslöjande för hur pojken känner för sina föräldrar än de mer direkta frågorna.

Variablerna, som berör de emotionella relationerna, är speciellt känsliga för torftig- het i uttrycksmedlen. De har också ett större utrymme för bedömarens subjektiva bedöm- ning än t. ex. fysisk bestraffning, krav och efterlevnad av krav. Då provundersökningen och huvudundersökningen troligen bedömts efter något olika principer (se kap. 2.4) är det nödvändigt att hålla dessa isär även vid uppföljningen.

Lägsta skalsteget i den 5-gradiga skalan innebär att pojken inte kan komma på något sätt på vilket han tycker att far är bra, uttalar sig öppet starkt negativt om fadern, trivs bäst när han är borta och har tappat

lusten eller behovet att få igång en dialog dem emellan. Från fars sida visas aldrig ömhet, han uppfattas som dum och orättvis och samvaron präglas av fientlighet. Högsta skalsteget innebär uttalat goda relationer och ett kärleksfullt förhållande mellan far och son med tydliga tecken på ömsesidig upp- skattning.

”Emotionellt hemklimat” bedöms på grundval av all information från hemmiljöav- snittet av intervjun. Variabeln går från emo- tionellt torftigt hemklimat eller öppet fient- ligt med gräl och oenighet (skalsteg ]) till utpräglat varmt och kärleksfullt hemklimat där omsorg om och intresse för varandra präglar hela samvaron (skalsteg 5 ).

Hypotes

Relationen till föräldrarna förväntas i B- gruppen karaktäriseras av mindre värme och mer aggressioner än i K-gruppen. Det emo- tionella hemklimatet förväntas vara sämre. Dåliga relationer till föräldrarna och dåligt hemklimat förväntas vara förbundna med en sämre social utveckling än goda relationer och gott hemklimat.

Resultat Provundersökningen

Alla delvariablerna om värme och aggressivi- tet i relationen mellan far—son, mor—son är signifikanta på minst 5 %-nivån (tab. 13.1). Utpräglat varma relationer (skalsteg 4—5) är betydligt mer vanligt i förhållandet till mor än till far i såväl B- som K-grupp. Det emotionella klimatet överhuvudtaget är be- tydligt bättre i K—gruppernas hem (tab. 13.1). Ingen revision av hypotesen ansågs påkallad.

Huvudundersökningen

Sambanden mellan emotionella relationer till föräldrarna och B- eller K-gruppstillhörighet är ej alls så tydliga här och inte signifikanta i någon delvariabel utom aggressivitet från far mot pojken. I de sammanfattande variabler- na, där hänsyn tagits till vad som framkom— mit under hela intervjun, är B-gruppen signi- fikant skild från K-gruppen. B-pojkarna har sämre relationer till sina föräldrar än K-poj- karna i alla strata. Plusvariablerna med deras information från intervjun i hemmet poäng- terar ytterligare och genomgående skillnaden mellan B-pojkar och K-pojkar i det känslo- mässiga förhållandet mellan föräldrar och barn. En intressant iakttagelse är att B-poj- karna upplever aggressivitet och fientlighet emot dem från både fars och mors sida, som inte framkommer i hemintervjun med föräld- rarna. I de ständiga konflikterna med föräld- rarna upplever de sig såsom utstötta och illa sedda, vilket troligen inte varit föräldrarnas mening. I B-gruppen är styvfar—styvsonför— hållandet särskilt aggressivt laddat medan det i K-gruppen förlöper som om styvfadem vore biologisk far. Vi kan här erinra om att även de inbördes relationerna mellan mor— styvfar var sämre i B- än i K-grupperna (kap. 12.6).

Skillnaden mellan B- och K-grupp i vari- abeln ”emotionellt hemklimat” är också påtaglig. I plusvariabeln förstärks intrycket av vänlig atmosfär i många K-pojkars hem och tristessen och otrivseln i många B-poj- kars hem.

De emotionella relationerna mellan pojkarna och deras föräldrar har, på det sätt vi försökt mäta dem, ganska svaga samband med poj- karnas senare utveckling i brottsligt — eller laglydigt — avseende. I provundersökningen är resultatet förvillande. Relationerna är sämreju längre ut man går i sekvensmodellen (de omhändertagna har genomgående sämre skattningar än de som endast varit föremål för utredning) men i övrigt följer sekvens- klassmedelvärdena ej det förväntade mönst- ret. l huvudundersökningen, där bedöm- ningen skett efter något annorlunda princi- per (bedömningen har skett efter vad pojken sagt och svarat på de ställda frågorna utan några försök till djuptolkning), kommer det förväntade mönstret fram, dock ej med den tydlighet man kunde önska. Först sedan man skilt ut pojkar med låga skalvärden, som tyder på dåliga emotionella förhållanden, får vi de förväntade sambanden och då ganska accentuerade i nivå med ”samvaro med föräldrarna” och ”efterlevnad av krav” (tab. 13.9). De K-fall, som hamnat i sekvensklass 5, 7 och 9, har alla dåliga relationer till sina föräldrar (skalsteg 1—3) men samma dåliga skattningar har även en tredjedel av K-poj- karna i sekvensklass 0, som ej registrerats för brott. I en kommentar till undersökningar om betydelsen av emotionellt varma relatio- ner till föräldrarna för förmågan att motstå frestelser, säger Wright (1971, s. 64) att skillnaden i emotionell värme över en viss gräns av minimal värme är relativt oviktig för utvecklingen av moraliskt beteende.

Emotionellt hemklimat, som beskriver he- la den känslomässiga stämningen i hemmet, visar likaledes tydliga samband med sekvens- klassutfallet, då man särskiljer de pojkar som lever i emotionellt torftiga eller öppet fient- liga hem. ”Relation till föräldrarna” och ”emotionellt hemklimat” är högt korrelera- de med varandra.

Relationerna till syskon visade sig i prov- undersökningen inte skilja B- och K—grujpp åt. Syskonmotsättningar, gräl och oenighet är en vanlig företeelse även i K-gruppen (jfr Macfarlane et al., 1954).

Tabell 13.9 Andelen pojkar i varje sekvensklass med dåliga relationer till sina föräldrar (skalsteg 1—2)

B-hus N = 145 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 23 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=41 n=14 n=l7 n=4 7 % 7 % 29 % 50 % 14 % Brott efter Sekvens- l 3 5 7 9 18 år klass n=6 n=7 n=20 n=36 0 % 29 % 40 % 44 % 38 % Z: 6 % 14 % 35 % 45 % 25 % K-hus N = 53 Sekvens- 0 klass n=41 7 % Sekvens- 1—9 klass n=12 8 % Kommentar med dåliga relationer (skalsteg 1—2) har

[jämförelse med ”samvaro”, ”kontroll” och ”tillsyn” av pojkarna, verkar de känslomäs- siga relationerna spela en mindre roll för. pojkarnas fortsatta utveckling — nota bene, med det sätt vi haft tillfälle att mäta dessa relationer. De känslomässiga relationerna mellan barn och föräldrar är svåra att fångai en intervju. Ovana vid att reflektera över dem, blyghet, trots mot intervjuaren, benä- genhet att ge socialt acceptabla svar, torftig- het * uttrycksmedlen — allt kan motverka att bedömningen motsvarar det verkliga förhål- landet.

Sårigheten och fientligheten i relationer- na till föräldrarna har dock varit svår att dölja och prognosen för barn, där de känslo- mässiga relationerna är sådana, är mindre god, ty 88 % av B-pojkarna återfaller ibrott jämfört med 65 % där relationerna är accep- tabla eller goda.

Relationen till föräldrarna har även rela- tivt lågt samband med kriminalitetsindex (r= 0,24), men 92 % av B- och K-pojkarna

kriminalitetsindex 4 eller 5.

Relationen till far är genomgående sämre än relationen till mor i både B- och K-grupp. Både B- och K-pojkar ljuger oftare för far än för mor. Motiveringen till att pojken talar osanning för sina föräldrar är i allmänhet rädsla för stryk eller att det skall bli bråk och skäll. Någon enstaka gång ljuger man för att skona oroliga föräldrar. Pojken vet att han gör det som är förbjudet eller i vart fall ogillas av föräldrarna. Korrelationen mellan ”efterlevnad av krav” och erkänd ”osanning inför far” är starkt negativ (—0,62).

Att relationen till fadern skulle vara sär- skilt viktig ger undersökningen inget belägg för. Visserligen vill K-pojkarna signifikant oftare likna sin far i något avseende än B-pojkarna, men utvecklingen under follow- up-tiden är sämre för de pojkar, vars relatio- ner är bra till far (skalsteg 4—5) men inte till mor (skalsteg 1—3), än utvecklingen för de pojkar som har bra relation till mor men inte till far. Om relationen till mor är bra men inte till far, återfaller färre både före och

efter 123-årsdagen och färre hamnar i sekvens- , klass 9, än om relationen till far är bra men inte till mor. Skillnaderna är små men tydliga i alla måtten på ogynnsam utveck- ling. Om relationen till mor är bra blir sekvensklassutfallet detsamma oberoende av om relationen till far är dålig eller bra. Om relationerna till båda föräldrarna är dåliga förbättras sekvensklassutfallet inte av att relationen till far blir bra.

I K-grupperna dominerar modern oftare än i B-grupperna (30% mot 20 %). Det är hon som sköter uppfostran och bestämmer. I B-grupperna dominerar oftare fadern (47 % mot 38 %). Det är han som bestämmer och utdelar bestraffningar. Skillnaderna är inte stora men bidrar till att öka faderns roll som aggressiv modell för sina söner. Fäder som inte aktivt deltar i uppfostran får mer feminina söner. Mödrar är ofta hämmade i sin aggression. Även om de belönar en maskulin roll, tillåter de sällan aggressivitet (Sears, Rau, Alpert, 1965).

De motsägande uppgifterna om vilken av föräldrarna som spelar störst roll för den moraliska utvecklingen kan troligen bero på kulturella olikheter. I en kultur där manlig- het innebär driftighet, initiativförmåga och aggressivitet kan pojkar i en konfliktsitua- tion med fadern överdriva dessa drag. Är å andra sidan den unge under uppväxtåren helt beroende av modern som vårdare och hänvi- sad till henne och fadern endast spelar en underordnad roll i hemmet och i uppfostran, kan ett sårigt förhållande till modern bli katastrofalt för barnet. Brottslighet kan bli följden både på grund av bristande norm- överfön'ng och som svar på en svårt frustre- rande situation.

Om fadern återfinns i kriminalregistret eller kontrollstyrelsens register är B-pojkens relationer till honom oftast dåliga, och inte bara till honom utan även till modern. Skillnaderna är dock små och en tredjedel av dessa fäder har goda relationer till sina söner. I K-grupperna hör dåliga relationer till far, som är registrerad, till ovanligheten, vilket troligen ger en del av förklaringen till att asocialitet av detta slag inte får samma

negativa följder som i B-gruppen, där relatio- nerna är betydligt sämre.

13.6 Totalbedömning av hemmiljön

Som en sammanfattning av intrycket som pojken förmedlat i intervjun, har man för- sökt göra en bedömning av pojkens hela hemmiljö. Denna gjordes innan några andra bearbetningar utförts och innan follow- up-data insamlats. Variabeln ligger högst i variabelhierarkin för det intervjuavsnitt som berör hemförhållanden och är femgradig. De variabler som tillskrivits störst vikt har varit det emotionella klimatet i hemmet och relationerna mellan föräldrar—son. Därnäst har hänsyn tagits till samvaron med föräld- rarna, fritidsgemenskap, tillsyn och omsorg, pojkens attityd till föräldrarnas uppfostrings- prz'nciper, förekomst av aga och alkoholmiss— bruk.

Variabler som ej tillskrivits någon nämn- värd betydelse är bostadsstandard, kulturell standard, faders- eller modersdominans och föräldrarnas ambitionsnivå för pojkens del. Variabler som endast indirekt påverkar hem- miljöbedömningen är kravnivå och anpass- ning till kravnivån samt osanning och undan- hållande inför föräldrarna.

Det bör påpekas att hemmiljön innefattar även pojkens eget beteende. Hematmosfären och hela familjesituationen är en produkt av interaktionen mellan alla familjemedlemmar- na. Hemmiljön kan därför inte bedömas fristående från pojken. Han är själv en del av den. Låg kravnivå kan t.ex. bero på att föräldrarna bit för bit måst pruta på sina krav för att inte helt utestänga pojken och förlora kontakten med honom. Detta har till följd att hemmiljön kan bedömas olika för olika syskon inom samma familj och speglar hur hemmiljön ter sig för just den pojken, såsom den framstår i intervjun med just honom.

Det är i detta sammanhang även på sin plats att bedömaren redogör för de värde- ringar, som ligger bakom bedömningen av hemmiljön.

Dels har de faktorer, som kan anses direkt

brottshämmande, bedömts som viktiga; hög tillsyn, god kontroll av fritid, hög samvaro med föräldrar (om denna karaktäriseras av kärlek, värme och intresse för varandra). Dels har faktorer, som gynnar allmän mog- nad, ansvarstagande, utveckling av självstän- diga, tänkande och kännande personer an- setts ha stor betydelse: konsekvent uppfost- ran men med ett visst mått av flexibilitet, fasta krav på uppförande och framför allt hjälp och deltagande i hemmets sysslor, öppenhet i förhållandet mellan föräldrar och barn. Tyvärr saknas variabler som beskriver vissa av dessa förhållanden, men vid genom- läsningen av intervjun är det inte svårt att uppfatta hur situationen är i dessa avseen- den.

Hypotes

B-pojkarnas hemmiljö förväntas vara sämre än K-pojkarnas. Dålig hemmiljö förväntas vara förbunden med en socialt ogynnsam utveckling.

Resultat Provundersökningen

Skillnaden i bedömningen av B-pojkarnas och K-pojkarnas hemmiljö är stor och signi- fikant i alla strata. Störst är den i socialgrupp 1—2 (tab. 13.10).

Huvudundersökningen

Resultaten från provundersökningen be- styrktes. B-pojkarna har betydligt oftare en bedrövlig uppväxtmiljö.

Vid genomläsningen av intervjuerna fick man dock inget intryck av att K—pojkarnas hemmiljö var idealisk annat än i undantags- fall. Den gav ofta intryck av en viss tråkighet och intresselöshet. Men man tar hand om sina barn, håller reda på vad de gör och tycker om dem utan stora choser.

Tabell 13.10 Totalbedömning av hemmiljön (Medeltal)

Provundersökningen

Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3

Hel B 2,2... B 2,1... familj K 4,0 K 3,7 Splittrad B 1,6, B 2,2 familj K 3,4 K 2,6 Totalt B 2,1... K 3,4 Ålder 11—13 är B 1,9 ... K 3,5 Ålder 14—15 är B 2,2 ,,. K 3,3 * Signifikanta skillnader Huvudundersökningen Soc.gr. 1—2 Soc. gr 3 Hel B 3,1 * B 2,6 * familj K 4,2 K 3,3 Splittrad B 2.3... B 2,0.,. familj K 3,7 K 2,8 Totalt B 2,6... K 3 5

Ålder 11—13år B 25 K 35

Ålder 14—15 år B 2,6 * K 36

* Signifikanta skillnader

Follow-up

Totalbedömningen av hemmiljön har tydliga samband med återfall i brott och med bvn: s åtgärder (tab. 13.11). God hemmiljö är dock ingen garanti för laglydnad, ty endast hälften av dem som erhållit skalsteg 4—5 har klarat sig utan återfall. Dålig hemmiljö (skalsteg 1—2) predestinerar heller inte för en brotts- lig karriär, ty av sekvensklass 2-pojkarna, B-fall som ej återfallit i registrerad brottslig- het, har 36 % vuxit upp ien ”dålig” hemmil- jö såsom vi mätt den.

Tabell 13.11 Andelen pojkar i varje sekvensklass där hemmiljön bedömts som dålig (skal- steg 1—2) B-prov + B-hus N= 186 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 36 % 38 % 69 % 60 % 45 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 38 % 46 % 68 % 75 % 66 % E 36% 41%1 69% 73% 55%

K-prov + K-hus N = 95

Sekvens- 0 klass n=7 3 21 % Sekvens- l —9 klass n=22 41 % K omm en tar

Fäder som förekommer i kriminalregistret eller kontrollstyrelsens register har sämre relationer till sina söner än övriga fäder. Hemmiljön har också bedömts som sämre i hem, där någon familjemedlem är asocial i denna bemärkelse, än i övriga hem. Skillna- den är dock liten i K-gruppen. Där har hemmiljön bedömts som dålig i 30 %, medan 68% av B-pojkarnas hem, där asocialitet förekommer, bedömts så.

För att ta reda på om bedömaren lyckats skatta den totala hemmiljön efter de inten- tioner hon haft, har 19 variabler fått ingå som beroende variabler i en stegvis regres- sionsanalys, där ”hemmiljön” är den obero- ende variabeln.

Genom regressionsanalysen kan man även se om bedömningen av ”hemmiljön” grundar sig på olika faktorer i prov- och huvudunder- sökningen, som ju bedömts av två olika personer.

I provundersökningen utfaller ”emotio- nellt hemklimat” vid första steget i regres- sionsanalysen. Denna variabel förklarar hela

86 % av variansen av hemmiljön. ”Samvaro”, ”tillsyn” och ”attityd till uppfostran” som faller ut vid 2—4 steget bidrar endast med ytterligare 3 % till att förklara variansen. 9 % av variansen av ”hemmiljön” förklaras ej av de i analysen medtagna variablerna.

Även i huvudundersökningen utfaller ”emotionellt hemklimat” vid första steget men förklarar endast 67 % av variansen. I steg 2—4 utfaller ”kontroll av kamrater och fritid”, ”alkoholmissbruk i hemmet” samt ”fritidsgemenskap” med vilka 79 % av vari- ansen är förklarad. 18 % låter sig inte förkla- ras av de i analysen ingående variablerna.

I både prov- och huvudundersökningen kommer bostadsstandard, kulturell standard och materiell standard in sent, vilket bevisar att bedömningen skett efter intentionerna.

Korrelationsmatriserna av de 19 variabler- na ger intressant information (bilaga 17). Då korrelationerna mellan variablerna är i det närmaste lika i B- och K-grupp, har dessa slagits samman i korrelationsmatn'sen.

Bostadsstandard, materiell och kulturell standard har interkorrelationer på 0,30—0,50. Materiell standard är dessutom

B-hus Krim. Hemmiljö index

1—2 3 4—5 ): 2—3 10 27% 15 41% 12 32% 37 100% 4 36 55% 16 25% 13 20% 65 100% 5 29 60% 14 29% 5 11% 48 100% 2 75 45 30 150 K-hus Krim. Hemmiljö index

1—2 3 4-5 2 1 2 11% 3 16% 14 73% 19 100% 2—3 4 19% 4 19% 13 62% 21 100% 4 4 44% 1 11% 4 44% 9 99% 5 1 (25%) 2 (50%) 1 (25%) 4 100% 2 11 10 32 53 korrelerad med ”tillsyn”, ”omvårdnad”, reaktioner inte är nödvändiga). Det är också ”fritidsgemenskap”, ”relation till föräldrar- na” och ”emotionellt hemklimat” (r = 0,30—0,50).

De korrelationer som ligger över 0,50 visar att samvaro, omsorg, fritidsgemenskap och kontroll av kamrater och fritid hör ihop. 1 hem där man är tillsammans med barnen, (”samvaro”) och har ”kontroll” över dem, har man fastare ”krav” och handlar mer ”konsekvent”, ”relationen till föräldrama” är bättre, barnen har lätt att anpassa sig (”efterlevnad av krav”), man använder ej ”aga” och hela stämningen i hemmet är ömsint och god (”emotionellt hemklimat”). ”Alkoholmissbruk i hemmet” har starka samband med dåliga ”relationer till föräld- rarna” och ett tråkigt ”hemklimat”.

Vad som är orsak och vad som är verkan ger oss dessa samband ingen vägledning om. Det förefaller dock troligt, att barn som uppfostras konsekvent med kärlek och god tillsyn får bättre social träning och att de därmed har lättare att anpassa sig till de krav som ställs på dem (så att aga och hårda

troligt att barn som blivit vildvuxna, därför att tillsyn och omvårdnad varit otillräcklig, får svårighet med den sociala anpassningen. Barnen blir så svåra att handskas med att föräldrarna inte vet hur de skall bära sig åt, är inkonsekventa och tillgriper aga. De från början troligen kärleksfulla relationerna blir såriga och irriterade, barnen drar sig undan föräldrarna och tillåter dem ingen insyn, ljuger och trotsar öppet.

De variabler som tagits upp i detta kapitel har i de flesta fall samband med brottslighe- ten vid us-tillfället (krim.index) inom B- och K-grupperna. Ju sämre tillsyn och kontroll föräldrarna har, ju mindre konsekvens i uppfostran, ju lägre krav, ju mer fysisk bestraffning som används som korrektions- medel, ju sämre de emotionella relationerna till föräldrarna är, kort sagt ju sämre hem- miljö, desto troligare är det att pojken har hög brottslig belastning. Korrelationskoeffi- cienterna ligger mellan 0,25 och 0,40. Det är dock anmärkningsvärt att K-pojkama, vid lika högt krim.index, ligger på en högre nivå,

B—hus Krim. Efterlevnad av krav index

1—2 3 4—5 2 2—3 2 S% 17 46% 18 49% 37 100% 4 18 28% 26 40% 21 32% 65 100% 5 24 50% 17 35% 7 15% 48 100% 2 44 60 46 150 K-hus Krim Efterlevnad av krav index

1—2 3 4—5 2 1 0 0% 0 0% 19 100% 19 100% 2—3 0 0% 2 10% 19 90% 21 100% 4 1 15% 3 23% 5 62% 9 100% 5 1 (25%) 0 0% 3 ( 75%) 4 100% Z 2 5 46 53

dvs. har en bättre hemsituation (tab. 13.12). Det är troligen denna bättre hemmiljö som förklarar den betydligt bättre utvecklingen under uppföljningstiden. Pojkens förmåga att motsvara sina föräldrars krav hör också intimt samman med krim.index (tab. 13.13). Här märks ännu mer K-pojkarnas försprång.

Materiell standard har starkare» samband med hur föräldrar och barn lever tillsammans än kulturell standard. Små ekonomiska möj- ligheter kan resultera i oförmåga att ordna ordentlig tillsyn för barnen. Samvaron med barnen kan bli minimal i en familj som är hårt pressad av slit för brödfödan. Man har inte krafter över för fritidsgemenskap, och uppfostran av barnen blir eftersatt. Man får pruta på kraven, och bekymmer för pengar tår på de emotionella relationerna.

Man kan också reflektera över om inte även den materiella standarden speglar sam- ma bakomliggande faktor, t.ex. oförmåga hos föräldrarna att klara av sin situation, som variablerna som beskriver förhållandet till barnen? Troligen samverkar allt ien ond cirkel. Dålig ekonomisk standard skulle i så

fall i högre grad vara en bidragande än en orsakande faktor.

13.7. Sammanfattande kommentar

De variabler, som tagits upp i detta kapitel och som beskriver den intima hemmiljön, har alla (utom reaktionsstyrka) signifikanta skillnader mellan B- och K-grupp i såväl prov- som huvudundersökningen. Dessa skill- nader ligger ofta på en mycket hög signifi- kansnivå. Den statistiska effekten kan tydligt avläsas i det Carlssonska nivådiagrammet (fig. 14.3).

Variablerna har även starka samband med pojkarnas utveckling under uppföljnings- tiden. De tydligaste sambanden med bvn:s åtgärder på grund av brottslighet före 18-års- åldern och med återfall efter l8-årsåldern, har ”samvaro med föräldrarna”, ”låg kon- troll”, hög omfattning av ”fysisk bestraff- ning”, ”efterlevnad av föräldrarnas krav”, ”relation till föräldrarna” samt ”emotionellt

hemklimat”. Alla dessa variabler har ungefär lika starka samband med sekvensklasstillhö- righet och man har vunnit ganska litet med att göra den övergripande variabeln ”total- bedömning av hemmiljön” eller en kombina- tion av ”samvaro”, ”omvårdnad” och ”fri- tidsgemenskap”.

. Samvaro föräldrar — barn, omsorg om barnen, tillsyn och kontroll över vad de har för sig hör ihop med varma relationer föräld- rar och barn emellan. Det är emellertid tydligt att samvaro, tillsyn och kontroll är av minst lika stor, om inte större, betydelse för den moraliska utvecklingen som de emotio- nella relationerna. Förmåga till självkontroll, att hejda impulser och motstå frestelser eller kamrattryck är i hög grad beroende av tidigare extern kontroll och tillsyn. Om barnen har blivit tillsagda redan på inten- tionsstadiet eller blivit tagna på bar gärning resulterar detta i frestelsemotstånd vid sena- re tillfällen. Har den förbjudna handlingen däremot inte blivit upptäckt utan lett till direkt vinning, blir denna handling förstärkt och förknippad med positiva upplevelser, vilket självfallet resulterar i dåligt frestelse- motstånd. . Det har framför allt varit de skalvärden som motsvarat dåliga förhållanden, som gett utslag vid fördelningen på sekvensklasser. Man får ett intryck av att det inte spelar så stor roll om förhållandena är ganska bra eller mycket bra, huvudsaken är att de inte är direkt dåliga.

Det är anmärkningsvärt att man så ofta, framför allt under småbarnsåren, använder sig av aga som uppfostringsmetod i både B- och K-grupperna. Detta är en uppfostrings- metod som i undersökning efter undersök- ning (t.ex. Bandura, Walters, 1959; Sears, Maccoby, Levin, 1957) visat sig vara föga effektiv, ja rentav ha en effekt motsatt den åsyftade. Barn som straffas då de väter ner sig blir sängvätare. Straffar man barn som är beroende och klänger vid modern ökar deras rädsla och beroende. Straffar man aggressivt beteende med aga skapar man ytterligare motaggression hos barnet. Föräldrarna fun- gerar dessutom som aggressiva modeller och

lär ut ett aggressivt sätt att lösa konflikter på. B-pojkarna, som utsatts för betydligt mer frekvent aga och ofta blivit bestraffade med tillhyggen, har ju i många fall gått en trist framtid till mötes. Ju kraftigare aga, desto sämre utveckling. Fysisk bestraffning av barn som inte har starka kärleksfulla bindningar till sina föräldrar ökar deras aggression och trotsighet i stället för att hämma den. Bland K-pojkarna med deras i regel varmare relatio- ner till föräldrarna har agan inte fått samma ödesdigra följder som bland B-pojkarna.

De emotionella relationerna har inte sam- ma tydliga samband med brottslighet och brottslig utveckling som samvaro, kontroll och tillsyn. Direkt dåliga relationer har dock visat sig vara sällsynta bland de pojkar som ej återfaller eller ej begår brott, medan det förekommer hos nästan hälften av de pojkar som återfaller trots övervakning eller sam- hällsvård på grund av brottsligt beteende. . Det har ibland hävdats, att relationen till far skulle vara mer betydelsefull för pojkars sociala utveckling än relationen till mor. Resultaten ger inga belägg för detta med de mått på social anpassning som vi har tillgång till. Relationerna till far är mer aggressivt laddade för våra pojkar som är i pubertet och förpubertet, både i K- och B—grupperna. Det är far som ofta utdelar bestraffningar, ryter och skäller. Pojkarna ljuger mer för honom än för mor. Under follow-up-tiden utvecklas de B-pojkar, som har kärleksfulla relationer till mor till större laglydnad obe- roende av om relationen till far är bra eller dålig. Är relationen till mor dålig förbättras pojkens situation inte mycket av att far är kärleksfull. K-grupperna har så få pojkar, som har dåliga relationer till far, och ännu färre, som har dåliga relationer till mor, att en jämförelse i utveckling med B-gruppen inte låter sig göras.

Skillnaderna mellan medelvärdena i B- och K-grupp är i allmänhet störst i stratum socialgrupp 1—2 / hel familj eller i stratum socialgrupp 1—2 / splittrad familj, vilket vi förväntat oss (se kap. 10.1). Minst är skillna- derna mellan B- och K-grupp i det stratum där pojkarna kommer från hem i socialgrupp

3 och från splittrade familjer. Här har K-pojkarna genomgående bedömts med skal- steg som motsvarat sämre förhållanden än övriga. I stratum socialgrupp 1—2 / hel familj har K-pojkarna oftast skalsteg, som motsva- rar utpräglat goda förhållanden. Övriga strata intar en mellanställning.

Man kan med de variabler, som beskriver den intima hemmiljön, på ett helt annat sätt än med variablerna som beskriver den yttre miljön, karaktärisera B- och K-grupperna. . Pojkarna i kontrollgrupperna är och har varit mycket tillsammans med sina föräldrar. Samvaron är oftare än i B-grupperna me- ningsfylld med gemensamma intressen. Kär- leksfullhet och omvårdnad bidrar till ett gott hemklimat. Föräldrarna bryr sig om sina barn, ser till hur de har det, tar reda på var de håller hus och har ofta lagom höga men fast och konsekvent utsagda krav. De är varken rigida eller släpphänta utan låter tala med sig. Reaktionerna på överträdelser kan vara starka, aga har ibland utnyttjats men inte ofta och inte hårt eller med tillhyggen. Detta har heller troligen inte behövts, ty pojkarna motsvarar i hög grad föräldrarnas krav på uppförande i hemmet och på sköt- samhet i skolan.

För flertalet (80 %) har hemmiljön be- dömts som hygglig eller mycket god. Det är dock inte annat än i undantagsfall fråga om några märkvärdiga idealfamiljer. Det är vanli- ga hem, ofta lite tråkiga och fantasilösa. Men man tycker om varandra. Föräldrarna bryr sig om sina barn och ger dem det stöd de behöver.

De pojkar som efter undersökningstillfäl- let begår registrerade brott har i allmänhet sämre skalvärden i variablerna och liknar i större utsträckning B-pojkarna än de som aldrig åker fast för någon registrerad brotts- lighet. . Brottspojkarna ger en bild som ter sig som ett negativ i förhållande till den bild vi får av K-pojkarna. Samvaron med föräldrarna är låg. Hemmet är en plats där man äter och sover (jfr kap. 3.3.3 Bröderna nr 187 och 188). Det är skralt med omvårdnad och fritidsgemenskap. Pojkarna är ofta ”ute”

utan tillsyn och kontroll. Föräldrarna frågar ibland vad de gör och var de är i ett försök att kontrollera dem, men de får ofta lögner eller halvsanningar till svar.

Kraven de ställer på pojkarna är ofta ojämna, inkonsekventa och låga, Överträdel- ser bestraffas med aga, ofta och hårt, ty pojkarna uppfyller sällan ens de låga krav som ställs. De röker, åker moped, kommer inte hem i tid och missköter sig ofta i skolan.

Relationerna till föräldrarna är aggressivt laddade. Detsamma gäller föräldrarnas rela- tion till pojkarna. Otrivsamhet och tristess präglar hemklimatet och hela hemmiljön har i hälften av fallen bedömts som direkt dålig.

Vid uppföljningen är det framför allt två grupper som intresserar oss. Dels de pojkar som inte alls återfaller i brott (sekv. klass 2), dels de, som trots att bvn vidtagit den mest ingripande åtgärden p. g. a. deras asocialitet, dvs. placering i fosterhem eller på någon anstalt, ändå återfaller i registrerad brotts- lighet efter l8-årsdagen (sekv. kl. 9). . Pojkarna som ej återfaller har skalsteg i stort sett lika, kanske en smula sämre än K-pojkarna i de variabler som beskriver hemmiljön, utom beträffande ”efterlevnad av föräldrarnas krav”, där de uppvisar en betydligt sämre anpassning. Detta är alltså helt vanliga pojkar med i stort sett goda hemförhållanden, men kanske lite bråkigare och vildare än flertalet pojkar och lite mer brottsligt aktiva enligt egna uppgifter (krim.index) än de flesta andra. West (1969) påpekar också i sin undersökning av ung- domsbrottslingar att det just är de livliga, utagerande pojkarna som åker fast. De har åkt fast för polisen, men den fostran de fått och den kärleksfulla hemmiljö, som de lever i, ger dem möjlighet och vilja att rätta sig efter tillsägelser och konformera med sam- hällets normer.

. Pojkarna i sekvensklass 9, de som gång på gång återfallit i brott, blivit placerade utom hemmet och ändå åkt fast för brott igen, har till 90 % på ett dåligt sätt efterlevt föräldrar- nas krav (mot 16 % av K—pojkarna). De flesta har en trist och dålig hemmiljö. Över hälften har varit föremål för låg tillsyn, låg kontroll

Figur 13.1 Grafisk framställning av steg- ringen mellan sekvensklass 0 och 9 av ande- len pojkar med negativa faktorer i hem- miljön

Figure 13.1 Graphic description of the rise between sequence classes 0 and 9 in the proportion of boys with negative factors in home environment

O/o | 00

90—

80—

70—

60—

50—

1.0—

30—

Sekvensklass

1 = Andelen pojkar med låg samvaro med föräld- rarna (skalsteg 1—2) 2 = Andelen pojkar vars samvaro med föräldrarna karaktäriseras av dålig omvårdnad och låg fritidsgemenskap” 3 = Andelen pojkar där kontroll av kamr. o. fritid varit låg (skalsteg 1—2) 4 = Andelen pojkar som blivit fysiskt bestraffade hårt o. ofta (skalsteg 4—5) 5 = Andelen pojkar som dåligt motsvarar föräldrar- nas krav (skalsteg 1—3) 6 = Andelen pojkar med dåliga relationer till sina föräldrar (skalsteg 1—2—* 7 = Andelen pojkar där hemmiljön bedömts som dålig (skalsteg 1—2)

* Endast huvudundersökningen

1 = Little time spent with parents 2 = Little time spent with parents and characteri- red by lack of care and low spare-time interests in common 3 = Lou/_ control of associates and spare-time activities = Harsch corporal punishment 5 = Poor adjustment to parents' demands 6 Poor relations to parents 7 = Bad home environment

och låg samvaro med föräldrarna. De har sällan kärleksfulla relationer till föräldrarna och får ofta stryk. Har dessa pojkar haft någon möjlighet eller anledning att avstå från sin brottsliga verksamhet och från gemen- skapen (om än torftig och hård) i det brottsliga kamratgänget för ett föga belönan- de konformt beteende? De har tidigt mött aggressivitet och fientlighet från de vuxna, aldrig lärt sig hur de skall bete sig och därför råkat ut för negativa reaktioner som troligen fått dem att känna sig utstötta, oförstådda — som outsiders.

1 figur 13.1 har skillnaden mellan K-poj- karna i sekvensklass 0 (de som ej registrerats för brott under uppföljningstiden) och B- pojkarna i sekvensklass 2 och 9 framställts grafiskt. Vi ser att K-pojkama i sekvensklass 0 endast i undantagsfall befinner sig i den negativa delen av variabelskalorna. B-pojkar- na i sekvensklass 2 har endast obetydligt fler med negativa omdömen. De är dock betyd- ligt mer ”busiga” och motsvarar inte föräld- rarnas krav. Pojkarna i sekvensklass 9 ligger betydligt sämre till. Flertalet har dålig hem- miljö, motsvarar inte föräldrarnas krav och är sällan tillsammans med sina föräldrar, som följaktligen inte har någon kontroll. Steg- ringen från sekvensklass 0 till sekvensklass 9, som kan sägas vara ett mått på sambandet mellan variabeln i fråga och brottslig utveck- ling, är betydligt brantare för dessa hemmil- jö-variabler än för bakgrundsvariablerna (fig. 12.1).

De hypoteser som ställts för variablerna i detta kapitel har alla fått stöd i resultaten, både de som utgår från social inlärningsteori och de som tar fasta på utvecklingen av outsiderattityder.

14. Uppfostran

”Det har varit vajsing på min uppfostran — det tror jag. Att dom ger mig stryk t. ex. Jag sa det åt dom också. Var gång jag får stryk så blir jag bara värre och värre. Allting blir fel då. När jag får egna barn skall jag snacka med dom bara — det skall ju vara det bästa. "

(Citat från en B-pojke)

Vi kunde med de variabler som togs upp i förra kapitlet ganska säkert beskriva B- respektive K-pojkarnas hemmiljö. Denna be- skrivning blir dock på ett olyckligt sätt svartvit, då det egentligen i båda grupperna finns alla nyanser från vitt till svart, men i olika proportioner. Det är därför viktigt att försöka särskilja grupper av pojkar inom de båda kriteriegruppema B och K. Man bör försöka bilda grupper med hjälp av under- sökningsvariablerna, inte som skett vid upp- följningen, där de ursprungliga kriteriegrup- perna delats in i undergrupper med hjälp av ett annat kriterium på brottslighet (åtgärder på grund av brott samt återfall i brott).

1 kap. 1 nämndes kärleksorienterad och objektorienterad uppfostran. Uppfostrings- sättet ger framför allt uttryck för vilket förstärkningssystem föräldrarna utnyttjar sig av och i vilken grad de talar och resonerar med sina barn i moraliska frågor. McCord & McCord (1959) kunde i sin uppföljningsun— dersökning av 253 ll-åriga pojkar i riskzo- nen särskilja sex olika uppfostringsmetoder (sträng, kärleksfull, slapp och tre olika kom-

binationer av inkonsekvent uppfostran). Konsekvent uppfostran, både sträng och kärleksfull, tycktes förhindra brottslighet. Slapp uppfostran hade tillföljd en hög procent brottslingar. Dessa pojkar började ofta begå brott i en tidig ålder, men hade lättare att bli laglydiga än de som uppfost- rats med inkonsekvens och bestraffningar. Denna sistnämnda uppfostringstyp hade största sambandet med kriminalitet av alla slag. Effekten av slapp och inkonsekvent bestraffande uppfostran mildrades dock om hemmet var sammanhållande och ingen av föräldrarna var avvikande.

I ”Unraveling juvenile delinquency” (Glueck & Glueck, 1950) beskrivs uppfost- ran i brottspojkarnas hem som slapp och inkonsekvent från moderns sida och an- tingen för sträng eller slapp och inkonse- kvent från faderns sida. Fysisk bestraffning användes ofta men sällan beröm eller resone- rande samtal. Kontrollpojkarnas föräldrar däremot var fasta, vänliga och konsekventa i sin uppfostran, pratade med sina barn och använde sig sällan av stryk.

Med de variabler vi har tillgång till i vår undersökning har vi möjlighet att få fram olika sätt på vilka föräldrar uppfostrar sina barn, hur de reagerar på överträdelser, hur'de utövar kontroll och tillsyn etc.

14.1. Uppfostringssituationen (provunder- sökningen)

Vad som föreföll vara av störst intresse var att se om hela uppfostringssituationen ter sig olika för olika pojkar, om det finns kombi- nationer av variabler, som är typiska för vissa pojkars uppfostringssituation men inte för andras. Dessutom har man ett behov av att klumpa ihop informationen från flera variab- ler och istället få en variabel.

Ett sätt att klassificera individerna efter flera variabler är att använda sig av latent profilanalys (se kap. 10)1. Ett försök med denna analysmetod gjordes först på provun- dersökningen med 12 variabler, nämligen:

- Samvaro pojke — föräldrar Tillsyn Omvårdnad Fritidsgemenskap Kontroll över kamrater och fritid Konsekvens i uppfostran Total kravnivå från föräldrarna på pojken Fysisk bestraffning Reaktionsstyrka Pojkens attityd till uppfostran Relation pojke —— föräldrar Emotionellt hemklimat

Alla variablerna är bedömda i en S-gradig skala, låg — hög.

Alla variabler är positivt korrelerade till varandra utom ”aga” och ”reaktionsstyrka” som visserligen är positivt korrelerade till varandra, men negativt korrelerade till alla andra. Undantag är aga—krav, r + 0,24 samt krav—reaktionsstyrka, r + 0,14.

Från början framträder två profilklasser (pfkl) med 42 individer i varje klass. Dessa grupper står sig sedan oberoende av hur många latenta profiler man söker.

Den ena gruppen (pfkl 1) karaktäriseras av en ”dålig” uppfostringssituation: dålig till- syn, låg samvaro med föräldrarna, inkonse— kvent uppfostran, mycket aga, kraftiga reak- tioner på överträdelser men låga krav och dålig emotionell kontakt.

Den andra (pfkl 2) är raka motsatsen och

kan karakteriseras som ”god” uppfostrings- situation.

Under analysens gång framträder ytterliga- re två profilklasser.

Pfkl 3 kommer ur pfkl 1 men får sedan ett kraftigt tillskott av pfkl 2. Dvs. den har fångat upp marginalfall. Pfkl 4 kommer uteslutande ur pfkl 1 och består av extrem- fall i denna (se figur 14.1).

Vi har valt att använda oss av lösningen med 4 profilklasser och att vid behov slå ihop pfkl 1 och 4 samt 2 och 3. De förra blir trots hopslagningen mer renodlat dåliga än den ursprungliga pfkl 2.

Profilklass ] består av pojkar, vars upp- fostringssituation ej är tillfredsställande. ln- lärning och internalisering av normer m.m. kan man förvänta sig ha blivit försenade för dessa pojkar. _

För pojkarna i profilklass 2 är inlärnings- situationen optimal: goda emotionella rela- tioner i familjen i samband med konsekvens i uppfostran och god tillsyn.

Profilklass 3 består av pojkar, som har erhållit normalvärden i alla variabler utom i tillsyn. Uppfostringssituationen är ”ordinär” men en smula slapp. Detta är en marginal- grupp pojkar, för vilka yttre händelser, skolframgång m.m. kan förväntas få stor betydelse för deras kriminalitets—konformi- tetsbenägenhet.

Profilklass 4 slutligen består av pojkar, som i de flesta avseenden har en uppfost- ringssituation som liknar pfkl 1, men konse- kvens i uppfostran, kontroll och krav är lägre och kontrasteras mot häftiga reaktioner på förseelser (som man alltså inte ordentligt varnat och skyddat dem för) samt ,ofta förekommande fysiska bestraffningar. Lyn- nighet och emotionell torftighet kan förvän- tas leda till kortsiktig målsättning och öns-

” En ingående beskrivning av analysen ges i Olofsson, B. Profilanalys av uppfostringssituatio- nen, PM 27/8 1971, Klientelundersökningen, Stockholm. Stencil.

Andra multivariata analyser har också praktise— rats, nämligen klusteranalys, AID och komponent- analys. Dessa har dock visat sig vara mindre lämpade att belysa uppfostringssituationen. (Olofs- son, B. Klassifikationsmetoder. PM 15/9 1971, Klientelundersökningen, Stockholm. Stencil.)

Figur 14.1 Latenta profiler som beskriver olika uppfostringssituationer (B-prov + K-prov)

Figure 14.1 Latent profiles, B- and K-cases, pilot study

Somvcro låq

Tillsyn låg Omvårdnad låg Fri+idsqemenskap låg Kontroll låq Konsekvens låg Krovnivå låg

Ago

Star-ko reaktioner AHitqd till uppfostr. neq.

Rel. pojke-föröldr. dålig

_z 41 l 0 1 | | | | | | | | | | | | | | | | | L | i | 1 1 h.. xxx og > hös _ / "__? ( hög ,/ I / /) höq . (, höq * I x' " _) I hos _/ I ( ( hög . ) X ru*-. ) > ej ago ," / / 4______ & ( milda --_________ x. x, X .::-u- ) Xx pos. ,/ xx ! x god ! X I ) golf

Em. hemklimat dåligt

Pfkl 1 "Dålig" uppfostran, n =25 ——-—Pfkl 2 "God" " , n=3!) —'—-— Pfkl 3 "Ordinör" " , n: 22 ------- Pfkl 4 "Lgnnig" " , n = 7 Time spent together with parents little much Supervision low high Care low high Spare time interests in common few many Control low high Consistency low high Level of demands low high Corporal punishment no cp Strong reactions mild Attitude to up-bringing neg. pos. Relation boy/parents poor good Home atmosphere bad good

kan om omedelbar behovstillfredsställelse samt oförmåga till inlevelse i andra männi- skors situation (jfr kap. 1).

Hypotes

Man kan förvänta sig att pfkl ] och 4 ("dålig” och ”lynnig” uppfostran) är vanliga- re i B- än i K-gruppen. Pojkar som haft en sådan uppfostringssituation förväntas också i

Pfkl 1 ”Bad ” up-bringing, Pfkl 2 "Good ” up-bringing, Pfkl 3 ”Ordinary " up-bringing, Pfkl 4 "Erratic ” upbringing,

högre grad utvecklas mot kriminalitet än pojkar ur pfkl 2 och 3 (”god” och ”ordinär” uppfostringssituation).

R esultat

Profilklass ] är betydligt vanligare i B-grup- pen än i K-gruppen (tab. 14.1), där pfkl 2 är vanligast. Pfkl 3, mellangruppen, fördelar sig jämnt över B- och K-grupp. Pfkl 4 är mot förmodan inte så typisk B-gruppsprofil som pfkl 2.

Skillnaden mellan B- och K-grupp i fråga om uppfostringssituation är störst i social- grupp l—2—hel familj. K-fallen har i detta stratum oftast haft en ”god” (pfkl 2) upp- fostran. ”Dålig” (pfkl 1) eller ”lynnig” (pfkl 4) uppfostran förekommer över huvud taget inte i socialgrupp 1—2 i K-gruppen (bilaga 18 och 19). De yngre B-fallen har uppfostrats sämre än de äldre.

Tabell 14.1 Uppfostringssituationen i B- och K-grupp (provundersökningen)

Pfkl B-prov K-prov

1 "Dålig” 21 50 % 4 9 % 4 ”Lynnig” 5 12 % 2 5 % 3 ”Ordinär” 10 24 % 12 29 % 2 ”God” 6 14 % 24 57 % 2 42 100 % 42 100 %

Follow-up

Det är som vanligt de extremt dåliga förhål— landena som diskriminerar bäst vid uppfölj- ningen. B-pojkar, som ej återfaller, har till största delen uppfostrats bra eller ordinärt (pfkl 2 och 3). I sekvensklass 9 däremot har endast 1 av 8 uppfostrats ordinärt, övriga hör till pfkl 1 och 4 (”dålig” och ”lynnig”).

De K-pojkar som ej begått brott har i ännu högre grad uppfostrats bra, vilket däremot ingen av de 3 K-pojkar gjort, som finns i sekvensklass 5—9 (tab. 14.2).

Även om profilanalys som statistisk metod är omdiskuterad, har man med dess hjälp fått fram variabelkombinationer, som beskri- ver olika uppfostringssätt och som differen- tierar mellan B- och K-grupperna. Gruppe- ringen av pojkarna i profilklasserna verkar meningsfull och användbar. Det är anmärk- ningsvärt hur väl profilklasserna slår mot uppföljningsdata. Inte några av de variabler, som presenterades i förra kapitlet, har visat sig ha så starka samband med såväl B—K- gruppstillhörighet som med fortsatt utveck- ling enligt sekvensmodellen.

Då man ser den tydliga uppspaltningen av ”god” uppfostringssituation på K-fallen och ”dålig” och ”lynnig” på B-fallen, slår en misstanken att bedömaren av intervjuerna låtit sig påverkas av kunskapen om att B—pojken är en B-pojke och K-pojken en K-pojke. Skulle så ha varit fallet, skulle dock uppfostringssituationen inte ha differentierat så bra mellan pojkar som under uppföljnings- tiden begått brott och de som inte begått brott under denna tid.

Tabell 14.2 Andelen pojkar i varje sekvensklass med "dålig” eller ”lynnig” uppfostran (pfkl 1 och 4) B—prov N = 41 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n= n=7 n=6 n=1 33% 71% 83% (0%) 57% Brott efter Sekvens- ] 3 5 7 9 18 år klass n=2 n=6 =2 n=8 (50 %) 50% (50 %) 88% 67% 2 36 % 62 % 75 % 78 % 61 % K-prov N = 42 SekvenSv 0 klass n= 32 6 % Sekvens- 1 —4 klass n=7 29 % Sekvens- 5 —9 klass n=3 100 %

B-prov Uppfostran Efterlevnad av krav 1—2 dålig 3 4—5 god ): Pfkl 2 + 3 ; od" + ”ordinär” 6 37 % 4 25 % 6 37 % 16 100 % l 1 + 4 ”dålig" + ”'lynnig” 14 54 % 7 27 % 5 19 % 26 100 % K—prov Pfkl 2 + 3 ”god” + ”ordinär” 3 8 % 3 8 % 30 84 % 36 100 % Pfkl 1 + 4 ”dålig” + ”lynnig” 2 33 % 1 17 % 3 50 % 6 100 %

Uppfostran har inte bara samband med laglydnad, utan även med anpassning i hem- met (tab. l4.3). Men man märker genom- gående att B-pojkarna oberoende av uppfost- ringssätt anpassar sig sämre efter föräldrarnas krav (jfr kap. 13.1) än K-pojkarna.

Hemmiljön har också skattats bättre i de hem, där uppfostran är god. Uppfostrings- variablerna ingår ju i bedömningen av hem- miljön. Även här har dock K-pojkarna en ' bättre total hemmiljö än B-pojkama även då uppfostringssituationen är densamma (tab. 14.4). Kan den bättre efterlevnaden bero på den bättre hemmiljön? Efterlevnad av krav är dock fortfarande bättre i K-gruppen, även

Tabell 14.4 Uppfostran och hemmiljön

sedan både hemmiljön och uppfostringssitua- tionen hållits konstant. Man kan fråga sig varför. Har bedömaren låtit sig påverkas av vetskapen om till vilken grupp pojkarna ,hörde? Har B-pojkarna accepterat sin roll

som busar efter polisingripandet och med- gett det mesta? Har K-pojkarna större behov av att behålla sitt ansikte? Av de 6 K-pojkar som finns i sekvensklass 1, 6 och 7 har 4 ”dålig” eller ”lynnig” uppfostran och 2 ”ordinär”, 5 har dålig hemmiljö, l ”normal" men endast en efterlever inte sina föräldrars krav! Man kan alltså räkna med att K-grup- pens anpassning är något överskattad — vilken nu orsaken är.

B-prov Uppfostran Totalbedömning av hemmiljön 1—2 3 4—5 2 Pfkl 2 + 3 ”god” +”ordinär" 6 38 % 4 25 % 6 38 % 16 100 % Pfkl 1 + 4 "dålig” + "lynnig" 25 96 % 1 4 % 0 O % 26 100 % K—prov Pfkl 2 + 3 ”god” + ”ordinär" 7 20 % 7 20 % 22 61 % 36 100 % Pfkl 1 + 4 ”dålig” + ”lynnig” 6 100 % 0 O % 0 0 % 6 100 %

Figure 14.2 Latent profiles, B- and K—cases, main investigation

Samvaro låg Tillsgn låg Omvårdnad låg Fritidsgemenekup låg Kontroll låg Konsekvens låg Krovnivö låg

Ago

Storko reaktioner Likgiltighet

Rel, pojke—föröldn dålig

Em. hemklimat dåligt

Pfkl 1 "Dålig" uppfostran, n-åB ———Pfkl 2 "God" " , 71:38 ------- Pfkl 5 "Medelgod" " , n=57 Time spent together with parent little much Supervision low high Care low high Spare time interests in common few many Control low high Consistenc y low high Level of demands low high Corporal punishment Na cp Strong reactions mild, ]ndifference no indi f. Relation bo y/parents poor good Home atmosphere bad good

Asocialt belastade föräldrar (kriminalre- gistret eller kontrollstyrelsens register mer än en gång) uppfostrar oftare sina pojkar ”då- ligt” eller ”lynnigt” och mer sällan ”bra” än föräldrar som ej återfinns iregistren. ”Aso- ciala” föräldrar i K-gruppen använder oftast ”ordinär” eller ”god” uppfostran (55 %), medan ”asociala” föräldrar i B-gruppen ej alls uppfostrar sina söner ”bra” utan oftast utsätter dem för ”dålig” eller ”lynnig” upp- fostran (69 %, bilaga 19). Har vi här en av förklaringarna till den betydligt bättre ut-

, hög hög hög

( hög > höq

( hög I hög ej ago

milda

ej likg.

& god I I gott

Pfkl I ”Bad"up-bringing, Pfkl 2 "Good " up-bringing, Pfkl 3 ”Average" up-bringing,

vecklingen hos K—pojkar från ”asociala” hem i jämförelse med B-pojkar från ”asociala” hem?

14.2. Uppfostringssituationen (huvudunder- sökningen)

Profilanalysen i provundersökningen gav så goda resultat, att en liknande analys gjordes med variabler från huvudundersökningen. Precis som i provundersökningen fram— träder omedelbart två stora profiler. En kan karakteriseras som ”god” uppfostran, den andra som ”dålig” uppfostran. Dessa två profiler får senare i analysen sällskap med en tredje. Den tredje profilklassen består av individer ur båda de första profilklasserna, dock övervägande ur klassen ”dålig” upp- fostran. Dessa första har på detta sätt rensats så att de blivit mer extrema och tydliga. De

tre grupperna är sedan stabila genom alla försök till lösningar som gjorts (figur 14.2).

Pfkl ] motsvarar helt pfkl ] iprovunder- sökningen, dvs. den beskriver en ”dålig” uppfostringssituation: dåliga emotionella kontakter mellan föräldrar och son, låg samvaro, ingen fritidsgemenskap, dålig till- syn och kontroll, fysisk aga förekommer men för övrigt är föräldrarnas reaktioner svaga och likgiltiga.

Även pfkl 2 känner man igen från prov- undersökningen. Denna kännetecknas av go- da emotionella relationer mellan föräldrar och son med åtföljande hög samvaro dem emellan. Kontroll och tillsyn är god, man använder sig sällan eller aldrig av fysisk aga. Uppfostringssituationen är ”god”.

I provundersökningen erhöll vi en profil som låg kring medelvärdet i de olika variab- lerna utom beträffande tillsyn, en ordinär, lite slapp uppfostringssituation. I huvud- undersökningen återfinner vi inte denna. Vi får här istället en pfkl 3 som ligger under medelvärdet i alla variabler som speglar det emotionella klimatet och stämningen i hem- met. Profilen befinner sig emellan den ”då- liga” och den ”goda” profilen, men närmar sig oftast den ”dåliga”. Pfkl 3 skiljer sig dock på en punkt väsentligt från pfkl 1. Vi finner här inga tecken på likgiltighet, och föräldrar- na reagerar starkt på förseelser. Profilklassen är svår att benämna, men har fått namnet ”medelgod” i brist på bättre.

Hypotes

Profilklass l ”dålig” uppfostran förväntas vara vanligare i B- än i K-gruppen, där pfkl 2 ”god” uppfostran förväntas överväga. ”Då-

lig” uppfostran förväntas också leda till större brottslighet under uppföljningstiden än pfkl 2. Pfkl 3 ”medelgod” uppfostran antas inta ett mellanläge.

Resultat

I B-gruppen är pojkarna ganska jämnt förde- lade på de tre profilklasserna. I K-gruppen överväger ”god” uppfostran (tab. 14.5). ”Dålig" uppfostran är mycket sällsynt. K- pojkar i socialgrupp 1—2 har uteslutande uppfostrats ”bra”. I socialgrupp 3 tillkom- mer en god portion av ”medelgod” uppfost- ran (bilaga 20).

Follow-up

Sambandet mellan uppfostran och senare utveckling är tydligt (tab. 14.6). Ju längre ut man kommer i sekvensmodellen, desto fler pojkar har uppfostrats rent ”dåligt”. I se— kvensklass 9 har bara 17 % uppfostrats ”bra” och resten ”medelbra” eller ”dåligt”. 1 se- kvensklass 2 däremot har hälften uppfostrats ”bra” och bara 10% ”dåligt”. De två K- pojkar som uppfostrats ”dåligt” har inte blivit registrerade för brott. Av de K-pojkar som uppfostrats ”bra” har 5 % (2) begått brott efter 18 år. Av dem som uppfostrats ”medelbra” har 45 % begått brott efter 18 år. Pojkarna i sekvensklass 5 , 7 och 9 hör alla till denna kategori.

Tabell 14.5 Uppfostringssituationen i B— och K-grupp (huvudundersökningen)

Pfkl B-hus K-hus Z) 1 ”dålig” uppfostran 46 31 % 2 4 % 48 3 ”medelgod” uppfostran 56 37 % 11 21 % 67 2 ”god” uppfostran 48 32 % 40 75 % 88 150 100 % 53 100 % 203 144 SOU 1973125

B-hus N = 145 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- ): + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=41 n=14 n=17 n= 10 % 36 % 59 % 50 % 28 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=6 n=7 n=20 n=36 17 % 14 % 25 % 50 % 36 % 2 11 % 29 % 41 % 50 % 32 % K-hus N = 53 äggens- 91:41 då det är fråga om ”god” eller ”medelgod” 5 % uppfostran. B-pojkarna i dessa kategorier har Sekvens- 1_9 deklarerat betydligt fler brott (jämfört med klass n=12 sin åldersgrupp) än K-pojkarna. Ar det hus- 07” tande anonymitetsskyddet orsaken till det- ta? Eller är det så att B-gruppen har ett sämre utgångsläge även sedan man tagit hänsyn till uppfostran? Vi har redan konsta- terat att B-pojkama sämre förmår efterleva Kommentar

Profilklasstillhörighet i variabler som beskri- ver uppfostringssituationen har visat sig skil— ja väl mellan B- och K-fall. I-Iur förhåller det sig med deras självdeklarerade brottslighet?

Kriminalitetsindex har ett tydligt men inte alls så starkt samband med uppfostran som man kunde förmoda (tab. 14.7). Man blir dessutom en smula konfunderad av de stora skiljaktigheterna mellan B- och K-fall,

föräldrarnas krav, vilket kan vara beroende på ett annorlunda temperament. Den större andelen brottsligt aktiva pojkar kan också bero på att fler B-pojkar än K-pojkar har brottsliga kamrater, sämre möjligheter till socialt accepterade fritidssysselsättningar etc.

Om vi bortser från de stora nivåskillnader- na mellan B- och K-grupp och i stället utgår från dem som deklarerat många brott (krim.

Tabell 14. 7 Uppfostran och kriminalitetsindex (Självdekl.)

Uppfostran Krim. index 2 B-hus l 2 3 4 5

Pfkl 1 ”dålig” 0 0 % 5 11 % 26 57 % 15 33 % 46 100 % Pfkl 3 "medelgod” 2 4 % 14 25 % 15 27 % 25 45 % 56 100 % Pfkl 2 ”god” 3 6 % 13 27 % 24 50 % 8 17 % 48 100 % K-hus

Pfkl ] ”dålig” 0 0 % 0 0 % 1 50 % 1 50 % 0 0 % 2 100 % Pfkl 3 ”medelgod" 2 18 % 4 36 % 1 9 % 3 27 % 1 9 % 11 100 % Pfk12 ”god” 17 43 % 9 23 % 6 15 % 5 12 % 3 7 % 40 100 %

B-hus Uppfostran Totalbedömning av hemmiljön 2

1—2 3 4—5 Pfkl 1 ”dålig” 41 89 % 5 11 % O 0 % 46 100 % Pfkl 3 ”medelgod” 31 55 % 22 39 % 3 5 % 56 100 % Pfkl 2 ”god” 3 6 % 18 38 % 27 56 % 48 100 % K -hus Pfkl 1 ”dålig” 2 100 % 0 0 % 0 0 % 2 100 % Pfkl 3 ”medelgod” 8 73 % 1 9 % 2 18 % 11 100 % Pfk12 ”god” 1 3 % 9 23 % 30 75 % 40 100 %

index 4—5), visar sig B-fallen betydligt oftare vara ”dåligt” uppfostrade, medan K-fallen till övervägande del (61 %) uppfostrats ”bra”. Har vi nu kommit B—K-faktom på spåren? Är det skillnaden iuppfostringsbak- grund som svarar för skillnaden i senare utveckling mellan lika brottsligt aktiva B- och K-pojkar? Vi har stor anledning att besvara den frågan jakande. En pojke, som växt upp utan tillsyn och kontroll och utan fast utsagda krav men som fått stryk vid överträdelser och levt utan särdeles kärleks- fulla relationer till sina föräldrar, har inte möjlighet eller förmåga att ”ta sig själv i

kragen” och foga sig efter de regler som samhället ställer.

I de fall där pojkarna uppfostrats ”dåligt” har hemmiljön inte inågot fall bedömts som god.2 ”God” uppfostran är oftast förknip- pad med god hemmiljö och endast ienstaka fall med dålig hemmiljö (tab. 14.8). Obero- ende av uppfostringsmetod har dock K-fallen bedömts ha en bättre hemmiljö än B-fallen. K-fallen har också efterlevt föräldrarnas krav bättre än B—fallen oberoende av uppfostrings-

2 Uplpfostringsvariablerna ingår ibedömningen av hemm' jön.

Tabell 14.9 Uppfostran och efterlevnad av krav

B-hus Uppfostran Efterlevnad av krav 2

1—2 3 4—5 Pfkl 1 ”dålig” 18 39 % 19 41 % 9 20 % 46 100 % Pfkl 3 ”medelgod” 22 39 % 24 43 % 10 18 % 56 100 % Pfk12 ”god” 4 8 % 17 35 % 27 56 % 48 100 % K-hus Pfkl l ”dålig” 0 0 % O 0 % 2 100 % 2 100 % Pfkl 3 ”medelgod” 2 18 % 2 18 % 7 64 % 11 100 % Pfkl 2 ”god” 0 0 o 3 8 % 37 93 % 40 100 % 146 SOU 1973: 25

B-hus Uppfostran Z

Pfkl 1 Pfkl 2 Pfkl 3

”dålig” ”god” ”medelgod” Asocialitet 25 39 % 13 20 % 26 41 % 64 100 % Ej asocialitet 21 24 % 35 41 % 30 35 % 96 100 % K-hus Asocialitet 1 6 % 13 76 % 3 18 % 17 100 % Ej asocialitet 1 3 % 27 75 % 8 22 % 36 100 %

sätt, här som i provundersökningen (tab. 14.9). Vi har dock här inte samma anledning att befara en överskattning av K-pojkama i variabeln ”efterlevnad av föräldrarnas krav”, ty K-pojkarna i sekv.kl. 5, 7 och 9 har inte någon gång motsvarat sina föräldrars krav som de borde och som Hertalet K-pojkar gjort.

Resultatet från provundersökningen, att asocialt belastade föräldrar oftare uppfostrar sina barn ”dåligt” och att asocialt belastade föräldrar i B-gruppen uppfostrar sina pojkar betydligt sämre än asocialt belastade föräld- rar i K-gruppen, står sig även i huvudunder- sökningen (tab. 14.10). B-gruppsföräldrar med anteckningar i registren använder sig i 20 % av ”god” uppfostran. K-gruppsföräld- rar däremot utnyttjar sådant uppfostrings- sätt till 76 %! Återigen får vi alltså en förklaring till varför förekomst av föräldrari registren för så olika effekt iB- och K-grupp.

14.3 Föräldrarnas sätt att uppfostra (huvud- undersökningen)

Latent profilanalys har varit till stor hjälp då det gällt att få fram klasser eller kategorier av pojkar, som beskriver uppfostringssitua- tionen, och den har gett oss förklaring till olikheter i utvecklingen hos B- och K-fall. Klasserna är dock ganska ”orena”, dvs. spridningen i varje variabel är stor (Olofsson, 1971 b). I ett försök att få renare klasser,

dvs. klasser där de enskilda variablernas värden var mindre överlappande, användes sex variabler, som direkt _beskriver föräld- rarnas hållning mot sina pojkar (kap. 13.4), nämligen konsekvens i uppfostran flexibilitet

kravnivå

fysisk bestraffning reaktionsstyrka tecken på likgiltighet.

Med utgångspunkt i de teorier om social inlärning, som redovisats i kap. ], konstruerades kombinationer av dessa vari- abler, som skulle kunna ha samband med samvetsutveckling, förmåga till kontroll av impulser och kriminellt-konformt beteende hos pojken. Vid konfrontationen med mate- rialet har vissa avsteg och jämkningar skett. Fem kombinationer har varit möjliga att särskilja.

Mild, fast uppfostran

God konsekvens Måttlig flexibilitet Lagom höga krav Ingen eller obetydlig aga Milda reaktioner Inga tecken på likgiltighet

(skalsteg 3—5) (skalsteg 2—4) (skalsteg 3—4) (skalsteg 1—2) (skalsteg 1—3) (skalsteg 1)

Kombinationen beskriver gynnsamma om- ständigheter för överföring av normer och fasthet och konstans i beteendet, som ökar pojkens förmåga att göra långsiktiga målsätt- ningar.

God konsekvens Måttlig flexibilitet Låga krav Ingen eller obetydlig aga Milda reaktioner Inga tecken på likgiltighet

(skalsteg 3—5) (skalsteg 2—4) (skalsteg 1—2) (skalsteg 1—2) (skalsteg 1—2) (skalsteg 1)

Kombinationen är mycket lik den första, men kraven är mildare.

Sträng uppfostran

God konsekvens (skalsteg 3—5) Rigiditet (skalsteg 1—2) Höga krav (skalsteg 4—5) Aga (skalsteg 3—5) och/eller Starka reaktioner Inga tecken på likgiltighet

(skalsteg 4—5) (skalsteg 1)

Kombinationen innebär stränghet och fasthet i krav och reaktioner, men också hårdhet. Föräldrarna är aggressiva modeller. Attityden är auktoritär. ”Sträng uppfostran” kan, om pojken låter kuva sig, leda till hög konformitet, men om pojken revolterar, leda till trotsattityder av ångestdämpande karak- tär.

Slapp uppfostran

(skalsteg 1—3) (skalsteg 4—5) (skalsteg 1—2) Ingen eller obetydlig aga (skalsteg 1—2) Milda reaktioner (skalsteg 1—2) Likgiltighet kan förekomma (skalsteg 2—3) Inkonsekvent uppfostran Alltför hög flexibilitet Låga krav

Kombinationen beskriver en slapp och inkonsekvent låt-gå-uppfostran.

Lynnig uppfostran

Inkonsekvent uppfostran (skalsteg 1—3) Rigiditet (skalsteg 1—2) Låga krav (skalsteg 1—3) Hård fysisk bestraffning (skalsteg 4—5) och/eller Starka reaktioner Likgiltighet kan förekomma

(skalsteg 4—5) (skalsteg 2—3)

Uppfostran är inkonsekvent och lynnig. ”Gör vad Du vill — men om Du gör något galet blir det stryk.” Det inkonsekventa och lynniga sättet gentemot pojken försvårar maximalt hans möjlighet till långsiktig mål- sättning och hindrar honom att knyta stabila emotionella relationer till sina föräldrar.

Omkring 25 % av B- och K-pojkarna passade inte i de fem kombinationsmönst- ren. Någon eller några variabler avvek från det stipulerade värdet. Dessa fall har dock hänförts till den grupp där de passat in bäst. Vissa variabler har dock tillmätts ett större värde än andra. I ”mild, fast uppfostran” och ”mild uppfostran” finns inget nytill- skott. Alla som hänförts hit motsvarar de uppställda kraven. Till ”sträng uppfostran” har hänförts ett antal pojkar, som inte uppfyllt kraven i varje variabel. Där finns dock ingen med låg konsekvens (skalsteg 1—2), med hög flexibilitet (skalsteg 4—5), med låga krav (skalsteg 1—2) eller med aga och reaktionsstyrka under skalsteg 3. Vad som tillkommit är en skara pojkar som uppfostrats mindre strängt och med måttlig fysisk bestraffning. Fysisk bestraffning och hårda reaktioner (skalsteg 3—5) i kombina- tion med låga krav och inkonsekvens (skal- steg 1—3) har varit nödvändiga för att pojken skall föras till kategorin ”lynnig uppfostran”.

Hypotes

Kombinationerna står i den ordning, som man kan förvänta är gynnsamma för god intern kontroll av barnets beteende, goda möjligheter för föräldrarna att överföra nor- mer och för barnet att kunna förutse följder- na av sitt beteende och på så vis kunna planera långsiktigt.

Resultat

K-pojkarna uppfostras milt och fast eller auktoritärt med stränghet och krav på lyd— nad. Endast en har uppfostrats lynnigt, ingen slappt! Denne ende återfinns i stratum socialgrupp 3 / hel familj.

Table 14.11 Up-bringing method in the B- and K-groups, (main investigation)

B-Hus K-Hus Mild, fast uppfostran 32 21 % 26 49 % Mild, firm up-bringing Mild uppfostran 12 8 % 4 8 % Mild up—bringing Sträng up fostran 41 27 % 22 41 % Strict up- ringing Slapp uppfostran 17 11 % ' 0 0 % Lax up-bringing Lynnig uppfostran 48 32 % 1 2 % 150 99 % 53 100 %

Bland B-pojkarna uppfostras nästan hälf- ten slappt och likgiltigt eller lynnigt och inkonsekvent! I 9 av 18 fall med slapp uppfostran är denna parad med likgiltighet. Likgiltighet förekommer i 20% av fallen med ”lynnig uppfostran”. Andelen pojkar som uppfostras milt är hälften så stor som i K-gruppen (tab. 14.11).

Den lynniga eller slappa uppfostran före— kommer i B-gruppen oftast i socialgrupp 3 (x2 = 12,25, df 1, p ( 0.001) och oftarei

åldern 11—13 än i åldern 14—15 år (x2 = 4,07, df 1, p ( 0.05). Skillnaden mellan hel och splittrad familj går i väntad riktning men är inte stor (bilaga 20).

Follow-up

Uppfostringssättet har inte bara samband med brottslighet och konformitet vid under- sökningstillfället. 95 % av de pojkar, som ej registrerats för brott eller endast registrerats

Tabell 14.12 Andelen pojkar i varje sekvensklass som uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt”

B-hus N = 145 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=41 n=14 n=17 n=4 5 % 21 % 65 % 50 % 24 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 18 år klass n=6 n=7 n=20 n=36 50 % 71 % 45 % 75 % 64 % 2 11 % 38 % 54 % 73 % 43 % K-hus N = 53 Sekvens- 0 klass n=4 1 2 % Sekvens- 1 —9 klass n=12 0 %

B-hus Kriminalitetsindex

1 2 3 4 5 2; Mild, fast uppfostran — 2 6 % 11 34 % 16 50 % 3 9 % 32 100 % Mild uppfostran — 1 8 % 6 50 % 2 17 % 3 25 % 12 100 % Sträng uppfostran — 2 5 % 8 20 % 20 49 % 11 27 % 41 100 % Slapp uppfostran — 0 0 % 2 12 % 9 53 % 6 35 % 17 100 % Lynnig uppfostran — 0 O % 5 10 % 19 40 % 24 50 % 48 100 % K-hus Mild, fast uppfostran 8 31 % 7 27 % 5 19 % 5 19 % 1 4 % 26 100 % Mild uppfostran 0 0 % 2 50 % 0 0 % 2 50 % 0 0 % 4 100 % Sträng uppfostran 11 50 % 4 18 % 2 9 % 2 9 % 3 14 % 22 100 % Slapp uppfostran — — —- — — — Lynnig uppfostran 0 0 % O 0 % 1 (100 %) 0 0 %" 0 0 % 1 100 % en gång (sekv.kl. 0 och 2) har uppfostrats Kommentar ”milt” eller ”strängt”. Två tredjedelar av de pojkar, som återfallit trots flera utredningar, övervakning eller samhällsvård har uppfost- rats inkonsekvent och ”1ynnigt” eller ”slappt” (tab. 14.12).

”Mild och fast” uppfostran och ”sträng" uppfostran har likartad effekt beträffande konformitet. Bägge uppfostringssätten är starkt brottshämmande. Båda dessa domine- rar i K-gruppen. Av de 7 K-pojkar som begått brott efter 18 år har 5 uppfostrats ”strängt” och 2 ”milt”. Ingen har uppfost- rats ”milt och fast”. De uppställda hypote- serna får alltså kraftigt stöd av resultaten.

I tabell 14.13 ser vi återigen sambandet mellan uppfostringssätt och självdeklarerad kriminalitet. Här ser vi ännu tydligare vilket stort försprång K-pojkarna med hög krimi- nell belastning har framför B-pojkarna. Ingen av dem har uppfostrats ”slappt” eller ”lyn- nigt”, medan detta förekommer bland drygt hälften av B-pojkarna.

Samma förhållande ser vi i tabell 14.14. Asocialt belastade föräldrar uppfostrar i 58% av fallen sina pojkar ”slappt” eller ”lynnigt” medan detta inte i något fall förekommer bland asocialt belastade K-för- äldrar.

På frågorna om vad pojken tycker om sina föräldrars sätt att uppfostra honom, om han

Tabell 14.14 Asocialitet i familjen och uppfostran

B-hus Uppfostringssätt l 2 3 4 5 2 "mild fast” ”mild” ”sträng" ”slapp” ”lynnig” Asocialitet 12 19 % 4 6 % 11 17 % 11 17 % 26 41 % 64 100 % Ej asocialitet 20 23 % 8 9 % 30 35 % 6 7 % 22 26 % 86 100 % K-hus Asocialitet 10 59 % 2 12 % 5 29 % — — 17 100 % Ej asocialitet 16 44 % 2 6 % 17 47 % — l 3 % 36 100 % 150 SOU l973:25

är missnöjd med något eller om han tror att han själv skall uppfostra sina barn på samma sätt, har vi fått svar av mycket varierande kvalitet. Det stora flertalet pojkar har inte reflekterat alls över dessa frågor utan bara accepterat att så här är det och det är väl bra. Det fordras också en viss självständighet gentemot föräldrarna för att ge dem ett dåligt betyg som fostrare. Likafullt kan man se ett tydligt samband mellan föräldrarnas sätt att uppfostra och pojkens attityd till uppfostran. Ingen av dem som uppfostrats ”milt men fast” har givit något negativt omdöme medan en fjärdedel av dem som uppfostrats inkonsekvent och ”slappt” eller ”lynnigt” gett sina föräldrar underkänt eller knappt godkänt (tab. 14.15).

Tabell 14.16 visar förhållandet mellan uppfostringssätt och hur pojken förmår mot- svara de krav som ställs på honom. Såväl milda uppfostringssätt som stränga har lett till god efterlevnad, medan inkonsekvent och slapp eller lynnig uppfostran haft synnerli- gen dålig effekt. Återigen visar sig K-pojkar- nas anpassning till föräldrakraven vara så mycket bättre, även då samma uppfostrings- sätt praktiseras.

Vid bedömningen av intervjuerna i huvud- undersökningen gjorde bedömaren små kompletterande anteckningar om pojken och hans miljö. Sådana anteckningar finns för hälften av de pojkar som erhållit högsta skalsteget i ”efterlevnad av föräldrarnas

Tabell 14.15 Andelen pojkar med negativ attityd till uppfostran i förhållande till upp- fostringssättet

Negativ attityd till

uppfostran B-Hus K-Hus Mild, fast upp- fostran 32 0 % 26 0 % Mild uppfostran 12 8 % 4 O % Sträng uppfostran 41 12 % 22 18 % Slapp uppfostran 17 25 % 0 — Lynnig uppfostran 48 25 % 1 (100 %) 150 53

krav”. I sju fall är kommentaren ”snäll”, ”lydig pojke” osv., i sju är den ”rädd”, ”ängslig och blyg” etc. De rädda finns med ett undantag i K-gruppen och har uppfost- rats strängt.

I åtskilliga undersökningar har man fått belägg för att sammanhållningen och det ömsesidiga accepterandet av varandra ihem- met är av oerhörd betydelse (Glueck, 1950; Nye, 1958 m. fl.). Det spelar mindre roll om uppfostran är mild eller sträng bara barnen accepterar sina föräldrar och deras uppfost- ringsprinciper och i sin tur känner sig accep- terade och omtyckta av dem. De emotionella relationerna mellan föräldrar och söner är i denna undersökning ett uttryck för pojkens uppfattning om dem. Det är därför särskilt intressant att se att både milt sätt att uppfostra och sträng uppfostran har höga

Tabell 14.16 Uppfostringssätt och efterlevnad av krav

B-hus Efterlevnad av krav ):

1—2 3 4—5 Mild, fast uppfostran 3 9 % 15 47 % 14 44 % 32 100 % Mild uppfostran 1 8 % 6 50 % 5 42 % 12 100 % Sträng uppfostran 11 27 % 15 37 % 15 37 % 41 100 % Slapp uppfostran 4 24 % 8 47 % 5 29 % 17 100 % Lynnig uppfostran 25 52 % 16 33 % 7 15 % 48 100 % K-hus Mild, fast uppfostran 1 4 % l 4 % 24 92 % 26 100 % Mild uppfostran 0 % 2 50 % 2 50 % 4 100 % Sträng uppfostran 1 5 % 2 9 % 19 86 % 22 100 % Slapp uppfostran — _ _ _ Lynnig uppfostran 0 0 % 0 0 % 1 (100 %) 1 100 % SOU l973:25 151

B-hus Emotionella relationer till föräldrarna 2

1—2 3 4—5 Mild, fast uppfostran 2 6 % 11 34 % 19 59 % 32 100 % Mild uppfostran 0 O % 6 50 % 6 50 % 12 100 % Sträng uppfostran 3 7 % 16 39 % 22 54 % 41 100 % Slapp uppfostran 11 65 % 2 12 % 4 24 % 17 100 % Lynnig uppfostran 21 44 % 19 40 % 8 17 % 48 100 % K-hus Mild, fast uppfostran 2 8 % 4 15 % 20 77 % 26 100 % Mild uppfostran 0 O % 2 50 % 2 50 % 4 100 % Sträng uppfostran 1 5 % 8 36 % 13 59 % 22 100 % Slapp uppfostran — — —- — Lynnig uppfostran 0 O % 1 (100 %) O 0 % 1 100 %

samband med kärleksfulla relationer barn och föräldrar emellan och med konformitets- benägenhet hos pojken (tab. 14.17). Gott uppfostringssätt av detta slag kan dock spolieras om det känslomässiga förhållandet till föräldrarna är dåligt.

Slappt och lynnigt sätt att uppfostra förekommer oftast i kombination med käns- lomässigt torftiga eller rent dåliga emotionel- la relationer till föräldrarna. Det blir dock inte stort bättre resultat om relationen till föräldrarna är bra (skalsteg 4—5). Alla som uppfostrats slappt och lynnigt (endast B-fall) men har goda föräldrarelationer har återfallit i brott och 82 % har begått brott även efter lB-årsdagen. Motsvarande förhållande för B-pojkar med mild eller sträng uppfostran kombinerat med kärleksfulla föräldrarelatio- ner (48 st.) är att hälften ej återfallit och 35 % begått registrerat brott efter 18-årsda- gen.

K-pojkarnas lägre krim.index, deras bättre anpassning till föräldrarnas krav m.m. kan, om man jämför dem med B-pojkarna med samma ”milda” eller ”stränga” uppfostrings- sätt, bero på en större andel pojkar med mycket goda emotionella relationer till sina föräldrar. En annan bidragande orsak kan vara, att K-gruppen genom den ganska grova kategoriseringen kommit att bestå av pojkar, som uppfostrats något mer konsekvent och vars föräldrar oftare har fasta krav (skalsteg

4) i alla tre uppfostringssätten än pojkarnai B-gruppen.

Man kan fråga sig varför föräldrar uppfost- rar sina barn slappt eller lynnigt. Vad spelar samhällsingripanden av den typ som åter- speglas i registeranteckningar för roll? Kan trångboddhet och ekonomiska bekymmer inverka?

Beroendet mellan uppfostringssätt och bo- stadsstandard, materiell standard, kulturell standard respektive asocialitet hos föräldrar- na är signifikant på minst 1 %-nivån (xz-test) i B-gruppen. Familjer med ”slapp” och ”lynnig” uppfostran har endast med några få undantag ( 5—6 %) bra standard (skalsteg 4), ingen har hög standard i någon av de tre variablerna. Dessa omständigheter kan dock inte fullt förklara föräldrarnas benägenhet att uppfostra ”slappt” och ”lynnigt”, ty mellan 20 och 30 % av familjerna med ”milda” eller ”stränga” uppfostringssätt har låg bostads-, kulturell och materiell standard eller förekommer i registren. Detsamma gäl- ler K-gruppen där alla, som har låg kulturell och materiell standard, uppfostrat sina poj- kar ”milt” eller ”strängt”.

Med hjälp av latent profilanalys kan man i provundersökningen finna fyra och i huvud- undersökningen tre profilklasser, som beskri- ver olika uppfostringssituationer (fig. 14.1 och 14.2).

Den första profilen, pfkl 1, innebär en ”dålig” uppfostringssituation. Föräldrar och söner umgås minimalt, pojken äter och sover hemma men tillbringar övrig tid ute. Tillsyn, omvårdnad och kontroll över vad pojken har för sig är låg. Föräldrarna har låga krav och är inkonsekventa. Överträdelser bestraffas med stryk. De emotionella relationerna till föräldrarna är dåliga, stämningen i hemmet aggressivt laddad. Pojkarna tar själva avstånd från sättet på vilket de uppfostras. Detta uppfostringssätt kan hänföras till objekt- orienterad uppfostran (kap. 1 s. 12).

Den andra profilen, pfkl 2, är den förstas motsats. Föräldrar och barn umgås mycket och har gemensamma fritidsintressen. För- äldrarna vårdar sig om sina söner, kontrolle- rar var de är och vad de gör. De har högre och fastare krav och reagerar konsekvent, men utan fysisk bestraffning — man talar om saken, om något är fel. Hela stämningen i hemmet är präglad av kärlek och värme (jfr kärleksorienterad uppfostran, kap. 1 s. 12).

Den tredje profilen (pfkl 3) intar ett mellanläge i de flesta variablerna. I provun- dersökningen utmärks den av låg tillsyn och benämns ”ordinär” uppfostran men är en smula slapp. I huvudundersökningen ut- märks den av hög fysisk bestraffning och benämns i brist på bättre för ”medelgod” uppfostran.

I provundersökningen tillkommer dess- utom en fjärde profil, pfkl 4, som är en gravare variant än pfkl 1 och som fått namnet ”lynnig”. Kontroll och konsekvens är i det närmaste obefintliga. Föräldrarna ställer inga krav men reagerar starkt och med aga vid felsteg. De känslomässiga relationer- na till föräldrarna är dåliga.

”Dålig” och ”lynnig” respektive ”dålig” och ”med'elgod” uppfostran dominerar i B-grupperna. Flertalet av K-pojkama har

blivit föremål för ”god” uppfostran. ”Dålig” eller ”lynnig” uppfostran är sällsynt här och förekommer över huvud taget inte i K-grup- pernas socialgrupp 1—2.

Sättet på vilket man uppfostrar sina barn har inte betydelse bara för om de åker fast för polisen eller inte, utan i ännu högre grad för hur deras senare utveckling blir. Bland de K-gruppspojkar, som aldrig registrerats för brott, är ”dålig” eller ”lynnig” uppfostran ytterst sällsynt. Bland de B-gruppspojkar, som ej återfallit, överväger ”god” eller "ordi- när” uppfostran medan i sekvensklass 9 (brott efter 18 år trots samhällsvård för brottslighet före 18 år) till övervägande delen uppfostrats ”dåligt”, dvs. inkonse- kvent, utan tillsyn, med stryk som korrek- tionsmedel och utan kärleksfulla relationer till föräldrarna.

I huvudundersökningen gjordes ett försök att kategorisera pojkarna efter föräldrarnas förhållningssätt mot dem (krav, konsekvens i belöning och straff samt reaktioner på över- trädelser). Kategorierna skisserades och mo- difierades vid konfrontationen med materia- let helt efter teoretiska överväganden. Denna kategorisering visade sig vara överlägsen la- tent profilanalys i att särskilja B- och K- grupp och att differentiera mellan sekvens- klasserna. Kategorierna har dessutom den fördelen att de är teoristyrda. Man slipper på det sättet svårigheten att tolka kategorins innebörd (i ”ordinär” och ”medelgod” upp— fostringssituation har vissa variabelvärden varit svåra att tolka). Gränsfall har kunnat dirigeras till den kategori där de bäst hör hemma.

De kategorier vi erhållit har benämnts ”mild och fast”, ”mild”, ”sträng”, ”slapp” och ”lynnig” uppfostran. I de tre första handlar föräldrarna konsekvent. ”Mild och fast” samt ”mild” är av demokratisk natur. Man har lagom höga eller låga krav. Vid överträdelser blir föräldrarna ”lite besvikna och lite arga” men man talar om saken. ”Sträng” uppfostran är av auktoritär natur med höga krav, krav på lydnad och kraftiga reaktioner på överträdelser. En pojke karäk- täriserar den som ”strängsnäll”.

I de två senare kategorierna, ”slapp” och ”lynnig” uppfostran, handlar föräldrarna in- konsekvent. ”Ibland är pappa snäll och förstående — ibland rasande som den värste italienare. Då blir det stryk med mattpis- karen.” ”Slapp” uppfostran är en kravlös och likgiltig låt-gå-uppfostran. I den ”lynniga” är låga krav förenade med fysisk bestraffning eller kraftig utskällning. Av den senare typen finns endast en pojke i K—gruppen! Ingen har uppfostrats ”slappt”. ”Slapp” eller ”lynnig” uppfostran är däremot företrädd bland näs- tan hälften av B-fallen. Vi har alltså lyckats få fram en ”egenskap", där så gott som varenda en som har den åker fast, och inte nog med det, till 97 % återfaller. Mer än hälften av dem återfinns i sekvensklass 7 och 9, dvs. har återfallit i brott, sedan man föranstaltat om övervakning eller samhälls- vård för att tillrättaföra dem. Dessa variabel- kombinationer har en prediktionsförmåga som är sällsynt i samhällsvetenskaplig forsk- ning.

De båda ”milda” uppfostringssätten och det ”stränga” leder till konformitet och laglydnad. Hälften av K-pojkama har upp- fostrats ”milt” och hälften ”strängt”. Så gott som alla pojkar som inte återfallit i brott hör även till dessa kategorier.

Både profilklasser som beskriver uppfost— ringssituationen och kategorier av uppfost- ringssätt har tydliga samband med förmåga att anpassa sig efter föräldrarnas krav. Pojkar som uppfostrats ”bra” har lätt att rätta sig efter föräldrarnas krav. De som uppfostrats dåligt struntar ofta i förbud eller önskemål och trotsar öppet. ”Milt” uppfostringssätt är överlägset ”strängt” då det är fråga om efterlevnad av krav. ”Slappt” eller ”lynnigt” uppfostringssätt resulterar i trots och olyd- nad.

K-pojkarna efterlever föräldrarnas krav bättre än B-pojkarna även sedan man tagit hänsyn till uppfostringssituationen. För provundersökningens del har man anledning att förmoda att K-pojkarnas skötsamhet övervärderats. I huvudundersökningen är skillnaden mellan K- och B-pojkarna inte så stor vid givet uppfostringssätt. Orsaken till

skillnaden kan även här vara en överskatt- ning från bedömarens sida eller en tendens hos pojken att understryka sin skötsamhet. Man kan dock inte utesluta en ärftlig disposi- tion — att de är mer lättfostrade (jfr Eysenks teori om inlärningsförmåga och konstitutio- nell disposition i kap. 1). Tyvärr kan denna undersökning inte ge någon ledtråd om vilket alternativ som är det rätta.

Hela hemmiljön har bedömts som mer harmonisk, kärleksfull och varm för de pojkar som uppfostrats bra. Deras attityd till sin egen uppfostran är också betydligt mer positiv. Pojkar som uppfostrats ”milt och fast” har inte givit något negativt omdöme om sin uppfostran och har mycket goda relationer till sina föräldrar. Den överträffar i dessa aVSeenden den auktoritära, ”stränga” uppfostran.

Genom kategorisering av pojkarna på grundval av det sätt på vilket de uppfostrats, tror vi oss ha kommit B—K-faktorn på spåren. Vi har fått förklaring på varför B-pojkar med hög brottslig belastning (krim. index) klarar sig så mycket sämre än K-poj- kar med samma höga brottslighet. Vi har också fått förklaring till varför söner till asocialt belastade föräldrar i K-gruppen kla- rar sig bättre än söner till asocialt belastade föräldrar i B-gruppen. K-pojkama har ge- nomgående uppfostrats på ett annat sätt. Genom en konsekvent och vettig uppfostran har de lärt sig att behärska sina impulser, att förutse följderna av sina handlingar, har de fått omgivningen strukturerad och fått en viss kontroll över straff och belöningar. De har därigenom på ett helt annat sätt än de ”slappt” eller ”lynnigt” uppfostrade möjlig- het att ändra sitt beteende, att samla ihop sig och ”ta sig själva i kragen”.

Vi har i kapitel 5.8 och 11 diskuterat B—K-faktorn och konstaterat att den ger sig tillkänna mest bland pojkar isocialgrupp 3 / splittrad familj och bland de helt unga. ”Slapp” och ”lynnig” uppfostran har tilläm- pats av 68 % av B-pojkarnas föräldrar i socialgrupp 3 / splittrad familj och av hälften av 11—13-åringarnas föräldrar. Ingen av K-pojkarna i dessa strata har uppfostrats så.

Den slappa låt-gå-uppfostran och den lyn- niga uppfostran sätter sina omisskännliga spår hos pojkarna. Ovårdade eller direkt vanvårdade drar de blickarna till sig. De är fladdriga, oroliga, klåfingriga och hållerjämt på med ”sattyg” som en av dem uttrycker det. De kan heller inte avvärja t. ex. grannars misshag genom att artigt be om ursäkt och blir därför oftare polisanmälda. Ständiga konflikter med vuxna kan leda till outsider- känslor så att polisingripandet och bvn:s åtgärd uppfattas som en direkt utstötning. De varken vill eller har förmåga att rätta sig efter tillsägelser och tillrättavisningar.

Analysen av huvudundersökningsmateria- let visar också att goda relationer till föräld- rarna inte är tillräckligt som brottsförebyg- gande faktorer. Det hjälper inte att bara tycka om och förstå. Det krävs också direkt hjälp, kontroll, tillsyn och förutsägbara reak- tioner från föräldrarnas sida.

Vilka föräldrar är det som uppfostrar ”slappt” eller ”lynnigt”? Jo, det är oftast föräldrar som har dåliga bostäder, dålig ekonomi och låg kulturell standard och som varit i klammeri med rättvisan (förekomst i kriminalregistret och/eller mer än en gång i kontrollstyrelsens register). Det är alltså frå- ga om ett socialt arv i Jonssons terminologi (Jonsson, 1967). Vi vet inte, men kan ana, att dessa föräldrar i sin tur uppfostrats på samma slappa, lynniga sätt (jfr pojke nr 055, kap. 12.9). Den svåra sociala situationen är dock inte ensam ”orsaken" till att uppfost- ran blir ”lynnig” eller ”slapp”, ty låg bo- stadsstandard, materiell och kulturell stan- dard förekommer hos var fjärde eller var femte K-pojke, som ju samtliga uppfostrats ”milt” eller ”strängt”. Men det är troligt att social frustration och missräkning leder till aggressivitet eller uppgivenhet och därför i många fall kommer att påverka föräldrarnas sätt att uppfostra sina barn. Det är också troligt att detta lättare inträffar då föräldrar- na redan förut har sociala och psykologiska handikapp.

För några av de variabler som tagits uppi kapitlen 11—14 har K-gruppen standardise- rats. Relationen mellan den procentuella

andelen B—fall och den procentuella andelen K-fall (stand) som har en viss negativ egen- skap, har ritats in i det nivådiagram som Carlsson utarbetat (SOU 1972: 76, kap. 4.3). De variabler som ligger under nivå M; har ett mycket svagt samband med risk att bli polisregistrerad mellan 11 och 15 år. Vid M4 och däröver kan vi tala om starka samband mellan variabeln och polisregistrering.

I nivådiagrammet (fig. 14.3) har en tänkt maximal nivå ritats in. Den visar sambandet mellan den negativa egenskapen och risk att bli polisanmäld i det tänkta fall, där alla (100 %) B-fallen har egenskapen. På x-axeln anges den procentuella förekomsten i den standardiserade K-gruppen. Vi har alltså räk- nat fram ett ”tak”, över vilket inget sam- band kan ligga. Ju närmare detta ”tak” variabeln ligger desto större samband har den med polisregistrering.

Bakgrundsvariablerna bostadsstandard, ”asocialitet” hos föräldrarna (förekomst i kriminalregistret och/eller kontrollstyrelsens register mer än 1 gång) och socialgrupp 3/splittrad familj (0) har alla en mycket svag statistisk effekt. Variabler som mer beror pojken, t. ex. samvaro med föräldrarna, ef- terlevnad och krav, relation mellan pojken och hans föräldrar och hemmiljön (A) ger alla starka eller mycket starka effekter på risken att åka fast. Uppfostringsvariablerna (Å) ligger alla runt Ms. I de fall prov- och huvudundersökningarna hållit isär på grund av olikheter dem emellan har en standardi- sering av K-grupperna inte varit tillrådlig, då antalet varit för litet. Vi har därför fått något svagare samband än vi skulle fått om dessa standardiserats ( SOU 1972:76 , kap. 6.5). Trots detta har vi fått en mycket stark effekt.

”Lynnigt” och ”slappt” uppfostringssätt fordrar en kommentar. Vi har här ett mini- mum av gemensam varians. Relationen mel- lan förekomst i B- och förekomst i K-grup- pen är 21,5. Endast 2 % av K-fallen mot 43 % av B-fallen hamnar i denna kategori. Relationen innebär en statistisk effekt sky- högt över Ms. Renodlar man B-gruppen så att man endast räknar med den resistenta

pi /P0 100 , BG Mpx. '! 60 | . |_50cialqrupp ö/spli'l'trad familj ', 0 2. Bostadsstandard (skalsteg I—2) 50 (_ o 5. Materiell standard (skalder; 1—2) 40 1 . 4. Familjemedlem i krim.— eller kontn— styr. register l. A 5. Samvaro med föräldrar (skalsteg 1-2) 30 ”i A 6. Efterlevnad av föräldrarnas krav (skalsteg 1—2) '( A 7. Relation son-föräldrar (skalsteg l—Z) A 'i A &. Totalbedömning av hemmiljön (skalsteg 1—2) 23 ” X A 9. "Dålig" och "lgnnig" uppfostran (Prov, netto) ”'x A lO."Döliq" uppfostran (Hus, netto) &_ A 1 !. "Slappt" och "Ignniqt" uppfostringssätt (Hus, netto) xx. &. |0—— *" _ Msx x. — *. ”'x _ M 410 NR _ Qx. & x' N.N. |: Nk N_x. x x ['_' ,ÅBXx Nx.xq x-x_x. GAS s_ ___ .x'x . *NN x.—_N.s —._.___ 3__ & —.__ A"] & x — —._ a'— —._ x » —'—.___ sz'x ”_ —_._ ”'" —-—._ "”*—_ .. '"'*'—-— .. 2 .—-_ __ ..].._ — BÄ- _ _ _ _ _._.:: _ ___ _._ _ —:::::._ és. —._ —-—._._ MI * _ _ — _. ._ _ _ _ _ ___ _ " _ _ — ——_._._.-.:: :::'=::E=: — __________ ............ :— 2 | 03 10 .20 .30 AU .50

gruppen i sekvensklass 9 förstärks effekten ytterligare.

Nivådiagrammet ger en god bildmässig översikt över sambanden mellan olika negati- va faktorer och risken att åka fast. Ju närmare ”taket” de ligger desto större sam- band. I figur 14.4 kan man även bildmässigt se uppfostringsvariablernas höga samband med pojkarnas utveckling under uppfölj- ningstiden. 'De pojkar i K-hus som aldrig hamnar i registren och de pojkar i B-hus, som åker fast en enda gång (sekvensklass 0 och 2), har i stort sett samma goda utgångsläge. De har uppfostrats ”milt” eller ”strängt” och har varma relationer till sina föräldrar. Dålig hemmiljö förekommer dock oftare i B- gruppens sekvensklass 2. . Pojkarna i sekvensklass 9 har till övervä- gande delen uppfostrats ”dåligt”, ”slappt”

eller ”lynnigt”. Många pojkar har dåliga relationer till sina föräldrar och ännu fler har ansetts ha en dålig hemmiljö. Spännvidden mellan sekvensklass O och 9 är i det närmaste maximal i uppfostringsvariablerna. För jäm- förelses skull har bostadsstandard tagits med.

Pojkamas åsikt om föräldrarnas sätt att uppfostra dem

Mild men fast uppfostran

B-pojkar:

”Bra att jag inte får så mycket stryk _ det blir manju inte bättre av.” ”Bra att dom pratar i stället för grälar.” ”Bra att få röka inne. Hopplöst att springa och smygröka.”

Figur 14.4 Grafisk framställning av steg- ringen mellan sekvensklass 0 och 9 av ande- len pojkar med dålig uppfostran m. m.

Figure 14.4 Graphic description ofrise bet- ween sequence classes 0 and 9 of the proportion of boys with bad up-bring'ing, etc.

% 100

80—

70—

60—

Sekvensklass

1 = Låg bostadsstandard (skalvärde 1—2) 2 = Andelen pojkar där hemmiljön bedömts som dålig (skalsteg 1—2) 3 = Andelen pojkar med dåliga relationer till för- äldrarna (skalsteg 1—2)* 4 = Andelen pojkar med ”dålig” el. uppfostran (pfkl 1 o. 4)** 5 = Andelen pojkar som uppfostrats ”dåligt” (pfkl 1)* 6 = Andelen pojkar som uppfostrats ”slappt” el. ”lynnigt”*

”lynnig”

* Endast huvudundersökningen ** Endast provundersökningen

1 = Low standard of dwelling 2 = Poor home environment 3 = Poor relations to parents 4 = ”Bad" or "erratic" up-bringing (Pfkl ] and 4, pilot study) 5 = "Bad" up-bringing (Pfkl ], main investigation) 6 = ”Lax" and "erratic"up-bringing (main investi- gatz'on)

”Dom är sällan arga. Dom är snälla mest.” ”Dom bråkar inte så mycket och skäller.” ”Dom har ofta rätt — fast man kan tycka att dom är larviga ibland.”

K-pojkar:

”Dom är snälla. Man kan inte göra annat än tycka om det. Jag har inte lagt märke till något särskilt somjag är missnöjd med.” ”Det är inget jag kan komma på nu som jag är missnöjd med. Men ibland blir man ju så där, att man inte gillar det alls.” ”Nu på senare da”r tycker jag det är absolut riktigt. Tidigare är det klart man blev arg någon gång.” (lS-åring) ”Dom talar om och förklarar.”

”Dom är inte alltför stränga.” ”Bra att jag inte får vara ute så sent.”

Mild uppfostran

B—pojkar:

”Det blev väl lite slappt under skilsmässan. Hon borde vara lite strängare — ja inte strängare precis men fastare.” ”Bra att jag inte får stryk. Det är bättre med förståelse.”

”Om man ringer hem en kväll och ber om utsträckt tid, får man ibland tillstånd. Vi resonerar om saker.”

”Hon är snäll mot mig. Harjag gjort något galet, så diskuterar vi.”

K-pojkar:

”Förr kunde jag tjata mig till biobesök t. ex. Tycker dom kunde sagt ifrån — för det är ju dom som skall bestämma.

Jag skall vara så mycket som möjligt tillsammans med mina egna barn och jag skall inte vara sträng med dom — men det är jag som skall bestämma.” ”Jag har fått lära mig lyda från början. Det är bättre dom säger till när man är liten.”

Sträng uppfostran

B-pojkar:

”Hon skäller ut och slår till på en gång, går inte och drar i månader. Jag skall vara strängare mot mina bam.”

”Bra att jag får stanna inne om jag gjort något dumt. Då vet man att det är bäst att passa sig.” ”Dom säger till ordentligt så att jag inte skall göra sattyg.” (Det anser pojken vara bra.) ”Det är fint att man får ha roligt hemma, ha fest, vara ute med båten.” Pojken är missnöjd med ”att dom aldrig förklarar någonting när dom säger att det eller det får Du inte göra. Jag skall låta mina egna barn få lite mer som dom vill inom rimliga gränser. Förklara mer varför.”

K-pojkar: ”Jag skulle vilja slippa få stryk. Mina egna ungar skall inte få stryk.”

”Man blirju arg ibland, när man inte får som man vill.” ”Bra att dom håller ordning på mig — att jag inte får göra hur jag vill.” ”Mamma är kanske lite för sträng. Men dom litar ganska bra på mig.”

Slapp uppfostran

”Bra förstås att dom inte är så hemskt stränga som andra tanter kan va' ibland. Men jag skall kanske bli lite strängare.

Vet inte — men om man är för mild mot dem (barnen), tänker dom 'då får jag väl inget straff nästa gång” — och så gör dom om det.”

”Bra att jag inte blivit värre änjag blivit. Jag skall inte släppa ut mina egna ungar så mycket på egen hand. Lite mer sammanhåll- ning kanske.” ”Förr tyckte jag det var bra, men nu inser jag bättre. Mamma mutade mig med presen- ter, när hon inte kunde uppfostra mig. Pappa (frånskild) har resonerat med mig om detta. Jag skall uppfostra mina barn som han gör det.” ”Jag skulle vilja uppfostra dom (barnen) ordentligt. Om man skulle vara 18—19 år och få barn (som modern var) skiter manju i ungen. Är man äldre, då är man mer kär i barnet, sysslar mera med det liksom.”

B-fall: ”Jag tycker inte 'bäst” om någonting, Får ju vara ute om kvällarna förstås — det är bra. Jag skulle vilja ändra på allting (beträffande egna barn). Jag tror inte jag skall gifta mig en gång.” ”Pappa kommer ju hem full. Det kan ju tänkas att jag också börjar dricka. Och morsan hon tjatar så mycket. . . Pappa talat så sällan med mig.” ”Det är lite si och så. Ibland är hon hård, ibland är hon mildare. Jag vill inte ha några ungar. Det verkar så besvärligt ibland.” ”Dom vill fostra med våld. Jag vill ha bort våldet.”

K-fallet: ”Dom har kanske varit lite för snälla mot mig. Men det är bra att jag får vara ute så mycket jag vill. Mina egna barn skall inte få vara ute så mycket som jag får.”

15. Pojken i skolan

I skolan ställs barnet för första gången på allvar inför krav från samhällets sida, krav att passa tider, att samarbeta, att rätta sig efter regler m. m. Skolan fungerar därför som ett lackmuspappet ”reflecting the acid test of the Child's success or failure in his first attempts to cope with the problems of life posed by a restrictive, impersonal society and code” (Glueck, 1950 s. 269). Miss- lyckande i skolan, både kunskapsmässigt och beteendemässigt, har varit de flesta ung- domsvårdsskoleelevers öde (Gordan, Näs, 1969). Samtliga undersökningar om ung— domsbrottslighet har visat starka samband mellan skolsvårigheter och brottslighet (t.ex. Glueck, 1950; Hirschi, 1969; Olofs- son, 1971a).

Vantrivsel, låg skolmotivation, negativa reaktioner från lärarna på grund av disciplin- problem, oro och aggressivitet hos eleven leder till en gedigen skolleda, känslor av utstötthet och till skolk. Skolarbetet upplevs som jobbigt och prestationsnivån är låg. Brottsliga pojkar inte bara presterar sämre utan upplever sig prestera sämre än de flesta. De pojkar, som är ”dåliga” men som tycker att de klarar sig bra, har däremot låg brottslighet (Hirschi, 1969).

Vantrivsel med skolan, skolk och disci- plinproblem kan ses både som parallell- symptom till brottslighet och som ytterligare en pådrivande orsak. Trivsel och upplevelse av att lyckas däremot är starkt brottshäm-

mande. Hirschi fann t. ex. att pojkar som tycker om att gå i skolan begår färre brott än de som inte trivs, oberoende av deras relatio- ner till föräldrarna eller om de bryr sig om vad läraren tycker, faktorer som i övrigt har starka samband med brottslighet. Att lyckas i skolan kan alltså vara ett skydd mot brottslig aktivitet när andra konformitetsbe- främjande band är bräckliga och svaga.

Gösta Carlsson har tagit upp och behand- lat skoldata från betyg och lärarskattningar (SOU 1972: 76 kap. 7).

Låg skolprestation och/eller specialklass- tillhörighet i 4:e klass (då ännu endast 5 pojkar debuterat hos polisen) förekom hos 1/3 av kontrollmaterialet (standardiserat) mot hos 2/3 av brottspojkarna.

Nedsatt betyg i ordning eller uppförande förekom i 6: e klass hos 10 % av K-pojkarna och 35 % av B-pojkarna.

Frånvaro utan giltigt förfall förekom hos 4 % av K-pojkarna och 20 % av B-pojkama, skolk enligt en lärarintervju hos 12 % av K-pojkarna och 5 l % av B-pojkarna.

Skoldata av detta slag har starka samband med B—K-tillhörighet (M4 och Ms i nivå- diagrammet) samt med återfall i brott före 21 år. Ett skattningsindex byggt på data från lärarintervjun ger ännu något starkare utslag. Förmågan att förutsäga kriminalitet utifrån låg prestation eller dåliga lärarskattningar är dock relativt låg, eftersom risken att bli polisanmäld för dessa grupper endast kan

beräknas till mellan 3 till 4 gånger så hög som normalt, vilket innebär att högst 20 % kan tänkas hamna i en debutgrupp av vårt slag.

En högre förutsägelseförmåga har mer närgångna skoldata från årskurs 6 av typ egen inställning till skolarbete och trivsel, kamraters uppskattning av motivations- nivån, lärarskattningar av klassrumsbeteen- det (Olofsson, 1971a). Av pojkar, som av läraren uppfattas som bråkiga och oharmo- niska etc., som själva vantrivs i skolan och tycker skolarbetet är jobbigt, som av klass- kamraterna uppfattas som omotiverade för skolarbetet och som därtill kommer från hem, där båda föräldrarna saknar yrkesut- bildning, har 67 % blivit föremål för bvn: s utredning och dock fortsatt att begå brott i åk 9 mot 11 % i totalpopulationen.

] klientelundersökningens intervju med pojken fick frågor om skola och skolgång av tidsskäl ett ganska litet utrymme, framför allt i huvudundersökningen. Den extra infor- mation som kan ges som komplement till Carlssons är därför ganska ringa.

De hypoteser som vi kan ställa är att pojkar med ”dålig”, ”slapp” eller ”lynnig” uppfostran kommer till skolan illa rustade. De har svårt att sitta still och att arbeta långsiktigt, är ovana vid att följa restriktio- ner och motsvara krav, dvs. de har dålig social träning. Den spontana glädjen över sin skolgång, som de flesta barn upplever, kan hastigt förändras, då de blir föremål för tjat, ständiga korrektioner och misslyckas såväl socialt som kunskapsmässigt. Ofta blir det så att det bråkiga och oroliga uppträdandet av läraren uppmärksammas, så att det snarare blir förstärkt än utsläckt, vilket troligen var avsikten. Uppmärksamhet, även av negativt slag, upplevs oftast som mer belönande än indifferens och likgiltighet.

Social—psykologiska förklaringsmodeller ger dock mer att hämta än inlärningsteore- tiska. Att dagligen se sina nederlag plockar självrespekten ur människor. Utan självre- spekt har man ingenting att förlora, ingen- ting som håller en kvar på den smala vägen. Man blir en outsider och kan tänkas knyta

sig närmare ett brottsligt outsidergäng med brottsliga aktiviteter som följd. Misslyckan- det och omgivningens negativa reaktioner bidrar till en känsla av alienation och utstött- het (jfr Reckless, 1956 och 1957; Piliavin, Vadum, Hardyck, 1969).

Upplevelsen av sig själv är i hög grad följden av en social process. Andras reaktio- ner på en persons beteende fungerar som en spegel för denna. Naturligt nog söker man gemenskap med den grupp, där man blir uppskattad, den grupp som visar en spegel- bild som man kan vara någorlunda nöjd med. Misslyckas man med de uppgifter man ställs inför i skolan, kommer man i motsatsförhål- lande till sina lärare, och det blir kamratkret- sen som man tyr sig till. Kamratgruppen ger i allmänhet stöd åt antisociala tendenser. (Man håller fuskaren, skolkaren och bråksta- ken om ryggen). Framför allt vänder man sig till kamrater med liknande erfarenhet och med liknande tendens att leva ut sina pro- blem asocialt, med samma oförmåga att hejda impulser och samma oförmåga att se framåt på lång sikt.

15.1. Klasstillhärighet vid undersökningstill- fället

Vid undersökningstillfället gick 3 % (3 st.) av K-pojk'arna och 20 % av B-pojkarna i special- klass. De tre K-pojkarna gick alla i hjälpklass. Fördelningen på hjälp-, läs- och observations- klass i B-grupperna är ganska jämn (tab. 15.1). Vid uppföljningen ser man ett tydligt samband mellan sekvensklassutfallet och spe- cialklasstillhörighet (tab. 15.2). Man kan inte finna någon nämnvärd skillnad mellan de olika specialklasselevernas utveckling. Möjli- gen har hjälpklasseleverna haft en mer gynn- sam utveckling. Inte mindre än 58 % av observations- och läsklasspojkarna i B-hus blir narkotikabrukare (se kap. 18), däremot ingen av hjälpklasseleverna.

Ur tabell 15.1 kan vi utläsa att majorite- ten av specialklassungdomarna uppfostrats ”dåligt”, ”slappt” eller ”lynnigt”. Detta är påfallande. De elever som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” har dessutom haft en betyd-

B-prov

Pfkl i uppf. Hjälpklass Läsklass Obs.klass

2 ”god” l 0 O 3 ”ordinär” l 0 0 1+4 ”dålig”, ”lynnig” 0 0 5

B-hus Uppf.sätt 1 1+2 ”milt” 1 0 1

3 "strängt" 2] 25 % 4 ] 40 % 1 ] 22 %

4 ”slappt” 1 0 2

5 "lynnigt" ai 75 % 6 ] 60 % 5 ) 78 % 14 100% 10 100% 14 100%

' Bedömaren av intervjun har antecknat ”osäker information”.

ligt lyckligare utveckling under uppföljnings- tiden. De tre individerna i sekvensklass 2 (tab. 15.2) hör till dessa kategorier. Det är därför befogat att anta, att det snarare är den ”slappa” eller ”lynniga” uppfostran än en outsiderbefrämjande stigmatisering p. g. a. specialklasstillhörigheten, som ligger bakom den ur samhällets synpunkt ogynn- samma utvecklingen för specialklasseleverna. Stigmatiseringsprocessen har med all säker- het börjat mycket tidigare (jfr Olofsson, l97la kap. 18). Läs- och observationsklass— placering har dock inte haft någon, ur vår synpunkt, märkbar positiv effekt mätt med uppföljningsdata annat än för de pojkar som haft ”god” uppfostran och goda hemförhål- landen. Av specialklasspojkar med ”slapp”

eller ”lynnig” uppfostran har huvudparten (87 %) begått brott efter 18 år trots övervak- ning eller samhällsvård p. g. a. brott före 18 år (sekv.kl. 7 och 9).

15 .2 Intelligens

Man har utifrån de teorier, som skisseratsi kapitel ] ingen anledning att förvänta sig att låg intelligens i och för sig skulle leda till större brottslighet än hög intelligens. Det förefaller dock rimligt att anta att pojkar med låg intelligens har svårare att kompen- sera en ”slapp” eller ”lynnig” uppfostran genom egna erfarenheter.

Av ett normalmaterial pojkar i grundsko- lan visade sig de mycket lågt begåvade och

Tabell 15.2 Andelen pojkar i varje sekvensklass som gick i specialklass vid undersöknings- tillfället B-hus N = 145 Före 18 är Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=41 n=14 n=l7 n=4 7 % 0 % 6 % 50 % 8 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=6 n=7 n=20 n=36 O % 43 % 30 % 42 % 35 % Z 6 % 14 %! 19 % 43 % 21 %

de högt begåvade ha låg brottsbelastning, medan de högt brottsbelastade hade en intelligens runt medelvärdet eller strax under detta. Pojkar med låg intelligens blev dock betydligt oftare upptäckta och polisanmälda än pojkar med större intellektuell kapacitet (Olofsson, 19713). De sämre utrustade på detta område har alltså ett handikapp isin oförmåga att planera och förutse följderna. Man kan också väl tänka sig att de presterar sämre i skolan och därför upplever vanmakt, mister sin självrespekt och vänder sig från samhället mot en outsidergrupp. Hirschi (1969) fann dock att det inte var själva prestationsnivån, som betydde något för den brottsliga utvecklingen, utan upplevelsen av att vara en förlorare, att vara misslyckad. De, som presterar dåligt men ändå är nöjda med sitt skolarbete, har låg brottsbelastning. Poj- kar, som går i hjälpklass där undervisningen är avpassad efter elevernas förmåga, visar sig också ha lägre brottsbelastning än lika lågt begåvade, som är kvar i normalklass med för dem ofördelaktiga jämförelser (Olofsson, 1971).

Intelligensen är i denna undersökning mätt med Terman-Merrills intelligenstest. In- telligensfaktorn är utförligt behandlad av Carlsson i ”Unga lagöverträdare 11”, kap. 7.2 och kommer även att behandlas av Humble i redovisningen av klientelundersökningens psykologiska avsnitt.

Hypotes

Man kan förvänta sig en lägre intelligens bland brottspojkarna än bland kontrollfallen och en sämre utveckling under follow-up- tiden för dem som både har låg intelligens och uppfostrats dåligt.

Resultat Prov- och huvudundersökningen

Skillnaden mellan B- och K-fall är säkerställd på minst 5 %-nivån i både prov- och huvud- undersökningen (tab. 15.3). Enligt Carlsson (SOU 1972: 76 kap. 7.1) har intelligensnivån ett ganska svagt samband med socialgrupp och familjetyp samt med risk för registrerad brottsdebut (strax under M2 inivådiagram- met).

Follow—up

Av K-gruppspojkarna i prov- och huvudun- dersökningarna är det de pojkar som har IK strax under populationsmedelvärdet (IK 90—1101) som har störst procent pojkar som blir polisregistrerade under uppfölj- ningstiden (tab. 15.4). Nästan alla de som begått brott efter 18 år hör till denna kategori. Resultatet stämmer väl med nor- malmaterialet i Örebro.

I B-grupperna däremot är det pojkarna med IK under 90 som råkar mest illa ut. Hela 89 % av dem återfaller i brott och 42 % hamnar i sekvensklass 9. Återfallsprocenten och andelen pojkar i sekvensklass 9 faller då

' Man beräknar att lK—medeltalet för ungdom i Stockholm ligger vid cirka 110.

Tabell 15.3 Intelligenskvot enligt Terman- Merrill

M s p B-prov 101,0 15,3 K-prov 108,6 16,5 ( 0,05 B-hus 104,0 14,9 K-hus 114,5 16,4 i ( 0,001

Tabell 15.4 Intelligens och brottslighet under uppföljningstiden

IK K-prov + K-hus B-prov + B-hus N Reg. brott Ej brott N Ej återfall Sekv.kl. 9 — 90 8 1 13% 7 87% 38 4 11% 16 42% 91—110 42 13 31 % 29 69 % 92 30 33 % 20 22 % 111— 45 8 18% 37 82% 56 16 29% 8 14%

intelligensnivån höjs. Av B-pojkar med IK över 110 har 14 % hamnat i sekvensklass 9.

Kommentar

Kan skillnaden mellan de lågt begåvade pojkarna bero på skillnader i uppfostran? De pojkar som har IK under 90 har oftast uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt” och har alltså härigenom ytterligare ett handikapp (tab. 15.5). De klarar sig betydligt sämre under uppföljningstiden än de med högre IK, även när dessa uppfostrats på samma sätt. Detta gäller dock även pojkar med låg intelligens som uppfostrats ”milt” eller ”strängt”. I B-gruppen är alltså både låg intelligens och dålig uppfostran handikapp, som hindrar en prosocial utveckling. I K- gruppen däremot verkar låg intelligens inte vara ett handikapp på detta sätt.

15.3 Ambitionsnivå

Man har försökt att mäta föräldrarnas sociala ambitionsnivå på grundval av pojkens svar på frågor om vad föräldrarna väntar sig angåen- de pojkens yrkesval och vilka krav de har på skolarbete och utbildning. Variabeln går från 1—5, där skalsteg 1 innebär att föräldrarna är nöjda om pojken kan försörja sig i framtiden och skalsteg 5 att föräldrarna tycker det är mycket viktigt att pojken sköter sitt skolar- bete och har höga förväntningar på presta- tion och framgång. Bedömningen har upp- levts som osäker.

Pojkens egen utbildningsambition bygger på frågor om planer på högre skolor och

Tabell 15.5 Intelligens och uppfostringssätt (B-hus)

Intelligens— Uppfostringssätt kvot ”slappt” och ”milt” och ”lynnigt” ”strängt” — 90 17 61 % 11 39 % 91—110 32 45% 39 55% 111— 16 31 % 35 69 % 65 43 % 85 57 % SOU 1973: 25

vidareutbildning. Även denna variabel har varit svår att bedöma, då pojkarna gett knapphändiga svar och man måst ta hänsyn till deras intellektuella förutsättningar. Vissa pojkar med låg intelligens har haft helt orealistiska planer på att bli läkare, veten- skapsmän osv. Endast pojkar med IK över hundra har därför tagits med. Bortfallet har härigenom blivit stort.

Hypotes

Man kan förvänta sig en högre social ambi- tionsnivå hos såväl föräldrar som pojkar i K-grupperna än hos dem i B-grupperna.

Resultat

Trots att bedömaren varit osäker, vilket brukar innebära att man mest utnyttjar det mittersta skalsteget, har såväl föräldrarnas som pojkens ambitionsnivå bedömts som signifikant högre i K-grupperna (tecken-test, t-test p(0,01). ”Krav på skolutbildning” var dessutom en av de delvariabler till huvudvariabeln "föräldrarnas krav” som gav signifikanta skillnader mellan B- och K-grup- per (kap. 13.3). Man måste dock ta hänsyn till B-pojkarnas sämre intellektuella utrust- ning. Denna gör sig gällande även om de sämst begåvade uteslutits. Vid en fingransk- ning framkommer dock, att skillnader i intelligensen bara kan förklara en del av den stora skillnad vi har i ambitionsnivå. K-pojkarnas höga ambitionsnivå återspeg- las också i andelen pojkar som siktar på att välja en teoretisk linje eller att fortsätta i gymnasiet. Inte mindre än 58 % av K-pojkar- na mot 17 % av B-pojkarna har sådana planer, vilket innebär ett mycket starkt statistiskt samband med debutrisk (samban- det ligger en god bit över Ms, fig. 17.1).I tabell 15.6 redovisas hur stor andel pojkar, som har planer på teoretisk skolform på varje intelligensnivå. Det är framför allt B-pojkar på lägre intelligensnivåer som har låg ambition i jämförelse med K-pojkar med samma intelligens. Dessa har ju i högre grad uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt” och kan

Tabell 15.6 Intelligens, uppfostringssätt och andelen pojkar med planer på teoretisk skolform IK "Mild” eller ”sträng” uppfostran "Lynnig” eller ”slapp” uppfostran K-hus B-hus B-hus N n N n N n —100 11 5 45 % 4 11 % 34 O 0 % 101—110 14 5 36% 3 20% 15 0 0% 111—120 6 4 67% 8 42% 7 0 0% 121— 21 17 81% 13 81% 9 2 22% E 52 31 60 % 28 33 % 65 2 3 %

därför förväntas ha kortare tidsperspektiv och svårare att ställa in sig på långsiktiga mål.

Follow-up

Skolambitionen har svaga samband med brottslighet under uppföljningstiden. En fjär- dedel av B-pojkama som ej återfallit (sekv.kl. 2) har planer på teoretisk skolform mot endast 7 % av pojkarna i sekvensklass 9. Denna skillnad är dock låg i jämförelse med variablerna i kap. 13 och 14. För K-pojkar- nas del kan inga som helst samband utläsas.

Kommentar

Skol- och utbildningsambition vid undersök- ningstillfället har starka samband med B—K-gruppstillhörighet. Denna är dock på inget sätt en stabil variabel. Den är situa- tionsbunden och kan variera under en pojkes skolår. Vid slutet av uppföljningen ligger skoltiden för de flesta i vårt material långt tillbaka i tiden. Nya förpliktelser och nya ambitioner har efterträtt pojkårens ofta ore- alistiska ambitioner och framtidsdrömmar.

Av de 30 B-pojkama med planer på teoretisk skolform i huvudundersökningen har endast 2 uppfostrats ”slappt” eller ”lyn- nigt”. Båda har hög intelligens (IK = 131 och 135) och kan alltså tänkas ha förmåga till en viss självkorrektion. Om man endast räknar med dem som uppfostrats ”milt” eller

”strängt” kvarstår skillnaden i ambitionsnivå endast för dem med låg eller normal intelli- gens (tabell 15.6).

15.4 Skolk

Skolk uppträder ofta som ett parallellsymp- torn till brottslighet. Skolleda, skolk, miss- bruk av olika slag och brottslighet har starka samband. Gluecks uppger att 95 % av de 500 ungdomsbrottslingar de undersökt skolkat ofta, medan endast 11 % av de 500 kontroll- fallen skolkat.

Självdeklarerad skolkning har ett starkt samband med självdeklarerad brottslghet. De som aldrig skolkat har mycket låg brotts- lighet och de som skolkat ofta har hög brottslighet. Pojkar, som säger sig aldrig ha begått brott, har heller aldrig skolkat, nedan 83 % av dem som blivit föremål för bvn- utredning och dock fortsatt att begå brott ofta har skolkat (Olofsson, 1971a). Dessa uppgifter gäller för svenska ungdonar i samma åldrar som våra iklientelundersök- ningen.

Variabeln bygger på frågor om pajken skolkat någon gång och i så fall när, hu' ofta och hur mycket. När började han? Ha han slutat?

Skalsteg 1 innebär att pojken ej upigiivit något skolk, skalsteg 3 att pojken skollat då och då, men ej kontinuerligt och skalrtejg 5 att pojken är vaneskolkare.

Man kan förvänta sig betydligt mer skolk under skoltiden i B- än i K-grupperna. Man kan också förvänta sig ett samband mellan skolk och kriminell utveckling under upp- följningstiden.

Resultat Provundersökningen

B-pojkarna har betydligt högre skolkfrekvens än K-pojkarna (tab. 15.7). Skillnaden är signifikant på mindre än 0,1 %—nivån (teckentest och t-test). B-pojkarna har inte bara skolkat mer vid tiden före undersök- ningstillfället. Signifikant fler pojkar har också skolkat under småskoletiden. Det är framför allt de yngre B-fallen som skolkat under de fyra första skolåren. De äldre har inte varit vaneskolkare på samma sätt utan börjat skolka i klass 6 eller 7, då skolk börjar bli vanligare.

Huvudundersökningen

Skillnaden i omfattning av skolk är här lika tydlig. Återigen är det de unga brottsdebu- tantema som börjat skolka tidigt under sin skoltid och förblir vaneskolkare, medan de äldre brottspojkarna oftast börjat skolka senare. Var tredje B-pojke kan betecknas som vaneskolkare (omfattning av skolk, skal- steg 4—5) mot var 18: e K—pojke. På nivådia— grammet ligger skolk strax under Ms , vilket innebär ett starkt samband (tig. 15.1).

Follow-up

Det finns ett tydligt samband mellan omfatt- ning av skolk och senare utveckling (tab. 15.8). Sambandet är dock inte så entydigt som man skulle önska. En relativt stor del av pojkarna i sekvensklass 2 (pojkar som bara finns registrerade hos polisen vid ett enstaka tillfälle) är vaneskolkare enligt vår termino- logi.

Provundersökningen

Soc.gr. 1—2 Soc. gr. 3

Hel B 2,7 ,,. B 2,8... familj K 1,0 K 1,3 Splittrad B 3,4 B 3,1... familj K 2,8 K 1,9 Totalt B 2,9 ,,. K 1,6

Älder11—13 år B 3,0 ...

K 1,2 Ålder 14—15 är B 2,9 ...

K 2,2 Huvudundersökningen

Soc.gr. 1—2 Soc. gr. 3 Hel B 2,3 ,. B 2,9... familj K , K 1,6 Splittrad B 2,4... B 2,7 familj K 1,0 K 2,0 Totalt B 2,6 =.. K 1,5

Ålder 11—13 år B 2,8 ,.

K 1,3 Ålder 14—15 år B 2,5 ..

K 1 6

* Signifikanta skillnader på minst 5 %-nivån

Kommentar

Skolk och brottslighet beror i många fall troligen på samma bakomliggande faktorer, t. ex. oförmåga att hejda impulser, vantrivsel med skolan, outsiderkänslor osv. Men skolk kan också förekomma hos blyga, rädda barn, som sällan begår brott, barn som vantrivs och har svårt att klara sig iskolans kollektiv och i den krävande kamratkretsen. Då dessa senare kommer ut i arbetslivet minskar deras problem. Det är möjligt att man skulle få starkare och tydligare samband med uppfölj- ningsdata om dessa blyga, rädda pojkar kunde sorteras bort.

Det är också troligt att det är fel att inte ta hänsyn till pojkens ålder vid undersök-

B-prov + B-hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över— Samhälls- ?: + utredning redningar vakning vård Ej bortt Sekvens- O 2 4 6 8 efter 18 år klass n=50 n=21 n=23 n=5 20% 14% 52%. 40% 27% Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=8 n=13 n=22 n=44 0 % 15 % 36 % 57 % 40 % 2 17 % 15 % 44 % 55 % 43 %

K-prov + K-hus N = 95

Sekvens- 0 klass n=7 3 4 % Sekvens- 1—9 klass n=22 23 %

ningstillfället. Det måste ju anses allvarligare att skolka, om än bara enstaka lektioner, i ll—l2-årsåldern än att skolka i 14—15-års- åldern, som ju beteendemässigt är en betyd- ligt mer problematisk period för pojkar i allmänhet. Genom att låta dikotomiserings- gränsen ligga olika för 1 l— ] 3-åringar (mellan skalsteg 1 och 2) och för 14—15-åringar (mellan skalsteg 3 och 4) fick vi fram tabell 15.9, som tydligt visar att även ganska bagatellartat skolk hos de tidiga debutanter- na är förenat med betydligt sämre utveckling än skolk hos de äldre debutanterna, trots att dikotomiseringsgränsen här lagts betydligt högre.

Tabell 15.9 Ålder vid brottsdebut och skolk (andelen pojkar i sekvensklass 9) B-hus

Skolk 11—13 år 14—15 år Skolk + — ++ Skolk skal- Skolk någ nazg; steg 1—3 Skolk —— —+ skalsteg 2—5 52 % 25 % Skoll; skal- n=44 n=24 Steg "5

15.5. Anpassning till skolans krav och regler

Utifrån betyg från 4: e klass konstaterar Carlsson (SOU 1972: 76, kap. 7.3) att B—poj- karna har sämre studieprestationer än K-poj- karna, även sedan han tagit hänsyn till deras lägre intelligens. Skolbetyg i 4:e, 5:e och 6:e klass ger signifikanta skillnader mellan B- och K-grupp.

Med utgångspunkt i det vid undersök- ningstillfället närmast föregående terminsbe- tyget har pojkens aktuella skolprestation2 skattats i en S-gradig skala, där skalsteg 1 innebär många underbetyg och 2—5 innebär en nivå på genomsnitt B, Ba, Ba—AB och AB eller däröver. Denna variabel skiljer signifi- kant mellan B- och K-grupp (tecken-test och t-test p ( 0,01). Inte mindre än 11 % av B-pojkarna har många underbetyg, vilket ingen av K-pojkarna har. Av dessa har i sin tur 43 % en betygsnivå över Ba, vilket endast 14 % av B-pojkama har. Sambandet mellan skolprestation terminen före undersöknings- tillfället och B—K-gruppstillhörighet är dock

2 Endast huvudundersökningen.

inte starkare än skolprestation från 4—6 klass, vilken i många fall ligger flera år före i tiden. Återigen visar sig kristeorin få föga belägg i data.

Tittar man på ordnings- och uppförande- betyg är andelen pojkar som någon gång haft sänkt sedebetyg signifikant större i B- än i K-grupperna (tecken-test 71 % mot 28 %). B-grupperna har också signifikant oftare haft sänkt sedebetyg flera år i rad (26 % mot 9 %). Skillnaden är dock störst mellan B- och K-grupperna det år debutbrottet inträffade (51 % mot 11 %). Denna ökade skillnad kan dock tillskrivas det faktum, att skolan blivit underrättad om brottet och i vissa fall reagerat med att sänka ordningsbetyget eller uppförandebetyget eller båda som ett ytterli- gare straff, vilket pojkarna iintervjun säger sig ha uppfattat som orättvist och otillbör— ligt.

Den sammanfattande variabeln skolan- passning har bedömts något olika i prov- och i huvudundersökningen. Provundersöknings- intervjun innehöll en hel del frågor om trivsel, lärare, klasskamrater, skolk, betyg och ämnespreferenser, som fick ligga till grund för bedömningen. I huvudundersök- ningen grundar sig bedömningen på frågor om läxläsning och skolk, på pojkens utbild- ningsambition samt på uppgifter från lärar- intervjun om hur skolregler efterlevs.

Underlaget för bedömningen har i huvud- undersökningen varit ganska magert, varför skalsteg 5 getts åt alla de pojkar där ingen- ting framkommer som tyder på direkta skolsvårigheter eller skolproblem, dvs. skal- steg 5 innebär inte exceptionellt god skolan- passning. Underlaget ger däremot goda möj- ligheter till differentiering nedåt, dvs. grade- ring av skolsvårigheter och skolproblem (skalsteg 1—4).

Hypotes

Skolsvårigheter förväntas vara vanligare i B-gruppen än i K-gruppen. Som en följd av skolmisslyckandet förväntas de dåligt skolan- passade ha en gravare utveckling under upp- följningstiden.

Resultat Provundersökningen

B-pojkarna har signifikant lägre förmåga att anpassa sig till skolans krav än K-pojkarna (tecken-test har t-test, se tab. 15.10). Det förekommer dock ej mer skolaga enligt deras egna uppgifter och ej sämre lärarrelationer eller kamratrelationer än i K-gruppen.

Huvudundersökningen

Skillnaden mellan B- och K-grupp framträder här ännu tydligare (tecken-test och t-test).

Tabell 15.10 Skolanpassning (Medeltal)

Provundersökningen

Soc.gr. 1—2 Soc. gr. 3

Hel B 2,7 * B 2544! K 4,0 K 3,9 Splittrad B 1,8 B 2,4 familj K 2,3 K 3,0 Totalt B 2,4 * K 3,5

Ålder 11—13 år B 2,3 ...

K 3,8 Ålder 14—15 är B 2,4 ..

K 3,2 * Signifikanta skillnader på minst 5 %-nivån. Huvudundersökningen

Soc.gr.1—2 Soc. gr. 3 Hel B 3.1... B 2,6 * familj K 4,7 K 3,9 Splittrad B 2,9... B 2,6 ,. familj K 4,2 K 4.0 Totalt B 2,8 .. K 4,3

Ålder 11—13 år B 2,6 ...

K 4,3 Ålder 14—15 år B 2,9 ...

K 4,2

* Signifikanta skillnader på minst 5 %-nivån

Hälften av K-pojkarna har god skolanpass- ning mot 5 % av B-pojkarna. Stora svårig- heter med skolanpassningen (skalsteg 1—2) har 40 % av B-pojkarna mot endast 4 % av K-pojkarna, vilket i nivådiagrammet ger ett samband en bra bit över Ms, trots att K-gruppen ej standardiserats (nettoeffekt se Carlsson 1972, sid. 67). I både B- och K-grupp är skolanpassningen sämst i social- grupp 3. Familjetyp verkar vara av underord- nad betydelse.

F allow-up

I provundersökningsmaterialet ger skolan— passningsvariabeln inga tydliga samband med utvecklingen under uppföljningstiden. Försö- ket att mäta så komplicerade förhållanden som lärarrelationer, kamratpopulan'tet och kamratrelationer, skoltrivsel m.m. genom ett fåtal frågor har troligen inneburit så stora felbedömningar att inga skillnader kan skön- jas. Popularitet i klassen verkar inte heller vara en variabel som är korrelerad med brottslighet. Brottsliga pojkar har ofta många ”kompisar” (även om kontakten kan

vara ytlig) och är uppskattade som ett omistligt inslag i klassen (jfr Olofsson, 1971a kap. 16). Genom att variabler med, som man kan anta, stora felmätningar och en variabel, som är okorrelerad med brottslighet, tagits med i bedömningen av skolanpassningen har variabeln mist sin stringens och sin diskrimi- nerande förmåga.

I huvudundersökningen bygger bedöm- ningen i högre grad på direkta förseelser mot ordningsföreskrifter och på utbildnings- ambition. Här finner vi också ett tydligt samband mellan problem under skoltiden och senare utveckling (tab. 15.11). F-värdet vid envägs variansanalys av skolanpassningen i de olika sekvensklasserna är signifikant på 0,1 %—nivån. Av B-pojkar, som haft stora svårigheter att följa regler och krav i skolan, har 93 % återfallit. Två tredjedelar av dem har återfallit trots övervakning och samhälls- vård (sekv.kl. 7 och 9). De tre K-fall som hamnat i sekvensklass 5, 7 och 9 har alla skalsteg 3 eller mindre. Som vanligt är det de starkt negativa värdena som differentierar bäst mellan de olika sekvensklasserna. Låg skolanpassning har ett lika starkt samband

Tabell 15.11 Andelen pojkar i de olika sekvensklasserna, som har stora svårigheter med

skolanpassningen (skalsteg 1—2)

B-hus N = 145 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Ej brott Sekvens- 0 2 4 6 8 efter 18 år klass n=41 n=14 n=l7 n=4 10 % 14 % 35 % 50 % 18 % Brott efter Sekvens- 1 3 5 7 9 18 år klass n=6 n=7 n=20 n=36 33 % 29 % 50 % 75 % 59 % 2 13 % 19 % 43 % 73 % 38 % K-hus N = 53 Sekvens- 0 klass n=41 2 % Sekvens- 1—9 klass n=12 8 % 168 SOU 1973 25

med sekvensklassutfallet som uppfostrings- sätt.

Kommentar

Barn kommer till skolan med helt olika intellektuella och beteende- och personlig- hetsmässiga förutsättningar. K-grupperna har ett försprång genom sina intellektuellt bättre resurser. De är också troligen bättre kultu- rellt tränade. Huvudundersökningens K- grupp har signifikant högre kulturell stan- dard än B-gruppen. Den sociala ambitions- nivån är också högre i K-pojkarnas hem. Allt detta samverkar till att underlätta anpass- ningen efter krav på prestation och kunskap i skolan.

Att även uppfostringssätt spelar en oer— hörd roll för möjligheterna att kunna mot- svara de krav som skolan ställer framgår av tabell 15.12. Hela 62 % av dem som uppfost- rats ”slappt” eller ”lynnigt” har stora svårig- heter att finna sig till rätta i skolan och att följa dess regler. Endast 9 % av dessa har inga eller obetydliga problem med sin skolgång (skalsteg 4 och 5), vilket 41 % av B-pojkama som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” har. De ”milda” uppfostringssätten verkar åter- igen vara överlägsna det ”stränga”.

I K-gruppen är ”strängt” uppfostringssätt likvärdigt med ”milt” beträffande skolan- passningen. I kap. 14.3 antogs att ”sträng uppfostran kan, om pojken låter kuva sig,

leda till trotsattityder av ångetsdämpande karaktär”. Såsom kommer att framgå av Settergren—Carlssons och Humbles redovis- ning av klientelundersökningens psykolo- giska avsnitt är en stor del av K-pojkamai huvudundersökningen neurotiker (47 %), vil- ket kan innebära att de ”låtit kuva sig” medan det bland B-pojkarna som uppfostrats strängt finns fler som ”revolterat”. Detta är ännu lösa spekulationer, som får prövas vid ett senare tillfälle.

En viktig fråga som man ställer sig är: Kan trivsel och framgång i skolan hjälpa pojkar som genom sin uppfostran i hemmet blivit socialt handikappade?

Det är bara 6 pojkar som uppfostrats ”lynnigt” eller ”slappt” och som har skalsteg 4 i skolanpassning (ingen har 5). Att utifrån ett så litet antal göra några uttalanden är vanskligt. Två av pojkarna återfinns i se- kvensklass 9, men 3 har inte registrerats för brott efter 18 år, vilket 73 % av dem gjort, som uppfostrats lika slappt och lynnigt men dessutom har skolsvårigheter.

Tydligast kan man iaktta variablernas kompletterande eller kompenserande förmå- ga, då man räknar med andelen pojkari sekvensklass 7 och 9 (återfall i brott efter 18 år trots övervakning eller samhällsvård före 18 år). I tabell 15.13 ser man hur uppfostran och skolanpassning samverkar och gemen- samt bestämmer pojkarnas utveckling.

Dålig uppfostran i hemmet och dessutom

Tabell 15.12 Uppfostringssätt och skolanpassning

B-hus Skolanpassning

1—2 3 4—5 Mild, fast uppfostran 4 12 % 13 41 % 15 47 % 32 100 % Mild uppfostran l 9 % 4 33 % 7 58 % 12 100 % Sträng uppfostran 13 32 % 15 36 % 13 32 % 41 100 % Slapp uppfostran 9 53 % 5 29 % 3 18 % 17 100 % Lynnig uppfostran 31 65 % 14 29 % 3 6 % 48 100 % K-hus Mild, fast uppfostran l 4 % 3 11 % 22 85 % 26 100 % Mild uppfostran 0 0 % 2 (50 %) 2 ( 50 %) 4 100 % Sträng uppfostran l 4 % 3 14 % 18 82 % 22 100 % Slapp uppfostran — — — — Lynnig uppfostran 0 0 % 0 0 % 1 (100 %) 1 100 % SOU 1973: 25 169

Tabell 15.13 Kombination av uppfostrings- sätt och skolanpassning mot uppföljnings- data (andelen pojkar i sekvensklass 7 och 9) B-hus

Uppfostran Skolanpassning

1_ _

+— ++ Mild och 31 % 14 % sträng n = 48 n = 35

—— —+ Slapp och 61 % 33 % lynnig n = 56 11 = 6 K-hus

+ _ ++ Mild och 20 % 0 % sträng n = 10 n = 42

—— —+ Slapp och — (0 %) lynnig n = 0 n = 1

misslyckande i skolan (den nedre vänstra cellen) leder till låg konformitetsbenägenhet trots vidtagna åtgärder i form av övervakning eller samhällsvård. Är uppfostran i hemmet god och anpassningen i skolan godtagbar har endast ett fåtal fortsatt med brottslig aktivi- tet efter liknande åtgärder från bvn: 5 sida (cellen överst till höger).

Hälften av de K-pojkar som misslyckas i skolan har registrerats för brott. Samtliga K-pojkar i sekvensklass 4—9 hör hit. Ingen av dem som haft god uppfostran ihemmet och därtill lyckats i skolan har begått annat än engångsförseelser.

Korrelationsmatrisen med 6 skolvariabler (planer på teoretisk utbildning, aktuell skol- prestation, skolk, efterlevnad av övriga skol- regler enl. läraren, skolanpassning och B—K-gruppstillhörighet)3 ger en del intres- sant information (bilaga 22). Pojkar, som efterlever skolans övriga regler, skolkar sällan och har goda skolprestationer (r> 0.40). Planer på teoretisk utbildning är avhängiga av såväl prestationsnivån som omfattningen av skolk och hur regler efterlevs (r = 0.30— 0.40). ”Skolanpassning” har högt samband med skolk och efterlevnad av regler. Alla variablerna har ett tydligt samband med B—K-gruppstillhörighet. Detta är starkast för

den sammanfattande variabeln ”skolanpass- ning” (r = 0.54).4

I en stegvis regressionsanalys med skolan- passning som oberoende variabel och där även ”popularitet i klassen” ingår tillsamrrans med ovanstående 6 variabler som beroende variabler utfaller efterlevnad av regler vid första steget och skolk vid andra. Korrela- tionen med skolanpassning är då 0.85, lvs. 73 % av variansen är förklarad av dessa två variabler. Övriga variabler bidrar endast obe- tydligt.

15.6. Sammanfattande kommentar

”Skolan och lärarna är en informationskälla som inte skall försummas.” (Carlsson 1972, s. 13.) Det visar sig i de flesta undersök- ningar att misslyckande i skolan och )rotts- lighet har starka samband. Detta gäller även klientelundersökningens pojkar.

B-pojkama har en något lägre intelligens- nivå än K-pojkarna. Eftersom skolprestation och skolanpassning till en del är avhängig av den intellektuella kapaciteten är det nödvän- digt att ta hänsyn till det handikapp, som en låg intelligensnivå innebär. Under uppfölj- ningstiden visar sig de K-pojkar, vars .ntelli- gens ligger strax under normalvärrtt för stockholmspojkar, ha den största prozenten som registrerats för brott. Att denna grupp är särskilt brottsligt aktiv har även frankom- mit på ett svenskt normalmaterial (Olofsson, 1971a). I B-gruppen däremot är det le lågt begåvade som haft den sämsta utveckingen. Nästan hälften av dem har begått brott efter 18 år trots samhällsvård för brottslighet före 18 år (sekv.kl. 9).

Betydligt fler B-pojkar än K-pojkar går vid undersökningstillfället i specialklasse'. Den fortsatta utvecklingen för dessa har in'e varit gynnsam. Tre fjärdedelar av dem har begått brott efter 18 år trots övervakning eller samhällsvård före 18 år (sekv.kl. 7 (ch 9). Att specialklassplaceringen i sig har någon stigmatiserande effekt ger undersökiingen

3 Endast huvudundersökningen. 4 Se kap. 10.2.3.

dock inget belägg för. Specialklasselever som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” (ett litet fåtal) har en bättre utveckling än totalgrup- pen. Det är de inkonsekvent uppfostrade som drar ner resultaten. Detta innebär att orsakerna till skolproblemen troligen börjat mycket tidigt och att skolans insats kommit för sent.

I sin uppföljningsundersökning av 524 ”problembarn” som besökt rådgivningsbyrå fann Robins (1966) att det snarare var problemens svårighetsgrad vid undersök- ningstillfället än en stigmatiserande effekt som ”problembarn” som hade betydelse för utvecklingen under uppföljningstiden (till omkring 40 års ålder). Detta resultat stöder våra resultat och slutsatser. Prövning av hypoteserna borde dock utföras på ett be- tydligt större material.

Även om man tar hänsyn till intelligensen

presterar B-pojkarna sämre och har en lägre ambitionsnivå. Även hemmens och föräld- rarnas sociala ambitionsnivå är lägre än för K-pojkarna. Skillnaderna i förmåga att efter- leva skolans regler och krav på ordning är dock störst. B-pojkarna skolkar ofta och mycket. Speciellt de unga brottsdebutanter— na har börjat skolka tidigt under skolåren. Skolk annat än strötimmar någon gång är ovanligt bland K—pojkama. . Hela 75 % av pojkarna i sekvensklass 9 har stora och uttalade problem med sin skolgång, vilket endast förekommer i 10 % bland de pojkar som ej återfallit och i4 % bland K-pojkarna, Skolk och planer på teore- tisk utbildning, som skiljer starkt mellan B- och K—fall, har även de tydliga samband med sekvensklassutfallet, men ej så starka som den ovan nämnda sammanfattande skolan- passningsvariabeln.

Skolan är med all tydlighet en oerhört betydelsefull faktor för den sociala utveck- lingen. Hur mycket av skolmisslyckandet beror på hemmiljön och uppfostran? Kan skolan fungera som ett komplement till hemmet? Kan ett misslyckande i skolan ruinera verkningarna av en god uppfostran och god hemmiljö? Svaren på dessa frågor är oerhört viktiga.

. Av pojkar i specialklasserna hade 71 % uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt”. B-poj- karna med mycket låg intelligens har upp- fostrats ”slappt” eller ”lynnigt” dubbelt så ofta som de med en intelligens över normal- värdet har, vilket kan förklara deras dåliga utveckling. Det är pojkar som har två handi- kapp. De är både lågt begåvade och illa socialt tränade.

Pojkar som uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt” har inga planer på teoretisk utbild- ning och bara ett fåtal (6 av 65) har lyckats anpassa sig till skolans krav och regler på ett acceptabelt sätt. De kommer med all tydlig- het till skolan mycket illa rustade. Resulta- ten ger dock anledning att förmoda att de som trots sitt handikapp lyckas med skolan- passningen även lyckas bättre under uppfölj- ningstiden beträffande laglydnad. Då denna grupp pojkar är så liten, bör man dock vara försiktig i sina uttalanden.

Att den senare utvecklingen inte enbart styrs av uppfostran märker man framför allt hos såväl B- som K—fall, som uppfostrats ”milt” eller ”strängt”. Dessa har i övervä- gande delen av fallen lyckats anpassa sig bra i skolan, men de som trots sin uppfostran har skolproblem (är omotiverade, skolkar och bryter mot regler) har under uppföljnings- tiden trots olika åtgärder från samhällets sida betydligt oftare registrerats för brott än de, som både fått god start hemifrån och därtill haft goda erfarenheter under sin skoltid, dvs. lyckats med sitt första arbete som samhälls— medborgare.

. Resultaten visar att skolan har en viktig roll att spela, att skolan kan bli stötestenen som får ungdomar att falla, men att skolan också kan motverka olika hemfaktorers skadliga inverkningar genom att ge eleverna chansen att trivas och lyckas och att genom konsekventa reaktioner träna dem att ställa in sig på mera långsiktiga mål. Resultaten visar också, att det finns elever, som kommer till skolan så socialt otränade och därige- nom med ett sådant handikapp, att de behöver ett medvetet och direkt stöd från lärarens (och kamraternas) sida för att deras tillvaro i skolan skall kunna bli någorlunda

dräglig och deras sociala utveckling inte skall leda dem till sådana konflikter med samhäl- let som är kriterierna för vår undersökning. Värnpliktsvägran och fängelsestraff för sådan har ej tagits med då sekvensmodellen kon- struerats.

I figur 15.1 ser man att Specialklasstillhö- righet och skolk har betydligt lägre samband med sekvensklassutfallet än skolanpassning (variabel 4 i fig. 15.1). Skolanpassning har ett lika starkt samband med utvecklingen under uppföljningstiden som uppfostrings- variabeln har. För jämförelsens skull har också uppfostringsvariabeln ritats in. Även mellan uppfostran och skolanpassning finns som nämnts ett tydligt samband. tydligt samband.

Den sociala ambitionsnivån och planer på teoretisk utbildning skiljer kraftigt mellan B- och K-grupper men har föga samband med utvecklingen fram till mogen ålder. . K-pojkarna i sekvensklass 0 och B—poj- karna i sekvensklass 2, som inte blir registre- rade för brott under uppföljningstiden, är till övervägande delen uppfostrade ”milt” eller ”strängt”. De har få skolproblem. Få går i specialklasser. B-pojkarna (som ju sämre efterlever föräldrarnas krav) skolkar dock i större utsträckning än K—pojkarna i sekvens- klass 0.

Tre fjärdedelar av pojkarna i sekvensklass 9, som ju i hög grad varit utsatta för inkonsekvent uppfostran, har stora problem med sin skolgång. Av dessa har 42 % gåtti Specialklass, 79 % har börjat skolka tidigt; de förmår inte följa skolans regler och inte motsvara skolans krav på prestationer. Resul- taten stämmer väl med erfarenheterna från en hel årskurs pojkar i Örebro. Skolsitua- tionen för den grupp pojkar, som i årskurs 9 varit föremål för bvn: s utredning har dock fortsatt att begå brott, tydde på ett kompakt och av alla väldokumenterat misslyckande redan i åk 6.

Figur 15.1 Grafisk framställning av steg— ringen mellan sekvensklass O och 9 av ande— len pojkar med negativa skolfaktorer, krimi- nella kamrater och dåligt kvalitativt innehåll i fritidsaktiviteterna

O/o | 00

90— 80— 70— 50.1 50— 100— 30—

20—

Sekvensklass

1 = ”Slappt” eller "lynnig” uppfostran, Huvud-us 2 = Specialklasstillhörighet, Huvud-us 3 = Hög förekomst av skolk (skalsteg 4—5), Prov- us + Huvud-us 4 = Stora skolsvårigheter (skalsteg 1—2), Huvud-us 5 =Högt kriminellt belastade kamrater (skalsteg 4—5), Prov-us + Huvud-us 6 = Dålig kamratkontakt (skalsteg l=2), Huvud-us 7 = Fritidens kvalitativa innehåll (skalsteg 1—3),

Huvud-us

16. I kamratkretsen

I den kriminologiska litteraturen råder det delade meningar om kamraternas och gäng- ens betydelse för ungdomsbrottsligheten. Chicagoskolans sociologer ser det brottsliga gänget som det primära och brottslighet hos den enskilde individen som en följd av deltagandet i gänget. I gänget lär man sig att begå brott och brottsteknik. Brottslighet är en av gängets sysselsättningsformer. Denna åsikt tycks delas av många föräldrar som varnar sina barn för gäng och dåliga kamra- ter.

Mer individualpsykologiskt inriktade fors- kare ser tillhörigheten till ett brottsligt gäng som en sekundär företeelse. En person söker oftast kamrater, som har samma värderingar som han själv och vars aktiviteter och mål- sättningar förstärker hans eget värdesystem. Enligt Festinger (1942) bidrar referensgrup- pen till att en person bildar värdeskalor utifrån vilka han bedömer om ett uppträdan- de är önskvärt eller inte. Han jämför sig själv med andra personer med hjälp av dessa skalor och drar sig för att umgås med sådana som han tycker verkar vara alltför överlägsna eller underlägsna honom själv.

Åtskilliga socialpsykologer som New- comb, Sherif, Merton och flera har påvisat, att om inte en persons referensgrupp har normativa värderingar som liknar samhällets normer, har han svårt att vara konform d. v. s. efterleva samhällets normer. Ju mer en grupp uppfattas som tilldragande, dess

starkare är tendensen att konformera med denna grupp. Om en pojke har valt medlem- skap i en brottslig outsidergrupp är chansen att han tar rättelse vid en tillsägelse eller vid straff mycket liten. Det troligaste är att en sådan åtgärd snarare stöter honom längre ut, genom att avståndet mellan samhällets och hans referensgrupps normer accentuerats. Gluecks (1950) fann, att brottsliga pojkar ofta var tillsammans med andra brottsliga pojkar. De laglydiga pojkarna från samma slumkvarter hade oftast laglydiga kamrater. Yablonsky (1962) påpekar att vilken sorts gång en tonåring söker sig till beror på hur han blivit uppfostrad. Har han blivit miss- handlad till att bli en misstänksam, uttjatad, aggressiv pojke kommer han att söka sig till pojkar med liknande bakgrund. Pojkar med goda familjeförhållanden söker sig till gång, som har en annan inriktning än brottslighet och där eventuella brott oftast sker på individernas eget initiativ, inte på gängets. Hirschi (1969) fann också att brottsliga gäng sällan rekryterar ”snälla”] pojkar samt att ”snälla” pojkar sällan väljer brottsliga kamrater och om de gör det i så fall begår färre brott än de, som redan förut har anpassningssvårigheter. Ju mer en pojke bryr sig om vad föräldrar och lärare tycker, ju viktigare han tycker det är att klara skolan etc. desto mer konformitetsbenägen är han

1 Enligt självdeklarerade uppgifter om kriminali- tet, skolgång, hemförhållanden m. m.

och desto mindre inflytande har brottsliga kamrater på honom. Hirschi anser att det är orsakerna som ligger bakom konformitetsbe- nägenheten som också styr valet av kamra- ter, inte kamraterna som påverkar konformi- tetsbenägenheten.

De amerikanska sociologiska skolorna an- ser att medlemmama i brottsliga gäng kom— mer från socialt och ekonomiskt missgynna- de samhällsskikt. De är ofta emotionellt stabila och solidariska med varandra, men tränade i ett brottsligt samhällsmönster. Hirschi's undersökning visar, att de mest brottsliga ungdomarna inte kan sägas ha några varma sociala relationer till varandra. Han påstår att detta kan avfärdas som en ”romantisk myt” (Hirschi, 1969, sid. 159). Det är heller inte så att den som har såriga relationer till sina föräldrar kan få kompen- sation bland kamraterna. Misslyckande ien grupp ökar sannolikheten att man misslyckas i en annan också. Ju brottsligare en pojke är själv och ju mer brottsliga hans kamrater är, desto troligare är det att han inte tycker att kamraterna är värda att respekteras. Det är dock troligt att dessa ungdomar blir mer beroende av sina kamrater och av deras omdöme än ungdomar som har en fast emotionell förankring i hemmet. Hirschi fann även att brottslighet inte behöver vara resultatet av påverkan från andra (jfr Elm— horn, SOU 1971:49 bil. 2). Bristande social kontroll resulterar i brottslighet oberoende av inflytelser från brottsliga kamrater. ”Att barnet på något sätt måste lära sig brott genom intima personliga kontakter är kraf- tigt överdrivet” (Hirschi aa sid. 229).

Brottsliga ungdomars kamratrelationer kan alltså oftast karaktäriseras som ytliga och bräckliga (för referenser se Hauge, 1971). De är dock sällan impopulära utan har en stor kamratkrets (t.ex. Olofsson, 1971a).

Vid en undersökning av tonåringars norm- klimat och normer (Henricson, 1971) visar det sig att eleverna upplever ett mildare normklimat bland kamraterna än ihemmen. Kamraterna upplevs ha accepterade värde- ringar av normbrott. Föräldrarna upplevs

som normuppehållare medan kamraternas roll oftast är den motsatta.

Pojkar, som är normsvaga, dvs. som säger att de skulle kunna tänka sig att göra olika normbrott (snatta, skolka, pröva hasch, fus- ka, dricka sig berusade, vara olydiga mot sina föräldrar etc.), orienterar sig mer mot kamra- ter och hör oftare till gäng än de normstarka. Det kan även inträffa, att de gör saker som de inte vill för att få vara med kompisarna. Föräldrarelationema är ofta aggressivt ladda- de. Pojkarna har konflikter i skol- och föräldrasituationen, medan kamratgruppen är en fristad.

I den aktuella situationen är det troligen viktigt vilka kamrater pojken har, hur ofta han träffar sina kamrater och hurudan kvali- tet kamratkontakten har. I den aktuella situationen kan trycket mot asocialitet från kamraterna vara så starkt att man inte vågar ge uttryck åt en motsatt åsikt, trycket mot gruppkonformitet kan vara så starkt att samvetsbetänkligheter försvinner. Hauge (1971) anser att ungdomar i lösliga gång utan stark sammanhållning uppfattar kamra- terna som mer awikande än de i själva verket är (jfr även Henricson, 1971). Är personen dåligt integrerad i gruppen, upplever kan en press i riktning mot avvikelse från de kon- ventionella reglerna. Han försöker då att genom brottsliga handlingar motsvara grup- pens förväntningar och höja sin status i kamraternas ögon. Att falla för trycket mot asocialitet från kamraternas sida kan alltså bli följden av ett grupptryck vid ett enstaka tillfälle och kan förklara enstaka normbrott hos i övrigt laglydiga pojkar. Det är dock troligt att ett sådant tryck mot asocialitet oftare upplevs hos pojkar med ytliga kamrat- kontakter och med stort behov av ltt bli accepterade i någon grupp.

Vi kan anta att pojkar i B-gruppen oftare är tillsammans med kamrater, att de har fler kamrater än K-pojkarna men att kamntkon— takten är ytligare och mindre stabil.

Det är troligt att pojkar med dålig upp- fostran och/eller dåliga relationer til sina föräldrar i högre utsträckning söker en fri- stad bland kamraterna och väljer kamrater

som är kriminellt belastade. Bland brottsliga kamrater förstärks deras outsiderattityder. Har en pojke stöd för sina antisociala attity- der hos sina kamrater, kan han lättare motstå samhällets tryck mot konformitet. Cloward och Ohlin (1960) framhåller just vikten av det brottsliga kamratgänget som förstärkare av antisociala tendenser.

16.1 Kamraterna

Kamratavsnittet i pojkintervjun innehåller en mängd frågor om hur många kamrater poj- ken har, om han träffar många på en gång eller oftast är tillsammans med en i taget, om han skiljer ut några som sina närmaste vänner, om han har en bästa vän, tillhör en avgränsad grupp osv.

Det finns anledning att anta att B-pojkarna har ett större umgänge och oftare umgås i gmpp eller gäng.

Resultat Provundersökningen

Det finns inga märkbara skillnader mellan B- och K-grupp beträffande antalet kamrater, antalet kamrater varje träff, förekomst av bästa vän, tillhörighet till någon grupp, kontakter utanför gruppen, gruppens storlek eller förekomst av ledare för gruppen (tabell 16.1). Hypotesen reviderades därför inför prövningen på huvudundersökningen, och

Tabell 16.1 Signifikansprövning av skillnader mellan B- och K-grupp i variabler som

beskriver kamratsituationenl

Provundersökn. Huvudundersökn.

tecken- t- tecken- t- test test test test

p( 134 ps rK Antal kamrater ej sign. ej sign. 0,05 ej sign. Utomgruppskontakter ej sign. ej sign. ej sign. ej sign. Bästa vän ej sign. ej sign. ej sign. ej sign. Grupptillhörighet ej sign. ej sign. ej sign. ej sign. Ledarförekomst ej sign. ej sign. 0,05 ej sign. Kamratsamvaro 0,05 0,01 0,005 0,001 Medlemskonstans i gruppen 0,05 0,05 0,005 0,001 Kamratstabilitet 0,001 0,001 0,001 0,001 Kontaktspridning 0,05 0,05 0,005 0,001 Aktivitet i kamratkretsen ej sign. 0,001 0,005 0,001 Krav på skötsamhet ej sign. 0,05 0,005 0,001 Kriminalitet i kamratkretsen 0,001 0,001 0,001 0,001 Föräldrarnas kännedom om kamr. 0,025 ej sign. 0,001 0,001 Föräldrarnas inställning till kamr. 0,10 0,02 0,005 0,001 Kamratpopularitet ej sign. ej sign. ej sign. ej sign. Kamratstatus ej sign. ej sign. ej sign. ej sign. Beroende av kamratnormer 0,005 0,001 0,001 0,001 Kamratlojalitet — — ej sign. ej sign. Solidaritet, samhälle-kamrater — — 0,001 0,001 Kamratkontakt — — 0,001 0,001

' Då kamratvariablerna i allmänhet inte samvarierar med stratifieringsvariablerna presenteras dessa inte uppdelade i strata.

antagandet blev, att det inte föreligger några nämnvärda skillnader i dessa yttre mått på kamratsituationen för pojkar i de åldrar som våra pojkar befinner sig i.

Huvudundersökningen

Resultaten från provundersökningen bekräf- tades. Man kan inte finna några nämnvärda skillnader mellan brotts- och kontrollgrup- perna. Inom grupperna varierar dock förhål- landena betydligt. I båda grupperna finns enstöringar som håller sig för sig själva, pojkar som har ett fåtal ”bästisar” eller pojkar med stort umgänge som deltar i en grupp och dessutom har andra vänner. Mån- ga kamrater och stort umgänge är dock någon mer vanligt i B-gruppema.

Follow-up

Ingen av variablerna har något samband med den senare utvecklingen, belyst genom se- kvensmodellen.

16.2 Kamratsamvarons kvalitet

Kamratsamvarons omfattning, stabiliteteni kamratkontaktema, gruppsammanhållningen och sysselsättningen i gruppen eller bland kamraterna är variabler, som är väl täckta med ganska ingående frågor.

Variablerna är S-gradiga. Skalsteg l inne- bär att pojken sällan eller aldrig är tillsam- mans med kamrater på sin fritid, ofta byter vänner och umgänge, deltar i en grupp som är löslig och där man inte företar sig ”något särskilt”.

Skalsteg 5 innebär att pojken tillbringar så gott som all fritid tillsammans med kamra- ter, är en vänfast och trogen kamrat, deltari en väl avgränsad grupp med stark samman- hållning och som samlas kring någon be- stämd aktivitet.

Hypotes

Variabler som mäter de yttre förhållandena i kamratsituationen skilde inte B-pojkar från

K-pojkar. Variabler som mäter kvaliteten i dessa relationer förväntas dock vara ytligare med stor omsättning bland kamraterna, stör- re spridning av kontakterna, svagare sam- manhållning och mer oordnade eller planlösa aktiviteter bland B-pojkama än bland K- pojkarna.

Resultat Provundersökningen

B-pojkarna tillbringar signifikant mer tid tillsammans med kamrater än K-pojkarna (kamratsamvaro). De har en större kontakt- spridning och byter oftare vänner (stabili- tet). De B-pojkar som deltar i en grupp uppger att gruppen är lösligare, med mindre inbördes sammanhållning och täta medlems- byten (dock ej signifikant). Gruppens eller kamraternas aktivitet går oftast ut på att ”stå och hänga” eller ”stå och snacka å så där — gå å ta lite grejer”. I K-gruppen ägnar man sig oftare åt ordnade lekar, spelar fotboll, hockey, bygger kojor e. d. (tab. 16.1).

Huvudundersökningen

I detta större material framstår olikheterna mellan B- och K-pojkarnas umgängessätt ännu tydligare. Samtliga variabler är signifi- kanta på minst 1 %-nivån.

B-pojkama tillbringar så gott som alla det mesta av sin tid tillsammans med kamrater (se bröderna 187 och 188, kap. 3.3). De känner många och verkar inte så nogräknade (stor kontaktspridning). De är ombytliga. Deras grupper är lösliga med ganska dålig sammanhållning och sysselsätter sig just inte med något särskilt.

K-pojkarna väljer mer ut vissa kamrater, som de umgås med. Är dessa inte ute går K-pojkarna hem, medan B-pojkama letar rätt på någon annan. K-pojkarnas grupper är mer sammansvetsade och har ofta en gemensam aktivitet eller ett innehåll i sin samvaro.

Informationen från intervjun med föräld- rarna i plusvariablerna framhäver ytterligare skillnaden i kamratkontaktens kvalitet.

Inte heller dessa variabler visar några nämn- värda samband med sekvensklasstillhörighe- ten. K-pojkarna som ej registrerats för brott och B-pojkama som ej återfallit (sekv. kl. 0 och 2) har i allmänhet bättre kamratkontak- ter än de som återfallit gång på gång, men skillnaderna är relativt små.

Kommentar

I både B- och K-gruppen finner vi att låg samvaro med föräldrarna är förknippad med hög samvaro med kamraterna (jfr kap. 13.1). Motsatsen är däremot inte självklar. Omkring 35 % av pojkarna som ofta är tillsammans med sina föräldrar är dessutom mycket ofta tillsammans med sina kamrater. Pojkarna umgås med sina kamrater i hem- met, kamraterna får åka med till landet osv.

Ju bättre man bedömt pojkens hemmiljö desto mindre behov verkar han ha av att alltid vara tillsammans med kamrater. Mer än hälften av alla B—pojkar som har dålig hem- miljö (skalsteg 1—2) tillbringar hela sin fritid med kamraterna. Där hemmiljön är trivsam har knappt en femtedel hög kamratsamvaro.

16.3 Vilka är kamraterna?

B-pojken är inte så nogräknad i sitt val av kamrater. Detta kommer tydligt fram i frågor om han är tillsammans med dem han helst vill vara tillsammans med, vilka grabbar han gillar bäst och vilka han tar avstånd ifrån. Man har också frågat, om pojken känner till någon brottslighet bland kamra- terna, om hans kompisar brukar dricka, sniffa e. d., om hans föräldrar vet med vilka han umgås och vad föräldrarna tycker om hans kamrater.

”Krav på skötsamhet hos kamraterna” går från skalsteg 1, inga krav på skötsamhet, till skalsteg 5, höga krav, dvs. uttalat avståndsta- gande från "dom som röker, bråkar eller slåss”.

"Kamraternas kriminella belastning” går från skalsteg 1, ingen brottslighet eller

asocialitet som pojken känner till, till skal- steg 5, pojken känner till att kamraterna begått brott flera gånger (vanemåssigt).

”Föräldrarnas kännedom om kamratema” och ”inställning till kamraterna” är även de 5-gradiga, där skalsteg 1 innebär dålig känne- dom om med vilka pojken umgås och negativ inställning till dem. Skalsteg 5 innebär att föräldrarna känner sina pojkars vänner och är positivt inställda till dem.

Hypotes

B-pojkarna förväntas vara mindre nogräkna- de än K-pojkarna, ha mindre krav på sköt- samhet, i större utsträckning känna till brott, alkoholbruk m. m. hos sina kamrater och i större utsträckning umgås med kamraterna utanför hemmets väggar, så att föräldrarna inte känner till med vilka de umgås.

R esultat Provundersökningen

Krav på skötsamhet och föräldrarnas känne- dom om kamraterna skiljer inte signifikant mellan grupperna men tendensen är klar. B-pojkama är inte nogräknade i valet av kamrater och föräldrarna vet litet. Brottslig- heten i kamratkretsen är enligt B-pojkarna betydligt högre än den är i K-pojkarnas kamratkrets. Detta gäller såväl bästa värmen och gruppen som övriga kamrater. Föräldrar- nas inställning till kamraterna är mer negativ iB-gruppen.

Huvudundersökningen

Krav på skötsamhet, kriminell belastning hos bästa vännen, gruppen och bland övriga kamrater, föräldrarnas kännedom om kamra- terna och deras inställning till dem skiljer signifikant B- från K-grupp (tab. 16.1). B-pojkarna inte bara saknar krav på sköt- samhet, de tar direkt avstånd från ”tråkmån- sar” eller ”morsgrisar, som inte vågar någon- ting”. Pojkar som själva är skötsamma håller sig borta från ”dom som röker och sniffar”

för ”man blir lätt ovän med så*na”, de vill vara med ”ordentliga — annars bråkar man själv”. Många K-pojkar är så oskyldiga att de inte kan klargöra vad eller vilka de tar avstånd ifrån.

Även ett avståndstagande kan röja en alltför tidig kunskap om mörka avigsidor: En B-pojke, 12 år, som fram till 18-årsåldern långa tider vistats på ungdomsvårdsskola och under denna tid fått tre åtalseftergifter och senare hamnat i fängelse för narkotikabrott, säger att han inte vill vara med sådana kamrater som "super” för ”det är så lätt att andra killar, som har det värre hemma, också super då — och då blir det synd om dom”.

F ollo w-u p

Man kan inte finna något samband mellan föräldrarnas kännedom om eller inställning till kamraterna vid undersökningstillfället och den senare utvecklingen som den fram- står i sekvensmodellen. Ej heller mellan pojkens egna krav på skötsamhet hos kamra-

terna och den fortsatta utvecklingen. Krimi- nalitet eller asocialitet av olika slag hos bästa värmen, i gruppen eller bland kamraterna har dock ett tydligt samband med sekvensklass- utfallet (tabell 16.2). Detta samband kan dock inte mäta sig med sambanden mellan uppfostringsvariablema och sekvensklassut- fallet.

Kommentar

Variablerna som beskriver kamratsituationen är liksom vissa skolvariabler tydligen ganska situationsbundna. I den aktuella situationen är erfarenheterna i skolan, kamratrelationer- nas kvalitet och vilka kamrater man umgås med av största betydelse. Svårigheter med att knyta varaktiga kontakter kan leda till brott för att nå status (jfr Hauge, 1971). Svårigheter att finna lämpliga sysselsätt- ningar, rastlöshet och passivitet (går och driver) och trycket från asociala kamrater kan försätta pojkarna i situationer som leder till brott (se kap. 1.4).

Tabell 16.2 Andelen pojkar i varje sekvensklass som har haft kriminella kamrater (skalsteg 4— 5) B-prov + B-hus N=186 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut— Över- Samhälls- 2 + utredning redningar vakning vård Sekvens- 0 2 4 6 8 Ej klass brott efter n=5 0 n=21 n=23 n=5 18år 26% 24% 48% 20% 30% Sekvens- 1 3 5 7 9 Brott klass efter n=8 n=13 n=22 n=44 1855: 13% 62% 45% 55% 49% 2 24 % 38 % 47 % 51 % 39 %

K-prov + K-hus

Sekvens 0 ldass n=73 5 % Sekvens 1—9 klass n=22 23 % 178 SOU 1973: 215

Sekvensklass 2-pojkama (de som åkt fast en gång men ej återfallit) består till stor del av pojkar med sämre skalvärden i de flesta av kamratvariablerna, om man jämför dem med K—gruppspojkama. Dessa kamratvariabler kan alltså förklara varför vissa pojkar åker fast, men de är dåliga prediktorer för vad som händer sedan.

Vilka pojkar är det då som söker sig till brottsliga kamrater (skalsteg 4—5)? Pojkar med kamrater, som de vet har begått många brott, har ofta hög ”kamratspridning” och låg ”stabilitet i kamratförhållandena”. De tillbringar stor tid tillsammans med kamra- terna men använder inte tiden till något konstruktivt utan ”står och hänger”, ”sitter och snackar” eller ”går och driver”. De är i många fall beroende av vad kamraterna tycker. Föräldrarna är negativt inställda till kamraterna, om de alls känner till dem. De som söker sig till brottsliga kamrater är alltså ofta pojkar med bristande förmåga till någon djupare och varaktigare kamratkontakt, nå- got som är vanligare bland B- än bland K-pojkarna oberoende av hur de uppfostrats.

Ju högre kriminell belastning pojkarna själva uppger sig ha, desto oftare väljer de

kamrater med hög kriminell belastning (tab. 16.3). B- och K-pojkar ligger här på samma nivå vid givet krim.index. Kamratkriminali- tet har tydligen betydelse för den brottsliga aktiviteten vid us-tillfället eller vice versa. Men K-pojkarna, med deras bättre hemmiljö (se tab. 13.12) och bättre uppfostran (tab. 14.13) har lättare att ”mogna från” brotts- ligheten än B-pojkama, som inte fått samma sociala träning och inte förmår motsvara de krav som ställs på dem.

Vi har dubbelt så många B-pojkar från högriskområden (dvs. områden med hög andel hushåll med socialhjälp, personer som varit föremål för nykterhetsnämndens eller barnavårdsnämndens ingripande samt för brott åtalade personer) som förväntats uti- från ett antagande om jämn fördelning (Carls- son, SOU 1972276 sid. 20). Man kan dock inte finna något samband mellan pojkar från högriskområden och andelen kamrater som är högt kriminellt belastade! B-pojkama har till stor del brottsliga kamrater oberoende av om de bor i ett hög— eller lågriskområde (tab. 16.4). Det är få K-pojkar som har brottsliga kamrater vare sig de bor i hög— eller lågrisk— områden.

Tabell 16.3 Kriminalitetsindex och kamratkriminalitet B-hus Krim. Kriminella kamrater index 1—2 3 4—5 2 2—3 21 57% 9 24% 7 19% 37 100% 4 23 35 % 24 37 % 18 28 % 65 100% 5 7 15 % 9 19 % 32 67 % 48 101 % 51 42 57 150 K-hus Krim. Kriminella kamrater index 1—2 3 4—5 2 1 19 100 % O 0 % 0 0 % 19 100 % 2—3 14 67 % 5 24% 2 10% 21 100% 4 3 33 % 3 33 % 3 33 % 9 100 % 5 3 ( 75 %) 0 0 % 1 (25 %) 4 100 % 39 8 6 53 sou 1973:25 179

belastning

B-prov + B-hus K—prov + K-hus

% N % N Högriskområde 40 % 81 11 % 37 Lågriskområde 41 % 111 9 % 58 Alkoholmissbruk i hemmet 45 % 85 12 % 25 Ej alkoholmissbruk i hemmet 38 % 107 9 % 5 Dålig relation — föräld. (1—2) 55 % 64 54 % 25 God relation — föräld. (4—5) 30 % 67 4 % 70 Dålig skolanpassning (1—3) ] 1 50 % 109 40 % 10 God skolanpassning (4—5) 10 % 41 5 % 43 Låg efterlevn. av krav (1—2) 66 % 62 43 % 7 God efterlevn. av krav (4—5) 14 % 58 5 % 79 "Slapp” och ”lynnig" uppfostr. 1 60 % 65 (100 %) ] ”Mild” och "sträng” uppfostr. 21 % 85 10 % 52

' Endast huvudundersökningen.

Alkoholmissbruk i hemmet enligt pojken verkar heller inte vara en motivering för att söka sig till brottsliga kamrater. Däremot har pojkarna med dåliga relationer till sina för- äldrar betydligt oftare kriminella kamrater än pojkar med goda relationer till sina föräldrar. Pojkar som motsvarar sina föräld- rars krav har sällan brottsliga kamrater, medan pojkar som visar olydnad mot föräld- rarna ofta har brottsliga kamrater. Pojkar som misslyckas i skolan har också oftare kriminella kamrater än de, vars skolgång är tillfredsställande.

Är det återigen uppfostringssättet som ligger bakom inte bara det egna uppträdan- det utan även valet av brottsliga kamrater? Pojkar som uppfostrats ”slappt” eller ”lyn- nigt” har oftare högt brottsligt belastade kamrater än de som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” (x2 = 25,4, df 2, p( 0.001). Men B-pojkarna som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” har i högre grad brottsliga kamra- ter än K-pojkarna som uppfostrats "milt” eller ”strängt”, vilket kan ge en ytterligare förklaring till varför de ”åkt fast”. I den aktuella situationen är det inte betydelselöst vilka kamrater man har.

Uppfostran har åter visat sig vara en dominerande faktor. En analys av de 4

profilklasserna som beskriver uppfostrings- situationen (Prov) och de 5 uppfostringssät- ten (Hus) och deras samband med skolan- passning, kamratrelationer och med uppfölj- ningsdata ger klart besked om att uppfostran har en avgörande betydelse för.hur man lyckas i skolan, för vilka kamratkontakter man knyter och för hur den senare utveck- lingen utfaller, men att skolmisslyckande och dåliga kamrater också spelar roll. I ett försök att utvärdera hur uppfostran. skolan- passning och kamratkriminalitet isamspel med varandra påverkar pojkens utveckling har pojkarna i B-hus delats uppi de 6 kombinationer man får, då dessa tre variab- ler dikotomiserats och ställts mot varandra (tabell 16.4). Sekvensklassutfallet ivarje cell ger sedan besked om variablernas sanspel, då det gäller den fortsatta utvecklingen.

. Uppfostringssättet har betydelse för skolframgång eller skolmisslyckance. Upp- fostringssättet har också betydelse för vilka kamrater man väljer, framför allt i ce fall då man misslyckas i skolan. . Skolmisslyckande och dålig uppfostran resulterar i att man väljer brottsligt kamra- ter. Skolmisslyckande kombinerat ned god uppfostran leder sällan till val av trottsliga kamrater.

Tabell 16.5 Korstabell med uppfostran mot skolanpassning uppdelat på kamraternas kriminalitet (till vänster i varje cell andelen pojkar i sekvensklass 2, till höger andelen pojkar i sekvensklass 9) B-hus

Ej kriminella kamrater Kriminella kamrater

Skolanpassning god dålig god dålig "Mild” och "sträng” +++ +—+ ++— +—— uppfostran n=32 n=35 n=3 n= 13 53% 0% 43% 20% (67%) (0%) 38% 8% "Slapp” och ”lynnig” —++ ——+ —+— ——— uppfostran n = 5 n = 20 n = 1 n = 36 (0%) (40%) 0% 40% ( 0%) (0%) 6% 47% Totalt 145 K-hus ”Mild" och ”sträng" +++ +—+ ++— +—— uppfostran n=41 n=6 n=1 n=4 93% 0% 50% 0% (100%) (O%) (0%) (25%) Totalt 52

Även för uppföljningsdata är uppfostran den viktigaste prediktom, tätt följd av skol- anpassning, medan kriminella kamrater spe- lar en underordnad roll. Sammanställningen av samma variabler i K-gruppen stöder resul- tatet. God uppfostran leder sällan till skol- misslyckande eller val av kriminella kamra- ter, men om man misslyckas i skolan, är det vanligare att kamraterna är brottsliga.

Nästan hälften av de B-pojkar som upp- fostrats ”milt” eller ”strängt” och dessutom har snälla, laglydiga kamrater aldrig återfallit i brott. Ett fåtal har hamnat i sekvensklass 9 (tab. 16.5). Situationen för- sämras knappast av att deras kamrater är högt brottsligt belastade. De pojkar däremot som uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt” har så gott som alla återfallit i registrerad brotts- lighet och nästan hälften av dem har hamnat i sekvensklass 9 vare sig de haft snälla, laglydiga kamrater vid brottsdebuten2 eller kamraterna varit kriminellt belastade!

Av 41 pojkar i sekvensklass 2, som ej återfallit i brott, har 39 uppfostrats ”milt” eller ”strängt”, vilket kan förklara deras gynnsamma utveckling. De återstående 2 har uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt”, har

misslyckats i skolan och/eller har kriminella kamrater.

Av de 36 pojkarna i sekvensklass 9 kan den grava situationen vid uppföljningen för 27 stycken förklaras med ”slapp” eller ”lyn- nig” uppfostran, för ytterligare 8 personer med skolmisslyckande och den siste med att han hade brottsliga kamrater vid debut- brottstillfället.

Man kan alltså med variablerna "uppfost- ran” och ”skolanpassning” ganska bra för- klara den fortsatta utvecklingen under upp- följningsperioden, medan variabeln ”krimi- nella kamrater” kan bidra till att förklara varför pojken åkte fast vid debutbrottstill- fället.

16.4 Pojken som kamrat bland kamraterna

Vi har sett att B-pojkarnas och K-pojkarnas kamratsituation till det yttre är ganska lika. De är lika ofta tillsammans med kamrateri en grupp eller ett gäng och de har lika ofta en bästa vän. Men B-pojkama tillbringar

1 Vilken typ av kamrater de umgåtts med under uppföljningstiden har vi inga möjligheter att ta reda

större del av sin fritid bland kamraterna, de byter oftare kamrater, deras gång är lösliga- re, de går ofta omkring och driver och är inte så nogräknade med vem de är tillsammans med som K-pojkama är.

Hurdan är pojkens ställning bland kamra- terna? Hur pass populär är han? Vad bety- der kamraterna för honom? Hur pass bero- ende av deras omdöme är han? Hur lojal är han mot sina kompisar?

”Kamratstatus” är bedömd i en 3-gradig skala utifrån frågor om vem som bestämmer vad man skall göra. Låg status innebär att pojken aldrig får bestämma, hög att han upplever sig vara den tongivande.

”Popularitet” är bedömd i en S-gradig skala efter uppgifter om hur många som kommer och frågar efter pojken, om han tror att kamraterna gillar honom etc. Då å ena sidan en viss blygsamhet är på sin platsi sådana här frågor och å andra sidan pojkarna sällan vill erkänna hur bedrövlig kamratsitua- tionen är, har man vid bedömningen fått hämta information från hela intervjun, där det i bisatser har kommit fram upplysningar om det verkliga kamratförhållandet. Skalsteg l betyder att pojken har få eller inga vänner, att han klagar över att kamraterna är "dum— ma” mot honom osv. Skalsteg 5 betyder god popularitet med många kamrater som ofta söker upp honom.

”Beroende av kamratnormer” hämtar in- formation från frågor om det föreligger en konflikt mellan hem och kamrater, t.ex. beträffande val av kläder och sysselsätt- ningar, om pojken anser det vara nödvändigt att likna kamraterna osv. Skalsteg 1 i den 5-gradiga skalan innebär god självständighet gentemot kamraterna. Pojken gör ingenting, som han själv inte har lust med. Skalsteg 5 betyder osjälvständighet. Pojken skall alltid vara som kamraterna och handla som de. Det kamraterna tycker betyder allt.

”Solidaritet med samhället eller med kam- raterna”3 bygger på frågor där pojken ställs inför valet att, då polisen frågar, säga vad han vet om en kamrats brott eller skydda kamraten. Skalsteg 1 innebär att pojken självklart berättar vad han vet. Skalsteg 3

innebär att pojken upplever ett dilemma, det beror på hur svårt brottet är, om det gäller en närae—vän etc. Skalsteg 5 innebär att pojken utan tvekan väljer att tiga eller föra polisen bakom ljuset.

Hypotes

Då tidigare undersökningar inte givit några samband mellan ytliga mått på kamratstatus eller popularitet och brottslighet förväntar vi oss inte heller några sådana här. Däremot förväntas B-pojkarna vara mer beroende av sina kamrater än K—pojkarna. De förväntas oftare solidarisera sig med kamraterna och sällan ”tjalla” för polisen.

Resultat Provundersökningen

Både kamratstatus och popularitet bland kamraterna är i stort sett lika i B- och K-grupp. Inom varje grupp har vi dock en stor variation, från rädda pojkar som inget har att säga till om till ledartyper som dominerar i gruppen och/eller har många vänner.

B-pojkarna, som i högre grad än K-pojkar- na tillbringar sin fritid tillsammans med kamraterna, är också signifikant mer beroen- de av kamratnormema. Det är vad kamrater- na tycker och tänker som spelar roll för vilka kläder B-pojkarna väljer och för vad de sysselsätter sig med (tab. 16.1).

Huvudundersökningen

Någon skillnad mellan brotts— och kontroll— grupp beträffande kamratstatus och popula- ritet är inte märkbar här heller.

Beroende av vad kamraterna tycker är signifikant större i B- än i K-grupper. Om kamraterna vill att pojken skall ”hängt med på något” gör han det trots att han vet att föräldrarna inte skulle gilla det eller trcts att det är olagligt. Att situationen inte är så

3 Endast huvudundersökningen.

enkel framgår av många intervjuer. Det är svårt att säga nej till kamraterna och att våga bli kallad feg. Man försöker ofta komma ur dilemmat genom att säga ”att man måste gå upp eller nå”nting”. K-pojken låter dock oftare sina egna önskemål om sysselsätt- ningar och lekar vika för att inte "svika” och kan motivera med att han gör det för enighetens skull eller för att det annars ”inte blir nå't, bara gräl”. Är det man skall göra inte förbjudet i lag eller av föräldrarna är han med ”för att behålla kamratskapet”.

I valet mellan att berätta vad man vet för polisen eller att tiga för att skydda en kompis väljer K-pojkama signifikant oftare att berätta vad de vet, därför att ”det skall man göra” rätt och slätt. Då man frågar efter motivet svarar B- och K-pojkama lika ofta att det är för kamratens bästa som man berättar vad man vet, eller som man inte tjallar. Man ”vill inte svika sin dödspolare”. B-pojkama motiverar däremot dubbelt så ofta sitt handlande med rädsla, rädsla för att polisen kan bli misstänksam och han själv skall råka illa ut (dåliga erfarenheter?) eller rädsla för att mista vänner eller ”få stryk sen av grabbarna för att man skvallrat. Man kan få ett gäng på sig”, (tab. 16.6). I K-gruppen är det dubbelt så vanligt som i B-gruppen att självklart solidarisera sig med samhället (40% mot 20 %), i B-gruppen är det där- emot mer än dubbelt så vanligt att solidarise- ra sig med kamraten och för hans eget bästa skydda honom (39% mot 16 %). Både B-

och K-pojkar väljer oftare kamratsolidaritet ju äldre de är och ju mer brottsligt belastade de är (högt krim.index).

Follow-up

Ingen av de variabler som beskriver pojkens ställning bland kamraterna har något märk- bart samband med sekvensklassutfallet vid uppföljningen. Återigen visar sig kamratsi- tuationen vara olika för B-pojkarna jämfört med K-pojkarna men ha minimal betydelse— för den senare utvecklingen.

16.5 Kamratkon takt

Den sammanfattande variabeln ”kamratkon- takt”4 baseras på samtliga uppgifter om fp : 5 kontakt med sina kamrater med tonvikt på kontaktens kvalitet. Variabeln beskriver poj- kens förmåga att klara av sociala kontakter, även tillfälliga, med kamrater i klassen och på hemmaplan.

Skalsteg 1. Utpräglade kamratsvårigheter. Pojkens relationer till sina kamrater är av yt-karaktär. Han har inga riktigt goda vän- ner. Är hackkyckling eller översittare. Har få eller inga kamrater eller har många ytliga bekantskaper.

Skalsteg 5. God kontakt med kamrateri alla lägen. Pojken har lätt att klara av även tillfälliga kontakter. Han har ett varmt vän—

" Endast huvudundersökningen.

Tabell 16.6 Solidaritet med samhälle eller med kamraterna mot motivet för detta

B-hus För kamr. bästa Av rädsla Inget motiv Z Solidaritet m. samhället 14 25 % 14 25 % 29 50 % 57 100 % Tveksam 10 59% 7 41% 0 0% 17 100% Solidaritet m. kamraterna 57 80 % 7 10 % 7 10 % 71 100 % 81 56 % 28 19 % 36 25 % 145 100 % K-hus Solidaritet m. samhället 10 30 % 3 9 % 20 61 % 33 100 % Tveksam 6 67 % 1 11% 2 22 % 9 100 % Solidaritet rn. kamraterna 8 89 % 1 11 % O O % 9 100 % 24 47% 5 10% 22 43 % 51 100%

skapsförhållande till sina vanliga kamrater. Kamratskapet karaktäriseras av ömsesidig uppskattning. Han varken dominerar eller är medlöpare. Kan underordna sig kamraternas vilja då det gäller lekar eller sysselsättningar, men kan också säga ifrån om han anser att något är fel.

Antalet kamrater, som pojken uppger sig ha, spelar en underordnad roll (utom i de fall då han inte har några kamrater). Såsom variabeln ”Stabilitet i kamratförhållanden” är utformad kan hög stabilitet förekomma även om pojken skattats lågt i ”kamratkon- takt”. Pojken umgås då sedan lång tid tillbaka med vissa kamrater men är inte nära vän med någon av dem.

Variabeln skiljer inte B- och K-grupp åt bättre än ”stabilitet” ikamratförhållandena, ”kriminalitet bland kamraterna”, ”kamrat- samvaro” och ”föräldrarnas inställning till” och ”kännedom om kamraterna” (tab. 16.1). Den har ett svagt samband med sekvensklassutfallet (tab. 16.7). Dålig kon- takt med kamraterna förekommer sällan i

sekvensklass 0 (K-pojkar som ej registrerats) och sekvensklass 2 (B-pojkar som inte åter- fallit).

Att denna sammanfattande variabel inte skiljer B- och K-grupp åt bättre än enskilda undervariabler beror troligen på att dålig kamratkontakt inte nödvändigtvis leder till brottslighet. Barn som är enstöringar, utstöt- ta eller mobbade, håller sig ofta för sig själva eller vänder sig mot vuxna personer. Det är dålig kamratkontakt i förening med stort kamratberoende och stort kamratumgänge som är kritiskt ur brottslig synvinkel.

Uppfattningen att barn kan kompensera sina dåliga relationer till föräldrarna med goda varma kamratkontakter har också visat sig vara falsk. Att misslyckas i ett socialt sammanhang ökar sannolikheten att man också misslyckas i ett annat. Två tredjedelar av de B-pojkar, som har utpräglat dåliga relationer till sina föräldrar (skalsteg 1—2), har också dålig ”kamratkontakt” (skalsteg 1—2). Hälften av dem med utpräglat goda kamratrelationer har också utpräglat varma

Tabell 16.7 Andelen pojkar i varje sekvensklass med dålig kamratkontakt (skalsteg 1—2)

B-hus N= 145 Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- 2 debut redningar vakning vård + utredning Sekvens- O 2 4 6 8 Ej brott klass efter n=41 n=14 n=17 n=4 18år 10% 21% 35% 75% 21% Sekvens- l 3 5 7 9 Brott klass efter n=6 n=7 n=20 n=36 18år 33% 14% 30% 36% 32% 2 13 % 19 % 32 % 40 % 26 % K-hus N=5 3 Sekvens- 0 klass n=41 17 % Sekvens- 0 klass n=12 33 % 184 SOU 1973225

Korrelationsmatrisen över 12 variabler som beskriver kamratsituationen (bilaga 23) visar att pojkar med stabila kamratkontakter ofta ägnar sig åt konstruktiva aktiviteter och lekar, kamraterna är sällan brottsliga, föräld- rarna känner till och gillar dem. De som är beroende av kamraternas åsikter är pojkar som tillbringar större delen av sin tid med dem (och sällan är hemma), som inte företar sig något särskilt och vars vänner är krimi- nellt belastade.

16.6 Sammanfattande kommentar

Man kan inte finna några skillnader mellan B- och K-grupp beträffande antal kamrater, förekomst av bästa vän, grupptillhörighet etc., medan däremot förhållandena varierar betydligt inom grupperna. Många kamrater och stort umgänge är dock något mer vanligt i B-grupperna. Kamratsamvarons omfattning och kvalitet är väsentligt olika i de båda grupperna.

B-pojkarna tillbringar så gott som alla det mesta av sin tid tillsammans med kamrater. De känner många och verkar inte så nogräk- nade. De är ombytliga. Deras grupper är lösliga med ganska dålig sammanhållning och sysselsätter sig just inte med något särskilt.

B-pojkarna är oftast tillsammans med den kamrat som finns till hands. I en fjärdedel av fallen, där B-pojkama haft en brottskamrat vid det för uttagningen till B-gruppen aktuel- la brottet, har denne varit en helt flyktig bekantskap (SOU 1971:49, s. 113). De har inga krav på kamraternas skötsamhet och tar ofta direkt avstånd från ”tråkmånsar”. För- äldrarna vet sällan vilka de är tillsammans med eller är negativt inställda till kamrater- na. Detta kan i och för sig anses vara befogat, ty B-pojkarna har i hög utsträckning kamrater, som de vet är ganska kriminth belastade. Ju mer brottsligt belastad en pojke är desto troligare är det att han har brottsliga kamrater. Kaka söker ofta maka, ty B-pojkar väljer ofta brottsliga kamrater och K-pojkarna kamrater som har låg brotts-

lighet oberoende om de bor i ett ur krimi- nell synvinkel hög- eller lågriskområde. B-poj- karna är också starkt beroende av kamrater- nas omdöme och är med på saker som de egentligen inte vill, därför att kamraterna vill det. I valet mellan att skydda en kamrat eller berätta för polisen väljer de att vara solidaris- ka med sina kompisar. Ju mer brottsligt belastade de är desto omöjligare anses det vara att ”tjalla”.

K-poikarna väljer mer ut vissa kamrater, som de umgås med. Är dessa inte ute går K-pojkarna hem, medan B-pojkama letar rätt på någon annan. K-pojkarnas grupper är mer sammansvetsade och har ofta en gemensam aktivitet eller ett innehåll i sin samvaro.

K-pojkarna undviker ”dom som röker och sniffar” eller ”bråkiga” kamrater och känner sällan till någon brottslighet bland vännerna. De är heller inte så beroende av kamraternas omdöme, men de kan låta sina egna önske- mål om lekar vika för enighetens skull. Många K-pojkar väljer utan att tveka att berätta vad de vet för polisen och motiverar ofta med, att detta är det bästa även för den som gjort något galet.

Popularitet eller kamratstatus skiljer inte grupperna åt.

I motsats till uppfostringsvariablema och variabeln skolanpassning har variablerna som beskriver kamratsituationen mycket svaga samband med brottslighet under uppfölj- ningstiden, kamratkriminalitet undantagen.

Kamratinflytandet är stort i tonåren. Många föräldrar är rädda för dåliga kamrater och varnar sina barn för ”busar och bråksta- kar” och för gäng. Inte mindre än 68 % av föräldrarna varnar uttryckligen sina pojkar för vissa kamrater. ”Den här Birger får jag inte vara med. Birgers föräldrar ringer och säger att Birger inte får vara med mig. Han är så busig”, svarar en pojke som själv är ”busig” och sedermera flera gånger döms till fängelsestraff. Pojkarna säger i intervjun att de inte får vara tillsammans med ”gangsters”, ”typer”, ”slödder”, ”busar”, ”frön som ser lite lurviga ut”, ”tjyvar”, ”så'na som gjort nå'nting” etc. och anger som motiv: så att ”det inte skall hända nåt”, så att ”jag inte

också blir en buse” eller ”råkar ut för nå't”. B-pojkarnas terminologi är i detta fallet oftast en annan än K-pojkarnas. De senare väljer mer neutrala uttryck som ”olämpliga killar”, ”killar som gjort något olagligt”, ”som uppför sig dumt” etc. (jfr Bondesson, 1968).

I hur hög grad är det nödvändigt och riktigt att varna sina barn för dåliga kamra- ter? Hur stort är kamratinflytandet på lång sikt? Vad betyder utstötningen för den som blir utsatt för den?

Att varna för gäng i allmänhet verkar vara överdrivet. Grupptillhörighet är lika vanlig i B- som K-grupp. Brottsligheten bland ungdo- mar som är tillsammans i gång varierar starkt beroende på vilka medlemmar som deltar i gången, och valet av brottsliga kamrater som vänner i klassen tycks ha föga betydelse för den egna utvecklingen i brottsligt avseende (Olofsson, l97la, kap. 16). Våra resultat visar dock att om man har brottsliga kamrater kan det ”hända saker”. I den aktuella situationen spelar det stor roll med vilka man är tillsam- mans. I figur 15.1 är skillnaden stor mellan sekvensklass O-pojkarna och de i sekvensklass 2. Kamratsituationen kan ge en ledtråd till, varför B-pojkarna i sekvensklass 2 råkar in i sammanhang som lett till polisregistrering för brott. Under åren efter skoltiden föränd- ras dock situationen på många sätt. Pojkarna kommer in i nya sammanhang och får nya kamrater. Kamratgruppen kommer att få mindre betydelse, samtidigt som kontakter- na med det motsatta könet ökar.

. Uppfostrans stora determinerande roll för hur pojkarna utvecklas blir belyst, då man sammanställer den med kriminalitet i kamratgmppen. ”Slapp” eller ”lynnig” upp- fostran plus kriminella kamrater bäddar för en asocial karriär. Men situationen förbättras inte stort av att kamraterna är ”snälla”. ”Mild” eller ”sträng” uppfostran däremot resulterar i det långa loppet i laglydnad, även om kamraterna är brottsliga. De brottsliga kamraterna kan vara orsaken till att pojkarna själva är brottsligt aktiva och åker fast, men den goda uppfostran och de.—varma relatio- nerna till föräldrarna ger dem möjlighet att

”ta sig själva i kragen”. De har möjlighet att tillfredsställa sina behov på annat sätt och har också starka motiv för att göra detta. . Skolmisslyckande är också en faktor, vars betydelse är helt överlägsen betydelsen av kriminella kamrater.

Dålig uppfostran resulterar ofta i skolmiss- lyckande och val av brottsliga kamrater. Men skolmisslyckande trots god uppfostran ökar individens sårbarhet även om kamraterna är ”snälla”.

Det är alltså dags att sluta varna sina barn för dåliga kamrater, nota bena om de inte redan är på glid, och då är det troligen helt andra åtgärder som krävs (t. ex. social trä- ning, konsekvent uppfostran, möjligheter att få lyckas i skolan och ökad självrespekt). Kamratutstötning kan nämligen ha katastro- fala verkningar för den som blir utstött. Han mer eller mindre tvingas att vara tillsammans med kamrater som inte är så nogräknade och där hans outsiderattityder förstärks. Han får inte möjlighet att känna sig hemma i en pro-social grupp, där hans sociala beteende blir förstärkt. En pojke berättar cm en kamrat: ”Han får inte vara med oss. Han rymde hemifrån med 90 kr. Vi kallar honom 'butiksråttan'.” En annan pojke berättar att han blev utesluten ur hemvärnet sedm det blev uppdagat att han ”lånat” en olåst moped.

17. På fritiden

Brottslighet, har vi märkt, är för många B-pojkar en fritidssysselsättning. De går ut för att se om ”något dyker upp”, ägnar sig åt att göra ”sattyg” eller ser ”om det finns nå't att sno”. För andra är brottet (som de åkt fast för) ett enstaka normbrott, en obetänk- sam handling när frestelsen blivit för stor eller något de känt sig tvingade till att göra därför att kamraterna velat det.1

De allra flesta pojkar, för att inte säga alla, begår någon gång brottsliga handlingar. Även K-pojkarna har begått brott. Hur brukar våra pojkar tillbringa sin fritid? Vad brukar de syssla med? Även för de brottsligt aktiva pojkarna utgör ju de brottsliga handlingarna en bråkdel av vad de sysslar med på sin fritid.

Rent allmänt kan man anta, att pojkar med små möjligheter att på ett konstruktivt sätt få utlopp för sin energi lättare kommer in i frestande situationer och ihögre grad kommer att ge efter för impulser av olika slag. Hirschi (1969) fann t. ex. att de pojkar, som sällan hade ”något att göra”, hade högre brottslighet än de som hade många hobbies och sysselsättningar. Dessa ”möjligheter” till konstruktiva fritidssysselsättningar kan bestå både av yttre förhållanden som hobbyloka— ler, ungdomsgårdar, lekplatser etc. och av egen förmåga till samling kring någon verk- samhet eller till samarbete med kamraterna. Vi vet för litet om den yttre närmiljön för att kunna pröva dess betydelse för brottslig-

het bland barnen som bor där. Man har ju dessutom försökt matcha B- och K-grupp beträffande bostadsområde. Men vi har goda mått på den egna förmågan att utnyttja friti- den och ge den ett kvalitativt gott innehåll. Denna förmåga förväntas ha starkt samband med låg brottslighet. Även i detta fall bör uppfostran spela stor roll. Förmåga att hejda impulser, internaliserad kontroll av beteen- det, förmåga till samarbete och att kunna kompromissa och låta sin egen vilja stå tillbaka för de andras, som visat sig vara följden av konsekvent uppfostran, god till- syn och kontroll samt varma relationer till föräldrarna, förväntas leda till ett gott utby- te av fritiden, mångsidiga aktiviteter och intressen samt låg brottslighet. Den lynniga, inkonsekventa uppfostran resulterar i kort- siktiga mål, behov av omedelbar tillfredsstäl- lelse, rastlöshet och ”odygd”.

] 7. 1 F ritidssysselsättningar

Genom ett stort antal frågor om vilka intressen pojken har och vad han sysslar med på sin fritid har vi kunnat göra bedömningar av idrottsintresse, musikintresse, vad pojken helst läser, hur ofta han går på bio, vad han helst ser för filmer, besöksfrekvens på ung- domsgård, föreningstillhörighet osv. Skalor- na är oftast 5-gradiga, där skalsteg 1 betyder

' Brottssituationen är beskriven i ”Unga lagöver- trädare 1”, SOU 1971:49, kap. 9.

lågt eller inget intresse och skalsteg 5 högt intresse, hög grad av utövning eller hög frekvens.

Som en sammanfattande variabel har ”fri- tidens kvalitativa innehåll”2 bedömts på grundval av all tillgänglig information. Skal- steg 1 innebär att pojken sällan bedriver någon meningsull sysselsättning. Han har inget att ta sig för, är passiv eller ägnar sig åt asociala aktiviteter (”panga doror”, ”se om det finns nå't att sno”). Skalsteg 5 betyder att pojken för det mesta har något roligt att göra. Han ägnar sig åt socialt acceptabla lekar tillsammans med kamraterna och kan roa sig själv med läsning e. d. då han är ensam.

Hypotes

B-pojkarna förväntas i mindre utsträckning än K-pojkarna ägna sig åt ordnade aktivite- ter, föreningsverksamhet, hobbies osv. och i högre utsträckning välja passiva sysselsätt- ningsformer som att gå på bio, ”gå till fiket”, ”åka bil med äldre kompisar”. De förväntas ha mindre ro att ägna sig åt läsning

och, om de läser, helst välja lättlästa seriema- gasin, kioskdeckare med spännande innehåll etc.

Resultat Provundersökningen

Pojkarna i brottsgruppen ägnar sig i mindre utsträckning åt idrott än pojkarna i kontroll- gruppen, trots att idrottsbegreppet är vitt. Att ”gå ner på planen och sparka boll” har räknats som idrottsutövning. Något fler B-pojkar än K-pojkar nämner boxning som sin specialitet.

B-pojkama ägnar sig också mer sällan åt musikutövning och ”spisar” inte skivor lika ofta som K-pojkarna. De har sällan några Specialintressen eller hobbies och har mindre intresse för att läsa. Skillnaderna mellan B- och K-gruppen i dessa variabler är måttliga (tab. 17.1).

Vad B-pojkama läser skiljer dock kraftigt B- och K-grupp åt. B-pojkarna läser oftast

2 Endast huvudundersökningen.

Tabell 17.1 Signifikansprövning av skillnader mellan B- och K-grupp i variabler som beskriver fritidsaktiviteter

Provundersökn. Huvudundersökn.

tecken— t-test tecken- t—test test test 94 ps % rK Idrottsutövning 0,05 ej sign. ej sign. 0,05 Musikintresse ej sign. 0,05 ej sign. 0,01 Passivt musikintresse — — 0,01 0,05 Läsinriktning 0,005 0,005 0,001 0,001 läsintresse 0,05 0,05 0,001 0,001 Biofrekvens 0,02 0,001 ej sign. 0,05 Våld film sexponering 0,01 0,01 ej sign. ej sign. Specialintressen 0,05 0,02 0,001 0,001 Besök på ungdomsgård ej sign. 0,05 0,05 0,001 Intellektuell aktivitet 0,001 0,00 1 0,001 0,001 Passivitet och sysselsättningsbrist — — 0,01 0,001 Aktivitet — — 0,001 0,001 Mångsidighet i intressen — — 0,001 0,001 Fritidens kvalitativa innehåll — — 0,001 0,001

serier eller deckare. I dagstidningarna läser de på sin höjd rubrikerna och helst ”om det är något mord eller så”. K-pojkama väljer oftare klassiska äventyrsböcker och vad som enligt bedömarens åsikt kan anses som god litteratur. I dagstidningarna läser de ”allt möjligt, om vad som händer och så”, ej endast mord, olyckor och serier.

B-pojkarna går oftare på bio och väljer helst filmer med våldsinslag, gangsterfilmer, krigsfilmer, rysare etc. De går oftare på ungdomsgården men deltar sällan i någon förening eller klubb. Överhuvud taget ägnar de sig sällan åt intellektuth betonade aktivi- teter som musik, teckning, frimärkssamlan- de, hobby-kurser etc. (tab. 17.1).

Huvudundersökningen

Resultaten från provundersökningen åter- kommer här. B-pojkarna ägnar sig mindre åt

idrott, boxning undantagen, har mindre in- - tresse för musik dvs. spelar sällan själva och lyssnar sällan på skivor (även pop eller jazzskivor), har mindre intresse för att läsa och väljer betydligt sämre litteratur, har få Specialintressen, är ofta passiva och sysslo- lösa och har överhuvud taget få intressen. Deras ”fritidsaktivitet" innebär för många av dem få eller inga konstruktiva och sociala sysselsättningar (31 % av B, 6 % av K) medan huvudparten av K-pojkama (68 %) nästan alltid vet vad de skall göra och sysslar med konstruktiva aktiviteter, vilket endast 29 % av B-pojkarna gör. I alla variabler utom idrottsutövning har B-pojkarna sämre värden än K-pojkarna i minst 7 av de åtta strata vi har (se kap. 10). Någon nämnvärd samvaria- tion med stratifieringsvariablerna är dock inte märkbar.

Den sammanfattande variabeln ”fritidens kvalitativa innehåll” skiljer grupperna mer åt

Figur 1 7.1 pJ/po 100 .

Max. 80 t

1 60 '. 50 ', 40 X I.Sko|onpossning (skalsteg I—2. Hus neito) 't 2. Skolanpassning (skalsteg l—2/sekv. kl.9. Hus netto) 30 -'-. 3. Planer- på teoretisk utbildning X 4. Nedsatt ordninqs- eller uppförandebetgg, us—tillföllet

zo—+

zx 5. Komretkriminoli'l'ei' (skalsteg 4—5) _ 6. Fritidens kvalitativa innehöll(skolsteq 1-3. Hus netto)

.30 .40 .51] Humul. n]

än någon av de förut nämnda. I nivådiagram- met (figur l7.l) ligger sambandet mellan fritidens kvalitativa innehåll och B- K- gruppstillhörighet över Ms , vilket innebär ett starkt samband.

Follow-up

Endast ett fåtal av de variabler som beskriver pojkens fritidssysselsättningar har något sam- band med utvecklingen under uppföljnings- tiden. Man kan iaktta ett svagt samband mellan sekvensklassutfallet och idrottsintres- se, läsintresse, mångsidighet i intressen samt preferens för filmer och litteratur med vålds- motiv. Sekvensklass 2-pojkarna har fler in- tressen, är mer aktiva i idrottssammanhang, läser mer böcker och väljer inte så ofta filmer och litteratur med våldsinslag som pojkarna i sekvensklass 9 gör. Sammanfattningsvariabeln ”fritidens kva- litativa innehåll” har det starkaste samban- det med sekvensklassutfallet (tab. 17.2) men är trots detta svagt i jämförelse med uppfost-

ringsvariablema och skolanpassningsvariab- lerna.

Kommentar

Pojkar som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” har oftare meningsfyllda sysselsätt- ningar på sin fritid än pojkar som uppfost- rats "slappt" och ”lynnigt” (tabell 17.3). De pojkar, som uppfostrats inkonsekvent och kravlöst utan tillsyn och kontroll, har små möjligheter att samla sig till konstruktiva målinriktade lekar eller sysselsättningar. De är rastlösa och rotlösa. Det är därför fullt förståeligt att ”skolanpassning” och ”friti- dens kvalitativa innehåll” är högt korrelerade (bilaga 24). Det är troligen den dåliga starten hemifrån som ligger bakom båda variablerna. Oroliga och busiga söker de sig till kamrater med samma bakgrund eller blir hänvisade till de kriminella kamraterna därför att mer skötsamma kamrater, som vill ägna sig åt mer ordnade lekar, undviker dern. Korrela- tionskoefficienten mellan fritidens kvalitati-

Tabell 1 7.2 Andelen pojkar ivarje sekvensklass som har skalsteg 1—3 i ”fritidens kvalitativa innehåll” B-hus N=l45 Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- ): debut + redningar vakning vård utredning Sekvens— 0 2 4 6 8 Ej brott klass efter n=41 n= 14 n= 17 =4 18 år 66% 50% 94% 100% 71% Sekvens- 1 3 5 7 9 Brott klass efter n=6 n=7 n=20 n=36 18 år 67% 57% 75% 86% 88% >: 66 % 52 % 84 % 88 % 74 % K-hus N=53 Sekvens- 0 klass n=41 20 % Sekvens- 1—9 klass n=12 42 % 190 SOU 1973:25

Fritidens kvalitativa innehåll

Uppfostran 1—2 3 4—5 menings- B-Hus negativt fyllt 2 ”Mild” eller "sträng” 18 21 % 34 40 % 33 39 % 85 100 % ”Slapp” eller ”lynnig” 38 58 % 22 34 % 5 8 % 65 100 % K-hus ”Mild” eller ”sträng” 4 8 % 8 15 % 40 77 % 52 100 %

va innehåll och skolanpassning å ena sidan och kamraternas kriminella belastning å den andra är hög (r = +.64 respektive +.70).

B-pojkar som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” utnyttjar dock sin fritid sämre än K-pojkarna som uppfostrats så. Vi gjorde i kapitel 14 det antagandet att B-pojkarnas högre självdeklarerade brottslighet i jämfö- relse med K-pojkarnas, trots samma uppfost- ringssätt, kunde bero på att dessa i större utsträckning hade brottsliga kamrater ochi större utsträckning inte kunde utnyttja sin fritid konstruktivt. Detta antagande har visat sig vara riktigt. Tyvärr ger oss sekvensmodel- len inte svar på om de kriminella kamraterna och de kvalitativt dåliga fritidssysselsätt- ningarna för B-pojkarna har betydelse inte bara för deras ökade risk att åka fast vid ll—lS-årsåldern utan även för deras senare utveckling.

17.2. Intressen enligt intresseformuläret Instrument och population

Ett intresseformulär distribuerades till alla pojkar, som deltog i huvudundersökningen (se kap. 4.2 och bilaga 3). I början av insamlingen av huvudundersökningens data användes dock ett formulär, som inte exakt överensstämmer med det, som senare kom att användas. Vi har sålunda fått ett bortfall på 45 av de 150 brottsfallen och 14 av de 53 kontrollfallen, motsvarande 30% respektive 26 %.

Bortfallet för B-gruppens del är något snedvridet beträffande socialgruppstillhörig- het. Den B-grupp, som besvarat intressefor- muläret, består till större procent av pojkar ur socialgrupp 1—2 än den ursprungliga B-gruppen.

Skillnaden mellan den ursprungliga K- gruppen och de K-fall, som besvarat intresse- formuläret, är ganska liten. Skillnaden mel- lan B- och K-grupp i åldershänseende har dock blivit ytterligare accentuerad. K- gruppspojkarna är något äldre än B-grupps- pojkarna. I socialgruppshänseende har B— och K-grupp blivit mer lika varandra.

Fördelningen av IK-värden har inte för- ändrats nämnvärt beträffande B-gruppen. För K-gruppens del har bortfallet inneburit att proportionellt fler med låg intelligens fallit bort än med hög. B- och K-gruppen har därigenom blivit mer olika varandra iintel- ligenshänseende.

Eftersom bortfallets bias dock är tämligen liten, har detta inte nämnvärt förändrat gruppsammansättningama. I den mån som valet av intresse och sysselsättningar kan tänkas bero på åldersstadium eller intelligens bör man ta med i beräkningen den något annorlunda fördelningen i ålders— och intel- ligenshänseende i K-gruppen jämfört med B-gruppen.

Man har låtit var och en av pojkarna besvara 64 valfrågor. I varje fråga ställs två sysselsättningar mot varandra och det gäller att markera vilken man föredrar. Sysselsätt- ningama som jämförs kan delas in i 8 aktiva

och 8 passiva sysselsättningar inom olika intresseområden. Varje aktiv sysselsättning jämförs med varje passiv sysselsättning. Man gör dock inga jämförelser mellan aktiva sysselsättningar inbördes eller mellan passiva sysselsättningar inbördes.

En noggrann analys av intresseformuläret är redovisad i Olofsson, B. ”Resultat från Intresseformuläret”, PM oktober 1970 (sten- cil). Här följer en kort sammanfattning.

Resultat

Om varje enskild sysselsättning av passivt slag ställs mot en aktiv kan vi klart urskilja ett mönster, på vilket B-gruppens pojkar skiljer sig från K-gruppens pojkar. Vi kan se hur aktiva och passiva sysselsättningar före- kommer hos båda grupperna, men i olika kombinationer. Man kan alltså inte säga, att den ena gruppen oftare väljer passiva syssel- sättningar och den andra aktiva. Uppdel- ningen i aktiva och passiva sysselsättningar verkar inte relevant i detta sammanhang.

De obetydliga skillnader man kan finna mellan grupperna beträffande varje intresse- område tyder på att B-gruppens pojkar oftare än K-pojkarna väljer både aktivt och passivt motorintresse. De väljer oftare passivt musikintresse än K-gruppens pojkar i de fall de över huvud taget väljer musikintresse. De väljer totalt läsintresse oftare än K-gruppens pojkar, men detta betingas helt av att de föredrar passiv läsning (serietidningar) oftare än K-gruppen. Aktiv läsning (läsa reseskild- ringar) föredras av K-gruppen oftare framför passiv läsning. Aktivt musikintresse föredras oftare av K-gruppen. B-gruppen föredrar att spela ishockey eller se på ishockeymatcher medan K-gruppen oftare föredrar att spela fotboll.

Bakom konstruktionen av intresseformu- läret kan förmodas tanken, att den passiva varianten inom ett intresseområde skulle kräva mindre engagemang och mindre uthål- lighet och därför skulle visa sig oftare före- dras av B-gruppen, som man med gott fog skulle tro ha koncentrationssvårighet, vara

motorisk orolig, i vissa fall hyperaktiv. Har detta varit tankegången, så har man inte beräknat att vissa former av passiv sysselsätt- ning kräver en hel del av förmåga att sitta stilla och kräver lugn och ro.

Det har också visat sig att de sysselsätt- ningar, som är spännande, upphetsande eller rafflande tilltalar B-gruppens pojkar mer än K-gruppens. Motorsport, som ju är en ”ri- vig”, passiv sysselsättning, väljs oftare än någon annan passiv sysselsättning av B-grup- pen. Den hastiga, spännande och engageran- de ishockeyn föredras oftare av B- än K- grupp, både i sin passiva och aktiva variant. Lättlästa och händelserika serietidningar li- kaså.

Vi kan alltså spåra ett livligare tempera- ment bakom B-gruppens preferenser och ett lugnare bakom K-gruppens. K-gruppen spri- der också sina preferenser mer på de olika sysselsättningarna, medan B-gruppen är mer koncentrerad till vissa (motorsport och idrott).

Eftersom aktiva sysselsättningar alltid ställs mot någon passiv sysselsättning, har man bundit informationen till något, som inte tycks vara helt relevant för att få fram en skillnad mellan B- och K-gruppspojkar. En lämpligare indelningsgrund skulle troligen vara sysselsättningens förmåga till lättköpt engagemang eller dess krav på förmåga till koncentration eller att sitta stilla. Trots att skillnaderna mellan grupperna är små, är dock tendensen tydlig både då det gäller aktiva och passiva sysselsättningar — nämli- gen att en sådan uppdelning skulle givit en tydligare skillnad mellan grupperna.

Homogenitet

De svar olika pojkar avger på de 64 frågorna kan delvis överensstämma. En grupp pojkar kan vara homogen. De avger i så fall alla samma svar, har samma preferenser. Ett mått på homogenitet hos en grupp har utarbetats av Frank (1970). Detta homogenitetsmått varierar mellan 0 och 1. Värdet 0 innebär att antalet svarsöverensstämmelser är så litet som möjligt och värdet 1 innebär att samtli-

B-gruppen är en klart avgränsad grupp pojkar mellan 11 och 15 år, som för första gången förekommit i polisens register för någon brottslig handling, som inte kan anses vara helt bagatellartad. K-gruppen består av pojkar, som inte förekommit i polisens register och som är matchade till B-gruppen beträffande ålder, socialgrupp och familjesi- tuation.

Redan dessa uttagskriterier ger oss anled- ning att förmoda, att B-gruppens pojkar är mer lika varandra t. ex. i sina preferenser av intressen än K-gruppen. Homogenitetsmåt- ten för de båda grupperna visade sig också bekräfta denna hypotes. Dessa är för B-grup- pen 0,60 och för K-gruppen 0,21. B-gruppen har sina intressen mer samlade kring motor- och idrottsintresse och anger dessutom pre- ferenser, som i ganska hög grad överensstäm- mer med varandra. K-gruppen har sina intres- sen mer spridda på flera intresseområden och är sinsemellan ganska olika i sina preferenser av fritidssysselsättningar. K-gruppen är be- tydligt mindre homogen i sina val än B-grup- pen.

Konsistens

Om en pojke väljer ”att greja med motorer” framför ”att höra på plattor”, som i sin tur föredras framför ”att spela gitarr eller piano”, som föredras framför ”att titta på TV”, som föredras” framför ”att greja med motorer”, har han svarat inkonsistent. I valet mellan ”att greja med motorer” och ”att titta på TV” borde han, om han svarat konsistent, valt det första.

För närmare studium av beräkning av ett inkonsistensmått hänvisas till Frank, 1970.

B-pojkama har oftare än K-pojkarna gett inkonsistenta svar. Men överväldigande delen av både B- och K-pojkar har dock givit konsistenta svar. Endast 2 B-pojkar har avgett så många inkonsistenta svar, att man kan anta att de svarat helt på måfå.

Vid översiktliga sambandsberäkningar tycks antalet inkonsistenskretsar (T) ha ett svagt samband med intelligens. T-värden på

10 eller mer förekommer dessutom iB-grup- pen oftare än vad som kunde förväntas bland pojkar 11—13 år (10 st.) och mer sällan bland 14—15-åringama (4 st.).

Orsaken till att inkonsistenta svar ges kan vara, att det är svårt att göra ett val, om man ibland föredrar det ena och ibland det andra och man inte har möjlighet att svara ”det beror på”. Båda sysselsättningarna kan också för pojken kännas lika likgiltiga och me- ningslösa. Ändå måste ett val göras. (En av pojkarna löste detta dilemma genom att välja de sysselsättningar han gillade och vägra att välja något i de fall där valet stod mellan två ”tråkiga” sysselsättningar.) Andra orsaker till inkonsistenta svar kan vara likgiltighet inför själva uppgiften, svårigheter att fatta frågornas innebörd, lässvårigheter osv.

Kommentar

Intresseformuläret har givit oss en informa- tion som stöder resultatet från pojkinter- vjun. B-pojkarna är i större utsträckning rastlösa och har koncentrationssvårigheter. K-pojkarna har ett mångsidigare intresseom- råde och har större förmåga att ägna sig åt mer krävande sysselsättningar.

17.3. Sammanfattning

B-pojkama har ofta svårt att finna lämpliga sysselsättningar. Detta gäller framför allt dem som uppfostrats ”slappt” eller ”lyn- nigt”. De har små möjligheter att samla sig till konstruktiva lekar eller sysselsättningar. De är rastlösa och har svårt att inordna sigi kamratgruppen. De har sällan hobbies, läser sällan böcker (ev. serietidningar) utan ägnar sig åt Spännande, upphetsande sysselsätt- ningar eller står passivt och "hänger”, ”sitter och snackar” och ser om något dyker upp. K-pojkarna ägnar sig mer åt frimärkssam- lande e. d., läser böcker, ägnar sig åt musik, idrott etc. De vet nästan alltid vad de skall göra. De har många intressen. Fritidssysselsättningarna har liksom kam- ratsituationen endast svaga samband med

pojkarnas senare utveckling. De har dock, som kamratkontakten, stor betydelse i den aktuella situationen.

Trots lika god uppfostran har B-pojkama sämre kamrater och kamratkontakt och har sämre kvalitativt innehåll i sina fritidssyssel- sättningar. Detta är faktorer som kan ha bidragit dels till högre brottslig aktivitet, dels till att de i högre grad fått ”ögonen på sig”, vilket ökar risken att åka fast.

18

För skolungdomar verkar olydnad, skolk, missbruk av olika slag samt brottslighet vara parallellsymptom. De är olika uttryck för en reaktion på en olidlig och frustrerande situa- tion och bottnar i dålig social inlärning. Att dagligen misslyckas i skolan är ofta de högt belastades vardag.

Det är naturligtvis inte riktigt att generali- sera för mycket. Situationella faktorer spelar ofta stor roll. Den förväntan man upplever från kamraternas sida, nyfikenhet etc. kan leda till att man prövar på det mesta. Det är ju i de första tonåren man prövar på vuxen- rollen, smygröker, dricker sprit och trevande söker erotiska kontakter med det motsatta könet. Ju mer och ju tidigare en pojke utövar vuxnas beteenden desto vanligare är brottsligt beteende (t.ex. Nye, 1958; Hir- schi, 1969; Olofsson, 1971a). Hirschi fann att ju tidigare en pojke börjar röka desto troliga- re är det att han begår många brott. Enligt Hirschi är tidig rökning en god prediktor för brottslighet. Helt konforma pojkar, som inte säger sig ha begått något brott, säger sig heller inte ha druckit sig berusade någon gång. Andelen pojkar som druckit sig bemsa— de många gånger stiger sedan kontinuerligt med ökad brottslighet och minskad konfor- mitetsbenägenhet. I den mest belastade grup- pen säger 90 % att de druckit sig berusade många gånger. På samma sätt ökar thinner- sniffning, narkotikabruk, skolk och olydnad mot föräldrarna (Olofsson, 197la, kap. 12).

Alkohol- och rökvanor. Narkotikamissbruk

Under de senare uppväxtåren ”specialiserar” man sig i någon mån. De som inte för sitt samvetes skull vill begå lagbrott kan försöka komma över sitt misslyckande genom miss- bruk av olika slag. De förkastar de värden som de inte når upp till och ersätter dem med andra värden. Genom missbruk av olika slag kommer de snabbt att uppleva omedel- bar tillfredsställelse och lustfylld glädje (jfr Hauge, 1971, kap. 3).

Enligt inlämingsteoretikerna bör missbru- kare av olika slag vara personer som tidigt lärt sig att lösa konflikter genom flykt av olika slag. McCord och McCord (1960) fann att alkoholister ofta haft en mor eller en far

som reagerat på kriser genom att tillgripa olika flyktmekanismer. Föräldrarna har ge- nom sitt beteende varit olämpliga modeller.

18.1 Alkoholvanor

Pojkintervjun innehåller ett antal frågor om pojkens alkoholvanor. Har han smakat vin eller sprit av något slag? När smakade han första gången? Dricker han enbart i hem- met? Har han blivit berusad någon gång? m. fl.

På grundval av dessa frågor har man bedömt hans konsumtionsfrekvens i en 5-gradig skala, där skalsteg 1 innebär att pojken aldrig druckit vin eller sprit eller endast smakat någon enstaka gång och skal- steg 5 regelbunden alkoholkonsumtion, samt

”alkoholmissbruk”, en variabel som går från 0 till 3. Skalsteg 0 innebär inte något missbruk. Skalsteg 1—3 innebär olika grader av missbruk. Hänsyn har tagits till slag av alkoholdryck, frekvens och i vilken miljö pojken dricker, antal gånger han varit beru- sad osv. Ingen hänsyn har tagits till pojkens ålder.

Hypotes

Alkoholmissbruk i större omfattning kan i dessa åldrar ses som ett parallellsymptom till brottslighet och förväntas därför vara vanli- gare bland B- än bland K-pojkarna. Tidigt alkoholmissbruk förväntas resultera i miss- bruk under uppföljningstiden och förvåna situationen även ur brottslig synvinkel.

Resultat Provundersökningen

Huvudparten av både B- och K-pojkama har någon gång smakat alkoholhaltiga drycker. K-pojkarna dricker dock oftast tillsammans med familjen medan B-pojkama oftast drick- er bland kamraterna (tab. 18.1). K-pojkarna begränsar även sitt alkoholdrickande enbart till fester oftare än B-pojkarna. ”Alkohol-

missbruk” förekommer signifikant oftare i B- än i K—gruppen.

Huvudundersökningen

Resultaten är desamma som iprovundersök- ningen. B-pojkama dricker något mer, de dricker oftare bland kamraterna, har ihögre utsträckning varit berusade och kan i fler fall anses missbruka alkohol. K-pojkarna får ofta smaka vin hemma när det är fest. De dricker sällan tillsammans med kamrater.

Follow-up

Varken alkoholmissbruk eller konsumtions- frekvens har något samband med sekvens- klassutfallet. Andelen pojkar som vid under— sökningstillfället har symptom på missbruk är lika stor ivarje sekvensklass. Resultatet är förvånande men beror på att variablerna inte är bedömda i förhållande till åldern. Om man tar hänsyn till denna visar det sig, att unga B-pojkar med avancerade alkoholvanor har en betydligt sämre utveckling under uppföljningstiden än äldre B-pojkar med symptom på alkoholmissbruk. Av de 9 unga alkoholmissbrukarna återfaller samtliga i brott och 8 finns i sekvensklass 7 eller 9. Av de 16 äldre har 5 aldrig återfallit och endast 7 finns i sekvensklass 7 eller 9 (tabell 18. 2).

Tabell 18.1 Signifikansprövning av skillnader mellan B- och K-grupp i variabler som mäter alkohol- och rökvanor

Provundersökn. Huvudundersökn.

tecken— t-test tecken— t-test test test P( P( P( P ( Alkoholkonsumtion ej sign. 0,05 0,02 ej sign. Alkoholbruk med kamrater 0,02 0,01 0,05 0,01 Alkoholmissbruk 0,001 0,001 0,05 0,01 Rökintensitet 0,001 0,001 0,001 0,001 196 SOU 1973:: 25

Tabell 18.2 Ålder vid brottsdebut och alko- holmissbruk (procenttalet anger andelen pojkar i sekvens- klass 9) B-hus Alkohol- Ålder missbruk

11-13år 14—15 år 0 +— ++ Ej missbr. n = 58 n = 62

33 % ll % 1—3 —— —+ missbruk n = 9 n = 16

67 % 25 % Kommentar Pojkar som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” missbrukar alkohol i mindre grad än pojkar som uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt”. Inte i något fall har ”mild” eller ”sträng” uppfostran lett till alkoholmissbruk i tidig ålder. Hälften av alkoholmissbrukarna som uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt” är unga debutanter med en tragisk utveckling under uppföljningstiden.

18.2. Alkoholmissbruk enligt registeruppgif- ter under uppföljningstiden

Vid genomgång av barnavårdsnämndens re- gister, allmänna kriminalregistret och kon- trollstyrelsens (riksskatteverkets) register er- höll vi uppgifter som tyder på alkoholmiss- bruk under uppföljningstiden för omkring hälften av våra B-fall (kap. 7.4). I åtskilliga fall förekommer sådana uppgifter tillsam- mans med uppgifter om våldsbrott och/eller narkotikabrott. Genom enkäten vid vpl-in- skrivningen (kap. 6) har vi även fått upplys- ning om de tillfrågade begått våldsbrott av typ misshandel och väskryckning och om de köpt eller sålt narkotika.

Vid en genomgång av alla de grupper som kan göras med utgångspunkt från uppgifter om alkoholbruk, narkotikabruk och vålds- brott (se kap. 7.4) i ett antal huvudvariabler visar det sig, att vissa sammanslagningar av

grupper är befogade och andra inte. Denna genomgång och analys har endast utförts på huvudundersökningens material, som inne- håller en rikare information och har ett mindre bortfall av enkäter vid vpl-inskriv- ningen.

De pojkar, som själva deklarerat vålds- brott men i övrigt inte har någon registeran- teckning om alkohol, narkotika eller våld, skiljer sig inte från de övriga som är helt rena från sådana uppgifter. De intar snarare ett bättre läge i emotionella relationer, efterlev- nad av krav, skolanpassning etc. i både B- och K—gruppen. Det är i samtliga fall fråga om misshandel, som av mindre samvetsöm- ma personer skulle kunna kallas slagsmål. Dessa har därför förts till den helt uppgifts- fria gruppen (figur 18.1).

Beträffande anteckningarna om alkohol- missbruk kan det inte antas vara tillrådligt att sammanföra dem som endast åkt fast för fylleri med dem som dessutom har anteck- ningar om våld och/eller narkotikabruk. Des- sa senare verkar ha en betydligt sämre bakgrund och betydligt större problem un- der uppföljningstiden än de som endast åkt fast för fylleri.

De 8 B-fall och de 2 K-fall, som självdekla- rerat narkotika men för vilka registeruppgif- ter om narkotika inte finns, har alla någon uppgift om alkoholbruk eller våldsbrott och förs därför samman med övriga personer med uppgifter om alkoholbruk, narkotika- brott och våldsbrott i olika kombinationer.

Vi får alltså tre grupper. En grupp bestå- ende av personer utan några uppgifter om alkoholbruk, narkotikabrott och våldsbrott som alltså är ”rena”, en grupp med personer med uppgifter om enbart alkoholmissbruk, samt en grupp med olika kombinationer av alkoholbruk, narkotikabrott och våldsbrott. Narkotikabrukarna behandlades även separat (kap. 18.4).

Alkaholmissbrukarna i B-gruppen

Det kan ej anses riktigt att föra samman personer med någon enstaka fylleriförseelse eller med brott begånget i alkoholpåverkat

y Socialgrupp 3

& "Slapp" eller- "Ignniq" uppfostran

)? Dålig efterl. av krav (skalsteg I—3) Dålig emo—t. rel. föröldrarlskolsteq I—3)

y Fysisk bestraffning (skalsteg 4—5)

79 Alkoholmissbruk i hemmet

Förekomst i krim. o. kontr. reg. (Fomiljemedl. före us.—tillfället)

Samhöllsvård före us.—tillfället (pojken) %,Skolk (skalsteg 3—5) & Skolanpassning (skalsteg l—ö) & Hamn krim. belastning (skalsteg 4—5)

Alkoholmissbruk. eget (skalsteg l—B)

>y Rökintensitet (skalsteg 3-5)

| 1 | | | | l l 0 In 20 30 40 50 60 70 80 90 IDO

O/o y Signifikant skillnad mellan B—foll "alk—narkrvåld" och B—fall "rena" Xysignifikan'l' skillnad mellan B—foll "alk—missbr." och B—fall "rena" "Rena" K-fall lol st ————— "Alk." B—fall 3851' ———"Rena" B—foll 62$+ ------ "Alkr-nork.—våld"B—full 4551' tillstånd med pojkar som under uppföljnings- Pojkarna i alkoholmissbruksgruppen kom- tiden gång på gång döms för fylleri. Det visar mer oftare från hem i socialgrupp 1—2 (även sig emellertid, att av de 27 pojkar som har de med avancerade alkoholproblem)! De har en, två eller tre anteckningar härom inte i högre utsträckning uppfostrats ”slappt” avsevärt skiljer sig åt i de variabler som eller ”lynnigt”, har sämre relation till föräld- prövats (se fig. 18.1). De 11 pojkar däremot rarna, får mer aga och efterlever sämre sina som har 4 anteckningar eller fler har vid föräldrars krav. (Allt troligen en följd av den undersökningstillfället ett sämre utgångsläge. dåliga uppfostran.) Det förekommer oftare De har oftare uppfostrats ”slappt” eller alkoholmissbruk i familjen och av pojken ”lynnigt” och har sämre relationer till sina själv. Förekomst av någon i kriminalregistret föräldrar. Alkoholmissbruk i hemmet eller eller mer än en gång i kontrollstyrelsens eget alkoholmissbruk vid undersökningstill- register är vanligare. Pojkarna själva skolkar fället är vanligare. oftare och har i större utsträckning problem med sin skolgång, har fler kriminella kamra- ter och utnyttjar sämre sin fritid. Något fler alkoholmissbrukare har placerats på barn- Gruppen med alkoholmissbrukare är sämre hem eller i enskilt hem före undersöknings- än den helt ”rena” gruppen B-pojkar i tillfället. De små skillandema mellan ”alko- samtliga prövade variabler (fig. 18.1). Skill- holrnissbrukarna” och de ”rena” kan till naderna är dock ganska små och inte signifi— största del tillskrivas dem med uttalade kanta annat än i skolk och skolanpassning alkoholproblem. I figur 18-1 ser man att (xz-test). gruppen skiljer sig från den ”rena” gruppen Jämförelse med den ”rena” gruppen

huvudsakligen i variabler som mäter benä- genhet för ”flykt” dvs. skolk och eget alkoholmissbruk. Alkoholmissbruk har inget samband med sekvensklassutfallet (tab. 18.3). Personer som registrerats för fylleri etc. är lika vanliga i alla sekvensklasserna. Sammanfattningsvis kan sägas att gruppen med tecken på alkoholmissbruk är genom- gående något sämre rustad än de helt rena B-pojkarna men att skillnaderna är små.

Pojkar med alkoholbruk, narkotikabrott och våldsbrott i B-gruppen

Denna grupp består av pojkar med anteck- ningar om

våldsbrott 5 personer narkotikabrott 2 ” våldsbrott + narkotikabrott 1 ”

brott 14 ” alkoholmissbruk + narko-

tikabrott 9 ” alkoholmissbruk + narkoti-

kabrott + våldsbrott 15 ”

Gruppen skiljer sig signifikant från både den helt ”rena” gruppen och från gruppen med alkoholmissbruk i de flesta variabler, dock ej ”emotionell relation till föräldrarna" och eget ”alkoholmissbruk” vid undersök- ningstillfället (fig. 18.1). Allt vad som sagts om alkoholmissbrukarna kan med betydligt större fog sägas om pojkarna i denna grupp. Den mest markanta skillnaden ligger i upp- fostringssätt, skolk och skolanpassning. Skol- situationen har för övervägande delen av dessa pojkar (42 av 46) inneburit ett kom- pakt misslyckande.

Tabell 18.3 Andelen pojkar i de olika sekvensklasserna med uppgifter om A: enbart alkoholmissbruk B: olika kombinationer av alkoholmissbruk, narkotikabruk och våldsbrott

A. B-hus N=l45 Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- ): debut + redningar vakning vård utredning Sekvens- 0 2 4 6 8 Ej brott klass efter n=41 n= 14 n= 17 n=4 18år 22% 29% 41% 0% 26% Sekvens- 1 3 5 7 9 Brott klass efter n= n=7. n=20 n=36 18år 67% 57% 25% 14% 26% ): 28 % 38 % 32 % 13 % 26 % K-hus N=53 Sekvens- 0 klass n=41 7 % Sekvens- 1 —9 klass n=12 25 % SOU 1973: 25 199

B-hus N=145 Före 18 år Ej brott Endast Flera ut— Över- Samhälls- ): debut + redningar vakning vård utredning Sekvens- 0 2 4 6 8 Ej brott klass efter n=41 n=l4 n=l7 n=4 18 år 0 % 0 % 12 % 25 % 4 % Sekvens- 1 5 7 9 Brott klass efter n=6 n=7 n=20 n=36 18år 0% 29% 60% 78% 61% 2 a 10 % 38 % 73 % 31 % K-hus: Sekvens- 0 klass n=41 O % Sekvens- 1 —9 klass n=12 33 %

Sambandet med sekvensklassutfallet är starkt (tab. 18.3). ”Endast alkoholmissbruk” är vanligt i alla sekvensklasserna. Kombina- tioner av alkoholmissbruk, narkotikabrott och våldsbrott är starkt koncentrerade till pojkar i sekvensklass 7 och 9. Bland de pojkar som ej återfaller (sekvensklass 2) finns ingen med någon sådan kombination.

En inspektion av de olika undergrupperna visar att ingen grupp skiljer sig från den andra på någon väsentlig punkt. Man skulle t. ex. kunna förmoda, att våldsgruppen blivit utsatt för mer fysisk bestraffning än narkoti- kabrukarna, men så är inte fallet. Alla skillnader mellan grupperna är små. Materia- let är dock litet och undergrupperna tyvärr så små, att reella skillnader inte kan göra sig gällande, vilket de skulle göra (om de fanns) i ett större material.

Kon trollgruppspojkarna

De 4 K-pojkarna med enbart alkoholproblem (enligt registeranteckningarna) har snarare

bättre än sämre utgångsläge vid undersök- ningstillfället än de helt "rena” K-pojkarna. De 8 pojkar, som begått narkotikabrott och våldsbrott och som i vissa fall även har anteckningar om alkoholmissbruk, har där- emot betydligt sämre utgångsläge än de övriga K-fallen. De har ungefär samma trista hem- och skolbakgrund som B-pojkarna i samma missbruksgrupp. De har dock alla uppfostrats ”milt” eller ”strängt". Det är anmärkningsvärt att i de flesta fall de K-poj- kar, som vid bedömningen av intervjun fått dåliga skalvärden, senare har erhållit anteck- ningar om någon form av missbruk eller brottslighet. Att så här blivit fallet visar att bedömningen, trots alla felkällor, är ganska valid.

Ett försök till multivariat indelning

Vid analysen av missbruksgrupperna har signifikanstest mellan dessa och den ”rena” B-gruppen gjorts med )(2 -test. Ett mer avan- cerat statistiskt förfarande vore att använda

envägs variansanalys med parvisa t-pröv- ningar. Ett ännu bättre sätt vore ett multiva- riat test av det slag som Settergren-Carlsson och Humble kommer att redovisa i rappor- ten från klientelundersökningens psykologis- ka avsnitt. De använder Morrisons profil— analys för oberoende grupper och signifi- kanstestar gruppernas profiler i en rad under- sökningsvariabler. Är profilerna parallella? Ligger de på samma nivå?

Man kan anta, att om en sådan analys utförts på B-gruppens undergrupper, skulle dessas profiler troligen anses som parallella; gruppernas variabelvärden försämras ju mo- notont från grupp till grupp i variabel efter variabel även om nivåskillnaderna är störst i variablerna uppfostran, skolk och skolan- passning. Man kan dock inte utläsa någon tydlig och från övriga grupper skild profil för vare sig alkoholmissbrukare eller övriga med våldsbrott och alkoholmissbruk etc. (fig. 18.1). Skulle K-gruppens 41 helt ”rena” pojkar tagits med i analysen skulle deras profil eventuellt ha skilt sig från B-grupper- nas genom sitt betydligt bättre läge beträf- fande uppfostran, skolk och skolanpassning samt kriminellt belastade kamrater.

Vidare skulle troligen grupprofilema skilja sig signifikant i nivåhänseende. Denna skill- nad skulle dock troligen enbart bero på den låga nivå som alk.-, nark.-, våldsgruppen ligger på och den höga nivå som den rena K-gruppen ligger på. Av tidsskäl har en sådan analys ej kunnat genomföras.

Istället för en avancerad multivariat statis- tisk analys har individerna i de fyra olika grupperna inspekterats och rangordnats uti- från vars och ens kombination av variabler (tab. 18.4).

De 62 helt "rena” B-pojkarna är endast undantagsvis pojkar med ideala förhållanden. Några har endast skolproblem. Andra har god uppfostran och inga skolproblem men det förekommer högt kriminellt belastade kamrater, dålig hemmiljö, dåliga relationer till föräldrarna och/eller kvalitativt dåligt innehåll i fritidssysselsättningarna etc. Ytter- ligare andra har ovannämnda problem och dessutom problem med skolan. Resten har ”slapp” eller ”lynnig” uppfostran, skolpro- blem och dessutom många andra svårigheter.

De 41 helt ”rena” K—pojkarna har till 83 % goda hem-, skol-, kamrat- och fritids- förhållanden. Vad som karaktäriserar dessa

Tabell 18.4 Den sociala bakgrunden för personerna i de tre uppföljningsgrupperna ”rena”, alkoholmissbrukare”, ”alkoholmissbruk, narkotikabrott och våldsbrott”.

B-hus K-hus Rena Alk.- Alk. Rena Alk.- Alk. N = 62 missbr. Nark. N = 41 missbr. Nark. N = 38 Våld N = 4 Våld N = 45 N = 8 1. God hem-, skol-, kamrat- och fritidsbakgrund 13 21% 6 16% 1 2 % 34 83% 3 (75%) 1 13% 2. Som ovan men skolproblem 6 O 1 1 1 1 3. God uppfostran och skol- gång men flera andra problem 12 1 2 4 0 1 4. God uppfostran men skol- 60% 52% 26% och andra problem 16 17 8 2 O 5 5. God skolgång men dålig uppfostran och flera andra problem 3 2 1 O 0 0 6. Dålig uppfostran, skol- problem och många andra problem 12 19% 12 32% 33 72% 0 0 0

pojkars hem är god omvårdnad och god tillsyn av pojken. Kärleksfulla relationer och goda uppfostringsmetoder. Alkoholmissbruk i hemmet, trångboddhet, dålig ekonomi kan förekomma.

Alkaholmissbrukarna har procentuellt fär- re med ideala förhållanden vid undersök- ningstillfället, fler med skolproblem och fler med dålig uppfostran i kombination med många andra problem.

De 4 alkoholmissbrukande K-pojkama har endast åkt fast för fylleri en gång (3 st.) respektive två gånger (1 st.). De skiljer sig inte från de helt ”rena” K-pojkarna. Två har åkt fast för något brott före 18-årsdagen men inte återfallit.

Gruppen med alkoholmissbruk, narkotika- brott och våldsbrott har endast en pojke med goda förhållanden vid undersökningstill- fället. Övervägande delen har många svårig- heter. De har uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt”, skolan har blivit ett gediget miss- lyckande, de har ofta dåliga relationer till föräldrarna (dock inte så ofta som man kunde tro), det förekommer ofta alkohol- missbruk i hemmet, kamraterna är kriminellt belastade och fritiden utnyttjas till passiva sysselsättningar (sitta i portar, gå på fiket) eller till asociala lekar (se om det finns nåt att sno).

De 8 K-pojkarna med alkoholmissbruk, narkotikabrott och våldsbrott liknar B-poj- karna i samma grupp. Trots gott uppfost- ringssätt från föräldrarnas sida har i de flesta fallen mycket gått snett redan vid undersök- ningstillfället. Det är problem med skolan, med kamrater, med alkohol etc.

18.3 Rökvanor och thinnersniffning

Pojkens rökvanor är täckta med frågor om han röker eller har rökt, när han började, hur ofta han röker etc. Man har även frågat om thinnersniffning.

Hypotes

B-pojkarna förväntas i högre utsträckning än K-pojkarna ha tidiga rökvanor och oftare ha prövat att sniffa thinner.

Resultat Provundersökningen

Fler B-pojkar än K-pojkar har prövat att röka någon gång och fler röker vid undersök- ningstillfället (signifikanta skillnader). lB-poj- karna röker dessutom mer och oftare (tabell 18.1). Ett fåtal pojkar har sniffat thinrner (4 B-fall och 3 K-fall). Tre B-pojkar har använt tabletter i berusningssyfte.

Huvudundersökningen

B-pojkama röker i signifikant högre utsträck- ning än K-pojkarna. Av dem som röker har större andel börjat röka före l3-årsåldern i B-gruppen än i K-gruppen (58 % mot 33 %).

Det är 14 B-pojkar och 3 K-pojkar som prövat sniffa thinnet, vilket innebär ungefär lika stor andel av varje grupp.

Follow-up

”Rökintensitet” vid undersökningstillfället har endast svaga samband med sekvensklass- utfallet. Av tabell 18.5 framgår dock att unga brottsdebutanter som röker vanernäs- sigt (nedre vänstra cellen) har en betydligt sämre utveckling än de unga brottsdebutan- ter som endast provrökt eller ej alls rökt (övre vänstra cellen) samt att de har beityd- ligt sämre utveckling än de vanrökande äldre brottsdebutantema i nedre högra cellen.

Tabell 18.5 Ålder vid brottsdebuten och rökintensitet (andelen pojkar i sekvensklass 9)

B-hus Rökin- Ålder tensitet 11—13år 14—15år +— ++ 1—2 23 % 18 % låg n=48 n=39 —— —+ 3—5 74 % 26 % hög n=19 n=39

Thinnersniffarnas öde har inte varit gott under uppföljningstiden. En B-pojke, 17 år, skjuter sig själv i tinningen efter att ha berusat sig med thinner. Av de övriga 18 thinnermissbrukarna har samtliga anteck- ningar i registren om fyllerier, 11 har begått våldsbrott och/eller använt narkotika, 13 hamnar i sekvensklass 7 och 9 dvs. de begår brott efter 18 år trots övervakning eller samhällsvård för brott före lS-årsåldern. Tre av sex K-pojkar och två av 18 B-pojkar förekommer inte i något register.

Kommentar

Dubbelt så hög andel av dem som uppfost- rats ”slappt” eller ”lynnigt” som av dem som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” har regelbundna rökvanor. De förstnämnda är dessutom till övervägande delen brottsdebu- tanter i åldern 11—13 år medan de sistnämn— da så gott som alla är 14—15 år dvs. de är i en ålder då flertalet pojkar åtminstone prov- röker och många börjar röka på allvar.

18.4. Narkotikabrukarna

I vårt material av 186 B-pojkar och 95 K-pojkar, som vi följt fram till årsskiftet 1971/72, har vi fått kännedom om att 37 pojkar haft kontakt med narkotika. Endast 5 av dessa hör till provundersökningen. Efter- som de båda undersökningarna inte alltid är jämförbara skall här endast de 32 ur huvud- undersökningsmaterialet presenteras. Från bvn: s akter har vi fått uppgifter om narkoti- kabruk och narkotikainnehav, narkotikaför- seelser och brott mot narkotikastrafflagen; de självdeklarerade uppgifterna gäller om de köpt eller sålt narkotika. Att köpa och sälja narkotika och narkotikainnehav behöver inte betyda narkotikabruk, men all erfarenhet säger att langarna, som utgör det nedersta ledet i narkotikahandelns hierarki, själva oftast är missbrukare (jfr Olofsson, l97la, kap. 9).

Källa Antal Antal B-hus K-hus an: s akter 9 1 Kriminalregistret 8 1 Endast självdeklarerade 8 2 an och krirn .reg. 3 0 28 4

Vilka pojkar blir narkotikabrukare?

Alkoholmissbruk i hemmet, kriminalitet i familjen skiljer inte narkotikabrukarna från dem som (enl. våra uppgifter) inte använt narkotika (som ju innehåller pojkar med alkoholmissbruk och våldsbrott). Narkotika- bruk har endast svaga samband med strate- fieringsvariablema socialgrupp och familje- typ. Andelen unga debutanter (11—13 år) som blivit narkotikabrukare däremot är dub- belt så stor som andelen äldre debutanter (14—15 år). Man kan inte spåra något samband mellan de emotionella relationerna till föräldrarna eller totalbedömningen av hemmiljön och narkotikabruk. Narkotika- brukarna har dock haft svårare att efterleva föräldrarnas krav och har betydligt oftare uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt” (tab. 18.7). De har så gott som alla skolkat (fram till undersökningstillfället) men något sam- band med omfattningen av skolket och narkotikabruk kan knappast spåras.l Ingen av dem har bedömts ha fullt tillfredsställan- de skolgång (skalsteg 5), 93 % har uttalade skolproblem. Deras intelligens skiljer sig inte från de övrigas. Sambandet med kamratkri- minalitet är svagt, likaså med egna rökvanor.

Sekvensklassutfallet på dessa pojkar visar de största skillnaderna i jämförelse med övriga pojkar (tabell 18.8). Endast 2 av 28 har ej fått övervakning eller samhällsvård före 18-årsdagen. Endast 1 pojke har ej blivit registrerad för brott efter 18-årsdagen. Över

1 Detta är troligen beroende på att de flesta vid undersökningstillfället är mycket unga och ännu inte börjat skolka i någon större utsträckning. Att över huvud taget medge skolk i dessa åldrar är gravt nog.

Variabel n x! df P ååå? j_z 23 % ;?, 4,65 1 (0,05 ååå; 11:12 28 3332 8,88 1 (0,01 312123;91.15Ettrig-953223; 23 %? Zg 11,65 1 (0.001 Sisters.-.te; ååå: 2,82 1 (m ålåiiflk 22 9325 12,44 1 (0,001 ggggsågåiååägå. zå 9; $; 7,65 1 (0,01

hälften har dömts till fängelse eller ungdoms- fängelse, 24 har registeranteckningar om alkoholmissbruk, fylleri m. m., 20 har begått våldsbrott.

Man kan befara att det varit lättare att få uppgifter om narkotikabruk hos dessa poj- kar, som haft ögonen på sig, haft övervakare

osv. och att sambandet mellan narkotika- bruk och sekvensklasstillhörighet därför en- dast är skenbart. Vi har därför stor nytta av de självdeklarerade uppgifterna som kontroll av detta samband. De 8 pojkar, som uppgivit att de köpt eller sålt narkotika och för vilka inga officiella uppgifter finns, har lika trist

Tabell 18.8 Andelen pojkar i varje sekvensklass med narkotikabrott eller -bruk av något slag

B-hus N=145 Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- 2 debut + redningar vakning vård utredning Sekvens- 0 2 4 6 8 Ej brott klass efter n=41 n=l4 n=17 n=4 18 år 0 % 0 % 66 % 0 % l % Sekvens- l 7 9 Brott klass efter n= n=7 n=20 n=36 18år 0% 29% 30% 53% 39% 2 0 % 10 % 19 % 48 % 19 % K-hus N=53 Sekvens- 0 klass n=41 5 % Sekvens- 1—9 klass n=12 17 % 204 SOU 1973: 25

utveckling som de övriga narkotikabrukarna. Andelen pojkar i sekvensklass 9 är lika stor. De har i samtliga prövade variabler samma fördelning över skalvärden som de pojkar, för vilka vi har registeruppgifter om narkoti- kabruk.

Vi har än så länge bara hållit oss till de 28 narkotikabrukarna i B-gruppen. De fyra K-pojkarna med uppgifter om narkotikabruk förändrar inte bilden. De har självklart sämre värden än K-pojkarna i sin helhet och närmar sig B-pojkama. De är dock inte några kol- svarta får, snarare litet gråvita. En av dem hamnar i fängelse för narkotikabrott utan att tidigare varit känd i något register och med en, efter vad man kan förstå genom intervjun med honom, full tillfredsställande hem- och uppväxtbakgrund.

Sammanfattningsvis kan vi säga att narko- tikabrukarna skiljer sig från de övriga B-poj- karna i tre väsentliga avseenden. De har oftare uppfostrats "slappt" eller ”lynnigt", oftare skolkat och haft skolproblem och är oftast pojkar som debuterat tidigt i polisens register (1 1—13 år).

Av de 20 som uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt” har alla skolkat och har uttalat dålig skolanpassning. Inte mindre än 9 av dem har gått i observations- eller läsklass. Endast 2 uppger sig ha icke-kriminella kam- rater (skalsteg 1—2).

Av de 8 som uppfostrats ”milt” eller ”strängt” har 6 skolproblem, ytterligare en är enligt sidoanteckningar av bedömaren inne i en akut pubertets- och auktoritetskris med trots mot fosterföräldrama och har högt kriminellt belastade kamrater. Endast en av de 28 B-pojkama och en av de 4 K-pojkarna, som är narkotikabrukare, har en helt positiv hemmiljö, inga skolproblem och en fullt tillfredsställande kamratsituation. Det är alltså knappast så att narkotika-”smit- tan" drabbar vem som helst. Det är dock anmärkningsvärt att anteckningar om narko- tikabruk för 14 av 20 pojkar kommer tidsmässigt efter det att de placerats på någon form av anstalt. (Av de återstående 8, som själva deklarerat narkotikabrott, har även 5 tidigare varit på anstalt.) Det är alltså

troligt, att anstaltsvistelsen kan ha varit den period, då man lärt sig använda narkotika.

Materialet är litet men pekar i samma riktning som uppgifterna om narkotikabruk bland skolpojkar(Olofsson, 197 l a). Det drab- har sällan blint. Även narkomanvårdskom— mittén avvisar epidemibegreppet. Missbru- karna rekryteras oftast från grupper som är socialt handikappade och tidigare har anpass- ningssvårigheter.

18.5. Sammanfattande kommentar

B-pojkarna har i lika stor utsträckning som K-pojkarna prövat att dricka vin eller andra alkoholhaltiga drycker. De dricker dock of- tare öl, vin eller sprit tillsammans med sina kamrater. Omkring 20 % har så avancerade alkoholvanor att man kan tala om missbruk.

B-pojkarna röker också i betydligt högre utsträckning. Tidiga rökvanor är vanligt. Huvudparten av de unga B-pojkar (ll—13 år) som har hög rökintensitet återfinns i sekvensklass 9 (samhällsvård för brott före 18 år och dock återfall i registrerad brottslig- het efter). Vanerökare i 14—15 årsåldern, då rökning börjar bli vanligare, har inte samma dystra utveckling.

K -pojkarna dricker vin e. d. bara vid festli- ga tillfällen tillsammans med familjen. En- dast ett fåtal röker.

Både alkoholbruk och rökning har starka samband med uppfostringssätt. Det är i huvudsak de som uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt" som har avancerade vanor.

Vid genomgången av de officiella registren antecknades uppgifter som tydde på alkohol- missbruk, narkotikamissbruk och uppgifter om våldsbrott under tiden från undersök- ningstillfället till uppföljningstidens slut.

Vid debutbrottet var endast 3 % av brotts- pojkarna berusade. Impulsiva och ohämmade hade de inget behov av att ”stärka sig” för att våga. Under uppföljningstiden är det däremot vanligt att brotten begås under alkoholrus. Av våldsbrotten är 70 % misshan- del i samband med fylleribråk.

Pojkarna i huvudundersökningen har de- lats in i fyra grupper: ”rena” K-fall och

”rena” B-fall (pojkar utan någon uppgift om missbruk eller våldsbrott), B-fall med endast alkoholmissbruk samt B-fall med olika kom- binationer av uppgifter om våldsbrott, alko- holmissbruk och narkotikamissbruk. De ”re- na” B-fallen skiljer sig från de "rena" K—fal- len genom att de har större andel som uppfostrats dåligt, som har dåliga emotionel- la relationer till föräldrarna, som inte uppfyl- ler föräldrarnas krav och som misslyckas i skolan.

B-pojkarna med alkoholmissbruk har ge- nomgående sämre utgångsläge men skiljer sig signifikant från de ”rena” B-fallen endast beträffande skolanpassning och skolk (flykt- reaktioner).

B-fall i "alk-, nark.-, va'lds-gruppen" har det sämsta utgångsläget vid undersöknings- tillfället. De skiljer sig signifikant från de ”rena” B-pojkarna i de flesta variablerna. Den kraftigaste skillnaden ligger i uppfost- ringssätt och skolanpassning. Den kraftigt belastade gruppen har i övervägande delen uppfostrats ”slappt” eller ”lynnigt”, de har inte kunnat motsvara sina föräldrars krav och totalt misslyckats i skolan.

Andelen negativa bakgrundsfaktorer ökar kontinuerligt i de fyra grupperna. De ”rena" K-pojkarna har det bästa utgångsläget. B-poj- karna som har registeranteckningar endast om brott har sämre utgångsläge. Därefter följer pojkar med brott plus alkoholmiss- bruk. Sämst utgångsläge har de som begått brott och är registrerade för alkoholmiss- bruk, narkotikamissbruk och våldsbrott.

I kapitel 8.2 och 8.7 antogs att register- uppgifterna skulle medföra en underskatt- ning av K-gruppens alkohol- och narkotika- missbruk, därför att dessa inte på samma sätt som de för brott polisregistrerade fått ögo- nen på sig. Resultaten av vår analys ger dock inget stöd för detta förmodande. De ”rena” K-fallen skiljer sig markant från grupperna med olika missbruksformer och/eller vålds- brott. Skulle den ”rena” K-gruppen innehål- lit pojkar med oregistrerat alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk torde skillnaderna vara mindre uttalade.

Av de 28 narkotikamissbrukarna har en-

dast en pojke helt positiv hemmiljö, inga skolproblem och en fullt tillfredsställande kamratsituation. Narkotikabrukarna har i några avseenden haft en sämre utgångspunkt än övriga. Det är dock inte svårt att finna B-pojkar med samma dåliga utgångsläge vid undersökningstillfället, som haft en bättre utveckling. Narkotikabruket har för de 28 B-pojkama blivit den stötesten som defini- tivt satt stopp för en prosocial utveckling. Resultaten från denna och andra undersök- ningar visar att rädslan för ”smitta” är överdriven. Narkotikamissbruket drabbar säl- lan blint. Missbrukarna rekryteras oftast från grupper som är socialt handikappade och tidigare har anpassningssvårigheter.

Summary

The prime purpose of the present investiga- tion was to compare a group of young people who had been found guilty of con- duct leading to registration in police records (the delinquent group = B-group) with a group of boys who had not been guilty of such conduct (control group = K-group). The delinquent group comprised delinquents entered in the records for crimes committed after the age of eleven and before the age of fifteen years. The control group was not a normal group in the ordinary meaning of the term, but had, in certain respects, been matched with the delinquent group. The purpose of this matching was to increase the possibilities of tracing relationships between criminality and other variables. Matching was performed in respect of age, socio-eco- nomic group, family situation and partly residential area. The groups were chosen among the inhabitants of Stockholm on the basis of police records and registers of population.

Instruments

This report is based on detailed interviews with the boys. The purpose of these inter- views was to describe the social situations of the boys studied (home situation, compan- ions, school attendance and spare-time activ- ities), in the first place the current situation, but also as far as possible earlier situations and the changes that had occurred. The interviews have been supplemented with data from the official registers on criminality or abuse of alcohol in the families of the boys during the childhood and adolescence

of the boys, on foster homes or children's homes if any before the investigation, and information on the boys” own criminality, abuse of alcohol or drugs during the follow- up period. The collection of data on the boys was completed at the turn of the year 1971—1972, when the boys were between 21 and 28 years of age.

The boys were also requested to answer a questionnaire on self-canfessed criminality on the occasion of the investigation, and another when they were registered for mili- tary service at the age of eighteen years.

The design of the investigation

The investigation was carried out in two stages. In a pilot study of 42 delinquent boys (B-boys) and as many K-boys, the instruments were tested and later revised and improved prior to the main investigation, which concerned 150 B-boys and 53 K-boys. The hypotheses were tested in the pilot study and, when required, revised before the material from the main investigation was processed. Since the pilot study and the main investigation were two quite independ- ent investigations, significant results in both at the testing of the hypotheses imply that the results have a high degree of reliability.

Before 18 years of age

No crime Only debut' Several2 Proba- Public + investig. investig. tion3 care” No crime Sequence after 18 class 0 2 4 6 8 Crime Sequence after 18 class l 3 5 7 9

' Only the first crime, reported to the police and the investigation made by the child welfare board because of this crime.

: Reported several times to the police and several investigations by the child welfare board. 3 Supervision ordered by child welfare authorities. ” Public care, children”s home or private (foster) home.

With the help of the follow-up data it has been possible to study the relation of diffe- rent factors to development towards crimi- nality during ten to twelve years until the subjects were 21—28 years of age.

In the evaluation of the relation of the factors to the later development of the boys, use was made of a differentiated recidivism criterium in the form of a sequence model. The boys were divided into ten sequence classes (sequence classes 0—9) according to two dimensions. One of these is the measu- res taken by child welfare bodies before the age of eighteen years on account of the boys” criminality. The other is whether the boys were detected in crime after their eighteenth birthday or not. The measures forming the first dimension are "no crime” and therefore no measures (only K-boys), "only one investigation” but no action, "several investigations”, "probation", "pub- lic guardianship” in a private home or some institution. The other dimension divides the boys who have been subjected to different measures into those who have not commit- ted registered offences after the age of eighteen years (sequence classes O, 2, 4, 6, 8) and those detected in crime after the age of eighteen years (sequence classes 1, 3, 5, 7, 9). The boys are considered to have a less favourable initial situation the more serious the measures taken. Those who commit criminal offences after eighteen years of age are also considered to have a poorer initial situation at the investigation than those not

registered for crime after their eighteenth birthday.

Various criteria of criminality

According to their own accounts, the delin- quent boys have a much higher frequency of crime than the control boys (fig. 4.1). The measure is an age-loaded 5-point criminality index, based on the subjects” own informa- tion.

The information given at registration for military service also reveals great differences between the B- and K-cases, particularly in respect of burglary, theft and drunken driv- ing. There were, however, many drop-outs. The most important information obtained from this questionnaire is that although the K-boys reported fewer crimes, they are by no means as innocent as the official register data suggest.

The sequence model, which is based on register data, shows that almost 75 per cent of the B-boys relapse into crime and that almost 25 per cent relapse into crime after reaching the age of eighteen years, in spite of their having been taken into custody for public guardianship before their eighteenth birthdays (sequence class 9). Of the K-cases, only 25 per cent were registered for crime during the follow-up period. A few of them were subjected to more serious measures, and one boy (1 per cent) was found in sequence class 9 (see table 8.1—8.4).

In spite of equally high criminality on the

occasion of the investigation or at registra- tion for military service, the K-boys were detected to a smaller degree. There is reason to suspect the existence of a B-factor, which increases the risk of the juvenile delinquents” being detected and registered, and of a K-factor working in the opposite direction, i.e. reducing the risk of the K-boys' being caught, although they are equal in criminali- ty.

Theoretical starting points

Hypotheses on causal connections have been formulated in two theoretical frames of reference. The most comprehensive frame of reference is the learning theoretical, which attempts to explain the origin of both so-called normal and deviant behaviour ac- cording to the same basic principles. The other frame of reference is more sociological and starts from insider-outsider attitudes and their significance for a persons's commit- ment to conformity.

Social learning

Social behaviour may be learned by the influence of models. By observing others one can learn completely new patterns of behav- iour. Watching the behaviour of others may also have an inhibiting or inhibition-releasing effect, or arouse behaviour similar to that of the model, which has already been learned. Of great importance for whether behaviour will be imitated or not is whether the model is punished or rewarded for the behaviour.

Much of what a child learns by observa- tion will be eliminated unless it is reinforced by the reaction of the surroundings. The social reaction to different types of behav- iour has the greatest significance for "social learning. Punishment or reward, encourage- ment or discouragement, success or failure influence greatly which items of behaviour are learned. Socialization and adjustment thus become consequences of the reinforce- ment of certain types of behaviour learned, while others are inhibited or repressed, or

simply eliminated owing to lack of some form of reinforcement. Consistent reactions to a Child's behaviour make it easier for the child to understand clearly what types of behaviour are desirable and what are to be avoided. To foretell the consequences of one's actions is a necessary condition for ability to aim at more distant goals. Deliber- ate, systematic training of behaviour and patterns of reaction facilitates the process of socialization.

Up-bringing methods and type of social training are of enormous importance for how a child will develop as a social person. Conscience is an outcome of social and moral training and learning. Shortcomings in these are reflected in short-comings in con- science functions. Conscience controls be- haviour. This control may be of different kinds, from external to internal. External control results in Obedience on account of the direct external consequences of an ac— tion, fear of punishment or expectation of reward. Internal control is independent of whether an action is followed by external punishment or reward.

The hypotheses that can be propounded from the aspect of theoretical learning prin- ciples mentioned above are: Maladjusted conduct of, for example, a criminal type has arisen because of failure to teach the child socially accepted behaviour, or to internalize elementary inhibitions. The boys in the criminal group were brought up by external- ly oriented methods. Companionship with parents, supervision and control were insuffi- cient to create resistance to temptation. Punishment for transgressions came seldom and too late, and was of an external type. Reward and punishment have been meted out irregularly and inconsistently, so that the children were unable to foresee the consequences of their actions.

It may also be assumed that parents and up-bringers were unsuitable models. Poor emotional relations between parents and children may have prevented punishment and reward having the desired effect, and led to the Child's refusing to accept the parents,

standards and satisfying their wishes. The home may be assumed to have given the child insufficient security, stimulation and warmth, and emergency solutions have therefore been the only possibility.

Insider-outsider attitudes

It is difficult to find one theoretical frame of reference to give a satisfactory explanation of criminality in young boys. Learning the- ories can explain most, but one feels urged to use theories more sociological in nature which pay more attention to experiences, attitudes and the influence of attitudes.

Human beings need to belong to some kind of social community. An "insider” seldom acts deliberately contrary to the prohibitions and regulations of the group in which he feels at home or in which he wishes to be accepted. Those whose earlier experi- ences have encouraged insider attitudes in respect of society are strongly inclined to- wards conformity.

”Outsider” feelings are often a direct outcome of social ostracism and of failure in the social situation. This ostracism need not occur suddenly in conjunction with meas- ures taken by society. lt may be a slow process, in which feeling of loyalty to the law-abiding society becomes impaired and the individual takes refuge in a criminal outsider group. The criminal group is a group in which a boy ostracized for crirninal- ity and general anti-social conduct can be accepted and feel as an insider.

The hypotheses that can be derived from this theoretical frame are that criminal boys have experienced reactions from their sur- roundings that have increased their aliena- tion and decreased their feelings of being "insiders”. They are assumed to have been repulsed in their homes and considered early in life to be trouble-makers, their school attendance was a failure, better conducted schoolfellows and their parents have avoided them. "Outsider” attitudes may have been acquired directly from parents. The feeling of being wronged, a poor financial situation,

few possibilities of meaningful and recreative ways of using spare time, and a poor cultural environment give rise to feelings of being an outsider in an affluent society.

The current situation may be described as a field of force where a person*s character is only one of several factors deciding how the person in question will act. Character or behavioural disposition is a consequence of social learning, the reinforcement of behav- ioural tendencies and inborn needs, type of up-bringing and social models as well as what is expected of a person. The more a person has internalized norms, the smaller will be the influence of situational factors on how he will act when tempted. If he has not succeeded in acquiring internal control over his behaviour, situational factors will be of great influence. The attraction of the for- bidden action, self-respect, pressure by com- panions, risk of detection and self-control (impaired, perhaps, by alcohol) are then important situational factors.

Results Background factors

The matching factors, socio-economic group and type of family (complete or incomple- te), were found to have only slight relation to membership in a B- or K-group, and to later development during the follow-up peri- od. The same is true of standard of dwelling, material and cultural standard. There are a few B-boys with a deplorable background in these respects, but most of them live in relatively good dwellings, are in acceptable economic circumstances and have good so- cial status. Overcrowding and narrow means also occur among the K-cases. The boys in sequence class 9 are in poorer circumstances than the boys Who have not relapsed into crime (sequence class 2). Nevertheless, they are not a pronounced socially handicapped group measured by these variables (see fig. 12.1). The registration of parents for crimi- nality or abuse of alcohol is as common in the B- as in the K-group. The parents of the

B-boys, however, have been registered rather more frequently, and for more serious cri- mes. Most remarkable is that the develop- ment of their boys is so much worse than that of the K-boys. For the latter, the registration of the parents does not seem to have had a negative effect on development. In the B-group, on the other hand, we find relation between the registration of parents and criminal development in the boys.

The consumption of alcohol by the pa- rents is about the same in the B- and K-group. Disturbing reactions to alcohol occur more often in the homes of the delinquent boys, however. The relation between parents” abu- se of alcohol or registration for crime and the steps taken by the child welfare authori- ties is astonishingly weak.

Other variables that did not provide any relevant information are parents” mutual relations, the religious attitudes and customs of the home, permanence of residence and public care of the boy in a foster-home or childrenis home during infancy. Among those who had been cared for by society, however, are fifteen boys who were taken care of for more than a year for "environ- mental reasons”. These measures did not have the desired effect. Of these boys, twelve relapsed into crime after their eight- eenth birthdays in spite of different meas- ures on account of criminality before the age of eighteen years.

The K-groups cannot, as far as external factors are concerned, be regarded as an ideal group according to the variables de- scribed in the present chapter. They contain families living overcrowded, who have been at variance with the authorities, and had illegitimate children, or children born too early—according to convention.

Nor are the B-subjects so unfavourably situated as is often maintained in the crimi- nal-political debate. There are undoubtedly boys with deplorable backgrounds, with muddled family situations, poor financial conditions, sojourns at children's homes, overcrowding, and criminality in the famil- ies. But most of the boys belong to families

with normal or good dwelling standard and a good financial situation. In the welfare state we have managed to eliminate slum areas and overcrowding to the extent we had 30—40 years ago, and still juvenile delin- quency persists or is increasing. Were these factors only contributory or superficial ones? Must we seek the real ”causes” of juvenile delinquency in other variables? We may suspect the "spirit of the times” and changes in attitudes. The effect of these on boy criminality cannot be elucidated by this investigation. Let us, instead, enter homes to see if an explanation can be found there.

The boy at home

The external childhood environment is rath— er similar for the B- and K-boys. The variables measuring association within the walls of the home differentiate significantly the B-groups from the K-groups in both the pilot study and the main investigation.

In the follow-up it was primarily the scale values that corresponded to the poor situ- ations which emerged in the distribution into sequence classes (fig. 13.1). One gets the, impression that it does not matter much if conditions are rather good or very good, the main thing is that they are not really bad.

It is remarkable that corporal punishment is so often resorted to as a bringing-up method in both the B- and K-groups, partic- ularly during children's infancy (table 13.6). This method has been shown in one inves- tigation after another to have little positive effect; in fact, the effect may even be the opposite of that intended. The B-boys, who were subjected to such punishment far more frequently, often with striking-weapons, have in many cases been faced with a dismal future. The more violent the corporal pun- ishment the poorer the development. Among the K-boys, with their warm relations to parents, corporal punishment has not had the same fateful consequences as for the B-boys.

Emotional relations have not the same distinct connection with criminality and

development towards criminality as compan- ionship, supervision and care. Really bad relations have been shown to be rare, how- ever, among the boys who do not relapse into or commit crime, while such relations are the rule for almost half of the boys who relapse into crime in spite of supervision or public care due to criminal conduct.

The boys in the control groups have spent and still spend much time in the company of their parents. Companionship is meaningful, with common interests, more often than in the B-groups. Affection and care contribute towards creating a good home atmosphere. The parents care for their children, and take interest in their well-being, find out where they spend their time, and often have suitably high, but firmly expressed and consistently asserted demands. They are neither rigid nor lax, but are willing to discuss. Reactions to breaches of rules may be strong, and the parents may, at times, have resorted to corporal punishment, but not often or brutally, nor with striking- -weapons. This has probably never been necessary, for the boys satisfy their parents, demands on behaviour at home and on conduct in school.

For most of the K-boys (80 per cent) the home environment was judged to be rather good. But it is only exceptionally a question of really ideal families. The homes are ordinary ones, often slightly dull and un- irnaginative. But the members of the family are fond of each other. The parents concern themselves with their children and give them the support they need.

The boys who, since the investigation occasion, have committed crimes usually have poorer scale values in the variables and are more like the B-boys than those who have never been convicted for registered criminality.

The criminal boys present a picture that is negative in relation to that of the K-boys. Companionship with parents is poor. Home is a place where one eats and sleeps. There is not much care and little companionship during leisure hours. The boys are often

out” without attention and control. 'The parents sometimes ask what they do tnd where they have been in an attempt to control them, but they often get lies or half-truths in reply. The demands made on the boys are often arbitrary, inconsistent and low. Breaches lead to corporal punsh- ment, often and severe, for the boys seldom satisfy even the low demands made on them. They smoke, ride their mopeds, do not ccme home in time and often misbehave in school.

Relations to parents are aggressively lcad— ed. The same is true of the parents” relations to the boys. Dreariness characterizes the atmosphere of the home, and in half of the cases the home environment has been judged to be really bad.

The boys who do not relapse into crme (sequence class 2) have scale points gererrlly the same as the K-boys in the variables describing the home environment, except in "observance of parents” demands”, in wl'ich they show much poorer adjustment. Thus, they are quite ordinary boys with good home situations on the whole, but perraps a little more rowdy and disorderly thar. most boys and a little more crirninally rctive, according to their own accounts (crimnality index) than most others. They have been caught by the police, but their up-brnging and their affectionate home envirorment give them possibility and the will to oaserve rules of conduct prescribed, and to corform to the norms of society (fig. 13.1).

Of the boys forming sequence cirss 9, those who have relapsed into crime time after time, been placed in homes and irstitu— tions outside their own homes, and stil been detected in crime, 90 per cent have failed, on the whole, to satisfy their pzrents' demands (compared with 16 per cent )f the K-boys). Most of them have a poor, tismal home environment. More than half of them have had a low degree of care, poor cmtrol and little companionship with parentsThey seldom have affectionate relations witl their parents and are often subjected to coporal punishment. Have these boys had anypossi- bility or reason to renounce their crrninal

activities or to abstain from the company (though vulgar and brutal) of the criminal gang in exchange for poorly rewarded con- formity? They have earlier been the victims of aggression and enmity from adults, never learned how to behave and have therefore met with negative reactions which probably made them feel despised and rejected—out- siders.

The hypotheses on which the variables in this chapter are based have all been confirm- ed by the results, both those emanating from social learning theory and those concerned with the development of outsider attitudes.

Up-bringing

The home environments of the B- and K-boys respectively could be described with a rather high degree of certainty with the variables mentioned above. This description is, unfortunately, a picture in black and white, although there really are, in both groups, all Shades from black to white, but in different proportions. It is therefore important to make an attempt to differen- tiate groups of boys within the B- and K-group.

By the help of latent profile analysis, four profile classes were found in the pilot study and three in the main investigation, all of which describe different up—bringing situ- ations (figs. 14.1 and 14.2).

The first profile class, Pfkl ], implies a "bad” up-bringing situation. Parents and sons associate as little as possible; the boys eat and sleep at home but otherwise spend most of their time "out”. Supervision and care, and control over what the boys do is poor. The parents have low demands and are inconsistent. Failure to satisfy demands is punished by corporal punishment. Emotion- al relations with parents are poor, the atmosphere of the home aggressively charg- ed. The boys themselves repudiate the way in which they are brought up.

The second profile class, Pfk12, is the opposite of the first. Parents and children are often together and have common spare-

time interests. Parents concern themselves with their sons, check where they are and what they do. They have higher and more distinct demands and react consistently, but without corporal punishment—a fault is dis- cussed. The whole atmosphere of the home is one of affection and warmth.

The third profile class, Pfkl 3, occupies an intermediate position in most of the vari- ables. In the pilot study it is characterized by a low degree of supervision, in the main investigation by a high frequency of corporal punishment.

In the pilot study still another profile class was present, Pfk14, which is a still graver variant of Pfkl ]. Control and consist- ency are practically non-existent. Parents make no demands but react violently and with corporal punishment to transgressions. Emotional relations with parents are poor.

Pfkll and 4 and 1 and 3 respectively dominate in the B-groups. Most of the K-boys have had a "good” up—bringing. "Bad” or "erratic" up—bringing (Pfkll and 4) are rare in the K-groups and never occur in social groups ] and 2.

The way in which children are brought up is not only important for whether they are caught by the police or not, but to a far greater extent for their later development (fig. 14.4). Among the K-boys never regis- tered for crime, Pfkl 1 and 4 are extremely rare. Among the B-boys, who have not relapsed into crime, "good” or "ordinary” up—bringing (Pfkl 1 and 3) is most common, while in sequence class 9 (crime after the age of eighteen years in spite of public care for criminality before eighteen) up-bringing is most often "bad”, i.e. inconsistent, without supervision, with corporal punishment as means of correction, and without affection- ate relations to parents.

An attempt was made in the pilot study to classify the boys according to how pa- rents behaved towards them (demands, con- sistency in reward and punishments and reactions to transgressions). The classes were outlined and modified at the confrontation with the material wholly according to theo-

retical considerations. This classification proved to be superior to latent profile analysis in the separation of B- and K-groups and differentiation between the sequence classes.

The categories obtained were called "mild and firm”, "mild”, ”strict”, "lax” and ”er- ratic” up-bringing. In the first three the parents acted consistently. "Mild and firm” and "mild” are of a democratic nature. Demands are suitably high or low. Transgres- Sions are discussed. "Strict” up-bringing is of an authoratitive nature, with great demands; demands on Obedience and violent reactions to transgressions.

In the last two categories, "lax” and "erratic" up-bringing, the parents act incon- sistently. "Lax” up-bringing makes no de- mands, it is a laissez-faire up-bringing. In the "erratic" up-bringing, demands are low and combined with corporal punishment or abu- sive reprimands. There is only one boy of the latter type in the K-group! None have had a "lax” up-bringing. ”Lax” or "erratic" up-bringing, on the other hand, is represen- ted in almost half of the B-cases (table 14.11). Thus, it has been possible to obtain a "characteristic” which practically half of those detected in crime have, and not only that, up to 97 per cent of them relapse into crime. More than half of them are found in sequence classes 7 and 9, i.e. have relapsed into crime after supervision or public care to reform them. These combinations of varia- bles have a prediction ability that is rare in social science research.

The two "mild” methods of up-bringing and the ”strict" one lead to conformity and Obedience to laws. One half of the K-boys have had a ”mild” and the other half a "strict” up-bringing. In addition, practically all the boys who have not relapsed into crime belong to these categories.

Both the profile classes describing the up-bringing situation and the categories of up-bringing methods are clearly related to ability to adjust to parents” demands. Boys who have been "well” brought up find it easy to accommodate themselves to parents”

demands. The badly-brought up boys often ignore prohibitions or wishes and are openly defiant. A "mild” up-bringing is superior to a "strict” one when it is a question of observing demands. A "lax” or **erratic” up-bringing results in defiance and disobedi- ence.

The whole home environment has been judged to be harmonious, affectionate and warm for the well-brought up boys. Their attitudes to their own up-bringing are also much more positive. Boys who have had a "mild and firm” up-bringing have not given any negative judgment on their up—bn'nging and have very good relations to their pa- rents. In these respects it is superior to a "strict” up-bringing.

Classifying the boys on the basis of the way in which they have been brought up has made it possible to find an explanation of why B-boys with high criminality (criminali- ty index) are far less successful than K-boys with the same high level of criminality. We have also found an explanation of why sons of anti-social parents in the K-group succeed better than sons of anti-social parents in the B-group. The K-boys have been brought up in another way. By a consistent and sensible up-bringing they have learnt to control their irnpulses and to foresee the effects of their actions, their surroundings have become structured and they have some control over punishment and reward. By this it has become possible for them to modify their behaviour, to pull themselves together, in a way that is impossible for the "laxly” or **erratically” brought up boys.

The "lax”, laisser-faire up-bringing and the ”erratic” up-bringing mark the boys in an unmistakable way. Unkempt or even directly neglected, they attract attention. They are irresolute, meddlesome and always ”up to some devilry”, as one of them said. Nor can they disarm neighbours' disapprov- al, for example, by apologizing politely, and are therefore more frequently reported to the police. Continual conflicts with adults may lead to feelings of being outsiders, so that measures taken by the police and

actions by the child welfare authorities are interpreted as rejection. They neither will nor can accommodate themselves to admoni- tions, nor obey instructions.

The analysis of the material from the main investigation also shows that good relations to parents are not sufficient as crime-preventing factors. It is not enough to be fond of and understand. Direct help, care, supervision and predictable reactions by parents are also necessary.

The boy in school

In school a child is, for the first time, confronted with serious demands made by society; demands on punctuality, co-opera— tion, Obedience to rules and so on. The school, therefore, acts as litmus paper, "re- flecting the acid test of the Child's success or failure in his first attempts to cope with the problems of life by a restrictive, impersonal society and code” (Glueck, 1950, p. 269). Failure in school, from the angles of scholas— tic achievement and behaviour, has been shown to be closely associated with criminal- ity in the present investigation, too.

At the investigation, far more B-boys than K-boys were in remedial classes. The con- tinued development of these boys has not been favourable. Three-fourths of them have committed crimes after their eighteenth birthday, in spite of probation or public care before they were eighteen (sequence classes 7 and 9).

The B-boys are also at a somewhat lower intelligence level than the K-boys. During the follow-up period it was found that K-boys with an intelligence level just below normal for Stockholm boys have the greatest percentage registered for crime. A normal Swedish material has shown that this group is particularly criminally active. In the B- -group, on the other hand, it is the intellec- tually weakest who have had the most unfavourable development. Almost half of them have committed crime after the age of eighteen years, in spite of public care for criminality prior to their eighteenth birth-

Even when consideration is paid to intelli- gence, the B-boys have lower achievement and a lower level of ambition. The social ambition level of the home and parents is also lower than for K-boys. The differences in ability to meet demands on order and to obey school rules are greatest, however. The B-boys frequently play truant and for long periods. Those who began crime when young started playing truant during their early years at school. Truancy, except for absence from occasional lessons, is uncommon a- mong the K-boys. Most of the B-boys have problems at school, which only few of the K-boys have (fig. 17.1). As many as 75 per cent of the boys in sequence class 9 have had grave and expressed problems with their school attendance, while the corresponding figure for the boys who do not relapse into crime is only 10 per cent, and for the K-boys only 4 per cent.

The school is very clearly an extremely important factor for social development. How great a part of failure at school is due to home environment and up—bringing?

Of the boys in the remedial classes, 71 per cent had had a "lax” or "erratic" up- -bringing. The B-boys at a low level of intelligence had been brought up "laxly" or "erratically" twice as often as the boys on a level of intelligence higher than normal, which may explain the poor development of the former. They are boys doubly handi- capped; they are poorly gifted and socially badly trained.

Boys who had been brought up ”laxly” or "erratically" had no plans for further theoreti- cal education and only few (6 out of 65) succeeded in adjusting themselves acceptably to the demands of the school. Obviously they started school very badly prepared. There are indications, however, that the boys who, in spite of their handicap, manage to adjust themselves to school also succeed better in respect of observation of laws later in life. Since this group is such a small one, caution must be observed when conclusions are being drawn.

That later development is not dependent on up—bringing alone can be seen most clearly in the B- and K-boys who were brought up ”mildly" or "strictly”. Most of them managed to adjust well to school, but those who, in spite of their up—bringing, had problems (were unmotivated, played truant or broke rules) have, during the follow—up period, been registered for crimes far more often—in spite of various measures by socie- ty—than those who had got a good start at home and who also had good experiences during their school life. The results show that the school has a very important role to play, that the school can be the stumbling- -block that trips up young people, but that the school can also counteract the harmful effects of various home factors by giving the students an opportunity of being successful and a feeling of well—being. The results also show that there are students who come to school so socially untrained and therefore with such a handicap that they need the direct, conscious support of teachers (and schoolfellows) to make their school attend- ance at least moderately tolerable, and so that their development will not lead them to the conflicts with society that form the criteria in the present investigation.

In the circle of companions

No differences can be found between the B-group and the K-group in respect of number of companions, occurrence of best friend, membership in groups, etc. Within the groups, however, the situation varies greatly. In both groups there are recluses who keep to themselves, boys who have a few "best friends”, or boys with a large circle of acquaintances who function as a group and also have other friends. Many companions and a wide circle of acquaint- ances are, however, rather more usual in the B-groups.

The extent and quality of the association with peers differs greatly, however, between the two groups. Practically all the B—boys spend most of their time with peers. They

know many, and do not seem very particular with whom they associate. They are change- able. Their groups are loose with rather poor unity and do not concern themselves with anything special.

The K-boys rather choose certain compan- ions with whom they associate. If these are not at home, the K-boys return to their own homes, while the B-boys go to find someone else. The K-boy groups are more united and often have common activities or a goal in their association.

The B-boys are most usually together with the companion who is most handy. In one—fourth of the cases in which the B—boys had a companion in the crime which placed them in B-groups, the acquaintanceship was quite transient. B-boys make no demands on their companions” characters, and often de- liberately avoid what they call "dullards".

Parents seldom know with whom their boys associate, or are negatively inclined towards their companions. This may be justified, for B-boys frequently have companions whom they know have criminal records. The more criminal a boy is, the more likely it is that he has criminal companions. Birds of a feather flock together, for B—boys often choose criminal friends and K-boys friends with low criminality, regardless of whether they live in a criminally high or low risk zone or not. The B-boys are also greatly dependent on their companions, judgments, and agree to actions they would prefer not to perform, just because their companions want them to. In the choice between protecting a compan- ion or reporting to the police, they choose loyalty to their comrades. The more criminal they are, the more impossible it is for them to "split”.

The K-boys "choose” their companions in another way. They avoid those "who smoke and sniff thinner” and ”rowdy” peers and are seldom aware of any criminality among their friends. Nor are they so dependent on their companions, judgment, but they can allow their own wishes regarding games to take second place for the sake of unity. Many K-boys choose without any hesitation

to tell the police what they know, and often justify this by asserting that it is also best for the one who has done something wrong.

Popularity or comrade status does not differentiate between the groups.

In contrast to the up-bringing variables and the school adjustment variable, the variables describing the companionship situ- ation—criminality excepted—have only weak association with criminality during the follow-up period. Companionship environ- ment is of very great significance in the special situation. What peers a young boy has and how he manages contacts with them are very important for the boy. Thus the companionship situation can provide clues to why some boys are caught. During the years following school attendance, however, the boy*s situation alters in many ways. He finds himself in new contexts and among new companions. The group of companions becomes of less importance, at the same time as contacts with the opposite sex increase.

The great determining role played by up-bringing is emphasized when it is compar- ed with criminality in the group of peers. A "lax” or "erratic" up-bringing combined with criminal peers leads unfailingly to an anti-social career. But the situation is not much better if the peers are "well-behaved”. On the other hand, ”mild” or "strict” up-bringing results in the long run in Obedi- ence to laws, even though the companions are criminal. Criminal companions may cause the boys themselves to become crimi- nally active and get caught, but their good up-bringing and cordial relations to parents make it possible for them "to pull them- selves together”. They are able to satisfy their needs in other ways, and they have good reasons for doing so.

Failure in school is also an important factor, the significance of which is far greater than that of criminal peers. An unsatisfactory up-bringing leads to lack of success in school and a choice of criminal peers. Failure in school in spite of a good up-bringing increases an individual's vulner-

ability, even though his companions are "well-behaved” (table 16.4).

Spare time

B—boys often find it difficult to find suitable spare-time activities. This is especially true of those who are brought up ”laxly" or "petulantly". They have small possibilities of exerting themselves in constructive games or activities. They are restless and find it difficult to fit into a group of companions. They seldom have hobbies, and read few books (possibly comics), but devote them— selves to exciting, inflammatory activities, or stand passively or sit talking, waiting for "something to turn up”. They begin smok- ing early and often drink beer, wine or spirits together with their companions. About 20 per cent of them drink so much that the term "abuse of alcohol” is not out of place.

K-boys are more interested in stamp-col- lecting and the like, reading books, music, athletics and so on. They nearly always know what to do. They have many interests. Sometimes they drink wine or other alcohol- ic beverages, but only on special occasions together with the family. Only few of them smoke.

Spare-time activities, like the companion- ship situation, have only weak relation to the later development of these boys. They are, however, like contacts with companions, very important in the current situation.

In spite of an equally good up-bringing, B-boys have worse companions and their spare time activities have poorer qualitative content. These are factors that may have contributed towards the high degree of criminal activity, and to their being "observ- ed”, which increases the risk of their being

caught .

Abuse of alcohol and drugs, and crimes of violence during the follow-up period

At a scrutiny of the official statistics, notes were made of all information suggesting

abuse of alcohol and drug addiction, as well as data on crimes of violence from the investigation occasion up to the end of the follow-up period.

When the first crime was committed, only 3 per cent of the criminal boys were under the influence of alcohol. Impulsive and uninhibited as they were, they hade no need of "Dutch courage". During the follow-up period, on the other hand, crimes committed under the influence of drink are common. Of the crimes of violence, 70 per cent were assault in conjunction with drunken brawls.

The boys in the main investigation have been divided into four groups: "pure” K- -cases. and "pure” B-cases (boys without any data on abuse of alcohol or drugs or crimes of violence), B-cases with only data om abuse of alcohol, and B-cases with different combi- nations of data on crimes of violence, abuse of alcohol and drug addiction (fig. 18.1).

The ”pure” B-cases differ from the "pure” K-cases in that they have a greater proportion badly brought up, who have poor emotional relations with parents, and who cannot satisfy their parents* demands, and who fail in school. B-boys with abuse of alcohol have consistently poorer initial situ- ations, but differ significantly from "pure” B-cases only in respect of truancy and adjustment to school.

B-cases in the alcohol, drugs and violence groups had the worst initial situation on the occasion of the investigation. The greatest differences are between method of up-bring— ing and adjustment to school. Most of those in the heavily loaded group were brought up "laxly" or "erratically". They were quite unable to satisfy their parents, demands and failed totally in school.

Of the 28 drug addicts, only one boy had a completely positive home environment and a completely satisfactory companion situ- ation. Drug addicts have, in some respects, had a worse initial situation than the others. It is not difficult, however, to find B-boys with the same bad initial situation on the occasion of the investigation, but these have, to a greater extent, had a more favourable

development. Drug addiction has been the stumbling-block that definitively stopped the pro-social development of these 28 boys. The results of this and other investigations show that fear of "ccmtamination" is exag- gerated. Abuse of drugs seldom strikes at random. Drug addicts are most often recruit- ed from groups already socially handicapped and have earlier had adjustment difficulties.

Inledning till variabeldefinitioner (kap. 3)

Elmhorn, K., 1969

”En variabel är ofta en numerisk graderad sammanfattning av ett visst antal kompo- nentskattningar. Eftersom varje skattning oftast har en möjlig variationsbredd på 5 poäng, ökar antalet kombinationsmöjligheter hastigt med antalet inblandade komponen- ter. Höga och låga värden väger härvid upp varandra enligt skiftande mönster. Vid hop- vägningen tillmätes olika komponenter olika vikt. Främst beror vikten på uppställda hypoteser om komponenternas betydelse och samband med variabeln i fråga. När komponenterna samverkar på olika sätt på olika nivåer, inverkar även detta på hopväg- ningen. Viss hänsyn tages också till i vilken skattningsgrad komponenten förekommeri det enskilda fallet, varvid extremvärden får något högre vikt än ”normalvärden”.

En viss variabelpoäng kan således vara uttryck för ganska skiftande förhållanden, som för att överhuvudtaget bli mät- och jämförbara, måste pressas in under en ge- mensam beteckning och graderas numeriskt. Detta sker via schematiseringar och förenk- lingar, som bär visst våld på råmaterialet och måste betraktas som ett rimligt pris för variablernas förmåga att beskriva ett större stycke av verkligheten än i och för sig mer korrekta detaljupplysningar.

Bedömningsskalorna är av tre slag, en S-gradig, en 3-gradig samt en som endast uttrycker förekomst eller ej. I princip gäller dessa skaltyper även för komponentskatt- ningarna, vare sig dessa redovisas eller ej.

I en 5-gradig skala betyder 1 inget, minska möjliga eller mycket litet. Betydelsen växlar således något, beroende på variablernas inne-

börd. På motsvarande sätt kan skalans andra ändpunkt, 5, omväxlande betyda synnerligen mycket eller mesta möjliga. Värdet 3 mot- svarar vad som antas vara normalt, här i betydelsen genomsnittligt i en normalpopu- lation. Kanske är det undersökningens sva- gaste punkt, att uppfattningen av vad som skall anses normalt, i brist på vetenskapligt underbyggda fakta, är helt beroende av bedömarens uppfattning om hur folk i all- mänhet har det i berörda avseenden. De återstående skalstegen, 2 och 4, bildar över- gång mellan det genomsnittliga och respek- tive extremvärden.

Poängbedömningen har till stor del utförts enligt uteslutningsprincipen och med negativ bevisföring enligt följande modell: 5 pers. i 2 r. 0. k., halvmodernt, överensstämmer inte med genomsnittlig standard i Stockholm. Det är något sämre men inte heller sämsta möjliga. Således måste förhållandet bedömas som 2 på en S-gradig skala med 1' som mest negativa och 5 som mest positiva värde.

Den 3-gradiga skalan användes i samband med variabler, där bedömningsunderlaget in- te tillåter mer nyanserade bedömningar. I viss mån gäller detta även om tillämpningen av den dikotomiska skaltypen, som dock oftast beror på att variabelns natur utesluter andra former för gradering.

Även om 3 och 5 betyder mesta möjliga inom respektive skalor, motsvarar de inte alltid det bästa möjliga till betydelsen. Detta är visserligen regel, men undantag finnes, där 3 och 5 betyder mesta möjliga av något negativt.”

l:]

Har

1. ja

nej

[___l

. pallat frukt? . plankat in på bio eller idrottsplats? . varit med om att panga gatlyktor eller

Awk)

10.

11.

12.

13.

du

tagit pengar hemma utan lov?

1 gång 2 gånger

Enkät om självdeklarerade brott (kap. 4)

3 gånger mer än 3 gånger

fönsterrutor med flit?

. varit med och slagit sönder parksoffor

eller förstört i telefonhytter?

. kört moped? . varit med om att förstöra saker på bilar,

motorcyklar, mopeder eller cyklar?

. varit med om att ta delar från andras

bilar, motorcyklar, mopeder eller cyk- lar? åkt med på cykel, moped eller motorcy- kel eller i bil som Du trodde eller visste var stulen? köpt cykel, moped eller någon annan sak, som Du visste eller trodde var stulen?

tagit saker eller pengar i affär eller snabbköp, när affären var öppen? tagit saker eller pengar hemma hos kamrater, i korridorer eller omkläd- ningsrum, i skolan eller på andra sådana ställen? utan lov tagit ut pengar på andras postanvisningar, som Du tagit eller hit- tat?

14. 15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

tagit någon cykel och behållit den?

utan lov ”lånat” en cykel utan att ställa tillbaka den där Du tog den?

tagit någon moped eller motorcykel och behållit den?

varit med om att utan lov ”låna” en moped eller motorcykel utan att ställa tillbaka den, där den tagits? varit med om att ta eller olovligt ”låna" någon bil? varit med om att göra inbrott i automat, eller försökt få ut pengar ur telefon eller gasmätare? varit med om att ta Dig in i källare, vind, verktygsbod eller barack för att ta något? varit med om att göra inbrott i bil för att ta något som låg i den? varit med om att göra inbrott i kiosk, affär eller lägenhet? varit med om att hota eller tvinga någon att ge cigaretter, pengar eller annat? varit med om att försöka stjäla handväs- kan från någon på gatan, i port, trapp- uppgång eller i tunnelbanan?

Intresseformulär (kap. 4)

Sätt ett streck under det som Du helst skulle vilja göra av de två saker som hör till varje nummer. Men Du måste välja, så stryk aldrig under båda sakerna.

10.

11.

12.

13.

14.

. Titta på fotbollsmatch

Spela schack

. Spela ishockey

Höra på plattor

. Titta på motortävling

Läsa reseskildringar

. Göra något i en klubb

Läsa serietidningar

. Se en musikfilm

Spela fotboll

. Spela gitarr eller piano

Gå omkring på gatorna och titta

. Se på ishockey Greja med motorer . Spela munspel ell. något annat instru- ment Titta på TV . Titta på fotbollsmatch

Spela ishockey Läsa reseskildringar Höra på plattor Titta på motortävlingar Göra något ien klubb Spela fotboll Läsa serietidningar

Se en musikfilm

Spela gitarr eller piano Greja med motorer Gå omkring på gatorna och titta

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

Se på ishockey Spela munspel ell. något annat instru- ment Spela schack Titta på TV Titta på fotbollsmatch Läsa reseskildringar Göra något i en klubb Höra på plattor Titta på motortävling Spela fotboll Spela gitarr eller piano Läsa serietidningar

Se en musikfilm

Greja med motorer

Spela munspel ell. något annat instru- ment Gå omkring på gatorna och titta Se på ishockey Spela schack Spela ishockey Titta på TV Titta på fotbollsmatch Göra något i en klubb Spela fotboll Höra på plattor Titta på motortävlingar Spela gitarr eller piano Greja med motorer Läsa serietidningar Spela munspel ell. något annat instru- ment Se en musikfilm

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

50.

51.

52.

Spela schack Gå omkring på gatorna och titta Se på ishockey Spela ishockey Läsa reseskildringar Titta på TV Titta på fotbollsmatch Spela fotboll Spela gitarr eller piano Höra på plattor Titta på motortävlingar Greja med motorer Spela munSpel ell. något annat instru- ment Läsa serietidningar

Se en musikfilm

Spela schack Spela ishockey Gå omkring på gatorna och titta Se på ishockey Läsa reseskildringar

Göra något i en klubb Titta på TV Titta på fotbollsmatch Spela gitarr eller piano Greja med motorer Höra på plattor

Titta på motortävlingar Spela munspel ell. något annat instru- ment Spela schack Läsa serietidningar

Se en musikfilm

Spela ishockey Läsa reseskildringar

Gå omkring på gatorna och titta Se på ishockey

Göra något i en klubb

Spela fotboll Titta på TV Titta på fotbollsmatch

Greja med motorer Spela munspel eller något annat instru- ment Titta på motortävling Spela schack

Spela ishockey Läsa serietidningar

54.

55.

56.

57.

58.

59.

60.

61.

62.

63.

64.

Se en musikfilm Läsa reseskildringar Göra något i en klubb Gå omkring på gatorna och titta Se på ishockey Spela fotboll

Spela gitarr eller piano

Titta på TV Titta på fotbollsmatch Spela munspel eller något annat instru- ment Spela schack Höra på plattor

Titta på motortävling Spela ishockey Läsa reseskildringar Läsa serietidningar

Se en musikfilm Göra något i en klubb Spela fotboll Gå omkring på gatorna och titta Se på ishockey Spela gitarr eller piano Greja med motorer Titta på TV

I—anAI—l OOOUIN ENDONUJ v—nxlAp—c omUIN !— 5000.)

Har ni 1. tagit frukt utan lov iandras trädgårdar?

A. ja nej B. När?

före 15 år efter 15 år

ja nej ja nej

C. Hur många gånger? före 15 år efter 15 år

2. skolkat i skolan? . tagit pengar utan lov i hemmet? 4. varit med om att förstöra något av följande, själv eller ihop med andra: gatlyktor telefoner i hytter telefonhytter parksoffor brandskåp trafikmärken planteringar i parker? D)

5.

11. 12. 13.

14.

Brottsenkäten vid vpl-inskrivningen (kap. 6)

varit med om att förstöra något av följande, själv eller ihop med andra?

fönsterrutor andras trädgårdar staket

delar av hus

cyklar motorfordon

saker i andras hem?

. fuskat i skolan? . försökt något av följande:

ta sig in på bio eller idrottsplats utan att betala

smita från betalning på konditori eller har eller restaurang smita från betalning på spårvagn eller buss eller tåg?

. tagit pengar från någon annanstans än i

Ert hem?

. talat osanning? . försökt få ut pengar på post eller bank

med hjälp av falsk namnteckning? tagit cykel? tagit moped eller motorcykel? varit med om att själv eller ihop med andra ta bil, som inte tillhört Er egen familj, eller om Ni var flera, inte heller någon av de andras familjer? Köpt något av följande fordon, som Ni visste eller trodde var stulet:

cykel moped motorcykel

15. köpt något annat än i 14, som Ni visste eller trodde var stulet?

16. använt — utan att köpa — något av följande fordon, som Ni visste eller trodde att någon annan stulit:

cykel moped motorcykel bil?

17. tagit saker i något av följande:

kiosk affär snabbköp varuhus?

18. tagit saker på andra ställen än i 17? (Obs andra saker än cyklar och motor- fordon) 19. själv eller ihop med andra varit med om inbrott i något av följande, antingen Ni tog något eller ej:

källare automat arbetsbod vindskontor?

20. själv eller ihop med andra varit med om inbrott i något av följande, antingen Ni tog något eller ej:

kiosk affär lager lägenhet?

21. själv eller ihop med andra varit med om väskryckning? 22. själv eller ihop med andra varit med om att hota eller tvinga någon att lämna ifrån sig pengar, eller något annat? 23. själv eller ihop med andra varit med om att misshandla någon?

24. kört motorfordon når Ni hade druckit sprit? 25. köpt narkotika? 26. sålt narkotika? 27. anlagt eld med avsikt att åstadkomma skada av något slag? 28. besvarat ovanstående frågor sannings- enligt?

Redovisning av jämförelsen mellan uppgifter om brott tagna ur polisens register och brott deklarerade av pojken iB-enkäten vid vämpliktsinskrivningen

B-Prov K-Prov B-Hus K-Hus Antal B-enkäter, besvarade av personer, som återfinns i polisregistret 24 4 117 8 Antal personer, som uppgivit fel tid för 2 0 16 1 brottet 8 % 0 % 14 % 13 % Antal personer som nekat till av poli— 2 0 12 1 sen registrerat brott 8 % 0 % 10 % 13 % Antal personer som ej deklarerat av polisen registrerat brott därför att det ej täckts av frågorna eller av 8 3 31 3 annan förklarlig anledning 33 % 75 % 26 % 38 % Antal registrerade brott som förnekats 5 0 19 2 Antal registrerade brott som ej 6 %' 0 %l 4 %' 22 %1 täckts av frågorna eller vars förne- 22 3 24 2 kande kan förklaras 24 %' 21 %' 5 %” 22 %' Summa registrerade brott som deklarerats 63 11 401 5 70%1 79 %' 90%' 56 %'

' Av antalet reg. brott.

B-prov K-prov B-hus K-hus n=42 n=42 n=150 n=53 Redan inskrivna 12 29 % 10 24 % 2 1 % 3 6 % Avlidna 1 2 % — 5 3 % — Inskr. annat 10, flyttat 3 7 % » 3 7 %, 16 11 % 5 9 % Frikallade utan inställelse 2 5 % — 3 2 % 2 4 % Missade av annan anledn. — — 7 5 % — 18 43% 13 31% '33 22% 10 19% Bortfallet uppdelat på strata (kvarvarande inom paren tes) Provundersökningen Huvudundersökningen Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 Hel_ _ B 3 (3) B 5 (13) Hel B 6 (32) B 12 (46) famrlj K 4 (3) K 4 (12) familj K 3 (15) K 3 (15) Splittrad B 4 (1) B 6 (7) Splittrad B 5 (18) B 10 (21) familj K 2 (3) K 3 (11) familj K 2 ( 4) K 2 ( 9) Totalt * B 18 (24) Totalt B 33 (117) K 13 (29) K 10( 43) Ålderll—13 år B 6 (15) Ålder 11—13år B 15 (54) K 4 (17) K 5 (19) Ålder 14—15 är B 12 ( 9) Ålder 14—15 är B 18 (63) K 9 (12) K 5 (24) Bortfallet (B-enkäten) uppdelat på sekvensklasser B-Hus Före 18 år Ej brott Endast Flera ut- Över- Samhälls- debut + redningar vakning vård utredning Sekvens- 0 2 4 6 8 Ej brott klass efter n=41 n=14 n=17 n= 4 18 år 4 0 3 2 9 Sekvens- 1 3 5 7 9 Brott klass efter n= 6 n— 7 n=20 n=36 18 år 2 1 2 14 19 ' Fem personer avlidna. 281

Antalet bvn-utredningar i anledning av brott per individ fram till myndig ålder.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 12 2

B-Prov N = 41 3 16 11 2 4 3 — — 2 — — _— 41 K-Prov N = 42 35' 52 1 — l — _ _ _ _ _ _ 42 B-Hus N = 145 9 46 23 25 13 15 7 4 1 — 1 1 145 K-Hus N = 53 40 73 1 3” 2 — — — — _ _ _ 53 Medeltal utredn./pers. B-Prov 2,19

K-Prov 0,24

B-Hus 2,73 K-Hus 0,40

' För 1 pojke finns registrering av brott hos polisen ' För 1 pojke har utredning skett enbart på grund av fylleri * För 2 pojkar har utredning skett enbart på grund av fylleri

Bilaga 8 Uppgifter från kriminalregistret om domar (kap. 7)

B-prov K—prov B-hu s K-hu 5 Totalt N=41 N=42 N=l45 N=53 antal dom ar Före 18 år: Villkorlig dom 3 1 4 l 9 Skyddstillsyn l — 1 _ 2 Fängelse — — 2 — 2 Ungdomsfängelse — — 1 — 1 Efter 18 år: Villkorlig dom 4 1 8 1 14 Skyddstillsyn 9 2 41 5 5 7 Fängelse 1 1 2 46 3 6 2 Ungdomsfa'ngelse 1 — 9 2 12 Antal personer med domar i krim. 16 4 56 5 registret (39 %) (10 %) (39 %) (9 %)

B-hus N=117 Före 18 år K-hu s N= 43 Ej brott Endast Flera Över— Samhälls- 2 debut + utredn. vakning vård utredning Ej Sekvens 0 2 4 6 8 brott klass B n=37 n= 14 n=14 n=2 n=67 äfgteårI — 3,84 3,64 5,50 5,50 4,19 K n=32 n=4 n=1 — — n=37 2,63 4,75 1,00 — — 2,81 Brott Sekvens- 1 3 5 7 9 efter klass B n=4 n=6 n= 18 n=22 n=50 18 år 4,50 3,83 6,39 9,82 7,44 K n=1 n=3 n= 1 =1 _ n=6 9,00 6,00 6,00 10,00 — 7,17

Provundersökningsgrupperna har uteslutits på grund av det stora bortfallet.

I huvudundersökningens sekvensklass 9 återfinns hälften av B-gruppens bortfall, 14 individer (jfr bil. 6). Detta utgör 39% av antalet i sekvensklassen. Av dem har 11 dömts till ungdomsvårdsskola, ungdoms- fängelse, fängelse eller skyddstillsyn med anstaltsvård. Brottsbelastningsmedelvärdet skulle troligen vara betydligt högre idenna sekvensklass, om dessa personer deklarerat sina brott.

Bilaga 10 Brottspoäng i registrerad brottslighet 1 1—18 år i de olika sekvensklasserna (medeltal) (kap. 8) B-prov N=41 Före 18 år K-prov N=42 Ej brott Endast Flera Över- Samhälls- 2 debut + utredn. vakning vård utredning Ej Sekvens- 0 2 4 6 8 brott klass B n=9 n= n= n=1 n=23 efter 0,00 1,57 8,67 108,00 7,43 '8 " :( n=32 n=4 _ n=2 _ n=38 0,00 1,25 — 8,50 — 0,58 Brott Sekvens- 1 3 5 7 9 efter klass B n=2 n=6 n= n=8 n=l8 18 år 0,50 4,67 14,50 33,63 18,17 K n=3 — — n=1 — n=4 0,00 — — 18,00 — 4,50 B-hus N=145 Före 18 år K-hus N= 53 Ej brott Endast Flera Över- Samhälls- 2 debut + utredn. vakning vård utredning Ej Sekvens- 0 2 4 6 8 brott klass B n=41 n=14 n=17 n=4 n=76 efter 0,05' 1,07 4,71 16,50 2,17 18 år K n=41 n=4 n=1 — — n=46 0,00 1,00 5,00 — — 0,20 Brott Sekvens- 1 3 5 7 9 efter klass B n=6 n= n=20 n=36 n=69 18 år 0,00 2,57 5,35 20,89 12,71 K n=1 n=3 n=1 n=1 n=1 n=7 0,00 2,00 2,00 3,00 8,00 2,71 ' 2 st. återfall strax efter debutbrottet som ingår i samma utredning som detta.. 230 SOU 1973: 25

Bilaga 1 1 Återfallsdata för proV— och huVudundersökningens B- och K—grupper (kap. 9) B-Prov B-Hus K-Prov K-Hus Återfall i br. ( 18 år 67% 63% 19% 17% Ej enstaka fyllerier Återfall i br. > 18 år 44% 48% 10% 13% Återfall totalt 78% 72% 24% 23% Brottspoäng vid 18 år M=12,5 M=7,l9 M=0,95 M=0,55 Reg. brott Självdekl. brottsbel. M= 6,33 M=5,58 M=3,04 M=3,42 an: s utredn./person M= 2,36 M=2,90 M=1,57 M=2,00 per hos bvn reg.person Förekomst i krim.reg. #3 8% 3 7% 10% 1 1% Antal domar/person M= 1,81 M=2,02 M=1,50 M=2,20 per 1 krim.reg. förekom. ' ' person Förekomst av alkohol— missbr. 44% 5 2% 10% 19% Antal anteckn. alk.- missbr./person M= 3,05 M=3,03 M=1,00 M=3,80 per plegson med anteckn. om a . Anteckn. om narkotika- bruk 7% 13% 2% 4% Antal nark.br. an- teckn/person M= 1,33 M=1,55 M=(1,00) M=(3,00) per %erson med nark. miss r. Förekomst av vålds- brott 27% 25% 0% 8% Antal anteckn. om våld/person M= 1,54 M=1,67 M=0,00 M=1,25 per person med vålds- brott Övervakning ( 18 år 20% 26% 7% 2% Samhällsvård > 18 år 21% 27% 0% 2%

(kap. 1 1) Bor med B-Prov K-Prov B-Hus K-Hus Hel Mor och far 24 58 % 23 55 % 95 63 % 36 68 % familj Adopt.mor, -fa.r 0 0 1 O 2 24 57 % 23 55 % 96 64 % 36 68 % Mor ensam 8 19 % 10 24 % 29 19 % 10 19 % Far ensam 1 2 % 1 2 % 2 1 % Splittrad Mor o. styvfar 8 19 % 8 19 % 14 9 % 6 11 % familj Far o. styvmor 1 1 % 1 2 % Fosterföräldrar l 2 % 5 3 % Mor-, farföräldr. 3 2 % 2 18 42 % 19 45 % 54 36 % 17 32 % Z 2 42 42 150 53

Splittrad familj Familjekonstellation B-Prov K-Prov B-Hus K-Hus född i.ä. M död 1 2 född i.ä. M död, (M) I född i.ä. F död 1 3 4 I född i.ä. F död, (F) 2 % 1 12 % 5 % 1 6 % född i.ä. F död, FF 0. FM 1 född u.ä. M ogift 2 4 I född u.ä. M gift (F) 1 5 % 4 14 % l 7 % 2 % född u.ä. adopt. av (F)+(M) 1 6 född i.ä. F. sep. 6 4 12 7 född Lä. F sep., (F) 7 2 9 4 född i.ä. M sep. 1 33 % 14 % 17 % 21 % född Lä. M sep., (M) I född u.ä. (F) sep. 3 född i.ä. F sep. (F) sep. 2 6 föddu.ä.flera(F) 11 2% i S% 5 ) 7% 2 l 4% 2 18 43% 19 45% 54 36% 17 32% Helfamilj född i.ä. förä. gifta 22 52 % 23 55 % 86 57 % 34 64 % född u.ä. förä. gifta senare 2 9 2 adopt. före 1 år 1 2 24 57% 23 55 % 96 64% 36 68% 2): 42 42 150 53 Fam. splittrad, ingen ny förändr. 8 19 % 8 19 % 18 12 % 8 15 % Född u.ä. bor ensam med M eller är adopt. 2 5 % 6 14 % 11 7 % 1 2 % Få förändringar 10 24 % 14 33 % 29 19 % 9 17 % Flera förändringar 1 2 % 2 5 % 11 7 % 2 4 %

M = biologisk mor (M) = styvmor, fostermor F = biologisk far (F) = styvfar, fosterfar

B K

Hyr lägenhet 133 89 % 51 96 % Bor ivilla 18 12 % 3 6 % Har inneboende 16 11 % 5 9 % Eget rum för pojken 45 30 % 18 34 % Modern lägenhet 122 81 % 45 85 % Halvmodern lägenhet 16 11 % 5 9 % Omodern lägenhet 12 8 % 3 6 % Pojken trivs med lägenheten 106 71 % 44 83 % Tveksamt om pojken trivs 30 20 % 4 8 % Pojken trivs ej 14 9 % 5 9 % Föräldrarna trivs med lägenheten 75 54 % 32 65 % Tveksamt om föräldrarna trivs 18 13 % 47 33 % Föräldrarna trivs ej 7 14 % 10 20 % Anledning till vantrivsel:

För liten 34 7 Omodern 7 73 % 3 67 % Annan olägenhet 5 2 Bråk med grannar 4 1

Tråkigt bostadsområde 4 ) 13 % 1 1 11 %

Vill ha villa 3 1 Vill bo på landet 2 2 Annat 4 1 Antal pers. per rum:

Högst 1 pers./rum 12 23 % 39 26 % 1—2 pers./rum 33 62 % 83 55 % 2—3 pers./rum 7 13 % 26 17 % > 3 pers./rum 1 2 % 2 2 % 234 SOU 1973: 25

Kontrollstyrelsens register

N Far Mor Syskon Någon Antal Antal (styvfar) fam.med1em reg./ anst. pers. plac. B-prov 42 10 24 % 1 2 % 0 0 % 11 26 % ] ej 3,14 2 K-prov 42 8 19 % 0 O % 0 0 % 8 19 % sign. 2,36 1 B-hus 150 45 30 % 5 3 % 7 5 % 49 33 % ; ej 3,47 6 K-hus 53 12 23 % 3 6 % 2 4 % 14 26 % sign. 2,33 1 Kriminalregistret N Far Mor Syskon Någon Antal Antal (styvfar) fam.medlem domar/ persm. pers. ovillk. domar B-prov 42 5 12 % 0 0 % 2 5 % 6 14 % ; ej 3,14 4 K-prov 42 4 10 % 0 0 % 0 0 % 4 10 % sign. 2,00 2 B—hus 150 39 26 % 4 3 % 9 6 % 48 32 % ) ej 1,96 37 K-hus 53 9 17 % 2 4 % 1 2 % 12 23 % sign. 1,51 4

Bilaga 16 Tidpunkt för och längd av placeringar i enskilt hem eller på barnhem före undersökningstillfället(kap. 12)

B-Prov K-Prov B-Hus K-Hus n=15 n=8 n=37 n=9 Antal plac./person 1,9 2,0 2,2 2,0 Antal plac. 0—3 år 7 5 20 3 Antal plac. 3—7 år 9 5 18 5 Antal plac. 7—us—tillf. 4 3 21 5 Plac. i >1 år 1 1 11 2 Plac. i 6 mån.—1 år 3 2 5 3 Plac. i (6 mån. 11 5 21 4 Plac. antal mån./pers. 4,7 6,9 20,3 7,0

+ K—hus) (kap. 13) hemmiljön (B-hus

Korrelationerna i B- och K-grupp skiljer sig inte på några väsentliga punkter, varför grupperna slagits ihop i denna matris.)

för 19 variabler som beskriver

Korrelationsmatris

&” := m u-e N 5 O. Bost Mat.

d Kult. foral

%”

stand. stand. Tillsyn

wpq N O 5: "||-> :*

E 336” ha

,, %%

(aga)

Fys. bestr. Reakt styrka Att : 'D 'D . .””

till

?: missbr. Rel 'ö'? _. &. P-

Emot hemkl. Hem- miljö

3 4 ©

_va—nwhoem

—.15 .39 —.07 .31 .54 —.51 .12 .32 .21 —.29 —.04 .33 .13 .63

203

—:46 443

Bilaga 18 Fördelning av profilklassernai strata (prov- undersökningen) (kap. 14)

Pfkl 1 = Dålig uppfostran Pfkl 2 = God uppfostran Pfkl 3 = Ordinår uppfostran Pfkl 4 = Lynnig uppfostran B-prov Profilklass Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 2 Hel familj 1 + 4 33 % 72 % 3 50 % 11 % 2 17 % 17 % Splittrad 1 + 4 60 % 62 % familj 3 20 % 31 % 2 20 % 6 % 2 1 + 4 62 % 3 24 % 2 14 % K-prov Profilklass Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 2 Hel familj 1 + 4 0 % 13 % 3 14 % 25 % 2 86 % 63 % Splittrad 1 + 4 0 % 29 % familj 3 60 % 29 % 2 40 % 43 % 2 1 + 4 14 % 3 29 % 2 57 %

Bilaga 19 Asocialitet i familjen — Uppfostran. Pfkl 1, 2, 3 och 4 (kap. 14) B—prov Pfkl 1 Pfkl 2 Pkkl 3 Pfkl 4 "dålig" ”god” "ordinär” "lynnig” Asocialitet 7 54 % 0 0 % 4 31 % 2 15 % Ej asocialitet 14 48 % 6 21 % 6 21 % 3 10 % 21 6 10 5 K-prov Asocialitet 3 33 % 2 22 % 3 33 % 1 11 % Ej asocialitet 1 3 % 22 67 % 9 27 % l 3 % 4 24 12 2

Bilaga 20 Fördelning av profilklasserna i strata (huvudunder- sökningen) (kap. 14)

1 = dålig uppfostran, 3 = medelgod uppfostran, 2 = god uppfostran

B-hus Profilklass Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 2 Hel familj 1 11 % 26 % 3 39 % 43 % 2 50 % 31 % Splittrad 1 35 % 61 % familj 3 30 % 29 % 2 35 % 10 % 2 1 31 % 3 37 % 2 32 % K-Hus Profilklass Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 2 Hel familj 1 0 % 6 % 3 0 % 44 % 2 100 % 50 % Splittrad 1 0 % 9 % familj 3 0 % 27 % 2 100 % 64 % 2 1 4 % 3 21 % 2 75 %

”Mild” eller "sträng" uppfostran (1—3)

Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3

Hel B 76 % B 52 % familj K 100 % K 94 % Splittrad B 70 % B 32 % familj K 100 % K 100 % Totalt B 56 % K 98 % Ålder 11—13år B 48% K 100 % Ålder 14—15 är B 64 % K 100 % "Slapp" eller "lynnig" uppfostran (4—5) Soc.gr. 1—2 Soc.gr. 3 Hel B 24 % B 48 % familj K 0 % K 6 % Splittrad B 31 % B 68 % familj K 0 % K 0 % Totalt B 44 % K 2 % Ålder 11—l3år B 52% K 0 % Ålder 14—15 år B 36 % K 3 %

Bilaga 22 Korrelationsmatris för 6 skolvariabler (B-hus + K- hus) (kap. 15)

(Korrelationerna i B- och K-grupp skiljer sig inte på några väsentliga punkter från varandra, varför grupperna slagits samman.)

2 3 4 5 6 1. B—K-grupp —.39 -.37 .37 —.42 —.54 2. Planer teor. utb. .33 —.39 .22 .41 3. Prestation —.32 .44 .53 4. Skolk —.47 —.70 5. Efterlevn. regler .76 6. Skolanpassning

Korrelationsmatris för 12 variabler som beskriver kamratsituationen (B-hus + K-hus) (kap. 16)

(Korrelationerna i B- och K-grupp skiljer sig inte på några väsentliga punkter, varför grupperna slagits samman.)

2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 1 —.06 .00 .26 —.42 —.39 .28 .28 —.44 —.43 —.30 .40 2 —.20 —.06 .04 .16 .00 .09 .04 .03 .01 —.02 3 .27 .12 —.24 .19 .11 —.01 —.02 .22 .16 4 —.12 —.25 .24 .15 —.28 —.22 .09 .32 5 .34 .01 —.20 .47 .24 .44 —.29 6 —.31 —.30 .36 .22 .34 —.48 7 .23 —.20 —.26 .03 .40 8 —.19 —.20 —.21 .38 9 .48 .35 —.41 10 .32 —.35 11 —.31 12 ] B—K 2 bästa vän 3 grupptillhörighet 4 kontaktspridning 5 kamratstabilitet 6 kamrataktivitet 7 kamratsamvaro 8 beroende av kamraternas normer 9 föräldrarnas kamratkännedom 10 föräldrarnas inställning till kamraterna 11 kamratkontakt 12 kamratkriminalitet SOU 1973125 243

(Korrelationerna i B- och K-grupp skiljer sig inte på några väsentliga punkter, varför grupperna slagits samman.)

2 3 4 5 6 7 8 9

1 B- K-grupp .47 .18 —.37 —.52 .40 —.27 —.49 .05 2 Prognos .24 —.66 —.73 .67 —.43 —.70 .40 3 Alk.missbruk i hemmet —.40 —.22 .18 —.03 —.15 .10 4 Totalbedömn. av hemmiljö .59 —.46 .36 .57 —.24 5 Skolanpassning —.52 .44 .64 —.34 6 Kamraternas krim. belastn. —.27 —.70 .49 7 Kamratkontakt .44 .01 8 Fritidens kval. innehåll —.46 9 Eget alk.missbruk 244 SOU 1973: 25

Litteraturförteckning

(Kursiverade siffror efter varje här upptaget arbete hänvisar till sida i rapporten.)

Adeba'ck, B. Sociala relationer i skolan. Del I, Örebro-projektet. Stockholm, 1969. Stencil.

44 Aronfreed, J. Conduct and Conscience. New York, London, 196 8. 15, 1 7, 18, 19 Aronson, E. & Mettee, D.R. Dishonest Be- havior as a Function of Differential Levels of Induced Self-esteem. Joum. of Person- ality and Social Psychology, vol. 9, 1968, s. 221—227. 25 Bandura, A., Ross, D. & Ross, S.A. Trans- mission of Aggression through Imitation of Aggressive Models. Journal of Abnor- mal and Social Psychology, vol. 63, 1961, s. 575—582. 15 Bandura, A. & Walters, R.H. Social Learning and Personality Development. New York, London, 1969. 15

Bandura, A. & Walters, R.H. Adolescent Aggression. New York, 1959. 135 Becker, H.S. Outsiders. Studies in the Soci- ology of Deviance. New York, London, 1963. 14, 21, 22, 26, 70 Berger, L. & Mc Gaugh, J.L. Critique and Reformulation of ”Learningtheory” Approaches to Psychotherapy and Neuro- sis. Psychological Bulletin, vol. 63, 1965, s. 338—358. 16 Bernstein, B. Social Class and Linguistic

Development. A Theory of Social Learn-

ing. Ur Halsey, Floud, Andersson (eds) Economy, Education and Society. New York, 1961. 1 01 Bondesson, U. Argot Knowledge as an Indi- cator of Criminal Socialization. Scandi- navian Studies in Criminology, vol. 2. Oslo, 1968. 186 Briar, S. & Pilavin, I. Delinquency, Situation- al Inducements, and Commitment to Con- formity, Social Problems, vol. 13, 1965. 23 Brock, T.C. & Del Giudice, C. Stealing and Temporal Orientation. Journal of Abnor- mal and Social Psychology, vol. 66, 1963, s. 91—94. 1 6 Bronfenbrenner, U. Två bamdomsvärldar. Barnuppfostran i Sovjetunionen och USA. Stockholm, 1972. 34, 92 Carlsson, G. Kriminalitetsprognos i kompara- tivt och historiskt perspektiv. Statistisk tidskrift, nr 4, 1969. 25 Carlsson, G. Stratifierade medeltalsjämförel- ser: en populationsmodell. Klientelunder- sökningen, Stockholrn. PM sept. 1969. Stencil. 84 Carlsson, G. Analys av undersökningsmate- rialet. Klientelundersökningen, Stock- holm. PM mars 1970. Stencil. 84, 85 Carlsson, G. Unga lagöverträdare 11. Familj, skola och samhälle i belysning av officiella data. SOU 1972: 76.

12, 13, 26, 53, 64, 83, 85, 88, 92, 93, 95, 98, 99, 103, 114, 155, 159, 162, 166, 168, 1 70, 1 79 Chapman, D. Sociology and Stereotype of the Criminal. London, New York, 1968. 13

Christie, N., Andenaes, J. & Skirbeck, S. A Study of Selfreported Crime. Scandi- navian Studies in Criminology, vol. 1, 1965. 87 Claster, D.S. Comparison of Risk Perception between Delinquents and Nondelinquents. The Journal of Criminal Law, Crirninol- ogy and Police Science, vol. 58, 1967, s. 80. 27 Cloward, R. & Ohlin, L.E. Delinquency and Opportunity. A Theory of Delinquent Gangs. Glencoe, 1960. 1 75 Draper, N.R. & Smith, H. Applied Regres- sion Analysis. New York, 1966. 86 Elmhorn, K. Bilaga till PM om kriterievariab- lets åldersberoende, 25.7.1964. Om för— sök till ålderskorrigering av undersök- ningskriterier. PM 19.9.1 964 och 2.1 1.1964. Klientelundersökningen. Stockholm. Stenciler. 4 7 Elmhorn, K. Faktisk brottslighet bland skol- barn. SOU 1969: 1. 47, 48, 57, 87, 95 Elmhorn, K. Översikt över det sociologiska avsnittet. Bilaga 2 till Unga lagöverträdare 1. SOU 1971:49 . 36, 1 74 Eysenck, H.]. Crime and Personality. Lon- don, 1964. 24, 154 Festinger, L. Wish, Expectation and Group Standards as Factors Influencing Level of Aspiration. Joum. Abnorm. Soc. Psychol., vol. 37, 1942, s. 184—200. 1 73 Forsström, K.E. Brottsligheten i siffror. Stockholm, 1965. 11

Frank, 0. En undersökning av några pojkars preferenser för olika intressen och syssel— sättningar. Statistiska institutionen. Stockholm, 1970. Stencil. 5 0, 1 92 Gibbens, T. CN. Psychiatric Studies of Borst— al Lads. London, 1963. 24

Glueck, S. & E. One Thousand Juvenile Delinquents. Cambridge, Mass. 1934. 92 Glueck, S. & E. Physique and Delinquency. New York, 1956. 24 Glueck, S. & E. Unraveling Juvenile Delin- quency. Cambridge, Mass. 1950. 24, 25, 92, 97, 116, 138, 151, 159, 173, 215

Glueck, S. & E. Family Environment and Delinquency. London, 1962. 14, 25 Gordan, K. & Nås, N.O. Ungdomsvårdsskole— elever. Socialstyrelsen redovisar nr 6. Stockholm, 1969. 92, 110, 159 Gordon, R.A., Short, J.F., Cartwright, D.S. & Strodtbeck, F.L. Values and Gang Delinquency. Am. Joum. of Soc., vol. 69, 1963, s. 109. 25 Grusec, J. & Mischel, W. Model's Characteris- tics as Determinants of Social Learning. Journal of Personality and Social Psychol- ogy, vol. 4, 1966, s. 211—215. 18

Grygier, T. Oppression. A Study in Social and Criminal Psychology. London, 1954. 20 Haglund, B. Bearbetning av elevenkät K 1971, Örebroprojektet, 1971. Stencil. 59 Hartshorne, H. & May, M.A. Studies in the Nature of Character: vol. 1. Studies in Deceit. New York, 1928. 19, 25 Hauge, R. Kriminalitet som ungdomsfeno- men. Stockholm, 1971. 25, 174, 1 78, 195 Hellberg, 0. ”Debut och återfall i brott”.

Kap. 10 i Unga lagöverträdare I. 81 Henricson, M. Tonåringars normer och normklimat. Örebroprojektet. Stockholm, 1971. Stencil. 25, 26, 1 74 Hirschi, T. Causes of Delinquency. Berkely and Los Angeles, 1969. 20, 25, 26, 87, 88, 113, 116, 159, 162, 1 73, 1 74,187, 195 Hsu, F.L.K., Watrous, E.G. & Lord, E.M. Culture Pattern and Adolescent Behavior. The International Joum. of Social Psy- chiatry VII, 1961, s. 33—53. 1 7 Humble, K. & Settergren, G. Progress Re- port. Psykologiska avsnittet av 1956 års klientelundersökning rörande ungdoms- brottslingar, 1965. Stencil. 99 Jaakkola, R. Social Background and Crirni— nality. Kriminologinen Tutkirnuslaistos. Helsinki, 1966. 87 Jonsson, G. Delinquent Boys, Their Parents and Grandparents. Köpenhamn, 1967. 20, 92, 97, 112, 116, 155 Jonsson, G. & Kälvesten, A—L. 222 Stock- holmspojkar. Uppsala, 1964. 1 12, 125

Kagan, J. & Moss, H.A. Birth to Maturity. A Study in Psychological Development. New York, London, 1962. 34 Kardiner, A. The Psychological Frontiers of Society. New York, 1945 1 7 Katzenelson, B. Angstteorier. Köpenhamn, 1969.

1 5 Koch-Nielsen, I. & Nord Larsen, M. Splittede familier. Familiebaggrunder for 96 bome- vzemsanbragte born. Socialforsknings- instituttet, studie 24. Köpenhamn, 1972. 33

Macfarlane, ]. W., Allen, L. & Honzig, M.P. A Developmental Study of the Problems of Normal Children between one Month and

fourteen Years. Berkeley, Los Angeles, 1954. 34, 128 Maier, N.R.F. Frustration: the Study of Behavior without a Goal. New York, 1949. 20, 25 Mannheim, H. Comparative Crirninology. London, 1965. 38 Matza, D. Delinquency and Drift. New York, 1 964. 25, 26 Mc Card, W. & J. Origins of Crime. New York, 1959. 25,97, 116, 138 Mc Card, W. & J. Origins of Alcoholism. Stanford, 1960. 14, 1 95 Mc Donald, L. Social Class and Delinquency. London, 1969. 26, 87, 92 Mead, M. From the South Seas. Studies in Sex and Adolescence in Three Primitive Societies. New York, 1939. 1 7, 21 Merton, R.K. Social Theory and Social Structure. Glencoe, (1957) 1968. 14

Minkovsky, G.M. Some Causes of Juvenile Delinquency in the USSR and Measures to prevent it. Soveskoye gosudarstvo i pravo, Maj 1966, s. 84—93. Artikeln återgiveni Current Digest of Soviet Press vol. 18, nr 30, 1966, s. 9—12. 92 Mischel, W. Preference for Delayed Rein- forcement and Social Responsibility. Journal of Abnormal and Social Psychol- ogy, voL 62, 1961, s. 1—7. 16

Mårdberg, B. Statistiska klassificeringsmeto— der med specifika tillämpningar inom ar- betSpsykologin. Stockholm, 1966. Stencil. 86 Mårdberg, B. Latent profilanalys (LPA). Beskrivning av metoden och anvisningar för användning av ett preliminärt datama-

skinprogram skrivet för FOA: s IBM 7090. Stockholm, 1967. Stencil. 86 Nelson, E.A., Grinder, R.E. & Mutterer, M.L. Sources of Variance in Behavioral Measures of Honesty in Temptation Situa- tions. Developmental Psychology, vol. 1, 1969, s. 265—279. 1 9

Nielsen, J. The XYY-syndrome in a Mental Hospital. Genetically Determined Crimi- nality. Brit. Joum. of Criminology, nr 8, 1968. 12 Nordland, E. Sammenheng mellom sosial atferd og oppdragelse. Oslo, 1955. 14, 1 7 Nye, E. Family Relationship and Delinquent Behavior. New York, 195 8. 14, 87, 92, 116, 151, 195

Olofsson, B. Resultat från intresseformulä- ret. Klientelundersökningen. Stockholm, 1970. Stencil. 50, 192 Olofsson, B. Vad var det vi sa! Om krimi-

nellt och konforrnt beteende bland skol- pojkar. Stockholm, 1971 a. 14, 20, 22, 25, 33, 48, 57, 59, 61, 65, 70, 71, 72, 74, 78, 87, 88, 92, 95, 96, 99, 103,116,159,160,161,162, 164,168, 170, 174, 186, 195, 203, 205 Olofsson, B. Profilanalys av Uppfostrings- situationen. Klientelundersökningen. Stockholm. PM 27.8.1971 b. Stencil. 139, 14 7

Piliavin, I., Vadum, A. & Hardyck, J.A. Delinquency, Personal Cost and Parental Treatment: a test of a Reward-Cost Model of Juvenile Criminality. The Joum. of Crim. Law, Criminology and Police Scien- ce, vol. 60, 1969, s. 165—172. 25, 160

Reckless, W.C. et al. Selfconcept as an Insulator against Delinquency. Arn. Soc. Review 21, 1956, s. 744—746. 25, 160 Reckless, W. C. et al. The Selfcomponent in

Potential Delinquency and Potential Non-

delinquency. Am. Soc. Review, vol. 22, 1957, s. 566—570. 25, 160 Reckless, W.C. et al. Delinquency Vulnerabi- lity. Am. Soc. Review, vol. 27, 1962, s. 515—517. 25 Reiss, A.J. & Rhodes, A.L. The Distribution of Juvenile Delinquency in Social Struc- ture. Am. Soc. Review, vol. 26, 1961. 88

Rengby, S. Ungdomsbrottsligheten — ut- veckling och aktuella siffror. Sv. Juristtid- ning nr 8, 1966. 95 Robins, L.N. Deviant Children grown up. Baltimore, 1966. 33. 113, 171 Rosenthal, R. Pygmalion in the Classroom. Harvard, 1968. 14, 22, 26

Schafer, E. & Polk, K. Delinquency and the Schools. Task Force Report: Juvenile Del- inquency and Youth Crime, 1956, s. 222—227. 88 Schur, E. Our Criminal Society. Engelwood Cliffs, N.J. 1969. 13 Sears, R.R., Maccoby, EE. & Levin, H. Patterns of Childrearing. Evanston, 111. 1957. 1 7, 135 Sears, R.R., Rau, L. & Alpert, R. Indenti— fication and Child Training. Stanford, Cal. 1965. 17, 19, 124, 130 Settergren-Carlsson, G. PM ang. ett differen- tierat återfallskriterium i form av en se- kvensmodell. Klientelundersökningen. Stockholm, 1972. Stencil. 72, 74, 76, 89 Skogh, G. Analys av allmänpreventionen med utgångSpunkt i ekonomisk besluts- teori. Nord. Tidsskrift for Kriminalviden— skab, nr 3—4, 1972. 23

Staats, A.W. Learning, Language and Cogni- tion. London, New York, Sydney, Toron-

to, 1970 (1968). 15 Staats, A. W. Complex Human Behavior. New York, 1963. 15 Staats, A.W. Social Behaviorism, Human Motivation and the Conditioning Thera- pies. Technical report number 2. Depart- ment of Psychology, University of Hawaii, 1969. 15, 25 Stephenson, G.M. & White, J.H. An Experi- mental Study of Some Effects of Injustice on Children's Moral Behavior. Journ. of Experimental Social Psychology, vol. 4, 1968, s. 460—469. 25 Stogdill, R.M. Individual Behavior and Group Achievement. New York, 1959. 1 7

Sveri, K. Kriminalitet og alder. Uppsala, 1960. 95 Sykes, G.M. & Matza, D. Techniques of Neutralization; A theory of Delinquency. Arn. Soc. Review, vol. 22, 1957, s. 667—669. 26

Tannenbaum, F. Crime and the Community. New York, 1938. 22 Thelen, H.A. Work-Emotionality Theory of the Group as Organism. Ur Koch, S. (ed) Psychology: A Study of a Science. New York, Toronto, London, 1959. 12

Werner, B. Den faktiska brottsligheten. So- cialgruppsfördelning vid Självdeklarerad brottslighet. Nordisk tidsskrift for krimi- nalvidenskab, nr 1—2 resp. 3, 1971. 10, 57, 59, 87, 88 West, D.J. Present Conduct and Future Delinquency. London, 1969. 1 1 0, 136 Whitting, J. W.M. & Child, I.L. Child Training and Personality: A Cross-Cultural Study. New Haven, 1953. 1 7

Wright, D. The Psychology of Moral Be- havior. London, 1971. 18, 128 Yablonsky, Z. The Violent Gang. New York, London, 1962. 1 73

Sakregister

aga 20, 29, 37,116,122,133,l39,147, 200 definition av 122 alkohol 27 -bruk 68, 89, 95,196 -missbruk 32, 78, 80,101,199 -missbruk i familjen 33, 132, 133, 180, 202 -vanor 195 definition av 195 hypotes om 196 -vanor hos föräldrar 106 hypotes om 107 ambitionsnivå 44, 163, 169 definition av 163 hypotes om 163 anstaltsplacering 78 asocialitet i familjen 30, 32, 105, 143, 147, 152, 198 definition av 105 hypotes om 105 bagatellförseelser 62, 65, 88 barnavårdsnämnd 64 bedrägeri 61, 78, 88 B-faktor 55, 56, 68, 78, 99, 146, 154 behovstillfredsställelse 140 belöning 16, 20 bestraffning 16, 17, 20 betyg 166 biobesök 187 bofasthet 39 hypotes om 109 bostad 50 brottsbelastning 28 brottslig delkultur 113 brottsliga kamrater 20, 22, 31, 145, 177, 179, 191 , 201, 202 definition av 177 hypotes om 177

brottslighet registrerad 48, 51, 63, 78, 80, 81, 89, 94, 97 hypotes om kap. 5 självdeklarerad 14, 48, 57, 62, 78, 80, 87, 89, 92, 94, 97, 150 hypotes om kap. 6 brottspoäng 81 efterlevnad av krav 125, 133, 142, 145, 151, 180, 203 definition av 125 hypotes om 125 ekonomi dålig 22, 32, 101, 202 eldsanläggelse 61 emotionell stabilitet 24 emotionella relationer 18, 20, 24, 25, 29, 37, 40, 50,116,117,139 mellan föräldrar 32 definition av 108 hypotes om 108 till föräldrar 36,129, 133,139, 180, 184, 199, 201 , 202 definition av 126 hypotes om 127 extraversion 24 familjetyp 91 hypotes om 93 hel 32, 94 splittrad 32, 54, 94 flexibilitet 147 frestelsemotstånd 18,27, 135 frestelsesituation 23 frestelsetryck 21 fritid 22, 145,187, 202 kvalitativt innehåll 28, 31, 188, 194, 201 fritidsgemenskap 117, 132, 133, 139 definition av 117

hypotes om 119 frustration 20, 24, 27 av elementära behov 25 fylleri 55, 67, 78 föreningstillhörighet 187 förstärkning 16, 33 av beteendetendenser 23 förstärkningssystem 138 förväntningar 24, 26 kamrat- 71 negativa 22 gäng 173 hemfall till brott 61 hemmiljö 28,138, 142, 201 bedömning av 130 hypotes om 131 inre kap. 13 yttre kap. 12 häleri 61 idrottsintresse 187, 193 inbrott 61 , 88 inkonsekvens 20, 33, 117 inlärning social 23 inlärningsteori social 15, 137 insider 72 insider—outsiderattityder 21 , 27 intelligens 161 hypotes om 162 intresseformulär 19 1 introversion 24 kamrater 50, 173 kamratkontakt 28, 176 definition av 176, 183 hypotes om 176 kamratrelationer 174 kamrattryck 23, 24, 26, 32, 71 , 174 K-faktor 56,68, 78, 99,146,154 konsekvens 16, 33, 133 iuppfostran 37,40,]17,l21,139,147 definition av 121 hypotes om 122 konstitution 24 kontroll 18, 20, 30, 50, 71 definition av 120 hypotes om 120 av impulser 16, 21, 71,135 direkt 21, 26, 71,116

extern 19, 21 internaliserad 20, 21 själv- 20 över kamrater och fritid 27, 37, 40, 44, 132, 133, 139 över straff och belöning 17, 29, 33 kontrollförmåga 23, 24 krav 29, 40,121,133,147 definition av 122 kravnivå total 139 kriminalitetsindex 28, 47, 55, 62, 68, 77, 80, 81, 93, 97,133,145 hypotes om kap. 4 kvällstider 38 laglydnad 29 likgiltighet 29, 147, 149 definition av 122 läsintresse 188, 192 modeller 27 aggressiva 20, 130 avvikande 101 egenskaper hos 15 effekt av 15 tillfälliga 24 mopedkörning före lS-årsdagen 39 motorintresse 192 musikintresse 187, 192 målinriktning 16 målsättning långsiktig 147 narkotika 27 -brott 59, 61 -bruk 59, 68, 78, 80, 89, 95, 97,197, 203 registrerat 203 självdeklarerat 203 -missbruk 32, 195 neutraliseringsteknik 24, 26 nivådiagram 85,133,159,168 normer 25, 147 kamrat- 182 definition av 182 omvårdnad 32, 44,117, 133,139 definition av 117 hypotes om 119 ordningsplats i syskonskara 113 orientering extern 23 intern 23

orsak 13 orsakssamband 12 outsider 72, 160 -attityd 25,133,175 -grupp 70 -käns1a 30, 101 popularitet bland kamrater 44, 182 definition av 182 psykopatiskt beteende 16 reaktion (på överträdelser) 121, 122 reaktionsstyrka 122, 139, 147 definition av 122 referensgrupp 173 register barnavårdsnämndens 64 kontrollstyrelsens (riksskatteverkets) 64, 67 kriminal- 64, 67 nykterhetsnämndens 64, 67 registeruppgift 64, 74, 78 registreringsrisk 95, 98,-156, 163 relationer kärleksfulla 152 religion attityder och vanor 1 13 inställning till 32 resonemang 17, 19, 138 rökvanor 38, 195, 202 samhällsvård 30, 66, 71, 73, 77 samvaro 18, 20, 50,132,139 definition av 117 hypotes om 119 samvete 19 sekvensklass 64, 89, 94 -utfall 80 sekvensmodell 70 separation från hemmet 109 självdeklarerad brottslighet 14 självrespekt 23, 25, 31 skadegörelse 61 skola 159, 202 trivsel i 159 skolanpassning 28, 33, 166, 170, 190, 199, 201 definition av 167 hypotes om 167 skolk 39,159,l70,198,199, 201, 203 definition av 164 hypotes om 165

skolmisslyckande 22, 25, 30, 180 skolproblem 14, 201 skuldkänsla 18 socialgrupp 87, 203 1 och 2:88, 89, 90 3:32, 54, 88, 89, 90 socialisation 16 solidaritet 22, 72, 182 specialklass 161 standard bostads-32,101,132,133,152 definition av 102 hypotes om 102 kulturell 40, 50, 132, 133, 152, 169 definition av 104 hypotes om 104 materiell 32, 50,132,133,152 definition av 103 hypotes om 103 status bland kamrater 44, 182 definition av 182 stigmatisering 22, 161 stigmatiseringseffekt 33 stöld 61, 88 temperament 24 thinner 27, 202 tillsyn 14, 18,20, 30, 50,71,132, 133, 138 definition av 120 hypotes om 120 trafikbrottslagen 67 trafikonykterhet 61 trångboddhet 202 träning social 17 uppfostran 14, 17, 24, 28, 32, 33, 116, 180, 190,197,l98,199, 201, 202, 203 hypotes om 140, 144 attityd till 125, 132, 139 auktoritär 29, 1 16 demokratisk 29, 117 inkonsekvent 29 kärleksorienterad 18, 19, 138 lynnig 29, 160, 163, 164 definition av 148 mild men fast 29 definition av 147, 148 objektorienterad 18, 19, 138 slapp 29, 160, 163, 164, 169 definition av 148

sträng 29 definition av 148 uppfostringspraxis 50 upptäcktsrisk 21, 23, 24, 71 utbildning föräldrars 14 utbildningsnivå 91 utredning bamavårdsnämnds 14, 73 villkorhg dom 67 våldsbrott 32, 55, 61, 68, 78, 89, 95, 97,197, 204 ålder 54, 62, 77, 95, 97,113,196, 203 åtalseftergift 66, 67 återfall i brott 30, 33, 53, 61, 73, 77, 94, 133, 136 åtgärd bamavårdsnämnds 14, 33, 65, 73, 77, 133 överträdelser 121 övervakning 66, 67, 71, 73

Systematisk förteckning

Justitiedepartememet

Snyltningsbrott och siukförsäkringsmissbruk. [13] Utsökningsbalk. Utsökningsrätr Xll. [22] Bättre överblick över lagar och andra bestämmel- ser. [23] Unga lagöverträdare III. [25]

Finansdepartementet

Fastighetstaxaring. [4]

Styrelserepresentation för bankanställda. Lagtek- nisk översyn. [18] Svensk ekonomi fram till 1977. [21]

Utbi Idningsdepanementet

Litteraturen i skolan. Separat bilagedel 4 till litteraturutredningens huvudbetänkande. [1] 1968 års utbildningsutredning. 1. Högskolan [2] 2. Högskolan. Sammanfattning. [3] 3. Försöksverk— samhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. [12] Museerna. [5] Radio i utveckling. [8] Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningon. [9] Reklamutredningen. Reklam lll. Ställningsragan- den och förslag. [10] (Utkommer senare) Reklam lV. Reklamens kostnader och bestämningsfaktorer. 111] Samhället och filmen. Del 3. [16] Teknisk översyn av studiemedelssvstemet. [17] TRU: s försöksverksamhet 1967—1972. [19]

Jordbruksdepartemontet Mål och medel iskogspolitiken. [14]

Handelsdepartementet

Kommunal planering och detaljhandel. [15] Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken. [20]

lnrikesdepartementet

Tryggheti anställningen. [7] Boendeservice 7. [24]

Industridopartementet

Data och näringspolitlk. [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnes nummer i den kronologiska förteckningen.

Kronologisk förteckning

Litteraturen i skolan. U. Högskolan. U. Högskolan. Sammanfattning. U. Fastighetstaxering. Fi. Museerna. U.

Data och näringspolitlk. I. Trygghet i anställningen. ln. Radio i utveckling. U. Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkel- studier inom vuxenutbildningen. U.

10. Reklam III. Ställningtaganden och förslag. U. (Utkommer senare) 11. Reklam IV. Reklamens kostnader och bestäm- ningsfaktorer. U. 12. Försöksverksamhet med yrkesteknlsk högsko- leudaildning. U. 13. Snyltningsbrott och sjukförsäkringemissbruk. Ju. 14. Mål och medel i skogspolltiken. Jo. 15. Kommunal planering och detaljhandel. H. 16. Samhället och filmen. Del 3. U. 17. Teknisk översyn av studiemedelssystemet. U. 18. Styrelserepresentatlon för bankanställda. Lag- teknisk översyn. Fi. 19. TRU: s försöksverksamhet 1967—1972. U. 20. Varudeklaratlon — ett medel i konsumentpoli- tiken. H.

21. slensk ekonomi fram till 1977. FI. 22. Utsökningsbalk. Utsökningsrätt XII. Ju. 23. Bättre överblick över lagar och andra bestäm- melser. Ju.

24. Boendeservice 7. In. 25. Unga lagöverträdare Ill. Ju.

PPNPPPPNH

KUNGL. BIBL. 12 JUL1973 STOCKHOLM

3 Allmänna Förlaget

KUNGL. MBL. 12JULI973

man 91 mms-aj