SOU 1973:20

Varudeklaration

Till Statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Genom beslut den 28 januari 1972 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för handelsde- partementet att tillkalla en sakkunnig för att utreda vissa principfrågor i samband med varudeklarationer. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag som sakkunnig konsumentombudsmannen Sven Heurgren.

Utredningen har antagit namnet varude- klarationsutredningen (VU).

Att som experter biträda den sakkunnige utsågs den 14 april 1972 direktören i Varu- deklarationsnämnden, numera avdelningsdi- rektören i konsumentverket Bo Falkenberg och den 28 april 1972 avdelningsdirektören i kommerskollegium Fritz Andersson.

Till sekreterare förordnades den 28 feb- ruari 1972 fil. lic. Nils Ringstedt, sakkunnig

i handelsdepartementet. Till biträdande sek- reterare förordnades den 17 april 1972 hov- rättsfiskalen Anitha Bondestam.

Utredningen har biträtts av ingenjören Lennart Lindblad och marknadschefen Fri- de Antoni, Varudeklarationsnämnden. Lind— blad har bl.a. sammanställt bilaga 7. Re— daktören Hans Rehnvall, Sveriges standar- diseringskommission, har på uppdrag av utredningen utarbetat bilaga 9 och arkitek— ten Karin Lidmar, bostadsstyrelsen, bilaga 10.

Utredningen har nu slutfört sitt uppdrag och får härmed överlämna betänkandet Va— rudeklaration — ett medel i konsumentpo— litiken.

Stockholm i april 1973.

Sven Heurgren

Nils Ringstedt

A nitha Bondeslam

Han? .. Ti: _| ,, ,, |..|||| ||||| '.'-,. ' "*m- ma...... iabåmma [HT

'i'-"'"" FM" ' '

__th'i .rikwlb'i && net JHL'EIÖ mm...) .. l ulf t'wierta .izisM .tgrrujui ab.-ni, reinen-lata,» JJB||||U13||KU| fm .ieåmmmuuq ' i"! Rahimi!” ,l'åh'i'r' gr)-43114 Hr || 'n'. '135i.i.i_ l'i'i .n'aq TsUuhumv bam .. . -. ..m anim ' till ' 'i'.!!litnaili'ngmarl ._ ' ...”; i-' P,. using-bin? tid, rötn'gaimncå'. 'ginnuziäu ' ' '||"|""|Tl"'-1| . ” .- -"'f " .naigw—H 4 "% m.. samt iibuimz- vad. naaninte'utl ”| ' '. ,' , .,_ "..wnmänianmwnmmu . | ”121". whist- späiMpm-m. mm m'. &_" |. In...? 3365 "i. rani " .. TN mb 33623... U "".|l', ' 't! inf man'," "_ "_ aoifmslitub

"'"'l-

bmm... "3

' ' = . _, ,, _ Om'iiftivittmiianéi . man» ""I???" , ' Hm .MI [Piqgr Pl.. mtb .bo "" ” '#iH nutidaltiuimmmnj

' ."-.". .. .”. _. '” *" ""Jan !: mg... . ...a; magma? mr * | I I I . '? at:-tiny” gamut?! ningen. till'. s..... .'......

"_. .'...

| . I.. nu __ | . . ..

Sammanfattning

I Författningsförslag

Lag om varudeklaration

ll Inledande redogörelse

Kapitel 1 Utredningsuppdraget 1.1

1.2 1.3

1.4 1.5

Kapitel 2 Märkningsföreskrifter i svensk

Varudeklarationsutredningens di- rektiv . . Bakgrund till utredningsuppdraget Avgränsning av utredningsuppdra— get . . . . Genomförande av uppdraget Terrninologiska frågor _

speciallagstiftning .

2.1 2.2

2.3 2.4 2.5 2.6 2.7 2.8 2.9

Allmänna synpunkter .

Livsmedelsområdet . . . . . .

2.2.1 Märkningsföreskrifter enligt livsmedelslagen

2. 2.2 Köttbesiktning 2.2. 3 Kylhuslagrade konserverade

ägg . . . 2. 2. 4 Nordhavsräka 2. 2.5 Maltdrycker Utsäde . . . . . Gifter och andra hälsofarliga varor Bekämpningsmedel . PCB- -vara . . Hälso- och miljöfarliga varor .

Läkemedel . Preventivmedel

2.10 Brandfarliga varor . 2.11 Explosiva varor .

2.12 Ädelmetallarbeten 2.13 Elektriska bruksföremål 2.14 Gasskyddsmateriel 2.15 Fordonsdetaljer

17

19

19 71

23 23 24

25 25 25

25 27

27 27 28 28 28 29 29 29 30 30 31 32 32 33 33 33

2.16 Maskiner, apparater och redskap 2.17 Vissa pälsskinn

Kapitel 3 Varudeklarationsverksamheten i Sverige . . . 3.1 Varudeklarationsnämndens till komst och utveckling . 3.2 Arbetsformer . 3.3 Deklarationssystemet 3.4 Deklarationsprinciper . . 3.5 Marknadsföring och information 3.6 Normbestånd och tillståndsutveck- ling . . 3.7 Kontrollverksamhet 3.8 Internationellt samarbete . 3.9 VDN:s erfarenheter 3.9.1 Provningsmetoder 3.9.2 Utvärdering av mätresultat 3.9.3 Förhållandet till handel och ' producenter 3.9.4 Kontrollverksamheten . 3.9.5 Ekonomi

Kapitel 4 Internationell utblick 4.1 Danmark

4.2 Finland .

4.3 Norge . . .

4.4 EFTA:s arbete på märkningsdm- rådet . . . . . . 4.5 GATT: s arbete på märkningsom- rådet . . . . . . .

4.6 OECD:s arbete på märkningsom- rådet........... 4.7 EEC:s arbete på märkningsom- rådet .

III Analys och överväganden Kapitel 5 Märkning och varudeklara—

tion —- en analys av syften och metoder

5.1 Syften med märkning och varude- klaration

.43

33 34

35

35 35 37 38 38

41 41

43 43 43 44

44 44

45 45 48 48 51 54 55

56

59

59

ration . .

5.2.1 Reglerad frivillig deklaration

5.2.2 Reglerad frivillig deklaration med grundkrav . . .

5.2.3 Obligatorisk deklaration . .

5.2.4 Obligatorisk deklaration med grundkrav .

Kapitel 6 Frivillig varudeklaration — överväganden och förslag 6.1 Allmänna synpunkter på nuvaran- de VDN-system . Särskild undersökning av nuvaran- de VDN- -system . . . . 6.3 Val av deklarationsprojekt m.m. 6. 3.1 VDN-systemet

6.3.2 Kritik . .

6.3.3 Utredningen . . . Deklarationernas innehåll och ut- formning . .

6.4.1 VDN- -systemet . 6.4.2 Önskemål och kritik

6 4. 3 Utredningen . Tillstånd, provning och kontroll 6.5.1 VDN- -systemet . .

6.5.2 Önskemål och kritik 6.5.3 Utredningen

Information . .

6.6.1 VDN systemet

6..62 Önskemål .

6.6.3 Utredningen

6.2

6.4

6.5

6.6

Kapitel 7 Obligatoriska deklarationer

—— överväganden och förslag .

7.1 Synpunkter från konsumenter och näringsliv 7.2 Utredningen

7.3 Anmälningsplikt . .

7.4 Lagstiftningens utformning .

Kapitel 8 Huvuddragen i lag om varu- deklaration 8.1 Lagens omfattning och tillämp- ningsområde . .

8.2 Deklarationspliktens m.m. . .

8.3 Ansvar och kontroll

omfattning

60 60

61 62

63

64

64

65 66 66 66 67

69 69 69 69 70 70 71 71 72 72 72 72

74 74 75

77 78

80

80

83 85

lagen bör få betydelse . . . . . . 88 9.1 Barnsängar m.m. . . . . . . 88 9.2 Fritidsbåtar . . . . . . . . 88 9.3 Hushållskapitalvaror . . . . . 89 9.4 Kosmetika . . . . . . . . . 89 9.5 Monteringsfärdiga hus . . . . 89 9.6 Personbilar . . . . . . . . 90 9.7 Räddningsvästar . . . . . . 91 9.8 Skor . . . . . . . . . . . 91 9.9 Skyddshjälmar . . . . . . . 91 9.10 Textilier . . . . . . . . . 92 9.11 Tobaksvaror . . . . . . . . 92

Kapitel 10 Specialmotivering till för- fattningstexten . . . . . . . . . 93

Kapitel 11 Resurshehov i anslutning till

det nya systemet . . . . . . . . 96 11.1 Nuvarande förhållanden . . . . 96 11.2 Utredningen . . . . . . . . 96 Bilagor

Bilaga ] Översikt över gällande VDN- normer vid årsskiftet 1972/73 99

Bilaga 2 Lov av 24. mai 1968 om mer- king av forbruksvarer . 101

Bilaga 3 Lov om mndring af lov om uretmaessig konkurrance og varebetegnelse . .103 Bilaga 4 OECD-rapport om märkning av konsumentvaror . . 104 4.1 Obligatorisk märkning .104 4.1.1 Skäl för obligatorisk märk- ning . . .104 4.1.2 Olika former av obligatorisk märkning . . . . 105 4.1.3 Fördelar och nackdelar med obligatorisk märkning .- . . 106 4.1.4 Internationella handelscffek- ter...... .107 4.1.5 Uppnådda resultat . . 108 4.1.6 Planerade nya åtgärder . . 108 4.1.7 Sammanfattning och slutsat- ser . 108 SOU 1973: 20

4.2 Frivillig märkning . 109 4.2.1 Olika former av frivillig

märkning . . . 109

4. 21 1 Varudeklaration . 110

4.2.1.2 Kvalitetsmärken . 111

4.2.1.3 Rekommendationer av standardiseringsor- gan och av regeringar 112 4.2.1.4 Branschföreningars och näringsidkares

system m.m. . 113 4.2.2 Internationell handel och fri- villiga märkningssystem . 113 4.2.3 Uppnådda resultat . . 114 4.2.4 Förutsedda förändringar . . 114 4.2.5 Slutsatser . . . . 115 4.3 Särskilt om textildeklaration . . 115 Bilaga 5 Redovisning av täckningsgra- den i detaljistledet av varude- klarationer för vissa varugrup- per..........116 5.1 Undersökningens uppläggning och genomförande . 116 5.1.1 Syfte . . . 116 5.1.2 Kategorifördelningen . 116 5.1.3 Studerade varugrupper . 116 5.1.4 Varugruppernas fördelning på märken och artiklar . 117 5.1.5 Uppgiftsinsamlingen . 117 5.1.6 Materialets fullständighet . . 118 5.1.7 Särskilda problem vid upp- giftsinsamlingen . . 118 5.2 Resultatredovisning . 119 5.2.1 Hundmat . .119 5.2.2 Kattmat .122 5.2.3 Strykjärn . .122 5.2.4 Vardagsporslin . .123 5.2.5 Trikåunderplagg .124 5.2.6 Trikåytterplagg . . 125 5.2.7 Spjälsängar . . .126 5.2.8 Skötselråd för textilier . . 126

5.2.9 Leksaker: dockor och djur 128 5.2.10 Tält . . . . 129 5.2.11 Termosflaskor och termos- kannor . 130 5.2.12 Kylskåp . 131 5.2.13 Skivspelare . . . 132 5.2.14 Stillbildskameror . 134 5.2.15 Hårspray, hårfixativ . . 135

Bilaga 6 Hearings och skriftliga yttran- den . 136

I

6.1 Hearing den 2 juni 1972 med före- trädare för Dagligvaruleverantörers förbund och Kemisk-tekniska le- verantörförbundet . . . . 136 6.2.1 Hearing den 6 111111 1972 med före- trädare för Svenska företagares

riksförbund . . . 138 6.2 2 Skriftligt yttrande från Svenska

företagares riksförbund . . . . 139

6.3 Hearing den 7 juni 1972 med före- trädare för Sveriges marknadsför-

bund. . . . 140 6.4 Hearing den 9 juni 1972 med kon- sumentföretrådare . 141

6.5 Hearing den 20 Juni 1972 med före- trädare för Svenska reklambyråför-

bundet . . . . 144 6.6 Skriftligt yttrande från Sveriges köpmannaförbund . 145

6.7 Skriftligt yttrande från Sveriges grossistförbund och Sveriges indu-

striförbund . . . . . . . . 148 6.8 Skriftligt yttrande från Svensk industriförening . . .155 6. 9 Skriftligt yttrande från svenska annonsörers förening . . 157 11 6.1 Hearing den 4 juli 1972 med före- trädare för LO och TCO . . 159

6.2 Hearing den 22 augusti 1972 med företrädare för statens institut för konsumentfrågor . . 6.3 Hearing den 22 augusti 1972 med företrädare för statens livsmedels- verk . .

6.4 Hearing den 5 september 1972 med företrädare för statens institut för företagsutveckling och statens provningsanstalt . . .

6.5 Hearing den 13 september 1972 med företrädare för Sveriges stan- dardiseringskommission . .

6.6 Hearing den 13 september 1972 med företrädare för statens konsu- mentråd . 164

.159

.160

162

.163

6.7 Hearing den 21 september 1972 med konsumentföreträdare . . .165 6.8 Hearing den 29 november 1972 med företrädare för Sveriges gros-

sistförbund . . . .167 6.9 Hearing den 11 januari 1973 med företrädare för TCO . . . .171 6.10 Hearing den 18 januari 1973 med företrädare för LO . . . 172 6.11 Skriftligt yttrande från Koopera- tiva förbundet . . . . . . . 174 Utredningens enkät 181 Bilaga 7 Kostnadsexempel . . . . 183

7.1 Beräknade totala kostnader för fö- retagen att VDN- deklarera flytred- skap..... ....183 7.2 Kostnader för varudeklaration av elektriska strykjärn enligt VDN— systemet . . . . . . .183 7.3 Kostnader för varudeklaration av bandspelare enligt VDN-systemet . 184 7.4 Kostnader för varudeklaration av porslin enligt VDN-systemet . . 185 7.5 Kostnader för varudeklaration av

' textilier, VDN Fakta och skötsel-

råd, enligt VDN-systemet . . . 185 Bilaga 8 Jämförprismärkning . . . 187 8.1 SPK:s undersökningar . . . .187 8.2 Arbetsgruppens fortsatta verksam-

het . . . . . . . . . . . 189 8.3 Försöksverksamhet . . . . . .189 8.4 Synpunkter på jämförprismärk-

ning . . . —. . . . . . . .189

Bilaga 9 Standardisering och stan- dardbaserad kvalitetsmärk- ning . . . . . . . . . 191

Bilaga 10 Bofakta. . . . . . . .196

Förkortningar m. m.

DVN EEC

EFTA G ATT I 11 NU OECD

rskr SIS

SOU SPK TSL

VDN

VF VU

Lagar

Dansk Varedeklarations-Nzevn European Economic Com- munity European Free Trade Association General Agreement on Tariffs and Trade J ustitiedepartementet Näringsutskottet Organisation for Economic Co-operation and Development riksdagens skrivelse Sveriges standardiserings- kommission Statens offentliga utredningar Statens pris- och kartellnämnd Tavaraselosteliitto — Varudek- larationsförbundet r.y. Varudeklarationsnämnden Varefakta—Komiteen Varudeklarationsutredningen

avtalsvillkorslagen Lag den 30 april 1971

om förbud mot otill- börliga avtalsvillkor (SFS 1971: 112)

hemförsäljnings- Lag den 4 juni 1971 lagen om hemförsäljning m.m. (SFS 1971: 238) marknadsförings- Lag den 29 juni 1970 lagen om otillbörlig mark- nadsföring (SFS 1970: 412)

Sammanfattning

Varudeklarationsutredningen har i enlighet med direktiven koncentrerat sitt arbete på principiella rättsliga och ekonomiska spörs- mål i samband med vamdeklarationer. Som uttalas i direktiven har det ålegat en särskild arbetsgrupp med representanter från konsumentrådet och VDN att lägga fram förslag i fråga om varudeklarationernas ut- formning i praktiken. Detta arbete har på- gått parallellt med utredningens arbete och fortsätter nu inom konsumentverket. Ut- redningen har förutsatt att det i första hand ankommer på konsumentverket att prak- tiskt utforma varudeklarationer och att där- vid särskilt beakta konsumenternas behov av information om varornas egenskaper från användningssynpunkt.

En uppgift för utredningen har varit att undersöka hur nuvarande VDN-system fyllt sin funktion. Utredningen har därvid funnit att systemet har åtskilliga förtjänster men att det samtidigt lider av brister i olika hänseenden. I syfte att förbättra VDN- systemet lägger utredningen fram i huvud- :sak följande förslag.

Utredningen förordar att konsumentver- ket i fortsättningen företar empiriska under- sökningar av konsumentens sätt att uppsöka och tillgodogöra sig information om varor och tjänster. Varudeklarationens roll som informationsmedel bör därvid studeras när— mare. Verket bör också undersöka hur olika former av varudeklarationer bidrar till in- formationsgivningen.

Hittills har endast standardiserade prov- ningsmetoder godtagits som underlag för deklarationsnormer. Normframställningen har därigenom varit komplicerad och tids- ödande. En norm har i vissa fall hunnit bli

föråldrad innan den i form av varudeklara- tioner kommit ut på marknaden. Utredning- en förordar att man i fortsättningen prövar alternativ till standardiserade provningsme- toder. Därvid fäster utredningen uppmärk- samheten på det system för normframställ- ning som praktiseras i Danmark. Systemet innebär att även av företagen privat utar- betade normer godtas. En förutsättning för att detta system skall kunna tillämpas i Sve- rige måste dock vara att den privat utarbe- tade normen av konsumentverket bedöms hålla måttet från allmän synpunkt och att den remissbehandlas på samma sätt som of- ficiellt framtagna normer.

Även i framtiden torde det komma att bli svårt att genom tekniska mätmetoder redo- visa faktorer som varors livslängd och hållbarhet. Sådana faktorer har dock den största betydelse för konsumenten när han skall bedöma och jämföra varor. För att överbrygga bristen på provningsmetoder an- ser utredningen att konsumentverket bör överväga om andra än tekniska mätmetoder skall kunna godtas som underlag för de- klaration. Utredningen tänker härvid särskilt på panelmätningar (jurybedömningar) och resultat från jämförande varuprovningar. Detta betyder inte att kravet på vederhäf- tighet i deklarationerna får eftersättas.

Utredningen finner angeläget att deklara- tionsnormer som kommer fram som resultat av internationellt samarbete utnyttjas. An- vändandet av sådana normer underlättar in- ternationell handel och medför kostnadsbe- sparingar till fördel för både konsumenter och företag. Utredningen betonar också vik- ten av att befintliga normer revideras med korta tidsintervall så att normerna vid varje

tidpunkt framstår som aktuella. I fråga om deklarationernas innehåll och utformning betonar utredningen betydelsen av att bruks- anpassade deklarationer tas fram. dv 5 de— klarationer som redovisar varans lämpliga användningsområde på grundval av varans egenskaper.

Utredningen förordar också att konsu- mentverket prövar det system för frivilliga deklarationer som nu används i Norge.

Det innebär att deklarationerna uppdelas i två huvudtyper, en typ av deklaration utan speciella krav på varan och en annan typ med grundkrav (minimikrav) för vissa egen- skaper hos varan. Utredningen har funnit att innehållet i deklarationer med grund- krav i princip bör begränsas till grundläg- gande fakta om produkten från använd- ningssynpunkt och bara i undantagsfall re- dovisa om produkten fyller även högre krav än grundkrav.

Oavsett om det gäller innehållsdeklara- tion, egenskapsdeklaration eller bruksdekla- ration bör enligt utredningens mening mät- resultaten återges på ett sådant sätt på de- klarationsetiketterna att deklarationen är lätt att läsa och förstå. Deklarationen bör därför endast innehålla ett fåtal väsentliga upplys— ningar. Bakomliggande mätresultat och tek— niska" data bör inte redovisas i själva dekla- rationen. Däremot bör de finnas tillgäng- liga för intresserade parter på annat sätt.

För närvarande uttas särskilda avgifter för tillstånd att använda VDN-systemet. För att öka företagens benägenhet att ut- nyttja VDN-systemet föreslår utredningen att dessa avgifter tas bort. I syfte att för- enkla administrationen av det frivilliga systemet förordas vidare att konsumentver- ket slopar den hittills obligatoriska förkon— trollen av etiketter.

Konsumentverkets information om dekla- rationssystemet bör enligt utredningens me- ning breddas och intensifieras. Verket bör därvid bla pröva möjligheten att för olika varugrupper ställa samma häften i vilka olika tillverkares deklarationer redovisas.

Utredningen har sålunda funnit att det frivilliga' deklarationssystemet bör kunna förbättras i olika hänseenden. Utredningens

överväganden i anslutning härtill har emel- lertid lett fram till den bestämda slutsatsen att det inte är tillräckligt att i framtiden arbeta med enbart frivilliga varudeklaratio- ner. Vid sidan av de frivilliga deklarationer- na bör finnas obligatoriska deklarationer.

Ett sätt att täcka behovet av obligatoriska deklarationer kan vara att utfärda special- lagstiftning för olika varuområden. Sådan speciallagstiftning har hittills tagits fram bl.a. i fråga om livsmedel. Enligt utred- ningens mening är det emellertid inte till- räckligt att i fortsättningen enbart lita till speciallagstiftning. Samhället måste få stör- re handlingsberedskap på deklarationsområ- det än hittills. De myndigheter som arbetar med deklarationsfrågor bör bakom sig ha en lagstiftning som ger möjlighet att snabbt föreskriva deklarationsplikt när ett påtag- ligt behov av deklarationer visar "sig före- ligga.

En lagstiftning om varudeklarationer bör formas med tanke på framtida deklarations- behov. Reglerna bör smidigt kunna anpassas efter erfarenheter och utveckling. Utredning- en har funnit att en fullmaktslag enligt vil- ken riksdagen överlämnar åt Konungen el- ler myndighet som Konungen bestämmer att införa deklarationsplikt och deklarationsbe- stämmelser utgör den bästa lösningen här- vidlag. En sådan fullmaktslag bör ha for— men av en central ramförfattning och inne- hålla allmänna och grundläggande principer för varudeklaration. Med stöd av ramför- fattningen skall i administrativ ordning sär- skilda tillämpningsförfattningar och före— skrifter kunna utfärdas.

Den nya lagen föreslås gälla deklaration av varor som är avsedda att av näringsid- kare säljas direkt till konsumenter för en- skilt bruk. Däremot omfattar lagen inte deklaration av tjänster. Utredningen har funnit att de praktiska erfarenheterna av deklaration av tjänster hittills är så begrän- sade att de inte kan läggas till grund för en lagstiftning om obligatoriska deklaratio- ner.

Ett huvudsyfte med den nya lagen är att undanröja sådana hälso- och säkerhetsrisker som kan elimineras genom ökad adekvat in-

formation om produkter och om produkter- nas avsedda användning, förvaring. skötsel och hantering. Lagen har också till uppgift att tillförsäkra konsumenterna information om varor för att underlätta deras köpval och så långt som möjligt minska risken för köp av varor som inte passar den enskilde konsumentens behov eller ekonomi.

Under utredningens arbete har det varit ofrånkomligt att utredningen — särskilt vid överväganden i fråga om varor vilkas an- vändning kan beröra människors liv eller hälsa —— kommit in på frågor om produkt- kontroll. Det står nämligen alldeles klart att märkning inte är ett tillräckligt medel för kontroll av produkter som kan medföra up- penbara risker från hälso- eller säkerhets- synpunkt. Där kan tillräckligt skydd vinnas endast genom en produktkontroll, som inne- bär antingen att vissa produkter över huvud taget inte får marknadsföras eller att mark— nadsföring av produkterna får ske endast under förutsättning av att vissa bestämda krav (grundkrav) är uppfyllda. Vid sidan häravkan finnas produkter som kan inne- bära fara från hälso- eller säkerhetssynpunkt men där faran inte bedöms så stor att kontroll av nyss angivet slag behövs.. Då kan obligatoriska anvisningar för hantering av varan i form av märkning vara till- räckliga.

Förslaget till lag om hälso- och miljöfar- liga varor1 innebär att möjligheter öppnas att på vissa områden som inte redan spe- cialreglerats få en effektiv produktkontroll. Emellertidkvarstår såvitt utredningen kun— nat finna även efter ett genomförande av lagen luckor när det gäller konsumentskyd- det i fråga om produkter som kan hota människors liv eller hälsa. Lagen om hälso- och miljöfarliga varor torde exempelvis inte kunna tillämpas på varor som skadar män- niskor genom sin mekaniska konstruktion. Hit hör sådant som brister vid utform- ningen av barnvagnar och barnsängar. Pro— duktkontroll av varor, vars farlighet be- står i att de inte ger tillräckligt skydd mot skador, t.ex. flytvästar och skyddshjälmar för sportutövning, torde inte heller kunna erhållas med stöd av lagen. om hälso- och

miljöfarliga varor.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att i den nya lagen tas in regler som gör det möjligt att på områden, som berör männi— skors liv och hälsa och som inte redan spe- cialreglerats, få till stånd en produktkontroll. Detta bör enligt utredningens mening ske ge- nom att Konungen ges fullmakt att före- skriva att varor som kan medföra fara från hälso- och säkerhetssynpunkt inte får salu- föras utan att uppfylla bestämda krav vad gäller innehåll eller beskaffenhet (grund- krav). Uppgift om dessa grundkrav och om att varan uppfyller kraven skall lämnas på varorna.

Vid sidan av nu angivna regler med an- knytning till människors liv eller hälsa inne- håller lagförslaget bestämmelser som gäller alla varor. De bestämmelserna innebär att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får möjlighet att före- skriva att en produkt för att få saluföras skall vara försedd med deklaration. Utred- ningen har dock inte funnit skäl föreslå att denna typ av deklaration skall kunna för— enas med grundkrav.

En deklaration skall enligt lagförslaget kunna omfatta en rad olika uppgifter. De- klarationskravet skall sålunda kunnaavse varuslag och innehåll samt varans mått, vikt, volym, storlek eller pris. Det är avsett att lagen skall ge möjlighet att föreskri- va obligatorisk jämförprismärkning. Utred- ningen anser visserligen att en generell före- skrift om jämförprismärkning är utesluten men menar att obligatorisk jämförprismärk- ning bör kunna vara till nytta på visst eller vissa varuområden. Därvid förutsätts dock att det visat sig omöjligt att på frivillig väg uppnå tillräckliga resultat och att en obliga- torisk jämförprismärkning inte leder till alltför stora kostnadsstegringar i förhållan- de till konsumentnyttan.

För att tillförsäkra konsumenten tillräck- lig information skall företag med stöd av la- gen också kunna åläggas att i varudeklara- tion markera att en produkt har eller vid viss användning kan ha hälsofarliga egen-

1 Kungl. Maj:ts prop. 1973217.

skaper. Härunder inbegrips skyldighet att förse produkter med varningsmärkning. För att främja konsumenternas tillgång till egen- skapsdeklarationer föreslår utredningen att det med stöd av lagen skall kunna före- skrivas att uppgifter om vissa väsentliga egenskaper för bedömning av en varas kva- litet och bruk skall lämnas i varudeklara— tion. Egenskapsdeklarationer kan avse dels deklarationer av konventionell typ, VDN Fakta, och dels bruksanpassade deklaratio- ner, som anger varans lämpliga använd- ningsområde på grundval av egenskaperna. Upplysningar om en varas kommersiella ur- sprung kan också vara av värde för konsu- menten, inte minst för att säkerställa möj- lighet till reklamationer. Även krav på så- dan uppgift skall kunna ställas med stöd av lagen.

Med hänsyn till att lagstiftningen utfor— mats som en fullmaktslag kan en föreskrift om obligatorisk deklaration i vissa fall om- fatta en fullständig deklaration medan i andra fall endast en enda eller ett fåtal faktauppgifter behöver göras obligatoriska.

I fråga om produkter som innebär risker för människors liv eller hälsa bör obliga- toriska deklarationer — ofta förenade med grundkrav —- enligt utredningens mening ut- göra ett själVSkrivet led i ett väl utvecklat konsumentskydd. Ansvariga samhällsorgan bör här aktivt verka för att obligatoriska deklarationskrav införs. Den nya lagen avser att ge samhället god handlingsbered— skap på områden där en tillfredsställande produktkontroll från liv-hälsaaspekter ännu inte föreligger.

På områden som inte berör liv-hälsaaspek- ter bör enligt utredningens mening en över- gång till obligatoriska deklarationer i all- mänhet inte ske förrän det visat sig omöjligt att på frivillig väg få fram tillräcklig an- slutning till en deklarationsnorm. Konsu- mentverket i första hand bör således genom överläggningar med företrädare för närings- livet söka få företagen att ansluta sig till det frivilliga deklarationssystemet. Om det inte visar sig möjligt att nå resultat den vä- gen bör deklarationsplikt utgöra en naturlig utväg.

Av det anförda framgår att fullmaktsla— gen-är avsedd att utgöra ett komplement till det frivilliga VDN-systemet och till gällan- de märkningsföreskrifter i speciallagstift- ning.

Som tidigare nämnts har varudeklara- tionsutredningen inte haft i uppdrag att ut— veckla normer för varudeklaration eller- framlägga utarbetade förslag till varudekla-, rationer. Emellertid har utredningen sett det som en naturlig uppgift att belysa frågan på vilka varuområden man bör överväga att tillämpa den nya lagen. Utredningen för-, ordar sålunda att föreskrifter om obligato-_ riska deklarationer —— i viss utsträckning för- enade med grundkrav —— utfärdas beträffan-. de barnsängar, barnvagnar och bilbarnsit— sar. Obligatorisk varudeklaration med” grundkrav föreslås vidare införd för rädd—. ningsvästar (flytvästar) och skyddshjälmar.- Andra varuområden på vilka enligt utred- ningens mening en tillämpning av lagen kan.l aktualiseras är bilar, fritidsbåtar, hushålls— kapitalvaror, kosmetika, monteringsfärdiga hus och skor samt textilier med avseende.—. på skötselråd.

Utredningen förutsätter att noggranna un- dersökningar vidtas innan beslut om en deklarationsplikt fattas. Myndigheterna mås-_ te i samråd med näringslivets organisationer- utreda analys-, provnings— och kontrollresur-. ser hos företag. Vidare bör kapaciteten hos; förekommande statliga och privata prov-.. ningsorgan undersökas. Effekter på företa—.. gens kostnader och på konsumentprisernm måste noggrant övervägas. Man måste ock-_ så studera tänkbara återverkningar på mark-. nadsföring och konkurrens, produktutveck—. ling, internationell handel och företagsstruk—. tur. Det torde ibland bli nödvändigt att- medge undantag från deklarationsplikt inom-l visst varuområde. Undantagen kan gälla.. hantverksmässig framställning av produkter, korta provserier vid innovation. begagnade. varor osv.

I den nya lagen lämnas öppet vilken myn- . dighet som bör anförtros tillsynen över att lagen och dess tillämpningsbestämmelser ef- terlevs i det särskilda fallet. Utredningen-. förutsätter dock att det i första hand blir--

konsumentverket som får tillsynsuppgifter. I vissa fall bör dock även andra myndighe- ter kopplas in. Ansvaret för att deklara- tioner upprättas i enlighet med lagens före- skrifter skall enligt förslaget kunna åläg- gas tillverkare, importör eller säljare. En- ligt utredningens mening bör tillses att det alltid finns någon inom landet som är an- svarig för varan och dess deklaration. Den som inte följer lagens föreskrifter skall kun- na straffas med böter eller fängelse i högst ett år.

I lagförslaget anges att tillsynsmyndig- het har rätt att från tillverkare, importör eller säljare erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Vidare ges myndigheten befogenhet att för kontroll ta ut varor ur tillverkarens. importörens eller säljarens lager. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer bemyndigas att förordna om skyldighet för vederbörande företag att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning av prov. Er- sättningen bör täcka kostnaderna. Vidare bör i princip varor som uttas för kontroll tillhandahållas tillsynsmyndigheten utan er- sättning. Utredningen förordar dock att i vissa fall ersättning skall kunna utgå för provexemplar.

Utredningens förslag medför att konsu- mentverket får ökade uppgifter. Särskilt har utredningen funnit angeläget att verkets re- surser för service till företagen i anslutning till deklarationsarbetet stärks och att man får ökade möjligheter till kontroll både 1 an- slutning till det frivilliga och det obligato- riska systemet. Utredningen föreslår att ver- ket för dessa uppgifter tillförs fem nya tjänster.

. .' .21| 'my-11111 11111 nm ensamma

Äh.-#” 141.111» vmwibnadpwaapb W "lln'! mN-l

manliga "löfdlMWillä'la 411 mma—;t 191 1- nagel. bart! rngrlrm i mammuowmii -_5 ' r.'|11rr.rl_"3é'nlhiii' 111111” 11114? 15111?!ng

' .. 111112 tall-'a' ”mammi _.sinlrentliit man

*- . azul”! tillit! ånimm Hagmalm-im J:rrl '.'. wie: näää! men: ingifta :rmii blitt: .'-.»_. | nnugmli' 218891) Efäl' Niall-' itil'yihlw.»

. ., » " .1( tar _ t.,rmgsl Tana amt mm ' 'I ' tar—115311 Wallman; army en

' ' .tl'r'tm

L,'_1-..,fr'-'1..;irlf' ,Äfsgmi- iugmmiaxl '

|L'-11t-tj|...| _':11_1_' rum-11 nu in;-i,. hälsar!

'.e'gntn '_J'.. t'! f”

tl Tåb uran-n mulm-r Jalle _ . in_vb'rbn' ram utantill-nn -'l.. mel-111113] _ .. ett dagmamman Gbg rf.:mwthgn't kan; man; 111 .Muw fin i! MNU- 219551. mmaiåna nalle . ' 1111,th 1.110.” latin—ii %s _ 1.11L'151'111T'hg ...-_.m "MMW'MW '."? nanm»- _WW, m Wiman ' MERi-mu Hällnäs

.I'i'l u'l' .., '...l Jh1f$;(g| _ ww in"?” ,i 11 !1' ' '|' jbl-11!" 'my-m;! &!)ng % ” IE: 'r .

ik. _ '.' _ - " _ .bä 'l" _rJuI'lllwhl VH"? . IV”?" 11195in i löd _.I |. . ' .. _: ', _ (jgb ':_._.' ._' ' . 1

finn-(silis. quliådsuwlttti

”n'-Ill.; .lufit. |..1 gilla. . .- ; in_mktar. .thlt.

x_f-;t."- .nrjn -' ÖFEI' |t| :., 'let—er 1:11- |' 'Ltlhum .. ., u,.”d blir

I Författningsförslag

Lag om varudeklaration

l

tlf.

Om det är påkallat av hänsyn till män- niskors liv eller hälsa kan Konungen före- skriva, att vara av visst slag för att av nä— ringsidkare få saluhållas till konsument skall uppfylla bestämda krav vad gäller in- nehåll eller beskaffenhet (grundkrav). Varan skall, om sådan föreskrift givits, vara tyd- ligt märkt med uppgift om att den fyller uppställda krav.

3 &

Är det av väsentlig betydelse från konsu- mentsynpunkt kan Konungen eller myndig- het som Konungen bestämmer föreskriva, att vara av visst slag för att av näringsidka— re få saluhållas till konsument skall vara tydligt märkt med uppgift om

1. varuslag, innehåll, mått, vikt, volym, storlek eller pris,

2. egenskaper av betydelse för bedöm- ning av varan från hälso- eller säkerhets— synpunkt,

3. egenskaper i övrigt av betydelse för bedömning av varans kvalitet eller bruks- egenskaper,

4. lämplig förvaring. skötsel eller han- tering av varan,

5. tillverkarens, importörens eller sälja- rens namn eller firma samt hemort.

32%

I samband med att föreskrift meddelas en- ligt 1 eller 2 5 får bestämmas att märkning- en skall utformas och anbringas på varan på visst sätt.

4%

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och i anslutning därtill meddelade föreskrif- ter utövas av myndighet som Konungen be— stämmer.

Tillsynsmyndigheten har rätt att hos till— verkare, importör eller säljare efter an- fordran erhålla de upplysningar och hand— lingar som behövs för tillsynen.

5å

För tillsynen äger tillsynsmyndigheten ut- taga varuprov ur tillverkares, importörs eller Säljares lager. För sådant prov utgår ersättning om särskilda skäl föreligger.

Om skyldighet att ersätta tillsynsmyndig- het kostnader för provtagning och undersök- ning av prov förordnar Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

623

Den som tagit befattning med utredning eller tillsyn enligt denna lag får ej obehö— rigen yppa eller nyttja vad han under upp-

draget eller i tjänsten erfarit om yrkes- hemlighet eller affärsförhållande.

7.3.

Till böter eller fängelse i högst ett år dö— mes den som uppsåtligen eller av oaktsam— het bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 1—3 åå eller bryter mot 6 %.

Till böter dömes den som uppsåtligen el- ler av oaktsamhet underlåter att fullgö— ra vad som åligger honom enligt 4 & andra stycket.

85

Allmänt åtal för brott mot 6 & får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

95

För tillvaratagande av konsumentintresset får organisation. vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt, föra talan mot beslut enligt denna lag i den mån det är tillåtet enligt bestämmelser som med— delas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

II

Inledande redogörelse

1. Utredningsuppdraget

l.l Varudeklararionsurredningens direktiv Den 28 januari 1972 bemyndigades handels- ministern att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda vissa principfrågor i samband med varudeklarationer. I direkti- ven till den sakkunnige anförde handels— ministern bl. a. följande.

Konsumentupplysning om varor och tjänster meddelas i olika former, bl. a. genom varu— deklarationer. Dessa innehåller standardiserad information om egenskaper, som kan mätas, och de åtföljer produkterna vid köptillfället. Egenskaperna redovisas var för sig, och kon- sumenterna får väga samman dessa. Om mät- bara egenskapcr inte finns, anges i vart fall det material. som varan består av. En variant är, att varan åtföljs av varudeklaration bara när varan fyller fastställda grundkrav. Dylika krav förekommer nu i några fall, då det är be- tingat av säkerhets- och hälsoskäl. Exempel härpå föreligger i fråga om flytvästar, kera- miskt hushållsgods samt fotogen- och Oljeka- miner. Men även av kvalitetsskäl uppställs nu vissa grundkrav, t. ex. för djupfryst eller kon- serverad fisk och djupfrysta eller konserverade grönsaker. En annan form av standardiserad varuinformation är kvalitetsmärkning, som kan ske på olika sätt. Varor, vilkas egenskaper i viktiga hänseenden uppfyller fastställda krav, kan märkas på visst sätt. I andra fall kan på varan anges att den är hänförlig till viss kva- litetsklass. som definierats i särskild ordning. I vissa fall kan man kanske på grundval av mätvärden för varans egenskaper avge ett sam- manfattande omdöme om varan.

Det nuvarande varudeklarationssystemet är frivilligt. Normer för varudeklarationer utarbe— tas f.n. av varudeklarationsnämnden (VDN), som inrättades år 1951. Nämnden består av en av Kungl. Maj:t förordnad ordförande och 13

andra ledamöter. Dessa utses av statens institut för konsumentfrågor, statens provningsanstalt. Sveriges standardiseringskommission, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sve- riges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Lantbrukarnas riks- förbund, Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Kooperativa för- bundet, Hushållslärarnas riksförening samt Husmodersförbundet hem och samhälle. Nämn- den har enligt sina stadgar, som senast fast- ställdes av Kungl. Maj:t den 28 juni 1957, till uppgift att verka för ökad användning av upp- lysande varudeklarationer för konsumtionsva- ror samt att därvid särskilt tillse, att deklaratio- nerna blir vederhäftiga och i lämplig omfatt- ning enhetligt utformade. Verksamheten finan- sieras dels genom bidrag från staten och vissa organisationer, dels genom avgifter från de företag som utnyttjar deklarationerna.

Företag, som förbinder sig att följa de nor- mer som VDN fastställer, kan få tillstånd att använda VDN-märket på sina varudeklaratio- ner. VDN låter kontrollera stickprov av den deklarerade varan vid opartiska provningsin- stitutioner. Visar kontrollen att varans egen- skaper inte överensstämmer med deklarationen och uteblir rättelse, dras tillståndet att använ- da VDN-märket in.

Innan en norm utarbetas undersöks dels de marknadsmässiga förutsättningarna för nor- mernas användning, dels de tekniska problem som föreligger och de provningsmetoder som kan komma i fråga. Vidare inhämtas uppgif- ter om vad konsumenterna behöver få besked om, vad de frågar efter vid köp och vad de klagar på vid reklamationer. Efter remissbe- handling utformas utkast till VDN Norm. Nämnden gör upp förslag till kontrollschema samt kalkyl över de kostnader tillståndshavare åsamkas vid kontroll. Normer och regler för kontrollförfarandet fastställs sedan av varu-

Antalet normer har minskat sedan år 1968 bl.a. genom att en del slagits samman och att inaktuella dragits in. Vissa normer utnytt- jas inte alls och andra i så ringa utsträckning att konsumenten inte synes ha någon nämn- värd nytta av varudeklarationen. Kritik har också riktats mot varudeklarationerna för att de är alltför tekniska och svåra att förstå för konsumenterna. Det förekommer i Viss utsträckning att VDN-märket uppfattas som ett slags garanti. Detta förhållande kan vilse- leda konsumenterna.

Olika utredningar har fört fram krav på att bredda och utveckla varudeklarationsförfaran- det. I betänkandet (SOU 1968: 58) Konsument- upplysning — principer och riktlinjer har 1963 års konsumentupplysningskommitté anfört att behovet av särskilda faktameddelanden rö- rande varugrupper därmed minskar. Konsu- mentutredningen har i betänkandet (SOU l97lz37) Konsumentpolitik — riktlinjer och organisation föreslagit att varudeklarationerna skall utformas så att de ger lättillgänglig in- formation. Brukssynpunkter måste enligt ut- redningen skjutas i förgrunden när det gäller varudeklarationernas innehåll. Målet på längre sikt måste vara att deklarationerna för vikti- gare produkter ger någon form av garanti be- träffande väsentliga bruksegenskaper. Det är tänkbart att tillåta deklarationer endast för en del enhetliga produkter som fyller vissa krav beträffande viktiga egenskaper av intresse för konsumenterna vid viss användning. Utred- ningen anser vidare, att också frågan om obli- gatorisk användning av deklarationer kan bli aktuell i särskilda fall.

Vid remissbehandling av konsumentutred- ningens betänkande har flera instanser biträtt dessa synpunkter. I ett remissyttrande har också föreslagits att företag som inte använ- der VDN-normer skall ha skyldighet att an- mäla detta till av Kungl. Maj:t utsedd myn- dighet.

Jag vill i sammanhanget erinra om den skyldighet till märkning av livsmedel som stadgas i den nya livsmedelslagen. Frågan om obligatorisk märkning även av andra konsu- mentförpackningar än färdigpackade livsme- del har berörts i några remissvar över be- tänkandet (SOU 1971: 18) Mått och vikt.

Riksdagen har med anledning av mot. 1971: 1087 hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning av möjligheterna för en obligatorisk varude- klaration av monteringsfärdiga hus (NU 1971: 3, rskr 1971: 246).

Det finns anledning utgå från att de i det föregående berörda synpunkterna och försla- gen rörande varudeklarationssystemet beaktas av myndigheter och andra som sysslar med konsumentupplysningsfrågor. En särskild ar- betsgrupp med representanter för statens kon-

sumentråd och VDN har enligt vad jag in— hämtat påbörjat ett utvecklingsarbete som syf- tar till att göra varudeklarationerna bättre an- passade till konsumenternas behov av informa— tion om varornas egenskaper från använd- ningssynpunkt. I handelsdepartementet förbe- reds på grundval av konsumentutredningens betänkande en proposition angående vissa riktlinjer för konsumentpolitiken och om in- rättande av ett konsumentverk. Avsikten är att propositionen skall avlämnas till 1972 års riksdag. Jag kommer att föreslå att det nya verket övertar de arbetsuppgifter som f.n. an— kommer på statens institut för konsumentfrå— gor, statens konsumcntråd och VDN. Konsu- mentverket kommer sålunda att få svara för utformningen av nya eller reviderade varude- klarationsnormer och för vidareutveckling av metoder och förfaranden för denna form av konsumentupplysning.

Vissa av de frågor rörande varudeklarations- förfarandet som förut berörts är av principiell natur. Jag syftar närmast på frågan om obli- gatorisk varudeklaration i vissa fall och om anmälningsskyldighet för företag som inte ut- nyttjar varudeklarationer för vilka standardi- serade normer finns utarbetade. Dessa frågor bör utredas i särskild ordning. Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för en sådan utredning.

Den sakkunnige bör pröva under vilka för- utsättningar och i vilka fall det från konsu- mentsynpunkt kan vara påkallat att föreskri- va skyldighet att låta varor och tjänster åt- följas av varudeklarationer. Vid prövningen bör särskilt uppmärksammas behovet av skydd mot risker för liv eller hälsa som kan vara förenade med varans användning. Detsamma gäller exempelvis för varor som representerar större utgifter för konsumenten. Med hänsyn till den nya livsmedelslagstiftningen bör be- träffande livsmedel endast behovet av särskild kvalitetsmärkning övervägas och då endast om detta behov inte täcks av föreskrifterna om livsmedelsstandards.

Vidare bör den sakkunnige överväga om det som ett alternativ till obligatorium samt för områden, inom vilka ett obligatorium inte är lämpligt, är möjligt att — i likhet med vad som föreslagits i ett yttrande över konsument- utredningens betänkande — införa anmälnings- plikt eller liknande ordning för att klargöra orsaken till att en varudeklaration inte ut- nyttjas.

Den sakkunnige bör också analysera förut- sättningarna för att av säkerhets- och kvalitets- skäl ställa upp grundkrav för att en vara skall få deklareras och att införa kvalitetsmärk- ning.

Den sakkunnige bör vara oförhindrad att pröva också andra åtgärder i syfte att främja användningen av varudeklarationer som är

bättre anpassade till konsumenternas informa- tionsbehov.

Konsekvenserna av ett utbyggt varudeklara- tionssystem med inslag av obligatorium bör allsidigt utredas. Därvid bör den sakkunnige bl.a. undersöka i vilken utsträckning ett dy- likt system för med sig tekniska handelshinder. Han bör också pröva i vad mån konkurrensen kan komma att begränsas samt undersöka ef- fekterna härav från konsumentsynpunkt. Even- tuella problem för småföretagen bör också uppmärksammas. För- och nackdelar med att föreskriva grundkrav vid varudeklarationer samt med att införa kvalitetsmärkning bör även noga prövas bl. a. med hänsyn till verk- ningar på produktutvecklingen.

Till ledning vid bedömningen kan tjäna er- farenheterna i Sverige av den skyldighet till varumärkning, som stadgas för livsmedel i den nya livsmedelslagen som trädde i kraft den 1 januari 1972. Utländska erfarenheter bör även beaktas. Jag vill därvid nämna att Norge sedan år 1968 har en särskild lag som ger regeringen befogenhet att utfärda märk- ningsföreskrifter för varor avsedda att säljas till konsumenter.

Den sakkunnige bör kunna pröva också andra frågor som hänger samman med varu- deklarationsverksamheten. Arbetet bör bedri- vas skyndsamt.

Reklamutredningen överväger, enligt vad jag inhämtat, frågan Vilka krav som från informa- tionssynpunkt kan ställas på reklamen. Denna fråga hänger delvis samman med varudeklara- tionsverksamheten. Den sakkunnige bör där- för samråda med reklamutredningen. Vidare bör den sakkunnige följa arbetet inom den arbetsgrupp för att utveckla varudeklarationer som VDN tillsatt med representanter från konsumentrådet. Han bör också hålla kontakt med berörda organisationer.

1.2. Bakgrund till utredningsuppdraget

Vårt nuvarande varudeklarationssystem till- kom på förslag av 1946 års utredning an- gående kvalitetsforskning och konsument- upplysningl. Utredningen hade funnit att förekommande varuinformation inte gav konsumenten tillräcklig vägledning för att välja produkt som var lämpad för eget be- hov. För att underlätta för konsumenten att bedöma varors förtjänster i olika avseen- den ansåg utredningen att uppgifter borde lämnas om varors innehåll och egenskaper. Uppgifterna borde lämnas i form av enhet- lig varudeklaration. Man borde i deklara- tionsarbetet inrikta sig på sådana uppgifter

om varan som inte omedelbart och utan svårighet framgick av varan. Uppgifterna borde vidare ha väsentlig betydelse för det ändamål varan anskaffats för. För produk- ter som inte lämpade sig för sådan deklara- tion föreslogs i stället kvalitetsmärkning. Kvalitetsmärkning innebar antingen att va- ran åsattes ett märke som utvisade att den fyllde uppställda minimikrav eller att på varan angavs endast vilken av flera kvali- tetsklasser den tillhörde.

Konsumenten borde, framhöll utredning- en, ha tillgång till information i köpögon- blicket. Utredningen förordade därför en vidgad användning av upplysande märk- ning och etikettering av konsumtionsvaror. Utredningen framhöll att sådan varuupp- lysning även skulle främja försäljningsper- sonalens kunnighet, medverka till utveck- ling av bättre reklam och befordra effek- tivare konkurrens. Varudeklarationer och kvalitetsmärkning borde införas på frivillig- hetens väg i samarbete mellan intresserade parter på varumarknaden. Tvångsmässiga ingripanden via lagstiftning i form av märk- nings- och deklarationsplikt ansågs av ut- redningen vara förenade med såväl admi- nistrativa som lagtekniska svårigheter. Även andra risker skulle vara förbundna med en deklarationsplikt. Å ena sidan kunde stan- dardiserade minimikvalitetsfordringar ten- dera att bli maximistandard och på så sätt minska en önskvärd kvalitets— och priskon- kurrens. Å andra sidan kunde följa att va- ror som inte uppnådde minimikraven men som för viss användning hade tillräcklig kvalitet icke kunde säljas. Ett obligato- rium kunde dessutom verka som indirekt importskydd och hämma utvecklingen av önskvärd kvalitets- och priskonkurrens från importländerna. Utredningen framhöll slut- ligen att det här var fråga om för vårt land tämligen nya medel att värna om kon- sumenternas intressen. Det syntes därför vara lämpligt att pröva sig fram under fria- re former än vad en lagstiftning kunde erbjuda. Framförallt måste själva grund-

"1 SOU 1949: 18, Kvalitetsforskning och kon- sumentupplysning.

valen för den föreslagna formen av varu- upplysning finnas, nämligen möjligheter till enhetlig provning och objektiv värdering av egenskaper hos varorna. På många vik- tiga varuområden förelåg ännu inte så- dana möjligheter och i första hand gällde det sålunda att skapa själva förutsättning- arna för varuupplysningen.

Ett centralt organ, en varumärknings— nämnd, föreslogs få hand om varudeklara- tioner och kvalitetsmärkning inom samtliga konsumtionsvaruområden. Ett intimt sam- arbete mellan nämnden och Sveriges stan- dardiseringskommission (SIS) förutsattes? I nämnden skulle olika intressenter vara re— presenterade. Nämnden skulle utgöra ett centralt samarbetsorgan med uppgifter att skapa enhetliga normer, att stödja och ta initiativ till varumärkning, att bevilja rätt att använda visst varumärke samt att verk- ställa kontroll av märkningen. Inhemska tillverkare och importörer skulle ha sam- ma möjligheter att utnyttja deklarations- systemet.

På grundval av betänkandet inrättades år 1951 Varudeklarationsnämnden, VDN. Betänkandets förslag om kvalitetsmärkning realiserades däremot inte.

I VU:s direktiv nämns 1963 års konsu- menIupplysningsko;nmittés betänkande3. Kommittén ansåg det viktigt att utveckla och bredda varudeklarationsförfarandet. Därmed skulle behov av särskilda fakta- meddelanden på grundval av jämförande varuprovningar minska rörande varugrup- per, som deklarerades. Provningsorganens roll kunde begränsas till forskning samt un- dersökning av varor som ej deklarerades, provning av varor som fabrikanterna ej ville deklarera samt utarbetande av samman- ställningar över förekommande varudekla- rationer. Kommittén menade att informa- tion skulle komma fram snabbare med ett breddat deklarationsförfarande. En fördel med deklarationer var från samhällets syn- punkt att företagen själva svarade för kost- naderna för deklarationer och kontrollprov- ning av deklarerade varor. Men kommittén betonade också behovet av att lära konsu- menterna att rätt läsa och förstå deklara-

tionerna samt att ge butikspersonalen bättre insikter om varudeklarationssystemet.

Kr'nrumenrurredningen4 ansåg att frågan om obligatorisk användning av deklaratio- ner kunde bli aktuell i särskilda fall. De— klarationerna måste ge lättillgänglig infor- mation. Målet på längre sikt måste vara att deklarationerna för viktigare produkter gav någon form av garanti för väsentliga bruks- egenskaper. Vid remissbehandlingen av konsumentutredningens betänkande tog fle— ra remissinstanser upp frågan om obligato- riska varudeklarationer, bland dem Koo- perativa förbundet (KF), Landsorganisatio- nen i Sverige (LO) samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Dessa organisa- tioner föreslog också i ett gemensamt ytt- rande en särskild anmälningsplikt för före- tag som inte nyttjar VDN-normer (jfr VU:s direktiv).

] prop. 1972: 335 uttalade departements- clrefen att huvudprincipen beträffande kon- sumenternas behov av information vid val mellan olika produkter borde vara att det ålåg företagen att lämna sådan information. Härvid erbjöd varudeklarationsförfarandet en möjlighet som låg nära till hands. I hit- tillsvarande varudeklarationsverksamhet ha- de det varit svårt att tillräckligt snabbt få fram deklarationer som varit anpassade ef- ter konsumenternas behov av information och att sprida användningen av sådana de- klarationer, framhöll departementschefen. Denne förklarade också att det i framtiden var en viktig uppgift inom konsumentpoli- tiken att utveckla varudeklarationssystemet och att verka för att varudeklarationer kom till användning i mera vidsträckt om- fattning.

I motioner6 i anledning av prop. 1972: 33

2För närmare upplysning om SIS verksam- het se bilaga 9.

3SOU 1968158, Konsumentupplysning _ principer och riktlinjer.

4SOU l97lz37, Konsumentpolitik — rikt- linjer och organisation samt SOU 197l:86, Bilen och konsumenten.

5Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1972 med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m. m.

& Mot. 1972: 153; mot. 1972: 269; mot. 1972: 1549; mot. 1972:155]; mot. 1972: 1554; mot. 1972: 1556.

föreslogs att obligatorisk deklaration skulle införas på olika områden, exempelvis dyr- bara tekniska hushållsapparater, bilar, fri- tidsbåtar, lägenheter och skor. Näringsut- skottet uttalade i anslutning till dessa mo— tioner bl.a. att riksdagen inte borde före- gripa den pågående varudeklarationsutred- ningens resultat genom att besluta om in- förande av obligatorisk varudeklaration. Det var enligt utskottet angeläget att en ingripande åtgärd av detta slag inte före- togs innan konsekvenserna därav klarlagts. Utskottet underströk att tillsättandet av ut- redningen kunde uppfattas som vittnesbörd om en positiv inställning till ett system med i viss utsträckning obligatoriska varudekla- rationer. Motionerna angående varudekla- ration i fråga om skor och om importerade varor i allmänhet borde överlämnas till ut- redningen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Kungl. Maj:t överlämnade i anledning av riksdagens skrivelse i saken7 motionen 1972: 269 om obligatorisk varudeklaration av skor och motionen 1972: 1556 avseende varudeklaration av importerade varor till VU.

Vidare har Kungl. Maj:t till VU över- lämnat riksdagens skrivelse om utredning av möjligheterna för en obligatorisk varu- deklaration av monteringsfärdiga hus?.

1.3 Avgränsning av utredningsuppdraget

Det har varit en utgångspunkt för utred— ningens arbete att varudeklarationer rätt ut- formade kan utgöra ett viktigt led i den in- formation som konsumenterna bör ha till- gång till vid köp av varor och tjänster. Däremot har det inte legat inom utred- ningsuppdraget att närmare analysera va- rudeklarationernas roll som informations- bärare och det samspel som bör förekomma mellan varudeklarationer och andra infor- mationskällor på konsumentområdet. Detta är en uppgift som det ankommer på re- klamutredningen att behandla. VU får så- ledes i den delen hänvisa till reklamutred- ningen”.

VU har i enlighet med direktiven kon-

centrerat sitt utredningsarbete på princi- piella rättsliga och ekonomiska spörsmål i samband med varudeklarationer. Som ut- talas i direktiven har det ankommit på en särskild arbetsgrupp med representanter från både statens konsumentråd och VDN att lägga fram förslag i fråga om varude- klarationernas utformning i praktiken. Det- ta arbete har pågått parallellt med VU:s arbete och fortsätter nu inom konsument- verket. Det har varit en förutsättning för VU:s arbete att det ankommer på i första hand konsumentverket att praktiskt utfor- ma nya varudeklarationer och att därvid särskilt beakta konsumenternas behov av information om varornas egenskaper från användningssynpunkt.

I enlighet med direktiven har utredning- en övervägt frågan om särskild kvalitets- märkning av livsmedel. Utredningen har därvid funnit att behovet av sådan märk- ning blir i hög grad beroende av i vilken utsträckning livsmedelsverket kommer att utnyttja möjligheten att fastställa livsme- delsstandard enligt livsmedelslagen (7 5). Med livsmedelsstandard menas att bestämd sammansättning eller beskaffenhet i övrigt föreskrivits för livsmedel av visst slag. Be- hovet av kvalitetsmärkning vid sidan av livs- medelsstandard kan med hänsyn till den korta tid som livsmedelslagen varit i kraft naturligt nog ännu inte överblickas. Enligt uppgifter som VU erhållit från livsmedels- verket har emellertid livsmedelsstandard redan utfärdats för vissa livsmedel och yt- terligare sådana föreskrifter kommer att utfärdas undan för undan. VU har mot denna bakgrund inte funnit lämpligt att nu närmare gå in på frågan om kvalitets- märkning av livsmedel.

1.4 Genomförande av uppdraget

Principfrågorna har bedömts mot bakgrund av bl.a. litteraturstudier samt synpunkter inhämtade från konsument- och närings-

7 NU 1972: 40, rskr 1972: 225. 8NU 1971: 3, rskr 1971: 246. 9Se bl.a. SOU 1972: 7, Reklam II Beskriv- ning och analys, särskilt s. 172—228.

livsföreträdare och från statliga och halv- statliga organ. Här kan nämnas bostadssty- relsen, statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kar- tellnämnd, statens livsmedelsverk, statens provningsanstalt, statens institut för före- tagsutveckling samt varudeklarationsnämn- den (VDN) och Sveriges standardiserings— kommission. Underhandskontakt har tagits med konsumentverket. Samråd har fortlö- pande skett med reldamutredningen.

På konsumentsidan har VU haft över- läggningar med representanter för LO, TCO, KF, Hushållslärarnas riksförening och Husmodersförbundet hem och sam— hälle. Organisationerna har därvid varit re- presenterade i en särskild referensgrupp för varudeklarationer.

VU har på näringslivssidan haft över- läggningar med en av Sveriges industriför- bund bildad referensgrupp för varudeklara- tioner. I gruppen har ingått företrädare för dels Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), dels enskilda näringsidkare. Härutöver har synpunkter inhämtats direkt från representanter för bl.a. Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Dagligvaruleverantörers förbund och Kemisk-tekniska leveran- törsförbundet, Svensk industriförening, Svenska annönsörers förening, Svenska fö- retagares riksförbund, Svenska reklamby- råförbundet och Sveriges marknadsför- bund. Lantbrukarnas riksförbund har be- retts tillfälle” yttra sig över utredningsfrå- gorna.

I bilaga 6 redovisar VU de skriftliga och muntliga synpunkter som lämnats vid olika hearings.

Vid studiebesök i Köpenhamn och Oslo har VU haft överläggningar med represen- tanter för berörda departement och institu- tioner. I' Köpenhamn har synpunkter in- hämtats från företrädare för handelsmi- nisteriet och Forbrugerkommissionen samt i Oslo från dåvarande departementet for familie- og forbrukersaker samt från Vare- fakta-Komiteen. och Forbrukerrådet.

VU:s huvudsekreterare har därjämte del-

tagit i ett möte i Haag med den internatio- nella varudeklarationsorganisationen, Inter- national Labelling Centre (ILC).

Utredningen har funnit det angeläget att som bakgrund till sina bedömningar av ef- fektiviteten i hittillsvarande deklarationssys— tem undersöka i vilken utsträckning varu- deklarationer f. n. används. Utredningen har därför givit Handelns utredningsinstitut (HUI) i uppdrag att undersöka täcknings- graden i detaljistledet av nuvarande VDN- system. För vissa utvalda varor har bl.a. bestämts den andel av samtliga på markna- den förekommande artiklar, som är för- sedda med VDN—deklaration, respektive an— nan varudeklaration. Närmare uppgifter om undersökningens uppläggning, genomföran- de och resultat lämnas i kapizel 6 samt i bilaga 5 till detta betänkande.

VU har disponerat betänkandet så att kapitel 2—5 ger en inledande redogörelse för svenska och utländska förhållanden samt grunderna för skilda deklarationssy- stem. I kapitel 6—ll redovisas VU:s över- väganden och förslag.

1.5. Terminologiska frågor

Med begreppet märkning avses i det följan- de på själva produkten anbringad, instansad eller vid produkten i form av etikett c. d. fäst varuinformation.

Med begreppet varudeklaration avses standardiserad, konsumentupplysande be- skrivning av en vara, knuten till varan vid köptillfället.

Med grundkrav som villkor för deklara- tion avses att en deklarerad vara garante- ras hålla viss standard beträffande det in- nehåll eller de egenskaper grundkraven av- ser. Då grundkraven gäller varan i dess helhet vägs varans egenskaper samman till ett slutomdöme, s. k. kvalitetsmärkning.

Med obligatorisk deklaration avser VU lagstadgad skyldighet att deklarera varor på bestämt sätt.

Utredningen hänvisar i denna del också till kapitel 5.

2.1. Allmänna synpunkter

Tvingande bestämmelser om märkning av varor förekommer i ett flertal olika special- författningar. Vanligen ingår märkningsbe- stämmelsen som en detalj i ett större kom- plex av föreskrifter t.ex. avseende tillverk- ning. sammansättning, försäljning, registre- ring eller hantering av varan. Syftet med märkningsbestämmelsen är i regel att skyd- da den som använder eller eljest tar be- fattning med varan till liv, hälsa eller sä- kerhet, men även andra former av konsu- mentskydd kan vara motivet, t. ex. kvalitets- kontroll eller skydd mot förfalskade varor.

I det följande lämnas en översiktlig redo- görelse för märkningsbestämmelser på kon- sumentvaruområdet. Redogörelsen är i prin- cip begränsad till sådana märkningsbestäm- melser som är föreskrivna i författning och som innebär att varan inte får säljas eller överlåtas utan att vara försedd med före- skriven märkning. Det bör emellertid obser- veras att vissa formellt frivilliga men i praktiken tvingande märkningsföreskrifter förekommer. Exempel härpå är Svenska Gasföreningens godkännandemärke för ga- solapparater. I dessa fall innebär märkning- en en kvalitetsgaranti, men det är i och för sig tillåtet att sälja varor utan dessa märken.

Märkningsföreskrifter i svensk speciallagstiftning

2.2 Livsmedelsområdef

2.2.1. Märkningsföreskrifter enligt livsmedels- lagen

Enligt livsmedelslagen (1971: 511) och livs— medelskungörelsen (1971: 807) skall färdig- förpackade livsmedel (undantag för livsme- del vägande mindre än 25 gram eller mer än 25 kilogram) märkas med följande upp- gifter:1

1. livsmedlets slag

2. livsmedlets sammansättning

3. livsmedlets nettovikt eller nettovolym

4. anvisning hur livsmedlet skall förvaras om förvaringssättet är av betydelse för livs- medlets hållbarhet

5. beräknad hållbarhetstid, i fråga om (1) livsmedel som kan antas bli otjänligt till människoföda inom 30 dagar från förpack- ningsdagen, (2) livsmedel vars hållbarhet är beroende av att det förvaras på särskilt sätt samt (3) djupfrysta livsmedel; hållbarhets— märkningen skall i fråga om (1) och (2) ut- visa sista förbrukningsdag vid förvaring en— ligt angiven förvaringsanvisning och i fråga om (3) beräknad hållbarhet efter inköpet vid olika förvaringssätt

6. förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort

1 Dessa märkningsbestämmelser träder i kraft den 1 juli 1973. Intill dess gäller märkningsbe— stämmelserna i livsmedelsstadgan (1951: 824).

7. sådana uppgifter i övrigt av betydelse "för konsumenterna som föreskrives av livs- 'medelsverket.

Livsmedelsverket kan föreskriva märk- ning även av annat livsmedel än färdig- "förpackat.

Enligt lagen (1971: 1081) om bestämning -av volym och vikt, som träder i kraft den 1 juli 1973, skall riktigheten av volym— och viktuppgift på färdigförpackad vara kontrolleras genom stickprovsundersökning. Undersökningen skall göras av myndighet som Konungen bestämmer och får företas hos yrkesmässig tillverkare, importör, för- packare, grossist och detaljhandlare. F.n. finns märkning med uppgift om vikt och volym föreskriven endast beträffande fär- digförpackat livsmedel. Konungen har ännu inte bestämt vilken myndighet som skall anförtros stickprovskontrollen.

Ansvaret för märkningen åvilar förpacka- 'ren i fråga om livsmedel som färdigförpac— kas inom landet och i övriga fall den som först saluhåller livsmedlet.

För att tillgodose konsumentintresset kan livsmedelsverket föreskriva att särskild be- teckning skall vara förbehållen livsmedel av visst slag.

Livsmedelsverket har i tillämpningskun— görelse till livsmedelslagen och livsmedels- kungörelsen den 21 december 1971 (SLV 1972: 4) bl.a. meddelat vissa ytterligare märkningsbestämmelser. Sålunda skall livs- medel märkas med kylkonserv, djupfryst eller kylvara om de överensstämmer med i kungörelsen angivna definitioner på sådana varor. Kött, fisk, kräftdjur och blötdjur som Varit frysta skall märkas med uppgifter här- om. Innehållsdeklaration skall, i den ut- sträckning och på det sätt som anges i sär- skild kungörelse, ange den genomsnittliga kvantiteten av eller proportionerna mellan livsmedlets beståndsdelar och i övriga fall livsmedlets beståndsdelar i fallande storleks- ordning, så att konsumenten får en till- fredsställande uppfattning om livsmedlets användbarhet och värde. Om livsmedlet sa- luhålles under särskild uppgift att innehålla visst näringsämne skall dettas art och halt anges. I vissa fall skall arten och halten av

tillsatser anges. Av livsmedelsverkets för- teckning över godkända livsmedelstillsatser framgår sålunda bl.a. att förekomsten av sackarin i livsmedel, av kinin i drycker, av färgämnen i fiskkonserver, av nitrit och sal- peter i vissa köttvaror och fiskvaror skall anges.

Förvaringstemperatur skall anges för kyl- konserv, kylvara och färdigförpackat djup- fryst livsmedel. Hållbarhetsmärkning av får— digförpackat djupfryst livsmedel skall ange den beräknade hållbarheten i frysutrymme. köldfack, kylskåp och rumstemperatur. Så— dant livsmedel skall också märkas med upp- tiningsanvisning (undantag glass). Storför- packning för storkök etc. skall märkas med samma uppgifter som motsvarande färdig- förpackade livsmedel. Grossistförpackningar med färdigförpackade livsmedel skall mär— kas med samma uppgifter som det färdig- förpackade livsmedlet i fråga om livsmed- lets slag, förvaringsanvisning och hållbar- hetstid.

I livsmedelsverkets kungörelse den 26 maj 1972 (SLV 1972: 19) med särskilda be- stämmelser om märkning av färdigförpacka- de livsmedel föreskrivs bl. a. att i fråga om livsmedel som tillförts spad, sås, gelé eller liknande såväl hela innehållets vikt som vikten av livsmedlet utan spad etc. skall an- ges och att i fråga om livsmedel som be- står av mer än en råvaruingrediens kvan- titeten använd råvara skall anges var för sig i fråga om köttvara, fiskvara, vegetabi- lisk proteinvara, potatis och grönsaker/rot- frukter (”till 100 g vara har använts . . .”). Köttslag, fiskslag och organslag skall an- ges. Vid deklaration av livsmedelstillsats får i vissa fall särskilda gruppnamn använ- das. Även förpackningsdag skall anges vid hållbarhetsmärkning av färdiglagad mat vars beräknade hållbarhet är högst 30 da- gar. Maltdrycker, spritdrycker och vin skall märkas med alkoholhalten, för maltdrycker i viktprocent och för spritdrycker och vin i volymprocent.

Utöver nyssnämnda generella märknings- bestämmelser förekommer särskilda märk- ningsbestämmelser i olika av livsmedels- verket utfärdade föreskrifter för skilda

varugrupper.2 Sålunda föreskrivs i livsme- delsverkets kungörelse den 18 april 1972 (SLV 1972: 18) om ätbara fetter och oljor dels vissa livsmedelsstandard, vilka skall _gälla som förbehållna livsmedelsbeteckning- ar enligt livsmedelslagen, dels bl.a. att oblandade vegetabiliska fetter och oljor skall saluhållas under beteckning som an- ger råvaran (kokosfett, olivolja etc.) och att fetthalt i gram per 100 gram och den ge- nomsnittliga halten mättade fettsyror i pro- »cent av den totala halten fettsyror och den genomsnittliga halten linolsyra (fleromättad fettsyra) i procent av den totala mängden fettsyror skall anges i vissa fall.

Särskilda märkningsföreskrifter lämnas också i livsmedelsverkets kungörelse om mjölk och vissa mjölkprodukter den 13 juni 1972 (SLV 1972: 22). Förutom bestämmel- ser om livsmedelsstandard och förbehållna livsmedelsbeteckningar förekommer bl.a. bestämmelser om märkning med fetthalt och med proportionerna mellan mjölkpul- ver och vatten vid framställning av mot- svarande flytande produkt.

] kungörelsen den 13 juni 1972 (SLV 1972: 23) om ost, margarinost och mesvara föreskrivs också livsmedelsstandard och för- behållna livsmedelsbeteckningar. Bland de särskilda märkningsbestämmelserna kan nämnas att djurslaget skall anges om mjölk från annat djur än nötkreatur använts, att fetthalten skall anges (får t.v. anges med fetthaltsmärke), att hel ost skall förses med uppgift om tillverkningsdag eller tillverk- ningsvecka och att importerad vara skall märkas med tillverkningsland.

Märkningsbestämmelser förekommer ock- så i de föreskrifter som livsmedelsverket utfärdat beträffande industriskalad potatis r(SLV 1972: 33), kaffe och kaffepulver (SLV 1972: 35), socker och honung (SLV 1972: .36), saft, juice och sylt m.m. samt läske- drycker (SLV 1972: 37), glassvaror m.m. *(SLV 1972: 38), spannmåls- och bageripro- dukter (SLV 1973: 1) samt ägg och äggpro- dukter (SLV 1973: 2). Förstnämnda bestäm- melse träder i kraft den 1 juli 1973 och övriga bestämmelser den 1 januari 1974.

Kött som godkänts vid besiktning enligt lagen (1959: 99) om köttbesiktning m.m. skall enligt köttbesiktningskungörelsen (1968: 406) förses med stämpel eller märke som utmärker godkännandet. Lantbruks— styrelsen är tillsynsmyndighet för köttbe- siktningen.

Enligt förordningen (1956: 413) om klas- sificering av kött för vilken jordbruksnämn- den är tillsynsmyndighet skall kött av nöt- kreatur, häst, får eller svin efter godkänd besiktning underkastas särskild bedömning för avgörande av köttets kvalitet samt för- ses med stämplar angivande den kvalitets- klass till vilken köttet hänförts vid klassi- ficeringen. Motsvarande gäller för kött som godkänts vid undersökning av importerat kött.

Obligatorisk kvalitetskontroll förekommer vid utförsel av kött, vissa fiskprodukter, smör, ost, ägg och potatis.

2.2.3. Kylliuslagrade konserverade ägg

Enligt kungörelsen (1943: 288) om märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg skall varje sådant ägg märkas med ordet ”kylhus- ägg” eller angiven märkning. Det ankom- mer på jordbruksnämnden att övervaka ef- terlevnaden av dessa bestämmelser.

2.2.4. Nordhavsräka

Enligt kungörelsen (1935: 478) skall embal- lage vari nordhavsräka införs till riket, lik- som emballage vari införd nordhavsräka försänds inom riket, vara åsatt tydlig upp- gift om innehållet och ursprungslandet.

2 Till dess sådana bestämmelser utfärdats gäl- ler bestämmelserna i 8 kap. livsmedelsstadgan (1951: 824).

Enligt förordningen (1960: 253) om tillverk- ning och beskattning av malt- och läske- drycker skall kärl och behållare som ut- lämnas från tillverkningsställe vara märkt med tillverkarens namn eller tillverknings- ställe eller varumärke samt, beträffande maltdrycker, med varuslag (lättöl, öl, stark— öl) och i fråga om öl typbeteckning, samt i fråga om läskedrycker med dryckens be- nämning. Enligt ölförsäljningsförordningen (1961: 159) skall importerat öl före utläm- ningen från tullverket märkas med tillver- karens namn och med varuslag och typ. Enligt rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) skall importerat starköl före utlämnandet från partihandelsbolaget mär- kas med tillverkarens namn och med varu- slaget. Tillsynsmyndighet beträffande här avsedd märkningsplikt är riksskatteverket.

2.3 U tsäde

Enligt förordningen (1967: 139) om obliga- torisk plombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift skall utsäde av pota- tis, stråsäd etc. inte avlämnas till köpare, som kan antas använda det till utsäde eller föra ut det ur landet, annat än i förpack- ning som är försedd med plomberingsbevis enligt bestämmelserna om statsplombering av utsädesvara. Beträffande frö, som ej fal- ler under plomberingstvånget, skall säljaren enligt lagen (1928: 289) angående handel med utsädesvaror skriftligen för köparen uppge bl.a. säljarens namn och adress samt fröets slag, sort och grobarhet. Tillsyns- myndighet är lantbruksstyrelsen.

2.4. Gifter och andra hälsofarliga varor3

Enligt giftförordningen (1962: 702) skall hälsofarlig vara vid utlämnande från till- verkningsställe och försäljningsställe vara märkt på sådant sätt att riskerna för för- giftning eller annan skada genom varan i möjligaste mån begränsas. Sålunda före-

skrivs i kungörelsen (1963: 411) om tillämp- ningen av giftförordningen att vid överlå- telse av gift förpackningen skall vara märkt med varans namn och dess karaktär av gift, säljarens och tillverkarens/importörens namn eller firma samt postadress, samt fö- reskrift att varan skall förvaras oåtkomlig för barn och vid överlåtelse av vådligt ämne med varans namn och dess karaktär av vådligt ämne, uppgift om de med varan förbundna riskerna, angivna i form av kort- fattad varningstext, förpackarens/importö- rens namn eller firma samt postadress samt föreskrift att varan skall förvaras oåtkom- lig för barn. Dessutom skall, om detta inte framgår av namnet och giftnämnden inte föreskrivit annat, i märkningen anges vilket eller vilka ämnen som ger varan dess hälso- farliga egenskaper. Uppgifterna skall vara på svenska språket och anbringade på fram- trädande plats med iögonenfallande text i tydlig stilart. De skall genom färg, typo- grafi o.d. skilja sig från övrig text på för- packningen.

Giftnämnden har i kungörelse den 16 mars 1967 meddelat föreskrifter rörande utform- ningen av märkning av hälsofarlig vara. Så- lunda skall en varas karaktär av gift anges genom ordet ”gift” jämte särskilt märke (giftmärke) upptagande en dödskalle som bildsymbol. En varas karaktär av vådligt ämne skall anges med ordet ”vådligt”. Var- ningstext för vådligt ämne. vilken skall in- nehålla upplysning om de väsentliga risker som kan vara förknippade med varan och dess användning, skall vara placerad inom särskild, kraftig ram. Märkningen skall ha gul botten med bildsymbol, ramar och text i svart.

Om gift eller vådligt ämne använts vid framställning eller behandling av vara utan att den framställda eller behandlade varan är att betrakta som hälsofarlig men hälso- risk kan befaras uppstå vid användningen, skall enligt 22 % 1 mom. giftförordningen uttrycklig varning härom meddelas.

3 Se även 2.7.

2.5. Bekänipningsttiedel3

Enligt bekämpningsmedelsförordningen ( 1962: 703) skall bekämpningsmedel vid ut- lämnande från tillverkningsställe och för- säljningsställe vara märkt på sådant sätt att riskerna för förgiftning eller annan ska- da genom medlet i möjligaste mån begrän- sas. Enligt kungörelsen (1963: 442) om till- lämpningen av bekämpningsmedelsförord- ningen skall sålunda vid överlåtelse av be- kämpningsmedel förpackningen vara märkt med av giftnämnden fastställd och i regi- streringsbeviset för medlet angiven påskrift, tillverkarens/importörens namn eller firma samt postadress, numret på tillverkningsen- het eller annan uppgift för identifiering av varuparti samt, i fråga om medel som lätt undergår sönderdelning eller annan föränd- ring, tid inom vilken medlet bör användas. Av märkningen skall, om giftnämnden inte föreskriver annat, även framgå namn och mängd på verksamma beståndsdelar och namn på ev. andra gifter och vådliga äm- nen. Vidare gäller samma bestämmelser rö- rande märkningens typografi etc. som i frå- ga om gifter. I fråga om bekämpningsmedel av klass 1 skall även säljarens namn eller firma samt postadress anges. Särskilda märkningsföreskrifter finns i fråga om be- tat utsäde.

I cirkulär den 27 juni 1967 har giftnämn- den i syfte att främja en mera enhetlig märkning och att underlätta för vederbö- rande tillverkare att följa gällande före- skrifter, meddelat vissa anvisningar röran- de märkning av registrerat bekämpningsme- del. Sålunda skall den av giftnämnden fast- ställda benämningen anbringas på sådant sätt att tvekan om medlets identitet inte kan råda. Ordet bekämpningsmedel skall jämte uppgift om faroklass anbringas skilt från annan text och inom särskild ram överst i mitten på förpackningens mest iögo- nenfallande sida eller del samt på motsva- rande sätt på dess frånsida om text förekom- mer på denna sida. I "anslutning till med- lets benämning skall fastställd uppgift om användningsområde, övrig varningstext och i förekommande fall giftmärke anbringas.

Varningstexten skall placeras inom särskild, kraftig ram. Ordet bekämpningsmedel, fa- roklass och varningstext skall utföras i svart på gul botten med ramar i svart.

2.6 PC B-vara3

Enligt PCB-lagen (1971: 385) och PCB-kun- görelsen (1972: 34) skall sådan PCB-vara som inte får saluhållas utan tillstånd (t. ex. målarfärg) vara tydligt märkt med uppgift om dess innehåll av polyklorerade bifenyler (PCB). Tillsynsmyndighet är naturvårdsver— ket.

2.7 Hälso- och miljöfarliga varor

Miljökontrollutredningen avgav 1972 ett be- tänkande, SOU 1972: 31, Lag om hälso- och miljöfarliga varor. I anledning av be- tänkandet har Kungl. Maj:t i februari 1973 avlåtit en proposition till riksdagen (prop. 1973: 17). Lagen är avsedd att ersätta gift- förordningen, bekämpningsmedelsförord- ningen och PCB-lagen. Den kommande lagen blir i första hand tillämplig på ämnen och beredningar som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk—kemiska egenskaper och hantering kan befaras med- föra skada på människor eller i miljön samt vara, som innehåller sådant ämne eller be- redning i den mängd eller form att varan därigenom och med hänsyn till sin hante- ring kan befaras medföra skada på män- niskor eller i miljön. Lagens bestämmelser kan efter Kungl. Maj:ts förordnande även tillämpas på andra varor, oavsett vilka slags skadeeffekter varorna medför, under förut- sättning att det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Enligt propositionen skall den som han- terar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara vidta de skadeförebyggande åtgärder som erfordras. Varan skall märkas tydligt med uppgifter av betydelse från hälso- el- ler miljöskyddssynpunkt. Vidare kan Kungl.

3 Se även 2.7.

Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer meddela närmare föreskrifter om märkningsskyldigheten.

2.8 Läkemedel

Enligt läkemedelsförordningen (1962: 701) skall läkemedel vid utlämnande vara full- ständigt deklarerat med avseende på sam- mansättning samt halt av ingående be- ståndsdelar. Socialstyrelsen äger utfärda sär- skilda föreskrifter om märkning av läkeme— del.

Enligt socialstyrelsens kungörelse angå- ende märkning av farmaceutiska specialite- ter (märkningskungörelsen) den 18 juni 1968 skall farmaceutisk specialitet vara märkt med:

1. specialitetens benämning bestående av namn och läkemedelsform samt — då så erfordras — styrka

2. deklaration

3. uppgift om förpackningens storlek

4. tillverkarens namn eller firma — för utländsk specialitet får även ombudets namn eller firma anges

5. tillverkningssatsens beteckning

6. texten ”Förvaras oåtkomligt för barn”, såvida inte socialstyrelsen medgivit annat

7. anvisning, som enligt av socialstyrel- sen meddelad särskild föreskrift skall åsät— tas specialiteten.

Då det krävs för specialitetens rätta handhavande eller för undvikande av skada, skall märkningen omfatta även:

8. föreskrifter om specialitetens förva- ring

9. tekniska anvisningar för specialitetens handhavande och bruk

10. varningsföreskrifter. Uppgift om normaldosering jämte indi- kation får ingå i märkning, om socialsty- relsen medgivit det.

Specialitet, vars hållbarhet inte översti- ger 3 år, skall vara åsatt utgångsdatum.

Kungl. Medicinalstyrelsens kungörelse an- gående förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m.m. (receptkungö- relsen) den 15 november 1965 innehåller

bl. a. följande märkningsföreskrifter för an— nat läkemedel än farmaceutisk specialitet:

Läkemedlet skall vara åsatt etikett med' uppgift om dels apotekets namn, dels läke— medlets art och sammansättning genom dess. benämning i gällande farmakopé eller — med tillägg av uppgift varifrån benämning— en hämtats — dess benämning i annan på apoteken gängse handbok eller, om dylik benämning saknas, fullständig deklaration med avseende på sammansättning och halt av ingående beståndsdelar. Etiketten skall vara vit om läkemedlet är avsett till invär— tes bruk och röd om det är avsett till ut— värtes bruk. Etikett till läkemedel, som är" färdigberett för injektion, skall vara vit med ett diagonalt från nedre vänstra hör— net gående rött streck.

Vidare skall i märkningen ingå

a) påskriften ”Förvaras oåtkomligt för barn”, om läkemedlet inte är avsett för sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig, förbrukare

b) påskriften "Utvärtes", om läkemedlet är avsett för utvärtes bruk

c) påskriften ”Omskakas”, om läkemedlet är uppdelat eller kan komma att uppdelas. i faser

d) påskriften ”För injektion”, om läke- medlet är färdigberett för att insprutas i kroppens vävnader eller blodbanor

e) anvisning om lämpligt förvaringssätt i fråga om läkemedel, som är känsligt för- värme, luftfuktighet eller dylikt, samt

f) annan anvisning, som enligt gällande- farmakopé eller av medicinalstyrelsen med-' delad föreskrift skall åsättas ifrågavarande läkemedel.

2.9 Preventivmedel

Enligt kungörelsen (1970: 149) om handel" med preventivmedel och kungörelsen (1959: 327) om införsel till riket av preven- tivmedel måste preventivmedel för att få säljas eller importeras vara godkända av socialstyrelsen med avseende på beskaffen— het och märkning.

Socialstyrelsens kungörelse om kontroll av:

preventivmedel den 25 augusti 1971 inne— håller bl.a. följande märkningsföreskrifter:

Förpackning med preventivmedel skall vara försedd med uppgift om tillverkarens namn, beteckning som gör det möjligt att fastställa vilket parti medlet tillhörde vid kvalitetskontrollen samt den tidpunkt efter vilken det ej bör användas. Pessar och in- trauterint preventivmedel skall härutöver förses med uppgift om storlek, och förpack— ning innehållande kemiskt preventivmedel med den benämning varunder medlet god- känts av socialstyrelsen, med uppgift om medlets sammansättning samt med kort- fattade anvisningar om medlets handha— vande.

2.10. Brandfarliga varor4

Enligt 48 & förordningen (l961:568) om brandfarliga varor skall behållare, vari brandfarlig gas eller brandfarlig vätska klass 1, klass 2a eller klass 2b är inneslu- ten, när den transporteras som styckegods eller yrkesmässigt saluhålls eller försäljs, vara på väl synlig plats försedd med tyd- ligt och varaktigt märke, utvisande att inne— hållet är brandfarligt. Är behållare förpac- kad, skall också höljet vara märkt. Jäm- likt 52 & förordningen åligger det kom- merskollegiet att utfärda närmare bestäm— melser om denna märkning.

I kungörelse den 22 maj 1963, intagen i kollegiets författningssamling Ser B, nr 5/1963, har kollegiet lämnat följande när- mare bestämmelser om märkningen.

a) Gasbehållare med en rymd, översti- gande 1 dl, skall vara märkt med orden ”Mycket brandfarligt” samt, om rymden understiger 1 liter, dessutom med orden ”Tryckbehållare — får ej utsättas för tem- peratur över +500C".

b) Behållare för kl l-vätska, rymmande mer än 2,5 dl, skall vara märkt med orden ”Mycket brandfarligt”.

c) Behållare för kl 2a-vätska, rymmande mer än 2,5 dl, skall vara märkt med ordet ”Brandfarligt”.

d) Behållare för kl 2b-vätska, vilken ut—

göres av motordrivmedel, bränsle eller lös—_ ningsmedel, skall vara märkt med ordet ”Brandfarligt”. om behållaren rymmer mer än 5 dl.

e) Aerosolbehållare, rymmande mer än 5 cl, skall vara försedd med orden ”Tryck- behållare — får ej utsättas för temperatur- över +50iC, gäller även tömd behållare”. Överstiger behållarens rymd 1 dl och är- innehållet antändbart vid +210C eller där— under, skall även orden ”Mycket brandfar— ligt” finnas på behållaren.

Behållare för kl 1-vätska eller kl 2a-vät-. ska, vars rymd är 2,5 dl eller därunder bör vara försedd med varningstext.

Märkningstext skall utföras i svart på gut botten. Användes etikett som märke, bör- den ha rektangulär form.

1 fråga om förpackad behållare skall' även höljet märkas.

Har behållare eller hölje på grund av— bestämmelser som avser internationella. transporter och som godkänts av vederböx rande myndighet i Sverige märkts på an—. nat sätt än ovan föreskrivits, får denna märkning användas även under landsvägsa transport som sker i anslutning till den in—_ ternationella transporten.

Med stöd av förordningen om brandfar— liga varor har kollegiet medgivit undantag- från föreskriften att behållare för brand- farlig vätska i närmare angivna fall skall vara tillverkad av stål eller annan metall, Sålunda får sådan behållare av plast salu- hållas, försäljas och användas på villkor att den är utförd enligt standard som fast— ställts av Sveriges standardiseringskommis— sion och försedd med vederbörligt SIS—- märke, eller om tillämplig SIS-standard sak—. nas, blivit typgodkänd av statens provningsx anstalt.

Med stöd av samma förordning har koma

4 De här redovisade märkningsbestämmelser—. na kommer sannolikt att anpassas till de från och med den 1 juli 1973 gällande bestämmel- serna i den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg— (ADR) samt i bilaga I (RID) till det interna- tionella fördraget angående godsbefordran på, järnväg (CIM).

merskollegium förordnat att kamin eller element som för uppvärmningsändamål drivs med brandfarlig vätska och ej har katalytbrännare får saluhållas, försäljas el- ler användas endast under förutsättning att den blivit godkänd av statens provningsan- stalt. Kaminen eller elementet skall vara märkt med provningsanstaltens godkännan- demärke.

2.1 l Explosiva varor4

I 3 kap. förordningen (1949: 341) om ex- plosiva varor lämnas föreskrifter om för- packning och märkning. Enligt 19 5 skall explosiv vara, när den som färdig handels- vara utlämnas från tillverkningsställe eller från handelsrörelse, vara förpackad på ett ändamålsenligt och betryggande sätt. Vi- dare sägs att ytterförpackning skall, om kommerskollegiet inte medger annat, vara märkt så att varans egenskap av explosiv vara samt transportklass tydligt framgår. I 20 & stadgas att det ankommer på kolle- giet att utfärda de ytterligare föreskrifter angående förpackning och märkning av explosiva Varor som finnes erforderliga.

I kungörelse den 17 oktober 1968, inta— gen i kollegiets författningssamling Ser A, nr 2/1968, har kollegiet lämnat följande närmare bestämmelser om märkning.

På varje innerförpackning '(paket, ask, påse, hölje till sprängämnespatron etc.) skall av tillverkaren eller importören anges va- rans handelsnamn samt tillverkarens eller importörens firma eller varumärke, utom då innerförpackningen enbart tjänar som invändigt skydd och ej är avsedd att skiljas från ytterförpackningen. För militära varor må användas av central militär förvaltnings— myndighet fastställd varubenämning och le- verantörsbeteckning.

I fråga om pyroteknisk vara skall, utom om varan är avsedd för försvaret, såväl på innerförpackning som på varje enskild pjäs, såvida icke pjäsen är så liten att detta svårligen låter sig göra och med hänsyn till märkningen av ytterförpackningen är över- flödigt, även anges dels vikten av de i pjä—

sen ingående pyrotekniska ämnena, dels lägsta levnadsålder för den som äger för- värva och inneha varan utan tillstånd, där- est bestämmelse därom gäller, dels varans randsiffra enligt bil. 2 till kungörelsen.

På ytterförpackning (låda, kärl, annat emballage) skall på två motstående sidor med röda bokstäver anbringas uttrycket ”Explosiv vara” och ordet ”Transportklass” eller förkortningen ”Tpkl” jämte den bok- stav, som betecknar transportklassen. På ytterförpackning för sprängämne, krut och sprängkraftiga tändmedel skall dessutom den explosiva varans vikt anges.

Märkning skall utföras så att texten framträder tydligt och lätt kan läsas på rimligt avstånd.

Beträffande explosiv vara, som vid mi— nutförsäljning överlämnas direkt från sälja- ren till köparen eller dennes ombud, gäller särskilda märkningsbestämmelser.

I bilaga 2 till kungörelsen lämnas ytter- ligare märkningsföreskrifter beträffande vissa närmare angivna slag av explosiva varor.

2.12. Ädelmerallarheren

Enligt förordningen (1956: 328) om kontroll å ädelmetallarbeten får ädelmetallarbeten inte försäljas eller importeras om de inte uppfyller i förordningen angivna minimi- halter (950/1000 platina, 750/1000 guld och 830/1000 silver). Inom riket tillverka— de arbeten skall förses med följande av till— verkaren anbringade ansvarsstämplar näm- ligen ortsmärke, tillverkningsstämpel, års- bokstav och i fråga om guldarbeten även finhaltsstämpel. Importerade arbeten får en— dast vara försedda med finhaltsstämpel. Så- väl inhemska som importerade arbeten skall av statens provningsanstalt eller särskilda kontrollstämplingsförrättare förses med kontrollstämpel som bestyrker att de upp— fyller fordringarna enligt förordningen. Kontrollstämpeln består av tre kronor i hjärtformig sköld för inhemska guldarbeten

4 Se sid. 31.

och i oval sköld för importerade arbeten. Platina- och silverarbeten förses med sam- ma stämpel kompletterad med P respektive S. Tillsynsmyndighet är statens provnings- anstalt.5

2.13. Elektriska bruksföremål

Enligt kungörelsen (1935: 138) angående kontroll av viss elektrisk materiel äger kommerskollegium, där så anses påkallat, meddela föreskrift om att elektriska bruks- föremål skall vara för användning god- kända av en av Kungl. Maj:t utsedd mate- rielkontrollanstalt. Sådan föreskrift har lämnats för den övervägande delen av starkströmsanslutna bruksföremål som an- vänds inom hem, hushåll, skolor, kontor och hantverk. Provningen sker av SEMKO (Svenska Elektriska Materielkontrollanstal- ten) enligt av kollegiet fastställda prov- ningsbestärnmelser. Före saluförande eller försäljning skall materielen typprovas. God- känd materiel skall, om så föreskrivs i be- viset om godkännande, förses med anstal- tens godkänningsmärke, s. k. S-märkning.

2.14. Gasskyddsmateriel

Enligt förordningen (1939: 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gas- skyddsmateriel (skydd mot stridsgas) och föreskrifter utfärdade i anslutning därtill skall vara som saluhålles som gasskydds- materiel vara märkt, i fråga om gasskydds- materiel av första klassen (t. ex. gasmasker) med statligt kontrollmärke (tre kronor) och i fråga om gasskyddsmateriel av andra klassen med godkänningsmärke, samt dess- utom med typnormer, fabriks- (firma-) märke o.d., tillverkningsår och om möj- ligt löpande tillverkningsnummer. Närmare bestämmelser om märkning av gasskydds- materiel meddelas av krigsmaterielinspektio- nen inom handelsdepartementet.

2.15. F ordonsdelal jer

Med stöd av vägtrafikförordningen (1951: 684) m.fl. författningar har trafiksäker-

hetsverket utfärdat bestämmelser om att fordonsdetalj eller anordning på fordon skall vara typgodkänd eller i förväg pro- vad, vilket skall bestyrkas antingen genom typmärkning på delen etc. eller genom intyg eller certifikat.

2.16. Maskiner, apparater och redskap

Arbetarskyddslagen (1949: 1) har främst till syfte att nedbringa antalet olycksfall och riktar sig framför allt till arbethivare och arbetstagare. Lagens 45 5 innehåller emel- lertid generella bestämmelser, som riktar sig till tillverkare och försäljare av maski- ner, verktyg och redskap och som är till- lämpliga oavsett till vem maskinen etc. av- lämnas. Enligt denna paragraf skall till- verkare, försäljare eller upplåtare av ma- skin, redskap eller annan teknisk anordning tillse att anordningen då den avlämnas för att tas i bruk eller för att utställas till försäljning eller i reklamsyfte är försedd med nödiga skyddsanordningar. Paragrafen ger vidare arbetarskyddsstyrelsen rätt att föreskriva att maskinen etc. skall vara för- sedd med skylt eller annan märkning upp- tagande tillverkarens namn eller annan upp- gift som styrelsen finner erforderlig. Arbetarskyddsstyrelsen har i de s.k. all- männa maskinanvisningarna (nr 29) läm- nat anvisningar till ledning för leverantörer och installatörer vid tillämpningen av 45 & arbetarskyddslagen. I dessa anvisningar fö- reskrivs i fråga om märkning att varje ma- skin, verktyg och redskap skall vara för- sedd med skylt angivande tillverkarens namn och adress. Beträffande importerad maskin skall dessutom importörens namn och adress finnas angivna. Utöver detta ge- nerella märkningskrav, som givetvis har till syfte att möjliggöra identifiering av den för maskinen etc. ansvarige, gäller att på ma- skin, verktyg eller redskap där synnerlig fara för olycksfall föreligger på lämplig plats skall anbringas iögonenfallande var-

5 En ny lag (1971: 1082) om handel med ädelmetallarbeten har ännu inte trätt i kraft.

ningsanslag av varaktigt utförande och med text på svenska språket.

I de ca 80 anvisningar rörande olika ma- skiner, verktyg och redskap som arbetar— skyddsstyrelsen utfärdat återfinns ett fler— tal särskilda märkningsföreskrifter. Sålunda skall t.ex. tryckkärl förses, förutom med tillverkarens och ev. importörens namn, med uppgift om högsta tillåtna tryck och med besiktningsskylt med uppgift om första besiktning och revisionsbesiktning.

Beträffande personlig skyddsutrustning gäller att denna i regel skall vara godkänd av arbetarskyddsstyrelsen. I allmänna an- visningar angående personlig skyddsutrust- ning stadgas bl. a. att sådan utrustning, som blivit godkänd av arbetarskyddsstyrelsen, skall av tillverkare eller försäljare förses med uppgift härom (märkning). Märkning- en består av en vit stjärna i ett grönt fält i vilket texten ”Godkänd av Kungl. Arbetar- skyddsstyrelsen" är angiven. I särskilda an- visningar angående de olika slagen av skydd (hörselskydd, ögonskydd etc.) uppställs i vissa fall ytterligare märkningskrav. Be- träffande skyddshjälmar har arbetarskydds- styrelsen förklarat att skyddshjälm som är utförd, provad och märkt enligt viss angi- ven SIS-standard uppfyller arbetarskydds- lagens bestämmelser. I enlighet därmed har styrelsen föreskrivit att skyddshjälm för in- dustri m.m. skall vara märkt enligt veder— börande SIS-standard eller motsvarande nordisk standard.

2.17. Vissa pälrskinn

Enligt jaktstadgan (1938: 279) får skinn av björn, varg, järv, lo. bäver, vit fjällräv eller utter inte beredas inom riket, utbjudas, överlåtas, köpas eller mottagas innan det försetts med särskilt märke. Skinn av så- dana djur som dödats i Sverige skall mär- kas av närmaste förrättningsman som po- lismyndighet förordnat, importerat skinn genom tullverkets försorg.

3.1 Varudeklarationmiimndens tillkomst och utveckling

Sveriges standardiseringskommission, SIS, åtog sig i skrivelse till Konungen år 1950 att bygga upp en varumärkningsnämnd med i huvudsak den organisation som 1946 års utredning angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning föreslagit i sitt be- tänkande.2 Verksamheten borde enligt SIS gälla varudeklarationer. Kvalitetsmärkning nämndes däremot inte. För att förväxling med patentverkets varumärkesregistrering skulle undvikas föreslog SIS beteckningen Varudeklarationsnämnden. Departements- chefen uttalade i statsverkspropositionen år 1951 att det för den svenska allmänheten skulle innebära betydande fördelar om va- rudeklarationer och kvalitetsmärkning kom i mera allmänt bruk. 75000 kronor anslogs för inrättande av en varudeklarations- nämnd.

Varudeklaralionsnämnden. VDN, börja- de sin verksamhet den 1 augusti 1951. VDN var rättsligt att uppfatta som en ideell förening. Enligt stadgarna hade va- rudeklarationsnämnden till uppgift att ver- ka för ökad användning av upplysande va- rudeklarationer av konsumtionsvaror och att därvid tillse att deklarationerna blev vederhäftiga och enhetligt utformade. I så— dant hänseende ålåg det VDN att stödja initiativ till införande av upplysande varu- deklarationer och att själv ta initiativ här-

Varudeklarationsverksamheten i Sverige1

till, att föranstalta om utarbetande i första hand genom SIS av sådan standard för provningsmetoder och nomenklatur m.m. som var erforderlig såsom underlag för ut- formning av varudeklarationer, att fast- ställa lämpliga normer för varudeklaratio- ner på grundval av SIS-standard eller an- nan av nämnden och SIS godtagen stan- dard,3 att bevilja företag rätt att använda av nämnden fastställt märke för varude- klarationer, utarbetade i enlighet med nämndens bestämmelser och fastställda normer, att i lämplig omfattning ordna kontroll över att i deklarationerna lämnade uppgifter var riktiga, att bedriva och främ- ja upplysning om varudeklarationer och att i övrigt följa utvecklingen på varumarkna- den såvitt avsåg behovet och utformningen av upplysande varudeklarationer.

3.2. Arbetsformer

Varudeklarationsnämnden leddes av en ordförande förordnad för en treårsperiod av Kungl. Maj:t efter förslag från SIS. I

1 Kapitlet har sammanställts på grundval av betänkandet SOU 1949: 18, Kvalitetsforskning och konsumentupplysning, konsumentutred— ningens betänkande SOU 1971: 37, Konsu- mentpolitik — riktlinjer och organisation, samt material som ställts till förfogande av Varu- deklarationsnämnden. ? SOU 1949: 18, se under 1.2. 3För närmare upplysning om SIS verksam- het se bilaga 9.

nämnden ingick 13 representanter för olika intressegrupper. Alla led inom näringslivet fick representation i nämnden. Konsumen- terna företräddes i nämnden av de stora löntagarorganisationerna, företrädare för husmodersföreningar, hushållslärarsamman- slutningar och Hemmens forskningsinstitut, sedermera statens institut för konsument- frågor.

För handläggning av löpande ärenden ha- de VDN ett arbetsutskott bestående av ordföranden, vice ordföranden och minst tre andra nämndledamöter. Arbetsutskottet utgjorde nämndens styrelse. Under styrel- sen fanns ett kansli som från 1968 leddes av en verkställande direktör. Kansliets per- sonalstyrka utökades successivt från två till tjugo anställda.

I enlighet med stadgarna av år 1951 skulle nämnden tillsätta en teknisk kom- mitté bestående av tre personer för att handlägga ärenden enligt nämndens upp- drag. Kommittén ägde för varje särskild fråga adjungera sakkunniga som ledamöter och fördela sitt arbete på underkommittéer. Medlemmarna i underkommittéer represen— terade ifrågavarande bransch, provnings- kunnande och konsumentintressen. Till ord- förande utsågs i regel en opartisk sak— kunnig. Kommitténs arbete resulterade i ett remissbehandlat normförslag som överläm- nades till nämnden.

År 1966 uppdelades kansliet i fyra sek- tioner och inom nämnden tillsattes lika många utskott avseende

normproduktion informationsverksamhet kontroll ekonomi och administration (= styrelsen).

Den nya organisationsplanen genomför- des på försök under slutet av 1966, men redan år 1968 företogs en omorganisation. Kansliets sektionsindelning bibehölls me- dan nämndens fyra utskott ersattes med en teknisk granskningsgrupp och en normbe- redningsgrupp. Tekniska granskningsgrup- pen hade att svara för granskning av upp- rättade normförslag med avseende på tek- niskt innehåll, provningsmetoder, kontroll-

schema och kontrollfrekvens. Normbered- ningsgruppen hade till uppgift att granska normer och deklarationsförslag med avse- ende på egenskapsval, läsbarhet och aktua- litet.

Arbetet fördes in på en rad för konsu- menterna viktiga varugrupper. Deklara- tionsformulär, benämnda D Deklaration, utarbetades och var tillgängliga på markna- den första gången 1954. I samband därmed genomförde VDN en informationskampanj om varudeklarationernas innebörd. Beteck- ningen D Deklaration ändrades 1961 till VDN Varufakta och i samband med att tjänster togs upp på VDN:s arbetsprogram till VDN Fakta.

Normframställningen skedde på följande sätt. För varje nytt projekt utsågs en pro- jektledare. Behovet av och förutsättningar— na för projektets genomförande undersök— tes. Kontakt togs därvid med producenter och handel liksom med berörda organisa- tioner och institutioner. De tekniska förut- sättningarna bedömdes efter kontakt med tekniker och produktutvecklare. Befintliga provningsmetoder inventerades och deras användbarhet analyserades. Synpunkter från konsumenter och handel på innehåll och ut- formning av VDN Varufakta/VDN Fakta inhämtades stickprovsvis genom intervjuer i butiker, gruppsamtal etc.

De synpunkter som framkom genom un- dersökningarna hos konsumenter, handel och producenter m.fl. sammanställdes i en PM, vilken utgjorde underlag för ärendets handläggning i den arbetgsrupp som van- ligtvis tillsattes för varje nytt projekt. Av arbetsgruppen utarbetat förslag till norm med VDN Varufakta/VDN Fakta sändes på remiss till alla som kunde tänkas ha intresse av projektet i fråga. Inkomna re— missynpunkter behandlades av arbetsgrup- pen och normförslaget överarbetades. I de fall behov av standardiserade provnings- metoder förelåg gjordes framställning till SIS om att få metoder utarbetade.— Kontroll— schema'med uppgift om kontroll och kon- trollfrekvens jämte uppgift om=företagens kostnader i samband med kontroll utarbe- tades. Sedan normförslag och kontrollsche-

ma med tillhörande kalkyl behandlats av nämndens granskningsorgan fastställdes nor— men av nämnden.

Trots varudeklarationsnämndens tillta- gande verksamhet kom utarbetade normer endast att täcka begränsade delar av varu- områdena livsmedel, beklädnad, heminred- ning, husgeråd, sport- och fritidsartiklar samt i fråga om tjänster ”sällskapsresor”. Antalet normer fördubblades från år 1961 till 1968, då normbeståndet var maximalt och omfattade 150 normer. Antalet deldata- tionstillstånd ökade från omkring 250 till 900. De senaste åren har kännetecknats av en dämpad tillväxttakt beträffande antalet färdiga normer och en minskning av anta- let deklarationstillstånd. Den otillfredsstäl- lande utvecklingen när det gäller deklara- tionstillstånd har enligt nämnden haft ett flertal orsaker, vartill utredningen återkom- mer under 3.9.

VDN:s totala kostnader för budgetåret 1971/72 uppskattades till nära 3 milj. kr, varav ungefär hälften belöpte på normar- bete, 875 000 kr på marknadsföring och in— formationoch 653000 kr på kontrollverk- samhet. Kostnaderna beräknades bli täckta av årsbidrag från organisationer (35000 kr), årsavgifter, kontrollintäkter, räntor men främst statsanslag (nära 2 milj. kr). Arsbidrag lämnades av Kooperativa för- bundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens centralorganisation. Arsavgifter betalades av tillståndshavarna. För rätten att använda VDN:s märke be- talade tillståndshavarna 1972 i genomsnitt 500 kr per norm. Företagens kostnader för att utnyttja VDN Fakta bestod förutom av direkta bidrag, årsavgifter och kontrollav- gifter av egna arbetsinsatser med. normar- bete, egna provningskostnader och kostna- der för intern kontroll, tryckning av eti- ketter m.m. VDN uppskattade dessa indi- rekta kostnader till minst 10 milj. kr. —— Statsanslaget begränsades 1971/72 till 1 milj. kr. '

VDN:s deklarationssystem var frivilligt. De bestämmelser som nämnden utarbetat för sin verksamhet hade i huvudsak följande innehåll. VDN:s märke var avsett att kän- neteckna varudeklarationer som upprättats i enlighet med VDN:s normer. Märket skulle ange att den vara deklarationen av- såg överensstämde med i deklarationen lämnade varufakta. Tillstånd att använda märket på varudeklarationer kunde efter prövning lämnas tillverkare, importör eller annan säljare som ansökte därom och för— band sig att följa av VDN fastställda be- stämmelser. Tillståndet gällde från det sö— kanden erlagt fastställd årsavgift och VDN godkänt korrektur på de varudeklarationer ansökan avsåg. Varudeklaration skulle åt- följa varans konsumentförpackning och va- ra väl synlig'eller lätt åtkomlig. Tillstånd att använda märket på varudeklarationer innefattade även rätt —— såväl för tillstånds- havaren som för dennes återförsäljare — att begagna märket i reklam och annan säljinformation.

En deklaration skulle innehålla de upp- gifter som fanns angivna i för varan fast- ställd norm. Deklarationen fick inte inne- hålla fler eller färre upplysningar än som föreskrevs i normen. Önskade tillståndsha- vare lämna ytterligare information om va- ran fick det ske utanför deklarationens ram. Informationen fick dock inte strida mot i deklarationen lämnade varufakta. Deklarationen skulle även när den återgavs i reklam vara omgiven av en ram eller på annat sätt väl avgränsad från övrigatext. Deklarationen skulle ha sådan typografisk utformning att den var lättläst. I deklara- tionen fick inte viss uppgift särskilt fram- hållas (genom understrykning, kursivering, fetstil, avvikande färg e.d.) på annat sätt än VDN bestämt. VDN kontrollerade att en varas egenskaper, sammansättning etc. överensstämde med de uppgifter som läm- nats i deklarationen och att varudeklaratio- nen upprättats i överensstämmelse med VDN:s allmänna bestämmelser samt för varugruppen gällande norm.

För kontroll erforderliga varor skulle an- skaffas av VDN på sätt som angivits i nor- men för respektive vara. VDN:s kostnader för kontroll och anskaffande av varor för kontrollen skulle bestridas av tillståndshava- ren. Kontroll skulle som regel omfatta full- ständig undersökning, dvs. undersökning av samtliga varufakta som deklarerats. Visade kontroll och därefter vidtagen förnyad sär- skild kontroll att avvikelser förelåg kunde VDN besluta att tillståndshavaren skulle rätta eller makulera ifrågavarande varufak- ta samt informera återförsäljare om rättel- sen inom viss angiven tid. Vidtog tillstånds- havaren inte rättelse inom angiven tid kun— de VDN besluta om indragning av märkes- rätten och om offentliggörande av beslutet. Tillstånd kunde också återkallas om till- ståndshavare eljest använde märket i strid mot VDN:s bestämmelser, uppenbarligen åsidosatte gällande legala föreskrifter rö- rande varans tillverkning, import eller för- säljning eller underlät att erlägga årsavgift eller kontrollkostnad. Om denne inte åt- nöjdes med beslutet ägde han att inom 30 dagar hos Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut påkalla att frågan om märkesindragningen prövades av skiljemän.

3.4. Deklarationsprinciper

En huvudprincip för VDN:s arbete var att konsumenterna själva skulle bedöma sina behov. Behoven kunde vara högst varieran- de beroende på sättet för varans använd- ning hos olika konsumenter och vid olika tillfällen. Överfört på VDN-arbetet innebar detta att deklarationerna skulle ge en öp- pen redovisning av varje egenskap för sig. Den för konsumentens val nödvändiga sam- manvägningen av olika egenskaper skulle utföras av honom själv. Genom den öppna redovisningen fanns möjlighet att ange vil- ka uppgifter som ej kunnat tas med i VDN Fakta på grund av brist på provningsmeto- der. För att kompensera bristen på prov- ningsmetoder introducerade VDN även 5. k. VDN Råd som knöts till faktaredovisning- en. I de fall en viktig egenskap ej kunde

deklareras lämnades i VDN Råden prak— tiska anvisningar om hur konsumenten själv kunde bedöma egenskapen. VDN Rå- den var avsedda att även utgöra självständig information utan anknytning till VDN Fak- ta. Dessa ”självständiga” VDN Råd var avsedda att finnas på butiksdiskarna men också följa de enskilda varorna. Ett första sådant råd utarbetades för färg-TV-mot- tagare och publicerades i Råd och Rön, utgavs som separat broschyr samt utnyttja- des av fabrikanterna. Ytterligare ett råd av samma typ utarbetades för Service-TV. VDN tillämpade i princip inte kvalitets- märkning eller minimikrav. VDN gjorde några undantag. I syfte att skydda liv eller hälsa förekommer sålunda i ett fåtal nor- mer minimikrav för deklaration, t.ex. be- träffande flytvästar (se vidare Tablå I). Emellertid förekommer indirekta begräns- ningar i vissa VDN—normer. Syftet är då att förtydliga eller begränsa norrnens gil- tighetsområde, tex. beträffande möbler (endast för hembruk) och hushållsknivar (endast med stålblad). En annan teknik har använts vid utformningen av normen för barnsängar. Denna föreskriver, att VDN Fakta skall innehålla en säkerhets- rekommendation. Säkerhetsrekommenda- tionen anger vilka minimikrav VDN stäl- ler på sängens utförande, hållbarhet m.m. för att säkerheten skall anses tillfreds- ställande. I praktiken har detta inneburit att barnsängar med lägre värden än som rekommenderats inte har VDN-deklarerats. Begränsningar förekommer mest frekvent inom livsmedelsområdet. Eftersom dessa normer genom tillkomsten av statens livs- medelsverk torde bli inaktuella inom kort har de ej medtagits i förteckningen över normer med begränsningar (Tablå I ).

3.5. Marknadsföring och information

I samband med 1966 års omorganisation av VDN tillkom en särskild sektion för marknadsföring och information. Sektionen hade att utreda förutsättningarna för att en norm skulle kunna fungera på marknaden,

Tablå l

Begränsande föreskrifter i VDN-normer ________________________________——-————————— Varuslag Minimikrav Begränsning __________________________.———————————-

Hund- och kattmat Madrasser av skumgummi och skumplast

Möbler allmänt

stolar

barnsängar

Speglar

VDN Råd för tvätt och blötning (tvättmedel)

Textil garn arbetskläder

kuddar, täcken och sov- säckar flaggor

skötselråd

antändlighet

Bordsbestick av rostfritt stål

Keramiskt hushållsgods

Hushållsknivar och stek- Spadar Elektriska kaminer

Elektriska strykjärn Köksfläktar Personvågar Hushållsvågar Fotogen- och oljekaminer, fotogenelement Motorsågar

skummaterialet skall ha öpp- na porer; ej besvärande lukt

stoppningsmaterialet skall va- ra befriat från främmande ämnen och tillfredsställande desinfekterat; ingående trä skall vara fritt från insekter o. dyl.

(indirekta)

värde ”3” rekommenderas i fråga om hållbarhet och ut- förande; för hagsängar rekommenderas visst största spjålavstånd

maximerat surhetstal och blekmedelsinnehåll

nationella föreskrifter i fråga om färg och måttrelationer skall ha iakttagits varan skall bli ren och tåla rekommenderad behandling varan skall vara försedd med VDN skötselråd

kromhalten min. 12 %

maximerad bly- och kadmi- umlöslighet maximerad hårdhet 58 HRC

S-märkning ackumulerande typer skall tå- la kontinuerlig inkoppling S-märkning S-märkning

typgodkännande från spräng- ämnesinspektionen

ej färskvaror

för hembruk

ej med resår- eller spiral- stoppning

med beläggning av silver

för hantverksmässig tex- tiltillverkning av vegetabiliska och syn- tetiska fiberrnaterial stoppning av fjäder, dun, vadd, flock eller skumplast

ej med träskaft

med stålblad

ej vätskefyllda

ej barnvågar ej brevvågar ej vätskefyllda

förbränningsmotordrivna kedjesågar

Varuslag

Minimikrav

Begränsning

%

Bandspelare

Termoskärl

Räddningsvästar

Seglarvästar

glaset skall tåla kokhett vat- ten

västen skall hålla en män- niska flytande bakåtlutad med mun och näsa över vattnet; bärförmågan skall vara av- passad till rekommenderad personvikt;

bärförmågan får ej påverkas nämnvärt av motorbränslen, tvättmedel, värme. mekanisk åverkan. röta och korrosion

bärförmågan skall vara av- passad för personer över 40 kg

bärförmågan får ej påverkas nämnvärt av motorbränslen. tvättmedel. värme, mekanisk åverkan. röta och korrosion

konstant bandhastighet; för hem- och skolbruk

med innerkärl av glas

Toalettvadd _

av bomulls- och rayon- fibrer

R_—

bl.a. genom butiksstudier och kartläggning av sortiments- och konkurrensförhållanden. Vidare ålåg det marknadssektionen att prö- va om utarbetade förslag till deklarations— formulär fyllde konsumenternas anspråk i fråga om tydlighet och omfattning samt vilka problem som kunde finnas för kon- sumenten att utnyttja deklarationen som be— slutsunderlag vid köp. Ofta var det därvid nödvändigt att anlita beteendevetenskaplig expertis för experiment och undersökningar. Så långt möjligt genomfördes arbetet dock av egen personal. Det ålåg marknadsfö- rings— och informationssektionen att intro- ducera och sälja VDN:s normer och att informera om VDN-systemet.

VDN försökte med hjälp av information stimulera efterfrågan på VDN Fakta hos konsumenter och handel. Kontinuerliga kontakter togs med presumtiva tillstånds— havare, varvid diskuterades hur VDN Fakta på ett effektivt sätt kunde integreras i marknadsföringen. Allmänt informations- material framtogs och distribuerades. VDN medverkade bl. a. vid lärarhögskolors fort- bildningskurser och vid kurser inom han-

delns utbildningsorganisationer. Informa— tionsträffar för inköps- och säljpersonal i ledande befattningar initierades. Som ett led i utvecklingen att åstadkomma ett ut- byggt informationssystem med VDN som kärna togs fortlöpande kontakter med .forskningsinstitutioner, fackskolor och ex- pertis på marknadsföringsområdet från skil— da näringslivsorganisationer och enskilda ? företag. Under senare år inriktade man sig

därvid särskilt på stora distributionskedjor som varuhus och självbetjäningsbutiker på dagligvaruområdet. Kontakter förekom med massmedia, institutioner, hemkonsulenter, skolfolk och konsumenter. Speciella ”pa- ket” till studerande med ”enskilt arbete” distribuerades och information lämnades till besökande grupper.

Artiklar med allmän information om VDN eller om speciella varor eller före— teelser förekom i press och uppslagsverk. Enligt VDN gav information genom paus— filmer i TV ( Läs på lappen”) en registrer— bar och positiv effekt. '

Under åren 1970—1971 hade nyhetspro- grammen i TV1 och TV2 VDN-inslag

bl.a. om VDN—märkt porslin i samband med blyfaran, I ett TRU-program behand— lades VDN-porslin och provningsmetodik. S.k. spots om VDN:s skötselråd för texti- lier förekom i TV1 och TV 2. Av VDN utarbetat underlag låg till grund för ett stort antal programinslag i radions ”Du Konsument", ”5 i tolv” och ”Konsument- kortisar'”. ”VDN Fakta om porslin”, skärm- utställning med skyltar och porslin, visa- des hos några hemkonsulenter. VDN del- tog även i och bidrog med informations- material till ett stort antal nationella och internationella mässor och utställningar.

Företrädare för VDN, statens pris- och kartellnämnd och konsumentinstitutet har sedan sommaren 1971 samverkat i en ar- betsgrupp för s.k. jämförprismärkning (bi- laga 8).

3.6. Normbcstånd och tillståndsutveckling

Varudeklarationer med VDN Fakta fanns 1972 inom områden som livsmedel, djur- föda, heminredning, beklädnad, husgeråd och hemapparater, sport— och fritidsartik- lar (se bilaga I).

Tablå 2 utvisar antalet fastställda nor- mer och tillstånd vid de senaste årens halv- årsskiften.

Tablå 2

År Antal till- Antal Norm- ståndshavare tillstånd bestånd

___—___—

1 96 I 145 247 75 1 962 230 36 3 94 1 963 345 530 109 1964 503 791 117 1 965 564 905 126 1 966 564 91 3 1 34 1 967 5 31 886 142 1 968 540 899 1 50 1969 560 918 131 1 970 487 798 1 31 1 971 409 709 1 12 1972 377 598 110

Minskningen av antalet normer beror en- ligt uppgift från VDN på att 24 textila normer sammanförts till fyra. Härigenom

har även antalet tillstånd minskat. I övrigt har orsaken till tillståndsminskningen angi- vits vara fusioner, företagsnedläggningar, missnöje med vissa normer, för höga prov- ningskostnader samt nyttjande av egna de- klarationer. Som skäl för uppsägning av tillstånd har även uppgivits osäkerhet om vad som kommer att hända med VDN Fakta efter konsumentverkets tillkomst och den negativa kritik VDN utsatts för i bl. a. massmedia.

3.7. Kontrollverksamhet

Förutom löpande granskning av VDN Fak- ta-korrektur i samband med tillståndsgiv- ning samt ny- och omtryckning av etiketter kontrollerade VDN stickprovsmässigt på marknaden befintliga VDN Fakta-etiketter. Kontrollfrekvensen var låg —— huvudsakli- gen av ekonomiska skäl —— och kunde inte ge ett statistiskt sett säkert resultat enligt uppgift från VDN. En avsevärt högre kon- trollfrekvens skulle enligt VDN endast ha givit en relativt obetydlig förstärkning av kontrollsäkerheten. Kontrollen avslöjade dock enligt VDN:s bedömning systematiska fel och hade psykologisk verkan. Kontroll- rapporterna utgjorde främst underlag för diskussioner med företagen för att förmå dem att företa erforderliga ändringar eller andra åtgärder. VDN:s kontrollrapporter var ej offentliga. De behandlades internt vid sammanträden med kontrollpersonalen och kansliets tekniker. I de fall avvikelser konstaterades togs diskussion upp med till- ståndshavaren för att åstadkomma rättelse antingen genom förändring av varan eller korrigering av redovisningen. Kontrollären- den där rättelse inte skedde i anslutning till påpekanden från VDN var sällsynta. Endast i ett fåtal fall tillgrep VDN sank- tioner (se 3.9.4).

Uttag av varor för kontroll skedde dels genom inköp på öppna marknaden, dels genom uttag från företagens lager. I ge- nomsnitt provades varje varutyp en gång per år. För kontrollen anlitade VDN bl. a. statens provningsanstalt, statens institut för företagsutveckling, statens institut för folk-

MÅSEN

PUNKTERINGSSÄKRA FLYTVÄSTAR

MÄSEN 2003

UTARBETAD ! SAMRÅD MED SVENSKA LIVRÄDDNINGSSÄLLSKAPET

1025 0 80 FÄRG

STORLEK

-_V$N

Exempel på VDN-deklarationer.

V

VEBN Räddningsväst

För person över 60 kg Flytkroppar: Fasta flytkroppar (cellplast) Färgernas härdighet: Mycket god (Mindre god. God. Mycket god) Skötsel: Se etikett på räddnings- västen Upptyller VDN:s säkerhetskrav för räddningsvästar

VDN:s säkerhetskrav för räddningsvästar:

. råddningsvåsten är så gjord att man skall 1|yte bakåt- luted med mun och näsa över vattnet . bäriörmågan är avpassad till rekommenderad person- vikt . bärförmågan påverkas lnte nämnvärt av motorbränslen, tvättmedel, rimlig mekanisk åverkan och måttlig värme (600 C) . materialet [ västen har stor motståndskraft mot röta

AB ELOF MALMBERG, GÄVLE

Tillstandshavsren svarar för uppgifternas riktighet. VDN kontrollerar genom stickprov. © VDN 500414

m m AB ELOF MALMBERG GÄVLE

Il rzuumr n end

V$N EEG)

DROPPT ORKA

+ =( (

hälsan, Svenska textilforskningsinstitutet, Svenska kontrollanstalten för mejeriproduk- ter och ägg, Möbelinstitutet och Emballage- provningslaboratoriet.

Som exempel på kontrollkostnadernas storlek kan nämnas att VDN-kontrollen av flytredskap beräknas kosta 35000 kr per ,är fördelat på sex tillståndshavare med fullständig täckning av marknaden. Av kostnaderna avser 10000 kr uttagna flyt- .redskap och 25 000 kr provningskostnader4. Omsättningen av flytvästar beräknades av "VDN till 110000 stycken per år, vilket för producenterna hypotetiskt innebar ett för- säljningsvärde på ca 4,2 milj. kr, för de- taljisterna på ca 8,0 milj. kr. — Kontroll- kostnaderna för keramiskt hushållsgods be- räknades till 1200 kr per kontroll, för tält till ca 2000 kr, för dockor till 1000 kr .och för barnsängar till 1 600 kr.

3.8. Internationellt samarbete

VDN intresserade sig på ett tidigt stadium :av sin verksamhet för internationalisering av varudeklarationssystemet. Varudeklara- tioner efter svenskt mönster har införts för- utom i de nordiska länderna även i Neder- länderna, Frankrike, Västtyskland, Ungern och Österrike. VDN engagerade sig aktivt i International Labelling Centre, ILC, ett sam- :arbetsorgan för de institutioner som ansva- rzrar för varudeklarationssystemen i de fyra nordiska länderna samt Nederländerna, Frankrike, Spanien och Schweiz. ILC:s hu— vudsyfte kan anges vara att undersöka möj- ligheterna att få till stånd ett internationellt deklarationssystem. I detta syfte utarbetas inom ILC s.k. guidelines. Guidelines är rekommendationer till medlemsorganisatio- :nerna att utarbeta nationella varudeklara- ztionsnormer i enlighet med guidelines. Vi- idare har ILC till uppgift att samla och förmedla medlemsländernas önskemål och w_upplysningar på varudeklarationsområdet, ;allt för att öka enhetligheten vad gäller ':mätmetoder, urvalsmetoder, egenskapsredo- *visning m.m. ILC:s tekniska sekretariat var :förlagt till VDN, numera konsumentverket.

VDN deltog även aktivt i det nordiska samarbetet inom varudeklarationsområdet.

3 .9 VDN:s erfarenheter

3.9.1. Provningsmetoder

Tillgången på standardiserade provningsme- toder eller andra metoder med motsvarande status utgjorde förutsättning för deklara- tionsarbetet. Metoder för att mäta samt- liga de egenskaper konsumenten behövde information om saknades beträffande flerv talet projekt. VDN hade att välja mellan att utelämna egenskaper för vilka prov- ningsmetoder saknades eller att invänta till- komsten av erforderlig metod. Problemet berördes redan i 1949 års betänkande. Man förutsatte då att metodutvecklingen skulle komma att forceras. Takten i utvecklings- arbetet steg dock inte i tillräcklig utsträck- ning. Problemet med bristande provnings- metoder snarare ökade än minskade bero- ende på att normer behövdes för komplice- rade varor med omständlig provningsmeto- dik. Vidare inriktade VDN successivt sitt arbete på egenskapsdeklarationer i stället för innehållsredovisningar. Avsaknaden av erforderliga resurser i form av pengar och tillgång till tekniker var enligt VDN den främsta hämskon på utvecklingsarbetet.

3.9.2. Utvärdering av mätresultat

Redovisningen av egenskapsgrader hos en produkt skedde i VDN:s deklarationer van- ligen med hjälp av en tre- eller femgradig skala. Till en början skedde redovisningen verbalt, senare med sifferbeteckningar. För produkter med stora skillnader i fråga om kvalitet var indelningen i högst fem egen- skapsgrader grov. Skalan kompletterades därför i en del fall med exakta mätvärden för produkten. En nackdel härmed var att VDN Fakta blev svårläsbara och svårför- ståeliga för normalkonsumenten.

4För ytterligare information om kostnader- na se bilaga 7.

Möjligheten att mäta konsumenternas be— hov och nytta av olika egenskapsgrader hos produkten var begränsad. Svårighet före- låg därför att fastställa gränsvärden mellan egenskapsgraderna. Gränsvärdebestämning- en fick därför ofta ske endast med stöd av erfarenheten hos branschkunniga personer.

3.9.3. Förhållandet till handel och produ- center

En strukturomvandling som gjort att varu- deklarationssystemet inte fungerade som man avsåg år 1949 har skett. Marknads— föringsaktiviteten har förskjutits från till- verkare till detaljhandel. Eftersom VDN:s överenskommelser vanligen träffades med tillverkarna hade VDN små möjligheter att övervaka hur handeln hanterade och om- nämnde VDN Fakta. Undersökningar visa- de att detaljister i vissa fall avlägsnade till- verkarens VDN-etikett från varan.

3.9.4. Kontrollverksamheten

Den möjlighet till indragning av märkes- rätten vid bristande överensstämmelse mel- lan deklaration och produkt som nämnts under 3.3 utnyttjade VDN endast vid två tillfällen. Anmärkningar mot tillståndshava— re om bristande överensstämmelse mellan varor och VDN Fakta resulterade ibland i att tillståndshavaren i stället slutade an- vända VDN Fakta. Det förekom även att tillverkare ersatte VDN Fakta med en pri- vat deklaration — ofta genom att endast utelämna VDN-märket, t.ex. beträffande hundfoder.

Kontrollkostnadernas storlek uppgavs av många tillverkare vara en avhållande fak- tor för att nyttja VDN-systemet.

3 95 Ekonomi

Enligt VDN verkade en knapp ekonomi återhållande på VDN:s möjligheter att in- formera konsumenterna om VDN-systemet. Bristen på information om systemet med— förde i sin tur att konsumenterna endast i ringa omfattning utövade påtryckningar på

tillverkarna att VDN-deklarera sina pro- dukter. Ekonomin verkade vidare åter- hållande på marknadsföringen av VDN— systemet i stort.

4. Internationell utblick

Varudeklarationssystemet har sitt ursprung i Sverige. Systemet har fått vid spridning till andra länder. Deklarationsarbetet har en självklar internationell aspekt med av- seende på handelsutbytet länder emellan. Som framgår av direktiven är det en vå- sentlig fråga att utreda i vilken utsträckning ett utbyggt varudeklarationssystem med in- slag av obligatorium för med sig tekniska (icke-tariffära) handelshinder. Sådana hin- der kan vara olika tull- och administrativa irnportprocedurer, regler för statlig upp- handling, exportsubsidier, utjämningstullar, antidumpingbestämmelser, speciella begräns— ningar av export och import m.m. Men ett handelshinder kan också vara en i konsu- mentpolitiskt syfte tillkommen standard som är nationellt utformad och hindrar eller för- svårar handelsutbyte. Det kan vara fråga om krav på viss säkerhetsnivå eller krav på viss sammansättning av varor. Vidare kan bestämmelser angående förpackningar, mått, märkning och liknande ha handelshindran- de effekter.

Strävanden pågår internationellt att av- skaffa de icke-tariffära handelshindren, sär- skilt sådana som tillkommit i syfte att skyd- da inhemska varor genom att försvåra im- porten. När det gäller föreskrifter till skydd för konsumenterna kan ett avskaffande i all- mänhet inte ske. Frågan hur man skall und- vika att sådana bestämmelser medför onö- diga handelshinder har uppmärksammats internationellt, varvid man bland annat sökt

åstadkomma en samordning av olika län- ders bestämmelser.

För Sveriges del äger ett nära samarbete på deklarationsområdet rum främst med öv- riga nordiska länder. I Norge och Danmark har också på senare tid aviserats och ge- nomförts reformer på deklarationsområdet som förtjänar att uppmärksammas i vårt land. Sverige deltar även i det arbete som pågår inom olika internationella organ så- som EFTA, GATT och OECD.

Mot bakgrund härav har VU funnit lämpligt att här lämna en redogörelse för arbetet med varudeklarationer i de övriga nordiska länderna och inom de internatio- nella organisationerna. I samband därmed redogörs även för bestämmelser i interna- tionella avtal på handelsområdet som kan beröra varudeklarationsverksamheten.

4.1 Danmark

Varudeklarationsverksamheten i Danmark bedrivs sedan 1957 genom Dansk Vare- deklarations-van (DVN) som är en självständig, privat organisation. Verksam- heten är helt frivillig. Nämnden består av oavlönade representanter från tio olika or— ganisationer och institutioner jämte ord- förande. Nämndens sekretariat utgörs av fem personer. Nämndens ändamål är att verka för frivillig användning av upplysan- de märkning (varudeklaration) av varor som

säljs i detaljhandeln. Varudeklarationen skall åtfölja själva varan och ge upplysande fakta om varans innehåll och egenskaper såsom material, beståndsdelar, storlek, vikt och bruksegenskaper. Syftet är att ge kon- sumenterna möjlighet att bedöma varan i köpögonblicket. För nämndens varudekla- rationer används samlingsbeteckningen ”Va- refakta”. DVN kontrollerar att i deklaratio— nen givna upplysningar är korrekta och uppfyller DVN:s märkningskrav. Kontrol- len omfattar såväl förkontroll som stick- provskontroll i efterhand. Nämnden god- känner de provningsmetoder som objektiva laboratorier skall använda vid avprovning av varan. Kostnaden för kontrollen be- strids av de företag som är tillståndshavare enligt DVN.

Beträffande produkter för vilka metoder att mäta aktuella egenskaper eller funktio- ner saknas har nämnden börjat utarbeta ”DVN-råd”. Råden innehåller förhållnings- regler med hänsyn till säkerhet och liknan- de, t.ex. beträffande barnsängar och selar, eller ger upplysningar om vilka faktorer man särskilt bör uppmärksamma. DVN- råden är desamma för en varutyp medan Varefakta ger upplysningar om den enskil- da produktvarianten.

Önskemål om utarbetande av varudekla- ration kan framställas hos nämnden av alla intresserade. Norm- och deklarationsförslag utarbetas i samarbete med den tillverkare som önskar deklarera. Även privat utarbe- tade normer kan antas av nämnden. Vissa normer bygger på existerande normer i an- nat nordiskt land sedan de remissbehandlats av sakkunniga. Tillstånd att nyttja Vare- fakta och DVN:s märke kan erhållas av tillverkare eller säljare av en vara. Vid missbruk kan nämnden återkalla tillstån— det.

I början av år 1972 fanns normer utar- betade för 50 varugrupper. Vid årsskiftet 1970—71 var sammanlagda antalet till- ståndshavare 54 stycken. DVN erhöll år 1972 ett statligt extraordinärt bidrag för att låta verkställa en undersökning om konsu- menternas uppfattning om bästa sättet att täcka behovet av varuupplysningar. Under-

Ett flertal konsumentvaruområden är specialreglerade i dansk lagstiftning. Spe- cialregleringen omfattar även bestämmelser om märkning. Obligatorisk märkning har föreskrivits främst för produkter som kan medföra fara för konsumenters liv, hälsa eller säkerhet såsom gifter, narkotika, brand- farliga vätskor, elektriska artiklar, gasma- teriel, sprängämnen, fyrverkeripjäser och ke- miska ogräsbekämpningsmedel. I övrigt gäl- ler lagstadgade märkningsbestämmelser för läkemedel, livsmedel, ädla metaller och så- kerhetsselar. Vad gäller livsmedel offentlig- gjordes i oktober 1972 ett förslag till ny livsmedelslag, som bygger på ett västtyskt lagförslag och den nya svenska livsmedels- lagen.

Möjlighet att föreskriva märkning och skyltning med pris har funnits i Danmark sedan slutet av 1930-talet. Befogenhet att fastställa regler om sådan märkning till- kommer sedan år 1955 Monopoltilsynet, en statlig myndighet vars väsentliga arbetsupp— gifter avser konkurrenslagstiftningen. Ge- nom Lov om indseende med priser av den 25 maj 1956 erhöll Monopoltilsynet även rätt att fastställa regler om märkning med nettovikt. Nu gällande fullmaktsbestämmel— ser avseende märkning med pris. och- mängd återfinns i Lov om priser och avan- cer av den 2 april 1971. Prisernas samband med varors mått, mängd och vikt har sär» skilt spelat roll i förhållande till 5 16 Kon— kurrenceloven, enligt vilken handelsminis— tern efter samråd med näringslivets huvud- organisationer kan föreskriva att ”bestemte varer i detailsalg (salg till forbruker) kun må szelges eller udbydes till salg i fore- skrevne enheder i henseende til tal, mål eller vzegt eller med en på varen eller dens indpakning anbragt angivelse af tal, mål eller vaegt”. Fullmakten har använts endast en gång, nämligen år 1959, då handelsminis— tern utfärdade föreskrift om märkning med nettovikt på bröd. År 1972 infördes genom ändring av & 16 Konkurrenceloven en ram- lagstiftning avseende märkning av konsu- mentvaror. Reformen behandlas i det föl- jande.

År 1969 tillsatte handelsministeriet en kommission benämnd Forbrugerkommissio- nen (Fk) för att undersöka konsumenternas problem och hur dessa skulle kunna lösas. 1 januari 1971 avgav Fk ett delbetänkande1 med förslag till Lov om maerkning og skilt- ning m.v. inden for forbrugsområdet. Fk angav i betänkandet bl.a. att behovet av förbättring av konsumenternas orienterings- och värderingsmöjligheter av varor och tjänster med avseende på pris och kvalitet fortsättningsvis måste tillgodoses genom fas- ta regler. Man framhöll att generella reg- ler om prismärkning genomförts i flera län- der och att speciella bestämmelser, främst för livsmedel, fanns i många länder. En sti— gande tendens till att underlätta konsumen- ternas möjlighet till jämförelser av varor och tjänster kunde allmänt skönjas. Särskilt påpekades att år 1969 i Västtyskland införts en rad obligatoriska regler om upplysning och märkning av konsumentvaror och vissa tjänster med jämförelsepris. Vidare hänvi- sades till norsk lagstiftning, där i maj 1968 antagits en lag om märkning av konsument- varorz. En liknande fullmaktslag hade ock- så antagits i England år 1968, Trade De- scriptions Act.

szs lagförslag innehöll dels bestämmel— ser om generell prismärkning av konsument- varor och dels fullmakt för Monopoltilsy— net att införa obligatorisk prismärkning av tjänster och obligatorisk märkning av kon- sumentvaror vad gällde sammansättning, hållbarhet, hantering, funktion och andra egenskaper av betydelse för konsumentens värdering av varors kvalitet och bruks- egenskaper. Enligt chs mening var ett ge- nerellt, obligatoriskt prismärkningssystem med nödvändiga undantags- och dispens- möjligheter, i förening med fullmaktsregler för annan märkning av konsumentvaror, förbundet med färre administrativa pro- blem än en utvidgning av den existerande lagstiftningen avseende märkning och skylt- ning med mått och vikt, som enbart byggde på fullmaktsregler. Prismärkningen kunde emellertid uppnå sitt syfte endast i kombi- nation med upplysningar om varans egen- skaper, innehåll m.m. En sådan märknings-

plikt måste bygga på en fullmaktsbestäm- melse. Bestämmelsen borde ses som ett sup- plement till gällande speciallagstiftning. Skä- len till att Fk föreslagit möjlighet att före- skriva obligatorisk deklaration angavs vara dels de svårigheter som bl. a. Dansk Vare— deklarations-Naevn haft med marknadstäck- ningen av varudeklarationer och dels ett önskemål att därigenom tvinga organisatio- ner och branscher att följa den del av nä- ringslivet som tillmötesgått önskemålen om att ge konsumenterna bättre orientering om varors egenskaper m. m.

Lagförslaget kom aldrig att föreläggas folketinget av regeringen. I mars 1971 före- lade socialdemokraterna lagförslaget för folketinget. Förslaget antogs inte. I stället utarbetades under våren 1972 inom handels- ministeriet ett lagförslag som ger handels- ministern en vid fullmakt att föreskriva regler om märkning av konsumentvaror. En- ligt förslaget kan kvalitetsmärkning före- skrivas. Förslaget är utformat som en änd- ring av 5 16 i Lov om uretmzessig konkur- rence og varebetegnelse. Ändringen har till- kommit för att främja Danmarks anpass- ning till EEC. Lagändringen innebär att handelsministern efter förhandling med hu— vudorganisationerna för danskt näringsliv och konsumentorganisationerna kan före- skriva att bestämda varor vid försäljning till konsumenter endast får säljas i särskilda enheter vad gäller antal, mått eller vikt eller med en på varan eller emballaget anbragt uppgift om antal. mått eller vikt ävensom med uppgift om varan är dansk eller ut- ländsk eller om dess tillverkningsort. Han- delsministern kan vidare föreskriva att be- stämda varubeteckningar eller symboler skall förbehållas varor som uppfyller vissa när- mare angivna krav och att särskilda varor endast får säljas om varorna eller varuom- slagen är försedda med upplysning om va— rornas innehåll, sammansättning, hållbarhet, hantering och egenskaper i övrigt. Lagför- slaget antogs av folketinget den 3 november

1Forbrugerkommissionens beteenkning 1, nr 597/1971.

”3 Se under 4.3.

1972. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1973. Ifråga om lagens närmare innehåll hänvisas till bilaga 3.

4.2 F inland

Varudeklarationsverksamhet har bedrivits i Finland sedan slutet av 1950-talet. År 1956 grundades Varudeklarationsnämnden, som år 1961 övergick i Tavaraselosteliitto—Varu- deklarationsförbundet r. y., i det följande förkortat TSL. Enligt stadgarna är förbun- dets ändamål att till gagn för konsumenter- na ge råd angående och främja en på en- hetlig grund baserad varudeklarationsverk- samhet i Finland. Varudeklarationsverksam- heten är helt frivillig. Som medlem kan godkännas varje rättslig sammanslutning som representerar konsumenter, handel, pro- duktion eller forskning. TSL hade 21 med- lemsorganisationer vid halvårsskiftet 1972.

Förbundet utarbetar varudeklarationsnor- mer, verkar för standardisering av under- söknings- och provningsmetoder till grund för normer, utvecklar deklarationstermino— logi, utfärdar deklarationstillstånd, kontrol- lerar varufaktas överensstämmelse med pro- dukten samt informerar om varudeklara- 'tionsverksamheten.

Vid halvårsskiftet 1972 fanns 74 normer utarbetade, enligt vilka 84 produktgrupper kunde deklareras. Antalet tillstånd var år 19723 208 mot 190 föregående år. Tillstånd att utnyttja TSL:s normer och märke kan erhållas av såväl inhemska tillverkare som importörer. Nuvarande tillståndshavare är så gott som uteslutande inhemska tillver- kare. Normerna utarbetas av expertgrup- per i vilka ingår oavlönade representanter för produktionen, handeln, konsumenterna och forskningen. Som grund för normarbe- tet kan annat lands norm användas sedan provmetoderna undersökts och normförsla- get remissbehandlats.

Vissa normer innehåller grundkrav. För användning av t.ex. TSL:s tvättsymboler ställs krav på textiliers tvätthärdighet. För ett flertal livsmedelsgrupper är grundkravet att produkten framställts av felfria råva-

ror. Vissa livsmedelsnormer anger bestämd toleransgräns som förutsättning för dekla- ration. I normen för djupfryst fisk anges exempelvis hur många och stora skinnfläc- kar och ben som får förekomma.

I normerna finns föreskrivet vilka upp- gifter som måste lämnas och vilka som får lämnas. Frivilliga uppgifter förekommer hu- vudsakligen i textilnormerna eftersom samma norm kan täcka produkter som är lämpade för olika ändamål och tillverkade av olika material. Man har ansett det vara bättre att mindre viktiga uppgifter som får anges frivilligt förekommer i varufakta än på någon annan plats så att även dessa uppgifter är jämförbara och kan kon- trolleras. TSL utövar kontroll genom in— köp av varudeklarerade produkter. Produk- terna skickas till opartisk instans för under- sökning. Kontrollen utförs stickprovsvis i efterhand på tidpunkt och med intervall som TSL bestämmer.

Tyngdpunkten i TSL:s arbete har de se- naste åren varit förlagd till nordiskt sam- arbete.

Enligt gällande finsk lag skall läkemedel, fodermedel, fröer. gödningsämnen och be- kämpningsmedel deklareras obligatoriskt. Vidare får gifter, elapparater, explosiva äm- nen, flytgasbehållare, mätningsredskap samt guld- och silvervaror inte förekomma på marknaden utan att vara märkta på före- skrivet sätt. Obligatorisk märkning är vidare föreskriven för färdigförpackade livsmedel och vissa andra konsumtionsvaror. Så måste t. ex. hårsprayförpackningar förses med bruksanvisning.

Några planer på att införa allmängiltiga författningsbestämmelser om märkning eller deklaration avseende hela konsumentvaru- området föreligger inte enligt uppgift från TSL.

4.3. Norge

År 1954 instiftades i Norge Hovedkomiteen for varedeklarasjoner og kvalitetsmerking, senare benämnd Varefakta-Komiteen (för—

3 Den 30 september 1972.

kortat VF). VF bestod ursprungligen av re- presentanter för institutioner, organisationer, branschsammanslutningar och vetenskaplig forskning och har från år 1972 komplette- rats med företrädare för departementet for familie— og forbrukersaker.4 Varudeklara- tionsverksamheten är frivillig. VF:s varu- deklarationer benämns Varefakta. Varefak- ta avser att ge sådana upplysningar om kon- sumentvaror som är av väsentlig betydelse vid köp. Varefakta skiljer sig från andra norska varudeklarationer bl.a. genom att alla intresserade parter varit med om att bestämma vilka upplysningar som skall ges i Varefakta. Upplysningarna skall vara ob— jektiva och kontrollerbara efter godkända metoder. Genom att upplysningarna som ges är baserade på fastställda normer och standard är de jämförbara för varor inom samma varutyp. Texten skall vara lättför- ståelig för konsumenterna. Producenter, im- portörer och säljare kan av VF erhålla till- stånd att nyttja Varefakta-systemet. De mås- te därvid förbinda sig att iaktta VF:s reg— ler för varudeklaration och underkasta sig VF:s kontroll. Kontrollvaror anskaffas av VF genom inköp över disk eller genom ut— tag av varuprov ur tillverkarens eller im- portörens lager. VF:s kontroll utförs på ve- tenskapliga laboratorier och institut.

Varefakta-Komiteen omorganiserades år 1970 efter det att ett organisationsförslag behandlats av stortinget. VF blev därmed statsfinansierad. Vid 1970 års utgång fanns 64 normer utarbetade, varav endast 31 var i bruk. Normerna avsåg livsmedel, textilier. tvättmedel, husgeråd, sport- och fritidsartik- lar. Inalles fanns 115 tillståndshavare som tillsammans deklarerade 549 olika produk- ter.

Under år 1970 debatterades inom VF hur vidgad användning av varuupplysningar i VF:s regi skulle kunna åstadkommas. VF:s arbetsutskott framlade ett förslag enligt vil— ket arbetet borde bygga på två alternativa former av deklarationer: en typ omfattande kvalitetsvärdering av varan eller enskilda egenskaper hos varan,-en annan typ utan kvalitetsvärdering. Förslaget gick ut på re- miss till VF:s samtliga medlemmar. Svar

inkom från 14 organisationer och institutio- ner. Samtliga som uttalade sig var genom- gående positiva till förslaget. På grundval av remisssynpunkterna utarbetade arbetsut- skottet nya riktlinjer för deklarationsverk- samheten, vilka antogs av VF. Mera detal- jerade bestämmelser för bruket av varude- klarationer utarbetades och publicerades i oktober 1971. Nyordningen innebär att de- klarationerna uppdelas .i två huvudtyper:

A) varudeklarationer utan speciellt krav på varans kvalitet, vilka kännetecknas av texten "Opplysningene er gitt etter regler fra Varefakta-Komiteen” eller "VareOpp- lysning etter regler fra Varefakta-Komi- teen” och

B) varudeklarationer med grundkrav för vissa egenskaper hos varan; deklarationerna innehåller uppgift om att varan uppfyller grundkraven och kännetecknas av Vare- fakta-Komiteens registrerade kollektivmär- ke. V-märket. ,

Nyordningen kräver omarbetning och re— videring av normer och deklarationsformu- lär. Den första kvalitetsdeklarationen, B- deklarationen, har utarbetats för köttkon- server och avser att introduceras på mark- naden under år 1973. Etiketter för båda deklarationstyperna skall godkännas av VF innan de tas i bruk. Bägge deklarationsty- perna är underkastade VF:s kontroll. Till- ståndsavgift utgår med 500 mkr per till- ståndshavare, inte per norm. Vidare utgår kontrollavgifter.

[ gällande norsk lagstiftning finns omfat- tande specialreglering på livsmedelsområ— det. Specialregleringen gäller även märkning av livsmedel och livsmedelstillsatser. Vidare finns säkerhetsmärkning föreskriven för elektrisk materiel. För att underlätta be- dömningen av produkters pris och kvalitet kan i samband med prisreglering viss märk- ning av konsumentvaror föreskrivas. Sedan år 1968 har genom Lov om merking av for- bruksvaror Konungen givits fullmakt att införa märkningsplikt för hela konsument- varuområdet då behov föreligger att för-

4 Numera Forbruker- og administrasjonsde- partementet.

bättra konsumentens möjlighet till bedöm- ning och val av konsumentvaror. VU åter- kommer till denna lag i det följande.

År 1957 tillsatte regeringen ett utskott för att utreda frågor om koordinering, förenk- ling och förbättring av gällande kvalitets— kontroll och bestämmelser för konsument— varor. Utskottet avlämnade sitt betänkande år 1963.5 Utskottet ansåg att existerande kontrollbestämmelser tillkommit främst av hänsyn till näringspolitik, hälsa och säker- het, och att reglering med sådant syfte även fortsättningsvis borde ske genom special- lagstiftning och administreras av berörda fackdepartement. Å andra sidan ansåg ut- skottet att konsumenterna ställdes inför en varumarknad med sådan variantrikedom och sådana valproblem som krävde ytter- ligare åtgärder till hjälp och skydd för konsumenterna. Utskottsmajoriteten fann att konsumentens problem vid köp av varor främst grundade sig på avsaknaden av märk- ning på produkter, ovederhäftig reklam och brist på garanti- och servicebestämmelser. Dessa brister var av generell natur och inte beroende av varornas särart. Det var därför rationellt att fastställa centrala krav på va- ror, avsedda för enskild förbrukning, i en huvudlag med generell giltighet för alla ty- per och grupper av konsumentvaror. Där- igenom kunde konsumenternas grundbehov tillgodoses och klara rättsliga och admini- strativa linjer skapas. Utskottsmajoriteten avgav därför ett lagförslag3 som innehöll regler om allmän plikt att märka konsu- mentvaror med producentens namn, adress m.m., vikt, mått, volym, storlek, antal o. dyl. Märkningen fick inte innehålla oriktiga upplysningar eller på annat sätt vara ägnad att vilseleda konsumenterna. Märknings- plikten kunde vidare av Konungen utsträc- kas och anpassas efter särskilda brister hos enskilda varor, vari inbegreps möjlighet att förbjuda försäljning av vara eller uppställa grundkrav för innehåll och egenskaper hos viss produkt. Slutligen innehöll lagförslaget generella bestämmelser beträffande reklam, garanti och service.

Betänkandet sändes år 1963 ut på remiss till samtliga departement och ett flertal or-

ganisationer. De flesta institutioner och or- ganisationer som uttalade sig gick antingen delvis eller helt emot utskottets lagförslag. På grundval av betänkandet och remissva- ren utarbetades inom departementet for fa- milie- og forbrukersaker en PM, där ut- skottets lagförslag ersattes med ett förslag till fullmaktslag, kallad Lov om merking av forbruksvarer. Departementet hade funnit att något uttalat behov av generell märk— ningsplikt inte förelåg. På vissa varuområ- den förekom redan frivillig märkning med bl. a. Varefakta i tillräcklig utsträckning. På andra områden var märkning inte nödvän— dig eller var märkning praktiskt ogenomför- bar. Departementet betonade även att gene- rella märkningsföreskrifter skulle komma i konflikt med internationella förpliktelser, som Norge påtagit sig. Likaså skulle en ge- nerell märkningsplikt hämma arbetet med att åstadkomma tillfredsställande märkning av enskilda varor. Departementet ansåg att konsumenterna principiellt hade ett berätti- gat krav på att erhålla vissa grundläggande informationer om varje konsumentvara. De- partementet fann mot denna bakgrund an- ledning att föreslå en lag om märkning av konsumentvaror, i vilken en ram angavs för de upplysningar konsumentvaror kunde be- höva märkas med. Det borde överlåtas åt Konungen att vid varje tidpunkt bestämma vilka varor som måste märkas och vilka upplysningar de enskilda varorna måste märkas med. I förslaget till lov om merking gavs fullmakt åt Konungen att föreskriva märkning av varor som utbjöds till försälj- ning till vanliga konsumenter. Märknings- plikten kunde avse upplysningar om en— skilda varors sammansättning, vikt, mått. volym och andra egenskaper av betydelse för konsumenternas värdering av varans kvalitet och bruksegenskaper. Likaså kunde plikten innefatta uppgift om producentens, importörens eller förpackarens namn och

5Instilling om kvalitetskontroll og bestem- melser for forbruksvarer, avgitt 8. februar 1963. 6Förslag om lov om kvalitetskrav m.v. till forbruksvarer.

adress. Lagen skulle ses som ett supplement och ett alternativ till den frivilliga deklara- tionsverksamhet som Varefakta-Komiteen bedrev.

Promemorian kom att ligga till grund för den proposition, som regeringen förela— de Stortinget år 1968. Stortinget antog den 24 maj 1968 propositionens förslag till Lov om merking av forbruksvarer (bilaga 2).

Sedan lagen antagits utsågs Varefakta- Komiteens arbetsutskott att tjänstgöra som rådgivande utskott enligt lagens % 6. Ut- skottets första uppgift var att utreda för vilka varuområden märkningsplikt i första hand borde införas. Utskottet förordade tre områden: skor, färdigförpackade matvaror och textilier. Ett förslag till obligatoriska märkningsregler för skor och färdigför- packade livsmedel utarbetades år 1972. Be- träffande textilier har ett förslag till fiber- innehållsmärkning utarbetats och synpunk— ter på skötselrnärkning av kläder inhämtats. Färdiga föreskrifter föreligger ännu inte.

4.4 EF T A :s arbete på märkningsområdet

Inom EFT A (European Free Trade Asso- ciation) har frågan om märkningsbestäm- melser och deras inverkan på handeln mel- lan medlemsstaterna studerats vid olika till- fällen. Detta har skett dels till följd av kla- gomål från medlemsstater eller i anledning av notifikationer om införda eller ändrade märkningsbestämmelser, dels i form av me- ra systematiska studier som rådet gett han- delsexpertkommittén eller annat organ i uppdrag att utföra.

Redan år 1964 fick handelsexpertkome mitten rådets uppdrag att studera märk, ningsfrågan i syfte att undersöka om pro- blem förelåg. Kommittén framlade sin rap- port7 i juli 1966.

Kommittén utgick ifrån att bestämmelser om märkning kunde falla under EFTA- konventionens artikel 10, som stadgar för,- bud mot kvantitativa restriktioner och åt.- gärder med motsvarande (dvs. importbe- gränsande) verkan som kontingenter eller importlicenser. Samtidigt noterades att ar-

tikel 12 medger undantag från artikel 103, så länge åtgärderna inte används som medel för att godtyckligt eller oberättigat diskri- minera eller till att förtäckt begränsa han— deln. Kommittén gjorde emellertid inget försök att skilja mellan sådana märknings- bestämmelser som kunde vara oförenliga med artikel 10 (jämfört med artikel 12) och sådana som kunde anses berättigade enligt dessa artiklar, utan utgick ifrån att de kun- de utgöra icke tariffära handelshinder.

' Kommittén konstaterade inledningsvis att det största problemet för handeln utgjorde dels den diskriminerande eller handelshäm- mande karaktären hos vissa märkningsföre- skrifter, dels det förhållandet att existeran- de märkningsföreskrifter ofta varierade av- sevärt från ett land till ett annat. Ingen åt— skillnad borde i princip göras mellan märk- ning som måste ha utförts vid importtill- fället och märkning som skall anbringas innan varan säljs, eftersom även den senare typen av märkning i praktiken ofta måste göras av tillverkaren. Kommittén uttalade att märkningsbestämmelser i princip skulle tillämpas lika för importerade och inhems- ka varor.

Kommittén behandlade därefter särskilt ursprungsmärkning. Härmed avsåg kommit- tén obligatoriska bestämmelser att varor produceradeutomlands skall förses med or- det ”import” eller liknande eller att enbart utländska varor eller både utländska och inhemska varor skall märkas med ur- sprungslandet. Även angivande av den ut- ländske tillverkarens eller leverantörens namn skulle anses som ursprungsmärkning. Däremot skulle bestämmelser som tillät att importörens eller annan distributörs namn angavs i stället för tillverkaren eller den ut-

7 Marking Regulations (dok EFTA/CI'E 12/ 66).

3 Artikel 12 avser bl.a. åtgärder som är nöd- vändiga för att skydda människors, djurs eller växters liv eller hälsa och åtgärder som är nöd- vändig a för att säkerställa åtlydnaden av lagar och förordningar avseende tillämpning av tull- bestämmelser, klassificering, kvalitetskontroll eller saluhållande av varor samt åtgärder nöd- vändiga för att förhindra bedrägliga förfaran- den.

ländske leverantören inte anses som bestäm- melser om ursprungsmärkning.

Kommittén konstaterade att flertalet så- dana bestämmelser tillkommit för att upp- muntra köp av inhemska varor och därför haft ett klart protektionistiskt syfte. Krav på föreskrifter om ursprungsmärkning ha- de ofta motiverats med att de var nödvän- diga för att skydda konsumenten. Erfaren— heten hade emellertid visat att de nästan alltid införts på begäran av inhemska pro- ducenter. Kommittén betvivlade därför att ursprungsmärkning var nödvändig för att skydda konsumenterna och enades om att sådan märkning endast skulle göras obliga- torisk i undantagsfall. Enligt kommitténs uppfattning var sådana fall ovanliga. I de fall då märkningsföreskrifter ansågs vara ett lämpligt sätt att informera konsumen- ter skulle normalt sådana uppgifter lämnas som var mer relevanta än enbart att ur- sprungslandets eller producentens namn an- gavs.

Kommittén rekommenderade rådet att medlemsstaterna skulle se över sina märk— ningsbestämmelser och att en ny översyn skulle göras senare. Vidare förordades en konsultationsprocedur innan nya bestäm- melser om ursprungsmärkning infördes.

Vid den översyn som gjordes år 1969 konstaterades att flera medlemsstater var i färd med att avskaffa sina bestämmelser om ursprungsmärkning, men att ett antal sådana fortfarande var i kraft. En ny ge- nomgång år 1971 gav ett liknande resultat. Rådet har allvarligt uppmanat berörda län— der att påskynda avvecklingen av dessa bestämmelser.

Medan EFTA sålunda ägnat åtskilligt ar- bete och intagit en bestämd hållning när det gäller frågan om ursprungsmärkning, har man i fråga om andra märkningsbe— stämmelser visserligen diskuterat dessa i oli- ka sammanhang, men ännu inte formulerat någon speciell EFTA-politik. I den nyss- nämnda rapporten från år 1966 sägs att ob- ligatoriska föreskrifter om informativ märk— ning -—— bortsett från livsmedel och läkeme- medel — inte var vanliga, men att en ten- dens mot ökad användning av såväl frivillig

som obligatorisk märkning kunde skönjas. Speciella handelsproblem kunde tas upp i kommittén, som beslöt att ha frågan i åtan- ke och följa utvecklingen inom medlems- staterna på detta område.

Problemet med informativ märkning ak- tualiserades senare bl.a. genom att frågan togs upp i EFTAzs rådgivande kommitté från svenskt industrihåll. Den svenske re- presentanten ansåg att ett försök borde gö- ras att harmonisera metoderna för informa- tiv märkning i EFTA-länderna. Därvid av- sågs i första hand tvingande bestämmelser, t.ex. inom livsmedels]agstiftningen, men även på andra varuområden, att deklarera innehåll, huvudingredienser, vikt etc., vilka kunde variera avsevärt från land till land. Även frivillig märkning t. ex. av typ VDN kunde få en indirekt tvingande verkan och även sådana fall borde enligt det svenska uttalandet hållas under uppsikt.

Bl.a. som ett resultat av ovannämnda svenska initiativ uppdrog rådet i oktober 1967 åt generalsekreteraren att sammanstäl- la en rapport om informativ märkning med angivande av förekommande internationellt samarbete, områden där sådant samarbete inte förekom och möjligheten av samarbete inom EFTA:s ram. Samtidigt fick handels- expertkommittén i uppdrag att studera eventuella handelshinder som kunde uppstå genom krav på sådan informativ märkning. Livsmedel och läkemedel skulle undantas då märkningsbestämmelser på dessa områ- den behandlades i andra internationella or- gan. I kommitténs rapport9 från juni 1968 behandlades såväl obligatoriska märknings- föreskrifter som frivilliga system. Enligt kommitténs åsikt fanns inte många bevis på att handelshinder uppkommit till följd av informativ märkning. Det noterades att ett stort antal system för sådan märkning var frivilliga och att mycket arbete ned- lades i andra organ på att harmonisera dessa system. Man ansåg därför att en om- fattande undersökning i EFTA av alla aspekter på frågan inte var motiverad för

9 Consumer information ——'informative la- belling (dok.- EFTA/CTE 13/68).

närvarande. Kommittén ansåg att bästa möjliga information på konsumtionsvaror var i. EFTAzs intresse som ett medel att främja konkurrensen och bistå konsumen— terna att få ut mesta valuta för sina pengar. Man ansåg att närhelst sådan information krävdes genom obligatoriska föreskrifter _ och i möjligaste mån även i fråga om frivilliga och privata arrangemang — skulle det säkerställas att arrangemangen inte diskriminerade utländska produkter med ur- sprung i andra EFTA-länder och inte inne- bar skydd för inhemska produkter.

Kommittén avgav följande rekommen- dationer vilka sedermera fastställdes av rå- det:

»a) kommittén skulle undersöka konkreta fall av handelshindrande effekter till följd av märkningsföreskrifter, som kom till dess kännedom;

b) medlemsstaterna skulle informera in- tresserade näringslivsorganisationer att ev. handelshinder kunde tas upp i handelsex- pertkommittén genom deras nationella ad- ministration;

c) medlemsstaterna skulle rapportera om föreslagna nya obligatoriska föreskrifter i fråga om konsumentinformation; sådana rapporter kunde diskuteras i kommittén på begäran av en medlemsstat och om så er- fordrades skulle lämpliga rekommendatio— ner framläggas för rådet;

d) vederbörande organ i EFTA-staterna skulle understödja det internationella sam- arbetet inom internationella organisationer som sysslar med konsumentinformation och särskilt med att harmonisera provnings— metoder och standardisera symboler och upplysningar som skall anges på varudekla- rationer etc.

Ett antal konkreta fall har diskuterats i EFT A. Bland dessa kan nämnas den norska fullmaktslagen om märkning av konsum— tionsvåror som notifierades i EFI'A i sam- band med att lagförslaget framlades för stortinget. Detta "skedde innan frågan om informativ märkning hade behandlats i EFTA, men efter det att den förut omta- lade rapporten om ursprungsmärkning hade framlagts. Vid diskussionen av det norska

lagförslaget i EFPAzs råd noterades att vissa bestämmelser i lagen kunde falla un- der begreppet ursprungsmärkning. På norsk sida svarades att lagen inte innebar att egentlig ursprungsmärkning infördes. Nuva- rande bestämmelser om ursprungsmärkning skulle bibehållas, men underkastas en över- syn, när den nya lagen trätt i kraft. En an- nan fråga som diskuterades var om kontrol- len av märkningen på importvaror skulle äga rum i samband med tullbehandlingen eller på den plats där försäljningen ägde rum. Det framhölls att gränskontroll inte borde införas, eftersom detta skulle inne- bära att varan inte kunde märkas på det mest lämpliga stadiet. På norsk sida nöjde man sig med att säga att denna fråga bor- de avgöras i varje särskilt fall för olika va- rukategorier. Med hänsyn till de ”drastiska krav" som angavs i lagförslagets artikel 3 (märkning) frågades från ett medlemslands sida vilka varuslag som skulle omfattas av lagen. Härpå svarades att lagen utgjorde en fullmaktslag som kunde utgöra grund för bestämmelser för både farliga och andra va- ror. Dessa bestämmelser skulle notifieras i EFTA på förslagsstadiet och sålunda dis- kuteras i EFTA. Frågan behandlades också i handelsexpertkommittén. Därvid framhölls särskilt betydelsen av att lagen tillämpades på ett praktiskt sätt så att handelsströmmar- na påverkades så litet som möjligt.

Schweiziska bestämmelser om innehåll och märkning av vissa förpackningar har kritiserats i EFTA. Dessa bestämmelser in- nebar att förpackningarna skulle åtföljas av deklaration om vikt eller volym. I fråga om sammansatta livsmedel skulle vikten av var- je ingrediens anges. För att underlätta pris— jämförelse mellan olika fabrikat skulle vida- re pris per enhet anges om varan inte före- låg i vissa standardförpackningar. Dessa bestämmelser ansågs kunna ge upphov till handelssvårigheter. Bland annat kritiserades att volymen i en flaska inte kunde anges på etikett, att inga undantag gjordes för små— förpackningar och att detaljerade föreskrif- ter lämnades om bokstävernas storlek etc.

I fråga om den nya svenska livsmedels- lagen kritiserades förslaget att importerade

*färdigförpackade livsmedel skulle förses med uppgift om importörens namn. Detta ansågs utgöra ett handelshinder och innebä- ra en diskriminering av produkter tillver— kade utanför Sverige. Bland annat som en följd av kritiken i EFl'A slopades kravet på märkning med importörens namn i den slut— liga lagen och ersattes med en registrering av importörer av livsmedel.

Slutligen kan nämnas att EFTA:s råd är 1968 antagit vissa allmänna riktlinjer för EFl'A-samarbetet i fråga om tekniska före- skrifter och därmed även för märkningskrav i samband med sådana föreskrifter. Enligt dessa riktlinjer skall existerande rekommen- dationer från internationella standardise- ringsorgan accepteras av medlemsstaterna som bas för deras tvingande tekniska: före- skrifter utan otillbörligt dröjsmål och med endast verkligt berättigade avvikelser. Vi— dare skall medlemsstaterna söka säkerställa att hänsyn tas till teknologiska och handels- synpunkter liksom till säkerhetssynpunkter i de internationella standardiseringsorgani- sationerna. EFFA skall, överväga att ta ini- tiativ i de internationellaorganen om han- delsproblem uppstår på områden där inga internationella rekommendationer förekom- mer. Ingen diskriminering skall förekomma i samband med provning och godkännande.. Medlemsstaterna skall samarbeta i frågor om ömsesidigt godkännande av provnings- resultat och understödja förekommande in— ternationella arrangemang (t. ex. det s.k. CB-Schemat för elektrisk utrustning).,Slut— ligen skall medlemsstaterna, enligt en över- enskommelse från år 1964, notifiera nya tekniska föreskrifter av betydelse för intra- EFrA-handeln som de ämnar införa.

I fråga om ömsesidigt godkännande av provningsresultat har inom ramen för EFTA ingåtts överenskommelser beträffande tryck-- kärl, viss fartygsutrustni'ng, lantbruksma- skiner och gasapparatur. Av mera direkt konsumentintresse är det förslag till ädel- metallkonvention som utarbetats inom EFTAzs handelsexpertkommitté och som i juli 1972 godkändes av EFTAzs råd. Denna konvention är betingad av önskemålet att underlätta internationell handel med ädel-

metallarbeten och samtidigt bibehålla det konsumentskydd som betingas av dessa ar- tiklars speciella karaktär. Den innebär att kontroll och märkning som utförts i export— landet enligt konventionens regler skall god- kännas av importlandets myndigheter utan ytterligare kontroll och märkning. Som be- vis för att varan uppfyller angiven finhalt etc. skall det kontrollerande kontrollstämp» lingsorganet förse den med i konventionen föreskrivet gemensamt kontrollmärke.

4.5. 'GA TT:s arbete på märkningsområder

GA'IT:s (General Agreement on Tariffs and Trade)10 artikel XX innehåller allmän— na undantag från avtalets regler, t. ex. för- budet mot importrestriktioner. Ett av dessa undantag gäller åtgärder nödvändiga för att skydda människors, djurs eller växters liv eller hälsa.

Vidare innehåller artikel IX i GATT regler om ursprungsmärkning. Enligt denna bör de svårigheter och olägenheter som be- stämmelser om ursprungsmärkning kan för- orsaka ett exporterande lands handel och industri nedbringas till ett minimum. Refe- rerande till denna artikel utfärdade de av- talsslutande parterna år 1958 en rekommen- dation enligt vilken staterna skulle begrän- sa krav på ursprungsmärkning till fall där sådan märkning är oundgängligen nödvän- dig'för den slutlige köparens information. Vidare borde varje märke som är läsbart och blir kvar på varan tills den når den slut- liga konsumenten godkännas, liksom be— teckningen ”made in” plus ursprungslandets namn etc.

Speciella regler om annan märkning än ursprungsmärkning finns inte i GA'IT, men

10 Ett allmänt tull- och handelsavtal från år 1947 jämte samarbetsorgan som upprättats av anslutna stater. Dessa är samtliga västeuropeis- ka och flertalet övriga länder (inkl. USA, Ka-. nada och Japan samt ett 60-tal u-länder, men endast vissa av länderna i Östeuropa). Varje förmån som ett medlemsland ger ett annat till- faller automatiskt även alla andra länder som ingår i avtalet, dvs. avtalet är av ”mest-gynnad- nation”-karaktär.

avtalets artikel III innehåller en allmän klausul om icke-diskriminering och likabe- handling av importvaror. Sålunda sägs att "lagar, förordningar och bestämmelser som rör försäljning, salubjudande, köp, transport, distribution eller användning av varor inom landet . . . icke bör tillämpas på importerade eller inhemska varor på sådant sätt att skydd beredes inhemsk produktion” och vi- dare att ”produkter från en avtalsslutande parts område, som införts till en annan av- talsslutande parts område, skall med avseen— de å alla lagar. förordningar och bestäm- melser, som rör deras försäljning, salubju— dande, köp, transport. distribution eller användning medgivas behandling som icke är mindre gynnsam än den, som medgives samma slags produkter av inhemskt ur- sprung".

I den inventering av icke tariffära han- delshinder, som nyligen företagits i GA'IT. har föreskrifter rörande såväl ursprungs- märkning som annan märkning notifierats såsom utgörande handelshinder. Bland des- sa kan nämnas:

De nordiska länderna har anmärkt på australiska föreskrifter rörande märkning av ursprungsland samt detaljbestämmelser om märkningens placering och läslighet etc. Av australiska uppgifter framgår att The Commerce (Trade Descriptions) Act av år 1906 och föreskrifter utfärdade med stöd av denna huvudsakligen har till uppgift att

a) skydda företag som korrekt beskriver sina varor från konkurrenter som genom falska eller missledande uppgifter bedrar konsumenten

b) skydda konsumenten genom att kräva, i fall där hänsyn till allmänna hälsoskäl eller det allmänna intresset gör detta önsk- värt, att tillverkaren skall ange på varan arten av de ingredienser eller material av vilka den är sammansatt och

c) säkerställa att undermåliga varor inte säljs som förstklassiga.

Den australiska delegationen framhöll vidare att bestämmelserna, utom i fråga om ursprungsmärkning, endast gällde om mot- svarande krav gällde för inhemska varor och att kraven endast avsåg varor som upp-

räknades i författning. GAH-sekretariatet ansåg att bestämmelserna var förenliga med GA'I'rzs art. IX.

De nordiska länderna har också kritiserat bestämmelser om ursprungsmärkning i Ka- nada och USA.

Den amerikanska Fair Packing and La- belling Act 1966 har kritiserats av Japan och de nordiska länderna. Bestämmelserna anses vara mycket stränga, då de kräver en beskrivning av varans art, tillverkarens, för- packarens eller distributörens namn och hemvist samt innehållets nettovikt. Dess- utom finns en lång lista över ytterligare fö- reskrifter. Enligt den amerikanska delegatio- nen har lagen till syfte att skydda konsu- menten genom att ge honom upplysningar som hjälper honom att göra ett rationellt val mellan produkter och att söka rättelse om produkten inte motsvarar förväntning- arna.

GA'I'I' har ännu inte tagit ställning till de anförda klagomålen och hur de lämpli- gen bör lösas, då man önskar avvakta den kod rörande standard som utarbetas. Enligt de föreslagna definitionerna i koden skall "marking or labelling specifications" inklu- deras i ”standard”. Huvudprincipen i den föreslagna koden är att standard inte skall utformas i syfte att bereda skydd åt in- hemsk produktion och att internationell standard skall användas när sådan finns eller kan tas fram utan otillbörligt dröjsmål.

4.6. OECD:s arbete på märkningsområdet

I november år 1969 beslöt OECD:s (Orga- nization for Economic Cooperation and Development) råd att inrätta en kommitté för konsumentpolitiska frågor. Inom kom- mittén har arbetat dels en arbetsgrupp för jämförande varuprovning, dels en arbets- grupp för märkning. Den senare har publi— cerat en rapport om märkning av konsu- mentvaror -— utom livsmedel och läkemedel —— med speciell hänsyn till textilier.11 Si-

11 OECD, Committee on Consumer Policy, Report on the labelling of consumer goods other than food and drugs with special refe- rence to textila, Paris 1972.

tuationen i OECD-länderna och i de euro- peiska gemenskaperna med avseende på obligatorisk och frivillig märkning beskrivs bl. a. VU berör här endast kortfattat OECD-rapporten och hänvisar i övrigt till en mer detaljerad redogörelse i bilaga 4.

I alla berörda OECD—länder förekom— mer obligatorisk märkning för vissa varor eller kategorier av varor. Motiv för obliga- torisk märkning med rättsliga sanktioner är bl. a. behovet av att skydda konsumenter— nas hälsa och säkerhet samt att skydda dem mot oriktiga påståenden eller beskrivningar. Vidare är syftet med märkningen att hjälpa konsumenterna att välja rationellt. Märk- ningen består dels av säkerhetsinformation, instruktioner och varningar, dels av fakta rörande tillverkarens, förpackarens eller distributörens namn och adress, varans in- nehåll, sammansättning, pris och ursprung.

Enligt OECD är obligatorisk märkning till nytta för konsumenterna. Den kan ock— så bidra till effektiv kontroll av de märkta varorna. Men obligatorisk märkning kan också förhindra nyttig teknisk utveckling och innebära kostnader som ytterst drab- bar konsumenterna. Internationell handel kan påverkas genom att märkningen i vissa fall utgör ett handelshinder. Enligt OECD bör åtgärder diskuteras i syfte att åstad- komma internationell harmonisering av märkningen. Varje medlemsland föreslås granska möjligheten att besluta om obliga— torisk märkning på områden avseende t. ex. säkerhet-och hälsa, innehåll och pris.

Frivillig märkning förekommer i olika former. OECD-rapporten beskriver dels sy- stem för informativ märkning (dvs. varu- deklarationer), dels kvalitetsmärkning och annan märkning.

Vid utformning av system för informativ märkning deltar företrädare för konsumen- terna eller också utarbetas systemen efter samråd med konsumenter. Syftet är vanli- gen att ge konsumenterna så mycket infor— mation som behövs för att dels hjälpa dem att välja varor, dels använda varorna på ett tillfredsställande och säkert sätt. In- formativ märkning skeri Danmark, Fin— land. Nederländerna, Norge, Sverige och

Västtyskland. I Frankrike introduceras för närvarande ett system. Schweiz har omfat- tande" "märkning av textilier men inrättar nu ett mer allmänt system; I Spanien, Öster— rike, Ungern och Kanada har deklarations- system i viss utsträckning också börjat till- lämpas.

I en del länder finns system i form av s. k. kvalitetsmärken. Sådana utarbetas ofta i samråd mellan näringsliv och myndigheter. Ibland konsulteras också företrädare för konsumentorganisationer. Genom ett märke på produkten informeras köpare om att en vara motsvarar— en viss kvalitet. Använd-- ningen-av märkena kontrolleras noga av de utfärdande organisationerna. Vanligast tor- de dock vara sådan märkning som närings- idkare själva företar individuellt eller kol- lektivt. Ofta kan emellertid sådan märkning vara bristfällig. anför OECD-kommittén. Uppgifter om produkterna lämnas ibland endast om kommersiell fördel följer härav. Vidare är informationen inte alltid utfor- mad så att jämförelser mellan varor under- lättas.

Av OECD-materialet framgår att frivillig märkning i allmänhet inte anses föra med sig skadliga effekter för internationell han- del. Medlemsländerna bör enligt OECD— kommittén se positivt på utvecklingen av frivillig märkning.

OECD har rekommenderat medlemslän— derna att överväga lämpligheten av att ob- ligatoriskt märka textilvaror med fiberinne- håll.

Slutligen kan nämnas att i det arbetspro— gram för OECD-kommitténs fortsatta verk- samhet som OECD:s råd antog år 1972 har märkning ansetts vara en väsentlig uppgift. En arbetsgrupp inom kommittén överväger för närvarande märkningsproblem.

4.7. EEC:s arbete på märkningsområdet

Inom EEC (European Economic Commu- nity) har man inte ägnat märkningsbestäm— melserna speciella studier eller utfärdat all— männa rekommendationer eller direktiv rö— rande sådana bestämmelser. Någon mot- svarighet till de studier av frågan om ur—

sprungsmärkning och frågan om informativ märkning, som företagits inom EFTA, finns således inte. Däremot har man inom ramen för programmet för harmonisering av tekniska föreskrifter utfärdat en rad di- rektiv som bl.a. omfattar märkningsföre- skrifter, t. ex. i fråga om läkemedel. gifter och andra hälsofarliga varor, brandfarliga varor och explosiva varor. Ett kommissions- förslag rörande kosmetiska produkter har nyligen framlagts. Syftet med dessa harmo- niseringsdirektiv är framför allt att av— skaffa dc handelshinder som kan uppstå till följd av olika bestämmelser i medlemssta- terna.

Av särskilt intresse är direktivet av den 26 juli 1971 (307/71) rörande harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om textil- benämningar. I detta direktiv föreskrivs ob- ligatorisk märkning av textilvaror med ar— ten och halten av ingående textilfibrer. Fö— reskriftema avser varje försäljningsled och gäller således inte enbart vid försäljning till den slutliga konsumenten. Direktivet inne- håller en förteckning över textilfibrer med definitioner av varje fiberslag. Tills vidare får nationella regler rörande provtagning och analysmetoder tillämpas, men i ett se- nare stadium skall gemensamma normer utarbetas.

Några initiativ att harmonisera de frivil- liga märkningssystem (typ varudeklaratio- ner) som förekommer i vissa av EEC-län- derna synes inte ha tagits på gemenskaps— planet. Överhuvud synes frågor om konsu- mentskydd och konsumentupplysning en- dast i mycket begränsad omfattning ha uppmärksammats av gemenskapsorganen. Det kan dock nämnas att kommissionen i samband med arbetet på att revidera och komplettera programmet för harmonisering av tekniska föreskrifter allmänt understru— kit intresset för ett förbättrat konsument- skydd.

Sveriges avtal med EEC innehåller liksom BETA-konventionen ett stadgande att av- talet inte utgör hinder för förbud eller re- striktioner i syfte att skydda människors och djurs hälsa och liv, under förutsättning att sådana förbud eller restriktioner inte

utgör ett medel för godtycklig diskrimine— ring eller innefattar en förtäckt begräns- ning av handeln. Det i BETA-konventionen angivna undantaget för åtgärder nödvän- diga för att säkerställa åtlydnaden av lagar och förordningar avseende bl.a. kvalitets- kontroll eller saluhållande av varor saknas däremot i EEC-avtalet.

Frågan om tekniska handelshinder om- nämns inte i avtalet med EEC, trots att man från svensk sida under förhandlingen uttryckte önskemål om samarbete på detta område. Den 5. k. utvecklingsklausulen i av- talet ger en formell grund för en sådan ut- vidgning av samarbetet i framtiden.

III

Analys och överväganden

__________________________————————

5. Märkning och varudeklaration _ en analys av syften

och metoder

5;l Syften med märkning och varu- deklaration

Utredningen har i det föregående (kapitel 2 och 3) redovisat de märkningsföreskrifter som f.n. finns enligt speciallagstiftningen och det frivilliga deklarationssystem som tillämpats av VDN och som nu övertagits av konsumentverket. Av redogörelsen fram- går att märkningsföreskrifter hittills med- delats för en rad olika syften.

Föreskrifter om. obligatorisk märkning har i första hand tillkommit som ett led i en vidare produktkontroll för att skydda människors liv; hälsa och säkerhet. Produk- ter som kan betecknas som kvalificerat far- liga har omgärdats av restriktioner i fråga om tillverkning, yrkesmässig användning; införsel, handel, utlämnande, förvaring, transport, förstöring m.m. Märkning av produkten ingår därvid som en åtgärd för att så fullständigt skydd mot produktens farlighet som möjligt skall. åstadkommas. Typiska exempel härpå är de' märknings- bestämmelser som gäller för gifter, vådliga ämnen, bekämpningsmedel, brandfarliga och explosiva varor samt på läkemedelsområdet. Den föreskrivna märkningen utgör en ren upplysningsplikt som exempelvis omfattar varans innehåll, egenskaper, risker, förva- ring, hållbarhet och kommersiella ursprung. För att' undvika skada krävs ibland att av märkningen även skall framgå varans an- vändningsområde, handhavande och bruk.

För explosiva varor fordras dessutom att märkningen skall innehålla uppgift om de eventuella förvärvsrestriktioner som gäller, exempelvis minimiålder för den som äger förvärva eller inneha varan utan tillstånd. En annan form av märkning förekom- mer på varor som i syfte att skydda män- niskors liv, hälsa och säkerhet är underkas- tade offentlig kontroll och krav på god- kännande. Märkningen anger här att va- ran provats och godkänts och utgör sålunda en säkerhetsgaranti beträffande produkten i dess helhet eller vissa egenskaper hos pro- dukten. Sådan märkning är S-märkningen av elektriska bruksföremål, kontrollmärket på gasskyddsmateriel samt bevis om typ—. godkännande på vissa fordonsdetaljer, på oljeeldade kaminer och på personlig skydds— utrustning (t.ex. skyddshjälmar). Preventiv- medel skall vara godkända av socialsty- relsen och försedda bl.a. med uppgift som gör det möjligt att identifiera vilket parti medlet tillhörde vid kvalitetskontrollen. Genom obligatorisk märkning har man även velat tillförsäkra konsumenten lämp- liga produkter. Den mest omfattande märk- ningsplikten härvidlag föreligger på livs— medelsområdet. Enligt den nya livsmedels- lagen skall sålunda färdigförpackade livs- medel vara märkta med uppgift om livs- medlets slag, sammansättning, vikt eller vo— lym, förvaring och hållbarhetstid samt för- packarens eller tillverkarens namn eller fir- ma. Denna upplysningsskyldighet kan ut-

sträckas att gälla även annat livsmedel än färdigförpackat och andra egenskaper än de nämnda. Även om livsmedelslagstift— ningen har ett både hygieniskt och ekono- miskt syfte och det kan sägas att märk— . ningsföreskriftema tjänar båda dessa syf- ten. torde det kunna hävdas att huvudsyftet med märkningen är att ge konsumenterna vägledning i valet mellan olika livsmedel och att förhindra att konsumenten vilseleds vid köp. Vissa livsmedelsbeteckningar är förbehållna livsmedel med viss bestämd sammansättning eller beskaffenhet i övrigt (livsmedelsstandard) och utgör således en form av kvalitetsgaranti. Stämplingen av kött med uppgift om kvalitetsklass fyller en liknande funktion.

Kvalitetsmärkning finns föreskriven även i ekonomiskt syfte. såsom finhaltsstämp— lingen av vissa ädelmetallarbeten. Finhal- ten skall vara bestyrkt med statlig kontroll- stämpel. Föreskrifterna har tillkommit för att tillförsäkra skydd mot förfalskade va- ror.

Obligatorisk märkning förekommer även för att underlätta myndigheters kontroll. Exempel härpå är de särskilda märknings- föreskrifterna för öl och läskedrycker en— ligt förordningen om tillverkning och be- skattning av dessa varor samt den sär— skilda märkningen av vissa pälsskinn, vil- ken har till uppgift att underlätta jakt— kontrollen.

Den deklarationsverksamhet som. VDN svarat för har i huvudsak inriktats på att ge konsumenter saklig information i stan- dardiserad form om varors egenskaper i syfte att förbättra konsumentens ställning i köpsituationen och att öka konsumentens rationella köpval. VDN har sökt tillfreds— ställa konsumentens informationsbehov ge- nom en öppen redovisning av olika egen- skaper och överlåtit åt konsumenten att med hjälp av dessa uppgifter bilda sig en uppfattning om varans lämplighet för det egna behovet. VDN har endast i undantags- fall genom att uppställa grundkrav för- hindrat deklaration av olämpliga produkter (se vidare 3.4).

Utredningen har av naturliga skäl i sitt

arbete ställts inför frågan vilken relation som för framtiden bör råda mellan märk- ningsföreskrifterna i speciallagstiftningen å ena sidan och varudeklarationssystemet å den andra. Utredningen har därvid kom- mit till den uppfattningen att det inte finns anledning räkna med att märkningsföre- skrifterna i speciallagstiftningen inom över- skådlig framtid får en sådan omfattning att ett system för varudeklarationer skulle bli obehövligt. Varudeklarationerna kommer — särskilt om de förbättras i den riktning som utredningen anger i det följande — att även för framtiden spela en bestämd roll i konsumentpolitiken som ett medel att in- formera konsumenterna och som ett medel att påverka företagens produktutvecklin'g.

5.2 Metoder för märkning och deklaration

Vid sina överväganden har VU funnit att de alternativa märknings- och deklarations- system som — vid sidan av den privata märkningen — nu är av intresse torde kun- na systematiseras på följande sätt: ]. produkten måste; om den deklareras. deklareras efter vissa bestämda riktlin- jer (reglerad frivillig deklaration),

2. produkten måste, om den deklareras, uppfylla vissa grundkrav (reglerad fri- villig deklaration med grundkrav),

3. produkten får inte saluhållas utan viss deklaration (obligatorisk deklaration).

4. produkten får inte saluhållas utan viss deklaration och utan att uppfylla vissa grundkrav (obligatorisk deklaration med grundkrav).

5.2.1 Reglerad frivillig deklaration

Så länge skyldighet att deklarera produk- ten saknas talar VU om frivillig deklara- tion.'Frivillig deklaration av konsumentva- ror kan indelas i officiell deklaration och privat deklaration. Eftersom VDN-verk- samheten numera bedrivs av statlig myn- dighet betraktas den som officiell.

Den privata deklarationsverksamheten sker helt efter upphovsmannens önskemål och är i princip oreglerad. Genom lagstift-

ning kan emellertid även den privata dekla- rationsverksamheten regleras. Föreskrifter kan meddelas att uppgifter vid varudekla- ration skall redovisas på visst sätt, att samt- liga uppgifter av väsentlig betydelse för produktens användning måste medtas vid deklaration osv. Som teoretiskt exempel kan tänkas reglerad skötselmärkning av texti- lier. En annan form av reglerad frivillig de- klaration åstadkoms om som villkor för deklaration föreskrivs att den skall ske ef- ter gällande VDN-normer.

Med reglerad frivillig deklaration kan risker för illojal eller missledande deklara- tion begränsas. Exempel på reglerad fri- villig deklaration förekommer i en till- lämpningskungörelse till livsmedelslagen (statens livsmedelsverk 1972: 4). Där stad- gas att livsmedel som saluhålls under sär- skild uppgift att det innehåller visst nä— ringsämne måste deklareras med uppgift om arten och halten av ämnet (7 5).

5.2.2 Reglerad frivillig deklaration med grundkrav

Med frivillig deklaration med grundkrav avser VU att en deklarerad produkt garan— teras hålla viss standard beträffande det innehåll eller de egenskaper grundkraven gäller. Grundkraven kan gälla vissa egen- skaper hos varan eller varan i dess helhet. Då grundkravet gäller varan i dess helhet sker en sammanvägning av varans egenska- per till ett slutomdöme. Deklarerade pro- dukter garanteras lämpliga till innehåll eller angivet ändamål, t.ex. skor för regnväder. Då grundkraven specificerats föreskrivs mi- nimistandard för vissa beståndsdelar eller utvalda egenskaper hos varan. Skor läm- pade för regnväder skall exempelvis till viss procent vara tillverkade av bestämt ma- terial, ha rågummisula, vara randsydda etc. eller måste i fråga om material, färg m.m. ha bestämd härdighet mot väta. Viss be- teckning kan förbehållas produkt som upp- fyller specificerade grundkrav.

I den konsumentpolitiska debatten under senare är liksom vid utredningens hearings

har förts fram krav på att varudeklaratio- nerna för vissa produkter skall innebära någon form av garanti beträffande viktiga bruksegenskaper.

Konsumentföreträdare har inför utred- ningen hävdat att uppställandet av grund- krav i samband med deklarationer kan på- verka produktutvecklingen positivt. Grund— krav är särskilt angelägna, har det sagts, på områden som berör människors liv, hälsa eller säkerhet. Grundkrav bör kunna anpassas efter användningsområde, t.ex. grundkrav för matbord, för skrivbord etc. Grundkrav är till fördel för "konsumenten eftersom sådana krav innebär garantier för att varan fungerar för avsett ändamål. Va- ror under grundkravsnivån är konsumenten inte betjänt av. Grundkraven bör kunna hindra att dåliga importvaror marknadsförs i Sverige. Tesen att grundkrav minskar konsumentens valfrihet utgör endast en konstruktion. Även motsatta synpunkter har emellertid förts fram från konsument- håll. Konsumenten bör ha möjlighet att välja billiga varor vars kvalitet ligger un- der grundkravsnivån, har det sagts. Om grundkrav förenas med obligatorium kan fara för vår internationella handel uppstå genom att billig import hindras. Lågpris- importen verkar återhållande på priserna inom samma varuområde, framhåller man.

Företrädare för näringslivet har inför utredningen framhållit att grundkrav förut- sätter en definierad användning av produk- ten. Sådan användning kan, sägs det, i vissa fall fastställas inom området liv— hälsa-säkerhet. Som exempel nämner man flytvästar. Man hävdar också att det i re- gel är svårt att finna produkter med så ensartad användning att grundkrav som är anpassade för alla konsumenter kan ställas upp. Det finns dock exempel på naturliga grundkrav på gränsen till definitioner. Som exempel nämns att en frysbox inte bör kun- na betecknas som sådan med mindre den håller en temperatur av högst —180C. Det är däremot väsentligt svårare att uppställa lämpliga grundkrav när det gäller exempel- vis frysboxens infrysningskapacitet, hävdar man.

Näringslivet åberopar också i detta sam- manhang svårigheter att finna relevanta provnings- och mätmetoder. Som exempel anges att när det gäller kläder kan grund— krav tekniskt sett uppställas för drag- och rivhållfasthet. Däremot anser man det inte möjligt att uppställa grundkrav beträffande ett plagg som helhet eftersom plaggets egen- skaper är starkt beroende av dess använd- ning. Det hävdas vidare att problem upp— står om man i Sverige ställer högre grund— krav eller annorlunda utformade grundkrav änvad som krävs på den internationella marknaden. Antingen tvingas svenska före- tag att splittra sin produktion i en del som är avsedd för inhemskt bruk och en som är avsedd för export eller också får företagen på den utländska marknaden söka mark- nadsföra en dyrare vara med vad som där kan uppfattas som ”överstandard". Båda al— ternativen medför risk för kostnadssteg- ringar, vid en splittrad produktion främst genom att tillverkningen måste ske i mindre serier. Om man inte uppnår full kostnads- täckning på den internationella marknaden för en dyrare svensk kvalitet kan företaget tvingas kompensera sig på den inhemska marknaden, hävdar man.

Näringslivet gör också gällande att mot- svarande svårigheter och risker för fördy- ring uppstår för importen. Ett företag som är beroende av leveranser av delar från ut- ländska. storföretag understryker att svens— ka specialkrav skulle medföra kraftiga för- dyringar eftersom de utländska leverantö- rernas långa tillverkningsserier i så fall kan behöva brytas. När det gäller följder- na för konkurrensen framhåller man bl.a. att märkning med grundkrav kan medföra att skillnader i kvalitetsnivån inte fram- kommer mellan varor som uppfyller grund- krav och varor som har högre standard. Det finns risk för att produkter som nyutveck- las primärt inriktas på att uppfylla grund- kraven, vilket kan betyda kvalitetsförsäm— ring och minskad valfrihet på längre sikt. Konkurrensbegränsande effekter befaras bli följden av grundkrav i bemärkelsen kvali- tetsmärkning. Endast några få dominerande företag inom respektive varuområde antas

kunna uppfylla kvalitetskrav. Det finns emellertid företag som är positiva till kva- litetsmärkning med hänsyn till att många konsumenter har den uppfattningen att nu- varande VDN-deklaration utgör kvalitets- märkning. Detta förhållande leder till att vissa varor av låg kvalitet i konsumenternas ögon får en högre status än vad varorna förtjänar.

VU har funnit att uppställandet av grund- krav i samband med deklarationer i vissa fall kan medföra betydande fördelar för konsumenterna i form av säkrare och mer tillförlitliga produkter. Uppenbarligen kan emellertid grundkrav också få negativa ef- fekter för konsumenterna främst i form av begränsningar av det tillgängliga varusorti- mentet och i form av prishöjningar. Såda- na negativa effekter måste dock enligt ut- redningens mening i vissa fall godtas. I syn- nerhet gäller detta när grundkraven upp— ställs som skydd mot risker för liv och hälsa. Till detta bör läggas att de negativa effekterna kan väntas få helt annan bety- delse i ett obligatoriskt deklarationssystem än i ett frivilligt system. De negativa effek- terna måste antas vara mycket begränsade i ett frivilligt system. Utredningen återkom- mer till dessa frågor i det följande.

5.2;3 Obligatorisk deklaration

Med obligatorisk deklaration avser VU lagstadgad skyldighet att deklarera produk- ter. på bestämt sätt. Föreskriften kan gälla vissa produkter, produkter med visst inne- håll eller i viss förpackning. Obligatorisk deklaration förutsätter statlig kontroll och sanktion vid överträdelser. En deklarations- plikt måste i första hand inriktas på de brister hos produkten som inte konsumen- ten själv kan utläsa. Deklarationsplikten kan därför omfatta föreskrifter av skilda slag. Riskerna med farliga varor för vilka- totalförbud inte lämpar sig kan som fram- gått av.redovisningen av gällande special-_ lagstiftning delvis elimineras genom märk-_ ningsplikt. Skyldigheten kan omfatta Avar- ning för att produkten är riskabel, informa- tion rned anledning .avrisken, instruktioner

om tillbörliga säkerhetsåtgärder och upp- lysning huruvida produkten uppfyller sä- kerhetsstandard och normer.

För att avhjälpa de brister i information om produkter som kan föranleda konsu— menten att göra ekonomiska risktaganden eller onyttiga köp kan en deklarationsplikt omfatta rena faktauppgifter om varans in- nehåll, sammansättning och pris. Vidare kan deklarationsskyldigheten omfatta produk- tens väsentliga egenskaper, avsedda använd- ningsområde, hantering och förvaring.

5.2.4 Obligatorisk deklaration med grundkrav

Vid obligatorisk deklaration med grundkrav fordras "dels att samtliga produkter före- skriften gäller skall deklareras på bestämt sätt och dels att produkterna skall upp- fylla stipulerade grundkrav. Av obligato- rium med grundkrav följer förbud att salu— hålla produkter under grundkravsnivå. Ob— ligatorium förutsätter statlig kontroll och sanktion vid överträdelser. Obligatorisk de— klaration med grundkrav innebär i prakti- ken en produktkontroll av det slag som f. n. gäller för viss elektrisk materiel, gasskydds- materiel m.m. Produktkontrollen kan in- nebära såväl säkerhetskontroll som kvali- tetskontroll.

6. Frivillig varudeklaration — överväganden och förslag

6.1. Allmänna synpunkter på nuvarande VDN —system

Det har varit en självskriven uppgift för utredningen att undersöka hur hittillsva- rande VDN-system fyllt sin funktion och att mot bakgrund av dessa undersökningar lägga fram förslag till förbättringar av det frivilliga deklarationssystemet. Som ett led i dessa undersökningar har utredningen vid hearings inhämtat synpunkter från företrä- dare för både konsumenter och näringst (bilaga 6).

Konsumentsidan har framhållit att VDN gjort ett för konsumenterna värdefullt ar- bete. VDN har bidragit till att varumark- naden sanerats på många områden. Till- verkare har gjorts medvetna om vilka krav som ställs på deras produkter. Konsumen- ter har fått vägledning vid köp. Det nuva- rande VDN-systemet beaktar dock inte till- räckligt varornas olikhet och varierande an— vändningsområden. VDN Fakta bör vara betydligt mer differentierade. Systemet att arbeta fram varudeklarationer är kompli- cerat och tidsödande. Det informativa vär- det av vissa deklarationer kan ifrågasättas. Deklarationerna är för tekniska och svåra att förstå. Konsumenterna nödgas på an- nat sätt inhämta erforderlig information. Om man skall förändra systemet bör man ”kasta loss” från VDN-normema och skaffa en överblick över alla former av skriftlig information från säljare till köpare som

följer varan. Därvid bör man börja med det enklaste, nämligen varu- och fabrikant- namn, och bedöma informationsvärdet här- av. Härefter bör man på motsvarande sätt bedöma innehållsdeklarationer, bruks- och skötselanvisningar och studera vilken infor- mation som behövs om olika varor. I vissa fall är en anvisning för användningen och skötseln mycket angelägnare för konsumen- ten än en fullständig VDN—deklaration. Man bör fråga sig vilken information som bör vara obligatorisk och i så fall ai vilka skäl. Vidare bör man undersöka hur ett frivilligt informationssystem skall ges fasta former. För vissa produkter är det önsk— värt med information enligt ett system, för andra enligt ett annat, har man sagt. Näringslivets företrädare har anför. bl. a. följande. VDN-systemet är ett positvt in- slag i konsumentpolitiken. Systemet före- faller vara i princip bra, vilket bör tas till grund för fortsatt utveckling i enlighet med nuvarande inriktning. VDN—systemet bidrar till att göra konsumenterna mer urplysta och underlättar för konsumenterna att för- stå olika produkters användningsom'åden. Vissa företrädare för näringslivd har förklarat att varudeklarationer är värdefulla för företagens marknadsföring medat and- ra hävdar att de spelar en relativt metyd- lig roll härvidlag. Företrädama fö' den senare uppfattningen menar också att varu- deklarationer kan väntas bli allmäit an— vända av företagen endast under föritsätt—

.&-

Hokus Pokus

_loda kuder

WE

marmota PLANTOR KAS Warm rinse,Hand-hot VR'D EJ

final rinse. Drip dry

EGEN MODE! :. till nu KOHERAS

MA DE lN SWEDEN

1!) .ou RTE LLE

MADE lN SWEDEN 10096 Acrylic

KEMTVÄTT. STRYKES MILD FINTVÄTT JOUC. MED El HETT JXRN CENTRIFUGERAS El. ANllSlAlBEHANDLlNG REKOMMENDERAS. DRY CLEAN. lRON SlRYKES MED EJ HEll JÅRN Al WOOL TEMPERAYURE WASH BY HAND wc (HS.”

LEACRIE

CH ATI LLON

mun.. n......" tvn-MI .nu-:i mm-m .nu . m mu, ...a W um- . Krympi eller m. i.. .. v...-. nu». . om.....mm...» plant! mlkmd ...-y :=, p... om. ..4 mmm...-....

Nuunu LEACRIL' || "m...-an ro. land: en. mmm...: mm. i...» mimucmnuonxnmiu. En 4... .. cunluow panna- prvi-lk m n. tork) med e.... "mmm CNATILLON mm. ... "uu unvu nd evmludll n...-mt " mum-nu Lumm-

Typ B/s ' e...... m. u......m. ...... (vÅerErsxomoLL cnmuowmuuo

01071108

Artikel:

Storlek:

6134 Färg:

Färgernas härdighet mot (värt:

4—5 (bästa värde 4—5)

Tvärzanvisning:x4oo/Ä & ©

Uppgift om cvätthärdighec

gäller endast om (väntan-

visningen följs.

_q]. nin leltizlrr

En kul och annorlunda serie till- verkad i 100 % bomull i ett stick- eätt som kallas pärl- fang. Detta speciella sticksätt gör det möj— ligt att få fram de oregelbundna ränderna på plaggen.

Dessa plagg kan tvättas

i maskin 600. Efter tvätt skall plagg- en formas till ursprung- ligt mätt samt plan- torkas,

PROVAT AV KF:s TEXTILLABORATORIUM

Varuinformation

Storlek: Se etikett i plagget, Material: 100 % Akryl.

Skötsel:

m 5 © VATTEN- STRYK— KEM— TVÄTI' NING TVÅTT

DROPPTORKA | FÖRSTA HAND VATTENTVÄTT

Qllh

15 DOG BiSCUlTS

Innehålls- deklaration: Var-islam Kalimai Vurulyp: Tolvludev - lardtgl lol uuoaung Innehåll: Kycklingmyol, vete. mais mammi lever. nskmlol kott- och ben— m|ol. san och |asx Mineraler: Jam, kalk. (05:01, man- gan kopparocn koboll Vitaminer- vnamm A. l'iamm (Bl), Rlbollavm (B:) Nvacm VllaMlnBeNHammBn. v.tamm D:. Vitamin E Nlrlnisvlrde: 100 g lader ger ca 335 kalorier och innehåller 330 g protein 7.5 9 lett 4.5 g vaxmaa 9.0 g mmeralamnen davav 1.5 g kalcxum och 1.2 g loslol Vlkl: 454 g F'o'rvlrinzz Bor loivarau' (OHL Friskis tramsianes un- der konstant vetennar. kontroll. och ulorovas på Carnanons egen kankennel

nnehållsdeklaration: "nu och användning: Konserverad hund— nat, helkonserv. Kan med fördel kom- )letteras med vegetabilier. Färdigt för ut— odring. nqredlenser: Pal innehåller veterinärkon- rollerat rent magert kött i saftiga bitar. ever och annan närande inälvsmat i sas Jerikad med de vitaminer och mineraler ;om Er hund behöver. Näringsvärde: 100 g Pal ger ca 80 kalorier och innehåller 10,2 g protein. 4,1 g fett, 3,02 g våxttrad. 1.4 g mineralämnen, därav 0,2 g fosfor och 0,2 g kalcium.

Vikt: 420 g netto. Förvaring: Oöppnad burk har obegränsad hållbarhet. Innehållet i öppnad burk för— varas som motsvarande färskvaror.

Tillverkad ov Pedigree Petfoods Ltd., Melton Mowbray. England, Import.

_ _ lnnehau

llllunshltar med flSk "" '"" ""W"” ”*" konserv Kallmallaldlq anala Innehåll Fusk kvcklrng lptr

starkelce och sola Narings- värde: 100 9 Kul E Kal ger ta 90 kalorier nrh innehaller 10 Q

Kom lett kattmat ?proteln, 3.39lett.0.5gvaxl ihrer, 2.14 9 mineraler varav 0,5 g kalcium och 0.4 9 ?nslor

Kit-E-Kat med Molkrin håller katten frisk och sund; Molkrin är nämligen en sammansätt— ning av 2 naturliga närings- ämnen, som katten inte bör undvara.

STRYK ,.... JAR N #Mtaj/onja/a *

ÖVRIGA DATA: " oo annu altare. . .

att stryka med Rowentas Hostaiionbelagda strykjärn

— ingenting haltar vid — dirket:- brlnner e] lost vm netto 0.7 kg _ 'kommt mot tygerna Vikt i kan. 1,0 kg _ 91540! alltid lätt

Vikt lör skalan har internationella tvättmärkningens

10 ut. i kart 10.5 ki synlbmer ' ' ' ' ' ' Rowenta ångstryk; n finns | två utföranden. med eller utan spray. Mod Rowonta sprayjärn kan Ni sta'nka — urvagensladd med iordning extra skrynkliga st en, pressa bort svårslrukna veck m. m. Med bada modellerna stryker Ni det mesta Art, nr 10150 - » — » utan presstrasa. NI behover heller inte stånka tvätten i förväg. Det är bekvämt och tidsbesparande ett Ang- Typ nr LA-01 S=CKpr0ppe" passar [ordade ooh leka |ordade stryka med Rowenta och strykresultatet blir verkligen bra U ag Rowenta ångstrykiärn är mycket oifektiva. De förångnr 12 gram vatten per minut - en sima som andra järn

Lika 10130 men utan * m är Farbwerke Hoechsts namn på inte kommerinärheten av.

Art. nr 10130 Typ nr LA-02 Effekt 1000 W Spänning 220 V växelström Sladd 1,9 m

HOSIENONbBlåQQHiHQ Polytetrafluoretyien. I USA kallas det Teflon.

AB E LE KT R O-G E N N E L AB ELEKTRO.GENNEL Rosenlundsgatan 50 * "053 nownoun Tel OQ/84m40 ' i'olox rows Rosenlundsgatan so - HISJBTOCKNOLI - Tel. (ia/940440 - Telex roses nu..." Fill-lor: Espmntupimeni mn nor-none Tal (nr/rium Espernnloplnllen | ' 111 1' GUYEIOIIC ' Tal. (ni/" 64 57 Krlslinolundavngon 18 ' 21748 HAM * Tal (140/912010

Varugrupp Procentuell fördelning av artiklar VDN Annan Dekl. Summa

dekl. saknas Hundmat 33 62 5 100 Kattmat 1 1 82 7 100 Strykjärn 31 — 69 100 Vardagsporslin 95 — 5 100 Spjälsängar 96 — 4 100 Leksaker: dockor och djur 29 — 71 100 Tält 71 —— 29 100 Termosflaskor och termoskannor 45 2 53 100 Kylskåp —— — 100 100 Skivspelare — — 100 100 Stillbildskameror — — 100 100 Hårspray, hårfixativ — — 100 100 ning att företagen blivit övertygade om att verkan av Handelns utredningsinstitut konsumenterna verkligen efterfrågar såda- na deklarationer. Enligt textilbranschen är VDN:s normer — med undantag för sköt— selföreskrifterna _ i allmänhet föråldrade och av ringa intresse för konsumenterna. Detta förklarar varför normerna kommit att tillämpas endast i mindre utsträckning. Det har från näringslivshåll också fram- hållits att deklarationerna bör vara me- ningsfyllda och ge konsumenterna relevant information i valsituationen. Om detta kan åstadkommas, stimuleras användning av de- klarationer via efterfrågan från konsumen- ter och handel. Förmås konsumenterna att regelmässigt läsa varudeklarationer kommer producenterna också att mer eller mindre tvingas deklarera varorna, om dessa skall kunna säljas.

6.2 Särskild undersökning av nuvarande VDN—system

En brist i nuvarande VDN-system som ofta framhållits är att alltför få företag deklare— rar sina varor. För att bilda sig en uppfatt- ning om hållbarheten i denna kritik har utredningen funnit det angeläget att företa en undersökning av i vilken omfattning VDN—systemet nyttjas vid deklaration. Den- na undersökning, som företagits under med-

(HUI), kan sammanfattas på följande sätt (se vidare bilaga 5).

För undersökningen uttogs 11 varugrup- per för viika VDN-normer förelåg, nämli- gen hundmat, kattmat, strykjärn, vardags- porslin, trikåunderplagg, trikåytterplagg, spjälsängar, skötselråd för textilier, leksaks- dockor och -djur, tält samt termosflaskor och termoskannor. Avsikten var att klassifi- cera varugrupperna i varor med VDN—de- klaration, med annan deklaration samt varor utan deklaration. Som jämförelse valdes dessutom ut fyra varugrupper för vilka VDN-normer inte förelåg, nämligen kylskåp (ej kombinationsskåp), skivspelare, stillbilds- kameror samt hårspray, hårfixativ. Nödvän- diga uppgifter för undersökningen inhämta- des av HUI från olika institutioner, orga— nisationer och företag.

Undersökningens resultat framgår av tab- lå 3 som visar den relativa fördelningen av utvalda varugrupper. För trikåplagg och skötselråd för textilier har särskild redovis- ningsform tillämpats.

Av tablån framgår att stora skillnader i deklarationshänseende föreligger mellan de olika varugrupperna. Beträffande hund- och kattmat överväger annan varudeklara- tion än VDN Fakta. Av intresse är att rela- tivt sett endast en mindre del av djurmaten

är odeklarerad. VDN-systemets täcknings- grad är låg även för strykjärn och de ut- valda leksakstyperna. Termosflaskor och termoskannor är till närmare hälften av de studerade artiklarna försedda med VDN Fakta. Täckningsgraden är relativt tillfreds- ställande för tält och hög för vardagspors- lin samt spjälsängar. Beträffande porslin kan man möjligen dra slutsatsen att de svenska tillverkarna anser att VDN Fakta har betydelse för att produkterna skall kun- na säljas till konsumenterna. Å andra si— dan framgår av undersökningen att ett stort antal importerade porslinsprodukter inte är försedda med VDN Fakta. Sammansätt— ningen av marknadens sortiment av porslin växlar inom relativt korta tidsintervall. Be- träffande spjälsängar torde den höga täck- ningsgraden bl.a. bero på att kraven på säkra sängar för barn fört med sig pro— duktförbättringar. För att framgångsrikt kunna marknadsföra sina varor nödgas till- verkarna därför förse sängarna med VDN Fakta.

Beträffande trikåplagg föreligger särskil— da omständigheter. bl.a. hög importandel samt modeväxlingar. Därigenom har det varit svårt att kvantifiera omfattningen av varudeklaration. Det förekommer olika for- mer av deklaration, nämligen komplett VDN-deklaration för trikåunderplagg från en del svenska fabrikanter, varudeklaration från utländska garnfabrikanter, skötselråd (VDN, andra svenska samt andra utländs- ka). Varudeklarationer synes enligt under- sökningen vara relativt ovanliga, bl.a. bed roende på sortimentsförnyelsen. Däremot är de flesta trikåunderplagg försedda med skötselråd. För trikåytterplagg uppges märkningssituationen vara densamma som för underplaggen.

Vid den särskilda undersökningen av skötselråd för textilier (klänningar) konsta— terade HUI att flera olika typer förekom- mer, varvid VDN Fakta i vissa fall före- kommer jämsides med andra deklarationer med svensk eller utländsk text, eller med symboler. Av de 7360 klänningar som in- gick i undersökningen saknar 23 procent skötselråd. Av klänningarna är drygt en

tredjedel försedda med ett fastsytt tvättråd av annat slag än VDN Fakta.

Undersökningen visar slutligen att utval— da varugrupper, för vilka VDN-normer sak— nas, saknar varje form av deklaration.

6.3 Val av deklarationsprojekr m. m.

6.3.1. VDN-systemet

Som VU redovisat under 3.2 undersökte VDN behovet av deklaration på visst varu— område genom kontakt med producenter. handel. berörda organisationer och institu- tioner. Om VDN fann deklarationsbehov föreligga undersökte man förutsättningarna för att genomföra projektet. Man bedömde de tekniska förutsättningarna efter kontakt med tekniker och produktutvecklare, inven— terade befintliga provningsmetoder och ana— lyserade deras användbarhet. Man efter— strävade att värdera egenskaper på grundval av standardiserade metoder så att samma resultat skulle uppnås. om undersökningen upprepades antingen av samma institution eller av någon annan. Man inhämtade syn— punkter på innehåll och utformning av de— klarationen stickprovsvis från konsumenter och handel genom intervjuer i butiker, gruppsamtal etc. Man behandlade synpunk— terna i en arbetsgrupp, varefter arbetsgrup- pen utarbetade förslag till norm. Normför— slaget sändes på remiss till alla som kunde tänkas ha intresse av projektet i fråga. Normförslaget överarbetades med hänsyn till inkomna remissynpunkter. I den mån standardiserade provningsmetoder inte före— låg gjordes framställning till SIS om att få metoder utarbetade. Sedan normförslaget. kontrollschema och kostnadskalkyl grans— kats av nämnden kunde deklarationsnormen fastställas.

6.3.2. Kritik

Från både näringslivet och konsumentsidan har riktats kritik mot hittillsvarande sätt att undersöka behovet av varudeklaration på

ett varuområde. Följande har anförts. Va— rudeklaration behöver inte alltid utgöra det bästa medlet för att tillgodose konsumen- ternas behov av information. För att ut- röna vilket medel för informationsutbudet till konsumenterna man bör välja behövs empiriska undersökningar om konsumen- tens sätt att tillgodogöra sig information.

Proceduren för normframställning är så komplicerad och tidsödande — särskilt då standardiserad provningsmetod inte finns utarbetad — att normen hinner bli föråld— rad innan resultat i form av varudeklara— tioner kommer på marknaden. Deklara— tionsupplysningarna är därigenom av ringa intresse för konsumenterna.

På grund av att endast standardiserade provningsmetoder hittills godtagits som un- derlag för utformning av varudeklarationer kan endast mätbara egenskaper anges i de— klarationen. De mätbara egenskaperna ger ibland perifer information om varan, medan upplysning om betydelsefulla egenskaper saknas i brist på provningsmetoder. Dekla— rationsupplysningarna framstår ibland som oväsentliga och förorsakar i andra fall, då konsumenten grundat sitt köpval på mätta egenskaper, besvikelse hos konsumenten.

En huvudinvändning mot VDN-systemet är att deklarationerna ger upplysning om varans egenskaper men inte om dess funk- tion. Man anser skötselmärkningen av tex— tilier och normerna med grundkrav utgöra undantag.

6.3.3. Utredningen

Såvitt utredningen kunnat finna är åtskil- ligt av den kritik som nu redovisats be- rättigad. För att tillmötesgå kritiken synes det lämpligt att konsumentverket i fortsätt— ningen företar empiriska undersökningar av konsumentens sätt att uppsöka och tillgo- dogöra sig information. Härvid bör reklam- utredningens undersökningar på området vara till nytta. Varudeklarationens roll som informationsmedel bör undersökas för olika varuområden. Beteendevetenskaplig exper- tis synes därvid böra anlitas. För att un-

derlätta det svåra utvecklingsarbetet kan metoder för förprövning av informationen liksom metoder för effektmätning komma till användning. Konsumentverket bör ana- lysera hur konsumenternas uppmärksamhet kan väckas och hur olika utformning av deklarationen bidrar till uppmärksamhets- graden. Förprövning gör det möjligt att ändra ett meddelande så att åsyftade effek- ter nås. Effektmätning klarlägger vad som faktiskt hänt och ger underlag för fortsatt utvecklingsarbete.

Enligt VDN:s stadgar har tillgången till standardiserade provningsmetoder eller så- dana med motsvarande status varit en för— utsättning för deklaration. Häri ligger en självklar begränsning för effektiv deklara- tionsverksamhet. Utvecklingen av natio- nella och internationella standard kommer alltid att ligga långt efter utvecklingen av produkter. Enligt uppgift från SIS förelig— ger dessutom särskilda svårigheter att ut- arbeta provningsmetoder på konsumentva— ruområdet. I de fall då intresse för stan- dardisering föreligger såväl hos producenter som stora avnämare kan standardiserings- arbetet bedrivas utan svårighet. När det där- emot gäller produkter vars avsättning sker direkt till vanliga konsumenter är det ofta svårt att skaffa medel för projektet och att få teknisk expertis på konsumentsidan att delta i standardiseringsarbetet. Det ekono- miska bistånd SIS erhållit från konsument- rådet har inte räckt till för att anskaffa tekniskt kunnig personal som representerar konsumenterna. Som exempel har SIS an- givit att man rönt intresse för normer för tandkrämsdeklaration hos tandkrämsfabri- kanter, men att pengar saknas för att arvo- dera tandläkare som kan företräda konsu- menterna i standardiseringskommittéer. En allsidig representation i kommittéerna an- ses av SIS vara en nödvändig förutsättning för standardiseringsarbetet.

För SIS-märkning krävs för närvarande att en fullständig produktstandard finns för den vara man vill märka. Det är emellertid enligt SIS svårt att få fram en fullständig produktstandard. Vissa av de egenskaper som är relevanta för varan låter sig inte

definieras och mätas med den grad av ob- jektivitet och teknisk stringens som måste krävas i en standard. SIS anför emellertid att även för varor för vilka det är svårt att få fram en fullständig produktstandard kan man standardisera vissa viktiga funk— tions- och säkerhetsegenskaper. När svensk standard föreligger för sådana egenskaper står det en tillverkare fritt att ange på va- ran, eller i reklamen för den, att den över- ensstämmer med svensk standard. Men för- farandet får inte förväxlas med SIS-märk- ning, eftersom någon bedömning eller kon- troll inte sker från SIS:s sida. Emellertid anser SIS det möjligt att under vissa förut- sättningar (se bilaga 9) — med komplette- ring av nu gällande bestämmelser — an— knyta SIS-märkningen till en bestämd egen— skap hos en vara istället för till varan som helhet.

Enligt VU:s mening bör de ökade möj- ligheter till egenskapsmärkning på konsu- mentvaruområdet som SIS angivit upp- märksammas närmare. Med hänsyn till att SIS finner det möjligt att införa ett nytt system för SIS-märkning föreslår VU dess- ;utom att konsumentverket etablerar ett nära samarbete med SIS.

Med hänsyn till svårigheterna att utarbeta provningsmetoder vill VU förorda att man i fortsättningen prövar alternativ till stan- dardiserade provningsmetoder. Som fram- gått av kapitel 4 har man i Danmark sedan en tid tillbaka ansett sig böra godta också privat utarbetade deklarationsnormer. Det ankommer på Varedeklarationsnaevnet att pröva sådana normer. VU vill förorda att detta system nu också prövas i Sverige. En förutsättning härvid bör dock vara att den privat utarbetade normen bedöms hålla måttet från allmän synpunkt och att den remissbehandlas på samma sätt som offi- ciellt framtagna normer.

Även i framtiden torde det komma att bli svårt att genom mätmetoder redovisa fak- torer hos varor såsom livslängd, hållbarhet och reparationsfrekvens. Sådana faktorer har dock den största betydelse för konsu- menten när han skall bedöma och värdera varor. För att överbrygga bristen på prov-

ningsmetoder anser VU att konsumentver- ket bör överväga om andra än tekniska mätmetoder skall kunna godtas som under- lag för deklaration. VU tänker härvid sär- skilt på panelmätningar (jurybedömningar) och resultat från jämförande varuprov- ningar.

Detta betyder inte att kravet på veder- häftighet i deklarationerna får eftersättas. De metoder som ligger till grund för en norm måste ge korrekta resultat vid upp- repad tillämpning. Konsekvenserna av otill- fredsställande metoder drabbar i första hand konsumenterna genom att informatio— nen blir vilseledande. Kontrollen av att en vara är deklarerad enligt normen försvåras om metoden är otillfredsställande. Därför torde även i framtiden reproducerbara me- toder i första hand få användas.

VU vill betona vikten av att normer som kommer fram som ett resultat av internatio— nellt samarbete utnyttjas i deklarationsar- betet. Användandet av sådana normer in— nebär kostnadsbesparingar jämfört med nationella normer och främjar därför såväl konsumenter som företag. I detta samman- hang vill VU erinra om det arbete med harmonisering av märkningsföreskrifter som pågår bl.a. inom OECD (se vidare bilaga 4.1.7).

För att deklarationssystemet vid varje tidpunkt skall framstå som aktuellt för kon- sumenter, handel och näringsliv bör gällan- de normer revideras med jämna mellan- rum. Onyttiga normer bör rensas ut ur systemet. Exempelvis torde gällande VDN- normer för toalettvadd, termometrar, bors- tar, portföljer och bags, bordsbestick samt BH- och korsettartiklar numera ha föga intresse för konsumenten vid köpval. Nor- men för fotogen- och oljekaminer torde sakna aktualitet sedan dessa produkter er- satts av gasol- och elkaminer. Vid norm,- arbetet bör provningar koncentreras till egenskaper av Vikt för bedömning av varan från användningssynpunkt. VU återkommer till detta vid beskrivning av deklarationer- nas innehåll.

6.4 Deklarationernas innehåll och utformning

6.4.1. VDN-systemet

Som utredningen redovisat under 3.4 har på VDN:s deklarationsetiketter varje mätt egenskap redovisats för sig, oftast med hjälp av en 3- eller 5—gradig skala. Till en början skedde redovisningen verbalt, senare med sifferbeteckningar. I vissa fall har ska— lan kompletterats med exakta mätvärden för produkten. Konsumenten måste själv göra den sammanvägning av olika egen- skaper som är nödvändig för att han skall kunna få klarhet i varans lämpliga an- vändning och kvalitet. I ett fåtal normer har VDN fastställt grundkrav för deklara- tion i syfte att skydda konsumentens liv eller hälsa. VDN har i ett fall fastställt en bruksdeklaration, den s.k. skötselmärkning- en av textilier.

6.4.2. Önskemål och kritik

Allmänt riktas kritik mot VDN-deklaratio— nerna för att de är alltför tekniska och svåra att förstå för konsumenterna. Det framhålls vidare att VDN-märket i viss ut- sträckning uppfattas som ett slags ga- ranti utan att vara det. Detta förhållande kan vilseleda konsumenterna. Konsument- utredningen har som tidigare nämnts före— slagit att varudeklarationerna skall utfor- mas så att de ger lättillgänglig information. Brukssynpunkter måste skjutas i förgrun- den när det gäller varudeklarationernas in- nehåll. Målet på längre sikt måste vara att deklarationerna för viktigare produkter ger någon form av garanti beträffande väsent- liga bruksegenskaper, har konsumentutred- ningen anfört.

6.4.3. Utredningen

VU instämmer i önskemålet om bruksan- passade varudeklarationer, dvs. att deklara- tionen i stället för att redovisa varans egen- skaper var för sig redovisar varans lämp-

liga användningsområde på grundval av egenskaperna. I stället för att exempelvis ange materialet och tåligheten mot viss på— frestning hos en sko anges om skon är läm- pad för utebruk, innebruk, regnväder etc. med hänsyn till egenskaperna. Eftersom en vara sällan har ensartat användningsområde för alla konsumenter behöver vissa varor delas in i olika användningsområden av typ ”lämplig för hemmabruk”, ”yrkesmäs— sig användning" osv. För att kunna redo— visa att en vara är lämplig för visst an- vändningsområde bör grundkrav för vissa egenskaper hos varan tas fram. Likaså måste gränser mellan varans olika använd— ningsområden fastställas.

Som utredningen nämnt under 4.3 till- lämpar den norska Varefakta-Komiteen se— dan en tid tillbaka nya riktlinjer för sin frivilliga deklarationsverksamhet. Nyord- ningen innebär att deklarationerna uppde- las i två huvudtyper:

A) varudeklarationer utan speciella krav på varans kvalitet, vilka kännetecknas av en text som anger att upplysningarna läm- nats efter regler från Varefakta-Komiteen och

B) varudeklarationer med grundkrav för vissa egenskaper hos varan, vilka känne- tecknas av Varefakta-Komiteens registrerade kollektivmärke.

För varje varuslag fastställs vilken typ av deklaration som skall gälla. Någon val- möjlighet mellan A— och B-deklaration fö- religger alltså inte. Varefakta-Komiteen har ännu inte några erfarenheter av nyordning- en men har uppgivit att möjligheten till grundkravsdeklaration rönt stort intresse bland norska tillverkare. ,

Enligt VU:s mening bör det norska syste— met kunna föra med sig bestämda fördelar. VU förordar därför att konsumentverket i sitt fortsatta arbete med frivilliga deklara- tioner prövar detta system.

Även om grundkrav uppställs endast för en eller ett par väsentliga egenskaper hos varan bör enligt utredningens mening krä- vas att produkten även i övrigt är tillfreds- ställande eller i vart fall inte uppvisar några flagranta brister, eftersom det kan

antas att konsumenterna många gånger uppfattar en grundkravsdeklaration som en kvalitetsdeklaration (avseende varan i dess helhet). Frågan om man — i likhet med vad som skett i det norska systemet —— bör mar- kera skillnaden mellan grundkravsdeklara- tion och annan deklaration genom logotype vill utredningen däremot lämna öppen. Å ena sidan kan hävdas att logotypen bör täcka båda formerna av deklaration efter- som det kan anses viktigare för konsumen- ten att kunna skilja mellan konsumentver— kets deklarationer och privat varuinforma- tion än mellan konsumentverkets olika for- mer för deklaration. Å andra sidan bör den missuppfattning som rått beträffande VDN- märkets rätta innebörd förhindras. Ett för- slag är att båda deklarationstyperna skall markeras med ordet ”Konsumentverket” medan logotypen reserveras för grundkravs- deklarationer.

Vid ett system med grundkrav kan det diskuteras om också överbetyg skall finnas. Ett sådant system tillämpas nu av Möbel— institutet. I och för sig kan olika varor kräva olika redovisningssätt, metoder och gränsvärdebestämningar. VU anser emeller- tid att det är viktigast att varje konsument får grundläggande fakta om produkten från användningssynpunkt.

De grupper konsumenter som hittills inte nåtts med det nuvarande VDN—systemet torde vara mest betjänta av produkter som fyller genomsnittligt hembruksbehov. För deras information torde en grundkravsnivå för hembruk vara önskvärd och tillräck- lig. Lämnas därutöver överbetyg får detta enligt VU snarare anses vara ett producent- än ett konsumentintresse. Om producen- tens önskemål kan tillgodoses utan att kon- sumentintresset störs, kan dock invänd- ningar inte resas mot systemet med överbe- tyg. Men för att redovisa överbetyg måste producenten särskilt mäta i vad mån grund- kraven överskrids. De extra arbetsinsatser som detta kräver för med sig ytterligare kostnader. Speciellt kontrollen kan komma att fördyras. Dessa kostnader tas sanno- likt ut av konsumenten genom ett högre varupris.

Vidare finns det vid överbetyg risk för att tillverkare inte deklarerar om inte högs- ta betyg kan nås. Det blir en konkurrens- förutsättning att kunna fylla överbetyget. Varans kvalitet kan visserligen därigenom höjas. Detta kan vara till fördel för konsu- menten men också i vissa fall föra med sig oönskade effekter. Prisnivån kan t.ex. hö- jas så att vissa konsumentgrupper får svårt att köpa varan. Lågprisimport förhindras också om importörer bedömer det svårt för Iågkvalitativa varor att konkurrera med högkvalitativa. Lågprisimport håller inhems- ka priser nere och tillgodoser även vissa konsumentkategoriers behov. Möjligheten att jämföra varor minskar. om en del pro- ducenter underlåter att deklarera för att inte bli ogynnsamt bedömda vid jämförel- sen.

Vad som nu sagts innebär inte att över- betyg aldrig bör förekomma. På vissa varu- områden torde det vara befogat med över- betyg. Överbetyg bör dock i första hand redovisas på annat sätt än i deklarationen för varan. Om produkter som deklareras med grundkrav fyller högre krav kommer detta utan tvivel att framhållas i reklamen.

Oavsett om det gäller innehållsdeklara- tion. egenskapsdeklaration eller bruksdekla- ration bör mätresultaten återges på ett så- dant sätt på deklarationsetiketten att upp- gifterna är lätta att upptäcka och deklara- tionen lätt att läsa och förstå. Enligt utred- ningens mening bör deklarationen därför endast innehålla ett fåtal väsentliga upplys- ningar. Bakomliggande mätresultat och tek— niska data bör vara tillgängliga för intresse- rade konsumenter, inköpare, marknadsföra- re och säljare på annat sätt. Man kan åter- ge dem på deklarationens baksida eller hän- visa till en broschyr e. d.

6.5. Tillstånd, provning och kontroll

6.5.1. VDN-systemet

VDN utarbetade bestämmelser för sin verk- samhet. Bestämmelserna gäller även sedan konsumentverket övertagit deklarationsverk-

samheten. Enligt dessa kan tillstånd att an- vända VDN-märket lämnas tillverkare, im- portör eller annan säljare efter ansökan. Tillståndet är, som nämnts under 3.2, för- enat med viss årsavgift per deklarations- norm. År 1972 var avgiften i genomsnitt 500 kr per norm. Det åligger tillståndshava- ren att själv ombesörja provning av sitt va- rusortiment i enlighet med i normen angiv- na metoder. Tillståndshavaren skall även kontrollera att i deklarationen lämnade upp- gifter är riktiga. Konsumentverket vidtar förgranskning av deklarationsetiketter och stickprovsmässig efterkontroll av deklara- tioner och varor. Tillståndshavarna är skyl- diga att ersätta konsumentverket för kost- nader i samband med kontroll.

6.5.2. Önskemål och kritik

Från representanter för små och medelstora företag har framhållits att de saknar både de personella och ekonomiska resurser som krävs för att nyttja VDN-systemet. Allmänt har anförts att tillgängliga provningsinstitu- tioner har för låg kapacitet. Kontrollkost- naderna anses också vara för höga. Vissa företagare hävdar att VDN:s kontrollfre- kvens varit för låg. Illojala deklaranter har därigenom kunnat skönmåla sina produkter i deklarationen utan påföljd.

De företrädare för näringslivet som VU haft kontakt med förordar enhälligt att en serviceenhet inrättas i konsumentverket med uppgift att stå till förfogande för de före- tag (tillståndshavare), som önskar få hjälp med att upprätta sina varudeklarationer (se vidare bilaga 6). Företagen bör, anför man, kunna få information om konsumentverkets varudeklarationsarbete, kostnader som kan bli aktuella för företagen, provningsinstitu- tioner som kan anlitas samt antal prov- ningsexemplar som behövs. Verket bör också kunna hjälpa till med att utvärdera provningskontroll, utarbeta deklarationsma- nus och göra upp layout för deklarationer. Kravet på en serviceenhet motiveras med att företagens intresse för varudeklaratio- ner då skulle kunna ökas och deras prak-

tiska möjligheter att deklarera avsevärt för- bättras. Om det inte finns en serviceenhet kommer företag —— främst mindre företag som saknar teknisk expertis —— liksom hit- tills att avstå från att deklarera på grund av egen otillräcklig kapacitet. Om en ser- viceenhet inrättas i konsumentverket kan enheten medverka till att marknadstäck- ningen av varudeklarationer förbättras.

6.5 .3 Utredningen

Enligt uppgift från VDN torde de hittills- varande årsavgifterna inte ha haft någon avgörande betydelse för företagens benä- genhet att deklarera. På grundval av vad som framkommit vid VU:s kontakter med företagssidan anser sig utredningen emeller- tid inte kunna bortse från negativa effekter därvidlag. VU föreslår därför att avgifter- na för att nyttja VDN-systemet tas bort. Att så sker har också förordats från kon— sumenthåll (se bilaga 6). Konsumentverket bör på annat sätt kompenseras för intäkts- bortfallet.

VU anser sig också böra förorda att konsumentverket slopar den obligatoriska förkontrollen av etiketter. Sådan kontroll skulle för konsumentverket kräva stora re- surser vid ett utbyggt deklarationssystem utan en däremot svarande nytta. Tillstånds- havarna är för övrigt skyldiga att följa konsumentverkets regler för deklaration, även vad gäller innehållet i VDN-etiketten. Det kan i sammanhanget erinras om att livsmedelsverket inte har obligatorisk för— kontroll av etiketter. Däremot är det ange- läget att konsumentverket står till tjänst med service och upplysningar till de före- tagare som önskar etikettkontroll eller råd beträffande etikettens utformning.

Vid ett slopande av den obligatoriska förkontrollen synes det lämpligt att före- tag, som utnyttjar VDN-systemet, till kon- sumentverket skickar in prov på de VDN- etiketter företagen använder. Detta bör ske bl. a. för att konsumentverket skall kunna få en överblick av nyttjandegraden av ver- kets normer samt snabbt kunna besvara för-

Det förslag om en serviceenhet inom kon- sumentverket som förts fram från närings- livshåll anser VU förtjäna beaktande. Sär- skilt för små och medelstora företag borde en utbyggd servicefunktion inom verket kunna få väsentlig betydelse. Utredningen återkommer under kap. 11 till frågan om resurser för konsumentverkets servicefunk- tion.

Konsumentverket bör också —— som hit- tills — genom stickprov kontrollera varans överensstämmelse med deklarationen. Kon- trollfrekvensen måste bli beroende av vilka medel som ställs till konsumentverkets för- fogande härför. Av kostnadsskäl torde det dock inte vara möjligt att upprätta någon genomgripande kontroll. Man måste förlita sig på att flertalet företag känner ansvar för sina produkter och inte missbrukar de- klarationerna. Utredningen vill i samman- hanget peka på möjligheten att konsument- verket vid överläggningar med tillverkarna söker få klarhet i hur deras interna pro- duktkontroll fungerar. Om det visar sig att tillverkningsprocessen noggrant övervakas, kan det antas föreligga mindre risk för att varan ej överensstämmer med deklaratio- nen. Konsumentverket bör då inrikta sin kontroll på främst de företag som saknar tillfredsställande internkontroll. I samman- hanget kan nämnas att det engelska konsu- mentrådet övervakade tillverkarnas kvali- tetskontroll genom årliga besök (även hos utländska företag) under den tid varude- klarationsverksamhet ägde rum i Storbri- tannien.

VU förordar vidare att företag som öns- kar utnyttja VDN—märket (eller annan av konsumentverket bestämd logotype) även i fortsättningen skall ansöka därom, att kon- sumentverket bibehåller rätten att dra in de- klarationstillståndet för den som inte följer verkets bestämmelser för deklaration samt att man också—i fortsättningen publicerar namnen på de företagare som får sina till- stånd indragna.

6.6. Information 6.6.1 VDN-systemet

VDN försökte stimulera efterfrågan på VDN Fakta hos konsumenter och handel genom ett flertal informationsåtgärder (se 3.5). En sektion inom VDN var sysselsatt med att introducera och sälja VDN:s nor- mer och att informera om VDN-systemet.

6.6.2. Önskemål

Från såväl konsument- som näringslivshåll har betonats behovet av upplysning om vikten av att ta del av den information- som står till buds i form av varudeklara- tioner. Informationen måste, anförs det, ges- redan i skolan för att på lång sikt effektivt främja användningen av varudeklaratio- ner.

Det krävs också en intensiv uppföljning av informationen från konsumentverkets sida. Från näringslivshåll har anförts att för varje VDN-norm bör finnas en upplysnings- broschyr som redogör för hur uppgifterna skall uttydas och användas. Sådana bro- schyrer bör vara tillgängliga vid köptill- fället och vara avsedda att tas hem av kun- den.

Detaljhandeln uppges från flera håll spe— la en viktig roll när det gäller möjligheten att föra ut information och sprida intresset för varudeldarationer. Detaljhandeln har också uttalat intresse av att så stor andel som möjligt av varusortimentet är försedd med skriftlig information. Det underlättar butiksarbetet vid övergången till självbe— tjäning och självval. Deklarationssystemet bör, menar man, läras ut till de butiksan- ställda så att de kan komplettera konsu— menternas bristande kännedom om hur de- klarationerna skall läsas och kan användas.

6.6.3. Utredningen

För att varudeklarationer skall få stor marknadstäckning i ett frivilligt system

När information om varan i form av de- klarationer presenteras för konsumenterna bör pedagogiska hjälpmedel nyttjas för att väcka intresset, t. ex. bilder, grafiska fram- ställningar, färgtryck. Etiketterna bör inte endast finnas häftade vid varan utan finnas. tillgängliga på säljstället även i annan form. Konsumenterna bör kunna samla in etiket- ter för olika varor för att ta hem och järn- föra uppgifterna. Men konsumentens upp- märksamhet väcks inte enbart med åtgärder som rör deklarationen, etiketten och dess utformning. Redan innan konsumenten tar del av informationen på köpstället bör han vara medveten om vad en varudeklaration är, vilka områden som är deklarerade samt hur deklarationen skall läsas.. För att nå detta mål krävs en rad åtgärder, som i första hand ankommer på konsumentverket att verkställa. Marknadsföringsexpertis kan därvid behöva anlitas. Även näringslivet har ett stort ansvar för att de statliga insatserna följs upp av marknadsföringsåtgärder från företagens sida.

Konsumentverket bör utföra butiks- och marknadsstudier för att kartlägga markna- dens sätt att fungera. Verket bör undersöka om det finns företagsproducerad deklara- tion, vilka olika sätt att exponera produk- terna som kan tänkas, vilka marknadsåtgär- der som tillämpas av företagen m.m. Dessa studier kan utgöra underlag när en norm skall föras ut i praktiskt bruk. Företagen bör övertygas om vikten av att integrera varudeklarationer i sitt marknadsföringspro- gram.

Det finns anledning att bearbeta de stora detaljhandelskedjorna för att få dem att för- stå betydelsen av VDN Fakta och VDN Råd som ett medel i marknadsföringen. Där- igenom kan kedjorna i sin tur förmå pro- ducenterna att nyttja gällande normer.

Det är även viktigt att kartlägga och bear- beta de företag som svarar för marknadsfö- ring av importerade produkter. Här torde finnas behov av assistans från verkets sida vad gäller praktiska råd i olika deklara- tionsfrågor. Det är också angeläget att in- formera och lämna service åt företag inom

För att förse konsumenten med informa- tion inför köp bör konsumentverket pröva möjligheten att för respektive varugrupp ställa samman häften i vilka aktuella de- klarationer redovisas. Dessa häften kan ges ut med lämpliga intervaller, finnas tillgäng- liga tillsammans med varan i handeln men även kunna rekvireras från konsumentver- ketl.

1 I betänkandet SOU 1971: 86, Bilen och konsumenten (s. 74—75), föreslog konsument- utredningen att på säljställen borde finnas sär- skilda informationsblad jämte vägledande råd som planeringshjälp. VU hänvisar till vad kon- sumentutredningen anfört.

7. Obligatoriska deklarationer — överväganden

och förslag

I det föregående har utredningen prövat nuvarande frivilliga deklarationssystem och funnit att det bör kunna förbättras i olika hänseenden. Utredningens överväganden i anslutning därtill har emellertid lett fram till den bestämda slutsatsen att det inte är tillräckligt att i framtiden arbeta med en— bart frivilliga varudeklarationer. Vid sidan av de frivilliga deklarationerna bör finnas obligatoriska deklarationer.

7.1 Synpunkter från konsumenter och näringsliv

Vid utredningens hearings har man på kon- sumenthåll intagit en positiv hållning till ett ”system med obligatoriska deklarationer. Det har sagts att produktutvecklingen bör påver- kas positivt vid obligatorium. Samhällsnyt- tan av obligatorium måste på vissa områ- den anses vara så stor att den väl uppväger de negativa effekter obligatoriet kan föra med sig. Man måste dock noga överväga kostnadskonsekvenserna för konsumenten "av ett obligatorium. Ekonomiska risktagan- den för konsumenten i en köpsituation bör kunna elimineras med deklarationsplikt i de fall då normer finns utarbetade, kontroll kan genomföras och kostnaderna att de- klarera inte är för stora. Nyttan av deklara- tioner är i hög grad beroende av att samt- liga varor av samma typ deklareras så att jämförelser blir möjliga.

Från konsumenthåll har vidare anförts att under pågående utvecklingsskede för att få fram bruksanpassade deklarationer det inte är möjligt att föreskriva generell dekla- rationsplikt. I stället bör man studera varu- område för varuområde och överväga be- hovet av obligatorium. Ett generellt obliga- torium kan appliceras endast på ett färdigt deklarationssystem, som funnit sin form, har det framhållits.

Näringslivet har sagt sig hysa stora far— hågor för verkningarna av ett obligatoriskt deklarationssystem. Man menar dock att ett obligatoriskt system i vissa fall kan vara försvarligt när det gäller varor berörande liv, hälsa och säkerhet. Samtidigt framhåller man att säkerhetskrav bör utformas och övervakas av härför avsedda fackmyndighe- ter. Från köpmannahåll har emellertid an- förts att ett enhetligt varudeklarationssystem kan ingå som en del i en rationell inköps- hantering genom möjligheter till varujämfö- relse.

I branscher som är utsatta för hård im- portkonkurrens, t. ex. textilbranschen. stäl- ler vissa tillverkare sig positiva till obliga- torium, sannolikt med hänsyn till att ett ob- ligatorium främst skulle drabba importen av prisbilliga varor. Näringslivet i övrigt har emellertid ställt sig negativt härvidlag och hänvisat till att den internationella handeln kan försvåras genom krav på obligatoriska deklarationer. Endast om deklarationsregler- na i Sverige och i utlandet är lika kan han-

delssvårigheterna begränsas. Vissa risker an- ser man också på näringslivshåll föreligga för mindre gynnsam produktpåverkan. Man :pekar bl.a. på faran av att produktutveck- lingen koncentreras på provade egenskaper och av att vissa produktidéer aldrig kom- mer att provas. Från köpmannahåll menar man att systemet att redovisa egenskaper kommer att få direkta effekter på produkt- utvecklingen. Ett ingående utredningsarbete på just detta område bör därför sättas igång. Näringslivet framhåller också att ett obligatorium för med sig ökade kostnader, som kan verka höjande på konsumentpri- serna. För stora företag som tillverkar långa serier torde deklarationskostnaden i regel ha litet inflytande på prisbildningen, medan kostnaderna anses bli betydande för de små företagen. Farhågor har därför uttryckts för att ett obligatoriskt deklarationssystem skulle komma att gynna de stora företagen och missgynna de mindre och medelstora. De senare saknar erforderliga resurser för .att klara det merarbete som blir följden av obligatorium, har det sagts.

7.2 Utredningen

[ avsaknad av empiriska fakta har det varit omöjligt för VU att kvantitativt uppskatta eventuella effekter av skyldighet att dekla- rera. Obligatorisk deklaration kan emeller- tid ses som ett led i samhällets strävan att underlätta medborgarnas överblick av till- gängligt varuutbud. Konsumenten bereds större möjligheter att välja rationellt, om adekvat information finns beträffande alla fabrikat inom ett varuområde.

Det får antas att valet av vara i viss mån kommer att styras av innehållet i deklara- tionen. Redan detta förhållande kan påver— ka marknadssituationen inom det deklarera- de produktområdet. Varor med utpräglat goda egenskaper enligt deklarationen kan komma att få en fördelaktigare konkurrens- position. Varor med mindre fördelaktiga de— klarationer får vidkännas minskad efterfrå- gan. Genom att denna inriktas på de bättre

produkterna sker en viss sanering av mark- naden. Produktutvecklingen stimuleras. Till- verkarna måste förbättra sina produkter för att få högre värden enligt gällande norm och därmed åter uppnå en konkurrens- kraftig ställning på marknaden. Nya rön, teknisk utveckling m.m. bör så småningom leda till att normen revideras. Strävan att följa upp utvecklingen leder då till ytter— ligare förändringar i företagens konkurrens- situation. I sin tur ger detta incitament till fortsatt produktutveckling och förnyelse. För konsumenterna innebär det fördelar från kvalitetssynpunkt.

Det är givetvis viktigt att deklarationerna grundas på aktuella och accepterade meto- der. Eljest riskerar man att konkurrensen påverkas på ett från allmän synpunkt olämpligt sätt. Är deklarationerna korrekta och leder de till bättre sortiment eller presta- tioner kan effekterna betecknas som nytti- ga såväl för konsumenterna som för sam- hället i stort. Om deklarationer förekom- mer mera allmänt kan sannolikt slutsatsen dras att konsumentens köpvanor gynnsamt påverkas.

Vid traditionell konsumentupplysning krävs att ett konsumentorgan först provar fabrikat inom ett varuområde och sedan redovisar resultaten. Av flera skäl, bl.a. kapacitetsbrist, har vid traditionell varu- provning olika aktualitetsproblem erfaren- hetsmässigt gjort sig gällande. Genom att informationsskyldigheten i form av varude- klaration åläggs företagen tvingas dessa ta fram erforderlig information snabbt för att varan skall kunna marknadsföras. Obliga- torisk, adekvat information i deklarationer för sannolikt med sig förändringar i före- tagens marknadsföringsåtgärder. En effekt kan därvid vara att reklamen blir mer in- formativ och anknyter till uppgifterna i de- klarationen. Sammanställningar i häften/ broschyrer av deklarationer inom ett varu- område underlättas. Jämförelser i reklamen kan ske på ett smidigare sätt. Reklamen kan alltså till innehållet komma att på- verkas till fördel för konsumenterna. Ett vidgat deklarationsförfarande för med sig att varuinformationen finns lätt tillgänglig

i detaljhandeln. Utbildningen av anställda med avseende på varukunskap underlättas om varorna allmänt är försedda med dekla- rationer. Förbättrad utbildning för med sig såväl företagsekonomiska som samhällseko— nomiska effekter t.ex. genom rationellare säljarbete.

Även om många fördelar står att vinna vid ett obligatoriskt system, är det samtidigt klart att nackdelar finns. I vissa fall torde de vara av den karaktären att de övervä— ger de fördelar som står att vinna.

I vissa företag kan befintliga rationali— seringsmöjligheter helt ha utnyttjats. En skyldighet att deklarera kan då medföra att företagen av konsumenterna tar ut högre priser för de deklarerade varorna. Även om positiv sortimentspåverkan och produkt- utveckling till fördel för konsumenterna kan bli följden av obligatoriskt deklarationssy- stem kan i vissa fall konsumenterna tänkas föredra lågkvalitativa och prisbilliga varor, t.ex. av det skälet att man endast vill ha varor som skall hålla för engångsbruk eller för en kortare tid. Om obligatorium för med sig att importen av lågprisvaror försvå- ras, kan detta leda till högre priser inom hela varuområdet.

Det är tänkbart att ett obligatoriskt deklarationssystem kan få en sådan styran- de effekt på företagens sortiment att val- möjligheterna i någon mån minskar för kon- sumenterna. Utredningen finner emellertid att sådana nackdelar får bäras om obligato- rium leder till att varor med säkerhetsbris- ter försvinner. I fråga om obligatoriska märkningsföreskrifter som avser att skydda konsumenterna inom området liv-hälsa bör enligt VU:s mening de prishöjningar som föreskrifterna kan leda till tolereras. Inom andra sektorer däremot bör nyttan av de- klarationerna noga vägas. mot risken för prishöjningar.

För näringslivet kan obligatorium tänkas föra med sig problem i flera avseenden. Marknadsföring och konkurrensförhållan- den kan påverkas och i sin tur leda till att vissa företag missgynnas. Vissa företag kan tvingas inskränka sin verksamhet. Vilka för- ändringar som kan inträffa beror på vilken

konkurrenssituation som råder i branschen.. hur strukturen är beskaffad, vilken import. som förekommer samt givetvis rådande lön- samhetssituation för de enskilda företagen. Nackdelar kan också uppstå — för både- företag och konsumenter — om deklara- tionsföreskrifterna inte revideras i takt med' utvecklingen. Brist på flexibilitet kan få en icke önskvärd återhållande effekt på pro— duktutvecklingen. Man får vidare räkna med' att ett obligatoriskt deklarationssystem inne- bär ökade kostnader, särskilt för företag vil-- kas tillverkning är upplagd i små serier. Så- som framgår av bilaga 7 utgör kostnaden- för att deklarera en serie om 1 000 strykjärn — enligt uppgift från ett större företag —- inte mindre än 17,5 procent av försäljnings- värdet från leverantör. För en serie om- 20 000 strykjärn anges kostnaden till 3,3 pro- cent. Kostnaden för ett stort konfektions- företag att förse ett plagg med säljvärde 30' kr per ex. med såväl VDN Fakta som sköt- selråd utgör vid en serie om 1000 plagg, 2,17 procent och vid en serie om 10 000 plagg 1,39 procent av försäljningsvärdet. För motsvarande seriestorlekar utgör deklara- tionskostnaden för ett annat plagg med för-- säljningsvärdet 200 kr 0,37 respektive 0,21 procent av försäljningsvärdet.

Att det vid obligatorium föreligger risk för begränsning av den internationella han- deln har tidigare antytts. VU är medveten om att skyldighet att deklarera kan leda till att icke-tariffära handelshinder uppstår.. Importörer kan i vissa fall tänkas avstå från att importera produkter — i vart fall när deklarationskostnaderna utgör en alltför stor andel av varupriset och prisförhöjning- en kan medföra svårigheter att avsätta va- ran. Det kan också tänkas förekomma att exporten till Sverige bedöms ha marginell betydelse för exportören och att obligato- rium därigenom kan leda till att exporten upphör.

Våra internationella förpliktelser kan ock- så medföra begränsningar i handlingsfrihe- ten på deklarationsområdet. Härvid kan dock först konstateras att våra åtaganden i GATT, EFTA och i avtalet med EEC inte utgör hinder för åtgärder till skydd för

medborgarnas liv och hälsa. Däremot finns inte uttryckligen stadgat att motsvarande handlingsfrihet gäller åtgärder till skydd mot ekonomiska risktaganden. Oavsett syf- tet bör man söka utforma åtgärderna så att de inte diskriminerar importerade varor el- ler tjänar som ett skydd för inhemsk pro- duktion. Det är därför självklart att deklara- tionskrav skall gälla lika för inhemska och importerade varor. Men även formth icke- .diskriminerade bestämmelser kan i prakti- ken gynna inhemska varor på bekostnad av importvaror, t. ex. genom att märkningskrav .eller provningsnormer anpassats till före- kommande inhemsk produktion. Rent all— mänt kan sägas att de inhemska producen- terna, som ofta avsätter större delen av sin produktion i Sverige, har lättare att an- passa sig till deklarationskravet än tillver- kare i andra länder, för vilka det kan vara förenat med avsevärda svårigheter att upp- fylla speciella svenska märkningskrav. Sär- skilt gäller detta om internationella prov- ningsnormer saknas. Svårigheter kan också uppstå för importen från mindre utvecklade länder med begränsade möjligheter att pro- va och analysera varor. VU vill i detta sammanhang erinra om att Sverige åtagit sig att till EFTA rapportera om föreslagna nya obligatoriska föreskrifter i fråga om konsumentinformation och att dessa kan "bli föremål för diskussioner inom EFTA och eventuellt även föranleda rekommen- dationer av EFTA:s råd.

Enligt VU:s mening kan invändningar om handelshinder inte få blockera möjlig- heterna att inom ramen för våra interna- tionella förpliktelser ta fram för svenska konsumenter värdefulla deklarationer. En noggrann avvägning måste emellertid alltid ske mellan konsumentnyttan av deklaratio- ner och de olägenheter —— även från konsu- mentsynpunkt — som krav på obligatoriska deklarationer kan föra med sig. Utredningen finner anledning att här än en gång betona betydelsen av internationellt samarbete. Om man internationellt enas om likartade de- klarationsregler minskas riskerna för han— delshinder. Sverige medverkar också som framgår av kapitel 4 i de internationella

strävandena att komma till rätta med tek- niska handelshinder.

7.3 Anmälningsplikt

VU har i detta sammanhang övervägt frå- gan om anmälningsplikt. Som anförs i di- rektiven har i ett remissyttrande över kon- sumentutredningens betänkande föreslagits att företag som inte använder VDN-nor- mer skall ha skyldighet att anmäla detta till av Kungl. Maj:t utsedd myndighet. I di- rektiven anges att varudeklarationsutred- ningen bör överväga om anmälningsplikt kan utgöra ett alternativ till obligatorium eller om det för områden, inom vilka ett obligatorium inte är lämligt, är möjligt att införa anmälningsplikt eller liknande ord- ning för att klargöra orsaken till att en varudeklaration inte utnyttjas.

Enligt utredningens mening borde en an- mälningsplikt kunna tjäna som en form av informationskanal åt konsumentverket. An- mälningarna skulle ge information i två av- seenden. Konsumentverket skulle få känne- dom om dels vilka företagare som finns inom varje bransch och dels orsaken till att vissa företagare inte nyttjar VDN-systemet. Genom anmälningarna skulle konsument- verket även få överblick över vilka produk- ter företagen tillverkar och säljer, vilka fö- retag som använder egna deklarationer och hur dessa skiljer sig från VDN-systemets.

Vidare kunde anmälningsplikten tjäna som påtryckningsmedel på företagare, som tidigare underlåtit att nyttja VDN-syste- met. Anmälningspliktens funktion som på- tryckningsmedel torde dock vara av mindre betydelse. Om en vara utan VDN-deklara- tion visat sig ha lika hög säljfrekvens som en jämförbar vara med VDN Fakta torde själva anmälningsplikten i sig inte utgöra något verksamt medel för att förmå till- verkaren att VDN-deklarera produkten. Man får anta att det för företagaren fram- står som både enklare och billigare att full- göra sin anmälningsplikt än att förse sina varor med VDN-deklaration och betala för analys och kontroll endast för att slippa

anmälningsplikten. Man bör i enlighet med vad tidigare sagts kunna vidta sanktioner mot företagare som vid deklaration inte följer konsumentverkets anvisningar men man kan inte gärna tillgripa sanktioner mot företag som inte alls deklarerar i ett frivilligt system.

VU har således funnit att nyttan av en anmälningsplikt främst skulle bestå i infor- mation till konsumentverket. Emellertid ger anmälningsplikten ingen garanti för att det faktiska skälet, ”rätt skäl”, för företagarens underlåtenhet att nyttja VDN-systemet re- dovisas. Risk föreligger att företagaren an- passar sina skäl efter vad han tror vara godtagbar motivering. Därigenom kan kon- sumentverkets bedömare få en skev bild av normens funktion och marknadens utseen— de. En anmälningsplikt kan också tänkas få vissa negativa konsekvenser. Den skulle kunna bidra till en icke önskvärd pappers- exercis både hos företagen och i konsu— mentverket. För mindre företag, som sak- nar särskild personal och resurser för ad- ministrativ handläggning, kunde en anmäl- ningsplikt utgöra en belastning. Inom vissa branscher med exempelvis snabba mode— och sortimentsväxlingar kunde det vara svårt och kostsamt att fortlöpande följa upp och motivera orsakerna till att deklara— tionssystemet inte utnyttjas.

Enligt utredningens mening bör konsu- mentverket genom dess flerfaldiga funktio- ner i konsumentpolitiken förutsättas få en snar och god överblick över deklarations- verksamheten på marknaden. På flertalet varuområden torde därför konsumentver- kets informationsbehov kunna tillgodoses med enklare metoder än genom en anmäl- ningsplikt. Verket bör genom slumpmässiga urval bland företag som inte deklarerar kunna få lika tillförlitliga svar på frågan varför ett anvisat deklarationssystem inte utnyttjas, som vid en anmälningsplikt.

Mot denna bakgrund har utredningen kommit till slutsatsen att en anmälnings- plikt inte är något ändamålsenligt komple- ment till ett frivilligt deklarationssystem. Anmälningsplikten utgör heller inte något alternativ till ett obligatoriskt deklarations-

system. Den möjlighet att föreskriva obli- gatorisk varudeklaration som utredningen förordar innefattar i sig påtryckningsmedel för att öka företagens användning av en— hetliga varudeklarationer på frivillig väg och utgör också det instrument som krävs om påtryckningar inte ger önskvärt resul— tat.

7.4 Lagstiftningcns utformning

Utformningen av en lagstiftning om obli-_ gatorisk varudeklaration måste främst grun- da sig på erfarenheter av konsumentens be- hov av information i form av varudeklara- tioner och det innehåll deklarationerna bör— ha för att tillfredsställa detta informations- behov. Dessa förhållanden är emellertid tämligen outforskade. Visserligen kan de— klarationsbehovet för en enstaka produkt vid ett bestämt tillfälle utrönas, men en till- förlitlig generell bedömning är svår att pre- stera. Önskemålen för en enskild produkt kan inte ses isolerat från marknaden i öv- rigt. Behovet av deklaration är beroende-. av sådana faktorer som hur många pro— dukter med likartad funktion det finns på marknaden och hur stor skillnaden i pris_ och kvalitet är mellan olika produktvarian- ter inom en varugrupp vid varje tidpunkt. Vidare förändras behovet i relation till den information som ges om produkten i annan form än deklaration. Bedömningen av de- klarationsbehovet vid köp av en produkt kompliceras sålunda av varierande faktorer-- som informationsutbud, varuutbud samt pris- och kvalitetsfluktuationer. Behovet av deklaration påverkas också av konsumen— tens personliga och ekonomiska situation. Av vikt för bedömningen är varans hälso— och säkerhetsrisker vid viss användning el— ler för viss konsument och varans kostnads— andel i konsumentens budget med hänsyn till de ekonomiska effekterna vid felköp. köp av investeringskaraktär och upprepade - köp. Av en modern lagstiftning om varu- deklarationer bör mot denna bakgrund krävas att den kan anpassas efter varu— marknadens förändring och att gällande

Ett sätt att lösa deklarationsproblemet lagstiftningsvägen kan vara att liksom hit- tills skett anta speciallagstiftning för varje enskilt varuområde där behov av varuupp- lysning i form av deklaration föreligger (jfr kap. 2). Enligt utredningens mening är det emellertid inte tillräckligt att i fortsättning- en lita enbart till speciallagstiftning. Sam- hället måste få en större handlingsbered- skap på deklarationsområdet än hittills. De myndigheter som arbetar med deklaratio- ner bör bakom sig ha en lagstiftning som gör det möjligt att snabbt ge föreskrifter om deklaration när ett påtagligt behov av deklarationer visar sig föreligga.

En lagstiftning om varudeklarationer bör formas med tanke på framtida deklarations- behov. Reglerna måste snabbt kunna an- passas efter erfarenheter och utveckling. Ut- redningen har funnit att en fullmaktslag i vilken riksdagen överlämnar åt Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer att införa deklarationsplikt och deklara- tionsbestämmelser utgör den bästa lösningen härvidlag. En sådan fullmaktslag bör ha formen av en central ramförfattning och innehålla allmänna och grundläggande prin— ciper för varudeklaration. Ramförfattning- en bör vara fri från detaljföreskrifter. Med stöd av ramförfattningen bör i administra- tiv ordning kunna utfärdas särskilda till- lämpningsförfattningar och föreskrifter. Tillämpningsföreskrifterna bör vara anpas- sade efter rådande förhållanden inom pro- duktion. distribution och konsumtion. På så sätt kan deklarationsföreskrifter snabbt och smidigt avpassas efter olika varuområden, vilket kan väntas bäst gagna konsumenten och främja utvecklingsarbetet på deklara- tionsområdet. Vad nu sagts utesluter själv- fallet inte att det även i framtiden kan visa sig nödvändigt att på olika områden gå in med speciallagstiftning som berör märk- ningsfrågor. Man bör emellertid då kunna utgå från att märkningsföreskrifterna sam- ordnas med den nu föreslagna ramlagstift— ningen på ett tillfredsställande sätt.

VU har funnit att lagstiftningen bör ut- formas så att lagen gäller deklaration av

alla varor, avsedda att säljas direkt till konsumenter för enskilt bruk. Vid utform- ningen av en sådan lagstiftning kunde det synas praktiskt att till en lag söka samman-. föra alla nu gällande författningsbestäm- melser angående märkning. Utredningen har emellertid med hänsyn till det stora anta- let specialförfattningar. som innehåller- märkningsföreskrifter av högst varierande slag och som myndigheter med specialkun— skaper redan tillämpar. funnit en sådan lösning olämplig. VU anser sålunda att vid sidan av en generell lag om varudeklaration bör gälla de märkningsföreskrifter som av- ser varor som redan reglerats och även fort-. sättningsvis anses böra regleras genom spe— cialförfattningar.

En fullmaktslag utgör enligt utredningens, mening ett lämpligt komplement till ett fri- villigt deklarationssystem och till gällande— märkningsföreskrifter i speciallagstiftningen., Lagen bör i första hand administreras av en särskild myndighet -— konsumentverket — som på grund av Konungens uppdrag, bevakar varumarknaden och ansvarar för- att erforderliga åtgärder till hjälp åt konsu- menten vidtas.

8. Huvuddragen i lag om varudeklaration

[ kapitel 7 har VU uttalat sig till förmån för en fullmaktslagstiftning som gör det möjligt att föreskriva obligatoriska varude- klarationer för olika varuområden. I det följande presenterar VU huvuddragen i den tänkta lagstiftningen.

8.1. Lagens omfattning och tillämpnings- område

Lagen bör ha till uppgift att undanröja häl- so- och säkerhetsrisker genom ökad adekvat information om produkten, dess avsedda användning, förvaring och hantering. Ett syfte med lagen bör även vara att tillför- säkra konsumenterna information om varor för att underlätta deras köpval och så långt möjligt minska risken för köp av varor som inte passar den enskilde konsumentens be- hov eller ekonomi.

Under utredningens arbete har det varit ofrånkomligt att utredningen — särskilt vid överväganden i fråga om varor vilkas an- vändning kan beröra människors liv eller hälsa — kommit in på frågor om produkt— kontroll. Det står nämligen alldeles klart att märkning inte är ett tillräckligt me- del för kontroll av produkter som kan med- föra uppenbara risker från säkerhets- och hälsosynpunkt. Där kan tillräckligt skydd vinnas endast genom en produktkontroll, som innebär antingen att vissa produkter över huvud taget inte får marknadsföras

eller att marknadsföring av produkterna får ske endast under förutsättning av att vissa bestämda krav (grundkrav) är uppfyllda. Vid sidan härav kan finnas produkter som kan innebära fara från hälso- eller säker- hetssynpunkt men där faran inte bedöms så stor att kontroll av nyss angivet slag be- hövs. Här kan obligatoriska anvisningar för hantering etc. av varan i form av märk- ning vara tillräckliga.

Förslaget till lag om hälso- och miljö- farliga varor (se 2.7) innebär att möjligheter öppnas att på vissa områden som inte redan specialreglerats få en effektiv produktkon- troll. Emellertid kvarstår, såvitt utredningen kunnat finna, även efter ett genomförande av lagen luckor när det gäller konsument- skyddet i fråga om produkter som kan hota människors liv eller hälsa. Enligt proposi- tionen (1973: 17) blir den nya lagen till- lämplig på ämnen och beredningar som med hänsyn till egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Departementschefen uttalar att de typer av skadeeffekter som därvid åsyftas är — i likhet med vad som nu gäller enligt giftförordningen — effekter av kemisk el- ler fysikalisk-kemisk art, däremot inte ska- deverkningar som är att betrakta som rent fysikaliska eller mekaniska effekter. Lagen torde exempelvis inte kunna tillämpas på varor som skadar människor genom sin mekaniska konstruktion. Hit hör sådant som brister vid utformningen av barnvagnar och

barnsängar. Produktkontroll av varor, vil- kas farlighet består i att de inte ger till- räckligt skydd mot skador, t. ex. flytvästar och skyddshjälmar för sportutövning, torde heller inte kunna erhållas med stöd av en om hälso- och miljöfarliga varor.

Mot denna bakgrund vill utredningen fö- reslå att regler införs som gör det möjligt att på dessa återstående områden få en ef- fektiv produktkontroll. Enligt VU:s mening kan detta ske inom ramen för en lagstift- ning om obligatorisk varudeklaration genom att Kungl. Maj:t ges fullmakt att föreskriva att varor som kan medföra fara från hälso- eller säkerhetssynpunkt inte får saluföras utan att uppfylla bestämda krav vad gäller innehåll eller beskaffenhet (grundkrav). Därvid förutsätts att uppgift om dessa grundkrav lämnas på varorna liksom upp- gift att varan uppfyller kraven. Det bör an- komma på konsumentverket och andra kon- sumentvårdande institutioner att göra Kungl. Maj:t uppmärksam på områden där de nya bestämmelserna för produktkontroll bör tillämpas.

På senare tid har kravet på offentlig pro- duktkontroll kommit att utgå inte bara från behovet av skydd för liv och hälsa utan också från behovet av skydd mot ekono- miska risker. Under utredningens hearings har från konsumenthåll hävdats att man på vissa varuområden — främst dyra kapi- talvaror — borde kunna införa obligato- riska grundkrav för att tillgodose konsu- menternas ekonomiska intressen. Dessa grundkrav skulle innebära att exempelvis kylskåp inte skulle få marknadsföras utan att de uppfyllde vissa krav i fråga om bl. a. temperaturnivåer. Utredningen har mot den- na bakgrund övervägt huruvida regler om obligatoriska grundkrav bör tas in i den nya lagen för att öppna möjlighet att sanera marknaden från produkter som inte uppfyl- ler de krav som konsumenter normalt bör kunna ställa på produkterna.

Utredningen har i kapitel 6 uttalat sig till förmån för att grundkrav i fortsättningen uppställs i samband med frivilliga deklara- tioner i syfte att tillgodose konsumenternas ekonomiska intressen. Obligatoriska grund-

krav för att tillgodose konsumenternas eko- nomiska intressen innebär emellertid kom- plikationer av helt annat slag än grundkrav i ett frivilligt system. Grundkraven måste medföra att produkter som inte lever upp till grundkravsnivån inte får marknadsföras. Med hänsyn härtill kan obligatoriska grund- krav utan tvivel få vittgående konsekven- ser för både konsumenter och näringsliv. Det får antas att sådana negativa konse- kvenser för konkurrens, varusortiment och prissättning som angivits i det föregående (kapitel 7) uppkommer i många fall och får sådan styrka att de tar över fördelarna med de obligatoriska grundkraven.

Till detta bör enligt utredningens mening läggas att konsumentverket helt nyligen har inlett sin verksamhet. Det ankommer på verket att överlägga med producenterna i syfte att förbättra produkterna på markna- den. Något material, som visar att akut be- hov föreligger av att redan nu skapa ett instrument att lagstiftningsvägen hindra sa— luförande av produkter som (bortsett från produktsäkerhetsbrister) inte är lämpade för avsett ändamål, föreligger inte.

Utredningen har mot denna bakgrund inte funnit att obligatoriska deklarationer med grundkrav nu bör införas för att till- godose konsumenternas ekonomiska intres- sen. De obligatoriska grundkraven bör re- serveras för varor som kan medföra risker för människors liv eller hälsa.

I fråga om produkter som innebär risker för människors liv eller hälsa bör obliga- toriska deklarationer — ofta förenade med grundkrav — enligt VU:s mening utgöra ett självskrivet led i ett väl utvecklat konsu- mentskydd. Ansvariga samhällsorgan bör här aktivt verka för att obligatoriska dekla- rationer införs. Den nya lagen bör kunna ge samhället god handlingsberedskap på om- råden där en tillfredsställande produktkon- troll från liv—hälsa-aspekter ännu inte fö- religger.

På områden som inte berör liv—hälsa- aspekter bör enligt utredningens mening en övergång till obligatoriska deklarationer i allmänhet inte ske förrän det visat sig omöjligt att på frivillig väg få fram till-

räcklig anslutning till en deklarationsnorm. Konsumentverket, i första hand, bör således genom överläggningar med företrädare för näringslivet söka att på frivillig väg få till stånd tillfredsställande marknadstäckning när det gäller från konsumentsynpunkt vä— sentliga deklarationer. Om det inte visar sig möjligt att nå resultat den vägen bör dekla- rationsplikt utgöra en naturligt utväg.

Utredningen har övervägt om lagen för— utom varor bör omfatta också tjänster. Som framgår av redovisningen av VDN:s ar- bete (kapitel 3) har endast en deklarations- norm hittills tagits fram på tjänsteområdet, nämligen en norm för sällskapsresor. Någon ytterligare norm är inte under utarbetande i konsumentverket. Inte heller kan man pe- ka på att några deklarationer av tjänster skett vid sidan av VDN:s arbete. Företa- gens information till konsumenterna sker på tjänsteområdet i andra former än ge— nom deklarationer. De praktiska erfaren- heterna av deklarationer på tjänsteområdet är således mycket begränsade. Med hänsyn härtill har utredningen inte funnit lämpligt att låta den nya lagen omfatta också tjänster. Först sedan konsumentverket vun- nit mer erfarenhet på tjänstesidan och om— rådet blivit föremål för civilrättslig regle- ring1 bör frågan om obligatoriska deklara- tioner på tjänsteområdet tas upp till när— mare behandling.

Utredningen har också ansett sig böra pröva frågan om den nya lagen även bör omfatta hyresrätter och bostadsrätter. Av det material som utredningen redovisar i bilaga 10 framgår att åtskilligt arbete har lagts ner på att få fram från konsument- synpunkt värdefulla deklarationer av bostä- der. Arbetet härmed har emellertid nyligen inletts och uppenbarligen ännu inte kom- mit så långt att det kan läggas till grund för ett system med obligatoriska deklaratio- ner. VU är därför heller inte beredd före- slå att hyresrätter och bostadsrätter förs in under den nya lagstiftningen. Härvid har utredningen också beaktat att deklarationer av bostäder i åtskilliga hänseenden skiljer sig från deklarationer av varor. När arbetet med bostadsdeklarationerna avancerat ytter-

ligare synes det ligga närmast till hands att i en särskild lagstiftning reglera frågor som berör obligatoriska deklarationer av bostä- der. Informationsfrågornas betydelse inom den från konsumentsynpunkt så väsentliga bostadssektorn bör enligt VU:s mening för- anleda att deklarationsfrågorna ges hög prioritet i bostadsstyrelsens fortsatta arbete.

Vid tillämpning av den nya lagen måste noggranna undersökningar föregå ett beslut om obligatorisk deklaration för ett varuom- råde. Det praktiska arbetet kan behöva ut- föras av tillfälliga arbetsgrupper, i vilka förutom företrädare för konsumentverket bör ingå branschkunniga specialister. Myn- digheterna måste i samråd med näringslivets organisationer utreda analys-, provnings- och kontrollresurser hos företag. Vidare måste kapaciteten hos förekommande stat— liga och privata provningsorgan undersö— kas. Effekten på företagens kostnader och på konsumentpriserna måste noggrant prö— vas. Vid utredningen måste man också stu- dera tänkbara återverkningar på marknads— föring och konkurrens, produktutveckling, internationell handel och företagsstruktur.

Det är givetvis önskvärt att en obligato- risk deklaration kommer att omfatta alla varor av det slag deklarationskravet av- ser. Utredningen är dock medveten om att en total deklarationsplikt på vissa varuom— råden kan leda till problem. Problemen kan gälla varor som tillverkas rent hantverks- mässigt eller i mycket små serier. Kostna— derna för deklarationen kan här bli orim— liga i förhållande till varans pris. Det kan också gälla begagnade Varor eller varor som tas fram i en försöksserie. I sådana fall bör det enligt utredningens mening i tillämp- ningsföreskrifter till lagen eller på annat sätt medges undantag från märkningsplik- ten.

Med hänsyn till de konsekvenser obliga- torisk deklaration kan få för den interna-—

1 En civilrättslig reglering av tjänsteområdet övervägs f.n. av en offentlig utredning (kon- sumenttjänstutredningen). Angående denna se 1973 års riksdagsberättelse s. 79—83.

tionella handeln förordar VU att konsu- mentverket samråder med kommerskolle- gium innan frågan om obligatorium för ett varuområde avgörs.

Utredningen finner härefter anledning att något beröra relationerna mellan den nya lagen och olika specialförfattningar som in- nehåller bestämmelser om märkning (se ka— pitel 2). Områden kan väl tänkas där både den nya lagen och äldre specialförfattningar kan få betydelse. Enligt VU:s mening bör emellertid någon konflikt ej uppkomma mel- lan den nya lagen och specialförfattningarna för produktkontroll eftersom den nya la- gen inte bör tillämpas för att avhjälpa bris- ter i säkerhetshänseende på varuområden, som redan är specialreglerade. Om konsu- mentverket skulle upptäcka sådana brister på ett specialreglerat varuområde bör det ankomma på verket att hos den myndighet. som ansvarar för varuområdet. initiera en förändring eller komplettering av gällande speciallagstiftning, t. ex. genom deklarations— föreskrifter.

För att undvika kompetenskonflikter och dubbelarbete bör konsumentverket etablera nära samarbete med andra myndigheter och organ som har övervakningsfunktioner på konsumentvaruområdet. Ett forum för sådant samarbete har föreslagits i proposi- tionen angående lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor (prop. 1973: 17). Där för- ordas att ett produktkontrollorgan inrättas med uppgift att utöva samhällskontroll över hanteringen av sådana varor. Produktkon- trollorganet föreslås bli en fristående nämnd. administrativt knuten till natur- vårdsverket men med egen beslutsfunktion. Enligt departementschefen bör nämnden få en sådan sammansättning att den auktori- tativt kan hävda miljöintressen och tillgo- dose samordningsbehovet mellan olika lag- stiftning och skilda myndigheter på pro- duktkontrollområdet. Nämnden bör tillgo— dose såväl myndighetsintressen som andra intressen. Detta bör enligt departements- chefen ske genom att som självskrivna leda— möter i nämnden ingår cheferna för natur- vårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, social- styrelsen, livsmedelsverket och konsument-

verket jämte arbetstagar- och näringslivs- representanter.

8.2. Deklarationspliklens omfattning m.m.

Konsumenternas behov av klara och rätt- visande deklarationer kan avse en rad olika omständigheter. För att den nya lagstift— ningen skall bli effektiv kräVS enligt utred- ningens mening att lagen kommer att om- fatta ett flertal olika faktorer av betydelse vid köp av konsumentvaror.

En sådan faktor kan uppgift om varuslag och en rättvisande beskrivning av varans innehåll utgöra. Krav på innehållsdeklara- tioner bör således kunna uppställas med stöd av lagen.

Mått, vikt, volym eller storlek kan behöva deklareras för att ge konsu— menten tillräcklig information om en vara. Frågan om obligatorisk mängd- märkning behandlades senast av utred- ningen om metrologiska enheter (UME)? UME övervägde frågan om att införa ob- ligatorisk skyldighet för producenter av va- ruförpackningar att märka förpackningar- na med uppgift om innehållets mängd. UME fann dock att märkningsområdet skulle bli mycket stort även om man be- gränsade varusortimentet till rena konsum- tionsvaror och betonade dessutom att åt- skilliga varor spelade en tämligen obetyd- lig roll i den enskilde konsumentens bud- get. I vissa fall kunde mängdangivelserna också vara av mindre intresse för denne. UME avstod av dessa skäl att reko-m- mendera obligatorisk märkning och mena— de att frågor om mängdmärkning borde lösas på frivillighetens väg, vilket angavs kunna ske genom överenskommelser mellan varudeklarationsnämnden eller konsument- institutet och berörda branschorganisatio- ner. Endast om det inte visade sig möjligt att nå en tillfredsställande lösning på denna väg skulle man behöva överväga föreskrif- ter om obligatorisk märkning. Departe-

2 SOU 1971: 18, Mått och vikt.

mentschefen anslöt sig i propositionen3 till utredningens ställningstagande. Även VU har funnit generell märkningsplikt i fråga om varors mängd opåkallad. I den nya la- gen bör dock införas möjlighet att föreskri- va obligatorisk mängdmärkning på varu- områden, där mängdmärkning visat sig ha väsentlig betydelse för konsumenten och tillfredsställande sådan märkning inte kan åstadkommas på frivillig väg (angående kontrollen av mängdmärkningsuppgifter på färdigförpackad vara se under 2.2.1). Mängdmärkning kan vara särskilt värde- full om priset anges i förhållande till mäng- den, s.k. jämförprismärkning (se vidare härom bilaga 8). Jämförprismärkning möj- liggör reella prisjämförelser mellan olika fa— brikat av samma vara. Största nyttan av jämförpris torde konsumenten ha vid köp- valet mellan olika förpackningsstorlekar av en vara av samma fabrikat. För vissa pro- dukter är jämförpris av mindre värde, t. ex. vad gäller förpackningar som innehåller ett antal produkter. Konsumentens informa- tionsbehov vid prisbedömningen torde för sådana varor i stället kunna tillgodoses ge- nom styckeprismärkning. Jämförprismärkning kan förutses leda till enhetligare förpackningar till avsevärd för- del för både konsumenter och handel. En mer utbredd jämförprismärkning kan även förutsättas medföra ökat prismedvetande hos konsumenterna, vilket som långtidsef- fekt bör kunna åstadkomma skärpt pris- konkurrens konsumenterna till godo. Företrädare för handeln har anfört att kostnaderna för en mera utbredd jämför- prismärkning skulle kunna bli betydande, särskilt för fristående butiker utan gemen- samma prismärkningsrutiner. Kostnaderna skulle komma att vältras över på konsu- menterna med stigande priser som följd. Vidare skulle jämförprismärkning kunna verka som ett hinder för mindre prisned- sättningar på grund av svårigheten och kostnaderna för ommärkning. Jämförpris- märkning kunde också leda till prisstelhet. Konsumenten kunde vid jämförprismärk- ning komma att inrikta sig för mycket på varans pris och bortse från kvalitetsskillna-

Nyligen har emellertid vissa organisatio- ner på handelns område förklarat sig villi- ga att aktivt verka för jämförprismärkning. En omfattande kampanj för jämförpris- märkning startas av dessa organisationer under våren 1973.

Enligt utredningens mening kan det inte komma i fråga att införa generell obliga- torisk jämförprismärkning. Möjlighet bör dock öppnas att med stöd av den nya lagen för visst varuslag föreskriva sådan märk— ning, när det är av väsentlig betydelse för konsumenterna och sådan märkning inte fått tillräcklig utbredning på frivillig väg. Innan föreskrift om obligatorisk jämförprismärk- ning utfärdas för viss vara bör dock kost- nadskonsekvenserna såväl för detaljhandeln som för konsumenterna noga prövas i re- lation till konsumentnyttan. Därvid torde det få övervägas att i vissa fall från ett obligatorium undanta företag för vilka kostnaderna kan bli besvärande, exempelvis fristående småbutiker med låg omsättning.

Farligheten hos en vara är i allmänhet beroende av hur den brukas. Beträffande ett flertal produkter är det därför otillräckligt att i deklaration lämna endast rena fakta- upplysningar om varan, såsom varans be- nämning och innehåll. För att tillförsäkra konsumenten tillräcklig information bör fö- retag kunna åläggas skyldighet att i varu- deklaration markera att en produkt har el- ler vid viss användning kan ha hälsofarliga egenskaper. Härunder bör inbegripas skyl- dighet att förse produkter med varnings- märkning.

Som nödvändig komplettering till var- ningsmärkning kan t.ex. krävas att varan deklareras med uppgift om lämplig förva- ring, skötsel och hantering, för att de risker som är förenade med produktens hantering i möjligaste mån skall undvikas.

För att främja konsumenternas tillgång till egenskapsdeklarationer bör lagen ge möjlighet att föreskriva att uppgifter om

3Kungl. Maj:ts proposition 197lzl64 med förslag till lag om bestämning av volym och vikt, m. m.

vissa väsentliga egenskaper för bedömning av varans kvalitet och bruk skall lämnas i varudeklaration. Egenskapsdeklarationer kan avse dels deklarationer av konventio- nell typ, VDN Fakta. och dels bruksanpas- sade deklarationer, som anger varans lämp- liga användningsområde på grundval av egenskaperna. Vilken typ av deklaration som skyldigheten bör omfatta i det enskilda fallet och vilka uppgifter som skall lämnas i deklarationen måste bli beroende av hur långt man nått i utvecklingsarbetet för att åstadkomma den för konsumenten mest informativa och vägledande deklarationen. VU utgår från att en föreskrift om egen- skapsdeklaration på ett varuområde i åt- skilliga fall kommer att avse en norm, som konsumentverket redan använt i det frivil- liga deklarationssystemet.

Om en norm som använts vid frivillig deklaration innehåller grundkrav måste vid övergång till deklarationsplikt — i enlighet med vad som anförts i det föregående — möjlighet öppnas att även deklarera produk- ter under grundkravsnivå, såvida det inte gäller en produkt i fråga om vilken Kungl. Maj:t föreskrivit grundkrav för att skydda människors liv eller hälsa. Vid deklarations- plikt för ett varuområde för vilket en bruksanpassad deklaration finns utarbetad torde problemet kunna lösas genom att va- ror. som inte uppfyller förutsättningarna för det fastställda bruksområdet, får deklare- ras i en restgrupp utan specificerat sådant område.

En egenskapsdeklaration kan behöva kombineras med uppgifter av annat slag, exempelvis om material, mått eller pris. Likaså kan man i deklarationen behöva kompletterande anvisningar om produktens lämpliga förvaring eller skötsel.

Slutligen kan upplysningar om en varas kommersiella ursprung vara av värde för konsumenten, inte minst för "att säkerställa möjlighet till reklamationer. Det kommer- siella ursprunget kan också vara av intresse genom att ange att produkter av samma slag men marknadsförda under olika namn här- rör från samma tillverkare.

Den för deklarationen ansvarige måste

enligt utredningens mening för varje sär- skild produkt vinnlägga sig om att utforma deklarationen på sådant sätt att den för konsumenten framstår som tydlig, otvetydig och tillfredsställande. Ett oavvisligt krav bör vara att deklarationsuppgifterna inte lämnas i kod utan är utformade i klartext. För många produkter bör krävas att dekla- rationen är varaktig, exempelvis skötsel-

märkningen av textilier.

För att ge konsumenterna erforderlig in- formation torde det i åtskilliga fall vara nödvändigt att myndigheterna utfärdar an- visningar om hur deklarationerna skall ut- formas. Härvid bör man ta ställning till bl.a. frågan om märkning på främmande språk. En avvägning bör därvid ske mellan konsumentens intresse av otvetydig informa- tion och de konsekvenser som en föreskrift om deklaration på svenska språket kan ha för priset på varan. Som huvudregel bör dock enligt VU:s mening gälla att deklara— tion skall ges på svenska språket (ev. annat skandinaviskt språk).

8.3. Ansvar och kontroll

Utredningen har haft att ta ställning till vilken eller vilka myndigheter som bör ut- öva tillsynen över att lagen och dess till- lämpningsbestämmelser efterlevs.

Varudeklarationsnämndens verksamhet övertogs av konsumentverket den 1 januari 19734. Det framstår därför som naturligt, att i första hand konsumentverket blir till- synsmyndighet enligt den nya lagen. Tillsy- nen över efterlevnaden av lagen bör dock kunna ankomma också på annan myndig- het. Så torde t.ex. den medicinska kontroll som skulle fordras vid krav på obligatorisk deklaration av kosmetika lämpligen kunna delegeras till socialstyrelsen.

VU vill därför föreslå att i lagen lämnas öppet vilken myndighet som bör anförtros tillsynen i det särskilda fallet.

4 Se Kungl. Maj:ts proposition 1972:33 med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m. rn.

VU har övervägt frågan om vem som på säljsidan bör ha ansvaret för att deklara- tion sker i enlighet med lagstiftningen. Ut- redningen har därvid funnit övervägande skäl tala för att det, i samband med att en obligatorisk deklaration införs för visst varuområde, får bestämmas vem som skall ansvara för att lagens föreskrifter iakt- tas. Ansvar för deklaration bör kunna åläggas antingen tillverkare, importör eller säljare. I enlighet härmed bör i lagen inte heller anges i vilket försäljningsled deklara- tionen skall vara fullgjord utan endast att vara då den saluhålls till konsumenter skall vara försedd med deklaration. Följaktligen behöver deklarationen vad gäller import- varor inte vara fullgjord redan vid import- tillfället. Enligt utredningens mening bör tillses att det alltid finns någon inom landet som är ansvarig för varan och dess de- klaration.

Det bör åligga företagen att i enlighet med de föreskrifter som kan komma att meddelas med stöd av lagen undersöka, analysera, deklarera och kontrollera aktuellt varusortiment. Företagens egentillsyn torde dock inte kunna ersätta en offentlig kon- troll. Tillsynsmyndigheten bör därför ges möjlighet att snabbt kunna ingripa då be- hov av kontroll visar sig. Myndigheten bör därför ges befogenhet att från tillverkare, importör eller säljare erhålla de upplys- ningar och handlingar som behövs för till- synen. Tillsynen bör kunna omfatta gransk- ning av företagens journaler över interna kontrollresultat och särskilt vidtagna kon- trollåtgärder. Härvid måste enligt VU:s me- ning företag kunna tillförsäkras sekretess- skydd i fråga om de upplysningar som läm— nas. VU föreslår därför att en regel införs om sekretessplikt för tjänstemän vid till- synsmyndighet.

Sekretesskyddet för till myndighet inkom- na uppgifter och handlingar regleras genom lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekre- tesslagen). Enligt 21 & sekretesslagen får be- träffande handlingar, som rör statlig utred- ning, kontroll eller stödverksamhet med av- seende på bl. a. produktion och handel eller

eljest med avseende å näringslivet, Kungl. Maj:t — i den mån handlingarna innefattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller drift- förhållanden eller om enskilda personers, företags eller sammanslutningars uppfin— ningar eller forskningsresultat vilkas of— fentliggörande kan lända vederbörande per- son, företag eller sammanslutning till men — förordna att dessa handlingar ej får ut- lämnas förrän efter viss tid. Sådant förord- nande har givits i kungörelsen den 4 ja- nuari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt sekre- tesslagen. Förordnanden har meddelats en- ligt 2 & kungörelsen beträffande handlingar i ärenden hos konsumentverket m.fl. myn- digheter. Dessa får inte utlämnas förrän tjugo år förflutit från handlingens datum utom i fall. då myndigheten finner att ut- lämnandet bör ske med hänsyn till det all- männas intresse. Enligt VU:s bedömning torde nämnda bestämmelser täcka behovet av sekretesskydd inom det nya deklarations- systemet.

VU vill vidare föreslå att regler införs som ger tillsynsmyndighet rätt att för kon- troll utta varor ur tillverkarens, importörens eller säljarens lager. Uttag av varor för kontroll bör kunna ske även hos annan än den som ansvarar för varudeklarationen med hänsyn till att denne vid tiden för kontrollen kan ha överlåtit sitt lager eller sålt sina produkter.

Vad gäller kostnaderna för den offent- liga kontrollen föreslår VU att — i likhet med vad som gäller för livsmedel — Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer bemyndigas att förordna om skyldighet att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning av prov. Ersättningen bör enligt VU täcka kostnaderna för provtagning och undersök- ning. Vidare bör i princip varor som uttas för kontroll tillhandahållas tillsynsmyndighe- ten utan ersättning. VU vill dock förorda att i särskilda fall, exempelvis vid kontroll av dyrbara produkter, rimlig ersättning utgår till företag för provexemplar.

För att lagens bestämmelser skall iakttas

måste någon form av sanktionssystem fin- nas. VU föreslår att påföljden vid över- trädelser av lagen bestäms till straff i form av böter eller fängelse i högst ett år. Ut- dömande av påföljd torde emellertid i många fall inte vara erforderligt om rättelse av deklaration eller förändring av vara vid- tagits efter påpekande.

Vid sidan av straffbestämmelserna kan åtgärder enligt lagen om otillbörlig mark- nadsföring riktas mot näringsidkare som åsidosätter deklarationsföreskrifter. Vid otillbörlig marknadsföring kan näringsidka- ren meddelas förbud -— förenat med vite — att fortsätta den otillbörliga marknads- föringen. Då näringsidkaren i sin marknads- föring uppsåtligen använder vilseledande framställning kan han förutom att straffas åläggas att utplåna eller ändra den vilse- ledande framställningen på vara, förpack- ning e.dyl. VU förutsätter att nära sam- arbete kommer att äga rum mellan konsu- mentverket — eller annan av Kungl. Maj:t utsedd myndighet —— och konsumentom- budsmannen i dessa frågor.

9. Varuområden där den nya lagen bör få betydelse

Som framgår av direktiven har VU inte i uppdrag att utveckla normer för varude- klaration eller att framlägga utarbetade förslag till varudeklarationer. Emellertid har VU sett det som en naturlig uppgift att be- lysa frågan på vilka varuområden man bör överväga att tillämpa den nya lagen om obligatoriska deklarationer.

9.1 Barnsängar m. m.

Produkter för vilka obligatoriska deklara- tioner — i viss utsträckning förenade med grundkrav — enligt VU:s mening ligger nära till hands är sådana som berör barns hälsa eller säkerhet. Hit hör barnsängar, barnvagnar och barnsitsar för bilar. Åt- skilliga svåra olyckor inträffar på grund av säkerhetsbrister i sådana varors konstruk- tion. De undersökningar som utförts av statens väg- och trafikinstitut och Möbel- institutet bör komma till nytta i det prak— tiska deklarationsarbetet härvidlag.

9.2 Fritidsbåtar

På senare år har frågan om varudeklara- tion av fritidsbåtar aktualiserats i den all- männa debatten. Bakgrunden härtill är föl- jande. Redan år 1964 föreslog dåvarande sjöfartsstyrelsen att fritidsbåtar skulle så- kerhetstestas i olika avseenden. Något beslut

härom fattades emellertid inte. Enligt be- slut av Kungl. Maj:t skulle frågan om kon- sumentupplysning av fritidsbåtar övervägas av konsumentupplysningsutredningen (be- slut den 11 december 1964) och av konsu- mentutredningen (beslut den 30 juni 1967). Några förslag lades dock inte fram. VDN påbörjade år 1969 visst arbete med att ta fram normer för fritidsbåtar bl. a. på grund- val av Norske Veritas regler. Fritidsbåtsut- redningen fick år 1970 till uppgift att bl. a. pröva frågor om obligatorisk besiktning av fritidsbåtar från säkerhetssynpunkt, att ut- reda obligatorisk registrering av vissa slag av fritidsbåtar samt att lägga fram förslag till utformning av ett fritidsbåtsregister. Kungl. Maj:t uppdrog i beslut den 2 april 1971 åt sjöfartsverket att -- i av- vaktan på resultatet av fritidsbåtsutredning- ens arbete — tillsammans med varudeklara- tionsnämnden utarbeta och inkomma med förslag till bl.a. avgiftsbelagd typprovning av fritidsbåtar. Sjöfartsverket redovisade sina förslag med anledning av uppdraget i en promemoria den 12 maj 1971. Prome- morian lämnades utan erinran av varude- klarationsnämnden. Kungl. Maj:t bemyndi— gade den 26 augusti 1971 sjöfartsverket att på sätt som närmare angavs i promemorian utföra frivillig typprovning av fritidsbåtar, tillverkade eller saluförda i Sverige. Gällande normer för typprovning av fri- tidsbåtar avser öppna eller delvis däckade båtar, företrädesvis med längd upp till fem

meter. Sedan den 1 januari 1972 svarar sjö- fartsinspektionen inom sjöfartsverket för typprovningen. Provningen omfattar kon- troll av tillverkningsbetingelserna, kontroll av båtens konstruktion och styrka, kontroll av båtens stabilitet och flytbarhet, kontroll av barnskydd och övriga säkerhetsanord- ningar samt provkörning av båten. Båt av godkänd typ förses med skylt. Tillverkaren ansvarar för att egenskaperna hos varje båt som förses med skylt motsvarar egenska— perna hos den godkända båten vid leve- ransen. Enligt uppgift har hittills ett 70-tal båtar typprovats. Marknadstäckningen upp- ges vara stor. Varje seriös båttillverkare uppges sträva efter att få sina fritidsbåtar försedda med Sjöfartsverkets skylt.

VU konstaterar att viss märkning av fri- tidsbåtar förekommer på frivillig väg. Fri- tidsbåtsutredningen överväger om obligato- risk typprovning skall införas. Om obligato- risk typprovning av småbåtar införs torde frågan om deklarationer av dessa samtidigt kunna få en tillfredsställande lösning. I annat fall bör enligt VU:s mening den nya lagen vinna tillämpning inom fritidsbåt- sektorn.

9.3. Hushållskapitalvaror

Önskemål om obligatorisk varudeklaration av dyrbara tekniska hushållsapparater har framförts till utredningen från konsument- håll. VU erinrar om att VDN på senare tid prioriterat varuområdet och förordar att konsumentverket tillämpar samma priorite- ring. Om av konsumentverket utarbetade varudeklarationsnormer inte kommer att ut- nyttjas i tillräcklig grad på frivillig väg bör en obligatorisk deklaration här ligga nära till hands.

9.4. Kosmetika

Enligt giftförordningen (1962: 702) äger so— cialstyrelsen, då det anses påkallat, före- skriva att visst ämne inte må ingå i kosme— tiskt eller hygienisk! medel som saluhålles eller yrkesmässigt används i Sverige (& 21).

I kosmetikbranschen debatteras för när- varande frågan om innehållsdeklaration av kosmetiska preparat. Enligt branschföreträ- dare är det svårt att utforma en deklara- tion så att den har värde för konsumenten. Enligt VU:s mening bör dock svårigheterna inte överskattas. Det bör vara möjligt att bl.a. i fråga om hudkrämer relativt snart få fram underlag för innehållsdeklarationer. Obligatoriska deklarationer på detta område torde vara angelägna inte minst för att minska riskerna för människor med aller— giproblem.

9.5. Monteringsfärdiga hus

Frågan om behovet av och förutsättningar- na för varudeklaration av typhus har be- handlats under ett antal år. Svenska arki- tekters riksförbund (SAR) lät en småhus- grupp undersöka typhusfabrikanternas stan- dardleveranser. Resultaten publicerades år 1970. Nämnden för egenskapsredovisning inom byggfacket (ER-nämnden), som utar- betar information för byggvaror och som finansieras av statens råd för byggnads- forskning, tog år 1968 upp egenskapsredo- visning av typleveranser på sitt program. På initiativ av Sveriges trähusfabrikanters riksförbund lät varudeklarationsnämnden under våren 1969 utreda möjligheterna att varudeklarera typhus. Arbetet mynnade ut i ett förslag att en typhusredovisning skulle genomföras i samarbete mellan VDN och ER-nämnden. Efter en informell överlägg- ning mellan dessa två organ samt represen- tanter för bostadsstyrelsen, statens planverk, Svensk byggtjänst och Sveriges industriför- bund bildades i mars 1970 Samarbetsgrup- pen för typhusredovisning (STYR).

STYR lade i juni 1971 fram ett förslag till typhusredovisning. Förslaget remissbe- handlades samt bearbetades. Rapport läm- nades i början av år 1972 till statens råd för byggnadsforskning. Syftet med redovis— ningssystemet uppges vara att tillgodose typ- husköparnas behov av en fullständig, sak- lig och jämförbar information om typhus från skilda företag. Informationen gäller

dels redovisning av en serie av typhus, dels redovisning av ett enskilt typhus. Redo- visningen av en serie av typhus skall inne- hålla de uppgifter som är gemensamma för ett antal hus som tillverkas enligt samma tillverkningssystem och med samma leve- ransomfattning, dvs. ofta företagets hela sortiment. Redovisningen av ett enskilt typ- hus innehåller enligt systemet uppgifter om det enskilda husets specifika egenskaper. Dessa uppgifter gäller främst husets an- passning till tomten, husets utseende och dess funktion som bostad. De båda redovis- ningsdelarna kompletteras av en handled- ning som avser att underlätta för typhus- köparen att förstå typhusredovisningen. En- ligt uppgift till VU beräknar STYR att kostnaden för en redovisning uppgår till ca 50 kr per hus för en typisk husserie (ca 500 hus).

För att granska och godkänna att redo- visningen överensstämmer med givna reg- ler har ett granskningsorgan, Kommittén för typhusdeklaration, bildats. I gransknings— organet deltar representanter för Sveriges industriförbund, bostadsstyrelsen, ER— nämnden, Svensk Byggtjänst och konsu— mentverket. Svensk Byggtjänst skall fungera som verkställande organ. En administrativ sekreterare i granskningsorganet, som av- lönas av det verkställande organet, skall fullgöra förekommande uppgifter i samband med verksamheten. '

STYR har i november 1972 till statens råd för byggnadsforskning avgivit rapport angående typhusredovisning beträffande småhus i grupp. Ett av STYR företaget test visar att innehållet i redovisningen av grupp- husområde måste omfatta uppgifter med anknytning till områdets läge och markens disposition, dvs. uppgifter som inte före- kommer vid redovisning av styckebyggda typhus från fabrik.

Sveriges trähusfabrikanters riksförbund (STR) har inte anslutit sig till STYRs sy- stem för typhusredovisning med motivering att det är för komplicerat och dyrbart. Enligt den redovisning av verksamheten som STYR—gruppen lämnat till VU har fem företag som inte tillhör STR, varav några

med stor marknadstäckning, hittills anslutit sig till redovisningssystemet.

Av vad som här anförts framgår att frå- gan om egenskapsredovisning av typhus nu får anses löst. Om det inte visar sig möj- ligt att inom en nära framtid få en i det närmaste fullständig anslutning till STYR- gruppens redovisningssystem bör enligt VU:s mening skyldighet att varudeklarera monteringsfärdiga hus införas.

9.6 Personbilar

VU erinrar om att konsumentutredningen i ett betänkande1 ansett det vara ett väsent- ligt konsumentintresse att få fram deklara- tioner för personbilar. Deklarationerna bor- de enligt konsumentutredningen inriktas på bruks- och säkerhetsegenskaper. Konsu- mentverket borde utveckla hur en väl av- vägd varudeklaration angående personbilar skall se ut med hänsyn till konsumentens reella informationsproblem. I ett senare skede kunde det enligt konsumentutredning- en bli aktuellt att överväga om deklaratio- nerna bör vara obligatoriska för bilar med hänsyn främst till trafiksäkerhetsintresset.

Remissinstanserna tillstyrkte i stort eller lämnade utan erinran utredningens förslag om varudeklaration och andra informa- tionssystem för personbilar. Flera instanser stödde tanken på att pröva förutsättningar- na för att på detta område helt eller delvis genomföra obligatoriska varudeklarationer. I propositionen 1972: 33 uttalade departe- mentschefen angående förslagen till konsu- mentpolitiska åtgärder beträffande bilar att det borde ankomma på konsumentverket att inom ramen för delprogrammet fritid, re- sor m.m. närmare pröva utredningens för- slag till åtgärder.

VU anser för sin del att konsumentver- ket och statens trafiksäkerhetsverk i sam- arbete tidigt bör pröva möjligheterna att få till stånd varudeklarationer för både nya och begagnade personbilar med tyngdpunkt på bruks- och 'säkerhetsaspekter. Med hän-

1 SOU 1971: 86, Bilen och konsumenten.

syn till varuområdets betydelse i konsum- tionshänseende bör förutsättningarna för obligatoriska sådana deklarationer snarast utredas.

9.7. Räddningsväsrar

De allra flesta flytvästar är numera försed- da med VDN Fakta. Det skulle kunna häv- das att detta är tillräckligt och att ytterli- gare krav på deklarationer här inte behövs. VU finner emellertid flytvästar vara en pro— dukt där liv- och hälsorisker har sådan tyngd att en obligatorisk deklaration sna- rast bör införas. Deklarationen bör vara kombinerad med grundkrav i fråga om väs- tens bärkraft, härdighet mot röta etc.

9.8 Skor

Önskemål om obligatorisk deklaration med grundkrav för skor har förts fram, bl.a. i tidigare nämnda motioner (se under 1.2). Systematisk forskning beträffande skors passform har i Sverige bedrivits av Skoin- dustrins forskningsinstitut. Sveriges standar- diseringskommission bedriver i internatio- nell samverkan ett projekt om standardise- ring av skostorlekar. Kontinuerligt utveck- lingsarbete för bättre fotbeklädnad pågår vid försvarets materielverk och försvarets forskningsanstalt. Ett system för varudekla- ration av skor med tonvikt på användnings- område har tagits fram för konsumentutred- ningen av ekon. lic. Hans Näslund, numera knuten till konsumentverket. Näslunds för- slag bygger på en kombination av tempera- tur, underlag, rumslig utbredning och aktivi- teter vid skons tilltänkta användning. För bedömning av en skos lämplighet för ett visst användningsområde införs enligt Näs- lunds modell ett minimivärde och ett maxi- mivärde för vissa egenskaper. Minimivärde- na bildar vad Näslund kallar acceptansnivå. Acceptansnivån torde anses motsvara grundkrav för deklaration av skons läm'p— lighet för användningsområdet. En vidare- utveckling av Näslunds arbete och en in-

ventering av tillgängliga provningsmetoder beträffande skor bedrivs för närvarande av Skoindustrins forskningsinstitut på uppdrag av styrelsen för teknisk utvecklings konsu- menttekniska forskningsgrupp.

Kooperativa förbundet har anammat idén om användningsanpassade skodeklarationer och utarbetat etiketter avsedda att följa skon vid köptillfället. Av deklarationerna framgår skons avsedda användningsområde, bottningsmetod (sulans fastsättning), mate- rial i ovandel, slitsula, bindsula och foder. Deklarationen upptar även råd om skornas skötsel. Deklarationssystemet beräknas va- ra fullt genomfört Våren 1973.

VU finner skor vara en produkt där en rätt utformad varudeklaration fyller en vä- sentlig uppgift. Med hänsyn härtill och till det faktum att utvecklingsarbetet vad gäller användningsanpassade skodeklarationer nått mycket långt finner VU det naturligt att konsumentverket — om tillräcklig mark- nadstäckning inte kan nås på frivillig väg —— överväger möjligheten att införa obliga— toriska skodeklarationer.

9.9. Skyddshjälmar

I en motion till 1972 års riksdag? har hem- ställts bl. a. om förslag till lagstiftning som förhindrar saluförande av skyddshjälmar som inte godkänts för avsett ändamål. Sveriges standardiseringskommission har utarbetat en svensk standard för skydds- hjälmar, avsedda för industri m.m. Enligt arbetarskyddsstyrelsens förskrifter utfärda- de med stöd av arbetarskyddslagen måste skyddshjälm för industri m. m. vara utförd, provad och märkt enligt vederbörande SIS- standard eller motsvarande nordiska stan- dard. SIS har också utarbetat en svensk standard för motoristhjälmar. Enligt upp- gift pågår eller planeras för närvarande inte något arbete med att fastställa stan- dard för ishockey-, skid- eller ridhjälmar. Näringsutskottet uttalade i ett betänkan- de3 i anledning av nämnda motion att ut-

? Mot. 1972: 1353. 3 NU 1972: 48.

skottet finner det oroväckande att konsu- menterna förleds att tillmäta exempelvis skid— och ridhjälmar skyddseffekt som de kanske inte har och att det måste anses angeläget att åstadkomma en sanering på detta område. Enligt NU syntes det ligga närmast till hands att uppställa vissa krav som skyddshjälmar för olika ändamål bör uppfylla och att därefter tillhandahålla in- formation om i vilken utsträckning olika produkter tillgodosåg dessa krav. Utskottet hemställde dock att motionen skulle avslås under hänvisning till varudeklarationsutred- ningens arbete.

Liksom NU finner utredningen angeläget att normer för testning av skyddshjälmar snart utarbetas. Enligt vad VU erfarit har konsumentverket inlett ett arbete på om— rådet. Utredningen finner det naturligt att obligatoriska deklarationer med grundkrav införs på detta område.

9.10 Textilier

VU erinrar om att VDN utarbetat en norm för märkning av textilier med skötselråd. Företrädare för både konsumenter och nä- ringsliv har uttryckt uppskattning över nor- men, som är användningsinriktad. Den av utredningen genom HUI företagna under- sökningen (bilaga 5) ger emellertid vid han- den att VDN-normen inte används i till- räcklig utsträckning.

VU finner det synnerligen tillfredsstäl- lande att en användningsanpassad varude- klaration på ett för konsumenterna väsent- ligt område här kunnat tas fram. En obli— gatorisk deklaration av skötselråd synes ligga nära till hands.

9.1 ] Tobaksvaror

Frågan om obligatoriska deklarationer av tobaksvaror övervägs f.n. av en av Kungl. Maj:t utsedd arbetsgrupp inom soeialstyrel- sen4. Gruppen väntas framlägga ett betän- kande under första delen av 1973. Frågan om obligatoriska deklarationer av cigarret-

ter har också aktualiserats i ett ärende som av konsumentombudsmannen förts upp till marknadsdomstolen—i. Domstolens avgöran- de väntas under våren 1973. VDN påbör- jade under hösten 1972 ett projekt som syf— tade till utarbetandet av normer för varu— deklaration av cigarretter. Projektet har nu överlåtits på konsumentverket.

De hälsorisker som är förenade med to- baksrökning talar enligt VU:s mening be— stämt för att tobaksvaror förses med obli- gatoriska deklarationer i fråga om nikotin- halt, tjärhalt etc. Mot bakgrund av vad tidi- gare sagts torde man kunna räkna med att frågan om sådana deklarationer löses inom kort. Om så inte skulle bli fallet bör krav på obligatoriska deklarationer av tobaksva— ror uppställas med stöd av lagen om varu- deklaration.

4Beträffande arbetsgruppens direktiv _ se skrivelse den 12.3.1971 från socialdepartemen- tet till socialstyrelsen (dnr S 627-71).

5 Mål B 12/ 72.

10

Av kapitlen 7 och 8 framgår att lagen om varudeklaration är konstruerad som en full- maktslag, enligt vilken riksdagen ger full— makt åt Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att tillämpa lagen vid behov. Eftersom gränser för fullmakten uppdragits i lagen kan lagen sägas utgöra en ramförfattning. Ramen utgörs av 1— 3 gå och innehåller allmänna och grund- läggande regler för varudeklaration. Övri- ga paragrafer reglerar lagens genomföran- de i praktiken. Avsikten är att detaljbestäm- melser skall upptas i av Kungl. Maj:t utfär- dade tillämpningskungörelser och i särskilda av myndighet, i första hand konsumentver- ket, utfärdade föreskrifter.

1 5

Enligt denna paragraf ges Konungen be- fogenhet att i särskilda fall, som betingas av omsorg om människors liv eller hälsa, föreskriva hur en vara skall vara beskaffad för att få saluhållas. Med stöd av paragra- fen skall i detaljföreskrifter anges vilka grundkrav med avseende på innehåll eller egenskaper viss vara skall uppfylla för att betraktas som tillförlitlig från hälso- eller säkerhetssynpunkt. Vara som uppfyller grundkraven skall vid saluhållandet vara försedd med deklaration därom. Paragrafen öppnar möjlighet till saluförbud i fråga om varor under föreskriven grundkravsnivå och i fråga om varor som saknar föreskriven

Specialmotivering till författningstexten

deklaration.

Med vara åsyftas vad som enligt juridiskt språkbruk betecknas som lösöre. Utanför lagens giltighetsområde faller därför rättig- heter av olika slag, t.ex. bostads- och hy- resrätter samt tjänster, exempelvis sällskaps- resor och försäkringar.

Tillämpningsområdet är begränsat till va- ror som utbjuds av näringsidkare. Termen näringsidkare avser i överensstämmelse med vad som gäller i nyare lagstiftning på det marknadsrättsliga området varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Som förut- sättning för att lagen skall vara tillämplig gäller inte bara att varan saluhålls av nä- ringsidkare utan också att det sker i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Begreppet saluhålla har här samma in- nebörd som i livsmedelslagen och avser så— lunda ett samlingsbegrepp för olika former av tillhandahållande av varor, oaVSett om det sker mot betalning eller ej. Det innebär att under lagen faller också distribution av gratisprover etc. Av kravet på att saluhål- landet skall ske till konsumenter följer att distribution av varor näringsidkare emellan inte berörs.

I likhet med vad som skett i andra nya lagar som syftar till konsumentskydd, så- som avtalsvillkorslagen och hemförsäljnings- lagen, har lagens tillämpningsområde be- gränsats till varor som tillhandahålls kon- sumenter. Med konsument avses den som

för enskilt bruk förvärvar vara för slutlig konsumtion. Avgörande för lagens tillämp— lighet blir att varan normalt används av konsumenter för enskilt bruk. Den som är ansvarig för att lagens bestämmelser iakttas kan följaktligen inte vid överträdelse av la- gen freda sig med att varan faktiskt för- brukats eller använts av annan än konsu- ment eller för annat än enskilt bruk.

Det är avsett att lagen skall omfatta så— väl fabriksnya som begagnade varor. I vil- ken utsträckning deklarationsföreskrifter skall gälla begagnade varor bör överlåtas till myndighet att avgöra från fall till fall. I fråga om innebörden av ”tydligt märkt” se under 2 %.

Bestämmelserna har motiverats närmare under 8.1.

zs

Enligt denna paragraf kan föreskrift med- delas om att vara för att av näringsidkare få saluhållas till konsumenter skall vara tydligt märkt med uppgift om varuslag, egenskaper m.m. Härigenom bestäms para- grafens räckvidd till att avse sådana upp— gifter som skall lämnas i direkt anslutning till varan vid saluhållandet. Det kan gälla en på varan anbringad eller instansad upp- gift eller en vid varan fäst etikett eller liknande. Paragrafen tar inte sikte på upp- gifter om varan som kan lämnas i andra former av marknadsföring än de nu angiv- na och syftar sålunda inte till någon allmän upplysningsplikt.

Paragrafen anger ramen för vilka upp- gifter som kan krävas i varudeklaration. Med hänvisning till att lagstiftningen utfor- mats som en fullmaktslag kan självfallet en föreskrift om obligatorisk deklaration i vissa fall omfatta en fullständig deklaration medan i andra fall endast en enda eller ett fåtal faktauppgifter behöver göras obligato- riska. För en viss vara kan en speciell upp- gift vara av central betydelse för konsu— menten. I ett sådant fall kan det vara natur- ligt att införa deklarationsplikt för just den

uppgiften. Begreppen vara, näringsidkare, saluhålla

och konsument har här samma innebörd somi l %.

Som framgår av de allmänna motiven öppnar paragrafen möjlighet att för visst varuområde införa obligatorisk jämförpris— märkning. Vid utformningen av bestämmel- ser för sådan prismärkning bör — liksom vid utarbetandet av varje deklarationsföre- skrift — noga beaktas möjligheterna att ned— bringa kostnaderna för märkningen. Härvid bör de erfarenheter som SPK och handelns organisationer fått i anslutning till hittills- varande försök med jämförprismärkning kunna komma till nytta.

Med stöd av punkten 5 kan krav på upp- gifter om varors kommersiella ursprung stäl- las. För att undvika att handelshinder upp- står på grund av sådana krav bör på im- portvaror antingen den utländske tillverka- ren eller den svenske importören eller säl- jaren få anges.

De allmänna motiven till paragrafen har redovisats i avsnitt 8.1 och 8.2.

35

Paragrafen ger möjlighet att i samband med deklarationsplikt utfärda anvisningar om hur deklarationen skall anbringas eller utformas på varan. Anvisningarna kan kom— ma att gälla deklarationens språk, färgsätt— ning m.m. En föreskrift kan också gälla att märkningen skall stansas in eller på annat sätt varaktigt knytas till produkten.

45

Som framgår av de allmänna motiven (8.3) har utredningen funnit lämpligt att det i samband med att en obligatorisk deklara- tion införs också anges vem som skall an— svara för att deklarationsföreskrifterna iakt- tas. Ansvaret skall därvid kunna åläggas tillverkare, importör eller säljare. Tillsyns- myndighet ges i denna paragraf rätt att hos tillverkare, importör eller säljare infordra de upplysningar och handlingar som behövs för att utröna om föreskrivna deklarations- regler iakttagits.

Upplysningsskyldighet enligt paragrafen

fordrar särskilt beslut av tillsynsmyndighe- ten. Skyldigheten bör självfallet begränsas till upplysningar och handlingar som är nödvändiga för kontrollens syfte i det sär- skilda fallet. I paragrafen har detta marke- rats genom att tillsynsmyndigheten endast har rätt att infordra de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt lagen. Livsmedelslagen (26 5) och förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor (12 %) innehåller motsvarande bestämmelse.

55

Paragrafen äger tillämpning både i fråga om vederbörande företagares kostnader för att utge kontrollexemplar (första stycket) och tillsynsmyndighetens kostnader för kon— trollen (andra stycket).

I princip bör skyldighet föreligga för fö- retagare att tillhandahålla provexemplar kostnadsfritt och att täcka kostnaderna för undersökning av varan oavsett om den visar sig vara felaktigt deklarerad eller ej. Till- synsmyndigheten bör dock vara berättigad att medge befrielse från skyldigheten att erlägga kostnader för undersökningen om det framstår som obilligt att kräva ut kost- naden. Tillsynsmyndigheten tillerkänns be- fogenhet att i särskilda fall utge ersättning för provexemplar, exempelvis vid kontroll av dyrbara produkter eller där undersök— ningen kommit att omfatta fler provexem- plar än vad som kan anses ha varit be- fogat.

7å

Paragrafen upptar de straffrättsliga sank- tioner som lagen ger möjlighet till. Ansvar drabbar den som uppsåtligen eller av oakt- sam'het underlåter att iaktta de bestäm- melser som utfärdats med stöd av lagen om varudeklaration.

Den som bryter mot föreskriven dekla- rationsplikt kan straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Tjänsteman, som åsidosatt sin sekretessplikt enligt lagen, drabbas av samma ansvar i den mån strängare straff enligt 20 kap. brottsbal-

ken inte kommer i fråga. En förutsättning är dock att kriterierna i 8 & är uppfyllda.

Enligt andra stycket kan böter ådömas. den som underlåter att lämna de upplys- ningar och handlingar som infordrats av myndighet, som utövar tillsyn över att la- gens bestämmelser iakttas.

9å

Enligt 11 % förvaltningslagen (1971: 290) får talan mot sådant beslut, som kan överklagas genom besvär, föras av den som beslutet än- går, om det gått honom emot. Den när- mare bestämningen av de besvärsberättiga- des krets ankommer på rättstillämpningen. I den mån man lagstiftningsvägen önskar närmare precisera kretsen får det ske i spe— cialförfattning på det särskilda förvaltnings- området.

Utredningen har funnit att klagomål ge- nom besvär bör kunna anföras av företrä- dare för konsumenterna. En motsvarande möjlighet har enligt marknadsföringslagen givits sammanslutningar av konsumenter el- ler löntagare i fråga om förbud mot otillbör- lig marknadsföringsåtgärd, då KO beslutat att inte göra ansökan om sådant förbud hos marknadsdomstolen. Vidare har enligt livs- medelslagen särskild besvärsrätt givits de fackliga huvudorganisationerna vad gäller beslut som statens livsmedelsverk meddelat med stöd av livsmedelslagen. Enligt för— slaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor gäller att de fackliga huvudorganisa- tionerna får föra talan mot beslut enligt lagen i den mån det är tillåtet enligt be- stämmelser som meddelas av Konungen. VU anser att de fackliga huvudorganisa- tionerna bör tillerkännas motsvarande ut- vidgade besvärsrätt för att tillvarata kon- sumenternas intressen enligt varudeklara- tionslagen i de fall, då central förvaltnings- myndighet meddelat föreskrifter i anslut- ning till en obligatorisk deklaration.

11 Resursbehov i anslutning till det nya deklarations-

systemet

Som tidigare framhållits är det avsett att det skall ankomma på konsumentverket i första hand att tillämpa det nya deklara- tionssystemet. De nya uppgifterna kan antas ställa vissa ökade krav på konsumentverkets resurser. Utredningen finner därför motive- rat att här något belysa det ökade resursbe- hovet hos verket. I vad mån lagstiftningen kan komma att ställa krav på ökade resur- ser även hos andra myndigheter än konsu- mentverket är det inte möjligt att f.n. över- blicka.

11.1. Nuvarande förhållanden

Av konsumentverkets instruktion1 framgår att det åligger verket att övervaka markna- dens utbud och utföra eller låta utföra un- dersökningar av olika varor och tjänster med särskild inriktning på deras säkerhet och funktion samt utarbeta normer och provningsmetoder för deras bedömning och att främja användningen av varudeklara- tioner. Dessa uppgifter utförs främst av ut- redningsavdelningama i samarbete med den tekniska enheten. Planeringssekretariatet har en samordnande funktion. En handläggare i sekretariatet svarar för bl.a. uppgifter i samband med varudeklarationer. Inom den administrativa enheten, som har en ekono- mi- och en personalsektion (jämte en ju- rist), utförs vissa marknadsförings- och kontrollfunktioner i samband med varude- klarationer. Inom ekonomisektionen finns

sålunda två handläggare och två biträden med sådana uppgifter. En tjänsteman skall marknadsföra varudeklarationsnormerna. Detta innebär att presumtiva tillståndsha— vare skall identifieras och kontaktas. angå- ende villkoren för att använda varudeklara- tionssystemet. Vidare skall en tjänsteman tillse att kontroll genomförs i fråga om överensstämmelsen mellan varudeklaration och respektive vara. Dessutom skall kon- trolleras att varudeklarationsetiketterna är riktigt utformade. I uppgifterna ingår ock— så att övervaka att varudeklarationerna inte används på otillbörligt sätt i företagens marknadsföring. Ett biträde skall handha registret över tillståndshavare och kontroll- registret beträffande varudeklarationer och hålla kontakt med tillståndshavare i till- ståndsärenden. Ett biträde skall granska kor— rektur till varudeklarationsetiketter samt ut— föra sedvanliga biträdesgöromål.

Det bör också nämnas att enligt verkets instruktion ersättning för utförda uppdrag samt avgifter i samband med varudeklara- tion utgår enligt taxa, som verket fast- ställer.

11.2. Utredningen

Konsumentverket har redan genom befint- liga resurser helt andra förutsättningar än VDN att ta fram varudeklarationsnormer.

1 SFS 1972: 739.

Projektarbetet kan bedrivas effektivare. Informationsmöjligheterna är större än på VDN:s tid. Det är förutsatt att perso- nalen på de olika enheterna skall vara be- redd att medverka när det gäller informa- tion och råd till företag som är tillstånds- havare och att i övrigt medverka i deklara- tionsarbetet.

En personalökning kan motiveras främst av behovet att lämna viss service (rådgiv- ning) åt de företag som önskar deklarera enligt det frivilliga systemet eller är skyl- diga att deklarera när lagen tillämpas. In- satser från verkets sida för kontroll av va- rudeklarationer kan också motivera perso- nalförstärkning. Även om kontrolluttag —— liksom hittills — ombesörjs av särskilda kontrollorgan kommer vissa administrativa uppgifter i samband med kontroll att falla på verket. Arbetsbördan beror inte bara på i hur hög grad skyldighet föreligger att deklarera utan också på den kontrollfre- kvens som anses önskvärd. Kontrolluppgif— terna ökar av naturliga skäl i anslutning till det obligatoriska systemet.

För att tillgodose de ökade kraven i frå- ga om service och kontroll finner utred- ningen lämpligt att verket tillförs ytterli- gare tre handläggare och två kvalificerade biträden. Lönekostnaderna härför kan i 1973 års löner uppskattas till ca 313000 kr. Inklusive nödvändiga följdkostnader blir medelsbehovet ca 339000 kr. Utredningens förslag förutsätter också ökade resurser för information och för anlitande av särskild beteendevetenskaplig expertis. Det bör an- komma på verket att hemställa om medel härför i samband med sedvanlig anslags- framställning. Med hänsyn till att det nya systemet torde kunna träda i kraft först den I juli 1974 föreslås här skisserade resurs- förstärkning gälla från och med budgetåret 1974/75.

Under förutsättning att avgifter i fort- sättningen inte skall tas ut av tillståndsha- vare (jfr 6.5.3) måste konsumentverket även kompenseras för bortfall av motsvarande inkomster, för innevarande budgetår beräk- nade till ca 460 000 kr.

1972/ 1973 LlVSMEDEL Blockchoklad S Glass Boppor Glasspulver och glassmassa all'mat Fjäderfä _ djupfrysta eller kylda Gronsakskonserver . Lutfisk Svampkonserver

Te ulver instant tea Marmelad, mos och sylt p ( )

Räkor, musslor

Saft Sillinläggningar Dessert- och såspulver Kaviar Välling, tillägg och modersmjölksersättning Inkokt fisk Fiskbullskonserver Knäckebröd

Fiskfiléer — djupfrysta _ Köttkonserver, djupfrysta köttvaror och

Kakpulver djupfrysta färdiglagade matvaror Kryddor Honung Potatis- och rotmospulver Ättika Majonnäs m.m. Ansjovis

Räkor — djupfrysta Salt sill

Mandelmassa och marsipanmassa Vegetablllska stuvnlngar Fiskbullar, fiskfärs, portionsbitar av fiskfilé

. DJURFÖDA — djupfrysta Bär — djupfrysta Hundfoder Grönsaker — djupfrysta Kattfoder Mesvaror Vetemjöl HEMINREDNING Must, juice, nektar VDN Råd för skötsel av textilier Kaffe Textilier (med hänsyn till antändlighet) Havregryn Madrasser av skumgummi och skumplast Flingor Bord Buljongpreparat Stolar Kakaoprodukter Karmstolar Sallader, pickles m. m. Hyllor för böcker, tidskrifter o. d. Kaffepulver (instant coffee) Fåtöljer, sittsoffor

Sängar för småbarn Speglar Glödlampsarmatur för bostadsrum Mattor

Tvättmärkning _ mattor Plastbelagd väv, plastbelagt papper, vaxduk, plastfolier

Metervaror (väv, jersey) Filtar Frottévaror

Väv för markiser m. rn. Kuddar, täcken, sovsäckar

Flaggor Bilklädselöverdrag

KLÄDER

VDN Råd för skötsel av textilier Textilier (med hänsyn till antändlighet) Herr- och barnstrumpor

, Damstrumpor

Strumpbyxor

Metervaror (väv, jersey) Frottévaror Tyglaminat, metervaror och plagg Garn Trikåplagg (ej jersey)

Konfektion (väv, jersey) Arbetskläder Sportplagg

BH och korsettartiklar Plagg av skumlaminat

HUSGERÅD OCH HEMAPPARATER

Bordsbestick av rostfritt stål Keramiskt hushållsgods Borstar Termometrar Hushållsknivar och stekspadar

Elektriska kaminer Köksfläktar Strykjärn Personvågar Hushållsvågar

Fotogen— och oljekaminer samt fotogen—

Bandspelare Hushållsdammsugare Kylskåp och kyl-svalskåp Stillbildsprojektorer Termoskärl

SPORT- OCH FRITIDSARTIKLAR M. M.

Kuddar, täcken, sovsäckar Uppblåsbara kuddar och madrasser Flytredskap —— räddningsvästar Flytredskap — seglarvästar Resväskor

Tält Portföljer, bags, shoppingväskor m. m. Hobbyborrmaskiner

ÖVRIGA NORMER

VDN Råd för tvätt VDN Råd för blötning Motorsågar Leksaker: dockor och djur Leksaker: uppblåsbara Toalettvadd

TJÄNSTER

Resor VDN Råd till en färg-TV-köpare

ål

Formål

Formålet med denne lov er är legge for- holdene best mulig til rette for forbrukerne ved deres bedömmelse og valg av forbruks-

varer. & 2

Lovens rekkevidde

Denne lov omfatter forbruksvarer som om- settes eller er beregnet på å omsettes til vanlige forbrukere. I tvilstilfelle avgjör ved- kommende departement om en vare skal regnes som forbruksvare etter bestemmel- sene i denne lov.

& 3

Merking

For enkelte vareslag, grupper eller typer av forbruksvarer kan Kongen gi forskrifter om at varen eller dens emballasje skal forsynes med en merking som gir opplysninger om:

a) navn og adresse på den som har pro- dusert, importert og/eller pakket varen, og/ eller navn og adresse på den for hvis reg- ning dette er gjort,

b) varens sammensetning, vekt, mål, vo- lum, störrelse, antal] eller lignende opplys— ninger,

c) andre egenskaper som ikke uten videre fremgår av varen selv, men som har betyd- ning for forbrukernes vurdering av varens kvalitet og bruksegenskaper.

Lov av 24. mai 1968 om merking av forbruksvarer

Dersom det ikke er praktisk mulig eller formålstjenlig å merke varen selv eller dens emballasje, kan bestemmes at varen skal merkes på annen hensiktsmessig måte.

& 4 Forbud

Det er forbudt å framby til salg varer som ikke er merket i samsvar med forskrifter gitt med hjemmel i loven eller der merking- en inneholder uriktige opplysninger om va— ren.

Ved merking av vare eller til bruk ved merking av vare som omfattes av forskrif- ter som nevnt i 5 3, må det ikke gis urik- tige opplysninger. Er det ved merking etter disse forskrifter gitt uriktige opplysninger, må varen ikke frambys til salg.

55

Kontroll

Kongen bestemmer hvem som skal före kontroll med at bestemmelsene i denne lov og de bestemmelser som blir gitt med hjem- mel i loven, blir overholdt.

De myndigheter som tillegges kontrollen, skal ha adgang til ethvert sted hvor det produseres, lagres, transporteres eller om— settes varer som er merkingspliktig etter forskrifter gitt i medhold av 5 3. De har rett til å utta pröver til undersökelse og kan kreve de opplysninger som er nödven-

dig för gjennomföring av kontrollen. Ved- kommende departement kan fastsette in— struks for kontrollvirksomheten og for den praktiske gjennomföring.

Den som i medhold av stilling eller verv etter loven får kjennskap til drifts- eller forretningshemmelighet eller noe annet som ikke er alminnelig kjent, skal med de be- grensninger som fölger av hans gjöremål etter loven, bevare taushet om det han har fått vite. Ingen må i naeringsvirksomhet gjö- re bruk av det han har fått vite.

åö

Rådgivende utvalg

Kongen oppnevner et utvalg med represen- tanter for forbrukerne, naeringslivet, forsk- ningen og det offentlige. Utvalget skal vaere rådgivende overfor vedkommende de- partement i spörsmål som angår gjennom- föringen av denne lov.

Kongen gir naermere forskrifter for ut— valgets virksomhet.

& 7 Straff

Forsettlig eller aktlös overtredelse av be- stemmelsene i denne lov eller i forskrifter gitt med hjemmel i loven straffes med bö- ter.

58

Ikrafttreden

Denne lov trer i kraft straks.

Lov om aendring af lov om uretmaessig konkurrence

([Endringer med henblik på Danmarks tilslutning til De europeeiske

Faellesskaber).

51.

I lov om uretmzessig konkurrence og vare- betegnelse, jfr. lovbekendtgorelse nr. 145 af 1. maj 1959, som aendret ved lov nr. 213 af 4. juni 1965 og lov nr. 89 af 29. marts 1972, foretages folgende :endringer:

1. s* 16 affattes således:

,,å 16. Handelsministeren kan efter forhand- ling med hovedorganisationerne for dansk erhvervsliv og forbrugerorganisationerne fastsaette bestemmelser om, at bestemte va- rer i detailsalg (salg til forbruger) kun må saelges eller udbydes til salg i foreskrevne enheder i henseende til tal, mål eller vzegt eller med en på varen eller dens indpak- ning anbragt angivelse af tal, mål eller vaegt, ligesom også fastsaette, at bestemte varer i detailsalg (salg til forbruger) kun må saelges eller udbydes til salg med angivelse af, om varen er dansk eller udenlandsk, el- ler af dens frembringelses- eller oprindel- sessted. Handelsministeren kan naarmere fastsaette, på hvilken måde de pågzeldende angivelser skal anbringes, samt hvad der i hvert enkelt tilfzelde skal forstås ved varens frembringelses- eller oprindelsessted.

Stk. 2. Handelsministeren kan efter for- handling med hovedorganisationerne for dansk erhvervsliv og forbrugerorganisatio- nerne fastsaette bestemmelser om:

1) at bestemte varebetegnelser eller sym- boler er forbeholdt varer, der opfylder visse

naermere angivne betingelser, og

2) at bestemte varer kun må saelges eller udbydes til salg, såfremt varerne eller deres indpakning på neermere af ministeren fo- reskreven måde er forsynet med oplysning om varernes indhold og sammensaetning, holdbarhed, behandlingsmåde og egenska- ber i övrigt.

Stk. 3. I forskrifter, der udstedes i med— for af stk. 1 og 2, kan der fastsaettes straf af bode for overtraedelse af bestemmelser i forskrifterne.u

2. I 5 17, slk. ], 1. pkt., azndres ,,åå 3, 4, 13 o. 16” til: ,,åå 3, 4 o. 13 og af forskrif- ter, der udstedes i medfor af 5 16."

3. 5 17, srk. 3, affattes således:

,,Stk. 3. Er overtraedelsen begået af et ak- tieselskab, andelsselskab eller lignende, kan der pålaegges selskabet som sådant bodean- svar."

& 2.

Loven trender i kraft den 1. januar 1973.

Inom OECD:s kommitté för konsument- politik har utarbetats en rapport om märk- ning av konsumentvaror — utom livsme- del och läkemedel — med speciell hänsyn till textilierl. I bilagor beskrivs och analy- seras nuvarande situation i medlemsländer- na och i de europeiska gemenskaperna med avseende på obligatorisk och frivillig märk- ning. Vidare behandlas märkning av textilier med hänsyn till säkerhet och hälsa, fiber- innehåll, skötsel samt beklädnadsstorlek.

I det följande redovisar utredningen vissa uppgifter ur OECD-materialet. Detta grun- das på information från Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien. Japan. Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Schweiz, Storbritannien och Förenta staterna samt från de europeiska gemenskapernas kom— mission.

4.1 Obligatorisk märkning

4.1.1 Skäl för obligatorisk märkning

Begreppet obligatorisk märkning täcker alla fall där ett legalt krav föreligger att speci- ficerad information skall följa varan. En- ligt OECD-kommittén kan lagstiftning på— verka märkning på vissa andra sätt utan att den fördenskull faller inom kategorin obli- gatorisk. Som exempel nämns krav på att lämna information av ett visst slag i före—

- OECD-rapport om märkning av konsumentvaror

skriven form eller förbud mot oriktig eller vilseledande märkning.

Samtliga uppgiftslämnande länder har någon form av regler för obligatorisk märk- ning avseende vissa produkter eller pro- duktkategorier.

Medlemsländerna nämnde tre huvudskäl för legala märkningskrav med straff- eller civilrättsliga sanktioner:

]) Att skydda konsumentens hälsa eller säkerhet.

2) Att tillförsäkra noggrann kvalitets- märkning på färdigförpackade varor.

3) Att skydda konsumenten gentemot vil- seledande påståenden eller beskrivningar av varor för försäljning.

Av dessa tre skäl är kravet på säkerhets- märkning viktigast.

Flera länder framhöll att på senare år hade förändringar inträffat avseende kon— sumentpolitiken. För inte länge sedan var lagar mot illojal konkurrens praktiskt taget de enda åtgärderna för att skydda konsu- menten. De var emellertid specifikt ägnade att först och främst skydda näringsidkarna och endast marginellt konsumenterna från skadliga affärsmetoder. Särskilt på märk- ningsområdet innebär obligatoriska regler

1OECD, Committee on consumer policy, Report on the labelling of consumer goods other than food and drugs with special re- ference to textiles (jämte bilagor till rappor- ten). Paris 1972.

för alla eller några produktkategorier en konsumentpolitisk nyorientering. Politiken syftar till att dels utbilda och informera konsumenten så att han lätt kan jämföra produkter, dels skydda konsumenten till hälsa och säkerhet mot osäkra produkter.

4.1.2 Olika former av obligatorisk märkning

Den information som lämnas genom obli- gatorisk märkning varierar beroende på produktslag men förekommer i två klart avgränsade former. Den består av

1) säkerhetsinformation, instruktioner el- ler varningar vad gäller skötsel av varan,

2) fakta som tillverkarens, förpackarens eller distributörens namn och adress, va- rans ursprung, innehåll, sammansättning, kvantitet. vikt, volym och pris.

När det gäller konsumentsäkerhet har alla medlemsländer något slag av krav på märkning. I de flesta länderna hålls säker- hetsmärkningen åtskild från annan märk- ning. Etiketterna är permanent fästade vid produkten.

Beträffande hälsa och säkerhet omfattar produkter med obligatorisk märkning ett stort område av farliga varor i dagligt bruk — giftiga, brandfarliga, explosiva el- ler frätande —— särskilt blekmedel, lim, tvätt- och rengöringsmedel, insektsgift, gifter, fyrverkeripjäser, olja och andra eld- farliga bränslen. En annan viktig produkt— kategori med obligatorisk säkerhetsmärk- ning utgör elektriska hushålls- och gasappa- rater jämte komponenter som måste upp- fylla vissa säkerhetsstandard. Andra bety- delsefulla kategorier är motorfordon, eld- farliga textilier, leksaker och kosmetika. Sä- kerhetsreglernas produkttäckning skiljer sig inte nämnvärt från ett land till ett annat. Ett undantag är behandlingen av cigarretter som en farlig produkt. Sådana måste de- klareras i vissa medlemsländer.

Den vanligaste metoden att överföra sä- kerhetsinformation om farliga produkter är medelst symboler, tecken eller stora röda

bokstäver såväl på produkten själv som på dess förpackning. Många länder har ut- tryckt behov av ett standardiserat symbol- system för olika riskgrader, särskilt för att göra märkningen lätt förståelig för männi- skor i alla åldrar och med varierande ut- bildning. De i Kanada nyligen antagna ”Hazardous Products (Hazardous Substan- ces) Regulations" synes vara ett gott exem- pel på innehållsrika bestämmelser för att märka farliga produkter. Reglerna kräver att man använder ett enhetligt symbolsy- stem för att visa typen och graden av far- lighet, varningar och rekommendationer om ”första hjälpen” med skrift på engelska och franska. De nya symbolerna representerar fyra farlighetsgrader. En dödskalle och korslagda ben anger en giftig produkt; en stiliserad eldslåga en eldfarlig produkt; en exploderande kanonkula en explosiv pro- dukt och en skeletthand instucken i en be- hållare med vätska en frätande produkt. Var och en av dessa symboler har place- rats inom en ram som utvisar riskgraden; en åttahörning anger fara: en fyrsidig lik- sidig figur betyder varning och en triangel betyder försiktighet. Andra länder har ock- så detaljerade krav på märkning för farliga eller riskabla produkter.

Beträffande innehållsmärkning uttryckt i vikt och mått täcker lagarna i allmänhet alla färdigförpackade produkter. Samtliga medlemsländer utom Danmark, Frankrike, Nederländerna, Norge och Sverige hade, när undersökningen genomfördes, lagar om mått och vikt täckande de flesta slag av färdigförpackade varor. I Danmark kan monopoltillsynet föreskriva att på färdig- förpackade varor skall visas den kvantitet som förpackningen innehåller. Sådana reg- ler har dock hittills föreskrivits bara för ett begränsat antal produkter.

Mått- och viktbestämmelser gäller sär- skilt beträffande livsmedel, vilka inte om- fattas av OECD-rapporten, men tillämpas också särskilt beträffande färdigförpackade toalett- och parfymartiklar, målarfärg, tvätt- medel, fernissor och bränslen.

Den information som skall anges på eti- ketten eller omslaget varierar från produkt

till produkt men avser vanligen namn och affärslokal för tillverkare eller distributör, nettovikt, volym eller kapacitet beträffande innehållet vid tiden för försäljningen eller — beträffande vissa produkter _— antalet. De mest allmänna och innehållsrika lagarna på området mått och vikt synes finnas i Ka- nada och i Förenta staterna. I det senare landet kan ”Fair Packaging and Labelling Act” tillämpas på vilken som helst artikel, produkt eller vara som på brukligt sätt produceras eller distribueras för försälj- ning?. I Kanada föreskriver ”Consumer Packaging and Labelling Act” att alla får- digförpackade produkter måste

— åsättas märkning angående nettovikt, mått eller antal;

— identifiera varan enligt dess brukliga eller generiska namn eller enligt dess funk- tioner;

—— ange tillverkarens, förpackarens eller distributörens namn och affärslokal så att konsumenterna kan veta vart de skall sän- da klagomål eller kommentarer om de så skulle önska.

Dessutom kan regler utfärdas enligt den- na lag om form och sätt på vilket varor skall märkas i syfte att ange materialinne- håll, sammansättning, kvalitet, slag, geogra- fiskt ursprung, storlek eller tillverkningssätt, produktion eller prestation.

De lagar i medlemsländerna som kräver att produkternas sammansättning skall an- ges är dels de s.k. trade descriptions laws, dels speciella lagar beträffande särskilda produktkategorier. Alla 17 medlemsländer- na kräver sammansättningsmärkning för vissa produktslag, vanligen inhemska gif- ter (särskilt insektsmedel och bekämpnings- medel), textilprodukter, guld, silver och platina, pälsvaror, fotbeklädnad och möb- ler. Typen av information varierar med produkten. Man upplyser beträffande gifter om de aktiva ingredienserna, fiberinnehållet anges i textilier, för pälsvaror anges namnet på ifrågavarande djur.

Angående prismärkning på produkterna kräver sex medlemsländer, nämligen öster- rike, Belgien, Finland, Frankrike, Tysk-

land och Portugal att de viktigaste produk- terna i detaljhandeln skall märkas i någon form. Enligt danska bestämmelser har myn- digheterna möjlighet att föreskriva pris- märkning.

Beträffande ursprungsmärkning för im- porterade varor synes enligt OECD-mate- rialet fem medlemsländer — nämligen Ka- nada, Finland, Norge, Storbritannien och Förenta staterna — kräva att vissa impor- terade konsumentvaror skall märkas på ett läsligt och iögonenfallande sätt med ur- sprungslandets namn på importlandets språk. De flesta konsumentvaror för vilka det är lämpligt att kräva en ursprungsmärk- ning täcks av dessa regler. Häri ingår klä- der, metallvaror, modevaror och sportartik- lar. För sådana produkter krävs antingen märkning vid import eller vid försäljning i grossist- eller detaljistledet. Ursprungsmärk- ning förefaller dock minska i betydelse, sär- skilt i EFTA-länderna. I Storbritannien ut- löpte alla föreskrifter om ursprungsmärk- ning den 30 november 1971. Det har med- delats att vissa, som avser matvaror, skall ersättas. Överväganden pågår beträffande andra—?.

4.1.3 Fördelar och nackdelar med obliga- torisk märkning

Följande fördelar nämns i OECD-rappor- ten. Obligatorisk märkning kan garantera att konsumenten får klara, precisa och en- hetliga upplysningar om alla produkter som omfattas av skyldigheten, vare sig de tillverkas inom landet eller importeras. Vi- dare kan ett effektivt kontrollsystem upp- rätthållas så att märkningskraven tillämpas enhetligt. Ett obligatoriskt system underlät- tar straffrättsliga sanktioner gentemot den tillverkare eller säljare som inte följer märk— ningskraven. Vid ett frivilligt system kan i

2Lagen omfattar inte kött, fjäderfä, gifter, läkemedel, alkoholdrycker eller liknande som regleras i speciella lagar.

3En ny brittisk ”Trade Descriptions Act” antogs år 1972. Enligt lagen skall vissa namn och märken på importerade varor åtföljas av ursprungsangivelse.

bästa fall endast civilrättsliga åtgärder tän- kas.

Å andra sidan kan följande nackdelar tänkas inträffa. Obligatoriska regler kan förhindra nyttig teknisk utveckling och kan innebära ytterligare kostnader (vilka i viss utsträckning slutligen faller på konsumen- ten) dels för tillverkare och detaljhandlare när de skall följa bestämmelserna, dels för myndigheterna när de försöker få bestäm- melserna efterlevda.

Det kan i princip uppstå effekter på in- ternationell handel med nackdelar för kon- sumenterna. Märkningskravet kan förekom- ma på ett sätt som är oförenligt med vad som tillämpas på andra marknader. Kravet kan innebära olika tekniska bestämmelser -_eller terminologi, att märkningen skall vara på importlandets språk, att ytterligare in- formation skall ges på grund av att landets konsumenter använder material eller tillbe- hör som inte är tillgängliga eller används på annat sätt på andra ställen. Sådana krav kan avskräcka utländska leverantörer från .att konkurrera på marknaden i fråga och i 'vissa fall påverka deras kostnader och pri- ser mer än vad som gäller för inhemska producenter. Under sådana omständigheter kan det tänkas att konsumenten får mindre nytta av konkurrensen mellan den importe- rade och den inhemska produkten.

Den sistnämnda nackdelen kan undanrö- jas eller reduceras genom att man interna- tionellt harmoniserar krav och antar stan- dardiserade symboler som istället för ord "överför information eller råd. Fördelarna med sådan harmonisering som har ägt rum 'i åtskilliga år — särskilt inom de europeiska gemenskaperna —— kommer att märkas så länge harmoniseringen har som utgångs- punkt vad som är bäst för konsumenterna och undviker att gå in för ”den minsta ge- mensamma nämnaren”.

Enligt rapporten bör följande frågor ock- så övervägas om obligatorisk märkning

skall introduceras i ett visst fall. En fråga är om konsumenterna i all- mänhet kan förväntas använda och rätt 'tolka informationen. I detta sammanhang "kan påpekas att det slags information som

förekommer vid obligatorium i allmänhet kan förstås lätt. Särskilt när det gäller mer komplex information kan det dock tänkas att konsumenten inte kan uppfatta dess innebörd utan lämplig utbildning.

En annan fråga är om obligatorisk märk- ning är lämplig för produktkategorin i fråga. Obligatorisk märkning avser visser- ligen normalt basinformation, som är en- kel att ta fram och verifiera. Det finns dock vissa fall gällande mer komplex in- formation (särskilt information beträffande prestation, t.ex. textiliers härdighet gent- emot regn eller vid viss vård) när det är svårt dels att formulera regler som ger korrekta fakta i varje enskilt fall, dels att ta fram adekvata testmetoder för att veri- fiera fakta.

4.1.4 Internationella handelseffekter

Av OECD:s enkät framgår att medlemslän- derna i allmänhet inte anser att obligato- risk märkning skapar speciella problem för deras import. Reglerna tillämpas inom med- lemsländerna på varor som produceras och säljs på hemmamarknaden samt på impor- terade produkter men gäller inte exporten. Emellertid har vissa medlemsländer ansett att märkning i vissa fall kan skapa s.k. tekniska handelshinder (non-tariff obstacles to international trade).

Först och främst uppges medlemsländer- nas olika regler med hänsyn till en viss produkt kunna ge upphov till högre pro- duktionskostnader för exportören genom att tvinga honom att använda olika märkning för olika länder eller att ha särskilda till- lägg till sin märkning, exempelvis angåen- de vikt eller volym i en särskild måttenhet. Dessutom måste sådana angivelser ofta fö- rekomma på importlandets språk och i bok- stäver med speciella dimensioner.

För det andra kan obligatorisk märk- ning öka tillverkningskostnaderna genom att tvinga tillverkaren att lämna detaljerad in- formation. Därigenom kan varupriset öka och i sin tur minska tillverkarens konkur- renskraft på en utländsk marknad, där obligatorisk märkning för den särskilda pro-

För det tredje kan obligatorisk märkning användas som en åtgärd för att dölja pro- tektionistiska intentioner hos ett särskilt land.

Dessa och andra svårigheter uppges kun- na skapa allvarliga internationella handels- hinder och begränsa konsumentens val.

Vidare kan skillnader i regler beträffan- de säkerhetsmärkning också skapa vissa pro- blem för varor som förekommer i interna- tionell handel, t.ex. elektriska produkter och gasapparater. För att komma till rätta med sådana svårigheter beträffande elek- triska artiklar samarbetar länder som är medlemmar i The International Commis- sion on Rules for the Approval of Elec- trical Equipment. Man söker få fram regler som gör det möjligt för tillverkare att er- hålla säkerhetsmärke i ett annat land, i syn- nerhet för att undvika ytterligare testning och för att underlätta handeln. Danmark, Finland, Norge och Sverige samarbetar i detta avseende.

4.1.5 Uppnådda resultat

Det är svårt att värdera de resultat som uppnåtts i medlemsländerna. Det finns inga kriterier enligt vilka nyttan eller effektivi- teten beträffande obligatorisk märkning kan mätas. Det är särskilt svårt att bestämma om märkningen har betydelsefullt bidragit till konsumentens förmåga att välja rätt mellan tillgängliga produkter och att skydda sin hälsa. Vidare har åtskilliga länder helt nyligen antagit lagstiftning på detta om- råde. Det kan dock enligt OECD antas att lagstiftningens syften i många fall har upp- nåtts. Emellertid anser vissa medlemslän- der att det finns utrymme för ytterligare verksamhet. Särskilt gäller det möjligheten att dels utvidga obligatorisk märkning att täcka fler produkter, dels standardisera den erforderliga informationen.

4.1.6 Planerade nya åtgärder

Åtskilliga länder undersöker enligt OECD möjligheten att föreskriva och/eller att har- monisera obligatorisk märkning för vissa

produkter. Österrike överväger att utvidga obligatorisk märkning till andra produkter för vilka säkerhets- eller hälsofrågor är aktuella, t.ex. elektriska hushållstillbehör. I Belgien behandlar enligt OECD en spe- ciell senatskommission en proposition an- gående affärsmetoder. Propositionen inne- håller regler om märkning med avseende på kvantitet, beteckning och sammansättning av produkter. I Italien har parlamentet före- lagts en proposition om obligatorisk märk- ning av textilvaror, särskilt beträffande fi- berinnehåll. Japan överväger att utsträcka obligatorisk märkning till andra produkter enligt lagen om "Labelling of the Quality of Horne Appliances”. Enligt en lag mot ”Un- justifiable Premiums and Misleading Repre- sentation” övervägs obligatorisk märkning av vissa produkter. I Nederländerna kon- sulterar regeringen konsumentorganisatio- nerna i fråga om vilka artiklar som kräver obligatorisk märkning från konsumentsyn- punkt. I Norge diskuteras ändringar i reg- ler om märkning av skor. Schweiz plane- rar att introducera speciell varningsmärk- ning för giftiga produkter. I Förenta stater- na krävs i ett antal motioner till kongressen nya regler om märkning eller att existeran- de märkningslagar utvidgas. Dessutom har Federal Trade Commission utfärdat en be- stämmelse som innebär att tillverkare av glödlampor på lämpligt ställe skall ange ljusstyrka i lumen samt glödlampornas ge- nomsnittliga livstid i timmar. Regeln trädde i kraft i januari 1971.

På det internationella fältet har åtskilli- ga nya initiativ tagits på märkningsområdet. Benelux' ministerråd har nyligen rekom- menderat harmonisering av märkningen för vissa färdigförpackade produkter. I de nor- diska länderna övervägs enhetlig märkning för mycket giftiga och brännbara produk- ter. Slutligen har i de europeiska gemen— skaperna förberetts ett antal märkningsreg- ler för textilier, mätinstrument, ädelmetaller, febertermometrar och hushållsprodukter.

4.1.7 Sammanfattning och slutsatser

Medlemsländernas synpunkter på obligato- rium kan sammanfattas enligt följande.

Medan några länder understryker vikten av att så mycket som möjligt använda sä- kerhetsmärkning beträffande potentiellt far- liga produkter anser andra det klokare att begränsa märkningen till ett mindre antal särskilt farliga varor. Skälet är att alltför vanligt använda varningar tenderar att inte uppmärksammas. Vidare leder det till att konsumenten felaktigt antar att alla varor som inte märks inte kräver några som helst försiktighetsmått. Det sägs vara praktiskt och fördelaktigt att koncentrera sig på att modifiera eller förbjuda varor som med— för allvarliga faror och att betrakta säker- hetsmärkning som endast en ”andra för- svarslinje”.

Vissa länder anser att innehålls- och sammansättningsmärkning inte har någon större betydelse för konsumenternas val.

Obligatorisk prismärkning har vissa sär- drag på grund av att det dels är detalj- handlaren som svarar härför snarare än producenten, dels att priset kan märkas an- tingen på varorna själva eller på en sepa- rat etikett.

De flesta länderna anser att det är vä- sentligt att ange försäljningspriset för att ge konsumenterna möjlighet att jämföra. Vissa länder överväger också att införa ob- ligatoriskt krav på att försäljningspriset per volymenhet skall anges för vissa färdigför- packade produkter.

Ett land kan emellertid i princip anse att det är olämpligt att kräva obligatorisk pris- märkning, dels om sådan märkning används frivilligt i stor utsträckning i sektorer där märkningen är av störst värde, dels om det anser att konsumenterna inte känner sig motiverade att köpa en vara utan att först fråga om dess faktiska pris. Man säger sig också befara att obligatorisk prismärkning medför svårigheter eller kostnader (beroen- de på faktorer som produktens beskaffen- het, distributionssätt etc.) som uppväger den direkta fördel som konsumenten kan få av märkningen.

Värdet av ursprungsmärkning som hjälp att underlätta konsumenternas val har på senare tid allvarligt ifrågasatts på grund av att märkningen ofta inte säkert indike-

Medan några länder anser att skydd mot vilseledande uttalanden erhålls om vissa fakta lämnas obligatoriskt och på ett stan- dardiserat sätt, kan andra finna att det är enklare och effektivare att ha en om- fattande lag gentemot vilseledande beskriv- ningar.

Obligatoriska märkningskrav i medlems- länderna varierar med produkternas be- skaffenhet, marknadssituationen i varje land och utvecklingen över en tidsperiod. OECD-kommittén föreslår att varje med- lemsregering granskar möjligheten att -— närhelst konsumenternas intressen så krä- ver — fastställa eller utvidga obligatorisk märkning på områden avseende säkerhet och hälsa, vikt, volym, innehåll, pris.

Vidare har kommittén noterat att det föreligger skillnader (tekniska eller språk- liga) mellan existerande nationella krav hän- förande sig t. ex. till fiberinnehållsmärk- ning, säkerhetsmärkning för farliga produk- ter och till kvantitetsmärkning. Kommittén har också kommit fram till att obligatorisk märkning sannolikt kommer att införas av fler och fler länder i konsumenternas in- tresse. Enligt kommittén kan skilda natio- nella krav åstadkomma internationella han- delshinder och därmed minska den nytta som konsumenten har av internationell konkurrens. Kommittén menar att den bör diskutera åtgärder som medlemsländerna kan rekommenderas att företa för att åstad- komma harmonisering av märkningskrav. Enligt kommittén är det därvid väsentligt att anpassa sig till de system som ”mest ef- fektivt svarar mot konsumenternas behov.

4.2 Frivillig märkning

4.2.1 Olika former av frivillig märkning

Enligt OECD-rapporten har intresset allt mer inriktats på märkning som frivilligt nyttjas av tillverkare. Det finns ett, stort an- tal sådana system. I kommitténs rapport be- handlas fyra slag. De är följande.- =

1. Systematiska system för informativ

märkning (dvs. varudeklaration), som hand- has av speciella organ (av vilka de flesta delvis stöds av allmänna medel). Dessa märkningssystem är främst avsedda att för- medla information beträffande sammansätt- ning och prestation hos produkter.

2. Andra frivilliga system handhas av olika organisationer (standardiseringsorga- nisationer, sammanslutningar av tillverkare, offentliga organ och i vissa fall konsument- företrädare). Dessa system tar vanligen for- men av ett kvalitetsmärke. De kan också omfatta en begränsad mängd produktupp— gifter.

3. Märkningskrav utfärdas av standardi- seringsorganisationer (vanligen i samband med mått) eller av regeringar (vanligen i samband med säkerhet).

4. Andra märkningssystem handhas av branschorganisationer eller enbart av till- verkargrupper.

Det är ofta svårt att hänföra ett särskilt nationellt system till endera av de två förstnämnda kategorierna. Skälet är att in- formationen kan vara av varierande be- skaffenhet. OECD—kommitténs främsta rikt- linjer när det gällt att placera system i en- dera kategorin har varit skillnaden mellan sammansättnings-/prestationsmärkning och kvalitetsmärkning. I praktiken kan de exi- sterande systemen ofta omfatta båda märk- ningstypema.

4.2.1.1 Varudeklaration

Följande sex medlemsländer synes ha de mest betydande systemen: Danmark, Fin- land, Tyskland, Norge. Nederländerna och Sverige. Ett system är i inledningsskedet i Frankrike. Schweiz har ett system för tex- tilier och inrättar ett mer allmänt för när- varande. I Storbritannien fanns tidigare det s.k. Teltag-systemet, som det statsunder- stödda konsumentrådet svarade för. Rådets verksamhet har emellertid lagts ned.

I Danmark, Finland, Norge, Nederlän- derna och Sverige4 finns speciella institut eller kommittéer, som får visst statsunder- stöd och som har upprättats enbart i syfte

att främja varudeklaration. I dessa organ ingår huvudsakligen industri-. konsument-' och statliga representanter inklusive företrä- dare för standardiseringsorgan. Statsbidrag täcker bara en del av budgeten hos dessa organ. Återstoden tas in genom dels av- gifter till följd av användning av normenr dels frivilliga bidrag. Bortsett från livs- medel, läkemedel och textilier förefaller" hushållstillbehör och -utrustning, heminred- ning, artiklar för utomhusbruk och för fri-' tidssysselsättningar vara de produktkatego- rier som mest deklareras.

Metoderna för verksamheten i de sex länderna varierar från land till land och med produkten. Vissa gemensamma krite- rier kan anges.

l. Organen fastställer sin deklaration för en hel kategori produkter antingen på eget initiativ eller på initiativ av intresserade parter.

2. Organen anger vilka uppgifter som skall ingå i deklarationen och cirkulerar dessa till konsument- och näringslivsorga- nisationer innan de slutligen justeras och registreras. Systemet skall svara mot konsu- menternas intressen.

3. Deklarationen avser vanligen innehåll,. sammansättning, användningsregler och prestationsdata och i vissa fall också vård-- och säkerhetsuppgifter. Systemet skall ge ut- rymme för att lämna alla fakta, varningar eller instruktioner som är nödvändiga med hänsyn till den särskilda produkten i syfte att konsumenten skall kunna välja och nyttja föremålet på ett säkert och tillfreds- ställande sätt.

4. Deklarationen baseras vanligen på na- tionella standard. Av deklarationen skall framgå att den utförts i enlighet med syste- met i fråga.

5. Inom systemet skall separata system finnas för var och en av de produktkate- gorier beträffande vilka konsumenten har ett verkligt behov av deklaration men andra åtgärder inte företas.

6. Lämpliga medel skall nyttjas för att

4 Enligt uppgift finns numera ett särskilt or- gan också i Frankrike.

säkra vidsträckt frivillig användning av varudeklaration.

7. Tillverkare inbjuds att nyttja systemet. De som önskar göra detta måste normalt låta sina produkter kontrolleras på visst sätt. Om kontrollen är tillfredsställande får tillverkaren tillstånd att deklarera mot av- gift. Denna kan gälla tillståndet eller prov- ningen som deklarationsorganet utför eller beordrar. Ibland debiteras avgift eller royalty för varje använd etikett. I andra fall behöver de som använder systemet inte skaffa tillstånd eller betala för att dekla- rera. I Frankrike finns det ingen skyldighet för tillverkarna att underkasta sin produkt förkontroll av den organisation, som ut- färdat tillståndet.

8. Slutligen krävs normalt att deklara- tionsorganet får periodiskt kontrollera till- verkarens produkt. Varje tillverkare vars produkter inte uppnår de erforderliga kra- ven förlorar sitt tillstånd att deklarera.

OECD-kommittén menar att man i nå- gon mån måste ge avkall på de teoretiska idealen för att få till stånd ett deklarations- system. Det är lönlöst att tillskapa ett så- dant system om tillverkarna inte kan över- talas att acceptera det eller om konsu- menterna i praktiken inte finner det för- ståeligt eller användbart. En tillverkare an- tar systemet eller inte beroende på hur han värderar fördelen av det. Tillverkaren tar hänsyn till direkta kostnader och avgifter samt övriga åtgärder (inspektion av det ut- färdande organet, lagar om vilseledande framställning etc.). Han överväger om den information som lämnas och som konsu- menterna uppfattar också rättvist reflekte- rar och tar hänsyn till de egenskaper som totalt sett skulle bidra till ett förnuftigt val. Vidare överväger tillverkaren om framställ- ningen är mindre gynnsam beträffande hans produkt i jämförelse med konkurrenters produkter. Han frågar sig sannolikt om de- klarationen är eller blir en avgörande fak- tor vid köparens val. I sin tur beror detta på sådana faktorer som i vilken omfattning köparen har börjat fråga efter deklaration och i vilken omfattning köparen finner den

begriplig och nyttig. Av betydelse är också i vilken omfattning köparen kan finna de- klarationer i affärerna. Om de förekom- mer i ringa grad väljer köparen utan hjälp härav och hans intresse för systemet kom- mer att försvinna.

Enligt OECD kan sådana system endast fungera om tillverkarna kan övertalas — av eget intresse eller genom konsumen- ternas efterfrågan —— att acceptera dem samt om konsumenterna kan erkänna, förstå, värdera och efterfråga varudeklarationer. När dessa förutsättningar finns kanske det är nödvändigt att börja i blygsam skala. Vidare kanske någon form av kompromiss krävs beträffande omfattning och beskaf- fenhet hos deklarationen. En svår fråga är om man skall ta ut avgifter för att använda systemet. Förfar man så ökar man å ena sidan resurserna för administration, utveck- ling och främjande av systemet, å andra sidan äventyras tillverkarnas deltagande. Det står klart att vill man utveckla lämp- liga system måste detta ske empiriskt med beaktande av dels konsumenternas och pro- ducenternas attityder, dels vilka områden och i vilken omfattning deklaration är nöd- vändig. Vidare måste undersökas vilka or- ganisationer som är villiga och kan främja systemet, vilka resurser de har samt i vilken omfattning statlig uppmuntran och sub- vention kan äga rum.

4.2.1.2 Kvalitetsmärken

Antalet och omfattningen av andra fri- villiga märkningssystem, t.ex. i form av s.k. kvalitetsmärken, varierar avsevärt från ett medlemsland till ett annat. De flesta av de 17 länderna synes ha något slags mär- ken av denna typ. Huvudsyftet är att ga- rantera en viss kvalitet utan att normalt informera om sammansättning, användning och prestation hos produkten som sker vid varudeklaration. I Förenta staterna och Ka- nada avser s.k. certification marks (in- tygsmärken) huvudsakligen säkerhetsstan- dard. Kvalitetsmärket har vanligen formen av en symbol som utges av en samman- slutning tillverkare inom en viss industri

i samråd med standardiseringsorgan. I vissa fall deltar konsumenter i arbetet på ett sådant märke.

Huvudsyftet med kvalitetsmärkning är att ange att varan i fråga uppfyller vissa kva- litetsstandard, som har fastställts av de or- gan som svarar för märkena. Medlemmar betalar normalt en avgift till organisationen för att nyttja märket. Tillverkaren har dock ansvaret för produktens kvalitet. Vissa or- gan har ett system av periodiska kontroller för att se till att varorna är av konstant kvalitet. Kontrollen varierar vanligen myc- ket från ett system till ett annat.

Produkter som normalt omfattas av kva- litetsmärken är varaktiga hushållsproduk- ter och textilier. Många andra produkter kan dock märkas. I Tyskland utarbetas R.A.L.-kvalitets- märket i samråd mellan producenter, han- del och konsumenter. I de flesta andra län- der är det sällsynt att konsumenterna får tillfälle delta i arbetet. I Tyskland ingriper staten inte i verksamheten. Det kvalitets- märke som tillverkare ansöker om under- söks av R.A. L. (AusschuB fiir Liefer- bedingungen und Giitesicherung) med hän- syn till ekonomisk nytta. Vidare jämförs märket med andra kvalitetsmärken. Här- efter anhåller organisationen om godkän- nande av ekonomiministern. Förening som ansökt om kvalitetsmärke får sedan fritt lämna tillstånd åt tillverkare att använda märket samt svarar för att detta sker i en- lighet med de kvalitetsstandard som ställs upp.

I Japan finns t. ex. fyra system. Det störs- ta handhas av ”The Japanese Industrial Standards Committee” (J 13.) Det används för 1 040 produkter av vilka 19 är textilva- ror. I Nederländerna finns det flera sådana system, varav de viktigaste avser elektriska, gas- och hälsovårdstillbehör. Vidare finns också det s. k. I. V. H. A.-märket som hand- has av Nederländernas husmorsförbund. Detta har utgivit omkring 700 märken för ett stort antal konsumentvaror. I Portugal märks frivilligt produktkategorier som konstfiber-, ylle- och bomullstextilier, hus- hållselektriska apparater, tvättmedel, kloc-

kor och gips. 1 Schweiz handhar "The Swiss Home Research Institute” — i vilket kon- sumentorganisationerna är representerade — ett kvalitetsmärke (I. S. R. F.) för hus- hållsprodukter. I Storbritannien finns åt- skilliga märken (intygsmärken). ”The Brit- ish Electrical Approvals Board” har ett märke för elektriska apparater och ”The British Standards Institutions” ett märke, det s.k. Kitemark, för vissa varor inklu- sive madrasser och kuddar.

Calitax-märket i Spanien omfattar för- utom livsmedel och textilvaror särskilt hus- hållsapparater och järnvaror, tvättmedel, lä- dervaror och möbler.

I USA finns tre stora standardiseringsor- gan som handhar intygsmärken. Underwrit— ers Laboratories sysslar främst med att för- hindra elektriska och eldsolyckor i hemmet. Standard utvecklas av industrin och av la- boratoriets ingenjörer. Organisationen har en ”Consumer Advisory Council” som emel- lertid inte deltar i den faktiska utformning- en av standard. De främsta produktkate- gorierna är hushållstillbehör, elverktyg och uppvärmningsanordningar, luftkonditio- nering och belysningsutrustning. "T he Amer— ican Gas Association svarar för ett "seal of approva” (godkännandebevis) för att skydda och göra det lätt för konsumenter som köper och använder alla slag av gas- tillbehör. Det tredje systemet, ett intygspro- gram, förefaller vara det mest ambitiösa och sköts av The American National Stand— ards Institute (A.N.S.I.). A.N.S.I. består av omkring 1000 sammanslutningar och 160 branschföreningar och utger sitt eget A.N.S.I.-märke för tillverkare som följer dess etablerade standard. Märket baseras uteslutande på säkerhet, prestation, kon- struktion eller andra specifikationer men omfattar inte annan informativ märkning.

4.2.1.3 Rekommendationer av standardise- ringsorgan och av regeringar

Den tredje form som frivilliga märknings- system kan ha i medlemsländerna gäller re- kommendationer av standardiseringsorgan och av regeringar. Sådana system kan finnas

i de flesta medlemsländerna. De avser att bl.a. tillförsäkra minimisäkerhetsstandard och minimikvalitet. Exempel på produkter som ofta omfattas av sådana rekommen- dationer är motorfordon, störthjälmar, bil- bälten, flytvästar och annan skyddsutrust- ning samt barn- och vuxenkläder. Standard- rekommendationerna dras vanligen upp av kommittéer som representerar näringsli- vet, myndigheter och konsumenter och kan användas av vem som så önskar. Eftersom dessa standard inte är obligatoriska måste enligt OECD-rapporten deras nytta för kon- sumenter ifrågasättas. Tillverkare kan näm- ligen fritt bestämma om de vill följa några av specifikationerna men inte andra. Där- igenom kan syftet med standardiseringen förfelas. Statliga säkerhetsrekommendatio- ner utges ibland till ledning för tillverkare av produkter så att potentiella faror — dock inte tillräckligt allvarliga för att leda till lagstiftning — kan uppmärksammas av konsumenterna.

Beträffande system med märken eller symboler för att ange överensstämmelse med det utfärdande organets standard an- ser OECD-kommittén att även om de är av värde, konsumenten inte får klart för sig gällande minimistandard. Inte heller får konsumenten hjälp att värdera de relativa förtjänsterna hos produkter som på ett eller annat sätt överskrider gällande minimistan- dard.

4.2.l.4 Branschföreningars och närings- idkares system m.m.

Slutligen kan särskilda märkningssystem handhas av branschorganisationer eller andra industrigrupper. Sådana system tycks finnas i alla de 17 medlemsländer som sva- rade på OECD:s frågeformulär. Den märkning som konsumenterna möter faller huvudsakligen inom denna kategori. Tex- tilprodukter och möbler är typiska pro- dukter beträffande vilka branschföreningar kan rekommendera sådan märkning som ger ytterligare information utöver vad som krävs enligt lag eller i övrigt rekommende- deras. Dylika system innebär inte på nå-

got sätt en kvalitetsgaranti. Märkningens form och innehåll kan även helt bestämmas av enskilda företag. När märkningen ut- formas kollektivt kan den sakna speciella uppgifter om varorna men i stället ha ett märke eller en symbol som anger att varan överensstämmer med viss standard beträf- fande kvalitet, dimensioner, sammansättning etc.

En märkning av detta slag kan, när den är som bäst, ge relevanta fakta klart och sanningsenligt och är då av värde för kon- sumenten. Emellertid uppfyller märkningen ofta inte de krav man från konsumenthåll kan ställa. Informationen kan vara vilsele- dande. Den kan resultera i köp som inte svarar mot konsumenternas behov ifall ett viktigt faktum utelämnas eller om informa- tionen ges oprecist eller på ett ostandardi- serat sätt.

4.2.2 Internationell handel och frivilliga märkningssystem

Liksom vid obligatorium åsätts frivillig märkning (däribland varudeklaration) nor- malt inte varor som exporteras. Skälet är dels att märkningen till utseendet skiljer sig mellan medlemsländerna, dels att export- landets märke är av föga värde för en ut- ländsk konsument. Vidare är det svårt för märkningsinstituten att kontrollera märk- ningen för produkter som säljs utomlands. Varor för export måste överensstämma med bestämmelser i importlandet eller kan åsät- tas frivillig märkning där.

I allmänhet ansåg medlemsländerna att frivillig märkning inte hade några skadliga effekter på internationell handel. Det finns emellertid ett potentiellt hinder för att ut- ländska tillverkare skall anta en märkning som beslutats i ett annat land. Detta gäller för övrigt också obligatoriska märknings- regler. En utländsk tillverkare som önskar använda ett annat lands märkning kan be- höva översätta ett dussin eller fler doku- ment endast för att få reda på vad märk- ning av en särskild produkt innebär. Om man endast tänker marknadsföra sin vara på en marknad, behöver detta inte vara nå-

got större hinder. Men vanligen säljs va- ror i flera länder samtidigt. Om man öns- kar märka i vart och ett av dessa flerdubb- las besväret. Särskilt blir detta fallet om de olika nationella system enligt vilka till- verkaren skall märka inte är harmonisera- de. Förutom att översätta dokumenten mås— te tillverkaren utföra ett stort antal olika test för att få klarhet beträffande pro- duktens egenskaper. Om tillverkaren måste utföra t. ex. sju test för att märka sin pro- dukt i ett land, kanske han behöver utföra 50 om han önskar märka i sju länder. Främst för att eliminera detta hinder upp- rättades på varudeklarationsområdet Inter- national Labelling Centre. Om medlemmar- na anpassar sina system i enlighet med rikt- linjer som utges av ILC, kan en deklara- tion (om än på ett annat språk) och en uppsättning test tillämpas i mer än ett land. För vissa produkter är detta redan möjligt. De flesta länder som handhar eller utvecklar varudeklaration eller liknande sy- stem av informativ typ är antingen med- lemmar av ILC eller samarbetar med ILC. Nuvarande medlemmar är A.F.E.I. (Frank- rike), Calitax (Spanien), Dansk Varudekla- rations-Naevn (Danmark), Informatieve Eti- kettering Nederland (Nederländerna), S.LH. (Schweiz), T.S.L. (Finland), Varudeklara- tionsnämnden VDN (Sverige) och Varefak- ta-Komiteen (Norge). Harmonisering av fri- villiga system har även företagits av de nor- diska länderna och av EEC.

Enligt OECD-rapporten har Förenta sta— terna anmärkt att även vissa frivilliga märk- ningssystem diskriminerar gentemot utländs- ka tillverkare. USA har citerat ett fall av- seende en amerikansk branschorganisation som vägrade bevilja ett godkännandebevis åt utländska tillverkare. Sådana fall torde emellertid vara sällsynta eftersom frivilliga märkningssystem i allmänhet är öppna på lika villkor för både utländska och inhems- ka tillverkare.

4.2.3 Uppnådda resultat

Det är svårt att allmänt utvärdera frivilliga märkningssystem på grund av att det finns

olika typer och att systemen har olika om— fattning i medlemsländerna.

De system som förekommer i länderna anses i allmänhet ha varit till nytta för kon- sumentupplysningen. Fler tillverkare borde dock använda dem och täckningen vara större. I åtskilliga länder märks ett inte obe— tydligt antal artiklar.

Beträffande system som handhas av till— verkare eller branschorganisationer förefal— ler informationens ostandardiserade beskaf- fenhet ha begränsat värde för konsumenten. De flesta systemen är nämligen inte spe- cifikt utformade för att underlätta jäm- förelse mellan produkter, utan snarare för att främja försäljningen av en särskild till- verkares eller tillverkaregrupps produkter.

4.2.4 Förutsedda förändringar

Åtskilliga medlemsländer håller på att in- rätta frivilliga märkningssystem. Frankrike har nämnts i det föregående. A.F.E.I. orga- niserar nu på kontraktsbas ett frivilligt sy- stem i samråd med företrädare för konsu- menter, producenter och staten. Särskilda tekniska kommittéer skall utforma en en- hetlig varudeklaration för varje produktka- tegori eller tjänstekategori och skall specifi- cera test- och kontrollmetoder för att be- stämma egenskaperna hos varje produkt. Tillverkare som önskar ansluta sig till syste- met får underteckna ett standardkontrakt. De får då använda systemet mot erläggan— de av avgift till föreningen. Periodisk kon- troll skall ske av produkter och tjänster antingen på grund av klagomål från en konsument eller på föreningens eget initia- tiv. Överensstämmer inte deklarationen med uppdragna riktlinjer vidtas vissa sank- tioner, som anges i kontraktet.

I Schweiz övervägde konsumentorganisa- tionerna för fem år sedan att anta ett all- mänt märkningssystem för produkter med deltagande av industri, handel och konsu— menter. Projektet förverkligades inte be- roende på att schweiziska tillverkare inte var intresserade att samarbeta. Nu har de två nationella konsumentorganisationerna

börjat utveckla enhetlig märkning i sam- arbete med intresserade tillverkare.

[ syfte att få fram meningsfulla stan- dard för frivillig märkning i Förenta .rta- lerna har det föreslagits att kongressen bemyndigar den federala regeringen att se över standard som används av privata prov- ningslaboratorier samt att publicera resul- taten beträffande lämplighet hos nämnda standard. Tillverkare, vars produkter har provats enligt statliga provningsstandard, skulle sedan tillåtas att märka sina pro- dukter enligt dessa standard. Om det inte fanns några provningsstandard eller om dessa befanns otillräckliga, skulle myndig- heten i fråga bemyndigas att utveckla en ny. Dessutom har Förenta staternas gastill- behörsindustri föreslagit att ett informativt märkningsprogram inrättas med beteck- ningen "Fact-Tag". Fact—Tag avses följa apparaten i form av antingen en etikett som fästs vid eller trycks fast på den och som skall vara kvar tills apparaten har levererats och installerats hos kunden. [ förhållande till Tel—Tag-systemet som tidigare nyttjades i Storbritannien föreskriver Fact—Tag var- ken enhetligt innehåll eller utseende. Tan- ken är att märkningen huvudsakligen skall ha till syfte att fästa konsumentens upp- märksamhet på garantin. användning och vård samt annan produktinformation som normalt åtföljer en apparat.

I andra medlemsländer ökar kontinuer- ligt antalet produkter som täcks av frivillig märkning. Man arbetar för att få tillver- karnas stöd för system som redan existerar.

4.2.5 Slutsatser

OECD-kommittén anser att medlemsländer- na skall inta en gynnsam attityd mot ut- vecklingen av frivilliga märkningssystem. De är värdefulla genom sin förmåga att behandla produkternas prestationsegenska- per. Beträffande sådana är det enligt kom- mittén opraktiskt att kräva obligatorium. Märkning som individuellt eller kollektivt frivilligt lämnas på initiativ av tillverkare eller säljare kan vara till nytta i några län-

der och på några områden. Den kan också kritiseras såsom varande alltför ofullstän- dig eller ostandardiserad för att underlätta jämförelser.

4.3 Särskilt om Iextildeklaration

Slutligen må i korthet nämnas att OECD- kommittén särskilt ägnat uppmärksamhet åt märkning av textilier med hänsyn till säker- het och hälsa, fiberinnehåll, skötsel och storlek. Särskilt bör framhållas att kommit- tén rekommenderat obligatorisk fiberinne— hållsmärkning.

Följande OECD-länder har för närvaran- de någon form av obligatorisk innehålls- märkning för de flesta textilvaror: Österri- ke, Kanada, Frankrike, Tyskland, Spanien, Portugal och USA.

EEC har antagit direktiv den 26 juli 1971 om obligatorisk fiberinnehållsmärk- ning av textilvaror med vissa undantag. Därigenom kommer Italien, Belgien, Neder- länderna och Luxemburg också att få obli- gatorisk fiberinnehållsmärkning. (Reglerna medför sannolikt att textilvaror inte kan marknadsföras i EEC-länderna, om de inte uppfyller märkningskravet).

OECD-kommittén har föreslagit att med- lemsländer som ännu inte har sådan märk- ning skall överväga lämpligheten att anta detta krav. Därvid bör anges fibrernas ge— neriska namn. Vidare bör finnas en detalje- rad beskrivning av det sätt på vilket fiber- innehåll skall beskrivas och märkas samt effektiv inspektion för att kontrollera att varorna är märkta. Slutligen skall också finnas tillräckliga straffrättsliga sanktioner i händelse av att man inte följer de tving- ande bestämmelserna.

Vidare bör medlemsländerna dels över- väga vilka åtgärder som är nödvändiga för att främja konsumentutbildning beträffande fibrers egenskaper, dels vad som kan göras för att reducera hinder för internationell handel till följd av skiljaktigheter i existe— rande lagar om fiberinnehållsmärkning, samtidigt som konsumentens behov av skydd och information beaktas.

Redovisning av täckningsgraden i detaljistledet av varudeklarationer för vissa varu grupper1

5.1 Undersökningens uppläggning och genomförande

5.1.1 Syfte

Vid diskussioner med utredningens sekreta— riat har de allmänna riktlinjerna för under- sökningens genomförande behandlats. Det primära syftet skulle vara att åstadkomma en så fullständig redovisning som möjligt av existerande varor på marknaden inom vissa avgränsade varuområden och att åstadkomma en klassificering av ifrågava- rande sortiment på följande kategorier:

1. VDN-deklarerade varor

2. Varor med annan deklaration än VDN

3. Ej deklarerade varor. Från sekretariatets sida uttalades också ett önskemål att det för mera betydande varuslag skulle ges en kvantifiering av ve— derbörande produkters försäljningsandel in- om varugruppen. Det överenskoms att upp- gifter härom skulle inhämtas för artiklar med en antagen marknadsandel överstigan— de 20 procent.

5.1.2 Kategorifördelningen

Vad gäller den ovannämnda uppdelningen på tre kategorier med hänsyn till före- komsten av varudeklarationer har följande principer tillämpats.

För att artiklarna skall kunna karaktäri-

seras som VDN-deklarerade, dvs. tillhö— rande kategori 1, förutsättes en återgiv- ning enligt de fastställda bestämmelserna. I övrigt har det inte ingått i undersöknings- uppdraget att konstatera huruvida märk- ningen varit oriktigt utförd, otillåten eller av någon annan orsak tillämpad vid sidan av bestämmelserna.

Beträffande kategori 2, annan varudekla- ration än VDN, har märkningen. för att deklarationen skall kunna klassas som de- klarerad konsumentupplysning, avsetts sko— la innehålla fakta om själva varan, t.ex. hållfasthet, innehållets sammansättning i procentandelar, skötselråd med angivande av temperatur i grader eller vedertagna symboler. Däremot inräknas inte allmänt eller oklart definierat innehåll eller mer skrytbetonade påståenden.

Till kategori 3 hör övriga varor. De saknar således egentliga varudeklarationer enligt kategori 1 och 2.

5.1.3 Studerade varugrupper

För undersökningen uttogs 15 varugrupper vilka redovisas nedan. Endast artiklar av- sedda för användning i privata hushåll har medtagits. Det totalt utvalda varuområdet representerade varugrupper inom vilka VDN-normer förekom, liksom varugrupper

1 Undersökningen utförd av Handelns Utred- ningsinstitut (HUI).

utan fastställda VDN-normer. Till vissa av dem var knutna speciella önskemål om an- vändningsområde och ursprung.

Varugrupper Anmärkning a) Med VDN-normer

]. Hundmat

2. Kattmat

3. Strykjärn

4. Vardagsporslin Serviser, serverings-

kärl för hushåll

5. Trikåunderplagg

6. Trikåytterplagg

7. Spjälsängar För småbarn

8. Skötselråd för Klänningar uppdelade textilier på material special-

studeras

9. Leksaker: dockor och djur 10. Tält 11. Termosflaskor och termos— kannor

Av mjukt material

För flytande varor

b) Utan VDN-normer

12. Kylskåp1 13. Skivspelare 14. Stillbildskameror 15. Hårspray, hår- fixativ

Ej kombinationsskåp

Aerosolförpackningar

1 Efter undersökningens start har normer ut- arbetats men ännu ej börjat tillämpas.

5.1.4 Varugruppernas fördelning på märken och artiklar

inom varje varugrupp har det totala sorti- mentet fördelats i första hand på märken och inom vart och ett av dessa på artik- lar. Vid indelningen på artiklar har därvid skett en viss anpassning till fastställda VDN-normer på så sätt att begreppet arti- kel definierats i enlighet med ifrågavarande VDN-norm. Denna varierar något mellan de olika varugrupperna inbördes. Som ge- nerell och kanske något diffus regel kan sägas att olika typer, olika material och olika tekniska egenskaper utgör underlag för VDN-normerna och därigenom också för den här använda artikeldefinitionen. Olika storlekar, färger etc. uppdelas där- emot inte på ytterligare varianter.

Denna fördelningsprincip utgör huvudre-

geln som i första hand tillämpats på de VDN-deklarerade varugrupperna men i princip även på de övriga. Eftersom det redovisade materialet delvis bygger på översänt katalogmaterial kan det i viss ut- sträckning ställa sig svårt att hänföra ej VDN-deklarerade varor till motsvarande normgrupper. I sådana fall fördelas artik- larna ned på minsta variant, bortsett så- ledes från de fall då enbart skillnader i storlek, färg eller dylikt har konstaterats.

5.1.5 Uppgiftsinsamlingen

Som underlag för de i rapporten redovi- sade listorna och tabellsammanställningar- na har inhämtats primärdata från olika institutioner. organisationer och företag. Efter vissa förberedande studier visade det sig nödvändigt att genomföra undersök- ningen stegvis. Förfarandet beskrivs i över- siktlig form nedan.

Steg ] Kontakt med vederbörande detalj- handelsorganisationer för erhållande av list- material samt en allmän överblick av leve- rantörs— och övriga marknadsförhållanden.

Steg 2 Besök i varuhus, butiker m.m. samt hos grossister för upprättande av preliminära varuförteckningar samt för erhållande av upp- gifter om aktuella fabrikanter och importö- rer etc.

Steg 3 Kontakter via telefon och genom personliga besök med fabrikantarganisationer samt enskilda fabrikanter och importörer för komplettering av varulistan samt för erhållan- de av uppgifter om deklaration av varor.

Steg 4 Upprättande av ”kompletta" varu- förteckningar efter identifiering och bortgall- ring av dupletter etc.

Steg 5 Återbesök i butikerna samt besök i nya butiker för kontroll och komplettering av varulistorna inklusive uppgifter om före- komsten av deklarationer. Härvid efterfråga— des också uppgifter om marknadsandelar för större artiklar.

Steg 6 Förnyad materialgenomgång och upprättandet av "definitiva” varuförleckningar.

I det följande redovisas de viktigare kontakter som tagits i samband med upp-

giftsinsamlingen. Kontakterna har i stor utsträckning skett genom personliga be- sök och därutöver per telefon eller brev.

l Organisationer inom detaljhandeln

Sveriges Livsmedelshandlareförbund Sveriges Textilhandlareförbund Sveriges Järnhandlareförbund Sveriges Möbelhandlares Centralförbund Sveriges Radiohandlares Riksförbund Sveriges Leksakshandlares Riksförbund Sveriges Färghandlares Riksförbund

2 F abrikantorganisationer Dagligvaruleverantörers Förbund

Elektriska Hushållsapparatleverantörer — EHL

Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten

3 Övriga organisationer Sveriges Handelsagenters Förbund

4 Statliga institutioner Dåvarande Varudeklarationsnämnden och Konsumentinstitutet

5 Detaljistföretag Kooperativa Förbundet, specialvarusektionen Varuhus (NK-Turitz, Åhléns, Pub) Enskilda butiker inom följande branscher: livsmedel specialaffärer för djurmat textil glas och porslin järn

radio och el. möbel barnartiklar leksaker fritidsvaror fotoartiklar

färg

parfymeri postorder

6 Grossist- och importörföretag Företag inom följande branscher: textil leksaker bosättning

7 Fabrikantfäretag Cirka 100 företag med produktion inom be— rörda varuområden.

5 .1 .6 Materialets fullständighet

Trots de kontrollåtgärder som vidtagits är det inte möjligt att garantera att samtliga

förekommande artiklar kommit med i för- teckningen. Skälen härtill är bl. a. följande.

1) En del varor saluförs endast genom spe- ciella distributionskanaler som inte alla kunnat täckas av undersökningen.

2) Vissa varor har endast lokal eller så- songmässig försäljning; inventeringar i buti- kerna har skett i Stockholmsområdet under hösten och vintern 1972.

3) Enstaka artiklar kan tillfälligt ha varit slutsålda i de butiker som besökts Och däri- genom undgått kontroll.

4) Nya artiklar har inte alltid hunnit intro- duceras i butikerna.

5) Svårigheter har ibland förelegat att iden- tifiera artiklar som redovisats från olika käl- lor.

Enligt institutets bedömning bör dock en- dast undantagsvis någon artikel som spe- lar någon nämnvärd roll på marknaden ha missats.

5.1.7 Särskilda problem vid uppgifts- insamlingen

Som nämnts inledningsvis var avsikten att ange marknadsandelar för viktigare pro- dukter. Någon officiell statistik som visar försäljning per varuslag eller artikel finns inte. Vissa leverantörsorganisationer sam— manställer produktstatistik, men denna har vid förfrågan visat sig inte tillgänglig för utomstående. I samband med besöken i varuhus och andra större butiker har ve- derbörande avdelningschef respektive bu- tiksföreståndare tillfrågats om de ledande artiklarna i sortimentet. Med få undantag har det dock inte varit möjligt att på denna väg få fram uppgifter som skulle kunna ligga till grund för beräkning av marknadsandelar. Detta beror dels på att detaljhandelsföretagen sällan har någon varuvis upplagd försäljningsstatistik, dels på att man inom flertalet berörda bran- scher tillämpar en selektiv försäljningspoli- tik, d.v.s. man saluför endast vissa fabri- kanters produkter. — Så mycket synes dock klart att ingen av de redovisade ar» tiklarna ensam kommer upp till den för- utsatta marknadsandelen 20 procent. Där-

emot kan givetvis ett visst fabrikantmärke ha en högre marknadsandel. I viss utsträck- ning har i kommentaren till varuförteckning- arna angivits vilka ungefärliga marknads- andelar som olika fabrikanter har.

] förteckningen ingår inte olika storlekar av samma vara. Därigenom förklaras att det av vissa varumärken förekommer mindre antal artiklar än i VDN:s egen undersökning utförd våren 1972.

5.2 Resultatredovisning

I det följande redovisas varugruppsvis för- teckningar över de vid inventeringen på- träffade artiklarna med angivande av for- men för varudeklaration. För varje varu- grupp ges en kort kommentar till listan.

Beträffande varugrupperna 5 och 6 (tri- kåplagg) har särskilda omständigheter omöjliggjort upprättande av egentliga va- ruförteckningar. Vidare har för varugrupp 8 (textilier, skötselråd) en annan redovis- ningsform tillämpats.

I sammanfattningstabellen redovisas re- sultaten för de olika varugrupperna. Sam- manlagt har drygt 800 artiklar upptagits. Av dessa var en tredjedel VDN-märkta, medan knappt 10 procent hade annan varu— deklaration.

Emellertid föreligger stora skillnader i deklarationshänseende mellan de olika varugrupperna. Beträffande djurmat över- väger således annan varudeklaration än VDN. medan endast ett fåtal artiklar är helt odeklarerade. VDN har däremot klar dominans beträffande vardagsporslin och spjälsängar samt även hög andel i fråga om tält. Beträffande övriga varugrupper (där VDN-normer förekommer) ligger VDN:s andel vid 30 a 40 procent.

Det kan förefalla anmärkningsvärt att det, bortsett från djurmat, inte förekom- mer andra slag av deklarationer än VDN. Resultatet sammanhänger dock med hur man definierar varudeklarationen. Vid kontakterna med fabrikanterna ombads dessa att uppge i vad mån VDN eller an- nan varudeklaration förekom och att bi-

foga kataloger och broschyrer. Med annan varudeklaration avsågs vid undersökningen information av likartat slag som VDN dvs. information fästad på artikeln vid exponering i butiken. Fabrikanterna har i dessa fall angett att denna deklarationsform tillämpats. Vid de inventeringar som gjorts i butikerna har också observerats vilken deklarationsform som förekommit.

Däremot förekommer rikhaltig informa- tion i de broschyrer och kataloger som fabrikanterna utger, men detta har såle- des inte hänförts till varudeklaration i un- dersökningens mening. Inte heller tekniska värden på t. ex. elektriska artiklar har in- räknats.

Beträffande textilier förekommer emeller- tid olika slag av varuinformation liknande VDN. Dessa varugrupper har emellertid behandlats enligt en annan metodik och redovisas inte i sammandragstabellen.

5 .2.1 Hundmat

Förteckningen över olika artiklar inom va- rugruppen hundmat upptar 77 olika artik- lar med följande fördelning:

Med VDN-deklaration 25 artiklar Med annan varudeklaration 48 ,, Utan varudeklaration 4 ,,

Summa 77 ,,

Ur de olika källorna har det för hund- matens vidkommande kunnat iakttagas en viss förändring i sättet att varudeklarera artiklarna. Från äldre uppgifter har det framgått att varan ifråga varit-VDN-de- klarerad. Enligt senare data, sedan pro- dukten eventuellt bytt namn eller försetts med ny förpackning, har VDN-märkningen upphört och en alternativ typ av varu- deklaration tillämpats.

Varulistan omfattar flera udda märken vilka endast kunnat återfinnas i special- affärer. Det har därvid i några fall inte varit möjligt att spåra tillverkarens namn eftersom detaljhandelns inköp sker med gles frekvens. Inte heller förpackningen har

Varugrupp Antal artiklar Procentuell fördelning VDN An- Dekl. Sum- VDN Annan Dekl. Sum- nan saknas ma dekl. saknas ma dekl. l. Hundmat . 25 48 4 77 33 62 5 100 2. Kattmat 3 23 2 28 11 82 7 100 3. Strykjärn 15 — 34 49 31 — 69 100 4. Vardagsporslin 94 -—— 5 99 95 — 5 100 7. Spjälsängar 25 —— 1 26 96 —— 4 100 9. Leksaker: doc- kor och djur 44 — 107 151 29 — 71 100 10. Tält 45 —— 18 63 71 —— 29 100 11. Termosflaskor o. termoskannor 20 1 24 45 45 2 53 100 12. Kylskåp — —— 90 90 —— — 100 100 13. Skivspelare — — 73 73 — — 100 100 14. Stillbildskameror — ——- 86 86 —- —— 100 100 15. Hårspray, hår- fixativ — — 38 38 —— — 100 100 271 72 482 825 33 58 100

gett någon upplysning om fabrikanten men däremot om ursprungslandet. För att un- derlätta lokaliseringen av dessa artiklar har därför ursprungslandet angetts.

Inom det konserverade hundmatssorti-

Skaraborgs Slakteri

mentet beräknas Petfood. Tre Kök och svara för cirka 90 procent av marknaden. När det gäller de torkade varorna har Doggy cirka 60 pro— cent och Petfood cirka 15 procent.

Hundmat Varumärke Artikel Varuslag Varudeklaration thorkad K=konser- verad F=fryst Bröderna Aarsaeter Doggens Kennelfisk T VDN Lekkerbisken T VDN Akita-Produkter Akita Dogfisk T VDN Amerikansk import Ken-L-ration treats T Annan dekl. Astra—Ewos Pris T — Pris Hundmat T ' VDN Pris Välling T VDN Cibus-Produkter chkens hundmat F VDN Dansk import Ken-L-Hundburgare K Annan dekl. Ken-L-Hundburgare T Annan dekl. Engelsk import Lowels Wholemeal T Annan dekl. Lowels Meat chips T Annan dekl. Lowe's Catta Cana T Annan dekl. Lowe's Champion Mixbar T Annan dekl. Bonio T Annan dekl. Boys kex T Annan dekl. Flavor snacks T Annan dekl. Jock , K Annan dekl. Kennomeat K Annan dekl. Kibbled Biscuits sportmix T Annan dekl. Lucky Rabbit'n chicken K Annan dekl. Milkbone Flavor Snacks T — Partner T Annan dekl. Pointers kex T Annan dekl. 120 SOU 1973: 20

Varumärke Artikel Varuslag Varudeklaration Sherley's minibone T — Skeppskex T Annan dekl. Sportnicks T Annan dekl. Top Dog T Annan dekl. Wilsons Dog Meal T Annan dekl. Vims Dog meal T _ Entwistles Ltd Laika hundkex T VDN Eslövs Slakteri Pia köttfärs K VDN Farmek Skall F VDN Fransk import Royal Canin T Annan dekl. Harald Fors & Co Fors hundpellets T VDN AB Hammenhögs frö Maxi T Annan dekl. Maxi hundvälling T Annan dekl. Holländsk import Bongo T Annan dekl. Bongo Dinner T Annan dekl. Bongo Köttärningar T Annan dekl. Hols Donation T Annan dekl. Hällöfisk Favorit Hundmat F VDN Favorit Hundmat med kycklingkött 1= VDN Johnsson's Vax Bravo T VDN Bravo K VDN Kanadensisk import Triumf T Annan dekl. Triumf Beef K Annan dekl. Triumf Chicken K Annan dekl. Triumf Hårdkex T Annan dekl. Kooperativa Förbundet Pia Hundmat K VDN Pia kost K VDN Bengt I—ÖquiSt Spratts Bronio T Annan dekl. Spratts Cruckles T Annan dekl. Spratts Ovaler T Annan dekl. Spratts Top Dog T Annan dekl. Petfood Frolic, 3 sorter T Annan dekl. Lassie kött, 2 sorter K Annan dekl. Lassie fisk K Annan dekl. Pal, 2 sorter K Annan dekl. Trofast med lever K Annan dekl. Snap K Annan dekl. Snap tuppbit T Annan dekl. Reymersholm Friskis köttmiddag T VDN import från USA Friskis Valpkost T Annan dekl. Servosan Spurt K VDN Skaraborgs Slakteri Wift K Annan dekl. Slakteriförbundet Skall T VDN Tre Kök Hundkäk K Annan dekl. Hundmiddag K Annan dekl. Vov Hundmat K VDN Vov Hundfisk T Annan dekl. Vov Fullkost T Annan dekl. Bror Wallström Doggy Foder F VDN Doggy Hundfisk T VDN Doggy tuggmål T VDN Frans Witte Båtsman hundfisk T VDN Överland överlands aptitflingor T VDN SOU 1973: 20 121

Varugruppen kattmat indelas efter deklara- tionerna i:

Med VDN-deklaration 3 artiklar Med annan varudeklaration 23 ,, Utan varudeklaration 2 ,, Summa 28 ,, Inom kattmatssortimentet förekommer

Kattmat

mer exklusiva varianter vilka saluförs av specialaffärer. Även här gäller att ur— sprungslandet i vissa fall angetts i stället för fabrikantens eller importörens namn. Marknaden inom det konserverade sorti- mentet delas till cirka 95 procent mellan OTA/Norelid, Felix/Reymersholm och Tre Kök. Av det torkade sortimentet kommer över 90 procent från Felix/Reymersholm. Ser man till den totala marknaden för katt- mat svarar Tre Kök för drygt 30 procent.

___—___

Varumärke Artikel Varuslag Varudeklaration T=torkad szonser- vcrad

szryst

% Astra-Ewos Prisse Kattmat T VDN Engelsk import Katto meat K — Lowe”s meat for cats K — Lucky Clipper K Annan dekl. Lucky Chicken K Annan dekl. Lucky Solomom K Annan dekl. Eslövs Slakteri Mia Färs K VDN Felix Purina T Annan dekl. Guwa Sundi Kattmat K Annan dekl. Holländsk import Donakatt T Annan dekl. Mirri T Annan dekl. Hällöfisk Favorit Kattmat F VDN Bengt Löfqvist Spratts Top Cat K Annan dekl. OTA/Norelid Pussi aptitbullar fisk K Annan dekl. Pussi aptitbullar lever K Annan dekl. Pussikatt med kött K Annan dekl. Petfood Kit-E-kat fisk K Annan dekl. Kit-E-kat kött K Annan dekl. Spinn K Annan dekl. Whiskas K Annan dekl. Reymersholm Friskis kycklingmiddag T Annan dekl. Friskis levermiddag T Annan dekl. Friskis fiskmiddag T Annan dekl. Katts K Annan dekl. Skaraborgs Slakteri Wist K Annan dekl. Starkist food 9 liv K Annan dekl. Tre Kök Kattens middag med fisk K Annan dekl. Mjau K Annan dekl %

5.2.3 Strykjärn -

Varuförteckningen omfattar

Med VDN-deklaration 15 artiklar

Med annan varudeklaration _

Utan varudeklaration 34 .,

Summa 49 ,, 122

Strykjärn tillhör de varugrupper där det inte stått till buds några möjligheter till sortimentsfördelning. Det är troligt att de mer allmänt bekanta varumärkena svarar för huvudparten av försäljningen. Samma järn tekniskt sett kan förekomma under flera varubeteckningar.

Varumärke

AEG

Calor Egid

EWS Flamingo 'General Electric

HDF Hoover

Husqvarna

,Jegid/Acosta

Murphy Richards

PhHips

Rowenta

'Siemens

'Sunbeam

Artikel

Brilliant DBS Perfect E Perfect L

llA

BD 40 BD 41

BA 02 8

FD 108 FD 109 T FD 141 FD 161

451-30

4005 4404

3406100-04 3406100-14 3406102-44-54 3406150

Bu 18 Bu 28 Bu 12 Bu 26

[)LJIO iqtjio STYXS ESI

Ha 2752 HD 1121 HD 1122 HD 1123 HD 1126 HD 1127 HD 1203 HD 1205 HD 1209

DA Ol DA 03 E 6510 I E 6527 E 6528 LA 01 LA 02

TB 21 B 22

GS 23 SD 30 XSS 23 W

Varu- dekla- ration

VDN VDN

VDN

I varugruppen vardagsporslin ingår

Med VDN-deklaration 94 artiklar Med annan varudeklaration — Utan varudeklaration 5 ,,

Summa 99 ,,

Som framgår av den följande varulistan förekommer på marknaden ett rikhaltigt urval av importerat vardagsporslin. Bort- sett från de angivna större fabrikaten väx- lar därför sammansättningen av markna- dens sortiment inom relativt korta tids- intervall. Med något undantag (se varulis- tan) saknar de importerade märkena upp— gifter om varuinformation.

Enligt uppskattningar av fackmän i branschen svarar koncernföretagen Rör- strands Porslinsfabrik och Gefle Porslins- fabrik för cirka 25 procent av försälj- ningen och är därigenom störst. Gustavs- bergs Fabriker kommer därnäst, men har en betydligt lägre marknadsandel.

Vardagsporslin Varumärke Artikel Varu- dekla- ration

Arabia Diverse dekorer VDN

Deco Keramik- fabrik Brunt lergods VDN Brunt stengods VDN Brun-gul glasyr VDN

Gabrielverken Gul glasyr VDN

Gefle Porslins- fabrik Arkad VDN Bandorra VDN Blå Blomster VDN Boj VDN Ek VDN Groblad VDN Korall VDN Kosmos VDN Malin VDN Mantilj VDN Spets VDN

Gustavsbergs

Fabriker Adam VDN Anita VDN Allmoge VDN Blomsterpottor VDN

Varumärke

Gustavsbergs Fabriker (forts.)

Höganäs

AB Jie Johnson Nittsjö

Artikel

Blå Aster Blå Blom Bo

Bodega Brun Fasan Bruno Bäcken Coq Dresden Emma Brun Emma Grön Entré Eros Fjäll Fleur Flower Gourmettallrikar Guldstämpel ibotten Heja Sverige Hjärter Husar Japan Juliana Karin Krokus Malin Meissen Måttkärl Odekorerade A Odekorerade LI Odekorerade LL Odekorerade LF Odekorerade SA Odekorerade SE Olivia Primens Prunus Regina Rosa Rosen brun Spisa Ribb Tahiti Terma Terra Tesil Vardag

Vera Verdi

Änglar finns dom . .

Blått stengods Brunt stengods Grönt stengods Johanna Matilda Lergods 6062 6063 6064 6068

Varumärke Artikel Varu- dekla- ration Rörstrands Porslinsfabrik Agda VDN Amanda VDN Augusta VDN Carmen VDN Florence VDN Forma VDN Grön Anna VDN Josefina VDN Karolina VDN Kim VDN Koka blå VDN Mon Arnie VDN Texas VDN Tre-klang VDN Tuna VDN

Steninge Ler— varufabrik AB Bodega VDN Kajsa VDN Zeh. Scherzer Västtyskland Brun glasyr VDN Blomdekor VDN Fältspatsporslin VDN

Därutöver tillkommer ett stort antal im- porterade produkter ej VDN-märkta. Näm- nas bör t. ex.

Copeland spode England Flintporslin Denbys England Stengods Royal Albert England Benporslin Den Kongelige Danmark Knabsbruk Danmark Stengods Krautheim Tyskland Fältspat Rosenthal Tyskland Fältspat

5 .2.5 Trikåunderplagg

Beträffande trikåplaggen har det visat sig i praktiken oöverstigligt och dessutom knap- past meningsfullt att uppställa regelrätta va— ruförteckningar analogt med övriga grup- per. De viktigaste orsakerna till detta är

a) det stora antalet artiklar

b) den höga importandelen

c) artiklarnas anonymitet

d) kort livslängd på grund av modebeto-

nad inriktning.

Modeväxlingarna är dock större för yt- terplagg (jämför varugrupp 5.2.6) än för innerplagg.

Sedan dessa omständigheter konstaterats efter kontakter i fabrikant- och detaljist- ledet har ett mer summariskt tillvägagångs- sätt använts för att beskriva förhållandena kring varudeklareringen utan kvantifiering. Uppgifterna har erhållits efter omfattande intervjuer och varustudier hos några av de största textilgrossisterna. Resultaten bygger också på uppgifter från KF:s textillabora- torium. Därigenom har det varit möjligt att få en överblick över den totala marknads- situationen, dvs. med samtidig hänsyn till antalet artiklar och deras märkning samt till importandelen. På grund av modeinsla- get förändras sortimentet ständigt. Detta förhållande medför ändrade förutsättningar för varudeklarering, t. ex. genom utbyte av leverantörer, såväl inhemska som utländs- ka. Rent tekniskt medför de snabba sor- timentsförändringarna stora problem vid införande av nya deklarationsvärden. Den- na situation avser de normer som gäller för komplett VDN-deklaration inom denna varugrupp. Bl.a. innehåller VDN—deklara- tionen uppgifter om skötselråd. Vidare till- lämpar vissa garnfabrikanter, även utländs- ka, varuinformation om garnets egenska- per.

Sammanfattningsvis förekommer följande former av varudeklaration, delvis flera i kombination på samma plagg.

1. Komplett VDN-deklaration för trikå- underplagg från en del svenska fabrikanter.

2. Varudeklaration från utländska garn- fabrikanter.

3. Skötselråd (råd angående tvätt och strykning).

a) VDN.

b) Andra skötselråd, svenska.

c) Andra skötselråd, utländska. Någon möjlighet att kvantifiera upplys- ningarna har dock av nämnda skäl inte förelegat. '

Av vad som framgått vid undersökningen i grossistledet är varudeklarationer relativt ovanliga bl.a. med hänsyn till sortiments- förnyelsen. Däremot är de flesta trikå- underplagg försedda med skötselråd. Denna märkning ombesörjes till stor del av gros- sisten, även för importvaror. KF:s trikå-

underplagg märks medelst VDN-deklara- tion kompletterad med KF:s Varuinforma- tion.

Sammansättningen av en komplett gros- sistkollektion varierar efter företagets stor- lek och sortimentsinriktning. Hos en större grossist omfattar sortimentet av trikåunder- plagg ett femtiotal artiklar, vilka delvis för- nyas successivt. Varugruppen är dock inte lika modebetonad som vissa andra textil- varugrupper.

Följande svenska företag tillämpar VDN- normer för trikåunderplagg:

Borens Trikåfabrik Borgstena Trikåfabrik Frans Brunke Eiser AB Trikåfabriken Elit AB Floby Silketrikå Fritsla Trikåstickeri AB M K Furens Konfektion AB AB Ljungby Trikåindustrier Malmö Mekaniska (MMT) Roséns Trikåindustri AB SIA Stockhaus & Co

Ludwig Wigarts.

5 .2.6 Trikåytterplagg

I varugruppen trikåytterplagg ingår tröjor, jumprar, pullovers och liknande varor. Des- sa är mer modebetonade än exempelvis tri- kåunderplagg varigenom VDN-märkning efter löpande undersökningar ställer sig re- lativt kostsam. I övrigt är märkningssitua- tionen densamma som gäller underplaggen. Det förekommer således

1. Komplett VDN-deklaration

2. Varudeklaration från utländska garn- fabrikanter '

3. Skötselråd

a) VDN

b) Andra skötselråd, svenska

c) Andra skötselråd, utländska. De större grossisternas kollektioner om- fattar i stort sett nya artiklar för varje säsong, och byts alltså ut två gånger om året bortsett från ett mindre antal stan-

dardartiklar. Totalt uppgår nyheterna till 250—350 artiklar per år för en grossist in- om yttertrikåsortimentet (dam+herr+ barn).

KF kompletterar VDN—deklarationen med egen varuinformation.

Följande svenska företag tillämpar VDN- normer för trikåytterplagg:

Borens Trikåfabrik AB Folke Eckerström Eiser

AB Frölunda Hemindustri AB Sven Gulin Algot Johansson AB Wasa Trikå AB

Ludwig Wigarts.

5 .2.7 Spjälsängar

I redovisningen av varugruppen spjälsängar (för småbarn) ingår

Med VDN-deklaration 25 artiklar Med annan varudeklaration —

Utan varudeklaration 1 ,, Summa 26 ,,

Som framgår av sammanställningen är VDN-deklareringen så gott som totalt ge- nomförd.

Det har ej gått att erhålla närmare in— formation om marknadsandelarna utom att IKEA är en av de största leverantörerna.

5.2.8 Skötselråd för textilier

Förekomsten av olika slags märkning i samband med skötselråd har studerats me- delst inventeringar ] några större detaljist- enheter. I dessa studier ingår varugruppen klänningar.

I tre företag, varav ett varuhus och två olikartade specialaffärer i Stockholm. har klänningssortimentet genomgåtts. Gransk— ningen har skett systematiskt genom note- ring beträffande vart 50:e, 25:e och 5:e plagg. Uppgifterna har omfattat de olika typer av skötselråd som kunnat iakttagas.

Spjälsängar Varumärke Artikel Varu- dekla- ration

AB Sängfabriken Sängfa nr 309 VDN

Bröderna Jonssons Lidhult nr 10/56 VDN Bröderna Karlsson Camilla VDN

Fabriks AB Isac- sönerna Fabis nr 11 VDN Fabis nr 62 VDN Fabis nr 72 VDN

IKEA Crib VDN Gullet 70 VDN Gulliver 1 Per VDN Kaxholmens Säng- fabrik Ulla VDN

Kooperativa

Förbundet Anna VDN Elisabeth VDN Karin VDN Kjell VDN Lammhults Möbler Kubik VDN Växa med läxa VDN

Lennart Gunnars- son LG-sängen VDN Sandelins SnickerierSussi VDN Sängindustri Sig Sigo VDN Trämanufaktur Träman 135 P VDN Träman 135 R VDN Träman 138 P VDN Träman 139 P VDN Träman 140 VDN

Import från Danmark Juno VDN

1 Ej varudeklarerad.

Det är sålunda inte ovanligt att flera sköt- selråd förekommer på samma plagg. Följande kombinationer har observerats: fastsydd VDN-etikett fastsydd etikett med annat skötselråd löst fastsatt VDN-etikett löst fastsatt annan etikett fast och lös VDN-etikett fast och lös annan etikett fast VDN-etikett och lös annan etikett lös VDN-etikett och fast annan etikett fast VDN-etikett och fast+lös annan eti- kett

Material Typ av skötselråd

Fast Lös Fast+lös Fast Fast Fast+lös Lös VDN Omärkt Summa

—— _— Annan VDN+ VDN+ VDN +fast VDN Annan VDN Annan fast lös annan annan

annan+ lös annan

Ylle 515 410 35 630 1 590 Bomull 175 5 50 50 280 Polyester 175 50 180 500 100 50 1 055 Trevira 40 5 50 115 210 Crépe 5 5 25 "35 Acryl 385 115 25 350 80 955 Courtelle 65 125 50 75 315 Siden 5 5 25 35 Crimp- lene 125 150 50 50 100 475 Rayon 75 25 25 125 Övriga syntet 1 080 335 10 50 200 1 675 Okänt mtrl 50 100 50 _ 410 610 Summa 50 2 745 50 1 335 170 100 1 000 100 125 1 685 7 360

Förekomsten av skötselråd i klänningar, procentuell fördelning

Material Typ av skötselråd

Fast Lös Fast+lös Fast Fast Fast+lös Lös VDN Omärkt Summa

_— _— Annan VDN+ VDN+ VDN +fast VDN Annan VDN Annan fast lös annan annan

annan+ lös annan Ylle 32,4 25.8 2,2 39,6 100,0 Bomull 62,5 1,8 17,8 17,9 100,0 Polyester 16,6 4,7 17.1 47,4 9,5 4,7 100,0 Trevira 19,0 2,4 23,8 54,8 100,0 Crépe 14,3 14.3 71,4 100,0 Acryl 40,3 12,0 2,6 36,7 8,4 100,0 Courtelle 20,6 39,7 15,9 23,8 100,0 Siden 14,3 14,3 71.4 100,0 Crimp- lene 26,3 31.6 10,5 10,5 21.1 100,0 Rayon 60,0 20.0 20,0 100,0 Övriga syntet 64,5 20,0 0.6 3,0 1 1,9 100,0 Okänt mtrl 8,2 16,4 8,2 67,2 100,0 Summa 0,7 37,3 0,7 18,1 2,3 1,4 13,6 1.3 1.7 22,9 100,0 plagg utan skötselråd. har endast observerats engelskspråkiga. Till största delen är märkningen utförd De båda ovanstående tabellerna visar med svensk text eller med symboler för den situation konsumenten hamnar i vid tvättmetod, tvättemperatur eller stryktem- klänningsköp. Den första tabellen anger peratur. Även utländska skötselråd före- det uppräknade antalet klänningar som in- kommer. I samband med undersökningen går i undersökningen, 7360 stycken. Av

dessa är drygt en tredjedel försedd med ett fastsytt tvättråd av annat slag än VDN.

Knappt vart femte plagg inkluderar ett löst fastsatt skötselråd av annat slag än VDN. 23 procent av klänningarna saknar skötselråd.

Tabellerna är också uppdelade på olika 'tillverkningsmaterial. Av de mer frekvent förekommande materialen är det speciellt ylleplaggen som saknar skötselråd, 40 pro- cent av samtliga ylleklänningar.

5.2.9 Leksaker: dockor och djur

Redovisningen innehåller

Med VDN-deklaration 44 artiklar Med annan varudeklaration --

Utan varudeklaration 107 ,, Summa 151 ,,

Varugruppen innefattar dockor och djur av mjukt material, däremot inte sådana av gummi eller vinyl eller med huvud av mjuk- plast.

I antalet redovisade artiklar har likartade sorter inte specialredovisats, eftersom sorti— mentet är synnerligen rikhaltigt och skill- naden mellan enheterna obetydlig. För full- ständighetens skull har antalet likartade va- rianter angivits för varje artikel, t. ex. björn 10 sorter.

Av de VDN—deklarerade 44 artiklarna är 15 dessutom försedda med en annan form av deklaration. Denna visar resultatet av provtagningar för den anglo-amerikanska marknaden där det tillämpas mycket stränga bedömningar angående t. ex. brännbarhet.

Utöver märkningen enligt VDN-normerna för leksaker förekommer även tvättråd på vissa enheter. Dessa märkningar har i detta sammanhang inte registrerats som varude- klaration.

Marknadsbilden är mycket diffus bero- ende på den rika floran av importvaror. Brio är marknadsledare.

Leksaker: dockor och djur av miukt material

Varumärke Artikel

Apa 28540 28960 28961 28962 28966 28967 28985/35 28990 Babydocka 28325 28326 Björn 28500 28807 28808 28809 28812 28813 28815 28817 28826 28946 28949 28951 28986/35 Björnfamilj 28829 Björn och hare 28952 Djur 28933 28938 28943 Elefant 28941 Hare 28912 Hund 28541 28542 28543 28736 28824 28828 28917 28937 28975 28976 28977 28978 28979 28980 28981 Kastdocka 28300 28303 28304 28328 Katt 28737 28920/22 Katter 28785 Kub 28983/10 Mascotdjur 28730 28731 Pudel 28738 Sittdjur 28991 28993 28994 Teddybjörn 28530

Varu— dekla— ration

|||||||||||IIllllllllllllllllllIIIIIllllllllllllllllllllllll

Leksaker; dockor och djur av mjukt material (forts)

Varumärke

Brio (forts)

Brita—dockan (Brio)

T. R. Burde (import)

CMB (tjeckisk) Irländsk import

Bröderna Janssons Industri

Kooperativa Förbundet (import)

AB Merimex

Sköldpaddan (Harald Swedberg, import) Margarete Steiff Ltd (Brio)

Artikel

28531 28532 TV-Djur 28995/3 TV-Elefant 28995/1 TV-Hund 28995/2 Björn Fred Gullis-djur, 3 sorter Kalle Kitty Katty Kay Lilleman Lillemor Lotta Pussy Slubby Softy doll Softy fish Softy Piggy

Flera sorter

Apa Björn Björn Hund

Djur av olika sorter

Björn, 6 sorter Boll Elefant, 3 sorter Hund, 4 sorter Kanin, 3 sorter Katt Kastdocka

Merimex, flera sorter Amico, flera sorter

Plapperle, 3 sorter Schlummerle, 6 sorter Weinerle, 2 sorter

Apa, 3 sorter Björn, 10 sorter Ekorre, 2 sorter Elefant, 3 sorter Fingerdjur, 4 sorter Fisk, 2 sorter Fågel, 12 sorter Groda, 2 sorter Hare. 6 sorter Hund, 9 sorter Igelkott Kasperdjur och dockor, 17 sorter Katt, 6 sorter

Varu- dekla- ration

Jllll

"VDNl VDNl VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1 VDN1

VDN VDN VDN VDN VDN VDN VDN

VDN VDN

VDN VDN VDN

Leksaker; dockor och djur av mjukt material (forts)

Varumärke Artikel Varu- dekla- ration

Margarete Lamm, 2 sorter — Steiffs Ltd Lejon, 3 sorter — (Brio) (forts.) Leopard, 3 sorter — Marsvin — Minidjur, 4 sorter —— Minky Zotty —— Mus — Nyckelpiga —— Panter —— Pingvin — Räv —— Rådjur, 2 sorter — Skalbagge _ Sköldpadda — Sovdjur, 3 sorter —— Tiger, 2 sorter — Troll, 4 sorter —— Uggla, 2 sorter —

Wendy Björn — Boston Hund — (import) Katt — Lamm — Wessman Belinda VDN (import från Elefant VDN Irland) Elefanten VDN Fredrik VDN Hunden VDN Jösse Hare VDN Kaninen VDN Knashunden VDN Musen Frankie VDN Nottan VDN Peter VDN Pia VDN Ponnyhästen VDN Tilta VDN' Knaskatten VDN Ludvig Emil VDN Wigardt Ida VDN

_Ytterligare sorter

Dessutom förekommer annan varudekla- ration i form av tvättråd, men dessa har ej medtagits i förteckningen. Se i övrigt i text- kommentarer till leksaker.

5.2.10 Tält'

I varugruppen ingår fribärande tält (stativ- tält), ryggåstält och fjälltält. Fördelningen efter varuinformation:

1 VDN + annan deklaration.

Med VDN—deklaration 45 artiklar Tält (forts) Med annan varudeklaration —

. V " k ' - Utan varudeklaration 18 ,, ammar e Artikel Varu- dekla __ t' Summa 63 ,, m 10" .. ' 17 — Av hela marknaden har koncernforetagen ägg? 0 Jofa cirka 35 procent och ABC 30 procent. _]Ofa Sum-wäl, Fjällräven är den största tillverkaren av Amazon VDN fi"llt"lt Canaria 1252 VDN 13 a ' Rhodos De Luxe VDN Duo VDN .. Familje VDN Tait Kvartett VDN .. . Original VDN Varumärke Artikel dVakrlu- Terrass VDN er ** Villa VDN ra 1on Ryggåstäh California VDN ABC- Stativrälr California De Luxe VDN Fabrikerna ABC nr 35200 VDN Duett VDN Canaria 1300 VDN Trio VDN Iglo 35201 —— Fjälltält Konkurrens 35038 — Dovrebu — 35043 — Finsebu _ Malaga De Luxe 35197 VDN Koo - . -— perativa Stanvtalt 521331"? 000 ägg??) 332 Förbundet Canaria 2000 VDN Rimini 35225 VDN 131,23ng VDN Riviera luxe 35236 VDN _ Turist luxe 35044 VDN Wrigstads Srarivrälr 35045 VDN Canaria 602 VDN Verona 35245 VDN 902 VDN Fjälltält turisttält VDN Barnstuga 35063 — ___—__— Dovrebu 35920 — 35927 — Fuige bu 35924 _ 5.2.11 Termosflaskor och termoskannor Hunting Bull 35060 — I f" t k _ _ ., AB Elof Stativtält varu or ec ningen ingar Malmberg Camping Campers 1240 VDN Med VDN-deklaration 20 artiklar Nallo iåiå Vår; Med annan varudeklaration 1 ,, 1517 VDN Utan varudeklaration 24 ,. F jälhäll Tarfala Extra 1234 VDN Summa 45 ., 1235 VDN 1236 VDN .. . . 1237 VDN Utover den angivna svenska produktio-

Tarfala Original 1230 VDN nen förekommer även import, speciellt från

ååå 332 Japan. Dessa relativt obetydliga enheter i 1233 VDN sortimentet saknar i regel varudeklaration.

Stativtäl! Mamaa 1416 VDN 1 1427 VDN Termosflaskor och termoskannor

Vibosam 1426 VDN ___—___— 1428 VDN Varumärke Artikel Varu-

Vibo 1404 VDN dekla—

Fjällräven Fjälltält ”man

Grönland — Termo 666 —- AB Elabo 2351 — G66 Extern — 2357 — Expedition — 2662 — Hunter — 55000 — Okstindan — 861000 —

Varumärke Artikel Varu- dekla- ration

AB Falkenplast flera sorter VDN NK-Turitz Continental VDN

Einar Gyllen- Alfi — hammar Ikara —

Terma -—— Silbypot —

Handels & lngen- Gunda VDN jörsfirma GP Tigerpot VDN HDF-bolagen Combi VDN

Falken VDN HDF Annan dekl. HDF-kannan — Lene — Silverpot — Ritzi ——

Husqvarna Borst- Signatur VDN fabrik Siluett VDN

Jönköping Vacuum- June Carafe VDN industri June Combi VDN

June Escort VDN June Facett VDN June Formula VDN June Minett VDN June Minette VDN June Sonett VDN

Kooperativa

Förbundet Gunda VDN

Nilsjohan Kaffe Siesta

nr C 2738 —— Kaffe Siesta nr C 2785 — Sissi B 1324 — Sissi Crom C 2704 —

Stockholms Engelska S 16 — Jämvaru AB Engelska S 23 —

Strimbolagen Modernum VDN Termovcrken Kanna 68 VDN

Kokhett 40 _ Kokhett 40P — Kokhett 93 —— Kokhett 144 — Kokhett 145 —— Kokhett 68P VDN

5.2.12 Kylskåp

Inom varugruppen förekommer numera ut- arbetade VDN-normer men de hade ännu ej börjat tillämpas i handeln. Förteckningen

upptar

Med VDN-deklaration —- Med annan varudeklaration —

Utan varudeklaration

Summa

90 artiklar

90 ,.

Det har varit omöjligt att erhålla upp-

gifter

om marknadsandelar

beträffande

konsumentkapitalvarorna.

Kylskåp

Varumärke

AEG

Atlas

Bauknekt Bosch

Elektrohelios

Elektrolux

Frigor

Varude- klaration saknas

Artikel

Santos 135 ES Santos 140 Santos 160 Santos 160 ES Santos 160 EST

AKG 100 AKGC 53 AKGD 73 AKGF 48 MGOD

T-137/7l

140 E 140 T 140 TF 140 V 160 E 160 EG 160 EI 160 TG 240 SG

EV 80 KA 63 KG 2258 KG 325H KGE 141 KGD 201 KS 3621-1 KUB 151 KUB 221 KV 115

RA 10 RA 24 RA 36 RA 40MD RF 85/15 RFB 53 RFD 73 RFF 48 RP 121 RW 40 RWB 53 RWB 73 RFD 53

Foster

Varumärke

Hindus

Hoover

Husqvarna

Håkansson Indesit

Kockums KPS

Linde

Osby Philips

Siemens

Skivspelare

Varumärke

AR Beo

Centrum

Artikel

IK 115 IK 160 IK 161 IK 220

6022 K 6022 KA 6012 MA 6022 R 6032 R 6042 R 6062 R

A 200 FK 140 IK 140 IK 166 KS 375 H KS 375 Avocado

IK115

140 SO 144 LL 160 LB 190 S 250 S

Bygginkyl. 160

K 201 K 208 K 211 K 251 KF 271 KK 422

LKS 1600 ELA H LKS 1600 ELA V S 2400 V

1451 Crosby

901 1401 1551 325 l HW 2411

KE 1420 KE 1630

Varude- klaration saknas

Tillverkare/Återförsäljare

NASAB Bang & Olufsen

Centrum Radio

Varude- klaration saknas

Varumärke Artikel

Siemens (forts.) KT 1420

Rosenlew RUJ 165 Svenska KPO 65 Elsso/UPO KPO 100 Transfer E-160

5.2.13 Skivspelare

Den redovisade varulistan upptar utöver varumärke och artikelbeteckning uppgifter om tillverkarens alternativt återförsäljarens namn. Därigenom underlättas identifiering— en av de i många fall, utom för expertledet, relativt okända varumärkena.

Varulistan upptar

Med VDN-deklaration Med annan varudeklaration Utan varudeklaration 73 artiklar

Summa 73 ,,

Det bör noteras att olika varumärken kan ha samma slags verk medan däremot chassina varierar. Följande kombinationer har konstaterats, men det bör påpekas att det inte gäller alla modeller hos dessa.

DUAL finns i Grundig och Centrum LENCO ,, Leak GARRARD ,, Luxor och Skantic PHILIPS ,, Dux BSR ,, Radionette, Ferguson och Luma Artikel Varudeklara- tion saknai_ ARX Beogram 1001 1202 3000 4000 1214 1218 1219

Skivspelare (forts)

Varumärke ' Tillverkare/Återförsäljare Artikel Varudeklara- tion saknas Connaisseur Septon Electronic AB BD 2 Dual Tolona HiFi AB 1214 1218 1229 Dux Dux Radio AB Dux Sound Project 8535 8540 Elac Martin Persson Miracord 50H 770H 610 660 Empire Original Sound AB Trubadur Ariston Era Audio 444 666 Mk6 Era Lab Ljudåtergivning AB LAB 80 Ferguson Thorn Ferguson Radio AB 3419 3434 Garrard Rank Arena AB AP 76 SP25Mk III Zero 100 Grundig Svenska Grundig AB PS 7 E ' PS 60 lnertia lnertia Industri AB BDT Typ 1 Leak Rank Audiosonic AB Delta L 75 Truspeed Lenco Rydin/RTM Int AB L 75 L 85 705 725 BSS L 78 Luma Kooperativa Förbundet LE 250 Luxor Luxor Industri AB 4211 4221 Micro Svenska Audioproduktion AB MR 11 1 Perpetuum-Ebner Saba Radio Products AB PE 2020 Philips Svenska AB Philips 22GA 212 22GA 308 GA 202 GA 104 Pioneer Pioneer Electric Sv AB PL-12D PL-15C PL-A35 PL-61 Radionette Radionette Skandinavisk HiFi 4000 Teleindustri AB Renn IKEA Professional Micromatic Skantic Skantic Industri AB 4211 4221 Sv413 Sk0713 Sk4221 SOU 1973: 20 133

Varumärke Tillverkare/Återförsäljare Sonatc El ram AB

Sonab AB Sonab

Sony Gylling Hem—Elektronik AB Thorens Elfa Radio & Television AB VM Original Sound AB Wharfedale Rank Audiosonic AB

Transcriptor Audio-Tronic

5.2.14 Stillbildskameror

Varuförteckningen omfattar

Med VDN-deklaration Med annan varudeklaration Utan varudeklaration 86 artiklar

Summa 86 ,,

Vid kontakter med detaljistledet har det framkommit att den selektiva försäljningen är utbredd inom branschen.

S till bildskameror

Varu- Artikel Varude- märke klaration saknas

Agfa Agfa matic 100

Agfa matic 126 Optima 200 Sensor Optima 500 Sensor Selektronic Senior Selektronic S Senior Silette LK Sensor

Mamiya 1000 DTL Mamiya C 330 Mamiya C 220 Mamiya/Sehor Auto XTL Rollei 16 S Rollei 35 Rollei B 35 Rolleiflex 2,8F/2,5F Rolleiflex T

Bell &. Howell

Artikel

HiFi Sonate

SSS 858

PS 2250 PS 5520 PS 230

TD 12 5AB TD 150AB MKII

1586

Linton

Hydraulic Reference Turntable Saturne

Stil/bildrkameror (forts)

Varu- märke

Bell & Howell (forts.)

B rodd- man

Canon

Kodak

Konica

Leica

Minolta

Artikel

Rolleiflex SL 35 Rolleiflex SL 25 Rolleiflex VB Tele Rolleiflex

lfbaflex TL 1000

Canodate E' Canomatic M 70 Canon EX Canon Fl Canonet FT QL Canon FTB Canon TLB Canonet 28 Canonet QL 17 Canonet QL 19

Hasselblad 500 C/M Hasselblad 500 EL/M Hasselblad 500 EL/ 70 M Hasselblad SWC lnstamatic 100 lnstamatic 200 lnstamatic 300 lnstamatic 400 lnstamatic 500

Konica autoreflex A Konica autoreflex T Konica C 35 Auto Konica C 35 V

Leica MS Leicaf lex SL

Minolta 16M6-S Minolta 16 QT

Varudeklara- tion saknas

V arude- klaration saknas

Varu- Artikel Varude- märke klaration saknas

Minolta Minolta Autopack 600X (forts.) Minolta AL-F Minolta Hi—Matic E Minolta Hi-Matic F Minolta Hi-Matic S Minolta SR-T lOl

Calypso Nikon ll Nikon F Nikon FZ Nikon FZ Photomatic Nikon Photomatic FTN Nikkormat FTN

Olympus 35 ECR Olympus FTL Olympus Pen EE-2 Olympus Pen EES-2 Olympus RC Olympus Trip 35 Pentax 6 )( 7 Pentax E'S Pentax Spotmatic ll Colour pack 80 Colour pack III Polaroid 320 Polaroid 330 Polaroid 340 Polaroid 350 Polaroid Swinger Polaroid Zip

Practica LLC Practica LTL

Riccoh 500 G Singlex TLS

Universa Universa Interflex TL

Yashica Elektro 35 Yashica Elektro 35CC Yashica Elektro 3SGTS Yashica TL Electro X

Nikon

Olympus

Pentax

Polaroid

Practiea

Riccoh

Yashica

5.2.15 Hårspray, hårfixativ

! redovisningen ingår endast aerosolförpack- ningar:

Med VDN-deklaration _— Med annan varudeklaration — Utan varudeklaration 38 artiklar

Summa 38 ,,

Marknaden täcks till 75 procent av Cos- metique France, Helene Curtis, Jane Hellen

och Pierre Robert. Enligt detaljistintervjuer är Miss Spray Net från Helene Curtis den mest sålda artikeln följd av Go Gay (He- lene Curtis) och Elnett (Cosm. France).

Hårspray, hårfixariv

Varumärke Artikel Varude- klaration saknas

Avon Scented Hair Spray Barnängen Shantung Hair Spray Bröderna. Vivante Berner XZ Hårspray

Breck Lady Manhattan

Miss Breck

Catzy/Snitts Snitts Hårspray Cosmetique Cadonett

France Elnett

Elizabeth Arden Blue Grass

Gema Charm Hårspray

Glimor Familje Hårspray Glimor Romance Glimset Hårspray Glimset Hårspray De Luxe Grandessa Ung o Mjuk

Gibbs Sunsilk

Helene Bain D'or

Curtis Feminique

Go Gay Miss Spray Net Silkelena Tanbark

Helios Helena Hector

J ane Hellen Janes Lilla klara

Anders Herdin Jr Dalia

Lancome Laque Traitante

Lasting Ekopé Hairspray

Ekopé Inn Hairspray

Mölnlycke VOS Hårspray Pierre Naturell Hairspray

Robert Original PR For Men

Revlon Satin Set

Parfymeri

Trading Tabac Groom Spray Wella Wella Hårspray White Horse White Horse Hair

Control YVY Yvyset Hair Spray ] 35

Hearings och skriftliga yttranden

I syfte att erhålla synpunkter inom ramen för utredningsarbetet har utredningen tagit kontakt med ett antal organisationer och institutioner. VU redovisar kronologiskt framkomna synpunkter i två avdelningar, I och II. Avdelning I omfattar justerade intervjusvar och skriftliga svar på utred- ningens enkät, se utvikningsbladet sist i bilagan. Avdelning II innehåller osyste- matiserade synpunkter som framkommit vid hearings och i skriftliga yttranden till ut- redningen. Materialet har varit av stort vär- de som underlag vid utredningens behand- ling och lösning av förelagda problem.

6.1 Hearing den 2 juni 1972 med företrä— dare för Dagligvaruleverantörers förbund och Kemisk-tekniska leverantör/örhunder, direktören Lars Ekman.

Direktör Ekman uppgav att Kemisk-tek— niska leverantörförbundet hade förbättrad konsumentinformation på sitt program. Förbundet hade hos varudeklarationsnämn- den begärt att få deklarationsnorrner ut- arbetade för bl. a. tandkräm och solskydds- medel. VDN hade inte lyckats framställa någon sådan norm. KTF började därför själva i samråd med berörda medlemmar arbeta med innehållsdeklarationer för tand- kräm och transpirationsmedel. Dessa var

nu färdiga och deklarationsarbetet skulle närmast fortsätta med hårvårdsmedel.

Tandkrämsfabrikanterna inom KTF skul- le även utarbeta en egenskapsdeklaration för tandkräm, främst med avseende på slipeffekten. Man inväntade en engelsk un- dersökning av slipeffekter. Denna skulle granskas av svenska tekniker innan den kunde komma att användas.

F.n. fanns ingen VDN-norm avseende kosmetiska produkter. Anledningen upp- gavs vara att acceptabla provningsmetoder saknades. Svårigheten belystes beträffande schampo där en deklaration måste redovisa schampots egenskaper för varje enskild hår- typ.

Fråga 1

b) och c) konkurrens och internationell handel

Det framhölls att varje krav på produkt och företag gagnade större företag, fram— förallt internationella företag med veten- skapliga kontakter och undersökningsresur- ser. Enskilda svenska företag med begrän- sade forskningsresurser skulle kunna få svårigheter med ett obligatoriskt system.

En del importföretag skulle få det svårt. Marginella' utländska producenter kunde förväntas upphöra att exportera till Sve- rige med påföljd att svenska importföretag skulle få problem.

Ekman uppgav att vissa utländska före- tag inte önskade informera om produkt— innehåll. Huvudingredienser i produkten kunde ändå analyseras fram på teknisk väg medan andra egenskaper, exempelvis dofter, inte lät sig analyseras. Inom ke- misk-tekniska branschen hade man börjat ställa större krav på information och test- resultat från råvaruleverantörerna.

Ekman ansåg att ett obligatorium nöd- vändigtvis skulle medföra handelshinder dels på grund av varierande märkningsbe- stämmelser i olika länder, dels med hän— syn till språksvårigheterna.

d) produktutveckling

Ett obligatorium skulle enligt Ekman tro- ligen medföra en företagskoncentration och en minskning av produktvarianter.

e) och f) prisbildning och företagsstruktur

Det framhölls att små företag skulle drab- bas vid obligatorium; strukturförändringar skulle bli nödvändiga även med ett inter— nationellt deklarationssystem. De stora kostnaderna vid deklaration utgjordes av analys- och testkostnader efter modellen ju större krav, desto större kostnader. Egenskapsdeklarationer skulle ställa sig dyrbara medan enbart innehållsdeklaratio- ner skulle medföra begränsade kostnader. Enligt Ekmans mening kunde rena inne- hållsdeklarationer vara betydelsefulla ge- nom att tillföra framförallt experter, opi— nionsbildare (tandläkare, läkare o.s.v.) in- formation. Ekman omtalade att samtliga tandkrämsfabrikanter inom KTF frivilligt kommer att innehållsdeklarera tandkräm från den 1.7.1972; VDN hade inte kontak- tats i sammanhanget.

Fråga *2

Ekman uttalade att han kunde tänka sig obligatorisk deklaration av kosmetikaartik- lar för att ge bättre möjlighet för konsu- menter att undvika ämnen för vilka man är känslig. Ekman uppgav att det för när- varandevföreligger förslag till EEC-lagstift-

ning med tillåtna och icke tillåtna ingre— dienser samt maximigränser för olika i särskild lista uppräknade råvaror.

Fråga 3

Ekman uppgav att alla företag borde ha intresse av att nyttja en godtagbar norm.

Fråga 4

Ekman framhöll att det i en framtid vore intressant att ställa krav på testprogram för att en vara skulle få deklareras, t. ex. säkerhetstest med avseende på allergier och miljöeffekter. Minimikrav skulle få effek- ter på samtliga under fråga 1 upptagna områden, varav strukturomvandling skulle vara en trolig effekt.

Fråga 5

Ekman uppgav sig föredra ett system med grundkrav på produktsäkerhet framför kvalitetsmärkning. Kvalitetsmärkning inom kemisk-tekniska branschen vore svår att tillämpa på grund av varornas differentie- rade användningsområden (t.ex. finns om— kring 10 olika sorters hudkrämer för olika användning). En uppenbar svårighet nämn— des beträffande kvalitetsmärkning av par- fym.

Ekman menade att det finns risk för att läkemedelslagstiftningen hindrade ut— vecklingen av varudeklarationer. Gränsen mellan kosmetiska artiklar och farmaceu— tiska specialiteter var flytande. Som exem— pel nämndes avgränsningen mellan apoteks- sålda Selukos och andra mjällschampon. Det är angeläget att en verksam produkt även kan köpas i närmaste butik i stället för enbart på apotek. Särskilt på lands- bygden är detta ett problem.

Fråga 6

Ekman framhöll att vidgad användning av för konsumenten meningsfulla deklaratio- ner var önskvärd. Goda normer torde kunna utarbetas om samarbete ägde rum

mellan kvalificerade experter hos konsu- mentverket och experter inom respektive bransch. Konsumentinstitutet har ibland inte tillvaratagit möjligheterna till expert- hjälp från näringslivet varför undersök- ningar för t.ex. ugnsrengöringsmedel och golvvårdsmedel blivit misslyckade. Goda normer kunde förutsättas bli använda av samtliga företag; om inte borde ett obliga- torium kunna övervägas.

Fråga 7

Ekman framhöll att normer för kemisk- tekniska produkter helt saknades.

Ekman ansåg att systemet med jämför- prismärkning på livsmedelsområdet borde kombineras med kvalitetsmärkning för att utjämna jämförprissystemets negativa effek- ter på konkurrens och produktutveckling.

Beträffande varudeklarationernas roll i marknadsföringen uppgav Ekman att man kunde förvänta en förändring av rekla- men under 70-talet; varudeklarationer bor- de vara till gagn i marknadsföring.

Fråga 8

Ekman ansåg inte att hinder borde före— ligga utom beträffande exklusiva kosmetik- serier.

6.2.1 Hearing den 6 juni 1972 med förerrä- dare för Svenska företagares riksförbund, riksombudsmannen Lennart Jensen-Urstad och ingenjören Oscar Arntyr (komplettering av bifogat skriftligt svar 6.2.2).

Man uppgav att Svenska företagares riks- förbund representerade omkring 20000 egna företagare, såväl producenter som de- taljhandlare, konsulter, läkare m.fl. Till förbundet var knutna företagare, inte före- tag. Anslutna företagare representerade en- dast småföretag, främst familjeföretag. Fö- retagen hade till 95 % högst 50 anställda. Förbundet bildades år 1951 genom sam- manslagning av lokala företagarföreningar.

a) och f) Innovationer hos småföretag skulle förhindras om innovationen innebar att vissa av produktens egenskaper därigenom skulle få låga värden. Småföretagare som ville testa en ny produkt i liten serie och under kort tid skulle tvingas avstå härifrån vid obligatorium på grund av nödvändigt analysförfarande och stora kostnader. Ett stort företag, särskilt märkesföretag typ Nils Johan, kunde i stället prova den nya produkten internt och på så sätt undgå småföretagens problem.

Som ett marknadsföringsproblem fram— hölls den tänkbara effekten av ett obliga- torium att uppföljningen av konsument- frågor och problem i olika media skulle upphöra i utbyte mot VDN-etiketter.

0) Ett obligatoriskt nationellt system vore betungande för de svenska exportörer som önskade sälja restpartier inom landet.

(1) Ett obligatorium fruktade man skulle komma att få effekt av rekommendation att tillverka varor med höga värden. Re- kommendationen skulle efter kort tid upp- fattas som ett krav med åtföljande norme- ring och nivellering av varusortimentet. Man framhöll som en risk att en produkt som konsumenten nu köper med insikt om att den är dålig och billig skulle vara osäljbar om konsumenten i en skriftlig de- klaration skulle få varans dåliga egenska- per bekräftade. Kvalitetsmärkning skulle givetvis i ännu högre grad verka nivelle- rande.

Vidare framhölls att ett obligatorium för- utsätter normer som med säkerhet kommer att vara lika accepterade i en framtid som vid respektive nonns tillkomst. Annars skul- le normen komma att verka som en broms på utvecklingen. En norm enligt vilken man ålades att deklarera måste vara garan- terat fri från fel i varje ögonblick; härvid erinrades om eldsläckaren som släckte eld på ett utomordentligt sätt men som samti- digt utvecklade andra egenskaper av farlig art.

e) Varorna måste bli dyrare. En över- föring från reklamkontot till kontot för

varudeklarationer enbart var inte realistisk. En varudeklaration kunde inte tänkas ut- göra primärreklam för en vara.

Fråga 2

Man ansåg att konsumentkunnandet var mycket större än konsumentutredningen föreställt sig. Konsumenterna behövde inte hjälp att välja varor efter sina behov an- nat än på områden som gällde deras liv, hälsa eller säkerhet. Där vore deklarations- plikt motiverad. Alla varor borde märkas med farliga användningsområden (negativa brukssynpunkter). Det nuvarande VDN-sys- temet kunde kompletteras härmed. Ett märkningssystem för buller, typ S-märkning, efterfrågades.

Fråga 3

Det skriftliga svaret på frågan grundade sig på en missuppfattning att "anmälnings- plikt” innebar skyldighet att etikettera va- ran med uppgiften ”Använder ej VDN”. — Det måste finnas sanktionsmöjligheter vid en obligatorisk anmälningsplikt för att den skulle ha effekt. Vem skulle vid anmäl- ningsplikt bedöma om tillverkaren angivit fullgott skäl för att underlåta deklaration? Att överlämna detta problem till ett kon- sumentverk förordades inte.

Fråga 4

Man framhöll att grundkrav av kvalitets- skäl inte kunde uppställas av andra än konsumenterna själva. Konsumenterna skaffade sig själva den information om varan de behövde. Av säkerhetsskäl borde förbud införas, vars efterlevnad kontrol- lerades, och inte grundkrav i ett VDN- system. Man nämnde det olämpliga med hängmärkning av flytvästar typ ”avpassad för personer upp till 50 kg”. Hängmärk- ningen försvinner; plikt borde föreligga att av säkerhetskäl märka varor på ett beständigt sätt.

Svenska företagares riksförbund önskade avslutningsvis betona det stora värde för-

bundet ansåg ligga i näringslivets egna undersöknings- och prövningsorgan. exem- pelvis kooperationens och ICA-gruppernas olika prövningsinstitut och i dags- och veckopressens test samt den prövning av konsumtionsvaror som sker hos olika in- tresseorganisationer. Förbundet ansåg den- na typ av test och deklarationer vara av mycket stort värde. inte minst därför att de anslöt till konsumenternas aktuella be- hov av sakkunnig information.

6.2.2 Skriftligt yttrande från Svenska före- tagares riksförbund.

1 Förbundet finner det varken möjligt eller behövligt med ett obligatoriskt dekla- rationssystem omfattande alla saluförda varor.

a) Ett obligatoriskt deklarationssystem skulle i hög grad gynna storföretag och konservera redan etablerade märkesvaru- företags ställning på marknaden.

b) Konkurrensen skulle försvåras avse- värt framförallt för nya företag och för företag som önskar introducera nya pro- dukter.

c) Ett obligatoriskt deklarationssystem skulle försvåra importen av varor så länge det inte överensstämmer med praxis i resp. producentländer.

d) Ett obligatorium kan verka norme- rande på produkterna och detta torde rim- ma dåligt med konsumenternas behov av variation och valfrihet.

e) Ett obligatorium torde fördyra pro— dukterna.

f) Storföretag kommer att gynnas av detta obligatorium och det innebär sålunda en snedvridning av konkurrensen till de små företagens nackdel.

2 Ett obligatoriskt varudeklarationssy- stem kan vara försvarligt när det gäller frå- gor kring liv, hälsa och säkerhet. Begreppet dyra produkter är inte entydigt, men om här avses dyra i meningen kräva stora ekonomiska uppoffringar, är förbundet dock ännu inte berett att tillstyrka ett ob—

ligatoriskt deklarationssystem för denna typ av ”varaktiga konsumtionsvaror” eller ka- pitalvaror. Här föreligger redan nu ett omfattande deklarationsförfarande från producentemas sida vilket torde vara till— fyllest.

3 Vid en rätt utformning av deklara— tionssystemet torde det inte föreligga något behov av en särskild anmälningsplikt för dem som inte utnyttjar detsamma. En så- dan anmälningsplikt skulle försvåra prov— ningar, test och medföra en onödig tids- utdräkt.

4 När det gäller säkerhetsskäl kan man acceptera att vissa grundkrav skall vara uppfyllda för att en vara skall få dekla- reras, exempelvis flytvästar, brandsläckare och liknande. 5 Nuvarande VDN-system anser förbun- det vara bra och höra kunna vidareutveck- las. En kvalitetsmärkning kan i vissa av- seenden vara missledande då kraven på kvalitet kan vara ytterst varierande bero- ende på nyttjandetid, användningssätt etc. etc.

6 Förbundet finner inte anledning före- slå ytterligare åtgärder i syfte att främja användning av varudeklarationer, utan an- ser att en ökad användning av varudekla- rationer kommer som en naturlig följd av marknadens krav.

7 Nuvarande VDN-system är, som ovan tidigare påpekats, i stort sett bra. Systemet skulle dock i vissa avseenden väl kunna kompletteras med brukssynpunkter till väg- ledning för konsumenterna.

6.3 Hearing den 7 juni 1972 med företrä- dare för Sveriges marknadsförbund, direk- tören Jan Gillberg.

Fråga 1

Det framhölls att människor har begrän- sad förmåga att ta upp information. Med ett obligatorium förelåg stor fara för att människor inte skulle orka tänka på så- dana egenskaper hos varan som inte dekla- rerades, t.ex. skönhetsvårde, vilka egen-

Ett obligatorium skulle ge en viss stel- het på de under a—d upptagna områdena. Effekten på produktutveckling skulle vara olycklig ur samhällsekonomisk synpunkt. Det beteende som för tillfället var lämp- ligt och eftersträvansvärt skulle ligga till grund för normen. Som exempel angavs att gällande köksstandard verkat direkt häm- mande på produktutvecklingen. — De upp- gifter som skyldigheten omfattade skulle komma att överbetonas medan de svår- mätta egenskaperna skulle komma bort. Därigenom skulle kreatörer och produkt- utvecklare styras in på de mätbara egen- skaperna med negativa effekter på pro- duktutvecklingen som följd. .

f) Det betonades att byråkratiseringen och pappersexcercisen i företagens arbete stadigt ökat. De mindre och medelstora företagen skulle inte klara ytterligare reg— ler och pappersexcercis. Småföretagarna behärskade inte ens att fylla i formulär. Pålagor i form av deklarationsplikt skulle återverka på och hämma deras produktion. Gillberg ansåg att en bedömning av varu— område för varuområde i vart fall måste göras innan obligatorium infördes för nå- gon varugrupp.

Fråga 2

Det framhölls att obligatorisk märkning av hänsyn till liv, hälsa och säkerhet vore rimlig.

Fråga 3

Gillberg hänvisade till sitt svar under fråga lf och framhöll att pappersexcercisen re- dan nu var för stor för de mindre före- tagarna.

Fråga 4

Man framhöll att uppställandet av grund- krav skulle få en byråkratiseringseffekt. Endast på områden där starka argument för grundkrav kompenserade systemets

nackdelar, t.ex. när säkerhetsrisker före- låg, borde grundkrav kunna uppställas.

Fråga 5

Gillberg ansåg att kvalitetsmärkning funge- rade som konkurrensrestriktion. Endast några få dominerande företag inom respek— tive varuområde skulle kunna uppfylla kva- litetskraven.

Fråga 6

Enligt Gillberg borde man få till stånd en diskussion bland företagare och mark- nadsförare om självsanering av marknads- föringen och utökat arbete för goda varu- deklarationer. Marknadsförbundet skulle intensifiera sitt arbete för att främja en aktiv och saklig information.

Vidare framhöll Gillberg att handelns branschorganisationer borde försöka få fram goda och läsbara deklarationer i samarbete med leverantörorganisationerna. Butikspersonalcn behövde mera varukun- skap och kännedom om hur tillgänglig information skulle läsas för att åtminstone vara mera insatt än konsumenten.

Gillberg menade att användningen av deklarationer skulle främjas om man ge- nom faktiska exempel kunde illustrera att objektiv information verkat och verkar som konkurrensmedel. Vidare hänvisade Gill- berg till en artikel om Consumerism som författats av marknadsförbundets ordfö- rande Per-Axel Widler och publicerats i nr 11/1970 av tidskriften Den svenska marknaden.

Fråga 7

Gillberg ansåg att det gällande systemet verkade bra. Däremot saknades undersök- ningar av varifrån konsumenterna hämtade sin information. Såvida sådana undersök- ningar skulle visa att t.ex. veckopressens information hade det största inflytandet på "konsumenterna, skulle VDN-informationen kunna uttryckas därefter. Varje konsument- grupp kunde nås genom att få informatio-

nen presenterad på för den anpassat sätt och i lämpligt medium. De mindre och medelstora företagen hade dock inte re— surser att klara ett deklarationsförfarande; de hade nog av att klara sina affärer.

Fråga 8

Gillberg framhöll att en samordning med andra länders deklarationssystem var nöd- vändig.

6.4 Hearing den 9 juni 1972 med huvud— läraren Alice Melvinger, TCO, ombudsman- nen Eva Olsson, LO, pol. mag. Turid Ström, KF, konsulenten Ingrid Vigant, Hushålls— lärarnas riksförening, näringskonsulenten Brita Wallentin, Husmodersförbundet Hem och Samhälle och fil.lic. Brita Åkerman.

Brita Åkerman önskade att en undersök— ning verkställdes angående konsumentens behov av information och syftet med in- formationen. Hon ansåg att det nuvaran- de VDN-systemet varit för lite avpassat efter varornas olikhet och varierande an- vändningsområden; varufakta borde vara betydligt mer differentierade. Hon ansåg att svaret på fråga I var beroende av va- let av vara eftersom produkter var olika och marknadsföringen var beroende av produktens typ. Brita Åkerman har kom- pletterat sitt uttalande genom särskilt ytt- rande till utredningen: ”Det var otillfreds— ställande att dyka ner mitt i en utredning om varudeklarationer. Varudeklarationerna, sådana de vuxit fram i Sverige, var en spe- ciell form av information från säljare till köpare och brukare. Varudeklarations- nämnden hade under de många år den arbetat gjort ett för brukarna värdefullt ar- bete. Den hade bidragit till sanering av varumarknaden på många områden, hade gjort tillverkare medvetna om vilka krav som ställdes på deras produkter och den hade gett vägledning vid köp. Men syste- met att arbeta fram varudeklarationer hade visat sig vara komplicerat och tidsödan- de, det informativa värdet av vissa dekla-

rationer har ifrågasatts. Ska man nu för- ändra systemet bör man kasta loss från VDN-normerna och skaffa en överblick över alla former av skriftlig information från säljare till köpare som följer varan och börja med det enklaste: varunamn. fabrikantnamn, och fråga vad detta ger. Sen bör man titta på innehållsdeklarationer, bruksanvisningar. skötselanvisningar etc. och studera vilken information som behövs om olika varor. I vissa fall är en anvisning för användningen och skötseln mycket an- gelägnare för brukaren än en fullständig VDN-deklaration. Man bör ställa frågan om vilken information som bör vara obli— gatorisk, av vilka skäl och hur man kan ge ett frivilligt informationssystem fasta for— mer. För vissa produkter är det önskvärt med information enligt ett system, för and— ra enligt ett annat. För en hel del produk— ter kommer man nog fram till att det är önskvärt med ett system ungefär som VDN:s. Men om man i en utredning star- tar från nuvarande VDN är det troligt att man kommer att släpa med sig en hel del onödigt — och hindras att ge sig in på funderingar över nya hittills inte eller mera sparsamt använda system för information.”

Turid Ström anslöt sig till Brita Åker- mans uppfattning om svårigheten att disku— tera ett obligatoriums verkningar generellt. Vidare framhöll Turid Ström att deklara- tionssystemet höll på att förändras. Av- sikten var att åstadkomma bruks- och an- vändningsanpassade deklarationer. [ ut— vecklingsskedet kunde hon därför endast föreslå införandet av en ramlag efter norsk modell med en fullmakt att föreskriva obligatorium vid verkligt behov. Man fick då tänka sig en genomgång varuområde för varuområde. Om marknadstäckningen av ett viktigt område, t.ex. barnsängar, inte lyckades på frivillig väg, vore fullmak- ten ett lämpligt instrument. Ett generellt obligatorium kunde endast appliceras på ett färdigt deklarationssystem som funnit sin form.

Brita Wallentin uppgav sig stödja tanken på ramlagstiftning som kunde tillgripas vid behov och som inte skulle användas

för småsaker och detaljer. Då människors. säkerhet och trygghet var ifrågasatt kunde fullmakten behöva tillgripas.

Eva Olsson betonade i anslutning till fråga lg att konsumenten hade en annan starkare ställning i köpsituationer då hon visste att samtliga varor, t. ex. barn— sängar, var VDN-deklarerade; hennes reak- tion och beteende förändrades.

Fride Antoni önskade att utredningen kartlade vilka rättigheter och skyldigheter som var förenade med deklarationer av skilda slag. Som exempel nämndes en mängd varierande deklarationer utanför VDN-systemet för hund— och kattmat, där företagen undgick VDN:s kostnader och kontroll. Av intresse vore att begränsa rät- tigheten att använda deklarationer som lik-» nade VDN:s.

Fråga I

a) och b) Eva Olsson framhöll som en fördelaktig effekt av obligatorium beträf- fande t. ex. sällskapsresor att resebyråernas. marknadsföring måste bli ensartad och att resebyråerna istället tvingades konkurrera med pris och kvalitet.

c) och (1) Eva Olsson ansåg inte att ett obligatorium skulle behöva medföra han- delshinder och framhöll att produktutveck» lingen skulle påverkas positivt.

e) och f) Eva Olsson framhöll att dyra analyser medförde dyra vanor och svårig- heter för småföretag: kostnadskonsekven— serna för konsumenten måste övervägas.

Fråga 2

Eva Olsson betonade vikten av obligato» rium på områden som berörde konsumen— tens liv och hälsa.

Alice Melvinger talade för obligatorium med hänsyn till hälsa och säkerhet, men- påtalade problemet att avgöra vad som är hälsa och säkerhet. Ett obligatorium med inbyggda minimikrav förordades; som exempel angavs S-märkningen, förenad med' förbud mot varor utan godkännande. I den. mån ett obligatorium gick att införa be—

träffande dyra varor. typ båtar och bilar, vore det önskvärt för konsumenten, fram— höll Alice Melvinger.

Fråga 3

Turid Ström förordade anmälningsplikt som ett medel att få översikt över mark— naden. Genom anmälningarna skulle man få kännedom om vilka företag som använ- de egna deklarationer, hur dessa skilde sig från VDN—deklarationerna, varför och till vilken kostnad. Obligatorium kunde kom- ma att övervägas om anmälningarna vi- sade att konsumenten inte erhöll väsentlig information om varan genom de privata deklarationerna.

Eva Olsson ansåg att anmälningsplikt vore en god problemuppfångande infor- mationskanal .

Brita Wallentin upgav att hon reagerade mot tvånget i en anmälningsplikt. — Hon önskade få fram beteckningsnormer för varje vara, vad som fick kallas klänning o.s.v. Man kunde därefter kräva att pro— dukten skulle fungera inom sitt använd- ningsområde; att utarbeta beteckningsnor- mer borde åligga konsumentverket.

Fråga 4

Turid Ström ansåg att ett varudeklarations- system typ Möbelinstitutets skulle driva fram produktutveckling och åstadkomma bättre varor på marknaden. Grundkrav (baskrav) borde anpassas efter använd- ningsområde, t.ex. grundkrav för mat- bord, skrivbord o.s.v. Där praktiska och tekniska svårigheter för att uppställa grund- krav inte mötte vore konsumenten betjänt av grundkrav förutsatt att grundkravsnivån sattes relativt lågt.

Brita Åkerman framhöll att grundkrav inte passade för vissa varor, t.ex. tvättma- skiner; där krävdes annan information. Möjligen skulle baskrav kunna uppställas för normal funktion, d.v.s. att maskinen tvättade utan att plaggen gick sönder. Bas- krav som innebar att produkten fungerade för sitt ändamål kunde uppställas för alla

varor. Varor under sådan nivå var kon— sumenten inte betjänt av. 1 Sverige var konsumenternas krav höga; därför var te— sen att baskrav minskade konsumentens val- frihet en konstruktion. Sådana baskrav skulle hindra dålig import.

Brita Wallentin önskade inte att grund— krav skulle införas, utan förordade infor- mation utifrån vilken konsumenten hade möjlighet att välja vara efter eget behov. Konsumenten borde även kunna välja varor vars kvalitet låg under grundkravsnivån men var billiga.

Alice Melvinger betonade att konsumen— ten i större utsträckning borde tilltros möjligheter att jämföra och bedöma varor. Baskrav kunde dock föreligga som rikt—

punkt. Eva Olsson ansåg grundkrav, i vart fall vid obligatorium. innebära fara för vår internationella handel genom att förhindra billig import. Konsumenter borde ha rätt att välja dåliga varor till låga priser. Ett klassificeringssystem var därför att före— dra.

Turid Ström såg förhållandet till im— porten i stor utsträckning som ett kom— munikationsproblem. En del av vår im— port skulle inte komma att påverkas nämn— värt av grundkraven eftersom viss tillverk— ning redan sker på svensk specifikation.

Fride Antoni framhöll att varor som inte uppfyllde baskraven vid ett obligato- rium måste deklareras med uppgift om att de inte uppnått baskravsnivån, såvida de skulle tillåtas förekomma.

Fråga 6

Eva Olsson framhöll att intensiv uppfölj— ning från konsumentverkets sida krävdes för att främja användningen av deklara— tioner. Kostnadsaspekten var viktig i sam- manhanget. För att få normerna mark— nadstäckande borde nyttjandet av nor— merna inte vara avgiftsbelagt. Kontroll- verksamheten måste antagligen läggas på företagen; den statliga kontrollfunktionen borde inte behöva utsträckas utöver en stickprovskontroll för att inte öka kostna—

derna. Förekomsten av K0 och Allmänna reklamationsnämnden kompletterar kontrol- len; vid obligatorium fanns dessutom straffsanktion.

Turid Ström framhöll att kontrollverk- samheten måste åläggas företagen. Redan vid tillståndsgivningen borde producentens analys- och kontrollresurser utrönas; före- tag utan egna resurser måste köpa dessa tjänster.

Brita Åkerman och Eva Olsson ansåg att statliga kontrollmöjligheter måste finnas. Eva Olsson framhöll som exempel heltäc- kande mattor; en mindre nogräknad pro- ducent kunde framställa mattor som till utseende och pris inte skilde sig från mat— tor av god kvalitet men vars egenskaper var undermåliga.

Fråga 7

Alice Melvinger önskade få till stånd en undersökning, som kunde ge svar på i vilken situation och beträffande vilken vara konsumenten skulle ha behövt information, innan man kunde bedöma VDN-systemets utformning, syfte och roll i marknads- föringen.

Fride Antoni betonade svårigheten att få riktiga svar på sådana frågor. På livs- medelssidan visste man inte varför vissa normer hade marknadstäckning men inte andra. Det viktigaste för att få marknads- täckning var enligt Fride Antoni konsu- menternas efterfrågan på deklarationer. En viktig uppgift var därför att klara av eftersläpningsproblemet, t.ex. frågan om vilka tillsatser och gifter olika varor inne- höll; sådana uppgifter frågade konsumen- ten efter för närvarande, men hade dekla- rationsverksamheten ännu inte inriktats på.

6.5 Hearing den 20 juni 1972 med företrä- dare för Svenska reklambyråförbundet, di- rektören Bertil Klinte.

Direktör Klinte framhöll att reklambyrå— förbundets medlemmar hade en positiv

grundinställning till varudeklarationer. De- klarationer gav faktaunderlag för reklam. En förutsättning var dock att deklaratio- nen gav konsumenten faktisk hjälp i köp- ögonblicket. Den måste uppta sådana egenskaper hos varan som var relevanta för konsumenten. Exempelvis ansågs nuva- rande innehållsdeklarationer för kemisk- tekniska produkter ointressanta som väg- ledare för konsumenten på grund av sin tekniska inriktning. Restriktioner i form av deklarationstvång förordades inte i och för sig men accepterades på vissa varuområden, t.ex. beträffande säkerhetsprodukter som flytvästar samt konsumentkapitalvaror. Klinte menade att branschöverenskommel- ser kunde tänkas ersätta obligatorium, i vart fall vad gällde konsumentkapitalva- ror.

I anslutning till fråga 1 c + e framhölls att obligatorium kunde få till följd att ut- ländska företag med marginell export på Sverige antingen lämnade den svenska marknaden eller överlät deklarationsplik- ten till importören. Kostnadsökningen kun- de i det senare fallet bli avsevärd.

Svaret på fråga 1 d berodde enligt Klinte på normens aktualitet. En aktuell och re- levant norm borde främja produktutveck— lingen på varuområdet, medan en föråldrad norm skulle ge motsatt effekt.

I e En eventuell kostnadsökning på dyr- bara produkter kunde inte tillmätas nå— gon betydelse, däremot på dagligvaror, även om kostnadsökningen var liten, menade Klinte. Vid obligatorium måste tolerans- gränser införas så att varje nödvändig för- ändring av innehållet i en vara inte be- hövde innebära ny analys, nya etiketter och nya kostnader.

1 f Klinte ansåg sig inte kunna förutse någon påverkan på företagsstrukturen vid obligatorium.

Fråga 2

Klinte menade att obligatorium var accep- tabelt beträffande konsumentkapitalvaror, försäkringar samt varu- och tjänsteområ- den som berörde liv, hälsa och säkerhet.

Vid frivillig deklaration borde minimistan- dard krävas för att en vara skulle få de— klareras, enligt Klinte. Detsamma borde vid obligatorium gälla produkter som var dyr- bara eller där konsumentens liv, hälsa och säkerhet berördes.

Fråga 6

Klinte framhöll att informationen om VDN och VDN:s innebörd måste utökas och föreslog kampanjer i likhet med tra- fiksäkerhetsverkets. Klinte betonade slut- ligen skolans roll för bättre konsument- fostran.

6.6 Skriftligt yttrande från Sveriges köp- mannaförbund (efter hearings den 8 juni och 3 oktober 1972).

Allmänna synpunkter

Enskild detaljhandel har genom Sveriges köpmannaförbund deltagit i arbetet inom Varudeklarationsnämnden (VDN) alltsedan starten 1951. Förbundet har också aktivt deltagit i det utvecklingsarbete som under senare år skett inom VDN vad beträffar bl.a. ökade informationsinsatser från VDN:s sida inom undervisningen i sko- lorna men även i det senaste årets utveck- lingsarbete för att söka finna nya former för varudeklarationer.

Genom representationen i VDN och dess styrelse har förbundet också tagit initiativ till utredningar om funktionsorienterad re- dovisning av varors egenskaper och därvid även fört fram frågan om minimikrav och kvalitetsgarantier. Genom förbundets re- presentation har också föreslagits olika for- mer av konsumentstudier för att under- söka om och i vilken omfattning VDN- varufakta ingår i konsumenternas inköps- process.

Enskild detaljhandel har under alla år intagit en mycket positiv inställning till varudeklarationer även om vi från förbun-

dets sida inom vissa områden varit kri- tiska och föreslagit förändringar av varu- deklarationssystemet.

Detaljhandeln och varufakta

Detaljhandeln har utomordentligt stort in- tresse av att så stor andel som möjligt av ett varusortiment kan redovisas enligt en- hetliga normer och egenskapsredovisningar. Detta behov av standardiserad varuinfor- mation sammanhänger väsentligt med den utveckling som skett inom detaljhandeln under senare är, nämligen en övergång till långtgående mekaniserad försäljning genom självbetjäning och självval. Dagens mo— derna detaljhandel erbjuder ett utomordent- ligt omfattande varuutbud inom vilket kon— sumenten själv i större utsträckning än tidigare skall välja den enskilda varan utan hjälp av försäljningspersonal. Denna utveckling av varusortiment och rationali- serad detaljhandel har utan tvekan ökat behovet för konsumenten att få standar- diserad information i anslutning till resp. vara. En information där varans olika egenskaper och funktion redovisas på ett sådant sätt att konsumenten själv kan göra den erforderliga jämförelsen mellan olika varor och göra det bästa valet. Det kan härvid noteras att drygt 80 procent av dagligvaruhandeln för närvarande säljs ge- nom självbetjäning och att självbetjäning och självval alltmer genomförs även i många andra branscher. Framtidens kon- sumenter kommer härigenom att i allt stör- re omfattning själva få fatta beslut om in- köp av den enskilda varan utan att där- vid ha möjlighet till personlig rådgivning genom försäljningspersonal.

Synpunkter i anslutning till Varudeklara- tionsutredningens särskilt ställda frågor

la. Vad det beträffar frågeställningen om hittillsvarande VDN-varufaktas effekt som marknadsföringsinstrument bör det kon— stateras att tillverkare har betraktat VDN- användningen som en del av marknadsfö- ringen. Erfarenhetsmässigt kan också kon-

stateras att VDN-märkning i vissa fall anses ha haft direkt betydelse ur marknads- föringssynpunkt. Bland motiven till denna värdering av VDN-märkningen synes bl.a. vara att VDN-deklaration av varor av många konsumenter har upplevts som viss kvalitetsgaranti. Denna uppfattning kan delvis bero på att det när VDN på 50-talet introducerades främst var de etablerade märkesvarufabrikanterna som utnyttjade VDN-varufakta och där resp. märkesföre- tag redan hade skapat ett klart kvalitets- begrepp kring sina produkter. Denna kva- litets- och garantiupplevelse har också tro- ligen förstärkts genom de faktiska egen— skapsgarantier och minimikrav som redovi- sas inom några varugrupper — t.ex. flyt- västar och barnsängar. Även utvecklings- arbetet av varufakta inom möbelsektom med vissa grundkrav kan ytterligare ha förstärkt konsumenternas uppfattning av varudeklarationernas garantiinnehåll. Kon- sumentens upplevelse av kvalitet har för— modligen även förstärkts genom detaljhan— delns egen hantering av VDN-varufakta. I viss utsträckning har försäljningspersonal i samband med demonstration av en vara hänvisat till att varan är VDN-deklarerad. Det kan därför anses troligt att konsumen- terna bl.a. genom sådana åtgärder under årens lopp har bibragts den uppfattningen att det finns en koppling mellan kvalitet och VDN-varufakta.

lb. När det gäller att bedöma effekten på konkurrensen inom ramen för varude- klarationer bör det poängteras att detalj- handeln inte har samma konkurrensintresse som det varuproducerande företaget eller importören. För en tillverkare eller impor- tör är det väsentligt att just det egna före- tagets varor säljs i konkurrens med andra tillverkares eller importörers varor. Ur de- taljhandelns synpunkt finns inte motsva- rande värderingar. Konkurrensen inom de- taljhandeln utgår från konkurrensen mel- lan olika butiker eller olika distributions— former och inte från konkurrensen mellan enskilda varor. Däremot kan man inte bort— se från att detaljhandeln i sin inköpspoli— tik på sikt förmodligen kommer att känna

sig mer attraherad av varor som är varu— deklarerade beroende på att man härvid får ett varusortiment som ger erforderlig information till konsumenterna utan att butiken behöver ställa rådgivande perso- nal till förfogande. Samtidigt kan ett en— hetligt varudeklarationssystem ingå som en del i en rationell inköpshantering genom möjligheterna till varujämförelse. Under de ca 20 år som VDN fungerat har ur kon- kurrenssynpunkt kunnat registreras erfaren— heter som att de varor som först mark— nadsfördes inom ramen för VDN-varufakta hade påtagliga konkurrensfördelar jämfört med motsvarande varor utan dessa varu- fakta. När allt fler tillverkare eller impor- törer blev tillståndshavare inom varugrup— pen ansågs konkurrensöverläget påtagligt minska.

lc. Vad det beträffar effekter på inter- nationell handel är detta frågor som kanske främst berör producent- och importsektorn via partihandeln. Det förekommer emeller- tid egen import inom vissa delar av detalj- handeln och därvidlag överensstämmer de— taljhandelns intresse med producenters och importörers Med det alltmer ökade inter— nationella varuflödet krävs ett utvecklat in— ternationellt samarbete även inom varu- deklarationsområdet vilket i sin tur ställer krav på internationell standardisering. En obligatorisk varudeklaration under nuva— rande förhållande med klart ofullständigt internationellt samarbete kan komma att få import- och exportpåverkan i negativ riktning.

ld. Frågan om effekter på produktut- veckling blir beroende på det redovisnings- system som blir aktuellt för den enskilda varugruppen. Ett redovisningssystem i t. ex. sifferform med ett litet antal värderings- steg mellan lägsta och högsta värde (t.ex. 1—3) kan få som effekt att en producent inte finner det möjligt att inom ramen för produktionsekonomin utveckla en pro- dukt, då en sådan utveckling och förbätt— ring av produkten inte blir redovisningsbar i systemet. Dessa värderingar hör också in- timt samman med aktuella diskussioner om funktionsanpassade deklarationer. I dessa

diskussioner har framhållits behovet av skil— da redovisningssystem beroende på använd— ningsområdet för den aktuella varan. Som exempel har bl. a. använts skyddskläder av typ overall och målarpenslar. Dessa båda varugrupper används såväl för rent ama- törbruk, där overallen mest har en smuts— skyddande funktion och penslarna har ka— raktären av engångs— eller fågångsanvänd— ning. som yrkesmässig användning där helt andra egenskapskrav ställs.

Alla dessa helt olika värderingar och förväntningar hos resp. konsument blir inte mindre komplicerade att lösa och till- fredsställa genom att samme konsument kan bedöma en viss vara i egenskap av "amatöranvändare” och en annan vara i egenskap av yrkesutövare. Härvidlag kan olika redovisningssystem medföra påtag- liga olägenheter för konsumenterna och ställa mycket stora krav på en komplette— rande konsumentupplysning.

Systemet för egenskapsredovisning kom- mer att direkt få effekter på produktut- vecklingen varför ett ingående utrednings- arbete just inom detta område bör igång- sättas.

le. Av de hittillsvarande erfarenheterna vad beträffar kostnaderna för varudeklara- tioner bör framhållas att just de relativt höga initialkostnaderna för provning etc. medverkat till att många företag inte har deklarerat sina produkter. Speciellt har det- ta markerats för varor i korta tillverknings- scrier. Ett obligatoriskt deklarationssystem kommer därvidlag att få effekter på pris- bildningen.

lf. Vad beträffar effekter på företags- struktur i samband med ett framtida de— klarationssystem bör det naturligen fram— hållas att det utan tvekan blir större möj— ligheter för de mycket stora tillverkarna resp. importörerna att genomföra ett dekla- rationssystem. Detta kan få som effekt att mindre tillverkare och importörer inte får samma möjligheter att introducera sig på marknaden, att varusortimentet därigenom hämmas i sin utveckling. En förutsättning för att det härvidlag skall skapas konkur- rens på lika villkor är att samhället står

för samtliga med ett obligatoriskt deklara- tionssystem sammanhängande följdkostna- der.

2. Från detaljhandelns sida har vi inte något att invända mot krav på deklara- tion för varor som berör liv — hälsa — säkerhet. Härvidlag regleras dock sådan in- formationsplikt och kontroll redan i fler- talet fall genom t. ex. livsmedelsverket etc. Vid särskilt tekniskt komplicerade och där- vid ofta också dyra produkter finns motiv för krav på varudeklarationer. Det erfaren- hetsmässiga problemet med denna typ av deklarationer är dock att deklarationerna blir så omfattande och otillgängliga för konsumenterna att varufakta inte blir den informationshjälp som konsumenterna be- höver.

3. Den bästa regulatorn för utvecklingen av användandet av varudeklarationer torde vara påverkan av konsumenterna själva via detaljhandeln på tillverkare och im- portörer. Anmälningsplikt inom ramen för ett frivilligt system skulle ställa mycket stora administrativa krav vilket också ett erforderligt dispenssystem inom ramen för ett obligatorium skulle medföra.

4. Frågan om grundkrav har under många år diskuterats inom VDN och resul— terat bl.a. i den introduktion av nya de- klarationer som sker under 1973 för vissa typer av möbler. Även andra varugrupper med enhetlig funktion, t.ex. kylskåp, har diskuterats. Enligt den nu aktuella möbeldeklaratio— nen redovisas att resp. vara uppfyller ställ- da ”grundkrav”. Vilka dessa grundkrav är framgår dock inte för konsumenten. Här löper man risken att normproducenten inte har samma värderingsregler som den en- skilde konsumenten. Grundkravet på köks- möbler accepterar vissa smärre defekter på en vara, vilket konsumenten inte i sin tur accepterar, med resultat att konsumenten reklamerar varan.

5. Problemet med kvalitetsmärkning sam- manfaller med frågan om grundkrav som i sig innebär en viss funktionsgaranti. Att både arbeta med "garantideklarationer" och hittillsvarande deklarationer torde bli myc-

6. För att på lång sikt effektivt främja användningen av varudeklarationer måste ett omfattande informationsarbete ske re— dan i skolan. På det sättet finns det möj- ligheter att bättre utbilda framtidens kon- sumenter. Det är därvid väsentligt att in— formation om varudeklarationer ingår som en integrerad del av den totala konsument— undervisningen. En sådan konsumentfost— rande undervisning bör därför ges större plats i undervisningsplanerna än vad som för närvarande är fallet. Det torde också behövas en fortlöpande vidareutbildning av de lärarkrafter som för närvarande ar- betar inom detta område. Inom ramen för en sådan undervisning i det reguljära skolsystemet resp. vidareutbildningen av lärarkrafterna bör då ges möjlighet att ut— veckla kunskaperna om det totala kon- sumentpolitiska arbetet där senare års lag— stiftning bör få en väl så framträdande plats.

7. Beträffande denna fråga hänvisas till tidigare framförda synpunkter 1—6.

6.7 Skriftligt ytlrande från Sveriges gros— sistförbund och Sveriges industriförbund.

Utredningens frågor har mötts av stort intresse inom företag och branschorganisa- tioner. Att representanter för näringslivet på detta sätt fått tillfälle att avge syn- punkter och redovisa erfarenheter som kan tjäna som en grund för utredningens ar- bete har bedömts ha ett värde i sig och öka förutsättningarna för ett fortsatt för- troendefullt samarbete. På grund av den förhållandevis korta tid som stått till buds och begynnande semestrar har inte alla tillfrågade haft tillfälle att inkomma med svar. Svar har inkommit från ett tjugotal företag och branschorganisationer.

Huvudsynpunkter

Några grundläggande synpunkter vill vi understryka redan inledningsvis. Varudeklarationen som idé och princip

har mötts av positivt intresse från fler- talet svarande. Denna uppfattning delas av Grossistförbundet och Industriförbun- det.

Den dominerande svårigheten som kom- mer till uttryck i svaren är bristen på provningsmetoder inom många områden. Detta gäller särskilt bristen på metoder att prova de för konsumenten mest rele- vanta egenskaperna eller över huvud meto- der som fångar in produktens karakteris- tiska egenskaper. Däri synes också ligga huvudorsaken till att vissa normer används i liten utsträckning.

En andra dominerande slutsats är att det är väsentligt att finna metoder som inte förorsakar orimliga kostnader eller sned— vrider konkurrensen. Det är alltså ange- läget att finna metoder som kan tillämpas snabbt och till låg kostnad. Det är synner- ligen angeläget att få till stånd internatio- nell standardisering. Av svaren framgår klart att ett rent nationellt varudeklara- tionssystem och nationella bestämmelser skulle leda till allvarliga svårigheter för ex- port och import.

Svårigheter av nyssnämnda karaktär (och andra som utvecklas nedan) kommer aldrig att helt kunna undvikas inom något varu— område. Detta är ett huvudskäl mot ett obligatoriskt system, vilket med nödvän— dighet måste bli stelt och osmidigt. Det gäller att i stället ta vara på och utveck— la varudeklarationens positiva egenskaper inom ramen för ett frivilligt system. Den bästa vägen för att få till stånd en vid- gad användning av varudeklarationer är, att utforma dessa så att de kan vara ett naturligt och viktigt inslag i marknads— föringen. Ett ökat konsumentintresse för varudeklarationer vore också ägnat att sti— mulera användningen av deklarationer och ge dessa en framskjuten plats i marknads- föringen.

När nya normer fastställes är det väsent- ligt att dessa är allmänt erkända och i möjligaste mån baserade på internationellt standardiserade provningsmetoder. Vid ut- arbetandet av normer är det angeläget att man tar tillvara den fond av erfarenhet och

sakkunskap som skapats inom berörda branscher och företag.

Utredningens frågor

1. a—b Inställningen till obligatorium är i huvudsak negativ. Inom de flesta bran- scher bedöms provningskapaciteten hos tillgängliga institutioner som otillräcklig. På grund av de förseningar som därigenom kan väntas bli följden framhåller flera sva— rande att marknadsföringen kommer att försvåras och fördyras. Detta gäller särskilt branscher som är säsong- eller modepräg- lade. Från flera håll påpekas också att för- dyringen kommer att drabba mycket olika beroende på företagsstorlek. variations— bredd på produkten etc. Generellt kom— mer små företag att få större svårigheter än stora, detsamma gäller företag som marknadsför prisbilliga varor eller model— ler i små serier.

Från branscher som för närvarande är utsatta för hård importkonkurrens, såsom exempelvis textilbranschen, noteras att ett obligatorium sannolikt skulle hälsas med tillfredsställelse från en del tillverkare, i första hand sådana som har ett begränsat sortiment av varor för vilka varudeklara- tion kan åstadkommas på ett relativt en- kelt sätt. Anledningen härtill skulle vara att import av främst prisbilliga varor skulle starkt försvåras eller omöjliggöras.

Ett företag pekar på risken för att in— tresset för seriös varudeklaration avtar som en följd av att kontrollen vid obligatorium måste bli svår att genomföra. Man menar att detta även måste ha en icke önskvärd effekt för konkurrensen.

Från flera håll betonas att de ökade kost- nader som ett obligatorium kommer att in— nebära medför negativa följder för kon- kurrensen, i synnerhet om en internatio- nell likformighet ifråga om deklarationer inte kan åstadkommas. Det påpekas också att ett obligatoriskt system i en bransch där de dominerande företagen redan frivil- ligt infört deklarationer inte ger någon ytterligare fördel. Ett företag understryker särskilt att man anser att VDN har posi-

tiva effekter för marknadsföringen på så- väl hemma- som exportmarknaderna ef- tersom deklarationen leder till ökad kva- litetsprofil. Frivillig deklaration ger hos konsumenten en good will åt de företag som tillämpar den jämfört med övriga. Man pekar på risken att detta good will- värde för de deklarerande företagen skall försvinna vid ett obligatorium.

Det framhålls också att det finns en risk för att ett obligatorium kan leda till en likriktning av produkterna som i själva verket är ägnad att försvaga konkurren- sen och minska konsumenternas valmöj- ligheter.

1. (: Den helt dominerande trenden i sva- ren är att den internationella handeln skul— le komma att försvåras. Detta gäller så- väl export som import. Exporten försvåras och fördyras genom att det blir nödvän- digt att hålla olika lager för export och inhemsk försäljning. Endast om deklara' tionsreglerna blir lika i Sverige och i utlandet kan handelssvårigheterna begrän- sas.

Ett problem i detta sammanhang är att varorna måste etiketteras på visst sätt med ett märke eller liknande. I de fall produk- tionen sker utomlands och sedan expor- teras till flera länder, bl.a. Sverige, eller om produktionen sker i Sverige och del- vis är avsedd för hemmamarknaden, del— vis för export, medför detta att när en leverans skall ske till Sverige storförpack— ningarna vid något tillfälle ånyo måste brytas och småförpackningarna eller själ— va varan förses med de för svensk del er- forderliga deklarationsetiketterna. Självfal— let medför detta ökade hanteringskostnader och understryker vikten av internationell standardisering. Om sådan inte kan åstad— kommas är alternativet till nyssnämnda fördyrade hanteringsprocess att. som ofta sker när det gäller skötselinstruktioner, bi— foga deklarationer för en rad olika länder i en broschyr. Att på detta sätt ställa kon— sumenten inför en rad olika varudeklara- tionssystem måste dock vara olämpligt och förvirrande.

En speciell svensk obligatorisk deklara-

tion skulle helt naturligt skapa problem för importen. En tänkbar effekt exempel- vis inom textilbranschen är att importen av vissa billiga plagg med för använd- ningsområdet fullt tillräckligt bruksvärde skulle minska. Samtidigt pekar man å andra sidan på att det kan finnas en risk för att importen kan komma att gynnas om inte kraven på och kontrollen av obli- gatoriets efterlevnad göres lika sträng som för inhemska varor.

1.d Ett deklarationssystem kan — vare sig det är obligatoriskt eller ej —— medföra en viss styrning av produktutvecklingen i riktning mot att uppnå bättre mätresultat även om konsumenten därigenom inte får bättre nytta av produkten. Produktutveck- lingen kommer att koncentreras på prova- de egenskaper, vissa produktidéer kommer aldrig att prövas på grund av avsaknad av normer och provningsmetod.

En återkommande synpunkt är att pro- dukterna kommer att fördyras främst för mindre företag. Man menar också att en viss positiv effekt skulle kunna tänkas ge- nom att undermåliga produkter slås ut. Å andra sidan finns faran av en oväl- kommen likriktning av sortimentet.

1.e Ökade kostnader och hämmad pris- konkurrens genom frånvaron av lågpris] lågkvalitetsvaror betyder högre konsument- priser.

För stora företag med tillverkning i långa serier torde deklarationskostnaderna i regel ha litet inflytande på prisbild- ningen. Annorlunda förhåller det sig med mindre företag och företag med säsong- och modepräglad tillverkning. För de små och särskilt de minsta företagen torde kostnaderna bli betydande och delvis för- hindra möjligheten att lönsamt framställa bruksvaror i liten upplaga. När det gäller tillverkning av lågprisprodukter finns det även vid tillverkning i större serier risk för att kontroll- och etiketthanteringskost- nader kommer att spela en oproportioner- ligt stor roll vid prissättningen. Provnings- kostnaden ingår som en stor fast kostnad, som är oberoende av totalantal. Därav följer att ett obligatoriskt varudeklarations-

system skulle inverka kraftigt på priset för modeller som endast avses att marknads- föras i små serier.

1.f Den långsiktiga effekten av ett obli- gatoriskt deklarationssystem torde generellt vara att systemet missgynnar mindre före— tag. Dessa har ej samma förmåga att bära och fördela de relativt stora fasta kost- nader som är förenade med deklarations- systemet. Likaså kommer företag med ett brett sortiment att få relativt större pro- blem liksom företag med föränderliga va- ror, exempelvis modevaror. Vidare miss— gynnas importörer, vilka kan tvingas göra speciella varianter för den svenska mark- naden, vilket i sin tur leder till högre pri— ser. Likaså missgynnas exportföretag. som kan tvingas göra en särskild hemmamark— nadsvariant och en särskild exportvariant med åtföljande kostnadsökningar.

2. Det är samhällets uppgift att på olika sätt tillgodose säkerhetskrav avseende indi- videns liv, hälsa m.m. Dessa krav bör ut— formas och övervakas av vederbörande fackmyndigheter såsom redan sker genom arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk, livsmedelsverket, socialstyrelsen m.fl. Det är i sådana fall i regel knappast varu- deklaration som behövs utan snarare bin- dande regler. Vi anser det inte lämpligt att konsument- verket blir ett organ för tillgodosecnde av återstående krav som baserar sig på liv, hälsa, säkerhet. Om konsumentverket finner ett område som enligt dess uppfattning krä- ver särskilda restriktioner för att tillgodo- se dylika krav, bör verket göra framställ- ning därom till vederbörande departement eller fackmyndighet. En annan ordning måste innebära dubbelarbete genom dubbla tillsynsmyndigheter. Särskilda skäl kan anföras för deklara- tion av dyrare produkter, och det är motiverat med särskilda ansträngningar för att deklarera sådana. Samma krav på ve- derhäftighet och relevans måste dock gäl- la även för deklaration av dyrare produk- ter. Kan dessa krav inte uppfyllas blir deklarationen inte meningsfull. I övrigt gäl- ler de invändningar mot obligatorium som

anförts som svar på fråga 1. Vi vill sär— skilt understryka vikten av att undvika icke- tariffära handelshinder med hänsyn till att konsumentkapitalvaror ofta är av in- ternationell karaktär.

3. Tveksamhet råder rörande värdet av en anmälningsplikt. Principiellt anser vi ett frivilligt system överlägset ett obligato- rium. En allmänt tillämpad varudeklaration bör växa fram som en följd av att kon- sumenter och handel i allt större utsträck— ning efterfrågar och utnyttjar varudeklara- tion. Om ett obligatorium införes torde det bli nödvändigt att införa någon form av dispenssystem. Detta torde dock vara ad- ministrativt komplicerat. Det blir svårt att fastställa rättvisande och hanterliga undan- tagsregler. Risken för skönsmässiga bedöm- ningar blir stor. Inom vissa branscher med exempelvis snabba mode- och sortimentsväxlingar kan det vara svårt och kostsamt att fortlöpan- de följa upp och motivera orsakerna till att en deklaration inte utnyttjas. Inom ramen för ett frivilligt system kan det i vissa fall vara motiverat med ett anmäl- ningssystem i de fall en viss norm inte ut- nyttjas. Sådana uppgifter kan ha värde för den vidare utvecklingen av varudekla- rationsnormer. Det torde dock vara tvek- samt om ett tvångssystem skulle vara vare sig nödvändigt eller ägnat att öka företa- gens intresse för positiv medverkan. En an- mälningsplikt kan också medföra en tung- rodd och kostsam administrativ apparat.

4. Säkerhetsgrundkrav bör fastställas och följas upp av vederbörande ansvariga myn- digheter och ej ingå i varudeklarationssy- stemet. Grundkrav förutsätter en definierad användning av produkten, vilken i vissa fall är möjlig att fastställa inom området liv-hälsa-säkerhet (typexempel flytväst). I övrigt är det i regel svårt att finna pro- dukter med så ensartad användning att grundkrav lämpade för alla konsumenter kan uppställas. Dock finns exempel på na- turliga grundkrav på gränsen till defini- tioner. Dessa grundkrav anger närmast gil- tighetsområde. Som exempel kan anges att en frysbox inte skall kunna deklareras som

sådan med mindre än att den kan hålla en temperatur av högst — 18”C. Däremot är det väsentligt svårare att uppställa lämp- liga grundkrav när det gäller exempelvis frysboxens infrysningskapacitet.

Under förutsättning att myndigheterna kontrollerar att lagbestämmelser beträffan- de säkerhet etc. följs kan det vara en för- del att dessa inte ingår i varudeklarations- bestämmelserna. I annat fall förutsätter varje förändring av lagbestämmelserna en ändring av deklarationsreglerna vilket inne— bär administrativt dubbelarbete.

Samma svårigheter gäller för grundkrav som för deklaration över huvud taget i fråga om att finna relevanta provnings- och mätmetoder. Som exempel kan anges att när det gäller kläder grundkrav tek— niskt sett kan uppställas gällande drag— och rivhållfasthet, däremot inte beträffande plagg som helhet. De för konsumenten önskvärda kraven beträffande drag- och rivhållfasthet hos ett plagg är starkt be- roende av plaggets användning samt är i många fall av mycket underordnad bety- delse.

Om svenska grundkrav uppställes högre eller annorlunda utformade än vad som accepteras på den internationella markna- den tvingas svenska företag antingen splitt- ra sin produktion i en del för inhemskt bruk och en för export eller på den ut— ländska marknaden söka marknadsföra en dyrare vara med vad som där kan upp- fattas som överstandard. Båda alternativen medför risk för kostnadsstegringar, bl.a. genom tillverkning i mindre skala. Om full kostnadstäckning inte kan uppnås på den internationella marknaden för den dyrare svenska kvaliteten kan företaget tvingas kompensera sig på den inhemska mark- naden.

Motsvarande svårigheter och risker för fördyring uppstår för importen. Ett före- tag, beroende av leveranser av delar från utländska storföretag, har understrukit att svenska specialkrav skulle medföra kraf— tiga fördyringar. eftersom de utländska le- verantörernas långa tillverkningsserier i så fall kan behöva brytas.

Beträffande konsekvenserna i fråga om företagsstruktur, internationell handel etc. pekar flertalet svarande på de synpunkter de avgivit i samband med fråga 1. Effek- terna av obligatorium i allmänhet och grundkrav torde i stor utsträckning vara desamma. Bl.a. framhålles beträffande följ- derna för konkurrensen att eftersom grund- kraven inte ger en fullständig bild av kva- litetsomfånget och kvalitetsnivån inte fram- kommer mellan varor som uppfyller mini— mikraven och varor med väsentligt högre och fler plusvärden följderna för den inter— nationella handeln bedöms bli negativa ef- tersom svårligen en gemensam nivå på grundkraven kan uppnås. Det finns risk för att produkter som nyutvecklas primärt in- riktas på att uppfylla minimikraven, vil- ket kan betyda kvalitetsförsämring och minskad valfrihet.

5. Majoriteten av de svarande är nega- tiv till kvalitetsmärkning. Ett grundläggan- de problem som påpekas är svårigheten att göra en för alla rimlig sammanvägning av olika väsentliga egenskaper, på radioområ- det exempelvis känslighet på olika våg— längdsområden, ljudkvalitet m.fl. egenska- per. Även för kvalitetsmärkning torde krä- vas att en ensartad användning av pro- dukten kan fastställas.

Inom bl. a. textilbranschen bedömer man att modeaspekterna i praktiken gör kvali- tetsmärkning till en utesluten väg. Uppfatt— ningen om vad som är kvalitet liksom behovet av kvalitet hos modevaror är va— rierande och omöjliga att precisera.

Några svarande är något mer positiva till kvalitetsmärkning mot bakgrunden av att många konsumenter uppfattar nuvarande VDN-deklarationer som ett kvalitetsmärke. Detta leder till att vissa lågkvalitativa va- ror ges en högre status än de förtjänar. Denna effekt kvarstår dock även vid kva- litetsmärkning om inte kraven sätts på en hög nivå, vilket å andra sidan betyder att många billiga och sitt pris väl värda varor riskerar att bli utslagna.

Ett godkännandemärke bedöms i vissa fall kunna underlätta marknadsföringen. Man är dock starkt medveten om svårig-

heten att i praktiken objektivt fastställa vad som är kvalitet.

Konkurrensen kommer att påverkas ge— nom att lågkvalitativa eller över huvud produkter i enkelt utförande sållas bort. Det finns risk för att märkningen inte kommer att rättvisande skilja mellan ex— empelvis ”bra” och ”mycket bra” produk— ter. Samma svårigheter som följer av bl.a. obligatorium och grundkrav när det gäller internationell handel kan bli följden om man inte kan få till stånd internationella regler för kvalitetsmärkning. Risk förelig- ger också att produktutvecklingen inriktas på att endast uppnå de minimivärden som krävs för önskad poängsättning. Även sy- stemet med kvalitetsmärkning verkar fördy- rande, särskilt för mindre företag.

6. Den viktigaste förutsättningen för att få till stånd vidgad användning av varu- deklarationer är att man får fram me- ningsfyllda deklarationer, som verkligen ger konsumenten relevant information i valsi- tuationen. Kan detta åstadkommas kom- mer deklarationernas användning att sti— muleras via efterfrågan på deklarationer från konsumenter och handel. Ett exempel på goda resultat i den önskade riktningen är användningen av skötselinstruktioner när det gäller textilvaror. Det är numera få företag som inte skötselmärker sina pro— dukter. Skötselinstruktionerna har slagit igenom tack vare dels att det finns lämp- liga normer och dels att de ger för kon— sumenten väsentlig information. Vid sidan av strävan att åstadkomma bättre varudeklarationer är det väsentligt att öka konsumenternas intresse för dessa. Press, radio, TV och skola har här vik— tiga uppgifter. En av de svarande framhål- ler att för varje VDN-norm borde finnas en upplysningsbroschyr som redogör för hur uppgifterna skall uttydas och användas. Sådana broschyrer bör vara tillgängliga vid köptillfället och vara avsedda att kunna tas hem av kunden. Handeln spelar en viktig roll för möjligheterna att föra ut information och sprida intresset för varu- deklarationer. En fortlöpande revidering bör ske av

mätnormerna så att dessa inte framstår som förlegade. En internationell standar— disering är en viktig förutsättning för att deklarationernas användningsområde skall kunna vidgas.

En ökad användning av varudeklaratio- ner är viktig eftersom detta förbättrar konsumentens möjlighet att välja. Det är dock väsentligt att konsumenterna också upplyses om deklarationernas begränsning- ar. t.ex. om de ej täcker in samtliga vik- tiga egenskaper.

Näringslivsorganisationer bör medverka genom att propagera för ökad användning av varudeklarationer. Ett fortsatt samarbete med berörda branscher och företag vid ut- arbetande av deklarationsnormer är en viktig förutsättning för ökad användning.

7. Flertalet svarande anger att det nu- varande VDN—systemet spelar en förhål- landevis obetydlig roll i marknadsföringen. Man efterlyser mer konkret och vägledan- de information om varans egenskaper. Från textilbranschen framhålles exempelvis att VDN:s normer med undantag för sköt- selföreskrifterna i allmänhet befunnits vara föråldrade och av ringa intresse för kon— sumenterna, vilket förklarar varför de kommit att tillämpas endast i mindre ut- sträckning. Porslinsindustrin anför att nu- varande VDN-system bör förenklas och preciseras och meddelar att arbete pågår för att genomföra förändringar i den riktningen vad beträffar den egna bran- schen. Man menar också att deklarations- systemet spelar sin största roll i marknads- föringen under inlärningsskedet. När dekla- rationen blivit en självklarhet är den inte längre något särskilt argument i marknads- föringen. Inom tjänsteområdet är erfarenheten av varudeklarationer ringa. Vad som uträttas inom resebyråbranschen tyder dock på att det är möjligt att åstadkomma normer för definitioner och begrepp.

8. Huvuddelen av de svarande bedömer möjligheterna att få till stånd marknads- täckande deklarationer som små i många fall där importen spelar stor roll. Möjlig- heten att få till stånd marknadstäckning be-

ror bl.a. på importseriernas längd och varornas karaktär. Så t.ex. torde det vara särskilt svårt att få modeinriktade textil- varor deklarerade medan å andra sidan deklarationsförutsättningarna torde vara större när det gäller hushållskapitalvaror och hemelektronik.

Ett eventuellt obligatorium för produkter där importen spelar stor roll torde i prak- tiken vara svårt att övervaka. En kontroll måste då ske vid tullbehandlingen. men tullen har små möjligheter att kontrollera om varudeklarationen är korrekt. Vissa produkters korta importserier accentuerar svårigheterna. Man påpekar också att ett obligatorium i motsats till ett frivilligt system kan komma att negativt påverka konkurrensen från utlandet. En väsentlig förutsättning för att få till stånd dekla- rationer för importvaror är en internatio— nell standardisering av provningsmetoder.

Kommentar till varför vissa normer har få tillståndshavare

3042 regnplagg Regnplagg är numera ofta modebetonade. Det är väsentligen en importvara som in- förs i korta serier.

3149 garn Företagen i branschen tillämpar i huvud- sak en egen deklaration av garnerna som ger motsvarande uppgifter om innehåll, skötsel etc.

4005 borstar

Borstar är en lågprisvara med relativt dyrbara provningskostnader. Ett företag an- ger att provningsmetoderna inte fångar in produktens kvalitetsavgörande egenskaper.

4006 termometrar

Normen omfattar ej stek- och febertermo- metrar. För den berörda tillverkningen finns endast en svensk fabrik av betydelse. Denna deklarerar. Produkterna i övrigt är i huvudsak import.

Normen omfattar propellerfläktar. Det finns endast en svensk tillverkare och den- ne deklarerar.

4504 personvågar

Två typer av vågar förekommer:

a) Balansvågar. Endast en svensk till- verkare. Denne deklarerar.

b) Fjädervågar. Tillverkningen sker ofta i korta serier. Mätvärdenas spridning för olika exemplar av vågtyper är ofta så stor att det är svårt att deklarera.

4505 hushållsvågar

Normen framkommen som en biprodukt av normen för personvågar. Varan är på väg att försvinna ur marknaden.

5008 portföljer, bags, shoppingväskor m.m.

Tillverkning i korta serier. Förhållandevis höga provningskostnader.

4007 hushållsknivar

Det finns två svenska tillverkare av be- tydelse. Båda deklarerar.

Sammanfattningsvis gäller i regel för de normer som har liten användning att de antingen avser varor som importeras eller tillverkas i korta serier eller att deklara— tionsnormen är föga kvalitetsavslöjande. Svårigheterna för företagen accentueras i de fall det dessutom är fråga om höga provningskostnader.

Avslutningsvis sammanfattas här de krav som Grossistförbundet och Industriförbun- det vill ställa på konsumentverkets arbete med varudeklarationer.

Krav på samarbete konsumentverket—nä- ringslivet

Detta innebär t. ex.

a) att vid utarbetande av nya eller re— viderade varudeklarationsnormer represen-

tanter för berörda branscher bereds delta i arbetet

b) att innan ett normförslag fastställs detta sänds på remiss till berörda bran- scher

e) att även andra förslag än sådana som gäller normer — av t. ex. principiell art — och som är av intresse för näringslivet. underställs organisationerna för yttrande

(1) att tillståndshavare och organisatio- nerna underrättas om planerade informa- tionskampanjer o.dyl. samt bereds tillfälle framföra sina synpunkter på dessa

e) att vid remisser tiden för dessa är så tillmätt att den tillåter expertgranskning

f) att interna företagsuppgifter etc. som ställs till konsumentverkets förfogande för varudeklarationsarbetet behandlas konfiden— tiellt av de handläggande tjänstemännen.

Krav på att deklarationerna är vederhäf- tiga

Detta innebär t. ex.

a) att reproducerbara och realistiska. standardiserade provningsmetoder används

Anm. 1: Realistiska är metoderna om det föreligger en hygglig, dokumenterad korrela- tion mellan provningsresultatet och hur varan

beter sig i användning.

Anm. 2: Tillgången på provningsmetoder är avgörande för varudeklarationsarbetets om- fattning och inriktning. Bristen på metoder är markant och en förutsättning för ett effek- tivare varudeklarationsarbete är att ekono- miska och tekniska resurser ställs till i första hand standardiseringsorganens förfogande.

b) att provningsmetoderna och uppgifter- na i deklarationerna omfattar de väsent- ligaste kvalitets- och köpavgörande fakto- rerna

Anm.: Om samtliga väsentliga egenskaper ej kan mätas och redovisas skall detta för- hållande framgå av deklarationerna.

e) att dels prövningarna utvärderas och resultaten deklareras på ett sätt som avspeg- lar varans egenskaper, dels i deklaratio—

nerna använda formuleringar etc. har avsett innehåll Anm.: I detta sammanhang är det nödvän- digt att hänsyn tas till variationer i produk- tionen.

d) att uppställande av grundkrav, sam- manvägningar av egenskaper etc. endast görs när konsumenternas användning eller användningar av varan är förhållandevis ensartade

Anm.: Ovanstående är i första hand till- lämpligt när det t. ex. gäller fastställande av den lägsta egenskapsnivå under vilken en vara ej får deklareras.

e) att konsumentverket utövar en effektiv kontroll av att deklarerade uppgifter är riktiga

Anm.: Härvid måste man dock vara med- veten om att en statistiskt säkerställd kontroll knappast är tekniskt och ekonomiskt möjlig att genomföra.

f) att konsumentverket uppställer fasta regler för bedömning av kontrollrapporter.

Krav på att varudeklarationssystemet ej verkar hindrande på marknadsföring —— na- tionell och internationell — och produktut- veckling

Detta innebär t. ex.

a) att varudeklarationsbestämmelser och eventuella förordningar harmonieras med motsvarande internationella

Anm.: I detta sammanhang skall understry- kas att eventuella bestämmelser eller rekom- mendationer om säkerhetskrav lämpligen skall handläggas av fackmyndigheterna (t.ex. Sem- ko, arbetarskyddsstyrelsen, sjöfartsverket, tra- fiksäkerhetsverket, planverket) i samarbete med konsumentintressen. näringsliv och stan- tdardiseringsorgan.

b) att provningsmetoder och nomenkla- tur om möjligt skall vara internationella standarder eller rekommendationer eller, om sådana ej föreligger, man tillämpar an- nan internationellt gångbar standardiserad

e) att om grundkrav (definitioner, egen- skapsnivåer) uppställs, dessa så långt möj- ligt överensstämmer med vad som är inter- nationellt accepterat

d) att kapaciteten hos prövningsinstitu- tionerna är så utbyggd att den ej orsakar förskjutning i marknadsföringen.

Krav på att varudeklarationsbestämmelser- na är sådana att de ej hindrar företag från att (av t. ex. kostnadsskäl) deklarera

Detta innebär t. ex.

a) att föreskrivna provningsmetoder skall vara så enkla och billiga att tillämpa som möjligt

Anm.: Detta får dock ej innebära ett av- kall på kravet att provningsmetoderna skall vara reproducerbara och realistiska.

b) aft provningsprotokoll från företags- laboratorier får utgöra underlag för varu- deklarationer

c) att enkla och snabba rutiner tillämpas av konsumentverket vid tillståndsgivning etc.

d) att inom konsumentverket finns en serviceenhet som står till förfogande för de företag (tillståndshavare), som önskar få hjälp med att upprätta sina varudeklara- tioner.

6.8 Skriftligt yttrande från Svensk industri- förening.

]. Synpunkter på ett obligatoriskt deklara- tionssystem

Föreningen är av den uppfattningen att redan det nuvarande deklarationssystemet inom vissa Varusektorer har samma effek- ter som ett obligatorium skulle få. Detta gäller då i första hand med avseende på marknadsföring, konkurrens och produkt- utveckling. Att det skulle förhålla sig så beror på varudeklarationens obestridliga

värde som säljargument. Detta i sin tur hänger samman med det förhållandet att konsumenterna inom vissa varusektorer re- gelmässigt fäster avseende vid den lämnade informationen. Den som inom dessa pro— duktområden söker marknadsföra varor som saknar varudeklaration torde vara så allvarligt handikappad att läget knappast vore sämre om vederbörande företag ge- nom ett obligatorium tvingades att erkän— na vissa brister hos den aktuella varan.

Inom varusektorer där deklaration nu inte hör till ordningen skulle ett obliga— torium inte heller här påtagligt förändra situationen. Avsaknaden av varudeklara- tion torde nämligen oftast förklaras av att konsumenterna till följd av varans mass- karaktär, enkelhet etc. i stor utsträckning skulle lämna en erhållen deklaration utan avseende. Därför vore ett tvång inget av— gjort handikapp för mindre goda produk— ter. Självfallet kan undantag härifrån ur- skiljas.

Dessa ovannämnda ringa effekter av ett obligatorium gäller således marknadsföring och konkurrens men även produktutveck- ling som ju egentligen är det första steget i marknadsföringsprocessen.

Vad gäller prisbildningen kan det befa- ras att ett obligatorium skulle ha en ogynn- sam inverkan såtillvida att priseffekten av ökade kostnader inte hölls tillbaka av en ökad konkurrens. Kostnaderna skulle dess- utom slå hårdare för mindre företag än för större. Detta självfallet därför att en ökad administrationsbörda upplevs som mer betungande av den som har få eller kanske t.o.m. inga administratörer. Administratio- nen är ju i många småföretag den i pro- duktionen direkt deltagande chefens kvälls- arbete. Därför kan ökade bördor ge kraf- tiga språngkostnader om betald arbetstid måste tas i anspråk genom anställande av speciell kontorspersonal.

2. Särskilda fall då obligatorium motiveras

Oaktat föreningens kritiska hållning till ob- ligatoriskt deklarationssystem är det ju

självklart att vissa produkter icke böi till- låtas saluföras utan sådant deklarations- förfarande. Detta gäller då varor var: fel- aktiga användande är förenat med fara för liv, hälsa och säkernet. I första land åsyftas olika typer av klädesplagg och tex- tilier som kan vara brandfarliga. rädd- nings- och såkerhetsutrustning som näste uppfylla vissa krav, leksaker som arvän- des i farliga sammanhang, t.ex. snOikIar, badbåtar. leksakspistoler m. rn.

Däremot anser föreningen att ett otliga- torium knappast är motiverat enbart där- för att produkten ifråga är dyr. Val är dyrt? För vem är vad dyrt? Dessutom åbe- ropas det ovannämnda konstaterande". att VDN-systemet i många fall redan fungerat som ett obligatorium. I synnerhet torce så vara fallet ifråga om produkter son. av flertalet uppfattas som dyrbara.

3. Anmälningsplikt för klargörande av or- saken till en icke utnyttjad deklarationsmöj- lighet

Som en kompromiss mellan deklaratons— plikt och frivilligt system har anmälnngs- plikten lanserats. Föreningen anser detta vara en mindre god lösning. Syftet med en anmälningsplikt torde inte enbart vara det rubricerade informationsbehovet utan även en icke uttalad önskan att på något sätt åstadkomma ett ”tryck” på den som under- låter att deklarera produkter. Ty informa- tionsbehovet kan verkligen tillgodoses rned enklare metoder än en byråkratisk anmäl- ningsplikt. Myndigheten vet ju vilka vn'or den deklarerat och eftersom inga varor är hemligt saluförda så vet den enligt enkelt ute- slutningsförfarande också vilka som inte är deklarerade. Slumpmässigt urval bland des- sa med jämna mellanrum ger med all sannolikhet lika bra svar på frågan. Beträffande behovet av att sätta ett ”tryck" på vederbörande så vill föreningen framhålla att om inte redan det förhållan- det att varan saluförs utan deklaration ut- gör en belastning så kommer anmälnings- skyldighet inte heller att göra det. Detta

helt enkelt därför att förhållandet vad be- träffar konkurrerande produkter torde vara likartat. Vederbörande företag behöver ingalunda känna sig ”avvikande” inför myndigheten.

4. Grundkrav för att en vara skall få deklareras

Föreningen är av den bestämda uppfatt- ningen att kvalitets- och säkerhetsgarantier omsorgsfullt bör hållas isär från deklara- tionssystemet. Redan nu har från många håll påpekats att konsumenterna uppfattar VDN-rutan som något slags garanti. Den- na villfarelse skulle i högsta grad förstär— kas om det för ett flertal varor skulle komma att förhålla sig så att varudeklara- tionen i sig borgade för vissa minimiegen— skaper.

Vad kravet i fråga skulle innebära med avseende på marknadsföring, konkurrens etc. lämnas under hänvisning till ovanstå— ende därhän.

5. Kvalitetsmärkning av varor

Om det med kvalitetsmärkning avses ett sammanfattande omdöme om varan ställer sig föreningen negativ till tanken. En pro- dukt kan ha flera användningsområden och ett entydigt omdöme måste basera sig på en sammanvägning av varans olika egenskaper och möjligheter. Vilken relativ betydelse som då skall tillmätas olika egen- skaper vet endast den som skall använda varan ifråga. Därför måste vederbörande få en mer specificerad varudeklaration än ett helhetsomdöme som i sämsta fall en- bart vore ägnat att föra köparen bakom ljuset. Föreningen vill i sammanhanget ut- trycka sin stora förvåning över att före— språkare för helhetsomdömen varit just s.k. konsumentupplysare.

6. Åtgärder i syfte att främja användningen av varudeklaration

Den effektivaste åtgärden för att stimulera produktionen av en vara är att se till att

den efterfrågas av alla. Detta gäller även ”produktionen” av varudeklarationer. Ge- nom att förmå konsumenterna att regel- mässigt ta del av varudeklarationer kom- mer producenterna också att mer eller mindre tvingas deklarera varorna om de skall vara säljbara. Dessutom åstadkom— mes då en allmän sanering i informations- flödet från tillverkare till förbrukare såtill- vida att reklam som inte är saklig och in- formativ inte heller blir till gagn för för- säljningen. Konsumenterna får en informa— tionsbakgrund som gör icke seriös reklam misskrediterande för säljaren.

Att däremot söka främja användningen av varudeklaration genom åtgärder av tvångskaraktär mot de saluförande leden blir endast slag i luften. En framtvingad varudeklaration som inte beaktas av fler- talet konsumenter kan inte hejda produkten ifråga.

Sammanfattningsvis kan i denna fråga sägas att varudeklarationernas värde står och faller med i vad mån de används av konsumenterna. Därför behövs massiv upp- lysning om vikten av att verkligen ta del av den information som står till buds vid köptillfället.

7. Nuvarande VDN-systemet

Det nuvarande VDN-systemet är definitivt ett positivt inslag i den s.k. konsumentpoli- tiken. Systemet förefaller vara i princip bra. vilket bör tas till grund för fortsatt utveckling i enlighet med nuvarande inrikt- ning. Detta betyder en fortsatt sofistike- ring av den information som tillhandahål- les och inte den förgrovning och därmed förvanskning av densamma som föresprå- kas från vissa håll. Om detta ställer ökade krav på konsumenternas förmåga att läsa innantill så är det i alla fall helt i över- ensstämmelse med den ständigt ökande bildningsnivån.

6.9 Skriftligt yttrande från Svenska annon- sörers förening.

1. a) Effekterna på marknadsföringen kan

förväntas bli ringa. Många produkter är redan nu varudeklarerade varför det — under förutsättning av oförändrade nor- mer — i åtskilliga fall ej innebär någon reell förändring. om ett obligatorium in- föres. I de fall företagen ålägges av Kon- sumentombudsmannen att verifiera sina produkters påstådda egenskaper kan häv- das att ett slags obligatoriskt deklarations- system redan föreligger.

b) Företagens möjligheter att snabbt ändra en produkts egenskaper kan kom— ma att försvåras. Vidare omöjliggörs an- vändandet av alternativa råmaterial, något som är helt nödvändigt inom vissa in— dustrier.

c) Det föreligger en risk att icke—tariffära handelshinder uppstår. om importerade pro— dukter måste deklareras, vilket fördyrar produkterna och förlänger tiden tills pro- dukterna når handelsledet.

d) Då utvecklingsarbete vanligen är in— riktat på framtida behov och endast nor— merna i nu-läget är kända, föreligger risk för en begränsning av företagens valmöj- ligheter. Ett obligatorium kan även leda till svårigheter för företagen att uppnå ett optimalt resursutnyttjande.

Vidare försvåras internationellt inriktat utvecklingsarbete. såvida inte standardise- rade internationella normer föreligger.

Det torde vara mycket svårt att uppnå enighet i fråga om kvalitetsnormer och metoder. Ett tvång att följa fastställda normer, som inte anses tillfredsställande, kan leda till en felaktig produktutveckling.

e) De kostnader som ett obligatoriskt deklarationsförfarande skulle föra med sig torde komma att verka förhöjande på kon— sumentpriserna. Priseffekten kan dock an— tas bli relativt begränsad.

För livsmedelsföretagen existerar redan tvingande bestämmelser för deklaration av produkterna. Den nya livsmedelslagen med- för att exempelvis texten på förpackning— arna måste ha viss utformning. En ob- ligatorisk VDN-deklaration skulle ytterli- gare öka företagens kostnader utan att någon egentlig förbättring betr. informa- tionen till konsumenterna torde erhållas.

f) Ett införande av obligatorisk varu- deklaration skulle komma att gynna de större företagen, vilka har större resurser till förfogande för provnings- och under- sökningsverksamhet m. rn.

2. I vissa fall, främst sådana då uppen— bara risker för konsumenternas säkerhet föreligger, talar starka skäl för införande av ett obligatoriskt deklarationssystem. I övriga fall torde ej skäl föreligga för obligatoriska varudeklarationer. För livs— medelsgruppen finns redan tvingande be— stämmelser som övervakas av särskilda myndigheter.

3. Något motiv för anmälningsplikt synes. icke föreligga.

4. I viss utsträckning förekommer redan nu i nämnda avseenden grundkrav på pro- dukterna. Den största svårigheten är att finna en lämplig nivå för grundkraven på säkerhet och kvalitet. Det torde bli svårt att undvika godtyckliga bedömningar. Grundkrav kan vidare leda till kvalitets- nivellering. Som en ytterligare svårighet kommer att vissa produkter kan ha olika användningsområden varvid olika krav måste gälla för varje användningsområde.

5. Ur konsumentsynpunkt vore möjlig- heten att ange produkternas kvalitativa egenskaper av värde. Fastställandet av lämpliga kvalitetsnormer torde dock vara synnerligen komplicerat, inte minst med tanke på kvalitetsbegreppets komplexitet. Något generellt krav på kvalitetsmärk- ning bör därför icke införas.

6. För att främja användandet av varu- deklarationer bör VDN aktivt propagera för dessa bland sådana företag, vilkas pro— dukter ingår i VDN-systemet. Detta kan bl. a. ske på följande sätt: VDN sänder representanter till alla (vik— tigare) företag, som producerar/importerar varor. för vilka VDN-deklaration finns.

VDN ordnar träffar med företagsrepre— sentanter för olika branscher.

VDN utger en propagandaskrift exempel på lyckade deklarationer ges.

VDN gör en marknadsundersökning om läsvärdet av och inställningen till VDN- deklarationer bland konsumenterna samt

där

Överenskommelse med Sveriges Radio om ett TV-program om varudeklarationer och om vad konsument och producent kan få ut av dem.

VDN bör utöka sin information till all- mänheten om värdet av VDN-deklaratio- ner.

7. VDN—systemet bidrager till att göra konsumenterna mer upplysta samt underlät- tar för konsumenterna att förstå olika pro— dukters användningsområden.

11

6.1 Hearing den 4 juli 1972 med företrä- dare för LO, civilekonomen Lars Hi!/bom, och TCO, rektor Thord Wallén, angående anmälningsplikt.

Flera av VDN:s normer används, oavsett normens kvalitet, i ringa utsträckning. En skyldighet för företagaren att anmäla var- för han inte nyttjar en VDN-norm skulle tjäna två syften. En anmälningsplikt skulle dels vara ett medel att kartlägga markna— den, men framför allt ett medel att tvinga företagen att motivera varför de inte an— vänder en framtagen VDN-norm. Anmäl- ningarna kan komma att utgöra grund för obligatorium på ett varuområde. Anmäl- ningsplikten torde vara avhängig av möj- ligheten att tillgripa obligatorium. Behov av anmälningsplikt kan också tänkas vid obligatorium i syfte att få fatt i före- tagare.

Anmälningsplikten bör måhända inte in- föras generellt beträffande alla varuom— råden där VDN-normer framtagits utan tillgripas från fall till fall beroende på varuområdets struktur, normens utform- ning m.m. Konsumentverket bör ges möj- lighet att bestämma när anmälningsplikt behövs.

6.2 Hearing den 22 augusti 1972 med före— trädare för Statens institut för konsument- frågor, laboratoriecheferna Mari! Neymark och Lars W aesrerberg.

Marit Neymark framhöll att konsument— institutet ansåg varudeklarationer vara av stort värde. Även om vissa uppgifter i de— klarationen ibland var för komplicerade för konsumenten i gemen var den av nytta för kvalificerade konsumentrepresentanter för deras information, vilken de därefter vi— darebefordrade till konsumenterna. Områ- den där konsumentinstitutet ansåg ett vä— sentligt behov föreligga, och där deklara- tioner i stor utsträckning saknades, var tex- tilier och kemisk-tekniska produkter. Vad gäller kemisk—tekniska produkter förelåg svårigheter även att åstadkomma en ren innehållsdeklaration på grund av analys- problem. Den verksamma substansen i så— dana produkter fanns ofta i så liten mängd att den inte kunde mätas. Enligt Neymarks uppfattning behövde en deklaration inte alltid vara fullständig, utan en föreskrift om att viss viktig beståndsdel i varje pro— dukt skulle deklareras kunde vara till— räcklig.

På konsumentombudsmannens fråga om konsumentinstitutets syn på grundkrav i deklaration uppgav Neymark att VDN- märkningen faktiskt innebar en viss kva- litetsmärkning därigenom att så gott som endast goda produkter deklarerades. Kon- sumentinstitutets arbete på bruksorienterade deklarationer innebar i realiteten att mini- mikrav för vissa användningsområden fast- ställdes. Vidare innebar vissa beteckningar som kyl och frys t.ex. att grundkrav på användningen för sitt ändamål ställdes på produkten. Att minimikrav på hälsa— och säkerhetsområdet kunde föreskrivas var gi- vet men även utanför det vanliga säker- hetsområdet måste minimikrav accepteras. t.ex. att spisar inte kunde välta om barn ställde sig på ugnsluckan o.s.v.

På fråga om vilka områden som vore lämpade för obligatoriskt deklarationssy- stem framhölls hälsa och säkerhet. Waester- berg ansåg skötselråden för textilier så

viktiga att obligatorium kunde förordas. Undermärkningen var dock ett problem som först måste beaktas. Brandsäkerhets- bestämmelser för textilier ansåg Waester- berg inte vara det mest angelägna för Sveriges vidkommande annat än möjligen för enstaka varugrupper. I länder där före- skrifter om obligatorisk deklaration av brandsäkerhet hos textilier förelåg, t.ex. nattdräkter i England, var bestämmelserna föranledda av speciella förhållanden som t.ex. förekomsten av öppna koleldar i bostäder. Neymark framhöll att på somliga varor enstaka detaljer, t.ex. bromsar på barnvagnar och rullstolar, borde deklareras obligatoriskt.

Neymark upplyste att konsumentinstitu— tet och SEMKO bland andra alarmerade arbetarskyddsstyrelsen om de vid under- sökningen av en produkt fann produkten farlig i något hänseende utanför det egna provningsuppdraget. Arbetarskyddsstyrelsen hade dock ingen avdelning eller personal för att ta hand om fel i varor som an— vändes vid privatkonsumtion.

På konsumentombudsmannens fråga om konsumentinstitutets inställning till en an- mälningsplikt uppgav Neymark och Waes— terberg att de inte kunde förstå anmäl- ningspliktens funktion. Deklarationskrav måste åstadkommas genom konsumentefter- frågan.

Neymark och Waesterberg angav som en fara vid all deklaration att företagen kun- de anpassa sin produktion efter analys- och provningsmetoder och för att passa deklarationen. Detta gäller särskilt vid be- tygsgradering i form av sifferbeteckningar. Antoni angav som exempel dammsugare efter konsumentinstitutets tester, liksom porslin. Porslin som inte erhåller 5 vad gäller varje mätt egenskap betraktas som osäljbart. Waesterberg ansåg systemet med överbetyg ha en negativ effekt; överkrav utgjorde endast ett lockbete för producen- terna.

Ett annat problem som framhölls var svårigheten att få fram mätmetoder, sär- skilt beträffande bruksinriktade deklaratio- ner. Beträffande vissa egenskaper som t. ex.

buller kan tekniska mätresultat inte en- bart ligga till grund för bedömningen av störningsnivån, utan där får kompletteras med en panel som prövar störningseffek- ten. — Vårdegenskaper kunde deklareras obligatoriskt. Som exempel nämndes de tvättegenskaper, som anges på VDN:s textilmärkning.

På fråga i vilken utsträckning konsu- mentinstitutet anlitas för provningar upp— gavs att många företag låter prova sina produkter redan nu. Enligt konsumentinsti- tutets erfarenhet låter företag gärna prova eller kontrollera sina produkter för att få veta vilka förbättringar som bör göras.

På särskild fråga om vem som borde bestämma acceptansnivåerna vid bruksde- klaration uppgav Waesterberg att ett sam- arbete mellan industrin och konsumentver- ket torde bli det naturliga tillvägagångs- sättet. Konsumenternas önskemål kunde insamlas reklamationsvägen med hjälp av fellistor och vidare kunde hearings hållas vid meningsskiljaktigheter mellan industrin och konsumenterna, hearings av samma typ som livsmedelsverket har före utarbetande av standard. Själva metoden för att mäta och gradera egenskaper torde dock komma att bli en ren fackdiskussion.

6.3 Hearing den 22 augusti 1972 med före— trädare för statens livsmedelsverk, avdel- ningschefen Björn Lundblad och byråche— fen Vidar Hellström.

Lundblad menade att samordningen mel- lan utredningen och livsmedelsverket en- dast borde beröra kvalitetsmärkning. Be- träffande livsmedelsverkets hittillsvarande erfarenheter av den nya lagstiftningen framhöll Lundblad att en tillämpningskun- görelse om märkning utarbetats och ett fåtal särskilda livsmedelsstandard. Det på- tänkta arbetet med särskilda livsmedelsstan- dard torde inte vara slutfört före årsskif- tet. Vid utarbetandet av livsmedelsstandard utgick livsmedelsverket från livsmedelsstad- gekommitténs betänkande, departementsche- fens uttalande i propositionen, jordbruksut-

skottets uttalanden i anledning av betän- kandet och Codex Alimentarius. Man räk- nade med att under hösten ha hearings med olika branschorganisationer och konsument- representanter innan förslag till särskilda livsmedelsstandard skulle föreläggas livsme- delsverkets styrelse för antagande.

På fråga om det i fortsättningen skulle finnas utrymme för VDN-deklarationer av livsmedel förklarade Vidar Hellström _att föreliggande VDN-deklarationer på livsmedel borde användas tills Vidare av kontinuitetsskäl, i vart fall till dess att livs- medelsverket hunnit överta dessa deklara- tioner, så t.ex. deklarationerna av barn- och babymat. Även för framtiden torde utrymme för VDN-deklarationer av livs- medel komma att finnas på områden som inte direkt faller under livsmedelslagen. Som exempel kan nämnas kvalitetsmärk- ning av broiler. Även kvalitetsmäng av den typ som t.ex. angivande av är- tors storlek torde mera vara en VDN— fråga än en fråga för livsmedelsverket.

Hellström angav att det var en viss skill- nad mellan livsmedelsstandard Och kvali- tetsmärkning i VDN-regi. Livsmedelsstan- darden utgjorde endast en miniminorm me- dan VDN-märkningen kunde ange olika kvaliteter och egenskaper hos en vara. Livsmedelsstandard kommer att bindas vid beteckningar. Så kommer t. ex. beteckning- arna falukorv och leverpastej att vara för- knippade med bl.a. krav på maximihalter av fett och vatten. Livsmedelsverket har inte uppfattat några större motsättningar mellan producenter och konsumenter vid bestämmande av minimikrav för beteck- ningar och livsmedelsstandard. Detta kan ha berott på att hittills utarbetade livs- medelsstandard för t.ex. smör och mar- garin varit mindre problematiska men också på att producenterna tycks ha ställt in sig på att försöka tillfredsställa kon- sumentönskemålen.

På fråga av Antoni hur livsmedelsver- ket ser på näringsdeklarationer svarade Lundblad att 7 5 i märkningskungörelsen behandlade näringsdeklarationer. Anled- ningen till att man inte velat införa—obli-

gatoriurn vad gäller näringsdeklarationer har bl.a. varit att negativa konkurrens- effekter för småföretag velat undvikas. Vid utarbetandet av märkningsbestämmelserna har man i möjligaste mån tagit hänsyn till småföretagens speciella problem men i särskilt viktiga frågor har andra intressen vägt över.

På särskild fråga om hur analys och kontroll av varor skulle komma att tillgå uppgav Hellström att livsmedelsverket inte hade några ekonomiska möjligheter att ställa sina laboratorier till förfogande utan särskilt finansbeslut men att livsmedels- verket årligen utarbetade en förteckning över tillgängliga laboratorier och deras resurser. Kontrollen skulle i första hand komma att bedrivas genom hälsovårds- nämnden i varje kommun. Kontrollen skall i princip betalas av företagarna själva. För att förhindra att olika kommuner fast- ställer olika kontrollfrekvens kommer livs- medelsverket att försöka ge vägledning be- träffande lämplig frekvens. Hellström fram- höll vidare att VDN:s kontrollfrekvens kunde anses för låg för livsmedelsverkets vidkommande.

Hellström uppgav att näringslivet fram- fört klagomål på ett obligatorium om detta skulle innebära att varje variation i sam- mansättningen av en vara skulle kräva ny etikett. Märkningsbestämmelsema har där- för kommit att utformas så, t. ex. beträf- fande köttprodukter, att varje köttsort inte behöver anges exakt men däremot hur myc— ket rent kött sammanlagt som finns i va- ran. Ett annat problem för näringslivet som framförts är föreskrifterna att för- packarens eller tillverkarens namn eller firma måste finnas märkt. Här har Felix -— som tillverkar barnmat för Semper — och firman Tre Kök begärt dispens. Livsmedelsverket har inte utarbetat några anvisningar för den typografiska utform- ningen av deklarationer men möjligen bör tillämpningskungörelser utfärdas även på detta område. Några bestämmelser om det språk som skall användas föreligger inte men hygienanvisningar torde böra vara på svenska.

Lundblad uppgav på särskild fråga att under riksdagsbehandlingen inte yppats någon tveksamhet om att till livsmedels- verket överlämna rätten att föreskriva t. ex. livsmedelsstandard, undantag från lagens tillämpningsområde m.m. —-— Lund- blad och Hellström uppgav slutligen att ut- rymmet för VDN-deklarationer på livs- medelsområdet endast kunde gälla ett fri- villigt VDN-system, inte ett obligatoriskt.

6.4 Hearing den 5 september 1972 med före- trädare för statens provningsanstalt, över— ingenjören Gösta Perla, och statens insti- tut för företagsutveckling, överdirektören Bengt Resare.

På fråga om ett obligatoriskt varudeklara- tionssystems eventuella verkningar uppgav Perla att något generellt svar inte kunde ges; svaret berodde på produkten. Resare uppgav att kostnadsnivån rent allmänt skulle höjas. Ett obligatorium skulle rela— tivt sett innebära större påfrestningar för små företag, som inte kan bära de ad- ministrativa effekterna. Vad gäller företags- struktur torde ett obligatorium — liksom beträffande livsmedel — ytterligare be- främja utvecklingen mot storföretag. Er- farenheterna av livsmedelslagen har visat att företagen behöver ökad företagsservice för att kunna klara den egenkontroll som krävs. SIFU anlitas för charkuterikontrol- len, vari ingår analyser och även företags- hjälp i form av konsulenter som meddelar råd och anvisningar.

På fråga om vilka undersökningar som behövs innan obligatorium kan föreskri- vas för ett varuområde uppgav Perla att de provningstekniska frågorna inte är av- görande, alltså mätmetoder, enhetliga nor- mer o.s.v. Problemet vid obligatorium torde i stället vara frågan vilken typ av varudeklaration konsumenten vill ha och om det över huvud taget är möjligt att åstadkomma sådan deklaration.

Beträffande kontrollapparaten anförde Perla att den huvudsakliga kontrollen vid såväl frivilligt som obligatoriskt deklara-

tionssystem borde ligga på företagen. Re- dan nu torde även små företag ha egna kontrollresurser. En förkontroll av prov— ningskapaciteten borde företas. Om kapaci- teten visade sig otillräcklig skulle företa- gen åläggas att antingen förbättra sina egna resurser eller vända sig till utomstå- ende laboratorier. Kostnaderna borde åvila företagarna själva, ty en företagare som önskade tillverka en vara med deklaration borde även stå kostnaden för analys och kontroll. Över denna kontroll bör finnas offentlig tillsyn som utövas stickprovsvis.

Resare framhöll att en tillsyn genom stickprov skulle kunna ställa sig mycket dyrbar av komplexa varor, t.ex. bilar. Kostnaderna borde kunna tas ut av sam- hället i stort via skattemedel, i vart fall beträffande viktiga konsumentvaror. Syste- met borde vara flexibelt så att kostnaderna ibland kunde delas mellan företagen och staten t.ex. beträffande umbärliga dyra varor såsom färg—TV m. m.

På särskild fråga i vilka fall obligato— rium bör kunna föreligga (liv — hälsa —— säkerhet, dyra produkter etc.) och om ett obligatoriskt deklarationssystems fördelar jämfört med förbud i speciallagstiftningen beträffande farliga varor uppgav Resare att man bör vara försiktig med att införa obligatorium. Om obligatorium införs bör grunden vara att skydda liv, hälsa och så- kerhet. Möjligen måste obligatoriet för- enas med grundkrav, dock utan att därmed innebära förbud mot varor som inte fyller grundkraven. Obligatorium är att föredra framför förbud i speciallagstiftningen be- träffande farliga varor ty förbud måste vara verkligt underbyggda. Mottot bör vara "Bättre en dålig flytväst än ingen flytväst alls”. Resare uppgav att kvalitetsmärkning kunde vara lämpligt beträffande vissa varor. Han betonade dock att priset kunde anses vara en god kvalitetsmätare i många fall. Grundkrav ansåg Resare vara av godo vid ett frivilligt system. I linje härmed borde VDN göras till ett kvalitetsmärke efter norsk modell. Vid ett obligatoriskt systern borde grundkrav inte finnas på urn- bärliga varor.

Perla uppgav att bruksegenskaper väl kunde deklareras obligatoriskt under för— utsättning att tillfredsställande mätmetoder fanns tillgängliga. Gränsvärdebestämningen mellan olika användningsområden skulle komma att bero på hur normen var upp— byggd. Han ansåg sig inte kunna svara generellt på hur gränsvärdebestämningen skulle komma att ske.

Vad gäller en eventuell anmälningsplikt ansåg Resare det inte finnas tillräckliga skäl för att införa en sådan. Man skulle akta sig för onödig byråkrati och tänka på att småföretagen drabbades värst. Man kunde dock kräva av tillverkarna att de höll sig & jour med det officiella deklara- tionssystemet.

Åtgärder i syfte att främja användningen av varudeklarationer ansåg Resare vara ökad satsning på konsumentverket och SIFU. SIFU kunde sägas vara ett pro- ducenternas konsumentverk. För att und- vika onödiga fördyringar var selektiva satsningar att föredra framför generella på deklarationsområdet. Enligt Resare var VDN-deklarationer till stöd för många fö- retag i marknadsföringen. VDN hade dock haft för små resurser för att åstadkomma marknadstäckning. Som komplement till statligt utarbetade normer borde normför- slag från representativa branschorganisa- tioner kunna antas som officiella normer.

Perla ansåg för sin del viktigt att genom konsumentutbildning främja konsumentens varukännedom varigenom grunden till ett riktigt utnyttjande av varudeklarationer skulle åstadkommas. Perla betonade att varudeklarationerna inte får ta formen av rena inköpsrekommendationer.

6.5 Hearing den 13 september 1972 med företrädare för Sveriges standardiserings- kommission. direktörerna Jan Ollner och Stig Landqvist.

Ollner upgav att SIS vid VDN:s tillkomst fick en särställning. SIS fick'rätt att före— slå ordförande i VDN: för VDN-deklara- tioner krävdes att de baserade sig på nor-

mer som var svensk standard eller stan- dardiserade provningsmetoder som SIS god- tagit. Principen har följts hittills och bör fortsätta att gälla. Ollner framhöll att det förelåg skillnad mellan varudeklaration och SIS-standard. En varudeklaration redovi- sar egenskaper utan att fastställa kvalitets- nivå; För att uppfylla SIS-standard måste produkten uppnå viss kvalitetsnivå. — SIS är internationellt inriktat och samarbetar med de internationella standardiseringsorga- nen. Olyckligt är därför om myndigheter fastställer standard som skiljer sig från in- ternationella standard. Myndigheterna får gärna föreskriva att en standard skall ange kraven för viss egenskap hos pro- dukten men bör inte föreskriva detaljerade tekniska metoder för att uppnå standar- den. Myndigheten bör i stället genom ”Re- ference to standards” ange vilka krav som skall gälla. Standardarbetet inom SIS har stor likhet med normarbetet i VDN. Ar- betsgrupper bildas för att diskutera olika möjligheter att utarbeta standard. I” ar- betsgruppen ingår företrädare för intresse- grupper samt fackmän på det område standarden skall gälla. Ekonomin utgör en knut i Standardarbetet. I de fall då in- tresse för standardisering föreligger hos så- väl producenter som stora avnämare kan standardiseringsarbetet bedrivas utan svå— righet. När det däremot gäller produkter vars avsättning sker direkt till vanliga kon- sumenter föreligger svårighet att skaffa medel för projektet och att få teknisk expertis på konsumentsidan att delta i standardiseringsarbetet. Det ekonomiska bistånd SIS erhåller från konsumentrådet räcker inte till för att anskaffa tekniskt kunnig personal att representera konsu- menterna. Vad exempelvis gäller normer för tandkrämsdeklaration kan förutsättas att intresse finns hos tandkrämsfabrikanter men pengar saknas för att arvodera tand- läkare - som skall representera konsumen- terna att delta i standardiseringskommittéer. En allsidig representation i kommittéerna är en nödvändig förutsättning för standar- diseringsarbetet.

Landqvist framhöll att SIS utarbetar

standard av två olika slag, dels stan- dard för provningsmetoder och dels en på provningsmetoderna baserad produkt- standard med minimikrav, vars uppfyllan- de utgör förutsättning för SIS-märkning. SIS-märket är sålunda ett kvalitetsmärke som utvisar att produkten fyller kraven i SIS-standarden. En SIS-standard skiljer sig från en VDN-deklaration med minimi- krav på det sättet att SIS-standarden om- fattar alla viktiga egenskaper hos produk- ten medan minimikraven i en VDN—dekla- ration kan begränsas till vissa egenskaper hos produkten medan övriga egenskaper endast deklareras». SIS-standard finns ut- arbetade för 25 produktområden. Ca 150 företag utnyttjar SIS-märket. Det förelig- ger skyldighet att märka skyddshjälmar för industrin efter enhetlig standard i de nordiska länderna; alltså kan hjälmar för användning i Sverige också provas i ett annat nordiskt land.

Landqvist framhöll att han inte trodde på märkning utan kontroll. Varje produkt med SIS-märkning kontrolleras minst en gång per år genom SIS. Visa produkter är angelägnare att kontrollera än andra. Avgörande faktorer för kontrollfrekvensen kan vara säkerhetsaspekter och kostnads- hänsyn.

På fråga av Falkenberg hur fördel- ningen skett mellan SIS och VDN vad gäller säkerhetsmärkning av motoristhjäl- mar resp. flytvästar uppgav Landqvist att den svenska standarden för motoristhjälmar bygger på en internationell standard som förelåg när det svenska standardarbetet på- börjades. Innan märkningsbestämmelserna fastställdes anordnade SIS en hearing där alla parter deltog. VDN-märkning av flyt- västar började redan innan produktstandard förelåg. Det var därför naturligt att märk- ningsuppdraget låg kvar hos VDN även sedan standarden utvecklats inom området.

Ollner framhöll att av SIS tidigare namn, Svenska Industrins Standardiserings- kommission, kunde utläsas SIS traditio- nella inriktning. SIS har utarbetat standard för mekanisk och elektroteknisk industri, metallindustri, byggnadsindustri m.fl. men

sysslar även bl.a. med förpackningar, bul— ler, akustik, måttenheter och grundläggan- de data. SIS har även en grupp kommittéer för konsument- och Säkerhetsteknik, som tar hand om produkter som inte hör under egna branscher. Under konsument- och sä- kerhetsteknik hör standard för klädmått, skomått, säkerhetshjälmar, varselmärkning och friluftsskyltar (för badning, tältning osv.). SIS har endast undantagsvis utar— betat kvalitetsmärkningsstandard för konsu— mentvaror.

På fråga om eventuell märkningsskyldig- het upgav Ollner att SIS—märkningen i regel var helt frivillig. SIS-märkningen ver- kade av egen kraft; var standarden bra tillämpades den. Visst inslag av obligato- rium uppkom då myndighet föreskrev att viss produkt måste motsvara svensk stan- dard eller vara SIS-märkt. SIS samarbetar med en mängd myndigheter när det gäl- ler SIS-märkning, främst med arbetar- skyddsstyrelsen och statens provningsan- stalt.

6.6 Hearing den 13 september 1972 med företrädare för statens konsumentråd, ord- föranden Sture Palm och avdelningsdirek— rören Christer Bergman.

På fråga beträffande vilka produkter de- klarationsskyldighet kan behöva föreskrivas anförde Palm att det i konsumentverket blev planeringssekretariatets uppgift att ut- reda vilka varuområden som lämpade sig för obligatorium. Till ledning borde kunna tjäna material från reklamations- nämnden och de lokala konsumentkommit- téerna samt uppgifter från riksförsäkrings- verket och försäkringsbolagen om skade- vållande produkter. Även från provnings- anstalten borde erfarenheter beträffande vissa varors egenskaper kunna hämtas. Marianne Kärrholrns utredning ”Konsu- mentteknik" kan också ge uppslag. Enligt Palms egen uppfattning borde konsument- verket inrikta sig på undersökning av ett fåtal varublock och inte splittra under- sökningen på ickecentrala varuområden sett

från medelkonsumenten. Man kunde kon- centrera sig på säkerhetsaspekter hos varor inom fritidssektorn, brandfarlighet hos tex- tilier, blyhaltig keramik, flytvästar och mon- tcringsbara cyklar exempelvis.

Som svaghet i det nuvarande VDN-syste- met uppgav Palrn att VDN grundade sig på en föråldrad filosofi som ställde stora krav på konsumenten. På den tiden över- värderade man konsumentens varutekniska kunskap och förmåga.

Bergman uppgav att deklarationer fylldf två funktioner, att tjäna som vägledning vid val av olika produkter inom samma grupp och att skydda konsumenten vid köp av farliga varor. Skydd mot farliga varor borde inte i första hand åstadkom- mas genom varudeklaration; farliga varor borde helst försvinna från marknaden. En del varor med farliga egenskaper måste dock accepteras. För att fästa konsumen- ternas uppmärksamhet på dessa kunde man tillämpa ett schabloniserat deklara- tonsförfarande med varningsmärken, eti- ketter med olika färg och symboler efter olika farlighetsgrad. Märkning borde kunna utökas till att även omfatta ekonomiska risker, t. ex. skötselmärkning av textilier. Även om frivillig skötselmärkning var ut- bredd kunde obligatorium föreskrivas för att åstadkomma ett enhetligt märknings- system och en fullständig marknadstäck- ning. Vid ett obligatorium måste viss dis- pensmöjlighet finnas t. ex. för varor pro- ducerade i korta serier.

Bergman ansåg att bruksegenskaper i princip kunde deklareras obligatoriskt. Som exempel angav Bergman kommande Möbel fakta. Svårigheten med möbler var dock att. de tillverkades av levande material; stolar [ samma serie kunde därför uppvisa olikheter i funktion. Om noggranna krav för varje användningsområde och klara skiljelinjer mellan användningsområdena kunde upp- ställas vore obligatorium i vart fall teore- tiskt tänkbart. Antoni framhöll att svårig- heten med obligatorium beträffande bruks- orienterade deklarationer berodde på att visst mått av tyckande förekom i normen. Vissa frågor kunde inte avgöras genom

mätningar utan av en panel eller liknande, t.ex. en dammsugares lämplighet i fråga om konsumentens kroppsställning vid dammsugning. Bergman vidgick att gräns- värdebestämningen var en svårighet. Kla- rade man väl gränsvärdebestämningen tor- de hinder mot obligatorium inte föreligga.

På fråga om lämpligheten av anmälnings- plikt framhöll Bergman att anmälningsplik- ten kunde tjäna som informationskanal för konsumentverket och som press på före- tagare att precisera varför de inte nyttjade VDN. Svårigheten var att finna de före- tagare plikten ålåg för kontroll. Någon ga— ranti för att företagen lämnade rätt svar fanns inte heller. Till en början skulle man kanske kunna fortsätta att pröva en frivil- lig väg för att se hur långt man kom.

På fråga om tänkbara effekter av märk- ningsplikt framhöll Palm att samhällsnyttan på vissa områden var så stor att även negativa effekter av obligatorium måste tålas. Hälso- och säkerhetssynpunkter måste alltid anses överväga nackdelarna med obli- gatorium. Bergman framhöll att på de flesta områdena bör man kunna kräva av produ- centen att han vet vad han producerar och då skall han även kunna lämna upplysningar härom i form av deklaration.

6.7 Hearing den 21 september 1972 med konsulenten Ingrid Vigant, Hushållslärarnas riksförening. näringskonsulenten Brita Wal- lentin, Husmodersförbundet Hem och Sam- hälle och fil. lic. Brita Åkerman.

Frågan ställdes i vilka fall rörande farliga produkter deklarationsplikt i förening med rekommenderade grundkrav var att föredra framför förbud mot produkter under grund- kravsnivån. Ingrid Vigant ansåg det tvivel- aktigt med förbud och föredrog att män- niskor genom grundkravsrekommendationer kunde läsa sig till att och på vilket sätt en produkt kunde vara farlig. Grundkravs- nivån var svår att fastställa. Vissa detaljer hos farliga varor borde konsumenten dock kunna vara säker på, t. ex. vad gällde flyt- västar. För farliga produkter borde dekla-

rationsplikt föreligga med skyldighet att påpeka farliga detaljer hos produkten.

Brita Wallentin påpekade att en specifice- ring av funktionsegenskaper måste göras av varje vara före fastställande av grundkrav.

Brita Åkerman menade att förbud mot produkter under grundkravsnivån vore lämpligt för farliga produkter med ensartat användningsområde, t. ex. flytvästar och skyddshjälmar. För sådana produkter bor- de skyddade beteckningar införas. Andra produkter såsom småbarnssängar kunde an- vändas på olika sätt. För dem borde obli- gatorisk deklaration med rekommenderade grundkrav införas.

Fride Antoni medgav att deklarations- plikt borde finnas för farliga produkter men ifrågasatte om marknadsföring av seg- larvästar borde—förbjudas endast därför att seglarvästar inte var lika säkra som rädd— ningsvästar.

Brita Åkerman menade att om det finns ett behov av en mindre säker flytväst, en seglarväst, kan en sådan få marknadsföras om den har en annan benämning än den säkra västen. och om det klart anges att det är fråga om en annan produkt än den säkra. '

På fråga om deklarationsplikt borde kunna föreligga även för att skydda kon- sumenten från ekonomiska risktaganden uppgav Brita Åkerman att man inte borde överskatta den informationen deklaration kan ge, men att man borde sträva efter att införa deklarationsplikt anpassad till ekonomiska risker. '

Ingrid Vigant menade att ekonomiska risktaganden borde kunna elimineras med deklarationsplikt i de fall då normer fanns utarbetade, kontroll kunde genomföras och deklarationsplikt inte var för dyrbar. Exem- pelvis skulle den ekonomiska risken vid köp av tvättkulor kunna undvikas. Nyttan av deklaration var beroende av att samt— liga varor av samma typ var deklarerade och möjliggjorde jämförelser; i vart fall borde plikten kunna omfatta en grund, deklaration av varan.

Fride Antoni framhöll att faran med deklarationsplikt var att konsumenten kon-

centrerade sig för mycket på. de egenskaper som normerna omfattade. Hållbarhet t.ex. går inte att mäta på. ett tillfredsställande sätt och konsumenten kan alltså inte få upplysning om hållbarheten.

Brita Åkerman ansåg att hållbarhetspröv— ning borde kunna genomföras på ett myc- ket större antal varor än man hittills prö- vat. Tvättmaskiner torde inte vara svårare att hållbarhetspröva än bilar.

Brita Åkerman framhöll också att varu- deklarationen givetvis inte kunde klara alla konsumentproblem. Genom varuunder- sökningar kunde dock en del åstadkommas för att ge köparen en bättre information. Man borde vara uppmärksam på att kö- parnas intresse kan komma att riktas mot egenskaper hos produkterna som man tidi- gare inte lagt så mycket vikt vid. Konsu- menterna börjar nu lägga ökad vikt vid hållbarhet framför nya förfinade tekniska finesser. Vid köp av konsumentvaror frå- gar konsumenten också om produkten går att reparera och om reservdelar finns till— gängliga i handeln. Sådana saker bör varu- undersökningar omfatta och resultaten bör redovisas för köparna.

Lennart Lindblad menade att just tvätt- maskiner var ett svårt varuområde efter- som konsumenter nyttjade tvättmaskiner på olika sätt och i olika utsträckning.

Brita Wallentin ansåg att viss form av hållbarhetsdeklaration borde kunna åstad- kommas om konsumentverket införde funk- tionsrnärkning av produkterna för visst an- tal år.

Lennart Lindblad uppgav att utveck— lingen av hushållsmaskiner gick mot en Förenkling av automatiken. Konsumentver— kets uppgift var att undersöka vilka fines- ser» hos hushållsmaskiner som konsumen- terna i allmänhet nyttjade och att därefter koncentrera upplysningarna kring dessa.

Konsumentombudsmannen sammanfatta- de att diskussionen givit vid handen önske- mål om deklarationsplikt men utan grund- krav såvitt man enbart avsåg att skydda konsumenten mot ekonomiska risktagan- den. . På fråga om eventuellt införande av

kvalitetsmärkning uppgav Fride Antoni att det norska systemet med två olika deklara- tionsforrner var intressant. Ingrid Vigant menade att kvalitetsmärkning kunde över- vägas men uppgav sig vara motståndare till den kommande möbelmärkningen. Brita Åkerman menade att utredningen borde vara obunden av logotypen VDN och VDN:s hittillsvarande normer. Brita Wal— Ientin ansåg VDN-märket alltjämt missvi- sande såtillvida att ett stort antal konsu- menter anser VDN-märket innebära kvali- tetsgaranti.

6.8 Hearing den 29 november 1972 med företrädare för Sveriges grossistförbund, hovrättsrådet Åke Sundquist och direktö— ren lwan Ahlström samt direktören Ingmar Norlindh. Elektriska AB AEG, direktören Jan Dale, AB Holger Petersen, direktören Gösta Sandén, Monark Crescent AB, in- formationschefen Arvid Brandberg, Svens- ka AB Philips, direktören Tore Sergenius, Textilgrossisternas riksförbund, direktören Per Wallin, SRL Sveriges radioleverantörer. EHL — Elektriska hushållsapparatleveran— törer, direktörerna Pär Skåntorp och Johan Leffler, F ritidsbranscherna.

På fråga om vilka effekter från handels- hindersynpunkt som konkret kan tänkas uppstå för olika branscher svarade Sund- quist att grossistförbundets medlemsföre- tag svarar för 2/3 av landets import. Han- delshinder är därför en ytterst påtaglig fråga. Om man går för långt när det gäller att införa restriktioner går detta ut över konsumenterna, bl.a. prismässigt. Det är angeläget att åstadkomma samstämmighet över gränserna, t. ex. genom anpassning till EEC:s och OECD:s bestämmelser. Det är fel om speciella utformningar skall behöva göras för olika länder.

Heurgren menade att det ofta finns en konfliktsituation mellan krav som konsu— menterna för fram och krav som interna- tionell handel ställer. Man kan dock inte avvisa varje nationellt krav på den grunden.

Sundquist ansåg dock att man måste gå betydligt längre i fråga om internationalise- ring än vad som skett hittills. Obligatorisk märkning, t. ex. enligt den nya livsmedels— lagen, blir fördyrande och försvårar han- delsförbindelsema med utlandet, inte minst u-länderna.

Grossistförbundet och dess medlemmar har såsom remissinstans och genom del- tagande i VDN:s arbetsgrupper haft möj- lighet påverka varudeklarationsnormernas utformning. På fråga om anledningen till att medlemmarna inte i högre grad än som skett varudeklarerat sina produkter anförde Ahlström följande. Det var riktigt att gros- sistförbundet haft möjlighet att delta i VDN:s arbetsgrupper och påverka utform- ningen av varudeklarationsnormerna. Men detta gällde främst när VDN tillämpade systemet med arbetsgrupper. Trots medver- kan har företagen inte alltid uppfattat de- klarationerna som meningsfulla.

På fråga om vad som har fått grossist- förbundets medlemmar att —— då så skett _ varudeklarera sina produkter, t.ex.

a) önskemål från konsumenterna

b) ambition att lämna konsumentupplys- ning

c) egna fördelar t. ex. vid inköp

d) gardering för reklamationer

e) konkurrenterna deklarerar

f) övriga skäl

svarade Ahlström följande. Anledningen till att man deklarerat har varit såväl av ambition att lämna konsumentupplysning som att man funnit deklarationen vara ett meningsfyllt inslag i marknadsföringen. Dock har deklarationerna enligt det nu— varande systemet inte alltid gett önskvärd information till konsumenterna. Deklaratio- nerna har ibland varit för tekniskt inriktade och VDN-märket har i vissa fall av kon- sumenterna felaktigt uppfattats som kvali- tetsmärke. De företag som legat högt på kvalitetsskalan har därför i en del fall avstått från att deklarera sina produkter för att inte produkterna skulle framstå som jämbördiga med VDN-deklarerade varor

av lägre kvalitet. Även rent ekonomiska skäl kan nämnas som skäl varför man inte deklarerat sina produkter. Kostnaderna har särskilt betydelse vid mindre serier, vid modevaror, vid snabba förändringar i sorti- mentet m.m. Kostnadsfaktorn är ofta be— svärlig även om den vanligaste orsaken till underlåtenhet att deklarera torde vara att man inte uppfattat informationen som me- ningsfull. Till detta kommer att varor för- ändras snabbt och ofta medan deklaratio- nen inte kan förändras lika snabbt.

Dale menade att på textilsidan var sköt- selråden den viktigaste formen för dekla- ration. Här gäller det att tala om hur plagget skall skötas och användas. Om man gör det tillgodoser man konsumentens informationsbehov. F.n. upplever konsu- menten att varudeklarationen enligt VDN- systemet är svårtydd. Därför bör man framtiden mera gå in för skötselråd. På textilområdet finns också internationella symboler. — Man kan inte importera de prisbilliga varor som konsumenterna vill ha om deklarationsbestämmelsema är allt- för rigorösa. Om branschen får ett före— läggande om att skötselråd skall finnas, torde alla seriösa tillverkare ställa upp bakom ett sådant krav. Det gäller också att få konsumenten att efterfråga skötsel- råd. Så länge skötselråden är säljfrämjande satsar företagen på sådan typ av märk- ning.

Vad gäller vanliga varudeklarationer skulle det givetvis vara enklare om det fanns internationella normer. Under alla omständigheter skulle emellertid detta bli mycket kostnadskrävande, vilket självfal- let påverkar konsumentpriset.

Skötselråd bör däremot varje importör snabbt kunna utforma för de varor som säljs i Sverige. Härför skulle strängt taget inte fordras annan utrustning än den som används i ett vanligt hushåll.

Sergenius informerade om att importen på textilsidan utgjorde ca 50 % av den to- tala konsumtionen av textilvaror.

Norlindh ställde sig positiv till VDN Fakta som ger relevant information till

konsumenten. Åtskilliga produkter deklare- ras redan nu inom branschen. Många pro- blem löses om det finns internationth er- kända testmetoder. För mindre hushålls- apparater, t.ex. strykjärn, tenderar speci- fika svenska normer att bli mycket kost— nadskrävande. Kontakten med utländska fabriker är arbetskrävande och det före- kommer också föga intresse utomlands att göra en speciell Sverigeversion. När det gäller elmotorer finns särskilda svenska kri- terier att beakta. Detta är en högst väsent- lig kostnadsfaktor. Även miljövårdsintres- sen ställer särskilda krav på produkterna. Minskad fosfathalt i tvättmedel, dvs. en annan kemisk sammansättning, gav i ett speciellt fall inte avsedd tvätteffekt i en maskin. AEG måste söka sig fram till en lösning som passade den nya sammansätt- ningen av tvättmedlet. Även detta var kost- nadskrävande. Om obligatoriska normer eller grundkrav kommer, kan det innebära hämmande effekter på produktutveckling- en. I branschen står man inför ett skede där elektroniken träder fram i allt större utsträckning än tidigare.

Brandberg instämde i Norlindhs utta- lande. Provningsmetoder saknas i stor ut- sträckning inom elektronikområdet. Ett stort antal delrnarknader måste tillgodoses i Eu- ropa. Många produkter i Europa kan inte marknadsföras i Sverige. Konsumenten går därigenom miste om en del av det euro— peiska utbudet.

För Philips, som varudeklarerar sina strykjärn, kostar varudeklarationen kr 2:50 per produkt, dvs. ca 5 % av priset räknat på den strykjämsserie man säljer. För en mindre serie blir kostnaden högre.

Philips vill starkt betona vikten av att man i Sverige inte har bestämmelser som avviker från andra länders.

Heurgren frågade om problemen gör sig mer gällande på exportsidan.

Brandberg tog som exempel färg-TV. Säljer man färg-TV till England skall dessa ha ett speciellt tekniskt innehåll. Vidare ställer planverket vissa krav på slangar till disk- och tvättmaskiner. Dessa krav gäller

inte utomlands. Detta är exempel på olik- heter som försvårar tillverkningen.

År 1970 gjorde VDN ett Råd till färg- TV—köpare. Detta var en vettig linje. Man bör kunna göra flera Råd till köpare av olika produkter.

Sandén anförde beträffande fritids- branschen att man inte deklarerat båtar av det skälet att sjöfartsverket numera typ- provar sådana. Vidare tillämpas i vissa fall frivilliga Lloydcertifikat på fritidsbåtar innebärande förutom kontroll av konstruk- tion och tillverkningsmetoder vissa krav på fuktighet och temperatur i tillverknings- lokalerna. Det finns flera självpåtagna kontroller inom branschen. När det gäller cyklar diskuterar som bekant trafiksäker— hetsverket frågan om säkerhet. Speciella myndigheter bör för övrigt övervaka sä- kerhetsproblem för produkter som hör till deras område. Arbetarskyddsstyrelsen be- vakar exempelvis säkerhetsaspekten beträf- fande gräsklippare. Bullerutredningen dis- kuterar buller i båtmotorer. Vidare må nämnas uttalanden från organisationer som t.ex. Ishockeyförbundet angående kvalite- ten på vissa produkter. Fritidsbranschen har en stor importhandel. Många komponenter köps utomlands, sannolikt 30—35 %. Mo- torn i mopeder t.ex. köper Monark Cre- scent i utlandet.

På Heurgrens fråga vilka varor som branschen ställer sig positiv till att dekla- rera nämnde Sandén som exempel flytväs- tar och tält.

Ahlström anförde att i den mån behov finns av Säkerhetsgrundkrav bör härför an- svarig myndighet ensam bestämma. Annars möter ett företag två olika myndigheter. Konsumentverket skall inte gå in på om- råden som andra myndigheter har att be- vaka. Där en fråga inte naturligt hör hemma hos annan myndighet bör givetvis konsumentverket kunna ta initiativ.

Falkenborg anförde att näringslivet sagt sig vilja komma mer till tals i VDN-sam- manhang. Frågan är om det kan ske på annat sätt än hittills.

Ahlström framhöll att nuvarande kontak-

ter sker på ett för sent stadium. Kontak- ter bör tas på ett tidigt stadium -— kanske i arbetsgrupper som tidigare. Över huvud taget gäller att konsumentorganen bör ha ett kontaktnät med näringslivet så att före- tagen får delta i arbetet redan från början.

Grossistförbundet och industriförbundet har i sitt gemensamma svar till varudekla- rationsutredningen förklarat att VDN:s skötselråd för textilier är en bra norm som ger konsumenten väsentlig informa- tion. Av svaret framgår vidare att flerta- let företag skötselmärker sina produkter. På fråga om vad det då beror på att ett förhållandevis ringa antal företag är till— ståndshavare för VDN:s skötselråd sva- rade Sergenius att det för närvarande finns enklare men lika meningsfulla deklarationer som VDN:s skötselråd. I vissa fall liknar de VDN:s deklaration men de överensstäm- mer inte helt.

Dale anförde att hans företag aldrig deltagit i VDN:s verksamhet av kostnads— skäl. Höjda kostnader påverkar priset ogynnsamt. I stället har Dales företag nytt— jat sig av skötselråd i egen regi på grund- val av internationella symboler och delar av VDN:s rekommendation. Vidare be- rörde Dale problemet med olika tillbehör, som t. ex. nitar och blixtlås, vilka kan miss- färga plaggen vid tvätt.

Antoni anförde att det finns en tendens till undermärkning hos fabrikanten. Detta är ett verkligt problem. Här måste lös- ningar komma så att märkningen fungerar på det sätt som konsumenten önskar. Ett annat problem är att vissa textilplagg har två tvättmärkningar, dels en utländsk, dels en inhemsk.

Från fritidsbranschen anfördes av Skån— torp följande. Flytvästnormen är en av de bästa normerna VDN har tagit fram. Marknadstäckningen är också bland de högsta. Skåntorp berörde därefter ett test av tidningen Båt för alla varav framgick — enligt tidningen —— att flytvästar var livs— farliga. Skåntorp frågade vem som skulle försvara VDN:s norm. VDN har försum- mat att försvara sig kraftfullt.

Av grossistförbundets och industriför- bundets gemensamma svar framgår även att näringslivsorganisationerna bör propa- gera för ökad användning av varudeklara- tioner. På fråga om på vad sätt grossist- förbundet i ett frivilligt system kan påver- ka medlemsorganisationema så att de varu— deklarerar sina produkter hänvisade Sund- quist till att en del har skrivits i grossist- förbundets och industriförbundets gemen- samma promemoria. Grossistförbundet har direkt kontakt med branschföreningama genom respektive branschsekretariat. Fort- löpande diskuteras olika frågor av intresse för respektive bransch. Till samtliga med- lemmar utsänds cirkulär med information i aktuella frågor och i vissa fall också re- kommendationer. Vid prisstoppets upphä- vande t.ex. rekommenderades medlemmar— na att iaktta prisåterhållsamhet.

När det gäller varudeklarationer kan grossistförbundet rent allmänt rekommen— dera företagen att använda tillgängliga varudeklarationer och förbundet kan här- igenom åstadkomma en allmän påverkan på företagen. Det är dock dessa som har det självständiga avgörandet, och väsent- ligt blir därför hur företagen upplever varudeklarationerna samt — självfallet —— kostnaderna för att deklarera.

Ahlström menade att myndigheter ofta tror att organisationerna har större makt än de i själva verket har. Medlemsföreta- gen kan inte åläggas något. Under alla år som varudeklarationsverksamhet har före- kommit har grossistförbundet verkat ak- tivt för VDN. De senaste tre åren har det dock varit svårt att gå ut aktivt på grund av rådande osäkerhet beträffande det framtida deklarationssystemet. Företagen vill veta vad som kommer att gälla. Osä- kerheten bör kunna skingras när utred- ningen är klar och konsumentverket funge- rar. Grossistförbundet har rekommenderat företagen att tills vidare fortsätta med nu- varande system. I ett framtida frivilligt system är förbundet givetvis berett att på- verka företagen. Samarbete bör därvid ske med experter från konsumentverket.

Sundquist menade att förbundet är för— siktigt med att träffa överenskommelser av hänsyn till gällande konkurrensideologi utan endast kan utfärda vissa rekommen- dationer.

Norlindh ansåg att problemen måste lö- sas branschvis. När relevant information finns löses problemen automatiskt. Under de senaste 20 åren har det blivit mera komplicerat att driva näringsverksamhet i Sverige och uppfylla konsumenternas och samhällets krav. Det är svårare att driva näringsverksamhet i Sverige än i Väst- europa i övrigt.

Sergenius förklarade att företagen inom textilbranschen torde vara beredda att samarbeta. Företagen kan informeras och ges rekommendationer. Det finns även ett särskilt samarbetsutskott, bestående av Tex- tilrådet, Konfektionsindustriföreningen, Textilgrossistemas riksförbund samt Sveri- ges textilhandlareförbund. Detta utskott kan vara ett lämpligt forum för dessa diskus- sioner.

Brandberg ställde sig positiv till ett frivil- ligt system. Philips har nyttjat normer för dammsugare och strykjärn men inte för bandspelare därför att mätmetoderna på detta område inte varit bra. Företaget är självfallet berett att liksom tidigare disku- tera VDN-frågor. Konsumenten är det primära och måste backas upp genom ut- bildningsväsendet och via radio och TV. Etiketterna skall inte bara sitta vidhäftade varorna utan också finnas i butiken så att konsumenterna kan ta dem med sig hem för att jämföra.

Skåntorp anförde att fritidsbranschen hade prioriterat vissa varor för dekla- ration. Man bör vara restriktiv. Det går inte att införa obligatorium på alla pro- dukter. ] grund och botten är branschen positiv till deklaration. Det krävs en massiv insats för att gå ut till konsumentema med information i den här frågan.

Sundquist ansåg att också butiksperso— nal bör informeras om VDN-systemet. Där brister det en hel del.

Slutligen efterlyste utredningen grossist- förbundets synpunkter på kontrollfrekvens och omfattning samt sanktionsåtgärder vid bristande överensstämmelse mellan varan och VDN Fakta

a) vid ett obligatoriskt system b) vid ett frivilligt system.

Ahlström anförde att omfattningen och frekvensen av kontrollen är avgörande för möjligheterna att vidta sanktionsåtgärder. Vad avses för övrigt med sanktionsåtgär- der? Syftar utredningen på rättsliga sank- tioner? Vid nuvarande kontrollfrekvens kan man rimligen inte ha sanktioner, eftersom kontrollen inte är statistiskt säkerställd. Kontrollfrekvensen måste således öka starkt. vilket i hög grad blir en kostnads- fråga och en fråga om provningskapacitet.

Vid ett obligatoriskt system måste staten rimligen betala kontrollfunktionen.

6.9 Hearing den I] januari 1973 med före— trädare för TCO, rektorn Thord Wallén och ombudsmannen May-Britt Carlsson.

Wallén framhöll att fördelen från konsu- mentsynpunkt med varudeklarationer bestod i information om varan i köpögonblicket. När en deklarationsnorm var allmänt ut- bredd gav den möjlighet till jämförelse mel- lan varor av samma slag. Deklarationsnor- mer hade också producentpåverkande ef- fekt. Producentpåverkan skulle framför allt vinnas vid deklarationsplikt men nåd- des även vid ett frivilligt system genom att tillverkare, vars varor erhöll dåliga vär- den enligt deklarationsnormen, sannolikt försökte förbättra sina varor i enlighet med normen.

Wallén ansåg att bristen i VDN—systemet bestått i att VDN-normer utarbetats för tämligen få varuområden, att de haft en låg täckning inom varje varuområde och att deklarationerna givit en för lekmannen alltför teknisk information. I vissa fall ha- de informationen varit perifer, Vilket berott på att deklarationen givit upplysning om

mätbara men inte alltid betydelsefulla egen- skaper. Som exempel angav Wallén upp- gifterna i normen för el-element. Vidare ansåg Wallén att för vissa varuområden behövdes insatser i annan form än varu— deklaration. Med tanke på konsumentver- kets möjligheter till differentiering av för— merna för informationsutbudet till konsu- menterna kunde en förbättring förväntas i fråga om val av informationsmedel.

Wallén ansåg att ett framtida varude- klarationssystem borde inrymma möjlighet att uppställa baskrav för viktiga konsument- varor. Baskrav kunde uppställas av hänsyn till konsumentens hälsa och säkerhet men också för att garantera tillfredsställande funktion hos varan. Som exempel angav Wallén Möbelinstitutets möbeldeklarationer. Andra varuområden där normer med bas- krav kunde övervägas var enligt Wallén teknisk apparatur typ hushållsmaskiner. vis- sa textilier, leksaker och bilar. Vidare bor— de kommande deklarationer innehålla mc- ra bruksanpassade upplysningar och vara enklare. Enligt Wallén torde baskravsde- klarationer innebära en förenkling för infor- mationsmottagaren. Wallén betonade dock svårigheten att på frivillig väg få till stånd utbredd användning av deklarationsnormer, som förutsatte att varan uppfyllde baskrav. En risk med baskravsdeklaration var enligt Wallén att baskraven kunde komma att sät- tas på för låg nivå för många konsumenter. Möjligen borde man kunna redovisa även överbetyg i deklarationen. Överbetyg till- godosåg dock i första hand producentintres- set. inte konsumentintresset. En lösning var enligt Wallén att uppställa olika baskrav för hemmabruk, för yrkesmässig använd— ning osv. För att fastställa en lämplig bas- kravsnivå behövde man företa behovsana- lyser, exempelvis för skor, medan man på andra varuområden kunde utgå ifrån de produkter som fanns på marknaden.

Wallén förordade deklarationsplikt på väsentliga varuområden, t.ex. för varor vars användning medförde risker för kon- sumentens hälsa eller säkerhet. .För att eli- minera riskerna kunde man uppställa bas- krav för produkten eller föreskriva varu—

deklaration. av vilken produktens farlig- hetsnivå eller farliga egenskaper måste framgå. Anledning att föreskriva obligato- risk deklaration kunde finnas även för and- ra än farliga produkter, t.ex. om endast några få företagare utan skäl underlät att deklarera viss produkt. Vidare kunde man kräva obligatorisk deklaration av väsentliga funktioner hos en vara. En förutsättning för obligatorisk varudeklaration var dock enligt Wallén att deklarationen inte innebar ett orimligt prispåslag på varan i förhållan- de till konsumentnyttan.

Wallén ansåg att ordet "varudeklaration" innebar en redovisning av mätta egenskaper i förening med logotypen VDN. En varu- deklaration behövde inte nödvändigtvis åt- följa varan utan kunde innebära varuinfor— mation som var tillgänglig på annat sätt. VDN:s skötselmärkning av textilier var en- ligt Wallén att uppfatta som en varudekla- ration.

På fråga av konsumentombudsmannen om verkningarna av deklarationsplikt, sär- skilt i förening med grundkrav. för mindre företag uppgav Wallén att näringslivsrepre- sentanter som anförde sysselsättningspoli— tiska skäl mot deldarationsplikt torde sakna fog för sina antaganden om risk för före- tagsnedläggelser, arbetslöshet osv. Man kunde dock förutse vissa svårigheter för små företag i förhållande till större. Små företag borde därför stödjas genom olika åtgärder såsom skrivhjälp, upplysning ooh hänvisning beträffande provningsinstitutio- ner, hjälp med provningskostnader o.dyl. Konsumentverket måste från fall till fall avgöra vilka företag som var att anse som små och som behövde särskild hjälp. Små— företagen kunde behöva stöd vid såväl fri— villigt deklarationssystem som obligatorium. Enligt Walléns mening borde övervägas om inte tillståndsavgiften för att nyttja VDN-systemet borde tas bort. Verkan torde vara både faktisk och psykologisk.

På fråga om det norska systemet med två olika former av frivillig deklaration, varav en grundkravsdeklaration med varumärke, hade några fördelar uppgav Wallén att oli- ka deklarationsformer borde kunna använ-

das på olika varuområden. Wallén och May-Britt Carlsson ställde sig dock tvek— samma till att markera skillnaden i deklara- tionsform med hjälp av logotype. VDN- märket var så inarbetat att det borde an- vändas även fortsättningsvis. Om det norska systemet skulle införas borde VDN—märket täcka båda formerna av deklaration, ty det var viktigare för konsumenten att kunna skilja mellan konsumentverkets deklaratio— ner och privat varuinformation än mellan konsumentverkets olika former för deklara- tion.

6.10 Hearing den 18 januari 1973 med före- trädare för LO, utredningschefen Clas-Erik Odhner och civilekonomen Lars Hillbom.

Hillbom framhöll att fördelen från konsu- mentsynpunkt med varudeklarationer bestod i information om varan i köpögonblicket. Genom att butikerna alltmer utformades med självbetjäning och att mekaniseringen i butikerna ökade var det viktigt att få in- formation i anslutning till varorna. En fördel med varudeklarationer var att man kunde jämföra olika varor i ett sortiment. Ett fungerande varudeklarationssystem un— derlättade alltså valet mellan olika varor. Detta förutsatte att upplysning lämnades om bruks— och funktionsegenskaper. Vam- deklarationer hade sannolikt en producent- påverkande effekt vilket dock förutsatte att så många varor som möjligt deklarerades.

Bristen i VDN-systemet var enligt Hill- bom att många varor inte deklarerades även om normer fanns tillgängliga. Vidare saknades normer för flera produkter. I många avseenden var gällande normer allt- för tekniskt inriktade, vilket krävde ytter- ligare informationssökande från konsumen- tens sida. Detaljhandelspersonalen saknade också många gånger kunskap om innebör- den i en varudeklaration. Information om bruks- eller funktionsegenskaper var spar— sam. Inom kooperationen fanns för närva- rande bruksanpassade deklarationer beträf- fande skor.

Hillbom ansåg att man i ett framtida system inte skulle kunna få fram så många deklarationer om systemet var frivilligt. Om företagen fortsatte godtyckligt att de- klarera skulle många varuområden komma att sakna deklarationer. Någon form av samhällsstyrning behövdes, och konsument- verket måste få en viktig funktion i detta hänseende.

Hillbom ansåg att det vid ett obligato— riskt system förelåg möjlighet att jämföra varorna. Om man hade ett frivilligt system med deklarationer på vissa produkter men saknade deklarationer på andra, riskerade man att deklarerade varor ansågs vara bätt- re än andra, vilket de inte alltid är. Om det fanns en bra norm beträffande en vara som i hög grad användes i hushållen, var det mera angeläget än eljest att verka för att denna norm nyttjades. I ett dylikt fall måste starka skäl föreligga för att inte till- gripa ett obligatorium. Konsumentverket borde närmare fundera över prioriteringen med hänsyn till varugrupper. Ett problem var hur ett obligatorium skulle utformas. Varudeklarationsutredningen måste föreslå en lösning på problemet hur efterlevnaden av ett obligatorium skulle kontrolleras.

Odhner ansåg att man i varje särskilt fall, dvs. för varje särskild produkt, borde kunna komma fram till ett vettigt system att re- dovisa egenskaper. Odhner uppfattade ob- ligatorium som obligatorisk anslutning att deklarera för de produkter för vilka norm hade utarbetats. Det var konsumentverkets uppgift att besluta om vilka och hur många varugrupper för vilka normer borde utar- betas. Stora företag torde alltid ha vissa fördelar beträffande marknadsföring, forsk- ning och utveckling. Obligatorium borde inte krävas för mindre företag av hant- verksmässig karaktär. Enligt Hillbom borde man vid obligatorium pröva risken och gra- den av diskriminerande effekter i varje en- skilt fall, jämte vilka kostnader som kunde bli följden av skyldighet att deklarera.

Hillbom ansåg att tanken på att uppställa grundkrav var bra. För produkter som kun- de påverka människans hälsa och säker- het borde grundkrav jämte obligatorium

föreskrivas. Produkterna skulle alltså inte få marknadsföras om grundkrav inte uppfyll- des. Som exempel nämnde Hillbom flytväs— tar, småbåtar och barnleksaker. Men även andra områden kunde tänkas för vilka grundkrav var möjliga och önskvärda. Detta var en fråga som konsumentverket borde närmare överväga. I och för sig skulle man kunna tänka sig att grundkrav för funktion hos en TV ställdes upp. Man skulle kunna tänka sig att den fungerade i ett visst antal timmar. För termoskannor kunde föreskri— vas att vätskans värme borde hålla viss temperatur under ett visst antal timmar osv. Det skulle underlätta konsumenternas köp. Odhner menade att exempelvis felkonstrue- rade hushållskapitalvaror, dvg. sådana som inte fungerade, genom grundkrav plus ob- ligatorium skulle förhindras att marknads- föras. Men det var sannolikt att man inte kunde ställa upp grundkrav på alla produk- ter. Odhner betonade att det troligen var dyrbart att prova en produkt för att fast- ställa grundkrav. I första hand fick man nog satsa på varor där modellerna stod sig något så när på längre sikt. Som exempel kunde dyra varor, t. ex. hushållskapitalva- ror, i första hand komma i fråga.

Om man ställde upp grundkrav som vill- kor för deklaration fick man, enligt Hill- bom, vara på det klara med att det i nuläget inte kunde komma fram så många dekla- rationer. Grundkrav måste ju nämligen sättas ganska högt, annars fick de inte av- sedd verkan. Det var i detta läge bättre att ha deklarationer som innehöll viss informa- tion än inga deklarationer alls. En deklara- tion skulle kunna utformas så att man an- gav på etiketten att ”varan uppfyller kon- sumentverkets grundkrav” eller ”varan upp- fyller inte konsumentverkets grundkrav”. Denna information var dock relevant en— dast för människor som var medvetna om innebörden av informationen. Odhner me- nade att man kunde poängsätta vissa egen- skaper och ställa upp vissa bottenkrav. En produkt som inte fyllde bottenkraven skulle inte få marknadsföras. Det var också tänk- bart att redovisa betyg utöver grundkraven. Det fanns utan tvekan olika sätt att lösa

denna fråga. Viss skillnad förelåg mellan grundkrav och kvalitetsmärkning. Man kun- de ange vissa grundkrav för produkten, och för kvalitet därutöver tillämpa kvalitets- märkning. Det var tänkbart att företagen var intresserade av ett sådant förfarings- sätt. Följsamheten till sådana deklarationer borde komma ”som ett brev på posten”.

Odhner anförde att det fanns två frågor att beakta. Om grundkraven fick för låg nivå var kraven av föga värde för konsu- menterna. Konflikt kunde vidare uppstå på så sätt att grundkrav kunde förhindra innovationer att komma fram på markna— den. Det fanns naturligtvis sätt att lösa denna fråga. Föreskrev man skyldighet att deklarera borde man kunna ha något slags dispensförfarande beträffande ny vara av annan karaktär och annat användningsom- råde än det befintliga. Härigenom skulle man tillgodose kravet på att produktutveck— lingen inte hämmades.

Vad gällde frågan om ett system med två redovisningsmöjligheter anförde Hillbom att det var bättre att ha ett enhetligt system än två. Odhner ställde sig tveksam till att byta ut VDN-märket. Det var av stort värde att konsumenterna någorlunda kände till innebörden av nuvarande märke. Märket var ganska inarbetat. Det var inte heller svårt att undan för undan förskjuta inne- börden av detta märke till ett kvalitetsmär- ke. Sannolikt var det klokare att förbättra det system som förelåg än att gå över till något helt nytt. Att nuvarande VDN-märke fått karaktär av kvalitétsmärke kunde bero på att många svenska produkter deklarerats och att de deklarerade produkterna varit kvalitetsmässigt bättre än de icke deklare- rade.

Hillbom ansåg att avgifter inte borde tas ut i framtiden. Verksamheten borde finan- sieras på annat sätt. Tillstånd borde där- emot fortfarande krävas enligt nuvarande tillvägagångssätt. Avgifter motverkade strä— vanden att erhålla marknadstäckning. Un- der alla förhållanden torde avgifter knap- past kunna tas ut vid ett obligatoriskt sy— stem.

Enligt Odhner borde man överväga att

låta företag med tillfredsställande kvalitets- kontroll i mindre utsträckning utsättas för konsumentverkets stickprovskontroll. Det var i och för sig tänkbart att man kunde komma fram till ett rationellt system att hjälpa småföretagen att uppnå ett bra kvali- tetskontrollförfarande.

Odhner ansåg att det var en riktig prin- cip att stödja småföretagen, särskilt vid ob— ligatorium. En informationsenhet vid kon- sumentverket var en tänkbar möjlighet. Nå- gon principiell invändning i och för sig kunde inte föras fram vad det gällde frågan om stöd efter någon princip till mindre fö- retag för att ge dessa möjligheter att prova. Konsumenten hade nytta av ett sådant handlingssätt. Odhner anförde att om de- klarationskostnaden var fast i förhållande till serien drabbades i princip de små se- rierna procentuellt mer än de större. Detta var i och för sig ett motiv att inte princi— piellt motsätta sig ett visst statligt stöd.

En viktig fråga var hur importerade pro— dukter i ökad utsträckning skulle kunna bli deklarerade i framtiden. Grundinställningen var att importerade produkter i princip skulle varudeklareras i samma omfattning som svenska. Olika sätt fanns härför. En möjlighet skulle kunna vara att översätta utländska deklarationers etiketter. En annan och bättre möjlighet skulle vara att impor- tören fick skyldighet att ta in vederbörlig upplysning från tillverkaren och i Sverige svara för att varan deklarerades. Det stora problemet skulle dock komma att uppstå på textilsidan. Ett problem var att så få lån- der erkänt vad som var berättigade konsu- mentpolitiska krav beträffande en produkt och vad som var att hänföra till icke ta- riffära handelshinder.

6.11 Skriftligt yttrande från Kooperativa förbundet.

Inledningsvis kan KF:s aktiva intresse för varudeklarationsfrågor understrykas. Redan på fyrtiotalet tog sig detta intresse uttryck i att KF införde en standardiserad varuin— formation på vissa produkter under beteck—

ningen "Väg pris mot kvalitet”. Därefter har KF under hela den tid Varudeklara- tionsnämnden verkat aktivt understött och deltagit i dess verksamhet. I den gemensam- ma remissen från KF, LO och TCO på kon— sumentutredningens betänkande har KF också framlagt sin principiella syn på den framtida utvecklingen av varuinformatio- nen. Där framförs bl.a. krav på att varu- deklarationerna skall vara bruksanpassade och även baseras på att vissa grundkrav uppställs. Vidare understryks att utveck- lingsarbetet måste bedrivas med stor flexi- bilitet, ständigt med den riktpunkten att deklarationerna skall vara praktiskt an— vändbara för konsumenterna. Först när detta krav uppfylls kan deklarationssyste— met få den utbredning som gör det verk- ligt meningsfullt både för konsumenter och för näringsliv. I remissen anförs vidare att ett ur konsumentsynpunkt värdefullt de— klarationssystem måste få en mycket ut- bredd tillämpning. Därför bör den regeln införas, att företag som inte använder fast- ställda normer skall ha skyldighet att an— mäla detta till myndigheten, Konsument- verket, och samtidigt ange sina skäl. Myn— digheten får sedan pröva orsakerna till att normerna inte används och medverka till att undanröja dessa.

I föreliggande yttrande har KF utgått ifrån att livsmedelsdeklarationerna inte in- går, eftersom de nya kraven på märkning, livsmedelsstandard m.m. enligt den nya livsmedelslagen är tillräcklig garanti för att kvalitetskraven uppfylls.

Effektivt frivilligsystem

Vi konstaterar att deklarationssystemet även i fortsättningen kommer att bygga på frivillig medverkan från företagen. För att göra ett sådant system effektivt krävs bl.a. förbättrade normer, som ger konsumenterna köphjälp, och utökade forsknings- och prov- ningsresurser.

Vi anser att Konsumentverket vid utar- betandet av nya normer samtidigt skall skaffa sig en överblick över befintliga prov- ningsresurser. När en ny norm antas bör

man följaktligen vara förvissad om att till- räcklig provningskapacitet finns. Om så inte skulle vara fallet, måste Konsumentverket vidta speciella åtgärder.

Som målsättning anser KF att man bör sträva efter hundraprocentig marknadstäck- ning för fastställda deklarationer. För att kunna genomföra ett bättre deklarationssy- stem måste tillräckliga resurser finnas. Detta gäller både den centrala kontrollen, som bl.a. måste omfatta kontroll av att dekla- rationssystemet följs, och den kontroll som företagen själva måste ombesörja. Denna kan avse olika slags för— och efterkontroller. kontroll av etiketter, textutformning etc. Företagens kostnader för anslutning till deklarationssystemet bör vara ringa eller inga alls. Samtidigt måste man ställa kravet att företagen själva skall ha ansvaret för att den information som lämnas i varude- klarationerna är korrekt. Detta kommer att ställa ökade krav på såväl egna som allmänt tillgängliga provningsresurser. Vi menar dock att företagens ökade ansvarstagande bör kunna bidra till att Konsumentverkets kontrollapparat för deklarationer kan få rimliga proportioner.

Anmälningsplikt

1 remissvaret på konsumentutredningen fö— reslår vi att företag som inte använder VDN-normer skall ha skyldighet att anmäla detta. Detta betyder givetvis inte att t.ex. en sådan anmälningsplikt skulle införas för alla nu gällande deklarationer. Det skulle bli en för tung apparat och av ringa värde på många områden där deklarationerna inte är tillfredsställande. Vi har sett anmälnings- plikten både som ett informations- och på- tryckningsmedel. Det är viktigt att Konsu— mentverket får veta vilka skäl företagen har när de avstår från att deklarera. Anmäl- ningsplikten är också ett visst påtrycknings- medel och en påminnelse om att företaget allvarligt bör överväga att använda dekla- rationen. Konsumentverket bör självt finna de mest praktiska formerna för hur en så- dan anmälningsplikt skall fungera. Viktigt är självfallet att anmälningsplikten blir ett

bra hjälpmedel inom ett frivilligt system. Då måste det hanteras så lite byråkratiskt som möjligt.

Obligatoriska deklarationer

Statsmakterna bör enligt vår uppfattning ha möjlighet att i vissa fall föreskriva obliga- torisk skyldighet till varuinformation. I första hand gäller detta för produkter där konsumenternas hälsa och säkerhet står på spel. Vi tänker oss att denna föreskrift i vissa fall kan ta form av en fullständig de- klaration, i andra fall kan eventuellt bara en enda faktauppgift behöva göras obliga- torisk. För att undvika en onödigt kompli- cerad administrativ procedur antar vi att den mest praktiska lösningen är att genom» föra en ramlagstiftning. Vi förutsätter att förslag om obligatorisk deklarationsskyldig- het för viss vara föregås av en grundlig in- ventering av provningsresurserna på om- rådet. Från vår sida är vi beredda att i sam— råd med Konsumentverket ge konkreta synpunkter på vilka produkter vi anser kan komma ifråga för en eventuell obligatorisk deklarationsskyldighet.

Samarbete och samråd

En av utredningens frågor gäller om något rådgivande organ med representanter för såväl konsumenter som näringsliv behöver höras innan obligatorium införs. KF anser att goda kontakter och ett gott samarbete med näringslivet är en förutsättning för att ett frivilligt system skall fungera. Det är då rimligt att man från Konsumentverkets sida försäkrar sig om att förslagen till obligato- rium också är väl förankrade hos dem som skall genomföra obligatoriet. Vi menar dock att ett fast rådgivande organ inte är ett effektivt medel för sådana kontakter. Det är avsevärt bättre att man från fall till fall i det praktiska arbetet med att utforma obligatoriska varudeklarationer bildar till- fälliga arbetsgrupper. I dessa arbetsgrupper bör branschkunniga specialister ingå förut- om företrädare för Konsumentverket m.fl.

Svar på varudeklarationsutredningens frågor 1972-06-16

1. Av vilka skäl och beträffande vilka pro- dukter kan märknings/deklarationsskyldig- het behöva föreskrivas?

I första hand bör en obligatorisk skyldighet att deklarera föreskrivas för produkter där konsumenternas hälsa och säkerhet står på spel. Ett obligatorium bör kunna gälla så- väl för fullständiga deklarationer som för vissa faktauppgifter. För vissa varor kan t.ex. en speciell information vara av helt central betydelse ur säkerhetssynpunkt. I så- dana fall kan det vara fullt motiverat att införa deklarationsplikt för denna begrän- sade information utan att vänta på att den fullständiga normen skall bli färdig. Vi menar m.a.o. att ett s. k. obligatorium bör användas flexibelt. Man bör inte fastna i en form, ett speciellt utseende på deklara- tionen. Erfarenheterna visar att detta är till nackdel för informationsvärdet och använd- ningsbarheten.

En obligatorisk deklarationsskyldighet bör, enligt vår uppfattning, kunna genom- föras med en ramlagstiftning för att bl.a. göra de administrativa procedurerna så smi— diga som möjligt.

2. Vilka undersökningar krävs innan obliga— torium. föreskrivs för ett varuområde?

Det första villkoret som bör uppfyllas är givetvis att normförslaget är värdefullt från konsumentsynpunkt. För att få en kartlägg- ning över de områden där man kan anse att hälsa eller säkerhet kan beröras bör ana- lyser av olycksfall och även reklamationer ge viss vägledning. Konsumentverket bör också kunna uppmana allmänheten att ge sina synpunkter. KF är berett att i samråd med verket ge konkreta synpunkter på vilka produkter vi anser kan komma i fråga för en eventuell obligatorisk deklarationsskyl- dighet.

3. Behöver överläggningar med näringslivet om marknadstäckning på frivillig väg före— gå införande av obligatorium?

KF anser att goda kontakter och ett gott samarbete med näringslivet är en förutsätt- ning för att ett frivilligt system skall kunna fungera effektivt. Konsumentverket bör be- döma när det är sakligt motiverat att före— slå en obligatorisk deklarationsskyldighet. Vi anser m.a.o. att sakfrågan får avgöra om man kan acceptera en viss marknads- täckning eller om man måste kräva full marknadstäckning.

4. Behöver något rådgivande organ med representanter för såväl konsumenter som näringsliv höras innan obligatorium införs?

KF anser att ett rådgivande organ är ett relativt ineffektivt medel för kontaktverk- samheten. Däremot menar vi att det är av stor betydelse att Konsumentverket bygger ut kontakterna från fall till fall och gärna också i ad hoc-grupper när behov av så- dana föreligger. Fasta rådgivande organ brukar erfarenhetsmässigt tendera att bli stelbenta institutioner.

5. Skal] småföretag kunna erhålla hjälp av ett eller annat slag (skrivhjälp, upplysning och hänvisning beträffande prövningsinsti- tutioner. statligt understöd e.dyl.) för att täckning på frivillig väg skall åstadkommas eller vid införande av obligatorium på ett varuområde?

Alla företag — inte bara de små —— kommer med stor säkerhet att behöva hjälp av olika slag.

6. Behöver respektive företags provnings- och kontrollmöjligheter undersökas före till— ståndsgivning? Vid obligatorium? Vilka kon- sekvenser kan undersökningen få? Hur bör undersökningen administreras och bekostas?

Konsumentverket bör undersöka provnings- och kontrollresurserna i samband med att norrnförslagen utarbetas. På detta sätt får

KV en uppfattning om förutsättningarna för att uppnå viss marknadstäckning. En sådan undersökning är också nödvändig för att ge KV underlag för lämpliga åtgärder att öka provningskapaciteten —- som i dag på många områden är klart underdimensione- rad för provningar och kontroll i samband med deklarationer. Undersökningen bör be- kostas av KV.

7. Behövs den nuvarande förkontrollen ge— nom granskning av etikettförslag?

Vi anser att det kan vara en hjälp för fö- retagen att få granskningshjälp. Denna skall inte vara obligatorisk då det är företagen själva som måste ta ansvaret för den infor- mation som de lämnar om sina respektive varor.

8. Hur bör efterkontrollen av deklarationer och varor ske/administreras?

Självfallet måste Konsumentverket svara för en viss efterkontroll. Vi menar dock att kontrollverksamheten inte får svälla ut och ta sådana proportioner att den äventyrar annan verksamhet och framförallt nypro- duktion av normer. Det bör man kunna undgå genom att det klargörs för deklaran- terna att det är företagen själva som bär det fulla ansvaret för den information de ställer sig bakom. Det innebär t. ex. att både pri- vatpersoner. företag, KV och andra institu- tioner skulle kunna anmäla ett företag för Konsumentombudsmannen om man tror sig veta att ett företag inte har full täckning för det deklarationen utlovar. Konsekven- serna för företagen kan därmed bli så all- varliga att företagen själva kommer att stäl- la mycket högre krav på provningarna och sin egen kontrollverksamhet än de tidigare har gjort. Detta skulle i sin tur ha positiva verkningar i andra avseenden, t. ex. att före- tagen får en mera detaljerad kännedom om egenskaperna hos de produkter som de salu- för.

Företagen hör själva ekonomiskt svara för nödvändiga provningar och kontroller. Konsumentverket bör bära kostnaderna för sin egen efterkontroll.

9. Hur bör företagens kastnader i sam- band med deklaration fördelas vid ett stat- ligt system? Bör fördelningen vara beroende av om frivilligt system eller obligatorium används?

Avgift (motsvarande VDN-avgift) provningskostnader etikettkostnader

interna test- och kontrollkostnader jämte testmaterial.

Företagens kostnader för en deklaration bör vara oberoende av ett frivilligt eller obligatoriskt system. Vår uppfattning är att det nya systemet kommer att ställa så myc- ket högre krav på företagens egna insatser —— och därmed kostnader — att själva an- slutningen till systemet helst bör vara kost- nadsfri.

10. Hur bör den statliga kontrollapparaten se ut? Behöver kontrollfrekvensen och kon- trollmöjligheterna utökas? '

Vi har inga särskilda synpunkter på kon- trollapparaten utöver de principiella syn- punkter vi anförde under p. 8.

11. Hur bör den statliga kontrollen finansie- ras vid frivilligt system respektive obligato- rium?

Som framgår av p. 8. bör _den statliga kontrollen finansieras av eller genom Kon- sumentverket.

12. Vilka sanktioner behöver finnas vid en eventuell anmälningsplikt?

Vi anser att Konsumentverket självt skall ha befogenhet att utnyttja anmälningsplik- ten på det för verket mest praktiska sättet. Troligen är sanktioner i samband'med an- mälningsplikten inte ett särskilt lämpligt medel. Skulle det visa sig ett utbrett oin- tresse för samarbete med Konsumentverket förefaller det eventuella hotet om obligato- risk deklarationsplikt vara mera effektivt.

13. Vem/vilken myndighet bör vid anmäl- ningsplikt göra en bedömning av uppgivna skäl för att underlåta VDN-deklaration? Bör uppgifternas riktighet kontrolleras? Sanktion?

Det börljgga på Konsumentverket att be- döma rimligheten i uppgivna skäl. Man får förutsätta att företagen i eget intresse ger en rättvis redogörelse för sina motiv.

14. Kan bruksegenskaper deklareras obliga- toriskt?

Bruksegenskaper skall givetvis kunna ingå även i en obligatorisk deklaration.

15. Bör privat utarbetade normer kunna antas som officiella normer? Konsekvenser?

Om eventuella ”privat utarbetade normer" fyller de krav som Konsumentverket ställer på en norm bör de givetvis kunna antas som officiella normer. I många fall kan det sä- kerligen bli fråga om att utgå från sådana normer och med vissa ändringar eller kom- pletteringar anta dem som officiella.

16. Bör beträffande varor, där hälsa och säkerhet har betydelse, obligatorium införas även om deklarationens marknadstäckning är 100'%-ig på frivillig väg?

Ja.

17. Vilka för- och nackdelar har det norska systemet med 2 olika former av deklaration, varav en kvalitetsdeklaration med varumär- ke? Behöver vid övergång till sådant system VDN-märket bytas ut?

Utan att ta ställning till det norska systemet vill vi understryka att det är angeläget att finna olika uttryck för de nya deklaratio- nerna» Vi har tidigare uttalat oss för grund- krav (eller baskrav) och accepterar olika kravnivåer som t. ex. i den nya möbelfakta från Möbelinstitutet. Däremot ställer vi oss negativa till en kvalitetsdeklaration i tradi- tionell mening.

18. Definiera kvalitetsmärkning, minimi- krav. grundkrav, baskrav. Begreppet kvalitetsmärkning är synnerligen diffust om man försöker analysera det. Vilken kvalitet menas? Bas- eller grundkrav (vi använder dessa begrepp som synonymer) för olika egenskaper kombinerat med an- vändningsområde är överlägset som princip i ett varudeklarationssystem. Baskrav måste definieras för varje användningsområde -— således inte bara för t. ex. stol utan för stol för tillfälligt bruk, stol för vila, arbetsstol etc. Baskrav kan då användas som lägsta nivå i en kravskala som också. innehåller höga eller extra höga krav.

19. Bör möjlighet att föreskriva kvalitets- märkning eller minimikrav finnas vid ob- ligatorium? Vilken teknisk lösning bör i så fall väljas beträffande varor som inte upp- fyller kraven? Baskrav (grundkrav) kan mycket väl upp- ställas vid en obligatorisk deklaration. Kva- litetsmärkning kan vi inte förorda.

20. Vid en jämförelse, är kvalitetsmärkning eller minimikrav att föredra vid frivillig respektive obligatorisk deklaration? Passar kvalitetsmärkning för viss varutyp, minimi- krav för annan? 21. Kan alla varor förses med kvalitets- märkning respektive minimikrav? 22. Kommer kvalitetsmärkning eller mini- mikrav att påverka kontrollkostnaderna? Vi föredrar terminologin bas— eller grund- krav framför minimikrav. Förutsättnings- löst får Konsumentverket undersöka för vilka varor det är lämpligt att uppställa så- dana krav. Kvalitets- och minimikrav är vi, som ovan klargjorts, inte intresserade av.

Utredningens enkät

]. Synpunkter i allmänhet på ett obligato- risk! deklarationssystems

a) effekter på marknadsföring

b) effekter på konkurrens

c) effekter på internationell handel

d) effekter på produktutveckling

e) effekter på prisbildning (kostnader)

f) effekter på företagsstruktur i stort (påverkan på stora företag, små före- tag) gl) effekter på konsumenternas agerande i en köpsituation.

2. Synpunkter på i vilka särskilda fall ob-

..,

.7.

J..

'Jt

6.

xi

ligatorium bör kunna föreligga (liv — hälsa — säkerhet, dyra produkter etc.).

Synpunkter på alternativet anmälnings- plikt eller liknande ordning för att klar— göra orsaken till att en varudeklaration inte utnyttjas. Synpunkter beträffande förutsättningar-- na att av säkerhets— och kvalitetsskäl ställa upp grundkrav för att en vara skall få deklareras (frågorna ] a—g). Synpunkter beträffande frågan att ev. införa kvalitetsmärkning (frågorna ] a—g). Synpunkter beträffande åtgärder i syfte att främja användningen av varudekla- rationer. Synpunkter på nuvarande VDN-system. önskemål i stort om systemets utform- ning och syfte, systemets roll i mark- nadsföringen.

S. Synpunkter på möjligheterna att få de- klarationer marknadstäckande i bran— scher där importen utgör en stor andel av utbudet.

Utredningen skulle sätta värde på att sär- skilt få ingående belyst

-—- hur marknadstäckningen av en norm skall kunna ökas på frivillig väg —— vilka särskilda åtgärder som krävs för att deklarationsverksamheten skall inte- greras i marknadsföringen

—— varför vissa normer inte har några till- ståndshavare eller få sådana (t. ex. 3042 regnplagg, 3149 garn, 4005 borstar, 4006 termometrar, 4502 köksfläktar, 4504 personvågar, 4505 hushållsvågar, 5008 portföljer, bags, shoppingväskor m.m., 4007 hushållsknivar. Fler exempel finns att nämna.)

lFrågan ställd endast till konsumentrepre- sentanter.

7.1 Beräknade totala kostnader för förem- gen al! VDN-deklarera flylrcdskap

Sex företag är tillståndshavare. Tillsam- mans täcker de ca 99 % av marknaden som har en årsomsättning av ca 110000 flytred- skap.

Försäljningsvärde för producenterna är 4,1—4,4 milj. kronor (exkl. moms) och från detaljisterna 7.7—8,2 milj. kronor, inkl. moms.

För att kunna deklareras måste ett flyt- redskap uppfylla vissa i normen angivna minimikrav, vilket skall styrkas med intyg. Vissa initialkostnader uppstår därför re- dan innan man börjar använda VDN Fakta. Kostnaderna för provning inkluderar såväl flytredskap för provningen som kostnaderna för densamma och för intyget.

Normavgi/t är de årsavgifter som erläggs för att nyttja VDN-systemet.

Märkningskortnad utgörs av utgifterna för själva etiketterna —— inkl. den perma—

Sammanlagda kostnader för sex tillståndshavare

Provning 25 000:— Normavgift (pr år) 3 600:— Märkningskostnad 20 000:— Kontrollkostnad 35 000:— Summa 83 600:— Kostnad 1 procent av försäljnings- värdet från detaljister 1,07

nenta som anbringas i västen -— och för deras applicering på varorna. Kontrollkosmaden inkluderar kontroll-

provningskostnaderna, västar för kontrollen och ett hanteringsbidrag på 75 kr per kon- trolltillfälle som erläggs till konsumentver- ket (tidigare till VDN).

7.2 Kostnader för varudeklaration av elekt— riska strykjärn enligt VDN-systemet

Beräkningarna är baserade på förhållande- na vid ett stort företag. Man uppger att siff- rorna för 20000 exemplar är de som när- mast stämmer överens med företagets kost- nader. Värdena i de båda andra kolumner- na har räknats fram för att visa hur kost- naderna varierar med seriens storlek. För 5000 och 20000 exemplar gäller att man saluför fyra strykjärnstyper med samma tek- niska specifikation, vilket innebär att en- dast en av typerna behöver provas vid framtagande av underlag för varudeklara- tionerna.

Kostnaderna för provning är de som fö- retaget åsamkas för att få fram deklara— tionsunderlagen. Detta företag anlitar ett utomstående laboratorium för dessa initial- provningar.

1 Angivna kostnader har tagits fram med ledning av uppgifter från företag som utnyttjar VDN-systemet. Elfter bearbetningen har före- tagen granskat och godkänt resultaten.

Normavgift är det belopp som årligen betalas för att nyttja VDN-systemet. För första varutypen erläggs 400 kronor och för de därpå följande 100 per typ. Företaget deklarerar fyra strykjärnstyper.

Märkningskosmad är utgifter för tryck- ning och applieering av etiketter och för viss administration. De uppges vara 0:60 kronor per strykjärn.

Kontrollkostnad utgörs av de faktiska provningskostnaderna och en avgift till konsumentverket (tidigare till VDN) av 75 kr vid varje kontroll. Genomsnittligt kan för strykjärn göras en kontroll per år och varutyp. I kalkylen har förutsatts att kon— trollen år av denna omfattning, vilket inte alltid varit fallet.

Strykjärn med försäljningsvärde från leve- rantören 30 kr/st.

Kostnader vid serie om

' 1000ex 5000ex 20.000er Provning 3 500:—— 3 500:- - 3 500:— Normavgift 400:— 700:—— 700:— Märknings- kOSmad ' 6001— 3 000:— 12 0001—— Kontroll— _ kostnad 750:— 3 500:-— 3 500:—

S 250:—— 10 700:— 19 700:'—

Kostnad 1 i procent av försäljnings- värdet

17,5 7,2 3,3

Tabell A (beloppen avser 3 år)

7.3 Kostnader för varudeklaration av band- spelare enligt VDN—systemet

Siffrorna'i följande tabeller är baserade på. förhållanden inom ett stort företag. Genom- snittligt beräknas en bandspelartyp säljas under ca 3 år. Därför har i tabell A tagits med kostnaderna för en treårsperiod. Dessa vården är helt verklighetsbaserade, dvs. de fyra bandspelartyperna har sålts i de upp— givna serierna och har varit försedda med VDN Fakta.

För att illustrera ett extremfall har ta— bell B gjorts upp. Den i tabellen angivna bandspelaren har också sålts i uppgiven serie men var inte försedd med VDN Fakta. Om den varudeklarerats skulle kostnaderna ha blivit de som framgår av tabellen.

Initialprovning görs för att man skall få underlag för varudeklarationen. Detta före- tag utför på eget laboratorium mätningar på ett antal bandspelarexemplar. Därefter sänds ett representativt exemplar till ett utomstående laboratorium för kontrollmät— ning. Kostnaderna för båda dessa tempon är medräknade i kalkylen.

Normavgift utgår med 400:—— per år "och varutyp. Två varutyper kan förekomma, nämligen bandspelare för nätdrift respekti- ve för batteridrift. I föreliggande fall är samtliga bandspelare avsedda för enbart nätdrift-och avgift utgåralltså för en varu- typ. Kostnaden för tre år, 1200 'kr, har-i

Bandspelarty-p - I -.. Serie . 4 000 Försäljningsvärde ' ' '

från leverantören 400:—

___—___—

11 111 rv 9 000 . 4 000 '500- - 400:— 675:— ' 1 000

Kostnader: Initialprovning 4 000:— 4 000:— 4 5005— 5 000: —— Normavg ift 300:— 300:— 300:— 300: —— Märkninggskostnad 3 000:—— 6 750:—— 3 000:— 375: -— Kontrollkostnad ] 500: — - 1 500:— 1 500:— ' 1 500: — 8-800:—— 12 550:— 9 300:— ;.7 175:—. Kostnad per exemplar 2:20 1:39 2:32 14:35 Kostnad 1 procent av försäljnings- - värdet 0,55 0,35 0,35 1,44

___—__h—

tabell A fördelats lika mellan de fyra band— spelartyperna. 'Iutabell B har en femtondel . av summan tagits med.

Märkningskostnad är företagets utgifter för tryckning och applicering av etiketter och föl viss administration. Den uppges va- ra 0:75 per bandspelarexemplar.

Kontrollkostnad utgörs dels av de faktis- ka provningskostnaderna som debiteras av provningsinstitutionen och dels av den han- teringsavgift på 75 kr som vid varje kon- trolltillfälle erläggs till konsumentverket (ti- digare till VDN). Enligt normen kan sex kontroller utföras per treårsperiod och varu- typ. I kalkylen har förutsatts att kontrol— len är av den omfattningen. vilket dock inte alltid varit fallet. I tabell A har kost- naden fördelats lika mellan de fyra typer- na och i tabell B har en femtondel av to- tala kontrollkostnaden tagits med.

Tabell _B (beloppen avser 1 år)

Bandspelartyp V Serie 100 Försäljningsvärde från leverantören 2 000:—

Kostnader:

Initialprovning 5 000: —

Normavgift 80:— Märkningskostnad 75:— Kontrollkostnad 400:— 5 555:—

Kostnad pr exemplar 55:55

Kostnad i procent av

försäljningsvärdet 2,75

7.4 Kostnader för varudeklaration av porslin enligt VDN-systemet

En av de större tillverkarna i landet uppger att det inte är möjligt att ange Varudeklara- tionskostnaderna. Man anser sig inte kunna sälja andra pjäser än dem som kan åsättas de högsta värdena. Därför har man tvingats ändra varorna så att dessa värden erhålls. Bokföringen medger inte en uppdelning av kostnaderna i dem som gäller produktför- ändringen och dem som orsakas av märk—

ningen av godset och framtagning av den erforderliga ”nyckeln”. Eftersom detta före— tag trycker VDN Fakta på godset tillsam- mans med annan text bedöms kostnaden härför vara försumbar.

Ett annat företag — en mindrefabrik —— klistrar VDN Fakta-etiketter på pjäserna och uppger att detta förfarande inklusive framställning av etiketter kostar mellan l% och 2 % av varuvärdet. Läggs alla kostna- derna i samband med varudeklarationsför- farandet tillsammans uppger man att de blir 2% till 3 % av varuvärdet.

7.5 Kostnader för varudeklaration av textilier, VDN Fakta och skötselråd, enligt VDN—systemet

Dessa kalkyler baseras på förhållandena inom ett stort konfektionsföretag. som tin— derlag har tjänat dels VDN:s debitering av företaget för rätten att använda textil- Och skötselrådsnormerna dels företagets uppgif- ter om märkningskostnaderna.

Till VDN erlägger företaget årligen kr 7400:— , vari ingår även kostnaderna för kontrollen. Debiteringssystemet för de tex— tila normerna är sådant att årskostnaden bestäms med hänsyn. till såväl antalet nor- mer man utnyttjar som totala antalet eti- ketter/märken man använder. Normkostna- den har därför fördelats direkt proportio- nellt mot upplagestorleken för varje artikel.

Företaget uppger att praktiskt taget hela produktionen — 5 milj. plagg per år — för- ses med såväl VDN Fakta som skötselråds- etiketter. Kalkyler har gjorts upp för två olika plaggtyper, en billig ochen dyrare. För varje plaggtyp har kostnaderna beräk- nats för två upplagestorlekar —— 1000 och 10000 plagg. För rörliga och fasta köstnai det och hanteringskostnaderna inom företa- get har gjorts ett påslag av 200 %.

Märkningskostnaderna blir: vid serie om vid serie om

1 000 plagg 10 000 plagg

Pappersetikett:

blankett 20:——— 200 : ——

Semperit 20:— 20:— applicering 50:—— 500:— påslag 180:—— 270:—— 1 440::_ 2 1602—— Skötselrådsmärke

etikett l0:— lOO:—- applicering 50:— 500:— påslag 120:—— 180:— I 200:—— 1 800:— Summa 450:—— 3 960:—

*—————————...______—________

Plagg med försäljningsvärde 30:——/st.

___—Mh— Kostnader vid serie om vid serie om 1 000 plagg 10 000 plass h_— Norm- och kontrollavgift 1:50 15 :— Provning 200:—— 200:— Märkningskostnad: VDN Fakta 270:—— 2 160:— Skötselråd 180:—- 1 800:— Summa 651:50 4 175:— Kostnad i procent av försäljningsvärdet 2,17 1,39 ___—___—

Plagg med försäljningsvärde 200:——/st. %

Kostnader vid serie om vid serie om 1 000 plagg 10 000 plagg ___—___— Norm- och kontrollavgift 1:50 15:— Provning , 295 :— 295 :— Märkningskostnad: VDN Fakta 270:—— 2 160:— Skötselråd 1801— I 800:— Surnma 74650 4 270:— Kostnad i procent av försäljningsvärdet 0,37 0,21

___—___— l86 SOU 1973: 20

J ämförprismärkning1

S.l Bakgrund och syfte

I statens pris- och kartellnämnds (SPK) undersökningar 1969 och 1970 av sortiment och priser i livsmedelshandeln studerades prisspridningen mellan varianter (märken och förpackningar) inom olika varugrup- per. I samband härmed studerades även förekomsten av prisangivelser. Undersök- ningen visade att prisskillnaderna mellan varianter av en vara kunde vara betydande om priserna omräknades att gälla samma mängd. För ett veckoköp av varor motsva- rande förbrukningen i en normalfamilj på fyra personer var kostnaden enligt under- sökningen 1970 för de billigaste varuva- riantema 15—20 procent lägre än för de dyraste”. Undersökningen visade vidare att prisangivelser saknades för åtskilliga varu- grupper och att samma vara kunde finnas i ett betydande antal förpackningsvarianter med olika innehållsmängder. Då prisskill- naderna mellan olika varuvarianter kom i dagen först efter att priserna på förpack- ningarna omräknats till kilo- eller literpriser fann SPK att det behövdes en betydligt bättre och klarare prisinformation än den som förekom i detaljhandeln för att konsu— menterna skulle kunna ta med prisfaktorn vid sin bedömning i samband med köp. Styckepriset ansågs inte tillräckligt utan det krävdes dessutom prisangivelse per enhet (kilo, liter etc.) av varan. I februari 1971 startade SPK därför en kampanj för bättre

prismärkning inom detaljhandeln kallad Klart pris—kampanjen. Bland kampanjmålen ingick att försöka åstadkomma ökad fre- kvens av prisangivelser per enhet. I kam- panjen lanserades sådana prisangivelser un- der beteckningen ”jämförpriser". I april 1971 gjordes en uppföljning av kampanjen som bl.a. syftade till att fastställa andelen butiker som hade olika varugrupper pris- och jämförprismärkta.

I början av juni 1971 bildades efter ett initiativ av SPK:s styrelse en arbetsgrupp för jämförpriser i vilken förutom företrä- dare för SPK ingick representanter för kon- sumentinstitutet och VDN. Avsikten med gruppens tillkomst var att säkerställa lång- siktiga effekter av Klart pris-kampanjen i den del som avsåg jämförpriser.

Arbetsgruppens arbete koncentrerades på att vidga användningsområdet för jämför- prismärkningen. I november 1971 lade ar- betsgruppen efter diskussioner med repre- sentanter för handeln fram en lista om 14 varugrupper, på vilka livsmedelshandeln re- kommenderades att tillämpa jämförpriser. Rekommendationen innehöll förslag till lämpliga måttenheter som underlag för be-

1 Bilagan sammanställd på grundval av mate- rial som ställts till förfogande av statens pris- och kartellnämnd. 2Samma procenttal återkommer i en 1 sep- tember år 1972 publicerad SPK-undersökning angående priser och prisinformation i livsme- delshandeln i Örebro.

räkning av jämförpriset, t.ex. nettovolym, nettovikt eller avrunnen vikt.

Under 1972 hade arbetsgruppen överlägg- ningar med leverantörer och fabrikanter bl. a. i syfte att finna lämpliga beräknings— underlag för jämförprismärkning på flera varugrupper, huvudsakligen varugrupper in— om det kem-tekniska sortimentet. Det före- kom enligt uppgift från SPK i det kem-tek- niska sortimentet att olika märken av sam— ma vara hade mängdangivelserna uttryckta i olika enheter, t. ex. för schampo gram och centiliter, vilket gjorde att prisjämförelser försvårades eller omöjliggjordes. Därtill kom att koncentrationsgraden kunde variera betydligt. Arbetsgruppen hade i en rekom— mendation till leverantörer av bl.a. kem— tekniska artiklar och mjukpappersvaror be- tonat kravet på att inom varje varugrupp enhetliga mängduppgifter användes. På för- packningarna borde enligt arbetsgruppen finnas uppgift om nettoinnehållet eller, om meningsfulla prisjämförelser inte kunde ba- seras på mängden av nettoinnehållet, andra" innehållsuppgifter som tillät sådana pris— jämförelser. Arbetsgruppen föreslog i det sammanhanget dessutom att aerosolförpack- ningar skulle förses såväl med uppgift om bruttovikt (för kundens möjlighet att kon— trollera) som med uppgift om mängden av innehållet exklusive drivgas. '

I april 1972 gjordes ytterligare en under- sökning för att registrera förändringarna i pris- och jämförprismärkningen sedan un— dersökningen ett år tidigare. Resultaten vi- sade att jämförprismärkningen på flera vik- tiga varugrupper minskat sedan april 1971, t.ex. på smör, margarin, mjukt matbröd, öl och läskedrycker, medan en ökning skett beträffande kött, charkuterivaror, hårdost, frukt, grönsaker, kaffe och socker. Samtidigt genomfördes via Institutet för marknads-' undersökningar en undersökning av attity- derna till jämförprismärkning bland landets husmödrar. Av undersökningen framgick bl.a. att två av tre intervjuperSOner som re- gel tittade på kilo- eller literpris då— sådant fanns tillgängligt, att var tredje kunde'för- klara begreppet jämförpris och att över 90 procent av de tillfrågade önskade en utökad

jämförprismärkning. I början av juni redo- visades de båda undersökningarna för re- presentanter för handelns organisationer

' och representanter för de stora livsmedels—

kedjorna. Vid detta tillfälle träffades en överenskommelse mellan SPK å ena sidan och handeln å den andra sidan enligt vilken handeln utfäste sig att verka för ökad an— vändning av jämförpriser på områden där praktiska förutsättningar för jämförpris- märkning finns. Överenskommelsen biträd— des av företrädare för såväl enskild som kooperativ handel. I samband härmed bil- dade handeln en egen arbetskommitté med uppgift att studera problemen på jämför- prismärkningens område.

Kommittén redovisade resultatet. i en promemoria i början av år 1973. Prome- morian utmynnade i en rekommendation till handeln att successivt-' under en tvåårs— period öka sin jämförprismärkning. i första hand på vissa livsmedel. Behovet av jämför- priser på kem-tekniska varor ansåg kom- mittén vara ringa eller i andra fall svårt eller omöjligt att tillfredsställa på grund av stora variationer i koncentrationsgradv och täthet hos varorna. Kommittén angav som en av förutsättningarna för jämförprismärk- ning att detaljhandeln informerades om re— spektive varas jämförpris tillsammans med förekommande cirkaprisrekommendation. Kommittén hade därför tagit kontakt med företag och organisationer som rekommen- derade cirkapriser och räknade med att för- slaget skulle komma att genomföras på aktuella—livsmedel. Kommittén bedömde de totala kostnaderna för jämförprismärkning av 60 procent av varusortimentet i en 3-mil-- jonersbutik där ingen form av jämförpris- märkning tidigare funnits till'4 171 kr eller 0,13 procent av bruttoomsättningen (exkl.- moms).— I genomsnitt kalkylerades kostna-i den per varuenhet uppgå till 0,49 öre. För att» säkerställa en systematisk och god upp- följning av sina rekommendationer avsåg kommittén att fortsätta sin verksamhet un— der år »1973. '

Under hösten 1972 gjordes ytterligare en undersökning i syfte att kartlägga bl. a. jäm- förprismärkningens utbredning i livsmedels- handeln. Undersökningen visade att jämför- prismärkningen inte nämnvärt förbättrats under år 1972 om man såg till genomsnittet för hela dagligvaruhandeln. Två kedjeföre— tag hade dock jämförpriser på en stor del av det sortiment arbetsgruppen rekommen- derat. Ytterligare en eller flera sådana un- dersökningar ingår i planerna för arbets- gruppens verksamhet under 1973. De livs- medelsvaror som gruppen rekommenderat för jämförprismärkning utgör omsättnings- mässigt en betydande andel av allivshan- delns sortiment. Det finns emellertid ett an- tal livsmedelsvaror för vilka rekommenda- tioner ännu inte lämnats men som ur kon- sumentsynpunkt torde vara angelägna för jämförprismärkning. Det gäller i synnerhet varor som är homogena till innehållet men som förekommer under många märken och i olika förpackningsstorlekar. Beträffande de kem-tekniska varorna kommer arbets- gruppen att följa upp rekommendationen till leverantörerna om utformningen av in- nehållsangivelserna. Särskilt aktuella för jämförprismärkning är ett antal kem-teknis— ka varor och mjukpappersprodukter, bl.a. tvätt— och diskmedel, hushålls— och toalett- papper samt blöjor. Arbetsgruppens fortsat- ta överläggningar med representanter för le- verantörer och handel kommer i viss ut- sträckning att bli beroende av vilka åtgär- der som leverantörerna och handelns egen arbetskommitté för jämförpriser kommer att vidta.

8.3 F örsöksverksamhet

[ femton konsumbutiker har Konsum Da- larna sedan juni år 1972 företagit ett om- fattande försök med jämförprismärkning. Butikerna har en årsomsättning av 2—15 milj. kr. Försöket visade att jämförpris- märkning av ungefär halva sortimentet i en 3-miljonersbutik innebar en merkostnad på

ca 750 kr om året, dvs. 0,025 procent av försäljningssumman. Som förutsättning an- gavs emellertid att ändamålsenlig utrustning och basservice i form av redan uträknade priser fanns att tillgå.

Under hösten 1972 påbörjade Konsum Stockholm ett likartat försök i en nyöpp- nad butik i Hallonbergen, Sundbyberg. Bu- tiken har en årsomsättning på 10—15 milj. kr. Där kalkylerades anläggnings- och drift- kostnaderna för jämförprismärkning av 53 livsmedelslag och cirka 75. procent av bu- tikens livsmedelsförsäljning till omkring 2 150 kr per år. Som förutsättning för kost— nadsberäkningarna angavs att man centralt försåg butiken med uppgifter 'om jämför- priser på varorna. Att de anställda själva skulle räkna fram jämförpriser ansågs orealistiskt som långsiktig lösning. Exempel på jämförprismärkningens utseende i buti- ken följer som appendix 1—2.

8.4 Synpunkter på jämförprismärkning

Från centralt håll inom handeln har man förklarat sig i princip vara positiv till idén med jämförpriser. Invändningar har emel— lertid inte saknats. Kostnaderna för en me- ra utbredd jämförprismärkning skulle bli betydande och vältras över på konsumen- terna med stigande. priser som följd. Jäm- förprismärkningen skulle också medföra risk för ökad .prisstelhet. Någon reaktion från kunderna som skulle tyda på intresse för jämförpriser säger man sig inte ha fått ute i butikerna.

SPK har gentemot handelns invändning- ar ansett att kostnaderna för jämförpris- märkning är relativt blygsamma i relation till kostnaderna för annan prisinformation till konsumenterna, t. ex. veckoannonsering- en. Enligt SPK krävs dock för att jämför— prismärkningen inte skall medföra alltför höga kostnader att den inlemmas i den vanliga prismärkningsrutinen. Beträffande den befarade risken för prisstelhet hävdar nämnden att eventuell prisstelhet samman- hänger med det system med cirkaprislistor och centralt utformade rekommendationer

som tillämpas av handelns organisationer respektive kedjeföretag. Eftersom dessa pri- ser följs i mycket stor utsträckning torde den prisstelhet som redan nu finns inte på- verkas av att även jämförpriser anges.

Fabrikanter och leverantörer har uttalat kritik mot jämförprismärkningen under an- förande att jämförpriserna inte ger uttryck för kvalitetsskillnader mellan produktva- rianter och märken. SPK har invänt att jämförpriserna endast är en första etapp för en förbättrad information till konsu- menterna om varorna. Nu måste konsumen- terna försöka bedöma kvalitativa skillna— der och prisskillnader vid valet mellan pro- duktvarianter. När konsumenterna har till- gång till jämförpriser underlättas deras val, vilket måste ske efter egna värderingar av varuegenskaper och i förekommande fall med hjälp av varudeklarationer, testresultat etc.

Tidigare har berörts de omedelbara effek- terna av en utvidgad jämförprismärkning. En på längre sikt positiv effekt i form av sortimentspåverkan kan enligt SPK för- väntas. Sortimentsexpansionen skapar pro- blem inte enbart för konsumenterna utan även i distributionen, t. ex. genom fördyrad lagerhållning och hantering. Utomlands, bl. a. i Västtyskland, försöker man komma tillrätta med problem förorsakade av sorti- mentsexpansion genom lagstiftning om stan- dardserier efter förpackningsinnehåll kom- binerat med jämförprismärkning. Jämför- prismärkning krävs för förpackningar som innehåller annan mängd än som stadgats för respektive vara.

SPK menar att en mera utbredd jäm- förprismärkning även kan ge andra lång- tidseffekter, t. ex. skärpt priskonkurrens ge— nom ökat prismedvetande hos konsumenter— na, men att det torde vara sortimentspåver- kan som i första hand kan ge de samhälls- ekonomiskt största vinsterna.

JAMFOR

Gul etikett— kilo— och literpriser

Vi prövar i denna butik att ange kilo- och literpris på de flesta varor. Det ger möjlighet till bekväma

. De.

prlsjamförelser.

58 cl ret *—

LÄSK EDRYCKER 31 cleng 33 cm

i . Passinsfrukt

Hallon

ON ' N ' o . ? . ' N?, * '

OCC aste _ eft—.:...

153

© & U'! ee

E

N ”O

;. N N

O % €.”. (» på

_ ()) N & .— (p) = & N ua ee j—t N O ee

Action drink apelsin., äpple 8 267

LÄSKEDRYCKER * om om

Jämf ' kgll pris på gul etiket

cl mt 7 5 cl eng

0 28 23 29?

p...:

. Action drink svart vinbär 1 08 327

... m 32 2.3

0 -1 =

_

Standardisering och standardbaserad

Standardisering är en metod att skapa ord- ning och reda. Standardisering av nomen- klatur, symboler och beteckningar är en förutsättning för varukunskap utan miss- förstånd. Standardisering av dimensioner skapar utbytes- och kombinationsmöjlighe- ter och möjliggör en förbilligande variant- begränsning. Standardisering av provnings- metoder underlättar jämförelse i fråga om kvalitet, funktions-, säkerhets- och miljö- egenskaper hos varor och tjänster. Stan- dardisering är ofta en förutsättning för kva- litetsmärkning eller annan vederhäftig upp- lysning om varan. Standardiseringsarbete äger rum på flera olika nivåer. Man talar om bransch- och företagsstandardisering med relativt lokal räckvidd, om nationell standardisering, om "regional, dvs. nordisk och annan geografiskt begränsad interna- tionell standardisering, och slutligen om global standardisering som utarbetas och antas av världsomspän'nande internationella standardiseringso'rgan.

I Sverige bedrivs standardiseringsarbetet i vidsträckt bemärkelse av flera olika or- gan. Sveriges standardiseringskommission, SIS, är centralorgan för standardiserings- verksamheten i landet. Kommissionen bil- dades år 1922 och dess verksamhet regle- ras av stadgar, fastställda av Kungl. Maj:t, som också utSer ordförande. SåVäl statliga myndigheter och institutioner som det en- skilda näringslivet är representerade i kom- missionens styrelse och andra beslutande

organ.

En svensk standard är resultatet av över- enskommelser mellan tillverkare, användare, provningsanstalter, myndigheter och organi- sationer. Var och en som har intresse av frågan har möjlighet att ta del av ett stan- dardförslag och delge SIS sina synpunkter på det innan det fastställs. SIS kan således betraktas som ett neutralt forum där exper- ter som företräder marknadens olika par- ter "har möjlighet att gemensamt bearbeta de frågor som blir föremål för standardise- ring. '

Det nationella standardiseringsarbetet in- om SIS och dess anslutna organ består i att" utarbeta förslag till standard, som se- dan efter prövning fastställs'av SIS såsom svensk standard. Denna beteckning får an- vändas endast för av SIS fastställd stan- dard.

Det tekniska arbetet sker inom flera or- ganisatoriskt självständiga fackorgan — Byggstandardiseringen '(BST), Metallnorm- centralen (MNC), Svenska elektriska kom- missionen (SEK) och Sveriges 'mekanför- bunds standardcentral (SMS) — samt inom ett 20-tal standardkommittéer direkt under SIS för arbetsuppgifter'som' ligger utanför fackorganens områden." Arbetet är uppdelat på omkring 500 tekniska kommittéer med närmare 4000 ledamöter. För varje kom-

1 Bilagan sammanställd av sveriges standar- diseringskommission (SIS).

mitté eftersträvas en så allsidig sammansätt- ning som möjligt.

Utgångsmaterial för det nationella stan- dardiseringsarbetet kan dels vara resultat av forsknings- och utvecklingsarbete samt provningsverksamhet, dels standard av an- nan nivå, t. ex. befintlig bransch- eller före- tagsstandard och i växande grad även exi- sterande internationell standard.

De fyra fackorganen bär det direkta an- svaret för var sitt ämnesområde och svarar tillsammans för cirka 75 % av det totala ut-

redningsarbetet. Förslag till svensk standard skall prövas

av standardiseringskommissionens tekniska nämnd och innan dess ha varit föremål för en remissbehandling efter beslut härom av det fackorgan eller den standardkommitté som utarbetar förslaget. Tidsfristen för så- dan allmän remiss får ej vara kortare än fyra veckor och är i praktiken oftast några veckor längre. Remissinstanser är ett antal inom verksamhetsområdet representativa mottagare, omfattande såväl tillverkare som användare. Om förslaget behöver ändras av- sevärt efter remissbehandlingen görs en ny remiss, antingen allmän som tidigare eller "riktad”, t. ex. till dem som svarat på den första remissen. Remissförfarandet är en hörnsten i standardiseringsarbetet då man därigenom får ytterligare garantier för att förslaget blir allsidigt behandlat. Efter av- slutad remissbehandling går slutförslaget till SIS tekniska nämnd, som prövar det och avgör om förslaget skall fastställas som svensk standard. Först därefter är det klart för utgivning och försäljning. Standardiseringskommissionens och fack- organens verksamhet finansieras genom statsanslag och bidrag från näringslivet. Årsomslutningen är cirka 15 mkr. Stats- anslaget utgår med 60% av de kontanta bidrag som näringslivet lämnat "näst-näst föregående" budgetår (för 1972/73 är stats- anslaget 2,6 mkr). Därtill kommer riktade bidrag för speciella, definierade arbetsupp- gifter från såväl statliga som privata or- ganisationer och företag. Vid sidan av kon- tantbidragen bidrar näringslivet genom sin medverkan i standardkommittéer och lik—

nande organ samt med utredningar och un- dersökningar som utförs inom företagen men utnyttjas i standardiseringsarbetet. Dessa indirekta bidrag, som inte syns i kommissionens och fackorganens vinst- och förlusträkningar, uppgår i verkligheten till betydligt större belopp än kontantbidraget. Näringslivet bidrar dessutom genom avgif- ter för tillstånd till SIS-märkning och ge— nom köp av standardpublikationer, vilka lämnar ett överskott till standardiseringsor- ganen.

Det finns ett självklart samspel mellan nationell och internationell standard. Mer än 90% av den svenska standardiserings- verksamheten är direkt eller indirekt be- roende av motsvarande arbete på det inter- nationella fältet och detta samarbete ökar med det växande handelsutbytet länderna emellan, som gör en samordning av de tek— niska bestämmelserna alltmer nödvändig. Vid sidan av utarbetandet av nya svenska standard pågår därför en kontinuerlig re- videring av äldre standard för anpassning inte bara till teknikens utveckling utan även till successivt fastställda internationella standard. Allt fler internationella standard kan också direkt eller i vissa fall med nå— gon modifiering antas som svensk stan- dard.

International Organization far Standardi— zation, ISO, är det centrala organet för in- ternationell standardisering utom för det elektrotekniska området. I ISO-arbetet del- tar ett 70-tal länder. Svensk medlem är Sve- riges standardiseringskommission, som åta- git sig de internationella sekretariaten för 50 av de cirka 1 200 kommittéer och arbets- grupper på vilka ISO-arbetet är uppdelat.

Det internationella standardiseringsarbe- tet på det elektrotekniska området försiggår inom International Electrotechnical Com- mission, IEC, i vilken 41 länder medverkar. Svensk nationalkommitté i denna organisa- tion är Svenska elektriska kommissionen. Sverige svarar genom SEK för sekretariaten för 30 av IEC:s 650 kommittéer och arbets- grupper.

ISO bildade år 1968 tillsammans med IEC och ett antal internationella konsument-

organisationer en särskild kommitté, Inter- national Standards Steering Committee for Consumer Affairs, ISCA, med sekretariat förlagt till ISO:s generalsekretariat. ISCA:s uppgift är främst att samordna standardise— ringsarbetet på konsumtionsvaruområdet — ej att syssla med tekniskt utredningsarbete.

Inom Västeuropa har de båda handels- blocken EEC och EFTA bildat samarbets- organ för bl. a. likartad tillämpning av stan- dard från ISO och IEC. Ett av dessa är Co- mite' Européen de Normalisarion, CEN, som svarar för icke-elektrotekniska områden, medan ett annat, Comité Européen de Nor- malisation Electrotechnique, CENELEC, svarar för det elektrotekniska området. Samtliga till EEC och EFTA anslutna län- der deltar i arbetet som syftar till en har- monisering, dvs. koordinering och likfor- mig tillämpning av främst ISO:s och IEC:s internationella rekommendationer inom de båda handelsblocken för att undanröja han- delshinder.

På liknande sätt pågår samarbete mellan standardiseringsorganen i Danmark, Fin- land, Norge och Sverige inom ramen för det s.k. INSTA-samarbeter. Syftemålet med detta arbete är bl. a. att undvika dubbelar- bete samt att koordinera ländernas synpunk- ter på de internationella förslagen och ratio- nalisera deltagandet i det internationella ar- betet.

Standard och standardisering är inga en- tydiga begrepp. De måste ses i samman- hang med vad som är föremålet för stan- dardiseringen och standarden får därför oli- ka innehåll och utformning alltefter före- målets art och användning.

Man skiljer först mellan grundstandard och produktstandard.

Med grundstandard avses grundläggande standard av generellt intresse och ofta nöd- vändig för standardiseringsverksamhet inom alla områden. Hit räknas standard för mått- enheter, för matematiska och fysikaliska formler. talserier, avrundningstal, omräk- ningstal rn. rn. Även bokstäver och nottec- ken är ett slags grundstandard.

Produktstandard avser standard för in-

dustriella produkter och konsumentvaror, i vissa fall även tjänster.

En fullständig produktstandard omfattar följande fem moment.

Terminologi. Standardiserade begrepp, ter- mer, beteckningar och symboler är nöd- vändiga ingredienser i normernas språk för att det skall bli begripligt, utesluta varje missförstånd och möjliggöra korrekta jäm- förelser mellan produkterna. Ofta inleds därför en standard eller grupp av standard med definitioner av använda begrepp, ter- mer och symboler.

Exempel: Standard för mattor, där stan- darden enbart avser typindelning och termi- nologi, och standard för korrigering av text (korrekturtecken).

Dimensioner. Måttstandardisering är rent allmänt ett viktigt led i en rationaliserings— process, t. ex. för optimalt utnyttjande av tillgängligt utrymme. Den är även en förut- sättning för utbytbarhet och kombinations- möjlighet. Standardiserade moduler förenk- lar och förbilligar byggandet.

Exempel: Måttstandard på volymförpack- ningar, på tegelstenar, på glödlampssocklar och lamphållare, på cykeldelar, på köksin- redningar och köksapparater.-

Variantbegränsning. Måttstandardisering öppnar möjligheter till begränsning av an— talet varianter genom att vissa mått rekom- menderas framför andra i syfte att förbilli- ga tillverkning, lagerhållning och försäljning. Variantbegränsning kan också företas utan direkt sammanhang med måttstandardise- ring.

Exempel: Rekommenderad begränsning av antalet typer av spik och skruv, format på papper och tidskrifter, flaskor och medi- cinburkar, glödlampseffekter (watt).

Egenskaper. Kvalitetskrav på material och funktion för säkerhet, härdighet och rimlig livslängd.

Exempel: I standard för säkerhetsbälten, skyddshjälmar, handbrandsläckare, säkring- ar, flytredskap, värdeskåp m. m. ställs såda- na krav.

Provningsmetoder. För att kunna prova en varas egenskaper och funktionsduglighet

fordras tillgång till utarbetade, noggrant de- finierade provningsmetoder, som bör vara standardiserade för att kunna reproduceras och användas för kontrolländamål. En kom- plett produktstandard omfattar även prov- ningsmetoder. Sålunda standardiserade provningsmetoder ligger även till grund för SIS-märkning och VDN-Fakta.

Exempel: Provning av flytvästar, termos- flaskors värmeisoleringsförmåga, vissa möb- lers egenskaper, funktionsprovning av elekt- riska kokplattor, ugnar, vattenvärmare, strykjärn och dammsugare.

Alla produktstandard är inte kompletta; i många standard har man avsiktligt av- stått från att standardisera ett eller flera av de förutnämnda momenten. Anledningen kan t. ex. vara att produktens kvalitet till- räckligt bestäms av stipulerade krav an- tingen på material eller på funktion. I andra fall kanske måttstandarden är väsentligast eller den enda standardiseringsbara storhe- ten.

Svensk standard är en rekommendation för frivillig nationell tillämpning. I princip är den icke tvingande som fallet är med la- gar och av myndighet utfärdade föreskrif- ter, men den kan få en tvingande karaktär om den officiellt åberopas som villkor i en lag, förordning eller annan bestämmelse. Detta brukar kallas ”reference to. stan- dards”. -

"En svensk standard gäller från den dag SIS: tekniska "nämnd bestämt tills den åter- kallas genom nytt beslut i nämnden. Anta- let gällande standard var 4184 den 1 "ja- nuari 1973". Som redan nämnts görs stora ansträngningar'att hålla gällande standard aktuell. Normalt revideras eller ersätts cir- ka 150 standard per år samtidigt som cir- ka 300 helt nya" standard tillkommer. All svensk standard utges av standardiserings- kommissionen. Då svensk standard är fri- villig är :dess genomslagskraft helt beroende av dess inneboende förtjänster och förmåga att 'fylla ett behov. *Är standardens innehåll tekniskt och ekonomiskt sunt och hållbart är en allmän tillämpning säkerställd. Mot- svarar den däremot inte marknadens krav

så kommer den inte heller att bli tillämpad eller åberopad.

Internationell standard från ISO eller IEC har formen av rekommendation och används som sådan i de till organisationer- na anslutna länderna i den mån den inte åberopas som tvingande föreskrift i lagar och förordningar. De nationella organen — i regel vederbörande länders officiella stan- dardiseringsorgan — har alltså full frihet att acceptera, förkasta eller modifiera de in- ternationella rekommendationerna vid utar- betande av motsvarande nationell standard. Avvikelser kan motiveras av skillnader mel- lan olika länder i fråga om teknisk utveck- ling och levnadsstandard och av klimatiska olikheter. Dessa skillnader kan vara så sto- ra att man allvarligt övervägt att i vissa fall införa olika nivåer i internationella rekom— mendationer, t. ex. när det gäller funktions- och säkerhetsbestämmelser. Det är emeller— tid en stark strävan att utforma de inter- nationella rekommendationerna så att de på alla väsentliga punkter kan antas i oföränd- rat skick av medlemsländerna. Särskilt vik- tigt är detta när det gäller rekommenderade provningsmetoder för material och funk- tion.

En vara som uppfyller kraven i svensk standard kan, efter tillstånd av SIS,'av till- verkaren eller säljaren förses med standar- diseringskommissionens inregistrerade varu- märke (SIS-märket). Märket får även an- vändas i reklam för sådan vara. Tillstånd lämnas dock endast för varor eller varu- grupper där enligt SIS lämplig svensk stan- dard föreligger. Tillståndet gäller för ka- lenderår med tre månaders uppsägning från endera parten. För. SIS-märkningen ut— tages ansöknings- och årsavgifter. Till- ståndsinnehavaren får även betala kontroll- och. provningskostnader.-

Tillståndsinn-ehavaren är ansvarig för att hans SIS-märkta varor i alla avseenden upp- fyller fordringarna i den svenska standard som åberopas i märkningstillståndet och att varorna även i övrigt är av god kvalitet. SIS äger kontrollera att varan överens- stämmer med angiven standard och tillstån-

det kan omedelbart indras om detta kon- stateras icke skulle vara fallet eller om till— ståndsinnehavaren på annat sätt bryter mot de bestämmelser som gäller för tillståndet. Vid en revidering av standarden är till- ståndsinnehavaren skyldig att uppfylla kra- ven i den nya reviderade standarden efter en rimlig övergångstid för att märkningstill- ståndet skall fortsätta att gälla.

SIS-märkning är en kvalitetsmärkning, baserad på de egenskaper för varan som fastställts som standard. och på de stan- dardiserade provningsmetoder med vilka de fastställda egenskaperna kan mätas. Den innebär också en fortlöpande kontroll av varan samt regler för indragning av märk— ningstillståndet.

För närvarande krävs för SIS-märkning att en fullständig produktstandard finns för den vara man vill märka. Det innebär att det måste finnas standard för varans alla väsentliga egenskaper, med motsvarande standardiserade provningsmetoder. SIS-mär- ket på en vara garanterar således varans kvalitet som helhet och inte bara i vissa av- seenden. För ett stort antal varor _ bl.a. inom konsumentvaruområdet — är det emellertid svårt att få fram en fullständig produktstandard, framför allt därför att vissa av de egenskaper som är relevanta för varan inte låter sig definieras och mätas med den grad av objektivitet och teknisk stringens som måste krävas i en standard. SIS-märkningen, som ju är knuten till varan som helhet, kan därför inte användas i så- dana fall.

Även för varor för vilka det är svårt att få fram en fullständig produktstandard kan man dock standardisera vissa viktiga egen- skaper —— både sådana som gäller varans egentliga funktion och andra, t.ex. säker— hetsegenskaper. I många fall finns svensk standard för sådana egenskaper —- och mot— svarande provningsmetoder — och det står då en tillverkare fritt att ange på varan. eller i reklamen för den, att den är i över- ensstämmelse med svensk standard. Ett så- dant förfarande — som förekommer i viss utsträckning, särskilt när det gäller annan

standard än egentlig kvalitetsstandard, t. ex. måttstandard —— får inte förväxlas med SIS- märkning, eftersom det inte innebär någon bedömning eller kontroll från SIS:s sida.

Förfarandet är knappast aktuellt för kon- sumentvaror, dels därför att hänvisning till svensk standard inte är så gripbar för kon- sumenten att den ger någon verklig led- ning vid köp, dels därför att den innebär en försäkran enbart från tillverkarens sida, inte en opartisk bedömning av varan.

Det är dock möjligt att, med komplette- ring av nu gällande bestämmelser, anknyta SIS-märkningen till en eller flera väsent- liga egenskaper hos en vara i stället för va- ran som helhet (”selektiv SIS-märkning”). En sådan SIS—märkning skulle göra det möjligt att på objektivt och tekniskt till- fredsställande sätt införa märkning av nya varugrupper. Förutsättningarna är följande.

1 Förekomsten av svensk standard för den eller de egenskaper hos en vara man vill SIS-märka, omfattande dels mot egen- skaperna svarande specifikationer, dels er- forderliga provningsmetoder. 2 Rätt för SIS att i varje särskilt fall be- döma om gällande svensk standard kan läggas till grund för en SIS-märkning och även i övrigt avgöra lämpligheten av en SIS-märkning med hänsyn till dennas be- tydelse ur användarsynpunkt. 3 Ett kontrollförfarande och ett system för indragning av tillstånd att SIS-märka va- ran, om denna inte längre svarar mot egenskaperna enligt standard eller om SIS-märkningen av annat skäl kan kom- ma att missleda användaren.

4 Lättfattliga beteckningar i anslutning till SIS-märket som klart visar för vilken el- ler vilka egenskaper SlS-märkningen gäl— ler.

Ett sådant system för SIS-märkning är möjligt att kombinera med varudeklaration, omfattande sådana egenskaper, för vilka inga standardiserade minimikrav föreligger men väl standardiserade provningsmetoder.

Bilaga 10 Bofakta

Inom bostadsstyrelsen bedrivs sedan ett par år ett arbete som tar sikte på att på olika sätt öka konsumentupplysningen om bostä- der. Frågan togs upp i styrelsens anslags- äskanden för budgetåret 1970/71. Därvid erinrades bl. a. om att 1967 års riksdag ha- de framhållit att det var av vital betydelse för bostadsförsörjningen att den bostadssö- kande allmänheten kunde få allsidig och saklig upplysning om bostadstillgången. I lagen om kommunala åtgärder till bostads- försörjningens främjande intogs en bestäm- melse som ålade kommuner att samman- ställa uppgifter om bostadsförsörjningen inom densamma. Kommunerna skulle kun- na ge de bostadssökande upplysningar om möjligheterna att få bostad i kommunen, bostädernas belägenhet, storlek, utrustning och kostnad. Denna nya kommunala uppgift ansågs naturligen kunna knytas. till de kom- munala bostadsförmedlingarnas verksam- het. Som skäl för en vidgad konsumentupp- lysning anförde bostadsstyrelsen bl.a. föl— jande:

”En sannolik effekt av den långvariga bristen på bostäder är att en del av konsumenternas efterfrågan som annars skulle ha inriktats på bostäder i stället flyttats över på andra kon- sumtionsområden. Självfallet gäller detta inte för de sämst ställda hushållen, där en bristande betalningsförmåga utgör det direkta hindret för såväl en bättre bostadsstandard som ökad kon— sumtion i övrigt. För stora mellangrupper har utan tvivel den personliga värderingen av bo- staden trängts tillbaka till förmån för värde- ringen av en rad andra konsumtionsobjekt.

Härtill har självfallet en intensiv marknadsfö- ring av dessa starkt bidragit.

Det finns sålunda skäl för en konsument- upplysning om bostaden som syftar till en höj- ning av konsumenternas värdering av bosta- den. Sådana åtgärder förutsätter självfallet dels en höjning av de sämst ställda hushållens kon- sumtionsförmåga, dels ett sådant utbud av go- da bostäder, att den ökade efterfrågan kan tillgodoses.

Som ovan nämnts ökar byggherrarnas och bostadsproducenternas intresse av aktiv mark- nadsföring allteftersom tillgången på bostäder förbättras i relation till efterfrågan. — — —

Parallellt med en sådan intensifierad mark- nadsföring av bostäder ökar behovet av en konsumentupplysning genom samhällets för- sorg. Det primära syftet med denna är att ge konsumenterna möjligheter att, genom ökat pris- och kvalitetsmedvetande, påverka produk- tionens inriktning och utformning. — — —

En förutsättning för en rätt värdering av olika bostadsalternativ är att bostäderna egen- skapsredovisas eller varudeklareras. Sakinfor- mation bör kunna tillhandahållas hushållen enligt enhetliga och jämförbara grunder.”

Avslutningsvis uttalade bostadsstyrelsen att den avsåg att ta initiativ till en utred- ningsgrupp med representanter för berörda myndigheter, institutioner och organisatio- ner, i vilken diskussionen om samhällelig konsumentupplysning kunde föras vidare. Med anledning av bostadsstyrelsens uttalan- den anförde departementschefen följande i 1970 års statsverksproposition (bilaga 13, in- rikesdepartementet).

”Under senare år har behovet av konsument- upplysning om bostäder fått ökad aktualitet.

Till en del sammanhänger detta med de svå- righeter som byggherrarna i vissa fall har haft att få avsättning för nyproducerade lägenhe- ter. De har därför sökt öka intresset för dessa lägenheter. Byggföretagen å sin sida har ut- vecklat egna byggsystem som de vill underlätta introduktionen av genom aktiva försäljnings- åtgärder riktade mot kommuner och byggher- rar. I viss utsträckning har företagen också vänt sig direkt till konsumenterna.

Producentsidans försäljningsansträngningar kan vara av värde också för bostadskonsu- menterna. Det finns emellertid enligt min me- ning behov av en informations- och upplys- ningsverksamhet som tillgodoser vidare syften än dem som företräds av den producentdomi- nerade marknadsföringen. Från bostadskonsu- menternas synpunkt behövs bättre underlag för bedömning av kostnader och kvaliteter hos bo- staden och olika bostadsalternativ. En sådan information kan öka bostadskonsumenternas möjligheter att påverka bostadsproduktionens inriktning och utformning. Det finns också skäl att inrikta konsumentupplysningen på värdet av en god bostad och en god boende- miljö, bl.a. som motvikt till den intensiva marknadsföringen av annan konsumtion. —— —

För egen del vill jag understryka att det med hänsyn till samhällets ansvar för bostads- försörjningen och dess åtgärder för att minska skillnader i boendestandard behövs en annan inriktning av upplysnings- och informations- verksamheten är den som förekommer på and- ra konsumtionsområden.”

Statsutskottet (SU 1970: 50, sid. 17) ut- talade i denna fråga följande:

”Departementschefen anför att från bostads- konsumentens synpunkt behövs upplysning och information som kan ge bättre underlag för bedömning av kostnader och kvaliteter hos bostaden och olika bostadsaltemativ, en in- formation som kan öka konsumenternas in- flytande och rikta in sig på värdet av god bo- stad och god boendemiljö. Bostadsstyrelsen har tagit initiativ till en utredningsgrupp för att behandla frågan om konsumentupplysning inom bostadssektorn. Riksdagen föreslås i mo- tionerna 1:467 och 11:533 uttala att i sam- band med en sådan ökad upplysning, varude- klarationsnormer för bostäder bör utarbetas. Vad i motionerna anförts står inte i strid med de vidare riktlinjer efter vilka den tillsatta ut- redningsgruppen avses arbeta. Motionärernas syfte kan anses helt tillgodosett.”

Under våren 1970 knöts till bostadssty- relsen en samrådsgrupp med representanter för Hyresgästernas riksförbund, Svensk Byggtjänst, statens konsumentråd, HSB,

Riksbyggen, SABO och Byggnadsentrepre- nörföreningen. Gruppens arbete påbörjades med en diskuSSion om målet för en konsu- mentupplysning om bostäder. Härom an- fördes. följande i bostadsstyrelsens anslags- äskanden för budgetåret 1972/73:

”För denna konsumentupplysning kan som ett allmänt mål uppställas att alla boende skall ges bättre förutsättningar att överblicka, bedöma och påverka sin bostadssituation. Detta mål kan leda till följande deluppgifter: ] Att åstadkomma en höjning av den allmänna kunskapsnivån i bostadsfrågor. Detta kan ske genom bevakning och produktion av undervisningsmaterial för skolor och kurs- verksamhet samt genom initiering och fram- tagande av underlagsmaterial till information om boendefrågor i press, radio och televi- sion. Att stimulera kommunerna till ökad infor- mation till de boende om planeringen av samhälls- och bostadsbyggandet och om andra åtgärder på bostadsförsörjningens om- råde. 3 Att utarbeta modeller för enhetlig redovis- ning av bostadsområden och bostäder för att underlätta ett riktigt bostadsval.” IJ

Inom samrådsgruppen ansågs deluppgif- ten 3 vara den omedelbart mest angelägna. Arbetet med denna uppgift, som påbörjades under hösten 1970, har skett i flera steg som här kortfattat ska beskrivas.

Vid utbyggnaden år 1970 av stadsdelen Norrliden i Kalmar hade kommunen ambi- tioner att pröva nya former för konsument- upplysning och boendemedverkan. Statens institut för byggnadsforskning medverkade vid en planering av gemensamma ytor och lokaler, där de boende bereddes vissa val- möjligheter. Bostadsstyrelsen medverkade genom att utarbeta en detaljerad informa— tion om de förekommande lägenhetstyper- na, om bostadsgrupperna, stadsdelen och stadsdelens läge i kommunen. Broschyren utgjorde tillsammans med en utställning med liknande innehåll en förutsättning för de framtida brukarnas möjligheter att påverka utformningen av lägenheterna och de ge- mensamma ytorna och lokalerna. Broschy- ren var mycket omfattande. Efter den förs- ta inflyttningen gjordes en enkät bland 35 hushåll om informationen. Hushållen om- bads ange vilka uppgifter i broschyren de

ansåg viktiga _för. sitt bostadsval. Svaren vi- sade att uppgifterna om själva lägenheterna bedömts som särskilt betydelsefulla. troli— gen beroende på att de flesta inte haft några möjligheter att välja att flytta till andra stadsdelar. På frågor om informatio- nens mängd och läsbarhet ansåg ingen att informationen var för riklig, och de flesta tyckte att texter och bilder varit lätta att be- gripa. Däremot tyckte många att det var svårt att bedöma värdet av de redovisade egenskaperna.

För att få en bild av bostadsförmed- lingarnas information gjordes hösten 1970 en enkät bland 15 större kommuner som kunde antas ha vissa erfarenheter av infor- mation. Enkäten gällde bostadsförmedling- arnas sätt att informera genom utställningar, möten eller trycksaker, samt omfattningen av lämnade .uppgifter. Den visade att det finns stora skillnader i ambitionsnivå och att de uppgifter som lämnas är ofullstän- diga även i kommuner med hög ambition.

Med bl.a. undersökningen i Norrliden och erfarenheter från bostadsförmedlingar— na som underlag gjordes våren 1971 en förteckning över egenskaper som borde re- dovisas i en enhetlig information om bo- städer. För varje egenskap angavs 1) mo- tiv för redovisning eller egenskapens rele- vans för bedömning av bostadsområdet. 2) alternativa redovisningssätt: bild, beskrivan- de text, mått eller värdering, 3) eventuella värderingskriterier. 4) definitioner eller mät- metoder samt 5) kommentarer, hänvisningar till normer, rekommendationer, praxis m.m.. som egenskapen kan relateras till.

Urvalet av egenskaper och sättet att re- dovisa dem diskuterades i samrådsgruppen och med bl. a. statens planverk, statens in- stitut för byggnadsforskning och Samarbets— gruppen för typhusredovisning. I detta ske- de diskuterades också lämpligheten av att redovisa egenskaperna i tre nivåer för bo- staden,- bostadsgruppen respektive grannska- pet. Nivåindelningen togs tills vidare som utgångspunkt för utformningen av en mo- dell' ;för den enhetliga redovisningen. Tyngdpunkten i informationen föreslogs lig- ga på bildframställningen. Enkla parallell-

perspektiv över lägenhetstyperna, bostads- gruppen och grannskapet skulle ge en hel- hetsuppfattning av boendemiljön. De egen- skaper som inte framgick av bilderna skulle redovisas i enkla beskrivande texter under fasta rubriker. Efter dessa principer utar- betades ett förslag till modell för enhetlig redovisning av nyproducerade bostäder. Det gjordes som en tillämpning på ett inflytt- ningsklart område i Stor—Stockholm.

Parallellt med utformningen av modellen diskuterades frågor om informationens ge— nomförande i kommunerna. Förslaget till modell samt synpunkter på genomförandet utsändes hösten 1971 på en begränsad re- miss. I remisskrivelsen påpekades bl.a. att diskussionerna inom samrådsgruppen inte lett till någon enhetlig uppfattning. Den re- servationen hade t. ex. framförts att bladen var för omfattande med hänsyn till såväl bostadsföretagens som kommunernas resur— ser. Likaså fanns en viss tvekan om redo- visningens uppdelning i de tre nivåerna: bo— staden, bostadsgruppen och grannskapet. I en till skrivelsen fogad promemoria ”Syn- punkter på tillämpningen av enhetlig redo- visning av nyproducerade bostäder” anför- des följande beträffande modellen och ge- nomförandet.

"Allmän utformning

Informationsbladen redovisar boendet i olika "nivåer': bostaden, bostadsgruppen och grann- skapet. I vissa fall kan en redovisning av yt- terligare en eller två nivåer — orten och re— gionen — vara motiverad.

Bostaden är det utrymme som ett hushåll” självt förfogar över. I flerfamiljshus är det lä- genheten med eventuell uteplats. särskilt för- rådsutrymme, garage m.m.. som ingår i den obligatoriska hyran.

Bostadsgruppen omfattar en förvaltnings- mässig enhet av bostäder. som tillsammans ut- nyttjar vissa gemensamma ytor och utrymmen— som belastar hyran: tvättstuga, kvarterslokal. småbarnslekplats, biluppställning m.m. Ofta kan den avgränsas som en utbyggnadsetapp.

Grannskapet är det område inom vilket de- boende känner hemmahörighet och som i hu- vudsak har gemensam offentlig och kommer- siell service. såsom hållplatser, skolor. post. butiker. bibliotek m. m.

Nivåerna kan definieras något olika från fall" till fall beroende på 'den fysiska utformningen, förvaltningsformen m.m. I vissa fall kanske-

det inte finns motiv för uppdelning på nivåer- na bostadsgruppen och grannskapet.

Framställning (lv bladen Arbetet med framställandet av informations- materialet fördelas på kommunen och bostads- företagen. På kommunens bostadsförmedling eller, där sådan saknas, dess förrnedlingsorgan bör vila att samla in uppgifter. redigera, trycka och tillhandahålla informationen.

Företagens intresse för information kan för— modas vara större i ett bostadsmarknadsläge med vissa avsättningssvårigheter. Å andra si- dan kan de tveka inför enhetligheten som ute- sluter möjligheten att bl. a. framhålla vissa sär- drag i sin produkt. Tills vidare förutsätts att bostadsföretagen i eget intresse påtar sig sin del av arbetet och kostnaderna för informatio- nen. Något krav på medverkan. t.ex. i form av villkor för statliga bostadslån. förutsättes sålunda inte vara behövligt.

'I'illhandalzållandel av bladen Kommunerna bör av bostadsstyrelsen rekom- menderas att arbeta med en information om nyproducerade bostäder i enlighet med den modell som slutligt kan komma att fastställas. Härigenom kan de delvis klara den informa- tionsskyldighet om bostadstillgången de har enligt 1947 års bostadsförsörjningslag. Genom lagändring den 9 juni 1967 skall enligt 2 % *kommun genom lämpligt organ fortlöpande samla uppgifter om bostadsförsörjningen i kommunen och på begäran underrätta bo- stadssökande om möjligheterna att få bostad i kommunen. bostädernas belägenhet, storlek och utrustning. bostadskostnaderna samt andra för- hållanden som den bostadssökande behöver kännedom om". Det har förutsatts att denna kommunala uppgift lämpligen bör kunna kny- tas till bostadsförmedlingarnas verksamhet.

Ansvaret för informationens innehåll Den information som bladen ger i bild och text bygger på uppgifter som i regel lämnas inemot ett halvår före inflyttningen. Vissa uppgifter måste av denna anledning vara pre- liminära. Andra åter är att betrakta som de- finitiva.

En begränsning av informationen till upp- gifter om definitiva fakta skulle begränsa dess värde som beskrivning av en planerad miljö. Det finns därför anledning att redovisa före- teelser som inte är absolut säkra. Uppgiftens preliminära art måste då tydligt anges.

Redovisningen måste helt uppfylla intentio- nerna i marknadsföringslagen. Lämnade upp- gifter måste sålunda överensstämma med verk- ligheten, och viktiga fakta får inte utelämnas. Ansvaret för informationens riktighet ligger hos uppgiftslämnaren men också hos den som distribuerar informationen. Om informationen

strider mot marknadsföringslagen kan vidare distribution förbjudas.”

Remissen omfattade ett sextiotal instan- ser. Av dessa var en tredjedel kommuner, en tredjedel allmännyttiga, kooperativa och enskilda bostadsföretag, en knapp tredjedel hyresgästorganisationer och resten bestod av övriga intresserade eller sakkunniga. I var— dera av de tre stora grupperna — kommu— ner, företag och hyresgästorganisationer — har drygt hälften av de tillfrågade lämnat svar. Remissinstansernas synpunkter, som bearbetades våren 1972, behandlade dels allmänna frågor som redovisningens syfte, innehåll och genomförande, dels detaljsyn- punkter på text- och bildutformningen. De allmänna synpunkterna var sammanfatt- ningsvis följande:

Ingen av dem som svarat ställde sig tve- kande till värdet av en enhetlig redovisning efter en modell. Många poängterade sär- skilt sin positiva inställning till att ett steg mot en sådan redovisning tagits. Svenska kommunförbundet angav t.ex. att förbun- det i skrivelser till kommunerna rekom— menderat dem att göra utställningar och ge ut broschyrer och informationsblad. Men trots sin i princip positiva inställning fram- förde förbundet avslutningsvis sin tveksam- het mot att bostadsstyrelsen skulle gå ut med en rekommendation till kommunerna som kunde leda till kostnadsökningar. Man hänvisade till kungörelsen nr 641/1970 om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd.

Frågan om redovisningens omfattning be- rördes av de flesta. Kommunerna ville inte ha för mycket uppgifter, dels därför att all- mänheten inte väntades kunna tillgodogöra sig dem, dels på grund av begränsade re- surser. Ett par bostadsföretag framförde liknande synpunkter, men flertalet företag var mer positiva till uppgifternas mängd.

Redovisningens disposition i tre nivåer. —- bostaden, bostadsgruppen och grannska- pet --— togs upp i ca hälften av svaren. Lika många tyckte att nivåindelningen var över- skådlig och bra som tvärtom. Någon olik- artad tendens för de olika remisskategorier— na kunde inte urskiljas. Argumenten mot

nivåindelningen var att den medförde onö- diga upprepningar, att den gjorde redovis- ningen svårare att förstå och att redovis- ningen inte behövde omfatta mer än bosta- den eller möjligen också grannskapet. Argu- mentet för nivåindelningen var att den bi- drog till överskådligheten.

Själva lösbladssystemet, som inte var en nödvändig följd av nivåindelningen, berör- des i ett par svar. Hanterbarheten vid dis- tribution och läsning ansågs sämre om in- formationen delades upp på lösa blad. Nå- gon såg en fördel i att blad vid eventuella ändringar kunde bytas ut. Bladens allmänna utformning möttes av såväl positiva som ne— gativa synpunkter. Vad gäller den språk- liga behandlingen ansåg flera — både kom- muner, företag och hyresgäster —- att den måste vara tillgängligare för gemene man och befriad från vissa tekniska termer. Ord- nade rubriker efterlystes. Men andra tyckte att texten var lättfattlig. Man tyckte också att redovisningen skulle lägga huvudvikten på bildframställningar. Perspektiven ansågs i allmänhet underlätta läsbarheten. En vik- tig fråga som diskuterades i samband med den allmänna utformningen var huruvida de bostadssökande kunde relatera de läm- nade uppgifterna till sina egna behov och erfarenheter. Detta hade alltså inte direkt med textens eller bildernas begriplighet att göra. Ett jämförelsematerial ansågs böra ges parallellt med de för ett visst område aktuella uppgifterna.

Frågan om arbets- och kostnadsfördcl- ningen vid bladens framställning behandla- des av naturliga skäl framför allt i svaren från kommuner och företag. Kommunerna hade delvis inget att invända mot den för- delning som antytts i promemorian. Men ett par kommuner, som behandlade frågan utförligare, ansåg att företagen borde ta på sig en större del av arbetet och särskilt av kostnaderna. Företagen å sin sida accep- terade i ett par fall den förutsatta arbets- fördelningen. Ett par företag ansåg att ar- bete och kostnad skulle fördelas så att företagen ansvarade för bostaden och bo- stadsgruppen, medan kommunerna svarade för grannskapet. Ett företag ansåg att kost-

naderna helt skulle bestridas av kommuner- na och ett annat att företagen skulle kom- penseras för kostnaderna genom tillägg till låneunderlaget.

Ett företag antydde i sitt svar att före- tagen genom att ta på sig en större del av ansvaret också skulle kunna behålla ett visst inflytande över bladens utformning. I detta sammanhang kan nämnas att ett par svar berörde frågan om svårigheten att verk- ligen upprätthålla en enhetlighet mellan oli- ka kommuners och företags informations- blad.

Beträffande tillhandahållandet ansåg fle- ra remissinstanser att bladen skulle spridas även på andra ställen än bostadsförmed- lingarna. Sambandet mellan bladen och an- nan information från företagen ville man ha klarlagt.

I ett svar uttalades att man för att få fram uppgifter från bostadsföretagen måste göra redovisningen till ett villkor för stat- liga lån. Det enda bostadsföretag som be- rört saken ansåg däremot att tvångsåtgär- der inte skulle förekomma.

Svårigheten att i tillräckligt god tid få fram uppgifter togs upp av en del kommu- ner och företag. Utan uppgifter om kostna- der och exempelvis tillgång till service skulle informationen förlora sitt värde. Därför borde bladen inte framställas för tidigt. Eller också skulle formuleringarna vara mer allmänt hållna. Denna fråga hänger delvis samman med frågan om vilket ansvar som är förknippat med uppgiftslämnandet. Svå- righeten med att redovisa preliminära upp- gifter och samtidigt uppfylla intentionerna i marknadsföringslagen påpekades.

Remissförslaget var, som ovan nämnts, en tillämpning av modellen på ett bostadsom- råde i Stor-Stockholm. Några månader före inflyttningen i detta område våren 1972 lät det allmännyttiga bostadsföretaget, efter en översyn där bostadsstyrelsen medverkade, trycka dessa informationsblad. De distri- buerades till bostadssökande dels genom det allmännyttiga bostadsföretaget, dels ge- nom Stor-Stockholms bostadsförmedling. Sedan dess har företaget genomfört liknan- de information för ytterligare områden.

Med ledning av synpunkter från remissva- ren, diskussioner inom samrådsgruppen samt från den nämnda praktiska tillämp- ningen har modellen för enhetlig redovis- ning av nyproducerade bostäder vidareut- vecklats.

Ett reviderat förslag till modell har ut- formats som monteringsark för framställ- ning av original till informationsblad. På arken har rubriker, ramar, figurtexter m.m. tryckts upp i svart. Vidare anges i blått tryck, som försvinner vid en klichéring, vil- ka uppgifter som ska lämnas och i vilka termer egenskaperna ska beskrivas. På mon- teringsarken klistras bilder och vanlig ma- skinskriven text. Layout- och monterings- .arbetet förenklas väsentligt med detta för- farande och därmed kostnaderna för fram- ställningen av informationsbladen. I sin färdiga form kommer informationsbladen att bestå av en folder med sex sidor i A4- format. I dessa ligger lösblad, ett för varje lägenhetstyp. Folderns utsida ska innehålla namn på bostadsgruppen, grannskapet och "kommunen. Uppgift ska också finnas om vem som svarar för informationen samt datum. På folderns utsida redovisas vidare den på lämpligt sätt avgränsade bostads- gruppen. Den kan vara ett litet bostadsom- råde med upp till 150 eller 200 lägenheter. Den kan också vara en utbyggnadsetapp av ett större område. I vissa fall kanske den bara består av 10—15 lägenheter i en mark- bostadsgrupp. Avgränsningen får bedömas från fall till fall.

Bostadsgruppen redovisas först och främst med parallellperspektiv i skala 111000. Perspektivet kan naturligtvis av kostnadsskäl utbytas mot en detaljerad si- tuationsplan i samma skala, men informa- tionsvärdet blir då mindre. Intill bilden pre- senteras bostadsgruppen med beskrivande text under följande fasta rubriker: bostads- gruppen, gemensamma lokaler, trafik, lek oeh rekreation, buller, luftkvalitet och kli- mat, inflyttningsplan och förvaltning.

På insidan av foldern redovisas grannska- pet. Det kan utgöras av ett helt stort bo- stadsområde eller en äldre kommundel kring en mindre utbyggnad. Grannskapet visas

med en karta i skala 1: 10000 och en i skala 1: 50000 enligt de anvisningar som finns på monteringsarken, samt med be- skrivande text under följande rubriker: grannskapet, skolor, barnstugor, social ser- vice, kyrkliga lokaler, fritidslokaler och fri- luftsanläggningar, butiker och kollektiva kommunikationer. På lösbladens framsida redovisas lägenhetstyperna i plan och pa- rallellperspektiv i skala 1: 100. På baksidan beskrivs de med text under följande rubri- ker: lägenhetstyper, kostnader, utförande, utrustning, klimat, övriga hänsyn och avvi- kelser från typlägenheterna.

I det arbete som hittills bedrivits har från bostadsstyrelsens sida hävdats värdet av en enhetlig redovisning av de nyprodu- cerade lägenheter som utbjuds på markna- den. Härigenom kan de bostadssökandes val av bostad underlättas. Bostadsföretagens or- ganisationer har genom sina representanter i samrådsgruppen framfört tvekan inför en enhetlig utformning av informationen. Som ett led i det fortsatta arbetet avser organi- sationerna att pröva en information i hu- vudsak baserad på det föreslagna innehållet men med en för varje organisation särskild utformning.

Bostadsstyrelsen har emellertid fullföljt arbetet på modellen för enhetlig redovis- ning, då den för enskilda kommuner eller företag skulle kunna underlätta informa- tionsarbetet. I december 1972 utsände så- lunda bostadsstyrelsen en skrivelse till samt- liga kommuner för att informera om det ar- bete som bedrivits och om modellen, be- nämnd BOFAKTA. De nämnda monte- ringsarken jämte anvisningar bifogades. I en artikel i Kommunal Tidskrift januari 1971 har modellen utförligt beskrivits.

I samrådsgruppen har förutsatts att be- teckningen BOFAKTA skall vara förbe- hållen redovisningar helt i enlighet med modellen. Bostadsstyrelsen avser att följa den information enligt BOFAKTA-model- len som kommuner och företag kan komma att genomföra. Vunna erfarenheter skall läggas till grund för en revidering så att modellen så väl som möjligt skall komma att motsvara de bostadssökandes behov.