Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor. Lagen innebär en skärpt produktkontroll över varor som med hän- syn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Lagen skall efter Kungl. Maj:ts föreskrift kunna tillämpas även på annan vara, om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Den .nya lagstiftningen föreslås ersätta bl.a. giftförordningen (1962: 702), bekämpningsmedelsförordningen (1962: 703) och PCB-lagen (1971: 385), vilka författningar medger ingrepp endast mot enstaka ämnen och produkter.

Lagförslaget har fått formen av en central ramförfattning, som inne- håller dels grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, an- nan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor, dels bemyn- digande för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer att ingripa mot olika kemiska varor. Enligt förslaget får det all— männa möjlighet att utöva en effektiv kontroll och att aktivt medverka till att skadeverkningar förebyggs. Så t. ex. får Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer bemyndigande att föreskriva att visst slag av hälso- och miljöfarlig vara får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import skall gälla annat särskilt villkor. Totalförbud mot hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara kan också meddelas.

Förslaget går ut på att skadeverkningar skall förebyggas så långt det är möjligt. En grundregel är att den som hanterar hälso- och miljöfar- liga varor skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som

• Sida 2
•  Original

Prop. 1973: 17 2

behövs för att hindra eller motverka att varorna får skadliga verkning- ar. Detta förutsätter en långtgående undersökningsskyldighet. Bl. a. krävs av tillverkare och importörer att de vidtar aktiva åtgärder för att förvissa sig om sammansättningen av sina varor och att de klarläg- ger riskerna för eventuell skada på människor eller i miljön.

För prövning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor enligt den nya lagstiftningen föreslås att ett särskilt produktkontrollorgan i form av en nämnd inrättas. Produktkontrollorganet blir självständigt beslu- tande i fråga om tillämpningen av lagstiftningen men knyts administra- tivt till statens naturvårdsverk. Giftnämnden föreslås upphöra. Den löpande tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen föreslås centralt åvila naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen. Den regionala och lokala tillsynen skall utövas av länsstyrelsen och yrkesinspektionen resp. hälsovårdsnämnden.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor föreslås träda i kraft den 1 juli 1973.

I propositionen behandlas även frågor om laboratorieverksamhet samt naturvårdsverkets anslag för budgetåret 1973/74. Anslaget föreslås öka med 4 774 000 kr. till 25 984 000 kr.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1973: 17 3

1. Förslag till

Lag om hälso- och miljöfarliga varor

Inledande bestämmelser

15. Med hälso- och miljöfarlig vara avses i denna lag

1. ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fy- sikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön,

2. vara som innehåller eller behandlats med ämne eller beredning som avses i 1, om varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön.

Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn— punkt, får Konungen föreskriva att vad som i lagen sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om annan vara än sådan som avses i första stycket 1 och 2.

2 5 Med hantering avses i denna lag tillverkning, bearbetning, be- handling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhänder- tagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse eller där- med jämförliga förfaranden.

3 å Lagen gäller ej vara som är att anse som

1. livsmedel enligt livsmedelslagen (1971: 511),

2. läkemedel enligt läkemedelsförordningen (1962: 701),

3. fodermedel enligt förordningen (1961: 381) om tillverkning av och handel med fodermedel m. 111.

Ej heller gäller lagen i fråga om radioaktiva ämnen och andra källor till joniserande strålning.

I fråga om brandfarlig eller explosiv vara äger lagen tillämpning endast i den mån varan är hälso- eller miljöfarlig av annat skäl än som föranlett att den hänförts till nämnda varukategorier.

4 & Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan för- ordna om undantag från lagens tillämpning i fråga om visst varuslag eller viss hantering eller import.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om undantag från lagens tillämpning på krigsmakten.

Försiktighetsmått, tillstånd m. m.

5 5 Den som hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall vidtaga de åtgärder och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Härvid skall särskilt den som tillverkar eller importerar sådan vara noggrant undersöka varans sammansättning och egenskaper i övrigt från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Varan skall märkas tydligt med uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått och undersöknings— eller märkningsskyldighet enligt första stycket.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1973: 17 4

6 & Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva att hälso— och miljöfarlig vara av visst slag får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor.

Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas av myndighet som Konungen bestämmer.

7 & Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn- punkt, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer för- bjuda hantering eller irnport av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag.

8 5 Den som yrkesmässigt hanterar eller importerar ämne, beredning eller annan vara är skyldig att till myndighet som Konungen bestäm- mer och i den ordning sådan myndighet föreskriver lämna de uppgif- ter om varans sammansättning, egenskaper i övrigt och hantering som är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet.

9 & Myndighet som Konungen bestämmer får föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet.

10 5 Om skyldighet för myndighet att på begäran meddela beslut huruvida ämne, beredning eller annan vara är att anse som hälso- eller miljöfarlig meddelas bestämmelser av Konungen.

Tillsyn

11 & Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av la- gen meddelade föreskrifter och villkor utövas av myndighet som Ko- nungen bestämmer.

12 & Tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla upplys- ningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag.

13 & Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten ut- sätta vite.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad.

14 5 För tillsyn enligt denna lag äger tillsynsmyndighet tillträde till område, lokal eller annat utrymme som användes i samband med han- tering av hälso- och miljöfarlig vara och får där göra undersökning eller taga prov. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet kostnader för provtagning och undersökning av prov förordnar Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1973: 17 5

15 & Konungen kan föreskriva att särskilda avgifter skall tagas ut i ärende enligt denna lag.

Ansvar m. m.

16 5 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtli- gen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift, förbud eller villkor som meddelats med stöd av 5 5 andra stycket eller 6—8 5. Till samma straff dömes den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 5 första stycket.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken .

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt föreskrift som meddelats med stöd av 9 5 eller att fullgöra vad som åligger honom enligt 12 5 eller i ansökan eller anmälan enligt denna lag lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse.

Om ansvar för införsel av vara i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av denna lag och försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

17 5 Den som tagit befattning med ärende som avses i denna lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshem- lighet eller affärsförhållande. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

18 5 Vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

19 å För tillvaratagande av konsumentintresset inom området för hälso- och miljöfarliga varor får organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhand- lingsrätt, föra talan mot beslut enligt denna lag i den mån det är tillåtet enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Genom lagen upphäves

1. giftförordningen (1962. 702),

2. bekämpningsmedelsförordningen (1962: 703),

3. PCB- lagen (1971: 385). Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. Beslut om förbud, föreskrift, tillstånd, medgivande eller registrering som fattats enligt äldre bestämmelser skall anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelse i denna lag, om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar annat. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer får föreskriva de avvikelser från denna lag som behövs med hänsyn till övergångssvå- righeter för näringslivet.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1973: 17

2. Förslag till

Lag om ändring iförordningen (1961: 381) om tillverkning av och han-

del med fodermedel m. m.

Härigenom förordnas, att 7, 13 och 16 55 förordningen (1961: 381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 51 Utan tillstånd av kontrollmyndighetcn må ej saluhållas, försäljas eller till riket införas vara, som avses i 2 5, eller fodermedel försatt med annat specialämne än vitaminer.

Om det är påkallat med hänsyn till människors eller djurs hälsa, äger kontrollmyndigheten föreskri- va att fodermedel även i annat fall än som avses i första stycket må saluhållas, försäljas eller till riket införas endast efter myndighetens tillstånd.

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket om införsel får vara transiteras eller på annat sätt befordras under tullverkets kontroll eller läggas upp i frihamn eller på tullager.

Vid meddelande av tillstånd som avses i första stycket må kon— trollmyndigheten föreskriva villkor som skola gälla för tillståndets åt- njutande.

Vid meddelande av tillstånd som avses i första eller andra styc- ket må kontrollmyndigheten före- skriva villkor som skola .gälla för tillståndets åtnjutande.

1352. Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att lämna uppgift som avses i 5 5, 2. lämnar oriktig uppgift i fall som avses i 5 5, om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken,

3. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 eller 8 5 eller mot förbudet i 7 5 första stycket—att saluhålla eller försälja vara eller fodermedel eller mot villkor som avses i 7 & tredje styc- ket,

1 Senaste lydelse 1971 : 433. ' Senaste lydelse 1971 : 433.

3. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 eller 8 & eller mot förbud enligt 7 å'första eller andra stycket att saluhålla eller försälja vara eller foderme- del eller mot villkor som avses i 7 & fjärde stycket,

• Sida 7
•  Original

Prop. 1973: 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. underlåter att göra anmälan enligt 4 5 eller att föra anteckningar eller lämna uppgifter enligt föreskrift som meddelats med stöd av 10 ä,

5. lämnar oriktig anmälan i fall som avses i 4 & eller, i fall som avses i 10 &, för oriktiga anteckningar eller lämnar oriktiga uppgifter, om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken ,

6. bryter mot 9 5 eller vägrar att lämna biträde enligt 11 5.

Om ansvar för den som i strid mot förbudet i 7 5 första stycket eller mot villkor som meddelats enligt 7 & tredje stycket inför vara eller fodermedel och för försök därtill finnas bestämmelser i lagen ( 1960:418 ) om straff för varu- smuggling.

Om ansvar för den som i strid mot förbud enligt 7 5 första eller andra stycket eller mot villkor som meddelats enligt 7 & fjärde stycket inför vara eller foderme- del och för försök därtill finnas bestämrnelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

16 51

Allmänt åtal för brott mot före- skrift som meddelats med stöd av 5 eller 6 5 eller, utom i fråga om införsel, 7 & tredje stycket får väc- kas endast efter anmälan av kon- trollmyndigheten.

Allmänt åtal för brott mot fö- reskrift som meddelats med stöd av 5 eller 6 5 eller, utom i fråga om införsel, 7 & fjärde stycket får väckas endast efter anmälan av kontrollmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av be- kämpningsmedel från luften

Härigenom förordnas, att 1—3 55 lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15

Bekämpningsmedel enligt be- kämpaingsmedelsförordningen (1962: 703) får ej spridas från luf- ten över annat område än åker- mark.

Om spridning av bekämpnings- medel från luften över åkermark gäller vad giftnämnden beslutar med stöd av bekämpningsmedels- förordningen.

1 Senaste lydelse 1971: 433.

Bekämpningsmedel på vilket la- gen (1973: 000) om hälso- och miljöfarliga varor är tillämplig får ej spridas från luften över annat område än åkermark.

Om spridning av bekämpnings- medel från luften över åkermark gäller vad myndighet som Ko- nungen bestämmer beslutar med stöd av lagen (1973: 000) om häl- so- och miljöfarliga varor.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1973: 17

Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse 25

Giftnämnden får medge undan- tag från 1 & första stycket, om det behövs för vetenskaplig pröv- ning eller för bekämpning av växt- skadedjur eller växtsjukdom. Där- vid skall giftnämnden föreskriva de villkor som behövs till skydd för allmänheten.

Myndighet som Konungen be- stämmer får medge undantag från 1 5 första stycket, om det behövs för vetenskaplig prövning eller för bekämpning av växtskadedjur el- ler växtsjukdom. Därvid skall myndigheten föreskriva de villkor som behövs till skydd för allmän- heten.

3å

Talan mot giftnämndens beslut enligt denna lag föres hos Konung- en genom besvär.

Talan mot myndighets beslut enligt denna lag föres hos Konung- en genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

4. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1930: 247) om utrotande av nötbromsen

Härigenom förordnas, att i 1 och 5 55 förordningen (1930: 247) om utrotande av nötbromsen1 ordet ”giftnämnden” skall bytas ut mot ”myn- dighet som Konungen bestämmer”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

1 Senaste lydelse av 1 och 5 55 1971: 1108.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1973: 17 9

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 februari 1973.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS— SON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUND- KVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,L1DBOM, CARLSSON.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler ef— ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor, m.m. och anför.

I prop. 1973: 1 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1973/74 under angivna anslagsrubriker (bil. 7 s. 78 resp. bil. 11 s. 132) beräkna följande be-

lopp. E 2. Giftnämnden 1 473 000 kr. H 1. Statens naturvårdsverk 23 514 000 kr.

Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga.

2.2. Utredningen

Utredningen påpekar inledningsvis att det på många områden i vårt samhälle förekommer ett stort antal kemiska produkter och kemiska be- handlingsmetoder som är speciellt framställda eller framtagna för en mängd olika ändamål inom industrin, i jordbruket och skogsbruket, inom medicinen, i hemmen etc. Det rör sig om dels industrikemikalier och kemisk-tekniska produkter, dels föremål och materiel av ytterst va- rierande slag som har tillverkats av eller tillsatts eller behandlats med kemiska substanser. Ca 2 milj. kemiska föreningar är kända och årligen tillkommer på laboratorier runt om i världen 150 000—200 000 nya sub- stanser. Endast en mycket liten del av dessa kommer emellertid ut i marknaden och många av de marknadsförda produkterna får inte nå- gon större spridning. Produktsortimentet förändras kontinuerligt. Helt nya substanser tas i kommersiellt bruk. Nya användningsområden blir aktuella och sammansatta produkters innehåll varieras.

I hemmen förekommer, anför utredningen, ett stort antal varor av ke- misk-teknisk typ. Dit hör t. ex. rengöringsmedel med tillsatser av poly- fosfater, perborat eller vitmedel. Dit hör även färger, lim, klister, lös- ningsmedel och polermedel. Speciella syntetiska produkter är konst-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1973: 17 16

hartser, plaster och syntetfibrer. I hemmen används också materiel som behandlats med kemikalier t. ex. textilier impregnerade för olika ända- mål såsom för skrynkelhärdighet, flamsäkring och malsäkring. PCB förekommer i en rad produkter som hanteras av enskilda. Plaster, som utgör en ständigt stigande andel av del material man finner i hushållsar- tiklar, kan innehålla PCB och tungmetallföreningar som tillsatsmedel. I stigande utsträckning har också bekämpningsmedel kommit att använ— das, inte bara i jord- och skogsbruk och industri utan också i betydande omfattning i de enskilda hushållen. De produkter som distribueras ge- nom handeln till de enskilda hushållen förekommer också på arbetsplat- serna eller i övrigt under yrkesmässiga betingelser och där i regel i större mängder och inte sällan med högre koncentrationer av aktiva substanser än i hemmen. Vissa varor används i utomordentligt stora kvantiteter. Dit hör eldningsoljor, motorbränslen, smörjoljor m.m. Även mycket små tillsatser eller låga föroreningskoneentrationer i pro- dukter med stor total användningsvolym kan medföra en spridning av avsevärda kvantiteter i naturen. Särskilt aktuella har under de senaste åren varit dels eldningsoljornas innehåll av svavel, dels vissa tillsatser till bensin som t. ex. organiska blyföreningar och vissa klorerade kolvä- ten. Andra varor med stor användning är jordbruks- och skogsbruks- kemikalierna, förutom biociderna även t. ex. gödningsämnen.

Utredningen redogör för föroreningar med vidsträckt spridning i na- turen och anför bl. a. att till dessa har bidragit såväl utsläppen från in- dustrier m.m. (punktformiga emissioner) som produkter vilka hanteras av allmänheten i hemmet, i yrkeslivet, trafiken, m.m. (diffusa emissio- ner). Att de sist nämnda emissionerna är av mycket stor betydelse har kommit fram under det senaste decenniet. Man har kunnat konstatera en global spridning av biocider som t. ex. DDT och av andra klorerade kol- väten som t. ex. PCB. Allt högre halter av vissa tungmetaller har också konstaterats i vår omgivning. Metaller och metallföreningar har i allt större utsträckning kommit att ingå i handelsprodukter. Vid destruktion sprids dessa tungmetaller till naturen. Vissa metaller som förekommer som föroreningar i eldningsoljor sprids via rökgaser. På motsvarande sätt sprids bly som används som tillsatsmedel i bensin. Halterna i natu- ren av sådana giftiga metaller som bly, kadmium, zink och koppar är numera i närheten av städerna mycket större än för några årtionden sedan.

I fråga om beständiga ämnens upplagring i naturen anför utredningen bl. a. följande. Bland kemiska ämnen som människan har tagit i sin tjänst finns en del substanser som på grund av sina egenskaper — stor fettlöslighet i förhållande till låg vattenlöslighet förenad med i övrigt stor kemisk stabilitet — kommit att bli ett av våra dagars speciella pro- blem inom miljövärden. Exempel härpå är PCB. Dessa ämnens kemiska stabilitet gör dem svårnedbrytbara i ultraviolett ljus och svårhanterliga

• Sida 17
•  Original

Prop. 1973: 17 17

även för de mikrobiella enzymsystemen. På grund av sin fettlöslighet och låga vattenlöslighet attraheras de till fettrika vävnader. Genom dessa egenskaper anrikas de hundra- eller tusenfaldigt eller mer i nä- ringskedjorna. Särskilt utsatta blir därvid de organismer som befinner sig högst upp i en näringskedja. En avsevärd del av giftproblematiken förorsakas av sådana produkter med stor spridning som innehåller be- ständiga och anrikande komponenter. Många av de föroreningar som i dag utgör miljöproblem har släppts ut i små mängder men under lång tid. De har efter hand kommit att byggas upp till avsevärda depåer. Nästan alla de under senare tid diskuterade miljögifterna ger exempel på sådan successiv upplagring. Så t. ex. känner man till att stora depåer av kvicksilver byggts upp i bottensedimenten i sjöar och kustband. Många beständiga föroreningar deponeras inte permanent i jord- och bottenmaterial utan kan cirkulera i ständigt stigande mängder i de biolo- giska kretsloppen. Nedbrytningsförloppen för många av de organiska ämnen som nu förekommer i handeln är dåligt kända. Dotterprodukter med gifteffekt kan tänkas förekomma. Det är enligt utredningen också sannolikt att vissa tungmetaller som sprids i naturen kan bilda giftiga organiska föreningar på samma sätt som kvicksilver.

I fråga om produkters menliga effekter konstaterar utredningen att en produkt med skadliga effekter för människan och hennes miljö ofta har ett helt spektrum i fråga om sin verkan. Produkten kan påverka de män- niskor som tillverkar den eller på annat sätt kommer i direkt kontakt med den. Den kan också sekundärt, om den är beständig, komma att nå människan t. ex. via inandningsluft, dricksvatten eller födoämnen. I någ- ra fall får den verkan endast sekundärt och då genom att den koncent- rerats upp till farliga nivåer i de ekologiska näringskedjorna. I andra fall är det direktverkan som avgör produktens farlighetsgrad. Samtidigt som produkter ger effekter på människans hälsa kan de ha en verkan på djurvärlden. Även växtlivet kan påverkas även om det då ofta rör sig om helt andra verkningsmekanismer. Utredningen erinrar om att åtskil- liga människor i större eller mindre grad exponeras för kemiska varor av olika slag i det dagliga arbetet och verksamheten på arbetsplatserna. I fråga om vissa av dessa varor löper den som hanterar dem en risk för akut förgiftning eller annan skada om inte skyddsåtgärder vidtas. Åtskil- liga yrkesskador av detta slag förekommer årligen i vårt land. Likaså förekommer olyckstillbud eller akuta olycksfall i hemmen i samband med handhavandet av olika kemiska produkter. I endast få fall har gif- ter som nått människan via den yttre miljön haft drastiska hälsoeffekter. Några uppmärksammade exempel på detta finns från Japan.

Särskilt allvarlig och samtidigt svårbedömd är enligt utredningen frå- gan om riskerna för effekter genom kronisk exponering för gifter i myc- ket låga koncentrationer. Sådana skadeverkningar kan sammanhänga med antingen att substansen i fråga upplagras i kroppen eller att sub-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1973: 17 18

stansen eller någon nedbrytningsprodukt från denna eljest under sin pas- sage genom kroppen orsakar skador som inte går tillbaka eller repareras i cellerna. Den eventuella förekomsten av sådana genom påverkan av miljögifter inträffade förändringar är enligt utredningen ytterst svår att fastställa och dessutom svår att skilja från sjukdoms- och besvärstill- stånd som också förekommer naturligt. Genetiska verlmingar på köns- cellerna, något som alltså inte manifesterar sig förrän hos avkomman, kan också i vissa fall vara av dold typ och blir eventuellt inte observer- bara förrän efter åtskilliga generationer. När det gäller ekologiska verk- ningar i naturen av gifter är bilden enligt utredningen ännu mera kom- plicerad, då de primära verkningarna på enskilda organismer eller grup- per av organismer leder till rubbningar i de intrikata balanssystem som är resultatet av organismemas inbördes beroendeförhållanden. Även när det gäller människans omgivning är frågan om långsiktiga effekter av små mängder tillförda under lång tid mycket betydelsefull. Denna form av exposition torde, säger utredningen, i likhet med vad som gäller för människan själv vara betydligt vanligare än punktvisa större expositio- ner med akuta, lätt observerbara verkningar. Verkningar av detta slag på balansen i ekologiska system är svåra att studera. En liten nackdel för en art kan medföra en fördel för konkurrerande arter som därige- nom ökar i antal. Samma fenomen kan ha naturliga orsaker.

Mot bakgrunden av denna beskrivning av kemiska substansers hälso- oeh miljöfarlighet diskuterar utredningen frågan om möjligheter till kunskap om dessa substansers effekter. Utredningen framhåller att en övervakning över alla de ämnen och produkter vars hantering medför risker för miljön bygger på möjligheten till kunskap om sådana effekter. Här möter många komplicerade problem och många områden berörs, bl. a. toxikologi, hygien, genetik, analytisk kemi och ekologi. Efter- som antalet kemiska produkter som tillförs marknaden varje år är mycket stort och testningsprogrammet är omfattande och tidsödande finner man att, om man skulle undersöka varje produkt fullständigt, en utomordentligt stor utredningsorganisation skulle erfordras. Ingen sådan undersökning skulle emellertid ge fullständig visshet om riskerna. Stora svårigheter uppkommer nämligen då man försöker omsätta laboratorie- resultat till verkningar på människan i hennes miljö. Dessa svårigheter förstärks av att vissa ämnen i kombination med varandra utövar en an- norlunda eller större verkan än summan av verkningarna av de enskilda ämnena eller av ett ämne, s. k. synergistisk effekt resp. potentiering. Det kan exempelvis ske genom att avgiftningsmekanismen i levern påverkas, vilket kan leda till att nedbrytningen av giftiga substanser fördröjs, för- hindras eller ändras. Man förfogar t. ex. ännu inte över någon allmän- giltig genetisk testningsmetod som tillåter oss att dra slutsatser om ett visst ämnes genetiska verkningar på människan. De metoder som står till buds ger närmast möjligheter till jämförelser av de relativa genetiska

• Sida 19
•  Original

Prop. 1973: 17 19

effekterna av olika gifter under lika försöksbetingelser. Sammanfatt- ningsvis anför utredningen att möjligheterna till kunskap om olika äm— nens egenskaper och effekter i dag är begränsade. De biologiska sam- manhangen ute i naturen är svåra att överblicka och de biokemiska pro— cesserna i människan är ännu ofullständigt kända. De vetenskapliga un- dersökningsmetoderna är också i vissa fall ofullgångna, vilket påverkar möjligheterna att bedöma om risk för skada föreligger när man utsätts för ett visst ämne, speciellt under lång tid.

I fråga om behovet av en utvidgad kontroll av kemiska produkter erinrar utredningen inledningsvis om att omfattande och oförutsedda epidemiska förgiftningar nyligen har inträffat utomlands, att anrikning av tunga metaller och persistenta klorkolväten har konstaterats i vår miljö, att surhetsgraden i mark och vattendrag har ändrats genom bl. a. användning av svavelhaltiga fossila bränslen och att sjöar växer igen på grund av ökad tillförsel av närsalter. Denna erfarenhet visar enligt ut- redningen nödvändigheten av stor vaksamhet. Utredningen fastslår att det gäller att så långt som möjligt förhindra att hälso- och miljöskador av betydelse uppkommer. Det kräver i sin tur ökade kunskaper och möjlighet för samhället att ingripa med stöd av lagstiftning. Lagstift— ningen för kontroll av kemiska produkter måste enligt utredningen ge möjlighet att snabbt och effektivt kunna utnyttja de resultat som forsk- ningen frambringar. Utredningen erinrar om att den enligt sina direktiv haft till uppgift att granska de bestämmelser om kontroll av miljöfarliga produkter som finns och att därvid närmare undersöka vilka produkter som inte omfattas av gällande lagstiftning och i vilka avseenden denna i övrigt inte medger en effektiv kontroll från miljövårdssynpunkt. Efter en genomgång av gällande bestämmelser på området konstaterar utred— ningen att utanför den kontroll som produktlagstiftningen och författ- ningar angående utsläpp av miljöfarliga ämnen ger förekommer i bl. a. industri, jordbruk och skogsbruk samt i hemmen ett omfattande sorti- ment av kemiska varor som kräver uppmärksamhet från miljö- skyddssynpunkt. Handelsgödselmedel och vägsalter sprids i stora mäng- der och över stora ytor. I hushållen används ett omfattande antal ke— miska produkter, bl. a. färger, lacker, lim och lösningsmedel, putsmedel samt tvätt-, disk- och rengöringsmedel. Här har hittills tvättmedlen och de s.k. maskindiskmedlen tilldragit sig den största uppmärksamheten i miljöskyddssarnmanhang. Vidare används i hushållen syntetiska föremål och material av olika slag som behandlats med olika kemiska substanser. Frågan huruvida dessa produkter bidrar till miljöförstöring har diskute- rats bl. a. i anslutning till fynden av PCB i vår miljö, och inte minst har den stora användningen av plaster uppmärksammats. Många verksam- heter, även yrkesmässiga sådana, är enligt utredningen av den beskaf- fenheten att den speciella miljöskyddslagstiftningen mot förorenande ut- släpp inte kan bli tillämplig. Detta gäller åtskilliga mindre företag, hant-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1973: 17 20

verkare och andra utan fast arbetsplats. Andra verksamheter är såda- na att de inte resulterar i omedelbart utsläpp eller spridning till vat- ten, t. ex. målningsarbeten och användandet av tätningsmassa vid hus— byggnad. Man måste enligt utredningen anta, att även dessa substanser förr eller senare kommer ut i miljön. Utredningen framhåller också att substanser i produkter som används i industrin och hushållen ofta kom- mer ut i naturen i samband med destruktion, deponering eller konverte- ring av produkten eller rester av produkten. För att ämnen som hälls ut i ett avloppssystem inte skall komma ut i naturen skulle krävas fullstän- dig rening av avloppsvattnet. En sådan skulle emellertid vara svår att genomföra och skulle i alla händelser bli mycket dyrbar. För vissa toxiska eller eljest miljöfarliga substanser gäller dessutom att metoder f. 11. saknas för att avlägsna dem ur avloppsvatten eller rökgaser.

Gällande författningsbestämmelser för direkt produktkontroll ger en— ligt utredningen inte erforderligt skydd mot störningar eller skada i mil- jön. De många olika vägar på vilka ämnen kommer ut i miljön och svå- righeterna att upptäcka dem gör det uppenbart att inte heller emissions— kontrollen är effektiv. En förbättring av skyddet kan enligt utredningen vinnas om gällande lagstiftning för produktkontroll kompletteras på så— dant sätt att den kommer att omfatta alla kemiska produkter som kan befaras ha menliga verkningar i miljön. Utredningen föreslår därför att den nu gällande, begränsade lagstiftningen ersätts av en ny lagstiftning som omfattar i princip alla de kemiska varor som kan befaras medföra hälsofara eller skadlig verkan i miljön.

I fråga om utformningen av en sådan ny lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor framhåller utredningen att det är nödvändigt med en flexibel lagstiftning. Bedömningen av riskerna av ett ämne eller en vara vari ämnet ingår är nämligen enligt utredningen beroende på många, varierande förhållanden. Utredningen anför att en befarad skadeverkan kan för skilda produkter behöva mötas med olika åtgärder och att dess— utom intensiteten i ingripandet i det enskilda fallet måste bli beroende av en avvägning mellan å ena sidan risken med varan och å andra sidan behovet av varan. Utredningen erinrar om att utvecklingen på det veten- skapliga området kräver en fortlöpande omprövning av gällande regler och beslut. En mera preciserad reglering kan därför enligt utredningen inte komma i fråga. Den nya lagen föreslås i enlighet härmed få formen av en central ramförfattning, som innehåller dels allmänna och grund- läggande principbcstämmelser om förutsättningarna för import, tillverk- ning, handel eller annan hantering av sådana varor, dels bemyndigande att i administrativ ordning utfärda särskilda tillämpningsförfattningar och föreskrifter.

En ledamot i utredningen, juristen i LO Bert Ahlgren, har reserverat sig bl. a. mot att utredningsmajoriteten i de allmänna motiveringarna till lagförslaget enligt reservanten i alltför hög grad koncentrerat sig på frå-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1973: 17 21

gorna om den yttre miljön. Det primära syftet med lagen om hälso— och miljöfarliga varor bör enligt reservanten vara att skydda människorna från de kemiska skaderisker som föreligger i deras arbete. Mera sekun- därt, men därför i och för sig ej mindre väsentligt, måste lagens tillämp- ning syfta till åtgärder för den yttre miljön, dvs. människan och hennes biologiska miljö. Denna uppfattning har enligt reservanten inte klart ut- talats av utredningsmajoriteten utan denna konstaterar tvärtom att syf- tet med en utvidgad lagstiftning främst är att få ett effektivt förebyg- gande skydd mot alla de ämnen som kan medföra skaderisker för män- niskans biologiska omgivning och indirekt för människan själv. Enligt reservanten är det anmärkningsvärt att fastän det kan objektivt konstate- ras, att de mest drastiska och de mest förekommande skaderiskerna av en kemisk produkt träffar människan direkt i hennes arbetsmiljö, skulle syf- tet med den föreslagna utvidgade lagstiftningen i första hand bli att skyd- da den biologiska omgivningen och människan i andra hand. Vidare an- märker reservanten i fråga om samordningen mellan arbetarskyddslag- stiftningen och den nu föreslagna lagstiftningen att enligt utredningsma- joritetens förslag en mycket diffus kompetensfördelning uppstår mellan berörda myndigheter, vilket i sin tur får till följd bl. a. att berörda myn- digheter kommer att på grund av sådana flytande kompetensgränser i mycket hög grad lamslås i sitt handlande när det gäller kontrollen av och åtgärder mot kemiska produkter på våra arbetsplatser.

2.3. Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har utredningens lagförslag fått ett positivt mottagande. Behovet av en utvidgad och skärpt lagstiftning för kontroll av hälso- och miljöfarliga varor vitsordas allmänt. Från några håll framhålls att det är väsentligt att produktkontrollverksamheten enligt lagförslaget snabbt kommer i gång. Många remissinstanser är också ense med utredningen om att det behövs en flexibel lagstiftning för att möta de skilda krav på ingripanden som olika slags varor kan kräva.

Enligt de remissinstanser som uttalar sig i frågan fyller utredningens förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor i huvudsak kraven på en sådan lagstiftning. '

Endast arbetsmiljöutredningen ställer sig tveksam inför frågan om miljökontrollutredningens förslag kan läggas till grund för en ny gene- rell lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor.

Samtidigt som flera remissinstanser uttalar sin positiva syn på behovet av en skärpt lagstiftning ansluter de sig till reservanten Ahlgrens upp- fattning att utredningen lagt alltför stor vikt vid frågorna om den yttre miljön, medan den enligt dessa remissinstanser primära frågan om ar— betsmiljön kommit i skymundan. Vissa remissinstanser anser också att frågan om samordningen mellan arbetarskyddslagstiftningen och den nu föreslagna lagstiftningen inte är tillräckligt utredd.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1973: 17 22

Kommunförbundet uttalar att den föreslagna lagstiftningen innebär en väsentlig utvidgning av samhällets möjligheter till kontroll av hälso- och miljöfarliga varor i förhållande till nu gällande bestämmelser om gifter, vådliga ämnen, bekämpningsmedel m.m. Det råder enligt för- bundet inte någon tvekan om att den snabba utvecklingen av nya ke- misk-tekniska produkter, den ökade kunskapen om dessa produkter och därmed förknippade risker för människan som biologisk varelse har ska- pat ett angeläget behov av skärpta bestämmelser. Förbundet tillstyrker att en lagstiftning med i huvudsak den konstruktion, omfattning och syfte som föreslagits kommer till stånd.

KF anför att mot bakgrund av efterkrigstidens expansiva kemisk-tek- niska utveckling, som i särskilt de högindustrialiserade länderna, där- ibland Sverige, visat sig ge symptom på allvarliga biverkningar på mänsklig hälsa och miljö, måste tillkomsten av en flexibel ramlagstift- ning om hälso- och miljöfarliga varor av det slag utredningen föreslagit anses mycket angelägen. KF framhåller att eftersom lagförslaget ger myndigheterna en unik möjlighet att med långtgående restriktioner gripa in i varje led på en varas väg från dess tillblivelse till den slutliga de- struktionen krävs en intim dialog mellan myndigheter och näringsliv och vidare en restriktiv tillämpning av lagen så att för näringslivet och kon- sumenterna onödigt kostnadstyngande och ur internationell konkurrens- synpunkt betungande restriktioner kan undvikas.

Svenska naturskyddsföreningen uttalar att motiven för en betydande och koncentrerad satsning från samhällets sida på miljögiftsfrågorna är uppenbara. Utredningens betänkande är från naturvårdssynpunkt ut- omordentligt välkommet. Utredningen fastslår — och det är givetvis ett mycket primärt samhällsintresse —— att det så långt som möjligt gäller att hindra att hälso- och miljöskador av betydelse över huvud uppkom- mer. Ett oerhört stort antal kemiska preparat av olika slag används i dag inom en rad skilda områden. Sortimentet ändras snabbt efter hand genom att nya preparat introduceras och dessa får åtminstone i många fall också snabbt omfattande spridning. I en sådan situation måste det med tanke på miljöriskema vara av största värde att man söker bygga upp ett kontrollsystem som i första hand siktar på att förebygga skade- verkningar.

Socialstyrelsen uttalar att det är angeläget att den föreslagna lagen kommer till stånd så fort som möjligt. Den kommer nämligen att utgöra ett viktigt instrument i samhällets hälso- och miljövårdande verksamhet. Statskontoret hyser samma uppfattning.

Livsmedelsverket anser utredningens förslag vara realistiskt och väl avvägt och gör det möjligt att på ett betydligt effektivare sätt än hit- tills komma till rätta med olika slags varor som innebär fara för männi- skans hälsa eller kan åstadkomma skadeverkningar i människans miljö.

Konsumentombudsmannen understryker behovet av ny lagstiftning

• Sida 23
•  Original

Prop. 1973: 17 23

som gör det möjligt att på bred front ingripa mot kemiska ämnen och beredningar som kan vara farliga för människors hälsa eller miljö. Det förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor som utredningen lagt fram anser ombudsmannen i huvudsak fylla kraven på sådan lagstift- ning.

Sveriges grossistförbund anför efter att ha berett ärendet med branschföreningen Plast- och kemikalieleverantörers förening (PKL). Årsimporten av industrikemikalier, plastråvaror inkl. plasthalvfabrikat uppgår till ca 2,5 miljarder kr., vilket återspeglar importhandelns roll. I siffran ingår då inte läkemedel, tvål och tvättmedel samt gödselme- del. Importen är i betydande utsträckning kompletterande, dvs. så- dana produkter som inte tillverkas i landet. Omkring 70 % av impor- ten av organiska kemikalier är att anse som kompletterande. För oorga- niska kemikalier och grundämnen är motsvarande siffra drygt 50 %. Av basplaster och plasthalvfabrikat är 25 % av importen kompletterande till sin karaktär. Det 60-tal företag som är medlemmar i PKL svarar uppskattningsvis för mer än tre fjärdedelar av denna import. Förbundet har i princip ingen erinran mot de av utredningen föreslagna yttre ra- marna för samhällets kontroll av hälso- och miljöfarliga varor. Lagstift- ningens karaktär innebär stora krav på den myndighet som skall svara för tillämpningen. Bedömningen av ärenden om hälso- och miljöfarliga varor kräver bl.a. hänsyn till de internationella handelspolitiska aspek- terna så att inte onödiga tekniska handelshinder skapas. Förbundet un- derstryker vikten och värdet av att all yrkesmässig och praktisk erfaren- het av ifrågavarande produkter på bästa sätt tas till vara vid tillämp- ningen av lagstiftningen.

Även kommerskollegium och Kemikontoret tar upp frågan om lag- stiftningens internationella aspekter och uttrycker farhågor för att den föreslagna lagen skall medföra ökade risker för att nya tekniska han-

delshinder skapas. LO framhåller att såväl LO som enskilda fackförbund vid upprepade

tillfällen framfört krav på åtgärder för att komma till rätta med kontrol- len av den flora av kemiska ämnen som i en allt stegrad takt kommer in i arbetsmiljön som ett resultat av teknisk utveckling och moderna pro- duktionsmetoder. Ett flertal situationer har under de senare åren inträf- fat där allvarliga yrkessjukdomar alltför sent satts i samband med nya kemiska preparat som införts i produktionen utan säkra garantier för riskfrihet. I LO:s miljöprogram, i en rad yttranden till myndigheter, i remissyttranden, överallt har LO sökt väcka samhällets uppmärksam- .het på denna problematik. Även internationellt har LO sökt påverka ut- vecklingen härvidlag. Mot denna bakgrund är det uppenbart att LO med stor förväntan sett fram mot resultatet av miljökontrollutredning- ens betänkande och fäst stora förhoppningar vid denna utredning som haft till syfte att finna nya vägar att genom lagstiftning och samhällelig

• Sida 24
•  Original

Prop. 1973: 17 24

tillsyn få en mer heltäckande kontroll över denna farliga utveckling. Ett väsentligt steg på vägen när det gäller möjligheterna att ernå en mer to- tal säkring inom denna problematik är möjligheterna att erhålla en lag- stiftning angående hälso- och miljöfarliga varor och att bygga upp ett system för tillsyn som garanterar säkra förhållanden. LO delar härvid- lag utredningens uppfattning att man inom detta utomordentligt dyna— miska område måste eftersträva en ramlagstiftning som på ett smidigt sätt genom komplement av administrativa stadganden kan anpassas ef- ter den snabba utvecklingen. Sammanfattningsvis konstaterar LO att frågan om en produktkontroll, framför allt för arbetsmiljöns förhållan- den, är en för LO vital fråga, att den föreslagna lagen om hälso- och miljöfarliga varor enligt LO:s mening i huvudsak synes täcka behoven men att samordningsfrågorna när det gäller framför allt arbetarskydds- lagstiftningen är otillräckligt genomlysta.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att förslaget är allmängiltigt, dvs. lagen föreslås äga tillämpning på hälso- och miljöfarliga varor vare sig dessa brukas på arbetsplats eller annorstädes. Då den föreslagna lagen sålunda är avsedd att gälla jämte arbetarskyddslagen inom sistnämnda lags tillämpningsområde berörs även arbetarskyddsstyrelsens ansvarsom- råde. Härigenom uppstår bl. a. kompetensfrågor av väsentlig betydelse. I likhet med utredningen finner arbetarskyddsstyrelsen det vara av störs- ta betydelse att en skärpning och utvidgning av den nuvarande lag- stiftningen till skydd för människan och hennes miljö mot skadliga ke- miska produkter snarast kommer till stånd. Arbetarskyddsstyrelsen an- ser att syftet med det föreliggande lagförslaget är mycket angeläget och att förslagets uppläggning som ramlag är lämplig. Utredningens betän- kande speglar emellertid i åtskilliga avsnitt brist på förståelse för pro- portionerna mellan produktkontrollens betydelse för arbetsmiljön resp. för den yttre miljön. Enligt styrelsens mening kan det få vanskliga kon- sekvenser, om väsentliga frågor som rör arbetsmiljön kommer att regle- ras av en lagstiftning som främst tar sikte på andra områden. Det bör noga övervägas hur långt en allmän lagstiftning om varor med utgångs- punkt från varans egenskaper (inkl. avsett användningsområde) i han- delsledet kan utsträckas att gälla vid sidan av annan lagstiftning om t. ex. arbetarskydd, utan att syftena med denna andra lagstiftning ska- das.

TCO finner det synnerligen befogat med en skärpt lagstiftning om skydd mot hälso- och miljörisker. Detta bör kunna skapa större trygghet för allmänheten samtidigt som det ställer krav på tillverkare, importörer m.fl. TCO delar utredningens uppfattning att man inom detta dyna- miska område måste eftersträva en ramlagstiftning, som på ett smidigt sätt kan anpassas till den snabba utvecklingen genom komplettering av administrativa stadganden. TCO anser emellertid -— i likhet med reser- vanten Ahlgren — att utredningen bortsett från att de största hälso- och

• Sida 25
•  Original

Prop. 1973: 17 25

skaderiskerna finns i arbetslivet. TCO har de senaste åren fått allt fler belägg för att utvecklingen i arbetslivet snabbt medför ökade risker för de anställda inom alla sektorer av arbetsmarknaden. Utan att i och för sig förringa de risker som möter människan i omgivningen mera allmänt är dessa risker dock förhållandevis mycket mindre vanliga och farliga än de som möter individen på arbetsplatsen till följd av kontakt med ke- miska ämnen och varor. TCO kan således — trots sin positiva syn på behovet av en skärpt lagstiftning — inte acceptera att de allmänna mo- tiveringarna bakom en ny generell lag om hälso- och miljöfarliga varor så starkt koncentreras kring miljövård och den yttre miljön över huvud. Enligt TCO:s mening borde de synpunkter som framförts av ledamoten Ahlgren i dennes reservation ha lagts till grund för utredningens arbete. Sammanfattningsvis anför TCO att en samordning med de förslag som arbetsmiljöutredningen väntas lägga fram är angelägen innan slutgiltig ställning tas till miljökontrollutredningens nu redovisade förslag.

Sveriges industriförbund uttalar sin tillfredsställclse över att en sam- lad översyn av lagstiftningen beträffande s. k. hälso— och miljöfarliga va- ror kommit till stånd. Den legala och administrativa splittringen på detta varuområde — med olika myndigheter som ansvariga och olika författningar som reglerat större eller mindre avsnitt — har förorsakat praktiska bekymmer för många företag i förbundets medlemskrets. För- bundet har också i olika sammanhang haft anledning påtala konkreta nackdelar och svårigheter som tidigare splittring av ansvaret inneburit. Den rationalisering i detta avseende som utredningens förslag innebär är att välkomna. Vad gäller samordningen har ledamoten Ahlgren en från utredningen i övrigt avvikande mening och vill i samma myndighet in- förliva jämväl arbetarskyddsstyrelsens befattning med det nu aktuella varuområdet. Förbundet kan till fullo instämma i den grundsats från vilken han diskuterar —- att hälso- och miljöfarliga varor förvisso kan ge upphov till allvarliga arbetsmiljöproblem och att dessa ibland kan vara mera överhängande och allvarligare än de problem som må hota i den yttre miljön resp. hos konsumenterna. På vissa arbetsplatser över- stiger expositionen av dessa varor ibland uppenbarligen de halter man kan påträffa i den yttre miljön eller för vilka en icke yrkesmässig för- brukare exponeras. Motsvarande gäller risken för t. ex. synergistiska ef- fekter. Förbundet delar således de värderingar som Ahlgren uttrycker i sin reservation men kommer utifrån dem till motsatt slutsats. Arbets- platsens hälso- och miljöproblem och arbetslivets förebyggande hälso- vård och skyddsverksamhet är så specifika till sin karaktär att de tvek- löst bäst bevakas genom den myndighet som har specialkunskap och överblick över hela området. Det måste vara illusoriskt att tro att hand- läggningen av arbetsmiljöproblemen — såvitt gäller hälso- och miljöfar- liga varor —- skulle vinna på att splittras ut från övriga arbetsmiljöpro- blem och i stället sammanföras med de mångfasetterade och i grunden

• Sida 26
•  Original

Prop. 1973: 17 26

ofta helt annorlunda problem som gäller den yttre miljön och konsu- menternas hälsa. Förbundet är tvärtom övertygat om att det är till för- del såväl för det förebyggande arbetarskyddet som skyddet för den yttre miljön och konsumenterna om lagstiftning, administration och tillsyn på dessa två stora och väsentliga områden bevakas av instanser som var och en är specialinriktad på sitt kompetensområde. Förbundet stöder därmed förbehållslöst utredningsmajoritetens uppfattning att arbetar- skyddslagstiftningen och arbetarskyddsstyrelsen skall bibehålla sin kom- petens också såvitt gällcr nu ifrågavarande produkter i arbetsmiljön och att naturvårdsverkets befattning med hälso- och miljöfarliga varor i princip skall begränsas till området utanför denna. Självfallet är det dä1vid nödvändigt att de båda verkens kompetensområden blir ordent- ligt fastlagda liksom att en intim samverkan sker i ärenden som kan överlappa.

Arbetsmiljöutredningen konstaterar att den uppgift som miljökon- trollutredningen haft sig förelagd varit svårlöst, inte minst på grund av att den inrymmer en rad problem som griper in på eller tangerar områ- den där flera olika intressen måste få göra sig gällande och där förvalt- ningsmässiga åtskillnader existerar. Dessa förhållanden hade enligt ar- betsmiljöutredningens uppfattning motiverat en genomträngande och ut- förlig analys och diskussion av olika frågeställningar som tanken på en starkt utvidgad produktkontroll ger upphov till. Här föreligger en klar "brist i miljökontrollutredningens betänkande, som gör att arbetsmiljöut- redningen måste ställa sig tveksam inför frågan om betänkandet kan läg- gas till grund för en ny generell lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor. Framför allt finner arbetsmiljöutredningen bristerna i den grund- läggande problemgenomgången besvärande när det gäller att göra en samlad bedömning av den svåra frågan om det kan vara ändamålsenligt att i en lag söka reglera i princip alla hälso- och miljöfarliga varor oav- sett användningsområdet för dessa. Avsaknaden av en fullständigare ge- nomlysning av problemen gör det också i övrigt svårt att ta definitiv ställning till den närmare utformningen av de framlagda förslagen till lagstiftning och organisation. Om man emellertid med miljökontrollut- redningen vill söka fånga upp i princip alla tänkbara skadebringande ke- miska varor och ge möjligheter till ingripanden och åtgärder mot dem, är det enligt arbetsmiljöutredningens mening oundgängligen nödvändigt att man samtidigt ser till att arbetarskyddets intressen garanteras tillbör- ligt beaktande vid tillämpningen. Eftersom den tillämnade nya lagstift- ningen inte skall utesluta tillämpningen av annan existerande reglering — t. ex. arbetarskyddslagstiftningen — som också kan ge underlag för åtgärder mot hälsofarliga varor, måste vidare koordinationsproblemen ägnas särskild uppmärksamhet så att inte regelsystemet ger upphov till oklarhet och ineffektivitet. Det vill synaS'som om miljökontrollutred- ningens förslag ger anledning till oro i båda dessa hänseenden. Arbets-

• Sida 27
•  Original

Prop. 1973: 17 27

miljöutrcdningen är för sin del inte beredd att acceptera att de allmänna motiveringarna bakom en ny generell lagstiftning om hälso- och miljö- farliga varor i sådan grad som skett i miljökontrollutredningens betän— kande koncentreras kring frågor som gäller miljövård och den yttre mil- jön över huvud. Enligt arbetsmiljöutredningens mening borde man vid motivdiskussionerna i stor utsträckning ha tagit fasta på sådana syn- punkter som framförts i reservationen av ledamoten Ahlgren rörande behovet av ökad produktkontroll till skydd mot hälsorisker bl. a. i ar- betslivet. Den alltför ensidigt inriktade motiveringen till lagförslaget kan befaras leda till att synpunkter som angår främst den yttre miljön får en omotiverad dominans över arbetarskyddsaspekterna när åtgärder enligt den nya lagen aktualiseras. De särskilda svårigheter som möter beträf- fande samordningen mellan en ny lagstiftning och arbetarskyddslagstift- ningen kan enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning svårligen bemäst- ras enbart med ledning av miljökontrollutredningens vaga uttalanden på denna punkt och detta förhållande skapar också betydande risk för ne- gativa följder i arbetarskyddshänseende. Viktiga förutsättningar för att det skall vara möjligt för arbetsmiljöutredningen att godta det vittsyf— tande grepp som miljökontrollutredningen tagit i fråga om tillämpnings- området för en ny lagstiftning är således att motivdiskussionen bakom denna lagstiftning breddas så att den kommer att inbegripa en analys av behovet av ökat skydd i arbetslivet mot farliga kemiska varor samt att det skapas klarare riktlinjer för när den nya lagen resp. arbetarskyddsla- gen skall tillämpas och därmed även för hur myndighetsansvaret för be- dömningar och åtgärder skall fördelas. Lagförslaget upptar i övrigt flex- ibla grundregler som ger möjlighet att i administrativ ordning under vissa allmänt angivna betingelser besluta om en rad olika kontrollåtgär- der. Självfallet bör det också från arbetsmiljösynpunkt -— under förut- sättning att de offentliga arbetarskyddsorganen inte avskärs från ett väl- motiverat inflytande på hur regleringen kommer att tillämpas -— vara av värde att möjligheterna finns att allt efter omständigheterna införa tillståndstvång, förbud, särskilda föreskrifter eller rapporterings- och uppgiftsskyldighet.

I fråga om den lagtekniska utformningen anser bl. a. vattenöverdom- stolen att den av utredningen föreslagna lösningen med en ramförfatt- ning, innehållande allmänna och grundläggande bestämmelser, och därtill fogade särskilda tillämpningsförfattningar är en lämplig väg att uppnå det av utredningen uppställda målet, en lagstiftning som ger möj- lighet till snabba ingripanden och som lätt kan anpassas efter ändrade förhållanden.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1973: 17 28

3.1. Utredningen

Utredningen framhåller att syftet med den nya lagstiftningen främst är att få ett effektivt förebyggande skydd mot alla ämnen som kan med- föra skaderisker för människans biologiska omgivning och indirekt för människan själv. Utredningsdirektiven behandlar närmast kemiska substanser och sammansatta kemiska produkter. I enlighet härmed skulle tillämpningsområdet för den nya lagen i likhet med vad som gäl- ler enligt giftförordningen primärt utgöra ämnen och beredningar. Ge- nom en sådan avgränsning kommer dels sådana effekter som buller, skakningar, ljus och mikrovågor, dels sådana olägenheter som nedskräp- ning i naturen att ligga utanför lagstiftningen. Med ämnen förstås enligt utredningen i detta sammanhang grundämnen och kemiska föreningar, ofta gemensamt benämnda (kemiska) substanser. Hit hör även biolo- giska naturprodukter, t. ex. vissa växtdelar som används som droger. Be- redningar omfattar sådana sammansatta varor som lösningar, emulsio- ner, pulverblandningar och pastor. Termerna ämnen och beredningar är gängse i svensk giftlagstiftning och har sin motsvarighet i utländsk lag- stiftning på området. Det kan enligt utredningen vara tveksamt om vissa syntetiska varor, t. ex. plasterna, skall hänföras till ämnen och bered- ningar. Enligt utredningen hör plastmassan som sådan dit men detta gäl- ler knappast när plastmassan blivit särskilt utformad för ett visst ända- mål, t. ex. som leksak eller som emballage.

Utredningen uttalar att giftförordningen syftar till att ge skydd mot risken för giftverkan eller annan skadeverkan vid både akut och kronisk exponering. Av förarbetena till giftförordningen framgår att ett av rek- visiten för skadeverkan är att den skall grundas på kemisk eller fysika- lisk-kemisk effekt. Enligt utredningen bör det vara just dessa effekter från ämnen och beredningar som också omfattas av den nya lagen. Ge- nom att avgränsa den nya lagen till ämnen och beredningar med nu nämnda effekter kommer lagen enligt utredningen att få samma tillämp- ningsområde som giftförordningen i fråga om produktsortimentet.

Utredningen erinrar om att olika åtgärder med kemiska varor också kan medföra skada på rent fysikalisk eller mekanisk väg utan att varan som sådan reagerar kemiskt eller fysikaliskt-kemiskt. Exempel på det är silikos och asbestos, som uppkommer när damm innehållande kristallin kiselsyra eller asbestpartiklar andas in under lång tid. Dessa ämnen är kemiskt ytterst reaktionströga och verkar primärt genom att de fram- kallar rent fysikaliska skador i lungvävnaderna. I fråga om de olägen- heter som kan uppkomma genom nedskräpning, inte minst genom den ökade användningen av olika former av engångsemballage, erinrar utred- ningen om att problemet nyligen har varit föremål för utredning och att

• Sida 29
•  Original

Prop. 1973: 17 29

förslag lagts fram genom betänkandet Ett renare samhälle (SOU 1969: 18). Efter förslag i prop. 1970: 157 har reglerna i naturvårdslagen (1964: 822) om nedskräpning i naturen skärpts och dessutom har kommuns ansvar för renhållningen utvidgats genom kommunala renhållnings- lagen (1970: 892). Utvidgningen innebär bl.a. att renhållningen skall avse naturen i dess helhet och ske inte bara när sanitära skäl ford- rar det utan även av trevnadsskäl. Utredningen påpekar att föredra- gande departementschefen i propositionen anförde beträffande engångs- emballagen, att anledning då inte fanns att införa förbud mot använd- ning av engångsglas. I första hand borde andra åtgärder prövas för att komma till rätta med problemet. Bl. a. fordrades enligt departements- chefen en intensiv upplysningsverksamhet samtidigt som samhället borde sörja för att avfallet togs om hand och forslades till destruktions- anläggningar. Vidare borde statliga insatser göras i fråga om utveck- lingsarbetet och forskningen för att få fram mera miljövänligt förpack- ningsmaterial. Utvecklingsarbetet inom förpackningsindustrin borde en- ligt departementschefen intensifieras och insatser på området stimuleras från samhällets sida. Departementschefen erinrade om miljökontrollut- redningens uppdrag att lägga fram förslag till lagstiftning mot miljöfar- liga produkter och framhöll att denna borde innebära, att förbud mot eller inskränkningar i användningen av miljöfarligt emballagematerial kunde genomföras.

Utredningen erinrar om att en riksomfattande kampanj mot ned- skräpning därefter har satts i gång. Resultatet härav och verkan av de nya bestämmelserna i naturvårdslagen och kommunala renhållningsla- gen kan enligt utredningen ännu inte bedömas. Detsamma gäller de i propositionen angivna åtgärderna för avfallshantering och forskning. In- nan frågan om införande av förbud eller andra restriktioner beträffande produkter som kan åstadkomma otrevnad genom nedskräpning på nytt tas upp bör enligt utredningen detta resultat avvaktas. Utredningen är därför inte beredd att föreslå några nya eller ändrade åtgärder för att komma till rätta med nedskräpningsproblemet. Emellertid bör enligt ut- redningen den lagstiftning som nu är i fråga ge möjlighet för Kungl. Maj:t att framdeles — om det skulle vara av särskild betydelse från häl- sosynpunkt eller miljöskyddssynpunkt — utfärda förbud eller föreskrif- ter beträffande tillverkning, import, saluhållande eller hanteringen i öv- rigt av material, emballage och andra föremål, som kan befaras vålla olägenhet ur trevnadssynpunkt eller orsaka skada på rent fysikalisk eller mekanisk väg. Härigenom skulle även sådana produkter som vid sin an- vändning orsakar buller och skakningar kunna läggas under kontroll. Enligt utredningen är visserligen skyddsbehovet beträffande bullerstör- ningar från det sortiment av föremål som nu är i fråga inte särskilt utta- lat men anledning saknas att undanta dessa föremål från de produkter mot vilka Kungl. Maj:t skall kunna ingripa. Sådant ingripande bör enligt

• Sida 30
•  Original

Prop. 1973: 17 30

utredningen också kunna ske mot tekniska produkter som kan medföra temperaturändringar eller störningar i form av skilda typer av vågrörel— ser.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen att under tillämp- ningsområdet för den nya lagen läggs ämnen och beredningar som med hänsyn till egenskaper och användning kan befaras medföra förgiftning eller annan skada hos människor eller skadlig verkan i miljön. Bestäm- ningen innebär att inom lagens tillämpningsområde kommer att ligga varor som kan befaras medföra skada hos levande organismer inkl. män- niskan genom kemisk eller fysikalisk-kemisk effekt. Lagen kommer så- ledes att omfatta dels de varor som nu regleras av giftförordningen, dels sådana ämnen och beredningar som kan befaras ha menlig verkan i människans biologiska omgivning. Även varor som kan orsaka annan menlig verkan i miljön, t. ex. genom övergödning i vattendrag, omfattas enligt utredningen av bestämningen. Dessutom bör Kungl. Maj:t få full- makt att tillämpa lagens bestämmelser även på andra varor än de ke- miska. Förutsättningen för tillämpning av bemyndigandet bör enligt utredningen vara att det är av särskild betydelse från hälso- eller miljö- skyddssynpunkt. Härigenom får Kungl. Maj:t möjlighet att ingripa med förbud eller restriktioner mot bl. a. föremål som med hänsyn till det sätt på vilka de hanteras kan ha t. ex. skadliga mekaniska effekter eller bul- lereffekter eller kan medföra avsevärd otrevnad.

Enligt utredningens förslag skall sålunda inom lagens tillämpningsom- råde ligga ämnen och beredningar som med hänsyn till egenskaper och användning kan befaras medföra skadlig verkan i miljön. Det i defini- tionen använda begreppet ”skadlig verkan i miljön” bör enligt utred- ningen bestämmas med utgångspunkt från att varje för människan ogynnsam inverkan på hennes omgivning skall hindras så långt det är möjligt. Meningen är dock inte att lagen skall kunna användas för att hindra varje mindre förändring. Miljöförändringar med konsekvenser för växter, djur och även människan har alltid förekommit som en följd av klimatiska förändringar, djurs och växters inverkan på var- andra och genom mänskliga aktiviteter. De miljöförändringar som sker genom människans aktivitet och som således är påverkbara genom män- niskan bör enligt utredningen bedömas med hänsyn till sin betydelse för balansen i naturen. På grund av de ännu så länge begränsade kunskaper- na härvidlag måste emellertid varje rubbning i balansen, varje inverkan på ekosystemen som inte är ringa observeras och bedömas. Förhöjda ni- våer av Vissa ämnen i levande organismer eller förändringar i artsam- mansättning och individrikedom kan tjäna som varningstecken att någon- ting håller på att hända i ett större sammanhang. Utredningen påpekar att den föreslagna lagstiftningen visserligen ytterst avser att skapa skydd för människor mot direkt skada eller sådan förändring av hennes livsbe- tingelser som indirekt kan bli skadlig. Hänsyn kan emellertid inte bara

• Sida 31
•  Original

Prop. 1973: 17 31

tas till en produkts verkningar på kortare eller längre sikt för människor. Många gånger kan det vara svårt eller t.o.m. omöjligt att relatera en konstaterad eller befarad miljöskada eller miljöförändring till en före- fintlig eller framtida risk för människan själv i ett eller annat hänseende. Möjlighet till skydd måste därför i princip föreligga mot varje vara som kan medföra förändringar i miljön. En miljöförändring måste emellertid bli föremål för någon form av värdering i förhållande till dess betydelse för människan. Förändringen bör avse en rubbning av något förhållande som vi uppfattar som skadlig eller i varje fall som ej önskvärd.

Från lagens tillämpningsområde bör enligt utredningen uteslutas ke- miska och liknande varor som redan nu är underkastade en fullt betryg- gande kontroll i annan ordning. Hit hör enligt utredningen i huvudsak samma varor som varit undantagna i giftförordningen och bekämp- ningsmedelsförordningen, nämligen läkemedel, fodermedel, tobaksvaror, etylalkohol och radioaktiva ämnen och i viss utsträckning bl. a. brand- farliga och explosiva varor.

Utredningen påpekar att gällande lagstiftning i övrigt på flera områ- den innehåller regler som kan läggas till grund för åtgärder mot hälso- och miljöfarliga varor. Särskilt framhålls att vissa former för hantering av kemiska varor är föremål för reglering också i annan ordning. Så t.ex. finns i arbetarskyddslagstiftningen bestämmelser till skydd mot skada i tillverkningsledet. I andra författningar påträffas föreskrifter som reglerar transporten av farliga ämnen. Vidare nämner utredningen bl.a. kungörelsen (1965: 530) med särskilda bestämmelser om betning av vårstråsäd, lagen (1971: 1154) om förbud mot dumpning av av- fall i vatten och förordningen (1968: 551) om begränsning av svavel- halten i eldningsolja. Den nu nämnda lagstiftningen bör enligt utred- ningen gälla vid sidan av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Ef- tersom ett och samma ämne kan få olika användningsområden och förekomma i olika produkter, kan följden bli att ämnet regleras av såväl lagen om hälso- och miljöfarliga varor som av särskild författ- ning. I den mån effektivare kontroll av ett ämne behövs i något av de hänseenden som specialförfattningcn reglerar bör denna enligt utred- ningen åstadkommas genom ändring i författningen i fråga. I andra hänseenden får en reglering genomföras med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. De myndigheter och organ som nu utövar till- syn enligt specialförfattning och har särskilda befogenheter bör enligt utredningen alltjämt utöva denna verksamhet. Myndighet som utses att vara tillsynsmyndighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor har också skyldighet att beakta bestämmelser som meddelats i specialförfatt- ning. De antydda samordningsreglerna innebär enligt utredningen, att det i första hand är tillsynsmyndigheten enligt specialförfattningcn som har att reglera den hantering som författningen behandlar. Den fara som t. ex. kan uppstå genom den speciella användningen av en vara på

• Sida 32
•  Original

Prop. 1973: 17 32

arbetsplatsen skall alltså i första hand beaktas av arbetarskyddsmyndig- heterna. I fråga om försäljning och annan hantering av samma vara åvi- lar kontrollen tillsynsmyndigheten enligt den nya lagen. Den angivna kompetensfördelningen bör enligt utredningen givetvis inte hindra sist- nämnda myndighet att göra de ingripanden mot varan som kan vara motiverade just av den omständigheten att den utgör en särskild risk på arbetsplatsen. Utredningen understryker att det redan nu förekommer ett visst utbyte av information mellan olika organ på produktkontrollområ- det. Utredningen framhåller betydelsen av att detta utbyte utökas och att en intim samverkan kommer till stånd mellan organ som i övrigt be- driver hälso- och miljövårdande verksamhet.

Ledamoten i utredningen, direktören i Sveriges industriförbund, Bo Helmerson reserverar sig angående lagens tillämpningsområde och an- för bl. a. En av huvuduppgifterna för utredningen har varit att söka skapa bättre förutsättningar för en vidgad kunskap beträffande hälso- och miljöfarliga produkters användning och effekter. Till fullföljande av detta syfte går emellertid utredningsmajoriteten enligt min mening längre än vad direktiven föreskriver och praktiska skäl påkallar. Enligt motiven syftar lagen i praktiken till att skapa möjlighet för myndigheter att följa och kontrollera samtliga kemiska produkter som kommer till användning i samhället. Denna utredningens ambition kommer också till konkret uttryck i författningstexten. Ett uttryck för majoritetens am- bition i dessa avseenden är också den konstruktion som föreslås för en ”partiell” utvidgning av lagens tillämpningsområde. I flera paragrafer i både lag och kungörelse laboreras nämligen med begrepp som ”grupp” av ämnen och beredningar samt ”slag” av ämnen och beredningar bland vilka hälso- och miljöfarliga varor förekommer. Hur dessa ”grupper” och ”slag” skall bestämmas och definieras framgår varken av författ- ningstext eller motiv. Tillämpningen av dessa speciella bestämmelser blir således helt och hållet beroende på helt subjektiva definitioner och det är uppenbart att man då i själva verket skapat en alldeles obegränsad kompetenssfär.

Ledamoten i utredningen, riksdagsledamoten Kerstin Anér, reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag att hanteringen av engångsem- ballage i och för sig skulle kunna regleras med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor men att det på detta stadium inte skulle finnas skäl att införa några närmare bestämmelser om hanteringen. I reserva- tionen föreslås att i en tillämpningskungörelse införs ett generellt pant— system för bryggeriglas med bemyndigande för naturvårdsverket att fastställa pantens belopp.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1973: 17 33

3.2. Remissyttrandena

Utredningens förslag till avgränsning av lagstiftningens tillämpnings- område mottas övervägande positivt av remissinstanserna. Från en del håll föreslås dock att det varusortimcnt på vilket lagen avses få tillämp- ning skall utvidgas. Från andra håll påyrkas att sortimentet skall be- gränsas eller preciseras. I fråga om samordningen med och gränsdrag- ningen mot annan lagstiftning framförs synpunkter från många håll.

LO konstaterar att tillämpningsområdet för den nya lagen enligt ut- redningens förslag skall vara ämnen och beredningar i likhet med vad som nu gäller i giftförordningen. Med denna avgränsning faller, uttalar LO, vissa riskområden utanför lagen, särskilt om man som utredningen gör fastslår att ett av rekvisiten för skadeverkan är att den skall grundas på kemisk eller fysikalisk-kemisk effekt. Det innebär att sådana skade- verkningar som silikos eller asbestos, som är att betrakta som mer rent fysikaliska effekter, kommer att ligga utanför denna möjlighet till pro- duktkontroll. Även sådana fysikaliska faktorer som buller eller meka- niska effekter som sårskador kommer att lämnas utanför. Från tillämp- ningsområdet för lagen utesluts i övrigt enligt utredningens förslag ke- miska och liknande varor för vilka redan föreligger ett betryggande skydd beträffande eventuella skadeverkningar och vilka lämpligen bör regleras genom speciallagstiftning. Hit hör t. ex. läkemedel och radioak- tiva ämnen. Lagen kommer alltså att omfatta dels de varor som nu reg- leras av giftförordningen, dvs. de hälsofarliga varorna, dels de ämnen och beredningar som kan befaras ha menlig inverkan på människans biologiska omgivning. Enligt förslaget ges emellertid möjlighet för Kungl. Maj:t att tillämpa lagens bestämmelser även på andra varor som har särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt. LO säger sig ha förståelse för att man i detta mycket svåra komplex i dagens läge väljer att följa huvudprinciperna i den existerande giftförordningen men ser med tillfredsställelse att man genom ett särskilt stadgande öppnar en möjlighet till anpassning i framtiden, när man har en bättre överblick över möjligheterna till samordning med en reviderad arbetsmiljölagstift- ning inom detta fält.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att varusortirnentet bör vidgas. Det va- ruområde som skall omfattas av lagen är enligt styrelsens åsikt från ar- betarskyddssynpunkt för begränsat för att helt tillfredsställa behovet. Styrelsen anser att utöver ämnen och beredningar bör även material och tekniska anordningar där så erfordras omfattas av lagen för att ämne från materialet eller anordningen inte skall skada människor eller miljö. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t bemyndigas att förordna om la- gens tillämpning beträffande andra varor än ämnen och beredningar. Det anges även att i bemyndigandet ligger att bestämmelserna om förbud, tillstånd m.m. skall kunna tillämpas beträffande närmare angivna pro-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1973: 17 34

dukter, t. ex. material av olika slag och föremål. Styrelsen anser emeller- tid, att beträffande nyss angivna material och tekniska anordningar är riskerna för skada på arbetstagare alltför stora för att sådant material och sådana tekniska anordningar inte skall omfattas av huvudstadgan— det om hälso- och miljöfarliga varor. Till sådant farligt material hör kadmiumhaltigt lod och mässingband, kadmierat material, beryllium- koppar, blyhaltig brons, vissa plastartiklar med kvarts eller asbest som fyllningsmedel, expanderad plast med rester av omvandlat ”blåsmedel”, asbesthaltiga skivor, vissa svetselektroder, slipmedel innehållande kvarts, inmurningsmassor m.m. Tekniska anordningar som är aktuella i sam- manhanget kan t. ex. vara bilkylare utförda i kadmiumhaltigt material, tankar som är målade med blyhaltig färg, slipskivor innehållande bly- eller antimonföreningar, lysrör som innehåller berylliurnförening eller elektronisk utrustning som innehåller beryllium. Motiven för att un- danta kvarts, asbest och liknande ämnen från produktkontrollen är en- ligt styrelsen tvivelaktiga från medicinsk synpunkt. Avgörande bör vara att människor har skadats vid arbete med kvarts- eller asbesthaltiga ma- terial och att det visat sig att den bristande kännedomen om närvaron av dessa farliga substanser haft betydelse för skadans uppkomst. Styrel— sen anser att den omständigheten att vissa kemiska varor kan skada människokroppen på fysikalisk eller mekanisk i stället för på kemisk väg inte skall medföra att dessa varor undantas från produktkontrollen. Ut- redningens förslag att lagen skall kunna göras tillämplig även på andra varor än ämnen och beredningar kan enligt styrelsen ha stort värde från juridisk beredskapssynpunkt. Å andra sidan kan man inte bortse från att lagen lätt kan förlora i pregnans, om den skall tillämpas såväl beträf— fande kemikalier som t. ex. motorsågar i fråga om alla med detta före- mål förbundna risker. I så fall torde samordningsproblemen i förhål- lande till annan lagstiftning ytterligare förstoras.

Naturvårdsverket framhåller allmänt svårigheterna att avgränsa de varor som skall anses hälso- och miljöfarliga. Utredningen har förutsatt att en kartläggning av det kemiska produktområdet skall kunna genom- föras genom tillsynsmyndighetens försorg. På grundval av en sådan kartläggning torde kontinuerliga bedömningar få göras om belastning— arna på miljön av kemiska ämnen med tänkbara hygieniska och ekolo- giska verkningar. Likaså får utredningar göras angående ursprung och distributionskanaler för produkter innehållande sådana ämnen. Den av- sedda kartläggningen kommer att bl. a. möjliggöra en precisering av om— rådet för hälso- och miljöfarliga varor. Enligt utredningens förslag skall Kungl. Maj:t avsevärt kunna utsträcka lagens räckvidd. Omfattningen av detta bemyndigande kan väcka vissa principiella betänkligheter. Be— hovet av beredskap i oförutsedda situationer är emellertid påtagligt.. Verket avstår därför från att föreslå någon begränsning av bemyndigan— det men förutsätter att en sådan bestämmelse måste tillämpas restriktivt.

• Sida 35
•  Original

Prop. 1973: 17 35

Utredningen om spridning av kemiska medel anser att de grundläg- gande begreppen, i förslaget preciserade som ”ämnen och beredningar”, bör klarläggas genom ytterligare motivuttalanden. Bl.a. synes utred- ningens uttalanden om huruvida vissa syntetiska varor är att hänföra till gruppen ämnen och beredningar ge rum för tvekan beträffande möj- ligheterna att tillämpa lagen på sådana färdiga produkter i vilka ingår ämnen och beredningar. Bestämmelserna bör kompletteras för att erfor- derlig klarhet skall vinnas i detta avseende.

Svenska petroleum institutet uttalar bl. a. att en produktkontroll måste begränsas till varor som är eller skäligen kan misstänkas vara hälso- och/eller miljöfarliga vid normal användning. Utredningen har i sitt förslag gått längre och synes vilja bereda den tilltänkta tillsynsmyn- digheten möjlighet att kontrollera samtliga kemiska produkter. I reali- teten skulle en strikt tillämpning av dessa bestämmelser komma att om- fatta praktiskt taget petroleumindustrins hela varusortimcnt. Tillförlit- liga kvalitativa och kvantitativa data om olika petroleumprodukters sammansättning, miljö- och hälsoeffekter samt motsvarande data beträf- fande de ämnen som bildas vid sådana produkters förbränning och an- vändning i övrigt under skilda förhållanden är det emellertid synnerligen svårt, om ens möjligt, att få fram. Vidare framhåller institutet att det för petroleumindustrins vidkommande inte enbart är en produkts sam- mansättning som sådan, som kan konstituera en hälso- eller miljörisk. Det är i minst lika hög grad en kombinationseffekt, där såväl petro- leumprodukten som den tekniska utrustningen är av betydelse.

Kemikontoret anför. Den föreslagna lagen är tillämplig på hälso- och miljöfarliga varor, varmed avses ämnen och beredningar som med hän— syn till egenskaper och hantering kan befaras medföra förgiftning eller annan skada på människor eller skadlig verkan i miljön. Med uttrycket ”kan befaras” bör enligt Kemikontorets mening förstås, att hälso- och miljöfarligheten är konstaterad eller att kvalificerad misstanke om sådan farlighet föreligger. Självklart kan därvid inte komma i fråga att ett löst framkastat påstående av enskilda personer -— må de kalla sig forskare eller ej — får leda till att en vara klassas som hälso- och miljöfarlig för att med stöd av den nya lagstiftningen underkastas olika slag av restrik- tioner. I likhet med reservanten Helmerson måste Kemikontoret därför bestämt hävda, att lagens tillämpningsområde verkligen skall avse hälso- och miljöfarliga varor och inte utsträckas att omfatta ”hela det kemiska varuområdet”, något som också saknar stöd i direktiven. Redan i den nuvarande giftlagstiftningen förekommer en definition på hälsofarlig vara till vilken utredningens förslag nära anknyter. Utredningen har inte lyc- kats att på motsvarande sätt finna en entydig definition för miljöfarlig- het. Visserligen talar lagrummet om ”skadlig verkan på miljön”, men i betänkandet förekommer glidningar och uttänjningar av detta begrepp, som Kemikontoret måste vända sig emot. Sålunda framhåller utred—

• Sida 36
•  Original

Prop. 1973: 17 "36

ningen att även varor som kan orsaka annan ”menlig” verkan i miljön omfattas av lagen. Vidare gör utredningen ytterligare en utläggning av begreppet ”skadlig verkan i miljön”, där detta framställs som en ”rubbning av något förhållande som vi uppfattar såsom skadlig eller i varje fall ej önskvärd”. Kemikontoret vill för sin del bestämt vända sig mot sådan vidsträckt uttolkning av skadebegreppet, som kan tas till in- täkt för vittgående åtgärder mot snart sagt vilka varor som helst. På be- greppet ”skadlig verkan på miljön” måste ställas skäliga kvalifikations- krav på motsvarande sätt som nu sker för hälsofarliga varor.

Skogsstyrelsen påpekar att i motiveringarna till vad som avses med ”skadlig verkan i miljön” nämner utredningen ”negativa ekologiska verkningar”. För tolkningen av vad som därmed i detta sammanhang bör avses vill Skogsstyrelsen som sin åsikt framhålla, att det måste gälla en mera bestående balansrubbning av ett visst ekosystem med för trak- tens miljöförhållanden negativ verkan och inte en tillfällig förändring inom ekosystemet i fråga. Som ett exempel på en förändring av sist- nämnda slag kan anföras skogsbrukets lövregleringar i barrskogsåter- växter. Utredningen synes ytterligare mena att inte enbart negativa eko- logiska verkningar skall betraktas som skadlig inverkan i miljön. Man anför nämligen att möjlighet till skydd i princip måste föreligga mot varje vara, som kan medföra en för människan ogynnsam förändring av miljön, samt att som ogynnsam bör avses sådan förändring ”som vi upp- fattar såsom skadlig eller i varje fall ej önskvärd”. Det vore enligt skogs- styrelsens mening alltför vittgående att genom en lag om hälso- och mil- jöfarliga varor även reglera miljöförändringar som ej i sig är skadliga utan endast ”ej önskvärda”. Miljöförändringar som enbart påverkar all- männa trivselförhållanden eller rekreativa intressen eller som inte är önskvärda enbart med utgångspunkt från estetiska värderingar bör ute- slutande regleras genom de instrument som naturvårdslagen nu erbjuder eller för ändamålet kan behöva kompletteras med.

Vattenöverdomstolen kritiserar utredningens förslag att Kungl. Maj:t får bemyndigande att göra lagen tillämplig på andra varor än kemiska. Bemyndigandet blir alltför omfattande. Det är enligt domstolen mindre lämpligt att låta en produktkontrollagstiftning omfatta även sådana typiska immissioner som buller och skakningar.

Även kommerskollegium och utredningen om spridning av kemiska medel ifrågasätter om det för andra produkter än ämnen och bered- ningar krävs en så snabb handläggning att detta motiverar att Kungl. Maj:t i enlighet med utredningens förslag ges fullmakt att, utan riksda- gens hörande, tillämpa lagens bestämmelser även på andra varor än ke- miska produkter.

Statens strålskyddsinstitut erinrar om att institutet fått Kungl. Maj:ts uppdrag att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, för- svarets forskningsanstalt och försvarets sjukvårdsstyrelse utreda frågan

• Sida 37
•  Original

Prop. 1973: 17 37

om tillsyn av användningen av icke-joniserande strålning, särskilt med avseende på skydd för allmänheten, samt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag bl.a. till författningsbestämmelser. Eftersom icke-jonise— rande strålning även är ett hänföra till vågrörelser bör man enligt strål- skyddsinstitutets uppfattning avvakta utredningens resultat innan beslut fattas om att eventuellt tillämpa möjligheten att Kungl. Maj:t föreskri- ver att lagen skall gälla även källor för icke-joniserande strålning.

Enligt konsumentombudsmannens mening behövs ytterligare lagstift- ning för att ett tillfredsställande hälso- och miljöskydd skall kunna upp- nås även när det gäller andra varor än sådana som kan betecknas som kemiska. Detta problemkomplex är emellertid synnerligen omfattande och kräver enligt konsumentombudsmannen närmare överväganden än dem som utredningen redovisat. Bestämmelserna kan få betydelse för ett brett sortiment av varor inom ett stort antal branscher. De motiv utredningen redovisat till sitt förslag att Kungl. Maj:t får bemyndi- gande att göra lagen tillämplig på andra varor än kemiska är mycket knapphändiga. Av motiven synes dock kunna utläsas att paragrafen tillkommit i första hand för att göra det möjligt att ingripa mot en— gångsförpackningar. Enligt konsumentombudsmannen behövs olika me- del för att komma till rätta med de problem som engångsförpack- ningar medför från miljövårdssynpunkt. I vissa fall torde därvid förbud mot engångsförpackningar böra övervägas. För att uppnå en effektiv ordning härvidlag synes dock inte den av utredningen anvisade vägen med en mycket allmänt formulerad bestämmelse — som täcker alla va- ruslag —— vara den lämpligaste. Skyddsreglerna bör mer direkt anknyta till de fall som man avser att reglera. Mot denna bakgrund förordas att det framlagda förslaget begränsas till att avse endast kemiska ämnen och beredningar.

Giftnämnden erinrar om det nyligen framlagda förslaget om transport av farligt gods (Ds K 1972: 5). Här föreslås att ett hanteringsmoment, nämligen transport, för en rad farliga varor skall göras till föremål för en gemensam ramlag jämte tillämpningskungörelse att administreras av en och samma myndighet (kommerskollegium). Detta förefaller gift— nämnden rimligt och realistiskt i nuvarande läge, även om giftnämnden inte kan underlåta att peka på nackdelarna med att ett särskilt led i han- teringen av farliga varor på detta sätt får en egen lagstiftning, administra- tion och tillsyn.

Försvarets sjukvårdsstyrelse konstaterar, att utredningen lagt fram sina förslag utan särskilt hänsynstagande till de speciella förhållanden under vilka krigsmakten har att verka. Krigsmakten måste öva och pla- nera för sin insats under extraordinära förhållanden. Olika delar av öv— nings- och utbildningsverksamheten måste därvid ske med olika grad av närhet till realistiska förhållanden. Behov föreligger sålunda av bestäm- melser som möjliggör upprätthållandet av den allmänna i civilsamhället

• Sida 38
•  Original

Prop. 1973: 17 38

gällande målsättningen utan försvårande av krigsmaktens uppgift och verksamhet. Utredningens förslag till lag och kungörelse om hälso- och miljöfarliga varor liksom kommande tillämpningsbestämmelser till dessa kan förväntas bli mycket besvärande för vissa delar av krigsmaktens verksamhet. Bestämmelserna kommer således att skapa problem för fält- mässig verksamhet och för annan verksamhet som på grund av krigs— maktens uppgift skiljer sig från motsvarande civila verksamhet. Styrel— sen erinrar om att krigsmakten nu kan undantas från tillämpningen av giftförordningen, om så erfordras. Motsvarande undantagsmöjlighet måste i än högre grad gälla så generella bestämmelser som utredningens lagförslag om hälso- och miljöfarliga varor. Sjukvårdsstyrelsen föreslår därför, att sådan bestämmelse införs i lagen eller kungörelsen att myn— dighet inom krigsmakten blir tillsynsmyndighet för lagens efterlevnad inom krigsmakten. Inflytande för den civila myndighet som blir högsta centrala tillsynsmyndighet är ofrånkomligt och kan väl tillgodoses med denna organisation. Erforderliga undantagsbestämmelser och komplette— rande föreskrifter gällande krigsmakten bör sålunda utfärdas i samråd mellan krigsmaktens företrädare och den centrala civila tillsynsmyndig— heten i överensstämmelse med vad som gäller enligt den nya livsmedels— lagstiftningen. Försvarets materielverk åberopar liknande synpunkter och framhåller att, om man för krigsmaktens del skall undvika alltför besvärande och funktionshindrande verkningar, det är nödvändigt att i den nya lagen eller särskild kungörelse regleras hur och för vilken verk— samhet krigsmakten får utfärda särbestämmelser. Sådana särbestämmel- ser som behövs för verksamhet som avviker från civil verksamhet förut- sätts inte minska säkerhetsnivån utan enbart utforma uppställda säker- hetskrav på sådant sätt att de kan tillämpas så realistiskt och så litet kostnadshöjande och verksamhetshämmande som möjligt. F. 11. har krigsmakten särbestämmelsemöjligheter beträffande bl.a. brandfarliga varor och explosiva varor. Dessutom finns undantagsmöjligheter för krigsmakten bl. a. i giftförordningen. Särbestämmelsemöjligheter måste i ännu högre grad erfordras för så generella bestämmelser som lagförsla- get innehåller. Nuvarande särbestämmelsemöjligheter beträffande brandfarliga varor och explosiva varor har resulterat i omfattande be- stämmelsesamlingar inom krigsmakten, utarbetade i samråd med be- rörda civilmyndigheter. Liknande finns även bl. a. inom hälsovårdsom- rådet. På motsvarande sätt kan även beträffande hälso- och miljöfarliga varor utarbetas bestämmelsesamlingar.

I fråga om gränsdragningen mot annan lagstiftning anför livsmedels- verket. Utredningen föreslår att från lagens tillämpningsområde skall undantas bl. a. läkemedel och fodermedel med motivering att dessa va- ror regleras genom särskild lagstiftning. Sistnämnda förhållande gäller också livsmedel. Utredningen har emellertid i lagtexten inte undantagit livsmedel. Utredningen har i stället ansett att dessa utan särskilt förord- nande härom kommer att ligga utanför den föreslagna lagstiftningen.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1973: 17 ' 39

Livsmedelsverket är emellertid inte helt övertygat om denna uppfatt- ning. Med visst undantag i fråga om läkemedel är livsmedelslagstift— ningen tillämplig på alla varor, som enligt definitionen på livsmedel i 1 5 livsmedelslagen är avsedda att förtäras av människor, och kan till- lämpas på livsmedel vare sig de är tjänliga som människoföda eller inte. Ett otjänligt livsmedel kan medföra förgiftning eller annan skada på människor och i så fall skulle vid sidan av livsmedelslagstiftningen också lagen om hälso— och miljöfarliga varor kunna bli tillämplig. Samma för- hållande gäller ämnen som används som livsmedelstillsatser, eftersom dessa är avsedda att förtäras av människor och därmed faller under be- greppet livsmedel. Enligt livsmedelsverkets uppfattning utgör livsme— delslagstiftningen ett fullt tillräckligt skydd mot skadliga eller eljest otjänliga livsmedel. Med hänsyn härtill och för att undvika att dubbel lagstiftning kan komma att tillämpas på livsmedel och tillsatser till dessa, ifall de kan antas vara hälso- eller miljöfarliga, anser livsmedels- verket att lagen om hälso- och miljöfarliga varor måste kompletteras med ett uttryckligt undantag för varor på vilka livsmedelslagen är till- lämplig.

Enligt vattenöverdomstolen bör som utredningen anfört från den föreslagna lagens tillämpningsområde undantas läkemedel och radioak- tiva ämnen. Om ytterligare undantag skall göras kan däremot enligt domstolen vara tveksamt. Varken fodermedel, tobaksvaror eller etylal- kohol är typiskt hälso- och miljöfarliga varor. Om någon grupp av så— dana varor skall undantas från lagens tillämpningsområde, bör det i för- sta hand vara de som redan nu är underkastade kontroll i annan ordning, dvs. livsmedel, och inte de som saknar sådan särskild kontroll. I vart fall synes det omotiverat att uttryckligen undanta endast vissa varor som faller under livsmedelslagstiftningen, nämligen etylalkohol och vissa slag av tobak. Med det vidsträckta tillämpningsområde som före— slagits kommer lagen att i vissa avseenden sammanfalla med tillämp- ningsområdet för miljöskyddslagstiftningen. Bl. a. gäller detta avfalls— hanteringen. Enligt utredningen skall lagen sålunda omfatta t. ex. oskad— liggörande av hälso- eller miljöfarliga varor. Behandling eller depone- ring av avfall är emellertid samtidigt miljöfarlig verksamhet i miljö- skyddslagens mening och i betydande omfattning underkastad konces— sionsplikt enligt denna lag (2 & miljöskyddskungörelsen 1969: 388). Det är enligt dom-stolen uppenbarligen inte avsikten att miljöskyddslagstift- ningens prövningsförfarande skall sättas ur spel genom den föreslagna lagen. Föreskrifter som med stöd av lagen utfärdas med avseende på av- fallsbehandlingen av vissa varor eller grupper av varor bör därför av miljöskyddsmyndigheterna beaktas som minimikrav som under alla om- ständigheter måste uppfyllas. Ingenting hindrar däremot att ännu sträng— are föreskrifter meddelas i miljöskyddsärendet om så påkallas för att uppfylla miljöskyddslagcns krav.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1973: 17 40

Koncessionsnämnden för miljöskydd säger sig utgå från att föreskrif— ter rörande hanteringen av viss vara som meddelas med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor inte kommer att utgöra hinder för att ytterligare föreskrifter om varans hanterande i visst fall meddelas vid tillämpningen av mil jöskyddslagen.

4.1. Utredningen

Utredningen framhåller att utgångspunkten för dess förslag till försik- tighetsmått vid hanteringen och till kontroll från samhällets sida är att varje för människan och hennes omgivning ogynnsam inverkan från en vara skall förhindras eller förebyggas så långt det är möjligt. Med denna målsättning bör enligt utredningen redan för den som tillverkar, impor- terar, saluför eller eljest hanterar en vara gälla att han skall vidta de åt- gärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att motverka att varan får skadliga verkningar. Helt allmänt måste gälla att all hantering av varor som kan utgöra en risk för hälsa och miljö skall präglas av kunskap, noggrannhet och ansvarskänsla. Den som tillverkar eller importerar varan skall i första hand själv bedöma vilka skadeföre- byggande åtgärder som behövs. Han måste bedöma risken och vilka för- siktighetsmått som behöver vidtas inom ramen för de allmänna reglerna härom. För att kunna fullgöra denna skyldighet skall han i första hand, så långt det kan anses skäligt, klarlägga vilka ämnen den av honom till— verkade eller importerade varan innehåller och vilka effekter för hälsan och miljön dessa ämnen kan ha i förhållande till varans avsedda eller beräknade användning.

Utredningen erinrar om att undersökningsplikten såvitt gäller hälsoef- fekten inte är någon nyhet. Redan nuvarande bestämmelse i giftförord— ningen innebär att tillverkaren, importören och den som saluför en häl- sofarlig vara skall ha kännedom om varans egenskaper av hälsofarlig art och vidta vissa åtgärder på grund härav. Bl. a. åligger det den som från tillverkningsställe eller försäljningsställe lämnar ut sådan vara att se till att varan är märkt på sådant sätt att riskerna för förgiftning eller annan skada genom varan begränsas. Av märkningen skall framgå vilka ämnen som gör varan hälsofarlig. Märkningsskyldigheten för med sig att klar— het i första hand skall föreligga om varans sammansättning så att de i varan ingående ämnena— och hit hör även föroreningarna — kan klart och tydligt identifieras. I fråga om bekämpningsmedlen är undersök- ningsplikten än strängare. Det registreringskrav som gäller för dessa medel innebär att registreringssökanden skall kunna lämna ingående uppgifter om produktens egenskaper i olika hänseenden.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1973: 17 41

Frågan hur långt kravet på undersökningsskyldighet skall sträcka sig bör enligt utredningen besvaras så, att innan en kemisk vara saluhålls skall den, så långt det är praktiskt genomförbart, vara undersökt beträf- fande sin sammansättning inkl. föroreningar. Avsteg från regeln bör till- låtas endast om det på grund av erfarenheter och vetenskapens senaste rön är uppenbart, att varan är harmlös från hälso- och miljösynpunkt. Regeln innebär enligt utredningen atten företagare måste vidta aktiva åt- gärder för att förvissa sig om sammansättningen av sin vara. I fråga om effekterna hos en produkt bör undersökningen avse såväl de i produk— ten ingående ämnena som kombinationen av ämnen i produkten och omfatta både avsedda och andra effekter. Undersökningsskyldigheten bör enligt utredningen omfatta alla kända riskaspekter och sträcka sig så långt som undersökningsmetodik m. m. tillåter. Skyldigheten blir så- lunda beroende av bl. a. vad som är känt beträffande de toxikologisk- ekologiska verkningarna hos ämnena eller ämneskombinationerna eller hos närstående ämnen. I fråga om vad som skall anses känt om de hälso— och miljöfarliga verkningarna bör enligt utredningen kunna krä- vas att den som ägnar sig åt yrkesmässig tillverkning, import och handel fortlöpande håller sig underrättad om forskningen på området och den tekniska utvecklingen. En bedömning av ett ämnes farlighet för män- niskan och miljön kräver tillgång till uppgifter av vitt skilda slag såsom t. ex. nedbrytningsbetingelserna i den miljö där ämnet kan antas hamna, effekten på levande organismer av ämnet eller dess nedbrytningsproduk- ter, ämnets nedbrytningsprodukter vid destruktion under olika betingel— ser osv. Hur långt undersökningsskyldigheten i dessa hänseenden skall anses sträcka sig får enligt utredningen delvis bli beroende av vad som kan förutses om produktens användning, sättet för dess destruktion och dess hantering i övrigt.

Utredningen erinrar om att i miljövårdsdebatten har behandlats frå- gan om producenten skall kunna åläggas skyldighet att garantera att en av honom på marknaden utsläppt vara är ofarlig för människan och miljön. Syftet med en sådan garantiförpliktelse skulle vara att förhindra att en vara marknadsförs innan man fått belägg för att den är avgjort oskadlig. Enligt utredningen är emellertid kunskaperna om olika ämnens verkningar i miljön begränsade och möjligheterna till riskbedömning hos det stora flertalet kemiska varor i många fall otillfrcdsställande. Större krav på undersökningsskyldighcten kan enligt utredningen inte ställas än den vetenskapliga kunskapsnivån medger. Även en mycket omfattande och ingående undersökning av en produkt kan inte ge full— ständigt svar på frågan om produktens oskadlighet och därför inte heller ge underlag för ett garantiåtagande. På producenten kan därför inte läg- gas en förpliktelse att garantera eller bevisa frånvaron av skadlighet hos de i hans produkt ingående ämnena. Utredningen understryker emeller- tid att dess förslag innebär en långt gående undersökningsplikt för im-

• Sida 42
•  Original

Prop. 1973: 17 42

portören och producenten och därmed också ett långt gående ansvar för att erforderliga försiktighetsåtgärder vidtas.

Nästa steg efter undersökningsskyldigheten till skydd för människan och hennes miljö är enligt utredningen att de försiktighetsåtgärder vid- tas som bör föranledas av produktens kända och befarade negativa verkningar och dess avsedda hantering. I första hand åvilar det produ- centen och importören att ombesörja sådana åtgärder. Det kan härvid inte godtas att denne är aktiv först sedan det vetenskapligt bevisats att hanteringen av hans vara kommer att medföra skadliga verkningar. Hälso- och miljöfarligheten skall alltså förebyggas genom att redan ris- ken för sådan beaktas. Redan en på goda vetenskapliga grunder upp- kommen misstanke om risk, som ej är praktiskt verifierad, skall utgöra tillräckligt underlag för åtgärder. Skyldigheten att vidta försiktighetsåt- gärder bör enligt utredningen bl. a. anses innefatta förpliktelse att så långt som möjligt begränsa användningen av det eller de ämnen i pro- dukten som medför dess hälso- och miljöfarlighet. Är det riskabla ämnet utan betydelse för den avsedda användningen, bör kunna krävas att pro- dukten inte saluförs förrän den befriats från det skadliga ämnet. På be- dömandet av tillåtligheten att saluföra en produkt, som innehåller ett farligt ämne, bör även inverka möjligheten att ersätta ämnet med annat, ofarligt eller mindre farligt ämne. En produkt som innehåller ett ur hälso- och miljöskyddssynpunkt riskabelt ämne skall inte behöva accep- teras, om det finns eller går att få fram ett lika effektivt, icke riskabelt alternativ. Om man från den industriella fabrikationen och handeln ute- sluter farliga kemikalier, som kan utbytas mot mindre farliga alternativ, bör bättre förhållanden ur hälso- och miljöskyddssynpunkt kunna åstad- kommas. Farligheten hos en vara är enligt utredningen i allmänhet be- roende av hur den brukas. En åtgärd som tillverkaren, importören och säljaren bör vidta till skydd mot skadeverkan är enligt utredningen att lämna erforderliga upplysningar om produkten så att den enskilde vid dess hantering är medveten om riskerna därmed. Informationen bör lämpligen ske genom någon form av märkning av produkten. Märk- ningen kan innehålla t. ex. uppgift om varans benämning, deklaration angående varans sammansättning och egenskaper, en påskrift med var- ning för riskerna vid användandet, lagringen, destruktionen och hante- ringen i övrigt av varan samt anvisningar i förekommande fall om han- teringen. Tillverkaren och importören är den som bäst bör veta hur man skall handskas med produkten och bör därför ha ansvaret för att all- mänheten blir varnad.

Riskerna med användningen, förvaringen, transporten, oskadliggöran- det och annan hantering av en produkt får enligt utredningen i övrigt mötas med olika åtgärder. Hit hör bl. a. att tillse att varan är förpackad så att den är betryggande innesluten vid transport, förvaring och an- vändning. Förpackningen bör vara så utformad att riskerna för förväx-

• Sida 43
•  Original

Prop. 1973: 17 43

ling med annan vara blir ringa. Åtgärder bör också vidtas så att skada genom slarv eller utsläpp vid fyllning, tappning och liknande åtgärd motverkas och att kvarvarande rester i kasserat emballage inte förorsa— kar skada samt att skada inte uppkommer vid transport eller destruk— tion. Kravet på aktsamhet och försiktighetsåtgärder får enligt utred— ningen i viss mån bli beroende av arten av den skada som kan befaras. Vid bedömningen av vilka försiktighetsmått som skall vidtas bör företa- garen dock vara berättigad att utgå från att hans vara skall komma att av förbrukaren behandlas med försiktighet och att varan får en normal användning. Även den som använder en produkt bör enligt utredningen vara skyldig att förebygga eller begränsa skadeverkningar av produkten. Han skall ta del av och iaktta de hanteringsanvisningar som tillverkaren och importören kan ha meddelat samt i övrigt beakta sådana föreskrif- ter som meddelats av Kungl. Maj:t eller myndighet.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen att i lagen tas in en bestämmelse om att vid hantering av hälso- och miljöfarlig vara de åt— gärder skall vidtas och de försiktighetsmått i övrigt iakttas som kan ford- ras för att förhindra eller motverka att varan får skadliga verkningar.

Utredningen tar också upp frågan om det skall åligga tillsynsmyndig- heten att utöva en responsaverksamhet, dvs. skyldighet att på begäran meddela beslut huruvida en vara är att anse som hälsofarlig eller miljö- farlig. En sådan skyldighet föreligger f.n. enligt giftförordningen såvitt avser hälsofarligheten hos ett ämne eller en beredning. Utredningen före- slår att denna skyldighet behålls i fråga om ämnens och beredningars hälsofarlighet.

Utredningen har övervägt frågan om en utvidgning borde ske av till- synsmyndighetens responsaskyldighet till att avse även den speciella mil- jöfarligheten hos ett ämne eller en beredning. Införandet i giftlagstift- ningen av responsum motiverades främst av intresset att underlätta till- lämpningen av gränsdragningssystemet för hälsofarliga varor. Respon- sainstitutet enligt giftförordningen har haft förhållandevis ringa använd- ning. Erfarenheterna härav visar att sökanden ofta inte kunnat eller på grund av kostnaderna inte velat fullfölja en ansökan om responsum. I sådana fall då formella responsa inte kunnat avges i brist på tillräckliga data har ändock i regel vissa upplysningar och synpunkter i fråga om varans hälsofarlighet kunnat lämnas. Giftnämnden har vidare enligt giftförordningen att ta egna initiativ för att ange förordningens tillämp- ningsområde genom att upprätta vägledande förteckningar över ämnen, som är att hänföra till gifter eller vådliga ämnen. På begäran av andra myndigheter har giftnämnden i viss utsträckning avgett responsa beträf- fande olika ämnen och även på motsvarande sätt efter egna utredningar varit polis- och åklagarmyndigheter behjälplig beträffande vissa varor. Med hänsyn till syftet med en säkerhetslagstiftning har enligt utred- ningen ett responsum framför allt värde i de fall då varan befinns vara

• Sida 44
•  Original

Prop. 1973: 17 44

farlig. Mera sällan torde senare rön och vetenskapliga data ge vid han- den att varan bedömts för strängt. Det ligger närmare till hands att anta att i vissa fall nya riskaspekter tillkommer vilka inte var kända eller kunde förutses då ett responsum avgavs. Nya rön måste kräva ompröv- ning av ett avgivet responsum. I frågan huruvida den speciella miljöfar- ligheten hos en kemisk vara bör och kan bli föremål för formella re- sponsa framhåller utredningen till en början att de nyss antydda svårig— heterna att erhålla tillräckligt underlag för ett bindande beslut måste an- tas bli särskilt stora när det gäller själva miljöfarligheten. Den veten- skapliga litteraturen beträffande mera uttalat miljöfarliga egenskaper hos en produkt är ännu så länge oftast mycket knapphändig. Miljöfar- ligheten hos en vara sammanhänger ibland även med olika klimatolo- giska och andra lokala förhållanden. Avgivandet av ett responsum be- träffande en varas miljöfarlighet kräver ofta att myndigheten utför eller låter utföra omfattande undersökningar. Detta ställer stora krav på un- dersökningskapaciteten. Utredningen erinrar också om att miljöfaran hos en kemisk produkt ofta inte klart kan särskiljas från hälsofaran hos produkten. I regel är det samma egenskaper hos varan som gör att den kan anses förenad med hälsofara resp. miljöfara. Hälsofaran i författ- ningens bemärkelse är mera påtaglig och förknippad med direkt exposi- tion under kortare eller längre tid för varan. I begreppet miljöfara kan ligga en indirekt hälsorisk först uppenbarad genom störningar eller ska- dor i miljön.

Utredningen framhåller vidare att det här är fråga om ett mycket om- fattande sortiment av varor med skilda egenskaper och användningsom- råden. Så t. ex. kompliceras bedömningen av miljöriskema av en vara av ett antal skilda faktorer såsom mängden i vilken varan kommer att an- vändas, användningssättet, närvaron av andra ämnen i miljön m.m. Samma svårigheter måste antas föreligga vid avgivandet av ett respon- sum i fråga om miljöfarligheten. Rätteligen borde man många gånger inte tala om miljöfarliga varor utan om miljöfarliga situationer till följd av användningen av viss vara. Miljöfaran i samband med att ett visst be— stämt närsaltrikt tvättmedel brukas i ringa mängd är t. ex. nära förbun- den med att åtskilliga andra liknande medel samtidigt används. En pre- cisering av gränsen mellan farlig och ofarlig vara skulle därför många gånger svårligen kunna göras. Enligt utredningens mening skulle en ut- vidgning av institutet med formellt responsum till att omfatta även den speciella miljöfarligheten hos en vara vara önskvärd. Utredningen har emellertid med hänsyn till anförda förhållanden inte ansett sig kunna framlägga förslag härom.

I fråga om samhällets kontroll över kemiska varor framhåller utred- ningen inledningsvis att åtgärder för att förhindra eller begränsa en be- farad skada för människan och hennes omgivning genom kemiska varor måste vidtas inte bara av tillverkaren, importören eller annan som hante-

• Sida 45
•  Original

Prop. 1973: 17 45

rar varan utan även från samhällets sida. Utredningen fastslår att redan risken att en produkt kan vara skadlig eller vålla olägenhet för männi- skan och miljön skall kunna föranleda erforderliga åtgärder från samhäl- lets sida. Ingripanden i form av restriktioner och hanteringsföreskrifter skall alltså övervägas redan vid misstanken om att skada eller olägenhet kan uppkomma av en vara eller grupp av varor. Valet av åtgärd beträf- fande en hälso- och miljöfarlig vara bör till en början kunna ske med utgångspunkt från att menliga verkningar för människan och miljön skall förhindras så långt det är möjligt. Ingripanden skall å andra sidan inte ske så att de onödigtvis hindrar tekniska framsteg och omdaningar eller skadar samhälleliga intressen. Från näringslivets och förbrukarnas sida bör kunna krävas, att åtgärder inte föreskrivs, som är mera betung- ande än som är skäligt med hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet. En avvägning får ske mellan de risker som är förenade med produkten och de fördelar för samhället den för med sig. Ställning måste därvid tas till frågan huruvida produkten tjänar ett socialt och ekonomiskt nyttigt ändamål. Vid avvägningen kommer också in sådana omständigheter som de tekniska och ekonomiska möjligheterna att ersätta produkten med annan, mindre farlig vara eller att utbyta ett i produkten ingående ämne mot annat, ofarligt eller mindre farligt ämne. Resultatet av avvägningen får bli vägledande för tillåtligheten av varans marknadsförande eller an- vändning samt för valet av åtgärd mot varan.

Utredningen påpekar att säkraste skyddet gentemot hälso- och miljö- farliga varor skulle givetvis åstadkommas om samtliga kemiska preparat och produkter kunde bli föremål för någon form av förhandsbedömning och prövning av officiellt organ innan varan släpps ut på marknaden. Mest allsidig och effektiv borde prövningen kunna bli i ett system där samtliga kemiska varor som förekommer i människans miljö registrera- des på sätt som nu sker beträffande läkemedel och bekämpningsmedel. Ett registreringstvång skulle ge vidgade möjligheter att fånga in och ge kontroll över de hälso- och miljöfarliga ämnen som kan förekomma i kemiska varor. I enlighet med direktiven har utredningen prövat frågan om införandet av ökat tillståndstvång i förening med förhandsprövning beträffande hälso— och miljöfarliga varor. Ur säkerhetssynpunkt skulle enligt utredningen den generella förhandsprövning som nu gäller för be- kämpningsmedlen helst avse samtliga kemiska varor som kommer till allmän användning och som utgör en risk för människans hälsa och mil- jön. En sådan anordning har emellertid utredningen inte ansett möjlig. På marknaden introduceras ett alltför stort antal produkter och till— gången på toxikologisk och annan expertis är alltför knapp för att ett generellt tillståndstvång i förening med förhandsprövning skall kunna införas. Härtill kommer enligt utredningen att införandet av ett sådant omfattande system knappast skulle vara sakligt motiverat. Det stora flertalet av de produkter som når ut till allmänheten är enligt utred-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1973: 17 46

ningen sannolikt relativt ofarliga ur miljöskyddssynpunkt. I varje fall är möjligheterna att nå visshet om deras verkningar i miljön ofta så be- gränsade att en officiell förhandsprövning inte skulle vara meningsfull. Dessutom är effekterna från en produkt beroende av omständigheter som ofta inte kan förutses eller beaktas vid en förhandsprövning av pro- dukten, bl. a. sådana förhållanden som användningsområdet och an— vändningssättet för produkten. Inverkan från flera i produkten samti- digt ingående substanser eller samtidig inverkan av andra miljöfaktorer minskar också möjligheten att bedöma effekten från produkten. Utred- ningen framhåller emellertid som önskvärt att nya grupper av varor ef- ter hand läggs under sådant tvång. Möjligheter måste därför ges att i ad- ministrativ ordning införa registreringstvång eller annan form av till- ståndstvång i förening med förhandsprövning beträffande varor eller va- rugrupper för vilka särskild tillsyn kan vara påkallad. Utvidgningen av det förprövningspliktiga varusortimcntet får enligt utredningen bli be- roende bl. a. av de personella och materiella resurserna hos en tillsyns- myndighet'samt de krav i fråga om kontrollen som en allt mer ökad kunskap om effekterna av kemiska substanser kan ställa.

Utredningen föreslår i enlighet med det anförda att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får, om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, föreskriva att hälso- och miljöfarliga varor samt visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana va- ror förekommer får importeras eller hanteras endast efter tillstånd av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Utredningen påpekar att ett tillståndstvång kan avse inte blott en indi- viduell förhandsprövning av en bestämd vara och då närmast få formen av ett registreringssystem utan även viss eller vissa hanteringsformer för en vara eller varugrupp, t. ex. framställningen, handeln eller det yrkes— mässiga användandet. I sistnämnda fall är det inte varan utan den som utövar hanteringen som blir föremål för prövning. På bekämpningsme- delsområdet gäller t. ex. för de mest riskabla bekämpningsmedlen båda formerna av tillståndstvång; själva varan är underkastad individuell för- handsprövning och beträffande handel, överlåtelse och användande av den vid prövningen godkända varan gäller ytterligare bestämmelser om tillståndstvång.

På grund av de långtgående konsekvenser som ett tillståndstvång be- träffande en vara eller hanteringen av varan kan få främst för den en- skilde näringsidkaren bör enligt utredningen befogenheten att förordna om tillståndstvång ligga hos Kungl. Maj:t och således som regel inte delegeras till myndighet.

Utredningen anför att i ett tillståndstvångssystem i förening med för- prövning kan ett ämne eller en beredning som på grund av egenskaper och användning inte anses böra saluföras helt stoppas vid den administ- rativa behandlingen. Även beträffande andra kemiska varor än sådana

• Sida 47
•  Original

Prop. 1973: 17 47

som anses böra underkastas tillståndstvång kan någon gång ett så långt gående ingripande vara motiverat på grund av varans hälso- och miljö- farlighet. Enligt utredningen gäller detta särskilt då varan kan medföra risk för allmän hälsofara eller allvarlig miljöskada. Som exempel anger utredningen varor som på kortare eller längre sikt kan befaras vara can- cerframkallande, fosterskadande eller ärftlighetsändrande. Dit hör också varor innehållande ämnen som inte direkt utgör ett hot. mot människans hälsa men som imiljön kan medföra olägenhet av allvarlig art. En del av dessa varor är enligt utredningen sådana som är att anse såsom farliga först då de släpps ut i naturen i större mängd eller då människan ex— poneras för dem under längre tid och med stor frekvens.

Utredningen föreslår i enlighet härmed att Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer skall kunna förbjuda import eller han— tering av viss hälso- och miljöfarlig vara eller föreskriva att visst ämne inte får ingå i eller överskrida viss mängd i beredning eller annan vara som importeras eller hanteras. Förslaget innebär enligt utredningen att förbud kan införas mot tillverkningen, försäljningen och hanteringen i övrigt av ett ämne eller av beredning som är hälso— och miljöfarligt eller mot att ett ämne utnyttjas vid tillverkningen eller behandlingen av en beredning eller annan vara. Förutsättningen för ett ingripande bör enligt utredningen vara att det är av särskild betydelse från hälso- och miljö- skyddssynpunkt.

Vidare bör Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer enligt utredningen få bemyndigande att för förhindrande eller mot- verkande av skada från hälso- och miljöfarliga varor meddela särskilda föreskrifter och villkor för hanteringen eller importen av sådan vara el- ler av visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer. Föreskrifterna bör avse såväl helt allmänt hållna regler om aktsamhet vid handhavandet, förvaringen, transporten, oskadliggörandet och hanteringen i övrigt som speciella bestämmelser i fråga om de skilda hanteringsformerna. Som exempel på mera speciella föreskrifter nämner utredningen skyldighet att vidta särskilda anordningar vid hanteringen. För förvaringen kan i den mån bestämmelser inte kan förväntas bli ut— färdade med stöd av arbetarskyddslagstiftningen ges föreskrifter om för- varingslokalerna, om anordningar för förhindrande av skada genom spill eller utsläpp vid fyllning, tappning och liknande åtgärd samt om skyldighet att handha emballage och redskap så att kvarvarande rester av produkten inte kan förorsaka skada. I fråga om förvaringen kan också ges särskilda föreskrifter för att förhindra att förväxling sker med andra produkter och att obehöriga kan komma åt varan. Många pro- dukter är så sammansatta att vid oskadliggörandet av dem genom t. ex. förbränning risker uppkommer för skada på människors hälsa eller om- givningen. I produkten ingående ämnen kan förgasas eller bilda nya substanser och spridas till omgivningen. Föreskrifter och anvisningar

• Sida 48
•  Original

lProp. 1973: 17 48

om sättet för destruktionen eller konverteringen bör enligt utredningen utarbetas av myndigheten och en närmare kontroll över verksamhet med olika former av oskadliggörandc genomföras. Ett viktigt led i strä— vandena från samhällets sida att förebygga skada från hälso- och miljö- farliga varor är enligt utredningen att tillse att dessa vid hanteringen är försedda med lämplig märkning. Denna skyldighet bör i första hand åvila den som lämnar ut varan för användning. Det är emellertid av vikt, att också från myndigheternas sida ingående och klara anvisningar lämnas om innehållet i och utformningen av denna märkning. Syftet med märkning är, påpekar utredningen, att den enskilde omedelbart vid hanteringen skall bli medveten om riskerna med varan så att han kan vidta lämpliga åtgärder för att undgå skador. Men märkningen skall också ha den funktionen att allmänheten och därmed också tillverkaren och säljaren genom den upplysning märkningen ger skall bli varnad och söka sig till mindre skadliga produkter.

I fråga om transport anmärker utredningen att rätten och skyldighe- ten för en myndighet att i detta hänseende utfärda föreskrifter med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan komma att begränsas på grund av framdeles utfärdad särskild lagstiftning om transport. Utred- ningen angående befordran av farligt gods på väg m. m. har lagt fram förslag till bestämmelser som omfattar transport av bl. a. ämnen och be- redningar hänförliga till hälso- och miljöfarliga varor. För det fall att dessa bestämmelser kommer att omfatta samtliga de varor som kan hän— föras till hälso- och miljöfarliga varor och avse transport med samtliga färdmedel kan enligt miljökontrollutredningen en fullständig kontroll över transporten av hälso- och miljöfarliga varor genomföras med stöd av dessa bestämmelser.

Utredningen tar också upp frågan om rapporteringsskyldighet och an- för att en på det kemiska området verksam tillsynsmyndighet bör för att kunna få tillfredsställande kontroll över spridningen av ämnen med hälso- och miljöfarliga effekter ha tillgång till uppgifter om de kemiska produkter som kommer till användning i samhället, deras kemiska sam- mansättning och de toxikologiska-ekologiska egenskaperna hos pro- dukterna. En vidsträckt skyldighet att till myndighet lämna rapport om kemiska produkters innehåll och egenskaper skulle enligt utredningens mening vara ett viktigt steg i strävan att vinna kontroll över de substan- ser och andra kemiska varor som kan vara farliga för människan och miljön. En bättre överblick skulle erhållas över förekomsten av hälso- och miljöfarliga varor på marknaden och större möjlighet vinnas att ta ställning till huruvida en produkt behöver underkastas kontroll och hur denna i det enskilda fallet skall utformas. En effektiv kontroll över ris- kerna för den biologiska miljön kräver emellertid uppgifter inte blott om en produkts innehåll och egenskaper utan även för vissa fall om den mängd i vilken den används. Av särskilt intresse måste, säger utred-

• Sida 49
•  Original

Prop. 1973: 17 49

ningen, kvantitetsuppgifter vara beträffande ämnen med anrikningsbe- nägenhet eller med stor användningsvolym eller hög användningsfre- kvens. Sådana uppgifter bör också kunna få betydelse då det gäller för en övervakande myndighet att bedöma verkan av fastställda hanterings- föreskrifter eller, då en vara lagts under tillståndstvång jämte det sär- skilda villkor fastställts för hanteringen, att bedöma huruvida varan skall få användas fritt inom ramen för villkoren eller någon form av be- hovsprövning skall införas. Utredningen föreslår därför att myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får befogenhet att föreskriva skyldighet att lämna rapport om en produkts kemiska sammansättning, egenskaper och hantering. Syftet att hindra eller motverka skada eller olägenhet från ämnen och andra kemiska produkter med hälso- och miljöfarliga effekter kräver att tillsynsmyndigheten får ett grepp över hela det ke- miska området. Rapporteringsplikten får därför inte begränsas till hälso- och miljöfarliga varor utan bör kunna föreskrivas beträffande varje ämne eller beredning. Ett aktivt förebyggande skydd mot skadeverk- ningar genom kemiska produkter kräver att hela varugrupper blir, oav- sett om samtliga eller blott en ringa del av varorna inom gruppen kan misstänkas vara skadliga, underkastade rapporteringsplikt. Förutsätt- ningen för införandet av upplysningsskyldighet bör endast vara att upp- gifterna är av betydelse för utredning om hälso- och miljöfarligheten. Utredningen understryker betydelsen av att bemyndigandet utnyttjas till att efter hand söka kartlägga det kemiska varuområdet. De till en övervakande myndighet inkomna uppgifterna måste närmare granskas hos myndigheten. I första hand behövs en bedömning, huruvida den lämnade uppgiften är fullständig och i övrigt godtagbar enligt de före- skrifter för uppgiftsskyldigheten som utfärdats. Uppgifterna skall där- efter i allmänhet tolkas och systematiseras samt i övrigt bearbetas på sätt som ger myndigheten möjlighet att göra en bedömning av i vad mån varan bidrar till hälso- och miljöfara. Handläggningen av dessa ärenden blir enligt utredningen sannolikt personalkrävande och kommer, såvitt gäller granskningen av uppgifter om produktsammansättning och effek— ter, att fordra relativt kvalificerad personal. Även om tillsynsmyndighe- ten och ett därtill knutet laboratorium skulle tillföras goda resurser, måste enligt utredningen bl. a. den bristande kunskapen om ämnens ef- fekter utgöra en begränsande faktor. Rapporteringsplikten får därför till en början koncentreras till sådana grupper av varor som bedöms särskilt betydelsefulla att kartlägga.

Frågan huruvida föreskrift om uppgiftsskyldighet skall avse tillverka- ren, importören, säljaren, förbrukaren eller annan får bli beroende av vad som man kan anse ändamålsenligt och praktiskt möjligt i det en- skilda fallet. Föreskriven rapporteringsskyldighet bör enligt utredningen kunna avse en varas benämning, dess sanunansättning eller enbart innehåll av vissa särskilda ämnen inkl. föroreningar, dess användnings-

4.2. Remissyttrandena

Allmänt sett godtar remissinstanserna utredningens förslag till be- stämmelser om försiktighetsmått vid hanteringen av hälso- och miljöfar- liga varor och om kontroll från samhällets sida. På några punkter fram- förs dock kritik eller särskilda synpunkter. Mest kritiska är remissinstan— serna mot att utredningen inte lagt fram förslag om att utvidga institutet med formellt responsum till att omfatta även den speciella miljöfarlighe- ten hos en vara.

Flera remissinstanser, bl.a. giftnämnden, understryker till en början att grunden för en rimlig och effektiv produktkontroll måste läggas re-

• Sida 52
•  Original

Prop. 1973: 17 - 52

dan hos tillverkaren. Det måste enligt dessa remissinstanser föreligga en primär skyldighet för tillverkaren, importören eller annan som svarar för varan att så långt det kan anses skäligt klarlägga vilka ämnen den av honom tillverkade eller importerade varan innehåller och vilka effekter för hälsan och miljön dessa ämnen kan ha i förhållande till varans av- sedda eller beräknade användning.

LO anser att den av utredningen föreslagna grundläggande bestäm- melsen, att den som tillverkar eller importerar en vara själv skall be- döma vilka skadeförebyggande åtgärder som behövs är ett steg i riktning mot säkrare förhållanden. Kravet att han så långt det kan anses skäligt skall klarlägga vilka ämnen den av honom tillverkade eller importerade varan innehåller och vilka effekter för hälsan och miljön dessa ämnen kan ha i förhållande till varans avsedda eller beräknade användning bör enligt LO vara grundläggande i dessa avseenden. Utredningen diskuterar härvidlag de svårigheter som föreligger att klargöra dylika förhållanden. LO understryker i detta sammanhang starkt de mycket stora krav på ut- rednings- och forskningsresurser liksom på möjligheter att erhålla inter- nationell dokumentation som dylika krav ställer om bestämmelsen verk- ligen skall bli effektiv. Här kommer givetvis de synpunkter in i bilden som det kommande betänkandet om inforrnationsproblemen kommer att framlägga. Här kommer också de resurser in i bilden som står till myn- dighetens förfogande när det gäller forskning och utredning. Även TCO tar upp informationsfrågan och anför att det betänkande om informa- tionsfrågorna, vilket väntas under slutet av året, får ses som ett viktigt komplement till den framlagda utredningen. De möjligheter en enskild person har att skaffa sig kunskaper om olika kemiska varors egenskaper och effekter är starkt begränsade. Detsamma gäller i fråga om att skaffa sig kännedom om dessa ämnens inverkan på människan och miljön. Motsägelsefulla uttalanden från olika håll kan hos många skapa oro och osäkerhet. Det är därför enligt TCO nödvändigt att informationsfrågan får en tillfredsställande lösning för att man skall uppnå en total säkring inom detta problemområde. Det krävs därvid ctt utbyggt informations- system i fråga om tillförsel av nya ämnen, ett system för utvärdering av forsknings- och erfarenhetsmaterial samt bedömning beträffande för- brukning och spridning av olika ämnen och produkter.

De av utredningen föreslagna grundreglerna, att en företagare måste vidta aktiva åtgärder för att förvissa sig om sammansättningen av sin vara och klarlägga riskerna för eventuella miljöeffekter, att undersök- ningsskyldigheten skall omfatta alla kända riskaspekter och sträcka sig så långt som undersökningsmetodik m. m. tillåter samt att den som tillver- kar, importerar, saluför eller eljest hanterar en vara är skyldig att vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att motverka att varan får skadliga verkningar anser Svenska natur- skyddsföreningen vara utomordentligt tilltalande.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1973: 17 53

Försvarets forskningsanstalt uttalar att utredningens förslag innebär en långtgående undersökningsplikt för dem som yrkesmässigt hanterar kemiska produkter. Detta fordrar att företagarna dels måste vara nöj- aktigt insatta i problematiken kring hälso- och miljöfarlighet, dels inom det egna företaget eller någon annanstans har tillgång till de dagsak- tuella vetenskapliga kunskaperna och kanske även laboratoriemeto- . dema. Endast de största företagen kan tänkas besitta hela denna kompe- tens.

Kemikontoret anser att utredningens ståndpunkt till undersöknings- plikten i vissa avseenden inte är acceptabel. Enligt Kemikontorets me- ning är det obefogat och oskäligt att ålägga alla kemiska varor en under- sökningsplikt av den omfattning som utredningen redovisar. För att be- lysa de praktiska svårigheterna att möta de uppställda kraven på under- sökning erinrar Kemikontoret om att ett medelstort svenskt kemiskt företag kan ha en tillverkning av ca 500 olika kemiska ämnen och be- redningar. Även för företag med ett mindre produktionsprogram är det enligt Kemikontoret en praktisk omöjlighet att inom överskådlig framtid helt leva upp till den ambitionsnivå utredningen ger uttryck för beträf- fande undersökning av varors eventuella miljö- eller hälsoeffekt. Vidare vore det enligt Kemikontoret att bortse från prioriteringens betydelse på området, om den administrativa myndigheten med kort varsel krävde en redovisning av utförliga data över toxikologi eller varans avsaknad av eventuella genetiska, cancerframkallande och teratogena effekter, när det rör sig om produkter som sedan lång tid varit i praktiskt bruk. Det är snarare inledningsskedet för en ny produkt som kan förtjäna särskild uppmärksamhet. Vid prioriteringen måste man i första hand inrikta sig på nya varor som tillförs marknaden. Endast om senare rön framkom- mit som motiverar en undersökning bör resurser ägnas åt sedan länge introducerade ämnen eller beredningar. Även i ett annat avseende är en- ligt Kemikontoret utredningens krav på undersökningsplikt avseende alla kemiska produkter orealistiskt. Kemikontoret åsyftar här bl. a. att utredningen inte bedömt huruvida det finns allmänt erkända meto- der för sådana prov eller huruvida det finns forskningsresurser kapabla att utföra dessa prov. Möjligheterna för såväl företag och myndigheter som forskare att fortlöpande följa vad som sker på området för forsk- ning och teknisk utveckling är redan genom det strida informationsflö- det starkt begränsade, men denna fråga torde dock bli närmare behand- lad i det betänkande utredningen avser avge senare under året. Det är följaktligen inte möjligt att innan detta senare betänkande avlämnats ta ställning till om praktiska förutsättningar över huvud finns att här upp- fylla utredningens krav. En annan viktig gränsdragningsfråga som ut- redningen tyvärr inte utvecklat i erforderlig utsträckning är den om vad som i undersökningshänseende kan väntas åligga de olika personer och företag som i olika led ”hanterar” hälso- och miljöfarliga varor. I ked-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1973: 17 54

jan från råvara till färdig produkt måste naturligtvis ansvaret i varje led inskränkas till att avse enbart de åtgärder som vidtas i resp. led. Ett led måste sålunda kunna stödja sig på de uppgifter som erhållits från närmast föregående led och därefter undersöka de hälso- och miljöris- ker som eventuellt kan uppkomma genom egna åtgärder — hela tiden ställt i relation till den normala användning varan är avsedd för. Utred- ningen framhåller att vid bedömningen av vilka försiktighetsmått som skall vidtas till skydd för människa eller miljö bör företagaren vara be- rättigad att utgå ifrån att hans vara skall komma att av förbrukaren be- handlas med försiktighet och att varan får en normal användning. Ke- mikontoret fäster stor vikt vid detta uttalande och vill för sin del fram- hålla, att detta givetvis måste vara utgångspunkten även när det gäller att avgöra omfattningen av den undersökning som varan skäligen bör underkastas.

Ingenjörsvetenskapsakademien anför. Av omkring två miljoner kända kemiska föreningar kan man beräkna att 10 000—20 000 förekommer i så stor utsträckning, bl. a. kommersiellt, att kunskap om dess toxiska egenskaper har praktisk betydelse. I en amerikansk förteckning över tox- iska substanser har preliminärt upptagits 13 000 substanser. Olika upp- skattningar har gjorts angående antalet nya ämnen som f.n. årligen kommer ut på marknaden. I Förenta staterna antog senaten nyligen ett lagförslag angående kontroll av toxiska substanser. Enligt uppgifter upp- skattades därvid förslagets bcstämmelser gälla ca två miljoner olika ke- miska ämnen som f.n. var i bruk i Förenta staterna liksom även ca 250000 nya ämnen som årligen syntetiseras. Av dessa tillverkas om— kring 4 000 i större skala och 300—500 av dessa torde fordra en full- ständig toxikologisk prövning. Enligt uppskattningar som återfinns i svenska utredningar skulle det vara realistiskt att räkna med att ca 500 nya ämnen per år förs ut på marknaden. Med nuvarande testmetoder krävs det minst tre år för att få fram tillräckliga uppgifter om ett ämnes hälso- och miljöfarlighet. Kostnaderna för en sådan undersökning kan uppskattas till 1 milj. kr. per substans. Mot denna bakgrund kan man konstatera att inte ens de globala resurserna kommer att räcka för att snabbt tillgodose det behov som kan bli aktuellt. En prioritering av vilka substanser som i första hand bör kontrolleras blir därför nödvändig. Strävan bör vara att tydligt ange motiveringen för det urval som sker, om möjligt i kvantifierad form. Då det f. n. nästan helt saknas möjlighe- ter att inom landet få utfört de tester som bör ingå i en utvidgad pro- duktkontroll kommer de som blir skyldiga att lämna uppgifter, såsom tillverkare, importörer etc., att bli hänvisade till att utnyttja laboratorier i andra länder. Det torde därför bli nödvändigt att i ett åläggande om en produktutredning föreskriva vilka testmetoder som bör användas. Ge- nerella bedömningsgrunder för hur resultaten vetenskapligt bör tolkas

• Sida 55
•  Original

Prop. 1973: 17 55

kan vara av värde. Viktigt är emellertid att de vetenskapliga bedömning- arna och den politiska risk-nytta-avvägningen hålls isär.

Svenska petroleum institutet framhåller svårigheterna för petroleum— industrin när det gäller produkternas sammansättning att efterleva de föreslagna bestämmelserna om bl.a. företagens undersökningsskyldig- het. Till följd av råoljornas varierande sammansättning och raffinade- ' riernas olika metoder är varje produkt på sitt sätt unik. Institutet före- slår, att tillsynsmyndigheten åläggs att på förhand anvisa såväl normer beträffande undersökningsområde som metodik för att lagförslagets krav skall anses vara uppfyllda för det enskilda företaget. Utredningen anför att det bör kunna krävas av den som yrkesmässigt tillverkar, im- porterar eller dn'ver handel med hälso- och/eller miljöfarliga produkter, att han fortlöpande håller sig underrättad om forskningen och den tek— niska utvecklingen på här ifrågavarande område. Institutet finner det naturligt, att återförsäljande företags och detaljisters situation särskilt beaktas, så att deras ringa möjlighet att följa forskningen och den tek- niska utvecklingen inom petroleumkemin inskränker kravet på deras ifrågavarande skyldighet. En återförsäljare bör sålunda ha möjlighet att hänvisa till förklaring som avgivits av tillverkare eller importör.

Beträffande frågan hur stora skaderiskerna skall anses vara innan åt- gärder beträffande en produkt bör vidtas såväl från producentens som från myndighetens sida betonar många remissinstanser vikten av att, som utredningen anfört, redan en på goda vetenskapliga grunder upp- kommen misstanke om risk för hälso- och miljöfarlighet hos en produkt skall utgöra ett tillräckligt underlag för åtgärder även om risken inte är praktiskt verifierad. Enligt vattenöverdomstolens mening är det att gå för långt att alltid kräva ”goda vetenskapliga grunder” för att en risk skall beaktas. Även innan man fått klara vetenskapliga belägg för risken kan objektivt godtagbara indikationer föreligga som bör föranleda att risken beaktas. Kommunförbundet påpekar att i direktiven till utred- ningen sägs bl.a. att en huvudlinje för lagstiftningen bör vara att den som importerar eller här i landet tillverkar en produkt som kan misstän- kas ha miljöfarliga egenskaper eller som innehåller ämnen med ofull- ständigt kända effekter skall kunna åläggas att i princip svara för att denna inte vid normal användning och destruktion får skadliga verk— ningar från miljövårdssynpunkt. En sådan bevisbörda har, säger kom- munförbundet, inte införts i den föreslagna lagen. Inte minst ur hälso- synpunkt är det väsentligt att detta inskrivs i lagen som ett skydd för de arbetstagare som på arbetsplatsen kan utsättas för produkter med skad- liga effekter på människan. Med beaktande av de juridiska svårigheter som kan finnas bör ändå, enligt kommunförbundet, i lagen stadgas att tillverkare och importörer av produkter skall vara skyldiga visa, så långt den vetenskapliga kunskapsnivån medger, att produkterna är ofarliga från hälso- och miljösynpunkt.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1973: 17 55

KF uttalar beträffande den i förslaget förutsatta skyldigheten att va- rudeklarera hälso- och miljöfarliga ämnen att det inte torde vara prak- tiskt möjligt för importören eller tillverkarcn att åstadkomma en till- fredsställande varudeklaration, såvida det inte med gemensamma krafter tillskapas en allmänt tillgänglig informationsbank med uppgifter på samtliga vid varje tidpunkt kända ämnen med skadlig verkan. Den svenska miljökontrollcn kommer vidare att bli starkt beroende av de forsknings- och undersökningsrcsultat som framkommer i andra länder. KF anser det därför väsentligt att kontakter knyts med andra länder för tillskapandet av ett internationellt databaserat informationssystem inne- hållande industriländernas samlade dokumentation om skadliga ämnen inom aktuella områden. En dylik internationell databank skulle jämväl utgöra ett på sikt nödvändigt led i en naturlig strävan mot en likformig miljökontroll i olika länder för att bl. a. erhålla likvärdiga konkurrens- förhållanden i det internationella handelsutbytet.

Kommunförbundet anför att lagförslagets allmänna aktsamhetsregel blir direkt tillämplig vid verksamhet inom kommunala avfallsbehand- lingsanläggningar. Härigenom skärps och preciseras det allmänna an- svar kommunerna redan har vid sådan hantering. Även indirekt kom- mer lagen att få stor betydelse för kommunerna i det att också den som avlämnar avfall blir underkastad samma aktsamhetsregel. Den härpå grundade upplysnings- och märkningsplikten som i princip skall följa varan i alla hanteringsled gäller självfallet även för den som avlämnar avfall innehållande hälso- och miljöfarliga ämnen. Kommunerna får därigenom större möjligheter att avgöra om ett avfall skall tas emot vid den kommunala anläggningen och om så sker vilken behandling det skall underkastas. Förutsättningarna för kommunen att bedriva destruk- tions- och annan behandlingsverksamhet på ett i allo invändningsfritt sätt kommer således att öka. Betydelsen för kommunerna av den före- slagna upplysningsplikten blir avsevärt större när kommunerna mera allmänt fattat beslut om en vidgning av det kommunala renhållningsmo- nopolct utöver det i lag föreskrivna, exempelvis till olika slag av indu- striellt avfall. Det ansvar kommunerna därigenom får även för hämtning och transport av hälso- och miljöfarligt avfall accentuerar behovet av den nya lagen. En genom hela hanteringskedjan väl fungerande infor- mationsskyldighet kommer att högst väsentligt underlätta för kommu— nerna att ställa krav på förvaring, lämpligt emballage, valet av trans- portfordon m.m. I själva verket är en upplysningsplikt av angivet slag en förutsättning för det fullständiga ansvar för avfallshanteringen som ett kommunalt renhållningsmonopol innebär. Därtill kommer att varje krav från samhällets sida på en ökad upplysningsplikt för avfallsprodu- centerna beträffande de restprodukter de åstadkommer även har andra effekter. Sålunda kan man utgå från att dylika krav tvingar företa— garna att bli observanta på sin avfallsfråga på ett helt annat sätt än som

• Sida 57
•  Original

Prop. 1973: 17 57

annars skulle vara fallet. Detta förhållande torde allmänt sett leda till inte endast mindre avfallsmängder utan även en mindre riskabel avfalls- hantering.

Flera remissinstanser tar upp frågan om märkningsskyldigheten. Sålunda anför konsumentombudsmannen att enligt utredningen inne- bär aktsamhetsregeln i lagförslaget en skyldighet för tillverkaren, impor- tören och säljaren att lämna sådana upplysningar om produkten att den enskilde får klart för sig eventuella risker vid hanteringen. I förslaget till tillämpningskungörelse har i enlighet härmed tagits upp en bestäm- melse om märkning av hälso- och miljöfarliga varor. Regeln innehåller en allmän föreskrift om skyldighet att tillse att hälso- och miljöfarliga varor vid överlåtelse är försedda med den märkning som kan fordras för att hindra eller motverka att varan vid hantering får skadlig verkan. För den enskilde konsumenten är det väsentligt att han får korrekta upp- gifter om varans beskaffenhet, risken vid användningen, råd rörande förvaringen osv. Det är viktigt att informationen är tydlig och lättfattlig. Bl.a. det förhållandet att en inte obetydlig del av de produkter det här gäller säljs i självbetjäningsbutiker understryker kravet på tydlighet och utförlighet. Enligt konsumentombudsmannen bör lagstiftaren ge vissa generella föreskrifter om märkningsskyldighetens omfattning. Det finns uppgifter (om sammansättning, egenskaper, hälsorisker, hantering osv.) som den enskilde konsumenten alltid bör få tillgång till i fråga om hälso- och miljöfarliga varor. Nuvarande regler tillåter den som saluför en vara att inom ramen för vissa allmänna normer utforma märkningstexten på det sätt som bedöms lämpligt i det enskilda fallet. Denna rätt för den enskilde företagaren anser utredningen bör bibehållas. Konsumentom- budsmannen delar inte denna uppfattning. Det allmänna måste ta på sig ansvaret för att varningstexter o.d. på hälso- och miljöfarliga varor får en så enhetlig utformning som möjligt. Det skulle vara till stor fördel för konsumenten om märkningen skedde efter vissa bestämda, för varje bransch enhetliga normer. Det bör vara möjligt att ge föreskrifter om användningen av viss stilart, viss färg på märkningstexten osv. i betydligt större utsträckning än vad som i dag förekommer. F.n. pågår ett sär- skilt utredningsarbete genom varudeklarationsutredningen i fråga om varudeklarationer. Med hänsyn härtill synes den närmare utformningen av ifrågavarande märkningsföreskrifter lämpligen kunna anstå till dess att arbetet med varudeklarationsfrågorna slutförts. Detta beräknas kun- na ske inom en nära framtid. Varken i lagförslaget eller i förslaget till tillämpningskungörelse finns någon regel som anger vem som ansvarar för märkningen av hälso- och miljöfarliga produkter i olika fall. Frågan om ansvarigheten bör enligt konsumentombudsmannen uttryckligen reg— leras i lagstiftningen. Sveriges grossistförbund anför att förbundet av så- väl praktiska som säkerhetspsykologiska skäl förutsätter att gällande in- ternationella märkningsföreskrifter oförändrade görs tillämpliga i vårt

• Sida 58
•  Original

Prop. 1973: 17 58

land. Det är dessutom enligt förbundet angeläget att föreskrifter i olika hänseenden utformas med hänsyn till de olika förutsättningar och behov som föreligger för å ena sidan industrikemikalier, som hanteras av kun- nigt yrkesfolk, och å andra sidan produkter, som har konsumentvaruka- raktär. Göteborgs hamn påpekar att föreskrifter om märkning av farligt gods vid sjö-, land- och järnvägstransporter finns intagna i olika interna- tionella bestämmelser. Arbetet med bestämmelser för en gemensam märkning enligt den s.k. lMDG-koden pågår. En dylik gemensam märkning har länge varit ett starkt önskemål då nuvarande förhållanden med en typ av märkning för sjötransporter och en annan typ av märk- ning för landtransporter försvårar godsets klassificering och därmed in- nebär en säkerhetsrisk. Då man nu internationellt enats om en gemen- sam märkning av farligt gods utgår Göteborgs hamn från dels att miljö- kontrollutredningens förslag om märkning innebär att hälso- och mil- jöfarliga varor skall märkas enligt IMDG-kodens märkningsföreskrif- ter, dels att det blivande tillsynsorganet fortlöpande följer utvecklingen beträffande märkning på det internationella planet och tillämpar de be- stämmelser som där överenskoms.

Utredningens förslag i fråga om responsainstitutet har som nämnts mött kritik från flera håll.

Lantbruksstyrelsen anför. Det s.k. responsainstitutet från giftförord- ningen, gällande gift eller vådligt ämne, har ograverat överförts till till- lämpningskungörelsen. Utredningen har emellertid inte ansett sig kunna ta steget fullt ut och låta responsainstitutet omfatta även miljöfarliga äm- nen. Styrelsen inser väl de svårigheter som måste föreligga vid bedö- mandet av en varas miljöfarlighet jämförd med dess hälsofarlighet. Svå- righeten är ju dock inte mindre för den som avser att hantera varan och som är ålagd undersökningsplikt enligt utredningens lagförslag. Man kan lätt få "ett intryck att staten här skulle undandra sig ett ansvar. Tre reservanter förordar att naturvårdsverket åläggs skyldighet att meddela beslut i förhand, huruvida en vara kan betraktas som miljöfarlig. Styrel— sen ansluter sig till rescrvanternas uppfattning, helst som föreskrift om sådan prövningsskyldighet på ett för utvecklingen gynnsamt sätt måste pressa verket till att oavlåtligt öka sina kunskaper om skilda ämnens miljöeffekter.

Konunerskollegium anför. Möjligheterna att utvidga responsainstitutet bör ytterligare övervägas. Således torde stort behov föreligga för företa- gen att kunna få besked om de risker från miljösynpunkt som kan vara förenade med ett visst ämne eller produkt. Det bör som reservanterna påpekar finnas möjligheter att utforma responsainstitutet så att myndig- heten kan ta ställning till konkreta och definierade situationer i vilka en produkt kan uppträda och ange om den i dessa fall är att betrakta som miljöfarlig eller inte. Kostnadslättnader för mindre företag vid utnytt- jande av de statliga laboratorieresurserna bör också användas.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1973: 17 59

Sveriges industriförbund anser att möjligheterna till en frivillig för- prövning —— responsum —— beträffande en viss varas eventuella miljöfar- lighet är en förutsättning för att ansvarskännande tillverkare och hante- rare skall kunna leva upp till den ambitionsnivå som lagen förestavar.

Även universitetskanslerst'imbetet, Ingen jörsvetenskapsakademien, någ- ra länsstyrelser, Svensk industriförening, KF, Svenska petroleum insti- tutet och SACO ansluter sig i fråga om responsainstitutet till uppfatt- ningen att temporärt bindande beslut bör meddelas huruvida viss vara skall betraktas som miljöfarlig eller inte.

I fråga om utredningens förslag till bestämmelse om tillståndstvång för varor som bedöms som särskilt hälso— eller miljöfarliga anför LO bl. a. följande. Utredningen diskuterar här möjligheterna att gå in för ett system av mer total registreringsplikt för alla kemiska produkter som skall introduceras på marknaden men konstaterar att, även om detta skulle vara mycket bra ur säkerhetssynpunkt, ett sådant system skulle innebära många nackdelar av praktisk och resur'smässig art. Även om detta bör vara målet, har LO förståelse för svårigheterna att redan nu ta ett så radikalt grepp. Det är uppenbart att det i dagens läge enbart skulle bli ett tungrott administrativt förfarande utan resurser att fullgöra sitt syfte. Möjligheten att successivt utöka detta registreringstvång bör i stället utnyttjas i takt med stigande resurser och erfarenhet.

Kommerskollegium ifrågasätter om den ram som Kungl. Maj:t och tillsynsmyndigheten skall agera inom bör vara så vid som föreslås. Detta gäller den av utredningen föreslagna rätten att föreskriva tillstånds— tvång. Även om utredningen nämner att man anser att denna befogen- het i allmänhet bör utövas av Kungl. Maj:t, så låter man inte det komma till uttryck i lagtexten. Enligt kommerskollegium bör det klart uttalas i lagen att delegering av denna rätt bör ske endast i undantagsfall.

Enligt giftnämnden är en väsentlig punkt i lagförslaget om hälso- och miljöfarliga varor den möjlighet till produktkartläggning som öppnas för tillsynsmyndigheten genom bestämmelsen om uppgiftsskyldighet. Ut- över de uppgifter som nu frivilligt lämnas från näringslivet kan en syste- matisk kartläggning ske via tillämpningsföreskrifter om uppgiftsskyldig- het för preciserade produktgrupper. Frågan vad en sådan verksamhet kan ge får naturligen, som utredningen också understrukit, sättas i rela- tion till de resurser som blir tillgängliga härför. Samtidigt måste betonas att detta torde vara ett riktigt och realistiskt sätt att angripa problemati- ken. Härigenom kan tillsynsmyndigheten så småningom få erforderlig överblick över varusortinientet.

Kommerskollegium förordar att möjligheten för tillsynsmyndigheten att infordra uppgifter om andra varor än de som är eller skäligen kan misstänkas vara hälso- och/eller miljöfarliga bör användas med återhåll- samhet och urskillning.

LO anför. Utredningen har i lagförslaget infört möjligheter för till-

• Sida 60
•  Original

Prop. 1973: 17 60

synsmyndigheten att infordra uppgifter om en produkts kemiska sam- mansättning, egenskaper och hantering. Utredningen konstaterar att detta på sikt skulle kunna innebära ett heltäckande system men förordar att man här strävar till en successiv utvidgning av dylik rapportering. LO delar denna uppfattning.

Svensk industriförening anmärker att ett av de mer framträdande in— slagen i förslaget är den utvidgade rapporteringsskyldighetcn. Denna skulle därvid inte begränsas enbart till hälso- eller miljöfarliga produk- ter utan föreskrivas för varje ämne eller beredning. Föreningen delar ut- redningens uppfattning att det är av vikt att tillsynsutövande organ bi- bringas en fullständig överblick över hela den kemiska sektorn. En ut— vidgad rapporteringsskyldighet är därvid den närmast till hands lig- gande lösningen. Föreningen vill emellertid i detta sammanhang mycket starkt understryka vikten av att systemet får en smidig organisation som till ett minimum belastar företagens administration. Detta kan åstad- kommas genom en långt driven formalisering och standardisering i upp- giftslämnandet.

Svenska företagares riksförbund varnar för att en lagstiftning på om- rådet görs så omfattande att företagen blir skyldiga att deklarera och lämna uppgifter om alla typer av kemiska produkter oavsett misstanke kan föreligga om risker för hälsa eller miljö. Lagstiftningen bör också av praktiska skäl anknytas till de faktiska möjligheter som i dag finns att påvisa förekomst av hälso- och miljöfarliga beståndsdelar i kemiska pro-. dukter. Efter hand som den vetenskapliga forskningen ställer nya medel till förfogande kan och bör en översyn av lagstiftningen kunna ske. För— bundet vill sålunda understryka att den föreslagna lagstiftningen endast bör avse varor för vilka hälso- eller miljöfarlighet konstaterats samt så- dana varor där kvalificerad misstanke om sådan farlighet föreligger. Inte minst för de mindre företagen skulle en mera generell uppgiftsskyl— dighet i många fall vara helt omöjlig att genomföra.

Kemikontoret anser att en utvidgning av rapporteringsskyldigheten till i princip alla ämnen och beredningar — oavsett misstanke om farlig- het — och med det innehåll som utredningen skisserar inte har stöd i direktiven och skulle innebära en orimlig arbetsbelastning för såväl den administrativa myndigheten som för industrin. Kostnaderna härför skulle bli omfattande och knappast stå i skälig proportion till den åsyf- tade effekten. Kemikontoret vill bestämt ta avstånd från utredningens förslag beträffande den generella rapporteringsskyldigheten — även om rapporteringsplikten enligt utredningen får förutsättas till en början bli inriktad på särskilt hälso— och miljöfarliga varor.

Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm yttrar bl. a. Enligt ut- redningens lagförslag skall rapporteringsskyldighet kunna föreskrivas beträffande en varas sammansättning, egenskaper och hantering. På flera ställen i betänkandet erkänns att vi har bristfälliga kunskaper om

• Sida 61
•  Original

Prop. 1973: 17 51

ämnens förekomst och verkningar i miljön. Enligt betänkandet är avsik- ten att rapporteringsplikten till en början koncentreras till ”sådana grupper av varor som bedöms särskilt betydelsefulla” och att den senare utbyggs. Även om betänkandet ger uttryck för att föroreningar eller till- satskomponenter i en beredning kan utgöra miljö- eller hälsofara kom- mer varor och beredningar att klassificeras efter sin huvudkomponent eller sitt huvudändamål. Inom varugrupper som inte prioriterats för rap- portering kan därför hälso- och miljöfarliga ämnen under lång tid spri- das utan att detta upptäcks. Det är därför nödvändigt att i första hand fullständig analys av sammansättningen av alla varor obligatoriskt rap- porteras och vidare att rapport kontinuerligt lämnas om ändrat fabrika- tionsförfarande med nya föroreningar, ändrade koncentrationer av för- oreningar eller ändrad sammansättning som följd. Man bör också komma ihåg att verkan av sådana, på grund av ofullständig rapporte- ring ej upptäckta, miljöfaktorer kan bestå i att de synergistiskt potentie- rar verkan av någon annan känd eller okänd substans. En sådan rappor- tering av sammansättningen, i internationell kemisk terminologi, med åtföljande kontroll och datorregistrering av uppgifterna kan inte vara så arbetskrävande för myndigheten att den på grund därav måste uppskju— tas.

LO anför. I lagförslaget är inskrivet ett bemyndigande för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att för förhind- rande eller motverkande av skada från hälso- eller miljöfarliga varor meddela särskilda föreskrifter och villkor för hanteringen eller importen av sådan vara eller av visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer. Det gäller här restriktioner och anvisningar i fråga om tillverkningen, handeln, användningen, transporten, destruk— tionen. Här kommer bl. a. märkningsföreskrifterna in i bilden. LO vill då starkt understryka att dylika befogenheter från myndigheten kommer att kräva ett intimt samarbete med arbetarskyddsmyndigheterna när det gäller de speciella föreskrifter och anvisningar, märkningsförfaranden m. m. som skall gälla för den arbetsmiljömässiga delen av denna proble- matik. LO vill också starkt understryka det starka behov man känner ute på arbetsplatserna att dels få klara besked om varans kvalitativa och även kvantitativa innehåll som ledning för de medicinskt hygieniska ex- pertinstansema i och utanför företagen, dels få uppgifter om hälsorisker och klara direktiv om säkra hanteringsföreskrifter som arbetarskydds- representanterna och de enskilda löntagarna i dessa sammanhang krä- ver. Det måste ställas ett starkt uttalat ansvar på varje enskild företagare att han känner väl till hälsoriskerna hos produkter som används inom hans område och varje produkt som han utifrån inför i sin verksamhet måste vara så deklarerad i alla dessa avseenden att han ej kan undandra sig sitt ansvar med hänvisning till att han fått ofullständig information. I frågan om märkning konstaterar man vidare först principen att det an-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1973: 17 62

kommer på den som överlåter en vara att se till att den är försedd med sådan märkning att skada kan förhindras. Efter en diskussion om kravet på kvalitativ kontra kvantitativ märkning kommer utredningen fram till att någon form av kvantitetsuppgift beträffande sådana ämnen i en vara som förlänar den dess hälso- eller miljöfarliga egenskaper i regel bör vara motiverad och att tiden nu bör vara mogen för att utvidga gällande bestämmelser härom till att omfatta nya varugrupper. Man menar att det får ankomma på tillsynsmyndigheten att närmare undersöka möjlig- heterna att lägga ytterligare varugrupper under tvånget av en mer el- ler mindre långt gående deklarationsplikt beträffande mängden av de i produkten ingående beståndsdelarna. Myndigheten får också utreda hur man på lämpligt sätt skall utforma varningsföreskrifter angående hanteringen av varan till skydd för dem som arbetar därmed. LO vill här understryka att det är utomordentligt angeläget att komma till rätta med dessa frågor för att kunna tillgodose de anställdas krav på säkerhet i arbetet. LO vill här peka på att man måste komma fram till någon form av systematiska märkningsföreskrifter så att det snabbt går att få en uppfattning om en varas hälsorisker och inom vilken nivå av säkerhets- åtgärder man skall hantera dern. LO hänvisar här till olika försök som gjorts av giftnämnden och av enskilda organ inom näringslivet (YSAM- märkning). Något heltäckande och effektivt system finns inte i dag var- för myndigheter som har dessa frågor under sitt ansvar här måste ha en mycket viktig uppgift. Det bör understrykas att det här för arbetslivets del gäller att få till stånd ett intimt samarbete mellan arbetarskyddssty- relsen och den myndighet som kommer att handha produktkontrollen. Arbetarskydd och produktkontroll kommer här att på ett speciellt sätt bli integrerade i varandra.

5. Kontrollorganisation 5.1 Nuvarande förhållanden

Eftersom en samlad lagstiftning hittills saknats för de produkter som faller under begreppet hälso- och miljöfarliga varor finns inte heller någon central myndighet som utövar samlad kontroll över sådana varor. Frågor rörande sådana varor som nu är föremål för kontroll hand- läggs av olika myndigheter beroende på kontrollens inriktning.

Giftnämnden är f. n. den enda myndighet som nu har uteslutande pro- duktkontrollerande uppgifter. Nämnden är enligt sin instruktion gift- myndighet enligt giftförordningen och registreringsmyndighet enligt be- kämpningsmedelsförordningen. Nämnden skall särskilt följa utvecklingen i fråga om hälsofarliga varor och bekämpningsmedel och ha tillsyn över efterlevnaden av de nämnda förordningarna och i anslutning till dem meddelade föreskrifter.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1973: 17 63

Socialstyrelsen utövar tillsyn över den allmänna hälsovården och över efterlevnaden av läkemedelsförordningen och narkotikaförordningen samt handhar registreringen av farmacevtiska specialiteter. Vidare hand- lägger socialstyrelsen enligt giftförordningen vissa frågor om hälsofarliga varor. Styrelsen är chefsmyndighet för länsläkarorganisationen.

Arbetarskyddsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet enligt arbetarskydds- lagen, skall verka för bl.a. främjande av arbetarskyddet och vidta de åtgärder som behövs i skyddstekniskt, yrkeshygieniskt, yrkesmedicinskt och socialt hänseende för att utveckla och förbättra arbetarskyddet. Sty- relsen utfärdar föreskrifter, råd och anvisningar om bl. a. arbetarskydds- lagstiftningens tillämpning samt bedriver informations- och utbildnings- verksamhet på arbetarskyddets område. Styrelsen är chefsmyndighet för yrkesinspektionen.

Kommerskollegium handlägger vissa frågor av produktkontrollerande natur, främst meddelande av föreskrifter för hantering av brandfarliga och explosiva varor. Kollegiet är chefsmyndighet för sprängämnesinspek- tionen som utövar tillsyn över hanteringen av nyssnämnda varor.

Statens naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för naturvård, däri inbegripet vattenvärd, luftvård och renhållning utomhus samt för rörligt friluftsliv, jakt och viltvård. Till verkets förvaltningsområde hör också ärenden enligt miljöskyddslagen. Verket leder och främjar fram- för allt målinriktad miljövårdsforskning och undersökningsverksamhet på miljövårdsområdet. Verket utövar direkt produktkontroll i fråga om svavelhalten i eldningsolja och användande av gift vid jakt samt be- träffande hanteringen av PCB.

Utöver nu nämnda myndigheter svarar även andra myndigheter för olika former av produktkontroll, såsom statens livsmedelsverk i fråga om livsmedel, statens jordbruksnämnd i fråga om fodermedel och sta- tens centrala frökontrollanstalt i fråga om betning av utsäde.

I giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen saknas be- stämmelser om regional och lokal tillsyn. I särskilda frågor har dock regional eller lokal myndighet tillagts vissa befogenheter. Sålunda med- delas vissa tillstånd av vederbörande polismyndighet eller yrkesinspektör. Vidare gäller att länsläkaren skall höras i vissa frågor. På andra områ- den utövar olika organ sådan tillsyn som har samband med den före- slagna kontrollen över hälso- och miljöfarliga varor.

Länsstyrelsen utövar tillsyn enligt PCB-lagen, miljöskyddslagen, livs- medelslagen och förordningen (1949: 341) om explosiva varor samt va- kar över den allmänna hälsovården i länet.

Länsläkarorganisationen skall bl.a. verka för att medicinska och hy- gieniska synpunkter beaktas inom hälso- och naturvården.

Yrkesinspektionen utövar genom sina befattningshavare och kommu- nala tillsynsmän tillsyn över efterlevnaden av bl. a. arbetarskyddslagstift- ningen.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1973: 17 64

Sprängämnesinspektionen utövar tillsyn enligt förordningen om ex- plosiva varor och enligt förordningen (1961: 568) om brandfarliga va- ror.

Hälsovårdsnämnden utövar det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården och den omedelbara livsmedelskontrollen inom kommunen. Nämnden skall se till att åtgärder vidtas mot vatten- och luftförorening- ar, buller och andra störningar inom kommunen.

5.2 Utredningen

Enligt utredningens förslag skall den centrala tillsynsmyndigheten en- ligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor i första hand ha till uppgift att utfärda kompletterande tillämpningsbestämmelser, att övervaka efter- levnaden av gällande bestämmelser samt att utöva fortlöpande kontroll av det kemiska produktområdet. Utgångspunkten för utredningen har varit att den centrala tillsynen bör anförtros en redan befintlig myndig- het. Enligt utredningen kan följande myndigheter härvid komma i fråga, nämligen giftnämnden, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, kom- merskollegium och naturvårdsverket. Utredningen konstaterar att sedan tillkomsten av nu gällande författningar om gifter och bekämpnings- medel har de kemiska ämnenas beteende i naturen fått allt större be— tydelse. Detta faktum får enligt utredningen inte undanskymma de ke- miska produkternas samband med arbetarskyddet. Utredningen konsta- terar också att uppmärksamheten på ett effektivt arbetarskydd skärpts under senare år, men anser att arbetarskyddsstyrelsen har en alltför spe- cialiserad ställning för att böra komma i fråga som central myndighet för kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Utredningen avvisar här- efter även socialstyrelsen och kommerskollegium såsom tillsynsmyndig— heter. Beträffande socialstyrelsen anförs att styrelsen skulle bli alltför tungrodd och få svårigheter att företräda alla de verksamhetsfält för vil- ket den skulle ansvara. Enligt utredningen står därför det slutliga valet mellan giftnämnden och naturvårdsverket.

Utredningen framhåller att giftnämnden har förvärvat betydande er- farenhet av tillsynsverksamhet inom den sektor av produktkontrollcn som nämnden haft att bevaka. Nämnden har tjänstgjort som ett sam- arbetsorgan till övervägande del bestående av experter i frågor om hälso- farliga varor och bekämpningsmedel. De omedelbart uppkommande pro- blemen vid tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor kommer att i stort bli av samma slag som giftnämnden hittills mött i sin verksamhet. Till såväl allmänna frågor av bl.a. medicinsk och teknisk karaktär som mera speciella sådana om hantering, märkning m.m. har giftnämnden fortlöpande haft att ta ställning. En utvidgning av nämn— dens kompetensområde till att avse samtliga varor enligt den föreslagna lagen bör enligt utredningen med hänsyn härtill inte möta några direkta organisatoriska svårigheter.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1973: 17 65

Emellertid talar enligt utredningen åtskilliga omständigheter för att en samordning bör ske av naturvårdsverkets och giftnämndens resurser på så sätt att giftnämnden inordnas i naturvårdsverket. Verket har de centrala tillsynsfunktionema i frågor om skyddet av den yttre miljön och har att övervaka effekterna av emissioner. Denna verksamhet har gett verket intim kontakt med de problem som sammanhänger med han- teringen och spridningen av produkter som utgör risker för den yttre miljön och ofta även för människan själv. Om giftnämnden uppgår i naturvårdsverket kommer verkets resurser att kunna utnyttjas också för produktkontrollen.

Utredningen erinrar om att det framlagda lagförslagets syfte är att ge skydd mot såväl omedelbara som långsiktiga hälsorisker samt mot ogynnsam verkan i den yttre miljön. Genom vetenskapliga försök har effekterna av olika kemiska ämnen kunnat spåras både på arbetsplat- serna inom industrin och i naturen. På arbetsplatserna har i första hand direkt hälsofarliga effekter konstaterats. Genom observationer i naturen har långsiktiga effekter i form av anrikning m.m. kunnat upptäckas. Redan den omständigheten att samma kemiska substanser kan spåras i såväl den inre som yttre miljön talar för att ett och samma organ har hand om såväl produkt- som annan miljökontroll. Om kontrollen över hälso- och miljöfarliga varor skulle läggas på giftnämnden, skulle även naturvårdsverket på grund av de uppgifter verket redan nu har komma att utöva vissa tillsynsfunktioner beträffande samma produkter. En splittring av ansvaret för att åtgärder vidtas mot en farlig vara kan medföra osäkerhet om vilken myndighet som har ansvaret för att er— forderliga undersökningar och utredningar kommer till stånd, då en förorening påträffas i naturen. Den omständigheten att de båda myn- digheterna kan få delvis likartade arbetsuppgifter på undersöknings— stadiet kan också medföra risk för dubbelarbete. Även såvitt gäller skyldighet för de båda myndigheterna att meddela föreskrifter och att lämna råd och anvisningar, kan ett splittrat ansvar medföra nackdelar. Utredningen föreslår därför att naturvårdsverket blir central tillsyns- myndighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och övertar giftnämndens funktioner. Utredningen framhåller att en bredare bas- organisation härigenom uppnås för handläggningen av frågor enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor än vad som skulle bli möjlig om ansvaret ligger kvar på giftnämnden som självständig myndighet. Här- igenom bör förslaget kunna leda till ytterligare rationalisering och effektivitet.

Utredningen konstaterar härefter att de komplicerade problem, ofta av teknisk-vetenskaplig natur, som kan komma att föreligga vid hand- läggning av ärenden rörande kontroll av hälso- och miljöfarliga varor, medför särskilda krav på att det beslutande organet har allsidig kom- petens. Dessa krav bör enligt utredningen kunna tillgodoses bl. a. genom

5 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 17

• Sida 66
•  Original

Prop. 1973: 17 66

att utanför naturvårdsverket befintlig sakkunskap får medverka vid be- handlingen av ärendena genom att ett särskilt organ tillskapas inom verket. Utredningen hänvisar till de särskilda organ som redan nu finns inom naturvårdsverket, nämligen forskningsnämnden samt naturvårds-, vattenvårds- och luftvårdsråden. Utredningen pekar också på att en _bred representation av skilda intressen i giftnämnden medfört att nämn- den kunnat fungera som såväl ett specialistorgan som ett samarbets- organ.

Utredningen föreslår därför att en särskild nämnd inrättas vid natur- vårdsverket för frågor om hälso- och miljöfarliga varor. Nämnden före- slås bli benämnd produktkontrollnämnden. Huvudansvaret i frågor om hälso- och miljöfarliga varor skall dock åvila verkets styrelse. Produkt- kontrollnämndcn bör fungera som ett supplementärt beslutande organ och i naturvårdsverkets namn handlägga ärenden som styrelsen genom arbetsordning eller eljest överlämnar till nämnden. Nämnden bör inte vara ett partsorgan utan ett specialistorgan med bl. a. socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen företrädda.

För beredning av frågor om hälso- och miljöfarliga varor föreslår utredningen att en produktkontrollenhet inrättas vid verket genom att giftnämndens kansli överförs dit. Härutöver föreslås vissa förstärk- ningar vid enheten.

Utredningen tar även upp frågan om regional och lokal tillsyn och diskuterar möjligheten att lägga denna på befintligt organ. Länssty- relsen avvisas därvid mcd hänvisning till att tillsynen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor, som väsentligen angår problem kring produkters tillverkning, hantering m.m. icke kan anses hänförlig till länsstyrelsens regionala samhällsplanerande verksamhet, vilket däremot är fallet med dess uppgifter enligt naturvårdslagen och miljöskydds- lagen. Utredningen finner vidare att länsläkarorganisationen, yrkesin- spektionen och hälsovårdsnämnden saknar resurser för kvalificerad till- synsverksamhet inom ett mera omfattande tillsynsområde.

Av hänsyn främst till bristen på utbildad tillsynspersonal bör enligt utredningen ansvaret för den författningsenliga tillsynen tills vidare helt åvila den centrala myndigheten. Innan ytterligare erfarenheter vun- nits är det också svårt att ange vilka specifika tillsynsuppgifter som skulle kunna åvila annan än den centrala myndigheten. Emellertid bör den centrala myndigheten fortlöpande beakta frågan om en delegering av ansvaret för viss tillsynsverksamhet liksom behovet av ökad sam- ordning med tillsynen på näraliggande områden, t.ex. arbetarskydd, hälsovård och livsmedelskontroll.

Ledamoten Ahlgren reserverar sig mot förslaget att naturvårdsverket skall vara central tillsynsmyndighet. Enligt Ahlgren försvåras hand- läggningen av produktkontrollfrågorna, om förslaget genomförs, till följd av svårigheterna med gränsdragning mellan arbetsmiljö och naturmiljö.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1973: 17 . 67

Detta förhållande kommer att medföra negativa följder för arbetsmiljön med hänsyn till naturvårdsverkets huvudsakliga inriktning på natur- miljön. Arbetarskyddsstyrelsens möjligheter att utöva inflytande på pro- duktkontrollcn blir alltför begränsade. Ett samlat ansvar för produkt- kontrollen kan enligt Ahlgren endast uppnås om ett särskilt organ får administrera denna. Detta bör ske på så sätt att giftnämnden består som självständigt organ. I nämnden bör som ledamöter ingå nämndens chef samt cheferna för naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen och livsme- delsverket. Vidare bör enligt Ahlgren arbetsmarknadens parter och kon- sumentintressena vara företrädda i nämnden. Ahlgren reserverar sig även mot att regional och lokal tillsyn ej anordnas. Han föreslår att yrkes- inspektionen och dess kommunala tillsynsmän ges formella tillsynsupp- gifter på produktkontrollområdet. Den yrkeshygieniska personal som f. n. finns hos yrkesinspektionen samt hälsovårdsinspektörerna hos hälso- vårdsnämnderna bör med hänsyn till sin utbildning och arbetsinrikt- ning kunna fullgöra den regionala och lokala tillsynsverksamhet som bör komma till stånd.

Ledamöterna Helmerson och Krönmark reserverar sig mot förslaget att produktkontrollnämnden skall ha beslutande funktioner. De före- slår att nämnden endast får rådgivande funktioner. I nämnden bör ingå representanter för arbetstagare- och industriorganisationer.

5.3 Remissyttrandena

Det råder delade meningar om utredningens förslag att naturvårdsver- ket skall bli central tillsynsmyndighet.

Utredningsförslaget stöds av riks-polisstyrelsen, statskontoret, lant- bruksstyrelsen, livsmedelsverket, naturvårdsverket, domänverket, lant- brukshögskolan, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, länssty- relserna i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län, IVA, Sveriges köpnmnnaförbund, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund, SACO, Svensk industri/örening och Svenska petroleum institutet.

Statskontoret anser att det är viktigt att produktkontrollverksamhe- ten snabbt kommer i gång och att man därvid i största möjliga utsträck- ning bör utnyttja de organisatoriska och andra resurser som redan finns. Statskontoret framhåller att i dag är organisationen för vården av den yttre miljön den mest utvecklade. Därför bör ansvaret för pro- duktkontrollverksamheten förläggas till naturvårdsverket. För kemiska analyser m. in. av hälso- och miljöfarliga varor är det väsentligt att utan omgång kunna utnyttja naturvårdsverkets resurser.

Naturvårdsverket (styrelsens majoritet) ansluter sig till de motive- ringar som framförts av utredningen. Enligt verkets uppfattning är det självklart att de arbetarskyddsfrågor som är förknippade med hälso- och miljöfarliga varor skall handläggas av arbetarskyddsstyrelsen. Lika

• Sida 68
•  Original

Prop. 1973: 17 68

viktigt är enligt naturvårdsverket att det yttre miljöskydd som lagen syftar till behandlas av den myndighet som redan tidigare har hithö- rande arbetsuppgifter. Om en särskild myndighet inrättas med såväl arbetarskydds- som miljöskyddsuppgifter skulle detta innebära dub- belarbete och leda till splittring av tillgängliga resurser på tre myndig- heter. Verket anför vidare att handläggningen av ärenden enligt miljö- skyddslagen och enligt den föreslagna lagen om hälso- och miljöfarliga varor kommer att få så nära anknytning att en ändamålsenlig kompe- tensfördelning knappast är möjlig att genomföra. Från principiella och praktiska utgångspunkter är det enligt verket lämpligast att en myndig- het med de övergripande miljövårdsuppgifter verket har får den sam- ordnande funktionen på produktkontrollens område. Behovet av spe- ciella föreskrifter och åtgärder för att tillgodose arbetarskyddet vid hantering av hälso- och miljöfarliga varor måste dock arbetarskydds- styrelsen även framgent svara för. Enligt verkets mening bör några gränsdragningsproblcm mellan verkets och arbetarskyddsstyrelsens kom- petensområden inte behöva uppstå vid tillämpningen av den föreslagna lagen. Skulle sådana ändå uppkomma, torde frågan kunna lösas instruk- tionsvägen. Naturvårdsverket understryker nödvändigheten av att ar- betarskyddsorganen tillförs särskilda resurser i sådan takt att någon klyfta inte kan uppstå mellan åtgärder på det inre resp. yttre miljö- vårdsområdet.

IVA anser det naturligt att ett organ har ansvaret för kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Av befintliga organ täcker enligt IVA:s mening inte något hela det område som här är i fråga. Socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen och livsmedelsverket har vart och ett kompetens och ansvar för viss del av området. Enligt IVA torde naturvårdsverket även med föreslagen organisation ha skyddet av den yttre miljön till primär uppgift. IVA framhåller att samarbetet mellan de olika sakkun- niga organ som måste samverka bör ägnas stor uppmärksamhet och att kravet på en helhetssyn på problemen måste upprätthållas.

Sveriges industriförbund delar ledamoten Ahlgrens uppfattning att de arbetsmiljöproblem som hälso- och miljöfarliga varor kan ge upp- hov till är mera överhängande och allvarligare än de problem som kan hota i den yttre miljön eller hos konsumenterna. Detta konstate- rande leder dock industriförbundet till motsatt slutsats i fråga om valet av tillsynsmyndighet. Enligt industriförbundets mening bevakas arbetsmiljöfrågorna bäst av den myndighet som har specialkunskap och överblick över hela arbetsmiljöområdet. Det är enligt förbundet till för- del för såväl arbetarskyddet som för den yttre miljön och konsumen- terna om lagstiftning, administration och tillsyn på dessa områden be- vakas av instanser som var och en är specialinriktad på sitt kompe- tensområde. Industriförbundet anser därför att arbetarskyddsstyrelsen skall bibehålla sin kompetens såvitt gäller produkter i arbetsmiljön och

• Sida 69
•  Original

Prop. 1973: 17 69

att naturvårdsverkets befattning med hälso- Och miljöfarliga varor i princip begränsas till området utanför arbetsmiljön.

SACO anser att giftnämndens införlivande med naturvårdsverket innebär bättre resursutnyttjandc, enhetligt ansvarstagande för såväl den yttre som inre miljön samt minskad risk för dubbelarbete.

Ledamoten Ahlgrens reservation att i princip bibehålla giftnämnden som ett självständigt organ tillstyrks av vattenöverdomstolen, försva- rets sjukvårdsstyrelse, försvarets materielverk, statens bakteriologiska laboratorium, universitetskanslersämbetet, fiskeristyrelsen, kommerskol- legium, statens konsumentråd, arbetsmiljöutredningen, Apotekarsocie- teten, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges hantverks- och industri- organisation, T CO, LO och Riksförbundet för allmän hälsovård.

Vattenöverdomstolen menar att produktkontrollen har ett nära sam- band med tillsynen av den yttre miljön, vilket kan tala för naturvårds- verket som central tillsynsmyndighet. Samtidigt finns anknytningar till såväl arbetarskyddet som den allmänna hälsovården. Produktkontrol- lens inriktning och anknytning till olika var för sig viktiga samhälls- områden utgör ett skäl för att bygga upp en fristående kontrollmyndig- het med representation från berörda verksamhetsfält.

Statens konsumentråd framhåller att naturvårdsverkets nuvarande arbetsuppgifter är så omfattande att, om ytterligare arbetsuppgifter läggs på verket, dessa inte synes kunna få det utrymme och de resur- ser som verksamhetsområdet fordrar och förtjänar. Risk kan också enligt konsumentrådet föreligga för att tyngdpunkten i verksamheten läggs på den yttre miljön.

Svenska naturskyddsföreningen uttalar att inte minst med tanke på att resurserna på kontrollsidan med all säkerhet alltid kommer att präg- las av mer eller mindre hög grad av ofullständighet bör ett fristående organ inrättas. Föreningen anser också med viss oro att de traditionella naturvårdsfrågorna, närmast de delar som omfattas av naturvårdslagen, kan komma i skymundan inom naturvårdsverket genom dess ständigt utökade arbetsfält.

LO kritiserar miljökontrollutredningens resonemang i fråga om valet mellan giftnämnden och naturvårdsverket. Enligt LO borde den av utredningen gjorda analysen "leda till att naturvårdsverket med hänsyn till dess inriktning på skyddet av den yttre miljön borde uteslutas på samma grunder såsom anförts i fråga om arbetarskyddsstyrelsen. Ut- redningens resonemang, som LO finner ensidigt, borde därför enligt 1.0 har lett fram till en fristående produktkontrollmyndighet. I den mån skillnad föreligger i fråga om naturvårdsverket resp. arbetarskydds- styrelsens förhållanden till produktkontrollen ligger tyngdpunkten hos arbetarskyddsstyrelsen. De risker för kompetenskollisioner och dub- bclarbete utredningen befarat undviks bäst om produktkontrollen läggs

• Sida 70
•  Original

Prop. 1973: 17 70

fristående från dessa myndigheter men med möjligheter till inflytande och insyn från dem båda. TCO anför i huvudsak samma synpunkter.

Arbetsmiljöutredningen framhåller att om naturvårdsverket blir cen- tral tillsynsmyndighet måste samordningsbehovet främjas. Kraven i det hänseendet bör enligt utredningens åsikt ställas högre än vad miljö— kontrollutredningen gjort när det gäller relationerna till arbetarskydds- myndigheterna.

Två ledamöter av naturvårdsverkets styrelse (redaktören Göran Holmberg och informationschefen Nils Ramstén) anser bl. a. att de av utredningsledamoten Ahlgren redovisade tankegångarna torde kunna vara vägledande för ytterligare analyser och överväganden. De fram- håller att miljökontrollutredningens förslag innebär oklarheter när det gäller formerna för samverkan mellan arbetarskyddsstyrelsen och na- turvårdsverket och att det i detta läge är förhastat att lägga ansvaret för tillämpning och efterlevnad av produktkontrollen på naturvårdsverket.

Några remissinstanser diskuterar ett bibehållande av giftnämnden som självständig myndighet eller inbyggd i annan myndighet.

Socialstyrelsen framhåller att frågor om hälso- och miljöfarliga va- ror bör handläggas antingen av ett organ med den ställning giftnämn- den nu har eller av ett beslutande organ knutet till annan myndighet men fristående i förhållande till denna. Giftnämnden har såsom sam- ordnings- och samarbetsorgan fungerat tillfredsställande enligt social- styrelsens uppfattning. När produktkontrollen utökas till att även gälla miljöfarliga varor, är argumenten för ett fristående organ ännu star- kare. Behovet av ett samordnings- och samarbetsorgan gör att styrelsen i princip instämmer i ledamoten Ahlgrens reservation. Med hänsyn till att den centrala tillsynsmyndigheten bör ha tillgång till egna laborato- rieresurser, vilket giftnämnden knappast kan få, kan enligt socialstyrel- sen emellertid övervägas en lösning innebärande att det beslutande tillsynsorganet knyts till annan myndighet. Den myndighet som ligger närmast till hands torde enligt styrelsens mening vara naturvårdsver- ket. Styrelsen framhåller att de från många synpunkter välgrundade ar- gument som framförts i reservationer enligt styrelsens mening inte över- tygande har bemötts av utredningsmajoriteten. Socialstyrelsen anser att miljökontrollutredningen bör ytterligare utreda frågan om central till- synsmyndighet.

Giftnämnden anser att utredningens analys av organisationsfrågor- na är för ytlig och att utredningsmaterialet även i övrigt är otillräckligt som bas för slutligt ställningstagande. De krav på mångsidighet och smidighet i arbetet som statsmakterna uppställde vid tillskapandet av giftnämnden som centralt beslutande organ kvarstår enligt giftnämnden. En verksstyrelse kan svårligen tänkas få sådan sammansättning att den kan fungera som ett samarbetsorgan i frågor som gäller produktkon- troll. Ett samarbetsorgan för hälso- och miljöfarliga varor skulle i likhet

• Sida 71
•  Original

Prop. 1973: 17 71

med den nuvarande giftnämnden kunna utgöra en egen myndighet. I och för sig kan det enligt giftnämnden också vara möjligt att bibehålla en giftnämnd eller motsvarande som ett självständigt organ i dessa frå- gor även om verksamheten i övrigt byggs in i ett annat verk. Fördelar— na skulle därvid ligga på resurssidan. En tänkbar nackdel för produkt- kontrollen skulle enligt giftnämiiden vara att beslutsorganet inte självt förfogar över resurserna utan skulle bli helt beroende av huvudmyn- dighetens planering och fördelning. Frågan om det centrala organet bör vara självständigt eller inbyggt i annan myndighet är enligt giftnämn— den i viss mån en praktisk fråga. De andra myndigheter som kan kom- ma i fråga, förutom naturvårdsverket, är arbetarskyddsstyrelsen, social- styrelsen och livsmedelsverket. En integrering förutsätter enligt gift- nämnden garantier för att produktkontrollen får andel i de gemen- samma resurserna. '

Arbetarskyddsstyrelsen ifrågasätter också om inte giftnämnden bör bibehållas antingen helt självständig eller inbyggd i annan myndighet. För arbetarskyddsstyrelsen framstår det som en möjlighet att utse flera centrala tillsynsmyndigheter, nämligen arbetarskyddsstyrelsen inom ar- betarskyddslagens tillämpningsområde, naturvårdsverket för den yttre miljön samt giftnämnden för allmänna frågor, den enskilda konsument- miljön, övriga speciella områden och för samordningsuppgifter. Här- igenom skulle arbetarskyddsstyrelsens möjligheter att leda yrkesinspek- tionens arbete bli lättare. Enligt arbetarskyddsstyrelsens bedömning är det svårt att ta slutlig ställning till de problem som har samband med tillsynsverksamheten innan arbetsmiljöutredningen slutfört sitt arbete.

Riksrevisionsverket anser att samordningsbehovet talar för att tillsy- nen läggs på en utbyggd giftnämnd. Riksrevisionsverket finner det i nuvarande läge svårt att ta slutlig ställning till frågan om tillsyns- organisationens utformning. Behovet av samordning skulle emeller- tid enligt verkets uppfattning kunna tillgodoses genom att tillämp- ningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor läggs på en beslutande nämnd, som knyts till naturvårdsverket och i vilken representanter för närmast berörda myndigheter skall ingå. Oavsett vilket alternativ man väljer bör inte detta ses som en definitiv lösning. Ytterligare övervägan- den bör, framhåller riksrevisionsverkct, göras sedan den nya lagstift- ningen varit i kraft några år.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att varken utredningsförslaget eller ledamoten Ahlgrens reservation framstår som lämpliga eller ge- nomarbetade lösningar. Länsstyrelsen förordar därför att frågan om central tillsynsmyndighet blir föremål för ytterligare utredning. Även Svenska Iandstingsförbundet anser att ytterligare överväganden behövs.

Svenska kommunförbundet understryker vikten av att arbetsmiljö- frågorna beaktas. Även om den för verksamheten behövliga tekniker- organisationcn inordnas i naturvårdsverket innebär detta enligt förbun-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1973: 17 72

det inte med nödvändighet att själva beslutsfunktionen bör förläggas till verket.

Förslaget till handläggningsordning inom naturvårdsverket av frågor om hälso- och miljöfarliga varor lqitiseras av åtskilliga remissinstan- ser, även av sådana som i och för sig anser att naturvårdsverket bör vara central tillsynsmyndighet. Härvid ansluter sig lantbruksstyrelsen, lantbrukshögskolan, statens växtskyddsanstalt, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, IVA, Sve- riges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Svensk industri- förening uttryckligen eller i sak till den av ledamöterna Helmerson och Krönmark framförda uppfattningen.

Naturvårdsverket ansluter sig till förslaget att verkets styrelse skall ha huvudansvaret i fråga om hälso- och miljöfarliga varor, medan en produktkontrollnämnd inrättas såsom supplementärt beslutande organ. Verket anser i och för sig att starka skäl talar för att produktkontroll- nämnden erhåller rådgivande funktioner. Verket vill dock inte motsätta sig att den får begränsad beslutanderätt. Detta kan enligt verkets me- ning motiveras dels med hänsyn till att styrelsen endast bör pröva ären- den av större räckvidd och betydelse, dels med hänsyn till behovet av extern expertis för bedömning av ärendena.

Flera remissinstanser riktar erinringar mot utredningens förslag till sammansättning av produktkontrollnämnden. Ett flertal förslag ges till komplettering av nämnden med företrädare för arbetsmarknadens par- ter, industrin, skogs- och jordbruket.

Utredningens förslag att inte ge regional eller lokal myndighet till- synsuppgifter på produktkontrollområdet kritiseras av åtskilliga remiss- instanser. Några av dessa ansluter sig uttryckligen till ledamoten Ahl- grens reservation i denna fråga. Reservationen stöds av rikspolisstyrel- sen, statens bakteriologiska laboratorium, univer-sitetskanslersämbetet, A potekarsocieteten, TCO och Riksförbundet för allmän hälsovård.

Rikspolisstyrelsen finner utredningens argument mot regionala och lokala tillsynsmyndigheter inte vara tillräckliga. Om man skulle nöja sig med att konstatera att tillräckligt utbildad personal saknas, skulle krav ställas på polismyndigheterna som besitter än mindre kunskap än de existerande lokala och regionala organ som handlägger frågor av ifrågavarande art. Styrelsen anser den lämpligaste lösningen från ef- fektivitetssynpunkt vara att förstärka yrkesinspektionen och hälsovårds- nämnderna.

Socialstyrelsen beklagar att behovet av tillsyn och tillsynsorganisation inte närmare analyserats av utredningen. Tillsynsverksamheten kan en- ligt styrelsens uppfattning delas upp i två huvudgrupper. Den ena hu- vudgruppen innefattar kontroll av förekomsten av produkter, utfär- dande av tillämpningsbestämmelser samt styrande, rådgivande och kontrollerande verksamhet över den direkta tillsynen. Denna direkta

• Sida 73
•  Original

Prop. 1973: 17 73

tillsyn är den andra huvudgruppen, som främst avser kontroll av att varans hantering i det enskilda fallet sker i enlighet med lagen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter. Den direkta tillsynen bör en- ligt styrelsens mening inte utföras av ett centralt organ utan fördelas på regionala och lokala organ. Den regionala tillsynen bör fördelas mellan länsstyrelsen, länsläkarorganisationen och yrkesinspektionen. På lokal nivå bör hälsovårdsnämnden vara tillsynsmyndighet såsom fallet är i fråga om hälsovårdsstadgans och livsmedelslagens efterlevnad. Härigenom och genom att hälsovårdsnämnden har tillsynsuppgifter en- ligt såväl arbetarskyddslagen som miljöskyddslagen sammanfaller i vä- sentliga avseenden den tillsyn som hälsovårdsnämnden nu utövar med den tillsyn som fordras till skydd mot hälso- och miljöfarliga varor.

Riksrevisionsverket anser i likhet med miljökontrollutredningen att man bör bredda och bygga ut det frivilliga samarbetet med regionala och lokala myndigheter genom utbildnings- och informationsvcrksam- het från den centrala tillsynsmyndighetens sida. Riksrevisionsverket ifrågasätter dock om detta kommer att ge tillräcklig effekt i fråga om produktkontroll. Därför bör enligt verket övervägas om inte t. ex. häl- sovårdsnämnden bör åläggas ett visst tillsynsansvar på detta område. Även utredningen om hälsovårdsinspektörernas utbildning, Apotekar- societeten, TCO och Riksförbundet för allmän hälsovård pekar på möj- ligheten att utnyttja hälsovårdsnämnden som lokal tillsynsmyndighet.

Svenska kommunförbundet reagerar mot att tillsynsfunktionen en- bart skulle vara en extrem experttillsyn. Ifrågavarande lagstiftning er- bjuder en mångfald kontrollproblcm inte minst på lokal nivå. Även om någon speciell regional och lokal tillsynsfunktion inte skapas är det för kommunerna uppenbart att hälsovårdsnämnden på grund av sina nu- varande uppgifter måste vara väl förtrogen med den nya lagstiftningen och i sin allmänna tillsynsverksamhet även beakta med stöd därav meddelade bestämmelser.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att länsstyrelsen med hänsyn till den omfattande expertis den besitter på hälsovårdens och miljövårdens områden på ett naturligt sätt fyller funktionen som- regionalt kontroll- organ för hälso- och miljöfarliga varor. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Lantbrukarnas riksför- bund. Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att den regionala till- synen fördelas mellan yrkesinspektionen och länsstyrelsen.

Vissa remissinstanser anför att bristen på utbildad tillsynspersonal bör kompenseras genom att viss personal i allmän tjänst åläggs obser- vationsplikt. Lantbruksstyrelsen föreslår att sådan observationsplikt åläggs i länsstyrelserna ingående personal samt tjänsteläkare, tjänste- veterinärer, yrkeshygieniker och hälsovårdsinspektörer ävensom viss personal vid lantbruksnämnderna. Observationsplikten bör enligt lant- bruksstyrelsen inledningsvis begränsas till skyldighet att rapportera

• Sida 74
•  Original

Prop. 1973: 17 74

missförhållanden. Ungefärligen motsvarande synpunkter anförs av sm- tens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län samt SACO.

Statskontoret och arbetsmiljöutredningen framför krav på fortsatt ut- redning av frågorna om lokal och regional tillsyn särskilt med beaktande av de förslag arbetsmiljöutredningen kan komma att lägga fram. Lik- nande synpunkter framförs av Svenska Iandstingsförbundet. Även läns- styrelserna i Stockholms och Gävleborgs län anser att frågan bör utredas ytterligare.

Giftnämnden anser det inte vara uteslutet att en närmare analys av tillsynsuppgifterna kan resultera i uppdelning av tillsynsansvaret på lämpligt sätt redan innan lagens tillämpningsföreskrifter helt kan över- blickas. I övrigt understryker giftnämnden att frågan om delegering av tillsynsansvar fortlöpande måste beaktas av den centrala myndigheten.

6. Laboratorieverksamhet

6.1. Nuvarande förhållanden

Inom den statliga sektorn finns åtskilliga organ som antingen uteslu- tande eller vid sidan av andra uppgifter bedriver laboratorieverksamhet. Utöver den verksamhet som bedrivs huvudsakligen för undervisnings- och forskningsändamål finns ett flertal laboratorier som har arbetsupp- gifter med anknytning till hälso- och miljövärden. Ett flertal av dessa bedriver uppdragsverksamhet. Miljökontrollutredningen har i sitt be- tänkande redovisat 18 statliga laboratorier eller sådana där staten är intressent. Laboratorier som huvudsakligen tjänar undervisning och forskning har i denna redovisning i allmänhet lämnats åsido.

Under försvarsdepartementet redovisas försvarets forskningsanstalt, som har till uppgift att bedriva forskning för försvarsändamål, främst inom de naturvetenskapliga, tekniskt-vetenskapliga och medicinska forskningsgrcnarna.

Under socialdepartementet redovisas socialstyrelsen, statens bakte- riologiska laboratorium, statens strålskyddsinstitut och arbetsmedicins— ka institutet.

I socialstyrelsens läkemedelsavdelning ingår ett läkemedelslaborato- rium som utför undersökningar och bedriver forskning på läkemedels- området.

Statens baktcriologiska laboratorium har till uppgift att förebygga och bekämpa sådana sjukdomar hos människor som kan påvisas med mikrobiologiska eller immunologiska metoder.

Vid strålskyddsinstitutet finns en laboratorieenhet som bedriver forskning och undersökningar om såväl den naturliga som den genom föroreningar förorsakade strålningen.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1973: 17 75

Arbetsmedicinska institutet, som den 1 juli 1972 uppgått i arbetar- skyddsstyrelsen som dess arbetsmedicinska avdelning, fullgör styrelsens uppgifter på det arbetsmedicinska området.

"Under kommunikationsdepartementet redovisas Sveriges meteorolo- giska och hydrologiska institutet vid vars hydrofysikaliska avdelning finns ett analyslaboratorium.

Under jordbruksdepartementet redovisas statens livsmedelsverk, fis- keristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens lantbrukskemiska labora- torium, statens växtskyddsanstalt, statens veterinärmedicinska anstalt samt Institutet för vatten- och luftvårdsforskning.

Livsmedelsverkets undersökningsavdelning utför födoämneshygienis- ka, vitamin- och toxikologiska undersökningar.

Fiskeristyrelscn har till sitt förfogande ett havsfiskelaboratorium och ett sötvattenslaboratorium, vilka bl.a. utför biologiska och hydrogra- fiska undersökningar för fiskets behov.

Naturvårdsverket har ett undersökningslaboratorium för vatten-, luft- och bullerundersökningar. Till verket hör också provisoriskt omgiv- ningshygieniska avdelningen vid förutvarande statens institut för folk- hälsan. Avdelningen utreder frågor av medicinsk, sociologisk, teknisk och kemisk karaktär samt bullerfrågor. Dessutom har naturvårdsverket till sitt förfogande två med forskningsmedel finansierade laboratorier, nämligen naturvårdsverkets limnologiska undersökning, som bedriver fysikalisk-kemiska och biologiska vattenundersökningar, samt natur- vårdsverkets specialanalytiska laboratorium, som utvecklar metoder för analys av miljögifter.

Statens lantbrukskem-iska laboratorium är centralt organ för statlig" kemisk analysverksamhet i fråga om produkter av jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring samt förnödenheter för dessa näringars behov.

Statens växtskyddsanstalt bedriver forskning och försök för att skyd- da den inhemska växtodlingen mot olika sjukdomar och skador.

Statens veterinärmedicinska anstalt utför praktiskt—vetenskapliga un- dersökningar och bedriver forskning på veterinärmedicinens och livs- medelshygiencns områden.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, som finansieras till lika delar av staten och industrin, bedriver forsknings- och utvecklingsverk- samhet på vattcn- och luftvårdsområdet.

Under industridepartementet redovisas Sveriges geologiska undersök- ning (SGU), statens institut för företagsutveckling, statens provnings- anstalt, Ytkemiska institutet Och Aktiebolaget Atomenergi.

SGU, som utför undersökningar om landets geologiska beskaffenhet, har inom sin kemiska avdelning ett laboratorium för kemiska och mi- neralogiska analyser.

Statens institut för företagsutveckling bedriver inom sin tekniska byrå process-, mät- och kvalitetstekniska undersökningar samt vatten- och livsmedelstekniska undersökningar.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1973: 17 ' 76

Statens provningsanstalt är sedan den 1 juli 1972 central förvaltnings- myndighet för officiell provning och kontroll samt allmän och legal metrologi. Anstalten har inom en av sina tekniska avdelningar ett labo- ratorium för kemiska analyser.

Ytkemiska institutet, som finansieras till lika delar av staten och in- dustrin, bedriver undersökningar i ytkemiska frågor, bl. a. vissa vatten- undersökningar.

Aktiebolaget Atomenergi bedriver utvecklingsarbete och forskning om bl. a. miljöskyddsfrågor i samband med driften av kärnkraftstatio- ner. Dessutom används bolagets undersökningsrcsurser på icke kärn- tekniska tillämpningsområden.

6.2. Utredningen

Utredningen framhåller att inget av de befintliga organen är rustat för att omedelbart kunna överta rollen som undersökningslaboratorium för produktkontrollen vare sig ett sådant laboratorium skulle vara knu- tet till eller fristående från den administrativa myndigheten. Vidare konstateras att reglerad samordnad verksamhet inte f.n. förekommer mellan befintliga laboratorier och andra utredande organ utan samar- betet sker i huvudsak genom sådana kontakter som normalt förekommer statliga myndigheter och institutioner emellan.

Utredningen anför att ett nöjaktigt kunskapsunderlag för bedömning av hälso- och miljöfarligheten hos kemiska produkter förutsätter försök och utredning beträffande tänkbara effekter på människan och hennes miljö. Detta är en tvärvetenskaplig uppgift, som kan innefatta den bio- logiska vetenskapen i dess helhet jämte flera andra naturvetenskaper, statistik m.m. För en fullständig produktutredning kan behövas upp- gifter om varans kemiska sammansättning, de i varan ingående kompo- nenternas toxiska verkningar på människor, växter och djur vid såväl tillfällig exponering som vid långtidsexponering, varans genetiska, can- cerframkallande och fosterskadande effekter, beständigheten hos de toxiska komponenterna och deras eventuella toxiska nedbrytnings- eller omvandlingsprodukter i miljön, upptagnings- och anrikningsförhållan- den i växter, djur och människor jämte ekologiska verkningar, samt om möjligheter till miljövänlig destruktion.

Utredningen framhåller att det för projektuppläggning och resurs- utnyttjande i och för sig kan vara lämpligt att söka sammanfoga så många som möjligt av de enheter som nu är sysselsatta med någon form av produkt- eller annan miljökontroll i ett fristående organ. Härigenom undviks dubbelarbete, vilket annars lätt kan uppstå om skilda institu- tioner arbetar med närbesläktade projekt. Kostsamma hjälpmedel kan tidvis stå outnyttjade vid olika institutioner. En fullständig samordning kan innebära kostnadsbesparingar framför allt beträffande utnyttjandet

• Sida 77
•  Original

Prop. 1973: 17 77

av apparatur. Likaså kan samordning vara av betydelse för utveckling och tillämpning av analys- och mätmetoder. Utredningen finner dock svårigheter att åstadkomma sådan samordning med hänsyn bl. a. till de nya organisationsformer som fastställs för undersökningsverksamheten vid livsmedelsverket, arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen.

Mot en större samordning av befintliga laboratorieresurser bör enligt utredningen också vägas att en sådan samordning torde medföra en praktiskt ohanterlig ordning. En sådan total samordning skulle även kunna inverka menligt på de institutioner, varifrån vissa enheter skulle avskiljas, eftersom dessa enheter självfallet kan vara av stor betydelse för institutionernas verksamhet i övrigt.

Ett alternativ till ett centralt laboratorium är ett system med ett antal uppdragslaboratorier som innebär att vissa befintliga laboratorier skulle med viss eventuell förstärkning åläggas skyldighet att äta sig utred- ningsuppdrag. En sådan ordning förutsätter samarbete mellan uppdrags- givaren och de olika laboratorierna samt sådan arbetsplanering att kol- lisioner inte uppstår mellan uppdragen och de övriga uppgifter som kan åligga laboratorierna.

Utredningen finner att undersöknings- och utredningsbehoven för miljöskydd och produktkontroll har så många beröringspunkter att det är rationellt att så långt möjligt tillgodose dem genom ett i naturvårds- verket integrerat undersökningslaboratorium. Utredningen understryker att de myndigheter som har arbetsuppgifter inom områden som berör naturvårdsverkets verksamhet bör ha möjlighet att anlita verkets labo- ratorieresurser.

Det nya laboratoriet föreslås byggas upp genom sammanförande av i första hand naturvårdsverkets nuvarande undersökningslaboratorium samt verkets limnologiska undersökning och specialanalytiska laborato- rium, av vilka de båda sistnämnda finansieras med forskningsmedel.

Utredningen behandlar även frågan om naturvårdsverkets omgiv- ningshygieniska avdelnings ställning och uppgifter. Avdelningen knöts provisoriskt till verket i samband med att statens institut för folkhälsan upphörde. Avdelningens bullersektion samt tekniska och kemiska sek- tioner föreslås bli definitivt överförda till naturvårdsverkets laborato— rium. Återstoden av avdelningen — undervisningssektionen samt medi- cinska och sociologiska sektionerna — föreslås bestå provisoriskt i av- vaktan på slutförandet av arbetsmiljöutredningen och utredningen om hälsovårdsinspektörernas utbildning.

Utredningen föreslår också att tre regionala laboratorier inrättas vid naturvårdsverket för undersökningar som bl. a. av praktiska skäl inte bör utföras av det centrala laboratoriet. Dessa föreslås lokaliserade till Kalmar, Göteborg och Luleå.

Efter vissa förstärkningar skulle det föreslagna laboratoriet bestå av 175 personer fördelade på sju centrala och tre regionala enheter. De

• Sida 78
•  Original

Prop. 1973: 17 78

centrala enheterna är en beredningsenhet samt enheter för vattenunder— sökningar, luft- och bullerundersökningar, miljögiftfrågor, fysikalisk— kemiska analyser samt för fasta observationssystem och en service— enhet.

Ledamoten Ahlgren reserverar sig mot utredningens laboratorieför- slag. Ahlgren anser att den föreslagna organisationen medför att per— sonal och utrustning binds upp till naturvårdsverket till men för den totala forskningsverksamheten inom produktkontrollområdet. Särskilt drabbas arbetsmiljöforskningen. Vidare saknas den universitetsanknyt- ning som är nödvändig för tillväxten av antalet forskare. Därför bör enligt Ahlgren ett för produktkontrollen centralt laboratorium vara fri- stående från tillsynsmyndigheten. För den nödvändiga universitetsan- knytningen bör laboratoriets styrelse till sitt förfogande ha ett forsk— ningsråd för att kunna utnyttja universitetens och högskolornas resur- ser. 1 laboratoriet bör ingå bl. a. naturvårdsverkets specialanalytiska la— boratorium och omgivningshygieniska avdelning.

6.3. Remissyttrandena

Utredningens förslag att inom naturvårdsverket bygga upp ett cen— tralt laboratorium tillstyrks av några av de remissinstanser som uttalar sig i frågan.

Statskontoret delar utredningens uppfattning att de olika laboratorie— enheterna med uppgifter på naturvårdsverkets verksamhetsområde bör sammanföras till en enhet. Även Sveriges industriförbund och SACO stöder utredningens förslag.

Naturvårdsverket anför att tillsynsmyndigheten så snabbt som möj— ligt måste kunna få en produkt analyscrad. Verkets egna erfarenheter av handläggningen av miljöskyddsärenden understryker behovet av ett nära och fortlöpande samarbete mellan de laborativa och administrativa enheterna. Särskilt viktigt är enligt verket att upprätthålla ett sådant samband inom produktkontrollens område, eftersom det ofta kommer att fordras kvalificerade undersökningar av varors kemiska samman- sättning m.m. Det är inte möjligt för tillsynsmyndigheten att bedöma analysresultaten utan ett nära samarbete och samråd med laboratorie- personalen. Det har bestämda fördelar att bygga på en redan befintlig laboratorieorganisation i stället för att inrätta ett särskilt laboratorium för produktkontrollen. För en effektiv tillsyn av arbetsmiljön, bostads- miljön och den yttre miljön krävs under alla förhållanden goda labora- torieresurser hos vederbörande tillsynsmyndighet. Det synes naturvårds- verket mest rationellt att den myndighet som i övrigt svarar för till- synen på området även erhåller de resursförstärkningar som statsmak- terna finner vara erforderliga. Den tillsyn och kontroll som verket har att utöva enligt miljöskyddslagen avser delvis samma ämnen som faller

• Sida 79
•  Original

Prop. 1973: 17 79

under den föreslagna lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Verkets nuvarande laboratorieorganisation måste som en följd av utredningens förslag under alla förhållanden behållas och utvecklas ytterligare. Pro- blemen med miljögifterna, vare sig de härrör från produkter eller från utsläpp från fabriker och kommuner, måste angripas från ekologiska synpunkter. Den föreslagna ]aboratorieorganisationen tillgodoser sådana behov.

Kritiken från remissinstanserna mot det centrala laboratoriet för- delar sig på två huvudlinjer, av vilka den ena innebär stöd för leda- moten Ahlgrens reservation, medan den andra innebär vidare utredning av laboratoriefrågan.

Ledamoten Ahlgrens förslag om ett fristående laboratorium för pro- duktkontroll stöds av försvarets sjukvårdsstyrelse, statens bakteriolo— giska laboratorium, universitetskanslersämbetet, fiskeristyrelsen, statens konsumentråd, IVA, Apotekarsocieteten, Svenska naturskyddsförening- en, TCO, LO och Riksförbundet för allmän hälsovård.

Enligt statens bakteriologiska laboratorium kan ett fristående cen- trallaboratorium bättre tillgodose samtliga berörda myndigheters behov av undersökningar. Härigenom blir laboratoriet oberoende mot dessa myndigheter och kan lättare hävda strikt vetenskapliga principer. Sam- ordningen med andra institutioner inom närbelägna områden under- lättas.

Statens konsumentråd anser att ett fristående laboratorium för pro- duktkontroll skulle kunna minska splittringen på laboratorieområdet och öka möjligheterna att använda resurserna på ekonomiskt gynnsamt och rationellt sätt.

LO anför att miljökontrollutredningen i alltför stor utsträckning överbetonat miljöaspekten medan de direkta effekterna på människan skjutits i bakgrunden. Sålunda saknar LO överväganden om behoven av att inom arbetsmiljön tidigt klarlägga skadliga effekter på männi- skan i form av översjuklighet, överdödlighet m.m. LO efterlyser vi- dare ställningstagande till hur samarbetet och förhållandet till arbetar- skyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning skall ske. LO anser sig inte kunna godta utredningens analys av problemen.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att den för produktkontrollen nödvän- diga forsknings- och undersökningsverksamheten lämpligen bör bedri- vas på verksintegrerade laboratorier hos styrelsen och naturvårdsver- ket. Ett från arbetarskyddsverksamheten fristående produktkontrolla- boratorium skulle enligt styrelsen innebära praktiskt taget dubblerande eller övertagande av styrelsens arbetsmedicinska avdelnings uppgifter. Enligt arbetarskyddsstyrelsen blir tillgängliga resurser för arbetsmiljön bäst utnyttjade genom fortsatt satsning på arbetsmedicinska avdelning- en, som därför bör förstärkas med hänsyn till de ökade krav lagen om hälso- och miljöfarliga varor medför. Rutinmässiga undersökningar

• Sida 80
•  Original

Prop. 1973: 17 ' 80

bör däremot kunna anförtros separata laboratorier, eventuellt ett cen- tralt sådant med giftnämnden som huvudman. Även arbetsmiljöutred-' ningen anser att förhållandena gentemot arbetarskyddsstyrelsens arbets- medicinska avdelning bort utredas närmare.

Flera remissinstanser framför krav på ny utredning av laboratorie- frågan. Kravet framförs av socialstyrelsen, giftnämnden, riksrevisions- verket, livsmedelsverket, statens provningsanstalt, Iantbrukshögskolan, statens lantbrukskemiska laboratorium, statens veterinärmedicinska an— stalt, utredningen om kontrollanstalterna på jordbrukets område, Svens- ka kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Kraven på yt- terligare utredning av laboratoriefrågan grundar sig bl.a. på uppfatt- ningen att utredningen inte tillräckligt analyserat de olika behov av labo- ratorieresurser som föreligger. Socialstyrelsen framhåller att genom från- varon av en sådan analys torde inte det underlag som föreligger vara till- räckligt fullständigt för att ligga till grund för statsmakternas ställnings- tagande.

Giftnämnden finner det vanskligt att av utredningsförslaget kunna bedöma vilka laboratorieresurser som i praktiken skulle komma den di- rekta produktkontrollen till del. Den allmänna miljökontrollen, som re- dan nu ingår i naturvårdsverkets arbetsuppgifter, kan ge viktiga infor- mationer för produktkontrollen. På motsvarande sätt kan hävdas att rapporter från arbetarskyddsverksamheten kan vara av stor betydelse som beslutsunderlag i produktkontrollen. Oavsett var det administra- tiva ansvaret för denna kontroll ligger är det enligt giftnämnden klart att naturvårdsverkets laboratorieresurser måste medverka i kontrollen. Giftnämnden anser vidare att förslaget till undersökningsrcsurser i fråga om kemiska produkters hälsofarlighet är bristfälligt särskilt i frå- ga om toxikologiska utredningar. Enligt giftnämnden kan det i vissa fall inte vara möjligt eller rimligt att låsa expertis och resurser inom begränsade verkslaboratorier. I den mån inte fristående statliga service— laboratorier och vetenskapligt arbetande undersökningsorgan finns att tillgå blir det fråga om samarbete med och utnyttjande av universitets- och högskoleinstitutioners forskare och resurser.

Riksrevisionsverket anser sig inte kunna tillstyrka utredningsförsla- get. Man bör enligt verket i stället överväga om man inte i huvud- sak kan repliera på de laboratorieresurser som finns att tillgå centralt och regionalt. Den centrala tillsynsmyndigheten skulle därvid i huvud- sak samordna resurserna samt utöva tillsyn över verksamheten. Verket pekar på att statsmakterna vid uppbyggandet av den nya organisatio— nen för officiell provm'ngs- och mätverksamhet anger att man så långt som möjligt skulle utnyttja befintliga resurser.

Lantbruksstyrelsen anser det viktigt att till ett undersökningslabora- torium koncentrera de resurser som behövs för mera kvalificerade un- dersökningar i samband med lagens tillämpning. Frågorna om organi- sation, ställning och placering bör enligt styrelsen utredas närmare.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1973: 17 81

Förslaget om regionala laboratorieenheter har mött tveksamhet från de flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan. Undantag utgör na- turvårdsverket samt länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Kristianstads och Gävleborgs län. Enligt naturvårdsverket utgör de föreslagna regio- nala laboratorieenheterna en lämplig basorganisation för löpande rutin- analyser på tillsyns- och övervakningssidan. På sikt bör även en viss dele- gering kunna ske av den verksamhet som till en början behöver ligga på centrallaboratoriet. I ett utbyggt skede torde sex är sju regionala labora- torier komma att behövas.

Flertalet övriga remissinstanser anser att utredningen inte beaktat redan befintliga regionala eller lokala laboratorieresurser. Särskilt pekas på möjligheterna att utnyttja Aktiebolaget Svensk laboratorietjänst och de lokala lantbrukskemiska kontrollstationerna. Enligt dessa remiss- instanser bör ytterligare utredning företas innefattande närmare inven- tering och överväganden om samordning av olika resurser.

Behovet av toxikologiska utrednings- och undersökningsresurser på- talas av ett antal remissinstanser. Vissa av dessa anser att utredningen bort behandla denna fråga utförligare.

Flera remissinstanser tar särskilt upp frågan om omgivningshygienis- ka avdelningens framtida ställning och arbetsuppgifter. Arbetarskydds- styrelsen anser att ställning inte bör tas i denna fråga förrän arbets- miljöutredningen och utredningen om hälsovårdsinspektörernas utbild- ning avslutats. Även arbetsmiljäutredningen anser att dess förslag bör avvaktas. Utredningen om hälsovårdsinspektörernas utbildning har där- emot inte något att erinra mot förslaget att dela upp avdelningen men förutsätter att den personal som förs över till naturvårdsverket alltjämt kan ställas till förfogande för utbildning av hälsovårdsinspektörerf

Socialstyrelsen understryker det behov som många myndigheter har att kunna anlita denna avdelning. Ett nära samarbete äger rum mellan styrelsen och omgivningshygieniska avdelningen. Styrelsen betonar att det från flera synpunkter är angeläget att den nuvarande inriktningen hos avdelningen kan bevaras. Ett fortsatt samarbete med hygieniska institutionen vid karolinska institutet är därför angeläget. Även från utbildningssynpunkt är en sådan samordning önskvärd. Enligt social- styrelsen ter sig därför förslaget till delning av avdelningen ytterligt allvarligt.

Livsmedelsverket ifrågasätter om inte avdelningens kemiska sektion bör överföras till verket med hänsyn till att sektionen ombesörjer ke- miska undersökningar i fråga om konsumtionsvatten.

Naturvårdsverket anser att omgivningshygieniska avdelningen i sin helhet bör permanent knytas till verket, i stort sett utan ändring av organisation, verksamhetsinriktning och arbetssätt i övrigt. Avdelningens knytning till karolinska institutet bör därvid t. v. bibehållas. Vissa jämk- ningar i avdelningens arbetsuppgifter kan dock bli aktuella när arbets—

6 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 17

• Sida 82
•  Original

Prop. 1973: 17 82

miljöutredningen och utredningen om hälsovårdsinspektörernas utbild- ning slutförts. Avdelningens verksamhet omfattar undersöknings- och kunskapsområden som har stor betydelse för såväl verkets nuvarande arbetsuppgifter som för den nya produktkontrollverksamheten.

Även Sveriges industriförbund anser att avdelningen bör permanent inordnas i naturvårdsverket.

Viss kritik riktas mot utredningsförslaget för dess behandling av samordningen mellan undersökningsverksamheten vid det föreslagna laboratoriet och forskningens och utbildningens behov. Naturhistoriska riksmuseet konstaterar att betänkandet inte innehåller någon analys av forskningsverksamhetens natur eller omfattning. En sådan analys är en- ligt riksmuséet nödvändig för bedömning av laboratoriefrågans prak- tiska lösning. LO kritiserar förslaget för avsaknad av ställningstagan- den till frågor om forskarutbildning och sådan utbildnings integrering i undersökningsverksamheten.

7. Departementschefen

På mindre än ett århundrade har utvecklingen gett människan tidi- gare oanade möjlighetcr att bruka naturens krafter och förfoga över dess tillgångar. Industrialiseringen och befolkningsomflyttningen är i vårt land de mest framträdande yttre tecknen på den omvandling som skett. Denna process och de krafter den frigjort har i grunden förändrat vår tillvaro. Den materiella standarden har ökat kraftigt. Men samtidigt har miljövärden förstörts.

Miljö är liktydigt med omgivning. Här avses den omgivning som män- niskan möter på arbetsplatsen, i bostaden och i naturen. En god miljö framstår i allt högre grad som en väsentlig del av vår totala levnads- standard.

Ekonomisk tillväxt är en förutsättning för en vidareutveckling av samhället. De betydande kvalitativa förbättringar i livsvillkoren som uppnåtts —— exempelvis i fråga om hälsa, arbetstid, sociala förhållanden, utbildning och kultur —— skulle inte varit möjliga utan ekonomisk till— växt. Men framstegen får inte åstadkommas genom misshushållning med våra naturresurser eller betalas med ohälsa och vantrivsel i arbets- livet eller förstörelse av den yttre miljön. Produktionsutvecklingen får inte styras enbart av kortsiktiga ekonomiska intressen. Omtanke om miljövärdena måste påverka utvecklingen och bli en utgångspunkt för samhällets handlande.

Målet för miljöpolitiken är att skapa ett sådant samhälle för dagens och morgondagens människor att vars och ens berättigade krav på en livsvänlig miljö kan tillgodoses. Miljöförstörelsen måste hejdas och för- störd miljö så långt som möjligt återställas.

Som ett led i miljöpolitiken har under senare år tillkommit en rad

• Sida 83
•  Original

Prop. 1973: 17 83

lagar och författningar på olika områden. Jag kan nämna naturvårds- lagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969: 387), kommunala renhåll- ningslagen (1970: 892), PCB-lagen (1971: 385), förordningen (1968: 551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja och lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften. Ge- nom lagstiftning i anslutning till den fysiska riksplaneringen har möjlig- heterna till hushållning med vårt lands mark- och vattentillgångar för- bättrats. En omfattande administration har byggts upp på miljövårds- området. Genom ständigt ökade anslag till forskning och utvecklings- arbete har våra kunskaper om miljöproblemen ökat och nya metoder att lösa dessa kommit fram. Statliga stimulansåtgärder har resulterat i en kraftig utbyggnad av kommunala reningsverk och reningsanord- ningar inom industrin. Vårt land deltar i det allt intensivare internatio- nella samarbetet på miljövårdsområdet.

Fortfarande återstår många miljöproblem att lösa. Nya forsknings- rön blottlägger nya miljörisker. Samtidigt stiger människornas krav på miljön. Reformarbetet på miljövårdsområdet måste därför fortsätta. Kungl. Maj:t kommer inom kort att i annat sammanhang föreslå lag- stiftning för förbättring av arbetsmiljön. Ett annat område där en re- formering av lagstiftningen är angelägen är användningen av hälso- och miljöfarliga varor.

7.1. Allmänna grunder för en utvidgad lagstiftning om hälso- och miljö- farliga varor

Få miljövårdsfrågor har under de senaste åren så intresserat en bred allmänhet som dem som rör miljögifterna. Frågorna om olika kemiska ämnens akuta giftighet, successiva upplagring i naturen, ackumulation i näringskedjorna, svårobserverade effekter i låga doser och komplicera- de ekologiska verkningar är ett stort och svårt problemkomplex. I takt med att kunskapen om problemen har ökat har också motåtgärderna intensifierats. Erfarenheterna och fortlöpande vetenskapliga rön visar emellertid att stor vaksamhet måste iakttas. Våra möjligheter att skaffa oss säkra kunskaper om olika ämnens egenskaper och effekter är näm- ligen i dag begränsade. Så t. ex. är kunskapen om långtidseffekterna av moderna kemiska produkter i många fall ofullständig. Likaså är kunska- pen om resultatet av en sammanlagd belastning av flera olika kemika- lier bristfällig. Samtidigt har tillverkningen av kemiska produkter ökat snabbt. Detta gäller industrikemikalier och kemisk-tekniska produkter av många olika slag som används inom industrin, i jordbruket och skogsbruket och i hemmen. Det kemiska produktsortimentet förändras också ständigt. Helt nya ämnen tas i bruk och redan kända produkters innehåll varieras. Utvecklingen har gått snabbt. Nya hot mot vår hälsa och biologiska miljö kan härigenom aktualiseras.

• Sida 84
•  Original

Prop. 1973: 17 84

Som miljökontrollutredningen har redovisat i sitt betänkande (SOU 1972: 31) med förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor finns f.n. inte någon samlad lagstiftning angående hälso- och miljöfarliga varor. Väl finns i miljöskyddslagstiftningen moderna och effektiva be— stämmelser om s.k. miljöfarlig verksamhet, dvs. vattenföroreningar, luftföroreningar och andra immissioner, med vars hjälp utsläpp av bl. a. kemiska substanser från fasta anläggningar kan motverkas. Men de be- stämmelser om s.k. direkt produktkontroll, som sedan lång tid till-baka har funnits i vår lagstiftning, medger ingripanden bara mot enstaka ke- miska ämnen och produkter främst då gifter, vådliga ämnen, bekämp— ningsmedel och PCB (polyklorerade bifenyler). Behovet av en utvidg— ning av denna lagstiftning har belysts i utredningens förslag. Utredning- en slår fast att det gäller att så långt som möjligt förhindra att hälso- skador och miljöskador uppkommer till följd av skadebringande egen- skaper hos kemiska produkter. Detta kräver ökade kunskaper om ke- miska produkters verkningar och en mera effektiv kontroll från samhäl- lets sida med stöd av lagstiftning. Lagstiftningen för kontroll av ke- miska produkter måste enligt utredningen ge möjlighet att snabbt och effektivt kunna utnyttja de resultat som forskningen ger. Gällande be- stämmelser ger emellertid inte möjlighet att i den omfattning som be- hövs ingripa mot alla de ämnen och kemiska produkter som är eller kan misstänkas vara farliga för människor och miljön. Utredningen fö- reslår därför att den nu gällande, begränsade lagstiftningen för produkt- kontroll ersätts av en ny, effektiv lagstiftning som omfattar i princip alla kemiska varor som kan befaras medföra hälsofara eller skadlig ver- kan i miljön.

En ledamot i utredningen reserverar sig mot utredningsmajoritetens allmänna motiveringar till lagförslaget. Reservanten anser att utred- ningen har lagt för stor vikt vid frågorna om den yttre miljön. Det pri- mära syftet med en lagstiftning till skydd mot skadliga kemiska varor bör enligt reservanten vara skyddet mot kemiska skaderisker i arbets- miljön. Dessutom finns enligt reservanten brister i samordningen mellan arbetarskyddslagstiftningen och den föreslagna lagstiftningen.

Remissinstanserna vitsordar allmänt behovet av en utvidgad och skärpt lagstiftning om hälso- och miljöfarliga produkter. Från flera håll framhålls att den snabba utvecklingen av nya kemisk-tekniska produk- ter, den ökade kunskapen om dessa produkter och de risker de innebär för människan gör det angeläget med en effektiv rättslig reglering på området. Flera remissinstanser, som är ense med utredningen om att lagstiftningen behöver reformeras, ansluter sig samtidigt till reservantens uppfattning att arbetarskyddsfrågorna kommit i skymundan i utred- ningens betänkande. Från något håll görs gällande att frågan om sam— ordningen mellan den nya lagstiftningen och arbetarskyddslagstiftningen inte är tillräckligt genomlyst.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1973: 17 85

Även jag anser att det behövs en effektiv rättslig reglering av använd- ningen av kemiska produkter. Vi har att på detta område emotse en fortsatt teknisk utveckling som kräver en skärpt produktkontroll. Vidgad kunskap om kemiska och biologiska sammanhang kan komma att visa att de kemiska varorna utsätter människor och miljö för större risker än vi hittills räknat med. Av utredningens betänkande och remiss- yttrandena framgår klart att det behövs en utvidgning och skärpning av nuvarande lagstiftning på området för att förebygga skador på männi- skor och i miljön.

Det är att märka att den nya lagstiftningen till skillnad mot gift- förordningen föreslås omfatta inte bara kemiska varors effekter för människors hälsa utan även sådana varors verkningar i miljön. Det är enligt min mening viktigt att anlägga en helhetssyn på problemen med de kemiska produkterna med hänsyn till att ett och samma kemiska ämne kan påverka nästan alla delar av miljön. Jag har sålunda i många sammanhang framhållit vikten av att man beaktar miljöutvecklingen i stort och att ingripanden från samhällets sida för att tillgodose miljö- värden på olika områden inte vidtas isolerade från varandra. Förutom en tidsenlig lagstiftning på området krävs naturligtvis också en effektiv organisation och en brett upplagd forskning. Till dessa åtgärder på det nationella planet kommer ett allt starkare behov av samarbete länderna emellan. Lagstiftningen bör i möjligaste mån anpassas till internatio- nella förhållanden.

Frågan om samordningen mellan en lagstiftning om hälso- och miljö- farliga varor och arbetarskyddslagstiftningen är som flera remissinstan- ser framhåller viktig. En lagstiftning om hälso— och miljöfarliga varor får stor betydelse för arbetsmiljön. Jag behöver bara nämna de stora risker för skadeverkningar från kemiska varor som finns i arbetsmiljön med hänsyn till varornas ofta starka koncentration och till att arbets- tagare ofta under lång tid utsätts för påverkan av ett och samma ämne. Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om hälso- och miljöfar- liga varor kommer att i vissa avseenden sammanfalla med tillämpnings— området för arbetarskyddslagen (1949: 1) som enligt 1 kap. ]. ä i lagen med vissa inskränkningar har tillämpning på varje verksamhet, vari ar- betstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Det område som formellt kommer att beröras av de båda regleringarna blir i princip all yrkesmässig hantering av hälso- och miljöfarliga varor såvitt avser skyddet av arbetstagarnas hälsa. F.n. arbetar arbetsmiljöutredningen med den fortsatta översynen av arbetarskyddslagstiftningen. Vid den revision av arbetarskyddslagstiftningen som sålunda är att vänta får samordningsfrågan tas upp på nytt. Jag återkommer närmare i nästa avsnitt till hur denna fråga tills vidare bör lösas.

i fråga om lagstiftningens utformning framhåller utredningen att det är nödvändigt med en flexibel lagstiftning. Bedömningen av riskerna

• Sida 86
•  Original

Prop. 1973: 17 86

med kemiska varor är enligt utredningen beroende på många, varieran- de förhållanden. Så t. ex. framhålls att en befarad skadeverkan kan be- höva mötas med olika åtgärder för skilda produkter. Dessutom måste in- tensiteten i ingripandet i det enskilda fallet bli beroende på en avväg- ning mellan å ena sidan risken med varan och å andra sidan behovet av varan. Vidare kräver utvecklingen på det vetenskapliga området en fort- löpande omprövning av gällande regler och beslut. En mera preciserad reglering kan därför enligt utredningen inte komma i fråga. Utredningen föreslår att den nya lagen får formen av en central ramförfattning, som innehåller dels allmänna och grundläggande principbestämmelser om förutsättningarna för import, tillverkning, handel eller annan hante- ring av varorna i fråga, dels bemyndigande för Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer att i administrativ ordning utfärda särskilda tillämpningsförfattningar och föreskrifter.

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget i dessa delar utan erinran.

De nya bestämmelserna bör som utredningen föreslagit och enligt numera ofta tillämpade lagstiftningstekniska principer delas upp på en ramförfattning innehållande huvudsakligen grundläggande föreskrifter och en tillämpningsförfattning med mera detaljerade regler. Eftersom dessa senare bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, kan de på ett smidigt sätt anpassas till omständigheterna i det särskilda fallet och till de vid varje tid rådande förhållandena och ger dessutom möjlighet till snabba ingripanden.

Jag anser således att utredningens förslag bör läggas till grund för lagstiftning.

7.2. Lagens tillämpningsområde

Utredningen föreslår att den nya lagen i första hand skall bli till- lämplig på hälso- och miljöfarliga varor, varmed utredningen avser ämnen och beredningar som med hänsyn till egenskaper och hantering kan befaras medföra förgiftning eller annan kemisk eller fysikalisk- kemisk skada hos människor eller skadlig verkan i miljön. Utredningen föreslår också att Kungl. Maj:t skall få fullmakt att tillämpa lagens bestämmelser på andra varor än kemiska under förutsättning att det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Ett sådant bemyndigande öppnar enligt utredningen möjlighet att i den mån behov framdeles uppkommer ingripa t. ex. mot material, såsom engångsembal- lage, och mot andra produkter som kan ha från hälso- och miljöskydds- synpunkt negativa kemiska, fysikalisk-kemiska eller andra verkningar. Med sådana andra verkningar avser utredningen bl. a. effekter som bul- ler och skakningar och verkningar från tekniska produkter såsom tem—

• Sida 87
•  Original

Prop. 1973: 17 87

peraturförändringar och störningar i form av olika typer av vågrörelser t. ex. ljus och mikrovågor.

Förslaget till avgränsning av den nya lagstiftningen innebär enligt utredningen att bl. a. sådana varor som nu omfattas av giftförordningen, bekämpningsmedelsförordningen och PCB-lagen kommer att falla under den nya lagen. Från lagens tillämpning bör enligt utredningen dock undantas kemiska och liknande varor som redan nu är underkastade betryggande kontroll i annan ordning, nämligen bl. a. läkemedel, foder- medel och radioaktiva ämnen och dessutom i viss utsträckning brandfar- liga och explosiva varor.

Bestämmelser i specialförfattningar till skydd mot skada på männi- skor och miljö vid hantering av kemiska produkter bör enligt utred— ningen vara tillämpliga vid sidan av den föreslagna lagstiftningen. Så t.ex. avses enligt utredningen arbetarskyddslagstiftningen och miljö- skyddslagstiftningen gälla fullt ut vid sidan av den nu föreslagna lag- stiftningen.

En ledamot i utredningen reserverar sig i fråga om lagstiftningens omfattning och hävdar att tillämpningsområdet måste avgränsas skar- pare så att endast -i egentlig mening hälso- och miljöfarliga varor kom- mer att falla inom det. Åtskilliga kemiska varor är nämligen helt ofar- liga. Enligt reservanten har tillämpningsområdet kommit att omfatta hela det kemiska varuområdet.

Som tidigare berörts anser en ledamot i utredningen att frågan om samordningen mellan arbetarskyddslagstiftningen och den nu föreslag- na lagstiftningen inte är tillräckligt klarlagd.

Utredningens förslag till avgränsning av lagstiftningens tillämpnings- område mottas övervägande positivt av de flesta remissinstanserna. Från en del håll föreslås att det varusortiment på vilket lagen avses få till- lämpning utvidgas och får omfatta inte bara ämnen och beredningar som är att anse som hälso- och miljöfarliga utan även föremål som inte räknas som ämnen och beredningar men som innehåller hälso- eller miljöfarligt ämne eller beredning i sådan mängd eller form att före- målet därigenom blir farligt. Remissinstanserna i fråga anser det inte vara nog att Kungl. Maj:t enligt utredningens förslag får möjlighet att utvidga lagen till att omfatta även sådana föremål i de fall då särskilda skäl föranleder det. Enligt dessa remissinstanser bör sådana föremål direkt omfattas av huvudbestämmelserna om hälso- och miljöfarliga varor. En remissinstans anser att den omständigheten att vissa kemiska varor kan skada människokroppen på enbart fysikalisk väg eller på mekanisk väg i stället för på kemisk eller fysikalisk-kemisk väg inte bör medföra att sådana varor undantas från produktkontrollen.

Från andra håll föreslås begränsningar av varubegreppet. Sålunda an- sluter sig några remissinstanser till den reservation vari hävdas att lagen inte bör sträckas ut till att avse hela det kemiska varuområdet. Remiss-

• Sida 88
•  Original

Prop. 1973: 17 88

instanserna i fråga uttalar att hälso- eller miljöfarligheten måste vara konstaterad eller också måste kvalificerad misstanke om sådan farlig- het föreligga innan en vara klassas som hälso- och miljöfarlig och un- derkastas olika slag av restriktioner med stöd av den nya lagen. Andra remissinstanser åter vänder sig mot utredningens uttalanden i fråga om innebörden av begreppet miljöfarlighet — ”skadlig verkan på miljön” —— som av utredningen bl. a. anges som en ”rubbning av något förhållande som vi uppfattar såsom skadlig eller i varje fall ej önskvärd”. Detta är enligt dessa remissinstanser att gå alltför långt. Miljöförändringar av ringa betydelse eller av betydelse främst från naturvårdssynpunkt bör enligt remissinstanserna regleras i annan ord- ning.

Utredningens förslag att Kungl. Maj:t skall få bemyndigande att göra lagen tillämplig på andra varor än sådana som kan betecknas som kemiska möter kritik från vissa håll. Bl. a. invänds att bemyndigandet blir för vittomfattande och att det är mindre lämpligt att låta en pro- duktkontrollagstiftning omfatta bl.a. olika former av vågrörelser och sådana typiska immissioner som buller och skakningar. Andra remiss- instanser, som ansluter sig till förslaget, framhåller bl. a. att bemyndi- gandet har stort värde med hänsyn till beredskapen i oförutsedda situa- tioner.

I fråga om samordningen med och gränsdragningen mot annan lag- stiftning framförs synpunkter från många håll. Särskilt frågan om sam- ordningen med arbetarskyddslagstiftningen har som redan antytts väckt stort intresse. Från arbetarskyddshåll framhålls bl. a. att det bör noga övervägas hur långt nu ifrågavarande produktkontrollagstiftning kan utsträckas att gälla vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen utan att syftena med sist nämnda lagstiftning skadas. Några remissinstanser tar också upp frågan om gränsdragningen mellan miljöskyddslagstiftningen resp. livsmedelslagstiftningen och den nu föreslagna lagstiftningen. '

Enligt min mening föreligger otvivelaktigt svårigheter att i lagtext närmare ange vilka slag av varor som skall anses som hälso- och miljö— farliga. Jag kan i likhet med de allra flesta remissinstanserna godta att den nya lagen blir tillämplig på ämnen och beredningar som med hän- syn till egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på män- niskor eller i miljön. De typer av skadeeffekter som därvild åsyftas är i likhet med vad som nu gäller enligt giftförordningen effekter av ke- misk eller fysikalisk-kemisk art, däremot inte skadeverkningar som är att betrakta som rent fysikaliska eller mekaniska effekter. lag är alltså inte beredd att som någon remissinstans synes förorda ge upp kravet på att lagstiftningen i första hand skall ge skydd mot kemiska eller fysi- kalisk-kemiska effekter. Det skulle nämligen få till följd att lagen kom att omfatta bl.a. alla varor som kan åstadkomma sårskådor genom

• Sida 89
•  Original

Prop. 1973: 17 89

enbart mekanisk inverkan. Utan nämnda begränsning blir enligt min mening varusortirnentet alltför omfattande. I dessa delar biträder jag alltså utredningens förslag. Det är sålunda i första hand varor som kan betecknas som kemiska som bör omfattas av lagstiftningen, låt vara att lagstiftningen enligt min mening i undantagsfall också bör kunna göras tillämplig på andra varor än kemiska såsom strax skall framgå.

Begreppet hälso- och miljöfarlig vara bör emellertid enligt min me- ning i ett annat hänseende göras något mera omfattande än vad utred- ningen föreslagit. Som några remissinstanser förordat bör till begreppet hänföras inte bara ämnen och beredningar utan också varor som inne- håller eller behandlats med ämne eller beredning, om varorna därige- nom och med hänsyn till sin hantering är hälso- eller miljöfarliga. Mot- svarande varubegrepp finns i PCB-lagstiftningen. Den är tillämplig dels på PCB som sådant, dels på varor vars miljöfarliga egenskaper betingas av att PCB ingår i varan, t. ex. kondensatorer innehållande PCB.

Den kritik som går ut på att utredningsmajoritetens lagförslag blivit alltför vidsträckt och kommit att omfatta hela det kemiska varuområdet oavsett om varan faktiskt är farlig eller inte eller om misstanke om farlighet föreligger saknar enligt min mening fog. Som jag redan har redovisat anknyter definitionen av hälso- och miljöfarlig vara enligt utredningens förslag bl. a. till förutsebarheten med avseende på risken med varan. Utredningen har som nämnts föreslagit att endast ämnen eller beredningar som ”kan befaras medföra” skador av nyss nämnd typ skall hänföras till definitionen. Detta innebär att kemiska varor som är att anse som riskfria inte räknas som hälso- och miljöfarliga varor. Denna begränsning har enligt min mening goda skäl för sig. En annan sak som jag senare skall återkomma till är att de tillämpande myndig- heterna enligt utredningens förslag bör få infordra uppgifter om kemis- ka varor över huvud taget för att det skall bli möjligt att avgöra vilka varor som bör bli föremål för kontroll enligt den nya lagstiftningen. Jag biträder alltså utredningens förslag på denna punkt. Frågan om den närmare innebörden av denna riskbedömning, till vilken definitionen av hälso- och miljöfarlig vara sålunda anknyter, kommer jag att ta upp i ett senare avsnitt.

En del remissinstanser anser att utredningen har gått för långt i sina uttalanden om innebörden av begreppet miljöfarlighet. Remissinstan- serna vänder sig särskilt mot att begreppet beskrivits som en rubbning av något förhållande som uppfattas som skadlig eller i varje fall inte önskvärd. Jag kan med vissa modifikationer ansluta mig till vad utred- ningen har uttalat i fråga om innebörden av begreppet. Det är av olika skäl inte lätt att närmare beskriva riskerna för skadeverkningar på mil- jön. Så mycket är dock klart att även riskerna för sådan skada di- rekt eller indirekt måste ställas i relation till människor. Likaledes är

• Sida 90
•  Original

Prop. 1973: 17 90

I det klart att riskövervägandena måste göras med ett långt !tidsperspek- tiv, om möjligt för flera generationer framåt. Att riskerna för skade- verkningar på djur och växter måste tillmätas stor betydelse är också givet. Vidare bör man som remissinstanserna i fråga framhåller ställa skäliga kvalifikationskrav på begreppet miljöskadlig. Det bör åtminstone krävas att objektivt godtagbara indikationer föreligger som motiverar ingripanden enligt produktkontrollagstiftningen.

Innan jag lämnar frågan om definitionen av begreppet hälso- och miljöfarliga varor vill jag påpeka att jag är väl medveten om att av- gränsningsproblem kommer att uppstå, åtminstone under ett inlednings- skede. Men jag tror, i likhet med bl. a. naturvårdsverket, att en fort- löpande kartläggning av det kemiska produktområdet kommer att göra det möjligt att bättre avgränsa och precisera området för hälso- och miljöfarliga varor. På grundval av en sådan kartläggning får, som natur— vårdsverket uttalar, kontinuerliga bedömningar göras om belastningarna på människor och miljö av olika kemiska ämnen med tänkbara negativa hygieniska och ekologiska verkningar.

Utredningens förslag att Kungl. Maj:t skall få bemyndigande att göra den nya lagstiftningen tillämplig på andra varor än de kemiska under förutsättning att det är av särskild betydelse från hälso- och miljö- skyddssynpunkt möter kritik från många håll. Det invänds bl. a. att ett sådant bemyndigande blir alltför omfattande. Förslaget innebär som sagt att Kungl. Maj:t ges möjlighet att, om behov därav skulle uppkomma i framtiden, ingripa med förbud eller andra restriktioner mot t. ex. ma- terial som engångsemballage och mot andra produkter som kan ha från hälso- och miljöskyddssynpunkt negativa kemiska, fysikalisk-kemiska, mekaniska och andra verkningar. Sådana effekter som buller och skak— ningar samt sådana verkningar från tekniska produkter som tempera— turförändringar och störningar i form av skilda typer av vågrörelser såsom ljus och mikrovågor bör enligt utredningen också omfattas av Kungl. Maj:ts fullmakt. Det föreslagna bemyndigandet har enligt min mening stort värde från beredskapssynpunkt. Kungl. Maj:t bör ha möj- lighet att snabbt ingripa mot även andra varor än kemiska om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Jag biträ- der sålunda utredningens förslag. Men jag vill understryka att meningen är att bestämmelsen skall tillämpas endast när särskilda skäl föreligger. Självfallet bör bestämmelsen inte tillämpas när det finns möjligheter att ingripa mot en produkt med stöd av annan lagstiftning. Som någon remissinstans påpekat bör bestämmelsen inte tillämpas på sådana ty- piska immissioner som buller och skakningar. Jag delar också strål- skyddsinstitutets uppfattning att resultatet av den pågående utredningen om tillsyn av användningen av icke—joniserande strålning bör avvak- tas innan bemyndigandet utnyttjas till att göra produktkontrollagstift- ningen tillämplig på källor för icke-joniserande strålning.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1973: 17 91

Jag vill sedan något närmare ta upp frågan hur den nu föreslagna lagstiftningen bör förhålla sig till arbetarskyddslagstiftningen. Med det vidsträckta tillämpningsområde som föreslagits för den nya lagstift- ningen kommer detta att i vissa avseenden sammanfalla med tillämp- ningsområdet för arbetarskyddslagstiftningen. Det gemensamma områ- det blir som tidigare anförts i princip all yrkesmässig hantering av hälso- och miljöfarliga varor såvitt avser skyddet av arbetstagarnas hälsa. Jag vill understryka att det givetvis inte är meningen att ar- betarskyddslagstiftningen skall sättas ur spel genom den föreslagna la- gen. Den nu föreslagna lagen bör gälla vid sidan av arbetarskyddslag- stiftningen. Det innebär bl.a. att sådana allmänna restriktioner av be- tydelse för användningen av produkter i olika hanteringsled — i eller utanför arbetslivet — som utfärdas med stöd av den nu föreslagna lagen bör av arbetarskyddsmyndigheterna läggas till grund för deras bedömningar och betraktas som minimikrav som under alla omständig- heter måste uppfyllas. Samtidigt förutsätts att arbetarskyddsmyndighe- terna med stöd av arbetarskyddslagstiftningen meddelar andra eller strängare föreskrifter, när så påkallas för att uppfylla arbetarskyddets krav. Dessa föreskrifter skall ”ta över”. De risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade med själva tillverkningen av hälso- och miljö- farliga varor Och med den yrkesmässiga hanteringen av sådana varor skall alltså liksom f. n. främst mötas med arbetarskyddsåtgärder.

Det är naturligtvis angeläget att åstadkomma samordning mellan produktkontrollorganets generella föreskrifter rörande en viss vara och sådana anvisningar eller föreskrifter som arbetarskyddsmyndighetcrna med stöd av arbetarskyddslagen meddelar om användningen av samma vara på arbetsplatser. Den samordning som behövs för detta ändamål avses komma till stånd på följande sätt. Som senare skall framgå när- mare avser jag att produktkontrollorganet skall få en sammansättning som garanterar att arbetarskyddssynpunkter beaktas. Vidare skall till- synen över efterlevnaden på arbetsplatserna av den nya lagstiftningen åvila arbetarskyddsmyndigheterna. Vid den revision av arbetarskydds- lagen som väntas ske om några år får man som nämnts ta upp frågan om det behövs någon ändring när det gäller tillämpningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Tillämpningsområdet för den nya lagstiftningen kommer också del- vis att sammanfalla med tillämpningsområdet för miljöskyddslagstift- ningen. Det gäller bl. a. oskadliggörandet av hälso- och miljöfarliga va- ror. Behandling eller deponering av avfall är samtidigt miljöfarlig verk- samhet som i stor omfattning är underkastad koncessionsplikt enligt rniljöskyddslagstiftningen. Det är givetvis inte heller meningen att miljö— skyddslagstiftningens prövningsförfarande skall sättas ur spel genom den nya lagstiftningen. Föreskrifter som med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor meddelas i fråga om hanteringen av viss vara

• Sida 92
•  Original

Prop. 1973: 17 92

hindrar inte att ytterligare föreskrifter om varans hanterande meddelas vid tillämpningen av miljöskyddslagstiftningen.

Som utredningen förordat bör från den föreslagna lagen undantas varor som på ett effektivt sätt är underkastade direkt produktkontroll i annan ordning. Dit hör enligt min mening läkemedel, livsmedel, fo- dermedel samt radioaktiva ämnen och andra källor till joniserande strål— ning.

7.3. Bestämmelser om försiktighetsmått och om kontroll från samhällets sida

Som grundregel för hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor bör enligt utredningen fastslås en skyldighet för var och en som hanterar sådana varor att vidta alla de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att hindra eller motverka att varorna får skadlig verkan. Den som tillverkar eller importerar varan skall i första hand själv bedöma vilka förebyggande åtgärder som behövs. Det inne- bär enligt utredningen att tillverkare och importör är skyldiga att före marknadsföringen så långt möjligt fastställa produktens eventuella ne- gativa effekter på människors hälsa och på miljön. Han skall förvissa sig om varans sammansättning, inkl. föroreningar av betydelse. Av- steg härifrån är tillåtna endast om det på grund av erfarenheter och ve- tenskapens senaste rön är uppenbart att varan inte kan anses innebära risker från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Skyldigheten att undersöka varans hälso- och miljöeffekter skall enligt utredningen sträcka sig så långt som undersökningsmetodik m.m. tillåter. Den som yrkesmässigt ägnar sig åt tillverkning, import och handel med kemiska produkter förutsätts fortlöpande hålla sig underrättad om forskningen på området och den tekniska utvecklingen. Utredningen uttalar sammanfattningsvis att avsikten är att ålägga den som yrkesmässigt hanterar kemiska pro- dukter en långtgående undersökningsskyldighet. Utredningen konstate- rar samtidigt att kunskaperna om kemiska varors verkningar iir begrän- sade. Den undersökning av varorna som tillverkare och importör bör vara skyldiga att göra kan som regel knappast ge fullständigt svar på frågan om varans oskadlighet. Tillverkare och importör kan därför inte åläggas att garantera eller bevisa en fullständig frånvaro av skadlighet hos varorna. Å andra sidan betonar utredningen att redan en på veten- skapliga grunder fastslagen misstanke om fara skall utgöra tillräckligt underlag för att vidta försiktighetsåtgärder beträffande en vara.

Skyldigheten att vidta försiktighetsåtgärder beträffande hälso- och miljöfarliga varor får enligt utredningen bl. a. anses innefatta förplik- telse att så långt som möjligt begränsa förekomsten av det ämne i produkten som medför dess hälso- och miljöfarlighet. Är det riskabla ämnet utan betydelse för den avsedda användningen, bör kunna krävas

• Sida 93
•  Original

Prop. 1973: 17 93

att produkten inte saluförs förrän den har befriats från det skadliga ämnet. På bedömandet av tillåtligheten att saluföra en produkt, som innehåller ett farligt ämne, bör även inverka möjligheten att ersätta ämnet med annat, ofarligt eller mindre farligt ämne. En produkt som innehåller ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt riskabelt ämne skall inte behöva accepteras, om det finns eller går att få fram godtagbara, mindre riskabla alternativ.

Utredningen framhåller att farligheten hos en vara i allmänhet är beroende av hur den brukas. En åtgärd som tillverkaren, importören och säljaren bör vidta till skydd mot skadeverkan är att lämna upp- lysningar om produkten så att den enskilde vid dess hantering är med- vcten om riskerna därmed. Informationen sker lämpligen genom någon form av märkning av produkten. Märkningen kan innehålla t. ex. upp- gift om varans benämning, deklaration angående varans sammansätt- ning och egenskaper, påskrift med varning för riskerna vid användandet, lagringen, destruktionen eller hanteringen i övrigt av varan och bruks— anvisning för hanteringen. Tillverkaren och importören är den som bäst bör veta hur man skall handskas med produkten och måste därför ha ansvaret för att allmänheten blir varnad. Riskerna med användningen, förvaringen, transporten, oskadliggörandet och annan hantering av en produkt får enligt utredningen i övrigt mötas med olika åtgärder. Hit hör bl. a. att tillse att varan är förpackad på ett betryggande sätt vid transport, förvaring och användning. Åtgärder bör också vidtas så att skada genom slarv eller utsläpp vid fyllning, tappning eller liknande åtgärd motverkas. Kravet på aktsamhet och försiktighetsåtgärder blir enligt utredningen i viss mån beroende på arten av den skada som kan befaras. Vid bedömningen av vilka försiktighetsmått som skall vidtas bör företagaren vara berättigad att utgå från att förbrukaren kommer att behandla varan med försiktighet och att varan får en normal an- vändning. Även den som använder en produkt bör enligt utredningen vara skyldig att förebygga eller begränsa skadeverkningar av produkten. Han skall ta del av och iaktta de hanteringsanvisningar som tillverka— ren och importören kan ha meddelat och i övrigt beakta sådana före- skrifter som meddelats av Kungl. Maj:t eller underlydande myndighet.

Utredningen tar också upp frågan om det skall åligga myndigheterna att utöva en responsaverksamhet, dvs. en skyldighet att på begäran ge besked huruvida viss vara är att anse som hälsofarlig eller miljöfarlig. En sådan skyldighet föreligger f.n. enligt giftförordningen såvitt avser hälsofarligheten hos ett ämne eller en beredning. Utredningen föreslår att denna skyldighet behålls. Däremot anser sig utredningen inte kunna föreslå att skyldigheten utsträcks till att omfatta även den speciella miljöfarligheten hos kemiska produkter. Som skäl åberopas bl.a. att en sådan utvidgning av responsaverksamheten skulle ställa alltför stora krav på undersökningskapaciteten. En precisering av gränsen mellan

• Sida 94
•  Original

Prop. 1973: 17 94

farlig och ofarlig vara är dessutom svår att göra. Tre ledamöter i ut- redningen reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag i fråga om responsaverksamheten. De anser att verksamheten bör omfatta även den speciella miljöfarligheten hos kemiska varor. Två av ledamöterna på- pekar att det måste finnas möjligheter att utforma responsainstitutet så att myndigheten kan ta ställning till konkreta och definierade situatio- ner i vilka en produkt kan uppträda och ange om den i dessa fall är att betrakta som miljöfarlig eller inte.

Vid sidan av skyldigheten för företagare och andra som hanterar hälso- och miljöfarliga varor att vidta skyddsåtgärder och andra för- siktighetsmått krävs enligt utredningen en aktiv offentlig kontroll av kemiska varors hantering. Utredningen föreslår ett regelsystem som innebär att tillsynsmyndighetcrna får möjligheter att ingripa mot olika hälso- och miljöfarliga varor och i skilda situationer med mer eller mindre långtgående åtgärder. Valet av ingripande mot en sådan vara bör enligt utredningen ske med utgångspunkt från att skada på män- niskor och i miljön skall förhindras eller förebyggas så långt som möj- ligt. En avvägning får ske mellan de risker som är förenade med pro- dukten och de fördelar för samhället som produkten för med sig. Ställ- ning måste därvid tas till frågan huruvida produkten tjänar ett socialt och ekonomiskt nyttigt ändamål. Vid avvägningen kommer också in så- dana omständigheter som de tekniska och ekonomiska möjligheterna att ersätta en produkt med en annan, mindre farlig produkt. Resultatet av avvägningen får bli vägledande för valet av åtgärd mot varan.

En metod att få kontroll över hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor som utredningen föreslår är att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får bemyndigande att föreskriva att vissa såda- na varugrupper får hanteras eller importeras endast efter särskilt till- stånd. Utredningen framhåller att ur säkerhetssynpunkt skulle tillstånds— tvång i förening med förprövning i likhet med vad som f.n. gäller för bekämpningsmedel helst avse samtliga hälso- och miljöfarliga varor. En så ingripande reglering har utredningen emellertid inte ansett möjlig med hänsyn bl. a. till det stora antal produkter som introduceras på marknaden och bristen på toxikologisk och annan expertis. Utredningen utgår emellertid från att antalet varugrupper för vilka skall krävas till- ståndstvång efter hand utvidgas.

En annan metod som utredningen föreslår för att komma till rätta med varor som kan medföra skador är att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer ges befogenhet att införa förbud mot hantering eller import av viss hälso- eller miljöfarlig vara eller före- skriva att visst ämne inte får ingå i eller överskrida viss halt i bered- ning eller annan vara som importeras eller hanteras. Förutsättningen för ett sådant ingripande bör enligt utredningen vara att det är av sär- skild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1973: 17 95

Ytterligare en typ av reglering som utredningen föreslår är att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer ges bemyndigande att meddela särskilda föreskrifter och villkor för hanteringen eller im- porten av hälso- och miljöfarliga varor. Utredningen framhåller att med stöd av ett sådant bemyndigande skall kunna utfärdas allmänt hållna aktsamhetsregler för tillverkningen, förvaringen, oskadliggörandet, spridningen och hanteringen i övrigt. Speciella föreskrifter kan också ges t. ex. om särskilda anordningar vid tillverkning. I fråga om varor som vid destruktion eller kvittblivning kan medföra risk för skada på människors hälsa eller omgivning kan särskilda hanteringsföresln'ifter meddelas för att förebygga skada. Föreskrifter kan också meddelas om skyldighet att forsla varan till destruktionsanläggning eller anvisningar om sättet för destruktion eller konvertering av varan. Utredningen fram- håller särskilt vikten av att anvisningar ges om märkningen beträffande alla sådana varor där upplysning kan vara av betydelse för förebyggan- de av skada.

En tillfredsställande kontroll över hälso- och miljöfarliga varor för— utsätter enligt utredningen att tillsynsmyndigheterna har tillgång till uppgifter om vilka varor som kommer till användning, deras kemiska sammansättning och toxikologiska-ekologiska egenskaper samt deras användningsområden och omsättning. Utredningen föreslår därför att myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer ges befogenhet att meddela föreskrifter om rapporteringsskyldighet beträffande dessa förhållanden. Rapporteringsskyldigheten bör enligt utredningen gälla den som till- verkar, importerar, säljer eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar va- ran. Skyldigheten bör kunna omfatta samtliga kemiska varor, oavsett graden av misstanke om varans farlighet. Rätten att införa rapporte- ringsskyldighet bör enligt utredningen utnyttjas till att efter hand söka kartlägga relevanta delar av det kemiska produktområdet. Detta bör ge möjlighet till en överblick över förekomsten av hälso- och miljö- farliga varor på marknaden och därmed också till en uppfattning om spridningen i miljön av ämnen med befarade skadliga verkningar. Rap- porteringsskyldigheten förutsätts till en början inriktas på särskilt hälso- och miljöfarliga varor och får därefter byggas ut. Möjligheten att bygga ut systemet blir beroende av myndighetens resurser och tillgången till vetenskaplig expertis.

Allmänt sett godtar remissinstanserna utredningens förslag till regler om skyldighet för var och en som hanterar hälso- och miljöfarliga va- ror att vidta skadeförebyggande åtgärder och andra försiktighetsmått liksom reglerna om myndigheternas kontrollerande verksamhet på om- rådet. På några punkter framförs dock kritik eller särskilda synpunkter. Jag återkommer strax till några av dessa frågor.

Till en början vill jag framhålla att en övergripande målsättning vid utformningen av reglerna om hälso- och miljöfarliga varor bör vara att

• Sida 96
•  Original

Prop. 1973: 17 96

förhindra eller förebygga skada på människors hälsa och i miljön genom sådana varor. Vår strävan måste i första hand vara att målmedvetet begränsa användningen av hälso- och miljöfarliga varor. Den kemisk- tekniska utvecklingen har ökat möjligheterna att få fram ofarliga pro- dukter. Det gäller att på olika vägar, t. ex. genom lagstiftning, offentlig kontroll, forskning och information, styra den kemisk—tekniska utveck- lingen mot användningen av så riskfria kemiska produkter som möjligt. Sannolikt kommer den nu föreslagna lagen att också indirekt påverka utvecklingen. Man kan räkna med att tillverkare och importörer redan på grund av ekonomisk försiktighet avstår från att marknadsföra varor som kan vara skadliga för människor och för miljön. Ett flertal hälso- och miljöfarliga produkter kommer således med all sannolikhet att på olika sätt försvinna ur marknaden i framtiden. I de fall det inte går att få fram lämpliga ersättningsprodukter eller produkter av visst slag av särskilda skäl inte kan avvaras måste hanteringen av varorna kring- gärdas med olika föreskrifter till skydd mot skadeverkningar.

I likhet med många remissinstanser anser jag det vara riktigt att som utredningen har gjort såsom grundregel för hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor fastslå en skyldighet för var och en som tillverkar, försäljer eller eljest hanterar eller importerar sådana varor att vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att hindra eller motverka att varorna får skadlig verkan. Härvid skall enligt utredningen den som tillverkar eller importerar varan i första hand själv bedöma vilka förebyggande åtgärder som behövs. Regeln är allmänt hållen med hänsyn till att bedömningen av vilka närmare skadeförebyggande åtgärder som behövs måste ske individuellt med hän- syn till de omständigheter som föreligger i varje särskilt fall. Bestäm- melsen är också avsedd att täcka ett mycket vidsträckt fält. Utred— ningens betänkande innehåller utförliga anvisningar om vad detta när- mare innebär (betänkandet s. 86—89) och jag har nyss sammanfattnings- vis redogjort härför. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad utred- ningen har uttalat i fråga om denna grundregel om skyldighet att vidta skyddsåtgärder. Jag vill dock ta upp vissa anvisningar om tillämpningen av regeln.

Utredningen framhåller att redan en på goda vetenskapliga grunder uppkommen misstanke om risk, som inte är praktiskt verifierad, skall utgöra tillräckligt underlag för åtgärder beträffande en produkt från såväl producentens som myndighets sida. I likhet med remissinstanser- na anser- jag denna grundsats vara av allra största betydelse för till- lämpningen av regeln om skyldighet att vidta försiktighetsmått. Grund- satsen innebär bl. a. att en producent som vill marknadsföra en otill- räckligt känd vara som han har grundad anledning anta vara farlig från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, vare sig det finns vetenskapliga eller eljest godtagbara indikationer för risken, måste beakta denna risk

• Sida 97
•  Original

Prop. 1973: 17 97

vid bedömning av om han skall marknadsföra varan eller inte. Grund— satsen innebär också, sett från myndigheternas synpunkt, att dessa inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat. Redan en på goda grunder uppkommen misstanke om skaderisker utgör som jag nyss framhållit tillräcklig grund för ingripanden. För att i ett sådant läge undgå förbud eller restriktioner måste producenten så långt det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt är möjligt bevisa att misstanken är ogrundad. Annars får han finna sig i att myndigheterna behandlar va- ran som hälso- och miljöfarlig. Den osäkerhet som i ett sådant fall kan råda rörande ett ämnes farlighet går alltså inte ut över allmänheten utan drabbar den som vill marknadsföra varan i fråga.

För att underlätta för myndigheterna att få underlag för den riskbe- dömning som måste ligga till grund för myndigheternas ingripanden ämnar jag, som kommer att framgå av det följande, föreslå bestäm- melser som gör det möjligt att ålägga producenter och importörer en omfattande rapporteringsskyldighet.

Några remissinstanser hävdar att den undersökningsskyldighet som utredningen vill ålägga i första hand den som tillverkar eller importe- rar hälso- och miljöfarliga varor är alltför långtgående. Jag vill i det sammanhanget erinra om att utredningen slagit fast att större krav på undersökningsskyldigheten inte kan ställas än den aktuella vetenskapli- ga kunskapsnivån medger. Vidare är den nuvarande undersökningsme- todiken i många fall ofullständigt utarbetad. Det måste dock krävas att särskilt producenter och importörer så långt det är praktiskt möj- ligt undersöker varornas sammansättning och deras egenskaper från hälso- och miljöskyddssynpunkt med utgångspunkt från vad som hit— tills är känt beträffande de toxiska och ekologiska verkningarna hos ämnen eller ämneskombinationer som ingår i varorna. I fråga om vad som skall anses känt om de hälso- och miljöfarliga verkningarna måste krävas att den som ägnar sig åt yrkesmässig tillverkning och import i möjligaste (mån fortlöpande håller sig underrättad om forskningen på området.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla vikten av att producen- ter av kemiska varor på ett så tidigt stadium som möjligt, alltså redan vid produktutvecklingen, är observanta på avfallsfrågan. Sålunda bör undersökas om destruktionen av en sådan vara medför olägenheter från miljöskyddssynpunkt eller om den är särskilt kostnadskrävande. I så fall bör varan inte utan särskilda skäl släppas ut på marknaden. Om en vara ligger under tillståndstvång, bör givetvis också tillståndsmyndigheten vid tillåtlighetsprövningen ta hänsyn till eventuella destruktionssvårig- heter.

Den av utredningen föreslagna huvudregeln om skyldighet att vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som kan fordras för att hindra eller motverka skada har i allt väsentligt godtagits av

• Sida 98
•  Original

Prop. 1973: 17 98

remissinstanserna. Också jag anser att utformningen är lämplig. Jag vill dock i likhet med några remissinstanser föreslå att regeln kompletteras med bestämmelser om att särskilt den som tillverkar eller importerar hälso- och miljöfarliga varor är skyldig att noggrant undersöka varans sammansättning och egenskaper från hälso- och miljöskyddssynpunkt samt att varorna skall märkas tydligt med uppgifter av betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt. ] tydlighetens intresse bör dessa regler föras in i lagen, även om de kan sägas vara inbyggda i huvudregeln. I fråga om den närmare innebörden av reglerna bör Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kunna meddela särskilda före- skrifter. Kraven på undersökning bör som nyss antytts skärpas alltefter- som den vetenskapliga kunskapsnivån medger det. När det: gäller be- stämmelserna om märkningsskyldigheten bör varudeklarationsutredning- ens arbete beaktas.

Utredningens förslag i fråga om skyldighet för myndighet att avge responsum, dvs. att på begäran ge besked huruvida en vara är att anse som hälso- eller miljöfarlig, har delvis mött skarp kritik. Att responsa- skyldighet skall gälla i fråga om. hälsofarligheten hos kemiska varor råder det inga delade meningar om men mot utredningens förslag att inte låta denna skyldighet avse den speciella miljöfarligheten hos så- dana varor höjs många kritiska röster. Det är enligt min mening i hög grad önskvärt att besked skall kunna lämnas på förhand inte bara om en kemisk varas eventuella hälsofarlighet utan även om dess miljöfar— lighet. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en utvidgad responsa- skyldighet med all sannolikhet skulle läsa produktkontrollens resurser till förfång för andra angelägna uppgifter. Vidare måste frågan om en begränsning av responsa numera bedömas från fall till fall. Som ut- redningen anfört kan nya riskaspekter tillkomma vilka inte var kända eller kunde förutses när ett responsum avgavs. Nya rön kan också kräva omprövning av ett avgivet responsum. Vidare framgår av utred- ningens betänkande att frågan om hälso- och miljöfarligheten hos olika varor inte kan bedömas utan att hänsyn tas till varans avsedda eller beräknade användning. Responsaverksamheten måste som två av re- servanterna påpekar utformas så att myndigheten får ta ställning till huruvida en vara vid ett visst angivet användningssätt i en viss konkret situation är att betrakta som hälso— och miljöfarlig eller inte.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört förordar jag för min del att Kungl. Maj:t får bemyndigande att meddela bestämmelser om skyldig- het för myndighet att i vissa fall på begäran meddela beslut huruvida ämne, beredning eller annan vara med hänsyn till användning och egen— skaper är att anse som hälso- eller miljöfarlig. I samband med all responsaverksamhet bör avgift utgå.

Reglerna om skyldighet att vidta skyddsåtgärder och andra försiktig- hetsmått vid hantering av hälso- och miljöfarliga varor bör medföra att

• Sida 99
•  Original

Prop. 1973: 17 99

många olägenheter förebyggs. Men dessutom måste som utredningen framhållit myndigheterna ges effektiva möjligheter att alltefter behov ingripa mot olika hälso- och miljöfarliga varor i olika situationer med mer eller mindre långtgående åtgärder. Det regelsystem som utredningen föreslagit har godtagits av remissinstanserna och inte heller jag har något att erinra i sak mot de föreslagna bestämmelserna. Jag vill fram- hålla att en lagstiftning som skall tillämpas i fråga om ett mycket stort antal olika varugrupper och som dessutom skall behålla sin aktua- litet i den snabba utvecklingen på det kemiska området måste bli all— mänt hållen. Jag delar därför utredningens uppfattning att någon mer preciserad lagteknisk utformning än förslaget upptar inte kan komma i fråga. Givetvis kommer det under sådana förhållanden att bli av stor betydelse hur reglerna tillämpas. De anvisningar som utredningen läm- nar för den praktiska tillämpningen torde kunna bli till god vägledning för myndigheterna. Jag vill i detta sammanhang särskilt peka på den från säkerhetssynpunkt viktiga bestämmelse som innebär att Kungl. Maj:t får bemyndigande att förordna att visst slag av hälso- och mil- jöfarliga varor får hanteras eller importeras endast efter särskilt till- stånd. Med stöd av en sådan bestämmelse kan antalet varugrupper som måste förprövas innan de får släppas ut på marknaden efter hand utvidgas. Så t. ex. finns allt skäl att tillämpa en dylik bestämmelse på sådana kemiska varor som i fråga om egenskaper och användning står bekämpningsmedlen nära. Jag föreslår i enlighet med det anförda att Kungl. Maj:t får bemyndigande att föreskriva att hälso- och miljöfarliga varor av visst slag får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor, allt under förutsättning att det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Vidare föreslår jag i överensstämmel- se med utredningens förslag att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får bemyndigande att förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarliga varor av visst slag, om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.

Utredningen har föreslagit att myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer får för utredning om hälso- och miljöfarligheten hos ämnen eller beredningar föreskriva skyldighet för den som importerar eller yrkes- mässigt hanterar varan att lämna uppgifter om dess sammansättning, egenskaper och hantering. De flesta remissinstanser som yttrar sig över förslaget biträder detta. Från några håll görs gällande att den föreslag- na rapporteringsskyldigheten är alltför omfattande. Det hävdas att skyl- digheten åtminstone bör begränsas till kemiska varor som konstaterats eller kan misstänkas vara farliga. Jag ansluter mig till utredningens förslag. Bl. a. bör det finnas möjlighet att ålägga producenter och im- portörer skyldighet att kontinuerligt redovisa resultatet av kemiska un— dersökningar inom olika varuområden. Behovet av att kunna ingripa

• Sida 100
•  Original

Prop. 1973: 17 100

mot en farlig vara som tidigare ansetts riskfri kan göra det angeläget att ha tillgång till uppgifter om varans användning för att åtminstone i efterhand snabbt kunna spåra upp riskfaktorer. Med hänsyn till de resurser som står till buds torde rapporteringsskyldigheten till en bör- jan främst få inriktas på varor som kan tänkas medföra risker från hälso- eller miljösynpunkt.

Med anledning av mina förslag i det föregående bör smärre följd- ändringar göras i vissa andra författningar. En ändring bör också göras i förordningen (1961: 381) om tillverkning av och handel med foder- medel m.m. Dessa frågor behandlas närmare i specialmotiveringen.

Jag vill slutligen beröra frågan om skyldighet att ersätta skada som vållas av hälso- och miljöfarliga varor. Någon remissinstans har på- pekat att det f.n. inte finns särskilda författningsbestämmelser som reglerar denna fråga och att inte heller utredningen gjort några utta- landen i frågan. Jag vill i det sammanhanget erinra om att Kungl. Maj:t den 8 december 1972 på anmälan av statsrådet Lidbom bemyn- digat chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för ut- redning angående ersättning för produktskador.

7.4. Kontrollorganisation

Enligt miljökontrollutredningens förslag till organisation för kontrol- len av hälso- och miljöfarliga varor bör den centrala tillsynsmyndig- heten i första hand ha till uppgift att utfärda förbud och föreskrifter för tillämpningen av den nya lagstiftningen, att övervaka efterlevnaden av gällande bestämmelser samt att utöva fortlöpande kontroll av det ke- miska produktområdet. Utredningens utgångspunkt är att den centrala tillsynen bör anförtros en redan befintlig myndighet. Utredningen anser att endera av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, kommerskolle- gium, giftnämnden och naturvårdsverket kan komma i fråga som till- synsmyndighet. Utredningen föreslår att naturvårdsverket blir central tillsynsmyndighet. Som skäl härför anför utredningen det nära samban- det mellan verkets nuvarande verksamhet och produktkontrollen. Ut- redningen anför också rationaliserings- och effektivitetsskäl. Utredningen föreslår vidare att ett särskilt organ, kallat produktkontrollnämnden, in— rättas vid naturvårdsverket för frågor om hälso- och miljöfarliga va- ror. Produktkontrollnämnden föreslås bli ett specialistorgan med både beslutande och rådgivande funktioner. Dess uppgifter skall bestämmas av naturvårdsverkets styrelse. Giftnämnden föreslås härigenom upp- höra. Naturvårdsverket övertar dess arbetsuppgifter.

I en reservation föreslår en utredningsledamot att giftnämnden skall bestå som fristående organ, fortsättningsvis benämnd produktkontroll- nämnden, med uppgift att vara central tillsynsmyndighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I en annan reservation föreslår två

• Sida 101
•  Original

Prop. 1973: 17 101

ledamöter att produktkontrollnämnden skall vara endast ett rådgivande organ inom naturvårdsverket.

Utredningens organisationsförslag har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. De remissinstanser som tar ställning till förmån för utredningens förslag åberopar i första hand effektivitetsskäl. Flera av dessa remissinstanser anser dock att produktkontrollnämnden endast bör ha rådgivande funktioner. Den kritik som många remissinstanser riktar mot förslaget grundar sig huvudsakligen på farhågor att arbetar- skyddsfrågor inte kommer att bli tillräckligt beaktade inom naturvårds- verket. De remissinstanser som uttalar denna uppfattning anser därför att kontrollen över hälso- och miljöfarliga varor centralt bör åvila ett fristående organ såsom giftnämnden. Vissa av dessa remissinstanser framhåller att nämnden administrativt kan knytas till annan myndighet men med bibehållen beslutanderätt. Några remissinstanser förordar att frågan övervägs ytterligare innan slutlig ställning tas.

Inledningsvis vill jag utveckla min principiella syn på hur denna organisationsfråga lämpligen bör lösas.

Som jag redan anfört är den föreslagna lagen om hälso- och miljö- farliga varor en central ramförfattning som med vissa närmare angivna undantag skall kunna tillämpas på hela det kemiska varuområdet. Ef- fekterna på såväl människans hälsa som på hennes miljö skall omfattas av lagen. Den helhetssyn som enligt vad jag tidigare anfört måste läggas på dessa problem bör även komma till uttryck vid utformningen av den organisation som fordras för lagstiftningens tillämpning. Utrednings- förslaget är i enlighet med direktiven till utredningen i huvudsak inrik- tat på skyddet av den yttre miljön. Likväl måste såsom flera remiss- instanser anfört betydande hänsyn tas till arbetsmiljöns krav. Den sats- ning på arbetarskydd och andra arbetsmiljöfrågor som kommit till stånd under senare år överensstämmer med kraven från en bred opinion på förbättrad arbetsmiljö och ökad anställningstrygghet. Enligt min me- ning bör denna inriktning komma till uttryck även vid lösandet av fö- religgande organisationsfråga. Organisationen måste enligt min mening utformas så att såväl naturvårdens och miljöskyddets som arbetarskyd- dets intressen kan tillgodoses. De myndigheter som i första hand före- träder dessa intressen, nämligen naturvårdsverket och arbetarskydds- styrelsen, intar naturligen en central ställning i diskussionen om orga- nisationens utformning.

Även andra intressen än de nu nämnda bör beaktas i sammanhanget. Jag avser då närmast den allmänna hälsovården och livsmedelskontrol- len. Konsumentintressena kommer även in i bilden. Socialstyrelsen har som central förvaltningsmyndighet för hälso- och sjukvården vitala in- tressen att bevaka beträffande hälso- och miljöfarliga varor. Frågor av allmänhygienisk och medicinsk karaktär spelar givetvis stor roll vid be- dömningen av kemiska varors hälso- och miljöfarlighet. Genom sin lä-

• Sida 102
•  Original

Prop. 1973: 17 102

kemedelsprövande verksamhet är socialstyrelsen den enda myndighet vid sidan av giftnämnden som f. n. besitter erfarenheter av registrerings- plikt inom en kemisk varugrupp. När det gäller livsmedelskontrollen har jag förordat att livsmedel undantas från tillämpningsområdet för lagen om hälso— och miljöfarliga varor. Nuvarande lagstiftning och organisa- tion för kontroll av livsmedel är helt ny. Emellertid har den pro— duktkontroll som utövas i fråga om livsmedel, särskilt i fråga om till- satser och främmande ämnen, nära samband med kontroll av hälso- och miljöfarliga varor. Detta förhållande innebär enligt min mening att livsmedelsverket har ett starkt behov av att kunna öva inflytande och medverka i frågor om hälso- och miljöfarliga varor. Detsamma gäller konsumentverket som bl. a. har till uppgift att skydda konsumenterna mot produkter som inte fyller rimliga säkerhetskrav.

Vad jag nu anfört talar enligt min mening för att ett särskilt produkt- kontrollorgan i form av en självständigt beslutande nämnd bör göra de centrala bedömningar som blir aktuella i fråga om hälso— och miljö- farliga varor. Detta organ bör även överta giftnämndens arbetsuppgifter. Produktkontrollorganet bör organiseras så att de intressen som jag an— gett i det föregående blir representerade. Jag anser att en sådan lös- ning ger möjligheter att tillvarata arbetarskyddsintressena i sådan ut- sträckning att de synpunkter i frågan som framförts vid remissbehand— lingen blir tillgodosedda. Emellertid anser jag att man från administra- tiva och rationella synpunkter bör ta tillvara de administrativa basresur- scr som redan finns tillgängliga. Produktkontrollorganet bör därför såsom några remissinstanser föreslagit administrativt knytas till en myn- dighet inom organets verksamhetsområde. Mot bakgrund av syftet med den föreslagna lagstiftningen och dess tillämpningsområde är enligt min mening naturvårdsverket i egenskap av central förvaltningsmyn- dighet på miljövårdsområdet mest lämpat som administrativ bas för produktkontrollorganet. Jag vill därför förorda att produktkontrollorga- net knyts till naturvårdsverket. Denna anknytning bör innebära att pro- duktkontrollorganet i förhållande till naturvårdsverket blir helt själv- ständigt när det gäller att tillämpa lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Naturvårdsverkets styrelse bör däremot ansvara för frågor om ekonomi och administration som berör produktkontrollorganet.

Produktkontrollorganet bör få en sådan sammansättning att det auk- toritativt kan hävda miljöintressena och tillgodose de av mig antydda. samordningsbehoven. Miljökontrollutredningens förslag till sammansätt- ning av den av utredningen föreslagna produktkontrollnämnden, vil- ket bygger bl. a. på förutsättningen att naturvårdsverkets styrelse skall vara det beslutande organet med möjlighet att delegera frågor till nämn- den för avgörande, innebär att nämnden skulle vara ett expertorgan med i huvudsak den sammansättning giftnämnden nu har. Enligt min me- ning bör produktkontrollorganet företräda såväl myndighetsintressen

• Sida 103
•  Original

Prop. 1973: 17 103

som andra intressen. Detta bör ske genom att som självskrivna leda- möter i organet ingår cheferna för naturvårdsverket, arbetarskyddssty- relsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket. Jag an- ser vidare att representanter för arbetstagarna och näringslivet bör ingå i organet.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta om produktkontrollorga- nets sammansättning och benämning.

Produktkontrollorganets främsta uppgift blir att meddela generella föreskrifter om import och hantering av hälso— och miljöfarliga varor, att leda. samordna och i stort övervaka produktkontrollen samt att — med den begränsning som följer av vad jag kommer att föreslå beträf- fande löpande tillsyn över lagstiftningens efterlevnad — i övrigt funge- ra som centralt organ för ärenden som kan aktualiseras genom den nya lagstiftningen om hälso— och miljöfarliga varor. Produktkontrollorga— nets arbete här inriktas på att ta initiativ till och samordna kartläggning och undersökning av varor som kan misstänkas vara farliga. Härför fordras bl. a. undersökningsresurser, vartill jag återkommer i det föl- jande.

För beredning av de frågor som produktkontrollorganet skall hand- lägga bör vid naturvårdsverket inrättas en särskild produktkontrollen- het, som i huvudsak kan organiseras genom att giftnämndens kansli överförs till naturvårdsverket. Härutöver fordras viss förstärkning. Jag återkommer senare till denna fråga.

Det centrala ansvaret för den löpande tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen och produktkontrollorganets bestämmelser för tillämp- ning av denna hör av praktiska skäl inte handhas av produktkontroll- organet. Jag vill i stället förorda att naturvårdsverket och arbetarskydds- styrelsen var för sig skall ansvara för den tillsyn som har samband med deras verksamhet i övrigt. Detta innebär i princip att arbetar- skyddsstyrelsen bör svara för tillsynen när det gäller hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor i verksamhet varöver arbetarskyddssty- relsen redan nu utövar tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen. I öv- rigt bör miturvårdsverket vara ansvarig tillsynsmyndighet. En sådan ordning bör leda till att kompetenskonflikter undviks. Vidare bör den kunna bidra till ett effektivt utnyttjande av befintliga resurser.

I den mån speciella uppgifter i fråga om tillämpningen av lagen om hälso— och miljöfarliga varor lämpligen bör ankomma på annan central myndighet än produktkontrollorganet, naturvårdsverket eller arbetar- skyddsstyrelsen bör det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta härom i administrativ ordning.

Miljökontrollutredningen anser med hänvisning främst till rådande brist på utbildad personal att regional eller lokal myndighet inte skall ges direkta tillsynsuppgifter enligt lagen om hälso— och miljöfarliga va-

• Sida 104
•  Original

Prop. 1973: 17 104

ror. En utredningsledamot anser dock att yrkesinspektionen bör utöva tillsyn även enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Remissinstanserna har även i denna organisationsfråga olika me- ningar. Några stöder reservationen. Andra åter förordar att tillsyn skall utövas av länsstyrelsen och yrkesinspektionen. Flera remissinstanser anser dessutom att hälsovårdsnämnden bör vara lokal tillsynsmyndig- het.

Enligt min mening kan en effektiv tillsynsverksamhet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor inte komma till stånd utan medverkan av regionala och lokala myndigheter. En sådan medverkan är särskilt angelägen med hänsyn till att naturvårdsverket till skillnad från ar- betarskyddsstyrelsen saknar regional tillsynsorganisation. Därför bör de organ utnyttjas som regionalt eller lokalt verkar inom naturvården, miljöskyddet, arbetarskyddet, den allmänna hälsovården och livsme- delskontrollen.

Yrkesinspektionen lyder under arbetarskyddsstyrelsen som är dess chefsmyndighet. Därför utgör yrkesinspektionen ett naturligt element i en tillsynsorganisation för hälso- och miljöfarliga varor, särskilt mot bakgrund av den av mig förordade uppdelningen av den centrala till- synen. De förstärkningar som yrkesinspektionen tillförts under senare år möjliggör en effektivare tillsynsverksamhet på arbetsplatserna. I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen ytterligare resursförstärkningar för yrkesinspektionen. Med hänsyn till den negati- va verkan kemiska ämnen ofta kan ha i arbetsmiljön är det angeläget att yrkesinspektionen har möjligheter att ingripa inte bara enligt arbe- tarskyddslagen utan även vid överträdelse av lagen om hälso- och mil- jöfarliga varor eller av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Härigenom uppnås på ett naturligt sätt en samlad miljökontroll på ar- betsplatserna, vilket står i överensstämmelse med kraven på skärpning av tillsynen över arbetsmiljön.

Jag anser vidare att motsvarande sammanhållning av tillsynen som jag förordat beträffande arbetsmiljön bör kunna åstadkommas när det gäller att tillgodose övriga miljöintressen genom att låta länsstyrelsen svara för tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad i samband med an- nan hantering än sådan varöver arbetarskyddsmyndigheterna utövar tillsyn. Härigenom uppnås även utom arbetsmiljön en enhetlig miljö- kontrollorganisation på grund av länsstyrelsens nuvarande tillsynsupp- gifter på naturvårdens, miljöskyddets och livsmedelskontrollens områ- den.

Syftet med den av mig nu förordade uppdelningen av de regionala tillsynsuppgifterna enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor är alltså att ansluta till den organisation som nu gäller beträffande miljötillsynen på det regionala planet.

Det är emellertid inte tillräckligt med regional tillsyn. En effektiv

• Sida 105
•  Original

Prop. 1973: 17 105

löpande tillsyn fordrar verksamhet även på lokal nivå. Jag anser därför i likhet med vad som framförts av flera remissinstanser att hälsovårds- nämnden bör kunna fylla en viktig uppgift i tillsynsarbetet. Med hänsyn till hälsovårdsnämndens nuvarande uppgifter betonas härigenom även på lokal nivå sambandet mellan miljöskydd, arbetarskydd, allmän häl- sovård och livsmedelskontroll. På dessa områden deltar hälsovårds- nämnden redan i dag i tillsynsverksamheten, beträffande arbetsmiljötill- synen dock i begränsad omfattning genom de av nämnden utsedda kom- munala tillsynsmänncn, vilka biträder yrkesinspektionen. Hälsovårds- nämndens uppgifter enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor bör dock inte omfatta arbetsmiljöfrågor i vidare utsträckning än som gäller i dag. När det gäller hälsovårdsnämndens tillsynsverksamhet bör den numera gällande skyldigheten att ha hälsovårdsinspektör anställd i varje kommun öka möjligheterna för hälsovårdsnämnden att utöva effektiv tillsyn. Den utredning som f.n. ser över hälsovårdsinspektörernas ut- bildning kan förväntas lägga fram sådana förslag att dessas utbildning blir lämpad för den tillsyn som fordras enligt lagen om hälso- och miljö- farliga varor.

Miljökontrollutredningen understryker behovet av vidgat samarbete mellan olika regionala och lokala myndigheter och av utbildnings- och informationsverksamhet från den centrala myndighetens sida. Vissa rc- missinstanser föreslår att observationsplikt åläggs viss personal i allmän tjänst. Denna observationsplikt förutsätts inledningsvis böra begränsas till skyldighet att rapportera missförhållanden.

Jag vill i anslutning till det senast anförda något beröra samord- ningen av kontrollverksamheten på olika nivåer. För att de åtgärder som vidtas på miljövårdsområdet i form av lagstiftning, ökad tillsynsverk- samhet och andra förebyggande åtgärder skall bli effektiva, fordras nära samarbete mellan ett flertal myndigheter vare sig dessa direkt eller indirekt handlägger miljöfrågor. Det gäller att effektivt söka samordna myndigheternas åtgärder. Det centrala produktkontrollorganet i sam— arbete med i första hand naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen bör ta sådana initiativ på det nu aktuella området som sedan kan om- sättas i praktiskt handlande. Samarbetet måste omfatta även andra or- gan än de egentliga tillsynsmyndigheterna enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Här kan nämnas länsläkarorganisationen. lantbruks- nämnderna, skogsvårdsstyrelserna samt personalen inom växtskyddet och veterinärväsendet. Utnyttjande av och samverkan mellan olika cen- trala, regionala och lokala organ med skilda arbetsuppgifter inom eller med nära anknytning till miljövärden är således en viktig förutsättning för miljöproblemcns lösande.

Jag vill allmänt betona att det kan bli anledning att se över dessa

• Sida 106
•  Original

l'rop. 1973: 17 106

organisationsfrågor i deras helhet när resultatet av arbetsmiljöutred- ningens och miljökontrollutredningens fortsatta arbete föreligger. intill dess får den föreslagna organisationen betraktas som ett provisorium.

7.5. Laboratorieverksamhet

Ett flertal myndigheter bedriver i dag undersökningsverksamhet di- rekt inom eller på områden med nära anknytning till miljövärden. Miljökontrollutredningen framhåller att något reglerat samarbete eller samordnad verksamhet f. n. inte förekommer mellan befintliga labora- torier och andra utredande organ. Utredningen konstaterar vidare att ett nöjaktigt kunskapsunderlag för bedömning av hälso- och miljöfar- ligheten hos kemiska varor förutsätter försök och annan utredning be- träffande deras tänkbara effekter på människan och hennes miljö. Ut- redningen diskuterar olika former för samordning av existerande under- sökningsverksamhet. Det förslag som utredningen lägger fram bygger på bedömningen att ett nära samband föreligger mellan den undersök- ningsverksamhet som fordras för miljöskyddet, dvs. den verksamhet som naturvårdsverket f. n. bedriver, och den undersökningsverksamhet som fordras för produktkontrollen. Därför bör enligt utredningen un- dersökningsverksamheten så långt möjligt koncentreras till naturvårds- verket. Utredningen föreslår att naturvårdsverkets nuvarande undersök- ningslaboratorium, delar av verkets omgivningshygieniska, avdelning samt vissa av verket med forskningsmedel finansierade enheter samman- förs till ett laboratorium inom naturvårdsverket. Härjämte föreslås att tre regionala laboratorieenheter knyts till verket.

En utredningsledamot anför i reservation att ett för produktkontrol— len centralt laboratorium bör vara fristående från tillsynsmyndigheten.

Remissinstanserna ställer sig i allmänhet kritiska till utredningens laboratorieförslag. Flera av dem anser att ett fristående laboratorium bör organiseras. Särskilt betonas att arbetarskyddets behov inte till- godosetts i det föreslagna laboratoriet. Flera andra remissinstanser krä— ver ny utredning av laboratoriefrägan. Bl.a. framhålls att utredningen inte tillräckligt analyserat de olika behoven av laboratorieresurser. Även förslaget om regionala laboratorier möts med stor tveksamhet. Särskilt påpekas att hänsyn inte tagits till redan befintliga resurser. Vidare på- talas att utredningen bort behandla behovet av toxikologiska resurser och samordningen med forskningens behov utförligare.

En grundförutsättning för kunskaper om de kemiska ämnenas hälso- och miljöfarlighet är tillgång till resurser för forskning och andra un— dersökningar. I dag arbetar många laboratorier vid myndigheter, uni- versitet och högskolor med frågor som har mer eller mindre nära sam— band med de frågor som kan förväntas uppkomma i anslutning till tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Någon i egent-

• Sida 107
•  Original

Prop. 1973: 17 107

lig mening samordnad verksamhet förekommer f.n. inte, vilket bl. a. beror på de olika utgångspunkter från vilka problemen angrips. De la- boratorier som är knutna till olika tillsynsmyndigheter bevakar i första hand de områden som tillsynsverksamheten är inriktad på. Utredning- ens förslag att vid naturvårdsverket bygga upp ett större laboratorium ligger därför i linje med de organisationsförändringar som genomförts de senaste åren beträffande läkemedelskontrollens, livsmedelshygienens och arbetsmedicinens undersökningsresurser. Förslaget innebär också samordning av olika resurser som naturvårdsverket f. n. disponerar.

För egen del anser jag mig emellertid, mot bakgrund av bl. a. den kn'tik remissinstanserna riktat mot utredningsförslaget, inte kunna för- orda den lösning av laboratoriefrågan som utredningen föreslagit. Inte heller anser jag mig kunna biträda det förslag som framlagts i reserva- tionen innebärande att ett nytt centralt produktkontrollaboratorium in- rättas. I nuvarande läge vill jag i stället förorda en tillfällig lösning av laboratoriefrågan i avvaktan på bl. a. de vidare förslag som kan kom- ma att framläggas av arbetsmiljöutredningen och, i fråga om uppbyg- gande av ett miljövårdens informationssystem, av miljökontrollutred- ningen. En sådan tillfällig lösning bör innebära en förstärkning av så- väl naturvårdsverkets nuvarande undersökningslaboratorium som arbe- tarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning. Förstärkningen bör avse att tillgodose de omedelbara behov som följer av införandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. För undersökningar som inte kan ut- föras av naturvårdsverket resp. arbetarskyddsstyrelsen bör särskilda me- del ställas till produktkontrollorganets förfogande. Jag återkommer se- nare till anslagsfrågorna.

Miljökontrollutredningens förslag att i naturvårdsverket nu definitivt inordna vissa delar av den till verket från statens institut för folkhälsan provisoriskt överflyttade omgivningshygieniska avdelningen har mött motstånd från flera remissinstanser. Jag anser mig därför inte på före- liggande material kunna biträda utredningsförslaget. Avdelningen bör därför, i avvaktan på de förslag som arbetsmiljöutredningen och utred- ningen om hälsovårdsinspektörernas utbildning kan komma att fram- lägga, även t.v. bestå som en till naturvårdsverket provisoriskt knuten enhet.

Mot bakgrund av den kritik remissinstanserna framfört mot miljö- kontrollutredningens förslag att inrätta tre regionala laboratorieenheter anser jag mig inte heller kunna biträda denna del av utredningsför- slaget. De behov av undersökningar som föreligger eller kommer att föreligga bör t.v. kunna tillgodoses genom utnyttjande av befintliga resurser. Bl.a. kan, såsom framhållits av vissa remissinstanser, pekas på möjligheterna att utnyttja de resurser som finns hos de veterinärmedi- cinska laboratorier som drivs av det halvstatliga "Aktiebolaget Svensk

laboratorietjänst.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1973: 17 108

Den samordning av undersökningsverksamheten med forskningen som efterlysts av några remissinstanser bör prövas i annat sammanhang. De förslag som bl. a. miljöforskningsutredningen kommer att avge bör också avvaktas. Jag vill i detta sammanhang dock nämna att jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att chefen för arbetarskyddsstyrel- sen skall ingå som självskriven ledamot i naturvårdsverkets forsknings- nämnd.

7.6. Författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upp- rättats förslag till

]. lag om hälso- och miljöfarliga varor,

2. lag om ändring i förordningen (1961: 381) om tillverkning av och handel med fodermedel m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften,

4. lag om ändring i förordningen (1930: 247) om utrotande av nöt- bromsen.

7.7. Specialmotivering till författningsförslagen

7.7.1. Förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor

1 %

I denna paragraf, som motsvarar 1 och 2 55 i utredningens förslag, definieras begreppet hälso- och miljöfarlig vara.

Av definitionen i första stycket 1 framgår att under begreppet faller ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk— kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på män- niskor eller i miljön. Till ämnen avses i detta sammanhang höra grund- ämnen och kemiska föreningar, ofta gemensamt benämnda (kemiska) substanser. Hit räknas också biologiska naturprodukter, t. ex. vissa som droger använda växtdelar. Beredningar avses omfatta sådana samman- satta varor som lösningar, emulsioner, pulverblandningar och pastor. Termerna ämnen och beredningar är gängse i svensk giftlagstiftning och har sin motsvarighet i utländsk lagstiftning på området (t. ex. engels— ka substances and preparations, tyska Stoffe und Zubereitungen).

Som framgår av definitionen är det endast ämnen och beredningar som kan förutses erbjuda specifika skaderisker som räknas som hälso- och miljöfarliga varor. Ett kriterium är arten av de skador som kan antas uppkomma. Således krävs till en början risk för personskada eller skada på miljön. Dessutom uppställs krav på att skadeverkan skall grun- das på kcmisk eller fysikalisk-kemisk effekt. Det är tillräckligt att sam- bandet mellan kemiska egenskaper och skadeverkan än indirekt såsom

• Sida 109
•  Original

Prop. 1973: 17 109

när sjöar växer igen på grund av tillförsel av närsalter. Risk för skada på rent fysikalisk eller mekanisk väg är däremot utan betydelse. Inne- börden av begreppet skada på miljön utvecklas i den allmänna moti- veringen. Anmärkas bör också att den skadeverkan som avses är sådan som kan uppkomma både vid akut och kronisk exponering.

Som också framgår av definitionen är det inte bara ett ämnes eller en berednings riskabla egenskaper i och för sig utan även dess farliga egenskaper vid olika former av hantering som är av betydelse för dess klassificering som hälso— och miljöfarlig vara. Vidare anknyter defini— tionen av hälso- och miljöfarlig vara som framgår av uttrycket ”kan befaras medföra” till förutsebarheten och typiciteten med avseende på risken med varan. Som exempel på varor som typiskt sett får anses som hälso- och miljöfarliga kan nämnas bekämpningsmedel och varor som i fråga om egenskaper och användning står bekämpningsmedlen nära. Utgångspunkterna för bedömningen av detta farerekvisit framgår när- mare av den allmänna motiveringen.

Som framgått av den allmänna motiveringen bör till begreppet i fråga hänföras inte bara ämnen och beredningar utan även varor som innehål- ler eller behandlats med ämne eller beredning såvida varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada på män— niskor eller i miljön (första stycket 2).

Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får som framgått av den allmänna motiveringen Kungl. Maj:t föreskriva att vad som sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om annan vara.

2 & Paragrafen, som motsvarar 4 & i utredningens förslag, innehåller en definition av begreppet hantering.

En reservant i utredningen, vars reservation biträds av några remiss- instanser, anser att definitionen bör stå i bättre överensstämmelse med allmänt språkbruk.

Definitionen har tillkommit av juridisk-tekniska skäl, nämligen för att man skall få ett samlande begrepp för alla tillverkningsled, mark- nadsföringsled, användningsformer och former för oskadliggörande och inte behöva upprepa dessa när en bestämmelse avser att täcka alla så- dana förfaranden med en vara. Av bl. a. samma skäl bör begreppet hantering inte omfatta införsel till riket. Det kan anmärkas att livsme- delslagen (19711511) innehåller en liknande definition av begreppet hantering.

3 % Paragrafen, som motsvarar 3 & första och andra styckena i utred- ningens förslag, anger lagens förhållande till annan lagstiftning som avser kontroll av vissa produkter.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1973: 17 110

I fråga om lagstiftning som direkt tar sikte på produktkontroll ute- sluts helt genom första och andra styckena vissa varor, som på ett ef- fektivt sätt är underkastade kontroll i annan ordning, från lagens till- lämpningsområde, nämligen livsmedel, läkemedel, fodermedel samt ra- dioaktiva ämnen och andra källor till joniserande strålning.

Vidare blir lagen i likhet med vad som nu gäller enligt giftförord- ningen inte fullt -ut tillämplig på brandfarlig eller explosiv vara (tredje stycket).

I övrigt gäller arbetarskyddslagstiftningen, miljöskyddslagstiftningen och annan speciallagstiftning angående varor hänförliga till hälso- och miljöfarliga varor fullt ut vid sidan av den nu föreslagna lagen. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde inte behövas.

4 %

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag. Som framhål- lits från några håll kan behov uppkomma att i fråga om visst varuslag eller viss hantering eller import göra undantag från lagens tillämpning (första stycket). Som exempel kan nämnas att vissa former av transport av farligt gods kan komma att behöva en helt fristående reglering. I detta sammanhang bör nämnas att frågan om Sveriges anslutning till den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR) och därmed sammanhängande frågor kommer att tas upp i särskild ordning av chefen för kommunikationsdepartementet. Vidare bör det finnas möjlighet att förordna om undantag från lagens tillämpning på varor som används av krigsmakten (andra stycket).

5 %

Paragrafen har motsvarighet i 5 & i utredningens förslag. Paragrafen innehåller den grundläggande föreskriften om skyldighet för envar att vid hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka att varan får skadliga verkningar. För tydlig- hetens skull har aktsamhetsregeln kompletterats med allmänna bestäm— melser om undersöknings- och märkningsskyldighet. Motiven till para- grafen har redovisats i den allmänna motiveringen.

Aktsamhetsregeln riktar sig till alla som på ett eller annat sätt be- fattar sig med hanteringen i den mening detta begrepp har enligt 2 &. Undersökningsskyldighet åvilar i särskilt hög grad tillverkare och im— portör. Med tillverkare avses i detta sammanhang varje företagare som medverkat i framställningsprocessen vare sig det gäller framställningen av utgångsmaterialet, senare bearbetning, hopfogning av olika delar eller det slutgiltiga färdigställandet till avsalu eller för annat ändamål och vare sig det är fråga om legotillverkning eller i egen regi. "Praktiskt kom- mer olika ansvar att ligga på den som exempelvis syntetiserar en ny

• Sida 111
•  Original

Prop. 1973: 17 111

substans och den som senare med vissa förändringar och tillsatser för fram den till en färdig slutprodukt. Varje led i kedjan har under alla omständigheter att beakta — förutom riskerna i den egna tillverknings- verksamheten — riskerna med det ändamål för vilket varan överlåts. Vissa tillverkningsled innebär sannolikt inga eller mycket små föränd- ringar av varan från risksynpunkt. Särskilt ansvar måste sålunda ligga på den som från risksynpunkt förändrar varan, t. ex. genom att måla delar av en leksak med giftig färg. Vidare måste den tillverkare som för ut den färdiga varan på marknaden för konsumtion ha ett särskilt stort ansvar.

Anmärkas bör att reglerna skall tjäna till ledning både för den enskil- de, som med hjälp av dem skall bedöma vad som fordras av honom, och för de myndigheter som skall pröva ansökningar om tillstånd, ut- öva tillsyn m.m.

60ch7 åå

Paragraferna motsvarar 6, 7 och 9 åå i utredningens förslag. Genom paragraferna ges Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer befogenhet att meddela förbud eller föreskrifter i fråga om hantering och import av hälso-, och miljöfarliga varor.

Enligt det föreslagna systemet med tillståndstvång måste bl.a. den som vill saluhålla, överlåta eller använda hälso- och miljöfarliga varor av visst slag begära tillstånd därtill. Vid tillståndsgivningen skall som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen myndigheten bedöma risken med produkten och göra en avvägning mellan risken och nyttan av produkten. Godkänns varan, kan myndigheten föreskriva villkor som tar direkt sikte på att förebygga skada. Sådana villkor bör kunna änd- ras, när det finns skäl därtill. Ett meddelat tillstånd bör också kunna återkallas när som helst. Så bör kunna ske t. ex. om varans samman— sättning ändras eller nya risker med varan upptäcks som inte var kända när varan godtogs. Det är nödvändigt att myndigheten har fria händer att ingripa så snart omständigheterna kräver det. Villkor som tar sikte på att förebygga skada torde oftast komma att rikta sig mot den som tillverkar, importerar eller försäljer viss vara. Sådana villkor kan också ta sikte på förbrukarens skyldigheter. Så t. ex. kan föreskrivas begräns- ningar i en varas användningsområde eller skyldighet att använda viss skyddsklädsel vid hantering av en vara.

På grund av de långtgående konsekvenser som ett tillståndstvång beträffande en vara eller hanteringen av varan kan få för den enskilde näringsidkaren förutsätts att föreskrifter om införande av tillståndstvång i allmänhet utfärdas av Kungl. Maj:t. Övriga föreskrifter för tillämp- ningen av 6 & kan däremot i allmänhet delegeras till myndighet. Sådana föreskrifter tar bl. a. sikte på att förebygga oavsiktliga förgiftningar och miljöskador och går alltså ut på att en vara inte får hanteras så att

• Sida 112
•  Original

Prop. 1973: 17 112

risk för skada uppkommer. Olika åtgärder måste tillgripas för skilda varor för att möta de risker som i olika avseenden är förenade med varorna. Föreskrifterna kan vara dels allmänt hållna regler om aktsam- het vid handhavandet, förvaringen, transporten, oskadliggörandet och hanteringen i övrigt, dels noggrant angivna bestämmelser i fråga om skilda hanteringsformer.

För sådana fall då en vara kan medföra betydande risk för männi- skors hälsa eller för allvarlig miljöskada har Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer enligt 7 5 tillagts befogenhet att ome- delbart ingripa med generellt förbud mot hantering eller import av va- ran. Här avses bl. a. varor som på kortare eller längre sikt _kan befaras vara cancerframkallande, fosterskadande eller ärftlighetsändrande. Hit hör också varor vars skadeverkningar i det enskilda fallet inte behöver vara av allvarlig art men genom varornas utbredda användning kan drab- ba många människor, t.ex. kosmetiska eller hygieniska medel. För- bud kan gälla vara i vilken halten av ämne eller beredning överstiger visst värde. Befogenheten att införa förbud torde i regel böra ligga hos produktkontrollorganet, som sålunda får ta ställning bl. a. till graden av hälso- och miljöfarlighet hos varan under olika förhållanden och möjligheten att utbyta ämnet mot annat, mindre farligt ämne. En mot- svarighet till denna befogenhet finns f.n. på andra håll inom produkt- kontrollområdet. Registreringsförfarandet beträffande bekämpnings— och läkemedel ger t. ex. myndighet möjlighet att stoppa distributionen av viss vara.

8 &

Paragrafen motsvarar 8 & i utredningens förslag. Motiven till paragrafen har redovisats i den allmänna motiveringen. Det bör anmärkas att rapporteringsskyldigheten inte är begränsad till hälso- och miljöfarliga varor. Skyldigheten omfattar såväl kemiska varor i allmänhet utan hänsyn till deras farlighet för människor som andra varor som det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskydds- synpunkt att få uppgifter om. En begränsning i rapporteringsskyldighe- ten ligger, som utredningen framhållit, däri att skyldigheten skall syfta till att ge underlag för utredning om hälso- och miljöfarligheten hos va- rorna.

9 &

Paragrafen motsvarar 11 å i utredningens förslag. Bemyndigandet i denna paragraf för myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att ålägga importör, tillverkare, försäljare och annan som yrkesmässigt hanterar hälso- och miljöfarliga varor att göra anmälan om sin verksamhet syftar till att underlätta för myndigheterna att få kännedom om vilka företag som hanterar sådana varor. Anmälnings—

• Sida 113
•  Original

Prop. 1973: 17 113

skyldigheten bör som utredningen föreslagit främst omfatta företagets namn och adress, tillverknings- eller importort, namn och beteckning på de varor som hanteras samt avsedd användning av varorna.

105

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens lagförslag, ger Kungl. Maj:t bemyndigande att meddela bestämmelser om den s.k. responsaverksamheten. Motiven till paragrafen har utförligt redovisats i den allmänna motiveringen. Bemyndigande att ta ut avgifter för re- sponsaverksamheten finns i 15 5.

115

Paragrafen motsvarar 10 å i utredningens förslag. Grundläggande frågor om tillsyn har behandlats i den allmänna mo- tiveringen. De tillsynsuppgifter som i enlighet med vad jag där anfört bör tillkomma olika myndigheter och formerna för tillsynens utövande bör närmare anges i tillämpningsföreskrifter till lagen.

12 &

Paragrafen svarar mot 12 å i utredningens förslag. Bestämmelsen ger tillsynsmyndighet rätt. att som ett led i den lö- pande tillsynen, efter särskilt beslut därom, dels få närmare uppgifter om en viss hälso- och miljöfarlig varas ursprung, sammansättning, egen- skaper i övrigt, avsedda hantering, omsättning e. d., dels få ta del av fakturor, handelsböcker, följesedlar, leveransverifikationer, laboratorie- journaler, analysprotokoll e. d.

Någon remissinstans har ifrågasatt om inte 12 % innebär en dubble- ring av 8 &. Sist nämnda paragraf tar som redan framgått främst sikte på att ge myndighet möjlighet att enligt generella bestämmelser utan anfordran i varje särskilt fall fortlöpande få in uppgifter för att kart— lägga olika kemiska produktområden. Bestämmelserna har sålunda skil- da tillämpningsområden. De fyller enligt min mening var för sig ett angeläget behov.

13 och 14 %%

Paragraferna, som motsvarar 13—15 55 i utredningens förslag, syftar till att möjliggöra en effektiv kontroll över efterlevnaden av lagen.

I likhet med vad som gäller på andra motsvarande områden har myndighet tillerkänts rätt att vid vite meddela föreläggande eller för- bud som uppenbart behövs för att lagen eller föreskrifter som medde- lats med stöd av lagen skall efterlevas. Med uttrycket ”uppenbart" åsyftas att befogenheten i princip är begränsad till klara fall av över- trädelse av gällande bestämmelser. I första hand bör myndigheten söka

• Sida 114
•  Original

Prop. 1973: 17 114

nå rättelse på frivillig väg genom råd och anvisningar. Befogenheten att meddela förbud bör självfallet användas med försiktighet. Ett fall då förbud kan komma i fråga är då grundad misstanke om allvarlig risk föreligger och vederbörande inte enligt 12 & omedelbart kan lämna upp- gifter som visar att misstanken är obefogad. Vitesföreläggandet bör kunna tillgripas även om ett iakttaget fel, missförhållande eller under- låtenhet är straffbelagt. Vitesföreläggande bör främst få betydelse när det gäller att komma till rätta med fortsatt tredska, sedan böter blivit utdömda och ett förnyat bötesstraff inte kan väntas förmå ve- derbörande att vidta åtgärd som åligger honom. Vitesföreläggande bör kunna tillgripas också i fall då ett åtal inte kan väntas medföra till- räckligt snabbt resultat.

Befogenhet enligt 13 & tredje stycket att verkställa en förelagd åt- gärd på den försumliges bekostnad bör i allmänhet ses som ett sista medel för tillsynsmyndigheten att få uppgifter om en vara från någon som tredskas eller att rätta till ett missförhållande eller annan olägen— het av hälso- eller miljöfarlig karaktär.

Bestämmelsen i 14 5 om rätt för tillsynsmyndighet att vinna tillträde till plats där hälso- och miljöfarlig vara hanteras och att där göra un- dersökning och ta prov har motsvarighet i bl. a. livsmedelslagen.

15 5

Paragrafen motsvarar 16 å i utredningens förslag. Paragrafen innehåller fullmakt för Kungl. Maj:t att föreskriva att särskilda avgifter skall utgå i ärende enligt lagen. Avgifterna kan avse ansökan, undersökning eller beslut beträffande registrering eller godkän- nande av viss vara, årsavgift för upprätthållande av tillstånd, efter- kontroll av godkänd vara eller responsaverksamheten enligt 10 & m.m.

I fråga om bekämpningsmedlen gäller f.n. särskilda bestämmelser enligt kungörelsen (1970: 42) om avgifter enligt bekämpningsmedelsför- ordningen.

16——19 55

Paragraferna har med undantag av 19 & motsvarighet i 17—20 så i utredningens förslag. Paragraferna, som tar upp bestämmelser om an- svar m.m., har utformats huvudsakligen i överensstämmelse med mot- svarande bestämmelser i livsmedelslagen.

17 å behandlar sekretessplikten för dem som tagit befattning med ärenden enligt denna lag både hos produktkontrollorganet och de sär- skilda tillsynsmyndigheterna.

Bestämmelsen i 19 & saknar motsvarighet i utredningens förslag. En ledamot i utredningen förordar till skillnad från utredningsmajoriteten en utvidgad besvärsrätt enligt den föreslagna lagen för tillvaratagande av deras intressen som utsätts eller riskerar att utsättas för hälso- och

• Sida 115
•  Original

Prop. 1973: 17 ' 115

miljöfarliga varors skadeverkningar. Det framstår enligt min mening från vissa synpunkter som otillfredsställande att klagomål genom besvär inte kan föras fram från konsumenternas sida inom området för hälso- och miljöfarliga varor. För att tillgodose dessa intressen bör i överens— stämmelse med vad som skett på livsmedelsområdet besvärsrätt ges åt de fackliga huvudorganisationerna (jfr 35 & livsmedelslagen, ändrad 1972: 434). Bestämmelsen bör liksom besvärsreglerna i övrigt närmare anges i tillämpningsföreskrifter till lagen.

Övergångsbestämmelser

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1973. Som anförts i den allmänna motiveringen avses den nya lagen ersätta bl. a. giftförordningen (1962: 702), bekämpningsmedelsförordningen (l962: 703) och PCB-lagen (1971: 385).

Har tillstånd eller medgivande lämnats eller har registrering skett enligt nyss nämnda författningar, bör ett sådant beslut anses som ett motsvarande beslut enligt den nu föreslagna lagstiftningen, om inte Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer finner att beslutet bör omprövas från hälso— eller miljöskyddssynpunkt.

Femte stycket har motsvarighet i PCB-lagstiftningen. Från flera håll framhålls behovet av övergångsbestämmelser som medger en mjuk start av lagens tillämpning med hänsyn bl. a. till avsaknaden av tillräckliga personella och tekniska resurser hos näringslivet, när det gäller att upp- nå det med lagstiftningen avsedda syftet.

7.7.2. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1961: 381) om till- verkning av och handel med fodermedel m. m.

Riksdagen har i skrivelse den 15 november 1972, nr 264, gett till känna vad jordbruksutskottet anfört i betänkande, nr 48, med anledning av motion 1972: 541 angående sänkning av aflatoxinhalten i importe- rade fodermedel.

Aflatoxin är ett svampgift, som är starkt cancerframkallande. Det bildas av en bl. a. i Sverige förekommande mögelsvamp som växer på jordnötter, men har även återfunnits i andra såväl importerade som inhemska fodermedel. Följande former av kontroll, vid vilken aflatoxin- förekomst kan påvisas, förekommer.

1. Statens livsmedelsverk kontrollerar enligt livsmedelslagstiftningen stickprovsvis våra livsmedel, bl. a. -i fråga om förekomst av aflatoxin.

2. Statens jordbruksnämnd svarar för kontroll av fodermedel enligt förordningen om tillverkning av och handel med fodermedel m.m., den s.k. fodermedelsförordningen. Förordningen, som ger möjlighet att reglera användningen av vissa tillsatsämnen, saknar bestämmelser om tvångsingripanden mot fodermedel som innehåller andra ämnen som kan vara skadliga från hälsovårdssynpunkt t. ex. aflatoxin.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1973: 17 116

3. Veterinärstyrelsen har den 12 november 1971 anvisat vissa rikt- linjer för användande av jordnötsprodukter vid fodertillverkningen. Fo- dermedelsföretagen har utfäst sig att följa de rekommenderade rikt- linjerna och att underkasta sig offentlig kontroll genom vederbörande myndigheter. Enligt nu nämnda riktlinjer bör mängden jordnötsmjöl i oljekraftfoderblandning ej överstiga 15 procent. Vidare får råvara med en aflatoxinhalt överstigande 600 mikrogram per kg ej inblandas till förenämnda mängd. Utskottet uttalade i_ det nämnda betänkandet bl. a. följande. I avvaktan på att åtgärder vidtas på det internationella planet och att genom forsk- ningen ökade kunskaper vinns om aflatoxinproblemet bör enligt utskot- tets mening övervägas en skärpning av den inhemska kontrollen av fo- dermedlens innehåll av aflatoxin. LRF har förordat en tillfällig ändring av bestämmelserna, innebärande antingen ett totalt borttagande av jord- nötskakor från oljekraftfoderblandningarna eller en sänkning av nu gällande toleransbestämmelser för aflatoxinhalt och jordnötsinbland- ning. Utskottet vill för sin del förorda att frågan om en ytterligare sänkning av tillåten halt aflatoxin i fodermedel-görs till föremål för närmare prövning. I sammanhanget bör jämväl kunna övervägas om förekomsten av aflatoxin skall kontrolleras med stöd av tvingande be- stämmelser. Utskottet erinrar vidare om att Kungl. Maj:t nyligen upp— dragit åt lantbruksstyrelsen att i samråd med statens jordbruksnämnd och statens livsmedelsverk göra en översyn av fodermedelsförordningen. Jag delar utskottets uppfattning att frågan om en ytterligare begräns- ning av aflatoxinförekomsten i fodermedel bör undersökas närmare. Jag anser vidare det vara motiverat att i avvaktan på resultatet av nyss nämnda översyn i fodermedelsförordningen införa en bestämmelse som gör det möjligt att reglera användningen av fodermedel som innehåller aflatoxin eller som eljest har sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att fodermedlet kan antas vara skadligt från hälsovårdssyn- punkt. I detta syfte föreslår jag att i 7 & fodermedelsförordningen, där f. n. användningen av tillsatsmedel till fodermedel regleras, tas in en be- stämmelse som ger kontrollmyndighetcn befogenhet att föreskriva att fodermedel får saluhållas, försäljas eller införas till riket endast efter sär- skilt tillstånd, om det är påkallat med hänsyn till människors eller djurs hälsa. I anslutning härtill bör också ansvarsbestämmelserna i förord- ningen kompletteras med bestämmelser för det fall att någon bryter mot nyss nämnda bestämmelse.

7.7.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften

Lagen om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften trädde i kraft den 10 maj 1972. Frågan om spridning av bekämpnings- medel från luften utgör endast en del av den större frågan om använd-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1973: 17 117

ningen av miljöfarliga produkter över huvud taget i vår omgivning. I prop. 1972: 25 med förslag till nyss nämnda lag uttalade chefen för socialdepartementet bl. a. att fortsatta restriktioner för spridning av be- kämpningsmedel från luften över skogsmark m.m. borde gälla i avvak- tan på resultatet av arbetet av särskilda sakkunniga, som jag fått bemyn- digande att tillkalla med uppgift att allsidigt utreda frågan om sprid- ning av kemiska medel. Utredningen, som skulle bedrivas skyndsamt, pågår. Då resultatet av de sakkunnigas arbete föreligger, bör frågan såsom förutskickades i nämnda proposition ånyo underställas riksdagen. Till dess bör några smärre ändringar av formell natur göras i lagen i fråga. Ändringarna föranleds dels av att giftnämnden nu föreslås upp— höra, dels av att bekämpningsmedelsförordningen (1962: 703) föreslås bli ersatt av den nu föreslagna lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

7.7.4. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1930: 247) om ut- rotande av nötbromsen

I. lagförslaget har endast gjorts de ändringar som betingas av att giftnämnden nu föreslås upphöra.

8. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t dels föreslår riksdagen att antaga

1. förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor,

2. förslaget till lag om ändring i förordningen (1961: 381) om till- verkning av och handel med fodermedel m. m.

3. förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 123) om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften,

4. förslaget till lag om ändring i förordningen (1930: 247) om utro- tande av nötbromsen,

dels föreslår riksdagen att

5. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för organisation av kontroll av hälso- och miljöfarliga varor,

6. besluta att ett produktkontrollorgan knutet till statens naturvårds- verk skall inrättas den 1 juli 1973,

7. besluta att giftnämnden skall upphöra med utgången av juni 1973,

8. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för förslagens genomförande.

9. Anslagsfrågor för budgetåret 1973/74 Bil. 11 H 1. Statens naturvårdsverk

1971/72 Utgift 17 199 644 1972/73 Anslag 21 210 000 1973/74 Förslag 25 984 000

• Sida 118
•  Original

Prop. 1973: 17 118

Statens naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för ärenden om naturvård, däri inbegripet vattenvärd, luftvård och renhållning utom- hus, samt om rörligt friluftsliv, jakt och viltvård, allt i den mån sådana ärenden ej ankommer på annan statlig myndighet. Till verkets förvalt- ningsområde hör även ärenden enligt miljöskyddslagen (1.969: 387) i den mån dessa ej ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd eller annan myndighet. Verket har vidare till uppgift att leda och främja företrädesvis målinriktad miljövårdsforskning och undersökningsverk- samhet inom miljövårdsområdet.

Naturvårdsverket leds av en styrelse. Chef för verket är en general- direktör. Inom verket finns fyra byråer, administrativa byrån, natur- vårdsbyrån, vattenvärdsbyrån och luftvårdsbyrån, samt ett forsknings- sekretariat, ett planeringssekretariat och ett undersökningslaboratorium. Till verket är knutna en forskningsnämnd och tre råd, naturvårdsrådet, vattenvårdsrådet och luftvårdsrådet, samt två delegationer, en för mark- frågor och en för anläggningsstöd till idrotten. Omgivningshygieniska avdelningen vid förutvarande statens institut för folkhälsan är proviso- riskt inordnad i verket.

1972/73 Beräknad ändring 1973/74

Statens Departements— naturvårdsverk chefen

Personal Handläggande personal 152 + 24 + 151 Ovrig personal 129 + 5 + 4' 281 + 29 + 19

Anslag Utgifter Lönekostnader 16 769 000 + 4 084 000 +4 082 000 Sjukvård 26 000 + 4 000 + 5 000 Reseersättningar 712 000 + 291 000 + 119 000

Därav utrikes resor (61 000) (+ 35 000) (+ 5 000) Resor som ersätts av upp-

dragsgivare 6 000 — —— Lokalkostnader 1 504 000 + 450 000 + 431 000 Expcnser 2 088 000 + 151 000 + 127 000 Vidareutbildning 75 000 + 20 000 + 10 000 Uppdragsverksamhet 30 000 — — Särskilda undersökningar

rörande bekämpningsmedel —— — + 10 000 Summa utgifter 21 210 000 +5 000 000 +4 784 000 Inkomster Ersättning för särskilda

undersökningar rörande

bekämpningsmedel —— — + 10 000

Nettoutgift 21 210 000 +5 000 000 +4 774 000

1 8 överförda från giftnämnden. * Överförda från giftnämnden.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1973: 17 119

Statens naturvårdsverk

1_. Löne- och prisomräkning m. m. 1 395 000 kr.

2. "[ O-alternativet, som innebär en minskning av anslaget med 1 130000 kr., räknar verket bl.a. med en nedläggning av bilavgasla- boratoriet.

3. Till följd av bl. a. ökad arbetsvolym i vad gäller löpande ärende- handläggning behövs två byrådirektörer och en amanuens på natur- vårdsbyrån, två avdelningsdirektörer och två förste byråingenjörer på vattenvårdsbyrån samt en byrådirektör för planeringssekretariatets press- tjänst (—i— 729 000 kr.).

4. För att bl. a. avlasta kvalificerade tjänstemän arbetsuppgifter som kan utföras av mindre kvalificerad personal behövs vid administrativa byrån en amanuens, två byråassistenter och en assistent. Cheferna för naturvårds- och vattenvårdsbyråerna bör få en byrådirektör resp. en amanuens för uppgifter som berör vederbörande byrå i dess helhet samt informationschefen en amanuens som personlig medhjälpare. Vi— dare behövs ett kvalificerat biträde vid naturvårdsbyrån, två assistenter vid vattenvärdsbyrån och ett biträde vid planeringssekretariatet. (+ 692 000 kr.)

5. Vid verket har under budgetåret 1971/72 försöksvis inrättats en enhet för renhållnings— och avfallsfrågor. Denna enhet bör ombildas till en permanent byrå. Förutom en byråchef behöver enheten till en början två byrådirektörer och en förste byråingenjör (+ 403 000 kr.).

6. Tillsynsverksamheten enligt miljöskyddslagen behöver utvidgas och intensifieras. För naturvårdsverkets centrala tillsynsuppgifter be- hövs cn avdelningsdirektör och en byrådirektör på vardera vattenvårds- byrån och luftvårdsbyrån (+ 401 000 kr.).

7. Frågor om buller som miljöstörande effekt har aktualiserats i snabb takt. För nya arbetsuppgifter samt för grundläggande utrednings- arbete på området behöver luftvårdsbyrån förstärkas med två byrå— direktörer (+ 200 000 kr.). _

8. De medel som står till förfogande för tillfällig personal, konsulter eller experter behöver ökas med sammanlagt 1 208000 kr. bl.a. på grund av angelägna behov på renhållnings- och avfallsområdet samt deltagande i det fortsatta riksplanearbetet.

Giftnämnden

Till giftnämnden är för budgetåret 1972/73 uppfört ett förslagsanslag av 1 390000 kr. Nämnden har i sin anslagsframställning för budget- året 1973/74 föreslagit en höjning av anslaget med sammanlagt 1 135 000 kr. Därav avser 90 000 kr. löne- och prisomräkning.

• Sida 120
•  Original

Prop. 1973: 17 120

[Miljö/controllutredningen

Miljökontrollutredningen har behandlat dels de organisatoriska frå- gor som sammanhänger med handläggningen av ärenden enligt den nya lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor, dels också naturvårds- verkets allmänna organisation.

När det gäller kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor föreslår utredningen att en produktkontrollenhet inrättas vid naturvårdsverket. Enheten kommer i första hand att överta arbetsuppgifterna inom gift- nämndens kansli. Produktkontrollenhetens personal föreslås uppgå till 27 personer, varav 12 överförs från giftnämnden.

Vad gäller naturvårdsverkets organisation i övrigt har utredningen inte funnit tillräckliga skäl att föreslå någon mera genomgripande änd— ring. Ett mera långtgående organisationsförslag med en funktionell in- delning av verket har dock diskuterats. Verket skulle enligt detta alter- nativ uppdelas på fyra huvudenheter för resp. administration, utveck- lingsfrågor, prövning och tillsyn samt undersökningsverksamhet. En sådan organisation, som enligt utredningen skulle ge förbättrade möj- ligheter till styrning av verksamheten, kräver emellertid en total översyn av verkets organisation.

Utredningen anser det dock angeläget att verkschefen i större ut- sträckning kan frigöras från beslut i enskilda ärenden för att i stället kunna ägna större uppmärksamhet åt långsiktig planering. Verksamhe- ten på de nuvarande byråerna samt produktkontrollenheten föreslås därför fördelad på tre huvudenheter, nämligen en för administrativ verksamhet, en för naturvård och en för tekniska frågor. Planerings— sekretariatet bör bestå som en s.k. stabscnhet direkt underställd gene- raldirektören. Samma ställning föreslås för forskningssckretariatet.

Huvudenheten för administrativ verksamhet, som motsvarar nuva- rande administrativa byrån, föreslås bli uppdelad på tre enheter, näm- ligen en kanslienhet, en juridisk enhet och en enhet för ärenden om dispens enligt miljöskyddslagen. Huvudenheten för naturvård motsva- rar nuvarande naturvårdsbyrån. I huvudenheten för tekniska frågor in- går nuvarande vattenvårdsbyrån och luftvårdsbyrån samt produktkon- trollenheten och den enhet för avfallsfrågor som försöksvis inrättats vid verket och som enligt utredningen bör permanentas. Det ökade perso- nalbehovet med anledning av nu angivna förslag beräknas till 17 tjäns- ter. Härtill kommer de förslag till förstärkning av naturvårdsverkets laboratorieresurser för vilka tidigare redogjorts. Utredningen föreslår sålunda att verket får en huvudenhet för undersökningsverksamhet med en personal för budgetåret 1973/74 om sammanlagt 144 personer, av vilka 19 överförs från omgivningshygieniska avdelningen och 41 från fristående forskningsenhcter.

Totalt innebär utredningens förslag en ökning för budgetåret 1973/74

• Sida 121
•  Original

Prop. 1973: 17 121

av naturvårdsverkets personal med 140 tjänster, varav 75 överförda från omgivningshygieniska avdelningen, giftnämnden och de forsknings- enheter som föreslås inordnade i naturvårdsverket. Utredningen beräk- nar vidare vissa ökningar av medlen för expertutredningar, resor m.m. samt 2,5 milj. kr. för anskaffning av laboratorieutrustning. Sammanlagt innebär utredningens förslag en ökad nettokostnad av 8,2 milj. kr. för budgetåret 1973/74.

Remissyttranden

I några remissyttranden över miljökontrollutredningens förslag be- rörs frågor rörande naturvårdsverkets organisation och anslagsbehov. Statskontoret anser att antalet fasta tjänster bör vara mindre än vad ut- redningen föreslagit. I stället bör ett högre belopp anvisas för expertis. Beträffande förslaget till omorganisation av naturvårdsverket bör enligt statskontorets mening ytterligare underlag utarbetas i form av analys av olika funktioner i verksamheten och sambandet mellan dessa innan be- slut fattas om en ny organisatorisk indelning. Riksrevisionsverket fram- håller att det knappast är motiverat med en utbyggnad av resurserna för den centrala tillsynsmyndigheten i den omfattning utredningen före- slagit. En utbyggnad bör enligt riksrevisionsverket ske successivt allt- eftersom man vinner erfarenhet av den nya lagstiftningen.

Naturvårdsverket tar i sitt yttrande närmare upp frågan om verkets organisation. Verket föreslår bl.a. att verkets enheter fördelas på sex avdelningar, nämligen administrativa avdelningen, naturvårdsavdelning- en, tekniska avdelningen, undersökningsavdelningen, forsknings- och ut- vecklingsavdelningen samt omgivningshygieniska avdelningen. Dess- utom föreslås uppdelning av planeringssekretariatet. Naturvårdsverket föreslår även inrättande av en överdirektörstjänst. Vidare framför ver- ket vissa ytterligare förslag till personalförstärkningar inom avdelningar- na.

Departen'zentschefen

Enligt det förslag till organisation av kontrollen av hälso— och miljö- farliga varor som jag lagt fram i det föregående skall ett särskilt pro- duktkontrollorgan, knutet till naturvårdsverket, inrättas den 1 juli 1973. Samtidigt skall giftnämnden upphöra och nämndens kansli föras över till en särskild produktkontrollenhet vid naturvårdsverket. Jag återkommer nu till de anslagsfrågor som sammanhänger med organisationsförslaget.

Miljökontrollutredningen har föreslagit en mycket omfattande utbygg- nad av produktkontrollenhctens resurser för budgetåret 1973/74. Enligt min mening bör emellertid behovet av resurser för kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor prövas successivt i takt med att erfarenheter vinns av lagens tillämpning. För nästa budgetår beräknar jag, utöver de resurser som nu finns vid giftnämnden och som förs över till den nya

• Sida 122
•  Original

Prop. 1973: 17 122

produktkontrollenheten vid naturvårdsverket, medel för bl.a. en av- delningsdirektör och en byrådirektör vid nämnda enhet. För chefen för enheten bör inrättas en extra ordinarie tjänst som byråchef, varvid sam- tidigt byråchcfstjänsten vid giftnämnden bör dras in.

Behovet av resurser för undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor bör som jag tidigare framhållit i första hand tillgodoses genom att naturvårdsverkets undersökningslaboratorium och arbetarskyddsstyrel- sens arbetsmedicinska avdelning förstärks samtidigt som vissa medel ställs till produktkontrollorganets förfogande för särskilda undersök- ningar. För budgetåret 1973/74 beräknar jag medelsbchovet. för nu an- givna ändamål till sammanlagt 1,2 milj. kr. Av medlen bör 500 000 kr. ställas till produktkontrollorganets disposition och 400 000 kr. avse för- stärkning av naturvårdsverkets laboratorium. Efter samråd med chefen för socialdepartementet beräknar jag 300000 kr. för förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning, vilket belopp torde få ställas till styrelsens förfogande genom överskridande av femte hu- vudtitelns förslagsanslag Arbetarskyddsstyrelsen.

Miljökontrollutredningen har vid sidan om de organisatoriska frågor som hänger samman med införandet av den nya lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor även behandlat naturvårdsverkets organisation i stort. Också i naturvårdsverkets anslagsframställning och i verkets ytt- rande över ulredningens förslag berörs frågor rörande verkets organi- sation, varvid verket föreslår ytterligare personalförstärkningar. Natur- vårdsverkets arbetsuppgifter och personal har ökat betydligt under de senaste åren. Det är angeläget att verkets organisation kan anpassas till de utökade arbetsuppgifterna. Enligt min uppfattning krävs emellertid ytterligare utredning innan ställning kan tas till frågan om en ny or- ganisation för naturvårdsverket. Jag har därför med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat en sakkunnig med uppdrag att se över verkets organisation. Den sakkunnige skall — mot bakgrund av den ut- vidgning av naturvårdsverkets verksamhet som skett sedan verket inrät— tades den 1 juli 1967 -——- analysera verkets nuvarande arbetsuppgifter och lägga fram de förslag till förändringar av verkets organisation som föranleds därav. Förslagen skall dock inte innefatta en förändrad or- ganisation av verkets laboratorieverksamhet. Som jag tidigare framhål- lit bör en närmare prövning av laboratoriefrågan anstå till dess resultat av vissa andra utredningar föreligger.

Med hänsyn till vad jag här anfört och med hänvisning till samman- ställningen beräknar jag anslaget till verket för nästa budgetår till sam- manlagt 25 984000 kr. Jag har därvid, utöver vad som tidigare angi- vits, beräknat medel bl.a. för två byrådirektörer för frågor rörande tillsyn enligt miljöskyddslagen m. m., en byrådirektör för frågor i sam- band med den fortsatta fysiska riksplaneringen samt en amanuens och en byråassistent vid administrativa byrån. För ersättning till expertis

• Sida 123
•  Original

Prop. 1973: 17 123

m.m. har beräknats ytterligare 500 000 kr. Vidare har medel beräknats för bl. a. ersättning till redovisningscentralen vid kammarkollegiet. Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att 1. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid statens naturvårdsverk inrätta en tjänst som byråchef i Ce 1, 2. till Statens naturvårdsverk för budgetåret 1973/74 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 25 984 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

• Sida 124
•  Original

Prop. 1973: 17 124

Miljökontrollutredningens förslag till Lag om hälso- och miljöfarliga varor

Inledande bestämmelser

1 5 Med hälso- och miljöfarliga varor avses ämnen och beredningar som med hänsyn till egenskaper och hantering kan befaras medföra för- giftning eller annan skada hos människor eller skadlig verkan i miljön.

2 5 Är det av särskild betydelse från hålso- eller miljöskyddssyn- punkt, får Konungen föreskriva, att denna lag skall gälla även beträf- fande annan vara än som avses i 1 5.

3 5 Lagen är icke tillämplig på varor hänförliga till läkemedel eller på fodermedel, radioaktiva ämnen, tobaksvaror och etylalkohol.

I fråga om brandfarliga och explosiva varor får lagen tillämpning en- dast i den mån varorna är hälso- och miljöfarliga av annat skäl än som föranlett att de hänförts till nämnda varukategorier.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som föreskrivcs i sär- skilda författningar om varor hänförliga till hälso- och miljöfarliga varor.

Hantering

4 5 Med hantering av hälso- och miljöfarliga varor avses i denna lag dels framställning, rening eller annan bearbetning, förpackning, om— packning, transport, förvaring, uppläggning, användning eller oskadlig- görande eller annan form för kvittblivning av varan, dels saluhållande, försäljning eller annan överlåtelse av varan.

5 & Vid hantering av hälso- och miljöfarliga varor skall de åtgärder vidtagas och de försiktighetsmått i övrigt iakttagas som kan fordras för att skadlig verkan genom varorna skall hindras eller motverkas.

Förbud, tillstånd m. m.

6 & Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva, att hälso- och miljöfarliga varor samt visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer får importeras eller hanteras en- dast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer.

7 & Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn— punkt, får Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer för- bjuda import eller hantering av viss hälso- och miljöfarlig vara eller fö- reskriva att visst ämne inte får ingå i eller överskrida viss halt i bered- ning eller annan vara som importeras eller hanteras.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1973: 17 125

8 å— Myndighet som Konungen bestämmer får för utredning om hälso- och miljöfarligheten hos grupp av ämnen eller beredningar föreskriva skyldighet för den som importerar eller yrkesmässigt hanterar varan att lämna uppgifter om densammas sammansättning, egenskaper och hantering.

9 5 För att hindra eller motverka skadlig verkan från hälso- och miljöfarliga varor får Konungen eller myndighet som Konungen be- stämmer meddela särskilda föreskrifter och villkor för importen eller hanteringen av sådan vara eller av visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer.

Tillsyn

10 % Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och i anslutning där- till meddelade föreskrifter utövas av myndighet som Konungen bestäm- mer.

11 % Tillsynsmyndigheten får föreskriva, att den som importerar eller yrkesmässigt hanterar hälso- och miljöfarliga varor eller visst slag av ämnen eller beredningar bland vilka sådana varor förekommer skall göra anmälan om sin rörelse.

12 % Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran hos den som importerar eller yrkesmässigt hanterar visst ämne eller viss beredning erhålla de uppgifter om varan som behövs för utredning enligt denna lag samt de ytterligare upplysningar och handlingar som behövs för tillsvnen.

13 % Tillsynsmyndigheten får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

1 beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten utsätta vite.

14 & Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten förordna om undersökning eller rättelse på hans bekostnad.

15 5 För tillsyn enligt 10 & äger tillsynsmyndigheten tillträde till om- råde, lokal eller annat utrymme och får där göra undersökning eller taga prov. För uttaget prov utgår-ej ersättning.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Om skyldighet att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för prov- tagning och undersökning av prov förordnar Konungen eller myndig- het som Konungen bestämmer.

1.6 % Konungen äger föreskriva att särskilda avgifter skall utgå i ären- de enligt denna lag.

17 % Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1973: 17 126

Ansvar m. m.

185. Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtli- gen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud, föreskrift eller villkor som meddelats med stöd av 6—9 55, ' 2. bryter mot 17 &.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa bryter mot 5 & dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmä- lan enligt föreskrift som meddelats med stöd av 11 5 eller fullgöra vad som åligger honom enligt 12 & eller i ansökan eller anmälan enligt denna lag lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydelse, dömes till böter.

Ansvar enligt första och andra styckena inträder icke, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken .

Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av denna lag inför vara till riket och försök därtill finns bestäm- melser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

19 & Allmänt åtal för brott mot 17 5 får väckas endast om måls- ägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

20 5 Vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

21. & Myndighet äger förordna, att dess beslut skall lända till efter- rättelse utan hinder av förd klagan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

2. Genom lagen upphäves förordningen (1962: 702) om gifter och andra hälsofarliga varor (gift- förordningen), bekämpningsmedelsförordningen (1962: 703), PCB-lagen (1971: 385).

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1973: 17