Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

De sakkunniga för 1956 års klientelunder- sökning rörande ungdomsbrottslingar har ti- digare avlämnat en allmän rapport avseende hela undersökningen (SOU 1971:49) samt särskilda rapporter beträffande tre av under— sökningens fyra huvudavsnitt, nämligen av— snittet rörande registerdata m m. (SOU l972:76), det socialpsykologiska avsnittet (SOU 1973 :25) samt det barn- och ungdoms- psykiatriska avsnittet (SOU 1973 :49).

Som den fjärde och sista i serien av särskil- da rapporter får de sakkunniga härmed av- lämna en rapport rörande det psykologiska avsnittet. Den är utarbetad av Kristina Humble och Gitte Settergren Carlsson. Un- dersökningsklientelet är detsamma som an— vänts i undersökningens övriga avsnitt, dvs pojkar i åldern 11—15 år, såväl brottsfall som kontrollfall. Även uppföljningsdata fram till vuxen ålder har utnyttjats. Uppgif- ten för avsnittet har varit att belysa person— lighetspsykologiska och socialpsykologiska samt begåvningsmässiga faktorer hos de un- dersökta pojkarna. I avsnittet ingår Ror- schachtest och ett för undersökningen spe- ciellt konstruerat bildtest av TAT-typ samt intelligenstest.

Med de rapporter som nu avlämnats har huvuddelen av klientelundersökningen redo- visats, och de sakkunnigas uppdrag får — så- som förutsatts i direktiven för de sakkunniga angående ett brottsförebyggande råd — där- med anses slutfört. Den follow-up-studie som ingår i undersökningen är emellertid en- dast delvis redovisad, och det finns också andra delar av det mycket omfattande un- dersökningsmaterialet, bla vissa heminter- vjuer och en studie av en mindre grupp vålds- brottslingar, som ej till fullo utnyttjats i de rapporter som publicerats. En samman- fattande analys, som griper över alla under- sökningsavsnitten, är även angelägen om den information som undersökningen ger skall kunna tillgodogöras i full utsträckning. De sakkunniga förutsätter att en sådan ytterliga- re bearbetning av materialet kommer till ut- förande. Frågan under vilka former det skall ske torde få prövas av forskningssektionen inom det blivande brottsförebyggande rådet.

Stockholm i december 1973.

På de sakkunnigas vägnar:

Per Bergsten

/ Olle Hellberg

• Sida 4
•  Original

"?".. ..1'..'-"" lli,i

Fl "" L"",

.. '..l. ...,-_m- ia;

T.". .. i"."-

. "'ch "." '"'"T' 'll.'l""u""' " :'-..._.,'l'..'_ .. _ I"""ul'uk-"L- __'l'" _._, _ .H.—'

_" . »".l . "wti”

. _|.'_v l-'>||lv- ”u:-..

"";.mi'lllblhä "IB.'||. .l' ".' qmail: "'n'-liv' "handha-_l .H.. |.lul'i

mimmi? Rhushub. 15 .fr?! ngr *! n'ln)

. äfämmm 1-1'l't älg-151 ] .'.' ful" ;. .". l

,m- spe l. rpm.: ..

.. Life:. _ ”Ulla.-'. #Ölivlmm ...H &" |; '. ""w"" 'I'IH'IRHTIILL. ;""._lf url _I'JIFILlL..." ' . _ .. 11.1be tilldatum. ."". : &,"thch mi 'l'emm': 'm "." l» 1: Allm.." "* lilla &;th 'lTIl j... "**” lm mint .! " ' i'vwe H"! um """" """"'""' ""'”" m'mmihämwbrlgt. l_ !#MMIIIWQEIM runt *; Wim ”:|”:me åtllslldwe ”samme nu. lemur 1.1 alla? - laulannigllläml

• Sida 5
•  Original

1. Klientelundersökningens uppläggning och urval

Klientelundersökningens allmänna upplägg- ning har utförligt redovisats i en tidigare rapport (SOU 1971:49). Uppläggningen och problemställningarna inom detpsykologiska avsnittet av undersökningen har preliminärt beskrivits av Humble och Settergren Carlsson (1965).

För att föreliggande arbete skall kunna läsas separat ges här en resumé, som bygger på de båda tidigare framställningarna.

1.1 Yttre ram, direktiv, målsättning

1956 års klientelundersökning rörande ung- domsbrottslingar har letts av en kommitté som är knuten till justitiedepartementet.

[ direktiven för undersökningen, som in— nefattas i ett uttalande till statsrådsprotokol- let av dåvarande chefen för justitiedeparte- mentet, statsrådet Zetterberg, står bl. a. följande:

”Jag vill emellertid nu i ett avseende förorda att en utredning igångsättes. Som jag förut framhållit saknar man säker kännedom om de faktorer som medverkar till ungdoms- brottsljgheten och den oroväckande stegring— en därav som på senare tid inträtt. Delvis måste därför planerade åtgärder bygga på antaganden. Det synes på grund härav påkal- lat att en grundlig undersökning göres i syfte att såvitt möjligt klarlägga orsaksfaktorerna. Det viktigaste härvidlag torde vara en syste- matisk och vetenskapligt hållbar undersök- ning av klientelet . . . För ändmålet bör igångsättas en utredning, innefattande exper- tis på skilda områden, såsom kriminologi, psykiatri, psykologi, sociologi och statistik.”

Den kommitté som har lett undersök- ningen är sammansatt av representanter för de i direktiven nämnda olika vetenskaperna. (För en redovisning av kommitténs medlem- mar under de är arbetet pågått se SOU 1971:49 sid. 3.)

Klientelundersökningens målsättning är i enlighet med direktiven en bred tvärveten- skaplig deskn'ption av ett ungt brottsklientel och såvitt möjligt ett klarläggande av orsaks- faktorer bakom ungdomsbrottslighet. Under- sökningens uppläggning påminner på många sätt om makarna Gluecks, som var aktuell vid planeringen (Glueck, 1950).

1.2. Undersökningsavsnitt

Undersökningen var ursprungligen uppdelad på tre olika avsnitt: ett psykiatriskt, ett psykologiskt och ett sociologiskt. Det sist— nämnda avsnittet är numera uppdelat på ett socialpsykologiskt avsnitt och ett avsnitt rö- rande officiella sociala data.

Det psykiatriska avsnittet har letts av professor Sven Ahnsjö, som är sakkunnig i kommittén (SOU 1973:49).

Ansvariga för det psykologiska avsnittet har varit författarna till detta arbete, knutna till undersökningen som experter.

För det sociologiska avsnittet svarade under uppläggningsskedet och insamlings— perioden fil.lic. Kerstin Elmhorn, expert. Det mesta av materialinsamlingen sköttes dock av socionom lba Svahn, likaledes expert. lba Svahn övertog år 1969 ansvaret

• Sida 10
•  Original

för administrationen av undersökningen, och samtidigt skedde den nyssnämnda uppdel- ningen av det sociologiska avsnittet. Det delades upp så att behandlingen och redovis- ningen av sociala registerdata övertogs av professor Gösta Carlsson, sakkunnig i kom- mittén (SOU 1972:76). Bedömningen och redovisningen av den socialpsykologiska in- tervjun övertogs av fil.dr. Birgitta Olofsson, expert (SOU 1973:25).

De som ansvarat för avsnitten har haft stor frihet i uppläggning och vidare utformning av respektive avsnitt.

1 .3 Undersökningsmaterial *

Kommittén valde att begränsa undersök- ningen till pojkar. En grupp unga debutant- brottslingar, 11—14 år, skulle jämföras med en kontrollgrupp bestående av pojkar som aldrig blivit kända av polisen. Man valde att undersöka en ung, föga avancerad brotts- grupp för att så långt som möjligt undvika att de resultat man fick skulle vara följder av brottslighet och omgivningens reaktioner på denna i stället för orsaker till brottslighet. De risker man i stället måste ta var att skillnaden mellan grupperna skulle bli obe- tydlig och att man skulle få ett stort antal pojkar som aldrig skulle begå mer än ett ganska oskyldigt engångsbrott och därför knappast hörde hemma i en undersökning av ungdomskriminalitet. Detta har emellertid inte blivit fallet.

De första 100 fallen betraktades som en provundersökning. Sedan denna preliminärt bearbetats gjordes vissa mindre justeringari metodik och urvalsförfarande. Detta ledde till att några fall i provundersökningen måste gallras bort för att pojkarna skulle vara jämförbara med huvudundersökningens. Man ville ha möjlighet att i vissa bearbetningar slå ihop materialen. Den reviderade provunder- sökningen innehåller 42 brottsfall och 42 kontrollfall. Huvudundersökningsmaterialet omfattar 150 brottsfall och 53 kontrollfall.

1.4. Urvalsprinciper. Matchning. 1.4.1 Brottsgrupp

Under de år materialinsamlingen till under- sökningen pågick, 1959—1963, fick under- sökningssekretariatet varje vecka från krimi- nalpolisen en lista över de pojkar i de aktuel- la åldrarna, som under veckan för första gången efter 11 års ålder varit föremål för polisingripande. Pojkar som var kända för brott före 11 år räknades som debutanteri klientelundersökningens mening, då kommit- tén ansåg det viktigt att inte ”gå miste om den grupp, som visar asociala tendenser re- dan vid skolgångens början. Detta kunde betyda att man uteslöt just den kategori, varifrån de flesta recidivisterna rekryteras” (SOU 1971:49, sid. 16). De förseelser som rapporterades till undersökningen från poli- sen måste vara av sådan art, att de enligt polisens bedömning kunnat leda till åtal, om pojkarna varit i straffmyndig ålder. Då de ojämförligt flesta debutbrott visade sig vara egendomsbrott, valde man att begränsa sig till dessa i den egentliga undersökningen. Även våldsbrott ansågs emellertid vara av stort intresse, varför dessutom under hela insamlingsperioden uppgifter inhämtades om alla stockholrnspojkar i åldern 11—17 år som debuterat i våldsbrott, oberoende av tidigare annan kriminalitet. 18 pojkar rapporterades under perioden. Av dessa undersöktes 9. Denna lilla gmpp har senare utökats med 50 pojkar ur brotts- och kontrollgruppema, som rapporterats för våldsbrott efter undersök- ningstillfallet. Denna grupp möjliggör en spe- cialstudie av våldsbrott.

Under provun dersökningsperioden gjordes urvalet till brottsgruppen slumpmässigt bland de pojkar som begått egendomsbrott av dem från polisen rapporterade. Under huvudundersökningsperioden skedde, av någon anledning som inte kunnat förklaras, en minskning av debutantbrottsligheten i Stockholm i de aktuella åldrarna, varför under denna period så gott som hela popula- tionen undersökts.

1 En utförlig redovisning ges 1 SOU 1971:49, kap 7.

• Sida 11
•  Original

1.4.2. Kontrollgrupp

Kontrollgruppen är uttagen genom mantals- registret och kontrollfallen är parvis matcha- de som "sociala tvillingar” till pojkar ur brottsgruppen. Matchningsfaktorerna är fyra, nämligen: ålder, socialgrupp (med so cialgrupp 1 och 11 sammanslagna), familjetyp (hel och splittrad familj) och i viss mån bostadsområde (innerstad, Västerort, söder- ort). [ provundersökningen finns kontrollfall till alla brottsfall, i huvudundersökningen endast till vart tredje.

Två olika modeller för bearbetning faller sig naturliga med denna matchade undersök- ningsuppläggning. Den första är parvisa jäm- förelser. l provundersökningen jämförs de hopmatchade ”sociala tvillingparen” ur brotts- och kontrollgrupperna. lhuvudunder- sökningcn har som motsvarighet bildats ”pargrupper” bestående av ett kontrollfall och flera brottsfall med samma konfigura- tion i matchningsfaktorema. I den andra formen för bearbetning delas pojkarna uppi strata enligt olika kombinationer i match- ningsfaktorema. Jämförelse görs sedan mel- lan brotts- och kontrollfall inom samma stratum.

1.4.3. Bortfall

Bortfallet var i provundersökningen 7 brotts- fall, 16,7 %, och ] kontrollfall, 2,4 %, i huvudundersökningen 14 brottsfall, 9,3 %, och 1 kontrollfall, 1,9 %. l provundersök- ningens brottsgrupp finns ingen påtaglig skillnad i fördelningen av matchningsvariab- ler mellan bortfallen och de undersökta. [ huvudundersökningens brottsgrupp finns ingen skillnad i ålder. Däremot är bortfallet något större i hel familj än i splittrad och större i socialgrupp I och 11 än i 111 (SOU 1971 149, sid. 69).

1.4.4 ”Skuggrupper”

Utöver de ovan beskrivna grupperna har ytterligare en brottsgrupp och en kontroll- grupp uttagits, de s.k. skuggrupperna.

Dessa har emellertid ej intensivundersökts utan endast följts genom olika former av registerdata och uppgifter från kriminalpoli- sen angående återfall respektive debut i brott. Avsikten med dessa grupper var att försöka hålla eventuell påverkan under kon- troll. Skuggrupperna har redovisats i Unga lagöverträdare 1 (SOU 1971:49, kap. 10) och behandlas ej ytterligare i detta arbete.

1.5 Matchningen; allmänt

Genom matchningen har kontrollgruppen anpassats till brottsgruppen vad beträffar ålder, socialgrupp, familjetyp och i viss mån bostadsområde.

De undersökta gruppernas fördelning vad beträffar socialgrupp, familjetyp och ålder framgår av tabell 1.5.1. För socialgrupp och familjetyp ges motsvarande fördelning för samtliga stockholmspojkar födda 1943— 1948 (Blomberg, 1960).

Av tabellen framgår att kontrollgruppens anpassning till brottsgruppen givit en påtag- lig överrepresentation av socialgrupp III och splittrad familj i jämförelse med totalpopula- tionen pojkar under en närliggande tids- period.

En jämförelse mellan prov- och huvudun- dersökningsmateiialen visar en förskjutning mot större andel socialgrupp 1 och 11 och hel familj i huvudundersökningen. Huvudunder- sökningen skiljer sig alltså något mindre från en norrnalgrupp än provundersökningen. Kontrollgruppen i huvudundersökningen, där kontrollfall endast uttagits till vart tredje brottsfall, har förskjutit sig ytterligare något i riktning mot högre socialgrupp och hel familj, rimligen genom slumpens inverkan.

Åldersmässigt uppdelas materialet natur- ligt i en äldre och en yngre grupp av ungefär samma storlek. ingen påtaglig skillnad mel- lan prov- och huvudundersökning föreligger i detta avseende.

Då matchningen vad beträffar bostadsom- råde var mycket grov (Söderort, Västerort och innerstad) och i denna form, av resulta- ten att döma saknade betydelse, bortsåg man från den i de bearbetningar, där en stratifie-

• Sida 12
•  Original

Tabell 1.5.1 Fördelning i matchningsfaktorer av B- och K-grupper samt populationen stockholmspojkar födda 1 943— 1948

Matchnings- Efall K-fall Samtliga stockholms- faktor pojkar födda Prov Hus Prov Hus 1943_194g N=42 N=150 N=42 N=53 N=36500

Socialgrupp

1 o. 11 26 % (11) 41 % (61) 26 % (11) 45 % (24) 62 % III 74 % (31) 59 % (89) 74 % (31) 55 % (29) 38 % Familietyp Hel familj 57 % (24) 64 % (96) 55 % (23) 68 % , (36) 82 % Splittrad familj 43 % (18) 36 % (54) 45 % (19) 32 % (17) 18 % Ålder 11—13 år 50 % (21) 46 % (69) 50 % (21) 45 % (24) 14—15 år1 50 % (21) 54 % (81) 50 % (21) 55 % (29)

1 B-fallcns debutbrott begicks före 15 år, men en del pojkar harm fylla 15 år innan undersökningen hos

OSS.

rad modell använts för jämförelse mellan brotts- och kontrollfall.

1.6 Represen tativitet

Kontrollgruppens anpassning till brottsgrup- pen i matchningsfaktorema gör att gruppen inte utan vidare kan betraktas som en nor- malgrupp. Utöver stymingen i matchnings- faktorema är urvalet till kontrollgruppen dock slumpmässigt. lnom varje Stratum, t. ex. ll-åringar, socialgrupp III, hel familj, Söderort, är pojkarna således ett slumpmäs- sigt urval ur motsvarande delbefolkning stockholmspojkar. Detta ger möjlighet att räkna om kontrollgruppen till en normal-

grupp med en metod som utarbetats av Gösta Carlsson (SOU 1972:76, kap. 3). Me- toden bygger på en skattning av den relativa storleken av varje Stratum i totalbefolkning— en stockholmspojkar, 11—15 år. Officiell statistik gav otillräcklig information. 222 stockholmspojkar (Jonsson och Kälvesten, 1964), som utgör ett stickprov ur populatio- nen pojkar födda 1939—1946, omkategorise- rades i enlighet med klientelundersökningens matchningsregler och utnyttjades för att räk- na fram en ”standardbefolkning”. Carlsson vidareutvecklade också matchningen beträf- fande bostadsområde genom en indelning av Stockholm i socialt hög- och lågbelastade områden. Detta har möjliggjort en stratifie-

Tabell 1.6.1 Fördelning i matchningsfaktorer i B- och K-grupper samt i ett stickprov ur

populationen

Matchningsfaktorer B-fall K-fall Stickprov ur Prov + Hus Prov + Hus populationen N=l92 N=95 N=222

Socialgrupp

I o. 11 37 % 38 % 50 % III 63 % 62 % 50 %

Familjctyp

Hel familj 62,5 % 62 % 78 % Splittrad familj 37,5 % 38 % 22 % Bostadsomräde Socialt lågbelastat 58 % 61 % 72 % Socialt högbelastat 42 % 39 % 28 %

• Sida 13
•  Original

ring av materialet, som förefaller rimligare än den ursprungliga indelningen innerstad, väster- och Söderort.

Fördelningen i socialgrupp, familjetyp och bostadsområde i brotts— och kontrollgrupper, med prov- och huvudundersökning hopslag- na, samt i ett stickprov ur populationen, de 222 stockholmspojkama, framgår av tabell 1.6.1.

En jämförelse mellan tabell 1.5.1 och 1.6.1 visar en förvånande skillnad i social- gruppsfördelning mellan populationen stock- holmspojkar födda 1943— 1948 och stickpro- vet 222 stockholmspojkar födda 1939— 1946.

Av tabell 1.6.1 framgår vidare att trots den ursprungligen grova matchningen på in- nerstad, Söderort och Västerort ger en upp- delning av materialet i socialt hög— och lågbe- lastade områden ungefär samma proportio- ner i brotts- och kontrollgrupperna. 1 jämfö- relse med en standardbefolkning visar under- sökningsgrupperna en överrepresentation av högbelastade områden.

Carlssons metod att räkna om kontroll- gruppen till en normalgrupp presenteras när- mare i kapitel 26, där också hans metod, nivådiagram, för jämförelse mellan olika va- riablers förklarande förmåga prövas på de psykologiska variablerna i jämförelse med några sociologiska.

1.7 Diskussion av matchningseffekter

Matchningsdesignen valdes i klientelunder- sökningen emedan det ansågs redan klarlagt att faktorer som socialgrupp, familjetyp och bostadsområde hade starka samband med kriminalitet. Man ville därför konstanthålla dessa faktorer för att undgå den situationen, att skillnader mellan brotts— och kontrollfall i undersökningsvariabler i realiteten skulle bero på dessa bakomliggande faktorers på- verkan av både undersökningsvariabler och kriterium, kriminalitet. Det ansågs även lämpligt att konstanthålla ålder, då pojkarna befinner sig i en period av stark utveckling och det alltså inte kan vara rimligt att jäm- föra pojkar i olika ålder.

Man räknade alltså med möjligheten av påtagliga samband mellan matchningsfakto- rer och undersökningsvariabler. Dessa skulle generellt gå i den riktningen att pojkar i låg socialgrupp med splittrad familj ochi socialt högbelastade bostadsområden skulle ha ”sämre” värden i undersökningsvariabler. För de psykologiska variablernas del förvän- tades dock låga samband med matchnings- faktorema, möjligen med undantag för familjetyp.

Principerna för urval till kontrollgruppen gör emellertid att sambanden kanske inte är så enkla. På grund av överrepresentation av socialgrupp Ill, splittrad familj och socialt högbelastade bostadsområden skulle pojkar- na i kontrollgruppen vara mera i riskzonen för kriminalitet än stockholmspojkar i all— mänhet. Trots detta finns ingen av pojkarna i polisregistret. Ur mantalsregistret tagna pojkar, vilka i matchningsfaktorema överens- stämmer med pojkar ur brottsgruppen men som återfinns i polisregistret, har nämligen gallrats bort, då de ej uppfyller villkoren för ett kontrollfall. Kontrollgruppens genom- snittliga värde på ett kriminalitetsindex, som bygger på ett formulär för självdeklarerad brottslighet (social-psykologiska avsnittet), är också något lägre, dock ej signifikant, än motsvarande värde i Elmhorns skolundersök— ningsmaterial, som mer kan betraktas som en nomialgrupp (SOU 1969:1). Kontrollgrup- pens kriminalitetsindex är väsentligt lägre än brottsgruppens. Trots större sociala riskfak- torer är alltså kontrollgruppen i klientelun— dersökningen snarast mindre kriminellt be- lastad än stockholmspojkar i allmänhet. Den är alltså med avseende på kriminalitet för- skjuten från en norrnalgrupp mot en ideal- grupp. Detta skulle kunna göra att man i kontrollgruppen inte säkert kunde förvänta positiva samband mellan social riskställdhet i matchningsfaktorema och ”dåliga” värden i undersökningsvariabler. Man skulle t.o.m. kunna tänka sig ett motsatt samband, då det möjligen krävs mer av positiva kompenseran- de egenskaper för kontrollgruppstillhörighet av pojkar ur socialt riskställda miljöer.

Detta resonemang är emellertid också en

• Sida 14
•  Original

förenkling. Endast ungefär 5 % av en normal- grupp pojkar blir kända som brottsdebutan- ter i egendomsbrott mellan 11 och 15 år. Samma siffra för pojkar tillhörande social- grupp lll, splittrad familj och bostadsområde med hög kriminalitetsrisk är 17 %. För en grupp pojkar med kontrollgruppens fördel- ning i matchningsfaktorema skulle man för- vänta att 6 % eller 6 pojkar av 95 blev kända som brottsdebutanter i denna ålder. (Carls- son, SOU 1972:76, sid. 37.) Skillnaden mel- lan förväntad procent brottsdebutanter i en normalgrupp och i klientelundersökningens kontrollgrupper, med deras överrepresenta- tion av missgynnade strata, är således mycket obetydlig, vilket talar för att de här valda matchningsfaktorernas samband med kriminalitet är betydligt överskattat. Brotts- lighet är ovanlig även i socialt missgynnade grupper. De bortgallrade pojkama bör såle- des utgöra en mycket liten andel. Dessutom kan noteras att 4 av de 95 kontrollfallen debuterade i brott före 15 år men efter undersökningstillfallet. Efter 15 år har ytter- ligare 18 av kontrollfallen blivit kända för brott. Gruppens karaktär av icke kriminell idealgrupp är alltså en sanning med modifi- kation. Dessutom har det aldrig funnits några skäl att anta att gruppen skulle vara en idealgrupp i andra avseenden. Det var fullt möjligt och t. 0. nr. troligt att många av våra kontrollfall, särskilt de ur socialt svåra mil- jöer, skulle ha andra symptom på missan- passning än kriminalitet. Fördelningarna i de psykologiska variabelbedömningarna för kontrollgruppen visar i själva verket stor spridning, brottsgruppen är betydligt mera homogen. [ kontrollgruppen finns både psy- kiskt mycket välutrustade pojkar och pojkar med grava psykiska störningar men utan kri- minalitet som symptom.

Ovanstående resonemang om vilka olika effekter matchningen kan tänkas ha haft på kontrollgruppens representativitet är kompli— cerade och mångtydiga. Sammanfattningsvis tyder mycket på att matchningen i själva verket betytt ganska litet. Kontrollgruppen har visserligen en överrepresentation av so- cialgrupp lll, splittrad familj och socialt

högbelastade bostadsområden i jämförelse med en normalgrupp, men Carlssons rapport har redan visat att dessa faktorer endast har ett måttligt samband med kriminalitet. Klientelundersökningens material ger inte belägg för att kriminalitet är starkt determi- nerad av social miljö. Sambanden mellan matchningsfaktorer och psykologiska under- sökningsvariabler kommer att visa sig vara mycket svaga och utan enhetlighet (se kapi- tel 10). Invändningen att kontrollgruppen är rensad på brottsfall visar sig likaledes betyd- ligt överdriven. Gruppen är mycket obetyd- ligt rensad, den innehåller i själva verket nästan samma procent debutantbrottslingar före 15 år som en normalgrupp. Kontroll- gruppen kan sannolikt med små inskränk- ningar betraktas som en approximation av en normalgrupp.

1.8. Förskju tningen i matchningsfaktorer mellan prov- och huvudundersökning

Ytterligare ett problem bör beröras innan diskussionen av matchningseffekterna avslu- tas. Av resultatredovisningen kommer att framgå, att huvudundersökningens kontroll- grupp har sämre värden i de psykologiska variablerna än provundersökningens. Denna skillnad är svårförklarlig. invändningar skulle kunna resas mot att över huvud taget jäm- föra de båda kontrollgrupperna, då deras fördelning i matchningsfaktorema skiljer sig. Matchningsfaktorerna kan emellertid inte rimligen vara orsak till den nämnda skillna- den, då förskjutningen i huvudundersök- ningen går mot större proportion hög social- grupp och hel familj. Matchningsfaktorerna inverkan är troligen över huvud taget ganska liten men i den mån den finns torde den gå i motsatt riktning.

1.9. Metoder för datainsamling Praktiskt förfarande

Undersökningen presenterades likadant för pojkarna i brotts- och kontrollgruppen, näm- ligen som en allmän ungdomsundersökning,

• Sida 15
•  Original

där man är intresserad av hurdana ungdomar är och vad de har för åsikter i en mängd olika frågor. Pojkarna frck 50 kr var som ersättning.

Undersökningens olika moment.

Intelligenstestning enligt Terman—Merrill och ett perforrnancetest (i provundersök- ningen Porteus labyrintprov, i huvudunder- sökningen performancedelen av WISC).

AAT (Adolescent Apperception Test, nytt test av TAT-typ, konstruerat av Kristina Humble och Gitte Settergren Carlsson).

Rorschachtestning och Machoverteck- ningar.

Socialpsykologisk intervju och formulär för självdeklarerad brottslighet samt två in- tresseforrnulär (kontruerade av Kerstin Elm- horn).

Psykiatrisk intervju med pojken och mo- dern (intervjun upplagd av Sven Ahnsjö).

Skriftlig och muntlig intervju med pojkens lärare (bygger på en intervju av Torsten Husen, delvis nykonstruerad av Dick Blom- berg och Kerstin Elmhorn).

Hemintervju med modern och fadern (konstruerad av Kerstin Elmhorn, Kristina Humble och Gitte Settergren Carlsson, till vissa delar grundad på Gustav Jonssons Skå- undersökning).

Insamling av registerdata rörande pojken och hans familj från:

Barnavå rdsnämnden Socialnämnden Nykterhetsnämnden Kontrollstyrelsen1 Kriminalregistret

(gäller även skuggrupperna).

insamling av samtliga skolbetyg för de pojkar som ingåri undersökningen.

Insamling en gång om året av uppgifter om återfall i brott, respektive för kontrollfal- len debut i brott. (Gäller även skuggrupper- na.)

En followup-undersökning förlagd till inskrivningen till militärtjänst. (Gäller även skuggruppema. Detta är deras första person-

liga kontakt med klientelundersökningen.) Follow-up—undersökningen innehåller följan- de moment:

Förlängd exploration för att utröna pojkar- nas sociala och psykologiska anpassningi olika avseenden. (Intervjun konstruerad av Kristina Humble, Gitte Settergren Carlsson och lba Svahn.) Formulär för självdeklarerad brottslighet (konstruerat av Kerstin Elmhorn). Attitydformulär beträffande attityder till samhällsnorrner (konstruerat av Kerstin Elm- horn).

Från klientelundersökningen har, frånsett Elmhorns skolundersökning (SOU 196911), tidigare presenterats fyra tryckta publikatio- ner, nämligen:

Unga lagöverträdare I. Undersökningsmeto- dik. Brottsdebut och återfall (SOU 1971: 49 . Un)ga lagöverträdare 11. Familj, skola och samhälle i belysning av officiella data (Carls- son, SOU 1972:76). Unga lagöverträdare III. Hem, uppfostran, skola och kamratmiljö i belysning av in- tervju- och uppföljningsdata (Olofsson, SOU 1973:25). Unga lagöverträdare IV. Kroppslig—psykisk utveckling och status ibelysning av föräldra- intervju och uppföljningsdata (Ahnsjö, SOU 1973:49).

I detta arbete behandlas resultaten från det psykologiska avsnittet, huvudsakligen de projektiva metoderna Rorschach och AAT. Kortfattat behandlas även intelligenstest- ningarna, vilka delvis har behandlats även i andra avsnittsrapporter. Resultaten kommer att prövas mot flera kriterier, i främsta rum- met brottsdebut före 15 år dvs. indelningen i brotts- och kontrollgrupp men även mot vissa senare uppföljningsdata, såsom åter- fallsbrottslighet, våldsbrottslighet, alkohol- och narkotikamissbruk.

1 Numera det hos riksskatteverket förda särskilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott.

• Sida 16
•  Original

2. Ett differentierat återfallskriterium i form av en sekvensmodell

2.1 Målsättning och tillgängliga data

Det finns flera tänkbara typer av åter- fallskriterier inom klientelundersökningen. Undersökningens huvudkriterium, indelning- en i brotts- och kontrollgrupp vid undersök- ningstillfäliet, är otillräckligt, då syftet inte varit begränsat till att kartlägga debutant- brottslighet och söka orsaksfaktorer till-var- för vissa pojkar någon gång blir kända hos polisen. Minst lika väsentligt ter det sig att pröva, om det är möjligt att med våra under- sökningsmetoder, redan vid tiden strax efter debutbrottet med någon sannolikhet förut— säga, vilka av pojkarna som kommer atti fortsättningen utvecklas i kriminell riktning.

Åtskilliga uppföljningsdata av både regis- ter- och direktundersökningstyp föreligger inom projektet. Uppgifter om pojkarna har inhämtats från barnavårdsnämnden, krimi- nalregistret, kontrollstyrelsensl register och nykterhetsnämnden. Dessa uppgifter har följts upp till den 31 dec. 1971. Direktun- dersökningarna har insamlats i samband med militärinskrivningama i 18-årsåldem. (Se SOU 1971:49 sid. 103.) I dessa ingår bl. a. ett frågeformulär för självdeklarerad brotts- lighet, konstruerat av Elmhorn och redovisat av Olofsson, (SOU 1973:25), och en inter- vju, avsedd att belysa anpassning i familj och samhälle samt personlig mognad, konstrue- rad av Humble, Settergren Carlsson och Svahn i avsikt att möjliggöra direkta jämfö- relser med tidigare insamlade data.

i detta arbete ges inte någon fullständig

presentation av follow-up-undersökningen. Denna redovisas i annat sammanhang. Nedan följer en kortfattad redogörelse för de vikti- gaste uppföljningsdata projektet förfogar över.

Att jämföra alla variabler vid undersök- ningstillfället med alla uppföljningsdata skulle ge svåröverskådliga resultat. Det förefaller vara av större intresse att jämföra vissa un- dersökningsdata med ett fåtal sammanfattan— de mått på pojkarnas fortsatta utveckling mot någon form av asocialt beteende, re- spektive social anpassning.

Olofsson har inom Örebroprojektet (1971, sid 53—56 och 273—276) använt en utformning av Beckers sekvensmodell (Becker, 1963), som gav intressanta resultat. Settergren Carlsson har modifierat denna modell för att skapa ett differentierat åter- fallskriterium för klientelundersökningen.

Beckers sekvensmodell är en utvecklings- modell. Den bygger på tanken att de olika förhållanden och händelser, som kan påverka en människas utveckling, utövar denna på— verkan på olika sätt eller i varje fall med olika styrka, beroende på i vilken utveck- lingsfas de föreligger eller inträffar. Denna tanke sammanfaller väl med de psykoanaly- tiskt inriktade teorier, som ligger bakom utformningen av det psykologiska avsnittet. Tyvärr ger klientelundersökningens uppfölj- ningsdata inte möjlighet att direkt tillämpa

1 Numera det hos riksskatteverket förda särskilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott.

• Sida 17
•  Original

Beckers modell, men med vissa modifikatio- ner kan den ändå användas.

Genom registerdata kan man följa vilka olika åtgärder från samhällets sida pojkarna varit föremål för på grund av brott eller annan asocialitet (fylleri, förargelseväckande beteende). Olofsson har upprättat en för- teckning i kronologisk ordning över de ingri- panden som gjorts med varje pojke. (Se SOU 1973:25, kap 7.) Åtgärderna sker i allmänhet i följande ordning:

1.Polisen rapporterar polisanmälda pojkar till barnavårdsnämnden. Detta gäller givet- vis både vid debutbrottet och vid återfalls- brott.

2. Barnavårdsnämnden tar ställning till rap- porten. Om det gäller ett debutbrott för- anleder det sällan några mer ingripande åtgärder. Ibland läggs ärendet direkt till handlingarna, ibland gör barnavårdsnämn- den en utredning. Åtgärden registreras med beteckningen ad acta, ingen åtgärd eller bero vid .ord utredning. Detta för- farande upprepas i många fall vid flera brottstiilfallen.

3. Nästa åtgärd som prövas vid upprepad brottslighet är vanligen övervakning. Den- na påföljd är naturligtvis mer kännbar för pojken (positivt eller negativt) än utred- ning.

4. Barnavårdsnämndens allvarligaste ingri- pande, som brukar prövas sist, är någon form av placering utom hemmet, i foster- hem, på barnhem eller ungdomsvårdsskola beroende på olika omständigheter.

Detta är alltså den vanliga ordningen i åtgärdssystemet och på denna ordning byg- ger den här tillämpade utformningen av se- kvensmodeilen.

Det måste emellertid påpekas att i vissa fall sker avsteg från den vanliga ordningen. För vissa av våra brottsfall finns endast polisrapport angående debutbrottet, men ingen uppgift om anmälan till barnavårds- nämnden. I vissa fall, där anmälan ingått tiil barnavårdsnämnden, har man där redan vid debutbrottet tillgripit en allvarligare åtgärd än utredning.

Åtgärderna med anledning av debutbrot- tet framgår av tabell 2.1.1.

De fall där bamavårdsnämnden redan vid debutbrottet tillgripit övervakning eller t. o. m. placering är sannolikt avvikande från övriga. Brottet kan vara av allvarligt slag, eller det kan sammanhänga med att man vid utredningen antingen funnit pojken psykiskt avvikande eller miljön dålig och/eller föräld- rarna ur stånd att ta hand om honom. Eventuellt kan dessa faktorer ha samverkat till nämndens beslut.

Också vid återfallsbrottslighet händer det att barnavårdsnämndens åtgärder avviker från den vanliga ordningen. Ibland går man efter en eller flera utredningar direkt på placering utan att dessemellan ha försökt övervakning. Detta har skett i 4 fall i prov- undersökningens brottsgrupp och 10 fall i huvudundersökningens.

I kontrollgrupperna har en del pojkar brottsdebuterat efter undersökningstillfallet. Detta gäller 10 fall i provundersökningen och 12 fall i huvudundersökningen. Även i dessa fall förekommer några undantag från den vanliga åtgärdsgången.

Barnavårdsnämndens åtgärder redovisas mera i detalj av Olofsson (SOU 1973:25 kap. 7). Här har berörts endast det som är rele- vant för utformningen av sekvensmodellen.

Sekvensmodellen bygger helt på register-

Tabell 2. 1.1 Åtgärder med anledning av debutbrottet, B-fall.

i.å., a.a. bero end. polisrapport övervakning placering ): BProv 31 74 % 5 12% 4 9% 2 5 % 42 100% BHus 106 71 % 26 17% 10 7% 8 S% 150 100% 137 31 14 10 192 SOU 1974:31 17

• Sida 18
•  Original

data. Direktundersökningen vid militärin— skrivningen har ett ganska stort bortfall som i viss mån är systematiskt. Bortfallet är störst i den mest kriminellt belastade gruppen, där flera varit anstaltsplacerade eller till sjöss vid inskrivningarna. Direktundersökningens tvär- snittsdata lämpar sig dessutom dåligt för att bygga upp en kronologisk sekvens. Möjlig- heten att använda intervju- och frågeformu- lärsinformationen som komplettering till registerdata har diskuterats, men vi har an— sett att registerdata utan tilläggsinformation blir renare och lättare att definiera.

Mest fylliga uppgifter har vi fått genom barnavårdsnämnden. De pojkar som flyttat från Stockholm har följts upp på aktuella barnavårdsnämnder, varför vi inte har något bortfallsproblem.

2.2 Den dolda brottsligheten

Att vi sannolikt har ganska tillförlitliga upp- gifter om pojkarnas registrerade brottslighet betyder emellertid inte att vi har något mått på deras reella kriminalitet. Förhållandet mellan den dolda och den registrerade brottsligheten är komplicerat och svåranaly- serat.

En aktuell diskussion av problemen finns i ”Den dolda brottsligheten” (Persson, 1972). Där påpekas bl. a. att upptäcktsrisken varie- rar starkt mellan olika brottstyper. Vålds- brott och större egendomsbrott mot enskilda personer upptäcks så gott som alltid. Vid bedrägeribrott, skattefusk, smuggling, stöl- der från affärsföretag etc., alltså brott som inte drabbar en enskild person, är upptäckts- risken väsentligt mindre. Av de upptäckta brotten blir långt ifrån alla polisanmälda. Anmälningssannolikheten ökar bl. a. efter samma mönster som upptäcktsrisken. Enskil- da personer är mer benägna att anmäla brott mot enskilda än brott mot allmänheten, staten, företag etc. Anmälningstendensen ökar också med graden av skada som åstad- kommits genom brottet. Men också andra faktorer kan komma in i bilden. Benägenhe- ten att göra anmälan ökar t. ex. om det

sociala avståndet mellan offer och gärnings- man är stort. I primärgruppsrelationer är anmälningstendensen liten t.ex. vid miss- handel.

Man kan alltså inte räkna den registrerade brottsligheten som något tillförlitligt mått på den verkliga. Den registrerade brottsligheten är snarare produkten av olika selektions— mekanismer. Det är väsentligt att så långt det är möjligt söka bedöma i vilken riktning dessa verkar.

En i dagens debatt vanlig uppfattning är att socialgrupp III är mer påpassad än 1 och II. I den gruppenkät angående självdeklare- rad brottsiighet som genomförts i samband med inskrivningsförrättningama i de fyra nordiska länderna har man bl.a. undersökt sambanden mellan socialgrupp och utbild— ningsnivå å ena sidan och åtgärder med anledning av brott å den andra. I Norge visar det sig att det föreligger ett samband mellan låg utbildningsnivå och många poliskontak- ter bland dem som rapporterar mindre om- fattande kriminell aktivitet. Bland de mer kriminella finns inget samband mellan anta- let poiiskontakter och utbildning. I Finland är risken för polisanmälan större i lägre socialgrupper och vid lägre utbildning om antalet rapporterade brottstyper hålls kon- stant. Det svenska materialet visar liknande tendenser men dessa är ej statistiskt signifi- kanta. De skillnader i åtgärder mot personer ur olika socialgrupper som framkommer tycks i själva verket snarare bero på att de har olika brottsmönster (Werner, 1971). Hypotesen om de lägre socialgruppernas större utsatthet i dessa sammanhang får allt- så ganska svagt och knappast entydigt be- lägg i den nordiska undersökningen.

En viktig fråga är hurdan storleksrelatio— nen är mellan den dolda brottsligheten, mörktalet, och den registrerade. Man har anledning förmoda att mörktalet varierar mellan olika tidsperioder bl.a. med skillna- der i polispraxis, polistäthet m.m. Uppkla- ringsprocenten kan grovt uppskattas till un- gefär 10—15 %, varierande mellan olika- brottstyper, i Stockholm under den aktuella tidsperioden. Men detta är procent uppklara-

• Sida 19
•  Original

de brott av de polisanmälda.1 De ej anmälda eller ej ens upptäckta ingår givetvis inte. Uppklaringsprocenten är dessutom räknad på antal brott, den kan inte hänföras till person.

I Elmhorns enkätundersökning av själv- deklarerad brottslighet bland skolbarn (SOU 1969:1), som gjordes inom klientelundersök- ningens ram, framgår att den andel av de uppgivna brotten som kommit till polisens kännedom var mycket låg. Endast 7 % av de pojkar som markerat någon av de allvarligas- te brottstyperna har någon gång varit före- mål för polisingripande.

Den dolda brottsligheten är alltså av en sådan storleksordning att vi måste utgå ifrån att det mått vi får genom registerdata blir en mycket påtaglig underskattning av pojkarnas verkliga kriminalitet. Dessutom bör vi räkna med åtminstone en systematiskt snedvridan- de selektionsmekanism. En pojke som är känd hos polisen får sannolikt ögonen på sig i större utsträckning än en som aldrig upp- täckts för brott. Olofssons resultat i rappor- ten från det socialpsykologiska avsnittet (SOU 1973:25 sid. 55) tyder på detta. Vi får därför räkna med en större underskattning av den verkliga kriminaliteten i kontrollgrup- pen. Om teorin om lägre socialgruppers stör- re utsatthet skuiie stämma med verkligheten, vilket förefaller mycket osäkert, skulle vi också få en större underskattning av brotts- ligheten i de högre socialgrupperna. Väl med- vetna om dessa felkällor har vi, i brist på ett godtagbart mått på verklig kriminell utveck- ling, valt att bygga vår utvecklingsrnodell enbart på registerdata.

2.3 Sekvensmodellens utformning

Genom registerdata har man kunnat följa alla åtgärder med anledning av brott, som en pojke varit föremål för, samt i vilken mån han efter eller på grund av varje åtgärd slutat eller fortsatt att begå brott. Observera att resonemanget endast gäller den upptäckta och registrerade brottsligheten. De pojkar som fortsatt begå brott, men av olika anled- ningar inte upptäckts, faller i modeileni samma grupp som de som slutat. Om en pojke slutat, vet vi givetvis inte i vilken mån detta beror på den vidtagna åtgärden. Om den kriminella utvecklingen fortsatt, vet vi däremot att åtgärden inte varit effektiv. Den kan t. o. ni. ha varit olämplig.

Vi har i sekvensmodellen tagit fasta dels på de åtgärder med anledning av brott som vidtagits med varje pojke före 18 års ålder, dels på om kriminaliteten fortsatt efter 18 år. Som brott har i detta sammanhang ej räknats fylleri och förargelseväckande bete- ende, idébrott såsom vapenvägran och rena bagatellbrott. (Som exempel på bortrensade bagatelibrott kan nämnas en pojke som huggit ett träd och byggt en koja, en annan som slagit tillbaka, när en bråkig fyllerist antastat honom för att få sprit, och en tredje som gått in genom en olåst dörr på Sveriges Radio och anklagats för olaga intrång.)

Sekvensmodellens utformning framgår av följande figur 2.3.1.

1 Uppklaringsprocenten beräknas per år. Den anger andelen uppklarade brott av de under samma år polisanmälda.

Figur 2.3.1 Schematisk framställning av sekvensmodellen

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering + utredning redningar vakning Ej brott Sekvens- efter 18 år klass 0 11 iV VI VIII Brott Sekvens- efter 18 år klass I 111 V VII IX SOU 1974:31 19

• Sida 20
•  Original

Den övre raden i modellen, sekvensklasser- na med jämna siffror, innehåller de pojkar som ej registrerats för brott efter 18 år.

1 klass 0 finns de pojkar som över huvud taget inte registrerats för brott. Det är alltså kontrollfall som varken före eller efter undersökningstillfället i klientelundersök- ningen blivit kända för brott.

Klass Il innehåller de pojkar som endast begått ett brott (för brottsfallen debutbrott och för kontrollfallen ett enstaka brott efter vår undersökning) och inte varit föremål för någon mer ingripande åtgärd än utredning. Till denna grupp har också förts tre pojkar, alla brottsfall, som hann begå två brott med kort tidsmeilanrum innan de blev föremål för utredning.

I klass IV finns de pojkar som gjort flera brott och genomgått utredning flera gånger och sedan ej återfallit.

Klass VI har fått övervakning, en eller flera gånger, och har sedan inte återfallit.

Klass VIII är de fall som varit föremål för barnavårdsnämndens mest genomgripande åtgärd, placering: i enskilt hem, på barnhem eller ungdomsvårdsskola, och ej återfallit efter 18 år.

Sekvensklasserna i den undre raden, de med ojämna siffror, består av de pojkar som begått brott efter 18 är, alltså en ganska persistent brottsgrupp. De placeras i klass I, 111, V, VII eller IX beroende på om de före 18 år begått brott och vilka åtgärder som i så fall vidtagits.

Varje steg i den övre raden av modellen innebär att pojken får ta ställning till en ny situation. Vid varje ny typ av åtgärd kan han reagera med att sluta begå brott eller fort- sätta.

2.4 Förväntade skillnader mellan sekvensklasser

Man kan förvänta skillnader i både rrriljö- och personlighetsfaktorer mellan de pojkar som befinner sig i olika sekvensklasser. Klas- serna kan analyseras med avseende på resul- tat i undersökningsvariabler från klientelun- dersökningens olika avsnitt, vilket ger ökade

möjligheter till meningsfulla jämförelser mel- lan avsnitten.

Generellt kan man vänta sig mer positiva värden i undersökningsvariabler i de sekvens- klasser, i 'viika individerna ej begått brott efter 18 år. Man kan likaledes förvänta bätt- re värden ju färre och mindre ingripande åtgärder som behövt tillgripas. Den övre raden i modellen bör således vara bättre än den undre och klasserna bör vara bättre ju längre till vänster de ligger i modellen. Varje rad för sig kan användas som en skala men däremot inte sekvensklassirrdelningen i sin helhet, då modellen bygger på två olika principer: åtgärder med anledning av brott före 18 år och återfall i brott efter 18 år. Ett exempel: 1 klass IV har visserligen gjorts flera ingripanden före 18 år än i klass 111, men klass 111 har begått brott efter 18 år, vilket inte är fallet i klass IV. Vilken klass som är mest belastad är därför inte självklart.

Beträffande pojkarnas fördelning på se- kvensklasserna kan man förvänta flera åter- fall efter 18 år, ju fler ingripanden som vidtagits före.

2.5 Ett prognostiskt kriterium

Eftersom sekvensmodellen bygger på åter— fallsdata finns det en betydelsefull principiell skillnad mellan sekvensmodellen som krite- rium och det ursprungliga brotts- och kon- trollgruppskriteriet. När man använder det senare är . undersökningen retrospektiv, d. v. 3. man söker förklaringar till något som redan inträffat. Med sekvensmodellen som kriterium blir undersökningen prospektiv, vilket innebär att man använder sina data för att förutsäga något som ännu inte hänt vid undersökningstillfället. Modellen ger alltså möjlighet att pröva undersökningsvariabler— nas prognostiska validitet. Det vore värde- fullt om man redan vid debutbrottet, med hjälp av miljö- och personlighetsvariabler, kunde förutsäga för vilken grupp av pojkar samhällets konventionella åtgärdssystem är otillräckligt eller kanske olämpligt. Om man får kunskap om vad som karakteriserar den- na grupp, personlighetspsykologiskt, psykiat-

• Sida 21
•  Original

riskt och sociologiskt, redan innan den på- verkats av samhällets olika åtgärder kan det ge möjlighet till konstruktivt nytänkande beträffande dessa pojkars behandling. Om vi lyckas få problemstrukturen i denna grupp klar för oss är det också troligt, att man kan finna enklare metoder att på ett tidigt sta- dium igenkänna dessa pojkar än klientelun- dersökningens omfattande och tidskrävande undersökningsmetodik.

2.6. Andra uppföljningsvariabler

I sekvensmodellen har vi strikt hållit oss till åtgärder med anledning av brott före 18 år och återfall i brott efter 18. Flera andra viktiga variabler av liknande typ har inte kunnat byggas in i modellen. Däremot är det av stort intresse att pröva både deras utfalli modellen och deras samband med våra undersökningsvariabler.

Till dessa variabler hör registeruppgifter om alkoholmissbruk och narkotikabruk under uppföljningstiden. Missbrukssympto- men är troligen ofta parallellfenomen till kri- minalitet men kan också vara alternativa symptom på missanpassning.

På grundval av enbart bedömningar ut— ifrån ett projektivt testmaterial är det svårt att göra specifika prediktioner angående kri- minalitet. De olika aspekter av ”asocialitets- risk” som de psykologiska bedömningarna mynnar ut i, avser snarare en allmän risk för social missanpassning, som ofta tar sig ut- tryck i kriminellt beteende men som också kan visa sig på andra sätt, t. ex. som någon form av missbrukssymptom. Det är därför för det psykologiska avsnittets del viktigt att pröva undersökningsvariablernas samband även med missbruk.

Flera och för klientelundersökningen som helhet viktigare skäl finns emellertid att studera missbruksgrupperna. Alkoholmiss- bruk, inte minst bland ungdom, är ett stort samhällsproblem vid sidan av och delvis hop- vävt med kriminaliteten. Sedan klientelun- dersökningens huvudmaterial samlades in har den stora narkotikavågen kommit, vävts sam- man med de tidigare kända problemen och

delvis skapat nya. Man är i klientelundersök- ningen i den lyckliga positionen att ha un- dersökt en relativt stor grupp pojkar innan vare sig alkohol (på grund av pojkarnas låga ålder) eller narkotika spelat någon nämn- värd roll i deras liv. Genom analys av dessa grupper i olika undersökningsvariabler kan man hoppas att få något grepp om vad slags pojkar från vilka miljöer som riskerar att få alkohol- eller narkotikaproblem.

En annan grupp som är väsentlig att analy— sera närmare utgörs av de pojkar som begått våldsbrott. Utöver de nio pojkar som ur- sprungligen uttogs på grund av våldsbrott (se kap. 1) har åtskilliga tillkommit genom åter- fallsbrott under uppföljningstiden av pojkari våra andra undersökta grupper. Från vålds- brotten har uteslutits våldsamt motstånd, då vi menar att detta inte behöver innebära ten- dens att utöva offensivt våld.

Ytterligare en grupp av intresse är de pojkar som fått någon form av institutions— placering (oftast fängelse) på grund av brott efter 18 år. Denna grupp kan rimligen be- traktas som den mest persistenta brottsgrup- pen och kommer sannolikt att visa sig vara den gravaste i många avseenden.

2.7. Uppföljningstidens längd

En väsentlig fråga som berör både analysen av sekvensmodellen ooh de senast nämnda specialgrupperna rör Uppföljningstidens längd. Denna erbjuder problem som inte har någon helt idealisk lösning.

Man kan välja att gå på ett kronologiskt åldersstreck, i så fall lämpligen den ålder den yngste av våra undersökta pojkar uppnått. Vi skulle i så fall kunna följa upp pojkarna till 21 år. (Denna ålder har alla pojkarna upp- nått med undantag för tre, ett brottsfall, ett kontrollfall och ett av de 9 våldsfallen. Dessa hade ännu några månader kvar till 21-års- strecket den 31 dec. 1971, då sista uppfölj- ningen gjordes. Av dessa tre har både brotts- fallet och våldsfallet redan kvalificerat sig för sekvensklass IX, den mest belastade, varför ytterligare några månader inte kan göra någon skillnad. För brottsfallet har dessutom

• Sida 22
•  Original

tillkommit ett fängelsestraff efter 18 år. Om kontrollfallet, den yngste, 20 år 4 mån., finns inga uppgifter om kriminalitet, men en övervakning på grund av arbetsovillighet och narkotikabruk. Denna pojke är alltså den enda för vilken månaderna fram till 21 år skulle kunna innebära någon förändring ide aktuella uppföljningsvariablerna.)

Men uppföljning till 21 år är ingen idealisk lösning. Eftersom pojkarna undersökts vid olika ålder (ll—15 år) innebär ett kronolo- giskt åldersstreck att uppföljningstiden kan skilja sig med fyra år mellan olika pojkar.

Om man istället skulle gå på lika lång uppföljningstid innebär detta att pojkarna vid denna tidsgräns kan ha fyra års skillnad i kronologisk ålder, vilket kan betyda mycket ifråga om social mognad och anpassning i 20-årsåldern.

Då inget av dessa alternativ är invänd- ningsfritt synes en tredje lösning vara att föredra: att acceptera skillnader i både upp- följningstid och kronologisk ålder, trots att dessa blir stora, och följa pojkarna så långt vi kan, d.v.s. till den senaste uppföljningen den 31 december 1971. Det vi då vinner är att vi får med alla återfall som hittills har registrerats, vilket ändå innebär en under- skattning både av de reella återfallsbrotten och av de återfallsbrott som så småningom kommer att registreras. En annan vinst år att vi följer pojkarna till samma historiska tid- punkt med samma polispraxis, samma narko- tikaproblem etc.

I syfte att jämföra de olika alternativa lösningarna har vi jämfört 21—årsgränsen och uppföljningen till dags dato, dvs. 31 dec. 1971, vad beträffar sekvensklassplaceringar, förekomst av alkoholmissbruk, narkotika- bruk, våldsbrott och institutionsplaceringar

TabellZ.7.1 Antal återfall efter 18 år vid olika uppföljningstid

Återfall Ej återfall 21 år 82 199 281 31 dec. 1971 98 183 281

TabellZ.7.2 Antal fall med förekomst av alkoholmissbruk, narkotikabruk, våldsbrott och institutionsplacering efter 18 år vid olika uppföljningstid.

Alko— Narko- Vålds— Institu- hol— tika- brott tionsplac. miss— bruk eft. 18 år bruk1

21 år 101 23 55 32

31 dec. 1971 108 26 59 53

1 Till denna grupp har även förts två fall av thin- nersniffning utan uppgift om alkoholmissbruk i huvudundersökningens brottsgrupp. (Uppgift om både thinner- och alkoholmissbruk förekommer i två fall av huvudundersökningens brottsgrupp samt i två av de 9 fall som uttagits för våldsbrott. De sistnämnda har ej medtagits i tabell 2.7.2).

efter 18 år. Skillnaderna är följande. Beträf- fande sekvensklass byter 16 fall, 13 B-fall och 3 K-fall, av 281 till en ett steg gravare klass med den längre uppföljningen. Detta innebär att 16 fall ej registrerats för brott mellan 18 och 21 år men återfallit senare. Se tabell 2.7.1.

Ökningen av antal fall med förekomst av alkoholmissbruk, narkotikabruk, våldsbrott och institutionsplaceringar efter 18 år fram- går av tabell 2.7.2.

Som framgår av denna redovisning är skill- naden mellan de båda uppföljningsalternati— ven obetydlig utom vad beträffar institu- tionsplaceringar efter 18 år. Utfallet idenna variabel förefaller oss emellertid inte utgöra någon invändning mot att använda den läng- re uppföljningstiden. Vi bedömer det snarare som en fördel att få med så många som möjligt i denna grupp som sannolikt inne- håller undersökningens gravaste fall.

Ytterligare en kontroll har .orts av den längre uppföljningstidens effekt. Man kunde tänka sig att de pojkar som följts upp till högre ålder i större utsträckning ”hunnit” återfalla i brott efter 18 år. Detta skulle innebära en olägenhet med den mellan olika pojkar varierande uppföljningstiden. Tabell 2.7.3 och 2.7.4 visar åldersfördelningen i brotts- och kontrollgrupper vid senaste upp-

• Sida 23
•  Original

TabellZ.7.3 Åldersfördelning vid uppfölj- ningstillfället den 31 dec. 1971 för pojkar som registrerats respektive icke registrerats för brott efter 18 år. Brottsfall. Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Tabe112.7.4 Åldersfördelning vid uppfölj- ningstillfället den 31 dec. 1971 för pojkar som registrerats respektive icke registrerats för brott efter 18 år. Kontrollfall. Prov— och huvudundersökning sammanslagna.

Ålder Efter 18 år Ålder Efter 18 år Brott Ej brott Brott Ej brott 20år 21 (100 %) 2 zon 11 (50%) 1 (50%) 2 21 år 3 (50 %) 3 (50 %) 6 21 år 1 (100 %) 1 22å.r 12 52% 11 48% 23 22 år 11 100% 11 23 år 17 55 % 14 45 % 31 23 år 2 14 % 12 86 % 14 24 år 25 45 % 31 55 % 56 24 år 4 17 % 20 83 % 24 25 år 19 44 % 24 56 % 43 25 år 2 9 % 20 91 % 22 26 år 4 33% 8 67% 12 26 år 12 100% 12 27 år 4 40 % 6 60 % 10 27 år 2 (40 %) 3 (60 %) 5 28 år 1 (33 %) 2 (67 %) 3 28 år 4 (100 %) 4 87 99 186 11 84 95 1 1 avliden 1 1 avliden

följningstillfället för pojkar som återfallit respektive inte återfallit i brott efter 18 år.

Tabellerna visar ingen ökning av den registrerade brottsligheten efter 18 år för de pojkar som följts till högre ålder. Vi har alltså funnit fördelarna med längsta möjliga uppföljning överväga och valt detta alterna- tiv. När sekvensmodellens utfall i det följan- de presenteras är det alltså med uppföljning till den 31 dec. 1971.

2.8 Sekvensmodellens utfall

I det följande redovisas hur pojkarna i våra undersökningsgrupper fördelar sig på de olika sekvensklasserna. Varje grupp presente- ras för sig för att ge möjlighet att upptäcka eventuella skillnader mellan materialen. Ut- fallet i prov- och huvudundersökningens brottsgrupper framgår av tabellerna 2.8.1 och 2.8.2.

Tabell 2.8.1 Sekvensmodellens utfall: (absoluta tal och procent) Brottsfall, provundersök-

ningen. B-Prov N = 411 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — 9 7 6 1 23 22 % 17 % 15 % 2 % 56 % Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år — 2 6 2 8 18 5 % 15 % 5 % 20 % 44 % 2 — 11 13 8 9 41 27% 32% 20% 21% 100% 1 1 pojke avliden under uppföljningstiden. Har ej medtagits. SOU 1974:31 23

• Sida 24
•  Original

ningen B-Hus N = 1451 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över— Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 [I IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — 41 14 17 4 76 28 % 10 % 12 % 3 % 53 % Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år — 6 7 20 36 69 4 % 5 % 14 % 25 % 48 % ): — 47 21 37 40 145 32% 15% 26% 28% 101%

1 5 pojkar avlidna under uppföljningstiden. Har ej medtagits.

Som framgår av tabellerna är mönstret likartat i de båda brottsgrupperna, men framträder klarare i huvudundersökningens större material. Tendensen är den förvänta- de; ju mer ingripande åtgärder som vidtagits före 18 år, dess fler återfall efter. Återfalls— procenten efter 18 år är 44 i provundersök- ningens brottsgrupp och 48 i huvudunder- sökningens. Skillnaden är liten och inte signi- fikant och bör alltså inte föranleda någon tolkning. Procenten fall i sekvensklass IX, den

mest belastade, är 20 i provundersökningen och 25 ihuvudundersökningen.

Tabell 2.8.3 och 2.8.4 visar utfallet i prov- och huvudundersökningens kontrollgrupper.

Även i de båda kontrollgrupperna är ut- fallet mycket likartat. 76% av provunder- sökningens och 77 % av huvudundersök- ningens fall har över huvud taget aldrig registrerats för brott, 9 % av provundersök- ningens och 13 % av huvudundersökningens pojkar har begått brott efter 18 år. Av dessa

Tabell 2.8.3 Sekvensmodellens utfall: (absoluta tal och procent) Kontrollfall, provunder-

sökningen K-Prov N = 42 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens— 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år 32 4 0 2 0 38 76 % 10 % 5 % 91 % Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år 3 O 0 1 0 4 7 % 2 % 9 % 2 35 4 O 3 0 42 83 % 10 % 7 % 100 % 24 SOU 1974:31

• Sida 25
•  Original

sökningen K-Hus N = 53 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut— Över- Placering 2: + utredning redningar vakning Sekvens- 0 [[ IV Vl VIII Ej brott klass efter 18 år 41 4 1 0 0 46 77 % 8 % 2 % 87 % Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år 1 3 1 1 1 7 2 % 5 % 2 % 2 % 2 % 13 % 2 42 7 2 1 53 79 % 13 % 4 % 2 % 2 % 100 %

visar huvudundersökningens fall en tendens till förskjutning mot gravare sekvensklasser. Detta kan möjligen vara värt att notera eftersom flera andra tecken tyder på att huvudundersökningens kontrollgrupp är mer problematisk än provundersökningens. (J äm- för kapitel 21 och 25.) De kontrollfall som registrerats för brott är emellertid så få att några klara mönster i sekvensmodellen inte går att urskilja och några säkerställda skillna- der mellan prov— och huvudundersöknings- materialen inte framkommer.

Eftersom varken brottsgrupperna eller kontrollgrupperna sinsemellan visar några

mera påtagliga skillnader i utfall i sekvens- modellen förefaller det invåndningsfritt att i de bearbetningar som behandlar denna mo- dell slå ihop prov— och huvudundersöknings- materialen. I den följande redovisningen kommer detta att ske. Resultatet av en sammanslagning framgår av tabell 2.8.5 och 2.8.6.

Den tidigare nämnda tendensen, ju mer ingripande åtgärder före 18 år, dess fler åter- fall efter, framträder i de sammanslagna brottsgrupperna mycket klart och entydigt. I kontrollgrupperna är de registrerade brotten fortfarande för få för att något helt klart

Tabell 2.8.5 Sekvensmodellens utfall: (absoluta tal och procent) Brottsfall, prov- och

huvudundersökningen

B-fall Prov + Hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över— Placering ): + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — 50 21 23 5 99 27 % 11 % 12 % 3 % 53 % Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år — 8 13 22 44 87 4 % 7 % 12 % 24 % 47 % 2 0 58 34 45 49 186 31% 18% 24% 27% 100% SOU 1974:31 25

• Sida 26
•  Original

Tabell 2.8.6 Sekvensmodellens utfall: (absoluta tal och procent) Kontrollfall, prov— och

huvudundersökningen

K-fall Prov + Hus N = 95

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år 73 8 1 2 0 84 77 % 8 % ,1 % 2 % 88 % Sekvens- I III V VII IX Brott klass efter 18 år 4 3 1 2 1 11 4 % 3 % 1 % 2 % 1 % 12 % 2: 77 11 2 4 1 95 81 % 12 % 2 % 4 % 1 % 100 %

mönster skall framträda, men den tendens man ser förefaller att gå i samma riktning som i brottsgrupperna. Detta tillsammans med att kontrollgruppens bidrag till andra sekvensklasser än klass 0 är så litet och aldrig kan ge några Säkerställda resultat, gör att man skulle kunna överväga att också slå ihop B- och K-materialen i de bearbetningar som rör sekvensmodellen.

Man kunde resonera så, att ett K- 11 som begått brott efter undersökningstillfä let är i förhållande till ett uppföljningskriterium inte längre att betrakta som ett K-fall. Det går ingen magisk gräns vid undersökningen hos oss. Fyra kontrollfall har t. o. m. hunnit registreras för brott före 15 år och skulle alltså kunnat ingå i brottsgruppen om de inte

råkat väljas som kontrollfall. Å andra sidan hade kontrollfallen vid undersökningen ännu inte haft kontakt med polisen, urvalet av kontrollgruppen skedde på andra grunder. En inspektion av några undersökningsvariab- lers utfall i sekvensmodellen visar att K-fal- lens värden nästan genomgående är bättre än B-fallens i samma klass. Sannolikt är det lämpligast att hålla isär brotts- och kontroll- fall inom sekvensklasserna, trots att man inom kontrollgruppen då ej kan erhålla några säkra resultat.

Slutligen presenteras utfallet i sekvens- modellen av de fall som uttagits på grund av våldsbrott. Se tabell 2.8.7.

Då det endast rör sig om nio fall, säger utfallet givetvis ingenting. Dessa fall kommer

Tabell 2. 8. 7 Sekvensmodellens utfall: (absoluta tal) Gruppen som uttagits för våldsbrott

Våld N = 9 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut— Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år 0 2 1 2 0 5 Sekvens— I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år 0 O 0 4 ): 0 2 1 2 4 9 26 SOU 1974:31

• Sida 27
•  Original

i det följande att medtagas endast i analyser av våldsgruppen. (Våldsgruppen omfattar förutom dessa nio de pojkar i undersök- ningens andra grupp som registrerats för våldsbrott efter undersökningen.) I andra sammanhang kan de nio våldsfallen ej slås samman med de övriga undersökningsfallen, då de uttagits på andra grunder. (De behöver ej vara debutantbrottslingar annat än vad beträffar våldsbrott. Uttagning skedde inom åldersintervallet 11—17 år.)

2.9 Sammanställning av sekvensmodellen med andra uppföljningsvariabler

Flera andra uppföljningsvariabler är av mycket stort intresse att sammanställa med sekvensmodellen, bl. a. missbruksvariablerna, alkoholmissbruk och narkotikabruk. Båda hör nära samman med asocialitetssyndromet, och man kan förvänta att de ibland uppträ- der som parallell — ibland som alternativ- symptom till kriminalitetsutvecklingen i mo- dellen. (Se närmare diskussion under 2.6.) Våra uppgifter om alkoholmissbruk har häm- tats från kontrollstyrelsen, nykterhetsnämn- den och barnavårdsnämnden. Hur pojkari brotts- och kontrollgrupperna, för vilka vi fått någon uppgift om alkoholmissbruk, för- delar sig på de olika sekvensklasserna fram- går av tabellerna 2.9.1 och 2.9.2.

Av tabellerna framgår att alkoholmissbru- ket är parallellfenomen till kriminaliteten i nästan förvånande stor utsträckning. Alko- holmissbruket följer så gott som fullständigt det i modellen förväntade mönstret. I brotts- gruppen är den övre raden genomgående mer gynnsam än den undre, förskjutningen mot sämre värden till höger är påtaglig, utom i en klass, förvånande nog den sista, men detta kan vara ett slumpfenomen.

Tabellerna visar också att alkoholmissbru- ket är mycket utbrett. Vi har alltså endast byggt på uppgifter i officiella register, varför det kan antas att våra siffror innebär en påtaglig underskattning, och finner trots det alkoholmissbruk i drygt hälften av brotts- materialet och 15 % av kontrollmaterialet.

Uppgifter om narkotikabruk har erhållits genom barnavårdsnämnden eller kriminal- registret. Narkotikabrukets fördelning på sekvensklasserna framgår av tabellerna 2.9.3 och 2.9.4.

De uppgifter vi fått angående narkotika- bruk är alltså betydligt sparsammare än om alkohol. I brottsgrupperna finns i hela den övre raden, där vi alltså ej har några uppgif- ter om brott efter 18 år, inget fall av narko- tikabruk. I den undre, återfallsraden, finns också bara enstaka fall fram till de båda sista klasserna där narkotikafallen ligger samlade. I kontrollgrupperna finns totalt endast tre

Tabell 2. 9.1 Uppgifter om alkoholmissbruk i procent av de olika sekvensklasserna. Brotts- grupperna. B-fall Prov + Hus N = 186

B-fall Prov+ Hus N = 186 Före 18 år

Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — n=50 n=21 n=23 n=5 20 % 29 % 48 % (0 %) 27 % Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år — n=8 n=13 n=22 n=44 63 % 77 % 82 % 77 % 77 % 2 26 % 47 % 64 % 69 % 51 % SOU 1974:31 27

• Sida 28
•  Original

Tabell 2.9.2 Uppgifter om alkoholmissbruk i procent av de olika sekvensklasserna. Kontroll- grupperna.

K-fall Prov + Hus N = 95

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 [V VI VIII Ej brott klass efter 18 år n=73 n=8 n=l n=2 n=0 S% 13% (100 %) (100 %) 10% Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år n=4 n=3 n=1 n=2 n=l (0 %) (67 %) (100 %) (100 %) (100 %) 55 % 2 S% 27% (100 %) (100%) (100 %) 15%

Tabell 2.9.3 Uppgifter om narkotikabruk i procent av de olika sekvensklasserna. Brotts- grupperna. B-fall Prov + Hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 [I IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år n=50 n=21 n=23 n=5 0 % 0 % 0 % (0 %) 0 % Sekvens- [ III V VII IX Brott klass . efter 18 år n=8 n=13 n=22 n=44 0 % 8 % 23 % 39 % 26 % 2 O % 3 % 11 % 35 % 12 %

Tabell 2.9.4 Uppgifter om narkotikabruk i procent av de olika sekvensklasserna. Kontroll- grupperna. K-fall Prov + Hus N = 95

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2". + utredning redningar vakning Sekvens- 0 [[ IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år n=73 n=8 n=1 n=2 n=0 1 % 0 % (0 %) (0 %) 1 % Sekvens- [ 111 V VII IX Brott klass efter 18 år n=4 n=3 n=1 n=2 n=l (25 %) (0 %) (0 %) (50 %) (0 %) 18 % Z: 3 % 0 % 0 % 25 % 0 % 3 %

• Sida 29
•  Original

fall. Uppgift om narkotikabruk är alltså ett sällsynt och ganska gravt tecken i vårt mate- rial. Eftersom uppföljningen sträcker sig t. o. m. år 1971, kan detta inte bero på att narkotikaproblemet inte hunnit bli aktuellt. Våra siffror innebär naturligtvis även här en underskattning, sannolikt större än när det gäller alkohol, eftersom narkotikabruk, åt- minstone till en tid, är lättare att dölja. Våldsbrottens fördelning i sekvensmodel- len skall härnäst prövas. Vi betraktar vålds- brott som allvarliga och förväntar att de skall följa det vanliga mönstret i modellen. Utfal-

let framgår av tabellerna 2.9.5 och 2.9.6. Enligt uppgifterna är våldsbrott inte så vanliga som alkoholmissbruk men betydligt vanligare än narkotikabruk. Sekvensmodel- lens vanliga mönster framträder även här helt klart i brottsgrupperna, färre våldsbrott i övre raden och till vänster i modellen. I klass VII och IX är förekomsten av våldsbrott mycket stor, 55 respektive 63 %. Alkoholmissbruk, narkotikabruk och våldsbrott visar likartat mönster, även om frekvensen är olika. De förekommer också ganska ofta i kombination. De olika kombi-

Tabell 2.9.5 Uppgifter om våldsbrott i procent av de olika sekvensklasserna. Brottsgrupper- na samt gruppen som uttagits för våldsbrott. B-fall Prov + Hus + Våld N = 195

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut— Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens— 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — n=52 n=22 n=25 n=5 4 % 5 % 12 % (40 %) 8 % Sekvens— I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år — =8 n=13 n=22 n=48 13 % 31 % 55 % 63 % 52 % E 5 % 14 % 33 % 60 % 28 %

Tabell 2.9.6 Uppgifter om våldsbrott i procent av de olika sekvensklasserna. Kontrollgrup- perna. K-fall Prov + Hus N = 95 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år n=73 n=8 n=1 n=2 n=0 0 % 0 % (0 %) (O %) 0 % Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass ' efter 18 år 54 n=3 n=1 n=2 n=1 (0 %) (33 %) (100 %) (50 %) (100 %) 36 % Z 0% 9 % (50%) (25%) (100 %) 4% SOU 1974:31 29

• Sida 30
•  Original

Tabell 2.9.7 Antal kombinationer av alko- holmissbruk, narkotikabruk och våldsbrott

B-fa11+V åld K-fall Alk. 49 9 Nark. 2 2 Våld 12 0 Alk.+nark. 7 1 Alk.+våld 28 4 Nark.+våld 1 O Alk.+nark.+våld 14 0 Samtliga ovan 113 16 Ej belastade 82 79 Totalt 195 95

nationerna framgår av tabell 2.9.7.

Alkoholmissbruk och våldsbrott är alltså en vanlig kombination, vilket låter mycket rimligt, men sannolikt skall man avstå från tolkningar, då det mycket väl kan vara en funktion av att de är vanligast förekomman- de.

Det kan möjligen också vara av intresse att se hur de olika kombinationerna fördelar sig på sekvensklasserna. Detta framgår av tabel- lerna 2.9.8 och 2.9.9.

1 brottsgrupperna stiger den sammanlagda procenten belastade helt i enlighet med det förväntade mönstret från 23 % i klass II till 94% i klass IX. Man ser också klart hur antalet kombinationer, som är lågt i början av modellen, stiger, framför allt i de två gravaste klasserna VII och IX. I kontroll- grupperna framkommer en antydan till sam- ma mönster.

• Sida 31
•  Original

Tabell 2. 9.8 Olika kombinationer av alkoholmissbruk, narkotikabruk och våldsbrott i de olika sekvensklasserna. Brottsgrupperna. B-fall Prov + Hus + Våldsfall

Före 18 år Ej brott

sekv.k1. 0

End. debutbrott Flera utredningar Övervakning + utredning

sekv.kl. II sekv.kl. IV sekv.kl. VI

OANVAAN OANVAAN NVV NVV

CZ> QZ>

Placering

sekv.kl. VIII

OANVAAN NVV

sekv.kl. I

40 10 2 15 6 1 12 10 2 1 23 % belastn. inom kl. 32 % belastn. inom kl. 52 % belastn. inom kl.

3 4 1 3 5 1 4 3 5 1 1 9 3 63 % belastn. inom kl. 77 % belastn. inom kl. 86 % belastn. inom kl.

sekv.k1. III sekv.kl. V sekv.kl. VII

A = alkoholmissbruk N = narkotikabruk V = våldsbrott 0 = ej belastade

3 2 40 % belastn. inom kl. 3 9 1 5 5 13 1 11 94 % belastn. inom kl.

sekv.kl. IX

• Sida 32
•  Original

Tabell 2.9.9 Olika kombinationer av alkoholmissbruk, narkotikabruk och våldsbrott i de olika sekvensklasserna. Kontrollgrupperna. K-fall Prov + Hus

Före 18 år

Ej brott

End. debutbrott + utredning

Flera utredningar

Övervakning

Placering

sekv.k1. 0 sekv.k1. II

sekv.k1. IV sekv.kl. VI

sekv.k1. VIII

OANVAAN NVV

CZ>

OANVAAN NVV

€Z>

OAN

V

AA NV

N V (Z>

OAN

V

AAN NVV

42>

68 4 1 ⁷ % belastn. inom kl.

7 1 13 % belastn. inom kl. 1

(100 %) belastn. inom kl.

2

(100 %) belastn. inom kl.

3 1 (25 %) belastn. inom kl. 1 1 1 (67 %) belastn. inom kl.

(100 %) belastn. inom kl.

1

(100 %) belastn. inom kl.

1 1

(100 %) belastn. inom kl.

sekv.k1. I

sekv.kl. III

sekv.kl. V

sekv.kl. VII

sekv.k1. IX

A = alkoholmissbruk N = narkotikabruk

V = våldsbrott

⁰ = ej belastade

• Sida 33
•  Original

Den mest persistenta brottsgruppen, de pojkar som institutionsplacerats på grund av brott efter 18 år, befinner sig alltså alla i sekvensmodellens undre rad. Man kan i enlig- het med det vanliga mönstret förvänta fler institutionsplaceringar ju längre till höger i modellen man kommer. Utfallet framgår av tabellerna 2.9.10 och 2.9.11.

I brottsgrupperna har drygt hälften, i kontrollgrupperna knappt hälften av de pojkar som blivit kända för brott efter 18 år en eller flera gånger blivit placerade på insti- tution. Andelen placerade ökar i de klasser som varit föremål för mer ingripande "åtgär- der före 18 år. I klass IX, brottsgrupperna, har 73 % placerats efter 18 år.

Tabell 2. 9.10 Institutionsplacerade efter 18 år i procent av dem som återfallit i brott efter 18 år. Brottsgrupperna.

B-fall Prov + Hus N = 186 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över— Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens— I III V VII IX Anstalt klass efter 18 år — n=8 n=l3 n=22 n=44 n=87 0 % 46 % 45 % 73 % 55 %

Tabell 2. 9.1] Institutionsplacerade efter 18 år i procent av dem som återfallit i brott efter 18 år. Kontrollgrupperna.

K-fall Prov + Hus N = 95

Före 18 år

Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2

+ utredning redningar vakning Sekvens- I 111 V VII IX

Anstalt klass efter 18 år n=4 =3 n=1 n=2 n=l n=11

(25 %) (0 %) (100 %) (100 %) (100 %) 45 % SOU 1974:31 33

• Sida 34
•  Original

Tabell 2.9.12 Förekomst av alkoholmissbruk, narkotikabruk, våldsbrott och institutions- placeringar efter 18 år i procent av de olika intensivundersökta grupperna.

K-Prov K-I-Ius B-Prov B-Hus Våld n=42 n=53 n=41 n=145 n=9 Alk. 4 10 18 76 4

10% 19 % 44% 52% (44 %)

Nark. 1 2 3 20 l

2 % 4 % 7 % 14 % (11 %) Våld O 4 11 35 9

0% 8% 27% 24% (100 %) Institutions- placering I 4 12 36 2 eft.18 år 2 % 8 % 29 % 25 % (22 %)

1 Följer av uttagningsprincipen

I den redovisning som getts i denna avdel- ning har prov- och huvudundersökning hela tiden varit sammanslagna. I tabell 2.9.12 ges en översikt över hur de behandlade variabler- na fördelar sig på undersökningens intensiv- undersökta grupper.

I kontrollgrupperna kan man i alla variab- lerna skymta en tendens till större belastning .i huvudmaterialet. Skillnaden är emellertid inte signifikant i någon av variablerna. I brottsgrupperna syns ingen sådan genomgå- ende tendens. Störst skillnad mellan materia- len föreligger i narkotikavariabeln där procen- ten i både B- och K-grupp är dubbelt så högi huvudundersökningen. Denna skillnad är emellertid heller inte signifikant. Man kunde emellertid ha väntat sig en skillnad i denna riktning, då provundersökningspojkarna, som undersöktes i genomsnitt ett par år tidigare, kan antas ha passerat sin mest sår- bara ålder, då narkotikan började'spridas på allvar.

2.10 Sammanställning av sekvensmodellen med matchningsfaktorema

Matchningsfaktorerna är väsentliga bak- grundsvariabler, vilkas samband med krimi- nalitet vid undersökningens uppläggning an- sågs så självklara och fastlagda att man beslöt att hålla dessa faktorer under kontroll ge- nom matchningen, för att klarare få fram skillnader i andra variabler. Matchningsfakto-

rernas samband med den fortsatta kriminali- tetsutvecklingen borde vara lika starka och gå att belysa genom sekvensmodellen.

2.10.l Socialgrupp

Vi börjar med att pröva hur socialgruppsfak- torn faller ut i sekvensmodellen. Andelen fall ur socialgrupp III i de olika sekvensklasserna i brottsgrupperna framgår av tabell 2.10.1.1.

Det i sekvensmodellen förväntade mönst- ret framträder här mindre klart än i de i förra avdelningen behandlade uppföljningsvariab- lerna. Den förväntade förskjutningen mot större proportion av socialgrupp 111 fram- kommer inte mellan övre och undre raden, kan skymtas i riktning från vänster till höger i modellen och blir fullt tydlig först i sekvensklass IX. Någon påtaglig övervikt för socialgrupp III framträder således inte förrän i den gravaste sekvensklassen. (De fem pojkar- na i klass VIII är för få att tillåta några slutsat- ser.) Hypotesen om socialgruppens starka samband med kriminell utveckling får inte så starkt belägg som väntat.

1 kontrollgrupperna (tab. 2.10.1.2) fram- träder en säkerställd skillnad i socialgrupps- tillhörighet mellan de pojkar som registrerats för brott efter undersökningstillfållet och de som vid senaste uppföljningen fortfarande ej var kända hos polisen. Av de polisregistrera- de tillhör 19 av 22 fall socialgrupp III. Motsvarande tal för de ej poliskända är 40 av

• Sida 35
•  Original

73. Skillnaden ger x2=7,2 p (.01. Denna en brottsåterhållande faktor. skillnad skulle möjligen kunna sammanhänga Socialgruppsfördelningen i sekvensmodel- med att pojkar ur socialgrupp I och II len i brotts- och kontrollmaterialen visas ungefär i 15-årsåldern oftare går över i högre grafiskt i fig. 2.10.1.1 och 2.10.1.2. skolformer, vilket skulle kunna fungera som

Tabell 2.10.1.1 Andel fall ur socialgrupp III i de olika sekvensklasserna: Brottsgrupperna. B-fall Prov + Hus N = 186

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens— 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — n=50 n=21 n=23 n=5 52% 71% 65% (80%) 61% Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år — n=8 n=13 n=22 n=44 50 % 55 % 55 % 82 % 68 % 2 — 52 % 65 % 60 % 82 % 64 % [:] Socialgrupp I och II Socialgrupp ||| Sekvensklass 0 I II ||| IV V Vl VII VIII IX

Figur 2.10.1.1 Socialgruppsfördelning i sekvensklasserna B-fall (Prov + Hus)

38 % socialgrupp III iStockhoIms totalpopulation pojkar födda 1943—1948 64 % socialgrupp III i klientelundersökningens brottsgrupper (Prov + Hus)

• Sida 36
•  Original

Tabell 2.10.1.2 Andel fall ur socialgrupp III ide olika sekvensklasserna: Kontrollgrupperna.

K-fall Prov + I-Ius N = 95 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över— Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år n=73 n=8 n=1 n=2 — 55% 100% (100 %) (100 %) 61% Sekvens- 1 111 V VII IX Brott klass efter 18 år n=4 n=3 n=l =2 n=1 (50%) (67 %) (100 %) (100 %) (100 %) 73% 2: 55% 91% (100%) (100%) (100%) 62% "W [3 Socialgrupp I och II Socialgrupp III 100% 67% (100%) (100%) (100%)

Sekvensklass 0

IV V VI

Figur 2.10.1.2 Socialgruppsfördelning i sekvensklasserna K-fall (Prov + Hus)

38 % socialgrupp III i Stockholms totalpopulation pojkar födda 1943—1948 62 % socialgrupp III i klientelundersökningens kontrollgrupper (Prov + Hus)

VII

(100 %)

VIII IX

• Sida 37
•  Original

Tabell 2.10.1.3 Andel fall ur socialgrupp III i de olika sekvensklasserna: Gruppen som uttagits för våldsbrott.

Våld N = 9 Våld N=9 Före 18år Ej brott Endast debut Flera ut— Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — n=2 n=1 n=2 — (50 %) (100 %) (0 %) (40 %) Sekvens— I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år -— — — — n=4 (75 %) (75 %) Z: — (50 %) (100 %) (0 %) (75 %) (56 %)

Socialgruppsfördelningen i den lilla grupp som uttagits för våldsbrott presenteras i tabell 2.10.1.3. Antalet fall är här för litet för att visa något av intresse.

2.10.2. Familjetyp

Vi övergår till familjetypsfaktorn. Andelen fall ur splittrad familj i de olika sekvensklas- serna i brottsgrupperna framgår av tabell 2.10.2.1.

Det förväntade sekvensmodellinönstret framträder här klarare än för socialgrupps— faktorn. Splittrad familj är vanligare i den undre raden än i den övre och ökar något ju längre till höger man kommer i modellen.

Hur det förhåller sig i kontrollgrupperna framgår av tabell 2.10.2.2.

Inom kontrollgrupperna kan man inte ur- skilja några klara mönster.

En jämförelse mellan brotts- och kontroll- fall visar emellertid en skillnad i oväntad riktning. Andelen fall ur splittrad familj i klass 0 (kontrollfallen utan brott) är 12 % större än i klass II (endast debutbrott) och 7 % större än i klass IV (flera brott, endast varit föremål för utredningar). Denna ten- dens i oväntad riktning gör att hypotesen om samband mellan splittrad familj och krimi- nell utveckling inte får något starkt stöd trots det förväntade utfallet isekvensmodel- len inom brottsgrupperna.

Tabell 2.10.2] Andel fall ur splittrad familj i de olika sekvensklasserna: Brottsgrupperna.

B-fall Prov + Hus N = 186 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens— 0 11 IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — n=50 n=21 n=23 n=5 24 % 29 % 39 % (40 %) 29 % Sekvens— I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år — n=8 n=13 n=22 n=44 38 % 46 % 45 % 50 % 47 % ): — 26 % 35 % 42 % 49 % 37 %

• Sida 38
•  Original

Tabell 2.10.2.2 Andel fall ur splittrad familj i de olika sekvensklasserna: Kontrollgrupperna. K-fall Prov + Hus N = 95 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering 2 + utredning redningar vakning Sekvens- I) II IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år n=73 n=8 n=1 n=2 - 36 % 38 % (100 %) (O %) 36 % Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år n=4 n=3 n=1 n=2 n=1 (75 %) (0 %) (100 %) (50 %) (100 %) 55 % 2 38% 27% (100 %) (25%) (100 %) 38%

Familjetypsfördelningen i sekvensmodel- len i brotts- och kontrollmaterialen visas grafiskt i fig. 2.10.2.1 och 2.10.2.2.

D Hel familj

. Splittrad familj

VI

Sekvensklass 0 I

Figur 2.10.2.1 Familjetypsfördelning i sekvensklasserna B-fall (Prov + Hus)

18 % splittrad familj iStockhoIms totalpopulation pojkar födda 1943—1948 38 % splittrad familj iklientelundersökningens brottsgrupper

Den grupp som uttagits för våldsbrott är liksom tidigare för liten för att tillåta slut- satser men redovisas i tabell 2.10.2.3.

|X

• Sida 39
•  Original

D Hel familj

Sekvensklass 0

Splittrad familj

(100%) (100%)

. 10%) ,— (50%)

Vl

Figur 2.10.2.2 F amiljetypsfördelning i sekvensklasserna K-fall (Prov + Hus)

18 % splittrad familj i Stockholms totalpopulation pojkar födda 1943—1948 38 % splittrad familj iklientelundersökningens kontrollgrupper

VII VIII

(100%)

IX

Tabell 2.10.2.3 Andel fall ur splittrad familj i de olika sekvensklasserna: Gruppen som uttagits för våldsbrott.

Våld N = 9 Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering ): + utredning redningar vakning Sekvens- 0 [I IV VI VIII Ej brott klass efter 18 år — =2 n=1 n=2 — (0 %) (0 %) (0 %) (0 %) Sekvens- I 111 V VII IX Brott klass efter 18 år — —— — — n= (75 %) (75 %) 2 — (O %) (0 %) (0 %) (75 %) (33 %) SOU 1974:31 39

• Sida 40
•  Original

2103. Ålder vid undersökningstillfället

Åldern är den sista av matchningsfaktorema som kommer att tas upp i detta samman- hang. Behandlingen av åldersfaktorn blir något annorlunda då våra hypoteser om ålderns samband med kriminalitet endast gäller i brottsgrupperna. Det finns skäl att anta att de pojkar, som blir poliskända tidigt i olika avseenden är svårare fall än de som blir upptäckta senare. Däremot finns natur- ligtvis inga skäl att förvänta motsvarande skillnad bland kontrollfallen.

Då vi har fem olika åldersgrupper och brottsfallen fördelar sig på åtta sekvensklas- ser måste vissa sammanslagningar göras. Tabell 2.10.3.1 visar en uppställning, där åldersgruppema delats upp mellan de se- kvensklasser som innebär ej återfall efter 18 och de som innebär återfall. I tab. 2.10.3.2 har de båda extremgrupperna, klass II och klass IX skilts ut, medan i alla övriga klasser slagits ihop.

Med båda redovisningssätten framgår det klart att de yngsta brottsdebutanterna är allvarligare fall. De återfaller mer och åter- finns oftare i den gravaste sekvensklassen.

Åldersfördelning vid undersökningstillfället hos B-fall i olika sekvensklasser.

Prov- och huvudundersökning samman- slagna N = 186

Ålder Sekvensklass II III—VIII IX

11—12 3 5 6 14 21 % 43 %

12—13 7 12 14 33 21 % 43 % 13-14 12 18 10 40 30% 25 % 14—15 13 43 10 71 25 % 14 % 15—16 10 14 4 28 36 % 14 % 50 92 44 186

2.11 Sammanställning av andra uppföljnings- variabler och matchningsfaktorer

Det är motiverat att också sammanställa de tidigare behandlade övriga uppföljnings- variablerna med matchningsfaktorema.

Tabell 2.11.1 visar den procentuella ande- len av socialgrupperna beträffande före- komst av alkoholmissbruk och narkotika- bruk ibrotts- och kontrollgrupperna.

I brottsgrupperna är procenten fall som registrerats för alkoholmissbruk nästan den- samma i högre och lägre socialgrupp. Av kontrollfallen är däremot procentuellt fler i socialgrupp III än i I och II registrerade för missbruk. Det kan naturligtvis röra sig om en faktisk skillnad i alkoholmissbruk. En annan

Tabell 2-10-3-1 möjlig förklaring skulle kunna vara olika Ålder Sekvensklass II, IV, VI, VIII 111, V, VII, IX _ Tabell 2.11.I Procentuell andel av social- 11—12 32 7 62 14 grupperna beträffande förekomst av alkohol- 12 13 15 ” 18 % 33 missbruk och narkotikabruk. Prov- och 45 % 55 % huvudundersokmng sammanslagna. 13—14 2?) % äg % 40 Socialgrupp Alkoholmissbruk Narkotikabruk 14_15 44 27 71 B-fall K-fall B-fall K-fall & % 33 % 1 + 11 n=67 n=36 n=67 n=36 15—16 12 13 28 48% 6% 9% 3% 5 % 46 % III n=119 n=59 n=119 n=59 99 87 186 52% 20% 14% 3% 40 SOU 1974:31

• Sida 41
•  Original

mönster för alkoholbruk i olika socialgrup- per. Om man dricker hemma, i slutna säll- skap eller på restaurang och åker taxi hem, vilket torde vara vanliga mönster i social- grupp I och II, är risken att bli registrerad för alkoholmissbruk naturligtvis mindre än om man dricker eller förekommer berusad ute, vilket troligen är vanligare i socialgrupp III. Något som talar emot den senare förklaringen är att någon skillnad i registre- rat alkoholmissbruk mellan socialgrupperna inte föreligger bland brottsfallen. Brottsfall i socialgrupp I och II tycks i så fall, eventuellt på grund av kontakt med andra asociala, ha lämnat de mönster för alkoholbruk som anses vanliga i högre socialgrupper. Vid alla försök till tolkning av resultaten måste man också hålla i minnet att kontrollgruppens 95 fall, varav 14 registrerats för alkoholmiss— bruk, är för få att tillåta några säkra slut- satser.

Beträffande narkotikabruk framkommer inga påtagliga skillnader mellan socialgrup— perna. Uppgifter om narkotikabruk är emel- lertid så sällsynta att materialet i ännu mycket mindre grad än beträffande alkohol- missbruk tillåter säkra slutsatser.

Den procentuella andelen av socialgrup— perna beträffande förekomst av våldsbrott och institutionsplaceringar efter 18 år i brotts- och kontrollgrupperna framgår av tabell 2.11.2. I beräkningarna beträffande våldsbrott ingår de nio som uttagits för vålds- brott.

TabellZ.11.2 Procentuell andel av social- grupperna beträffande förekomst av vålds- brott och institutionsplaceringar. Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Våldsbrott är något vanligare i socialgrupp III, men skillnaden mellan socialgrupperna är ganska måttlig. Pojkar ur socialgrupp III institutionsplaceras med anledning av brott efter 18 år i ungefär dubbelt så stor utsträck- ning som pojkar ur socialgrupp I och II. Detta bör rimligen jämföras med proportio- nen återfall efter 18 år i respektive social- grupper, som framgår av tabell 2.113.

TabellZ.11.3 Procentuell andel av social- grupperna beträffande förekomst av brott efter 18 år. Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Socialgrupp Brott efter 18 år B-fall K-fall

I + 11 n=67 n=36 42 % 8 %

III n=119 n=59 50 % 14 %

En större andel av socialgrupp lll än av I och II har registrerats för brott efter 18 år, men skillnaden mellan socialgrupperna är mindre i denna variabel än beträffande insti- tutionsplaceringar. Brotten efter 18 år har inte granskats med avseende på antal och/ eller gravhet. Skillnaden i institutionsplace- ringar kan därför inte med säkerhet tolkas. Den kan bero på att brotten är fler och/eller gravare i socialgrupp 111 eller på att samhället oftare tillgriper institutionsplaceringar för fall ur socialgrupp 111.

Den procentuella andelen av hel eller splitt- rad familj beträffande förekomst av miss- bruksvariablerna framgår av tabell 2.1 1.4.

Tabell 2.114 Procentuell andel av hel och splittrad familj beträffande förekomst av alkoholmissbruk och narkotikabruk. Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Socialgrupp Våldsbrott Institutions- placerade F amiljetyp Alkoholmissbruk Narkotikabruk B-fall K-fall B-fall K-fall B—fall K-fall B-fall K-fall I+ Il n=71 n=36 n=67 n=36 Hel n=116 n=59 n=116 n=59 21% 0% 15% 3% 50% 14% 11% 2% 111 n=124 n=59 n=1 19 n=59 Splittrad n=70 n=36 n=70 n=36 32% 7% 32% 7% 51% 17% 14% 6% SOU 1974:31 41

• Sida 42
•  Original

Några skillnader mellan pojkar från hel och splittrad familj beträffande alkohol— och narkotikavariablerna framkommer inte.

Den procentuella andelen av de olika familjetyperna beträffande förekomst av våldsbrott och institutionsplaceringar efter 18 år framgår av tabell 2.11.5.

Tabell 2.1].5 Procentuell andel av hel och splittrad familj beträffande förekomst av våldsbrott och institutionsplaceringar efter 18 år. Prov- och huvudundersökning sam- manslagna.

Familjetyp Våldsbrott Institutions- placerade B-fall K-fall B-fall K-fall Hel n=122 n=59 n=116 n=59 27 % 3 % 21 % 3 % Splittrad n=73 n=36 n=70 n=36 30 % 6 % 34 % 8 %

Några skillnader mellan pojkar från olika familjetyper framkommer inte vad beträffar våldsbrott och endast i ringa utsträckning vad beträffar institutionsplaceringar.

I tabell 2.11.6 redovisas hur många av pojkarna med alkoholmissbruk, narkotika- bruk och våldsbrott som placerats på institu- tion efter 18 år.

Tabell 2.11.6 Procentuell andel av grupper- na med förekomst av alkoholmissbruk, nar- kotikabruk och våldsbrott som institutions- placerats efter 18 år

Alkoholmissbruk Narkotikabruk Våldsbrott B-fall K-fal] B-fall K-fall B—fall K-fall n=94 n=14 n=23 n=3 n=55 n=4 43% 29% 83% 67% 55% 75%

Mest påfallande är att så stor procent av de fåtaliga pojkar som har registeruppgifter angående narkotikabruk har placerats på institution. Detta speglar hur allvarligt sam- hället ser på narkotikaproblemet. Av pojkar med alkoholmissbruk har knappt hälften och av pojkar som begått våldsbrott drygt hälf- ten placerats på institution.

Slutligen behandlas förhållandet mellan debutålder i brottsgrupperna (för våldsgrup- pen även de 9 fall som uttagits för våld) och övriga uppföljningsvariabler. Åldersfördel- ningarna framgår av tabell 2.1 1.7.

De pojkar som har registeruppgifter om alkoholmissbruk skiljer sig inte vad beträffar ålder för första polisupptäckt.

I de övriga grupperna, narkotikabrukare etc., framkommer en viss övervikt av de yngsta debutanterna, som även i andra sam-

Tabel12.11.7 Procentuell andel inom varje åldersgrupp (ålder vid undersökningstillfället) av alkoholmissbruk, narkotikabruk, våldsbrott och institutionsplaceringar efter 18 år. Brotts- fall. Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Ålder Alkohol- Narkotika— Inst.plac. Ålder Våldsbrott

missbruk bruk eft. 18 år 11—12 6 43% 4 29% 6 43% 11—12 SB+2V=7 44% N = 14 N = 16 12—13 19 58% 7 21 % 11 33% 12—13 133 39% N = 33 N = 33 13—14 19 48% 3 8% 11 28% 13—14 133 33% N = 40 N = 40 14—15 35 49 % 5 7 % 11 15 % 14—15 IOB+4V=14 19 % N = 71 N = 75 15—16 15 54 % 4 14 % 9 32 % 15—16 5B+3V=8 26 % N = 28 N = 31 N = 186 N = 195 42 SOU 1974:31

• Sida 43
•  Original

manhang förefaller att vara våra mest allvar- liga fall. Fjortonåringarna, den ålder då ung- domsbrottsligheten når sin höjdpunkt (Sveri, 1960), förefaller att bidra med minsta pro- centuella andel till både narkotikabrukarna, våldbrottslingarna och de institutionsplacera- de efter 18 år.

• Sida 44
•  Original

3. Psykoanalytisk utvecklingsteori

3.1. Inledning

Inom klientelundersökningen har tidigare lämnats en ingående redovisning av krimina- litetsteorier, utgående från sociologiska, psykiatriska, medicinska m.fl. förklarings- modeller (Jonsson, SOU 1971:49 kap. 4). Likaså har en inlärningsteoretisk modell re- dovisats (Olofsson SOU 1973 225).

Då det inom undersökningens ram redan presenterats både en allmän översikt och en inlärningspsykologisk referensram, finns ej anledning att här göra ytterligare en genom- gång av andra kriminalitetsteorier än den som ligger till grund för avsnittet. I detta och följande kapitel redovisas psykoanalytisk ut- vecklingsteori och jagpsykologisk personlig- hetsteori, vilka utgör den teoretiska referens- ramen för föreliggande arbete.

3.2 Den epigenetiska utvecklingsprincipen

”The newborn infant is not wholly a crea- ture of drives; he has inborn apparatuses (perceptual and protective mechanisms) which appropriately perform a part of those functions which, after the differentiation of ego and id, we attribute to the ego. A state of adaptedness exists before the intentional processes of adaptation begin.” ..... ”Strictly speaking, the normal newborn human and his average expectable environ- ment are adapted to each other from the very first moment.” (Hartmann, 1939 sid. 49, sid. 51).

Människan har således en medfödd, art- specifik psykologisk utrustning, som redan från födelsen möjliggör individens aktiva, adaptiva interaktion med omvärlden. Denna utrustning utgör delar av det som senare utvecklas till jagfunktioner.

Med dessa uttalanden påvisar Hartmann, att även det till synes hjälplöst beroende späda barnet har vissa medel till försvar mot överväldigande stimuli. En början till en relativ autonomi föreligger således som med- född. Båda dessa aspekter, barnet som föds anpassat till sin miljö och samtidigt med en begynnande utveckling till självständighet, spelar en viktig roll i den psykoanalytiska synen på individens utveckling i samspel med sin miljö. Till skillnad från exempelvis inlär- ningsteoretiska antaganden poängteras det autonoma växandet i stadier, vilka är gene- tiskt givna. Individen är således i sin utveck- ling ej helt avhängig av miljöinflytanden. ”Alltid när man försöker förstå växandet bör man komma ihåg epigenesens princip, som är hämtad från organismens tillväxt in utero. Med en viss generalisering kan det sägas, att enligt denna princip allt som växer har en grundplan, och att delarna växer fram från denna grundplan, så att varje del har sin tid, då den är viktigast, till dess alla delarna har växt fram till en fungerande helhet. man kan räkna med, att det friska barnet i dessa personliga upplevelser, om det får ett rimligt mått av rätt ledning, följer inre ut- vecklingslagar som ger en serie möjligheter

• Sida 45
•  Original

till meningsfullt samarbete med de personer, som vårdar och bryr sig om det och de institutioner som står färdiga för det. Detta samspel varierar från kultur till kultur men kommer alltid 'i rätt tid och i rätt ordning, enligt principen för all epigenes.” (Erikson, 1968 sv. övers. 1969 s. 80.)

Den tidiga psykosexuella utvecklingen de- las enligt psykoanalytisk teori in i faser, vilka kännetecknas av att en del av kroppen under respektive fas fungerar som huvudsaklig lust— källa. Sålunda är munnen under den orala fasen det centrala, både som kontaktmedel och för näringstillförseln. Eliminationspro- cesserna står i fokus under den anala fasen och könsorganen och deras funktioner i den falliska.

Enligt Erikson motsvaras den libidinösa fasutvecklingen av en psykosocial sådan, där varje fas innebär en normativ psykosocial kris eller vändpunkt. Fasens organmönster motsvaras av en psykosocial modalitet.

Nedanstående schema, figur 3.2.1, är häm- tad ur Identity and the life cycle (Erikson 1959) och återges förkortat.

Den psykosexuella aspekten beskriver så- ledes organfunktionen. Den psykosociala modaliteten visar det beteendemönster som utvecklas under respektive fas och den psy- kosociala krisen beskriver antitetiskt den in— ställning till sig själv och omvärlden som individen förvärvar i varje fas.

3.3 Oral fas

Under den orala fasen är som tidigare nämnts munnen det späda barnets viktigaste organ, men också huden, innerörats jäm- viktsorgan och hörselapparatens känslighet är från början viktiga för hans orientering. Innan de olika kroppssystemen mognat så, att han kan suga, svälja, andas och skrika utan att dessa funktioner interfererar nega- tivt med varandra, tenderar säkerligen spän- ning och ångest att bli övemiäktiga för orga— nismen. Barnet är då speciellt beroende av det positiva stöd det kan få i form av lugn och mjuk omvårdnad.

Det orala stadiet kallas också inkorpora- tivt, då förmågan att intaga liksom att behål-

Figur 3.2.1 Eriksons schema över den psykosexuella utvecklingen. Förkortat.

Psykosexuell fas Psykosocial modalitet Betydelsefull relation Psykosocial kris

Oral-respiratorisk

Att få

Sensorisk-kinestetisk Modern Tillit -— misstro (Inkorporativ modalitet) Att ge tillbaka Anal—uretral Att hålla (behålla) Muskulär Föräldrarna Autonomi-skam och (Retentiv-eliminativ Att låta gå tvivel modalitet) lnfantil-genital Att göra, göra efter, Motorisk göra lika Familjen Initiativ-skuld (Inträngande-manlig) (Omslutande-kvinnlig) Att göra, tillverka Grannskap Realitetspräglad akti- Latens skola vitet-underlägsenhet Att göra tillsammans Att vara sig själv Jämnåriga Identitet- Pubertet (eller icke) Sekundärgrupper identitetsdiffusion

Att dela upplevelsen av att vara sig själv

Ledarskap och modeller för det

Mogen genital

Att förlora och finna sig själv i en annan

Partners i vänskap, kärlek, tävlan, samarbete

Intimitet och solidaritet-isolering

• Sida 46
•  Original

la och tillgodogöra sig föda är det viktigaste. Den psykosociala modaliteten är att få och att ge tillbaka. Det sätt på vilket modern ger föda, omvårdnad och kontakt iolika former påverkar barnets sätt att ta emot. Tar han emot maten och är tillfreds eller spottar han ut eller kräks upp den? Moderns inställning till sig själv som kvinna och som den givande påverkar barnets sätt att ta emot. Deras samspel kan vara avspänt och rofyllt med en vegetativ samhörighet som gör givandet och tagandet till något självfallet, en interaktion i vilken man inte ifrågasätter varandra. Blick- kontakten, småpratet och nynnandet, bar- nets lek med moderns bröst, gurglanden och leenden, allt detta ger uttryck för det mått av trygghet barnet upplever i relationen till henne och därmed också till sig själv, efter- som han i denna första fas upplever en fullständig enhet med modern. Med ett till- räckligt mått av accepterande och uppskatt- ning från modern får barnet också en djupt rotad upplevelse av att vara riktig, att duga, att höra till. Denna grundtillit gäller både honom själv och hans omvärld. En viss brist på tilltro finns också hos varje individ, också den grundlagd under denna första fas. Om den psykofysiska spänningen varar längre än individen orkar med, när väntan blir för lång, och i synnerhet om detta inträffar ofta, riskerar man att barnet får negativa förvänt- ningar. De medfödda försvarssystemen blir då i längden inte tillräckliga, utan barnet upplever övergivenhet och destruktion. Upp- levelse av aggressivitet och otålighet hos mo- dern, vilka naturligen växlar hos henne med lugn och avspändhet, skapar också otrygghet hos barnet. Vilken av de två polarisationerna som överväger, dvs. vilken lösning den psy- kosociala krisen får, kommer att vara avgö- rande för individens grundinställning.

Från att ha varit övervägande passivt mot- tagande övergår barnet i den senare delen av oralfasen till ett aktivt inkorporerande möns- ter. Han griper om föremål, som förs till munnen, och sen biter han hårt. Om han fortfarande ammas, måste han lära sig att suga utan att bitas, annars kommer han i konflikt med modern. Avvänjningen inträf-

far också vanligen under denna period, vilket innebär ett frustrationsmoment. Både per- ception och minnesfunktion har mognat så, att han kan uppleva distans i tid och rum. Känslan av fullständig enhet med modern övergår i upplevelsen av att vara ensam, att bli övergiven, att ha förlorat något. En abrupt och kravfylld avvänjning kan leda till en infantil depression. Ett friskt spädbarn, som får värme och stöd under avvänjningen genom andra bevis på moderns kärlek, har goda möjligheter att lösa den orala krisen med en övervikt av tillförsikt.

Om barnet inte löser den orala problema- tiken på ett positivt sätt, utan får bestående psykiska skador under denna fas, kommer han sannolikt att under hela livet präglas av den ”orala personlighetens” livsstil. Denna utmärks av ett impulsdrivet, okontrollerat handlande. Ett starkt beroendebehov, som ibland manifesteras öppet, ibland förnekas, gör relationerna till andra ständigt konflikt- fyllda. Gränserna mellan individen och de människor han har kontakt med är oklara för honom själv. I sin orealistiska uppfatt- ning av andra tillskriver han dem ofta önsk— ningar och motiv, som egentligen är hans egna, eller vantolkar gravt deras intentioner som fientliga och destruktiva. Målsättningen är för honom hela tiden att få från andra det han upplever fattas honom i kärlek, trygg- het, självkänsla, livsinnehåll. Tomhetskänsla och rädsla att bli övergiven växlar med ångest inför att bli uppslukad. Följaktligen pendlar den oralt fixerade individen mellan klängigt beroende hållningar och aggressivt avvisande, exempelvis när hans orimliga krav inte uppfylls.

Djupa skador under den orala utvecklings- perioden kan leda till olika slag av personlig- hetsstörningar, vilka senare i livet bl.a. kan manifestera sig som psykosliknande stör- ningar eller som utagerande impulsdrivenhet. Utvecklingen fram till vuxen ålder genom de olika faserna kan givetvis modifiera och till en del kompensera sådana skador, men den kliniska erfarenheten visar att detta är vansk- ligt.

Ur kriminologisk synvinkel är den impuls-

• Sida 47
•  Original

drivna individen klart i riskzonen. Alkohol- och narkotikaberoende är vanliga symptom, liksom kriminalitet. Psykoshotade personer däremot anses löpa en avsevärt mindre risk för asocialitet.

Impulsdrivenheten, bristen på jaggränser, vilken omöjliggör ett du-upplevande gent- emot andra, den orealistiska uppfattningen av omvärlden och den ständiga ambivalensen utgör ett starkt hot mot individens sociala anpassning. Oberäknelighet och ibland sa- distiska våldshandlingar tillsammans med to— tal egocentrisk hänsynslöshet med öppen hämndlystnad paras vanligen med starkt självdestruktiva tendenser och en förnekad, djup depression hos människor med den form av oral störning, vilken återfinnes hos primärt karaktärsstörda individer.

3.4 Analfas

Vid slutet av oralfasen har barnet utvecklat många färdigheter. Det börjar kunna förflyt- ta sig själv och gör det med stor aktivitet och glädje. Språket börjar utvecklas och därmed också en första början till symbolförståelse. Behovet av närkontakt är fortfarande stort, men avståndet till modern i både rum och tid kan nu ökas utan att det upplevs som allt- för frustrerande. Frigörelsen från modern ökar och ett växande behov av självständig- het manifesteras ofta kraftfullt, omväxlande med mjuka stunder av kroppskontakt och vila hos någon av föräldrarna.

Muskulaturen har nu mognat så, att renlig- hetsträningen kan börja. Eliminationsproces- serna står i centrum för uppmärksamhet och lustupplevelser. Det krävs nu att den vilje- styrda muskulaturens impulser samordnas så, att mönstret för denna fas, nämligen att hål- la kvar och låta gå, så småningom sker kon- fliktfritt och i enlighet med individens eget val och hans välbefinnande.

Den psykosociala kris, som skall arbetas igenom idenna fas, är enligt Erikson autono- miproblematiken. Det gäller för barnet att utveckla sin egen vilja, att hävda sina rättig- heter, att uppleva sig själv som individ. Detta måste ske i relation till föräldrarna och andra

vuxna vårdare. I bästa fall förlöper interak- tionen mellan barnet och de vuxna med ett rimligt mått av konflikt. Barnets behov av att ”göra själv, kunna själv, bestämma över sig själv” möts naturligen av de vuxnas öns- kan att han ska samordna sin vilja och sina behov med deras. Han måste också anpassa sig till familjens normer och mönster i stort. Denna anpassning kan dock ske på väsentligt olika sätt.

Om en av föräldrarna eller bägge intar en oböjligt kravfylld och auktoritär hållning till barnet och bestraffar och skämmer ut ho- nom för envisa viljeyttringar och bristande sfinkterkontroll riskerar man, att han så småningom övergår till att tvivla på sig själv som individ med egna rättigheter. Han kom- mer också att ifrågasätta om det han är och det han gör duger. En obestämd skamkänsla, som gäller hela hans person, kan då utvecklas och bli bestående för hela livet.

Om däremot ett ständigt självsvåld tolere- ras av de vuxna, eller växlingar mellan straff och bannor och likgiltighet eller svaghet är förhärskande i familjen, kommer den infanti- la omnipotenskänslan, som är en rest från oralfasen, att i stor utsträckning leva kvar. Barnet behöver nämligen i denna fas både träna sin vilja och uppleva realistiska gränser för viljemanifestationer och driftsutlevelse.

Analfasen utmärks således av ambivalens. Barnets olika aktiviteter är präglade av hasti— ga växlingar mellan impuls och motimpuls. Kasta — hålla kvar, vilja som mamma — trotsigt vägra, tycka om på ett stormande sätt — hata och avsky, vara aktiv — försjunka i passivitet.

Förstadierna till det som i senare faser utvecklas till samvete och överjag grundläggsi denna fas. Eftersom barnet fortfarande är helt beroende av kontakten med föräldrarna och deras kärlek, lider det svårt av att känna sig förkastat och utestängt, vilket blir fallet om det bemöts med tyranniskt moraliseran- de. En kvarblivande rädsla för auktoriteter, vilka upplevs som hotfulla och straffande utan att man förstår skälen till detta, kan medföra en bestående förvirring inför mora- liska grundsatser och deras berättigande.

• Sida 48
•  Original

Det ambivalenta mönstret återkommer också i könsidentifieringen. Uppfattningen av manlighet och kvinnlighet är fortfarande oklar. Barnet identifierar sig med båda för- äldrarna, och införlivar både maskulina och feminina identitetselement med sin person- lighet. En viss bisexualitet föreligger således under denna fas, vilken även återfinnes hos den vuxna individen, men underordnad den heterosexualitet som först den falliska fasen och senare adolescensen manifesterar.

Analfasen blir avgörande för proportionen mellan kärlek och hat hos individen, mellan förmågan till samarbete och egensinnighet. Det maktspel som äger rum i familjer med olöst analproblematik handlar om vem som är starkast eller svagast och vem som kan kontrollera vem.

Individer med olösta analkonflikter kän- netecknas av, att de lever under ständig spänning. De kan vara av övervägande ma- sochistisk läggning, med tendenser att under- ordna sig och att ge upp sig själva. Ofta utnyttjas dock den masochistiska hållningen manipulativt gentemot andra som känslo- mässig utpressning eller så att individen omärkligt förmår andra att leva ut hans impulser, vanligen aggressivitet eller habegär. Mer öppet sadistiska personer tenderar att alltid vara invecklade i maktstrider, där deras härsklystnad gentemot andra människor är framträdande och deras behov av att förvär- va egendom synes omättligt. Vanligen före- ligger en blandning av sadistiska och ma- sochistiska tendenser.

En särskild risk för en störd utveckling löper de barn, som i sin anala period delvis brutit den affektiva kontakten med föräld- rarna. Dessa barn synes erfarenhetsmässigt ofta vara vitala och begåvade, och har i en maktkamp med de vuxna upplevt en djupt gående misstro mot dem och allt de repre- senterar både vad gäller regler och lagar och livets nödtorft. Den starka besvikelsen och hatet som följd därav leder till att barnet i stor utsträckning blir emotionellt självförsör- jande och vägrar att ta emot något som erbjuds frivilligt, vare sig positiv affekt och kontakt eller timligt goda ting. Han vill inte

få, han tilltvingar sig. Hans aggressiva, förakt- fulla avståndstagande blir i framtiden lätt mobiliserbart. Eftersom han inte upplever regler och förordningar som riktiga eller meningsfulla utbildar han ett förakt för dem, som tillåter honom att senare ilivet spela ett maktspel, t. ex. med myndigheterna, där det gäller att vara starkast och klurigast. Omni- potenskänslorna, som han inte kommit till- rätta med, eftersom den anala konflikten inte är löst, förleder honom till orealistiska bedömningar av både sig själv och om- världen. Kontaktbrottet med normgivarna inverkar också menligt på överjagsutvecklingen i nästa fas, då moralintegrationen huvudsakligen sker via positiv identifikation med föräldrar- na.

Man kan således väl föreställa sig att en olöst konflikt under analfasen medför risk för kriminella handlingar, både som aggres- sivt självhävdande manifestationer och som aggressivt tillägnande dvs. med återfall i ett oralt beteende.

3.5. Fallisk-ödipal fas

Under de preödipala faserna förlöper utveck— lingen huvudsakligen lika för båda könen. Den fallisk-ödipala utvecklingen däremot är väsentligt olika för pojkar och flickor. Efter- , som klientelundersökningen enbart gäller pojkar, behandlas här endast den maskulina utvecklingen i denna fas.

Under den prefalliska utvecldingen anses modern enligt psykoanalytisk teori vara både kärleksobjekt och huvudsakligt identifika- tionsobjekt för pojken. Hon är den starka, allsmäktiga givaren, hon är aktiv och utför- mar både innehållet, kvaliteten och gränser- na för driftstillfredsställelsen och kontakten. Under nyföddhetsperioden och den närmas- te tiden därefter upplevs, som tidigare nämnts, en fullständig enhet med modern, vilken då också laddas med den primära narcissism, som gäller barnet själv. Från den- na period härstammar också upplevelsen av modern som försedd med magiska krafter på gott och ont. Denna föreställning ligger på

• Sida 49
•  Original

omedvetna plan, men kan lätt aktiveras vid regression. Fadern upplevs mer realistiskt, eftersom hans inträde som betydelsefull per- son vanligen äger rum i ett senare stadium, då perceptions- och tankeapparaten nått en utveckling, som möjliggör upplevandet av honom som separat person.

Att vara som mamma och att göra efter henne upplevs redan av barn i analfasen som roligt och eftersträvansvärt. [ den falliska fasen tillkommer, att pojken nu också riktar genitala strävanden mot henne, i förening med ofta stormande känslor av kärlek och längtan att vara allt för henne.

Pojken har nu börjat bli mycket upptagen av könsskillnaderna. Penis har redan från spädbarnsåldern fungerat som spänningsregu- lator vid ångest och upphetsning, liksom vid autoerotiska lekar. ”enital aktivitet blir nu emellertid mycket viktig, både på realplan, i form av sexuella lekar med andra barn och i fantasin, där de infantila sexualteorierna om skada och smärta etc. florerar. Även om pojken tidigt blivit varse, att de kvinnliga medlemmarna av familjen inte är skapta som han, får detta faktum nu en ny realitet för honom. Han jämför sig med fadern, vars fysiska överlägsenhet och besittningsrätt till modern väcker rivalitet och ångest hos ho- nom. Samtidigt vill han nu mer än någonsin likna sin pappa och bli likadan som han. Ångest väcks också av hans föreställning om kvinnor som kastrerade, något som han dun- kelt upplever också kan drabba honom själv.

Som tidigare nämnts, har pojken i sin hittillsvarande utveckling i stor utsträckning haft modern som både kärleksobjekt och identifieringsperson. Upptäckten av, att hon är olik honom själv är skrämmande och gör, att han tar avstånd från henne som identifi— kationsobjekt. I stället vänder han sig till fadern och andra män och väljer så sin maskulina förebild. Detta innebär, att han i slutet av denna fas till större delen har övergivit sin infantila bisexualitet. Under den första delen av ödipalfasen har han kvar så mycket av sin kvinnliga identifiering, att han i sina fantasier också intar en passiv, feminin hållning gentemot fadern. Han kan i sin

beundran och tillgivenhet exempelvis före- ställa sig att bli gravid med faderns hjälp, genom munnen eller anus.

Progressionen till en aktiv, maskulin håll- ning följer dock denna passivitet, om inte affektiva störningar hos och mellan föräld- rarna inverkar i fixerande riktning. För att pojken skall orka och våga växa vidare i sin identifiering krävs att modern erkänner hans maskulinitet som något positivt. Om hon själv har en olöst identifienngsproblematik kan rädslan för maskuliniteten i kombina- tion med avundsjuka mot män leda till, att hon stimulerar pojkens passiva underkastelse och hindrar hans vidareutveckling. Om fa- dern likaledes känner sig osäker på sin köns- roll och sannolikt då också är svartsjuk på barnens försteg hos hustrun framför honom själv, har han troligen stora svårigheter att släppa fram en rival. Tendenser att minimi- sera eller dra sig undan i kontakten med pojken, alternativt straffa honom för hans begynnande manliga självhävdande, kan då inverka ödesdigert för pojkens vidareutveck- ling.

Den ödipala konflikten är således synner- ligen svårbemästrad. Ett byte av identi- fieringsperson skall ske. Den tidiga genitala inriktningen mot fadern skall bemästras, för att sedan övergå till intensiva fantasier om att tränga undan fadern och inta hans plats hos modern. De starka, omedvetna skuld- känslor som därvid uppstår väcker stark ångest för att de förbjudna impulserna skall bestraffas med hot om förlust av liv och lem. En negativ lösning av konflikten är att re- grediera till ett småbarnsstadium i större eller mindre utsträckning, med ett beroende av modern som beskyddare och kärleksgiva— re. Den positiva lösningen medför, att poj- ken identifierar sig med fadern, men ger upp den starka rivaliteten med honom. I detta ligger, att pojken accepterar sin fysiska omognad, men med en stark narcissistisk upplevelse av likhet med fadern, vilken gör det möjligt för honom att se fram mot att som vuxen man ta över faderns roll och hans funktioner.

Den positiva lösningen av konflikten leder

• Sida 50
•  Original

således till en etablerad, medvetet upplevd maskulin identifiering. De egna jaggränserna blir då också fastare. I sin strävan att under- trycka de incestuösa önskningarna gentemot modern och de omedvetna dödsönskningar- na mot fadern, övertar pojken nu föräldrar- nas, främst faderns roll som normgivare och straffande instans. I och med denna introjek- tion av föräldrarnas kontrollerande funktion och identifiering med deras moraliska upp- fattningar uppnår han nu ett påtagligt mått av självständighet. Inriktningen på realiteter- nas värld blir också påtaglig.

Initiativkraft eller skuldkänslor är enligt Erikson de två polerna i ödipalfasens psyko- sociala kris. Känslor av vanmakt, underläg- senhet och oförklarlig skuld liksom ständigt hot om regression till ambivalens, bisexuali— tet, beroende och självdestruktiv aggression utmärker också de misslyckade lösningarna från denna fas.

Om de skuldbelagda impulserna trängs bort lämnas i stället tillräckligt med psykisk energi över för att det som kännetecknar den friska personligheten vid övergången från den falliska fasen till latensåldern skall kun- na manifesteras. Han är således aktiv och nyfiken, och ganska säker i sin nyetablerade manlighet. I lekar och fantasier med andra barn har han grundligt prövat olika roller. Hans fantasiliv har utvecklats, liksom hans förmåga till inlevelse med andra. Därigenom har han blivit mogen att vara tillsammans med andra jämnåriga i grupp på ett kreativt sätt. Rivaliteten om kärlek och uppmärksam- het med syskon och andra har blomstrat men med övertagandet av föräldranormerna och stärkandet av identitet och självkänsla har konkurrensinställningen reducerats så, att han kan leka och arbeta tillsammans med jämnåriga och utbyta erfarenheter med dem på ett självklart sätt.

Den ovan skildrade utvecklingen bygger på den klassiska psykoanalytiska uppfatt- ningen, vilken i sin tur baseras på en traditio- nell uppfattning av familjens betydelse och rollfördelning och samverkan mellan man och kvinna i äktenskapet. Numera finns mödrarna i många familjer hemma hos bar-

nen endast under den första amningsperio- den. Fäderna deltar ofta aktivt i barnens värd redan från spädbarnstiden. Framför allt vårdas många barn på institutioner av t. ex. daghemskaraktär större delen av sin vakna tid. De lever således i grupp med i det stora flertalet fall ung, kvinnlig personal som vår- dare. Vilken inverkan detta kan få för bar- nens objektkonstans och identifikation rn. fl. funktioner kan endast bli föremål för speku- lationer. Det finns dock skäl att anta, att exempelvis bundenheten till gruppen blir avsevärd. En delad gruppidentitet och grupp- moral är då rimlig att förvänta. Bettelheims (1969) studier av barn i kibbutz kan ge viss information härvidlag, även om man givetvis inte kan hårdra en sådan jämförelse.

De pojkar som berörs av klientelunder- sökningen kan emellertid antas ha vuxit upp inom familjemönster av mer traditionellt slag i flertalet fall.

Ofullständiga lösningar av den ödipala konflikten kan i viss utsträckning innebära risker för asocialt utlevande. Ett falliskt- motoriskt, hektiskt aktivitetsbehov anses en- ligt teorin ofta ligga bakom de under ado- lescensen vanliga motorfordonstillgreppen med tillhörande våghalsig körning. Man tän- ker sig då, att driftsimpulsen kanaliseras i de för de falliska respektive genitala faserna typiska beteendena: snabb rörelse framåt, som upplevelsemässigt präglas av driftsener- gins starka flöde.

Maskulint självhävdande av överkompen- satorisk karaktär kan således hänföras till olösta ödipalkonflikter, vanligen i kombina- tion med en underliggande identifikations- störning. Även s. k. symboliskt stjälande, exempelvis av vapen, kan hänföras till denna störningskategori, liksom hotfulla uppvis- ningar av vapen eller ekvivalenter till sådana. Givetvis hör också skjutandet till dessa mani— festationer.

Enligt teorin anser man, att en individ, som löst sina prefalliska konflikter på ett övervägande tillfredsställande sätt ”men se- dan i fallisk, reSpektive genital fas ej bemäst- rar de fastypiska konflikterna, utvecklar en neurotisk störning. Drifts- och framför allt

• Sida 51
•  Original

jagutvecklingen har dock i sådana fall ut- vecklats så långt, att avgörande steg tagits i riktning mot överjagsuppbyggnad och norrn- integration samt fusion av aggressiva och libidinösa impulser. Riskerna för asocialitet ligger då främst i den hotande regressionen till prefalliska stadier.

”Det råder inte något tvivel om, att glupskhet, krävande inställning, härsklyst- nad, långt gående svartsjuka och konkurrens- begär, impulser att avliva medtävlare och frustrerande gestalter, dvs. alla de normala beståndsdelarna i det lilla barnets driftsliv blir kärnor till asocialitet längre fram om de tillåts fortleva utan att ombildas och att social utveckling innebär att man intar en omedgörlig, försvarsinställd hållning till dem.” (A. Freud, 1967, sid. 145)

3.6 Latensåldem

Efter ödipalålderns driftsmässigt och emotio- nellt omväxlande upplevelser blir latensfasen en i synnerhet för pojkarna utåtriktad period, där inriktningen på realitetsbemäst- randet spelar en avgörande roll. Den ödipala problematiken står inte längre i förgrunden. Pojkens identifiering med fadern har stärkts och de incestuösa önskningarna gentemot modern trängts bort. Den sexuella nyfiken— heten är dämpad, vetgirigheten inriktas nu på tingen i omvärlden, deras funktionssätt och mekanik. Beroendet av modern både som kärleksobjekt och vårdare är fortfarande stort, men den omnipotenta, preödipala mo- dersbilden och bundenheten till denna tar pojken nu aktivt avstånd ifrån, en hållning som ytterligare förstärks i förpuberteten. Föräldrarna, i synnerhet fadern men också andra män i omgivningen, blir viktiga för- medlare av kunskap om världen, om orsak och verkan i konkreta händelseförlopp och av praktiska, tekniska problemlösningar.

När pojken lämnat ödipalåldern bakom sig är han mogen för skolans värld. Han tillägnar sig kunskap även på abstrakt plan genom att använda symboler, då han lär sig läsa, skriva och räkna.

Under skolåldern utvecklas relationerna

till kamrater och deras familjer på ett nytt sätt. Gruppmognaden prövas också på ett definitivt sätt. Även om pojken under sin tidigare utveckling tillhört barngrupper på olika småbarnsinstitutioner, kan han ha levt i grupp utan att vara mogen för den. Som tidigare nämnts uppnås gruppmognad försti treårsåldern. I skolan krävs att pojken kan interagera med andra barn i relation till en vuxen ledare utan att kräva uppmärksamhet och privilegier för egen del. Han ska också kunna bygga upp gruppnormer, vilka till en del är autonoma, tillsammans med kamrater- na liksom han nu utvecklar mer och mer av personliga vänskapsband.

I kontakten med kamraternas familjer får han möjligheten att uppleva och så småning- om på ett mer objektivt sätt granska andra modeller för familjeinteraktion än den han lever i själv. Vuxna, som inte är hans föräld- rar eller närstående, upplevs också med mindre starka kånsloladdningar och han har därför också större möjligheter att utveckla relationer till dem, som är mer neutrala, där han själv inte kan vara infantilt krävande, utan måste bete sig åldersadekvat. Värde- ringar av andra vuxna liksom av föräldrarna föranleder ofta medvetna identifieringsönsk- ningar, ”vilja vara som . . .”, ”ha samma yrke som. . .”. Dessa identifikationer utgör kär- nan ijagidealbildningen, vilken senare utökas under adolescensen. '

Inriktningen på konkreta ting och händel- ser i denna ålder möjliggörs av, att barnet nu är moget att skilja på fantasi och verklighet, att låta primärprocessen underordna sig se- kundärprocessen och på så vis i ökande utsträckning orientera sig om realiteten och gradvis bemästra den.

Fantasin används mer medvetet i organise- rade lekar och lagspel, där det är viktigt att kunna hålla på överenskomna regler och att våga beivra överträdelser. Pojkar i grupp leker vanligen rörligt och fartfyllt, ofta lekar med aggressivt innehåll. Kraftmätningar är ständigt återkommande både i fysisk närkon- takt såsom brottningar och slagsmål, men också i form av idrott och som intellektuell konkurrens, att kunna och veta mest. Skryt

• Sida 52
•  Original

och fabulering används i förhärligande syfte i konfrontationer mellan grupper och lag, ”vi är bäst” etc.

Dessa kraftmätningar och gränsprövningar befrämjar pojkens realitetsanpassning. Han får genom dem veta var han står i gruppen och lär sig att balansera individuella syn- punkter och önskningar mot kollektivets. I gruppupplevelsen stärks solidariteten med jämnåriga, och underlägsenhetskänslor gent- emot övermäktiga vuxna kan därigenom kompenseras. Detta drag förstärks ytterligare i adolescensen.

I de individuella kontakterna med både föräldrar, syskon och kamrater har latenspoj- ken ökade möjligheter till altruistisk inlevel- se och kärleksfullhet. Ömhet, omsorg och lojalitet manifesteras i ord och handling. Förmågan att förstå andras yttre och inre situation är avhängig av att pojken nu i avsevärt större utsträckning själv reglerar sin värdesättning av sig själv. Han är inte längre så beroende av föräldrarnas uppskattning av honom, han har egna inbyggda värderingar, han bemästrar också verkligheten på ett nytt sätt. Genom sin allt starkare överjagsfunk- tion reglerar han själv i ökande grad sin narcissistiska balans. Denna självständighet tillåter honom att se klarare på andra och att leva sig in i dem, utan att riskera sina jaggränser och sin autonomi.

Vänskapsförhållandena innehåller givetvis också starka inslag av beundran och önskan att identifiera sig, vara likadan, göra lika- dant, men inte på långt när i samma ut- sträckning som under adolescensen.

Fantasier och ensamma lekar är ej ovanli- ga inslag i det dagliga livet för många barn i denna period, som dock i så hög grad är en gruppålder. Ensamhetsstunderna, vare sig man läser, bygger modeller eller drömmer, innebär ofta att en inre bearbetning sker av konfliktmaterial, av upplevelser av andra människor, av önskningar och förhopp- ningar. En inre konsolidering äger därvid rum, vilken är ett viktigt led i personlighets- utformningen.

Latenspojken har vanligen inte adolescen- tens förmåga att verbalisera sina upplevelser i

långa sekvenser. Oftast får föräldrarna i kor- ta meningar del av hans tankar, ibland bara antydningsvis, ibland med emfas, om det är något han ogillar. De flesta barn i latensen sätter stort värde på lyhördhet hos föräldrar- na. De vill att även antydningar ska bli förstådda, ofta utan alltför ingående kom- mentarer från de vuxna. Allt som kan upple- vas som känslosamhet eller snokande eller överdriven ängslighet kan leda till att kon- takten bryts. Konkreta besked och tystlåten värme från de vuxnas sida uppskattas vanli- gen i hög grad av pojkar i denna ålder. Latensbarnen behöver stöd och emotio- nellt engagemang från föräldrarna, även om detta bör ta sig andra uttryck än under småbarnsåren. Detta är nämligen den period, då lustprincipen successivt underordnas reali- tetsprincipen. Processen kräver tålamod och uthållighet av barnet och positivt stöd och fasthet från föräldrarnas sida. Fasta vanor bör grundläggas och automatiseras. Att gå i skolan, läsa läxor, hålla avtal, passa tider, tvätta sig etc., dvs. mycket av det som upplevs som tråkigt och ibland onödigt, allt detta bör bli rutiner, som är givna, och som inte vållar konflikter, vare sig mellan indivi- der eller inom individen. Vanebildningen är ett led i uppbyggandet av strukturer inom jaget, vilket ökar både dess styrka och flexi- bilitet. Energi, som utan dessa vanebild- ningar ständigt skulle bindas i konflikter och valsituationer, blir därigenom tillgänglig för andra funktioner inom jaget. Den stolthet och säkerhet som medföljer känslan av att i ökande grad styra sig själv och i gemenskap med jämnåriga överta de kunskaper och får- digheter som äldre generationer kan bjuda är en stark motiverande faktor till socialisering. En grundläggande förutsättning för att den- na svåra process skall lyckas är, att föräldrar- na har adaption som målsättning för sig själva och barnen, samt att de följer barnets utveckling så nära, att de kan stötta och ingripa när svårigheter och konflikter inträf- far. Ett djupt och kärleksfullt intresse för barnet med respekt för dess egenart och integritet utgör en emotionell bas och ger den nödvändiga stabilitet som möjliggör för

• Sida 53
•  Original

barnet att till fullo utnyttja latensperiodens möjligheter att utveckla viktiga jagfunktio- ner såsom adekvat realitetsprövning, reali- tetsanpassning, impulskontroll, goda arbets- vanor, stabilisering av såväl könsidentifiering som social identifiering.

Barn, som inte upplever ett äkta engage- mang från föräldrarna utan snarare upplever sig som uppvisningsobjekt, och sålunda kän- ner sig vara till främst för föräldrarnas narcis- sistiska gratifikation, utvecklar inte en sund självkänsla. Också hos dem utvecklas en överstark narcissism, som vanligen gäller hela familjen. Falska överlägenhetskänslor och omnipotensföreställningar hindrar den nor- mala kontaktuppbyggnaden, främst till kam- rater. Överdriven konkurrensinställning och starka prestationsbehov parat med krav på beundrande uppmärksamhet och med öns- kan att vara mäktiga och inflytelserika perso- ner tillags kan medföra att realism i inställ- ningen till sig själv och andra äventyras och att värme, avspändhet och ömsesidighet i kontakten med andra omöjliggörs. En socia- lisering är dock rimlig att förvänta även i dessa fall. Besvikelsen över föräldrarnas brist på äkta engagemang ligger då ofta som en djup sorgsenhet under en överkompenserad själv- hävdelse livet igenom. .

I den mån föräldrarna har egna, till större delen omedvetna, asociala tendenser, vilka dock ibland tillåts att manifestera sig i be- teendet, då ofta under en täckmantel av rationaliseringar utformade som: ”jag drar lite extra till huset; det drabbar ingen fattig” etc., kan man förvänta att barnen under latensåldern visar asociala symptom. I före- liggande fall har deras överjagsbildning störts. Föräldrarnas bristande normintegra- tion upplevs starkt av barnen, vilka i denna period genom rikare kontakt med andra vuxna och samhällets institutioner, främst skolan, får en klar uppfattning om samhäl- lets moraluppfattning. Enligt vår kliniska erfarenhet håller föräldrarna i sådana famil- jer ofta hårt på, att en oantastlig fasad skall hållas utåt. Varje anmärkning utifrån på barnens uppförande, från förskola, grannar, skola etc. tas som en allvarlig kränkning av

föräldrarna. I denna situation står föräldrar- na inte solidariska med barnen utan tar avstånd från dem med häftig aggressivitet och krav på att ”sköta sig”, med hot om att annars skickas hemifrån etc. Justi den situa- tion, då föräldrarnas stöd och hjälp-behövs som bäst för att reda ut vad som är rätt och fel i barnets handlande, stöts han eller hon bort och lämnas ensam med sin ångest och förvirring inför föräldrarnas dubbla budskap i etiska frågor samt en djup besvikelse och vrede inför deras svek. Hämndgirighet, de- struktivitet och självdestruktivitet som resul- tat av en djup förtvivlan och ensamhetsupp- levelse i sådana situationer är vanlig hos dessa barn. Ett överstarkt beroende av kam- ratkontakten blir ofta en följd av besvikelsen över de vuxna. Ett asocialt utagerande under den fortsatta utvecklingen fungerar sannolikt både som svar på föräldrarnas asociala ten- denser och som en komponent i kamratkon- takten, där bristen på reell hjälp med impulskontrollen förenar dessa barn i en negativ identitet: ”ingen rår på mig; jag gör som jag vill; jag gör farliga saker; jag är farlig själv”.

Asocial debut i latensåldern betraktar vi som en avsevärd riskfaktor. Erfarenheten visar, att om tendensen ej bryts, så är risken stor för ett ökande asocialt utspel under preadolescens och adolescens med risk för en bestående kriminalitet i vuxen ålder.

3. 7 Preadolescens

I förpuberteten har de flesta pojkar starkt regressiva tendenser. Orala impulser kanalise- rasi glupande aptit, småbarnsårens onomato- poetiska övningar återkommer nu på en ekvi- libristisk nivå. De anala inslagen är dock förhärskande. Fantasi, språk och beteende präglas av analiteten, vilken blir ett viktigt medel för maskulin självhävdelse. I denna fas blir sammanhållningen med jämnåriga pojkar och män oerhört betydelsefull. Avstånds- tagandet från kvinnor, i synnerhet modern, är intensivt.

Enligt teorin sker denna regression från latensålderns relativt goda kontroll och jag-

• Sida 54
•  Original

styrka på grund av den ökade driftsstyrka, som kännetecknar preadolescensen. Impul- serna är dock odifferentierade, de väcker stark ångest och som försvar inträder regres- sionen. Hotet att bli beroende av den aktiva, mäktiga modern från småbarnsåren aktuali- seras åter, liksom rädslan för den tidiga identifikationen med henne, som i sin tur innebär ett överväldigande kastrationshot. En samtidig kastrationsönskan föreligger också.

Typiskt för driftsorganisationen hos poj- kar i denna fas är, att både vrede, fruktan och chockartade upplevelser kan leda till genital stimulation, liksom också erotisk spänning. Genitalorganen fungerar i själva verket som allmänt spänningsreducerande under hela barndomen och fram till den egentliga adolescensen.

Sammanblandningen av pregenitala och genitala fantasier påminner starkt om barns funderingar vid ödipalperiodens början, där samma tendens är påfallande. Inför det svåra steget att nå fallisk respektive genital fas växlar regressioner och progressioner under en tid tills ett genombrott till den högre nivån sker med möjligheter till en senare stabilisering.

Vuxna upplever vanligen, att det är avse- värt svårare att nå preadolescenter än barn i latensåldern. De sluter sig samman med jämnåriga, i små grupper eller i gäng, där diskussionerna ofta handlar om sex och där allt detta delas som hemligheter, om vilka vuxna ingenting får veta. Intresset centreras kring de sexuella funktionerna, om hur sam- lag går till, om erektioner och sädesavgång. Förvirringen rörande anatomin hos det andra könet är mindre än tidigare, men föreställ- ningar om en kvinnlig kloak eller att penis kan ”fastna” etc. florerar. Havande kvinnor kan inge stark ångest och aggressivitet. Den sexuella aktiviteten ökar, onani och ömsesi- dig onani liksom olika slag av sexlekar är mycket frekvent. Homosexuella samlekar fyller bl. a. funktionen som ett försvar mot den hotande kastrerade modern. Pojkarnas lekar i övrigt blir exhibitionistiska, de visar styrka och smidighet och har fantasier om

starkast och störst i världen. Lekarna har ofta en sadistisk prägel.

Den ökade driftstyrkan leder också till, att koncentrationssvårigheter ofta blir be- svärande för många barn i denna ålder. Skol- arbetet upplevs som tråkigt och onödigt, även av barn som under latensen inte visat skolleda. Okontrollerat beteende överhuvud- taget kännetecknar den begynnande puberte- ten.

Som ett medel i kontrollerande syfte ut- bildar många pojkar i denna ålder tvångsmäs— siga beteenden, exempelvis samlarmanier. Systematiseringen av materialet, det ständiga plockandet och omorganiserandet liksom tillägnandet av kunskap om specialiteten bin- der ångest. Även barn, som tidigare inte visat psykosomatiska eller nervrotiska störningar, kan utveckla en viss symptomflora i denna ålder. Huvudvärk och magont, liksom tics, nagelbitning m. rn. fungerar som spännings- utlösande kanaler.

All denna driftsaktivitet, i fantasier och på realplan, möts av försvar i olika former. Bortträngning, reaktionsbildning, förskjut- ningar m.fl. mekanismer kommer till an- vändning, liksom de ovannämnda tvångsmäs- siga mekanismerna. Något för åldern typiskt är att man nu utbildar gemensamma skuld— känslor med gänget eller gruppen. Den dela- de skulden gör överjagstrycket mer uthärd- ligt. Denna mekanism är sannolikt en av orsakerna till att gruppen spelar en så central roll i denna ålder.

Som tidigare framhållits är relationen till modern mycket konfliktladdad i denna ål- der. Det synes vara av mycket stor vikt för pojkens vidare utveckling att han här får ett adekvat stöd av främst fadern, men också av andra vuxna män, att etablera ett manligt kompanjonskap, i vilket han känner sig styrkt i sin fundamentala maskulinitet. Även om den jämnåriga pojkgruppen fungerar som ett av elementen i denna process, så behövs stödet av män som löst prepubertetens kris. För att lösa denna kris måste pojken övervin- na identifikationen med den preödipala mo- dern, liksom sina feminina strävanden, vilka haft som centralt tema att vara lik kvinnan

• Sida 55
•  Original

och själv kunna föda barn, vilket också inne- bu-rit en passiv, omedveten homosexuell ställ— ning.

För pojkens del blir konflikten lättare att lösa, om han genom fadern kan uppleva, att mogna män inte behöver vara rädda för kvinnor, och således inte heller måste mobili- sera förakt, aggression, sadism och flyktme- kanismer för att bevara sin maskulina identi- tet. Progressionen genom adolescensens olika stadier upplevs sannolikt också som mindre skrämmande och mer löftesrik om han i föräldrarnas relation till varandra ser förebil- den till en polarisation av manligt och kvinn- ligt med äkta affekter och stabiliserad ob- jektkärlek.

Inte minst viktigt är emellertid, att mo- dem under denna fas kan avstå från en alltför nära kontakt med sonen, så att han känner sig ha rätt att i bildlik bemärkelse överge henne för att kunna etablera sig i männens värld.

Omognad hos en förälder eller bägge även- tyrar givetvis en positiv lösning av preado— lescensproblematiken för pojken. Avsaknad av far eller faderssubstitut likaså. Risken för pojken är ett överstarkt beroende av kvinnor och passivitet inför män, med underlägsen- hetskänslor, blandade med vanmäktig vrede och hat, vilka kommer tämligen oförtäckt till uttryck. Ett ständigt överkompenserat utspel av manlighetsrollen är också plausi- belt.

Vad gäller socialiseringen i denna ålder är den ökande, odifferentierade driftsstyrkan, oviljan att acceptera föräldrakontroll liksom kamratberoendet och den delade skuldkäns- lan givna riskmoment. Önskan att vara djärv och briljera med tuffhet etc. kan lätt leda till kriminalitet i form av mindre tjuvnadsbrott hos pojkar, vilkas brister i jag— och överjags- funktionen är måttliga. Känsligheten för s. k. asocial smitta är sannolikt också ganska stor. Pojkar med allvarligare brister löper vida större risker att i denna ålder påbörja en avancerad kriminell utveckling. Enstaka all- varliga våldsbrott och övergrepp begångna av pojkar i denna utvecklingsfas är kända.

William Golding har i Flugornas herre

(1954) visat hur en grupp pojkar i sen latens och tidig pubertet vilka är helt hänvisade till varandra utan vuxnas stöd och skydd snabbt regredierar till magiskt tänkande och okon- trollerad agression. Deras gruppbeteende blir ritualiserat med en kanalisering av ångest i destruktiva våldsdåd i en allas kamp mot alla på liv och död.

3.8 Adolescensfas

Utvecklingen i adolescensfasen förlöper ivä- sentliga delar olika för pojkar och flickor. De båda könen förväntas dock uppnå samma slutmål, nämligen ett definitivt övergivande av de infantila objekten till förmån för he— terosexuella objektrelationer med förmåga till fusion av ömhet och sexualitet. Genitali- teten bör nu vara hierarkiskt överordnad de pregenitala driftskomponenterna. Den för- svagning av överjaget, som äger rum i den tidiga adolescensen, förstärks åter genom att jagidealbildningen intensifierats. I samband med detta sker en frigörelse från det infanti- la överjaget. En omstrukturering av barndo- mens identifikationer till en av det mognan- de jaget accepterad ny enhet kommer till stånd.

Den starka ökningen av driftsimpulserna som kännetecknar adolescensen, liksom de psykiska och fysiska förändringarna upplevs både skrämmande och med en blandning av spänning och lockelse hos de flesta puberte- rande ungdomar. Känslan av att vara ny, eller delvis en annan, och att inte känna igen sig själv längre väcker oro och undran. Det finns ett starkt behov av att få vara ifred för både syskon och föräldrar. De vuxna upplevs ofta som nyfikna och överdrivet ängsliga inför ungdomarnas sexuella beteenden. Den hos föräldrar vanliga osäkerheten och rädslan att tappa kontakten tolkas inte sällan som dominansbehov och ovilja att släppa infly- tandet över den som nyligen var ett barn.

Jämnåriga som man kan dela de nya upp- levelserna med blir mycket viktiga. Vänkon— takter kan i många fall fungera som de enda bärande i svåra ångesttillstånd hos ungdomar i identitetskris.

• Sida 56
•  Original

Livet i gruppen blir nu viktigt som stöd för jaget i sökandet efter den egna identite- ten och de tänkbara roller man vill pröva. Genom att sluta sig till varandra söker man efter mönster, som gäller ”för oss”, den större eller mindre grupp som man tillhör, eller söker sig till, och där vissa gemensamma identitetskärnor kristalliseras ut. ”Vi som tycker att . . ., vi som är sådana . . . vi som vill att . . .” Genom gränsdragning gentemot andra, både vuxna och jämnåriga, testar man fram det som är unikt för en själv och den egna gruppen. Orealistiska föreställningar är givetvis vanliga, men periodvis nödvändiga i denna process. Ett aggressivt försvar av dessa gränser kan vara nödvändigt. Arrogans och tuffhet döljer en ängslan att vara fel eller göra fel i ”de andras” ögon, att inte ha fattat kvintessensen, att ha fel målsättningar och att bete sig galet. Oron över att inte vara tillräckligt attraktiv kanaliseras till olika kroppsdelar, vilkas utformning får bära skul- den för ”att jag inte duger”. Detta förekom- mer parallellt med starka utslag av exhibitio- nism beträffande den egna kroppen. Långa perioder framför spegeln och försjunkenhet i fotografier av den egna personen liksom av idoler innehåller önskedrömmar om, att alla skall titta och tycka att detta är världens toppenkille. Denna intensiva narcissistiska laddning fungerar som nödvändig motvikt mot osäkerheten och främlingskapet.

Latensålderns mer oreflekterade kompis- skap har säkerligen starka inslag av identifi- kation. Kontakten bygger till stor del på likheter i intressen, sätt att fungera känslo- mässigt och att tänka. Under den tidiga adolescensen tillkommer mer av önskan att med sig själv införliva olikheterna hos den andre, att komplettera sin egen person med beundrade egenskaper hos den andre. Detta kan gälla både fysiska och psykiska företrä- den, skönhet, styrka, intelligens, ledarförmå- ga vilka tillskrivs den andre, ofta i orealistis- ka proportioner. Denna svärmiska beundran och längtan att vara lik och nära kan gälla både jämnåriga och äldre. Tillgivenheten och lojaliteten är vanligen mycket stora. Under denna period av adolescensen börjar affektli-

vet utvidgas och tillförs nyanser och en öppenhet för andra som tidigare förekommit mer som ansatser och möjligheter. Autoero- tiken övergår ofta till ömsesidig genitalitet, med ökad emotionell laddning, men fortfa- rande med inriktning på ”den som är lika- dan, den som förstärker min likhet”.

Inställningen till flickor, som i förpuberte- ten utmärks av nonchalant överlägsenhet, manlig misstro och avståndstagande, präglas under den mer homosexuellt färgade över- gångsfasen av en mer ambivalent hållning, ofta också med undvikande. ”Dom kan ändå aldrig förstå hur pojkar är och tänker.” Man är också mycket rädd för att bli förstådd, man undviker insyn. Kastrationsångesten får en emotionell djupdimension, som den tidi- gare inte haft. Önskan att vara som en flicka i relation till andra män växlar med mer manligt aktiva intentioner och önskan att vara manligt attraktiv.

Under dessa växlingar med prövande av olika identitetselement har jaget med sig införlivat, utökat och omsmält gamla identi- fikationer med båda föräldrarna. En mer stabil period följer nu, under vilken kastra- tionsångesten trängs bort och manligheten manifesterar sig som en upplevd och erkänd bas för personligheten. Det motsatta könet blir nu attraktivt som mål för dröm, längtan, beundran och erövring. Fortfarande är jag- gränserna instabila, fortfarande söker pojken en övervägande narcissistisk komplettering av sig själv. Även om förälskelsen upplevs starkt och känslorna är intensiva, så söker han fortfarande mest sig själv hos den andra, genom att ta del av hennes känslor och fantasier upplever han sina egna. En bland- ning av identifikation och gränstestning sker. Rädslan att förlora sitt egetjag i en samman- smältning gör att attraktionen går över i repulsion. Förälskelsema avlöser också var- andra ganska ofta. Så småningom blir upp- levelsen av den egna identiteten så fast och varaktig, att ett altruistiskt du-upplevande kan etableras. Erkännandet och det fulla upplevandet av den egna könsidentiteten och personligheten som en avgränsad entitet gör det möjligt att uppleva flickans motsatta kön

• Sida 57
•  Original

som en naturlig motpol med full attraktions- kraft. Återigen avstår man från sin bisexuali- tet, liksom i den falliska fasen, men nu genomgripande och med en ny medvetenhet och klarhet. Först nu blir en mogen genitali- tet möjlig. Ett restlöst engagemang med en vitaliserande polaritet mellan manligt och kvinnligt ger också möjlighet till den unge vuxnes generativitet i Eriksons mening, d.v.s. hans villighet och förmåga att alstra och ta hand om en ny generation.

Tillfälliga perioder av arbetsovilja med vaga drömmerier omväxlande med begär ef- ter motorisk aktivitet och intensivt behov av närkontakt är vanliga i tonåren. Att lämna familjens slutenhet och gå ut i världen för att själv pröva på, att aktivt handla, inte bara lyssna och lära, utgör naturliga inslag i mog- nadsprocessen. Växlingarna mellan önskan att behandlas som vuxen med alla de vuxnas privilegier och ett småbarnsligt krävande och klängande är väl kända i många tonårsfamil- jer. En stundom sublim självupptagenhet och hänsynslös egoism kan snabbt avlösas av vänlighet, ömhet och omtanke. Tendenser att ibland förlora tids- och rumsuppfatt- ningen är också vanliga. Sambanden bakåt i tiden förefaller ibland nästan obefintliga, liksom en bestämd vägran att se framåt. Asketism och ritualer av olika slag är också vanliga företeelser liksom intellektualiseran- de. Dessa försvarshållningar övergår inte säl- lan i häftigt impulsivt beteende. Växlingarna mellan impuls och motimpuls avspeglas i beteendet, som ofta ter sig förbryllande och motsägelsefullt för andra människor. Den långsamma mognad och bearbetning som sker för många ungdomar under denna tidvis dramatiska och tumultartade period övergår i en lugnare och mer stabil och utåtriktad fas, med inriktning på yrkesliv och själv- ständighet gentemot ursprungsfamiljen. Sö- kandet av partner för framtiden blir aktuellt, liksom bildandet av eget hushåll. Livet som ung vuxen har då börjat.

Identitet eller identitetsdiffusion är enligt Erikson polerna i adolescensfasens kris. Iden- titetsdiffusionen kan förekomma i olika for- mer. Gemensamt för dessa är att grava re-

gressioner till fixeringspunkter i de prefallis- ka faserna skett. Ungdomar som inte förmår utnyttja sina regressioner till tidigare stadier adaptivt, så att de affektivt och intellektuellt arbetar igenom sina tidigare identifikationer och reaktionsmönster och ställer dem i rela- tion till sitt aktuella jag och de jagideal som prövas, får vanligen stora svårigheter med sin jagsyntes. Bearbetning och progression krä- ver, att ångesten inför både impulser och överjag kan bemästras så att den blir uthärd- lig. Främlingskänslor och upplevelser av splittring är i viss utsträckning normalfeno- men i ungdomen. Om de går utöver jagets toleransgränser genom att de varar för länge eller är för intensiva kan psykosliknande episoder förekomma. Dessa är oerhört smärt- samma och ångestfyllda. Risker för framtida mental ohälsa föreligger också i sådana fall. Valet av en negativ identitet som den som är sjuk och galen görs ofta under sådana episo- der, ett val som senare fungerar alltmer självdestruktivt.

Även utan upplevd splittring och främ- lingskap inför det egna ”självet” kan nega- tiva identitetselement uppstå eller befästas under denna period. I strävan efter att vara i någon bemärkelse enhetlig och med djup besvikelse inför ”de andra”, vilka kan vara vuxenvärlden överhuvudtaget eller knegarna eller gruppen anpassade ungdomar etc., väljer många unga med osäker identitet och svag- heter i jagfunktionerna att, fyllda av hat och resentiment, bli outsiders, asociala, knarka- re, rånare etc. Utlevandet av impulserna är det gemensamma. Rädslan att bli manipule- rad, att andra ska bestämma hurdan man ska vara och vad man får göra och att man på detta sätt ska tappa sitt jag är stor. Samtidigt vägrar man att underkasta sig krav och nor- mer som hindrar impulsutlevandet. Öppna aggressioner riktas mot alla som aktivt söker sätta gränser, exempelvis lärare och polis- makt. Misstänksamheten är stor även mot dem som enbart anses representera normer och moral utan att aktivt ingripa. Easy- going, hänsynslöshet, fräckhet och sadistiska våldshandlingar blir i de mest uttalade fallen jagsyntona. Efter att ha bitit huvudet av

• Sida 58
•  Original

skam går man in i rollen som den som törs och tillåter sig det som är förbjudet för andra. Det utåtriktade aggressiva elementeti denna hållning är tydligt för alla. Det i det långa loppet självdestruktiva inslaget är mindre påtagligt. En bestående negativ iden- titet innebär givetvis stora risker för framtida missanpassning.

Den asocialitet som är vanlig hos puberte- rande ungdomar, men som klingar av efter adolescensen, kan ses som utslag av tillfälliga svagheter i jag- och överjagsfunktionerna i denna labila utvecklingsperiod.

• Sida 59
•  Original

4. Egopsykologisk personlighetsteori som utgångspunkt för förklaring av kriminellt beteende

4.1 Bakgrund

I en tidigare publikation (SOU 1971:49, sid. 91—93) har den generella hypotesen för det psykologiska avsnittet presenterats. Va- let av en egopsykologisk förklaringsmodell bygger på antagandet, att asocialt och där- med också kriminellt beteende till en del kan förklaras av brister i jagfunktionerna.

Undersökningen är en klinisk empirisk studie. Den kan inte förväntas ge nya teore- tiska insikter annat än undantagsvis. I den följande teoretiska diskussionen behandlas kortfattat endast de delar av den psykoana- lytiska teorin, som haft direkt relevans vid variabelkonstruktion och bedömningsarbete. De psykiska fenomen som beskrivs i form av variabler behandlas exempelvis ej ur den s.k. topografiska synvinkeln (Freud, 1900), dvs. ingenting utsågs om i vilken utsträckning dessa psykiska skeenden äger rum på omedveten, förmedveten eller med- veten nivå. Rorschachmetoden lämpar sig visserligen välför studier av kognitiva väx- lingar mellan primär- och sekundärprocess (Schafer, 1954), liksom även AAT-berättel- serna ofta kan ge god information om en ursprunglig impuls och dess behandling inom jaget med olika försvarsformer och transfor- mationer fram till ett språkligt medvetande- plan. Vi har emellertid ej ansett att en förfinad studie i detta hänseende har rele- vans för den kriminologiska frågeställningen. Bedömningsunderlaget skiftar också i kva-

litet från övervägande enkla deskriptioner i protokollen till nyanserade tolkningar av bilderna. En sådan ojämnhet medför givetvis vanskligheter vid bedömningsarbetet.

Vissa fundamentala begrepp i teorin an- vänds med något olika definitioner av olika författare. För en utförlig diskussion se Guettler (1971). Begrepp såsom struktur, funktion, process, apparatur har således inte helt entydiga definitioner. En av svårighe- terna härvidlag kan vara, att man använder fysikaliska termer i delvis överförd bemär- kelse. Oklarhet råder även om vilka entiteter som skall hänföras till jaget respektive detet.

Det av Guettler (a. a. sid. 43) föreslagna språkbruket tillåter användandet av struktur och apparatur utbytbart. Termerna process och funktion kan likaså ersätta varandra. Vi försöker i detta arbete tillämpa denna termi- nologi.

Vi har sökt beskriva vissa jagfunktioner i form av variabler. Dessa har sedan skattats på grundval av information som hämtats från de två projektiva testmetoder som kommit till användning. Eftersom den tillgängliga informationen endast kan belysa vissa ego- funktioner eller ibland endast delaspekter av en funktion måste viktiga egopsykologiska frågeställningar lämnas obesvarade. Detta gäller bl. a. det autonoma fungerandet, där de s.k. ”apparatures of primary autonomy” (Hartmann, 1939) dvs. sinnesfunktionerna, minnet, inlärningsförmågan etc. ej kan skat-

• Sida 60
•  Original

tas med projektiva test, liksom den sekun- dära autonomin vad gäller vanebildning, ar- betsförmåga m.m. ej heller är tillgänglig för bedömning med denna metodik. Många rele- vanta beteendedata är åtkomliga endast genom direkt observation eller anamnestisk intervju.

Vid utformningen av den egopsykologiska modellen i form av definierade variabler har främst Bellaks (1958) framställning med hans systematisering och definitioner av olika jagfunktioner kommit till användning. Hans lista på egofunktioner, vilken till en del bygger på en motsvarande hos Beres (1956) avser att tjäna som underlag vid diagnostiskt utvecklingsarbete och forskning främst be- träffande egostörningar vid schizofrena sjuk- domstillstånd. Bellaks modell har emellertid en hög grad av generaliserbarhet och kan lika väl användas för att belysa dysfunktioner hos jaget vid kriminalitet.

Ytterligare en viktig grund för den teore- tiska utforrnningen utgör det utkast till begreppssystem som utformats av Christian- sen, Killingmo och Waal (1956). Detta ar- bete utformades som en referensram i det diagnostiska arbetet vid dåvarande Dr Nic Waals Institutt som hjälpmedel vid forskning rörande en rad personlighetstest.

4.2. Den egopsykologiska teorin

Det välfungerande mogna jaget kännetecknas av, att dess olika komponenter eller jagfunk- tioner samverkar flexibelt och med så stora konfliktfria områden som möjligt. Den över- gripande målsättningen antas vara individens aktiva bemästrande av realiteten och adap- tion till densamma. Med adaption menas då ej enbart anpassning till omgivningen utan därmed förutsättes också individens förmåga att ändra den omgivande realiteten.

Freud (1914) antog ursprungligen att jaget uppstod ur kollisionen mellan indivi- dens impulser och omgivningens krav. Hart- mann (1939), Rapaport (1958) och Erikson (1950) har, med Freuds senare framförda antagande om medfödda egoanlag, vidareut- vecklat teorin om jagets funktion. Hartmann

har i sitt grundläggande arbete (a. a.) indelat funktionerna i två grupper: primärt auto- noma och sekundärt autonoma apparaturer. Till de primärt autonoma funktionerna räk- nas perception, intelligens, minne, språk, motilitet, liksom resurser sådana som musi- kalitet etc. Dessa funktioner kan betraktas som mer eller mindre givna, och deras utveckling hos individen är universell för arten.

De sekundära apparaturerna är sannolikt också arttypiska, men deras utveckling på- verkas mer av den omgivande realitetens utformning. Till de sekundära funktionerna hör egos kontrollerande instanser och dess försvarsmekanismer(A. Freud, 1936).

Erikson (1959, 1968) har ingående visat hur just de sekundära apparaturerna utveck- las i nära relation till den livsstil och de värderingar som är förhärskande i det sam- hälle individen tillhör.

Hartmann (1964 kap. 7) har påpekat, att ego aldrig kan vara helt autonomt. Rapaport (1958) visar i sin diskussion av egos relativa autonomi gentemot detet och gentemot om— världen hur dessa två apparatursystem i samspel med varandra och drifterna respek- tive omvärlden garanterar individen en rela- tiv autonomi. Jaget är beroende av den yttre omgivningens influens genom perceptionen för att det-impulser och affekter inte skall översvämma ego. De inifrån kommande im- pulserna och affekterna är samtidigt egos stöd mot en eljest övermäktig omvärld.

I den mån egos förmåga att omvandla driftsenergi genom neutralisering och subli- mering ökar under utvecklingen, möjliggörs också en utvidgning av de konfliktfria zo- nerna i ego. Stora vinster i form av ökad effektivitet står då att få inom de olika psykiska instanserna.

Det bäst fungerande jaget torde utmärkas av väl differentierade funktioner, vilka är hierarkiskt ordnade i strukturer, och mellan vilka energierna kan flöda smidigt och flexi- belt.

Strukturernas hierarki är delvis beroende av tiden för deras uppkomst; äldre mer primitiva strukturer underordnas senare upp-

• Sida 61
•  Original

byggda. Strukturernas lägen är emellertid inte fixa, en underordnad struktur kan till- fälligt bli den dominerande, exempelvis vid regression. Vid försvagning av en högre struktur ökar således den lägres funktion. Detta belyses väl av tankefunktionen. Enligt teorin utmärks de tidiga tankeprocesserna av magiska, animistiska föreställningar, präglade av önsketänkande och bristande logik. Se- kundärprocessen, som utvecklas senare, ka- raktäriseras av logiskt, rationellt tänkande. Båda processerna fungerar samtidigt inom individen. Under aktiva, vakna perioder är sekundärprocessen förhärskande hos den mogna individen, men primärprocessen är samtidigt i funktion, om än dämpad.

Vakenhet och aktivitet växlar naturligen med avspänning och regression, då primär- processen är förhärskande. Vid insomnandet, vid sexuell utlösning, vid kreativt fantise- rande är primärprocessen dominerande. Så är också ofta fallet vid sjukdomstillstånd eller abnorm trötthet.

Detet anses av Rapaport (1958) också vara ordnat i strukturer, men dessa anses vara mindre stabila.

Överjaget slutligen som den tredje psy- kiska instansen anses delvis ligga inom jaget men med en avgränsning. De tidigast utveck- lade, primitiva överjagsfunktionerna'kallas också arkaiska. De grundläggs enligt teorin under den tidiga småbarnsperioden och är till sin karaktär rigida och strikta, ofta sadistiskt präglade impulser, vilka riktas mot jaget. Den egentliga överjagsbildningen antas ske i en senare fas, främst den ödipala och den fullföljs ytterligare genom idealbildning och etiska ställningstaganden under ung- domsåren och vuxenlivet.

Det antas att överjagets funktioner upp- når olika grad av mognad beroende på individens möjlighet att på ett optimalt sätt integrera sina identifikationer med vuxna förebilder. Ett annat villkor är att dessa identifikationspersoner ger klara och enty- diga signaler om vad som är rätt och orätt. I händelse av samtidiga men motsägande im- pulser från identifieringsobjekten kan man anta, att individens överjagsutveckling häm-

mas. Eventuellt kan sådana olika element förekomma isolerade från varandra och i sin kommunikation med jaget ge motstridiga och förvirrande impulser, vilka i sin tur kan leda till djup misstro mot både det egna jaget och omgivningen hos individen. Eventuellt inträder handlingsförlamning eller också styrs jagets handlingsimpulser än av det ena slagets överjagsbild, än av det andra, vilket kan leda till påtagliga inkonsekvenser i be— teendet.

I den psykoanalytiska teorin sägs föga om de psykologiska förloppens relation till det somatiska underlaget. Teorin är således en rent psykologisk modell. Däremot betraktas de psykologiska skeendena ur flera aspekter. Rapaport och Gill (1959) har gjort en koncentrerad framställning av de me tapsyko- logiska antaganden, på vilka den psykoana- lytiska teorin bygger.

De dynamiska och ekonomiska aspekterna inrymmer antaganden om att det finns psykologiska krafter, vektorer, vilka definie- ras av sin storlek och riktning, liksom också att det finns psykologiska energier. Enligt den strukturella aspekten antar man att det finns psykologiska strukturer, bestående eller långsamt föränderliga och hierarkiskt ordnade konfigurationer inom och genom vilka de mentala processerna äger rum. Till den genetiska aspekten hör antagandet, att psykologiska fenomen kan förstås endast genom att man studerar deras uppkomst och utveckling. Hit hör också teorin om en epigenetisk utveckling som individen genom- går, där varje psykosexuell fas kännetecknas av sitt specifika mönster och där grund- planen för utvecklingen är medfödd och arttypisk (se vidare kap. 3). Den adaptiva aspekten slutligen bygger på antagandet om att individen föds till en genomsnittlig över- levnadsmiljö, liksom att individ och miljö anpassar sig till varandra ömsesidigt.

Dessa metapsykologiska postulat och de teorier som bygger därpå kan exemplifieras genom att man söker visa några av en delteoris anknytningar till de olika aspek- terna. Man kan då välja affektteorin, vilken Rapaport och Gill ibland använder som

• Sida 62
•  Original

exempel.

Av antagandet om de psykologiska kraf- terna som vektorer följer, att affektens riktning bestäms av de affektutlösande kana- ler, strukturer, som står till buds, liksom av dessa kanalers kapacitet och tröskelstorlekar. Riktningen bestäms emellertid också av af- fektens objekt. Dessa psykologiska krafters arbete förändrar både den inre strukturen och den yttre omgivningen. Det är viktigt att observera att man antar att vissa psykolo- giska krafter är verksamma uteslutande inom individen.

Om man exempelvis väljer affekten ag- gressivitet så antar man således, dels att den har givna kanaler inom vilka den fungerar, att tröskelstorleken för utlösning kan variera inom individen, liksom den varierar emellan' olika individer och att den kan möta struk- turella hinder inom jaget såsom en försvars- mekanism mot aggressivitet, varvid konflikt eller ambivalens kan uppstå. Fortsättningsvis kan den aggressiva impulsen levas ut, vilket leder till spänningsreduktion, eller den kan transformeras på olika vis. Den kan också neutraliseras så att energin går över till andra strukturer, exempelvis i en ökad intellektuell potential.

Antagandet om att de psykiska struktu- rerna är relativt stabila och sålunda endast långsamt undergår förändringar är funda— mentalt i teorin. På grund av strukturernas' stabilitet blir således t.ex. aggressivitetens förekomst, styrka och uttryckssätt karaktä- ristiska för individen, och förändras endast med svårighet. Ur genetisk synpunkt anser man att den aggressiva affektens utveckling kan följas från tidiga stadier fram till ett nuläge, där både ursprunglig aggressiv energi- tillgång och den aggressiva affektens trans- formationer kan uppskattas. I vilken mån den fungerar på primitiva nivåer med ome- delbar spänningsutlösning, eller om den un- derordnats en strukturell hierarki med aktiva kontrollmekanismer, neutralisering etc. kan också beskrivas.

Enligt den genetiska principen sker ut- vecklingen enligt en medfödd grundplan. Den libidinösa utvecklingen med lustupp-

levelsen fokuserad till munnen, till uttöm- ningsorganen och genitalorganen beskrivs också med specifika former av aggressivitet bundna till respektive fas. Man talar således om orala, anala och falliska aggressions- former, vilka kan fortleva hos den vuxna individen och spåras till olösta konflikter under respektive utvecklingsfas.

Enligt denna princip fungerar också indi- viden i varje ögonblick i enlighet med sum- man av sina tidigare erfarenheter. Så finns exempelvis personer med benägenhet att reagera med aggression på frustrerande er- farenheter som mycket ofta reagerar aggres- sivt vid besvikelse, kanske även inför blotta hotet om detta.

Den adaptiva aspekten förutsätter att adaptiva processer försiggår inom individen under hela livet. Dels förutsätts enligt Hart- mann och Erikson, såsom tidigare nämnts, individen födas till en genomsnittlig över- levnadsmiljö, och dels antas han i varje utvecklingsfas lösa sina fastypiska konflikter i relation till sin omvärld.

Antagandena om att realitetsprincipen un- der utvecklingen så småningom blir överord- nad lustprincipen, innebär vad gäller aggressi- va impulser och affekter att individens upp- levelse av vrede och utlevande av aggression i någon form sker i samstämmighet med om- världens svar på hans beteende och i överens- stämmelse med samhällets regler för före- komst av affekten och för overt aggressivt beteende. Inte minst viktigt är emellertid att se den adaptiva funktionen hos aggressionen, både som ständig energikälla och som nöd- vändigt försvar för jagets integritet och dess gränser.

4.3 Hypoteser rörande jagfunktioner samt dessas uttryck i variabler

Som tidigare nämnts bygger vårt variabel- system på Bellak och Waal m.fl. Bellaks forskning har gällt schizofrena tillstånd. Det är då naturligt, att han lägger huvudvikten vid bl. a. sådana jagfunktioner som realitets- prövning och tankeprocesser. Waal och tred- arbetare (Christiansen, Killingmo och Waal

• Sida 63
•  Original

1956) har som tidigare nämnts i sin syn på egofunktionerna integrerat mycket av senare jagpsykologisk forskning, där man ger stort utrymme åt utvecklingsaspekter och social- psykologiska faktorers inverkan på jagut- vecklingen.

I föreliggande arbete inriktar vi oss främst på kontrollfunktionerna, eftersom vi antar, att utagerande av impulser är utmärkande för kriminellt beteende. Emellertid har de flesta av Bellaks huvudrubriker täckts i någon form. Vårt variabelsystem är till stor del utformat i enlighet med Waal m. fl., men har utökats väsentligt vad gäller kontakt och relationer samt livshållningar och jagideal.

Som tidigare framhållits antar vi, att många kriminella har brister i jagfunktio- nerna. Skadorna kan vara av olika djup och utbredning. Hos den enskilde kan stör- ningarna gälla färre eller flera funktioner. Allmänt antas att ju mer omfattande ska- dor, desto större risk för bestående asociali- tet. Hypotesen om sambandet mellan jag- svaghet och kriminalitet gäller dock ej de psykotiska eller psykosliknande störningsfor- merna. Inom gruppen recidivister förväntar man att flertalet individer har många störda jagfunktioner. Störningsgraden varierar givet- vis mellan olika individer inom gruppen.

De funktioner inom jaget som ger indivi- den möjlighet att relatera till omvärlden på ett adekvat sätt är av överordnad betydelse. Att korrekt uppfatta såväl den fysiska om- världen som andra människor och deras förhållningssätt är fundamentalt. Lika viktigt är, att individen uppfattar och rätt tolkar inifrån kommande signaler. För att detta skall bli möjligt erfordras att sinnena funge- rar normalt, men också att den information som sinnesintrycken ger ställs i relation till tidigare minnesbilder och gestalter på ett sätt som ligger i linje med individens tidigare erfarenheter. Våra variabler Perception Ro och Integration av perception Ro avses mäta dessa funktioner. (Se definition 19.2.)

Jaget mottar som tidigare nämnts också information inifrån. Drifts- och affektim- pulser omvandlas till handlingsbenägenheter och/eller undergår transformationer. De på-

verkas också av impulser från överjaget eller också kan deras energi bindas i nevrotiska konflikter. Motstridiga impulser förekommer ständigt både inom jaget och mellan jaget och yttervärlden. Jaget förutsätts tolerera ett visst mått av sådana motsättningar liksom neurotiska konflikter och motsägande infor- mation genom att en inre bearbetning sker. Om påfrestningarna går över jagets tolerans- gränser, riskeras nedbrytning av strukturerna med ett kaotisktjag som följd.

Variabeln Bearbetningsförmåga Ro avser att mäta jagets förmåga att omstrukturera eller lösa konflikter och att integrera mot- stridiga impulser och motsägelsefull informa- tion. (Se även definition 19.2.)

Jagets förmåga att kontrollera impulser och handlingstendenser är vital för indivi- dens anpassning till sin omgivning. Variabeln Kontrollfunktion Ro, AAT, är avsedd att skatta denna förmåga. En rad Försvarsme- kanismer Ro står till jagets förfogande i kontrollerande syfte. Till de kontrollerande och integrerande funktionerna hör också Ångesttolerans Ro, AA T, jagets förmåga att tolerera ångestspänning utan att leva ut den i handling. (Se även definition 12.2.)

Till de kontrollerade instanserna inom jaget hör också överjaget och moralfunk- tionen. Ur kriminologisk synvinkel är det av vikt att söka bedöma, i vilken utsträckning individen integrerat sitt överjag och följakt- ligen har adekvata skuldkänslor, Skuldka'ns- lor Ro, eller om han mer kontrolleras av rädsla för utifrån kommande straff, Straff- rädsla Ro. Hans uppfattning av och hållning inför moraliska problem belyser hans ak- tuella fungerande i moraliskt hänseende. Variabeln Moralindex AAT sammanfattar bedömningen av individens fungerande ut fyra aspekter, vilka bildar undervariablerna Överdrivet moralisk, Moralisk, Omoralisk och Amoralisk, (Se definition kap. 18.2.) Moraluppbyggnaden diskuteras mer ingående i följande kapitel.

Individens objektrelationer, dvs. hans känslomässiga kontakt med andra, har vi sökt belysa ur olika aspekter. Primärkontak- ten är den i personligheten tidigast och

• Sida 64
•  Original

djupast förankrade kontaktkapaciteten. En god primärkontakt är en förutsättning för individens möjlighet att uppnå objektkon- stans dvs. hans förmåga att utveckla stabila inre representationer av andra människor med varaktiga känslobindningar (A. Freud, 1965). Funktionen mäts med variabeln Pri- märkontakt Ro. (Se definition kap. 17.2.)

Sekundärkontakten, (Sekundärkontakt, kontaktfunktion Ro, Kontaktfunktion AA T), som beskrivs som individens kontakt med andra i det dagliga livet, är beroende av primärkontakten. En god primärkontakt är förutsättningen för en välfungerande sekun- därkontakt. Vissa störningar kan dock före- ligga i sekundärkontakten även vid god primärkontakt. (Se appendix 1, Störningar i sekundärkontakten vid god primärkontakt.)

Om primärkontakten är dålig blir stör- ningarna i sekundärkontakten allvarligare. (Se appendix l, Störningar i sekundärkon- takten vid dålig primärkontakt.)

Relationernas kvalitet och nyansrikedom och styrkan av deras positiva och negativa affektinnehåll, liksom graden av individens engagemang i kontakten med andra anser vi vara utomordentligt betydelsefulla ur sociali- seringssynpunkt. Upplevelsen av en i grun- den positiv kontakt med andra människor med känsla av att vara accepterad och att själv acceptera, om också omedvetet och outtalat, anser vi känneteckna det friska jaget. Övergående känslor av främlingskap, avvisande och kylighet i relationerna kan givetvis återfinnas även hos jagstarka indivi- der, men starka och bestående negativa kontaktupplevelser är utmärkande för störda personligheter.

Relationerna till föräldrar och kamrater har vi betraktat som de viktigaste för våra försökspersoner. Deras kvalitet har skattats i en mängd undervariabler (se appendix 2) och sammanfattats i Relation far—son AA T, Re— lation mor—son AA T, Engagemang i relatio- nen son—far AAT, Engagemang i relationen son—mor AA T, Beroende av kamrater AAT samt Kamratrelationer AA T. (Se kap. 17 .)

Ovan har påpekats att relationer har ett affektinnehåll. I den psykoanalytiska littera-

turen diskuteras affekterna ångest, aggressi- vitet och skuldkänslor ingående, och de anses ha sitt ursprung i driftsimpulserna. Andra affekter behandlas mer knapphändigt. Emellertid torde också emotioner som till- givenhet, glädje, förtvivlan och hopplöshet vara epigenetiskt givna, även om de ur energisynpunkt kan betraktas som transfor- mationer.

Som tidigare nämnts anser man, att direkt och nyanserat upplevda affekter karaktäri- serar det starka jaget. Även om försvarsme- kanismer delvis kommer till användning som regulatorer för upplevelsernas intensitet me- nar man, att inom det friska affektlivet medvetandegörs en stor del av impulserna. I synnerhet förmåga att uppleva positiva af- fekter anser vi tyder på, att jaget till över- vägande del är friskt. Givetvis räknar man då också med, att affekter som sorg och förtviv- lan i samma utsträckning kan tålas och bearbetas av ett friskt jag.

Affekterna ångest, aggressivitet och skuld- känslor har studerats ingående med tanke på deras centrala roll i teorin och det krimino- logiska förklaringsvärde som kan utvinnas ur observationer rörande olika förhållningssätt inför respektive affekt, vilka kan skilja indi- vider med asociala beteenden från andra. Gemensamt för de tre affekterna gäller, att ju mer av primitiva former som manifesteras, desto större risk för asocialitet. Även det mogna, friska jaget antas ha kvar rester av primitiva upplevelseformer, men dessa be- traktas som överlagrade med under utveck- lingen förvärvade och frammognade kontrol- lerande och bearbetande mekanismer, vilka ger jaget möjlighet att integrera och på adekvat och realistiskt sätt manifestera re- spektive affekt. Generellt kan sägas, att omognad, dvs. fixeringar i pregenitala ut- vecklingsstadier, främst oral och tidig anal fas, förväntas prägla den affektiva sfären hos många gravt asociala kriminella. Även nevro- tiskt störda personligheter, vilka enligt teorin i sin utveckling uppnått en partiell lösning av sin ödipala konflikt, löper givetvis en viss risk att bli asociala. Man kan då anta, att de har starka regressiva tendenser bl. a. vad

• Sida 65
•  Original

gäller affektivitet.

Ångestberedskap Ro avses ge information om egos tendens att mobilisera ångest i varje ny eller provocerande situation. I synnerhet den infantila formen av jagsvaghet utmärks av hög ångestberedskap. Hög ångestbered- skap är vid infantil jagsvaghet ofta förenad med fritt flotterande ångest, dvs. diffus, obunden ångest. Primär karaktärsstörning däremot kännetecknas av låg ångestbered- skap, liksom av föga eller ingen fritt flotte- rande ångest. (Se kap. 13.)

Med Ångestladdning, Ro, AAT avser man att belysa impulsens styrka.

Den ur kriteriesynpunkt viktigaste varia- beln är Ångesttolerans Ro, AAT, med vilken man avser att mäta egos förmåga att uthärda ångestprovokation utan att agera ut af- fekten.

Hög ångestberedskap och hög ångestladd- ning återfinns särskilt ofta hos infantilt jagsvaga individer. Primärt karaktärsstörda personer anses enligt klinisk erfarenhet ha låg beredskap och låg laddning, vilket kan sammanhänga med både deras affektav- skärrnning och tendensen att leva efter lust- principen, dvs. att genom utlevande omedel- bart reducera spänning. Båda dessa grupper anser vi löpa risk för asocialitet. Hög bered- skap och/eller hög laddning kännetecknar också ofta nevrotiker, vilka enligt hypotesen löper mindre risk för asocialitet.

Vi förväntade således sämre ångesttolerans hos brottsfallen men inget lineärt förhållan- de mellan kriminalitet och variablerna ångestberedskap och ångestladdning. Då av de tre aspekterna på ångest endast tolerans förväntades ha någon direkt relation till kri- teriet, har vi dessutom gjort en bedömning av vad som kan betraktas som speciella riskfaktorer med hänsyn till asocialitet vad gäller ångest.

Primitiv, obearbetad ångest, som levs ut utan spärrar, är en riskfaktor. Om den dessutom bär prägel av att ha uppstått mycket tidigt, liksom om den är diffus, anser vi också detta innebära risker. Bedömningar- na sammanfattas i Asocialitetsrisk ångest Ro.

Vår hypotes rörande relationen mellan

aggressivitet och brott var, att om någon skillnad förelåg mellan kriminella och icke kriminella så kunde de kriminella förväntasi viss utsträckning ha större aggressiv laddning, efter som vi betraktar denna grupp som mer störd. Hypotesen var givetvis mer deciderad beträffande våldsbrottslingar, då de har öppen aggressivitet som symptom och följ- aktligen antas ha starka aggressiva tendenser, vilka levs ut. Några betydande skillnader i aggressiv spänning mellan egendomsbrotts- lingar och kontrollfall har vi ej förväntat.

A. Freud (1965) ger en klar bild av den teoretiska modellen för relationen mellan aggressivitet och kriminalitet:

”Aggression blir ett hot mot social anpass- ning endast då den uppträder renodlad, antingen den aldrig legerats med libido eller lösgjort sig från den. Orsaken till detta ligger vanligen inte i den aggressiva driften som sådan utan i de libidinösa processerna, som kanske inte har utvecklats tillräckligt för att kunna dämpa och binda aggression eller som vid någon punkt i barnets utveckling förlorat denna förmåga på grund av besvikelser i objektkärlek, inbillade eller verkliga avvisan- den, objektförlust osv. Speciellt stor fara för defusion ligger i den analsadistiska fasen, under vilken aggressionen normalt når en kulmen och kan bli socialt värdefull endast då den åtföljs av lika mängder libido. — — — Ännu väsentligare är att aggression som blivit frigjord på detta sätt inte kan kontrolleras vare sig utifrån av föräldrarna eller inifrån av jaget eller överjaget. Etableras driftslege— ringen inte på nytt genom att de libidinösa processerna förstärks och nya objektbind- ningar uppkommer så blir de destruktiva tendenserna en väsentlig anledning till krimi- nalitet.”

Som tidigare nämnts betraktas i den psy- koanalytiska teorin aggressionen som en drivkraft. I den mån aggressiviteten inte är präglad av inåtgående, självdestruktiva ten- denser eller av aggressivt självhävdande och destruktivitet betraktar vi den som frisk och antar att den tar sig uttryck i ett adekvat självhävdande.

Aggressionsformerna hos psykopater kan antagas variera. Öppet primitiva, obearbe- tade destruktiva tendenser torde överväga, men man kan sannolikt också se exempel på

• Sida 66
•  Original

transformerade uttrycksformer, sadism i in- tellektualiserad form etc. Utmärkande för personer med primär karaktärsstörning torde dock vara, att impulsen levs ut hämningslöst.

Aggressionsförhållandena mäts med föl- jande variabler: Aggressiv spänning Ro, AA T, Tendens till utlevande av aggressivitet AA T, samt Asocialitetsrisk aggressivitet Ro, en variabel som konstruerats i enlighet med Asocialitetsrisk ångest Ro. Som framgått tidi- gare, anser vi riskfaktorer vad gäller krimina- litet vara: en avspaltad, med libido ej fusio- nerad aggressivitet, vilken manifesterar sigi utlevande av primitiva, ofta pregenitalt fär- gade aggressiva impulser. (Undervariabler se appendix 1.)

En annan form av information om aggres- sionen ges av de livshållningar, som belyser aggressivitet. Med livshållning avses ett be- stående och för individen karaktäristiskt upplevelse- och handlingsmönster, vilket of- tast är omedvetet. Hans upplevelse av och inställning till sig själv och andra, liksom hans föreställningar om hur andra människor upplever och värderar honom ingår i håll- ningarna. Dessa manifesteras som hans livs- stil, vilken synes vara accepterad och ej ifrågasatt; den är alltså jagsynton.

Adekvat självhävdande AAT har tidigare presenterats som en variabel, vilken avser att mäta den friska aggressiviteten, det är således en positiv aggressionsform.

Som negativ aggressionsform räknas Ag- gressivt självhävdande AAT. Prestigeinställ- ning, tufihet, benägenhet att vara hotfull är exempel på beteenden, som skattas på denna variabel.

Hållningar som innebär [nåtgående aggres- sivitet AAT är Självdestruktivitet AAT, Självförakt AAT, Resignation AAT, Upple- velse av otillräcklighet AA T och Jaginskränk- ning AAT. Resignation och otillräcklighets— känsla betraktas av oss som hämningar av adekvat aggressivitet. Jaginskränkning avser individens tendens att medvetet hålla till- baka impulser till naturlig självhävdelse, dvs. att hämma sin friska aggressivitet.

De livshållningar, vilka ej belyser aggres- siva komponenter i upplevande och livsstil,

är de positiva hållningarna Självtillit AAT och Sensibilitet Ro. Negativa är Narcissism AAT, Ansvarslöshet AAT och Agerande AAT. Individens självtillit ger uttryck åt hans tilltro till sin egen förmåga att motsvara de krav som kan ställas på honom. Även hans självrespekt liksom hans realistiska be- dömning av framtiden ingår i bedömningen av variabeln.

Narcissism, individens känslomässiga in- vestering i sig själv, anses enligt den psyko- analytiska teorin vara tillstädes hos alla individer. Den är total hos späda barn och reduceras under utvecklingen till mogen in- divid, så att egocentricitet och självupptagen- het ej blir förhärskande. Hos personer som uppnått objektkonstans föreligger möjlighet till både altruistisk kärlek och, via identifika- tion, en rimlig narcissistisk investering i objekten. Extremformer av narcissism har vi förväntat hos primärt karaktärsstörda och infantilt jagsvaga personligheter.

Med variabeln Ansvarslöshet AAT belyses individens bristande förmåga att ta ansvar för sig själv eller för sina handlingar och hans tendenser att visa nonchalans mot sin egen kropp och dess behov och mot andra män- niskor.

Variabeln Agerande AAT mäter individens utagerande tendenser, dvs. hans bristande kontroll av impulser.

Sensibilitet Ro slutligen ger information om individens känslighet för perceptuella intryck och estetiska värden samt nyanse— ringsförmåga i relation till andra människor.

Till livshållningarna och jagupplevandet har förts två variabler, vilka är mått på individens Sociala respektive Asociala identi- fiering. Man har inom klientelundersök- ningen valt att undersöka brottsdebutanter, vilka kan antas vara opåverkade av sociala myndigheters tidigare ingripanden. Detta ger möjlighet att undersöka, om och i vilken utsträckning asocial identifiering förekom- mer hos dessa pojkar, innan en eventuell social stigmatisering inträffar.

Affekten skuldkänslor har behandlats tidi- gare i kapitlet i samband med moralfunk- tionen.

• Sida 67
•  Original

K önsiden tzfiering och sexualitet

De variabler som använts vid bedömning av könsidentifiering av sexualitet är: Pregenitala konflikter Ro, Sexuella konflikter Ro, Iden- ti fiering R0 och Maskulin identifiering AA T, Identifieringssvårigheter AA T, K önsförva'x- ling eller tvekan om kön AAT samt en samman fattande variabel, Identifiering AA T.

I föregående kapitel har en mer ingående beskrivning givits av hur könsidentifieringen utvecklas enligt teorin. Det lilla barnet har en omedveten upplevelse av sig själv som pojke, respektive flicka, vilken i stor ut- sträckning är avhängig av föräldrarnas egna identifikationer, liksom av deras värderingar av eget och motsatt kön. Fixeringar på de pregenitala stadierna påverkar utvecklingen och utformningen av sexualiteten i senare faser, även i vuxenlivet, om inte genomgri- pande omstruktureringar sker. Sådana inträf- far mest sannolikt under adolescensen.

Starka pregenitala fixeringar kan sålunda för pojkens del medföra, att han förblir delvis identifierad med modern och följakt- ligen kan få stora svårigheter att utveckla sin maskulina identitet. En bristfällig lösning av den ödipala konflikten med ett kvarblivande i en negativ ödipal position kan således leda till, att pojken får en övervägande feminin identifiering.

Den fallisk-ödipala perioden medför, att barnet blir helt medvetet om könsskillna- derna oeh också om sin egen könstillhörig- het. De komplicerade mentala processer som tillhör denna fas resulterar bl. a. i, att barnet i viss bemärkelse tvingas att välja kön, att avstå från sina dubbla identifieringarDenna process aktiveras senare i preadolescens och adolescens. Klinisk erfarenhet ger vid han- den, att barn, vilkas progression av någon anledning hejdas inför inträdet i fallisk-ödi- pal fas, ofta kännetecknas av en påfallande infantil hållning, vilken de synes klamra sig fast vid, sannolikt av rädsla att tvingas inse könsskillnaderna och därmed också att välja kön.

Vid inträdet i latensåldern antas de flesta pojkar ha en relativt stabil maskulin identi- fiering. Extrem könsosäkerhet eller kraftiga svängningar mellan maskulin och feminin identifiering under latensåldern betraktas som tecken på tidiga och djupgående stör— ningar i könsidentifieringen. Adolescensen medför vanligen för sådana pojkar påtagliga psykiska påfrestningar med uttalad identi- tetsförvirring. De starka progressiva drivkraf- ter som ego har till sitt förfogande under denna fas kan dock utnyttjas i rekonstruk- tivt och adaptivt syfte till en stabilisering av en övervägande maskulin identifiering.

En fullständig och definitiv könsidentifie- ring äger rum först i den egentliga adolescen- sen. Växlingar mellan maskulin, feminin och infantil identifiering förekommer som nor- malfenomen, särskilt under preadolescens och tidig adolescens.

Konflikter rörande sexualiteten och dess yttringar är likaledes vanliga under adole- scensen. Driftsångest, liksom ångest för onani, impotensskräck och rädsla för fysisk genital kontakt förekommer normalt under denna period, omväxlande med ett accepte- rande av impulsen. Vi menar således att även tecken på starka, akuta sexuella konflikter är att förvänta hos ungdom i adolescensperio- den. Särskilt i kombination med påtagliga identifikationsstörningar anser vi dock att risker för missanpassning föreligger.

En sådan missanpassning kan innebära risk för en asocial utveckling i kombination med ett överkompensatoriskt maskulint rollspel. Maskulint rollspel fungerar ofta som en försäkran inför pojken själv att hans manlig- het inte är i fara eller kan ifrågasättas av honom själv eller andra. Ett överdrivet så- dant rollspel innehåller ofta element av tuffhet, hårdhet och asociala tendenser, vilka verkar överkompensatoriskt och oftast fun— gerar som försvar mot en underliggande feminin identifiering. Asocialiteten upplevs på så sätt som ett tecken på och en garant för maskulinitet. Försvaren mot en feminin identifiering kan vara av olika slag, av vilka

• Sida 68
•  Original

flertalet sannolikt ej medför risk för krimi— nalitet. I kombination med vissa former av maskulin överkompensation kan dock en omedveten feminin identifikation innebära en risk för asocial utveckling.

• Sida 69
•  Original

5. Undersökningsinstrumenten

De olika undersökningsmomenten har redan presenterats i kapitel 1.9. De metoder som hör hemma inom det psykologiska avsnittet av undersökningen är följande:

Intelligensmätning: Terman-Merrill, Form L. Porteus Maze Test (provundersökningen) WISC, Wechsler Intelligence Scale for Children, performancedelen (huvudun— dersökningen).

Projektiva metoder: Rorschach. Machoverteckningar. AAT, Adolescent Apperception Test. Intervjudata: Delar av hemintervjun med modern och fadern. Delar av follow-up-explorationen med pojken vid inskrivningstillfallet.

I föreliggande arbete behandlas huvudsak- ligen resultaten från de projektiva metoder- na, Rorschach och AAT. Machoverteck- ningarna, som togs upp samtidigt med Ror- schachtestningen, har ej varit föremål för någon systematisk bearbetning. De har iviss mån använts som stödtest till Rorschach vid bedömning av mognadsnivå, pregenitala kon- flikter och könsidentifiering.

Av intelligensmätningarna behandlas här uteslutande IK enl. Terman-Merrill, och även den ganska summariskt, då den behandlas ur olika aspekter i flera avsnittsrapporter

(Carlsson, SOU 1972:76, Olofsson, 1973: 25).

Intervjudata från hemintervjun och follow-up-explorationen har ännu inte sam- manställts med resultaten av de projektiva metoderna och kommer att presenteras vid ett senare tillfälle.

5.1 Rorschach 5.1.1 Rorschachmetoden

Rorschachmetoden är välkänd och kräver ingen längre presentation. Den skapades av den schweiziske psykiatern Hermann Ror- schach och publicerades år 1921 (6:e upp- lagan 1948). Metoden har vunnit stor sprid- ning och vidareutvecklats i Europa och USA, och två något olika skolor för utvärdering har utbildats. Författarna till detta arbete ansluter sig övervägande till den amerikanska skolan enligt Klopfer (1954) och Schäfer (1954).

Stimulusmaterialet i Rorschachtestet be- står av tio bilder med symmetriska bläck- plumpar. Fem av dessa är svart-vita med olika schatteringar på svart-vit-grå-skalan. Två år svart—vita med röda färginslag och tre är flerfärgade.

5.1.2 Testinstruktion

Försökspersonerna har erhållit följande in- struktion: ”Du kommer nu att få titta på tio

• Sida 70
•  Original

tavlor och du skall tala om vad du tycker tavlorna ser ut som, vad dom liknar. Bilderna är gjorda av bläckplumpar, så dom föreställer inget speciellt. Det finns inga svar som är rätt och inga som är fel. Det viktiga är att få fram vad du tycker att dom liknar. Jag har en klocka här och tar tiden, men det behöver du inte bry dig om. Det är ingen tidsbegräns- ning och det är inte bättre om det går speciellt fort. Här har du den första tavlan. Tala om allt du tycker att den kan likna.”

5 . 1 .3 Upptagningsteknik

Om en försöksperson endast givit ett svar på den första tavlan och sedan lagt den ifrån sig har vi frågat: ”Tycker du den kan likna något mer?” Vi har på den första tavlan försökt inge en stämning av att pojken har god tid på sig och att materialet erbjuder många möjligheter. Om han senare under testningen endast givit ett svar per tavla har vi däremot inte försökt pressa fram fler.

Alla frågor, t.ex. ”Får man vända på tavlan?” — "Måste man säga hela tavlan?” — ”Får man ta det vita också? ” — ”Var det rätt?” besvaras på ett icke ledande sätt t. ex. ”Det bestämmer du själv”.

Alla försökspersonernas svar och kom- mentarer har antecknats, liksom reaktionstid till första tolkning på varje tavla och den totala tid som använts på varje tavla. Även speciella reaktioner under testupptagningen, såsom rodnad, aggressiva tonfall, långa pau- ser o. dyl., har antecknats.

Utfrågning beträffande vilken del av tav- lan försökspersonens svar avsåg och vari lik- heten bestod (”Var såg du . . . ?” — ”På vad sätt var det likt en . . . ?”) har gjorts efter upptagningen av hela spontanprotokollet. Utfrågningen har gjorts förhållandevis grund- lig enligt Klopfers metodik (1954).

Efter utfrågningen har försökspersonen fått välja vilken tavla han tyckte bäst och sämst om och motivera sina val.

Slutligen har ”testing the limits”, utfråg- ning angående svarstyper som saknas i proto- kollet (t. ex. M-svar, D-svar, P-svar etc.), utförts.

5.1.4 Scoring

Protokollen har scorats i enlighet med Klop- fers metod (1954), med undantag av form- kvalitén och populårsvaren, som bedömts enligt Beck (1961). Psykologerna har tagit upp halva antalet var av protokollen. Samma psykolog som tagit upp protokollet har ut- fört scoringen.

5.1.5 Variabelval

Variabelschemat för bedömning av Ror- schachtestet presenteras i appendix ].

Rorschachtestet lämpar sig väl för bedöm- ning av personlighetsstruktur ur de egopsy- kologiska aspekter, som enligt vår teori har samband med asocialt och kriminellt beteen- de. (Se kapitel 4.)

Bedömningen omfattar variabler rörande perception och realitetsuppfattning, kon- trollförhållanden, bl. a. försvarsmekanismer, kontaktförhållanden med olika typer av kon- taktstörningar, ångest- och aggressionsbe— handling. Vidare bedöms skuldkänsleorgani- sation, identifieringsförhållanden och fixe- ringar i pregenitala utvecklingsfaser samt en del generella livshållningar. Slutligen finns bedömningar av sammanfattningskaraktär av intellektuella och emotionella resurser, jag- styrkeförhållanden, mognad och psykisk häl- sa samt en skattning av risken för asocial utveckling.

Två olika typer av skalor förekommer i Rorschachschemat, O—l-skalor (förekomst- variabler) och 7-gradiga skalor. Alla skalor har skattats för samtliga pojkar.

En närmare beskrivning av variablernas teoretiska bakgrund, variabelschemats struk- tur, tolkningsmetodik och variabeldefinitio- ner återfinns i respektive kapitel 4, 6, 7 och 11—20.

5.2 Adolescent Apperception Test, AA T 5.2.1 Testkonstruktion

Adolescent Apperception Test, AAT, är ett bildtest av TAT-typ, som nykonstruerats för klientelundersökningen av författarna till

• Sida 71
•  Original

detta arbete. Bilderna består av 16 fotogra- fier av ungdomar i olika situationer. I prov- undersökningen användes en serie på 13 bilder, men antalet har sedan utökats med 3. Testet är mer strukturerat och verklighets- nära än TAT och avser att provocera pro- blem, som vi antagit vara relevanta för krimi- nalitet.

Nedan följer en kort verbal beskrivning av bilderna samt motivering till bildvalet.

Tavla ]. Bilden föreställer en pojke som står och ser upp mot en fallskärmshoppare, som ses på relativt långt håll. Åskådare i bakgrunden, flera bostadshus, svag rök mel- lan två av husen. Bilden är vald som ett tämligen neutralt, men intresseväckande första stimulus, något av en övningstavla. Vi avsåg att genom en föga provocerande tavla få en uppfattning om försökspersonens all- männa berättarnivå, vilken ju kan variera mycket mellan individerna.

Vanliga temata här har varit sport, övning, tävling, uppvisning, olycka, brand i bakgrun- den (röken tolkas exempelvis som ett störtat flygplan).

Tavla 2. Bilden är mycket mörk. Den visar diffust en pojke bakifrån, med ganska hängig kroppshållning. Små oregelbundet placerade ljuspunkter syns vid sidorna.

Bilden avser att spegla eventuella känslor av ensamhet och hemlöshet, ångest, mörk- rädsla och depression. Bilden är starkt provo- cerande. Detta har vanligtvis lett till att försökspersonerna gått in i ett allvarligt tolk- ningsarbete redan från och med denna tavla. Utöver ensamhets-, ångest- och depressions- temata ger tavlan ibland upphov till asociala temata, där acting-outbenägenhet och skuld- känsleorganisation belyses.

Tavla 3. (Ingår ej i provundersökningen.) Två pojkar står framåtlutade bredvid varand- ra och ser på något, som den ena eller bägge håller i. Man ser en skymt av den enes hand. I bakgrunden avlövat träd och stenhus.

Bilden är ett kontaktmotiv, men ger också en del om intresseområden. Inte sällan kom- mer också här asociala inslag. Pojkarna har t. ex. hittat en portmonnä och undrar om de skall lämna tillbaka den etc.

Tavla 4. (Ingår ej i provundersökningen.) Ett pojkgäng nere på en tunnelbanestation. Flickor i bakgrunden. Pojkarna ser tämligen vanliga ut.

Bilden ger information om kamratkontak- ter och deras olika kvaliteter, liksom om skilda aktivitetstyper. Även relationer till flickor och attityder mot dem belyses.

Tavla 5. Två pojkar brottas. Bilden är något diffus. Man kan få den uppfattningen, att en av dem ler. Vidare kan den ene av pojkarna möjligen uppfattas som flicka. Bil- den är avsedd att belysa aggressionsbehand— ling samt eventuella identifieringssvårigheter.

Tavla 6. En skolsituation med en pojke, som sitter lutad över en skrivbok men med upplyft huvud. En lärarinna står bredvid lätt böjd över honom. Man ser en flicka i pulpe- ten bredvid. Hon tittar på lärarinnan. Klas- sen skymtar i bakgrunden.

Vi har med denna tavla velat få fram upplevandet av skolsituationen, eventuella känslor av intellektuell underlägsenhet samt relationer till lärare och kamrater.

Tavla 7. En matsituation. En pojke sitter vid ett matbord och tittar upp på en kvinna som står bredvid honom med ett tomt glasi handen.

Här har vi velat belysa relationerna mellan mor och son samt eventuella orala problem.

Tavla 8. En scen tagen på Tempo. En pojke står och plockar med verktyg med ryggen halvt mot en expedit, som observerar honom. Bredvid står ännu en pojke och tittar på hyllorna.

Vi har här velat ge möjlighet att tolka scenen antingen som stöld eller som köp. I de fall bilden tolkas som stöldsituation har vi varit intresserade av förväntade konsekvenser och eventuella tecken på skuldkänslor. Bil- den ger också en viss information om för- sökspersonens förhållande till vuxna samt om kamratrelationer.

Tavla 9. Bilden visar en man med glasögon som sitter i ett vardagsrum med tidning, cigarrett och kaffekopp. Han har just sänkt tidningen och tittar på en pojke i femtonårs- åldern, som står framför honom med blicken nedslagen.

• Sida 72
•  Original

Bilden avser att belysa relationen mellan far och son.

Tavla 10. Bilden är olik de övriga rent fototekniskt och även i stilen. Den ger också ofta mer fantasibetonat och fabulerande material än de övriga. En flicka sitter vid ett bord, på vilket det står en flaska med litet mjölk i. En ung man, som man ser bakifrån, lutar sig fram över bordet mot henne.

Bilden avser att belysa relationen man— kvinna eller pojke—flicka med olika problem och konflikter. Orala ge-och-ta-motiv före- kommer ofta, ibland i form av alkoholpro— blem eller svält.

Tavla 1 ]. (Ingår ej i provundersökningen.) Bilden är tagen på ett kafé. En leende man, en pojke med svårtolkat ansiktsuttryck, öl- och cocacolaflaskor. Man ser handen på än- nu en man vid samma bord. I bakgrunden ätande och drickande personer.

Tavlan provocerar ofta till berättelser om alkoholbruk hos fadern, men historierna kan också bli helt oskyldiga. Relationen mellan far och son och dess kvalitet belyses. Aggres— sivitet, förakt, svikenhetskänslor kommer ofta fram. Även förtäckta homosexuella temata förekommer på denna tavla.

Tavla 12. Man ser en medelålders kvinna med ett allvarligt, uttrycksfullt ansikte. Hon håller bägge händerna om huvudet på en ung man, vilken man ser snett bakifrån. Skymd av dessa två ser man i bakgrunden en man med kal hjässa och glasögon.

Personerna i förgrunden kan uppfattas antingen som mor—son eller kvinna—man. Den avser att belysa familjesituationen, sär- skilt förhållandet till modern, och försöks- personens uppfattning om sin egen roll i familjekonstellationen. Många försöksperso- ner ser ej mannen ibakgrunden.

Tavlan inbjuder till presentation av den ödipala situationen.

Tavla 13. En förortsgata på kvällen med fem pojkar. Fyra står tillsammans och en av dem pratar med yviga gester. Ett litet stycke ifrån gruppen står en pojke. Han är eventu- ellt på väg till eller från de övriga. Några av pojkarna tittar på honom.

Här har vi velat studera kamratsituatio-

nen, gängtillhörighet, förekomst av ledare, Outsider-roll, social—asocial aktivitet.

Tavla 14. Bilden föreställer ett mörkt rum. I förgrunden halvsitter en flicka i en sovsäck. Hon vänder huvudet mot en öppen dörr, där det står en man med något i handen.

Genom denna tavla har vi främst velat observera inställningen till sexualiteten, rela- tionen mellan könen, olika uttrycksformer för sexuella impulser och varierande kon— troll- och försvarsmekanismer mot dessa.

Tavla 15. Bilden är ett fotomontage med höga hotfulla berg och skummande vatten. I en vattenvirvel syns huvudet och handen av en man.

Bilden är avsedd att belysa ångestbenägen- heten hos försökspersonen och olika former av ångestbehandling.

Tavla 16. En familjescen. En pojke i trench-coat står vid dörren. På tröskeln till ett inre rum står en kvinna med neutral hållning. En lätt framåtlutad man med knut- na händer står vänd mot pojken och med ryggen mot kameran.

Bilden avser att spegla familjesituationen och relationerna mellan familjens medlem- mar. Detta är återigen en provokation av ödipal problematik, som också ofta kommer tydligt fram.

5 2.2 Testinstruktion

Testinstruktionen har varit följande: ”Du kommer att få titta på bilder och du skall berätta vad som händer på bilderna. Du skall också berätta vad som hände före den här bilden, hur det blev så här, och hur det kommer att gå efter det du ser på bilden. Det är människor på bilderna och du skall berätta också hur dom känner sig, vad dom säger och vad dom skulle vilja göra.” Om försökspersonen haft svårt att komma igång med berättandet har vi gort följande tillägg till instruktionen: ”Du kan tänka dig att bilden är en scen ur en film. Berätta vad som händer i den här scenen, vad som hände i scenen innan och hur det kommer att gå i nästa scen.”

• Sida 73
•  Original

Vid testupptagningen har vi intagit en något mer aktiv hållning gentemot försöksperso- nerna än man vanligen gör vid TAT. Om vi inte fått våra speciella frågeställningar belys— ta spontant har vi uppmuntrat försöksperso- nerna att fortsätta berättelserna, genom att upprepa frågor ur instruktionen, t. ex. ”Hur kände han sig då?” — ”Vad sa mamman då?” — ”Vad hände sen?” — ”Varför tyckte han det?” etc. Denna upptagningsteknik har bl. a. givit större möjlighet att bedöma mo- ralintegrationen. Om en pojke berättat om en stöld och avslutat berättelsen ”. .. sen åkte han fast för polisen”, har vi t. ex. frågat ”hur kände han sig då?” Om svaret blivit: ”Han ångrade sig”, har vi frågat: ”Varför det?” Skälet till ånger kan nämligen vara en mycket varierande grad av inbyggd moral från ”det var snopet att åka fast” till ”Mam- ma och Pappa blir ledsna” eller ”man ska inte stjäla”.

Någon utfrågning efter spontanprotokol- let har med denna upptagningsteknik inte varit aktuell.

Allt försökspersonerna berättat och för- söksledarens frågor har antecknats, liksom alla speciella reaktioner hos försökspersoner— na under testupptagningen.

5 .2 .4 Scoring

En viss formell scoring med ett minimum av subjektiva bedömningselement har utförts före den psykologiska bedömningen på skattningsskalor. Som formella scoringvari— abler har valts följande fem olika typer:

]. Slutet på berättelserna har scorats med fyra alternativa möjligheter, a. Positivt slut (+) b. Negativt slut (—) c. Både positivt och negativt slut nämnda som alternativa (i) (1. Inget slut (0)

"H. Aktivitetstypen i berättelserna har sco- rats som a. Social, om ingen asocial aktivitet ingår i berättelsen

b. Asocial, om någon aktivitet som skulle kunna föranleda polisingripande ingår i berättelsen

III. Identifieringspersonen i berättelserna (hero) scoras för varje tavla med avseen— de på könsidentifiering och social eller asocial identifiering.

1. Könsidentifiering.

a. Maskulin

b. Feminin c. Infantil, dvs. hero beskrivs som ett barn, mycket yngre än försöksper- sonen själv d. Växlande e. För bedömning av könsidentifiering scoras dessutom felperceptioner eller tvekan om kön på personer på bilderna

(Do-oci»

V. Självreferenser. Alla självreferenser, dvs. tendenser att direkt referera till sig själv eller sina egna erfarenheter i berättelserna, har scorats. Exempel på självreferenser: ”Det här är en fallskärmshoppare. Det skulle jag ock— så vilja bli.” — ”Då blir morsan arg förstås. Det brukar min morsa bli.” Självreferenser i projektiva test anses ofta vara ett tecken på dåliga egogränser, bristande distans till omgivningen. Det kan också vara mera godartat och höra samman med egocentricitet och bristan— de mognad.

Ytterligare två typer av variabler, näm- ligen några enkla skattningar av försöksper- sonens upplevelse av skolsituation och lärare samt förekomst av olika former av alkohol— temata i berättelserna (se appendix 2) inne- håller så föga av bedömningselement att de kan sägas inta en mellanställning mellan scoringvariabler och bedömningsvariabler.

5.2.5 Variabelval

Variabelschemat för bedömning av AAT— testet presenteras i appendix 2.

Schemat innehåller till en del jagpsykolo- giska strukturvariabler av samma typ som bedöms enligt Rorschach. Bl. a. bedöms moralintegrationen ingående.

AAT lämpar sig emellertid bäst för be- dömning av interpersonella relationer. De flesta av variablerna är därför av socialpsyko- logisk karaktär. De känslomässiga kvaliteter-

na i relationerna till föräldrar, kamrater etc. bedöms i ett flertal specifika variabler och slutligen i globala sammanfattningsvariabler.

I AAT-schemat förekommer flera olika typer av skalor. O—l-skalor förekommer och sammanfattningsvariabler bedöms på 7-gradi- ga skalor. Dessutom finns frekvensvariabler med och utan övre gräns, skalor 0—3 och summor av flera skalor 0—3. En variabel, nämligen moralindex, är konstruerad som ett index, summan av värdena på ett par vari- abler minus summan av värdena på ett par andra variabler med tillägg av en konstant för att undvika negativa tal.

] princip har även på AAT alla pojkar skattats på samtliga skalor. Vi har emellertid ett bortfall på fyra pojkar som vägrat kom- ma till testningen. Dessutom har variabeln moralindex i fyra fall och asocialitet hos kamrater i tre fall inte kunnat skattas på grund av otillräckligt material.

En närmare beskrivning av variablernas teoretiska bakgrund, variabelschemats struk- tur, tolkningsmetodik och variabeldefinitio- ner återfinns i respektive kapitel 4, 6 7 och 11420.

5 .3 Blindbedömning

Varken vid testningstillfället eller vid bedöm- ningen av protokollen har vi vetat mer om pojkarna än deras ålder och intelligenskvot. Vi har således inte haft kännedom om huru- vida de hört till brotts- eller kontrollgrup- pen. Man har funnit det värdefullt att ha ett avsnitt inom klientelundersökningen, där resultaten ej kan vara påverkade av vetska- pen om pojkarnas grupptillhörighet. Detta har inte varit möjligt i övriga avsnitt, där pojkarna bl. a. intervjuats om brottssituatio- nen.

Rorschach- och AAT-protokollen har be- dömts separat. Den psykolog som tagit upp och scorat testprotokollen har också bedömt dem. Enligt vår uppfattning utnyttjas infor- mationen i protokollen bäst med detta för- faringssätt. Om undersökningens primära syfte varit att undersöka de projektiva meto- derna skulle man givetvis förfarit annor-

• Sida 75
•  Original

lunda. Risken att bedömningen påverkats av det personliga intrycket av pojkarna är emel- lertid ganska liten, då bedömningarna utför- des först sedan samtliga protokoll samlats in.

När provundersökningen var avslutad gor- des en preliminär bedömning av både Ror- schach- och AAT-protokollen. Båda psykolo- gerna arbetade då tillsammans för att skaffa sig en gemensam referensram för bedöm- ningarna. På detta stadium fanns ännu inga skriftliga variabeldefinitioner. Många variab- ler tillkom och utformades och andra ändra- de karaktär under arbetets gång. Efter be- dömningen av protokollen gjordes en sum- marisk statistisk bearbetning, där skillnader mellan brottsgruppen och kontrollgruppen beräknades. De flesta av våra hypoteser fick stöd av resultaten (Humble och Settergren, 1965) och något skäl till förändringar av metodik eller variabler inför huvudundersök- ningen förelåg inte.

På ett par punkter fick vi emellertid modi- fiera våra hypoteser. Vi hade förväntat större aggressiv spänning och större ångestladdning hos brottsfallen än hos kontrollfallen. Denna hypotes fick mycket svagt stöd av resultaten, och vi fann vid närmare eftertanke detta rimligt. Vi hade från början antagit attjag- funktionerna skulle ha starkare samband med kriminalitet än affekterna. Efter den preliminära bearbetningen av provundersök- ningen såg vi jagets kontrollerande och inte- grerande funktioner som än mer centrala för den problematik vi ville belysa. Provunder- sökningsresultaten gav också upphov till ett par nya hypoteser. Skillnader mellan grup- perna i en del AAT-variabler kunde tolkas som en större tendens till resignation och negativa förväntningar hos brottsfallen än hos kontrollfallen (se närmare kapitel 15). Resultaten gav också anledning att tro att yngre brottsfall skulle vara mer psykiskt störda än äldre.

Först efter bedömningen av provunder- sökningen kände vi oss färdiga att skriftligt fastlägga våra variabeldefinitioner. Det före- föll då sannolikt att vi under bedömningar- nas lopp förskjutit oss i våra värderings- normer. När huvudundersökningsmaterialet

samlats in och provundersökningen revide- rats för att bli helt jämförbar (se kapitel 1.3), gjorde vi därför en ombedömning av provundersökningen. Pojkarnas namn var då överklistrade på protokollen, så att vi inte hade möjlighet att identifiera dem och där- igenom få en ledtråd beträffande grupptill- hörighet. I denna slutgiltiga bedömning skat- tades, som ovan nämnts, protokollen av den psykolog som utfört testningen. De prov- undersökningsresultat som presenteras idet följande avser den ombedömda provunder- sökningen.

• Sida 76
•  Original

6. Variabelschematas hierarkiska uppbyggnad

6.1 Variablernas inbördes samband

De variabler vi valt att arbeta med har enligt egopsykologisk personlighetsteori ett hierar- kiskt inbördes lagbundet sammanhang. (Se kapitel 4.)

Vår utformning av bedömningsschemata är av detta skäl hierarkisk. Många enkla variabler bedöms, inte för att vi tror att de i sig själva differentierar särskilt väl mellan brotts- och kontrollgrupp utan därför att de kan tänkas differentiera i vissa kombinatio- ner med andra variabler. De underlättar dessutom bedömningen av mer komplexa sammanfattningsvariabler, vilka enligt våra hypoteser bör ha samband med kriminalitet. Detta konstruktionssätt, som medför att enkla variabler i enlighet med en teori kom- bineras till mer sammansatta, än en av orsakerna till att många variabler i våra variabelschemata är högt interkorrelerade. (del — helhetskorrelationer). En annan, icke- teknisk, orsak till höga interkorrelationer är att sammanfattningsvariabler på hög nivå innebär helhetsbedömningar av personlighe- ten ur olika funktionsaspekter, vilka har ett naturligt inre samband på grund av att personligheten fungerar mer eller mindre som en integrerad helhet.

6.2 Variabelschemat för bedömning av Ror- schachtestet

Variabelschemat för Rorschach har en gans- ka komplicerad konstruktion med flera

olika nivåer av tolkning och sammanfattning. (Schemat redovisas i appendix 1.)

Figur 6.2.1 visar principerna för variabel- schemats uppbyggnad och innehåller de vik- tigaste av bedömningsvariablerna enligt Rorschach.

På den lägsta nivån i figuren ligger variab- ler på testnivå, sammanräknade scoringkate- gorier ur Rorschachpsykogrammet, M—svar, C-svar, F+ % etc., vilka innehåller ett mini- mum av bedömning och ingen tolkning.

Över dessa ligger sekvensanalysen, analy- sen av den psykologiska process man kan följa i protokollet genom tolkning av sekven- ser av såväl innehåll som scoringkategorier. Sekvensanalysen ligger alltså också på testni- vå men innehåller större moment av bedöm- ning och tolkning än scoringnivån. Scoring- kategorierna, det s.k. psykogrammet, och sekvensanalysen utgör tillsammans underla- get för samtliga tolknings- och bedömnings- variabler. [ figuren har detta utmärkts med obestämt riktade pilar upp mot bedömnings- variablerna. (Sekvensanalysen är inte forma- liserad som särskilda variabler i variabelsche- mat. Se appendix 1.)

Även bedömningsvariablerna ligger som nyss nämnts på olika nivåer beroende på graden av sammanfattning och komplexitet.

Låg sammanfattningsgrad har t. ex. variab- ler som förekomst av olika försvarsmekanis- mer. (Till vänster i figuren.)

På högre nivå ligger bedömningen av försökspersonens kontrollfunktion. I denna bedömning ingår bl.a. närmare analys av

• Sida 77
•  Original

Figur 6. 2.1 Variablernas hierarkiska struktur. Rorschach.

Asoc.risk totalt

Jagstyrke— förhåll. asoc.risk

Psykisk Aggressi- . åsar... . asoc.risk asoc.risk

l

* 1

Su nd jag- styrka

Neurotiskt jagförsvar

Jag- Psykisk svaghet hälsa

j &

Kontroll- funkt.

Per- ception

l Integr. Primär- Sekundär- ldenti- Ångest- Ångest- Ångest— Aggressiv perc. kontakt kontakt fiering beredsk. laddning tolerans spänning

A

EE

IZI

Försvarsmekanismer.

l l EEE EDB

Typer av kontaktstörning Uttrycksformer för aggressivitet

Sekvensanalys

& i XBGCI l:!

Scoringkategorier

NX

• Sida 78
•  Original

försvarsmekanismerna, om försvaret är stelt eller flexibelt, om det fungerar konsistent eller inkonsistent, om de försvarsmekanismer som används är enkla och primitiva eller mer komplicerade etc.

På mycket hög sammanfattningsnivå ligger bedömningen av jagintegration, som innefat- tar tre olika variabler, sund jagstyrka, neuro- tiskt jagförsvar och jagsvaghet. De tre va- riablerna uttrycker tillsammans ett dyna- miskt samspel, som inte täcks av något enstaka begrepp. Brister i den sunda jagstyr- kan kan t.ex. delvis kompenseras av ett välorganiserat neurotiskt jagförsvar så att personligheten inte kan beskrivas som jag- svag. Neurotiskt jagförsvar är alltså inte ett mått på neurosens svårighetsgrad utan på hur effektivt det neurotiska försvaret fungerar. För bedömningen av jagstyrkeförhållandena, jagintegrationen, måste man emellertid ta hänsyn till betydligt mer än försvarsmeka- nismerna och kontrollfunktionen. Många andra variabler på ungefär samma nivå som kontrollfunktionen bidrar lika väsentligt till bedömningen av jagstyrkeförhållandena, t. ex. graden av klarhet i och förmågan till integration av perceptionen, den tidigt grundlagda förmågan till djupkontakt, pri- märkontakten, könsidentifieringen, ångest- toleransen etc.

De variabler som berör jagintegrationen är de mest centrala och väsentliga inom vår teori och ligger på högsta teoretiska samman- fattningsnivå. På samma nivå ligger ytterliga- re endast en variabel nämligen psykisk hälsa, som är nära besläktad med jagintegration. En pojke med påtagliga brister i jagfunktioner- na, jagsvaga drag, har aldrig bedömts som psykiskt frisk. Däremot finns imaterialet en del fall med påtagliga neurotiska störningar som bedömts som ganska psykiskt störda men vad beträffar jagintegrationen har ett välorganiserat neurotiskt jagförsvar och alltså inga jagsvaga drag. Frånvaro av jagsvaghet är alltså en nödvändig men inte tillräcklig förut- sättning för god psykisk hälsa. Begreppen psykisk hälsa och jagintegration är alltså ofta sammanfallande men inte identiska. I psy- kisk hälsa ingår, som framgår av figuren, de

flesta av variablerna på lägre nivå.

De psykologiska begreppen och variabler- na kan inte alltid väntas ha ett enkelt och entydigt samband med kriminalitet, eller ens det vidare begreppet asocialitet. Ibland gäller detta enstaka komplicerade variabler, ibland förhåller det sig så att värdet på en enstaka variabel inom en variabelgrupp inte ensamt fungerar som riskfaktor för asocialitet utan först i kombination med värden på andra variabler inom samma grupp. För dessa variabler och variabelgrupper har vi, utöver de enskilda variabelskattningarna, infört en riskskala för bedömning av i vilken mån variabelvärdet eller kombinationen av va- riabelvärden i försökspersonens speciella fall innebär risk för asocial utveckling.

Dessa asocialitetsriskvariabler (se diagram- met) kräver närmare förklaring.

Den typ av jagstyrkeförhållanden där det föreligger allvarlig jagsvaghet har vi ansett innebära störst risk för utveckling mot aso- cialitet. Ett undantag utgör de fall där jagsvagheten bedömts vara av psykosliknan— de slag. Dessa pojkar begår naturligtvis ibland brott, men deras benägenhet för kriminellt beteende är inte påfallande stor. Både en hög grad av sund jagstyrka och starkt neurotiskt jagförsvar fungerar i all- mänhet som skydd mot asocialitet. I de fall brott ändå förekommer är dynamiken sanno- likt något annorlunda hos de pojkar, vars jagstyrka övervägande är frisk och de vars kontrollfunktioner är mer neurotiska. Hos en pojke med åldersadekvat inbyggd moral, någorlunda integrerade impulser och affek- ter, god djupkontakt, god självkänsla bl.a. genom en adekvat identifiering och god ångesttolerans finns en naturlig stabilitet och kontroll. Impulser och affekter upplevs inte som skrämmande och han har råd att ibland släppa lite på kontrollen. Enstaka brott, av ganska oskyldigt slag, är helt tänkbara hos pojkar av denna typ. Pojkar vars kontroll till övervägande del består av neurotiskt jagför- svar kan också ha god djupkontakt och deras moral är ofta överstark men mindre väl integrerad i jaget. Självkänslan brukar vara dålig beroende på olika slag av neurotiska

• Sida 79
•  Original

konflikter, dålig impuls- och affektintegra— tion, oklar identifiering, störningar i sekun— därkontakten etc. Ofta är hos dessa pojkar det neurotiska försvaret mycket starkt och hårt och kan t. o. ni. vara ett starkare skydd mot asocialitet än den nyss beskrivna goda sunda jagstyrkan. Men ibland är försvaret ojämnt, hårt men skört, varför man kan befara impulsgenombrott bl.a. av asocialt slag. Impulsgenombrotten väcker ofta starka skuldkänslor och ångest som kan bli anled- ning till nya impulsgenombrott och krimina- litet, bl. a. på grund av straffbehov. En pojke med utpräglat neurotiskt jagförsvar som be— gått kriminella handlingar har alltså något mera osäker prognos än en med god sund jagstyrka. Ibland kompliceras bilden ytterli- gare av tuffa överkompenseringar av den dåliga självkänslan. En pojke med neurotiskt jagförsvar kan behöva terapeutisk hjälp för att bryta en kriminell utveckling, som han själv i allmänhet intensivt önskar att komma ur.

De ställningstaganden som legat bakom våra bedömningar av i vilken mån faktorer som bedömts inom variabeln psykisk hälsa innebär risk för asocial utveckling liknar dem som redovisats för jagstyrkeförhål- landen. I variabeln psykisk hälsa har vi bedömt den ev. psykiska störningens invali- diserande inverkan på personligheten obero- ende av störningens art. Vid asocialitetsrisk- bedömningen har vi däremot i hög grad utgått ifrån störningens art. Den typ av störning som vi ansett innebära störst risk för asocialitet och sämst prognos på lång sikt är primär karaktärsstörning, som utmärks av tidig och djup kontaktskada och en grav form av jagsvaghet. (De här nämnda former- na av psykiska störningar finns närmare beskrivna i kap. 25 .2.) Därnäst från risksyn- punkt placerar vi infantilt jagsvaga pojkar, som utmärks av att de är impuls- och ångestdrivna. 1 den mån en neuros har byggts upp minskar asocialitetsrisken. Om neurosen är kombinerad med någon form av jagsvaga drag är risken fortfarande påtaglig. Individer med hysteriska neurosformer är genom sin tendens till utagerande mer i riskzonen än

tvångsneurotiker. Välorganiserade tvångsneu- rotiker och normala, i betydelsen friska, personer har vi bedömt som riskfria. Psykos- liknande och organiska tillstånd är svårbe- dömda från asocialitetsrisksynpunkt och har i allmänhet bedömts som osäkra. (Beträffan- de den teoretiska bakgrunden till dessa be- dömningar se även kap. 3 och 4.)

De tre ångestvariablerna, ångestberedskap, ångestladdning och ångesttolerans, har också kompletterats med en bedömning av ånges— ten som asocial riskfaktor. Vi har här tagit hänsyn såväl till ångestens typ som dess behandling. Obunden, fritt flotterande ångest av primitiv typ har ansetts mest riskskapande. Neurotiskt hunden och psy- kosliknande ångest leder mindre ofta till asocialitet. Störst vikt har vi emellertid lagt vid ångesttoleransen. Om den är dålig kan även mycket måttlig ångest leda till utage— rande beteende, ofta av asocial typ. Personer med primär karaktärsstörning antages ha låg ångestberedskap, liten ångestladdning och dålig ångesttolerans. (Se även kapitel 4.)

Aggressivitet innebär långt ifrån alltid risk för asocialitet. En stark aggressiv spänning finner man t. ex. ofta hos aggressionshämma- de neurotiker, där risken för asocialt beteen- den i stället är mycket liten. För att bedöma asocialitetsrisken har vi förutom den aggres- siva spänningen tagit hänsyn till försöksper— sonens kontrollfunktion och aggressivitetens uttrycksformer, typen av aggressivitet samt primärkontakten. Farlig från asocialitetssyn- punkt har vi betraktat primitiv, obearbetad aggressivitet, som antages härstamma från tidiga utvecklingsfaser, tillsammans med då- lig primärkontakt. I dessa fall kan man anta att aggressiviteten på grund av dåliga objekt- relationer inte ingått den normala fusionen med libido, eller att denna fusion senare omintet|orts på grund av kontaktskador. Sådan renodlad, destruktiv aggressivitet kan givetvis utgöra en asocialitetsrisk, särskilt en risk för våldsbrott. Denna syn på aggressivi— tetens roll i samband med kriminalitet över- ensstämmer väl med A. Freuds (1965 sid. 180, 181). .

De här redovisade hypoteserna angående

• Sida 80
•  Original

sambandet mellan de psykologiska variabler- na och risk för asocialt beteende har slutli- gen sammanfattats i en total asocialitetsrisk- bedömning för varje försöksperson utifrån hela testmaterialet.

6.3 Variabelschemat för AA T—testet

Variabelschemat för AAT liknar till sin uppbyggnad Rorschachschemat men kon- struktionen är mindre komplicerad.

Figur 6.3.1 visar det teoretiska samman- hanget mellan några av de viktigaste va- riabler, som ingår i bedömningarna. Figuren ger alltså inte på något sätt en fullständig redovisning av de variabler som finns i schemat. En del av variablerna är mycket lika dem i Rorschachschemat. Dessa har ej medtagits i figuren. (Schemat redovisas i appendix 2.)

De variabler vilkas uppbyggnad visas i figuren rör pojkens förhållande till far, mor och kamrater samt hans upplevande av sig själv och hans moralintegration.

Förhållandet till far, mor och kamrater belyses med variabler på flera olika nivåer.

På lägsta nivå ligger scoringvariabler, som enkla frekvensräkningar av hur många positi- va och negativa relationer mellan hero och far, mor och kamrater som förekommit i AAT-berättelserna. Vi har skilt mellan rela- tioner som utgår från hero och sådana som riktas mot hero. Dessa variabler ligger alltså på testnivå och innehåller ganska föga av tolkning.

På högre nivå ligger ett stort antal kvalita— tiva skattningar av nämnda relationer i ter- mer av t. ex. givande, accepterande, stödjan- de och hotande, avvisande, fysiskt aggressiva etc. Vi har därefter gjort sammanfattande bedömningar av relationernas känslomässiga kvalitet och av försökspersonens engagemang i relationerna. De variabler som rör förhål- landet till far och mor sammanfattas slutli- gen i variabeln familjeklimat.

Vi hade ursprungligen en förhoppning om att vi genom att kombinera alla våra olika mått t.ex. på förhållandet till föräldrafigu-

bedömning av

rerna skulle erhålla en säkrare bedömning. Ett försök har Iorts att med regressionsana- lys pröva hur mycket den särskiljande för- mågan mot brotts- och kontrollgruppskrite- riet förbättras, om samtliga variabler rörande mor respektive far kombineras. Det visade sig då, både för de variabler som rör mor och dem som rör far, att de två variablerna på den högsta sammanfattningsnivån, relationens kvalitet och engagemanget i relationen, stod för nästan hela den särskiljande förmågan. Bättre differentiering genom kombination med variabler på lägre nivå erhölls inte. Mot undersökningens kriterium ger alltså en kom- bination av variablerna ingen förbättring. Hur det skulle förhålla sig med ett för variablerna mer relevant och nyanserat krite- rium vet man däremot ingenting om. (Re- gressionsanalysen redovisas närmare i kap. 22.2.2.)

Sannolikt gäller samma förhållande för många av variablerna, nämligen att informa- tionen i variabler pä lägre nivå tillvaratas 1 variabler på högre nivå. Man kan tycka att bedömningen av variabler på låg nivå i så fall varit onödig och krävt tid utan att ge något utbyte. Men detta är förmodligen felaktigt. Utan noggrann analys av underliggande va- riabler skulle bedömningarna på hög nivå sannolikt varit behäftade med betydligt stör- re bedömningsfel än nu. I själva verket kan det betraktas som en fördel, om vi i va- riablerna på hög nivå lyckats intuitivt sam- manfatta informationen i de mindre sam- mansatta variablerna.

Bedömningen av pojkens jagupplevande bygger på vissa livshållningar han givit ut- tryck för i testet. Om han ger uttryck för självtillit bedöms jagupplevandet som posi- tivt, om han visar tecken på osäkerhets— känslor, självförakt och självdestruktivitet bedöms det som negativt oberoende av vilka egenskaper hos sig själv han är nöjd eller missnöjd med. I bedömningen av jagupple- vande gör vi alltså ingen skillnad mellan en pojke som är nöjd med sig själv för att han känner sig pliktmedveten, ansvarskännande, modig och lydig och en som är stolt över sin tuffliet, smarthet och förmåga att dupera.

• Sida 81
•  Original

Figur 6.3.1 Variablernas hierarkiska struktur, AAT. Asociali— tetsrisk

Moral-

Familje— index

klimat

Rel. Engag. ' Rel. Engag. lnst.till Uppf. Asoe. Ber. av Kamr. Jagupp— Mor-Son rel. S-M Far-Son rel. S-F uppf.norm. konfl. kamr. kamr. rel. levande

l /

D [Zl Emm Cl Cl l:] [Zl ååå" $'"”

ningar av relationer Livshållningar Moralhållningar jagideal

Kvalitativa skatt

): pos. 2 neg. 2 pos. 2 neg. Z pos. Z neg. rel. rel. rel. rel. rel. rel.

Mor Far Kamrater

• Sida 82
•  Original

En värdering av sådana livshållningar görs först vid bedömningen av asocialitetsrisk.

Moralindex, måttet på moralintegration, är en väsentlig variabel inom AAT. Variabeln bildas genom mekanisk sammanvägning av de fyra moralhållningarna, överdrivet mora- lisk, moralisk, omoralisk och amoralisk. Många försökspersoner ger uttryck för alla dessa olika moralhållningar fast i olika grad och i samband med olika impulser.

Asocialitetsrisk slutligen, bedöms utifrån den samlade information som testet ger.

• Sida 83
•  Original

7. Projektiv teori och tolkningsmetodik

7.1 Allmänt om personlighetsdiagnostik och projektiva metoder1

Begreppet personlighet kan definieras på flera olika sätt och olika aspekter undersöks med olika metoder.

Somliga forskare har definierat personlig- het som hur en individ uppfattas av andra, vilken social roll han spelar. Detta kan man undersöka med olika skattningsförfaranden som lärarskattningar, kamratskattningar etc.

En annan aspekt av personligheten belyser man om man bygger sin bedömning på en individs egen medvetna upplevelse av sig själv i olika avseenden. Man kan då använda sig av s.k. personlighetsinventorier av olika slag. Försökspersonen ställs där inför ett antal påståenden som han skall välja emellan.

Ytterligare andra aspekter av personlighe- ten och även djupare omedvetna skikt avser man att undersöka med de s.k. projektiva metoderna. Begreppet projektion har i psy— kologiska sammanhang flera olika betydel- ser. I samband med projektiva test syftar projektion på ”a general perceptual process, whereby all contemporary meaningful perception is predicated upon and organized by memory traces of all previous percep- tions” (Bellak, 1954, sid. 3). Projektion i denna betydelse är alltså ett normalpsykolo- giskt fenomen, som mer konkret uttryckt innebär, att en människas tidigare erfarenhe- ter, hennes känslor, behov och attityder påverkar hennes perception av omvärlden

både i riktning mot en selektion och en tolkning och i vissa fall mot en omtolkning. För den här nämnda betydelsen av ordet projektion har Bellak (1954, sid. 15) föresla- git, att man istället skulle använda begreppet apperception, i betydelsen en individs me- ningsfulla tolkning av en perception. Detta begrepp har också ibland använts, t.ex. i TAT, Thematic Apperception Test. Projek- tion är emellertid ännu det vanligaste begrep- pet i dessa sammanhang.

I projektiva test erbjuder man försöksper- sonen att stimulusmaterial, som är mer eller mindre ostrukturerat, och hypotesen är då, att han strukturerar materialet i enlighet med sin egen personlighet och sina egna erfarenheter. Ett mycket ostrukturerat mate- rial använder man t.ex. i Rorschachtestet, vilket som tidigare nämnts består av tio tavlor med godtyckligt formade bläckplum- par. Försökspersonens uppgift är att tala om vad bilderna liknar. Mer strukturerat är t. ex. Thematic Apperception Test, som består av bilder med något diffust tecknade människor i olika situationer, som kan uppfattas på olika sätt. Försökspersonernas uppgift är i detta test att berätta en historia om varje bild. De psykiska mekanismer man mäter med projektiva test befinner sig på olika medvetandenivåer. Det anses att ju mindre strukturerat materialet är, dess mer informa-

1 Del 7.1 av detta kapitel har i en något annor- lunda utformning tidigare publicerats i SOU 1971: 49 sid. 96—98.

• Sida 84
•  Original

tion ger det om omedvetna skikt inom personligheten.

Projektiva test kan användas för klassifika- tion såsom differentialdiagnoser av typ schi- zofreni, hysteri och tvångsneuros.

Informationen utnyttjas emellertid bättre om man också gör en personlighetsbeskrivan- de diagnos. Man kan då t.ex. belysa olika aspekter av försökspersonens egostruktur, affektupplevande, kontaktförhållanden, jag- upplevande etc.

Angående affektförhållanden försöker man t. ex. belysa hur försökspersonen upple- ver ångest, aggressivitet, sexualitet, sorg, glädje. Vilka affekter och impulser upplevs som tillåtna och kan uttryckas öppet? Vilka upplevs som förbjudna och ångestväckande?

Till egostrukturen hör bl. a. individens grundkapacitet på både det intellektuella och emotionella området. För att belysa denna bedömer man t. ex. graden av klarhet i perceptionen, förmågan till integration av perceptionen, realitetsuppfattningen och den emotionella och driftsmässiga vitaliteten och förmågan till nyansering. Det är också av största vikt att se hur försvaret är uppbyggt. Man analyserar därför hur försökspersonen reagerar när förbjudna och ångestväckande impulser provoceras. Är kontrollen konsi- stent eller inkonsistent? Är den flexibel eller rigid? Vilka försvarsmekanismer används? Hur stor tolerans har försökspersonen för upplevelse av t.ex. frustration eller ångest?

Till vissa delar sammanfaller bedömningen av egostrukturen med bedömningen av mog— nadsnivå. Hur impulskontrollen fungerar, hur mycket som finns av frustrations- och ångesttolerans är givetvis relevanta aspekter på personlig mognad. [ vad mån individen har förmåga att planera på lång sikt, fungera målinriktat och underordna sina impulser ett personligt normsystem samt uttrycka dem i en socialt godtagbar form är andra närliggan- de sidor av mognad. I en mognadsbedömning ingår också analys av eventuella fixeringar på infantila utvecklingsstadier. Vissa sidor av kontaktförhållanden och jagupplevande in- går likaledes i en mognadsbedömning. Kan försökspersonen t. ex. uppleva en ömsesidigt

givande och tagande kontakt, eller är han barnsligt krävande och egocentrisk? Upple- ver han sig själv adekvat i förhållande till sin ålder eller känner han sig mer barnslig och hjälplös?

Kontaktförhållanden kan beskrivas från många olika utgångspunkter. Man kan skilja mellan yt- och djupkontakt. Man kan analy- sera relationen till olika primärgruppsfigurer, respektive till sekundärgrupper. Det är vä— sentligt att veta om en människa tenderar att uppleva sin omgivning i allmänhet eller någon av sina närmaste som hotande, farlig. krävande, orättvis, dominerande, opålitlig eller givande, generös, vänlig, tillåtande, un- dergiven etc. Upplevs andra som jämställda, starkare eller svagare än försökspersonen själv?

En människas upplevelse av sig själv är en annan väsentlig del i en personlighetsbeskriv- ning. Är självkänslan adekvat? Hur ser för- sökspersonens jagideal ut, dvs. hur anser han att han bör vara? Hur ser hans fasad ut, vilken är den roll han spelar i sociala sammanhang? Hur stämmer jagidealet, respektive den sociala rollen med de affekter och impulser som ligger bakom? Denna uppdelning av personligheten i tre skikt kanske bör exemplifieras. Man kan då tänka sig en pojke, vars jagideal är att vara en tuff, modig och suverän gangster. Den sociala roll han i verkligheten spelar kan vara en ganska ynklig och feg smågangster. Och kanske är hela gangsteridealet ett försvar som skall hindra honom att bli medveten om och släppa fram barnslighet, vekhet och ömhets- behov, som han upplever som icke acceptab- la.

7.2 Några skillnader mellan Rorschach och AAT

Ovan har 'om ett försök att konkret beskriva några av de viktigaste av de person- lighetspsykologiska aspekter, som man kan belysa med projektiva metoder. Olika pro- jektiva metoder ger emellertid delvis olika information och lämpar sig för belysning av olika aspekter.

• Sida 85
•  Original

Rorschachmetodens bläckfläckar ställer försökspersonen i en oväntad situation med mycket få riktlinjer för handlandet. Fläckar- na föreställer ingenting konkret men man kan anta att formerna har ett tidlöst, allmän- giltigt symbol- eller känslovärde.

De är ibland kompakta och massiva, ibland diffusa och disintegrerade, ibland vassa och spetsiga, ibland runda och omslu- tande. Färgerna växlar mellan mörkt svart- grått, som ofta upplevs som dystert eller hotande, ulligt ljusgrått, som kan upplevas som sensuellt mjukt eller dimlikt, diffust ångestväckande, starkt röd färg som ofta ger associationer till blod eller eld, aggressivitet och/eller sexualitet och slutligen ljusa pa- stellfärger, som av många upplevs som vackra och behagliga, av andra som frånstötande med associationer t.ex. till inälvor eller anatomiska planscher. Stimulusmaterialet väcker således både genom form, färg och skiftningar i färgen associationer, som bl. a. provocerar till projektion av driftsimpulser och affekter av skiftande slag. Materialet inbjuder till djupt personliga symboliska tolkningar. Personer med god jagstyrka och förmåga till regression i jagets tjänst (Kris, 1952) upplever ofta Rorschachsituationen som stimulerande och fascinerande. Ju mer omedvetna konflikter, skuldbelagda driftsim- pulser, brister i jagstyrkan och psykiska störningar över huvud taget, som finns hos försökspersonen, desto mer ångestväckande brukar testsituationen upplevas. Ångesten kan antagas bli förstärkt av att mycket utspelas på ett omedvetet plan. Försöksper- sonen förstår inte anledningen till sin egen ångest. Dessutom vet han inte vad som förväntas av honom och vad hans tolkningar avslöjar.

Av ovanstående framgår att Rorschach- metoden lämpar sig för belysning av ego- struktur och drifts- och affektupplevande. Fixeringsförhållanden kan studeras liksom vilka affekter och impulser som jaget kan tolerera och som kan uttryckas öppet och vilka som är skuldbelagda och ångestväckan- de. Vidare kan man analysera jagfunktioner såsom bearbetningsförmåga, kontrollfunk-

tion och försvarsmekanismer, när förbjudna och ångestväckande impulser provoceras.

Rorschach antas belysa psykiska funktio- ner på mycket olika nivåer. l svarsprocessen ingår varierande grader av primär— och sekun- därprocessfungerande liksom olika konfigu- rationer av det, jag och överjagsrelationer. (Schafer, 1954, kap. 3.) En primitiv funk- tionsnivå utmärks av en hög grad av primär- processfungerande och obearbetade det- och överjagsimpulser. På högre funktionsnivåer överväger sekundärprocessfungerande och adaptiva eller defensiva jagfunktioner. Olika Rorschachprotokoll kan givetvis skilja sig mycket i funktionsnivå, men även inom samma protokoll förekommer stora fluktua- tioner. T. 0. ni. ett enda svar kan vara uttryck för funktioner på olika nivå. Det kan t. ex. till innehållet domineras av primärpro- cessfungerande såsom magiskt tänkande och uttrycka omedvetna, förbjudna, infantila driftsimpulser, medan det till formen, t. ex. genom god formskärpa och M-kvalitet, visar sekundärprocessfungerande och defensiva el— ler t. o. m. adaptiva jagfunktioner.

Rorschachsituationen inbjuder i viss mån till regression genom att både testinstruktio- nen (". . . bilderna föreställer ingenting speciellt. Det finns inga svar som är rätt och inga som är fel,. . .”) och materialets ut- trycksmöjligheter stimulerar och/eller provo- cerar fantasimaterial. Samtidigt innebär in- struktionens krav på att finna något som bilden liknar en uppmaning till realitetspröv- ning. Metoden belyser således psykiska funk- tioner på mycket olika nivåer men genom att Stimulusmaterialet är så föga strukturerat anses det ge värdefull information om omed- vetna tendenser.

AAT belyser som alla projektiva metoder också funktioner och upplevelser på olika nivåer, men då det är betydligt mer struktu- rerat och konkret än Rorschach bör det enligt projektiv teori ha sin styrka i att belysa högre nivåer, mer medvetna och sekundärprocessdominerade. De båda me- toderna har således sin tyngdpunkt på olika nivåer av psykiska funktioner.

”Nivåhypotesen” accepteras emellertid

• Sida 86
•  Original

inte av alla forskare som arbetar med projektiv metodik. Murstein (1963, sid. 64468) anser den intuitivt hållbar men inte entydigt belagd av experimentell forskning. Stone och Dellis” (1960) jämförelse mellan ett intelligenstest och fyra projektiva meto- der med olika grad av strukturering — bl. a. Rorschach och TAT — visar emellertid minskande impulskontroll hos försöksperso- nerna med lägre grad av strukturering av testmaterialet helt i hypotesens riktning, även om skillnaden mellan de projektiva metoderna var signifikant endast mellan Rorschach och TAT.

Det realistiska bildmaterialet i AAT, före- ställande pojkar i olika situationer, tillsam- mans med föräldrafigurer, andra vuxna per- soner eller jämnåriga kan givetvis förmodas ge en annan information än Rorschachs icke föreställande symbolladdade former. Detta var också avsikten vid konstruktionen av den nya metoden. Försökspersonerna stimuleras visserligen även av AAT-bilderna till projek- tion av egna driftsimpulser oc'h affekter. Man kan även från AAT bedöma jagfunktionemas adaptiva respektive defensiva bearbetning av det- och överjagsimpulser. Meri materialet stimulerar i mindre grad till manifestation av djupt omedvetna impulser. Detta gör att vissa förhållanden, som t. ex. psykosexuell fasutveckling, i allmänhet är svårare att be- döma enligt AAT än enligt Rorschach. Där- emot tillkommer en annan typ av informa- tion, som man har skäl att anta förekommer i mycket mindre utsträckning i Rorschach, nämligen försökspersonens förväntningar på omgivningen. Schachtel (1966) har diskute- rat detta vad beträffar Rorschach. Han pole- miserar mot benämningen projektiva meto- der, då den information man får endast till en del består av projektioner i Freuds ur- sprungliga mening. För Rorschachmetoden vill han föreslå benämningen perceptions- associationsteknik, något som ganska väl överensstämmer med Rorschachs egen syn på sin metod. Ett Rorschachprotokoll inne- håller enligt Schachtel dels genuina projek- tioner av egna impulser och affekter, dels ". . a kind of autistic perception different

from that involved in projection. It is not seeing the environment in one's own image, but seeing that in the environment which one expects — fears or hopes — to see” (Schachtel, 1966 sid. 229).

Det är i själva verket ofta en svårighet vid utvärdering av projektiva metoder att bedö- ma vilka tendenser i ett protokoll som är projektioner av försökSpersonens egna im- pulser och vilka som är uttryck för hans förväntningar på omgivningen.

Beträffande två metoder med så tydliga olikheter som Rorschach och AAT förefaller det rimligt att anta att de skiljer sig i detta avseende. AAT med sitt realistiska stimulus- material, föreställande en identifieringsper- son i samspel med olika människor kan väntas ge mer direkta miljöassociationer och följaktligen mer av förväntningar på omgiv- ningen än Rorschachs icke föreställande bil— der. AAT ger därigenom betydligt större möjlighet än Rorschach att bedöma social- psykologiska variabler rörande interpersonel- la relationer. Man måste därvid emellertid hålla i minnet att det rör sig om försöksper- sonens intrapsykiska representationer av fa- ders- och modersfigurer etc., inte en objektiv bild av dessa personer eller hans förhållande till dem. Man får vid tolkningen heller inte bortse från betydelsen av stimulusmaterialets utformning. I vissa fall får man visserligen skildringar som förefaller att ge direkta glim- tar av pojkarnas egna livssituationer. Men som helhet rör det sig om ett fantasimaterial, med allt vad det innebär av förskjutningar, förtät- ningar, rester av infantila föreställningar, önskedrömmar etc. Testmaterialet avser inte att ge upplysning om pojkarnas faktiska yttre miljö utan om mer eller mindre omed- vetna skikt av deras upplevelse av föräldra- figurer, vuxna i allmänhet, kamrater och inte minst — sig själva. Identifieringspersonerna i berättelserna ger goda möjligheter till tolk- ning av jagideal och olika livshållningar hos försökspersonen.

Sammanfattningsvis kan sägas att trots att både Rorschach och AAT är projektiva metoder föreligger påtagliga skillnader mel- lan dem. Dels förefaller det rimligt att tänka

• Sida 87
•  Original

sig att de i viss mån belyser olika nivåer av psykiskt fungerande. Dels stimulerar Ror- schachmaterialet övervägande till projektion av egna driftsimpulser och affekter medan AAT därtill visar försökspersonens förvänt- ningar på omgivningen. Stimulusmaterialets olika utformningar gör också att metoderna har sin styrka i att belysa olika förhållanden. Rorschach lämpar sig väl för bedömning av personlighetsstruktur ur egopsykologiska aspekter. AAT belyser framför allt interper- sonella relationer, jagideal och livshållningar.

Trots skillnaderna mellan metoderna har vi valt att bedöma variabler som har samma beteckning men belyser olika aspekter av samma begrepp. En del av variablerna röran- de personlighetsstrukturer och affekter be- döms t. ex. enligt både Rorschach och AAT. Man måste därvid räkna med att innehålleti variablerna i viss mån skiljer sig åt. När t. ex. variabeln ångestladdning bedöms utifrån Rorschach-materialet, rör det sig sannolikt till övervägande del om drifts- och/eller över- gande del om drifts- och/eller överjagsångest. Samma variabel bedömd enligt AAT visar också till mycket stor del drifts- och över- jagsångest men därtill ångestförväntningar på omgivningen, som kan men inte måste vara kopplade till strafförväntningar på grund av egna impulser. Dessa skillnader i innehåll mellan likalydande variabler kommenteras närmare i variabeldefinitionerna i respektive kapitel (kap. 12, 13, 16, 17, 19, 20).

7 .3 Tolkningsmetodik

Vid tolkning av projektiva metoder kan tonvikten mer eller mindre läggas på forma- la, strukturella aspekter eller på innehållsliga och Situationella. Inom Rorschachtraditio- nen finns många företrädare för en övervä- gande formal bedömning som underlag för tolkningen (Beck, 1968. Piotrowski, 1957). Stark betoning av innehållsliga och situatio- nella aspekter, såsom den interpersonella dynamiken i testsituationen, finner man framför allt hos Schafer (1954, 1967). Schachtel (1966) intar en mellanställning med ytterst nyanserade kvalitativa analyser

av formalvariablers upplevelsebakgrund jäm- sides med betoning av vissa innehållsliga temata och i någon mån även situationsfak- torer.

I föreliggande undersökning har vi till väsentlig del arbetat efter Schafers principer. Hans sekvensanalytiska metod finns beträf- fande Rorschach mycket ingående beskriven (1954, 1967 kap. 1) och beträffande TAT mera kortfattat (1967, kap. 7). Sekvensana- lysen innebär att man i varje protokoll följer fluktuationerna ipsykisk funktionsnivå ge- nom de olika tavlorna och i samband med olika innehåll. ”. . . by remaining alert to the type, direction, place and time of shifts up and down the regressive continuum, we may observe crucial and characteristic aspects of the dynamics of the person and his malad- justment in actual operation before our eyes, just as we might in an active therapeutic session.” (Schafer, 1967 sid. 12.) Tolkningen utgör en integration av formella och inne- hållsliga faktorer samt av försökspersonens beteende i testsituationen och interaktionen med testledaren. Varje enskilt tecken måste ses i förhållande till helheten, och helhetsbil- den modereras samtidigt under analysens gång av de enskilda svaren och reaktionerna.

Varje Rorschachprotokoll är unikt i sin konstellation och varje människa måste upp- fattas som en unik personlighet men också kunna förklaras enligt de allmänna psykolo- giska lagbundenheter som uppställs av en teori. Detta betyder att psykologen måste växla mellan ett humanvetenskapligt förstå- ende plan och ett logiskt empiristiskt förkla- rande. Radnitzky (1965) har presenterat en vetenskapsteoretisk modell, den hermeneu- tisk-dialektiska, för att beskriva den kun- skapsprocess som växlar mellan ett förståen- de och ett förklarande plan. Den hermeneu- tisk-dialektiska modellen erbjuder ett frukt— bart sätt att se på processen för kunskapsvin- nandet inom både psykoanalys och psykote- rapi (Lesche, 1969) och inom projektiva metoder (Lerner, 1971). Vilken psykologisk teori man väljer som referensram för förkla- ringar är inte givet i och med valet av projektiva metoder. ”. . . the psychological

• Sida 88
•  Original

theory is not in the Rorschachtest — it is in the mind of the interpreter, for better or for worse” (Schafer, 1967 sid. 8). Metoder som Rorschach och AAT kan således användas med flera olika psykologiska referensramar, psykoanalytisk, inlärningspsykologisk, per- ceptionspsykologisk etc. Vårt val av psykolo- gisk teori har således inte bestämts av test- metoderna utan grundar sig på vår erfarenhet som kliniska psykologer och våra hypoteser om psykologiska faktorer av betydelse för kriminalitet.

I kliniskt arbete använder man mycket ogärna projektiva metoder blint, dvs. utan anamnestiska data om försökspersonens livs— situation, sociala bakgrund, aktuella problem etc. Projektiv metodik är inte främst avsedd att användas för att studera beteende utan för att utforska motivationerna bakom be- teendet. Den skall visa på tidigare ej förståd- da sammanhang i en människas psykiska funktionssätt. Intrapsykiska reaktions- mönster bör bedömas i förhållande till den livssituation försökspersonen lever i och rea- gerar på. Ett exempel: om en pojke på AAT berättar att någon av föräldrafigurerna dör, kan dessa dödsfantasier ofta tolkas som starkt laddad aggressivitet mot föräldern ifråga. Om emellertid föräldern i verklighe- ten lider av en livshotande sjukdom, blir tolkningen mer komplicerad. Förälderns sjukdom kan ha aktiverat aggressivitet och dödsönskningar som ev. blandas med skuld- känslor och ångest att förlora föräldern, eller berättelsen kan helt enkelt vara uttryck för ångest inför förälderns sjukdom.

Då projektiva test antas avspegla olika psykiska funktionsnivåer, anses det dess- utom motiverat att använda ett batteri av test för att få en mer rättvisande och nyanserad helhetsuppfattning av försöksper- sonen.

Det arbetssätt som använts inom klientel- undersökningen med tolkning av de projekti- va metoderna var för sig och utan tillgång till andra data än försökspersonens ålder och intelligenskvot är alltså från klinisk psyko- logisk synpunkt olämpligt och ovanligt men har medfört den fördelen att vi inte riskerar kriteriekontamination.

Då Rorschachmetoden är väl etablerad och handböcker i tolkningsmetodik finns ges här ingen allmän beskrivning av tillvägagångssät- tet vid tolkning. Som tidigare nämnts har vi närmast arbetat efter Schafers principer (1954, 1967). Detta betyder att vi tagit hänsyn till såväl psykogrammet (samman- ställningen av scoringkategorier) som sekvensanalys och Situationella faktorer som t.ex. formen av kontakt med försöksleda-

ren. De flesta av variablerna är utformade som

sjugradiga skalor. Skalstegen har definierats i form av psykologiska beskrivningar, icke i form av testtecken. En del variabler på låg sammanfattningsnivå, som varit svåra att kvantifiera, har skattats endast med avseende på förekomst.

Som exempel på tillvägagångssättet ges här variabel- och skalstegsdefinitioner för en grupp variabler rörande ångest. Även vissa relevanta testtecken redovisas trots medve- tandet om att en sådan redovisning innebär en otillåten förenkling, då varje enskilt tec- ken alltid måste bedömas i förhållande till helheten i protokollet och testsituationen. Utfallet i de här behandlade variablerna presenteras i kapitel 12.

Ångestberedskap Definition

Variabeln innebär en bedömning av hur lättväckt ångesten är, oberoende av om bakomliggande ångestladdning verkar stor eller liten. Om den omedelbara reaktionen på nya stimuli ofta är ångest, är beredskapen hög.

Relevanta testtecken

Chockreaktioner och/eller dåliga svar på tavla ]. Chockreaktion vid första konfrontation med tavlorna, objektiva och/eller subjektiva tec- ken. Sånkningar i formnivå vid chock. Blockeringar.

• Sida 89
•  Original

1. Ständig ångestberedskap. Ångesten väcks av nästan vilka stimuli som helst och upplevs som överväldigande. Panikreaktio- ner och grava sänkningar av formnivån vid ångest.

2. Ångesten mycket lättprovocerad. Ångest väcks av många olika stimuli och upplevs starkt. Kraftiga Chockreaktioner och sänk- ningar av formnivån vid ångest.

3. Ångesten lättprovocerad. Påtagliga chock- reaktioner och sänkningar av formnivån vid ångest.

4. Ett visst mått av ångest väcks, särskilt i de för åldern och vår kultur vanliga samman- hangen. Vissa chockreaktioner och sänk- ningar av formnivån på grund av ångest. Ev. både subjektiva och objektiva tecken på ångest.

5. Ångest väcks sällan och upplevs som obetydlig. Ångest väcks endast i de för åldern och vår kultur vanliga samman- hangen. Inga stora sänkningar av formni- vån på grund av ångest. Alternativt: för lite ångestberedskap hos person med pri- mär karaktärsstörning.

6. Ångesten svårprovocerad. Enstaka, myc- ket obetydliga chocker, mycket lite av ångestladdat innehåll. Mycket obetydliga sänkningar av formnivån på grund av ångest.

7. Inga tecken på ångest. Låter inte provoce- ra sig. Inga chocker. inget ångestladdat innehåll. Inga sänkningar av formnivån på grund av ångest.

Ånges tladdning Definition

Bedömning av ångestens styrka oberoende av hur lättväckt den är och hur väl försvaret mot den fungerar. En hämmad, handlingsför- lamad neurotiker kan t.ex. ha lika stor ångestladdning som en ångestdrivet panik- agerande jagsvag person. Den ångest man kommer åt med Rorschach är framför allt drifts- och överjagsångest, ångest för det nya och okända samt diffus ångest av fritt flotterande typ.

Ångestladdat innehåll

K svar

k svar

Sjunkande formnivå vid ångestladdat inne- håll samt vid tavlor som ofta väcker ångest, t.ex. tavlor med kraftig shading eller stark färg. Låg formnivå i förhållande till IK. Stark gardering

Svarsvägran

Övergång från W svar till t. ex. dd, de, di, dr. Övergång från tolkning till beskrivning.

Bedömningsskala (1—7, stor—liten) ]. Ångestkaos. Överväldigande ångest.

2. Mycket stark ångest.

3. Stark ångest. Större än som förväntas i ungdomsprotokoll.

4. Det mått av ångest som kan förväntas i ungdomsprotokoll. Ofta både drifts- och överjagsångest.

5. Visst mått av ångest, dock mindre än man vanligen finner i ungdomsprotokoll. Alter- nativt: för lite neurotisk ångest hos per- son med primär karaktärsstörning.

6. Enstaka obetydliga ångesttecken.

7. Inga tecken på ångest.

Ånges ttolerans Definition

Bedömning av förmågan till inre bearbetning av ångest och av försvarsmekanismernas ef- fektivitet i ångestbehandlingen. Bedöms obe- roende av laddningens och beredskapens storlek.

Relevanta testtecken

Bättre svar mot slutet av en tavla än i början. Stigande kvalitet under protokollets gång. Återhämtning efter Chockreaktioner. Bearbetning av konfliktinnehåll i M+svar. Förmåga att bearbeta ångest utan att formni- vån sjunker, F+ % och utvidgad F+ %.

t. ex.

• Sida 90
•  Original

Bedömningsskala (1—7, dålig—god)

1.Panikreaktioner. Fritt flotterande ångest. Ett minimum av medvetenhet, bearbet- ning och kontroll av ångest. Ångestdrivna personer. ' 2. Mycket dålig kontroll och bearbetning av ångest. Panikreaktioner och fritt flotteran- de ångest kan förekomma.

3. Påtagliga genombrott av ångest. Primitiva försvarsmekanismer mot ångest. Alterna- tivt: dåligt försvar och låg spänningstole- rans som gör att även svag ångest leder till genombrott hos person med primär karak- tärsstörning.

4. Normal ångesttolerans för åldern. Vissa tillfälliga genombrott av driftsångest och/ eller överjagsångest.

5. I allmänhet god ångesttolerans. Dock mer kontroll än bearbetning. Ångesten i stort sett bunden.

6. God ångesttolerans. Ångest medvetande- görs och bearbetas i allmänhet. Sällan objektiva tecken på ångest, dvs. tecken på ångest i psykogrammet.

7. Ångesttoleransen mycket god. Ev. ångest medvetandegörs och bearbetas kontinuer- ligt. lnga objektiva tecken på ångest.

7.3.2 Tolkningsmetodik: AAT

Som tidigare nämnts har även AAT i princip tolkats enligt den metod Schafer (1967, kap. 7) beskrivit för TAT. Som exemplifiering av det tänkande som legat bakom våra tolkning- ar skall här presenteras fyra olika pojkars berättelser till samma tavla, nr 16, den sistai testserien, samt vissa variabelbedömningar som bygger på berättelserna.

] realiteten bygger variabelbedömningar aldrig på materialet från en enda tavla utan på den totala testinformationen. De exempel som ges innebär således påtagliga förenkling- ar, men bör ändå ge en uppfattning om vårt arbetssätt. Så långt det varit möjligt har samma variabler bedömts i de fyra fallen, men då underlaget är endast en berättelse av varje pojke är fullständig likformighet inte möjlig.

Tavla nr 16 föreställer en familjescen. (Beskrivning av bilden finns i kapitel 5.)

Nr 1. B—fall, 11 år.

Den där pojken har vart ute på koloni. Och då kanske inte tanten och farbrorn känner igen han. Då kanske tanten säger att det här är inte våran pojke. Och då kanske farbrorn säger att dom inte kan ta emot den där pojken, för det är inte våran. (Vad gör pojken?) ”Jo”, kanske han säger. Men då säger tanten: "Nej, det här kan inte vara vår pojke”, sa tanten. (Hur går det?) Han kanske inte får bo där. (Vad gör han då?) Då kanske han börjar grina. Då kanske farbrorn säger: "Jo, det här är våran pojke.” Och då kanske tanten säger: ”Nej det här är väl inte våran pojke. Han ser väl inte ut så här.” Då säger farbrorn så här: ”Äh, då kan vi inte ta emot den här pojken.” Ja sen får det vara bra. (Var det hans mamma och pappa?) Ja. (Hur gick det till slut?) Han kanske fick bo där. (Förstod dom inte att det var han?) Nej. (Aldrig?) Nej.

Nr 2. B-fall, 15 år. (Lång paus) Bertil satt på en stol i köket och tittade på när mamma diskade. Dom var nog dom fattigaste i hela byn. Modern tjänade lite extra för att hon hjälpte till att tvätta åt andra familjer. Och fadern satt för det mesta inne på alkoholistanstalt. Fadern tog alla pengar som modern tjänade på tvätten och köpte sprit för. Så Bertil fick sluta i skolan och ta ett jobb som expedit i en affär. Alla pengar han tjänade fick modern lov att ta till hushållet. Sonen gick ut i hallen och tog på sig sin överrock för att gå ut. Just som han skulle sätta på sig sin gamla hatt kom fadern dit och sa att han skulle ha en tia av honom så han kunde köpa sprit. Men sonen hade ingenting, så han kunde inte ge honom något. Då skulle fadern slå till honom men Erik var vältränad och rätt stark. Han duckade för slaget men då skulle fadern slå till igen och det slaget snuddade näsan på honom. Men då vart Erik arg och slog till honom i magen, så fadern vek sig dubbel. Sen slog han till honom på halsen så han föll i golvet och slog huvet i en stolkant. Modern vart förskräckt och sprang genast till telefonen och ringde efter en ambulans. Den kom fort och hämtade honom. Senare ringde dom hem från sjukhuset och sa att maken hade avlidit av skador- na. Hon var först mycket ledsen men samtidigt glad att han dött. Och sen kom polisen dit och frågade hur det gått till. Då förklarade sonen. Sen fick han vänta till det kom upp i domstol. Han vart frisläppt i stället och fick ingen dom för det där utan fick i stället en tusenlapp för att börja på nytt, han och modern. Sonen fick löneförhöjning på jobbet och modern fick ett bra jobb. Efter ett tag hade dom nästan så mycket som dom kunde önska sig. Ja.

• Sida 91
•  Original

(Paus) Tycker jag att sonen,jag antar att det är det, skall ge sig ut på något uppdrag, skall ut på något i alla fall. Kläderna dom har verkar ganska sjabbi- ga. Pojkens rock är för stor och så har han hatt i handen, passar inte. Jag tror att det är under kriget, andra världskriget. Pappan är undrande, kanske negativt inställd till det här. Men mamman är tydligen insatt i förväg. Det kom som en chock för fadern. Modern tittar på sin man med ett lite roat uttryck i ansiktet. Pojken här ser ganska sammanbi- ten ut. Han skall göra det. Ingen får stoppa honom vad han än skall göra. (Vad skall han göra?) (Fp verkar ångestfull och illa berörd) Han kommer att göra något som fadern definitivt inte tycker om. Kan vara från Tyskland, Sverige eller Finland bilden. Pojken verkar ha en vapenrock nästan, ser ganska hård och kall ut. Kanske helt enkelt skall angiva sin fader. Tycker fadern han verkar jude nästan, men pojken är inte alls lik honom. Undrar om det är sonen verkligen? Han knyter ihop händerna här mannen, verkar mycket sammanbi— ten. Det förvånar mig att . . . verkar vara pojkens mor här, som tar det hela med ro. Pojken hyser absolut inte vänliga avsikter mot mannen här . .. om det nu är hans fader. Jaha, vet inte om jag kan säga mer om den.

Nr 4. K-fall, 13 år.

Ja, det är mamman och pappan till den här grabben. Han kanske skall ut och träffa sin flicka. Han har hatt . . . är nog ganska stor. Så får han råd av sin pappa hur han skall bära sig åt. Mamman tittar på. Han nickar tyst och tänker att han skall

Tabell 7.3.2] Variabelbedömningar

försöka lyda dom råden. Det regnar också. Han har sån här regngrej. Mamman och pappan säger adjö till honom på kvällen nu. Säger att han inte skall bli för sen. Ja, sen kan jag inte.

Kommentar till bedömningen av pojkarnas berättelser

Nr ]. Berättelsen har något av drömkaraktär, en ångestfantasi präglad av primärprocess- tänkande. Pojkens upplevelse av att vara oaccepterad och utstött av föräldrarna ut- trycks symboliskt som att föräldrarna inte känner igen honom. Realitetsförankringen är osäker och den psykiska funktionsnivån pri- mitiv. Pojken förefaller gravt störd. Upple- velsen av oförstående och avvisande från föräldrarna är djup och stark och han har det lilla, helt beroende, barnets perspektiv på föräldrarna. Han reagerar med förtvivlan och hjälplöshet. Med sin bristande mognad, dåli- ga realitetsförankring och gravt störda rela- tion till föräldrarna är han starkt i riskzonen för asocial utveckling.

Bedömningen av protokollet gjordes blint, men i efterhand kan man, med vetskap om att pojken hörde till brottsgruppen, tolka berättelsen som åtminstone delvis en speg- ling av hans upplevelse av föräldrarnas reak- tion på brottet.

Nr 1 Nr 2 Nr 3 Nr 4 B—fall B-fall K-fall K-fall Variabel Skala 11 år 15 år 15 år 13 år Familjeklimat l— 7, dåligt— bra 1 2 2 6 Relation mor—son 1— 7, neg. —pos. 1 3 3 5 Relation far—son 1— 7, neg. —pos. 1 1 1 5 Engag. i rel. son—mor 1— 7, litet— stort 6 6 2 5 Engag. i rel. son—far 1— 7, litet stort 6 3 5 5 Aggressiv spänning 1— 7, stark— svag 1 2 Tend. t. utlev. av aggr. l— 7, stor— liten 2 4 6 Ångestladdning l 7, stor— liten 1 5 2 Jagupplevande l— 7, neg. pos. 2 5 2 5 Upplev. av pos. affekt. 1— 7, föga— mycket I 2 5 Konfliktstyrka 1— 7, stor— liten 5 1 6 Kontrollfunktion 1— 7, dålig— god 2 4 5 Kontaktfunktion 1 7, dälig— god 2 3 5 Mognad 1— 7, omogen— mogen 2 2 5 5 Psykisk hälsa 1— 7, sjuk— frisk 2 2 3 5 Asocialitetsrisk 1— 7, stor liten 2 1 4 6

• Sida 92
•  Original

Nr 2. Den här pojken är äldre än nr 1 och har inte längre barnets form av föräldrahe-

roende. I puberteten har ödipalproblemati-

ken aktualiserats, vilket är adekvat, men hans behandling av den är djupt omogen, präglad av önskefantasier på primitiv nivå i stället för realistisk bearbetning. Aggressivi- teten mot fadern är stark och okontrollerad och inte förbunden med adekvata skuld- känslor. De incestuösa impulserna mot mo- dern förefaller att ligga nära medvetandet. Beroendet av modern är för starkt för att relationen skall kunna bedömas som positiv, trots att pojken själv inte förefaller att uppleva "någon konflikt i förhållandet till modern. Någon begynnande frigörelse från de infantila incestuösa banden och tendens att söka en egen partner syns alltså ännu inte. Jagupplevandet är positivt. Huvudper- sonen i berättelsen beskrivs som ”vältränad och rätt stark” och han överhopas med önskeuppfyllelser sedan han slagit ihjäl fa- dern. Bristen på konfliktupplevande och adekvata skuldkänslor och kontrollmeka- nismer framför allt i samband med aggressivi- tet tyder på inslag av primär karaktärsstör- ning i personlighetsbilden. Risken för asocial utveckling är mycket stark.

Nr 3. Pojke nr 3 befinner sig också i en djup, sannolikt till stor del utvecklingsbe- tingad, faderskonflikt. Pojken i berättelsen sviker, förnekar och tar aktivt avstånd från sin far. Till skillnad från pojke nr 2 är han emellertid fylld av konflikt, ångest och skuldkänslor över sin aggressivitet. Han är djupt engagerad i sitt svåra förhållande till fadern. Förhållandet till modern upptar ho- nom mycket mindre, men det förefaller också komplicerat. Modern tar möjligen allt- för mycket sonens parti i kontlikten med fadern. Pojkens jagupplevande är övervägan- de negativt. Han är fylld av konflikt och skuldkänslor. Mognaden förefaller minst ål- dersadekvat. Kriminalitet är inte utesluten men är knappast trolig, i så fall god prognos.

Nr 4. Pojke nr 4 berättar en solskenshisto- ria, som säkert innehåller idyllisering och problemförnekande. Pojken verkar emeller- tid inte alls fjäskigt tillagsinställd i testsitua-

tionen. Han försöker nog upprätthålla den här livsstilen även inför sig själv. Förhållan- det till föräldrarna skildras genomgående i ljusa färger. Fadern är en positiv maskulin identifieringsperson, som ger sin son goda råd. Sonen är beredd att följa råden. Föräld- rarna ställer inga hårda krav på hemkomst- tid. Påfallande är att den här pojken trots sin framtoning av snäll och lydig son är den ende av de fyra som visar att han frigjort sig tillräckligt från de infantila föräldrabanden för att börja orientera sig mot flickor. Pojken framstår som välanpassad, välkontrol- lerad, mogen för sin ålder och med mycket goda kontaktförhållanden med föräldrarna. Han är dock påtagligt problemförnekande och vill inte släppa fram något som inte är oantastligt välanpassat. Risken för asocialt beteende förefaller synnerligen liten.

Som tidigare nämnts innebär de här be- skrivna exemplen på variabelbedömning sto- ra förenklingar, då en enstaka berättelse som underlag för bedömning är helt otillräckligt. Exemplen bör dock ge en viss uppfattning om det slag av tänkande som ligger bakom kvantifieringen i variabelvärden. Exemplen visar samtidigt hur mycket av tonen och sammanhangen i den information testet ger som går förlorad vid överföring till variabel- värden. Projektiva metoder lämpar sig bäst för nyanserade psykologiska funktionsbe- skrivningar av en typ som ej går att förena med designen i en gruppundersökning.

• Sida 93
•  Original

8. Reliabilitet och validitet

8.1 Allmänt om reliabilitetsproblem för projektiva metoder

Projektiva metoders reliabilitet är ett kom— plicerat problem. De metoder för reliabili- tetsprövning som vanligen använts är de klassiska för utvärdering av psykometriska metoder, nämligen test-retest, parallella serier och split-half.

Inom senare reliabilitetsforskning på det psykometriska området har tyngdpunkten till stor del lagts vid testmetodernas homo- genitet och generaliserbarhet. I ett homogent test antas varje uppgift vara slumpmässigt dragen från en hypotetisk enhetlig domän. Enligt en modell, som kan härledas ur den s. k. domänsamplingteorin, kan man anta parallellitet eller ekvivalens mellan olika upp- gifter från samma domän. De mäter med andra ord samma funktion. Graden av homo- genitet eller ”internal consistency” hos en testmetod kan prövas med många olika statistiska modeller med utgångspunkt i an- tingen korrelationer, kovarianser eller varian- ser. Ett tests homogenitet eller internal consistency kan i viss mån betraktas som ett mått på både dess reliabilitet och validitet (Nunnally, 1967 kap. 3, 6, 7). En utvidgning av reliabilitetsbegreppet till generaliserbarhet vid olika betingelser, som prövas med en variansanalytisk modell, har utformats av Cronbach, Rajaratnam och Gleser (1963).

Den senare utvecklingen inom reliabilitets- forskningen inom psykometrin är emellertid mycket sällan tillämplig för projektiva meto-

der. De flesta projektiva metoder är inte avsedda att vara homogena, dvs. mäta en funktion på ett reliabelt sätt. I allmänhet är avsikten tvärtom att belysa ett brett spekt- rum av olika funktioner. 1 och med detta är man hänvisad till de klassiska metoderna för reliabilitetsprövning, som är tillämpliga även för heterogena test. Vid heterogena test föreligger inte parallellitet mellan de olika uppgifterna. Om man vill pröva metodernas reliabilitet, i betydelsen precision, med split- half eller parallella test måste därför ekviva- lens mellan serierna skapas genom matchning (Magnusson, 1966). Tyvärr är detta mycket svårt att åstadkomma för projektiva meto- der. Även de klassiska formerna av reliabili- tetsprövning är i själva verket av begränsat värde, när det gäller projektiva metoder, då dessa i ytterligare flera väsentliga avseenden, som skall beröras närmare, skiljer sig från psykometriska (Ainsworth, 1954 kap, 14; Murstein, 1963 kap. 6, 1965 kap. 14). Psykometriska metoder resulterar vanligen i en eller flera standardiserade poängsummor som är jämförbara mellan olika testproto- koll. Informationen i projektiva testproto- koll utnyttjas bäst i personlighetsbeskrivande utlåtanden, som är svårare att jämföra. l psykometriska metoder tlnns bestämda upp- gifter (items), som varje försöksperson får till uppgift att lösa. I projektiva metoder, som Rorschach och TAT eller vårt AAT, väljer i stället försökspersonen själv vilka aspekter av stimulusmaterialet han reagerar på och bestämmer själv hur många svar eller

• Sida 94
•  Original

hur långa berättelser han vill ge. Detta försvårar givetvis jämförelser mellan olika protokoll liksom en uppdelning av testet i likvärdiga delar genom split-half. Bilderna i testmaterialet är dessutom valda så att de innehåller olika stimuluskvaliteter, vilket ytterligare försvårar uppdelning i likvärdiga halvor. Reliabilitetsprövning med parallella serier är också svår, då man har otillräckliga möjligheter att kontrollera i vilken utsträck- ning alternativa testformer verkligen är paral- lella, när så mycket av utformningen av den information testet ger beror på försöksper— sonen själv.

Någon helt lämplig metod för prövning av projektiva metoders reliabilitet har man ännu inte funnit. Problemet kompliceras ytterligare av att det på intet sätt är själv- klart vad man menar, när man talar om en projektiv metods reliabilitet. Man kan avse reliabilitet på olika nivåer och av olika slag (Holzberg, 1960).

En möjlighet är att pröva reliabilitet på innehålls- eller svarsnivå, dvs. undersöka om en försöksperson ger samma svar eller berät- tar historier med samma innehåll vid olika testningstillfällen.

En annan möjlighet är prövning på formal- nivå. Man kan, t. ex. beträffande Rorschach, jämföra de sammanräknade scoringkatego- rierna, psykogrammen, för samma försöks- person vid olika testningstillfällen.

Väsentligast är emellertid, enligt vårt syn- sätt, att pröva reliabiliteten på tolkningsnivå. Blir tolkningen av protokollen densamma för en försöksperson vid olika testningstillfäl- len?

Reliabilitetsuppskattning på dessa tre nivåer kan göras antingen med test-retest- metoden eller med parallellserier. Båda me- toderna har emellertid ytterligare begräns- ningar utöver de redan berörda.

Uppskattning av mätnoggrannheten med test-retestmetoden försvåras av tidsfaktorn. De funktioner man är intresserad av, vare sig man mäter dem på svarsnivå, scoring- nivå eller tolkningsnivå måste antas vara i viss mån fluktuerande, då en individ inte är statisk i psykiskt hänseende. Detta är givetvis

särskilt påfallande ifråga om personer, vilka befinner sig i en åldersperiod, som innebär stark utveckling, t. ex. puberteten. En tids- rymd av ett år kan innebära stora psykiska förändringar både genom mognad och ut- veckling och på grund av ev. genomgripande förändringar i individens liv. Gör man å andra sidan om testningen efter kortare tid än ett år, riskerar man att resultatet i hög grad påverkas av minneseffekter. Test-retest- metoden är även av dessa skäl inte lämplig, när det gäller projektiva test. Trots de invändningar som kan anföras mot metoden har en mängd test-retestundersökningar ut- förts, särskilt inom tidigare forskning beträf- fande projektiva metoder. Fiske (1965) diskuterar reliabilitetsundersökningar på svars- eller innehållsnivå i jämförelse med scoring- och tolkningsnivå. Undersökningar med olika projektiva metoder visar genom- gående stor variation i svarsinnehåll mellan test och re-test och variationen ökar ju mer ostrukturerat stimulusmaterial som används. På scoring- och tolkningsnivå däremot anser Fiske att man kan erhålla en ganska god stabilitet för vissa variabler medan andra påverkas allvarligt av det förändrade svars- innehållet.

Beträffande Rorschach har test-retest- undersökningar övervägande utförts på scor- ingnivå och givit mycket varierande resultat. Två mycket speciella men metodologiskt intressanta test-retestundersökningar, där man försökt eliminera både tidsfaktorn och minneseffekter finns emellertid rapporterade (Ainsworth, 1954). Den ena är en undersök- ning av Kelley, Margulies och Barrera (1941). De Rorschachtestade 12 patienter omedelbart före elchockbehandling och upp- repade testningen två timmar senare. Patien- terna hade då såvitt man kunde bedöma inget minne av den tidigare testningen, men förvirringstillståndet omedelbart efter chockbehandlingen hade upphört. Både psy- kogrammen och det diagnostiska helhetsin- trycket av protokollen var i stort sett det— samma vid båda testningstillfällena för dessa 12 fall.

En liknande undersökning med lika posi-

• Sida 95
•  Original

tivt resultat har utförts av Griffith (1951). Försökspersoner var då patienter med Korsa- koffs syndrom. De hade av allt att döma total minnesförlust av testning ett dygn tidigare. Tyvärr var antalet fall i denna undersökning endast fyra. Båda dessa under— sökningar innehåller alltså ett mycket litet antal fall och är intressanta övervägande av metodologiska skäl.

Beträffande TAT, som ju delvis tjänat som förebild vid konstruktionen av AAT, har likaledes gjorts många test-retestundersök- ningar på scoringnivå med synnerligen väx- lande resultat sannolikt till stor del beroende på val av variabler och på hur lång tid som förflutit mellan testningarna. Murstein (1963) menar dock att det genomgående tycks finnas en låg men signifikant korrela- tion mellan test och retest.

Vid användandet av parallellserier kan de svårigheter som hör samman med tidsfaktorn elimineras och även det man vanligen menar med minneseffekter. I en speciell mening spelar dock minneseffekter roll även här. Detta gäller kanske speciellt för Rorschach där det nya och okända i situationen har stor betydelse. Det visar sig att en försökspersons reaktioner på stimulusmaterialet i Rorschach förändras då han hunnit vänja sig vid situa- tionen. Detta framgår klart av det många gånger nya och förändrade svarsmaterial som ges under ”inquiry”- och ”testing the limits”-perioderna av testupptagningen. Det- ta betraktas i kliniska sammanhang inte som en felkälla utan som ytterst värdefull infor- mation om resurser eller konflikter, som inte är omedelbart mobiliserbara. I en reliabili- tetsundersökning kan emellertid minnet av den första testningen och förtrogenheten med situationen påverka resultatet vid test- ning med en parallellserie på ett från reliabili- tetssynpunkt negativt sätt. En annan, tidi- gare berörd, svårighet hänför sig till frågan om huruvida en parallellserie verkligen är helt ekvivalent. Hittills gjorda jämförelser mellan den ursprungliga Rorschach-serien och den parallellserie, som utarbetats av Behn-Eschenburg (1920), den s.k. Bero- serien, med manual av Zulliger (1941), ger

inte entydiga resultat. Singer (1952) fann fördelningen i scoringkategorierna för varje individ i det närmaste identisk för de båda serierna medan andra forskare (Eichler, 1951; Swift, 1944) fick höga reliabilitets- koefficienter för vissa scoringkategorier men låga för andra.

Den tredje vanliga metoden för reliabili- tetsprövning, split—half-metoden, är ett sätt att pröva testets homogenitet eller internal consistency. Där är både tidsfaktorn och minneseffekterna helt eliminerade som fel— källor. Å andra sidan är en förutsättning för metoden, att testet är möjligt att dela upp i två likvärdiga delar. Som tidigare nämnts är detta svårt för projektiva metoder i allmän-' het och omöjligt för Rorschach och TAT eller AAT. Tavlorna är inte likvärdiga som stimuli och är inte avsedda att vara det. I Rorschachtestet är t.ex. fem av tavlorna akromatiska medan fem innehåller kroma- tisk färg. Trots denna allvarliga invändning har flera split-half-undersökningar gjorts för olika scoringvariabler både i Rorschach och TAT, med — som kunde förväntas — varie- rande resultat.

Holzberg (1960) diskuterar flera sådana, tidiga undersökningar beträffande scoring- kategorier på Rorschach.

Vernon (1933) fann låg split-half-reliabili- tet för samtliga scoringkategorier utom svars- antal, där han erhöll en korrelation på .91. Andra forskare har dock fått förvånande höga reliabilitetskoefficienter. Hertz (1934) fick en genomsnittskorrelation på .83 för samtliga scoringkategorier. Liknande resultat erhölls av Ford (1946) i en undersökning av barn.

På senare år har gjorts en del fruktbara försök att lösa de här berörda reliabilitets- problemen genom att konstruera nya projek- tiva metoder som till sin uppbyggnad är mer lika de psykometriska. Holtzman (1959) har t. ex. konstruerat ett bläckfläckstest beståen- de av 45 tavlor istället för Rorschachs 10. Han tar upp endast ett svar på varje tavla och får på detta sätt samma svarsantal från alla försökspersoner. Han har också gjort en. likvärdig parallellserie på 45 tavlor. Detta

• Sida 96
•  Original

möjliggör rimliga reliabilitetsstudier på scor- ingnivå. Ett annat exempel på en projektiv metod med psykometrisk utformning är Olweus” (1969) test för prediktion av aggres- sivitet, där en hög grad av homogenitet och reliabilitet uppnåtts.

Hittills har berörts endast Rorschach- metodens reliabilitet i sig själv. När det gäller projektiva metoder måste man emellertid också beakta reliabiliteten i de psykologiska skattningarna. Detta gäller både beträffande scoring och tolkning. Olika scoring- och bedömningssystem har utbildats, men även inom samma system kan olikheter uppstå. I svårbedömda fall är resultatet beroende av psykologens kunnighet och omdöme.

Det är väsentligt lättare att finna lämpliga metoder för prövning av tillförlitligheten i de psykologiska bedömningarna än för testets tillförlitlighet i sig. På detta område finns också många undersökningar gjorda både på scoring— och tolkningsnivå. Beträffande Ror— schach har t. ex. Hertz, enligt Holzberg (1960), jämfört två psykologers scoring av 11 000 svar och funnit en samstämmighet på 93 %.

I Sverige har Törnqvist (1965 sid. 18—20) i en normeringsundersökning beräk- nat samband mellan två psykologers scoring av 50 Rorschachprotokoll och för de flesta scoringkategorier funnit över 90 % samstäm- mighet.

Murstein (1963 sid. 143—148) konstaterar i en grundlig genomgång av undersökningar beträffande interbedömarreliabilitet på scor- ingnivå för TAT att reliabiliteten i allmän- het är medelmåttig.

Gulliksen (1950) har föreslagit en korrela- tion på .90 som önskvärd. Denna nivå uppnås endast i en undersökning och för en enda variabel, nämligen need Achievement (McClelland et. al. 1949).

Interbedömarreliabilitet på tolkningsnivå kan lämpligen undersökas antingen med nå- gon form av matchningsteknik eller med bedömningSSkalor.

Matchningen kan göras på olika sätt. Protokoll kan matchas med sina utlåtanden, utlåtanden av olika psykologer om samma

protokoll med varandra etc.

Bedömningsskalor kan konstrueras för olika psykologiska variabler. Samma proto- koll kan sedan skattas av olika bedömare.

Krugman (1942) har undersökt interbe- dömarreliabilitet på Rorschach med match— ningsteknik. Hon har bl. a. matchat utlåtan- den, oberoende utförda av två psykologer, på 20 protokoll och fått perfekta samband. Hon har vidare matchat 25 scorade Ror- schachprotokoll med utlåtanden om samma protokoll och fått ett samband (kontingens- koefficient) på .87.

Även beträffande TAT har matchnings- studier utförts. Palmer (1952) har t. ex. erhållit en kontingenskoefficient på .79 i en sådan studie.

Matchningsstudier kan således ge tillfreds- ställande reliabilitetskoefficienter men meto- den har den nackdelen att den inte ger möjlighet att analysera vad hos testmetoden ifråga som ger anledning till en korrekt eller felaktig matchning.

Undersökningar med bedömningsskalor är mindre globala än matchningsstudier och ger därför mer exakt information. Denna metod föreslogs av Zubin, Eron och Sultan (1956). Beträffande Rorschach har ett fåtal sådana undersökningar utförts.

Franér (1960) har i en svensk undersök— ning av Rorschachmetodens tillförlitlighet beräknat interbedömarkorrelationer för sex Rorschachspecialister, uppdelade parvis och delvis roterade, så att sex olika bedömarpar erhölls. Varje par bedömde en av sex experi- mentgrupper, omfattande sammanlagt 82 försökspersoner, med avseende på 20 be- dömningsskalor. Sambanden mellan bedö- marna varierade starkt. Lägsta värdet var —.61 och högsta .92. Av 120 koefficienter blev 85% positiva. Medelkorrelationen för samtliga variabler blev .49. Det bedömarpar som hade den största samstämmigheten hade en medelkoefficient på .71.

Beträffande TAT har få realiabilitetsun- dersökningar med bedömningsskalor gjorts. Murstein (1963, 1965) anser att detta till- vägagångssätt skulle vara teoretiskt bäst men att bedömningssvårigheterna är så stora att

• Sida 97
•  Original

metoden praktiskt taget övergivits.

Ett skäl som starkt talar för reliabilitets- undersökningar på tolkningsnivå i motsats till innehålls— eller scoringnivå är att de projektiva metoderna ofta är holistiska till sin natur. Detta gäller i särskilt hög grad Rorschachtestet. Enskilda tecken kan, som tidigare nämnts (jämför kap. 7.3) aldrig tolkas oberoende av helhetsstrukturen ipro- tokollet. Detta är självklart för dem som arbetar kliniskt med Rorschach, men har inte alltid stått klart för dem som forskat i metodens reliabilitet. De ojämförligt flesta undersökningar som gjorts har varit på scor- ingnivå. Detta innebär i allmänhet, även om man slår samman flera scoringkategorier, ett atomistiskt betraktelsesätt. Detta strider mot metodens natur och vanliga användningssätt och har säkert bidragit till många motstridiga resultat. På senare tid har man mera gått

Tabell 8.2.1 Jämförelse mellan bedömare 1

över till jämförelser på tolkningsnivå, vilket möjliggör utnyttjande av protokollen som helhet. Dessa undersökningar har också, som kunde förväntas, givit högre reliabilitetskoef- ficienter.

8.2 Interbedömarreliabilitet i denna under- sökning

Då klientelundersökningens syfte inte är att undersöka testmetoder har det inte varit meningsfullt att här fördjupa sig i testmeto- dernas reliabilitet i sig. Svårigheterna är som framgått stora, och undersökningens upplägg- ning ägnar sig dåligt att bemästra dem. Däremot är det synnerligen relevant och nödvändigt att kontrollera interbedömarre— liabiliteten, då vi är två psykologer, som bedömt hälften var av materialet.

50 pojkar ur huvudundersökningsmateria-

och 2 beträffande medeltal och spridning.

Samband mellan bedömningarna. N = 50. Rorschach.

Variabel M1 M2 01 02 1'

Perception 3.64 3.68 1.05 1.06 .85 Integration av perception 3.30 3.28 1.07 0.97 .90 Realitetsanpassning 2.94 2.98 0.87 0.89 .74 Bearbetningsförmåga 3.42 3.32 0.97 1.20 .81 Kontrollfunktion 3.02 3.14 1.10 1.13 .76 Primärkontakt 3.74 3.76 1.01 0.96 .89 Sekundärkontakt 3.14 3.20 0.78 0.97 .77 Ängestberedskap 3.26 3.28 1.03 1.18 .80 Ångestladdning 3.10 3.24 1.04 1.08 .65 Ångesttolerans 3.00 3.06 0.90 1.06 .73 Asoc.risk ångest 3.20 3.14 1.32 1.26 .81 Aggressiv spänning 3.20 3.30 1.16 1.20 .65 Asoc.risk aggressivitet 3.18 3.36 1.34 1.27 .73 Pregenitala konflikter 2.78 3.22 0.82 0.91 .51 Sexuella konflikter 3.02 3.16 0.71 0.58 .58 Identifiering 3.64 3.64 0.96 0.80 .70 Aktivitet 4.24 4.16 1.19 1.17 .72 Säkerhet 3.60 3.22 1.16 0.93 .57 Sensibilitet 3.68 3.56 1.17 1.11 .79 Intell.o.emot.resurser 4.08 4.28 1.19 0.97 .84 Intel].o.emot.funktionsnivå 3.24 3.10 0.96 0.93 .75 Sund jagstyrka 3.86 3.74 0.95 0.96 .85 Neurotiskt jagförsvar 3.36 3.38 0.85 0.95 .56 Jagsvaghet 4.28 4.44 1.36 1.42 .76 Asoc.risk jagstyrka 3.26 3.28 1.54 1.47 .84 Mognad 2.98 3.04 1.04 0.99 .64 Psykisk hälsa 2.78 2.84 0.76 0.77 .67 Asoc.risk psykisk hälsa 3.00 3.14 1.36 1.31 .84 Asoc.risk totalt 3.04 3.06 1.59 1.48 .89 SOU 1974:31 97

• Sida 98
•  Original

let uttogs slumpmässigt och både deras Rorschach- och AAT-protokoll bedömdes av oss båda oberoende. Samtliga 7-gradiga ska- lor skattades, vilket innebär 29 variabler enligt Rorschach och 23 enligt AAT.

Resultatet i form av medelvärden och spridningar för båda bedömarna samt sam- band (produktmomentkorrelation) mellan bedömningarna redovisas i tabell 8.2.1 och 8.2.2.

Skillnaderna i medelvärden och spridning- ar mellan bedömarna är genomgående små både i Rorschach och AAT. De flesta korre- lationerna måste också betraktas som till- fredsställande, särskilt som undersöknings- materialet är förhållandevis homogent. Relia- bilitetskoefficientens storlek påverkas i hög grad av skillnader i stickprovens homogeni- tet (Murstein, 1963, sid. 138—139. Magnus- son, 1966, sid. 93 —95). Den Rorschachvaria- bel där skillnaden mellan bedömarna är störst och sambandet lägst är pregenitala konflikter. På AAT finns en tydlig skillnadi medelvärdesnivå mellan bedömarna i vari-

Tabell 8.2.2 Jämförelse mellan bedömare 1 Samband mellan bedömningarna. N = 50. AAT.

ablerna asocialitet hos kamrater och relation mor-son. Korrelationen mellan bedömning- arna är emellertid acceptabel för båda vari- ablerna. Båda har också differentierat mellan brotts- och kontrollfall (se kap. 17).

Interbedömarreliabiliteten är påfallande likvärdig för bedömningar enligt Rorschach och AAT. Spridningen i bedömningarna är dock för båda bedömarna lägre i AAT. Genomsnittskorrelationen för bedömningen av Rorschachvariablerna är .74 och av AAT- variablerna .73.

8.3 Allmänt om validitetsproblem för pro- jektiva metoder

Om reliabilitetsuppskattningar för projektiva metoder innebär svårlösta problem, så är validitetsbestämningar ännu mer komplice- rade. Även validitetsproblemen kan angripas på flera olika nivåer och med olika metoder. Så har också skett i en rad undersökningar med skiftande resultat, som sällan tillåter några säkra generella slutsatser. Här skall

och 2 beträffande medeltal och spridning.

Variabel M1 M2 01 02 t

Familjeklimat 2.80 2.94 0.82 0.85 .73 Inställn.t. uppfost.-norm 3.06 3.10 0.85 0.94 .80 Uppfostrkonflikter 2.86 2.96 0.79 0.82 .70 Relation mor-son 2.98 3.31 0.97 0.80 .77 Relation far-son 2.63 2.82 0.88 0.93 .78 Engagemang son-mor 3.41 3.51 0.93 0.84 .79 Engagemang son-far 3.49 3.57 0.92 0.87 .61 Asocialitet hos kamrater 2.67 3.16 1.05 1.23 .82 Beroende av kamrater 2.98 2.98 0.83 0.83 .64 Kamratrelationer 2.98 3.10 0.66 0.87 .80 Aggressiv spänning 2.86 2.88 1.00 0.93 .79 Tend.t.utlev. av aggr. 3.35 3.73 0.86 0.95 .68 Ängestladdning 2.63 2.86 0.76 0.84 .67 Ångesttolerans 3.12 3.12 0.70 0.81 .83 Jagupplevande 3.10 2.98 0.80 0.69 .68 Identifiering 3.02 3.43 0.59 0.76 .67 Upplevande av positiva affekter 2.88 2.88 0.75 0.90 .74 Konfliktstyrka 3.04 3.16 0.79 0.85 .67 Kontrollfunktion 2.80 2.86 0.84 0.87 .82 Kontaktfunktion 2.88 3.04 0.78 0.84 .71 Mognad 3.12 3.37 0.86 0.73 .59 Psykisk hälsa 2.84 2.96 0.75 0.79 .70 Asoc.risk totalt 2.71 2.80 0.89 1.15 .88 98 SOU 1974:31

• Sida 99
•  Original

senare kortfattat nämnas ett par av de viktigaste av dessa undersökningar.

Först kommer emellertid problemen att diskuteras mer generellt. Projektiva test kan användas på olika sätt. De kan användas för klassifikation, diagnostik enligt olika system. För validering av projektiva metoder inom detta användningsområde kan man i allmän- het finna acceptabla kriterier i form av diagnostik utifrån en annan undersöknings- metod, vanligen psykiatriska diagnoser. Ett villkor för att resultatet av en sådan valide- ringsundersökning skall bli rättvisande, är emellertid att psykologer och psykiatrer har samma referensram.

Projektiva metoder kan emellertid också användas för dynamiska funktionsbeskriv- ningar av personligheten. Detta är i själva verket de projektiva metodernas väsentli- gaste användningsområde. Här stöter man på en principiell svårighet i valideringssamman- hang, som hör samman med karaktären av de data man med detta användningssätt erhåller med projektiva metoder. De som arbetar med dessa metoder förefaller vara överens om, att man med deras hjälp kan belysa väsentliga sidor av personlighetens struktur och dynamik, som man inte kommer åt med några andra nu kända testmetoder. Detta är givetvis de projektiva metodernas styrka. Det innebär emellertid också att inga kriteriedata mätta med annan undersökningsteknik finns att tillgå. Inte heller några andra validitets- kriterier i vanlig mening finns. Personlig- hetens struktur och dynamik är varken möjlig att direkt observera eller mäta. Be- greppen är naturligtvis inte detsamma som manifest beteende, inte heller som fysiolo- giska korrelat till psykiska processer. Den jagpsykologiska strukturpsykologin och den dynamiska psykologin är teoretiska förkla- ringsmodeller. Dessa utgör en metapsykologi av hypotetiska, teoretiskt sammanhängande begrepp (constructs). Den dynamiska psyko- login vars grund och hittills väsentligaste bidrag givits av S. Freud har med åren utvecklats och reviderats, bl. a. av den ego- psykologiska riktningen, och uppnått en allt högre grad av sammansatthet och nyanse-

ring. Detta finns närmare utvecklat i kap. 4. Att validera mätningar av dessa teoretiska begrepp och förklaringsmodeller är ett pro- blem för hela den dynamiska psykologin och har diskuterats mycket i litteraturen. Någon färdig lösning finns ännu inte. Konventio- nella valideringsmetoder med ett fast yttre validitetskriterium är mer eller mindre irrele- vanta.

Man kan skilja på olika former av validi- tet. I Technical recommendations for psychological tests and diagnostic tech- niques, utarbetad av the APA Committee on Psychological Tests (1954) föreslås en indel- ning i fyra olika kategorier, nämligen: pro- gnostisk validitet, samtidig validitet, inne- hållsvaliditet och begreppsvaliditet. Denna indelning har sedan använts i stor utsträck- ning (Cronbach och Meehl, 1955; Magnus- son, 1966; Murstein 1963).

Prognostisk validitet och samtidig validitet är de vanligaste kriterieorienterade validitets- begreppen. De är aktuella, dels när man har ett yttre kriterium, som kan betraktas som fullgott, och dels när intresset helt år inriktat på i vad mån undersökningsinstrumentet kan förutsäga ett bestämt kriterium, och inte på vilken information ett undersökningsinstru- ment kan ge.

Innehållsvaliditeten är aktuell, när man utan några översättningsled är intresserad av just de beteendevariabler, som ingår i testet. Man har alltså konstruerat testet av ett representativt stickprov av relevanta beteen— devariabler.

Dessa tre former av validitet har länge använts men den fjärde, begreppsvaliditet, innebär ett relativt nytt sätt att angripa validitetsproblemen på, i de fall då man framför allt är intresserad av en närmare analys av den information man får av ett visst undersökningsinstrument och då inget acceptabelt yttre kriterium finns att tillgå.

Cronbach och Meehl (1955) utvecklar innebörden av denna syn på validitet. När man vill pröva validiteten hos en mätning av ett abstrakt psykologiskt begrepp (con- struct) måste man först göra klart under vilka betingelser det förekommer, och vilka

• Sida 100
•  Original

lagar det lyder. Dessa lagar kan man komma underfund med antingen genom att relatera olika teoretiska hypoteser till varandra eller genom att relatera teoretiska hypoteser till olika former av beteendedata. Detta betyder att, för att pröva validiteten hos en mätning av ett psykologiskt begrepp, man kan hämta information både från den testpsykologiska sidan och från sådana beteendedata, som traditionellt hör hemma på kriteriesidan.

Man närmar sig alltså begreppsvaliditeten på ett indirekt sätt, i allmänhet från flera håll samtidigt, genom att bestämma begrep- pets relation till flera olika observationer och hypoteser. Det räcker emellertid inte att enbart relatera begrepp till hypoteser. Några av begreppets aspekter eller lagar måste kunna ställas i relation till observerbart beteende, för att man skall ha rätt att tala om begreppsvaliditet. Denna relation måste dock inte nödvändigt innebära att ett starkt samband föreligger. I denna indirekta bevis- föring kan ett allt för starkt samband t. o. m. innebära att något är fel.

Cronbach och Meehl nämner t.ex. att man hos barn förväntar ett visst samband mellan ålder och förmåga att lösa uppgifteri ett intelligenstest. Om detta samband emel- lertid skulle visa sig vara t. ex. .95 skulle resultatet verka synnerligen misstänkt.

Lika misstänkt skulle det vara om man i föreliggande undersökning fann ett synner- ligen högt samband mellan t.ex. variabeln psykisk hälsa och kriminalitet. Det stämmer inte med någon hypotes, att kriminalitet skulle vara så starkt kopplad till psykisk störning.

Det är inte alltid självklart att en beteen- deobservation, som brukar användas som kriterium, har större validitet för ett psyko- logiskt begrepp, än det test den skall vali- dera. Ett i litteraturen ofta nämnt exempel på detta är att lärarbedömningar ursprung- ligen användes som kriterium för nykon- struerade intelligenstest. Numera är ord- ningen oftast den motsatta. Intelligenstest betraktas som mer valida än lärarbedöm- ningar och om en lärare klagar över dum- heten hos en elev med IK över 120, frågar

man sig inte, om testet slagit fel, utan snarare vad orsaken kan vara till att eleven inte kan utnyttja sina intellektuella resurser i skolsituationen, eller varför läraren gjort en felbedömning. Intelligenstesten är numera så grundligt undersökta, och deras validitet så många gånger konstaterad, att detta för deras del är en självklarhet.

De projektiva testens validitet är på forsk- ningens nuvarande stadium inte alls säker- ställd på samma sätt som intelligenstestens. En klinisk psykolog, som finner att ett projektivt test ger en helt annan personlig- hetsbild än beteendedata, har emellertid ofta samma subjektiva upplevelse som vid intelli- genstestning, av att testningsresultatet inte är fel, även om dess relation till beteendedata ibland är oklar. Det är fullt möjligt att den kliniska psykologen har rätt i denna subjek- tiva upplevelse. I många fall, har vid närmare utredning stora olikheter visat sig vara sken- bara.

Som exempel på det sistnämnda kan nämnas ett fall ur klientelundersökningens provundersökning, där bedömningen 'av rela- tionen mellan pojken och modern i det socialpsykologiska avsnittet var extremt po- sitiv och i det psykologiska extremt negativ. Bakgrunden till denna olikhet i bedömning framgick klart av anamnesen. Pojken hade haft en svår barndom skild från modern. Ett par år före undersökningen hos oss hade modern kunnat ta honom till sig. Hon gjorde nu allt för att förhållandet dem emellan skulle vara gott, och den socialpsykologiska intervjun med pojken gav en helt positiv bild av deras relation. De projektiva testen visade emellertid naturligt nog de allvarliga skador i kontakten med modern, som skapats av den tidiga och långa skilsmässan. Båda undersök- ningsresultaten var alltså i detta fall, på var sin nivå, helt korrekta. Hur ofta detta är fallet vet vi inte. Sammanhangen är ofta svårare att genomskåda än i det här nämnda fallet.

Här har tidigare som en självklarhet nämnts att psykologiska begrepp inte är detsamma som bestämda beteenden. Kanske bör detta utvecklas något närmare. Det

• Sida 101
•  Original

psykologiska begreppet ångest t. ex. beteck- nar en affekt. Denna affekt kan givetvis ta sig uttryck i ett ångestpräglat beteende, panikreaktioner o. dyl. Men detta ärinte den enda möjligheten. Mod ingår i mångas jag- ideal, och ångest uppfattas då ofta som något skamligt, som bör döljas. Ångesten kan också upplevas som så stark, att den hotar personlighetens integritet. Jagets omedvetna försvarsmekanismer träder då hos de flesta människor i funktion, så att ånges- ten i varje fall delvis trängs bort och inte upplevs. Personens beteende kan då i stället för ängsligt och ångestfullt bli dumdristigt och våghalsigt. Samma affekt kan alltså resultera i olika, t. o. m. motsatta beteenden. Samma beteende kan givetvis också ha helt olika psykologiska orsaker. Bakom sympto- met skolk kan t. ex. ligga rädsla för skolan, ev. på grund av bristande begåvningsresurser, opposition mot lärare och all auktoritet, kontakt med ett asocialt och skolkande gäng, etc.

Att Specifika beteenden är svåra att förut- säga utifrån psykodynamiska begrepp, oav- sett med vilken metod bedömningen av dessa erhållits, beror också på en annan egenskap hos dessa begrepp, nämligen deras vaghet och generalitet. De begrepp och tanke— modeller man rör sig med är ännu rätt outvecklade och tentativa och saknar preci- sion. Någon form av begreppsvalidering före- faller därför att vara en fruktbar väg. På detta sätt kan man visserligen inte fastställa några exakta validitetskoefficienter men man kan få utökade kunskaper om något så rele- vant som innebörden av, och det dynamiska funktionssättet hos våra psykologiska be- grepp. Teorin bör på detta sätt få en fastare förankring i verkligheten, och man kan höppas, att den så småningom också skall uppnå en större exakthet. förankring i verkligheten, och man kan hoppas, att den så småningom också skall uppnå en större exakthet.

Om forskningsresultaten beträffande de

delar av en teori, som är möjliga att relatera '

till relevanta observationer, bekräftar ställda hypoteser, betyder detta naturligtvis inte att

man har bevisat teorin. Det betyder inte heller att de metoder och begrepp man arbetar med är de slutgiltigt bästa. Däremot visar det att metoderna och begreppen är användbara och relevanta och man har fått ett visst stöd för teorin.

Om resultaten däremot inte stämmer med hypoteserna, är man sämre ute. Man vet i allmänhet inte vilken eller vilka länkar i kedjan som är fel. Om vi i denna undersök- ning t. ex. i våra Rorschachbedömningar inte finner en förväntad skillnad i aggressivitet mellan pojkar i brotts- och kontrollgruppen, något som faktiskt inträffat, kan felet ligga på något eller flera av sex ställen.

1. Rorschachmetoden kan vara olämplig för att bedöma aggressivitet.

2. Vi kan ha tagit upp eller bedömt proto- kollen felaktigt.

3. Undersökningens uppläggning, som t. ex. kräver blindbedömningar, kan vara olämp- lig.

4. Aggressivitet kan vara ett för vitt och oprecist begrepp.

5. Hypotesen att aggressivitet har samband med kriminalitet kan vara fel.

6. Undersökningens kriterium på kriminali- tet kan vara dåligt.

I vissa fall kan man givetvis ha hypoteser om var kedjan har sin svagaste länk men långt ifrån alltid.

I litteratur om projektiva metoder stöter man ibland på frågan, huruvida en speciell metod är valid. Denna fråga är för enkelt ställd och därför omöjlig att besvara. En projektiv metod som t. ex. Rorschach inne- håller många komplicerade tolkningshypo- teser, av vilka somliga är väl undersökta och förefaller valida. Andra är betydligt mer diskutabla och kommer förmodligen att modifieras av kommande forskning, eller ev. förklaras helt felaktiga och ersättas av andra. Fortsatt forskning bör alltså leda till modi- fiering och förfining av ett flertal olika tolkningshypoteser, snarare än till någon enhetlig validitetskoefficient för varje metod i sin helhet.

Detta resonemang får inte förväxlas med

• Sida 102
•  Original

uppfattningen om t. ex. Rorschachmetoden som en holistisk metod. Denna uppfattning hävdas av de flesta Rorschachpsykologer, och innebär, att vilken tolkningshypotes man än vill pröva, skall man vid bedöm- ningen använda sig av hela testmaterialet. Tolkningshypoteserna är nämligen så beroen- de av samspelet mellan olika tecken ibåde psykogram, sekvens och svarsinnehåll att enkel ”sign”-analys, som t. ex. av förhållan- det mellan F+% eller W% och begåvning, blir meningslös.

Om man närmare vill analysera innebör- den av de enskilda scoringkategorierna i Rorschach, bör forskningen läggas upp bre- dare för att bli givande. Perceptionsunder- sökningar med andra metoder än Rorschach- testning kan ofta vidga perspektiven och kasta nytt ljus över innebörden av scoring- kategorier med mångfasetterad betydelse. Ett intressant exempel på en sådan analys av ett av de viktigaste Rorschachbegreppen utgör Shapiros (1960) diskussion av färgsva- rens innebörd i Rorschachprotokoll. Shapiro har sökt en teoretisk förklaring till att färgsvar visat sig ha olika betydelse i olika fall. Han har därvid gått närmare in på de perceptionsprocesser som ingår i uppkomst av färgsvar. Han refererar dels till andra Rorschachteoretiker, som efter Rorschach bidragit till förståelsen av färgsvar, dels till en rad perceptionsundersökningar av olika forskare, som ur skilda aspekter stöder teo- rierna. Han går bl. a. in på undersökningar av barn i olika åldrar för att visa hur perceptio- nen och reaktionerna på färg utvecklas i olika avseenden från barndomen till vuxen ålder. Vidare analyseras undersökningar av reaktioner på färg hos hjärnskadade och schizofrena patienter samt hos tidigare blin- da, som genom operation nyligen fått syn- fömiåga. Utifrån denna sammanställning och analys har Shapiro gjort det möjligt att formulera hypoteser om färgsvarens inne- börd som delvis är nya och mer nyanserade och som fogar in Rorschachs ursprungliga hypoteser i en vidare perceptions- och ego- psykologisk teori vilken också ger en förkla- ring till en del fall som tidigare utgjorde

teoretiskt svårförklarliga undantag. Shapiros metod att angripa validitetsproblemen för en scoringkategori är ett exempel på begrepps- validering och visar sig betydligt mer givande än den konventionella metoden att bestäm- ma sambandet mellan e'n scoringkategori och ett enstaka yttre kriterium.

Harris (1960) föreslår ett liknande för— farande. Han menar emellertid dessutom, att innan man klart bestämt scoringkategorier- nas validitet leder validitetsundersökningar på högre nivå, dvs. av tolkningar med tillgång till hela protokollet, endast till ”ett mycket förfinat spel av induktioner och deduktio- ner, huvudsakligen på syntaktisk nivå”. Vi kan emellertid inte finna, att detta är en vägande invändning. Även om det självklart är viktigt och nödvändigt att få scoringkate- gorierna mer analyserade, måste det vara både tillåtet och önskvärt, att samtidigt få validiteten prövad med metodens vanliga kliniska användningssätt, dvs. tolkningar uti- från protokollet som helhet. Även om meto- den för tolkning av Rorschachprotokoll mycket väl kan sägas ha en komplicerad syntax, är den dock inte mer omöjlig att kommunicera, än att stora kullar av elever varje år lär sig den.

Harris polemiserar på ett ganska förvånan- de sätt mot att Rorschachpsykologer betrak- tar sin metod som holistisk. Han har uppfat- tat Rorschachpsykologernas mening på ett helt annat sätt än vi. Hans kritik tycks i sammandrag gå ut på, att Rorschachtestets tio tavlor inte kan göra anspråk på att ge någon helhetsbild av en människa. Tjugo tavlor skulle sannolikt medföra ny informa- tion, och ingen vet, var den gräns går, där man verkligen får en riktig helhetsbild. Han tycks därmed mena att talet om testets holistiska karaktär är vidskepelse. Såvitt vi har förstått Rorschachlitteraturen, har emel- lertid ingen påstått, att Rorschachs tio tavlor skulle ge en fullständig helhetsbild av person- ligheten. Man gör inte anspråk på att göra en holistisk personlighetsbedömning. Det är testmetoden som betraktas som holistisk. Rorschachs bestämda avsikt var, att testet skulle tolkas i sin helhet och inte uppdelat

• Sida 103
•  Original

på scoringkategorierna var för sig. Tekniken går alltså ut på helhetstolkning och Ror- schachpsykologer har sin erfarenhetsram från helhetstolkningar av just dessa tio tav- lor. Kanske skulle andra tavlor eller fler tavlor ge bättre information. Detta är natur- ligtvis helt möjligt. Då är man emellertid inne på konstruktion av en ny testmetod.

Ainsworth (1954) har gjort en utförlig kritisk granskning av den validitetsforskning beträffande Rorschach som vid den tidpunk- ten utförts. Här kommer endast att nämnas några få av de undersökningar hon går igenom, då avsikten här mera är att diskutera validitetsproblemen i princip än att ge en representativ översikt av validitetsforsk- ningen och dess resultat.

En mängd undersökningar på scoringnivå finns refererade. I vissa fall är det fråga om försök att validera tolkningshypoteser röran- de enstaka scoringkategorier eller ”signs” mot något oberoende kriterium. Detta är, som förut nämnts, ingen fruktbar väg. Mari erhåller ibland samband, som förefaller lo- vande, men ofta försvinner dessa om under- sökningen upprepas.

En bättre utväg, som också tidigt pröva- des, är att slå samman olika Rorschachfakto- rer, som enligt hypoteserna tillsammans skall vara ett mått på någon egenskap för vilken man har ett oberoende kriterium. En sådan undersökning har t.ex. gjorts av Vernon (1935) som erhållit en korrelation på .78 mellan Binets intelligenstest och en bedöm- ning av intellektuell nivå baserad på flera olika Rorschachfaktorer i kombination.

I en annan undersökning har Holtzman (1950) kombinerat två olika Rorschach- tecken på impulsivitet och bristfällig kon- troll i sociala situationer, nämligen förhållan- dena CFzFC och (CF+ cF + 2C):(FC + Fc). Han har korrelerat dessa med ett kriterium på impulsivitet, som erhållits genom sam- manslagna kamratskattningar och fått ett samband på .49 signifikant på 2 %-nivån. Var för sig visade inget av de båda måtten något påtagligt samband med kriteriet.

Cronbach (1949) har skapat en speciell statistisk metod, ”pattern analysis”, för ana-

lys av konfigurationer av scoringkategorier. Han kan med denna metod samtidigt bearbe- ta tre scoringkategoriers samband med ett kriterium. Detta innebär en klar bearbet- ningsteknisk förbättring, men stora svårig- heter torde dock kvarstå, då de olika scoring- kategoriernas vikter i realiteten är olika i olika konfigurationer. De problem som detta innebär har, såvitt vi vet, ännu inte lösts på ett tillfredsställande sätt.

Även på tolkningsnivå finns en mängd valideringsundersökningar av olika slag. En ofta använd modell är att jämföra diagnoser utifrån Rorschach med psykiatriska diagno- ser. Resultatet blir emellertid i sådana under- sökningar i hög grad beroende av i vad mån psykologer och psykiatrer har samma refe- rensram. Diagnostisk klassificering varierar åtskilligt mellan olika psykologiska och psy- kiatriska skolor. Ex. på en undersökning av denna typ är Benjamin och Ebaughs (1938) jämförelse mellan Rorschachdiagnoser och psykiatriska diagnoser i 46 fall. De fann fullständig överensstämmelse i 39 fall. I de övriga 7 fallen förelåg heller inga allvarliga skillnader.

En annan vanlig typ av valideringsunder- sökningar på tolkningsnivå är matchningsstu- dier. Krugman (1942) har t.ex. matchat Rorschachutlåtanden på problembarn med psykiatriska utlåtanden på samma barn. Hon fann en genomsnittlig kontingenskoefficient på .83, vilket får betraktas som mycket tillfredsställande. Andra matchningsstudier, t. ex. av Hunter (1939), har emellertid givit mycket dåliga resultat. Resultatet i en under- sökning av denna typ är givetvis också ihög grad beroende av psykologers och psykiat- rers samträning och gemensamma referens- ram och dessutom av graden av heterogenitet i undersökningsgruppen.

Cronbach (1948) har kritiserat match— ningstekniken, emedan den inte kan ange i vilken grad varje prediktion är rätt eller fel. En korrekt matchning kan ibland bero på en tillfällighet. Positiva resultat i en matchnings- undersökning visar egentligen bara att något relevant ligger i testmetoden i fråga. Vilka av tolkningshypoteserna som är riktiga och

• Sida 104
•  Original

vilka som är felaktiga framgår däremot inte. Matchningsundersökningar ger således ett mycket grovt och onyanserat mått på en testmetods validitet.

Mer exakta mått på enskilda tolknings- hypotesers validitet borde man erhålla ge- nom att använda sig av bedömningsskalor. Detta har gjorts i Franérs tidigare nämnda undersökning (1960). Resultatet av denna undersökning blev emellertid från validitets- synpunkt föga tillfredsställande. Till detta kan finnas flera förklaringar. Protokollen var korta och torftiga och därigenom mer svår- bedömda än genomsnittet. Upptagningstek- niken omfattade en summarisk utfrågning, som gav otillräckligt underlag för en korrekt scoring. Vissa av variablerna var svåra att bedöma utifrån Rorschach. Slutligen var kriteriets validitet tvivelaktig. Försöksper- sonerna var folkhögskoleelever och kriteriet utgjordes av deras skattningar av varandra i samma personlighetspsykologiska variabler, som bedömdes utifrån Rorschach. Deras skattningar visade visserligen god samstäm- mighet men man kan starkt ifrågasätta om kamratskattningar och Rorschachbedöm- ningar ger möjlighet att belysa samma aspek- ter av personlighetsvariabler.

Ett mer indirekt prov på Rorschachmeto- dens validitet erhåller man genom Schachtel och Schachtels Rorschachbedömningar i Glueck och Gluecks stora undersökning av ungdomskriminalitet (1950), vars breda, deskriptiva uppläggning i stor utsträckning användes som modell vid planläggningen av ldientelundersökningen.

Schachtel och Schachtel utförde blind- tolkningar av 991 Rorschachprotokoll. Av försökspersonerna var 496 kriminella och 495 icke kriminella. Protokollen bedömdes med avseende på 54 personlighetsvariabler. Många av dessa visade väl Säkerställda skillna- der i förväntad riktning mellan grupperna. Bedömningen av varje protokoll avslutades med ett försök att avgöra om pojken ifråga hörde till den kriminella gruppen eller inte. Vissa protokoll var emellertid svårbedömda ur denna aspekt och klassificerades därför som neutrala. Av de 496 kriminella klassifi-

cerades 135 som neutrala och av de åter- stående 361 bedömdes 91 % som kriminella och 9 % som icke kriminella. Av de 495 icke kriminella klassificerades 121 som neutrala och av de återstående 374 bedömdes 89 % som icke kriminella och 11 % som krimi- nella. Detta resultat måste betraktas som mycket tillfredsställande.

En annan modell för prövning av projek- tiva metoders validitet har i Sverige nyligen använts av Resjö (1971). Hon lät bl.a. två oberoende bedömare skatta nio personlig- hetspsykologiska variabler enligt två olika projektiva metoder, nämligen Erica-metoden och Rorschach, vilka hon erfarenhetsmässigt ansåg belysa samma nivå av psykiska funk- tioner. Försöksgruppen bestod av 30 barn, 24 pojkar och 6 flickor mellan 8 och 10 år. Korrelationerna mellan skattningarna av samma variabler med de båda olika metoder- na blev för sju av de nio variablerna mycket tillfredsställande, betydligt högre än man vanligen finner för projektiva metoder. Vali- ditetskoefficienterna för variabler rörande ångestbehandling, kontaktstörningar, kon- trollfunktion, emotionell utrustning, be- arbetningsförmåga och psykisk hälsa ligger mellan .62 och .76, de flesta över .70. Två variabler rörande aggressivitet, aggressiv ladd- ning och aggressionsförhindrande mekanis- mer ligger lägre, .32 reSpektive .23. De inomtestliga korrelationerna för olika variab— ler ligger i allmänhet på lägre nivå, varför även den diskriminerande validiteten (Camp- bell och Fiske, 1959) måste anses god.

Även beträffande TAT finns en omfattan- de validitetsforskning. Murstein (1963, kap. 10) redogör för en mängd undersökningar med olika uppläggning och ganska motstri- diga resultat. Dessa behandlas här ännu mer summariskt än validitetsforskningen rörande Rorschach eftersom TAT ej använts inom klientelundersökningen.

En tidig matchningsstudie av Harrison (1940 a, 1940 b) där TAT-utlåtanden beträf- fande 40 psykiatriska patienter matchades mot anamnestiska data gav korrekt match- ning i 83 % av fallen. Dessutom erhölls en korrelation på .78 mellan intelligensbedöm-

• Sida 105
•  Original

ning enligt TAT och intelligenskvot och en överensstämmelse på 77% mellan diagnos enligt TAT och psykiatrisk diagnos.

Hartman (1949) undersökte 35 ungdoms- brottslingar. 34 personlighetsvariabler be- dömdes enligt TAT av två psykologer obe- roende. Samma variabler skattades av en psykiater som samarbetet flera år med den ena av psykologerna. Mediankorrelationen mellan psykologerna blev endast .15, mellan psykiatern och psykologen som tidigare sam- arbetat .44 och mellan psykiatern och den andre psykologen .17. Undersökningen visar, som många andra, betydelsen av en gemen- sam referensram. Murstein anser i själva verket att motstridiga resultat i validerings- undersökningar beträffande projektiva meto- der mycket ofta beror på att man inom vissa projekt haft samma teoretiska referensram och väl känt varandras sätt att arbeta medan detta inte varit fallet inom andra undersök- ningar. Detta skulle t. ex. kunna vara anled- ning till skillnaden i resultat mellan två mycket omfattande och sofistikerat upplag- da valideringsundersökningar, där bl. a. TAT ingår. Little och Shneidman (1959) prövade ett batteri bestående av Rorschach, TAT, MAPS och MMPI mot flera olika validitets- kriterier och fick genomgående låg validitet, lägst för TAT. Bedömarna, som var psykiat- rer, kände inte varandra och hade ingen gemensam referensram. Henry och Farley (1959 a, 1959 b) fick betydligt mer positiva resultat beträffande TAT i en liknande un- dersökning där psykologerna var samtränade och hade samma teoretiska orientering.

En avancerad modell för validitetspröv- ning har uppställts av Campbell och Fiske (1959). Modellen innebär samtidig prövning med flera variabler och flera metoder i en ”multivariabel — multimetod — matris”. Samma variabler undersöks med olika meto- der och Campbell och Fiske uppställer tre krav för en fullständig validering. För det första skall sambanden mellan mätningar av samma variabel med olika metoder, validi- tetskoefficienterna, vara signifikant större än 0. Om detta krav är uppfyllt anses mät- ningarna ha konvergerande validitet. För det

andra skall dessa validitetskoefficienter vara större än något av sambanden mellan olika variabler mätta med samma metod. Det tredje kravet innebär att validitetskoefficien- ten för en viss variabel skall vara större än sambandet mellan denna variabel och någon annan mätt med en annan metod. Om de båda sista kraven är uppfyllda anses mät- ningarna ha diskriminerande validitet. Denna kvalificerade form av validitet kan erhållas endast om mätningarna har hög reliabilitet och om de mätta variablerna är okorrelerade eller har låga samband.

Zuckerman (1967) har använt Campbell och Fiskes modell för validitetsprövning av fem psykologiska metoder, bl. a. skattningar efter en fri intervju, frågeformulär, 20 av Holtzmans bläckfläckstavlor och 10 TAT- tavlor. Tre variabler bedömdes, nämligen ångest, depression och fientlighet (hostility). Resultaten av undersökningen blev i de flesta avseenden negativa. Det finns ingen anled- ning att här gå in på någon detaljgranskning av resultaten, men man kan spekulera över orsakerna. För det första förefaller variabler— na olyckligt valda. Det finns visserligen goda teoretiska och logiska skäl att betrakta de- pression, ångest och fientlighet som skilda begrepp, men klinisk erfarenhet talar för att de ofta förekommer tillsammans. Dessa sam- band måste i hög grad minska möjligheten att uppnå diskriminerande validitet. En an- nan invändning mot uppläggningen gäller valet av psykologiska metoder. Om man använder dels metoder som belyser en klart medveten nivå, dels sådana som belyser en djupt omedveten, kan man knappast räkna med höga samband. Ångest, fientlighet och depression är förklaringsvariabler av en rela- tivt abstrakt karaktär. I den mån man har an- ledning att anta att metoder mäter på "olika nivåer av psykiskt fungerande, måste man samtidigt räkna med att de ger information om olika aspekter av de psykologiska begrep- pen. I detta fall mäter metoderna med all sannolikhet på olika nivåer. (Jfr det under- sökningsresultat av Stone och Dellis, som diskuterades i kap. 7.2.) Resjös tidigare refererade undersökning, där hon jämförde

• Sida 106
•  Original

två projektiva metoder, som — trots mycket olika stimulusmaterial — kunde antas mäta på samma medvetandenivå, gav också betyd- ligt högre validitetskoefficienter än Zucker- mans studie. Om en förutsättning för att erhålla hög validitet i Campbell och Fiskes modell är att man mäter så olika variabler som möjligt med metoder som mäter så likartat som möjligt förefaller Zuckerman att ha mätt alltför lika variabler med alltför olika metoder.

8.4 Valideringsmöjligheter inom klientel- undersökningen

Klientelundersökningen har, som tidigare redovisats, två huvudkriterier; brotts- och kontrollgruppstillhörighet vid undersök— ningstillfället och ett uppföljningskriterium, sekvensmodellen. Båda dessa kriterier med- ger i första hand prövning av våra teorier och hypoteser angående vilka psykologiska egen- skaper och funktioner, som har samband med kriminalitet. Endast indirekt och via dessa teorier och hypoteser kan de visa något om validiteten hos undersökningsinstrumen- ten.

Alla väsentliga undersökningsvariabler har prövats mot brotts- och kontrollgruppskrite- riet och de flesta mot sekvensmodellen. Resultaten av denna prövning redovisas i kapitlen 11—20. I de fall där undersöknings- resultaten bekräftar hypoteserna kan detta tas som ett tecken på att man med de använda projektiva metoderna erhåller rele- vant information, att de psykologiska be- dömningarna gjorts på ett riktigt sätt, att de variabler vi valt att arbeta med är användbara och att det finns ett visst stöd för våra hypoteser och teorier angående kriminalitet, även om dessa därmed inte kan anses bevisa- de. 1 de fall där hypoteserna inte bekräftas kan felet ligga i vilken som helst av länkarna i denna kedja.

Uppföljningskriteriet är från många syn- punkter det intressantaste och mest avgöran- de av undersökningens kriterier. Psykolo- giska teorier om kriminalitet bygger huvud- sakligen på erfarenhet av betydligt mer avan-

cerade kriminella än klientelundersök- ningens brottsdebuterande pojkar mellan 11 och 15 år. Ungefär en fjärdedel av vår brottsgrupp blir aldrig känd för mer än debutbrottet och det förefaller inte sanno- likt att psykologiska kriminalitetsteorier skulle vara tillämpliga i någon högre grad för denna del av undersökningsmaterialet. Detta förhållande borde i sig tala för att våra variabler skulle differentiera bättre mot ett uppföljningskriterium. Å andra sidan påver- kas pojkarnas vidare utveckling självfallet av en mängd andra faktorer än deras personlig- hetsstruktur och psykiska status vid under- sökningstillfället. Sådana faktorer kan t. ex. vara förändringar i familjesituationen eller åtgärder från samhällets sida, som är omöj- liga att förutsäga. Pojkarna befinner sig dessutom, vilket redan flera gånger påpekats, i en period av stark utveckling och föränd- ring och kan inte betraktas som färdigu— vecklade personligheter.

Ytterligare en omständighet bör påpekas beträffande uppföljningskriteriet. Eventuella risker för kriteriekontamination är här elimi- nerade. Även om undersökningen presentera- des för pojkarna som en allmän ungdoms- undersökning, kan man inte komma ifrån att brottsfallen, som nyligen för första gången varit föremål för polisutredning, kan ha upplevt undersökningssituationen annor- lunda än kontrollfallen. I den mån detta påverkat deras svar i de projektiva testning- arna får man alltså en effekt av brottslig- heten och polisingripandet i stället för något som kan ha varit en orsaksfaktor bakom kriminaliteten. Det är visserligen inte sanno- likt att detta i någon högre grad påverkat resultaten i variabler som avser personlighets- struktur, men enstaka variabler, kanske framför allt ångestladdning och ångestbered- skap, samt en del AAT-variabler, kunde för- modas vara känsliga för sådana olikheter i undersökningssituationen. Att grupperna skiljer sig mindre än vanligt i ångestvariabler- na, talar emellertid emot att denna felfaktor spelat någon större roll. Vid analys av brotts- fallens fortsatta utveckling i sekvensmodellen undgår man ivilket fall som helst denna risk.

• Sida 107
•  Original

En annan modell för validering som be— skrivits i detta kapitel är jämförelse mellan olika projektiva metoder. Vi vill emellertid ogärna betrakta en jämförelse mellan Ror- schach och AAT som ett försök till valide- ring. AAT konstruerades för att komplettera informationen från Rorschach med andra aSpekter. (Jfr diskussionen av Zuckermans undersökningsresultat under 8.3.) Klientel- undersökningen är inte upplagd för att vali- dera projektiva metoder utan för att med användande av olika metoder, bl. a. projek- tiva, försöka klarlägga orsaker till kriminali- tet. De båda projektiva metoderna kan såle- des antas belysa mycket olika aspekter av undersökningsvariablerna som båda kan ha relevans för kriteriet. I några fall har variab- lerna trots detta samma namn i Rorschach- och AAT-bedömningen. Detta förfarande kan givetvis diskuteras, men vi menar att det är försvarbart. Det är av teoretiska skäl rimligt att räkna med t. ex. ett begrepp som ångesttolerans även om vi har långt ifrån fullständiga mått på detta begrepp. Vi be- traktar det som en fördel om vi kan belysa det ur olika aspekter och förväntar inte höga men signifikanta samband mellan dessa va- riabler med samma namn, då ett visst sam- band måste föreligga för att man skall kunna tala om begreppsvaliditet.

Korrelationerna mellan de likalydande variablerna framgår av tabell 8.4.1.

Tabell 8.4.1 Produktmomentkorrelationer mellan likalydande variabler bedömda enligt Rorschach och AAT. Prov- och huvudunder- sökning

P.U. H.U. Aggressiv spänning .17 p — 07 p — Ångestladdning .21 p(.10 .11 p — Ångesttolerans .26 p(.02 .31 p(.01 Identifiering .29 p(.01 .13 p(.10 Kontrollfunktion .47 p(.01 .20 p(.01 Kontaktfunktion .31 p(.01 .28 p(.01 Mognad .49 p(.01 .41 p(.01 Psykisk hälsa .47 p(.01 .27 p(.01 Asocialitetsrisk .56 p(.01 .36 p(.01

De flesta av korrelationerna skiljer sig signifikant från 0 men sambanden är låga. Korrelationsnivån är emellertid jämförbar med den Magnusson (1966, sid. 152) redo- visar som belägg för begreppsvaliditet vid skattningar med projektiva metoder. Ytter- ligare korrelationsberäkningar har utförts som redovisas i kapitlen 11—20. Dessa visar att de inomtestliga sambanden genomgående ligger på påtagligt högre nivå än de som presenterats i tab. 8.4.1. Man har alltså, särskilt beträffande Rorschach, en stark me- todfaktor. Detta gör det synnerligen viktigt att vid tolkning av resultaten hålla i minnet vilken metod som använts och i vilka avseen- den variablerna skiljer sig.

I den rapportserie där föreliggande arbete ingår har informationen från undersök- ningens olika avsnitt ännu ej sammanställts. När detta sker kommer det att ges vissa möjligheter till konventionella och direkta validitetskriterier för våra testinstrument och testbedömningar. Data om manifest beteen- de och ”verkliga” förhållanden kan erhållas från de socialpsykologiska och psykiatriska avsnitten samt från hemintervjun, som till vissa delar konstruerats för att ge jämförelse- punkter. Även med den information som framkommer vid lärarintervjun kan en del jämförelser göras. Man kan emellertid ej förvänta höga samband då dessa beteende- data härrör från en helt annan nivå i person- ligheten och därför har begränsat värde som kriterier för projektiva metoder. Dessutom är även dessa kriterier resultat av metoder med osäker reliabilitet och validitet (inter- vju, muntlig och skriftlig). Med kunskap om detta är det emellertid av stort intresse att studera sambanden mellan manifest beteen- de och bakomliggande motivation och mel— lan ”verkliga” miljöförhållanden och subjek- tivt upplevande av dessa.

Undersökningen erbjuder ytterligare en möjlighet till prövning av de projektiva metodernas relevans och användbarhet. I kliniskt arbete används, som tidigare nämnts, sällan projektiva metoder fristående, utan som kompletterande information, belysning av de faktorer som ligger bakom ett beteen-

• Sida 108
•  Original

de, vilket man redan känner till genom anamnesen.

De projektiva metodernas värde som kom- pletterande infomiation kan lämpligen prö- vas i en sammanfattande analys där variabler från samtliga undersökningsavsnitt kombine- ras.

• Sida 109
•  Original

9. Modell för resultatredovisningen Statistiska metoder

9.1 Var-iab elgruppering

Det psykologiska avsnittet inom klientelun- dersökningen innehåller ett stort antal vari- abler (se variabelschemata i appendix 1 och 2), som avser att täcka olika problemområ- den och psykiska funktionssätt som kan antas vara relevanta i en undersökning av ungdomskriminalitet.1 kapitlen 11—20 kom- mer resultaten att redovisas för variabel- grupper som täcker dessa områden. Gruppe- ringen av variablerna sker alltså på teoretiska grunder och inte efter statistiska samband.

De variabelgrupper som valts rör intellek- tuella och emotionella resurser, ångest, aggressivitet, livshållningar, förväntningar, könsidentifiering och sexualitet, kontakt och relationer samt uppfostran, moralintegration och jagstyrkeförhållanden. Dessutom finns en grupp sammanfattningsvariabler omfat- tande bedömning av mognad, psykisk hälsa och asocialitetsrisk.

För varje variabelgrupp diskuteras hypote- ser om samband med kriminalitet. De vari- abler som ingår i gruppen redovisas och definieras. I den mån likalydande variabler förekommer i Rorschach och AAT anges på vilka sätt det är troligt att variablerna täcker olika aspekter av begreppen beroende på olikheter i metoderna. I de flesta grupper ingår variabler från både Rorschach och AAT. I den variabelgrupp som behandlar intellektuella och emotionella resurser har även IK medtagits.

9.2. Skaltyper

De flesta variabler som ingår i grupperna har bedömts på 7-gradiga skalor. Detta gäller både Rorschach och AAT. Från Rorschach- bedömningen har också tvåpunktsfördelade variabler eller förekomstvariabler medtagits. Inom AAT finns flera variabeltyper, fre- kvensräkningar, skalor 0—3 och summor av flera skalor 0—3. Alla skalor 1—7 har kon- struerats så att låga värden förmodas vara negativa ur kriteriesynpunkt och höga positi- va. Medelvärdena antas således vara lägre i brottsgruppen. Så långt det varit möjligt har övriga variabeltyper konstruerats efter sam- ma princip. I vissa fall har det varit omöjligt. Det blir t. ex. orimligt att beteckna en hög- gradig förekomst av en negativ egenskap med 0. För dessa variabler, som ej följer den vanliga principen, har skalorna i vissa bear- betningar vänts. Detta redovisas i förekom- mande fall i tabellerna.

9.3 Klusteranal ys

Sambanden mellan variablerna i variabel- grupperna har prövats i en klusteranalys (Osiris II, 1971). Detta är ett något ovanligt sätt att utnyttja programmet. Vanligen utgår man från en stor korrelationsmatris och låter variablerna grupperas obundet i olika klus- ter. Vi har bundit analysen till de av oss på teoretiska grunder sammanställda variabel- grupperna, för att pröva i vilken mån dessa

• Sida 110
•  Original

kan betraktas som kluster, dvs. om de ingå- ende variablerna är positivt korrelerade. Klusterprogrammet användes emedan det på ett enkelt sätt samtidigt gav information om interkorrelationer mellan variablerna i klust- ret, varje variabels korrelation med klustret som helhet samt en medelkorrelation för ldustret. Programmet startar med de två variabler som har den största korrelationen. Därefter införes den som har den största genomsnittliga korrelationen med de tidigare införda. Inga stoppgränser har satts i de utförda analyserna. Processen fortsätter då tills alla variabler som ej har negativ korrela- tion med någon annan i klustret tagits in. En negativ korrelation räcker emellertid för att en variabel skall uteslutas ur klustret, obero- ende av sambandet med övriga variabler. Några signifikansaspekter finns inte inbyggda i programmet. Analysen ger värdefull infor- mation om inom- och mellantestliga korrela- tioner beträffande de använda projektiva metoderna.

Man kan givetvis förvänta vissa samband inte endast inom utan även mellan kluster, eftersom personlighetsvariabler hänger sam- man i betydligt fler dimensioner än dem vi utgått ifrån i våra variabelgrupper. För att undersöka detta förhållande valdes slump- mässigt en variabel ur var och en av de tio variabelgrupperna och genomsnittskorrela- tionen beräknades för prov- och huvud- undersökningen separat. Antalet ingående korrelationer var följaktligen i vardera fallet 45. Genomsnittskorrelationen visade sig för provundersökningsmaterialet vara .22 och för samma variabler i huvudundersöknings- materialet .23, vilket förefaller ganska rim- ligt. Denna genomsnittskorrelation kan jäm- föras med genomsnittskorrelationerna för de teoretiskt styrda kluster som redovisas i kapitlen 11—20.

9.4 Variablernas särskiljande förmåga mot brotts- och kontrollgmppskriteriet

För varje variabelgrupp redovisas de ingåen- de variablernas särskiljande förmåga var för sig mot undersökningens huvudkriterium,

brotts- och kontrollgruppstillhörighet. Prov- och huvudundersökningsmaterialen hålls isär och gruppskillnaderna prövas med två olika test.

På inrådan av kommitténs statistiksak- kunniga ledamot, Malmquist, prövades först gruppskillnader med ett robust, icke para- metriskt test. Parvisa jämförelser med ut- nyttjande av matchningen utfördes och signi- fikansprövades med teckentest, ett median- test (Owen, 1962 sid. 362). I huvudunder- sökningen finns matchande kontrollfall till endast vart tredje brottsfall, vilket inneburit att varje kontrollfall jämförts med medel- värdet för flera brottsfall med motsvarande matchningsfaktorer. Bildandet av dessa 5. k. pargrupper finns även beskrivet i kapitel 1 och i ett tidigare betänkande (SOU 1971:49 sid. 67).

Då de flesta undersökningsvariabler gav de förväntade skillnaderna mellan brotts- och kontrollfall och då en utredning av fördel- ningamas form visat att skalorna utnyttjats väl och att fördelningarna är approximativt normala, beslöts att skillnaderna mellan grupperna även skulle prövas genom jämfö- relse av stratifierade medeltal (Programmet utarbetat vid statistiska institutionen. Stockholms universitet.) Stickprovet har delats upp i åtta strata utifrån matchnings- faktorema ålder, socialgrupp och familjetyp. Vissa strata har då blivit små, varför en poolad varians beräknats, baserad på samtliga åtta strata. Förutsättningen för att detta beräkningssätt skall vara berättigat är att man kan anta, att variansen är approximativt lika stor i ifrågavarande strata i populatio- nen. Detta antagande kan betraktas som någorlunda rimligt.

t-test har utförts på differensen mellan två stratamedeltal i taget. Slutligen har diffe- rensen för samtliga strata sammanslagna be- räknats och prövats på samma sätt.

Vissa skillnader föreligger mellan olika strata, både så att medelvärdesnivån växlar mellan strata och så att skillnader mellan brotts- och kontrollfall är av varierande stor- lek i olika strata. Detta diskuteras i kapitel 10. I de kapitel där resultaten i variabelgrup-

• Sida 111
•  Original

perna redovisas berörs i allmänhet endast medeltalsjämförelser för strata sammanslag- na. Skillnader mellan strata kommenteras där endast i den mån de år av speciellt intresse.

Av de två test som använts för att pröva om Säkerställda skillnader föreligger mellan brotts- och kontrollfall är det ena ett me- diantest, det andra ett medelvärdestest. Det- ta innebär att resultaten kan bli något olika.

I de tabeller där resultaten redovisas anges för teckentestet signifikansnivåer mellan 0.05 och 0.005. För de stratifierade medel- talsjämförelserna anges nivåer från 0.05 till 0.001. För båda testen har dessutom givits uppgift om tendenser i väntad riktning som vi ej betraktar som Säkerställda, p(0.10.

9.5 Variabelns utfall mot ett uppfölj- ningskriterium, sekvensmodellen

Slutligen prövas de i variabelgrupperna ingå- ende variablemas utfall i sekvensmodellen. För att erhålla tillräckligt stora klasser gjor— des en modifikation av modellen genom att vissa klasser slogs ihop.

De 22 kontrollfall som blivit kända för brott efter undersökningstillfället är fördela- de över samtliga sekvensklasser utom klass VIII. Pojkarna inom varje klass blir då så få, att resultaten inte kan tolkas. Om man å andra sidan slår samman fallen till en grupp, blir denna så heterogen till sin sammansätt- ning, att de vanliga hypotesema för sekvens- modellen ej kan tillämpas. Vi har följaktligen inte någon bestämd hypotes om hur denna grupp bör falla i jämförelse med övriga se- kvensklasser. Det visar sig också att den inte följer något enhetligt mönster, den är ibland bättre än samtliga brottsfall, ibland mycket dålig. Av dessa skäl har gruppen uteslutits ur prövningen med sekvensmodellen.

Brottsfallen äri den modifierade modellen uppdelade på fyra grupper. Som extrem- grupper kvarstår klass 11, de pojkar som begått endast ett brott, och klass IX, de pojkar som institutionsplacerats med anledning av brott före 18 år och är kända för brott efter 18 år. Däremellan finns två grupper, klasserna IV,

VI och VIII som är kända för flera brott men inte efter 18 år och klasserna III, V och VII som är kända för brott efter 18 år.

Inom den modifierade sekvensmodellen gäller den vanliga hypotesen om mest gynn- samma värden i klass K 0, de kontrollfall som aldrig blivit kända för brott, och där- efter i tilltagande grad ogynnsamma från engångsbrottslingarna till klass IX. För att göra olika variablers utfall jämförbara trots skillnader i marginalfördelningar utfördes på förslag av kommitténs statistiska experter en standardisering genom beräkning av percen- tilpoäng och medelpoäng enligt en metod beskriven av Williams och Grizzle (1972). Resultaten signifikansprövas med xz-beräk- ningar för lineär trend och för avvikelse från linearitet (Armitage, 1971). Detta signifi- kanstest är robust men inte känsligt för den speciella rangordningshypotes, som ligger bakom sekvensmodellen, vilket resulterar i att man ibland får en signifikant lineär trend även för varibler som ej uppfyller sekvens- modellens specifika krav.

Utformningen av den modifierade se- kvensmodellen framgår av figur 9.5.1.

• Sida 112
•  Original

Figur 9.5.1 Modifierad sekvensmodell

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng

debut— slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år

Skala 0 II IV, VI, WII 111, V, VII IX

Belastande n n n n n n

värde % % % % % %

Ej belastande n n n n ri n

värde % % % % % %

2 n n n n n n

Medelpoängl % xi för lineär trend dfl

)( för avvikelse från linearitet df 3

1 Medelpoängen hänför sig till den undre raden i modellen, således i detta fall till pojkar som i skattningarna fått ej belastande värde. Medelpoängen förväntas alltså i detta fall sjunka kontinuerligt från klass K 0 till klass B [X.

• Sida 113
•  Original

10. Strataskillnader

I de bearbetningar där materialet analyserats stratifierat (se kapitel 1.4.2 och 9.4) delas undersökningsmaterialet enligt de tre match- ningsfaktorerna ålder, socialgrupp och famil- jetyp i åtta delgrupper, strata. Inom varje stratum jämförs medelvärden för brotts- och kontrollfall. I dessa bearbetningar behandlas prov- och huvudundersökningarna alltid se- parat.

En jämförelse mellan medelvärdena i våra åtta strata ger information om samband mellan matchningsfaktorer och undersök- ningsvariabler. Det är därvid lämpligast att inrikta sig på kontrollgrupperna, som inom varje stratum kan betraktas som approxima- tiva normalgrupper. (Se kapitel 1.7.)

Det fanns olika hypoteser om hur strata skulle skilja sig åt i undersökningsvariabler. Några starka samband mellan psykologiska variabler och matchningsfaktorer förvänta- des dock ej.

Beträffande medelvärdena för både brotts- och kontrollfall kunde man förmoda att dessa skulle bli högre dvs. gynnsammare i socialgrupp I och II och i hel familj. Vi förväntade starkare samband med familjetyp än med socialgrupp för de psykologiska variablerna. Beträffande ålder väntade vi för brottsgruppens del, bl. a. med ledning av de preliminära beräkningarna på provundersök- ningsmaterialet (se kap. 5.3), sämre värdeni den yngre åldersgruppen, då tidiga debutan- ter visat sig vara mer psykiskt störda än sena. Någon motsvarande skillnad i kontrollgrup-

pen förväntades ej.

Man kunde även förmoda att skillnaden mellan brotts- och kontrollfall skulle vara av varierande storlek i olika strata. På denna punkt förelåg olika hypoteser inom klientel- undersökningen.

Vi har tidigare hävdat den uppfattningen (Humble och Settergren, 1965), att eftersom kontrollfallen genom anpassningen till brottsfallen i matchningsfaktorema blivit en grupp som lever i en socialt mer riskställd miljö än en normalgnipp, skulle det krävas mer av positiva, kompenserande egenskaper hos dem för att ej bli kriminella. Denna omständighet skulle tala för större grupp- skillnader i missgynnade strata. (Se även kapitel 1.7.)

Carlsson har också diskuterat frågan i en promemoria (1969). Han menade däremot att skillnader mellan grupperna borde fram- träda tydligast i gynnade strata. Detta sam- manhängde bl.a. med att det kunde antas innebära en så stark kontraindikation mot brottslighet att tillhöra gynnade strata, att de pojkar som ändå blev kända för brott borde vara mera påtagligt awikande än brottskända pojkar ur socialt missgynnade strata, där brottslighet är vanligare.

I själva verket är de båda hypoteserna spegelvändningar av varandra. Den skenbara motsättningen beror på om man utgår från brottsfallen eller kontrollfallen. Synen på skyddande respektive riskabla miljöfaktorer är densamma. Om miljösambandet oftare

• Sida 114
•  Original

visar sig genom att brottsfall i gynnade strata är särskilt dåliga i undersökningsvariabler eller genom att kontrollfall 'r missgynnade strata är särskilt bra, borde vara en slump. Resultaten i de psykologiska variablerna visar också att båda alternativen före- kommer, dock med en viss övervikt för Carlssons hypotes, dvs. störst skillnader och särskilt dåliga brottsfall i gynnade strata. Eftersom de båda hypoteserna är spegelvänd- ningar är det ju också rimligt att de ofta tar ut varandra, så att ingen gruppskillnad upp- står. Tolkningen av storleksskillnader mellan olika strata i B- och K-differenser komplice- ras emellertid av att ytterligare andra fakto- rer kan påverka sådana skillnader. Sådana faktorer är t. ex. andra former av samspels- effekter mellan matchningsfaktorema, okontrollerade faktorer som verkar på både matchningsfaktorer och undersökningsva- riabler samt störande slumpfaktorer. En an- nan faktor som kan vara av betydelse i sammanhanget är bristande effektivitet i matchningen både formellt och reellt. For- mellt förefaller matchningen i klientelunder- sökningen ganska invändningsfri men reellt finns sannolikt felkällor, som mycket väl kan vara systematiska. Så kan man t. ex. långt ifrån vara säker på att en viss socialgruppsbe- teckning i alla fall täcker samma sociala och ekonomiska verklighet eller att hel respekti- ve splittrad familj i mer än formellt avseende betyder detsamma från fall till fall. Beträf- fande socialgrupp är det t. ex. sannolikt, att socialgrupp III, som ju är ett mycket vitt begrepp, mer ofta innebär slummiljö i brotts- gruppen än i kontrollgruppen.

Då så många olika förklaringar kan finnas till storleksskillnader mellan olika strata i brotts- och kontrollgruppsdifferenser har vi avstått från tolkning av sådana skillnader och inskränkt oss till att studera medelvärdes- skillnader mellan olika strata i kontrollgrup- perna.

Diskussionen i detta kapitel stöder sig på inspektion av de stratifierade medeltalsjäm- förelserna. Några signifikansaspekter på skill- nader mellan strata har inte lagts. Troligen är

de tendenser man kan skönja ofta för svaga var för sig för att vara i statistisk mening Säkerställda.

Allmänt kan sägas att påtagliga skillnader mellan brotts- och kontrollgruppen på hög signifikansnivå i totalmaterialet i allmänhet återfinns i samtliga eller de flesta strata. Detta är oftare fallet i prov- än i huvudun- dersökningen trots att materialet i den sena- re år större. Mindre skillnader i totalmateria- let, signifikanta på lägre nivå, föreligger ofta bara i ett par, eventuellt endast ett av våra strata.

Helt emot våra hypoteser förefaller sam- bandet mellan de psykologiska variablerna och familjetyp i det närmaste obefintligt medan det ser ut att finnas ett visst samband med socialgrupp. Ett visst samband mellan ålder och undersökningsvariabler finns, vil- ket för kontrollgruppernas del ej var förvän- tat.

När man jämför de stratifierade medelta- len mer i detalj blir bilden ganska svåröver- skådlig.

Socialgrupp

Socialgrupp har starkast samband med de variabler som bedömts enligt AAT, vilket förefaller naturligt. AAT är både vad beträf- far stimulusmaterialet och valet av variabler mer socialpsykologiskt och bör ha starkare samband med yttre miljöfaktorer än det helt abstrakta, symboliska Rorschachmaterialet utifrån vilket endast intrapsykiska personlig- hetsstrukturvariabler bedömts.

I huvudundersökningen, AAT, finns en klar och entydig tendens. Socialgrupp I och II har där i nästan alla variabler bättre värden än socialgrupp III i kontrollgruppen. Skillna- den i medelvärden är ibland ganska stor. I provundersökningen, AAT, är mönstret mindre enhetligt. Vanligast är, som i huvud- undersökningen, att socialgrupp I och II i kontrollgruppen har bättre värden i under- sökningsvariabler än socialgrupp 111, men tendensen är ej så genomgående i provunder- sökningen.

På Rorschach är sambanden med social-

• Sida 115
•  Original

grupp mindre klara. I huvudundersökningen är bättre värden i högre socialgrupper det vanligast förekommande. I provundersök- ningen är bättre värden ihögre socialgrupper också vanligt, men i ingetdera materialet är tendensen så klar som i AAT-variablerna.

Familjetyp

Några enhetliga sambandsmönster mellan fa- miljetyp och AAT-variabler kan inte urskiljas i vare sig prov- eller huvudundersökningen. Förvånande ofta finner man bäst värden i undersökningsvariabler i splittrad familj.

På Rorschach framträder i provundersök- ningen den väntade tendensen till bättre värden i hel familj i kontrollgruppen. I huvudundersökningen finns inget enhetligt mönster. Möjligen är värdena i något fler fall bättre i hel än i splittrad familj.

Ålder

Åldersfaktorn slutligen visar på AAT ungefär samma mönster i prov- som i huvudundersök- ningen. Någon genomgående medelvärdes- skillnad mellan yngre och äldre framkommer ej, den växlar mellan olika variabler. Va- riabler som kontroll och mognad är bättre hos de äldre. Vid bedömningarna av mognad har vi eftersträvat att ta hänsyn till pojkarnas ålder, men tydligen inte i tillräcklig utsträck- ning lyckats med detta. De övriga personlig- hetspsykologiska variablerna har i princip skattats oberoende av var pojkarna befann sig i åldersintervallet mellan 11 och 15 år. Frågan om skattningarna skulle göras med hänsyn till ålder eller inte diskuterades i Progress Report (Humble och Settergren, 1965. sid. 160—161).

På Rorschach är sambanden med ålders- faktorn också likartade i de båda materialen. I provundersökningen har de yngre pojkarna nästan genomgående sämre värden än de äldre vare sig de är brotts- eller kontrollfall. I huvudundersökningen är det också mera vanligt med lägre värden i den yngre gruppen än i den äldre. Det rör sig alltså även här om en mognadsfaktor.

En detaljerad granskning av strataskillna- der ger, som framgår av ovanstående, en ganska svåröverskådlig bild med ofta motstri- diga tendenser såväl mellan prov- och huvud- undersökningen som mellan de båda projek- tiva metoderna. Då fallen i vissa strata är få, bör man nog över huvud taget betrakta skillnaderna med en viss skepsis. Som helhet förefaller skillnaderna mellan strata att tyda på, att sambanden mellan undersökningsva- riabler och matchningsfaktorer är svaga och osäkra. Ett visst samband finns mellan social- grupp och undersökningsvariabler, i synner- het AAT-variabler. I övrigt föreligger inga entydiga tendenser. Denna tolkning av stra- taskillnaderna får stöd av att undersöknings- variablernas diskriminerande förmåga i all- mänhet påverkas ganska litet om kontroll- gruppen standardiseras, dvs. räknas om till en approximativ normalgrupp. (Se kapitel 26.2.) Vi vill emellertid på nytt understryka, att materialet är svåröverskådligt på dessa punkter. Man kan inte bortse från möjlig- heten att en annan typ av analys skulle kunna ge en något avvikande bild. I det hela synes emellertid våra resultat överensstämma med Jonsson och Kälvesten (1964, sid. 209, 235) i vad avser sambandet mellan psykisk hälsa och socialgrupp respektive familjetyp.

Då stratifieringen förefaller att spela så liten roll för de psykologiska variablerna och då materialet är matchat behandlas i den följande resultatredovisningen strata sam- manslagna.

• Sida 116
•  Original

l l Intellektuella och emotionella resurser

11.1 Intellektuella och emotionella resurser och kriminalitet. Hypoteser

I detta kapitel behandlas tre variabler, in- telligenskvot mätt med Terman-Merrill samt två Rorschachvariabler, av vilken den ena belyser individens intellektuella och emo- tionella resurser och den andra visar funk- tionsnivån, alltså, i vilken utsträckning han kan använda sina resurser.

En vanlig uppfattning rörande asocial och kriminell ungdoms begåvningsutrustning synes vara, att ”det ungdomliga asocialitets- klientelets genomsnittliga begåvningsnivå (ligger) lägre än hos icke-asocial ungdom i motsvarande ålder. Detta gäller vare sig man utgår från allmänna bedömningar eller från skolbetyg och testresultat” (Blomberg 1971, sid 106). McCord och McCord (1959) fann vid tolkningen av resultaten i Cam- bridge-Somervilleprojektet att låg intelligens inte hade något samband med att bli dömd för brott medan hög intelligens hade negativt samband med placering på institution med anledning av brott. ”The conclusion is that low intelligence does not lead a boy into crime, although high intelligence may pre- vent him from going to a penal institution” (McCord och McCord, 1959, sid. 66). Vid en kritisk granskning av deras tabellmaterial har emellertid Hirschi och Selvin (1967) funnit att ”med undantag för de subnormala (IKE 80), ju lägre en pojkes intelligens är, desto mer troligt är det, att han blir fälld för

brott.. .” (Hirschi och Selvin, 1967, sid. 102—103.)

I Glueck och Glueck's undersökning (1950) matchades pojkarna bl.a. med av- seende på intelligens, mätt med Wechsler— Bellevue-skalan. Man fann att brottsfallen låg lägre på deltesten information, förståelse, siffersymboler och ordförråd. Däremot pre- sterade dessa pojkar bättre på deltest som innehåller konkreta uppgifter. Författarna tolkade dessa resultat som tecken på brotts- fallens inriktning mot konkret tänkande.

Jonsson (1967) fann i sin undersökning att de delinkventa grupperna hade en genom- snittlig Terman-Merrillkvot på 107, medan man för en kontrollgrupp funnit kvoten 111 (Jonsson och Kälvesten, 1964). Jonsson var- nar emellertid för övertolkning av resultaten, då han finner, att brottsfallen sannolikt är mer känsliga för stress, även i testsituatio- nen, än en normalgrupp, och följaktligen kan förväntas prestera sämre.

I en tidigare redovisning (Humble och "Settergren SOU 1971:49 sid. 93—94) anför-

des den iakttagelsen att barn från socialt riskställda miljöer ofta är understimulerade och dessutom, genom att de ofta saknar stödi hemmiljön, inte heller är motiverade för skolarbete och intellektuella ansträngningar. De har följaktligen svårt att prestera väl på många av de prov som ingår i gängse intelli- gensskalor. Detta motiverar användandet av performanceskalor som komplettering. I provundersökningen användes Porteus, la-

• Sida 117
•  Original

byrinttest, som visat sig differentiera väl mellan grupper av vuxna kriminella med höga reSpektive låga skattningsvärden i psy- kopati. (Schalling och Rosén, 1968, 1970). Då det inte framkom några skillnader mellan brotts- och kontrollgrupperna i provunder- sökningen, valdes att i huvudundersökningen komplettera Terman-Merrill med perfor- mance-delen av WISC. Huvudundersökning- ens resultat har bearbetats av Lövegren (1964). Av hennes rapport framgår, att brottsfallen har såväl lägre Terman-kvoter som WISC-kvo- ter. Hon finner däremot, att proportionen un- derbegåvade (IK 585) är lika stori båda grup- perna, vilket väl överensstämmer med den tidigare citerade diskussionen hos Hirschi och Selvin av McCord och McCords data. Någon signifikant skillnad mellan Tennan- och WISC-kvoter framkommer inte, vare sigi brotts— eller kontrollgruppen.

Då utfallet på WISC tidigare redovisats av Lövegren, presenteras här endast resultaten på Terman-Merrill samt utfallet på variabler- na intellektuella och emotionella resurser, R0 och intellektuell och emotionell funk- tionsnivå, Ro.

Vår hypotes var att brottsfallen skulle ha lägre intelligenskvot än kontrollfallen, men att skillnaden skulle vara obetydlig. Beträf- fande Rorschachvariablerna väntade vi, att brottsfallen skulle visa mindre av intellek- tuella och emotionella resurser men framför- allt att de skulle ha en lägre funktionsnivå, dvs. ha mindre förmåga att utnyttja sin intellektuella och emotionella kapacitet.

Enligt vår kliniska erfarenhet har nämligen individer med neurotiska störningar ofta svårt att utnyttja sin begåvningskapacitet. Detta gäller i ännu större utsträckning för personer med infantil jagsvaghet som stör- ningsform Ofta ter de sig som obegåvade och känslomässigt torftiga. Eftersom de van- ligen är dåligt realitetsorienterade och har stora svårigheter i känslomässiga relationer, bedöms ofta deras resurser vara avsevärt lägre än vad som verkligen är fallet.

1 1.2 Variabeldefinitioner T erman-Merrill :

Intelligenskvot. Intelligens definieras operationellt. De begåv- ningsfaktorer som mäts med instrumentet definieras således av de deluppgifter som ingår i testet. Deltesten i Terman-Merrill mäter allmänorientering, bl. a. genom ord- förrådsprov, observations- och iakttagelse- förmåga, inpräglingsförmåga (auditiv och visuell), förmåga till abstrakt och logiskt tänkande samt spatial förmåga.

Rorschach :

Intellektuella och emotionella resurser (skala 1— 7, torftig — rikt utrustad) Variabeln avser en allmän bedömning av intellektuella och emotionella resurser sam- mantagna. I konstruktionen ligger antagan- det, att dessa begåvningsaspekter hör relativt nära samman. Variabeln belyser relationen mellan primär- och sekundärprocesstänkan- de, realitetsuppfattning och realitetsanpass- ning, fantasi och kreativ förmåga liksom känslomässig utrustning.

Intellektuell och emotionell funktionsnivå (skala 1— 7, låg—hög) Variabeln belyser, hur mycket av individens intellektuella och emotionella resurser som står till hans förfogande.

1 1.3 Klusteranalys

I tabellerna 11.3.1 och 11.3.2 redovisas interkorrelationema mellan de i klustret in- gående variablerna. Korrelationerna ligger på ungefär samma nivå i båda undersökningar- na, och mönstret är likartat. Sambandet mellan Termankvoten och Rorschachvariab- lerna är relativt starkt. Det bör emellertid påpekas att detta på intet sätt kan betraktas som en validering av Rorschach, då vi haft kännedom om intelligenskvot vid Rorschach- bedömningarna.

• Sida 118
•  Original

Tabell 11.3.1 Intellektuella och emotionella resurser. Variablernas interkorrelation. Prov- undersökningen. N = 81

Genomsnittskorrela- tion in. samtliga variab—

l 2 3 ler i klustret T—M 1 Intelligenskvot 1.00 .58 Ro 2 Intell. o. emot. resurser .58 1.00 .66 Ro 3 Intell. o. emot. funktionsnivå .56 .73 1.00 .65

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .63

Tabell 11.3.2 Intellektuella och emotionella resurser. Variablernas interkorrelation. Huvud— undersökningen. N = 202

Genomsnittskorrelation m. samtliga variabler i

1 2 3 klustret T—M 1 Intelligenskvot 1.00 .57 Ro 2 Intell. o. emot. resurser .60 1.00 .71 Ro 3 Intell. o. emot. funktionsnivå .53 .82 1.00 .68

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .65

11.4 Gruppskillnader mot brott- och kon- trollgruppskriteriet

Skillnaderna mellan brotts— och kontroll- grupperna redovisas i tabell 11.4.1.

Intelligenskvot, Terman-Merrill I både prov- och huvudundersökningen före- ligger signifikanta skillnader mellan brotts- och kontrollfall. Differenserna är dock inte särskilt stora; i provundersökningen omkring 7 enheter, i huvudundersökningen omkring

10 enheter. Man kan här jämföra med Carlssons nivådiagram (SOU 1972:76 sid. 47) där intelligenskvoten visar sig ha ett relativt lågt förklaringsvärde för kriminalitet.

Intellektuella och emotionella resurser, Ro Variabeln visar väl säkerställda skillnader vid medeltalsjämförelser i båda undersökningar- na.

En genomgånede tendens är, att pojkar

Tabell 11.4.1 Intellektuella och emotionella resurser. Skillnader mellan brotts- och kontroll- grupper. Teckentest och stratifierade medeltalsjämförelser. Prov- och huvudundersökning.

Metod Variabel Tecken- Stratifierade medeltalsjämförelser test p MB MK Diff. Medelfel p T—M Intelligenskvot P.U. 0.025 101.07 108.60 = 7.52 3.31 0.015 H.U. 0.005 104.06 114.45 — 10.39 2.38 0.001 Ro Intellektuella och emo— P.U. — 4.00 4.71 — 0.71 0.23 0.001 tionella resurser H.U. 0.005 3.95 4.45 — 0.51 0.17 0.005 Ro Intellektuell och emo— P.U. -— 3.14 3.81 — 0.67 0.20 0.001 tionell funktionsnivå H.U. 0.005 3.07 3.45 -— 0.38 0.16 0.01 118 SOU 1974:31

• Sida 119
•  Original

från socialgrupp I och II fått högre medel- värden än de, som kommer från lägre social- grupp. Detta gäller inom både brotts— och kontrollgrupperna. Skillnaderna ligger oftast mellan ett halvt och drygt ett skalsteg på den 7-gradiga skalan.

Intellektuell och emotionell funktionsnivå, Ro Medeltalsskillnadema är väl säkerställda i båda undersökningarna. Även i denna varia- bel föreligger skillnader mellan strata med

avseende på socialgruppstillhörighet, så att pojkar från högre socialgrupp har högre värden.

11.5 Resursvariablernas utfall i sekvens- modellen

De tre variablerna har prövats mot den modi- fierade sekvensmodellen. IK enligt Terman- Merrill har prövats med två olika gränsvär- den, IK 90, respektive 110. Resultatet redo- visas i tabellerna 11.5.1—11.5.4.

Tabell 11.5.1 IK. Dikotomigräns 90. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.k1 K B B B B ): Percen- Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst. plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år Skala () ii IV,V1,VIII 111, V, vrr ix IK 5 90 7 4 7 11 16 45 10% 8% 14% 26% 36% 17% 0.09 IK >90 66 46 42 32 28 214 90 % 92 % 86 % 74 % 64 % 83 % 0—59 2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.54 0.55 0.52 0.46 0.41 0.50

)(2 för lineär trend 16.85, df 1, P(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 2.69, df 3, —

Variabeln har en starkt signifikant lineär trend och awikelsen från linearitet är ringa. Mellan kontrollfall utan brott och engångs- brottslingar föreligger dock ingen skillnad. Påfallande är, att endast 10 % av klass 0, kontrollfallen utan brott, har en kvot under 90, medan 36 % av fallen i klass IX ligger under IK 90.

Variabeln har en god prediktiv förmåga. Det visar sig, att låg begåvning försvårar återanpassningen.

• Sida 120
•  Original

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.k1. K B B B B 2 Percen- Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år Skala 0 11 IV,VI,VIII 111, V, VII IX Skala rxgiio 36 34 31 29 36 166 49% 68% 63% 67 % 82% 64% 0.32 IK >110 37 16 18 14 8 93 082 51% 32% 37% 33% 18% 36% ' Z 7 3 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.57 0.48 0.50 0.48 0.41 0.50

)(2 för lineär trend 10.72, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 2.77, df 3, —

Även med denna dikotomigräns visar sig variabeln ha en starkt lineär trend. Avvikelsen från linearitet är obetydlig. Hälften av kon- trollfallen utan brott ligger över genomsnitts-

värdet 110, men endast 19 % av brottsfallen i klass IX. God begåvning har samband med bättre återanpassning.

Tabell 11.5.3 Intellektuella och emotionella resurser, Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

* Sekv.kl. K B B B B 2 Percen-

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter X 18 år 18 år Skala 0 11 IV,V1,VI|I 111, V, VII IX

Skala 1—-3 10 17 15 15 20 77 14% 34% 31% 35% 45% 30% 0.15 4—7 63 33 34 28 24 182 0 65 86% 66% 64% 65% 55% 70% '

2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.58 0.48 0.50 0.47 0.42 0.50

)(2 för lineär trend 12.24, df 1, p(imOi )(2 för awikelse från linearitet 2.95, df 3, —

Variabeln ger det väntade utfallet med en starkt signifikant lineär trend. Endast 14 % av kontrollfallen utan brott har bedömts med låga värden på variabeln. I klass IX

däremot har nästan hälften av fallen låga värden. Den största skillnaden ligger dock mellan kontroll- och brottsfall. Variabeln har en måttlig prediktiv förmåga.

• Sida 121
•  Original

Tabell 11.5.4 Intellektuell och emotionell funktionsnivå, Ro. Sekvensmodetll (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl K B B B B ): Percen- Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år

Skala 0 11 IV,VI,VIII III, V, VII IX 1—3 30 30 32 32 36 160

41% 60% 65% 74% 82% 62% 0.31 4—7 43 20 17 11 8 99

59% 40% 35% 26% 18% 38% 0-81 E 73 50 49 43 44 25 9 Medelpoäng 0.60 0.51 0.48 0.44 0.40 0.50 )(2 för lineär trend

22.80, df 1, p(imi X för awikelse från linearite

t1.1, df3, —

Även denna variabel visar en starkt lineär trend i sekvensmodellen. Den intellektuella och emotionella funktionsnivån har skattats som bristfällig hos ungefär hälften av K-fal- len utan brott men i hela 82 % av fallen i

Figur 11.5.1 IK, dikotomigräns 90 Medelpoäng 0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

I IV VI

VIII

| I Sekvensklass 0 ||

Figur 11.5.2 IK, dikotomigräns 110 Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

Sekvensklass 0 || IV IX VI VIII

Ill V VII

klass IX. Variabeln har god prediktiv för- måga.

Utfallet i sekvensmodellen i form av me- delpoäng visas grafiskt i figur 11.5.1—11.5.4.

Figur 11.5.3 Intellektuella och emotionella resur- ser Ro

Medelpoäng 0.70 0.60 0.50

0.40

0.30

| i i *i II lll IX V VIII VII Figur [1.5.4 Intellektuell och emotionell funk- tionsnivå Ro Medelpoäng 0.70

| | Sekvensklass 0

0.60 0.50 0.40

0.30

| i Sekvensklass 0

• Sida 122
•  Original

11.6. Begåvning och placering på institution med anledning av brott

För jämförelse med Cambridge —Sommerville- projektet har vi prövat sambandet mellan intelligenskvot och placering på institution med anledning av brott. Vi har i detta sammanhang givetvis räknat placeringar både före och efter 18 år. Endast brottsfall har medtagits för att resultaten ej skall påverkas av begåvningsskillnader mellan brotts- och kontrollfall. Resultatet framgår av tabell 11.6.1.

Tabel111.6.1 Samband mellan intelligens- kvot och placering på institution med anled- ning av brott (absoluta tal och procent). Brottsfall. Prov- och huvudundersökning sammanslagna. IK 590 91—110 2111 Institution 20 33 12 65 51 % 36 % 21 % Ej institution 19 58 44 121 49 % 64 % 79 % 39 91 56 186 100 % 100 % 100 %

)(2 = 9.60, df 2, p(.01

Resultaten ligger helt i linje med McCord och McCords (1959). Institutionsplaceringar är påtagligt vanligast i den lägst begåvade gruppen och minst vanliga i den överbegåva— de. Skillnaden är starkt signifikant.

11.7 Sammanfattning och diskussion

Skillnaderna mellan brotts— och kontrollfall i intelligenskvot enligt Terman-Merrill är inte stora men väl säkerställda. Genomsnittsnivån är lägre i brottsgrupperna. Intelligensva- riabeln visar också prediktiv förmåga mot uppföljningskriteriet, sekvensmodellen. Hög begåvning förefaller att underlätta återan- passning medan låg begåvning är försvårande.

Intelligensvariabeln visar också ett påtag- ligt samband med placering på institution

med anledning av brott. Underbegåvade pojkar placeras i störst utsträckning, över- begåvade i minst. Hur detta skall tolkas är inte självklart. Det kan tyda på att god begåvning ger större möjlighet att avbryta en kriminell karriär, innan det gått så långt som till institutionsplacering. Det kan också tyda på att myndigheterna har en större tendens att placera de pojkar som är sämre intellek- tuellt utrustade.

Vad gäller Rorschachvariablerna beträf- fande intellektuella och emotionella resurser samt funktionsnivå framkommer signifikanta skillnader mellan brotts— och kontrollgrupper beträffande både resurser och funktionsnivå. Mot uppföljningskriteriet har funktionsnivån bättre prediktiv förmåga än resursvariabeln. Funktionsnivån som visar individens tillgång till sina resurser och i vilken mån han kan utnyttja dessa förefaller således vara viktig för social återänpassning.

• Sida 123
•  Original

12. Ångest

12.1. Ångest och kriminalitet. Hypoteser

Sambandet mellan ångest och kriminellt be- teende kan inte förväntas vara enkelt.

Å ena sidan talar klinisk erfarenhet för att en typ av pojkar som är påtagligt i riskzonen för kriminell utveckling, nämligen de infan- tilt jagsvaga, ofta har stark ångest, många beskrivs som ångestdrivna. I Redls skildring av pojkarna i Pioneer House i ”Children who hate” (Redl och Wineman, 1951) finns en inträngande analys av de inre mekanismerna, bl.a. ångestbehandlingen hos pojkar med jagsvaghet av både infantil och gravare typ.

Å andra sidan brukar det framhållas att primär karaktärsstörning eller psykopati ut- märks av brist på ångest. Detta har fram- hållits av många forskare (Gough, 1948; Arieti, 1963; McCord och McCord, 1964; Schalling, 1970). Vår uppfattning är dock att bristen på ångest vid primär karaktärs- störning i viss mån är skenbar. Enligt psyko- analytisk forskning föreligger ofta hos dessa fall en djupt omedveten, arkaisk ångest som emellertid ständigt ageras ut och därför ald- rig binds i en ångestSpänning. Psykopati bru- kar i högre grad än någon annan typ av psykisk störning förbindas med kriminalitet. I ett material av unga debutantbrottslingar kan emellertid förekomsten av psykopati förväntas vara ganska liten, då brottet i många fall kan förmodas vara en engångs- företeelse.

I kontrollgruppen väntade vi oss dels poj-

kar utan påfallande psykiska störningar med förhållandevid obetydlig ångest av för adole- scensen typisk drifts- och överjagstyp, dels pojkar med neurotiska störningar, hos vilka ångesten kan vara utomordentligt stark.

Det var alltså inte självklart vilka samband som kunde förväntas mellan ångest och kri- minalitet. Den preliminära bearbetningen av provundersökningen hade heller inte visat någon signifikant skillnad mellan grupperna (se kapitel 5.3). Vår hypotes var dock att vi skulle finna något högre ångestberedskap och större ångestladdning hos brottsfallen än hos kontrollfallen, framför allt mer diffus, primitiv ångest. Beträffande ångestbehand- lingen hade vi en hypotes om betydligt sämre ångesttolerans hos brottsfallen. (Se närmare definitionen av asocialitetsrisk ångest.)

12.2. Variabeldefinitioner

Den huvudsakliga bedömningen av ångest och ångestbehandling kan sammanfattas i följande sex variabler, varav fyra bedömts enligt Rorschach och två enligt AAT:

Rorschach:

Ångestberedskap (skala 1—7, hög—låg). Variabeln innebär en bedömning av hur lätt- väckt ångesten är, oberoende av om bakom- liggande ångestladdning verkar stor eller liten. Om den omedelbara reaktionen på nya stimuli ofta är ångest, är beredskapen hög.

• Sida 124
•  Original

Ångestladdning (skala 1—7, stor—liten). Bedömning av ångestens styrka oberoende av hur lättväckt den är och hur väl försvaret mot den fungerar. En hämmad, handlingsför— larnad neurotiker kan t. ex. ha lika stor ångestladdning som en ångestdrivet panik- agerande jagsvag individ. Den ångest man kommer åt med Rorschach är framför allt drifts- och överjagsångest, ångest för det nya och okända samt diffus ångest av fritt flotte- rande typ. Ångesttolerans (skala 1—7, dålig—god). Bedömning av förmågan till inre bearbetning av ångest och av försvarsmekanismernas effektivitet i ångestbehandlingen. Bedöms oberoende av laddningens och beredskapens storlek.

Asocialitetsrisk ångest (skala 1—7, stor— liten). Bedömningen av de tre nyssnämnda ångest- variablerna har kompletterats med en be- dömning av ångesten som asocial riskfaktor. (Tidigare beskrivet i kap 6.2.) Vi har tagit hänsyn såväl till ångestens typ och styrka som till dess behandling. Primitiv ångest, obunden och fritt flotterande — den form ångesten vanligen har vid infantil jagsvaghet — har vi ansett innebära den största risken för kriminellt beteende. Psykosliknande ångest och den bundna form man ofta finner i neuroser leder enligt klinisk erfarenhet mindre ofta till kriminalitet. Ångesttole- ransen, sättet att behandla ångest, har emel- lertid givits störst vikt vid bedömning av asocialitetsrisken. Om ångesttoleransen är dålig, kan även ganska liten ångest leda till panikreaktioner och asocialt utagerande. Det bästa exemplet på detta är primär karaktärs— störning, där bl.a. den ringa förmågan till upplevelsemässig antecipation gör att ångest- laddningen oftast är låg. Förmågan att tåla och bearbeta ångest och olustreaktioner är emellertid i dessa fall så dålig att minsta ångestupplevelse kan resultera i utagerande beteende.

Ångestladdning (skala 1—7, stor—liten). Definitionen av denna variabel skiljer sig inte från den som redovisats för Rorschachvari- abeln med samma namn. Det förefaller emel- lertid som om AAT belyser i viss mån andra former av ångest än Rorschach. De projek- tioner av drifts- och överjagsångest som bru- kar visa sig i Rorschach kommer i allmänhet fram även i AAT. Med AAT får man dess- utom en ganska god bild av förväntade faror från omgivningen, som kan vara ett resultat av negativa erfarenheter och alltså inte behö- ver vara en projektion av egna impulser. Detta beror på att stimulusmaterialet i AAT i mycket högre grad än i Rorschach aktiverar miljökomponenter i apperceptionen. Ångesttolerans (skala 1=7, dålig—god).

Definitionen är densamma som för Ror- schachvariabeln med samma namn med un- dantag av att den ångest som provoceras i viss mån är av annat slag (se ångestladdning).

12.3. Klusteranalys

Vid klusteranalysen av de här nämnda ångestvariablerna tillfogades ytterligare en variabel, nämligen förekomsten av aggressi- vitet som ångestförsvar, en 0—1 variabel bedömd enligt Rorschach. Denna variabel har prövats i klusteranalys tillsammans med både ångest- och aggressionsvariablerna, då det inte var självklart vilken variabelgrupp den hade starkast samband med. Kluster- analysen visar att den har starkare samband med aggressionsvariablerna och den behand- las därför huvudsakligen i kap. 13.

Klusteranalysen, uppdelad på prov- och huvudundersökningsmaterial, redovisas i tabell 12.3.1 och 12.3.2.

Av tabellerna framgår att de inomtestliga korrelationerna är betydligt starkare än de mellantestliga, vilket ju tyvärr ofta är fallet med projektiva metoder (Zuckerman, 1967). I detta fall kan emellertid troligen en del av den låga mellantestliga korrelationen för- klaras av att man när i viss mån olika former av ångest med de båda använda metoderna.

• Sida 125
•  Original

Tabell 12.3.1 Ångest. Variablernas interkorrelation. Provundersökningen N = 81.

Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler 1 2 3 4 5 6 7 i klustret

Ro ] Ångestberedskap 1.00 .47 Ro 2 Ångestladdning .71 1.00 .46 Ro 3 Ångesttolerans .75 .63 1.00 .50 Ro 4 Asocialitetsrisk ångest .68 .62 .85 1.00 .56 Ro 5 Aggressivitet som z'ingestförsvarl _33 _32 _32 .39 1.00 _33 AAT 6 Ångestladdning .10 .20 .18 .32 .29 1.00 .30 AAT 7 Ångesttolerans .23 .26 .25 .44 .30 .69 1.00 .37 Genomsnittkorrelation för samtliga variabler i klustret = .43

Tabell 12. 3.2 Ångest. Variablernas interkorrelation. Huvudundersökningen N = 202.

Genomsnitts— korrelation m. samtliga variabler [ 2 3 4 5 6 7 i klustret

Ro [ Ångestberedskap 1.00 .46 Ro 2 Ångestladdnirrg .77 1.00 .39 Ro 3 Ångesttolerans .62 .52 1.00 .50 Ro 4 Asocialitetsrisk ångest .52 .47 .80 1.00 .47

Ro 5 Aggressivitet som ångestförsvarl 2 —.03 _.00 .13 .18 1.00 —

AAT 6 Ångestladdning .19 .10 .24 .24 —.05 1.00 .30 AAT 7 Ångesttolerans .16 .08 .31 .31 1.00 .69 1.00 .32 Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = 1.41

1 Variabeln vänd.

2 Variabeln kan ej ingå i klustret, ingår ej igenomsnittskorrelationen

Den högsta mellantestliga korrelationen i båda materialen finns mellan AAT-variabeln ångesttolerans och Rorschachvariablerna ångesttolerans och asocialitetsrisk ångest. De båda senare variablerna har det starkaste sambandet inom klustret, vilket var för- väntat, då ångesttolerans var den variabel vi tagit mest hänsyn till vid bedömningen av asocialitetsrisk. Variabelsambanden är i all- mänhet något starkare i prov— än i huvud- undersökningen. 1 övrigt är korrelations- mönstren ganska lika i de båda materialen med undantag för en variabel, aggressivitet som ångestförsvar Ro, vilken i provundersök— ningen har en positiv genomsnittskorrelation på ungefär .30 med samtliga variabler i klust- ret, men i huvudundersökningen i allmänhet är okorrelerad med de övriga variablerna.

Variabeln har t.o.m. i ett par fall svagt negativt samband med andra variabler och kan därför i huvudundersökningen inte ingå i klustret. Rorschachvariablerna har högre genomsnittskorrelation med klustret som helhet än AAT—variablerna, förmodligen beroende på att fler Rorschachvariabler ingår iklustret.

12.4. Gruppskillnader mot brotts- och kontrollgruppskriteriet

Skillnaderna mellan brotts- och kontroll- grupperna i ångestvariabler redovisas i tabell 12.4.1.

Av tabellen framgår att ingen variabel som har med ångeststyrka eller ångestberedskap att göra visar någon stor eller väl säkerställd

• Sida 126
•  Original

Tabell 12.4.1 Ångestvariabler. Skillnader mellan brotts-

och stratifierade medeltalsjämförelser. Prov- och huvudundersökning.

Metod Variabel Tecken— Stratifrerade medeltalsjäm förelser test p MB MK Diff. Medel- p fel Ro Ångest— P.U. — 2.83 3.26 —0.43 0.20 0.015 beredskap H.U. — 3.08 3.02 0.06 0.15 — Ro Ångest— P.U. — 2.86 3.07 —0.21 0.19 — laddning H.U. — 2.97 2.87 0.11 0.14 — Ro Ångest- P.U. 0.005 2.88 3.62 —0.74 0.18 0.001 tolerans H.U. — 2.93 3.17 —0.24 0.13 0. 05 Ro Asoc.risk P.U. 0.005 2.83 4.05 —1.21 0.20 0.001 ångest H.U. 0.005 2.98 3.57 —0.59 0.17 0.001 Ro Aggr. som P.U. 0.10 0.21 0.07 0.14 0.07 0.025 ångestförsvar H.U. 0.01 0.24 0.15 0.09 0.07 — AAT Ångest- P.U. 0.005 2.82 3.33 —O.51 0.18 0.005 laddning H.U. — 2.85 2.98 —0.13 0.13 — AAT Ångest- P.U. 0.005 3.21 3.79 —0.58 0.15 0.001 tolerans H.U. 0.025 3.11 3.45 —0.35 0.13 0.005

skillnad mellan grupperna.

Ångestberedskap Ro ger en viss skillnadi de stratifierade medeltalsjämförelserna i provundersökningen, men ihuvudundersök- ningen är grupperna tämligen lika varandra.

Ångestladdning Ro visar över huvud taget ingen skillnad mellan brotts- och kontroll- fall.

Ångestladdning AAT ger skillnad i prov- undersökningen, men i huvudundersök- ningen föreligger ingen skillnad. Diskre- pansen kan ha samband med att ångestladd- ningen i huvudundersökningens K-grupp är större än i provundersökningens.

Variabler som rör ångestbehandling ger däremot de väntade skillnaderna.

Ångesttolerans R0 och AAT ger båda säkerställda skillnader i såväl prov- som huvudundersökningen.

Aggressivitet som ångestförsvar Ro är vanligare i brottsgruppen. Variabeln behand- las i samband med aggressionsvariablerna, då klusteranalysen visar att den har starkare korrelation med den gruppen.

Asocialitetsrisk ångest Ro slutligen, ger klara och väl säkerställda skillnader i både prov- och huvudundersökningen. Resultaten är väl i linje med våra hypoteser även om variabelns komplexitet medför vissa tolk— ningssvårigheter.

12.5. Ångestvariablernas utfall i sekvensmodellen

Fem av ångestvariablerna har prövats mot uppföljningskriteriet, den modifierade sekvensmodellen. Resultatet redovisas i tabellerna 12.5.1—12.5.5.

• Sida 127
•  Original

Tabell 12.5.1 Ångestladdning Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut— slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 [[ [V, VI, VIII III, V, VII IX 1—3 55 38 39 35 33 200 0 39 75% 76% 80% 81% 75% 77% ' 4—7 18 12 10 8 11 59 0 89 25% 24% 20% 19% 25% 23% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.51 0.51 0.49 0.48 0.51 0.50 x? för lineär trend 0.11, df 1, — )( för awikelse från linearitet 0.79, df 3, —

Ångestladdning Ro skiljer inte på något meningsfullt sätt mellan sekvensklasserna. I den bästa och den sämsta sekvensklassen

finns samma procent fall med stor ångest- laddning.

Tabell 12.5.2 Ångestladdning AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 [I IV, VI, VIII III, V, VII IX 2 1—3 43 38 43 32 36 192 0 38 59% 78% 90% 74% 86% 75% ' 4—7 30 1 1 5 11 6 63 0 88 41% 22% 10% 26% 14% 25% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medelpoäng 0.58 0.49 0.43 0.50 0.45 0.50 )(2 för lineär trend >(2 för awikelse från linearitet

9.80, dfl, p(o.o1 8.61, df3, p(o.05

Ångestladdning AAT visar visserligen en signifikant lineär trend men samtidigt är awikelsen från linearitet också signifikant. Kontrollfallen, utan brott, har mindre

ångestladdning än alla klasser som begått brott. Mellan dessa förefaller ordningen där- emot slumpmässig.

• Sida 128
•  Original

Tabell [2.5.3 Ångesttolerans Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2) Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX 1—3 41 38 39 34 37 189 0 36 56% 76% 80% 79% 84% 73% ' 4—7 32 12 10 9 7 70 0 86 44% 24% 20% 21% 16% 27% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.58 _0.48_ 02 017 0.44 0.50 )(2 för lineär trend- 11.69, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 3.66 df 3, —

Ångesttolerans Ro visar sig heller inte ha någon större betydelse för pojkarnas senare kriminella utveckling. Andelen fall med dålig ångesttolerans är visserligen påtagligt mindre

hos kontrollfallen utan brott. Den lineära trenden är starkt signifikant men skillnaden mellan bättre och sämre sekvensklasser inom brottsgruppen är mycket obetydlig.

Tabell [2.5.4 Ångesttolerans AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B ): Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut— slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 är Skala 0 II IV, VI, VIII [1], V, VII IX 1—3 28 29 38 28 38 161 0 32 38% 59% 79% 65% 90% 63% ' 4—7 45 20 10 15 4 94 0 82 62% 41% 21% 35% 10% 37% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medelpoäng 0.62 0.52 40.42 0.49 0.36 0.50

x; för lineär trend )( för awikelse från linearitet

Ångesttolerans AAT ger en lika starkt signifikant lineär trend som samma variabel på Rorschach. Skillnaden mellan bästa och sämsta klass är dessutom påtagligt större för AAT-variabeln. Å andra sidan finns en ten- dens till avvikelse från linearitet. De pojkar som slutar begå brott före 18 år har sämre

30.87,df 1, p(o.oo1 7.58,df3, p(o.1o

ångesttolerans än de som fortsätter. Tenden- sen till omkastning av den förväntade ord- ningen mellan dessa båda grupper visar sig i själva verket vara vanlig i de psykologiska variablerna. Variabeln måst dock anses ha större prediktiv förmåga än Rorschachvari- abeln.

• Sida 129
•  Original

Tabell [2.5.5 Asoc.risk ångest Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX 1—3 23 31 35 30 33 152 0 29 32% 62% 71% 70% 75% 59% ' 4—7 50 19 14 13 11 107 079 68% 38% 29% 30% 25% 41% ' 2 73 50 49 43 44 259 gold??? ,,Q'6_4_ __0.48_ 0.44 0.44 0.42 0.50 X2 för lineär trend X2 för avvikelse från linearitet

Ångesten och ångestbehandlingen som asocial riskfaktor, bedömd enligt Rorschach, ger lika starkt signifikant linearitet som de två tidigare nämnda variablerna. Skillnaden mellan bästa och sämsta klass är stor. Den största skillnaden ligger emellertid mellan K-fallen utan brott och B-fallen. Mellan de olika klasserna B-fall är skillnaden i själva verket mycket liten. Variabeln har således obetydlig prediktiv förmåga.

De här behandlade variablernas utfall i sekvensmodellen i form av medelpoäng visas grafiskt i figur 12.5.1—12.5.5.

Figur [2.5.[. Ångestladdning Ro Medelpoäng 0.70 0.60 0.50

0.40

0.30

| | I Sekvensklass 0 || IVV III IX

24.731? i? p(0.001 0.03,df 3 p(oes

Figur [2.5.2 Ångestladdning AAT

Medelpoäng 0. 70

0.60 0.50 0.40

0.30

rf" T* ' r— __ 'F'åäl Sekvensklass 0 || tv I IX

VI VIII

((:

Figur 12.53. Ångesttolerans Ro Medelpoäng

0.70 0.60 ;]

• Sida 130
•  Original

Figur 12.5.4. Ångesttolerans AAT

Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

² __r____'_,4,———j Sekvensklass 0 || (X Ill IX

VIII VII

Figur [2.5.5 Asocialitetsrisk, ångest Ro

Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

|———r——'—r——_Tt_ Sekvensklass 0 || IQ! Ill IX

12.6 Sammanfattning och diskussion

Hypotesen om större ångestladdning och ångestberedskap i brottsgruppen har fått mycket svagt stöd i undersökningsresultaten. I provundersökningen framkommer de vän- tade skillnaderna i variablerna ångestbered- skap R0 och ångestladdning AAT. I huvud- undersökningen tinns inga sådana skillnader. Beträffande ångestladdning AAT beror detta på att ångesten i huvudundersökningens kon- trollgrupp är större än i provundersökning- ens, vilket bör sättas i samband med den mindre andelen ”friska” och större andelen neurotiker i huvudundersökningens kontroll- grupp i jämförelse med provundersökningens (se kap. 25).

Resultaten skiljer sig påtagligt från dem

som erhölls i Schachtels, Rorschachbedöm- ningar i Gluecks' stora undersökning (1950). Schachtels fann vaga omedvetna känslor av osäkerhet och ångest i en stor procent fall inom både undersökningens brottsgrupp och kontrollgrupp. Procenten var dock signifi- kant högre i kontrollgruppen. Neurotiskt förhöjd osäkerhet och ångest fann Schach- tels däremot endast i en liten del av fallen, likaledes signifikant fler i kontrollgruppen.

Hypotesen om sämre ångesttolerans och ångestbearbetning hos brottsfallen har fått starkt stöd i de erhållna resultaten vare sig variabeln bedömts enligt Rorschach eller AAT. Denna variabel, bedömd enligt AAT, har också en viss prediktiv förmåga prövad mot sekvensmodellen som kriterium.

Bedömningen enligt Rorschach av huru- vida ångestens typ, styrka och behandling föranleder risk för asocial utveckling visar resultat som stöder våra hypoteser mot brotts- och kontrollgruppskriteriet men knappast mot uppföljningskriteriet, sekvens- modellen.

• Sida 131
•  Original

13. Aggressivitet

13.1 Aggressivitet och kriminalitet. Hypoteser

I den psykoanalytiska litteraturen anses ag- gressiviteten som sådan inte vara något nega- tivt. Frisk aggressivitet är detsamma som adekvat självhävdelse.

A. Freuds (1965) uppfattning (se närmare redogörelse i kapitel 4) att aggressiviteten blir en väsentlig anledning till kriminalitet. endast då en driftslegering mellan libido och aggres- sion saknas, antingen den aldrig uppstått eller omintetgjorts på grund av kontakt- skador, överenstämmer väl med grundsynen i föreliggande arbete.

Med denna uppfattning om aggressivitet förväntar man givetvis samband mellan vissa former av aggressivitet och våldsbrott (se kap. 24). Det är däremot mer tveksamt om de mindre egendomsbrott som de flesta av klientelundersökningens pojkar gjort sig skyldiga till kan förväntas ha samband med aggressivitet. Den preliminära bearbetningen av provundersökningen visade också mycket obetydlig skillnad mellan grupperna.

Psykopater beskrivs i litteraturen ofta som aggressivt utagerande, vilket då i allmänhet hör samman med deras tendens till vålds- brott (McCord, 1964; Eysenck, 1964; Hare, 1970).

Schachtel och Schachtel fann i Rorschach- delen av Gluecks, undersökning av betydligt mer avancerade kriminella än klientelunder- sökningens (Glueck och Glueck, 1950)

väsentligt mer av aggressivt självhävdande, fientlighet och destruktivitet i den kriminella gruppen jämfört med en kontrollgrupp.

I föreliggande undersökningsmaterial för- väntades obetydliga skillnader i aggressions- variabler av allmän ospecificerad typ såsom aggressiv spänning. Däremot väntade vi oss större inslag av den positiva aggressionsfor- men, adekvat självhävdelse, i kontrollgruppen och av negativ, aggressiv självhävdelse, aggres— sivitet som ångestförsvar och inåtgående aggressivitet i brottsgruppen. Vi väntade ock- så större tendens till utlevande av aggressivi- tet och givetvis större asocialitetsrisk aggres- sivitet i brottsgruppen.

13 .2 Variabeldefinitioner

I detta kapitel redovisas åtta variabler röran- de aggressivitet, tre från Rorschachbedöm— ningarna, fem från AAT. Två av variablerna behandlas även inom andra variabelgrupper. I kapitel 14, livshållningar, behandlas aggres- sionsproblematik ur en något annorlunda aspekt.

Rorschach:

Aggressiv spänning (skala 1—7, stark-svag).

Variabeln innebär en bedömning av aggressiv spänning och uppladdning oberoende av ag- gressivitetens uttrycksformer och försvars- mekanismernas typ och effektivitet. Under-

• Sida 132
•  Original

laget för tolkningarna har i allmänhet sym- bolisk form.

Asocialitetsrisk aggressivitet (skala 1—7, stor-liten).

I denna variabel tas hänsyn till såväl aggres- sionens styrka, uttrycksformer och behand- ling som till individens primärkontakt. Primi- tiv renodlad och destruktiv aggressivitet, som förefaller att härstamma från infantila ut- vecklingsfaser och som inte balanseras av den normala fusionen med libido, vilket framgår av om allvarliga störningar i primärkontakten föreligger, har ansetts innebära störst risk för asocial utveckling, i synnerhet risk för vålds- brott. Aggressivitet som ångestförsvar (förekomst, 0—1 kodad). En bedömning av om försökspersonen har tendensen att när ångest väcks i försvarssyfte reagera med aggressivitet för att slippa ut- härda upplevelsen av ångest. Denna variabel har även prövats tillsammans med ångest- variablerna.

AA T:

Pos. aggr.form. adekvat självhävdande (skala 0—3, inget-mycket).

Variabeln är en bedömning av förmågan att visa realistisk självtillit, att våga hävda sin rätt och vara självständig. Variabeln ingår även i den grupp variabler som behandlar livshållningar.

Neg. aggrform. aggressivt självhävdande (skala 0—3, inget—mycket).

En bedömning av om självhävdelsen är över- driven, aggressiv, prestigeinställd eller kom-

pensatorisk.

[nåtgående aggressivitet 2 (Summa av fem skalor 0—3. Variabeln har alltså spännvidden 0—15, ingen-mycket). De fem variabler som ingår i denna summa- variabel är självdestruktivitet, självförakt, resignation, upplevelse av otillräcklighet och jaginskra'nkning. De tre första av dessa vari- abler ingår i variabelgruppen livshållningar och definieras där.

Upplevelse av otillräcklighet på grund av hämning av den naturliga självhävdelsen kan gälla såväl prestationer som känslomässiga eller moraliska förhållanden.

Jaginskra'nkning syftar på den av A. Freud (1966) beskrivna tendensen att frivilligt av- stå från självhävdelse och aktivitet för att slippa uppleva otillräcklighet. Aggressiv spänning (skala 1—7, stark-svag). Variabeln avser som på Roschach en bedömning av den aggressiva spänningen oberoende av uttrycksformer, kontroll och försvar. Variabeln är betydligt mer konkret än på Rorschach. Underlag för tolkningarna är beskrivningar av aggressiv affekt och ag- gressiva beteenden. Tendens till utlevande av aggressivitet (skala 1—7, stor-liten). I bedömningen tas hänsyn till aggressivite- tens uttrycksformer samt kontroll och för- svarsmekanismer i aggressionsbehandlingen.

13 .3 K lusteranalys

Aggressionsvariablerna visar oftast låga sam- band i klusteranalysen. Resultaten framgår av tabell 13.3.1 och 13.3.2. De inomtestliga korrelationerna är högre än de mellantestli- ga. I provundersökningen faller en variabel, inåtgående aggressivitet, utanför klustret på grund av en minuskorrelation. I huvudunder- sökningen delas variablerna upp på två klus- ter, det första innehållande både Roschach- och AAT-variabler, det andra endast AAT- variabler. Variabeln aggressivitet som ångest- försvar Ro visar högre samband med denna variabelgrupp än med ångestvariablerna, där den också prövats.

Det är tydligt att de olika aggressions- variablerna har stora skiljaktigheter. Om skillnaden mer klart legat mellan Rorschach- och AAT-variablerna, hade den varit förståe- lig, då bedömningsunderlaget, som tidigare nämnts, är ganska olika i de båda metoderna. Skillnaden kan heller inte bero på tekniskt olika skaltyper, då olika skaltyper ingår i båda de kluster som bildats på huvudunder- sökningsmaterialet.

• Sida 133
•  Original

Tabell [3.3.1 Aggressivitet. Variablernas interkorrelation. Provundersökningen N = 81.

Genomsnitts- korrelation m. samtliga . variableri l 2 3 4 5 6 7 8 klustret

Ro ] Aggressiv spänning 1.00 .34 Ro 2 Asocialitetsrisk aggressivitet .78 1.00 .37 Ro 3 Aggressivitet som ångestförsvarl .40 .41 1.00 .24 AAT 4 Positiv aggressionsform .03 .25 .12 1.00 .12 AAT 5 Negativ aggressionsform1 .37 .29 .14 .10 1.00 .35

AAT6 Inåtgående aggressivitet 2 ' 2 —.01 .12 .27 .43 .02 1.00 — AAT 7 Aggressiv spänning .16 .14 .10 .13 .55 .17 1.00 .31 AAT 8 Tendens till utlevande av

aggressivitet .28 .31 .22 .09 .62 .13 .75 1.00 .38

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .30

1 Variabeln vänd.

2 Variabeln kan ej ingå i klustret, ingår ej i genomsnittskorrelationen.

Tabell 13. 3.2 Aggressivitet. Variablernas interkorrelation. Huvudundersökningen N = 202.

Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler i

Kluster [ I 2 3 4 5 6 7 8 klustret

Ro 1 Aggressiv spänning 1.00 .31 Ro 2 Asocialitetsrisk aggressivitet .77 1.00 .36 Ro 3 Aggressivitet som ångestförsvarl .28 .35 1.00 .17 AAT 4 Positiv aggressionsform .03 .13 .01 1.00 .09 AAT 5 Tendens till utlevande av

aggressivitet .14 .17 .04 .15 1.00 .13

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .21.

K laster 2 1 2 3 AAT I Negativ aggressionsform] 1.00 .32 AAT 2 Inåtgående aggressivitet >: I .03 1.00 .14 AAT 3 Aggressiv spänning .59 .25 1.00 .43

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .30.

' Variabeln vänd. 2 Variabeln kan ej ingå i klustret, ingår ej i genomsnittskorrelationen.

Ytterligare en analys har utförts, utan att bilden klarnat. I en bearbetning prövades att först ta in de aggressionsvariabler, som hade tillräckligt höga interkorrelationer för att tillhöra samma kluster, och därefter låta programmet välja fritt bland samtliga variab- ler i de övriga variabelgrupperna. Program-

met bildade då ett kluster med något högre genomsnittskorrelation (provundersökningen .36 och huvudundersökningen .34), genom att ta in variabler på hög sammanfattnings- nivå, som har ett starkt samband med sam- rnanfattningsvariabeln asocialitetsrisk aggres- sivitet. På detta sätt bildades således i båda

• Sida 134
•  Original

materialen ett sammanfattningskluster, men någon klarare bild av aggressionsvariablerna genom meningsfulla samband med andra variabler erhölls inte.

13.4 Gruppskillnader mot brotts— och kan- trollgruppskriteriet

Skillnaderna mellan brotts— och kontroll- grupperna i aggressionsvariabler redovisas i tabell 13.4.1.

Den mest allmänna och ospecificerade ag- gressionsvariabeln skiljer inte alls eller obe- tydligt mot undersökningens huvudkriterium vare sig den bedömts enligt Roschach eller _AAT.

Aggressiv spänning Ro skiljer inte alls mellan brotts- och kontrollfall, vare sig i prov- eller huvudundersökningen.

Aggressiv spänning AATvisar en skillnad i provundersökningen men inte ihuvudunder- sökningen.

Aggressivitet som ångestförsvar Ro är van- ligare i brottsgruppen. I provundersökningen

visar de stratifierade medeltalsjämförelserna en signifikant skillnad. I huvudundersökning— en visar sig skillnaden med teckentest.

Den positiva aggressionsformen, adekvat självhävdande AA T förekommer i högre grad i kontrollgruppen. Skillnaden är väl säker- ställd i både prov- och huvudundersöknings- materialen.

Den negativa aggressionsformen, aggressivt självhävdande AAT är mer framträdande i brottsgruppen i provundersökningen. I huvudundersökningen finns inte någon säkerställd skillnad. Huvudundersökningens kontrollfall är t.o.m. mer aggressivt själv- hävdande än provundersökningens brottsfall.

Inåtgäende aggressivitet AAT (samman- slagning av variablerna självdestruktivitet, självförakt, resignation, upplevelse av otill- räcklighet och jaginskränkning) förekommer i provundersökningen i betydligt högre grad i brottsgruppen. Skillnaden är väl säkerställd. I huvudundersökningen ligger kontroll- gruppens värden betydligt närmare brotts- gruppens och någon signifikant skillnad finns inte.

Tabell [3.4.1 Aggressionsvariabler. Skillnader mellan brotts— och kontrollgrupper. Tecken- test och stratifierade medeltalsjämförelser. Prov- och huvudundersökning.

Metod Variabel Tecken- Stratifierade medeltalsjämförelser test p MB MK Diff. Medel- p fel Ro Aggressiv P.U. — 3.55 3.81 —0.26 0.24 — spänning H.U. — 3.43 3.36 0.07 0.19 — Ro Asoc.risk P.U. 0.005 3.48 4.29 —0.81 0.21 0.001 aggressivitet H.U. 0.05 3.44 3.75 —0.31 0.19 0.05 Ro Aggr. som P.U. 0.10 0.21 0.07 0.14 0.07 0.025 ångestförsvar H.U. 0.01 0.24 0.15 0.09 0.07 — AAT Pos. aggr.form P.U. 0.005 0.38 0.90 ——0.52 0.15 0.001 adekv.självhävd. H.U. 0.005 0.55 0.94 —0.39 0.12 0.001 AAT Neg. aggr.form P.U. 0.05 1.05 0.64 0.4.1 0.20 0.025 aggrsjälvhävd. H.U. — 1.54 1.34 0.20 0.17 _ AAT Inåtg. aggr. Z P.U. 0.005 4.08 2.21 1.86 0.56 0.001 H.U. 0.10 4.34 3.75 0.59 0.46 * AAT Aggressiv P.U. 0.05 3.10 3.50 —0.40 0.23 0.05 spänning H.U. — 2.82 3.06 —0.24 0.15 _ AAT Tend. t. utlev. P.U. 0.05 3.74 4.38 -—O.64 0.24 0.005 av aggr. H.U. 0.10 3.71 3.98 —0.27 0.16 0.05 134 SOU 1974:31

• Sida 135
•  Original

Två sammanfattningsvariabler där be- dömningen är direkt inriktad på manifesta- tionsformer och kontroll skiljer säkerställt mellan brotts- och kontrollfall i både prov- och huvudundersökningen, även om skillna- derna är mindre i huvudundersökningen. Detta gäller variablerna asocialitetsrisk ag- gressivitet Ro och tendens till utlevande av aggressivitet AA T.

Tabell [3.5.1 Asocialitetsrisk aggressivitet Ro. Sekvensmodell Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

13.5 Aggressionsvariablernas utfall i sekvensmodellen

Fem aggressionsvariabler har prövats i se- kvensmodellen. Av dessa presenteras en, adekvat självhävdande, pos. aggr.form AAT, i kapitlet angående livshållningar och tas därför inte upp ytterligare här.

Utfallet i de fyra övriga variablerna fram- går av tabell 13.5.1—13.5.4.

(absoluta tal och procent).

Sekv.k1. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX 1_3 21 28 27 18 28 122 024 29% 56% 55% 42% 64% 47% 4_7 52 22 22 25 16 137 074 71% 44% 45% 58% 36% 53% ' 23 73 50 49 43 44 259 Medel— poäng 0.59 0.46 0.46 0.53 0.42 0.50 )(2 för lineär trend 8.83, df l, p(0.01 x2 för awikelse från linearitet 9.17, df 3, p(0.05

Bedömningen av aggressiviteten som aso- cial riskfaktor utifrån Rorschach visar sig ha dålig prediktiv förmåga. Visserligen finns en klar skillnad mellan kontrollfall utan brott och brottsfall och den lineära trenden blir i

Tabell [3.5.2 Aggressiv spänning AAT. Sekvensmodell

huvudundersökning sammanslagna.

och för sig signifikant, men brottsfall i bättre och sämre sekvensklasser skiljer sig inte på något meningsfullt sätt. Awikelsen från linearitet är också signifikant.

(absoluta tal och procent). Prov- och

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 I] IV, Vi, VIII 111, V, VII IX 1f3 38 35 40 31 33 177 035 52% 71% 83% 72% 79% 69% ' 4—7 35 14 8 12 9 78 0.85 48% 29% 17% 28% 21% 31% 2 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.59 0.49 0.43 0.49 0.45 0.50 x2 för lineär trend 9,72, df 1, p(0.01 x? för avvikelse från linearitet 6.91, df 3, p(0.10 SOU 1974:31 135

• Sida 136
•  Original

Aggressiv spänning AAT har heller inte förmåga att predicera kriminell utveckling. Variabeln skiljer mellan kontrollfall utan brott och brottsfallen men någon annan skill-

nad i förväntad riktning framkommer inte. Trots en signifikant lineär trend ger variabeln inget meningsfullt utfall i sekvensmodellen.

Tabell [3.5.3 Tendens till utlevande av aggressivitet AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 är 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX 1_3 19 20 25 17 24 105 021 26% 41% 52% 40% 57% 41% 4_7 54 29 23 26 18 150 (171 74% 59% 48% 60% 43% 59% 2 7 3 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.58 0.50 0.45 0.51 0.42 0.50 )(2 för lineär trend 9.47, df 1, 134001 x? för awikelse från linearitet 4.27, df 3, —

Tendens till utlevande av aggressivitet AAT ger en påfallande skillnad mellan klas- serna 0, 11 och IX, d. v. 5. mellan kontrollfall utan brott, engångsbrottslingar och den gra- vaste sekvensklassen. Lineariteten är signifi-

kant och avvikelsen är negligerbar. Variabeln har således en viss prediktiv förmåga, trots att den näst sämsta sekvensklassen, här som i många andra variabler, får ett oväntat posi- tivt värde.

Tabell [3.5.4 Inåtgående aggressivitetE AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX 42 18 15 16 10 101 0—2 58% 37% 31 % 37% 24% 40% 0'20 3_13 31 31 33 27 32 154 070 42% 63% 69% 63% 76% 60% ' Z 7 3 49 48 43 42 255 Medel- poäng O.41 0.51 0.54 0.51 0.58 0.50 )(2 för lineär trend 11.95, dfl p(0.001 X2 för awikelse från linearitet 391» *” 37 "

Inåtgående aggressivitet AAT ger likaledes stor skillnad i förväntad riktning mellan klas- serna 0, 11 och IX. Den lineära trenden är starkt signifikant. Tendenser till självdestruk-

tivitet, självförakt, resignation, otillräcklig- hetskänslor och jaginskränkningar förefaller att vara negativa prognostiska tecken vad beträffar kriminell utveckling.

• Sida 137
•  Original

De här behandlade variablernas utfall i sekvensmodellen i form av medelpoäng visas grafiskt i figur 13.5.1—13.5.4.

Figur [3.5.[. Asocialitetsrisk aggressivitet Ro Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

[_j—_Tå—å—Wf —. Sekvensklass 0 || IV III IX

VI V V||| V||

Figur [3.5.2 Aggressiv spänning AAT Medeipoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

Iåij *r-——-—r— % Sekvensklass 0 || IV III IX

VI V VIII VII

Figur [3.5.3 Tendens till utlevande av ag- gressivitet AAT

Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

I | I I Sekvensklass 0 || IV III/' IX

Figur [3.5.4 Inåtgående aggressivitet AAT

Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

i I r SekvenskIass () || IV III/l IX VIII VII

13.6 Sammanfattning och diskussion

Av de aggressionsvariabler som redovisats i detta kapitel ger några inga som helst skill- nader mellan brotts— och kontrollfall, andra ger skillnad endast i provundersökningen och några skiljer signifikant i båda materialen.

En allmän, ospecificerad variabel såsom aggressiv spänning ger på Rorschach ingen skillnad, på AAT endast i provundersök- ningen.

Gruppskillnader endast i provundersök- ningen föreligger också i variablerna aggres- sivt självhävdande och inåtgående aggressivi- tet. Båda dessa variabler har i huvudunder- sökningen höga värden i kontrollgruppen, och ingen skillnad föreligger mellan brotts- och kontrollfall.

Säkerställda gruppskillnader i båda mate- rialen framkommer i de variabler som ställer i fokus aggressionsbehandling och uttrycks- former för aggressivitet, nämligen asociali- tetsrisk aggressivitet R0 och tendens till ut- levande av aggressivitet AAT. Tendensen till aggressivitet som ångestförsvar Ro är störrei brottsgruppen i båda materialen. En höggra- digt signifikant skillnad mellan grupperna visar den positiva aggressionsformen, adekvat självhävdelse AAT. Denna variabel visar ock- så god prediktiv förmåga vid en prövning i sekvensmodellen. Detsamma gäller variabeln inåtgående aggressivitet AAT och i viss mån tendens till utlevande av aggressivitet AAT.

Resultaten stöder alltså hypotesen att

• Sida 138
•  Original

sambanden mellan ospecificerad aggressions- spänning och kriminalitet av den typ som föreligger i denna undersökning är svaga och osäkra. Däremot förväntade vi klarare sam- band mellan kriminalitet och vissa former av aggressionsbehandling såsom primitiv, obear- betad aggressivitet, som antages härstamma från tidiga utvecklingsfaser, och där den normala fusionen med libido aldrig uppstått eller senare omintetgjorts på grund av kon- taktskador. Denna hypotes, som prövas med variabeln asocialitetsrisk aggressivitet Ro, får stöd av resultaten liksom antagandet att en adekvat självhävdelseförmåga finns i högre grad hos kontrollfall och alltså i viss mån kan utgöra en skyddande faktor mot kriminali- tet.

Aggressionsvariabler behandlas på fler stäl- len i detta arbete, dels i kapitel 14, livshåll- ningar, dels i kapitel 22, där de tas upp i samband med en LPA-analys, som på prov- undersökningsmaterialet ingav förhoppning- ar om en klarare bild av förhållandet mellan utåtgående aggression och inåtgående aggres- sion. Detta skulle givit möjlighet till intres- santa jämförelser med Olweus aggressions- forskning (1969). Bilden ändrades emellertid i huvudundersökningen. Det ur aggressions- synpunkt mest viktiga och relevanta av- snittet i detta arbete är analysen av vålds- gruppen, som redovisas i kapitel 24.

• Sida 139
•  Original

14. Livshållningar

14.1 Livshållningar och kriminalitet. Hypoteser

Med begreppet livshållning avses ett bestå- ende och för individen karakteristiskt upp- levelse- och handlingsmönster. I den mån en hållning är neurotisk eller eljest är ett tecken på psykisk störning hos individen, tenderar den att förstärkas vid stress. Livs- hållningar är automatiska och till största delen omedvetna.

Variablerna är indelade i positiva och negativa hållningar och i positiva och nega- tiva aggressionsformer samt i positiva och negativa upplevelseformer. I beteckningarna positiv respektive negativ ligger givetvis vär- deringar: självtillit definieras som en positiv hållning och adekvat självhävdande som en positiv aggressionsform bland livshållning- arna. Narcissism betraktas som en negativ hållning. Självdestruktivitet, resignation och självförakt är exempel på inåtgående aggres- sivitet som livshållning.

Aggressionsförhållandena har fokuserats med den bakomliggande hypotesen (jämför kap. 13, Aggressivitet), att såväl direkt utage- rad aggressivitet som inåtgående, själv- destruktiva aggressionsformer är vanliga hos kriminella. Självförakt och resignation är inåtgående aggressionsformer, som är vanliga hos neurotiker, även hos neurotiskt störda brottslingar. Även individer med jagstör- ningar av infantil art och kanske allra mest de med primär karaktärsstörning visar, enligt

vår erfarenhet, förutom fritt utagerad aggres- sivitet också stark, inåtgående aggression.

Upplevelseformerna kan sägas vara av en annan karaktär än de övriga livshållningarna. De speglar individens hållning gentemot sig själv och graden av hans självaccepte- rande, liksom hans möjlighet att uppleva positiva affekter, alltså två stabila funktions- sätt hos ego.

Social respektive asocial identifiering avser individens hållning till samhällets regler. Däri ingår också känslan av att höra till den accepterade delen av samhället, eller att vara utanförställd.

De livshållningar som här behandlas har en likhet med de av Reich (1933, 1949) be- skrivna karaktärstyperna, den hysteriska, den tvångsmässiga, den fallisk-narcissistiska etc. vilka präglar hela personligheten. (Se också kap. 25. Indelning av undersöknings- materialet enligt psykologisk diagnos.) Sam- bandet mellan karaktärsdrag hos vuxna och den infantila driftsorganisationen har förutom av Reich tidigare behandlats av bl. a. Freud (1908), Jones (1919), Abraham (1924) och senare av Fenichel (1946). Reich beskriver hur ego bygger upp ett mer ytligt eller ett djupare liggande karaktärsförsvar, som riktar sig samtidigt mot inre impulser och mot hot från omvärlden.

De livshållningar, som diskuteras i före— liggande arbete, har emellertid en mindre spännvidd än hos dessa författare. De är mer att betrakta som delfunktioner inom olika

• Sida 140
•  Original

neurosformer, respektive primära karaktärs- störningar eller andra former av jagsvaghet. De kan också vara uttryck för det friska jagets adaptiva fungerande i relation till sig själv och omvärlden.

Sådana livshållningar, som tyder på en störning hos individen, har uppstått som och fungerar även i fortsättningen som försvar mot inre impulser och mot hot från omvärl- den. De kan också vara tecken på brister i jaguppbyggnaden, främst vad gäller kontroll och moralintegration. Väsentligt är, att de uppfattas som av individen accepterade livs- stilar, vilka inte ifrågasätts; de är alltså jag- syntona.

l variabelgruppen ingår 13 variabler, varav 12 är hämtade från AAT och en från Ror- schach. Vår hypotes var, att brottsgrupperna skulle ha lägre värden på variablerna sensibi- Iitet, självtillit, adekvat självhävdande, jag- upplevande, upplevande av positiva affekter och social identifiering. Vi förväntade högre värden i brottsgrupperna på variablerna nar- cissism, ansvarslöshet, agerande, självdestruk- tivitet, resignation, självförakt och asocial identifiering.

14.2 Variabeldefinitioner Rorschach :

Sensibilitet (skala 1—7, liten—stor). Variabeln avser individens känslighet för nyanser och stämningar, för hur han själv uppfattas av andra, liksom också hans för- måga att uppleva andra människors känslo- lägen och affektiva behov.

AA T : Positiv hållning

Självtillit (skala 0—3, ingen—stor).

Variabeln avser i vilken utsträckning indivi— den har en realistisk uppfattning av sin för- måga att motsvara de krav omgivningen stäl- ler och att på ett naturligt sätt hävda sin egenart, också genom att efter prövning av- visa exempelvis överkrav. Denna tillit till den egna förmågan gäller inte enbart arbetspres-

tationer eller intellektuella krav utan inne- håller också upplevelsen av att kunna kom- municera emotionellt på ett meningsfullt sätt. Den beskriver således mycket av upp- levd autonomi. Variabeln hör nära samman med moralfunktionen, då en inbyggd moral är en förutsättning för att individen skall kunna reglera värderingen av sig själv.

Negativa hållningar Narcissism (skala 043, ingen—mycket). Variabeln avser att belysa graden av självupp- tagenhet och egocentricitet, ofta i förbin- delse med magiska omnipotensföreställ- ningar.

Man antar, att narcissismen, som är full- ständig hos det späda barnet, under utveck- lingen fram till och med latensåldern skall ha reducerats, så att upplevelse av andras lika- berättigande som individer erkänns. Under adolescensen ökar normalt den narcissistiska självupptagenheten kraftigt, dock med bibe- hållande av objektplaceringar och livliga kon- taktönskningar och starka identifikationer. Man förutsätter ett visst mått av adekvat narcissism även hos den vuxne.

Vid skattning av narcissism på denna vari- abel har extrembedömningen avsett indivi- der, som utmärks av den narcissistiska orga- nisation som är betecknande för koltbarns- stadiet, dvs. andra människor upplevs som manipulerbara ting.

Ansvarslöshet (skala 043, ingen—stor). Variabeln avser i vilken utsträckning indivi- den ger uttryck för bristande ansvarstagande för sitt handlande, och i hur hög grad denna hållning är egosynton.

Agerande (skala 0—3, intehmycket).

Variabeln avser individens tendens att leva ut impulser och affekter utan kontroll, och i vilken mån denna acting-out-tendens är både omedvetet och medvetet accepterad av honom själv. Hållningen är förenlig med en s.k. tuff, provocerande attityd, men kan också finnas delvis dold och övertäckt exem- pelvis av en charmappell i kontakten.

• Sida 141
•  Original

Adekvat självhävdande (skala 0—3, inget— mycket). Variabeln hör nära samman med själv- tillit. Den beskriver individens förmåga att i handling visa realistisk självtillit, att våga hävda sin rätt och att vara självständig. (Se även kap. 13, Aggressivitet.)

Inåtgående aggressivitetl

Självdestruktivitet (skala 0—3, ingen—stor). Variabeln avser individens tendens att handla självdestruktivt. Denna masochistiska livs- hållning, som innebär att individen vänder aggressiviteten inåt, har samband med arka- iska, primitiva och omedvetna skuldföreställ- ningar. Hållningen kan vara både omedveten, förmedveten och medveten. Självdestruktivi- teten kan ta sig olika uttryck: den kan leda till kroppsskada och död, eller den kan ligga mer på ett psykologiskt plan med ständiga misslyckanden i arbetsliv, i relationer till andra etc. Hållningen medför vanligen en viss emotionell utpressning på omgivningen att tycka synd om, att hjälpa etc. Resignation (skala 0—3, ingen—stor). Resignation som livshållning innebär en hopplöshet som tar sig många uttryck. Den leder ofta till passivitet och är vanligen före- nad med depressiva stämningar, känslor av maktlöshet och besvikelse, ”ingenting lönar

'”

srg .

Självförakt (skala 0—3, inget—mycket). Självförakt innebär att individen vänder aggressiviteten inåt. Hans sadistiska, arkaiska omedvetna överjagsföreställningar föranleder en ständigt självförnekande och självbestraf- fande hållning. Känslan av oförmåga, makt- löshet, ”litenhet”, upplevs som en ständig narcissistisk kränkning, vilken inte kan över- vinnas, då aggressionshämningen är för stark, så att adekvat självhävdelse inte är möjlig.

Upplevelseformer

Jagupplevande (skala 1—7, negativt—posi- tivt).

Variabeln är sammanfattande och beskriver individens upplevande av sig själv såsom negativt eller positivt. Den ger också en bild av individens förmåga att uppleva sig själv som avgränsad person, som ett själv. I detta inne- fattas självrespekt, alltså accepterande av den egna yttre och inre personen både vad gäller förutsättningar, mål, inriktning och hand- lande. Upplevelsen kan vara oreflekterad och vag, och kan enkelt uttryckas i orden ”jag duger” respektive ”jag duger inte”.

Upplevande av positiva affekter (skala 1—7, litet—stort). Variabeln är konstruerad för att ge möjlighet att mäta i vilken utsträckning individen har tillgång till lustupplevelser och positiv affekt, känslor av värme, glädje etc.

Social identifiering respektive asocial identifiering

Variablerna är bägge frekvensmått, som vari- erar mellan 0 och 13 i provundersökningen och mellan 0 och 16 i huvudundersökningen beroende på antalet tavlor som använts i respektive del av undersökningen. De är kon- struerade så, att man för varje tavla som pojken berättar om i AAT bestämmer om huvudpersonen i berättelsen är socialt eller asocialt identifierad. Om identifieringen väx- lar mellan asocial och social i samma berät- telse markeras asocial för berättelsen.

Dessa två variabler skiljer sig definitivt från de övriga i klustret. De är som redan angivits frekvensräknade och spegelvända mot varandra. Det förefaller dock rimligt att låta dem ingå i livshållningsklustret. Stor vikt har lagts vid dessa variabler, då man varit mycket intresserad av att undersöka, om debutanterna varit asocialt identifierade re-

] Variabeln Inåtgående aggressivitet 2, som ut— görs av en sammanslagning av de här behandlade tre variablerna samt ytterligare två, har redovisatsi kapitel 13.

• Sida 142
•  Original

dan innan de kommit i kontakt med sam- hällsmaskineriets korrektiva åtgärder, eller om de senare utvecklat en outgroup-tillhörig- het på grund av stigmatiserande samhälls- ingripanden.

14.3. Klusteranalys

Den enda Rorschachvariabel, som förts till denna grupp, nämligen sensibilitet, är, av klusteranalysen att döma olik de andra vari- ablerna i gruppen. I såväl prov- som huvud- undersökningen har den låga och i ett par fall negativa korrelationer med övriga vari- abler, varför den inte tas med i klustret.

I provundersökningen delas klustret upp i två delar, vilket framgår av tab. 14.3.1. Denna uppdelning synes ej tolkningsmässigt meningsfull, då den ej delar in variablerna i exempelvis en positiv grupp och en negativ eller en grupp med enbart hållningar, som innebär hämmad, inåtgående aggressivitet. Det förefaller vara slumpinflytanden som orsakat denna tudelning, vilken ej heller återkommer i huvudundersökningen med dess större material. Korrelationsmönstret och korrelationsnivån i kluster 1 på prov- undersökningen och i huvudundersökningen är likartade.

Tabell [4.3.1 Livshållningar. Variablernas interkorrelation. Provundersökningen. N = 81.

Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler Kluster l l 2 3 4 5 6 7 8 9 iklustret Ro 1 Sensibilitet2 1.00 — AAT 2 Social identifiering .02 1.00 .48 AAT 3 Asocial identifiering1 .02 1.00 1.00 .48 AAT 4 Narcissism1 —.07 .39 .39 1.00 .31 AAT 5 Ansvarslöshet1 .02 .47 .47 .47 1.00 .41 AAT 6 Agerandel —.02 .52 .52 .69 .59 1.00 .40 AAT 7 Självdestruktivitet1 —.21 .36 .36 .15 .49 .33 1.00 .30 AAT 8 Adekvat självhävdande .30 .27 .27 .00 .22 .05 .15 1.00 .21 AAT 9 Upplev. av pos. affekt. .25 .34 .34 .07 .19 .09 .30 .46 1.00 .26 Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klu stret = .36 Kluster 2 I 2 3 4 AAT 1 Självtillit 1.00 .38 AAT 2 Resignation1 .42 1.00 .53 AAT 3 Självföraktl .18 .60 1.00 .41 AAT 4 Jagupplevande .54 .56 .44 1.00 .52 Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .46 ' Variabeln vänd 2 Variabeln kan ej ingå iklustret, ingår ej i genomsnittskorrelationen 142 SOU 1974:31

• Sida 143
•  Original

Tabell [4.3.2 Livshållningar. Variablernas interkorrelation. Huvudundersökningen. N = 202

Genomsnitts— korrelation m. samtliga variabler i klustret

Ro 1 Sensibilitet2 1.00 AAT 2 Social identifiering .04 1.00 AAT 3 Asocial identifiering1 .04 .99 1.00

AAT 4 Självtillit .18 .08 .08 1.00 AAT 5 Narcissisml .07 .32 .33 .06 1.00

AAT 6 Ansvarslöshetl .15 .38 .38 .08 .57 1.00

AAT 7 Agerandel .05 .55 .56 .09 .74 .63 1.00

AAT 8 Självdestruktivitetl .01 .42 .42 .19 .26 .28 .40 1.00

AAT 9 Resignationl .09 .26 .37 .32 .14 .19 .23 .42 1.00 AAT 10 Självförakt1 —.06 .20 .21 .08 .06 .10 .13 .30 .30 1.00

AAT 11 Adekvat självhävdande .15 .20 .19 .79 .24 .22 .25 .28 .31 .15 1.00 AAT 12 Jagupplevande .13 .31 .31 .56 .08 .17 .22 .45 .55 .33 .59 1.00 AAT 13 Upplevande av pos. affekter .16 .27 .28 .55 .14 .23 .23 .36 .50 .21 .62 .74 1.00

.37 .37 .27 .27 .30 .37 .35 .32 .19 .35 .40 .38

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .33 ¹ Variabeln vänd ² Variabeln kan ej ingå i klustret, ingår ej igenomsnittskorrelationen

• Sida 144
•  Original

14.4 Gruppskillnader mot brotts- och kontrollgmppskriteriet Skillnaderna mellan brotts- och kontroll- gruppen i livshållningsvariablerna visas i tab. 14.4.1.

Sensibilitet, Ro

Variabeln diskriminerar väl mellan grupperna i båda undersökningarna.

Social respektive asocial identifiering, AA T Social respektive asocial identifiering diffe- rentierar endast i de stratifierade medeltals-

jämförelserna i provundersökningen. Man finner således lika mycket av asocial som social identifiering i kontroll- som i brotts- gruppen i huvudundersökningen. En redan vid debuten föreliggande asocial identifiering är sålunda inte generellt utmärkande för brottsfallen.

Självtillit, AAT

Skillnaderna är väl säkerställda mellan grup- perna. En adekvat tilltro till sig själv och en upplevelse av att vara autonom på ett väl- balanserat sätt i relation till andra är mer utmärkande för kontrollfallen. Brottsfallen saknar således i större utsträckning självtillit.

Tabell [4.4.1 Livshållningar. Skillnader mellan brotts- och kontrollgrupper. Teckentest och stratifierade medeltalsjämförelser. Prov- och huvudundersökning. Metod Variabel Tecken— Stratifierade medeltalsjämförelser test p MB MK Diff. Medel— p fel Ro Sensibilitet P.U. 0.10 3.83 4.45 40.62 0.26 0.01 H.U. 0.01 3.56 4.00 —0.44 0.57 0.005 AAT Social P.U. — 9.97 10.83 —0.86 0.39 0.015 identifiering H.U. — 13.19 13.06 0.14 0.37 — AAT Asocial P.U. -— 3.03 2.17 0.86 0.39 0.015 identifiering H.U. 4 2.79 2.94 —0.16 0.37 - AAT Positiv: P.U. 0.05 0.51 0.95 40.44 0.18 0.01 Självtillit H.U. 0.005 0.64 1.13 —O.49 0.12 0.001 AAT Negativa: P.U. 0.10 1.15 0.55 0.61 0.21 0.005 Narcissism H.U. 0.025 1.72 1.26 0.45 0.18 0.01 AAT Ansvarslöshet P.U. 0.10 0.74 0.40 0.34 0.18 0.05 H.U. 0.025 1.23 0.96 0.27 0.17 — AAT Agerande P.U. 0.10 1.03 0.60 0.43 0.22 0.025 H.U. 0.10 1.52 1.26 0.25 0.20 — AAT lnåtg. aggr. : P.U. 0.01 1.03 0.50 0.53 0.22 0.01 Självdestrukt. H.U. — 1.31 1.21 0.10 0.18 — AAT Resignation P.U. 0.05 0.67 0.24 0.43 0.17 0.01 H.U. 0.005 0.86 0.70 0.16 0.17 — AAT Självförakt P.U. 0.10 0.59 0.40 0.18 0.18 — H.U. 0.005 0.54 0.32 0.22 0.12 0.05 AAT Pbsitiv aggr.form: P.U. 0.005 0.38 0.90 —0.52 0.15 0.001 Adekvat självhävd. H.U. 0.005 0.55 0.94 —O.39 0.12 0.001 AAT Upplevelseformer: P.U. 0.025 2.95 3.64 —0.69 0.21 0.001 Jagupplevande H.U. 0.05 3.09 3.45 —0.36 0.14 0.005 AAT Upplev. av pos. P.U. 0.005 2.74 3.50 40.76 0.21 0.001 affekter H.U. — 2.86 3.11 —0.25 0.15 0.05 144 SOU 1974:31

• Sida 145
•  Original

Skillnaderna är väl säkerställda mellan grup- perna. Anmärkningsvärt är, att medelvärdena ligger högre i både brotts- och kontrollgrupp i huvudundersökningen. Man finner således mer av narcissistisk självupptagenhet och magiska omnipotensföreställningar i huvud- materialet.

Ansvarslöshet, AA T

Variabeln skiljer relativt väl i provundersök- ningen, dock endast med en tendens i tec- kentestet, men ej i huvudundersökningen. Medelvärdena ligger högre i både brotts- och kontrollgrupp i huvudundersökningen, hos kontrollfallen så mycket, att värdena ligger nära brottsfallens. Ansvarslöshet som habi- tuell livshållning förekommer sålunda i huvudundersökningen i ungefär samma ut- sträckning i båda grupperna, och är vanligare i huvudundersökningen än i provundersök- ningen.

A gera/ide, AA T

Förhållandet är likartat med det i föregående variabel, dvs variabeln skiljer relativt väl i provundersökningen, dock endast med en tendens i teckentest, men medelvärdena ligger högre i huvudundersökningen, särskilt för kontrollfallen, så att någon skillnad ej före- ligger där. Acting out av impulser och affek- ter som jagsynton hållning är mera framträ- dande i huvudundersökningen, även bland kontrollfallen.

Självdestruktivitet, AA T

I provundersökningen är skillnaderna signifi- kanta, men helt utsuddade ihuvudundersök- ningen, i vilken kontrollfallens medelvärde ligger betydligt högre och på samma nivå som brottsfallens.

Resignation, AA T

Även denna variabel skiljer signifikant mel- lan brotts- och kontrollfall i provundersök- ningen. I huvudundersökningen visar tecken— testet en signifikant skillnad mellan grup-

perna, medan däremot medeltalsjämförel- serna inte visar någon nämnvärd skillnad. Även om differenserna således inte är stora, tycks brottsfallen konsistent vara något mer uppgivna och resignerade och uppleva något mera maktlöshet och besvikelse.

Självförakt, AA T

Variabeln skiljer knappast i provundersök- ningen men väl i huvudundersökningen. Brottsfallen har sålunda en starkare tendens att vända aggression inåt, att ständigt upp- leva sig själva som mindre värda och med ofta oklara men starka primitiva skuldföre- ställningar.

Adekvat självhävdande, AA T

Variabeln skiljer signifikant mellan grup- perna i både prov- och huvudundersök- ningen. Brottsfallen upplever sålunda en sämre förmåga att i handling manifestera sig själva på ett adekvat sätt, att lita på sig själva och att hävda sin rätt.

Jagupplevande, AA T

Variabeln skiljer signifikant i både prov- och huvudundersökningen. Variabeln avser att mäta individens uppfattning om sig själv. Resultaten tyder på att brottsfallen har en mer negativ uppfattning av sig själva, med mindre accepterande av sin person och sin egenart.

Upplevande av positiva affekter, AA T

Variabeln skiljer signifikant i provundersök- ningen. Skillnaden mellan grupperna är avse- värt mindre i huvudundersökningen, men är signifikant på 5 %-nivån vid prövningen av medeltalsdifferenserna.

I provundersökningen visar det sig således, att brottsfallen har betydligt sämre tillgång till lustupplevelse och mindre möjligheter att uppleva glädje och positiva känslor än kon- trollfallen. Huvudundersökningens brottsfall ligger på ungefär samma nivå, men kontroll- fallen visar här betydligt sämre värden.

• Sida 146
•  Original

14.5. Livshållningsvariablernas utfall i sekvensmodellen

Åtta av de i gruppen ingående variablerna har prövats mot sekvensmodellen. Resultatet redovisas i tabellerna 14.5.1—14.5.8.

Tabell [4.5.1 Sensibilitet Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvud- undersökning sammanslagna.

Sekv.k1. K B B B B 2: Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut— slutat fore efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 [V, VI, VIII 111, V, VII IX 1—3 20 22 26 23 26 117 0 23 27% 44% 53% 53% 59% 45% ' 4—7 53 28 23 20 18 142 0 73 73% 56% 47% 47% 41% 55% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.59 0.51 0.46 0.46 0.43 0.50 )(2 för lineär trend 13.30, df 1, p(0.001 )(2 för awikelse från linearitet 1.91, df 3, —

Variabeln har en signifikant lineär trend på normal eller hög sensibilitet, medan en- "med en obetydlig avvikelse. Av de rena dast 41 % i klass IX har motsvarande skatt- kontrollfallen har nära tre fjärdedelar tecken ningar. Variabeln har en prediktiv förmåga.

Tabell [4.5.2 Asocial identifiering AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.k1. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX 0—2 47 33 25 18 19 142 0 28 64% 67% 52% 42% 45% 56% ' 3-10 26 16 23 25 23 113 0 78 36% 33% 48% 58% 55% 44% ' 2 73 49 48 43 42 225 Writing 0.46 0.44 0.52 0.57 0.55 0.50 )(2 för lineär trend 8.33, df 1, p(0.001 )(2 för awikelse från linearitet 2.05, df 3, —

Variabeln har en signifikant lineär trend i kontrollfallen har 36 % påtagliga tecken på sekvensmodellen, och awikelsen är liten. asocial identif1ering, medan i klass IX 55 % Man kan dock tillmäta den endast en begrän- av fallen bedömts ha egenskapen. sad prediktiv förmåga. Skillnaden mellan klasserna är ganska obetydlig. Av de rena

• Sida 147
•  Original

Tabell [4.5.3 Narcissism AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och

huvudundersökning sammanslagna.

procent). Prov- och

Sekv.kl K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 II IV, VI, VIII III, V, VII IX 0 38 11 10 18 5 82 0 16 52% 22% 21% 42% 12% 32% ' 1—3 35 38 38 25 37 173 0 66 48% 78% 79% 58% 88% 68% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medelpoäng 0.40 0.55 0.56 0.45 0.60 0.50

)(2 för lineär trend )(2 för awikelse från linearitet 16.1, df 3,

Variabeln har en signifikant lineär trend. Avvikelsen visar sig dock också vara signi- fikant. Den stora skillnaden ligger mellan rena kontrollfall och brottsfall. Trots om- kastningen mellan klasserna, som orsakar den påtagliga awikelsen från linearitet, fram- går av tabellen, att i klass [X 88 % av fallen

11.84, df 1, p(0.001 p(0.01

visar tecken på narcissism, medan i klass 0 förekomst respektive avsaknad av denna egenskap är ungefär jämt fördelad mellan individerna. Variabeln har en prediktiv för- måga.

Tabell l4.5.4 Resignation AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna. Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut— slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII III, V, VII IX 0 52 32 28 26 13 151 0 30 71% 65% 58% 60% 31% 59% ' 1—3 21 17 20 17 29 104 080 29% 35% 42% 40% 69% 41% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medelpoäng 0.44 0.47 0.50 0.49 0.64 0.50 )(2 för lineär trend 14.83, df 1, p(0.001 )(2 för awikelse från linearitet 4.22, df 3, —

Variabeln har en signifikant lineär trend i sekvensmodellen, och avvikelsen från lineari- tet är ringa. Av de rena kontrollfallen visar endast 29 % tecken på resignation, medan i

klass IX 69 % av fallen bedömts vara resigne- rade i större eller mindre utsträckning. Vari- abeln har en god prediktiv förmåga.

• Sida 148
•  Original

Tabell 14.5.5 Självförakt AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. !( B B B B 2 Percentil- x Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 II IV, VI, VIII III, V, VII IX 0 58 26 34 24 29 171 0 34 79% 53% 71% 56% 69% 67% ' 1—3 15 23 14 19 13 84 0 84 21% 47% 29% 44% 31% 33% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medelpofilig g4j_k__4 0.57 _40f.48 0.56 _ 0.49 0.50 )(2 för lineär trend 1.76, df 1, — )(2 för avvikelse från linearitet

Variabeln har ingen prediktiv förmåga. De skillnader som framkommer ligger mellan brotts- och kontrollfall.

10.51, df 3, p(om

Tabell 14.5.6 Adekvat självhävdande AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter _ brott 18 år 18 år 18 år Skala X 0 11 [V, VI, VIII III, V, VII IX 0 20 23 30 23 33 129 0 25 27% 47% 63% 53% 79% 51% '

1—3 53 26 18 20 9 126 0 75 73% 53% 37% 47% 21% 49% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medelpoäng 0.62 0.52 0.44 0.49 0.36 0.50 )(2 för lineär trend )(2 för avvikelse från linearitet 4.66, df 3, —

Variabeln visar signifikant lineär trend, och avvikelsen är obetydlig. Av de rena kontrollfallen visar 73 % måttliga eller höga skattningar på variabeln medan av de recidi-

27.34. df 1, p(o.001

verande kriminella i den mest belastade se- kvensklassen endast 21 % visar tecken på adekvat självhävdande. Variabeln har en god prediktiv förmåga.

• Sida 149
•  Original

Tabell 14.5.7 Jaguppleyande AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B ): Perceiitil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 II IV, VI, VIII 111, V, VII IX 1—3 32 36 30 33 35 166 0 33 44% 73% 63% 77% 83% 65% ' 4—7 41 13 18 10 7 89 0 83 56% 27% 37% 23% 17% 35% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medelpoäng 0.61 0.46 0.51 0.44 0.41 0.50 )(2 för lineär trend )(2 för awikelse från linearitet 6.47, df 3,

Variabeln visar signifikant lineär trend. Det finns dock en tendens till avvikelse från linearitet. Variabeln kan dock sägas ha en viss prediktiv förmåga. 56% av de rena

18.42, af 1, p(0.001 p(0.10

kontrollfallen visar sig ha ett övervägande positivt jagupplevande, medan endast 17 % av fallen i klass IX har motsvarande skatt- ningar.

Tabell 14.5.8 Upplevande av positiva affekter AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX 1—3 43 35 38 30 40 186 0 36 59% 71% 79% 70% 95% 73% ' 4—7 30 14 10 13 2 69 0 86 41% 29% 21% 30% S% 27% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medelpoäng 0.57 0.51 0.47 0.52 0.39 0.50 )(2 för lineär trend 14.14, df ], p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 4.95, df 3, —

Variabeln har en signifikant lineär trend. Avvikelsen från linearitet är obetydlig. Vis- serligen har av kontrollfallen utan brott en- dast 41 % bedömts ha måttliga eller goda möjligheter att uppleva positiva affekter, men i klass IX har endast 5 % motsvarande

skattning på variabeln, vilken alltså har en god prediktiv förmåga.

De här behandlade variablernas utfall i sekvensmodellen i form av medelpoäng visas grafiskt i fig. 14.5.1—14.5.8.

• Sida 150
•  Original

Figur 14.5.1. Sensibilitet Ro Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

# I I I I Sekvensklass 0 " IV III IX VI v VIII VII Figur 14.5.2. Asocial identifiering AAT

Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

F I I I I I Sekvensklass 0 I | IV I:) IX

VI VIII VII Figur 14.5.3. Narcissism AAT

Medelpoäng 0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

F 1 l l Sekvensklass 0 || IV 'X'/' IX

VI VIII VII

Figur 14.5.4. Resignation AAT Medelpoäng

0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

|? I I Sekvensklass 0 || IV 'N'/' IX

Figur 14.5.5. Självförakt AAT Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

1 I | | 1 ———r Sekvensklass 0 || IV 'X'/' IX

VI Vlll VII

Figur 14.5.6. Adekvat självhävdande AAT Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

& I I I | —1 Sekvensklass 0 || IV III IX VI V VIII VII Figur 14.5. 7. Jagupplevande AAT Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40 '

0.30

r'" TT A ' 'i'T__—'—4T—?_—I

Sekvensklass 0 ' ITI IV III IX VI V VIII VII

Figur 14.5.8. Upplevande av positiva affekter Medelpoäng AAT

0.70 0.60 0.50 0.40

0.30

r—i/_'T—' Sekvensklass 0 || IV III IX

• Sida 151
•  Original

Huvudintrycket av resultaten både mot det samtidiga kriteriet och mot uppföljnings- kriteriet är, att de positiva livshållningarna och upplevelseformerna ger de starkaste skillnaderna och har den bästa prediktiva förmågan. Det vill säga, att man, särskilt i huvudundersökningen, finner relativt små eller inga gruppskillnader i de negativa håll- ningarna, vilka alltså där förekommer i stor utsträckning även hos kontrollfallen.

Adekvat självhävdande och positivt jag— upplevande däremot synes karakterisera kon- trollfallen. Förmågan att uppleva positiva affekter finns hos 41 % av kontrollfallen utan brott men endast hos 5 % av brotts- fallen i den mest belastade sekvensklassen (se tab. 14.5.8), vilket väl illustrerar den affek- tiva tomhet och fattigdom man kliniskt fin- ner hos persistenta kriminella.

Skillnad beträffande asocial identifiering framkommer endast i provundersökningen, där den är vanligare hos brottsfallen. En redan vid debuten föreliggande asocial iden- tifiering är således inte generellt utmärkande för brottsfallen.

• Sida 152
•  Original

15. Förväntningar

15.1 Förväntningar och kriminalitet. Hypoteser

Vid den preliminära bearbetningen av det ursprungliga provundersökningsmaterialet, 49 B-fall och 49 K-fall, (se kapitel 5.3), framkom vissa resultat som kunde tolkas som en högre grad av negativa förväntningar, besvikelse och resignation hos brottsfallen än hos kontrollfallen. Dessa skillnader framkom vid två olika typer av variabler, bedömda enligt AAT.

Den ena variabeltypen är en bedömning av huruvida utgången av AAT-berättelserna kan betecknas som positiv, negativ, både positiv och negativ eller neutral. Detta sammanställs med om aktivitetstypen i berättelsen är social eller asocial. Vår hypotes vid denna första bearbetning av provundersökningen var att grupperna framför allt skulle visa olikheter beträffande utgången av asocial aktivitet. Vi väntade oss att brottsfallen ofta- re än kontrollfallen skulle ge en positiv avslutning på berättelser om asocial aktivitet. Denna hypotes fick inget stöd. Berättelser om asocial aktivitet avslutades i båda under- sökningsgrupperna i allmänhet negativt. Däremot framkom en statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna vad beträffar posi- tiv utgång av social aktivitet. Denna typ av berättelser var betydligt vanligare i kontroll- gruppen. Brottsgruppen föreföll inte att vän- ta sig att vare sig socialt eller asocialt beteen- de skulle kunna leda till en positiv utgång.

Den andra typ av variabler som kan belysa förväntningar är frekvensräkningarna av posi- tiva och negativa relationer som riktas mot hero 1 berättelserna. I den preliminära bear- betningen av det ursprungliga provundersök- ningsmaterialet framkom väsentligt mer av negativa relationer riktade mot hero i brotts- gruppen än i kontrollgruppen. Skillnaden var starkt signifikant, p(0.001. Signifikant fler positiva relationer riktade mot hero förelågi kontrollgruppen, p(0.05.

De positiva relationer som utgick från hero var likaledes signifikant fler i kontroll— gruppen, p(0.01. Antalet negativa relationer utgående från hero var däremot inte signifi- kant olika i grupperna och heller inte antalet nämnda relationer i berättelserna. Skillnaden mellan brotts- och kontrollfall låg i att brottsfallen inte väntade sig att bli omtyckta och själva visade mindre tecken på positiva kontaktförsök.

Resultaten av den preliminära bearbet- ningen av provundersökningen överensstäm- mer i själva verket ganska väl med klinisk erfarenhet av ungdomar med asociala symp- tom. Dessa ger ofta uttryck för en upplevelse av att det oberoende av deras egna handling- ar kommer att gå dem illa. Dessa negativa förväntningar sammanhänger sannolikt ofta med svåra livserfarenheter.

Vår reviderade hypotes inför den ombe- dömda och gallrade provundersökningen samt huvudundersökningen var följande: Mindre positiva förväntningar (Social aktivi-

• Sida 153
•  Original

tet med positivt slut. Positiva relationer in- gående mot hero) och mer negativa (Social aktivitet med negativt slut, Asocial aktivitet med negativt slut, Negativa relationer ingåen- de mot hero) 1 brottsgruppen. Föreställning- ar om att asocialt beteende kan löna sig (Asocial aktivitet med positivt slut) ansåg vi fortfarande borde vara vanligare i brottsgrup- pen bl.a. sammanhängande med att vi för- väntade mer asocialt innehåll i brottsfallens berättelser. Även relationer utgående från hero har medtagits i variabelgruppen, och beträffande dessa förväntades mer positiva i kontrollgruppen och mer negativa i brotts- gruppen.

15.2. Variabeldefinitioner

De åtta variabler som behandlas i detta kapitel har samtliga bedömts enligt AAT.

AA T:

Social aktivitet med positivt slut (frekvens Prov. 0——13, Hus. 0—16) I alla berättelser där ingen asocial aktivitet förekommer betecknas aktiviteten som social. Social aktivitet innebär således ingen positiv värdering, endast frånvaro av asociali- tet. Positivt slut innebär att berättelsen slu- tar på ett positivt sätt. Högsta möjliga frekvens utgörs av totala antalet tavlor, i provundersökningen 13, i huvudundersök- ningen 16.

Social aktivitet med negativt slut (frekvens Prov. 0—13, Hus. 0—16) I enlighet med definitionen av föregående variabel med undantag av att berättelsen här slutar på ett negativt sätt.

Asocial aktivitet med positivt slut (frekvens Prov. 0—13, Hus. 0—16) I enlighet med föregående definitioner med undantag av att det här är en asocial aktivi- tet, som leder till ett positivt slut.

Asocial aktivitet med negativt slut (frekvens Prov. 0—13, Hus. 0—16) I enlighet med föregående med undantag av

att den asociala aktiviteten här leder till ett negativt slut.

Positiva relationer utgående från hero 2 (frekvens) I denna variabel scoras varje gång hero tar initiativ till kommunikation med eller tänker på en annan person på ett sätt som inte är negativt. I ett samtal räknas t. ex. varje replik från hero som inte har en negativ innebörd.

Positiva relationer ingående mot hero 2 (frekvens) I enlighet med definitionen av föregående variabel med undantag av att man här räknar icke negativa relationer som riktas mot hero.

Negativa relationer utgående från hero 2 (frekvens) I enlighet med föregående definitioner med undantag av att man här räknar negativa relationer utgående från hero.

Negativa relationer ingående mot hero 2 (frekvens) I enlighet med föregående med undantag av att man här räknar negativa relationer, som riktas mot hero.

15.3. Klusteranalys

Klusteranalysen, uppdelad på prov- och huvudundersökningsmaterial, redovisas i tabell 15.3.1 och 15.3.2. .

På både prov- och huvudundersöknings- materialen uppstår två kluster, trots att man gjort teckenförändring på de variabler, där man mot det vanliga förväntar högre värden i brottsgruppen. Med utgångspunkt i sam- banden bildar variablerna således ingen en- hetlig grupp. Trots detta förefaller det inne- hållsmässigt rimligt att redovisa dem i samma kapitel.

Det första kluster som bildas innehåller i båda materialen social aktivitet med både positiv och negativ utgång och "positiva rela- tioner både in- och utgående. I provunder— sökningsmaterialet ingår dessutom variabeln asocial aktivitet med negativ utgång. Denna variabel har dock låg genomsnittskorrelation

• Sida 154
•  Original

Tabell I 5. 3.1 Förväntningar. Variablernas interkorrelation. Provundersökningen. N = 81

Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler i

Kluster 1 1 2 3 4 5 klustret

AAT 1 Social akt. med pos. slut 1.00 .47 AAT 2 Social akt. med neg. slut' .55 1.00 .34 AAT 3 Asocial akt. med neg. slut] .31 .08 1.00 .17 AAT 4 Pos. relationer utgående från hero 2: .49 .31 .12 1.00 .45 AAT 5 Pos. relationer ingående mot hero ); .51 .39 .13 .88 1.00 .49

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .38

Kluster 2 1 2 3

AAT 1 Asocial akt. med pos. slut1 1.00 .10 AAT 2 Neg. relationer utgående från hero 21 .00 1.00 .36 AAT 3 Neg. relationer ingående mot hero E' .20 .71 1.00 .46

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .31

1 Variabeln vänd.

Tabell 15.3.2 Förväntningar. Variablernas interkorrelation. Huvudundersökningen. N = 202

Genomsnitt s- korrelation in. samtliga variabler i

Kluster ] 1 2 3 4 klustret AAT 1 Social akt. med pos. slut 1.00 .45 AAT 2 Social akt. med neg. slut! .53 1.00 .33 AAT 3 Pos. rel. utgående från hero 2 .39 .21 1.00 .51 AAT4 Pos. rel. ingående mot hero 2; .40 .23 .91 1.00 .52 Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .45

Kluster 2 1 2 3 4

AAT 1 Asocial akt. med pos. slut1 1.00 .19 AAT 2 Asocial akt. med neg. slut1 .09 1.00 .28 AAT 3 Neg. rel. utgående från hero 21 .23 .24 1.00 .41 AAT 4 Neg. rel. ingående mot hero 21 .25 .48 .74 1.00 .50

Genomsnittskorrelationen för samtliga variabler i klustret = .34

' Variabeln vänd.

med de andra variablerna i klustret.

Det andra klustret innehåller asocial akti- vitet, i provundersökningen med positiv ut- gång, i huvudundersökningen med både posi- tiv och negativ samt negativa relationer både in- och utgående.

Genomsnittskorrelationen för samtliga

variabler i klustret är i både kluster 1 och 2 högre i huvudundersökningen än i prov- undersökningen, något som är ovanligt.

Den högsta korrelationen, i både prov- och huvudundersökningsmaterialen, förelig- ger mellan in- och utgående positiva relatio- ner. Därnäst följer in- och utgående negativa

• Sida 155
•  Original

Tabell [5.3.3 Korrelationer mellan positiva och negativa relationsvariabler.

Provundersökningen Huvudundersökningen Neg. rel. utg. Neg. rel. ing. Neg. rel. utg. Neg. rel. ing. fr. hero 2 mot hero 22 fr. hero 2 mot hero ! Fox. rel. utg. .26 .46 Pos. rel. utg. .20 .25 fr. hero 2 fr. hero 2 Pos. rel. ing. .19 .42 Pos. rel. ing. .25 .28 mot hero ).” mot hero 2

relationer. Social aktivitet har i båda mate- rialen ett påtagligt samband med positiva relationer, både in- och utgående. Asocial aktivitet, särskilt med positiv utgång, som förekommer ganska sparsamt, har lägre sam— band med övriga variabler i gruppen.

En av anledningarna till att variabel- gruppen splittras i två kluster kan vara att det föreligger ett positivt samband mellan positiva och negativa relationer. Dessa sam- band framgår av tabell 15.3.3.

Berättelser som innehåller många positiva relationer har också ofta många negativa. Torftiga protokoll med litet antal relationer brukar ha lite av både positiva och negativa. Det finns alltså ingen motsättning mellan att berätta om positiva och negativa relationer. I och för sig stämmer detta väl med den övergripande teorin (se kapitel 4) enligt vilken ett starkt jag kan tolerera upplevelsen av både positiva och negativa affekter. De negativa variablerna har emellertid vänts i analysen med anledning av att vi förväntat fler negativa och färre positiva relationer i brottsgruppen än i kontrollgruppen och det förefaller rimligt att vända alla variabler i samma riktning i förhållande till hypotesen. De positiva korrelationerna mellan positiva och negativa relationsvariabler har genom variabelvändningen blivit negativa och varia- belgruppen sönderfaller då i två kluster.

15.4 Gruppskillnader mot brotts- och kan- trollgruppskriteriet

Skillnaderna mellan brotts- och kontroll- grupperna i de här behandlade variablerna

redovisas i tabell 15.4.1.

Av tabellen framgår att resultaten i de flesta av variablerna inte ger något säkert stöd för våra hypoteser.

Social aktivitet med positivt slut är i provundersökningen vanligare i kontrollgrup- pen. Skillnaden är starkt signifikant. 1 huvudundersökningen finns ingen säkerställd skillnad mellan grupperna.

Social aktivitet med negativt slut ger däremot i båda materialen säkerställd skill- nad mellan grupperna. Den negativa förvän- tan, som variabeln kan tolkas som ett ut- tryck för, är vanligare i brottsgruppen.

Asocial aktivitet med positivt slut är i provundersökningsmaterialet signifikant mer vanlig i brottsgruppen. I huvudundersökning- en föreligger endast en obetydlig och icke signifikant skillnad mellan grupperna.

Asocial aktivitet med negativt slut ger med teckentest en signifikant skillnad i prov- undersökningen. Variabeln är något mer van- lig i brottsgruppen. I huvudundersökningen finns en tendens i omvänd riktning.

Positiva relationer utgående från hero ): Medelvärdena är högre i kontrollgruppen i båda materialen men skillnaden ärinte signi- fikant.

Positiva relationer ingående mot hero 2 Medelvärdena är högre i kontrollgruppen i båda materialen. ] provundersökningen blir skillnaden signifikant med teckentest. I huvudundersökningen ligger skillnaden strax under signifikansgränsen i de stratifie- rade medeltalsjämförelserna.

• Sida 156
•  Original

Tabell 15.4.1 Variabler beträffande förväntningar A kontrollgrupper. Teckentest och stratifierade medeltalsjämförelser. Prov-

AT. Skillnader mellan brotts- och och huvudunder-

sökning. Metod Variabel Tecken- Stratifierade medeltalsjämförelser test 1) MB MK Diff. Medel- p fel AAT Social akt. P.U. 0.005 3.08 4.43 —1.35 0.51 0.005 med pos. slut H.U. ' 4.87 5.25 -0.38 0.45 — AAT Social akt. P.U. 0.10 3.15 2.17 0.99 0.41 0.01 med neg. slut H.U. 0.01 3.45 2.89 0.56 0.31 0.05 AAT Asocial akt. P.U. 0.10 0.33 0.12 0.21 0.11 0.05 med pos. slut H.U. 0-10 0.29 0.23 0.06 0.10 — AAT Asocial akt. P.U. 0.05 1.90 1.62 0.28 0.39 — med neg. slut H.U. — 2.01 2.38 —0.37 0.30 _ AAT Pos. rel. utg. P.U. 0.10 12.31 15.07 -2.76 2.11 — från hero 2 H.U. — 21.77 24.13 -2.36 1.83 — AAT Pos. rel. ing. P.U. 0.025 14.28 17.29 —3.00 2.12 — mot hero ): H.U. — 23.42 26.70 —3.28 2.00 — AAT Neg. rel. utg. P.U. — 10.59 11.31 —0.72 1.36 — från hero ): H.U. — 15.49 15.09 0.40 1.22 — AAT Neg. rel. ing. P.U. 0.10 18.31 16.36 1.95 2.22 — mot hero 2 H.U. _ 22.82 23.17 —0.35 1.81 —

Negativa relationer både utgående från hero och ingående mot hero 2

Ingen av variablerna ger någon säkerställd skillnad mellan grupperna. Skillnaderna mel- lan grupperna har växlande tecken.

Även variabeln totala antalet relationer (in- och utgående, positiva och negativa) har prövats. Variabeln ger inga säkerställda skill- nader mellan grupperna i vare sig prov- eller huvudundersökningsmaterialen.

15.5 Variablernas utfall i sekvensmodellen

Endast två av variablerna i denna grupp har prövats mot uppföljningskriteriet, den modi- fierade sekvensmodellen. Resultatet redo- visas i tabellerna 15.5.1 och 15.5.2.

• Sida 157
•  Original

Tabell [5.5.1 Social aktivitet med positivt slut AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kI. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 [V, VI, VIII 111, V, VII IX 31 23 29 22 31 136 04 42% 47% 60% 51 % 74% 53% 0'27 42 26 19 21 1 1 119 543 58% 53% 40% 49% 26% 47% 0'77 2) 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng O.55 0.53 0.46 0.51 0.40 0.50 x2 för lineär trend 9.36, df l, 'p(0.01 x? för awikelse från linearitet 3.03, df3, — Variabeln har en viss prediktiv förmåga. naden mellan bästa och sämsta sekvensklass

Den lineära trenden är signifikant. Skill- är påtaglig.

Tabell [5.5.2 Social aktivitet med negativt slut AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 [V, VI, VIII 111, V, VII IX 39 20 16 19 16 110 072 53% 41 % 33% 44% 38% 43% 0'22 _ 34 29 32 24 26 145 3 11 47% 59% 67% 56% 62% 57% 0'72 E 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.45 0.51 0.55 0.49 0.53 0.50 x2 för lineär trend 2.38, df 1, — )(2 för avvikelse från linearitet 3.21, df 3, —

Variabeln ger ingen signifikant lineär aktivitet än övriga sekvensklasser men mellan trend i sekvensmodellen. Kontrollfallen utan dessa framkommer inga meningsfulla skillna- brott har visserligen mindre tendens att ge der. negativa slut på berättelser om icke asocial

• Sida 158
•  Original

De här behandlade variablernas utfall i sekvensmodellen i form av medelpoäng visas grafiskt i figur 15.5.1 och 15.5.2.

Figur 15.5.1. Social aktivitet med positivt slut AAT

Medelpoäng

0.70

0.60]

0.50

0.40

0.30

I——fi'j_7—%"F r— &

Sekvensklass 0 || IV III IX VI V VIII VII

Figur 15.5.2. Social aktivitet med negativt slut AAT

Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

ii—r'f * 'I " ' f-r' Sekvensklass 0 || IV 'X'/' IX

15.6 Sammanfattning och diskussion

I detta kapitel har behandlats två typer av variabler som båda kan anses belysa pojkar- nas förväntningar på omvärlden.

Den ena typen av variabler är en samman- ställning av om aktivitetstypen i AAT-berät- telserna är social eller asocial och om utgång- en av berättelserna är positiv eller negativ. I den preliminära bearbetningen av det orevi- derade provundersökningsmaterialet gav brottsfallen signifikant mera sällan positivt slut på berättelser om social aktivitet. Brotts-

gruppen föreföll inte vänta sig att vare sig socialt eller asocialt beteende skulle kunna leda till en positiv utgång.

Den andra typen av variabler är frekvens— räkningar av positiva och negativa relationer som riktas mot hero i berättelserna. I den preliminära provundersökningsbearbetningen framkom väsentligt mer av negativa relatio- ner och mindre av positiva riktade mot hero 1 brotts- än i kontrollgruppen. De positiva relationer som utgick från hero var fier i kontrollgruppen. Brottsfallen föreföll inte att vänta sig att bli omtyckta och de visade själva mindre tecken på positiva kontaktför- sök. '

Resultaten av den reviderade och ombe- dömda provundersökningen samt huvud- undersökningen ger emellertid inte något säkert stöd åt den hypotes om mer negativa förväntningar i brottsgruppen som den preli- minära bearbetningen gav upphov till.

Variabeln social aktivitet med negativt slut ger de förväntade skillnaderna. Brottsfal- len i båda materialen ger i signifikant fler fall negativt slut på berättelser om social aktivi- tet.

Variabeln social aktivitet med positivt slut har signifikant övervikt i kontrollgruppen i provundersökningen men inte ihuvudunder- sökningen. Däremot visar variabeln en viss prediktiv förmåga med sekvensmodellen som kriterium.

Relationsvariablerna ger inte de förvänta— de skillnaderna med undantag för något större förekomst av positiva relationer hos kontrollfallen. Olikheten mellan den preli- minära och slutliga bearbetningen av prov- undersökningen måste bero på att en del pojkar ur det ursprungliga materialet gallrats bort. Variablerna innehåller ett mycket litet moment av bedömning, varför det inte är troligt att ombedömningen spelat någon större roll.

• Sida 159
•  Original

16

16.1 K önsidentifiering och sexualitet i relation till kriminalitet. H ypoteser

Eventuella samband mellan å ena sidan köns- identifiering och sexuell driftsutvecklings- nivå och å andra sidan kriminellt beteende kan antas vara komplicerade och svåra att belysa.

Vi väntade att finna mer av pregenitala fixeringar och sexuella konflikter hos brotts- fallen liksom också mer av feminin eller växlande identifiering och osäkerhet vid könsbestämningar.

Kärnan till individens identitetsupplevelse grundläggs enligt psykoanalytisk teori myc- ket tidigt (Erikson, 1959; Freud, 1905). Den primära identifikationen kan ej antas vara medveten eller begreppsmässigt utformad hos det späda barnet. Till stor del är den beroende av en introjektion av den eller de tidiga vårdare som utgör den tidigaste objektanknytningen. Den sekundära identi- fikationen, eller könsidentifikationen inträ- der i och med lösningen av den ödipala problematiken. Först i adolescensen löses emellertid könsidentifieringsproblematiken slutgiltigt. ". . . the conflict of bisexuality is part and parcel of adolescence, it is indeed the core of intense identity struggle at this stage of maturation” (Blos, 1953). Kampen för att slutligen lösa motsättningen mellan aktiva och passiva strävanden underlättas väsentligen av om det för pojkens del före- ligger en identifikation med fadern. Om den- na är bristfällig, kan det antas, att en del av

Könsidentifiering och sexualitet

den ångest som är förbunden med den olösta problematiken i vissa fall levs ut som asocialt handlande. Asocialitete'n fungerar i sådana fall inte bara iångestreducerande syfte, utan också som försvar mot den omedvetna pro- blematiken. En hypermaskulin roll etableras som försvar mot för individen oacceptabla passiva, feminina strävanden.

Inom den psykoanlytiska diskussionen av identifikationen är människans bisexualitet ett viktigt element. Enligt Freud (1905) växlar libido mellan manliga och kvinnliga objekt liksom mellan aktivitet och passivitet livet igenom. Barnet och den unga individen är sårbar för störningar utifrån under hela uppväxttiden när det gäller identifikationen. Föräldrars död eller försvinnande genom skilsmässa, och dessas egna identifikations- störningar liksom sexuell överstimulering eller förförelse från föräldrarna eller andra vuxna är faktorer, som kan ha avgörande inflytande på barnets könsidentifikation.

Barn som är starkt pregenitalt fixerade visar ofta en infantil identifiering, dvs. de har ännu inte på allvar valt kön. Den infantila identifieringen kan sannolikt ses som ett uttryck för individens rädsla och obenägen— het att konfronteras med den ödipala situa- tionen. Tvånget att avstå från den pregenita- la bisexualiteten och så att säga välja att vara pojke, respektive flicka, för också med sig rivalitet med föräldern av eget kön, för pojkens del fadern eller faderssubstitutet. Detta kan i familjer, där fadern är oförmögen

• Sida 160
•  Original

att orka med sonens tävlan och aggressivitet leda till, att sonen åtminstone delvis fixeras i en passiv, underkastande hållning gentemot fadern med en samtidig identifikation med modern.

Klinisk erfarenhet ger vid handen att det är extremt svårt för barn att etablera en fast identifiering i familjer, där bägge föräldrarna växlar mellan maskulin och feminin roll. Den ovan nämnda oförmågan hos en del barn att progrediera till en verklig ödipal bearbetning behöver i och för sig inte leda till en senare asocial utveckling. Många socialt anpassade individer utmärks hela livet. av en delvis pregenital fixering med åtföljande infantil identifiering. I de fall, där en överbyggnad av hypermaskulin roll med aggressivitet etc. etableras, kan man emellertid förvänta att risk för asocialitet föreligger.

Pojkar med markant feminin identifiering kan enligt vårt antagande ha påbörjat bear- betningen av sin ödipala problematik, men inte lyckats genomföra den. Dessa kan vara i en påtaglig riskzon för asocialitet, då de under både latens- och adolescensperioderna kommer att ha svårigheter med maskulint rolltagande och självhävdande, och då lätt blir utagerande och ständigt svänger mellan maskulin och feminin hållning. Kastrations- problematiken blir ständigt aktuell med stark ångest, vilken ligger som ett ständigt incitament till provocerande, aggressivt be- teende, inte minst mot kvinnor. Om dessa pojkar som försvarshållning antar en över- kompenserat maskulin roll kan de bli hätska, aggressiva, fysiskt våldsamma och utagerande mot sina mödrar. En annan viktig faktor är om till denna bild knyts en oral frustration, som kan ingå i den pregenitala fixeringen. Enkelt uttryckt säger deras beteende i så fall följande: ”Du ger mig inte det jag behöver och du hotar min manlighet”. De pojkar som är mest i riskzonen är emellertid de, där först den primära identifikationen, upplevelsen av att vara en egen person, är störd och därpå också deras könsidentifiering. Vi har väntat oss mer av omvänd identifikation hos de gravt utagerande asociala.

Rosenfeld (1969, s. 2) diskuterar sam-

bandet mellan asocialt utagerande hos pojkar i adolescensen och den identifikationspro- cess som äger rum i denna fas. Hans målsätt- ning är, ”to determine if, for certain delin- quent adolescents, their delinquency is & hypermaskuline restitution for unacceptable, unconscious, passiv-feminine strivings”. Hans utgångspunkter liknar således våra.

16.2. Variabeldefinitioner

Tre av variablerna är hämtade från Rorschach, och sex från AAT.

Rorschach:

Pregenitala konflikter (Skala 1—7,

starka — inga)

Variabeln avses belysa i vilken utsträckning olösta konflikter på oral- och analstadierna förligger.

Sexuella konflikter (Skala 147, starka—inga) Graden av olösta sexuella konflikter belyses, främst olöst ödipalproblematik med kastra- tionsångest.

Identifiering (Skala 1—7,

svårigheter — okomplicerad) Variabeln belyser i vilken utsträckning köns- identifieringen är adekvat och stabil.

AAT:

Identifiering (Skala 1—7,

svårigheter — okomplicerad) Se definitionen av Rorschachvariabeln med samma namn.

De båda testen kan förmodas belysa delvis olika aspekter av identifieringen, Rorschach mer av djupt omedveten identifikation, AAT mer av medveten könsroll.

Identifiering (frekvens 0—16) För var och en av de 16 tavlorna i testet anges, om försökspersonen visar maskulin,

• Sida 161
•  Original

feminin eller infantil identifiering. Om bestämma kön på någon av personerna på expempelvis både maskulin och feminin bilderna,eller om han angivit fel kön. identifikation förelegat på samma tavla, har båda angivits. Påtagliga svårigheter har mar- kerats som förekomst på en skala 0—1. 16.3 K lusteranalys

Könsförva'xling eller tvekan om kön har Klusteranalysen, uppdelad på prov— och hu- också frekvensangivits. Variabeln har marke- vudundersökningsmaterialen, redovisas i ta- rats, om försökspersonen visat svårigheter att bell 16.3.1 och 16.3.2.

Tabell [6.3.1 Könsidentifiering och sexualitet. Variablernas interkorrelation. Provundersök-

ningen. N = 81. Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler i

1 2 3 4 5 6 9 klustret

Ro 1 Pregenitala konflikter 1.00 .32 Ro 2 Sexuella konflikter .48 1.00 .25 Ro 3 Identifiering .70 .38 1.00 .29 AAT 4 Identifiering, maskulin .18 .15 .17 1.00 .33 AAT 5 Identifiering, svårigheterl .14 .16 .20 .38 1.00 .34 AAT 6 Identifiering, infantill .24 .20 .21 .45 .19 1.00 .26 AAT 7 Identifiering, femininl .16 .11 .15 .61 .41 .16 1.00 .27 AAT 8 Könsförväxling1 .31 .20 .19 .17 .55 .23 .05 1.00 .28 AAT 9 Identifiering .34 .32 .29 .51 .68 .38 .53 .51 1.00 .44

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .31.

1Variabeln vänd

Tabell [6.3.2 Könsidentifiering och sexualitet. Variablernas interkorrelation. Huvudunder- sökningen. N = 202.

Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler i

Kluster 1 1 2 3 4 5 6 klustret

AAT 1 Identifiering, maskulin 1.00 .30 AAT 2 Identifiering, svårigheter1 .45 1.00 .43 AAT 3 Identifiering, infantil1 ;01 .14 1.00 .12 AAT 4 Identifiering, feminin1 .60 .62 .09 1.00 .41 AAT 5 Könsförväxlingl .10 .24 .05 .17 1.00 .19 AAT 6 Identifiering .33 .67 .30 .53 .36 1.00 .44

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .32.

Kluster 2 1 2 3

Ro 1 Pregenitala konflikter 1.00 .40 Ro 2 Sexuella konflikter .19 1.00 .16 Ro 3 Identifiering .60 .12 1.00 .37

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .31.

1 Variabeln vänd SOU 1974:31 161

• Sida 162
•  Original

Av tabellerna framgår, att variablerna i provundersökningen bildar ett kluster, me- dan huvudundersökningsvariablerna delats upp på två, ett med Rorschachvariablerna tillsammans och ett med AAT-variablerna. Genomsnittskorrelationema för de tre klust- ren totalt ligger på samma nivå. Korrelations- mönstren är tämligen lika i prov- och huvud- undersökningarna, dock har ett par variabler lägre genomsnittligt samband med de övriga i huvudundersökningen.

AAT-testet innehåller både bedömnings- skalor och frekvensskalor, av vilka en del markerats sällan. De olika skaltyperna bör givetvis beaktas vid bedömning av korrelatio- nerna.

16.4 Gruppskillnader mot brotts- och kontrollgruppskriteriet

Skillnaderna mellan brotts- och kontroll- grupperna i identifikationsvariablerna redo- visas i tabell 16.4.1.

Pregenitala konflikter Ro är den enda av variablerna i gruppen som ger säkerställda skillnader i både prov- och huvudundersök- ningen.

Sexuella konflikter Ro visar ingen skillnad mellan brotts- och kontrollfall i något av materialen.

Identifiering Ro och Identifiering AAT ger signifikanta skillnader i väntad riktningi provundersökningen men ej i huvudunder- sökningen.

Frekvensvariablema maskulin, in fantil och feminin identifiering AATger inte i något av materialen de förväntade skillnaderna. Där- emot framkommer i huvudundersökningen mot hypotesen högre medelvärden i va- riabeln feminin identifiering hos kontroll— fallen, vilka således valt feminina identi- fieringspersoner i sina berättelser i större utsträckning. Skillnaden är signifikant.

Identifieringssvdrigheter AAT är signi- fikant vanligare hos brottsfallen i provunder- sökningen men i huvudundersökningen fram-

Tabell 16.4.1 Könsidentifiering och sexualitet. Skillnader mellan brotts- och kontrollgrup- per. Teckentest och stratifierade medeltalsjämförelser. Prov- och huvudundersökning.

Metod Variabel Tecken— Stratifierade medeltalsjämförelser test p MB MK Diff. Medel- p fel Ro Pregenitala P.U. 0.05 3.12 3.60 —0.48 0.18 0.005 konflikter H.U. 0.05 2.97 3.28 =0.31 0.13 0.01 Ro Sexuella P.U. 0.01 3.17 3.36 =0.19 0.17 = konflikter H.U. — 3.02 2.87 0.15 0.11 = . . P.U. 0.025 3.36 3.95 =0.60 0.18 0.001 RO 'denmmng H.U. — 3.44 3.53 —0.09 0.14 - AAT Maskulin P.U. = 12.33 12.55 —0.21 0.16 = identifiering H.U. — 15.58 15.42 0.17 0.11 = AAT Identifierings— P.U. 0.025 0.38 0.12 0.27 0.09 0.005 svårigheter H.U. = 0.40 0.43 =0.04 0.08 = AAT Infantil P.U. — 0.38 0.31 0.08 0.17 = identifiering _ H.U. 0.025 0.50 0.42 0.09 0.14 = AAT Feminin P.U. — 1.00 0.81 0.19 0.20 = identifiering H.U. = 0.98 1.36 —0.38 0.14 — AAT Könsförväxling P.U. 0.025 0.38 0.12 0.27 0.11 0.01 eller tvekan om kön H.U. 0.025 0.36 0.32 0.03 0.09 = .. . P.U. 0.005 3.10 3.71 —0.61 0.17 0.001 AAT [de""nemg H.U. _ 3.19 3.28 —0.10 0.12 _ 162 SOU 1974:31

• Sida 163
•  Original

Tabell [6.5.1 Pregenitala konflikter, Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov-

och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.k1. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX 14 36 33 39 36 33 177 034 49% 66% 80% 84% 75% 68% ' 4—7 37 17 10 7 11 82 0 84 51% 34% 20% 16% 25% 32% " 2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.60 0.51 0.44 0.42 0.47 0.50

)(2 för lineär trend X? för awikelse från linearitet

kommer ingen skillnad.

Könsförva'xling eller tvekan om kön AAT ger likaledes den förväntade skillnaden i provundersökningen men inte ihuvudunder- sökningen.

16.5. Iden nfieringsvariablernas utfall i sekvensmodellen

Sex av identifieringsvariablerna har prövats mot den modifierade sekvensmodellen som uppföljningskriterium, nämligen pregenitala konflikter Ro, identifiering Ro, identifiering AAT, identifieringssvårigheter AAT, feminin identifiering AAT och könsförväxling eller tvekan om kön AAT.

Figur 16.5.1. Pregenitala konflikter Ro Medelpoäng 0,70

0,60 0,50 0,40

0,30

Sekvensklass 0 ||

l4.56,dfl,p(0.001 6.25,df3,p(o.10

Av dessa har endast pregenitala konflikter Ro skiljt på ett någorlunda meningsfullt sätt mellan sekvensklasserna, vilket visas i tabell 16.5.1 och figur 16.5.1.

Den lineära trenden är signifikant, och det föreligger en skillnad mellan K-fallen och engångsbrottslingarna och de övriga klasser- na. I dessa är dock ordningen inte den förväntade. Variabeln måste sägas ha en obe- tydlig prediktiv förmåga.

16.6 Sammanfattning och diskussion

Hypotesen att identifieringsstörningar skulle vara vanligare bland brottsfallen än bland kontrollfallen kan endast delvis sägas ha fått stöd i undersökningsresultaten. Det förelig- ger således signifikanta medeltalsskillnader mellan grupperna på provundersökningen i de flesta av variablerna. I huvudundersök- ningen föreligger en sådan skillnad endast be- träffande en variabel, nämligen pregenitala konflikter Ro. Våra resultat tyder på att pre- genitala fixeringar förekommer oftare bland brottsfallen.

Att huvudundersökningens kontrollgrupp ej skiljer sig i nämnvärd grad från dess brottsgrupp i identifieringsvariablerna stäm- mer med att denna kontrollgrupp företer störningar även i många andra viktiga funk- tioner (se kap. 11—21).

• Sida 164
•  Original

Variablerna visar inte heller någon predik- tiv förmåga mot uppföljningskriteriet vilket innebär att hypoteserna om samband mellan de i vår undersökning använda variablerna rörande identifikationsstörningar och aso- cialt uttagerande inte får stöd av våra fynd.

Ett intressant bidrag till denna diskussion ges av Rosenfeld (1969). Hans hypotes var att man skulle finna mer av omedveten feminin identifiering och mer av medveten, hypermaskulin rollidentifiering hos krimi- nella än i en kontrollgrupp. För att pröva detta använde han en feminitetsskala av Gough som mått på medveten identifiering och ett projektivt teckningstest (the Franck Drawing Completion test) som mått på omedveten identifiering. Rosenfelds hypotes fick stöd av hans empiriska fynd. Brottsfallen visade klara tecken på omedveten feminin identifiering och överdriven medveten maskulin. Hos kontrollfallen framkom över- vikt för omedveten maskulin identifiering, samtidigt som dessa fall tenderade att med- vetet kunna visa också feminina inslag i sin identifiering.

Vad gäller vår undersökning, har vi ej systematiskt skiljt mellan medvetna och omedvetna identifikationer. Frekvensva- riablerna inom AAT belyser sannolikt såväl medvetna som omedvetna identifikationer, och är således ej renodlade. Våra bedöm- ningsvariabler inom båda testen är avsedda att belysa den omedvetna identifikationen. Dessa skiljer som tidigare nämnts ej på ett konsistent sätt mellan brotts- och kontroll- fall. Svåra omedvetna identifikationsstör- ningar återfinns enligt våra fynd också hos socialt anpassade pojkar. Möjligen kunde våra resultat ha blivit intressantare om vi också försökt belysa i vilken utsträckning den osäkra identifikationen kompenserats med en medveten hypermaskulin roll. Tyvärr konstruerade vi inte våra variabler på detta Sätt.

• Sida 165
•  Original

17

17.1. Kontaktförhållanden, uppfostran och kriminalitet. H ypoteser

Sambandet mellan ungdomskriminalitet och olika former av kontaktförhållanden och so— ciala relationer har studerats ingående av många forskare. Förhållandet till föräldrar och kamrater har belysts ur olika synvinklar.

Beträffande familjeförhållanden tyder re- sultaten entydigt på att dessa är av avgö- rande betydelse för utvecklingen av ung- domsbrottslighet. Vad gäller den relativa be- tydelsen av förhållandet till fadern respek- tive modern ger däremot olika undersök- ningar skilda resultat. Glueck och Glueck (1950) rapporterar att pojkarna i både deras brotts— och kontrollgrupp hade ett bättre förhållande till sina mödrar än till sina fäder. Brottsfallen hade väsentligt sämre relation både till mor och far än kontrollfallen. För- hållandet till fadern spelade ojämförligt stör- re roll. McCord och McCord (1959) finner i sin analys av Cambridge=Somerville-projek- tet likaså att pojkarna generellt sett hade bättre relationer till sina mödrar än till fa- derna. Förhållandet till både mor och far var påtagligt sämre hos de pojkar som blev kri- minella. Proportionen kriminella blev minst i de familjer, där båda föräldrarna kunde be- tecknas som kärleksfulla (loving) och störst där båda var avvisande (rejecting). I familjer där den ena av föräldrarna betecknats som kärleksfull och den andra som avvisande blev andelen brottsliga pojkar emellertid inte sig-

Kontakt och relationer. Uppfostran

nifikant större än i familjer, där båda be- dömts positivt. Genom mer differentierade bedömningar av föräldrarna med konstant- hållande av far- respektive morvariablerna kommer McCords slutligen fram till att för- hållandet till modern var av mer primär betydelse för uppkomsten av kriminalitet i deras material. Om modern var kärleksfull löpte sonen mycket liten risk att bli krimi- nell oberoende av faderns attityd. Om mo- dern var avvisande var det troligt att sonen blev brottslig, särskilt om fadern också var avvisande.

Frågan om förhållandet till fadern eller modern betyder mest för uppkomsten av kriminalitet måste fortfarande betraktas som öppen men är med all sannolikhet för kom- plicerad för att kunna få ett entydigt svar. Med utgångspunkt i psykoanalytisk teori skulle man förvänta att störningar i moders- kontakten under de första levnadsåren skulle vara en viktig orsaksfaktor vid uppkomsten av primär karaktärsstörning, som har ett starkt samband med kriminalitet. Å andra sidan spelar fadern en synnerligen viktig roll för en pojke vid senare ålder, ödipalfasen och puberteten, som manlig identifierings- person och normbildare. (Överjagets upp- byggnad genom identifiering med föräld- rarna, främst föräldern av samma kön, finns närmare beskrivet i kapitel 3.) Man skulle således enligt denna teori förvänta djupa störningar i moderskontakten hos de mest gravt personlighetsstörda brottsfallen men

• Sida 166
•  Original

för övrigt mer akuta störningar i förhållandet till fadern under den aktuella åldersperioden, puberteten.

Förhållandet mellan olika typer av upp- fostran och kriminalitet har likaledes be- handlats av många forskare. Inom det psyko- logiska avsnittet av klientelundersökningen finns emellertid inte variabler som täcker olika uppfostringstyper, endast ett par mer allmänt formulerade, nämligen inställning till uppfostringsnormer och uppfostringskon- flikter. Frågeställningen behandlas ingående inom det socialpsykologiska avsnittet (Olofsson, 1973), varför vi här inte går när- mare in på den.

Kamratförhållanden anses också synner- ligen betydelsefulla, även om det är oklart i vilken utsträckning man kan betrakta t. ex. samvaro med asociala kamrater, särskilt i gängbildningar, som orsak eller parallell- symptom till kriminalitet.

Makarna Glueck hör till de många som studerat kamratförhållanden och de finner att pojkarna i deras brottsgrupp har ett sämre förhållande till sina skolkamrater och att de i väsentligt högre grad umgås i gång än poj- karna i kontrollgruppen. Deras kamrater är nästan uteslutande asociala, vilket är sällsynt i kontrollgruppen. Brottsfallen umgås ocksåi betydligt större utsträckning med äldre kam- rater och något lite mer med flickor.

I Sverige har kriminella pojkars kamratför- hållanden undersökts av bl.a. Olofsson (1971). Hon fann i Örebroprojektet förvå- nande nog inga samband mellan popularitet bland klasskamraterna och brottsligt- konformt beteende. Däremot bekräftades hypotesen att brottsliga pojkar i större ut- sträckning umgås i gäng på fritiden.

Våra hypoteser angående skillnader mel- lan brotts- och kontrollfall i de variabler som ingår i detta kapitel var följande: vi förvän- tade mer störningar i både primär- och se- kundärkontakt och sämre relationer till såväl föräldrar som kamrater hos brottsfallen. Med hänsyn till pojkarnas ålder antogs stör- ningarna vara mer akuta i förhållandet till fadern än till modern. Brottsfallens engage- mang i sitt förhållande till föräldrarna antogs

vara mindre, deras inställning till uppfost- ringsnormerna i familjen mindre accepte- rande och uppfostringskonflikterna större. Delvis sammanhängande med de mer störda familjerelationerna antogs kamratberoendet vara större i brottsgruppen, trots att pojkar- nas förhållande till kamraterna förmodades vara sämre. Asocialiteten i kamratgruppen antogs slutligen vara större hos brottsfallen.

17 .2 Variabeldefini tioner

De flesta variabler i denna grupp, 11 st., har bedömts enligt AAT, endast 2 enligt Rorschach:

Rorschach :

Primärkontakt, djupkontakt. (skala 1—7, dålig—god.) Variabeln ger uttryck för i vilken utsträck- ning individen kan uppleva djup och nära kontakt med andra. Den beskriver hans förmåga till du-upplevande, att uppfatta andra som levande och likaberättigade män— niskor, inte som manipulerbara objekt. Den har ett nära samband med hans förmåga att känna djupt, att knyta an till andra och att uppleva positiva och negativa affekter på ett nyanserat sätt. Primärkontakten är indivi- dens resurser till kontaktupplevande och an- ses grundlagd tidigt i personlighetsutveck- lingen. (Variabeln finns definierad även i kap. 19.) Sekundärkontakt, kontaktfunktion. (skala 1—7, dålig—god.) Variabeln ger uttryck för hur individen fun- gerar i kontaktförhållanden. För en verkligt god sekundärkontakt fordras en god primär- kontakt. Även om primärkontakten, kon- taktresurserna, är goda kan man emellertid finna olika former av neurotiska störningar i sekundärkontakten, t.ex. skygghet, miss— tänksamhet, negativism eller tillagsinställd- het. Om primärkontakten är dålig är sekun— därkontakten i allmänhet allvarligt störd, men det händer å andra sidan att den åt- minstone skenbart verkar bättre t.ex. vid infantil jagsvaghet, där man ofta finner en

• Sida 167
•  Original

nonselektiv solskenskontakt, eller hos per- soner med primär karaktärsstörning som ibland har en opportunistisk charmappell, som i själva verket är en skenkontakt utan affekt.

AA T:

Kontaktfunktion. (skala 1—7, dålig—god.) Definitionen är densamma som för Ror- schachvariabeln, sekundärkontakt, kontakt- funktion. Bedömningsunderlaget är emeller- tid mer konkret, berättelser om olika kon- taktsituationer, och lämpar sig troligen bättre för prediktion av den manifesta kon- taktfunktionen.

Familjeklimat. (skala 1—7, dåligt—bra.)

En sammanfattande bedömning av kontakt- förhållandena inom familjen, mellan både pojken och fadern reSpektive modern (se def. av dessa variabler) och mellan föräld- rarna. Variabeln är en subjektiv sammanfatt- ning baserad på många variabler på lägre sammanfattningsnivå, där kontaktförhållan- dena skattas med avseende på grad av värme, accepterande, tillåtande, stödjande, miss- tänksamhet, fientlighet, avvisande etc.

Relation mor=son. (skala 1—7, neg.—pos.) En sammanfattande bedömning av förhållan- det mor—son, som baseras på skattningar av såväl värme, beroende, frigörelsebehov, be- svikelse, opposition, fientlighet och avvisan- de från sonens sida som värme, generositet, vård, stöd, överbeskyddande, inkonsekvens och olika former av aggressivitet och avvisan- de från moderns sida.

Relation far—son. (skala 1—7, neg.—pos.)

En sammanfattande bedömning av förhållan- det far—son i överensstämmelse med samma variabel rörande mor=son.

Engagemang i relationen son—mor. (skala 1—7, litet—stort.) En bedömning av i vilken utsträckning för- hållandet till modern spelar en väsentlig roll i pojkens liv, helt oberoende av om förhållan- det är bra eller dåligt.

Engagemang irelationen son—far. (skala ]— 7, litet—stort.) 1 överensstämmelse med samma variabel rö- rande son—mor.

Beroende av kamrater. (skala 1—7, stort— litet.) En bedömning av pojkens beroende av kam- rater både känslomässigt och för gemen- samma aktiviteter, samt hans beroende av kamraters åsikter.

Kamratrelationer. (skala 1—7, neg.—pos.)

En sammanfattande bedömning av pojkens kontaktförhållanden med kamrater, obe- roende av om kamraterna beskrivs som aso- ciala eller inte. Variabeln baseras på många variabler på lägre sammanfattningsnivå, där kontaktförhållandena skattas i överensstäm- melse med samma variabler rörande föräld- rarna.

Ytterligare tre AAT-variabler presenteras av innehållsmässiga skäl tillsammans med denna variabelgrupp men ingår ej i kluster- analysen. De presenteras därför sist.

Inställning till uppfostringsnormer. (skala 1—7, opp-accept.)

En bedömning av i vilken utsträckning poj- ken accepterar de normer som föräldrarnas uppfostran är ett uttryck för. Variabeln be- döms oberoende av dessa normers innehåll.

Uppfostringskonflikter. (skala 1—7, stora— små.)

En bedömning av uppfostringskonflikternas storlek. Variabeln har inte alltid samband med inställningen till uppfostringsnormer. Det finns pojkar med en kritisk och opposi- tionell inställning som böjer sig för föräldrar- nas krav så att konflikterna blir små. Å andra sidan finns pojkar som inte är i opposition men för vilka normer har så liten-relevans och vilkas jagfunktioner är så bristfälligt utvecklade att de i stort sett lever efter lustprincipen och ideligen kommer i kon- flikt.

Asocialitet hos kamrater. (skala 1—7, stor— liten.) En bedömning av i vilken utsträckning aso-

• Sida 168
•  Original

cialitet bland kamraterna förekommer i be- rättelserna. Ständigt återkommande skild- ringar av mindre asocialitet kan få samma skattning som få berättelser om grav asociali- tet.

17 .3 Klusteranalys

Interkorrelationerna mellan de 10 först be- skrivna variablerna i detta kapitel har under- sökts genom klusteranalys. Variablerna rö- rande uppfostran och kamratasocialitet före- föll oss vara av annan karaktär än de rena kontakt- och relationsvariablerna och togs därför inte med i analysen. Av innehållsmäs- siga skäl bör de dock behandlas tillsammans med övriga föräldra- och kamratvariabler.

Klusteranalysen redovisas i tabell 17.3.1 och 17.3.2. Interkorrelationerna visar ett mycket likartat mönster i prov- och huvud- undersökningsmaterialen. Endast två sam- band skiljer sig påtagligt. Mellan variablerna relation far=son och engagemang i relationen son=mor och mellan beroende av kamrater och kamratrelationer är i provundersök- ningen sambanden nära noll medan samma variabler i huvudundersökningen är måttligt positivt korrelerade.

Sambanden är, som i alla andra prövade variabelgrupper, högre inomtestligt än mel- lantestligt. Då Rorschachvariablerna är färre än AAT—variablerna i denna grupp blir av statistiska skäl deras genomsnittliga samband med klustret som helhet lägre än AAT- variablernas. Primärkontakt får i huvud- undersökningen en svagt negativ korrelation med kamratrelationer, varför den utesluts ur klustret av programmet.

Flera av sambanden mellan AAT-variab- lerna är intressanta ur tolkningssynpunkt. Starkt samband föreligger i båda materialen mellan familjeklimat och kontaktfunktion. Bra familjeklimat har samband med goda kontaktfunktioner hos pojkarna, dåligt fa- miljeklimat med störningar i kontaktför- mågan. Kontaktfunktion har också ett posi- tivt samband med kamratrelationer, liksom kamratrelationer med familjeklimat. Starkt samband föreligger också mellan de båda

=81

Tabell 17.3.1 Kontakt och relationer. Variablernas interkorrelation. Provundersökningen. N

Genomsnitts- korrelation

m. samtliga variabler

i klustret

10

ooNoov—ooooxoox Nquv-NQNNQ; o C? _ oo— o."? !— oouo qoq v—1 000on o."??? _. OhmwN oxen—gou- P4 OthkOlhoo ocgmtq-zrxq v—i Ohmomvh quNQmstxo _. OVOWHMFF' qoooqmmstqrh "' Q' "? gmNm—Hmvo " "' := V) 2 & ovhmawoxovwm --— OQNN—NN—KQM 5 "' få .2 3 > :: år 'ä :e = (I) %% s .. ; ...a: 023 =— GS Er.-4 : Og: II.-. O 30 C:o "o”-"- ax oo.- 5, = '. Vil/JE ,?) ..., . . 1732 ägenEäg : nu w l-»-cx=r=._. o "Manon-.....x u March” 2,54 'if» No O'bDÖD>—o= .... Eeågåggwsz .: c.aieeeeåät & Ä'UDOOooCHM & äga.—_mmon — m...»..- n,. o :! mmWNoE EXE—...man. C = ':Uavucigmao a.) a_mLunczzmmmMM O _Nmer-nuohoooso l—tl—l—l—I—I—l—l— oo'tsttteidietttd: 110444444444

• Sida 169
•  Original

= 202

Tabell 17.3.2 Kontakt och relationer. Variablernas interkorrelation. Huvudundersökningen. N

Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler

i klustret

10

oomoooooorxrx-nv) IWVZQIVQMMM.” :: o_ ... oo qu '— Ova CSN.". '— Omhm CNS—:”: v—l ovan—sh o.”.hl'fqi v—t omoomixoo QQWVZS'I"? r—1 Ovrmmxooom :>.quchng _ O—iOhO—uoln Q'TOQWVZW'Q". _ common-onto» 9311—50!”qu v—O ocennvoxmoommm QQQ'TQ"OPEC?'1 __ . . , : o ': .se ” !: ...: att: _ 8.34 Ol— =8 se! 05: | | _ .20 :=,» ax oou :| .— vit/:E --—. .. 'D" :: __..— i..: Ja ageeå22 an—Lerrxez åeeåaååäås O::GEECEEOE'E .::-5000 'U... '— --—t._._00=a"ä lmcmuuååouu EEEEEMMQEC ':oaooacoeuo amn—MMNMQMM HNMQWKDINOOOXO l—l—i—l—l—i—l—l— 0044444444 MM44444444

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .41

? Variabeln kan ej ingå i klustret, ingår ej i genomsnittskorrelationen.

engagemangsvariablerna, i förhållandet till fadern respektive modern. Tendensen att vara engagerad i relationen till föräldrarna, respektive att ha givit upp kontakten, gäller oftast båda föräldrarna. Positivt samband föreligger också mellan de variabler som gäller kvaliteten i förhållandet till fadern respektive modern. Sambandet mellan kvali- teten på relationen och engagemanget i den är mera måttligt vad beträffar både faders- och modersvariablerna. Ett annat påtagligt samband föreligger mellan familjeklimat och beroende av kamrater. Pojkar med positivt familjeklimat tenderar att vara mindre bero- ende av kamrater. En måttlig korrelation finns också mellan engagemang i föräldrarna och beroende av kamrater. Större engage- mang i föräldrarna har samband med mindre kamratberoende. Sambandet mellan kamrat- relationernas kvalitet och beroendet av kam- rater är mycket osäkert. l provundersök- ningen synes inget samband föreligga, i huvudundersökningen framkommer en mått- lig tendens i riktning mot att beroendet minskar om relationerna är goda.

17.4 Gruppskillnader mot brotts- och kon- trollgruppskriteriet

Skillnaderna mellan brotts- och kontroll- grupperna i kontakt- och uppfostrings- variabler redovisas i tabell 17.4.1.

Samtliga variabler i denna grupp ger signi- fikanta skillnader mellan brotts- och kon- trollfall.

Primärkontakt, djupkontakt Ro, ger en väl säkerställd skillnad både med teckentest och i de stratifierade medeltalsjämförelserna i provundersökningen. I huvudundersök- ningen är skillnaden mindre och blir säker- ställd endast i de stratifierade medeltalsjäm- förelserna.

Sekundärkontakt, kontaktfunktion Ro, ger säkerställd skillnad i båda materialen, även om teckentestet på huvudundersök- ningsmaterialet endast visar en tendens.

Kontaktfunktion AAT, ger väl säker- ställda skillnader mellan grupperna i båda materialen.

• Sida 170
•  Original

Tabell 1 7.4.1 Kontakt-, relations- och uppfostringsvariabler. Skillnader mellan brotts- och kontrollgrupper, Teckentest och stratifierade medeltalsjäm- förelser. Prov- och huvudundersökning. Metod Variabel Tecken- Stratifierade medeltalsjämförelser test ' p MB MK Diff. Medel- p fel Ro Primärkontakt P.U. 0.005 3.52 4.48 =O.95 0.18 0.001 djupkontakt H.U. = 3.69 3.98 =0.29 0.15 0.025 Ro Sekundärkontakt P.U. 0.05 3.29 3.67 =O.38 0.18 0.025 kontaktfunktion H.U. 0.10 3.12 3.43 =O.31 0.13 0.01 AAT Kontaktfunktion P.U. 0.01 3.00 3.67 =0.67 0.19 0.001 H.U. 0.025 2.92 3.36 =O.44 0.13 0.001 AAT Familjeklimat P.U. 0.005 2.77 3.74 =O.97 0.25 0.001 H.U. 0.025 2.84 3.21 =O.37 0.15 0.01 AAT Rel. mor-son P.U. 0.005 3.08 3.95 —0.88 0.26 0.001 H.U. = 3.16 3.40 =0.24 0.14 0.05 AAT Rel. far-son P.U. 0.025 2.54 3.45 —0.9 I 0.24 0.001 H.U. 0.01 2.68 3.21 =O.53 016 0.001 AAT Engagemang i P.U. 0.05 3.64 4.14 =O.50 0.20 0.01 rel. son-mor H.U. 0.10 3.34 3.77 =O.43 0.16 0.005 AAT Engagemang i P.U. 0.005 3.23 4.02 —0.79 0.20 0.001 rel. son—far I—I.U — 3.52 3.85 =O.33 0.17 0.025 AAT Beroende av P.U. 0.005 3.05 3.90 —0.85 0.19 0.001 kamrater H.U. 0.005 3.02 3.49 =O.47 0.14 0.001 AAT Kamratrelationer P.U. 0.025 2.95 3.38 —.043 0.21 0.025 H.U. 0.10 2.97 3.25 —0.28 0.14 0.025 AAT Inställn. till P.U. 0.005 3.23 4.24 —1.01 0.20 0.001 uppfostr.normer H.U. 0.05 3.11 3.64 =O.53 0.17 0.001 AAT Uppfostrings- P.U. 0.005 2.90 3.81 =O.91 0.21 0.001 konflikter H.U. 0.005 2.89 3.38 _ —0.49 0.14 0.001 AAT Asocialitet hos P.U. 0.01 3.03 4.00 =O.97 0.27 0.001 kamrater H.U. = 3.00 3.33 —0.33 0.18 0.05

Familjeklimat AA T, ger säkerställda skill- nader i båda materialen även om skillnaden är mindre i huvudundersökningen.

Relation mor—son AA T, skiljer med stark signifikans i provundersökningen men med mindre i huvudundersökningen. Skillnaden blir där signifikant endast i de stratifierade medeltalsjämförelserna.

Relation far—son AAT, ger däremot väl säkerställda skillnader i båda materialen.

Engagemang i relationen son—mor AA T, skiljer signifikant i båda materialen. Tecken- test ger emellertid endast en tendens i huvudundersökningen. Engagemanget i rela- tionen till modern är mindre i huvud- än i

provundersökningen i både brotts- och kon- trollgruppen.

Engagemang i relationen son=far AA T, skiljer signifikant i båda materialen, dock ej med teckentest i huvudundersökningen.

Beroende av kamrater AA T, ger väl säker- ställda skillnader i båda materialen.

Kamratrelationer AA T, ger en signifikant skillnad i båda materialen även om tecken- testet ihuvudundersökningen endast visar en tendens i väntad riktning.

Inställning till uppfostringsnormer AAT, skiljer väl säkerställt i båda materialen, trots att den skattade oppositionen i huvudunder- sökningens kontrollgrupp är större än i prov-

• Sida 171
•  Original

undersökningens. Uppfostringskonflikter AA T, ger säker- ställda skillnader i båda materialen. Asocialitet hos kamrater AAT, ger en mycket påtaglig skillnad i provundersök- ningen, men kamratasocialiteten är avsevärt större i huvudundersökningens kontroll— grupp och skillnaden blir då signifikant en- dast i de stratifierade medeltalsjämförelserna. Samtliga variabler har således givit säker- ställda skillnader mellan brotts- och kontroll- grupp i båda materialen, även om det även

här framträder den vanliga tendensen till mindre skillnader i huvudundersökningen på grund av att kontrollgruppen där har mindre gynnsamma värden.

17.5 Variablernas utfall i sekvensmodellen

Nio av kontaktvariablerna har prövats mot uppföljningskriteriet, den modifierade se- kvensmodellen. Resultatet redovisas i tabel- lerna l7.5.l=17.5.9.

Tabell [7.5.1 Primärkontakt, djupkontakt Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV,V1,VIII llI,V,VlI IX 1—3 17 21 20 23 22 103 020 23% 42% 41% 53% 50% 40% ' 4—7 56 29 29 20 22 156 0 70 77% 58% 59% 47% 50% 60% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medel- poäng 0.58 0.49 0.49 0.43 0.45 0.50 xi för lineär trend 10.98,df1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 2.73, df 3, —-

Primärkontakt, Ro ger ej den förväntade rangordningen men den lineära trenden blir trots detta starkt signifikant då det finns en klar skillnad mellan klass 0, de båda gynn- sammaste B-klasserna och de båda mest be-

lastade. Avvikelsen från linearitet är inte signifikant. Variabeln har följaktligen en viss prediktiv förmåga. Skillnaden mellan bästa och sämsta klass är emellertid inte särskilt stor.

• Sida 172
•  Original

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B E Percentil-- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 1V,VI,VIII III,V,VII IX 1=3 38 38 40 31 41 188 037 52% 78% 83% 72% 98% 74% ' 4=7 35 1 1 8 12 1 67 0 87 48% 22% 17% 28% 2% 26% ' E 7 3 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.61 0.48 0.45 0.51 0.38 0.50 )(2 för lineär trend 23.34, df 1, p(0.001 )(2 för awikelse från linearitet 9.45, df 3, p(0.05

Kontaktfunktion, AAT ger heller inte den förväntade rangordningen men den lineära trenden är även här starkt signifikant. Avvi- kelsen från linearitet är emellertid också signifikant. Skillnaderna mellan klass 0, 11 och IX är dock relativt stora och i väntad riktning. Endast 2 % av pojkarna i den

sämsta sekvensklassen har acceptabel eller god kontaktfunktion. Den näst sämsta se- kvensklassen, de pojkar som fortsatt begå brott efter 18 år, ligger som ofta, särskilt i AAT-variabler, mycket mer positivt än för- väntat.

Tabell [7.5.3 Relation mor—son AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov— och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debu t— slutat före efter brott efter brott 18 år 18 är 18 år Skala 0 11 IV,V1,V111 111,V,VII IX 1=3 33 31 33 28 39 164 0 32 45% 63% 69% 65% 93% 64% ' 4=7 40 18 15 15 3 91 55% 37% 31% 35% 7% 36% 0-32 2 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.60 0.51 0.48 0.50 0.36 0.50 )(2 för lineär trend 22.70, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 4.27, df 3, —

Förhållandet till modern visar sig ha stor betydelse för pojkarnas senare kriminella utveckling. Lineariteten i utfallet är starkt signifikant och den awikelse från den för- väntade rangordningen som finns är ej signi-

fikant. Skillnaden mellan klasserna 0, 11 och IX är stor. I den mest belastade sekvensklas- sen har endast 7 % av pojkarna bedömts ha en acceptabel eller god kontakt med sin mor mot 55 %i klass 0.

• Sida 173
•  Original

Tabell [7.5.4 Relation far—son AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV,V1,VIII III,V,VII IX 1=2 12 19 22 22 25 100 0 20 16% 39% 46% 51% 60% 39% ' 3—7 61 30 26 21 17 155 0.70 84% 61% 54% 49% 40% 61% 2 73 49 48 43 42 255 Medel— poäng O.61 0.50 0.47 0.44 0.40 0.50 x2 för lineär trend 24.35, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 2.27, df 3, —

Förhållandet till fadern ger precis den förväntade rangordningen mellan sekvens- klasserna. Lineariteten är följaktligen starkt signifikant. Fadersvariabeln följer alltså det förväntade sekvensmönstret något bättre än modersvariabeln men skiljer å andra sidan ut sekvensklass IX något sämre. Då störningari

relationen till fadern visat sig vara betydligt vanligare än till modern i våra skattningar har vi här lagt dikotomilinjen annorlunda. Till den negativa gruppen har vi räknat en- dast pojkar med gravt störda fadersrelatio- ner. Detta gäller 16 % av sekvensklass 0 och hela 60 % av sekvensklass IX.

Tabell [7.5.5 Engagemang i relation son—mor AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala . 0 11 lV,VI,VllI lll,V,VII IX 1=3 21 20 27 24 28 120 24 29% 41% 56% 56% 67% 47% O' 4—7 52 29 21 19 14 135 074 71% 59% 44% 44% 33% 53% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.59 0.53 0.45 0.46 0.40 0.50 xi för lineär trend 18.80, df I, p(o.001 )(2 för avvikelse från linearitet 1.21, df 3, =

Pojkens engagemang i förhållandet till mo- dern ser ut att betyda lika mycket för hans senare kriminella utveckling som om förhål- landet är gott eller dåligt. Den lineära tren-

den är starkt signifikant. Skillnaden mellan bästa och sämsta klass är emellertid något mindre för denna variabel än för relation mor=son.

• Sida 174
•  Original

Tabell [7.5.6 Engagemang i relation son—far AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV,V1,VllI lll,V,VlI IX 1=3 18 22 22 22 26 110 0 22 25% 45% 46% 51% 62% 43% ' 4=7 55 27 26 21 16 145 0 72 75% 55% 54% 49% 38% 57% ' E 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.59 0.49 0.49 0.46 0.41 0.50

)(2 för lineär trend )(2 för avvikelse från linearitet

Pojkens engagemang i förhållandet till fa- dern betyder ungefär lika mycket för hans vidare kriminella utveckling som hans enga-

15.69, dr 1, . p(imor

gemang i förhållandet till modern. Även för fadersvariabeln är den lineära trenden starkt signifikant.

Tabell [7.5.7 Beroende av kamrater AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 lV,Vl,VlIl [11,V,VII IX 1=3 29 28 35 30 36 158 0 31 40% 57% 73% 70% 86% 62% ' 4—7 44 21 13 13 6 97 031 60% 43% 27% 30% 14% 38% 2 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.61 0.52 0.45 0.46 0.38 0.50 )(2 för lineär trend 26.86,df1, p(0.001 )(2 för awikelse från linearitet 2.55, df 3, =

De pojkar som är mer än normalt be- roende av kamrater löper större risk att utvecklas i asocial riktning. Skillnaden mel—

lan klasserna är stor och den lineära trenden starkt signifikant. 86 % av pojkarna i klass IX har bedömts som starkt kamratberoende.

• Sida 175
•  Original

Tabell [7.5.8 Kamratrelationer AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV,VI,VIII III,V,VII IX 1=3 44 38 36 30 38 186 0 36 60% 78% 75% 70% 90% 73% ' 4=7 29 11 12 13 4 69 0 86 40% 22% 25% 30% 10% 27% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.56 0.48 0.49 0.52 0.41 0.50 )(2 för lineär trend 8.32, df 1, p(0.01 )(2 för awikelse från linearitet 5.01, df 3, —

Kamratkontakten, bedömd utan någon värdering av kamraterna, ger ej den förvän- tade rangordningen mellan sekvensklasserna, även om kontakten är bäst i klass 0, sämre i mellanklasserna och sämst i klass IX, vilket

ger en signifikant lineär trend. I själva verket har hela 60 % av pojkarna i klass 0 bedömts ha svårigheter i kamratkontakten. Motsva- rande procent i klass IX är dock 90.

Tabell [ 7.5.9 Asocialitet hos kamrater AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov-

och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentll— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala. 0 Il IV,VI,VIII IlI,V,VII IX 1=3 34 29 31 28 34 156 0 31 47% 59% 66% 67% 81% 62% ' 4=7 38 20 16 14 8 96 0 81 53% 41% 34% 33% 19% 38% ' 2 72 49 47 42 42 252 Medel- poäng 0.57 0.51 0.48 0.48 0.40 0.50 )(2 för lineär trend 13.13, df 1, p(0.001 X? för avvikelse från linearitet 0.80, df 3, —

Berättelsetemata om asocialitet i kamrat- gruppen visar sig ha prediktivt värde. Påfal- lande kamratasocialitet förekommer i berät- telserna hos 47 % av pojkarna i klass 0 och procenten stiger sedan successivt till 81 %i

ldass IX. Den lineära trenden är starkt signi- fikant.

De behandlade variablernas utfall i se- kvensmodellen i förrn av medelpoäng visas grafiskt i figur 17.5.1—17.5.9.

• Sida 176
•  Original

Figur [7.5.1 Primärkontakt Ro Medelpoäng

0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

I ' i | Sekvensklass 0 || IV III IX VI V VIII VII

Figur [ 7.5.2 Kontaktfunktion AAT Medelpoäng

0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

F I 1 I I Sekvensklass 0 || IV Ill IX VI V VIII VII Figur [7.5.3 Relation mor—son AAT

Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0 .30

å IX

If I I I | Sekvensklass 0 || IV 'X'/'

VI VIII VII Figur [ 7.5.4 Relation far—son AAT Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

i? | I I I ] Sekvensklass 0 || IV kl]! IX

Figur [ 7.5.5 Engag. i relation son—mor AAT Medelpoäng 0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

li | | | I Sekvensklass 0 " IV lj]! IX

VI VIII VII Figur [ 7.5.6 Engag. i relation son—far AAT Medelpoäng 0.70 0.60 0.50

0.40

0.30

_"|

I

III IX | V III VII

Figur [ 7.5.7 Beroende av kamrater AAT Medelpoäng 0.70

2-

F I Sekvensklass 0 ||

((

0.60

0.50

0.40

0.30

F I | ' I SekvenskIass 0 || IV III IX Figur 1 7.5.8 Kamratrelationer AAT Medelpoäng 0.70 0.60 0.50

0.40

0.30

r I i Sekvensklass 0 ||

2-

|

Ill IX V VII

• Sida 177
•  Original

Figur 1 7.5.9 Asocialitet hos kamrater AAT Medelpoäng 0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

I | I I Sekvensklass 0 || IV Ij/I IX

17.6 Faktiska föräldraförhållanden och pro- jektiva relationsvariabler

De psykologiska bedömningarna av testpro- tokollen har utförts utan kännedom om pojkarnas verkliga familjeförhållanden. Be- dömning av förhållandet till faders- och mo- dersfigurer har därför gjorts vare sig pojkarna hade far och mor vid det aktuella tillfället eller inte. Detta nödvändiggör en kontroll av de yttre förhållanden som kan ha påverkat pojkarnas upplevelse av faders- respektive modersfigurer.

Beträffande modern visade det sig inte vara något problem, då nästan alla pojkarna bodde hos sin biologiska mor. Undantag var endast 14 pojkar: i provundersökningen 2 B-fall och ] K-fall, i huvudundersökningen 10 B-fall och I K-fall. I 5 av de 14 fallen hade kontakten med modern brutits helt nyligen, i 3 fall genom skilsmässa, i 2 fall genom moderns död. Sex pojkar hade an- tingen adopterats eller kommit till fosterhem tidigt, 2 hade vuxit upp hos sina morföräld- rar och 1 bodde sedan nioårsåldern, då modern dog, tillsammans med fadern och mormodern. De flesta av de 14 pojkarna hade således antingen bott tillsammans med sin biologiska mor till helt nyligen eller hade sedan länge en fast modersfigur.

Beträffande fadern låg det annorlunda till. Av de 283 pojkar som testats med AAT bodde 99 inte längre tillsammans med sina biologiska fäder. Dessa pojkars situation med

avseende på faderssubstitut kunde emellertid vara mycket olika. Många hade en fast fa- dersfigur sedan flera år, andra hade, enligt tillgängliga uppgifter, aldrig haft en fast fa- dersfigur. Pojkarna indelades med avseende på faktiska fadersförhållanden i följande 7 grupper:

Antal 1. Bor tillsammans med biologisk fat 184 2. Styvfar sedan flera år 30 3. Adoptivfar 5 4. Kontakten med fadern bruten genom skilsmässa 17 5. Kontakten med styvfadern bruten genom skilsmässa 7 6. Fadern död 12 7. Aldrig haft någon far eller förlorat honom i första småbarnsåldern Ä 283

Dessa grupper jämfördes i variablerna rela- tion far—son och engagemang i relationen son—far. l relation far—son skilde sig två grup- per från de övriga, nämligen grupperna 6 och 7, de pojkar vars far var död och de som aldrig haft någon far eller förlorat honom redan i första småbarnsåldern. I dessa grup- per hade relationen till fadern mindre ofta bedömts som gravt störd än i de övriga. Resultatet kan tolkas som en tendens att idealisera en frånvarande far. Skillnaden mel- lan grupperna framgår av tabell 17.6.1.

Tabell [7.6.1 Relation far—son i AAT hos pojkar med olika yttre faderssituation.

Grupp Rel.far-son 1—5 6—7 104 7 1—2 111 (8513 19 K) (GB IK) 139 33 3—7 172 (SOB 59K) (17B 16K) 243 40 283 x? = 8.201, df 1, p(0.01 lmed Yates, korrektion. 177

• Sida 178
•  Original

Variabeln engagemang i relationen son— far visade däremot inga signifikanta skillna- der mellan grupperna. Proportionen pojkar på olika skalsteg i engagemangsvariabeln var mycket likartad, oberoende av olika yttre situation. Förhållandet till en far ser ut att betyda ungefär lika mycket i pojkarnas fan- tasiliv antingen de fortfarande har kontakt med sin biologiske far, har en annan fast fadersfigur eller saknar en sådan.

17 .7 Sammanfattning och diskussion

I detta kapitel har övervägande redovisats va- riabler av socialpsykologisk typ, olika aspek- ter av pojkarnas relationer till föräldrar och kamrater. Det är därför i detta samman- hang viktigt att erinra om att de data vi bygger på är av väsentligt annan karaktär än de som vanligen redovisas i socialpsykolo- giska undersökningar och som vi har möjlig- het att jämföra med. När t. ex. Glueck och Glueck eller McCord och McCord redovisar personlighetsdrag hos pojkarnas föräldrar och asocialitet hos kamraterna bygger de på direkta uppgifter om respektive föräldrar och kamrater. Bedömningsunderlaget i den- na undersökning är däremot alltid testningar av pojkarna med projektiva metoder; vad beträffar socialpsykologiska variabler nästan enbart AAT. Pojkarna har alltså fritt berättat historier till testbilderna. I nästan alla fall har huvudpersonen i berättelsen, identifie- ringspersonen, blivit en pojke, och historien har handlat om vad denna pojke gort och vad som hänt honom. Nästan alltid förekom- mer andra personer i berättelserna, sådana som finns på bilden och ofta också sådana som inte finns där utan helt kommer ur pojkarnas fantasi. Moders— och fadersfigurer förekommer, som tidigare nämnts, på flera bilder liksom kamrater. Det vore givetvis helt orimligt och emot projektiv teori att anta att berättelserna ger en objektivt riktig bild av pojkarnas liv och miljö. Avsikten med test- metoden är heller inte att ge upplysning om den faktiska, yttre miljön utan om mer eller mindre omedvetna skikt av pojkarnas upp- levelse av föräldrafigurer, kamrater etc. (Se

En av de variabler som behandlas i detta kapitel är speciellt svårtolkad, nämligen aso— cialitet hos kamrater. Variabeln är en skatt- ning av i vilken utsträckning kamratasociali- tet förekommer i berättelserna. Berättelser om asociala kamrater kan emellertid betyda många olika saker. Säkert kan de ofta tolkas som uttryck för pojkarnas egna erfarenheter. I andra fall kan det röra sig om förskjutning av asociala impulser, som upplevs som för- bjudna, från identifieringspersonen till andra personer i berättelsen. En annan möjlighet är att både identifieringspersonen och hans kamrater beskrivs som asociala som ett ut- tryck för försökspersonens egna asociala im- pulser. Hauge har beskrivit ytterligare en mekanism som mycket väl kan komma in i bilden. Han menar att ungdomars tendens att uppfatta andra ungdomar som asociala ökar med minskande personlig kännedom. Det finns en benägenhet att tro att avlägsna bekanta är mer asociala än nära vänner. Ju sämre kamratkontakt en pojke har, dess mer asociala tror han att kamraterna är och dess mer upplever han ett tryck att själv begå asociala handlingar för att bli accepterad i gruppen (Hauge, 1971). I vilken utsträckning den beskrivna mekanismen utgör en projek- tion av ungdomarnas egna asociala impulser går Hauge inte in på. Sannolikt är detta också ett led i förklaringen. Hauges resone- mang är hur som helst relevant som en möjlig tolkning av de samband vi funnit mellan dålig kamratkontakt, stor kamrat- asocialitet och starkt beroende av kamrater. Någon enkel tolkning av den stora kamrat- asocialiteten i brottsfallens berättelser är inte möjlig.

De variabler som redovisats i kapitlet har alla givit de förväntade skillnaderna mellan brotts- och kontrollgrupper. Brottsfallen har sämre djupkontakt och mer störningar i kon- taktfunktionen än kontrollfallen. Famil- jeklimatet är sämre i brottsfallens hem, deras relationer till föräldrarna är mer störda, till fadern ofta gravt, och de har i större ut- sträckning givit upp sitt engagemangi föräld— rarna. Uppfostringskonflikterna är större och

• Sida 179
•  Original

pojkarna har mindre tendens att acceptera föräldrarnas uppfostringsnormer i brotts- gruppen. Störda relationer till både fadern och modern liksom en tendens att ha givit upp engagemanget i dessa relationer innebär enligt resultaten från sekvensmodellen påtag- lig risk för fortsatt kriminell utveckling.

Beträffande pojkarnas kamratförhållanden har det visat sig att brottsfallen är mycket starkare beroende av kamrater och samtidigt har sämre kamratkontakt än kontrollfallen. Deras berättelser innehåller också mycket mer skildringar av asocialitet bland kamra- terna än kontrollfallens, vilket sannolikt bl. a. betyder att de faktiskt umgås mer med asociala kamrater, även om variabeln är svår- tolkad, vilket diskuterades nyss. Variablerna kamratasocialitet och kamratberoende visar båda prediktiv förmåga i sekvensmodellen.

Sambanden mellan variablerna i detta ka- pitel kan beskrivas på följande sätt: Vanligt är att pojkar som begått brott har dåliga relationer till båda föräldrarna, i synnerhet fadern. De har ofta givit upp sitt engagemang i föräldrarna och istället blivit mer än nor- malt beroende av kamrater. Då deras kon- taktfunktioner är störda blir emellertid även förhållandet till kamraterna dåligt. Kamra- terna är ofta asociala. Antingen väljes dessa för att de överensstämmer med asociala im- pulser hos pojkarna själva eller också tvingas de in i asociala grupper då deras besvärliga hemförhållanden och störda kontaktförmåga gör att de inte kan anpassa sig eller inte blir accepterade i en vanlig kamratgrupp. Imånga enskilda fall ser mönstret givetvis annorlunda ut, men det här beskrivna förefaller vanligt.

• Sida 180
•  Original

I 8 Moralhållningar

18.1 Moralhtillningar och kriminalitet. Hypoteser

I den kriminologiska litteraturen finner man, att olika åsikter hävdas beträffande moral- funktionen hos kriminella. Vi ansluter oss nära till den psykoanalytiska teorin beträf- fande socialiseringsprocessen, som den be- skrivs av A. Freud (1965, kap. 5). En förut- sättning för socialisering anses enligt denna teori vara en hos individen inbyggd moral. Huvudsakligen anses denna moralintegration ske under ödipalfasen, men förstadier utbil- das redan under den anala perioden. Under latensen sker en stabilisering och utvidgning av moralbegreppen. Adolescensen slutligen är en period av opposition och frigörelse. Tidigare normer och moralbegrepp omprövas och omstruktureras varvid tillkommer en väsentlig del av idealbildning och etiska ställ- ningstaganden.

Enligt psykoanalytisk teori har socialise- ringsprocessen hos de kriminella störts och blivit ofullständig. Vår kliniska erfarenhet har emellertid givit oss uppfattningen att även personer med störningar av jagsvag typ har förstadier till moraluppbyggnad. De har ofta för tidigt väckta skuldföreställningar, vilka utmärker barn som emotionellt dragit sig tillbaka från den libidinösa bindningen till föräldrarna på grund av svåra frustationer och fientlig rejektion från föräldrarnas sida redan i preverbala stadier. Hos de svårast skadade, de primärt karaktärsstörda, resulte-

rar detta i arkaiska, ofullständiga och splitt- rade överjagsfragment, vilka ger starkt sadis- tiska överjagsimpulser till jaget, inom vilket en djup omedveten ångest uppstår, som ofta ageras ut direkt.

Redl och Wineman (1951, sid. 172) häv- dar, att de aldrig mött ett barn som helt saknar överjag. ”Below the behavioral sur- face, there would be a great number of little ”value islands” left = stemming out of iso- lated remainders of earlier childhood identi- fications from the automatic absorption of nondelinquent elements in the general ”code of behavior” which even a delinquent neigh- bourhood still has sprinkled around, or out of occasional real ties or dependencies with people which couldn't quite be avoided after all”.

Brister i moralutvecklingen diskuterades redan tidigt i psykoanalytisk literatur. Reich (1925) beskriver hur hos den impulsdrivna karaktären hela överjaget isoleras, så att över- jagsintentioner och handlingsimpulser aldrig blir föremål för jagets kritiska granskning.

Jacobson (1930) diskuterar uppkomsten av ett andra överjag, som idealiserar drifts- aktivitet, antingen genom att förklara den som en ”kamp för ett gott ändamål” eller på grund av förförelse av vuxna, som premierat ohämmad driftsutlevelse.

Ett alternativt synsätt till det psykoana- lytiska representeras av Eysenck (1964), som framför en inlärningsteoretisk syn på upp- komst av individuella olikheter beträffande

• Sida 181
•  Original

moralhållning. Genom uppfostran tränas barn att följa vissa regler, som anses vara väsentliga för att skydda samhället. För att denna träning skall ha framgång kräves be- tingning av ångest till förbjudna handlingar via straff och ogillande. Enligt Eysenck är psykopater extremt extroverta och betingas till följd därav sämre. Deras socialisering blir mindre effektiv, då de saknar förmåga att uppleva betingad ångest.

Cleckley (1964) har också påpekat, att även om en psykopat kan ge verbala uttryck för sociala och moraliska regler och lagar, tycks dessa sakna emotionell innebörd för honom och han följer dem följaktligen inte.

Brist på skuldkänslor uppges som ett av de utmärkande dragen hos den psykopatiska gruppen i behandlingsexperimentet på Wilt- wyckskolan (McCord och McCord, 1964).

Studiet av moralfunktionen hos kriminella har ofta inriktats speciellt på den grupp som kan karakteriseras som primärt karaktärs- störd eller psykopatisk. Denna grupp har definierats och diskuterats utförligt av för- fattare som Hare (1970) och Quay (1965). I föreliggande arbete beskrivs primär karak- tärsstörningi kapitel 25.2.4.

Moralfunktionen har av oss undersökts ur flera. aspekter. Med Rorschachtestet har man sökt belysa om individen har straffrädsla, eller om han har inbyggda skuldkänslor. I AAT-testet har även andra aspekter lagts på moralfunktionen. Man har sökt utröna gra- den av överstark moral, i vilken utsträckning adekvat inbyggd moral föreligger, hur pass mycket av omoraliska handlingar individen tillåter sig, och i vilken utsträckning hans! föreställningar är amoraliska.

Hypoteserna beträffande de funktioner som bedömts med de i variabelgruppen in- gående variablerna är följande: Vi väntade att finna mindre av skuldkänslor och mer av straffrädsla i brottsgruppen. Vidare väntade vi oss att finna mer av hållningarna över- drivet moralisk och moralisk i kontrollgrup- pen och mer av omoralisk och amoralisk hållning i brottsgruppen.

Variabelgruppen innehåller 7 variabler, varav två är förekomstvariabler, hämtade från Ror- schachtestet, och fem år AAT-variabler. Av dessa är fyra bedömningsskalor som går mel- lan 0 och 3 och den femte en sammanfatt— ning av dessa, som kan variera mellan 0 och 12.

Rorschach : Straffrädsla (skala O=1)

Med straffrädsla avses, att individen avhåller sig från otillåtna handlingar, därför att han är rädd för utifrån kommande straff, från föräldrar, kamrater, polis etc. Straffrädslan har sålunda ett visst samband med s.k. ögontjäneri, dvs. när någon ser låter man bli, och ertappas man, blir man rädd. Straffräds- lan kan betraktas som ett förstadium till den integrerade moralen. Detta hör samman med, att individen inte förstår varför en handling eller en impuls är förbjuden, bara att den inte är tillåten. Straffrädslan är såle- des naturlig för koltbarnet, som av rädsla, kanske mest för kärleksindragning från för- äldrarnas sida men givetvis också för fysisk plåga, långsamt lär sig vad som är tillåtet eller ej. I detta sammanhang bör dock på- pekas, att imitation och positiva identifika- tionsönskningar med föräldrarna i normal— fallet spelar den största rollen redan vid denna första etapp av moraluppbyggnaden.

Om moralintegration inte äger rum under senare faser, fortsätter hos den växande och senare hos den vuxne individen hans moral- funktion att vara endast denna primitiva straffrädsla.

Skuldkänsla (skala O—I)

Med skuldkänsla avses individens upplevande av att han brutit mot av honom själv accep- terade normer. Övergången från lustprinci- pen, dvs. den omedelbara behovstillfredsställ- elsen, till realitetsprincipen, vilken innebär att inskränkningar i denna tillfredsställelse måste ske med hänsyn till realitetens krav,

• Sida 182
•  Original

sker gradvis och långsamt. Inte förrän i den ödipala fasen har barnets olika jagfunktioner utvecklats och mognat så, att det förmår att skilja på fantasi och verklighet och har en viss impulskontroll. Begreppsbildningen och logiken gör det möjligt att förstå orsak och verkan, och förmågan att antecipera gör det möjligt att pröva en tänkt handlings konse- kvenser innan den kommer till utförande.

Adekvata skuldkänslor är ett viktigt tecken på, att överjagsuppbyggnaden är full- följd.

AA T:

Överdrivet moralisk (skala 0—3, ingen = mycket)

Variabeln avses belysa, i vilken utsträckning individen har ett allt för starkt överjag. Tyvärr är variabeln olämpligt konstruerad. Den borde ha delats upp i två. Med nuvaran- de konstruktion har två mycket olika typer av överjagsrelationer kommit att bedömas på variabeln. Dels har här skattats pojkar med neurotiskt överjag, med ständig ängslan att göra fel och en skrupulös granskning av egna handlingar och intentioner. Dels har pojkar med arkaiskt, primitivt överjag skattats på variabeln, dvs. pojkar med en överjagsrela- tion, som inte tillåter en realistisk bedöm- ning av en handlings konsekvenser. En stän- dig fruktan för överdrivet stränga straff före- ligger, ”syndens lön är döden”. Erfarenhets- mässigt har många individer med skador av typen infantil jagsvaghet en sådan defekt överjagskonstellation. Den föreligger Också enligt vår uppfattning hos personer med primär karaktärsstörning.

Moralisk (skala 0=3, ingen = mycket)

Variabeln avser att belysa individens tendens att följa de etiska normer och regler för handlandet, som samhället sätter upp, och han själv gjort till sina, dvs. integrerat.

Omoralisk (skala 0—3, ingen — mycket)

Variabeln belyser individens tendens att medvetet bryta mot sina normer. Man antar

således, att han har en internaliserad moral, men att han inte handlar i enlighet därmed, och sålunda får skuldkänslor vid regelbrott, vilka dock inte är så starka, att de avhåller honom från handlingen.

Amoralisk (skala 0—3, ingen — mycket)

Variabeln belyser, i vilken utsträckning indi- viden saknar etiska värderingar av impulser och beteenden, som samhället har normer och regler för. Sådan etisk omognad är vanlig hos infantilt jagsvaga individer (se kap. 25.2.3), vilka ofta betraktar t.ex. snatteri som något man lyckas eller misslyckas med, men inte som något man har skuldkänslor för.

Moralindex (skala 1=12, ingen inbyggd moral = god moralintegration)

Variabeln är konstruerad så, att värdena på överdrivet moralisk och moralisk adderas tillsammans, varefter värdena på omoralisk och amoralisk subtraheras från summan. Till denna summa adderas siffran 6 för undvikan- de av negativa värden.

18.3. Klusteranalys

I variabelgruppen ingår sju variabler, av vilka två hämtats från Rorschachtestet. Deras in- terkorrelationer redovisas i tabellerna 18.3.1 och 18.3.2.

Det framgår av tabellerna, att variabeln överdrivet moralisk ej ingår i klustret,vare sig i prov- eller huvudundersökningen, eftersom den korrelerar negativt med två andra vari- abler i matrisen. Detta kan synas egendom- ligt, då variabeln överdrivet moralisk avsetts beskriva kontrollerande jaginstanser, och vi följaktligen väntat högre värden för kontroll- fallen i denna variabel. Variablerna omora- lisk och amoralisk har vänts i matriserna, eftersom högre värden väntas för brottsfallen i dessa. Trots att variablerna vänts, finner man, att överdrivet moralisk har negativa korrelationer med dem i både prov- och huvudundersökningen. Förklaringen torde

• Sida 183
•  Original

Variablernas interkorrelation. Provundersökningen. N = 81.

Genornsnitts- korrelation in. samtliga variableri 1 2 3 4 5 6 7 klustret

Ro 1 Skuldkänslor 1.00 .25 Ro 2 Straffrädslal .33 1.00 .25 AAT 3 Överdrivet moralisk2 .05 .03 1.00 = AAT 4 Moralisk .24 .26 .06 1.00 .36 AAT 5 Omoralisk1 .17 .16 =.12 .30 1.00 .38 AAT 6 Amoraliskl .19 .21 —.20 .30 .52 1.00 .39 AAT 7 Moralindex .27 .27 .31 .65 .72 .68 1.00 .53

Genomsnittskorrelationen för samtliga variabler i klustret = .36

Tabell [8.3.2 Moralhållningar. Variablernas interkorrelation. Huvudundersökningen. N = 202. Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler i

1 2 3 4 5 6 7 klustret

Ro 1 Skuldkänslor 1.00 .14 Ro 2 Straffrädsla1 .21 1.00 .22 AAT 3 Överdrivet moralisk2 .08 .01 1.00 = AAT 4 Moralisk .12 .20 —.16 1.00 .39 AAT 5 Omoralisk1 .01 .23 =.29 .39 1.00 .41 AAT 6 Amoralisk1 .15 .16 =.27 .53 .65 1.00 .47 AAT 7 Moralindex .16 .25 .11 .68 .74 .83 1.00 .54

Genom snittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .36

1 Variabeln vänd.

2 Variabeln kan ej ingå i klustret, ingår ej i genomsnittskorrelationen.

vara, att variabeln överdrivet moralisk givits två dimensioner vid bedömningarna. Dels har vi som förut nämnts skattat moralisk över- ängslighet med starka skuldkänslor av neuro- tisk art på denna variabel, dels skuldkänslor av primitiv, arkaisk typ. Detta innebär, att skuldkänslor av en typ, som väntas vara vanligare hos kontrollfall skattats på samma skala som skuldkänsleförhållanden, vilka vi ansett utmärka brottsfall, i synnerhet indivi- der med störningar av gravt jagsvag art.

Att variabeln moralindex ändå differen- tierar mot både brotts- och kontrollgrupps- kriteriet och i sekvensmodellen beror sanno- likt på, att de övriga variabler som ingår i detta index ger mer entydiga uslag. Dvs.

moralisk hållning utmärker kontrollfallen, medan omoralisk och amoralisk hållning är vanligare hos brottsfallen.

18.4 Gruppskillnader mot brotts- och kontrollgruppskriteriet

Variablernas diskriminerande förmåga i prov- och huvudundersökningarna med det sam- tidiga kriteriet visas i tabell 18.4.1.

Skuldka'nslor Ro

Variabeln skiljer mycket väl i både prov- och huvudundersökningen.

• Sida 184
•  Original

Tabell 18.4.1 Moralvariabler. Skillnader mellan brotts- och kontrollgrupper. Teckentest och stratifierade medeltalsjämförelser. Prov- och huvudundersökning

Metod Variabel Tecken- Stratifierade medeltalsjämförelser Lagt MB MK Diff. Medelfel p

Ro smak...... 23%. 3:88? 3:22 8:22 :331 3383 3133; Ro Straffrädsla %% (1005 329]? ägg 3113 8.83 8.33; AAT Överdrivet P.U. — 0.67 0.64 0.02 0.18 —

moralisk H.U. 0.05 0.81 1.21 —0.40 0.13 0.001 AAT Moralisk få". Ståls lil 52%? 18:33 8:13 Sååå AAT Omoralisk 51% (3025 få; 11155 3113 82% (3.005 AAT Amora'fSk %%. (i'm lå? ?:åå 3:33 Slå 3:82 %%. ga. 2:32 2:23 jag 33% 3:31 Straffrädsla Ro Omoralisk AA T

Variabeln skiljer starkt signifikant i båda undersökningarna i de stratifierade medel- talsjämförelserna. Med teckentest blir skill- naden emellertid inte signifikant i huvud- undersökningen.

Vid granskningen av strata framgår, att straffrädsla är vanligast i den yngre gruppen i båda undersökningarna, vilket kan vara rim- ligt, då det är en omognare reaktion.

Överdrivet moralisk AA T

Variabeln skiljer ej i provundersökningen, men i huvudundersökningen. Denna hållning framträder där mer i kontrollgruppen, vilket tyder på att den neurotiska, överängsliga formen varit vanligare än den arkaiska.

Moralisk AA T

Variabeln differentierat mycket väl mellan grupperna i båda undersökningarna. Kon- trollfallen accepterar således i större ut- sträckning samhällets regler och normer.

Variabeln skiljer signifikant i provundersök- ningen, men ej i huvudundersökningen, vars kontrollfall har ett medelvärde, som närmar sig brottsfallens.

Amoralisk AA T

Även denna variabel skiljer mycket räl i provundersökningen, men betydligt mindre i huvudundersökningen, dock på 5%-nwån. Kontrollfallens medelvärde ligger högre i huvud- än i provundersökningen.

Moralindex AA T

Denna variabel, som är en sammanfattning av de olika bedömningarna av mora'håll- ningar enligt AAT, skiljer mycket väl mellan grupperna i både prov- och huvudundersök- ningen. Intressant är dock att se att medel- värdena i såväl brotts- som kontrollgruppen ligger avsevärt lägre i huvudundersökningen. Det förefaller således som om moralintegra- tionen vore sämre i huvudundersökningen än i provundersökningen i både brotts- och kontrollgruppen.

• Sida 185
•  Original

18.5 Moralvariablernas utfall i sekvensmodellen

Tre av moralvariablerna har prövats mot sekvensmodellen. Resultatet redovisas i tabellerna 18.5 .1 -— l 8 .5 .3.

Tabell 18.5.1 Skuldkänslor Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott lnst.plac. poäng debut— slutat före efter brott efter brott 18år 18år 18 år Skala 0 11 lV,V1, Vlll 111, V, Vll IK 0 9 16 12 22 19 78 0 15 12% 32% 24% 51% 43% 30% ' 1 64 34 37 21 25 181 0 65 88% 68% 76% 49% 57% 70% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.59 0.49 0.53 0.39 0.43 0.50 )? för lineär trend 18.18, df 1, p (0.001 X? för awikelse från linearitet 6.30, df 3, p (0.10

Variabeln har en starkt signifikant lineär 88 % av de rena K-fallen, men endast 49 % trend, men det finns även en tendens till respektive 57% i de mest belastade klasser- avvikelse. Flera klasser byter plats. Det fram- na, dvs. de individer som fortsatt att begå går dock, att skuldkänslor förekommer hos brott efter 18 års ålder.

Tabell 18.5.2 Straffrädsla Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov och huvud- undersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 [V, VI, Vlll llI, V, V]! lx 0 43 17 12 12 6 90 0 17 59% 34% 24% 28% 14% 35% ' 1 30 33 37 31 38 169 0 67 41% 66% 76% 72% 86% 65% ' E 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.38 0.50 0.55 0.53 0.61 0.50 x2 för lineär trend 25.77, df 1, p (0.001 )(2 för awikelse från linearitet 4.84, df 3, —

Variabeln har en starkt signifikant lineär tive 86 %. Variabeln har en god prediktiv trend. Skillnaden mellan de rena kontrollfal- förmåga. len och sekvensklass [X är stor, 41 % respek-

• Sida 186
•  Original

Tabell 18.5.3 Moralindex AAT. Sekvensmodell (absoluta

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.k1. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala x 0 11 [V, VI, VIII 111, V, VII IX 1—5 20 26 30 23 34 133 0 26 28% 54% 64% 55% 81% 53% ' 6=12 52 22 17 19 8 118 076 72% 46% 36% 45% 19% 47% ' 2 72 48 47 42 42 251 Medelpoäng 0.63 0.49 0.45 0.49 0.36 0.50 )(2 för lineär trend 27.31, df 1, p (0.001 )? för awikelse från linearitet 6.5, df 3, p (0.10 Moralindex AAT har en starkt signifikant Figur 18.5.2 Straffrädsla Ro lineär trend, men det finns också en tendens Medelpoäng till avvikelse från linearitet. Variabeln har 0.70 trots detta en god prediktiv förmåga. Skillna- derna mellan bästa och sämsta grupp är 0-60 avsevärda, då av kontrollfallen 28 % visar låga värden, medan i klass IX 81 % har låga 0'50 skattningar på variabeln. 0 40 Figur 18.5.1—18.5.3 visar grafiskt sek- ' vensmodellens utfall I form av medelpoäng. 0.30 F l I I I __1 Sekvensklass 0 || IV III IX VI v vm vu Figur 18.5.1 Skuldkänslor Ro Figur 18.5.3 Moralindex AAT Medelpoäng Medelpoäng 0.70 0.70 05011 0.60 0.50 0.50 0.40 0.40 0.30 0.30 # I | i | i __r—lj Sekvensklass 0 || IV III IX Sekvensklass 0 || IV lll IX vr v VI v vm vu vm vu 186 SOU 1974:31

• Sida 187
•  Original

Resultaten i moralvariablerna ligger i linje med våra hypoteser. Straffrädsla och amora- lisk hållning är vanligare i brottsgrupperna, medan kontrollfallen i högre grad utmärks av skuldkänslor och moralisk hållning. Omora- lisk hållning ger mindre konsistenta resultat men överväger bland brottsfallen i prov- undersökningen. En variabel, överdrivet moralisk hållning, var olämpligt konstruerad och ger inga entydiga resultat. Den borde delats upp i två olika variabler, en avseende överstarkt neurotiskt överjag, en avseende primitivt, arkaiskt överjag. Starkt neurotiskt överjag kan antas utmärka kontrollfallen, me- dan primitiva, arkaiska överjagsfragment med all sannolikhet är vanligare hos brottsfallen. Genom att dessa båda överdrivet stränga, men för övrigt helt olika typer av överjags- förhållanden skattats i samma variabel kan resultaten inte ge någon tolkbar bild. Över- drivet moralisk faller också, sannolikt på grund av sin olämpliga konstruktion, utanför variabelgruppen i klusteranalysen.

Skuldkänslor, straffrädsla och ett sam- manfattande mått på moralintegration har också prövats mot uppföljningskriteriet. Man får där det väntade utfallet framför allt beträffande straffrädsla och moralintegra- tion.

Det förefaller således som om ofullständig och primitiv moralbildning, som innebär ett förstadium till inbyggd moral-, skulle vara vanlig hos brottsfallen och också försvåra deras fortsatta anpassning. Väl inbyggda moralföreställningar överväger hos kontroll- fallen. När kriminella episoder förekommer, sannolikt som adolescensfenomen, hos pojkar som i och för sig lyckats med sin moralintegration under barnaåren, förefaller prognosen för en socialisering på lång sikt att vara god.

• Sida 188
•  Original

19. J agstyrka

19.1. Jagstyrka och kriminalitet. Hypoteser

1 kapitlen 3 och 4 har en ingående redogörel- se givits för de teoretiska antagandena om jagfunktionerna och deras uppbyggnad. Där redovisas också vår hypotes att jagets funk- tioner har betydelse för individens anpass- ning i vid bemärkelse och då också för kriminellt beteende. Diskussionen i detta kapitel är därför kortfattad.

Enligt psykoanalytisk teori är jaget den instans, som organiserar inifrån och utifrån kommande impulser och stimuli och som leder individens handlande.

En rad medfödda funktioner, såsom per- ception, minne, intelligens, motilitet m. fl., utgör jagets medel för orientering, realitets- prövning och handlande. Dessa grundfunk- tioner mognar och differentieras enligt en för arten bestämd grundplan och är funda- mentala för jagets möjligheter att bemästra realiteten och anpassa sig till omgivningen.

Under utvecklingen genom de psyko- sexuella stadierna och genom det för indivi- den unika sätt, på vilket han löser de psyko- sociala kriserna i relation till sina egna behov och till de förutsättningar som omgivningen erbjuder, utformar jaget de försvar och den kontroll, också i form av moralintegration, som jaget vid varje tidpunkt förfogar över, liksom de kontaktmönster och de identifika- tioner som långsamt utvecklas och införlivas med jaget. (Hartmann, 1958; Erikson, 1950, 1958; A. Freud, 1965 Rapport, 1958.)

Enligt våra antaganden förväntar man att

individer med en för åldern adekvat jag- styrka löper mindre risk att begå brott och en avsevärt mindre risk att bli persistenta brottslingar än individer med jagstörningar. En inträngande deskription och analys av jagstörningar hos barn ges av Redl och Wine- man ( 1951). Vår erfarenhet av jagsvaga barns beteende överensstämmer väl med den som Redl och Wineman skildrar, liksom vår upp- fattning av relationen jagsvaghet—asocialitet.

De variabler, som ingår i detta kapitel, är valda så att man med dem har möjlighet att belysa jagfunktioner ur olika synvinklar. Vad som skall benämnas jagfunktioner kan variera något mellan olika författare. Vårt synsätt ansluter sig som tidigare nämnts nära till Bellaks (1958, 1969).

Även övriga variabelgrupper innehåller gi- vetvis variabler, som beskriver jagfunktioner. Dessa studeras då mer i detalj och var för sig, medan i detta kapitel ges en mer samman- fattande redovisning av jagstyrke-variablerna.

I kapitlet redovisas 14 variabler, nämligen perception Ro, integration av perceptionen Ro, realitetsanpassning Ro, bearbetningsför- måga Ro, kontrollfunktion Ro, sund jag- styrka Ro, neurotiskt jagförsvar Ro, jagsvag- het Ro, jagstyrkeförhållandenas asocialitets- risk Ro, primärkontakt Ro, ångesttolerans Ro, identifiering Ro, moralindex AAT samt kontrollfunktion AAT. För alla variablerna gäller hypotesen att brottsfallen har lägre variabelvärden, dvs. förväntas ha sämre fun- gerande jagfunktioner än kontrollfallen.

• Sida 189
•  Original

Variabelgruppen innehåller 14 variabler, 12 hämtade från Rorschach och 2 från AAT.

Rorschach:

Perception (skala 1—7, störd—klar) Variabeln avser en bedömning av, i vilken utsträckning individen uppfattar omvärlden på ett adekvat sätt. Förekomst av vaghet, förvrängningar och projektioner av egna impulser ger låg skattning i denna variabel.

Integration av perceptionen (skala 1—7, då— lig—god) Variabeln är ett mått på individens förmåga att ta till sig och adekvat uppleva inre och yttre stimuli och sedan utifrån denna informa- tion planera sitt handlande. Den belyser också om upplevelsefältet är begränsat eller mer omfattande, och om individen tenderar att se och uppfatta snabbt och översiktligt, utan detaljgranskning eller om han ser detaljerna var för sig, och sedan fogar ihop dem till en enhet. Variabeln ger således ett mått på överblicken, förmågan att strukturera upp- levelserna till något meningsfullt, som till- godoser individens behov av orientering.

Realitetsanpassning (skala 1—7, dålig—god) Perceptionen och integrationen av perceptio- nen ger förutsättningar för realitetspröv— ningen. Anpassningen till realiteten visar huruvida individen accepterar den givna verkligheten på ett för åldern rimligt sätt, och om han i sitt upplevande, tänkande och handlande agerar i enlighet därmed. Impuls- genombrott i form av magiskt tänkande eller okontrollerat utagerande av aggression eller sexuella impulser är tecken på bristande realitetsanpassning.

Bearbetningsförmåga (skala 1—7, dålig—god) Variabeln belyser individens förmåga att i sitt inre smälta och strukturera om emotio— nella och intellektuella upplevelser så att de ter sig förståeliga och kan accepteras. De görs till något ”eget”. Förmågan att bearbeta och lösa inre konflikter, såväl omedvetna

som medvetna, är emellertid den viktigaste aspekten av detta begrepp. Även intuitiv, ofta från början vag kunskap bearbetas på detta sätt, så att den får något slag av emotionellt erkännande inom individen och en intellektuell form som gör att den kan föras ut till andra.

Kontrollfunktion (skala l-—7, dålig—god) Kontrollen av impulser och affekter belyses med denna variabel. Hos den friska individen är kontrollen flexibel, den anpassas efter situationen. Kontrollen och försvaret mot impulserna kan vara stabilt, men inflexibelt, vilket ofta är fallet hos neurotiker, eller instabilt och outvecklat, som hos de jagsvaga personligheterna.

Sund jagstyrka, jagintegration (skala 1—7, liten—stor) Variabeln är den mest övergripande inom variabelgruppen och ligger också inom Rorschachtestet på högsta sammanfattande nivå. Den belyser individens förmåga att integrera och bemästra sina impulser och intentioner och kanalisera dem i ett för honom själv meningsfullt handlande i rela- tion till omvärlden. Den ger uttryck för i vilken utsträckning han kan utnyttja sina resurser och hävda sig själv på ett adekvat sätt, alltså i vilken mån han behärskar sig själv och bemästrar realiteten, med god käns- lomässig kontakt med närstående och andra. Väsentlig är individens upplevelse av sig själv som en enhetlig person med en historia och en framtid, både fysiskt och psykiskt, ett realistiskt och rimligt accepterande av sin person. Hit hör också hans förmåga att tolerera motstridiga impulser och värderingar hos sig själv och omvärlden utan att bli handlingsförlamad eller intellektuellt förvir- rad.

Neurotiskt jagförsvar (skala 1—7, litet—stort) Det neurotiska försvarets styrka är ej ett mått på hur neurotiskt störd individen är. Däremot ger variabeln en uppfattning om den neurotiska formen av impulskontroll, som kan ses som en överdriven kontroll,

• Sida 190
•  Original

vilken i för stor utsträckning hämmar impul- ser och affektutlevande liksom upplevandet av affekt. Från kriminell risksynpunkt är dock ett neurotiskt jagförsvar att betrakta som ett skydd.

Jagsvaghet (skala 1—7, stor=ingen) Variabeln ger ett samlat mått på, i vilken utsträckning jagfunktionerna är störda.

Jagstyrkeförhållandenas asocialitetsrisk (ska- la 1—7, stor—liten) Sund jagstyrka, neurotiskt jagförsvar och jagsvaghet är inte direkt relaterade till den risk individen löper att begå asociala hand- lingar. Som exempel kan nämnas, att vissa psykotiska tillstånd med dålig jagstyrka inte behöver medföra någon kriminalitetsrisk. Med undantag för dessa fall har vi emellertid ansett att jagsvaghet innebär risk för asocial utveckling, och att risken ökar ju gravare former av jagsvaghet det rör sig om. Både sund jagstyrka och neurotiskt jagförsvar kan fungera som skydd mot asocialitet. Vi har i vår bedömning ansett att god sund jagstyrka är ett bättre skydd mot kriminalitet än starkt neurotiskt jagförsvar.

(Se vidare kap. 6, Variabelschematas hier- arkiska struktur.)

Primärkontakt (skala 1—7, dålig—god) Variabeln är en av de viktigaste i gruppen. Den är en skattning av i vilken utsträckning individen kan uppleva djup och nära kontakt med andra. Den avser hans förmåga till du-upplevande, att han uppfattar andra som levande och likaberättigade människor, inte som manipulerbara objekt. Den har ett nära samband med hans förmåga att känna djupt, att knyta an till andra och att uppleva positiva och negativa affekter på ett nyanse- rat sätt.

Ångesttolerans (skala 1—7, låg—hög) Variabeln mäter i vilken utsträckning indivi- den orkar uppleva ångest utan att ge uttryck för den i handling.

(Se vidare kap. 12, Ångest.)

Identifiering. (skala okomplicerad) Variabeln ger ett mått på i vilken utsträck- ning individen har en adekvat könsidentifie- ring. Den ingår som en viktig variabel i denna grupp.

(Se vidare kap. 16, Könsidentifiering och sexualitet.)

AA T:

Moralindex (skala 1—7, ingen inbyggd mo- ral=god moralintegration) Variabeln är ett mått på i vilken utsträckning individens moraliska instanser fungerar väl och adekvat för åldern.

(Se vidare kap. 18. Moralhållningar.)

Kontrollfunktion (skala 1—7, dålig—god) Variabeln avses mäta impulskontrollen. Se definitionen för kontrollfunktionen Ro.

Bedömningsunderlaget är i Rorschachtes- tet abstrakt och symboliskt, medan det i AAT är mer konkret och beteendenära. Va- riablerna kan därför antas belysa olika aspek- ter av kontrollfunktionen.

19.3 Klusteranalys

De flesta variablerna är hämtade från Rorschach, och de korrelerar i båda under- sökningarna högt eller relativt högt med varandra. Korrelationsmönstren är påfallan- de lika. De mellantestliga korrelationerna är betydligt lägre än de inomtestliga.

• Sida 191
•  Original

Tabell 19. 3.1 Jagstyrka. Variablernas interkorrelation. Provundersökningen. N = 81

10

11 12 13 14

Genomsnittskorrelation med samtliga variabler i klu stret

¹ Perception ² Integr. av perception ³ Realitetsanpassning ⁴ Bearbeta-förmåga ⁵ Kontrollfunktion ⁶ Primärkontakt ⁷ Ångesttolerans ⁸ Identifiering ⁹ Sund jagstyrka ¹⁰ Neur. jagförsvar ¹¹ Jagsvaghet 12 Asoc. risk jagst. förh.

AAT 13'Moralindex

”

1.00 .78 .73 .63 .77 .70 .72 .53 .73 .64 .73 .69 .14 .29

1.00 .64

.63 .66 .67 .66 .50 .66 .51 .58 .57 .26 .31

1.00 .53 .80 .66 .70 .59 .70 .63 .77 .74 .27 .31

1.00 .58 .73 .58 .50 .68 .47 .57 .58 .21 .26

1.00 .78 .77 .64 .84 .73 .81 .88 .39 .47

1.00 .71 .51 .85 .57 .76 .81 .42 .39

1.00

.53 1.00

.74 .66 .77 .24 .28 .64 .52 .54 .63 .29

1.00 .63 .83

.30 .41

1.00 .71 .73 .19 .37 1.00 .83 .24 .43 1.00 .41 .48 1.00 .68 1.00

.63 .57 .63 .54 .71 .66 .62 .52 .69 .57 .66 .69 .31 .39

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .58

Tabell [9.3.2 J agstyrka. Variablernas interkorrelation. Huvudundersökningen. N = 202

10 11 12 13 14

Genomsnittskorrelation med samtliga variabler i klustret

9 Sund jagstyrka 10 Neur. jagförsvar 11 Jagsvaghet 12 Asoc. risk jagst. förh.

AAT 1 3 Moralindex

"

1.00 .84 .74 .56 .58 .56 .64 .46 .62 .57 .61 .54 .26 .21

1.00 .66 .64 .48 .56 .56 .46 .58 .54 .50 .44 .21 .19

1.00 .54 .70 .64 .65 .45 .68 .62 .69 .63 .25 .21

1.00 .45 .68 .49 .42 .65 .48 .51 .51 .16 .17

1.00 .64 .75 .41 .68 .71 .79 .81 .25 .19

1.00 .58 .42 .85 .59 .76 .72 .16 .14

1.00

.50 1.00

.68 .69 .72 .71 .26 .21 .41 .35 .43 .41 .09 .14

1.00 .64 .82 .76 .26 .21

1.00 .70 .70 .17 .16 1.00 .84 .25 .22 1.00 .30 .27 1.00 .80 1.00

.56 .52 .58 .49 .58 .57 .58 .38 .61 .54 .61 .59 .27 .25

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .51

• Sida 192
•  Original

19.4 Gruppskillnader 'mot brotts- och kan- trollgruppskriteriet

Perception Ro Variabeln skiljer säkerställt mellan grupperna i båda undersökningarna. Brottsfallen har således en mindre adekvat perception än kontrollfallen.

Integration av perceptionen Ro Denna variabel skiljer också den väl säker- ställt mellan grupperna. Pojkarna i brotts- grupperna har således sämre förmåga till överblick och får bl. a. därigenom försämra- de möjligheter att planera sitt handlande enligt realistiska krav.

Realitetsanpassning Ro Variabeln skiljer väl säkerställt mellan brotts- och kontrollfall i provundersökningen. l huvudundersökningen är medelvärdet för kontrollgruppen så lågt, att det ligger nära brottsgruppens. Någon säkerställd skillnad mellan grupperna föreligger således ej, var- ken med teckentest eller vid medeltalsjämfö- relse. I begreppet realitetsanpassning ingår så- dana aspekter som perceptionens adekvans och integrationen av perceptionen liksom också i vilken utsträckning känslolivet ut- vecklats och anpassats till omgivningen på ett åldersadekvat sätt. Eftersom de två per- ceptionsvariablerna perception R0 och inte-

Tabell [9.4.1 Jagstyrka. Skillnader mellan brotts- och kontrollgrupper. Teckentest o-ch stratifierade medeltalsjämförelser. Prov- och huvudundersökning

Metod Variabel Tecken— Stratifierade medeltalsjämförelser test p MB MK Diff. Medelfel p Ro Perception P.U. —— 3.64 4.26 —O.62 0.22 0.005 H.U. 0.05 3.63 4.08 —0.45 0.16 0.005 Ro Integrationavpercep- P.U. 0.05 3.14 3.95 —0.81 0.21 0.001 tion H.U. 0.01 3.26 3.75 —0.49 0.16 0.001 Ro Realitetsanpassning P.U. 0.01 2.81 3.38 —-0.57 0.16 0.001 H.U. — 2.95 3.13 —0.18 0.12 — Ro Bearbetningsförmåga P.U. 0.005 2.86 4.00 —1.14 0.23 0.00] H.U. — 3.13 3.30 —0.18 0.18 — Ro Kontrollfunktion P.U. 0.005 2.98 3.90 —0.93 0.19 0.001 H.U. 0.10 2.99 3.36 —0.37 0.15 0.01 Ro Primärkontakt P.U. 0.005 3.52 4.48 —0.95 0.18 0.001 H.U. — 3.69 3.98 —0.29 0.15 0.025 Ro Ångesttolerans P.U. 0.005 2.88 3.62 —0.74 0.18 0.001 H.U. — 2.93 3.17 —0.24 0.13 0.05 Ro Identifiering P.U. 0.025 3.36 3.95 —0.60 0.18 0.001 H.U. — 3.44 3.53 —0.09 0.14 — Ro Sundjagstyrka P.U. 0.005 3.43 4.33 —0.90 0.17 0.001 H.U. 0.10 3.68 3.94 ——0.26 0.14 0.05 Ro Neurotisktjagför— P.U. 0.005 3.48 4.07 —0.60 0.18 0.001 svar H.U. 0.025 3.29 3.62 ——0.33 0.13 0.005 Ro Jagsvaghet P.U. 0.005 4.14 5.24 —1.10 0.24 0.001 H.U. 0.05 4.21 4.68 —0.47 0.20 0.01 Ro Asoc.riskjagstyrke- P.U. 0.005 2.88 4.36 —1.48 0.24 0.001 förhållanden H.U. 0.005 3.07 3.74 —0.66 0.20 0.001 AAT Moralindex P.U. 0.01 5.41 6.93 —1.52 0.38 0.001 H.U. 0.025 4.96 6.13 —1.18 0.31 0.001 AAT Kontrollfunktion P.U. 0.005 2.85 3.93 —1.08 0.18 0.001 H.U. 0.01 2.90 3.45 —0.55 0.15 0.001 192 SOU 1974:31

• Sida 193
•  Original

gration av perceptionen Ro skiljer mot kri- teriet även i huvudundersökningen, medan realitetsanpassning Ro inte diskriminerar, kan man anta, att det är de emotionella aspekterna av realitetsanpassningen som är bristfälliga i huvudundersökningens kontroll- grupp.

Bearbetningsförmåga Ro

Variabeln förhåller sig på samma sätt som realitetsanpassningen, dvs. provunder- sökningen ger väl säkerställda gruppskillna- der, medan medelvärdena ihuvudundersök- ningens kontrollgrupp är låga, och ingen signifikant skillnad föreligger.

Förmågan att bearbeta konflikter, som inrymmer både intellektuella och emotio- nella element, skiljer således inte mellan brotts- och kontrollfallen i huvudundersök- ningen.

Kon troll funktion Ro Variabeln skiljer säkerställt mellan de två grupperna i båda undersökningarna, dock endast en tendens iväntad riktning vid pröv- ning med teckentest av huvudundersök- ningens resultat.

Brottsfallen har bedömts ha en sämre ,impulskontroll än kontrollfallen.

[Primärkonrak [ RO "Variabeln visar säkerställda skillnader i båda 1undersökningarna. I huvudundersökningen ger teckentest dock ingen signifikant skillnad ((se också kap. 17. Kontakt och relationer. (Uppfostran).

Ångesttolerans Ro Wariabeln skiljer väl säkerställt i provunder- seökningen, medan i huvudundersökningen tceckentestet icke ger några skillnader. Medel- tzalsskillnaden är dock signifikant på 5 %-ni- vrån.

Av resultatet framgår att förmågan att utppleva och uthärda ångest utan att leva ut dten är vanligare hos kontrollfall. (Se också kap. 12. Ångest.)

Identifiering Ro Variabeln skiljer signifikant i provundersök- ningen men ej i huvudundersökningen. Utifrån detta oenhetliga resultat kan ej göras några uttalanden om variabelns rele- vans från kriminalitetssynpunkt. (Se också kap. 16. Könsidentifiering och sexualitet.)

Sund jagstyrka Ro Även denna variabel visar samma förhållande som de övriga i kapitlet. Provundersökningen ger en väl säkerställd skillnad mellan gmp- perna. I huvudundersökningen har kontroll- fallen lägre medeltal än i provundersök- ningen. Skillnaden mellan brotts— och kon- trollfall är dock signifikant även i huvud- undersökningen.

Variabeln, som hör till de mest samman- fattande, och som belyserjagets integrerande och adaptiva förmåga, visar att brottsfallen har en sämre jagintegration än kontrollfallen.

Neurotiskt jagförsvar Ro Variabeln skiljer väl mellan grupperna i båda undersökningarna. Det framgår således, att kontrollfallen har en högre grad av neuro- tiskt jagförsvar, vilket fungerar som ett skydd mot impulsutlevande.

Jagsvaghet Ro Variabeln skiljer väl mellan grupperna, även om huvudundersökningens kontrollgrupp har ett avsevärt lägre medelvärde än prov- undersökningens.

Störningar av jagfunktionerna av såväl in- fantil som gravare art synes sålunda föreligga i större utsträckning hos brotts- än hos kon- trollfallen.

Jagstyrkeförhållandenas asocialitetsrisk Ro Den samlade bedömningen av risken för asocialitet där de olika jagstyrkevariablernas information sammanvägs visar väl säkerställ- da skillnader mellan grupperna, i både prov- och huvudundersökningsmaterialen.

Moralindex AA T Variabeln skiljer väl säkerställt ibåda under- sökningarna mellan grupperna. Det är på-

• Sida 194
•  Original

fallande, att medeltalsnivån för såväl brotts- som kontrollfallen är lägre ihuvudundersök- ningen. Därtill kommer, att gruppdifferensen är mindre i huvudundersökningen, vilket är genomgående inom variabelgruppen.

Moralfunktionen, uttryckt i detta sam- manfattande mått, är, som framgår av resul— taten, definitivt sämre hos brotts— än hos kontrollfallen.

(Se också kap. 18. Moralhållningar.)

Kontrollfunktion AAT Variabeln skiljer mycket väl säkerställt i båda undersökningarna. K-gruppens medel- värde är emellertid lägre i huvudundersök- ningen. Det är dock påtagligt, att brottsfal- len har betydligt sämre kontrollfunktioner än kontrollfallen.

19.5 Jagstyrkevariablernas utfall i sekvens- modellen

Tolv av jagstyrkevariablerna har prövats mot den modifierade sekvensmodellen. Resulta- ten i åtta av dessa presenteras i tabellerna 19.5.1—19.5.8. Fyra variabler har redovisats itidigare kapitel. (Kap. 12. 16. 17. 18.)

Tabell [9.5.1 Integration av perceptionen Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.k1. K B B B B E Percen—

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoång debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år

Skala 0 11 IV, VI, VIII III, V, VII IX

1—3 24 29 32 27 31 143 0.28 33% 58% 65% 63% 70% 55% 4—7 49 21 17 16 13 116 078 67% 42% 35% 37% 30% 45% '

2: 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.61 0.49 0.45 0.45 0.42 0.50

)(2 för lineär trend 17.03, df 1, p(0.001 )? för avvikelse från linearitet 5.01, df 3, _

Variabeln har en signifikant lineär trend, och avvikelsen från linearitet är obetydlig. Skill- naden mellan klasserna är avsevärd, i synner- het mellan bästa och sämsta grupp, där det nästan föreligger en spegelvändning mellan proportionerna av god, respektive dålig inte- gration av perceptionen. Variabeln har så- ledes en god prediktiv förmåga.

• Sida 195
•  Original

Tabell [9.5.2 Realitetsanpassning Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percen-

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år

Skala 0 II IV, VI, VIII III, V, VII IX

1—3 45 41 40 34 39 199 0.38 62% 82% 82% 79% 89% 77% 4—7 28 9 9 9 5 60 0.88 38% 18% 18% 21% 11% 23%

2 73 50 49 43 44 25 9 Medelpoäng 0.58 0.47 0.48 0.49 0.44 0.50

)(2 för lineär trend 9.88, df 1, p(0.01 _ )(2 för avvikelse från linearitet 4.54, df 3, —

Variabeln har en signifikant lineär trend. och kontrollgruppen i huvudundersök- Avvikelsen från linearitet är ej säkerställd. Det finns en klar skillnad mellan klass 0, de tre klasserna i mitten och klass IX. Mittklas- serna ligger dock på samma nivå.

Variabeln differentierar ej mellan brotts-

ningen, men den har en viss prognostisk förmåga på sikt. Detta förefaller rimligt, då realitetsanpassningen i adolescensen vanligen fungerar ojämnt, men i vuxen ålder förväntas fungera adekvat.

Tabell [9.5.3 Bearbetningsförmåga Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv. kl. K B B B B 2 Percen-

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst. plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år

Skala O II IV, VI, VIII 111, V, VIII IX

Skala

1—3 29 33 31 30 32 155 0.30 40% 66% 63% 70% 73% 60% 4—7 44 17 18 13 12 104 0.80 60% 34% 37% 30% 27% 40%

2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.60 0.47 0.48 0.45 0.44 0.50 x2 för lineär trend 13.41, dt" 1, p(0.001 x2 för awikelse från linearitet 4.71, df 3, _

Variabeln har en signifikant lineär trend. Avvikelsen från linearitet är ej säkerställd. Det framgår dock av tabellen, att den stora skillnaden ligger mellan brottsfall och kon- trollfall utan brott. I huvudundersökningen

differentierar variabeln ej mellan brotts— och kontrollfall vid medeltalsjämförelse. Där- emot framgår vid prövning mot uppföljnings- kriteriet, att variabeln har en viss prognostisk förmåga.

• Sida 196
•  Original

Tabell [9.5.4 Kontrollfunktion Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2: Percen—

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år

Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX

Skala 1—3 33 39 33 31 34 170 0.33 45% 78% 67% 72% 77% 66% 4—7 40 11 16 12 10 89 0.83 55% 22% 33% 28% 23% 34%

2 7 3 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.60 0.44 0.49 0.47 0.44 0.50

X; för lineär trend 10. 94, dl 1, p(O. 001 )(2 för avvikelse från linearitet 9. 46, df 3, p (0. 05

Variabeln har en signifikant lineär trend i sekvensmodellen. Även avvikelsen från linearitet är dock signifikant. Skillnaden lig-

ger mellan kontroll- och brottsfall. Variabeln har ingen prediktiv förmåga.

Tabell [9.5.5 Sund jagstyrka Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och" procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B E Percen-

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 är

Skala .? II IV, VI, VlIl 111, V, VII IX

Skala 1—3 16 18 22 22 24 102 0.20 22% 14% 45% 51% 55% 39% 4—7 57 32 27 21 20 157 0.70 78% 64% 55% 49% 45% 61%

2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.59 0.52 0.47 0.44 0.42 0.50

)(2 för lineär trend 15.99, df 1, p(o.001 )(2 för avvikelse från linearitet 0.94, df 3, _ Variabeln har en signifikant lineär trend, och avvikelsen från linearitet är obetydlig. Skill- naden mellan å ena sidan K-fallen utan brott och engångsbrottslingarna och å andra sidan klass IX liksom överhuvudtaget de pojkar som fortsatt att begå brott efter 18 år är avsevärd. Variabeln har en god prediktiv förmåga. Det är dock påfallande, att nära hälften av indivi- derna i klass IX har bedömts ha en accep- tabel eller god sund jagstyrka. Av utfallet att

döma är en god sund jagstyrka, som den definierats och bedömts av oss, inte ett tillräckligt skydd mot grav kriminalisering. Man kan dock väl tänka sig, att negativa miljöinflytanden liksom olämpliga samhälls- ingripanden i den sensibla adolescensperio- den, kan leda till kriminalisering även av pojkar med ursprungligen relativt god jag- styrka.

• Sida 197
•  Original

undersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percen-

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debu tbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år

Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX

Skala

1—4 26 26 28 26 29 135 0.26 36% 52% 57% 60% 66% 52% 5—7 47 24 21 17 15 124 0.76 64% 48% 43% 40% 34% 48%

2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.58 0.50 0.47 0.46 0.43 0.50

x2 för lineär trend 11.70, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 1.31, af 3, _

Variabeln har en signifikant lineär trend i sekvensmodellen, och avvikelsen från lineari- tet är obetydlig. Variabeln kan sägas ha en god prediktiv förmåga. 1 klass IX har endast 34 % av fallen bedömts ha ringa eller ingen

jagsvaghet. Utfallet synes rimligt, då man kan vänta att i gruppen recidivister finna även individer med neurotiska störningar men utan jagsvaga drag.

Tabell [9.5.7 Jagstyrkefårhållandenas asocialitetsrisk Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percen-

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debu tbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år

Skala 0 II IV, VI, VIII III, V, VII IX

Skala

1—3 24 28 33 30 32 147 0.28 33% 56% 67% 70% 73% 57% 4—7 49 22 16 13 12 112 0.78 67% 44% 33% 30% 27% 43%

2 73 50 49 43 44 259 Medelpoäng 0.62 0.50 0.55 0.43 0.42 0.50 )(2 för lineär trend 22.54, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 4.21, df 3, _

Variabeln har en starkt signifikant lineär trend med en obetydlig avvikelse från lineari- tet. Variabeln har en god prediktiv förmåga. Bland kontrollfallen har 33% låga skatt- ningar medan 73% av fallen i klass IX

bedömts löpa stor risk för framtida asociali- tet på grund av jagstyrkeförhållandena. Det är rimligt, att variabeln har en bättre predik- tiv förmåga än någon av jagstyrkevariablerna ensam.

• Sida 198
•  Original

Tabell [9.5.8 Kontrollfunktion AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B , B 2 Percen-

Ej brott Endast Flera brott Brott efter Inst.plac. tilpoäng debutbrott slutat före 18 år brott efter 18 år 18 år 18 år

Skala 0 11 IV, VI, VIII 111, V, VII IX

Skala 1=3 31 35 40 33 41 180 0.35 42% 71% 83% 77% 98% 71% 4—7 42 14 8 10 1 75 0.85 58% 29% 17% 23% 2% 29%

2 73 49 48 43 42 255 Medelpoäng 0.64 0.50 0.44 0.47 0.36 0.50

)(2 för lineär trend 39.30, df 1, p (0.001 )(2 för awikelse från linearitet 7.85, df 3, p ( 0.05

Variabeln har en mycket stark signifikant Figur19.5.2 Jagsvaghet Ro lineär trend. Avvikelsen från linearitet är Medejpoäng emellertid också signifikant. Av tabellen 0.70 framgår, att det föreligger en stor skillnad mellan kontroll- och brottsfall, men framför- 0-50 allt, att i klass IX hela 98 % av fallen be- dömts ha otillräcklig affekt- och impulskon- 0'50

troll. o 40

Variabeln har således en mycket god pre- ' diktiv förmåga när det gäller att förutsäga 0.30 recidiverande kriminalitet. # I | , , Utfallet i sekvensmodellen i form av me- Sekvensk'm 0 " V, |:) 'x delpoäng visas grafiskt i figur 19.5.1—19.5.8. V'” V"

Figur [9.5.1 Sund jagstyrka Ro

Medel poäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

# | | Sekvensklass 0 || QI| III IX VIII VII

Figur 19. 5.3 Asocialitetsrisk jagstyrka Ro

Medelpoäng 0.70 '

0.60 0.50 0.40

0.30

Ik ] | I 41 Sekvensklass 0 || IV j) IX I VIII VII

• Sida 199
•  Original

Figur [9.5.4 Kontrollfunktion Ro Medelpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

| I I T I IIX S k klass 0 || IV lll e vens VI V

VIII VII

Figur [9.5.5 Kontrollfunktion AAT Medelpoäng 0.70

0.60

0.30

I | U | I I Sekvensklass 0 || IV III IX VI V VIII VII Figur [9.5.6 Integration av percept Ro Medelpoäng

0.70 0.60 0.50 0.40 0.30 I——ÅF_I— *" 'WiFT—'—I——I Sekvensklass 0 || IV III IX

VI V VIII Vll

Figur 19.5. 7 Realitetsanpassning Ro Medelpoäng 0.70

0.60

0.50

0.40

0.30 4

2_ >?

1 r r Sekvensklass 0 || SOU 1974:31

Figur [9.5.8 Bearbetningsförmåga Ro Medelpoäng 0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

T I Sekvensklass 0 || IV III IX VI V VI || VII

19.6 Sammanfattning och diskussion

Inom denna variabelgrupp har kontrollfallen i huvudundersökningen genomgående visat lägre medeltalsnivå än kontrollfallen i prov- undersökningen.

Som framgår av tabellmaterialet har alla variablerna skilt väl mellan brotts— och kön- trollgrupperna såväl i prov- som huvudunder- sökningarna med undantag av tre, nämligen realitetsanpassning, bearbetningsförmåga och identifiering. Av dessa tre visar bearbetnings— förmåga och realitetsanpassning en viss pre- dicerande förmåga mot uppföljningskriteriet, medan variabeln identifiering ej har någon sådan.

Det visar sig således, att flertalet av jag- styrkevariablerna har relevans när det gäller att predicera kriminalitet. I synnerhet per- ceptions-, kontroll— och moralvariablerna och bedömningen av asocialitetsrisken för kon- stellationen av sund jagstyrka, neurotiskt jagförsvar och jagsvaghet ger god informa- tion om den risk som dåliga jagfunktioner innebär för asocialisering.

Utvecklingen av jagfunktionerna hos indi- viden sker enligt teorin i ett nära samspel med familj, kamrater, skola och det samhälle i vilket han lever. Adolescenten är mycket sensibel för påverkan utifrån under den fas av inre omstrukturering och identitetssökan- de som denna Iivsperiod innebär. Avvisande och utstötning eller stöd och förståelse från betydelsefulla individer eller viktiga sam- hällsinstitutioner kan ha avgörande betydelse

• Sida 200
•  Original

för hur utvecklingen skall gestalta sig i fort- sättningen.

Det tycks dock förhålla sig så, att utveck- lingen fram till adolescensen av jagfunktio- ner såsom integration av perceptionen, av impuls- och affektkontroll, förmågan att to- lerera ångest och inre spänning och möjlig- heten att bearbeta yttre och inre konflikt- material, liksom graden av inbyggda moral- föreställningar är av väsentlig betydelse för kriminellt beteende. Detta gäller under själva adolescensfasen (mot det samtidiga kriteriet, brotts- och kontrollgruppstillhörighet), men av resultaten mot uppföljningskriteriet att döma gäller det än mer under individens fortsatta utveckling. Våra antaganden om att jagstrukturerna är endast långsamt för- änderliga, och att de har avgörande betydelse för individens adaption har fått stöd av resultaten.

• Sida 201
•  Original

20. Sammanfattningsvariabler rörande mognad, psykisk hälsa och asocialitetsrisk

20.1 Mognad, psykisk hälsa och kriminali- tet. Hypoteser

De variabler som behandlas i detta kapitel ligger på hög sammanfattningsnivå. Både Rorschach- och AAT-bedömningen har av- slutats med en skattning av pojkens allmänna mognadsnivå i relation till åldern, av hans psykiska hälsa och avi vilken grad han enligt det projektiva materialet förefaller att vara i riskzonen för asocialitet.

Vår erfarenhet av asociala barn och ung- domar är att deras känslomässiga utveckling i flera avseenden är bristfällig. Särskilt jag- funktionerna brukar vara svagt utvecklade. Hårda erfarenheter i en miljö som inte kun- nat erbjuda stöd gör visserligen att de ibland tvingats till för tidig självständighet som resulterat i en partiell brådmognad men det finns samtidigt tecken på djup omogenhet. Vår hypotes var att brottsgruppen i jämfö- relse med ett kontrollmaterial skulle visa tecken på mindre mognad i de projektiva testningarna.

Sambandet mellan kriminellt beteende och olika slag av psykiska störningar, i syn- nerhet psykopati, har studerats av många forskare och behandlas i dettaarbete mer utförligt i kapitel 25, indelning av undersök- ningsmaterialet enligt psykologisk diagnos. I föreliggande kapitel redovisas en bedömning av det psykiska hälsotillståndet hos pojkar- na, oberoende av ev. störningars art, eller, i en variabel, med störningens art implicerad. I

detta sammanhang bör två tidigare undersök- ningar nämnas.

Schachtels' bedömning i Glueck och Gluecks stora undersökning (1950) visar att 48,6 % av brottsfallen jämfört med 55,7 % av kontrollfallen inte hade någon påvisbar psykisk störning. Dessa siffror har förvånat oss av två skäl. Dels förefaller skillnaden mellan grupperna oväntat liten, dels är pro- portionen pojkar utan påvisbara psykiska störningar oväntat stor särskilt med tanke på Rorschachmetodens tendens att överdiagnos- tisera.

Jonsson (1967) rapporterar större procent psykosomatiska symptom (sömnsvårigheter, nervösa magbesvär och nervös huvudvärk) och andra psykopatologiska symptom (tics, nagelbitning, tumsugning, stamning, fobier och tvångsmässiga symptom) i en brotts- grupp än i en normalgrupp. I normalgruppen är endast 21 % symptomfria, medan 25 % är i behov av omedelbar hjälp (Jonsson och Kälvesten, 1964). Då måttet på psykisk stör- ning i Jonssons undersökning är manifesta symptom, är det givetvis inte direkt jämför- bart vare sig med Schachtels eller med dem som behandlas i detta kapitel.

Vår hypotes var att de psykiska stör- ningarna skulle vara både mer utpräglade och mer frekventa i brottsgruppen än i kontroll- gruppen, även om vi förväntade en hel del psykiska störningar även där. Då olika for- mer av psykiska störningar kan förväntas ha

• Sida 202
•  Original

olika samband med kriminalitet konstruera- des en särskild variabel, där den psykiska störningen som asocial riskfaktor bedömdes. (Se närmare definition av variabeln asocia- litetsrisk psykisk hälsa.)

20.2. Variabeldejinitioner

Sju variabler av sammanfattningskaraktär re- dovisas i detta kapitel, fyra bedömda enligt Rorschach och tre enligt AAT:

Rorschach:

Mognad (skala 1—7, omogen — mogen) Variabeln avser en allmän bedömning av pojkens mognad omfattande både psyko- sexuell mognad och jagfunktionernas utveck- ling i relation till åldern. Viss regression, både på drifts- ocg jagsidan, är normal i förpuberteten och puberteten och har, så långt det varit möjligt att skilja dem åt, bedömts som gynnsammare än förseningar i utvecklingen.

Psykisk hälsa (skala 1—7, dålig — god) En bedömning av i vilken utsträckning psy- kiska störningar verkar invalidiserande på personligheten, oberoende av dessa stör- ningars art. Vi har föredragit begreppet psy- kisk hälsa framför psykisk störning, emedan vi menar att det finns stora skillnader även på den positiva sidan av variabeln. Även utan direkt påvisbara psykiska störningar är det stora skillnader i vilken mån människor har fri tillgång till affekter, impulser och kreativ fantasi med bibehållande av god jagstyrka. Detta hälsokriterium har ibland kallats för— måga till självförverkligande (Jahoda, 1958).

Asocialitetsrisk, psykisk hälsa (skala 1—7, stor # liten)

Då olika former av psykiska störningar, som kan vara invalidiserande för personligheten i lika hög grad, kan antas ha mycket olika samband med asocialitet. görs även en be- dömning av i vilken mån den aktuella stör- ningen innebär risk för asocial utveckling. Störningens art spelar således stor roll vid

bedömning av variabeln. Med en viss förenk- ling kan man säga att vi rangordnat olika störningsformer i följande sekvens: primär karaktärsstörning, som vi anser innebära störst risk för asocialitet och sämst prognos, infantil jagsvaghet, neuros med jagsvaga drag, neuros med tendens till utagerande och slut— ligen neuros med starka hämningar och väl- organiserad tvångsneuros, som vi jämställt med normala och bedömt som riskfria. Akuta pubertetskriser har i den mån de verkat allvarliga bedömts medföra viss risk men i allmänhet ha god prognos på längre sikt. Psykosliknande tillstånd och tecken på organiska skador har i allmänhet bedömts som osäkra med avseende på asocialitetsrisk. Utöver störningens art är givetvis svårighets- graden en viktig faktor vid bedömningen av asocialitetsrisk, något som i enskilda fall medfört modifikationer av ovanstående rang— ordning.

Asocialitetsrisk (skala 1—7, stor _ liten) Sammanfattande bedömning av asocialitets- risk utifrån hela Rorschachmaterialet. Störst vikt har lagts vid jagfunktioner, primärkon- takt, typ av ev. psykisk störning, ångest- och aggressionsbehandling.

AA T:

Mognad (skala 1—7, omogen — mogen) Utöver vad som anges i definitionen av sam- ma variabel enligt Rorschach tillkommer .itt AAT ger möjlighet till en viss bedömning av social mognad. Å andra sidan ger bedöm- ningsunderlaget på AAT mindre information om pregenitala fixeringar, vilket gör bedöm- ningen av den psykosexuella mognaden mindre säker än på Rorschach.

Psykisk hälsa (skala l—7, dålig _ god) Definitionen överensstämmer i princip med den som givits för samma variabel enligt Rorschach, men då AAT är en ny och oprö- vad metod ger den sämre möjlighet både till differentialdiagnoser och till bedömning av personlighetsstruktur. Metoden förefaller

• Sida 203
•  Original

däremot att ge en viss uppfattning om psy- kiska störningars manifestationsformer. AAT förefaller, som nämnts i kapitel 7, att mäta närmare beteendeplanet, men ger, åtminstone med nuvarande begränsade erfarenhetsmate- rial. sämre information om inte struktur och dynamik.

Asocialitetsrisk (skala 1—7, stor -— liten) Sammanfattande bedömning av asocialitets- risk utifrån hela AAT—materialet. Stor vikt har lagts vid såväl pojkens egen personlighet som vid hans upplevelse av sin miljö, förhål- landet till föräldrar, kamrater etc. (Se exem- pel på bedömningari kap. 7.3.)

20.3. Klusteranalys

Klusteranalysen av de här behandlade sam- manfattningsvariablerna redovisas i tabell

20.3.1 och 2032. Av tabellerna framgår att de inomtestliga korrelationerna liksom i tidi- gare kapitel är högre än de mellantestliga. Inom denna variabelgrupp är emellertid de positiva korrelationerna mellan variablerna med samma namn, bedömda enligt olika metoder, av ganska tillfredsställande styrka. De är högre än vad som varit vanligt i andra variabelgrupper, vilket sannolikt samman- hänger med att variablerna ligger på hög sammanfattningsnivå. Korrelationerna är ge- nomgående högre i provundersökningsmate- rialet, vilket även framgår av genomsnittskor- relationen för klustret. För variabeln psykisk hälsa, bedömd utifrån Rorschach och AAT, är korrelationen påtagligt högre i provunder- sökningen. Korrelationsmönstret är bortsett från nivåskillnaden ganska lika i de båda materialen. Ett av sambanden, mellan asocia- litetsrisk psykisk hälsa och asocialitetsrisk to-

Tabell 20.3. ] Samman fattningsvariabler. Variablernas interkorrelation. Provundersökningen. N=81. Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler

1 2 3 4 5 6 7 i klustret

Ro 1 Mognad 1.00 .49 Ro 2 Psykisk hälsa .54 1.00 .56 Ro 3 Asoc.risk psykisk hälsa .65 .75 1.00 .64 Re 4 Asoc.risk totalt .65 .74 .97 1.00 .64 AAT 5 Mognad .48 .38 .39 .41 1.00 .46 AAT 6 Psykisk hälsa .28 .46 .45 .47 .51 1.00 .50 AAT 7 Asoc.risk .31 .46 .56 .55 .57 .80 1.00 .55

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .55

Tabell 20.3.2 Sammanfattningsvariabler. Variablernas interkorrelation. Huvudundersök- ningen. N=202.

Genomsnitts- korrelation m. samtliga variabler ] 2 3 4 5 6 7 iklustret

Ro ] Mognad 1.00 .42 Ro 2 Psykisk hälsa .47 1.00 .44 Ro 3 Asoc. risk psykisk hälsa .53 .73 1.00 .54 Ro 4 Asoc. risk totalt .54 .70 .95 1.00 .53 AAT 5 Mognad .41 .20 .30 .29 1.00 .39 AAT 6 Psykisk hälsa .25 .26 .32 .30 .58 1.00 .42 AAT 7 Asoc.risk .27 .22 .35 .36 .53 .77 1.00 .42

Genomsnittskorrelation för samtliga variabler i klustret = .45 SOU 1974:31 203

• Sida 204
•  Original

talt, båda enligt Rorschach, är så starkt att det förefaller att röra sig om nästan samman- fallande bedömningar. Asocialitetsrisk psy- kisk hälsa har tydligen spelat ännu större roll än vi varit medvetna om vid bedöm- ningen av pojkens risk för asocial utveckling utifrån hela testmaterialet.

20.4 Gruppskillnader mot brotts- och kan- trollgruppskriteriet Skillnaderna mellan brotts- och kontroll- grupper i sammanfattningsvariablerna redo- visas i tabell 20.4.1 Alla sammanfattningsvariablerna ger starkt signifikanta skillnader mellan brotts— och kon- trollfall i både prov— och huvudundersök- ning i de stratifierade medeltalsjämförel- serna. Med några undantag är skillnaderna väl säkerställda även med teckentest. Mogiwd, R0 och AAT. Tecknen på omog- nad har i alla grupper varit mindre framträ- dande på AAT än på Rorschach. Detta är förståeligt då Rorschach ger mer information

Tabell 20.4.1 Sammanfattningsvariabler

om pregenitala konflikter och fixeringar. Skillnaden mellan brotts- och kontrollfall är mer påtaglig i prov— än i huvudundersök- ningen, främst på grund av att kontrollfallen har bedömts som mer omogna i huvudunder- sökningen.

Psykisk hälsa, R0 och AAT. Skillnaden mellan brotts— och kontrollfall är i båda variablerna påtaglig och starkt signifikant i provundersökningen men mindre om ock säkerställd i huvudundersökningen; kontroll- materialet är som i övriga variabler sämre i huvud- än i provundersökningen.

Asocialitetsrisk, psykisk hälsa, Ro ger starkt signifikanta skillnader i båda materia- len, men skillnaden är mindre i huvudunder- sökningen.

Asocialitetsrisk totalt, R0 och AAT. Som väntat ger dessa variabler, där den totala informationen från respektive testmetoder använts för bedömning av pojkarnas asociali- tetsrisk, starkt signifikanta skillnader mellan brotts- och kontrollfall i båda materialen, fortfarande dock mindre i huvudundersök- ningen.

Skillnader mellan brotts— och kontrollgrupper. Teckentest och stratifierade medeltalsjäm- förelser. Prov- och huvudundersökning.

Metod Variabel Tecken- Stratifierade medeltalsjämförelser te” MB MK Diff. Medel- p P fel Ro Mognad P.U. 0.10 2.95 3.69 —0.74 023 0.001 H.U. 0.025 2.99 3.36 #O.37 0.14 0.005 Ro Psykisk hälsa P.U. 0.005 2.79 3.60 —O.81 0.16 0.001 H.U. — 2.83 3.13 —0.31 0.12 0.005 Ro Asoc.risk P.U. 0. 005 2.79 4.21 — 1.43 0.20 0.001 psykisk hälsa H.U. 0.005 3.04 3.60 —0.56 0.18 0.001 Ro Asoc.risk P.U. 0.005 2.69 4.31 —1.62 0.21 0.001 totalt H.U. O. 005 2.94 3.72 —0.78 0.20 0.001 AAT Mognad P.U. 0. 005 3.18 3.88 —0.70 0.19 0.001 H.U. — 3.31 3.58 —0.28 0.14 0.025 AAT Psykisk hälsa P.U. 0.005 3.08 3.76 '0-68 016 0.001 H.U. 0.10 2.94 3.21 —0.27 0.12 0.015 AAT Asoc.risk P.U. 0.005 2.72 4.31 —1.59 0.25 0.001 totalt H.U. 0. 005 2.78 3.72 —0.94 0. 18 0.001 204 SOU 1974:31

• Sida 205
•  Original

20.5 Sammanfattningsvariablernas utfall [ sekvensmodellen

Samtliga sammanfattningsvariabler har prö vats mot den modifierade sekvensmodellen.

Resultatet redovisas i tabellerna 20.5.1— 20.5.7.

Tabell 20.5.1 Mognad Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov— och huvudunder-

sökning sammanslagna.

Sekv.kl K B B B B E Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott lnst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 II lV,VI,VIll IlI,V,Vll IX 1—3 34 32 34 36 39 175 034 47% 64% 69% 84% 89% 68% ' 4—7 39 18 15 7 5 84 0 84 53% 36% 31% 16% 11% 32% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medel- poäng 0.61 0.52 0.49 0.42 0.39 0.50 )(2 för lineär trend 28.10, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 0.98, df 3, —

nadsbedömningen utifrån Rorschach är tyd- ligen en god prediktor på pojkarnas senare sociala utveckling.

Mognad, Ro ger exakt den förväntade rang- ordningen mellan sekvensklasserna och skill- naden mellan klasserna är ganska stor. Den lineära trenden är starkt signifikant. Mog-

Tabell 20.5.2 Mognad AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudun- dersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut— slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 lV,VI,VIll lIl,V,VII IX 1—3 27 27 28 22 32 136 0 27 37% 55% 58% 51% 76% 53% ' 4—7 46 22 20 21 10 119 077 63% 45% 42% 49% 24% 47% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.58 0.49 0.48 0.51 0.39 0.50

)(2 för lineär trend 12.82, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet — 4.46, df 3,

och sämsta klass är mindre än för Rorschach- variabeln. Klasserna 0, II och [X visar dock den väntade stegringen av proportionen poj- kar som inte uppnått åldersadekvat mognad.

Mognad AAT ger likaledes starkt signifikant linearitet och avvikelsen är ej signifikant även om alla klasser ej följer den förväntade rangordningen och skillnaden mellan bästa

• Sida 206
•  Original

Tabell 20. 5.3 Psykisk hälsa Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna. Sekv.kl. [( B B B B E Percentil- Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 H IV,VI,VIll III,V,Vll IX 1—3 48 40 43 35 42 208 0 40 66% 80% 88% 81% 95% 80% ' 4—7 25 10 6 8 2 51 0 90 34% 20% 12% 19% S% 20% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medel- poäng 0.57 0.50 0.46 0.49 0.42 0.50 )(2 för lineär trend 14.39,df 1, p(0.001 X2 för awikelse från lineariet 3.53, df 3, —

Psykisk hälsa Ro ger starkt signifikant lineär trend, rangordningen mellan klasserna är nästan den förväntade. Av pojkarna i se- kvensklass 0 har 66 % påtagliga psykiska

störningar, vilket kan tyckas högt, men det- samma gäller för 95 % av pojkarna i klass IX. Variabeln kan betraktas som en relativt god prediktor.

Tabell 20.5.4 Psykisk hälsa AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott Inst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala o 11 iv,Vi,v1n Ill,V,V1I ix 1—3 36 39 41 31 41 188 037 49% 80% 85% 72% 98% 74% ' 4—7 37 10 7 12 1 67 0 87 51% 20% 15% 28% 2% 26% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.62 0.47 0.44 0.51 0. 38 0.50 )(2 för lineär trend 26.28, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 12.87, df 3, p(0.01

Psykisk hälsa, AAT följer mindre den förvän- tade rangordningen än vad Rorschachvari- abeln gör. En av klasserna hamnar två steg fel. Lineariteten är signifikant men även

awikelsen. Skillnaden mellan bästa och sämsta klass är däremot större än på Ror— schach. Variabeln kan anses ha en viss pre- diktiv förmåga.

• Sida 207
•  Original

Tabell 20.5.5 Asocialitetsrisk psykisk hälsa Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast Flera brott Brott lnst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 11 IV,VI,VIII III,V,VlI IX 1—3 24 29 34 30 34 151 0 29 33% 58% 69% 70% 77% 58% * 4—7 49 21 15 13 10 108 079 67% 42% 31% 30% 23% 42% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medel— poäng 0.63 0.50 0.44 0.44 0.41 0.50

)(2 för lineär trend )(2 för avvikelse från linearitet 4.53, df 3, —

Asocialitetsrisk psykisk hälsa Ro ger exakt den förväntade rangordningen. Den lineära trenden är starkt signifikant. Skillnaden mellan klasserna är stor. Den psykiska stör- ningen som asocial riskfaktor har ändå fel- bedömts i flera fall. Av pojkarna i klass IX har t. ex. 95 % bedömts som påtagligt psy-

26.20, df l, p(o.001

kiskt störda men endast 77 % har ansetts vara i riskzonen för asocialitet på grund av sin psykiska störning. Å andra sidan ansågs 66 % av kontrollfallen utan brott psykiskt störda och av dessa antogs endast hälften ha påtaglig asocialitetsrisk. Som helhet är varia- belns prediktiva förmåga väl säkerställd.

Tabell 20.5.6 Asocialitetsrisk totalt Ro. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och

huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kl. K B B B B 2 Percentil- Ej brott Endast F lera brott Brott lnst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 II IV,VI,VIII III,V,VII IX 1—3 23 28 34 31 33 149 32% 56% 69% 72% 75% 58% 4—7 50 22 15 12 11 110 0 79 68% 44% 31% 28% 25% 42% ' 2 73 50 49 43 44 259 Medel- poäng O.63 0.51 0.44 0.43 0.41 0.50 )(2 för lineär trend 27.41, df 1, p(0.001 )(2 för avvikelse från linearitet 4.92, df 3, —

Asocialitetsrisk totalt Ro, som enligt korre- lationerna ser ut att sammanfalla med asocia- litetsrisk psykisk hälsa Ro, ger likaledes exakt den förväntade rangordningen. Propor-

tionen pojkar med stor asocialitetsrisk i de olika sekvensklasserna är också i det när- maste identisk i de båda variablerna.

• Sida 208
•  Original

Tabell 20.5. 7 Asocialitetsrisk totalt AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekv.kL K B B B B 2 Percentil— Ej brott Endast F lera brott Brott lnst.plac. poäng debut- slutat före efter brott efter brott 18 år 18 år 18 år Skala 0 [[ IV,VI,VIII III,V,VII IX 1—3 24 35 42 33 41 175 034 33% 71% 88% 77% 98% 69% ' 4—7 49 14 6 10 1 80 0 84 67% 29% 12% 23% 2% 31% ' 2 73 49 48 43 42 255 Medel- poäng 0.68 0.49 0.41 0.46 0.36 0.50 xi för lineär trend 53.84,df 1, p(ontii )(7 för awikelse från linearitet 15.33, df 3, p(0.01 Rangordningen i modellen är inte exakt den Figur 20.5.2 Mognad AAT förväntade för variabeln asocialitetsrisk to- Medelpoäng talt AAT. Två närstående klasser byter 0.70 plats. Den lineära trenden är emellertid starkt signifikant och skillnaden mellan bästa 050 och sämsta klass är ovanligt stor. Även avvi- kelsen från lineariteten är dock signifikant. 0'50 Å andra sidan skiljer AAT-variabeln klarare .. . 0,40 an Rorschachvariabeln med samma namn ut klass IX. Endast 2 % av pojkarna där har 030 bedömts ha liten eller osäker asocialitetsrisk. # ' ' ' | Denna speciella förmåga att skilja ut klass IX Sekvensklass 0 " 'VVI 'X'/' 'x har AAT-variabler oftare än Rorschach- V'” V” variabler. Se kontaktfunktion AAT tabell 17.5.2, kontrollfunktion AAT tabell 19.5.4, psykisk hälsa AAT tabell 20.5.4. De här behandlade variablernas utfall i sekvensmodellen i form av medelpoäng visas grafiskt i figur 20.5.1—2057. Figur 20.5.1 Mognad Ro Figur 20.5.3 Psykisk hälsa Ro Medelpoäng Medelpoäng 0.70 0.70 0.60 0.60 0.50 0.50 0.40 0.40 0.30—* 0.30 Sek T 6 'i ' ]| I Ill IX | | v u IV vans ass IVI V IX Sekvensklass 0 11 Vi V vm vn vm vu 208 SOU 1974:31

• Sida 209
•  Original

Figur 20.5.4 Psykisk hälsa AAT MedeIpoäng 0.70

0.60 0.50 0.40

0.30

| | I I

I | k kl 0 || IV III IX Se vens ass VI V VIII VII Figur 20.5.5 Asocialitetsrisk psykisk hälsa Ro

Medelpoäng 0.70 0.60 0.50

0.40

0.30

| | I I Sek | 0 || IV III IX vensk ass VI V VIII VII

Figur 20. 5.6 Asocialitetsrisk totalt Ro Medelpoäng 0.70

0.60

0.50

0.40

0.30

I | | |

Sekvensklass 0 || IV III IX VI V VIII VII

Figur 20.5. 7 Asocialitetsrisk totalt AAT

Medelpoäng 0.70 0.60 0.50

0.40

0.30

I I I *I Sekvensklass O II IV III IX VI V VI Il VII

20.6 Sammanfattning och diskussion

De variabler beträffande mognad, psykisk hälsa och asocialitetsrisk som behandlats i detta kapitel ligger alla på hög sammanfatt- ningsnivå och samtliga ger väl säkerställda skillnader mellan brotts- och kontrollfall. Brottsfallen är enligt bedömningarna mindre mogna och har bedömts ha påtagligt mer av psykiska störningar än kontrollfallen. Starkt signifikant skillnad mellan grupperna ger bedömningarna av i vilken utsträckning poj- karna med anledning av sina psykiska stör- ningar respektive utifrån hela testmaterialen bedömts vara i riskzonen för asocial utveck- ling. De flesta av variablerna har också god prediktiv förmåga mot uppföljningskriteriet. Alla Rorschachvariablerna: mognad, psykisk hälsa, asocialitetsrisk med anledning av det psykiska hälsotillståndet och asocialitetsrisk bedömd utifrån det totala testmaterialet visar en starkt signifikant lineär trend. Avvi- kelsen från linearitet är inte signifikant för någon av variablerna. I själva verket ger alla utom variabeln psykisk hälsa exakt den för- väntade rangordningen mellan klasserna i sekvensmodellen. Rorschach förefaller att ha en säkrare prediktiv förmåga i dessa viktiga sammanfattningSVariabler. De tre AAT- variablerna mognad, psykisk hälsa och asoci- alitetsrisk utifrån det totala testmaterialet visar emellertid också en starkt signifikant lineär trend. Skillnaden är att även avvikel- sen från den lineära trenden är signifikant för både variabeln psykisk hälsa och asoci- alitetsrisk totalt. Å andra sidan har AAT ibland större förmåga att skilja ut den mest belastade gruppen, sekvensklass IX. Detta gäller även variabler som behandlats i andra kapitel. Skillnaden mellan bästa och sämsta klass är ofta större för AAT-variabler.

Den psykiska hälsan har bedömts vara dålig även bland kontrollfallen. I sekvens- klass 0, kontrollgruppen utan brott, finns tecken på påtagliga psykiska störningar i ungefär hälften av fallen enligt AAT och i två tredjedelar enligt Rorschach. I den gra- vaste sekvensklassen, de pojkar som institu- tionsplacerats med anledning av brott före

• Sida 210
•  Original

18 år och sedan fortsatt kriminell verksam- het efter 18 år, finns påtagliga störningar i 95 % enligt Rorschach och 98 % enligt AAT. Dessa resultat stämmer ganska väl med våra förväntningar och med den rikliga symp- tomflora Jonsson fann både i en normal- grupp och i en brottsgrupp (Jonsson och Kälvesten, 1964; Jonsson, 1967).

• Sida 211
•  Original

21. Sammanställning och diskussion av resultaten

i variabelgrupperna

21 .1 Sammanfattning och diskussion av resultat

[ kapitlen 11—20 har resultaten i tio olika grupper av undersökningsvariabler redo- visats, dels mot brotts- och kontrollgrupps- kriteriet dels mot återfallskriteriet i form av utfall i sekvensmodellen. Indelningen i va- riabelgrupper har gjorts på innehållsmässiga och teoretiska grunder, inte enligt statistiska samband. I variabelgrupperna behandlas intellektuella och emotionella resurser, ångest- och aggressionsförhållanden, livshåll- ningar, förväntningar, könsidentifiering och sexualitet, kontakt, relationer och uppfost- ran, moralhållningar, jagstyrkeförhållanden samt sammanfattningsvariabler rörande mognad, psykisk hälsa och asocialitetsrisk. Bedömningen av intellektuella och emotio- nella resurser grundar sig på intelligenskvot enligt Terman-Merrill och på Rorschach. Övriga variabelgrupper innehåller variabler dels enligt Rorschach dels enligt AAT, med undantag för variablerna rörande förvänt- ningar som alla grundar sig på AAT:

Resultaten stöder i allmänhet våra hypote- ser. Detta gäller i synnerhet för de variabler, som rör jagets kontrollerande och integreran- de funktioner. Sammanfattande variabler rörande jagstyrkeförhållanden men också variabler på lägre sammanfattningsnivå så- som kontrollfunktion, ångesttolerans, för- måga till integration av perceptionen och moralintegration, har således givit klara skill-

nader mellan brotts- och kontrollgrupper och även visat sig ha stor betydelse för pojkarnas senare utveckling. Vid uppfölj- ningen, 8—13 år efter undersökningstillfället, framstår det klart att de pojkar som blivit föremål för mest genomgripande åtgärder och som fortsatt ett kriminellt beteende även efter 18 års ålder, genomsnittligt hade mer störda jagfunktioner vid tiden för sitt debutbrott än pojkar som enligt sekvens- modellen blivit mindre kriminellt belastade.

Samma typ av skillnader, både mellan brotts- och kontrollgrupper och mellan olika sekvensklasser, framkommer beträffande intelligensvariablerna.

Affekterna ångest och aggressivitet där— emot visar inga eller obetydliga skillnader mot båda kriterierna 1 variabler såsom ångestberedskap, ångestladdning och aggres- siv spänning. Mängden ångest eller aggressivi- tet spelar tydligen ingen eller mycket obe- tydlig roll. Det som har betydelse är jagets förmåga att tolerera, kontrollera och integre- ra affekterna.

Variablerna rörande könsidentifiering och sexualitet har inte på något konsistent sätt visat de skillnader mellan grupperna, som vi förväntat. Visserligen finns mer av pregeni- tala konflikter i brottsgrupperna än hos kon- trollfallen, men svårigheter i könsidenti- fieringen överväger hos brottsfallen endast i provundersökningsmaterialet och någon skillnad i sexuella konflikter framkommer inte i något av materialen. Möjligen kan

• Sida 212
•  Original

detta sammanhänga med att pojkarna be- finner sig i förpuberteten och puberteten, då sexuella konflikter är regel snarare än undan- tag och då könsidentifieringsproblematiken normalt bearbetas genom rollexperimente- rande. Det kan många gånger vara svårt att skilja tillfälliga rollidentifieringar från äkta identifiering. Detta har diskuterats mer ut- förligt i kapitel 16.

Variabler av mer socialpsykologisk typ, rörande relationer till föräldrar och kamrater samt uppfostringssituationen i hemmet, har i allmänhet givit de förväntade skillnaderna.

Således är förhållandet till både fadern och modern sämre och pojkarnas engage- mangi föräldrarelationerna mindre i brotts- grupperna. Uppfostringskonflikterna är ock- så större och pojkarna visar mer opposition mot föräldrarnas uppfostringsnormer bland brottsfallen.

Beträffande kamratförhållanden framgår det att brottsfallen är mer kamratberoende, berättar mer om asocialitet hos kamraterna och har mer störningar i kamratkontakten än kontrollfallen. Kamratberoendet förefaller att ge starkast utslag av kamratvariablerna.

Både föräldra- och kamratvariabler spelar också roll för pojkarnas senare kriminella utveckling. Detta framgår av sekvensmodel- len.

Undersökningsresultaten ger således i all- mänhet stöd för våra hypoteser. Skillnaderna mellan brotts- och kontrollfall är emellertid nästan genomgående större och ligger på en högre signifikansnivå i provundersöknings- materialet. Vi har flera gånger berört detta förhållande i redovisningen av resultaten. Gruppmedelvärdena i de båda brottsgrupper- na Iigger i allmänhet på ungefär samma nivå. I kontrollgrupperna finns en skillnad mellan prov- och huvudundersökning, som alltid går i samma riktning, nämligen att medelvärdena i huvudundersökningen är mindre gynn— samma, ligger närmare brottsgruppens. Skill— naden mellan kontrollgrupperna är av väx- lande storlek. Den är i några fall t.o.m. signifikant, men detta inträffar sällan. Den är lika påfallande i Rorschach som i AAT. vilka ju bedömts oberoende av varandra.

Huvudundersökningens kontrollmaterial har således genomgående starkare tecken på psykiska störningar än provundersökningens. Det är svårt att förstå orsaken till denna skillnad. Om den framkommit med endast den ena testmetoden hade det legat nära till hands att betrakta det som en metodeffekt, då variablerna inomtestligt är högt interkorr- relerade. Om det varit längre tid mellan in- samlingen av prov- och huvudundersöknings- materialen kunde man ha spekulerat om en reell psykologisk förändring i populationen. Detta förefaller emellertid mindre sannolikt då provundersökningen samlades in 1958 — 1959 och huvudundersökningen 1960- 1963. Vi har inte lyckats finna någon hållbar förklaring till att huvudundersökningens kontrollgrupp framstår som mer psykiskt störd än provundersökningens.

En annan egendomlighet i resultaten fram- kommer i sekvensmodellen, dår prov— och huvudundersökningsmaterialen behandlas sammanslagna. De pojkar som begått flera brott före 18 år men inte blivit kända för brott senare framstår ofta som sämre ställda personlighetsmässigt än de pojkar som är kända för fortsatt kriminell avktivtet efter 18 år. Denna tendens till omkastning av den förväntade rangordningen mellan sekvens- klasserna framkommer ofta på AAT och några gånger på Rorschach men ej på Ter- man-Merrill. De grupper, där tendensen till omkastning av rangordningen äger rum, inne- håller båda mellan 40 och 50 fall. Grupperna är alltså av samma storleksordning som övri- ga sekvensklasser inom brottsgrupperna. Någon psykologiskt rimlig förklaring till om- kastningen kan vi inte finna. Eftersom den övervägande förekommer 1 variabler som be- dömts enligt samma metod, förefaller det mest troligt att det rör sig om någon form av slumpfel eller felbedömning, som på grund av variablernas höga interkorrelationer fram- står som en genomgående tendens.

21 .2 Sammanställning av variabler parvis

De tio variabelgrupper som redovisats i kapit- len 11;20 har hittills behandlats separat.

• Sida 213
•  Original

Inom varje grupp har gjorts en klusteranalys för att få en uppfattning om sambanden mellan variablerna. I övrigt har inga samman- ställningar gjorts. Det är emellertid också av intresse att pröva hur en del väsentliga va- riabler samverkar. Vi har därför samman— ställt ett antal variabler två och två i olika kombinationer. Variabelvalet har skett på teoretiska grunder. Variabler rörande person- liglietsstruktur och begåvning har kombi- nerats med socialpsykologiska variabler be— träffande förhållandet till föräldrar och kam- rater. Föräldra- och kamratvariabler har ock- så kombinerats med varandra. Sammanlagt har 14 olika kombinationer av 11 variabler prövats.

Variablerna har dikotomiserats, i regel mellan skalvärde 3 och 4, och lågt skalvärde har betecknats med —, högt med +. Fyra olika kombinationer, — _, + —, — + och + + blir då möjliga för varje variabelpar. Prov- och huvudundersökning har behandlats till- sammans då materialet annars blir för litet för att tåla en uppdelning på olika kombina- tioner.

De 11 dikotomiserade variablernas för- klarande förmåga mot brotts- och kontroll- gruppskriteriet har först prövats med x2 för varje variabel separat. Variablerna rörande förhållandet till fadern och modern har prö- vats med två olika dikotomiseringspunkter.

Resultaten framgår av tabell 21.2.1.

Samtliga prövade variabler skiljer signi- fikant mellan brotts— och kontrollfall. Skill- naderna är för de flesta av variablerna starkt signifikanta. Variabeln relation mor—son ger dock säkerställd skillnad endast om dikoto- migränsen läggs mellan skalsteg 3 och 4. Med den hårdare dikotomiseringen, mellan 2 och 3 som skiljer ut fall med gravt störda relatio- ner, blir skillnaden ej signifikant. Gravt stör- da relationer till modern är sällsynta i både brotts- och kontrollgrupperna.

För att pröva i vilken mån variablernas förklarande förmåga ökade om de kombine- rades, beräknades x2 för —— kombinationen i 14 olika sammanställningar. Samtliga kom- binationer med ett undantag (kombinatio- nen av faders- och modersrelationer med den hårda dikotomiseringen mellan skalsteg 2 och 3) blir starkt signifikanta. )(2 värdena blir emellertid inte i något fall så mycket högre än värdet för den ”bästa” variabeln i kombinationen att man kan säga att den särskiljande förmågan förbättras. )(2 värdet för kombinationen ligger i allmänhet mycket nära värdet för den ”bästa” variabeln, ibland mitt emellan variablernas separata värden. Med denna metod, där — — kombinationen sättes mot alla övriga varianter sammanslag- na, framkommer således ingen förbättring genom kombination av två variabler.

Tabell 21.2.1 Särskiljande förmåga mot brotts- och kontrollgruppskriteriet för några personlighetspsykologiska och socialpsykologiska variabler.

Metod Variabel Dikotomi- x? df p ( gräns

T—M Intelligenskvot 99/100 8.49 1 0.01 Ro Asoc. risk jagstyrka 3/4 29.11 1 0.001 AAT Moralindex 5/6 19.77 1 0.001 AAT Rel. mor—son 3/4 16.85 1 0.001 AAT Re1.mor—son 2/3 3.14 1 0.10 AAT Rel. far—son 3/4 14.21 1 0.001 AAT Rel. far—son 2/3 19.81 1 0.001 AAT Engag. i rel. son—mor 3/4 14.33 1 0.001 AAT Engag. irel. son—far 3/4 12.01 1 0.001 AAT l"amiljek11mat 3/4 24.02 1 0.001 AAT Beroende av kamr. 3/4 22.44 1 0.001 AAT Asoc. hos kamr. 3/4 10.37 1 0.01 AAT Kamratrel. 3/4 4.54 1 0.05 sou 1974:31 213

• Sida 214
•  Original

Vi har därför valt att i den fortsatta redovisningen hålla isär de fyra kombinatio- nerna. I tabellerna anges brotts- och kon- trollgruppernas fördelning på de olika kom- binationerna liksom relationstal mellan pro- centen brotts- och kontrollfall. Dessa kvoter får tas med stor försiktighet. Man måste räkna med stora medelfel, som emellertid inte är alldeles lättbestämda. Mindre avvikel- ser från ett förväntat mönster förtjänar där- för ingen större uppmärksamhet. Det mön- ster man kan förvänta är att kvoten skall vara minst i ++ mönstret, störsti _) mönst- ret och någonstans däremellan i +— och #+ mönstren. Påtagliga skillnader mellan +— och —+ mönstren kan antas visa något om skill— nader mellan de båda variablernas särskiljan- de förmåga.

I själva verket visar det sig, vilket kommer att framgå av tabellerna, att kvoten för den bästa varianten, ++ mönstret, i allmänhet ligger vid eller strax under%, medan den sämsta gruppen, —— mönstret, erhåller kvo- ter från något under 2 till 3. De mellanlig- gande gruppernas kvoter ligger ofta nära 1. Variationen mellan kvoten för den bästa och sämsta gruppen är ganska stor. Den kan variera mellan faktorer på 2 1/2 och 10 i fråga om ökning. Denna är emellertid inte direkt jämförbar mellan olika variabelkombi-

Tabell 21.2.2 Variabelkombination: IK 99/100 (IK), Asoc. risk jagstyrka, Ro, 3/4 (Jagst.) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

nationer då den delvis beror av hur extremt dikotomierna lagts.

I den först prövade kombinationen har vi sammanställt IK, med dikotomigräns 100, och den jagstyrkevariabel där vi tagit hänsyn till om de eventuella störningarna i jagfunk- tionerna innebär risk för asocialitet. Resul- tatet framgår av tabell 21 .2.2.

Variabelkombinationen följer såtillvida det väntade mönstret att skillnaden mellan —— och ++ varianterna är mycket påtaglig. Av mellangrupperna att döma förefaller det som om jagstyrkevariabeln var den starkare, vilket stämmer väl med intrycket från medel- talsjämförelserna. Enligt kvoterna ser dåligt värde i jagstyrkevariabeln ut att innebära ungefär dubbelt så stor risk som låg IK. Även med stora felmarginaler borde detta innebära en skillnad.

I tabell 21 .2.3 har IK ställts samman med variabeln familjeklimat.

Denna sammanställning följer samma mönster som den föregående. Även familje- klimat ser ut ha större förklarande förmåga än intelligenskvot. Om familjeklimatet är bra ser låg IK ut att spela ganska liten roll. Kvoten ökar från bästa till sämsta kombina- tion med en faktor på ungefär 7 %.

I tabell 21.2.4 kombineras de båda va- riabler som tidigare sammanställts med IK,

Tabell 21.2.3 Variabelkombination: IK 99/100 (IK),

Familjeklimat, AAT, 3/4 (Fam.)

i absoluta tal och procent. Prov— och huvudundersökning.

B-fall K-fall B/K B-fall K-fall B/K IK — 65 13 IK — 70 12 Jagst. — 34 % 14 % 2.47 Fam. — 37 % 13 % 2.95 IK + 61 17 IK + 82 37 Jagst. — 32 % 18 % 1.78 Fam. + 44 % 39 % 1.12 IK — 24 14 IK + 17 15 Jagst. + 13 % 15 % 0.85 Fam. + 9 % 16 % 0.57 IK + 42 51 IK + 19 31 Jagst. + 22 % 54 % 0.41 Fam. + 10 % 33 % 0.31 192 95 188 95 101% 101% 100% 101% 214 sou 1974:31

• Sida 215
•  Original

Tabell 21.2.4 Variabelkombination: Asoc. risk, jagstyrka, Ro, 3/4 (Jagst.), Familjeklimat, AAT, 3/4 (Fam.) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B-fall K-fall B/K Jagst. — 104 20 Fam. — 55 % 21 % 2.62 Jagst. + 48 30 Fam. — 26 % 32 % 0.81 Jagst. — 19 10 Fam. + 10 % ll % 0.96 Jagst. + 17 35 Fam. + 9 % 37 % 0.24 188 95 100 % 101 %

nämligen asocialitetsrisk, jagstyrka, Ro och familjeklimat, AAT.

Härnäst kombineras jagstyrkevariabeln med en väsentlig kamratvariabel, beroende av kamrater, bedömd enligt AAT. Resultatet framgår av tabell 21.2.5.

Även här ser det ut att röra sig om förhållandevis likvärdiga variabler och kom- binationen förefaller att ha stark effekt. Kvoten ökar med en faktor på 10 från bästa till sämsta kombination.

I tabell 21.2.6 och 21.2.7 kombineras moralindex, en personlighetsstrukturvariabel

Tabell 21.2.6 Variabelkombination: Moralindex, AAT, 5/6 (Moral) Rel. mor—son, AAT, 3/4 (M) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

Dessa båda variabler, den ena rörande B-fall . K-fall B/K personlighetsstruktur, bedömd enligt Rorschach, den andra socialpsykologisk och som] : 55,2 % åå % 101 bedornd enligt AAT, båda pa hog samman- Moral + 33 18 fattningsnivå, ser ut att vara ungefar lika M _ 18 % 19 % 033 starka. I mellangruppema, där värdet i den Moral _ 16 7 ena variabeln är högt och den andra lågt, är M + 9 % 7 % 1.16 proportionen B-fall och K-fall ungefär lika. Moral + 37 44 Kombinationen förefaller också att ha stark M + 20 % 47 % 0-43 effekt. Kvoten ökar med en faktor på drygt 185 94 9 från bästa till sämsta kombination. 101 % 100 % Tabell 21.2.5 Variabelkombination: Tabell 21.2. 7 Variabelkombination: Asoc. risk, jagstyrka, Ro, 3/4 (Jagst.), ' Moralindex, AAT, 5/6 (Moral) Beroende av kamrater, AAT, 3/4 (Ber. kamr.) Rel. far—son, AAT, 2/3 (F) 1 absoluta tal och procent. i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning. Prov- och huvudundersökning. B-fall K—fall B/K B-fall K-fall B/K Jagst. — 95 16 Moral — 76 14 Ber. kamr. — 51 % 17 % 3.01 F — 41 % 15 % 2.76 Jagst. + 37 23 Moral + 14 8 Ber. kamr. — 20 % 24 % 0.81 F — 8 % 9 % 0.89 Jagst. — 28 14 Moral — 39 18 Ber. kamr. + 15 % 15 % 1.01 F + 21 % 19 % 1.10 Jagst. + 28 42 Moral + 56 54 Ber. kamr. + 15 % 44 % 0.34 F + 30 % 57 % 0.53 188 95 185 94 -101% 100% 100% 100% .SOU 1974:31 215

• Sida 216
•  Original

bedömd enligt AAT med de variabler som avser relation till föräldrarna, likaledes enligt AAT.

Mönstret i dessa båda kombinationer ser ut att vara i det närmaste identiskt. Dikoto- min har lagts olika för faders- och moders- variabeln beroende på att låga skattningar är vanligare i fadersvariabeln. Skillnaden mellan moralvariabeln och föräldravariablerna är obetydlig och ligger med all sannolikhet inom slumpgränserna. Båda variabelkombi- nationerna överensstämmer helt med det för- väntade mönstret.

I tabell 21.2.8 och 21.2.9 kombineras variablerna rörande förhållandet till fadern och modern med två olika dikotomigränser.

Om dikotomigränsen läggs mellan skalsteg 3 och 4, får man det vanliga mönstret. Ac- ceptabelt eller gott förhållande till båda för- äldrarna är påtagligt vanligare bland K-fallen och sämre relationer till båda vanligare bland brottsfallen. I mellangrupperna, där förhål- landet till den ena föräldern är acceptabelt eller gott och till den andra sämre, får man samma relation mellan B-fall och K-fall vare sig det är förhållandet till fadern eller till modern som är stört. Kvoten är i båda fallen något under 1. Någon skillnad i betydelse mellan faders- och modersrelationen fram- kommer således inte. Sämre förhållande till

Tabell 21.2.8 Variabelkombination: Rel. mor—son, AAT, 3/4 (M) Rel. färgson, AAT, 3/4 (F) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B-fall K-fali B/K F — 122 36 M — 65 % 38 % 1.71 F + 12 8 M —— 6 % 8 % 0.76 F — 30 21 M + 16 % 22 % 0.72 F + 24 30 M + 13 % 32 % 0.41 188 95 100 % 100 %

Tabell 21.2.9 Variabelkombination: Rel. mor—son, AAT, 2/3 (M), Rel. far—son, AAT, 2/3, (E) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B-fall K-fall B/K F — 31 8 M — 16% 8% 1.96 F + 9 4 M 4 S% 4% 1.14 F — 60 12 M + 32% 13% 2.53 F + 88 71 M + 47% 75% 0.63 188 95 100% 100%

fadern än till modern är emellertid betydligt vanligare än motsatsen i både brotts- och kontrollgrupper.

Den hårdare dikotomiseringen, där man skiljer ut de pojkar, som har gravt störda föräldrarelationer, ger i många avseenden en annan bild. De tre kombinationer som inne- håller grava störningar i relationen till någon eller båda föräldrarna har alla procentuell övervikt för brottsfall. Detta gäller emeller- tid minst för kombinationen F + M -—, som dock innehåller ett mycket litet antal fall. Gravt störd relation till modern är ovanligt, men kombinationen F+M — ger en kvot ganska nära 1 och förekommer således i nästan lika stor procent av kontrollgruppen som av brottsgruppen. Gravt störd relation till fadern och bättre till modern är däremot en ganska vanlig kombination och ger en hög B/K-kvot, märkbart högre t.o.m. än — — kombinationen. Detta kan i förstone verka förvånande men är väl förenligt med klinisk erfarenhet. Man finner ofta hos pojkar med asociala symptom en olöst ödi- palkonflikt med alltför stark, ofta ambiva- lent bindning till modern och gravt stört för- hållande till fadern. Detta mönster har vi också ofta funnit i AAT-berättelserna hos klientelundersökningens pojkar, dock utan att veta om de varit brotts- eller kontrollfall. Relationen till fadern har i sådana fall ofta skattats med variabelvärde 1 eller 2 och

• Sida 217
•  Original

modersrelationen med 3 (se t. ex. kap. 7, 3.2 ex. nr 2, B-fall, 15 år).

De följande två kombinationer som prö- vats rör hur engagemanget i relationen till modern respektive fadern samverkar med relationernas kvalitet. I tabell 21.2.10 redo- visas modersvariablerna.

Variablerna visar det vanliga mönstret, vilket här möjligen är något förvånande, då man kunde tänkt sig att den ovanliga kombi- nationen litet engagemang i ett acceptabelt eller gott förhållande inte skulle innebära så stor kriminalitetsrisk i jämförelse med den vanligare kombinationen starkt engagemang i ett dåligt förhållande, vars samband med kriminalitet är lättare att förstå.

Samma variabler beträffande relationen till fadern redovisas i tabell 21.2.11.

I fadersvariablerna är kombinationen litet engagemang i ett—acceptabelt eller gott för- hållande ännu mer sällsynt än i moders- variablerna, och här framstår den också som ofarlig ur kriminalitetssynpunkt. Då kombi- nationen är så ovanlig i både moders- och fadersvariablerna är det sannolikt säkrast att avstå från tolkningar av B/K-kvoten. I övrigt följer variablerna det vanliga mönstret, dvs. ++ kombinationen har mest påtagligt sam- band med kriminalitet.

I tabell 21.2.12 redovisas kombination av

Tabell 21.2.10 Variabelkombination: Rel. mor+son, AAT, 3/4, (M), Engagemang i rel. son—mor, AAT, 3/4 (EM) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

Tabell 21.2.11 Variabelkombination :

Rel. far+son, AAT, 3/4, (F), Engagemang i rel. son—far, AAT, 3/4 (151?) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B-fall K-fall B/K ]" — 87 21 Ej: + 46 % 22 % 2.10 F + 7 6 Ej: + 4 % 6 % 0.59 F + 65 36 EF + 35 % 38 % 0.91 F + 29 32 Ej? + 15 % 34 % 0.46 188 95 100 % 100 %

en familje- och en kamratvariabel.

Variabeln beroende av kamrater är den kamratvariabel som givit klarast skillnader både mot brotts- och kontrollgruppskriteriet och i sekvensmodellen. I denna sammanställ- ning förefaller den att ha lika starkt samband med kriminalitet som den väsentliga sam- manfattningsvariabeln familjeklimat. Va- riabelkombinationen följer det vanliga mönstret. Gott familjeklimat och starkt kamratberoende är den ovanligaste kombina- tionen hos både brotts- och kontrollfall.

Tabell 21.2.12 Variabelkombination: Familjeklimat, AAT, 3/4 (Fam), Beroende av kamrater, AAT, 3/4, (Ber. kamr.) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B—fall K-fall B/K B—fall K-fall B/K M — 84 19 Film. — 118 32 EM _ 45 % 20 % 2.24 Ber. kamr. + 63 % 34 % 1.86 M + 16 9 Fam. + 14 7 EM — 9 % 10 % 0.89 Ber. kamr. —— 7 % 7 % 1.00 M — 51 24 Fam. — 34 18 EM + 27 % 25 % 1.07 Ber. kamr. + 18 % 19 % 0.96 M + 37 43 Fam. + 22 38 EM + 20 % 45 % 0.43 Ber. kamr. + 12 % 40 % 0.29 188 95 188 95 101 % 100% 100% 100% SOU 1974:31 217

• Sida 218
•  Original

Slutligen har tre kamratvariabler kombi- nerats med varandra i tre olika kombinatio- ner. 1 tabell 21.2.13. visas samverkan mellan beroende av kamrater och asocialitet hos kamrater.

Kombinationen av dessa variabler avviker från det vanliga mönstret. Man får här hålla i minnet att variabeln asocialitet hos kamrater är svårtolkad (se kap. 17.7). Om beroendet av kamrater inte är mer än vanligt starkt förefaller stor kamratasocialitet i pojkarnas AAT-berättelser inte att ha något som helst samband med brotts- eller kontrollgrupps- tillhörighet. Om beroendet är lågt är B / K-kvo- ten densamma antingen kamratasocialiteten är stor eller liten. Om kamratberoendet är starkt ökar däremot B/K-kvoten vid stor kamratasocialitet. Starkt kamratberoende ser emellertid ut att vara en riskfaktor även om kamratasocialiteten inte är stor.

] tabell 21.2.14 kombineras variabeln asocialitet hos kamrater med kamratrelatio- ner, en skattning av kvaliteten i kamratkon- takten.

Detta är en kombination av två variabler som var för sig har ganska svagt samband med kriminalitet. Inte heller i kombination blir den förklarande förmågan särskilt stor. Kvoten ökar endast med en faktor på 2,7 från bästa till sämsta kombination. Variabeln

Tabell 21.2. 13 Variabelkombination: Beroende av kamrater, AAT, 3/4, (Ber. kamr.) Asocialitet hos kamrater, AAT, 3/4, (Asoc. kamr.) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

Tabell 21.2.14 Variabelkombination: Asocialitet hos kamrater, AAT, 3/4, (Asoc. kamr.) Kamratrelationer, AAT, 3/4, (Kamr. rel.) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B—fall K-fall B/K Asoc. kamr. — 110 36 Kamr. rel. — 59 % 38 % 1.54 Asoc. kamr. + 33 25 Kamr. rel. + 18 % 27 % 0.67 Asoc. kamr. + 16 9 Kamr. rel. + 9 % 10 % 0.90 Asoc.kamr. + 27 24 Kamr. rel. + 15 % 26 % 0.57 186 94 101 % 101 %

kamratrelationer har svagare samband med kriminalitet än asocialitet hos kamrater. Den ovanligaste kombinationen är ++, dvs. poj- karna berättar sällan om goda relationer med asociala kamrater. Kamratrelationerna har skattats som dåliga i en förvånande stor andel fall, 77 % av brottsgrupperna och 65 % av kontrollgrupperna. Den vanligaste kombi- nationen bland både brotts- och kontrollfall är —— varianten, dåliga relationer och stor kamratasocialitet.

I tabell 21.2.15 har kamratrelationer kom- binerats med beroende av kamrater.

Tabell 21.2.15 Variabelkombination: Beroende av kamrater, AAT, 3/4 (Ber. kamr.), Kamratrelationer, AAT, 3/4 (Kamr. rel.) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B-fall K-fall B/K B-fall K-fall B/ K Ber. kamr. + 109 28 Ber. kamr. — 111 32 Asoc. kamr. + 59 % 30 % 1.97 Kamr. rel. + 59 % 34 % 1.75 Ber. kamr. + 17 17 Ber. kamr. + 34 30 Asoc. kamr. — 9 % 18 % 0-50 Kamr. rel. + 18 % 32 % 0.57 Ber. kamr. + 22 10 Ber. kamr. — 21 7 Asoc. kamr. + 12 % 11 % 1.11 Kamr. rel. + 11 % 7 % 1.51 Ber. kamr. + 38 39 Ber. kamr. + 22 26 Asoc. kamr. + 20 % 41 % 0.49 Kamr. rel. + 12 % 27 % 0.43 186 94 188 95 100% 100% 100 % 100 % 218 SOU 1974:31

• Sida 219
•  Original

Starkt kamratberoende har tidigare visat sig ha påtagligt samband med kriminalitet, både separat och i kombination med andra variabler. Relationernas kvalitet har däremot visat svaga samband med kriminalitet. Inte heller i kombination med kamratberoende visar den någon större förklarande förmåga. Starkt kamratberoende är tydligen en nästan lika stor riskfaktor om relationerna är goda som om de är dåliga.

Kombination av väsentliga variabler två och två har inte lett till några påfallande förbättringar av den särskiljande förmågan mot brotts- och kontrollgruppskriteriet. Vanligen framträder ett mönster där positiva värden i båda variablerna ger ett relationstal mellan procenten brotts- och kontrollfall, B/K-kvot, som ligger vid eller strax under % , medan negativa värden i båda variablerna ger en B/K—kvot från något under 2 till 3. De mellanliggande grupperna, där värdet i den ena variabeln är positivt och i den andra negativt, ger i allmänhet kvoter nära 1, dvs. ungefär samma procent brotts- och kontroll- fall. Avsteg från detta vanliga mönster har i allmänhet berott på att den ena variabeln haft påtagligt mindre särskiljande förmåga än den andra.

Kombinationerna är av intresse därför att de ger en bild av sambanden mellan olika variabler och hur de samverkar i förhållande till kriteriet. Några kombinationer som visat sig oväntat riskabla ur kriminalitetssynpunkt har emellertid inte framkommit. I stort sett gäller att störst särskiljande förmåga erhålles genom kombination av variabler som är ”star- ka" även separat. Kombinationerna av aso- cialitetsrisk, jagstyrka Ro, och dels familje- klimat, AAT, dels beroende av kamrater, AAT, ger starka effekter. B/K-kvoterna ökar med faktorer på 9 respektive 10 från mest positiva till mest negativa kombination i dessa sammanställningar. Kombination av ”starka" variabler rörande jagstruktur och familje- eller kamratförhållanden kan således ge påtaglig ökning av den särskiljande för- mågan. Variabler med liten särskiljande för- måga har inte förbättrats märkbart i någon av de prövade kombinationerna.

• Sida 220
•  Original

22. Ytterligare analys

22.1 Inledning

I detta kapitel behandlas flera försök att med multivariata statistiska metoder uppnå två olika målsättningar.

Den första var att erhålla en tolkningsmäs- sigt meningsfull gruppering eller klassifice- ring av materialet, så att mekanismerna bak- om kriminalitet i största möjliga utsträck- ning kunde förklaras av samspelet mellan olika undersökningsvariabler.

Den andra målsättningen gällde variabel— reduktion. I slutgiltiga och övergripande ana— lyser är det en fördel att kunna arbeta med ett litet antal variabler. Multivariata metoder kan användas som en lämplig form för varia- belreduktion antingen genom olika former av sammanslagning av variabler till faktorer, profilgrupper, etc. eller genom urval av de variabler som tillsammans bäst diskriminerar mot ett kriterium. Avsikten med den hier- arkiska konstruktionen av variablerna både inom Rorschach och AAT var att man i övergripande analyser skulle kunna använda variabler på hög sammanfattningsnivå och bortse från variabler på lägre nivå. Förutsätt- ningen för detta arbetssätt är emellertid nå- gon form av kontroll av att informationen i variabler på lägre nivå utnyttjas någorlunda väl i variabler på högre och också av att man i bedömningen av variabler på hög nivå tagit tillräcklig hänsyn till de ur kriteriesynpunkt mest relevanta variablerna på lägre nivå.

Multivariata metoder kan användas för

med multivariata metoder

gruppering av variabler och/eller individer både efter helt empiriskt-statistiska samband och utifrån teoretiska ställningstaganden. Den bundna klusteranalys, som redovisats i kapitel ll+20, är ett exempel på teoristyrd gruppering. I detta kapitel diskuteras ytterli- gare en teoristyrd analys av sammanfatt- ningsvariabler och för övrigt empiriskt-statis- tiska ansatser, som antingen kan vara krite- riestyrda eller byggda på undersökningsvari- ablernas inbördes samband.

Det finns flera olika metoder att pröva vilka variabelgrupperingar som bäst skiljer mot ett givet kriterium.

Diskriminantanalys är en form av regres- sionsanalys, som kan utföras så, att en från början given uppsättning variabler ges olika vikter, som bestämmes så, att maximal för- klarande förmåga erhålles.

Vid stegvis regressionsanalys införes en förklarande variabel i taget. Början göres med den som har den största förklarande eller diskriminerande förmågan. Därefter in- föres den som ger det största tillskottet utöver den första 0. s. v. till dess att ingen ytterligare vinst i diskriminerande förmåga erhålles.

AID-analys indelar individerna i ett under— sökningsmaterial stegvis i olika grupper bero- ende på skillnader i flera variabler. Även i denna metod börjar man med den variabel som har största särskiljande förmåga mot kriteriet och fortsätter med den som därnäst ger största tillskottet o. s. v. tills de erhållna

• Sida 221
•  Original

undergrupperna blir maximalt homogena ur kriteriesynpunkt.

Variabelgruppering efter undersöknings- variablernas inbördes samband, utan hänsyn till kriterievariabeln, kan också göras med flera olika metoder.

Vid faktoranalys erhålles faktorer, som bygger på samband mellan undersöknings- variabler. I den mån faktorernas gemensam- ma element är tolkbara kan faktorerna i den fortsatta analysen ibland ersätta de enskilda ingående variablerna.

LPA, latent profilanalys, är en metod för gruppering av individerna i ett undersök— ningsmaterial beroende på deras likartade värden i ett antal variabler.

De metoder som här nämnts i korthet har alla prövats på variabler ur provundersök- ningsmaterialet. Vi har härigenom erhållit en önskad variabelreduktion och också möjlig- het att bilda prediktorer dvs. variabelgrup- per, som tillsammans diskriminerar väl mot brotts- och kontrollgruppskriteriet. Däremot har metoderna inte visat sig lämpliga att erhålla tolkningsmässigt meningsfulla grup- peringar i den meningen, att de givit en klarare bild av orsakssammanhang bakom kriminalitet. Då detta var vår väsentligaste målsättning har analysen sällan fullföljts på huvudundersökningsmaterialet, trots den möjlighet till korsvalidering vi härigenom gått miste om.

22.2. Kriteriestyrd gruppering 22.2.1 Diskriminantanalys

Följande beskrivning av diskriminantana- lys stöder sig till stor del på Malmquists framställning i kommitténs tidigare betän- kande (SOU 1971:49, kap. 6, sid. 57—58). Metoden finns ytterligare beskriven av Morri- son (1967). Diskriminantanalys är en form av regressionsanalys. Man bestämmer sig för ett antal oberoende variabler, som kan stan- dardiseras så att de får samma spridning och medelvärdet 0. Beräkningarna innebär att de ingående variablerna får olika vikter (koeffi- cienter) som är så bestämda att diskriminant-

funktionen (summan) så väl som möjligt differentierar med hänsyn till kriteriegruppe- ringen, t. ex. brotts- och kontrollgrupp. Av koefficienten framgår respektive variabels särskiljande förmåga mot kriteriet, när alla de övriga variablerna hålls konstanta. För varje individ i materialet bestäms funktions- värdet. Man kan sedan teoretiskt lägga en gräns och klassificera individerna med hän- syn till om deras funktionsvärde ligger över eller under gränsvärdet. Dessa klasser jämförs sedan med kriteriegrupperingen, t. ex. brotts- och kontrollgrupp.

Diskriminantanalys (programmet utarbe- tat vid Statistiska institutionen, Stockholms universitet) med en uppsättning av 8 väsent- liga personlighetspsykologiska Rorschach- variabler har utförts med två olika beroende grupperingar på den första bedömningen av det oreviderade provundersökningsmaterialet (49 brottsfall och 49 kontrollfall. Se kap. 5.3). Följande variabler ingick i analysen:

. Sund jagstyrka, jagintegration . Jagsvaghet . Bearbetningsförmåga . Integration av perceptionen

. Primärkontakt

. Ångesttolerans . Mognad . Psykisk hälsa

OOXXCNUl-PUJNV—e

Variablerna var högt interkorrelerade, .45—.84, oftast mellan .60 och .70.

Som beroende variabler användes dels en dikotomisering av vår egen bedömning av asocialitetsrisk enligt Rorschach, dels brotts- och kontrollgruppskriteriet.

Den första analysen avsåg att pröva i vilken utsträckning bedömningen av asociali- tetsrisk enligt Rorschach baserade sig på de väsentligaste personlighetspsykologiska be- dömningsvariablerna. Detta visade sig i hög grad vara fallet. Av 37 pojkar för vilka asocialitetsrisken bedömts som hög var en- dast 8 felplacerade med hänsyn till gräns- värdet i de oberoende variablerna. Av 60 pojkar med låg asocialitetsriskbedömning var likaledes endast 8 felplacerade.

Tolkningen av de ingående variablernas

• Sida 222
•  Original

betydelse i analysen utifrån de standardisera- de koefficienterna är svår. Kanske beror detta på att modellen med 8 variabler är komplicerad och att stickprovet är litet, vilket gör att slumpfelen kan vara stora.

I den andra analysen, där samma 8 Ror- schachvariabler prövades mot brotts- och kontrollgruppskriteriet, blev den totala dis- kriminerande förmågan sämre. Av 49 kon- trollfall var 12 felplacerade och av 48 brotts- fall (1 pojke föll bort, då protokollet var omöjligt att bedöma) var hela 18 felplacera- de. Även i denna analys var innebörden av variablernas vikter mycket svårtolkad.

22.2.2. Stegvis regressionsanalys

Vid stegvis regressionsanalys (Draper & Smith, 1967) införes en förklarande variabel i taget. Början göres med den som har störst förklarande förmåga, högst korrelation med kriteriet. Programmet söker därefter den variabel som ger det största tillskottet utöver den första, dvs den som har den största partiella korrelationen med kriteriet. På detta sätt fortsätter man att pröva nya variab- ler tills den ytterligare vinsten i diskrimine— rande förmåga nått en på förhand bestämd minimigräns, som prövas med partiella F- test. Under bearbetningens gång händer det, att en variabel som tidigare tagits in i ana- lysen utesluts igen på grund av att ett par senare införda variabler i kombination har större förklarande förmåga än den tidigare införda variabeln har ensam.

Metoden går med andra ord ut på att förklara så mycket som möjligt av variansen i den beroende variabeln. Vid varje steg i processen redovisas andelen förklarad varians och residualvarians, restvarians, samt multi- pel korrelation med kriteriet. Residualvarian- sen minskar stegvis under analysen tills re- duktionen nått den på förhand bestämda minimigränsen. Enligt modellen är effekten av residualerna additiv. Ju mindre residual- variansen är, dess bättre är regressionsmodel- lens anpassning till undersökningsmaterialet.

Stegvis regressionsanalys (program BMD 02R) har prövats på två olika typer av

frågeställningar och på olika variabelgrupper ur provundersökningsmaterialet.

I det första fallet var avsikten att erhålla en bättre diskriminerande förmåga mot brotts- och kontrollgruppskriteriet genom att kombinera flera variabler rörande olika aspekter av samma förhållande. Två grupper av variabler prövades, den ena rörande för- hållandet till mor, den andra till far. Variab- lerna rörande far och mor var helt likalydan- de och omfattade i vartdera fallet 15 variab— ler, en Rorschachvariabel angående före— komsten av problem i förhållande till för- äldern ifråga och 14 AAT-variabler. Av dessa är 10 konstruerade som summor av värden på bedömningsskalor beträffande nyanserade kvalitativa aspekter av förhållandet til re- spektive förälder. Två variabler är enkla fre- kvensräkningar av hur många positiva och negativa relationer till moders- eller faders- figurer som förekommit i AAT-berättelserna, och två är subjektivt bedömda sammanfatt- ningar av förhållandena utifrån hela AAT- materialet. Sammanfattningsvariablerna är formulerade relation far—son, respektive mor—son, och engagemangi relationen son— far, respektive son—mor.

Bearbetningen av dessa båda variabelgrup- per ledde i viss mån till den förväntade stegringen av faders- och modersvariablernas diskriminerande förmåga, men detta var knappast det mest givande resultatet av ana- lysen. Väsentligare var att den gav en rimlig grund för en önskvärd variabelreduktion.

Det visade sig nämligen att den ojämför- ligt största delen av variablernas förklarande eller diskriminerande förmåga låg i de båda sammanfattningsvariablerna bedömda uti- från AAT. Detta betyder dels att informatio- nen i variabler på lägre nivå utnyttjas i sammanfattningsvariablerna, dels att vi i sammanfattningen inte försummat någon ur kriteriesynpunkt speciellt viktig variabel.

Resultatet av analyserna framgår av tabel- lerna 22.2.2.1 och 22.222.

Variablerna rörande förhållandet till fadern hade något starkare samband med brotts- och kontrollgruppskriteriet än de som rörde förhållandet till modern, vilket

• Sida 223
•  Original

Tabell 22.221 Stegvis regressionsanalys med variabler rörande förhållandet till fadern. Beroende variabel: brotts- och kontrollgruppstillhörighet. Provundersökningen.

Variabler Multipel Sammanlagd F p R % förklarad för varje varians variabels tillskott AAT Engag. irel. son—far (skala) .42 18 17.35 0.001 AAT Relation far—son (skala) .53 28 11.31 0.001 AAT Aggr.!iämn. fr.hero t.far (kval.) .55 30 2.15 + AAT Neg. rel. fr.hero t.far (kval.) .59 35 5.04 0.01 AAT Neg. aggr.form. fr.hero t.far (kval.) .60 36 1.78 — AAT Antal pos. rel. far (frekvens) .62 38 2.01 + AAT Pos. rel. fr.far t.hero (kval.) .63 39 1.84 — AAT Pos. aggr.form. fr.hero t.far (kval.) .64 40 1.28 —

Tabell 22.222 Stegvis regressionsanalys med variabler rörande förhållandet till modern. Beroende variabel: brotts- och kontrollgruppstillhörighet. Provundersökningen.

Variabler Multipel Sammanlagd F P R % förklarad för varje varians variabels tillskott AAT Relation mor—son (skala) .37 14 12.41 0.001 AAT Engag. i rel. son—mor (skala) .41 17 3.21 0.05 AAT Neg. rel. fr.hero t.mor (kval.) .43 19 1.58 + Ro Probl. i förh. t. mor (förekomst) .46 21 1.99 + AAT Antal neg. rel. mor (frekvens) .47 22 1.55 +

stämmer med våra hypoteser, se kapitel 3. Starkast diskriminerande förmåga hade vari- abeln engagemang i förhållandet son—far, som ensam förklarade 18 % av den ursprung- liga variansen och hade en korrelation med kriteriet på .42. När variabeln relation far— son lagts till hade 28 % av variansen förkla- rats och den multipla korrelationen med kriteriet hade stigit till .53. Ytterligare sex variabler togs in i analysen men deras till- skott till förklaringen av variansen var ganska obetydligt. När analysen slutförts var variab- lernas sammanlagda förklarande förmåga 40 % av den ursprungliga variansen och den multipla korrelationen med kriteriet .63.

Av de variabler som rör förhållandet till modern hade variabeln relation mor—son starkast samband med kriteriet. Den förkla- rade 14 % av variansen. Sedan variabeln engagemang i relationen son—mor lagts till hade 17% av variansen förklarats och den multipla korrelationen med kriteriet hade

stigit till .41, alltså påtagligt lägre än för motsvarande variabler rörande fadern. Ytter- ligare tre variabler togs in i analysen, trots att deras bidrag till den diskriminerande förmågan inte var signifikant. Med dessa var 22 % av den ursprungliga variansen förklarad och den multipla korrelationen med kriteriet .47.

Eftersom de båda sammanfattningsvariab- lerna på AAT beträffande förhållandet till båda föräldrarna stod för så stor del av variabelgruppernas diskriminerande förmåga |ordes ytterligare fyra stegvisa regressions- analyser med sammanfattningsvariablerna som beroende variabler för att utröna i vilken mån de övriga variablerna på lägre sammanfattningsnivå kan förklara skillnader i sammanfattningsvariablerna.

Resultaten beträffande relationsvariabler- na framgår av tabellerna 22.223 och 22.224 och beträffande engagemangsvariab- lerna av tabellerna 22.225 och 22.226.

• Sida 224
•  Original

Tabell 22.223 Stegvis regressionsanalys med variabler rörande förhållandet till fadern. Beroende variabel: relation far+son. Provundersökningen.

Variabler Multipel Sammanlagd F p R % förklarad för varje varians variabels tillskott AAT Pos. aggr. form. fr.far t. hero (kval.) " .57 32 37.74 0.001 AAT Neg. aggr.form. fr.far t.hero (kval.) .74 55 39.57 0.001 AAT Pos. rel. fr.hero t.far (kval.) .80 64 17.67 0.001 AAT Neg. aggr.form. fr.hero t.far (kval.) .81 66 5.86 0.001 AAT Neg. rel. fr.far t.hero (kval.) .82 67 1.77 —

Tabell 22.224 Stegvis regressionsanalys med variabler rörande förhållandet till modern. Beroende variabel: relation mor+son. Provundersökningen.

Variabler Multipel Sammanlagd F p R % förklarad för varje varians variabels tillskott AAT Pos. rel. fr.mor t.hero (kval.) 63 40 52.71 0.001 AAT Neg. aggr.form. fr.mor t.hero (kval.) .79 62 46.47 0.001 AAT Neg. rel. fr.hero t.mor (kval.) .81 65 6.60 0.001 AAT Pos. rel. fr.hero t.mor (kval.) .82 67 2.75 0.05 AAT Antal neg. rel. mor (frekvens) .82 68 2.45 0.05 AAT Pos. aggr.form. fr.mor t.hero (kval.) 83 68 1.51 — AAT Pos. aggr.form. fr.hero t.mor (kval.) 83 69 1.68 +

Tabell 22.225 Stegvis regressionsanalys med variabler rörande förhållandet till fadern. Beroende variabel: engagemang i relation son—far. Provundersökningen.

Variabler Multipel Sammanlagd F p R % förklarad för varje varians variabels tillskott AAT Pos. rel. fr.her0 t.far (kval.) .44 19 19.02 0.001 AAT Antal neg. rel. far (frekvens) .52 27 8.53 0.001 AAT Neg. aggr.form. fr.lrero t.far (kval.) .63 39 14.89 0.001 AAT Aggr.hämn. fr.hero t.far (kval.) .65 42 3.24 0.05 AAT Relation far—son (skala) .65 43 1.46 + AAT Neg. rel. fr.far t.hero (kval.) .66 44 1.35 — AAT Aggr.hämn. fr.far t.hero (kval.) .67 45 1.31 + Ro Probl. iförh. t.far (förekomst) .68 46 1.25 +

Analysen visade att fyra av variablerna på lägre sammanfattningsnivå kunde förklara 66 % av variansen i variabeln relation far— son. Den multipla korrelationen blev .81. Variansen i variabeln relation mor—son kun- de till 68% förklaras av fem variabler på lägre nivå. Den multipla korrelationen blev .82. Av engagemangsvariablerna kunde

fadersvariabeln förklaras till 44 % och mo- dersvariabeln till 35 % av i båda fallen sex variabler på lägre nivå. Faders- och moders- variablerna var alltså uppbyggda på likartade sätt.

Det enhetliga resultatet av dessa analyser är av vikt ur reliabilitetssynpunkt, då det tyder på att bedömningen gjorts på ett kon-

• Sida 225
•  Original

Tabell 22.226 Stegvis regressionsanalys med variabler rörande förhållandet till modern. Beroende variabel: engagemangi relation son—mor. Provundersökningen.

Variabler Multipel Sammanlagd F p R % förklarad för varje varians variabels tillskott AAT Pos. rel. fr.hero t.mor (kval.) .38 15 13.62 0.001 AAT Neg. aggr.form. fr.hero t.mor (kval.) 45 20 5.09 0.01 AAT Antal neg. rel. mor (frekvens) .52 27 7.22 0.001 AAT Pos. rel. fr.mor t.hero (kval.) .55 30 3.99 0.01 AAT Aggr.hämn. fr.]iero t.mor (kval.) .58 34 3.56 0.01 AAT Relation mor—son (skala) .59 35 1.36 —

sekvent sätt. Väsentligast är dock att den utförda analysen visar att sammanfattnings- variablerna väl tar till vara informationen i variabler på lägre nivå. Detta har lett till beslutet att låta fortsatta bearbetningar till största delen bygga på sammanfattningsvari- abler. Alla variabler på lägre nivå har emeller- tid bedömts även på huvudundersöknings- materialet, dels emedan noggranna detaljbe- dömningar sannolikt ökar reliabiliteten i be- dömningen av sammanfattningsvariablerna, dels för att i synnerhet de kvantifierade kvali- tativa relationsvariablerna kan ge möjlighet till intressanta specialbearbetningar av mer nyanserade aspekter av förhållandet till för- äldrarna i ett senare skede av undersökning- en. För den nu aktuella, översiktliga redogö- relsen förefaller det mest lämpligt att över- vägande bygga på sammanfattningsvariabler. Analysen av faders- och modersvariablerna låter förmoda att det mesta av informatio- nen i de psykologiska variablerna blir utnytt- jat med detta förfaringssätt.

Målsättningen med stegvis regressionsana- lys är att reducera antalet variabler och få fram ett litet antal som tillsammans ger god prediktion. Vi har funnit metoden givande vid den typ av tillämpning, som just illustre- rats, nämligen då vi haft en grupp variabler, vilka innehåller olika aspekter på samma förhållanden. När det gäller variabler beträf- fande helt olika förhållanden har vi däremot funnit en metod för variabelreduktion på rent empiriskt statistiska grunder utifrån variablernas inbördes korrelation vara av mera tvivelaktigt värde. Vår målsättning är att förstå samspelet mellan olika variableri

flera skilda orsaksmönster, som kan ligga bakom kriminalitet. Stegvis regressionsanalys är inte avsedd att tolkas som variabelmönster i denna mening men risken för feltolkningar ligger snubblande nära. De variabler som först kommer in i analysen i en stegvis re- gressionsanalys har givetvis stor förklarande förmåga. Däremot vet man mycket litet om den förklarande förmågan hos de variabler som ingår i bearbetningen men som tas in sent eller som aldrig kommer in i analysen. Om man inte är medveten om detta får man en felaktig bild av förhållandet mellan olika variablers förklarande förmåga.

Anledningen till att variablernas förkla- ringsvärde i förhållande till varandra inte kan utläsas ur resultaten är att bearbetningspro- cessen sker stegvis och bygger på multipla korrelationer. En variabel i taget införes, börjande med den som ensam har störst dis- kriminerande förmåga mot kriteriet. Därnäst införes den som utöver den första mest ökar den diskriminerande förmågan. Detta inne- bär att av två variabler med hög inbördes korrelation kommer endast den med bäst diskriminerande förmåga in i analysen. Men även variabler med hög korrelation har en- dast delvis gemensam varians. Om två variab- ler av delvis olika innehåll och båda med god diskriminerande förmåga mot kriteriet har hög interkorrelation, kommer alltså endast den med störst diskriminerande förmåga in som förklarande variabel i regressionsanalys- en. Den andra variabelns diskriminerande förmåga är förbrukad på grund av variabler- nas inbördes korrelation, vilket leder till att den antingen inte alls kommer med i analys-

• Sida 226
•  Original

en eller att den kommer in mycket sent och ger ett mycket obetydligt tillskott till vari- abelgruppens förklarande förmåga. Detta kan leda till helt orimliga tolkningar.

Två bearbetningar som |orts på prov- undersökningsmaterialet ger klara exempel på de risker för feltolkningar metoden kan innebära. I båda fallen har en uppsättning variabler från både Rorschach och AAT samt IK använts. Rorschachvariablerna var desam- ma i båda uppsättningarna men vissa AAT- variabler var utbytta på så sätt att i den första uppsättningen ingick relationsvariabler och i den andra livshållningar.

Variabeluppsättning I som i den stegvisa regressionsanalysen visade störst diskrimine- rande förmåga mot brotts- och kontroll- gruppskriteriet redovisas i tabell 22.227. För varje variabel anges dess korrelation ensam, ej tillsammans med övriga variabler, med kriteriet och signifikansnivån för dess särskiljande förmåga i de stratifierade medel- talsjämförelserna.

Som framgår av tabell 22.227 har de tre bedömningarna av asocialitetsrisk utifrån ångestbehandling, jagstyrkeförhållanden och psykiskt hälsotillstånd den starkaste korrela- tionen med kriteriet, och deras medeltals- skillnader i de stratifierade medeltalsjäm- förelserna är starkt signifikanta. De tre va- riablernas interkorrelationer är emellertid mycket höga, de ligger mellan .86 och .93,

varför endast den mest diskriminerande, den som gäller psykiskt hälsotillstånd, har någon förklarande förmåga i den stegvisa regres- sionsanalysen. Om detta skulle möjligen kun- na sägas, att om dålig ångestbehandling, bristfällig jagstyrka och psykiska störningar som innebär risk för asocial utveckling är så starkt interkorrelerade, så finns inget skäl att använda tre olika variabler. Vi menar emel- lertid att de tre variablerna täcker tre olika former för förklaring av asocialitet men att dessa psykologiskt hör ihop och därför rirnli- gen måste vara högt interkorrelerade. Att korrelationerna dessutom kan vara ytterliga- re förhöjda av en haloeffekt vid bedöm- ningen är emellertid troligt. Om man okri- tiskt läste resultatet av den stegvisa regres- sionsanalysen, tabell 22.228, kunde man beträffande de tre nämnda variablerna få det intrycket att variablerna asocialitetsrisk ångest och asocialitetsrisk jagstyrkeförhållan- den saknar förklarande förmåga, vilket givet- vis vore en feltolkning. Orimligheten i det beskrivna, okritiska tolkningssättet framgår ännu tydligare om man betraktar den varia- bel som kommer in som nummer två i den stegvisa regressionsanalysen, nämligen rela- tion far—son och jämför den med variabeln relation mor+son. Korrelationen mellan va- riablerna är .68. Även om korrelationen hade varit högre skulle det vara orimligt att säga att de två variablerna mäter samma sak. Det

Tabell 22.2.2. 7 Variabeluppsättning I för stegvis regressionsanalys. Provundersökningen.

Metod Variabel Korrelation med t-tcst vid stratifierade B/ K-kriteriet medeltalsjämfö relser P

T—M Intelligenskvot .18 0.015 Ro Integr. av perceptionen .34 0.001 Ro Asoc.risk ångest .5 1 0.001 Ro Asoc.risk aggressivitet .35 0.001 Ro Skuldkänslor .33 0.001 Ro Asoc. risk jagstyrkeförh. .52 0.001 Ro Asoc. risk psykisk hälsa .57 0.001 AAT Könsförväxling —.23 0.01 AAT Moralindex .42 0.001 AAT Relation mor+son .37 0.001 AAT Relation far—son .42 0.001 AAT Beroende av kamrater .43 0.001 AAT Kamratrelationer .22 0.025

• Sida 227
•  Original

är helt riktigt att resultaten tyder på att förhållandet till fadern spelar större roll för utvecklingen av asociala symptom än förhål— landet till modern, detta framgår klart både av de tidigare beskrivna stegvisa regressions- analyserna av faders- och modersvariablerna och av de korrelationer med kriteriet etc. som redovisats i tabell 22.227. Men av samma redovisningar (samt av kapitel 17) framgår att förhållandet till modern är långt ifrån betydelselöst, vilket man får intryck av i tabell 22.228.

Endast tre av variablerna i tabell 22.228 bidrar var för sig med ett signifikant tillskott till förklaringen av den ursprungliga varian- sen. Då dessa införts har 42 % av variansen förklarats Och den multipla korrelationen med kriteriet är .65. F-värdet för de tre variablerna tillsammans är 18.79 och p (0.01. Variabelgruppen i sin helhet för- klarar 46 % av variansen och har multipel- korrelationen .68 med kriteriet. F-värdet för variabelgruppen totalt är också signifikant, F är 4.46 och p(0.01. Resultatet visar en förvånande stor förklarande förmåga då det rör sig om enbart intrapsykiska psykologiska variabler, tolkade utifrån projektiva meto- der. Trots detta anser vi analysen otillfreds- ställande, då metoden inte ger någon upp— fattning om relationen mellan de olika vari- ablernas förklarande förmåga.

Variabeluppsättning 11, där relationsvari- ablerna från AAT utbytts mot variabler rö- rande olika livshållningar, förklarar något mindre av variansen än uppsättning I, nämli- gen 42 %. Den multipla korrelationen med kriteriet är .65. Tolkningssvån'gheterna är av samma slag som vid variabeluppsättning I, varför vi inte går närmare in på resultaten.

Stegvis regressionsanalys är en lämplig me- tod för att reducera variabelantal och få fram en effektiv prediktor. Däremot har den i vårt fall bidragit mycket litet till förståelsen av enskilda variablers betydelse i samspelet. Detta gör att metoden varit till ganska liten hjälp i det mer nyanserade tolkningsarbetet.

22.2.3. AID-analys

Automatic Interaction Detector Analysis eller AID-analys är en bearbetningsmetod som har stora likheter med stegvis regres- sionsanalys. En skillnad är att metoden grup- perar individer istället för variabler. Metoden kräver heller inte linearitet eller additivitet, vilket den stegvisa regressionsanalysen vanli- gen gör. AID utnyttjar vidare samspelseffek- ter mellan variablerna bättre än regressions- analys.

AID placerar individer i ett undersök- ningsmaterial stegvis i olika grupper beroen- de på skillnader i undersökningsvariabler.

Tabell 22.228 Stegvis regressionsanalys med Rorschach- och AAT-variabler samt intelli- genskvot. Variabeluppsättning I. Provundersökningen.

Variabler

Multipel Sammanlagd F p R % förklarad för varje varians variabels tillskott Ro Asoc.risk psyk.hälsa .57 32 37.31 0.001 AAT Relation far+son 63 40 10.16 0.01 Ro Asoc.risk aggr. 65 42 3.14 0.05 AAT Beroende av kamr. .66 44 2.07 + RO Asoc.risk ångest .67 45 1.03 + Ro Skuldkänslor 67 45 0.64 + Ro Integr. av perc. 67 46 0.71 — AAT Kamratrel. 68 46 0.21 + T—M Intelligenskvot 68 46 0.22 + AAT Könsförväxl. .68 46 0.19 + AAT Relation mor+son .68 46 0.25 + AAT Moralindex 68 46 0.19 + Ro Asoc.risk jagstyrka 68 46 0.03 +

• Sida 228
•  Original

Liksom i stegvis regressionsanalys börjar man med den variabel som, optimalt dikotomise- rad, skiljer bäst mot kriteriet. Materialet delas då upp i två grupper. Programmet söker därefter nya variabler, som tudelar de uppkomna grupperna på ur kriteriesynpunkt lämpligaste möjliga sätt.

Signifikansaspekter har ännu ej tillräckligt genomarbetats för metoden. Vid AID-analy- serna (Osiris II, 1971) av det psykologiska materialet har vissa stoppkriterier använts: mellangruppskvadratsumman skall vara större än inomgruppskvadratsumman för att nya grupper skall bildas. Ingen grupp skall innehålla mindre än fem individer. Den tota- la variansen inom en grupp måste ligga över en viss nivå för att gruppen skall kunna splittras ytterligare. Metoden har prövats på de båda variabeluppsättningar med variabler från både Rorschach och AAT samt intelli- genskvot, vilka diskuterats i samband med stegvis regressionsanalys. Variabeluppsätt- ning I framgår av tabell 22.227 i avdelning 22.2.2 av detta kapitel. På grund av likheter- na mellan metoderna blir den ordning i vil- ken variablerna spelar roll i analysen densam- ma vid stegvis regressionsanalys och AID. I analysen av båda de variabeluppsätt- ningar som prövats på provundersöknings- materialet splittrades materialet först i två grupper beroende på skillnader i variabeln asocialitetsrisk med anledning av det psykis- ka hälsotillståndet. 1 de nya grupperna place- rades 42 individer, därav 74 % brottsfall, i en grupp där psykiska störningar medförde risk för asocialitet och 39 individer, därav 21 % brottsfall, i en grupp, där det psykiska hälso- tillståndet inte bedömts innebära risk för asocialitet.

I variabeluppsättning I splittrades materia- let ytterligare en gång, till fyra undergrupper utifrån skillnader i variabeln relation far— son. Ytterlighetsgruppen med dåliga värden i båda variablerna innehöll 16 pojkar, varav 15 brottsfall. Den positiva ytterlighetsgruppen innehöll 29 pojkar, varav endast 3 brottsfall. Av mellangrupperna innehöll gruppen med negativa värden i psykisk-hälsa—variabeln men god relation far—son 26 pojkar, varav 16

brottsfall. Gruppen med dåligt förhållande till fadern, men inga riskskapande psykiska störningar innehöll endast 10 pojkar, varav hälften brottsfall.

De fyra erhållna grupperna kunde inte splittras ytterligare. Variabeluppsättning II kunde inte splittras utöver den redan nämn- da uppdelningen på två grupper.

Det är givetvis intressant att se att två väsentliga variabler kan dela upp niaterialeti ur kriteriesynpunkt så förhållandevis homo- gena grupper, men AID-analysen ger lika lite som den stegvisa regressionsanalysen möjlig- het till bedömning av olika variablers relativa förklaringsvärde. Genom att den bygger på multipla korrelationer är variabler som är högt korrelerade med tidigare införda i viss mån ”förbrukade”. Detta gäller emellertid inte i samma utsträckning för AID som för stegvis regressionsanalys. (Jämför diskussio- nen under 22.2.2.)

22.3 Gruppering styrd av undersöknings- variablernas inbördes samband

22.3.1. Faktoranalys

I syfte att erhålla en variabelreduktion och systematisering av variablerna utfördes fak- toranalys (Morrison, 1967. Program BMD X72) på en grupp variabler, omfattande 9 Rorschachvariabler och 16 AAT-variabler. Alla Rorschachvariablerna behandlade per- sonlighetsstruktur, medan AAT-variablerna rörde livshållningar, personlighetsstruktur, könsidentifiering och förhållande till föräld- rar och kamrater. Metoden har använts på både prov- och huvudundersökningsmateria- len med brotts- och kontrollgrupperna sam- manslagna. Underlag för bearbetningen är en matris uppbyggd av korrelationer mellan un- dersökningsvariabler. Ur denna löses ut ett med ledning av egenvärdena bestämt antal faktorer, som antas motsvara tänkta under- liggande strukturer, vilka i sig själva ej är observerbara. Metoden beräknar med vilken styrka en bakomliggande faktor bygger upp olika undersökningsvariabler. När dessa

• Sida 229
•  Original

"laddningar” framtagits, roteras faktorernas referenssystem tills man fått en lösning, som så långt det är möjligt kännetecknas av att varje undersökningsvariabel har hög laddning i någon faktor och lågi andra faktorer. För analysen i detta arbete har oblik rotering valts emedan det vore att bära våld på materialet att genom ortogonal rotering tvinga fram helt okorrelerade faktorer, då vissa samband måste förutsättas mellan de faktorer, som kan erhållas. Utifrån egenvär- denas storlek prövades fyra, fem och sex faktorer på provundersökningsmaterialet. Resultatet av analysen med fyra faktorer blev att variablerna rörande personlighets- struktur bedömda utifrån Rorschach samla- des i en faktor, nr 2. Där finns alltså starka positiva laddningar i jagstyrkevariablerna, i primärkontakt, ångesttolerans och integra- tion av perceptionen. Pregenitala fixeringar förekommer i ovanligt liten grad. Variabeln benägenhet för skuldkänslor ingår med rela- tivt stark laddning i denna faktor. En enda Rorschachvariabel, intellektuella och emo- tionella resurser, fick starkare laddning i en annan faktor, nr 4. Ingen AAT-variabel åter- fanns i faktor nr 2, Rorschachfaktorn.

AAT-variablerna delade upp sig på fakto- rerna nr 1, 3 och 4. I faktor nr 1 finns starka positiva laddningar i de variabler som rör förhållandet till far, mor och kamrater och likaså i variablerna kontaktfunktion, kon- trollfunktion och ångesttolerans. Vidare märks starka positiva laddningar i jagupp- levande och den positiva livshållningen ade- kvat självhävdelse och starka negativa i de negativa hållningarna resignation och själv- förakt. Faktor nr 1 tycks alltså innebära goda relationer till föräldrar och kamrater, goda jagfunktioner, positiva livshållningar och frånvaro av negativa sådana.

Faktor nr 3 utmärks av god moralintegra- tion, lågt beroende av kamrater, frånvaro av narcissism och, förvånande nog, förekomst av könsförväxling på tavlorna, vilket av kli- niska psykologer brukar betraktas som ett tecken på svårigheter i könsidentifieringen.

I faktor nr 4 finns, som tidigare nämnts, stark laddningi Rorschachvariabeln, intellek-

tuella och emotionella resurser och därut- över i AAT-variablerna engagemang i rela- tionerna till mor och far. Dessa variabler återfinns alltså inte i samma faktor som kvaliteten i relationen till föräldrarna. Detta är inte förvånande. Ett gott förhållande till föräldrarna åtföljs visserligen oftast av ett starkt engagemang i relationerna, men man finner också ofta ett starkt och smärtsamt engagemang i dåliga och konfliktfyllda rela- tioner till föräldrarna. Omvänt ser man ofta djupt störda relationer, där pojkarna förefal- ler att redan ha givit upp sitt engagemang i föräldrarna respektive ibland ganska svala och oengagerade förhållanden utan att man finner några påtagliga störningar.

De analyser som gjordes med fem och sex faktorer på provundersökningsmaterialet visade mycket små förändringar i faktorerna, varför endast fyra faktorer togs fram på huvudundersökningsmaterialet. Dessa fakto- rer blev i det närmaste identiska med dem som beskrivits för provundersökningsmate- rialet. Detta talar för att den struktur man får fram inte är ett verk av tillfälligheter och samplingfluktuationer, eftersom den kommit fram i två oberoende stickprov. Denna stabi- litet är givetvis värdefull men faktoranalysen kan knappast sägas ha fört tolkningsarbetet nämnvärt framåt, då faktorernas innehåll i allmänhet är ganska truistiskt. Eftersom fak- torernas innehåll inte gav något av intresse har analysen inte fullföljts med ytterligare rotering.

Korrelationerna mellan de olika faktorer- na framgår av tabell 22.3.l.1 och 22312 Korrelationerna förefaller rimliga.

Tabell 22. 3. I . ] Faktorkorrelationsmatris. Provundersökningen.

Faktor 1 2 3 4

1 1.00 0.26 0.02 0.21 2 0.26 1.00 0.02 0.23 3 0.02 0.02 1.00 0.15 4 0.21 0.23 0.15 1.00 229

• Sida 230
•  Original

Tabell 22.3. 1.2 Faktorkorrelationsmatris. Huvudundersöknin gen

Faktor 1 2 3 4

1 1.00 0.15 0.23 +O.17 2 0.15 1.00 0.19 +0.20 3 0.23 0.19 1.00 +0.26 4 +0.17 +0.20 +0.26 1.00

De båda faktormatriserna redovisas i tabell 22.3.1.3 och 22.314.

22.3.2. Latent profilanalys, LPA

Latent profilanalys är en klassificeringsme- tod som initierats av Gibson (1959). Meto- den har införts i Sverige av Bertil Mårdberg (1966). Programmet för databehandling, som konstruerats av Mårdberg, har ännu inte fått sin slutgiltiga form. Signifikansaspekter är ännu ej tillräckligt beaktade.

Faktoranalys och LPA har vissa likheter men LPA grupperar individer i stället för variabler. Metoden ställer inga särskilda krav på frekvensfördelningarnas form. Individ- grupperna, profilerna, består av individer som har likartade värden i de variabler som ingår i analysen. Metoden bygger på ett antagande om ”lokalt oberoende”, dvs. inom de erhållna profilgrupperna skall variablerna i princip vara okorrelerade (Mårdberg, 1966, 1969). Varje profilgrupp skall vara så homo- gen som möjligt. Tanken är att i ett kom- plext multivariat material finns underliggan- de latenta profiler, som genererats från det observerade materialet. I de observerade pro- filerna kan man förvänta slumpvisa avvikel- ser från de teoretiska.

Programmet löser ut latenta, teoretiska profiler med en metod som något påminner om den som faktoranalysen använder. Man prövar sedan hur väl de observerade profiler- na överensstämmer med de latenta teore- tiska.

Man börjar med att pröva anpassningen till två teoretiska profiler och ökar sedan antalet. Man kan teoretiskt bilda så många profilgrupper som det antal variabler som ingår i analysen + 1. Mer än 25 profiler går

Under analysens gång bildas teoretiska profiler som inte får några motsvarande observerade. Dessa profiler kallas nonsens- profiler.

Som mått på överensstämmelsen mellan modellen och det observerade materialet an- vänds bl. a. ett mått på distansen mellan teoretisk och observerad profil. Avståndet bör vara så litet som möjligt. Ett avstånd som är mindre än 1 kan betraktas som litet.

Ett uttryck för hur variablerna förmår diskriminera mellan de latenta profilerna får man i diskriminabiliteten. För varje variabel anges dess andel i diskriminationen mellan de latenta profilerna.

Profilernas grad av stabilitet visar också något väsentligt om deras rimlighet. Det är mer sannolikt att en observerad profil, som återkommer praktiskt taget oförändrad i flera lösningsförsök med olika antal teore- tiska profiler, motsvarar något som finns i realiteten än en instabil profil, där invidierna byts ut vid nya lösningsförsök.

Det viktigaste kriteriet på modellens an- passning till data är dock givetvis lösningens meningsfullhet.

Om flera lösningsförsök är likvärdigai alla ovanstående avseenden väljer man dem som har minst antal nonsensprofiler.

Det är således i sista hand en omdömesfrå— ga för den enskilde forskaren att välja mellan olika tänkbara lösningar.

Latent profilanalys har prövats på en variabelgrupp som omfattar 19 AAT-variabler rörande relationer till föräldrar och kam- rater samt egna livshållningar. Variablerna är följande:

AAT 1. Förväntningar, social aktivitet med positivt slut AAT 2. Förväntningar, social aktivitet med negativt slut AAT 3. Förväntningar, asocial aktivitet med positivt slut AAT 4. Förväntningar, asocial aktivitet med negativt slut AAT 5. Jagupplevande, positivt 2 AAT 6. Jagupplevande, negativt 2

• Sida 231
•  Original

Faktor

1 2 3 4 Ro 1 Integr. av perception +0.12 0.76 +0.10 0.19 Ro 2 Primärkontakt +0.02 0.81 0.08 0.20 Ro 3 Ångesttolerans +0.08 0.87 +0.07 0.00 Ro 4 Skuldkänslor 0.13 0.32 0.10 0.18 Ro 5 Pregenitala konflikter —0.04 0.83 0.06 +0.24 Ro 6 Intell. o. emot. resurser +0.05 0.41 +0.32 0.51 Ro 7 Sundjagstyrka 0.02 0.87 0.03 0.10 Ro 8 Neurotiskt jagförsvar 0.07 0.82 0.03 +0.20 Ro 9 Jagsvaghet 0.12 0.84 0.06 +0.08 AAT 10 Könsförväxl. +0.16 +0.34 0.40 0.08 AAT 11 Moralindex 0.49 0.15 0.55 0.16 AAT 12 Livshålln. Narcissism +0.25 +0.19 +0.78 0.07 AAT 13 Livshålln. Resignation +0.61 +0.03 0.55 0.01 AAT 14 Livshålln. Självförakt +0.65 0.14 0.37 0.28 AAT 15 Adekv. självhävd. 0.54 0.12 —0.25 0.24 AAT 16 Relation mor+son 0.75 0.08 0.14 0.03 AAT 17 Relation far—son 0.80 +0.05 0.24 +0.01 AAT 18 Engag. ] rel son—mor +0.01 +0.09 0.10 0.86 AAT 19 Engag.irelson—far 0.13 +0.08 +0.05 0.82 AAT 20 Beroende av kamrater 0.30 0.05 0.34 0.31 AAT 21 Kamratrelationer 0.73 +0.10 +0.01 +0.08 AAT 22 Ångesttolerans 0.73 0.23 0.10 0.03 AAT 23 Jagupplevande 0.78 0.03 —0.32 0.11 AAT 24 Kontrollfunktion 0.69 0.22 0.19 0.19 AAT 25 Kontaktfunktion 0.73 0.01 0.16 0.29 Tabell 22. 3. 1.4 Roterad faktormatris. Huvudundersökningen.

Faktor

1 2 3 4 RO ] Integr. av perception 0.08 0.76 0.06 0.20 RO 2 Primärkontakt +0.10 0.86 +0.04 +0.06 RO 3 Ångesttolerans +0.03 0.80 +0.02 —0.11 RO 4 Skuldkänslor +0.03 0.62 0.01 +0.05 R0 5 Pregenitala konflikter 0.02 0.67 0.03 0.03 Ro 6 Intell. o. emot. resurser 0.18 0.70 0.08 0.22 Ro 7 Sund jagstyrka +0.04 0.87 +0.03 +0.11 Ro 8 Neurotiskt jagförsvar +0.07 0.82 +0.04 +0.04 Ro 9 Jagsvaghet 0.01 0.85 +0.09 +0.15 AAT 10 Könsförväxl. 0.10 +0.08 0.06 0.44 AAT 11 Moralindex 0.49 0.05 0.22 —0.51 AAT 12 Livshålln. Narcissism +0.21 +0.00 0.02 0.80 AAT 13 Livshålln. Resignation +0.74 +0.11 0.19 —0.23 AAT 14 Livshålln. Självförakt —0.57 0.08 0.44 +0.00 AAT 15 Adekv. självhävd. 0.64 0.09 0.23 0.02 AAT 16 Relation mor+son 0.55 0.06 0.26 +0.21 AAT 17 Relation far—son 0.65 +0.00 0.21 +0.16 AAT 18 Engag. i rel. son—mor 0.04 —0.00 0.89 0.01 AAT 19 Engag. l rel. son—far 0.10 0.01 0.87 0.10 AAT 20 Beroende av kamrater 0.51 0.08 0.14 +0.28 AAT 21 Kamratrelationer 0.76 +0.08 +0.03 +0.04 AAT 22 Ångesttolerans 0.65 0.16 0.20 +0.23 AAT 23 Jagupplevande 0.89 —0.00 +0.02 0.20 AAT 24 Kontrollfunktion 0.56 0.04 0.33 +0.39 AAT 25 Kontaktfunktion 0.67 +0.00 0.32 +0.20

• Sida 232
•  Original

AAT 7. Positiv aggressionsform, adekvat självhävdande AAT 8. Negativ aggressionsform, aggressivt självhävdande AAT 9. Inåtgående aggressivitet 2 AAT 10. Jagupplevande AAT 11. Relation mor—son AAT 12. Relation far—son AAT 13. Engagemang i rel. son+mor AAT 14. Engagemangi rel. son—far AAT 15. Inställning till uppfostringsnormer AAT 16. Uppfostringskonflikter AAT 17. Asocialitet hos kamrater AAT 18. Kamratrelationer AAT 19. Beroende av kamrater

Med dessa 19 variabler prövades inte mindre än nio olika lösningar, med 4, 6, 8, ..... 20 teoretiska profiler. I alla dessa lösningar erhölls endast två profiler med avstånd mindre än 1 mellan teoretiska och observerade profiler. Dessa två profilgrupper är stora och mycket stabila. I alla lösningar bildas emellertid också små profilgrupper, mellan 1 och 6 profiler utöver de stora. I dessa smågrupper flyttar några enstaka fall fram och tillbaka. Ingen av dessa småprofiler innehåller mer än 13 pojkar, vanligen är antalet individer mindre än 5. De två lösning- ar som ger flest profiler omfattande mer än 5 individer ger vardera 4 profiler med mer än 5 pojkar, inklusive de stora profilerna.

Sammanfattningsvis fann vi det mesta tala för att endast använda de två stora profiler- na, då de små dels innehåller få individer, dels är ganska instabila. Lösning 4, den först prövade, yaldes emedan praktiskt taget hela materialet där ingår i de båda stora profiler- na. Endast en individ har bildat en egen, tredje profil. Diskriminabiliteten vid denna lösning ligger över 0.50 för följande 7 variab- ler:

]. Förväntningar, social aktivitet med

pos. slut 0.64

5. Jagupplevande,positivt 2 0.65 7. Pos. aggr.form, adekvat självhäv- dande 0.56 10. Jagupplevande 0.64 14. Engagemangi rel. son—far 0.57

OOON

Figur 22.321 visar profilerna för de båda stora grupperna. Profil 3, omfattande en individ, har uteslutits. Mellan de stora profil- grupperna är skillnaderna, som framgår av figuren, störst mellan variablerna 1, 5, 7, 10, 11, 12, 13 och 19. I profil 1, som är den mest positiva, förväntar pojkarna, att om man uppför sig socialt och hyggligt så skall det gå en väl, de upplever sig själva positivt och de kan hävda sig på ett adekvat sätt, deras förhållande till föräldrarna är gott och de är inte överdrivet beroende av sina kamra- ter. I profil II är förhållandet det motsatta. Pojkarna har i stort sett delats upp i en positiv och en negativ profil i samtliga pröva- de variabler.

Profilernas diskriminerande förmåga mot brotts- och kontrollgruppskriteriet är god. Profil 1 innehåller 29 pojkar, varav 24 kon- trollfall och 5 brottsfall. Profil 11 innehåller 51 pojkar, varav 33 brottsfall och 18 kon- trollfall.

De framlagda resultaten visar hur materia- let delas upp i två profiler som har stor överensstämmelse med brotts- och kontroll- grupperna, vilket är anmärkningsvärt då kri- teriet inte ingått i analysen. Avsikten med LPA var emellertid inte endast att komma

• Sida 233
•  Original

Profil II N = 51 (338 18Kl

1. Förv. soc. akr. pos.

2. Förv. soc. akt. neg. 3. Förv. Asoc. akt. pos. 4. Förv. Asoc. akt. ned. 5. Jaguppl. pos.

6. Jaguppl. neg.

7. Pos. aggr.form.

8. Neg. aggr.form.

9. Inåtgående aggr.2 10. Jagupplev.

11. Rel. mor-son

12. Rel. far-son

13. Eng.rel. son-mor 14. Eng.re| son-far 15. Inst. uppf. normer 16. Uppf.konf|.

17. Asocfhos kamr.

18. Kamratrel.

19. Beroende av kamr.

Profil I N = 29 (24K 5 B)

I I I | I | | | j_

.1 .2 .3 .4 _5 .6 .7 .8

Figur 22.3.2.) Profildiagram. Livshållningar och relationer till föräldrar och kamrater. AAT. Provunder-

sökningen.

tillbaka till kriteriegrupperna, utan att om möjligt finna flera latenta strukturer i mate- rialet. Även de andra lösningarna har därför genomgåtts även om de mindre profilgrup- perna är för små för att tillåta några säkra slutsatser. Lösning 20, den sist prövade, ger 7 profiler, varav 2, utöver de båda huvudpro- filerna, har tillräckligt antal individer för att vara av intresse, nämligen profilerna III och V11 med 13 respektive 7 pojkar. Pojkar IV,

V och VI innehåller en eller två pojkar och kommer därför inte att kommenteras.

Vid jämförelse mellan denna lösning och den tidigare redovisade framkommer flera intressanta förhållanden. Profil I, den positi- va gruppen, är praktiskt taget oförändrad. Profil 11 har däremot delats upp i flera olika undergrupper. Den största gruppen är av naturliga skäl mest lik den ursprungliga pro- fil 11, men den har i många variabler förskju-

• Sida 234
•  Original

tits närmare profil 1, bl. a. är de ingående individernas förhållande till föräldrarna något bättre. Den största förändringen iden nya lösningen gäller emellertid aggressions- förhållanden. I den nya profil 11 finns inga tecken på inåtgående aggression. Pojkarna är fulla av opposition mot uppfostringsnormer- na i familjen och detta är den enda grupp som visar mycket litet engagemang i förhål— landet till fadern. De båda mindre profil- grupperna, som skilts ut ur den ursprungliga profil II, har däremot stark inåtgående ag- gressivitet, och de accepterar familjens upp- fostringsnormer. [ övrigt finns stora olikhe- ter mellan profil III och VII.

Båda profilerna är delvis svåra att förstå psykologiskt. Eftersom båda är ganska små, profil III består av 13 pojkar och profil VII av 7 pojkar, är möjligheterna till slumpvaria— tion stora. Uppdelningen dels 1 pojkar med inåtgående aggressivitet, dels med öppen ag- gressivitet inom den både ur psykologisk synpunkt och med hänsyn till kriteriet säms- ta profilen föreföll emellertid så intressant att en LPA med samma variabelgrupp ansågs motiverad på huvudundersökningsmaterialet.

Även på huvudundersökningsmaterialet prövades nio olika lösningar med 4, 6, 8 . . . . 20 teoretiska profiler. Överensstämmelsen med provundersökningen är på många punk- ter mycket stor. Även ihuvudundersökning- en finns i alla lösningar endast två profiler med avstånd mindre än 1 mellan teoretiska och observerade profiler. Dessa profiler är stora och stabila. ] alla lösningar bildas också små profilgrupper mellan 1 och 5 profiler utöver de stora. Den största av dessa småpro- filer innehåller 21 pojkar, men i många är antalet individer mindre än 5. De lösningar som ger flest profiler omfattande mer än 5 pojkar är även här lösningarna 18 och 20 som vardera ger 5 profiler med mer än 5 pojkar, inklusive de stora profilgrupperna.

Det föreföll även här motiverat att i första hand använda de två stora profilerna och lösning 4 valdes, emedan där hela materialet, utom en individ, ingår i de stora profilgrup- perna. Diskriminabiliteten vid denna lösning ligger över 0.50 för följande 12 variabler:

pos. slut 0.59

5. Jagupplevande pos. 2 0.58 7. Pos. aggr.form, adekvat självhävd. 0.62 9. Inåtgående aggressivitet 2 0.62 10. Jagupplevande 0.59 11. Rel. mor+son 0.55 12. Rel. far—son 0.52 13. Engag. i rel. son—mor 0.58 14. Engag. i rel. son+far 0.76 15. Inst. till uppfostringsnorm. 0.71 18. Kamratrelationer 0.58 19. Beroende av kamrater 0.71

Figur 22.322 visar profilerna för de båda stora grupperna; som framgår av figuren är de båda profilerna i det närmaste identiska med dem som bildades av provundersök- ningsmaterialet. Sambandet mellan de vari- abler som ingår i analysen är följaktligen i hög grad lika i prov- och huvudundersök- ningen, vilket ju också framgått av kluster- analysen (se kap. 11—20). Detta måste i varje fall tyda på god konsistens i bedöm- ningarna. Det förefaller rimligt att antaga att det också visar på enhetlighet i de psykolo- giska mekanismerna hos pojkarna i de båda materialen.

Två skillnader mellan materialen fram- kommer emellertid också. Den mest betydel- sefulla är att sambandet med kriteriet, brotts- och kontrollgruppsindelningen, här är svagare. [ den bästa profilen som innehåller 61 pojkar är 25 kontrollfall och 36 brotts- fall. 1 den sämre profilen, 137 pojkar, är 110 brottsfall och 27 kontrollfall. Mer än hälften av fallen i den bästa profilen är alltså brotts- fall och av kontrollfallen ligger drygt hälften i den sämre profilen. Detta är delvis en följd av att proportionen brottsfall är större i huvudundersökningen. Skillnaden mellan brotts- och kontrollfall i profilen är dock påtagligt mindre i huvudundersökningen. Att sambandet med brotts- och kontrollgrupps- kriteriet är svagare i huvudundersökningen framgår alltså av LPA, liksom av alla andra företagna analyser av materialet. Den andra skillnaden mellan prov- och huvudundersök- ningsprofilerna är just av detta skäl mer

• Sida 235
•  Original

Profilll N = 137 (1105 27 K)

10.

11.

12.

13.

17.

18.

19.

Profil I N = 61 (25K 368)

Figur 22. 3.2.2 Profildiagram. Livshållningar och relationer till föräldrar och kamrater. AAT. Huvudunder-

sökningen.

förvånande. Den positiva profilen, profil 1, är i vissa variabler bättre i huvudundersök- ningen än i provundersökningen. Detta gäller framför allt den positiva aggressionsformen, adekvat självhävdelse, positivtjagupplevande och positiva relationer till föräldrarna. Andra lösningsförslag har också prövats för att se om den intressanta skillnaden i inåtgående aggressivitet från provundersök- ningen skulle visa sig även här, och för att

om möjligt få klarare struktur på de mindre profilerna. Särskild uppmärksamhet har lagts vid lösning 20, som gav hög diskriminabilitet för 14 variabler och 7 observerade profiler, varav 5 med mer än 5 individer. Profil ], den positiva, visar sig här som vid provundersök- ningen vara praktiskt taget oförändrad. Pro— fil II har ihuvudundersökningen förändrats betydligt mindre än i provundersökningen. Det större antalet fall har givit större stabili-

• Sida 236
•  Original

tet. De små profiler som avskilts från profil 11 är emellertid om möjligt mer svårtolkade än vid provundersökningen. Uppdelningen av materialet dels i pojkar med inåtgående aggressivitet, dels med öppen aggressivitet visar sig inte i huvudundersökningen. Något som såg ut att innebära möjligheter till frukt- bara tolkningar lämnades därför.

22.4 Sammanfattning och diskussion

I detta kapitel har redovisats flera olika försök att med multivariata metoder erhålla dels en variabelreduktion, dels en tolknings- mässigt meningsfull gruppering eller klassifi- cering av materialet. En princip för variabel- reduktion, som från början känts naturlig, nämligen att i övergripande analyser använda sammanfattningsvariabler och, med risk att förlora mer nyanserad information, utesluta underliggande variabler, har fått stöd genom stegvis regressionsanalys, som prövats på två olika variabelgrupper avseende förhållandet till modern och fadern. Analysen visade att sammanfattningsvariablerna väl tog till vara informationen i variabler på lägre nivå.

Att erhålla tolkningsmässigt meningsfulla grupperingar har visat sig svårare både med kriteriestyrda och icke kriteriestyrda meto- der. Stegvisa metoder som stegvis regres- sionsanalys och AID-analys är lämpliga om man vill få fram en prediktor, bestående av få variabler. Om man därutöver vill förstå samspelet mellan olika variabler med förkla- rande värde är dessa metoder icke lämpliga, eftersom de ej visar proportionerna mellan olika variablers förklarande förmåga, då hela förklaringsvärdet av flera variabler med hög korrelation läggs hos den bäst diskrimineran- de variabeln.

Diskriminantanalys, som prövats på den första bedömningen av det oreviderade prov- undersökningsmaterialet, har visat att be- dömningen av asocialitetsrisk utifrån Ror- schach i hög grad grundar sig på de väsentli— gaste personlighetspsykologiska variablerna bedömda utifrån samma metod. Samma va- riabelgrupp hade en lägre diskriminerande förmåga mot brotts- och kontrollgruppskri-

teriet. Vilken roll de olika variablerna spela- de i analysen var mycket svårt att bedöma.

De icke kriteriestyrda grupperingsmeto- derna, som bygger på korrelationer mellan de oberoende variablerna, har i allmänhet heller inte varit särskilt givande ur tolknings- synpunkt. Ett undantag utgör uppdelningen på en oppositionell, öppet aggressiv profil och två med kraftigt inåtgående aggressivitet, som framkommit vid latent profilanalys på provundersökningsmaterialet av en grupp AAT-variabler, avseende livshållningar och relationer till föräldrar och kamrater. Huvud- undersökningsmaterialet gav emellertid inte samma bild.

Sannolikt ligger orsaken till att resultaten inte blivit intressantare i att det använda variabelsystemets hierarkiska struktur och psykodynamiska tolkningsmodell inte läm- par sig för detta slag av statistisk analys. Sammanfattningar av variabler på lägre nivå har redan 'om med klinisk metod, vilket innebär att variablerna fått olika vikt för varje individ beroende på i vilken psykody- namisk konfiguration de förekommer. Något starkt behov av statistiska sammanfattnings- variabler föreligger alltså inte. Jämförelser mellan statistisk och klinisk sammanvägning av data är i och för sig av intresse, men då de psykodynamiska teorierna är så komplicera- de att det förefaller svårt att bygga in dem i ett statistiskt program blir det en jämförelse på olika villkor. Frågan om statistisk eller klinisk sammanvägning har diskuterats mycket i litteraturen (t.ex. Meehl, 1954; Holt, 1958).

De multivariata metoder som här redovi- sats har i det psykologiska avsnittet av klien- telundersökningen i viss mån inneburit åter- väiidsgränder. Den principiella och metodo- logiska diskussionen har dock givits ett visst utrymme då den kan vara av intresse obero- ende av resultaten.

Ytterligare en multivariat metod har an- vänts, nämligen en typ av profilanalys för oberoende grupper, som utarbetats av Morri- son (1967). Metoden har här använts för analys av grupperna med alkohol- och narko- tikamissbruk samt våldsgruppen och den

• Sida 237
•  Original

grupp som institutionsplacerats någon gång efter 18 år. Metoden redovisas i samband med dessa analyser.

• Sida 238
•  Original

23. Analys av grupperna med förekomst av alkohol— och narkotikamissbruk

23.1 Allmänt

De pojkar som under uppföljningstiden nå- gon gång förekommit i officiella register på grund av alkohol- eller narkotikamissbruk har ansetts vara av så stort intresse att en mindre specialbearbetning varit motiverad. Uppgifterna om missbruk har, som tidigare redogjorts för kapitel 2, hämtats från kon- trollstyrelsen,1 nykterhetsnämnden, barna- vårdsnämnden och kriminalregistret. De psy- kologiska bedömningarna av pojkarna bygger även här på de projektiva testningar, som upptogs vid undersökningstillfället vid tiden för brottsfallens debutbrott.

Missbruksgrupperna är, som också nämnts i kapital 2, av intresse ur flera aspekter. Alkoholmissbruk bland ungdom är i sig självt ett stort samhällsproblem. Dessutom är det ett vanligt parallellsymptom till kriminalitet. Narkotikamissbruk, som var mycket sällsynt bland ungdom när klientelundersökningens material samlades in, har sedan dess vuxit till ett av de stora ungdomsproblemen. Klientel- undersökningens material ger en möjlighet att studera en grupp pojkar innan missbruk av alkohol eller narkotika i någon nämnvärd grad kan ha påverkat deras utveckling. En sådan analys skulle i bästa fall kunna visa eventuella specifika orsaksmönster bakom missbruk.

Den viktigaste målsättningen inom det psykologiska avsnittet har emellertid varit mindre ambitiös. De psykologiska variabler- na ensamma ger knappast tillräcklig informa-

tion för prediktioner av olika former av briStande anpassning. Det är därför av värde att utöver uppgifterna om kriminalitet ha tillgång till uppgifter om andra former av missanpassning. Detta innebär en väsentlig komplettering av kriteriesidan i undersök- ningen.

Då missbruksproblemet ligger vid sidan av klientelundersökningens egentliga område har vi inte här möjlighet att gå djupare in på den forskning som utifrån olika referensra- mar bedrivits för att klarlägga de psykolo- giska mekanismerna bakom missbruk av olika slag. Inom psykoanalytisk teori anser man emellertid att det föreligger stora lik- heter i bakomliggande dynamik och psyko- genes mellan missbruk och depressiva till- stånd. Båda anses ha sin grund i tidiga orala besvikelser som efterlämnat en bestående känsla av brist och otrygghet. Detta finns beskrivet på många ställen i den psykoanaly- tiska litteraturen, bl.a. nyligen av Kuiper (1970, kap. 7).

I detta skede av undersökningen har en- dast en analys gjorts beträffande vardera missbruksgruppen. I båda fallen har samma variabeluppsättning omfattande 10 variabler prövats. Materialet är följaktligen långt ifrån fullständigt utnyttjat. [ denna mening måste den |orda bearbetningen betraktas som mycket preliminär. Valet av variabler täcker endast delvis den ovannämnda psykoanaly-

1 Numera det hos riksskatteverket förda särskilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott.

• Sida 239
•  Original

tiska teorin. Variabelvalet har nämligen i viss mån begränsats av den använda statistiska metoden.

23.2 Statistisk analysmetod

Den metod som använts är Morrisons profil- analys för oberoende grupper (Morrison, 1967, sid. 141—148). Metoden är multivariat och bygger på gruppmedelvärden och ko- varianser. Gruppmedelvärdena i de olika undersökningsvariablerna presenteras gra— fiskt i form av en profil för varje grupp. Profilerna ger anledning till följande tre frågeställningar:

1. Är profilerna lika i den meningen att de är parallella?

2. Om profilerna är parallella, ligger de på samma nivå?

3. Om profilerna är parallella, är gruppme— delvärdena i de olika variablerna lika?

Om profilerna inte är parallella är frågorna 2 och 3 meningslösa. Fråga 3 är dessvärre inte tillämplig för de här använda variablerna även om profilerna skulle vara parallella. Den förutsätter nämligen skalor med absoluta, sinsemellan jämförbara nivåer. Våra skalor uppfyller inte detta krav. Man kan t. ex. inte tolka skalsteg2 i variablerna kontrollfunk- tion och relation far—son som att kontrollen skulle vara lika bristfällig som förhållandet till fadern är dåligt. Nivåskillnader mellan variablerna i protildiagrammet bör således tolkas med stor försiktighet.

Metoden har den fördelen framför univa- riat analys att testen utföres på variablerna simultant.

Samtidigt redovisas medelvärdesskillnader- na mellan grupperna i varje enskild variabel varigenom man undviker de risker för felak- tiga tolkningar som diskuterats i samband med stegvis regressionsanalys. (Se kapitel 22.2.2.)

Det program som använts (utarbetat vid statistiska institutionen, Stockholms univer- sitet) kan ta 10 variabler i en analys. Av tekniska skäl är det mest lämpligt att använ- da variabler av samma konstruktion och med

approximativt samma medelvärde. Detta har som tidigare nämnts i viss mån begränsat variabelurvalet. Följande 10 variabler, alla 7—gradiga skalor med 1 som mest negativa värde ur kriteriesynpunkt, har ingått i analy- sen:

Rorschach kontrollfunktion Rorschach ångesttolerans Rorschach pregenitala konflikter Rorschach könsidentifiering Rorschach psykisk hälsa

AAT relation mor—son AAT relation far—son AAT engagemang i rel. son+mor AAT engagemang i rel. son+far AAT jagupplevande

Materialet har indelats i fyra profilgrup- per, separat för alkohol- och narkotikamiss- bruk, nämligen:

1. Brottsfall, missbrukare

23.3. Hypoteser

Den väsentligaste hypotesen var att de miss- brukande pojkarna skulle ha lägre grupp- medelvärden i de prövade variablerna än de icke missbrukande. Denna tendens förvänta- des i både brotts- och kontrollgrupperna. De missbrukande pojkarna skulle alltså enligt hypotesen vara mer fixerade i konflikter på pregenitala utvecklingsstadier, ha en mindre klar adekvat könsidentifiering, sämre för- måga att kontrollera impulser och affekter, sämre ångesttolerans och mer psykiska stör- ningar än icke missbrukande. De skulle vidare ha sämre självkänsla, uppleva sig själva på ett mer negativt sätt, ha sämre förhållan- de till sin föräldrar, i synnerhet modern, och i högre grad ha givit upp sitt engagemangi förhållandet till föräldrarna, även detta sär- skilt i förhållandet till modern.

En annan hypotes var att de ovannämnda tendenserna skulle vara starkare i de narko- tikamissbrukande än i de alkoholmissbrukan—

• Sida 240
•  Original

de grupperna, då vi betraktar narkotikamiss- bruk som ett allvarligare symptom.

23 .4 Resultat 23 .4.1 Alkoholmissbrukare

Det bör erinras om att kriteriet på alkohol- missbruk är grovt; att någon gång under uppföljningstiden förekomma i kontrollsty- relsens, nykterhetsnämndens eller barna- vårdsnämndens register på grund av alkohol- missbruk. Detta innebär att gruppen alkohol- missbrukare innehåller såväl pojkar med en enstaka fylleriförseelse som pojkar med gra- va alkoholproblem. Materialets möjligheter till en finare differentiering har således inte utnyttjats i denna analys. Den missbrukande gruppen omfattar 107 pojkar.

Resultatet av analysen redovisas grafiskt i figur 23.411.

Den statistiska analysen visar att profiler- na kan betraktas som parallella. De små avsteg från parallellitet som syns i figuren är inte signifikanta. Detta gäller såväl i den gemensamma analysen för samtliga profiler som när profilerna jämförs två och två.

Testningen av nivåskillnader för de fyra profilerna gemensamt visar en signifikant skillnad, p(0.001. Parvisa jämförelser mellan profilerna visar emellertid att denna skillnad helt kan tillskrivas brotts- och kontroll- gruppstillhörighet. Någon signifikant skillnad mellan missbrukare och icke missbrukare föreligger däremot inte, vare sig i brotts- eller kontrollgruppen. I kontrollgruppen ser man detta redan vid inspektion av profilerna. Endast 5 av 10 värden är bättre iden icke missbrukande gruppen, 4 är sämre och 1 är lika. 1 brottsgruppen är förhållandet inte lika självklart. Skillnaderna är genomgående små men 8 av 10 värden är sämre i den missbru- kande gruppen. Man får dock hålla iminnet att särskilt Rorschachvariablerna är starkt interkorrelerade. Att missbrukande kontroll- fall i några variabler är bättre än icke missbrukande medan förhållandet i brotts- gruppen är det motsatta, och förväntade, får sannolikt tillskrivas slumpen.

Uppgifter om narkotikabruk härrör från kriminalregistret eller barnavårdsnämnden. Gruppen är betydligt mindre än alkoholmiss- brukarna, endast 25 pojkar. Ikontrollgrup- pen finns endast 3 fall, varför den profilen måste betraktas som mycket otillförlitlig.

Resultatet av analysen redovisas grafiskt i figur 23.421.

Även i detta fall kan profilerna betraktas som parallella. Vad beträffar grupperna l, 2 och 4 framgår detta klart redan vid inspek- tion. Grupp 3 bryter helt mönstret men innehåller så få fall att skillnaden inte blir signifikant.

Beträffande nivåskillnader är resultatet även här negativt. Testning av de fyra profi- lerna tillsammans ger även här signifikans, p(0.001, men parvisa jämförelser mellan profilerna visar att de enda signifikanta skillnaderna ligger mellan den icke missbru- kande kontrollgruppen och de båda brotts- grupperna. Brottsgrupperna sinsemellan skil- jer sig inte signifikant, trots att den rnissbru- kande i alla de 10 variablerna har sämre värden än den icke missbrukande. Skillnader- na är störst i AAT-variablerna, som möjligen kunde särbehandlas. Skillnaden mellan de båda brottsgrupperna är både större och mer konsekvent än när det gällde alkoholmiss- bruk och F-värdet är också högre men skillnaden är inte säkerställd. Detta är för- vånande, men man får även här komma ihåg att variablerna är positivt korrelerade. Den grupp som är känd för narkotikabruk är också mycket liten.

En grupp som man inte kan dra några som helst slutsatser av men som inbjuder till spekulationer är de missbrukande kontroll- fallen. Dessa tre pojkar ligger lägre än någon annan gruppi Rorschachvariablerna och före- faller ha allvarliga psykiska störningar. I AAT—variablerna faster man sig främst vid deras ovanligt negativa upplevande av sig själva och deras starka engagemang i sitt förhållande till föräldrarna, ett större föräld- raberoende än i någon annan grupp. De 14 alkoholmissbrukande kontrollfallen ligger

• Sida 241
•  Original

Figur 23.4. 1.1 Profildiagram över alkoholmissbrukare och icke alkoholmissbrukare i brotts- och kontroll- grupperna. Prov och huvudundersökning sammanslagna.

N 1. B—fall, missbrukare — ----- —- 93 2. B-fall, ej missbrukare 89 3. K-fall, missbrukare .................. 14 4. K-fall, ej missbrukare _______ 81 277 Variabelvärde 5,0 4,5 — 4,0 - —x_ 4 3,5 — * _ N & 3 2 3,0 r_.__ 1 2,5 — 2,0 Kontroll- Ångest- Pregen. Identi- Psykisk Rel. Rel. Engagem.i Engagem.i Jagupp- funktion tolerans konfl. fiering hälsa mor-son far-son rel. son-mor rel. son-far levande Ro Ro Ro Flo Ro AAT AAT AAT AAT AAT

Figur 23.421 Profildiagram över narkotikamissbrukare och icke missbrukare i brotts och kontrollgrup- perna. Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

1. B-fall, missbrukare 2. B—fall, ej missbrukare 3. K-fall, missbrukare 4. K-fall, ej missbrukare Variabelvärde 5,0 4,5 — 4,0 3,5 4 3,0 2 1 2,5 — 3 2,0 Kontroll- Ångest- Pregen. Identi- Psykisk Rel. Rel. Engagem.i Engagemi Jagupp— funktion tolerans konfl. fiering hälsa mor-son far-son rel. son-morrel.son-far levande Ro Ro Ro Ro Flo AAT AAT AAT AAT AAT SOU 1974:31 241

• Sida 242
•  Original

också något över alla andra grupper i engage- mang i föräldrarna. Denna grupp verkar däremot inte alls psykiskt störd, profilen följer de övriga kontrollfallen mycket nära.

En annan iakttagelse, också den omöjlig att dra några säkra slutsatser av, är att den narkotikamissbrukande brottsgruppen har något lägre medelvärden på AAT-variablerna än den alkoholmissbrukande. Detsamma gäl- ler emellertid inte i Rorschachvariablerna, där de båda missbrukande brottsgrupperna ligger mycket nära varandra.

23 .5 Sammanfattning och diskussion

Vi har i detta kapitel prövat hypotesen att pojkar som är kända för missbruk av alkohol eller narkotika skulle ha mer av psykiska störningar och problem än icke missbrukan- de pojkar. Vi förväntade att denna tendens skulle vara starkare för pojkar som missbru- kar narkotika än alkohol. Den statistiska analysmetod som använts är Morrisons pro- filanalys för oberoende grupper. Materialet har indelats i fyra profilgrupper, separat för alkohol och narkotikamissbruk, nämligen:

1. Brottsfall, missbrukare

2. Brottsfall, ej missbrukare 3. Kontrollfall, missbrukare 4. Kontrollfall, ej missbrukare

Gruppmedelvärdena i de olika undersök- ningsvariablerna presenteras grafiskt i form av en profil för varje grupp. Profilerna jämförs med avseende på parallellitet och nivå. Variablernas kovarianser ingår i analy- sen, vilket håller effekten av positiva korrela- tioner mellan undersökningsvariablerna un- der kontroll.

Följande variabler har prövats: Rorschach kontrollfunktion Rorschach ångesttolerans Rorschach pregenitala konflikter Rorschach könsidentifiering Rorschach psykisk hälsa

AAT relation mor—son AAT relation far—son AAT engagemang i rel. son—mor 242

AAT AAT

engagemang i rel. son+far jagupplevande.

Resultaten av de båda utförda analyserna framgår av figur 23.4.1.1 och 23.421: Vid inspektion av profilerna tycker man sig få ett visst stöd för de ställda hypoteserna, särskilt vad beträffar de narkotikabrukande grupper- na. Den statistiska analysen visar emellertid att den enda signifikanta skillnad som finns ligger mellan brotts- och kontrollfall. Detta gäller i analysen av både alkohol- och narko- tikamissbruk. Trots att de missbrukande brottsfallen nästan alltid har ”sämre” varia- belvärden än de icke missbrukande blir skillnaden inte signifikant. Man får emeller- tid hållai minnet att undersökningsvariabler- na, särskilt Rorschachvariablerna, är positivt interkorrelerade. I kontrollgruppen är de missbrukande pojkarna, i synnerhet vad gäl- ler narkotika, så få att det i förväg var uteslutet att några skillnader skulle kunna bli signifikanta.

Den hittills utförda analysen ger inte stöd för de ställda hypoteserna. Materialet kan emellertid inte anses fullständigt utnyttjat. Kriteriet på alkoholmissbruk är t. ex. mycket grovt och kan lätt differentieras. Som det nu använts ingår i gruppen både pojkar med en enstaka fylleriförseelse och pojkar med gravt missbruk. Åtskilliga rele- vanta undersökningsvariabler återstår också att pröva.

• Sida 243
•  Original

24. Analys av grupperna med våldsbrott och institutionsplaceringar med anledning av brott efter 18 år

24.1 Allmänt

Utöver missbruksgrupperna har data från ytterligare två grupper specialbearbetats med Morrisons profilanalys, nämligen de pojkar som någon gång begått våldsbrott och de som institutionsplacerats med anledning av brott efter 18 års ålder. För vardera av dessa grupper har utförts en profilanalys med 10 variabler.

Våldsbrottslingarna har ansetts vara av särskilt intresse då våldsbrotten representerar en allvarlig form av brott som dessutom ökat de senaste åren. De pojkar som institutions- placerats med anledning av brott någon gång efter 18 år kan antas representera de gravaste recidivisterna. Ungdomsbrottsligheten har inte klingat av utan fortsatt upp i vuxen ålder. Tidigare vidtagna samhälleliga åtgärder har inte haft avsedd effekt.

24.2 ledsbrottslingar

I våldsgrupperna ingår samtliga pojkar som begått våldsbrott efter undersökningstillfäl- let samt de nio, som uttagits för våldsbrott. Materialet har indelats i fyra profilgrupper, nämligen:

1. Brottsfall, våld

PP.”.—

5,0 mg

4,5 _

4,0 4 3,5 3,0 2 3 2,5 1 2,0 ___ Aggr, Asoc.r. Rel. Rel. Engag. Engag. Aggr. Tend. Ångest Kontroll— spän. aggr. mor-son far-son son-mor son-far spän. utl. aggr. tol. funktion Ro Ro AAT AAT AAT AAT AAT AAT AAT AAT 24.3 Institutionsplaceringar med anled- AAT beroende av kamrater ning av brott efter 18 års ålder AAT asocialitetsrisk totalt

Materialet har även här indelats i fyra profil- grupper, nämligen:

1. Brottsfall, institution efter 18 år

2. Brottsfall, ej institution efter 18 år

3. Kontrollfall, institution efter 18 år

4. Kontrollfall, ej institution efter 18 år.

Följande 10 variabler, 7—gradiga skalor med 1 som mest negativa värde ur kriterie- synpunkt, har ingått i analysen:

Rorschach asocialitetsrisk ångest Rorschach asocialitetsrisk aggressivitet Rorschach asocialitetsrisk jagstyrkeför- hållanden Rorschach asocialitetsrisk psykisk hälsa Rorschach asocialitetsrisk totalt AAT relation far+son AAT engagemang i rel. son+mor AAT engagemang i rel. son—far

24.3.1 Hypoteser

Som tidigare nämnts kan de pojkar som institutionsplacerats med anledning av brott efter 18 år antas vara de gravaste recidivister- na i materialet. Variabelvalet i analysen avser att täcka så många viktiga tänkbara krimina- litetsorsaker som möjligt. Samtliga variabler som prövats har visat klara skillnader mot brotts- och kontrollgruppskriteriet. Hypote- sen var enkel. De institutionsplacerade för- väntades i samtliga variabler vara mer belas- tade, ha ”sämre” värden, än de ej institu- tionsplacerade.

24.3.2 Resultat

Resultatet av anlysen redovisas grafiskt i figur 24.321

• Sida 246
•  Original

Den statistiska analysen visar att profiler- na inte är parallella. Testningen av de fyra profilerna gemensamt visar en signifikant avvikelse från parallellitet, p(0.01. Parvisa jämförelser mellan profilerna visar emellertid att de enda signifikanta avvikelserna förelig- ger mellan profilerna 1 och 4 och profilerna 2 och 4, alltså mellan brottsgrupperna med och utan institutionsplacering å ena sidan och de ej institutionsplacerade kontrollfal- vlen å andra sidan. I båda fallen är avvikel- sen starkt signifikant, p(0.01. Skillnaden ligger således mellan brotts- och kontrollfall.

De båda profilgrupperna brottsfall med och utan institutionsplacering avviker där- emot inte signifikant från parallellitet. Inspektion av profilerna visar dock att de institutionsplacerade brottsfallen i samtliga variabler ligger lägre än de ej institutionspla- cerade. Trots detta är skillnaden i nivå inte

heller säkerställd. Anledningen till detta är sannolikt att skillnaden mellan profilerna i Rorschachvariablerna är obetydlig. Dessa variabler är också högt interkorrelerade. I AAT-variablerna framträder en klarare skill- nad mellan de båda grupperna. De prövade Rorschachvariablerna skiljer mycket klart ut kontrollfallen utan institutionsplacering från de övriga tre grupperna men har inte den förmåga att också differentiera mellan brottsfall med och utan placering som AAT- variablerna synes ha. De kontrollfall som begått brott efter undersökningstillfället och med anledning därav intitutionsplacerats efter 18 års ålder är så få att profilen inte ger möjligheter till tolkning.

Beträffande de institutionSplacerade brottsfallen kan också erinras om att de i jämförelse med de ej institutionsplacerade är sämre intellektuellt utrustade (se kapitel 11).

Figur 24.321 Profildiagram. Institutionsplacerade efter 18 år i brotts- och kontrollgrupperna. Prov— och huvudundersökningar sammanslagna.

N

1. B—fall, inst. 46

2. B-fall,ej inst. 136

3. K-fall, inst. 5

4. K-fall, ej inst. 90 Variabelvärde 277 5,0 4,5 — 4.0 "';-vici?" f'/ 4

..-' ***—N ["O/_”

3.5 /x ....... -. 3 x. 3,0 &. X x_ 2 x- N. 2,5 NN- &_ N. 1 2,0 Asoc.r. Asoc.r. Asoc.r. Asoc.r._ Asoc.r. Engag. Engag. Engag. Ber. Asoc.r. ångest aggr. jagst. psyk.hälsa tor. far-son son-mor son—far kamr. rot. Ro Ro Ro Ro Ro AAT AAT AAT AAT AAT 246 SOU 1974:31

• Sida 247
•  Original

I detta kapitel har de pojkar som begått våldsbrott och de som placerats på institu- tion efter 18 års ålder med anledning av brott analyserats med Morrisons profilanalys för oberoende grupper. Materialet har i analyserna indelats i fyra profilgrupper, näm- ligen:

1. Brottsfall, våld

25. Indelning av undersökningsmaterialet enligt

psykologisk diagnos

25 .1 Ett diagnostiskt kontinuum

All klassifikation av människor måste vara felbemängd. I synnerhet unga individer i pubertetens och adolescensens snabba ut- veckling är vanskliga att foga in i bestämda, entydiga kategorier. De av oss undersökta pojkarnas personligheter är således inte får- digutvecklade, men vi menar att det ändå är meningsfullt att beskriva dem som de ter sig vid undersökningstillfället framför allt i ter- mer av kontroll, jagstyrka, kontakt, moral- integration, självupplevande, ångest och aggression. Bedömningsvariablernas för varje individ unika konfigurationer hänförs sedan till olika diagnosgrupper. Dessa grupper bil- dar ett kontinuum som går från normala till primär karaktärsstörning eller psykosliknan- de tillstånd. (Se figur 25.1.1.)

Denna klassifikation av psykisk hälsa och dess olika störningsformer sker på basis av sammanvägd information från Rorschach- och AAT-testen. Data från båda metoderna utnyttjas sålunda för en klinisk helhets-

Neuros m. Neuros m.

infantilt primär jagsvaga karäktärs— Normal Neuros drag störning

Figur 25./.] Diagnostiskt kontinuum.

bedömning, vilket inte gjorts tidigare.

Vårt begrepp psykisk hälsa sammanfattar den information som ges om de tre psykiska instanserna jaget, detet och överjaget och deras relationer till varandra och omvärlden.

Våra bedömningar relaterar genomgående till det vi menar är normalt respektive icke normalt psykiskt fungerande i olika utveck- lingsfaser. Det är att märka, att våra bedöm- ningsnormer inte i första hand hänför sig till det som är vanligt, utan till det som vi betraktar som friskt. Vårt friskhetsbegrepp relaterar till norrnalutvecklingen så som den beskrivits i kapitel 3.

Våra diagnosgrupper har valts enligt vår kliniska erfarenhet men med hänsyn till un- dersökningskriteriet, kriminalitet. Vi antar, att ju längre man kommer från gruppen normala på kontinuet, dess större risk för asocialitet. Detta gäller dock ej störnings- formen psykosliknande. Den faller utanför hypotesen. Vi anser att denna kategori representerar en svår störning men utan klart samband med kriminalitet. Vi har heller

Primär karaktärs— störning Infantil jagsvaghet X Psykos- liknande tillstånd

• Sida 250
•  Original

ingen hypotes om sambandet med kriminali- tet beträffande de fall, där testresultaten ger misstanke om organiska skador. Organiska skador kan också förekomma i kombination med alla de andra störningsformer som ingår i vårt kontinuum. För att hålla övriga grup- per rena har vi fört de få fall som företett några tecken på organisk störning till samma grupp som pojkar med psykosliknande stör- ningar. Ur psykodynamisk synpunkt är det givetvis oegentligt att föra organiska och psykosliknande tillstånd till samma grupp, men ur kriteriesynpunkt synes det vara be- rättigat.

Slutligen har de pojkar, som givit mycket torftiga och garderade protokoll (i regel kombinerat med låg IK), förts till en grupp med rubriken intellektuellt och emotionellt torftiga. Denna grupp, som är mycket liten, har varit svårbedömd ur kriteriesynpunkt.

Diagnosgrupperingen har utförts av båda psykologerna tillsammans. Vi har använt oss av såväl bedömningsschemata som av test— protokollen från Rorschach och AAT. Där- utöver har vi haft tillgång till IK. Diagnos- grupperingen gjordes på ett sent stadium av undersökningen, då vi i princip fått känne- dom om pojkarnas grupptillhörighet. Vi hade emellertid inte dessa uppgifter tillgäng- liga vid bedömningen och var därför endast i undantagsfall medvetna om till vilken grupp pojkarna hörde. Sekvensklassplaceringarna var ännu ej utförda, varför vi ej hade någon kännedom om deras senare utveckling mot kriminalitet eller anpassning.

Vid samstämmighet mellan variabel- bedömningarna på Rorschach och AAT fanns i regel tillräckligt underlag för klassi- fikation. Om diskrepans förelåg mellan be- dömningarna gick vi tillbaka till grundmate— rialet för nytt ställningstagande. Diskrepans mellan Rorschach och AAT förelåg i prov- undersökningen i nio fall i brottsgmppen och fyra fall i kontrollgruppen, i huvud- undersökningen i 17 fall i brottsgruppen och åtta i kontrollgruppen.

] klinisk praxis anses, att Rorschach ofta ger en negativ personlighetsbild. Vår erfaren- het av jämförelsen mellan Rorschach och

AAT är att dessa metoder ungefär lika ofta givit den mest störda personlighetsbilden. Metoderna har också visat sig ganska likvär- diga beträffande fyllighet i informationen.

25.2 Beskrivning av diagnosgruppema

Nedan ges korta beskrivningar av diagnos- grupperna normala, neuroser, infantil jag- svaghet, primär karaktärsstörning och psykosliknande tillstånd.

Blandformerna mellan neuros och olika former av jagsvaghet beskrivs inte. Utveck- lingsmässigt karakteriseras de av att deras pregenitala fasutveckling varit ogynnsam, med kraftiga störningar och fixeringar i både oral- och analfas. De har dock nått den fallisk-ödipala fasen, men endast ofullstän- digt löst den ödipala konflikten. En viss neurotisk uppbyggnad har således skett, men med kraftiga pregenitala utvecklingsstör- ningar och fixeringar och tendens till djupa drifts- och jagregressioner.

25.2.1 Normal

Det är av vikt att understryka, att alla barn och ungdomar, normala såväl som störda, utvecklas ojämnt. Det är således helt nor- malt, att en tonåring exempelvis svänger mellan förnuftigt, rationellt beteende och ett trotsigt självhävdande av småbarnsmodell. Infantil klängighet avlöses av en distanserad kontakt med starka krav på personlig integri- tet och önskan att bli behandlad som vuxen. Sexuella och aggressiva impulser ökar i styr— ka. Försvaret byggs upp i motsvarande grad och moralfunktionen, som nu blir definitivt integrerad med personligheten, används ofta i moraliserande syfte både mot individen själv och mot omgivningen. Ett stort steg tas mot utvecklandet av mer nyanserade affek- ter. Inlevelse med andra och ett prövan— de av den egna identiteten genom identifika— tioner med personer av eget och motsatt kön är påtagliga. Idealbildning och ett prövande av samhällets olika normsystem, som sker både affektivt och intellektuellt, är viktiga komponenter i överjagsbildningen. Målsätt-

• Sida 251
•  Original

ningarna för det egna livet, yrkesval, utbild- ning, val av partner är i slutet av tonåren de stora problemen, vilka löses endast successivt och under en lång tidsperiod.

Det framgår av tabell 25.3.1 och 25.3.2 att vi varit restriktiva med bedömningen normal. Hit har förts pojkar med övervägan- de positiva bedömningar med avseende på perception, tankeliv, kontroll, kontakt, iden- tifikation, moral, jagideal och själwpplevan- de. Lätta regressiva tendenser till tidigare ut- vecklingsstadier inom såväl driftsliv och jag- funktioner som överjagsfunktioner har an- setts förenliga med bedömningen normal. Avgörande har varit, att pojken tett sig övervägande realitetsanpassad, att försvaret visat sig flexibelt och någorlunda stabilt och att affekterna även hos de yngre visat ten- denser till nyansering och vidare differentie- ring.

En för de äldre normalfallen utmärkande kvalitet är, att en förmåga till realistisk distans till sig själva och till omvärlden börjar utveckla sig, utan att de för den skull visar tecken till avskärmning. Tvärtom har de samtidigt en omedelbarhet i kontakten med andra och ett adekvat accepterande av sig själva som står i samklang med deras över- vägande positiva förväntningar på sig själva och omvärlden.

25.2.2 Neuros

Generellt utmärks neurotiskt störda indivi- der av starka inre konflikter, ständig inre spänning och otillräcklighetskänslor. Kärnan i en neuros utgörs enligt psykoanalytisk teori alltid av ödipalkonflikten och kastrations- ångesten. Även om kontliktorsakerna är omedvetna, så upplevs den inre spänningen delvis på ett medvetet plan. Den neurotiska kontrollen möjliggör dock för individen att till stor del hålla de psykiska konflikterna och den till dem knutna ångesten bundna inom psyket. Även om ett visst utagerande av konflikterna äger rum, så utmärks neu- rotikern av sin förmåga att hålla ångesten bunden genom kontroll- och försvarsmeka- nismer. En väsentlig skillnad mellan neurotis-

ka och jagsvaga störningar är således neuro- tikerns större ångesttolerans.

Hos unga individer i sen latensfas och adolescens finner man sällan helt utbildade neuroser, däremot neurotiska drag som kan vara utmärkande för en viss neurosform, såsom tvångsneuros. Man finner emellertid vanligen blandformer, exempelvis fobiska tendenser tillsammans med tvångsmässiga drag liksom tendenser till utagerande till- sammans med överstark kontroll. Vi har vid diagnosen ej skilt mellan olika neuros- former, utan har valt att sammanföra dem till en grupp med det antagandet, att den neurotiska kontroll som karakteriserar grup- pen är en brottshämmande faktor. Pojkar som utmärks av en kombination av neurotis- ka konflikter och en påtaglig kontrollbrist med risk för utagerande beteende har i vårt diagnossystem skattats som neurotiker med in-fantligt jagsvaga drag. (För en mer ingåen- de beskrivning av olika neurosformer se Fenichel, 1946, A. Freud 1965, Kuiper 1970 och Shapiro 1965.)

25.2.3 Infantiljagsvaghet

Begreppet infantil jagsvaghet har för oss introducerats av mag. art. C-M Borgen, Oslo. Därmed avses en mindre grav form av jagstörning än primär karaktärsstörning. Den infantilt jagsvaga personligheten utmärks av en allmän omognad och kontrollbrist. Frust- rationstoleransen är låg, individen orkar inte med åldersadekvata krav och han vägrar finna sig i att någon säger nej till hans önskningar. Han är omättlig både i bokstav- lig och överförd bemärkelse. Kravet på att få, genast och mycket, är nästan alltid aktuellt. Han vandrar rastlöst omkring, tittar och plockar på allt. På sätt och vis ”ser” han med känseln, med fingrarna, och när han noterar något begärligt, faller det sig natur- ligt för honom att ta. Det finns ingen kon- troll som sätter in mellan impulsen och verkställigheten. Erfarenhetsmässigt vet han att omvärlden, både vuxna och kamrater, reagerar negativt, ofta med hårda fysiska bestraffningar på att han ”tar saker”. Det

• Sida 252
•  Original

gör honom aggressiv och orolig, men väcker inga riktiga skuldkänslor. Han har en mycket ofullständig moraluppbyggnad. Han är amoralisk i många situationer, där samhälls- normen kräver moraliskt ställningstagande. Han är kvar i koltbarnets oskuldsfulla inställ- ning till bl. a. ägandet. Däremot fruktar han ständigt att bli straffad. Eftersom han, ge- nom sin tendens till primärprocesstänkande, i många sammanhang inte förstår sambandet mellan orsak och verkan, vet han heller aldrig när ett straff är att vänta. Han går i ständig osäkerhet. En annan sida av denna bristande insikt är att han har helt orealistis- ka föreställningar om vad som kan komma att drabba honom. I hans föreställningsvärld är oftast syndens lön döden eller stympning, oavsett förseelsens art och omfattning.

Han försvarar sig mot denna starka, stän- diga press med aggressivitet. Ett ohämmat utlevande av aggressiva impulser är också ett framträdande symptom hos infantilt jagsvaga individer.

Aggressionen fungerar ofta, som tidigare nämnts, som försvar mot den ångest som väcks av frustration eller av krav utifrån. Dessutom är den ursprungliga aggressiva _ driftskomponenten okontrollerad. Aggres- siviteten kan vara stark eller svag. Aggres- sionsutlevandet är i varje fall jagsyntont. Sannolikt upplever många infantilt jagsvaga människor, att deras enda styrka ligger i aggressionsutlevandet. Detta är ofta så starkt och så affektivt laddat, att omvärlden låter sig skrämmas, även av små barn, vilka visar ett sådant beteende.

Ångesten är övervägande fritt flotterande. Den är lättprovocerad, och så snart den aktiverats, sätts det logiska tänkandet ur funktion. Magiska föreställningar, vantolk- ningar och projektioner präglar perception och upplevande. Individen agerar våldsamt tills han när en yttre gräns eller blir full- ständigt utmattad. Tendensen till desperata handlingar, destruktion och självdestruktion, är tydlig.

Oftast upplever man, att infantilt jagsvaga personer agerar för att sist och slutligen få svar på några fundamentala frågor: Är det

någon som bryr sig om mig? Var går gränser- na? Detta implicerar, att en infantilt jagsvag individ, trots tidig och djup skada, ändå har en stark kontaktönskan intakt. Detta är det som skiljer honom från en primärt karaktärs— störd person på ett avgörande sätt. Stör- ningarna i den fungerande kontakten, i dag- liglivet, kan vara nog så svåra, med nonselek— tivitet, delvis avskärmning, fientlighet etc. I någon utsträckning finns ändå möjligheter till positiv kontakt och gränssättning, vilket, om de infrias (exempelvis i en psykoterapi) leder till reduktion av ångesten och ageran- det samt ger möjlighet till en eftermognad av såväl jagets apparatusuppsättning som av jag- funktionerna.

Redl och Wineman (1951) ger ingående beskrivningar av jagstörda pojkar. Den skild- ring de ger av hur individer med sådana störningar fungerar överensstämmer väl med vår uppfattning om såväl infantil jagsvaghet som den gravare formen primär karaktärs— störning.

Janson (1970) diskuterar socialiserings— processen i termer av ”expressive patience” respektive ”impatience”. Hans beskrivning av den grupp som utmärks av ”expressive impatience” motsvarar i många stycken vår uppfattning av infantilt jagsvagt beteende.

25.2.4 Primär karaktärsstörning

En primärt karaktärsstörd individ beskrivs i många kliniska sammanhang som människan utan ångest och skuldkänsla.

Hänsynslösheten, som kan vara både med- veten och omedveten, hänger enligt teorin nära samman med den tidiga, grava kontakt- störningen. Förmågan till djup, ömsesidig kontakt, ett ”du-upplevande” saknas helt eller delvis. Den djupa misstron till andra innebär, att han aldrig väntar sig att få något godvilligt. Hans kontaktmodeller är att ta, att köpslå, att öva utpressning, dvs. att mani- pulera andra.

En djup känsla av att vara skadad, att inte ha fått det man borde få när man var späd och försvarslös finns oftast omedveten hos honom. Denna känsla kan sägas ligga som en

• Sida 253
•  Original

ständig rationalisering, även den omedveten, för den totala hänsynslösheten. Det är av vikt att inse, att en primärt karaktärsstörd människa vanligen inte förstår vidden av sin hänsynslöshet. Kontaktskadan gör att hans förmåga till empati är begränsad.

Vad gäller skuldkänslorna och moralupp- byggnaden så orsakar den grundläggande skadan att den senare kontaktutvecklingen också blir defekt. Redan från koltbarns- perioden tenderar personer med denna stör- ning att brådmoget ta avstånd från sina tidigaste objekt, att bli emotionellt självför- sörjande. ldentifieringsönskan och norm- övertagandet i ödipalåldern, liksom latens- och adolescensperiodernas idealbildning kommer inte till stånd, eller endast i viss utsträckning. Djungellagen, den starkares rått, blir i stället rättesnöre. Tuffliet, styrka och förslagenhet blir eftersträvade egenska- per.

Primärt karaktärsstörda människor har gemensamt en djup skada under oralfasen. De centrerar vanligen en stor del av sitt liv kring krav på att få eller ta. En del är mer utpräglat passivt krävande, andra mer aktivt beg'irande. En växling mellan de båda håll- ningarna är vanlig. Starka oralsadistiska im- pulser är regel. Till denna bild hör också en påtaglig självdestruktivitet med kroppsska- dor och/eller alkohol- och narkotikaberoen- de som vanliga följder. Sjävldestruktiviteten torde nära höra samman med skador i den primära narcissismen, som hindrat det tidiga självaccepterandet. Senare i livet manifeste- rar detta sig som bristande självtillit med en oerhört sårbar självkänsla. Den sekundära narcissismen i kombination med omnipo- tensföreställningar och en överkompenserad självhävdelse blir desto mer framträdande.

Tankelivet präglas av att primärprocessen med magiska föreställningar, omnipotens- idéer och önsketänkande ofta dominerar. Paranoida och megalomana mekanismer förekommer ofta. Även hos personer med god intellektuell utrustning och logisk skärpa finner man, att primärprocesstänkandet lö- per parallellt och lätt bryter igenom, exem- pelvis vid jämförelsevis ringa hot mot själv—

känslan. [ själva verket är det påfallande, att även välbegåvade personer med denna stör- ningsform tänker konkret. De fungerar på en preverbal nivå i sitt upplevande.

Försvaret är primitivt. Det karakteriseras av projektion, introjektion, förnekande, för— skjutning, blockering och aggressivitet som ångestförsvar. Impulsgenombrotten är nära- liggande. Kontakten präglas av den fullkom- liga självupptagenheten och behovet att dominera och äga, uppsluka objekten. Den manipulativa tendensen är stark. Den före- finns ofta i kombination med en väl utveck- lad känslighet för motpartens svaga sidor, vilka skickligt utnyttjas.

Överjagsbildningen är primitiv och arkaisk, med sadistiska impulser mot jaget. Självdestruktiviteten kan ses om ett resultat av denna överjagssadism. Moralföreställ- ningar finns, men de är inte inbyggda som handlingsnormer. Snarare används de som påtryckningsmedel mot andra. Straffrädslan i sin tur är ibland en återhållande faktor.

Könsidentifieringen är osäker. I rolltagan- det är växlingar mellan maskulin och feminin roll vanliga. En extrem accentuering av den egna könsrollen med sadistiska och exhibitionistiska manifestationer är mycket frekvent som försvar mot homosexuella impulser och kastrationshot.

Kärnan hos en primärt karaktärsstörd individ är upplevelsen av tidig och oersättlig destruktion och förlust. Den depression och ångest som hör samman därmed trängs oav- låtligen bort med olika medel; med försvar som introjektion, projektion och förnekan- de, med aktivitet, med somatisering, med att genom sadomasochistisk, Omnipotent och oppositionell interaktion med familj, gran- nar, skola, myndigheter etc. ständigt hålla ett dramatiskt skeende i gång, som fyller tomrummet så att ångesten och depressio- nen inte når medvetandet. Om ångesten släpptes fram, skulle den enligt denna djupt störda personlighets upplevande resultera i kaos, identitetsförlust och död.

I den mån individen har byggt över sin karaktärsstörning med neurotiska mekanis- mer visar han neurotisk ångest. lmpulserna

• Sida 254
•  Original

levs dock ut i sådan omfattning ) och utan medvetna skuldkänslor » så att tecken på inre konflikt med ångestupplevande är sällsynta. I den mån ångesten upplevs däremot, är toleransen låg.

Vår definition av primär karaktärsstörning sammanfaller delvis med vad Shapiro (1965) kallar ”impulsive style”.

Även McCord och McCords (1956, sid. 14) beskrivning av det psykopatiska syndro- met överensstämmer i huvudsak med vår uppfattning.

En fyllig teoretisk beskrivning av den psykoanalytiska synen på den impulsiva psykopatiska karaktären ges av Michaels och Pierce Stiver (1965), som använder A. Freuds (1962) diagnostiska profil i sin fram- ställning.

25 .2.5 Psykosliknande störningar

En psykotisk människa har en så störd per- ception och en så bristfällig uppfattning av verkligheten, att han åtminstone tidvis helt förlorar kontakten med realiteten.

Yttervärlden upplevs med förvrängningar och med felaktiga proportioner. Oriente- ringen i tid och rum är störd. ldentiteten och jagupplevandet, liksom känslan av samman- hang och kontinuitet, har gått förlorad. För- mågan att skilja på inte och yttre stimuli är störd, och upplevandet av den egna kroppen kan vara förvrängt. Den sexuella identiteten är förvirrad.

Skuldkänslor kan finnas och kan, i syn- nerhet i förening med depressiva tillstånd, vara överväldigande. De kan dock saknas helt. [ schizoida störningsformer finner man ofta arkaiska överjagsfragment. Känslan av omedelbar katastrof och undergång är över- väldigande. Den starka, arkaiska ångesten sköljer åter och åter igenom personligheten. Primärprocessen är förhärskande, med ocen- surerade primitiva sexuella och aggressiva fantasier liksom magiskt tänkande och van- föreställningar. Hos de schizofreniforma förekommer även autistisk logik och bisarre- rier. Brister i minnesfunktion och uppmärk- samhet är vanliga. Stereotypier och tvångs-

handlingar förekommer också. Kontakten kan svänga mellan total avskärmning och besinningslös fientlighet.

Det psykoshotade jaget mobiliserar det försvar, som står till buds. Detta karakterise- ras av den utvecklingsnivå den premorbida personligheten nått. Affektisolering och projektion är dock typiska. Försvaret är genomgående inflexibelt och stelt. Denna sprödhet gör att ångesten ständigt hotar att bryta igenom.

Hos psykoshotade individer ser man såle- des under deras försvar hur personligheten hotar att översvämmas av driftsimpulser och driftsångest.

Akuta pubertetsförvirringar och djupa identitetskriser kan vara svåra att skilja från borderlinetillstånd av mer allvarlig natur. De har givetvis en bättre prognos än exempelvis de schizofreniforma störningarna, men hör ändå i akuta kristillstånd till den ur psykisk hälsosynpunkt sämst ställda gruppen.

25.3 Gruppskillnader beträffande diagnos mot brotts- och kontrollgruppskriteriet

Utfallet av klassificeringen i diagnosgrupper i brotts- och kontrollgrupperna framgår av tabellerna 25.3.1 och 25.3.2.

Skillnaden mellan brotts- och kontrollfall är mycket påtaglig och går i förväntad rikt- ning. Proportionen pojkar som skattats som normala är betydligt större i kontroll- än i brottsgrupperna. Detsamma gäller andelen pojkar som visat tecken på endast neurotiska störningar. Vi har som redan nämnts varit restriktiva med bedömningen normal. Endast ungefär l/4 av pojkarna i kontrollgrupperna har skattats som normala, i betydelsen psy- kiskt väl gungerande. Detta är rimligt med hänsyn till att både förpuberteten och puberteten är svåra utvecklingsperioder, som bl.a. utmärks av att driftstyrkan förstärks och jagfunktionerna försvagas (se kap. 3). De pojkar som skattats som normala eller neuro- tiska utgör ungefär 1/3 av brottsgrupperna och 2/3 av kontrollgrupperna. De två följan- de grupperna i tabellerna, som innehåller pojkar med en kombination av neurotiska

• Sida 255
•  Original

Tabell 25.3.1 Psykologisk diagnos. Ro + AAT. Brottsgrupperna (absoluta tal och procent).

Normal Neuros Neuros Neuros infantil Primär Psykos- Intell. 2 med in- med pri- jag- karak- likn. o. och fantilt mär ka- svaghet tärs- orga- emot. jagsva- raktärs- stör- niska torftig- ga drag störning ning tillst. het B-Prov 1 15 4 4 6 4 6 2 42 2% 36% 10% 10% 14% 10% 14% S% 101% B-Hus 8 41 23 10 37 16 7 8 150 S% 27% 15% 7% 25% 11% S% S% 100% 9 56 27 14 43 20 13 10 192 S% 29% 14% 7% 22% 10% 7% S% 100% 34 % 21 % 33 % 12 %

Tabell 25.3.2 Psykologisk diagnos. Ro + AAT. Kontrollgrupperna (absoluta tal och procent).

Normal Neuros Neuros Neuros infantil Primär Psykos- Intell. 2 med in- med pri- jag- karak- likn. o. och fantilt mär ka— svaghet tärs- orga- emot. jagsva- raktärs— stör- niska torftig- ga drag störning ning tillst. het K-Prov 16 16 2 1 l 1 5 — 42 38% 38% S% 2% 2% 2% 12% — 99% K—Hus 7 25 4 5 3 2 5 2 53 13% 47% S% 9% 6% 4% 9% 4% 100% 23 41 6 6 4 3 10 2 95 24% 43% 6% 6% 4% $% 11% 2% 99% 67 % 12 % 7 % 13 %

drag och någon form av partiell jagsvaghet, är däremot vanligare i brottsgrupperna. Det- samma gäller i ännu högre grad de två följan- de grupperna, där pojkarna skattats som på- tagligt jagstörda, infantilt jagsvaga och pri- märt karaktärsstörda. Dessa grupper utgör 1/3 av brottsgrupperna och endast 7 % av kontrollgrupperna. De båda sista grupperna i tabellerna, psykosliknande och organiska till— stånd och intellektuell och emotionell torf- tighet, visar ingen påtaglig skillnad mellan brotts- och kontrollgrupper, helt i enlighet med våra förväntningar. Det bör emellertid observeras att endast ett fåtal fall givits dessa skattningar, varför resultaten måste betrak- tas som osäkra. Sambandet mellan brotts- och kontrollgruppstillhörighet och psykolo- gisk diagnos har signifikansprövats med en

)(2 beräkning, varvid grupperna normal och neuros sammanförts liksom de fyra följande grupperna i tabellerna, som innehåller pojkar med någon form av jagsvaghet. De båda sista

Tabell 25.3.3 Samband mellan psykologisk diagnos, Ro+ AAT, och brotts- och kontroll- gruppstillhörighet. Prov- och huvudunder- sökning sammanslagna.

Normal Någon form av 2 Neuros jagsvaghet B»fall 65 104 169 K—fall 64 19 83 129 123 252 x2 = 33.3, df 1, p (0.001 2 5 5

• Sida 256
•  Original

grupperna, där vi inte förväntat något sam- band med kriminalitet, utelämnades. Resul- tatet framgår av tabell 25.33.

Det finns således ett starkt signifikant samband mellan kriminalitet och jagsvaghet i den bemärkelse som vi här definierat och använt begreppet.

Den många gånger tidigare berörda, svår- förklarliga olikheten mellan prov- och hu- vudundersökningens kontrollmaterial fram- kommer också i tabell 25.3.2. I provunder- sökningen har 38 % av pojkarna skattats som

normala, i huvudundersökningen endast 13 %. En xZ-beräkning där diagnosen normal ställs mot samtliga andra diagnoser ger en signifikant skillnad mellan prov- och huvud- undersökning, )(2 = 7.92, df ], p ( 0.01.

25.4 Diagnosvariabelns utfall i sekvensmodellen

I tabell 25.4.1—25.4.4 visas hur pojkar som enligt de projektiva metoderna givits olika psykologisk diagnos fördelar sig på sekvens-

Tabell 25.4.) Psykologisk diagnos. Ro+AAT. Sekvensmodell (absoluta tal), Brottsfall, provundersökningen. Diagnos Normal Neuros Neuros Neuros Infan- Primär Psykos- Intell. ?: med in- med pri- til karak- likn. och fantilt mär ka- jag- tärs- Orga- emot. Sekvens jagsva— raktärs- svaghet stör- niska torftig- klass ga drag störning ning tillst. het 0 I II 1 6 2 9 Ill 1 1 2 [V 4 l 1 1 7 V I 1 l 2 1 6 VI 3 2 I 6 VIl 1 1 2 VIII I 1 [X 1 2 2 1 8 1 15 4 4 6 4 2 41

Tabell 25.4.2 Psykologisk diagnos. Ro + AAT. Sekvensmodell (absoluta tal). Brottsfall, huvudundersökningen. Diagnos Normal Neuros Neuros Neuros Infan- Primär- Psykos- Intell. 2 med in- med pri- til karak- likn. och fantilt mär ka— jag- tärs- Orga— emot. Sekven jagsva- raktärs- svaghet stör- niska torftig- klass ga drag störning ning tillst. het 0 I II 2 18 6 2 6 2 4 1 41 111 1 2 1 1 l 6 IV 8 3 2 I 14 V 1 1 2 2 l 7 VI 1 5 6 l 2 1 I 17 VII 2 3 3 2 6 2 1 1 20 VIII 3 I 4 IX 4 3 3 15 7 1 3 36 7 40 22 9 37 ' 16 6 8 145 256 SOU 1974:31

• Sida 257
•  Original

Tabell 25.4.3 Psykologisk diagnos. Ro+ AAT. Sekvensmodell (absoluta tal). Kontrollfall,

provundersökningen. Diagnos Normal Neuros Neuros Neuros Infan- Primär Psykos- Intell. 2 med in- med pri— til karak- likn. och fantilt mär ka- jag- tärs- Orga- emot. Sekvens- jagsva- raktärs- svaghet stör- niska torftig- klass ga drag störning ning tillst. het 0 14 10 1 1 1 5 3 2 I 2 l 3 11 I 3 4 111 IV V VI I 1 2 VII 1 I VIII IX 16 16 2 1 1 1 5 42

klasserna i de olika undersökningsgrupperna separat. Antalet fall i varje cell år för litet för att tillåta statistiska beräkningar, men tabel- lerna ger ett visuellt intryck av påtagligt samband mellan gravhet i diagnos och be- lastningsgrad i sekvensklass.

En något mer överskådlig bild av diagnos- gruppernas fördelning på sekvensklasser i brottsmaterialet får man om prov- och hu- vudundersökningsmaterialen behandlas till- sammans och vissa sammanslagningar görs av

Tabell 25.4.4 Psykologisk diagnos. Ro + AAT. Sekvensmodell

både diagnosgrupper och sekvensklasser. En sådan sammanställning finns i tabell 25.4.5.

Man ser tydligt de helt motsatta tenden- serna i de båda extremgrupperna, normal och neuros respektive infantil jagsvaghet och primär karaktärsstörning: i den ena gruppen minskar andelen fall i gravare sekvensklasser, i den andra tilltar den. I gruppen neuros med någon form av partiell jagsvaghet ligger de flesta fallen i mellanklasserna i sekvensmo- dellen. Den sista gruppen, om vilken vi inte

(absoluta tal). Kontrollfall,

huvudunde rsökningen . Diagnos Normal Neuros Neuros Neuros Infan- Primär Psykos— Intell. 2 med in- med pri- til karak- likn. och fantilt mår ka— jag- tärs- Orga— emot. Sekvens jagsva- raktärs— svaghet stör- niska torftig- klass ga drag störning ning tillst. het 0 6 18 4 3 1 2 5 2 4 1 I 1 I II 3 I 4 111 1 1 1 3 IV 1 1 V 1 I VI VII 1 1 VIII IX 1 8 24 4 5 3 2 5 2 5 3 SOU 1974:31 257

• Sida 258
•  Original

Tabell 25.4.5 Psykologisk diagnos. Ro + AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Brottsfall. Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekvensklass Endast Flera Brott Inst. Z debut- brott, efter plac. brott slutat 18 år brott före efter 18 år 18 år 11 IV, VI, 111, V, IX Diagnos VIII VII Normal 27 21 10 4 62 Neuros 44 % 34 % 16 % 7 % 101 % Neuros med infantilt jagsvaga drag 8 14 11 7 40 Neuros m. primär karaktärsstörning 20 % 35 % 28 % 18 % 101 % Infantil jagsvaghet 10 11 16 26 63 Primär karaktärsstörning 16 % 18 % 25 % 41 % 100 % Psykoslikn. o. organiska tillstånd. 5 3 6 7 21 Intellektuell och emotionell torftighet 24 % 14 % 29 % 33 % 100 % 50 49 43 44 186

hade någon bestämd hypotes, ser ut att vara förhållandevis allvarlig, med ökande andel fall i de gravare sekvensklasserna. Antalet fall i denna grupp är emellertid för litet för säkra slutsatser.

För signifikansprövning av diagnosva- riabelns utfall i sekvensmodellen återgår vi till den modifierade form av sekvensmodel-

len som tidigare använtas i kapitlen 11—20. Grupperna psykosliknande och organiska tillstånd och intellektuell och emotionell torftighet har utelämnats. Resultatet framgår av tabell 2546 och figur 25.4.1, där utfallet i form av medelpoäng visas grafiskt. (Beträf- fande beräkning av medelpoäng se kap. 9.5.)

Ingen av de tidigare prövade psykologiska

Tabell 25.4.6 Psykologisk diagnos. Ro + AAT. Sekvensmodell (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Sekvensklass K B B B B 2 Percentil- Ej Endast Flera Brott Inst. poäng brott debut- brott efter plac.

brott slutat 18 år brott före efter 18 år 18 år 0 11 IV, VI, III., V, [X

Diagnos VIII VII

Neuros med jagsvaga drag Neuros med primär karaktärs- störning 13 18 25 26 33 115 0.26 Infantil jagsvaghet 21 % 40 % 54 % 70 % 89 % 51 % Primär karaktärstöming

Normal 48 27 21 11 4 111 0.76 Neuros 79 % 60 % 46 % 30 % ll % 49 % 2 61 45 46 37 37 226 Medelpoäng 0.65 0.56 0.49 0.41 0.31 0.50

x 2 för lineär trend 50.88, df 1, p ( 0.001 )(2 för awikelse från linearitet 0.10, df 3, —

• Sida 259
•  Original

Figur 25:41 Psykologisk diagnos Medelpoäng 0.70

0.60

0.30

Sekvensklassf) || IV ||| IX VI * v vm vn

variablerna har givit så starkt utslag i sek- vensmodellen som diagnosvariabeln. Den lineära trenden är starkt signifikant, rang- ordningen mellan sekvensklasserna är den förväntade och skillnaden mellan klasserna är mycket stor. Av figuren ser man den minskande andelen fall som skattats som normala eller endast neurotiska från den bästa sekvensklassen till den sämsta.

25.5 Samband mellan psykologisk diagnos och uppföljningsvariablerna alkoholmissbruk, narkotikabruk, våldsbrott och institutions- placering med anledning av brott efter 18 är Slutligen har sambandet mellan diagnos- variabeln och andra uppföljningsvariabler prövats. Av tabell 25.5.1 framgår i vilken utsträckning alkoholmissbruk och narkotika- bruk förekommit i de olika diagnosgrupper- na.

Beträffande alkoholmissbruk (enligt re- gisteruppgifter) kan man konstatera att det förekommer i alla diagnosgrupper, även bland de pojkar som skattats som normala. Bland brottsfallen är det minst vanligt bland normala och endast neurotiska pojkar, på- tagligt mer vanligt i alla andra grupper, även de som skattats som psykosliknande, orga- niska eller intellektuellt och emotionellt torftiga. Uppgifter om alkoholmissbruk är genomgående mindre vanliga bland kontroll- fall än bland brottsfall. Skillnaden mellan å

Tabell 25.5.1 Förekomst av alkholmissbruk och narkotikabruk i de olika diagnosgrupper- na (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Diagnos Alkoholmiss- Narkotika-

bruk bruk

B—fall K-fall B-fall K-fall Normal 3 3 — — NB= 8 NK=23 38 % 13 % Neuros 20 5 3 1 NB=55 NK=41 36 % 12 % 5 % 2 % Neuros med infan- tiltjagsvaga drag 12 1 — — NB=26 NK= 6 46 % 17 % Neuros med primär karaktärsstörning 7 2 3 — NB=13 NK= 6 54 % 33 % 23 % Infantiljagsvaghet 26 1 10 — NB=43 NK= 4 60 % (25 %) 23 % Primär karaktärs- störning 14 2 2 1 NB=20 NK= 3 70% (67 %) 10% (33 %) Psykoslikn. och or- ganiska tillstånd 6 — 2 1 NB=11 NK=10 55% 18% 10% Intell. och emot. torftighet 6 — 3 — NB=10 NK= 2 60 % 30%

ena sidan normala och neurotiska och å andra sidan pojkar med någon form av jag- svaghet är annars densamma som för brotts- fallen. Påfallande är emellertid att de kon- trollfall som skattats som psykosliknande, organiska eller intellektuellt och emotionellt torftiga inte i något fall registrerats för alko- holmissbruk. Endast två kontrollfall har skattats som torftiga, men gruppen med psykosliknande eller organiska störningar är större än någon av de övriga grupperna med någon form av jagsvaghet.

Narkotikabruk förekommer inte hos någon pojke som skattats som normal och i en mycket liten procent av dem som skattats som neurotiska. Då fallen över huvudtaget är få måste siffrorna betraktas som osäkra, men narkotikabruk förefaller att vara vanligare

• Sida 260
•  Original

vid gravare diagnoser bland brottsfallen och är lika vanligt i de psykosliknande, organiska och torftiga grupperna som i de övriga grup- perna som karakteriseras av någon form av jagsvaghet. De kontrollfall som gjort sig kän- da för narkotikabruk är för få för att tillåta några slutsatser.

Förekomsten av våldsbrott och institu- tionsplaceringar med anledning av brott efter 18 år i de olika diagnosgrupperna framgår av tabell 25.5.2.

Ingen pojke som skattats som normal har vare sig blivit känd för våldsbrott eller place- rats på institution med anledning av brott efter 18 år. I kontrollgrupperna är både våldsbrott och sådana institutionsplaceringar alltför sällsynta för att tillåta några tolk- ningar. Bland brottsfallen ser man en tydlig

Tabell 25.5.2 Förekomst av våldsbrott och institutionsplacering efter 18 år i de olika diagnosgrupperna (absoluta tal och procent). Prov- och huvudundersökning sammanslag- na.

stegring av våldsbrotten från den neurotiska gruppen till den som skattats som primärt karaktärsstörd. Grupperna psykosliknande och organiska tillstånd och intellektuell och emotionell torftighet uppvisar emellertid ungefär samma proportion våldsbrott som grupperna infantil jagsvaghet och primär karaktärsstörning. Institutionsplaceringarna följer i stort sett samma mönster som vålds- brotten i de olika diagnosgrupperna.

25 .6 Diagnosvariabeln sammanställd med några väsentliga socialpsykologiska variabler Slutligen har vi prövat diagnosvariabeln i kombination med några viktiga socialpsyko- logiska variabler med samma metod som användes i kapitel 21.2. Dikotomigränsen har därvid lagts mellan å ena sidan normala och neuroser och å andra sidan de grupper som innehåller pojkar med någon form av jagsvaghet, således neuros med infantilt jag- svaga drag, neuros med primär karaktärsstör- ning, infantil jagsvaghet och primär karak- tärsstörning. Grupperna psykosliknande och organiska tillstånd och intellektuell och

Diagnos Våldsmo" Irllstitutions- emotionell torftighet har utelämnats. H.C. . . .. . p Diagnosvariabeln har forst kombinerats B'fall K'fall B-fall K'fa" med den mest sammanfattande variabeln rö- rande relationen till föräldrarna, nämligen Normal — — — _ NB: g NK=23 Neuros 5 1 5 2 Tabell 25.6.1 Variabelkombination: NB=55 NK741 9 % 2 % 9 % 5 % Diagnos. Ro + AAT. Normal, neuros/ Neuros med infan- Någon form av jagsvaghet (Diagnos) tiltlagSVasa drag 4 — 4 — Familjeklimat AAT, 3/4 (Fam.) NB726 NK7 6 15 % 15 % i absoluta tal och procent. Neuros med primär ,_ —- - karaktärsstörning 2 2 5 2 Pros och huvudundersokmng. N =13 N = 6 1 3 8 3 K 5 % 3 % 3 % 33 % B-fall K-fall B/K Infantil jagsvaghet 15 1 17 — NB=43 NK= 4 35 % (25 %) 40% magna, _ 91 ,, Primär karaktärs- Fam. — 55 % 13 % 4.10 störning ll — 8 l Diagnos + 43 31 NB=20 NK= 3 55% 40% (33 %) Fam. _ 26% 37 % 0.69 Psykosliknandeoch Diagnos — 12 8 organiska tillst. 4 — 4 — Fam. + 7 % 10 % 0-75 NB=11 NK=10 36 % 36 % Diagnog + 21 33 Intell. 0. emot. Fam. + 13 % 40 % 0.32 torftighet 5 — 5 — 167 83 NB=10 NK= 2 50% 50% 101 % 100% 260 SOU 1974:31

• Sida 261
•  Original

familjeklimat. Resultatet framgår av tabell 2561.

Denna kombination har starkare effekt än någon som prövades i kapitel 21.2. B/K-kvo- ten ökar med en faktor något under 13 från bästa till sämsta kombination. Jagsvaghet tillsammans med negativt familjeklimat inne- bär en mycket stark kriminalitetsrisk. 55 % av brottsfallen har negativa värden i både diagnos och familjeklimat, medan kontroll- fallen i 40% har positiva värden i båda variablerna. Mellangrupperna ger ett intryck av att variablerna är ganska likvärdiga i sär- skiljande förmåga, men detta är osäkert då kombinationen jagsvaghet och positivt famil- jeklimat är synnerligen ovanlig.

Diagnosvariabeln har vidare kombinerats med två kamratvariabler, först beroende av kamrater, som visat sig vara väsentlig ur kriteriesynpunkt. Resultatet presenteras i tabell 25.6.2.

Även denna kombination har stark effekt. B/K-kvoten ökar med en faktor på mellan 10 och 11 från bästa till sämsta kombination. Hälften av brottsfallen har någon form av jagsvaghet och samtidigt starkt kamratbe- roende medan hälften av kontrollfallen är normala eller endast neurotiska och normalt eller svagt kamratberoende. Pojkar med

Tabell 25. 6.2 Variabelkombination: Diagnos, Ro + AAT. Normal, neuros/ Någon form av jagsvaghet (Diagnos) Beroende av kamrater AAT. 3/4 (Ber. kamr.) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B-fall K-fall B/K Diagnos — 83 10 Ber. kamr. — 50 % 12 % 4.14 DiagnOS + 32 23 Ber. kamr. — 19 % 28 % 0.69 Diagnos _ 20 9 Ber. kamr. + 12% 11% 1.11 Diagnos + 32 41 Ber. kamr. + 19 % 49 % 0.39 167 83 100 % 100 %

Tabell 25.6.3 Variabelkombination: Diagnos, Ro + AAT. Normal, neuros Någon form av jagsvaghet (Diagnos) Kamratrelationer AAT, 3/4 (Kamr. rel.) i absoluta tal och procent. Prov- och huvudundersökning.

B-fall K-fall B/K Diagnos — 85 12 Kamr. rcl. — 51 % 14 % 3.51 Diagnos + 44 41 Kamr. re]. — 26 % 49 % 0.53 Diagnos — 18 7 Kamr. rel. + 11 % 8 % 1.29 Diagnos + 20 23 Kamr. rel. + 12 % 28 % 0.43 167 83 100 % 99 %

någon form av jagsvaghet är sällan normalt eller svagt kamratberoende. Diagnosvariabeln ser ut att vara ”starkare” än kamratvaria- beln.

Diagnosvariabeln i kombination med kam- ratrelationer redovisas i tabell 25.6.3.

Även i denna kombination visar B/K-kvo- ten en påtaglig ökning från bästa till sämsta kombination. Om en pojke fått diagnosen normal eller neurotisk förefaller emellertid inte dåliga kamratrelationer att öka krimina- litetsrisken i någon högre grad. Pojkar som diagnosticerats som jagsvaga har mycket säl- lan goda kamratrelationer.

Kombinationer mellan diagnosvariabeln och viktiga föräldra- och kamratvariabler måste anses ha givit positiva och intressanta resultat.

25.7 Sammanfattning och diskussion

De variabler som behandlats i tidigare kapitel har grundat sig på separat bedömning av antingen Rorschach eller AAT. Den psykolo- giska diagnosen är den enda variabel där den sammanlagda informationen från båda test- metoderna utnyttjats till en klinisk helhets- bedömning. Variabeln är därigenom väsentlig och den har prövats mot såväl brotts- och

• Sida 262
•  Original

kontrollgruppskriteriet som mot samtliga uppföljningsdata.

Undersökningsmaterialet har indelats i diagnosgrupper, som bildar ett kontinuum från den grupp vi anser vara minst i risk- zonen för kriminell utveckling till den mest riskställda. (Se figur 25.1.1.) Följande diag- nosgrupper, i ordning från minst till mest riskställda, har använts: normal, neuros, neuros med infantilt jagsvaga drag, neuros med primär karaktärsstörning, infantil jag- svaghet och primär karaktärsstörning. Ytter- ligare tre diagnoser har använts men för dessa har vi inte haft någon bestämd hypotes rörande samband med kriminalitet. Dessa är psykosliknande och organiska störningar, vil- ka förts samman till en grupp, och extremt torftiga och garderade protokoll vilka be- tecknats som intellektuellt och emotionellt torftiga.

Resultaten stöder våra hypoteser mot samtliga kriterier.

Proportionen pojkar som skattats som normala är betydligt större i kontroll- än i brottsgrupperna. Vi har varit restriktiva med bedömningen normal. Endast ungefär 1/4 av pojkarna i kontrollgrupperna och 5 % i brottsgrupperna har skattats som normala, i betydelsen psykiskt väl fungerande. Detta sammanhänger sannolikt med att både för- puberteten och puberteten är svåra utveck- lingsperioder. (Se kap. 3.) Den fortsatta ut- vecklingen med avseende på återfallsbrotts- lighet för de grupper som skattats som nor- mala eller neuroser är påtagligt mer gynn- sam än för andra diagnosgrupper. Övriga uppföljningsdata visar att gruppen är känd för alkoholmisska i samma utsträckning som den grupp som skattats som endast neurotisk och mindre än övriga diagnosgrup- per. Ingen pojke som bedömts som normal är känd för narkotikabruk eller våldsbrott och ingen har placerats på institution med anledning av brott efter 18 år. Detta gynn- samma utfall gäller endast gruppen normala.

Den grupp som skattats som neuroser utgör en större andel av kontrollgrupperna, 43 %, än av brottsgrupperna, 29 %. 1 sek- vensmodellen visar det sig som tidigare

nämnts att grupperna normala och neuroser beträffande återfall är mindre belastade än de grupper som företer någon form av jag- svaga drag. Alkoholmissbruket i gruppen neuroser är som tidigare nämnts av samma omfattning som i gruppen normala och mindre än i övriga diagnosgrupper. Narko- tikabruk, våldsbrott och institutionsplace- ringar med anledning av brott efter 18 år förekommer, men i mycket liten utsträck- ning.

De båda grupperna neuros i kombination med partiell jagsvaghet, antingen i form av infantilt jagsvaga drag eller primär karaktärs- störning, är vanligare i brotts- än i kontroll- grupperna, 21 respektive 12 %. Beträffande återfall bland brottsfallen intar dessa grupper en mellanställning mellan å ena sidan nor- mala och neuroser och å andra sidan infantil jagsvaghet och primär karaktärsstörning (se tab. 25.4.5). Samma mönster framkommer i övriga uppföljningsvariabler. Gruppen som skattats som neuros med primär karaktärs- störning förefaller vara något mer belastad än neuros med infantilt jagsvaga drag vad be- träffar såväl alkoholmissbruk, narkotikabruk och våldsbrott som institutionsplaceringar med anledning av brott efter 18 år.

De båda grupperna med påtagliga stör- ningar av jagfunktionerna, antingen i form av infantil jagsvaghet eller primär karaktärs- störning framstår som de allvarligaste fallen mot samtliga kriterier. Gruppen med diag- nosen infantiljagsvaghet är ungefär dubbelt så stor som diagnosgruppen primär karaktärs- störning. Tillsammans utgör de 1/ 3 av brotts- fallen och endast 7% av kontrollfallen. l sekvensmodellen visar de en tydlig förskjut- ning mot de mest belastade sekvensklasserna. Även i de övriga uppföljningsvariablerna är dessa grupper mer belastade än de tidigare redovisade. Våldsbrott är vanligast i den grupp av brottsfallen som skattats som pri- mär karaktärsstörning. Hela 55 % av denna grupp är känd för våldsbrott.

Resultaten i de båda grupperna psykoslik— nande och organiska tillstånd och intellek- tuell och emotionell torftighet är något svår- tolkade. Vi hade ingen speciell hypotes be-

• Sida 263
•  Original

träffande dessa gruppers samband med kri- minalitet. De visar sig också utgöra ungefär lika stor andel av brotts- och kontrollgrup- perna, 12 respektive 13 %. Mot uppföljnings- kriterierna däremot framträder en oväntad skillnad. Kontrollfallen i dessa grupper är inte i ett enda fall kända för brott efter undersökningstillfället och inte heller för alkoholmissbruk eller narkotikabruk. De är alltså helt obelastade iuppföljningsvariabler- na. Brottsfallen i dessa diagnosgrupper där- emot framstår i alla uppföljningsvariablerna som grava fall, helt jämförbara med de poj- kar som placerats i grupperna infantil jag- svaghet och primär karaktärsstörning. Detta förefaller svårförklarligt. Då grupperna är små kan man emellertid inte bortse från att det kan bero på slumpfaktorer.

Kombination mellan diagnosvariabeln och några väsentliga socialpsykologiska variabler, nämligen den sammanfattande föräldrava- riabeln familjeklimat och kamratvariablerna beroende av kamrater och kamratrelationer, har givit starka effekter, särskilt kombina- tionerna med familjeklimat och beroende av kamrater. Jagsvaghet i kombination med antingen negativt familjeklimat eller starkt kamratberoende innebär stor kriminalitets- risk.

• Sida 264
•  Original

26. Jämförelser mellan psykologiska och sociala faktorer som förklaring till kriminalitet

26.1. Nivådiagram, metodbeskrivning

Inom den tidigare nämnda rapporten av klientelundersökningen, som behandlar regis- ter- och skoldata (Carlsson, SOU 1972176, kap. 3—4), har anvisats en metod att värdera sambandet mellan olika undersökningsva- riabler och i viss mån olika kriterier, såsom brotts- och kontrollgruppstillhörighet och återfallsbrottslighet.

För att få jämförbarhet med denna rap- port och även med den socialpsykologiska där samma metod används (Olofsson, SOU 1973:25), prövas i det följande Carlssons metod på några av de psykologiska variabler- na. För en utförligare redovisning hänvisas till Carlsson (1972). I korthet innebär meto- den följande:

Frekvensen av en viss belastande eller negativ egenskap i brottsgruppen sätts i relation till samma frekvens i kontrollgrup- pen. Man kan därvid antingen arbeta med kontrollgruppen som den är eller räkna om den, standardisera den, till en approximativ normalgrupp, eller ”standardbefolkning”.

Vid standardiseringen korrigeras kontroll- gruppens av brottsgruppen styrda samman- sättning med avseende på socialgrupp, famil- jetyp och bostadsområde (socialt hög- och lågbelastade) (Carlsson, 1972, kap. 2—3) så att proportionerna i totalbefolkningen, poj- kar 11—15 år, återställs. Man använder sig härvid av de skattningar av den relativa storleken av varje stratum som utförts av

Carlsson på Jonsson och Kälvestens material 222 stockholmspojkar, här tidigare om- nämnt i kapitel 1.6.

Kvoten mellan frekvens i brottsgruppen och frekvens i den standardiserade kontroll- gruppen av en belastande egenskap, t.ex. lågt värde i en psykologisk variabel, anger en relativ risk för debut i kriminalitet mellan 11 och 15 år (pj/po). Om kvoten t. ex. blir 2 är debutrisken (pj) bland pojkar med den belas- tande egenskapen dubbelt så stor som genomsnittsrisken (po). Genomsnittsrisken att bli debutbrottsling i klientelundersök- ningens mening för en stockholmspojke mel- lan 11 och 15 år är c:a 0.05 (5 %). Exemplet ger följaktligen en absolut debutrisk på 0.10 (10 %) för pojkar med den belastande egen- skapen. Som regel ger extrema egenskaper, som är sällsynta i befolkningen, t. ex. värden som ligger långt från medeltalet i psykolo- giska variabler, högre relativa risker. Detta behöver emellertid inte innebära att samban- det är starkare. Man måste därför värdera riskkvoten med hänsyn till hur extremt dikotomin lagts, om man t. ex. har en delning 10—90 eller 40—60.

Genom att pricka in relativa risker (pj/po) i ett s. k. nivådiagram kan denna bedömning göras på ett enkelt sätt. ] diagrammet före- kommer fem nivåkurvor, Ml—MS, där M1 svarar mot det svagaste sambandet bland de fem mellan undersökningsvariabel och krite- rium och MS mot det starkaste sambandet. Hur starkt respektive samband är kan visuellt

• Sida 265
•  Original

Figur 26.1.1 Statistisk effekt: Iiem nivåer. (Ur Carlsson, 1972, kap. 4, fig. 4.3.1 och kap. 7, fig. 7.7.2.)

• Sida 266
•  Original

bedömas med hjälp av övertäckande fördel- ningar. Detta visas i figur 26.1.1. [ figuren antas att brotts- och kontrollmaterial är lika stora och att den aktuella undersökningsva- riabeln är normalfördelad och har lika sprid- ning i båda materialen. Olika övertäcknings- grad svarar mot olika nivåer i diagrammet.

Symbolerna mj och nj i figuren represen- terar andelen fall med en belastande egen- skap i undersökningsgruppen respektive i totalbefolkningen. Andelen fall i totalbefolk- ningen har satts lika i de fem alternativen medan proportionen i undersökningsgruppen varierats för att visa olika samband.

Som framgår av figuren innebär M] och MZ mycket svaga samband. M3 är mera påtagligt och M4 och MS relativt starka.

Sambandens styrka kan också uttryckas i siffror. 1 tabell 26.1.1 visas den ungefärliga andel av den totala variansen som faller mellan brotts— och kontrollgrupp samt de ekvivalenta korrelationskoefficienterna för respektive nivåer.

Tabell26.l.l1 Mått på statistisk effekt i figur 26.1.1.

M1 M2 M3 M4 M5

Andelsvarians mellan grupper 2 % 6 % 12 % 20 % 28 % Ekvivalent korrelation .13 .24 .35 .45 .53

I nivådiagrammet läggs de olika sambands- nivåerna in i form av kurvor. X-axeln visar procenten fall i totalbefolkningen med en viss belastande egenskap och y-axeln den relativa risken (pj/po) för de olika nivåerna. Genom att pröva olika diktomiseringar av samma undersökningsvariabel kan mer än en relativ risk bestämmas och flera värden föras in i nivådiagrammet.

Som tidigare nämnts kan man i de här beskrivna sambandsberäkningarna arbeta an- tingen med kontrollgruppen sådan den blivit med klientelundersökningens matchade ur- valsförfarande eller standardiserad, omräk- nad till en approximativ normalgrupp.

Den matchade kontrollgruppen ger "rena- re” samband, ”nettosamband” (Carlsson, 1972, sid. 51, 67—68), då man genom matchningen eliminerat möjligheten att olika sammansättning i matchningsfaktorema mel- lan brotts- och kontrollgrupp skulle kunna inverka störande på resultaten. Nackdelen är att man inte har möjlighet att generalisera resultaten till en normalgrupp.

Den standardiserade kontrollgruppen ger däremot generaliseringsmöjligheter. De sam- band som framkommer, '”bruttosamband” (Carlsson, 1972, sid. 51, 67—68), ger möjlig- het att approximativt bedöma hur stor ris- ken är att bli debutbrottsling mellan 11 och 15 år för en pojke i totalbefolkningen med en viss belastande egenskap.

26.2 Resultat

1 det följande presenteras fyra olika nivådia- gram: två variabeluppsättningar mot två olika kriterier.

I det första diagrammet, figur 26.2.1, jämförs tre variabler på hög sammanfatt- ningsnivå från rapporten angående register- och skoldata (Carlsson, 1972, sid. 70 och 84) med fyra variabler på hög sammanfatt- ningsnivå inom det psykologiska avsnittet mot kriteriet brotts- och kontrollgruppstill- hörighet.

Den första sociologiska variabeln, belast— ning enligt registerdata, är ett index kon— struerat utifrån familjens förekomst i vissa officiella register med anledning av följande problem: 1. Kriminalitet och/eller alkohol- missbruk hos föräldrar (ev. styvföräldrar). 2. Pojken eller hans syskon kända av barna- vårdsnämnden (dock ej med anledning av pojkens debutbrott). 3. Socialhjälp till famil- jen. (Carlsson, 1972, sid. 63—65.)

Den andra variabeln, lärarskattningar, är likaledes ett index sammansatt av variabler-, na: 1. Skolprestation. 2. Uppmärksamhet och koncentrationsförmåga. 3. Anpassning i skolan. 4. Ordningssinne. 5. Anpassning till skolans bestämmelser och föreskrifter.

] Ur Carlsson, 1972, kap. 4, tab. 4.3.1.

• Sida 267
•  Original

pj/po (log. skala)

(1) Belastning enligt registerdata, index (G.C-n 6.3) (2) Lärarskattningar, index (g.C-n 7.5) (3) Stratifiering (sooialgrupp, familjetyp, bostads- område) (G.C-n 4.3) (4) Psykologisk diagnos, Roschach och AAT (5) Asocialitetsrisk Rorschach (6) Asocialitetsrisk AAT (7) Asocialitetsrisk Rorschach + AAT

10

_Ms'xid

.10 .20 .30 .40 .50

Kumul. nl-

Figur 26.2.1 Nivådiagram. Kriterium: B/K-tillhörighet. Prov- och huvudundersökning.

(Carlsson, 1972, sid. 81).

Variabel nr 3, stratifiering, är sammansatt av matchningsfaktorema socialgrupp, famil- jetyp och bostadsområde.

De psykologiska variablerna har ingående beskrivits i tidigare kapitel. Psykologisk dia- gnos har behandlats utförligt i kapitel 25. Beträffande asocialitetsriskvariablerna, nr5 och 6, bör påpekas att det här gäller den totala, mest sammanfattande bedömningen av asocialitetsrisk utifrån de båda testmeto- derna oberoende av varandra. Variabel 7 är däremot ingen klinisk bedömningsvariabel utan endast en mekanisk sammanslagning av 5 och 6.

Resultatet av jämförelsen mellan variabler- na är långt ifrån det man skulle ha väntat sig. Matchningsfaktorerna, socialgrupp, familje- typ och bostadsområde, vars samband med kriminalitet ansågs så väldokumenterat att en stor del av undersökningens uppläggning

bestämdes av att man ville likställa undersök- ningsgrupperna i dessa avseenden, visar sig ha svagt samband, drygt MZ' med kriminalitet. Carlsson har prövat variabeln med flera olika dikotomiseringspunkter. Sambandet blir nå- got starkare om man dikotomiserar mellan mest belastade stratum och resten men är även då ganska svagt, mitt emellan M2 och M3. Mest belastade stratum, socialgrupp III, splittrad familj och socialt högbelastat om- råde är mycket litet inom totalbefolkningen pojkar ll—15 är, endast 3,6% (Carlsson, 1972, sid. 47—48).

Belastningsindex enligt registerdata visar något starkare samband med kriminalitet, drygt M3, vare sig man lägger dikotomise- ringspunkten vid hög belastning som före- kommer i c:a 14 % av totalbefolkningen eller vid viss belastning, c:a 40 % av totalbefolk- ningen. (Carlsson, l972, sid. 66.)

Lärarskattningarna ligger på en högre nivå,

• Sida 268
•  Original

drygt M4 med en hård dikotomisering och M5 med en mindre hård. Carlsson menar emellertid, att variabeln trots att den är en god indikator ger en mindre god förklaring, då den kan ”ses som symptom på eller ståri växelverkan med avvikande beteende”. (Carlsson, 1972, sid. 85.)

De psykologiska variablerna visar alla rela- tivt starka samband med kriminalitet, väl på nivå med lärarskattningarna och klart över de sociala variablerna.

Psykologisk diagnos ligger på drygt M4 med två olika dikotomiseringar. De exakta proportionerna i de olika indelningarna av variabeln som prövats framgår av tabell 26.2.1

Asocialitetsriskbedömningarna utifrån Rorschach och AAT har endast prövats med en dikotomisering och ligger på drygt M4 respektive MS" Proportionerna framgår när- mare av tabellerna 26.2.2 och 26.2.3.

AAT förefaller att ge något säkrare

Tabell 26.2.1 Psykologisk diagnos i brotts- och kontrollgrupper. Prov- och huvudundersök- ning sammanslagna. Procent. Relativa risker kumulativt.

Psykologisk diagnos B K Pj/PO Direkt Standardiserat

Normal, neurotiker 33,9 67,3 74,5 Neur. m. inf.jagsv.drag, neur. m. prim.kar. störn. psykoslikn, organiker, int. o. emot. torftiga 33,3 25,3 19,8 2,59 lnfantilt jagsvaga, primärt karakt.störda 32,8 7,4 5,7 5.75 100,0 100,0 100,0

Tabell 26.2.2 Asocialitetsrisk utifrån Rorschach i brotts- och kontrollgrupper. Prov- och huvudundersökning sammanslagna. Procent.

Asocialitetsrisk enl. Ro B K pj/po Direkt Standardiserat 4—7 32,3 66,3 72,6 1—3 67,7 33,7 27,4 2,47 100,0 100,0 100,0

Tabell 26.2.3 Asocialitetsrisk utifrån AAT i brotts— och kontrollgrupper. Prov- och huvudundersökning sammanslagna. Procent.

Asocialitetsrisk enl. AAT B K Pj/PO Direkt Standardiserat 4—7 17,6 58,9 62,1 1—3 82,4 41,1 37,9 2,17 100,0 100,0 100,0 268 SOU ”74231

• Sida 269
•  Original

underlag för bedömning av asocialitetsrisk än Rorschach. Korrelationen med kriteriet lig- ger för AAT-variabeln något över .50.

Den mekaniska sammanslagningen av de båda variablerna ger obetydligt bättre resul-

tat än AAT-variabeln ensam. Den kombine- rade variabeln har prövats med två dikotomi- seringspunkter. I båda fallen blir sambandets nivå drygt MS' Proportionerna framgår av tabell 26.2.4.

Tabell 26.2.4 Asocialitetsrisk, Rorschach + AAT, i brotts- och kontrollgrupper. Prov- och huvudundersökning sammanslagna. Procent. Relativa risker kumulativt. (NB=188, NK=95)

NUNOC

Asocialitetsrisk Ro + AAT B K pj/po Direkt Standardiserat —12 16,0 59,0 63,5 —7 34,0 30,5 26,5 2,31 —5 50,0 10,5 9,9 5,5 100,0 100,0 99,9

10

De samband som redovisats i detta nivå- diagram liksom i de följande är samtliga bruttosamband. Den förskjutning i propor- tioner mellan K-gruppen direkt och standar- diserad som framkommer i tabellerna visar att ett samband, ehuru ganska svagt, finns

(1) mellan dessa undersökningsvariabler och matchningsfaktorema. Nettosambanden för dessa variabler skulle följaktligen ha blivit något lägre.

Det första nivådiagrammet har presente- rats med utförliga tabeller delvis för att visa

Belastning enligt registerdat, index (g.C-n 6.9)

(2) Lärarskattningar, index (g.C-n 7.7) (3) Psykologisk diagnos, Rorschach och AAT (4) Asocialitetsrisk Rorschach ' (5) Asocialitetsrisk AAT (6) Asocialitetsrisk Rorschach + AAT pj/po (log. skala) EMEXf'" * * f*i'a—l'ff 1" N (3) 'M4._ X r - x. ”x— (*(6) X” xx & M _ x_ x_ _ 3 x-x x*x_('|)x_x—N 'x N'Ö _N—x *N_ _NPN_ —N_ &_ __ x_ N N— __ Q '_(2)_ .. M . -—- NÅ 2 x"x_x_ N-x_x__1 _____ NÅN ÄV (_(5) N ——_- r ——————— w ** .-_____:__-__ , ij._ ————— —(—"———-_.____ ——_—-—'—"—-;-LT;T;;I:3::; *———-—-—-_._._-_.___i —————————————— —-—._._.:1:':_ _________ —r_-—-—————-—__._.__________ i l 1 | 1 I .10 .20 .30 .40 .50

Kumul. ni

Figur 26.2.2 Nivådiagram. Kriterium: Åtcrfall (sekvensklass [ll—IX). Prov- och huvudundersökningen.

• Sida 270
•  Original

metoden. De följande kommer att behandlas något mer summariskt.

Figur 26.2.2 visar ett diagram över samma variabler som nyss behandlats (med undan- tag av stratifieringsvariabeln) mot ett åter- fallskriterium. Pojkarna i sekvensklass Il, endast kända för debutbrottet, har gallrats bort. Alla pojkar i sekvensklasserna III—IX ingår. Detta återfallskriterium är grovt, men har använts av Carlsson för de sociologiska variablerna, varför det för jämförbarhets skull används även här.

Sambandet med återfallskriteriet blir för samtliga variabler något starkare än med debutkriteriet. Om man använder det något strängare kriteriet, dvs. gallrar bort de lind- rigaste fallen, ökar sambandet med belastan- de egenskaper eller negativa bedömningar i de projektiva testen. Variablerna har en viss prediktiv förmåga.

Den inbördes ordningen mellan de olika variablernas nivå i diagrammet är oföränd-

pj/po (log. skala)

rad. Den sociala belastningsvariabeln ligger fortfarande lägst, drygt M4, lärarskattningen och de psykologiska bedömningsvariablerna högre, omkring eller ofta över MS, asociali- tetsrisk enligt Rorschachbedömningen lägst av de psykologiska variablerna.

I figur 26.2.3 visas bruttosambanden mel- lan några psykologiska variabler på lägre sammanfattningsnivå och brotts- och kon- trollgruppskriteriet. Fyra av variablerna har bedömts enligt Rorschach och fyra enligt AAT.

Endast en dikotomiseringspunkt för varje variabel har här prövats. I variabeln moralin- dex (skala 1—12) går delningslinjen mellan skalsteg 5 och 6. Alla övriga variabler är 7-gra- diga skalor och dikotomin har lagts mellan steg 3 och 4 med undantag för variabeln relation far—son, där den lagts mellan 2 och 3.

Det är påfallande att variabler av lägre sammanfattningsgrad också ligger på lägre

Asocialitetsrisk ångest Rorschach Asocialitetsrisk aggressivitet Rorschach Asocialitetsrisk jagstyrkeförhållande Rorschach Asocialitetsrisk psykisk hälsa Rorschach Moralindex AAT Relation far-son AAT Engagemang son—far AAT Beroende av kamrater AAT

10% —!f - —-—a— —- -' - X :MS X ) x _M4x 'N. _ 'x &_ _ x_ 5 *. x _ , A ,, _j ,,. _ _ Max X_ &_ .. &_ x—N_ x"x_ x x _x"x * N'x 3 -M - - fswsw- xx Stl—"2275. 3) ' ' u. —- -.- 4-3 --— 1123, ;14) x_ -s_ —._ - N"x N'*—__B__ G'—— _______ N _ ___ | ______ 2 F ——————————— (GifY ——————— &_ —-—— [:.-: __ M1**N—____ _-—-_'_"_'—7FL-_.__E(5_)-___.(E)"7'v—"——;TLT;T—;_i- — _ _____________ _ _______ (7) '''''' _ ............ 1 f_g i_ ,)i i ___I,__ I 1 1 l I .10 .20 .30 .40 .50 Kumul. ni Figur 26.2.3 Nivådiagram. Kriterium: B/K-tillhörighet. Prov- och huvudundersökningen. 270 SOU 1974:31

• Sida 271
•  Original

nivå i nivådiagrammet. Sambandet med kri- teriet är svagare, vilket ju också framgått med andra metoder.

Rorschachvariablerna ligger på högre nivå, M4, än AAT-variablerna som endast uppnår M3 eller, för variabeln engagemang i relatio- nen son—far, M2' Troligen beror detta på att de Rorschachvariabler som valts är mer direkt inriktade på kriteriet än AAT-variab- lerna.

Nettosambanden för samma variabler har också beräknats och ligger på nästan samma, i ett par fall exakt samma nivå, vilket tyder på mycket svaga eller t.o.m. obefintliga samband mellan dessa undersökningsvariab- ler och matchningsfaktorema.

I figur 26.2.4 visas samma variabler mot återfallskriteriet.

Även för dessa variabler är den allmänna tendensen att nivån stiger något mot åter- fallskriteriet. Tre av Rorschachvariablerna, asocialitetsrisk med anledning av ångest,

pj/po (log. skala)

jagstyrkeförhållanden och psykisk hälsa, lig- ger fortfarande högst, något under MS' AAT-variablerna ger här något olika resultat. Beroende av kamrater ligger högst, M4. Moralindex och relation far—son ligger mel- lan M3 och M4 tillsammans med Rorschach- variabeln asocialitetsrisk med anledning av aggressivitet. Engagemang i relationen son— far slutligen ligger mellan M2 och M3.

26.3 Sammanfattning och diskussion

I det sista resultatredovisande kapitlet av detta arbete har vi valt att jämföra de psykologiska variablernas förmåga att förkla- ra kriminalitet med några av de intressan- taste och mest förklarande variablerna inom det avsnitt inom klientelundersökningen som behandlar register- och skoldata. Carlssons metod, nivådiagram, lämpar sig väl för såda- na jämförelser.

Det visar sig att psykologiska variabler,

(1) Asocialitetsrisk ångest Rorschach (2) Asocialitetsrisk aggressivitet Rorschach (3) Asocialitetsrisk jagstyrkeförhållande Rorschach (4) Asocialitetsrisk psykisk hälsa Rorschach (5) Moralindex AAT (6) Relation far-son AAT (7) Engagemang son-far AAT (8) Beroende av kamrater AAT

to _f - __ , - MSX. [# i 5"— _ *, x _M4x *. _ ÄN. X'x 5 WPPPXAT få—N_ - __ —-—- ax & *— _ x_ x_x x*x- x *x. * x_ . 3 x x & x'*—N N —x_ (3) M N , f_åvx ' Ac—TQWH)? ,,(4) 2 "NX —.__N___ D-. _NNq-NG _ x_*-— Nta—__. 'Nx-N "**—_, 2 _? -—- __ (6)- * Museu—— ----- z— - _ M1_ & '''''' —-——_._.L7_)—*E] *tl'sT —————— _*'—-:-':::—— -— _____ _ ________ _'———-—._._(8) '_'—___": 1 _ | 1 | 1 .10 .20 .30 .40 .50

Kumul. n]-

Figur 26.2.4 Nivådiagram. Kriterium: Äterfall (sekvensklass Ill—IX). Prov- och huvudundersökningen.

• Sida 272
•  Original

diagnoser och bedömningar utifrån ett pro- jektivt testmaterial, tvärtemot förväntningar- na, har starkare samband med kriminalitet än sociala faktorer som t. ex. ett socialt belastningsindex, konstruerat utifrån famil— jens förekomst i officiella register med anled- ning av kriminalitet, alkoholmissbruk, behov av socialhjälp och ingripanden från barna- vårdsnämnden. De i den allmänna debatten välkända faktorerna låg socialgrupp, splittrad familj och socialt belastade bostadsområden, vilkas samband med kriminalitet ansetts så väldokumenterade att klientelundersök- ningens material matchats med avseende på dessa faktorer, visar sig ha ännu lägre sam- band med kriminalitet än nyss nämnda belastningsindex.

Självklart har miljöfaktorer samband med kriminalitet men det förefaller som om vissa aspekter av personligheten hos den som upplever och reagerar på miljön betyder mer. Resultaten överensstämmer i själva verket väl med Healy och Bronners undersökning av syskon, som växte upp i samma miljö, men där den ena var kriminell och den andra inte. De tolkade sina resultat så att hur miljön upplevs betyder mycket mer än miljön isig. (Healy och Bronner, 1936.)

Det är emellertid oriktigt att spela ut personlighet och miljö mot varandra, då det rimligaste är att se personligheten som en produkt av genetiska faktorer och en mängd svårgripbara miljöinflytanden. Någon kombi- nation av olika faktorer som fullständigt förklarar kriminellt beteende har man ännu inte kommit fram till. En fullständig förkla- ring till ett beteende som är så komplext och av allt att döma kan vara av så olika karaktär kan man sannolikt aldrig uppnå.

• Sida 273
•  Original

27

27.1. Undersökningens uppläggning

27.1.1. En tvärvetenskaplig modell

Klientelundersökningen är en tvärvetenskap- lig undersökning av ungdomskriminalitet. Detta innebär att man prövat en multifakto- riell förklaringsmodell. De 287 pojkar mellan 11 och 15 år, som ingår i det intensivunder- sökta materialet, har analyserats ur många olika aspekter. Fyra delbetänkanden har tidi- gare presenterats inom projektet. Undersök- ningens uppläggning har redovisats i ”Unga Lagöverträdare I. Undersökningsmetodik. Brottsdebut och återfall” (SOU 1971:49). Pojkarnas yttre miljö vad gäller sociala för- hållanden, familjemedlemmars förekomst i officiella register etc liksom skolförhållanden har behandlats ur sociologisk synvinkel i ”Unga Lagöverträdare 11. Familj, skola och samhälle i belysning av officiella data” (Carlsson, SOU l972:76). Hemmiljön har studerats vid en intervju i hemmet med båda föräldrarna. Denna del av undersökningen är ännu ej slutgiltigt bearbetad. Pojkarnas egen uppfattning om sin hemmiljö, skolsituation, kamratförhållanden, fritid etc har penetre- rats i en socialpsykologisk intervju, redovisad i ”Unga Lagöverträdare III. Hem, uppfost- ran, skola och kamratmiljö ibelysning av in- tervju- och uppföljningsdata” (Olofsson, SOU 1973:25). Slutligen har pojkarnas per- sonlighet undersökts dels barnpsykiatriskt dels psykologiskt. Den barnpsykiatriska stu- dien, som stöder sig på undersökning av poj-

Sammanfattning och diskussion

ken och intervju med en av föräldrarna, i allmänhet modern, har framlagts 1 ”Unga Lagöverträdare IV. Kroppslig—psykisk ut- veckling och status i belysning av föräldram— tervju och uppföljningsdata” (Ahnsjö, SOU 1973:49). Den psykologiska undersökning- en, som redovisas i detta arbete, bygger på personlighetstest och intelligensmätningar. Efter intensivundersökningen har uppgif- ter inhämtats om pojkarna från olika offi- ciella register fram till år 1972, då pojkarna befann sig i åldern 21—28 år. Vi har härige- nom fått uppgifter om återfallsbrottslighet, våldsbrott, alkohol- och narkotikamissbruk samt institutionsplaceringar med anledning av brott. Dessa registeruppgifter har sam- manställts med data från intensivundersök- ningen och presenterats i de publicerade del- betänkandena. Dessutom har en follow-up- undersökning utförts i anslutning till poj- karnas inskrivning till militärtjänst. Denna har ännu inte bearbetats. Rapportering av hemintervjun och follow-up-undersökningen, liksom en slutgiltig övergripande integration av resultaten inom de olika avsnitten av un- dersökningen, återstår ännu att göra.

27.1.2 Undersökningsgrupper, urval, match- ning. Kriterier.

Undersökningsmaterialet insamlades år 1958—1963. Brottsfallen var pojkar, 11—15 år gamla, som för första gången efter 11 års ålder blivit kända för brott. Man valde att

• Sida 274
•  Original

begränsa sig till egendomsbrott, då andra brottstyper var ytterst sällsynta bland debu- tantbrottslingarna. Kontrollfallen matchades som ”sociala tvillingar” till brottsfallen vad beträffar ålder, socialgrupp (I 0 11/ 111), famil- jetyp (hel/splittrad) och bostadsområde. Matchningen .ordes emedan det ansågs re- dan klarlagt att faktorer som socialgrupp, familjetyp och bostadsområde hade starka samband med kriminalitet. Man ville därför konstanthålla dessa faktorer för att undgå att skillnader mellan brotts- och kontrollfall i undersökningsvariabler i realiteten skulle bero på dessa bakomliggande faktorers på- verkan både på undersökningsvariabler och kriterium, kriminalitet. Det ansågs även lämpligt att konstanthålla ålder, då 1 1415 år gamla pojkar befinner sig i en period av stark utveckling, varför det inte kan vara rimligt att jämföra pojkar i olika ålder.

Den första delen av undersökningen (42 B-fall, 42 K-fall) gjordes som en provunder- sökning. I huvudundersökningen minskades proportionen kontrollfall (150 B-fall, 53 K- fall). Kontrollgruppens anpassning till brotts- gruppen genom matchningen har givit en på- taglig överrepresentation av socialgrupp 111 och splittrad familj ijämförelse med totalpo- pulationen pojkar i Stockholm under en när- liggande tidsperiod. Detta gör att kontroll- gruppen inte utan vidare kan betraktas som en normalgrupp. Carlsson (SOU l972:76, kap 3) har emellertid gjort en metod för standardisering, eller omräkning, av kontroll- gruppen till en normalgrupp. Standardise- ringen gör det möjligt att generalisera från kontrollgruppen till en normalgrupp. Denna metod har använts beträffande en del väsent- liga variabler (se kap 26). Standardiseringen gör också att man kan bedöma matchnings- faktorernas samband med kriminalitet, något som annars skulle omöjliggjorts genom matchningen.

Undersökningens uppdelning på en prov- och en huvudundersökning, som i många be- arbetningar hållits isär, har givit en viss möj- lighet till kontroll av tillförlitligheten i er- hållna resultat genom korsvalidering. Två kriterier har använts i den psykologis-

ka delen av undersökningen, dels det samti- diga kriteriet, brotts- och kontrollgruppstill- hörighet, dels ett differentierat återfallskrite- rium i form av en sekvensmodell, som ut- formats av Settergren Carlsson och utgör en modifikation av en modell som använts av Olofsson inom Örebroprojektet (1971). Mo- dellen bygger på tankegångar hos Becker (1963). I den utformning av modellen som använts här har vi tagit fasta dels på de åtgår- der med anledning av brott som vidtagits med varje pojke före 18 års ålder, dels på om kriminaliteten fortsatt efter 18 år. Pojkarna har placerats i olika sekvensklasser beroende dels på hur ingripande åtgärder som vidtagits före 18 år dels på om kriminaliteten fortsatt efter 18 år. Generellt kan man förvänta mer positiva värden i undersökningsvariabler i de sekvensklasser, i vilka individerna ej begått brott efter 18 år. Man kan likaledes förvänta bättre värden ju färre och mindre ingripande åtgärder som behövt vidtagas. Sekvensmodel- len innehåller 10 klasser. Den minst belasta- de, klass 0. består av kontrollfall som inte blivit kända för brott under uppföljningsti- den. Den mest belastade klassen, nr IX, be- står av pojkar som blivit föremål för place- ring med anledning av brott före 18 år och fortsatt kriminell aktivitet även efter denna ålder. Sekvensmodellen redovisas i detalj i kapitel 2. Den har använts som uppföljnings- kriterium även inom det socialpsykologiska och psykiatriska avsnittet av undersökning- en. Båda de kriterier som använts inom det psykologiska avsnittet hänför sig således till registrerad brottslighet.

27.2 Egopsykologisk och psykoanalytisk ut- vecklingsteori som utgångspunkt för förkla- ring av kriminellt beteende.

Den teoretiska referensram som använts in- om det psykologiska avsnittet inom klientel- undersökningen är den vidareutveckling av psykoanalysen, som jagpsykologin eller ego- psykologin innebär med författare som Hart- mann (1958), A. Freud (1965, 1966), Bellak (1958, 1969), Rapaport (1959) och Hom-

• Sida 275
•  Original

burger Erikson (1959, 1968). Homburger Erikson, som i sina teorier om den psykoso- ciala utvecklingen integrerat jagpsykologi, socialpsykologi och kulturantropologi, har utgjort en viktig grund för utformningen av föreliggande arbete. Ett annat viktigt bidrag utgör det utkast till ett begreppssystem som utformats av Christiansen, Killingmo och Waal (1956).

Den teoretiska bakgrunden innehåller allt- så två nära besläktade huvudlinjer. Den ena gäller jagets funktioner och deras uppbygg- nad. Den andra är den psykosexuella och so- ciala normalutvecklingen i vår kultur.

Vår hypotes var att om jagutvecklingen på grund av konstitutionella svagheter eller otillfredsställande miljöförhållanden, fram- för allt tidiga störningar i kontakten med föräldrarna, blivit försenad, defekt eller på annat sätt störd skulle individen vara i risk- zonen för en asocial utveckling. Allvarliga störningar i jagutvecklingen har enligt psyko- analytisk teori samband med psykiska ska- dor redan under första levnadsåret. Under de olika utvecklingsfaserna sker normalt en suc- cessiv utveckling av jagfunktionerna genom mognad och inlärning. Uppfattningen av om- världen blir klarare och mer realistisk, fler fakta kan överblickas och syntetiseras. Tän- kandet övergår från barndomens magiska önskefantasier, primärprocesstänkande, till mer realistiskt problemlösande och använ- dande av kunskaper, sekundärprocesstänkan- de. Kontrollen av impulser och affekter för- bättras. Frustrationstoleransen ökar. Indivi- den kräver inte längre omedelbar behovstill- fredsställelse utan lär sig att uppskjuta, ta sakskäl och underordna sina önskningar och behov under ett normsystem, en moral som successivt blir mer och mer integrerad i per- sonligheten. Moralintegrationen sker genom identifiering med föräldrarna och deras nor- mer och förutsätter goda kontaktförhållan- den för att lyckas. Med ökande mognad växer också förmågan att bearbeta konflikter inom individen liksom toleransen för upple- vande av konflikt och ångest utan att reagera med panik. Den långa mognadsprocessen på- verkas av en mångfald utifrån kommande

faktorer, från familjemiljön, kamratgrupper, skolan och samhället i stort. Vi har i det psykologiska avsnittet koncentrerat oss på att klargöra hur individen i sitt inre assimile— rat, lagrat och bearbetat dessa intryck och hur han .ort det i relation till de egna drifts- impulserna och primära behoven, något som vi anser avgörande för hans socialisering.

Det bör emellertid understrykas att vi inte förväntade någon fullständig överensstäm- melse mellan brister i jagfunktionerna och kriminalitet. Vår uppfattning var att vissa svåra brister i jagfunktionerna liksom många inadekvata, neurotiska konfliktlösningar kan i hög grad bidraga till kriminellt eller annat asocialt beteende, särskilt om individen lever i en allmänt instabil eller direkt kriminali- tetsbefrämjande miljö. Brister i jagfunk- tionerna eller andra fall av psykiska störning- ar kan dock givetvis inte antas ta sig uttryck i asocialitet i alla fall. Man kan heller inte anta att alla asociala eller kriminella har bristfällig jagutveckling eller andra former av psykiska störningar.

27.3 Undersökningsinstrument. Bedöm-

ningsteknik.

De undersökningsmetoder, vars resultat be- handlas i denna rapport, är främst de projek- tiva testen Rorschach och AAT och i någon mån intelligensmätning enligt Terman- Merrill.

Beträffande Rorschach har vi närmast tillämpat Klopfers (1954) upptagnings- och scoringteknik, medan vår metod för tolk- ning, med stor vikt lagd vid sekvensanalys, mer påminner om Schafers (1954). Vi har konsekvent utnyttjat hela testmaterialet för tolkning, alltså inte byggt på enskilda sco- ringkategorier.

AAT, Adolescent Apperception Test, har konstruerats av oss för klientelundersökning- en. Det är ett bildtest av TAT-typ, bestående av 16 fotografier av ungdomar i olika situa- tioner, en pojke, ensam eller tillsammans med föräldrafigurer, andra vuxna, kamrater eller flickor. Upptagningstekniken är i stort sett densamma som vid TAT, men vi har in-

• Sida 276
•  Original

tagit en något mer aktiv hållning gentemot försökspersonerna än man vanligen gör, ge- nom att upprepa frågor ur instruktionen om vi inte fått våra speciella frågeställningar be- lysta spontant. En viss formell scoring med ett minimum av subjektiva bedömningsele- ment har utförts före den egentliga tolkning- en i vilken, liksom vid Rorschach, hela test- materialet använts.

Både Rorschach och AAT har således tol- kats på det sätt, som man vanligen använder i kliniskt arbete, nämligen genom att på hela testmaterialet tillämpa en kombination av in- tuitiv förståelse och kunskaper om psykolo- giska sammanhang i enlighet med en be- stämd teoretisk referensram, i detta fall den psykoanalytiska egopsykologin. Den psyko- logiska tolkningen har därefter kvantifierats genom att översättas till skattningsskalor (i regel 7-gradiga).

Reliabiliteten i bedömningarna har prö- vats genom att 50 slumpvis utvalda pojkars testprotokoll, både Rorschach och AAT, har skattats av båda psykologerna oberoende, med avseende på ett antal sammanfattnings- variabler, 29 enligt Rorschach och 23 enligt AAT. Den genomsnittliga korrelationskoeffi- cienten för Rorschachvariablerna blev .74, från .51 till .90. För AAT-variablerna blev genomsnittskorrelationen .73, från .59 till .88. Reliabiliteten i bedömningarna måste anses tillfredsställande.

I motsats till vad som är vanligt i kliniskt arbete har de båda testen bedömts var för sig. Det ansågs vara av vikt att kunna bedö- ma värdet av informationen från varje metod separat. Detta vägde tyngre än den större säkerhet i bedömningarna och den mer mångsidiga information som man enligt kli- nisk erfarenhet anses erhålla genom att kom- binera flera metoder till ett batteri. Ett av- steg från principen om separat bedömning har dock gjorts. Sedan både Rorschach- och AAT-bedömningarna var färdiga gjordes en psykologisk diagnos på pojkarna med använ- dande av informationen från båda testen.

De variabler som bedömts enligt Ror- schach rör genomgående personlighetsstruk- tur. Samma typ av variabler har delvis be-

dömts också enligt AAT. Denna metod läm- par sig emellertid bäst för bedömning av in- terpersonella relationer. De flesta av AAT-va— riablerna är därför av socialpsykologisk ka- raktär.

De variabelschemata vi konstruerat har fått en hierarkisk utformning. Enkla variab- ler har på teoretiska grunder kombinerats till mer sammansatta.

Bedömningarna har utförts ”blint”, dvs vi har varken vid testningstillfället eller vid be- dömningen av protokollen vetat om pojkar- na varit brotts- eller kontrollfall. De enda uppgifter vi haft tillgång till har varit ålder och intelligenskvot. Korrelationen mellan IK och kriminalitet var dock låg, varför IK ej kan ha tjänat som ledtråd beträffande grupp- tillhörighet. Indelningen i diagnosgrupper är det enda undantaget från regeln om blindbe- dömning. Denna indelning gjordes på ett sent stadium i undersökningen då vi fått kän- nedom om grupptillhörighet. Dessa uppgifter användes emellertid inte vid diagnosgruppe- ringen. I själva verket mindes vi endast un- dantagsvis om pojkarna var brotts— eller kon- trollfall.

Några generella synpunkter bör framhållas beträffande arten av den information som er- hålles genom projektiva metoder. Dessa me- toder anses belysa bla omedvetna skikt in- om personligheten. Ju mer ostrukturerat sti- mulusmaterial testet består av, dess mer in- formation anses det ge om omedvetna ten- denser. Rorschachs icke föreställande bläck- plumpsbilder kan alltså antas till väsentlig del belysa omedvetna nivåer. AAT med sitt realistiska stimulusmaterial, föreställande en identifieringSperson i samspel med olika människor, kan förväntas ge mer direkta mil- jöassociationer och därigenom information om mer medvetna nivåer inom personlighe- ten. Vid bedömning av socialpsykologiska variabler rörande interpersonella relationer måste man emellertid hålla i minnet att det rör sig om försökspersonens intrapsykiska re- presentationer av faders- och modersfigurer etc, inte en objektiv bild av dessa personer eller hans förhållande till dem.

Projektiva metoder har ofta givit låga sam-

• Sida 277
•  Original

band med beteendekriterier. Detta är i och för sig inte förvånande, då sambanden mel- lan den information man erhåller med pro- jektiva metoder och bestämda beteenden kan antas vara komplicerade. Den bedöm- ningsmetodik vi här tillämpat har emellertid visat sig användbar, vilket kommer att fram- gå av redovisningen av resultaten. Detta visar på ett indirekt sätt att validiteten i våra me— toder och bedömningar är tillfredsställande.

27.4 Resultat

27.4.1 Resultat för grupper av variabler.

Undersökningsvariablerna har på innehålls- mässiga och teoretiska grunder indelats i tio grupper. Resultaten i variabelgrupperna, dels mot brotts— och kontrollgruppskriteriet dels mot återfallskriteriet, i form av utfall i sek- vensmodellen, har redovisats i kapitlen 11---20 och diskuterats sammanfattande i ka- pitel 21. lnom varje variabelgrupp har variab- lernas inbördes samband analyserats i en klusteranalys. Av denna framgår att det kan betraktas som rimligt att behandla variabler- na som grupper. I variabelgrupperna behand- las intellektuella och emotionella resurser, ångest- och aggressionsförhållanden, livshåll- ningar, förväntningar, könsidentifiering och sexualitet, kontakt, relationer och uppfost- ran, moralhållningar och jagstyrkeförhållan- den samt sammanfattningsvariabler rörande mognad, psykisk hälsa och risk för asocial utveckling. Bedömningen av intellektuella och emotionella resurser grundar sig på intel- ligensmätning enligt Terman-Merrill och på Rorschach. Övriga variabelgrupper innehåller variabler från Rorschach och AAT, med un- dantag för variablerna rörande förväntningar som alla grundar sig på AAT.

I de bearbetningar där brotts— och kön- trollfall jämförs, har prov- och huvudunder- sökningen hållits isär, vilket ger möjlighet att pröva om skillnader mellan brotts- och kon- trollfall är likartade i båda materialen och alltså konsistenta. Skillnaderna har prövats dels med teckentest, ett mediantest, dels med t-test på differensen mellan stratifierade

gruppmedeltal. (Se närmare redogörelse i kap 9.)

När uppföljningskriteriet, sekvensmodel— len, använts har prov- och huvudundersök- ningen behandlats tillsammans för att erhålla tillräckligt stora klasser. Av samma skäl har modellen modifierats genom sammanslagning av vissa klasser. Brotts- och kontrollfall har hållits isär, och de 22 kontrollfall som blivit kända för brott efter undersökningstillfället har uteslutits ur prövningen, då de fördelar sig över samtliga sekvensklasser och därige- nom blir för få i varje klass för att ge någon information av värde. Den modifierade sek— vensmodellen innehåller fem klasser, näm- ligen:

Klass K 0, kontrollfall som aldrig blivit kän- da för brott Klass B 11 , engångsbrottslingar Klass B lV + Vl + VIII, pojkar som är kända för flera brott men inte efter 18 år Klass BIII+V+VII, pojkar kända för brott efter 18 år Klass B IX, pojkar som blivit föremål för placering med anledning av brott före 18 år och är kända för brott efter 18 år.

Den första klassen innehåller således kri- minellt obelastade fall (enligt officiella upp- gifter). I de följande klasserna ökar belast- ningen successivt. Vi förväntade samma rang- ordning mellan klasserna i undersöknings- variablerna.

Resultaten stöder våra hypoteser i de flesta av variabelgrupperna. Variabler på hög sammanfattningsnivå ger i allmänhet mer konsistenta skillnader på högre signifikans- nivå mellan brotts- och kontrollfall och star- kare utslag i sekvensmodellen, dvs förväntad rangordning och större skillnader mellan sek- vensklasserna. Variabler som mognad, psy- kisk hälsa och risk för asocial utveckling (be- dömd utifrån vardera testet som helhet) och sammanfattande variabler rörande jagstyrke- förhållanden har således givit klara och kon- sistenta skillnader mellan brotts- och kon- trollgrupper och även visat sig ha betydande samband med pojkarnas senare utveckling. Detsamma gäller, om än i något lägre grad,

• Sida 278
•  Original

jagstyrkevariabler på lägre sammanfattnings- nivå såsom kontrollfunktion, ångesttolerans, moralintegration och förmåga till integration av perceptionen. Jagets kontrollerande och integrerande funktioner framstår som syn- nerligen väsentliga för socialiseringen. Vid uppföljningstiden, 8—13 år efter undersök- ningstillfället, framstår det klart, att de poj-

kar som blivit föremål för mest genomgri- pande åtgärder och som fortsatt ett krimi- nellt beteende även efter 18 års ålder, ge— nomsnittligt hade påtagligt mer störda jag- funktioner vid tiden för sitt debutbrott än pojkar som enligt sekvensmodellen blivit mindre kriminellt belastade.

Samma typ av skillnader, både mellan brotts- och kontrollgrupper och mellan olika sekvensklasser framkommer beträffande in- telligensvariablerna.

Affekterna ångest och aggressivitet där- emot visar inga eller obetydliga skillnader mot båda kriterierna i variabler såsom ång- estberedskap, ångestladdning och aggressiv spänning. Mängden ångest eller aggressivitet spelar tydligen ingen eller mycket obetydlig roll. Det som har betydelse är jagets förmåga att tolerera, kontrollera och integrera affek-

terna. Variablerna rörande könsidentifiering och

sexualitet har inte på något konsistent sätt visat de skillnader mellan grupperna som vi förväntat. Visserligen finns mer av pregenita- la konflikter i brottsgrupperna än hos kon- trollfallen, men svårigheter i könsidentifie- ringen överväger hos brottsfallen endast i provundersökningsmaterialet och någon skillnad i sexuella konflikter framkommer inte i något av materialen. Möjligen kan det- ta sammanhänga med att pojkarna befinner sig i förpuberteten och puberteten, då sexu- ella konflikter är regel snarare än undantag och då könsidentifieringsproblematiken nor- malt bearbetas genom rollexperimenterande. Det kan många gånger vara svårt att skilja tillfälliga rollidentifieringar från äkta identi- fiering. Detta har diskuterats mer utförligt i kapitel 16.

Variabler av mer socialpsykologisk typ, rörande relationer till föräldrar och kamrater

samt uppfostringssituationen i hemmet, har i allmänhet givit de förväntade skillnaderna.

Således är förhållandet till både fadern och modern sämre och pojkarnas engage- mang i föräldrarelationerna mindre i brotts- grupperna. Dessa föräldravariabler spelar en- ligt sekvensmodellen också stor roll för poj- karnas senare kriminella utveckling. Ett gan- ska vanligt mönster i brottsgrupperna är att relationen till fadern är gravt störd medan förhållandet till modern är något bättre. Det förefaller då ofta att röra sig om en olöst ödipalkonflikt, med alltför stark, i allmänhet ambivalent, bindning till modern och gravt stört förhållande till fadern. Beträffande uppfostran är konflikterna större i brotts- grupperna och pojkarna känner där mer op- position mot föräldrarnas uppfostringsnor- mer. I en kommande integration av resulta- ten från de olika undersökningsavsnitten bör familje— och uppfostringsvariabler från olika avsnitt givetvis sammanställas.

Beträffande kamratförhållanden fram- kommer också skillnader mellan grupperna. Den väsentligaste ser ut att vara att brottsfal- len är mer kamratberoende. De har också mer störningar i kamratkontakten, men det- ta förefaller att betyda mindre. Svårigheter i kamratkontakten är mycket vanliga också hos kontrollfallen. Starkt kamratberoende har samband med kriminalitet antingen kam- ratkontakten är god eller dålig. Brottsfallen berättar vidare mer om asocialitet hos kam- raterna i sina AAT-berättelser. Det är emel- lertid oklart hur detta skall tolkas. Det kan givetvis i många fall vara mer eller mindre realistiska skildringar av pojkarnas kamrater. Men i andra fall kan det röra sig om uttryck för egna asociala impulser, som upplevs som oacceptabla och därför genom förskjutning förläggs till kamrater och inte till identifie- ringspersonen i berättelserna. I vilken ut- sträckning det rör sig om pojkarnas medvet- na uppfattning om kamraternas asocialitet kan i viss mån klargöras genom jämförelse med uppgifterna om kamratasocialitet i den socialpsykologiska intervjun (Olofsson, 1973). I vilken utsträckning pojkarnas upp- fattning om kamraternas asocialitet är objek-

• Sida 279
•  Original

tivt riktig har vi däremot ingen möjlighet att fastställa. (Jfr diskussion i kap 17.71 anslut- ning till Hauges teorier, 1971). Kamratasoci- alitet i AAT-berättelser ger emellertid utslag även i sekvensmodellen och detsamma gäller i än högre grad kamratberoende.

En fråga som har generell betydelse vid tolkning av skillnader mellan brotts- och kontrollguppper, är i vilken utsträckning brottsfallen kan antas ha varit påverkade av sina akuta svårigheter i samband med polis- förhör m m. Det är visserligen inte sannolikt att detta i någon högre grad påverkat resulta- ten i variabler beträffande personlighets- struktur, som antas vara förhållandevis sta- bil, men enstaka variabler, kanske framför allt ångestladdning och ångestberedskap, kunde förmodas vara mer känsliga för sådana olikheter i undersökningssituationen. Att grupperna skiljer sig ovanligt lite i ångest- variablerna talar emellertid emot att denna felfaktor spelat någon större roll. De påtagli- ga skillnader som erhålles mot uppföljnings- kriteriet i de flesta viktiga variabler pekari samma riktning.

27.4.2 Multivariata analyser

Multivariata metoder har prövats med flera olika målsättningar. Den första var att erhål- la en tolkningsmässigt meningsfull gruppe— ring eller klassificering av materialet, så att mekanismerna bakom kriminalitet i största möjliga utsträckning kunde förklaras av sam- spelet mellan olika undersökningsvariabler. Denna målsättning har visat sig svår att upp- fylla. Faktoranalys och latent profilanalys (LPA) har inte givit ur tolkningssynpunkt särskilt intressesanta resultat på detta mate- rial. Vid diskriminantanalys är de olika vari- ablernas roll i analysen mycket svår att tol- ka. Stegvisa metoder, som stegvis regressions- analys och AID-analys, visar ej proportioner- na mellan olika variablers förklarande förmå- ga, då hela förklaringsvärdet av flera variab- ler med höga interkorrelationer läggs hos den bäst diskriminerande variabeln.

De senare metoderna är emellertid lämpli- ga om man vill få fram en prediktor, beståen-

de av få variabler. En stegvis regressionsana- lys, som utförts på provundersökningsmate- rialet visar t ex, att de tre variablerna asocia- litetsrisk psykisk hälsa Ro, relation far—son AAT och asocialitetsrisk aggressivitet Ro till- sammans förklarar 42 % av variansen och har en multipel korrelation på .65 med kriteriet. Detta måste anses vara en god förklarande förmåga, då det rör sig om enbart intrapsy- kiska psykologiska variabler, tolkade utifrån projektiva metoder.

En annan målsättning vid användandet av multivariata metoder har varit att åstadkom- ma en variabelreduktion. Den princip för va- riabelreduktion, som från början kändes mest naturlig, var att i övergripande analyser använda sammanfattningsvariabler och ute- sluta underliggande variabler med risk att förlora mer nyanserad information. Denna princip har fått stöd genom stegvis regres- sionsanalys, som prövats på två olika varia- belgrupper avseende förhållandet till fadern och modern. Analysen visade att samman- fattningsvariablerna väl tog tillvara informa- tionen i variabler på lägre nivå.

I ytterligare ett sammanhang har en multi- variat metod använts, nämligen i specialana- lyser med Morrisons profilanalys för obero- ende grupper av de grupper av pojkar som under uppföljningstiden blivit kända för al- koholmissbruk, narkotikabruk och vålds- brott samt de som blivit institutionsplacera- de med anledning av brott efter 18 år. Prov- och huvudundersökningsmaterial har i dessa analyser behandlats tillsammans. Både brottsfall och kontrollfall har delats upp i två grupper, med och utan den belastande egenskapen, tex. B-fall med våldsbrott, B- fall utan våldsbrott, K-fall med våldsbrott, K—fall utan våldsbrott. De fyra grupperna har jämförts simultant i 10 variabler som utvalts i enlighet med våra hypoteser om vilka olik- heter som kunde förväntas mellan grupper- na. Analyserna finns redovisade i kapitel 23 och 24. Här skall endast i korthet nämnas att alkoholmissbruk inte gav någon signifikant skillnad mellan grupperna. Kontrollfall med och utan alkoholmissbruk hade mycket lika gruppmedelvärden i de prövade variablerna.

• Sida 280
•  Original

Bland brottsfallen hade missbruksgruppen i allmänhet lägre medelvärden men skillnaden blev inte signifikant. Analysen av narkotika- missbruk gav liknande resultat. De missbru- kande K-fallen var för få för att ge någon information av intresse. Av brottsfallen hade missbruksgruppen lägre medelvärden i samt- liga variabler och skillnaden var större än be- träffande alkoholmissbruk men den blev än- då inte statistiskt signifikant. Resultatet av analysen av de fall som institutionsplacerats med anledning av brott efter 18 år blev det- samma som för narkotikamissbruket. De pla- cerade brottsfallen låg lägre i samtliga variab- ler men skillnaden blev inte signifikant. Våldsbrottsligheten gav intressantare resul- tat. Brottsfall med och utan våldsbrott skil- de sig signifikant. Den största skillnaden förelåg i de båda engagemangsvariablerna i förhållandet till fadern och modern. Vålds- fallen inom brottsgruppen var väsentligt mindre engagerade i sitt förhållande till för- äldrarna. I två variabler låg våldsfallen inom både brotts- och kontrollgrupperna lägre än brottsfallen utan våldsbrott, nämligen asocia- litetsrisk aggressivitet Ro och relation far— son AAT. Kontrollfallen med våldsbrott är dock mycket få. De enda två variabler som inte gav några påtagliga skillnader mellan våldsfall och icke våldsfall var de båda be- dömningarna av aggressiv spänning utifrån Rorschach och AAT. Även beträffande våldsfall gäller av resultaten att döma att det är jagets förmåga att bemästra aggressiviteten som är av betydelse, inte styrkan i den aggressiva spänningen.

27.4.3 Psykologisk diagnos och kriminalitet

Den sammanlagda informationen från Ror- schach och AAT har utnyttjats för en indel- ning av undersökningsmaterialet i diagnos- grupper, Vi har ordnat dessa grupper som ett kontinuum från den grupp vi anser vara minst i riskzonen för kriminell utveckling till den mest riskställda. Grupperna har beteck- nats på följande sätt: normal, neuros, neuros med infantilt jagsvaga drag, neuros med pri- mär karaktärsstörning, infantil jagsvaghet

och primär karaktärsstörning. De båda sist- nämnda grupperna kommer i det följande att kallas utpräglat jagsvaga. Mellangrupper- na, neuros med någon form av jagsvaghet, kallas tendens till jagsvaghet eller partiell jag- svaghet. Ytterligare tre diagnoser har använts men för dessa har vi inte haft någon bestämd hypotes rörande samband med kriminalitet. Dessa är psykosliknande och organiska stör- ningar, vilka förts samman till en grupp, och extremt torftiga och garderade protokoll (i regel i kombination med låg IK), vilka be- tecknats som intellektuellt och emotionellt torftiga. Dessa grupper innehåller mycket få fall. Det bör observeras att den mest extrema formen av jagsvaghet, de psykotiska eller psykosliknande tillstånden enligt våra hypo- teser inte skulle ha något påtagligt samband med kriminalitet. Denna hypotes har fått stöd av resultaten.

Diagnosvariabeln har betraktats som vä— sentlig och den har prövats mot såväl brotts- och kontrollgruppskriteriet som mot samtli- ga uppföljningsdata.

Resultaten stöder våra hypoteser mot samtliga kriterier. De grupper som fått diag- nosen infantil jagsvaghet (43 B-fall, 4 K-fall) eller primär karaktärsstörning (20 B-fall, 3 K-fall) alltså de utpräglat jagsvaga, framstår genomgående som de allvarligaste fallen. De utgör 1/3 av brottsfallen och endast 7 % av kontrollfallen. I den grupp pojkar som blivit föremål för placering med anledning av brott före 18 år och fortsatt kriminell aktivitet ef- ter denna ålder (sekvensklass IX, 44 pojkar, 24 % av brottsfallen) utgörs 59 % av pojkar med utpräglad jagsvaghet. Av de pojkar som under uppföljningstiden blivit kända för våldsbrott (26 % av brottsfallen, 2 % av kön- trollfallen) har 56 % skattats som utpräglat jagsvaga. Om även pojkar med partiell jag- svaghet medräknas, utgör den jagsvaga grup- pen 54 % av samtliga brottsfall, 75 % av sek- vensklass IX och 70 % av våldsfallen men en- dast 19 % av kontrollfallen.

Jagsvaghet har alltså ett starkt samband med kriminalitet och särskilt med persistent och allvarlig kriminalitet. Men sambandet är givetvis långt ifrån fullständigt. Endast 1/3

• Sida 281
•  Original

av debutantbrottslingarna har skattats som utpräglat jagsvaga. 1/3 har bedömts som nor- mala eller neurotiska. Av kontrollfallen ut- gör de normala eller neurotiska dock 2/3. De normala eller neurotiska framstår genom- gående som minst belastade mot samtliga kriterier.

Vi har varit restriktiva med beteckningen normal. Till denna grupp har endast förts pojkar som enligt våra skattningar fungerar mycket väl i psykiskt hänseende, dvs kan an- passa sig till andra människor och sociala krav och samtidigt hävda sin egen personlig- het och sina egna behov, alltså inte har över- starka hämningar. Dessa villkor har uppfyllts av 24 % av kontrollfallen och endast 5 % av brottsfallen. Detta förefaller emellertid gan- ska rimligt med tanke på att pojkarna befin- ner sig i en svår utvecklingsperiod, förpuber- teten och puberteten. Ingen av de pojkar som bedömts som normala är känd för nar- kotikabruk eller våldsbrott och ingen har placerats på institution med anledning av brott efter 18 år. Detta gynnsamma utfall gäller endast gruppen normala.

l medvetande om att vi använt ett strängt hälsokriterium, och att pojkarna är i en svår utvecklingsperiod, finner vi det ändå värt att notera, att enligt våra bedömningar så många av de undersökta pojkarna även i kontroll- grupperna företer någon form av psykiska störningar. Det finns skäl att tro, att det nu- tida samhället inte erbjuder särskilt gynn- samma villkor för utveckling av psykisk hälsa (Lohmann, 1972).

Den tillämpning av den jagpsykologiska teorin som kommit till användning inom det psykologiska avsnittet av klientelundersök— ningen har visat sig mycket fruktbar som ar- betshypotes. Resultaten ger starkt stöd för antagandet att de delaspekter av teorin som kunnat prövas har påtagligt samband med kriminalitet och social prognos.

De 7 % av kontrollfallen som diagnostice- rats som utpräglat jagsvaga är principiellt en mycket intressant grupp men ger i realiteten inte mycket information då kontrollmateria- let allt som allt innehåller 95 fall. Av de sju utpräglat jagsvaga pojkarna har tre begått

brott under uppföljningstiden, två av dessa har fortsatt kriminell aktivitet efter 18 år. Dessa två är ganska belastade; den ena är känd för alkoholmissbruk och våldsbrott, den andra för alkohol- och narkotikamiss- bruk. Den senare har också placerats på insti- tution med anledning av brott efter 18 år. Av de återstående fyra pojkarna är en känd för gravt alkoholmissbruk. Om de övriga tre finns inga officiella uppgifter under uppfölj- ningstiden. Gruppen är således ganska belas- tad i uppföljningsvariablerna, men givetvis för liten att dra några slutsatser av. Man mås- te naturligtvis också räkna med att det kan finnas kompenserande faktorer för pojkar även med denna allvarliga psykiska störning. God begåvning eller skyddande miljö kan sannolikt i många fall minska brottsriskerna. Jagsvaga störningar kan naturligtvis också vi- sa sig i andra symptom än kriminalitet.

De 5 % av brottsfallen, nio pojkar, som betecknats som normala, är en annan intres- sant grupp. Tre av dessa hör till engångs- brottslingarna och en avled ett par år efter undersökningstillfället. Av de återstående fem har fyra begått brott även efter 18 år men ingen tillhör sekvensklass IX. Tre av pojkarna är kända för alkoholmissbruk men ingen för narkotikabruk eller våldsbrott och ingen har institutionsplacerats med anled- ning av brott vare sig före eller efter 18 års ålder. Gruppen är alltså inte särskilt belastad men, liksom de jagsvaga kontrollfallen, för liten att dra några säkra slutsatser av.

Vi har slutligen jämfört några viktiga psy- kologiska variablers, bl a diagnosvariabelns, förmåga att förklara kriminalitet med några av de intressantaste och mest förklarande so- ciologiska variablerna (Carlsson, SOU 1972:76). Carlssons metod, nivådiagram, lämpar sig väl för sådana jämförelser (meto- den beskriven i kap. 26). Kontrollgruppen har i dessa bearbetningar standardiserats, vil- ket gör resultaten mer generaliserbara och också skapar möjlighet till jämförelse med matchningsfaktorernas samband med krimi- nalitet.

Tvärtemot vad som allmänt anses visar det sig att psykologiska variabler på hög sam-

• Sida 282
•  Original

manfattningsnivå, såsom diagnosvariabeln och bedömningarna av asocialitetsrisk uti- från Rorschach och AAT, var för sig eller mekaniskt sammanvägda, har starkare sam- band med kriminalitet än sociala faktorer som tex ett socialt belastningsindex, kon- struerat utifrån familjens förekomst i offici- ella register. De i den allmänna kriminalpoli- tiska debatten vanliga faktorerna låg social— grupp, splittrad familj och socialt belastade bostadsområden, vilkas samband med krimi- nalitet ansetts så väldokumenterade, att kli— entelundersökningens material matchats med avseende på dessa faktorer, visar sig ha för- hållandevis lågt samband med kriminalitet, lägre än nyss nämnda belastningsindex och betydligt lägre än psykologisk diagnos. Detta är intressant men bör inte tas som anledning att ställa personlighet och miljö i något mot— satsförhållande. Vi finner det rimligast att se personligheten som en produkt av genetiska faktorer och en lång serie lagrade miljöinfly- tanden, ofta av svårgripbar karaktär. Miljö är inte bara social miljö utan också psykolo- gisk.

27.5 Diskussion

Klientelundersökningens olika avsnitt har än- nu inte blivit föremål för den övergripande sammanställning som erfordras för att dra ut långt gående handlingsdirektiv av kriminal— politisk eller socialpolitisk innebörd. Praktis- ka slutsatser bör givetvis inte grundas på en delaspekt utan på en så allsidig bild som möj- ligt. De synpunkter som här följer bör alltså uppfattas som preliminära diskussionsinlägg eller slutsatser, som vi menar har stöd i våra data, men som vi inte uppfattar som slutgil- tigt avvägda.

Man bör hålla i minnet att brottsdebutan- ter, även enligt den psykologiska undersök- ningen, är en heterogen grupp, där många faller inom ramen för vad som är statistiskt normalt bland pojkar. Liksom framhållits ti- digare i klientelundersökningens rapportserie vore det önskvärt att man tog hänsyn till detta redan vid debutbrottet och differentie- rade behandlingen. Den nu utan jämförelse

vanligaste åtgärden ”bero vid gjord utred- ning” är sannolikt adekvat för normala och möjligen för lindrigt psykiskt störda pojkar. Men debutantgruppen innehåller ett kraftigt inslag (c:a 1/3) av pojkar med djupgående störningar i personlighetsutvecklingen fram- för allt beträffande jagfunktionerna, med konsekvenser för impulskontroll och moral- integration och därigenom normefterlevnad. Bland pojkar som återfaller och blir persi— stenta i sitt kriminella beteende är dessa all— varliga störningar än vanligare, liksom vid gravare kriminalitet såsom våldsbrott. Enligt den psykoanalytisk-egopsykologiska teori vi utgår ifrån är dessa störningar, primär karak- tärsstörning och jagsvaghet av infantil typ, väsentligen resultat av tidigt och djupt störda relationer till föräldrarna eller föräldrasubsti- tuten, främst modern. Vårt eget material ger ingen möjlighet att pröva denna teori. Över huvud taget lägger ldientelundersökningens retrospektiva uppläggning hinder ivägen för att komma dessa faktorer så nära in på livet som hade varit önskvärt. Vissa uppgifter om pojkarnas tidigare utveckling och familje- förhållandena vid denna tid finns dock i det psykiatriska avsnittet och inom heminter- vjun. Även om sådana uppgifter som insam— lats i efterhand med nödvändighet är osäkra, är det givetvis väsentligt att i den kommande integrationen av undersökningens olika delar sammanställa sådana data om den tidigaste perioden i pojkarnas liv med deras senare personlighetsutveckling. Likaså är det av stor vikt att belysa sambanden mellan föräldrar- nas uppfostringsmetoder, sådana de fram- kommit i den socialpsykologiska intervjun, och pojkarnas personlighet. Personligheten avspeglar och har lagrat en serie miljöinfly- tanden; vi vill än en gång understryka att personlighetsförklaring inte står i motsats- ställning till miljöförklaring.

Resultaten i denna undersökning kan ha ett visst intresse i diskussionen om social stigmatisering som orsak till brottslighet. I debatten framföres ofta att persistent och grav kriminalitet orsakas av den utstötning och de olämpliga åtgärder som ungdoms- brottslingar utsätts för. Enligt våra resultat

• Sida 283
•  Original

kan det konstateras redan vid pojkarnas de- butbrott att de psykiska störningarna är svå- rare i den grupp som senare blir mest krimi- nellt belastad. Detta talar för att ev olämpli- ga åtgärder i varje fall endast kan stå för en del av förklaringen till fortsatt kriminalitet. Vi menar med detta inte att vi anser nuva- rande behandlingsmetoder adekvata. Det är synnerligen viktigt att ungdomsbrottslingar behandlas på ett sätt som så mycket som möjligt undviker social utstötning och stig- matisering. Många ungdomar genomgår en period av Opposition och rollexperimente— rande, som kan ta sig asociala uttryck, och denna roll kan lätt befästas, om en ung män- niska känner sig negativt klassificerad och ut- dömd som person. Klinisk erfarenhet talar för, att om pojkar som är psykiskt störda kommit in i en asocial utveckling, krävs psy- koterapeutisk hjälp om denna utveckling skall kunna hejdas, särskilt om störningarna är av djupt och allvarligt slag. Tyvärr är den- na typ av störningar, som utmärks av brist- fälliga jagfunktioner, mycket svårbehand- lad. Psykoterapeutiska metoder för jagstöd- jande behandling finns och leder enligt kli- nisk erfarenhet många gånger till positiva re- sultat, men metoderna behöver vidareutveck- las. Behandlingsforskning på detta område ter sig synnerligen angelägen. Det mesta som utförts av forskning i behandling av krimi- nella har givit negativt resultat. McCord och McCord (1964) rapporterar dock från en un- dersökning vid Wiltwyckskolan mycket på- tagliga förbättringar med jagstödjande be- handling av kriminella pojkar, som diagnos- ticerats som psykopater, eller med vår termi- nologi primärt karaktärsstörda.

Terapi leder erfarenhetsmässigt mer ofta till framgång om den sätts in tidigt. En möj- lighet som kunde förtjäna att diskuteras vore att börja behandla barn med svåra jagstör- ningar redan i samband med skolans eller förskolans början. Sexårsåldern är ofta en lämplig tidpunkt för terapi. Behandlingen bör då om möjligt omfatta hela familjen. Terapiresurser är alltid begränsade och det förefaller berättigat med en stor satsning på denna typ av störningar, något som även

framhållits av Robins (1966).

Angelägnast är att förebygga den olyckliga personlighetsutveckling som här beskrivits. En mer utbredd inställning bland föräldrar att vården av barn under de första levnads- åren är en stor och väsentlig uppgift, också att det är en glädje och ett privilegium att följa sitt barn i nära kontakt, skulle med stor sannolikhet vara en positiv faktor. Hur en sådan förändring skall komma till stånd är svårare att säga. Konventionella upplysnings- aktioner riskerar att endast nå de redan över- tygade och intresserade. En hög prioritering av psykologiskt arbete bland föräldrar med småbarn skulle emellertid innebära ett steg framåt.

Vidare skulle man önska, att det ekono- miska stödet kunde förlängas så att modern, eller ev fadern, kunde vara hemma åtminsto- ne barnets första levnadsår. Övergången till daghemsvistelse bör sedan göras så mjuk som möjligt, så att barn innan de uppnått grupp- mognad, vilken brukar utvecklas ungefär i treårsåldern, ej behöver tillbringa alltför lång sammanhängande tid skilda från sin familj. Resultaten i det socialpsykologiska avsnittet (Olofsson, 1973) har ytterligare bekräftat vår uppfattning, att barn under hela sin upp- växt är beroende av en positiv och nära kon- takt med sina föräldrar för en lycklig utveck- ling.

• Sida 284
•  Original

Summary

Background and Methods.

This is a report of a psychological study of young first-time offenders which forms apart of a larger project, where offenders have been compared with controls, not known to the police, with respect to a great number of variables, sociological, medical, psychiatric; our part concerns personality as revealed mainly by projective tests. Earlier reports cover the general background of the project (SOU 1971:49), risk-related factors of a so- ciological nature as reflected in archival data (Carlsson, SOU l972:76), family climate, school adjustment and peer group influences (Olofsson, SOU 1973:25), and psychiatric findings (Ahnsjö, SOU 1973:49). All these have summaries in English. In the following only the most essential features of the gene- ral design will be mentioned to lay a founda- tion for the presentation of results.

The project as a whole was sponsored by the Swedish Ministry of Justice and entrust- ed to a committee which has been re— sponsible for general planning and supervi- sion. The delinquent group was sampled among boys within the city of Stockholm, who became known for a property crime between ages 11 and 15, and for which this was their first contact with the police (after 11). In all there are 192 of these boys. A control group of boys, matched in composi- tion with regard to age, social class, area within the city, and type of family (com- plete/broken) were also studied; the latter

contained 95 boys. As population frequen- cies are known for social class, area and fa- mily type in combination, the control group can be used to obtain estimates of popula- tion values through standardization.

In the present report personality assess- ment and diagnosis were based on two pro- jective tests. The first was the Rorschach test, with standard pesentation and scoring techniques mainly according to Klopfer (1954), interpretation to Schafer (1954).

The second is a variant of the TAT test developed by the authors. In this test 16 pic- tures are used which show young people, roughly of the age of the subjects, in va- rious situations. As with ordinary TAT mate- rial, the boy was asked to tell a story rela- ting to the picture. We have been somewhat more active in prodding och probing about the feelings and reactions of the people in the story. On the other hand, no special questioning after the Spontaneous story was undertaken. Because the test was designed för adolescents it will be referred to in the following as the Adolescent Apperception Test, or AAT.

All evaluation of test records was done without knowledge of the person's status as delinquent or control. The only slight excep- tion to this rule occured in the final phase of grouping into main diagnostic categories. At this stage delinquent and non-delinquent sta- tus had been revealed to us but such know- ledge was not used; in fact, only in excep- tional cases did we remember that aboy be-

• Sida 285
•  Original

longed to one or the other category. lt should also be added that the age of the boy and his IQ were known and used in the eva- luation of the projective tests. The correla- tion IQ/delinquency is quite low and IQ can hardly have served as a cue to delinquent status.

The delinquent boys may have been influ- enced in some of their reactions by their mo- mentary situation, e g recent questioning by the police, but there is no evidence that this invalidates our findings. As will soon appear, delinquents were not especially marked by anxiety when compared with controls. Follow-up data and differences within the delinquent group between one-time and re- peating offenders, or most-persistent offen- ders, provide a further check.

By means of the Rorschach test data the boys were rated with respect to variables like perception of reality, control and defense mechanisms, contact functions, anxiety, aggression, guilt feeling, fixations and some general attitudes to life. On a higher level of generality and comprehensiveness were eva- luations of intellectual and emotional resour- ces, ego strength, maturity, mental health and the risk of anti-social developments.

The scoring procedure of the AAT-test emphasized the ending of stories (posi- tive/negative), the activities in the stories (social/asocial or antisocial) and the identifi- cation of the hero in the stories (social/asoci- al or antisocial and masculine/feminine/in- fantile). The relations to other people, espe- cially parents and peers were scored and judged according to emotional tone (posi- tive/negative). As in the case of the Ror- schach, interpretation of the AAT was done not only on basis of scoring factors but on a global evaluation of all the information avail- able in the test. Variables were constructed which in part were parallel to those derived from the Rorschach data, such as mental health, moral integration and risk of antiso- cial developments. However, the main do- main of the AAT test has been social-psy- chological, inter-personal ties and relations.

Both for Rorschach and AAT variables a

seven-point rating scale is the rule, where the low end denotes a problematic, high-risk value. In some cases a simple occurence/ non-occurence dichotomy is used.

In order to estimate the reliability of the ratings a random sample of 50 boys were rated independently by both psychologists. Correlation coefficients were determined for the rating variables, 29 in all for the Ror- schach test, 23 for the AAT test. For the Rorschach variables the average correlation is .74, the range .51—.90. For the AAT va- riables the average is .73, the range .59—.88. These must be regarded as satisfactory levels.

Theoretical Frame

Our basic theoretical orientation can most briefly be described as psychoanalytic ego- psychology, represented by authors such as Hartmann (1959), but especially Homburger Erikson (1959, 1968). Two closely interre- lated aspects of this theoretical tradition are equally relevant for our work. One is a con- cern with ego functions, the other the idea of a normal_ psycho-sexual development with a succession of more or less distinct phases. A crucial element, especially for app- lications to delinquency, is the gradual shift from the pleasure principle to the reality principle, which implies that frustrations come to be tolerated and impulses con- trolled.

On this theoretical foundation is built our diagnostic continuum, starting with the nor- mal personality, with good reality adjust- ment and flexible defense mechanisms. The next step on the scale is the neurotic perso- nality characterized by inner conflicts, though these conflicts and the associated anxiety can be held in check. Neurosis, in this scheme, is regarded as more serious in the presence of signs of ego-weakness, and for this a special category has been reserved. Yet another category is ego weakness of a primarily infantile kind, or infantile ego- weakness för short. The concept covers a personality marked by immaturity and insuf- ficient control mechanisms. These are the

• Sida 286
•  Original

restless boys, at times aggressive, desperate and self-destructive. There still remains, however, a need of emotional relationships with other persons. This distinguishes them from the most serious category, with prima- ry character disorder. Here we meet boys lacking in ability to feel guilt and anxiety, deeply marked by an early disruption or po- verty of emotional relationships, and there- fore unable to form such in later lifte. They are lacking in conscience. Moral ideas are not internalized, they serve at most as weapons against other people.

For the categories forming the scale as described above there was a definite expec- tation that delinquency risks would increase as we proceed along the scale, the risk being highest for boys with primary character dis- order, the ”psychopathic personality” of other classification systems. Persons with signs of psychosis or organic brain damage have serious disturbances, which however fall somewhat outside the scale of severity related to risk for delinquent behaviour. They have been placed in a separate catego- ry. In making the diagnosis we used the two projective tests together as a battery. Though this is standard procedure with pro- jective methods we have otherwise kept the two tests separate.

Results

As can be seen from the table below (which is a simplified version of Table 26.2.1 in the main text) the risk and delinquency expecta- tions were confirmed. The detailed diagnos- tic scheme has here been reduced to three broader classes. The group of delinquents is about evenly divided between the normal/ neurotic, the mixed-intermediate class, and the most serious class of boys with infantile ego-weakness or primary character disor- der. In the general population of boys as estimated through standardization the latter is a rare class, while about three quarters are either normal or neurotic without further complications. This means that the gravest disturbances are subject to approximately

six times the over-all delinquency risk. Nor- mals and neurotics (still considered as one class) run about half the over-all risk.

Table l. Diagnostic Groups and Delinquency

Delinquents Est. population values

Normal/ neurotic 33.9 74.5 Mixed/inter- mediate class 33.3 19.8 lnfant. ego- weakness or primary character dis— order 32.8 5.7

Total 100.0 100.0

So far the criterion has been first-time offense. The later career of these young offenders has been followed through 1971, when the boys were 21—28 years of age. Al- so police contacts, if any, among the boys serving as controls were noted. The rate of recidivism is high in the delinquent group, around 70 %. Some are persistent offenders and have been placed in institutions. In this most-delinquent group infantile ego-weak- ness or primary character disorder are still more prevalent, no less than 59 % belonging to that class.

The relationship to delinquency shown for diagnostic categories is somewhat strong- er than the statistical effects of most of the personality and social-psychological va- riables. Many of the latter, however, are quite pronounced too, and are obvious pa- rallels to the findings for the diagnostic groups. Relatively global or comprehensive variables, like degree of maturation, mental health, ego strength, or risk of antisocial be- havior, give clearer and more consistent dif- ferences between delinquents and controls than variables more limited in coverage. The evidence of the enduring role of ego func- tions and ego strenght is striking. Boys who later became persistent offenders have often received low ratings here. Anxiety and aggression, as such, do not seem related to delinquency, what matters is the capacity of

• Sida 287
•  Original

the ego in handling, controlling and integrat- ing affect. Social-psychological variables, like relations to parents and peers, also agree with prior expectations; relations to parents are poor, while there are sign of over-depen- dence on peers. It is interesting to note that risk of anti-social behavior, assessed on the basis of either test, is about as strongly cor- related with actual delinquency as the diag- nOStic grouping. A mechanical combination of the Rorschach- and AAT-based predic- tions gives a score where 50 % of the delin- quent group but only 10% of a standard pOpulation of boys in the same age range receive the lowest four values. This will give an idea of the strength of the relationship.

Discussion

Compared with findings from other areas within the project the statistical effects established for personality factors as set forth above cannot be called weak. Mea- sured, for instance, by the relative risks they point to, they are stronger than the similarly determined effects of general environmental indicators like social class or type of family (normal/broken), and even somewhat strong— er than the effect of a ”social handicap”scale based on the records of welfare agencies. However, the interrelations among variables from different areas, and the multivariate or structural systern these may lead to still re- main to be explored.

The conclusions as to environmental or personality explanations of delinquency and crime should be commented upon. In our opinion these should never be seen as com- peting alternatives. ”Personality” is the effect of many environmental and genetic in- fluences. Because the boys were selected for study between 11 and 15 years of age we have no direct evidence on early childhood experiences, certainly none in our own data and not much in the other parts of the pro- ject. This is the price paid for the retrospec- tive design of the study. Our theory leads us to place much of the responsibility for the development of infantile ego-weakness, and

still more primary character disorder, on the nature and quality of emotional ties to the parents in early life. Most of the damage, one has reason to believe, is done during the first years oflife.

From a practical point of view several conclusions follow. To begin with, it should not be forgotten that a good many delin- quents, expecially one-time offenders, do not seem much worse off in terms of perso- nality resources than the majority of boys. Other tings have a lot to do with delinquen- cy, for instance temptation, the existence of local groups of a delinquent nature, and so forth. It is very important, therefore, to rea- lize that first-time offenders are a mixed ca- tegory and let treatment vary accordingly.

For the ones characterized by severe di- sturbances in ego development the prospect may look dark, but we do not subscribe to a philosophy of resignation. Therapy is a real possibility; the earlier the better and if possible embracing the whole family. If pro- cedures could be worked out for early detec- tion of high-risk children, chances would im- prove. There is finally the difficult but essential task of making parents, and pro- sPective parents aware of the importance of this early part of the life of their child, that someting can be done to avert later misery, for the child and others, which requires time, patience, and sacrifice.

• Sida 288
•  Original

Löp.nr. ..................... Appendix 1

Bedömare ................................... K. Humble — G. Settergren

SKATTNINGSSCHEMA 1 FÖR RORSCHACHTESTET

SKATTNINGSSCHEMA 1 för RORSCHACH-testet. PERCEPTION och KONTROLL.

Skala 1—7 Kod 2 00 001 Perception (störd—klar) ................................................................

2 00 002",*lntegr. av percept. (dålig-god) ......................................... — ...............

1:11 :i :l

2 00 003 Realitetsanpassning (dålig-god) ........................................................ 2 00 004 Bearbetningsförmåga (dålig-god) ....................................................

2 00 005 Självreferenser (förekomst) ........................................................

2 00007 Kontrollfunktion (dålig-god) ........................................................

Försvarsmekanismer

förekomst 2 00 008 Bortträngning ........................................................................ 2 00 009 Förnekande ............................................................................ 2400 010 Rationalisering ........................................................................ 2 00 011 Distansering ............................................................................ 2 00 012 lntellektualisering .................................................................... 2 00 013 Reaktionsbildning ....................................................................

2 00 014 Tvångsmekanismer ....................................................................

DWDDDDD

2 00 015 Jaginskränkning ........................................................................ 2 00 016 Regression ............................................................................ 2 00 017 Flykt i fantasi ........................................................................ 2 00 018 Agerande, täckaffekter .................................. . .............................. 2 00 019 Projektion ............................................................................ 2 00 020 Isolering ................................................................................ 2 00 021 Perseveration ........................................................................

2 00 022 Blockering ............................................................................

2 00 023 Gardering ............................................................................

2 00 024 Acting out ............................................................................

2 00 025 Förskjutning ........................................................................

• Sida 289
•  Original

2 01 001 2 01 002

2 01 003 2 01 004 2 01 005 2 01 006 2 01 007 2 01 008 2 01 009 2 01 010

201011 201012 201013 201014 201015

201016 201017 201018 201019 201020 201021 201022 201023

KONTAKT Ska/a 1—7

Primärkontakt, djupkontakt (dålig-god) .....................................

Sekundärkonta kt, kontaktfunktion (dålig-god) .............................

Störningar i sekundärkontakten vid god primärkontakt (4—7) förekomst

Skygg, hämmad ................................................................. Reserverad ..................................................................... Neurotisk skenkontakt ......................................................... Okritisk ......................................................................... Misstänksam ..................................................................... Negativistisk ..................................................................... Häftande .........................................................................

Tillagsinställd .................................................................

Störningar i sekundärkontakten vid dålig primärkontakt (1—3)

förekomst

Avskärmad .....................................................................

Paranoid, projicerande .........................................................

Awisande, fientlig .............................................................

Kontaktproblem (övr.) förekomst

Probl. i förhåll. t. far (direkta tecken) ......................................... Probl. i förhåll. t. far (indirekta tecken) ..................................... Probl. iförhåll. t. mor (direkta tecken) ..................................... Probl. i förhåll. t. mor (indirekta tecken) ..................................... Em'otionellt beroende ......................................................... Utpräglat egocentrisk .........................................................

Auktoritetsbunden .............................................................

l:] CI :_ : l:] &

H HW

• Sida 290
•  Original

Löp.nr

Bedömare

2 02 001 2 02 002 2 02 003 2 02 004

2 02 005

2 03 001 2 03 002

2 03 003 2 03 004 2 03 005 2 03 006 2 03 007 2 03 008 2 03 009 2 03 010

2 04 001 2 04 002

2 05 001 2 05 002

2 06 001

AFFEKTE R Ångest Ska/a 1—7

Ångestberedskap (stor-liten)

Ångestladdning (stor-liten)

Ångesttolerans (låg-hög) .................................

Asoc.risk ångest (stor-liten)

förekomst

Fritt flotterande ångest .....................................

A ggressivitet Ska/a1—7

Aggressiv spänning (stark-svag) .........................

Asoc.risk.aggr. (stor-liten) .................................

förekomst

Aggr. på fantasiplan ........................................

Explosiva tendenser ........................................ Trots, kritik ................................................. Sadomasochism ............................................. Destru ktivitet ............................................. Siälvdestru ktivitet ......................................... Depressiva tendenser .....................................

Aggr. som ångestförsvar .................................

Skuldkänslor förekomst

Skuldkänslor .............................................

Straffrädsla .................................................

KONFLIKTER PÅ OLIKA UTVECKLINGSSTADIER Ska/a 1—7

Praegenitala konflikter (starka-inga) .....................

Sexuella konflikter (starka-inga) .........................

IDENTIFIERING Ska/a 1—7

Identifiering (svårigheter-okomplic.) .....................

lllDHllDDD HD 0

DDD

• Sida 291
•  Original

2 07 001 2 07 002 2 07 003

2 08 001 2 08 002

2 09 001 2 09 002 2 09 003 2 09 004 2 09 005 2 09 006 2 09 007 2 09 008

Kod 210001 210002 210003 210004 210005 210006 210007 210008

Skattningsschema 1 för Rorschachtestet

(: : E C] &

GENERELLA LIVSHÅLLNINGAR Ska/a 1—7; 7 = hype/funktioner

Aktivitet (passiv-aktiv) ................................................................

Säkerhet (osäker-självsä ker) ........................................................

Sensibilitet (okänslig-sensibel) ............. '. ..........................................

INTELLEKTUELLA och EMOTIONELLA RESURSER Ska/a 1—7

Intellektuella och emotionella resurser (torftig-rikt utr.) ........................

Intellektuell och emotionell funktionsnivå (låg—hög) ............................

SAMMANFATTNINGSVAR IABLER Ska/a 1—7

Sund jagstyrka (liten-stor) ............................................................ Neurotiskt jagförsvar (litet—stort) .................................................... Jagsvaghet (stor-ingen) ................................................................ Asoc.risk jagstyrkeförh. (stor-liten) ................................................ Mognad (omogen-mogen) ............................................................

Psykisk hälsa (sjuk-frisk) ............................................................

Asoc.risk totalt (stor-liten) ............................................................

Sammanfattning verbalt:

2 :] FM .................................................................................... l . l_. Ej

FC ....................................................................................

• Sida 292
•  Original

Löpn. nr. Skattningsschema 1 för Rorschachtestet

Bedömare .............................................

Kod 210009 c1= .................................................................................... 210010 0 ........................................................................................ 210011 20 ....................................................................................... 210012 20' .................................................................................... 210013 & .................................................................................... 210014 FK .................................................................................... 210015 P ........................................................................................ 210016 1=+% .................................................................................... 210017 F% .................................................................................... 210018 11% .................................................................................... 210019 A% .. ...................................................................................

210 020 R, klassindelning 1. R(12. 2. R=13—20. 3. R>20. ............................ 2 10 021 Upplevelsetyp 1. M(C. 2. M = C. 3. M>C. ....................................

DBHDDDDDDDDDDD

210022 W:M.1.W>2M.2.W=2M. 3. W(2M. .......................................

• Sida 293
•  Original

Löp.nr. .................... Namn ........................

Bedömare ...................................

SKOLA Kod Förekomst

3 04 001 Upplevs pos. .......................... 3 04 002 Upplevs neg. .......................... 3 04 003 Klarar uppg. .......................... 3 04 004 Klarar ej uppg. ...................... 3 04 005 Får hjälp .............................. 3 04 006 Skolk ..............................

ALKOHOL Förekomst

3 05 001 Alkohol + konfl. .................. 3 05 002 Alkohol + asoc. .................. 3 05 003 Alkohol hos hero .................. 3 05 004 Alkohol hos andra ..................

IDENTIFIERING Frekvens 0—16

3 06 001 Maskulin .............................. 3 06 002 Svårigheter .......................... 3 06 003 Infantil .............................. 3 06 004 Feminin ..............................

3 06 005 Könsförväxling el. tvekan om kön

3 06 006 Social .................................. 3 06 007 Asocial ..............................

SJÄLVREFERENSER Frekvens 0—16

3 07 001 Siälvreferenser .......................

K. Humble — G. Settergren SKATTNINGSSCHEMA 1 FÖR AAT-TESTET

Will l] BUD

D DDD

• Sida 294
•  Original

Bedömare ................................... AAT Namn .......................................................... Lop nr

FÖRVÄNTNINGAR.

(Slut sammanställt med aktivitetstyp.) Frekvens 0—1 6 SOCIAL AKTIVITET ASOCIAL AKTIVITET

Kod Kod

308001 + ............ 308006 + ............ 308002 — ............ 308007 — ............ 308003 i ............ 308 008 i ............ 3080040 ............ 3080090 ............

3 08 005

3 09 001 3 09 002 3 09 003 3 09 004

3 09 005

Kod 310001 310003 310004 312001

310005 310008 310009 310010 310011 312002

E ............ |: 308010 2 ............

MORALHÅLLNINGAR Skala 0—3

Överdrivet moralisk .................................................................... Moralisk ................................................................................ Omoralisk ............................................................................

Amoralisk ............................................................................

Moralindex ............................................................................

(Övermor.+ mor) — ( omor. +amor.) + 6 LIVSHÅLLNINGAR, JAGIDEÅL Skala 0—3

JAGUPPLEVANDE Positiva

Självtillit, självförverkligande, självständighet .................................... Målinriktning, pliktmedvetande ....................................................

Mod ....................................................................................

Negativa

Narcissism, omnipotensförestälIningar, egocentricitet ............................ Överkompensering .................................................................... Feghet ................................................................................ Ansvarslöshet (betr. plikter) ........................................................ Agerande, utspelande ................................................................

2 Skalvärden ........................................................................

BOUND

D 0000

% DHHDUH HUND

• Sida 295
•  Original

AAT. Namn ........................................................... Löp.nr. ....................

AGGRESSIONSFORMER Positiva

3 12 003 Adekvat självhävdande ................................................................

Negativa 3 12 004 Aggressivt självhävdande, prestigeinst. ............................................

Aggressionshämning 3 10 013 Självdestruktivitet ....................................................................

3 10 014 Otillräcklighet, hjälplöshet ............................................................ 3 10 015 Resignation, hopplöshet ............................................................ 3 10 016 Självförakt ............................................................................ 3 10 017 Jaginskränkn. hämmad produktiv .................................................... 3 12 005 2 Skalvärden ............................................................................

Sammanfattning av JAGUPPLEVANDE

HHDDDD DDD

312001 Pos. 2 .................................................................................... 3 12 002 Neg. E ................................................................................ 3 12 003 Pos. aggr. former (Adekvat självhävdande) ........................................ 3 12 004 Neg. aggr. former .................................................................... 312 005 Aggr. hämning Z ....................................................................

Sammanfattning av AGGRESSIONSVARIABLER (hämtade från jagupplevande och relationer utgående från hero)

3 12 009 Pos. aggr. former Z Jagupplev. + rel. ................................................

3 12 010 Neg. aggr. former EJagupplev. + rel. ................................................

3 12 011 Aggr. hämning ZJagupplev. + rel .....................................................

RELATIONER l

Skala 0—3 Utgående från hem till: Kod Positiva Far Mor _ Kamr. Övr. 01 04 07 10 3 13 001 Värme, generos., vård ......................... I I [ I L I _I

Kontaktsök. pos. Adekv. hjälps. ber. ......... 02 In5 I I08 | 11 2 ............ . ..................................... Bö ] I06 I (09 | (12

2 pos.

313013 ......................................................................... |:]

• Sida 296
•  Original

AAT. Namn .......................................................... Löp.nr. ....................

RELATIONER 1 forts. Kod Negativa Far Mor Kamr. Övr.

3 13 014 Ansvarslöshet, smitande opålitl. ............ ” I9 I24 I30 I

Besvikelse .................................... I15 I IZD ? (25 I 31 I Infantilt kräv ber .............................. I16 I P1 I I26 I I32 I Kontaktsök neg ............................ I17 :I I22 J I27 J (33 _I Kontaktsokande asoc ........................ (34 z ................................................ I18 I |23 I (29 I & Eneg. 313036 ..................................................................... Agressionsformer Positiva Far Mor Kamr. Övr. 313037 Frigörelse .................................... 37 I I40 I (43 I I46 I Adekvat kritikoch opposition ................ 38 I (41 I 44 I I:; I 2 ................................................ |39 ( (EZ—j I45

Zeger pos 313049 .................................................................... [49 Negativa Far Mor, Kamr. Övr. 313050 Fysisk aggressivitet ............................ I? I F I I62 68 I Tvång, hot .................................... [51 I F7 I 63 I69 I Verbal aggr. .................................... [52 I Iga I E4 _I (70 I

Aggr.affekt .................................... |53 I I59 I 65 71

Passiv aggr. .................................... [54 I [60 I I66 I (72 J Re1ection kyla framl skap ................ [55 I 61 I [67 1 F J 300016 2 ................................................ (16 I (17 I (18 ( IT9 | Zaggrmeg. 300020 ................................................ Aggressionshämning Far) Mor_ Karnrf. Övr. 313074 Underkastelse,tillagsinst. .................... I74 I I78 I I32 86 Självkritik, inåtvänd aggr. .................... [75 J I79 I (& I I?7 I Förskjutn. av aggr. ............................ FB I [80 I [84 I [83 I Ångest eller depr. där aggr. förväntas ........ (77 I [BI I I& I [89 ; I 24

300021 2 ............................................ (”_—j (22 _I r 300025 .................................................... [i]

• Sida 297
•  Original

AAT. Namn ........................................................... Löp.nr. ....................

RELATIONER 1 forts.

Skala 0—3 Ingående mot hero från: kod Positiva Far Mor Kamr. Övr r.

313092 Värme, generos.,värd,tillåt ..................... P2 I P5 I P8 4 rm Kontaktsökande pos ........................ I93 I IETS _I [69 I FOZ I 2 ................................................ ? J W J P” J F”

313014 ....................................................................

Negativa Far Mor Kamr. Övr. 313105 Ansvarslöshet ................................. 105 I I111 I I117 I [124 I

"Orättvisa" .................................... I I112I I118125 Snålhet ........................................ IIW I P3 I I119 I [26 I Opålitlighet, inkonsekvens .................... I108 I I114 I:; Kontaktsökande neg. ........................ I I115 [_j I—ii

Kontaktsökande asoe ........................ 2 ................................................ Eneg. 313131 ....................................................................... Aggressionsformer Positiva Far Mor Kamr. Övr. 313132 Pos. auktoritet, stöd ........................ 132 I I133 I [34 I ESS I I Zlaggrpos. 3 13 136 ......................................................................... Kod Negativa Far Mor Övr. 313130 Fysisk aggressivitet ............................ 130 I 135 I I'Tazm J I43 I Tvång, hot .................................... 131 J 137 I F” I ”9 Verbal aggr. .................................... I132 I Fsa I IHM I FSO I Aggr.affekt .................................... I133 I [139 I I45 I F1 I Passiv aggr. .................................... 134 I I14O _I IT46 I & J Rejection,kyla,främl.skap .................... [135 I P” I I147 I 153 I 300041 2 ................................................ I41 I I42 I I” II44 I 2 aggr. neg.

3 00 045 ......................................................................

• Sida 298
•  Original

AAT. Namn

313154

3 00 046

3 00 050

Aggressionshämning

Underkastelse, tillagsinst.

Självkritik, inåtvänd aggr.

Förskiutn. av aggr.

Ångest eller depr. där aggr. förväntas ........ Överbeskyddande .......... Z .............................

RELATIONER ll Frekvenser 0—100

Positiva relationer

Kod

314 001— Far ........................ —3 14 003

314 004— Mor ........................ —314'006

3 14 007— Kamrater .................... —314009

314 010— Flickor .................... —3 14012

314 013— Övriga .................... —3 14 015

314016— Epos. rel. ................ —3 14 018

Ingående mot hero från:

Far Mor Kamr. Övr. I154 _| Ess I [164 I Fes J I155 I I160 I Iis I I170 J I156 I (51 —I I166 I En j I157 ? I162 I I167 I 172 I158 *I I163 _I I168 I I173

I46

Utg. från hero

? I47 I I4s

Z aggr.hämn.

lng. mot hero

I WI” I

Pos. rel. till Pos. rel. från 2 pos. rel. far 01 02 03

Pos. rel. till Pos. rel. från 2 pos. rel. mor 04 05 06

Pos. rel. till Pos. rel. från 2 pos. rel. kamr. 07

oa ?

09

Pos. rel. till Pos. rel. från 2 pos. rel flick.

10 11 12

Pos. rel. till Pos. rel. från 2 pos. rel. än. 13 14 15

2 Pos. rel. till 2 Pos. rel. från ): pos. rel. 16 17 18

• Sida 299
•  Original

AAT, Namn .................................................

RELATIONER ll Frekvens 0—100

Negativa rela tioner Kod

314 019— Far —3 14021

3 14 022— Mar —3 14 024

3 14 025— Kamrater .................... — 3 14 027

314 028— Flickor -—3 14 030

314 031— Övriga —3 14 033

314 034— Z Neg. rel. —3 14 036

314037 2 Rel.

FÖRNEKAD RELATION Kod Frekvens 0—10

Utg. från hero Neg. rel. till

lng. mot hero Neg. rel. från 2 neg. rel._ far

19

20

21

Neg. rel. till Neg. rel. från 2 neg. rel. mor 22 23 24

Neg. rel till Neg. rel. från 2 neg. rel. kamr.

25

26

27

Neg. rel. till Neg. rel. från 2 neg. rel;.flick.

28

29

30

Neg. rel. till Neg. rel. från 2 neg. rel. övr. 31 32 33

2 Neg. rel. till 2 Neg. rel. från 2 neg. rel. 34 35 36

2 rel.

37

314038 Far .................................................................................... 314039 Mor ......................... I:] 314040 Båda .....................................................................................

• Sida 300
•  Original

Bedömare .............................. AAT. Namn ........................................................... Löp.nr. .................... KONSTELLATION

Kod Frekvens 0—10

314 041 Far + mor mot son .................................................................... CI 314 042 Son + mor mot far .................................................................... :( 314 043 Son +far mot mor .................................................................... G 3 14 044 Identifiering med Odifferentierad grupp ........................................ CI 3 14 045 Odifferentierad behandling av far ................................................ I

3 14 046 Odifferentierad behandling av mor ................................................ 3 14 047 Odifferentierad behandling av båda ................................................ I:

3 14 048 Vägrar identifiering ................................................................ IZI

SAMMANFATTNINGSVARIABLER Kod Skala 1—7 315 001 Familjeklimat (kallt — varmt) ........................................................ G 3 15 003 Accept. av uppfostr. normer (opp.'— acc.) ........................................ CI 3 15 004 Uppfostringskonflikter (stora — små) ............................................ [:|

315 005 Rel. mor — son (neg. — pos.) ........................................................ I:I 315 006 Rel. far — son (neg. — pos) ........................................................ CI 3 15 007 Engagemang i rel. son — mor (litet — stort) ........................................ I: 315 008 Engagemang i rel. son — far (litet — stort) ........................................ |__—I

3 15 009 Asocialitet hos kamr. (stor — liten) ................................................ IE 3 15 010 Beroende av kamr. (stort — litet) .................................................... CI 3 15 011 Kamratrelationer (dåliga — goda) .................................................... CI

3 15 012 Aggressivitet, djupliggande (stor — liten) ........................................ IZI 3 15 013 Aggressivitet, nära ytan (stor — liten) ............................................

3 15 014 Ångestladdning (stor — liten) ........................................................ 3 15 015 Ångesttolerans (liten — stor) ........................................................ E

3 15 016 Jagupplevande (neg. — pos.) ........................................................

3 15 017 Identifiering (svårigheter — okomplicerad) ........................................ 3 15 018 Upplevande av positiva affekter (föga -— mycket) ................................ I: 3 15 019 Konfliktstyrka (stor — liten) ........................................................ I

• Sida 301
•  Original

Bedömare ................................... AAT. Namn ............................................. Löp.nr. ....................

SAMMAN FATTNINGSVAR IABLER, forts.

Kod Skala 1—7

3 15 020 Kontrollfunktion (dålig — god) .................................................... 3 15 021 Kontaktfunktion (dålig — god) .................................................... I; 3 15 022 Mognad (omogen — mogen) ........................................................ I; 3 15 023 Psykisk hälsa (sjuk — frisk) ........................................................

3 15 024 Asocialitetsrisk (stor — liten) ........................................................ CI

• Sida 302
•  Original

Litteraturförteckning

Abraham, K. Psychoanalytische Studien zur Charakterbildung. Internat. Psychoan. Ver- lag 1924. Ahnsjö, S. Unga Lagöverträdare IV. SOU 1973:49. Ainsworth, M.D. Problems of Validation Kap. 14 i Developments in the Rorschach Technique. Vol. 1. World Book Company. New York 1954. Arieti, S. Psychopathic Personality: Some Views on Its Psychopathology and Psycho- dynamics. Comprehensive Psychiatry. Vol. 4, No. 5 (october) 1963. Armitage, P. Statistical Methods in Medical Research. Blackwell, London 1971. Beck, S.J. Rorschach*s Test. 1. Basic Pro- cesses. Grune and Stratton. New York 1961. Beck, S.J. Reality, Rorschach and Perceptual Theory. I Rabin, A.I. (Ed.) Projective Techniques in Springer Pub. New York 1968. Becker, H.S. Outsiders. Studies in the Socio- logy of Deviance. New York, London 1963. Behn—Eschenburg, H. Behn—Rorschach Tafeln. Verlag Haus Huber. Bern 1920. Bellak, L. The Thematic Apperception Test and The Children's Apperception Test in clinical use. Grune & Stratton. New York 1954. Bellak, L. ed. Schizophrenia: & review of the syndrome. Lagos Press, New York 1958. Bellak, L. The Schizophrenic Syndrome. Grune & Stratton, New York 1969. Benjamin, J.D., Ebaugh, P.G. The Diagnostic Validity of the Rorschach Test. Amer. Journ. Psychiat. 1938, 94, sid. 1163— 1178. Beres, D. Ego Deviation and The Concept of Schizophrenia. The Psychoanalytic Study

Personality Assessment.

of The Child. Vol. 11. International Univer- sities Press. New York 1956. Bettelheim, B. The Children of the Dream. The MacMillan Company. New York 1969. Blomberg, D. P.M. beträffande materialets representativitet. Stencil för Klientelun- dersökningen 1960. Blomberg, D. Den svenska ungdomsbrottslig— heten. Tredje omarbetade uppl. Natur och Kultur. 1971.

Blos, P. ”The Contribution of Psychoanaly- sis to the Treatment of Adolescents”, Psychoanalysis and Social Work, ed. Marcel Heiman, 232. International Univer- sities Press, Inc., New York 1953. 13105, P. On Adolescence. A Psychoanalytic Interpretation. The Free Press. New York 1962. Campell, D.T. och Fiske, D.W. Convergent and Discriminant Validation by the Multi- trait—Multimethod Matrix. Psychol. Bull. 1959. 56, sid. 81—105. Carlsson, G. Stratifierade medeltalsjämförel- ser: En populationsmodell. Stencil för Klientelundersökningen. Sept. 1969. Carlsson, G. Unga Lagöverträdare II, SOU 1972:76. Christiansen, Killingmo och Waal. Personlig- hetsdiagnostikk med henblikk på struktur- beskrivelse. Utkast till begrepssystem. (Stencil) Dr. Nic Waals Institutt, Oslo 1956. Cleckley, H. The Mask of Sanity. C.V. Mosley, St. Louis 1964. Cronbach, L.]. A Validation Design for Qualitative Studies of Personality. Journ. Consult. Psychol. 1948, 12, sid. 365—374. Cronbach, L.]. Pattern Tabulation: a Statisti- cal Method for Analysis of Limited Pat- terns of Scoring with Particular Reference

• Sida 303
•  Original

to the Rorschach Test. Educ. Psychol. Measmt. 1949. 9. sid. 149—171. Cronbach, L.J. and Meehl, P.E. Construct Validity in Psychological Test. Psychol. Bull. 1955, No 52. Cronbach, L.J.; Rajaratnam, N.; Gleser, C.C. Theory of Generalizability: A Liberaliza- tion of Reliability Theory. The British Journ. of Statistical Psychol. Vol. XVI: 2 Nov. 1963. Draper, N.R. and Smith, H. Applied Regres- sion Analysis. John Wiley & Sons Inc. New York 1967. Eichler, R.M. A Comparison of the Ror- schach and Behn Inkblot Tests. Journ. Consult. Psychol. 1951. 15. sid. 185—189. Elmhorn, K. Faktisk brottslighet bland skol- barn. SOU 1969:1. Elmhorn, K. Unga Lagöverträdare 1. SOU 1971:49 Bil. 2. Erikson, E.H. Childhood and society, W.W. Norton&Co. Inc. New York 1950. Erikson, R.H. Identity and the Life Cycle. Psychol. Issues. Vol. 1. No. 1. New York 1959. Erikson, E.H. Identity. Youth and Crises. W.W. Norton & Comp. Inc. Austin Riggs Monograph No. 7. New York 1968, till svenska 1969. Eysenck, H.]. Crime and Personality. Rout- ledge & Kegan Paul. London 1964. Fenichel, 0. The Psychoanalytic Theory of Neuroses. Routledge & Kegan Paul LTD. London 1946. Fiske, D.W. Variability of Responses and the Stability of Scores and Interpretations of Projective Protocols. Handbook of Projec- tive Techniques, Kap. 5. Editor 8.1. Mur— stein, Basic Books, Inc. New York, 1965. Ford, M. The Application of the Rorschach Test to Young Children. Univ. Minn. Inst. Child Welf. Monogr. 1946 nr 23. Franér, P. Ett bidrag till studiet av Ror- schachtestets tillförlitlighetsproblem. Lic. avhandl. (stencil) Stockholm 1960. Freud, A. The Ego and the Mechanisms of Defense. 1936. Revised edition 1966. International Universities Press. Inc. New York, till svenska 1969. Freud, A. Assessment of Childhood Distur- bances. The Psychoanalytic Study of the Child. 17:149—158. 1962. Freud, A. Normality and Pathology in Child- hood. Assessments of Development. New York. Int. Univ.Press. Inc. 1965, till sven- ska 1967. Freud, A., Nagera, H., Freud, E.W. Meta- psychological Assessment of the Adult Personality. The Adult Profile. The

Psychoanalytic Study of the Child, Vol. XX. 1965, sid. 9—41. Freud, S. Die Traumdeutung. Verlag Franz Deuticke, Leipzig und Wien 1900. Freud, S. Drei Abhandlungen zur Sexual- theorie. Verlag Franz Deuticke, Leipzig, Wien 1905. Freud, S. Charakter und Analerotik. Psy- chiatrisch—Neurologische Wochenschrift, redigiert von Dr. Johannes Bresler, Lubli- nitz (Schlesien) IX Jahrgang Nr 52. 1908. Freud, S. Zur Einfiihrung des Narzissmus im ”Jahrbuch fiir psychoanalytische und psy- chopathologische Forschungen”, Band VI, Verlag Franz Deuticke, Leipzig, Wien _ 1914. Gibson, W.A. Three Multivariate Models: Factor Analysis, Latent Structure Ana- lyses and Latent Profile Analysis. Psycho- metrica 24, sid. 151—166. 1959. Glueck, S. and E. Unraveling Juvenile Delin- quency. The Commonwealth Fund. New York 1950. Golding W. Lord of the Flies. Faber and Faber Ltd, London 1957. Gough, M.G. A Sociological Theory of Psy- chopathy. Amer. J. Sociol. 1948, 53, 359—366. Griffith, R.M. The Test-retest Similarities of the Rorschachs of Patients without Reten- tion, Korsakoff. Journ. Proj. Tech. 1951. 15, sid. 516—525. Guettler, K. Concepts covered by the terms ”Ego” ”Id”, and ”Superego”. As applied today in Psycho-Analytic Theory. Förlags— huset Norden AB. Malmö 1971. Gulliksen, H. Theory of Mental Tests. John Wiley and Sons. New York 1950. Hare, R.D. Psychopathy: Theory and Re- search. John Wiley & Sons Inc. New York 1970. Harris, J.G.Jr. Validity: The Search for a constant in a Universe of Variables. Ror- schach Psychology. Rickers—Ovsiankina, M.A. ed. J. Wiley & Sons, Inc. New York 1960. Harrison, R. Studies in the Use and Validity of the Thematic Apperception Test with Mentally Disorderd Patients 11. A Quanti— tative Validity Study. Charact. and Pers. 1940. 9. sid. 122—133. (a) Harrison, R. Studies in the Use and Validity of the Thematic Apperception Test with Mentally Disordered Patients. III. Valida- tion by the Method of Blind Analysis. Charact. and Pers. 1940. 9. sid. 134—138. (b) Hartman, A.A. An Experimental Examina- tion of the Thematic Apperception Tech-

• Sida 304
•  Original

nique in Clinical Diagnosis. Psychol. Monogr. 1949, 63, 8 (Whole No. 303). Hartmann, H. Ego Psychology and the Prob- lem of Adaptation. International Universi- ties Press Inc. New York 1958. Tysk uppl. 1939. Hartmann, H. Essays on Ego Psychology. Selected Problems in Psychoanalytic Theory. The Hogart Press and the Institute of Psycho-Analysis. London 1964. Hauge, R. Kriminalitet som ungdomsfeno- men. Aldus/Bonniers. Stockholm 1971. Healy, W. and Bronner, A.F. New Lights on Delinquency and its Treatment. The Insti- tute of Human Relations. Yale University Press New Haven 1936. Henry, W.E. och Farley, J. A Study in Validation of the Thematic Apperception Test. Journ. Proj. Techn. 1959, 23. sid. 383—390 (a) Henry, W.E. och Farley, J. The Validity of the Thematic Apperception Test in Study of Adolescent Personality. Psychol. Monogr. 1959. 73. No. 17 (b) Hertz, M.R. The Reliability of the Ror- schach Ink—blot Test. Journ. Appl. Psy- chol. 1934. 18. sid. 461—477. Hirschi, T. and Selvin, H.C. Delinquency Research. An Appraisal of Analytic Methods. The Free Press. New York 1967. Holt, R.R. Clinical and Statistical Prediction: A Reformulation and Some New Data. The Journ. of Abnormal and Social Psych. Vol. 56 No. 1, Jan. 1958. sid. 1—12. Holtzman, W.H. Validation Studies of the Rorschach Test: Impulsiveness in the Nor- mal Superior Adult. Journ. Clin. Psychol. 1950, 6. sid. 348—351. Holtzman, W.H. Objective Scoring of Projec- tive Tests. Objective Approaches to Perso- nality Assessment. Editors Bass. EM. och Berg, I.A. sid. 119—145, Van Nostrand. New York 1959. Holzberg, J.D. Reliability Re—examined. Kap. 13 Rorschach Psychology. Rickers— Ovsiankina, M.A. Ed., J. Wiley & Sons, Inc. New York 1960. Humble, K., Settergren, G. Progress Report 1965. Psykologiska avsnittet inom 1956 års klientelundersökning rörande ung- domsbrottslingar. Lic. avhandling. Stencil Stockholm 1965. Humble, K., Settergren, G. Kap. 8.3 Det psykologiska avsnittet, Unga Lagöverträda- re I, Undersökningsmetodik. Brottsdebut och återfall. SOU 1971:49. Hunter, M.E. The Practical Value of the Rorschach Test in a Psychological Clinic. Amer. Journ. Orthopsychiat. 1939, 9, sid.

278—294. Jacobsson, E. Beitrag zur asozialen Charak- terbildung. Internationale Zeitschrift fiir Psychoanalyse 1930. Jahoda, M. Current Concepts of Positive Mental Health. Monograph Series no 1. Joint Commission. Basic Books. New York 1958. Janson, C-G. Juvenile Delinquency in Sweden. Youth and Society. Vol. 11, nr 2, sid. 207—231. dec. 1970. Jones, E. Uber analerotische Charakterziige. Internat. Zeitschr. f. Psychoan. 5. 1919. Jonsson, G. Delinquent boys, their parents and. gran'dparentes. Munksgaard Köpen- hamn 1967. Jonsson, G. Unga Lagöverträdare 1. SOU 1971:49, kap. 4. Jonsson, G. & Kälvesten, A-L. 222 stock— holmspojkar. Almqvist & Wiksell Uppsala 1964. Kelley, D.M. Margulies, H., Barrera, S.E. The Stability of the Rorschach Method as Demonstrated in Electric Convulsive Therapy Cases. Rorschach Res. Exch. 1941, 5, sid. 35—43. Klopfer, B. et al. Developments in the Ror- schach Technique. World Book Company. New York 1954. Kris, E. Psychoanalytic Explorations in Art. International Universities Press. New York 1952. Krugman, J.I. A Clinical Validation of the Rorschach with Problem Children. Ror- schach Res. Exch. 1942, 6, sid. 61—70. Kuiper, P.C. Neuroslära. Natur och Kultur. Stockholm 1970. Lerner, M. Diskussion om RorSchachmeto— dens värde; ett försök till vetenskapsteore- tisk belysning. Psykologexamensuppsats, Pedagogiska institutionen, Stockholms Universitet 1971. Lesche, C. Om psykoanalysens vetenskaps- teori. häften för Kritiska studier. Nr 5, årgång 4. 1971. Little, K.B. och Shneidman, ES. Con- gruencies among Interpretations of Psy- chological Tests and Anamnestic data. Psy- chol. Monogr. 1959, 75. No 6. Lohmann, H. Psykisk hälsa och mänsklig miljö. Nr 30 i serien ”Socialstyrelsen redo- visar”. Allmänna Förlaget, Stockholm 1972. Lövegren, M. Jämförelse mellan kriminella och icke-kriminella pojkars intellektuella förmåga mätt med Terman—Merrill och WISC Performance. Stencil. Stockholm 1964.

• Sida 305
•  Original

Magnusson, D. Testteori. Almqvist och Wik- sell, Stockholm 1966. Malmquist, S. Några allmänna synpunkter på den statistiska analysen av undersöknings- materialet. Kap. 6. Unga Lagöverträdare I. SOU 1971:49. McClelland, D.C; Clark, R.A,' Roby, T; Atkin- son, J.W. The Projective Expression of Needs. IV. The Effect of the Need for Achievement on Thematic Apperception. Journ. Exp. Psychol. 1949. 39. sid 242— 255. McCord, W. & J. Psychopathy and Delin- quency. Grune & Stratton. New York 1956. McCord, W. & J. Origins of Crime. A New Evaluation of the Camebridge—Somerville Youth Study. Columbia University Press. New York 1959. McCord, W. & J. The Psychopath: An Essay on the Criminal Mind. D. von Nostrand Company Inc. New York 1964. Meehl, P.P.. Clinical versus Statistical Predic- tion. University of Minnesota Press. Minneapolis 1954. Michaels, J.J., Pierce Stiver, I. The Impulsive Psychopathic Character according to the Diagnostic Profile. The Psychoanalytic Study of the Child. Vol. XX, 1965. sid. 124—141. Morrisson, D.F. Multivariate Statistical Methods. McGraw Book Company. New York 1967. Murstein, B.]. Theory and Research in Pro- jective Techniques (emphasizing the TAT). John Wiley and Sons, Inc. New York 1963. Murstein, B.I. editor Handbook of Projective Techniques. Basic Books. New York 1965. Mårdberg, B. Statistiska klassificeringsmeto- der med specifika tillämpningar inom arbetspsykologin. Stockholm 1966. Sten— cil. Mårdberg, B. Latent profilanalys (LPA) (stencil). Personaladministrativa Rådet, forskningsavd. 6.3.1967. Mårdberg, B. Dimensionsanalys för beteen-

devetare. Personaladministrativa Rådet. Stockholm 1969. Nunnally, J.C. Psychometric Theory.

McGraw—Hill Book Company. New York. 1967. Olofsson, B. Vad var det vi sa! Om krimi— nellt och konformt beteende bland skol- pojkar. Utbildningsförlaget. Stockholm 1971. Olofsson, B. Unga Lagöverträdare III. SOU 1973:25.

Olweus, D. Prediction of Aggression. (On basis of a projective test) Scandinavian Test Corporation. Stockholm 1969. Osiris II: OS users manual, Ann Arbor. Uni- versity of Michigan, 1971. Owen, D.B. Handbook of Statistical Tables. AddisonÄWesley Publishing Company Inc. London 1962. Palmer, J.O. A Note on the Intercard Re- liability of the TAT. Journ. Consult. Psy- chol. 1952. 16. sid. 473—474. Persson, L.G.W. Den dolda brottsligheten. 1972. Stencil. Piotrowski, Z.A. Perceptanalysis. The Mac- millan Co. New York 1957. Quay, H. Juvenile Delinquency. Research and Theory. Van Nostrand & Reinhold. New York 1965. Radnitzky, G. Contemporary Schools of Metascience. Akademiförlaget, Göteborg 1970. Rapaport, D. The Theory of Ego Autonomy, A Generalization. Bull. of the Menninger Clin. New York 1958. Rapaport, D. A Historical Survey of Psycho- analytic Ego Psychology. Psychol. Issues. Vol. 1, No. 1. sid. 5—17. New York 1959. Rapaport, D. The Structure of Psychoanaly— tic Theory. A Systematizing Attempt. Psych. Issues Vol. 11. No 2. Int. Univ. Press, Inc. 1960. Rapaport, D. och Gill, M. The Points of View and Assumptions of Metapsycho- logy. Int. J. of Psychoanalysis 1959. Vol. XI, 3—4. Redl, F. and Wineman, D. Children who hate. The Free Press. New York 1951. Reich, W. Der Triebhafte Charakter. Inter- nationaler Psychoanalytischer Verlag, 1925. Reich, W. Character Analysis. Orgone Insti- tute Press. New York 1949. (Tysk uppl. 1933) Resjö, U. Ericametoden. Undersökning av tillförlitlighetsproblem genom jämförelser med Rorschachtestet och multivariat ana— lys. Lic.-avhandl. i psykologi. Uppsala 1971. Robins, L.N. Deviant Children Grown Up. William & Wilkins, Baltimore 1966. Rorschach, H. Psychodiagnostik. 1921. Ver- lag Hans Huber, Bern 1948. (6:e uppl.) Rosenfeld, H.M. Delinquent Acting-out in Adolescent Males andIthe Task of Sexual Identification. Smith College Studies in Social Work. Vol. XL nr 1, sid. 1—29. Nov. 1969. Schachtel, E.G. Experiential Foundations of Rorschach's Test. Basic Books Inc. Pub-

• Sida 306
•  Original

lishers New York/London, 1966. Schafer, R. Psychoanalytic Interpretation in Rorschach Testing. Theory and Applica- tion. Grune & Stratton. New York 1954. Schafer, R. Projective Testing and Psycho- analysis. International Universities Press Inc. New York 1967.

Schalling, D. Contributions to the Validation of some Personality Concepts. Stockholm 1970. Schalling, D. och Rosén, A.-S. The Porteus Maze differences between psychopathic and non—psychopathic criminals. British Journ. of Social and Clinical Psychology. 7. sid. 224—228. 1968. Schalling, D. och Rosén, A.-S. A note on Porteus Q-score and the construct of psy- chopathy. Reports from the Psychological Laboratories, The University of Stock- holm. No 307. 1970. Shapiro, D. A Perceptual Understanding of Color Response. Rorschach Psychology. Kap. 7. Editor: M.A. Rickers—Ovsiankina. John Wiley and Sons, Inc. New York 1960. Shapiro, D. Neurotic Styles. Basic Books, Inc. Publishers. New York 1965. Singer, J. The Behn-Rorschach Inkblots: a Preliminary Comparison with the Original Rorschach Series. Jour. Proj. Tech. 1952, 16. sid. 238—245. Stone, H.K., and Dellis, N.P. An Exploratory Investigation into the Levels Hypothesis. Journal of Projective Techniques. 1960. 24, sid. 333—340. Sveri, K. Kriminalitet og alder. Uppsala 1960. Swift, J .W. Reliability of Rorschach Scoring Categories with Preschool Children. Child Developm. 1944. 15. sid. 207—216. Technical Recommendations for Psychologi- cal Tests and Diagnostic Techniques. Supplement to Psychol. Bull., 1954, 51. No 2, Part 2. Törnqvist, G.-L. En undersökning av Ror- schachsvar från 420 barn, 9 och 13 år gamla. Lic.avhand1. Stockholm 1965. Werner, B. Socialgruppsfördelning vid själv- deklarerad brottslighet. Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab. 59 Årgang. 3. Hefte sid. 191—215. 1971. Vernon, P.E. The Rorschach Ink-blot Test. II. Brit. Jour. Med. Psychol. 1933. 13. sid. 179—205. Vernon, P.E. The Significance of the Ror- schach Test. Brit. Journ. Med. Psychol. 1935. 15. sid. 199—217. Williams, 0. and Grizzle, J.E. Analysis of

³⁰⁶ '_TIFREFEEEEI1

Contingency Tables Having Ordered Re- sponse Categories. Journal of American Statistical Association March 1972, Volu— me 67, Number 337 sid. 55—63. Zubin, J., Eron, L., Sultan, F. A Psycho- metric Evaluation of the Rorschach Ex— periment. Am. Journ. Orthopsychiatry. Oct. 1956.

Zuckerman, M., Persky, H., Eckman, K.M., Hopkins, T.R. A Multitrait Multimethod Measurement Approach to the Traits (or States) of Anxiety, Depression and Hostili- ty. Journ. Proj. Techn. 1967, 31, sid. 39—48. Zulliger, H. Einfiihrung in den Behn— Rorschach-Test. Verlag Haus Huber. Bern. 1941.

1956 års klientelundersökning rörande ung- domsbrottslingar. Unga Lagöverträdare I. Undersökningsmetodik. Brottsdebut och återfall. SOU 1971:49.

..._..........___. _ i

• Sida 307
•  Original

Statens offentliga utredningar 1974

Kronologisk förteckning

Peso mewwe

. Svensk industri. Delrapport . Svensk industri. Delrapport 4. . Sänkt pensionsålder m. m. 3. Orter i regional samverkan. A. Ortsbundna levnadsvillkor. A. Regionala prognoser i planeringens tjänst. A.

Ortsbundna produktionskostnader. A. Boken. Litteraturutredningens huvudbetänk- ande. U.

Förenklad konkurs m. m. Ju. Barn- och ungdomsvård. S. Rättegången i arbetstvister. A. Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. U. Data och näringspolitik. |. Svensk industri. Delrapport 1. |. Svensk industri. Delrapport 2. |. 3. I.

I.

Neutral bostadsbeskattning. F i. . Solidarisk bostadspolitik. B. . Solidarisk bostadspolitik. Bilagor. B. . Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuk-

sköterskor. U. Förslag till skatteomläggning m. rn. Fi. Markanvändning och byggande. B. Vattenkraft och miljö. B. Reklam V. Information i reklamen. U. Förslag till hamnleg. K. Fri sterilisering. Ju.

Motorredskap. K. Mindre brott. Ju. Räntelag. Ju. Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. A.

. Jordbruk i samverkan. Jo. Unge lagöverträdare V. Ju.

• Sida 308
•  Original

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning

Junitiodapartementet Förenklad konkurs m. m. [6] Fri sterilisering. [25]

Mindre brott. [27] Räntelag. [28] Unga lagöverträdare V. [31]

Socialdepartementet

Barn- och ungdomsvård. [7 Sänkt pensionsålder m.m. 15]

Kommunikationsdepartementet

Förslag till hamnla . [24] Motorredskap. [26i

Finansdepartementat Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag till skatteomläggning m. m. [20]

Utbildningsdepartamentat

Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkande. . 5] Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års be- redning om stat och kyrka. [9] Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjukskö- terskor. [19] Reklam V. Information i reklamen. [23]

Jordbruksdepartementet Jordbruk i samverkan. [30]

Arbetsmarknadsdepartamentet

Expertgruppen för regional utredningsverksamhat. 1. Orter l regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Reglonala prognoser i plane— rlngens tjänst. [3] 4. Ortsbundna produktions- kostnader. [4] Rättegången l arbetstvister. [8] Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. [29]

Bostadsdepartementet

Boende— och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Solidarisk bostadspolitik. [17] 2. Solidarisk bo- stadspolitik. Bilagor. [18] Markanvändning och byggande. [21] Vattenkraft och miljö. [22]

lndustridepartementet

Data och näringspolitik. [10] Industristrukturutredningen. 1. Svensk industri. Delrapport 1. [11] 2. Svensk industri. Delrapport

2. [12] 3. Svensk industri. Delrapport 3. [13] 4. Svensk industri. Delrapport 4. [14]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar ut

en kronologiska förteckningen

• Sida 309
•  Original

J * 4 l

ll "'i- I+ 'l—linl-J-

|;

• Sida 310
•  Original

1 & Allmänna Förlaget