SOU 1974:31

Unga lagöverträdare

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

De sakkunniga för 1956 års klientelunder- sökning rörande ungdomsbrottslingar har ti- digare avlämnat en allmän rapport avseende hela undersökningen (SOU 1971:49) samt särskilda rapporter beträffande tre av under— sökningens fyra huvudavsnitt, nämligen av— snittet rörande registerdata m m. (SOU l972:76), det socialpsykologiska avsnittet (SOU 1973 :25) samt det barn- och ungdoms- psykiatriska avsnittet (SOU 1973 :49).

Som den fjärde och sista i serien av särskil- da rapporter får de sakkunniga härmed av- lämna en rapport rörande det psykologiska avsnittet. Den är utarbetad av Kristina Humble och Gitte Settergren Carlsson. Un- dersökningsklientelet är detsamma som an— vänts i undersökningens övriga avsnitt, dvs pojkar i åldern 11—15 år, såväl brottsfall som kontrollfall. Även uppföljningsdata fram till vuxen ålder har utnyttjats. Uppgif- ten för avsnittet har varit att belysa person— lighetspsykologiska och socialpsykologiska samt begåvningsmässiga faktorer hos de un- dersökta pojkarna. I avsnittet ingår Ror- schachtest och ett för undersökningen spe- ciellt konstruerat bildtest av TAT-typ samt intelligenstest.

Med de rapporter som nu avlämnats har huvuddelen av klientelundersökningen redo- visats, och de sakkunnigas uppdrag får — så- som förutsatts i direktiven för de sakkunniga angående ett brottsförebyggande råd — där- med anses slutfört. Den follow-up-studie som ingår i undersökningen är emellertid en- dast delvis redovisad, och det finns också andra delar av det mycket omfattande un- dersökningsmaterialet, bla vissa heminter- vjuer och en studie av en mindre grupp vålds- brottslingar, som ej till fullo utnyttjats i de rapporter som publicerats. En samman- fattande analys, som griper över alla under- sökningsavsnitten, är även angelägen om den information som undersökningen ger skall kunna tillgodogöras i full utsträckning. De sakkunniga förutsätter att en sådan ytterliga- re bearbetning av materialet kommer till ut- förande. Frågan under vilka former det skall ske torde få prövas av forskningssektionen inom det blivande brottsförebyggande rådet.

Stockholm i december 1973.

På de sakkunnigas vägnar:

Per Bergsten

/ Olle Hellberg

"?".. ..1'..'-"" lli,i

Fl "" L"",

.. '..l. ...,-_m- ia;

T.". .. i"."-

. "'ch "." '"'"T' 'll.'l""u""' " :'-..._.,'l'..'_ .. _ I"""ul'uk-"L- __'l'" _._, _ .H.—'

_" . »".l . "wti”

. _|.'_v l-'>||lv- ”u:-..

"";.mi'lllblhä "IB.'||. .l' ".' qmail: "'n'-liv' "handha-_l .H.. |.lul'i

mimmi? Rhushub. 15 .fr?! ngr *! n'ln)

. äfämmm 1-1'l't älg-151 ] .'.' ful" ;. .". l

,m- spe l. rpm.: ..

.. Life:. _ ”Ulla.-'. #Ölivlmm ...H &" |; '. ""w"" 'I'IH'IRHTIILL. ;""._lf url _I'JIFILlL..." ' . _ .. 11.1be tilldatum. ."". : &,"thch mi 'l'emm': 'm "." l» 1: Allm.." "* lilla &;th 'lTIl j... "**” lm mint .! " ' i'vwe H"! um """" """"'""' ""'”" m'mmihämwbrlgt. l_ !#MMIIIWQEIM runt *; Wim ”:|”:me åtllslldwe ”samme nu. lemur 1.1 alla? - laulannigllläml

1. Klientelundersökningens uppläggning och urval

Klientelundersökningens allmänna upplägg- ning har utförligt redovisats i en tidigare rapport (SOU 1971:49). Uppläggningen och problemställningarna inom detpsykologiska avsnittet av undersökningen har preliminärt beskrivits av Humble och Settergren Carlsson (1965).

För att föreliggande arbete skall kunna läsas separat ges här en resumé, som bygger på de båda tidigare framställningarna.

1.1 Yttre ram, direktiv, målsättning

1956 års klientelundersökning rörande ung- domsbrottslingar har letts av en kommitté som är knuten till justitiedepartementet.

[ direktiven för undersökningen, som in— nefattas i ett uttalande till statsrådsprotokol- let av dåvarande chefen för justitiedeparte- mentet, statsrådet Zetterberg, står bl. a. följande:

”Jag vill emellertid nu i ett avseende förorda att en utredning igångsättes. Som jag förut framhållit saknar man säker kännedom om de faktorer som medverkar till ungdoms- brottsljgheten och den oroväckande stegring— en därav som på senare tid inträtt. Delvis måste därför planerade åtgärder bygga på antaganden. Det synes på grund härav påkal- lat att en grundlig undersökning göres i syfte att såvitt möjligt klarlägga orsaksfaktorerna. Det viktigaste härvidlag torde vara en syste- matisk och vetenskapligt hållbar undersök- ning av klientelet . . . För ändmålet bör igångsättas en utredning, innefattande exper- tis på skilda områden, såsom kriminologi, psykiatri, psykologi, sociologi och statistik.”

Den kommitté som har lett undersök- ningen är sammansatt av representanter för de i direktiven nämnda olika vetenskaperna. (För en redovisning av kommitténs medlem- mar under de är arbetet pågått se SOU 1971:49 sid. 3.)

Klientelundersökningens målsättning är i enlighet med direktiven en bred tvärveten- skaplig deskn'ption av ett ungt brottsklientel och såvitt möjligt ett klarläggande av orsaks- faktorer bakom ungdomsbrottslighet. Under- sökningens uppläggning påminner på många sätt om makarna Gluecks, som var aktuell vid planeringen (Glueck, 1950).

1.2. Undersökningsavsnitt

Undersökningen var ursprungligen uppdelad på tre olika avsnitt: ett psykiatriskt, ett psykologiskt och ett sociologiskt. Det sist— nämnda avsnittet är numera uppdelat på ett socialpsykologiskt avsnitt och ett avsnitt rö- rande officiella sociala data.

Det psykiatriska avsnittet har letts av professor Sven Ahnsjö, som är sakkunnig i kommittén (SOU 1973:49).

Ansvariga för det psykologiska avsnittet har varit författarna till detta arbete, knutna till undersökningen som experter.

För det sociologiska avsnittet svarade under uppläggningsskedet och insamlings— perioden fil.lic. Kerstin Elmhorn, expert. Det mesta av materialinsamlingen sköttes dock av socionom lba Svahn, likaledes expert. lba Svahn övertog år 1969 ansvaret

för administrationen av undersökningen, och samtidigt skedde den nyssnämnda uppdel- ningen av det sociologiska avsnittet. Det delades upp så att behandlingen och redovis- ningen av sociala registerdata övertogs av professor Gösta Carlsson, sakkunnig i kom- mittén (SOU 1972:76). Bedömningen och redovisningen av den socialpsykologiska in- tervjun övertogs av fil.dr. Birgitta Olofsson, expert (SOU 1973:25).

De som ansvarat för avsnitten har haft stor frihet i uppläggning och vidare utformning av respektive avsnitt.

1 .3 Undersökningsmaterial *

Kommittén valde att begränsa undersök- ningen till pojkar. En grupp unga debutant- brottslingar, 11—14 år, skulle jämföras med en kontrollgrupp bestående av pojkar som aldrig blivit kända av polisen. Man valde att undersöka en ung, föga avancerad brotts- grupp för att så långt som möjligt undvika att de resultat man fick skulle vara följder av brottslighet och omgivningens reaktioner på denna i stället för orsaker till brottslighet. De risker man i stället måste ta var att skillnaden mellan grupperna skulle bli obe- tydlig och att man skulle få ett stort antal pojkar som aldrig skulle begå mer än ett ganska oskyldigt engångsbrott och därför knappast hörde hemma i en undersökning av ungdomskriminalitet. Detta har emellertid inte blivit fallet.

De första 100 fallen betraktades som en provundersökning. Sedan denna preliminärt bearbetats gjordes vissa mindre justeringari metodik och urvalsförfarande. Detta ledde till att några fall i provundersökningen måste gallras bort för att pojkarna skulle vara jämförbara med huvudundersökningens. Man ville ha möjlighet att i vissa bearbetningar slå ihop materialen. Den reviderade provunder- sökningen innehåller 42 brottsfall och 42 kontrollfall. Huvudundersökningsmaterialet omfattar 150 brottsfall och 53 kontrollfall.

1.4. Urvalsprinciper. Matchning. 1.4.1 Brottsgrupp

Under de år materialinsamlingen till under- sökningen pågick, 1959—1963, fick under- sökningssekretariatet varje vecka från krimi- nalpolisen en lista över de pojkar i de aktuel- la åldrarna, som under veckan för första gången efter 11 års ålder varit föremål för polisingripande. Pojkar som var kända för brott före 11 år räknades som debutanteri klientelundersökningens mening, då kommit- tén ansåg det viktigt att inte ”gå miste om den grupp, som visar asociala tendenser re- dan vid skolgångens början. Detta kunde betyda att man uteslöt just den kategori, varifrån de flesta recidivisterna rekryteras” (SOU 1971:49, sid. 16). De förseelser som rapporterades till undersökningen från poli- sen måste vara av sådan art, att de enligt polisens bedömning kunnat leda till åtal, om pojkarna varit i straffmyndig ålder. Då de ojämförligt flesta debutbrott visade sig vara egendomsbrott, valde man att begränsa sig till dessa i den egentliga undersökningen. Även våldsbrott ansågs emellertid vara av stort intresse, varför dessutom under hela insamlingsperioden uppgifter inhämtades om alla stockholrnspojkar i åldern 11—17 år som debuterat i våldsbrott, oberoende av tidigare annan kriminalitet. 18 pojkar rapporterades under perioden. Av dessa undersöktes 9. Denna lilla gmpp har senare utökats med 50 pojkar ur brotts- och kontrollgruppema, som rapporterats för våldsbrott efter undersök- ningstillfallet. Denna grupp möjliggör en spe- cialstudie av våldsbrott.

Under provun dersökningsperioden gjordes urvalet till brottsgruppen slumpmässigt bland de pojkar som begått egendomsbrott av dem från polisen rapporterade. Under huvudundersökningsperioden skedde, av någon anledning som inte kunnat förklaras, en minskning av debutantbrottsligheten i Stockholm i de aktuella åldrarna, varför under denna period så gott som hela popula- tionen undersökts.

1 En utförlig redovisning ges 1 SOU 1971:49, kap 7.

1.4.2. Kontrollgrupp

Kontrollgruppen är uttagen genom mantals- registret och kontrollfallen är parvis matcha- de som "sociala tvillingar” till pojkar ur brottsgruppen. Matchningsfaktorerna är fyra, nämligen: ålder, socialgrupp (med so cialgrupp 1 och 11 sammanslagna), familjetyp (hel och splittrad familj) och i viss mån bostadsområde (innerstad, Västerort, söder- ort). [ provundersökningen finns kontrollfall till alla brottsfall, i huvudundersökningen endast till vart tredje.

Två olika modeller för bearbetning faller sig naturliga med denna matchade undersök- ningsuppläggning. Den första är parvisa jäm- förelser. l provundersökningen jämförs de hopmatchade ”sociala tvillingparen” ur brotts- och kontrollgrupperna. lhuvudunder- sökningcn har som motsvarighet bildats ”pargrupper” bestående av ett kontrollfall och flera brottsfall med samma konfigura- tion i matchningsfaktorema. I den andra formen för bearbetning delas pojkarna uppi strata enligt olika kombinationer i match- ningsfaktorema. Jämförelse görs sedan mel- lan brotts- och kontrollfall inom samma stratum.

1.4.3. Bortfall

Bortfallet var i provundersökningen 7 brotts- fall, 16,7 %, och ] kontrollfall, 2,4 %, i huvudundersökningen 14 brottsfall, 9,3 %, och 1 kontrollfall, 1,9 %. l provundersök- ningens brottsgrupp finns ingen påtaglig skillnad i fördelningen av matchningsvariab- ler mellan bortfallen och de undersökta. [ huvudundersökningens brottsgrupp finns ingen skillnad i ålder. Däremot är bortfallet något större i hel familj än i splittrad och större i socialgrupp I och 11 än i 111 (SOU 1971 149, sid. 69).

1.4.4 ”Skuggrupper”

Utöver de ovan beskrivna grupperna har ytterligare en brottsgrupp och en kontroll- grupp uttagits, de s.k. skuggrupperna.

Dessa har emellertid ej intensivundersökts utan endast följts genom olika former av registerdata och uppgifter från kriminalpoli- sen angående återfall respektive debut i brott. Avsikten med dessa grupper var att försöka hålla eventuell påverkan under kon- troll. Skuggrupperna har redovisats i Unga lagöverträdare 1 (SOU 1971:49, kap. 10) och behandlas ej ytterligare i detta arbete.

1.5 Matchningen; allmänt

Genom matchningen har kontrollgruppen anpassats till brottsgruppen vad beträffar ålder, socialgrupp, familjetyp och i viss mån bostadsområde.

De undersökta gruppernas fördelning vad beträffar socialgrupp, familjetyp och ålder framgår av tabell 1.5.1. För socialgrupp och familjetyp ges motsvarande fördelning för samtliga stockholmspojkar födda 1943— 1948 (Blomberg, 1960).

Av tabellen framgår att kontrollgruppens anpassning till brottsgruppen givit en påtag- lig överrepresentation av socialgrupp III och splittrad familj i jämförelse med totalpopula- tionen pojkar under en närliggande tids- period.

En jämförelse mellan prov- och huvudun- dersökningsmateiialen visar en förskjutning mot större andel socialgrupp 1 och 11 och hel familj i huvudundersökningen. Huvudunder- sökningen skiljer sig alltså något mindre från en norrnalgrupp än provundersökningen. Kontrollgruppen i huvudundersökningen, där kontrollfall endast uttagits till vart tredje brottsfall, har förskjutit sig ytterligare något i riktning mot högre socialgrupp och hel familj, rimligen genom slumpens inverkan.

Åldersmässigt uppdelas materialet natur- ligt i en äldre och en yngre grupp av ungefär samma storlek. ingen påtaglig skillnad mel- lan prov- och huvudundersökning föreligger i detta avseende.

Då matchningen vad beträffar bostadsom- råde var mycket grov (Söderort, Västerort och innerstad) och i denna form, av resulta- ten att döma saknade betydelse, bortsåg man från den i de bearbetningar, där en stratifie-

Tabell 1.5.1 Fördelning i matchningsfaktorer av B- och K-grupper samt populationen stockholmspojkar födda 1 943— 1948

Matchnings- Efall K-fall Samtliga stockholms- faktor pojkar födda Prov Hus Prov Hus 1943_194g N=42 N=150 N=42 N=53 N=36500

Socialgrupp

1 o. 11 26 % (11) 41 % (61) 26 % (11) 45 % (24) 62 % III 74 % (31) 59 % (89) 74 % (31) 55 % (29) 38 % Familietyp Hel familj 57 % (24) 64 % (96) 55 % (23) 68 % , (36) 82 % Splittrad familj 43 % (18) 36 % (54) 45 % (19) 32 % (17) 18 % Ålder 11—13 år 50 % (21) 46 % (69) 50 % (21) 45 % (24) 14—15 år1 50 % (21) 54 % (81) 50 % (21) 55 % (29)

1 B-fallcns debutbrott begicks före 15 år, men en del pojkar harm fylla 15 år innan undersökningen hos

OSS.

rad modell använts för jämförelse mellan brotts- och kontrollfall.

1.6 Represen tativitet

Kontrollgruppens anpassning till brottsgrup- pen i matchningsfaktorema gör att gruppen inte utan vidare kan betraktas som en nor- malgrupp. Utöver stymingen i matchnings- faktorema är urvalet till kontrollgruppen dock slumpmässigt. lnom varje Stratum, t. ex. ll-åringar, socialgrupp III, hel familj, Söderort, är pojkarna således ett slumpmäs- sigt urval ur motsvarande delbefolkning stockholmspojkar. Detta ger möjlighet att räkna om kontrollgruppen till en normal-

grupp med en metod som utarbetats av Gösta Carlsson (SOU 1972:76, kap. 3). Me- toden bygger på en skattning av den relativa storleken av varje Stratum i totalbefolkning— en stockholmspojkar, 11—15 år. Officiell statistik gav otillräcklig information. 222 stockholmspojkar (Jonsson och Kälvesten, 1964), som utgör ett stickprov ur populatio- nen pojkar födda 1939—1946, omkategorise- rades i enlighet med klientelundersökningens matchningsregler och utnyttjades för att räk- na fram en ”standardbefolkning”. Carlsson vidareutvecklade också matchningen beträf- fande bostadsområde genom en indelning av Stockholm i socialt hög- och lågbelastade områden. Detta har möjliggjort en stratifie-

Tabell 1.6.1 Fördelning i matchningsfaktorer i B- och K-grupper samt i ett stickprov ur

populationen

Matchningsfaktorer B-fall K-fall Stickprov ur Prov + Hus Prov + Hus populationen N=l92 N=95 N=222

Socialgrupp

I o. 11 37 % 38 % 50 % III 63 % 62 % 50 %

Familjctyp

Hel familj 62,5 % 62 % 78 % Splittrad familj 37,5 % 38 % 22 % Bostadsomräde Socialt lågbelastat 58 % 61 % 72 % Socialt högbelastat 42 % 39 % 28 %

ring av materialet, som förefaller rimligare än den ursprungliga indelningen innerstad, väster- och Söderort.

Fördelningen i socialgrupp, familjetyp och bostadsområde i brotts— och kontrollgrupper, med prov- och huvudundersökning hopslag- na, samt i ett stickprov ur populationen, de 222 stockholmspojkama, framgår av tabell 1.6.1.

En jämförelse mellan tabell 1.5.1 och 1.6.1 visar en förvånande skillnad i social- gruppsfördelning mellan populationen stock- holmspojkar födda 1943— 1948 och stickpro- vet 222 stockholmspojkar födda 1939— 1946.

Av tabell 1.6.1 framgår vidare att trots den ursprungligen grova matchningen på in- nerstad, Söderort och Västerort ger en upp- delning av materialet i socialt hög— och lågbe- lastade områden ungefär samma proportio- ner i brotts- och kontrollgrupperna. 1 jämfö- relse med en standardbefolkning visar under- sökningsgrupperna en överrepresentation av högbelastade områden.

Carlssons metod att räkna om kontroll- gruppen till en normalgrupp presenteras när- mare i kapitel 26, där också hans metod, nivådiagram, för jämförelse mellan olika va- riablers förklarande förmåga prövas på de psykologiska variablerna i jämförelse med några sociologiska.

1.7 Diskussion av matchningseffekter

Matchningsdesignen valdes i klientelunder- sökningen emedan det ansågs redan klarlagt att faktorer som socialgrupp, familjetyp och bostadsområde hade starka samband med kriminalitet. Man ville därför konstanthålla dessa faktorer för att undgå den situationen, att skillnader mellan brotts— och kontrollfall i undersökningsvariabler i realiteten skulle bero på dessa bakomliggande faktorers på- verkan av både undersökningsvariabler och kriterium, kriminalitet. Det ansågs även lämpligt att konstanthålla ålder, då pojkarna befinner sig i en period av stark utveckling och det alltså inte kan vara rimligt att jäm- föra pojkar i olika ålder.

Man räknade alltså med möjligheten av påtagliga samband mellan matchningsfakto- rer och undersökningsvariabler. Dessa skulle generellt gå i den riktningen att pojkar i låg socialgrupp med splittrad familj ochi socialt högbelastade bostadsområden skulle ha ”sämre” värden i undersökningsvariabler. För de psykologiska variablernas del förvän- tades dock låga samband med matchnings- faktorema, möjligen med undantag för familjetyp.

Principerna för urval till kontrollgruppen gör emellertid att sambanden kanske inte är så enkla. På grund av överrepresentation av socialgrupp Ill, splittrad familj och socialt högbelastade bostadsområden skulle pojkar- na i kontrollgruppen vara mera i riskzonen för kriminalitet än stockholmspojkar i all— mänhet. Trots detta finns ingen av pojkarna i polisregistret. Ur mantalsregistret tagna pojkar, vilka i matchningsfaktorema överens- stämmer med pojkar ur brottsgruppen men som återfinns i polisregistret, har nämligen gallrats bort, då de ej uppfyller villkoren för ett kontrollfall. Kontrollgruppens genom- snittliga värde på ett kriminalitetsindex, som bygger på ett formulär för självdeklarerad brottslighet (social-psykologiska avsnittet), är också något lägre, dock ej signifikant, än motsvarande värde i Elmhorns skolundersök— ningsmaterial, som mer kan betraktas som en nomialgrupp (SOU 1969:1). Kontrollgrup- pens kriminalitetsindex är väsentligt lägre än brottsgruppens. Trots större sociala riskfak- torer är alltså kontrollgruppen i klientelun— dersökningen snarast mindre kriminellt be- lastad än stockholmspojkar i allmänhet. Den är alltså med avseende på kriminalitet för- skjuten från en norrnalgrupp mot en ideal- grupp. Detta skulle kunna göra att man i kontrollgruppen inte säkert kunde förvänta positiva samband mellan social riskställdhet i matchningsfaktorema och ”dåliga” värden i undersökningsvariabler. Man skulle t.o.m. kunna tänka sig ett motsatt samband, då det möjligen krävs mer av positiva kompenseran- de egenskaper för kontrollgruppstillhörighet av pojkar ur socialt riskställda miljöer.

Detta resonemang är emellertid också en

förenkling. Endast ungefär 5 % av en normal- grupp pojkar blir kända som brottsdebutan- ter i egendomsbrott mellan 11 och 15 år. Samma siffra för pojkar tillhörande social- grupp lll, splittrad familj och bostadsområde med hög kriminalitetsrisk är 17 %. För en grupp pojkar med kontrollgruppens fördel- ning i matchningsfaktorema skulle man för- vänta att 6 % eller 6 pojkar av 95 blev kända som brottsdebutanter i denna ålder. (Carls- son, SOU 1972:76, sid. 37.) Skillnaden mel- lan förväntad procent brottsdebutanter i en normalgrupp och i klientelundersökningens kontrollgrupper, med deras överrepresenta- tion av missgynnade strata, är således mycket obetydlig, vilket talar för att de här valda matchningsfaktorernas samband med kriminalitet är betydligt överskattat. Brotts- lighet är ovanlig även i socialt missgynnade grupper. De bortgallrade pojkama bör såle- des utgöra en mycket liten andel. Dessutom kan noteras att 4 av de 95 kontrollfallen debuterade i brott före 15 år men efter undersökningstillfallet. Efter 15 år har ytter- ligare 18 av kontrollfallen blivit kända för brott. Gruppens karaktär av icke kriminell idealgrupp är alltså en sanning med modifi- kation. Dessutom har det aldrig funnits några skäl att anta att gruppen skulle vara en idealgrupp i andra avseenden. Det var fullt möjligt och t. 0. nr. troligt att många av våra kontrollfall, särskilt de ur socialt svåra mil- jöer, skulle ha andra symptom på missan- passning än kriminalitet. Fördelningarna i de psykologiska variabelbedömningarna för kontrollgruppen visar i själva verket stor spridning, brottsgruppen är betydligt mera homogen. [ kontrollgruppen finns både psy- kiskt mycket välutrustade pojkar och pojkar med grava psykiska störningar men utan kri- minalitet som symptom.

Ovanstående resonemang om vilka olika effekter matchningen kan tänkas ha haft på kontrollgruppens representativitet är kompli— cerade och mångtydiga. Sammanfattningsvis tyder mycket på att matchningen i själva verket betytt ganska litet. Kontrollgruppen har visserligen en överrepresentation av so- cialgrupp lll, splittrad familj och socialt

högbelastade bostadsområden i jämförelse med en normalgrupp, men Carlssons rapport har redan visat att dessa faktorer endast har ett måttligt samband med kriminalitet. Klientelundersökningens material ger inte belägg för att kriminalitet är starkt determi- nerad av social miljö. Sambanden mellan matchningsfaktorer och psykologiska under- sökningsvariabler kommer att visa sig vara mycket svaga och utan enhetlighet (se kapi- tel 10). Invändningen att kontrollgruppen är rensad på brottsfall visar sig likaledes betyd- ligt överdriven. Gruppen är mycket obetyd- ligt rensad, den innehåller i själva verket nästan samma procent debutantbrottslingar före 15 år som en normalgrupp. Kontroll- gruppen kan sannolikt med små inskränk- ningar betraktas som en approximation av en normalgrupp.

1.8. Förskju tningen i matchningsfaktorer mellan prov- och huvudundersökning

Ytterligare ett problem bör beröras innan diskussionen av matchningseffekterna avslu- tas. Av resultatredovisningen kommer att framgå, att huvudundersökningens kontroll- grupp har sämre värden i de psykologiska variablerna än provundersökningens. Denna skillnad är svårförklarlig. invändningar skulle kunna resas mot att över huvud taget jäm- föra de båda kontrollgrupperna, då deras fördelning i matchningsfaktorema skiljer sig. Matchningsfaktorerna kan emellertid inte rimligen vara orsak till den nämnda skillna- den, då förskjutningen i huvudundersök- ningen går mot större proportion hög social- grupp och hel familj. Matchningsfaktorerna inverkan är troligen över huvud taget ganska liten men i den mån den finns torde den gå i motsatt riktning.

1.9. Metoder för datainsamling Praktiskt förfarande

Undersökningen presenterades likadant för pojkarna i brotts- och kontrollgruppen, näm- ligen som en allmän ungdomsundersökning,

där man är intresserad av hurdana ungdomar är och vad de har för åsikter i en mängd olika frågor. Pojkarna frck 50 kr var som ersättning.

Undersökningens olika moment.

Intelligenstestning enligt Terman—Merrill och ett perforrnancetest (i provundersök- ningen Porteus labyrintprov, i huvudunder- sökningen performancedelen av WISC).

AAT (Adolescent Apperception Test, nytt test av TAT-typ, konstruerat av Kristina Humble och Gitte Settergren Carlsson).

Rorschachtestning och Machoverteck- ningar.

Socialpsykologisk intervju och formulär för självdeklarerad brottslighet samt två in- tresseforrnulär (kontruerade av Kerstin Elm- horn).

Psykiatrisk intervju med pojken och mo- dern (intervjun upplagd av Sven Ahnsjö).

Skriftlig och muntlig intervju med pojkens lärare (bygger på en intervju av Torsten Husen, delvis nykonstruerad av Dick Blom- berg och Kerstin Elmhorn).

Hemintervju med modern och fadern (konstruerad av Kerstin Elmhorn, Kristina Humble och Gitte Settergren Carlsson, till vissa delar grundad på Gustav Jonssons Skå- undersökning).

Insamling av registerdata rörande pojken och hans familj från:

Barnavå rdsnämnden Socialnämnden Nykterhetsnämnden Kontrollstyrelsen1 Kriminalregistret

(gäller även skuggrupperna).

insamling av samtliga skolbetyg för de pojkar som ingåri undersökningen.

Insamling en gång om året av uppgifter om återfall i brott, respektive för kontrollfal- len debut i brott. (Gäller även skuggrupper- na.)

En followup-undersökning förlagd till inskrivningen till militärtjänst. (Gäller även skuggruppema. Detta är deras första person-

liga kontakt med klientelundersökningen.) Follow-up—undersökningen innehåller följan- de moment:

Förlängd exploration för att utröna pojkar- nas sociala och psykologiska anpassningi olika avseenden. (Intervjun konstruerad av Kristina Humble, Gitte Settergren Carlsson och lba Svahn.) Formulär för självdeklarerad brottslighet (konstruerat av Kerstin Elmhorn). Attitydformulär beträffande attityder till samhällsnorrner (konstruerat av Kerstin Elm- horn).

Från klientelundersökningen har, frånsett Elmhorns skolundersökning (SOU 196911), tidigare presenterats fyra tryckta publikatio- ner, nämligen:

Unga lagöverträdare I. Undersökningsmeto- dik. Brottsdebut och återfall (SOU 1971: 49 . Un)ga lagöverträdare 11. Familj, skola och samhälle i belysning av officiella data (Carls- son, SOU 1972:76). Unga lagöverträdare III. Hem, uppfostran, skola och kamratmiljö i belysning av in- tervju- och uppföljningsdata (Olofsson, SOU 1973:25). Unga lagöverträdare IV. Kroppslig—psykisk utveckling och status ibelysning av föräldra- intervju och uppföljningsdata (Ahnsjö, SOU 1973:49).

I detta arbete behandlas resultaten från det psykologiska avsnittet, huvudsakligen de projektiva metoderna Rorschach och AAT. Kortfattat behandlas även intelligenstest- ningarna, vilka delvis har behandlats även i andra avsnittsrapporter. Resultaten kommer att prövas mot flera kriterier, i främsta rum- met brottsdebut före 15 år dvs. indelningen i brotts- och kontrollgrupp men även mot vissa senare uppföljningsdata, såsom åter- fallsbrottslighet, våldsbrottslighet, alkohol- och narkotikamissbruk.

1 Numera det hos riksskatteverket förda särskilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott.

2. Ett differentierat återfallskriterium i form av en sekvensmodell

2.1 Målsättning och tillgängliga data

Det finns flera tänkbara typer av åter- fallskriterier inom klientelundersökningen. Undersökningens huvudkriterium, indelning- en i brotts- och kontrollgrupp vid undersök- ningstillfäliet, är otillräckligt, då syftet inte varit begränsat till att kartlägga debutant- brottslighet och söka orsaksfaktorer till-var- för vissa pojkar någon gång blir kända hos polisen. Minst lika väsentligt ter det sig att pröva, om det är möjligt att med våra under- sökningsmetoder, redan vid tiden strax efter debutbrottet med någon sannolikhet förut— säga, vilka av pojkarna som kommer atti fortsättningen utvecklas i kriminell riktning.

Åtskilliga uppföljningsdata av både regis- ter- och direktundersökningstyp föreligger inom projektet. Uppgifter om pojkarna har inhämtats från barnavårdsnämnden, krimi- nalregistret, kontrollstyrelsensl register och nykterhetsnämnden. Dessa uppgifter har följts upp till den 31 dec. 1971. Direktun- dersökningarna har insamlats i samband med militärinskrivningama i 18-årsåldem. (Se SOU 1971:49 sid. 103.) I dessa ingår bl. a. ett frågeformulär för självdeklarerad brotts- lighet, konstruerat av Elmhorn och redovisat av Olofsson, (SOU 1973:25), och en inter- vju, avsedd att belysa anpassning i familj och samhälle samt personlig mognad, konstrue- rad av Humble, Settergren Carlsson och Svahn i avsikt att möjliggöra direkta jämfö- relser med tidigare insamlade data.

i detta arbete ges inte någon fullständig

presentation av follow-up-undersökningen. Denna redovisas i annat sammanhang. Nedan följer en kortfattad redogörelse för de vikti- gaste uppföljningsdata projektet förfogar över.

Att jämföra alla variabler vid undersök- ningstillfället med alla uppföljningsdata skulle ge svåröverskådliga resultat. Det förefaller vara av större intresse att jämföra vissa un- dersökningsdata med ett fåtal sammanfattan— de mått på pojkarnas fortsatta utveckling mot någon form av asocialt beteende, re- spektive social anpassning.

Olofsson har inom Örebroprojektet (1971, sid 53—56 och 273—276) använt en utformning av Beckers sekvensmodell (Becker, 1963), som gav intressanta resultat. Settergren Carlsson har modifierat denna modell för att skapa ett differentierat åter- fallskriterium för klientelundersökningen.

Beckers sekvensmodell är en utvecklings- modell. Den bygger på tanken att de olika förhållanden och händelser, som kan påverka en människas utveckling, utövar denna på— verkan på olika sätt eller i varje fall med olika styrka, beroende på i vilken utveck- lingsfas de föreligger eller inträffar. Denna tanke sammanfaller väl med de psykoanaly- tiskt inriktade teorier, som ligger bakom utformningen av det psykologiska avsnittet. Tyvärr ger klientelundersökningens uppfölj- ningsdata inte möjlighet att direkt tillämpa

1 Numera det hos riksskatteverket förda särskilda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott.

Beckers modell, men med vissa modifikatio- ner kan den ändå användas.

Genom registerdata kan man följa vilka olika åtgärder från samhällets sida pojkarna varit föremål för på grund av brott eller annan asocialitet (fylleri, förargelseväckande beteende). Olofsson har upprättat en för- teckning i kronologisk ordning över de ingri- panden som gjorts med varje pojke. (Se SOU 1973:25, kap 7.) Åtgärderna sker i allmänhet i följande ordning:

1.Polisen rapporterar polisanmälda pojkar till barnavårdsnämnden. Detta gäller givet- vis både vid debutbrottet och vid återfalls- brott.

2. Barnavårdsnämnden tar ställning till rap- porten. Om det gäller ett debutbrott för- anleder det sällan några mer ingripande åtgärder. Ibland läggs ärendet direkt till handlingarna, ibland gör barnavårdsnämn- den en utredning. Åtgärden registreras med beteckningen ad acta, ingen åtgärd eller bero vid .ord utredning. Detta för- farande upprepas i många fall vid flera brottstiilfallen.

3. Nästa åtgärd som prövas vid upprepad brottslighet är vanligen övervakning. Den- na påföljd är naturligtvis mer kännbar för pojken (positivt eller negativt) än utred- ning.

4. Barnavårdsnämndens allvarligaste ingri- pande, som brukar prövas sist, är någon form av placering utom hemmet, i foster- hem, på barnhem eller ungdomsvårdsskola beroende på olika omständigheter.

Detta är alltså den vanliga ordningen i åtgärdssystemet och på denna ordning byg- ger den här tillämpade utformningen av se- kvensmodeilen.

Det måste emellertid påpekas att i vissa fall sker avsteg från den vanliga ordningen. För vissa av våra brottsfall finns endast polisrapport angående debutbrottet, men ingen uppgift om anmälan till barnavårds- nämnden. I vissa fall, där anmälan ingått tiil barnavårdsnämnden, har man där redan vid debutbrottet tillgripit en allvarligare åtgärd än utredning.

Åtgärderna med anledning av debutbrot- tet framgår av tabell 2.1.1.

De fall där bamavårdsnämnden redan vid debutbrottet tillgripit övervakning eller t. o. m. placering är sannolikt avvikande från övriga. Brottet kan vara av allvarligt slag, eller det kan sammanhänga med att man vid utredningen antingen funnit pojken psykiskt avvikande eller miljön dålig och/eller föräld- rarna ur stånd att ta hand om honom. Eventuellt kan dessa faktorer ha samverkat till nämndens beslut.

Också vid återfallsbrottslighet händer det att barnavårdsnämndens åtgärder avviker från den vanliga ordningen. Ibland går man efter en eller flera utredningar direkt på placering utan att dessemellan ha försökt övervakning. Detta har skett i 4 fall i prov- undersökningens brottsgrupp och 10 fall i huvudundersökningens.

I kontrollgrupperna har en del pojkar brottsdebuterat efter undersökningstillfallet. Detta gäller 10 fall i provundersökningen och 12 fall i huvudundersökningen. Även i dessa fall förekommer några undantag från den vanliga åtgärdsgången.

Barnavårdsnämndens åtgärder redovisas mera i detalj av Olofsson (SOU 1973:25 kap. 7). Här har berörts endast det som är rele- vant för utformningen av sekvensmodellen.

Sekvensmodellen bygger helt på register-

Tabell 2. 1.1 Åtgärder med anledning av debutbrottet, B-fall.

i.å., a.a. bero end. polisrapport övervakning placering ): BProv 31 74 % 5 12% 4 9% 2 5 % 42 100% BHus 106 71 % 26 17% 10 7% 8 S% 150 100% 137 31 14 10 192 SOU 1974:31 17

data. Direktundersökningen vid militärin— skrivningen har ett ganska stort bortfall som i viss mån är systematiskt. Bortfallet är störst i den mest kriminellt belastade gruppen, där flera varit anstaltsplacerade eller till sjöss vid inskrivningarna. Direktundersökningens tvär- snittsdata lämpar sig dessutom dåligt för att bygga upp en kronologisk sekvens. Möjlig- heten att använda intervju- och frågeformu- lärsinformationen som komplettering till registerdata har diskuterats, men vi har an— sett att registerdata utan tilläggsinformation blir renare och lättare att definiera.

Mest fylliga uppgifter har vi fått genom barnavårdsnämnden. De pojkar som flyttat från Stockholm har följts upp på aktuella barnavårdsnämnder, varför vi inte har något bortfallsproblem.

2.2 Den dolda brottsligheten

Att vi sannolikt har ganska tillförlitliga upp- gifter om pojkarnas registrerade brottslighet betyder emellertid inte att vi har något mått på deras reella kriminalitet. Förhållandet mellan den dolda och den registrerade brottsligheten är komplicerat och svåranaly- serat.

En aktuell diskussion av problemen finns i ”Den dolda brottsligheten” (Persson, 1972). Där påpekas bl. a. att upptäcktsrisken varie- rar starkt mellan olika brottstyper. Vålds- brott och större egendomsbrott mot enskilda personer upptäcks så gott som alltid. Vid bedrägeribrott, skattefusk, smuggling, stöl- der från affärsföretag etc., alltså brott som inte drabbar en enskild person, är upptäckts- risken väsentligt mindre. Av de upptäckta brotten blir långt ifrån alla polisanmälda. Anmälningssannolikheten ökar bl. a. efter samma mönster som upptäcktsrisken. Enskil- da personer är mer benägna att anmäla brott mot enskilda än brott mot allmänheten, staten, företag etc. Anmälningstendensen ökar också med graden av skada som åstad- kommits genom brottet. Men också andra faktorer kan komma in i bilden. Benägenhe- ten att göra anmälan ökar t. ex. om det

sociala avståndet mellan offer och gärnings- man är stort. I primärgruppsrelationer är anmälningstendensen liten t.ex. vid miss- handel.

Man kan alltså inte räkna den registrerade brottsligheten som något tillförlitligt mått på den verkliga. Den registrerade brottsligheten är snarare produkten av olika selektions— mekanismer. Det är väsentligt att så långt det är möjligt söka bedöma i vilken riktning dessa verkar.

En i dagens debatt vanlig uppfattning är att socialgrupp III är mer påpassad än 1 och II. I den gruppenkät angående självdeklare- rad brottsiighet som genomförts i samband med inskrivningsförrättningama i de fyra nordiska länderna har man bl.a. undersökt sambanden mellan socialgrupp och utbild— ningsnivå å ena sidan och åtgärder med anledning av brott å den andra. I Norge visar det sig att det föreligger ett samband mellan låg utbildningsnivå och många poliskontak- ter bland dem som rapporterar mindre om- fattande kriminell aktivitet. Bland de mer kriminella finns inget samband mellan anta- let poiiskontakter och utbildning. I Finland är risken för polisanmälan större i lägre socialgrupper och vid lägre utbildning om antalet rapporterade brottstyper hålls kon- stant. Det svenska materialet visar liknande tendenser men dessa är ej statistiskt signifi- kanta. De skillnader i åtgärder mot personer ur olika socialgrupper som framkommer tycks i själva verket snarare bero på att de har olika brottsmönster (Werner, 1971). Hypotesen om de lägre socialgruppernas större utsatthet i dessa sammanhang får allt- så ganska svagt och knappast entydigt be- lägg i den nordiska undersökningen.

En viktig fråga är hurdan storleksrelatio— nen är mellan den dolda brottsligheten, mörktalet, och den registrerade. Man har anledning förmoda att mörktalet varierar mellan olika tidsperioder bl.a. med skillna- der i polispraxis, polistäthet m.m. Uppkla- ringsprocenten kan grovt uppskattas till un- gefär 10—15 %, varierande mellan olika- brottstyper, i Stockholm under den aktuella tidsperioden. Men detta är procent uppklara-

de brott av de polisanmälda.1 De ej anmälda eller ej ens upptäckta ingår givetvis inte. Uppklaringsprocenten är dessutom räknad på antal brott, den kan inte hänföras till person.

I Elmhorns enkätundersökning av själv- deklarerad brottslighet bland skolbarn (SOU 1969:1), som gjordes inom klientelundersök- ningens ram, framgår att den andel av de uppgivna brotten som kommit till polisens kännedom var mycket låg. Endast 7 % av de pojkar som markerat någon av de allvarligas- te brottstyperna har någon gång varit före- mål för polisingripande.

Den dolda brottsligheten är alltså av en sådan storleksordning att vi måste utgå ifrån att det mått vi får genom registerdata blir en mycket påtaglig underskattning av pojkarnas verkliga kriminalitet. Dessutom bör vi räkna med åtminstone en systematiskt snedvridan- de selektionsmekanism. En pojke som är känd hos polisen får sannolikt ögonen på sig i större utsträckning än en som aldrig upp- täckts för brott. Olofssons resultat i rappor- ten från det socialpsykologiska avsnittet (SOU 1973:25 sid. 55) tyder på detta. Vi får därför räkna med en större underskattning av den verkliga kriminaliteten i kontrollgrup- pen. Om teorin om lägre socialgruppers stör- re utsatthet skuiie stämma med verkligheten, vilket förefaller mycket osäkert, skulle vi också få en större underskattning av brotts- ligheten i de högre socialgrupperna. Väl med- vetna om dessa felkällor har vi, i brist på ett godtagbart mått på verklig kriminell utveck- ling, valt att bygga vår utvecklingsrnodell enbart på registerdata.

2.3 Sekvensmodellens utformning

Genom registerdata har man kunnat följa alla åtgärder med anledning av brott, som en pojke varit föremål för, samt i vilken mån han efter eller på grund av varje åtgärd slutat eller fortsatt att begå brott. Observera att resonemanget endast gäller den upptäckta och registrerade brottsligheten. De pojkar som fortsatt begå brott, men av olika anled- ningar inte upptäckts, faller i modeileni samma grupp som de som slutat. Om en pojke slutat, vet vi givetvis inte i vilken mån detta beror på den vidtagna åtgärden. Om den kriminella utvecklingen fortsatt, vet vi däremot att åtgärden inte varit effektiv. Den kan t. o. ni. ha varit olämplig.

Vi har i sekvensmodellen tagit fasta dels på de åtgärder med anledning av brott som vidtagits med varje pojke före 18 års ålder, dels på om kriminaliteten fortsatt efter 18 år. Som brott har i detta sammanhang ej räknats fylleri och förargelseväckande bete- ende, idébrott såsom vapenvägran och rena bagatellbrott. (Som exempel på bortrensade bagatelibrott kan nämnas en pojke som huggit ett träd och byggt en koja, en annan som slagit tillbaka, när en bråkig fyllerist antastat honom för att få sprit, och en tredje som gått in genom en olåst dörr på Sveriges Radio och anklagats för olaga intrång.)

Sekvensmodellens utformning framgår av följande figur 2.3.1.

1 Uppklaringsprocenten beräknas per år. Den anger andelen uppklarade brott av de under samma år polisanmälda.

Figur 2.3.1 Schematisk framställning av sekvensmodellen

Före 18 år Ej brott Endast debut Flera ut- Över- Placering + utredning redningar vakning Ej brott Sekvens- efter 18 år klass 0 11 iV VI VIII Brott Sekvens- efter 18 år klass I 111 V VII IX SOU 1974:31 19

Den övre raden i modellen, sekvensklasser- na med jämna siffror, innehåller de pojkar som ej registrerats för brott efter 18 år.

1 klass 0 finns de pojkar som över huvud taget inte registrerats för brott. Det är alltså kontrollfall som varken före eller efter undersökningstillfället i klientelundersök- ningen blivit kända för brott.

Klass Il innehåller de pojkar som endast begått ett brott (för brottsfallen debutbrott och för kontrollfallen ett enstaka brott efter vår undersökning) och inte varit föremål för någon mer ingripande åtgärd än utredning. Till denna grupp har också förts tre pojkar, alla brottsfall, som hann begå två brott med kort tidsmeilanrum innan de blev föremål för utredning.

I klass IV finns de pojkar som gjort flera brott och genomgått utredning flera gånger och sedan ej återfallit.

Klass VI har fått övervakning, en eller flera gånger, och har sedan inte återfallit.

Klass VIII är de fall som varit föremål för barnavårdsnämndens mest genomgripande åtgärd, placering: i enskilt hem, på barnhem eller ungdomsvårdsskola, och ej återfallit efter 18 år.

Sekvensklasserna i den undre raden, de med ojämna siffror, består av de pojkar som begått brott efter 18 är, alltså en ganska persistent brottsgrupp. De placeras i klass I, 111, V, VII eller IX beroende på om de före 18 år begått brott och vilka åtgärder som i så fall vidtagits.

Varje steg i den övre raden av modellen innebär att pojken får ta ställning till en ny situation. Vid varje ny typ av åtgärd kan han reagera med att sluta begå brott eller fort- sätta.

2.4 Förväntade skillnader mellan sekvensklasser

Man kan förvänta skillnader i både rrriljö- och personlighetsfaktorer mellan de pojkar som befinner sig i olika sekvensklasser. Klas- serna kan analyseras med avseende på resul- tat i undersökningsvariabler från klientelun- dersökningens olika avsnitt, vilket ger ökade

möjligheter till meningsfulla jämförelser mel- lan avsnitten.

Generellt kan man vänta sig mer positiva värden i undersökningsvariabler i de sekvens- klasser, i 'viika individerna ej begått brott efter 18 år. Man kan likaledes förvänta bätt- re värden ju färre och mindre ingripande åtgärder som behövt tillgripas. Den övre raden i modellen bör således vara bättre än den undre och klasserna bör vara bättre ju längre till vänster de ligger i modellen. Varje rad för sig kan användas som en skala men däremot inte sekvensklassirrdelningen i sin helhet, då modellen bygger på två olika principer: åtgärder med anledning av brott före 18 år och återfall i brott efter 18 år. Ett exempel: 1 klass IV har visserligen gjorts flera ingripanden före 18 år än i klass 111, men klass 111 har begått brott efter 18 år, vilket inte är fallet i klass IV. Vilken klass som är mest belastad är därför inte självklart.

Beträffande pojkarnas fördelning på se- kvensklasserna kan man förvänta flera åter- fall efter 18 år, ju fler ingripanden som vidtagits före.

2.5 Ett prognostiskt kriterium

Eftersom sekvensmodellen bygger på åter— fallsdata finns det en betydelsefull principiell skillnad mellan sekvensmodellen som krite- rium och det ursprungliga brotts- och kon- trollgruppskriteriet. När man använder det senare är . undersökningen retrospektiv, d. v. 3. man söker förklaringar till något som redan inträffat. Med sekvensmodellen som kriterium blir undersökningen prospektiv, vilket innebär att man använder sina data för att förutsäga något som ännu inte hänt vid undersökningstillfället. Modellen ger alltså möjlighet att pröva undersökningsvariabler— nas prognostiska validitet. Det vore värde- fullt om man redan vid debutbrottet, med hjälp av miljö- och personlighetsvariabler, kunde förutsäga för vilken grupp av pojkar samhällets konventionella åtgärdssystem är otillräckligt eller kanske olämpligt. Om man får kunskap om vad som karakteriserar den- na grupp, personlighetspsykologiskt, psykiat-

riskt och sociologiskt, redan innan den på- verkats av samhällets olika åtgärder kan det ge möjlighet till konstruktivt nytänkande beträffande dessa pojkars behandling. Om vi lyckas få problemstrukturen i denna grupp klar för oss är det också troligt, att man kan finna enklare metoder att på ett tidigt sta- dium igenkänna dessa pojkar än klientelun- dersökningens omfattande och tidskrävande undersökningsmetodik.

2.6. Andra uppföljningsvariabler

I sekvensmodellen har vi strikt hållit oss till åtgärder med anledning av brott före 18 år och återfall i brott efter 18. Flera andra viktiga variabler av liknande typ har inte kunnat byggas in i modellen. Däremot är det av stort intresse att pröva både deras utfalli modellen och deras samband med våra undersökningsvariabler.

Till dessa variabler hör registeruppgifter om alkoholmissbruk och narkotikabruk under uppföljningstiden. Missbrukssympto- men är troligen ofta parallellfenomen till kri- minalitet men kan också vara alternativa symptom på missanpassning.

På grundval av enbart bedömningar ut— ifrån ett projektivt testmaterial är det svårt att göra specifika prediktioner angående kri- minalitet. De olika aspekter av ”asocialitets- risk” som de psykologiska bedömningarna mynnar ut i, avser snarare en allmän risk för social missanpassning, som ofta tar sig ut- tryck i kriminellt beteende men som också kan visa sig på andra sätt, t. ex. som någon form av missbrukssymptom. Det är därför för det psykologiska avsnittets del viktigt att pröva undersökningsvariablernas samband även med missbruk.

Flera och för klientelundersökningen som helhet viktigare skäl finns emellertid att studera missbruksgrupperna. Alkoholmiss- bruk, inte minst bland ungdom, är ett stort samhällsproblem vid sidan av och delvis hop- vävt med kriminaliteten. Sedan klientelun- dersökningens huvudmaterial samlades in har den stora narkotikavågen kommit, vävts sam- man med de tidigare kända problemen och

delvis skapat nya. Man är i klientelundersök- ningen i den lyckliga positionen att ha un- dersökt en relativt stor grupp pojkar innan vare sig alkohol (på grund av pojkarnas låga ålder) eller narkotika spelat någon nämn- värd roll i deras liv. Genom analys av dessa grupper i olika undersökningsvariabler kan man hoppas att få något grepp om vad slags pojkar från vilka miljöer som riskerar att få alkohol- eller narkotikaproblem.

En annan grupp som är väsentlig att analy— sera närmare utgörs av de pojkar som begått våldsbrott. Utöver de nio pojkar som ur- sprungligen uttogs på grund av våldsbrott (se kap. 1) har åtskilliga tillkommit genom åter- fallsbrott under uppföljningstiden av pojkari våra andra undersökta grupper. Från vålds- brotten har uteslutits våldsamt motstånd, då vi menar att detta inte behöver innebära ten- dens att utöva offensivt våld.

Ytterligare en grupp av intresse är de pojkar som fått någon form av institutions— placering (oftast fängelse) på grund av brott efter 18 år. Denna grupp kan rimligen be- traktas som den mest persistenta brottsgrup- pen och kommer sannolikt att visa sig vara den gravaste i många avseenden.

2.7. Uppföljningstidens längd

En väsentlig fråga som berör både analysen av sekvensmodellen ooh de senast nämnda specialgrupperna rör Uppföljningstidens längd. Denna erbjuder problem som inte har någon helt idealisk lösning.

Man kan välja att gå på ett kronologiskt åldersstreck, i så fall lämpligen den ålder den yngste av våra undersökta pojkar uppnått. Vi skulle i så fall kunna följa upp pojkarna till 21 år. (Denna ålder har alla pojkarna upp- nått med undantag för tre, ett brottsfall, ett kontrollfall och ett av de 9 våldsfallen. Dessa hade ännu några månader kvar till 21-års- strecket den 31 dec. 1971, då sista uppfölj- ningen gjordes. Av dessa tre har både brotts- fallet och våldsfallet redan kvalificerat sig för sekvensklass IX, den mest belastade, varför ytterligare några månader inte kan göra någon skillnad. För brottsfallet har dessutom

tillkommit ett fängelsestraff efter 18 år. Om kontrollfallet, den yngste, 20 år 4 mån., finns inga uppgifter om kriminalitet, men en övervakning på grund av arbetsovillighet och narkotikabruk. Denna pojke är alltså den enda för vilken månaderna fram till 21 år skulle kunna innebära någon förändring ide aktuella uppföljningsvariablerna.)

Men uppföljning till 21 år är ingen idealisk lösning. Eftersom pojkarna undersökts vid olika ålder (ll—15 år) innebär ett kronolo- giskt åldersstreck att uppföljningstiden kan skilja sig med fyra år mellan olika pojkar.

Om man istället skulle gå på lika lång uppföljningstid innebär detta att pojkarna vid denna tidsgräns kan ha fyra års skillnad i kronologisk ålder, vilket kan betyda mycket ifråga om social mognad och anpassning i 20-årsåldern.

Då inget av dessa alternativ är invänd- ningsfritt synes en tredje lösning vara att föredra: att acceptera skillnader i både upp- följningstid och kronologisk ålder, trots att dessa blir stora, och följa pojkarna så långt vi kan, d.v.s. till den senaste uppföljningen den 31 december 1971. Det vi då vinner är att vi får med alla återfall som hittills har registrerats, vilket ändå innebär en under- skattning både av de reella återfallsbrotten och av de återfallsbrott som så småningom kommer att registreras. En annan vinst år att vi följer pojkarna till samma historiska tid- punkt med samma polispraxis, samma narko- tikaproblem etc.

I syfte att jämföra de olika alternativa lösningarna har vi jämfört 21—årsgränsen och uppföljningen till dags dato, dvs. 31 dec. 1971, vad beträffar sekvensklassplaceringar, förekomst av alkoholmissbruk, narkotika- bruk, våldsbrott och institutionsplaceringar

TabellZ.7.1 Antal återfall efter 18 år vid olika uppföljningstid

Återfall Ej återfall 21 år 82 199 281 31 dec. 1971 98 183 281

TabellZ.7.2 Antal fall med förekomst av alkoholmissbruk, narkotikabruk, våldsbrott och institutionsplacering efter 18 år vid olika uppföljningstid.

Alko— Narko- Vålds— Institu- hol— tika- brott tionsplac. miss— bruk eft. 18 år bruk1

21 år 101 23 55 32

31 dec. 1971 108 26 59 53

1 Till denna grupp har även förts två fall av thin- nersniffning utan uppgift om alkoholmissbruk i huvudundersökningens brottsgrupp. (Uppgift om både thinner- och alkoholmissbruk förekommer i två fall av huvudundersökningens brottsgrupp samt i två av de 9 fall som uttagits för våldsbrott. De sistnämnda har ej medtagits i tabell 2.7.2).

efter 18 år. Skillnaderna är följande. Beträf- fande sekvensklass byter 16 fall, 13 B-fall och 3 K-fall, av 281 till en ett steg gravare klass med den längre uppföljningen. Detta innebär att 16 fall ej registrerats för brott mellan 18 och 21 år men återfallit senare. Se tabell 2.7.1.

Ökningen av antal fall med förekomst av alkoholmissbruk, narkotikabruk, våldsbrott och institutionsplaceringar efter 18 år fram- går av tabell 2.7.2.

Som framgår av denna redovisning är skill- naden mellan de båda uppföljningsalternati— ven obetydlig utom vad beträffar institu- tionsplaceringar efter 18 år. Utfallet idenna variabel förefaller oss emellertid inte utgöra någon invändning mot att använda den läng- re uppföljningstiden. Vi bedömer det snarare som en fördel att få med så många som möjligt i denna grupp som sannolikt inne- håller undersökningens gravaste fall.

Ytterligare en kontroll har .orts av den längre uppföljningstidens effekt. Man kunde tänka sig att de pojkar som följts upp till högre ålder i större utsträckning ”hunnit” återfalla i brott efter 18 år. Detta skulle innebära en olägenhet med den mellan olika pojkar varierande uppföljningstiden. Tabell 2.7.3 och 2.7.4 visar åldersfördelningen i brotts- och kontrollgrupper vid senaste upp-

TabellZ.7.3 Åldersfördelning vid uppfölj- ningstillfället den 31 dec. 1971 för pojkar som registrerats respektive icke registrerats för brott efter 18 år. Brottsfall. Prov- och huvudundersökning sammanslagna.

Tabe112.7.4 Åldersfördelning vid uppfölj- ningstillfället den 31 dec. 1971 för pojkar som registrerats respektive icke registrerats för brott efter 18 år. Kontrollfall. Prov— och huvudundersökning sammanslagna.

Ålder Efter 18 år Ålder Efter 18 år Brott Ej brott Brott Ej brott 20år 21 (100 %) 2 zon 11 (50%) 1 (50%) 2 21 år 3 (50 %) 3 (50 %) 6 21 år 1 (100 %) 1 22å.r 12 52% 11 48% 23 22 år 11 100% 11 23 år 17 55 % 14 45 % 31 23 år 2 14 % 12 86 % 14 24 år 25 45 % 31 55 % 56 24 år 4 17 % 20 83 % 24 25 år 19 44 % 24 56 % 43 25 år 2 9 % 20 91 % 22 26 år 4 33% 8 67% 12 26 år 12 100% 12 27 år 4 40 % 6 60 % 10 27 år 2 (40 %) 3 (60 %) 5 28 år 1 (33 %) 2 (67 %) 3 28 år 4 (100 %) 4 87 99 186 11 84 95 1 1 avliden 1 1 avliden

följningstillfället för pojkar som återfallit respektive inte återfallit i brott efter 18 år.

Tabellerna visar ingen ökning av den registrerade brottsligheten efter 18 år för de pojkar som följts till högre ålder. Vi har alltså funnit fördelarna med längsta möjliga uppföljning överväga och valt detta alterna- tiv. När sekvensmodellens utfall i det följan- de presenteras är det alltså med uppföljning till den 31 dec. 1971.

2.8 Sekvensmodellens utfall

I det följande redovisas hur pojkarna i våra undersökningsgrupper fördelar sig på de olika sekvensklasserna. Varje grupp presente- ras för sig för att ge möjlighet att upptäcka eventuella skillnader mellan materialen. Ut- fallet i prov- och huvudundersökningens brottsgrupper framgår av tabellerna 2.8.1 och 2.8.2.

Tabell 2.8.1 Sekvensmodellens utfall: (absoluta tal och procent) Brottsfall, provundersök-

ningen. B-Prov N = 411 Före 18 år Ej brott Endast debut Fl