SOU 1974:64

Energi 1985 2000

Till statsrådet och chefen för industridepartementet

Den 24 mars 1972 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för industrideparte- mentet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att analysera utvecklingen inom energisektorn. De sakkunniga antog namnet energi— prognosutredningen.

Utredningen har tidigare överlämnat en lägesrapport (DS I 19732). Det nu föreliggande betänkandet, Energi 1985 2000, som härmed överlämnas till statsrådet och chefen för industridepartementet, redovisar utredningens analys och bedömningar.

Särskilt yttrande har avgivits av experterna Henningsson och af Klintberg.

Stockholm i september 1974

Bengt L yberg Rolf Gradin Gunnar Hambraeus Hans Håkansson Karl-Göran Mäler

/Mats Höjeberg

. ___..._ ....mmt ”gp! mumlar!!! rhmd!i!a-»I!D.WÅL=PQD.!M _.u....!:._v+.' ____._

.H.! ' -Ä*IHN_)""='?»'E_[3€-F-f1"ITA?!” _ __ ! !! -___ _ __ __ ., ! ...: _

,, .H.. L.! ,_ ! '!. W.— -". '.';=.|1*;!2!3?,.3!!* 7.15! WT, l..%__v!_"”l'i Ändå -. ! ..r. !_-!'. 11!:%!..1"'!.,_'. -'..r!l!!!If!'!.]Fl*!uä';! _' ' .-., _'1._u..*_,'._-'r'!l""'__"'ä_'**_'. _l; j_ ". '!. ' T. !! _ ._..-._;; | 'p'q. _ ”':FthL :.ijvggfm .'Z'h' 11.5ka :! äga?. ååå-"% .

. _ _, - .—'!!.'v.q:!_ ;1';_'!J7' SV.. " ' . __ _'!' !!... _! !_ _..._!'. .”!!! %!"! ___ _

_.,,!!'-.._1_1 - .— .!! l'.l-..'.H.r'*'l,'1.=j*"”.b? _ !t'l-f' -'_."'Å153' &"!ÅU—Uv'l åf; $'"-_" ..!7' ___P ..! 1|_._,_ _..__ .',. ! ,._ u.”?! __.Hrl'glrlrt M..-l!!! asp., !!!!! !!Hli' Malin.)” : . "ig.. _ .'. : ' ! ! ! _j_ 1! _ _ . . Hui; !_! ,'_.;!.. . _

! arm.! "T!!!! !!!ww! eg.!!!" .. _ . . ___ ._

'!!!— !'.!*-!" _. . ___t. .!|.' ..__'! ':"F ! " .'!"E."'!_.-!

Innehåll Kapitel 1 Sammanfattning ............................... 15 Kapitel 2 Utredningsarbetet ............................. 25 2.1 Direktiv ........................................ 25 2.2 Kommitténs ledamöter, experter och sekretariat ......... 28 2.3 Utredningsarbetet ................................ 29 2.3.1 Arbetets uppläggning ..................... 29 2.3.2 Arbetets utförande ..................... 31 2.3.3 Energiprognosutredningens yttranden .......... 35 2.4 Andra utredningar ................. '. ......... 36 2.4.1 Offentliga utredningar .................... 36 2.4.2 Övriga utredningar ...................... 38 Kapitel 3 Prognosverksamhet inom energiområdet ............. 39 3.1 Institutionell ram ................................ 39 3.2 Metodaspekter ................................... 40 3.2.1 Allmänt om prognoser ....................... 40 3.2.2 Konventionella metoder ...................... 40 3.2.3 Prognosmodeller ............................ 42 3.2.4 Energislag och energisorter .................... 44 Kapitel 4 Allmänna förutsättningar ........................ 47 4.1 Internationell översikt ............................. 47 4.1.1 Allmänt .................................. 47 4.1.2 OECD:s prognosarbete ....................... 47 4.1.3 Övriga internationella studier .................. 49 4.1.4 Reviderade energipolitiska program ............. 49 4.2 Prisutvecklingen ............................. 57 4.2.1 Prisutveckling och priselasticitet ............. 57 4.2.2 Prisutveckling på bränslen ................. 59 4.2.3 Prisutvecklingen på elenergi i Sverige ........... 60 Kapitel 5 Prognossituationen ............................. 67 5.1 Inledning ................................. 67 5.1.1 Hittillsvarande utveckling .................. 67

5.1.2 Debatten kring energifrågorna ............... 72

5.2 Utgångspunkt för prognoserna ................... 75 5.3 Valet och utformningen av prognosalternativ ............ 76 5.3.1 Allmänt .................................. 76 5.3.2 Huvudalternativen .......................... 78 5.3.3 Diskussion av huvudalternativen ................ 81 5.3.4 Kombinationer av sektorprognoser .............. 33 Kapitel 6 Konsumtionsprognoser ......................... 87 6.1 Inledning ....................................... 87 6.1.1 Sektorindelning ........................ 87 6.1.2 Beräkningsprinciper ..................... 88 6.2 Industrins energiförbrukning .................... 90 6.2.1 Förutsättningar ............................ 90 6.2.2 Branschgenomgång .......................... 97 6.2.3 Import och export av el och bränsle genom utrikes- handeln med varor ...................... 126 6.2.4 Sammanfattning av prognoserna ............. 128 6.3 Samfärdsel ................................. 131 6.3.1 Personbils- och busstransporter .............. 131 6.3.2 Godstransporter och övriga transporter ......... 136 6.3.3 Sammanfattning av prognoserna ............. 138 6.4 Energi för uppvärmning och s k övrig förbrukning ...... 139 6.4.1 Genomförda specialutredningar ................ 140 6.4.2 Övrigsektorns energiförbrukning 1972 ........... 140

6.4.3 Specifik energiförbrukning för uppvärmning i ut- gångsläget (1972) ........................... 141 6.4.4 Tidigare prognoser för utvecklingen av övrigsektorns energiförbrukning ........................... 141 6.4.5 Tillgängliga prognoser för befolkning, bostads- byggande etc .............................. 143 6.4.6 Alternativa prognoser för övrigsektorn ......... 146 6.4.7 Sammanfattning av prognoserna .............. 169 Kapitel 7 Produktionsmöjligheter ......................... 171 7.1 Inledning ....................................... 171 7.2 Olja ........................................... 171 7.2.1 Produktion ................................ 172 7.2.2 Transporter ............................... 175 7.2.3 Raffinering ................................ 175 7.2.4 Distribution och lagring ...................... 177 7.2.5 Prisutvecklingen ............................ 178 7.3 Naturgas ....................................... 179 7.4 Kol ........................................... 181 7.4.1 Möjligheter att importera kol .................. 181 7.4.2 Förbränningstekniska möjligheter .............. 186 7.5 Vattenkraft ..................................... 188 7.5.1 Allmänt .................................. 188 7.5.2 Vattenkraftens betydelse i ett framtida kraftsystem . 189

7.5.3 Inventering av utbyggbar vattenkraft ............ 190 7.6 Kärnkraft och uran ............................... 193 7.6.1 Inledning ................................. 193 7.6.2 Reaktortyper .............................. 194 7.6.3 Kärnbränsleförsörjningen ..................... 196 7.7 Avfall ......................................... 198 7.7.1 Hushålls- och industriavfall .................... 198 7.7.2 Jordbruksavfall ............................ " . 200 7.8 Ved och skogsavfall .............................. 200 7.9 Torv .......................................... 201 7.10 Skiffer ......................................... 203 7.11 Vindkraft ...................................... 204 7.12 Solenergi ....................................... 206 7.13 Geotermisk energi ................................ 207 Kaptiel 8 El- och värmeproduktion ........................ 209 8.1 Kraftverk ....................................... 209 8.2 Fjärrvärmesystem ................................ 213 8.2.1 Fjärrvärme baserad på fossila bränslen ......... 213 8.2.2 Fjärrvärme från kärnkraftverk ................. 215 8.3 Framtida system ................................. 218 Kapitel 9 Energibalanser ................................ 221 9.1 Utformningen av prognosalternativen ................. 221 9.1.1 Avvägningen mellan olika energiformer .......... 221 9.1.2 Utformningen av tillförsel— och produktionssystem . 223 9.2 Energibalanser ................................... 225 9.3 El- och bränsleprognoser ........................... 231 9.3.1 Tidigare prognoser .......................... 231 9.3.2 Elprognoser ............................... 233 9.3.3 Bränsleprognoser ........................... 238 9.4 Ekonomisk värdering av alternativen ............... 240 9.4.1 Kostnader för el— och oljeförsörjningen ......... 240 9.4.2 Investeringar i energiproduktion ............. 243 Kapitel 10 Samhällsaspekter på energiförsörjningen ........... 247 10.1 Miljöaspekter .................................... 247 10.1.1 Inledning ................................. 247 10.1.2 Energiproduktion ........................... 248 10.1.3 Energikonsumtion .......................... 254 10.2 Beredskapsaspekter ............................... 255 10.2.1 Allmänt .................................. 255 10.2.2 Dämpning av importberoendet ................. 256 10.23 Ökad leveranstrygghet .................... 257 1024 Särskilda beredskapsåtgärder ................ 258 10.3 Säkerhetsfrågor ............................. 259

10.3.1 Aka-utredningen ........................ 259

10.3.2 Närförläggningsutredningen ................ 260 10.3.3 Övriga utredningar ...................... 263 Kapitel 11 Diskussion av prognosalternativen ................ 265 11.1 Exempel på ytterligare utvecklingsalternativ ............ 265 11.2 Möjligheter att begränsa energikonsumtionen ........... 268 11.2.1 Allmänt .................................. 268 11.2.2 Erfarenheter från oljekrisen ................... 268 11.2.3 Besparingsmöjligheter ........................ 270

11.2.4 Konsumtionsbegränsande åtgärder . . . ." ........ 271

11.3 Val av uppvärmningsalternativ ....................... 273 11.3.1 Allmänt .................................. 273 11.3.2 Faktorer som påverkar valet ................... 274 1 1.3.3 Fjärrvärme och kraftvärmeverk ................ 276 1 1.3.4 Regional värmeplanering (energiplanering) ....... 276 Kapitel 12 Observationer och bedömningar .............. 279 12.1 Inledning ................................. 279 12.2 Prisutvecklingen ............................. 279 12.3 Prognosaltemativen .......................... 281 12.4 Konsumtionsutvecklingen ...................... 282 12.4.1 Industri ............................. 282 12.4.2 Samfärdsel ........................... 283 12.4.3 övrigsektorn .......................... 283 12.5 Produktion och tillförsel ....................... 284 12.6 Val av uppvärmningssystem ..................... 286 12.7 Samhällsaspekter ............................ 286 12.8 Energipolitiska beslut ......................... 287 Kapitel 13 Referenser ............................. 291 Appendix: Sortförvandlingstabell ...................... 295 Förkortningar ........................... 297

Särskilt yttrande ................................. 299

Tabeller och figurer

Förteckning över tabeller

1.1 Totalt tillförd energi ........................... 4.1 EG:s totalbehov av primärenergi år 1973 samt år 1985. 4.2 Förändring i EG:s importberoende genom den av kommissio- nen föreslagna satsningen. ....................... 5.1 Totalt tillförd energi. ........................... 5.2 Sveriges energibalans 1973. ....................... 5.3 Energikonsumtionen under 1960-talet. ............... 6.1 Sammanfattning av LU 70:s kalkyler av den ekonomiska utvecklingen. ................................ 6.2 Produktionsvolymens utveckling inom olika industribran- scher. ..................................... 6.3 Industribranschernas andelar av den totala industriproduk- tionen 1955—1977 i procent. ..................... 6.4 Produktionsvolymens utveckling inom skilda branscher. . . . . 6.5 Produktionsprognoser för vissa branscher i miljoner ton. 6.6 Produktionsvolymens tillväxt i procent per år ........... 6.7 Gruvindustrins energiförbrukning. .................. 6.8 Livsmedelsindustrins energiförbrukning. .............. 6.9 Textilindustrins energiförbrukning. ................. 6.10 Trävaruindustrins energiförbrukning. ................ 6.11 Produktion av massa och papper 1 miljoner ton. ......... 6.12 Massa- och pappersindustrins energiförbrukning. ......... 6.13 Grafisk industris energiförbrukning. ................. 6.14 Energiförbrukningen i några kemiska processindustrier. 6.15 Kemiska industrins energiförbrukning fördelad på delbran- scher. ..................................... 6.16 Kemiska industrins samlade energiförbrukning. ......... 6.17 Jord- och stenvaruindustrins totala energiförbrukning. ..... 6.18 Järn- och stålindustrins energiförbrukning. ............ 6.19 Järn— och metallverkens energiförbrukning. ............ 6.20 Metallverkens energiförbrukning. ................... 6.21 Verkstadsindustrins energiförbrukning ............... 6.22 Annan tillverkningsindustris energiförbrukning. ......... 6.23 Import- och exportleveranser av i produkter bunden energi.

52

52 69 70 71

90

91

92 96 97 98 100 101 103 104 105 108 109 111

112 113 115 118 119 122 124 125 127

6.24 Industrins energiförbrukning. ..................... 129 6.25 Jämförelse mellan IUI:s och EPUZS prognoser för industrins

energiförbrukning 1985. ........................ 130 6.26 Bensinförbrukning för personbilar. .................. 133 6.27 Prognos för drivmedelsförbrukningen i civila luftfarter. . . . . 137 6.28 Prognos för bensinförbrukningen, 1000 m3. ........... 138 6.29 Prognoser för motorbrännoljeförbrukningen, 1000 m3. . . . . 138 6.30 Drivmedelsförbrukningen för transportsektorn, 1000 m3. . . 139 6.31 Energiförbrukning inom samfärdselsektom, Mtoe. ....... 139 6.32 Utgångsprognos för övrigsektorns förbrukning av el och _ bränsle, TWh. ................................ 143 6.33 Hushållens specifika elförbrukning, kWh per hushåll och år. 149 6.34 Förutsatt fördelning i den högre konsumtionsprognosen

mellan olika uppvärmningsformer, miljoner bostadsenheter. . 160 6.35 Verkningsgrader för de olika uppvärmningsformerna. ..... 161 6.36 Energiförbrukning för bostäder i alternativen 1 och 2, TWh

per år. .................................... 162 6.37 Energiförbrukning för lokaluppvärmning i alternativen 1 och

2, TWh per år. ............................... 164 6.38 Förutsatt fördelning i den lägre konsumtionsprognosen mellan

olika uppvärmningsformer, miljoner bostadsenheter. ...... 167 6.39 Energiförbrukning för bostäder i alternativen 3 och 4, TWh

per år. .................................... 167

6.40 Total bruttoenergiförbrukning för övrigsektorn, TWh per år. . 169 7.1 Investering för utvinning av 1 ton råolja per åri 1970 års dollar. 172 7.2 Förändringar i oljepriset för råoljekvaliteten Arabian light 340 i kr/m3. ................................... 172 7.3 Världens beräknade koltillgångar. .................. 181 7.4 De viktigaste europeiska koltillgångarna. .............. 182 7.5 Stenkolsproduktion och kol- och koksexport. Från vissa länder i miljoner ton per år. ...................... 182 7.6 Kostnad för kolproduktion i kr/ton. ................. 183 7.7 Sveriges kolimport i miljoner ton. .................. 184 7.8 Elproduktion 1963—1972 i TWh/år. ................. 190 7.9 Föreslagna utbyggnadsetapperi Kalix älv. ............. 191 7.10 Utbyggd och utbyggnadsvärd vattenkraft i GWh/år. ....... 192 8.1 Produktionskapacitet för elenergi 1974-01-01. .......... 209 8.2 Större värmekraftanläggningar 1974-01-01. ............ 209 8.3 Elproduktion, fördelad på produktionsform, TWh. ....... 210 8_4 Prognos för fjärrvärmeutbyggnaden. ................ 213 8.5 Mottrycksproduktion av elenergi i TWh/år. ............ 215 9.1 Tillförd energi 31972. ........................... 223 9.2 Prognosalternativ l. ........................... 226 = 9.3 Prognosalternativ 2. ........................... 227 9.4 Prognosalternativ 3. ........................... 228 9.5 Prognosalternativ 4. ........................... 229 9.6 Sammanställning av konsumtionsprognoserna. .......... 230 9.7 Sveriges oljeförbrukning. ........................ 233

9.8 Prognoser över elkonsumtion. ..................... 234 9.9 Produktionssystem för elenergi. .................... 235 9.10 Bränsleförbrukning i elproduktion, Mtoe. ............. 235 9.11 Elenergiförbrukning för elvärme i bostäder. ............ 237 9.12 Bränsleprognoser, Mtoe. ......................... 237 9.13 Prognoser för förbrukningen av petroleumprodukter fördelad på sektorer 1985, Mtoe. ......................... 238 9.14 Direkta investeringar i elproduktion i 1970 års penningvärde. . 243 9.15 Investeringar i elenergiproduktion i miljarder kronor i 1974 års penningvärde. ............................. 244 10.1 Svaveldioxid- och blyemission i kiloton per år med nuvarande emissionsbegränsningar. ......................... 253 10.2 Svaveldioxid- och blyemission i kiloton per år med föreslagna emissionsbegränsningar. ......................... 253 10.3 Emissionsbegränsningar rörande svavel- och blyhalter i olje- produkter. .................................. 254

Förteckning över figurer

1.l EPUzs prognoser. ............................. 21 3.1 Blockschema för energiprognosmodellen. ............. 43 4.1 Olje- och gasfyndigheter i Nordsjön. ................. 55 4.2 Prisutvecklingen på råolja i löpande priser enligt en bedöm- ning av Världsbanken ijanuari 1974. ................ 58 4.3 Prisutvecklingen i fast penningvärde för elenergi, tunn eld- ningsolja och bensin. ........................... 59 4.4 Vattenfalls marginella produktionskostnader under dagtid 1/5 1973—30/4 1974. ............................. 62 5.1 Tillförselvägarna för olja till Sverige. ................. 68 6.1 Industrins produktionsutveckling sådan den ingår i EPUzs energiprognoser. .............................. 94 6.2 Den specifika energiförbrukningen i olika industribranscher. . 95 6.3 Industrins energiförbrukning i de fyra prognosalternativen fördelad på el- och bränsleförbrukning. ............... 131 6.4 Pensonbiltätheten i Förenta Staterna, Danmark och Finland jämfört med Sverige. ........................... 132 6.5 Bensinförbrukningen i Sverige. .................... 134 6.6 Årskostnad för tilläggsisolering i ett års nyproduktion och värdet av motsvarande energibesparing vid olika energipris. . . 151

6.7 Förutsatt utveckling av den specifika energiförbrukningen i småhus och lägenheter vid den högre (1 och 2) och vid den lägre konsumtionsprognosen (3 och 4). ............... 159 6.8 Förutsatt fördelning 1972, 1985 och 2000 av småhus på olika

uppvärmningsformer. .......................... 161 6.9 Förutsatt fördelning 1972, 1985 och 2000 av lägenheter i

flerfamiljshus på olika uppvärmningsformer. ........... 162

6.10 Förutsatt utveckling av den specifika energiförbrukningen i lokaler vid den högre (1 och 2) och vid den lägre konsum-

tionsprognosen (3 och 4). ........................ 6.11 Total energiförbrukning för övrigsektorn i de fyra prognos- alternativen. ................................ 8.1 Elproduktionens utveckling 1961—1973 fördelad på produk- tionsform. .................................. 9.1 Konsumtionsalternativen fördelade på huvudsektorerna. 9.2 EPU:s prognosalternativ jämförda med energikommitténs. 9.3 CDL:s prognoser jämförda med faktisk konsumtion av elenergi. ................................... 9.4 Installerad effekt för elproduktion. .................

164 170 211 231 232

Bilaga, SOU I974:65

1 Enkät angående energiprognosutredningens lägesrapport — sam- manställning av erhållna svar. Av Gunnar Leman. 2 Studium av vårt oljeberoende _ Rapport från en konferens i juni 1973. 3 Industrins energiförbrukning — Analys och prognos fram till 1985. Rapport från Industrins utredningsinstitut. 4 Energi — transporter 1973-1985-(2000). En bedömning av Transportforskningskommissionen. 5 Specialstudier av övrigsektorn. Sammanfattningar av olika energistudier. 6 Värmeisolering och ventilation. Material från två arbetsgrupper sammanställt av EPU.

7 Kollektivmätning eller individuell mätning. Material från en arbetsgrupp sammanställt av EPU. 8 Några fakta om stenkol. Rapport från Ångpanneföreningen. 9 Energianvändning och oljeprisgenomslag i det svenska produk- tionssystemet. En input-outputstudie. Av Lars Bergman. 10 Energins priselasticitet. Av John Fletcher. 11 Skiss av ett högenergisamhälle. Rapport från ett diskussions- seminarium i februari 1974. 12 Ett lågenergialternativ. Rapport från Förmedlingscentralen för framtidsstudier AB. 13 Energi i ett långt tidsperspektiv. Av Staffan Delin och Anders Ejerhed.

| |'|.LAH |.".| ||'.'..? n:.»u'i. |

alla?”: Rinn—ÖJ "'. "hl-”| ... 4.1-H&M. ' |_||||||»|'.|!|..|..||.' -"|aäm'SIIBW-tll-| w w. ||.'|:|J;|||.|!-. -' "

..|. ,.' | ! |||.

||--"_;.||. |..J.||-| | ' - " _ . || sthlm-.|.- |-|| .|br '— 1.1. ' - "|täthet m'W' ",” -.--;.| ..';-||....:-.-|.-. ' -' . '» . ' ' |||-|...|.'.1..a|.—.. ':'-w" '_.-|| .|. . J|||'-' lä. . . - ' J'n..l.|1'|.,|'||. |||.'||'_||| .. '” ' 91:93:21 '-""'.. ' . ' vi". .'u'J'l-l" |.|._ .|.-.;

: |— ' "' . ' '||'-';'1.':|||'1'|",|'|'|. |"!"'|l"”"'U "" -. * ' " ' |. ' ' ..' | - _| ' ".'-' ' -'|-.| .' ”' |"-- , || | |_ | 311113 '|n'l'lth..||||_|u||.i.'. "" --'""" _'..'-"'-"-” . |'.? * N'"- ' _ " !: .inw. :srlr|||.|n'||1||.llwl' ""-." '|';||'_"=. .. . ' ” ' .npeieqh l' ||| |- '||

||'|. " '|||'.l aj.-"

'." '

.. 11.1-|| "" "W"" '" ”ä'-'%'; . ' .. _J|i-.ii.i.i|||:| | -'l||'l F'mil': & 351 Hl'.'i#.1"&u:'?1| ' - . ." ' ' ')?th! grunt-| |.'.'n" '._|I.-|_|_l " "ngihluå' |ljl|||i| . . I ' . Iqu1"ILfJ:t'il'515' .-||-|.ar||_1|' | '_ |—|||||||.l||.|*1 |'|||_||||||.|l '||||||| | | " . || | || 3515;th |||||H|J||r||||19| ' "' '_I'J'li'.J.">"'_""""' _. : ”' . | Må!- II||J 'u kul!!? I I

.- '1 ul':l.'|' |||:I1 ' V "uta-1 lff'lll'llelltla'l |||:||| _ I'lFiJJlulå'thuäEj .” | .'.—i '||_.| | , ||| . . .| | | |.

... || || '.HL' ||'..|||||||I|| -|| Ji|':___-| - .uk|:|||||||r||r|||||.—.|. .? '- ' -'- "- #.-..1. | "".-""G” '|'" .'"',,j' H|||-:|| *F'w .||-..- | ||'-.." ||_ |

-1 *||| - |'|||-|||L;|:|'|1|"..

||.-__ .||||||.|'.|r.| - — | |||-”fl!- |.'.. .|.'|'”|'|T'l..'||. ."|'|||||*' ' ||. |||r'. 1. dl "I-| * ' | '._. '. '|.|'..||||'| || ”_. |.||i| q".|'||||:l'_|".|.' | ' ' " ||l| .'-"' '.'. r'”..._' |_||'-|| |||".||'P':|:. WWF] " ' ' -' ' _ .-.- ' n' .. .. ..lh' '|HH':|'|..'.". ||.'.'-.|| "'||'||'||'|' " - ' ' | !”1. ' '1|"|.' _ E.:|-| |'...'..' -..'..||; .||.' 1191 | .ru —| | | "'H|""|" 431 |||-"||'

' '71'5 t'"

.". .. .I | "| "; .'.' .-.'.'l” . "'a'-'a'] |'. 415135- ,..|"”. |._:||| . ...-|. |||...| .-..| _. -|.|

_||I .. ' | | ' - .... .. |||.|| ...._'||_. |' ||| | .. .. |.—.. ' . '| ..|. .'." ||» | ||. I|'| |_1.

-'|' ":F-t' '.|'..-|' |.

.. :| ||:.|.| »'."'

*.". - ' '1 II

'I .|'.|r.' . :|

|| ||'|....-..

] Sammanfattning

Energiprognosutredningen, EPU, tillkallades våren 1972 för att göra en analys av energiförbrukningens utveckling i Sverige fram till mitten på 80-talet med en översiktlig bedömning fram till 1995—2000. Utredningen avgav i juli 1973 en lägesrapport med en redovisning av de uppgifter beträffande tillgängliga energiformer och beträffande energikonsumtio- nens struktur som insamlats under det inledande skedet av EPU :s arbete.

Utredningens uppgift har inte varit att framlägga förslag till energipo- litiska beslut. Arbetet har således inriktats på att ange och analysera tänkbara alternativ för den framtida utvecklingen på energiområdet. Därvid har konstaterats att den väntade utvecklingen inom flertalet samhällssektorer ställer ökande krav på en säker energitillförsel. En tillväxt av energiförbrukningen är därför att vänta — om än i lång- sammare takt än tidigare — och arbetet har i första hand inriktats på att analysera denna energikonsumtionsutveckling.

Utredningen har sett det som en huvuduppgift att presentera ett fylligt material för att ge en mångsidig belysning av energifrågorna. Detaljerade analyser för de tre sektorerna industri, samfärdsel och övrig förbrukning redovisas. Ett stort antal specialstudier kring olika frågeställningar har utförts; de presenteras i form av bilagor.

Utredningen har i olika detaljfrågor gjort en rad bedömningar, vilka naturligtvis i viss mån styrt arbetets inriktning. De viktigaste av dessa bedömningar är:

— tillväxten av energiförbrukningen är i avgörande grad direkt beroende av utvecklingen inom andra samhällssektorer — energiförsörjningen kan för de kommande 10—12 åren endast baseras på redan nu i stor skala utnyttjade energiformer och teknik, dvs petroleumprodukter, vattenkraft och kärnkraft samt för framtiden eventuellt naturgas och kol — förbrukningsökningen totalt förväntas i framtiden bli långsammare än den varit under de senaste decennierna.

I kapitel 2 lämnas en detaljerad redogörelse för utredningsarbetet. Den prognosverksamhet som EPU bedrivit skall fortsätta inom statens industriverk. Därmed skapas på myndighetsplanet en samlad utrednings- och prognosverksamhet för hela energiområdet inom vilken prognoser och andra studier samt metodutveckling skall äga rum. För denna

verksamhet redogörs i kapitel 3.

Utredningen har initierat utarbetandet av en energiprognosmodell. En del av detta arbete redovisas i bilaga 9. Modellen skall utvidgas att omfatta hela energisektorn och väntas föreligga i en första samlad version till juni 1975. Modellen, som är uppbyggd av flera delar beskriver efterfrågan och utbudet av energi iolika former. Ambitionen med denna prognosmodell är att man för varje uppsättning antaganden om bränsle- priser, energiomvandlingsteknologi och energipolitik skall kunna utarbeta en långsiktig prognos för det svenska energisystemet. De allmänna förutsättningarna beträffande internationella förhållan- den och prisutvecklingen på energi behandlas i kapitel 4. En intensiv utredningsverksamhet beträffande energifrågor pågår, bla inom OECD där en bedömning av utvecklingen fram till 1985 håller på att utarbetas. Flera länder har till följd av den senaste tidens utveckling på energi— området reviderat sina energipolitiska program. Inom EG har nyligen ett förslag till samlad lösning för gemenskapens energipolitik på lång sikt presenterats. Ett genomgående drag i dessa revideringar är dels en strävan bort från ett stort importberoende av olja, vilket innebär att stora satsningar görs beträffande andra bränslen (naturgas, kol) och kärnkraft, dels en strävan att begränsa energikonsumtionen.

De höjda råoljepriserna har medfört en allmän höjning av prisnivån för energi, vilket i sin tur påverkar konsumtionsutvecklingen. Ett råoljepris som ligger ungefär på nivån från sommaren 1974, dvs $ 9—11 per fat, har bedömts vara en rimlig utgångspunkt för prognoserna. Elpriserna bestäms av de långsiktiga marginalkostnaderna för produktion och distribution. Detta antas komma att gälla även fortsättningsvis och utredningen har ingående diskuterat hur anläggnings- och driftkostnader för elanlägg- ningar kan komma att utvecklas. Med den väntade prisutvecklingen på

Tabell 1.1 Totalt tillförd energi.

Ökning % per år

linergiform 1955 1965 1970 1972 "Normalår” "Normalår" Mtoe % Mtoe % Mtoe % Mtoe % 1955— 1965— 1970— 1965 1970 1972 Oljeprodukterl 7,5 46 16,6 64 24,7 71 25,1 72 +8,3 +8,3 +O,8 Kol och koks 4,0 25 2,2 8 2,0 6 1,6 4 —6.1 —2,0 —10,5 Vattenkraft2 2, 14 4,6 18 5,23 15 5,53 16 +7, +2,5 +2,8 Kärnkraft — _ _ _ _ _ 0,4 _ _ _ __ Lutar, ved och

vcdavfall 2,5 15 2,7 10 3,0 8 2,9 8 +0,5 +2,1 —1,7 Totalt 16,2 100 26,0 100 34,9 100 35,5 100 +4,9 +6,1 +0,9

' Av oljeprodukter har för elproduktion förbrukats 1965 0,35 Mtoe; 1970 2,7 Mtoe och 1972 3,0 Mtoe.

2 Vattenkraften har värderats efter sitt termiska energiinnehåll. Om motsvarande mängd skulle ha producerats i värmekraft skulle oljeförbrukningen härför ha varit 1965 13,5 Mtoe, 1970 15,0 Mtoe och 1972 16,0 Mtoe. 3 inklusive netto elimport 1970 0,4 Mtoe; 1972 0,2 Mtoe.

fossila bränslen kommer elproduktionen i kärnkraftverk att leda till ett väsentligt lägre elpris än om elproduktionen sker i fossilbränsleeldade verk. Detta gäller även om avsevärda kostnadshöjningar till följd av särskilda såkerhetsåtgärder i kärnkraftverk medräknas.

Den hittillsvarande utvecklingen i Sverige har inneburit en tillväxt i energikonsumtionen på 4.6 % per år 1955—1972, tabell 1.1. Orsakerna till denna ökning berörs kort i kapitel 5. Ökningen beror framför allt på en ökande industriproduktion som trots minskande specifik energi- konsumtion gett en ökning av industrins totala energikonsumtion, en ökning av antalet bilar, en förbättrad bostadsstandard och en ökad inomhustemperatur.

Energiförbrukningen 1973 har preliminärt beräknats till ca 38 Mtoe, en ökning med ca 4,5 % från 1972.

Utgångspunkten för EPU:s prognoser är att samhällsutvecklingen i stort bestämmer förbrukningen av energi för olika ändamål. Detta innebär dock inte att det finns entydiga samband mellan energiförbruk- ningen och den totala ekonomiska aktiviteten (uttryckt tex som bruttonationalprodukt, BNP). Energiprognoserna har därför i stället baserats på bedömningar eller antaganden om utvecklingen av industri- produktion, transportförsörjning, volym av bostäder och andra byggna- der osv. En analys av den specifika åtgången av energi och hur denna påverkas av förändrade priser, teknisk utveckling och andra faktorer har därvid genomförts. Därvid har speciellt fördelningen mellan elenergi och bränslen undersökts under olika förutsättningar. Det kan konstateras att anspråken på energi hänger samman med utvecklingen av vår materiella levnadsstandard. En fortgående ökning av industriproduktionen och en utökad transportvolym innebär således ökade anspråk på energi. Också fördelningen av en höjd levnadsstandard och dess spridning till olika grupper har betydelse.

EPU har utarbetat sina prognoser utifrån fyra alternativa förutsätt- ningar, som valts för att tillsammans ge en bild av tänkbara utvecklings- möjligheter. Alternativen utgår dels från två energikonsumtionsnivåer som sammanhänger med olikheter i antaganden om den allmänna samhällsutvecklingen, dels från två varianter beträffande produktions- och tillförselsidan vilka sammanhänger med ställningstagandet till ytter- ligare kärnkraftutbyggnad och till importberoendet för olja. I alla alternativ eftersträvas en säker produktion och tillförsel av energi med beaktande av miljö-, beredskaps- och säkerhetsmässiga förhållanden. Konsumenten kan under givna förutsättningar i princip fritt välja energiform. Den höjda prisnivån på energi består och medför bla en effektivare energiutnyttjning.

Alternativ 1 innebär en snabbare konsumtionsutveckling till följd av att oförändrade tillväxtmål kan tillgodoses, bla genom fortsatt kärnkraftutbyggnad.

Alternativ 2 innebär samma ambition beträffande tillväxtmål men energiförsörjningen måste ske utan ytterligare kärnkraftutbyggnad.

Alternativ 3 innebär en lägre ambition beträffande tillväxtmål och en strävan att minska bränsleimporten, bl a genom fortsatt kärnkraftutbygg— nad.

Alternativ 4 innebär en lägre ambition beträffande tillväxtmåler och en energiförsörjning utan ytterligare kärnkraftutbyggnad.

Prognosernas uppbyggnad via sektorprognoser innebär att utvecklingen inom olika sektorer måste stämma överens inbördes. Med de allmänna utgångspunkter som därvid tagits i bl a långtidsutredningarna finns ingen anledning att i de presenterade alternativen vänta allvarliga motsägelser.

I kapitel 6 görs en sektorvis genomgång av energikonsumtionen och dess utveckling.

Industrins utveckling har för tiden fram till 1985 bedömts utifrån 1970 års långtidsutredningsmaterial. Utvecklingen efter 1985 har antagits följa samma mönster. För de mest energiförbrukande branscherna har detaljstudier av delbranscher utförts, t ex för massa- och pappersindustrin och järn- och metallverken som tillsammans svarar för mer än hälften av industrins direkta energikonsumtion.

En genomsnittlig ökning av industriproduktionen med 6 respektive 4 % per år har förutsatts. Liksom tidigare väntas energikonsumtionen öka långsammare än produktionen. Den totala energiförbrukningen bedöms öka 1970—1985 med i genomsnitt 4,6 % per år vid produktionstillväxten 6 % per år och med 3,5 % per år vid 4 % produktionstillväxt.

I alla alternativ väntas en ökande andel elenergi genom att en fortgående rationalisering och automatisering förutses. Med de energi- priser som förutses räknas däremot endast i begränsad omfattning med användning av el för processvärmning. Skillnaderna i fördelning rr.ellan el och bränslen mellan de olika alternativen blir därför begränsade.

Samfärdselsektorn förbrukar till helt övervägande del bränslen. När det gäller persontransporter väntas vissa mättnadstendenser både i fråga om biltäthet och körlängd medföra en långsammare förbrukningsökning än tidigare. Godstransportarbetet är relaterat till industriproduktionsutveck- lingen och byggnadsverksamheten. Även här väntas en långszmmare tillväxt än tidigare.

Totalt väntas energiförbrukningen 1970—1985 inom samfärdsel- sektorn öka med i medeltal 2,8 respektive 2,3 % per år i de högre resp lägre konsumtionsalternativen. Varken stora omflyttningar av transport- arbetet mellan väg och järnväg eller införande av elbilar får mer än en förhållandevis marginell effekt på energiförbrukningen och fördelningen mellan olika energislag. Inom övrigsektorn, som omfattar uppvärmning av bostäder om andra byggnader samt andra mindre poster, kan betydande förändringar i utvecklingsmönstret förutses. De faktorer som påverkar utvecklingen är utrymmesstandard, utrustningsstandard, värmeisolering och fönster, ven- tilation och värmeåtervinning, inomhustemperatur, drift och unierhåll, kollektiv eller individuell mätning, utnyttjandet av solinstrålningvärme- pump och andra system. Dessa faktorers inverkan på energiförbrumingen diskuteras.

Värmestandarden är redan hög och jämn, varför den kraftiga öl-ning av den specifika förbrukningen, som vi hittills haft, nu kan väntas lämpas. Till detta bidrar då också att de högre energipriserna kan väntas leda till energisnålare byggnadskonstruktioner och rationellare drift av värne- och

ventilationsanläggningar. Den totala förbrukningen för uppvärmning etc. inom övrigsektorn väntas därigenom öka förhållandevis långsamt, med l,8—2,1 % per år i de högre alternativen och med 0,8—l,l % per år ide lägre.

Uppvärmning förutses i ökande grad ske med elvärme och fjärrvärme. Valet av uppvärmningsform är starkt beroende på kostnaderna för energi, och den framtida fördelningen mellan el- och fjärrvärme blir därför i hög grad beroende på om elproduktionen kan baseras på kärnkraft eller inte. Inom denna sektor blir därför skillnaderna mellan alternativen stora speciellt beträffande avvägningen mellan el och bränslen. Genom att valet av uppvärmningssystem direkt slår igenom på fördelningen mellan energiformer blir skillnaderna mellan alternativen beträffande el— och bränsleförbrukning påtagliga redan 1985.

I kapitel 7 redovisas olika produktions- och tillförselmöjligheter. Sveriges energiförsörjning baserades 1972 till 71 % på olja. Även om kostnaderna för oljeförsörjningen har stigit mycket kraftigt — en prisutveckling som innebär en från våren 1974 oförändrad eller sakta stigande prisnivå i fast penningvärde synes vara en relativt allmän bedömning — och osäkerheten dessutom har ökat kraftigt beträffande leveranser och produktion kommer petroleumprodukter under alla förhållanden att vara av avgörande betydelse under lång tid. Mellersta Östern kommer under överskådlig tid att vara det dominerande produk- tionsområdet men olja från Nordsjön eller andra områden kan ge betydelsefulla bidrag.

Naturgas kan i första hand ersätta tjockolja. Naturgas skulle i princip kunna importeras från Sovjetunionen, från kontinentala Nordvästeuropa eller från Nordsjön via Norge. Betydande kvantiteter måste få avsättning för att det skall bli lönande att bygga rörledningar för denna gasimport. I ett inledningsskede skulle import av flytande naturgas (LNG) kunna bli aktuell. Förutsättningarna för naturgas i Sverige kan i augusti 1974 inte bedömas med någon säkerhet.

Kol finns i stora kvantiteter på flera håll i världen. Kol skulle kunna ersätta tjockolja i stora anläggningar. Brytning, transport och utnyttjande är— dock väsentligt besvärligare än för olja och naturgas och erbjuder även större miljöproblem. Detta innebär att kolpriset måste ligga betydligt under tjockoljepriset för att kol skall kunna konkurrera kostnadsmässigt. Möjligheterna att importera kol synes tillräckliga för de kvantiteter som skulle kunna bli aktuella. Kolanvändning i större omfattning än för närvarande i Sverige kräver emellertid nya anläggningar.

Förbränningstekniken för kol utvecklas snabbt men några avancerade nya system, t ex för virvelbäddsförbränning eller kolförgasning, har ännu inte konstruerats för stora anläggningar.

Vattenkraften är nu utbyggd till en normalårsproduktion av 57 TWh per år. Dess betydelse förändras gradvis genom den växande andelen värmekraft och vattenkraftens reglerbarhet utnyttjas för belastnings- utjämning. En ny inventering av vattenkraft som utförts under våren 1974 anger 95 TWh per år som utbyggnadsvärd (av en teknisk utbyggbar potential på 128 TWh per år enligt tidigare bedömningar). Av detta är ca

14 TWh per år av olika skäl genom fattade beslut och överenskommelser undandraget utbyggnad. Kärnkraftutbyggnader i Sverige torde under överskådlig tid baseras på lättvattenreaktorer. Tungvattenreaktorer eller gaskylda högtemperatur- reaktorer skulle emellertid också kunna bli aktuella under den kom- mande lS-årsperioden. Det finns stora inhemska tillgångar av uran i Billingen (Ranstad) och man undersöker för närvarande möjligheterna till uranutvinning i stor skala. Prospektering efter ytterligare uranförekomster sker bl a i Norrland där intressanta spår påträffats. Anrikningstjänster köps för närvarande helt utifrån men utvecklingen av gascentrifugmetoden skulle — under förutsättning att en fortsatt kärnkraftutbyggnad kommer till stånd —- kunna möjliggöra en svensk anläggning under 1980-talet. En rad andra bränslen eller energiformer kan få viss betydelse för energiförsörjningen, men de kan inte ge sådana kvantiteter att landets försörjning kan baseras på dem. Avfall från hushåll, industrier och jordbruk kan tillsammans täcka några procent av landets bränsleförbruk- ning. Ved och skogsavfall, som tidigare haft stor betydelse för Sveriges energiförsörjning, används däremot nu i stället i ökande grad som fiberråvara. Torv finns i stora kvantiteter men fordrar gynnsamma lokala förutsättningar för att ge en acceptabel ekonomi. En öppnad torvtäkt växer endast långsamt och ger miljöproblem. Den svenska skiffern är oljehaltig men har som mest gett en oljekvantitet motsvarande mindre än en procent av Sveriges nuvarande förbrukning. Utvinning av betydande kvantiteter olja ur skiffer fordrar tekniska lösningar som inte är tillgängliga i dag. Vissa studier har även gjorts beträffande möjligheterna att direkt använda skiffer som bränsle. Vindkraften ger med tillgänglig teknik väsentligt högre produktionskostnader än andra system för elproduktion. Nya tekniska lösningar fordrar ytterligare stora FoU- insatser. Solenergi i form av uppvärmning genom instrålning är redan aktuell, medan solkraftverk synes ligga i en avlägsen framtid. Förutsätt- ningarna för geotermisk energi i Sverige bedöms vara ogynnsamma. De primära energiformerna måste ofta omvandlas till en för konsu- menten bättre lämpad form. El- och fjärrvärmeproduktion behandlas i kapitel 8. Elproduktionen sker i vattenkraftverk och i ökande utsträck- ning i värmekraftverk. En snabb utbyggnad av fjärrvärme sker och ger ökade möjligheter till kombinerad produktion av el och värme i kraftvärmeverk. Dessa verk är nu oljebaserade men i de större tätorterna kan man framdeles även tänka sig kärnkraftvärmeverk. Sådana förslag finns för Stockholm och Malmö. Nya system, tex bridreaktorer och fusionsenergi, har inte bedömts bli aktuella på grund av de långa tidsperioder som erfordras för att en teknik skall kunna utvecklas till produktionssystem i stor skala. Med utgångspunkt från de i kapitel 6 behandlade sektorprognoserna och de i kapitlen 7 och 8 behandlade energiformerna och energisystemen har totala energibalanser upprättats, kapitel 9. Den totala slutliga förbrukningen ökar i det högre konsumtionsalternativet från 373 TWh år 1970 till ca 600 TWh 1985 och ca 900 TWh år 2000. I det lägre

TWh Mtoe

1 600

1 400

1200

1000

800

600

400

------------- 1970 års nivå

200 . Figur 1 . 1 EPI/:s progno— ser. Figuren anger de två konsumtionsnivåer som

utredningen beräknat,

1955 1970 1985 2000 År samt 1970 års nivå.

alternativet ökar konsumtionen till ca 525 TWh år 1985 och ca 670 år 2000. Den totala tillväxten i energiförbrukningen är i de båda högre konsumtionsalternativen (alternativen 1 och 2) 3,4 % per år 1970—1985 och 2,8% per år 1985—2000. Motsvarande för de lägre alternativen (alternativen 3 och 4) är 2,4 respektive 1,6 % per år, figur 1.1.

Andelen elenergi har under lång tid ökat och fortsätter att göra detta i alla alternativ. Ökningstakten varierar dock och därmed blir fördelningen mellan el och bränslen olika i de redovisade alternativen. [alternativen 1 och 3, med fortsatt kärnkraftutbyggnad då elpriset blir lågt och elanvändning ekonomiskt attraktivt på många områden, ökar elandeleni förbrukningen från ca 15 % i början av 1970-talet till ca 30% år 1985 och nära 40 % år 2000. I alternativen 2 och 4 utan fortsatt kärnkraft- utbyggnad blir motsvarande andelar knappt 25 % år 1985 och knappt 30 % år 2000. Omvandlingen av oljans värmeenergi till el blir en kostsam omväg och direktförbränningen av olja bibehåller sin marknadsandel.

Kol och koks samt lutar står nu för praktiskt taget all bränsleförbruk-

ning vid sidan av olja. Användningen av dessa energiformer inom industrin motiveras av processtekniska skäl och även fortsättningsvis, åtminstone till 1985, finns här inget ersättningsbränsle som kan väntas få betydelse. Bränsleförbrukningen inom övrigsektorn består nästan helt av petroleumprodukter. Andra bränslen, i första hand naturgas och kol men också avfall, torv, skiffer etc, kan där förutsättningar finns ersätta främst tjockolja och minska tjockoljeförbrukningen i motsvarande grad.

Speciellt hög bränsleförbrukning fås om ingen ytterligare kärnkraft- utbyggnad kommer till stånd. Ökade anspråk ställs då på tillförsel av fossila bränslen både för direkt användning och för elproduktion. Med det utbyggnadsprogram för elproduktion som är beslutat och de konsumtionsprognoser som då gäller blir kraven på tillkommande kapacitet för elkraftproduktion till 1985 visserligen relativt begränsade. Utvecklingen leder emellertid därefter till en snabbt ökande förbrukning av fossila bränslen för elproduktion. I alternativen med fortsatt kärn- kraftutbyggnad fås däremot en minskning av den oljebaserade elproduk- tionen.

Den totala bränsleförbrukningen ökar från 31,3 Mtoe år 1970 till 42,0 respektive 47,7 Mtoe år 1985 och 53,6 respektive 91,7 Mtoe år 2000 i alternativen 1 och 2. Tendenserna är desamma fast naturligtvis mindre uttalade i de lägre konsumtionsalternativen 3 och 4.

En bedömning av alternativen från kostnadssynpunkt fordrar en grundlig analys av olika kostnadsposter. Utöver osäkerheten i själva prognoserna får man därvid räkna med en betydande osäkerhet i kostnadsberäkningarna. De direkta kostnaderna för produktion och tillförsel av energi kan grovt uppskattas, men ger små skillnader. Med en växande kärnkraftandel sjunker produktionskostnaderna för alternativen 1 och 3 jämfört med 2 och 4. lnvesteringsvolymen ielproduktionen har också grovt uppskattats. Den bedöms öka sin andel av de totala investeringarna från ca 5 % 1970 till ca 8 % 1985 men därefter minska något.

Kostnaderna i konsumtionsledet (för utrustning i hushåll, industrier etc) samt kostnader för miljöskydd, beredskap och säkerhet, vilka också måste beaktas i en total kostnadsjämförelse, är däremot mycket svåra att beräkna, och samtidigt föreligger här större kostnadsskillnader än i produktionsledet.

Miljö-, beredskaps- och säkerhetsfrågor måste beaktas i samband med energiförsörjningen. Dessa faktorer har ingen direkt inverkan på prognos- utformningen, men väl för den samlade bedömningen av de olika möjligheter som står till buds. Utredningen har dock därvidlag inte gjort någon egen bedömning, utan pekar i kapitel 10 på aktuella frågeställ- ningar och refererar bedömningar av andra utredningar och myndigheter.

Miljöfrågorna har analyserats av statens naturvårdsverk som där- vid gjort en sammanvägning av energiförsörjningens direkta och långtidsmässiga effekter på luft-, land- och vattenmiljön samt behandlat bevarandeaspekter och möjligheterna till kontroll och styrning av negativa miljöeffekter. Den gradering ur miljösynpunkt av olika elkraft- produktionsalternativ som naturvårdsverket därvid gjort anger kärnkraft

som bästa alternativ. Därefter följer fossila bränslen med inbördes ordningen naturgas, olja och kol. Som sista alternativ anges vattenkraft, detta då med hänsyn till bevarandeaspekterna.

Från beredskapssynpunkt är en dämpning av importberoendet önsk- värd. Detta kan ske genom utveckling av inhemska energikällor — vilket gör att vattenkraften ur beredskapssynpunkt är ytterst attraktiv — och genom en effektivare energihushållning. En spridning av importkällorna, utnyttjande av alternativ till olja och deltagande i internationellt samarbete kan bidraga till att säkra den nödvändiga energiimporten. Dessutom kan särskilda åtgärder av förberedelsekaraktär, bl a lagring av bränslen och drivmedel, genomföras.

Säkerhetsfrågorna i samband med kärnkraft behandlas av bla Aka- utredningen och närförläggningsutredningen och EPU återger i korta referat det material som hittills presenterats av dessa utredningar.

Utöver de huvudalternativ för prognoserna som presenteras närmare i betänkandet kan, med varierande förutsättningar, även andra alternativ aktualiseras; detta behandlas något i kapitel 11. Sålunda kan andra kombinationer av sektorprognoserna tänkas, liksom stränga restriktioner på valet av energislag. En kraftig insats för förbättrad effektivitet vid uppvärmning och ytterligare minskad specifik förbrukning inom indu- strin samt utbyggnad av kärnkraftbaserad fjärrvärme i Stockholm och Malmö skulle t ex kunna ge en minskning av energikonsumtionen med ca 10 % jämfört med konsumtionsalternativ 1. Genom intensifierat utnytt- jande av inhemska bränslen i maximal omfattning skulle 15—30% av bränsleförbrukningen år 1985 kunna täckas med inhemska bränslen utan att detta inkräktar på den samtidigt önskvärda användningen av ved som råvara inom industrin.

Erfarenheterna från elransoneringen 1970 och oljekrisen 1973/74 synes indikera att den normala förbrukningen av energi kan minskas 5—10 % utan alltför besvärande konsekvenser. En rad åtgärder kan vidtas, t ex sänkning av rumstemperaturen med någon grad, minskad ventilation, bättre underhåll, lägre hastigheter på vägar, etc.

Valet av uppvärmningsform har stor betydelse för energiförsörjningen. Förslag om införandet av obligatoriska kommunala värmeplaner fram- fördes av energikommittén. Värmeanläggningsutredningen har utarbetat ett lagförslag, som i huvudsak innebär att kommuner som så önskar kan utforma en värmeplan som efter fastställande ges rättsverkan gentemot konsumenterna. För en samordnad planering fordras dock att värme- planerna infogas i ett system med fullständiga regionala energiplaner. Detta behöver utredas vidare och energiprognosutredningen föreslår därför att en sådan utredning kommer till stånd. Det avslutande kapitlet, kapitel 12, innehåller en sammanställning av de bedömningar som gjorts i anslutning till detaljbehandlingen i betänkandet. I anslutning till detta görs vissa kommentarer som huvudsakligen berör avvägningar och andra problemställningar som måste beaktas vid utformningen av en energipolitik.

Utredningen konstaterar bl a att energifrågorna griper in i flertalet samhällssektorer och att debatten kring energifrågorna under de senaste

åren influerat den allmänna samhällsdebatten och omvänt. Detta belyser vikten av en säker energiförsörjning.

Mot den just relaterade bakgrunden synes det angeläget att man inte låter mål och medel för åtgärder inom olika sektorer okontrollerat gripa in i varandra. Energisektorn har förhållandevis långa planeringsperspektiv och en uttalad långsiktig energipolitik är mycket angelägen. Vid utbyggnader inom industrin finns tex en valfrihet mellan energiformer som starkt begränsas i och med att utbyggnaden påbörjas. De långa tidsperioder som inom energisektorn ligger mellan beslut om utbyggnad och färdig produktionskapacitet —- oavsett om det gäller kraftverk, raffinaderier, fjärrvärmesystem, tung processindustri eller andra liknande anläggningar — innebär att också ett avstående från beslut kan ge en framtida obalans mellan efterfrågan och utbud på energi.

Investeringar i energiförsörjningssystem är mycket stora och lång- siktiga. Omläggningar av energipolitiken måste därför ske under relativt långa övergångstider. Den situation som råder för närvarande innehåller betydande osäkerhetsmoment vilket varit vägledande vid valet av de prognosalternativ utredningen utformat. Beträffande tillgången på energi är osäkerheten till stor del beroende av förhållanden på den interna- tionella energimarknaden vilka endast obetydligt kan påverkas genom åtgärder inom landet. Så erbjuder t ex inhemska bränslen eller vindkraft knappast några storskaliga lösningar. Ett utnyttjande av dessa energi- källor synes bli aktuellt endast där antingen speciella lokala förutsätt- ningar finns — såsom sopförbränningsstationer eller torvmossar i anslut- ning till fjärrvärmesystem — eller där beredskapsskäl gör det motiverat att ha en viss inhemsk energiproduktion.

Fortsatt utbyggnad av kärnkraft i Sverige är ifrågasatt. Även om slutsatserna från de utredningar som behandlat säkerhets- och avfalls- frågorna inte synes ge anledning till ett kärnkraftstopp är frågan inte avgjord. Mycket av argumenteringen och debatten har gällt frågor av en vidare innebörd än säkerhetsmässiga och tekniska.

Energiprognosutredningen vill avslutningsvis framhålla att de globala aspekterna är uppenbara på energiområdet, kanske tydligare här än på många andra områden, och därför måste komma med i en slutlig bedömning. Det framstår som angeläget att de resurser som finns i form av råvaror och tekniskt kunnande utnyttjas för att förbättra levnadsvill- koren för en växande världsbefolkning.

2. Utredningsarbetet

2.1. Direktiv

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson till statsråds- protokollet den 24 mars 1972 följande:

En hög energiförbrukning både präglar och utgör en förutsättning för det nutida industrisamhället. Beslut i energifrågor gäller ofta stora ekonomiska insatser med verkningar långt in i framtiden. Sådana beslut kan också ha avsevärd betydelse för bl a yttre miljö, naturresurshushåll- ning, och försörjningsberedskap. I Sverige — liksom i andra länder — har samhället därför medel till sitt förfogande för att på önskvärt sätt kunna styra produktion och konsumtion av energi. I fråga om produktion och distribution av elkraft har stat och kommun engagerat sig direkt som ägare. Frågan om ytterligare samhälleliga åtgärder på dessa områden behandlas fn av utredningen rörande eldistributionens och elproduk- tionens organisation. Vidare kan erinras om statliga insatser i olika former vad gäller forskning och utveckling, miljöskydd, försörjningsberedskap samt säkerhet.

] betänkandet (SOU 1970213) Sveriges energiförsörjning har energi- kommittén efter en analys av den förväntade utvecklingen på energiom- rådet föreslagit nya åtgärder för att tillgodose samhälleliga intressen på detta område. Kommittén förordar sålunda att koncessionslagstiftningen för energiproduktion och energidistribution kompletteras och utvidgas, att krav införs på planer för värmeförsörjningen i tätbebyggda områden, sk värmeplaner, att lagstiftningen till skydd för energikonsumenterna mot eventuell monopolprissättning kompletteras samt att en fortlöpande prognos- och utredningsverksamhet för energisektorn upprättas. Betänk- andet har remissbehandlats och fortsatt beredning av ärendet pågår inom industridepartementet. Förslaget om en fortlöpande prognos— och utred- ningsverksamhet bör emellertid behandlas utan att prövningen av övriga frågor avvaktas.

Den hittills mest genomarbetade framtidsbedömningen rörande den svenska energisektorn i dess helhet har utförts av energikommittén och redovisats i rapporten (Ds Fi 196718) Sveriges energiförsörjning 1955— 1985. Denna rapport bygger på en analys av utvecklingen under perioden 1955—1965 samt omfattar en prognos för tiden till år 1975 och en energibehovsuppskattning till år 1985. Framför allt på grund av svårig- heter att förutse utvecklingen inom uppvärmningssektorn redovisas två alternativ, som skiljer sig sinsemellan vad beträffar relationen mellan förbrukningen av å ena sidan bränsle (olja) och å andra sidan elkraft.

När det gäller förbrukningen av elektrisk energi utför Centrala Drift— ledningen (CDL) prognoser med jämna mellanrum. Beträffande förbruk— ningen av bränsle bedrivs även viss prognosverksamhet i begränsad omfattning.

Det är av stor vikt för en gynnsam utveckling på energiområdet att de energipolitiska besluten kan grundas inte endast på god kännedom om det aktuella läget inom området utan även på en kvalificerad framtids- bedömning. Härigenom ökar även möjligheterna att i god tid vidtaga lämpliga åtgärder mot otillfredsställande utvecklingstendenser.

Energikommittén ansåg, som jag nyss antytt, att prognosverksamheten borde utvidgas till att bedrivas fortlöpande och omfatta hela energi- sektorn. De remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har genomgående anslutit sig till denna uppfattning.

Enligt min mening bör _ som jag framhållit i årets statsverksproposi- tion (l972:l bil. 15 s. 14 och 46) — det av energikommittén inledda arbetet med prognoser för hela energisektorn återupptas och i fortsätt- ningen bedrivas löpande. Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för denna uppgift.

De sakkunniga bör göra en analys av energikommitténs prognos för utvecklingen till 1975 mot bakgrund av det faktiska utfallet hittills. Med hänsyn till bl a att en uppföljning av 1970 års långtidsutredning kommer att pågå samtidigt bör detta arbete få förtur.

Huvuduppgiften för de sakkunniga blir sedan att utsträcka prognosen fem å tio är, således till 1980—1985. Kommitténs uppskattning av energibehovet för perioden 1975—1985 bör även räknas fram med fem å tio år. De sakkunniga bör dock vara oförhindrade att ändra eller helt frångå uppdelningen mellan prognos och uppskattning.

Som energikommittén har framhållit kan prognosmetoderna förbätt- ras. Bla bör de sakkunniga i större utsträckning än energikommittén utarbeta alternativa prognoser utifrån olika kombinationer av förutsätt- ningar. Substituerbara former för energiproduktion bör jämföras med varandra och möjligheterna att inom olika områden begränsa energiför- brukningen, bla genom effektivare användning av den producerade energin bör studeras. Man bör söka värdera sannolikheten för redovisade alternativ och analysera deras samhällsekonomiska och miljömässiga konsekvenser.

En fråga som bör undersökas närmare är hur energimarknaden på- verkas av prisutvecklingen för energi jämfört med den allmänna prisnivån och av förändringar i prisrelationerna mellan olika energiformer. De sakkunniga förutsätts undersöka effekterna även av olika regleringar vidtagna i miljövårdssyfte. Inverkan av eventuella särskilda avgifter — som komplement till reglerande åtgärder — för sådan energianvändning som innebär särskilt stor belastning på miljön bör studeras. De sakkunniga bör härvid samråda med — förutom berörda myndigheter — utredningen rörande kostnaderna för miljövärden.

De sakkunnigas analyser av olika utvecklingsalternativ för energiför- sörjningen bör kunna tjäna som väsentligt underlag för nödvändiga avvägningar vad gäller energisektorns resursutnyttjande i vid mening.

Vid prognosarbetet bör hänsyn tas till tänkbar teknisk utveckling inom eller med anknytning till energiområdet. Härvid bör bla styrelsen för teknisk utveckling kunna lämna underlag. Även relevanta drag i den ekonomiska utvecklingen måste beaktas liksom de internationella för- hållanden som är av vikt med hänsyn till vårt lands beroende av import av fossila bränslen och eventualiteten av kännbara prisstegringar och knapp- het på dessa.

Som underlag för totalprognoserna bör kunna läggas tillgängliga delprognoser upprättade av CDL och andra branschorgan. De sakkunniga

måste dock granska och självständigt bedöma detta material samt därvid beakta i vilken mån den belastning på den yttre miljön, som den beräknade energianvändningen innebär, vid en helhetsbedömning kan anses godtagbar ur samhällelig synpunkt. Vid behov bör de sakkunniga utföra egna delprognoser eller andra specialundersökningar.

För att tillgodose behovet av samverkan med bl a annan prognosverk— samhet inom och utom energiområdet har energikommittén förordat att en permanent samarbetskommitté av informell karaktär upprättas med företrädare för avnämare, producenter m fl. De sakkunniga bör ta initiativ till ett samarbete av detta slag. För prognosverksamheten fordras ett omfattande statistiskt underlag.

Enligt energikommittén behöver den nuvarande energistatistiken förbätt- ras i vissa avseenden, särskilt beträffande bränsleförbrukningen för uppvärmning och samfärdsel. De sakkunniga bör i samråd med statistiska centralbyrån (SCB) och överstyrelsen för ekonomiskt försvar närmare undersöka behovet av en utvidgad energistatistik. Om så erfordras bör de sakkunniga även göra statistiska undersökningar i speciella frågor rörande energiförbrukningen.

Samarbete i fråga om statistik för elförsörjningen äger f n rum genom en samarbetsnämnd där SCB, CDL, Svenska kraftverksföreningen och Svenska elverksföreningen är representerade. De sakkunniga bör överväga möjligheten att bilda en motsvarande samarbetsnämnd för bränslestati- stik med företrädare för SCB, uppgiftslämnare och avnämare.

Som jag nämnt bör de sakkunnigas egentliga prognosarbete inriktas på tiden fram till 1980—1985 varjämte en uppskattning av energibehoven bör företas för tiden till 1990—1995. Av naturliga skäl kommer förut- sägelserna att vara osäkra i synnerhet för den senare perioden.

Detta hindrar emellertid inte att det bör vara meningsfullt att disku- tera huvuddragen av utvecklingen på energiområdet för ytterligare något decennium framåt. Det är nödvändigt att så sker, bl a därför att ett stort antal av de energiproducerande och energikonsumerande anläggningar som beslutas inom de närmaste åren fortfarande kommer att vara i bruk vid sekelskiftet eller ännu senare. Faktorer som bör beaktas är bla sannolikheten för nya tekniska lösningar på såväl produktionssidan som användningssidan, ändringar i konsumtionsmönstren och den framtida tillgången på primärenergi. De sakkunniga bör beakta dessa och andra faktorer av betydelse för den långsiktiga utvecklingen på energiområdet även vid den kortsiktigare bedömningen. I detta sammanhang bör även uppmärksammas hur de framtida energipolitiska besluten binder hand- lingsfriheten på lång sikt.

Behovet av den verksamhet jag nu beskrivit är bestående. Verksam- heten låter sig emellertid inte redan nu organiseras i permanenta former eftersom myndighetsorganisationen för de näringspolitiska och energi- politiska uppgifterna fn prövas i anledning av kommerskollegieutred— ningens förslag i betänkandet (SOU l97lz69) Näringspolitiken — ny verksorganisation.

Utredningen föreslår i betänkandet att nuvarande kommerskollegium omorganiseras till en central myndighet för näringspolitiska uppgifter. Enligt utredningen bör det nya verket omfatta bl a en sektor för energi- och bergsfrågor till vilken prognos- och utredningsverksamheten förläggs. Frågan är f n föremål för beredning. Att nu låta prognos- och utrednings- verksamheten börja i kommittéform ger en tidsvinst och torde inte försvåra en mer varaktig lösning. De sakkunniga bör emellertid lägga upp sitt arbete så att en övergång till en mer permanent organisationsform kan ske smidigt. Det sekretariat de sakkunniga får till sitt förfogande bör sedermera kunna införlivas i en ny organisation. En första prognosrap- port bör föreligga den 1 juli 1973.

Riksdagen har i anledning av en motion (mot. 197111088) hos Kungl Maj :t anhållit om tillsättande av en parlamentariskt sammansatt nämnd för energiförsörjningsfrågor för att utvärdera prognosverksamheten och föreslå avvägningar (NU 1971142, rskr 1971 :286).

Näringsutskottet framhöll med anledning av denna motion vikten av att de ekonomiska och miljömässiga avvägningsproblem som uppstår vid en fortsatt utbyggnad av energiproduktionen beaktas i högre grad än vad hittills varit fallet. Frågor rörande bla energibehov, möjligheterna att styra energikonsumtionen samt den miljöförstöring, som är förenad med den framtida utbyggnaden av landets energiproduktion, måste därför enligt utskottet tas upp till samlad bedömning under medverkan av ett parlamentariskt sammansatt organ.

I avvaktan på beslut angående omorganisationen av kommerskollegium synes önskemålet om medverkan av ett parlamentariskt sammansatt organ bäst kunna tillgodoses genom att en grupp riksdagsledamöter knyts som experter till den nu föreslagna sakkunnigutredningen. En sådan grupp kan följa själva prognosarbetet redan från början. Härigenom bör det avsedda syftet bli bättre tillgodosett än om de parlamentariska representanterna får del av prognoserna först i färdigt skick.

2.2. Kommitténs ledamöter, experter och sekretariat

Genom beslut den 24 mars 1972 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för industridepartementet att tillkalla sakkunniga för att utreda de i ovan- stående direktiv angivna energifrågorna. Utredningen, som tillsattes den 1 maj 1972, antog namnet energiprognosutredningen, EPU. I utredningen har som ledamöter deltagit landshövding Bengt Lyberg, tillika ordför— ande, civilingenjör Rolf Gradin, professor Gunnar Hambraeus, verkstäl- lande ledamot Hans Håkansson samt professor Karl G Jungenfelt. Sedan Jungenfelt i mars 1973 anhållit om befrielse från uppdraget förordnades i hans ställe docent Karl-Göran Mäler.

Som experter har från utredningsarbetets början medverkat byråchef N-G Danielson, laborator Ulf Grimås, direktör Carl Hagson, överingenjör Lars Hannervall, direktör Rolf af Klintberg, direktör Claes Lindgren, direktör Bengt Sterne, direktör Torbjörn Waldenby samt, sedan den 1 april 1973, departementssekreterare Suzanne Frigren och sedan den 1 juli 1973 byråchef Nils Lundmark.

Experterna har sammanträtt som grupp under beteckningen EPU:s expertpanel.

Chefen för industridepartementet tillsatte också en grupp riksdagsleda- möter att följa utredningsarbetet. Denna grupp, som sammanträtt under beteckningen EPUzs riksdagsmannagrupp, bestod ursprungligen av direk- tör Rolf Clarkson, elektriker Einar Henningsson, lantbrukare Harald Pettersson, åkeriägare Bernhard Sundelin, planeringsdirektör Jörn Svens- son och direktör Rune Ångström. Gruppen har den 1 april 1973 kompletterats med kommunalrådet Sture Holmqvist.

Som huvudsekreterare har tjänstgjort civilingenjör Elias ben Salem fr o m den 1 oktober 1972 t o m 31 december 1973 och avdelningsdirek- tör Mats Höjeberg fr o m den 15 september 1973. Inom sekretariatet har

i övrigt tjänstgjort byråchef Nils Lundmark, sekreterare fr o m den 1 juli 1972 tom den 30 juni 1973 varefter han förordnades som expert, byrådirektör Gunilla Boman, bitr sekreterare fr o m 15 maj 1972, byrådirektör Åke Sjöblom, bitr sekreterare from 1 juli 1972, fil lic Carl-Johan Lindblad, bitr sekreterare fr o m 25 mars 1974 t o m 30 juni 1974, och amanuens Björn Sandström, fr o m 25 mars 1974.

Lundmark tjänstgjorde på sekretariatet to rn 15 november 1973 och ben Salem ! o m 14 december 1973, då de övergick till den nyinrättade bränslenämnden.

2.3. Utredningsarbetet

2.3.1. Arbetets uppläggning

Energiprognosutredningens arbete startade successivt under sommaren och hösten 1972 och inriktades dels på att skaffa fram grundmaterial och göra de analyser som fordrades för utredningens slutliga prognoser, dels sammanställa och behandla material för den första prognosrapporten, som enligt direktiven skulle föreligga den 1 juli 1973.

Redan en preliminär genomgång av utredningens arbetsuppgifter gav emellertid vid handen, att en sådan rapport vid ett så tidigt stadium av utredningsarbetet inte skulle få karaktären av annat än en lägesrapport. Dels förutsågs, att åtskilligt av det inventerings- och analysarbete, som skulle kunna bilda underlag för utredningens avvägningar och bedöm- ningar, inte skulle kunna föreligga förrän vid ett senare skede av utred— ningens arbete, dels bedömdes det som olämpligt att ens i sådana avsnitt, där direkt underlag för ställningstaganden möjligen kunde föreligga, göra uttalanden som kunde tänkas komma att binda utredningen i dess fortsatta överväganden med avseende på hela problemkomplexet.

Utredningen färdigställde under juli 1973 denna lägesrapport (1),1 som i första hand avsågs vara en faktaredovisning. Den presenterade vissa grundläggande resonemang men innehöll endast ett fåtal egentliga förslag. Det var trots detta angeläget att för det fortsatta arbetet fånga in de reaktioner som lägesrapporten kunde ge upphov till. Därför genomfördes under hösten 1973 en enkätundersökning med sikte på att erhålla konkreta reaktioner på rapportens olika delar. En sammanställning av de erhållna svaren har sedan gjorts och redovisas i bilaga 1. Synpunkter som framkommit i enkätsvaren har beaktats i utredningens fortsatta arbete.

I enlighet med direktiven gjorde energiprognosutredningen våren 1973 en avstämning av de avsnitt i 1970 års långtidsutredning, LU 70 (2), som behandlar energiförsörjningen. Avstämningen baserades på av finansde- partementet givna antaganden beträffande ekonomisk tillväxt och ut- veckling inom olika näringsgrenar. EPU analyserade därvid energiförsörj- ningen 1970 och 1972 samt upprättade prognoser för 1975 resp 1977.

1 Referenser till betänkandets huvudtitel redovisas samlade på s 291. Referenser till bilagorna anges i respektive bilaga.

Resultatet, som i många fall byggde på utredningens egna kompletteran- de bedömningar av utvecklingen, redovisades i en PM angående energiför- sörjningen 1975 och 1977 som i sin helhet återgavs i bilaga 4 till Svensk ekonomi fram till 1977, LU 73 (3), och sammanfattades i lägesrapporten, kapitel 3.

På grund av den planerade energipolitiska propositionen till 1975 års vårriksdag måste energiprognosutredningens slutliga betänkande föreligga i början av hösten 1974. Denna snäva tidsmarginal har dels tvingat EPU:s underutredningar till stark forcering, dels lämnat ett knappt tidsutrymme för utredningens därpå grundade överväganden.

Utredningen har sammanfattningsvis haft i uppdrag att

- utarbeta alternativa prognoser för energikonsumtionsutvecklingen fram till i första hand 1985 men med en översiktlig bedömning för tiden fram till 1995—2000

— inventera och belysa möjligheterna för produktion och tillförsel av energi för att täcka förväntad konsumtion —- med utgångspunkt i konsumtionsprognoser och produktions- och tillförselmöjligheter utforma energibalanser utifrån de alternativa för- utsättningar som antagits och bedömts rimliga — bedöma teknisk, ekonomisk och internationell utveckling som bak— grund till konsumtions— och produktionsprognoserna —- utveckla prognosmetoder — utvärdera konsekvenserna för samhället av de olika alternativen, särskilt beträffande miljömässiga, beredskapsmässiga och samhälls-

ekonomiska aspekter.

En detaljerad bedömning av energikonsumsumtionen och motiven för denna är av avgörande betydelse för utformningen av en energipolitik. Utredningens arbete har därför i hög grad inriktats på att ta fram ett underlag för denna bedömning och ange hur energikonsumtionen under olika förutsättningar kan väntas utvecklas. Utgångspunkten för denna analys har varit att anspråken på energi väsentligen måste föras tillbaka på målsättningar och ambitioner inom olika samhällsområden, såsom bostadsbyggande, industriproduktion, transportförsörjning, osv.

Det förtjänar att understrykas, att utredningens uppgift primärt varit att lägga fram alternativa prognoser, sammanställa och utvärdera dessa prognosers förutsättningar och konsekvenser samt utarbeta alternativa energibalanser. Uppgiften har däremot inte varit att framlägga förslag till energipolitiska beslut. Inte desto mindre blir utformningen av prognos- alternativen i stor utsträckning beroende av bedömningar och värderingar i mer eller mindre väsentliga detaljfrågor såsom genomförbarheten av tänkta konsumtionsbegränsande åtgärder, konsekvenser av olika inskränk- ningar på produktionssidan, produktionssystemets sammansättning osv.

För att belysa hur olika handlingsmönster som kan aktualiseras påverkar utvecklingen av energiförsörjningen redovisas prognoserna i form av fyra alternativ. Alternativen är utformade så att spridningen dem

emellan avses bli tillräckligt stor för att täcka in de utvecklingslinjer som kan bli aktuella. Valet av alternativ har diskuterats i utredningens båda expertgrupper och därvid bedömts ge en tillräckligt allsidig beskrivning av olika utvecklingsmöjligheter.

Ansvaret för de bedömningar och värderingar som framförs i själva betänkandet ligger på de fem sakkunniga. Beträffande det material som tagits fram på utredningens uppdrag för att tjäna som underlag för bedömningar och slutsatser gäller naturligtvis att respektive författare står för utformning och framförda synpunkter. I många stycken har också detta material kommit att direkt påverka utredningens bedöm- ningar. Det har varit en uttrycklig strävan från de sakkunnigas sida att i största möjliga utsträckning föra det insamlade materialet vidare. Av detta skäl finns ett stort antal rapporter kring skilda delar av utrednings- uppdraget redovisade i en till detta betänkande fogad bilagedel. Vad beträffar de i utredningen ingående experternas medverkan, har båda grupperna — riksdagsmannagruppen och expertpanelen —— fort- löpande följt utredningsarbetets förlopp och givit värdefulla informa- tioner i sakfrågor och synpunkter på bedömningar och värderingar. Stora delar av faktaunderlaget har framkommit genom förmedling av exper- terna, men till den del det ingår i betänkandets huvudtext har det granskats av de sakkunniga, som självklart därigenom övertagit ansvaret för materialet. Vidare har med båda grupperna en ingående diskussion förts om valet av prognosalternativ, om vilket alltså föreligger full enighet. Då experternas ansvar för betänkandets innehåll fått denna begränsning, har det för dem inte varit nödvändigt att markera särme- ningar i särskilda yttranden. För de experter som funnit det angeläget att ändå ge uttryck för särskilda uppfattningar har något hinder självklart inte funnits. Ett sådant särskilt yttrande finns också avgivet.

2.3.2. Arbelets utförande

Utredningen har utfört ett omfattande utredningsarbete för att ana- lysera de faktorer som påverkar utvecklingen inom energiområdet och som kan ha väsentlig inverkan på valet mellan olika prognosalternativ. Detta utredningsarbete har gjorts av de sakkunniga själva, av de till utredningen knutna experterna] och av utredningens sekretariat. Jämsides med detta har utredningen uppdragit åt utomstående institutioner, konsulter etc att utföra specialstudier av vissa förhållanden inom energi- sektorn. Flertalet av dessa studier redovisas i bilagor. En översikt av de olika specialutredningarna ges i det följande.

En studie av industrisektorns energiförbrukning har utförts av Indu- striens Utredningsinstitut, IUI (se bilaga 3). Parallellt med denna studie har ett antal kontakter tagits med flera branschförbund. I några fall har branschförbunden genomfört särskilda studier av de aktualiserade fråge-

' Eftersom företrädare för berörda branschorganisationer och myndigheter varit med i EPUzs expertpanel har delprognoser och annat utredningsmaterial från dessa instanser direkt kunnat utnyttjas.

ställningarna beträffande produktionsutveckling, samt specifik och total energiförbrukning. Därutöver har ett seminarium anordnats med repre- sentanter för flertalet huvudbranscher vid vilket preliminära resultat och bedömningar diskuterades. Detta material, som också utnyttjats av IUI, har bildat underlag för EPU:s prognoser. IUI har i vissa fall kompleterat med egna bedömningar vilket medför vissa olikheter i resultaten.

En analys av samfärdselsektorn har utförts av fd generaldirektören Erik Upmark vid IVA:s Transportforskningskommission. Studien, som redovisas i kort sammandragl i bilaga 4, behandlar den framtida energikonsumtionen inom samfärdselsektorn. För detta behövs en prognos över utvecklingen inom denna sektor sådan den kan antas bli med hänsyn till bla lokaliseringspolitik, teknisk utveckling i fråga om både terminaler och transportmedel, kvalitets- och kostnadsförändringar samt en bedömning av hur transportefterfrägan kan komma att förskjutas mellan de olika transportmedlen. Vidare har ett försök till bedömning gjorts av energikostnadernas betydelse för transportvolymsutvecklingen och deras effekter på energiförbrukningen.

Den s k övrigsektorn, dvs främst uppvärmning av bostäder och av lokaler inom handel och servicenäringar, har behandlats dels av en konsult (Sven Tyrén AB), dels i tre av EPU samlade arbetsgrupper, i vilka ett mycket omfattande underlagsmaterial kring isolering, ventilation och kollektivmätning tagits framz. När det speciellt gäller användningen av el inom övrigsektorn har material som tagits fram av Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning (FERA) ställts till utredningens förfogande. Utredningsmaterial beträffande övrigsektorn återfinns i bila- gorna 5, 6 och 7.

I detta sammanhang bör också IVA :s utredning angående effektivare energianvändning uppmärksammas. Denna utredning, som arbetat delvis parallellt med EPU, har sammanställt en rapport som nyligen publicerats av IVA (4). EPU:s sekretariat har fortlöpande informerats under hand och kunnat utnyttja det framtagna materialet som underlag för sitt eget arbete.

1 En fylligare redovisning kommer att skci en rapport från IVA :s Transportforsk- ningskommission. 2I arbetsgruppen för värmeisolering har ingått: professor Bo Adamsson, LTH, civilingenjör Lars Aldrin, Lättbetong AB, docent Claes Bankvall, LTH, byrådirektör John Cederholm, bostadsstyrelsen, professor Folke Petersson, KTH, civilingenjör Ingemar Öhberg, mineralullsfabrikanterna, civilingenjör Alvar Östman, Riksbyggen AB. I arbetsgruppen för ventilation har ingått professor Bo Adamsson, LTH, byrådirektör John Cederholm, bostadsstyrelsen, professor Harriet Ryd, KTH, civilingenjör Stefan Sandesten, WS—tekniska föreningen, civilingenjör David Söder- gren, Paul Petterssons konstruktionsbyrå, civilingenjör Allan Wallin, Statens Plan- verk, civilingenjör Alvar Östman, Riksbyggen AB. I arbetsgruppen för kollektivmät- ning har ingått byrådirektör John Cederholm, bostadsstyrelsen, civilingenjör Olle Lundström, Byggnads AB L E Lundberg, ombudsman Lars Anderstig, Hyresgästernas Riksförbund, direktör Carl Hagson, Svenska Elverksförcningen, civilingenjör Staffan Engström, Svenska Värmeverksförcningcn, civilingenjör Stefan Sandesten, VVS- tekniska föreningen, fil lic Erwin Mildner, installationsbranschutredningen. I alla tre arbetsgrupperna har från EPU deltagit, civilingenjör Rolf Gradin och byrådirektör Gunilla Boman.

Utöver dessa studier som direkt behandlar energikonsumtionen inom de olika sektorerna har ett antal specialutredningar gjorts kring skilda frågeställningar.

För att belysa verkningarna för viktigare samhällsfunktioner av stör- ningar i tillförseln av olja anordnade EPU i juni 1973 i samarbete med överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF, ett oljespel med deltagande av ett stort antal representanter för statliga och privata institutioner och organisationer. Resultatet av under det dagslånga symposiet framkomna informationer och bedömningar har, som förutskickades i lägesrappor- ten, sammanställts i bilaga 2. Denna rapport ger en sammanfattning av de genomförda diskussionerna, varvid inget av det väsentliga innehållet i diskussionerna av sekretesskäl har behövt undanhållas redovisningen, i motsats till vad som förmodades i lägesrapporten.

På EPU:s uppdrag har en studie av förutsättningarna för kol i svensk energiförsörjning utförts av Ångpanneföreningen. Studien redovisas i sin helhet som bilaga 8. Dessutom har EPU delvis stött ett arbete inom Stiftelsen för Värmeteknisk Forskning om den förbränningstekniska utvecklingen framför allt av kol. Denna studie finns i sin helhet publicerad som en rapport från stiftelsen (5).

En beskrivning av den tekniska utvecklingen inom kämkraftområdet har för EPUs räkning gjorts av AB Atomenergi. En redogörelse för studien har publicerats i AB Atomenergis rapportserie (6). EPU har baserat sin faktaredovisning bla på det av AB Atomenergi framtagna materialet.

Den egentliga metodutveckling som utredningen bedrivit har utförts av Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm, EFI, genom utarbetandet av en prognosmodell. Arbetet pågår med sikte på att till sommaren 1975 ha en för den fortsatta prognosverksamheten användbar modell.

Arbetet med energiprognosmodellen syftar till att utveckla ett instru- ment som är lämpat för att belysa energins roll i den svenska samhälls- ekonomin. Således skall modellen kunna ge en bild av hur exempelvis oljeprisförändringar och teknisk utveckling inom energiomvandlings- sektorn påverkar priser och verksamheter i olika samhällssektorer. Model- len skall även kunna visa hur efterfrågan på olika energislag påverkas av tex energi- och miljöpolitiska åtgärder. Modellen diskuteras närmare i avsnitt 3.2.3. En första delredovisning av resultatet från modellarbetet ges i bilaga 9.

En undersökning beträffande priselasticiteten har utförts av civilingen- jören John Fletcher för att belysa problemet med energiefterfrågans beroende av prisutvecklingen. Arbetet omfattar dels en inventering av tillgängligt informationsmaterial på området, dels en grov uppskattning av efterfråge- och inkomstelasticiteten på kort och lång sikt. Studien har delvis utförts parallellt med ett av Vattenfall beställt liknande arbete beträffande elenergins efterfrågeelasticitet. En redogörelse för arbetet och de framkomna bedömningarna finns i bilaga 10, medan litteratur- inventeringen finns redovisad i en rapport från Göteborgs universitet (7). En inventering av idéer och förslag om hur riklig tillgång på energi —

ett "högenergialternativ" — skulle kunna utnyttjas och påverka samhället har också gjorts, vid ett seminarium i februari 1974. En sammanställning av vid seminariet framkomna synpunkter och förslag återfinns i bilaga 11. Redovisningen bör ses som en idékatalog över olika möjligheter att på ett meningsfullt sätt utnyttja en riklig tillgång på energi, men innebär inte — lika litet som andra skissartade beskrivningar av förhål- landen som starkt avviker från nuvarande — att någon bedömning gjorts av sannolikheten för en sådan utveckling.

Den allmänna debatten om Iågenergisamhället förs med stor intensitet. I lägesrapporten anförde utredningen att den begränsat sig till att studera sådana åtgärder att begränsa konsumtionen av energi, som fortfarande är förenliga med en samhällsstruktur av den typ vi redan har i vårt land. Sedan lågesrapporten publicerades har emellertid diskussionen om ett lågenergialternativ tagit ytterligare fart, varvid även genomgripande förändringar av samhället och vårt sätt att leva tagits upp.

Utredningen har känt stor tveksamhet i denna fråga. Att framlägga ett verkligt lågenergialternativ förutsätter nämligen enligt utredningens mening en betydligt allsidigare och mera ingående — och därmed tidskrävande — diskussion och analys än den som utredningen med sina knappa tidsmarginaler och för ändamålet ofullständiga sammansättning kan åstadkomma. Detta betyder långt ifrån att utredningen underskattar värdet av en verkligt ingående studie av ett noll-tillväxtalternativ. Tvärt- om är det just den bristfälliga, skissartade karaktär som en på kort tid framtagen teckning av ett sådant lågenergisamhälle med nödvändighet skulle få som varit orsak till betänkligheterna. Den debatt som förts i frågan har emellertid klargjort att en sådan skiss i all sin ofullkomlighet ändå måste ingå i det material, som skall ligga till grund för de fortsatta energipolitiska övervägandena. Då utredningen därför i sitt betänkande nu ändå kort tagit upp ett noll- tillväxtalternativ, har det skett först sedan utredningen kunnat förvissa sig om att en fördjupad analys av alternativet kommer att företas genom den energipolitiska delegationens försorg. Efter diskussion med energi- politiska delegationen och med det inom statsrädsberedningen verk- samma sekretariatet för framtidsstudier har överenskommits att dessa båda organ företar en fördjupning av analysen inom ramen för nu påbörjad framtidsstudie, som beräknas pågå till utgången av 1975. EPU har därigenom kunnat begränsa sig till att göra en inventering och sammanställning av framförda förslag och analysera de förutsättningar som måste vara uppfyllda och de konsekvenser som måste accepteras vid en utveckling som innebär en snabbt genomförd begränsning av energi- konsumtionen till ungefär dagens nivå. För denna uppgift har engagerats Förmedlingscentralen för framtidsstudier vid IVA. Resultatet av studien redovisas i bilaga 12.

De mycket långa tidsperspektiven och ett globalt perspektiv på energi-, miljö- och resursfrågorna har i den allmänna debatten blivit allt vanligare. Utredningen har självfallet beaktat detta i sina bedömningar men fått koncentrera sin framställning till det mer närliggande tidsperspektivet. Ett flertal studier kring olika aspekter av dessa frågeställningar har

publicerats under senare år. En sammanställning och förslag till struktu- rering av dessa studier och deras samband med mer kortsiktiga över- väganden presenteras i bilaga 13.

2.3.3. Energiprognosu tredningens yttranden

Energiprognosutredningen har yttrat sig över andra utredningars förslag, skrivelser från departement och andra myndigheter etc. Dessa yttranden har i flertalet fall grundats på det vid respektive tillfälle framtagna utredningsmaterialet och en kort redogörelse lämnas här för innehållet i de avgivna remissyttrandena.

I yttrande den 4 april 1973 till riksdagens näringsutskott över en motion om enhetlig taxa för högspänd elkraft uttalar EPU att man inte ser något skäl att utforma högspänningstaxorna för elkraft mer lika än som redan gjorts. I yttrande den 1 oktober 1973 över remisser angående anslagsfram- ställningar frän bl a statens vattenfallsverk och AB Atomenergi konstaterar utredningen att insatserna för forskning och utveckling på energiområdet i stor utsträckning måste samordnas och beaktas vid utformningen av en svensk energipolitik. EPU nämner också att man redan i lägesrapporten påpekat behovet av en avsevärd förstärkning av resurserna för samråd, planering och förstudier av forsknings- och utvecklingsarbete för att vi skall kunna möta situationen under 1970- och 80-talen. EPU föreslogi remissyttrandet att en särskild utredning skulle tillsättas för att göra en översyn av forsknings- och utvecklingsinsatserna inom energiområdet och för att föreslå åtgärder för att effektivisera stödet till denna verksamhet. EPU förutsatte också att denna utredning skulle arbeta snabbt ochi fortlöpande kontakt med EPU. Som en följd av detta remissyttrande tillkallades i december 1973 energiprogramkommittén (se avsnitt 2.4).

I yttrande den 4 oktober 1973 till riksdagens civilutskott angående en motion om utredning av problemen med värmeförluster vid bostads- och lokaluppvärmning omtalar EPU att utredningen till sig kommer att knyta referensgrupper bl a för att studera isoleringens och ventilationens betydelse (jämför bilaga 6).

Dåvarande civildepartementet begärde i september 1973 EPU:s ytt- rande angående utbyggnad av BP Raffinaderi AB:s, Rederi och AB Nord- stjernans och Shell-Koppartrans anläggningar i Göteborg och Scanraffs anläggningar vid Brofjorden. Utredningen anför i sitt remissyttrande att

”en utbyggnad av den inhemska oljeraffinaderikapaciteten är nöd- vändig om man på sikt inte skall bli alltför beroende av andra länders utbyggnadspolitik på detta område. Det är angeläget att raffinaderier i Sverige och den import av oljeprodukter som kommer att vara aktuell tillsammans kan ge en god täckning för de olika produkter som kommer att efterfrågas och att de beredskaps- och miljökrav som måste ställas i samband med energiförsörjningen tillgodoses.”

I remissyttrande till universitetskanslersämbetet rörande förslag från UKÄzs arbetsgrupp för översyn av utbildningen inom kärnkraftområdet anför EPU att det med hänsyn till den gjorda satsningen på kärnkraft i Sverige är angeläget att dimensionera utbildningen så att behovet av väl

utbildad personal kan tillgodoses. Utredningen anser att huvudansvaret för denna utbildning bör ligga hos de tekniska högskolorna.

Som svar på en enkät från OECD beträffande forskningsprojekt inom energiområdet redovisade EPU den 9 januari 1974 utvecklingsarbetet med energiprognosmodellen (avsnitt 3.2.3). De detaljuppgifter som begärdes redovisas i remissvaret.

1 maj 1974 yttrade sig EPU över ett par motioner till Nordiska rådet angående gemensamma nordiska projekt på energiområdet. Utredningen betonar det värde som en för de nordiska länderna gemensam utredning kan ha och hänvisar till det projekt som då förbereddes och som avses färdigställas under hösten 1974 (jämför avsnitt 2.4.2). Vidare nämner EPU de då planerade kontakterna med representanter för de andra nordiska länderna i anslutning till en preliminär version av EPU:s slut— betänkande. Dessa kontakter ägde rum i slutet av maj 1974. Bostadsdepartementet begärde EPU :s yttrande angående lokaliserings— prövning för ett av Statsföretag AB föreslaget oljeraffinaderi på Lysehalv— ön inom Lysekils kommun. EPU anförde den 30 maj 1974 att den bedömning man gett uttryck för angående utbyggnad av raffinaderieri Göteborg och Brofjorden hösten 1973, fortfarande gällde. Även mot bakgrund av de sänkningar av prognoserna som skett efter det tidigare yttrandet och de tillskott till raffinaderikapaciteten som Scanraff ger bedömer EPU det som sannolikt att avsättningsmöjligheter i Sverige finns för produkter från ytterligare ett raffinaderi, förutsatt att dess produkt- mix anpassas efter de avsättningsmöjligheter som energiförsörjningen och den petrokemiska industrin tillsammans erbjuder.

2.4. Andra utredningar

Energiprognosutredningens uppdrag omfattar bedömningar av hela ener- gisektorn och de utvecklingstendenser som där kan väntas. Utredningen har inriktat sitt arbete på att bedöma konsumtionsutvecklingen och ange tänkbara försörjningsmöjligheter. Inom energiområdet finns därutöver en hel rad detaljfrågor som behöver en mer ingående behandling. Kring åtskilliga av dessa specialproblem har också annan utredningsverksamhet pågått och pågår. EPU har i största möjliga utsträckning avstått från att närmare behandla de problemställningar som andra utredningar analy- serar. Detta innebär dock inte att dessa problemområden lämnats obeaktade, utan utredningen har igörligaste mån försökt tillgodogöra sig material från andra utredningar och inlemma detta i sina bedömningar. Följande redogörelse berör kort de kontakter utredningen haft med andra utredningar.

2.4.1. Offentliga utredningar

Forsknings- och utvecklingsinsatserna inom energiområdet behöver som EPU påpekade i lägesrapporten ges ett starkare stöd än de för närvarande har. I samband med remisser under hösten 1973 angående anslagsäskan—

den från AB Atomenergi m fl kunde energiprognosutredningen påvisa en mycket splittrad bidragssituation. Utredningen förslog att en översyn av FoU—insatserna skulle komma till stånd för att dels ge en bättre överblick över den verksamhet som bedrevs, dels ge möjlighet till en samordning och förstärkning av insatserna.

En utredning tillsattes under hösten 1973 med uppdrag att göra en inventering av den forskning och utveckling inom energiområdet som bedrivs och avge förslag till projekt som skall ha betydelse för svensk energiförsörjning. Utredningen, som tog namnet energiprogramkom- mittén, EPK, har arbetat parallellt med EPU. Utredningarna som också haft vissa gemensamma ledamöter och experter, har haft fortlöpande kontakter och under hand informerat varandra om respektive utrednings- arbete. Parallellt har också kontakt hållits med STUIS energitekniska nämnd.

Olika aspekter av kärnkraftens miljö- och säkerhetsfrågor har behand- lats av närförläggningsutredningen och utredningen om högaktivt avfall, den sk Aka-utredningen. De slutsatser som dessa utredningar kommit fram till i sina under sommaren avlämnade rapporter, (8) och (9), refereras kort i avsnitt 10.3. Båda utredningarna har berört viktiga speciella frågor i anslutning till kärnkraften. Då dessa inte har haft någon direkt och avgörande inverkan på prognosernas utformning har de kunnat behandlas relativt översiktligt inom energiprognosutredningens arbete.

Beträffande prognoser för oljeförbrukningen och den petrokemiska industrins anspråk på råvaror har ett utbyte av information ägt rum med petroindustriutredningen. Speciellt, beträffande frågor om petroleum- produkternas fördelning inom den totalram som givits av prognoserna har värdefulla diskussioner kunnat föras med petroindustriutredningens sekretariat. Med hänvisning till petroindustriutredningen har speciella frågor i anslutning till raffinaderiutbyggnaden till stor del kunnat lämnas utanför EPU:s arbete. Petroindustriutredningen avlämnade hösten 1975 en lägesrapport (10).

Vattenkraftutbyggnaden i älvar i norra Svealand och södra Norrland har utretts av fd landshövding Sehlstedt, som under våren 1974 avläm- nade ett slutbetänkande (l 1). En motsvarande utredning kring älvarna i norra Norrland tillkallades ijuni 1974. EPU har haft kontakter med båda dessa utredningar.

Värmeanläggningsutredningen, VÄU, har i uppdrag att utforma ett lagförslag angående värmeförsörjning med allmänna (kollektiva) värme- anläggningar. VÄU har informerat EPU om sina överväganden och om sitt förslag, som innebär att möjlighet ges för kommuner att upprätta s k värmeplaner, som därvid kan ges rättsverkan i samband med införande av allmänna värmesystem, dvs fjärrvärme, elvärme och gasvärme. Frågan om värmeplaner har direkt anknytning till energiprognosutredningens arbete och behandlas utförligt i avsnitt 11.3. Värmeanläggningsutredningen beräknas komma med ett betänkande under hösten 1974 (12).

Installationsbranschutredningens arbete har följts i anslutning till prognosarbetet inom bostads— och lokaluppvärmningssektorn. Speciellt har detta gällt frågor med avseende på kollektivmätningen. Installations-

branschutredningen har nyligen avgivit sitt betänkande (13).

Miljökostnadsutredningen håller fn på med en detaljerad analys av svavelproblematiken i anslutning till bränsleförsörjningen. Ett betänkande väntas bli avlämnat under hösten 1974. EPU har haft kontakter med utredningen i anslutning till behandlingen av miljöfrågor vid energiförsörjningen.

En framtidsstudie inom energiområdet har under våren påbörjats inom energipolitiska delegationen och sekretariatet för framtidsstudier. Denna studie skall, som omnämnts, bl a omfatta en fördjupad analys av sk lågenergisamhällen. EPU har deltagit i förberedelsearbetet för denna studie och bidragit med visst underlagsmaterial. Denna studie kan också i vissa avseenden ses som ett försök att utvidga det problemområde som EPU analyserat i en mer översiktlig studie.

2.4.2. Övriga utredningar

EPU har även haft kontakt med ett flertal utredningar eller arbetsgrupper inom andra offentliga eller enskilda institutioner.

En utredning inom Ingenjörsvetenskapsakademin om effektivare energianvändning har — som redan nämnts — bidragit med värdefullt material till EPU:s arbete. IVA:s utredning publicerades under sommaren 1974 men informella kontakter mellan sekretariaten har tagits vid ett flertal tillfällen under utredningarnas arbete (4). Inom IVA pågår också en studie kring mera långsiktiga, tekniska och miljömässiga frågor kring energiförsörjningen varifrån bl a visst material om solenergi och fusions- energi erhållits.

På det internationella planet utförs en mängd utredningar. En översikt av den internationella utvecklingen ges i avsnitt 4.1. Inom OECD, den europeiska samarbetsorganisationen för ekonomiska frågor, har under vintern 1973/74 pågått ett flertal utredningar kring olika specialfrågor. Dessa har i många stycken kompletterat den brett upplagda energistudie som OECD startade 1973 och som beräknas vara avslutad under hösten 1974. Representanter för energiprognosutredningen har bla deltagit i arbetsgrupper kring prognosmetodik och besparingsproblem i anslutning till energiförsörjningen. Dessa studier kommer att redovisas av OECD men det material som där framkommit har på olika sätt kunnat utnyttjas i EPU:s arbete.

I samband med Nordiska rådets session i Stockholm i februari 1974 inbjöds de nordiska länderna till en diskussion kring EPU:s preliminära resultat och bedömningar. Denna diskussion ägde rum i Stockholm i maj 1974. Syftet var framför allt att informera om utredningens arbete men dessa kontakter kommer att föras vidare i samband med en energistudie inom Nordiska rådets ram, vilken skall fullföljas under hösten 1974.

3. Prognosverksamhet inom energiområdet

3.1 Institutionell ram

Inom energisektorns olika delområden finns redan en löpande prognos- verksamhet. Detta gäller framför allt på elområdet, där prognoser på omkring tio års sikt med jämna mellanrum utarbetats av Centrala Driftledningen, CDL. Också branschorganisationerna i övrigt utför prog- noser på något decenniums sikt inom sina delområden. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF, gör prognoser för drivmedels- och bränsleför- brukningen i anslutning till beredskapsplaneringen.

Någon fortlöpande prognosverksamhet för hela energiområdet har däremot inte funnits. De studier och utredningar som gjorts av utveck- lingen inom energiområdet har utförts som kommittéuppdrag med vissa mellanrum. Den senaste utredningen, energikommittén (EK), avlämnade 1967 en prognosrapport (16).

Energikommittén, som också behandlade organisatoriska frågor (14), föreslog att en samlad organisation skulle skapas på myndighetsnivå och därvid fogas in så, att riktlinjerna för statens agerande på energisektorn kan utformas i nära samstämmighet med övrig industri- och näringspoli- tik. Kommittén ansåg det angeläget att man snabbt skapade en perma- nent organisation som bl a kunde ta ansvaret för uppbyggnaden av utrednings— och prognosverksamhet.

Den slutliga utformningen av en energimyndighet fick anstå i avvaktan på fortsatta överväganden beträffande den näringspolitiska verksorganisa- tionen, bl a på basis av kommerskollegieutredningcns slutbetänkande ”Näringspolitik — ny verksorganisation” (15). Prognosarbetet inom energiområdet behövde emellertid påbörjas med det snaraste, varför EPU tillkallades våren 1972. Redan i direktiven uttalas dock att utredningens arbete skulle läggas upp ”så att en övergång till en mer permanent organisationsform kan ske smidigt”.

Sedan kommerskollegieutredningens betänkande färdigbehandlats föreslogs i proposition bildandet av statens industriverk (prop 1973241). Här uttalas att utarbetandet av samlade energiprognoser som påbörjats av EPU bör få formen av en fortlöpande fast organiserad verksamhet förlagd till industriverkets energienhet. EPU skall emellertid slutföra sitt uppdrag innan ansvaret för prognos- och utredningsarbetet överförs till verket.

l l 1 |

I samband med att utredningen nu slutredovisar sitt arbete överförs alltså dess sekretariat till statens industriverk som en sektion inom verkets energibyrå. Därmed erhålls på myndighetsplanet en fortlöpande samlad prognosverksamhet för hela energiområdet.

EPU har initierat ett arbete som syftar till att utforma en energi- prognosmodell. Detta arbete har från början planlagts för att kunna slutföras i en första fas under första halvåret 1975, och därefter kunna användas och utvecklas inom ramen för det löpande prognosarbetet inom statens industriverk.

3.2. Metodaspekter

3.2.1. Allmänt om prognoser

Syftet med att upprätta energiprognoser är i första hand att ge bästa möjliga underlag för planeringen av de åtgärder, som erfordras för att tillgodose samhällets framtida efterfrågan på energi eller att i god tid påverka efterfrågeutvccklingen. Handlingsberedskapen kan då ökas och mer ekonomiska lösningar åstadkommas och åtgärder kan vidtas i tid för att motverka från miljösynpunkt eller av andra skäl ogynnsamma följder av energiförbrukningen. Eventuellt erforderliga styrningsåtgärder kan utformas och sättas in på ett tidigt stadium. Samtidigt kan prognoserna ses som en form av samhällsservice och ge branschorganisationer och företag bakgrundsmaterial för deras planering.

Prognosmetodiken kan och bör anpassas efter prognosernas syfte, komplexitet, krav på noggrannhet etc. Oavsett vilken prognosteknik som kommer till användning är det nödvändigt att man känner till nuläget och att man analyserar den verkliga utvecklingen under en gången tidsperiod för att kunna utföra en välgrundad prognos. Tillgången på statistiskt underlag är därför av stor betydelse. Beträffande statistikuppgifternas kvalitet och differentiering föreligger fortfarande en del brister. De samarbetsnämnder som finns beträffande både el- och bränslestatistik och i vilka representanter för EPU ingår arbetar dock på att förbättra det statistiska underlaget för framtiden. Anspråken på det statistiska under- laget blir naturligtvis högre ju mera avancerad prognos- och planerings- metodik som skall användas. I samband med att energiprognosmodellen utvecklas skapas möjligheter till en väsentligt mer detaljerad analys av energisektorn, med åtföljande anspråk på ett differentierat och tillförlit— ligt siffermaterial (avsnitt 3.2.3).

3.2.2. Konventionella metoder

Alla systematiska, kvantitativa prognosmetoder måste bygga på historiska fakta, främst från den period som analyserats statistiskt och utgör bas för prognosen.

En vanlig utgångspunkt för prognoser är att den kommande utveck- lingen följer samma mönster som den gångna. Detta är en i många sammanhang observerad lagbundenhet hos faktorer som beskriver

sammansatta system. En viktig förutsättning är dock att de faktorer som påverkar utvecklingen inte utsätts för kraftiga förändringar. En annan viktig förutsättning är att den utveckling som på detta sätt prognoseras motsvaras av en liknande historisk period. Annars föreligger det betydan- de risker att tillfälliga och kortsiktiga förhållanden ger en prognos som inte svarar mot angivna förutsättningar.

Denna prognosmetod kallas ofta trendframskrivning. Ett okritiskt utnyttjande av trendframskrivningar ger knappast trovärdiga prognoser. Valet av parametrar är av stor betydelse. De parametrar som utnyttjas för trendframskrivningar måste beskriva en utveckling där förloppet enligt den ovan givna beskrivningen kan antas vara trendmässigt.

EPU har inte ansett att energiprognoser kan göras genom en enkel trendframskrivning. De parametrar som påverkar utvecklingen är inte tillräckligt stabila. Det räcker med att hänvisa till oljeprishöjningarna och de ändringar av förutsättningarna för förbrukningsutvecklingen dessa medfört. Detta hindrar dock inte att trendframskrivningar kan göras på delområden. Så har tex delvis skett när det gäller industriproduktions- utvecklingen ehuru de erhållna resultaten studerats av respektive bransch— organisationer och därvid godtagits som rimliga bedömningar.

Det finns i många prognossammanhang en påtaglig benägenhet att förutsätta en avtagande ökningstakt på lång sikt. Detta torde när det gäller energiprognoser sammanhänga med att en viss mättnad som regel uppstår för konventionella användningsformer av energi och att nya användningsområden är svåra att förutse. Att kompensera detta genom att tillämpa trendframskrivning av en iakttagen utveckling är en visserli— gen ofta praktiserad och för en kort tidsperiod acceptabel metod. På längre sikt måste en mättnad i energiförbrukningens tillväxt dock betraktas som trolig inte minst genom att vissa fysiska gränser ändå finns

; beträffande den energi som kan nyttiggöras. En uppskattning av var i denna mättnadsnivå ligger i olika sammanhang är ett problem som ivissa delar aktualiserats redan i samband med de prognoser EPU presenterari L detta betänkande.

Tillväxten av energiförbrukningen beror i hög grad av utvecklingen ! inom olika sektorer av samhället. De förutsättningar som energiprogno- serna måste bygga på borde helst vara framtagna för varje samhällssektor utifrån vissa allmänna förutsättningar beträffande samhällsutvecklingeni stort. Några sådana förutsättningar finns dock inte angivna, och det har inte heller varit möjligt att i tillräcklig omfattning erhålla allmänna sektorprognoser, tex beträffande industriproduktion, trafikutveckling ( och bostadsbyggande. Anledningen är bl a den långa framförhållningen i som är nödvändig i energiprognoserna.

Konsumtionsutvecklingen har analyserats för de tre huvudsektorerna industri, samfärdsel och övrigt (omfattande hushåll, service m m). Uppdelningen ansluter sig till en traditionell sektorbeskrivning av samhället, men går i sina detaljer tillbaka på den statistiska redovisningen av energiförbrukningen. För varje huvudsektor ges ett par alternativ beträffande konsumtionsnivån. Dessutom görs en differentiering med avseende på tillförda energiformer. Den uppdelning som därvid i första

hand är aktuell gäller mellan el och bränslen. Substitutionsmöjligheterna i befintliga system synes därvid i praktiken vara relativt begränsade åtminstone på kort sikt, medan valmöjligheterna för nytillkommande konsumtion är avsevärt större.

Genom att i här redovisade energiprognoser igörligaste mån uttrycklig- en ange gjorda förutsättningar och relativt detaljerat redovisa de analyser som leder fram till prognoserna bör möjligheterna vara goda att utifrån det presenterade materialet diskutera rimligheten både i förutsättningar och utfall. Detta öppnar också möjligheter till en känslighetsanalys av de angivna prognoserna. EPU har genom detta tillvägagångssätt försökt ge ett så allsidigt material som möjligt för fortsatta diskussioner.

3.2.3. Prognosmodeller

Värdet av prognosmodeller består framför allt i att de medger systema- tisk behandling av ett stort antal faktorer som inbördes är beroende av varandra. Konsekvenserna av ändrade förutsättningar kan snabbt be- räknas och alternativa handlingsprogram därigenom utarbetas. Men även med en utarbetad och realistisk prognosmodell kan någon garanti för riktiga prognoser naturligtvis inte erhållas. Många faktorer är beroende av politiska beslut eller eljest av sådan natur att de i en energiprognos måste få karaktär av randvillkor. Varje prognos måste, oavsett hur mycket arbete som nedläggs på den, vara behäftad med en osäkerhet som ökarju längre tidsperiod prognosen avser. Den enda möjligheten att komma till rätta med dessa problem är att prognosarbetet görs till en kontinuerlig uppgift, dvs att prognosen revideras allteftersom förutsättningarna ändras.

EPU har, som ett led i metodutvecklingen, påbörjat arbetet på en energiprognosmodell. I korthet är ambitionen med denna prognosmodell på sikt att för varje uppsättning antaganden om bränslepriser, energi- omvandlingsteknologi och energipolitik kunna utarbeta en långsiktig prognos för det svenska energisystemet. Modellen är uppbyggd för att ge en beskrivning av energins roll i den totala samhällsekonomin. Den kommer därför att ha ett begränsat direkt värde för detaljerad planering av en enskild sektor, tex av elproduktionen. Däremot kommer den att kunna utnyttjas för att avstämma och knyta ihop olika delar av energisektorn och de delprognoser som där tas fram med olika utgångs— punkter.

Energiprognosmodellen, EPM, är uppbyggd av fyra olika block eller submodeller, nämligen

— en utbudsmodell för energi (kraftverk, raffinaderier, oljeimport m m) — en modell för energiefterfrågan för bostadsuppvärmning — en modell för energiefterfrågan från det privata bilbeståndet — en modell för energiefterfrågan inom resten av samhället, dvs huvud- sakligen industri och jord- och skogsbruk

Produktion av varor och t'änster Import och ] __ inhemsk produktion av primära energislag

input/output- modell

i Kapitalbildn.

Energiom- vandling

Kraftverk av _ Raffinaderier energi Gasverk etc

Miljöeffekter

av_ energi

Bostads— och lokalupp- värmning

Genom den teknik som valts kommer modellen att kunna ge en ganska detaljerad beskrivning av hur energi — både i form av el och bränslen och i form av i olika produkter bunden energi — kommer in i samhälls- ekonomin. Figur 3.l illustrerar hur modellens olika delar hänger samman inbördes, och hur de relateras till förhållanden utanför modellen. I figuren anges också omfattningen av långtidsutredningarnas modell i de delar den behandlar samma områden som energiprognosmodellen.

Långtidsutredningarna använder en modell för hela samhällsekonomins utveckling som olika specialmodeller bör kunna relateras till. Denna modell är självklart inte direkt konstruerad för att belysa energipolitiska spörsmål. Det är därför inte möjligt att med hjälp av denna övergripande modell åstadkomma en fullständig prövning av motsägelsefriheten i energiprognoserna. Det är i stället avsikten att energiprognosmodellen skall utvecklas så att en avstämning i alla dessa avseenden skall kunna ske. Detta kan åstadkommas bl a genom att investeringar och sysselsättningi den s k energiomvandlingssektorn (kraftverk, raffinaderier etc), investe- ringar och sysselsättning för tilläggsisolering etc uttryckligen redovisas tillsammans med investeringarnas kapacitetshöjande effekt inom indu- strin.

Eftersom det från början stod fullt klart att några prognoser inte kunde beräknas med modellens hjälp inom den tidrymd som EPU har till sitt förfogande, så har själva prognosarbetet gjorts helt oberoende av modellarbetet. Under senvåren 1974 har emellertid modellarbetet lett till att vissa beräkningar av produktionssystemets energiförbrukning kunnat göras. Dessa beräkningar presenteras i bilaga 9.

-----—----------------Jap *mu—

Politiska styrinstrument

Slutlig | varor efter- 'och frågan | tjänster av |

L--___-___-_-

Figur 3.1 Blockschema för energiprognosmodel— len, EPM. Figuren anger hur de olika blocken hänger samman inom modellen och hur utifrån bestämda faktorer kom- mer in. Figuren anger också i vilken del kopp— lingar tilI L U-modellen finns.

En frågeställning som EPU ägnat stor uppmärksamhet är prisför- ändringens effekt på energikonsumtionen och utbudet av energi. En närmare diskussion genomförs i avsnitt 4.2. Det har dock visat sig, bl a genom den i bilaga 10 redovisade inventeringen, att observerade förhållanden endast ger viss vägledning för kvantitativa analyser. Som belysande räkneexempel och som underlag för diskussioner kan dock vissa kalkyler genomföras.

Inom ramen för de studier OECD utför (se avsnitt 4.1.2) har vissa sådana räkneexempel gjorts. OECD använder för att utarbeta energibalanser uppskattade priser för varje energiform, som används i de olika medlemsländerna. Man jämför priserna före oktober 1973 med nu förutsatta råoljepriset $ 6 resp 9 per fat (170 resp 255 kr/m3). Därefter beräknas priselasticiteten, varvid elasticitetskoefficienten uppskattas och används på de ansatta prishöjningarna mellan utgångsfallet (september 1973) och de bägge prognosfallen för att fastställa reduktionen i efterfrågan på energi vid de högre priserna. Man erhåller härvid resultat som i grova drag stämmer överens med de bedömningar som i andra sammanhang gjorts av olika experter. För att kunna dra några bestämda slutsatser fordras emellertid ytterligare analys av materialet.

3.2.4. Energislag och energisorter

Energi är i fysikalisk mening en entydigt definierad storhet. Enligt det systematiskt enhetssystem1 som enligt internationella överenskommelser skall införas efter hand skall energi mätas ijoule, .|. I detta enhetssystem ingår också kWh, varvid

1kWh=3600x10001=3,6MJ

Elektrisk energi mäts av hävd i kWh (eller multiplar därav). Bränslen har i regel mätts i vikt eller volym, vilket från jämförelsesynpunkt är opraktiskt. Värmevärdet, dvs energiinnehållet, är olika för olika bränsle- kvaliteter. Kvantiteten bränsle har därför ofta angetts genom sitt energi- innehåll i kalorier (eller multiplar därav), eller genom att referera till den kvantitet av ett bränsle som motsvarar samma energiinnehåll, tex ton ekvivalent olja, toe.

Anm. Definitionen av toe varierar något. Ibland avses det motsvara 1 ton råolja av en viss kvalitet. I lägesrapporten angavs 1 toe = 11,74 MWh vilket är lika med 10,12 Gcal.

I detta betänkande har den allmänt brukade definitionen ] toe = 10 Gcal = 11,63 MWh valts. Framförallt överensstämmer detta med den av OECD valda definitionen. Skillnaden spelar för alla praktiska samman- hang ingen roll beträffande prognosvärden, men måste beaktas i redovis— ning av statistiska uppgifter.

' SI-systemet, se SIS handbok 103, Stockholm 1973.

En viktigare fråga ur flera synvinklar är värderingen av elenergi när ett totalmått på energi skall anges. Elenergi är en mer förädlad energiform än bränslen, vilket bl a innebär att elenergi kan med mycket god verknings- grad omvandlas till mekaniskt arbete. Även för uppvärmningsändamål finns en sådan verkningsgradsskillnad mellan el och bränslen men skillnaden är i regel mindre. Dessa förhållanden gör att en direkt omräkning mellan el och bränsle efter fysikaliskt värmcinnehåll ofta ger en ofullständig bild.

Anm: Elenergi kan i kraftverk produceras ur bränsle genom att värmeenergin via en s k värmecykel (eller Carnotprocess) omvandlas till elenergi, tex ien ångturbin där ångan bildas av värmen från fossila bränslen eller kärn- bränslen. Verkningsgraden för denna process är f n som högst ca 40 at), dvs för 4 kWh elenergi behövs 10 kWh värme varav 6 kWh ej kan utnytt- jas till annat än uppvärmning.

Men elenergi kan också produceras i vattenkraftverk, där ca 85—90 % av energin i det strömmande vattnet övergår i elenergi.

Den primära energi som svarar mot 1 kWh el kan alltså variera mellan 2,5—3 kWh och 1,1—1,15 kWh.

I detta betänkande har mot bakgrund av ovanstående valts att konsekvent särredovisa elenergi och bränslen. Vattenkraft och kärnkraft har därvid tillgodoräknats för den elenergi de producerat. I de summeringar av total energiförbrukning som EPU ändå velat redovisa har relationen ] toe = 11,63 MWh (] Mtoe 11,63 TWh) använts, trots de nackdelar detta har.

Det med hänsyn till aktuella rekommendationer korrekta redovisnings- sättet hade varit att ange all energi i joule. EPU har bedömt att jämförbarheten med annat material hade försvårats och dubbla sort- angivelser hade tyngt framställningen. Trots invändningen att framtida jämförelser i stället försvåras har EPU alltså valt att ange bränslen i toe — eller i vissa fall faktisk kvantitet av respektive bränsle — och elenergi i kWh.

I appendix A ges en omräkningstabell mellan olika energisorter och toe respektive GJ (gigajoule).

4. Allmänna förutsättningar

4.1. Internationell översikt

4.1.1. Allmänt

I lägesrapporten (kapitel 4 s 50—77) erinrade EPU om de förändringar som inträtt på energimarknaderna under de närmast föregående åren. Vidare lämnades en relativt ingående redogörelse för energisituationen internationellt och för planeringen i några för Sverige speciellt intressanta länder.

Händelserna i samband med Oktoberkriget 1973 och den utdragna oljebojkotten från de oljeproducerande arabstaternas sida under vintern 1973/74 har därefter på ett drastiskt sätt illustrerat hur beroende den industrialiserade världen är av en fungerande oljetillförsel.

Samtidigt skedde en mycket snabb upptrappning av oljepriserna. Från början av oktober 1973 till januari 1974 steg råoljepriset således med mellan 300 och 400 %.

Innebörden av dessa händelser — en osäkerhet om möjligheterna för importländerna att få tillgång till olja och en kraftig prisökning — innebar egentligen inte något nytt och oväntat utan var en logisk konsekvens av bla de marknadsförändringar som inträffat. Ändå är det inte någon överdrift att säga att oljekrisen vintern 73/74 för de flesta länder blev något av en väckarklocka och att energipolitiska problem, som tidigare legat latenta, i ett slag blev konkreta, dagsaktuella frågor för gemene man.

Det kan vara svårt att nu bedöma vilka effekter — politiska och andra — som 73/74 års oljekris får på längre sikt. Klart är dock att den redan föranlett genomgripande förändringar i bedömningarna och omarbetning- ar av de energipolitiska programmen i flera länder. Detta belyser väl det behov av utlandsbevakning som påtalades i lägesrapporten.

4.1.2. OECD:s prognosarbete

Som nämndes i lägesrapporten startade OECD under 1972 arbetet på en långsiktig global energistudie som skulle föreligga till utgången av 1974. Enligt preliminära uppgifter från OECD:s sekretariat tyder aktuella beräkningar på att totala konsumtionen av primärenergi inom OECD-om- rådet som helhet väntas öka från ca 3 500 Mtoe år 1972 till ca 4 800—4 500 Mtoe år 1980, en ökning med i genomsnitt 4,0—3,2 % per

1 Här avses 1972 års US $.

år, och ca 6 000—5 600 Mtoe år 1985, vilket motsvarar en ökning med i genomsnitt 4,6—4,5 % per år mellan 1980 och 1985. Den högre konsumtionssiffran är hänförlig till antagandet om ett råoljepris i Persiska Viken av $1 6 per fat (motsvarande ca l70/kr/m3 och den lägre siffran till antagandet om ett råoljepris av $ 9 per fat (ca 250 kr/m3).

För enbart europeiska OECD kommer enligt den preliminära progno- sen den totala konsumtionen av primärenergi att öka från ca 1 150 Mtoe år 1972 till ca 1 600—1 500 Mtoe år 1980, en ökning med 4,2—3,4 % per år, och ca 2 100—2 000 Mtoe år 1985, en ökning med 5,6—5,9 % per år mellan 1980 och 1985.

Jämfört med de prognoser som hade tagits fram före oktober 1973 innebär dessa resultat stora förändringar. För europeiska OECD, som torde ha störst intresse för svensk del, har man således i det närmaste halverat den tidigare prognosen för oljeimport till området år 1985. I stället väntas kol och gas öka i betydelse, både genom ökad inhemsk produktion och genom ökad import.

Produktionen av kärnkraft 1985 väntas nu i både 6 och 9 $-fallet öka med 16 % jämfört med prognoserna före oktober 1973. Att ökningen är densamma i båda fallen beror på att kärnkraften förutsätts vara ekonomiskt konkurrenskraftig redan vid råoljepriset 6 $ och att tillgäng- lig kapacitet för kärnkraftutbyggnad då tas i anspråk fullt ut.

Sammanlagt minskar den totala konsumtionen av primärenergi — jämfört med tidigare prognoser — med 11 % i 9 $-fallet. Oljekonsumtio- nen 1985 minskar därvid med 35 %. Av de enskilda konsumentgrupperna väntas den största dämpningen av energikonsumtionens ökningstakt inom hushåll, handel m m — en förväntan som också finns i EPU:s prognoser för Sverige. Dämpningen väntas bli relativt minst itransportsektorn.

Sammanfattningsvis räknar OECD enligt dessa preliminära uppgifter således med en överraskande kraftig förändring i totalkonsumtionen för olika länder och länderområden, större övergång är väntat från olja till kol, gas och kärnkraft samt en stark stegring av medlemsländernas egen oljeproduktion.

Som tidigare nämnts (avsnitt 3.2.3) utgår man i OECD:s beräkningar strikt från bl a prisuppskattningar för de olika energiformerna samt antagna priselasticiteter. Som EPU erinrar om i flera sammanhang måste stor försiktighet emellertid iakttas när resultatet av sådana beräkningar används, beroende på att historiska data — utomlands likaväl som i Sverige — endast föreligger för perioder med sjunkande eller oförändrade priser på energi och det är osäkert om då konstaterade samband kan tillämpas på den motsatta utvecklingen.

Inom ramen för den stora OECD-studien har ett antal frågor bearbetats inom särskilda arbetsgrupper. Således har särskilda grupper funnits för el, kol, gas, energitransporter, miljöaspekter och FoU. Dessa grupper har naturligtvis också i hög grad påverkats i sitt arbete av händelserna under den gångna vintern och i många fall även reviderat sina tidigare beräkningar och slutsatser därefter. Av preliminära uppgifter att döma har tex elgruppen i sina slutsatser framhållit bla att de väntade oljeprisstegringarna kan antas ytterligare förstärka övergången från olje-

till elanvändning. Regeringarna skulle, för att minska beroendet av oljeimport, kunna stimulera denna tendens ytterligare tex genom stöd till utveckling av eldrivna kollektiva färdmedel och genom åtgärder för att göra nya byggnader eluppvärmda. För att täcka den ökade elkonsum- tionen rekommenderar arbetsgruppen att utbyggnaden av kärnkraft accelereras så långt är möjligt.

Anm.

De rapporter som ingår i OECD-studien har färdigställts och distribuerats i augusti 1974 sedan EPU:s rapport lämnats till tryckning. Några väsentliga ändringar jämfört med de tidigare preliminära utgåvor, på vilka EPU baserat sina bedömningar, har inte gjorts.

4.1.3 Övriga internationella studier

I samband med och efter oljekrisen har verksamheten på energiområdet även i andra internationella sammanhang ökat kraftigt.

Ett exempel på detta är den konferens som hölls i Washington i februari 1974 med regeringsrepresentanter på ministernivå från EG-län- derna, Kanada, Förenta Staterna, Japan och Norge. I slutkommunikén framhölls nödvändigheten av ökat internationellt samarbete på energiom- rådet både med andra konsumentländer och med producentländerna. I kommunikén underströks vidare behovet av samarbete i fråga om bl a energibesparing och efterfrågedämpande åtgärder, internationell oljeför- delning i krissituationer, ökad utveckling av (konventionella) energitill- gångar samt ökning av forskning och utveckling på energiområdet.

För att närmare bearbeta dessa och andra frågor bildades en energisamordningsgrupp. Denna skulle också förbereda en konferens att hållas snarast möjligt mellan konsument- och producentländer. Tanken på en sådan konferens tycks emellertid därefter ha skjutits på en obestämd framtid. Gruppens arbete väntas nu bli integrerat i OECD- arbetet (17).

Vid världsenergikonferensen i Detroit i september 1974 kommer aktuella energifrågor att behandlas. Därvid lämnas också ett bidrag från EPU (60).

Energifrågorna har under senare år tilldragit sig växande uppmärksam— het även inom det nordiska samarbetet. Enligt beslut av ministerrådet i juni 1974 skall en rapport utarbetas rörande läget i de nordiska länderna i fråga om energiförsörjningen samt behovet av och möjligheterna till en utbyggnad av det nordiska energisamarbetet. Rapporten skall vara färdig i december 1974 och kommer att behandlas av Nordiska rådet i februari 1 97 5. 4.1.4 Reviderade energipolitiska program

Den energipolitiska planeringen i olika länder har påverkats och uppgifter börjar nu komma om nya åtgärder och beslut. Genomgående drag tycks därvid vara dels ökad uppmärksamhet på möjligheterna att begränsa

behovet av oljeimport och möjligheterna att åstadkomma effektivare energihushållning och att spara energi, dels ökad satsning på forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet. Begränsningarna i oljeimpor- ten skall i allmänhet uppnås genom kraftigare satsningar på utnyttjandet av inhemska bränslen — t ex kol — och genom en intensifierad utbyggnad av kärnkraft, dvs i stort sett den utveckling som de ovan redovisade preliminära uppgifterna från OECD antyder.

I några fall har konkreta program redan presenterats. Detta gäller Europeiska Gemenskapen, där kommissionen nyligen lade fram förslag till energistrategi, och även tex Frankrike, Förenta Staterna och Japan. Av våra nordiska grannländer har Danmark och Norge under våren 1974 presenterat energipolitiska program.

I det följande ges ett kort referat av i början av juni 1974 kända nya planer och program, som kan vara av särskilt intresse för svensk del.

4.1.4.1 Förenta Staterna

Prognoser från våren 1973 och tidigare pekade mot att Förenta Staterna år 1985 skulle behöva importera ca 700 miljoner ton olja, dvs 50 a 60 % av sitt oljebehov. En huvuddel av denna olja måste komma från Mellanöstern och Afrika. Under intryck av oljekrisen, som ju även omfattade ett oljeembargo mot Förenta Staterna, proklamerades i november 1973 det s k Project Independence. Projektets innebörd var att Förenta Staterna till 1980 skulle göras oberoende av import av energi. Detta mål skulle nås genom en stor satsning på att dels begränsa konsumtionsökningen genom aktiva besparingsåtgärder, dels stimulera utvecklingen av inhemska energikällor, främst kol och kärnkraft.

Fördelningen mellan olika planerade åtgärder för att ersätta det tidigare väntade importbehovet 1980 är följande (19):

tidigare prognostiserad import 600 Mtoe utökad inhemsk produktion: av fossila bränslen 290 Mtoe av icke—fossila bränslen 75 Mtoe

besparing — tekniska förbättringar och minskad efterfrågan 235 Mtoe

Åtgärderna för att öka den inhemska energiproduktionen är dels av generell natur och avsedda att öka lönsamheten vid exploatering av landets resurser, dels specialinriktade på att öka utbudet av vissa energislag.

De mest omfattande åtgärderna avser kolet. För att öka utbudet av kol avser man att — släppa priskontrollen — påskynda utvecklingen av metoder för kolgasifiering — temporärt sänka luftföroreningsgränsema — bygga ut transportnätet — låta elkraftverk återgå till koleldning.

För olja och naturgas innehåller projektet åtgärder av motsvarande karaktär. Särskilt ekonomiskt stöd samt slopande av vissa miljövårdskrav skall stimulera till oljeproduktion från skiffer.

Produktionen av kärnkraft hinner inte höjas till 1980, pga de långa byggnadstiderna. Åtgärder för att förkorta byggnadstiden och påskynda den i lag föreskrivna prövningen i samband med tillståndsgivningen för förläggning av kärnkraftverk ingår dock i projektet.

Genom besparingsåtgärder avser man samtidigt att hålla energikonsum- tionens ökning nere vid 2 % per år i stället för tidigare prognostiserade 3,6 % per år. De åtgärder som föreslås är bättre värmeisolering av byggnader, ökad kollektivtrafik, bensinsnålare bilar m m.

En central roll i Project Independence spelar forsknings- och utveck- lingsfrågorna. Här finns ett programförslag som atomenergikommissio- nen, AEC, lade fram i december 1973. Programmet föreslår federala forsknings- och utvecklingsinsatser om sammanlagt $ 10 miljarder under en femårsperiod. Av beloppet avser drygt 40 % kärnkraftutveckling, drygt 20 % utnyttjande av kol, knappt 20 % nya energiformer, ca 15 % hushållnings- och besparingsinsatser och ca 5 % olje- och naturgasproduk- tion. Möjligheterna att realisera målen i Project Independence redan till 1980 har ifrågasatts från olika håll. Det framhålls därvid bl a att de enorma FoU—satsningar som nu genomförs inte räcker för att ens till 1985 nå ett oberoende av energiimport.

Som exempel kan nämnas en studie av National Academy of Engineering's (NAE) Task Force on Energy, publicerad imaj 1974 (20). Enligt denna utredning innebär de åtgärder som krävs för att nå fullständig självförsörjning år 1985 en nationell satsning av nästan samma omfattning som att sätta landet på krigsfot. Det skulle t ex behövas en direkt kapitalinvestering på $ 500—600 miljarder, dvs i genomsnitt $ 50— , 60 miljarder per år fram till år 1985 eller en fördubbling av ' energiindustrins nuvarande årliga investeringar. Antalet ingenjörer inom energiindustrin skulle behöva öka med 30000 före år 1980 eller med 40 %.

NAE finner att följande förutsättningar måste uppfyllas för att tillfredsställa även en begränsad efterfrågan med inhemsk energiproduk- tion:

— kolproduktionen måste fördubblas — kärnkraften måste expandera till en tredjedel av elproduktionen -— olje- och gasproduktionen måste öka med 25 % Slutsatserna är inte optimistiska beträffande möjligheterna för Förenta

Staterna att uppnå den eftersträvade självförsörjningen med energi. Även om det mot förmodan visar sig möjligt att med en kraftansträngning nå målet 1985 har man bara köpt sig en kort respit. NAE:s slutomdöme är att på lång sikt måste Förenta Staterna förutse energiknapphet, om inte radikalt nya vägar öppnar sig för att spara energi och ny teknik ökar utbudet väsentligt.

4.1.4.2 Europeiska gemenskapen (EG)

Någon gemensam energipolitik för EG har hittills inte kunnat förverkli- gas, även om förslag till en sådan har förelegat (EPU's lägesrapport, 566—67). Vid sitt möte i Köpenhamn i december 1973 beslöt dock medlemsstaterna att ett förslag skulle utarbetas till samlad lösning för gemenskapens energipolitik på lång sikt. I början av juni 1974 presente- rade sedan EG-kommissionen ett sådant förslag (18). Förslaget har tagits fram efter diskussion inom gemenskapens nyinrättade energikommitté.

Innebörden av förslaget är följande: Gemenskapen bör eftersträva en enhetlig energimarknad och ökad säkerhet i energiförsörjningen. En särskild forskningspolitik på energiom- rådet behöver därvid utvecklas, och förslag om en sådan är under utarbetande.

Målet på lång sikt — fram till sekelskiftet — bör vara att gemenskapens energiförsörjning i huvudsak skall bygga på två komponenter, i första hand kärnenergi, i andra hand gas.

På kortare sikt — till mitten av 1980-talet — föreslår kommissionen ett omfattande handlingsprogram, se tabell 4.1.

Energikonsumtionen föreslås bli minskad med 10 % i förhållande till tidigare prognoser för 1985. Elanvändningen skall ökas, jämsides med att kärnkraften byggs ut, så att el år 1985 svarar för 35 % av energikonsum- tionen. 50 % av elbehovet bör år 1985 täckas med kärnkraft. Beroendet

Tabell 4.1. EG:s totalbehov av primärenergi år 1973 samt är 1985, dels enligt tidigare beräkningar (jan 1973), dels enligt kommissionens nya målförslag.

1973 1985, tidigare 1985, mål beräkning

Mtoe % Mtoe % Mtoe % Kol (inkl brunkol) 227 22,6 175 10 250 16 Olja 617 61,4 1 160 64 655 41 Naturgas 117 11,6 265 15 375 24 Vattenkraft m m 30 3,0 40 2 35 2 Kärnenergi 14 1,4 160 9 260 17

Summa 1 005 100 1 800 100 1 575 100

Tabell 4.2. Förändring i EG:s importberoende genom den av kommissionen före- slagna satsningen.

1973 1985, tidigare 1985, mål beräkning Mtoe % Mtoe % Mtoe % Egen produktion 370 37 640 36 915 58 Import 635 63 1 160 64 660 42

Summa 1 005 100 1 800 100 1 575 100

av tredje land skall begränsas till omkring 40 % och oljans andel i energibalansen skall begränsas från nuvarande 60% till 40 %, se tabell 4.2.

Den importerade oljans andel skall sänkas från nuvarande 98 % till 75 %. Nuvarande kolproduktion bör bibehållas och kolimporten ökas så att kolet år 1985 kan svara för 15 % av energibalansen. Gasförsörjningen skall ökas från nuvarande 12 % till 25 % genom att EG-länderna fördubb- lar sin produktion och ökar importen. Avslutningsvis innehåller förslaget en del anvisningar om behovet av styrinstrument och nya organisatoriska åtgärder.

4.1.4.3 Frankrike

I början av mars 1974 presenterade den franska regeringen sin reviderade energiplan (21), omfattande dels ett antal åtgärder för att spara energi, dels åtgärder för att trygga försörjningen.

På besparingssidan kan nämnas att en lag skall utarbetas beträffande isoleringskrav i bostadshus, att begränsningar införs i rätten att under sommarhalvåret elda i bostadshus, att möjligheterna skall undersökas att ersätta oljedrivna handelsfartyg med kärnkraftdrivna och att investeringar i kollektiva färdmedel skall ges prioritet. När det gäller försörjningssidan fastslås att energikällorna skall diversifieras och att självförsörjning skall uppnås 1980. Kärnkraftutbyggnaden skall intensifieras. Sammanlagt 30 kärnkraftaggregat, ca hälften av dem i storleksordningen 900—1 000 MW skall stå produktionsklara 1980, och ytterligare ett 30—tal skall tillkomma under perioden 1980—85. Nya gasimportkontrakt skall tecknas. Tids- schemat för brytningen i franska kolgruvor skall förlängas och kolimpor- ten skall ökas, främst frän Italien, Förenta Staterna och Östeuropa. Slutligen förutskickas en forskningsplan avseende nya energislag.

Av de forskningsprojekt som nu är i gång i Frankrike kan nämnas en satsning på att utnyttja solenergi och geotermisk energi i stor skala, experiment med vindkraft och utveckling av tekniken för att utvinna olja och ta tillvara oljeskiffrar. Fusionsforskning bedrivs med sikte på först en försöksanläggning och sedan — vid mitten av 1990-talet — en prototypan- läggning för elproduktion. Arbetet bedrivs i nära samarbete med Euratom.

4.1.4.4 Storbritannien

De nyinrättade brittiska energiministeriet presenterade en energiplan i juli 1974. Av fackpressuppgifter framgår (22) att planen bl a tar sikte på ökad socialisering av energiproduktionen och en fortsatt kärnkraftut- byggnad. Beställningar på 4 000 MW kärnkraft avses läggas ut under de närmaste 18 månaderna. Med avsteg från elproducenternas förslag inne- bär planen dock att en övergång skall ske till kärnkraftreaktorer av tungvattentyp och att kärnkraftens andel i elförsörjningen skall öka långsammare. När det gäller Nordsjöoljan skall (fortfarande enligt press- uppgifter) maximiproduktionen vara 150 miljoner ton per år tills nya

undersökningar gett en klarare uppfattning om fyndigheternas storlek och karaktär. Vid sidan härav kommer en intensiv satsning att ske på kol.

4.1.4.5 Västtyskland

Det energipolitiska program som lades fram i Västtyskland i början av oktober 1973 har i januari 1974 kompletterats med ett program för energiforskning för perioden 1974—77 (23). Tyndpunkten — 2/3 av de sammanlagt ca 1 500 miljoner D-mark som programmet omfattar — ligger på utveckling av metoder för att ersätta olja med kol eller kolprodukter. Därvid skall dels eftersträvas utvecklingen av metoderna för omvandling av kol till syntetisk olja eller gas, dels insatser göras för att förbättra tekniken för kolbrytning i gruvorna så att effektiviteten höjs samtidigt som en god arbetsmiljö uppnås.

Andra punkter i forskningsprogrammet avser tekniken för prospekte- ring och utvinning av olje- och gasfyndigheter, metoder för omvandling, transport och lagring av energi samt teknik för att förverkliga en rationell energianvändning.

4.1.4.6 Norge

I Norge har under våren framlagts flera propositioner som berör olika delar av energiförsörjningssituationen (24). Norge står inför en delvis ny situation. Energipolitiken i Norge har hittills i stor utsträckning omfattat endast elenergin, som utgör mer än hälften av landets energibalans. Norges resterande outnyttjade vattenkrafttillgångar kan emellertid på lång sikt inte täcka den ökande elkonsumtionen. I stället har Norge genom olje- och gasfyndigheterna på kontinentalsockeln fått en ny betydande energiresurs. Figur 4.1 visar de under våren 1974 kända fyndigheterna. Utnyttjandet av denna resurs är emellertid långtifrån problemfritt. Bl & innebär den sk norska rännan att det är väsentligt enklare att exportera oljan och gasen än att föra den i land i Norge. Detta leder till att energiknapphet kan uppstå även i Norge, trots landets stora egna energitillgångar. Den norska energipolitiken måste därför i ökande utsträckning omfatta samtliga energikällor.

En i mitten på maj framlagd principproposition behandlar den norska energiförsörjningen i framtiden i allmänhet. Norges energiförbrukning 1973 var 19,3 Mtoe. Den bedömning av tillväxttakten i energiförbruk- ningen som görs i propositionen är 3,3—3,4 % per år för tiden fram till 1985. Elförbrukningen, som år 1974 beräknas vara 72 TWh väntas öka till 112 TWh år 1985, dvs med 4,1 % per är.

Norges vassdrags- og elektrisitetsvesen, NVE, den norska motsvarig- heten till statens vattenfallsverk, har angivit en elenergibalans som utgår från att vattenkraften skulle täcka större delen av de tillkommande elbehoven. Under första halvan av 1980-talet har man planerat att bygga ett första kärnkraftverk, som skulle följas av ytterligare ett fyra år senare och ett tredje omkring 1990.

_. Vest Ekofisk

Ekofisk Tor

Murphy'/ ***—'L— , _/ ' Eldfisk

Figur 4. I Olje- och gas- fyndigheter i Nordsjön.

Teckenförklaring: ' = Oliefyndighet * = Gasfyndighet

[ fråga om dessa planer uttalas i propositionen att kärnkraften är en energiresurs som på längre sikt också kan bli aktuell för Norges del. I utbyggnadsprogrammet för perioden 1974—85 har regeringen inte lagt in något kärnkraftverk. Under perioden avser man att dels bygga ut vattenkraften ytterligare något och även komplettera med konventionell värmekraft, eventuellt i samarbete med övriga nordiska länder, dels betydligt begränsa elkonsumtionens ökning. Bla anses det inte vara möjligt att under de närmaste fem åren tillåta en övergång från olja till elektricitet för bostadsuppvärmning. Den ökande efterfrågan på el från

1 Kraftverksområdes— kommissionens betänkan- de (1974z57) offentlig- gjordes försti slutet på augusti 1974.

sådana industrier som förbrukar el i stora kvantiteter kommer inte heller att kunna tillgodoses i full utsträckning, och dessa industrier kommer att få minska ner sin expansionstakt.

4.1.4.7 Danmark

Också i Danmark har regeringen publicerat en energipolitisk redogörelse (25). Där konstateras att Danmarks ställning i energipolitiskt hänseende måste betecknas som svag och sårbar. Energiförbrukningen per kapita ligger bland de högsta i världen. Förbrukningen täcks till ca 90 % med importerade petroleumprodukter. Lagringskapaciteten är relativt liten och den starka höjningen av energiprisnivån kommer vid en tidpunkt när Danmark redan har ett betydande betalningsunderskott.

Utredningen anger en rad centrala faktorer som måste ingå i övervägandena om en framtida dansk energipolitik. Det gäller försörjning- en med energi i olika former, utnyttjandet av energi där uppnåendet av största möjliga effektivitet bör eftersträvas, miljö- och säkerhetsfrågor så att risker vid anläggningar och vid drift kan undvikas, resursförbrukning- en och i anslutning härtill valutaproblemen. Utredningen konstaterar också att hänsyn till dessa olika element i en energipolitisk målsättning nödvändiggör en avvägning mellan olika hänsyn som inte alla pekar mot samma lösning.

Rapporten innehåller en genomgång av energiförbrukningens utveck- lingstendenser, olika produktionsmöjligheter, forsknings- och utvecklings- insatser, ekonomiska aspekter på energiförsörjningen samt miljö- och säkerhetsaspekter.

Energiförbrukningen ökade i Danmark med 3,0 % per år under 1950-talet och 7,9% per år under 1960-talet. Elförbrukningen ökade ännu snabbare eller med 11,2 % per år under 1960-talet och väntas enligt rapporten öka med över 8 % per år under 1970— och 80-talen.

Den totala bränsleförbrukningen till andra ändamål än elproduktion var i Danmark 13,2 Mtoe år 1970. Enligt rapporten väntas den öka till 18,8 Mtoe år 1980 och till 24 Mtoe år 1990 eller med ca 3,6 % under 1970-talet och 2,5 % under 1980-talet.

4.1.4.8 Övriga nordiska länder

I Finland1 och på Island har några energiutredningar inte publicerats efter oljekrisen. Emellertid kommer energifrågorna att bli föremål för en gemensam nordisk utredning under hösten 1974 (jämför avsnitt 4.1.3) och inom ramen för denna utredning kommer jämförelser och samman- ställningar av bedömningar från de olika nordiska länderna att redovisas.

4.2 Prisutvecklingen

4.2.1 Prisutveckling och priselasticitet

Kunskaperna om prisets effekt på förbrukningen av energi och valet av energiform är generellt sett inte stor. En mängd studier har gjorts och en inventering som utförts för EPU presenteras ibilaga 10. Dessa frågor har också som framgått av avsnitt 4.1.4 diskuterats inom OECD. Tillförlitliga kvantitativa slutsatser är svåra att dra. Orsaken till detta är framför allt att energikostnaderna för konsumenterna tidigare varit relativt sett låga och att priserna varit förhållandevis stabila eller till och med sjunkandei fast penningvärde under de'senaste decennierna.

Den utredning om priselasticiteten som EPU låtit utföra har haft till syfte att sammanställa och bedöma inverkan av prisförändringen på total- konsumtion och fördelning mellan energiformer. De resultat som erhållits representerar bedömningar och uppskattningar. Kvantitativa beskriv- ningar av observerade samband har av ovan angivna skäl varit möjliga att genomföra endast i mycket begränsad omfattning. De baseras dessutom på relativt små förändringar och är svåra eller kanske omöjliga att omsätta i bedömningar av reaktioner på en mycket kraftig och av många skäl att döma kvarstående prishöjning. EPU har därför inte ansett det möjligt att basera prognosarbetet på några kvantitativa slutsatser från elasticitetsstudier beträffande vare sig totalförbrukning eller avvägning mellan olika energiformer. Däremot kan i flera fall kvalitativa övervägan— den om effekten av prisvariationer göras och ge viss ledning.

Parallellt med EPU:s studie av priselasticiteten på energi i alla former har en studie av elenergins priselasticitet gjorts (26). Den visar bla att priselasticiteten för elenergi inte kan studeras oberoende av prisutveck- lingen för andra bränslen. Elasticiteten bedöms också vara olika för olika stora prisändringar vilket innebär att effekterna av en prishöjning inte behöver vara proportionell mot dess storlek. Vissa överslagsmässiga kalkyler har gjorts under antagandet att oljepriset gått upp 100% och elpriset 50% jämfört med nivån före september 1973. Dessa kalkyler visar att industrins elenergiförbrukning är så gott som oförändrad genom kombinerad effekt av en konsumtionsminskning till följd av prisnivåns höjning och en överflyttning till el till följd av relativprisförändringen. Den erhållna förändringen motsvarar en höjning av förbrukningen 1985 med ca 0,2 % eller 0,2 TWh jämfört med CDL-studien 1972.

Inom uppvärmningssektorn är dock känsligheten för relationerna mellan olje- och elpriser väsentligt större. Kostnaderna för uppvärmning genom fjärrvärme, elvärme eller enskild värmeanläggning beror på en rad förutsättningar såsom byggnadstyp, befintliga distributionssystem och andra lokala förhållanden. Detaljerade beräkningar utifrån väl specifice- rade förutsättningar fordras för att avgöra var gränserna går mellan olika uppvärmningsalternativ i en optimal lösning.

Ett problem i detta sammanhang är att kostnaderna för uppvärmning tas ut på många olika sätt. Detta komplicerar en analys av hur kostnadsförändringarna verkar på konsumtionen. Med de system som nu

Figur 4. 2 Prisutveck- lingen på råolja i löpande priser enligt en bedöm- ning av Världsbanken i januari 1974. ”Govern- ment revenues" är produ— centlandets intäkt.

finns för att bära värmekostnaderna saknar den slutliga konsumenten incitament att påverka både sin energiförbrukning och därigenom sin kostnad.

Prognoser över prisutvecklingen är, som framgår av kommande avsnitt, mycket osäkra. I den mån energiprognosernas känslighet för förändringar i priset eller prisrelationer är stora måste kraven ställas högt när det gäller att analysera en väntad prisutveckling. Med undantag möjligen för bostads- och lokaluppvärmning är emellertid inverkan på prognoserna av förändrade prisnivåer knappast större än att en anpassning till nya priser sker över långa tidsperioder. De omedelbara förändringar som prishöj- ningarna föranleder är inte av den omfattningen att förbrukningsutveck- lingen bryts på något år, men genom gradvisa förbättringar sker på längre sikt en inte oväsentlig reduktion av den förbrukning som eljest skulle ha väntats.

Beräkningar i samband med prognosmodellarbetet har gjorts för att belysa genomslaget av oljeprishöjningarna på produkter och tjänster. Det visar sig därvid att genomslaget blir måttligt, vilket är naturligt med hänsyn till att kostnaden för energin är en liten del — generellt sett — av produktpriserna. Det visar sig också att prisgenomslaget blir olika inom olika branscher, och det finns alltså skäl att vänta att långsiktiga förändringar i branschstruktur och produktsammansättning kan orsakas av oljeprishöjningarna. En redovisning av de genomförda beräkningarna ges i bilaga 9.

Skr/ton $ per fat

marknadspris

medel prognos 500

N

300

Governmen

,, 200 revenues

100

1960 19707172 73 74 75 76 77 78 791980

4.2.2 Prisutveckling på bränslen

Prisutvecklingen på olja diskuteras närmare i avsnitt 7.2.5. Världsbankens bedömning från januari 1974 av oljeprisutvecklingen illustreras i figur 4.2. Det förefaller som en prisnivå på råolja som ligger vid ungefär dagens nivå 4 $ 9—11 per fat vilket är tre är fyra gånger högre än 60-talets _ är en rimlig utgångspunkt för prognoserna.

Frågan om oljeprisutvecklingen har i samband med OECD:s tidigare nämnda energistudie diskuterats ingående. Någon entydig slutsats kan naturligtvis inte dras, men man har stannat för alternativa antaganden om ett råoljepris i Persiska Viken som innebär $ 9 per fat resp $ 6 per fat (ca 250 kr/m3 resp ca 170 kr/m3 ).

Index

Figur 4. 3 Prisutveckling— en i fast penningvärde för elenergi, tunn eldnings-

1950 1955 1960 1965 1970 72 74 År OI,-a och hem,-,,, pr,-se, anges i relation till värdet

"""""" E' 1950. Priset avser kon- __ Eldningsolja nr 1 sumentens pris och inklu-

derar skatter och andra -------- Bensin, regular pålagor.

1 De verkliga kapital- kostnaderna på kapital- marknaden beaktas där- vid också i statens vatten- fallsverks taxor, trots att finansieringen sker på annat sätt.

Prisutvecklingen på petroleumprodukter bedöms i hög grad påverka prisbildningen på andra energislag. Utredningen bedömer det inte som sannolikt att prisrelationer förändras så kraftigt att andra importerade bränslens konkurrensläge i Sverige blir avsevärt bättre från ren ekonomisk synpunkt. Däremot synes möjligheterna att använda alternativa bränslen komma att tas tillvara bättre för att minska känsligheten för störningari bränsleleveranser. Det kanske också förtjänar framhållas att först i och med prislyftet vid årsskiftet oljepriset kom upp på en nivå, som motsvarar den allmänna prisutvecklingen i västerlandet sedan 60-talets ingång. Figur 4.3 visar prisutvecklingen för elenergi och eldningsolja från 1950 till våren 1974.

Både kol och naturgas ersätter i första hand tjock eldningsolja. Naturgas kan dock också ersätta tunn eldningsolja. Priset på bränslen bestäms av samspelet mellan det globala utbudet och den globala efterfrågan på energi. Detta bedöms medföra en ihuvudsak gemensam prisnivå för alla bränslen med beaktande av deras kvalitet och egenskaper.

För att inhemska bränslen skall kunna bli aktuella måste de kunna erhållas till priser som kan konkurrera med priserna på petroleumproduk- ter. Utvinnings- och förädlingskostnaderna blir i det sammanhanget avgörande och de lokala förutsättningarna betydelsefulla för ett even- tuellt utnyttjande. En sådan volym på användningen av inhemska bränslen att de kan påverka bränslepriset i stort är helt uteslutet åtminstone för 1990—talet.

Enligt Ångpanneföreningens studie (bilaga 8, avsnitt 8.5) behöver kolets ekvivalenta oljepris vara 60—1 10 kr/m3 billigare än eldningsolja för att kompensera kostnader för ombyggnad och besvärligare hantering. För nybyggnader är bedömningen osäkrare. För naturgas synes läget vara likartat, naturligtvis med hänsyn tagen till egenskaper och kvalitet hos respektive bränsle.

4.2.3 Prisutvecklingen på elenergi i Sverige

Situationen beträffande elenergi är delvis en annan än för bränslen. Produktion av elenergi är icke jämförbar med produktion av de flesta andra varor som konsumeras i samhället. Detta sammanhänger med att elenergin i praktiken icke kan lagras, utan måste produceras och överföras till konsumenten i samma ögonblick som den förbrukas. Elenergiproducenten måste därför ständigt stå redo med erforderlig produktionskapacitet och med öppen överföringskanal från produktions- källan till förbrukningsplatsen.

Kraftindustrin kännetecknas av stor kapitalintensitet. De årliga investe- ringarna för produktions- och distributionssystemen uppgår f 11 till drygt 4 000 miljoner kr.

Utformningen av ett prissättningssystem för elenergi måste ske med hänsyn till dessa faktorer. Grundprincipen har därvid varit att prisnivån baseras på självkostnadstäckning.1 Tarifferna utformas i ökande utsträck- ning så, att de återspeglar kostnadsstrukturen för elleveranserna ifråga och detta oberoende av vad elenergin används till. Ny elanvändning skall

därvid betala de anskaffningskostnader (såväl bränsle som kapitalkostna- der) som den föranleder. Denna princip, som tillämpas sedan länge kallas inom kraftindustrin ”prissättning efter marginalkostnad” (27).

Den ovan relaterade prissättningsprincipen går tillbaka på 1902 års ellag och har med vissa variationer tillämpats på det sätt som angivits. Lagen innehåller också en skyldighet för producenterna att tillhandahålla el för den konsument som efterfrågar den. Med hänsyn till elförsörjnings- systemets uppbyggnad erfordras en viss reglering av skyldigheter och rättigheter för alla parter. Principen för prissättningen har i praktiken inte ifrågasatts, och även om det från teoretiska utgångspunkter i vissa lägen skulle kunna vara önskvärt att låta utbud och efterfrågan på el bestämmas av en fri prissättning har utredningen inte antagit att detta skulle bli aktuellt. De följande överläggningarna grundas alltså på att en ”prissättning efter marginalkostnad” även i fortsättningen blir gällande.

Den grundläggande principen vid utformningen av eltarifferna är alltså att de skall baseras på kostnaderna för nytillskott av elenergi och därmed ge incitament för en från samhällsekonomisk synpunkt optimal resursan- vändning. För att dessa mål skall kunna uppfyllas erfordras bla att energipriset ger konsumenten en så god information som möjligt för de av konsumentens beslut som kan påverkas av priset på energi i dess olika former.

Kraftsystemets uppbyggnad gör det möjligt att vid varje tidpunkt ange den sist ianspråktagna produktionskällan och därmed den rörliga kostna— den för den sist producerade kWh. Denna kostnad definieras som den ”kortsiktiga marginalkostnaden”. Detta marginalkostnadsbegrepp skulle teoretiskt kunna ligga till grund för prisbildningen på elenergi. Derma princip används också praktiskt för att minimera produktionskostna- derna för de inom det nordiska kraftsystemet samkörande företagen, men är förknippad med många och svårbemästrade praktiska nackdelar. Prissättning efter kostsiktig marginalkostnad skulle kunna innebära en ryckig prispolitik. Marginalvärdena i kraftsystemet blir oftast beroende av värmekraftproduktion. Vissa tider kan denna blir mycket stor med höga marginalvärden, upp till 15 år 20 öre/kWh. Andra tider när flera gynnsamma faktorer samverkar kan marginalpriset bestämmas av kärn- kraft och blir då så lågt som 1,0 öre/kWh. Dessa kraftiga variationer kan exemplifieras med den i figur 4.4 redovisade kurvan över de rörliga marginalpriserna inom det svenska samkörningsnätet. ([ figuren anges elpriset i kr/MWh; 10 kr/MWh är lika med 1 öre/kWh).

En prissättning som baseras på den kortsiktiga marginalkostnaden skulle innebära ett snabbt fluktuerande pris och ställa krav på ett informationssystem som knappast är möjligt att förverkliga i praktiken. Ytterligare en svårighet med den kortsiktiga marginalkostnadsprincipen är att kraftleverantören förutom produktionskostnaderna även måste få täckning för sina distributionskostnader. Om den kortsiktiga marginal- kostnaden tillämpas även för distributionssystemen skulle elpriset variera med distributionsnätets aktuella överföringskapacitet och variera kraftigt såväl geografiskt som med tiden. På grund av dessa svårbemästrade

Kr/MWh

'Kr/MWh

Figur 4.4 Vattenfalls marginella produktions- kostnader under dagtid 1 / 5 1/ 1 30/ 4 1/5 1973—30/41974. 1973 1974

nackdelar har kraftföretagen i stället valt att basera prissättningen på den ”långsiktiga marginalkostnaden”.

Vid prissättning efter den ”långsiktiga marginalkostnadsprincipen” sätts priserna för all försäljning så att totalnivån motsvarar den kostnad som uppkommer för att tillgodose den under närmaste 5 å lO-årsperio- den tillkommande förbrukningen. I kostnaderna ingår då såväl rörlig

kostnad som kapitalkostnad. Tidsperioden 5 år 10 år är den tid det tar att bygga de tillkommande kraftstationerna. Eftersom kostnaden för de nya kraftkällorna i huvudsak kan bedömas redan vid beslutstillfället finns möjligheter att beräkna totalkostnaden för den närmaste perioden.

Den totala kostnaden uppdelas sedan i effekt- och energikostnad. Energiavgiften baseras härvid på i det verkliga kraftsystemet förväntade marginella energikostnader under de närmaste åren vid statistiska medelförhållanden avseende tillrinning till älvarna och tillgänglighet hos kraftaggregaten. I själva verket är detta inget annat än att man använder sig av ett Utjämnat värde under olika delar av dygnet eller året av de statistiskt förväntade kortsiktiga rörliga kostnaderna. Effektivagiften baserar sig på den marginella kostnaden för effekt. Ett ökat effektan- språk utan väsentligt ökat energiuttag tillgodoses billigast via en toppkraftanläggning exempelvis gasturbin eller ytterligare installation av aggregat i befintliga vattenkraftstationer. Den marginella effektkostnaden är således kostnaden för toppkraftanläggningen och det är denna kostnad som läggs till grund för tariffens effektavgift. Sedan produktions- kostnaderna sålunda har fastställts adderas till dessa de långsiktiga marginella distributionskostnaderna för de olika spänningssystemen. Sedan hänsyn tagits till överföringsförluster och sammanlagring mellan olika konsumenter erhålls en för varje spänningsnivå karaktäristisk självkostnad som utgör grundvalen för tariffbildningen. Då intäkterna, som en tariffansats byggd på dessa självkostnader, är beroende enbart av konsumentens uttagna effekt och energi så måste kraftföretaget kontrol- lera att man även får täckning för företagets totala kostnader, varvid bl a rimliga krav på avkastning och självfinansiering beaktas.

Om kraftsystemet icke är optimalt utformat på grund av oförutsedda förändringar av t ex kostnader för anläggningar eller bränslen, ger icke de på detta sätt bestämda marginella energi- och effektkostnaderna sam- tidigt exakt kostnadstäckning. En positiv eller negativ differens uppkom- mer.

Den situation som råder idag karaktäriseras av att kraftsystemet till följd av de höjda oljepriserna plötsligt blivit från ekonomisk synpunkt feloptimerat. Ett i förhållande till ett sålunda optimerat system alltför stor oljeandel bestämmer marginalvärdena i kraftsystemet och blir där- med bestämmande för den kortsiktiga marginalkostnaden. Dagens margi- nalvärden är mycket höga som framgår av figur 4.4. Av de bedömningar av kostnadsutvecklingen på bränslen och anlägg- ningar som redovisas senare i detta avsnitt följer att de för energiavgiften bestämmande marginalvärdena kommer att bli lägre om ca 10 år då kraftsystemet erhållit en relativt sett lägre oljekraftandel — förutsatt att en fortsatt kärnkraftutbyggnad får komma till stånd.

Med de här utvecklade principerna för taxesättningen som tillämpas i svensk kraftindustri gäller att priset på elenergi bestäms av anläggnings- och driftkostnader i produktionsanläggningar och distributionssystem. Både bränslepriset och anläggningskostnaderna är olika i kärnkraftverk och fossileldade kraftverk, vilket gör att utbyggnaden av ett produktions- system måste ske genom att med hänsyn till kostnadsstrukturen för olika

anläggningar kombinera olika kraftverkstyper så att den under både dygnet och året varierande efterfrågan kan tillgodoses till minsta kostnad (naturligtvis med hänsyn tagen till de restriktioner beträffande tex kärnkraft som kan bli aktuella).

Under en introduktionsperiod är det naturligt att anläggningar modifieras efter hand som erfarenheter dras och utvecklingsarbete leder till ytterligare förbättringar. Detta har gällt för kärnkraftanläggningar och inneburit att möjligheterna att göra kostnadsbesparingar genom upplägg- ning av serieproduktion varit mycket begränsade. Genom en ökad standardisering av aggregatutformningen kan sådana kostnadsbesparingar göras, och det synes finnas ett gemensamt intresse för detta hos kraftproducenter och reaktortillverkare i Sverige.

En säker beräkning av nuvarande anläggningskostnader för kärnkraft- verk fordrar att aktuella offerter finns. Sådana har dock ej funnits under utredningens arbete. 1972 angavs kostnaderna av CDL till 1 300—1 350 kr/kW. Den bedömning som kraftbolagen fn gör pekar mot en kostnad för nya kärnkraftverk på ca 2 300 kr/kW, vilket innebär en kostnadsök- ning av ca 75 % sedan 1972. Liknande ökningar av anläggningskostna- derna har också drabbat fossileldade kraftverk.

Åtskilliga komponenter i en kärnkraftanläggning är i huvudsak identiska med en fossileldad anläggnings. De största prishöjningarna har gjorts på turbinanläggningar. Åtskilliga av de kostnadshöjningar som kan inträffa drabbar både kärnkraftanläggningar och fossileldade kraftanlägg- ningar, vilket innebär att relationerna mellan anläggningskostnaderna inte synes bli påtagligt förändrade.

Oljeprishöjningarna medför både en direkt kostnadshöjning (genom prisgenomslag och indexpåverkan) och en indirekt genom att ett utrymme skapas för prishöjningar också på kärnkraftutrustning.

Den specifika reaktorutrustningen tillverkas av ett relativt fåtal företag. Det innebär att på förhållandevis kort sikt kan en efterfrågepris- sättning, som skulle driva upp priserna på vissa komponenter, kunna ske. Inverkan av dessa faktorer på anläggningskostnaderna är naturligtvis svårbedömd. Det är känt att lönsamheten för reaktortillverkningen tidigare varit svag, varför en ambition att höja priserna torde finnas hos flertalet reaktortillverkare. Det utrymme som marknaden ger för prishöj- ningar på anläggningar torde utnyttjas av tillverkare, men knappast medföra att konkurrensförmågan hos kärnkraftanläggningar påtagligt

försvagas. Kärnbränslekostnaden svarar endast för en mindre del av produktions-

kostnaden i ett kärnkraftverk. Även stora höjningar på detta bränsle slår därför igenom mycket måttligt i kärnkraftproduktionen. Fossileldade kraftverk har däremot en relativt stor rörlig kostnad. Det förefallet helt klart att de speciella höjningar av anläggningskostnaderna för kärnkraft- verk, som kan bli aktuella, inte kommer att ge en höjning av produktions- kostnaden för el i kärnkraftverk som motsvarar oljeprishöjningarna. Utvecklingen av elpriserna på längre sikt beror i hög grad på om fortsatt kärnkraftutbyggnad kommer att tillåtas eller ej. Elprisutveckling- en kan, genom den knytning till produktionskostnaderna som beskrivits

tidigare i detta avsnitt, beräknas utifrån antagen utveckling av anlägg- ningskostnaderna. Med anläggningskostnader om ca 2 300 kr/kW för kärnkraft, ca 1 500 kr/kW för oljekondens och ett råoljepris på ca 250 kr/m3, allt räknat i 1974 års penningvärde —- kan produktions- kostnaden för elenergi uppskattas till 5,5—6,0 öre/kWh med fortsatt kärnkraftubyggnad och till 9—10 öre/kWh för enbart fossilbränslebaserad elproduktion.

Inverkan av faktorer som ibland anges som ytterligare skäl för kostnadshöjningar för kärnkraftanläggningar, bedöms inte påtagligt för- ändra kostnadsbilden. Det gäller extra kostnader för bergförläggning av vissa kärnkraftverk och säkerhetskrav som förs väsentligt längre än vad som fn gäller.

Underjordsförläggning av kärnkraftverk har studerats av CDL med hänsyn till behovet av krigsskyddad elenergiproduktion. De anläggnings- tekniska möjligheterna och kostnaderna redovisades i en i juni 1974 färdig utredning. Den visar att anläggningstekniska hinder för underjords- förläggning av kärnkraftaggregat inte föreligger, att merkostnaderna för underjordsförläggning i 1974 års prisnivå motsvarar ca 300 Mkr per aggregat om ca 1000 MW (vilket motsvarar 10—15 % av den totala anläggningskostnaden) och att byggnadstiden förlängs med ca 1 år jämfört med ovanjordsförläggning.

[ ett krigsläge blir elförbrukningen väsentligt lägre än under normala förhållanden. Till och med 1980-talet kommer därför endast någon eller ett fåtal kärnkraftreaktorer att behöva vara i drift i ett krigsläge. Den kostnadshöjning som skulle bli följden av ett fåtal bergförlagda reaktorer skulle endast ge en måttlig elprishöjning.

Närförläggningsutredningen har redovisat omfattande beräkningar som grund för en bedömning att säkerhetskrav som drivs väsentligt längre än vad nuvarande regler innebär inte synes vara motiverade. De ytterligare säkerhetskrav, inklusive krav på avfallshanteringen, som kan aktualiseras i samband med en fortsatt kärnkraftutbyggnad torde medföra en prishöj- ning motsvarande högst 0,5 öre/kWh.

Ett genomslag av dessa faktorer synes maximalt kunna ge en produktionskostnad för elenergi motsvarande ca 7 öre/kWh. Från tek- niska och ekonomiska utgångspunkter synes alltså elproduktion i kärn- kraftanläggningar vara att föredra framför fossilbränslebaserad produk- tion.

Detta förändrar inte situationen beträffande konsumtionsprognoserna på något avgörande sätt. Om ett utbyggnadsstopp för kärnkraft aktuali- seras torde det ske från sådana utgångspunkter att ekonomiska bedöm- ningar av olika produktionsalternativ inte är relevanta. — I de prognos- alternativ där ett kärnkraftstopp antas blir därför elpriset bestämt av bränslepris och anläggningskostnader i kraftverk för fossila bränslen.

5. Prognossituationen

5.1. Inledning

5 . l .1 Hittillsvarande utveckling

Sveriges energipolitik sådan den hittills utformats har varit inriktad på att ge en säker och billig försörjning med både elenergi och bränslen och att lämna konsumenterna fritt val mellan olika energiformer. Sverige har därvid haft en fördel av vattenkraft som gett elenergi till låga kostnader och med stor leveranssäkerhet.

En övergång från fasta till flytande bränslen har skett i snabb takt under hela efterkrigstiden — sannolikt påskyndad både av ett lågt pris och av de fördelar flytande bränslen erbjuder jämfört med fasta. Denna utveckling har varit likartad för hela Västeuropa, men gått långsammare i länder med egen kolproduktion. Kolproduktionen har där hållits uppe av sysselsättningsskäl, men fordrat betydande subven- tioner för att ha tillräckliga avsättningsmöjligheter.

Sverige importerade år 1973 ca 80% av förbrukad energi, och av importen utgjordes ca 90 % av råolja eller petroleumprodukter. Tillförsel- vägarna för olja illustreras i figur 5.1. Detta innebär att förhållandena på den internationella energimarknaden, och då i första hand oljemarkna- den, har en omedelbar betydelse för Sverige, utan att vi i någon nämndvärd omfattning kan påverka den. Av världens totala energiför- brukning svarar Sverige endast för ca 0,7 %, medan andelen av förbruk- ningen av petroleumprodukter är ca 1,1 % och av elenergi ca 1,3 % (28).

Beträffande bränsleimporten påverkas Sverige alltså direkt av interna- tionella marknadsförhållanden. Elförsörjningen är däremot till stor del ännu oberoende av import. Den nu utbyggda vattenkraften ger under normalår en elproduktion av ca 57 TWh/år'. Landets totala elförbruk- ning var 1973 ca 78 TWh, vilket innebär att vattenkraften svarade för ca 75 % av elförsörjningen.

Totala översikter av Sveriges energiförsörjning har tidigare redovisats av energikommittén (EK), som i Rapport rörande Sveriges energiförsörjning 1955—1985 (16) även gav en prognos för 1975 och en uppskattning av

1 1973 var vatten- kraftproduktionen 60 TWh till följd av större vattentillrinning än normalt.

Figur 5.1 Tillförselvägar— na för olja till Sverige. 49 % av petroleumpro- dukterna kom 1970 från Rotterdam. Den råolja som tillförts raffinade- rierna har i figuren för- delats på ursprungs- länderna. Den resulteran— de fördelningen anges också i figuren. Siffrorna gäller 1970.

Sveriges olieförsörjning

39 % från Mellersta Östern 14 % " Nordafrika (Libyen och Algeriet)

17 % " Venezuela

14 % " Nigeria 16 % " Östblocket (Soviet, Polen, Rumänien)

utvecklingen till i mitten av 1980-talet. Beräkningarna grundades i princip på samma förutsättningar som 1965 års långtidsutredning (LU 65) tillämpade för sina bedömningar av den ekonomiska utveckling- en.

Tabell 5.1. Totalt tillförd energi.

Iincrgiform 1955 1965 1970 1972 Ökning % per år ”Normalår" ”Normalår" Mtoe % Mtoe % Mtoe % Mtoc % 1955— 1965— 1970— 1965 1970 1972 OljeproduktcrI 7,5 46 16,6 64 24,7 71 25,1 72 +8,3 +8,3 +0,8 Kol och koks 4,0 25 2,2 8 2,0 6 1,6 4 —6.1 —2,0 —10,5 Vattenkraft2 2,2 14 4,6 18 5,23 15 5,53 16 +7,7 +2,5 +2,8 Kärnkraft 0,4 — — — _ Lutar, ved och vcdavfall 2,5 15 2,7 10 3,0 8 2,9 8 +0,5 +2,1 —l,7 Totalt 16,2 100 26,0 100 34,9 100 35,5 100 +4,9 +6,1 +0,9 1 Av oljeprodukter har för elproduktion förbrukats 1965 0,35 Mtoe; 1970 2,7 Mtoe och 1972 3,0 Mtoe.

2 Vattenkraftcn har vårdcrats efter sitt termiska energiinnehåll. Om motsvarande mängd skulle ha producerats i värmekraft skulle oljeförbrukningen härför ha varit 1965 13,5 Mtoe. 1970 15,0 Mtoe och 197216,0 Mtoe. 3 Inklusive netto elimport 1970 0,4 Mtoe; 1972 0,2 Mtoe.

Energiförsörjningen har därefter är 1970 varit föremål för en mera summarisk studie i samband med 1970 års långtidsutredning, LU 70 (2). Härvid konstaterades att utvecklingen när det gäller drivmedel och bränslen under de gångna åren i stort sett överensstämde med prognosen, medan den kraftigt ökade efterfrågan på elkraft, bla på grund av elvärmens starka uppsving i både permanenta bostäder och fritidshus, föranledde en uppjustering av den tidigare beräknade totala elförbruk- ningen (inkl distributionsförluster) för 1975 från 90 TWh till 100 TWh. Denna uppjustering baserades på CDL:s elprognos från 1970 (29).

EPU gjorde, som tidigare nämnts, under våren 1973 en avstämning av LU 70 (se 3 29). Härvid kunde den faktiska utvecklingen fram to m är 1972 analyseras.

Sveriges energiförbrukning har under de senaste decennierna ökat snabbt. Under hela perioden 195 5—1972 var ökningstakten igenomsnitt 4,6 % per år. Fördelningen av denna förbrukning framgår av tabell 5.1.

En preliminär energibalans, tabell 5.2, har framtagits för 1973. Den visar en ökning av den förbrukade energin på ca 4,5 %. Händelserna i slutet av 1973 torde avspeglas i förbrukningen först år 1974, men någon tillförlitlig uppskattning kan f n inte göras.

En detaljerad analys av orsakerna till denna förbrukningsökning fordrar ett studium av många olika samhällssektorer. Detta har gjorts i anslutning till prognosarbetet, men främst tagit sikte på sådana föränd- ringar som kan väntas. Det kan konstateras att anspråken på energi hänger samman med utvecklingen av vår materiella levnadsstandard. En fortgående ökning av industriproduktionen och en utökad transport-

Tabell 5.2. Sveriges energibalans 1973 (preliminär, lager— och temperaturkorrigerad).

Tillförd energi Omvandlad energi Industri Kalo- 103 m3 106 Brutto Verkn Netto Netto Brutto Verkn Netto Bruttc rital 103 Gcal resp grad 106 TWh resp grad 106 106 ton enhet % Gcal enhet % Gcal Gcal Tunn eldningsolja 8 500 9 610 81.4 45 47 13.2 15.3 1 111 65 6.1 9.4 Tjock eldningsolja 9 300 13 686 127.3 2 963 6 129 75 42.7 57.0 Motorbrännolja 8 500 2 234 19.0 — — — — — Motorbcnsin 7 500 4 258 31.9 Övriga oljeprodukter 10 000 478 4.8 122 75 1.0 179 75 1.4 1.8 Summa oljeprodukter 264.7 Kol och koks 6 700 2 513 16.8 2 413 70 11.3 16.1 Inhemska bränslen (ekv stenkol) 6 500 4 435 28.9 3 900 75 19.0 25.4 Stadsgas 106m3 4 000 273 _ » — — 33 90 0.1 0.1 Kärnkraft 6.0 303 1.8 2.1 Vattenkraft 860 60.6 61.3 852 52.1 59.9 Import (saldo) 860 0.7 0.7 Iförbrukad prima 38.7 95 31.6 33.3 Elpannor 0-3 99 0.3 0.3 Totalt för landet 377.7 68.1 78.0 78 112.5 143.- Andelar Olja 264.7 14.2 15.3 50.2 Kol och koks 16.8 11.3 Inhemska bränslen 28.9 19.0 Stadsgas 1.15 0.1 Vattenkraft (-cxport) 61.3 52.1 60.6 Oljekraft 28,0S Kärnkraft 6.0 1.8 2.1 Tillfört bränsle Levererad eI/gas Brutto 106 Brutto % Netto TWh 106m3 103m3 Gcal 106 106 Gcal Gcal Kondenskraft, olja 2 213 20.6 20.6 37 7.7 8.9 Mottryck, olja 750 7.0 7.0 78 5.5 6.3 Gasturbin, olja 45 0.4 0.4 25 0.1 0.1 Gasverk, olja 148 1.5 1.5 70 1.1 273

volym innebär således ökade anspråk på energi. Också fördelningen av en höjd levnadsstandard och dess spridning till olika grupper har betydelse. När allt fler får goda bostäder, tillgång till bil och ett ökat utbud av produkter ökar också användningen av energi.

Detta kan belysas med några exempel över utvecklingen under 1960-talet. Den totala energikonsumtionen var 1960 ca 19,3 Mtoe och 1970 32,0 Mtoe, dvs den ökade med 5,2 % per år eller med 66 % på tio år. Fördelningen på de olika konsumtionssektorerna framgår av tabell 5.3.

En jämförelse med utvecklingen i andra avseenden än beträffande energikonsumtionen för de olika sektorerna ger en belysning av vad som

Samfärdsel Övrigt Nyttiggjord energi

Brutto Verkn Netto Brutto Brutto Verkn Netto Brutto 106 Verkn Andel resp grad 106 106 resp grad 106 106 Gcal grad % enhet % Gcal Gcal enhet % Gcal Gcal % 64 25 0.1 0.5 8 390 60 42.8 71.3 49.0 60.3 21.9 19 30 0.1 0.2 4 575 70 29.8 42.5 72.6 72.8 32.5 2 234 25 4.8 19.0 — — 4.8 25.0 2.1 4258 15 4.8 31.9 — — 4.8 15.0 2.1 26 20 0.1 0.3 151 70 1.1 1.5 2.6 72.2 1.2 — — — — 100 50 0.3 0.7 11.7 69.0 5.2 _ — — — 535 40 1.4 3.5 20.4 70.6 9.1 — — — — 240 90 0.9 1.0 1.0 0.5 2.0 90 1.5 1.7 28.5 95 23.3 24.5 56.7 83.34 25.4 21 11.4 53.6 69 99.6 145.0 223.5 65.4I 100 9.9 73.7 148.06 55.9 0.3 11.6 69.0 1.4 20.4 70.6 0.9 1.0

1 Beräknad exkl omvandlingar. 2 15 % förluster i vattenkraftstation. 3 70 % förluster i processer från uran till elkraft. 4 Beräknad på total producerad kraft. 5 Denna post del av annan förbrukning. 6 Inkl omvandling.

orsakat den ökade energiförbrukningen. Beträffande övrigsektorn är den förbättrade bostadsstandarden den mest påtagliga förändringen och inom samfärdselsektorn det ökade bilbeståndet. Denna förbättrade standard har möjliggjorts av en produktionsutveckling inom industrin som kunnat ske med ett minskande energiutnyttjande per produktionsvolym. Industriproduktionen ökade under 1960-talet med 6,9 % per år,

Tabell 5.3. Energikonsumtionen under 1960-talet.

1960 1970 Ökning under 1960-talet M __ Mtoe toc Mtoe % % år Industri 8,0 13,3 5,3 65 5,1 Samfärdscl 4,0 6,2 2,2 55 4,5 Övrigt 7,3 12,5 5,2 71 5,5 Total slutlig förbrukning 19,3 32,0 12,7 66 5,2

medan energiförbrukningen ökade med 5,1 % per år, se tabell 5.3. Den ökande industriproduktionen har alltså kunnat byggas ut så att den specifika energiåtgången blivit mindre trots att energipriserna varit låga och en fortgående omstrukturering skett där dock de energitunga branscherna bibehållit sina andelar av den totala produktionen.

Inom samfärdselsektorn kan över hälften av den ökade energiförbruk- ningen förklaras av ökad personbilstäthet. Förbättrade prestanda hos bilarna motverkas av en ökande vikt och starkare motorer. Den genomsnittliga bensinförbrukningen per bil synes ha varit relativt kon- stant sedan 1950-talet.

Inom övrigsektorn är det svårt att finna säkra relationer mellan energiförbrukningen och andra faktorer, och de uppskattningar som kan göras är skäligen grova. I sina huvuddrag belyser de ändå olika faktorers betydelse för energiförbrukningen i samband med uppvärmning.

# Den totala bostadsvolymen (mätt i antal rumsenheter) ökade under 1960-talet med ca 2,4 % per år. Med hänsyn till att energiförbrukningen för uppvärmning naturligtvis påverkas av ytan av ytterväggar, grund och yttertak motsvaras detta av en energiförbrukningsökning för uppvärm- ningen av ca 1,4 % per år.

— En ökad inomhustemperatur ger enligt mätningar hos Riksbyggen en ökad bränsleförbrukning med 5 % per grad genomsnittlig temperaturhöj- ning. En ökning av 0,30C per år har också observerats av Riksbyggen. Skulle detta gälla för hela landet och för hela 60-talet skulle det motsvara förbrukningsökning av ca 1,2 Mtoe under 1960-talet, eller ca 1,5 % per år.

Enbart den förbättrade utrymmes- och värmestandarden skulle alltså motsvara drygt 50 % av övrigsektorns förbrukningsökning.

En lugn industriell utveckling medför att den ekonomiska tillväxten sker på ett förhållandevis likformigt sätt, men några fasta samband som skulle möjliggöra att basera detaljerade prognoser synes svåra att peka ut. I avsnitt 3.2.2 diskuteras också principerna för utnyttjandet av sådana samband. Det kan på nytt påpekas att utredningen inte ansett att samband mellan BNP och energiförbrukning ger någon tillförlitlig ut— gångspunkt för energiprognoser och därför heller inte grundat prognoser- na på sådana samband.

5.1.2. Debatten kring energi frågorna

'Diskussionen om oljeförsörjningens osäkerhet fick ökad intensitet

hösten 1972. Ungefär vid samma tidpunkt började kärnkraftutbygganden ifrågasättas. Under våren 1973 pågick en allt intensivare diskussion som i maj 1973 ledde till att riksdagen (med näringsutskottets formulering) ansåg ”att det långsiktiga utbyggnadsprogram för atomkraften som har framlagts av kraftindustrin och som redovisas i statsverkspropositionen inte bör fastläggas”. Riksdagen uttalar vidare: ”Inga beslut att bygga ut kärnkraften ytterligare bör fattas förrän ett nytt, allsidigt beslutsunder- lag, innefattande bl a information om forskningsresultat och utvecklings-

tendenser, har förelagts riksdagen.”

Riksdagens uttalande ledde till en mycket livlig debatt om energifrågor i allmänhet och kärnkraftfrågor i synnerhet. Debatten kom också att gälla mer allmänna frågor om ”tillväxtens gränser” och villkoren för människans fortlevnad, men genom energifrågornas aktualitet har debat- ten delvis centrerats kring villkoren för och effekterna av ett lågenergi- samhälle.

1 ett läge med en verklig, omfattande brist på energi, då ingen fri valsituation föreligger, kan naturligtvis tvångsmässigt genomförda kon- sumtionsbegränsningar erfordras och bli accepterade, även om de skulle innebära mycket drastiska ingrepp i vårt samhälles struktur och vårt sätt att leva.

Energiprognosutredningen ansåg i lägesrapporten inte att det var realistiskt att räkna med en spontan samhällsutveckling av detta slag. Utredningen ansåg inte heller att fakta på energimarknaden, vare sig när det gällde tillgången på energi eller hänsyn t ex miljö, var sådana att det var nödvändigt eller (med hänsyn till konsekvenserna) möjligt att anpassa samhället till en sådan utveckling. Utredningen undersökte därför inte möjligheterna till och konsekvenserna av ett lågenergialternativ som innebar en icketillväxande energikonsumtion, utan begränsade sig till att studera sådana åtgärder att begränsa konsumtionen av energi som kunde anses förenliga med den samhällsstruktur vi redan har.

Önskemålen om en närmare belysning av ett s k lågenergisamhälle har emellertid kvarstått. För att närmare analysera de mycket svårbedömda, sammansatta och värderingsberoende problemen kring ett lågenergisam- hälle fordras som redan konstaterats ett mycket omfattande utrednings- arbete med utnyttjande av experter från alla samhällssektorer. En sådan utredning skulle med nödvändighet bli mycket omfattande för att ge ett resultat som skulle kunna tjäna som underlag för konkreta beslut om långtgående åtgärder för att snabbt minska eller eliminera ökningen i energiförbrukningen. EPU har inte haft vare sig tid eller andra resurser att utföra en omfattande studie av ett lågenergisamhälle. Utredningen har emellertid ansett det värdefullt att försöka inventera, sammanställa och översiktligt analysera de mer eller mindre utarbetade beskrivningar av lågenergisarnhällen som presenterats i den allmänna debatten och som diskuterats med en växande intensitet under de senaste åren. En sådan studie har för utredningens räkning utförts av Förmedlingscentralen för framtidsstudier AB vid Ingenjörsvetenskapsakademin. Redovisningen av detta arbete sker i bilaga 12.

Någon entydig definition av innebörden i begreppet lågenergisamhälle är svår att ge. Motiven för ett lågenergisamhälle är inte heller entydiga. Åtminstone delvis beror detta på att en mångfald av idéer, förslag och ansatser till analyser samlats in under ett gemensamt begrepp. Ett försök till ett par alternativa preciseringar av begreppet lågenergisamhälle som ansluter till den förda debatten kunde utformas på följande sätt:

— Den totala energiförbrukningen i Sverige får efter en viss övergångs- tid (10—20 år) — under vilken tid energiförbrukningen till följd av den

tidigare utvecklingen fortsätter att öka — inte överstiga en given nivå (t ex dagens eller 1960 års). Den fortsatta samhällsutvecklingen måste anpassas efter detta både genom konsumtionsbegränsningar och lämplig inriktning av produktionssystemet.

— Den samlade energiförbrukningen i Sverige får inte vara större än att anspråken på de resurser som utnyttjas kan tillfredsställas under lång tid (i ett fortvarighetstillstånd). Det innebär att kontinuerliga energikällor som vattenkraft, solenergi, vindkraft, växande bränslen (ved, halm), avfall etc skall stå för energitillförseln, och att tillåten konsumtionsnivå blir beroende på hur effektivt dessa energiformer på sikt kan utnyttjas.

En genomgång som den EPU låtit göra kan naturligtvis inte bli fullständig eller uttömmande. Den analys som görs kan sannolikt inte heller analyseras beträffande sin rimlighet i traditionella ekonomiska termer. Den slutsats som kan dragas är dock att den omställning av hela samhället, som fordras för att åstadkomma en utveckling mot ett lågenergisamhälle fordrar ingrepp och centralstyrning av ett slag som inte förekommit i svensk politik åtminstone under hela 1900-talet. Diskus- sionerna om lågenergisamhällen har hittills i hög grad inriktats mot en beskrivning av deras utformning och egenskaper. Frågan om vilka medel som skall användas för att styra samhällsutvecklingen i föreslagen riktning har inte kommit att i samma utsträckning diskuteras. Det torde därför vara önskvärt att föra analysen vidare och fördjupa den kring vissa frågeställningar i anslutning till föreslagna lågenergisamhällen. En sådan analys har redan inletts inom ramen för den energiframtidsstu- die som påbörjats under våren 1974 av energipolitiska delegationen och sekretariatet för framtidsstudier vid statsrådsberedningen. När resultaten av denna studie föreligger torde det finnas bättre förutsättningar att närmare diskutera detaljerna i det komplex av frågeställningar som finns i anslutning till ett lågenergisamhälle.

Den osäkerhet och ofullständighet som ovan beskrivits i anslutning till diskussionen om ett lågenergisamhälle finns naturligtvis i analysen av alla förhållanden som avviker kraftigt från dagens. Det har ändå av utredningen bedömts som värdefullt att genomföra ytterligare några studier av denna översiktliga karaktär.

En utveckling som innebär en kraftig satsning på utbyggnad av produktionsresurser för energi skulle ge förutsättningar för ett högenergi- samhälle, dvs ett samhälle med en mycket hög energiförbrukning. Möjligheterna att på ett meningsfullt sätt utnyttja ett rikligt utbud av energi har utredningen försökt belysa i bilaga 11.

Den tidrymd som tillåter en någorlunda detaljerad och kvantitativ analys av ett utvecklingsförlopp är förhållandevis begränsad. Redan för perioden efter 1985 är osäkerheten i gjorda bedömningar i många avseenden betydande. Likafullt finns det möjligheter att utifrån vissa principiella överväganden belysa avlägsna framtider för att därigenom söka identifiera faktorer som kan behöva beaktas redan i nu aktuell planering. Ett flertal relationer, villkor och begränsningar bestämmer en ram för den möjliga framtida utvecklingen som man genom systematiska

framtidsstudier söker belysa och beskriva. En omfattande debatt före- kommer beträffande dessa frågor både i Sverige och internationellt. Ett försök att belysa energifrågorna i ett mycket långsiktigt perspektiv med utgångspunkt i förekommande litteratur redovisas i bilaga 13.

5.2. Utgångspunkt för prognoserna

Samhällsutvecklingen hittills — med förbättrad bostadsstandard, ökat bilinnehav, fortgående produktionsutveckling inom industrin osv. — har medfört en stigande förbrukning av energi för olika ändamål. Någon nämnvärd reaktion mot en sådan utveckling har inte förekommit, och expansionen av olika energiformer har fått fortgå i huvudsak utan restriktioner. Den konkurrens mellan olika energiformer detta medgivit har bidragit till att konsumenterna kunnat dra nytta av låga energipriser, vilket knappast stimulerat till återhållsamhet med energianvändningen.

Ett rikligt utbud av energi har lett till låga priser och ett intensivt utnyttjande av energi. Detta är i huvudsak karaktäristiskt för den utveckling som ägt rum under 1950- och 60—talen. God tillgång på energi har betraktats som självskriven, och kortare störningar av tillförseln, t ex i samband med Suezkriserna år 1956 och 1967 och vid elransoneringen 1970, har inte väsentligt förändrat denna bedömning.

Den i början på 1970-talet gradvis skärpta hållningen från OPEC- länderna, som kulminerade i krisen under vintern 1973/74, har dock förändrat förutsättningarna. Energi kan numera inte betraktas som en obegränsat tillgänglig resurs. Även om den fysiska tillgången på energi torde räcka för överskådlig tid har de höga priserna och kvarstående riskerna för avbrott i tillförseln medfört att en förhållandevis kraftig stimulans åstadkommits för en bättre hushållning med tillförd energi och mer noggranna överväganden i samband med val av energiform.

En diskussion av energins betydelse i ett industrisamhälle som ger en ytterligare belysning av de ovan berörda frågorna förs i lägesrapportens kapitel 4 (5 50756) och 8 (s 155—161).

Som framgår av tabell 5.1 har utvecklingen de senaste åren (1970— 1972) något avvikit från tidigare mönster. 1970 påverkades landets energiförbrukning av en onormalt kall vinter samt av att elproduktionen på grund av mycket dålig vattentillgång var otillräcklig vilket under våren 1970 ledde till en elransonering. Den under senare delen av 1970 begynnande konjunkturförsämringen synes inte märkbart ha påverkat energiförbrukningen förrän 1971. Sannolikt har inneliggande orderstock bidragit till att produktionen under hela året kunde upprätthållas på en relativt hög nivå. Den konjunktumedgång som började i slutet av 1970 accentuerades under 1971 och fortsatte under hela året. Industriproduk- tionen sjönk något från 1970 års nivå, för att 1972 åter öka, dock endast med ett par procent. Från 1970 till 1972 steg den totala industriproduk- tionen med ca 2%. Detta, jämte milda vintrar, medförde också en

långsam energiförbrukningsökning (se den sista kolumnen i tabell 5.1). De akuta försörjningssvårigheter beträffande petroleumprodukter som inträffade vintern 1973/74 har också klart belyst de problem som en störd energiförsörjning medför för samhället. Redan i det ”oljespel” som EPU och ÖEF arrangerade i juni 1973 togs denna fråga upp till diskussion (se bilaga 2). Vinterns händelser har gett anledning till fördjupade analyser av dessa försörjningsfrågor. Olika försök att kvantita- tivt analysera dessa förhållanden har gjorts men har i regel varit inriktade på kortsiktiga verkningar. En utredning utfördes bl a av statens industri— verk i januari l974 om sysselsättningseffekterna av en nedskuren

oljetillförsel (57).

De senaste åren har alltså medfört att restriktionerna på produktion och tillförsel av energi blivit både mer uttalade och mer kännbara. Vattenkraften betraktas som i stor utsträckning färdigutbyggd, även om ett inte oväsentligt tillskott kan motiveras från tekniska och ekonomiska utgångspunkter. Oljeförsörjningen kan drabbas av leveransstörningar. Även om någon fysisk brist på olja knappast kan sägas föreligga är produktions- och tillförselförhållandena osäkrare än tidigare.

Därutöver har en rad andra restriktioner, som kort berörts i avsnitt 5.1 blivit aktuella, såsom kärnkraftens säkerhets- och avfallshanteringsfrågor, miljöeffekterna från energianvändning, beredskapshänsyn och frågor om naturresursernas utnyttjande och uthållighet både nationellt och inter- nationellt.

5.3. Valet och utformningen av prognosalternativ

5.3.1. Allmänt

Ett oförändrat utvecklingsmönster inom energisektorn synes inte vara sannolikt. Redan de förhöjda energipriserna innebär att incitamenten för att åstadkomma en bättre hushållning med energi sannolikt är starkare än någonsin. Det har därför som påpekats tidigare, inte varit rimligt att utgå från det tidigare utvecklingsmönstret i stort vad gäller energiförbruk- ningen. Utredningen har i stället undersökt detaljerna i energikonsum— tionen och från bedömningar av dessa byggt upp prognoserna. Den detaljanalys som därvid gjorts ger vid handen att utvecklingen inom olika sektorer varierar så pass mycket att något enhetligt mönster beträffande totala åtgången inte förefaller sannolikt. Framskrivningar av ett historiskt utvecklingsförlopp för energiförbrukningen, oavsett hur detta approxi- meras, synes ge ett osäkert resultat. En dämpning av efterfrågeutveckling- en jämfört med tidigare prognoser bedöms också som trolig i flertalet industriländer (jfr avsnitt 4.1). Problemet för EPU har gällt att bedöma hur mycket lägre tillväxttakt som kan väntas i Sverige.

EPU har inventerat vilka möjligheter att effektivare utnyttja givna energiresurser som varit mindre beaktade eller utnyttjade endast i begränsad omfattning. En redovisning av detta sker för varje konsum-

tionsområde för sig. Åtskilliga tekniska möjligheter finns, men de är ofta förknippade med extra kostnader som inte kunnat motiveras så länge energipriset var så lågt som det tidigare varit. Genom att lönsamhetsgrän— serna för olika åtgärder nu förändrats har redan den genomförda pris- höjningen i många fall inneburit att sådana energibesparande åtgärder blivit lönsamma.

Prishöjningarna och det stora aktuella intresset för energifrågor kan medföra ett snabbt genomslag beträffande utnyttjandet av olika hushåll— ningsåtgärder, vilket skulle kunna leda till en relativ minskning av energiförbrukningen. Å andra sidan finns en betydande tröghet när det gäller att i stor skala införa ny teknik. Ett snabbt genomslag för olika besparingsåtgärder som är betingade av en krissituation torde inte ge upphov till en stor kvarliggande effekt. En sådan uthållighet när det gäller att begränsa konsumtion fordrar att en betydligt ökad grad av styrning tillgrips när förhållandena åter blir normala.

Vidare finns en rad mättnadsfenomen i form av rena fysiska begräns- ningar som torde få betydelse. Som exempel kan nämnas inomhustempe- ratur, biltäthet, tillväxten i skogen rn fl. Detta innebär, som påpekats vid flera tidigare tillfällen, att inget av de presenterade alternativen motsvarar en framskrivning av tidigare energiförbrukningsutveckling.

Det är i detta sammanhang nödvändigt att beakta de många kopplingar som finns mellan olika sektorer i ett samhälle. Förändringar som genomförs i en sektor får direkta och indirekta återverkningar inom många andra sektorer. ”lnternleveranser" av varor och tjänster inom ett samhälle knyter ihop hela samhällsstrukturen så att mycket kraftiga åtgärder i en sektor i regel leder till konsekvenser på andra håll som kan stå i mer eller mindre uppenbar strid med de ambitioner eller målsättningar som ligger bakom den ursprungliga åtgärden. Redan att identifiera de målkonflikter som i sådana fall uppstår och göra en grov bedömning av deras karaktär och omfattning är ett vanskligt problem, där tillgängligt utredningsmaterial är förhållandevis ofullständigt. De problem som hänger samman med att kombinera sektorprognoser till totalprognoser behandlas senare i detta kapitel (avsnitt 5.3.4).

Möjligheterna att dämpa energiförbrukningens ökningstakt hänger sam- man med vilka möjligheter det finns att effektivare hushålla med givna energiresurser och i vilken utsträckning konsumenterna är beredda att avstå från energiförbrukande verksamheter. Beträffande den senare aspekten har vissa skönsmässiga bedömningar gjorts av effekten av prishöjningarna. Många åtgärder kan motiveras utifrån rena lönsamhets- aspekter. Den tidigare omtalade bristen på kvantitativa uppgifter har icke gjort det möjligt och meningsfullt försöka renodla inverkan från prishöj- ningarna på energikonsumtionen. Utöver de allmänna antaganden som redovisas nedan har dock utgångspunkten för EPU varit att konsumen- tens utnyttjande av energi inte begränsas tvångsmässigt annat än när det uttryckligen anges som förutsättning för beräkningarna.

Med hänsyn till den rådande situationen har utredningen — som tidigare antytts — utformat fyra prognosalternativ, dels uppdelade på två

skilda energikonsumtionsnivåer, dels uppdelade efter olika fördelning mellan elenergi och bränsle.

Utredningens självklara utgångspunkt har varit att utvecklingen inom så gott som alla samhällssektorer i allt väsentligt bestäms av andra faktorer än energiförsörjningen. Endast i vissa fall är energifö rsörjnings- aspekten, framför allt med hänsyn till försörjningstryggheten, så pass betydelsefull att hänsyn till detta kan få betydande konsekvenser för den allmänna inriktningen av utvecklingsambitionerna. Utvecklingen leder till anspråk på energi, vars volym och fördelning det har varit EPU:s sak att beräkna.

Det har varit. utredningens ambition att hämta prognoser för olika sektorers utveckling från berörda myndigheter och organisationer eller andra utredningar. Detta har som tidigare angivits (avsnitt 2.4) inte varit möjligt i alla lägen. Det förhållandevis långa prognosperspektivet har medfört att utredningen tvingats specificera antaganden om utvecklingen också utanför energiområdet. Det gäller tex beträffande bostads— och lokalbeståndet samt industriproduktionen. [ görligaste mån har utred— ningens antaganden avstämts mot bedömningar hos berörda myndigheter och organisationer eller hos andra utredningar. Prognoserna har utfor- mats så att de lätt skall kunna räknas om med förändrade antaganden.

5 .3 .2 Hu vudaltemati ven

De fyra huvudalternativen har utformats så att de tillsammans avses ge en bild av tänkbara utvecklingsmöjligheter. Variationsrikedomen beträff- ande tänkbar utformning av energipolitiken är i princip stor. Ur denna mångfald av möjligheter måste ett begränsat antal utväljas och läggas till grund för utredningens bedömningar av det framtida energiförsörjnings- systemet. De alternativa prognoser som blir resultat av dessa bedömning- ar och kalkyler redovisas som energibalanser i kapitel 9 efter genomgång- en av konsumtionsprognoserna i kapitel 6 och produktions— och tillförselmöjligheterna i kapitlen 7 och 8.

Alternativen har uppdelats dels från konsumtionssidan i en högre och en lägre energikonsumtionsprognos, dels från produktions- och tillförsel— sidan i en variant med och en utan ytterligare utbyggnad av kärnkraft. Alternativen är numrerade enligt följande schema.

Encrgikonsumtions— Fortsatt kärnkraftutbyggnad utveckling: accepteras stoppas Snabbare l 2 Långsammare 3 4

De framräknade konsumtionsnivåerna för 1985 och 2000 visar sig motsvara årliga ökningstakter av ca 3,4—2,7 % resp 2,4—1,6 % (jfr figur 1.1).

En schematisk precisering av alternativens utformning kan göras. För alla alternativ gäller följande:

—— Insatser från statens sida görs i syfte att säkra produktion och tillförsel av energi — Samhället har att beakta miljö-, beredskaps- och säkerhetsmässiga förhållanden och ange de restriktioner beträffande konsumentens val av energiform som dessa föranleder — Konsumenternas anspråk i övrigt på en under givna förutsättningar

säker energiförsörjning tillgodoses. Valet av energiform sker i huvudsak fritt

— Den höjda prisnivån på bränslen består, vilket bl a medför en ökad effektivisering av energiutnyttjandet

— Redan beslutade kärnkraftverk utnyttjas.

Därutöver gäller för de olika alternativen följande:

Alternativ ] (snabbare konsumtionsutveckling, fortsatt kärnkraftut- byggnad):

Målsättning:

— Ambitionsgraden för den ekonomiska politiken beträffande tillväxtmål blir oförändrad.

_ En snabb utveckling av industriproduktionen eftersträvas.

Övriga antaganden: — Fortsatt kärnkraftutbyggnad accepteras. -— FoU-insatser, både enskilda och statliga, blir oförändrade eller ökade.

Kommentar:

En allmän teknisk utveckling och förbättring av utrustning finns medtagen i den bedömningar och beräkningar som redovisas. Tillkom- mande satsningar på nya områden blir inte så stora att de hinner ge resul- tat som väsentligt kommer att påverka energiförsörjningen under kom- mande lO—l 5 årsperiod. Den högre prisnivån leder till en rad åtgärder för att begränsa energiförbrukningen. Vidare antas nya produktionslinjer och liknande finnas med i prognosen för industrin liksom förändrade trans- portmönster. lnom övrigsektorn har förändringar inom nuvarande för- brukningsområden förutsatts, medan nya mer betydande förbruknings- objekt (uppvärmda vägar och andra trafikleder, stora klimatreglerande byggnader för tex rekreation och fritidsaktiviteter m m) ej antagits bli aktuella.

Alternativ 2 (snabbare konsumtionsutveckling, ingen ytterligare kärn— kraftutbyggnad):

Målsättning: — Ambitionsgraden för den ekonomiska politiken beträffande tillväxtmål

blir oförändrad. —— En snabb utveckling av industriproduktionen eftersträvas.

Övriga antaganden:

) Ingen ytterligare kärnkraft kommer till stånd, vilket innebär högre elpriser. — FoU-insatser inriktas på att förbättra möjligheterna att utnyttja fossila bränslen.

Kommentar:

Utbyggnaden av elproduktionen måste baseras på fossila bränslen, vilket innebär att bostadsuppvärmning med el blir endast aktuellt i begränsad omfattning. En allmän teknisk utveckling finns medtagen i beräkningar- na. Tillkommande satsningar på nya områden blir inte så stora att de hinner ge resultat som väsentligt kommer att påverka energiförsörjningen under kommande lO—15 årsperiod. Någon allmän dämpning av efterfrå- gan förutses inte ske, men ökade ansträngningar att erhålla kol och naturgas som substitut till olja görs. En betydande importökning av fossila bränslen måste bli följden.

Alternativ 3 (långsammare konsumtionsutveckling, fortsatt kärnkraft- utbyggnad):

Målsättning:

— Ambitionsgraden för den ekonomiska politiken beträffande tillväxtmål sänks — eller måste av tvingande skäl sänkas. — En långsammare utveckling sker på flertalet områden, såväl beträffan— de industriproduktion och samfärdsel som beträffande den privata och offentliga konsumtionen. — En kraftig minskning av bränsleimporten eftersträvas.

Övriga antaganden:

— Fortsatt utbyggnad av kärnkraft accepteras. — FoU-insatser, både enskilda och statliga, inriktas på möjligheterna att effektivisera utnyttjandet av energi. — Direkta och/eller indirekta efterfrågedämpande åtgärder vidtas.

Kommentar:

Med de antaganden som här formuleras blir den långsammare konsum- tionsutvecklingen en följd av inom olika områden vidtagna åtgärder. Denna efterfrågedämpning kan åstadkommas på flera sätt, tex genom en lägre produktionstillväxt inom industrin, en snabbare förbättring av den specifika energiförbrukningen (vilket torde kräva en ökad FoU- insats), en lägre ökningstakt för transportutvecklingcn (vilket torde fordra ett större kapacitetsutnyttjande eller dämpning av efterfrågan på transportarbete), en stimulerad användning av energibesparande utrust-

ning i bostäder och lokaler (bättre isolering, värmeåtervinning, minskad ventilation etc). De effektiviseringsåtgärder som ligger i en sådan utveck- ling av energikonsumtionen måste vidare antas påskyndade (hänsyn har tagits till detta också i de höga prognoserna), vilket i flera fall kräver extra investeringar eller andra kostnader (t ex mer omfattande transport— planering).

Alternativ 4 (långsammare konsumtionsutveckling, ingen ytterligare kärnkraftutbyggnad):

Målsättning:

— Ambitionsgraden för den ekonomiska politiken beträffande tillväxtmål sänks — eller måste av tvingande skäl sänkas. —— En långsammare utveckling sker på flertalet områden, såväl beträffan-

de industriproduktion och samfärdsel som beträffande den privata och offentliga konsumtionen.

Övriga antaganden:

— Ingen ytterligare kärnkraft kommer till stånd, vilket innebär högre elpriser. — FoU-insatser, både enskilda och statliga, inriktas på möjligheterna att effektivisera utnyttjandet av bränslen. — Direkta och/eller indirekta efterfrågedämpande åtgärder vidtas.

Kommentar:

Samma som i alternativ 3, förutom att kompletterande åtgärder för att minska efterfrågan på el torde bli aktuella.

5.3.3. Diskussion av huvudalternativen

En snabb produktionsutveckling skapar större utrymme för bl a konsum- tion — både privat och offentlig. Varutransporter och produktionsutveck- ling torde i huvudsak utvecklas parallellt. En snabb förnyelse av produk- tionsmedlen med åtföljande möjligheter till snabb förbättring av specifik energiförbrukning kan mycket väl ge en relativt sett långsammare energikonsumtionstillväxt, även om den totala tillväxten är snabbare. Det synes vara tekniskt möjligt att dämpa konsumtionsutvecklingen för energi genom att i stor utsträckning införa effektiviseringsåtgärder. En detaljerad beräkning av den samlade kostnaden för att åstadkomma en viss angiven efterfrågedämpning har inte kunnat genomföras, men vissa uppskattningar har gjorts och redovisas i anslutning till konsum- tionsprognoserna i kapitel 6.

Innebörden av den uppdelning av olika prognosalternativ som gjorts blir att kons umtionsprognoserna formulerats i en ”elvariant” (motsvarad av en strävan att uppnå ett minskat oljeberoende) och en ”bränsle- variant” (motsvarad av att ingen ytterligare kärnkraft byggs ut). Detta

har gjorts med beaktande av de substitutionsmöjligheter mellan framför allt el och bränslen som finns inom de olika konsumtionsområdena. Substitutionsmöjligheter är beroende av förhållanden inom respektive sektor och behandlas därför i anslutning till konsumtionsprognoserna.

Statens åtgärder inom energiområdet har hittills legat i linje med förutsättningarna i alternativ 1. Den energipolitik som utformades under 1950-talet har i regel karakteriserats på detta sätt, och en fortsättning på denna energipolitik, som då också inrymmer åtgärder som föranleds av förändrade förhållanden beträffande priser och utbudsförhållanden inter- nationellt, en höjd miljö- och beredskapsmässig ambition och en viss strävan att hushålla med energi synes svara mot alternativ 1.

De båda alternativen 2 och 4 svarar mot en stoppad kärnkraftutbygg— nad efter nu beslutade elva aggregat. Ett sådant stopp måste följas av direkta åtgärder för att minska tillväxten av elförbrukningen. För åtskilliga verksamheter både inom hushållen och industrin finns knappast några alternativa energiformer till el. Det gäller i hög grad automatisering- en och rationaliseringen inom industrin liksom den höjning av utrust- ringsstandarden i hushållen som fortgått under lång tid. Skillnaden i förbrukningsmönster måste därför hänföra sig främst till utebliven nyanvändning av el. Sålunda bedöms nyinstallationer av elvärme ske endast i starkt begränsad omfattning efter ett kärnkraftutbyggnadsstopp.

På sikt erbjuder uppvärmningssektorn stora latenta möjligheter för besparingar. Det är i första hand inom denna som åtgärder från det allmännas sida kan åstadkomma besparingar. Åtgärder som förstärkt isolering, minskad ventilation och temperatursänkning mm kommer främst att påverka användningen av fossila bränslen, som dominerar den direkta uppvärmningssektorn. En planering inom industrin med skärpt inriktning mot energisnålare processer kan ge vissa resultat som inryms i utredningens prognoser i den utsträckning de bedömts vara motiverade med hänsyn till de angivna prognosförutsättningarna. Ökade insatser på forskning och utveckling från samhällets sida kan påverka energiåtgången såväl genom minskade förluster i energiproduktionen som minskade förluster i transporterna och i varuproduktionen. Detta innebär en forcering och breddning av ett arbete, som kontinuerligt bedrivs inom olika delar av samhället och näringslivet. Ökade insatser ger bättre resultat men det finns inte anledning att vänta radikala förändringar. Därtill är fältet för väl bevakat.

Olika uppskattningar kan göras av hur en planmässig energibesparings- politik kan verka. De beräkningarna måste dock bli osäkrare än prognoserna för en utveckling utan aktiva besparingsåtgärder. Man kan svårligen prognostisera politiska beslut. Uppskattningarna blir beroende av vilka åtgärder samhället begagnar sig av — antingen genom information, stöd åt bättre isolering m m i byggnader, stöd åt forskning och utveck- ling, skatteavvägningar som gynnar energisnålare förfaranden etc eller direkta regleringar av typ förbud, etableringskontroll etc. Det synes tveksamt om åtgärder av det förstnämnda slaget är tillräckliga för att erhålla en konsumtionsutveckling som anges i alternativen 3 och 4.

5.3.4. Kombinationer av sektorprognoser

Konstumtionsprognoserna som redovisas i kapitel 6 är i huvudsak utarbetade som sektorprognoser. Det innebär att några självklara ömse- sidiga kopplingar mellan de olika sektorprognosalternativen inte finns. Det finns emellertid en rad indirekta kopplingar till faktorer som inte direkt påverkar energikonsumtionen inom den behandlade sektorn men är av betydelse för utvecklingen inom en annan sektor, och därigenom får effekter också på energiförbrukningen.

Vid utarbetandet av totalprognoser måste därför de frågor som berör kopplingen mellan olika sektorer särskilt beaktas. Direkta koppling- ar finns framför allt mellan industri- och samfärdselsektorerna, medan övrigsektorn inte på samma direkta sätt påverkas. Energiförbrukningen har ökat i långsammare takt än industriproduk- tionen, vilket innebär att den specifika förbrukningen sjunker. Denna tendens torde fortsätta. Utredningens bedömning av möjligheterna att uppnå en sänkning av den specifika energiförbrukningen kan synas försiktiga. Det beror dels på att incitament i den riktningen funnits redan tidigare och inte därför är ett nytt moment, dels att stora förändringar förutsätter en genomgripande modernisering av hela produktionsutrust- ningen, vilket tar tid. Den angivna tidsserien för den specifika energiför- brukningen är gemensam för båda industriproduktionsalternativen, men en snabbare utveckling av denna innebär gynnsammare förutsättningar för en snabbare sänkning av den specifika förbrukningen och vice versa. En viss överskattning av energiförbrukningen skulle alltså kunna vara inbyggd i alternativ 1 och 2 för industrisektorn. Utvecklingen inom industrin med de två alternativen för produktions- utveckling som anges i avsnitt 6.2 har legat till grund för godstransport- prognoserna i avsnitt 6.3. Denna koppling medför att godstransport- arbetet följer de olika prognosalternativen beträffande industriproduk- tionsutvecklingen.

Kopplingen mellan det privata bilåkandet och utvecklingen inom industrisektorn är mindre uppenbar, men utredningen har ansett det rimligt att utgå från att utvecklingen beträffande person- och gods- transporter följer ett likartat mönster.

Beträffande övrigsektorn kan inte heller några naturliga samband med industriproduktionstillväxten anges. Allmänt ökar utrymmet för privat konsumtion, men hur detta utnyttjas bygger på mycket osäkra bedöm- ningar. I alternativen 1 och 2 förutsätts inte att någon uttalad inriktning mot besparingsåtgärder sker — utöver den som följer av det högre energipriset. På detta område finns emellertid möjligheter att via både bestämmelser och avgifter styra utvecklingen mot en bättre energihushåll- ning. Hur utfallet från energiförbrukningssynpunkt blir beror naturligtvis på vilka åtgärder som kan aktualiseras. I det här presenterade materialet belyses detta på åtskilliga delområden, och genom ändringar av gjorda antaganden kan nya värden framräknas. Alla alternativ förutsätter en bättre hushållning med energi, men ytterligare besparingar torde kunna goras.

Generellt sett gäller alltså att all konsumtionsutveckling blir snabbare om den ekonomiska aktiviteten i samhället är större. Omvänt får en långsammare produktionstillväxt en återhållande effekt på övriga kon- sumtionssektorer.

Genom att en mångfald faktorer alltså är beroende av varandra inom samhällsekonomin är det inte självklart att prognoserna är gentemot varandra motsägelsefria. För att åstadkomma en meningsfull prövning av detta krävs emellertid en utvecklad modell av energiförsörjningens roll i den svenska ekonomin. Arbetet med utvecklandet av en energiprognos— modell avser bla att ge möjlighet till sådan prövning i kommande prognosarbeten. Arbetet med denna modell är, som framgått av avsnitt 3.2.3, planlagt för att ge en användbar modell under våren 1975. EPU har därför inte haft möjligheter att utnyttja denna modell för att genomföra en kvantitativ prövning av det inbördes sambandet mellan de olika delprognoserna. Det finns därför anledning att göra en kvalitativ analys av de problem som kan uppstå.

Prognoserna för industrins efterfrågan på energi bygger på prognoser för de olika industribranschernas produktionsvolym. Dessa har baserats på den analys som IUI presenterat i bilaga 3, kontakter med olika branscher och material som presenterats av LU 70, LU 73 och olika branschutredningar. En stor del av de olika branschernas bruttoproduktion används som

halvfabrikat i andra branscher. En ökning av produktionen inom en bransch kräver således en ökning av produktionen inom andra branscher. En ökning av byggnadsverksamheten kräver tex en ökning av produk- tionen av verkstadsprodukter, antalet transporter etc. Olika branschers produktion är således intimt kopplade till varandra genom dessa internleveranser inom produktionssystemet. Prognoser uppgjorda för olika branscher oberoende av varandra behöver självfallet inte vara motsägelsefria i denna mening, även om bedömningar grundade på ett tidigare utvecklingsmönster i och för sig inte torde leda till allvarligare problem i det kortare tidsperspektiv (fram till 1980—85) där en mer detaljerad prövning av friheten från motsägelser kan ge ett tillförlitligt resultat.

Standardmetoden för att pröva de inbördes sammanhangen är den s k input-output-analysen. Genom en "input-output-tabell” kan det inbördes beroendet mellan de olika sektorerna kartläggas och det är möjligt att utan mer invecklade beräkningar kontrollera samstämmigheten i de separata prognoserna. Den branschindelning som EPU valt att arbeta med är nära knuten till den branschindelning långtidsutredningen arbetar med. De input-output-tabeller finansdepartementet utarbetet och beräknat fram till 1977 skulle kunna användas för en prövning av motsägelsefri- heten. (Tabellerna publiceras av LU, senast i ref (3)).

En översiktlig sådan prövning har gjorts för produktionssektorn på basis av 1977 års input-output-tabeller. Dessa beräkningar på EPU:s prognoser beträffande produktionsvolymen ger rimliga resultat utifrån kravet på motsägelsefrihet dels inom produktionssektorn, dels i relation till andra delar av ekonomin. Beräkningarna var av överslagskaraktär, och

utfördes på följande sätt.

De sektorer som använts i finansdepartementets input-output-tabeller sammanfördes för att svara mot EPU:s sektorindelning. Vidare antogs att bruttoproduktionen inom de sektorer som ej analyserats av EPU, främst skogs- och jordbruk samt fiske, utvecklas i samma takt som industrin i genomsnitt antagits göra. På basis av de framtagna förväntade input- output-koefficienterna beräknades så åtgången av olika insatsvaror inom industrin, varefter utrymme för sk slutlig efterfrågan, dvs export, offentlig konsumtion, privat konsumtion och investeringar kunde be- stämmas. Slutligen jämfördes den på detta vis beräknade slutliga efterfrågan med den observerade för 1971. Denna jämförelse gav vid handen att de framtagna industriproduktionsprognoserna varken krävde en radikalt ändrad sammansättning av den slutliga efterfrågan eller en radikal ökning av importen av någon sektorprodukt för att vara sinsemellan motsägelsefria.

Förutom det test av internleveranser inom produktionssystemet som diskuterats ovan, existerar ett betydligt större problem beträffande motsägelsefriheten i stort av de gjorda antagandena. De antaganden som gjorts beträffande industrins produktionsvolymsutveckling innebär också en viss kapitalbildningstakt inom industrin. Samtidigt medför de förut- satta utbyggnaderna av kraftindustrin stora investeringar, liksom energi- besparande åtgärder när det gäller transporter, fastighetsuppvärmning, etc. Totalt leder de olika utvecklingsalternativen således till stora krav på årliga investeringar i ekonomin som helhet. Detta har medfört en viss tveksamhet till möjligheterna för en utveckling av det slag som motsvaras åtminstone av de högre energikonsumtionsalternativen. Huruvida dessa totala investeringar svarar mot det sparande som kan förväntas under de olika utvecklingsförloppen har inte kunnat detaljprövas inom den tidsram som gällt. De överslagsmässiga beräkningar som gjorts antyder dock att inga orimliga krav ställs på kapitalmarknaden.

Den sysselsättningsbild som de olika utvecklingsförloppen förutsätter har inte heller avstämts mot förväntad arbetskraftstillgång. För att åstadkomma en rimlighetsprövning av denna makrotyp fordras en utbyggd modell över svensk ekonomi. De gjorda prognoserna har emellertid baserats på finansdepartementets långtidsutredningar, vilka prövats i detta avseende. Det är därför trots allt sannolikt att EPU:s prognoser för industrisektorn uppvisar den önskade motsägelsefriheten.

För de energikonsumtionsnivåer som beräknats utifrån gjorda antag- anden har en uppdelning mellan olika energiformer gjorts mot bakgrund av de utbyggnader av försörjningssystemet som EPU bedömt rimliga att belysa. Dessa innebär dels att oljans andel i svensk energiförsörjning minskas, dels att kärnkraftutbyggnaden förses med betydande restriktio- ner. Dessa alternativ har ingen nödvändig eller logisk koppling som varandra kompletterande och/eller uteslutande alternativ, utan ansluter närmast till den allmänna diskussion kring energiförsörjningen som förs och har förts i Sverige sedan någon tid.

Prognosalternativen är kopplade till antaganden om målsättningar och andra förutsättningar som påverkar energisystemets utveckling och

utformning. Dessa förutsättningar innebär i olika grad att styråtgärder sätts in. Utformningen av dessa specificeras inte eftersom flera olika möjligheter kan tänkas. Det är dock nödvändigt att ha dessa förutsätt- ningar aktuella vid diskussion av de olika prognosalternativen. Det tidigare behandlade kraven på inbördes motsägelsefrihet i prognosalterna- tiven innebär också att olika kombinationer av sektorprognosalternativ måste förses med en uppsättning förutsättningar för att närmare kunna analyseras.

6. Konsum tionsprognoser

6.1. Inledning 6.1.1 Sektorindelning

Energikonsumtionen redovisas uppdelad på tre huvudgrupper: industri, samfärdsel och övrigt.

Till industrisektorn räknas egentlig industri, dvs de ca 13 500 företag med minst fem anställda som ingående statistiskt behandlas i SCB:s industriberättelse. Som basår har huvudsakligen använts 1970, men i flera fall har också senare uppgifter utnyttjats. Industrin svarar för ca 30 % av BNP, dess förädlingsvärde var 1970 ca 49 miljarder kronor och den sysselsatte direkt nära en miljon människor.

Industrisektorn utgörs alltså av näringsgrenarna gruvor och mineral- brott samt tillverkningsindustri och omfattar de nedan angivna grupperna i SCB:s årligen publicerade industriberättelse. Byggnads- och anläggnings- verksamhet redovisas enligt SCB:s normer ej i industrisektorn utan ingår i övrigsektorn. Den 5 k småindustrin redovisas — med något smärre undantag — inte i industriberättelsen. l elstatistiken ingår den som industri och dess elförbrukning redovisas där i klump. I det följande anges särskilt när småindustrin ingår i redovisningen vilket i princip endast sker i sammanställningstabellerna. I fråga om småindustrins förbrukning av bränslen saknas statistik helt. Dess bränsleförbrukning — som till alldeles övervägande del torde åtgå för lokaluppvärmning — ingår i övriga lokaler inom övriggruppen.

Den branschindelning som används är baserad på svensk näringsgrens- indelning (SNI-klassificeringen). Branscherna har brutits ner i mindre delar för de "energitunga” branscherna.

De tio branscher som omfattas av redovisningen är följande:

SNI Benämning

2 Gruvindustri 31 Livsmedelsindustri 32 Textilindustri 33 Trävaruindustri 34 Massa- och pappersindustri 35 Kemisk industri

36 Jord- och stenvaruindustri

37 Järn- och metallverk 38 Verkstadsindustri 39 Annan tillverkningsindustri

Samfärdselsektorn omfattar energiförbrukning för biltransporter, flyg- trafik, järn- och spårvägar, busstrafik men även drivmedel för inrikes sjöfart inklusive fritidsbåtar, jordbruksmaskiner både inom egentligt jordbruk och i samband med fritidsverksamhet och motsvarande, etc. Något försök att ur drivmedelsförbrukning skilja ut sådant som avser uppvärmning eller andra ändamål har inte gjorts, eftersom det torde utgöra en mycket liten del. Beträffande fartygsbunker och flygdrivmedel gäller att de uppgivits separat i konsumtionsprognoserna och inkluderats i sammanfattningarna (till skillnad från lägesrapporten).

Till övrigsektorn räknas all energiförbrukning som inte redovisas under industri och samfärdsel. Detta innebär energiförbrukning för bostads- och lokaluppvärmning, hushållsdrift, handel, gatu- och vägbelys- ning, bank- och försäkringsverksamhet, offentliga myndigheter, skolor, sjukhus, fritidshus rn m. Elenergin som erfordras inom jordbruk, skogs- bruk o (1 redovisas också inom övrigsektorn, medan bränselåtgången för dessa fördelas på alla sektorer, beroende på hur den redovisats.

El- och gasverk behandlas såsom energiomvandlingsanläggningar, vars förbrukning redovisas som omvandlingsförluster. I förlust posten inräknas vidare schablonmässigt reningsverk och vattenverk.

De energikvantiteter, vars klassificering enligt ovan inte är helt självklara, är förhållandevis små och påverkar inte prognosbedömningarna nämnvärt. En precisering av den statistiska redovisningen. speciellt på bränslesidan, pågår med deltagande bla från EPU i de sk el- och bränslestatistiknämnderna.

6. l .2 Beräkningsprinciper

SOS Industri behöver i vissa avseenden kompletteras för att ge en fullstän- dig redovisning av energiförbrukningen. Industriberättelsen redovisar en- dast inköpt bränsle. Följande tillägg har därför gjorts.

1. Den elenergi som avsatts i elpannor räknas ej till primaförbruk- ningen. Då den emellertid ersätter andra bränslen skall den läggas till bränsleförbrukningen varvid antas att 1 MWh motsvarar 0,1 1 toe (se 5 14 i ref (16)). 1970 förbrukades följande energimängder i elparnor: gruvin- dustri 3 GWh, massa- och pappersindustri 61 GWh, kemisk industri 5 GWh, järn- och metallverk 28 GWh och övrig industri 3 GWl, eller totalt 100 GWh.

2. Massaindustrins lutar beräknas 1970 motsvara 2 068 ttoe. Kvanti- teten är beräknad på följande sätt (enligt modell angiven av Ångpanne- föreningen): All sulfatlut indunstas. Den har värmevärdet 0,30 toe/ton massa. Sulfitlut har 0,25 toe/ton massa. Indunstningen ökar sakta och uppgick 1970 till 70 %. Pannverkningsgraden antas till 80 %. Beräkningar gjorda av Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningm 1974 ger möjlighet att ytterligare förfina kalkylen. Detaljberäkningaria redovisas i

anslutning till prognoserna.

3. Träavfall avser träindustrins egen förbrukning av träavfall. Statistik saknas. Skillnaden mellan produktion och leveranser av träavfall antas utgöra egenförbrukning. 1970 motsvarade den 146 ktoe.

4. Gasolförbrukningen uppgick 1970 till 138 ktoe, varav 96 ktoe i industrin fördelad på följande industrigrupper: Jord- och stenvaruindustri 34 ktoe, järn- och metallverk 30 ktoe, verkstäder 16 ktoe och livsmedelsindustrin 16 ktoe. Denna fördelning är baserad på uppskatt- ningar gjorda av ÖEF och Svenska Petroleum Institutet.

5. Inom jord- och stenvaruindustrin har 1970 skiffrar motsvarande 23 ktoe tillagts. Dessa korrigeringar är marginella och påverkar bortsett från massa— industrins lutar inte prognoserna. De fem punkterna beaktas därför i redovisningen av historisk förbrukning, men endast lutar och vedavfall bedöms särskilt i prognossammanhangen. Långtidsutredningarna arbetar med en annan sektorindelning. Tabell 6.2 innehåller en nyckel för att jämföra de två sektormodellerna. De beräkningar med energiprognosmodellen som redovisas i bilaga 9 baseras på SCB:s input-outputmodell. Denna ger en ännu mer detaljerad uppdelning som på sikt kommer att användas också i energiprognoserna. I detta betänkande och i IUl:s analys (bilaga 3) används dock genom- gående SNI-klassificeringen. EPU redovisar bruttoförbrukning i konsumtionsledet. Detta innebär bl a att massalutar inkluderas i bränsleförbrukningen. Detta har betydelse för de värden som anges för massa- och pappersindustrin, medan det för andra branscher har marginell betydelse. Energiåtgången för uppvärmning av industrins egna lokaler inkluderas i industrisektorns förbruknings- siffror.

Den redovisning IUI gör för industrin ger en nettoredovisning av ener- giförbrukningen. Det innebär bl a att massalutarna ej medräknats. En viss försiktighet bör alltså iakttagas vid sifferjämförelser. Påpekanden görsi följande text där skillnaderna är betydelsefulla.

För jord- och skogsbruk gäller att elförbrukningen i dessa jämte anslutna hushåll var 1970 ca 1,75 TWh.

Uppvärmning av bostäder inom jordbruket med annan energi än el uppskattas till 400 ktoe, motsvarande ca 4 TWh.

Jordbruket förbrukar i drivmedel ca 330 ktoe enligt EPU:s lägesrapport sid 88, tabell 5:3.

Som basår för prognoserna har använts 1970 och 1972 beroende på tillgången av samlad statistik. I de olika detaljgenomgångerna har dock senast tillgängliga uppgifter utnyttjas. De olika sektorerna får därför varierande basår. Ur prognossynpunkt har detta mycket liten betydelse, och jämförelser för olika är kan göras med hjälp av utförliga energi- balanser som redovisas i bilaga 4 till LU 73 (3).

6.2. Industrins energiförbrukning

6.2.1. Förutsättningar

Prognoserna för industrins energiförbrukning baseras på dels en bedöm- ning av branschernas produktionsvolymsutveckling # för hela branschen och i vissa fall, speciellt inom de ”energitunga” branscherna, också uppdelad på delbranscher, dels en bedömning av specifik förbrukning av elenergi och bränslen inom varje bransch.

'

6.2.1.l Produktionsutvecklingen

En bedömning av i vilken takt industriproduktionen kommer att växa i framtiden skulle idealt baseras på en totalbedömning av den ekonomiska utvecklingen. Några direkta sådana bedömningar för hela den svenska ekonomins tillväxt fram till 1985 finns för närvarande inte. Bästa utgångspunkt för överväganden beträffande den långsiktiga ekonomiska utvecklingen torde därför vara 1970 års långtidsutredning (2) och dess uppföljning 1973 (3). Till LU 70 fogades ett antal bilagor, varav en speciellt behandlade industrins utveckling (30). Översiktliga bedömningar och kalkyler redovisas i dessa arbeten.

Tabell 6.1 Sammanfattning av LU 70:s kalkyler av den ekonomiska utvecklingen. Procentuella årliga förändringar

1970—1975 1975—1980 Alt. Il A4

1980—1990 Arbetstimmar —0,8 —O,4 —0,5 Produktivitetl 4,6 4,7 4,1 BNP 3,8 4,3 3,6 Privat konsumtion 3,3 4,1 3,6 Offentlig konsumtion 4,5 4,5 4,12 Investeringar 3,5 5,4 3,3 Import 6,2 6,7 5,3 Export 7,3 6,5 5,3 Jordbruk, skogsbruk 0,7 0,4 —0,9 Industri och övrig varuproduktion 4,8 4,8 3,83 Summa varuproduktion 4,4 4,5 3,5 Samfärdsel 4,8 4,1 3,1 Övriga privata tjänster 3,6 4,2 3,8 Offentliga tjänster 3,6 3,5 3,6 Summa tjänster 3,8 4,0 3,7 Totalt 4,1 4,3 3,6

1 Den sektorvisa tillväxttakten enligt 60-talets trend. i-"örskjutning mot tjänster 1980—1990, 2 1,14 x BNP-ökningen. 3 Innehåller också byggnadsverksamhet m m. 4 Beteckningen anger ett av sex bcräkningsalternativ.

En sammanfattning av LU 70:s långsiktiga kalkyler ges i tabell 6.1. Den har givit en utgångspunkt för bedömningar, som närmare utvecklas i bilaga 3, kapitel 2.

Mot bakgrund av de analyser som gjordes i LU 70 och LU 73 har det bedömts rimligt att utgå från en produktionstillväxt inom industrin i dess helhet som ligger mellan 4 och 6 % per år. Detta skulle motsvara en BNP tillväxt på ca 3—4 % per år, vilket ansluter till andra bedömningar beträffande val av utgångspunkt för långsiktiga prognoser.

Tabell 6.2 ger produktionsvolymutvecklingen inom olika industri- branscher så som den ingått i EPU:s kalkyler. För flera branscher har dock en mer detaljerad analys gjorts, och redovisas i resp. branschavsnitt.

Industrins produktionsutveckling under perioden 1959—1972 var i genomsnitt 6,2 % per år. De enkäter som genomfördes till LU 73 angav för perioden 1972—77 6,5 % per år för hela industrin. Även om en viss avmattning väntas under 1980-talet bedöms en produktionsvolymut- veckling motsvarande ca 6 % per år vara en rimlig utgångspunkt för ett högre tillväxtalternativ. En tillväxt på ca 4 % per år ger på motsvarande sätt en utgångspunkt för en lägre produktionsvolymutveckling.

I enlighet med den utformning av EPU:s prognosalternativ som behandlats i avsnitt 5.3 har utredningen bedömt det som rimligt att välja alternativen ca 6 resp 4 % per år som total produktionstillväxt inom

Tabell 6.2 Produktionsvolymens utveckling inom olika industribranscher i procent per år

SNI LU— Tids— IUI sektor trend LU 701 19732 1955— 1960— 1965— 1959— 1970— 1972— 1960 1965 1970 19723 1975 1977

2 3 Gruvor och mineralbrott 4,1 6,2 4,8 5,5 6 4,6 31 4, 5, 6 Livsmedels- dryckesvaru- industri 2,2 4,5 2,9 3,5 3 3,0 32 7 Textil- och beklädnads— industri 1,8 4,9 —0,2 1,7 1,5 6,1 33, 341 8 Trävaru-, massa- och pappersindustri 6,0 8,5 7,3 7,3 4,5 6,1 342 9 Grafisk industri 8,7 5,6 0,8 3,0 3 4,2 355 10 Gummivaruindustri 5,0 14,4 7,0 9,3 6,5 7,9 35 (351,252356 ll Kemisk industri 1,2 9,6 12,1 9,8 8 8,4 353, 354 12 Petroleum- och kol— industri 7,6 8,2 18,8 12,4 10 9,8 36 13 Jord- och stenvaruindustri 1,4 9,2 3,3 4,5 3,5 3,5 37 14 Järn— stål- och metall- verk 9,3 12,8 3,5 6,8 5,5 7,3 38 38 utom 3841 15 Verkstadsindustri 7,9 10,3 7,2 7,8 6 7,1 3841 16 Varvsindustri 2,9 5,0 4,3 4,1 3,5 9,7 39 17 Övrig tillverknings- industri 5,9 15,0 10,5 12,3 — — 3—17 Hela industrin 5,3 8,2 5,6 6,2 5,1 6,5

1 Anger värden från uppföljningen 1973 av LU-70. ? Produktionsvolym enligt företagens planer som de framkommit av IUI:s enkät till LU 73 (se SOU 1973:21, sid 252). 3 Den period som LU baserat sina kalkyler på.

industrisektorn som utgångspunkt för prognoserna.

De olika branschernas andelar av dels den totala industriproduktionen, dels industrisektorns totala elenergi- och bränsleförbrukning anges i tabell 6.3.

Utifrån dessa grundförutsättningar har en branschvis genomgång gjorts dels av IUI, dels av EPU.

Fördelningen av den totala industriproduktionstillväxten på de olika branscherna har gjorts något olika. IUI har baserat sin analys på de olika branschernas tillväxttakt relativt hela industrin under en tjugoårsperiod (1954—1973), EPU har med utgångspunkt i liknande tidsserier sökt ange ett rimligt värde med hänsyn till gjorda bedömningar av branscher- nas framtida utveckling. Översiktliga avstämningar har gjorts under utredningens gång mellan IUI och EPU:s sekretariat.

EPU:s bedömningar har baserats på material från flera olika branschföreträdare och tillgängligt offentligt utredningsmaterial men också på diskussioner med företrädare för organisationer och företag. Samlade bedömningar av hela industrisektorns utvecklingsmönster har skett i samråd med Industriförbundet (58). Preliminära prognoser har diskuterats vid ett seminarium med företrädare för flertalet större

Tabell 6.3 Industribranschernas andelar av den totala industriproduktionen 1955—1977 i procent. Industriproduktionen beräknas i fast förädlingsvärde. De två sista kolumnerna ger motsvarande andelar beträffande el- och bränsleförbrukningen 1970

SNI LU- Faktisk utveckling LU 73 Andel 1970 sektor

1955 1960 1965 1970 1975 1977 el bränsle

2 3 Gruvor och mineralbrott 3,7 3,5 3,2 3,1 2,5 2,2 4.9 2.8 31 4, 5, 6 Livsmedels— dryckes- varuind 15,5 13,4 11,2 9,8 9,0 8,8 3.2 4.9 32 7 Textil— och beklädnads- industri 9,7 8,1 7,0 5,3 4,8 4,8 1.2 1.9 33, 341 8 Trävaru—, massa- och pappersindustri 13,1 13,4 13,6 14,8 14,5 14,3 36.4 46.1] 342 9 Grafisk industri 8,8 10,3 9,1 7,3 7,8 7,6 06 0.5 10 Gummivaruindustri 1,0 1,0 1,3 1,4 1,5 1,6 0.7 0.8 35 (11 Kemisk industri 5,8 4,7 5,0 6,8 6,3 6,6 14.3 4.32 12 Petroleum— och kol- industri 0,4 0,5 0,5 0,9 0,7 0,7 0.6 0.4 36 13 Jord- och stenvaruindustri 5,6 4,7 4,7 4,2 3,5 3,3 3.9 10.0 37 14 Järn-, stål- och metall- verk 4,2 5,1 6,2 5,7 5,8 5,7 23.3 20.2 38 (15 Verkstadsindustri 27,9 31,4 34,7 37,3 39,8 40,8 10.1 7.3 16 Varvsindustri 4,0 3,6 3,1 2,9 3,2 2,9 0.7 0.7 39 17 Övrig tillverknings- industri 0,3 0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0.1 0.1 3—17 Hela industrin 100 100 100 100 100 100 100 100

! Inkluderar lutar och avfallsvcd. ? Petroleumprodukter som används som råvara medräknas ej.

branscher i april 1974. Syftet med detta seminarium var bl a att få in- dustrins egen reaktion på den långsiktiga utvecklingen som skisserats av EPU med utgångspunkt i långtidsutredningen 1970 och dess uppföljning 1973. Detta material har sedan utgjort underlag för bedömning av energi- konsumtionen inom industrisektorn för tiden fram till år 1985 och 2000.

Tabell 6.4 ger EPU:s två alternativa industriproduktionsprognoser. Analyscrna har av naturliga skäl koncentrerats till perioden fram till 1985. Utvecklingen därefter har antagits följa i huvudsak samma möns— ter. Beträffande produktionsprognoserna fram till 1985 har inga avgöran— de avvikande bedömningar från de här angivna prognoserna framkommit. Figur 6.1 illustrerar de antagna produktionsalternativen.

För massa- och pappersindustrin och för järn- och stålindustrin har energikonsumtionsprognoserna helt baserats på produktionsprognoser angivna i vikt (av massa och papper respektive handels- och specialstål). Dessa prognoser sammanfattas i tabell 6.5.

En jämförelse mellan IUI:s och EPU:s alternativ ges i tabell 6.6. Överensstämmelsen mellan bedömningarna av produktionsutvecklingen är god, och skillnaderna torde helt falla inom gränserna för osäkerheten i bedömningarna.

En detaljerad prövning av materialets motsägelsefrihet, som berörts i avsnitt 5.3.4, har endast delvis genomförts. Med de relativt små avvikelser från ett tidigare mönster i utvecklingen som ligger i prognosantaganden finns det emellertid ingen anledning att befara allvarligare inre motsägel- seri prognoserna åtminstone fram till 1985.

6.2.1.2 Specifika energiförbrukningen

lUI har gjort analyser av den specifika energiförbrukningen för branscher— nas totala energiförbrukning, i vissa fall mycket detaljerade. Däremot har IUI inte gjort någon uppdelning på olika energiformer, vilket EPU ägnat särskild uppmärksamhet.

EPU har gjort uppdelningen på olika energiformer, men för flertalet branscher inte differentierat denna mellan olika produktionstillväxtalter- nativ. Det synes vara svårt att närmare precisera effekten på prognoserna av olika antaganden vilket gjort att i den bedömning som angivits en sammanvägning av ett flertal faktorer har eftersträvats. Ett uttryckligt hänsynstagande till den snabbare förbättring av den specifika förbruk- ningen som torde bli möjlig med en snabbare produktionsutveckling har därför inte gjorts. Å andra sidan kan denna fråga bedömas utifrån det material som IUI presenterat (se bilaga 3).

Den specifika energiförbrukningen anges branschvis. Genom att EPU och IUI utfört beräkningar från något skilda utgångspunkter fordrar detaljjämförelser av den specifika energiförbrukningen en närmare analys, vilken av tidsskäl ej varit möjlig att göra. Å andra sidan har stora delar av bakgrundsmaterialet varit gemensamt. Några stora skillnader i bedömningarna synes inte föreligga. Beträffande massa- och pappersindu- strin bör dock observeras att EPU:s siffror inkluderar lutar, medan IUI

Produ ktionsvolym 1968 = 100

P-volym Gruvor 1 000 500 // / I / // 200 / 44 100 50

1955 19701985 2000

P-volym Trä 1 000

/f / 200 44/ 1 00- 50

1955 1970 1985 2000

P-volvm Jord o Sten

1 000 500 ///' z/f/ zoo é/ 1 00 50

1955 1970 1985 2000

P-volym Industrin totalt 1 000 500

//

200 /// I

100 50

1955 1970 1985 2000

Logaritmisk skala

P-volym Livsmedel 1 000 500 /, 200 zééÖ/ 1 00 50

1955 1970 1985 2000

Massa Papper

P-volym

1 000

500

200

100 50

1955 1970 1985 2000

P-volym Järn o metall

1 00 50

1955 1970 1985 2000

P-volym Textil

1 000 500

/

/

200 ååå/, 100 50

1955 1970 1985 2000

Kemisk

P-volym

1 000

500

200

100 50

1955 1970 1985 2000

P-volym Verkstad

1 000

500 / , 200 ,,f

1 00 50

1955 1970 1985

Figur 6.1 Irdustrins pro- duktionsutieckling sådan den ingår i EPU:s energi- prognoser. (liimför också tabell 6. 4). Diagrammen anger de två alternativen för industrinodukrio nens utveclding.

Gruvor GWh/p a och b 30 &; 20 10

1955 1970 1985 2000

Trä

GWh/p

1955 1970 1985 2000

Jord o Sten GWh/ p 150 100 50 b a ,._—a ———-———-—-—— b

1955 1970 1985 2000

Bränsle EI ————- a = alt 1 och 3 b = alt 2 och 4

Livsmedel GWh/p

Textil GWh/p

1985 2000

1955 1970

Massa o Papper

GWh/p 500 400 300 e och b 200 100 ___—___” a och b 1955 1970 1985 2000

Järn och Metallverk GWh/p

300 250 200 1 50 1 00

50 "”'”" 1955 1970 1985 2000

aochb

ao hb ——L__

1955 1970 1985 2000

Kemisk GWh/p 100 a och b 50 a och b NN— 1955 1970 1985 2000 Verkstäder GWh/p 1 50 100 2 50 a b 1955 1970 1985 2000

Figur 6.2 Den specifika energiförbrukningen i olika industribranscher. ] figuren anges el- respektive bränsleförbrukningen i gemensam enhet. Bränsleförbrukningen är för närvarande större i samtliga branscher, men en övergång till el sker, och väntas fortsätta. Alternativa bedömningar anges i de branscher där en sådan varit sannolik.

även här valt nettoredovisning. Lutarna har dock beaktats även iIUI:s

kalkyler.

Den specifika förbrukningen har beräknats från 1955 — ca 1972 (1973 års preliminära värden på elförbrukningen har också medtagits). Den nuvarande branschindelningen har använts och korrigeringar .orts för de förändringar i branschindelningen som genomfördes 1968. Dessa korrige-

Tabell 6.4 Produktionsvolymens utveckling inom skilda branscher. Produktiomsvolymen 1968 = 100

Bransch SNI 1970 1985 2000 Procent/år 1970—1985 11985—2000

Högre tillväxtalternativ Gruvindustri 2 102 244 560 6,0 5 ,7 Livsmedelsindustri 31 106 177 297 3,5 3,5 Textilindustri 32 103 160 232 3,0 2,5 Trävaruindustri 33 116 255 545 5,4 5,2 Massa- och pappersindustri 341 115 257 549 5,5 5,2 Grafisk industri 342 112 217 420 4,5 4,5 Kemisk industri 35 120 437 1 047 9,0 6,0 Jord— och stenvaruindustri 36 107 207 401 4,5 4,5 Järn- och metallverk 37 115 283 707 6,2 6,2 Verkstadsindustri 38 118 321 814 6,9 6,4 Annan tillverkningsindustri 39 104 216 449 5,0 5,0 Totalt 2+3 114 273 655 6,2 5,7 Lägre tillväxtalternativ Gruvindustri 2 102 180 289 3,9 3,2 Livsmedelsindustri 31 106 157 234 2,7 2,7 Textilindustri 32 103 139 176 2,0 1,6 Trävaruindustri 33 116 218 335 4,3 2,9 Massa- och pappersindustri 341 115 214 339 4,2 3,1 Grafisk industri 342 112 171 247 2,9 2,5 Kemisk industri 35 120 355 687 7,6 4,5 Jord— och stenvaruindustri 36 107 159 234 2,6 2,6 Järn- och metallverk 37 115 223 379 4,5 3,6 Verkstadsindustri 38 118 232 455 4,6 4,6 Annan tillverkningsindustri 39 104 187 337 4,0 4,0 Totalt 2+3 114 217 380 4,4 3,8

ringar går inte utan omfattande beräkningar att göra fullständiga. Vissa skillnader kan därför kvarstå framför allt beträffande kemisk industri och verkstadsindustri vilka resulterat i att värdena fram tom 1967 och fr o m 1968 inte är helt jämförbara.

Produktionsvolymen anges som förädlingsvärde i fast penningvärde (med 1968 års värde = 100). Detta gäller även i flertalet enskilda branscher där produktionen kan vara mycket mångskiftande. För de från energisynpunkt viktigaste branscherna går det emellertid ofta att ange produktionen i volym eller vikt (fysiska mått). Bedömningen av kapaci- tets- och produktionsutveckling sker ofta säkrare utifrån fysiska mått, eftersom de ger mer entydiga och lättolkade bedömningsgrunder (de blir bl a oberoende av prisvariationer på produkterna). Om inget annat ut- tryckligen skrivs anges produktionsvolymen dock som förädlingsvärdei fast penningvärde.

Tabell 6.5 Produktionsprognoser för vissa branscher i miljoner ton

1970 1985 2000 Årligökningi%

1970— 1985» 1985 2000

A: Massa- och pappersindustrin Högre til/växtaltemativ:

Prod av massa tot. 8,14 13,0 17,5 3,2 2,0 därav mekanisk 1,54 3,5 5,5 5,6 3,1 Avsalu 4,39 5,0 5,0 0,9 0,0 Integrerat 3,75 8,0 12,5 5,2 3,0 Papper 4,36 8,5 13,0 4,6 2,9 Lägre tillväxtalternativ: Prod av massa tot. 8,14 11,5 13,5 2,3 1,1 därav mekanisk 1,54 3,5 4,3 5,6 1,4 Avsalu 4,39 4,5 3,9 0,2 —O,9 Integrerat 3,75 7,0 9,6 4,2 2.1 Papper 4,36 7,5 10,5 3,7 2,3 B: Järn— och stålindustrin Högre tillvaxtalternativ: Handelsstäl 3,0 9,1 12,5 7,7 2,1 Specialstål 0,9 1,9 3,5 5,1 4,2 Totalt 3,9 11,0 16,0 7,2 2,5 Lägre tillväxtalternativ: Handelsstål 3,0 8,1 10,5 6,8 1,7 Specialstål 0,9 1,9 3,5 5,1 4,2 Totalt 3,9 10,0 14,0 6,5 2,3

6 . 2. 2 Branschgenomgång

I detta avsnitt ges en relativt utförlig redogörelse för de förutsättningar, beräkningar och resultat som gäller för energiprognoserna beträffande industrin (32).

Branscherna behandlas i den ordning som ges av SNI-klassificeringen. Den produktionstillväxt som anges i tabellerna 6.4 och 6.5 har antagits gälla i alla fall där produktionsutvecklingen inte särskilt diskuteras. Då bedömningar gjorts för vissa delbranscher har dessa använts. Överens- stämmelsen med tabell 6.4 har kontrollerats och i den mån skillnaderna inte kunnat förklaras av skilda beräkningssätt (i tabell 6.4 används förädlingsvärde i fast penningvärde som volymmått, medan bransch- bedömningar gjorts i vikt eller volym) har en avstämning gjorts.

Den specifika energiförbrukningen anges i slutet av varje avsnitt liksom de framräknade prognoserna. I tabellerna för specifik energiförbrukning används begreppet produktionsvolymenhet (pve) som är lika med en enhet i indexskalan. Bränsleförbrukningen är angiven dels i ktoe, dels i GWh (I ktoe = 11,63 GWh).

Tabell 6.6 Produktionsvolymens tillväxt i procent per år 1970—1985

SNI Branscher IUI:s alternativ I'LPU :s alternativ Lägre Vägt Högre Vägt Lägre Högre medel- medel- värde värde 23 Malmgruvor 3,2 4,8 Järnmalmsgruvor 3,4 32 5,1 4”8 3'9 6,0 31 Livsmedels—, dryckesvaru- o. tobaksindustri 2,0 2,9 2,7 3,5 32 Textil-, bcklädnads- och läderindustri 0,6 0,7 2,0 3,0 33 Trävaruindustri 3,5 5,1 4,3 5,4 3411 1 Massa- och pappersindustri 3,5 5,1 3412-9 Övrig pappers och pappvaru- 3,9 5,7 4,2 5,5 industri 5,8 8,5 342 Grafisk industri 2,5 3,7 2,9 4,5 351—52, Egentlig kemisk och plast- 356 industri 6,7 9,9 353—54 Petroleum- o. kolprodukt- 6,3 9,3 7,6 9,0 industri 5,7 8,4 355 Gummiindustri 4,3 6,3 36, 29 Jord- o. stenvaruindustri samt andra gruvor o. mineralbrott 3,3 4,8 36921 Cementindustri 2,3 3'2 3,4 47 M 4'5 371 Järn-, stål- och ferro— legermgsvcrk 4,5 4,4 6,7 6,5 4,5 6,2 372 Icke-järnmetallverk 3 ,8 5 ,6 381 Metallvaru industri 4,4 6,5 382 Maskinindustri 4,8 7,2 383 Elektroindustri 4,6 4,6 6,8 6,9 4,6 6,9 3842—9 Ovrig transportmedelsindustri 5,0 7,3 3841 Varv och båtbyggeri 3,2 4,8 385, 39 Övrig industri 3,8 5,7 4,0 5,0 Hela industrin 4,0 6,0 4,4 6,2

6.2.2.1 Gruvindustri

Gruvindustrin sysselsatte 1970 nära 14 000 personer vid 80 företag. Förädlingsvärdet uppgick till 1,44 miljarder kr och exporten, som är mycket omfattande och uppgick till ca 80 % av den inhemska produktionen, till 1,47 miljarder kr. Härav svarade järnmalm för ca 85 % och icke-järnmalmerna för 10 %. Exportvärdet var 1970 ungefär 4 % av landets totala export. Under 1960-talet har exporten mätt i fast penningvärde ökat med ca 3 % per år.

De från energisynpunkt dominerande delarna av gruvindustrin är brytning och förädling av järnmalm och sulfidmalm. Järnmalm finns i

Norrbotten och i mellersta Sverige, varav den norrländska till alldeles övervägande del exporteras, medan den mellansvenska malmen till stor del används inom landet. Exporten av järnmalm utgjorde 19,9 miljoner ton 1960 och 28,4 miljoner ton 1970.

Produktionen av järnmalm ökade volymmässigt med 4 % per år under 1960-talet samtidigt som andelen förädlade produkter successivt ökat. Från mitten av 1960-talet till början av 1970-talet har andelen sinter och briketter ökat från ca 25 % till ca 40 %. Under 1960-talet försämrades den svenska malmens konkurrenskraft genom tillkomsten av nya gruvori bl a Afrika, Kanada, Sydamerika. Malmen bryts i dessa fält i dagbrott, dvs till ganska låga produktionskostnader och kan genom låga sjöfrakter konkurrera med svensk malm även på den västeuropeiska marknaden.

Produktionen av sulfidmalmer — svavelkis, kopparmalm, zinkmalm m fl — ökade under 1960-talet något långsammare än järnmalmsproduk- tionen. Sedan slutet av 1960—talet har dock en stark produktionsökning skett beroende på att en ny gruva togs i drift 1968. Produktionen uppgick 1970 till 0,96 miljoner ton. För resten av 1970-talet kan en fortsatt snabb ökning förväntas.

Tillgången på järnmalm utgör ingen begränsande faktor för produk— tionstillväxten hos järnmalmsgruvorna. Expansionsmöjligheterna beror snarare på den svenska malmens förmåga att konkurrera på världsmarkna- den.

Flera skäl samverkar mot ökande specifik energiförbrukning:

— järnhalten sjunker, vilket innebär ökande mängder brytmassa _ slutprodukterna görs mer högvärdiga, vilket bl a innebär att malmen mals finare

— successivt skärpta miljökrav.

En stor del av energin förbrukas i malningen, men när denna drivs längre går mindre energi åt ismältningen.

Produktionen av kulsinter var 1970 nära 5 miljoner ton. En snabb kapacitetsökning i sinterverk med sikte på export kan väntas.

Energiförbrukningen vid borrning kan minska till ca 1/3 per borrad meter under en lO—årsperiod. Men allmänt sett förefaller det svårt att rationalisera energiförbrukningen i ren gruvdrift.

Transporterna i gruvorna visar en tendens mot ökad truckdrift. Mer dieselavgaser ger större ventilationsbehov, vilket kräver el. Hur avväg- ningen mellan el och bränslen kommer att bli är osäkert.

Elkonsumtionen är beroende av två faktorer, dels om brytningen skeri dagbrott eller under jord, dels förädlingsgraden, dvs fördelningen mellan styckemalm, slig och pellets.

Under jord ökar elförbrukningen per ton malm med tilltagande djup beroende på ökad uppfordringshöjd och progressivt ökad vattenuppford- ring.

Under de närmaste 5—10 åren kommer specifika oljeförbrukningen att minska till fördel för el för drift av fläktar och transportörer. Mera långsiktigt väntas även elförbrukningen sjunka för lika malmtyper be—

roende på minskad nedmalningsgrad i anrikningsverk och åtgärder i sinterugnar som medför lägre fläkteffekt.

Behovet av eldningsoljor bestäms i huvudsak av processuppvärmning och till en mindre del för lokaluppvärmning och gruvventilation. På processidan väntas en minskning av oljebehovet på grund av omläggningi processerna.

Eldningsoljorna är iviss utsträckning substituerbara mot kol. Därvid är kolåtgången 10—20 % högre på grund av distributions- och eventuella förgasningsprocesser som måste föregå förbränningen.

Speciellt för nya malmfattiga gruvor kommer dagbrottstekniken att användas med stor bergbrytningsvolym. Detta medför per ton malm

Tabell 6.7 Gruvindustrins energiförbrukning Specifik förbrukning

lil Bränslen

GWh/pve2 ktoe/pve2 GWh/pvel >2 1955 10,4 1,8 20,9 1960 11,9 1,8 20,9 1965 13,5 2,4 27,9 1967 14,2 2,7 31,4 1968 13,7 2,6 30,2 1969 14,4 2,7 31,4 1970 15,5 2,8 32,6 1971 16,7 2,8 32,6 1972 17,2 1973 18,0

alla alt alla alt alla alt 1985 25 2,8 32,6 2000 32 2,8 32,6

1 Omräkning av föregående kolumn, 1 ktoe = 11,63 G.Wh. 2 pve = produktionsvolymsenhet, se 5 96.

Total förbrukning

År Enhet Alternativ 1 2 3 4

Produktionsvolym 1970 index 102 102

1985 244 180 2000 560 289 El 1970 TWh 1,554

1985 6,1 4,5 2000 17,9 9,2 Bränsle 1970 Mtoe 0,29

1985 0,68 0,50 2000 1,57 0,81

räknat en ökning i oljeförbrukningen på grund av att större truckar an- vänds och att även stora borrmaskiner kommer att drivas med diesel- motorer i stället för tryckluft.

6.2.2.2 Livsmedelsindustri

Till livsmedelsindustrin räknas här dryckesvaru- och tobaksindustri. Sammanlagt sysselsätts ca 75 000 personer eller ca 8 % av antalet anställda inom industrin. År 1970 uppgick saluvärdet till 16,9 miljarder kronor och förädlingsvärdet till 4,8 miljarder kronor vilket innebär relativa andelar på 16 resp 10 % för industrin totalt. Energiförbrukningen är låg och uppgick 1970 till 1,0 TWh el och 0,5 Mtoe bränslen, vilket motsvarar 5,4 % av industrins energiförbrukning. Kostnaden för energi— förbrukningen utgjorde l,0 % av saluvärdet.

Livsmedelsindustrin är starkt inriktad på hemmamarknaden vilket nära sammanhänger med den förda jordbrukspolitiken. Exportandelen är låg, ca 4 % och importen 13 % av saluvärdet. Livsmedelsprodukterna exporte—

Tabell 6.8 Livsmedelsindustrins energiförbrukning Specifik förbrukning

El Bränslen GWh/pve ktoe/pve GWh/pve 1965 9,5 4,7 54,7 1967 9,6 5,04 58,6 1968 9,6 5,04 58,6 1969 9,6 4,96 57,7 1970 9,6 4,76 55,4 alt 1/3 alt 2/4 alt 1/3 alt 2/4 alt 1/3 alt 2/4 1985 15 10 3,7 4,1 43,0 47,7 2000 20 10 2,9 3,8 33,7 44,2 Total förbrukning År Enhet Alternativ 1 2 3 4 Produktionsvolym 1970 index 106 106 1985 177 157 2000 297 234 El 1970 TWh 1,015 1985 2,7 1,8 2,4 1,6 2000 5,9 3,0 4,7 2,3 Bränsle 1970 Mtoe 0504 1985 0,66 0,73 0,58 0,64 2000 0,86 1,13 0,68 0,89

ras till övervägande del till de nordiska länderna. Möjligheterna att utöka exporten till övriga Europa och Förenta Staterna begränsas av tullrestrik- tioner och handelslagar. Det förefaller inte troligt att utvecklingen av livs- medelsindustrin kommer att avvika från tidigare mönster. Vissa mätt- nadstendenser kan iakttas i fråga om industriellt färdigställda matvaror. Branschen kommer även framdeles att utvecklas mot en alltmer utpräglad förädlingsindustri och torde komma att utnyttja alltmer avancerad pro- cessteknik.

6.223. Textilindustri

Textilindustrin uppdelas i egentlig textilindustri, dvs tillverkning av halvfabrikat som garner och vävnader, färdigvaror som gardiner, mattor mm samt beklädnadsindustri som omfattar tillverkning av färdigkon- fektion. I branschen ingår också bla garverier, lädervaruindustri och skoindustri. Branschens totala förädlingsvärde uppgick 1970 till 2,75 miljarder kronor, varav textilindustrin svarade för 1,35, beklädnads- industrin för 1,05 medan återstoden fördelas jämnt mellan skoindustri och övriga grenar. Samtliga grenar inom textilindustrin har, speciellt under 1960-talet, utsatts för stark konkurrens från länder med avsevärt lägre lönenivå än den svenska. Då de — speciellt textil- och konfektions- industrierna — traditionellt var hemmamarknadsinriktade och konsum- tionen inte ökade i takt med importen drabbades den inhemska produktionen hårt. Importen av textilier steg under 1960-talet med drygt 5 % per år och utgjorde 1970 över 1,9 miljarder kr. Antalet sysselsatta minskade mellan 1965 och 1973 med 16 000 eller 5,7 % per år. Exporten ökade mycket starkt, över 11 % per år 1965—1972, delvis beroende på statliga stödåtgärder.

Under 1960-talet var ökningen i produktionsvolymen ungefär 2 % per år. Detta innebär en starkt ökad produktivitet. För beklädnadsindustrin har omställningen — som varit lika omfattande som för textilindustrin —— inneburit en halvering av antalet anställda mellan 1965 och 1973. En gynnsam utveckling av exporten, också här åstadkommen genom stimulansåtgärder från statens sida, har inte kunnat hindra denna utveckling. År 1970 uppgick exporten till 420 miljoner kr och importen till 1 384 miljoner kr. [ läder- och skoindustrin är utvecklingsmönstret detsamma, importen har trängt undan den inhemska produktionen med nedläggning av produktionsenheter och kraftigt minskad sysselsättning som följd. Textil- och konfektionsindustrin har karakteriserats av att produktio— nen varit spridd på ett mycket stort antal små företag där successivt de ekonomiskt svaga företagen med låg produktivitet måst nedläggas. Sedan denna strukturomvandling nu genomförts kan man emotse en något gynnsammare produktionsutveckling. På längre sikt kan sannolikt kon- kurrensförmågan gentemot utlandet förbättras (33).

EPU har för branschen i dess helhet räknat med en årlig tillväxt till 1985 med 3 % resp 2 %i de två alternativen.

Tabell 6.9 Textilindustrins energiförbrukning Specifik förbrukning

lil Bränslen GWh/pve ktoe/ pve GWh/ pve 1965 4,0 1,70 19,8 1967 4,3 1,96 22,8 1968 4,1 1,91 22,2 1969 4,0 1,90 22,1 1970 3,8 1,86 21,6 alla alt alla alt alla alt 1985 5,0 1,8 20,9 2000 5,0 1,8 20,9 Total förbrukning År Enhet Alternativ 1 2 3 4 Produktionsvolym 1970 index 103 103 1985 160 139 2000 232 176 1:11 1970 TWh 0,391 1985 0,80 0,70 2000 1,2 0,9 Bränsle 1970 Mtoe 0,192 1985 0,29 0,25 2000 0,42 0,32

6.2.2.4 Trävaruindustri

Produktionen av sågade trävaror uppgick 1970 till 11,4 miljoner m3. Exporten uppgick samtidigt till 6,9 miljoner m3 till ett värde av 2,1 miljarder kronor. Inom branschen sysselsattes 1970 nära 80 000 personer och förädlingsvärdet uppgick till 3,7 miljarder kronor.

Av det totala virkesuttaget går 45 % till trävaruindustrin, och denna andel väntas bestå. Omkring 1/3 härav går vidare till massaindustrin.

Med tanke på väntad råvarubrist för skogsindustrin är det sannolikt att det vedavfall som nu bränns i framtiden i stället kommer att användas i produktionen. Det vedavfall som bränns utgörs dock främst av bark, ibland med någon tillsats av spån. Användningen av bark som bränsle kommer under de närmaste åren att öka. Bark deponeras nu ofta i naturen.

Råvarutillgången verkar, liksom för massa- och pappersindustrin, be- gränsande för en framtida alltför stark produktionsökning av sågade och hyvlade produkter. En framtida expansion i branschen måste därför ske genom ökad förädling av produkterna. EPU har i sina alternativ räknat

Tabell 6.10 Trävaruindustrins energiförbrukning Specifik förbrukning

El Bränslen GWh/pve ktoe/pve GWh/pve 1965 7,0 1,8 20,9 1967 7,9 2,8 32,6 1968 8,0 2,7 31,4 1969 7,6 2,7 31,4 1970 8,2 2,8 32,6 _ alt 1/3 alt 2/4 alt 1/3 a1t2/4 alt 1/3 alt 2/4 1985 10,0 8,0 3,0 3,2 34,9 37,2 2000 10,0 8,0 3,0 3,2 34,9 37,2 Total förbrukning År Enhet Alternativ 1 2 3 4 Produktionsvolym 1970 index 116 116 1985 255 218 2000 545 335 El 1970 TWh 0,950 1985 2,6 2,0 2,2 1,7 2000 5,5 4,4 3,4 2,7 Bränsle 1970 Mtoe 0,323 1985 0,77 0,82 0,65 0,70 2000 1,6 1,7 1,0 1,1

med en årlig tillväxt med drygt 5 % resp 4 %. Med hänsyn till att den ökade förädlingsgraden erfordrar relativt litet energi har de specifika energiåtgångstalen antagits ändras endast obetydligt.

6.2.2.5 Massa- och pappersindustri

[nom massa- och pappersindustrin uppgick förädlingsvärdet 1970 till 3,6 miljarder kr. Antalet anställda har sedan 1965 minskat med 1,5 % per år och utgjorde 1970 nära 48 000. Produktionsvolymen har under 1960- talet ökat något snabbare än i industrin isin helhet. Produktionen per timme har ökat snabbare än i de flesta andra branscher vilket sammanhänger med en koncentration till stora och moderna anlägg- ningar.

Massa- och pappersindustrin är Sveriges största nettoexportör. Expor- ten uppgick 1973 till ca 8 miljarder kr. medan importen stannade vid 0,4 miljarder kr varför nettoexporten blev 7,6 miljarder kr.

Branschen stod 1970 för 33 % av industrins elförbrukning och 43 % av bränsleförbrukningen, varav dock drygt hälften bestod av interna bräns- len i form av lut och bark, som för närvarande inte har annan

Tabell 6.11 Produktion av massa Och papper i miljoner ton

1969 1970 1971 1972 1973 1985 2000

Hög Låg Hög Låg

Total massa 7.63 8.14 7.83 8.31 9.46 13.0 11.5 17.5 13.5 Avsalumassa 4.18 4.38 4.12 4.23 5.00 5.0 4.5 5.0 3.9 Integrerad massa 3.45 3.76 3.71 4.08 4.46 8.0 7.0 12.5 9.6 Papper Och papp 4.11 4.36 4.24 4.56 5.20 8.5 7.5 13.0 10.5

användning.

Enerikonsumtionsprognosen baserar sig på de prognoser för produk- tionen som anges i tabell 6.1 ].

”Integrerad” massa är sådan fiber som oftast pumpas direkt till pappers- eller kartongmaskinen. ”Avsalumassa” tillverkas i fristående eller partiellt integrerade bruk och levereras på export och till mindre del till icke-integrerade pappersbruk mt] inom landet. Skillnaden mellan kvantiteten papper/papp och mängden integrerad massa utgörs av massa som inköps från annat företag, av mäld från returpapper samt fyllnads- och bestrykningsmedel m m.

Tillväxten i Sveriges skogar är för närvarande föremål för utredning. Den bedömning som tills vidare kan göras är att tillväxten är 70 a 75 miljoner skogskubikmeter per år. Nuvarande uttag beräknas till ca 70 mil- joner skogskubikmeter per år. De prognostiserade produktionssiffrorna förutsätter väsentliga och systematiska insatser i skogsbruket för ökning av årsavkastningen. Vidare fordras att man utnyttjar skogsområden som fn icke är ekonomiskt tillgängliga samt att råvaruresurser i form av klen- virke från gallringar, hyggesavfall (grenar och toppar) och stubbar tillvara- tas. Detta fordrar utveckling av nya tekniska metoder både i fråga om hopsamling, transport och upparbetning till massa.

Av virkesuttaget är 50 % massaved och 45 % sågtimmer. Av den senare delen går ca 1/3 vidare i form av flis och sågverksavfall till massaindu- strin. Andelen sågtimmer väntas ej minska.

Den väntade råvaruknappheten kommer med all sannolikhet att leda till modifieringar i processtekniken, som möjliggör ett högre utbyte, dvs mer färdigprodukt per rn3 skogsråvara. Härigenom minskar dock utfallet av lut som internt bränsle, vilket från energisynpunkt medför ett ökat behov av utifrån tillfört bränsle (framför allt olja).

De mekaniska massaprocesserna arbetar med ett vedutbyte nära 100 % och avkastar följaktligen icke något internt bränsle; de är å andra sidan starkt elkraftkonsumerande. Det antas att andelen mekanisk massa i totala massatillverkningen kommer att stiga till 1985 från för närvarande knappt 1/5 till över 1/4; iabsoluta tal från 1,8 miljoner ton 1973 till 3,5 miljoner ton 1985 i båda produktionsalternativen.

Av producerad massa går fn något mer än hälften till vidareförädling till papper/papp inom landet, väsentligen inom integrerade bruk. Denna

del väntas växa till omkring två tredjedelar i båda produktionsalternati- ven, framför allt genom att nya pappersmaskiner byggs i anslutning till befintliga massafabriker. I det lägre produktionsalternativet antas vidareförädlingen expandera snabbare än tillväxten i integrerad massa, varvid volymen avsalumassa beräknas sjunka, medan det högre alterna- tivet förutser att kvantiteten avsalumassa skulle kunna upprätthållas på 1973 års nivå.

En höjning av den andel av pappersförbrukningen, som insamlas för återanvändning i pappersindustrin, torde kunna uppnås. Insamlingsan- delen är för närvarande 28 % av den återvinningsbara förbrukningen i Sverige varav huvuddelen — motsvarande ca 330 000 ton 1973 _ används inom landet, medan resten exporteras. Ätervinningen anses bl a genom organiserad insamling från hushåll och kontor kunna höjas till inemot 50 % och då komma att omfatta proportionsvis mer tidnings- och annat papper, som innehåller huvudsakligen mekanisk massa. Den specifika elförbrukningen för upparbetning (upplösning och de-inking) av returpapper är endast ca 1/4 av motsvarande för tillverkning av slipmas- sa. 1 de fall returpapper ersätter mekanisk massa i mälden blir elförbruk— ningen låg för den merproduktion av papper som återvinningen medger. Däremot inträder ingen nettobesparing av energi — snarare är det fråga om en mindre ökning — vid tillverkning av produkter i vilka returpappret ersätter kemisk massa.

Massa- och pappersindustrin täcker mer än hälften — 1973 ca 58 % — av sitt bränslebehov med interna bränslen. Dessa består av lut (50 %) samt bark (8 %). Luten erhålls som biprodukt vid framställning av kemiska massor (sulfat- och sulfitmassa) för vilka vedutbytet är omkring 50 %. De interna bränslena består alltså av vedsubstanser och minskar den i produkten nyttiggjorda delen av vedråvaran. Mekanisk massa utnyttjar veden nästan fullständigt men ger inget förbränningsbart avfall. Mellan dessa ytterligheter förekommer olika slag av högutbytesmassa och halv- kemisk massa.

Som exempel på konflikten energi- och råvaruutnyttjning kan nämnas tillverkning av fiberråvara för å ena sidan tidningspapper (bestående av huvudsakligen mekanisk massa) och å den andra ett papper av uteslutan- de kemisk massa. Om man i energijämförelsen mellan dessa produkter medräknar energiinnehållet i vedråvara (som ju har en tänkbar alternativ användning som bränsle) och adderar tillsatsen av externt bränsle och elkraft framkommer för båda produktslagen ett totalt energibehov, som är i det närmaste lika stort per ton slutprodukt. Detta beror på att vedförbrukningen för den kemiska massan är dubbelt så stor som för den mekaniska masan. Vad skillnaden i vedförbrukning representerar i energi tillvaratas i den kemiska processen som bränsle, medan vedråvaran iden mekaniska processen i stället nästan helt ingår i slutprodukten. Detta medför å andra sidan att den externa energiförbrukningen är högre för mekanisk massa.

Avvägningen mellan tillverkning av den ena eller andra produkttypen bör ej bestämmas utifrån vare sig total energiförbrukning (som ovan) eller

som nettoförbrukning utan i stället bedöms mot bakgrund av virkestill- gången och vad som ger största nationalekonomiska utbyte.

I prognosen redovisas bränsleförbrukningen dels brutto, dvs total bränsleförbrukning inkl interna bränslen, dels netto, dvs exkl interna bränslen. Bruttoredovisningen av bränsleförbrukningen kan, som nämnts, variera beroende på processval m m. Med dagens vedkostnad är lutens ekvivalenta oljepris — indunstningskostnad oräknad -— över 600 kr/m3. Miljövårdshänsyn kräver vidare att praktiskt taget all lut omhändertas.

Tekniken för energihanteringen i massa- och pappersindustrin är genomgående väl utvecklad till följd av det intresse som industrin har haft att hålla nere den betydande kostnadspost som energin utgör. [ndustrierna utnyttjar sedan länge den primärförbrukade energin i flera omgångar så långt energi kan utvinnas med tanke på tillgängliga tempera- turnivåer hos sekundärvärmet. All energi som förbrukas avgår slutligen ur systemet i form av värme i avloppsvatten och i fuktig varmluft från torkpartier, slipstolar m m. Temperaturerna har hittills varit låga och energipotentialen därmed liten. Bla miljövårdskraven på avloppsvatten- rening har emellertid framtvingat en minskning av vattenflödet genom fabrikerna. Detta får som följd höjda temperaturer flerstädes iprocessy- stemet, vilket har medfört att sekundärvärmet blir tillgängligt vid högre temperaturer. Undersökningar pågår om förutsättningarna på olika orter att ta vara på sekundärvärmet för bl a bostaduppvärmning, vilket skulle innebära en förbättrad energihushållning sett från samhällets synpunkt.

En trend mot högre andel el itotala energiförbrukningen torde vara ofrånkomlig av olika skäl, bla ökad mekanisering och automatik samt stegrade krav på miljövård. Man kan lättare spara värme, t ex genom vår- meväxling av sekundärvärme, än nedbringa elförbrukningen. Omvänt kan el substituera externa bränslen överallt där energi används för uppvärm- ning. För närvarande sker ånggenerering med hjälp av el bara tillfälligt under perioder då överskottskraft är tillgänglig till lågt pris.

En detaljerad studie av massa- och pappersindustrins energiförbrukning 1973 har gjorts av Svenska Cellulosa- och Pappersbruksf'öreningen i samarbete med Svenska Träforskningsinstitutet (34). Preliminära resultat från denna studie ligger till grund för iprognosen använda specifika energi- åtgångstal. 1 prognosen för 1985 har med stöd härav antagits att den specifika förbrukningen sjunker med ungefär 2/3 av skillnaden mellan nuvarande medelvärden och lägsta värden. För mekanisk massa antas emellertid att den specifika elförbrukningen har stigit över dagens nivå. Anledningen är att sådan massa 1985 till större del torde tillverkas enligt raffinör- eller termomekanisk metod vilka har en betydligt högre elkon- sumtion per ton massa än den fn tillämpade slipmetoden.

Fördelningen av produktionen 1985 mellan olika kemiska massakvali- teter har antagits icke undergå några större förändringar medan, som nämnts, andelen mekanisk massa väntas stiga. På denna punkt skiljer sig prognosen från IUI:s beräkningar (se bilaga 3), som antar oförändrade andelar mellan alla massaslag och antar en sänkning av specifika energiförbrukningen så att den 1985 i medeltal motsvarar dagens bästa

Tabell 6.12 Massa- och pappersindustrins energiförbrukning

El Bränslen

Totalt (inkl interna Netto (exkl in— bränslen) terna bränslen) TWh Mtoe TWh TWh

1985: Högre produktionsalternativ Avsalumassa 4,3 2,1 24,3 3,5 Integrerad

massa 8,3 1,5 17,2 1,7 Papper 6,2 1,4 15,9 15,9 Totalt massa __ o papper 18,8 5,0 57,4 21,1 Ovrigt 0,7 0,2 2,0 2,0 Totalt hela

branschen 19,5 5,2 59,4 23,1 1985: Lägre produktionsalternativ Avsalumassa 3,9 1,85 21,6 3,15 Integrerad

massa 7,8 1,20 13,9 1,35 Papper 5,5 1,25 14,4 14,40 Totalt massa

() papper 17,2 4,30 48,9 18,90 Övrigt 0,7 0,20 2,0 2,00 Totalt hela

branschen 17,9 4,50 50,9 20,90 2000: Högre produktionsalternativ Avsalumassa 4,9 1,7 19 ,9 2,3 Integrerad

massa 12,6 2,15 24,8 2,6 Papper 9,8 1,55 17,8 17,8 Totalt massa

o papper 27,3 5,4 62,5 22,7 Övrigt _0,8 0,2 2,1 2,1 Totalt hela

branschen 28,1 5,6 64,6 24,8 2000: Lägre produktionsalternativ Avsalu massa 3 ,4 1,45 16 ,6 1,7 Integrerad

massa 10,2 1,55 18,1 1,9 Papper 7,9 1,30 15,0 15,0 Totalt massa

o papper 21,5 4,30 49,7 18,6 Övrigt 0,8 0,20 2,1 2,1 Totalt hela

branschen 22,3 4,50 51,8 20,7

värden.

Vid Svenska Pappers- och Cellulosaingenjörsföreningens årsmöte 1974 angavs att mottryckskraftproduktionen kunde ökas från nuvarande ca 3,5 TWh/år till ca 8 TWh/år. Denna höga elproduktion synes dock ligga långt fram i tiden. Det är här inte fråga om en teknisk utan en ekonomisk avvägning, där knapphet på investeringskapital och konkurrens från andra investeringsobjekt påverkar bedömningarna.

För år 2000 antas den specifika bränsleförbrukningen för såväl massa- som papperstillverkning minska med 10 % av 1985 års medelförbrukning medan den specifika elförbrukningen antas bli oförändrad.

För produktionen av träfiberplattor åtgick 1970 ca 0,5 TWh el och bränslen motsvarande 140 ktoe. Produktionen — av vilken ungefär hälften exporteras — och energiförbrukningen har under en följd av år varit i stort sett oförändrade. För närvarande finns inget som tyder på någon nämnvärd förändring i detta mönster åtminstone för den närmaste framtiden.

I denna bransch ingår dessutom pappers- och pappförpackningsindustri och övrig pappersindustri. Energiförbrukningen 1970 utgjorde för dessa 113 GWh och 27 ktoe. Denna förbrukning väntas öka till 200 GWh och 30 ktoe 1985 resp 300 GWh och 40 ktoe år 2000.

Energiförbrukningen vid massa- och papperstillverkning sammanfattas i tabell 6.12.

62.26. Grafisk industri

Den grafiska industrin består till stor del av småföretag. Endast 12 företag hade 1970 fler anställda än 500. Totalt var 46 000 personer sysselsatta inom branschen, vars förädlingsvärde 1972 uppgick till 2,9 miljarder kr eller ca 5 % av den totala industriproduktionen. Utvecklingen av produktionsvolymen var under 1960—talet knappt 4 % per år, vilket är

Tabell 6.13 Grafiska industrins energiförbrukning

År Enhet Alternativ 1 2 3 4

Produktionsvolym 1970 index 112 112

1985 217 171 2000 420 247 lil 1970 TWh 0,203

1985 0,39 0,31 2000 0,76 0,45 Bränsle 1970 Mtoe 0,048

1985 0,09 0,07 2000 0,18 0,11

under genomsnittet för industrin i sin helhet. De antagna ökningstakterna till 1985 avviker endast obetydligt från tidigare trend.

Energiförbrukningen är liten och har antagits vara proportionell mot produktionsvolymen.

6.227 Kemisk industri

Kemisk industri består förutom av den egentliga kemiska industrin av oljeraffinaderier, gummivaruindustri och plastbearbetande industri. Anta- let anställda utgjorde 1970 drygt 40 000 och förädlingsvärdet uppgick till 3,1 miljarder kronor. Produktionsvolymen ökade under 1960-talet nära dubbelt så snabbt som för industrin i sin helhet. Branschen är i produkthänseende heterogen och uppvisar i ökningstakt betydande skillnader mellan olika delbranscher. Importandelen av tillförseln till den svenska marknaden utgör en dryg tredjedel medan exportandelen är lägre eller endast 20 %. Såväl import som export har ökat starkt under andra hälften av 1960-talet. Från energisynpunkt klart dominerande är den egentliga kemiska industrin. Kemikontoret har för EPU gjort en bedömning av utvecklingen fram till åren 1985 och 2000 (35). Oorganiska produkter: Produktionen av oorganiska produkter bedöms bli fördubblad mellan 1970—1985 vilket motsvarar en årlig tillväxttakt av 5 %. För 1985—2000 väntas den årliga ökningstakten sjunka till 2% främst beroende på de då helt stagnerade produktgrupperna klor/alkali och gödselmedel. Klor/alkalitillverkningen bedöms år 1985 till hälften komma att ske i diafragmaceller och till hälften i kvicksilverceller. Alla elektrolysanläggningar antas vid denna tidpunkt ha försetts med dimen- sionsstabila anoder. År 2000 väntas enbart diafragmaceller användas. Den specifika energiförbrukningen bedöms utveckla sig på följande sätt:

1970 1985 2000 1.1 151 Bränsle El Bränsle kWh/ton toe/ton kWh/ton toe/ton kWh/ton toe/ton Hg-celler 3 800 0,03 3 500 0,03 — — Diafragmaceller — — 3 100 0,20 2 800— 0,2 3 100 Medeltal 3 800 0,03 3 300 0,2 3 000 0,2

Övergången till diafragmametoden — som huvudsakligen är betingad av miljöskäl - medför sålunda en lägre elförbrukning men en högre bränsleförbrukning för indunstning av den mer lågkoncentrerade natron- lut som metoden ger.

Energiförbrukningen för andra oorganiska produkter — de ”stora” syrorna, fosfater, sulfater, ammoniak etc — betraktas med hänsyn till osäkerheten i den framtida inhemska ammoniakproduktionen som mer svårbedömd. Beträffande ammoniak talar beredskapsskäl för att en viss

grundförsörjning måste säkras av för jordbruket oundgängliga kväve- gödselmedel.

Organiska produkter: För organiska produktgrupper förutses en sex- faldigad produktionsvolym, motsvarande en ökning av 12,5 % per år, till 1985 och därefter ytterligare en fördubbling av produktions- volymen fram till år 2000. De energimässigt helt dominerande produk- terna är här de petrokemiska. Övrig organisk tillverkning är i avseende på förbrukning av bränsle marginell.

Råvaran nafta för krackning 1985 skulle utgöra en betydande del av branschens totala energiförbrukning om denna råvara angavs som bränsle, vilket icke gjorts.

Beträffande den specifika energiförbrukningen för tillverkning av organiska kemikalier — till övervägande delen monomerer för vidareför- ädling till basplaster — anses endast en mindre sänkning möjlig. Avgöran- de för den bedömningen är att de petrokemiska processerna redan är väl utvecklade och relativt energiekonomiska. Någon radikalt ny teknik som t ex katalytisk naftakrackning vid låga tryck och temperaturer är nu inte i sikte. Inte heller synes man kunna räkna med att andra råvaror än nafta (och ev gaskondensat) blir aktuella för svensk petrokemisk industri före 1985. Möjligen kan före år 2000 krackning av råolja eller oljefraktioner tyngre än nafta komma att spela en viss roll.

Tillverkningen av basplaster beräknas växa från 0,3 miljoner ton 1970 till 1,4 miljoner ton 1985 motsvarande en årlig ökning av ca 10 %. För den följande femtonårsperioden förutses en fördubbling av produktionen

Tabell 6.14 Energiförbrukningen i några kemiska processindustrier. Lägre tillväxtalternativet

1970 1985

Fossila Energi- El Fossila Energi- lil bränslen rika rå- bränslen rika rå— varor varor ktoe ktoe GWh ktoe ktoe GWh

Fossila Energi- El bränslen rika rå-

varor ktoe ktoe GWh

I. Gorga/tiska produkter 120 100 2 873 290 160 5 000

varav Gödselmedel 40 — 450 55 — 570 Klor 10 _ 1 220 120 — 2 000 11. Organiska produkter 150 4002 512 850 2 5002 2 900 varav liten Propen ) 100 2502 . . 600 1 5002 Butadien BTX — — — 50 500 Syntesgas — — — — —- » 111. Basplaster 100 80 675 325 240 2 320 W. Syntetgummi — — — 5 — 30 v. Övr kem produkter] 120 .. 302 300 850

340 200 5 600

65 — 630 130 — 1 950 1 500 4 7002 5 500 1 025 2 9002 75 1 000 . . (. .) (. .) 550 400 4 500 10 _ 50 450 . . 1 650

Totalt 490 750 4 362 1770 3 300 11 100 2 850 6 000 17 300

1 linergiförbrukningsdata omfattar här också basplasternas vidarebearbetning till halvfabrikat (SNI-grupp 35132).

2Här inkluderas nafta för krackning minus den del som efter processen återgår till bränslepoolen (eldningsolja, aromatnafta, gasol).

vilket motsvarar en ökningstakt av ca 5 % per år.

En anläggning för syntetgummi förutses vara i drift före 1985. Produktionen beräknas 1985 vara 100 000 ton och fördubblas till är 2000.

Övriga kemiska produkter omfattar tillverkning av tvål och tvättmedel, färger, bekämpningsmedel, läkemedel, tändstickor och sprängämnen.

Med den utveckling som ovan prognostiserats för delbranscherna skulle den kemiska industrin volymmässigt komma att trefaldigas 1970—1985, innebärande en årlig genomsnittlig ökningstakt av 7,6 %. För 1985—2000 blir expansionen nära en fördubbling eller 4,5 % per år.

Den beräknade energiförbrukningen 1970, 1985 och år 2000 inklusive energirika råvaror framgår av tabell 6.14. Övriga delar av kemisk industri omfattar petroleumraffinaderier, smörjmedels- asfalt- och kolproduktindustri, gummivaruindustri och plastvaruindustri. Av dessa behandlas raffinaderierna separat. Återstående grupper — gummivaruindustri och plastvaruindustri —- förbrukade 1970 386 GWh el och 109 ktoe. Gummivaruindustrins produktion har ökat starkt sedan mitten av 1960-talet. Förädlingsvärdet uppgick 1970 till 668 miljoner kr och antalet anställda var 15 000. De största produktgrupper- na är gummidäck och industrigummi.

Plastvaruindustrin tillverkar färdigvaror av plast. Produktionens föräd- lingsvärde har stigit mycket snabbt under senare år. Den största del- branschen är plastförpackningsindustrin och andra snabbt expanderande produktionsområden är hushållsartiklar samt varor för byggnadsindu- strin. Produktionstillväxten för dessa grupper tillsammans bedöms öka ca 7% per år i det högre alternativet och ca 5 % per år i det lägre alternativet.

] Sverige finns f n fem raffinaderier — Nynäs Petroleum i Nynäshamn, Göteborg och Malmö, Shell-Koppartrans samt BP, bägge i Göteborg — med en total kapacitet på 12,8 miljoner ton råolja. Ett raffinaderi är under byggnad, nämligen Scanraffi Lysekil som får en kapacitet på 8,3 miljoner ton. För driften erfordrades 1970 182 GWh el Och 40 ktoe

Tabell 6.15 Kemiska industrins energiförbrukning fördelad på delbranscher

1970 1985 2000

ktoe GWh ktoe GWh ktoe GWh Egentlig kemisk

industri 490] 4 362 1 770 11 100 2 850 17 300 Smörjmedel 15 25 25 40 40 60 Gummivaror 80 219 160 430 300 600 Plastvaror 14 142 302 3002 602 5402 Raffinaderier 40 182 . . .

Kemisk industri totalt 639 4 930 1 985 11 870 3 250 18 500

Högre prognosalt 2 440 14 600 4 950 28 200

1 SOS Industri ger här 398 ktoe. ? Utelämnat, se texten.

Tabell 6.16 Kemiska industrins samlade energiförbrukning

Specifik förbrukning El Bränslen GWh/pve ktoe/pve GWh/pve 1955 54,5 8,4 97,7 1960 53,5 7,4 86,1 1965 50,3 5,3 61,6 1967 48,3 5,1 59,3 1968 43,6 4,9 57,0 1969 41,8 4,6 53,5 1970 41,1 5,3 61,6 1971 41,4 4,2 48,8 1972 39,2 1973 40,6 alla alt alla alt alla alt 1985 33,4 5,6 65,1 2000 26,9 4,8 55,9 Total förbrukning År Enhet Alternativ 1 2 3 4 Produktionsvolym 1970 index 120 120 1985 437 355 2000 1 047 687 E] 1970 TWh 4,93 1985 14,6 11,9 2000 28,2 18,5 Bränsle 1970 Mtoe 0,64 1985 2,44 2,0 2000 5,0 3 3

bränslen. Förutsättningarna för raffinaderiutbyggnaderna i Sverige utreds f n av petroindustriutredningen (10).

Energiförbrukningen inom kemisk industri sammanfattasi tabell 6.15. Prognosen är baserad på en volymmässig ökningstakt av 7,6 % per år 1970—1985 och 4,5 % per år 1985—2000. Den kemiska industrins andel av industrin totalt var 1970 omkring 6 % medan motsvarande andel i de stora industriländerna är ungefär dubbelt så stor. Under 1960-talet ökade kemisk industri nära 11 % per år eller ungefär dubbelt så snabbt som industrin i sin helhet. Framdeles väntas kemisk industri fortsätta att öka snabbare än industrin totalt och möjligheter finns för en ännu snabbare tillväxt än prognosticerade 7,6 resp 4,5 % per år. En ökning med 9 resp 6 % mellan 1970 och 1985 samt 1985 och 2000 är under vissa betingelser inte osannolik. EPU har därför valt att räkna med en sådan utveckling som högre alternativ. Energiförbrukningen skulle härigenom stiga till 2,44 Mtoe och 14,6 TWh 1985 samt 4,95 Mtoe och 28,2 TWh år 2000.

Prognoserna för kemiindustrin är framtagna från delbranscherna. Hela

branschen är heterogent sammansatt och dess struktur har ändrats, samtidigt som en snabb expansion äger rum. För branschen som helhet kan dock tidsserien för den specifika förbrukningen beräknas (omlägg- ningen av branschindelningen mellan 1967 och 1968 synes här ge utslag, vilket inte är oväntat). Tidsserien anges i tabellen 6.16 och är lika för alla alternativ.

6.228 Jord- och stenvaruindustri

Antalet sysselsatta inom jord- och stenvaruindustrin uppgick 1970 till nästan 40 000 personer och förädlingsvärdet till 2,1 miljarder kr. Produktionsvolymen ökade under 1960-talet med i genomsnitt 6 % per år men betydligt snabbare i början än mot slutet av decenniet bl a beroende på avtagande aktivitet i byggnadssektorn.

Jord- och stenvaruindustrin förbrukade 1970 ca 1 Mtoe bränslen och 1,2 TWh el. Detta motsvarar ungefär 10 % av industrins bränsleförbruk- ning och 4 % av elförbrukningen. Från energisynpunkt dominerar cementindustrin som svarar för ungefär hälften av branschens energiför- brukning. För prognoserna uppdelas branschen därför i två grupper, cementindustri och övrig jord- och stenvaruindustri. Produktionen av cement uppgick 1970 till 4 miljoner ton. Framdeles väntas produktionen öka ganska långsamt eller ungefär 1 % per år vilket för 1985 innebär 4,8 miljoner ton och för år 2000 5,5 miljoner ton. Elkonsumtionen stiger ungefär proportionellt mot produktionen medan den specifika bränsle- förbrukningen kommer att sjunka genom övergång till den sk torra tillverkningsmetoden. Härigenom sjunker den specifika bränsleförbruk- ningen från ca 0,115 toe/ton till 0,080 toe/ton under den närmaste tioårsperioden. Detta innebär att bränsleförbrukningen. 1985 väntas bli lägre än 1970 -— 385 ktoe mot nuvarande 475 ktoe.

Huvudparten av energiförbrukningen sker i den process där kalkstenen torkas, kalcineras och torkas till cementklinker. En fördel för cement- industrin är valfriheten mellan olika ugnsbränslen. En växling mellan olja, kol och gas går från processynpunkt lätt att genomföra. Investerings- behovet ökar emellertid om man önskar valfrihet. Fn används huvud- sakligen olja men en omställning till kol för ungefär 50% av produk- tionen kan ske med kort varsel.

Cementindustrin kan använda bränsle med hög svavelhalt då svavlet till övervägande del binds av kalken som ingår i processen.

Cementindustrin har tidigare ansetts vara en utpräglad hemmamark- nadsindustri. Den tekniska utvecklingen med stora kustlokaliserade fa- briker i kombination med utvecklingen av sjötransporterna har emellertid förändrat situationen. En ökande utrikeshandel kan därmed bli möjlig, varför cementindustrins expansionstakt blir beroende av hur energipriset i Sverige utvecklas i förhållande till andra länder.

Den skisserade utvecklingen innebär i avseende på den specifika energiförbrukningen följande förändringar:

Fossila bränslen, El toe/ ton MWh/ ton 1970 0,12 0,1 15 1985 0,08 0,120 2000 0,08 0,120

Sammantaget erhålls följande energiförbrukning för cementindustrin.

1970 1985 2000 El, GWh 450 575 660 Bränslen, ktoe 475 385 440

Övrig jord- och stenvaruindustri: Resten av branschen, som består av tillverkning av glas, porslin och tegel m rn, hade 1970 en energiförbruk- ning av 786 GWh el och 567 ktoe bränslen. Den specifika förbrukningen var för el 7,3 GWh/pve och för bränslen 5,3 ktoe/pve och för 1985 och år 2000 antas följande värden:

El, GWh/pve Bränslen, ktoe/pve

alt 1/3 alt 2/4 alt 1/3 alt 2/4 1970 7,3 5,3 1985 10,0 6,0 7,7 8,0 2000 13,0 5,0 9,3 10,0

Branschens totala energiförbrukning ges i tabell 6.17.

Tabell 6.17 Jord- och stenvaruindustrins totala energiförbrukning

År Enhet Alternativ 1 2 3 4 Produktionsvolym 1970 Index 107 107 1985 207 159 2000 401 234 El 1970 TWh 1,236 1985 2,65 1,82 2,17 1,53 2000 5,9 2,7 3,7 1,8 Bränsle 1970 Mtoe 1,042 1985 1,98 2,04 1,61 1,66 2000 4,2 4,5 2,6 2,8

6.2.2.9 Järn- och metallverk

Järn- och stålindustrin är starkt energikrävande och svarade 1970 för ca en femtedel av industrins totala energibehov. Av energiförbrukningen utgjorde fasta bränslen i form av koks som reduktionsmedel en betydan- de del. Branschen är starkt koncentrerad och omfattar ett begränsat antal stora anläggningar. Den är mycket kapitalintensiv och dess realkapitalvär- de uppgår till ca 15 % av industrin totalt. Realkapitalet per sysselsatt är ungefär dubbelt så högt som för industrin i genomsnitt.

Inklusive de till järnverken nära anknutna ferrolegeringsverken uppgick 1970 antalet anställda till ca 56 000 och förädlingsvärdet till 3,6 miljarder kr.

År 1970 producerades 3,9 miljoner ton handelsfärdigt järn, importen uppgick till 1,7 miljoner ton och exporten till 1,4 miljoner ton. Den inhemska marknaden tillfördes således 4,2 miljoner ton.

Under hela efterkrigstiden har järn- och stålindustrin volymmässigt utvecklats mycket gynnsamt. Den totala industriproduktionen ökade 1960—1970 med i genomsnitt drygt 6 % per är, samtidigt som verkstäder och varv ökade ännu snabbare. Då järnverkens produkter till alldeles över- vägande del går som insatsvaror till dessa industribranscher skapades förut- sättningar för en snabbt stigande stålefterfrågan och under 1960-talet ökade produktionen ca 7 % per år. Den inhemska förbrukningen av handelsfär- digt järn uppvisar även vid en internationell jämförelse hög ökningstakt —- sedan 1950 omkring 6 % per år. Samtidigt har den svenska produktionen ökat ännu snabbare vilket sammanhänger med att stålindustrin väl hävdat sig mot utländsk konkurrens och lyckats både öka sin inhemska marknads- andel och i väsentlig grad öka exporten. Exporten, huvudsakligen specialstål och högförädlat handelsstål, har under 1960-talet ökat med nära 10 % per år. Importen domineras av enklare handelsstål. lmportvoly- men har under 1960-talet volymmässigt ökat med ca 4 % per år i genomsnitt.

Stålindustrins produktionsled är tre: tillverkning av råjärn, järnsvamp eller järnpulver dvs stålråvara ur malmprodukt, tillverkning av råstål samt tillverkning av handelsfärdigt järn och stål genom valsning och smidning.

Framställning av råjärn i blästermasugn är den vanligaste metoden. I Sverige utgörs ungefär 95 % av den ur malm framställda stålråvaran av råjärn från masugn. Processen är det mest energikrävande ledet i kedjan. Beskickningen utgörs av järnmalm — i Sverige vanligen i form av sinter — koks och kalk. I masugnen reduceras järnmalmen vid samtidig oxidation av koksen till koloxid resp koldioxid och vid så hög temperatur att järnet erhålls i flytande form. Koksförbrukningen uppgår till 500—550 kg per ton råjärn. Det är numera vanligt att koksen till en mindre del ersätts av olja som reduktionsmedel.

Råjärn kan också produceras i elektrisk masugn varvid energiförbruk- ningen utgör ca 400 kg koks och ca 2 500 kWh/ton. Dessa ugnar är emellertid ej konkurrenskraftiga i förhållande till blästermasugnar annat än under speciella förhållanden. Produktionen av eltackjärn har därför gått snabbt tillbaka.

En mindre del av malmjärnet utgörs av järnsvamp dvs järn som reduceras vid läg temperatur ur malm med koks, kol eller naturgas m in som reduktionsmedel. I Sverige används enbart koks. Produktionen av järnsvamp uppgick 1970 till 185 000 ton.

Nästa processled framställer råstål genom raffinering av flytande råjärn genom smältning av kallt råjärn och skrot. Detta sker i någon av följande ugnstyper martinugnar, konvertrar för pneumatiska processer — thomas,1 bessemerl LD, Kaldo — samt elstålugnar. Martinugnarna är oljeeldade. Insatsen utgörs av skrot och kallt eller flytande tackjärn i varierande mängder. [ syrgaskonverterprocesserna — LD, Kaldo och OBM— behandlas råjärnet med ren syrgas så att stål erhålls. Insatsen utgörs av flytande råjärn och beroende på typ av process 25—40 % skrot. Kombinationen masugn/syrgaskonverter svarar idag för över hälften av världens stålpro- duktion. Denna andel väntas öka kraftigt. I första hand kommer den i fråga vid tillverkning av ordinärt stål i stora tonnage och då även sådan av hög kvalitet. Kompletterad med en efterbehandling i en skänk eller skänkugn kommer den med största sannolikhet att användas i ökad omfattning även för specialstål.

Elstål tillverkas huvudsakligen av skrot och en mindre del råjärn. Erforderlig värme tillförs i form av el. I växande grad används elstålpro- cessen vid tillverkning av ordinärt stål särskilt i s k ministålverk och därvid ersättande martinprocessen. Den främsta användningen av elstål— processen är dock vid framställning av specialstål vilket sammanhänger med dess flexibilitet.

Energiåtgången _ olja och el — för råstålsproduktionen utgör omkring 15 % av järn- och stålverkens totala förbrukning. Den varierar dock mellan processerna beroende på om man utgår från varmt flytande eller kallt råjärn samt på hur stor del av det tillförda materialet som utgörs av råjärn.

Slutprodukten i råstålstillverkningen är göt, gjutna ämnen och stålgjut- gods. Av dessa betraktas stålgjutgods » som dock endast utgör 1—2 % av produktionen —- som färdigprodukt. Göt och ämnen förädlas till handels— färdigt järn och stål genom valsning och smidning. Valsning är den vanligaste metoden för förädling, endast ca 2% av det handelsfärdiga järnet utgörs av smidesprodukter.

Den vanligaste metoden för tillverkning av gjutna ämnen är stränggjut- ning, varvid stålet, direkt efter stålugnen, gjuts i form av en sträng som efter stelnandet kapas till ämnen. Metoden spar ett processled jämfört med den hittills använda metoden där stålet gjuts till göt i kokiller varefter göten utvalsas till ämnen. Materialutbytet från stålugnen till handelsfärdig valsad produkt förbättras väsentligt och detta tillsammans med eliminerandet av götvalsningen ger en aktningsvärd energibesparing. Metoden är på stark frammarsch — 1965 stränggöts knappt 1% av råstålet medan andelen för närvarande uppgår till ca 20 %.

1 Thomas— och bessemerprocesserna som tidigare förekom i landet används numera inte.

Tabell 6.18 Järn- och stålindustrins energiförbrukning

1985 2000

Prod El Bränsle Prod El Bränsle kton GWh ktoe kton GWh ktoe Sinter 9 367 281 389 14 892 400 555 Råjärn 5 510 386 1 956 8 760 550 2 800 Råstål 9 210 2 011 239 14 030 2 700 280 Handelsfärdiga prod 7 000 1 884 476 11 000 2 850 620

Summa 4 562 3 060 6 500 4 255

Högre prognos 5 200 3 490 8 100 5 170 Stålverk 80 4 000 1 000 1 820 4 000 1 000 1 900

Energiförbrukning 1985 och år 2000. Jernkontoret har för EPU gjort en uppskattning avjärn- och stålproduktionen 1985 och 2000 och på hur denna fördelas på olika stålprocesser och stålprodukter. Då utbytet varierar mellan olika processer i tillverkningskedjan måste en energi- prognos framtas med utgångspunkt i slutprodukten. Enligt föreliggande kalkyl uppgår produktionen av handelsfärdigt järn och stål 1985 till 7 miljoner ton och år 2000 till 11 miljoner ton. Härför erfordras 9,2 resp 14,0 miljoner ton götstål samt 5,5 resp 8,8 miljoner ton råjärn 1985 resp år 2000.

De olika produktionsleden — tillverkning av sinter, råjärn, götstål och handelsfärdiga produkter — bildar en sammanhängande processkedja. Den sammantagna energiförbrukningen i de olika leden redovisas i tabell 6.18. Utbyggnaden av Stålverk 80 vid NJA som numera är beslutad har här inte medräknats. Produktionen vid detta verk är beräknad till4 miljoner ton ämnen per år, bränsleförbrukningen beräknas till 2,7—2.8 miljoner ton kol och elförbrukningen till 1 TWh. Ämnena avses dels exporteras, dels förädlas vid andra verk inom landet. Erforderlig energi för den kvantitet som förädlas inom landet skall inte adderas till prognoserna med hänsyn till att dessa ämnen eljest skulle ha tillverkats av annat verk inom landet. Det har antagits att tillskottet genom Stålverk 8( motsvarar 3 miljoner ton ämnen per år både 1985 och 2000. En eventuell andra utbyggnadsetapp får anses inkluderad i totalprognosen.

Ovanstående beräkningar är baserade på en kalkyl utan Stålverk 80. Den beräknade produktionen av handelsfärdigt järn och stål på 7 resp 1 1 miljoner ton 1985 och 2000 bedömdes som låg och innebär en tillväxt- takt av produktionen med endast 4% per år 1970—1985. En något snabbare utveckling som innebär att ytterligare 1 miljon ton 1985 och 2 miljoner ton är 2000 kan komma att produceras har därför antagits motsvara den antagna snabbare produktionsutvecklingen. Om denna ökning sker jämnt över hela branschen blir energiökningen pnportionell mot produktionsökningen, dvs en ökning 1985 med 14% och år 2000

Tabell 6. I 9 Järn- och metallverkens energiförbrukning

1970 1985 2000 El Bränslen El Bränslen El Bränslen GWh ktoe GWh ktoe GWh ktoe

Högre produktionstillväxt (alt 1 och 2) Stålverk 80 — — 1 000 1 820 1 000 1 820 Övriga järn- och

stålverk (inkl gjuterier) 4 243 1 897 5 500 3 590 8 100 5 170 Ferrolegeringsverk 1 290 65 2 565 137 4 425 248 lckejärnmetallverk 1 829 100 5 250 170 8 900 235

7 362 2 062 14 315 5 717 22 425 7 473

Lägre produktionstillväxt (alt 3 och 4)

Stålverk 80 — — 1 000 1 820 1 000 1 820 Övriga järn— och stålverk (inkl gjuterier) 4 243 1 897 4 862 3 160 6 900 4 405 ["errolegeringsverk 1 290 65 2 250 120 3 750 210 lckejärnmetallverk 1 829 100 4 250 140 6 400 190

7362 2 062 12 362 5 240 18 050 6 625

med 18 %. Den alternativa energiförbrukningen anges i tabell 6.19 som högre prognos.

För beräkning av energibehoven 1985 och år 2000 har använts samma specifika förbrukningstal. Dessa har med hänsyn till väntad teknisk utveckling satts lägre än nuvarande verkliga värden. Genom ytterligare tekniska förbättringar 1985—2000 bör man enligt Jernkontorets upp- skattningar räkna med ca 10 % sänkning i genomsnitt mellan 1985 och år 2000. Energiprognosen för år 2000 har därför sänkts i motsvarande grad.

En osäkerhet som påverkar den specifika energiförbrukningen är tillgången på skrot. Skrot svarar idag för ungefär 50 % av råjärntillförseln, varav ca hälften är importvara som till alldels övervägande del består av olegerat stålskrot. År 1970 uppgick nettoimporten av skrot till 465 000 ton och energivärdet kan uppskattas motsvara 0,2 Mtoe. Främst USA har hittills varit en stor skrotexportör men Sverige har också tillfälligt importerat från andra länder. Den internationella handeln med skrot väntas nu avta och framdeles kan svårigheter uppstå att utifrån erhålla tillräckliga mängder skrot. För att täcka denna skrotbrist bör man räkna med ökad produktion av tackjärn och järnsvamp motsvarande 3—4 TWh 1985 och 5—6 TWh år 2000.

Ferrolegeringsverk: Ferrolegeringar är legeringar innehållande järn och en eller flera andra metaller, kisel, krom, mangan, volfram mfl. De används i järn- och stålproduktionen för att ge järnet de egenskaper som olika användningsområden kräver. Framför allt erfordras för rostfritt stål, verktygsstål och konstruktionsstål stora mängder ferrolegeringar medan

vanligt handelsstål innehåller endast 1—2 % legeringsämnen.

Produktionen av ferrolegeringar uppgick 1972 till 0,25 miljoner ton. Framställningen sker genom reduktion av malmen med kol eller koks som reduktionsmedel. Den kemiska reaktionen kräver hög temperatur och nästan enbart elugnar används. Den specifika elförbrukningen är hög och varierar mellan olika legeringar: Den är högst för kiselmetall som erfordrar 13 500 kWh/ton inklusive hjälputrustning medan den är 3 000 kWh/ton för ferromangan. Totalt förbrukade ferrolegeringsverken 1972 1,25 TWh el och 0,11 Mtoe bränslen. Av bränslena utgör kol huvud- parten.

Av den totala produktionen 1972 var 181 000 ton för avsalu medan återstående 73 000 ton förbrukades av ferrolegeringsverken själva.

Av de volymmässigt mera betydande ferrolegeringarna förekommer både en stor import och export. Nickel, som har mycket hög specifik elförbrukning, tillverkas inte alls i Sverige utan hela det inhemska behovet täcks av import.

Beträffande den framtida utvecklingen bedöms nu produktionen 1985 och år 2000 bli 0,45 resp 0,75 miljoner ton motsvarande en årlig ökningstakt av 4,5 % per år 1972—1985 och 3,5 % per år 198542000. Den specifika bränsleförbrukningen kan inte nämnvärt ändras då den erforderliga mängden bränsle bestäms av viktproportionerna i den kemiska reaktionen. Inte heller specifika elförbrukningen väntas undergå någon större förändring. Förbättringar i utrustning och processer ger sannolikt endast marginella elbesparingar som uppvägs av bl a miljövård- ande åtgärder. Om järn- och stålproduktionen kommer att ytterligare öka med 1 miljon ton 1985 och 2 miljoner ton år 2000 bör produktionen av ferrolegeringar öka i samma takt. Som alternativ, högre prognos har EPU räknat med att energiförbrukningen i detta fall ökar med 14 % 1985 och 18 % år 2000.

En väsentlig energibesparing kan uppnås genom värmeåtervinning på samma sätt som nu sker i Vargön där smältverket levererar processånga till pappersbruket, fn motsvarande 20 000—25 000 ton olja per är. Per ton metall kan 2 till 7 ton ånga utvinnas och genom samlokalisering av legeringsverk och värmebehövande processindustri kan högtrycksånga från smältverket användas i processindustrin och därmed minska dess behov av bränsle. Detta kräver dock att processerna anpassas till var- andra. Prognoserna anges i tabell 6.20. Icke järnmetaller: Inom denna bransch framställs icke-järnmetaller ur malm och skrot. De volymmässigt viktigaste är aluminium, koppar och bly. Till branschen räknas också vidareförädling av metallerna genom valsning, dragning och gjutning. Antalet anställda var 1970 ca 10 500 och förädlingsvärdet 800 miljoner kr.

Aluminium: Framställning av aluminiummetall ur aluminiumoxid sker som regel i förbrukarländerna och är i omfattande utsträckning kon- centrerad till länder med riklig tillgång på billig elenergi.

Framställning av aluminiummetall i Sverige förekommer endast vid smältverket i Sundsvall. Produktionskapaciteten är fn ca 85 000 ton per år. Den specifika elförbrukningen är ca 17 000 kWh/ton aluminium

vartill kommer 500—800 kWh/ton för drift av reningsanläggningar och betjäningsmaskiner.

Produktionskapaciteten i smältverket i Sundsvall kan byggas ut till storleksordningen 150 000 ton/år och fn planeras en utbyggnad med 60 000 ton/år i tre steg fram till 1980—1981. Begränsande faktorer är främst tillgång på el till rimlig kostnad samt fluoridemissioner till omgivningen.

Vid den planerade utbyggnaden av produktionskapaciteten förutses en övergång till förbrända anoder som kan ge energibesparingar på ca 1 000 kWh/ton aluminium jämfört med hittills använda kontinuerliga anoder. Med övriga inbyggda förbättringar beräknas den specifika förbrukningen sjunka till ca 15 000 kWh/ton.

Den inhemska produktionen täcker fn omkring 60% av förbruk- ningen. Med den konsumtionsökning av aluminium som väntas kommer utbyggnaden i Sundsvall ungefärligen att bibehålla denna täckningsgrad en bit in på 1980-talet.

I prognosen för år 2000 har medtagits en produktion utanför Sundsvall om 150 000 ton/år eller sammanlagd inhemsk produktion av 300 000 ton/år.

Energibehoven för denna produktion kan sammanfattas enligt föl- jande:

El, GWh Bränslen, ktoe 1970 1 150 40 1985 2 980 90 2000 4 550 120

Denna prognos förutsätter att den svenska självförsörjningsgraden bibehålls på ungefär 65 % nivå. Den senaste tidens diskussion har visat att självförsörjningsgraden kan komma att väljas högre. Som komplement till ovanstående uppgifter bör därför anges att om självför- sörjningsgraden sätts till 90 % kommer elförbrukningen att öka med ca 1 TWh 1985 och ca 2,5 TWh år 2000 och bränsleförbrukningen med 30 resp 45 ktoe. Aluminiumproduktionen skulle således erfordra 4,0 TWh och 120 ktoe bränslen 1985. För år 2000 blir motsvarande värden 7,1 TWh och 185 ktoe bränslen.

Under 1973 offentliggjordes två nya metoder för aluminiumframställ- ning, Tothmetoden och Alcoametoden.

Tothmetodens väsentliga fördel ligger i att framställning av alumi- niumoxid kan slopas och att man inte är beroende av att använda bauxit. Vidare påstås att energiförbrukningen kan reduceras till 10% av den energi som åtgår vid elektrolysprocessen och att kapital- och driftkostna- den för framställning av aluminiummetall kan reduceras till hälften jämfört med nuvarande metod.

Flera av de stora utländska aluminiumproducenterna har tidigare experimenterat med direktprocesser, dvs eliminering av aluminiumoxid-

steget. Svårigheten i processen ligger framför allt i att få reaktionen mellan mangan och aluminiumklorid att fortgå med tillräckligt utbyte och dessutom att skilja reaktionskomponenterna åt. I bästa fall kan man få metallisk aluminium legerad med flera procentandelar mangan vilketi betydande grad nedsätter slutproduktens användningsområde. Experter på området bedömer emellertid att svårighetsgraden för direktframställ- ning av aluminiummetall enligt Tothmetoden är så hög att man inte bör räkna med att den kan bli något alternativ till nuvarande metod inom de närmaste femton åren.

För ungefär ett år sedan offentliggjorde ett av de stora företagen i branschen, Alcoa, att man utexperimenterat en alternativ framställnings— process för aluminiummetall. Processen anges vara helt sluten och därmed mer miljövänlig än nuvarande metod. En pilotanläggning uppges vara beslutad för drifttagning 1975. Elförbrukningen väntas uppgå till 11 500 kWh per ton, således en väsentligt lägre förbrukning än nuvarande metod.

Koppar och bly: Produktionen av koppar och bly uppgick 1970 till 51 000 resp 43 000 ton. För produktionen användes väl etablerade smält- och elektrolysprocesser. Några revolutionerande nya processer synes man knappast kunna räkna med. Den specifika förbrukningen av el och bränslen väntas utvecklas enligt nedan.

1970 1985 2000

El ' Bränslen El Bränslen El Bränslen kWh/ton toe/ton kWh/ton toe/ton kWh/ton toe/ton

Koppar 9130 0,31 8700 0,28 8300 0,25 Bly 2800 0,11 2650 0,10 2500 0,10

Tabell 6.20 Metallverkens energiförbrukning

1970 1985 2000 El Bränslen El Bränslen l:"l Bränslen GWh ktoe GWh ktoe GWh ktoe Totalförbrukning, lägre alternativ Icke järnmetaller 1 900 75 4 250 140 6 400 190 varav: aluminium 1 150 40 2 980 90 4 550 120 koppar 475 20 870 30 1 250 40 bly 120 5 150 5 200 10 övrigt 155 10 250 15 400 20 Ferrolegeringar 1 290 65 2 250 120 3 750 210

Högre alternativ (se text): Icke järnmetaller 1 900 75 5 250 170 8 900 235 Ferrolegeringar 1 290 65 2 565 137 4 425 248

Framdeles väntas produktionen av koppar fördubblas till 1985 och trefaldigas till år 2000 jämfört med 1970. Produktionen av bly väntas öka något långsammare och år 2000 uppgå till 80 000 ton.

6.2.2.10 Verkstadsindustri

Verkstadsindustrin är en stor och heterogen bransch. Den kräver förhål- landevis litet energi men åtgången varierar mellan delbranscherna. Av energiförbrukningen går ungefär hälften till processer och hälften till uppvärmning. El dominerar på processidan medan huvudparten av upp- värmningsenergin består av olja. Grovt räknat åtgår omkring 2/3 av oljeförbrukningen för uppvärmning. Den specifika energiförbrukningen visar en betydande stabilitet.

Verkstadsindustrin kan uppdelas i fem undergrupper: metallvaruin- dustri, maskinindustri, elindustri, transportmedelsindustri inkl varv och industri för instrument, foto- och optikvaror.

Metallvaruindustrin hade 1970 83 000 anställda och dess förädlings- värde var 4 miljader kr. Andelen av den totala verkstadsindustrins produktion var en femtedel. Produktionen består huvudsakligen av insatsvaror för verkstadsindustrin och byggnadssektorn. Produktionen är hemmamarknadsbetonad, endast ca 17 % exporteras och nästan lika stor andel av marknadstillförseln har importen. Under 1960—talet utvecklades metallvaruindustrin i takt med verkstadsindustrin i sin helhet.

Maskinindustrins produktion består av ofta avancerad maskinell utrust- ning som används inom industri, jord- och skogsbruk, byggnadssektorn etc. Maskinindustrin är den största industribranschen och svarade 1970 för 13 % av både produktion och sysselsättning. Antalet anställda var 1970 drygt 128 000 och förädlingsvärdet 6,1 miljarder kr. Maskin- industrin är en utpräglad exportindustri och exportandelen är ca hälften av produktionen. Importen av maskiner är av samma storleksord- ning men till stor del skild från exporten i fråga om produktgrupper.

Elektroindustrins förädlingsvärde var 1970 3,2 miljarder kr. och antalet anställda utgjorde samma år över 71 000. Branschen domineras av storföretag och nära hälften av sysselsättningen faller på företag med fler än 1 000 anställda. Elektroindustrin fördubblade sin produktion under 1960-talet vilket motsvarar en årlig ökningstakt av ca 7 %. Utrikeshan- deln är betydande, exportandelen är ca 45 % och av tillförseln på den svenska marknaden svarar importen för ungefär hälften. Exporten — 2,6 miljarder kr 1970 — ökade mycket snabbt under 1960-talet och nåddei genomsnitt 16 % per år. Den består till drygt en tredjedel av produkter från teleindustri. Importen uppgick 1970 till 2,9 miljarder kr, dess ökning under 1960—talet var något lägre än exportens eller ca 12 % per år.

Transportmedelsindustrin domineras av storföretag som svarar för fyra femtedelar av produktion och sysselsättning. Den största delbranschen är bil— och bilmotorindustri med drygt 60 % av produktion och sysselsätt- ning. Förädlingsvärdet var 1970 ca 3,6 miljarder kr. och antalet sysselsatta nära 74 000. Branschen är starkt expansiv och produktionsvolymen ökade med i genomsnitt 7 % per år under 1960-talet. Branschen är starkt

inriktad på export och exportandelen är omkring 40 %. För enbart bilindustrin är andelen väsentligt högre, ca 70 %. Även importen är omfattande och av den totala marknadstillförseln 1972 var importande- len 30% för branschen totalt och betydligt högre för bilar. Antalet anställda ökade 1965—1973 med ca 15 000 personer eller i medeltal 2,7 % per år.

Varvsindustrin ingår som del av transportmedelsindustrin men brukar vanligtvis på grund av sin egenart särskiljas. Varven kan i sin tur uppdelas i två delar, varav den första omfattar de fyra storvarven och den andra omfattar de mindre varven, som oftast endast bedriver reparationsverk— samhet. Den förra delen dominerar i fråga om sysselsättning och produktion. Totalt var antalet anställda 1970 nära 29 000 och produk- tionsförädlingsvärdet 1,15 miljarder kr. Sedan mitten av 1950-talet har ca 80 % av dess produktion gått på export.

Tabell 6.21 Verkstadsindustrins energiförbrukning Specifik förbrukning

El Bränslen GWh/ pve ktoe/ pve GWh/ pve 1955 34,3 11,9 138,4 1960 36,1 9,9 115,l 1965 29,8 9,5 110,5 1967 28,8 7,4 86,1 1968 29,7 7,4 86,1 1969 30,4 7,4 86,1 1970 28,8 7,1 82,6 1971 29,2 6,6 76,8 1972 29,1 1973 29,6 alt 1/3 alt 2/4 alt 1/3 alt 2/4 alt 1/3 alt 2/4 1985 40 30 4,1 5,0 48 58 2000 50 30 3,3 5,0 38 58 Total förbrukning År Enhet Alternativ 1 3 4 Produktionsvolym 1970 index 118 118 1985 321 232 2000 814 455 El 1970 TWh 3,4 1985 12,8 9,6 9,3 7,0 2000 40,7 24,4 22,8 13,7 Bränsle 1970 Mtoe 0,843 1985 1,32 1,61 0,95 1,16 2000 2,69 4,07 1,50 2,28

Under hela efterkrigstiden har konjunkturen trots vissa variationer varit gynnsam för varvsindustrin. Det är främst den ökande världshandeln och industriländernas ökande oljebehov som legat bakom det snabbt stegrade tonnagebehovet. Denna efterfrågan återspeglas i en snabb produktionsökning även för svensk varvsindustri. Under 1960-talet steg produktionen med 7,4 % per år. Enligt de bedömningar som nu föreligger synes en fortsatt gynnsam utveckling vara att emotse åtminstone för de närmaste åren. Verkstadsindustrin totalt har sedan lång tid tillbaka haft en mycket stark utveckling i fråga om produktionen. Genomsnittligt har ökningen sedan 1955 varit nära 8 % per år, vilket är omkring två procentenheter mer än för industrin i sin helhet.

Verkstadsindustrin antas även i fortsättningen utvecklas något snabba- re än industrin i dess helhet. För EPU:s kalkyler antas ökningen i det högre fallet till 1985 bli 6,9 % per år och i det lägre fallet 4,6 % per år.

Prognoserna sammanfattas i tabell 6.21.

6.2.2.11 Annan tillverkningsindustri

Denna industrigrupp är den minsta av den egentliga industrins branscher i fråga om antal sysselsatta, förädlingsvärde och energiförbrukning. Antalet anställda uppgår till endast 6 000 och förädlingsvärdet 1970 var 257 miljoner kr. Undergrupper är bla tillverkning av guld- och silverarbeten, musikinstrument och sportartiklar.

Energiförbrukningen är liten och har antagits vara proportionell mot produktionsvolymen.

6.2.2.12 Övrig industri

För småindustri etc har i sammanfattningstabellen en uppskattning av elförbrukningen inkluderats medan bränsleförbrukningen inräknas i övrigsektorn. (se också avsnitt 6.1.1).

Tabell 6.22 Annan tillverkningsindustris energiförbrukning

År Enhet Alternativ 1 2 3 4 Produktionsvolym 1970 index 104 104 1985 216 187 2000 449 337 El 1970 TWh 0,024 1985 0,05 0,05 2000 0,1 0,09 Bränsle 1970 Mtoe 0,007 1985 0,015 0,014 2000 0,04 0,03

6.2.3. Import och export av el och bränsle genom utrikeshandeln med varor

Utöver den direkta utrikeshandeln med olja, kol och andra bränslen, sker ett utbyte av energi i form av bunden energi i varor. Sveriges exportindu- stri domineras av tunga industrigrenar baserade på malm och skog. De kräver relativt sett mycket energi och exporten är stor. Detta medför att Sverige sannolikt har en nettoexport av energi via varuhandeln. Energi- kommittén gjorde överslagsberäkningar för åren 1955 och 1963, och EPU har på motsvarande sätt gjort beräkningar för år 1970. För att göra denna undersökning måste flera grova schematiseringar göras. Resultaten blir därför inte helt rättvisande. Som källmaterial har använts den officiella statistiken över industri och handel. Specifika åtgångstal, som ställs till förfogande av branscher, har i vissa fall använts. Importerade och svensktillverkade varor har åsatts samma specifika åtgångstal. Hänsyn har heller inte tagits till att olika anläggningar p g a modernitet, storlek, utnyttjningsgrad, har olika specifik förbrukning vid produktion av samma varor. Lagerförändringar har inte kunnat beaktas. Beräkningarna avser endast energi som exporteras via varor från den aktuella branschen. Hänsyn tas ej till den energi som förbrukats i ett tidigare produktionsled. Detta kan snedvrida resultaten i en bransch om nettoimporten eller nettoexporten överväger. Undersökningen kan därför endast betraktas som en överslagsberäkning, för att beräkna storleken av den indirekta exporten och importen av energi.

För de olika industrigrupperna har följande beräkningsmetoder an- vänts:

Gruvindustrin är uppdelad på järnmalmsgruvor, andra gruvor, sten- brott och övrigt. Exportandelen för järnmalm är 90 %. Fördelning har gjorts med hjälp av kvantitetsuppgifter beträffande vikt.

Livsmedelsindustrin och dryckesvaruindustrin har högt saluvärde (16 miljarder kr). Exporten utgjorde värdemässigt ca 3 % medan importen utgjorde 12% av salutillverkningsvärdet. Fördelning har gjorts enligt värdebasis, dvs exportvärdet och importvärdet jämförs med saluvärdet.

Textilindustrin, i vilken ingår skoindustri. Fördelning gjord enligt värdebasis. Importen ca 3 gånger större än exporten.

Trävaruindustrin är uppdelad på sågverk, trähus, byggnadssnickerier som en grupp och i övrigt i den andra gruppen. Sågverksindustrin exporterar 1/3 av produktionen. Fördelning gjord enligt värdebasis.

Massa- och pappersindustrin är genom sin karaktär av utpräglad exportindustri också en betydande energiexportör. Erforderliga data rörande produktion, export och import finns. Den specifika energiför- brukningen för olika massa- och papperssorter har använts vid beräknan- det av energibytet. För massaindustrin har lutarna medräknats som energikälla.

Kemiska industrin är fördelad enligt värdebasis. Här ingår petroleum-, gummivaru-, plast-, och plastvaruindustrin. Många produkter inom den elektrokemiska industrin har en mycket hög specifik förbrukning. Im- porten är värdemässigt dubbelt så stor som exporten.

Tabell 6.23 [mport- och exportleveranser av i produkter bunden energi Förklaring av beräkningarna ges i texten. El anges i GWh, bränsle i ktoe

1955 1963 1970

Utförsel Införsel Utförsel Införsel Utförsel Införsel

El Bränsle El Bränsle El Bränsle El Bränsle El Bränsle El Bränsle

Gruvindustri

järnmalrnsgruvor 306 76 — — 572 116 — — 982 243 5 andra gruvor 40 2 80 4 73 3 118 5 119 5 111 stenbrott — — — — — — — — 25 6 35 övrigt — — — — — — — _ 2 — 9

Livsmedelsindustri 3 2 30 22 6 3 50 9 30 15 122 60 Textilindustri 15 10 119 74 33 18 126 67 75 37 248 120

Trävaruindustri sågverk, trähus, byggn.snick. 204 88 14 övrigt 1 5 6 4

Massa- och pappersindustri massa 1 478 —- — 2 427 5 3 323 1 615 21 11 papper 1 074 1 437 21 11 2 664 2 314 51 24 4 955 1 571 126 43 träfiberplattor 156 — - 252 — 257 70 —

Kemisk industri 240 37 535 83 420 55 1 020 134 1 699 169 4 038 431

Jord- o sten varuindustri cementindustri 37 40 — — 20 7 — — övrigt 21 24 63 72 54 45 133 111 76 46 151 92 Järn- o metallverk

handelsfärdigt stål 1 497 716 1 839 880 ferrolegeringar 690 172 882 670 1 400 423 1 490 637 484 22 626 34 bly, aluminium, koppar 1 040 213 1 775 359 Verkstadsindustri 280 96 344 117 670 195 570 169 1 404 339 1 096 265 Läder-, ha'r- o gummiindustri 15 9 36 22 45 21 80 38 _ — — —

Grafisk industri — — —— — — —- — — 30 9 46 14 Summa 4 574 1999 2128 1084 8 862 3 290 3 677 1227 16 300 5180 10 314 2 351

Andel av industrin totalt % 35 36 16 20 43 44 18 16 49 50 31 23 Nettoexport 2 446 915 5 185 2 063 5 986 2 829

Nettoexportens andelar av in- dustrins totala förbrukning % 19 17 25 27 18 27

210 85 25 10 277 96 50 18 16 5 9 3 24 7 13 4

(NN

Jord- och stenvaruindustri är uppdelad i cementindustri och övrigt. Cementindustrins energiutbyte är fördelad enligt viktkvantitetsuppgifter och jord- och stenvaruindustrin utom cement enligt värdebasis. Exporten är värdemässigt hälften så stor som importen. Export och import för cementindustrin är i förhållande till produktionen liten.

Järn- och metallverken är uppdelad i tre undergrupper. Fördelning har gjorts med hjälp av specifik energiförbrukning för ferrolegeringar resp. bly, koppar och aluminium. För handelsstål har kvantitetsuppgifter an- vänts.

Verkstadsindustrins import och export av energi har beräknats på basis av värdet av importen och exporten jämfört med salutillverkningsvärdet. Saldot blev ganska ringa, då import och export värdemässigt är 32 resp 41 % av produktionen.

Resultaten sammanfattas i tabellen 6.23. Av tabellen framgår att nettoexporten av el ökade från 19 % 1955 av industrins totala förbruk- ning till 25 % 1963. Motsvarande siffror för bränsle är 17 % resp 27 %.

Från år 1963 till 1970 minskade nettoexporten av el i procent av industrins totala förbrukning från 25% till 18%. Nettoexporten av bränsle var båda åren 27 % av industrins totala bränsleförbrukning. Om man räknar medelökningen per år av nettoexporten av el och bränsle ”bundet” ivaror får man följande:

1955—1963 1963—1970 El Bränsle El Bränsle 9,9 % 10,7 % 2,1 % 4,6 %

6.2.4. Sammanfattning av prognoserna

Industrins totala energiförbrukning var 1970 153,6 TWh (13,21 Mtoe) fördelat på 33,2 TWh el och 10,4 Mtoe bränslen. Detta motsvarade 41 % av den totala slutliga förbrukningen av energi. Denna andel har under lång tid varit relativt konstant.

Under perioden 1955—1970 ökade industrins produktionsvolym med i genomsnitt 6,4 % per år (se tabell 6.2). Industrins energiförbrukning ökade under samma period i medeltal 4,9 % per år. Den genomsnittliga ökningstakten för el var 6,2 % och för bränslen 4,3 % per år.

1985 förväntas den totala energiförbrukningen i de högre tillväxtalter- nativen bli ca 300 TWh, vilket motsvarar en årlig ökningstakt av 4,6 %. De lägre tillväxtalternativen motsvarar ca 260 TWh, vilket innebär en är- lig ökningstakt av 3,5 %. För år 2000 erhålls konsumtionsnivåerna 510 TWh respektive 360 TWh, vilket betyder ökningstakter i genomsnitt för perioden 1985—2000 på 3,5 % per år respektive 2,2 % per år. En fortgående sänkning av den specifika energiförbrukningen är alltså att vänta även utan antaganden om extra stimulansåtgärder. En sammanställ- ning av industrins energiförbrukning ges i tabell 6.24. Den totala förbruk- ningen för de fyra alternativen visas i figur 6.3.

Detaljutformningen av IUI:s och EPU:s prognoser har gjorts i huvudsak oberoende även om utgångspunkterna varit lika. Speciellt har bedöm-

Tabell 6.24 Industrins energiförbrukning

1970. Högre tillväxttakt Lägre tillväxttakt 1985 2000 1985 2000 Alt 1 Alt 2 Alt 1 Alt 2 Alt 3 Alt 4 Alt 3 Alt 4

El Bränsle E] Br El Br El Br El Br El Br El Br El Br El Br TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe

Gruvindustrin 1,5 54 0,290 6, Livsmedelsindustrin 1,015 0.504 2, Textilindustrin 0,391 0,192 0, Trävaruindustn'n 0,950 0,323 2,6 Massa o pappersindustrin 10,549 4,403 19,5 Grafisk industri 0,203 0,048 0,4 Kemisk industri 4,930 0,639 14,6 Jord- o stenvaruindustri 1,236 1,042 2,7 Järn- o metallverk 7,362 2,062 14,3 Verkstadsindustrin 3,424 0,843 12,8 Annan industri 0,024 0,007 — 0,1 — — 0,1 0,1 Småindustri 1,515 — 3,0 — — 4,0 3,0 — 4,0 — 4 0

Industrintotalt33,15310,353 79,5 19,2 73,9 19,5 160,7 29,7 137,2 31,7 66,8 16,5 62,5 16,8 108,121,4 94,0

1 0,5 0,5 9,2 0,6 0,6 4,7

4 5 1 6 0,3 0,7 0,3 0,9 1 7 7 9 0 3

v—llNOO

0,7 3,4

ONON'Q'F'

7, 3, 1, 4, , 28, 22,3

0,4 18,5 1,8 18,1

22,3

9

0,8 28,2 2,7 22,4 24,4

5 1 0,4 0 18,5 7 3,7 2 2

'— XD—vhxqu-nlnv—

_

OOFMOlq—IMXDXDV) ooo—(veronic—

,

—(

18,1 . 22,8 13,7

!— BFMGOÖIRHQOINM OOODWONNWM

|—(

0 _ooooovwleooomxo O_ONOSOQ'_VON

xooxerxoxonmowlqrx oooxrov—an—Lmooxom Doo—VOMNSDN v—t—O—WOWQNQ' v—iOOv-(WÖWQINN

4 0, 2,0 11,9 2, 1 5, 1

| _ 0 | 1 |

| 0. m 1 0. (" | C. M

'i N N

Tabell 6.25 Jämförelse mellan IUI:s och EPU:s prognoser för industrins energiförbrukning 1985

SNI

IUI EPU TWh TWh

hög tillväxt låg tillväxt Alt 1 Alt 2 Alt 3 Alt 4 hög spec låg spec hög spec låg spec

energi- encrgi- energi— energi-

förbr förbr förbr förbr

2301 Järnmalmsgruvor1 31 Livsmedelsindustri 3411 Massa- och pappersindustri2 351 + 352 Kemisk industri 36921 Cementindustri 37101 Järnverk3 37102 Ferrolegeringsverk 372 Icke järnmetallverk

S_umma Ovrig industri Hela industrin

7,7 6,9 7,3 6,5 14,0 14,0 10,3 10,3 8,3 6,8 7,2 5,9 10,4 10,3 9,1 9,0 37,4 28,6 34,2 26,4 39,9 39,9 36,1 36,1 41,4 35,9 27,2 23,7 42,5 42,5 35,2 35,2 6,3 5,7 5,0 4,6 5,1 51 5,1 5,1 79,9 70,9 68,2 59,6 68,0 68,0 62,4 62,4 4,9 4,5 3,7 3,5 4,2 4,2 3,6 3,6 7,2 6,8 5,3 5,9 7,2 7,2 5,9 5,9 193,1 1661 1581 135,2 191,31912 167,7 167,6 65,8 56,4 474 40,7 722 699 58,0 57,3 258,9 222,5 2055 1759 2635 26112257 224,9

1 EPU:s värden omfattar hela gruvindustrin medan IUI:s värden endast avser järnmalmsgruvor. Järnmalmsgru- vorpas andel var 1970 ca 85 % av branschen totalt. 2 Uppgifterna avser endast externt tillförd energi. 3 Angivna värden är bruttoförbrukning. IUI anger också nettovärden som är 49,7, 42,6, 39,9 och 33,1 TWh.

ningarna av den specifika energiförbrukningen genomförts oberoende. En jämförelse mellan prognoserna ges i tabell 6.25. En viss försiktighet skall iakttas vid detaljjämförelser eftersom beräkningsgrunderna är något olika. IUI har gjort alternativa bedömningar beträffande den specifika energi- förbrukningen som i flera fall innebär en snabbare sänkning än branscher- nas egna bedömningar. De lägre alternativen grundar sig på ett snabbt genomslag av bästa teknik. Denna sänkning av den specifika förbruk- ningen torde fordra en snabb modernisering av produktionsutrustningen. IUI har också mot bakgrund av den sänkning som ägt rum beträffande den specifika energiförbrukningen under 1960-talet bedömt att denna tendens kraftigt förstärkts av de nu höjda bränslepriserna. Den skillnad som finns mellan IUI:s och EPU:s prognoser kan huvudsakligen föras till- baka på den specifika energiförbrukningen.

De alternativa antagandena beträffande den specifika energiförbruk- ningen hos IUI leder till en förbrukning 1985 av 149,4—228,7 TWh. Det kan vidare observeras att kombinationerna högre produktionstillväxt — lägre specifik energiförbrukning respektive lägre produktionstillväxt — högre specifik energiförbrukning skiljer sig med endast 17 TWh 1985.

EPU:s prognoser för energiförbrukningen 1985 är i det högre fallet 300 TWh och i det lägre 260 TWh. Skillnaden mellan motsvarande alternativen är något mindre hos EPU än hos IUI. Vidjämförelse mellan totalnivåerna i EPU:s och IUI :s prognoser måste beaktas de skilda

beräkningsmetoderna. Det kan vidare noteras, som framgår av kapitel 9, att industrins andel

av den totala energiförbrukningen ökar från 41 % 1970 till nära 50 % 1985 och nära 55 % år 2000.

SOU 1974:64 Konsumtionsprognoser 13] TWh

500

400

300

200

eww

100

mmsww

xx

-mmr//////2

ÄNXNXXXXXXXXXXXXXXXNNW anwa/%%

en 01 &) &

Nm

0 0

of»

1972 Figur 6. 3 Industrins ener- x giförbrukning i de fyra & = el prognosalternativen för- delad pä el- och bränsle- VI/A = bränsle förbrukning.

6.3 Samfärdsel

Prognoserna för samfärdselsektorn baseras på det av IVA:s Transport— forskningskommission utarbetade materialet som sammanfattas i bilaga 4.

6.3.1 Personbils- och busstransporter

Totala antalet motorfordon i Sverige var 1970 2 446 483, varav person- bilar 93,5 %, lastbilar 5,9 %, bussar 0,6 %. Detta innebär att det 1970 fanns 283 personbilar per 1 000 invånare. Biltätheten ökade mellan åren 1960—1970 med i genomsnitt 6 % per år. I Förenta Staterna är biltät- heten för närvarande ca 450. Biltäthetens utveckling i några länder fram- går av figur 6.4. Från rent demografiska utgångspunkter kan biltätheten bedömas ha ett tak kring 600 år 650 per 1 000 invånare (resten kan av ålders— eller andra skäl ej köra bil). 62 % av Sveriges befolkning var kör-

Antal bilar per 1000 invånare

500 ___.» 400 USA _-"_____.----.-.---"' of __'-__.- _.e='-==_'"_. Figur 6.4 Personbilta't- 300 Sverige heten i Förenta Staterna, Danmark och Finland 200 Danmark jämfört med Sverige. Den - Finland bedomda utvecklmgen i Sverige, som varit under- 100 lag för bensinprognoser— na, anges med streckade r— -r——r | ——+ linjer. 1950 1960 1970 1973 1985 2000

kortsberättigad 1970. Av befolkningen hade ca 40 % körkort. Biltätheten kan givetvis öka utöver detta om man antar att det i framtiden finns en benägenhet att ha olika bilar för skilda ändamål t ex långfärdsbil, shop— pingbil, sportbil, campingbil. Detta synes emellertid för närvarande ligga mycket långt fram i tiden.

Enligt ”Bilismen i samhället” tillhörde 1971 75 % av alla svenskar i åldrarna 15—74 år hushåll som ägde eller disponerade bil (36). l storstadsregioner är siffran 65 a 70 %, i norrländska glesbygder 70 % och i övriga glesbygder i Sverige 78 %. Familjer med barn har den högsta pro— centsiffran, 93. Vad beträffar hushållsinkomst och tillgång till bil gällde följande samband 1971:

Inkomst (kronor) Tillgång till bil under 10 000 30 % 20 000—30 000 74 % över 40 000 91 %

Totala persontransportarbetet har under 1960—talet ökat med i genom- snitt 6 % per år från 43 miljarder personkm år 1960 till 78 år 1970.

Persontransporterna bestod 1970 till 84 % av biltrafik. Det synes där- för vara lämpligt att utgå från antalet personbilar. Det är dock inte an- talet bilar som är avgörande för bränsleförbrukningen utan användningen av dem. Den specifika förbrukningen per år har visat sig variera inom snä- va gränser. Någon entydig tendens är svår att urskilja. En långsam minskning bedöms rimlig i framtiden. Vid prishöjningar på drivmedel har tidigare endast momentana förbrukningsminskningar observerats. I vad mån den senaste tidens prishöjningar påverkar förbrukningen på lång sikt är oklart. Förbrukningen bestäms förutom av det individuella körsättet även av den tekniska utvecklingen. Högre verkningsgrad i motorer och bilar med lägre vikt minskar förbrukningen avsevärt. Bränsleminskningen är i stort sett proportionell mot viktminskningen. Dessa minskningar

motverkas av att en ökad fritid rimligen medför ett större transport- arbete.

Den genomsnittliga bensinförbrukningen är nu 1 450 liter per bil och år och väntas minska under prognosperioden till 1 400 liter år 1985 och 1 300 liter år 2000. 5 000 taxibilar förbrukade år 1970 ca 50 000 m3 bensin. Där förutsätts ej någon ökning i antalet. Den framtida utveckling- en av bilarnas bensinförbrukning sammanfattas i tabell 6.26 och illustre- ras i figur 6.5.

Antalet bilar bestäms av en rad faktorer, t ex priset på bilar, disponibel inkomst, sparbenägenhet. Med en årlig ökning med 2,5 % mellan 1970 och 1985 och 1,5 % mellan 1985 och 2000 uppnås i Sverige år 1985 en biltäthet om 407 fordon per 1 000 invånare och 506 år 2000. Detta be— döms motsvara det högre alternativet. Ett lägre alternativs motsvarande siffror för biltätheten blir 378 år 1985 och 427 år 2000 om den årliga ökningen antas bli 2,0 % mellan 1970 och 1985 och 0,8 % mellan 1985 och 2000. Detta lägre alternativ torde fordra aktiva åtgärder för att be— gränsa bilinnehavet.

Dieseldrivna personbilar: 1970 fanns det cirka 59000 dieseldrivna personbilar som totalt förbrukade ca 150 000 m3 motorbrännolja. 4 500 taxibilar förbrukade ca 37 000 m3 . Andelen dieseldrivna personbilar har ökat från 1,4 % 1966 till 3,1 % 1973. Dieselmotorns verkningsgrad är väsentligt högre än bensinmotorns, men dieselmotorn är också dyrare i anskaffning. Kilometerskattens inverkan på den framtida andelen diesel- drivna personbilar är oviss. Här förutsätts andelen dieseldrivna person- bilar vara ca 3 % under prognosperioden.

Elbilamas utveckling är svår att förutse. Något större antal vän- tas knappast före 1985. Om en effektiv batterityp utvecklas, kan emellertid situationen ganska snabbt förändras till elbilens fördel. År 2000 kan antalet elbilar uppskattas till 100 000 vilket skulle motsvara ca 10 % av nytillskottet mellan 1985 och 2000. En genomsnittlig elförbruk- ning av 2 000 kWh skulle innebära en total förbrukning av 0,2 TWh.

Tabell 6.26 Bensinförbrukning för personbilar

1970 1985 ökning 2000 ökning %/år % år

Högre alternativ Antal bilar/l 000 invånare 283 407 2,5 506 1,5 Totalt antal personbilar 106 2,29 3,50 4,5 Elbilar 106 0.1 Bcnsinförbrukning

personbilar m3 — 103 3 280 4 796 5 588 Lägre alternativ Antal bilar/1 000 invånare 378 2,0 427 0,8 Totalt antal personbilar 106 3,25 3,8 l—Zlbilar 106 0,1 Bensinförbrukning

personbilar m3 - 103 4 460 4 704

Figur 6.5 Bensinförbruk- ningen i Sverige. Figuren anger den totala bensin- förbrukningen 1950—

1973 och de två alternati- va prognoserna till år 2000.

1000 m3 A

7000 J

6000 1 5000 — 4000 .

3000 *

2000 '

1950 1955 19éo 1965 19701973 19,85 2000

Streckad linje = bensinförbrukningen om inga elbilar finns är 2000.

(2 000 kWh motsvarar ungefär dagens bränsleförbrukning om hänsyn tas till verkningsgradsskillnader mellan elmotor och explosionsmotor.)

Bensindrivna bussar: År 1970 fanns cirka 5 000 bensindrivna bussar. Dessa bussar är oftast små och få kan ta mer än 20 passagerare. Mer än 2/3 får ta högst 10 passagerare. Bränsleförbrukningen uppskattas till 20000 m3 1970. Förbrukningen väntas bli nästan fördubblad till år 2000.

Dieseldrivna bussar: År 1970 fanns 9 000 dieseldrivna bussar, som tillsammans förbrukade ca 140 000 m3. Antalet har ökat med ca 3 % per år 1962—1970. Charterresor med buss och den kraftiga ökningen av s k veckoslutsturer är en orsak. Den genomsnittliga körlängden var år 1970 5 500 mil/år och ökar långsamt. De dieseldrivna bussarnas förbrukning' bedöms därför öka till ca 250 000 m3 1985 och ca 300 000 m3 2000.

Framtida utveckling av personbilar. Den sannolika livslängden för personbilar minskade under 1950-talet och i början av 1960-talet från 13 a 14 är till drygt 10 år 1963. Sedan den obligatoriska fordonskontrollen infördes 1965, har livslängden återigen ökat men bara till 12,4 år (1971). Orsaken till detta torde vara en bättre genomsnittlig skötsel av bilarna.

Möjligheter finns att ytterligare öka en bils livslängd. En av de svagare delarna på personbilar är plåten som rostar. Man strävar efter att ersätta stålplåt med aluminium. Härt'ör måste hårdare aluminiumlegeringar ut- vecklas liksom en ny fogningsteknik.

Viktförhållandet aluminium/stålplåt är ca 13. Enligt undersökningar på amerikanska bilar är, som tidigare nämnts, bensinförbrukningen proportionell mot vikten, dvs en halvering av vikten minskar förbrukning- en till hälften.

Motorer och transmission är i dagens bilar något överdimensionerade

och man skulle med lättare bilar av aluminium även kunna minska motorstorleken.

Aluminium är cirka tre gånger så energikrävande att framställa som stålplåt, men vid återvinning av aluminium ur skrotade bilar åtgår endast 5 % av den ursprungliga framställningsenergin. Bilproducenter utvecklar för närvarande metoder att ersätta stålplåt med aluminium.

Utan att förändra den konventionella bilmotorn (ottomotorn) kan man blanda in upp till 30 % metanol i bensinen. Vid ytterligare inblandning fordras startbränsle. Tankvolymen måste ökas avsevärt, efter- som metanol har halva bränslevärdet jämfört med bensin. Förbruknings- ökningen blir lika stor som inblandningen. Framställning av metanol kan ske petrokemiskt eller ur naturgas. Metanol fås även som biprodukt vid träkolsframställning. Problemen i samband med metanolinblandning är idag lösta såvitt man kan bedöma efter de försök som gjorts. Hur man skall framställa de stora kvantiteter som erfordras till bilar är oklart. Väte # flytande eller som komprimerad gas — bedöms ej bli aktuellt till bilar.

Dieselmotorn, turbinmotorn, ångmotorn, stirlingmotorn och elmotorn är exempel på kraftkällor som kan komma att utvecklas och ersätta ottomotorn. Hos dessa motorer finns både för- och nackdelar. Om transportarbetet i större utsträckning utfördes av dieselmotorer istället för bensinmotorer skulle en energibesparing kunna åstadkommas. Den totala verkningsgraden i dieselmotorn är 20 % högre än i bensinmotorn. En rättvisande jämförelse är dock svår att göra och kräver ytterligare ut- redning om hänsyn skall tas till alla skillnader i bränslet och dess fram- ställning och motoremas olika egenskaper.

Elmotorn synes av flera skäl vara den bästa motorn. Problemet är bat- terierna. Man måste fem- till tiofaldiga den specifika energin (Wh/kg) och helst fördubbla den specifika effekten (W/kg) i batterierna för att

göra elmotorn konkurrenskraftig. Stora forskningsansträngningar görs idag för att utveckla nya batteri- typer. Av olika batterityper förefaller natrium/svavel och litium/svavel- batterierna vara mest lovande. Batterierna arbetar vid 300—400 graders temperatur och hålls vid arbetstemperatur av förlustvärme och genom isolering. Batterier av denna typ bör kunna ge en specifik energi av 200 Wh/kg och en specifik effekt av 200—400 W/kg. Detta medger en god acceleration och en aktionsradie på 30 mil. Batterierna blir dyra och kan vara utvecklade tidigast på 1980-talet. Bränsleceller, som används i rymdprogrammet, kräver en lång utveckling innan de kan användas i bilar (38). Den goda verkningsgraden hos en elmotor innebär att den to- tala verkningsgraden för en elbil är bättre än för en bil med explosions- motor av dagens konstruktion även om el produceras i fossileldade vär- mekraftverk. Ett utbyggt system med laddningsmöjligheter vid bensinsta— tioner skulle göra elbilen attraktiv även för längre resor. Man skulle då snabbt byta det tömda batteripaketet mot ett laddat.

6.3.2 Godstransporter och övriga transporter 6.3.2.1 Lastbilstransporter

Godstransportarbetet 1970 har uppskattats till ca 44 miljarder tonkm, fördelade på järnväg 17 miljarder, lastbil 21 miljarder och inrikes sjöfart 6 miljarder tonkm (37).

Lastbilstransporter: 1970 svarade lastbilstrafiken för 21 miljarder ton— km och förbrukade ca 1000 000 m3 brännolja. Antalet lastbilar var 150000 varav drygt hälften dieseldrivna. Andelen lastbilar med en maximilast över 10 ton har ökat från 3 % till 13 % mellan 1963 och 1973. Denna andel torde fortsätta att växa. De ökade drivmedelskostnaderna kommer även att bli ett incitament för att få en lägre bränsleförbrukning per tonkm.

ökningstakten för lastbilarnas godstransportarbete har under de senas- te åren stagnerat bland annat på grund av nybyggnadsverksamhetens kraftiga nedgång. Lastbilstrafiken kommer att påverkas av olika restrik- tioner betingade av miljö- och trafiksäkerhetsmässiga hänsynstaganden.

Bensindrivna lastbilar, 1970 ca 60 000, används numera främst som varudistributionsbilar för kortare sträckor. Här ingår även en mängd mindre pick-up bilar och firmabilar, Ökningstakten mellan 1961 och 1970 var 1,6 % per år. De bensindrivna lastbilarna bedöms ersättas i stor utsträckning av dieseldrivna. Dessutom kan elbilar komma att användas för visst transportarbete.

6.322 Sjöfart

Fritidsbåtarnas drivmedelsförbrukning är ej statistiskt känd, men den tor- de röra sig omkring 110 000 m3 bensin. På grund av ökad fritid bedöms förbrukningen öka med 2,5 % per år resp drygt 1 % till 1985 i det högre resp lägre alternativet. Den inrikes sjöfarten uppskattades i Regional tra- fikplanering 1970 till 6 miljarder tonkm och domineras av mineraloljor och oljeprodukter samt transport av grus, sand, singel och cement (37). Förbrukningen uppgår till ca 200 000 m3 oljeprodukter i huvudsak mo— torbrännolja. Här förutsätts en ökning av godstransporterna bl a på grund av utbyggnader inom kemiska industrin och järn- och stålindustrin. Fis- ket förbrukade 66 000 rn3 motorbrännolja 1970. Förbrukningsökningen uppskattas här till ca 1 % per år under prognostiden. Den förbrukade mängden bunkerolja har under flera år varit förhållan- devis konstant. Den var 1970 1,314 Mm3. En långsam tillväxt på drygt 1 % per år väntas ske under prognosperioden.

6.323 Järnvägar och spårvägar

Järn- och spårvägar förbrukar för närvarande 40 000 m3 motorbrännolja per år.

Järn- och spårvägar förbrukade 1970 även 1,9 TWh elenergi och väntas 1985 förbruka 3,0 TWh och år 2000 4,8 TWh. Järnvägens ökning då det gäller transportarbetet beror delvis på en väntad överflyttning av gods

Tabell 6.27 Prognos för drivmedelsförbrukningen i civila luftfarter

År 1970 Ökning 1985 Ökning 2000 %lår %/år

Passagerare, milj 4,4 8,5 15,0 3,5 25 Passagerare per

landningl 45 76 106 Landningar, milj 0,097 5 0,195 1,5 0.235 Energiförbrukning

per passagerare, liter 53 50,5 40 Total energiför-

brukning milj liter 235 8 760 2 1000

1 Utgör ett mått på flygplanstorlekar och bcläggningsgrader.

[ tabellen ingår ej flygvapnets förbrukning av reabensin, som 1970 uppgick till ca 300 000 m3.

från lastbilar till järnväg. Järnvägens godstransportarbete uppskattas till 25 miljarder tonkm 1985 och 33 miljarder tonkm 2000.

6.3.2.4 Flygtransporter

Två olika typer av bränslen används idag i den civila luftfarten: flyg- bensin för kolvmotorförsedda flygplan och flygfotogen för turbojet- och jetflygplan. En uppdelning på person- och godstrafik är inte möjlig efter- som huvuddelen av alla flygningar är kombinerade. Att exakt uppskatta energiförbrukningen för inrikes trafik är inte möjligt då SAS flyger både inrikes och utrikes med samma plan. I prognosen ingår det flygdrivmedel som tankas i Sverige och det förutsätts att samma mönster vad gäller tankningar kommer att bibehållas i framtiden. I enbart inrikes trafik åt- går ea 21 % av den totala förbrukningen. En prognos för den framtida energiförbrukningen har gjorts av luftfartsverket. Den sammanfattas i tabell 6.27.

6.325 Jord— och skogsbruk

Jordbrukets förbrukning av motorbrännolja har ungefär femfaldigats de senaste tjugo åren vilket återspeglar jordbrukets starka mekanisering under denna tid. En fortsatt rationalisering är att vänta men med hänsyn till att fordonsutnyttjandet redan är omfattande bedöms ökningen av för- brukningen av motorbrännolja ske i långsammare takt. Jordbruket för— brukade 1970 även 25 000 m3 bensin. Här förutsätts en minskning till år 1985 genom en övergång till dieseldrivna traktorer. För år 2000 bedöms förbrukningen bli marginell. 1973 fanns cirka 180 000 traktorer på 145 000 gårdar. 95 % av den odlade arealen skördas med skördetröskor. En utökad torkning med byggtorkar och nya maskiner synes endast kom- ma i fråga i begränsad omfattning. Av den totala förbrukningen i det kombinerade jord- och skogsbruket svarar bondeskogsbruket endast för 10 %. Den ökning som här antagits beror framför allt på en större för- brukning i de bolagsägda skogarna.

Tabell 6.28 Prognos för bensinförbrukningen 1 000 m3

1970 1985 2000

Högre Lägre Högre Lägre

Bilar 3 280 4 796 4 460 5 588 4 704 Bussar 20 30 28 36 32 Lastbilar 180 160 160 160 160 lfritidsbåtar 110 160 130 210 170 Jord- och skogsbruk 25 10 7 5 3 Övrigtl 167 250 200 400 250 Summa 3 782 5 406 4 985 6 399 5 319

1 Innehåller ospecificerade förbrukarenheter tex försvar, motorredskap, mopeder, motorcyklar. Denna post antas öka mindre än industriproduktionen.

6.3.3 Sammanfattning av prognoserna

Den bedömda utvecklingen beträffande bensin- och motorbrännoljeför- brukningen sammanfattas i tabellerna 6.28 och 6.29. De i tabell 6.29 redovisade kvantiteterna eldningsolja ingår i sammanställningarna som bunkerolja eller under övriga produkter.

Tabellerna 6.30 och 6.31 sammanfattar hela samfärdselsektorns energi- förbrukning dels i respektive bränslekvantitet, dels i Mtoe.

Tabell 6.29 Prognoser för motorbrännoljeförbrukningen, [ 000 m3

1970 1985 2000 Högre Lägre Högre Lägre Sjöfart utrikes 127 170 200 (härtill eldnings— oljor) (1187) (1430) (1700) Sjöfart inrikes 65 80 90 (härtill eldnings- oljor) (92) (120) (160) Järnvägarl 42 40 50 Personbilar, taxi, bussar 315 500 600 Lastbilar 900 2100 1500 3500 2200 Truckar ochjord- bruksmaskiner 320 350 400 360 Fiske 66 75 90 Övrig förbrukning 356 425 480 Summa 2191 3740 3140 5400 4070 (därtill eld— ningsoljor) (1279) (1550) (1860)

1 Tågdrift. Bussar under bussrubriken, tågfärjor under utrikes bunkring.

SOU l974:64 Konsumtionsprognoser Tabell 6.30 Drivmedelsförbrukningen för transportsektorn, 1 000 m3 1970 1985 2000 Högre Lägre Högre Lägre alt alt alt alt Motorbensin 3782 5406 4985 6399 5319 Motorbrännolja 2191 3740 3140 5410 4070 Bunkerolja 1279 1550 1860 Flygdrivmedel 235 760 1000 Tabell 6.31 Energiförbrukning inom samfärdselsektorn, Mtoe 1970 1985 2000 Högre Lägre Högre Lägre alt alt alt alt Motorbensin 2,84 4,05 3,74 4,80 4,00 Motorbrännolja 1,86 3,18 2,67 4,60 3,50 Bunkerolja 1,19 1,44 1,73 [flygdrivmedel 0,19 0,62 0,82 l—Zl 0,16 0,26 0,43 _ Summa 6,24 9,55 8,73 12,38 10,48

6.4 Energi för uppvärmning och s k övrig energiförbrukning

Energiförbrukningen inom huvudgruppen bostäder och övrigt1 är 1972 fördelades enligt följande:

eldningsolja 1—2 eldningsolja 3— 5 övriga oljeprodukter kol och koks inhemska bränslen stadsgas el

TWh 7 560 000 m3 74,6 4 565 000 m3 49,3 138 000 m3 1,6 160 000 ton 1,3 360 000 ton ekv olja 4,2 240 miljoner m3 1,2 26,5 TWh 26,5 158,7

Den totala förbrukningen inom denna sektor, 158,7 TWh, utgör 43 % av Sveriges totala energiförbrukning. Stadsgasen används i första hand till lokaluppvärmning och varmvattenberedning (ca 70 %) och i övrigt till matlagning i hem och i restauranger. Olja och fasta bränslen används

1 Till huvudgruppen bostäder och övrigt räknas all energiförbrukning, som inte redovisas under industri eller samfärdsel.

uteslutande för värmeändamål. Av elförbrukningen används ca 20 % för belysning, ca 10 % för uppvärmning inkl vattenvärmning och återstoden, ca 70 % för andra hushållsändamål, för fastigheters allmänna behov (hissar, fläktar etc) samt inom sjukvård, undervisning, förvaltning, handel etc. Sammantaget innebär detta att energiförbrukningen inom sektorn bostäder och övrigt huvudsakligen avser uppvärmning inkl produktion av varmvatten för tvätt, bad etc (förbrukningsvarmvatten).

I sammanhanget bör observeras att också en stor del av den energi som primärt används för belysning och hushållsändamål i slutskedet övergår till värme. Strängt taget är det bara utomhusbelysning samt energi för hushåll, inomhusbelysning m m under icke eldningssäsong som inte ger sådant värmetillskott som ingår i värmebalansen. En reduktion av energiförbrukningen för belysning och hushållsändamål innebär alltså att förlustvärmen blir mindre vilket i princip måste kompenseras genom ökning av värmetillförseln från värmesystemet.

6.4.1 Genomförda specialutredningar

Eftersom uppvärmningen till följd av de klimatologiska förutsättningarna kräver stora mängder energi är det nödvändigt för en bedömning av energikonsumtionens framtida utveckling att närmare studera uppvärm- ningsfrågorna. EPU har i sitt fortsatta arbete efter lägesrapporten dels följt — och i viss mån initierat — utredningar som bedrivits på annat håll, inom branschföreningarna på energiområdet, byggnadsindustrin, IVA:s kommitté för effektivare energianvändning etc, dels anlitat en konsult, Sven Tyrén AB, för att bla studera sambandet mellan energipris och energikonsumtion inom uppvärmningssektorn och dels i tre för ända- målet tillsatta arbetsgrupper speciellt analyserat frågor beträffande värmeisolering, ventilation samt kollektivmätning eller individuell mät- ning av el, värme och varmvatten.

6.4.2 Övrigsektorns energiförbrukning 19 72

Energiförbrukningen brutto (dvs till konsumenterna levererad energi), 1972 inom huvudgruppen bostäder och övrigt var 158,7 TWh (bränslen l32,2 TWh och el 26,5 TWh). Detta motsvarar netto (dvs nyttiggjord energi) 109,2 TWh, varvid erfarenhetsmässiga värden på verkningsgrader och förluster använts för omräkningen.1 Den genomsnittliga verknings- graden är ca 69 %.

Det finns, bortsett från elområdet, inte statistik som medger en direkt uppdelning av nettokonsumtionen på olika användningsområden. Med ledning av statistiska uppgifter om förbrukningen av olika bränslekvali— teter, omfattning av olika byggnadsbestånd m m bedöms nettoförbruk-

ningen emellertid kunna uppdelas enligt följande:

1 Bl a har den egenförbrukning av energi som sker i energianläggningar, t ex gas- oeh värmeverk, härvid betraktats såsom förluster.

bostäder' 70,2 TWh övriga lokalerl 35,8 TWh gatubelysning 0,8 TWh fritidsbostäder 1,8 TWh jordbruksdrift & 109,2 TWh

6.4.3 Specifik energiförbrukning för uppvärmning i utgångsläget ( 1972 )

Bristen på detaljerad statistik från uppvärmningssektorn gör att det inte heller är möjligt att göra en direkt uppdelning av energiförbrukningen på olika byggnadstyper. Med ledning av å ena sidan uppdelningen av bruttoförbrukningen på olika bränslekvaliteter och antagna verkningsgra- der hos olika typer av värmesystem (jämför energikommitténs motsva- rande beräkningar), å andra sidan teoretiska beräkningar av värmebehovet i småhus, lägenheter i flerfamiljshus och vissa typer av övriga lokaler kan man emellertid göra vissa bedömningar av den specifika nettoenergiför- brukningen.

En del av nettoenergin tillförs som förlustenergi från hushållsapparater etc medan resten tillförs via uppvärmningssystemet. EPU har i sina beräkningar förutsatt att tillförd hushållsel etc helt kommer byggnaden tillgodo i form av värme, varvid följande totalsammanställning för bostäderna kan göras:

Antal, Specifik förbrukning Total för- miljoner kWh/enhet, år brukning, enheter totalt härav hus- TWh hållsel etc småhus 1,37 26 900 3 460 36,9 lägenheter i flerfamiljshus 1,90 17 500 2 8602 33,3 70,2

Den specifika förbrukningen för uppvärmning och drift av övriga lokaler 1972 har på motsvarande sätt beräknats till ca 100 kWh per m3 byggnadsvolym och år.

6.4.4 Tidigare prognoser för utvecklingen av övrigsektorns energiför— brukning

Energikommittén (EK) redovisade i sitt betänkande Sveriges energiför- sörjning (16) statistik och prognoser för övrigsektorns energiförbrukning.

' Energiförbrukningen för byggnadsverksamhet — till stor del för uppvärmning under byggnadstiden — har räknats in under respektive lokalkategori. 2 Inkl andel i husets gemensamma förbrukning.

1955 var bruttoenergiförbrukningen 68,9 TWh (63,1 TWh bränsle och 5,8 TWh el). 1965 var förbrukningen 115,2 TWh (101,9 TWh bränsle och 13,3 TWh el). Ökningen av bruttoenergiförbrukningen 1955—65 var 5,3 % per år; elförbrukningen ökade något snabbare, 8,7 % per år.

EK gav för 1975 två prognoser: 181 TWh (variant ], 145 TWh bränsle och 36 TWh el) respektive 189 TWh (variant 2, 157 TWh bränsle och 31 TWh el). Detta motsvarar för perioden 1965—1975 en årlig ökning av totala bruttoenergiförbrukningen med 4,6 respektive 5,1 %; ökningen av elkonsumtionen är 10,3 respektive 8,9 % per år.

Anm*

Den faktiska förbrukningen 1972, 158,7 TWh (132,2 TWh bränsle och 26,5 TWh el) överensstämmer rätt väl med EKs variant ]; variant 1 proportionerad till 1972 ger 157,8 TWh (130,5 TWh bränsle och 27,3 TWh el).

För 1985 angav EK prognoserna 239 TWh (variant 1, 161 TWh bränsle och 78 TWh el) respektive 254 TWh (variant 2, 192 TWh bränsle och 62 TWh el). Detta innebär en årlig ökning av totala bruttoenergiförbrukning- en efter 1975 med 2,8 respektive 3,0 %; elkonsumtionen ökar 8,1 respektive 7,1 % per år.

Centrala Driftledningen (CDL) räknade i sin prognos 1970 för elkon- sumtionens utveckling med att elkonsumtionen inom övrigsektorn skulle öka från 21,8 TWh år 1970 till 39,0 TWh år 1975 (ökning 12,3 % per år) och till 63,0 TWh år 1980 (ökning 10,1 % per år under tiden 1975—80). I 1972 års CDL-studie av Sveriges elförsörjning antogs att elförbrukningen inom övrigsektorn skulle nå upp till 92 TWh år 1985 och 113 TWh år 1990.

I förarbetet för den fysiska riksplaneringen gav Svenska Petroleum Institutet (SPI) en konsumtionsprognos för oljeförbrukningen i Sverige. Man räknade härvid med att den totala oljeförbrukningen skulle komma att öka med 4,8 % per år under tiden 1969 till 1980 och därefter fram till 2000 med 2,6—2,9 % per år. Detta skulle ge en total konsumtion av 50 miljoner m3 är 1980 och 83—89 miljoner m3 är 2000. Av det- ta utgörs 35 respektive 53 miljoner ni3 av eldningsoljor, som används delvis inom övrigsektorn. Någon vidare uppdelning på förbrukningen inom olika sektorer har ej redovisats men om samma proportionering mellan olika sektorer görs som i EK :s prognos blir oljekonsumtionen inom övrigsektorn 21 miljoner m3 (210 TWh) år 1980.

För att få ett utgångsmaterial för diskussionen beträffande utveck- lingen av energikonsumtionen inom övrigsektorn gjorde EPU i ett tidigt skede en beräkning, som närmast kan karakteriseras som en anpassad trendframskrivning. Med hänsyn till ökade energipriser förutsattes härvid att de nybyggda husen förses med bättre värmeisolering och att även andra möjligheter att begränsa energikonsumtionen tas till vara. Dess- utom utgick man från att äldre hus i viss utsträckning tilläggsisoleras.

Mot denna bakgrund blir tidigare snabba ökning av den specifika energiförbrukningen för uppvärmning! inte längre bestående. Den speci-

1 Se EKzs rapport rörande Sveriges energiförsörjning 1955—1985 (16), s 99 ff.

Tabell 6.32 Utgångsprognos för övrigsektorns förbrukning av el och bränsle, TWh.

1972 1985 2000

bostäder 101,1 115,8 131,7 övriga lokaler 53,8 77,1 128,8 gatubelysning 0,8 1,6 3,2 fritidshus 2,4 5,8 11,5 jordbruksdrift 0,6 1,4 2,9 summa 158,7 ca 200 ca 280 härav bränsle 132,2 137 160 el 26,5 63 120

fika förbrukningen förutsattes öka 1,2 % per år under tiden 1972—1985 och 0,6 % per år 1985—2000.

Specifika hushållsförbrukningen av el, som länge ökat med 5 % per år beroende på kontinuerlig höjning av bostadsstandarden, förutsattes i fortsättningen öka med endast 3% per är, beroende dels på ökade energipriser och dels på vissa mättnadstendenser i de svenska hushållen. Det förhållandet att hushållselen ökar snabbare än den totala konsumtio- nen innebär att energiförbrukningen för uppvärmning behöver öka endast obetydligt.

Även för övriga lokaler antogs ökande energipriser m m medföra ”naturliga” begränsningar av förbrukningen genom tex bättre isolering, högre verkningsgrad på belysningen och ökat tillvaratagande av förlust- värme. Den specifika förbrukningen förutsattes emellertid, bl a genom ökad användning av luftkonditionering fortsätta att öka, fast ilugnare takt, med 2,3 % per år mellan 1972—1985 och 2,6 % per år mellan åren 1985—2000.

För gatubelysning, fritidshus och jordbruk gjordes på grund av dessa sektorers marginella betydelse endast schablonmässiga antaganden om utvecklingen.

På basis av de gjorda antagandena uppställde EPU en utgångsprognos för bruttoförbrukningen, tabell 6.32.

6.4.5 Tillgängliga prognoser för befolkning, bostadsbyggande etc 6.4.5.l Prognoser för befolkningsutvecklingen

Statistiska centralbyrån (SCB) gör sedan 1968 årligen befolkningspro- gnoser avseende hela rikets befolkning fram till år 2000. Prognoserna baseras på antaganden om fruktsamhet, dödlighet och immigration. I SCB:s prognos 1972 (39) antogs ett trendvärde på 20000 årligen i nettoimmigration. Detta innebar en total befolkning 1985 på 8,7 miljo— ner och år 2000 9,3 miljoner. Denna prognos refererades i EPU:s lägesrapport och har legat till grund för det fortsatta arbetet.

Anm:

Med anledning av utvecklingen under 1971 och 1972 har SCB funnit skäl att revidera trendvärdet för den årliga nettoimmigrationen till 15 000. SCB redovisade 1973 en ny prognos för den totala befolkningen:

1950 1972 1985 2000

folkmängd, miljoner 7,04 8,15 8,6 8,9

6.452 Prognoser för bostadsbeståndet

Någon officiell prognos för byggnadsbeståndets utveckling på lång sikt finns inte att läggas till grund för en beräkning av energiförbrukningen för uppvärmningsändamål. När det gäller bostadsbeståndets utveckling finns en del bedömningar, åtminstone på kort sikt, gjorda bl a av bostadsstyrelsen och av byggnadsindustrins organisationer. När det där- emot gäller andra byggnader, tex kontor, skolor, vårdlokaler, är under- laget för bedömningar även på kort sikt mycket bristfälligt.

För att kunna föra en meningsfull diskussion om uppvärmningsbeho- vet har EPU nödsakats göra vissa antaganden. Utredningen har därvid valt att arbeta med samma antaganden om byggandet som gjordes 1972 ien inom byggnadsindustrin pågående utredning för civilförsvarets räkning om bostads- och fastighetsbeståndet.' Enligt denna utredning räknar man med följande utveckling:

1950 1972 1985 2000 totalt antal bostäder, 106 2,15 3,27 3,70 4,2 härav i småhus, 106 1,05 1,37 1,65 2,0 härav i flerfamiljshus, 106 1,10 1,90 2,05 2,2 rumsenhctcr/person 0,92 1,52 1,72 2,0

Nyproduktion av småhus beräknas till 0,59 miljoner 1972—1985 och 0,68 miljoner 1985—2000. Detta innebär att av småhusbeståndet 1985 har ca 35 % byggts 1972—1985. År 2000 har ca 64 % av beståndet byggts åren 1972—2000. Rivningarna —— och i viss mån omvandlingen till fritidshus — som företrädesvis avser det äldsta småhusbeståndet, utgör med dessa antaganden 0,31 miljoner under perioden 1972—1985 och 0,33 miljoner under perioden 1985—2000.

Nyproduktion av lägenheter i flerfamiljshus har antagits vara lika stor som för småhus. Detta innebär att ca 29 % av lägenhetsbeståndet 1985 har byggts 1972—1985. År 2000 har ca 58 % av lägenheterna byggts efter 1972, dvs 42 % av lägenheterna i flerfamiljshus är byggda före 1972.

1 Bostadsprognosen är densamma som angavs i EPU:s lägesrapport och korrespon- derar med den bcfolkningsprognos som SCB presenterade 1972. Den sänkning av befolkningsprognosen som SCB gjorde 1973 leder, eftersom bostadsprognosen inte ändrats, till ett något ökat antal rumsenlleter per person, dvs en höjd utrymmes- standard.

Rivningarna — och i viss mån kontorisering —- betyder en avgång av 0,44 miljoner lägenheter under perioden 1972—1985 och 0,53 miljoner lägenheter under perioden 1985—2000.

En tveksam punkt är fördelningen mellan småhus och flerfamiljshus. Man kan naturligtvis tänka sig en annan utveckling av bostadsbyggandet av småhus och lägenheter i flerfamiljshus och konsekvenserna från energisynpunkt av en annan fördelning kommer att belysas senare.

6453 Prognoser för övriga lokaler 1 begreppet övriga lokaler inräknas:

— 80 % av lokaler för handel, bank, försäkring och hantverk1 — 50 % av lokaler för samfärdsel, post och tele1 _ samtliga lokaler för offentlig förvaltning

_ samtliga skolor % samtliga sjukhus samt lokaler för socialvård etc

— militära lokaler

Underlaget för bedömningar av utvecklingen av lokalbeståndet är mycket bristfälligt. I byggnadsindustrins utredning för civilförsvarets räkning har en antagen utveckling framräknats med ledning av statistiken över investerade medel. Vissa beräknade och erfarenhetsmässiga å-priser har därvid använts för att ur investeringarna räkna fram beståndet av lokaler (mätt i miljoner m3 byggnadsvolym):

1950 1965 1972 1985 2000

handel, bank

försäkring 96 132 144 168 192 samfärdsel, post tele 25 35 37 42 50 offentlig förvaltning 20 30 35 40 50 skolor 35 45 55 60 70 sjukhus, socialvård 55 75 85 90 105 militära lokaler 20 20 20 20 20 totalt 251 337 376 420 487 Anm:

Våren 1974 gjordes en mer genomgripande inventering av lokalbeståndet. Denna inventering visade god överensstämmelse med tidigare antaganden från 1972. Volymen av militära anläggningar som uppskattas till 20 milj m3 fanns emellertid inte med i den tidigare utredningen. Den nya inventeringen visade en lokalvolym på 373 i 7 milj rn3 (inkl militära lokaler) i december 1973. Den tidigare uppskattningen från 1972 kan, om militära lokaler tilläggs, därför behållas.

1 Eftersom utredningen avser energiförbrukningen har endast uppvärmda lokaler medtagits. Ej uppvärmda förråd, lager, etc ingår alltså inte.

6.4.6 Alternativa prognoser för övrigsektorn

Med utgångspunkt i det utredningsmaterial som framtagits och som i huvudsak belyser möjligheterna att i större eller mindre utsträckning minska energikonsumtionen inom övrigsektorn kan alternativa prognoser nu uppställas och analyseras. Två alternativa konsumtionsprognoser, en högre och en lägre, och för vardera av dessa konsumtionsivåer två alternativ för hur konsumtionen skall täckas har utformats utifrån de förutsättningar som anges i avsnitt 5.3.

Högre energipris i framtiden kommer otvetydigt att leda till att energikonsumtionen för uppvärmningsändamål kommer att bli lägre än vad den skulle blivit om tidigare låga energipriser blivit bestående. En sådan förväntad spontan utveckling mot bättre värmeisolering, ökad användning av värmeåtervinning, bättre regleringsmetoder och kanske också viss reduktion av inomhustemperaturen kan läggas till grund för en konsumtionsprognos. Det finns, såsom visats i de utförda specialutred- ningarna, goda möjligheter att begränsa energikonsumtionen ännu mer genom ytterligare och mera djupgående åtgärder och framför allt genom ett snabbare förverkligande av dessa åtgärder. En sådan utveckling kräver emellertid, eftersom alla erforderliga åtgärder inte längre är ekonomiskt motiverade ens vid ett förhållandevis högt energipris, att direkt styrande åtgärder vidtas. En sådan, hårdare begränsad utveckling, kan läggas till grund för en alternativ lägre konsumtionsprognos.

6.4.6.1 Faktorer som påverkar utvecklingen Utrymmesstandard

Avvecklingen av trångboddheten kräver byggande av större bostäder. Å andra sidan finns en tendens till ökning av antalet små hushåll, vilket kommer att öka efterfrågan på små bostäder.

Det genomsnittliga antalet rumsenheter per lägenhet är i dag 3,8, fördelat på 3,2 för flerfamiljshus och 4,5 för småhus. Antalet rumsen- heter per person är 1,52. Enligt den utredning som byggnadsindustrin gjort för civilförsvarets räkning (se 5. 145) kommer antalet rumsenheter per person att öka till 1,72 år 1985 och till 2,0 år 2000.

EPU har funnit att förhållandena på energiområdet under normala betingelser blir inte och bör inte bli styrande för utvecklingen på bostadsmarknaden. Den successiva höjningen av utrymmesstandarden i bostäderna kan därför väntas fortsätta, och utredningen har valt att basera energiprognoserna på den av byggnadsindustrin angivna prognosen för byggandet.

Vid ökad utrymmesstandard ökar energiförbrukningen för ventilation proportionellt mot antalet m2 lägenhetsyta (egentligen lägenhetsvoly- men), transmissionsförlusterna ökar proportionellt mot m2 ytterytor och varmvattenförbrukningen påverkas inte. Energiförbrukningen för upp- värmning fördelas i stort sett med vardera en tredjedel på transmission, ventilation och varmvatten. Detta medför att om utrymmesstandarden

ökar med 10 % så ökar värmeförbrukningen med 6 %.

Med de i underlagsprognosen beträffande bostadsutvecklingen angivna siffrorna få följande ökningar av energiförbrukningen till följd av för- väntad ökning av utrymmesstandarden:

Ökning av Ökning av energikon— energikon- sumtionen sumtionen

1972 % per år 1985 % per år 2000

rumsenheter/person 1,52 0,6 1,72 0,6 2,0

Bostä dernas vvs-standard

När det gäller bostädernas utrustning för uppvärmning och hygien så har man enligt boendeutredningen ((40) tabell 1.5) haft följande utveckling:

År 1 OOO-tal Därav i % tillhörande lägenheter kvalitetsgrupp 1—2 3 4—6 7 okänd 1960 2 675 51 12 24 10 1 1965 2 875 65 11 17 6 1 1970 3 181 77 10 9 3 1

Kvalitetsgrupperna är därvid definierade på följande sätt:

1: lägenheter med vatten, avlopp, centralvärme, wc och bad- eller duschrum, byggda efter år 1955 2: lägenheter med vatten, avlopp, centralvärme, wc och bad- eller duschrum, byggda år 1955 eller tidigare : lägenheter med vatten, avlopp, centralvärme och wc : lägenheter med vatten, avlopp och i vissa fall centralvärme eller wc : lägenheter utan vatten och/eller avlopp 4_

QOXUJ

Standardutvecklingen framgår speciellt av följandejämförelse:

1960 1970 andel lägenheter med centralvärme 74 % 91 % andel lägenheter med bad- eller duschrum 54 % 78 %

Boende— och bostadsfinansieringsutredningarna anger i betänkandet Solidarisk bostadspolitik (41) att

”bristerna i det omoderna och halvmoderna lägenhetsbeståndet måste undanröjas genom rivning eller ombyggnad. Ansträngningarna bör inrik- tas på att klara denna uppgift inom en tioårsperiod.”

Energiprognosutredningen har i sina beräkningar av det framtida energibehovet räknat med att samtliga bostäder år 1985 uppfyller kraven på modernitet. Detta orsakar naturligtvis en viss ökning av energikonsum-

tionen. Någon explicit siffra för ökningen kan emellertid inte anges eftersom standardförbättringen till stor del uppnås genom rivningar av äldre bostadsbestånd och nybyggnader av välisolerade, rationella enheter.

Belysning och elapparater

Höjningen av belysningsstandarden på arbetsplatserna det senaste årtion- det har fört med sig en höjning av belysningsnivån även i våra bostäder. 1 bostäderna har dock höjningen varit väsentligt lägre än på arbetsplatser- na. Svårare synuppgifter, högre krav på arbetsprestation och säkerhet m ni har motiverat en kraftig ökning av belysningsstyrkan i arbetslokaler- na medan synuppgifterna i hemmet ej förändrats i motsvarande grad.

EPU räknar med att belysningsnivån i kök, arbetsrum och vissa ekonomiutrymmen där kvalificerade arbeten utförs kommer att fort- sätta att öka samtidigt som belysningen utförs mer flexibel. Även i andra delar av bostaden får man räkna med en viss men mera begränsad ökning av belysningsnivån. Den kvantitativa ökningen av belysningsnivån inom— hus beräknas medföra en 10 %-ig ökning av energiuttaget — per rn2 bostadsyta — fram till år 1985 och 10 % ytterligare ökning fram till år 2000. Alternativt begränsas ökningen till 5 % för vardera perioden.

För utomhusbelysningen, som fn svarar för 10—12% av bostäder- nas belysningsenergi kan betydligt större ökning förväntas. Belysning av trädgårdar, promenadvägar m ni kommer förmodligen att öka energiut- taget för ytterbelysningen till det dubbla år 1985 med ytterligare fördubbling fram till år 2000. Alternativt kan ökningen bli något mindre, ca 60 respektive 30 %.

Det ökade energiuttaget för ytterbelysning förorsakas mera av en ökning av utnyttjningstiden än en ökning av effekten. En övergång till mer låghusbebyggelse även för hyreshus medför ett större behov av belysning för entréer, gångvägar, parkeringsplatser m m. En ökning av säkerhetsbelysning kan också väntas.

När det gäller hushållsapparater räknar EPU med att täckningsgraden ökar. Följande antagande har gjorts:

Hushållstäckningsgrad i Sverige, %

1969 1985 2000 kylskåp 93 100 100 frysskåp/box 45 80 100 spis (el eller gas) 9 2 100 100 diskmaskin 5 30 60 tvättmaskin 381 74 100 dammsugare 89 115 140

1 Avser innehav av maskin.

Man får sannolikt också räkna med en viss ökning av apparaternas storlek, särskilt när det gäller kyl och frys.

Bastu är idag en åtrådd bekvämlighet för småhusägare och installeras inte sällan även i gemensamhetsutrymmen i flerfamiljshus. EPU räknar med en ökad installation av bastuaggregat.

EPU observerar även användningen av elektriska motor- och kupé- värmare. 1973 uppskattas antalet installerade motorvärmare till 1,0 miljön och antalet kupévärmare till 0,2 miljoner. Energibehovet anges för norrlandsklimat där de flesta värmare finns till 400 kWh per år resp 600 kWh per år. Nuvarande totala elförbrukning, ca 500 GWh per år, redovisas huvudsakligen som en del av hushållsförbrukningen av el eller som en del av fastigheternas allmänna förbrukning av el.

EPU förutsätter i den högre prognosvarianten en ökad användning av motor— och kupévärmare enligt följande:

Antal Antal Energiför— motor— kupé- brukning värmare värmare TWh/år

1973 1 000 000 200 000 0,5 1985 1 500 000 500 000 0,9 2000 2 000 000 700 000 1,2

1 den lägre prognosvarianten har endast en obetydlig ökning av antalet motor- och kupévärmare förutsatts. Dessutom har ökad användning av automatisk in- och urkoppling av värmarna förutsatts, vilket innebär att någon ökning av energiuttaget utöver 1973 års nivå inte behöver ske.

Detta leder sammantaget till en fortsatt ökning av elkonsumtionen i våra bostäder. Två alternativ för utvecklingen av den specifika hushålls- förbrukningen av el, kWh per hushåll och år, har uppställts, tabell 6.33.

Värmeisolering

För nya hus kan man genom att vid dimensioneringen välja en högre isoleringsstandard än den som förekommer idag få lägre transmissionsför-

Tabell 6.33 Hushållens specifika elförbrukning, kWh per hushåll och är

1972 ökn % 1985 ökn % 2000

per är per år Högre alternativ: småhus 3 460 4 5 800 3 9 000 lägenheter i flerfamiljshus 2 860 4 4 800 3 7 500 Lägre alternativ: småhus 3 460 3 5 000 3 7 800 lägenheter i flerfamiljshus 2 860 3 4 200 3 6 500

luster genom omslutande ytor. 1 ett beräkningsexempel, se bilaga 6, har verkan av och kostnaderna för fem olika nivåer av förstärkt värmeisole- ring hos nybyggnationen av bostäder under ett år bestämts.

De totala transmissionsförlusterna, 878 GWh/år i ett års nyproduktion vid dagens isoleringsstandard, minskar:

— vid en isoleringsstandard som innebär t ex att man i vindsbjälklaget har 200 mm mineralull (jämfört med dagens 150 mm), med 202 GWh/år (23 %); merinvestering 88 miljoner kronor — vid en isoleringsstandard som innebär tex 250 mm mineralull i vindsbjälklaget, med 335 GWh/år (38 %); merinvestering 190 miljoner

kronor — vid en isoleringsstandard som innebär tex 350 mm mineralull i

vindsbjälklaget, med 458 GWh/år (52 %); merinvestering 370 miljoner kronor

— vid en isoleringsstandard som innebär tex 550 mm mineralull i vindsbjälklaget, med 595 GWh/år (68 %); merinvestering 750 miljoner kronor.

Det angivna exemplet illustreras i figur 6.6. För det befintliga bostadsbeståndet har på motsvarande sätt effekten av och kostnaderna för olika grad av tilläggsisolering beräknats. De totala transmissionsförlusterna, 21,2 TWh/år vid nuvarande utförande, kan ge- nom tilläggsisolering med tex ca 50 mm mineralull (obs genomsnittligt värde varierar mellan olika byggnadsdelar) minskas med 1,2 TWh/år (5,7 %); investeringskostnaden för denna begränsade tilläggsisolering uppgår till ca 630 miljoner kronor. Genom tilläggsisolering med genomsnittligt ca 400 mm mineralull sparas 17,1 TWh/år (81 %); investeringskostnaden blir därvid ca 24 miljarder kronor.

Fönster

En övergång till treglasfönster ger ijämförelse med motsvarande tvåglas- konstruktioner en energivinst som uppgår till mellan 1—2 MWh/bostad och år. Den lägre siffran gäller för en normallägenhet i flerfamiljshus och den högre siffran för ett enfamiljshus.

Ett beräkningsexempell ger vid handen att om alla befintliga småhus försågs med ett tredje glas skulle energikonsumtionen minska med 2,7 TWh/år. Kostnaderna för åtgärden blir i hög grad beroende av hur den vidtas. Om det tredje glaset sätts in successivt, i alla nybyggnader och i befintliga hus när nya fönster installeras i samband med genomgripande ombyggnader så att endast marginella merkostnader uppstår, så kan investeringen uppskattas till drygt 1 miljard kronor. Om ett organiserat utbyte av i och för sig funktionsdugliga fönster skulle ske på kort tid så blir kostnaderna avsevärt högre, i vissa fall tiofaldiga.

I samband med diskussioner om värmeisolering framhålls ofta att

1 Professor Bo Adamsson i föredraget Byggnadsuppvärmning vid energiknapphet vid Svenska Elverksföreningens årsmöte 1974.

årskostnad

70

60

50 8 öre/kWh

40 6 öre/kWh

30

4 öre/kWh 20

10

1 00 200 300 400 500 600 GWh/år

fönster har en betydligt sämre värmeisolering än omgivande väggytor och att byggnader med mindre andel fönsterytor därför kräver mindre energi för uppvärmning. Genom sin skenbara självklarhet accepteras sådana uttalanden ofta okritiskt. För en fullständig bedömning av frågan fordras emellertid att man även tar hänsyn till den större tillförseln av värme genom solinstrålning som sker genom fönsterytorna. Vid institutionen för byggnadskonstruktionslära vid Lunds tekniska högskola pågår med anslag från statens råd för byggnadsforskning ett studium av energi- transporter genom glaspartier. Hittills utförda beräkningar har visat att två- och treglasfönster åt söder har ett negativt k-värde, dvs mer solvärme tillförs rummet än som sedan leds bort genom fönstret. Österfönster med treglasfönster ger ungefär samma effektiva k-värde som en vägg. Norr- fönster ger högre k—värde.

Figur 6. 6 Ärskosmad för tilläggsisolering i ett års nyproduktion och värdet av motsvarande energibe- sparing vid olika energi- pris.

EPU som tagit del av den pågående undersökningen har dragit slutsatsen att fönsterorienteringen är en betydligt väsentligare fråga än andelen fönsteryta. Eftersom utfallet också beror på funktionen hos reglersystemet för värme — värmetillförseln under dagtid genom fönster måste resultera i en motsvarande minskning av värmetillförseln från värmesystemet — så får även reglersystemets utformning stor betydelse.

Ventilation och värmeåtervinning

Möjligheterna att minska energikonsumtionen för ventilation består primärt i en begränsning av uppvärmningsbehovet för tilluften. Genom tätare hus kan den ofrivilliga ventilationen nerbringas avsevärt så att tilluftmängder kontinuerligt anpassas till den nivå som motiveras av hygieniska krav. Tilluftmängden kan reduceras genom att hålla en låg (fläkt) styrd allmänventilation i bostaden samt utveckla bättre lösningar för att uppfånga och behandla föroreningar vid källan, dvs främst i kök och badrum. En ytterligare energibesparingsmöjlighet ligger i ny teknik eller billigare lösningar för att utnyttja frånluftens värmeinnehåll.

Utvecklingen inom reningstekniken för avskiljning av partiklar, gaser, bakterier och luktämnen i luften kan få stor betydelse för en energisnål bostadsventilation. En möjlighet är att helt eliminera friskluftsbehovet genom att i mycket täta hus installera ventilationsanläggningar som arbetar med 100 % återluft eller rumsaggregat för recirkulation av luften.

Det bör kanske påpekas att de nya tekniska utvecklingsmöjligheter som skisserats ovan i första hand torde vara tillämpbara i nyproduktionen av ekonomiska skäl. Normalt är det nämligen förenat med betydande kostnader att bygga om befintliga ventilationsanläggningar. Med nuvaran- de nyproduktionstakt innebär det att bostadsbeståndet genomsnittligt förnyas vart 40—50 år. Energibesparingsåtgärder på längre sikt bör således förberedas inom en nära framtid om åtgärderna skall få effekt totalt sett inom en rimlig och överblickbar tidsperiod.

I ett beräkningsexempel, som utarbetats inom arbetsgruppen för ventilation (jämför bilaga 6), har möjligheterna att minska energikonsum- tionen i övriga lokaler genom användning av ventilationsvärmeväxlare behandlats. Om man förutsätter att 10 % av befintligt (1972) lokalbe- stånd och 50 % av nyproduktionen förses med värmeväxlare fram till år 1985 så skulle då en energibesparing med 2,9 TWh per år uppnås. Kostnaderna för den erforderliga installationen kan om den förutsätts avse endast en komplettering av redan av andra skäl befintliga (eller beslutade) tvåkanalsystem, beräknas uppgå till storleksordningen 100 miljoner kronor.

Exemplet visar att insatser beträffande värmeåtervinning ur byggnaders ventilationsluft bör koncentreras till lokalsektorn, där behovet av luftom— sättning (frisklufttillförsel) under alla förhållanden är relativt starkt under större delen av dygnet. En fullständigt genomförd värmeåtervin- ningsteknik för ventilationssystem för lokaler skulle år 2000 kunna ge en betydande minskning av energikonsumtionen.

Eftersom en sådan fullständig övergång till värmeåtervinning kräver tvåkanalsystem i alla lokaler blir kostnaderna emellertid höga.

lnnetemperaturen

Det är sannolikt att en bättre temperaturreglering ger en lägre innetem- peratur särskilt i flerfamiljshusen, där tendenser till övertemperaturer har förmärkts sedan åtskilliga år tillbaka. Indicier på denna övertemperatur är för övrigt de höga förbrukningssiffror som är vanliga och de observatio— ner av vädringsvanor i flerfamiljshus som gjorts. En stor del av den rationalisering som en förbättring av temperaturregleringen innebär torde ingå i den ”naturliga” tekniska utvecklingen.

Vad som däremot kan diskuteras är en i så hög grad förbättrad temperaturreglering att människans fysiologiska krav på en varierande innetemperatur i enlighet med aktivitetsnivå och beklädnad kan tillfreds— ställas. Med idag vanlig inomhusklädsel (kjol och blus, skjorta och byxor) varierar det normala temperaturbehovet (globtemperatur) mellan ca 16 och 280 beroende på sysselsättning. Kravet på 280 uppstår då en lätt klädd människa vill vila en längre stund isittande eller liggande ställning. En rejäl yllekofta sänker behovet till 23 å 250 — underkroppen har ofta mer värmeisolerande klädsel än överkroppen, varför motsvarande påkläd- ning inte behövs. Nuvarande höga innetemperatur behövs alltså nästan uteslutande vid vila, medan den är till nackdel vid arbete eller lek i hemmet. Vanligt hushållsarbete i köket kräver 21 år 23() vid lätt beklädnad, men hushållsarbete brukar medföra användning av spis, tvättmaskin, torkskåp, diskmaskin, strykjärn e d, som höjer temperaturen med någon eller några grader, varför bastemperaturen i hemmen under större delen av all tid skulle kunna ligga under 20() under förutsättning att komfortabel temperatur, dvs 23—25O kan åstadkommas snabbt under de tider och i de utrymmen när och då familjemedlemmar önskar vila eller har stillasittande sysselsättning. Det kan nog förutsättas att en extra kofta inte då betraktas som ett oacceptabelt villkor för komfort.

Om en blygsammare besparingseffekt eftersträvas — såg en sänkning av lnnetemperaturen från 23 till 210 — borde den kunna uppnås med generellt verkande medel av olika slag. Ett 50 %—igt genomslag till år 1985 skulle innebära en besparing av 4 TWh. Om en kraftigare besparingseffekt eftersträvas är det troligt att snabbreglerande system för temporär höjning av rumstemperaturen exempelvis i vardagsrum och vissa andra rum måste kunna ordnas. En så väsentligt lägre rumstemperatur som 18 a 190 accepteras säkert inte utan vidare.

Vid all diskussion om innetemperatur måste observeras att vissa grupper, tex åldringar och invalider, har ett verkligt behov av högre temperatur. Om eventuella generella temperatursänkande åtgärder vidtas måste undantag göras för dessa grupper.

Drift och underhåll

För att hålla energiförbrukningen på så låg nivå som möjligt fordras för en byggnad att värme— och ventilationsanläggningen är rätt inreglerad och rätt skött.

Bränsleförbrukningen kan genom inreglering av värmesystemet mins-

kas betydligt; fall där så stora minskningar som 10 % erhållits är inte ovanliga (se bilaga 6).

Många vvs-anläggningar körs idag oekonomiskt och ”energislösande”, ofta helt enkelt beroende på att maskinisten inte känner till hur den aktuella anläggningen är avsedd att fungera. Den moderna tekniken har blivit allt mer komplicerad och svår för en icke specialist att handskas med. Det är därför möjligt att minska energiförbrukningen genom förbättrad utbildning för maskinister och fastighetsskötare och än vikti- gare genom att en skriftlig drifts- och skötselinstruktion upprättas för varje vvs-anläggning. I Svensk Byggnorm, SBN 67, krävs en sådan för alla ventilationsanläggningar men det skulle behövas även för Värmeanlägg- ningar.

Kollektivmätning eller individuell mätning

Energi, i form av värme, varmvatten och el, kan mätas och debiteras individuellt för varje förbrukare (bostad) eller kollektivt, t ex för samtliga hyresgäster i ett flerfamiljshus. För friliggande småhus har individuell mätning varit (och är) det normala även om på senare tid kollektivmät- ning i några fall införts för grupper av hus. I flerfamiljshus har värme och varmvatten normalt debiterats kollektivt, medan elförbrukningen inom lägenhetens väggar debiterats individuellt (allmän elförbrukning i trappor, för hissar etc har däremot debiterats kollektivt). Under 1950- och 1960-talen infördes individuell mätning av värme och varmvatten i ca 200 000 lägenheter men i ca hälften av dessa har man nu övergivit denna mätning och återgått till kollektivmätning. När det gäller el har, efter önskemål från bla byggnadsindustrin och bostadsförvaltarna, en viss övergång skett, speciellt i slutet av 1960-talet, till kollektivmätning i hyreshus. 1972 fanns, enligt Svenska Elverksföreningens statistik, 2 650 kollektivleveranser av el omfattande ca 97 500 slutliga förbrukare (bo— stadslägenheter).

Motiven för kollektiv mätning är väsentliga besparingar för installatio- nerna och minskade avläsnings- och debiteringskostnader. Man får natur- ligtvis räkna med att det vid kollektivmätning, då konsumenten inte direkt debiteras för den energi han själv konsumerar, uppstår en minskad benägenhet att spara på energi. Debatten om detta senare har, särskilt under senaste tid, blivit mycket omfattande. En allvarlig nackdel med den kollektiva mätningen är också att man inte kan införa registrering av den enskilda förbrukningen, t ex vid ransonering i en bristsituation.

EPU har funnit att några klara, entydiga resultat om merförbrukningen vid kollektivmätning inte finns, jämför bilaga 7. När det gäller värme kan man egentligen inte slösa på annat sätt än genom ovarsam vädring. Även om merförbrukningen i det enskilda fallet kan vara betydande — särskilt vid olämpligt utformade och dåligt injusterade reglersystem — så blir den genomsnittliga merförbrukningen kanske inte så stor. Med moderna och noggrant injusterade reglersystem, då övertemperaturer som behöver vädras bort inte förekommer, så minskar merförbrukningen vid kollektiv- mätning. När det gäller varmvatten föreligger bestämt en inte oansenlig

merförbrukning; exempel på en nära fördubbling av varmvattenförbruk- ningen finns men också uppmätta fall där merförbrukningen varit mindre, ca 25 %. När det slutligen gäller el så är återigen möjligheterna att slösa begränsade, och uppgifterna om beräknad merförbrukning varierar från + 30 % till ingen alls (42).

Det kan i vissa fall resas principiella invändningar mot införandet av individuell mätning. Detta är tex fallet med värmemätning i de fall där värmetransmission sker mellan olika, mätta objekt, tex mellan lägen— heterna i ett flerfamiljshus, och möjligheter till värmestöld därför föreligger.

EPU hänvisar för en närmare diskussion av dessa frågor till det arbete som gjorts i den speciellt tillsatta arbetsgruppen för kollektivmätning, bilaga 7. EPU har själv ur det tillgängliga materialet dragit slutsatsen att man i praktiken, när man tar hänsyn till de tekniska svårigheter som föreligger, inte kan göra så stor energibesparing genom att påbjuda en obligatorisk övergång till individuell mätning. Detta bekräftas också av de beräkningar som gjorts inom IVA:s kommitté för studier av effektivare energianvändning inom samhället (4). Skillnaden i energiförbrukning 1985 mellan ett fall med rationell användning av kollektivmätning och ett fall där kollektivmätning inte förekommer är inte större än 1—2 TWh/år inom värmesektorn och 0,5—1 TWh/år för elförbrukningen i hushållen. Trots det begränsade resultatet vill EPU emellertid, av prin- cipiella skäl, föreslå att möjligheterna till individuell mätning tillvaratas där så kan ske utan väsentliga olägenheter.

Solenergi för byggnadsuppvärmning

Solenergikraftverk är ännu på experimentstadiet (jämför kapitel 7). Däremot är direkt användning av solenergi för uppvärmning redan en realitet. Solinstrålningen ger alltid, även på våra breddgrader ett bidrag till husens värmebalans och försök pågår att med olika medel öka detta bidrag. Projekt finns där man hoppas kunna täcka hela värmebehovet med instrålande solenergi (43).

En anläggning för uppvärmning med solenergi består väsentligen av en solfångare. I denna absorberas och transporteras sedan energi till en reservoar för värmelagring via något värmetransportmedium som vatten eller luft.

Ett fönster orienterat mot söder är en solfångare med hög verknings- grad. Solinstrålning genom fönster kan och bör därför utnyttjas för att skapa värmebalans i byggnader. Detta förutsätter dock god byggnadspla— nering, temperaturreglering i varje rum samt en lämplig avvägning av byggnadsdelarnas värmemotstånd och kapacitet. Fönstrets värmebalans kan ytterligare förbättras om man använder isolerande luckor under dygnets mörka timmar. Skydd över södervända fönster hindrar den höga sommarsolen att ge överhettning. Intensifierat studium av det termiska samspelet mellan fönster och byggnaden med dess installationer — där både byggnadens och installationernas olika delar utgör komponenteri samma dynamiska, termiska system bör på sikt ge stora vinster i form av

bättre inomhusmiljö och lägre energikostnader.

Plana solfångare byggs i princip som en skyddande, isolerad låda med utvändig glasning av 1—3 glas som släpper igenom solstrålningen. Denna fångas upp av en absorbator. Solfångare kan också byggas koncentreran- de, tex med paraboliska speglar. Värmelagring kan ske med hjälp av isolerade vattentankar eller av annat material med hög värmekapacitet, t ex sten.

Med hänsyn till bl a att en stor del av strålningen vintertid i Sverige sker i form av diffus strålning är koncentrerade solfångare inte lämpliga. Därmed måste systemen här bli väsentligt annorlunda än tex i Sahara och Arizona. Temperaturkraven för byggnaders uppvärmning är emeller- tid måttliga. Därför bör man kunna uppfylla kraven bäst med relativt enkla och billiga plana solfångare som fungerar även mulna dagar. Solfångarna bör orienteras mot söder och placeras (nära nog) vertikalt. En rad praktiska fördelar uppkommer om plana solfångare ersätter eller integreras med konventionella konstruktionselement som ytterväggar. Solfångarna behöver inte bli något påfallande inslag i stadsbildens arkitektur.

Långtidslagringen av solenergi är ett särskilt väsentligt problem för Sveriges del. Det är ännu inte löst. Däremot kan man redan nu med känd teknik och kända material göra en korttidslagring av solenergi iseparata system för varje enskilt hus. Vi måste dock f n räkna med att använda ersättningsenergi ända upp till 100% under solfattiga perioder. Lämp- ligaste formen synes vara nattström för inmatning i värmereservoar, eftersom el ändå behövs för belysning, elapparater etc. Man kan naturligt- vis även tänka sig uppladdning med energi från vindgeneratorer.

Genom en successiv utveckling av byggnadstekniken kan en alltmer ökande andel av värmebehovet tillgodoses med solenergi. Det krävs dock ett långsiktigt utvecklingsarbete och en omfattande försöksverksamhet. Kostnadsaspekterna torde bli sådana att man endast i undantagsfall förverkligar ”nollenergihus”, dvs byggnader där solenergin ensam är tillräcklig, men fram mot seklets slut kan man säkert räkna med en på detta sätt åstadkommen påtaglig sänkning av den specifika energikonsum- tionen i nybyggda hus. Redan en smula större uppmärksamhet på solenergins betydelse för husens värmebalans från arkitekt-, byggnads- och installationsteknikersidan kan ge märkbara reduktioner av energi- behovet för uppvärmning.

Det framhålls ibland att man genom en tidsomställning (införandet av sommartid) skulle kunna utnyttja solljuset bättre och därmed minska energiförbrukningen för belysning. överslagsberäkningar beträffande det- ta har nyligen presenterats i en utredning för Nordiska rådets räkning (44). Eftersom solinstrålningen emellertid har en väsentligt större inver- kan på byggnadernas värmebalans är det dock än viktigare att dessa förhållanden vid en eventuell tidsomställning analyseras, något som hittills inte tycks ha uppmärksammats i tillräcklig omfattning.

Med hänsyn till byggnadernas värmetröghet kan man i stort sett bortse från eventuella skillnader i transmissionsförluster. Däremot får man direkt påvisbara skillnader i energiförbrukningen för ventilation, särskilt

om man har schemastyrd ventilation. Eftersom uteluften har sin maxima- la temperatur vid l4-tiden (och ej maximum kl 12 som solljuset) så innebär sommartid att energiförbrukningen för ventilation minskar om energin används för kylning men ökar om energin används för uppvärm- ning. Dessa frågor har belysts i en undersökning vid KTH, Institutionen för uppvärmnings- och ventilationsteknik (45).

I vårt klimat med förhållandevis litet kylbehov kan sommartid under sommarmånaderna ge en mycket obetydlig energibesparing. När värmebe- hov föreligger ger sommartid en väsentlig merförbrukning av energi och sommartid under vintermånaderna är därför inte ett medel att minska energiförbrukningen, särskilt inte om man också tar hänsyn till att även belysningsenergin ingår i byggnadernas energibalans och att en minskning av inomhusbelysningen måste kompenseras med ökad tillförsel av värme från värmesystemet.

Värmepump

Värmepumpen är till funktionen identisk med en kylanläggning. I båda fallen ”pumpar” man värme från en låg temperatur till en högre. Vid värmepumpsdrift, t ex för uppvärmning av bostäder, pumpas värme från ett kallare medium (uteluft, vattendrag etc) till det varmare inomhuskli- matet. Vid kyldrift, vilket kan bli aktuellt i bostäder varma sommardagar, pumpas värme från bostäderna som därigenom hålls svala, ut till omgiv— ningen.

Bland värmepumpar för husuppvärmning är uteluft och/eller frånluft praktiskt taget allenarådande som värmekälla. Detta beror på att det är besvärligt att göra sjövatten tillgängligt över större områden. Även på något tiotal meters djup är temperaturen på vintern i svenska vatten obetydligt över noll, vilket medför behov av stora flöden och dessutom frysrisk i förångaren. Att använda vattenledningsvatten, som även det håller ett par graders temperatur på vintern, är uteslutet av ekonomiska skäl. Tillgången på grundvattenflöden är begränsade. Markvärme som värmekälla tycks ha gett upphov till alltför dyra lösningar där de prövats. Energiflödet är av storleksordningen 2 kW per 1 000 m2, dvs en ordinär villatomt räcker ej för att försörja ett normalt hus. I och för sig kan man frysa ned hela tomten, men det är säkerligen inte acceptabelt av andra skäl. Solvärme har inte prövats.

Värmepumpen för uppvärmning av småhus har i huvudsak utvecklatsi Förenta Staterna, där den blivit ekonomisk genom kombinationen med luftkonditionering (kylning) under sommaren. I stora delar av Förenta Staterna — och Sydeuropa — är kylning nära nog nödvändig på somma- ren. Åtminstone vad gäller bostadshus är detta inte fallet i Skandinavien. I kontorshus och varuhus ställer däremot den stora effektavgivningen från främst belysningen i kombination med den låga värmekapaciteten i byggnaden ofta krav på kylning. De fåtal försök med värmepump för uppvärmning som gjorts i Sverige är därför koncentrerade till sådana objekt.1

1 Värmepump används bl a i några av Kl::s varuhus och kontorshus.

Värmepumpen har den stora nackdelen att den ger sämst effekt när man bäst behöver den, dvs när det blir kallt. Det är orimligt att dimensionera den och det matande elnätet för de värsta köldknäpparna och därför fordras någon form av tillsatsvärme. Eftersom värmepumpens kompressor vanligen drivs av en elmotor ligger det nära till hands att utnyttja elvärme som tillsats. De kraftiga effekttoppar som uppstår i elnätet om man därvid utnyttjar direktverkande elvärme gör en sådan lösning dyr och försök pågår därför med ackumulerande elvärme. En annan möjlighet är att generera tillsatsvärme med tex en gasolbrännare. Värmepumpen kommer med säkerhet att bli aktuell i framtidens värmesystem, i första hand då för lokaler men så småningom också för bostäder. Det fordras emellertid ett tekniskt utvecklingsarbete och även drifterfarenheter för att den skall kunna anpassas till de i Sverige rådande klimatförhållandena. Sådant arbete pågår men någon utbredd användning av värmepump hinner inte komma till stånd till 1985.

6.462 Kostnader för energibesparing — ett optimeringsproblem

Åtgärder med syfte att spara energi måste i en marknadsekonomi betinga en årskostnad som är i stort sett densamma som kostnaden för den energi som inbesparas. En lägre kostnad skulle indikera otillräckliga värmebe- sparingsåtgärder. Högre kostnader kan i och för sig accepteras ellert o ni vara berättigade beroende på en hel del sekundära energikostnader som samhället tar på sig i form av negativa miljöeffekter när det gäller normal energiproduktion. En energibesparing eliminerar även dessa negativa effekter samt har för övrigt även hygieniska fördelar, t ex i form av ett bättre inomhusklimat, vilket gör att det betalbara priset bör kunna öka, kanske i avsevärd grad.

En av de viktigaste frågorna blir därför kostnaden för samhället att åstadkomma en viss energibesparing för fastighetsuppvärmning. Rent generellt kommer prisläget att bestämma var konsumenterna lägger sig med sin energiförbrukning, eftersom de eftersträvar minsta möjliga totala kostnad. Därmed är frågan till stor del besvarad.

Strävar man däremot efter ännu kraftigare reduktioner fordras tvångs- och kontrollåtgärder som åtminstone vid drastiska förändringar knappast är gångbara annat än vid akuta krislägen.

6.4.6.3 Prognosalternativen 1 och 2 (högre konsumtionsprognos)

Bostäder

Med utgångspunkt från den högre prognosen för elkonsumtionens ut- veckling och med ledning av beräkningsexempel för olika typer av bostadshus » med antagandet dels att man vid alla nybyggnader i stor utsträckning anpassar värmeisolering, systemval etc till en förväntad högre energiprisnivå, dels att man i samband med renoveringar av befintliga hus förstärker värmeisoleringen i alla de fall där den är exceptionellt dålig — kan en prognosvariant för konsumtionsutvecklingen anges.

kWh /år

35000 (1)+l2)

30 000

25 000

(1)+(2)

20 000 _ lägen heter

Figur 6. 7 Förutsatt ut- veckling av den specifika energiförbrukningen i småhus och lägenheter vid den högre ( 1 och 2) och vid den lägre kon-

sumtionsprognosen (3 1972 1985 2000 År och 4).

15 000

Specifika förbrukningen, med hänsyn tagen till antagen ökning av utrymmesstandarden, blir med de givna förutsättningarna följande, för- delat på uppvärmning och drift, kWh per år (jfr även figur 6.7):

1972 1985 2000 småhus uppvärmning 23 440 26 360 26 300 drift 3 460 5 800 9 000 lägenheter uppvärmning 14 640 16 100 _15 400 drift 2 860 4 800 7 500

Med denna specifika förbrukning krävs för uppvärmning och drift av hela bostadsbeståndet följande nettoenergibehov, TWh per år:

1972 1985 2000

småhus

uppvärmning 32,2 43 53 drift 4,7 10 18 lägenheter

uppvärmning 27,9 33 34 drift 5,4 10 16

summa 70,2 96 121

Anm:

I ett räkneexempel har en omfördelning mellan nybyggda småhus och lägenheter i flerfamiljshus gjorts. Om under tiden fram till år 2000 340 000 lägenheter byggs i flerfamiljshus i stället som en- eller tvåfamiljs- hus minskar nettoenergiförbrukningen med 4 TWh. Då totalsumman på antalet lägenheter (4,2 miljoner) ej anses orimlig år 2000 spelar alltså fördelningen inte så stor roll och den ursprungliga prognosen kan användas.

För att räkna om denna nettoenergiförbrukning till motsvarande bruttoenergiförbrukning måste antaganden göras om fördelningen på olika uppvärmningsformer. Eftersom prognosvarianten innebär en i hu- vudsak spontan utveckling kan man räkna med att eventuella kostnads- skillnader mellan olika uppvärmningsformer får stor inverkan på valet. I alternativ 1 leder ett gynnsammare elpris till en mycket snabb övergång till elvärme. — [ alternativ 2 är oljan fortfarande ekonomiskt attraktiv som bränsle och konsumenterna har inte incitament att snabbt gå ifrån den individuella oljepannan annat än i samband med övergång till fjärrvärme. Fördelningen mellan olika uppvärmningsformer anges i tabell 6.34 (jfr figur 6.8 och 6.9) och antagna verkningsgrader anges i tabell 6.35.

Tabell 6.34 Förutsatt fördelning i den högre konsumtionsprognosen mellan olika uppvärmningsformer, miljoner bostadsenheter

1972 1985 2000 alt 1 alt 2 alt 1 alt 2

småhus 1,37 1,65 1,65 2,00 2,00 fjärrvärmel »2 0,01 0,25 0,50 0,10 0,80 oljepanna3 1,16 0,20 0,75 0,10 0,60 elvärmez 0,20 1,20 0,40 1,80 0,60 lägenheter i fler— familjshus 1,90 2,05 2,05 2,20 2,20 fjärrvärme 0,60 1,05 1,37 1,10 1,75 oljepanna 1,27 0,60 0,60 0,30 0,30 elvärme 0,03 0,40 0,08 0,80 0,15

] En del av denna fjärrvärme kan år 2000 vara kärnkraftbaserad. 2 Fjärrvärme från elpannor har här klassificerats som elvärme. 3 För 1972 ingår även viss del fasta bränslen.

= elvärme

= oljepanna Mil] hus

fjärrvärme

Figur 6. 8 Förutsatt för- delning 1972, 1985 och

1972 11) (2) (3) (4) (1) 12) (3) (4) Zooof'vmfåh'fpå”'”” 1 98 5 2000 uppvarmnmgsj orrner.

Tabell 6.35 Verkningsgrader1 för de olika uppvärmningsformerna

1972 1985 2000

fjärrvärme 85 % 85 % 90 % oljepanna, småhus 58 % 65 % 70 % oljepanna, fler-

familjshus 65 % 70 % 75 % elvärme 100 % 100 % 100 %

' Verkningsgraderna är härvid angivna för leveranspunkten för olja resp el. Verkningsgraden för elproduktion berörs på s 45.

Figur 6. 9 Förutsatt för- delning 1972, 1985 och 2000 av lägenheter i fler— familjshus på olika upp- värmningsformer.

= elvärme Mil] hus = (”lemma fjärrvärme 2,0

1,5

1,0

0,5

1972 (1) (2) (3) (4) (1) (2) (3) (4) 1985 2000

Tabell 6.36 Energiförbrukning för bostäder i alternativen ] och 2, TWh per år

1972 1985 2000 alt 1 alt 2 alt 1 alt 2 småhus 56,4 57 66 72 80 lägenheter i fler- familjshus 44,7 50 51 54 55 totalt 101,1 107 117 126 135 härav bränslen — 50 86 32 82 — 57 31 94 53

el

Med dessa antaganden fås den totala energiförbrukningen ibostäder (bruttoenergiförbrukning) och den fördelning på el och bränsle1 som an- ges i tabell 6.36.

För att bedöma elvärmens omfattning är en uppdelning av elförbruk- ningen på värme- och övriga ändamål (drift) nödvändig. Uppdelningen är,

TWh: 1985 2000 alt 1 alt 2 alt 1 alt 2 småhus elvärme 31 10 47 16 drift 10 10 18 18 lägenheter i flerfamiljshus elvärme 6 1 12 2 drift 10 10 17 17

totalt 57 31 94 53

Övriga lokaler

Den tekniska utvecklingen och de ökade kraven på komfort rn m medför å ena sidan en ökad energiförbrukning för exempelvis kylning, befukt- ning, belysning etc. Samtidigt kommer med all sannolikhet ökande energipriser och en ökad medvetenhet om nödvändigheten av att hushålla med energi att medföra en hel rad ”naturliga” begränsningar av förbruk- ningen, som exempelvis mindre glasytor och därmed mindre både kyl- och värmebehov, högre verkningsgrad på belysningen, tillvaratagande av belysningsvärme i frånluftarmaturer, programstyrning av temperaturen för optimal energiutnyttjning, exempelvis med avseende på värmningen nattetid rn rn. Dessutom tillkommer kravet på rationaliserad skötsel och förbättrade driftinstruktioner m m i samband med all uppvärmning och ventilation.

I den högre prognosvarianten har fömtsatts att åtgärder vidtas så att den specifika förbrukningen för uppvärmning (och kylning) av lokaler inte ökar så snabbt, utan på följande sätt (jfr figur 6.10):

1972 1985 2000

kWh/m3 byggnadsvolym 100 120 150

Detta ger för hela beståndet av lokaler följande utveckling av netto- energiförbrukningen, TWh per år:

1972 1985 2000

35,8 50 73

' Här förutsätts därvid endast oljebaserad fjärrvärme. Tänkbar utveckling av kärnkraftbaserad fjärrvärme behandlas senare.

kWh/m3

150 (1)+(2)

___-'_'-l31+(4)

100

50

Figur 6.10 Förutsatt ut- veckling av den specifika energiförbrukningen i 10 kaler vid den högre (1 och 2) och vid den lägre konsumtionsprognosen 0 (3 och 4) 1972 1985 2000 År

Även här finns det anledning att räkna med olika alternativ för totalandelen el beroende bl a på elvärmens procentuella ökning:

1972 1985 2000 alternativ 1 25 % 40 % 55 % alternativ 2 25 % 30 % 35 %

Med dessa antaganden fås den totala energiförbrukningen för övriga lokaler och den fördelning på el och bränsle som anges i tabell 6.37.

Tabell 6.37 Energiförbrukning i övriga lokaler i alternativen ] och 2, TWh per år

1972 1985 2000

alt 1 alt 2 alt 1 alt 2

Total förbrukning1 53,8 72 72 102 102 härav bränslen — 43 50 46 66 el — 29 22 56 36

[ Här har räknats med samma verkningsgradsförbättring, oberoende av hur fördelningen mellan elvärme och oljevärme utvecklas. Detta bör vara approximativt riktigt, eftersom man i alternativ 2 torde få räkna med en mycket snabb övergång till fjärrvärmeförsörjning.

Gatubelysning

Elförbrukningen för gatu— och vägbelysning ökade 1965—1972 från 399 GWh till 828 GWh dvs med 11 % per år. Man får för framtiden räkna med en fortsatt ökning av gatubelysningen i våra tätorter men framför allt av vägbelysningen, bla som ett effektivt medel att förbättra trafiksäkerhe- ten (46).

EPU har för den högre prognosvarianten gjort följande bedömning. Elförbrukningen 1972 för vad som då var företrädesvis gatubelysning 828 GWh, ger för våra tätorter med ca 5,7 miljoner invånare en specifik förbrukning av 145 kWh per invånare och år. I Norge var elförbrukningen för gatu— och vägbelysning redan 1968 så stor som ca 500 kWh per invånare (totalt, även utanför tätorterna). Förutsätts att vi i Sverige når upp till denna standard till 1985 blir elförbrukningen för gatu- och vägbelysning 4,3 TWh detta år. Denna kraftiga ökning, 13,5 % per år motiveras därvid i hög grad av trafikmiljöskäl. För den fortsatta utveck— lingen fram till år 2000 räknas med en något lägre ökningstakt, 10 % per år, eftersom gatubelysningen nått viss mättnad och ökningen huvudsak- ligen ligger på vägbelysningen. Förbrukningen år 2000 för gatu- och vägbelysning blir med detta antagande 18 TWh.

Fritidsbostäder

Fritidshusen är i detta sammanhang intressanta huvudsakligen från upp- värmningssynpunkt._ Belysning, matlagning, TV-tittande o d sker ju knappast på två ställen samtidigt, i varje fall inte i någon större omfattning.

Den totala bruttoenergiförbrukningen (el och bränslen) i totalt 500 000 fritidshus uppgick 1972 till 2,4 TWh.

Redan nu är en betydande del av fritidshusbeståndet av året-runt- standard. Den övervägande delen av detta bestånd torde också vara försedd med elvärme, huvudsakligen av typ direktverkande radiatorer eller kon- vektorer. Det finns anledning anta att de närmaste årens tillskott av fritidshus kommer att i mycket stor utsträckning vara vinterbonade, dvs av året-runt-standard och försedda med elkraft både för uppvärmning och hushållsändamål. Det finns också anledning anta att en stor del av det äldre beståndet kommer att konverteras till elvärme, främst sådana som nu värms upp sporadiskt med hjälp av vedkaminer och vedspisar, öppna spisar, gasolanläggningar o d. Man får räkna med att även elspisar samt kyl-frysskåp kommer att tillhöra normalstandarden i de nytillkommande fritidshusen.

I elvärmda fritidshus som utnyttjas mer eller mindre regelbundet året runt har man oftast grundvärme om +5 — + 10O påkopplad. Detta torde komma att vara förhållandet i framtiden bla från fryssynpunkt, även om man installerar mera snabbverkande uppvärmningsanordningar.

Med antagandet om att antalet fritidshus ökar till 800 000 år 1985 och till 1 200 000 år 2000 och med antagande om en jämfört med dagens förhållanden fördubblad värmestandard till år 2000 erhålls följande bruttoenergiförbrukning, TWh per år:

1972 1985 2000 2,4 6 12

J ordbruksdrift

1970 var jordbrukets elbehov för drift 0,6 TWh. Elförbrukningen kan förutsättas öka med 7 % per år fram till år 1985 och därefter med 5 % per år. Detta innebär att elförbrukningen för jordbruksdrift blir, TWh per år:

1972 1985 2000

0,6 1,4 3

6.4.6.4 Prognosalternativen 3 och 4 (lägre konsumtionsprognos) Bostäder

Alternativt kan förutsättas att den totala specifika nettoenergiförbruk- ningen i framtiden trots ökad bostadsstandard inte ökar alls på grund av förbättrad värmeisolering, ökad användning av värmeåtervinning, sänkt inomhustemperatur etc. Ett flertal beräkningar har genomförts (jämför bilaga 5) avseende summan av resultatet av mera långtgående besparings- möjligheter. Om sådana möjligheter helt tillvaratas vid nybyggnad och i stor utsträckning vid ombyggnad av ca 40 000 bostäder per år kan den totala specifika nettoenergiförbrukningen för bostäder vid antagen ök- ning av utrymmesstandarden förutsättas bli, kWh per år (jfr figur 6.7):

1972 1985 2000 småhus 26 900 27 500 26 600 lägenheter i flerfamiljshus 17 500 18 100 17 600 Anm:

Enligt 1965 års bostadsräkning hade drygt hälften av småhusbeståndet och 1/3 av flerfamiljshusbeståndezt en genomsnittlig isolering som var sämre än motsvarande k= O 6 W/m, C. Detta skall här tolkas så att såväl väggar som vindsisolering hade genomsnittligen denna isolering. Omräk- nas hela detta lägenhetsbestånds isolering till k= 0, 35 W/mz, C erhålls en övre gräns för vad isoleringsförbättring av det nuvarande lägenhetsbestån— det kan ge i total energibesparing. Om åtgärderna börjar att på allvar ta fart fr o m ingången av år 1975 kommer i så fall mellan 17 och 18 % av besparingarna att ha uppnåtts år 1985 enbart genom förnyelsen av bostadsbeståndet. På motsvarande sätt kommer måhända 45 51 50 % av detta äldre lägenhetsbestånd att ha ersatts av nyare år 2000.

Det mesta man rimligen kan förutsätta att ombyggnadsverksamheten berör är ca 40 000 bostäder per år. Därvid inräknas inte bara de ombyggnader som görs med hjälp av entreprenörer utan även det till

Tabell 6.38 Förutsatt fördelning i den lägre konsumtionsprognosen mellan olika uppvärmningsformer, miljoner bostadsenheter

1985 2000 alt 3 alt 4 alt 3 alt 4

småhus 1,65 1,65 2,00 2,00 fjärrvärme 0,25 0,33 0,10 0,70 oljepanna 0,10 0,58 0 0,30 elvärme 1,30 0,74 1,90 1,00 lägenheter i fler— familjshus 2,05 2,05 2,20 2,20 fjärrvärme 1,22 1,37 1,40 1,75 oljepanna 0,40 0,60 0 0,30 elvärme 0,43 0,08 0,80 0,15

omfattningen sannolikt stora renoveringsarbete som utförs av småhus- ägare själva. Till år 1985 bör alltså 0,4 miljoner bostäder vara berörda av detta och fram till år 2000 närmare 1 miljon.

Totala nettoenergiförbrukningen för bostäder, TWh per år, blir:

1972 1985 2000

småhus 36,9 45 53 lägenheter i fler- familjshus 33,3 _ 37 39 summa 70,2 82 92

För omräkningen till bruttoenergiförbrukning görs antaganden om fördelningen mellan olika uppvärmningsformer, tabell 6.38 (jfr figur 6.8 och 6.9). Härvid förutsätts i alternativ 3 att man i hög grad strävar efter att minska oljeberoendet genom att stimulera övergången till elvärme.

Med samma antaganden om verkningsgrader som tidigare, tabell 6.35, fås den bruttoenergiförbrukning för bostäder, TWh, per år och den fördelning på el och bränslen som anges i tabell 6.39:

Tabell 6.39 Energiförbrukning för bostäder i alternativen 3 och 4, TWh per år

197 2 1985 2000 alt 3 alt 4 alt 3 alt 4

småhus 56,4 48 54 53 57 lägenheter i flerfamiljshus 44,7 43 45 41 43 totalt 101,1 91 99 94 100 härav bränslen 41 68 24 61 el 50 31 70 39

Elbehovet för bostäder fördelas enligt följande, TWh per år:

1985 2000 alt 3 alt 4 alt 3 alt 4

småhus elvärme 30 17 43 22 drift 7 7 8 8 lägenhet i fler- familjshus elvärme 7 1 12 2 drift 6 6 7 7 totalt 50 31 70 39

Övriga lokaler

Här bedöms inverkan av besparingsåtgärder kunna bli avsevärd. Mindre fönster, bättre reglering, eventuellt utnyttjande av termoelektrisk regle— ring av värmen på så sätt att värme kan flyttas från regioner med för hög temperatur till andra med lägre, återluft med rening eller värmeåtervin- ning med hög verkningsgrad kan komma att drastiskt skära ner förbruk- ningen. EPU gör bedömningen att hela nyproduktionen mellan 1972_ 1985 trots ökad standard får en specifik förbrukning av 100 kWh/m3 och att befintliga lokaler kan moderniseras i hög utsträckning. Nyproduktio- nen efter 1985 kan bedömas bli ännu mer avancerad än tidigare och specifika förbrukningstal på 80 kWh/m3 borde vara uppnåeliga.

Då erhålls följande genomsnittliga specifika förbrukning (jfr figur 6.10):

197 2 1985 2000 kWh/m3 byggnadsvolym 100 110 120

Med utgångspunkt från detta erhålles med angivna antaganden om elvärmens andel följande energikonsumtion för uppvärmning av lokaler, TWh per år: 1972 1985 2000 alt 3 alt 4 alt 3 alt 4

elvärmens andel, % 25,0 40 30 55 35 nettoenergiförbrukning 35.8 46 46 58 5 8 bruttoenergiförbrukning 53.8 66 66 81 81 elförbrukning 13,5 26 20 45 28 bränsleförbrukning 40,3 40 46 36 53 Gatubelysning

[ denna lägre prognosvariant räknar EPU med en lugnare utveckling av gatubelysningen och framför allt av vägbelysningen. En årlig ökning av elkonsumtionen med 5 % ger följande konsumtion, TWh per år:

1972 1985 2000

0,83 1,60 3,2

Fritidshus

Även när det gäller energikonsumtionen i fritidshus förutsätts i den lägre prognosvarianten en lägre ökningstakt. Antalet fritidshus, som styrs av den allmänna ekonomiska utvecklingen antas även i detta alternativ öka till 800000 år 1985 och till 1 200000 år 2000, men däremot förutsätts inte någon väsentlig ökning av fritidshusens värmestandard.

Med dessa antaganden fås följande utveckling av energikonsumtionen, TWh per år:

1972 1985 2000

2,4 4,0 7,0

Jordbruksdrift

Utvecklingen av jordbruket styrs helt av faktorer utanför energisektorn. Någon speciell lägre prognosvariant finns därför inte anledning att räkna med, utan EPU förutsätter även i detta alternativ en ökning av elförbruk- ningen förjordbruksdrift till 1,4 TWh år 1985 och 2,9 TWh år 2000.

6.4.7 Sammanfattning av prognoserna

Med de antaganden om utvecklingen inom olika sektorer, som redovisats ovan, kan följande totalprognoser uppställas, tabell 6.40 (jfr figur 6.1 1):

En schablonmässig uppdelning av oljeförbrukningen på tunga och lätta oljor har gjorts med ledning av tidigare antaganden, miljoner m3 per år (och Mtoe per år):

Tabell 6.40 Total bruttoenergiförbrukning för övrigsektorn, TWh per år

1985 2000 alt 1 alt 2 alt 3 alt 4 alt 1 alt 2 alt 3 alt 4

bostäder 107 117 91 99 126 135 94 100 övriga lokaler 72 72 66 66 102 102 81 81 gatubelysning 4 4 2 2 18 18 3 3 fritidshus 6 6 4 4 12 12 7 7 jordbruksdrift 1 1 1 1 3 3 3 3 totalt 190 200 164 172 261 270 188 194 härav el i bostäder 57 31 50 31 94 53 70 39 övriga lokaler 29 22 26 20 56 36 45 28 gatubelysning 4 4 2 2 18 18 3 3 fritidshus 4 4 3 3 9 9 5 5 jordbruksdrift 1 1 1 1 3 3 _3 3 totalt 95 62 82 57 180 119 126 78 härav bränsle i bostäder 50 86 41 68 32 82 24 61 övriga lokaler 43 50 40 46 46 66 36 53 fritidshus 2 2 1 1 3 3 2 2

totalt 95 138 82 115 81 151 62 116

1985 2000 altl alt2 a1t3 alt4 ultl u1t2 alt3 1114

eo 1—2 Mm3/år 3,6 6,0 2,7 4,8 2,6 5.1 1.2 '»,2 Mtoe/år 3,1 5,1 2,3 4,1 2,2 4,3 1,0 5,7 eo 3—5 Mm3/år 5,5 7,3 5,2 6,2 5,1 9,4 4,6 ',8 Mtoe/år 5,1 6,8 4,8 5,8 4,7 8,7 4,3 ',3 TWh 300 200

1 00 Figur 6. I 1 Total energi- örbruknin för övrig- () fektom i dåfyra prognos- 1972 (1) (2) (31 (4) (11 (2) (3) 41 alternativen. 1 985 2000

7. Produktionsmöjligheter

7.1. Inledning

Sverige har en betydande inhemsk energikälla — vattenkraften. Till en del utnyttjas vidare bränslen från skogen, till övervägande del i form av avfallslutar i massaindustrin. Någon produktion av fossila bränslen före- kommer för närvarande ej. Prospektering efter olja och naturgas pågår på Gotland och i Östersjön och vissa förslag till utnyttjande av torv i liten skala finns. I vissa städer sker en avfallsförbränning i anslutning till fjärrvärmesystem.

En stor uranfyndighet finns i Billingen i Västergötland, men den har låg uranhalt. Denna fyndighet representerar Sveriges största kända möjlig- het till produktion av råenergi och planer på en utbyggnad av uranbryt- ning diskuteras.

De bränslen för vilka en världsmarknad kan sägas vara etablerad är olja, kol och uran. Naturgas är regionalt av betydelse — i Förenta Staterna, Väst- och Östeuropa, Sovjetunionen — och en ökande internationell handel dels genom en utbyggnad av rörledningssystem, dels genom fartygstrans- porter av kondenserad naturgas (LNG) kan väntas.

Andra bränslen — som torv, ved, avfall mfl — kan bli intressanta när de lokala förutsättningarna gör det gynnsamt att, med hänsyn tagen till tillgänglig teknik och andra lokala energipriser, använda dem.

I detta kapitel görs en översiktlig genomgång av de energiformer som för närvarande är eller synes kunna bli aktuella för svensk energiförsörj- ning.

I kapitel 8 behandlas sedan möjligheterna att producera elenergi och hetvatten för bostads- och lokaluppvärmningsändamål.

7.2. Olja

Sveriges energiförsörjning baserades 1972 till 71 % på petroleumproduk- ter. Dessa kommer under lång tid att spela en avgörande roll för svensk energiförsörjning. Med hänsyn till att världens oljeförsörjning i så hög grad sker från Mellersta Östern där den politiska utvecklingen är vansklig att förutse och att oljan kommit att användas som politiskt påtrycknings- medel är det uppenbart att bedömningar av den framtida oljeförsörjnings-

situationen måste bli osäkrare än för många andra bränslen. Genom oljans betydelse spelar det samtidigt en avgörande roll för många avväganden inom energiområdet hur utvecklingen för oljeförsörjningen bedöms.

De olika leden i oljans väg från utvinning till slutlig konsumtion analyseras i det följande var för sig.

7.2.1. Produktion

Utvinningskostnaderna för olja varierar kraftigt beroende på var produk- tionen sker. Våren 1974 angavs de till följande:

iSaud-Arabien 2.3 kr/m3 (c 8 per fat) i Nordamerika: 56.5 kr/m3 ($ 2 per fat) i Nordsjön: 56.5—70.6 kr/m3 ($ 2,00—2,50 per fat)

Dessa kostnadsangivelser avspeglar i huvudsak kapitalkostnaderna, vilka bedöms till de i tabell 7.1 angivna värdena.

De olika kostnadsposterna för råoljan anges i tabell 7.2. Det framgår av denna att utvinningskostnaderna för råolja är väsentligt lägre än försälj- ningspriset från producentländerna (fob-priset). Försäljningspriserna

Tabell 7.1 Investering för utvinning av 1 ton råolja per år i 1970 års dollar

Mellersta Östern Nordsjön Prospektering 2 12 Produktion 4 50

Tabell 7.2 Förändringar i oljepriset för råoljekvaliteten Arabian light 34Q i kr/m3 ($ per fat = 28.30 kr/3)

1973-10—01 1973—10—16 1974—01-01

A. Posted price 85.21 144.61 329.72 B. Royalty 10.64 18.08 41.20 ('. Produktionskostn 3.11 3.11 3.11 D. A—-B—C 71.46 123.42 285.41 li. Skatt, 55 % av D 39.30 67.88 156.98 l—'. Producentlandets

intäkt (B + 1—2) 49.94 85.96 198.18 G. Oljebolagens

kostn (B + C + E) 53.05 89.07 201.29 H. Marknadspris 103.30 235.46

Posted price: Förhandlingspris som används för beräkning av proclucentlandets skatter och royalties. Royalty: 12,5 % av posted price. Skatt: 55 % av posted price minskat med produktionskostnader och royalty. Marknadspris: Marknadsvärde bestämt av producentländer. Llppgick i mars 1974 till posted price/1,4. (Källa: AB Svenska Shell)

varierar av naturliga skäl beroende på kvalitet och produktionsområde men låg i maj 1974 omkring $ 9—10 per fat (265 kr/m3) i Persiska Viken.

Det förefaller inte sannolikt att oljepriset i framtiden kommer att nära relateras till produktionskostnaden. Utbudet bedöms bli så måttligt att oljepriset kommer att ligga på den nivå konsumenterna är villiga att betala. Dessutom bedöms det som sannolikt att de producerande länder- na skulle minska produktionen om priserna tenderade att falla under en viss miniminivå.

Den hastiga förändring i situationen på oljemarknaden Linder de senaste åren synes huvudsakligen bero på följande faktorer:

Förenta Staternas råoljeproduktion stagnerade i början av 1970-talet, vilket medförde en mycket snabbt ökande import som måste hämtas från Mellersta Östern och Afrika.

Producentländerna började genom OPEC i början av 1970-talet begära bättre ersättning för utvunnen råolja och större inflytande över produk- tionen. OPEC hade vidare byggts upp till en allt starkare förhandlingsor- ganisation och producentländerna enades om en handlingslinje.

Genom Förenta Staternas intåg på marknaden i Mellersta Östern blev anspråken på produktionshöjningar mycket stora särskilt som både Västeuropas och Japans efterfrågan fortsatte att öka. Kraftiga prishöj- ningar genomfördes redan 1972 och fortsatte under 1973. En prisutveck- ling som i slutet av 1970—talet skulle ha lett till en två- eller tredubbling av priset diskuterades, liksom riskerna för avbrutna oljeleveranser. Kriget mellan Israel och Egypten—Syrien i oktober 1973 kom sannolikt att innebära ett snabbt genomförande av åtgärder som annars skett i en långsammare takt. OPEC höjde priserna på råolja till de nivåer man tidigare betraktat som en framtida risk. OPEC har sedan under våren 1974 hållit fast vid det pris som bestämdes i december 1973. Försälj- ningspriset har dock under våren sjunkit något, men ligger som angivits åtskilligt högre än i september 1973.

Inom OPEC finns företrädare för olika linjer beträffande prispolitiken. Iran önskar enligt uttalanden i samband med Oljeprishöjningarna i december 1973 hålla priset så högt att importländerna på allvar börjar utveckla alternativa bränslen (oljeskiffer, tjärsand, förgasning av kol etc). Saud-Arabien å andra sidan har uttryckt farhågor för den påfrestning på importländernas ekonomi som redan nuvarande pris innebär.

Iran och Saud-Arabien är de länder kring Persiska Viken som har den ojämförligt största produktionen. Genom att reglera produktionen synes dessa länder kunna ensamma påverka utbudsförhållandena och därmed världsmarknadspriset om de så önskar. Saud-Arabien, liksom flertalet övriga oljeproducerande arabländer, har dock liten befolkning och små möjligheter att inom sina länder absorbera ökade oljeintäkter. För Iran gäller motsatsen.

Inga andra producentområden än de nuvarande kan ge tillräckliga kvantiteter för att före 1985 påverka världsmarknadspriset.

Denna bedömning gäller dock under förutsättning att OPEC håller vilket av flertalet bedömare anses sannolikt. De enskilda medlemsländer-

na har knappast någon fördel av att splittra OPEC utan har med organisationen sammanfallande egna intressen. OPEC:s agerande skulle i så fall inte vara kontroversiellt inom organisationen, vilket talar för en stabilitet hos denna. En bedömning av detta slag synes ligga bakom Världsbankens oljeprisprognos som angavs i figur 4.2.

En höjning av prisnivån betydligt över $ 8—9 per fat (ca 250 kr/mj) synes innebära en kraftig stimulans till utveckling av andra energiformer. På lång sikt förefaller det därför inte sannolikt att OPEC kommer att föra en sådan prispolitik. Olika metoder att av kol göra flytande eller gasformiga bränslen bedöms bli lönsamma vid ett pris motsvarande ca $ 8—10 per fat (230—280 kr/m3)i 1974 års penningvärde. De stora Oljebolagen deltar i sådant utvecklingsarbete. Dessa substitutionsmöjlig— heter har sannolikt en återhållande inverkan på prisutvecklingen. Det dröjer dock länge innan betydande produktionskapacitet finns för substi- tutionsbränslen.

Det pågår för närvarande en livlig verksamhet för att främja ett samarbete mellan konsumentländer och producentländer i syfte att erhålla stabila förhållanden beträffande oljeförsörjningen. Denna verk- samhet bedrivs både inom internationella organisationer som OECD och genom bilaterala förhandlingar. Resultaten av dessa ansträngningar är för närvarande svåra att bedöma, men det torde ligga i mångas intresse att erhålla stabila oljepriser. En stabilisering av råoljepriset på ungefär dagens nivå förefaller därför inte osannolikt, och stämmer med innebörden både för Världsbankens prognos och de antaganden som görs inom OECD:s utredningar på energiområdet.

En form för dessa samarbetssträvanden är handelsutbyten och teknisk utvecklingshjälp. Tekniska utvecklingsprojekt i de oljeproducerande län- derna kommer att ske med hjälp av stora insatser från konsumentländer- na. Japan har här redan inlett en omfattande verksamhet, som bland annat innebär att ge de producerande länderna hjälp att sälja produkter direkt på den japanska marknaden.

En ökande industrialisering av de oljeproducerande länderna måste under åtskilliga år ske med produkter och utrustning från importländer- na. Genom de enorma valutatillgångar som flutit in till producentländer- na skapas förutsättningar för en vidgad internationell handel.

Å andra sidan synes handeln med olja kunna komma att minska, åtminstone relativt sett. Förenta Staternas import av råolja kommer att minska kraftigt. De oljeproducerande länderna kommer i framtiden att själva konsumera en större andel av sin produktion. Detta kan innebära att den mycket omfattande internationella oljehandeln i framtiden kommer att minska volymmässigt. Som ett exempel kan nämnas Vene- zuelas produktion som idag uppgår till ca 175 miljoner ton per år varav landet konsumerar ca 10 %. På 1980-talet bedöms produktionen ha minskat till omkring 160 miljoner ton per år, men då kommer landet att för egen del konsumera omkring 40% av detta. Konsumtionen inom landet ökar alltså från 15 miljoner ton per år till 60 miljoner ton per år.

Ett likartat mönster anges för EG som svar på de höjda oljepriserna (se tabell 4.1). Genom den kraftiga satsningen på kärnkraft, naturgas och i

viss mån kol, samt produktion av olja i Nordsjön skulle EG — enligt den preliminära studie som gjorts under våren 1974 —— kunna minska sin oljeimport från Mellersta Östern. Huruvida denna minskade efterfrågan kan leda till påtagliga prissänkningar kan diskuteras men av skäl som ovan angivits synes få bedömare betrakta ett kraftigt prisfall som sannolikt. Efterfrågan från u-länder som inte producerar olja bedöms inte bli till- räckligt stor för att inverka på råoljepriset. Det diskuteras för närvarande bl a inorn OPEC att bilda en fond för att hjälpa icke oljeproducerande u—länder ur de svårigheter som de höga oljepriserna har medfört för dem.

7.2.2. Transporter

De största tankfartygen i drift är för närvarande på ca 500 000 dödvikts- ton. Fartyg på över 600 000 dödviktston är beställda och tankerstorlekar upp till 1 miljon dödviktston har diskuterats ifackpress. En förutsägelse av efterfrågan på tanktonnage tycks vara speciellt vanskligt efter händel- serna på oljemarknaden vintern 1973/74, men mycket påtagliga revide- ringar av bedömningar från 1973 pågår. Den framtida efterfrågan på tanktonnage påverkas av om Förenta Staterna uppnår sin ambition att bli självförsörjande på energi under 1970-talet, om Suez-kanalen kan bli tillgänglig för trafik, att det uppstår ett kvantitetsbortfall i efterfrågan på olja till följd av prishöjningarna, att producentländerna själva vill raffinera en större del av oljan än förut.

Alla dessa faktorer verkar dämpande på tonnagebehovet, i första hand för råoljetransporter. Därför kan under senare delen av 1970-talet en viss överkapacitet bli följden. Med större transportavstånd för färdigproduk— ter skulle produkttonnaget kunna bli knappt. En ändring av proportio- nerna mellan båtstorlekar och mellan råoljefartyg och produktfartyg kan förväntas på sikt.

De producerande länderna kommer att förvärva egna tankfartygsflot- tor. Detta kan komma att innebära att de fordrar att köparna använder producentlandets fartyg för leveranser av olja. Fraktmarknaden skulle i så fall dras in i producentkartellen och kunna medföra att fraktsatserna sätts i en monopolsituation. Kampen om de återstående frakterna skulle minska kostnaderna för dessa och två fraktsatsmarknader kunna uppstå. Det förefaller dessutom finnas en tendens mot att sluta allt färre långsiktiga kontrakt. Den samlade effekten av en sådan situation på importpriserna är svårbedömd.

Rörledningar till östra Medelhavet och på andra ställen spelar en mycket liten roll för fraktkostnaderna. Effekten av rörledningarna blir dock att fraktkostnaderna minskar något.

7.2.3. Raffinering

Frågan om ytterligare utbyggnad av svensk raffinaderikapacitet utreds av petroindustriutredningen, som väntas avlämna en rapport under hösten

1974. Här skall därför endast ges en kort översikt av den internationella raffinaderisituationen. Förändringen inom den internationella oljehandeln under efterkrigs— tiden, med en kraftig förbrukningsökning i Västeuropa och Japan som blivit tillgodosedd i huvudsak med leveranser från Mellersta Östern och Afrika, åskådliggörs i tablå:

1950 1972

M ton M ton Förbrukning i Västeuropa 61 704 Förbrukning i Japan 2 237 Produktion i Mellersta Östern 68 895 Produktion i Afrika _ 282

Under efterkrigstiden har behovet av raffinaderikapacitet för Europa täckts genom utbyggnad i konsumentländerna. 1973 var den fulla kapaciteten vid Europas raffinaderier 926 milj ton (47).

Om hänsyn tas till raffinaderiernas egen förbrukning av ca 5 % och ett kapacitetsutnyttjande på 90 % (som anses vara högt) skulle en normal raffineringsvolym motsvara en kapacitet på ca 795 miljoner ton. För- brukningen var 1973 ca 750 milj ton. En viss överkapacitet har alltså förelegat, vilket medfört att bl a Sverige kunnat köpa produkter relativt billigt.

Lokalisering av raffinaderier i anslutning till förbrukningen har i huvudsak motiverats med följande tre skäl:

1. Transporten av råolja sker av distributionsekonomiska skäl normalt med större tonnage än transporter av produkter. Raffinaderierna är stora mottagare av råolja. Frakt från Mellersta Östern till Europa av produkter skulle som mellanled kräva ett antal stora omlastningsham- nar.

2. Konsumentländerna anses få en bättre försörjningstrygghet genom att de politiska riskerna för avbrott i oljetillförseln kan spridas över ett större antal länder.

3. Produktkvaliteten — som tex stelningspunkt för länder med kallare klimat, viskositet med hänsyn till sammansättningen av konsument- grupper och oktantalsbehov för bensin — kan anpassas bättre till respektive lands marknadsförhållanden.

Det står emellertid klart att nya oljeraffinaderier kommer att uppföras vid Persiska Viken och i andra oljeproduktionsområden. Mycket stora mängder naturgas har gått och går fortfarande till spillo vid oljeutvin- ningen i Mellersta östern. Genom en utbyggnad av raffinaderier och petrokemisk industri i området beräknas denna kunna utnyttjas. Tidigare planer att bygga ut raffinaderikapacitet i importländerna torde därför komma att prövas på nytt. Mycket synes tala för att den utbyggnad av raffineringskapaciteten, som kan komma till stånd för vissa europeiska länders anspråk under återstoden av 1970-talet, i huvudsak tillförs genom utbyggnad i anslutning till befintliga raffinaderier.

Den nuvarande bilden av världens oljeproduktion med tyngdpunkten kring Persiska Viken kan för Nordeuropas del något ändras. Oljetillgångar— na i Nordsjön beräknas komma att utnyttjas i stor skala från och med slutet av 1970-talet. Nordvästeuropa väntas därmed i framtiden få en ökande andel av sitt oljebehov täckt från Nordsjön. Det finns redan tillräcklig raffinaderikapacitet i nordsjöområdet för att ta hand om där producerad råolja.

Skandinaviens raffinaderier beräknas med nu pågående byggnationer få en kapacitet under 1975 av 45 milj ton. Skandinaviens förbrukning beräknas bli 60-——80 milj ton 1980.

Skandinavien har hittills varit underförsörjt med raffinaderikapacitet. Förklaringen är främst att under hela 1960-talet god tillgång till billiga petroleumprodukter fanns för import från andra raffinaderier inom Europa.

7.2.4. Distribution och lagring

Dessa frågor undersöks också för närvarande av petroindustriutredningen och behandlas här endast kort.

Aktuella kostnadssamband visar att båttransporter för närvarande är billigast och rörtransporter dyrast. Beträffande landsvägs- och järnvägs- transporter gäller att för en transportlängd på upp till ungefär 250 51 300 km är biltransporter billigare än järnvägstransporter. Löneandelen, som för tågtransporter uppgår till ca 70 % och för bil- och båttransporter till ca 45 %, gör att tågets relativa konkurrenssituation gentemot övriga transportsätt kommer att försämras och i framtiden kan man därför räkna med en relativ minskning av järnvägstransporterna.

Produkttransporter med rörledning kommer inte, enligt de bedöm- ningar man kan göra idag, att bli aktuella för Sverige inom de närmaste decennierna.

Fraktekonomin förbättras åtskilligt med större tonnage. Därför får man räkna med att produktfartyg kommer att bli större i framtiden. Denna utveckling påverkar även distributionsnätets struktur. Depåerna blir större, men färre. För att kunna utnyttja stordriftsfördelari transpor- ter och depådrift, kan man även förvänta viss specialisering med ett snävare varusortiment per depå som följd.

Utvecklingen mot större tonnage för produkttransporter och ett mindre antal depåer, innebär att transportarbetet, mätt i ton km, tenderar att öka snabbare än förbrukningen av oljeprodukter.

Tendensen till övergång till allt större depåer, förstärks också av att lagringsutrymmen, då förutsättningar finns, byggs i bergrum och inte ovan jord som tidigare. Övergången till lagring i bergrum sker både av försvars- och ekonomiska skäl. För att rationalisera driften av depåer sker en snabb automatisering. Obemannade depåer eller depåer som bara under vissa delar av dygnet är bemannade, bli allt vanligare.

Under senare år har försöksverksamhet bedrivits med containerdistri- bution av oljeprodukter. Resultatet från denna verksamhet har visat att sådan distribution av oljeprodukter kan medföra kostnadsbesparingar i de

fall då marknadens regionala spridning är stor och det varusortiment som skall distribueras också är ganska brett.

7.2.5. Prisutvecklingen

Prisutvecklingen på råolja har berörts helt kort i avsnitt 5.2.2. Den snabba utvecklingen som (hittills) kulminerade under hösten 1973 illustreras av diagrammet i figur 4.2. Figuren anger prisutvecklingen i löpande priser. Omräknad i fasta priser motsvarar det en prishöjning av ca 1 %/år till $ 8,6 per fat (ca 245 kr/m3) i god överensstämmelse med det tidigare omnämnda högre OECD-alternativet. Diagrammet, som är sam- manställt på basis av material från Världsbanken, anger oljeproducent- ländernas uttag av skatter och royalty (s k government take) för råolja från Persiska Viken. Under 1960-talet låg detta uttag under $ 1 per fat (ca 30 kr/ma) och tendensen var snarast fallande. OPEC:s växande styrka medförde från början på 70-talet en omsväng— ning som kulminerade i samband med Oktoberkriget 1973. Den 1 januari 1974 steg ”government take” (jämför tabell 7.2) till $ 7 per fat (ca 200 kr/m3). Under krismånaderna kring årsskiftet 1973—74 låg marknadspri- set väsentligt högre, ända uppemot det dubbla. För närvarande har en viss stabilisering ägt rum och Rotterdamnoteringarna för färdigprodukter kan i genomsnitt sägas motsvara ett råoljepris i Persiska Viken om $ 8,50—9 per fat. Det innebär att produktionskostnader och ”government take” i stora drag svarar för ungefär 3/4 av det pris vi betalar för färdigprodukter på den europeiska marknaden. Det ger ett råoljepris i Västeuropa som ligger tre å fyra gånger högre än 60-talet. Produktionskostnaderna i Mellersta Östern och Afrika utgör endast en bråkdel av råoljans marknadspris. De framtagna reserverna skulle i och för sig räcka för att tillgodose en fortsatt ökande efterfrågan i varje fall för några decennier framöver. Det kunde tala för en återgång till priser, som ligger närmare produktions- och transportkostnaderna och därmed närmare 60-talets prisnivå än den nu rådande, men det torde i så fall innebära att OPEC som producentkartell inte kan hålla samman.

Å andra sidan är de ekonomiska skälen för att bibehålla kartellpoliti- ken ovanligt starka. Flertalet av kartellens medlemmar anser, att ett tillbakahållande av utbudet är motiverat även med hänsyn till deras intresse av att bevara lättillgängliga oljetillgångar för framtida generatio- ner. De enskilda länderna inom OPEC synes var för sig ha ett intresse av att hålla råoljepriserna uppe. Europeiska producentländer är därvid inget undantag. Härtill kommer att ersättningsvaror _ exempelvis i form av syntetisk olja från kol eller olja från skiffer — när de kan börja göra sig gällande i stor skala om 10—15 år, väntas ligga på en kostnadsnivå väl jämförlig med nuvarande råoljepriser.

Den dominerande andelen i priset på petroleumprodukter är råolje- priset i utskeppningshamnen (fob-priset). Mot bakgrund av vad som tidigare sagts bedöms råolja där komma att kosta ca $ 9 per fat (ca 265 kr/m3 i fast penningvärde). Till detta skall läggas en transportkostnad som på grund av förväntad överkapacitet också kan väntas bli i huvudsak

oförändrad, dvs ca 30 kr/m3 från Persiska Viken till Europa. Raffine- ringskostnaden synes förbli 20—40 kr/m3, medan avsvavlingskostnaden anges till ca 15 kr/m3 och procentenhet minskat svavelinnehåll.

Enligt petroindustriutredningens lägesrapport synes de totala kostna- derna för råoljetransport, raffinering och produkttransport till region- depå vara ca 70 kr/m3 igenomsnitt. Ett genomsnittligt produktpris på över 300 kr/m3 synes sannolikt för tiden fram till 1985. För tiden efter 1985 måste bedömningar grundas i överväganden om framtida utveck- lingsmöjligheter beträffande bl a kolförgasning, naturgasintroduktion.

7.3. Naturgas

Naturgas substituerar väsentligen petroleumprodukter. Priset på naturgas i Europa är i ökande grad relaterat till priserna på petroleumprodukter och i flera fall även till andra energipriser. Tidigare har försäljning skett till relativt fasta priser.

Naturgaspriset har hittills bestämts av marknadssituationen i Västeuro— pa. De leveranskontrakt som finns eller förväntas gäller för tidsperioder på 20 år eller mer. Det förefaller sannolikt att försäljning av naturgas även fortsättningsvis sker på långa kontrakt. Priset i Sverige beror på fyndighetens läge och vilka avräkningar som kan bli aktuella. Generellt tycks detta innebära att gaspriset ligger över tjockoljepriset. De använda prisklausulerna i de långa gasavtalen medför som regel, att de ofta mycket snabba variationerna i oljepriserna utjämnas, så att prisvariatio— nerna för gasen får ett betydligt lugnare förlopp. Vid import i rör av naturgas måste stora leveranser utnyttjas för att slå ut de höga fasta kostnaderna i ett nytt rörledningssystem med kringutrustning. Från prognossynpunkt kan dock olja och naturgas tillsvidare ses som ett bränsle, och fördelningen kan diskuteras senare när importvillkoren är bättre kända. En naturgasintroduktion i Sverige kan innebära att naturgas får en betydande andel i energibalansen.

[ ”Naturgas i Sverige” (48) bedömdes den möjliga naturgasavsåttning- en i Sverige —— koncentrerad till ett band från Stockholmsområdet över Bergslagen, förbi Vänern—Vättern, ner längs västkusten till Skåne — kunna bli ca 8 Gm3/år i slutet av 1970-talet förutsatt ett gentemot tjockolja konkurrenskraftigt pris. Detta skulle enligt EPU:s prognoser innebära 15—20 % av den då aktuella oljeförbrukningen.

Under 1973 har en naturgasledning från Sovjet byggts till förbruk- ningscentra i sydöstra delen av Finland. Naturgasleveransema har kommit igång, och det är troligt att denna naturgastransport senare kommer att utökas och förlängas.

Genom de undersökningar, som det svenska halvstatliga bolaget Östgas AB utfört under 1973, har konstaterats att det är fullt tekniskt möjligt att föra naturgas mellan Finland och Sverige i en stålrörledning på havsbotten i Bottenhavet norr om Åland. Förberedelser har därför gjorts för att uppta kommersiella förhandlingar med Sovjet.

Inom den norska sektorn av Nordsjöns kontinentalsockel fortsätter prospekteringen efter olja och gas. Ytterligare naturgasfynd har gjorts i området kring det stora Friggfältet. En rörledning till Västtyskland för naturgas från gas- och oljefälten kring Ekofisk är under byggnad. Vidare kommer naturgas från Friggfältet att föras i rörledning till Skottland. I samband därmed har lämnats option för en kvantitet på upp till 2,5 Gm3 Frigg-gas per år till norska fastlandet via klenare rörledning över djuprän- nan. Det är troligt att man senare också skall kunna lägga grova rörledningar i rännan. Det finns också goda förhoppningar om nya fyndigheter, när havsområdet längs norska kusten norr om 62:a breddgraden börjar prospekteras. Här avtar djupvattenrännan, och ilandföring och transport genom Norge torde bli något mindre komplicerade än längre söderut. Stora kvantiteter skulle då kunna föras till Sverige via Norge och eventuellt även transiteras till Danmark och kontinenten.

På danska kontinentalsockeln i Nordsjön har påträffats naturgas i de sk Danfälten. Planer föreligger att under andra hälften av 1970-talet starta en begränsad produktion och ilandföring till Danmark eller direkt till kontinenten.

Import av naturgas till Sverige i flytande form, LNG, kan komma i fråga i ett inledningsskede för att bygga upp en marknad och senare för komplettering och belastningsutjämning av rörbunden import. Minsta importkvantitet för LNG är väsentligt lägre än vid rörtransport eller av storleksordningen 0,541,0 Gm3/år. Tänkbara marknader för LNG för- brukning finns i och kring de största städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö. För regionen Malmö—Helsingborg har detta studerats mera ingående, då ett samarbete med Danmark är möjligt. Utredningen har gjorts i samarbete mellan Sydkraft och kommunerna Malmö, Lund och Helsingborg i regi av det gemensamma AB Sydgas. LNG förutsätts kunna användas till uppvärmning av bostäder och andra lokaler och som substitut för lätta eldningsoljor inom mindre industrier. Undersökningar har påbörjats beträffande leveransmöjligheterna från tänkbara LNG- exportörer. och lokaliseringsplatser för en mottagningsstation för LNG i Öresundsregionen har utretts i samarbete med Danmark.

I samband med frågan om ett svenskt naturgassystem bör också andra möjligheter till gasframställning beaktas, antingen ur importerat kol eller genom att utnyttja sådana inhemska energiråvaror, som för närvarande ej tillvaratas. De därvid framställda gaserna bör helst vara substituerbara med naturgas, dvs utgöra s k SNG (syntetisk naturgas). Utvecklingen av den gaskylda högtemperaturreaktorn kan i framtiden också öppna möjlig- het för vätgasproduktion och —distribution.

Det föreligger ännu inte någon möjlighet att bedöma utsikterna för att påträffa en naturgaskälla av kommersiell betydelse på svenskt område. Skulle detta inträffa, vore det givetvis en stor fördel, om ett distributions- nät för naturgas därvid redan funnes i Sverige.

På kontinenten och i Storbritannien finns utbyggda rörsystem för transport av mycket stora naturgaskvantiteter. Konkurrensen om tillgäng- liga importkällor är därför stor. I våra skandinaviska grannländer synes nu också naturgasen komma in i energibilden. Det är därför ännu en öppen

fråga om Sverige skall bli ett vakuum eller en knutpunkt i det omfattande internationella rörsystem för naturgashandeln, som är under uppbyggnad i Nordeuropa.

7.4. Kol

Ångpannet'öreningen har på EPU:s uppdrag sammanställt ett underlags- material för en bedömning av kolets tänkbara roll i Sveriges energiförsörj- ning. Studien finns i sin helhet som bilaga 8, och sammanfattas kort i avsnitt 7.4.1. En studie av olika metoder att utnyttja kol i värme- och värmekraftanläggningar har utförts av Stiftelsen för Värmeteknisk forsk- ning, delvis för EPU:s räkning. Denna studie finns publicerad som rapport från Stiftelsen för Värmeteknisk Forskning (5).

7.4.1. Möjligheter att importera kol

Uppskattningar av världens energireserver och jämförelser mellan olika bedömningar är besvärliga genom att olika beräkningsmetoder används i olika branscher och olika länder. Koltillgångar kan i princip bestämmas med stor noggrannhet, men en viss spridning mellan olika bedömningar föreligger. The Coal Exporters Association of the United States anger i ”World Coal Trade” för 1972 de totala kolresurserna till nära 6 700 miljarder ton (motsvarande ca 4 500 000 Mtoe) fördelade på viktigare kvaliteter enligt tabell 7.3.

Skillnaderna i angivna värden beror sannolikt på hur tillgångarna definieras. Det kan konstateras att världens koltillgångar är mycket stora i jämförelse med de kända oljereservema. Kolreserven framstår såsom världens mest betydelsefulla fossila energireserv även om endast en mindre del av de beräknade totaltillgångarna kan räknas som ekonomiskt brytbara. De viktigaste europeiska tillgångarna framgår av tabell 7.4.

Världens kolproduktion ökade från 2 191 Mton 1960 till 2 408 Mton

Tabell 7.3 Världens beräknade koltillgångar

Autracit och Lignit och Totalt Totalt bituminösa kol brunkol enl bil 8 Miljar- % Miljar— % Miljar- % Miljar- der ton der ton der ton der ton Asien 2 299 43.1 228 17.2 2 527 37.9 6 300 Nordamerika 2 362 44.3 948 71.3 3 310 49.6 1 600 l-iuropa 557 10.5 107 8 1 664 10.0 560 Afrika 77 1.4 - A 77 1 2 72 Australien 19 0.3 46 3.4 65 1.0 54 Syd— och Centralamerika 20 0.4 1 '0.0 21 0.3 18 Totalt 5 334 1000 1 330 1000 6 664 1000 8 600

(Källa: World Coal Trade, 1972)

Tabell 7.4 De viktigaste europeiska koltillgångarna

Miljarder ton Uppmätta Troliga Totalt Polen 61 65 126 Västtyskland 70 160 230 Storbritannien 128 42 170

1970 enligt FN vilket motsvarar 0,9 % per år. De högvärdiga stenkolen dominerar produktionsbilden. År 1970 var fördelningen ca 90 % högvär- diga kol och 10 % lågvärdiga. Av de högvärdiga kolkvaliteterna, 2 170 miljoner ton, användes något mera än 20 % eller ca 500 miljoner ton kokskol för produktion av 350 miljoner ton koks.

En översikt av stenkolsproduktionen och total export i världen ges av tabell 7.5.

Det kan observeras att världshandeln med kol endast omfattar ca 5 % av produktionen medan motsvarande siffra för olja är över 50 %.

Det låga oljepriset medförde att kolproduktionen i Västeuropa sjönk kraftigt under 1960-talet:

195 6 1971 Västeuropas kolproduktion, Mt/år 481 315 Antal arbetare 1 underjordsgruvor, 1 205 453 1000-tal

Den västeuropeiska kolindustrin blev under 1960-talet förlustbringan- de och statliga subventioner infördes allmänt.

Kolproduktionskostnaden i några olika länder framgår av tabell 7.6 (se tabell 10 i bilaga 8).

Tabell 7.5 Stenkolsproduktion och kol- och koksexport från vissa länder i miljoner ton per år

Produktion

apor; 1955 1965 1971 1972 1973 1968 1972 1973

Världen 1 599 2 050 2 179 2 224 Förenta Staterna 422 491 509 541 53 53 Sovjetunionen 277 439 485 500 27 29 Kina 98 400 Storbritannien 225 177 147 116 138 4 2 Polen 95 122 145 151 157 29 35 > 37 Västtyskland 149 127 111 102 Indien 39 70 70 Sydafrikanska

republiken 48 59 Australien 20 32 49 60 65 16 24 27 Japan 27 33

Källa: Bilaga 8, tabellerna 1.1 och 1.2.

Tabell 7.6 Kostnad för kolproduktion i kr/ton (löpande penningvärde uträknat enligt kursangivelser i not 1 kap 5 i bilaga 8)

Är Väst- Polen Storbri— Austra- Förenta tyskland tannien lien Staterna 1961 59:92 43:12 50:79 26:99 21:06 1965 59:36 45:88 50:96 24:40 19:60 1970 73:13 46:92 50:14 25:00 25:25

De låga kostnaderna i Australien och Förenta Staterna beror på att brytningen i stor utsträckning sker i dagbrott.

Huvuddelen av alla landtransporter av kol sker med järnväg. I de stora kolländerna har särskilda koltransportvagnar med stor kapacitet utveck- lats. Amerikanska kolvagnar kan lasta 100 ton och mer, medan i Polen den maximala vagnkapaciteten är 60 ton. Normalstorlek på koltågen ligger på 4 00049 000 ton.

Den genomsnittliga fraktkostnaden var 1971 ca 4,5 öre per tonkilo- meter. Det kol som exporteras från Förenta Staternas östkust till Europa har belastats av transportkostnaden 27,50 kr/ton ($ 6.15/ton) innan det nått utskeppningshamnen.

För Australien och Förenta Staterna, som är två av världens största kolexportörer finns utländska marknader i Europa och Japan. Transpor- terna till dessa marknader sker med stora bulklastfartyg på upp till 70 000 ton dödvikt. För några transporter till Japan har laster på över 100 000 ton tagits.

Fraktsatser över Atlanten noteras dagligen. De varierade 1971—1973 mellan 10 och 28 kr/ton ($ 2,20—6,20/ton) och var i maj 1974 ca 40 kr/ton ($ 8,90/t0n). Motsvarande fraktsatser från Australien till Europa var ungefär dubbelt så höga.

Vid långtidschartring av fartyg för regelbundna koltransporter kan sannolikt de kortsiktiga fluktuationerna i fraktsatserna elimineras. Efter- som fartyget då kommer att gå med gott utnyttjande bör man dessutom kunna erhålla fraktsatser neremot de lägsta som noterats på senare tid. Man torde således kunna räkna med att kunna transportera kol från Förenta Staterna till Sverige för 11—16 kr/ton ($ 2,50—3,50/ton) och från Australien till Sverige för 22—34 kr/ton ($ 5,00—7,50/ton).

Förenta Staterna satsar nu intensivt på kolindustrin. Avsikten med denna satsning är dock i första hand att kunna öka den inhemska kolförbrukningen. Främst gäller satsningen ny teknik (bl a förgasning) som inte kan väntas ge några betydelsefulla resultat före mitten av 1980-talet (se vidare avsnitt 7.4.2).

Redan nu har man svårt att få arbetskraft till Förenta Staternas kolindustri och vissa gruvföretag klarar inte sina leveransförpliktelser. Man får därför räkna med att en ökad inhemsk förbrukning i Förenta Staterna kan komma att tas från exporten som då snarare skulle minska än öka.

Den australiska kolindustrin är starkt expansiv, inte minst när det gäller exporten. Denna uppgår nu till 26 miljoner ton per år men varken

hamnar eller övriga investeringar är fullt utnyttjade. Ytterligare 18 miljoner ton per år skulle kunna börja exporteras bara inom några år.

Nästan hela Australiens nuvarande export går till Japan. Uttalanden som gjorts att man skall anpassa sig till europeisk klassificering måste dock tolkas som att man önskar öka exporten till Europa. Möjligheterna för Sverige att, särskilt på långtidskontrakt, få köpa upp till åtminstone 5 miljoner ton per år med nästan omgående start måste därför bedömas som goda.

Polens starkt ökande produktion och export av kol baseras på dels stora reserver med goda geologiska förutsättningar, dels goda anställnings- villkor för gruvarbetare.

Detta har hittills tillåtit en produktionsökningstakt om 5—6 miljoner ton per år. Exporten beräknas 1975 ha stigit till 40 år 45 miljoner ton från 33 miljoner ton per år 1972. Mot bakgrund av detta bör man kunna betrakta det som fullt möjligt för Polen att kunna sluta långtidsavtal om export till Sverige av flera miljoner ton kol per år.

Kolexporten från Sovjetunionen består främst av antracit och kokskol. Två tredjedelar av exporten går till de socialistiska länderna (ca 16 miljoner ton) medan återstående tredjedel (8 miljoner ton) går till Västeuropa. Möjligheterna för Sverige att importera kol från Sovjetunio- nen är något sämre än från Polen. Man torde dock kunna räkna med att Sverige på långfristiga kontrakt kan köpa 2—3 miljoner ton per år.

Det förefaller alltså troligt att Sverige från Australien, Polen och Sovjet skulle kunna bygga upp en import av kol som inom 5—10 år kan komma att uppgå till 10 år 20 miljoner ton per år. Större delen torde kunna utgöras av ångkol.

Importen av kol och koks i Sverige har under de senaste åren utvecklats enligt tabell 7.7.

Totalförbrukningen har således varit relativt konstant. En viss struktur- förändring kan dock märkas. I statistikserien för gaskol syns således effekten av att den kolbaserade produktionen av stadsgas i Stockholm lades ned 1972. Samma förhållande har 1973 givit utslag i koksimport- ten. Stockholms gasverk producerade nämligen koks som främst avsattes inom järn- och stålindustrin. Koks och gaskol för inhemsk koksning är helt dominerande när det gäller Sveriges kolförbrukning.

Med den kolimport som blir aktuell till Stålverk 80, närmare 3

Tabell 7.7 Sveriges kolimport i miljoner ton

År Gaskol Ångkol Koks Totalt 1967 1.27 0.41 1.23 2.91 1969 1.11 0.46 1.10 2.67 1970 1.12 0.54 1.21 2.87 1971 1.02 0.40 1.22 2.64 1972 0.64 0.36 1.15 2.15 1973 0.60 0.42 1.49 2.51

miljoner ton, kan denna förbrukning väntas öka till ca 5 miljoner ton per är omkring 1980.

Kostnaderna för koleldningsutrustning var under våren 1974 svåra att överblicka. På basis av preliminära kalkyler kan dock följande uppgifter lämnas:

Rosteldning — Om man önskar kunna alstra samma ångmängd med stenkol som med olja i en ångpanna, blir denna 100—150 % dyrare än en rent oljeeldad panna. Härtill kommer kostnad för kolförråd och ökade byggnadsutrymmen som beror på kolet, anordningar för asktransport m m. Kostnaden för en rosteldad anläggning (under 50 MW effekt) blir därför oproportionerligt stor.

Kolpulvereldning — Kostnaden för en ångpanna som kan eldas med både kolpulver och olja blir omkring 70—100 % större än för en enbart oljeeldad enhet, vartill kommer kostnader för ökat byggnadsutrymme för bränsle- och askhantering. Kolpulvereldning förutsätter förhållandevis stora enheter. Prisrelationen till en rent oljeeldad panna blir inte lika ogynnsam som i fallet rosteldning.

Om man vid köp av en ny enhet endast vill förbereda pannan för en eventuell framtida koldrift måste man räkna med en fördyring av själva pannaggregatet av ca 35 %jämfört med det enbart oljeeldade alternativet för samma ångkapacitet. Därtill kommer att utrymmen måste förutses redan från början för kolförråd, kvarnar, asktransport m m.

Relationen mellan ett tänkt oljepris och vad man högst kan betala för kol kan anges till följande:

Om oljan kostar kr/toe 100 200 300 400 så får kolet kosta högst kr/toe 40 120 200 290

dvs kolet måste vara 60—1 10 kr/toe billigare än oljan för att det skall vara ekonomiskt att bygga om för koleldning. (Utgångspunkten för kalkylerna är en oljeeldad ångpanneanläggning på 180 ton/h ånga, som modifierats något i fråga om pannkonstruktionen.)

Bedömningar som f n kan göras tyder på att kolpriset följer oljepriset. Även om produktions- och transportkostnader för kol ligger under nuvarande oljepriser synes inget intresse finnas hos kolproducenterna att priskonkurrera med olja.

Beträffande landtransporter av kol i Sverige gäller att samtliga vagn- typer som finns tillgängliga redan nu utnyttjas till sin fulla kapacitet, varför nya vagnar mäste anskaffas om ett tillkommande transportbehov för kol skulle uppstå.

För transporter till Sverige kan åtminstone för transporter från Polen användas självlossande mindre bulklastfartyg. Storleken av sådana ligger på 5 000—15 000 ton dödvikt. Sådana fartyg kan tas in i de flesta av Sveriges viktigare Östersjöhamnar. Med självlossande fartyg behövs inga särskilda lossningsanläggningar i hamnen, men väl lagerutrymme.

Det finns fn bara tre hamnar i Sverige som är utrustade med moderna och effektiva lossningsanordningar för kol av hög kapacitet, nämligen följande:

Kolhamn Kolimport 1972 Fartygskapacitet Luleå 0.4 Mt 40 000 t Gävle 0.6 Mt 25 000 t Oxelösund 0.9 Mt 70 000 t

1 Luleå byggs kolhamnen nu ut ytterligare. Dessa tre hamnar bör kunna klara en import av tillsammans åtminstone 10 Mton/år utan nämnvärda extra investeringar. Skall kol användas i stor skala i t ex något eller några kraftverk synes detta kräva förläggning vid kusten med egen hamn. Därigenom undviker man fördyrande järnvägstransporter. Längs svenska kusten finns flera möjligheter att finna lägen med tillräckliga hamndjup.

7.4.2. Förbränningstekniska möjligheter

Genom den stagnation som kolindustrin i Västeuropa upplevt under lång tid har utvecklingsinsatserna varit små. De höjda oljepriserna har dock, framför allt i Förenta Staterna, lett till förnyat intresse för koleldning. In- om Stiftelsen för Värmeteknisk Forskning har en grundlig inventering av den möjliga tekniska utvecklingen på kolomrädet genomförts. Den har kon- centrerats på de möjligheter som finns att utnyttja kol eller bränslen baserade på kol som alternativt bränsle i värme- och värmekraftanlägg- ningar. Det kan därvid observeras att utvecklingstiderna är långa och att oprövade tekniska lösningar tar lång tid att föra in i faktisk energiproduk- tion. Endast tekniska system som nu befinner sig på demonstrationssta- diet kan förväntas få någon betydelse före år 1985. System som är vetenskapligt belagda men kräver ytterligare ingenjörsmässig utveckling kan bli betydelsefulla efter 1985, medan de mycket långsiktiga tekniska möjligheterna är svårare att bedöma och inte kan beräknas få betydelse förrän efter år 2000.

Den inventering som här refereras avser i första hand sådana system som finns i demonstrationsskala.

Kol kan utnyttjas dels genom direkt förbränning av kol eller kolpulver, dels genom förgasning av kol. Direkt förbränning av kol kan ske med väl utvecklad teknik. En teknik som är under utveckling och synes erbjuda intressanta fördelar är den s k virvelbäddstekniken. Den bygger på att man låter luft strömma genom en bädd av partiklar och att värmeöver- föringen sker genom rör i bädden av partiklar. Det största intresset är inriktat på förbränning under övertryck i kombination med en gasturbin, eventuellt kompletterad med en ångturbin.

Man uppnår genom detta en rad fördelar. Överföringsytan för värmen blir mindre, vilket ger mindre anläggningar och försmutsning och korro- sion vid förbränningen minskar. Genom detta erhålls förbättrade ång- d-ata, som i sin tur ger ökad verkningsgrad hos den efterföljande ångturbincykeln. Kraven på kolets kvalitet blir mindre. Man får renare

avgaser, genom att möjligheter finns att i virvelbädden tillsätta kalksten som kraftigt kan reducera svavelutsläppen. Den lägre förbränningstem- peraturen medför också minskade utsläpp av kväveoxider. Slutligen erhålls minskade panndimensioner genom den koncentrerade förbrän- ningen och goda värmeöverföringar som gör att eldstadens storlek kan minskas.

Virvelbäddstekniken utvecklas fn både i Storbritannien och Frankri- ke. Ett franskt företag är det första och hittills enda företaget som för kommersiell drift av kraftverk levererat anläggningar baserade på virvel- bäddstekniken. Anläggningen saknar dock rör för värmeöverföringen i virvelbädden, vilket medför att möjligheterna att tillsätta kalk för att ta bort svavelutsläpp bortfaller. Dessutom blir panndimensionerna endast relativt obetydliga.

Förgasning av kol kan ske genom tre huvudkategorier för förädling av bränsle, nämligen pyrolys, hydrering och partiell oxidation.

Pyrolys innebär sönderdelning genom upphettning utan tillförsel av oxidationsmedel. Genom denna process avger bränslet sina flyktiga beståndsdelar som kan ledas bort som en gas och utnyttjas medan en fast rest återstår, tex koks eller träkol. Denna process används vid produk- tion av stadsgas eller koksungsgas.

Hydrering innebär att bränslet, dvs i första hand kol, behandlas med vätgas. Därvid bildas kolväten i form av gaser eller eventuellt vätskor som sedan kan användas som bränsle. Sålunda framställda kolväten har egenskaper som är nära besläktade med petroleumprodukter eller natur- gas.

Partiell oxidation innefattar alla omvandlingsprocesser vid vilka bräns- let tillsammans med fritt eller bundet syre bildar en brännbar gas. Detta förfarande kallas också ofta förgasning. De gasformiga bränslen som därvid bildas kan vara av olika kvalitet beroende på vilken process som används.

De gaser som framställs vid olika förgasningsprocesser kan antingen ha ett högt värmevärde och därvid i många avseenden likna naturgas eller ha ett lägre värmevärde och fordrar därvid speciell förbränningsutrustning. Tekniken för att framställa högvärdiga gaser, sk syntetisk naturgas, fordrar avancerad teknik och ger ett förhållandevis dyrt bränsle. Det torde totalt sett bli mer ekonomiskt att utnyttja mindre förädlade kolgaser och anpassa förbränningsutrustningen till detta.

Amerikanska uppskattningar av ekonomin för de mest avancerade förgasningsprocesserna indikerar att priset på SNG, d v s syntetisk natur- gas, skulle bli ungefär detsamma som import till Förenta Staterna av flytande naturgas, LNG, i tankfartyg. Det skall också noteras att SNG-processer ännu ej är utvecklade i industriell skala och att kostnads- uppskattningar av dessa därför är något osäkra.

Förgasningsprocesser som ger en gas med lägre förbränningsvärde finns i dag i industriell skala. De krav som måste ställas på en kolförgasnings- process som skall kunna kombineras med en befintlig oljeeldad panna är följande:

— Verkningsgraden vid förgasningen måste vara någorlunda hög, även efter eventuell rening av gasen » Den producerade gasens värmevärde måste vara såpass högt att pan- nans verkningsgrad inte försämras alltför mycket — Processen bör vara utprovad och kommersiellt tillgänglig. De flesta av de idag tillgängliga förgasningsenheterna är små » Totala kostnader för installation och drift av en förgasningsanläggning bör vara lägre än de som erhålls vid nybyggnad av en koleldad panna — Utrustningen måste kunna följa aktuella belastningsvariationer —— Tillgängligheten hos utrustningen måste vara så hög att den inte kommer att inskränka på hela anläggningens tillgänglighet — Utrustningen bör kunna klara kontinuerlig drift — Processen skall ge valfrihet beträffande koltyp. Även askrika och bakande kol bör kunna användas.

Idag finns ingen förgasningsprocess som klarar alla dessa krav. Genom att göra avkall på vissa av de nämnda kraven kan dock ett flertal processer bli aktuella. En beskrivning av de olika aktuella processerna finns i rapporten från Stiftelsen för Värmeteknisk Forskning.

För samtliga behandlade processer gäller att svavel i bränslegasen finns i form av svavelväte. Avsvavling kan då ske med etablerade metoder. För de anläggningsstorlekar och kolsorter som bedöms aktuella anses dock avsvavling onödig. Detta ger konstruktionsmässiga fördelar isamband med gasleveransen till brännarutrustningen.

Genom den intensiva utveckling som pågår på detta område synes möjligheterna att välja teknisk utformning vara förhållandevis goda. Kolförgasningsanläggningar synes på sikt kunna ge en förbättrad flexibili- tet vad beträffar försörjningen av bränsle till värmeanläggningar och kraftverk liksom för större industrier med stora värmebehov.

Kostnadsbedömningar måste ske med utgångspunkt i definierade anläggningar. Generellt kan sägas att anläggnings— och driftskostnader ligger i samma storleksordning som för oljeeldning och att kostnadsut- vecklingen på respektive bränsle i många avseenden torde vara direkt avgörande för den totala energiproduktionskostnaden i de olika syste- men. 1 den utsträckning som kol, direkt eller via förgasning, blir aktuellt torde det ersätta framför allt tjock eldningsolja.

7.5. Vattenkraft

7.5.1. Allmänt

Vattenkraften representerar den fn utan jämförelse viktigaste inhemska energiresursen. I en utredning gjord 1961 baserad på uppgifter om landets topografi och vattenavrinning beräknades Sveriges naturenergitill- gång i vattenkraft till ca 200 TWh i medeltal per år.

Vid utnyttjningen av naturenergin i ett strömfall är det oundvikligt att viss del därav går till spillo genom förluster i maskineri och vattenvägar.

Vid driftstopp och större flöden uppkommer också förluster genom att det då kan bli nödvändigt att släppa viss vattenmängd förbi kraftverket. Totalverkningsgraden vid naturenergins utnyttjning varierar från anlägg- ning till anläggning och framkommer som resultatet av ekonomiska optimeringar vid anläggningarnas utformning. Som ett medelvärde på i praktiken förekommande verkningsgrader kan sättas 0,8. Verkningsgrads- koefficienten 0,8 innebär att om all naturenergi ilandet kunde utbyggas skulle sålunda erhållas ca 160 TWh elenergi i medeltal per år.

Den tekniskt utbyggnadsbara vattenkraften i landet har tidigare upp- skattats till 128 TWh i medeltal per år. Det bör dock noteras att så hög utnyttjning av naturenergin skulle bli förenad med vad man i dag måste anse som helt orealistiska kostnader.

Alla potentiella vattenkrafttillgångar kan alltså icke ekonomiskt ut- nyttjas. Uppfattningen om hur stor del av tillgångarna som kan anses utbyggnadsvärd har under årens lopp reviderats. Den som utbyggnadsvärd betraktade andelen har successivt ökat genom teknisk utveckling och vunna erfarenheter av utbyggnadsverksamheten. I början av 1960-talet bedömde CDL att en elenergiproduktion om 85 TWh/årl skulle kunna utvinnas i rationella anläggningar. En ny bedömning mot bakgrund av de höjda bränslepriserna har under våren 1974 gjorts av Svenska Kraftverks- föreningen. Den innebär en höjning av den utbyggnadsvärda vattenkraf- ten till ca 95 TWh/år. (Se vidare avsnitt 7.5.3.)

När pågående och beslutade vattenkraftutbyggnader tagits i drift har av tillgångarna ca 60 TWh/år tagits i anspråk. Beträffande den fortsatta utbyggnaden har CDL i utredning 1972 rörande elkraftförsörjningen 1975—1990 med tanke på rådande motstånd mot vattenkraftutbyggna- den, förutsatt endast ringa ytterligare utbyggnad (1990 utbyggt 65 TWh/år). I utredningen har dock framhållits, att många skäl talar för att den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften bör utnyttjas. Förutsätt— ningarna för detta har behandlats i Vattenkraft och miljö (1 l), angående Kalix älv av statens vattenfallsverk på uppmaning av industridepartementet och av en nyligen tillsatt utredning om älvarna norr om Indalsälven (som behandlas i Vattenkraft och miljö tillsammans med Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven). Enligt direktiven för denna senare utredning skall Vindelälven, Pite älv och Torne älv undan- tagas från utredningen. Detta skulle innebära att av den utbyggnadsvärda vattenkraften bortgår 11,4 TWh/år. Därutöver har vattenfallsverket i uppgörelse med naturvårdens företrädare förklarat sig vilja avstå från att kräva utbyggnad av olika projekt innebärande ett bortfall av 2,7 TWh/år. Utan hänsyn till det slutliga resultatet av pågående utredningar minskar den utbyggnadsvärda vattenkraften från 95 TWh/år till ca 81 TWh/år.

7.5.2 Vattenkraftens betydelse i ett framtida kraftsystem 1 Produktionsvärdena av-

ser medelår. Beroende på Fram till mitten av 1960-talet baserades, som framgår av tabell 7.8 vartentillrinningen kan elkraftförsörjningen praktiskt taget helt på vattenkraft. (En mer detalje- faktiSR Pmduktion ”Tic" . . , _ ., _ . , . ra — eller komma att rad beskrivning av elproduktionens fordelnmg finns 1 tabell 8.3 och figur variera _ kring det angiv- 8.4.) na värdet.

Tabell 7.8 Elproduktion 1963—1972 i TWh/år

Vattenkraft Oljekraft Kärnkraft Total prod 1963 37.9 2 7 40.6 1964 43.1 2.3 45.4 1965 46.4 2.7 49.1 1966 45.5 5.1 50.6 1967 49.3 4 5 53.8 1968 48.8 7.5 56.3 1969 41.9 16.2 58.1 1970 41.5 19.1 60.6 1971 52.0 14.4 0,1 66.5 1972 53.8 15.6 1.4 70.8 1973 59.9 15.4 2.0 77.3

Från mitten av 1960-talet har värmekraften — i första hand oljekraft men under senare tid också kärnkraft — i stigande utsträckning produce- rats som baskraft så att vattenkraftens andel av den totala kraftproduk- tionen nu sjunkit till ca 75 %.

Av ekonomiska och andra skäl är det i praktiken uteslutet att bygga kärnkraftverk i sådan omfattning att kärnkraftaggregat kan hållas i beredskap för drift endast under en mindre del av årets timmar. För produktion av sådan elkraft måste oljekraft eller sk korttidsreglerad vattenkraft utnyttjas. Eftersom endast dessa två produktionsmöjligheter står till buds innebär utbyggnad av korttidsreglerad vattenkraft en motsvarande minskning av importen av eldningsolja och andra fossila bränslen. Det bör anmärkas att det kan vara motiverat att producera en viss del av denna korttidsreglerade vattenkraft i pumpkraftverk, som dock inte innebär nettoproduktion av elenergi utan bara en utjämning av förbrukningen i tiden från lågbelastnings— till högbelastningstid.

Vattenkraften är väl lämpad att täcka variationerna ielbehovet genom de i vårt land föreliggande goda förutsättningarna att reglera vattenfram- rinningen och därmed vattenkraftverkens elproduktion. Vattenkraftens reglerbarhet är även av stort värde för den s k frekvensregleringen, dvs den automatiserade anpassningen av elproduktionen till elförbrukningens ständiga små variationer. Den är också genom sina goda regleringsegen- skaper av stort värde vid opåräknade förändringar i elproduktionssyste- met såsom bortfall av överföringskapacitet av stamledningarna och haverier i större värmekraftstationer.

7.5.3. Inventering av utbyggbar vattenkraft

Som omnämndes i 7.5.1 har flera utredningar färdigställts under året för att belysa utbyggnadsmöjligheterna för ytterligare vattenkraft.

I Vattenkraft och miljö redovisas en utredning om vattenkraftutbygg- nad i Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven.

En liknande utredning pågår om älvarna norr därom med undantag för Vindelälven, Pite älv och Torne älv. Utredningen skall redovisa en preliminär rapport med en översiktlig bedömning under hösten 1974.

Tabell 7.9 Föreslagna utbyggnadsetapper i Kalix älv

Effekt, MW Encrgiproduk— Investering tion TWh/år Mkr Etapp 1 452 2,1 955 Etapp 2 194 1,4 725 Etapp 3 114 0,6 320 För hela älven 760 4,1 2 000

Slutredovisningen sker sedan under 1975.

Statens vattenfallsverk har på regeringens uppdrag utrett möjligheter— na att utnyttja vattenkrafttillgångarna i Kalix älv med undantag för Kaitumälven väster om järnvägen Gällivare—Kiruna. Utredningen belyser förutsättningarna för en utbyggnad av älven med avseende på hydrologi, tidsplan, sysselsättning, ekonomi och skadeverkningar. En rapport, som avlämnades under våren 1974, innehåller ett utbyggnadsförslag som omfattar sammanlagt två regleringar och elva kraftstationer med en total årlig produktion av ca 4,1 TWh. Kraftstationer och regleringar beräknasi dagens kostnadsnivå kräva en investering av två miljarder kronor. Vatten- fall har delat in utbyggnaden i tre etapper enligt tabell 7.9 vilka avpassats så att de kan genomföras en efter en utan att man därmed binder sig för den efterföljande etappen.

Något ställningstagande till en utbyggnad av Kalix älv har inte gjorts. Det tillskott i energiproduktion om ca 4 TWh/år som en utbyggnad skulle ge motsvarar en oljeförbrukning av ca 1 Mm3/år, vilket med nu aktuella oljepriser skulle motsvara ca 300 Mkr/år i bränslekostnad.

Svenska Kraftverksföreningen har som tidigare nämnts under våren 1974 gjort en inventering av Sveriges vattenkrafttillgångar.

Hur stor del av Sveriges naturenergi i vattenkraft som från kraftekono- miska synpunkter kan komma ifråga för utbyggnad beror på vilken alternativ kraftproduktion som står till buds och kostnaden för denna. Utbyggnad av ytterligare vattenkraft i den företagna inventeringen har förutsatts medföra minskad utbyggnad av kärnkraft jämte toppeffekt- komplettering. Därest fortsatta vattenkraftutbyggnader förutsätts skjuta undan dyrare alternativ än kärnkraft t ex oljeeldad kondenskraft blir den ekonomiska situationen för vattenkraften helt annorlunda.

Den praktiska betydelsen av exakta alternativa kraftkostnader vid bedömning av utbyggnadsvärd vattenkraft är inte så stor. Det hänger samman med att även utbyggnadskostnaderna för en stor del av vatten- krafttillgångarna är mindre väl kända. En rätt god uppfattning om kostnaderna föreligger dock beträffande huvudgrenarna i Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven samt för många restobjekt iövriga större vattendrag, för vilka det finns mer eller mindre väl bearbetade förslag till utbyggnader. För vattenkrafttillgångarna i smärre biflöden och småälvar- na saknas dock i stort sett utbyggnadsförslag och därmed också kostnads- beräkningar. Uppgifter om vad som kan vara utbyggnadsvärt i dessa vattendrag bygger därför på uppskattningar.

En annan faktor, som minskar betydelsen av att mera exakt känna kostnaderna för såväl återstående vattenkrafttillgångar som för alternati- va kraftkällor, är den långa tid det skulle ta att bygga ut återstående vattenkraft. Det rör sig om en tidrymd, som vida överskrider den som låter sig överblickas beträffande framtida förutsättningar om elförsörj- ningens teknik och ekonomi. Ser man tillbaka i tiden, kan man konstate- ra att förutsättningarna för ekonomiskt tillgodogörande av vattenkraften under de senaste 40 åren successivt förändrats. Detta belyses av följande sammanställning över gjorda inventeringar av utbyggnadsvärd vattenkraft

i Sverige.

Inventeringsår Utbyggnadsvärd vattenkraft i TWh/år 1930 32,5 1940 36

1945 41 1954 80 1961 87 1974 95

Tabell 7.10 Utbyggd och utbyggnadsvärd vattenkraft i GWh/år

Utbyggd vid Utbygg- slutet av 1973 nadsvärd Norra Norrland Torne älv 4 4 400 Kalix älv _ 4 400 Råne älv — 300 Lule älv 12 728 17 300 Pite älv 47 4 100 Byske älv _ 5 50 Skellefte älv 3 530 4 400 Ume älv 7 021 11 100 Gide älv 55 400 Ångermanälven 10 118 11 900 Övrigt 38 33 541 1 150 60 000 Nedre Norrland och norra Svealand Indalsälven 8 975 12 900 Ljungan 1 486 2 700 Ljusnan 3 106 5 500 Dalälven 3 993 6 700 Klarälven 1 230 2 000 Övrigt 114 18 904 200 30 000 Övriga Sverige Vättern och Motala ström 451 Lagan 551 Göta älv 1 295 Övrigt 2 095 4 392 5 000 Hela landet 56 837 95 000

Resultatet av 1974 års inventering, som alltså ger en utbyggnadsvärd vattenkraftpotential av i medeltal 95 TWh/år, sammanfattas, fördelad på älvar, i tabell 7.10 i vilken också anges nu utbyggd vattenkraft.

7.6. Kärnkraft och uran

7.6.1. Inledning

I detta avsnitt om kärnkraften ges en sammanfattande redogörelse för underlag och aktuella bedömningar av utvecklingen beträffande reaktor- typer och kärnbränslecykeln på kortare och längre sikt, I första hand redovisas förhållanden av direkt intresse för Sverige.

AB Atomenergi har på EPU:s begäran sammanställt ett material om kärnkraftens utvecklingsmöjligheter från tekniska och marknadsmässiga utgångspunkter. Detta fylligare material finns ienergiprogramkommitténs underlagsmaterial.

Under de senaste 25 åren har fissionsenergin såsom den tillämpas i de s k termiska reaktortyperna och deras bränsle varit föremål för ett brett och djupgående forsknings- och utvecklingsarbete. Till de termiska reaktortyperna hör bl a lättvattenreaktorerna, som nu dominerar världs— marknaden och som utbyggnaden i Sverige f n helt baseras på.

Antalet kärnkraftreaktorer i drift i världen i slutet av 1973 var 139, fördelade på 95 kraftstationer i 17 länder med en total effekt av drygt 45 000 MW. Därutöver fanns vid mitten av 1973 360 forskningsreaktorer för olika ändamål. Nära en tredjedel av dessa finns i Förenta Staterna (49). Den sammanlagda elproduktionen i kärnkraftverken var ca 200 TWh under 1972 mot 144 TWh under 1971. Redan före oljekrisen 1973—74 fanns mycket ambitiösa fortsatta utbyggnadsprogram för kärnkraft i flertalet industriländer. Som framgått av kapitel 4.1 har dessa utbyggnads- program under intryck av den allt osäkrare oljeförsörjningen ytterligare skrivits upp.

De befintliga kärnkraftreaktorerna finns i storlekar upp till 1 300 MW. Valet av storlek i det enskilda fallet har genomgående dikterats av ekonomisk optimering och elproduktionsnätets egenskaper.

Kraftiga kostnadshöjningar har för kärnkraftreaktorer liksom för annan kraftproduktionsutrustning inträffat under de senaste åren (se 5 64). Erfarenheter från reaktordrift i stor skala börjar nu samlas i betydande omfattning. Därigenom torde efterfrågan på standardiserade konstruktioner bli aktuell i väsentligt större utsträckning än tidigare, vilket kan vara återhållande på kostnadsutvecklingen. Utvecklingen torde vidare bidra till en fortsatt ökning av säkerheten i kärnkraftanläggningar och innebära fördelar ur granskningshänseende i samband med tillstånds- givningen.

Det svenska programmet för 1970-talet är ambitiöst. Enligt planerna skall det 1980 finnas ll reaktorer med en samlad effekt på 8 300 MWi drift.

Reaktorprogrammet i Sverige är fn helt inriktat på lättvattenreakto-

rer, som finns i två huvudtyper, kokarreaktor (BWR) och tryckvatten- reaktor (PWR). Genom Asea-Atom finns tillverkning av lättvattenreak- torer av kokartyp etablerad i Sverige. Asea-Atom tillverkar också bränsleelement. Bortsett från att en anläggning för konvertering av olika uranprodukter (t ex uranhexafluorid till urandioxid) kommer att upp- föras, saknas för närvarande möjligheter att utföra övriga led inom kärnbränslecykeln. Frågan om industriell utveckling i Sverige på dessa områden behandlas närmare i avsnitt 7.6.3

De frågor som berör kärnkraftens säkerhetsfrågor behandlas av andra svenska utredningar. De har därför i huvudsak kunnat lämnas utanför EPU:s egna bedömningar.

En kort sammanfattning av resultaten från de utredningar som spe- ciellt studerat säkerhetsaspekterna, framför allt närförläggningsutredning- en och den s k Åka-utredningen, ges i avsnitt 10.3.

7.6.2. Reaktortyper

Ny kärnkraftkapacitet i stor skala för elproduktion inom den närmaste 15-årsperioden synes komma att huvudsakligen utnyttja lättvatten- reaktorer (PWR och BWR) samt i viss mindre utsträckning tungvatten- reaktorer (HWR) och gaskylda högtemperaturreaktorer (HTGR) om man ser till den internationella situationen.

Lättvattenreaktorerna torde komma att från ekonomiska och tekniska utgångspunkter förbli representativa för kärnkraftutbyggnaden på tämli- gen lång sikt. Den fortsatta reaktor— och bränsleutvecklingen får för dessa reaktorer sannolikt sin tyngdpunkt i att ytterligare verifiera och demon- strera säkerhet och miljöegenskaper i stor industriell skala. Kraftanlägg- ningarnas samlade tillförlitlighet i drift beror ju också på de icke nukleära delarna av anläggningar och större industriella insatser för förbättringar av dessa är påkallade. Långtgående krav på standardisering av anläggnings- utförandet bedöms bli aktuella. Beträffande tungvattenreaktorer och gaskylda högtemperaturreaktorer är det osäkert i vilken utsträckning de på sikt kommer att utnyttjas för elkraftproduktion på världsmarknaden. Det torde bl a bli avhängigt av utvecklingen för s k snabba bridreaktorer, dvs reaktorer i vilka användbart kärnbränsle bildas från den normalt ej användbara uranisotopen 238, som till över 99 % finns i naturligt uran, i en högre takt än den naturligt användbara uranisotopen 235 förbränns. För de gaskylda reaktorerna beror det också på att betydelsefulla led inom bränslecykeln för dessa reaktorer inte är helt lösta i teknisk-indu- striell mening.

De utvecklingsinsatser som erfordras i samband med kärnkraftexploa- teringen är av sådan storlek att ett land som Sverige knappast har resurser att satsa på mer än ett större eget utvecklingsalternativ. Detta har varit och är under den närmaste tiden dominerat av lättvattenreaktorerna. Genom att mycket stora utvecklings- och exploateringsinsatser erfordras för att ta i bruk nya reaktorsystem torde i Sverige endast sådana system bli aktuella som är väl utprovade i andra länder. Detta innebär att innan någon ny reaktortyp introduceras i Sverige måste den ha visat sig

funktionsduglig i fullstor skala i kraftsystem utomlands under någon tid.

De reaktorsystem som för Sverige på medellång sikt synes kunna erbjuda intressanta alternativ är den gaskylda högtemperaturreaktorn vilken utvecklas både i Förenta Staterna och Västtyskland samt den tungvattenreaktor som utvecklats i Kanada. På längre sikt tillkommer den natriumkylda eller gaskylda snabba bridreaktorn. Övriga typer av reakto- rer torde endast bli aktuella som andrahandsalternativ.

Den kanadensiska tungvattenreaktorn kan redan anses tillräckligt utprovad för att erbjuda ett alternativ för kraftproduktion (jämför s 53 om Storbritannien.) En station med fyra reaktorer — Pickering — om vardera 500 MW har varit i drift sedan över ett år och uppvisar goda drifterfarenheter. Tungvattenreaktorer kan använda natururanbränsle. Den gaskylda högtemperaturreaktorn har i Förenta Staterna beställts för flera stora anläggningar för elproduktion med beräknad idrifttagning i början av 1980-talet trots att drifterfarenheter från någon större demon- strationsanläggning inte funnits. Fullföljande av dessa beställningar beror dock på hur driften av en prototypreaktor (Fort St Vrain) kommer att utvecklas. Systemen med högtemperaturreaktor kan alltså fn inte järn- föras med lättvattenreaktorsystemen. Intresset för reaktortypen synes internationellt sett vara förhållandevis stort, vilket också markerades genom att Shell sommaren 1973 köpte in sig i det utvecklingsarbete som Gulf bedriver genom sitt dotterbolag Gulf General Atomic.

Den gaskylda högtemperaturreaktorn utnyttjar i sin huvudvariant torium som bränsle. Detta ökar därmed de för kärnkraften tillgängliga råvarureserverna. Reaktortypens användningsmöjligheter är potentiellt stora. Detta gäller framför allt om man lyckas med den långsiktigare utveckling som nu bearbetas och som syftar till att höja temperaturen på den utgående kylgasen till 900—950o C. Den heta kylgasen skulle då kunna utnyttjas som värmekälla för industriella processer, liksom för framställning av gas med högt värmeinnehåll, såsom metan eller vätgas, som sedan skulle kunna transporteras till förbrukare i rörsystem på samma sätt som naturgas. En intressant användning av vätgas, som på allvar diskuterats både i Japan och i Storbritannien, är för reduktion av järnmalm. Denna teknik, som kräver avancerad materialutveckling, synes dock tidigast kunna utvecklas i stor skala mot slutet av 1980-talet, bl a därför att de tidigaste drifterfarenheterna från stora elkraftanläggningar kan föreligga först omkring 1980. Ett ställningstagande i Sverige till huruvida den skall utnyttjas i det svenska elkraftsystemct kan alltså ske tidigast i början av 1980-talet, vilket skulle innebära en introduktion tidigast omkring 1990.

Utöver tungvattenreaktorer och gaskylda högtemperaturreaktorer torde alla andra reaktorsystem under utveckling från svensk synpunkt vara uteslutna ur diskussionen för idrifttagning före 1990. Detta gäller även beträffande snabba bridreaktorer. Fördelen med bridreaktorer är att de utnyttjar uranet väsentligt bättre än de termiska reaktorerna. De har dessutom en bättre termisk verkningsgrad än lättvattenreaktorerna. En halvstor prototyp till en snabb bridreaktor har tagits i drift i Frankrike med till synes goda drifterfarenheter och flera dylika enheter kommer att

följa på olika håll i världen. Det förefaller dock inte sannolikt att erfarenheter av stora bridreaktorer i drift föreligger i sådan omfattning att de kan övervägas för svenskt vidkommande förrän kring mitten av 1980-talet.

I det föregående har utvecklingen av reaktorsystem grundade på fissionsprincipen behandlats. På lång sikt är ett förverkligande av fusions- principen av stort intresse, men den samlade bedömningen innebär att fusionsreaktorer inte kan få betydelse för kraftproduktion av någon omfattning förrän efter år 2000. Ett betydande forskningsarbete erford- ras fortfarande för att experimentellt verifiera möjligheterna att utvinna energi ur en fusionsprocess.

7.6.3. Kärnbränsleförsörjningen

En promemoria om Sveriges försörjning med kärnbränsle utarbetades till december 1971 inom industridepartementet (50).

De olika huvudstegen i kärnbränslecykeln för en reaktoranläggning omfattar uranutvinning med föregående prospektering, isotopanrikning, bränsleelcmenttillverkning, energiproduktionen i kärnkraftreaktorer och upparbetning av använt bränsle med åtföljande hantering av det radioak- tiva avfallet. De centrala leden i cykeln med hänsyn till beroendet av omvärlden utgörs för Sveriges del av tillgång till natururan och anrik- ningstjänster samt möjlighet till upparbetning av bestrålat bränsle.

För den pågående kärnkraftutbyggnaden i Sverige omfattande ca 8 000 MW har större delen av natururanbehovet täckts fram t o m 1985 genom gjorda upphandlingar. Natururanet kommer, även räknat i fast penning- värde, sannolikt att stiga.

Utvecklingen beträffande efterfrågan på, produktion av och tillgångar av uran följs av OECD och IAEA, som senast redovisade sina beräkningari augusti 1973 (51). Denna rapport anger att den totala uranproduk— tionen i världen 1972 var nära 20 000 ton uran och att de Säkerställda fyndigheterna som kunde utvinnas till en kostnad av högst ca 100 kr/kg uran ($ 10/lb U308) var 850 000 ton, vilket jämfört med 1970 års studie innebar en ökning på drygt 200 000 ton. (Ranstadfyndigheten räknas ej in i denna kategori.) Efterfrågan på uran bedömdes dock öka snabbt till följd av utbyggnaden av kärnkraft. Detta har ytterligare accentuerats sedan utredningen publicerades. Marknadsutvecklingen, bl a med hänsyn till förändringar av utbudssituationen från producentländerna måste därför fortlöpande beaktas för att säkra urantillgången. Uranprospektering bedrivs i Sverige av Sveriges geologiska undersök- ning. Några brytvärda fyndigheter utöver den kända stora uranfyndig- heten i Billingen har dock inte konstaterats, även om vissa intressanta fynd gjorts på olika ställen i Norrland.

Verksamheten i Ranstad på Billingen är fn inriktad på försöks- och utvecklingsarbeten samt förprojektering av en utvinningsanläggning i syfte att verifiera de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för exploatering av låghaltig uranskiffer i stor skala. En betydande del av detta program ägnas åt de miljömässiga konsekvenserna av avfallshante-

ringen vid en utvinning i stor skala. Också en utredning av de ekonomiska förutsättningarna för detta pågår f n i samarbete mellan AB Atomenergi och kraft- och gruvföretag.

Beträffande anrikningstjänst har med den amerikanska atomenergikom- missionen (AEC) kontrakt tecknats som täcker behoven för de aktuella svenska reaktorerna fram till mitten av 1990-talet. Efter den 1 juli 1974 måste avtal med AEC tecknas minst åtta år före första leverans. Kapaciteten på ABC:s nuvarande anläggningar beräknas vara fullt utnytt- jad omkring 1984 även med hänsyn tagen till de förbättringar och produktionsliöjande åtgärder som nu vidtas. Motsvarande leveransavtal beräknas vara tecknade före utgången av 1974. Nya stora anläggningar måste därför uppföras och planer på sådana utvecklas både i Förenta Staterna och Västeuropa.

Det franskdominerade bolaget Eurodif, i vilket Belgien, Italien och Spanien ingår som delägare, har nyligen beslutat att bygga en diffusions— anläggning i Frankrike baserad på fransk teknik för idrifttagning 1979/ 80. Kapaciteten hos denna anläggning har angivits till ca 9000 ton separativt arbete per år.

I Sovjetunionen finns anrikningskapacitet som på senare tid erbjudits västvärlden, bla Sverige. Avtal har slutits om leveranser av anriknings- tjänster med ett flertal länder.

Alla i drift varande stora anrikningsanläggningar utnyttjar en teknik byggd på gasdiffusion. Diffusionsförfarandet grundar sig på principen att gasen uranhexafluorid (UFÖ) med hjälp av kompressorer pressas genom gasgenomsläppliga membraner, varvid molekyler med den lättare uraniso- topen U-235 något snabbare går igenom membranen och därmed anrikas på andra sidan. Kompressorarbetet medför en hög elförbrukning, varför elkostnaden mycket starkt påverkar anrikningskostnaden. Gasdiffusions- anläggningar kräver mycket stora anläggningar för att ge en rimlig ekonomi och nya anläggningarna projekteras för kapaciteter om 9 000—— 12 000 ton separativt arbete per år. Sveriges behov av anrikningstjänster är 1980 ca 1 200 ton separativt arbete per år

En annan anrikningsmetod är under utveckling med stora resursinsat- ser i Europa, Förenta Staterna och Japan m fl, nämligen gascentrifug— metoden. Elförbrukningen rör sig om 1/10 av förbrukningen vid diffu- sionsförfarandet. Anrikningen per steg är hög, men produktionen ivarje centrifug blir liten och en industriell anläggning får byggas upp av ett stort antal parallella kaskader. Man får emellertid därmed frihet att bygga ut kapaciteten mera successivt än vid diffusionsförfarandet. Fortfarande finns dock en skalfaktor såtillvida att tillverkningen av centrifuger måste ske med massproduktionsteknik för att apparatkostnaden skall bli låg. Ett antal små centrifuganläggningar av olika grad av utveckling har varit i drift i flera år. Dessa experimentanläggningar går nu med en produktion av sammanlagt några tiotal ton anrikat uran per år.

Gascentrifugtekniken bedöms ha en god utvecklingspotential. En mera definitiv värdering av centrifugmetoden synes dock erfordra några års ytterligare insatser. Resultaten från demonstrationsanläggningar som kommer i drift år 1976 i Europa är viktiga för en mer avgörande

bedömning. Västtyskland, Nederländerna och Storbritannien har genom sitt gemensamma anrikningsföretag Urenco annonserat att tillräckligt kundunderlag nu föreligger för att bygga ut 1 200 ton kapacitet till år 1980. Den fortsatta utbyggnaden beror på marknad, finansiering etc.

Möjligheten av en svensk anrikningsanläggning baserad på centrifug- metoden och med idrifttagning i mitten av 1980-talet diskuteras fn. Ställningstaganden till eventuella förslag är naturligtvis avhängiga av det politiska ställningstagandet till förutsättningarna för fortsatt kärnkraftut- byggnad för tiden efter 1980.

Bränsleelementtillverkning sker såsom redan nämnts i anslutning till reaktortillverkningen vid Asea-Atom. En anläggning för konvertering av gasen uranhexafluorid (UFÖ) till uranoxid (UOZ) som används i bränsle- stavarna kommer att uppföras. Återcykling av i lättvattenreaktorerna nybildat plutonium förutses ske via plutoniumberikat bränsle. Till en del kan användningen av sådant bränsle minska urananrikningsbehovet.

Upparbetningen är också direkt kopplad till avfallsbehandlingen och en närmare belysning av denna fråga sker genom aka-utredningen.

7.7. Avfall

7.7.1. Hushålls- och industriavfall

Hushållsavfallet — sopor, köksavfall etc och i små mängder även olje- och färgrester o d _ tas numera i enlighet med den kommunala renhållnings— lagen om hand av kommunerna och förutsättningarna för en rationell kvittblivning har därför starkt förbättrats. Naturens egen förmåga att bryta ner avfallsprodukterna är begränsad och kompostering av avfallet sker därför i snabbt minskande utsträckning. Särskilt inom och i närheten av tättbefolkade områden anses det nu nödvändigt att bränna avfallet.

Varje svensk producerar fn 250—300 kg hushållsavfall per år, vilket ger en total mängd av 2,0—2,4 milj ton. Ökningstakten för mängden hushållsavfall har varit 2 år 3 % per år. I framtiden förefaller det dock realistiskt att räkna med en dämpad ökningstakt ca 1 a 2 %. Avfallsmäng- derna från hushållen varierar kraftigt under veckodagar och även månads- vis. En markant nedgång sker under sommarmånaderna i tätorterna medan semesterorterna under samma tid visar en kraftig ökning. Total- mängden avfall torde vara ungefär lika, men variationerna spelar en stor roll vid projektering av förbränningsanläggningar (61).

Hushållsavfallet innehåller till stor del brännbar substans dvs det har ett energiinnehåll som kan tas tillvara. Innehållet består (1973) av 40—50 % papper, 10—20 % matrester, 6—8 % plast och resten bl a plåt och glas. Pappersandelen har under senare år minskat medan plastandelen har ökat. Detta medför att värmevärdet ökar p g a plastens större energiinnehåll. Ett värmevärde i framtiden överstigande nuvarande 3 kWh/kg avfall verkar troligt.

Av totalmängden hushållsavfall förbränns ca 40 % (990 000 ton) i 25 st anläggningar. Av detta förbränns 580 000 ton i 13 st anläggningar där

man tar tillvara värmen. Värmemängden motsvarar 72 000 m3 olja. övrig mängd avfall deponeras eller tippas.

Beräkningar avseende hela landets kommunala avfall — där inte bara hushållsavfall utan också avfall från kontor, handel etc ingår — har gett vid handen att det totala energiinnehållet motsvarar ca 0.5 miljoner m3 olja per är.

Svenska Värmeverksföreningen har beräknat att man med utbyggnad av anläggningar för 50 Mkr skulle kunna tillvarata värme motsvarande 270 000 m3 olja. Ca 60 % av hushållsavfallet skulle då vara utnyttjat.

Avfallets värde som bränsle är naturligtvis en positiv faktor. Med hänsyn till de stora kostnader som uppstår för att man skall kunna utföra avfallsförbränningen på ett från miljösynpunkt acceptabelt sätt måste man räkna med att destruktion genom förbränning blir förhållandevis dyrt. Genom att utnyttja energin i avfallet kan dessa höga destruktionskostna- der sänkas.

Först vid ett pris av 500 kr/m3 eldningsolja kan förbränning konkurre- ra med deponering. Någon undre gräns för en anläggningsstorlek kan ej fastställas, men det torde fordras minst ca 5 ton avfall/timme, vilket kan åstadkommas i orter med minst 50000 invånare. Hälften av sådana möjliga orter har redan förbränningsanläggningar. Samverkan mellan kommuner kan dock öka behovet av anläggningar. Det är främst de dyra transporterna som måste rationaliseras (62).

Värmen i de utgående rökgaserna i en förbränningsanläggning kan utnyttjas för uppvärmning av vatten eller för ångproduktion i en avgaspanna, som kopplats till en fjärrvärmeanläggning eller turbin för elproduktion. En modern central förbränningsstation har 65—70 % verk- ningsgrad men låg disponibilitet p ga bl a varierande avfallsmängd och värmevärde i avfallet. Det är svårt att garantera en viss kontinuerlig värmeleverans. Ett kombinat av en industri och en förbränningsanlägg- ning kan avhjälpa detta. Sambränning av bark- och hushållsavfall är en annan möjlighet. Vid skogsavverkning lämnas stora mängder grönflis kvar (toppar, stubbar etc). Här finns stora möjligheter att tillvarata bränsle, som kan användas samtidigt med hushållsavfallet eller som utfyllnad ien sopförbränningsanläggning men grönflis torde efter hand också bli intressant som råvara till massaindustrin (se vidare avsnitt 7.8),

Vid avloppsreningsverk med biologisk rening kan rötgas, som består av 60 % av metangas och 40 % koldioxid, tas tillvara. 80 % av reningsverken tillgodoser sitt interna uppvärmningsbehov genom att använda 60 % av den producerade rötgasen. Vid gasproduktion av 20 liter per person och dygn motsvarar den teoretiska gasmängden i kommunala reningsverk årligen 25 000 m"; olja. Från energisynpunkt kan rötgasproduktionen bara få viss lokal betydelse för fastighetsuppvärmning och elgenerering.

Det som för närvarande ser mest lovande ut är pyrolys av avfall. Pyrolys innebär att en omvandling av de organiska beståndsdelarna sker genom partiell förbränning utan tillförsel av syre. Vid denna process erhålls gas, tjära och koks, som kan förbrännas i konventionella pannor. Verkningsgraden blir högre och de tekniska ekonomiska möjligheterna attraktiva. Ett utvecklingsarbete av denna metod pågår i landet.

Vad som här sagts om hushållsavfall gäller naturligtvis i princip även för industriellt avfall. Här måste i regel industrin själv svara för kvittbliv- ningen. Industriellt avfall är emellertid ofta mera förorenat än hushållsav- fall och ställer därför större krav på en eventuell förbränningsanläggning.

För industrin finns redan incitament att vid högre kostnader bättre ta hand om avfall och spill. Av den totala papp- och pappersförbrukningen 1 728 000 ton (1973) insamlades 415 000 ton, motsvarande 28 %, medan 250 000 ton (takpapp, tapeter, hygienpapper) inte var återvin- ningsbart.

Avfall innehåller inte bara energi utan även material som kan återvin- nas och man måste därför se på vad som är bästa användning för avfallet. Särskilt gäller detta naturligtvis för industriavfall, där spill och kasserat material ofta kan tas tillvara och åter matas in i industriprocessen. Det gäller dock även för hushållsavfallet, där man t ex genom sortering kan ta tillvara pappersavfall och ur detta göra nytt papper. Systematisk insam- ling av pappersavfall sker redan på åtskilliga kontor.

Materialåtervinning vid centrala anläggningar i kombination med för- brännings- eller pyrolysanläggning förefaller vara den bästa metoden på lång sikt.

7 .7.2 Jordbruksavfall

Halmen är en betydande del av det samlade avfallet. Det totala värmevär- det i halmen motsvarar ca 1,8 Mtoe/år, men används i stor utsträckning som jordförbättringsmedel antingen i gödsel eller genom nedplöjning. Endast 0,05 Mtoe/år bedöms rimligt att samla in och utnyttja som bränsle.

Genom lämplig hantering kan metangas erhållas ur avfall från kreaturs- skötsel. En nötkreatursenhet vilket motsvarar tex en ko eller fem svin kan under gynnsamma förhållanden ge 1,0—1,6 m3 metangas per dag (52). Totalt i Sverige skulle detta motsvara 450—700 Mm3/år eller ca 0,5 Mtoe/år. Det är dock endast för mycket stora kreatursbesättningar som framställningskostnaderna blir så pass låga att hanteringen ger ett kon- kurrensmässigt bränslepris.

7.8. Ved och skogsavfall

I äldre tider var veden en väsentlig energikälla och den svarade ännu så sent som 1935 för mer än en tredjedel av vårt lands totala energiförsörj- ning. Bortsett från de speciella förhållandena under krigsåren har skogs— produkterna emellertid förlorat alltmer i betydelse som energikälla och de utgör nu inte mer än 6 a 7 % av den totalt förbrukade primärenergin. Denna användning faller dessutom i huvudsak på skogsindustrin, som tar tillvara energiinnehållet i avfallslutar och i bark och annat avfall vid virkets förädling. Skogsprodukter kommer endast i mycket ringa ut- sträckning till direkt användning som bränsle, nämligen inom det sk bondeskogsbruket. Den årliga skogstillväxten utnyttjas nu i stället för

industriella ändamål.

Om vi i framtiden återigen i större utsträckning skall utnyttja skogs- produkter för energiändamål så måste en avvägning göras mellan använd- ningen som bränsle och som industriråvara.

En fortsatt önskvärd expansion av skogsindustrin för att täcka efter- frågan på massa, papper och sågade trävaror hindras av den begränsade vedråvaran. Med denna råvarusituation kan man vänta sig att skogsin- dustrin världen över i framtiden kommer att söka sig till allt klenare virkesdimensioner och sannolikt också i stor utsträckning grenar och stubbar.

Den användning av skogsprodukter som bränsle som kan komma ifråga inskränks till sådant direkt avfall som skogsindustrin inte kan utnyttja som råvara. Energitillskottet måste därför betecknas som marginellt. Av ekonomiska skäl torde man vara hänvisad att ta tillvara det klena skogsavfallet genom att upparbeta det till flis. Skogsmarken får därvid vidkännas näringsförluster eftersom den naturliga gödslingen från avfallet uteblir. Tilläggsgödsling med konstgödsel blir då aktuell.

7.9. Torv

Sverige har stora torvtillgångar. Enligt en kartläggning som gjordes på 1910- och 1920-talen av Sveriges geologiska undersökning (SGU) finnsi södra och mellersta Sverige ca 7 500 miljoner ton torv (50 % fuktighets- halt), varav knappt hälften, ca 3 600 miljoner ton, ansågs vara tekniskt möjlig att använda som bränntorv. Det mesta härav faller dock på små myrar.

Någon motsvarande kartläggning av torvförekomsterna i norra Sverige har aldrig gjorts, men enligt en uppskattning av SGU skall torvförråden norr om Dalälven vara ca 5 ggr större än söder därom. (Bränslevärdet skall motsvara ca 3 300 Mtoe resp 570 Mtoe). Totalt räknar man med att det i Sverige finns 6 miljoner hektar torvmark — drygt 12 % av landets totala areal.

Bränsleinnehållet i svenska torvmossar har uppskattats till 3,5—4,0 Gtoe. 0,22 ton eldningsolja motsvarar ca 1 ton frästorv (med 50% fuktighetshalt). Kostnaderna för torvhanteringen är idag mycket osäkra, både beträffande själva uttaget och transporterna.

Enligt AB Svensk Torvförädling kan frästorv levereras 60 km från ett mossekomplex till en värmecentral inklusive alla kostnader våren 1974 för 100 kr/ton (50% fuktighetshalt) vilket motsvarar ett oljepris på 310—360 kr/m3.

Vissa försök har utförts med torvpellets (pressade stavar av torv), vilket ger en volymreduktion till ca 1/5 av ursprunglig volym. I denna form skulle torv kunna utnyttjas i konventionella anläggningar. Material kring dessa projekt kommer att redovisas av EPK.

Även om torv nybildas så sker detta så långsamt att man inte i egentlig mening kan tala om torv som en förnyelsebar tillgång. Den årliga tillväxten av torv uppgår till 0,5 å 1,0 mm per år i södra Sverige och

betydligt mindre i norra Sverige. Totalt kan man för Sveriges myrmarker på 6 miljoner hektar därför räkna med en årlig tillväxt av ca 7,5 miljoner ton torv, vilket i bränslevärde motsvarar ca 2 miljoner ton olja. Det möjliga varaktiga uttaget är dock avsevärt mindre. Som jämförelse kan nämnas att i Sverige 1945 producerades ca 1 Mton bränntorv. Tillväxten sker dock praktiskt taget endast på intakta torvmarker medan lämnade torvtäkter inte läks märkbart. Skogsplantering på nedlagda torvtäkter är dock i regel möjlig.

När det gäller att bedöma i vilken utsträckning torv skulle eko- nomiskt kunna användas som bränsle måste man se på transportför- hållandena. Man räknar i Finland, där man för närvarande för att skaffa sig drifterfarenheter bygger flera anläggningar för torveldning av kraft- och värmeverk, med att torvtäkten av transportekonomiska skäl måste ligga inom 50 år 100 km avstånd. De exploaterbara tillgångarna begränsas därför starkt. En annan viktig faktor är storleken och mäktig- heten av mossen. Ett mossekomplex på 400 ha erfordras för att ge tillräcklig skalekonomi med frästorvmetoden. Det totala investeringsbe- loppet i maskiner, mosse, anläggningar och rörelsekapital för en 400 ha mosse ligger enligt uppgift från AB Svensk Torvförädling våren 1974 i storleksordningen 15—20 milj kr och kan först efter drygt 3 års förberedande åtgärder vara i full drift med en årsproduktion av 120 000 ton frästorv (50 % fuktighetshalt).

För att närmare undersöka de tekniska och ekonomiska förutsätt- ningarna för utnyttjande av torv samt bygga upp en kontinuerlig försörjningsberedskap har ÖEF, i samråd med Värmeverksföreningen och AB Svensk Torvförädling, för försök med torveldning valt ut tre orter. På två av dessa platser är fjärrvärmesystem under utbyggnad och enligt ÖEFzs förslag bör den merkostnad som uppstår för både investering och drift jämfört med oljeeldad anläggning med möjlighet till alternativbräns— le bli föremål för stöd.

Den transportkapacitet som kommer att krävas blir avsevärd. För en an- läggning på 30 MW torde krävas ca 12 ton frästorv per timme eller drygt 100 000 ton/år, med 50 % fuktighetshalt. Vissa inskränkningar att utnyttja torv i stor skala som bränsle under normala importbränsleför- hållanden kan emellertid uppstå av miljöskäl. Man framhåller från naturvårdshåll även myrarnas ekologisk-geologiska särprägel och pekar även på deras roll som vildmarkspotential. Antalet från dessa synpunkter skyddsvärda myrar anses vara mycket stort. En inventering av myrarna för att kunna genomföra en skyddsprioritering har föreslagits av statens naturvårdsverk. Den exploatering som ÖEF räknar med från beredskaps- synpunkt uppgår endast till 0,6—1,0 milj ha.

Myrarna har betydelse för hydrologin. De tjänstgör som reglerings- mekanism i naturens vattenhushållning och magasinerar vattenöverskott, kvarhåller vatten under torrperioden och ger ifrån sig vattnet långsamt så att en uthålligare vattenföring uppstår. Man har också pekat på att stora ingrepp i torvmarken med ökad vattenavledning som följd innebär att onormalt mycket humöst surt vatten svämmar ut i flodsystemet och påverkar dess vattenkemi. Erfarenheter av torvutvinning i stor skala finns

framför allt i Irland, Sovjet och Finland. Förutsättningarna i dessa länder är gynnsamma eftersom man där har tillgång till större sammanhängande torvmarker.

I Sverige finns de från produktionssynpunkt lättillgängliga större högmossekomplexen söder om Dalälven, framför allt i Småland, Väster— götland och Närke. SGU (53) gjorde en förteckning på samtliga 101 st mossar i södra Sverige som innehåller mer än 1 milj ton torr torvsubstans.

De ekonomiska förutsättningarna för att använda torv för bränsleända- mål torde vara likartade i Sverige och Finland. Även om det ioch för sig finns stora torvtillgångar i Sverige får man därför räkna med att torv endast kan få en begränsad betydelse för vår energiförsörjning under fredstid.

7.10. Skiffer

Skiffer utgör den största svenska fossila energireserv som kan tänkas bli använd för kraft- och värmeproduktion.

Enligt Sveriges geologiska undersökning finns ca 20 miljarder ton s k oljeskiffer i Mellansverige — Västergötland, Östergötland, Närke och Öland. Dessa motsvarar ett totalt energiinnehåll på ca 3 000 Mtoe. På flera platser finns dessutom mycket stora tillgångar, men dessa är ofullständigt kända. Den som olja utvinnbara energimängden har angetts till ca 800 miljoner ton i Mellansverige. De bästa svenska oljeskiffrarna ger 50—60 liter olja per ton samt en koksåterstod.

Endast en mindre del av tillgångarna torde vara tillgängliga för dagbrytning. Någon kvalificerad värdering av tillgängligheten har inte gjorts, men med hänsyn till de stora skiffermängder som måste brytas för att hanteringen skall bli av betydelse synes starka begränsningar av tillgängligheten vara sannolika. Den skifferbrytning som ägde rum i Kvarntorp i de bästa svenska skiffrarna gav som mest 120 000 ton olja per år ur 3,4 Mton skiffer per år.

Uraninnehållet i skiffrarna varierar men är oftast så lågt att skiffern enbart torde betraktas som potentiell fossil energiråvara. I Billingen i Västergötland är emellertid uraninnehållet tillräckligt för att göra uranut- vinning aktuell. AB Atomenergi utreder fn möjligheterna och projekte- ring för en anläggning med en produktionskapacitet av ca 1 250 ton uran per år är långt framskriden. Den totala urantillgången bedöms vara ca 1 miljon ton uran. Den brytvärda delen är dock väsentligt lägre. Uranhalten är som högst 270—300 ppm (miljondelar) iett ca 3,5 m tjockt lager.

Skiffern i Billingen ligger i över 20 m tjocka lager varav de överst liggande 6—8 m innehåller organiskt kol till 19 %.

I ett 0,5—1,0 m tjockt bottenlager har skiffern lägre uranhalt och lägre värmevärde. Skiffern på ca 3 rn över det uranrika lagret innehåller en uranhalt av upp mot 2/3 av det rika lagrets. Halten organiskt kol är här 15—20 %.

Skiffer har tidigare brutits mycket billigt. År 1960 var i Kvarntorp kostnaden för till skifferverkct transporterat gods 3 kr/ton motsvarande

en energikostnad av 20 kr/ton olja. För den selektiva uranskifferbrytning- en i Ranstad är dagens uppskattning enligt AB Atomenergi ca 12 kr/ton skiffer, vilket motsvarar ett oljepris på 80 kr/ton i samband med uranframställningen.

Vid en utbyggnad av Ranstad till en uranproduktion av 1 250 ton/år behöver närmare 6 miljoner ton skiffer brytas per år. Ca 5,5 miljoner ton/år ger en lakrest som kan användas för energiproduktion. Ett nästan lika tjockt skikt av den något uranfattigare skiffern skulle kunna brytas och därvid ge totalt ca 10,5 miljoner ton skiffer/år tillgängligt för energiproduktion. Detta belyses närmare av EPK iform av en projektbe- skrivning. Vid omvandling till elektrisk energi i en anläggning med verkningsgraden ca 30 % skulle då 6 TWh/år erhållas. Detta motsvarar ett kraftverk med effekten 2 x 600 MWe och utnyttjandetiden 5 000 timmar/år. Helt avgörande för möjligheterna att tillgodogöra sig energi- innehållet i skiffern är hur man lyckas bemästra svavelutsläppen. Modern teknologi för att utnyttja råvaran, där problemen alltså är svavelhalten, finns ej tillgänglig idag. Beroende på den höga svavelhalten och det låga värmevärdet måste ungefär 95 % av det svavel som finns i bränslet hindras från att bli utsläppt med rökgaserna.

En etablerad teknik för att utnyttja skiffer för energiproduktion saknas, som antytts ovan, idag. Den teknik som kan komma att användas och för vilken man har någon erfarenhet fn, dvs primär energiomvand- ling via förbränning i virvelbädd, innebär i alla fall att en anläggning för kommersiell kraftproduktion knappast kan vara i drift före 1985. Dessutom fordras då åtskilligt med utvecklingsarbete.

Forsknings- och utvecklingsinsatserna som behövs för att utveckla och verifiera en teknik för att utnyttja skiffer i energiproduktion behandlas av energiprogramkommittéen. Det är därvid i första hand fråga om att utnyttja den lakrest som kommer att finnas tillgänglig vid ett utbyggt uranverk i Ranstad, och i andra hand att utnyttja skiffern i Kvarntorp eller på liknande platser.

Mot bakgrunden av ovan refererade faktorer synes det EPU osannolikt att energiproduktion baserad på skiffer kan bli aktuellt i Sverige före 1985.

7.1 1 Vindkraft

Möjligheterna att utnyttja vinden för energiproduktion har under senare år fått förnyad aktualitet. Möjligheterna har studerats dels av statens vattenfallsverk, dels av styrelsen för teknisk utveckling. Vattenfall har i sin undersökning gjort kalkyler utifrån känd teknik, medan styrelsen för teknisk utveckling bedömt vilka utvecklingsmöjligheter som kan finnas och hur framtida teknik att utnyttja vindens energi skulle kunna utformas. Slutsatsen av studierna synes vara att vindkraften f n icke är ett rimligt alternativ för elkraftproduktion i större skala men att vissa utvecklingsmöjligheter finns som på lång sikt skulle kunna förändra situationen. Det görs f n på många håll satsningar för att närmare studera

vindkraftens möjligheter. I Förenta Staternas forskningsprogram för senare halvan av 1970-talet har 150 miljoner kronor avsatts för utveck- ling av effektiva vindkraftsystem och man siktar närmast på tre försöks- anläggningar, en på 150 kW med konventionell teknik och två på 100 kW resp 1 000 kW med en ny konstruktion. Satsningen på vindkraft är för- hållandevis liten vilket torde bero på att man inte har så stort hopp om att vindkraften skall kunna ge några större bidrag till energiförsörj- ningen. Den allmänna uppfattningen i Förenta Staterna, Frankrike och på andra håll där man gör betydande försök med vindkraft, är att vindgeneratorer kanske kan få en tekniskt-ekonomisk rimlig tillämpning för produktion av små energimängder i speciellt från vindsynpunkt lämpliga områden.

Vattenfall har undersökt möjligheterna och kostnaderna att med tillgänglig teknik bygga vindgeneratorer. I undersökningen har man räknat med ett vindkraftverk på ett 60 m högt torn med en propeller med 57 m diameter. Propellern driver en direktkopplad generator i tornets topp. Maximieffekten blir 2000 kW vid en vindhastighet av 15 m/sek. Med ledning av 10 års vindstatistik från olika Väderstationer har man uppskattat produktionen till 3,4—5,0 GWh/aggregat och år, med ett medelvärde av 4,1 GWh/år. Det skulle alltså krävas 1 500 vindkraft- aggregat med denna medelproduktion för att ersätta kärnkraftaggregat på 1 000 MW.

Ett stort problem ur estetisk synvinkel är att placera dessa aggregat, eftersom de måste ha en inbördes minsta avstånd av 500 m. Från aggregaten kommer också luftledningar att krävas för att samla ihop den producerade elenergin.

Varje aggregat i serieproduktion beräknas enligt Vattenfall kosta 6—8 miljoner kronor. Vid mycket stora serier av vindkraftverk kan kostnader- na sannolikt sänkas något. Kostnaden på aggregaten skulle få uppgå till högst ca 2 miljoner kronor för att ge ett elpris jämförbart med värmekraftverk. Produktionskostnaden för vindkraft med konventionell teknik blir ca 15—20 öre/kWh jämfört med 5—10 öre för kärnkraft eller oljebaserad kraft.

Den studie som styrelsen för teknisk utveckling fn håller på att utföra behandlar en mer avancerad teknisk utformning av vindkraftverk. I stället för roterande vanliga propellrar skulle speciellt utformade cirkelformiga vingar # ungefär som på en roterande visp _ uppsättas kring en hög mast. Med denna teknik blir man oberoende av vindriktningen, och synes få en teknik som skulle kunna bli billigare i tillverkning. Någon framtagen teknisk utrustning av detta slag finns emellertid inte och utvecklingsin- satsen som fordras torde vara avsevärd.

Det synes därför inte sannolikt att vindkraftverk av denna utformning kan bli aktuella förrän under senare delen av 1980-talet för kraftproduk- tion.

Det kan dock finnas anledning att följa de utvecklingsinsatser beträf- fande vindkraften som görs internationellt, speciellt beträffande lösningar där speciella lokala förutsättningar finns för vindkraft, t ex i fjällen eller på öar dit ledningsdragning är kostsam.

7.12. Solenergi

Solstrålningen i rymden utanför atmosfären har en effekttäthet som motsvarar ca 1,40 kW/mQ. På Sveriges breddgrad uppgår den instrålade solenergin till ca 1 000 kWh/år och m2. Årstidsvariationerna är betydan- de, Variationen mellan högsta och lägsta värde är ca 1:10. Solrika områden som Sahara eller Arizona i Förenta Staterna har en instrålning på ca 2 300 kWh/år och mz.

Innan solenergin kommer att kunna utnyttjas som en betydelsefull källa till elenergi krävs det betydande insatser av industriellt utvecklings- arbete och uppbyggande av ett omfattande kunnande beträffande till- verkning och underhåll av solkraftverk. Det pågår ett omfattande ut- vecklingsarbete på åtskilliga håll för att möjliggöra ett sådant tillvarata— gande av solenergin. Utvecklingsstadierna varierar kraftigt för olika typer av projekt.

För uppvärmningsändamål finns mera kortsiktiga möjligheter till sol— energiutnyttjande. Uppvärmning av vatten är i mindre skala kommersiellt realiserat i tropikerna medan elproduktion i solkraftverk befinner sig på ett grundläggande forskningsstadium.

Även om insatserna på utveckling av solenergin är förhållandevis stora — Förenta Staterna satsart ex 1 000 miljoner kronor under perioden 1975- 79 medan Japan satsar ca 14 miljoner kronor per år — så räknar man med att solenergin inte förrän tidigast om ca 30 år kan ge mera betydande bidrag till energiförsörjningen. För egentlig energiproduktion får alltså solener— gin betraktas som en potentiellt mycket betydelsefull källa men utan stora möjligheter att inom ett fåtal decennier ge betydande bidrag till energiproduktionen.

I ett betydelsefullt avseende bidrar dock solen redan nu till energi— försörjningen. Genom den uppvärmning från solstrålning som sker i byggnader minskar behovet av annan energitillförsel för uppvärmning. Genom lämplig utformning av husen och utnyttjande av avancerad teknik kan detta utnyttjande av solenergin avsevärt förbättras. Genom att denna och annan liknande basenergi, t ex värmeavgivning från perso- ner, finns med i de grundläggande förutsättningarna för dimensionering av hus och deras värmeanläggningar betraktas detta inte som en direkt energikälla. Oavsett om man räknar med denna gratisvärme från solen som en värmekälla så kan man förutse att den tekniska utvecklingen kommer att göra det möjligt att tillvarata ännu mera av solenergin. I försöksbyggnader i bl a Alperna har man genom att montera värmeupp— samlande kollektorer på husens tak och söderfasad kunnat öka solvärme- andelen så att ytterligare uppvärmning inte fordras förrän vid en utetemperatur av -200 C. En närmare behandling av dessa faktorer skeri avsnitt 6.4 (s 155).

Åtskilliga tekniska system med intressanta utvecklingsmöjligheter för att utnyttja solenergin finns. Dessa problem behandlades vid ett samman- träde på Ingenjörsvetenskapsakademin hösten 1973. De föredrag och diskussionsinlägg som vid detta tillfälle hölls finns samlade i en IVA- rapport (54).

7.13. Geotermisk energi

Den geotermiska energin är potentiellt tillräcklig för att klara mänsklig- hetens energiförsörjning för lång framtid. För att kunna utnyttja den fordras dock att berggrunden är genomsläpplig och innehåller tillräckligt mycket vatten för att tjäna som transportör av energin till markytan. Det är vidare nödvändigt att ha betydande överföringsytor mellan berg och vatten för att fånga upp tillräckligt värmeflöde i vattnet. Dessa förutsättningar uppfylls på flera håll längs kontinentalplattornas rand- områden men troligen ej i Skandinavien.

För att med dagens teknologi vara utnyttjningsbar till produktion av elektricitet fordras att minst 2000 C värme finns tillgänglig på högst 3 kilometers djup. Dessa förutsättningar uppfylls inom vissa områden, huvudsakligen på Island, i norra Italien, Kalifornien — där flera tusen MW bedöms kunna utnyttjas — Nya Zeeland och Japan. Däremot är de geologiska förhållandena i Sverige sådana att användbara temperaturer inte synes finnas på djup där de kan nås med nuvarande borrningsteknik.

En viktigare användning för geotermisk energi torde, med hänsyn till den låga verkningsgrad som kan uppnås vid elproduktion, vara för uppvärmningsändamål. Utnyttjandegraden kan därvid ökas avsevärt, och en stor del av uppvärmningen av tex Reykjavik ske med geotermisk energi. Även för uppvärmningsändamål synes dock förutsättningarna i Sverige vara mycket ogynnsamma.

Borrningstekniken synes komma att göra det möjligt att borra mycket djupa hål till måttliga kostnader. Redan idag kan man borra uppemot 10 km djupa hål. Den mest sannolika tillämpningen för Sveriges del är alltså att det varma vattnet för uppvärmningsändamål kan hämtas ur borrhål från stort djup. Om något vattengenomsläppligt berglager ej påträffas, kan den varma bergmassan spräckas upp hydrauliskt eller genom spräng- ning. Detta är dock en komplicerad och outvecklad teknik.

Ett exempel på hur geotermisk värme används för uppvärmningsända- mål i områden med normala termiska förhållanden kan ges från Frankri- ke. En förortsstad till Paris uppvärms idag med geotermisk värme från en underjordisk sjö ] 800 m under markytan. Sjöns temperatur är +710 C och genom ett borrhål strömmar vatten till ytan där det uppvärmer 3 300 lägenheter. Det är inte helt uteslutet att liknande underjordiska sjöar kan finnas i Sveriges kalkbergsregion. Även om bidraget från geotermisk energi till vår energiförsörjning endast kan bli mycket marginell fram till 2 000 bör den potentiella möjligheten observeras.

'un'lluwl i..l— ..

k:a." '.L' ,.mrwm', furnmvuuj uma. " 'i. '.p'lwl _l- Quill-WPT i' f1'1- wu ""-* WWII "WLAN.-VI? --.;1' ”till'. :-'"|| .' ”m

|'||||".'||_ |'.' _? "L 101 W.! .' Inu—inl" ..'l pl.."| ,li ||. '.||.||.J ..'.|'J.|. '. I'm " FIG ' " ' " gp adm; 'In | L.)]! _l..-

..::-;..Uuw'.

kristina. allt-55.0 '. .fr. 11:e ii.. ;- , 'JltHI'WTII. r'HENnä'l Liz-lm. edt»

milf-gina _unanå ut. | uma-MNW emma; "'t..' ||'. w mum. mammut ' WM— mmm-|. rm ? ;.l |||-m .uai....—..n=|..=.-.- una. usb Herul! h'mW-imwmu innan-rm .es-a i.e.-me' rti: IHqun-nuhfqau' "ll-å” 'Full-. — IQWWJ '..Whmagm J:r ;- ha;-lliff'iplnu'lj

» n..."..ifpnu. mlsmuwmmr— . um- usurp. u ".ru-:wub: rate:—qui» l' win manna hinna mi

'..r "

'... .|. #1an Kr.] Salami Bum".- hb ;JI » . 'IJ't'i' it.-gic- wJ- Jia-|» lik-n'

' . w. mmm mammut-' nu

' :.ltuanbEa-vti wurlmlunx . '.mmmmm- duman-us |"

'I; .Wukwlii mm.. him

n'f» || aimmwrmmrm—mwhu

|'|." .. .nu-mrhumWrm bmi-mmm WWW'IQ' tri"-

|z|-m Mal-bum .WMW

.— Mmuwäuwet hannar. WWÖMMW inuiter-:. admuwme sus-b mms

" ...—w ."..u'i å:'.|.'|1*t t' '.] ;unv'j'

'. '].rj I..||.",;". anlln |'|r. . ”'i—||| lui-i...? I|. RSI-_l fukta!” LJ

8. El— och värmeproduktion

8.1. Kraftverk

Produktionen av elenergi har hittills dominerats av vattenkraft. Det krympande utrymmet för ytterligare vattenkraftutbyggnad har medfört betydande utbyggnader av värmekraftanläggningar under senare år, i slutet av 1960-talet främst oljebaserade men fn i huvudsak kärnkraft- verk. Tabell 8.1 anger produktionskapaciteten för elenergi vid årsskiftet 1973/74 och tabell 8.2 anger de större värmekraftverken. Elproduktio- nen fördelad på olika produktionsformer anges i tabell 8.3 och figur 8.1. Vattenkraften är nu utbyggd till en energiproduktion under normalår

Tabell 8.1 Produktionskapacitet för elenergi 1974—01-01

MW Vattenkraft 12 250 Oljekondens 3 250 Kraftvärme och industriellt mottryck 2 050 Gasturbiner, dieslar 1 100 Kärnkraft 450 Totalt 19 100

Tabell 8.2 Större värmekraftanläggningar 1974—01-01

MW netto Karlshamn 995 Stenungsund 836 Öresundsverket 494 Oskarshamnsverket 440 Västerås Kraftvärmeverk 324 Bråvalla Kraftvärmeverk, Norrköping 240 Hässelbyverket 225 Västeråsverket 187 Karskärs Kraftvärmeverk 168 Hallstavik 122 Linköpings Kraftvärmeverk 92 Värtaverket 88 Nyharnnsverket, Malmö 52

Tabell 8.3 Elproduktion, fördelad på produktionsform, TWh

Vatten- Värmekraft S:a Total Netto- kraft __»— värme— produk- import Käm- Fossila kraft tion (— = ex— kraft bränslen port) 1961 36,5 — 1,8 1,8 38,3 —1,0 1962 39,1 — 1,5 1,5 40,6 —O,8 1963 37,9 — 2,7 2,7 40,6 —0 1964 43,1 0 2,3 2,3 45,4 —0,2 1965 46,4 0 2,7 2,7 49,1 —0,8 1966 45,5 0 5,1 5,1 50,6 —1,1 1967 49,3 0 4,5 4,5 53,8 —0,6 1968 48,8 0 7,5 7,5 56,3 1,8 1969 41,9 0 16,2 16,2 58,1 3,7 1970 41,5 0 19,1 19,1 60,6 4,1 1971 52,0 0,1 14,4 14,5 66,5 1,6 1972 53,8 1,4 15,6 17,0 70,8 1,3 1973 59,9 2 0 15, 17,4 77,3 0,7

av 57 TWh/år och ytterligare 3 TWh/år år under utbyggnad. Utbyggnads- gränsen angavs 1972 till 65 TWh med hänsyn till bevarandeintressen. Utredningen pågår för att närmare analysera förutsättningarna för en ytterligare utbyggnad. Den möjliga utbyggnad som är teknisk-ekonomiskt motiverad har av Svenska Kraftverksföreningen under våren 1974 be- dömts till totalt omkring 95 TWh/år. (Se avsnitt 7.6.) Genom att den fortsatta utbyggnaden i stor utsträckning måste ske i värmekraftverk och dessa huvudsakligenkommer att ligga i södra delen av landet där också de stora konsumtionsområdena finns blir de samlade anspråken på utökad överföringskapacitet mindre än tidigare. Utveckling pågår för att i början av 1980-talet bygga ett ledningssystem för 800 kV som skall knyta ihop de nuvarande kärnkraftlägena och storstadsregionerna, medan överföringskapaciteten från Norrland inte synes behöva öka ytterligare.

Det första större kärnkraftverket i Sverige, Oskarshamn 1 på 440 MWe, togs i reguljär drift 1972. Under 1974 beräknas Ringhals I och 11 samt Oskarshamn II tas i drift, medan Ågestaverket (som endast levererade 10 MWe) togs ur drift sommaren 1974. Därmed skulle kärnkraftkapaciteten iSverige i slutet av 1974 vara 2 600 MWe.

Kärnkraftprogrammet fram till 1980 med beslutade 11 aggregat geri mitten av 1980-talet 53 TWh/år. Den fortsatta utbyggnaden skulle enligt CDL-studien 1972 ge totalt 100 TWh 1985, varefter praktiskt taget all tillkommande elproduktion beräknades komma från kärnkraft.

Från tekniska och ekonomiska utgångspunkter var kärnkraft redan före Oljeprishöjningarna det mest fördelaktiga alternativet för grundlast- produktion. De bränsleprishöjningar som redan genomförts och den prisnivå som väntas bli bestående har stärkt kraftindustrins önskan att för elproduktionen enbart bygga ut kärnkraft för grundlast. Produktions- kostnaden för baslast i kärnkraft bedöms komma att ligga omkring 5—6 öre/kWh medan fossileldade kraftverk väntas ge produktionskostnader på

TWh

Import Kärnkraft Kondenskraft 70 Mottryckskraft 60 Vattenkraft

40

1961 1 965 1970

= Nettoimport

Nettoexport

8—10 öre/kWh för baslast.

De miljömässiga, beredskapsmässiga och säkerhetsmässiga aspekterna på el- och värmeproduktion behandlas i kapitel 10.

Ett ställningstagande till kärnkraft har avgörande betydelse för utformningen av den framtida elproduktionen. Om den samlade bedöm— ningen av möjligheter och risker ger vid handen att en fortsatt utbyggnad av kärnkraft inte bör ske innebär det från prognossynpunkt att avväg- ningen mellan el och bränslen blir annorlunda än eljest genom att elpriset blir högre. Därmed påverkas också den efterfrågan som kan väntas. Detta har kommit till uttryck i de konsumtionsalternativ som angetts i kapitel 6.

I de alternativ som innebär att vidare kärnkraftutbyggnad inte tillåts måste användningen av elvärme begränsas kraftigt. Detta torde åtminsto-

Figur 8.1 Elproduktio- nens utveckling I 961 — 1973 fördelad på produk- tionsform. Se också ta- bell 8. 3.

ne delvis bli en naturlig följd av ett högre elpris. Detta förhållande har också påverkat utformningen av de olika konsumtionsprognosalterna- tiven. Avvägningen mellan fjärrvärme och elvärme skiljer sig markant i de olika alternativen. Också kraftföretagen har klart uttalat att utbyggnad av ytterligare elvärme måste begränsas kraftigt i händelse av ett stopp för ytterligare kärnkraftutbyggnad.

Den utbyggnad som blir aktuell baseras då på fossila bränslen. Val av bränsle i tillkommande anläggningar måste ske utifrån tekniska, ekono- miska och miljömässiga skäl, men också tryggheten i tillförseln blir betydelsefull. Möjligheterna att i dag utnyttja olika bränslen är begränsa- de. Kraftverk byggda för enbart olja kan inte användas för fasta bränslen. Däremot kan verk byggas för alternativa bränslen. Ett mindre antal sådana verk finns i Sverige.

Där anordningar för alternativa bränslen saknas är möjligheterna i regel praktiskt taget obefintliga att ersätta eldningsolja med fasta bränslen. En översiktlig studie under hösten 1973 gav vid handen att av de större kondenskraftverken med en sammanlagd effekt på 2 325 MW (av totalt befintliga 2 918 MW) kunde 292 MW inom 3 månader omställas till koleldning. Möjligheterna till ytterligare omställning är mycket begränsa- de.

1 den mån möjligheter finns att använda andra bränslen än eldningsolja synes kol vara det viktigaste ersättningsbränslet. För att i större omfattning kunna utnyttja kol torde betydande ombyggnader eller nybyggnader bli nödvändiga. Kol erbjuder därför ett volymmässigt betydande alternativ endast på längre sikt. Kolpriset synes fn inte vara tillräckligt långt under oljepriset för att vid elproduktion erbjuda kost- nadsminskningarjämfört med tjock eldningsolja.

Naturgas kan substituera eldningsolja utan större ingrepp i anlägg- ningar. Priset på naturgas kommer sannolikt att ligga över priset på eldningsolja genom de prisklausuler som på senare tid införts i försälj- ningskontrakt.

Elproduktionen fordrar långa planeringstider för utbyggnader och detaljstudier både av konsumtionsutveckling och produktionsmöjligheter för att ge ett så effektivt produktionssystem som möjligt. En betydande del av den totala utbyggnadstiden beror på det omfattande prövnings- förfarande som sker för anläggningar av denna typ beträffande lokalise- ring och teknisk utformning och bl a innefattar en detaljerad granskning från miljö— och säkerhetssynpunkt.

Inom kraftföretagen och CDL sker omfattande utredningar och studier för att optimera produktionssystemet på lång sikt. EPU har därför endast givit en översiktlig beskrivning inriktad på att sätta in elenergi i ett totalt energisammanhang.

8.2. Fjärrvärmesystem

8.2.1. Fjärrvärme baserad på fossila bränslen

Utbyggnaden av fjärrvärmesystem sker i snabb takt. Den till värmeverk anslutna värmeeffekten uppgick 1973 till ca 6 000 MW. Huvuddelen av värmeproduktionen sker i hetvattencentraler, men större värmeverk byggs också för samtidig elproduktion, kraftvärmeverk. En fortsatt utbyggnad av fjärrvärme väntas och Svenska Värmeverksföreningen (VVF) angav 1972 en prognos för den kommande utbyggnaden (se tabell 8.4).

Fjärrvärmesystemen varierar kraftigt i storlek, från kvarters- eller blockcentraler på några få MW till stora hetvattencentraler på 100 MW eller mer. Det främsta motivet för denna utbyggnad har varit att det från miljösynpunkt erbjuder fördelar. En stor anläggning kan förses med rökgasrening och liknande. Men dessutom erhålls i regel en verknings- gradsvinst genom att skötseln av anläggningen blir av högre kvalitet.

Distributionskostnaderna är höga för hetvatten, varför fjärrvärme främst byggs ut i centrala delar av tätorter där ett stort uppvärmnings- behov finns inom ett begränsat område. En successiv utbyggnad kan ske genom att efter hand koppla ihop mindre områden med fjärrvärmesystem till större.

Ett skäl för sådan hopkoppling är att skapa ett tillräckligt underlag för kraftvärmeverk, dvs verk för samtidig värme- och elproduktion.

Under 1972 utförde Värmeverksföreningen en inventering av poten- tiell fjärrvärmeutbyggnad i kombination med kraftvärmeverk. Denna inventering angav väsentligt större utbyggnadspotential, speciellt för elproduktion, än den tidigare presenterade prognosen. Utredningen gällde potentiell utbyggnad av fjärrvärme och kraftvärmeverk och omfattade 130 tätorter med över 10 000 invånare.

Utredningen baserades på en enkät till praktiskt taget alla tätorter med mer än 10 000 invånare. Vid beräkningen av fjärrvärmeunderlaget medtogs all befintlig anslutningsbar tätbebyggelse liksom pågående och färdigplanerade projekt. Däremot diskuterades icke den framtida be-

Tabell 8.4 Prognos för fjärrvärmeutbyggnaden

1971 1980

Värmeproduktion

anslutningseffekt 5 677 MW 18 000 MW energi 11,7 TWh 43 TWh utnyttjningstid ca2 100 tim/år ca 2 400 tim/år Mottryckskraft

effekt 788 MWe 3 000 MWe energi 2,6 TWh 10 TWh utnyttjningstid ca 3 300 tim/år ca 3300 tim/år

Källa: Svenska Värmeverksföreningen

byggelsen som kunde förutsättas tillkomma under den period, som en utbyggnad av fjärrvärmesystem och kraftvärmeverk måste komma att fördelas på.

Det framhölls då att den senaste utvecklingen på dieselmotorområdet givit de mindre tätorterna en ny möjlighet att utnyttja fjärrvärmeunder- laget för produktion av elkraft i dieselkraftvärmeverk. Dieselmotorer, som drivs med tjockolja kan kombineras med s k avgaspanna och värmeväxlare som överför energiinnehållet i förbränningsgaserna till fjärrvärmevattnet. Därmed ökas utnyttjandet av bränslets energiinnehåll från ca 40 % vid enbart elproduktion till ca 80 % vid kombination med fjärrvärmedrift.

För de stora och medelstora tätorterna förutsattes att konventionella oljebaserade kraftvärmeverk eller kärnkraftvärmeverk skulle svara för den kombinerade produktionen av elenergi och fjärrvärme.

Av sammanställningarna framgick att av de 130 tätorter utredningen omfattade 93 bedömdes ha förutsättningar för utbyggnad av fjärrvärme- system med elkraftproduktion. Det sammanlagda värmebehovet för dessa 93 tätorter beräknas till drygt 23 000 MWv, och den möjliga tillkomman- de installerade eleffekten till 6 660 MWe, vilket skulle ge totalt ca 7 500 MW. Den approximativt beräknade investeringen för det möjliga ut- byggnadsprogrammet fördelar sig med ca 6 500 Mkr för kombinerade produktionsanläggningar för elkraft och värme, med 1 000 Mkr för hetvattencentraler och med 2 600 Mkr för fjärrvärmeledningar eller totalt ca 10 000 Mkr i 1972 års kostnadsläge. [ VVFzs regi pågår nu en mer detaljerad analys av förutsättningarna för fjärrvärme, utifrån de bedöm- ningar som kan göras efter oljeprishöjningarna. Resultatet från denna beräknas dock inte föreligga förrän 1975.

Produktionskapaciteten för el skulle enligt EPU:s alternativ 1 behöva öka med ca 26 000 MW mellan 1973 och 1985. Den potentiella elproduktionen från mottrycksverk enligt Värmeverksföreningens inven- tering skulle vara ca 7 500 MW eller 2,5 ggr den av VVF tidigare under 1972 prognostiserade utbyggnaden 1980 på 3 000 MW, som relativt väl överensstämde med den av CDL 1972 angivna mottryckskapaciteten för 1980 på ca 2 500 MW. För att utreda frågan om utbyggnaden av kraftvärmeverken har Värmeverksföreningen och CDL tillsatt en gemensam utredningsgrupp. Några preliminära bedömningar från denna utredning finns ej tillgängliga och synes inte kunna väntas förrän mot slutet av 1974. Lönsamheten för kraftproduktionen är kraftigt beroende på ut- nyttjningstiden, liksom fördelningen mellan el och värme beträffande fasta och rörliga kostnader. Någon enhetlig värderingsgrund finns f n inte, och i avvaktan på att den för Värmeverksföreningen och CDL gemen- samma utredningen slutförs behandlas dessa frågor endast översiktligt av EPU i avsnitt 11.3.

Utöver de kommunala kraftvärmeverken förekommer en mottrycks— produktion av elenergi också inom industrin, främst i samband med massa- och pappersproduktion. Denna uppgår fn till större belopp än i kommunala kraftvärmeverk, vilket framgår av tabell 8.5. Potentiella

Tabell 8.5 Mottrycksproduktion av elenergi i TWh/år

Industri Kommuner Övriga 1971 2,722 2,438 — 1972 2,872 2,542 0,057 1973 3,517 2,783 0,072

Den installerade effekten inom industrin är i maj 1974 1 125 MWe

möjligheter finns att öka denna produktion avsevärt (se 5 109), men takten i en sådan utbyggnad synes bli relativt måttlig.

I flera fall finns också potentiella möjligheter att leverera värmeenergi från processindustrier till näraliggande tätorter. Detta fordrar dock att en anpassning kan ske mellan uppvärmningssystemets efterfrågestruktur och processindustrins utbud av värme för uppvärmning av bostäder och lokaler. Sådana möjligheter torde finnas och undersöks fn på åtminstone några orter.

Värmeverken drivs huvudsakligen med eldningsolja. Möjligheter finns dock på flera håll att använda andra bränslen.

Värmeverksföreningen har inventerat möjligheterna att i värmeverk över 50 MW använda annat bränsle än eldningsolja. Av en totalt installerad effekt på ca 9 900 MW går 3 650 MW ej att konvertera. Resterande 6 250 MW kan genom större eller mindre omställningar utnyttja andra bränslen — kol, avfall, träflis eller bark m m — men detta medför en effektreduktion till ca 3 800 MW, eller ca 60 % av effekten vid oljeeldning.

8.2.2. Fjärrvärme från kämkraftverk

Kombinerad produktion av el och fjärrvärme baserad på kärnenergi har demonstrerats i Ågesta. Under 10 år har detta kärnkraftvärmeverk försörjt stadsdelen Farsta i Stockholm med huvuddelen av dess uppvärm- ning. Anläggningen, som är den första och hittills enda av sitt slag i världen, hade dock för liten effekt, 10 MW el och 65 MW värme, för att vara kommersiellt attraktiv. Den avvecklades under sommaren 1974 i och med att forsknings- och utbildningsprogrammet genomförts. Kärnkraftverken är förenade med stora fasta, av kapaciteten oberoen- de, kostnader. Av bla denna anledning är det motiverat att bygga stora enheter, för närvarande minst 600 MWe, vilket motsvarar en värmeeffekt hos reaktorn av ca 1 700 MW. Även anordningarna för avtappning av värme från turbinen och överföring av denna till ett fjärrvärmenät är förenade med betydande fasta kostnader. Detta medför att en befolkning om något eller några hundratusen personer behövs för att skapa underlag för kärnkraft baserad fjärrvärme. Detta innebär att sådan endast har betraktats som möjlig i Stockholm, Göteborg och Malmö. Möjligen skulle

också Norrköping—Linköpingsområdet och Västerås—Eskilstuna erbjuda tillräckligt värmeunderlag. En utbyggnad av kärnkraftvärmeverk i storstadsregionerna bör kunna realiseras till mitten av 1980-talet. Med denna omfattning som för närvarande bedöms rimlig skulle dessa anläggningar kunna begränsa användningen av olja (eller andra konventio- nella bränslen) med 1,5—2,0 miljoner m3 eldningsolja per år mot slutet av 1980-talet.

Utbyggnaden av kärnkraftvärme kan i huvudsak utföras med etablerad teknik. Reaktorn planeras bli exakt lik den i våra stora kärnkraftverk. Turbinen blir även den i stort sett av samma utförande, men vissa utvecklingsinsatser krävs för att den skall kunna utnyttjas för produktion av hetvatten. Storskalig överföring av hetvatten baseras även på konven- tionell teknik men viss teknisk utveckling är motiverad. De utvecklings- arbeten som erfordras har redan påbörjats.

[ områden där ledningen för värmeöverföringen ej kan läggas i bergtunnlar studeras tre alternativa lösningar, nämligen (l) förläggning på plintar ovan markytan, (2) försänkt förläggning i diken eventuellt med tillhörande längsgående vallar, samt (3) kulvertförläggning. Ovanjords- förläggningen torde i allmänhet innebära större påverkan på landskaps- bilden än övriga alternativ. Å andra sidan är kulvertförläggningen väsentligt dyrare samtidigt som den från underhållssynpunkt m m är en tekniskt sämre lösning.

Beträffande miljö- och beredskapsaspekter skiljer sig kärnkraftvärme- verk inte från vanliga kärnkraftverk, utom att kylvattenanspråken blir mindre genom att värmen utnyttjas i fjärrvärmesystemet.

Från säkerhetssynpunkt skiljer sig kärnkraftvärmeverken ej från vanliga kärnkraftverk. I Malmöregionen planeras lokalisering till det befintliga kärnkraftverket i Barsebäck. Även det i Haninge utanför Stockholm föreslagna kärnkraftverket avses ej bli placerat närmare tätbebyggelse än vad som redan skett i såväl Sverige som utomlands. Tack vare kraftvärmeprincipen kan värmen produceras utan att den totala mängden radioaktivt avfall i landet ökas nämnvärt.

Stockholm

En förläggning av ett kärnkraftvärmeverk i Värtan som tidigare (1968) föreslagits försörja Stockholms fjärrvärmenät är nu inte längre aktuell. Stockholms Kraftgrupp AB, SKG, har undersökt förutsättningarna för fem andra förläggningsplatser i Stockholmsområdet, varvid Haninge bedömts som mest gynnsam. Haningeläget har därvid ansetts likvärdigt med andra redan accepterade förläggningsplatser.

Förutsättningarna för förläggning av större kärnkraftverk i eller i omedelbar närhet av tätorter har, som direkt följd av detta förslag, utretts av närförläggningsutredningen som publicerade sitt slutbetänkan— de i augusti 1974. (Jämför avsnitt 10.3).

Från ekonomisk synpunkt är kärnkraftvärmeverk vid aktuella oljepriser och med rimliga värmeöverföringsavstånd väl motiverade. Värmekost- naden vid verket blir väsentligt lägre än vid värmeproduktionen baserad

på olja. Överföringsledningarna för hetvattnet från kärnkraftvärmeverket medför dock en så avsevärd kostnad att placeringen måste ske på måttligt avstånd från tätorten. Som exempel kan nämnas att investeringen för hetvattenledningar i Storstockholm beräknas bli 500 a 600 Mkr högre med än utan kärnkraftvärme. Totalt blir investeringen i detta fall 4 år 5 miljarder kronor för kärnkraftvärmeverk omfattande el- och värmepro- duktion, fjärrvärmenät och kompletterande oljeeldade produktionsan- läggningar. Detta kan jämföras med de totala samhällsinvesteringarna i regionen, som beräknats till inemot 85 miljarder fram till år 1985.

Inom Storstockholmsområdet beräknas totala uppvärmningsbehovet 1985 till 7 OOO—8 000 MW för en befolkning på 1,6—1,85 miljoner. Den anslutna fjärrvärmelasten bedöms 1985 svara för 40—45 % av det totala uppvärmningsbehovet, vilket motsvarar 2 800—3 500 MW. År 2000 bedöms belastningen till 5 000—6 500 MW.

Enligt de förutsättningar som gällde för SKG:s studie, som slutfördes våren 1973, skulle ett kärnkraftvärmeverk i Haninge kunna tagas i drift 1983. Dess termiska effekt förutsattes vara ca 2 700 MW, vilket vid full kondenskörning skulle ge en elektrisk effekt på ca 860 MWe och vid full mottrycksproduktion 500 MWe resp 2140 MWv. Sedan utredningen genomfördes har de ekonomiska förutsättningarna för projektet blivit gynnsammare.

Göteborg

För 3—4 år sedan undersöktes möjligheterna att bygga ett kärnkraft- värmeverk i Göteborgstrakten. Det avsågs leverera cirka 1300 MW fjärrvärme.

lnträdande stagnation i tätortens tillväxt och svårigheter att bedöma lokaliseringsmöjligheterna medförde dock ett återupptagande av under- sökningarna för ett kraftvärmeverk baserat på konventionella bränslen. På sikt och inte minst mot bakgrund av den senaste oljekrisen är dock kärnkraftvärme fortfarande av intresse.

Den anslutna fjärrvärmeeffekten är nu av storleksordningen ] 000 MW. [ senare hälften av 1980-talet kan den möjligen ha växt tillräckligt för att ge underlag för cirka 1 000 MW kärnvärme dvs ett aggregat av samma storleksordning som planeras för Malmöområdet i Barsebäck.

En nylokalisering i Göteborgstrakten förefaller mest rimlig. Om en sådan inte kan ske kvarstår ändå med de kostnadsförhållanden som råder efter den kraftiga oljeprishöjningen anledning att undersöka om värme kan överföras från Ringhals som redan är ett etablerat kärnkraftläge. Nuvarande teknik gör en sådan lösning beroende av möjligheterna att utbygga det femte aggregatet i stationen. Avståndet 60 km medför avsevärda kostnader för värmeöverföringen.

Malmö

Utvecklingen av fjärrvärmeanslutningen i Malmö ökar enligt prognoserna från 968 MW 1973 till 1 500 MWv 1980 Och 2000 MWv 1990. Den

nuvarande utbyggnaden med fossileldade kraftverk sker iavvaktan på en framtida anslutning till kärnkraftverket i Barsebäck i samband med en regional lösning som innebär att Malmö och Lund ansluts till Barsebäcks tredje aggregat. Anslutningsvärdet i Lund bedöms 1990 till närmare 500 MW. Av detta skulle i Malmö 700 MW och i Lund 250 MW kunna erhållas genom anslutning till Barsebäcks tredje aggregat. På sikt skulle även Landskrona och Helsingborg kunna omfattas av ett regionalt fjärrvärmesystem, och en utredning av dessa möjligheter har just påbörjats.

Ett förberedande utredningsarbete, gemensamt för Tekniska Verken i Lund, Industriverken i Malmö och Sydkraft, pågår omfattande kraftverk (Barsebäck 3), alternativa sträckningar av överföringsledningar samt mottagningsstationer i Lund och Malmö. Avsikten är att få underlag för bedömning av projektets tekniska och ekonomiska genomförbarhet. Preliminära bedömningar utvisar att lönsamhetsgränsen för projektet ligger vid ett oljepris som är 10—20% lägre än dagens. Om definitivt beslut kan fattas 1976 skulle det medge färdigställande tidigast 1982.

Avståndet från Barsebäck till Lund är 16 km och till Malmö 26 km.

Den totala anslutningseffekten till fjärrvärme i Stockholms- och Malmöområdena är 1985 minst ca 4 500 MW. Med de aggregatstorlekar som anges ovan skulle 1985 ca 3 100 MW kunna vara kärnkraftbaserad fjärrvärme.

Med en genomsnittlig utnyttjandetid av 3 000 tim/år motsvarar ovanstående ca 9,5 TWh/år. Detta skulle ersätta ca 1,5 Mtoe eldningsolja vid mitten av 1980-talet.

Barsebäcks tredje aggregat skulle enligt CDL-studien 1972 tas i drift 1983. Varken detta eller Haningeverket hör till de nu beslutade kärnkraftverken. Ombyggnad av Barsebäck 1 eller 2 för fjärrvärmeavtapp- ning är på nuvarande stadium icke realistiskt.

8.3. Framtida system

Nya system eller metoder för energiproduktion kräver att en rad utvecklingssteg passeras. Detta fordrar i regel betydande insatser av FoU och därmed tid. Energiprogramkommittén har i uppdrag att inventera behov av FoU och ange förslag till projekt som har betydelse för den framtida energiförsörjningen.

Fyra steg i utvecklingen av ny teknik för att producera energi kan urskiljas: identifieringen av den principiella möjligheten att utvinna energi, påvisandet av den fysikaliska utförbarheten av den föreslagna tekniken, utvecklandet av en ingenjörsteknisk lösning som kan fungera under förekommande driftförhållanden samt slutligen framställandet av en utrustning eller metod som kan ge en energiproduktion till konkur- renskraftigt pris.

För de produktionsmöjligheter som behandlas i kapitel 7 och tidigare i detta kapitel är den fysikaliska utförbarheten påvisad och i flertalet fall

finns ingenjörstekniska lösningar. Kostnaderna för produktion i system som inte etablerats är dock i flera fall väsentligt högre än i de använda systemen. Stora anläggningar för el- och värmeproduktion har långa planerings- och projekteringstider. Det rör sig om 5—8 år, vilket innebär en tröghets- faktor vad gäller införande av nya produktionssystem. I stora system innebär införande av ny och oprövad teknik ett betydande osäkerhets- moment. Detta talar för en relativt långsam introduktion även av system och anläggningar som i princip är kända och för vilka prov i begränsad skala har gjorts. Sådana system torde knappast ge något bidrag till energiförsörjningen 1985.

Ett exempel på detta är bridreaktorer, som funnits i små försöksan- läggningar sedan l950-ta1et, men som först under det senaste året kunnat prövas i större anläggningar. En reaktor, Phénix på 250 MWe, finns i drift i Frankrike sedan 1973. Det synes i hög grad sannolikt att en eventuell introduktion i Sverige av bridreaktorer inte blir aktuell förrän en betydande drifterfarenhet finns från andra länder (jämför kapitel 7.6).

Situationen torde vara likartad för åtskilliga andra system kring vilka stora utvecklingsinsatser görs på annat håll t ex beträffande produktion av flytande eller gasformiga bränslen från kol. Sålunda skulle en framgångsrik utveckling av teknik att framställa flytande bränslen ur kol innebära för Sverige att anläggningar för petroleumprodukter skulle kunna utnyttjas även om oljeutbudet minskades. Sverige skulle därvid kunna importera konstgjorda flytande bränslen, vilka rimligen torde komma att produceras i nära anslutning till kolfyndigheter.

Utöver de ovan berörda systemen, kring vilka en betydande utveck- lingsinsats görs på flera håll, finns andra metoder för bränsle— och/eller elproduktion som är i princip kända och påvisade, och vilkas användningi större omfattning kan bli aktuell inom en 25-årsperiod. Bland dessa kan nämnas metanolframställning ur naturgas eller kol, vätgasframställning ur vatten med hjälp av elektrolys eller sönderdelning vid hög temperatur, MHD-generatorer för elproduktion antingen med fossila bränslen eller i anslutning till kärnreaktorer, gaskylda högtemperaturreaktorer eventuellt av bridreaktortyp, solenergi för elproduktion eller annat utnyttjande utöver strålningsuppvärmning, fusionsenergi etc.

Beträffande dessa system gäller att beprövade tekniska lösningar i stor skala saknas. För fusion, som erbjuder en principiellt mycket tilltalande långsiktig lösning på energiförsörjningsproblemen, har något laboratorie- mässigt påvisande av den principiella utförbarheten ännu inte genom- förts.

En ekonomisk bedömning av systemen är naturligtvis under sådana förhållanden omöjlig. Utredningen har avstått från att nu söka göra en bedömning av när en eventuell introduktion av dessa system skulle bli aktuell i Sverige. En översiktlig beskrivning av olika produktionsmöjlig- heter finns i bilaga 13. I vissa delar torde systemen behandlas av EPK, bla för att bedöma omfattningen av de FoU-insatser som kan vara rimliga från svensk sida. I den mån de kan bedömas bli aktuella före

80-talets slut har de närmare behandlats i anslutning till produktionsmöj- ligheterna. Däremot har på grund av tidsknapphet ingen detaljerad analys gjorts av produktionssystemet år 2000. Den utformning som anges i balanserna bygger på samma antaganden som för år 1985.

9. Energibalanser

] detta kapitel sammanställs de tidigare framtagna delresultaten till fyra totala energibalanser för vardera åren 1985 och 2000. Dessa balanser beskriver det energiförsörjningssystem som bedöms bli följden av de i tidigare kapitel angivna förutsättningarna och gjorda antagandena beträf- fande efterfrågeutveckling och utbudsförhållanden för energi av olika slag.

9.1. Utformningen av prognosalternativen

Detaljer i analyserna redovisas inte här på nytt. En kort sammanfattande kommentar till konsumtionsprognosalternativen och avvägningen mellan olika energiformer ges i avsnitt 9.1.1. Därefter anges iavsnitt 9.1.2 prin- ciperna för utformningen av produktions— och tillförselsidan.

9.1.1. Avvägningen mellan olika energiformer

lnom industrin synes det vara huvudsakligen den ökande mekaniseringen som medför en ökning av den specifika elförbrukningen. För detta ändamål har elenergin så påtagliga fördelar att något gott substitut knappast existerar. Vissa moment kan naturligtvis utföras genom rent mekaniska system, men verkningsgraden för motordrift ärinte väsentligt bättre än för elproduktion, varför till och med lokal elgenerering torde kunna aktualiseras för att tillgodose anspråk på el till mekanisering och automatisering inom produktionen. Denna tendens mot ökad mekani- sering drivs fram av krav på bättre arbetsmiljö och fortsatt ökad produktivitet och är till sin karaktär endast måttligt påverkad av de olika energislagens relativpriser.

Beträffande industrins processvärme är situationen annorlunda. Med de priser som rätt under våren 1974 synes bedömningarna mycket samstämmiga: Prisrelationen mellan elenergi och bränslen har inte för- ändrats så drastiskt att el av kostnadsskäl blivit aktuellt för processvärm- ning i avsevärt större omfattning än tidigare.

Inom branscher där processvärmning endast står för en mindre del av energiförbrukningen kan elenergi erbjuda en lätthanterlighet, t ex för små ugnar, som gör att den blir konkurrenskraftig gentemot bränslen (dvs

främst eldningsolja) även för uppvärmning. Detta synes gälla inom t ex livsmedels-, trävaru- och verkstadsindustrin. För järn- och metallverken kan variationeri processval (bl a beroende på skrottillgången) medföra en ganska stor variation mellan hög och låg elförbrukning. Dessa förhållan- den indikerar att avvägningen mellan el och bränslen för industrins vidkommande är förhållandevis stabil och endast marginellt påverkas av prisvariationer mellan el och olja. Detta präglar också konsumtions- prognoserna för industrisektorn.

Från tekniska utgångspunkter går elenergi att använda för så gott som all energiförsörjning till stationära anläggningar. Möjligheterna till över- flyttningar är alltså mycket stora, och kostnaderna för energi blir avgörande för i vilken utsträckning sådan överflyttning sker. En övergång från el till bränslen skulle däremot snabbt medföra svårlösta tekniska problem. Lokal produktion av den elenergi som erfordras för driften är sannolikt den enklaste lösningen på många sådana problem.

Inom samfärdselsektorn torde de flytande bränslena under hela pro- gnosperioden förbli helt dominerande. Det pågår visserligen ett intensi- fierat utvecklingsarbete beträffande elbilar, men ett volymmässigt bety- delsefullt inflytande förefaller inte sannolikt före 1985. Överföringar av långväga transporter från väg till järnväg får även om de blir stora, mycket måttlig effekt på energiåtgången. Ingen uppdelning i el- och bränslealtemativ har därför gjorts.

För både industri- och samfärdselsektorn kan avvägningen mellan olika bränslen variera betydligt mer än mellan elenergi och bränslen. I viss utsträckning kan avvägningen komma att bestämmas av de aktuella bränslepriserna och därför variera i tiden. Denna möjlighet att välja är för närvarande mycket begränsad men kan förmodas öka. Vid nyinstallatio- ner av förbränningsutrustning kommer möjligheterna att använda alterna- tiva bränslen att tas tillvara i större utsträckning än tidigare.

Inom övrigsektorn kan betydande skillnader i fördelningen mellan energiformerna bli följden av val av uppvärmningssystem. Detta val kan vidare komma att bestämmas från beräkningar för större eller mindre områden av hur en optimal utformning skall göras, vilket innebär att variationen mellan olika alternativ blir betydande. En övergång till fjärrvärme eller elvärme synes mycket sannolik, men valet mellan fjärr- värme och elvärme varierar beroende på de lokala förutsättningarna och på systemens tekniska och ekonomiska egenskaper (jfr avsnitt 8.2). Den uppdelning som här gjorts representerar fördelningar som ligger förhållan- devis långt åt vardera sidan. Beträffande konsumtionen för hushållsutrustning och liknande be- döms några volymmässigt betydande alternativ till el som osannolika.

Det ovan sagda innebär att en stor del av den skillnad som finns mellan el- och bränslealternativen kan förklaras av elvärmens omfattning. Detta innebär också att val av uppvärmningssystem blir nära kopplat till produktionssystemets utbyggnad. Detta problem diskuteras särskilt i avsnitt 11.3.

Tabell 9.1 Tillförd energi1 1972

Resp. TWh kvantitet tunn eldningsolja (eo 14) 8,72 Mm3 86,2 tjock eldningsolja (eo 3—5) 13,42 Mm3 145,1 motorbrännolja 2,04 Mm3 20,2 motorbensin 4,02 Mm3 35,1 andra oljeprodukter 0,62 Mm3 6,7 S:a oljeprodukter 28,82 Mm3 293,3 varav för omvandling till elenergi 3,42 Mm3 37,0 kol och koks 2,40 Mton 18,7 inhemska bränslen 2,95 Mtoe 34,3 vattenkraft 53,7 TWh 5 3,7 kärnkraft 1,4 TWh 1,4 elimport 1,3 TWh 1,3

1 Tabellen omfattar ej: — oljeprodukter som råvara (nafta m m) — oljeprodukter som ej utnyttjas för energiändamål (asfalt m m) — raffinaderibränslen

9.1.2. Utformningen av tillförsel- och produktionssystem

Den totala tillförseln av energi 1972 fördelades enligt tabell 9.1. Den redovisning som ges i tabellen omfattar ej petroleumprodukter som används dels som råvara i kemisk industri, dels för andra ändamål än energiförsörjning (dvs som asfalt m m). Vidare har raffinaderibränslen undantagits.

Av bränslen står oljeprodukter för ca 86 %, inhemska bränslen för ca 9 % och kol och koks för ca 5 %. De inhemska bränslena består till ca 90 % av massaindustrins lutar. Kol och koks förbrukas huvudsakligen i järn- och stålverken.

Inom industrin begränsar processtekniska hänsyn möjligheterna att välja bränsle. Som ovan antytts kan dock ökade insatser göras för att förbättra möjligheterna till val av alternativa bränslen i samband med uppvärmning.

Kol som reduktionsmedel inom järn- och stålindustrin har på kort sikt inget egentligt substitut. På lång sikt kan vätgas erbjuda ett intressant alternativ. Före 1985 kan detta dock knappast bli aktuellt.

Massaindustrins lutar har idag ingen bättre användning än som bränsle, och ett fortsatt utnyttjande synes tämligen givet. En ökad beredvillighet tycks finnas inom industrin att av hänsyn till försörjningstryggheten för bränslen acceptera extra kostnader för möjlig- heten att genom extra utrustning förbättra flexibiliteten i anläggningarna så att alternativa bränslen kan utnyttjas. Med hänsyn till omgivning, arbetsplatsmiljö och genom sin lätthanterlighet torde naturgas och oljeprodukter ha vissa fördelar framför kol eller andra fasta bränslen. Under överskådlig tid torde petroleumprodukter förbli dominerande fordonsbränslen. lnblandning av metanol i drivmedel diskuteras, och kan möjligen aktualiseras på relativt kort sikt. Enbart metanol kan driva

explosionsmotorer men det torde kräva betydligt större omställning och bedöms därför kunna inverka endast på lång sikt. Metanol tillverkas enklast från olja eller naturgas. En forcerad övergång till andra bränslen för fordonsdrift synes heller inte motiverad av resursuttömningsskäl. Med hänsyn till de omfattande detaljdistributionssystem och stora bilbestånd som finns torde också förändringar beträffande drivmedelsförsörjningen ske förhållandevis långsamt.

Metanol kan också göras från kol eller andra organiska ämnen. Tillgäng- ligheten på dessa råvaror och nödvändig produktionsteknik erbjuder dock inga kortsiktiga lösningar. Vätgas (framställd genom elektrolys eller genom sönderdelning av vatten vid hög temperatur) bedöms knappast bli aktuellt som allmänt fordonsbränsle ens på längre sikt. Däremot kan det möjligen bli det som flygbränsle och för bränsleceller.

Torv, avfall, skiffer och andra bränslen torde fordra lokala förutsätt- ningar som i något avseende är gynnsamma för att bli aktuella.

Valet av bränsle är en fråga om kostnader, miljöeffekter och leveranstrygghet. Tekniska möjligheter för substitution mellan bränslen finns framtagna — åtminstone i liten skala. I den mån utbytet mellan bränslen sker i stor skala torde det i första hand komma att gälla för uppvärmningsändamål, varvid kalorikostnaden blir avgörande för valet i den mån som substitutionsmöjligheter för olja alls existerar. Storleken av denna substitution kan diskuteras med utgångspunkt i en formulering av balanserna som förhållandevis renodlade alternativ med el och olja som här givits.

Beträffande fördelningen mellan olika bränslen har för industrin följande antaganden gjorts:

—— Järn- och stålindustrin förbrukade 1970 ca 85 % av allt kol och koks, För Stålverk 80 (NJA:s utbyggnad i Luleå) beräknas kolförbrukningen till 2,8 Mton (1,8 Mtoe). För att få industrins totala kolkonsumtion antas att övrig förbrukning 1985 och 2000 blir ca 10 % av järn- och stålindustrins. Hänsyn har då inte tagits till de ökade möjligheter att utnyttja kol som kan aktualiseras. — Massaindustrins lutar står för 90 % av inhemska bränslen. — Resterande bränsleförbrukning består av petroleumprodukter vilkas fördelning antas vara lika med 1970 års värden, dvs ca 14 % eo 1—2, ca 85 % eo 3—5 och ca 2 % övriga oljeprodukter (bensin, gasol etc). En viss övergång från tunn till tjock eldningsolja är sannolik, men skulle inte förändra prognoserna påtagligt. — Den kemiska industrins råvaror och raffinaderibränslen är ej inräknade.

För de övriga branscherna har fördelningen redovisats i tidigare avsnitt. Balanserna har renodlats till att omfatta huvudsaklig elenergi och petroleumprodukter. Utbytesmöjligheterna diskuteras närmare i avsnitt 9.3. Följande huvudantaganden har gjorts och torde möjliggöra en uppskattning av utbytesmöjligheterna:

_ För tunna eldningsoljor för uppvärmningsändamål är substitutions— möjligheten främst antingen övergång till fjärrvärme eller elvärme. [

någon män kan här naturgas också komma in. Fasta bränslen torde få en minskande andel för direktuppvärmning. — För tjock eldningsolja är substituten naturgas, kol eller inhemska bränslen — torv, sopor, vedavfall, skiffer etc. Möjligheterna att använda alternativa bränslen torde bli tillvaratagna i ökande utsträckning. — För motordrivmedel finns små substitutionsmöjligheter till 1985, även om viss inblandning av metanol kan bli aktuellt.

9.2. Energibalanser

Några entydigt givna kombinationer beträffande prognoser från olika sektorer kan inte ges utan att antaganden görs beträffande de avvägningar mellan sektorerna som de politiska instanserna kommer att göra. Energi- prognosalternativen är en del av underlagsmaterialet för dessa över- väganden. Det har därför bedömts lämpligt att kombinera sektoralter- nativ så att de ger en vid spridning av både förutsättningar och utfall.

De frågeställningar som aktualiseras i samband med kombinationer av prognosalternativ inom olika sektorer diskuteras i avsnitt 5.3.4.

En detaljerad redogörelse för de olika konsumtionsprognoserna ges i kapitel 6.

Utformningen av produktions— och tillförselsystemet behandlas kort i avsnitt 9.1.2 och en redogörelse för de olika produktionsmöjligheterna ges i kapitlen 7 och 8.

Tabellerna 9.2 — 5 innehåller en sammanställning av prognoserna för de olika alternativen. För åren 1970, 1985 och 2000 anges elförbruk- ningen (i TWh), bränsleförbrukningen (i Mtoe) och den totala förbruk- ningen (i TWh) i de olika sektorerna och totalt. Den totala slutliga förbrukningen av el inkluderar ej överföringsförluster, och den slutliga bränsleförbrukningen inkluderar ej sådant bränsle som omvandlas till annan energi, exempelvis i fossileldade kraftverk. För att erhålla den totala volymen av tillförd energi måste därför förlusterna läggas till den totala elförbrukningen. Det bränsle som åtgår för elproduktion anges också i tabellerna. Den samlade tillförseln av energi till det svenska för- sörjningssystemet omfattar då bränsleförbrukningen, samt elenergi från vattenkraft och kärnkraft. Dessa poster redovisas särskilt i tabellerna 9.2 _ 5.

[ tabellerna anges också för de olika sektorerna den genomsnittliga, årliga förändringen i respektive period. Den äri de högre konsumtions- alternativen 3,3—3,4 % per år respektive 2,8 % per år för de två perioderna 1970—1985 respektive 1985—2000. Motsvarande siffror i de lägre konsumtionsalternativen är 2,3 — 2,4 % per år respektive 1,6 % per år.

I tabell 9.6 sammanfattas de fyra alternativen för de tre konsumtions- huvudgrupperna. Energiförbrukningen anges dels för el och bränslen var för sig, dels för el och bränslen sammanslagna.

Skillnaden mellan de båda högre respektive lägre alternativen är liten både 1985 och 2000 när man ser till den totala energiförbrukningen men,

Tabell 9.2 Prognosalternativ I: Snabbare konsumtionsutveckling, fortsatt kärnkraftutbyggnad

Ändring i % per år

1970 1985 2000 1970—1985 1985—2000

El Bränsle El Bränsle El Bränsle El Bränsle El Bränsle TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe

Industri 33,2 10,4 80 18,9 161 29,7 6,0 4,1 4,8 3,1 Summa, TWh 154 300 506 4,6 3,5

Samfärdsel 1,9 6,1 3 9,3 5 12,0 3,1 2,9 3,5 1,7 Summa,TWh 73 111 144 2,8 1,8

Övrigt 22,2 10,6 95 8,2 180 6,9 10,2 —1,7 4,4 —1,1 varav elvärme 2,5 _ 38 — 60 — 19,9 — 3,1 — Summa, TWh 146 190 260 1,8 2,1 Totalt 57,3 27,1 178 36,4 346 48,6 7,8 2,0 4,5 1,9

Total slutlig för- brukning, TWh 373 601 910 3,3 2,8

Elförbrukning inkl

överföringsförluster 64,3 205 395 8,0 4,5 Elproduktion: vatten-

och kärnkraft resp

bränsleförbrukning ivärmekraft 45,6 4,2 163 5,6 355 5,0 8,9 1,9 5,3 —0,8

Total bränsle- förbrukning 31,3 42,0 53,6 2,0 1,6

Tabell 9.3 Prognosalternativ 2: Snabbare konsumtionsutveckling, ingen ytterligare kärnkraftutbyggnad

1970 1985 2000

Ändring i % per år

1970—1985 1985—2000

El TWh

Bränsle Mtoe

El

Bränsle Mtoe

El

Bränsle Mtoe

El

Industri Summa, TWh Samfärdsel Summa, TWh Övrigt varav elvärme Summa, TWh Totalt Total slutlig för- brukning, TWh

Elförbrukning inkl överföringsförlu ster

Elproduktion: vatten— och kärnkraft resp bränsleförbrukning i värmekraft

Total bränsle- förbrukning

33,2 1,9 22,2 2,5 57,3 64,3 45,6 10,4

154 6,1

73 10,6

146 27,1

373

4,2

31,3

74 62 12

139 160 117

19,5

301 9,3

111 11,9

200 40,7

612

7,0

47,7

137 119 18 261 300 120

31,7 506

12,0 144

13,0

270 56,7

920

35,0 91,7

6,3 6,5

Bränsle

El

Bränsle

4,3 4,6

2,9 2,8

0,8 2,7

3,5 2,8

4,2 3,5 4,4 2,7 4,3 4,3 0,2

3,3 3,5

1,7 1,8

0,6

2,0 2,2

2,8

11,3

4,5

Tabell 9.4 Prognosalternativ 3: Långsammare konsumtionsutveckling, fortsatt kärnkraftutbyggnad

1970 1985 2000

Ändring i % per år

1970—1985 1985—2000

El TWh

Bränsle Mtoe

El TWh

Industri Summa, TWh Samfärdsel Summa, TWh Övrigt varav elvärme Summa, TWh Totalt Total slutlig för- brukning, TWh

Elförbrukning inkl överföringsförluster

Elproduktion: vatten- och kärnkraft resp bränsleförbrukning i värmekraft

Total bränsle- förbrukning

33,2 1,9 22,2 2,5 57,3 64,3 45,6 10,4

154 6.1

73 10,6

146 27,1

373

4,2

31,3

67 82 37

152 175 136

259 102 164 525

Bränsle Mtoe

El

TWh

Bränsle Mtoe

El

16,5 8,5

7,1

32,1

4,2

36,3

108 5 126 56 239 275 236

357 122 188 667

21,4 10,1

5,3

36,8

3,6

40,4

6,9 7,6

Bränsle

El

Bränsle

3,5 2,3 0,8 2,3 3,1 2,2

—2,6

1,1

1,0

3,1 3,7

1,7

2,2 1,2

1,2 —1,9

0,9 0,9

1,6

—1,0

0,7

Tabell 9.5 Prognosalternativ 4: Långsammare konsumtionsutveckling, ingen ytterligare kärnkraft

1970 1985 2000

Ändring i % per år

1970—1985 1985—2000

TWh

Bränsle Mtoe

El

Bränsle M toe

EI TWh

Bränsle Mtoe

El

Bränsle El

Bränsle

Industri Summa, TWh Samfärdsel Summa, TWh Övrigt varav elvärme Summa, TWh Totalt Total slutlig för- brukning, TWh

Elförbrukning inkl överföringsförluster

Elproduktion: vatten- och kärnkraft resp bränsleförbrukning i värmekraft

Total bränsle— förbrukning

33,2 1,9 22,2 2,5 57,3 64,3 45,6 10,4

154 6,1

73 10,6

146 27,1

373

4,2

31,3

63 57 19

123 140 117

258 102 172 532

16,8 8,5

9,9

35,2

3,9

39,1

94 78 25

177 205 118

358 122 194 674

22,7 10,1 10,0 42,8 15,2 58,0

4,4 3,1 6,5 14,

5,2 5,3 6,5

3,5 2,3

1,1

2,4

3,2 2,7 2,2

2,2 3,5 1,2

—0,5 2,1

— 1,8

1,8 2,5

1,6

2,6

—O,5 0,1

1,5

2,0 1,2 0,1 1,3

9,5 2,7

Tabell 9.6 Sammanställning av konsumtionsprognoserna

Ändring i % per år 1970 1985 2000 1970—1985 1985—2000

Alter- El Br Tot El Br Tot El Br Tot El Br nativ TWh Mtoe TWh TWh Mtoe TWh TWh Mtoe TWh

'5 r—

El Br Tot

Industri 33,2 10,4 154 80 18,9 300 161 29,7 510 74 19,5 300 137 31,7 510 67 16,5 260 108 21,4 360

63 16,8 260 94 22,7 360

1,9 6,1 73 3 9,3 110 5 12,0 140 3 9,3 110 5 12,0 140 8,5 100 5 10,1 120 3 8,5 100 5 10,1 120

22,2 10,6 146 95 8,2 190 180 6,9 260 62 11,9 200 119 13,0 270 82 7,1 160 126 5,3 190 57 9,9 170 78 10,0 190

4,8 4,2 3,2 2,7 3,5 3,5 3,5 3,5 43 4A ”

2,1

lill/5

vet-"m"

NN. mai—N Md—TNN

o-qoov komst

Samfärdsel

FCM—q 0505 soo-Qin oo ste-mm NN Hmixo (x_ijNN I—(v—l

v—(

ooooqq r-toasoo __."

mmm ”i.—w— m NN'NN -—

(NlölalN

Övrigt

vr mmmcvf orxono !— dCi—lo [

—2,6

...—_..— csiNoo NN Hafo—4 09 o 1 K") '#va u—(va v—tNMQ

Total slutlig förbrukning 57,3 27,1 373 178 36,4 600 346 48,6 910 139 40,7 610 261 56,7 920 152 32,1 525 239 36,8 670

123 35,2 530 177 42,8 670

name

NN—tv—t

". N

m_

Kf "»:an mmNN

(>o—QN (*NDNOW _mene-

SOU 1974164 TWh Mtoe A = el 600 150 2 =, bränsle 500 ". »40 400— -30 . I ' I 3001 2 ? 4 ? -20 I ; 200 g ? -1 2: 25? 1004 0 ?g 222 I /I // ,I/ % ' 424 än . 222 44 . ISÖ ISÖ |sö iso |sö ISÖ ISÖ ISÖ ' -— 1955 1970 1985 2000 1985 2000 1985 2000 Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3

i enlighet med förutsättningarna, betydande när man ser till el och bränslen var för sig. " Av tabell 9.6 och figur 9.1 framgår att både 1955 och 1970 den totala energiförbrukningen i industri— och i övrigsektorn var ungefär lika stor. Med de förutsättningar som gäller för prognoserna för 1985 och 2000 kommer industrisektorn att öka snabbare än övrigsektorn och industrins andel av den totala energiförbrukningen kommer därför i alla alternativ att successivt öka. År 1970 var industrins andel av den totala energiför- brukningen 41 % och kommer 1985 att utgöra ca 50 % i alla alternativen.

De olika konsumtionsnivåerna skiljer sig beträffande fördelningen mellan el och bränslen, vilket diskuteras närmare nedan i avsnitt 9.3.

[ figur 9.2 åskådliggörs prognoserna. De två konsumtionsnivåerna är som synes betydligt lägre än en framskrivning av tidigare trend. Energikommittén förutsatte i sina prognoser (finns inlagda som punkter i figuren) en något snabbare konsumtionsutveckling till 1985 än EPU.

9.3. El- och bränsleprognoser

9.3.1. Tidigare prognoser

Prognoser för elförbrukningen görs regelbundet av CDL (29). Tidsper- spektivet för dessa prognoser är relativt långt — åtminstone en tioårs- period — beroende på de långa projekterings- och byggnadstider som är förknippade med elkraftproduktionen.

CDL:s prognoser har regelmässigt gett förhållandevis goda förutsägel- ser, vilket kan illustreras av figur 9.3. Under 1970-talets första år har

XXXXXXXW

RXXXXXXXX xxxxxxxs—

ÖIÖ

1985 2000 Alternativ 4

:» mxvl

Figur 9.1 Konsumtions- alternativen fördelade på liuvudsektorema. Figuren anger faktisk konsumtion 1955 och 1970 samt de fyra alternativen för 1985 och 2000 enligt kapitel 6. I = industri, S = samfärdsel och Ö = övrig- sektorn.

TWh Mtoe 1 600 Trend 1 40 1 200 1 00 1 000 ( 1 ) + (2) " 'I 800 0 " '! (SH-(4) EK (2) .! EK m , ,o' 600 ,. " ,! EK o' . O 400 ------------. 1970 års nivå 200 Figur 9.2 EPU:s prognos- alternativ jämförda med energikommitténs. Figu- ren anger den totala kon- o , | __1_> su mtionen. 1955 1970 1985 2000 År

emellertid konsumtionen kommit att ligga betydligt lägre än prognosen från 1970. Som framgår av figur 9.3 låg konsumtionen 1972 och 1973 ca 10% lägre än väntat. En anledning till detta torde vara dels de besparingskam- panjer som genomfördes våren 1970 och vintern 1973/74, dels den låg- konjunktur som då rådde. Under våren 1974 har de betydande pris- stegringarna på olja medfört en kraftigt ökad efterfrågan på elvärme vilket dock inte hunnit påverka konsumtionssiffror ännu. Prognoserna över oljeförbrukningen har världen över reviderats kraftigt under 1974. I ”Hushållning med mark och vatten” som publicerades 1972 (31) redovisades Svenska Petroleum Institutets bedömning av olje- förbrukningen 1980. Denna prognos ligger, som framgår av tabell 9.7, högre än samtliga EPUS prognosalternativ för 1985, alltså fem är längre fram i tiden, och belyser de förändrade bedömningar beträffande fram- tida oljeförbrukning som på senare tid gjorts. En jämförelse för de olika

% 101 För hög prognos

,___ 5 .. , 1950 '0 "'i' 5 _ 10 — .__ För låg prognos "._ __ 15 — _ 1950 års prognos 20 _ ______ 1955 ,. ., " ' — 1957 " " [figur 9. 3 CDL:s progno 25 ' """" 1961 " " ser jämförda med faktisk _____ 1964 ,. " konsumtion av elenergi. " " I'iguren anger avvikelsen """ ' 1966 från olika prognoser av __ 1970 " " faktisk utveckling.

Tabell 9.7 Sveriges oljeförbrukning l980, [985

19801 19852 Mm3 Mtoe Mtoe Motorbensin 5,6 4,2 3,74 4,1 Motorbrännolja 3,1 2,6 2,7— 3,2 Eldningsoljor 35,0 29,8 21,5—31,3 Flygdrivmedel 1,2 0,9 Övriga prod (exkl gas- 1,0— 1,1 bensin och asfalt) 1,0 0,8 Summa 47,1 38,3 283—39,7

' Enligt Svenska Petroleum Institutet 1972. 2 linligt EPU, tabell 9.12

produkterna visar att drivmedelsförbrukningen har påverkats måttligt, medan en påtaglig sänkning gjorts av förbrukningen av eldningsoljor. De höjda priserna och försörjningsläget är naturligtvis anledning till detta. Denna nedskrivning av tidigare prognoser har gjorts i flera länder (se avsnitt 4.1).

9.3 .2 Elprognoser

Prognoserna för elkonsumtionen i de olika alternativen finns angiveni tabellerna i avsnitt 9.6. En sammanfattning av elförbrukningen inklusive överföringsförluster och andelen av totalförbrukningen ges i tabell 9.8.

SOU l974:64 Tabell 9.8 Prognoser över elkonsumtion (exkl. förluster) Enhet Alternativ 1 2 3 4 Totalt: 1970 TWh 57 1973 TWh 69 1985 TWh 178 139 152 123 2000 TWh 342 261 239 177 Ökningstakt: 1970—85 %Iår 7,8 6,1 6,7 5,2 1985—2000 %/år 4,4 4,3 3,1 2,5 Andel el av 1970 % 15 total energi- 1973 % 16 konsumtion 1985 % 29 23 29 23 2000 % 38 28 36 26

Förlusterna uppgick 1973 till ca 15 % av konsumtionen. (Beträffande beräkningsgrunderna, se avsnitt 6.1).

En detaljerad analys av produktionssystemet fordras för att ange en elkraftbalans. Utöver tillägg för produktions- och distributionsförluster behöver prognoser göras av hur energiförbrukningen varierar över dygn och år, samt kostnaderna för olika produktionsalternativ anges. Utifrån antagandet att fördelningen av förbrukning över dygn och år är oför- ändrad har CDL angivit optimala produktionssystem utifrån de förut- sättningar som angetts av EPU. Dessa gäller framför allt den prognosti- serade konsumtionen. Bränslekostnaderna har antagits till 280 kr/m3 (ca 300 kr/toe), anläggningskostnaderna enligt följande tablå:

Kärnkraft 2 300 kr/kW Kraftvärmeverk 1 700 kr/kW Industriellt mottryck 1 500 kr/kW Oljekondens 1 500 kr/kW Kolkondens 1 950 kr/kW Gasturbiner 750 kr/kW Pumpkraftverk 750 kr/kW Vattenkraft, nyanläggning 1 500—3 000 kr/kW

effektutbyggnad i befintliga anläggningar 500—1 200 kr/kW

Kostnaderna anges i 1974 års penningvärde, kalkylräntan har satts till 8 % och avskrivningstiden för värmekraftanläggningar till 25 år. Utbygg— naden av vattenkraft begränsas till 65 TWh/år. Produktionssystemet har inte kommit att innehålla koleldade kraftverk, eftersom dessa ger högre produktionskostnader enligt de antaganden som gjorts om kolpriser (250 kr/toe, motsvarande ca 170 kr/ton kol). En mer detaljerad analys torde dock behövas i samband med eventuella val av utformning av kommande kraftverk. Skillnaden mellan kol— och oljeeldning är inte större än att något andra bedömningar av prisutvecklingen kan ge andra resultat.

Tabell 9.9 sammanfattar de olika alternativen. Av tabellen framgår att skillnaden i förbrukningen mellan de olika alternativen fram till 1985 i huvudsak motsvarar de kärnkraftverk som skulle påverkas av ett

Tabell 9.9 Produktionssystem för elenergi

Alternativ 1 2 3 4 MW TWh MW TWh MW TWh MW TWh 1985 Vattenkraft 16 000 64 16 000 64 16 000 64 16 000 64 Kärnkraft 17 500 105 8 400 53 13 500 82 8 400 53 Kraftvärme och indu- striellt mottryck 5 000 25 5 000 25 4 000 20 3 500 16 Oljekondens 3 000 11 4 000 18 3 000 9 3 000 7 Gasturbiner 2 800 —— 1 700 — 1 700 — 1 700 — Pumpkraft 700 — —- — — — - — Kapacitet, resp total förbrukning (inkl. förluster) 45 000 205 _35 100 160 38 200 175 32 600 140 2000 Vattenkraft 18 000 65 18 000 65 18 000 65 18 000 65 Kärnkraft 51 000 295 8 400 55 31 500 185 8 400 53 Kraftvärme och indu- striellt mottryck 6 500 30 9 000 48 4 500 20 7 500 39 Oljekondens 3 000 5 26 500 130 3 000 5 9 000 45 Gasturbiner 3 000 — 2 000 2 1 700 - 2 000 3 Pumpkraft 4 000 _ 1 500 — 1 500 — — — Kapacitet, resp total förbrukning (inkl förluster) 85 500 395 65 400 300 60 200 275 44 900 205

utbyggnadsstopp. Denna skillnad i förbrukningen fram till 1985 beror huvudsakligen på val av uppvärmningsform. För tiden efter 1985, där valet av uppvärmningsform sker enligt samma principer i respektive alternativ som före 1985, innebär alternativen 2 och 4 att den tillkom- mande elförbrukningen -— som då endast i ringa omfattning är elvärme — måste täckas från fossileldade kraftverk, varvid en mycket snabb ökning av bränsleförbrukningen sker. Denna kan i alternativen 1 och 3, där kärnkraftutbyggnaden fortsätter, istället minskas. De olika utbyggnads- alternativen illustreras i figur 9.4.

Tabell 9.10 Bränsleförbrukning i elproduktion, Mtoe

Alternativ

1 2 4 1970 ' 4,2 — _ _ 1972 3,2 — — -— 1985 5,6 7,0 4,2 3,9 2000 5 0 35,0 3,6 15,2

Figur 9.4 Installerad ef- fekt för elproduktion. (Jämför tabell 9. 9.)

MW!

75 0004;

50 000 —

25 000 —

1970

Vattenkraft

Värmekraft

kärnkraft

fossila bränslen |:]

De olika produktionsalternativens bränsleförbrukning anges i tabell 9.10. Det framgår dels att någon större skillnad inte finns mellan de olika alternativen för respektive konsumtionsnivå 1985, dels att en mycket kraftig ökning av bränsleförbrukningen äger rum efter 1985 om fortsatt kärnkraftutbyggnad inte tillåts.

Den långa planerings- och byggnadstiden vid utbyggnaden av elproduk- tionen gör att bortfallet av en planerad utbyggnad under 1980-talets första hälft självfallet kan kompenseras endast genom en sänkning av efterfrågan. Detta synes framför allt vara möjligt inom bostads- och lokaluppvärmningen genom att snabbt begränsa ny elvärmeinstallation. Tabell 9.11 visar elvärmens utveckling i de olika alternativen. En begränsning av elvärmen enligt alternativ 2 innebär en sänkning av tillväxten för den totala elförbrukningen från 7,8 %/år till 6,1 %/år i de högre konsumtionsalternativen. Denna sänkning innebär då att produk-

Tabell 9.11 Elenergiförbrukning för elvärme i bostäder

Alternativ 1 2 3 4 Totalt: 1970 TWh 2,5 — — _ 1972 TWh 5,1 _ _ _ 1985 TWh 38 12 37 19 2000 TWh 60 18 56 25 Ökningstakt: 1972—85 %/år 16,7 6,8 16,5 10,6 1985—2000 %/år 3,1 2,7 2,8 1,8 Andel av total 1970 % 4 _ __ _ elkonsumtion 1972 % 8 _ _ _ (exkl förluster) 1985 % 21 9 24 15 2000 % 18 7 23 14

tionskapaciteten som planerats räcker för att tillgodose den minskade efterfrågan till mitten av 1980-talet trots bortfallet i utbyggnaden. Men omkring 1985 har efterfrågeutvecklingen hunnit ikapp produktionskapa- citeten och fordrar en fortsatt utbyggnad, som då måste baseras på fossila bränslen. Detta avspeglar sig dels i en ökande bränsleförbrukning, dels i en högre produktionskostnad för el.

Den långsiktiga marginalkostnaden, som definierats iavsnitt 4.2.3, för den fortsatta utbyggnaden blir i alternativen med kärnkraft (alt 1 och 3) 5,5—6,0 öre/kWh räknat på perioden 1985—2000. Motsvarande för alternativen utan ytterligare kärnkraft efter Oskarshamnsverkets tredje aggregat (alt 2 och 4) blir 9—10 öre/kWh. Någon detaljbedömning av möjligheterna att bygga ut mottrycksproduktionen är svår att göra innan Värmeverksföreningens och CDL:s utredning är avslutad (se avsnitt 11.3). De angivna andelarna i alternativen utan kärnkraft är uppskattade mot bakgrunden att kraftvärmeverken under dessa förhållanden byggs ut i största möjliga utsträckning.

Med hänsyn till att den potentiellt utbyggbara vattenkraften är ca

Tabell 9.12 Bränsleprognoser, Mtoe

Bränsleslag 1970 1985

Alternativ 1 2 3 4 tunn eldningsolja 7,08 4,6 6,7 3,6 5,4 tjock eldningsolja 14,36 21,1 24,6 17,9 18,9 motorbrännolja 1,75 3,2 3,2 2,7 2,7 motorbensin 2,84 4,1 4,1 3,7 3,7 övriga petr prod _ 0,46 1,0 1,1 1,0 1,0 Summa petroleumprodukter 26,49 34,0 39,7 28,9 31 ,7 kol och koks 1,94 4,6 4,6 4,2 4,2 inhemska bränslen 2,90 3,4 3,4 3,2 3,2

Total bränsleförbrukning 31,33 42,0 47,7 36,3 39,1

Tabell 9.13 Prognoser för förbrukningen av petroleumprodukter fördelad på sekto- rer 1985, Mtoe | = industri S = samfärdsel Ö = övrigt

Alternativ 1 2 3 4

ISÖISÖISÖISÖ

Tunneld-

ningsolja 1,5 3,1 1,6 5,1 1,3 2,3 1,3 4,1 Tjockcld-

ningsolja 9,0 1,4 5,1 9,4 1,4 6,8 7,4 1,5 4,8 7,71,5 5,8 Motor-

brännolja 3,2 3,2 2,7 2,7 Motor-

bensin 4,1 4,1 3,7 3,7 Övriga

produkter 0,4 0,6 0,5 0,6 0,4 0,6 0,4 0,6 Totalt 10,9 9,3 8,2 11,5 9,3 11,9 9,1 8,5 7,1 9,4 8,5 9,9

95 TWh/år skulle i första hand i alternativen 2 och 4 en ökad utbyggnad av vattenkraft kunna aktualiseras. Dess betydelse framgår av att om 80 TWh/år väljs som utbyggnadstak i stället för 65 TWh/år, dvs en ökning av knappt 25 % och denna utbyggnad helt skulle ersätta kondenskörning av oljekraftverk, så skulle oljeförbrukningen år 2000 minska med 3,5—4 Mton/år. De överenskommelser som finns beträffande utbyggbar vatten- kraft som skall undantas från utbyggnad skulle medge en medelårspro- duktion av ca 80 TWh/år (jämför avsnitt 7.5).

9.3 .3 Bränsleprognoser

Prognoserna för bränsleåtgången har beräknats enligt den mall som anges i avsnitt 9.1. Den på detta sätt erhållna fördelningen mellan olika bränslen framgår av tabellerna 9.12 och 9.13. Prognoserna omfattar all förbrukning för energiändamål i landet, dvs även flygdrivmedel och fartygsbunkers, vilka exkluderades i lägesrapporten. Raffinaderiproduktionen i Sverige var 1973 ca 13 Mton. Scanraff som tas i drift 1974 ger en kapacitetsökning av ca 8,3 Mton. Detta planeras öka till 10 Mton, en utbyggnad för vilken koncession sökts. Koncessionsansök- ningar omfattande en utbyggnad av raffinaderier till en kapacitet över 40 Mton finns inlämnade, men är ej slutligt prövade. Redan en kapacitets- ökning i Scanraff och ytterligare ett lika stort raffinaderi skulle ge en kapacitet 1980 på ca 33 Mton. Detta skulle kunna nödvändiggöra en export av motorbensin och lätt eldningsolja omkring 1980.

Med hänsyn till den petrokemiska industrins anspråk på råvaror och möjligheter till omställning av produktmixen för högre utbyte av gas- bensin (nafta) på bekostnad av främst bensin minskar dock riskerna för en överproduktion av vissa produkter. En etenproduktion av 1 Mm3 per

är _ som ungefär motsvarar de expansionsplaner som finns inom svensk petrokemisk industri för närvarande — skulle kräva ca 3 Mm3 per år av gasbensin och i motsvarande grad ge ett minskat utrymme för motor- bensin.

Förutsättningarna för en utbyggnad av raffinaderiet i Sverige utreds i detalj av petroindustriutredningen, som under hösten 1974 väntas avge ett delbetänkande. I dess överväganden ingår också bedömningar av den petrokemiska industrins råvarubehov.

Andelen tjocka eldningsoljor i bränsleförbrukningen ökar. Vid en introduktion av naturgas substitueras huvudsakligen tjock eldningsolja. Om naturgas alls introduceras bedöms åtminstone en tillförsel av 2,5— 3 Gm3 per är, motsvarande 2,9—3,5 Mm3 eo/år, bli aktuell. Den poten- tiella avsättningen för naturgas i Sverige bedömdes i ”Naturgas i Sverige” (48) till ca 8 Gm3 per år, med någon säker bedömning av möjligheterna att i Sverige erhålla naturgas går f n inte att göra.

Kol synes endast kunna bli aktuellt som ersättning för petroleum- produkter i större anläggningar, dvs i kraftindustri och processindustri. Den otrygghet i oljeförsörjningen som bedöms kvarstå efter vintern 1973—74 kan leda till en större benägenhet att utforma anläggningar så att både tjockolja och kol skall kunna utnyttjas. Avvägningen mellan bränslena torde i ett sådant fall komma att bero på relativt kortsiktiga bedömningar av utbuds- och kostnadsförhållanden. Möjligheterna till utnyttjande av kol behandlas i avsnitt 7.4.

Inom elproduktionen torde fossila bränslen för baslast inte bli aktuella om kärnkraft får byggas ut. Utan ytterligare kärnkraft synes det inte osannolikt att åtminstone några verk kan byggas för koleldning.. Detta fördrar dock insatser både för att möjliggöra en kolhantering och skapa ett skydd för miljöpåverkan. De ekonomiska förutsättningarna för ut- nyttjande av kol beror i hög grad på kolprisutvecklingen relativt tjockolja. Någon betydande ekonomisk besparing synes dock inte vara att vänta genom utnyttjandet av kol. En anpassning av bränslepriser till en gemen- sam nivå sker på världsmarknaden.

Industrins förbrukning av kol motsvarade 1972 ca 1,4 Mtoe, främst i järn- och stålindustrin. Som framgår av tabell 9.12 ökar den, till följd av framför allt järn— och stålindustrins tillväxt, till ca 5 Mtoe i mitten av 1980-talet. Förbrukningen av tjock eldningsolja ökar från 5,2 Mtoe 1972 till som mest ca 9 Mtoe 1985 och ca 17—18 Mtoe 2000. Det har tidigare framhållits att ökade möjligheter att bränna kol torde skapas inom industrin. Om detta skulle motsvara ca hälften av ökningen av tjockolje- förbrukningen innebär en ökning av kolförbrukningen till 1985 med ca 2 Mtoe (eller ca 3 Mton kol). Av existerande industrier är det endast cementindustrin som kan gå över från olja till kol i någon nämnvärd omfattning. Möjligheterna till koleldning inom massaindustrin under- ströks också.

Värmeverkens möjligheter att elda med fasta bränslen berörs i avsnitt 8.2. Koleldningens andel i framtiden kan där möjligen ökas. Den totala ökningen av tjockoljeförbrukningen till 1985 väntas dock högst bli ca 3 Mtoe utan och ca 1 Mtoe med fortsatt kärnkraftutbyggnad till 1985.

Andra bränslen — kol, torv, hushållsavfall, skogsavfall mm — er- sätter också tjocka eldningsoljor i den utsträckning de kommer till användning. Vid sidan av kol synes dock endast mindre volymer vara aktuella, motsvarande ca 0,5—1 Mtoe. De på kort sikt bästa möjlig- heterna synes gälla hushållsavfallet, men ett mycket långt drivet tillvara- tagande av värmeinnehållet för sopor motsvarar endast ca 0,5 Mtoe.

9.4. Ekonomisk värdering av alternativen

9.4.1. Kostnader för el— och oljeförsörjningen

En fullständig samhällsekonomisk värdering av de olika prognosalter- nativen skulle bli mycket omfattande och sannolikt under inga förhål- landen kunna göras på ett odiskutabelt sätt. Utredningen har bara haft möjlighet att ge en belysning av problemställningen. Avsikten är endast att på ett grovt och summariskt sätt beräkna väsentliga delar av de totala samhällsekonomiska kostnaderna för energiförsörjningen som uppkom- mer i de olika prognosalternativen. Vidare kommer de totala årliga investeringarna i framför allt elenergisystemet att skattas för att ge en uppfattning om de finansieringsbehov som den framtida energiförsörj- ningen kan ge upphov till.

Det är naturligtvis här nödvändigt att inskränka sig till en parvis jämförelse mellan alternativen för att jämförelser skall bli någorlunda rättvisande. Med de förutsättningar som gällt för prognoserna har alternativen 1 och 2 motsvarats av en snabbare industriproduktionstill- växt än 3 och 4. Den ekonomiska tillväxten i alternativen 1 och 2 har då också antagits vara snabbare än i alternativen 3 och 4. De båda alternativen ] och 2 är alltså i detta sammanhang intejämförbara med 3

och 4. När det gäller samhällsekonomiska kostnadsberäkningar är det väsent- ligt att observera att kostnaden uppstår i det ögonblick reala resurser tas i anspråk. Detta innebär att kapitalkostnaderna för redan uppförda anlägg- ningar ej påverkar de framtida kostnaderna för energiförsörjningen. Kostnadskalkylerna skall alltså baseras på de totala kostnaderna för nytillkommande energiproduktionskapacitet samt underhålls-, drifts- och bränslekostnader för den totala försörjningen av elenergi och petroleum- produkter. Applicerat på kraftsystemet innebär detta att utredningen beräknat de totala kostnaderna för tillskottet av elproduktionen från 1973 till 1985 resp 2000, samt underhålls-, drifts- och bränslekostnader för den el som produceras i anläggningar som existerade 1973. På mot- svarande sätt har bränsleförsörjningen analyserats.

Försörjningssystemet blir i de båda alternativa utformningarna av produktionssystemet något olika. Den jämförelse som nedan görs utgår från att söka uppskatta större delen av kostnaderna för konsumen- terna av den energi som förbrukas. Därvid diskuteras, utifrån de över- väganden som gjorts i kapitel 4, de genomsnittliga kostnaderna som konsumenten har för elenergi och bränslen. Kostnaderna är beräknade

för 1985 och 2000 utifrån antaganden som specificeras närmare i det följande. Någon egentlig bedömning av rimligheten i antaganden för år 2000 kan dock inte göras, och dessa värden medtas närmast som illustration av vad oförändrade förutsättningar skulle innebära. För 1985 synes bedömningarna kunna göras säkrare och de gjorda antagandena relateras nedan till diskussionen i kapitel 4.

Bränslekostnaden består till större delen av kostnaderna för petro- leumprodukter, och dessa varierar mellan olika kvaliteter. Något försök att variera priset efter olika produkter är knappast meningsfullt. Det har heller inte gjorts, dels eftersom produktfördelningen kan varieras för att anpassas till efterfrågan, dels för att det är de totala råolje—, raffinerings- och transportkostnaderna som måste täckas. Vidare har vid jämförelserna kostnaderna för kol och inhemska bränslen dragits bort eftersom de, som de tagits upp i energibalanserna, på grund av processtekniska skäl saknar substitut och inte skiljer sig mellan alternativen parvis. Kol som substitut för tjockolja antas medföra samma kostnad och kan därför anses vara inbegripet i kostnadsjämförelserna i övrigt. Detta innebär att den totala kostnaden för energiförsörjningen är något större än den framräknade. Eftersom el och petroleumprodukter svarar för den övervägande andelen av energiförsörjningen och det dessutom i första hand är en jämförelse mellan alternativ som eftersträvas är denna inskränkning inte avgörande för det förda resonemanget.

De totala kostnaderna för petroleumprodukter består av poster för råolja, råoljetransport, raffinering, produkttransporter till depåer och vidare till konsumenterna. Att i detalj beräkna kostnader, eller kostnads- förändringar i samband med utbyggnad av raffinaderier och/eller region- depåer torde vara en i det närmaste omöjlig uppgift. För de tidigare leden; dvs kostnaderna för råoljetransport, raffinering och produkttrans- porter, har petroindustriutredningen i sin lägesrapport presenterat beräk- ningar som grundas på en detaljerad modell av alternativa framtida produktions— och distributionssytem. Dessa beräkningar syftar till att bestämma det billigaste av alternativa utbyggnadsmöjligheter av i första hand raffinaderier. De skillnader som uppstår mellan olika alternativ motsvarar endast några få procent (högst 3 % mellan beräknade alterna- tiv). Den framräknade genomsnittkostnaden är 78—80 kr per ton. Till detta skall endast läggas råoljekostnaden för att erhålla den totala kostnaden för petroleumprodukter vid regiondepåer.

För det slutliga ledet från regiondepå till slutlig konsument sker transporter för storkonsumenterna med fartyg eller järnväg, och för övriga till största delen med tankbil. Om den genomsnittliga transporten från en regiondepå antas vara ca 200 km kan kostnaden uppskattas till ca 20 kr per ton. (ref. (10), figur 4:2, 5 177).

En överslagsmässig kalkyl av kostnaderna för oljeförsörjningen synes alltså kunna baseras på ett råoljepris av 250 kr/m3 (motsvarar $ 9 per fat) eller ca 300 kr/toe och en total övrig kostnad av ca 100 kr/toe. En medelkostnad för bränsleförsörjningen skulle då bli ca 400 kr/toe. Denna kostnad innefattar då också kapitalkostnaden för befintliga raffinaderier och distributionsanläggningar i Sverige, vilka inte skall medräknas enligt

vad som ovan påpekats.

Raffineringskostnaden bedöms vara 30—40 kr/toe, vilket till större delen är en kapitalkostnad. Sveriges raffinaderikapacitet 1973 var ca 13 miljoner ton, vilket motsvarar mellan hälften och en tredjedel av förbrukningen 1985. Med hänsyn till att detta inte påverkar den nytillkommande konsumtionen kan den i kalkylen använda medelkost- naden därigenom reduceras med ca 10 kr/toe. Övriga led bedöms kunna leda till en sänkning av motsvarande storlek. Genom att dessa justeringar är väsentligt mindre än osäkerheten i bedömningen av råoljepriset faller de helt inom den osäkerhetsbredd som måste antas med hänsyn till råoljeprisbedömningen. Skatter, andra avgifter (som hamnavgifter, lag- ringsavgifter och liknande) och avsvavlingskostnader inkluderas ej.

Kostnaderna för elförsörjningen består dels av produktionskostnader, dels av överförings- och distributionskostnader. Produktionskostnaden beror på lång sikt på om kärnkraft inkluderas eller ej. Däremot påverkas den genomsnittliga utbyggnadskostnaden mindre för perioden fram till 1985. Skillnaden i elförbrukningen mellan alternativen medföri dessa fall huvudsakligen att utbyggnadsvolymen för kärnkraften påverkas under 80-talets första hälft. Produktionskostnaderna för perioden 1973—1985 med de antaganden som angivits som underlag för elkraftbalanserna i tabell 9.9 blir i alternativen 1 och 2 ca 5,5 öre/kWh och något lägre i alternativen 3 och 4.

Med de anläggningskostnader som anges på s 234 blir produktions- kostnaden i under perioden 1985—2000 tillkommande anläggningar i alternativen 1 och 3 (med kärnkraft) ca 5,5—6,0 öre/kWh och i alternativen 2 och 4 (utan ytterligare kärnkraft) ca 9—10 öre/kWh. Bränslepriset har i samtliga alternativ antagits vara 300 kr/toe (30 kr/Gcal) tjockolja vid ett genomsnittspris på 400 kr/toe och propor- tionerats vid de lägre bränsleprisexemplen. (Tjockolja är normalt billigare än övriga petroleumprodukter, och fraktas dessutom till kraftverken till lägre kostnad än genomsnittligt, vilket motiverar det relativt låga priset.) De angivna produktionskostnaderna inkluderar då också kapitalkost- naderna för kraftverken, varvid avskrivningstiderna för kraftverken har beräknats till 25 år och kalkylräntan till 8 %.

En höjning av kalkylräntan från 8 till 10 % betyder en höjning med ca 0,5 öre/kWh i alternativen 1 och 3 (med kärnkraft) och en mindre höjning också i alternativen 2 och 4 (utan ytterligare kärnkraft). En höjning av anläggningskostnaderna för kärnkraft med 15 %, dvs till ca 2 650 kr/kW, skulle också öka produktionskostnaden i alternativen ] och 3 med ca 0,5 öre/kWh. Den rörliga kostnaden är till helt övervägande del bränslekostnaden. Den har för kärnkraft bedömts till 1,0 öre/kWh och för fossilbränsleba- serade kraftverk beräknats med hänsyn till verkningsgrad och det antagna bränslepriset.

Skillnaden mellan alternativen ] och 2 resp 3 och 4 kan i huvudsak föras tillbaka på skillnader i fastighetsuppvärmning. Därvid spelar distri- butionskostnaderna en avgörande roll. Ett underlag för bedömningar saknas i detta avseende, vilket närmare diskuterats i avsnitt 1 1.3. Vid den

här genomförda överslagsmässiga beräkningen utelämnas därför detta led. Jämförelsen gäller därför endast produktions- och bränsletillförselledet, medan kostnaderna i distributions- och konsumtionsleden lämnas åt sidan. Likaså lämnas tillkommande kostnader för miljöskydd, olikheteri kostnader för uppvärmningssystem och för beredskapslagring och lik- nande åt sidan. Endast mycket stora skillnader i de framräknade kost- naderna enligt denna mall kan ge någon grund för slutsatser beträffande olika alternativs samhällsekonomiska kostnader.

De på detta sätt beräknade totala direkta kostnaderna för energipro- duktionen ligger för de högre konsumtionsalternativen 1985 mellan 18 och 19 miljarder kronor för både alternativen ] och 2. År 2000 blir kost- naden ca 34 miljarder för alternativ 1 och ca 37 miljarder för alternativ 2. För alternativ 3 och 4 blir kostnaderna för 1985 i båda fallen 15—16 miljarder kronor och år 2000 ca 23 miljarder kronor.

Det bör framhållas att man icke kan vänta sig någon signifikativ kost- nadsskillnad år 1985 mellan alternativen 1 och 2 resp 3 och 4. Skillnaden mellan alternativen består i att andelen kärnkraft och andelen bränsle varierar. Kärnkraftandelen är emellertid i samtliga alternativ liten år 1985 (17, 8, 15 resp 10 %) och kan icke förväntas ge något märkbart utslag i de ekonomiska kalkylerna över kostnaderna för den totala energiför- sörjningen. Först efterhand som kärnkraftandelen ökar kan väsentliga skillnader mellan alternativens kostnader väntas.

9.4.2. Investeringar i energiproduktion

För att studera de eventuella finansieringsproblem som kan uppkommai samband med energiförsörjningen och för att få en grov bild av huruvida

Tabell 9.14 Direkta investeringar i elproduktion i 1970 års penningvärde] % År Uppskattad Installerad Genomsnittlig Genomsnittlig ackumulerad effekt vid effektökning kostnads för investering årets slut under senaste senast tillkom- i 109 kr (GWe) period mande effekt

(%lår) (medelvärde över perioden) kr/kW

1950 4,7 4,0 1955 8,6 6,2 9,1 1 770 1960 15,3 8,9 7,5 2 480 1965 20,9 12,0 6,3 1 800 1970 24,3 15,3 4,9 1 030 1985

alt 1 65 45 7,5 1 370 2 48 35 5,7 1 200 3 56 38 6,3 1 400 4 45 33 5,3 1 170 2000 alt 1 133 86 4,4. 1660 2 83 65 4,2 1 170 3 91 50 3,1 1 590 4 59 45 2 1 1 170

1 Detta innebär att kostnadsangivelserna i tablån på s 234 skall reduceras med ca 24 % vid jämförelser.

de olika prognosalternativen passar in i den totala ekonomiska utveck- lingen har de årliga investeringarna inom energisektorn skattats. Av naturliga skäl måste en sådan skattning bli mycket grov och det har inte varit möjligt att fånga in samtliga investeringar som förorsakas av en utbyggnad av energiförsörjningen.

Den genomsnittliga direkta investeringen för kapacitetsutbyggnaden för elproduktion har under 1960-talet sjunkit, vilket framgår av tabell 9.14. Under 1970-talet har kapitalkostnaderna emellertid ökat och mot- svarar under tiden fram till 1985 med de tidigare angivna antagandena ca 1 800 kr/kW (i 1974 års kostnadsnivå). Den årliga investeringen i kraft- systemet år 1985 som denna effektkostnad medför anges i tabell 9.15. Elproduktionssystemen som kalkylerna är baserade på anges i tabell 9.9.

] tabell 9.15 har även angetts skattade värden på BNP och de totala bruttoinvesteringarna för år 1985 för de olika alternativen. Dessa skatt- ningar är gjorda helt schablonmässigt och grundade på LU 70 och har enbart tillkommit som en illustration. Det framgår av tabellen att investeringarna i kraftproduktions— och distributionsanläggningar i alter- nativ 1 kommer att uppgå till ca 8 % av de totala bruttoinvesteringama 1985. Motsvarande andel 1970 bedömdes av LU 70 till ca 5 %. Oavsett osäkerheten i det underliggande materialet kan man alltså slå fast att i alternativ 1 kommer investeringsanspråken från elkraftsystemet att växa kraftigt under de närmaste tio åren. Den väsentligaste förklaringen till detta ligger i kostnadsstegringar inom kärnkraftsområdet. 1970 angavs anläggningskostnaden för kärnkraft till 800 kr/kW (löpande priser) medan man 1974 kalkylerar med ca 2 000 kr/kW och på längre sikt be- dömer att de blir ca 2 300 kr/kW (i 1974 års priser). Denna ökning innebär mer än en fördubbling i fast penningvärde på fyra år, och detär då självklart att alternativ 1, som är klart kärnkraftinriktat, innebär att en större andel av de totala investeringarna 1985 går till elproduktion än vad som var fallet 1970.

Tabell 9.15 Investeringar i elenergiproduktion i miljarder kronor i 1970 års pen— ningvärde.

Alternativ 1 2 3 4 Investering i elproduktions- o distributionsanlägg- ningar 1985 6,3 3,3 4,6 2,8 Andel av bruttoinvcste- ring, % 8 4 7 4 Total bruttoinvestering 1985 (skattning) 85 85 66 66 BNP 1985 (skattning) 350 350 275 275

Not: Total investering 1973 i produktions— och distributionsanläggningar var ca 4 miljarder kr varav distributionens andel är ca 30 %. Samma förhållande antages för 1985. Bruttoinvesteringama totalt 1973 i löpande priser utgjorde 47 miljarder kr.

Denna omstrukturering av de totala bruttoinvesteringama som är förknippad med alternativ 1 kan skapa finansieringsproblem för kraft- industrin. Å andra sidan innebär de stegrade kärnkraftskostnaderna högre eltaxor enligt de principer som gäller för taxesättningar och som utvecklades i avsnitt 4.2.3. Detta kommer förmodligen att ge ett visst överskott över kapitalkostnaderna för existerande anläggningar. Man kan därför räkna med ökade möjligheter till självfinansiering.

Energiprognosutredningen har emellertid ej haft möjlighet att i detalj studera vare sig de finansieringsproblem som kan uppstå eller de kapital— marknadseffekter som kan bli följden av prognosalternativ 1. I samtliga andra alternativ kommer som tabell 9.15 visar dessa effekter att bli betydligt mindre.

Utredningen vill emellertid peka på behovet av en samlad finansiell analys av den framtida energiförsörjningen. Frågan torde bli behandlad betydligt utförligare än tidigare i nästa långtidsutredning.

På längre sikt synes, för samtliga alternativ, en långsammare utveckling komma. Enligt prognosalternativ ] behöver effektutbyggnaden bli högst ca 4 % efter 1985 och om kärnkraftskostnaderna inte fortsätter att stiga i samma takt som tidigare, kommer därför kraftindustrins investeringar att få ett lugnare utvecklingsförlopp.

Någon motsvarande kalkyl för investeringskraven från bränslesidan har ej utförts. Vad som i första hand kommer i fråga är en utbyggnad av raffinaderikapaciteten. Utredningen har emellertid ej haft att ta ställning till storleken av den erforderliga inhemska raffinaderikapaciteten. Hela frågan om raffinaderiutbyggnaden analyseras fn av petroindustriut- redningen, som väntas avge ett delbetänkande som behandlar denna fråga under hösten 1974. Det har därför inte funnits anledning för EPU att närmare behandla raffinaderiutbyggnaden.

Försörjningssystem för fossila bränslen ställer även andra krav på in— vesteringar av betydande omfattning. Naturgasintroduktion förutsätter uppbyggnad av ett rörledningssystem, vars anläggningskostnad är bety- dande. Kolanvändning fordrar likaså stora nyanläggningar. En säker för- sörjning torde dessutom kräva avsevärda kapitalinsatser i försörjningsan- läggningar utomlands, antingen genom direkt svenskt engagemang eller genom att krediter lämnas till exportländerna. Storleken av dessa kapital- behov kan dock inte uppskattas med ens den försiktiga ambition som gäller för elproduktionen ovan.

.] | " b:". , .. !. - ' .. '$ |.|'| fm"; ,|.||'rl".'7' '

T ' T. Winn! "'-','-"'.!,!'l" "'l_ll1E'kIJl-|;ulu't FH' 'th: i'll" ,, _ . Hlildll'qg,'|h . ... -"|'. ., ,. ' '. ' _ , ||'. .. msn...-.'. ...-.. - ' ' ,, :.- , , . , ' ”f_n..'.'[l||.,_| '.1'1 l'h' -

" ,' '_|.!.|_ r..|..1l

"2. ',".l'-"" '# juli!-',wldhlf' [i'll |.

'I! '.'.'. ujl|1r|| ""'"."""' |_'|l| 'I'_>'r|

,..f ., = , ,,, .,,, ,, -"r.." .|. " I,. .*- . . ' * '., "Ganj,-.. , , ,, *. ' '; '.l , .. , ' . _ * , - " _'|'j 15.4". ..' .'|.. -..| -_ _, 11. _ , , , ., . . " ' " källan?...ur-lvwö

i"" " - _ . _; , ' "',, .'.;l'iirä' bud:-mil,!" . - ' _ -_ - , , . _ _ " " _ , .,, "HIB ?wqml'l'l' l|'| ' ' ' ' .. mymlan. "vill?!" ta.... --.'lV"..*|1"l'l|J'(=|

""till |l| .'memm

"-*'|. J? * '_., 'j' ' '_.-|, . ,.'_..." .'.,-||,-L ;';!"..;,. ,.-*,__,', ' Ffi'f." ":: _q'fd'l. ._.|,'. "Nl Lai ||' | !"".'".'TF|1 * ..'...f'”. ?”."..i'

., . _ _ ,. " ' ..- jul-gl, - — __, , "" —', '.J; * '... |_|':'.||"'|_..|"'Il"u ." — _ , a...... a......

, _ | * Tn.l,1|.'.'.|M';| ..' .',,,'*' ' _ ” |_ _. *. ,,_ . n ' :' _. " _ ' '. . 1.19" uh.-...om...- ,. .' * * . ,. , _ . ., _, *,, ",,, ,, . , , PINWM'IFFWU

' ' ' " ' " ' '-_ |.|'lr"."l J,..nJl _ ,. . . . . . ' . . . . .. . ., ,. , '..r-n' wat" = , , .b" '. '_. . : " . .' ' . "',-Hm '. m..: 1r_||1||;g.gI|-l ".., ' '. * I ,, , ", ., ., . :.IJ * , ' 1' "' MWN- ll" mmm.

"E' .:.nä'l' läg-ql; f!” '] .'udad

. ' . ,, ,, ' * '- . ,, - , gumman.-l -"|. rulmlll... "'|. _' - ".' ' ;, " .' ' I'i-n '.'. . .. ..'l. " '., .. ' .f _ "'." " ,,_,,..,___. '..|,.1,' |_,_ '|. ,, ..:- ||'|." ". |. . .

'|'. - . ..

." .'_"|.' . ..|- . .

." . . !'|.'., "

| I

,,. ., .. , , -.a"",,"_l I*"'."|'" ..

10. Samhällsaspekter på energiförsörjningen

Det i slutet på föregående kapitel gjorda försöket att ekonomiskt värdera de olika prognosalternativen var, som omsorgsfullt påpekades, i väsentliga avseenden ofullständigt. Endast de viktigaste direkta kostnaderna för energiförsörjningen uppskattades, och den skillnad som beräknades visades vara starkt beroende av de gjorda antagandena om bränslepriser och anläggningskostnader.

En mer fullständig analys skulle, förutom att mera detaljerat beräkna de direkta kostnaderna, också beakta de för- och nackdelar med olika försörjningssystem som gäller från miljö-, beredskaps- och säkerhets- synpunkt. Dessa är i väsentliga avseenden svåra, kanske omöjliga, att värdera ekonomiskt på ett allmänt accepterat sätt. En kvalitativ bedömning går dock att göra. Den analys och de bedömningar som här refereras har betydelse för den samlade bedömningen av alternativa utvecklingsvägar men har ingen direkt inverkan på prognosernas utform- ning. Den beskrivning av de förhållanden som måste beaktas och den redogörelse för hur berörda myndigheter och utredningar ser på frågorna som refereras i detta kapitel baseras på material från statens naturvårds- verk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt närförläggningsutred- ningen och Aka-utredningen. EPU har inte gjort någon samlad bedömning av hur de olika frågorna skall vägas samman.

10.1. Miljöaspekter

10.1.1. Inledning

Statens naturvårdsverk har behandlat frågor med anknytning till energi- prognosutredningens betänkande. De problem, som främst har berörts, gäller energiproduktionens miljöeffekter. Naturvårdsverket har därvid gjort en översiktlig bedömning beträffande de olika alternativen och givit en inbördes gradering mellan produktionsmedel med avseende på miljö- effekter. Den översiktliga sammanställning av naturvårdsverkets ställ— ningstaganden som refereras i det följande är inte fullständig. En detaljanalys av dessa komplexa frågor har inte kunnat genomföras inom den tidsram, som stått till förfogande. Vissa synpunkter kan dock

framhållas rörande de olika problemområdena. Här tas endast upp de förhållanden som direkt berör Sverige.

10.1.2. Energiproduktion

Kunskapen om energiproduktionens effekter på miljön är i flera hänseenden bristfälliga. Erfarenheterna begränsar sig huvudsakligen till miljöstörningar i direkt anslutning till produktionsanläggningen och till bränslehanteringen. Orsaken till detta är övertydligheten av effekterna i närområdet och den direkta inverkan på människans betingelser, som kan upplevas i detta närområde.

Först under senare årtionden har förståelsen ökat för regionala effekter och verkningar i långtidsperspektiv. Uppmärksamheten har skärpts när det gäller spridningsvägar mellan kontinenter eller globalt för ett flertal ämnen med negativa verkningar från miljösynpunkt. Dessa ämnen måste i många fall spåras genom en analys av effekterna i stort i ekosystemen eller genom anrikning hos människan eller andra orga- nismer, eftersom koncentrationen i transportledet kan ligga under mätbara nivåer. Möjligheten att detektera och definiera såväl anrikning som transportvägar ökar successivt genom utveckling och förfining av mätmetoder. Men trots detta måste teoretiska modeller och antaganden i många fall ersätta observationer eller direkta mätningar.

Exempel på detta utgör koncentration och spridning av radioaktiva ämnen, där ytterst små mängder av enstaka radioaktiva ämnen kan detekteras och mängden av dem bestämmas och uppmätas i organismer och organ men där koncentrationerna i många faser under spridningen endast tillåter teoretiska antaganden.

En likartad analys av storskaliga spridningsförhållanden genomförs beträffande avfallsprodukter från förbränning av fossila ämnen. Även i detta fall föreligger svårigheter att i detalj ange spridningsvägar och transportmekanismer. Detektionen av effekter bygger här sällan på enskilda organismer utan måste baseras på analyser av reaktionerna hos ekosystemem i stort eller, för ett begränsat närområde, antaganden om direkta hälsoeffekter på människan, underbyggda av statistiska beräk- ningar.

Vattenregleringarnas effekter utanför älvsystemen har, med undantag för vandringsfisk, först under senare år uppmärksammats. Den årstids— mässiga förändringen i vattenföring i älvarna påverkar inte endast älvarnas mynningsområden utan kustlinjerna i stort beträffande salthalter, tempe- ratur och skiktningsförhållanden. En sammanställning inom SMHI av observationer, som för vissa stationer går tillbaka till 1940, visar att salthalten successivt ökar i Bottniska havet under vår och sommar, medan däremot en utsötning sker under vinterperioden. Verkningarna av dessa effekter på vattenutbytet i Östersjön i stort och på organismer och fiske i brackvattensområdet är helt outredda.

Dessa kunskapsluckor till trots kan, med ledning av dagens vetande, en avvägning göras mellan olika former för energiproduktion sett från miljövårdssynpunkt. Vissa av de tillgängliga energikällor, som diskuterats

av energiprognosutredningen, synes under överblickbar framtid ge varie- rande men små bidrag till energiförsörjningen. Detta gäller ved och skogsavfall, hushålls- och industriavfall, torv, vindkraft eller ett direkt utnyttjande av solenergin. Miljöeffekterna för dessa behandlas i respek- tive avsnitt i kapitel 7. Den stora skiljelinjen mellan alternativa utvecklingslinjer synes gå mellan kärnkraft och fossila bränslen samt i viss mån vidare utbyggnad av vattenkraft.

Vägledande för naturvårdsverkets ställningstagande har varit erfaren- heterna beträffande de direkta eller långtidsmässiga effekterna i när- och regionalområden för luft-, land- och vattenmiljön, bevarandeaspekter, problem i samband med transporter samt samhällets möjlighet till kontroll och styrning av negativa effekter. Härvid har hänsyn huvud- sakligen tagits till miljöeffekter under normal drift. Bedömningar av säkerhetsfrågor i samband med olika former av haverier refereras i avsnitt 10.3.

Analysen av de olika produktionsmöjligheterna ger enligt naturvårds- verkets bedömning följande inbördes ordning från miljövårdssynpunkt:

Kärnkraft begränsade effekter med möjlighet till kontroll och styrning

F assila bränslen

naturgas små effekter

olja allvarliga effekter, som endast delvis kan kontrolleras eller styras genom förordningar

kol stora och i dagens läge svårhanterliga effekter

Vattenkraft effekter, som endast delvis kan kompenseras. Beva- randeaspekten avgörande.

I energiprognosutredningens lägesrapport presenterades en översikt öVer de olika produktionsmedlens anspråk på miljön. Problematiken kring kärnkraft och vattenkraft har under senare år varit föremål för utredningar. Beträffande miljövårdsfrågor för fossila bränslen hänvisas till materialet i ref (55). Följande framställning sammanfattar effekterna på luft, land och vatten.

Luft: För de olika energiråvarorna gäller att vattenkraften och kärnkraften inte åstadkommer luftvårdsproblem. Däremot kan allvarliga problem uppkomma genom eldning av fossila bränslen. Bland dessa ger naturgas betydligt mindre luftföroreningar än olja. Koleldning ger större utsläpp än oljeeldningen av samtliga aktuella luftföroreningar. Hantering av avfall från avsvavling, slag och aska, har direkt anknytning också till iuftvårdsproblemen. Vidare bör noteras utsläppen av luktande ämnen som svavelväte, merkaptaner, etc vid sidan av svaveldioxidcn samt bullerproblemen i samband med raftinaderier.

Land: Anspråk på landområden liksom effekter på dessa kommer framför allt från vattenkraftutbyggnader. Negativa effekter på land- miljön, tex vegetation, kan konstateras i närområden till förbränningen

av fossila bränslen. Regionalt medverkar utsläppen till en försurning av markerna. Debatt pågår och en omfattande utredning erfordras beträff- ande indirekta effekter på bla skogsproduktionen. Svårigheter att registrera produktionssänkningar beror på att endast omkring en fjärde- dels skogsgeneration ännu kan anses påverkad. Föreligger sådana negativa effekter måste fossila bränslen tillskrivas betydande skadeverkningar för landmiljön. Ett specifikt problem i samband med koleldning utgör omhändertagandet av aska. Vissa effekter på landmiljön är gemensamma för alla kraftformer, dvs även kärnkraft- och fossilbränslebaserade kraftverk. Det gäller tex behovet av markområden för kraftledningsga-

tor. Vatten: Samtliga kraftslag påverkar vattenmiljön. De allvarligaste

problemen tillskriver naturvårdsverket vattenregleringarna och avfallspro- dukterna från fossila bränslen. Vattenregleringar förändrar de hydrolo— giska förhållandena och det biologiska livet i älvsystemen. Verkningarna torde sträcka sig till utanförliggande kustområden och öppet hav med direkta effekter på det biologiska systemet och fiskemöjligheterna.

Försurning av vattendrag och sjöar genom luftburet svavel är klart fastslaget. Detta bedöms också av naturvårdsverket ha effekter på organismvärlden. En detaljerad analys av svavelproblematiken, inne- fattande både effekter av utsläpp och medel för att begränsa dessa, liksom kostnaderna för olika ambitionsgrader beträffande svavelhalteri petroleumprodukter pågår inom miljökostnadsutredningen (se nedan).

De direkta utsläppen av kemikalier till vatten är större vid oljeeldade kraftverk än vid kärnkraftverk. Raffinaderierna bidrar med bla olje- fenoler och syreförbrukande ämnen. Riskerna för oljespill är i samtliga fall stora. Gemensamt för oljeeldade kraftverk och kärnkraft är utsläppen av överskottsvärme i samband med produktion av elenergi. Värmeut- släppen kan förutsättas bli mer omfattande genom kärnkraft, beroende på större produktionsenheter och en något sämre termisk verkningsgrad. En gemensam bedömning från länder inom samma geografiska region är att de kyliga kustvattnen, som får betraktas som en naturresurs, medger en hantering av problemen genom väl avvägd lokalisering och anpassning av teknik vid hantering av kylvatten. De allvarligaste problemen synes vara kombinationseffekter mellan värme och olika former av gifter. I Sverige arbetas fn på möjligheten att med hjälp av energin hos kylvattnet förbättra situationen i redan förorenade områden.

Transporter: Beträffande transporter kan fossila bränslen bedömas skapa de största problemen från miljösynpunkt. Kontinuerliga transporter av bränsle, inklusive en oljehantering, sker även till kärnkraftverk, meni förhållandevis liten omfattning. Vattenkraften erfordrar transportsystem främst under byggnadstiden, men detta är gemensamt för samtliga kraftslag.

Bevarandeaspekter: Det svenska landskapet är till största delen ett kulturpåverkat landskap, där bevarandesynpunkter kan läggas på kvali— teter av skiftande slag från enstaka objekt till hela landskapsbilder. Speciell tyngd måste enligt naturvårdsverket tillmätas bevarandeaspekter när ett viktigt avsnitt av svensk natur till väsentliga delar berörs.

En fortsatt expansion av vattenkraften kan enligt naturvårdsverket förutsättas komma i konflikt med de sammantagna intressena från miljö- och bevarandesynpunkt. Vissa av dessa miljövårdens argument kan inte uttryckas i ekonomiska termer. För andra gäller enligt utredningar och ekonomiska analyser en snabb ökning av efterfrågan. Framför allt gäller detta de vetenskapliga intressena och anspråken på rekreationsmöjlig— heter genom vilka en ökad prioritering av friluftsliv, fritidsfiske, etc sker i samhällsplaneringen.

Naturvårdsverket anser att orörda älvsystem eller outbyggda delar av källflöden och sidovattendrag måste bevaras för framtiden liksom dokumenterat värdefulla och outbyggda delar av reglerade älvar. [ andra system, som till stor del är utbyggda och reglerade, bör kompletterande utbyggnad i princip kunna accepteras för att bästa möjliga hushållning av vattenkraften skall kunna uppnås. Nya kraftaggregat och bättre utnytt- jande av givna resurser får då förutsättas ske inom för miljövärden rimliga gränser enligt naturvårdsverkets åsikt.

Kontroll och styrning: En av utgångspunkterna för det fortsatta miljövårdsarbetet synes vara att så långt möjligt begränsa utsläppen i luft och vatten vid källan. Detta fordrar en samhällelig kontroll och styrning som inriktas mot såväl kärnkraft som fossileldade kraftkällor.

Kärnkraft och oljebaserad kraft har i flera hänseenden gemensamma nämnare. Båda kraftslagen kan utnyttjas för fjärrvärme eller produktion av elenergi och för båda gäller likartade utsläpp av värme till recipien- terna i samband med elproduktion. För båda kraftslagen fordras även omhändertagande av restprodukter och förebyggande av utsläpp av ämnen med negativa miljöverkningar.

Den teknik, som utvecklats för att förhindra spridning av skadliga produkter talar till förmån för kärnkraft. Detta hänger till en del samman med utsläppens karaktär. För kärnkraft kan dessa betecknas som punktutsläpp, medan de för oljekraft måste betecknas som diffusa utsläpp, trots utvecklingen mot allt större produktionsenheter.

Direkta jämförelser mellan utsläpp av radioaktiva ämnen och utsläpp av svaveldioxid, nitrösa gaser, sot och metaller, är svåra att kvantifiera från konsekvenssynpunkt. Utvecklingen av normer och kontrollsystem för utsläpp har drivits längre och givits en starkare internationell förankring i samband med kärnkraft än i flertalet andra miljöskydds- sammanhang. Dessa stränga åtgärder har till syfte att bibehålla möjligheterna att behärska den framtida situationen och är inte i första hand föranledda av nuläget. Enligt strålskyddsinstitutets uppskattningar kan den genom- snittliga stråldosen för Sveriges befolkning till följd av användningen av kärnkraft inom och utom landet i början av 2000-talet förväntas ligga under 0,01 rad per år. Som jämförelse kan nämnas att den naturliga bakgrundsstrålningen varierar mellan 0,1 och 0,2 rad per år. Den långsiktiga planeringen, för att värdet 0,01 inte skall överskridas, grundar sig på en begränsning av dosen till befolkningen från varje reaktor. Denna begränsning gäller alla delar av kärnkraftindustrin med undantag för stråldoserna till den direkt berörda personalen. Även

gruvdrift, upparbetning av använt bränsle och avfallslagringen skall täckas av villkoret.

Utvecklingen av mätmetoder tillåter en förhållandevis detaljerad analys och kartläggning av strålningens påverkan på människan. En ökad stråldos genom födoämnen eller olika verksamheter kan således kvanti- fieras och speciellt kritiska befolkningsgrupper utpekas, vilket ivissa fall kan bli bestämmande för vilka utsläppsmängder som tillåts. Avgörande är emellertid att kontroll och styrning av utsläppen är möjlig redan vid källan på så sätt att dosgränser för befolkningen i dess helhet inte överstiger acceptabla värden.

Möjligheter till kontroll och styrning utvecklas även beträffande avfallsprodukter från eldning av fossila bränslen. Utgångspunkten från naturvårdsverkets synpunkt är därvid förslaget till fortsatt nedtrappning av svavelhalt i eldningsolja, syftande till maximalt 1,0 och 0,1 procent svavel i tjock- respektive tunnolja år 1980. Beslut har fattats att delvis genomföra detta förslag under hösten 1974. Målsättningen för dessa åtgärder är att nedbringa de totala utsläppen i landet till nivån ibörjan av 1970-talet.

En illustration av effekterna av ett genomförande av dessa förslag ges i tabellerna 10.1 och 10.2 som beräknats på de bränsleprognoser som angivits i avsnitt 9.3.

Den totala emissionen av svaveldioxid och bly har beräknats med ledning av utredningens prognoser beträffande framtida förbrukning av oljeprodukter 1985 och 2000. Beräkningarna utgår dels från de nu- varande begränsningarna i svavel- och blyhalter (tabell 10.1), dels på ytterligare begränsningar, som föreslagits av statens naturvårdsverk (tabell 10.2). [ beräkningarna ingår tunna och tjocka eldningsoljor, motor- brännoljor samt bensin. Användningen av övriga oljeprodukter, som bunkringsolja, tlygbensin, fotogen, gasol ger marginella ökningar i utsläpp inom landet. Tabell 10.3 ger de använda gränsvärdena.

Naturvårdsverkets svavelpolitik grundar sig på en strävan att bemästra två olika problem, dels de lokalt höjda svaveldioxidhalterna, dels den regionala försurningen. Det lokala problemet behandlas genom upp- sättande av riktlinjer för svaveldioxidhalt i utomhusluft samt planering av uppvärmningsförhållanden, krav på skorstenshöjder, immissionsbegräns— ningar etc för att uppnå dessa riktlinjer. Försurningsproblemets lösning ligger i en reduktion av de totala svavelutsläppen enligt ovan nämnda nedtrappningsprogram. Valet mellan kärnkraft, olja eller kol får natur- ligtvis återverkningar på de åtgärder, som erfordras för att uppnå målsättningen för de totala utsläppen av svavel.

Frågan om begränsningar av svavelhalt i eldningsolja behandlas även i miljöskyddsårenden. Förutom det normala yrkandet att svavelhalteri skall begränsas med hänsyn till lokala förhållanden kan dessutom begränsningar av utsläpp komma att krävas vid risk för lokal försurning genom nederbörd.

Programmet för begränsningen av svavelutsläppen fordrar att ökande kvantiteter lågsvavliga tjockoljor kan tillföras den svenska marknaden. Den totala efterfrågan på lågsvavlig olja har emellertid ökat kraftigt och

Tabell 10.1 Svaveldioxid- och blyemission i kiloton per år med nuvarande emis- sionsbegränsningar: 0,4 g bly/| bensin, 0,25 % svavel i motorbrännolja, 0,5 % svavel i tunn eldningsolja, 2,0 % svavel i tjock eldningsolja.

Prognosalternativ

1 2 3 4 1985 Tunn eldningsolja, 1—2 46 67 36 54 Tjock eldningsolja, 3—5 844 984 716 756 Motorbrännolja 16 l6__ 14 14 Total svaveldioxid 906 1 067 766 824 Bensin, dvs totalmängd bly 2,1 2,1 2,0 2,0

inneburit betydande svårigheter att erhålla de ökande kvantiteter som erfordras. Avsvavlingsanläggningar i stor skala har tagit längre tid än beräknat att utveckla. Dessutom synes effekterna av svavelutfallet variera relativt kraftigt beroende på både lokala och regionala förhållanden. Värderingen av vilka ekonomiska uppoffringar som är motiverade med hänsyn till de resultat som uppnås av ett ambitiöst program för att begränsa svavelutsläppen varierar därför kraftigt. Med hänsyn till den stora betydelse denna fråga har synes en fördjupad analys önskvärd, och en sådan pågår också inom miljökostnadsutredningen, som under hösten 1974 väntas avlämna ett betänkande.

Dispenser och undantag från bestämmelser om högsta svavelhalt i eldningsolja m ni har redan medgivits i lägen där försörjningsläget för flytande bränsle skärpts med avseende på svavelfattig olja.

Emissionsgränsen för stoft uppsätts normalt i förhållande till de teknisk—ekonomiska möjligheterna att reducera utsläppen. Beträffande utsläpp av kväveoxider finns f n inga begränsningar för fasta energianlägg- ningar. Emissionsgränser för nya anläggningar kommer sannolikt så småningom.

Tabell 10.2 Svaveldioxid- och blyemission i kiloton per år med föreslagna emis- sionsbegränsningar: 0,15 g bly/l bensin, 0,1 % svavel i motorbrännolja, 0,25 % svavel i tunn eldningsolja, 1,0 % svavel i tjock eldningsolja.

Prognosalternativ

] 2 3 4 1985 Tunn eldningsolja, 1—2 23 34 18 27 Tjock eldningsolja, 3—5 422 492 358 378 Motorbrännolja 6 6 5 5 Tolalmängd svaveldioxid 451 532 381 410

Bensin, dvs totalmängd bly 0,8 0,8 0,7 0,7

Tabell 10.3 Emissionsbegränsningar rörande svavel- och blyhalter i oljeprodukter

Nuvarande Föreslagna Motorbrännolja, svavel i% 0,25 0,10 Tunn eldningsolja, svavel i % 0,50 0,25 Tjock eldningsolja, svavel i % 2,5 1,0 Bensin, g bly/liter 0,4 0,15

10.1.3. Energikonsumtion

Inom industrin har miljökraven skärpts successivt. Effekten har i vissa fall blivit en ökad energiförbrukning genom tillkommande utrustning, som drar energi eller leder till nyttoeffektförluster. I andra fall leder åtgärderna till minskad energiförbrukning, tex genom att processer av miljövårdsskäl sluts och därmed bla leder till minskad värmeavgång. Hur nettoeffekten på energiförbrukningen av miljövårdande åtgärder faller ut fordrar en närmare analys.

Beträffande husuppvärmning finns sedan 1968 bestämmelser om bl a svavelhalt. Det långsiktiga program, som naturvårdsverket presenterade 1971, har till målsättning att bl a nedbringa svavelutsläppen i landet 1980 till en nivå under 1970 års värde. Med hänsyn till att effekten av denna ambition dels på kostnaderna, dels beträffande miljöförbättringen är omtvistad har den ifrågasatts av energiproducenterna. Bestämmelserna om svavelutsläppen torde påverka valet av uppvärmningsform och bidrar sannolikt till att minskningen av antalet enskilt bränsleuppvärmda fastigheter fortsätter genom övergång till fjärrvärme och elvärme.

Inom samfärdselsektorn finns knappast några substitut till explosions- motorn, som på kort sikt (till 1985) kan få stor betydelse. Avgasut- släppen från bilar måste därför lösas genom avgasrenare och/eller förbättrade motor- och bränsleegenskaper. De hittills genomförda åtgär- derna på avgassidan har lett till lägre bensinförbrukning. Genom de strängare krav, som genomförs 1976, torde förbrukningen åter öka. Variationerna är emellertid marginella och en utveckling mot tyngre bilar och automatiska växellådor kan ge större problem än avgasreningen.

Kostnaderna .för miljövårdande åtgärder inom olika sektorer analy- seras av miljökostnadsutredningen. Även om en detaljerad beräkning av balansen vinst/förlust ännu saknas kan några siffror anges som illustra- tion.

I ansökningar för miljövårdande åtgärder inom industrin har under perioden 1970—74 bidragsunderlaget uppgivits till ca 1700 miljoner kronor, varav beslutade statsbidrag uppgår till ca 666 miljoner kronor. Effekten av dessa åtgärder beträffande vatten- och luftföroreningar framgår av naturvårdsverkets årsbok 1973 (56).

Ökningen av energiförbrukningen inom olika sektorer beroende på miljövårdande åtgärder synes enligt preliminära utredningar vara blygsam. En sammanställning rörande pappers- och massaindustrin samt järn- och

stålindustrin anger enstaka procents ökning i energikonsumtionen. Dessa förluster balanseras ofta genom energibesparingar, räknat per producerad enhet, tex per ton massa, genom ändrade tillverkningsprocesser. Vins- terna genom en fortgående centralisering av husuppvärmning är odisku- tabla, såväl vad gäller energiförbrukning som miljövård.

Beträffande hanteringen av kommunalt avfall kräver dagens miljövårds- bestämmelser uppskattningsvis några hundradels procent av den totala energiförbrukningen i landet, varav huvuddelen faller på transporter. Det sammanlagda energibehovet för att driva biologisk-kemiska reningsverk för hela den svenska befolkningen är mindre än 0,1 procent av landets totala förbrukning, En utnyttjning av rötgas ur slammet från dessa reningsverk sker redan i stor utsträckning (se avsnitt 7.7).

De efter hand skärpta miljökrav, som kan följa på en ökad energiför- brukning torde således i första hand innebära förebyggande åtgärder och inverka på investeringar i utrustning och processteknik. De marginella ökningarna i energiförbrukning, som miljökraven ställer, kan knappast uppfattas som begränsande för utvecklingen.

10.2. Beredskapsaspekter

10.2.1. Allmänt

Störningar i energiförsörjningen inverkar negativt — direkt eller indirekt — på praktiskt taget varje samhällsaktivitet. Det har vi påtagligt upplevt senast under energikrisen hösten » vintern 1973—74. Det är därför av central betydelse att skapa förutsättningar för en säker och varaktig försörjning med energi i sådan omfattning, att det tillfredsställer den samlade efterfrågan i samhället. Vårt lands starka beroende av energitill- försel från omvärlden -— vårt importberoende överstiger tre fjärdedelar av normalkonsumtionen — gör att trygghetsaspekterna måste beaktas om- sorgsfullt vid utformningen av en svensk energipolitik. Störningar i energitillförseln måste på olika sätt kunna mötas av åtgärder som kan vara påkallade av de krav folkhushållet och försvarshänsynen ställer. Kraven på försörjningsberedskap kan då komma i konflikt med andra samhällsintressen.

Energipolitiska ställningstaganden har betydelse för en sund och gentemot omvärlden konkurrenskraftig utveckling inom näringslivet liksom för den allmänna livsföringen under normala förhållanden och bör utformas med beaktande av i första hand dessa förhållanden. I vissa konfliktsituationer kan dock beredskapsaspekterna tillmätas större vikt och avvägningen alltså bli en annan.

Energiprognosutredningen har inte haft möjlighet att konkret be- handla alla särskilda avvägningsfall. Vid utformningen av en energipolitik isåväl kortare som längre perspektiv bör dock för de olika alternativ, som kan komma att övervägas, konsekvenserna för energiberedskapen noga undersökas och behovet av särskilda åtgärder för att åstadkomma och upprätthålla den försörjningstrygghet, som statsmakterna vill ställa krav

på, klarläggas och beaktas. Konsekvenserna för energiförsörjningen av åtgärder inom andra samhällsområden måste också observeras.

De risker vår energiförsörjning löper genom det stora importberoendet är väl kända. För de fall att tillförseln utsätts för störningar och inskränkningar — varvid man inte kan bortse från riskerna för längre eller kortare totalavbrott — krävs att särskilda beredskapsåtgärder vidtas. Under sådana krisförhållanden måste en nöjaktig försörjning kunna upprätthållas till de samhällsändamål, som det beroende på krissituatio- nen framstår som angeläget att kunna tillgodose.

Importberoendet kan dämpas på två vägar

— genom att utveckla inhemska energiresurser och — genom en effektivcrad energihushållning.

Åtgärder för att säkra den nödvändiga energiimporten är bl a

_ spridning av importkällorna — alternativ till olja — aktivt deltagande i det internationella arbetet på energiområdet.

Särskilda beredskapsåtgärder hänför sig bl a till följande områden

— förberedelser för handels- och konsum tionsregleringar för olika krisfall — förberedelser för aktivering av inhemsk energiproduktion, närmast av bränsen och drivmedel

— beredskapslagring av importbränslen och importdrivmedel

10.2.2. Dämpning av importberoendet

Den outbyggda vattenkraften och uranfyndigheterna erbjuder f.n. de främsta möjligheterna att dämpa importberoendet.

Vattenkraft är en driftsäker energikälla, helt under nationell kontroll. Men även vid en mycket generös utbyggnadspolitik beträffande vatten- kraften kommer den värmekraftsbaserade elkraftproduktionen att kraf- tigt öka. Kärnkraften erbjuder i jämförelse med elkraft från fossileldade verk försörjningsmässiga fördelar redan genom den i kärnkraftverken inbyggda produktionsuthålligheten, dvs att bränslehärden endast byts till en del varje år, och att den genom omflyttningar av bränsleelement kan utnyttjas ett driftår utan bränslebyte. Våra betydande inhemska uran- tillgångar och utvecklingen beträffande centrifugmetoden för anrikning av uran erbjuder möjligheter att i betydande grad minska utlandsberoendet vad gäller energiförsörjningen. En utbyggnad av kärn- kraftproduktionen kan därigenom ge en ökad försörjningstrygghet.

Den ofrånkomliga koncentrationen av produktionsanläggningarna inom ett kärnkraftsystem till ett begränsat antal platser gör emellertid systemet sårbart för krigshandlingar och sabotage. Med hänsyn till det elbehov som bedöms föreligga i ett krigsfall synes det enligt av CDL utförda studier kunna bli aktuellt att bergförlägga eller att på annat sätt skydda något fåtal kärnkraftverk under 1980-talet. I ett beredskapsmässigt välbalanserat kraftförsörjningssystem bör

också mer lokalt och regionalt inriktade produktionsresurser ingå, bl a som reserv för haverier vid större kraftverk eller överföringsledningarna från dessa. Fortsatt utbyggnad av fossilbränslebaserad mottrycks— kraft i kombination med värmeproduktion i den utsträckning de ekono- miska betingelserna härför är gynnsamma är från denna synpunkt önskvärd. Det är därvid dock angeläget att produktionsanläggningarna så långt möjligt utformas så att omställning till eldning med inhemska . bränslen kan ske vid behov. '

Ett viktigt led i strävandena att dämpa importberoendet är att åstadkomma effektivaste möjliga energihushållning. Åtgärder som beford- rar ett förbättrat utnyttjande av den tillförda primärenergien bör även från denna synpunkt ges en framträdande plats. Detta kräver insatser för teknisk utveckling i många sammanhang som också berörts i tidigare avsnitt angående de olika konsumtionssektorerna. De speciella FoU-in- satser som erfordras är ett av de problemområden som EPK analyserat. En i sammanhanget viktig aspekt är också utbildning av yrkesverksam personal och upplysningsverksamhet till allmänheten. De insatser, som ett hushållningsprogram ställer krav på kan i vissa fall vara ringa i förhållande till de fördelar från beredskapssynpunkt som står att vinna. Insatser i energibesparande syfte kan inte göra sig märkbara förrän på längre sikt, men bidrar ändå till en ökad trygghet för vår framtida energiförsörjning. Möjligheterna att begränsa energikonsumtionen be- handlas mer detaljerat dels i kapitel 6, dels sammanfattningsvis i avsnitt 11.2.

10.23. Ökad leveranstrygghet

Även ett långtgående utnyttjande av möjligheterna att effektivisera energiutnyttjandet kan inte göra oss oberoende av energitillförsel utifrån. Under överskådlig tid kommer Sverige som tidigare framhållits, att i betydande omfattning vara beroende av import av bränslen och drivme- del. Åtgärder som kan bidra till att säkra denna nödvändiga energiimport är därför av stor betydelse och det är därvid viktigt att utnyttja kontakter med oljeproducerande länder i syfte att uppnå uppgörelser om oljetillför- sel från dessa. Gemensamma ekonomiska engagemang kan bidra till att ge en säkrare oljetillförsel också i händelse av framtida krissituationer. En anknytning till flera oljeproducerande länder ger en geografisk spridning som innebär en förbättrad försörjningstrygghet, särskilt om tillförseln sker genom rörtransport. Därvid tilldrar sig olje- och naturgasförekoms- tema i Nordsjön och områdena norr därom i första hand intresse, bla genom direkt deltagande i prospektering och exploatering. Strävandena att geografiskt sprida oljeimporten bör också kompletteras med att i ökad utsträckning utnyttja fasta fossila importbränslen och naturgasen. De risker för energiförsörjningen, som det stora beroendet av ett fåtal producentländer vad gäller oljetillförseln inneburit, har sedan länge föranlett västvärldens länder att inom ramen för OECD etablera och utveckla former för samarbete ifråga om oljeförsörjningen i krislägen. Planer har bla utarbetats och godkänts för att mellan medlemsländerna

fördela de oljetillgångar, som kan komma att stå till förfogande i krissituationer. Redan i ett tidigt skede av det krisläge, som under hösten 1973 uppkom isamband med Oktoberkriget mellan Egypten/Syrien och Israel, visade det sig att reella förutsättningar för att tillämpa det överenskomna fördelningssystemet saknades. En följd av detta är bla att strävandena ökats från enskilda länder att etablera bilaterala överens- kommelser med enskilda producentländer. En period av relativt begränsad aktivitet på det internationella samarbetsplanet uppstod under vintern 1973/74. Denna har nu ersatts med förnyade insatser bla i syfte att uppnå ett till de förändrade förhållandena på världsmarknaden anpassat och hållbarare fördelnings- system inför eventuella nya krissituationer. Ett från försörjningsbered- skapssynpunkt viktigt moment i vår energipolitik är att fortsätta att aktivt deltaga i det internationella arbetet på energiområdet.

10.2.4. Särskilda beredskapsåtgärder

De krisfall för vilka åtgärder för att trygga energiförsörjningen måste vidtagas, är följande:

_ krigsfallet, då Sverige är invecklat ikrig — avspärrningsfallet, då Sverige utan att vara invecklat i krig blir helt eller i väsentlig grad avskuret från möjligheter att importera energi # fredskrisfallet, då under i övrigt normala förhållanden enbart energitill- förseln utsätts för störningar, dvs en situation som den som rått

under hösten/vintern 1973/74.

Energiprognosutredningen har närmare behandlat dessa olika krisfall i lägesrapporten. Där betonades också vikten av en god försörjningsbered- skap inför de olika krisfallen inte minst med hänsyn till trovärdigheten av vår utrikespolitik » alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Utredningen behandlade också i lägesrapporten de särskilda beredskaps- åtgärder som försörjningstryggheten ställer krav på. Det räcker därför att här understryka den stora betydelsen av en god beredskap för snabbt införande av handels- och konsumtionsreglerande åtgärder vid olika krissituationer. Angelägenheten av fortsatt utbyggnad av reservlagringen av importbränslen och drivmedel kvarstår naturligtvis också.

För försörjningen under krisfall med längre varaktighet och främst i avspärrnings- och krigsfallen är det av stor betydelse att kunna disponera inhemska substitutbränslen och -drivmedel, närmast skogs— och torvpro- dukter. Förutsättningarna för substitutbränslens utnyttjande i krislägen ökas och kan t ex i fråga om torv vara beroende av en viss användning även under fredstid. Det är också betydelsefullt att förbränningsutrust- ningen är så anordnad, att eldning med de aktuella ersättningsbränslena över huvud taget blir möjlig.

De här behandlade särskilda åtgärderna — ransoneringsberedskap, reservlagring av importbränslen och förberedelser för aktivering av framställning av inhemska bränsle- och drivmedelssubstitut — är liksom en rad ytterligare åtgärder av ren beredskapskaraktär. Ett säkerställande

av energidistributionen inom landet i händelse av krig måste också beaktas. De olika distributionsformer som därvid finns — luftledning, kabel eller rörledning och fordon - erbjuder här olika lösningsmöjlighe- ter.

10.3. Säkerhetsfrågor

Det har inte ingått i EPU:s uppdrag att göra någon bedömning av säkerhetsfrågorna i samband med kärnkraften. En rad utredningar, bl a närförläggningsutredningen, utredningen om radioaktivt avfall —— den s k Åka-utredningen, utredningar om sabotageriskerna vid kärnkraftverk etc har behandlat olika aspekter av kärnkraftens säkerhetsfrågor. Någon bedömning av de säkerhetsmässiga aspekterna på kärnkraften ligger alltså inte bakom de olika prognosalternativ som EPU presenterar. Dessa böri stället ses som alternativ som valts för att ge en allsidig belysning av de utvecklingsmöjligheter som finns inom energiområdet.

Både närförläggningsutredningen och Aka-utredningen har under sommaren 1974 avlämnat betänkanden.

10.3.1. Aku-utredningen

I den lägesrapport (8) som i juni 1974 överlämnades till industriminis- tern, har Aka-utredningen redovisat ett så fullständigt och aktuellt material som möjligt för att ge en bakgrund till kommande förslag från utredningen angående förberedelser för det fall att Sverige framledes skulle bli tvunget att förvara det högaktiva avfallet inom landets gränser. Vissa delar av materialet kring de problem som uppstår vid kärnkraft— verken vid upparbetning av använt kärnbränsle samt vid behandling och förvaring av högaktivt avfall är preliminära, och föremål för Aka-utred- ningens fortsatta överväganden.

Rapporten innehåller i starkt koncentrat resultatet av det kartlägg- ningsarbete som hittills hunnits med. Den innehåller bl a en översiktlig och sammanfattande genomgång av problemen kring kärnkraftens hög- aktiva avfall. Det högaktiva avfallets uppkomst, egenskaper och hantering beskrivs. Likaså ägnas ett särskilt kapitel åt en redogörelse för de bio- logiska strålningsriskerna. I det sammanhanget konstaterar kommittén, att med hänsyn till riskerna med högaktivt avfall och plutonium är det uppenbart att säkerhetsfrågorna i samband med hantering, transport och förvaring måste tillmätas en avgörande betydelse.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har i särskild bilaga till rapporten lämnat synpunkter på möjligheterna att finna säkra lagrings- platser i Sverige.

Åka-utredningen har till lägesrapportens inledningskapitel fogat föl- jande kommentar:

”Föreliggande lägesrapport redovisar en genomgång av olika aspekter på hanteringen av det högaktiva avfallet. Kommittén har därvid inte funnit något som talar mot att avfallsproblemen är tekniskt och

säkerhetsmässigt möjliga att lösa. I sitt vidare arbete har kommittén för avsikt att ingående studera lösningar som kan utgöra underlag för kommitténs ställningstagande och förslag.”

1 0.3.2 Närförläggningsu tredningen

Närförläggningsutredningen avlämnade i augusti 1974 sitt slut- betänkande (9).

Behovet av en utredning rörande säkerhetsfrågorna vid förläggning av kärnkraftverk i eller nära större tätorter aktualiserades i samband med Stockholms Elverks ansökan år 1968 om tillstånd att uppföra ett kärnkraftvärmeverk vid Värtan endast några kilometer från Stockholms centrum. Säkerhetsmyndigheternas granskning av Värtan-projektet ledde fram till uppfattningen att det krävdes ytterligare teoretiskt och erfarenhetsmässigt underlag innan man kunde bedöma förläggning av kärnkraftstationer i nära anslutning till tät bostadsbebyggelse. År 1969 inleddes en brett upplagd principiell studie av närförläggningsfrågan som från år 1970 har bedrivits i form av en offentlig utredning. 1971 fick utredningen som tilläggsuppdrag att analysera även vissa andra förlägg- ningstyper än en renodlad tätortslokalisering. Utredningsarbetet fick därmed en mera generell inriktning med avseende på lokalisering av kärnkraftverk.

Närförläggningsutredningens bedömningar och slutsatser bygger på ett mycket stort antal expert- och specialistrapporter över uppdragets olika delfrågor. Materialet har i stor utsträckning tagits fram inom utredningen. Grundläggande information har dock i många fall hämtats från annat håll, och framkomna resultat har där så varit möjligt kontrollerats mot uppgifter från olika utländska källor.

Närförläggningsutredningen har valt att speciellt studera lättvatten- reaktorer. Dessa representerar en etablerad teknik som är introducerad i Sverige och utredningen har utgått från att vid en eventuell närförlägg- ning i första hand reaktorer av beprövat utförande blir aktuella. Detaljerade säkerhetsanalyser har utförts utgående från två referens- konstruktioner för de båda typerna av lättvattenreaktor, kokartyp (BWR) respektive tryckvattentyp (PWR). Dessa referensreaktorer har, i likhet med alla nu aktuella reaktorer för elkraftproduktion, omfattande anordningar för skydd mot utsläpp av radioaktivitet både vid normal drift och vid mer eller mindre allvarliga störningar. Som exempel härpå kan nämnas den trycktäta byggnad, inneslutningen, som omger själva reaktorn samt olika system för kylning av härden vid tänkta haverisitua- tioner. Utvecklingen inom lättvattenreaktortekniken väntas med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter knappast bli präglad av ytterligare stora tekniska utvecklingssteg. Huvudinriktningen kommer den närmaste framti- den i stället att läggas på en konsolidering av nuvarande teknik under utnyttjande av de drifterfarenheter som under 1970-talet erhållits i snabbt ökande takt.

Hänsyn till radioaktivitetsutsläppen under normaldrift synes med

nuvarande teknik och gällande dosnormer ej kunna bli en lokaliserings- styrande faktor. Den aspekt som kommit att dominera de miljömässiga överväganden för kärnkraftverk är frågan om eventuella haveriers betydelse för omgivningens säkerhet. Kraftverkens beteende vid s.k. konstruktionsstyrande haveriförlopp samt dessas konsekvenser skall redovisas ingående för de tillståndsgivande myndigheterna. För att någon ändring i säkerhetsförhållandena vid lägen närmare stora tätorter skall kunna påvisas måste analyser göras av ännu mer osannolika havierför- lopp, där en eller flera säkerhetsanordningar satts ur spel. Närförlägg- ningsutredningens analyser har koncentrerats på sådana förlopp.

En analys av de verkningar i omgivningen, som kan orsakas av haverier i kärnkraftverk, kan göras relativ och enbart utnyttjas vid jämförelser mellan olika lägen, anläggningstyper eller utförandeversioner. Den kan också syfta till en jämförelse med andra risker i samhället. Närförlägg- ningsutredningens analyser har givit en ingående belysning av båda dessa aspekter. Utredningen har för analyserna uppskattat sannolikheterna för olika haverityper och fel i funktionssätten hos de för säkerheten väsentliga systemen i en kraftreaktor.

Konsekvenserna vid eventuella svåra haverier i form av frigörelse av aktiviteter ur reaktorhärden, spridning av denna aktivitet till omgivningen samt därav resulterande stråldoser och hälsoeffekter avseende människor har också uppskattats till sin omfattning och sannolikhet. För dessa beräkningar har underlag framtagits beträffande atmosfärisk spridning, geografiska befolkningsfördelningar samt samband mellan luftens halt av radioaktivitet och de stråldoser respektive hälsoeffekter som aktiviteten kan ge upphov till.

För analyserna av närförläggningsfrågan från säkerhetssynpunkt har närförläggningsutredningen jämfört kärnkraftverk med fyra olika lägen i förhållande till en schematiserad miljonstad. Skillnader från säkerhetssyn— punkt mellan lägen på olika avstånd framkommer först när man betraktar verkningen av ytterst svåra haverier, där en stor del av reaktorns aktivitetsinnehåll frigörs ur bränslet samtidigt som såväl reaktorns huvud- kylsystem som dess inneslutning skadas. Närförläggningsutredningens analyser har därför inriktats på beräkning av sannolikheten för och en bedömning av konsekvensernas omfattning vid sådana svåra haverier. Omfattningen av den värsta tänkbara olyckan befanns beträffande döds- fall vara av högst samma storleksordning som en stor flygolycka. Så stor konsekvens uppträder dock endast i fallet extrem närförläggning, dvs 5 km från en miljonstads centrum med en befolkningsfri skyddszon på endast 500 meters radie. Vid den hittills i Sverige tillämpade skyddszons- radien 2 km skulle 5 km-läget liksom utredningens övriga lägesalternativ, 20, 40 respektive 100 km från centrum ge från något fåtal till ett tiotal dödsfall vid dessa extremt svåra men extremt osannolika haverier. Sannolikheten för att något haveri skall kunna ge några allvarliga akutskador i omgivningen bedöms vara högst 0,1 år 1 per miljon år och reaktor. Så låga sannolikheter beaktas normalt ej i andra verksamheter och är svåra att tolka på ett gripbart sätt. Andra typer av hälsoeffekter, speciellt fall av sköldkörtelstörningar, kan dock förekomma i betydligt

större antal. Det framhålls att hälsoeffekter av typen störd sköldkörtel- funktion i alla andra analyser av haverieffekter bedömts vara så lindriga att de ej medtagits i konsekvensredovisningen.

En ekonomisk och miljömässig jämförelse har gjorts mellan tre alternativa system för fjärrvärmeförsörjning i en storstad. Grundalterna- tivet har antagits vara enbart oljeeldade hetvattencentraler. Av de två övriga alternativen var det ena ett oljeeldat mottrycksverk, det andra ett kärnkraftvärmeverk för samtidig produktion av elkraft och fjärrvärme. Resultatet av analysen innebär att införandet av kärnkraftvärmeverk i omedelbar närhet av stora bebyggelsecentra skulle vara miljömässigt motiverat genom de förbättringar i den allmänna luftföroreningssitua- tionen som erhålls. Även säkerheten mot haverier bedöms vara sådan att haverikonsekvenserna i omgivningen till och med från ett närförlagt kärnkraftverk är små i medeltal över längre tid och för landet som helhet.

Närförläggningsutredningen betonar att presentationen av kärnkraftens haveririsker blir mycket komplicerad och lätt kan resultera i missupp- fattning av informationens innebörd. När det gäller problemet att väga säkra fördelar — bättre luft, lägre kostnader, mindre beroende av utlandet — mot en synnerligen liten risk som dock innefattar möjligheten av en stor konsekvens, bortser man vanligen helt från den stora konsekvensen på grund av den låga sannolikheten. Exempel på detta synsätt är byggnaders begränsade säkerhet mot osannolika mycket starka vindar och stora jordskalv, flygtrafik med stora plan över tätbebyggelse, dammbyggnaders och brobyggnaders begränsade säkerhet mot extrema påfrestningar, transporter av farliga kemikalier i tätbebyggelse och mycket annat.

När det gäller betydelsen av stora, osannolika haverier, understryker närförläggningsutredningen vikten av att en bedömning sker med beaktande av att andra slag av risker med säkerhet kan ge konsekvenser av lika stor omfattning som en del beräkningsfall utredningen presen- terat. Det är endast analysen på dessa låga sannolikhetsnivåer som saknas för andra verksamheter. Närförläggningsutredningen bedömer att även för de värsta tänkbara haverikonsekvenserna vid närförlagda kärnkraft- verk en jämförelse ger vid handen att sådana verk ej inför konsekvenser av hittills okänd storlek. Olika merkostnader vid en utpräglad närförlägg- ning skall vägas mot kostnaderna för förlängning av hetvattenledningarna vid en mer avlägsen förläggning. De ekonomiska motiven för de mest utpräglade närlägena blir därigenom ej särskilt starka. Fördelarna med kärnkraftvärmeverk i storstadsregioner är dock stora och förläggningar även på ca 20 km avstånd från stadscentrum är ekonomiskt intressanta. Mot bakgrund av den genomförda analysen rekommenderar närför- läggningsutredningen ”att värmeproduktionen i landets storstadsregioner utnyttjar kärnkraftvärmeverk men att utpräglad närförläggning undviks till dess ytterligare erfarenheter vunnits av anläggningar lokaliserade enligt nuvarande principer”.

10.3.3. Övriga utredningar

Utöver Aka—utredningen och närförläggningsutredningen pågår inom olika myndigheter och organisationer specialstudier kring ytterligare säkerhetsmässiga aspekter kring kärnkraften, såsom risken för sabotage och otillbörligt tillgripande av plutonium och liknande. Ett tekniskt inriktat utvecklingsarbete kring säkerhetsfrågorna utförs inom den sär- skilda delegationen för styrning av vissa insatser beträffande forskning och utveckling rörande kärnkraftens miljö- och säkerhetsfrågor (Dsf). Inom myndigheter som statens strålskyddsinstitut och statens kärnkraft- inspektion pågår fortlöpande en utveckling av granskningsrutiner i sam- band med tillståndsgivning för olika typer av kärnkraftanläggningar. EPU finner därför ingen anledning att ytterligare behandla denna fråga.

"' - »» "'W"tsW*1"f|.'1W|L'1:'."S'.- L..—.... '|'. "" '. .' _ . ' ' _ ' .-å..|.|';.i"|"r-|."' i"" ”tj.”. 'i'.-[n. ._'rl_'-'_|'J.. |'. ' - .'._ |"

'1Fliltlilldwilruk' .'J'l' val,-math ”! ' ' ' ' f..-." '..l äng.. |'"'.'.'-u.f._. ...,-.,...- w. .' _l"|'._...-r.|1.ll .r._ dhplt '. .'l..' lm' '|'

|... '.

f....lwh..-l._,h|1'l 1.11. ”tumma |'.-. '...-|.-.-.

"T"'-'"" lp. '_'»: -q";_.j_'1.”'_ ..| . - "". l., ' ._ 'i.|.'|;r"11"llf| ,||.J' ""-"". '.!lmlh' |l.'."-' ' E:. (ir— '

' |. .. '

" . ""H". zijn-'in' -.l'.' .ar'niJl'iLA . "|'. J |'.. '... ..';lu' |... _'J.,'t|.'

ÅÅh-'han- m;. Hl- ' ". hp.": 'Jw .|. ml,-M.". ..' ..' ..- , .|...rl .'Åålr.1.l;.u 'rt'h'r-llrjhjr 'qliår. l .._

rri'n'.".7- t.ll'.l.l-E_'l'l.i'l'll.l"ll.-. m' '”. l'." ' 3.4: 'f' 'Jl . all | ||- ..., "'"” . ' ". ||J| |:,” | '|| "" ql. _| . ll ' | ' I ' | _ | " . |. . | r.- "ä' ' ., . |..|| =.. " ' | ,._-. .

| -. -- . . ...i.'.J' " '- ' ' ' -.-.l HCl—Fl " " ' F. " | . .-, 1 m... "." ' —. _. |,” "” fw " ""' 'E- ' J.' ' ".'_ '_Il. "n'uu'll. ""'- "". ' '.. ' -J |. .-. '. ». '_' . ' " .. .|- ' hm.-|... " ' "' H ul 'i 9.1..." l" " .. " .. . - ,,,-_l - _ lh'lL'H. '" " ' ' " '- J'rr,_—. ".l I..|— "" " ' ' " .'| |... -|..'-l "13. ., .:." . .. . M...-.|. w...-J " || _ ' .1 . r...... .,” fl.-| ' . - - .. | ':.u. ..|. lL". |. "'i'-. . .: =... |. ... -., ' g...... . . ...-...... ...

| . m..-. ' g..... P.J.-_; i,,zlrl'.

' .då ., .»»_. ":!ir'fåi'

11. Diskussion av prognosalternativen

1 1.1 Exempel på ytterligare utvecklingsalternativ

Det finns i princip en stor valfrihet vid utformningen av en energipolitisk handlingslinje. Den valda målsättningen påverkar sedan prognoserna. Dessa är alltså inför en omprövning av den förda energipolitiken villkorliga.

Utifrån de alternativa konsumtionsprognoser och produktionsmöjlig- heter som behandlats i kapitel 6—9 kan förutom de fyra huvudalterna- tiven åtskilliga andra utformas beroende på vilket primärt syfte en energipolitik skall uppnå.

De presenterade huvudalternativen representerar i och för sig inte mer sannolika alternativ än andra, men avser beskriva en utveckling som under de angivna förutsättningarna bedömts trolig.

Eller mer konkret uttryckt: om de kommande 10—15 åren ger en produktionsutveckling inom industrin med ca 6 % ökning per år och inga särskilda åtgärder sätts in för att begränsa energikonsumtionen förväntas en ökning av energikonsumtionen med ca 3,3 % per år till mitten av 80-talet och därefter under 3 % per år. (Jämför avsnitt 9.2.)

För att tillgodose denna förbrukning skall då ett produktionssystem byggas ut. Därvid kan statsmakterna ange riktlinjer och bestämmelseri den energipolitik som utformas.

Genom att för given konsumtionsnivå och given energipolitisk målsätt- ning minimera kostnaden för energiförsörjningen kan en viss jämförelse mellan de olika alternativen göras. En grov uppskattning av dessa kostnader har gjorts för de fyra prognosalternativen iavsnitt 9.4. Vid faktiska utbyggnadssituationer måste dock de olika möjligheter som finns tillhands noggrant beräknas utifrån de förutsättningar som gäller enligt den fastlagda energipolitiken.

Alla prognosalternativ innebär en snabb ökning av andelen elenergi av den totala energiförbrukningen. Andelen ökar från 15 % 1970 till mellan 29 och 23% 1985. Även de alternativ där ytterligare kärnkraft inte medges och där alltså elprisets utveckling blir direkt kopplad till bränsle- priset innebär fortsatt ökad andel elenergi. Det framgår då av balanserna att en snabb ökning av bränsleåtgången blir följden om anspråken på elenergi skall kunna tillfredställas.

Om en stark styrning av uppvärmningssektorn mot en bättre hushåll-

ning med energi vidtas visar prognosalternativen att den ackumulerade effekten inom uppvärmningssektorn 1985 motsvarar en 10 % lägre för- brukning 1985 och ca 35 % lägre 2000. På den totala förbrukningen skulle detta motsvara ca 8% lägre värde 2000 än eljest. En sådan besparing synes kunna erhållas utan att produktionssektorn behöver påverkas. Av det totala konsumtionsutrymmet skulle en större andel gå till isolering och bättre ventilationsutrustning i bostäder och lokaler.

Det bör observeras att vid kombination av olika delar i prognos- materialet måste sammanhanget mellan olika åtgärder och deras följd— effekter beaktas. Vid utformningen av de fyra prognosalternativen har detta översiktligt gjorts såsom beskrivits i avsnitt 5.3. Därför är variationer i detaljsammansättningen av prognoserna och deras delar utan vidare möjliga så länge de allmänna förutsättningarna inte sätts ur spel. Om kraftiga förändringar görs fordras dock en viss försiktighet.

Totalalternativen kan ges varierande utformning. Några enkla räkne- exempel genomförs för att belysa hur det presenterade materialet kan användas. De genomförda beräkningarna är dock mycket överslagsmässi- ga. (De baseras på kapitel 7.)

Exempel A: Kombinationen av sektorprognoser kan, som tidigare diskuterats, göras på flera sätt. En uttalad satsning på att snabbt effektivisera energiutnyttjandet torde kräva dels förhållandevis stora produktionsinsatser, dels åtgärder begräffande bostads- och lokalupp- värmning. En uppskattning av möjlig effekt skulle, mot bakgrund av vad som presenterats i kapitel 6, kunna erhållas genom att koppla samman alternativen 1 eller 2 beträffande industri och samfärdsel med alternati- ven 3 eller 4 beträffande övrigsektorn. Utvecklingen av industrins specifika energiförbrukning kan minska snabbare om speciella åtgärder vidtas. Som ett räkneexempel antas att 5 % lägre värden kan åstadkom- mas. Om utnyttjande av kärnkraftbaserad fjärrvärme i Stockholm och Malmö dessutom förutsätts minskar bränsleförbrukningen med ca 1,5 Mtoe (se avsnitt 8.2.2). Förbrukningen 1985 blir:

i'll Bränsle Minsk— Resulterande Besparing i förhål- ning förbrukning lande till alt 1 (se text) El Br El Br TWh Mtoe TWh Mtoe TWh Mtoe lnd. alt 1 80 18,9 5 % 75,5 18,2 4 1,0 Samf. alt 1 3 9,3 — 3,0 9,3 _ _ Övrigt alt 3 82 7,1 1,5 Mtoe 82,0 5,6 13 2,6 165 35,6 160,5 33,1 17 3,6 -10 % — 10 %

Man uppnår alltså en minskning av energiförbrukningen på 17 TWh el och 3,6 Mtoe bränslen. Uttryckt i procent minskar både elförbrukningen och bränsleförbrukningen med ca 10 %jämfört med alternativ 1.

Exempel B: Maximalt utnyttjande av inhemska fossila bränslen och

övriga energiformer (men ej kärnbränslen).

Sverige har inga kända olje- eller naturgastillgångar utöver skifferolja. De bästa skiffrarna gav som mest 120 000 ton olja ur 3,4 Mton skiffer (avsnitt 7.10). En brytning av 100 Mton skiffer per år är en mycket stor hantering (i malmfälten bryts endast hälften eller en tredjedel av detta). Denna brytning skulle då ge 3,5—4,0 Mton olja per år.

Kol finns inte i brytvärda mängder i Sverige förutom vissa grafitföre- komster i norra Norrland.

Den utbyggnadsvärda vattenkraften uppgår fn till 95 TWh/år. Detta tak kunde sannolikt höjas under särskilda omständigheter. 128 TWh/år anges som gränsen för det tekniskt utbyggbara. Om hälften av skillnaden mellan ekonomiskt och tekniskt utbyggbar vattenkraft tas i bruk ger det ca 115 TWh/år.

Avfallsmängderna är begränsade. Hushållsavfall kan som mest ge 0,5 Mtoe/år. Det totala värmeinnehållet i halm motsvarar ca 1,8 Mtoe/år. Kreatursavfall kan maximalt ge metangas motsvarande 0,5 Mtoe/år. Totalt synes hushålls— och jordbruksavfall som mest kunna ge ca 2 Mtoe/år.

Ved och skogsavfall utnyttjas nu i allt större utsträckning som fiberråvara. Den totala skogsawerkningen i Sverige bedöms motsvara ca 10 Mtoe per år i bränslevärde.

Torv producerades 1945 i ca 1 miljon ton. En tiofaldigad volym skulle ge torv motsvarande högst 2—4 Mtoe/år.

Vind- och solenergi drar mycket stora kostnader om de ska utnyttjas för kraftproduktion. Solenergi kan utnyttjas effektivare som värmekälla och därigenom minska förbrukningen för uppvärmning. Geotermisk energi synes inte kunna utnyttjas i Sverige.

En summering av det möjliga energitillskottet från dessa inhemska källor ger i bästa fall 6—10 Mtoe per år plus den ved som, i stället för som råvara, kan utnyttjas som bränsle. Till detta kommer drygt 100 TWh vattenkraft. Att bygga ut anläggningar för att uppnå den antagna utnyttjandegraden torde knappast gå före mitten av 1980-talet. Kvantite- terna motsvarar ca 6—-10 Mtoe/år eller 15—30 % av den prognostiserade bränslekonsumtionen och ungefär det lägsta elkonsumtionsalternativet. Med hänsyn till att priset på energin torde bli avsevärt högre än prognosförutsättningen kan en dämpning av efterfrågan ske, men fort- farande torde 60—70 % av bränslet behöva hämtas utifrån.

Räkneexemplet belyser att oavsett vilka åtgärder som vidtas för att utvinna inhemska fossila bränslen kommer ett betydande importbehov kvarstå.

Ytterligare ett exempel kan ges. Exempel C: Om inhemska kärnbränslen adderas till exempel B innebär det ett betydande tillskott. I tidigare utredningar angående Ranstadsfyn- digheten har en utvinning av 1 250 ton uran per år, vilket motsvarar brytning av ca 6 Mton skiffer, befunnits tekniskt möjlig. En sådan uranutvinning skulle kunna ge en elproduktion av åtminstone 100 TWh/år. Genom att trefaldiga en sådan utvinning och bygga ut övriga led i en kärnbränslecykel (inklusive byggande av kraftverk) samt stimulera

övergång till el skulle en betydande del — kanske hälften av konsumtio- nen mot slutet av 1980-talet - av energiförsörjningen kunna baseras på inhemska källor.

] 1.2 Möjligheter att begränsa energikonsumtionen

11.2.1 Allmänt

Möjligheter att åstadkomma en nedskärning av normalförbrukningen inom flertalet konsumtionsområden är av naturliga skäl större i samband med en akut försörjningskris än under normala förhållanden. Möjlighe- terna på längre sikt är svårare att ange eftersom de i hög grad beror på bedömningar av både förutsättningar av tekniskt eller ekonomiskt slag och beredvilligheten hos stora konsumenter och konsumentgrupper att ta på sig frivilliga eller av samhället ålagda uppgifter som syftar till att minska energiförbrukningen.

Besparingskampanjen 1970 genomfördes för att klara elförsörjningen fram till vårfloden och var alltså redan från början begränsad i tiden. Den totala besparingseffekten bedömdes till 1,0 TWh fördelad ungefär lika på industrisektorn och övrig förbrukning. Vissa kvardröjande besparings- effekter kunde observeras, men någon långsiktlig betydelse är det mera tveksamt om den medförde.

Situationen under vintern 1973—74 var i flera avseenden mera genomgripande. En leveransstörning av detta slag var när olika besparings- åtgärder beslöts och påbörjades av svårbedömd omfattning. Förutsätt- ningarna för att få stöd för och genomslag av besparingsåtgärder var därför goda.

Betydelsen av de diskussioner kring knappa naturresurser och gränser för tillväxt som förts med stor intensitet under ett par år är också svårbedömd. De fysiska möjligheterna att erhålla energi synes vara så goda att kraftiga ingrepp beträffande energiförsörjningen av hänsyn till fysiska resursbegränsningar knappast finns.

Från allmänna utgångspunkter vad gäller hushållning med de resurser samhället efterfrågar är en förbättrad effektivitet beträffande också energiutnyttjandet en angelägen fråga.

Under intryck av både akuta och långsiktiga energiförsörjningspro— blem har en mängd studier kring besparingsmöjligheter utförts. 1 de följande avsnitten diskuteras dessa problemställningar översiktligt.

11.2.2 Erfarenheter från oljekrisen

De besparingar som kunde genomföras under oljekrisen bedöms för eldningsolja ha motsvarat närmare 2 milj m3 under tiden december 1973 to m februari 1974, varav närmare hälften beror på besparingarna av elenergi som togs ut genom att oljekondenskraftverken inte kördes. Denna besparing kan förklaras av följande faktorer:

— besparingskampanjer som påbörjadesi början av december 1973 i den milda väderleken från mitten av december 1973 och vintern igenom

., ransoneringen

— prishöjningarna som åtminstone under förvåren 1974 började bli kännbara för konsumenterna.

En fortsatt återhållsamhet i förbrukningen har kunnat observeras även senare, men en kvantitativ bedömning är osäker.

Beträffande bensinförbrukningen skedde en minskning med 15 % under första kvartalet 1974 jämfört med motsvarande period året före.

Den besparing som kunde uppnås för elenergi var t o m maj 1974

för industrin 1,0—1,5 TWh i övrigt 3,9—3,5 ” totalt 4,0—5,0 TWh

Därefter synes förbrukningsmönstret åter ha blivit normalt. En bespa- ring av bortåt ] Mm3 eldningsolja hade då åstadkommits.

Vilken kvarstående effekt som kan väntas finns f n (augusti 1974) inga säkra bedömningar av. Fortsätter de tendenser som observerats hela 1974 bedöms den totala förbrukningen av petroleumprodukter bli ungefär lika med 1973 års, kanske t o in något lägre. Åtskilliga energibesparande åtgärder kan ha gjorts under intryck av försörjningssvårigheter och höjda priser. Dessa kan ha effekt både på förbrukningsökningen och vara av engångskaraktär.

Med hänsyn till försörjningstryggheten och Oljeprishöjningarna finns det skäl som talar för att en påskyndad övergång från bränslen till el kan komma ifråga om kärnkraftutbyggnaden får fortsätta. Å andra sidan med- för ett stopp för ytterligare utbyggnad av kärnkraft ett väsentligth'ögre pris på elenergi. Långsiktiga beslut där avvägningen mellan el- och bränsleför- sörjning är priskänslig torde, med hänsyn till den osäkerhet som för närva- rande råder beträffande el- och bränsleförsörjningen, fattas endast där det av an dra skäl är nödvändigt. Några klara tendenser kan därför sannolikt inte observeras förrän efter utformningen av en långsiktig energipolitik, i vilken ett ställningstagande till kärnkraftutbyggnaden naturligtvis är en betydelsefull del.

En under alla förhållanden kvarstående effekt av de senaste årens utveckling på energiområdet är en högre energiprisnivå än under de senaste 15—20 åren. Detta innebär i sig en ökad stimulans till energibesparande åtgärder som på sikt torde verka återhållande på förbrukningen, något som också avspeglas i EPU:s prognosalternativ.

1 1 .2.3 Besparingsmöjligheter

Det förefaller helt klart att de stora besparingsmöjligheterna finns beträffande lokaluppvärmning. En grads sänkning av inomhustempera- turen motsvarar ca 5 % i bränsleförbrukning under vintern. En ganska betydande besparingseffekt kan uppnås genom små insatser av enskilda förbrukare. Motsvarande besparingseffekter inom samfärdsel- och indu— strisektorerna kräver mycket mer påtagliga insatser. Den återhållsamhet i energiförbrukningen som initierats av kostnadsskäl har redan tidigare påverkat industrin mot förhållandevis bättre hushållningi energiutnyttjan- det.

Flera utredningar har gjorts som visar att industrin totalt sett kortsiktigt kan minska sin energiförbrukning 5—10 % utan att nämnvärt påverka produktionen. Sålunda gjordes under december 1973—januari 1974 en undersökning inom statens industriverk med syfte att belysa sysselsättningseffekterna vid nedskurna oljeleveranser (57). I denna studie gjordes också en uppskattning av hur långt nedskärningen kunde gå innan produktionen skars ned. Denna gräns bedöms nu ligga vid 7—8 % enligt studien. Kostnadsaspekterna i samband med besparingarna analyserades inte närmare.

EPU har i likhet med andra energiutredningar analyserat produktions- ledet och inte direkt undersökt hur både produktionen och utnyttjandet av produkterna kan påverka energiförbrukningen. En sådan studie skulle bli mycket omfattande. En långt gående anpassning av produkternas egenskaper och kvalitet till deras användningsområden skulle säkerligen få effekt på energiåtgången, även om den sannolikt är förhållandevis marginell. Som ett exempel kan nämnas aluminiumkarosser i bilar, som skulle leda till större energiåtgång i produktionsledet men — genom den minskade bilvikten — till lägre bränsleförbrukning. Aluminium rostar vidare inte och ger därigenom lång livslängd åt produkter. Analyser av den totala energiåtgången för tillverkning och utnyttjande av en produkt är komplicerade men har börjat utföras för vissa produkter, och ett värdefullt material torde efter hand komma fram.

Det är ett välkänt faktum att den specifika förbrukningen hos olika produktionsenheter inom samma bransch varierar mycket.

En viss vara kan ibland också framställas genom olika metoder som från energisynpunkt starkt skiljer sig från varandra. Kostnaden för energi för industrin som helhet är liten jämfört med andra kostnader och är därför inte primärt styrande på produktionssystemets utformning. Man arbetar emellertid på att förbättra energiutnyttjandet, främst i branscher där den specifika energiförbrukningen är hög. Ändringar av detta slag sker emellertid på relativt lång sikt. Ett kraftigt forcerat program för omläggning av energitunga industribranscher till energisnålare produk- tionsmetoder bedöms kräva mycket stora investeringar. '

En besparingseffekt som kan uppstå är att investeringar som tidigare inte varit lönsamma pga ett lågt energipris nu blir det. De höjda energipriserna flyttar lönsamhetsgränser och innebär nya Optimerings- situationer.

Ett sådant mönster är rimligt att anta från principiella utgångspunkter. En jämförelse, utförd av lUl, mellan svensk, brittisk och västtysk industri som redovisas i bilaga 3 synes också stödja denna hypotes beträffande långsiktiga tendenser. På kort sikt innebär säkerligen den befintliga produktionsutrustningen att några påtagliga strukturförändringar som påverkar energiförbrukningen knappast kan väntas. Den besparing som ligger i anpassningen till en högre prisnivå finns medtagen i prognosalter- nativen.

[ vissa branscher inom industrin utgör uppvärmningen av lokaler av olika slag en betydande del av energiförbrukningen.

Här kan stora besparingar göras genom tilläggsisolering av väggar etc. Mindre kostsamma metoder att spara energi kan också tillgripas i vissa processer, t ex isolering av ugnar och dylikt.

Under intryck av oljekrisen har i åtskilliga länder gjorts inventeringar av möjligheter att minska energiförbrukningen. Omfattande hearings i Förenta Staternas kongress har ägnats besparingsmöjligheter av olika slag. Bland de förslag och bedömningar som där framfördes finns åtskilliga exempel som också är aktuella för svenska förhållanden och som berörts i tidigare kapitel och i lägesrapporten. De gäller värmehushållning i bostäder och andra lokaler (se avsnitt 6.4 och bilagorna 5, 6 och 7), samåkning med privatbilar, hastighetssänkningar för bilar och flyg samt en skärpt verksamhet för de långsiktiga möjligheterna att inom industrin finna energisnålare tillverkningsmetoder.

För att insamla, sammanställa och i viss utsträckning värdera och bearbeta de många studier som gjorts har en arbetsgrupp inom OECD:s oljekommitté under våren studerat dessa besparingsmöjligheter. Grup- pens arbete skall slutgiltigt avrapporteras till OECD under hösten 1974, och ingår som en del i den omfattande verksamhet OECD bedriver på energiområdet (se avsnitt 4.1).

Arbetsgruppen skall söka ange vilka åtgärder som måste aktualiseras för att åstadkomma en besparing.

Det har inte varit EPU:s uppgift att analysera de samhällsinsatser som aktualiseras i samband med utformningen av en energipolitik. Däremot skall utredningen enligt direktiven belysa konsekvenserna för den långsiktiga utvecklingen av olika energipolitiska beslut.

Anspråken på energi är en följd av utvecklingen inom samhället i stort och specifika krav beträffande energiförsörjningen bör inte ställas så att de leder till betydande icke önskvärda konsekvenser inom andra sektorer av samhället. Detta är, som tidigare framgått, den utgångspunkt EPU hållit fast vid. Mot denna bakgrund diskuteras inästa avsnitt översiktligt frågan om energikonsumtionsbegränsande åtgärder.

1 1.2.4 Konsumtionsbegränsande åtgärder

Begränsningar av elproduktionen och bränsletillförseln leder — som tydligt illustrerats vid elransoneringen våren 1970 och under vintern 1973/74 — till betydande störningar av olika samhällsfunktioner.

[ ett akut bristläge är ransoneringar och liknande begränsningar nöd- vändiga, men innebär också betydande svårigheter i samband med fördelning av tillgängliga resurser. Bland de problem som därvid uppstår finns sysselsättningsfrågorna till följd av minskad produktion. En uttalad målsättning under ransoneringen i början av 1974 var att fördela leveranserna av petroleumprodukter så att ransoneringseffekterna fick minsta möjliga konsekvenser för sysselsätt- ningen. Som tidigare omnämnts genomfördes av statens industriverk en studie av efter vilka principer en ransonering av industrins leveranser skulle genomföras. Det visade sig därvid att kopplingarna mellan olika branscher var så pass starka att en differentiering av bränsletilldelningen till olika branscher skulle medföra så små skillnader mot en likformig kvotransonering att en differentiering knappast var motiverad. Det visade sig också att en besparingseffekt på omkring 10 % kunde åstadkommas, åtminstone under en kortare tid och med den intensiva upplysningsverk- samhet som samtidigt genomfördes.

Vid en eftergranskning, som gjorts av industriverket, har man dock preliminärt kommit till att en besparing av 7—8 % i genomsnitt skulle kunna åstadkommas utan att produktionen påverkas.

Möjligheterna att genomföra besparingar varierar naturligtvis mellan olika branscher. Processenergi utnyttjas med relativt sett god effektivitet och väsentliga besparingar fordrar nya maskiner och metoder. I samband med lokaluppvärmning och i icke-kontinuerligt drivna tillverkningsled finns en viss besparingspotential. Detta gäller också för transporter. För att utnyttja denna uppstår ofta andra olägenheter och motiven för energibesparingen måste därför vara tillräckligt starka. Ett högt energi- pris, och det därav följande intresset för energibesparingar, torde här ge en effekt som i huvudsak skall vara uppfångad i prognoserna. Ytterligare besparingar fordrar någon form av offentlig styrning för att komma till stånd. Att i detalj bedöma t ex storleken på det besparings- bidrag eller den energiavgift som måste sättas in för att ge en viss spareffekt fordrar detaljstudier som inte bedömts möjliga inom utred- ningens tidsram. Några stora besparingseffekter torde det dock inte röra sig om, åtminstone inte på kort sikt.

De insatser från samhällets sida som kan bli aktuella för att stimulera energibesparingar kan i princip grundas på en avgift på energiförbrukning, bidrag till energibesparande åtgärder och informations- och utbildnings- verksamhet eller regler och föreskrifter. En detaljerad bedömning av effekterna av olika åtgärder är svår att ge, bland annat för att kedjeeffek- ter av olika slag alltid blir aktuella.

EPU vill därför endast ge vissa principiella synpunkter på de olika typer av åtgärder som kan aktualiseras.

Regler och föreskrifter är formellt enkla att införa. Det fordras dock att ingreppen kan göras med ett väl definierat syfte och i ett sammanhang där effekterna kan överblickas. Det senare kravet fordrar i regel noggranna analyser av dels de direkta konsekvenserna för en rad skilda verksamheter, dels de indirekta konsekvenserna som kan tillkomma. Krav på byggnader beträffande dimensionering av isolering, ventilation och

värmeåtervinning är exempel på regler av detta slag som har direkta konsekvenser för byggherrar, entrepenörer mfl och indirekta konse- kvenser för hyresgäster och husägare. Hastighetsbegränsningar är ett annat motsvarande exempel. Det bör observeras att exemplen anger föreskrifter som endast indirekt påverkar energiförbrukningen och ofta kan ha andra mer omedelbara konsekvenser.

Bidragsbestämmelser synes svåra att ge en utformning som resulterari avsedda effekter. Avvägningen mellan bidrag till olika verksamheter medför uppenbarligen besvärliga problem, åtminstone inom industri- sektorn. "

[ sammanhang där effekten är mer entydig, som tex bidrag till isolering eller andra åtgärder för lokaluppvärmning är problemet enklare, utan att därför vara trivialt (jämför avsnitt 6.4 s 150).

Skatter eller avgifter på den förbrukade (eller levererade) energin ger en direkt stimulans att begränsa förbrukningen av energin och är från teoretisk synpunkt att föredra, genom att begränsningen då åstadkommes till lägsta samhällsekonomiska kostnad.

Studier av priselasticiteten för energi och de resultat dessa givit erbjuder dock knappast någon säker grund för en bedömning av utformningen av ett skatte- eller avgiftssystem på energi. Energifrågorna griper in i snart sagt varje verksamhet i samhället, även om de i regel är av relativt underordnad betydelse (så länge en ostörd tillförsel kan upprätt- hållas). Det har därför varit angeläget för utredningen att i olika sammanhang betona att energipolitiken måste inordnas i ett vidare sammanhang och att energipolitiska åtgärder inte bör användas för andra syften än att påverka energiförsörjningen.

De begränsningar som ovan angetts beträffande kunskapen om energibesparande åtgärders samlade konsekvenser synes dock utredningen närmast leda till slutsatsen att om extra åtgärder för att hålla tillbaka energiförbrukningen skall aktualiseras bör dessa baseras på en avgift eller skatt på energi. Endast med en sådan konstruktion blir åtgärden riktad direkt mot energiförbrukningen.

Utredningen vill dock betona att införandet av ytterligare energiskatter i syfte att begränsa energiförbrukningen måste baseras på ett mer detaljerat stadium av aktuella frågeställningar.

] 1.3 Val av uppvärmningsform

11.3.1 Allmänt

Valet av system för uppvärmning av byggnader är den avvägningsfråga som har störst direkt inverkan på utvecklingen inom energiområdet. Olika delar av detta problemkomplex har berörts tidigare, och här ges en samlad beskrivning utifrån det material som finns redovisat tidigare i betänkandet.

Utredningen har alltså ägnat energivalet för uppvärmningsändamål stor uppmärksamhet. Ett omfattande detaljmaterial med förbruknings- och

kostnadsuppgifter finns framtagna på olika håll, men ger inte underlag för generella bedömningar. Utredningen har således inte kunnat få ett samlat bakgrundsmaterial som varit någorlunda heltäckande och gett en allsidig belysning av frågeställningen. En principstudie grundad på typvärden som i sin tur baserats på uppgifter från aktuella system och anläggningar har färdigställts under sommaren 1974 (59), men inte hunnit bli föremål för utredningens studium.

Mot denna bakgrund finner EPU det inte möjligt att entydigt ange när det ena eller andra systemet är mest lämpat. Avgörandet beror nämligen i hög grad på lokala och speciella förutsättningarna och även på vilken vikt som läggs vid de olika aspekterna på valet. EPU har därför valt att endast ge synpunkter på vilka faktorer som har betydelse för valet samt att peka på vissa förhållanden, där enighet råder om bedömningen.

11.3.2 Faktorer som påverkar valet

Uppvärmningen av byggnader sker i dag med individuell oljepanna i varje hus (eventuellt eldas pannan med någon form av fast bränsle), med fjärrvärme där hetvatten produceras i en central anläggning och distri- bueras via ett fjärrvärmenät till de enskilda byggnaderna eller med elvärme (jämför 5160). I system med individuell oljepanna och i fjärrvärmesystem sker värmedistributionen inom byggnaden i regel som vattenburen värme (vattenradiatorer i varje rum); varmluftsystem, där värmen tillförs via ventilationsluften som i sin tur värms i värmeväxlare som är inkopplade i hetvattensystemet, vinner emellertid utbredning, främst då i lokaler med krav på omfattande, styrd ventilation. Vid elvärme kan ett vattenburet system matas från en elpanna , förekommer oftast vid konverteringar då det befintliga radiatorsystemet kan bibe- hållas — eller också. kan man välja ett direktverkande system, dvs elradiatorer i varje rum. Beredningen av hushållsvarmvatten sker vid vattenburna värmesystem normalt i en värmeväxlare i detta system. Vid direktverkande elvärme installeras en särskild varmvattenberedare.

Alltsedan elvärmen introducerades i större skala i mitten av 1960- talet har energivalet för uppvärmning diskuterats intensivt. Diskussionerna har gällt såväl valet mellan individuell oljepanna och elvärme, där konsumenten — i regel en småhusägare # själv har att träffa valet, och valet mellan fjärrvärme och elvärme för hela bostadsområden, där bostadsföretag, byggnadsentreprenörer och i ökande utsträckning kommunala planeringsorgan gjort erforderliga utredningar och sedan beslutat.

När den enskilda fastighetsägaren vid nybyggnad eller vid en eventuell ombyggnad har att välja uppvärmningsform beaktar han naturligtvis i första hand de rena uppvärmningskostnadema, dvs kapitalkostnader för värmesystemet och driftkostnaderna, i huvudsak då kostnaderna för bränsle eller el respektive hetvattenleveranserna. I ett något vidare perspektiv tar han även hänsyn till hur byggnadskostnaderna påverkas. Naturligtvis gör han också en värdering av de olika systemen från tex

komfort- och bekvämlighetssynpunkt. Däremot torde han inte ta hänsyn till övergripande, samhälleliga aspekter, t.ex. beträffande miljö- och beredskapsförsörjning.

När valet av uppvärmningsform görs i ett sammanhang för ett helt bostadsområde och särskilt om det sker såsom ett led i en kommunal planering finns däremot bättre förutsättningar för att även ta hänsyn till de samhälleliga aspekterna. Energikommittén (EK) uttalade i sitt betänkande Sveriges Energiförsörjning 1955—1985 (14) att kommunerna bör åläggas planera värmeförsörjningen inom tättbebyggda områden.

Det finns redan några tätorter i Sverige som har gjort förutsättningslösa utredningar, där man undersökt hur värmeförsörjningen bäst skall ordnas. Dessa utredningar är i några fall offentliga, i andra fall har man betraktat utredningarna som internt arbetsmaterial. Redan de utredningar som EPU haft tillfälle att ta del av visar sådana överensstämmelser att man lätt kan ställa upp en mall för hur en utredning1 kan göras:

. Prognos för befolkning och bebyggelse. . Behov av värme i bebyggelse av olika slag. . Prognos för värmebehovet. . Tänkbara försörjningsalternativ (inkl. kombinationer) . Anläggningskostnader och investeringsbehov, Miljö- och beredskapseffekter av försörjningsalternativen. . Totala årskostnader. . Jämförelser mellan försörjningsalternativen.

Tätorternas planering förbättras successivt och nu har man i regel regionplaneskisser för ett par decennier framåt. Det är självklart att stadsplanen återverkar på värmeförsörjningen och hur värmeförsörjningen tänks ordnad kan i sin tur återverka på stadsplanen.

För att kunna beräkna värmebehovet får man först undersöka vilka alternativ för värmeförsörjningen som är tänkbara och framför allt se om värmebehovet skiljer sig mellan dessa alternativ.2 Här får hänsyn då bl a tas till att den optimala värmeisoleringen inte är densamma och till att olika reglersystem kan ge olika möjligheter att tillvarata solinstrålning och förlustvärme.

Vid beräkningen av investeringskostnaderna är det naturligtvis väsent- ligt att man inte bara uppmärksammar investeringarna i ett led, t ex hos fastighetsägaren, utan att alla de investeringskostnader som bör beaktasi sammanhanget finns med. Det betyder när man utreder energivalet för en tätort, att man även beaktar de kommunala investeringarna i samman-

! Det måste betonas att det hela tiden är fråga bara om en tänkbar uppläggning. Det är självklart att en sådan energiutredning för en tätort alltid måste göras beroende av de lokala förutsättningarna. Det kan finnas vissa faktorer som man i det ena fallet måste ta hänsyn till men som man i andra fall inte behöver beakta. 2 Samarbetsgruppen för Byggnaders Energiförsörjning gör, bl a med stöd från Sta- tens råd för Byggnadsforskning, mätningar och analyser för att få fram ett basmate- rial för jämförelse mellan olika värmesystem. Se tex Byggforskningsrådets rapport R911970.

hanget och hur den tidsmässiga fördelningen av dessa investeringskost- nader är. Vid bestämningen av årskostnaderna för de olika alternativen är det också väsentligt att alla kostnader inkluderas, som tex skötsel- och underhållskostnader. Dessa kan vara svåra att beräkna men en god uppskattning borde kunna göras. Därefter kan de direkta jämförelserna göras varvid ett basmaterial finns i form av de resultat som framkommit i tidigare beräkningar. Det är i detta skede nödvändigt att diskutera alternativen och försöka ta hänsyn till sådana faktorer som man inte tidigare medtagit. Det gäller tex att ta hänsyn till säkerheten i förutsättningarna och bedöma vilket alternativ som ställer sig gynn- sammast om utvecklingen skulle bli en annan.

11.3.3 Fjärrvärme och kraftvärmeverk

När man väljer värmeförsörjningsalternativ så måste naturligtvis även möjligheterna att utnyttja värmefallet och förutsättningarna för mot- tryckskraftproduktion beaktas. Man måste därför speciellt undersöka om värmeunderlaget är tillräckligt stort för att man skall kunna bygga ett kraftvärmeverk. (Se avsnitt 8.2.)

Den gemensamma utredning om kraftvärmeverkens tekniska och ekonomiska förutsättningar som pågår med Svenska Värmeverksför- eningen och Centrala Driftledningen påbörjades 1973, delvis på EPU:s begäran, men har ännu inte kunnat slutföras. bl a beroende på de stora ändringar av förutsättningarna, främst då ifråga om priserna på olja och kärnkraftstationer, som inträffat. EPU har inte ansett det möjligt att innan resultatet av den gemensamma utredningen föreligger dra några definitiva och detaljerade slutsatser om kraftvärmeverkens roll. CDL —- VVE-utredningen beräknas bli färdig kring årsskiftet 1974—75.

1 1 .3.4 Regional värmeplanering ( energiplanering )

Energikommittén anförde beträffande värmeförsörjningen (ref (14), s 111) att det med rådande struktur är svårt att tänka sig att en samordnad planering och utbyggnad av värmeförsörjningen för tätorts- bebyggelsen skulle kunna åstadkommas på annat sätt än genom sam— ordnade statliga och kommunala åtgärder. Kommittén diskuterade därefter (s 112) frågan om ett kommunalt ansvar för planering av värmeförsörjningen, upprättande av värmeplan, och om en central energipolitisk bedömning av den fortsatta utbyggnaden av värmeförsörj— ningen.

Remissinstanserna ställde sig i huvudsak positiva till BK:s förslag att ”samtliga kommuner som innehåller stadsplanelagda områden bör åläggas ansvar för att värmeförsörjningen inom tätbebyggelse sker enligt en av kommunen utarbetad plan” men i många svar framhölls att det är mindre välbetänkt att bryta ut energin för uppvärmning ur den totala energibil- den och att man därför snarare skall sträva efter en kommunal energipla- nering.

Värmeanläggningsutredningen kommer inom kort att framlägga ett förslag till lag om allmänna värmesystem (12). Enligt förslaget skall allmänna värmesystem (el-, fjärr- och gasvärme) inrättas genom faststäl- landet av en värmeplan och lagen reglerar i övrigt rättsförhållandet mellan kommunen, som är ansvarig för värmeplanen, huvudmannen för aktuellt allmänt värmesystem och konsumenten.

Enligt VÄU:s förslag skall någon skyldighet för kommunen att upprätta värmeplan inte föreligga utan det skall råda valfrihet för kommunen att låta lagen om allmänna värmesystem bli tillämplig på kollektiva värmesystem inom kommunen eller låta ett eller flera av dem falla utanför tillämpningen.

Lagen har byggts upp från förutsättningen att de övergripande energipolitiska frågor som inverkar på inrättandet av kollektiva värme- system enligt lagen blir avgjorda i annat sammanhang än genom den värmeplanering som regleras i lagen. Den alltmer ökande komplexiteten inom energiområdet förutsätter nämligen att frågor om energi i olika former blir föremål för en samlad bedömning i samverkan mellan statliga myndigheter, kommuner och skilda organisationer för producenter, distributörer och konsumenter. För detta krävs en översiktlig energi— planering. Genomförandet av sådan planering på riksnivå kan, vid sidan av ellagstiftningen eller samordnad med denna, visa sig fordra lagstiftning angående energiproduktion, fjärrtransport av energi m m.

Beträffande den del av denna energiplanering som avser lokal verksamhet synes fråga om en särskild lagstiftning därom kunna få ett nära samband med VÄUzs lagförslag. VÄU kommer, enligt underhands- kontakter som EPU haft, att uttala som sin mening att det föreligger behov av en lagstiftning om lokal energiplanering (energiförsörjning).

Om en sådan lagstiftning kommer till stånd synes en däri reglerad energiplanering komma att bilda underlaget för den värmeplanering som VÄU föreslår. Grundläggande energipolitiska frågor bör därmed bli avgjorda genom energiplaneringen. Dit hör spörsmål angående produk- tion av energi eller tillseende av att energi står till förfogande på annat sätt. Vid energiplaneringen tillses vidare att energiproduktionen anordnas så och att kollektiv uppvärmning planeras få sådan omfattning att miljövårdens intresse av att skapa förbättrad luftvårdsförhållanden beaktas.

EPU, som i denna fråga samrått med VÄU, delar VÄU:s uppfattning att den lokala energiförsörjningen bör ses i ett sammanhang och att värmeplaner bör ingå i fullständiga energiplaner, dvs planer som behandlar produktion och tillförsel av alla energislag för alla konsum- tionsändamål. En sådan lokal energiplanering får inte minst betydelse som underlag för den långsiktiga prognosverksamhet, som EPU:s arbete är en inledning till. EPU vill mot denna bakgrund föreslå att samordning- en mellan energiplanering på riksnivå och den lokala energiplaneringen utreds och att härvid speciellt beaktas hur värmeplanerna i framtiden kan inordnas i den lokala energiplaneringen.

.TZ.

' .|'.

|||. , .||'»'|| ..

,|,|,|r, .|||,,

. |_|.|

in'-' _||,

.- .._, ,| 't-"-|". '..|.|'. |,', , | ,_ ..-'||.-,_|. ..._|,._.,, lat; 31%|"-"'.'.",'."|'n..'wf..,"",||,_j,',f_:"l"|'|.

|||-"| ... |.

'|4v4-'.|n'

..|.." ||-

lil.

"'|'| ,_| —|-||-' ,._?, .._|,|_|i ".||||'_=.|||' '|'|-'|'|"'r-'--

l'r I |. '|_|_'|

| '"'Il r.f.. ,,,||_...

'|-'n'-'- ||....'.'.'.%.'||L','.t . ...|

| -|-|| .||,,|..||_|| ,|.|:,.||||=" |

'.." ||. '|'| '

.""| ' |||.,| . l — |, | 'FTT' . l... , |;|- ll ' | |' "" .' "..'-"TT." _""' , ||| . ,||_.||| |'||,||*:|."_||,. . . ___c

» | 3,1... .-.—Jp- .. ....||-.| 1.

'- _,|_:| ,|'| .—|. |_||||.J|'|...._||

| HAHM'R |-| Tr.. pulled

|'-.||i"| *.u', j.. | . ||||,||,| |||,| , |.-..

eri-a'». |-|'.|, ,'.|'T|"|':-|| ".'|||.| |'.-.'.'|,.,'.'|| .. |- .

."i | , _ .. ||' ||' '.'.|";|_| Jl

.'_ |" ,f- ' - ”"-' ', , ' . . , . :| " .. irl |n5Wäj'M ' . = ' - -' '. . »» m.m..... "'l'äuåu'i Gimli ll'l'å"'

. | ' || ;-" :' | | " ' || :; . _ ._. || Ringa" '"er |. _ , ', . |'| " r ' '. -. *: . ' — rörl||| mil-linniih

= .—'. | ' - _ ._-|| - |||". .”Iulpilr'åm 51.31»!th ., .. -' . . -' || . .. _ ||. era _lhpuiatuou

. " i' -| ' " '- '| -. "' ' " '|' . '='- ' | ' ',|||_|l|1';||l|||.l|'m

. ' ' ' ' .' "" . * "' ' '* " . ' ' |"'| '-' .' "JPM . , .. | |:: - ' | , _| '| | |' |f'j, | ,, _ _, ,_.l ._..,'i m).", ._ '- ' I '7' " 5 ,_ ' ; ' ", -' ilm ris:. Vm '. || | I” |, . .' " ' — "" . 5 |||—.;||||1rmlliiäl

. , |, - . |. ., . , - min!—| ' . |”: _-..|-.r , , "” .'* ' 3." _'.|._.. '.'J ' -|||' ," ,._,||.. ' _ ,.. , ,, .. ,.,

12. Observationer och bedömningar

12.1. Inledning

Utvecklingen av energiförbrukningen har de senaste decennierna inne- burit en tillväxt från 15,0 Mtoe (175 TWh) är 1955, 24,6 Mtoe (287 TWh) år 1965 till 31,9 Mtoe (372 TWh) år 1972. Detta innebär en årlig förbrukningsökning på i medeltal 4,6 % under perioden 1955—1972.

En fortsatt oförändrad ökningstakt skulle år 1985 ge en total förbrukning av 57 Mtoe (665 TWh) och år 2000 drygt 110 Mtoe (ca 1 300 TWh).

Den prognos för 1985 som energikommittén avlämnade 1967 angav för 1985 53,2 Mtoe (620 TWh) resp. 55,8 Mtoe (650 TWh) i sina två alternativ. De olika prognoserna illustreras av figur 9.2, s 232.

Snabba förändringar som får stort genomslag är osannolika av skäl som diskuteras i avsnitt 5.3. Det tidigare mönster för utvecklingen som observerats inom energisektorn kan inte utan vidare väntas bestå, efter- som de förhållanden som påverkar energiförbrukningen ändrats. Det har därför bedömts nödvändigt att gå tillbaka på de bakomliggande faktorer som påverkar energiförbrukningen och som kan väntas ha ett stabilare utvecklingsmönster. Även betydande avvikelser från tidigare utvecklings- takt ger först efter hand en påtaglig effekt. De prognoser som EPU tagit fram innebär dock alla att ökningstakten ligger under — och i det längre tidsperspektivet betydligt under — den tidigare. En efterhand dämpad tillväxttakt är vanlig i prognossammanhang. Den prognostiserade dämp- ningen har ofta visat sig bli mindre än väntat eller inträffa senare än förutsatt. Emellertid leder de detaljerade studier utredningen genom- fört av faktorer som påverkar energiförbrukningen till att en långsamma- re tillväxt av energikonsumtionen totalt är att vänta. Liknande bedöm- ningar har också gjorts i åtskilliga industriländer.

12.2. Prisutvecklingen

Priserna på energi har höjts under senaste tid. De kraftigaste höjningarna har skett för råolja och som följd därav på petroleumproduk-

ter, men priset på andra bränslen har följt med. Anläggningskostnaderna för elproduktion har stigit kraftigt. Den framtida prisutvecklingen för energi bedöms inte komma att innebära några nämnvärda sänkningar, utom möjligen av kortvarig natur, utan i fasta priser ge en förhållandevis stabil eller sakta ökande prisnivå. Detta innebär att den kommande utveck- lingen påverkas av andra förutsättningar än de som tidigare gällt. Det höga energipriset väntas allmänt få en konsumtionsdämpande effekt, men några observationer som ger en säkrare grund för kvantitativa bedöm- ningar har inte kunnat göras.

Energikostnaden är fortfarande i de flesta sammanhang förhållandevis låg, vilket gör att denna kostnad även fortsättningsvis bedöms få en begränsad, om än växande, betydelse när det gäller avvägningar i stort. Den utveckling som sker i samhället — utifrån sociala, ekonomiska och tekniska möjligheter och ambitioner — har alltså inte ändrats av de senaste årens utveckling på energiområdet.

EPU har som utgångspunkt för energibalanserna valt alternativa kon- sumtionsprognoser. En huvudprincip vid utformningen av prognosalter- nativens produktions- och tillförselsida har varit att den efterfrågan som tillåts komma fram på marknaden vid gällande priser också skall tillgodo- ses.

Priset på energi bestäms i huvudsak genom samspelet mellan det globala utbudet av och den globala efterfrågan på energi. Eftersom Sveriges andel av den totala efterfrågan på världsmarknaden är liten, har aktioner i Sverige inte någon nämnvärd effekt på prisbildningen. Endast när det gäller val av energislag kan beslut i Sverige påverka kostnadsläget för energiförsörjningen. Detta hindrar emellertid inte att de priser de slutliga konsumenterna får betala för energi kan avvika från de på världsmarknaden bestämda priserna genom t ex tullar, skatter eller subventioner. Men för hela folkhushållet är prisnivåerna på de olika energislagen i huvudsak fastlagda utanför Sveriges gränser och oberoende av efterfrågan i Sverige. Däremot gäller omvänt att efterfrågan påverkas av priset. I brist på säkert underlag beträffande priselasticiteten kan detta inte kvantitativt behandlas i prognoserna.

Ett gap mellan efterfrågan och utbud i Sverige som av någon anledning ej resulterar i prishöjningar, får mot denna bakgrund mötas genom exempelvis förbud mot nykontrakteringar av elkraft eller allmän ransonering av el och bränslen. Detta kan bli en nödvändighet i en för Sverige opåverkbar nödsituation men kan enligt utredningens bedömning inte utgöra en förutsättning för utformningen av prognoserna utan att bedömningar som ligger klart utanför utredningens uppdrag görs.

De bedömningar som ligger i prognoserna utgör konsekvenser av ett flertal antaganden. Dessa kan kombineras på olika sätt och ge olika utfall, men kopplingen mellan antaganden och utfall måste beaktas vid tolk- ningen av olika alternativs innebörd. Detta diskuteras utförligare i avsnitt 5.3.4.

12.3. Prognosalternativen

Utvecklingen inom flertalet samhällssektorer innebär ökande anspråk på energi. Prognosalternativen har utformats från denna utgångspunkt. Detta innebär inte att några fasta samband finns mellan olika utvecklings- förlopp och energiförbrukningen, eftersom den tekniska utvecklingen, stimulerad av ekonomiska, miljömässiga och andra krav, i flertalet fall leder till ett allt bättre utnyttjande av den tillförda energin.

De åtgärder som vidtas för att begränsa energikonsumtionen innebär nästan alltid också krav på ingrepp i andra sektorer. Detta illustrerades också tydligt under oljekrisen vintern 1973/74.

Det finns ett nära samband mellan den ekonomiska aktiviteten i ett samhälle och dess energiförbrukning. Utvecklingen av levnadsstandarden så som den traditionellt mäts innebär samtidigt ökande anspråk på energi och andra naturresurser. Detta innebär dock inte att det finns entydiga samband mellan energiförbrukningen och den ekonomiska aktiviteten. En och samma vara kan i allmänhet produceras med hjälp av olika tekniska metoder, som alla har olika specifik energiförbrukning. Vidare innebär produktion av olika varor olika energiförbrukning, varför kvantitativa samband mellan tex BNP och energiförbrukning är relativt osäkra för de tidsperioder (IO—25 år) som behandlas i denna utredning. Utredningen har därför endast mycket sparsamt och försiktigt utnyttjat sådana kvantitativa samband i prognosarbetet.

Den utgångspunkt för kalkylerna beträffande konsumtionsutveck- lingen av energi som utredningen har valt att studera är formulerad i avsnitt 5.3. Avsikten har varit att genom valet av alternativ ge en vid spridning av under olika förutsättningar erhållen energiförbrukning. För varje uppsättning av antaganden har sedan förutsatts att lämpliga styrmedel sätts in från samhällets sida.

Alternativen är utformade dels med utgångspunkt i två energikonsum- tionsnivåer, dels från alternativa antaganden om produktionssystemets utformning, dvs. en dämpning av oljeimporten främst genom en fortsatt utbyggnad av kärnkraft resp. ingen ytterligare kärnkraftutbyggnad men insatser för att säkra en import av fossila bränslen. Avsikten har därvid primärt varit att ge allsidighet åt prognosövervägandena.

Alternativ 1 har bedömts motsvara en utveckling där åtgärder vidtas till följd av prishöjningar och andra händelser på energimarknaden utan att därför någon mer principiell förändring av samhällets agerande på energiområdet genomförs. I de övriga alternativen tillkommer sådana förändringar dels beträffande konsumtionssidan, dels beträffande pro- duktions- och tillförselsidan. Dessa alternativ är baserade dels på en lägre konsumtionsnivå (alternativ 3 och 4) orsakad av en långsammare efterfrå- geutveckling, dels på en förändrad produktionsinriktning som innebär stopp för ytterligare kärnkraftutbyggnad (alternativ 2 och 4). I alterna- tiven 1 och 3 är en konsekvens av oljeförsörjningssituationen och oljeprisets höjning att strävan till minskad andel oljeimport försträkts. Alternativen är valda för att belysa den spridning mellan olika utveck- lingslinjer som följer av de angivna förutsättningarna.

Någon totalbedömning av önskvärdheten av det ena eller andra alternativet med beaktande av samtliga skäl, för eller emot, som kan vara aktuella har inte ingått i utredningens uppgifter. Bedömningar av olika delproblem har däremot gjorts och har redovisats i anslutning till respektive avsnitt i betänkandet. Detta gäller t ex de olika produktions- möjligheterna och deras potentiella betydelse för energiförsörjningen, tekniska och ekonomiska bedömningen av produktions-, distributions- och konsumtionssystem, miljö- och beredskapssynpunkter samt kopp- lingen mellan förutsättningar för prognoserna och deras konsekvenser.

12.4. Konsumtionsutvecklingen

Utvecklingen av energikonsumtion beror i hög grad på förhållanden inom andra samhällssektorer. Genom de sista årens händelser har dock större hänsyn kommit att tas till energifrågorna, vilket tillsammans med prishöj— ningarna bedöms resultera i en dämpning av tillväxten i energiförbruk- ningen utan att detta påverkar samhället i stort.

12.4.1. Industri

EPU har, i likhet med andra energiutredningar, analyserat produktions- ledet. Studier av den samlade energiförbrukningen för tillverkning och utnyttjande av produkter har i liten skala påbörjats. Dessa studier torde kunna leda till ytterligare rationaliseringar och därmed på sikt en viss sänkning av den specifika energiförbrukningen. Förnyad produktionsut- rustning leder efter hand till bättre prestanda också beträffande energiåtgången. Lönsamhetsgränser för energibesparande åtgärder har sannolikt i åtskilliga fall flyttats på grund av de höjda energipriserna. Den direkta energikonsumtionen inom industrin är störst inom skogsindustrin och ijärnindustrin. Massa— och pappersindustrin ochjärn- och stålverken svarar för betydligt över hälften av den direkta energiåtgången inom industrin. (En kalkyl som ger också den indirekta energiförbrukningen presenteras i bilaga 9. Denna beräkning visar att sifferuppgifter om enbart den direkta energiåtgången kan vara vilseledande).

Förändringen i relativpriser mellan el och bränslen har en relativt liten inverkan på industrins energiförbrukningsmönster. För processvärme- ändamål är fossila bränslen fortfarande billigare, och torde därför komma att användas även fortsättningsvis åtminstone för större anläggningar. I åtskilliga sammanhang — vid automatisering och annan rationalisering, liksom för att förbättra arbetsmiljön — har elenergin sådana fördelar att ett högt pris inte synes vara återhållande på användningen i någon betydande omfattning.

I samband med nyinvesteringar kan ett ökat införande av utrustning för alternativa bränslen (dvs främst möjligheter att elda kol i stället för olja) väntas. Valet av bränslen sker i sådana fall från ekonomiska utgångspunkter under normala förhållanden.

12.4.2. Samfärdsel

Inom transportsektorn är möjligheterna till överflyttning av energikon- sumtion från bränsle till el små. Även stora överflyttningar av transport- arbete mellan väg- och spårtrafik, där det överhuvudtaget är praktiskt möjligt, får litet genomslag på volym och fördelningen av energiförbruk- ningen. Någon nämnvärd övergång till eldrift för personbilar väntas inte fram till 1985 och är framdeles huvudsakligen beroende av den tekniska utvecklingen av batterier. Ett snabbt införande av elbilar torde kräva styråtgärder av betydande omfattning.

Möjligheter att minska energiförbrukningen finns genom att överföra persontransportarbetet från privatbilar till kollektiva färdmedel men torde kräva kraftiga styråtgärder för att komma till stånd i större skala.

Stora effekter på drivmedelsförbrukningen fordrar genomgripande förändringar av transportmönster eller väsentliga tekniska förbättringar av metoder. De fördelar vägfordon har genom sin rörlighet synes svåra att uppnå med andra fordon. Olika lösningar för att öka utnyttjandegraden har föreslagits, men inget stort genombrott förutses inom prognosperio- den. Beträffande den tekniska utvecklingen av motorer synes elmotorn erbjuda vissa möjligheter, men inte heller här kan snabba förändringar väntas.

12. 4. 3 Övrigsektorn

Utredningens alternativ inom övrigsektorn belyser inverkan av olika uppvärmningsalternativ på energikonsumtionen. Åtskilliga detaljfrågor belyses vidare med delkalkyler beträffande kostnader och andra konse- kvenser. Någon totalkalkyl på vilken en fast rekommendation beträff- ande val av uppvärmningsform under olika förutsättningar kan göras har dock utredningen inte kunnat göra. Detta är emellertid en fråga som närmare skulle behöva utredas, bla för att kunna fogas in i planeringen av värme— och energiförsörjning på både lokal och central nivå i ett sammanhang.

Uppvärmningen av bostäder och övriga lokaler tar närmare hälften av den samlade energiförbrukningen. Kostnaderna för uppvärmningsformen är samtidigt starkt beroende av energipriserna. Valet av uppvärmningsalternativ får också stora effekter på prognoserna. En rationell utformning av bostads- och lokaluppvärmningen kan alltså få stor betydelse för den fortsatta utbyggnaden av energiförsörjningssys- temet. Det är därför önskvärt att totala jämförande kalkyler beträffande valet av uppvärmningsalternativ kan presenteras för större eller mindre områden (delar av, hela eller flera kommuner) som kan beröras av detta.

Den enskilda uppvärmningen genom värmepanna i varje fastighet får allt mindre betydelse vilket framför allt betingats av miljöhänsyn. I stället skeri ökande omfattning en anslutning till fjärrvärme eller införande av elvärme. Detta är också från energihushållningssynpunkt en önskvärd utveckling som bör stimuleras.

De största potentiella besparingarna finns inom övrigsektorn. Dessa beror dock ijämförelsevis ringa män på fördelningen mellan olika bostadstyper eller lokaler av olika karaktär, varför särskilda insatser för att påverka denna fördelning inte kan motiveras enbart utifrån hänsyn till energiför- brukningen. Oavsett detta finns dock en rad åtgärder som kan ge mer eller mindre betydande minskningar av energiförbrukningen i alla typer av byggnader. Införandet av dessa kan på olika sätt styras, vilket kan ske genom lånebestämmelser, föreskrifter, avgiftsbeläggning eller informa— tion. Hur denna styrning skall utformas har utredningen inte närmare undersökt. Bland de tänkbara åtgärder som diskuterats dels i avsnitt 6.4, dels i bilagorna 5, 6 och 7 kan här nämnas följande:

— krav på förbättrad isolering, eventuellt också tilläggsisolering * införande av utrustning för värmeåtervinning

— bättre reglering av värmetillförsel

— införande av treglasfönster

— lägre inomhustemperatur — förbättrad Skötsel av värmeutrustning — krav på fönsteron'entering; begränsningar av inomhusklimatisering — förbud mot varmluftridåer

— maximering av belysningsstandard — förbud mot vissa energikrävande apparater — införande av speciell utrustning som t ex värmepump, solfångare.

Generellt gäller också att ett tillvaratagande av de möjligheter att mota den individuella energiförbrukningen som i många fall finns torde ge ökad stimulans till införande av energibesparande åtgärder.

Ett problem som i detta sammanhang bör uppmärksammas är att den besparing som görs verkligen kommer den slutlige konsumenten av energi tillgodo. Med den utformning som avgifts- och lånebestämmelser för närvarande har, kan detta inte åstadkommas. Utredningen vill här inte ange några bestämda rekommendationer till åtgärder. En närmare analys behövs innnan åtgärder för att erhålla en bättre energihushållning kan aktualiseras men goda besparingsmöjligheter finns.

En långsiktig konsumtionsbegränsning måste ske med andra medel och inriktas mot delvis andra områden än en kortsiktig besparingskampanj. Det är för långsiktiga åtgärder också nödvändigt att avväga åtgärder inom olika områden på ett sådant sätt att en balanserad utveckling blir följden.

12.5. Produktion och tillförsel

Genom att en säker energiförsörjning är av avgörande betydelse för funktionerna i samhället kan det finnas anledning att, mot bakgrund av de senaste årens händelser, ytterligare förstärka de faktorer som verkar för en säker tillförsel t ex:

— utnyttja och utveckla inhemska energikällor — verka för en ytterligare förbättrad hushållning med energi (och andra naturresurser)

—— sprida inköpen till fler exportörer och producenter — öka Sveriges internationella engagemang i utvinning av energi.

En betydelsefull faktor i detta sammanhang är också att effektivt hushålla med de tillgängliga energiresurser som erbjuds.

Den roll av nödvändig, men icke tillräcklig, förutsättning för en fortsatt välståndsutveckling i samhället som en säker energiförsörjning innebär gör att snabba förändringar av strukturen inom energiförsörj- ningsområdet blir svåra att genomföra utan betydande ingrepp på många områden. En omställning till andra målsättningar för svensk energiför- sörjning fordrar därför betydande insatser över lång tid.

Beträffande de olika energiformerna har följande bedömningar gjorts:

_ Petroleumprodukter, som nu svarar för ca 70 % av Sveriges energiförsörjning, kommer under lång tid att förbli av avgörande betydelse. En betydande sänkning av deras andel torde kräva både en snabb utbyggnad av kärnkraft och en stor satsning på andra fossila bränslen, i första hand kol och naturgas. Även under sådana förhållanden torde påtagliga effekter på förbrukningen kunna observeras först under 1980-talet.

_ Utnyttjande av kol i stor skala kräver en betydande utbyggnad av transportkapacitet och lagringsmöjligheter förutom en utbyggnad av anläggningar för att förbränna kol. Bortsett från järnverken och cementindustrin synes idag möjligheterna vara små att utnyttja kol. En ökad andel ko] förutsätter därför att nya anläggningar i stor utsträckning byggs för att använda kol. Det är endast i större anläggningar — kraftverk, processindustrier och motsvarande — som kol synes kunna bli aktuellt, med tanke på de krav på hanteringsutrustning och miljövårdsåtgärder som ställs.

—Naturgas kan utan större svårigheter användas som substitut för petroleumprodukter. En naturgasintroduktion innebär också att en betydande andel av försörjningen flyttas över från petroleumprodukter till naturgas. _ Utvecklingsmöjligheterna för kärnkraften måste från tekniska och ekonomiska utgångspunkter bedömas som mycket stora. Dess miljöpåver- kan vid normaldrift gör den till från miljösynpunkt gynnsammast elproduktionsalternativ enligt naturvårdsverkets bedömning. De säker- hetsmässiga aspekterna har behandlats av närförläggningsutredningen, som inte bedömer riskerna för kärnkraft större än för alternativa produktionssystem. Avfallshanteringen utreds fn av Aka—utredningen. Genom uranfyndigheterna i Billingen kan en inhemsk bränsleförsörjning till kärnkraftverk etableras. _

_ Vattenkraften representerar från tekniska och ekonomiska utgångs- punkter en fördelaktig produktionsform. Vattenkraften är lätt att reglera, erbjuder en mycket driftsäker och helt importoberoende kraftkälla. Den kompletterar genom dessa egenskaper utbyggnaden av värmekraft som under alla förhållanden blir den produktionsform som kommer att dominera den framtida utbyggnaden. I ett läge där ytterligare kärnkraft ej kommer ifråga torde vattenkraften få ännu större betydelse för folkhushållet genom möjligheterna att ersätta betydande volymer impor-

terat bränsle.

_ Ehuru inhemska energikällor är från olika synpunkter värdefulla att tillvarata synes andra energiformer än de ovan nämnda åtminstone inte före 1985 kunna erbjuda sådana förutsättningar för energiproduktion att de kan få betydelse för energipolitikens utformning i stort.

12.6. Val av uppvärmningssystem

Fjärrvärmesystem med sådan anslutningseffekt att kärnkraftverk kan anslutas erbjuder en från tekniska, ekonomiska och miljömässiga utgångspunkter klart fördelaktig lösning. Sådana system har redan föreslagits i Stockholm och Malmö. Göteborg har också tillräckligt värmeunderlag. De höjda oljepriserna och förbättrad teknik beträffande hetvattenöverfön'ng kan sannolikt skapa förutsättningar för kärnkraft- baserad fjärrvärme också i andra områden, i första hand Linköping—Norr— köping och Västerås— Eskilstuna.

Kraftvärmeverk som producerar både el och värme, erbjuder en god bränsleekonomi jämfört med kondenskraftverk för enbart elproduktion. Där de lokala förutsättningarna, framför allt i form av tillräckligt värmeunderlag, så medger bör kraftvärmeverk byggas ut om de kan erbjuda en elproduktion till kostnader som är lägre än för alternativa produktionsanläggningar. Vid ett stopp för ytterligare kärnkraftutbygg- ? nad torde gemensam produktion av elenergi och värme ikraftvärmeverk ske i största möjliga utsträckning.

De här beskrivna exemplen påvisar det samordningsbehov mellan produktion och distribution av energi som finns lokalt och regionalt. Det saknas för närvarande instrument för en sådan samordning. Energi— kommittén föreslog 1970 att kommunerna skulle åläggas att planera värmeförsörjningen för tätortsbebyggelse genom att utforma s k värmeplaner. Värmeanläggningsutredningen tillsattes våren 1973 som en direkt konsekvens av detta förslag. VÄU anser dock inte att ett krav på obligatoriska värmeplaner kan ställas utan en samlad planering för energiförsörjningen i dess helhet i vilken värmeplaner kan inordnas. Mot bakgrund av den ovan givna beskrivningen bedömer också EPU att det finns ett klart behov av en sådan samlad planering.

Med hänsyn till den komplexa karaktären av både den teknisk-eko- nomiska sidan av problemen och den administrativa utformningen torde dock frågan behöva ytterligare utredas innan några detaljer i utform- ningen av en sådan energiplanering kan anges.

12.7. Samhällsaspekter

Från miljösynpunkt synes kärnkraft tillsammans med naturgas erbjuda de gynnsammaste alternativen för energiproduktion, medan olja och i ännu högre grad kol kan medföra betydande påfrestning på miljön.

Effekterna av svavelutsläpp från förbränning av fossila bränslen är besvärande på kalkfattiga marker, medan kalkrika jordar har en betydligt bättre motståndskraft mot försurning.

Beträffande kol gäller dels att förutom svavelutsläpp betydande ask- mängder måste omhändertas, dels att kolbrytning generellt sett innebär en farlig och olycksbelastad verksamhet. Emellertid kan förutsätt— ningarna för kol förbättras på någon sikt till följd av de FoU-insatser som nu pågår i åtskilliga länder.

Naturvårdsverket anser med hänsyn till framför allt bevarandeaspek- terna att vattenkraftutbyggnad är det minst önskvärda av de mer betydelsefulla produktionsformerna för elenergi.

Från beredskapssynpunkt är inhemska energikällor av stort värde. Förutom vattenkraften erbjuder endast uranfyndigheterna i Billingen nu kända möjligheter till betydande importoberoende energiproduktion. Möjligheterna att i en krissituation försäkra sig om bränsletillförsel beror i väsentlig grad på hur tillförselmönstret ser ut under normala förhållan— den. Detta gäller den mottagningskapaeitet i form av t ex hamnar, järnvägsvagnar, rörledningar, lagringsutrymmen etc som måste utnyttjas. Det gäller också kontakter med producenter för att få del av ett utbud. Det skulle därför från beredskapssynpunkt vara önskvärt att ha åt- minstone en viss produktion av inhemska bränslen (som torv, skiffer) eller vissa anläggningar får sådana importerade bränslen som inte normalt utnyttjas (som i första hand kol). Oberoende av den framtida utform- ningen av en energipolitik måste beredskapsåtgärder som syftar till en för olika krisfall tillfredsställande försörjningstrygghet beaktas.

12.8. Energipolitiska beslut

Genom att energifrågorna griper in i flertalet samhällssektorer har energidebatten på senare år influerat den allmänna samhällsdebatten och omvänt. Detta synes utredningen värdefullt. Behovet av avgränsningar av olika beslutssituationer blir dock samtidigt angeläget.

En rad åtgärder har, som framgått tidigare, effekter bl a på energiförbrukningen, men diskuteras också utifrån andra utgångspunkter. Det kan gälla åtgärder som har fördelningspolitiska motiveringar (som t ex rättviseskäl i samband med individuell eller kollektiv mätning av värme, el eller gas), bostadspolitiska motiveringar (beträffande tex avvägningen mellan olika boendeformer), transportpolitiska motiveringar (som t ex krav på järnvägstransporter av långväga frakter), sysselsätt— ningspolitiska motiveringar (som t ex begränsningar av automatisering inom industrin) eller liknande. Utredningen har inte haft anledning att analysera de allmänpolitiska skälen för, eller emot, sådana åtgärder. I åtskilliga sammanhang finns det allmänna eller särskilda motiv för åtgärder som får effekt på energiförsörjningen. Utredningen bedömer att önskade resultat i sådana fall inte kan nås genom att enbart tillgripa energipolitiska styrmedel.

Mot den just relaterade bakgrunden synes det dock angeläget att inte

låta mål och medel för åtgärder inom olika sektorer okontrollerat gripa in i varandra. Energisektorn har förhållandevis långa planeringsperspektiv och en uttalad långsiktig energipolitik är mycket angelägen. Vid ut- byggnader inom industrin finns en valfrihet mellan energiformer som starkt begränsas i och med att utbyggnaden påbörjas. Valet av energiform spelar därvid både från företagets och samhällets synpunkt en viss roll och påverkas av hur miljö-, säkerhets- och beredskapsaspekter vägs in i en teknisk-ekonomisk bedömning. Transportutvecklingen är i detta avseende sannolikt anpassningsbar, men har betydelse för bl. a. raffinaderiut- byggnad. Hela uppvärmningssektorn är avgörande känslig för val av produktionsform. De allmänna värmesystemen (dvs främst el- och fjärr- värme) fordrar att en långsiktighet iinriktningen av energipolitiken finns och att de försörjningssystem (hetvattenrörledningar och underjordskab- lar i tätorter liksom dimensionering av produktions- och överföringsan- läggningar) som byggs upp anpassas till denna.

Energikommittén föreslog att krav på planer för värmeförsörjningen i tätbebyggda områden skulle införas. Värmeanläggningsutredningen skall under hösten avlämna ett lagförslag där formerna för detta regleras så att kommunerna, om de så önskar, kan utforma värmeplaner som ges rättsver— kan mot konsumenten. Ett obligatorium fordrar enligt VÄU att planer för all energiförsörjning kan upprättas. EPU bedömer i likhet med VÄU att sådana s k värmeplaner måste kompletteras med sådana samlade planer för den lokala energiförsörjningen. Formerna för värmeplanernas inordnandei den lokala energiplaneringen och samordningen mellan den lokala energi- planeringen och energiplanering på riksnivå behöver dock utredas närmare, och EPU föreslår därför att en sådan utredning kommer till stånd.

Den situation som råder för närvarande innebär ett betydande osäkerhetsmoment vilket beaktats vid valet av de prognosalternativ utredningen utformat. Osäkerheten i bedömningarna av energiförbruk- ningen är framför allt beroende på svårigheten att ange förutsättningar för prognoskalkylerna. Dessa gäller förhållanden inom andra sektorer av samhället, såsom industriproduktionens volym totalt och fördelning mellan branscher, den geografiska fördelningen över landet av olika verksamheter, samt utvecklingen beträffande bostadsstandard och ser- viceverksamhet. Beträffande produktion och tillförsel är osäkerheten given dels av förhållanden på den internationella energimarknaden vilka endast obetydligt kan påverkas av Sverige, dels av den ovisshet som råder beträffande energipolitikens utformning. Leveranstryggheten för råolja och petroleumprodukter är osäker. Risken för nya störningar i tillförseln bedöms i flertalet importländer finnas kvar. Produktionen i Nordsjön kan endast till viss del ersätta arabisk olja, men fortsatta diskussioner om leverans från nya fynd av olja och naturgas pågår. ,,

Kärnkraftens fortsatta utbyggnad i Sverige är ifrågasatt. Även om slutsatserna från de utredningar som behandlat säkerhets- och avfalls- frågorna inte synes ge anledning till ett kärnkraftstopp är frågan inte avgjord. Mycket av argumenteringen och debatten har gällt frågor av en

vidare innebörd än säkerhetsmässiga och tekniska.

Nya energiformer kan endast efter hand bli av betydelse. Möjligheterna att erhålla naturgas undersöks för närvarande, men någon bedömning går inte att ge i nuvarande skede. Från miljösynpunkt har naturgasen påtagliga fördelar. En introduktion innebär att tjock eldningsolja i betydande kvantiteter kan ersättas.

Den mest sannolika användningen av kol synes vara i kraftproduktion eller större industrianläggningar. Kol ersätter därvid i huvudsak tjock eldningsolja, men är från miljö- och hanteringssynpunkt besvärligare och fordrar därför ett betydligt lägre pris än tjockolja.

Inhemska bränslen eller vindkraft erbjuder knappast några storskaliga lösningar. Ett utnyttjande av dessa synes bli aktuellt antingen där speciella lokala förutsättningar finns — såsom sopförbränningsstationer eller torvmossar i anslutning till fjärrvärmesystem _ eller där beredskaps- Skäl gör det motiverat att ha en viss produktion i landet.

EPU:s fyra alternativa energiprognoser är avsedda att ge en mångsidig belysning av den kommande utvecklingen beträffande Sveriges energiför- sörjning. En huvudlinje i en kommande energipolitik har i prognoserna förutsatts vara att samhället även i framtiden verkar för att trygga energiförsörjningen, medan valet av energiform lämnats öppen inom förhållandevis vida ramar.

Inriktningen av en försörjningspolitik för energi måste naturligtvis anpassas efter rådande förhållanden. De långa tidsperioder som ligger mellan beslut om utbyggnad och färdig produktionskapacitet — oavsett om det gäller kraftverk, raffinaderier, fjärrvärmesystem, tung process- industri eller andra liknande anläggningar — innebär också att ett avstående från beslut kan ge en framtida obalans mellan efterfrågan och utbud.

De analyser av energifrågornas tekniska, ekonomiska, miljö- och resursmässiga aspekter som redovisas i denna utredning kompletteras på flera viktiga punkter genom arbeten inom andra offentliga utredningar.

Energifrågorna har sålunda betydelse för flertalet samhällssektorer. De globala aspekterna är dessutom tydligare här än för många andra områden och måste finnas med i en slutlig bedömning. De resurser i form av råvaror och tekniskt kunnande som vårt land disponerar borde därmed med fördel kunna utnyttjas för att bidra till att förbättra levnadsvillkoren för en växande världsbefolkning.

13. Referenser

l. Lägesrapport från energiprognosutredningen. DS I 197322. Stock— holm 1973.

2. Svensk ekonomi 1971—1975 med utblick mot 1990. 1970 års långtidsutredning. Huvudrapport. SOU 197027]. Stockholm 1970.

3. Svensk ekonomi fram till 1977. 1970 års långtidsutredning avstämd och framskriven. SOU 1973:21. Stockholm 1973.

4. Effektivare energianvändning. Rapport från IVA:s kommitté. IVA- meddelande nr 181. Stockholms 1974.

5. B Gustafsson: Alternativa bränslen till brännolja i värme- och värme- kraftanläggningar. Stiftelsen för Värmeteknisk Forskning. Rapport SVF-l3.Studsvik Nyköping 1974.

6. Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av energi- programkommittén. Avdelning A. SOU 1974173. Stockholm 1974.

7. Ulla Törnqvist: Om priselasticitet för energi. FE-rapport 15. Företags- ekonomiska institutionen, Göteborgs universitet. Göteborg 1973.

8. Kärnkraftens högaktiva avfall. Lägesrapport från Aka-utredningen DS I 1974:6. Stockholm 1974. 9. Närförläggning av kärnkraftverk. Betänkande av närförläggningsutred- ningen. SOU 1974:56. Stockholm 1974. 10. Petroindustrin i Sverige. En inventering. Lägesrapport från petro- industriutredningen. DSI 197315. Stockholm 1973. . ll. Vattenkraft och miljö. Ett betänkande om vattenkraftutbyggnad i Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven. SOU 1974122. Stockholm 1974. 12. Värmeförsörjning enligt värmeplan. Betänkande av värmeanlägg- ningsutredningen. SOU 1974:77. Stockholm 1974. 13. Installationssektorn. Betänkande av installationsbranschutredningen. SOU l974:47. Stockholm 1974. 14. Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. Betän- kande av energikommittén. SOU l970:13. Stockholm 1970.

15. Näringspolitik — ny verksorganisation. Betänkande av kommerskol- legieutredningen. SOU 1971:69. Stockholm 1971. 16. Rapport rörande Sveriges energiförsörjning 1955—1985. Avgiven av energikommittén. Finansdepartementet 1967z8. Stockholm 1967. 17. Departement of State Bulletin nr 1810, 4/3 1974. 18. Vers une nouvelle strategic de politique énergétique pour la communanté. COM (74) 550 final.

19.

20.

21.

22. 23.

24.

25.

26.

27.

28. 29.

30.

31.

32.

33

34.

35.

36. 37.

38. 39.

40.

Energy Emergency Act. Bills to give the President extraordinary power to cope with the energy crisis. November 1973, Washington 1973. Energy Prospects — An Engineering Viewpoint. National Academy of Engineering, Washington 1974. Le problem de Fenergie au France å moyen et a long terme, juli 1974, utgiven av le Conseil Economique et Social. Nuclear Engineering International, August 1974, s 613. Rahmenprogram Energieforschung (1974—1977) Bonn, den 8.1.1974

a) St. Meld. nr 25 (1973—74) Om petroleumvirksomhetens plass i det norske samfunn. b) St. prp. nr 85 (1973—74) Statskraftverkenes leveringer _ kraft- priser og andre leveringsvilkår. c) St. meld. nr 30 (1973—74) Virksomheten på den norske kontinen- talsokkel rn v. d) St. meld. nr 77 (1973—74) Ilandforing av gass fra Friggområdet.

e) St. meld. nr 100 (1973—74) Energiforsyningen i Norge i frem- tiden. Danmarks energiforsyning — mol og midler i energipolitikken. Han- delsministeriet, Kobenhavn april 1974. Study of Price Elasticity at the request of the Swedish Power Board. Rapport från Bergman & Co, februari 1974. S Lalander: Kärnkraften behöver nytt taxesystem. A Björgerd: Mo— derna taxekalkyler. ERA 1972 11 1, s. 2—16. United Nation Statistical Yearbook 1972. Sveriges elförsörjning 1975—1980. 1972 års studie. Elkonsumtionen i Sverige. Prognos 1970—1980. Centrala Driftledningen. Svensk industri under 1970—talet med utblick mot 80-talet. LU 70, bilaga 2. SOU 197115. Stockholm 1971. Hushållning med mark och vatten. Rapport upprättad inom civil- departementet. SOU 1971175. Stockholm 1971. Svensk industri. Betänkande från industristrukturutredningen. Del- rapport l—4. SOU 1974111, SOU 1974112, SOU 1974113, och SOU 1974114. Stockholm 1974. TEKO-industrierna under 1970-talet, DS ] 197413. Massa- och pappersindustrins energiförbrukning 1973. Rapport från Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen och Svenska Trä-

forskningsinstitutet. Kemisk processindustri och framtida energiförbrukning. Kemikon-

toret. Stencil maj 1974. Bilismen i samhället. Rapport från Svenska Vägföreningen 1972.

Regional trafikplanering. Stencil. DSK 197214. Kommunikations- departementet juni 1972. Teknisk tidskrift nr 6, 1974. SCB:s befolkningsprognoser. Statistiskt meddelande från statistiska centralbyrån, 197215. Bostäder 1974—76. Bostadsbyggandet de närmaste åren i ett långsik-

tigt perspektiv. Betänkande av boendeutredningen. SOU 1973:50. Stockholm 1973.

41. Solidarisk bostadspolitik. Betänkande av boende- och bostadsfinan- sieringsutredningarna. SOU 1974117. Stockholm 1974. 42. Kollektivleveranser av el. Svenska Elverksföreningens handlingar I 973 nr 2.

43. I Höglund: Solenergi som värmekälla i byggnader. Energicentrum KTH, Institutionen för byggnadsteknik. Stockholm, maj 1974. 44. Betaenkning om sommertid/ny normaltid i Norden. Rapport till Nordisk ministerråd 8 juli 1974. 45. S Svennberg: Ökning av energibehovet för ventilation vintertid i lokaler med schemastyrd ventilation vid tidigareläggning av arbets- tiden med en timme. Instititutionen för uppvärmnings— och ventila- tionsteknik vid KTH, tekniskt meddelande nr 28. Stockholm 1974. 46. Gatubelysning. En handledning för planering och skötsel av gatu— och vägbelysningsanläggningar. Utarbetad av gatubelysningsingenjör Percy Sandgren på uppdrag av Svenska Elverksföreningen. Stockholm 1971. 47. BP Statistical Review of the World Oil Industry 1973. 48. Naturgas i Sverige. Slutbetänkande avgivet av 1968 års utredning om , rörtransport av olja och gas. SOU 1972:25. Stockholm 1972. ; 49. R Lund: Världens kärnkraft 1977. Elinstallatören 6, 1974. 50. Sveriges försörjning med kärnbränsle. Promemoria utarbetad inom industridepartementet december 1971. DS I 197124. 51. Uranium. Resources, production and demand. OECD NEA, IAEA. Paris 1973.

52. Metangasframställning ur gödsel och andra avfallsprodukter. Jord- brukstekniska institutet. JTI-rapport 10. Uppsala 1974. 53. PM med förslag till lagstiftning om torvtäktskoncession. Industri- departementet. DSI 197415. 54. Solenergi i Sverige? Föredrag och diskussion inom IVA. IVA-rapport nr 67, Stockholm 1974. 55. a) Statens naturvårdsverks publikationer: Miljövårdsproblem vid pet- roleumindustri, 1972112. Anvisningar för kontroll av miljöfarlig verksamhet vid petroleumindustri, 1974114.

b) pil-förhållanden i västsvenska sjöar, 1970—1971. Stencil av Kungl fiskeristyrelsen m fl. Juni 1972. 0) Information från sötvattenlaboratoriet Drottningholm: Försur— ningens inverkan på fiskbestånd i västkustsjöar av Brodde Almer. Nr 12 1972.

d) Försurningens inverkan på västkustsjöar. Fytoplankton, zoo- plankton, diatomeer och kemi av E Hörnström, C Ekström, U Miller och W Dickson. Nr 4 1973.

56. Statens naturvårdsverks årsbok 1973. 57. Energiransonering i industrin. Konsekvenser för sysselsättning och varuförsörjning. Promemoria från statens industriverk. Stockholm 1974. SIND PM 111974. 58. Industrins energiförbrukning. Sveriges Industriförbund, Stockholm 1974.

59. Carl-Erik Lind: Jämförelse mellan olika uppvärmningssystem. ERA nr 10, 1974. 60. The Need or Demand for Energy — An Analysis of the Energy Consumption. Bengt Lyberg, Gunnar Hambraeus och Rolf Gradin. Paper 1.2.2. World Energy Conference 1974. 61. Bättre bruk av energin i byggnader och byggd miljö. Statens råd för byggnadsforskning, styrelsen för teknisk utveckling. Stockholm 1974. 62. Avfall som energikälla. Jordbruksdepartementet. Stencil Jo 197415.

Appendix A Sortförvandlingstabell

Valet av enheter diskuteras i avsnitt 3.2.4 För att ange multiplar av måttstorheter används prefix. k (kilo) = tusen 103 = 1 000 M (mega) = miljon 106 = 1 000 000 G (giga) = miljard 109 = 1 000 000 000 T (tera) = tusen miljarder 1012 = 1 000 000 000 000 Elenergi anges i kWh = 3,6 MJ. I vissa fall används tilläggen e resp v för att ange att energi— eller effektangivelse avser el resp värme (t ex kWe, MWv). Som gemensam sort för olika bränslen har använts toe (ton ekvivalent olja med energiinnehållet 10 000 Mcal/ton = 11,63 MWh/ton). l toe = 10 Gca1= 10 000 Mcal = 11,63 MWh = 41,87 GJ. Angivelser av total energi sker både i kWh och toe (eller multiplar därav). För omräkningar har nedanstående värden använts.

Omräkningsfaktor

för bränsle/kvantitet till toe till GJ Kol, ton 0,65 27,2 Koks, ton 0,67 28,1 Stadsgas, 1 000 m3 0,40 16,7 Motorbensin, m3 0,75 31,4 Motorbensin, ton 1,03 43,1 Motorfotogen, m3 0,835 35,0 Motorfotogen, ton 1,03 43,1 Lys— och eldningsfotogen, m3 0,80 33,5 Lys- och eldningsfotogen, ton 1,03 43,1 Motorbrännolja, m3 0,85 35,6 Motorbrännolja, ton 1,02 42,7 Eldningsolja 1—2, m3 0,85 35,6 Eldningsolja l—2, ton 1,02 42,7 Eldningsolja 3—5, ln3 0,93 38,9 Eldningsolja 3—5, ton 0,985 41,2 Naturgas, 1 000 m3 0,80 33,5 Gasol, ton 1,12 46,9 MWh 0,086 3,6

Appendix B Förkortningar

AE AB Atomenergi &” AEC Förenta Staternas atomenergikommission å Aka Utredningen rörande radioaktivt avfall BNP Bruttonationalprodukt BP British Petroleum CDL Centrala Driftledningen _ ECE Economic Commission of Europe . EFI Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm EG Europeiska gemenskapen EK Energikommittén EPK Energiprogramkommittén EPM Energiprognosmodellen FoU Forskning och utveckling [AEA Internationella atomenergiorganet IUI Industriens Utredningsinstitut IVA Ingenjörsvetenskapsakademin LNG flytande naturgas KTH Kungl. Tekniska Högskolan LU Långtidsutredningarna, utarbetade inom finansdepartementet NAE National Academy of Engineeringi Förenta Staterna NJA Norrbottens Järnverks AB NVE Norges Vassdrags og Elektrisitetsvesen OAPEC Organization of Arab Petroleum Exporting Countries. OECD Organization for Economic Co-Operation and Development OPEC Organization of Petroleum Exporting Countries SCB Statistiska centralbyrån SEF Svenska Elverksföreningen SGU Sveriges geologiska undersökning SIND Statens industriverk SKG Stockholms Kraftgrupp AB SMHI Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut SNI Standard för svensk näringsgrensindelning SNG syntetisk naturgas SNV Statens naturvårdsverk SOS Sveriges officiella statistik

SPI STU SV UKÄ VVF VÄU ÅF ÖEF

Svenska Petroleum Institutet Styrelsen för teknisk utveckling Statens vattenfallsverk Universitetskanslersämbetet Svenska Värmeverksföreningen Värmeanläggningsutredningen Ångpanneföreningen Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

Särskilt yttrande Av Einar Henningsson och Rolfaf Klintberg

Programmet för nedtrappning av svavel i eldningsoljor har varit baserat på förutsättningen, att växande tillförsel av tjocka eldningsoljor med naturligt låg svavelhalt skulle komma att stå till buds, trots att huvud- delen (närmare 80 %) av världens råoljeresurser är normalsvavliga.

Vid undersökning beträffande den framtida tillförseln av lågsvavliga tjockoljor, som Svenska Petroleum Institutet utförde i maj 1971, bedömde Institutets medlemsföretag utvecklingen under bränsle- säsongerna 1971/72—1974/75 på sätt, som framgår av nedanstående sammanställning:

Bränslesäsong Total Tillförsel av Andel lågsvavliga tjockoljcförbrukning lågsvavliga tjockoljor tjockOIjor, %

1971/72 14 milj 1113 3,3 lllilj m3 24

1972/73 15 ” 4,2 " 28 1973/74 16 ” 5,2 ” 33 1974/75 17 ” 6,1 ” 36

Som synes ansåg den svenska petroleumindustrien vid denna tidpunkt möjligheterna att tillföra vårt land ökade kvantiteter lågsvavliga tjock- oljor som så tillfredsställande, att praktiskt taget hela ökningen av förbrukningen under perioden skulle kunna tillgodoses därmed.

Som framgår av nedanstående sammanställning över utvecklingen under åren 1968—1973 uppnåddes den beräknade tillförseln 1971 och 1972, men därefter har årsvolymen endast kunnat utökas med några 100 000 m3.

År Total Därav Därav Andel lågsvav- förbrukning lågsvavliga normalsvavliga liga, % 1968 11765 1064 10 701 9 1969 13567 2018 11549 15 1970 15 753 3 299 12 454 21 1971 13 837 3 400 10 437 25 1972 14 036 3 547 10 489 25 1973 13739 3557 10182 26

Enhet: 1 000 n13.

Under åren 1971—73 har i runt ta] 25 procent av förbrukningen av tjocka eldningsoljor kunnat tillfredsställas med lågsvavliga kvaliteter. Detta måste emellertid också tillskrivas det förhållandet. att konsum- tionsutvecklingen inte överensstämt med prognoserna. För 1973 gäller dessutom, att energikrisen började kasta sin skugga. Redan tidigare har man emellertid kunnat konstatera, att det blivit allt svårare att säkerställa en ökad tillförsel till raffinaderierna av naturligt lågsvavliga råoljor liksom en ökad import av lågsvavliga tjockoljor. Avsvavlingen av tjockoljor vid raffinaderier på olika håll i världen har visat sig vara förenad med väsentligt större svårigheter, än man trodde på 1960—talet. Den tekniska utvecklingen på området fortgår, men optimismen om en snar lösning har tyvärr avtagit. Svårigheterna har sedermera accentuerats till följd av energikrisen. Även om den internationella oljehandeln återgått i mera normala banor, synes inte något ha inträffat, som underlättar tillförseln till vårt land av lågsvavliga produkter. Den snabba produktionsutveck- lingen i Libyen, vilken bedömdes som särskilt betydelsefull i fråga om tillförseln av ökade kvantiteter lågsvavlig råolja avsedda för den svenska marknaden, bröts år 1970, då den totalt uppgick till i runt tal 160 miljoner årston. År 1971 sjönk oljeproduktionen i Libyen till 133, år 1972 till 108 och år 1973 till 105 miljoner ton. På sikt kan givetvis förändringar inträffa, när det gäller förutsättningarna för ökad tillförsel av lågsvavliga råoljor från Libyen samt andra etablerade producentländer. Efter hand bör de nya fyndigheterna av råoljor med låg svavelhalt i Nordsjön komma att påverka även den svenska marknaden.

Under tiden har vetenskap och praxis kommit fram till att farhågorna för skador genom svavelutsläpp kan ha överdrivits. Skogsvetenskapliga studier ger vid handen, att åtskilliga trädslag fungerar som effektiva svavelfilter och kan tillgodogöra sig svavel som en stimulans i sin utveckling. Utnyttjande av dessa vetenskapliga rön samt kalkbehandling av sjöar, som riskerar försurning, är utvägar, som synes bör prövas.

Förutom ovannämnda rena försörjningsproblem synes hänsyn också böra tagas till de ekonomiska påfrestningar, folkhushållet utsättes för genom alltför strikta svavelbestämmelser. Prisskillnaden mellan normal- svavlig och lågsvavlig tjockolja kommer på lång sikt att ökas. För ett land som Sverige med stor luftomsättning och klimatiska förutsättningar för snabb utspridning av rökgaser och stoft måste det vara opåkallat att tillämpa hårdare bestämmelser än tätbebyggda industriländer.

På grund av vad sålunda anförts anser vi, att EPU bör framhålla värdet av en mera förutsättningslös forskning i svavelutsläppsfrågan än som hittills varit kutym från ansvariga myndigheters sida samt med hänsyn till svårigheterna att nu bedöma möjligheterna att de närmaste åren tillföra vårt land erforderliga kvantiteter naturligt lågsvavliga eller avsvavlade produkter förorda en fördröjning, när det gäller en fortsatt nedtrappning av svavel i eldningsoljor utom på orter, där skador genom svavelinverkan kan påvisas.

KUNGL. BIBL.

Statens offentliga utredningar 1974

Kronologisk förteckning

Orter i regional samverkan. A. Ortsbundna levnadsvillkor. A. Produktionskostnader och regionala produktionssystem. A. Regionala prognoser i planeringens tjänst. A. Boken Litteraturutredningens huvudbetänkande. U. Förenklad konkurs m. m. Ju. Barn— och ungdomsvård. S. Rättegången i arbetstvister. A. Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remiss- yttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. U.

, 10. Data och näringspolitik. |. I, 11. Svensk industri. Delrapport 1. I.

12. Svensk industri. Delrapport 2. | 13. Svensk industri. Delrapport 3. I. 14. Svensk industri. Delrapport 4. I. 15. Sänkt pensionsålder m.m. S. 16. Neutral bostadsbesksttning. Fi. 17. Solidarisk bostadspolitik. B. 18. Solidarisk bostadSpolitik. Bilagor. B. 19. Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. U. 20. Förslag till skatteomläggning m.m. Fi. 21. Markanvändning och byggande. B. 22. Vattenkraft och miljö. B. 23. Reklam V. Information i reklamen. U. 24. Förslag till hamnlag. K 25. Fri sterilisering. Ju. 26. Motorredskap. K 27. Mindre brott. Ju. 28. Räntelag. Ju. 29. Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. A. 30. Jordbruk i samverkan. Jo. 31. Unga lagöverträdare V. Ju. 32. Solidarisk bostadspolitik. Följdfrägor. B. 33. Att översätta Gamla testamentet. U. 34. Grafisk industri i omvandling. I. 35. Spridning av kemiska medel. Jo. 36. Skolan. staten och kommunerna. U. 37. Mut- och bestickningsansvaret. Ju. 38. FFV. Förenade fabriksverken. I. 39. Socialvården. Mål och medel. S, 40. Socialvården. Mål och medel. Sammanfattning. S. 41. Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp och familje— daghemsverksamhet. Fi. 42. Barns fritid. S. 43. Utställningar. U. 44. Effekter av förpackningsavgiften. Jo. 45. Samordnad traktamentsbeskattning. Fi. 46. Befordringsförfarandet inom krigsmakten. Fö. 47. Installationsbranschen. !. 48. Installationsbranschen. Bilagor. 1. 49. Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen. Fi. 50. Information och medverkan i kommunal planering. Rapport. Kn. 51. Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 1. Fo. 52. Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 2. Fo. 53. Skolans arbetsmiljö. U. 54. Vidgad vuxenutbildning. U. 55. Utsökningsrätt XIII. Ju. 56. Närförläggning av kärnkraftverk. I. 57. Lägenhetsreserv. B. 58. Skolans arbetsmiljö. Bilagor. U. 59. Sexual— och samlevnadsundervisning. U. 60. Trafikbuller. Del I. Vägtrafikbuller. K 61. Trafikbuller. Bilagedel. K. 62. Studiestöd åt vuxna. U. 63. Internationellt patentsamarbete. |. H. 64. Energi 1985 2000. |.

PWHPWFPN?

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Förenklad konkurs m.m. [6] Fri sterilisering. [25] Mindre brott. [27] Räntelag. [28] Unga lagöverträdare V. [31] Mut- och bastickningsansvaret. [37] Utsökningsrätt Xlll. [55]

Försvarsdepartementet

Befordringsförfarandet inom krigsmakten. [46] Krigsmaktans förvaltningsutbildningsutredning. 1. Utbildning i för- valtning inom försvaret. Del. 1. [51]

2. Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 2. [52]

Socialdepartementet

Barn— och ungdomsvård. [7] Sänkt pensionsålder m.m. [15] Socialutredningen. 1.Socialvärden. Mål och medel. [39] 2. Socialvärden. Mål och medel. Sammanfattning. [40] Barns fritid. [42]

Kommunikationsdepartementet

Förslag till hamnlag. [24] Motorredskap. [26] Trafikbullerutredningen. 1.Trafikbuller. Del I. Vägtrafikbuller. [60] 2. Trafikbuller. Bilagedel. [61]

Finansdepartementet

Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag till skatteomläggning m.m. [20] Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp och familjedag— hemsverksamhet. [41] Samordnad traktementsbeskattning. [45] Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen. [49]

Utbildningsdepartementet

Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkande. [5] Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. [9] Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. [19] Reklam V. Information i reklamen. [23] Att översätta Gamla testamentet. [33] Skolan, staten och kommunerna. [36] Utställningar. [43] Skolans inre arbete. 1. Skolans arbetsmiljö. [53] 2. Skolans arbets- miljö. Bilagor. [58] Vidgad vuxenutbildning. [54] Sexual- och samlevnadsundervisning. [59] Studiestöd ät vuxna. [62]

Jordbruksdepartementet

Jordbruk i samverkan [30] Spridning av kemiska medel. [35] Effekter av förpackningsavgiften. [44]

Handelsdepartementet Internationellt patentsamarbete I. [63]

Arbetsmarknadsdepartementet

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i ra- gional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Produk- tionskostnader och regionala produktionssystem. [3] 4. Regionala prognoser i planeringens tjänst. [4] Rättegången i arbetstvister. [8] Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. [29]

Bostadsdepartementet

Boende— och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Solidarisk bos» tadspolitik. [17] 2. Solidarisk bostadspolitik. Bilagor. [18] 3. So- lidarisk bostadspolitik. Följdfrågor. [32] 4. Lägenhetsreserv. [57] Markanvändning och byggande. [21] Vattenkraft och miljö. [22]

Industridepartementet

Data och näringspolitik. [10] Industristrukturutredningen. 1. Svensk industri. Delrapport 1. [1 1] 2. Svensk industri. Delrapport 2. [12] 3. Svensk industri. Delrapport 3. [13] 4. Svensk industri. Delrapport 4. [14] Grafisk industri i omvandling. [34] FFV. Förenade fabriksverken. [38] lnstalIationsbranchutredningen. 1. lnstallationssektorn. [47] 2. In— stallationssektorn. Bilagor. [48] Närförläggande av kärnkraftverk. [56] Energiprognosutredningen. 1. Energi 1985 2000. [64]

Kommundepartementet Information och medverkan i kommunal planering. Rapport. [50]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

Nordisk utredningsserie (Nu) 1974

Kronologisk förteckning

1. Sverigefinnarna och deras organisationer Naturorienterande ämnen i grundskolan i Norden. årskurserna 1—6 Förslag till Nordisk tantamensgyldighed Grunnskolen i Norden Spasialundervisning i Norden Faerayene i Norden Hoyere utdanning av sykepleiere Äldres integration i samhället Kontrollpolitik och narkotika

WPHPPPP

'I -'J 11." ..

' .. nutidens—ämm . illan-våg";-

. *

m.m