SOU 1971:69
Näringspolitiken - ny verksorganisation
Till Statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Stadsradet Lange föreslog 28.6.1968 efter samrad med statsrådet Wickman att en sär- skild sakkunnig skulle tillkallas för att utreda kommerskollegiets arbetsuppgifter och orga- nisation. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyn- digande tillkallades som sakkunnig general- direktör Sten Lundberg, överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Vidare förordnades kommerserådet Olle Lindqvist, kommerskol- legiet, som expert. Som experter förordna- des ytterligare 4.9. 1968 kommerserådet Anders Lindstedt, kommerskollegiet, och direktör Olof Leffler, Stockholms handels— kammare, 4.9.1969 bergmästare Erik Knubb. östra bergmästardistriktet, Falun, 1.7.1969 planeringschef Eric Pettersson, in- dustridepartementet och 1.9.1969 redaktör Ernst Erik Ehnmark, universitetskansler- ämbetet.
Experterna Leffler. Lingqvist, Lindstedt och Pettersson har bildat en rådgivande grupp som sammanträtt under ledning av utredningsmannen.
Som sekreterare förordnades 16.8.1968 tf. organisationsdirektör Sune Andersson, statskontoret. Som biträdande sekreterare förordnades l.l2.1968 byråsekreterare Kers- tin Anell, kommerskollegiet.
Utredningen inledde sitt arbete i slutet av 1968 och antog namnet kommerskollegieut- redningen.
Som remissinstans har utredningen yttrat sig över betänkandena från ett antal andra utredningar: SHI—utredningen, gruvrättsut- redningen, 1966 års atomenergiutredning, livsmedelsstadgekommitten, energikommit- ten, samarbetsutredningen, fondbörsutred-
ningen och 1964 års geologiutredning. Vida- re har utredningen bl.a. yttrat sig över en promemoria från departementsutredningen om delegering av beslutanderätten vad gäller utseende av ledamöter av vissa statliga organ och av andra statliga funktionärer och en promemoria, utarbetad inom inrikesdeparte— mentet om register över vissa företag som erhållit statligt stöd.
Utredningen har haft överläggningar med företrädare för en rad parallellutredningar och myndigheter.
Utredningen framlägger härmed sitt be- tänkande. Till det material som redovisas på annat sätt hör en rapport om verksamheten inom kommerskollegiets elektriska byrå och statens elektriska inspektion.
Med detta betänkande har utredningens arbete slutförts. Det betyder inte att man genomgående har färdiga lösningar på de problem utredningen tagit upp. Arbetet för att fullfölja den rekonstruktion som utred- ningen anser nödvändig för den del av sam- hällsförvaltningen där dagens kommerskolle— gium har sina uppgifter behöver föras vidare. På flera områden föreslås fortsatta utred- ningar och andra studier.
Vid slutbehandlingen av betänkandet har närvarit experterna Leffler, Lindqvist, Lind- stedt och Pettersson samt sekreteraren och biträdande sekreteraren.
Särskilda yttranden har avgivits av exper- terna Leffler och Lindqvist.
Stockholm i september 1971 Sten Lundberg
/Sune Andersson
InnehåH
Kapitel 1 Huvuddragen för en ny or- ganisation — sammanfattning ......
1.1 Huvudfrågorna .......... 1.2 En principlösning .........
Kapitel 2 Kommerskollegier avidag .
2.1 Det centrala verket ........ 2.1.1 Verksamhetsfältet och uppbyggnaden istort . . Verksamheten inom ut- rikes- och utredningsav- delningen ......... Verksamheten inom bergsbyrån Verksamheten inom elektriska byrån Verksamheten inom in- dustribyrån Verksamheten inom all- männa byrån 2.2 '”Lokalstaterna” .......... 2.2.1 Bergsstaten ........ 2.2.2 Sprängämnesinspek- tionen ............ 2.2.3 Statens elektriska in— spektion .......... 2.3 Framtidbedömningar frun kommerskollegiet ......... 2.4 En tillbakablick .......... 2.5 Kommerskollegiets situation i dag
2.1.2
Kapitel 3 Nuvarande organisation på näringspolirikens område
3.1 Översikt
16 19 21 23 25 26 26 27 27
28 30
31
34 34
se
3.3
3.4
3.5
3.6
3.7
3.8
Organ med uppgifter i samband med industripolitiken 3.2.1 Utredningsverksamhet 3.2.2 Regleringsåtgärder 3.2.3 Stödåtgärder Organ med uppgifter i samband med handelspolitiken 3.3.1 Utredningsverksamhet 3.3.2 Regleringsåtgärder 3.3.3 Stödåtgärder Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till den industri- och handelspolitiska förvalt- ningsapparaten ......... Organ för uppgifter på mineral- området Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till den statliga verksamheten på mineralområ- det .................. Organ för tekniska regleringsåt- gärder och statligt säkerhetsar- bete Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till förvaltningsap— paraten för tekniska reglerings- åtgärder och statligt säkerhets- arbete
Kapitel 4 Urvecklingslinjer .......
4.1 4.2
4.3
Inledning .............. Några drag i efterkrigstidens nä- ringspolitiska strävanden
Statliga verksamhetsgrenar med anknytning till det näringspoli- tiska området
43
46
49
50
51
53 53
54
KapitelS Behovet av institutionella förändringar .................
5.1 En problembeskrivning 5.2 Kommerskollegiets utvecklings- möjligheter .............
Kapitel 6 En principlösning
6.1 Inriktningen för en organisa- tionsreform .............
6.2 Principlösningens räckvidd . . . 6.3 Nya kommerskollegiet ..... 6.4 De statliga uppgifterna inom mineralområdet .......... 6.5 En framtidslösning vad gäller vissa säkerhetsinriktade verk- samhetsgrenar ........... 6.6 Den regionala organisationen
inom nya kommerskollegiets verksamhetsfält
Kapitel 7 Utredningsverksamheten med anknytning till den näringspolitis- ka planeringen, konkurrensövervak- ningen och handelspolitiken
7.1 Huvudpunkterna i utredningens förslag ................ 7.2 Branschstudier med anknytning till industripolitiken ....... 7.3 Utredningsverksamheten med anknytning till de mindre och medelstora företagen ...... 7.4 Uppgifter i samband med kon- kurrensövervakningen ...... 7.5 Verksamheten med anknytning till handelspolitiken och utri- keshandel .............. 7.6 Överväganden och förslag be- träffande överstyrelsen för eko- nomiskt försvar
Kapitel8 Det finansiella företagsstö- det
8.1 Huvudpunkterna i utredningens
förslag ................
8.2 Utgångsläget ............ 6
68 68
71
72
72 73 74 76
77
78
79
79
80
82
83
86
87
8.3 Arbetsmarknadspolitik _ loka- liseringspolitik — näringspolitik
8.4 Finansiellt företagsstöd — be- dömningsunderlag Och arbets- sätt ..................
8.5 Uppföljningen av statliga finan- siella stödinsatser ......... 8.6 Relationerna mellan arbets- marknadsmyndigheterna och nya kommerskollegiet ...... 8.7 Längre gående samordning? 8.8 Kombination av finansiellt stöd och annat bistånd
Kapitel 9 Industriservice
9.1 Huvudpunkterna i utredningens förslag Statlig service till mindre och medelstora företag 9.2.1 Utredningens förslag 9.2.2 Statens institut för före— tagsutveckling 9.2.3 Företagareföreningarna. 9.2.4 Industricentra m. m. Det aktiva exportstödet ..... 9.3.1 Översikt 9.3.2 Utgångsläget 9.3.3 Utredningens förslag 9.3.4 Uppgifterna för kommerskollegiet En framtidsbild 9.2 9.3
nya
9.3.5
Kapitel 10 Planeringsinriktad och reg- lerande verksamhet i anslutning till
energipolitiken ............... 10.1 Utgångsläget ............ 10.2 Huvudpunkterna i utredningens förslag ................ 10.3 Beredskapsfrågorna på energi- området ............... 10.4 Uppgifterna för nya kommers- kollegiet ...............
Kapitel 11 Nya kommerskollegiet — uppbyggnaden
11.1 Den instruktionsmässiga be-
92
94
97
98 99
100
101
101
101 101
103 104 105 105 105 106 107
108 110
113 113
114
116
116
118
stämningen ............. Organisationen på ledningspla- net .................. 11.2.1 Utgångspunkterna . . . . 11.2.2 Styrelsen .......... 11.2.3 Lednings- och kontakt- organ inom verket . . . . 11.2.4 Samarbetsorgan med vis- sa centrala förvaltnings- myndigheter ....... Huvuddragen i kansliorganisa- tionens uppbyggnad 11.3.1 Utgångspunkterna . . . . 11.3.2 Huvuddragen för kansli- organisationen ...... Uppgifter för olika enheter in- om kansliorganisationen 1 1.4.1 Utredningssektorn 1 1.4.2 Utvecklingssektorn 1 1.4.3 Energi- och bergssektorn 11.4.5 Juridisk — administrati- va sektorn ......... 1 1 .4.6 Planeringssekretariatet . 11.5 Personalstyrkan ............
11.4
Kapitel 12 Ny organisation för vissa statliga uppgifter pri mineralområdet .
12.1 Huvudpunkterna i utredningens
förslag ................
12.2 Utgångsläget ............ 12.2.1 Intresseområdet .....
12.2.2 Behovet av en reorgani-
sation ............
12.3 Den affärsmässiga verksamhe- ten med utgångspunkt i statens gruvrätter ................
12.3.1 Utgångsläget ....... 12.3.2 Grunddragen för en ny organisation ........
12.4 Den statliga prospekteringsverk- samheten .............. 12.5 Allmännyttiga uppgifter och myndighetsuppgifter ....... 12.5.1 Problem och utveck- lingsmöjligheter ..... 12.52 En framtidslösning
120 120
122
124
124 124
126 126 126 129 130 131 133 133
137
137 138 138 139 140 140 141 142
144
Kapitel 13 De närmaste stegen i upp— byggnaden av en ny organisation
13.1 Principbeslut ............ 13.2 Förslag om en huvudkommitté
med underkommittéer ..... 13.3 Omställningsprocessen ..... 13.4 Utredningar om organisationen
inom vissa randområden
Särskilda yttranden av experterna Leffler och Lindqvist ..........
Bilagor
] Direktiven ................ 2 Ur instruktion för Kungl. Kommers- kollegium ...................... 3 Utblick — verksamheten inom några centrala organ och utvecklingsfrågor 3.1 Organ med uppgifter i anslut- ning till industripolitiken . . . . 3.1.1 Statens institut för före- tagsutveckling (SIFU) Statens pris- och kartell- nämnd (SPK) ....... Överstyrelsen för ekono- miskt försvar (ÖEF) Kollegiet för Sverige-in- formation i utlandet Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till den industri- och handelspolitiska förvalt- ningsapparaten 3.2.1
3.2
1968 års lokaliseringsut- redning ........... Länsberedningen Branschutredningar . . . SHI-utredningen ..... Delegationen för de mindre och medelstora företagen ......... Exportfrämjandeutred- ningen ............ lndustricentrautred- ningen ............ Utvecklingsfrågor med anknytning till verksam- heten inom överstyrel- sen för ekonomiskt för-
3.2.2 3.2.3 3.2.4 3.2.5 3.2.6 3.2.7
3.2.8
149 149
149 151
152
154
155 157 161 161 161 162 164
167
167 167 173 173 176 179 180
182
3.3
3.4
3.5
svar 3.2.9 Samarbetsutredningen. . 3.2.10F0rskningsbetonade ut- redningsinsatser 3.2.11 Konsumentutredningen . 3.2.12 Eliagstiftningsutred- ningen ............ 3.2.13 Eldistributionsutred- ningen ............ 3.2.14 Energikommittén 3.2.15 Atomenergiutredningen . 3.2.161968 års utredning om rörtransport av olja och gas .............. Organ för uppgifter på mineral- området 3.3.1 Verksamheten inom Sve- riges geologiska under- sökning (SGU) Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till den statliga verksamheten på mineralområ- det .................. 3.4.1 Gruvrättsutredningen 3.4.2 1964 års geologiutred- ning 1967 års gruvutredning . Havsresursutredningen . Organisationsfrågor vad gäller förvaltningen av statens gruvegendom — riktlinjer enligt prop. 1968z51 Organ för tekniska regleringsåt- gärder och statligt säkerhetsar- bete 3.5.1
3.4.3 3.4.4 3.4.5
Verksamheten inom kommerskollegiet Verksamheten inom strålskyddsinstitutet Verksamheten inom de- legationen för atomener- gifrågor/reaktorförlägg- ningskommittén ...... Myndigheter med upp— gifter i anslutning till brandförsvaret Verksamheten inom sta— tens planverk
3.5.2
3.5.3
3.5.4
3.5.5
187
188 189
190 191 191 194
196
196
196
197 197
199 200 201
201
201
201
203
204
205
3.6
3.5.6 3.5.7
Miljöskyddslagen Verksamheten inom ar- betarskyddsstyrelsen Verksamheten inom all— männa yrkesinspek- tionen
3.5.8
3.5.9 Verksamheten inom sta- tens elektriska inspek- tion ............. 3.5.10 Verksamheten inom sprängämnesinspek- tionen ............ 3.5.11 Verksamheten inom bergsstaten ........ 3.5.12 Verksamheten inom ar- betsmedicinska institu- tet ..............
Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till förvaltningsap- paraten för tekniska reglerings- åtgärder för statligt säkerhets- arbete 3.6.1 Atomenergiutred- ningens förslag till ny or- ganisation på reaktorsä- kerhetsområdet ...... Energikommitténs för— slag till ny organisation för säkerhetsarbetet på energiområdet ....... Räddningstjänstutred- ningen ............ Utredningen om beford- ran av farligt gods på väg m. m. Betänkande om åtgärder till skydd mot radiostör- ningar ............ Livsmedelsstadgekom- mittén ............ Utvecklingsfrågor på ar- betarskyddets område Miljökontrollutred- ningen ............ 3.6.2
3.6.3
3.6.4
3.6.5
3.6.6
3.6.7
3.6.8
4 Modeller för en ny organisation 5 Säkerhetsinriktade verksamhetsgre- nar inom det nuvarande kommerskol- legiet och på annat håll: utgångspunk- ter för fortsatta undersökningar
210
212
213
213
215
215
216
217 218
. 225
] Huvuddragen för en ny organisation
— sammanfattning
1.1 Huvudfrågorna
För kommerskollegieutredningen har två frä- gor varit de mest väsentliga: Hur skall organi- sationen på verksplanet anpassas till den utveckling. som är på väg inom olika grenar av den näringspolitiska verksamheten? Hur skall dagens kommerskollegium omvandlas som ett led i en sådan anpassning?
De båda huvudfrågorna har sin utgångs- punkt i uppdraget att pröva uppgifter och organisation för kommerskollegiet och dess ”lokalstater” (som utredningen tillsammans kallar kommerskollegieverket). Uppdraget har avsett en allmän genomgång mot bak- grund av en rad väntade och inträffade för- ändringar bäde vad gäller innehållet i de statliga uppgifterna inom ett område med anknytning till det traditionella verksamhets- fältet för kommerskollegiet och planer på reorganisation för vissa delområden. Det har vidare ingått i utredningens uppdrag att ta upp uppgiftsfördelningen mellan olika myn- digheter med tanke på möjligheterna att renodla kommerskollegiets verksamhetsfält. Tillsammans har det betytt att utredningen framför allt inriktats på de problem. som har att göra med organisationen i stort.
Utredningens bedömningar pekar på beho- vet av förändringar i större skala. Den splitt- ring av organisationen som i dag gäller inom det näringspolitiska området kan enligt ut- redningens bedömning vara till allvarlig nack- del. De planer på reorganisation som är
aktuella inom en rad delområden kräver samordning för att undvika att organisations- bilden blir ännu mer splittrad. Till dessa områden hör bl.a. den centrala verksam- heten i anslutning till energipolitiken. de statliga uppgifterna inom gruvnäringen, det statliga servicestödet till mindre och medel— stora företag. det statliga stödet till den exportfrämjande verksamheten och det fi- nansiella företagsstödet.
Det räcker alltså inte att lösa organisa— tionsfrågorna inom dessa delområden vart och ett för sig. I stället blir det nödvändigt att sträva efter en samordnad lösning som sträcker sig över ett relativt vidsträckt om- råde av den centrala statliga verksamheten. Under alla förhållanden fordras det att man drar upp huvudlinjerna för den kommande organisationen och att de utformas med hänsyn till de förändringar som är att vänta vad gäller innehållet i verksamheten. Det senare gäller t. ex. en utveckling av informa- tionsutbytet mellan företagen och samhälls- organen.
Utvecklingen av den näringspolitiska verk— samheten fordrar en konsolidering av den centrala utredningsverksamheten. Det är nödvändigt bl. a. för att ge möjlighet till en mer systematisk uppläggning av utrednings- verksamheten med anknytning till industri- departementet. Den bästa utvägen är enligt utredningens bedömning att en organisation med sådana uppgifter byggs upp på verkspla—
Hur en sådan utredningsapparat skall pla- ceras in är inte utan vidare givet. På olika hall inom den centrala förvaltningsapparaten förekommer en verksamhet, som innebär en bevakning med skiftande infallsvinklar av den aktuella utvecklingen inom företagssek- torn och som för i kontakt med de struktur- ekonomiska problemen. Det gäller förutom kommerskollegiet t. ex arbetsmarknadssty- relsen, statens pris- och kartellnämnd, över- styrelsen för ekonomiskt försvar och kön- junkturinstitutet.
[ sin bedömning av utvecklingsmöjlighe- terna för det nuvarande kommerskollegiet har utredningen bl. a. tagit fasta på verkets instruktionsmässiga ställning som centralor- gan för näringslivsfrägor och konstaterat att verket just som centralorgan för näringslivs- frågor fått minskad betydelse. Bl.a. sam- manhänger det med att utvecklingen av den näringspolitiska verksamheten framför allt haft sin tyngdpunkt på annat håll.
Fördenskull saknar inte verket och dess olika funktioner betydelse i näringspolitiska sammanhang. Som remissorgan kommer kommerskollegiet i kontakt med de aktuella frågor som gäller näringslivets förhållanden. Uppgiften som utredningsorgan för frågor i anslutning till handelspolitiken betyder att man inom verket har fått en omfattande kontakt med de problem, som har att göra med utvecklingen av det svenska näringslivet. Resurserna inom utrikes— och utredningsav- delningen hör till det man kan bygga på när det gäller att konsolidera den centrala utred- ningsverksamheten inom det näringspolitiska fältet.
1.2 En principlösning
Utredningen skisserar en principlösning för organisationen inom det område. där korn— rnerskollegiet i dag har sina uppgifter och med räckvidd också till uppgifterna för vissa andra myndigheter. Principlösningen är in— riktad på större koncentration och innebär att ett antal verksamhetsgrenar med anknyt- ning till industripolitiken. konkurrensöver-
vakningen och handelspolitiken förs sammar. i en ny organisation av verkstyp, som utred— ningen betecknar med namnet nya kommers- kollegiet. Enligt förslaget skall den nya orge- nisationen vara central myndighet för ni- ringspolitiska frågor som rör handel och industri.
Uppgifterna kan sammanfattas i uttrycket att främja näringslivets strukturrationalise- ring. utveckling och expansion. Till stor del kommer verksamheten att ha sin inriktning på de strukturekonomiska problemen. oci över huvud taget kommer den att innebära möjligheter till en bred kontakt med förhå- landena inom företagssektorn. -
Huvuduppgifterna kommer att ligga på fem områden:
— uppgifter i anslutning till den näringspoli- tiska planeringen. konkurrensövervak- ningen och handelspolitiken. — uppgifter i samband med det statliga fi- nansiella företagsstödet. _ uppgifter i samband med vissa statliga åtaganden i fråga om service till företagen (”industriservice”); häri ligger ett huvud- ansvar pa verksplanet både vad gäller stö- det till de mindre och medelstora företa- gen och vad gäller den allmänna export- främjande verksamheten, — planeringsinriktad och reglerande verk- samhet i anslutning till energipolitiken, — tillämpningen av näringsrättsliga regle- ringar.
Verksamhetsprogrammet kommer att vara sammansatt av uppgifter som hämtas från olika håll: från kommerskollegiet, från pris- och kartellnämnden, från arbetsmarknads- styrelsen och i någon mån även från andra myndigheter.
Den nya organisationen är att betrakta som en efterträdare till dagens kommerskol- legium. Således förutsätter utredningen bl. a. att uppgifterna i anslutning till utrikeshandel och handelspolitik kommer att föras över till den nya organisationen. Verksamheten i stort kommer emellertid att ha en delvis annan orientering. Framför allt hänger det samman med de uppgifter det nya verket enligt för-
slaget kommer att få i anslutning till indu- stripolitiken och konkurrensövervakningen.
En del av uppgifterna för det nya verket är sådana som övertas från det nuvarande kommerskollegiet men där utredningen läm- nar som en öppen fråga hur de på längre sikt bör placeras in. Det gäller bl. a. de säkerhets- inriktade verksamhetsgrenarna där en ny ut- redning föreslås. Tills vidare bör en proviso- risk organisation gälla för dessa. Som en lösning på längre sikt skisseras en samorgani- sation med arbetarskyddsverket, som också kan beröra andra verksamhetsgrenar med likartad inriktning.
Utredningen räknar också med att åt- minstone en del av uppgifterna för kommers- kollegiet av idag med anknytning till gruvnä- ringen kommer att placeras in på annat håll. Således föreslår utredningen att uppgifterna i samband med förvaltningen av statens gruv- egendom förs över till den statliga företags- gruppen.
Enligt förslaget skall det nya verket bl. a. fungera som berednings- och planeringsorgan med en ställning parallell till vad som gäller för andra centrala verk av den typ som exempelvis representeras av skolöverstyrel- sen, socialstyrelsen och styrelsen för teknisk utveckling. Konstruktionen innebär att man i viss utsträckning för över uppgifter från departementsplanet till det nya verket
En av konsekvenserna är att verket blir sammanhållande instans — "huvudman” — för program, som beslutas av statsmakterna och där den operativa verksamheten ligger på annat håll. Ett sådant system är en parallell till vad som bl.a. gäller för planeringen av det statliga stödet till teknisk forskning och utveckling. Enligt utredningens förslag kom- mer det att tillämpas i fråga om det statliga stödet till mindre och medelstora företag och stödet till den allmänna exportfräm- jande verksamheten.
Vad gäller det förstnämnda området före— slår utredningen att det nya verket övertar de uppgifter, som i dag ligger på delega— tionen för de mindre och medelstora företa- gen och träder in som centralt planeringsor- gan för det statliga stödet till industriser- vice exempelvis vad gäller företagsledarut- bildning och regional service till företagen. Förslaget innebär vidare att det nya verket kommer att fungera som chefsmyndighet för statens institut för företagsutveckling och som huvudman på verksplanet för företa-
Vad gäller den allmänna exportfrämjande verksamheten avser principlösningen en mot- svarande konstruktion. Ledningen för den statliga verksamheten på detta område bör i större utsträckning föras över till verkspla- net. Enligt förslaget skall det nya verket ha till uppgift att svara för fördelningen av de statliga anslagen till främjande av utrikeshan- deln. Det innebär bl.a. att de uppgifter i samband med den kommersiellt orienterade utlandsinformationen som hittills hört hem- ma inom kollegiet för Sverige-informationi utlandet, förs över till verket. Vidare skall verket enligt förslaget ha huvudmannafunk- tioner i förhållande till de svenska handels- sekreterarna i utlandet. Den operativa verk- samheten i hemlandet, t.ex. den service, som i dag Exportrådet för den mindre in- dustrin svarar för, skall enligt förslaget ha en fristående ställning utanför verket.
Enligt förslaget koncentreras inom det nya verket en del av de centrala uppgifterna i samband med det finansiella företagsstödet. Utängspunkten är verkets möjligheter till överblick över de aktuella förhållandena och utvecklingsmöjligheterna för olika grenar av näringslivet. Bl.a. verksamheten på utred- ningssidan ger bättre tillgång än på andra håll till den bransch- och företagskännedom som är nödvändig för en rationell användning av det finansiella företagsstödet. Förslaget ger också bättre möjligheter till samordning av de olika formerna för finansiellt företags- stöd.
Viktigast i utredningens förslag på det här området är att arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter i samband med den centrala hand- läggningen av lokaliseringsstödet förs över till det nya verket tillsammans med några närbesläktade uppgifter. Enligt förslaget kommer det nya verket också att svara för uppgifter i samband med de statliga kreditga- rantierna och de särskilda stödprogrammen till TEKO-industrierna och den manuellt ar- betande glasindustrin. som hör hemma inom kommerskollegiet av i dag. Verket kommer också att svara för uppföljningsverksamhet i stödärendena. l ackords- eller konkurssitua- tioner där staten har fordringar skall verket kunna företräda olika intressenter pa den statliga sidan.
Konkurrensövervakningen är ett centralt instrument i strukturpolitiken och utred- ningen föreslår därför att pris- och kartell- nämndens uppgifter på detta område förs över till det nya verket. Förslaget har också sin utgångspunkt i det värde verksamheten visat sig ha när det gäller att hålla kännedom om strukturförhållandena inom näringslivet. Det gäller både de utredningar som görs på nämndens eget initiativ och som mera direkt hör samman med konkurrensövervakningen och de uppdragsstyrda branschutredningar. som nämnden arbetat med.
Förslaget innebär en uppdelning av pris- och kartellnämnden. De delar av verksamhe- ten som avser branschutredningar av olika slag förs över till det nya verket. medan utredningen däremot räknar med att de upp— gifter som har närmare beröringspunkter med konsumentpolitiken skall kunna samor- ganiseras med ett blivande konsumentverk.
Enligt förslaget skall pris- och kartell- nämndens funktioner inom konkurrensöver- vakningen få en direkt motsvarighet inom det nya verket. Det hör alltså till förutsätt- ningarna att den utredningsverksamhet som förekommer inom nämnden skall kunna fö— ras vidare med likartad inriktning som hittills och att de allmänna intressen som ligger bakom verksamheten skall kunna slå igenom på motsvarande sätt som hittills. Därför före- slår utredningen att ett organ av rådstyp med motsvarande sammansättning som styrelsen för pris— och kartellnämnden skall ingå i orga- nisationen.
De förslag som gäller pris- och kartell- nämnden är ett exempel på den utveckling mot större koncentration som utredningen anser nödvändig. Ett annat exempel är att det nya verket enligt förslaget skall svara för den centrala utredningsverksamhet som avser förhållandena för de mindre och medelstora företagen. Det betyder att den utbyggnad av statens institut för företagsutveckling, som tidigare föreslagits av SHI-utredningen, inte fullföljs efter de riktlinjer som där skissera- des. Kommerskollegieutredningen har räknat med att institutets verksamhet tills vidare kommer att följa samma riktlinjer som beslu— tades i samband med bildandet och att insti- tutet alltså kommer att fungera som service- organ med en verksamhet som finansieras både av statliga uppdrag och avgifter.
I sina överväganden om möjligheterna att få en mer koncentrerad organisation för de
utrednings- och planeringsuppgifter som rik- tar sig till företagssektorn har utredningen tagit upp möjligheten att helt eller delvis föra över till den nya organisationen de uppgifter som i dag hör hemma inom över— styrelsen för ekonomiskt försvar. Utred- ningen har emellertid ansett att man åt- minstone tills vidare måste avstå från ett sådant ingrepp. Under det närmaste skedet måste det i stället bli fråga om att använda andra arrangemang när det gäller att ömsesi- digt utnyttja utredningsresurserna inom de bägge verken. Utredningen föreslår att ett samarbete mellan de bägge verken organise- ras.
Hur verksamheten inom det ekonomiska försvaret skall samordnas med den allmänna näringspolitiska planeringen är en fråga som är värd att ytterligare uppmärksamma. En ny utredning föreslås som skall behandla organi- sationen i stort inom det ekonomiska försva- ret.
Vad gäller den centrala planerande och regleringsinriktade verksamheten med an- knytning till energipolitiken innebär försla- get till ny organisation ett fullföljande ax energikommitténs förslag. Det gäller däre- mot inte de säkerhetsinriktade verksam- hetsgrenarna med anknytning till energiom— rådet.
Utredningens förslag innebär att nya kom- merskollegiet kommer att ha en verksamhet som sträcker sig över en rad parallellområden och som inte är bunden av snäva intresseav- gränsningar. Till de praktiska konsekven- serna hör bl.a. att verket kommer att arbeta med flera uppdragsgivare. Pa departements— planet kommer framför allt handelsdeparte- mentet. industridepartementet, inrikesdepar- tementet, finansdepartementet och utrikes- departementet att vara uppdragsgivare.
Utredningen ser det som praktiskt fullt möjligt att på det här sättet arbeta med flera uppdragsgivare. Det är en fortsättning på det system, som tillämpas för kommerskollegiet av i dag, men det förutsätter — som också är fallet för kommerskollegiet av i dag — att det administrativa huvudmannaskapet är samlat på ett håll.
Utredningen föreslår att nya kommerskol- legiet leds av en styrelse av direktionstyp som kompletteras av ett råd för konkurrens- frågor och ett industri- och handelspolitiskt råd. Det förstnämnda är att se som en utveckling ur styrelsen för statens pris- och kartellnämnd, det senare som en utveckling ur det nuvarande handelspolitiska rådet.
Till det industri- och handelspolitiska rä-
det skall det vara möjligt att knyta en rad fackorgan med medlemmar utifrån. Utred- ningen räknar med att bland dessa kommer att inga ett antal branschorienterade kom- mittéer. en nämnd för frågor om de mindre och medelstora företagen, en nämnd för finansiella stödfrägor, ett energipolitiskt råd och en nämnd för den exportfrämjande verk— samheten.
Utredningen har velat ge kanslrorganisa- tionen en uppbyggnad, som möjliggör en hög grad av omställbarhet och föreslår en sek— torsindelning med fyra sektorer. Utred- ningen använder beteckningarna utrednings- sektor, utvecklingssektor, energi- och bergs- sektor samt juridisk-administrativ sektor.
Den uppläggning som utredningen räknar med för uppbyggnaden av den nya organisa- tionen betyder att man för närvarande avstår från att binda sig för personalstyrkans stor- lek. En överslagsberäkning visar att den to- tala personalstyrkan under startskedet kom- mer att uppgå till något över 300 inom det centrala verket,
Riktlinjerna för den nya organisationen bör beslutas så snart som möjligt. Samtidigt bör de formella ombildningar som liggeri principlösningen beslutas.
Åtskilliga problem i samband med upp- byggnaden av en ny organisation kan lösas först under ett uppbyggnadsskede som med all säkerhet kommer att behöva sträcka sig över en flerårsperiod. För frågor i samband med uppbyggnaden av nya kommerskollegiet föreslår utredningen att en ”huvudkom- mitte" bildas.
Behovet av en rekonstruktion för den näringspolitiska verksamheten gäller också den regionala organisationen. Möjligheterna att på centralplanet arbeta effektivt med de näringspolitiska frågorna är beroende av möj- ligheterna att regionalt ha god kontakt med företagen. Dagens organisation är inte till- fredsställande. Bl.a. tvingar utvecklingen fram en ny granskning av vilken organisato- risk ram som är mest lämplig för företagare— föreningarnas verksamhet. Till det som bi- drar till behovet att mera allmänt granska vilken regional organisation som behöver fin- nas för den näringspolitiska verksamheten hör planerna på att bygga ut den statliga servicen till företagen. För att granska den regionala organisationen föreslås en ny ut- redning.
2. Kommerskollegiet av i dag
2.1 Det centrala verket
2.1.1 Verksamhetsfältet och uppbyggnaden istort
Instruktionen
Enligt instruktionen (2 %) är kommerskolle- giet "central förvaltningsmyndighet för ärenden om rikets handel, industri och bergs- hantering samt hantverk och slöjd. Därjämte handlägger kommerskollegiet sådana viktiga- re frågor av intresse för dessa näringar som, ehuru de tillhöra huvudsakligen andra myn- digheters verksamhetsområden. kollegiet får liänskjutna till sig för bedömande eller kolle- giet eljest finner särskild anledning behandla. Detsamma gäller frågor som, utan att ome— delbart hänföra sig till nämnda näringar, äro av betydelse från allmän näringspolitisk syn- punkt.”l
Kommerskollegiet är enligt instruktionen bergsöverstyrelse och chefsmyndighet för bergsstaten samt chefsmyndighet för spräng— ämnesinspektionen och statens elektriska inspektion.
Som särskilda åligganden anger instruktio— nen
— att verkställa utredningar och avge yttran— den i allmänna frågor på utrikeshandelns och handelspolitikens områden ävensom i frågor, som avse Sveriges medlemskap i eller samverkan med internationella orga- nisationer pa det ekonomiska området.
samt tillhandagå med erforderliga uppgif- ter för dessa organisationers räkning,
— att verkställa utredningar och avge yttran- den rörande handelsöverenskommelser med främmande makter samt följa tillämpningen av sådana överenskommel— ser, _ att. i den mån det icke ankommer på annan myndighet. förbereda regleringar som hänföra sig till Sveriges import och export av varor samt handlägga ärenden rörande tillstånd till sådan import och export och i anslutning härtill meddela rad och anvisningar, — att följa utvecklingen inom de näringar som avses i ze samt. i den mån det ej ankommer på annan myndighet, upptaga frågor om landets rävaru- och bränsleför- sörjning. — att verkställa utredningar och avge yttran- den i tullfrägor, i den mån dessa äro av betydelse för kollegiets verksamhet. — att i andra fall verkställa utredningar och avge yttranden i frågor om näringar som avses i 25 eller i spörsmål av allmänt näringspolitisk natur. — att handlägga frågor om handelskamrar och andra sammanslutningar av näringsid- kare inom kollegiets verksamhetsomräde.
Enligt instruktionen skall verket vidare handlägga ärenden om
1 SFSl9701654
— rätt att driva näringar som avses i 2 % ; statlig kreditgaranti. statslån och statsan- slag samt stipendieväsendet för främjande av nämnda näringar, - tillsatser till och vitaminisering av livsme- del, - explosiva och brandfarliga varor. — rätt att i näringsverksamhet använda vissa officiella beteckningar.
[ fråga om bergshanteringen åligger det enligt instruktionen kommerskollegiet bl. a. att förvalta statens gruvegendom i den mån annat ej är stadgat.
Pa elektrifieringsomrädet anger instruktio- nen bl.a. att kollegiet skall utfärda säker- hetsföreskrifter för elektriska starkströmsan- läggningar och meddela bestämmelser om kontroll av elektrisk materiel, vidare att be- reda eller avgöra frågor om tillstånd att utföra och nyttja elektriska starkströmsan- läggningar samt pröva eller bereda ärenden om reglering av priset på elektrisk kraft.
Organisationen
Kansliorganisationen inom kommerskollegiet är uppbyggd av en utrikes- och utredningsav- delning med tre byråer (varav en uppdelad i två enheter)och två fristående sektioner samt av ytterligare fyra byråer _ bergsbyrån, elek- triska byrån. industribyrån och allmänna by— rån.
Utanför byråorganisationen finns bl, a. ett sekretariat för de stödprogram som avser TEKO—industrierna och den manuellt arbe- tande glasindustrin.
Verksamheten inom de olika enheterna skildras närmare i det följande.
Verket är en tjänstemannastyrd organisa- tion. Enligt instruktionen är huvudregeln att verkschefen ensam är beslutande i ärenden som skall avgöras av myndigheten med rätt att delegera beslutanderätten. Verket är med andra ord trots namnet inte ett kollegium i traditionell mening med ett rådskollektiv som beslutande.
] praktiken har man ändå arbetat på ett sätt som liggeri närheten av det traditionella
mönstret för ett kollegiellt verk. Ärenden av centralt intresse för verket brukar behandlas i ”plenum”, veckosammanträden med verkschefen och de högre tjänstemännen (av- delningschefen och kommerseråden). 1 och med att en del av verkets ärenden avgörs vid sådana sammanträden får de närvarande ett medansvar för besluten.
Rådgivande organ
En rad organ med rådgivande ställning är knutna till verket med medlemmar hämtade utifrån. En särställning intar handelspolitiska rådet med uppgiften att bistå kollegiet med de upplysningar och synpunkter som med hänsyn till näringslivets intressen kan vara av betydelse för bedömningen av handelspoli- tiska frågor. lnom rådet finns ett utskott med uppgift att biträda vid handläggningen av ärenden av större vikt rörande tillstånd till import eller export av varor, med andra ord framför allt i ärenden om handelslicenser. Rådet har verkschefen som ordförande och de övriga ledamöterna utses av Kungl. Maj:t.
l överensstämmelse med instruktionen finns det vidare inom verket en rådgivande hemslöjdsnämnd, sammansatt av verkets chef och fem andra ledamöter. De senare är utsedda av Kungl. Maj:t, tre efter förslag av kommerskollegiet och en efter förslag av Svenska landstingsförbundet.
Bland övriga rådgivande organ märks en nämnd för stödprogrammet till TEKO- industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin — där kommerskollegiet beslu- tar om statliga bidrag och kreditgarantier — som skall ”bistå med upplysningar och syn- punkter".
En fristående myndighet har kanslimässig gemenskap med kommerskollegiet. nämligen resegarantinänmden.
Personal
Antalet fast anställda inom det centrala ver- ket är för närvarande omkring 150 av vilka 84 är ”handläggande”. Anslagen för budget- året 1971/72 uppgår till ca 9,6 miljoner kronor.
2.1.2 Verksamheten inom utrikes- och utredningsavdelningen
Verksamheten är till övervägande del in- riktad på frågor inom tull- och handelspoli- tiken men avser även andra frägor som föran- leds av Sveriges deltagande i det internatio- nella ekonomiska samarbetet. 1 stor utsträck- ning är det härvid fråga om uppdrag från handels-. industri-. finans- och utrikesdepar- tementen som avser kartläggning och utred- ning av föreliggande problem och utarbetan- de av förslag till ställningstaganden, En del av verksamheten innefattar en fortlöpande bevakning av utvecklingen och framläggande av därav föranledda förslag till åtgärder.
[ betydande omfattning tas avdelningens resurser i anspråk vid förhandlingar och and- ra internationella överläggningar inom han— delspolitikens område. Till verkställande uppgifter hör också handelslicensgivningen.
Även om den större delen av verksamhe- ten knyter an till bestämda uppdrag (remis- ser, möten etc.) förekommer också ”bered- skapsmotiverade” utredningsinsatser i form av fortlöpande bevakning av utvecklingen inom olika intresseområden i syfte att upp— rätthålla utrednings- och förhandlingsbered- skapen.
Utrikes och utredningsavdelningen har 79 anställda varav 49 är handläggande tjänste- män.
Första utrikeshandelsbyrån
På första utrikeshandelsbyrån faller frågor rörande verksamheten inom internationel- la organisationer pä det ekonomiska området (t. ex. GATT, OECD, UNCTAD och andra FN-organ, ECE i vad avser u—landsfrågor) i den mån sådana ärenden inte skall handläg- gas på annat håll inom avdelningen. Till byrån hör vidare frågor om den internatio— nella råvaruhandeln.
GATT-avtalets ställning som den enda in- ternationellt accepterade regelsamlingen på handelns område har medfört att flertalet internationella handelsproblem kommit upp till behandling inom ramen för byråns verk- samhet. ] praktiskt taget alla frågor utanför
jordbruksområdet har byrån svarat för de svenska utredningarna i anslutning till GATT-arbetet. Viktiga delområden är frågor i samband med s.k. om— och nyförhand- lingar, i samband med undantag från GATT- reglerna och i samband med den kommitté- bundna verksamheten inom GATT, f. n. främst beträffande icke—tariffa'ra handelshin- der och u-landsproblem.
Det hör till uppgifterna att följa verksam- heten inom olika OECD-organ. [ första hand är det frågor inom OECD:s handelskommitte och vissa underkommittéer till rådet eller handelskommitten som direkt föranleder ut- redningar och förslag. Till de frågor som aktualiseras genom handelskommitténs verk- samhet hör framför allt allmänna frågor av typ handelspolitiska aspekter på inflations- och betalningsbalansproblem, vidare u-lands- frågor men också exempelvis frågor om stat- lig upphandling och gränsskattefrågor. Fram- för allt u-landsfrågorna väntas föra med sig mera omfattande uppgifter.
Verksamheten inom UNCTAD. FN:s han- dels- och utvecklingskonferens, ger upphov till omfattande utredningsappdrag för byrån, dels inför de återkommande världshandels- konferenserna. dels i anslutning till olika huvud- och underkommittéers arbete med t. ex. rävarufragor, färdigvaruomradet, trade promotion, preferensfragan. Ravaruproblem behandlas likaså i anslutning till verksamhe- ten i ett antal internationella avtal, rävaruor- ganisationer och studiegrupper, t. ex. i FAO.
Verksamheten inom en rad andra interna— tionella organ behandlas resp. bevakas i vad avser frågor relevanta för byråns arbetsområ- de. Bland de organ vilkas verksamhet följs från byråns sidan kan nämnas UNIDO. UNDP, ECOSOC. Världsbanksgruppen. DAC. Från byrån deltar man i arbetet på svensk sida med multilateralt tekniskt bi— stånd.
Andra utrikeshandelsbyrån
Uppgifterna inom andra utrikeshandelsbyrån faller inom sju huvudområden:
1. Det svenska marknads- och försörjningslä-
get för särskilda varor och varuområden . Verksamheten inom OECD:s industrikom- mitte 3. Verksamheten inom ECE med undantag av u-landsfrågor 4. Svenska tullar och tullförfattningar med undantag av ärenden rörande tillämp- ningen av bestämmelserna om restitution av tull och om tullbefrielse för varvsmate- rial 5. Bilaterala fragor utom vad gäller länder inom EEC och EFTA (i. Öst-väst-handeln 7. Handelslicenser (x)
De begränsningar som angetts i fråga om några av huvudområdena betyder att andra enheter inom verket i stället är engagerade. Med den provisoriska organisation som i dag gäller är byrån uppdelad i två enheter varav den ena har tyngdpunkten i sin verksamhet på tullfrågor och frågor om det svenska marknads- och försörjningsläget för särskilda varor och varuområden.
Verksamheten i anslutning till marknads— och försörjningsläget för särskilda varor och varuområden har bl.a. sin utgångspunkt i remisser från industridepartementet med an- ledning av Sveriges deltagande i det interna- tionella samarbetet inom OECD:s och ECB:s varukommitteer och vissa andra varubetona- de internationella organ. Verksamheten inne— bär vidare löpande bevakning av utveck- lingen inom vissa varuområden och särskilda utredningar med försörjningsmässig eller handelspolitisk inriktning inom utsatta varu— sektorer, i första hand på uppdrag av han- delsdepartementet men i viss utsträckning också på grund av enskilda framställningar.
Byråns uppgifter med anknytning till verksamheten inom OECD avser främst de frågor som behandlas inom industrikommit- tén. lndustrikommitténs verksamhet omfat- tar bl.a. en fortlöpande granskning av ut- vecklingstendenserna för industripolitik och industristruktur i medlemsländerna. [ verk- samheten ingår även studier och granskning av utvecklingen inom olika varuområden så- som massa och papper, textil, stål, verkstads- produkter, kemikalier m.m. Med anknyt-
ning till energisidan i OECD:s verksamhet handläggs till kommerskollegiet remitterade ärenden hänförliga till energikommittén samt den därunder lydande oljekommittén.
Vad gäller ECE-området omfattar arbetet i första hand remisser och utredningar hän- förliga till kommittéerna för stål, trävaror, gas, kol och kemikalier.
Ett specialområde i verksamheten är skogs- industrifrågorna. På det internationella planet behandlas de inom OECD:s massa- och pap- perskommitte, ECE's trävarukommitte och FAO-kommitten för skivprodukter av trä och detta internationella arbete förbereds. inom byrån. Det inbegriper kontakter med ett tiotal näringslivsorganisationer och myn- digheter.
De särskilda utredningarna inom byrån föranledes i stor utsträckning av frarnställ- ningar från näringslivsorganisationer eller en- skilda mot bakgrund av lågprisimport, han- delshinder etc. Bland de varuområden som behandlats från sådana utgångspunkter märks trikåvaror, konfektion, handskar, metall-halvfabrikat, jämskrot, porslin, tegel, m. fl.
Motsvarande utredningar företas ibland på verkets eget initiativ. Som exempel på såda— na utredningar som byrån svarat för kan nämnas en utredning om försörjningen med legeringsmetaller.
En relativt stark tyngdpunkt har legat på TEKO-området. Två större utredningar från de senaste åren kan nämnas: en avseende trikåområdet (”Korea-utredningen” 1967) och en avseende konfektionsområdet (”Kon- fektionsutredningen” 1968).
Verksamheten i anslutning till svenska tul- lar och tullförfattningar omfattar bedöm- ningar från handels- och näringspolitiska syn- punkter av remisser från finansdepartemen- tet av framställningar från organisationer, myndigheter, företag och enskilda. Vid pröv- ningen av framställningar om tulländringar krävs som regel att man från byrån samlar in statistiska data, kostnadskalkyler, uppgifter om tullsättningen i andra länder och andra uppgifter av betydelse för bedömning av tull- skyddsförhållandena och konkurrensläget
för den berörda tillverkningen. Som regel inhämtas yttranden från berörda näringslivs- organisationer.
Vad gäller de bilaterala frågorna är de dominerande uppgifterna de som avser bila- terala handelsavtal och samarbetsavtal, främst i förhållande till öststaterna och Japan.
Behandlingen av bilaterala handelsavtals- frågor följer en regelbunden ordning med ut- redningsuppdrag från handelsdepartemen— tet, utredning och behandling inom kom- merskollegiet efter hörande av näringslivsor- ganisationer och berörda myndigheter. Ut- redningsresultaten föreläggs handelspolitiska rådet i form av ett utkast till yttrande från kommerskollegiet.
Den varumässiga omfattningen av de bi- laterala handelsavtalsutredningarna har mins- kat avsevärt sedan större delen av den svens- ka importen frilistades i oktober 1965. Han- delsavtalen med öststaterna förutsätter emel- lertid fortfarande en årlig översyn av han- delsutvecklingen och antalet utredningar av detta slag har därför inte minskat. Nya arbetsuppgifter har kommit till under perioden från 1965 och likaså har vissa utredningsuppgifter fått större omfattning. Det senare gäller exempelvis att kontinuer- ligt följa utvecklingen av viktigare västeuro- peiska länders import- och handelspolitik. De områden som tillkommit utgörs bl.a. av frågor sammanhängande med de s. k. ekono- miska reformerna iöststaterna och öststater- nas relationer till GATT. De avtal om tek- niskt, vetenskapligt och industriellt samar- bete som slutits med flertalet östeuropeiska statshandelsländer föranleder vidare ett om- fattande utredningsarbete på uppdrag av in-
dustridepartmentet. Med anknytning till verksamheten inom
ECE är en regelbundet återkommande ar- betsuppgift att utreda de frågor rörande öst-västhandeln som behandlas i ECB:s han- delskommitte.
Öst-västhandeln föranleder från tid till annan utredningar av större omfattning rö- rande principiella handelspolitiska frågor samt översyn av handelsrelationerna mellan Sverige och de östeuropeiska länderna.
De av byråns uppgifter som avser reglering av utrikeshandeln avser dels tillämpningen av gällande allmänna import- och exportförbud, dels frågor om avveckling av ännu kvarvaran- de regleringar respektive införande av nya regleringar.
På detta område är utfärdandet av han- delslicenser ett betydande inslag i verksam— heten. Antalet licensärenden uppgick 1970 till 39 462.
Tredje utrikeshandelsbyrån
Tredje utrikeshandelsbyrån handlägger i förs- ta hand frågor rörande de handelspolitiska förbindelserna med de länder som tillhör EFTA och EEC.
Byrån bereder ärenden som samman- hänger med den löpande tillämpningen av EFTA-konventionen. Olika förslag till vida- reutveckling av EFTA-samarbetet bereds även på byrån. EFTA:s råd sammanträder re- gelmässigt en gång per vecka varvid ärenden av dessa slag behandlas. En stor del av arbe- tet beror vidare av EFTAzs handelsexpert- kommitté där kommerskollegiet svarar för den svenska representationen.
Även andra myndigheter har uppgifter i samband med EFTA-konventionens tillämp- ning. Sålunda handläggs t.ex. jordbruksfrå- gor av jordbruksnämnden och rena tullfrågor och tillämpningen av konventionens ur- sprungsregler av tullmyndigheterna. Även i sådana fall är det regel att verket tar del i behandlingen.
Byrån har svarat för utredningar inför tull- och handelsförhandlingar av betydelse för den europeiska ekonomiska integrationen och i samband med planerna för ett utvidgat ekonomiskt samarbete inom Norden. Spe- ciellt i samband med frågan om en svensk anknytning till sexstatsgemenskapen har en rad utredningar verkställts och förslag i olika förhandlingslägen avgivits. Det har också fö- rekommit en fortlöpande registrering av det faktiska skeendet i sexstatssamarbetet och analyserande av de förordningar, direktiv m. m. som kommer fram som resultat av sex- statsorganens arbete. I den mån bilaterala ärenden aktualiseras i fråga om EEC- eller
EFTA-länderna ankommer handläggningen på byrån.
Ekonomisk-statistiska och administrativa sektionen
Ekonomisk-statistiska och administrativa sektionen har uppgifter på fyra huvudområ- den:
1. ekonomisk-statistiska analyser
. internationell statistisk rapportering . dokumentation och utbildning .skriv- och räknearbeten för andra enheter inom avdelningen.
utredningar och
Ahura
Uppgifterna avser till övervägande del in— terna tjänster. De ekonomisk—statistiska ut- redningar och analyser som görs inom sektio— nen är således framför allt avsedda som bak- grundsmaterial till utredningsarbetet på an- nat håll inom avdelningen. Framför allt sker det i form av bransch- och länderutred- ningar.
Branschutredningarna syftar till att inom en viss bransch belysa förhållandena och utvecklingen i tiden med avseende på pro- duktion, sysselsättning. utrikeshandel, priser, konkurrens etc. Här ingår också utredningar som bara belyser någon eller några av dessa faktorer. Ländemtredningarna beskriver hur brutto—
nationalprodukt. industriproduktion, löner, priser och kostnader. utrikeshandel samt handels- och bytesbalansen utvecklas och innehåller också vissa analyser i anslutning härtill.
Räknecentralen bearbetar och samman- ställer statistiska data avseende utrikeshandel eller produktion. Häri ingår bl. a. beräkning av tullincidenser. [ viss utsträckning lämnar räknecentralen service åt andra myndigheter.
Den löpande internationella statistiska rapporteringen omfattar ca 200 rapporter per år. Uppdragsgivare är de internationella organisationerna vilkas uppdrag via de svens- ka delegationerna vid respektive organ, UD, handelsdepartementet, industridepartemen- tet och kommerskollegiets byråer förmedlas till sektionen.
Planeringssek tionen
Planeringssektionens uppgifter avser två huvudområden
1. planering och samordning av utredningsar- betet inom avdelningen
2. utredningar rörande olika handelspolitiska alternativ.
Sektionen fungerar som stabsorgan åt av- delningschefen och biträder denne inför ställningstaganden i skilda frågor av både ad- ministrativ och handelspolitisk natur, svarar för planering och samordning av utrednings- arbete som berör flera byråer eller sektioner inom avdelningen, för planering av organisa- toriska, administrativa och personella frågor samt för direkta utredningsinsatser, främst i allmänna handelspolitiska eller ekonomiska frågor som berör flera olika byråer inom av- delningen eller inom kollegiet.
Sektionen fungerar även som reserv som kan sättas in för speciella utredningsuppgif- ter i brådskande lägen.
2.1.3 Verksamheten inom bergsbyrån
[ sin ställning som central förvaltningsmyn— dighet för ärenden rörande bergshanteringen har kommerskollegiet två huvudgrupper av uppgifter: å ena sidan myndighetsuppgifteri anslutning till gruvlagstiftningen och närbe- släktade uppgifter, å andra sidan uppgifter som sammanhänger med den affärsmässiga förvaltningen av statens gruvegendom (och en del andra mineraltillgångar). Till byrån hör ett gruvkartekontor.
Byrån har 8 anställda, varav 4 är handläg- gande tjänstemän och 4 biträden.
Myndighetsuppgi fter
Gruvlagstiftningen förutsätter i en rad olika fall tillstånd från myndigheternas sida. 1 högst begränsad utsträckning är tillståndsgiv- ningen emellertid en uppgift för kommers- kollegiet. Uppgifterna begränsar sig till be— slut om förlängning av undersökningstid (in-
mutningstid) efter ett första förlängningstill- stånd och av undersökningstillstånd enligt uranlagen. De kvantitativt dominerande upp- gifterna i samband med den statliga till- ståndsgivningen ligger i stället på bergsstaten (se avsnitt 2.2.1). I samband med tillämp- ningen av gruvlagstiftningen har det centrala verket ställningen som besvärsinstans.
Gruvlagstiftningen innebär att det för vis- sa mineralfyndigheter som inte är inmut- ningsbara krävs en statlig koncession. I såda- na fall är Kungl. Maj:t beslutande medan kommerskollegiet (liksom bergsstaten och länsstyrelserna med något varierande förhål- landen i fråga om olika områden) tas i anspråk som utredningsorgan eller remissor- gan.
Täkttillstånd för sand, grus och sten på kontinentalsockeln lämnas av kommerskolle- giet. Tillståndsgivningen hör nära samman med förvaltningen av statens gruvegendom och återkommer under denna rubrik.
Till myndighetsuppgifterna hör vidare frå- gor i samband med tillämpningen av konti- nentalsockellagen. Kommerskollegiet skall utöva tillsyn över efterlevnaden av föreskrif- ter och villkor för tillstånd enligt lagen och har arbetat med säkerhetsföreskrifter och andra villkor för olje- och gasprospektering.
Kommerskollegiet är tillsammans med bergsstaten tillsynsmyndighet enligt gruvlag- stiftningen. För det praktiska arbetet svarar i huvudsak bergsstaten.
Bland övriga uppgifter för byrån kan näm- nas registrering av de förrättningar som görs enligt gruvlagarna, utbetalning av jordägares del av försvarsavgifter, och förvaltning av vissa malmöreskassor. Som nämnts i det föregående finns inom byrån ett gruvkarte— kontor med ett centralt gruvkartearkiv. Från byrån meddelas behörighet som gruvmätare
F örvaltningsuppgifter
Förvaltningen av statens gruvegendom åvilar sedan 1923 kommerskollegiet. Den innebär ingen egen beslutanderätt i fråga om exploa- teringen av de tillgångar som härrör från statens utmål, jordägarandelar eller kronoan-
delar utan verket är enbart utredningsorgan. I det vanligaste fallet är det fråga om ut- arrendering och verkets utredning omfattar då bl.a. förhandlingar med den blivande arrendatorn. En egen beslutanderätt har ver- ket vad gäller tillstånd till sand-, grus— och stentäkt på kontinentalsockeln. Till sådana tillstånd krävs som regel ett avtal om ersätt- ning till staten som ägare av tillgångarna. Kommerskollegiet och byrån svarar Också för tillståndsgivning som avser täktverksam- het på kronomark.
Inkomsterna av statens gruvegendom och av täkttillstånden på kontinentalsockeln upp- gick budgetåret 1970/71 till ca 22 000 000 respektive 248 000 kr.
Utvecklingsfrågor
En rad offentliga utredningar under senare år har tagit upp frågor med anknytning till bergsbyråns verksamhet. Hittills har emeller- tid inga beslut fattats som på något avgöran- de sätt betingar den framtida organisationen. Det aktuella läget kan sammanfattas på föl— jande sätt.
Övervägandena på departementsplanet om förvaltningen av statens gruvegendom har inte lett till att några nya riktlinjer beslutats av statsmakterna.
1967 års gruvutredning har slutförts. Re- sultaten ligger i det stora hela vid sidan av de problem som faller inom kommerskollegieut- redningens intresseområde.
Gruvrättsutredningen har slutfört sitt ar— bete och har lagt fram förslag till ny gruv- lagstiftning, men förslagen har hittills inte lett till några beslut från statsmakternas sida. Det regelsystem som gruvrättsutredningen föreslagit är ett viktigt underlag för utform- ningen av den kommande organisationen men är knappast ensamt styrande.
1964 års geologiutredning har slutfört sitt arbete. Dess förslag innebär bl. a. att flertalet av de uppgifter av myndighetskaraktär i an- slutning till gruvlagstiftningen som i dag hör hemma inom kommerskollegiet (bergsbyrån) och bergsstaten förs över till Sveriges geolo- giska undersökning, SGU, som enligt försla-
get skall rekonstrueras. Vidare innebär för- slaget att ett statligt bolag från kommers- kollegiet övertar uppgifterna i samband med förvaltningen av statens gruvegendom. Bola- get föresläs också få ansvaret för styrningen av den statliga prospektering där företags- ekonomiska bedömningar skall ha avgörande betydelse.
2.1.4 Verksamheten inom elektriska byrån
På ”elektrifieringsområdet" har kommers- kollegiet enligt instruktionen till uppgift
att utfärda säkerhetsföreskrifter för elektris- ka starkströmsanläggningar och meddela be- stämmelser om kontroll av elektrisk mate- riel, att bereda eller avgöra frågor om tillstånd att utföra och nyttja elektriska starkströmsan- läggningar, att handha registreringen av sådana anlägg- ningar, att pröva eller bereda ärenden om reglering av priset på elektrisk kraft, att meddela behörighet att utföra elektriska starkströmsanläggningar och främja utbild— ningen på detta område, att avgöra ärenden om statligt stöd till an- läggning eller upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden.
Uppgifterna är samlade inom elektriska byrån med 2] anställda, varav 13 handläg- gande. Innehållet i verksamheten skildras här med utgångspunkt i en uppdelning i två huvudområden: säkerhetsområdet och kon- cessionsområdet. En mera utförlig redogörel- se ingår i den rapport om verksamheten inom elektriska byrån och statens elektriska inspektion som utredningen separat lägger fram.
Säkerh etsomrädet
De allmänna föreskrifter på elsäkerhetsområ- det som kommerskollegiet fastställer och publicerar överses och revideras kontinuer- ligt men utökningen och förnyelsen kan enligt bedömningen från elbyråns sida inte
ske i den takt som är önskvärd. Till följd av den tekniska utvecklingen och kraven på internationell anpassning finns det behov av en samlad översyn som hittills fått skjutas på framtiden.
Det internationella samarbetet med an- knytning till elsäkerhetsfrågoma som direkt engagerar byrån sker på två fronter — dels inom den nordiska kretsen, dels inom IEC (International Electrical Commission) och CEE (International Commission on Rules for the Approval of Electrical Equipment). Det nordiska samarbetet äger sedan 1964 rum inom NSS (Nordiska kommitten för säker— hetsfrågor) med tre å fyra möten årligen. Dess sekretariat är förlagt inom byrån.
Det hör till uppgifterna för verket att besluta om dispens från de allmänna före- skrifterna på elsäkerhetsområdet. Antalet så- dana ärenden uppgår till ca 600 per år.
Till uppgifterna på säkerhetsområdet hör vidare att i kungörelser fastställa provnings- plikt för viss elektrisk materiel, att lämna dispens från sådan provningsplikt och att fastställa de närmare bestämmelserna för provningen.
Kommerskollegiet deltar genom elbyråns personal i det nationella normarbetet på el- ornrådet. Verket är representerat i det forum som antar normerna men det innebär inte att man från verkets sida ger ett officiellt god- kännande. De bestämmelser som utfärdas från verket anknyter i en del fall till gällande normer. Kommerskollegiets roll som statligt huvudorgan på elsäkerhetsområdet ger ut- gångspunkter för en tillsynsverksamhet som enligt huvudregeln statens elektriska inspek- tion har att svara för. Ett undantag är till- synsuppgifter som gällerjärnvägar, tunnelba- nor m m. och som lagts på en tjänsteman inom elbyrån.
Kommerskollegiet fungerar som beslutan- de instans i fråga om behörighet för elektris- ka installatörer. Verksamheten omfattar 1 600—1 800 ärenden per år.
Eldistributionen regleras med ett konces- sionssystem där kommerskollegiet är konces- sionsmyndighet. Vissa linjekoncessioner av— görs dock av Kungl. Maj:t. Under senare år har årligen 50—60 ärenden gått till Kungl. Maj:t för avgörande och omkring 1 200 åren— den avgjorts av kommerskollegiet.
För närdistributionen är ett system med områdeskoncessioner på väg att bli domine— rande. När områdeskoncessioneringen är helt genomförd beräknas belastningen ha sjunkit till 400—500 ärenden per år.
Koncessionsansökningama remitteras till länsstyrelser, kommuner (bl.a. för kun- görelse), televerket, försvaret, i vissa fall till statens järnvägar, sjöfartsstyrelsen, luft- fartsstyrelsen och andra myndigheter och till markägare och arrendatorer som berörs av framställning om expropriation. Kontakter förekommer i övrigt med elektriska inspek- tionen, råkraftleverantörer, Lantbrukarnas riksförbund m. fl.
För närvarande gäller ett system med re- gistrering av elanläggningar med uppgiften att ligga till grund för belåning. Registre- ringen sköts av elbyrån. Den nuvarande för- men av registrering kommer att avskaffas.
Kommerskollegiet (elbyrån) svarar för för- delningen av det statliga stödet till främjande av elektrifieringen på landsbygden. Anslagen till verksamheten har under de senaste åren reducerats.
I viss utsträckning deltar kommerskolle- giet (elbyrån) i behandlingen av ärenden om regleringen av priset på elektrisk ström. Framför allt är det fråga om ett förarbete till de beslut som fattas av statens prisregle- ringsnämnd för elektrisk ström.
Utvecklings frågor
En rad utredningar har beröringspunkter med verksamheten inom elbyrån. Det aktuel- la läget kan sammanfattas på följande sätt.
Ellagstiftningsutredningens förslag har i viss utsträckning föranlett ny lagstiftning. Konsekvenserna för organisationen på den
statliga sidan behandlas i rapporten om verk- samheten inom elektriska byrån och statens elektriska inspektion.
Förslaget om lag mot radiostörningar har hittills inte lett till några nya lagstiftningsåt- gärder.
Eldistributionsutredningen har lagt fram ett betänkande med förslag till förändringar i det nuvarande koncessionssystemet. De strä- vanden som ligger i det föreslagna systemet kräver också åtgärder på det organisatoriska planet.
Några beslut direkt i anslutning till el- distributionsutredningens förslag har inte fattats. En ny utredning som skall arbeta med delvis motsvarande frågor har nyligen tillsatts.
Energikommitten har lagt fram ett huvud- betänkande med förslag till ett mera enhet- ligt regelsystem för hela energisektorn med bl.a. en utvidgad, energipolitiskt grundad koncessionsprövning som kommer att avse alla viktiga anläggningar. Ett annat viktigt inslag i energikommittens förslag är upp- byggnaden av en ny planeringsapparat på centralplanet.
Verksamheten inom elektriska byrån kommer enligt förslaget att föras in i en ny organisation, ett centralt energiorgan, som skall svara för prognosverksamhet på energi— området, för koncessionsregleringen inom energisektorn och för de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna med anknytning till detta område, däribland det centrala statliga säkerhetsarbetet på atomenergiområdet.
Energikommitten lämnade öppet om det centrala energiorgan som skisserades skall bilda en fristående myndighet eller samorga- niseras med andra enheter inom den centrala statsförvaltningen. Den slutliga lösningen bör bl. a. bli beroende av kommerskollegieutred- ningens förslag, ansåg energikommittén. Någ- ra beslut från statsmakternas sida har hittills inte fattats i direkt anslutning till energikom— mittens förslag.
Atomenergiutredningens arbete har slut- förts. I sitt betänkande föreslog utredningen att de centrala myndighetsuppgifterna på atomenergiområdet under regeringsplanet
skulle knytas till statens strålskyddsinstitut. Förslaget hade således inte några direkta konsekvenser för kommerskollegiets del. Ut- redningen underströk emellertid samtidigt att ett genomförande inte på längre sikt behöver vara bindande för den organisatoris- ka inplaceringen. En sammanknytning med andra säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar kan bli aktuell längre fram, ansåg utred- ningen.
Med utgångspunkt i atomenergiutred- ningens betänkande har en ny organisation beslutats för de centrala myndighetsuppgif- terna på atomenergiområdet. I anknytnings- frågan följdes inte atomenergiutredningens förslag. I stället bibehölls en fristående orga- nisation. Den nuvarande organisationen kom således att utformas som en påbyggnad av den tidigare delegationen för atomenergifrå- gor.
Omorganisationen framställdes i proposi- tionen som en övergångslösning. Det hette där att förändringar kan bli aktuella i sam- band med behandlingen av förslagen från energikommittén och kommerskollegieutred— ningen.
Rapporten om verksamheten inom elek- triska byrån och statens elektriska inspek- tion skisserar en rekonstruktion som bl.a. återverkar på ansvarsfördelningen mellan den centrala organisationen och fältorganisatio- nen.
2.1.5 Verksamheten inom industribyrån
lndustribyrån handlägger bl.a. frågor som berör industrin (förutom gruvindustrin och järnhanteringen), statliga lånegarantier, frå- gor om hantverk och slöjd, livsmedelstillsat- ser m.m. (t.o.m. utgången av år 1971), ärenden om brandfarliga och explosiva varor samt stöd till TEKO—industrierna och glasin- dustrin. Antalet anställda uppgår till 24 varav 18 handläggande.
Statliga lånegarantier m. m.
I anslutning till det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri svarar kommers-
kollegiet (industribyrån) bl.a. för fördel- ningen av statliga lånegarantier. Dessa kom- pletteras av hantverks- och industrilån som kan lämnas av länens företagareföreningar på upp till 200 000 kr. per låntagare. För lån på högre belopp fordras medgivande från ver- ket.
De förberedande utredningarna om statli- ga lånegarantier görs av företagareföreningar- na som också är engagerade i uppföljningen av stödet. Den årliga ramen är för närvarande 80 milj. kr. En markant förskjutning mot större garantibelopp har skett under senare år.
Kommerskollegiet (industribyrån) har till uppgift att lämna statliga lånegarantier från statens hantverks- och industrilånefond till företag inom turistnäringen. Ärendena går genom riksbankens avdelningskontor.
Uppgifter i samband med företagare- föreningamas verksamhet
Det hör till uppgifterna för kommerskolle- giet (industribyrån) att ha tillsyn över företa- gareföreningamas verksamhet i samband med deras fördelning av statliga lån och verket har också i övrigt funktioner som topporgan i förhållande till företagareföre- ningarna.
Glesbygdsstödet
Kommerskollegiet (industribyrån) svarar för en försöksverksamhet med särskilda stödåt- gärder för sysselsättningen i glesbygderna. Under budgetåret 1970/71 fanns för verk- samheten ett reservationsanslag om 5 milj. kr.
Försöksverksamheten avser framför allt sysselsättning i form av hemarbete. För den centrala ledningen finns en samrådsgrupp med representanter för kommerskollegiet, företagareföreningarna, arbetsmarknadssty— relsen och glesbygdsutredningen. På fältet organiseras verksamheten av företagareföre- ningarna i samarbete med länsarbetsnämn- derna.
Verkets och byråns uppgifter i samband med stödgivningen omfattar också hemslöjden. Verket (industribyrån) svarar för fördel- ningen av det statliga stödet som under budgetåret 1970/71 uppgick till 825 000 kr. och ger råd och upplysningar i hemslöjdsfrå— gor till organisationer och institutioner.
Mästarbrevsa'renden
Enligt mästarbrevskungörelsen fastställer kommerskollegiet de yrken i vilka mästar- brev utfärdas och fastställer villkor för erhål- lande av mästarbrev (kompetens, utrustning, prov m.m.). Vidare är kollegiet besvärsin- stans om ansökan avslagits eller mästarbrev indragits.
Uppgifter i samband med den statliga livsmedelskontrollen
Verkets uppgifter i samband med den statli- ga livsmedelskontrollen ansluter till vitami- neringsförordningen och livsmedelsstadgan och omfattar bl.a. tillstånd att vitaminera livsmedel och att importera vitaminerat livs- medel samt godkännande av tillsats till livs- medel. Årligen offentliggörs en förteckning över godkända livsmedelstillsatser i kollegiets författningssarnling. Till uppgifterna hör vi- dare att fastställa högsta tillåtna rest av be- kämpningsmedel i livsmedel.
Föreskrifter i samband med explosiva och brandfarliga varor
Kommerskollegiet handhar vissa uppgifter i samband med tillämpningen av förordningar- na om explosiva respektive brandfarliga va- ror. Uppgifterna avser bl.a. utfärdande av närmare föreskrifter för tillämpningen av förordningarna, vissa klassificerings- och till- ståndsuppgifter, beslut i fråga om vara är explosiv eller inte, fastställande av huvudslag och transportklass beträffande explosiva va- ror m. m.
Den till kollegiet administrativt knutna
sprängämnesinspektionen utövar tillsyn en- ligt de bägge förordningarna.
Stödprogram för TEK 0-industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin
Kommerskollegiet svarar för administratio- nen av de tidsbegränsade stödprogram som avser exporten från TEKO-industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin och som för TEKO-industriernas del komplette- ras av ett utvecklingsstöd. Ett sekretariat för dessa uppgifter är knutet till industribyrån.
Utvecklingsfrågor
På en de] områden har de utredningar som förekommit under senare är lett till omlägg- ningar som redan har genomförts Och som i övrigt kommer att vara styrande för den framtida organisationen. Det gäller bl.a. i fråga om livsmedelsstadgekommitten som slutfört sitt arbete och i ett huvudbetänkan- de föreslagit bildandet av en livsmedelsstyrel— se med sammanhållande ansvar för alla de statliga åtagandena på livsmedelskontrollens område, vilket bl.a. betyder att det nya verket övertar de uppgifter kommerskolle— giet (industribyrån) svarar för i fråga om regleringen av tillsatser till livsmedel, vitamineringen av livsmedel och tillåten halt av bekämpningsmedelsrester i livsmedel. En ny organisation som i huvuddrag följer livs- medelsstadgekommittens förslag har beslu- tats i anslutning till prop. 1971:62. Utredningen om statens institut för hant- verk och industri (SHI-utredningen) har slut- fört sitt arbete. I sitt betänkande ”Aktiv företagsutveckling” föreslog utredningen att samhällets bevakning av de mindre och me— delstora företagens förhållanden skulle kon- centreras hos en ny organisation, statens företagsinstitut. grundad på en ombildning av statens institut för hantverk och industri. Den nya organisationen skulle enligt försla- get få det centrala ansvaret för en rad stöd- former som speciellt riktar sig till de mindre och medelstora industriföretagen däribland fördelningen av statliga kreditgarantier.
På grundval av SHI—utredningens förslag har en partiell organisationsforrn genomförts med bildandet av statens institut för före- tagsutveckling. Förslagen om en mer genom- gripande koncentration av ansvaret för de stödformer som riktar sig till de mindre och medelstora industriföretagen har däremot skjutits på framtiden vilket alltså har till konsekvens att uppgifterna i samband med fördelningen av statliga kreditgarantier ligger kvar hos kommerskollegiet. Det gäller också SHI-utredningens förslag att inom institutet organisera upp en central utredningsapparat som bl. a. skulle svara för bevakningen av de problem och utvecklingsmöjligheter som är speciella för de mindre och medelstora före- tagen. Resurserna för den näringspolitiska planeringen kommer att få bedömas mot bakgrund av de kommande förslagen från samarbetsutredningen och kommerskollegie- utredningen, hette det i den aktuella propo- sitionen till riksdagen.
1968 års lokaliseringsutredning har i sitt betänkande ”Lokaliserings— och regionalpoli- tik” (SOU 1969149) skisserat en fortsättning på 1960-talets lokaliseringspolitik och där bl.a. behandlat kriterierna för den statliga stödgiv- ningen. Några förslag som direkt syftade till förändringar i de nuvarande organisationsför- hållandena ingick inte och inte heller i övrigt några förslag som på något mera ingripande sätt paverkar kommerskollegiets uppgifter i samband med det finansiella företagsstödet. Med utgångspunkt bl. a. i lokaliserings- utredningens förslag har en rad propositioner med anknytning till regional- och lokalise- ringspolitiken lagts fram för riksdagen, men har inte introducerats nagra förändringar som direkt berör kommerskollegiets roll.
2.1.6 Verksamheten inom allmänna byrån
Allmänna byrån svarar för ärenden som rör "näringarna och näringslivet i allmänhet”, verkets budget- och personalfrågor och andra internadministrativa uppgifter. Byrån har vi- dare ”en allmänt samordnande verksamhet i juridiskt och administrativt hänseende” inom verket. Byrån har 34 anställda. Bland
dessa ingår verkets expeditionsvakter och telefonister. Antalet handläggare är 10.
Remissverksamhet
Byrån har en viktig roll i den omfattande remissverksamheten för verket. De av byråns ärenden som gäller ”näringarna och näringsli- vet i allmänhet” är framför allt remissären- den. Vid sidan av kommittebetänkanden och andra mera omfattande remissärenden före- kommer också remissärenden med mera be- gränsad räckvidd: konsulatärenden, torgav— gifter, lotterier, bolagsfilialer, auktionsregle- menten, aktiebolagsstatuter etc.
I större remissärenden inhämtas vanligen yttrande från handelskamrarna. Andra organ som i mera begränsad utsträckning hörs i samband med remissverksamheten är Ex— portföreningen, lndustriförbundet. Grossist- förbundet, Kooperativa Förbundet, Gruv- föreningen, Redarföreningen och företagare- föreningarna.
Tillstånds- och tillsynsuppgifter m. m.
Kvantitativt dominerande bland tillstånds- och tillsynsuppgifterna inom byrån är till- ståndsgivningen för utlänning att driva nä- ring och att inneha uppdrag i aktiebolags och föreningars styrelse. Sedan oktober 1970 handläggs inom byrån även vissa ärenden om tillstånd att använda officiell svensk beteck- ning.
Tillsyn över avbetalningshandeln med bilar
Enligt förordningen om vissa betalningsvill- kor vid yrkesmässig försäljning av bilar och en överenskommelse med Motorbranschens Riksförbund har verket ansvar för tillsynen över efterlevnaden av gällande regler. Arbe- tet görs med hjälp av revisorer.
Säkerhet för resebyrdföretagens verksamhet
Allmänna byrån handlägger ärenden om stål- lande av säkerhet för resebyråföretags verk- samhet. Storleken av säkerhetsbeloppet fast-
ställs av kommerskollegiet. Byrån ställer även personal till förfogande för resegaranti- nämndens verksamhet.
Uppgifter i samband med den exportfräm- jande verksamheten
Allmänna byrån handhar vissa uppgifter i samband med anslaget Främjande av utrikes- handeln m. m. (7 850 000 kronor): utanord— ning av medel till kommersiell information, till Exportrådet för den mindre industrin, till svenska handelskamrarna i utlandet samt ut- seende av handelssekreterarpraktikanter.
2.2 ”Lokalstaterna ”
Ett antal myndigheter som är knutna till det centrala verket brukar betecknas som dess lokalstater. Det finns tre sådana lokalstater — bergsstaten, sprängdmnesinspektionen och stdtens elektriska inspektion.
I princip är de olika enheterna inom den här gruppen helt fristående myndigheter. Deras verksamhet omfattar i första hand tillsyn i anslutning till lagstiftningen på respektive områden.
Tillsynen omfattar även yrkesinspektion i anslutning till arbetarskyddslagstiftningen. I den verksamheten är lokalstaterna under- ställda arbetarskyddsstyrelsen och det kom- mer bl. a. till uttryck i att sprängämnesinspek- tören, överinspektörerna inom elektriska in- spektionen samt bergmästarna har ställning som specialinspektör inom yrkesinspektio- nen.
Utöver tillsynsarbetet tillkommer uppgif- ter av annat slag. Speciellt gäller det för bergsstaten som bl. a. har att fatta beslut om inmutningar och utmål.
Inom lokalstaterna drygt 60-talet anställda.
finns tillsammans
2.2.1 Bergsstaten
Bergsstaten är enligt instruktionen den loka— la statliga organisationen för ärenden om rikets bergshantering och därmed samman- hängande frågor. Den är uppdelad på fyra
bergmästardistrikt med tillsammans 13 an- ställda.
Anslaget för bergsstaten uppgår budgetåret 1971/72 till939 000 kronor.
Bergsstatens myndighets- och kansliupp- gifter i anslutning till gällande gruvlagstift- ning omfattar i huvudsak följande:
— Inmutningsärenden, dvs. främst gransk- ning av ansökningar, utfärdande av mutse- del och eventuella tillstånd till förlängd undersökningstid. — Utmåls- och marklösenärenden, dvs. främst granskning av ansökningar om ut- mål, utmålsförrättning och eventuella beslut angående ersättning till jordägare. — Försvar av utmål och uppbörd av försvars- avgifter. (Utmålsinnehavare har att årligen erlägga viss försvarsavgift varav hälften till- faller staten och hälften jordägaren. Berg- mästare har att besluta om förverkande av gruvrätt om inte avgiften erläggs inom viss tid. Avgifterna inbetalas till bergmästaren som i sin tur levererar dessa till kommers- kollegiet. Kollegiet utbetalar jordägares andel av försvarsavgiften.) — Annan avgiftsuppbörd (t. ex. inmutnings- avgifter). — Viss kontroll av gruvkartor. Gruvinnehava— re har att låta upprätta gruvkarta. Utdrag av kartoma insändes till och förvaras på kommerskollegiet. — Registreringsuppgifter.
— Remissverksamhet.
—— Bergverksstatistik.
Bergsstatens inspektionsuppgifter omfat- tar:
_ Teknisk inspektion av fyndigheter och andra underjordsarbeten enligt gruvlag- stiftningen.
— Yrkesinspektion.
Enligt gruvlagen utövar kommerskollegiet och bergsstatstjänstemännen tillsyn över gruvdriften. Det praktiska tillsynsarbetet ut- förs så gott som enbart av bergsstaten.
I det praktiska arbetet finns det knappast några gränslinjer mellan tillsyn enligt gruvlag- stiftningen respektive arbetarskyddslagstift—
ningen. Bägge typerna av inspektion utförs normalt samtidigt. Yrkesinspektion är det dominerande inslaget i tillsynsverksamheten.
2.2.2 Sprängämnesinspektionen
Sprängämnesinspektionen är enligt instruk- tionen statligt organ för ärenden om explosi- va och brandfarliga varor och därmed sam- manhängande frågor.
Sprängärrmesinspektionen har lokaler i Solna och är under chefen — Sprängämnesin— spektören — organiserad på två civila avdel- ningar och en militär med tillsammans 17 anställda.
Arbetsprogrammet omfattar i första hand tillsynsverksamhet i anslutning till förord- ningarna om brandfarliga och explosiva varor och inbegriper på dessa områden också be- vakning av arbetarskyddsfrågorna.
Tillsynen i anslutning till förordningen om explosiva varor begränsar sig i allt väsentligt till tillverkningsledet. Användningsledet — t.ex. användningen av explosiva varor vid sprängningsarbeten — ingår alltså inte i be- vakningsområdet. Tillsynsverksamheten tar bl. a. formen av inspektionsbesök inom de tillverkande företagen (däri inbegripet också de verkstäder inom krigsmakten som arbetar med explosiva varor).
Tillsynsverksamheten i samband med för- ordningen om brandfarliga varor omfattar både tillverkning, bearbetning, användning och hantering. De brandfarliga varorna om- fattar både vätskor och gaser.
Personal från Sprängämnesinspektionen deltar i arbetet inom kommerskollegiet med tillämpningskungörelser i anslutning till för- ordningarna om brandfarliga och explosiva varor. I anslutning till förordningen om brandfarliga varor lämnar inspektionen typ- godkännanden för vissa anordningar.
Sprängämnesinspektionen lämnar i ett stort antal fall expertutlätanden då ett ären- de hänskjuts dit från kommerskollegiet, läns- styrelserna, militära myndigheter, polismyn- digheter, brandförsvaret, byggnadsnämnder etc.
Inspektionen har en relativt omfattande
extern informationsverksamhet. Personalen anlitas också för expertuppdrag inom ett stort antal kommittéer och arbetsgrupper.
Till inspektionen är knutet ett förtroende- råd för arbetarskyddsfrågor.
2.2.3 Statens elektriska inspektion
Elektriska inspektionen är enligt instruktio- nen den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn av elektriska starkströms- anläggningar och därmed sammanhängande frågor.
Inspektionen är organiserad på fem distrikt, vart och ett under ledning av en överinspektör. Antalet anställda uppgår till 37 varav 22 är handläggande personal. Bud- getåret 1971/72 är för verksamheten ansla- get ca 2,5 miljoner kronor.
Elektriska inspektionen var tidigare place- rad i Stockholm. 1964 inleddes en utflytt- ning som nu är genomförd. Kontor finns i Hässleholm, Kristinehamn, Stockholm, Hudiksvall och Skellefteå.
I uppgifterna ingår:
— tillsyn av elektriska starkströmsanlägg- ningar genom besök på arbetsplatser och eljest — utredningar om olycksfall, eldsvådor och driftstörningar — handläggning av ärenden om driftstillstånd _ inspektion och markpotentialmätningar med anknytning till den sistnämnda till- ståndsgivningen _ tekniska utredningar, behandling av för- frågningar rörande utförande av stark- strömsanläggningar — behandling av ärenden om elektriska kon- cessioner (som remissinstans till kommers- kollegiet) — registreringsåtgärder rn. m. i samband med koncessioneringen — kartritning för koncessioneringen — upplysningsverksamhet.
Som nämnts i det föregående finns en mera utförlig redogörelse för den aktuella verksamheten i en särskild rapport.
2.3 Framtidsbedömningar från kommerskollegiet
Kommerskollegiets petitaskrivelser inför budgetåret 1971/72 innehåller de senaste framtidsbedönmingarna från verkets sida vad gäller utvecklingen inom de verksamhetsgre- nar som hör hemma inom verket. I det följande återges den allmänna översikt som ingår i skrivelsen om det centrala verket.
”Utrikes— och utredningsavdelningens ar- betsuppgifter har under de senaste åren fort- löpande ökat.
Som framgår av följande översiktliga fram- ställning har man att räkna med att denna tendens i utvecklingen kommer att bestå.
En ny fas i utvecklingen av europamark- nadsfrågan har inletts i och med att förhand- lingar upptagits syftande till en utvidgning av marknaden. För Sveriges del innebär detta att överläggningar med Sex-staterna kommer att upptas sannolikt under senhösten inneva- rande år. Det är att räkna med att förhand- lingsperioden kommer att bli relativt långva- rig. I detta läge kommer ett omfattande utrednings— och bevakningsarbete att krävas som efter allt att döma kommer att ställa betydande krav även på kollegiets resurser. Arbetet på att få till stånd preferenser på tullområdet till förmån för u-länderna har intensifierats även när det gäller koordinatio- nen av i—ländernas politik inom OECD. Det är inte uteslutet, att de internationella över- vägandena kan ge ett resultat under kom- mande budgetår som kommer att medföra ökat arbete i fråga om administrationen av preferenssystemet. Arbetet i GATT med frå- gor om icke—tariffära hinder har också ökat i omfång och torde växa ytterligare i och med att förhandlingsskedet nås. De tilltagande svårigheterna för den svenska textil- och konfektionsindustrin har framtvingat omfat- tande utredningar av en speciell och kompli— cerad natur som underlag såväl för ställnings- taganden i olika lägen som för bilaterala kontakter och förhandlingar med ett flertal länder. Uppföljningen av utvecklingen inom dessa områden samt kravet på nya utred- ningar beträffande andra länder och varor för att bibehålla kontrollen över utveck- lingen av den s. k. lågprisimporten kan antas komma ått ytterligare öka arbetsbördan. Härtill kommer en ökning av arbetet med administration av nya avtal. Även det på senare tid utbyggda tekniska och vetenskap- liga samarbetet med östländer samt ett ökat arbete med tull- och industribranschfrågor
innebär en större belastning. Det internatio- nella arbetet i vad avser tekniska föreskrifter och standardisering har fått avsevärd omfatt- ning och torde i ökad omfattning komma att ta kollegiets krafter i anspråk.
För bergsbyråns del ökar ärendena om kontinentalsockeln såväl vad gäller sand- och grustäkter som i samband med den oljepro- spektering som nyligen påbörjats. På sist- nämnda område har kollegiet utfärdat säker- hetsföreskrifter. Det åligger kollegiet att övervaka att dessa föreskrifter efterlevs. För detta arbete torde det bli nödvändigt att anlita expertis från annat land som redan har erfarenhet av denna verksamhet. En effektiv övervakning är emellertid inte möjlig utan en förstärkning av bergsbyråns personal. En ut- byggnad av byråns personalresurser bör ske med sikte bl.a. på att effektivisera förvalt- ningen av statens gruvegendom och att un- dersöka i vad mån inkomsterna av statens gruvor och av täkttillstånden på kontinental- sockeln kan ökas. Dessa inkomster uppgick budgetåret 1969/70 till närmare 23 milj. kronor, varav ca 22 608 000 kronor på gru- vor och ca 245 000 kronor på sand- och grustäkter. Ifråga om arbetsuppgifterna iöv- rigt må nämnas att byråns område berörs av gruvrättsutredningens förslag (SOU 1969le och l970:45). Elektriska byråns verksamhet påverkas i olika hänseenden av den snabba eltekniska utvecklingen. Ny lagstiftning är att vänta på koncessionsområdet och torde böra föranle- da en intensifiering av områdeskoncessions- verksamheten. Erforderlig samordning och kontaktverksamhet till följd av elektriska inspektionens decentralisering kräver ökade insatser. Särskilt på säkerhetsområdet har emellertid arbetet ökat starkt. Vissa långsik- tiga frågor bör tas upp, det internationella samarbetet får allt större betydelse men kan trots biträde av elektriska inspektionen följas endast sporadiskt. Medverkan i det för elsä— kerheten avgörande normarbetet förekom— mer endast i de absolut viktigaste normkom- mittéerna. Föreskriftsarbetet släpar efter. Som kollegiet upprepade gånger framhållit i de senaste årens anslagsframställningar behö- ver byrån väsentliga förstärkningar för att kunna fullgöra sina olika uppgifter i den utsträckning och på det sätt som förutsatts. Med hänvisning till pågående utredningar har kollegiet likväl avstått från att begära för— stärkning. Kollegiet anser det nu inte längre försvarbart att ytterligare uppskjuta en för- stärkning av personalen för handläggning av säkerhetsfrågor.
På industribyråns garantilånesektion har
ärendenas karaktär avsevärt ändrats. De här- da kreditrestriktionerna har medfört att an- talet ärenden rörande nya garantilån för närvarande minskat, medan invecklade ären- den avseende företagsrekonstruktioner ökat väsentligt. Bl.a. har på uppdrag av inrikesde- partementet i åtskilliga fall förhandlingar förts i syfte att åstadkomma strukturrationa- liserande fusioner. Antalet ärenden rörande företagareföreningarnas verksamhet har vida- re ökat samtidigt som kollegiets medverkan när det gäller upplysningar och anvisningar till föreningarna vidgats. Tillsynen över stö- det till hemarbete i glesbygder har vidgats i takt med stödverksamhetens utbyggnad. Omläggningen av det statliga stödet till hem- slöjden har också medfört ökade uppgifter för byrån.
Till industribyrån knyts det från och med budgetåret 1970/71 inrättade sekretariatet för handläggning av ärenden om exportfräm- jande åtgärder för textil- och konfektionsin- dustrierna samt den manuellt arbetande glas- industrin. I samband härmed har också flera av byråns övriga befattningshavare fått en större arbetsbörda.
På industribyrån handläggs också ärenden rörande explosiva samt brandfarliga varor. Framförallt ifråga om det senare slaget varor har byrån en mycket betungande arbetsbör- da. Det fortlöpande arbetet med utformning av tillämpningsföreskrifter och anvisningar till förordningen om brandfarliga varor är synnerligen invecklat och tidskrävande och det fordrar en nära samverkan mellan den tekniska expertis som finns på Sprängämnes- inspektionen och byråns chef, vilken är den som närmast har ansvaret för avfattningen av kollegiets kungörelser i ämnet.
Allmänna byrån har under de senaste åren — utan att särskilda medel anvisats härför — fått vissa nya arbetsuppgifter, nämligen ären- den om fastställande av säkerheter enligt resegarantilagen samt ärenden om näringstill- stånd. Den i oktober 1970 skall vidare till kollegiet överföras vissa ärenden om tillstånd att använda svensk officiell beteckning (SFS 1970:498). Kameral- och personalärenden ökar. Det allmänt administrativa arbetet har till följd av bl.a. ombyggnadsarbeten och betydande interna omflyttningar av kolle- giets personal ökat kraftigt. Byrån har med nuvarande personalresurser svårt att hinna med en för kollegiets och lokalstaternas verksamhet önskvärd personell och admi— nistrativ planering. Under budgetåret l970/ 71 kommer kollegiet att övergå till postens datalönerutin. Vidare förbereds anslutning till statskontorets redovisnings— och revi-
sionscentral (SEA-systemet) fr. 0. m. budget- året 1971/72. Sistnämnda arbetsuppgifter kommer att under en övergångsperiod med- föra väsentligt merarbete, men kommer sam- tidigt att ge förbättrade möjligheter att följa och planera kollegiets och dess lokalstaters administrationskostnader."
Verksamheten inom lokalstaterna behand- las i särskilda petitaskrivelser.
Vad gäller statens elektriska inspektion framhåller kommerskollegiet att den konti- nuerliga ökningen av elkonsumtionen leder till en fortgående stegring av inspektionens arbetsuppgifter. Organisationen har emeller- tid, anser kommerskollegiet, inte anpassats till utvecklingen och besiktningsverksamhe- ten kan därför inte bedrivas i den omfattning som är önskvärda från säkerhetssynpunkt.
] fråga om sprängämnesinspektionens verksamhet framhåller kommerskollegiet att petroleumbranschen liksom industri där brandfarliga varor hanteras fortsätter att kraftigt växa. Utbyggnad av oljeraffinaderier och anslutande kemisk industri samt lagring av oljeprodukter ökar. Ombyggnad av äldre gasverk till 3. k. spaltgasverk fortsätter. Gasol får allt större användning. Antalet arbetsstäl- len, där brandfarliga varor används, stiger kontinuerligt. Sålunda är t. ex. antalet plast- industrier i landet snart uppe i 600. En fortsatt teknisk expansion sker inom explo- sivvaruområdet. Den här skisserade utveck- lingen kräver ökade insatser från spräng- ämnesinspektionens sida, anser kommers- kollegiet.
Vad gäller verksamheten inom bergsstaten framhåller kommerskollegiet i sin petitaskri- velse att verksamheten under de senaste åren i stort sett varit oförändrad med undan- tag för att den inspektionsverksamhet som bergmästarna utövar har ökat, vilket fram- för allt sammanhänger med den ökade bryt- ning i gruvorna inom Norrbottens län.
För budgetåret 1971/72 anger kommers- kollegiet att personalstyrkan inom det cen- trala verket bör utökas med 17 anställda. För statens elektriska inspektion och spräng- ämnesinspektionen förutses inte några ök- ningar av antalet anställda under det aktuella
budgetåret, för bergsstaten föreslås ytterliga— re en tjänst.
I den långtidsbedömning som kommers- kollegiet redovisar för budgetåren 1971/72— 1975/76 kalkyleras med en sammanlagd per- sonalökning som för det centrala verkets del uppgår till 25 nyanställda.
2.4 En tillbakablick
Den organisation som i dag bär namnet kommerskollegium är produkten av en lång utveckling. 1651 räknas som året för verkets tillblivelse. Den allmänna roll som verket i dag enligt instruktionen har att spela är i stort sett densamma som bestämdes vid orga- nisationsreformeri början av 1900-talet.
1908 inleddes arbetet inom den s. k. kom- merskollegiikommitten. Huvudresultaten re- dovisades i ett betänkande som framlades 1913 gemensamt med en annan utredning, departementalkommitterade.
De gemensamma förslagen innebar bildan- de av ett handelsdepartement och en reorga- nisation av kommerskollegiet och avsåg bl. a. att ge en mera markerad avgränsning av verkets ansvarsområde. Det senare berörde bl. a. de uppgifter på det socialpolitiska om- rådet och som tidigare legat på verket. Enligt utredningarnas förslag skulle de nu föras över till ett nytt centralorgan. socialstyrel- sen.
Förslagen om en ny organisation för kom- merskollegiet grundade sig på en genomgång av de olika delområden där staten var enga- gerad i uppgifter med anknytning till nå- ringslivets förhållanden. Utgångsläget karak- teriserades i följande ordalag.
”1 det föregående har lämnats en historisk öfversikt öfver kommerskollegiets utveckling i dess samband med de ekonomiska idéernas och systemens växlingar. Klart framträda därvid motsättningarna mellan perioder, präglade af individualistisk ekonomisk upp- fattning, samt tider då samhällsmyndigheten utöfvat ett starkt ledande och initiativtagan- de inflytande gentemot individens verksam- het. Uppenbart är att vi åter befinna ossi en period af ökad statsverksamhet på alla områ- den, ej minst näringslifvets. Det torde ej
heller kunna bestridas, att inom näringarna — handel, industri och sjöfart — numera framträda förhållanden, som i hög grad på- kalla reglering och kontroll från det allmän- nar sida liksom ock större behof yppar sig af statens stödjande verksamhet. I själfva verket har staten redan, genom lagstiftning eller andra åtgärder, påtagit sig stora förpliktelser i förevarande afseende. Visserligen kunna meningarna ofta gå i sär beträffande lämplig- heten af att staten öfvertager en eller annan ifrågasatt ny uppgift samt rörande sättet för dess fyllande. En stor del af de från enskilda näringsidkares sida nyuppkommande krafven på stöd och ledning har också med fördel kunnat tillgodoses genom deras egna frivilli- ga organisationer. I hvarje fall har emellertid samhällslifvets starka utveckling under senas- te tid ställt staten inför uppgifter, hvilkas behöriga fyllande densamma svårligen kan undandraga sig utan skada för näringslifvet och för landets ekonomiska intressen.
Någon tvekan lärer ej heller kunna råda därom, att i samma mån statens näringspoli— tik vidgas till sin omfattning och fördjupas med hänsyn till sin innebörd, det blir af större vikt, att densamma handhafves och fullföljes på det mest sakkunniga och för landet gagnande sätt. Den främsta förutsätt- ningen härför torde vara åvägabringandet af enhetlig och konsekvent ledning af statens åtgöranden på näringarnas område. Detta grundläggande kraf hafva kommittéerna an- sett icke kunna tillbörligt tillgodoses annat än genom inrättandet af ett särskildt depar- tement för de här ifrågavarande näringarna, och kommittéerna hafva i vederbörligt sam- manhang närmare utvecklat motiven för sitt förslag i sådant afseende (se kap. 1: Behofvet af ett handelsdepartement). Inom detta de- partement skulle emellertid det näringspoli— tiska arbetet väsentligen ankomma på dess afdelning för handel, industri och sjöfart. Denna afdelning, kommerskollegiet, bör så— lunda enligt kommittéernas mening blifva det närmaste organet inom centralförvalt- ningen för näringslifvets intressen.
Såsom redan framhållits, är handhafvan- det af olika näringsårenden för närvarande fördeladt på ett flertal departement och centrala ämbetsverk. Denna splittring har otvifvelaktigt utgjort ett väsentligt hinder för genomförandet af en planmässig och enhetlig näringspolitik. Då med hvarandra nära sam- manhörande frågor behandlas på olika håll inom administrationen och ofta utan sam- band med hvarandra, ligger också den faran nära att icke tillräckligt allsidig sakkunskap kan tillföras frågornas behandling. För att på
samma gång möjliggöra planmässigheten och trygga tillgången till sakkunskap vid led- ningen af landets näringspolitik hafva kom- mittéerna funnit angeläget att å ena sidan begränsa kommerskollegiets uppgifter till att omfatta ärenden rörande handel, industri och sjöfart samt å andra sidan, så långt lämpligen kan ske, hos verket sammanföra alla ärenden af detta slag, som ankomma på centralförvaltningen.”
Den omorganisation som blev följden av utredningsarbetet överensstämde för kom- merskollegiets del med kommittéförslagen. Den nya kansliorganisationen kom att om- fatta en handelsbyrå, en industribyrå, en bergsbyrå, en sjöfartsbyrå, en bolagsbyrå och en statistisk byrå.
Den utveckling som följt under 1900-talet har karakteriserats av att verkets ansvarsom- råde successivt avsmalnat. En rad uppgifter har brutits ut från verket, i många fall i sam- band med att nya myndigheter bildats. Å andra sidan har vissa uppgifter tillkommit.
Några få exempel kan belysa utvecklingen. 1 och med bildandet av sjöfartsstyrelsen upp— hörde verkets uppgifter i samband med sjö— farten. Uppgifterna på utbildningsområdet föll bort genom bildandet av överstyrelsen för yrkesutbildning. Registreringen av aktie- bolag och därmed sammanhängande uppgif- ter har förts bort. Uppgifterna inom närings- statistiken har förts över till statistiska cen— tralbyrån. Uppgifterna inom verkets mono- polutredningsbyrå och en enhet inom dess statistiska byrå fick en motsvarighet inom statens pris- och kartellnämnd, när denna 1957 bildades.
De successiva utbrytningarna har i relativt liten grad påverkat den inre organisationen. Vid olika tillfällen har anpassningar skett, så t. ex. när den nya organisationen för utrikes- och utredningsavdelningen kom till men det har knappast förekommit någon systematisk granskning av organisationen i stort och dess uppgifter.
Att organisationen till sin inre uppbygg- nad trots utbrytningar och trots nya uppgif- ter som kommit till i så hög grad bevarat en stabil prägel vittnar om anpassningsförmågan hos ämbetsverk med den traditionella upp-
byggnad som representeras av kommerskolle- giet. Med den utveckling som skett på olika delområden inom kommerskollegiets an- svarsområde är det emellertid naturligt att fråga sig hur väl den nuvarande organisatio- nen motsvarar dagens prioriteringar, pro- blemuppfattningar och kraven på de centrala ämbetsverkens funktionssätt. Huvudfrågan måste vara vilken roll i stort organisationen har möjlighet att spela och om den som helhet har rimliga förutsättningar att lösa sina uppgifter.
2.5 Kommerskollegiets situation i dag
Beröringspunkterna med verksamhet på annat håll
På praktiskt taget alla delområden i verksam- heten inom kommerskollegieverket finns det beröringslinjer med uppgifterna på annat håll inom samhällsförvaltningen. I åtskilliga fall är uppgifterna för verket bara relativt små delar av verksamhetsprogram som i sin hel- het tar en rad samhällsorgan i anspråk.
Den utveckling som är på väg har gjort det nödvändigt att på område efter område ta upp till bedömning hur ansvarsfördelningen och arbetsfördelningen skall lösas mellan kommerskollegiet och andra centrala institu- tioner. Den fråga som kommer tillbaka är om man skall använda kommerskollegiet el- ler andra samhällsorgan som bas för en kom- mande verksamhet med delvis annat inne- håll.
Här ligger den viktigaste orsaken till att utredningen fått ge speciell prioritet åt de problem som har att göra med gränsdrag- ningarna mellan olika förvaltnings- och pla— neringsområden inom de sektorer där dagens kommerskollegium tillsammans med andra organ har sina uppgifter. Den utblick som för utredningens del varit nödvändig finns här skildrad i kap. 3 och 4 och i bilaga 3.
Kommerskollegiets roll i samband med frågorna inom det näringspolitiska fältet
I bedömningen av kommerskollegiets situa- tion i dag finns det anledning att speciellt ta
fasta på den roll som ”centralorgan för näringslivsfrågor” som verket enligt instruk- tionen har att spela. Den har i åtskilliga avseenden påverkats av de senaste årens ut- veckling inom det näringspolitiska fältet. På några områden har den direkt satt spår i uppgifterna för verket. Som exempel kan här nämnas de uppgifter verket fått om hand i samband med administrationen av de speciel- la stödprogrammen till TEKO-industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin.
] det stora hela har emellertid utveck- lingen gått vid sidan av verket. Utbyggnaden av de organisatoriska resurserna har skett på annat håll och de viktigaste medlen för näringspolitiken har förankrats på annat håll.
För kommerskollegiets del har det haft till följd att verket relativt sett fatt mindre be- tydelse som centralorgan för näringslivsfrä- gor. Man skulle kunna hävda att det inte längre finns full täckning i verkligheten för den roll som instruktionen anger. Bara på ett par områden ger den löpande verksamheten kontakt med centrala frågor inom det nä- ringspolitiska fältet.
I första hand gäller det de uppgifter som knyter an till utrikeshandeln och det interna- tionella ekonomiska samarbetet. Verket har på det området alldeles avgjort en central funktion i behandlingen av de näringspolitis- ka frågorna. Också verkets uppgifter i sam- band med de statliga kreditgarantierna och det särskilda stödet till TEKO—industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin hör samman med de centrala uppgifterna för näringspolitiken. Men vad som i övrigt präg- lar verksamheten är framför allt frågor av reg- leringskaraktär som i mycket ringa grad har beröringspunkter med de centrala arbetslin— jerna för näringspolitiken av i dag.
I bedömningen av kommerskollegiets framtid kan man knappast gå förbi den konflikt som råder mellan de instruktions— mässigt givna förutsättningarna och de förut- sättningar som gäller i verkligheten. Att en sådan konflikt existerar är framför allt att se som symptom på den splittring och osäker- het som präglar dagens situation vad gäller ansvarsfördelningen mellan de myndigheter
som sysslar med frågor inom det näringspoli— tiska faltet. Lösningen maste ligga i en änd— rad organisationsstruktur.
Splittringen i kommerskollegiets verksamhet
Till de problem som har en avgörande bety- delse för bedömningen av dagens situation för kommerskollegiet hör också den interna splittringen i verksamhetsprogrammet. Den gör det svårt att inom den nuvarande verk- samhetsramen finna utgångspunkter för en sådan renodling av verksamhetsfältet som direktiven angett som önskvärd. Till detta bidrar att verkets roll i stort med hänsyn till de uppgifter som där faktiskt förekommer är så svårbestämbar Slutsatsen är därför att en renodling i egentlig mening knappast går att åstadkomma genom marginella omgruppe- ringar som i det stora hela tar den nuvarande verksamheten för given.
Anpassningsproblemen
I och med att utredningen gett prioritet åt de problem som har att göra med kommers- kollegiets roll i förhållande till andra statliga centralorgan och gränsdragningarna mellan olika planerings- och förvaltningsområden har de problem som är specifika för olika delområden i den nuvarande verksamheten fått träda i bakgrunden. Helt och hållet har utredningen för den skull inte kunnat se bort från problem av det här slaget. Mot bak- grund av de synpunkter som kommit fram vid kontakter med representanter för de anställda och med verkets ledning har ut- redningen gett prioritet åt problem av det här slaget inom ett område, nämligen verk- samheten inom elektriska byrån och statens elektriska inspektion. Resultaten av den stu- die utredningen här låtit genomföra presen- teras som förut nämnts i en särskild rapport.
Problem av flera slag har varit utlösande för undersökningarna i fråga om verksamhe— ten inom elbyrån och elinspektionen. Hit hör bl. a. ett mått av osäkerhet vad gäller målsättningarna för verksamheten och Oba- lans i resurstillgångarna. Från de anställdas
och ledningens sida har man vidare bedömt resurserna som otillräckliga för det arbete som borde uträttas.
Liknande problem finns i större eller mindre omfattning också inom andra verk- samhetsgrenar. Bristen på klara målsätt- ningar för verksamheten i en hel del fall försvårar bedömningarna av hur verksamhe— ten bör utvecklas, men från ledningen och de anställda bedöms också knappheten på per- sonal som ett avgörande hinder när det gäller att leva upp till de aktuella anspråken. Det har bidragit till att man i stor utsträckning saknar konkreta planer för verksamhetens utveckling.
Punktåtgärder kommer att vara nödvändi- ga för att komma till rätta med de akuta problemen på olika delområden i kommers- kollegiets verksamhet. De löser emellertid inte de problem som gäller organisationen som helhet.
3 Nuvarande organisation på närings-
politikens område
3. 1 Översikt
Utredningen har i det föregående framhållit att uppgifterna inom kommerskollegiet i många fall är relativt små delar inom ett större aktivitetsområde där en rad statliga organ arbetar vid sidan av varandra. Översik- ten i det följande är avsedd att belysa hur verksamheten inom kommerskollegiet kom- mer in i ett vidare sammanhang och hur den i förekommande fall utövas parallellt med aktiviteterna inom olika kringliggande organ. I syfte att systematisera redogörelsen har utredningen valt att indela den nuvarande verksamheten inom kollegiet i fyra huvud- grupper: uppgifter i samband med industri- politiken (verksamheten inom delar av ut- rikes— och utredningsavdelningen, inom all- männa byrån och inom delar av industri- och elbyråerna), uppgifter i samband med han- delspolitiken (verksamheten inom utrikes- och utredningsavdelningen), uppgifter på mi- neralområdet (verksamheten inom bergsby— rån) samt uppgifter i samband med tekniska regleringar och statligt säkerhetsarbete (verk- samheten inom delar av industri- och elby- råerna).
Översikten över de organ vilkas verksamhet anknyter till industri- respektive handelspoli- tiken är knuten till en förenklad funktionsin- delning av åtgärdsformerna på dessa områ- den: utredningsverksamhet, regleringsåtgär- der och stödåtgärder.
Översikten omfattar även en orientering
om de väsentliga dragen i den utveckling som är på väg inom respektive område sådan den kommer till uttryck framför allt i utred- ningar, utredningsförslag och propositioner. Denna översikt utgör ett sammandrag av en mera utförlig redogörelse som tillsammans med en beskrivning av verksamheten inom några av de organ som mera direkt kommit att ingå i uppmärksamhetsområdet för utred- ningens arbete lämnas i bilaga 3 till be- tänkandet.
3.2 Organ med uppgifter i samband med industripolitiken
3.2.1 Utredningsverksamhet
Översikten över utredningsverksamheten med anknytning till industripolitiken inleds med en redogörelse för det arbete som be— drivs på eller är knutet till departementspla— net.
Den sammanhållande instansen för utred- ningsverksamheten i anslutning till industri- politiken i egentlig mening är industridepar— tementet vars verksamhet Spänner över all- männa näringspolitiska frågor, frågor om energi och bergsbruk, teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete samt vissa stat- liga företag.
Departementet har vissa egna utrednings- resurser som bl.a. tagits i anspråk för me- ra begränsade branschutredningsuppdrag.
Exempel härpå är utredningar om skoin- dustrin och om elektronikindustrin.
En central funktion i industridepartemen- tets verksamhet intar näringspolitiska rådet, inrättat våren 1968 för att åstadkomma en samlad överblick över centrala delar av den svenska ekonomin och söka ta tillvara och kanalisera de kunskaper och erfarenheter som en på skilda håll betydande utrednings- verksamhet nu ger. Rådet skall också ta initiativ till de nya branschutredningar som blir påkallade avseende såväl enskilda bran- scher som olika branschers gemensamma problem.
Ehuru rådet inte officiellt står som initia- tivtagare till utredningar eller andra åtgärder, har rådet medverkat till att ett par offentliga utredningar för behandlingen av bransch- problem tillsatts _ utredningarna rörande varvsindustrin och textil- och konfektions- industrierna, den senare sedan förslag härom framlagts av kommerskollegiet.
Till rådet har knutits samarbetsgrupper, representerande olika intressegrupper, för bl.a. frågor om skogsnäringarnas framtid och om verkstadsindustrins problem.
En bred överblick över näringslivets för- hållanden, speciellt vad avser ägandestruk- turen, har åstadkommits genom koncentra- tionsutredningen.
Långtidsutredningarna bör nämnas i en översikt över den industripolitiska utred- ningsverksamheten på departementsplanet, även om dessa utredningar inte specifikt avser att skapa underlag för industripoli- tiken. Långtidsutredningarna utarbetas inom sekretariatet för ekonomisk planering inom finansdepartementet i samarbete med främst konjunkturinstitutet. Även Industrins Utredningsinstitut (IUI) engageras i utred- ningarna vad gåller prognoser över utveck- lingen mera i detalj inom industrin.
På verksplanet svarar en rad organ för utredningsinsatser med anknytning till näringspolitiken i stort eller till industripoli- tiken. 1 det följande ges en översikt över den del av organisationen där utredningsarbetet sakligt sett har en mera markerad anknyt- ning till industripolitiken eller är av den
karaktär att en organisatorisk sammanknyt- ning kan tänkas i förhållande till utrednings- insatserna inom ramen för industripolitiken.
Inom kommerskollegiet (utrikes— och ut- redningsavdelningen) görs branschutred- ningar avseende sådana sektorer av närings- livet som är särskilt utsatta för internationell konkurrens. Handelsdepartementet är nor- malt uppdragsgivare. Utredningsinsatsernas karaktär har bestämts av att det handelspoli- tiska momentet som regel varit domineran- de. Utredningarna har alltså inte varit inrik- tade på att ge ett samlat underlag för plane- ringen av samhällsinsatser av t. ex. industri- politisk eller arbetsmarknadspolitisk art.
Avdelningen svarar också för utrednings- arbete i anslutning till Sveriges deltagande i det internationella samarbetet inom OECD:s och ECB:s varukommitteer och vissa andra varubetonade internationella organ. Industri- departementet är här normalt uppdragsgiva- re. Utredningsverksamheten innebär en upp- följning av utvecklingen inom varuområden som t.ex. massa och papper, textil, stål, verkstadsprodukter, kemikalier m.m. Även om denna utredningsverksamhet kan ses som en del av industripolitiken har den knappast kommit att utnyttjas som ett instrument i den aktiva industripolitiken.
Vissa typer av branschutredningar utförs av statens pris- och kartellnämnd. Dessa av- ser framför allt priser och prisutveckling i allmänhet inom olika varuområden samt konkurrensbegränsande företeelser inom nä- ringslivet.
Arbetsmarknadsverket kommer i sin verk- samhet i olika sammanhang i beröring med utvecklingsfrågor inom olika branscher. Spe- ciellt tidigare har arbetsmarknadsstyrelsens utredningsbyrå anlitats för vissa branschut- redningar. Prognosverksamheten inom ar- betsmarknadsstyrelsen och statistiska cent— ralbyrån, har bl. a. branscherna inom närings- livet som naturlig indelningsgrund.
Konjunkturinstitutet får i sin utrednings- verksamhet kontakt med både kortsiktiga och långsiktiga utvecklingsfrågor inom nä- ringslivet. De kortsiktiga utvecklingsfrågorna berörs bl. a. av de kvartalsvisa konjunktur-
barometerundersökningarna. Institutet är också engagerat i nationalbudgetarbetet och långtidsutredningarna.
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar är central förvaltningsmyndighet för den eko- nomiska försvarsberedskapen och har dels att samordna försvarsförberedelserna på det ekonomiska området, dels att svara för för- svarsplanering inom områden som inte kan hänföras till någon särskild myndighets fast- ställda verksamhet, bl. a. den allmänna varu- försörjningen och huvuddelen av industripro- duktionen och handeln. Överstyrelsen kom- mer därigenom i kontakt med utvecklingen inom väsentliga delar av näringslivet.
Styrelsen för teknisk utveckling har på en rad delområden engagerat sig i utvecklings- strävanden som rör enskilda branscher. Man kan här bl. a. peka på styrelsens ledande och samordnande roll i fråga om kollektiv tek- nisk forskning. Utredningsresurser finns bl.a. för bevakning av långsiktiga utveck- lingstendenser i fråga om forskning och in- dustriellt utvecklingsarbete och för att ge underlag för initiativ till sådana insatser på angelägna områden.
I samband med denna översikt över utred— ningsresurserna och utredningsinsatserna på verksplanet med anknytning till industripoli- tiken bör också nämnas att utrednings- och planeringsverksamheten på länsplanet under l960-talet blivit kraftigt utbyggd. Länssty- relserna är den regionala basen för samhälls- planeringen. Ledningen och samordningen på departementsplanet av den regionalpoli— tiska Utredningsverksamheten ligger på in- rikesdepartementet.
Länsstyrelserna har fått i uppdrag att utar- beta regionalpolitiska handlingsprogram. Ar- betet är en fortsättning på den försöksverk- samhet med regionalpolitisk utvecklingspla- nering vars första etapp utgjordes av Länspla- nering 1967. Enligt anvisningarna för den fortsatta planeringsverksamheten är ändamå- let med handlingsprogrammet att främja en samordning och koncentration av sådan of— fentlig investering som påverkar förutsätt- ningarna för industriell utveckling och eko- nomisk verksamhet över huvud taget.
Expertgruppen för regional utrednings- verksamhet (ERU) har bl. a. till uppgift atti anslutning till lokaliseringsberedningens verk- samhet biträda vid uppläggningen av den regionala utredningsverksarnheten särskilt i vad avser uppgiftsfördelning och metodolo- gisk samordning och utveckling.
3.2.2 Regleringsåtgärder
Med regleringsåtgärder på det industripolitis- ka området avses här administrativa ingripan- den som reglerar den industriella verksam- heten. Man kan dela upp åtgärderna i tva huvudgrupper. Den ena kan betecknas som ekonomiska regleringsåtgarder och skulle med en förenklad definition kunna beskrivas som åtgärder som syftar till en medveten styrning av företagens handlande i stort. Den andra gruppen, tekniska regleringsåtgärder, har mera begränsade syften. Ett typfall för åtgärder inom den senare gruppen är de som syftar till att förekomma eller minska olä- genheter eller faror som är förknippade med industriell verksamhet eller användningen av vissa varor. Kommerskollegiets verksamhet på elsäkerhetsområdet är här ett konkret exempel. En redovisning av statliga organ med uppgifter i samband med de tekniska regleringsåtgärderna lämnas i avsnitt 3.7.
Det finns en rad grenar av den offentliga verksamheten som skulle kunna räknas in bland de ekonomiska regleringsatgärderna. Ofta har de en generell räckvidd. Ett exem- pel är den lagstiftning som tillämpas på konkurrensområdet. Ett annat är den nya lagstiftringen mot miljöskadlig verksamhet. Den koncessionsplikt som drabbar etableran- det och driften av företag som kan förväntas åsamka skador på den naturliga miljön gäller generellt för alla typer av industriell verksam- het.
Mera representativa för de ekonomiska regleringarna på detta område är t.ex. de som gäller bergssektorn (se vidare avsnitt 3.5) och energisektorn.
För distribution av elektrisk kraft krävs sålunda särskild koncession vilket motiverats av önskemålet att elkraft skall finnas att
tillgå i erforderlig omfattning och på rimliga villkor. Sådan koncession meddelas av kom- merskollegiet med undantag av några fall som avgörs på departementsplanet.
Bestämmelser om prisreglering är införda i ellagen främst för att förhindra att distribu- tör missbrukar sin genom koncessioneringen uppkomna mon0polställning för oskälig taxesättning. Prisregleringsrzämnden för elektrisk ström avgör anhänggiggjorda ären- den sedan obligatoriskt förlikningsförfarande inför svenska elverksföreningens tariffkom- mission ägt rum.
Ytterligare en regleringsåtgärd på det elektriska området utgör kravet på behörig- het för den som vill utföra arbeten på elek- triska starkströmsanläggningar. Behörighets- bevis utfärdas av kommerskollegiet.
Särskilt tillstånd (koncession) krävs för att bedriva verksamhet på atomenergiområdet. Delegationen för atomenergifrågor förbere- der koncessionsärenden och beslut fattas av Kungl. Maj:t.
Kommerskollegiet har fått en rad myndig- hetsuppgifter av allmänt näringsrättslig natur som reglerar formerna och villkoren för nä- ringsutövande. Som exempel kan nämnas att kollegiet lämnar tillstånd för aktiebolag att tillsätta styrelseledamöter i annan ordning än pa bolagsstämma och att förändra akties nominella belopp liksom tillstånd för utlän- ning att idka näring i riket. Vidare utövar kollegiet tillsyn över avbetalningshandeln med bilar och över upplagshus samt utser granskningsmän för sådana samt har uppgif- ter rörande ställande av säkerheter enligt sällskapsreselagen. Indirekt, via remissbesva- rande, kommer kollegiet också i kontakt med vissa regleringsåtgärder som är förankra- de på departementsplanet t. ex. ärenden rö- rande torgavgifter och lotterier.
Till ekonomiska regleringsåtgärder fattade i vid bemärkelse kan också hänföras verk- samheten inom patent- och registreringsver— ket. Verkets aktiebolagsärenden torde utan tvekan kunna hänföras till funktionen regle— ringsatgårder eftersom de härrör ur föreskrif- ter om obligatorisk registrering etc. intagna i aktiebolagslagen. Patentärenden och registre-
ringen av varumärken, mönster och modeller kan kanske knappast karakteriseras som reg- lerande i annan bemärkelse än att det skydd som genom beviljat patent eller registrering uppkommer för en tillverkare reglerar den- nes upphovsrätt gentemot annan. Även den- na del av patentverkets verksamhet hänförs dock här till de ekonomiska regleringsåtgär- derna.
3.2.3 Stödåtgärder
De statliga stödåtgärder som ansluter till industripolitiken indelas här i två grupper — de som speciellt riktar sig till den mindre industrin samt de övriga.
Stödåtgt'irder avseende den mindre industrin och hantverket
För att tillgodose den mindre industrins finansieringsbehov har tillskapats dels ett antal särskilda kreditinstitut, dels ett statligt kreditstöd som kompletterar utlåningsverk- samheten från dessa och andra kreditinrätt— ningar.
AB Industri/credit bildades år 1934 och har till uppgift att medverka vid finansiering av företrädesvis mindre och medelstora nä- ringsföretag genom huvudsakligen långfristi- ga lån mot botteninteckning i fast egendom eller tomträtt. Staten och affärsbankerna äger vardera 50 % av aktiekapitalet.
AB Företagskredit tillkom år 1962 för förbättring av möjligheterna för den mindre industrin att få långfristiga krediter. Kraven på säkerhet får bedömas från fall till fall. Staten och affärsbankerna är även här bägge hälftenägare.
Andra finansieringskällor är det statliga kreditstöd som utgår i form av direktlån ur statens hantverks- och industrilånefond, för- medlade av länens företagareföreningar, och lånegarantigivning, administrerad av kom- merskollegiet med företagareföreningarna som beredande instans. De båda stödformer- na har delvis olika användningsområden. Di- rektlån utnyttjas ofta för att täcka ibland hastigt påkomna behov av mindre kapital,
t. ex. i samband med kompletteringsköp av maskiner samt brist på rörelsemedel, medan garantilåneformen främst avser mera omfat- tande investeringar såsom ny- och utbyggnad av industrilokaler eller anskaffning av hela maskinutrustningar.
Norrlandsfonden, vars uppgift är att främ- ja näringslivets utveckling i Norrland, bör också nämnas i detta sammanhang, även om stödet inte specifikt är avsett för de mindre företagen. Norrlandsfonden skall bl. a. verka för utveckling och differentiering av den norrländska företagsamheten genom att — med beaktande av den regionalpolitiska pla- neringen — stödja etablering och utbyggnad av dels manufaktureringsindustri grundad på norrländska råvaror, dels sådan industriell produktions- och serviceverksamhet i övrigt som är stödberättigad enligt normerna för det statliga lokaliseringsstödet. Finansierings- stöd kan utgå i form av lån, bidrag eller förlustgarantier. Verksamheten bedrivs i samarbete med företagareföreningarna som främst tjänstgör som utredningsorgan.
Norrlandsfondens verksamhetsområde har numera utvidgats så att stöd kan utgå till industriell service. Fonden skall också främja en samordnad utbyggnad av regional service i Norrland i syfte att åstadkomma en bättre industriell miljö. Fonden har i detta syfte beslutat upprätta ett industriellt utvecklings- centrum i Skellefteå i samverkan med berör— da landsting och företagareföreningar, sta- tens institut för företagsutveckling, styrelsen för teknisk utveckling och statens provnings- anstalt.
Även Sveriges Investeringsbank kommer in i bilden när det gäller småindustrins kre- ditförsörjning. Bankens kreditgivning skall framför allt avse större, långsiktiga och mera riskbetonade projekt och större före- tag.
Enligt propositionen i samband med ban— kens bildande är det emellertid också en uppgift för Investeringsbanken att medverka till lösningen av utvecklings— och omställ- ningsproblem inom den mindre industrin. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i att ln- vesteringsbanken tillsammans med Spar-
bankernas Bank bildat ett nytt garantiinsti- tut, Svenska Företags Garanti AB. Institutet skall genom borgensteckning medverka till finansiering av investeringar som inriktas på rationaliseringar, strukturanpassning och ut- veckling av företrädesvis mindre och medel- stora företag.
Behovet att utnyttja utomstående expertis för rationaliseringsåtgärder och för anpass- ning av produktion och försäljning till mark- nadens krav, liksom behovet av vidareutbild- ning, har föranlett statliga insatser för rådgiv- ning och information till de mindre företa- gen.
Statens institut för företagsutveckling (ti- digare statens institut för hantverk och in- dustri) har till uppgift att främja näringsli- vets tekniska och ekonomiska utveckling med särskild hänsyn till de mindre och me- delstora industriföretagen samt hantverket.
Det åligger institutet bl. a. att bygga upp kunskaper och erfarenheteri tekniska, admi- nistrativa, kommersiella och ekonomiska frå- gor av betydelse för utvecklingen inom in- dustri och hantverk och att förmedla dessa kunskaper genom kurser, föreläsningar, pu- bliceringsverksamhet och rådgivning. Institu- tet bedriver också försöks- och utvecklingsar- bete och utför provningar och undersök- ningar.
Utbildningsverksamhet, främst genom korta koncentrerade fortbildningskurser, är institutets till omfattningen största uppgift.
Staten lämnar också administrationsbidrag till företagareföreningarna, vilkas huvudsak— liga uppgift, förutom den ovan nämnda kreditförmedlingen, också omfattar rådgiv- ning i tekniska och ekonomiska frågor till företag inom den mindre industrin.
Särskilda stödåtgärder riktar sig till hem- slöjden. Stödet tar formen av rådgivning, information och finansiella bidrag och admi- nistreras centralt av kommerskollegiet. Till kollegiet är knuten en hemslöjdsnämnd med uppgift att bistå kollegiet vid behandlingen av ärenden om bidrag till hemslöjdsverksam- heten och av andra viktiga hemslöjdsären- den.
Övriga stödåtgärder
Bland övriga stödåtgärder — de som alltså inte direkt vänder sig till de mindre företa- gen - bör det statliga stödet till teknisk forskning och utveckling nämnas. [ och med inrättandet av styrelsen för teknisk utveck- ling har största delen av detta stöd fått en gemensam administrativ ram.
Styrelsens huvuduppgift är att fördela det ekonomiska stödet till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete och att svara för den därmed sammanhängande bedöm- ningen, prioriteringen och uppföljningen. Vid sidan av detta skall styrelsen också svara för viss serviceverksamhet bl.a. i fråga om rådgivning åt uppfinnare och forskare samt förmedling av forskningsresultat. En del av verksamheten avser utvecklingen mot ADB- baserade informationssystem. Ett särskilt råd, statens råd för vetenskaplig information och dokumentation, svarar för planeringen och samordningen inom detta område.
Samtidigt med styrelsen för teknisk ut- veckling bildades Svenska utvecklingsaktie- bolaget, vars verksamhet visserligen inte in- nefattar något direkt stödmoment — bolaget skall ha kommersiell inriktning — men som tar sikte på ökad innovationstakt och där- med har industripolitiska aspekter.
En skattemässig subventionering av in- dustriella investeringar äger rum genom det system med skattefri avsättning av vinstme- del i investeringsfonder som varit i kraft sedan år 1955. Ungefär hälften av ett före- tags f_ond får utnyttjas för investeringar se- dan tillstånd getts av Kungl. Maj:t.
Systemet tillkom i konjunkturstabiliseran- de syfte. Ursprungligen gällde tillstånden till utnyttjande av investeringsfonderna gene- rellt, men är 1963 utvidgades användnings- möjligheterna så att tillstånden också kunde gälla vissa geografiska områden eller vissa branscher i syfte att eliminera geografisk eller industriell konjunktursplittring. Under senare tid har det selektiva frisläppandet av fonderna bl.a. kommit att ingå som ett medel i lokaliseringspolitiken.
Även om lokaliseringSpolitiken och den
regionala planeringen i övrigt är ett område med särställning i förhållande till den allmän- na industripolitiken kan det vara logiskt atti det här sammanhanget förutom använd- ningen av investeringsfonderna också ta med övriga lokaliseringspolitiska medel. Det finns två huvudlinjer i lokaliseringspolitiken. Den ena är den regionala samhällsplaneringen, som nämnts här i det föregående. Den andra är det statliga lokaliseringspolitiska stödet.
Det utgår i form av lokaliseringsstöd, ut- bildningsstöd, sysselsättningsstöd och flytt- ningsstöd. Därtill kommer det regionala transportstödet som inte behandlas vidare här.
Lokaliseringsstödet utgörs av lokaliserings- bidrag, avskrivningslån, lokaliseringslån och ersättning vid flyttning av företag. Stödet utgår endast till verksamhet som bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbets- kraften och få tillfredsställande lönsamhet och som utövas i ort där goda förutsätt- ningar finns för verksamheten. De olika stöd— formerna riktar sig till industriell eller indu- striliknande verksamhet, industriserviceverk- samhet samt verksamhet inom turistnäringen med särskilda regler för vilka stödformer som skall tillämpas på respektive mottagare.
Ärenden om lokaliseringsstöd som inte omedelbart upptages och prövas av Kungl. Maj:t avgörs av arbetsmarknadsstyrelsen. [ vissa fall skall dock styrelsen hänskjuta ären- dena för beslut av Kungl. Maj:t.
] utredningsarbetet inför ställningstagande i lokaliseringsstödsärende deltager en rad or- gan på länsplanet, framför allt länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och länens företagare- föreningar.
Det åligger länsstyrelsen och länsarbets- nämnden att i samverkan göra förberedande undersökningar och överlägga med företag även innan ansökan om lokaliseringsstöd fö- religger för att de medel som är tillgängliga för lokaliseringsstöd skall användas på lämp- ligaste sätt.
Arbetsmarknadsstyrelsen har med biträde av företagareföreningarna tillsyn över att 10- kaliseringsstöd utnyttjas för avsett ändamål och i överensstämmelse med föreskrivna vill- kor. 39
Utbildningsstöd utgår till den som börjar eller utvidgar verksamhet som fyller förut- sättningarna för lokaliseringsstöd (varaktig sysselsättning, tillfredsställande lönsamhet) för utbildning av nyanställd personal. Stödet utgår i form av schablonbidrag för mer all- män inträning med beslut av arbetsmark— nadsstyrelsen eller, efter styrelsens bestäm- mande, länsarbetsnämnden, samt, under vis- sa förutsättningar, i form av individuellt be- stämt utbildningsstöd vid egentlig yrkesut- bildning med beslut av arbetsmarknadsstyrel- sen. I fråga om verksamhet utanför det allmänna stödområdet utgår utbildningsstöd efter särskild prövning med beslut av Kungl. Maj:t. Arbetsmarknadsstyrelsen har tillsyn över utbildning där individuellt fastställt ut- bildningsstöd utgår.
Sysselsättningsstöd utgår i sysselsättnings- främjande syfte till den som utövar industriell verksamhet inom det inre stödområdet. Stödet kan utgå med maximalt 12 500 kr för en ökning av arbetsstyrkan med en årsarbets- kraft om ökningen kvarstår under en treårs- period.
Ärenden om sysselsättningsstöd prövas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Flyttningsstöd utgörs av respenning, bor- tavistelsebidrag och starthjälp och utgår till' arbetstagare som har kvalificerad yrkesut- bildning och fått stadigvarande anställning i yrket vid nyetablerat eller utvidgat industri- företag inom stödområdet. Förutsättning för bidrag är att arbetskraft med den behövliga utbildningen inte kan erhållas lokalt.
Ärenden om flyttningsstöd avgörs av ar- betsmarknadsstyrelsen eller, efter styrelsens bestämmande, av länsarbetsnämnden.
Till den lokaliseringspolitiska stödverk- samheten kan också räknas det anslag om 5 miljoner kronor som avsatts för att skapa möjligheter till sysselsättningsfrämjande hemarbete i glesbygderna. Kommerskollegiet administrerar centralt detta anslag.
Ett särskilt statligt etableringsaktiebolag, SVETAB, har bildats i syfte att genom stat- ligt engagemang i industriell verksamhet bi- dra till att den ekonomiska aktiviteten upp- rätthålls på tillfredsställande hög nivå i regio—
Inom ramen för ett tidsbegränsat integre- rat stödprogram för textil- och konfektions- industrierna utgår exportstöd, utbildnings- stöd och stöd till utnyttjandet av konsult- tjänster. Syftet är att stärka konkurrensför- mågan hos utvecklingsbara delar av textil— och konfektionsindustrierna. Ett delvis mot- svarande program avser den manuellt arbe- tande glasindustrin. Stödforrnerna admi— nistreras av kommerskollegiet och statens institut för företagsutveckling (utbildnings- stödet).
Sveriges [nvesteringsbank AB har berörts i det föregående i anslutning till genomgången av de stödåtgärder som speciellt riktar sig till de mindre företagen. Den hör också till de organ som bör nämnas i detta sammanhang. Dess verksamhet syftar till att finansiera sådana investeringsobjekt inom näringslivet som inriktas på rationalisering, strukturan- _ passning och utveckling, i första hand sadana
som inte kan finansieras på annat sätt.
Bankens kreditgivning är sålunda i stort sett tänkt som ett komplement till den verksamhet som bedrivs av andra kreditinsti- tut. Banken är inte avsedd för någon subven— tionering av näringslivet vilket skall beaktas vid bankens räntesättning. Det är dock upp- enbart att banken, om den i sin verksamhet förverkligar de intentioner som låg bakom dess inrättande, kommer att fylla en viktig funktion för näringslivet genom att tillgodo- se kapitalbehovet för speciellt riskbetonade investeringar.
3.3 Organ med uppgifter i samband med handelspolitiken
3.3.1 Utredningsverksamhet
Följande statliga förvaltningsorgan har upp- gifter av utredande karaktär på det handels- politiska området.
Kommerskollegiet är central förvaltnings- myndighet under handelsdepartementet för utrikeshandelsfrågor och handelspolitiska frågor. Verksamheten inom kollegiets utri- kes- och utredningsavdelning är till övervä-
gande del av utredande karaktär. Arbetsupp- gifterna omfattar utredningar och yttranden i ärenden som rör handelsöverenskommelser med andra länder, utredningar rörande im- port- och exportförhällanden inom olika va— ruområden, rörande produktion och avsätt- ning. marknads- och försörjningsläge i fråga om olika varuslag, utredningar som erfordras inför Sveriges anslutning eller medverkan i internationella ekonomiska organisationer m. m. Motsvarande utredningsuppgifter vad gäller livsmedel, livsmedelsråvaror och jord— bruksförnödenheter handhas av statens jord- bruksna'mnd.
Det handelspolitiska rådet är knutet till kommerskollegiet som rådgivande organ med uppgift att bistå verket med de upplysningar och synpunkter som med hänsyn till närings- livets intressen kan vara av betydelse för bedömningen av handelspolitiska frågor.
Konjunkturinstitutet utför i anslutning till sin uppgift att följa och analysera den eko- nomiska utvecklingen inom och utom landet också utredningar som belyser den faktiska och väntade utvecklingen av landets export och import. Prognoserna över handelsutveck- lingen är av både kortsiktig — exempelvisi anslutning till nationalbudgetarbetet — och långsiktig karaktär — exempelvis i anslutning till långtidsutredningarna.
Utrednings- och planeringsarbetet inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF ) omfattar naturligen bl.a. studier över vårt beroende av varutillförsel utifrån.
Institutet för internationell ekonomi knu- tet till Stockholms universitet har bl.a. till uppgift att bedriva forskning rörande inter- nationella ekonomiska relationer. Forsk- ningsarbetet inom institutet är bl. a. inriktat på handelspolitiska frågor och har på detta område haft karaktär av såväl grundforsk- ning som tillämpad forskning. institutet leds av en direktion bestående av fyra professo- rer.
3.3.2 Regleringsåtgärder
Tullbeläggningen av importerade varor är en av de handelspolitiska regleringsåtgärderna.
Tullverket har att debitera, uppbära och redovisa tull och vissa skatter och andra avgifter och att ha uppsikt över trafiken till och från utlandet.
Tillstånd till import och export av licens- pliktiga varor inom ramen för fastställda kvoter lämnas av jordbruksnämnden och kommerskollegiet, var och en inom sitt an- svarsområde. Ett särskilt utskott inom det handelspolitiska rådet biträder kollegiet vid handläggningen av viktigare import- och exportlicensärenden.
Krigsmaterielinspektionen, som utgör en enhet inom handelsdepartementet, handläg- ger ärenden rörande tillstånd till export av krigsmateriel (inspektionen utövar också kontroll över tillverkningen av sådan mate- riel).
3.3.3 Stödåtgärder
En översikt över den exportfrämjande verk- samheten ingår i direktiven till exportfräm- jandeutredningen:
"Huvudansvaret för de exportfrämjande åtgärderna ligger hos handelsdepartementet. lnom departementet bereds sådana ärenden om direkt exportfrämjande åtgärder, som avgörs av Kungl. Maj:t. Under handelsdepar- tementet lyder skilda myndigheter och in- stitutioner med exportfrämjande uppgifter. Av dessa kan här först nämnas handelssekre- terarna, vilkas administrativa basorganisation finns inom departementet. F.n. finns 14 handelssekreterare. Medel har dessutom be- viljats för ytterligare en tjänst. Handelssekre- terarnas främsta uppgift är att stödja den svenska exporten genom att lämna specialise- rad kommersiell service, särskilt i fråga om marknadeöring.
Kommerskollegium, som är central för- valtningsmyndighet för bl. a. utrikeshandeln, utser stipendiater hos handelssekreterarna samt innehavare av statens utrikeshandels- stipendier.I
Exportrådet för den mindre industrin (fö- re den 1 oktober 1969 småindustrins export-
l Uppgiften har utgått fr. o. m. 1.7.1971.
råd och småindustrins exportbyrå) är förlagt till Sveriges allmänna exportförening och är numera helt statsfinansierat. Rådets verk- samhet är avpassad främst för mindre före- tag. Det tjänar också som kontaktorgan för handelssekreterarna och svenska handels- kamrar i utlandet.
På det med exporten närbesläktade områ- det turism verkar Svenska turisttrafikförbun- det, vars verksamhet till större delen finan- sieras genom bidrag från staten. Förbundet har till uppgift att sprida ökad kännedom om Sverige som turistland. Vid sidan av den mera allmänt inriktade informationsverksam- heten genomför förbundet kampanjer och länderaktioner, som samordnas och delvis finansieras av kollegiet för Sverige-informa- tion i utlandet.
För att ge en mera fullständig beskrivning av den statsstödda informationsverksamhe- ten bör i detta sammanhang erinras om Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet. Institutet skall enligt sina stadgar genom upplysningsarbete, kulturutbyte och på annat sätt verka för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska förbindelser med utlandet.
Kollegiet för Sverige-information i utlan- det (informationskollegiet) skall verka för att planeringen och utförandet av den stat- ligt understödda informationsverksamheten om Sverige i utlandet samordnas samt över- lägga om fördelningen av de medel som ställts till disposition för ändamålet. Verk- samheten skall syfta till att i utlandet öka kunskapen om och förståelsen för Sverige samt främja svensk export och turistnäring. Kollegiet fungerar bl. a. som sammanhållan- de organ för gemensamma kommersiella och allmäninformativa framträdanden. Svenska institutet, Svenska turisttrafikförbundet, Sveriges allmänna exportförening och Sveri- ges Radio är representerade i kollegiet. Ord- föranden i kollegiet avses stå till vederböran- de departementschefers förfogande som råd- givare i frågor om Sverige-informationen i utlandet.
Utrikesförvaltningen fyller viktiga uppgif- ter i fråga om Sveriges handelspolitiska och
kommersiella förbindelser med andra län- der. Utrikesdepartementets handelsavdelning samordnar i nära samarbete med övriga be- rörda statliga och privata organ utlandsmyn- digheternas exportfrämjande arbete. År 1968 inrättades inom avdelningen en särskild sektion för intensifierad verksamhet i ex- portfrämjande frågor. Den tjänstgör delvis som bas för fältorganisationen.
Enligt Kungl. Maj:ts instruktion den 10 mars 1967 skall beskickningar och konsulat främja Sveriges näringsliv och utrikeshandel, skapa intresse för svenska varor och tjänster samt i övrigt stödja svenska företag och det svenska näringslivets företrädare. En stor del av arbetet på de 80 beskickningarna och lönade konsulaten är alltså av kommersiell art. Verksamheten består av handläggning av kommersiella förfrågningar, marknadsupp- lysningar, bevakning av anbud för offentlig- upphandling, annat bistånd åt företag och enskilda samt säljfrämjande åtgärder på in- formationsomrädet. Arbetet bedrivs i nära samarbete med handelssekreterarna, handels- kamrar samt det svenska näringslivet och dess organisationer.
Av intresse i detta sammanhang är även den samordning av svenska kommersiella och allmänna informationsinsatser som beskick- ningarna på de viktigaste exportmarknaderna lokalt bedriver i nära samarbete med infor- mationskollegiet.”
Direktiven till exportfrämjandeutred- ningen tecknar också en översiktlig bild av de privata institutioner som deltar i den exportfrämjande verksamheten:
”De viktigaste exportfrämjande institu- tionerna inom den enskilda sektorn är Sveri- ges allmänna exportförening samt de svenska handelskamrarna i utlandet.
Exportföreningen, vars 1 200 medlemmar representerar ca 90% av den svenska expor- ten, skall enligt sina stadgar främja Sveriges utrikeshandel, särskilt avsättningen i utlan- det av svenska produkter. Föreningen bedri- ver en omfattande serviceverksamhet, inne- fattande rådgivning i såväl exporttekniska och exportjuridiska frågor som då det gäller marknadsföringen av svenska produkter
utomlands. Den fungerar i praktiken jämte exportrådet som kontaktorgan för den stat- liga och statsstödda utlandsrepresentationen. Föreningens verksamhet finansieras i huvud- sak genom medlemsavgifter. Medlemskretsen består av industriföretag, handelsfirmor, en- treprenad- och konsultföretag, rederier, ban— ker, transport- och försäkringsföretag.
F.n. arbetar tio statsstödda svenska han- delskamrar i utlandet. Deras främsta syfte är att utveckla exporten av svenska varor till de länder, där de verkar. Medlemmar av kamrar- na är företag i Sverige samt svenska dotter- företag och andra företag i verksamhetslan- det.
I varierande omfattning tjänstgör handels- kamrarna som fältorganisation för Exportfö- reningen, exportrådet och informationskolle- giet. Utlandshandelskamrarna är samman- slutna iSvenska utlandshandelskam ramas för- ening. Denna har till ändamål att stödja kamrarna i deras verksamhet. Föreningen utser stipendiater vid Utlandshandelskamrar- na. Hälften av statsbidraget till kamrarna betalas ut till Handelskamrarnas fond som förvaltas av föreningen. Dess sekretariat är förlagt till Exportföreningen.”
I fråga om annat exportstöd är den kvanti- tativt sett viktigaste delen av de statliga insatserna det finansiella stödet genom stat- liga exportkreditgarantier och exportkredi- ter. Institutioner för denna verksamhet är den statliga exportkreditndmnden, i funk- tion sedan år 1933, och det av staten och affärsbankerna ägda AB Svensk Exportkre- dit.
Ett nytillskott i fråga om formerna för det statliga exportstödet har blivit de under år 1970 beslutade åtgärderna till stöd för TEKO-inddstrierna och den manuellt arbe- tande glasindustrin. I båda fallen är det fråga om tidsbegränsade åtaganden. För TEKO- industrierna har ett fyraårigt program beslu- tats, för den manuella glasindustrin ett tre- årigt. Det administrativa ansvaret för dessa exportstödsprogram har lagts fram hos kom- merskollegiet.
I flera andra fall har näringspolitiska åtgär- der vidtagits med exporten i åtanke. Som
exempel kan man peka på de stödåtgärder till svensk varvsindustri som beslutades i anslutning till prop. 1970:82 och som bl. a. avser statliga kreditgarantier intill ett belopp av 1 miljard kronor för order som tas under 1970 och 1971.
3.4 Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till den industri- och handelspolitiska förvaltningsapparatenl
1968 års lokaliseringsutredning. Utredningen har enligt direktiven att se över riktlinjerna för den ekonomiska stödverksamheten inom ramen för lokaliseringspolitiken och föreslå former för ett fortsatt lokaliseringsstöd. Det ingår i uppgifterna bl. a. att pröva den regio- nala fördelningen av stödet, formerna och villkoren för stödet, att klarlägga på vad sätt man bättre än nu kan tillgodose behovet av underlag i form av kunskaper om bransch- och marknadsförhållanden vid avgörandet av stödärenden, att överväga eventuellt påkalla- de förändringar i handläggningen av stöd- ärendena hos de centrala och lokala myndig- heterna och att överväga vad som kan vara att vinna på ett mera systematiskt utnyttjan- de av möjligheterna att kombinera lokalise- ringsstöd och andra stödformer.
Lokaliseringsutredningen har i ett delbe- tänkande — Lokaliserings- och regionalpoli- tik (SOU 1969:49) — lagt fram förslag till vissa ändringar i det nuvarande lokaliseringsstödet att gälla tills vidare intill dess att riktlinjerna för en hela landet omfattande regionalpolitik utarbetats. Organisationsfrågorna togs inte upp till närmare behandling i delbetänkan- det.
På grundval av lokaliseringsutredningens delbetänkande har beslut fattats om fortsatt stödverksamhet med delvis nya medel och objekt för stödet. Vidare har en lag om lokaliseringssamråd antagits i syfte att skapa garantier för att företagen på ett tidigt sta- dium får information om samhällets regiona- la politik, det statliga regionalpolitiska stö- det och övriga lokaliseringsförutsättningar i
1 För en mera utförlig redogörelse se bilaga 3.
olika delar av landet. Samrådet sker med arbetsmarknadsstyrelsen.
Lokaliseringsutredningens förslag om s. k. industricentra — koncentrerad utbyggnad av industrilokaler för uthyrning till industri- företag — har lett till tillkallandet av en särskild utredning industricentrautredningen för att närmare utreda frågan om utbyggnad och organisation av industricentra. Som nämnts i det föregående år ett industriellt utvecklingscentrum i Skellefteå under upp- byggnad efter beslut av Norrlandsfonden vars verksamhetsfält numera utvidgats så att stöd kan utgå även till industriell service.
Lokaliseringsutredningen har också fram- lagt ett betänkande ”Om uppföljning av stödföretag m. m.” (Ds In 1971:8). Staten gör enligt lokaliseringsutredningens mening inte sällan onödiga förluster på grund av att det inte finns något organ som kan föra gemensam talan för de statliga intressenter- na. Utredningen föreslår därför att det inrät- tas en central uppföljningsmyndighet som i särskilda fall skall samordna uppföljningen och bevakningen av olika statliga engage- mang. Den skall ha till huvuduppgift att förhandla med olika intressenter i företagen, andra fordringsägare, de anställdas represen- tanter m. m.
Branschutredningar. Försöken att få en djupare inblick i olika branschers problem har tagit olika former. Här kan bl. a. pekas på snabbutredningar om branschproblem verkställda på tjänstemannaplanet inom in- dustridepartementet, tillskapandet av samar- betsgrupper med olika intressen represente- rade för att diskutera problemen inom spe- ciella industribranscher samt slutligen använ- dandet på nytt av offentliga utredningar som en form för behandlingen av bransch- problem.
Ett exempel på det sistnämnda är TEKO- utredningen — utredningen för översyn av vissa frågor rörande textil- och konfektions- industrierna—som nu slutfört sitt arbete. Av intresse att notera är dels TEKO—utred- ningens inriktning på en integrerad analys av olika led i produktions- och distributions- kedjan, dels den breda problemkrets utred—
Forskningsbetonade utredningsinsatser. Den aktuella utvecklingen accentuerar beho- vet av långsiktig samhällsplanering. De senas- te årens diskussioner kring långsiktiga plane- ringsinsatser har bl. a. tagit upp frågan om planeringsmetodik och grundläggande pro- blem med inriktning på aktuella planerings- uppgifter. Förslag har väckts bl.a. om ett svenskt institut för framtidsstudier finansie— rat och drivet i samverkan mellan staten och andra intressenter och om ett statligt struk- turinstitut som skulle fungera som forsk- ningscentral och utredningssekretariat.
Samarbetsutredningen. Samarbetsutred- ningens uppgift var att utreda formerna för förbättrad information och vidgat samarbete mellan företag och samhälle. Utredningen har i sitt betänkande ”Företag och samhälle” (SOU 1970241 och 42) skisserat ett informa- tionssystem baserat på regelbundna rappor- ter från företagen med en central instans. förslagsvis beredningen för regional plane— ring, för utvärdering av de erfarenheter som vunnits på olika håll och för successiv modi- fiering av systemet samt med statistiska cen- tralbyrån som utredningssekretariat för rap- portsystemet. Enligt förslaget skall som bas för rapportsystemet finnas ett centralt regis- ter, SCB:s företagsregister.
Utredningen föreslog också som ett kom- plement en försöksverksamhet med samhälls- representation i styrelsen i ett begränsat antal aktiebolag.
SHI-utredningen. Utredningen om statens institut för hantverk och industri — SHI-ut- redningen — föreslog i sitt betänkande ”Ak- tiv företagsutveckling” (Stencil Fi 196919) att det ombildade institutet skulle fylla funktionen som central institution för de statliga stöd- och serviceåtgärderna för den mindre industrin och hantverket. Institutet skulle enligt utredningens förslag bl. a. bedri- va en systematisk utredningsverksamhet med avseende på problem och utvecklingsmöjlig- heter inom olika industri- och hantverks- branscher och vidare överta kommerskolle- giets nuvarande uppgifter i samband med det särskilda kreditstödet till den mindre indu-
strin och tillsynen över företagareföreningar- nas verksamhet. Institutet skulle i viss ut- sträckning fylla funktionen som central ser- viceinstitution för föreningarnas verksamhet.
Institutets verksamhet skulle i övrigt ha sin tyngdpunkt på utbildningsverksamhet, informationsverksamhet och viss teknisk facktjänst. Pa grundval av SHI-utredningens betänkande har en partiell omorganisation av institutet skett. Verksamheten inom det nya statens institut för företagsutveckling skall i första hand inriktas på service bestående av allmän information om administrativa, teknis- ka och marknadsmässiga förhållanden av be- tydelse för de mindre företagen, på viss egen utbildningsverksamhet, på specialiserad kon- sultservice genom egna resurser eller förmed- ling av annan sakkunskap samt på viss teknisk facktjänst.
Exportfrämjandeutredningen har framlagt ett yttrande rörande statens stöd till de svenska handelskamrarna i utlandet. Utred- ningen anför där att en integrering av statens och de enskilda organens exportfrämjande insatser är ett oundgängligt villkor för att den exportfrämjande verksamheten skall kunna komma att utmärkas av enhetlighet och plamnässighet. Utredningen drar upp de preliminära riktlinjerna för en fast samman- hållen organisation, finansierad gemensamt av staten och näringslivet och som bl.a. bygger på den verksamhet som Export- föreningen och Exportrådet för närvarande bedriver. Fältverksamheten bör i görligaste mån integreras i den centrala organisationen, anför utredningen. Enligt principskissen skall sålunda handelssekreterarna vara direkt underställda det centrala basorganet. Utred- ningen räknar också med att handelskamrar- na längre fram kommer att ingå i en enhetlig organisation för den exportfrämjande verk- samheten.
Konsumentutredningen drar i sitt be- tänkande ”Konsumentpolitik — riktlinjer och organisation” (SOU l97lz37) upp rikt- linjerna för en ny konsumentpolitik byggd på en hushållscentrerad ekonomisk problem- syn. Utredningen föreslår att det inrättas ett konsumentverk som bl.a. genom hushålls-
ekonomiska undersökningar skall tillgodose behoven av en bättre kännedom om konsu- menternas och olika konsumentgruppers fak- tiska resursanvändning, producera och på olika vägar föra ut information för att stärka konsumenternas kapacitet och söka förbättra hushållens arbetsteknik och inre rationalise- ring genom hushållsteknologiskt arbete. Till uppgifterna föreslås också höra att driva ett sådant samarbete och samspel med produ- centledet att dess politik anpassas till väsent- liga konsumentintressen, att i central instans vara ledande, samordnande och förmedlande organ på konsumentområdet och att fungera som anslagsfördelande institution.
Tillkomsten av ett konsumentverk får till följd att konsumentrådet, statens institut för konsumentfrågor samt varudeklarations- nämnden upphör. Statens pris- och kartell- nämnd berörs inte av förslaget till ny organi- sation. Enligt utredningens mening bör dock pris- och kartellnämnden kunna göra under- sökningar för konsumentverket och konsu- mentinriktad information från nämnden bör gå ut via verket.
Eldistributionsutredningen har i betänkan- det ”Eldistributionens rationalisering” (SOU 1968239) bl. a. föreslagit större befogenheter för koncessionsmyndigheten att styra ratio- naliseringen på eldistributionsområdet i önskvärd riktning. Koncessionsmyndigheten, dvs. kommerskollegiet, föreslås få beslutan- derätt även i flertalet av de ärenden som tidigare avgjorts på departemensplanet med uppgift också att undersöka produktionsför- hållandena.
Beslut i anledning av utredningens förslag har ännu inte fattats. En ny utredning på området har tillsatts.
Energikommittén har offentliggjort dels rapporten ”Sveriges energiförsörjning 1955—1985” (Stencil Fi 196718) som inne- håller en kartläggning av förhållandena i dagsläget och av utvecklingsperspektiven inom energisektorn, dels betänkandet ”Sveri- ges energiförsörjning. Energipolitik och orga- nisation” (SOU 1970:13) med förslag bl.a. om ett centralt energiorgan med funktion som centralt utrednings-, berednings- och
tillsynsorgan för energifrågor. Även säker- hetsfrågor på energiområdet (bl. a. el— och reaktorsäkerhetsfrågor) skulle ingå i energi— organets verksamhet. Kommittén föreslog separata beslutsfunktioner för dessa frågor. Beslut har hittills inte fattats i anslutning till kommitténs förslag.
Atomenergiutredningen. I sitt betänkande ”Myndighetsuppgifter på atomenergiområ- det” (l—stencil 196917) föreslog atomenergi- utredningen att delegationen för atomenergi- frågor och den till delegationen knutna reak- torförläggningskommittén skulle upphöra. Delegationens uppgifter på reaktorsäkerhets- området föreslogs överförda till statens strål— skyddsinstitut som därmed skulle bli tillsyns- myndighet enligt atomenergilagen. Institutet skulle även bli tillståndsmyndighet enligt la- gen utom i sådana ärenden beträffande vilka Kungl. Maj:t förbehåller sig avgörandet. Som rådgivande organ till strålskyddsinstitutets styrelse föreslogs en reaktorsäkerhetsnämnd. Delegationens uppgifter som allmänt bere- dande och rådgivande organ på atomenergi- området föreslogs överförda till vederböran- de departement eller till AB Atomenergi i den mån de inte lämpligen kunde utövas av strälskyddsinstitutet.
Utredningens förslag i anknytningsfrågan följdes inte i den sedermera framlagda propo- sitionen som i stället förordade en påbygg- nad av den hittillsvarande organisationen.
Delegationen för de mindre och medelsto- ra företagen har till uppgift att verka för en samordning av de utredningar som berör den mindre och medelstora företagsamheten. be- döma behovet av och föreslå kompletterande utredningar samt vidare att lämna synpunk- ter och avge förslag i frågor rörande de mindre och medelstora företagen.
Lansberedningen skall bl. a. lägga fram förslag till organisation för samhällsverksam- heten på regional nivå i en överarbetning av de förslag som länsförvaltnings-, landskon- tors- och länsdemokratiutredningarna tidiga- re avgivit.
Det ekonomiska försvaret. Energikom- mitten förde i sitt betänkande fram tanken på att organisatoriskt sammanföra ansvaret
för beredskapsåtgärderna på energiområdet med andra energipolitiska åtgärdsformer. Kommittén ville emellertid inte slutligt för- orda en sådan lösning bl.a. med hänsyn till att nya lösningar beträffande organisationen i stort på det industri- och näringspolitiska området kunde komma att aktualiseras för framtiden och anförde därför följande be- träffande det centrala energiorganets arbets- uppgifter: Till dessa uppgifter bör, beroende på hur organisationen de närmaste åren förändras, även läggas alternativt samar- bete med och bistånd, avseende bl. a. progno- ser och utredningar till den eller de myn- digheter som ansvarar för beredskapsåtgärder eller planering och genomförande av energi- beredskapsåtgärder."
Bland utvecklingsfaktorer i övrigt som rör överstyrelsen för ekonomiskt försvar kan nämnas att försöksverksamhet rörande pro- grambudgetering för verksamheten inletts, att 8. k. miljöstudier för det ekonomiska försva- ret pågår och att nytt informations- och styrsystem för det ekonomiska försvaret är under utarbetande. Det kan också nämnas att uppslag kommit fram om näringspolitisk beredskapslagring inom ÖEF, en fredsreserv som komplement till den försvarspolitiskt motiverade beredskapslagringen. Slutligen kan nämnas att en utredning angående be- redskapsfrågorna tillsatts som skall undersöka olika metoder för att trygga beredskapsför- sörjningen, ansvarsfördelning mellan stat och näringsliv m. m.
3.5 Organ för uppgifter på mineralområdet
I fråga om den statliga verksamheten med anknytning till mineralområdet behandlas här tre huvudområden: regleringar genom gruvlagstiftningen och myndighetsuppgifter i anslutning därtill, geologisk kartering och prospektering och kommersiell verksamhet. Till regleringsområdet kan man också hän- föra de statliga insatserna inom arbetarskyd- det.
Till de områden som inte berörs här hör stödet till forskning och utbildning av bety-
Myndighetsuppgifterna i anslutning till gruvlagstiftningen utövas av Kungl. Maj:t, av kommerskollegiet och den underställda regionalorganisationen, bergsstaten, samt i någon mån av länsstyrelserna.
Arbetarskyddsstyrelsen svarar centralt för arbetarskyddsfrågorna i anslutning till gruv- näringen. Bergmästaren fungerar som special- inspektör inom området och svarar för till- synsuppgifter ute på fältet.
Den statliga verksamheten inom geologisk kartering och prospektering ombesörjs av Sveriges geologiska undersökning (SGU).
Som ägare av gruvegendom och motsva- rande tillgångar driver staten kommersiell verksamhet. Kommerskollegiet beslutar i vis- sa frågor rörande förvaltningen av statens gruvegendom och bereder iövrigt de förvalt- ningsärenden 'som avgörs av Kungl Maj:t. Även vissa andra myndigheter har beslutan- deuppgifter på området.
Exploateringen av de statligt helägda fyn- digheterna sker i huvudsak genom LKAB och AB Statsgruvor.
Det är viktigt att observera att de här berörda enheterna i den nuvarande organisa- tionen inte har sin verksamhet strikt begrän- sad till uppgifter på mineralområdet. Den geologiska kartering som sker genom Sveri- ges geologiska undersökning har betydelse för olika delar av samhällsplaneringen. Som ett annat exempel kan pekas på sammansätt- ningen av verksamheten inom bergsstaten, som bl. a. avser tillsyn av andra bergrumsar- beten än de som har samband med gruvbryt- ning.
Gruvlagstiftningen.l Gruvhanteringen har sedan länge varit föremål för speciell lagstift- ning som reglerar rätten att eftersöka och exploatera mineralförekomster.
Olika gruvrättsliga system svensk rätt.
Inmutningssystemet — enligt vilken den som i föreskriven ordning först anmäler sig till utnyttjande av en fyndighet erhåller en- samrätt att utnyttja fyndigheten — gäller i fråga om s.k. inmutningsbara mineral, dvs. vissa i lagen uppräknade mineral som t. ex.
tillämpas i
koppar—, bly- och järnmalm. Regleringssyste- met på detta område har lagts fast i gruvla- gen av den 3 juni 1938.
Koncessionssystemet innebär att rätten till gruva förvärvas genom beslut av vederbö- rande statlig myndighet, varvid denna har fri prövningsrätt i fråga om valet av koncessio- när. Koncessionssystemet tillämpas enligt la- gen den 28 maj 1886 angående stenkols- fyndigheter m.m. på stenkol. salt, olja. gas och alunskiffer samt enligt uranlagen den 2 december 1960 på uran och uranföreningar.
Jordaganderättssystemet slutligen innebär att mineralen tillkommer ägaren av den mark där tillgångarna anträffas och tillämpas på alla övriga mineral (t. ex. kvarts, kalk, sand).
Dessa näringsrättsliga regleringssystem är kombinerade med kontroll från teknisk syn- punkt från statens sida. Gruvlagstiftningen föreskriver sålunda att gruvarbete inte får bedrivas på ett sådant sätt att gruvans be- stånd kan äventyras, att misshushållning med malm förekommer, att tillträde till obrutna delar av en gruva omöjliggöres m. m. Beträf- fande skydd mot ohälsa och olycksfall för arbetstagare hänvisar lagstiftningen till arbe- tarskyddslagen.
Ansvaret för tillståndsgivningen enligt gruvlagstiftningen är i huvudsak fördelat på Konungen, kommerskollegiet, bergsstaten och länsstyrelserna. En kort översikt lämnas i det följande.
Rättighet att eftersöka och bearbeta sten- kols-, salt—, olje- och gas- samt alunskifferfyn- digheter är beroende av koncession som meddelas av Konungen. Ansökan inlämnas till länsstyrelsen som efter att ha inhämtat bergmästarens yttrande med eget utlåtande överlämnar handlingarna till Konungen.
Undersökningstillstånd enligt uranlagen meddelas av kommerskollegiet. Ansökan in- lämnas till bergmästaren som med eget ytt- rande insänder handlingarna till kollegiet.
Koncession enligt uranlagen meddelas av Konungen. Ansökan inlämnas till bergmästa-
1 Den följande översikten har utformats med stöd av bl.a. gruvrättsutredningens betänkande om ny gruvlag (SOU l969:10).
ren som insänder handlingarna med eget yttrande till kommerskollegiet som därefter granskar ärendet och vidarebefordrar det till Konungen med eget utlåtande.
Beslut angående inmutningar och utmål enligt gruvlagen fattas av bergmästaren. Kommerskollegiet meddelar tillstånd till för- längd inmutningstid efter ett första förläng- ningstillstånd av bergmästaren och prövar besvär över vissa beslut av bergmästarna.
Nämnas bör även lag den 6 december 1963 om inskränkningi rätten till inmutning inom Norrbottens län. Enligt denna får in- mutningsrätt enligt gruvlagen inte utan Ko- nungens tillstånd beviljas annan än kronan i detta län.
Enligt lag den 3 juni 1966 om kontinen- talsockeln tillkommer naturtillgångarna på denna staten. Tillstånd att utforska konti- nentalsockeln eller att från denna utvinna andra ämnen än sand, grus och sten _ där tillstånd lämnas av kommerskollegiet — med— delas av Kungl. Maj:t.
Som framgår av avsnitt 3.6 har förslag till ny gruvlagstiftning avgivits av gruvrättsutred- ningen.
Geologisk kartering och prospektering. Den statliga karterings— och prospekterings- verksamheten bedrivs huvudsakligen inom ett enda verk — Sveriges geologiska under- sökning. SGU är enligt provisorisk instruk- tion central förvaltningsmyndighet för åren- den om landets geologiska beskaffenhet. Det åligger verket bl. a.
— att verkställa bergarts- och jordartskarte- ring — att uppsöka och undersöka förekomster av malmer och andra tekniskt användbara mineraler, bergarter och jordarter, — att företa undersökningar i agrogeologiska och hydrogeologiska syften samt över de fossilförande formationernas strategrafi och paleontologi samt — att bedriva forskning av såväl vetenskaplig som övervägande praktisk art varvid upp- märksamheten särskilt bör inriktas på så- dana frågor som är av betydelse för nä- ringslivets utveckling och tillgodoseende av samhälleliga behov.
Resultaten av verksamheten skall göras tillgängliga för allmänheten genom geologis- ka kartor, genom avhandlingar och uppsatser samt genom ett musuem som med samlingar belyser främst Sveriges geologi.
SGU skall vidare inom sitt verksamhets- område tillhandagä andra myndigheter med geologiska utredningar och äger även utföra sådana utredningar åt kommuner och enskil- da. Ersättning för utförda uppdrag utgår efter grunder som Kungl. Maj:t fastställer.
Flera av de stora gruvföretagen bedriver kontinuerlig prospektering genom egna pro- spekteringsavdelningar, andra anlitar för mera tillfälliga undersökningsuppdrag privata prospekteringsfirmor. I sitt betänkande med förslag till ny gruvlag gör gruvrättsutred- ningen den uppskattningen att prospekte- ringsverksamheten inom enskilda företag och SGU har ungefär lika stor omfattning.
Staten har — genom LKAB och statens vattenfallsverk - tillsammans med tio priva- ta intressenter bildat ett bolag för olje- Och naturgasprospektering på kontinentalsockeln och angränsande landområden (OPAB-Olje- prospekteringsaktiebolaget). Vissa seismiska mätningar, borrningar och andra förarbeten inom de aktuella områdena har tidigare ut- förts av SGU. Bolaget skall under en åttaårs- period utföra undersökningar till en kostnad av minst 150 miljoner kronor.
Kommersiell verksamhet. Huvuddelen av statens gruvegendom har tillkommit genom förvärvet av LKAB, AB Statsgruvor och xissa från A. Johnson & Co förvärvade utmål. Den andra stora delen av gruvegendomen har tillkommit genom statens prospekterings- verksamhet och de därigenom förvärrade gruvrättigheterna, genom att staten enligt tidigare lagstiftning haft jordägarandel i iissa utmål samt därigenom att staten genon: re- geln om kronoandel (kronoandelsinstitutet) i 1938 års nu gällande gruvlag har rätt till hälftendel i alla nyupptäckta fyndigheter. (Det kan i sammanhanget nämnas att krono- andelsinstitutet inte bara har en statsfinan- siell betydelse utan även är avsett att ktnna utnyttjas för att tillgodose näringspolitiska eller andra allmänna intressen.)
Staten äger också de naturtillgångar som finns på kontinentalsockeln. I egenskap av jordägare har staten rättigheter avseende mi- neral och bergarter som inte särskilt är regle- rade genom gruvlagstiftningen (t. ex. kvarts och fältspat, granit, kalksten, sand, grus m. m.). Rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde i Vänern, Vät- tern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland tillkommer vidare enligt lag den 3juni 1966 staten.
Inom vissa områden (för närvarande en- dast kronomark) har rätten att inmuta mine- ralfyndigheter förbehållits staten genom ut- läggande av s. k. statsgruvefält.
Antalet utmål i landet uppgår till ca. 5 000. I 757 av dessa har staten andel, därav i 292 hela gruvrätten. Staten utarrenderar sina gruvrättigheter i f. n. sammanlagt 270 utmål. I egen regi driver staten gruvbryt- ningen i 28 utmål där driften ombesörjs för statens räkning av Boliden AB på basis av_ legodriftsavtal. Därtill kommer de utmål som ägs av (och förvaltas av) de statliga bolagen — LKAB har sålunda gruvrättigheter i 336, AB Statsgruvor i 258 utmål.
Med anledning av ovanstående översikt kan följande tre led urskiljas när det gäller statens kommersiella engagemang i gruvnä- ringen: malmprospektering som leder till att staten blir ägare till gruvrättigheter,förvalt- ning av statens gruvegendom, däribland de gruvrättigheter som prospekteringen resulte- rat i, samt exploatering av fyndigheterna i betydelsen gruvdrift.
Prospekteringsverksamhet för statens räk- ning ombesörjs, som nämnts, av SGU som enligt kungligt brev av år 1925 fått i uppdrag att för kronans räkning söka inmutning å fyndigheter som upptäcks vid geologiska undersökningens fältarbeten. Enligt ett be- myndigande från år 1935 har SGU vidare rätt att inom Västerbottens och Norrbottens län lägga utmål på kronans vägnar. Även kommerskollegiet har i sin egenskap av för- valtningsorgan för de statliga gruvrättigheter- na för statens räkning lagt utmål. Ansvarsför- delningen mellan SGU och kollegiet i detta avseende ärinte entydigt definierad.
Sedan utmål lagts åvilar förvaltningen av de statliga gruvrättigheterna kommerskolle- giet. Vidare bereder kollegiet ärenden om utnyttjande av gruvrättigheterna (utarrende- ring eller upptagande av gruvdriften i utmål där staten har andel) varefter beslut fattas av Kungl. Maj:t. Om medel behöver anvisas över riksstaten krävs först riksdagens medgivande.
Kollegiet äger besluta i ärenden om anmä- lan till begagnande av kronoandel, tillämp- ning av arrendeavtal samt tillstånd till sand-, grus- och stentäkt på kontinentalsockeln. I övrigt beslutar Kungl. Maj:t om utnyttjande av kontinentalsockeln.
Vad beträffar statens gruvegendom i övrigt beslutar länsstyrelserna om täktverk- samhet på statens mark ovanför odlingsgrän- sen samt om arrendeavtal i fråga om sand—, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vat- tenområden. Vederbörande markförvaltande myndighet beslutar i ärenden om arrendeav- tal i fråga om täktverksamhet på mark som förvaltas av myndigheten.
Exploateringsledet slutligen i bemärkelsen statlig gruvdrift omhänderhas i huvudsak av bolag där staten är aktieägare (främst LKAB och AB Statsgruvor). För gruvdrift iAdak- fältet har ett avtal om legodrift ingåtts med Boliden AB som alltså här ombesörjer drif- ten för statens räkning.
3.6 Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till den statliga verksamheten pa" mineralområdet
Gruvrättsutredningen har företagit en samlad översyn över det gruvrättsliga systemet och lagt fram förslag dels till ny gruvlag (SOU 1969110), dels till gruvrättslig speciallagstift- ning (SOU 1970:45).
Den nya gruvlag som utredningen vill före- slå bygger liksom den nu gällande på inmut- ningssystemet men innehåller också vissa koncessionspräglade inslag som bl. a. gör det möjligt att se till att gruvutmål kommer till användning på ett från samhällsekonomisk synpunkt godtagbart sätt. Några organisato- riska ändringar i stort föreslås inte av gruv- rättsutredningen. Nytillkommande eller änd-
rade arbetsuppgifter har sålunda fördelats mellan bergsstaten och kommerskollegiet (bergsbyrån) efter i huvudsak samma prin- ciper som hittills tillämpats. Utredningen föreslår att en rådgivande gruvnämnd inrät- tas vid kollegiets sida.
I sitt förslag till gruvrättslig speciallagstift- ning föreslår gruvrättsutredningen en enhet- lig och förenklad reglering baserad på kon- cessionssystemet beträffande de mineralfyn- digheter som nu omfattas av lagen angående stenkolsfyndigheter m.m. och uranlagen. I förslaget till kungörelse om tillämpningen av lagen föreslås att koncession beviljas av Kungl Maj:t med kommerskollegiet som be- redande instans.
1964 års geologiutredning föreslår i sitt betänkande ”Malm-Jord-Vatten” (SOU 1971117) bl. a. en planmässig geologisk kar- tering av hela landet och en intensifiering av malmletningen. SGU bör även i framtiden enligt utredningens uppfattning vara central förvaltningsmyndighet för frågor om landets geologiska beskaffenhet. Utredningen före- slår att kommerskollegiets myndighetsfunk- tioner inklusive bergsstaten överförs till SGU och vidare att ett statligt bolag under Stats- företag AB får ansvaret för finansieringen av prospektering av sådan karaktär där företags- ekonomiska bedömningar får avgörande be- tydelse samt för förvaltningen av statens gruvegendom. Enligt utredningen torde Statsföretag AB få avgöra om ett nytt bolag behöver bildas eller om t. ex. AB Statsgruvor bör ombildas för denna verksamhet. Vidare framhålls att det ankommer på bolaget att avgöra om det bör bygga upp en egen organi- sation för ifrågavarande prospektering. Geo- logiutredningen förutsätter dock att SGU tills vidare svarar för utförande av bolagets prospekteringsarbete på uppdrag från bola- get. Vad gäller exploatering av sulfidmalms- fyndigheter anser utredningen starka skäl tala för en koncentration härav till bolaget. Det kan också enligt utredningen övervägas om bolaget bör göras till moderbolag för statens samtliga mineralintressen.
Bland utredningar i övrigt vilkas arbete anknyter till mineralområdet kan också näm-
nas havsresursutredningen, som behandlar frågor som rör en långsiktig inventering av kontinentalsockelns tillgångar samt 1967års gruvutredning som i betänkandet "Mellan- svensk gruvindustri” (SOU 1970:51) behand- lat förhållandena inom gruvindustrin i Mel- lansverige och föreslagit vissa åtgärder för att främja industrins utveckling.
3.7 Organ för tekniska regleringsåtgärder och statligt säkerhetsarbete
Med tekniska regleringsåtgärder avses här de föreskrifter eller andra former av bestämmel- ser som fastställer hur en anläggning, maskin eller produkt skall utformas för att tillfreds- ställa framför allt säkerhets- (skydds-) krav och i vissa fall kvalitetskrav. Utöver regle- ringar på särskilda delområden finns de gene- rella reglerna rörande arbetets säkerhet intag- na i arbetarskyddslagen. Tekniska bestäm- melser berör många varuområden och verk- samhetsgrenar och engagerar ett stort antal statliga myndigheter eller organ där staten är representerad.
Kommerskollegiet har nyligen på Kungl. Maj:ts uppdrag utarbetat en genomgripande studie över förhållandena i dagsläget rörande tekniska föreskrifter. Ändamålet med stu- dien skulle främst vara att underlätta för Sverige att delta i samarbetet mellan med- lemsländerna i EFTA beträffande strävande- na att minska den handelshindrande effekten av skiljaktiga tekniska föreskrifter. Studien kartlägger vilka områden som omfattas av sådana föreskrifter, vilka organ som utfärdar eller administrerar dessa, hur de utarbetas, vilka samarbetsformer och vilka internatio- nella samarbetssträvanden som förekommer m.m. Den översikt som här närmast lämnas över myndigheter under departementsplanet som genom statsmakternas beslut fått rätten att utfärda föreskrifter eller meddela anvisningar, är hämtad ur kommerskollegiets studie.
”Generella tilldmpningsföreskrifter får ut- färdas bl. a. av kommerskollegium på elom- rådet, beträffande brandfarliga varor jämte anordningar därtill samt beträffande explosi-
va varor; av arbetarskyddsstyrelsen och yr- kesinspektörerna i vissa särskilda fall; av krigsmaterielinspektionen beträffande gas- skyddsmateriel; av civilförsvarsstyrelsen be- träffande materiel till skyddsrum; av mynt- och justeringsverket beträffande mätnings- och vägningsredskap och i fråga om ädelme- tallarbeten; av fiskeristyrelsen om fiskred- skap; av naturvårdsverket om svavelhalt i eldningsolja; av sjöfartsverket beträffande fartyg; av trafiksäkerhetsverket beträffande motorfordon; av luftfartsverket beträffande flygplan; av vägverket och SJ gemensamt beträffande den rullande materielen till en- skilda järnvägar, spårvägar och tunnelbanor samt av vägverket beträffande övrig materiel till sådana järnvägar etc. samt beträffande väg- maskiner i anslutning till statliga anskaff- ningsbidrag till sådana maskiner; av planver- ket beträffande byggnadskonstruktioner; av statens livsmedelsverk på livsmedelsområdet. Villkor i samband med tillsta'ndsgivning (respektive vid meddelande av dispens från författningsbestammelse) har vederbörande myndigheter rätt att fastställa bl.a. i fråga om radiosändare (televerket), radiologiskt ar- bete (villkor beträffande röntgenapparater och andra apparater som utsänderjoniseran- de strålning — statens strålskyddsinstitut), innehav m.m. av radioaktivt ämne (statens strålskyddsinstitut, atomdelegationen), gas- skyddsmateriel (krigsmaterielinspektionen), atomreaktorer (atomdelegationen), utövande av s. k. miljöfarlig verksamhet (koncessions- nämnden för miljöskydd), läkemedel (social- styrelsen), preventivmedel (socialstyrelsen), gifter (giftnämnden), bekämpningsmedel (giftnämnden) samt blyhalt i (på) kärl, red- skap eller maskiner för förvaring eller hante- ring av livsmedel (socialstyrelsen). Upphandlingsvillkor fastställs av telever- ket i fråga om telemateriel (apparater etc. för anslutning till rikstelefonnätet), av civil- försvarsstyrelsen i fråga om civilförsvarsma- teriel, av SJ beträffande rullandejärnvägsma- teriel Och materiel till fasta järnvägsanlägg- ningar, av statens vägverk i fråga om materiel mm. till väg- och brobyggande samt av sjukvårdens huvudmän beträffande upphand-
ling till sjukhus (vanligen på grundval av ”svensk sjukhusstandard” utarbetad av Spri).
De fall eller varuområden beträffande vil- ka endast anvisningar (eller rekommenda- tioner och råd) får meddelas av myndigheter- na är (radio-) avstörningsfrågor (televerket), arbetarskyddsfrågor (enligt huvudregeln ar- betarskyddsstyrelsen), brandmateriel (statens brandinspektion), åtgärder mot vatten— och luftföroreningar (naturvårdsverket), vägbygg- nadsmaterial (i samband med statsbidrag till enskild väghållning) vägverket.”
En rad organ, såväl statliga som icke—statli- ga, övervakar beståmmelsernas efterlevnad och typgodkänner och testar olika produk- ter. Bland dessa kan nämnas yrkesinspek- tionen, statens elektriska inspektion, spräng- ämnesinspektionen (bägge administrativt knutna till kommerskollegiet), statens prov- ningsanstalt, försvarets forskningsanstalt, Chalmers provningsanstalt, Statens maskin- provningar, Svensk bilprovning, statens insti- tut för företagsutveckling, SEMKO, svenska gasföreningen och Ångpanneföreningen.
3.8 Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till förvaltningsapparaten för tekniska regleringsåtgärder och statligt säkerhetsarbete
Atomenergiutredningen föreslog, som tidiga- re nämnts, att uppgifterna inom delegatio- nen för atomenergifrågor på reaktorsäker- hetsområdet skulle föras över till statens strålskyddsinstitut. Som tänkbara utveck- lingslinjer på längre sikt framhöll utred- ningen en närmare samordning av den sär- skilda tillsynen på strålskydds- och reaktor- säkerhetsområdet med de myndigheter som verkar på miljöskyddsområdet och vidare en anknytning till ett statligt tekniskt säkerhets- organ med uppgifter av den typ som f.n. handhas av arbetarskyddsstyrelsen och kom- merskollegiet m. fl. myndigheter.
Bland de uppgifter energikommittén föreslog för det nya centrala energiorganet ingick bl. a. utfärdande och tillsyn av säker- hetsföreskrifter för energianläggningar. För- slaget innebar ett överförande till energiorga-
net av reaktorsäkerhetsarbetet inom delega- tionen för atomenergifrågor, av elsäkerhets- frågoma inom kommerskollegiet och av elektriska inspektionen, tänkbart även av sprängämnesinspektionen.
Räddningstjänstutredningen föreslår i sitt betänkande ”Räddningstjänst” (SOU 1971: 50) bl. a. att skyldigheten att svara för räddningstjänst skall åläggas kommunerna på samma sätt som hittills gällt vad avser brand- försvaret, att tillsynen över räddningstjänstens lokala organisation skall utövas av länsstyrel- serna och att den centrala tillsynen över samhällets räddningstjänst i allmänhet skall anförtros åt statens brandinspektion. Utred- ningen föreslår vidare att de ärenden angåen- de brandfarliga varor m.m. som nu hand— läggs av kommerskollegiet och sprängämnes- inspektionen och som inte är av militär natur överförs till brandinspektionen.
Utredningen om befordran av farligt gods på väg m. rn. har lagt fram förslag om svensk anslutning till den europeiska överenskom- melsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR). Utredningen föreslår också att det tills vidare skall ankomma på kommerskollegiet att vara centralt organ för ADR-frågor med samordnande, rådgivande och vid behov beslutande funktioner för ADR-frågor i allmänhet.
Ellagstiftningsutredningen har lagt fram förslag om åtgärder till förebyggande av ra- diostörningar (”Lagstiftning mot radiostör- ningar”, SOU 1966:22). Kommerskollegiet föreslås bli sammanhållande organ för verk- samheten med en rådgivande radiostörnings- nämnd vid sin sida.
Livsmedelsstadgekommittens förslag har lett fram till ny lagstiftning och till bildan- det av ett nytt statligt organ, statens livs- medelsverk, med ansvar för tillämpningen av den nya lagen. Bl.a. överförs till det nya organet kommerskollegiets nuvarande upp- gifter på livsmedelsområdet.
Arbetsmiljöutredningen har i uppdrag att genomföra en övergripande översyn av arbe- tarskyddslagstiftningen. Arbetarskyddssty- relsens och yrkesinspektionens organisation och arbetsformer skall också tas upp till
behandling liksom nuvarande uppdelning av arbetarskyddstillsyn på allmänna yrkesin- spektionen och olika specialinspektioner.
4. Utvecklingslinjer
4.1. Inledning
Utvecklingen i stort inom det näringspoli- tiska området har haft en avgörande bety- delse för utredningens bedömning av organi- sationsfrågorna. De drag i utvecklingen på detta område som är starkast pådrivande för en rekonstruktion av organisationen inom förvaltningssektorn har sammanfattats i den problembeskrivning som ingår i det inle- dande kapitlet.
Denna problembeskrivning ger en relativt knapphändig bild av de faktorer som påver- kar bedömningen av organisationsfrågorna och av det utvecklingssarnmanhang där en organisationsreform kommer in. Det föl- jande avser att komplettera bakgrundsteck- ningen i fråga om utredningens förslag till en ny organisation för uppgifter i anslutning till den allmänna näringspolitiken.
Avgränsningen. Det är svårt att i en enkel formel sammanfatta vad som ligger i begrep- pet näringspolitik och vad som är syftena för den del av statens verksamhet som sägs ha samband med näringspolitiken. Det finns åtskilliga beslut och uttalanden som visar hur man från statsmakternas sida bedömer in- riktningen av statens näringspolitiska åtgär- der men det är också påtagligt att dessa beslut och uttalanden i stor utsträckning är utformade med anknytning till konkreta problem som skjuter någon eller några aspek- ter på de näringspolitiska frågorna i förgrun- den.
Trots svårigheterna att finna entydiga be- stämningar av begreppet näringSpolitik finns det dock en allmän uppfattning om var huvudområdena ligger. Den följande redo- görelsen avser att ge en utblick till dessa huvudområden. Det skall emellertid under- strykas att den knappast har till syfte att ge en teoretisk belysning av de av— gränsningsfrågor som hör samman med be- greppet näringspolitik. Utgångspunkten är snarare att man ser en praktisk samhörighet mellan en rad statliga verksarnhetsområden och att man därför har anledning att inre- gistrera vad för slags samhörighet som före- ligger.
Vad som på officiellt håll nämns som bakgrunden till den aktiva näringspolitiken är bl. a. den snabba tekniska utvecklingen, marknadsintegrationen i Europa, den ökade industrialiseringen i utvecklingsländerna, sjunkande transportkostnader och andra fak- torer som innebär att den internationella in- dustriella konkurrensen hårdnat. Man konsta- terar att detta har resulterat i en snabb och betydande strukturomvandling i det svenska näringslivet. De betydande tullsänkningar som genomförts har också bidragit härtill.
Omställningar till större konkurrenskraft och effektivitet betraktas helt naturligt som någonting positivt. De officiella uttalandena understryker att strukturomvandlingen är en av de nödvändiga förutsättningarna för ut- vecklingen mot ökat välstånd och det ger
motiv för betydande statliga insatser för att främja och underlätta sådana omställningar. Det för också med sig ett behov av ökade samhälleliga investeringar.
Här ligger en av de centrala målsättning- arna för näringspolitiken. Men detär också vanligt att konstatera att den ekonomiska tillväxten inte är ett mål i sig. Det har bl. a. uttalats att strävandena att främja den eko- nomiska tillväxten avser att skapa utrymme för att förverkliga sådana målsättningar som t. ex. full sysselsättning, ökad social trygghet och en jämnare inkomst-, förmögenhets- och maktfördelning i samhället.
En annan huvudlinje i de officiellt dekla- rerade målsättningarna för näringspolitiken är de trygghetsskapande syftena. Samtidigt som den ekonomiska utvecklingen öppnar nya möjligheter riskerar den att förstärka eller förvärra otillfredsställande drag i samhälls- situationen. Omställningarna inom närings- livet för med sig negativa konsekvenser för många människor i form av strukturell ar- betslöshet, regionala sysselsättningsproblem etc. Därför anges det som en målsättning för näringspolitiken att motverka eller avhjälpa dessa konsekvenser.
De mera specifika målsättningar som kompletterar dessa huvudlinjer för den akti- va näringspolitiken kommer att tas upp i det följande. Vad som kan vara väsentligt att notera redan i det här sammanhanget är att man på många håll tycks vara på väg mot en bredare uppfattning av det näringspolitiska aktivitetsområdet. I den allmänna diskus- sionen blir det alltmer vanligt att ta upp exempelvis frågor om konsumenternas roll och skyddet för deras intressen, strävandena till demokratisering inom samhället och mil- jövårdsfrågor i ett näringspolitiskt perspektiv och med näringspolitiken som ett samman- hållande begrepp för diskussionen av de sam- hälleliga åtgärderna. En sådan uppfattning av näringspolitikens aktionsområde betyder alltså att man på ett väsentligt sätt komplet- terar de syften och handlingslinjer som har med de rent ekonomiska framstegen att göra.
Dagens bedömningar av de näringspoli- tiska frågorna och av statens sätt att agera inom det näringspolitiska området har själv- fallet sin förhistoria. För att få ett grepp om hur de idéer mognat fram som har en domi- nerande roll kan det vara motiverat att något blicka tillbaka på den närmast föregående utvecklingen för att försöka utskilja vad som varit väsentliga utvecklingssteg och stimulan- ser. Här närmast lämnas en kortfattad redo- görelse med det syftet. Den begränsar sig till efterkrigsperioden.
4.2 Några drag i efterkrigstidens näringspolitiska strävanden
En av de många summeringar som gjorts av den näringspolitiska debatten inom landet ingår som bilaga till LO-skriften Samord- nad näringspolitik (Bilaga 1: Några drag i den näringspolitiska debatten, LO:s struktur- utredningen 1961.) Redogörelsen där inleds med konstaterandet att de näringspolitiska diskussionerna grovt förenklat kan sägas ha kretsat kring två grupper av problem, nämli- gen konkurrens och samverkan samt effek- tivitet och trygghet. Resonemanget fortsät— ter:
”Under vissa perioder har konkurrensen skjutits i förgrunden medan under andra en ökad samverkan inom näringslivet förordats. Under vissa tider har behovet av större trygg- het för olika i den ekonomiska processen engagerade grupper dominerat intresset me- dan i andra fall effektivitetskravet poäng- terats starkast. I stort sett förefaller trygg- hetskravet och samarbetsintresset tränga ige- nom starkast under tider med låg aktivitet inom näringslivet, medan behovet av ökad konkurrens och effektivitet framhålls under tider med god konjunktur.”
Iakttagelsen kan vara värd att betona. idéer och ställningstaganden med betydelse på längre sikt har ofta haft en högst marke- rad anknytning också till det aktuella ekono- miska läget. Om man skall försöka fånga in den utveckling som lett till dagens situation vad gäller förutsättningarna för statens verk— samhet inom det näringspolitiska området,
har man alltså anledning att ställa samman sådana bedömningar med allmänna ekono- misk-politiska bedömningar som framförts i olika skeden och mot bakgrund av den spe- ciella situation som rådde under dessa. En beskrivning som systematiskt och mera full- ständigt skulle sammanfatta den bakomlig- gande utvecklingen skulle därmed behöva bli något av en svensk samtidshistoria. Något sådant försök skall helt naturligt inte görasi det här sammanhanget. Några huvudpunkter i den gångna utvecklingen skall här ändå tas upp och det utan anspråk på att ge en uttömmande överblick.l
] 94 O-talet
Inriktningen av den näringspolitiska debat- ten under 1940-talet betingades till största delen av att landets ekonomi stod inför en omställning från krigs- till fredsproduktion. Föreställningen om en förestående efter- krigsdepression med produktionsinskränk- ningar och massarbetslöshet var förhärskande.
Från dessa antaganden utgick Arbetar- rörelsens efterkrigsprogram, framlagt 1944. Det avsåg att bli det grundläggande doku- ment på vilket den socialdemokratiska nä- ringspolitiken under 1940-talet skulle bygga.
Programmet förordade statliga motåtgär- der på bred front, såväl generella ekonomisk- politiska åtgärder som statliga regleringar och administrativa ingrepp i näringslivet, för att förebygga eller motverka den väntade konjunkturnedgången. Programmet konkre- tiserades i 27 punkter grupperade under tre huvudrubriker.
Den första huvudavdelningen gällde mål- sättningen ”Full sysselsättning” och innehöll krav på en expansiv ekonomisk politik som stimulerade efterfrågan, på offentliga arbe- ten, på en lågräntepolitik, på effektivare arbetsförmedling och ökad rörlighet på ar- betsmarknaden. på garantier åt industrin m. m.
Den andra kallades ”Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard” och förordade en rad lönepolitiska och socialpolitiska fördelar
statliga exportkredit-
Den tredje huvudavdelningen, slutligen, formulerades ”Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet” och krävde bl.a. en genomgripande strukturomvandling och större effektivitet inom hela näringslivet. Man krävde större statligt inflytande i kredit- väsendet, långsiktig planering av investe- ringarna i ett samarbetsorgan där också sam- hället skulle vara representerat, statligt stöd till den tekniskekonomiska forskningen, ex— portfrämjande åtgärder, statlig medverkan till rationaliseringar och produktionsomlägg- ningar inom jordbruket kombinerat med visst gränsskydd och statligt prisstöd, åtgär- der som främjade den fria konkurrensen m.m. En utökning av statens ekonomiska verksamhet förordades på de områden där den privata företagsamheten enligt program- mets bedömning medförde misshushållning eller monopolism.
I den praktiska regeringspolitiken blev en av riktpunkterna för tiden närmast efter kriget att upprätthålla och stimulera konsu- menternas efterfrågan. Vidare avsåg den, och detta som ett uttryck för det näringspoli- tiska nytänkandet, att vidta åtgärder på pro- duktionssidan innan en kris var ett faktum.
Statens intresse för strukturfrågorna inom olika grenar av näringslivet tog sig bl.a. uttryck i igångsättandet av en rad branschut- redningar. När flertalet av utredningarna åren 1947—51 lade fram sina betänkanden innehöll de föga av konkreta, vittgående förslag till åtgärder. En betydelsefull föränd- ring i det ekonomiska livet hade emellertid inträtt som delvis kanske förklarar detta. Efterkrigsdepressionen uteblev och i stället kom efterfrågeöverskott och inflationstryck att dominera. Valutakris och andra stör— ningar utifrån blev huvudproblem för den ekonomiska politiken. Omfattande rationali- seringsåtgärder inom näringslivet hade också börjat att genomföras utan statligt stöd.
Några av de näringspolitiska förslagen i
1 Underlag för översikten har bl.a. varit Leif Lewins doktorsavhandling "Planhushållningsdebat- ten” och LO-skriften ”Samordnad näringspolitik”.
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram ledde till mera påtagliga resultat. En monopolbyrå som skulle övervaka konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet inrättades. Insy- nen i de enskilda företagens ekonomi under- lättades genom ändringar i aktiebolagslagen. En statlig affärsbank inrättades. Ett steg i riktning mot industriell demokrati på arbets— platsen togs genom att avtal om företags- nämnder ingicks mellan arbetsmarknadspar- terna. Rationaliseringsprogrammet på jord- bruksområdet genomfördes i huvudsak.
Förslaget om inrättandet av planerande samarbetsorgan mellan stat och näringsliv realiserades till en del genom att det han- delspolitiska rådet kom till. Ett annat för- sök i den riktningen, som dock inte ge- nomdrevs, var förslaget om inrättandet av branschråd. Tanken hade ursprungligen väckts i en skrivelse från LO till rege— ringen 1947 och den hade också tagits upp av flera av de branschutredningar som tillsatts. Branschråden skulle omfatta repre- sentanter för det allmänna, arbetsgivare och löntagareorganisationerna och utgöra penna- nenta samarbetsorgan med rådgivande upp— gifter i frågor om branschernas struktur- problem. I skrivelsen hade också förordats att en särskild kommission skulle inrättas med uppgift att utgöra det sammanhållande organet för utrednings- och planeringsarbetet med avseende på industrins och handelns rationaliseringsbehov.
Inte heller förslaget om den särskilda kommissionen blev genomfört. Genom inrät- tandet av det näringspolitiska rådet 1968 och av samarbetsgrupper för strukturfrå- gorna inom vissa branscher har emellertid dessa för tjugo år sedan framförda förslag åtminstone delvis realiserats. Det är inte det enda som binder samman 1940-talets debatt, utredningar och förslag inom det näringspoli- tiska området med debatten och de prak- tiska åtgärderna från statens sida under 1960- talet. Mellan dessa två årtionden ligger emel- lertid 1950-talet som utmärktes av delvis annorlunda prioriteringar på det näringspoli- tiska området.
För att bemästra de inflationstendenser som rådde under slutet av 1940-talet tillgreps regleringar av olika slag eller skärptes de som fortfarande fanns kvar från krigshushåll- ningens tid. Den bättre samhällsekonomiska balans som härigenom uppnåddes bröts emellertid på nytt genom Koreakrigets ut— brott, och regleringarna kom åter till vid- sträckt användning.
Successivt slopades emellertid en rad av detaljregleringarna och en liberalisering av den svenska ekonomin skedde. Inflations— problemet var visserligen fortfarande aktuellt, men det var med generella metoder man nu avsåg att bemästra detta. Nya former för kontakter mellan stat och
näringsliv utvecklades (”torsdagsldubben”, Harpsundsmötena) vilka gav tillfälle till en på ömse håll fördjupad syn på de näringspoli- tiska frågorna.
Regeringens planeringsinstrument, främst i form av långtidsutredningarna. tog fastare form och krav framfördes pa att långtidsut- redningarna skulle användas som medel i nä- ringspolitiken. Det var dock framför allt un- der l960-talet som planeringssträvandena tog sig konkreta uttryck i tillskapandet av plane- ringsorgan på en rad områden.
Debatten kring strukturfrågorna och den statliga politiken på området karakterisera- des framför allt av en betoning av den fria konkurrensen som det kanske främsta ratio— naliseringsinstrumentet. ] ett betänkande framlagt av LO:s organisationskommitte — ”Fackföreningsrörelsen och den fulla syssel- sättningen” — betonades just den fria kon- kurrensens betydelse för att underlätta branschrationalisering. En konservering av orationella företag och produktionsinskränk- ningar ansågs bli följden av de monopolise- rings- och kartelliseringssträvanden m.m. som förefanns på många områden av närings- livet.
En skärpning av samhällets möjligheter att ingripa mot olika konkurrensbegränsande företeelser genomdrevs också under 1950- talet. Kommerskollegiets monopolutred-
ningsbyrå hade börjat med en registrering av kartellavtal. En ny lag infördes 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbe- gränsning inom näringslivet. Senare inrätta- des näringsfrihetsrådet, ombudsmannaäm- betet för näringsfrihetsfrågor samt statens pris- och kartellnämnd som bl.a. övertog verksamheten inom kommerskollegiets monopolutredningsbyrå.
Senare hälften av 1950-talet kom att ge begynnelsen för två reformer som var av stor vikt för den näringspolitik som kom att prägla de kommande åren.
Den första gällde den praktiska tillämp- ningen av sysselsättningspolitiken. En rela- tivt markerad övergång skedde från den tra- ditionella sysselsättningspolitiken, där det väsentliga syftet varit att övervinna arbetslös- heten under konjunkturnedgångar, till en aktiv arbetsmarknadspolitik med syfte inte bara att medverka till full sysselsättning utan att också försöka bemästra de problem som hör samman med den fulla sysselsättningen. Förändringen kan framför allt dateras till konjunkturnedgången 1957—58, men de grundläggande idéerna hade utformats redan tidigare, framför allt av LO-ekonomer med Gösta Rehn som en av idégivarna. Dessa ideer hade bl. a. haft sitt ursprung i pro- blemet hur man skulle åstadkomma full sys- selsättning och löneökningar utan att det förde med sig inflation och regleringsbehov. Den strategi som skisserades innefattade en kombination av generell finanspolitik och se— lektiv sysselsättningspolitik, som avskaffade den punktvisa arbetslöshet, som den strama finanspolitiken kunde förorsaka. Till dessa allmänna riktlinjer, som också fördes fram i ”Fackföreningsrörelsen och den tekniska ut- vecklingen” uttalade LO sin anslutning.
När dessa idéer om arbetsmarknadspoli- tiken lades fram hade som nämnts de kon— junkturpolitiska aspekterna skjutits i för- grunden. Det var framför allt som en metod att gripa sig an inflationsproblemet som de presenterades. Sedan de börjat tillämpas på det praktisk-politiska planet — och framför allt gäller detta deras tillämpning under 1960-talet — har emellertid en förskjutning
skett i uppfattningen om arbetsmarknads- politikens roll så att den allt klarare kommit att framstå som ett medel i den allmänna näringspolitiken och speciellt som ett medel i samband med strukturrationaliseringen. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har i mycket kommit att bli synonym med en rörlighetspolitik som avser att öka arbets- tagarnas möjligheter att fritt välja sin syssel- sättning och att minska deras omställnings- problem under det att näringslivet snabbt förändras.
Den andra reform som här avses är genom- förandet av allmänna tjänstepensionen. En del av den makt över kapitalbildningen i samhället, som sedan länge betraktats som ett väsentligt medel för statlig planering och styrning av den ekonomiska verksamheten, ställdes därigenom till samhällets förfogande.
1 olika sammanhang fördes under 1950- talet näringslivets strukturfrågor upp till dis- kussion. Det kan t. ex. nämnas att både en partsutredning och en statlig utredning stu- derade textilindustrins problem.
Hur man från näringslivets sida borde gripa sig än med strukturrationaliserings- problemen behandlades bl. a. av en arbets- grupp inom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som redovisade resultaten av sitt arbete i skriften ”Branschrationalisering — mening, metoder, möjligheter”. Den gav ut- tryck för en försiktig bedömning i fråga om vad som kan uppnås genom branschrationa- lisering och menade att staten och närings- livets organisationer inte direkt borde enga- gera sig inom detta område.
1960- och 1 9 70-talen
De strävanden som i dagsläget utmärker den statliga verksamheten inom det näringspoli- tiska området tas upp mera utförligt i det följande och därför skall inte här göras något försök till mera systematisk överblick. Några få områden där utvecklingen på ett mera markerat sätt tagit en ny riktning skall här nämnas.
Bland det som idemässigt haft speciell betydelse för utvecklingen av de näringspoli-
tiska insatserna under 1960-talet kan man nämna ett av LO:s strukturutredning 1961 avgivet betänkande ”Samordnad näringspoli- tik”.
Programskrivarnas målsättningar precisera- des i följande krav: full sysselsättning, en väl avvägd inriktning på de produktiva resurser- nas användning efter konsumenternas önske- mål, men också med hänsyn till den sociala balansens fordringar, en jämnare fördelning både mellan olika folkgrupper inom landet och mellan de rika och fattiga länderna, en produktionsstruktur och samhälls- och ar- betsmiljö som bättre tog hänsyn till de i produktionslivet verksammas behov, trivsel och anpassning.
Det finns i dagens samhälle enligt förfat- tarna en rad hinder för en optimal resursför- delning och expansionstakt. Ekonomin ka- rakteriseras av felinvesteringar, snedheter i tillväxttakten och trögrörlighet hos produk- tionsfaktorerna. Det gällde alltså att rensa bort de hinder som stod i vägen för en optimal ekonomisk utveckling. LO—betänkandet betonade framför allt be- hovet av att skapa ökad rörlighet hos pro- duktionsfaktorerna — geografisk rörlighet, dvs. företags och arbetskrafts förflyttning från en ort till en annan, funktionell rörlig— het, dvs. företagets omläggning av produk- tion eller den anställde av yrke, samt tek- nisk-tidsmässig rörlighet som innebär att ka- pital och teknik eller arbetskraftens utbild- ning inte binder under alltför lång tid och ger produktionen en föråldrad sammansätt- ning.
En aktiv arbetsmarknads- och lokalise- ringspolitik var den grund på vilken övriga förslag till åtgärder från strukturutredningen byggde. Med en sådan som grund blev det möjligt att genom handels-, skatte- och kre- ditpolitiken få till stånd ökat tvång och ökad stimulans till rörlighet inom näringslivet.
Skriftens arbetsmarknadspolitiska program
kännetecknades av den utveckling från kon- junktur- till strukturaspekter på politiken som omnämndes i föregående avsnitt. Inom ramen för lokaliseringspolitiken re- kommenderades en satsning på de expansiva,
livskraftiga områdena. Man förordade en fri- are kreditmarknad, en omläggning av före- tagsbeskattningen, en mera långtgående fri- handelspolitik, ökade möjligheter för staten att ingripa mot skadliga konkurrensbegräns- ningar och intensifierad konsumentupplys- ning.
Vissa institutionella förändringar föreslogs vidare. Bl. a. borde ett särskilt industri- och sysselsättningsdepartement inrättas med uppgift att leda näringslivets strukturratio- nalisering främst genom arbetsmarknadspoli- tiska och kreditpolitiska medel och ett sam- arbete mellan stat och näringsliv inledas för att från strukturpolitisk synpunkt ordna näringslivets kreditbehov. AP-fondens medel borde bl. &. få utnyttjas för strukturrationali- sering. Vidare borde särskilda rekonstruk- tionsinstitut upprättas för vissa näringsgrenar och branschråd instiftas. Industri— och syssel— sättningsdepartementet skulle utarbeta rul- lande generalplaner över strukturutveck— lingen inom näringslivet.
Förslaget om rullande generalplaner över strukturutvecklingen skall här något närmare refereras. Med återgivande av författarnas egna ord föreslogs att en rullande general- plan skulle utarbetas ”över den strukturut- veckling inom näringslivet som man vid före- liggande utvecklingstendenser utom och inom landet på renodlat ekonomiska grunder finner mest fördelaktig och önskvärd .. . Med denna rullande generalplan avses inte någon form av detaljerad planhushållning utan endast vissa grova riktlinjer för struk- turutvecklingen, angivande vilka områden och branscher som bedöms som expansiva och lönande i framtiden och följaktligen värda att satsa på och vilka som bedöms som mera tveksamma eller vilka som i den växan- de internationella arbetsfördelningens tecken helt enkelt bör minskas ner eller avvecklas.”
Åtskilliga av de tankar och förslag som framfördes i ”Samordnad näringspolitik” har omsatts i praktiken. På en del områden har åtminstone tagits de första stegen i riktning mot förverkligande.
Det näringspolitiska program, gemensamt för socialdemokratin och den fackliga rörel-
sen, som behandlades och antogs av den socialdemokratiska partikongressen år 1968, är på vissa områden en påbyggnad och kön- kretisering av tankarna från ”Samordnad nä- ringspolitik”.
Påtagliga skillnader är bl.a. att 1968 års program lägger ett vidare perspektiv på de näringspolitiska frågorna. Planeringsfrågorna, miljöfrågorna och frågan om ekonomisk demokrati har getts större utrymme i det näringspolitiska programmet.
Bevekelsegrunderna för samt omfatt- ningen och inriktningen av dagens närings- politiska strävanden kommer till uttryck bl. a. i en rad av de propositioner som under senare år lagts fram med förslag till nya samhälleliga åtaganden och/eller organisato- riska rekonstruktioner inom det näringspoli- tiska fältet. Utredningen kan här bl. a. hän- visa till prop. 1967z56 med förslag om inrät- tande av Investeringsbanken och prop. 1968268 med förslag angående ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.
En bred överblick lämnas också i prop. 19681165 vilken tar upp frågor som samman- hänger med inrättandet av industrideparte- mentet. Där anförs bl.a.:
”Behovet av en aktivare näringspolitik har vuxit sig allt starkare under senare år. Den internationella industriella konkurrensen har hårdnat. Detta sammanhänger med bl. a. den allt snabbare tekniska utvecklingen, den på- gående marknadsintegrationen i Europa, den ökade industrialiseringen i vissa tidigare un- derutvecklade länder samt de sjunkande transportkostnaderna. Resultatet har blivit att strukturomvandlingen i det svenska nä- ringslivet har ökat i takt och omfattning. Även om strukturomvandlingen blivit sär- skilt kännbar under den senaste tiden på grund av den konjunkturavmattning och om- läggning av den ekonomiska politiken som ägt rum på vår viktigaste marknad, den västeuropeiska, kan flertalet av de nämnda faktorerna väntas vara av bestående natur.
En grundläggande förutsättning för det svenska näringslivets utveckling är ett aktivt deltagande i den internationella arbetsfördel- ningen. Det innebär att t.ex. handelspoli- tiska skyddsåtgärder inte är något godtagbart alternativ till anpassning och omställning till
ökad effektivitet och konkurrenskraft. Den- na omställning måste emellertid ske i former som bevarar individens trygghet i fråga om sysselsättning och inkomst.
En ofrånkomlig effekt av den pågående strukturomvandlingen är nedläggningar av företag och driftställen som inte längre är konkurrenskraftiga. Antalet sådana nedlägg- ningar har på grund av den antydda utveck- lingen ökat kraftigt under de senaste åren. Detta ställer stora krav inte bara på arbets- marknads- och lokaliseringspolitiken utan också på de delar av näringspolitiken som syftar till att främja industriell strukturratio- nalisering, utveckling och expansion.
Det måste finnas arbetstillfällen att tillgå för dem som drabbas av nedläggelse av ett företag eller ett driftställe. Här kan mer generella åtgärder komma i fråga lika väl som sektorsvisa insatser. Också ett vidgat statligt företagande kommer in i bilden.
Ett drag i den industriella utvecklingen som kräver särskild uppmärksamhet är den ökande företagskoncentrationen och integra- tionen mellan olika företag och företags- grupper. Koncentrationen innebär att ett fåtal maktgrupper får ett allt större infly- tande över de stora och för utvecklingen avgörande besluten om strukturella föränd- ringar inom näringslivet. Med hänsyn till det ansvar för beslutens verkningar, som i sista hand åvilar samhället, bör de samhällsekono- miska intressena beaktas vid sådana beslut genom vidgat samråd och samplanering.
Tendensen mot ökad privat ägarkoncen- tration inom näringslivet utgör även ett för- delningsproblem. Ett av målen för närings- politiken blir därför att stimulera den indu- striella utvecklingen med medel som inte leder till ökade klyftor i fråga om inkomst- och förmögenhetsfördelningen.
En gynnsam utveckling inom näringslivet förutsätter att inte minst de små och medel- stora företagen kan erhålla riskvilligt kapital i tillfredsställande utsträckning och att kre- ditmarknaden över huvud främjar en ratio- nell resursfördelning. Det var bl.a. i detta syfte som Sveriges investeringsbank tillskapa- des.
En annan förutsättning för industriell ex- pansion är i dag att samhället i större ut- sträckning än tidigare i samarbete med olika företag medverkar till sådant forsknings— och utvecklingsarbete som är ett villkor för att stora och tekniskt avancerade projekt med framgång skall kunna drivas fram i vårt land.”
De olika verksamhetsgrenar eller ”politik- områden” som anknyter till dagens närings- politiska strävanden redovisas i följande av- snitt. Som inledning till detta och som av- slutning på ovanstående genomgång av den hittillsvarande utvecklingen inom det nä- ringspolitiska området skall här i korthet pekas på några av de faktorer som karakteri- serar de nuvarande näringspolitiska aktivite- terna.
Utbyggnaden av de arbetsmarknadspoli- tiska resurserna och av resurserna för lokali- seringspolitiken bör speciellt framhållas. Från budgetsynpunkt har insatserna på dessa båda områden blivit de mest tungt vägande inom statens näringspolitiska verksamhet. Samti- digt har denna utbyggnad inte haft några mera väsentliga återverkningar på det institu- tionella planet.
För att allmänt karakterisera den utveck- ling som skett i den praktiska verksamheten från statens sida när det gäller de näringspoli- tiska uppgifterna ligger det närmare till hands att ta fasta på de kvalitativa föränd- ringarna än utvecklingen av olika budget- poster. Med viss rätt kan man säga att det väsentliga i utvecklingen inte är de volym- mässiga ökningarna av vissa statliga insatser som kan sägas falla inom det näringspolitiska området, utan den större differentieringen av dessa insatser.
För att beskriva den utvecklingen kommer man återigen in på problemet att finna en meningsfull avgränsning av det som rimligtvis kan rymmas inom begreppet näringspolitik. Bland annat beror det på att de förändringar som det här är fråga om är sammankopp- lade med förändringar som gäller statsappa- ratens sätt att fungera över huvud taget.
Betecknande är framför allt den utveck- ling man kan tala om som sker i riktning mot ett allt närmare samspel mellan olika politik- områden. Vad det betyder i ett näringspoli- tiskt sammanhang är bl.a. att man på ett mera medvetet sätt utnyttjar olika statliga funktioner eller verksamhetsgrenar för nä- ringspolitiska syften, exempelvis att stödja sysselsättningen inom nedläggningshotade företag i de fall där det finns speciella sam-
Det kanske mest påtagliga exemplet på att planeringsfrågorna inom olika sektorer löper samman gäller planeringen på länsnivå. För länsmyndigheterna är det en praktisk nöd- vändighet att få samstämmighet mellan exempelvis de arbetsmarknadspolitiska åtgär- derna inom länet och planerna för industri- lokalisering och bostadsförsörjning.
Vid sidan av de förändringar som här redan har nämnts är det för en rad andra områden med anknytning till det närings- politiska fältet påtagligt att en snabb utveck- ling ägt rum, en utveckling som bl. a. avspeg- lar sig i ett stort antal särskilda utredningar. På åtskilliga områden har man nu utrednings- förslag som ligger vilande eller som vidarebe- handlas. En redovisning av några av dessa lämnas i bilaga 3 till betänkandet.
Tillkomsten av det ekonomiska plane- ringsrådet och det näringspolitiska rådet är ba- ra ett par exempel på en av de viktigaste ten— denserna i den del av 1960-talsutvecklingen som utredningen här vill fästa uppmärksam- heten på, nämligen att man på en rad omra- den har institutionaliserat samarbetet mellan staten, löntagarorganisationerna och närings- livet. Utöver de organ av rådstyp som kom- mit till på departementsplanet kan man ock- så ha i åtanke att lekmannastyrelser införts för en rad centrala myndigheter och för länsstyrelserna.
Till slut har man också anledning att nämna den utveckling som skett vad gäller statens roll som företagare. Bildandet av Statsföretag AB har fört med sig ett nytt organisationsmönster och ett nytt utgångs- läge för en mera aktiv statlig företags- politik. Ett annat väsentligt drag i utveck- lingen är det ökade företagssamarbetet, dvs. samgåendet mellan statliga och privata före- tag i sådana projekt som bedöms vara av gemensamt intresse.
På dessa områden är det alldeles påtagligt hur förutsättningarna för den näringspoli- tiska aktiviteten från statens sida har föränd- rats jämfört med 1940-talet. Det är också — trots de motsättningar som kan inregistreras — påtagligt att det på många områden tycks
finnas sammanfallande intressen, så t. ex. i fråga om behovet av en bättre bevakning av näringslivets strukturfrågor.
4.3 Statliga verksamhetsgrenar med anknytning till det näringspolitiska anträdet
Arbetsmarknadspolitiken
Enligt de riktlinjer för arbetsmarknadspoli- tiken som antogs av riksdagen 1966 på grundval av arbetsmarknadsutredningens be- tänkande skall målen för arbetsmarknads- politiken vara att både i den enskildes och i samhällets intresse åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt vald sysselsättning. För att detta syfte skall nås måste arbets- marknadspolitiken vara i hög grad differen- tierad. Den skall främja balansen på arbets- marknaden. Den skall vidare i samklang med den ekonomiska politiken i stort och med lokaliseringspolitiken främja ekonomisk till- växt i samhället och bidra till en ändamåls- enlig utveckling av näringslivets struktur (prop. 1966252).
I boken ”Förändring och trygghet _ Ar- betsmarknadspolitik i tillämpning” samman- fattar arbetsmarknadsstyrelsen sin uppfatt- ning av målsättningarna för arbetsmarknads- politiken sålunda:
"Huvudmålet är att inom ramen för beho- vet av arbetskraft i samhället ge var och en, som kan och vill arbeta, ett verksamt och fullgott stöd för att förverkliga ett fritt och övervägt val av arbete. Till huvudmålet anslu- ter sig sedan en rad delmål av olika slag. Det första av dem har att göra med konjunktur- politiken och kan sägas innebära att arbets- marknadspolitiken skall medverka till att göra det möjligt att uppnå och vidmakthålla balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Det andra delmålet gäller struk- turpolitiken och innebär, att arbetsmark- nadspolitiken skall medverka till att lösa arbetskraftsproblem som uppkommer och därigenom underlätta och påskynda från hel— hetens synpunkt önskvärda strukturföränd- ringar. Och det tredje delmålet slutligen är av allmänekonomisk natur och går ut på att arbetsmarknadspolitiken skall medverka till en så produktiv användning som möjligt av arbetskraften.”
Åtgärdsformerna inom arbetsmarknads- politiken kan indelas i två huvudgrupper:
Den ena huvudgruppen avser åtgärder som syftar till en effektivt fungerande arbets- marknad, dvs. främjar anpassningen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Hit hör ”traditionella” åtgärdsformer som t. ex. arbetsförmedling, yrkesvägledning, arbets- marknadsutbildning och åtgärder som främ- jar den geografiska rörligheten (t.ex. start- hjälpsbidrag och bortavistelsebidrag). Ut- märkande för arbetsmarknadspolitiken av i dag är att arbetslöshetskriteriet inte ensamt avgränsar tillämpningsområdet för dessa ar- betsmarknadspolitiska åtgärder. Behovet av aktivare strukturpolitiska insatser och önske- målet att skapa förutsättningar för att för- bättra de lågavlönades ställning har sålunda motiverat att omskolning även av icke ar- betslösa, bl.a. för bristyrkesutbildning, byggts ut, liksom att en försöksverksamhet med s. k. uppskolning inletts.
Den andra huvudgruppen avser åtgärder som förbättrar sysselsättningsläget genom att skapa arbetstillfällen. Till denna kategori åt- gärder hör beredskapsarbeten, statliga in- dustribeställningar, arbetsvård och halvskyd- dad och skyddad sysselsättning för de handi- kappade samt frisläppande av investerings- fonderna. lnvesteringsfonderna, som normalt skall användas som ett medel att dämpa konjunkturfluktuationerna, har under senare år också frisläppts i det särskilda syftet att skapa arbetstillfällen i orter med sysselsätt- ningssvårigheter.
Det särskilda lokaliseringsstödet kan också inräknas bland dessa sysselsättningsskapande åtgärdsformer och på det centrala planet svarar arbetsmarknadsstyrelsen för handlägg- ningen av ärenden om stödets fördelning. Det kan i det här sammanhanget också näm- nas att arbetsmarknadsstyrelsen som kom- plement till lokaliseringsstödet kan ge bidrag till utbildning inom lokaliseringsföretagen om brist på yrkeskunnig arbetskraft förelig- ger. Den statliga verksamhet som samman- hänger med regional- och lokaliserings- politiken tas upp till behandling mera utför— ligt i det följande.
Arbetsmarknadsstyrelsen med länsarbets- nämnderna och en fältorganisation av för- medlingskontor är huvudorganisationen för de statliga aktiviteterna inom det arbets- marknadspolitiska området. Några andra en- heter inom förvaltningssektorn svarar för vissa utrednings- och planeringsbetonade uppgifter. Det är exempelvis institutet för arbetsmarknadsfrågor med anknytning till Stockholms universitet med uppgift att sva- ra för en forskningsbetonad utredningsverk- samhet i arbetsmarknadsfrågor och expert- gruppen för utredningsverksamhet i arbets- marknadsfrågor med uppgift att ianslutning till sysselsättningsberedningens verksamhet ta initiativ till och biträda beredningen vid uppläggningen av utredningsverksamhet i frå- gor rörande arbetsmarknadspolitikens verk- ningar.
Skolöverstyrelsen svarar med hjälp av re- gionala kursstyrelser för genomförandet av de s.k. centrala omskolningskurser som in- går i arbetsmarknadsutbildningen.
Regional- och lokaliserings- politiken
Riksdagen har under våren 1970 beslutat om riktlinjer för den regionalpolitiska stödverk— samheten. De bygger vidare på de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m.m. som fastställdes av statsmakterna år 1964. Regionalpolitikens mål kommer till ut- tryck i följande uttalande av föredragande departementschefen i prop. l970:75: ”Med de utgångspunkter som jag har angett vill jag till regionalpolitiken hänföra sådana strävan- den som har till syfte att förena ett effek- tivare resursutnyttjande på kortare och läng- re sikt samt ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen. Härigenom skall regionalpoliti- ken skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan männi- skor i olika regioner. Detta mål innefattar också ett ansvar för att strukturomvand- lingen och den ekonomiska tillväxten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas. Beredskapspolitiska syn-
punkter bör också beaktas i det regionalpoli- tiska arbetet.”
Den ena huvudlinjen för den lokaliserings- politiska verksamheten är att utveckla sam- hällsplaneringen. Tyngdpunkten i denna verksamhet ligger på Iänsplanet. Den andra huvudlinjen är det direkta lokaliseringspoli- tiska stödet i forrn av lån och bidrag m.m. till etablering eller utvidgning av industriell verksamhet, utbildningsstöd, sysselsättnings- stöd och transportstöd. Utredningen har i kap. 3 i det föregående närmare redovisat dessa stödformer och administrationen där— av.
Det är möjligt att kombinera lokaliserings- stöd med andra stödformer. Sålunda får samtidigt lokaliseringsstöd och kreditstöd i form av industrilånegaranti och lån ur sta- tens hantverks- och industrilånefond lämnas till samma företag. Lån från Norrlandsfon- den, AB Industrikredit och AB Företags- kredit har i vissa fall kompletterat lokalise- ringsstödet.
Teknisk forsknings- och utvecklingspolitik
Forskning och teknisk utveckling utgör en av de viktigaste drivkrafterna bakom den mo- derna samhällsutvecklingen och den ekono- miska tillväxten.
Den tekniska utvecklingen — eller teknik- faktom — definierad som den successiva ökningen i arbetskraftens och kapitalets pro- duktivitet — svarar sålunda för en allt större del av den ekonomiska tillväxttakten i järn- förelse med de klassiska tillväxtparametrarna — den kvantitativa ökningen av produktions- faktorerna arbete och kapital.
Teknisk utveckling bedrivs också för att tillgodose andra än strikt ekonomiska mål. Insatserna kan sålunda tjäna militära eller politiska syften eller i vid mening socialä mål inom samhällsområden som hälso- och sjuk- vård, undervisningsväsende, miljövård och trafiksäkerhet.
Statens medverkan i och stöd till den tekniska utvecklingen är betydande. Den motiveras av den stora roll den tekniska
utvecklingen spelar för ekonomisk tillväxt och soeial utveckling, av att projekten blir alltmer kostnadskrävande, av risken för att det totala forsknings- och utvecklingsarbetet skulle bli otillräckligt från samhällsekonomisk synpunkt om det bedrivs uteslutande av enskilda företag med egna resurser, av kravet på överblick och kunskap om utvecklings- tendenserna på olika områden m. m.
De tekniska högskolorna och en rad stat- liga eller statligt finansierade institut och laboratorier (såsom försvarets forsknings- anstalt, flygtekniska försöksanstalten, sta- tens provningsanstalt och statens skepps- provningsanstalt) har inrättats för att fylla behovet av basresurser för den tekniska ut- vecklingen i landet samt för att tillgodose behovet av teknisk utveckling. och kontroll-, provnings- och serviceverksamhet inom vissa centrala samhällssektorer.
De statliga anslagen till verksamheterna inom ovanstående organ kommer indirekt den tekniska utvecklingen inom näringslivet tillgodo. Ytterligare ett exempel på sådant indirekt stöd utgörs av de statliga beställ- ningsuppdrag som läggs ut på industrin. Vid sidan härav lämnar emellertid staten också direkt ekonomiskt stöd via en rad organ som inrättats för finansiering och exploatering av forsknings- och utvecklingsverksamhet med speciellt sikte på näringslivets behov.
En förstärkning av anslagen till teknisk forskning och utveckling samt en genomgri- pande organisatorisk reform av det statliga stödet skedde i samband med inrättandet den 1 juli 1968 av styrelsen för teknisk utveckling (STU). Styrelsen är enligt sin instruktion central förvaltningsmyndighet för initiativ och stöd till samt planläggning och rådgivning rörande teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Styrelsen övertog de uppgifter som tidigare handhades av statens tekniska forskningsråd, Malmfon- den, INFOR, EFOR samt Svenska uppfin- narkontoret. Styrelsen utövar tillsyn över bl. a. branschforskningsinstitut som erhåller statligt stöd, i den mån detta inte åligger annan statlig myndighet.
Samtidigt bildades ett statligt utvecklings-
bolag SUAB med uppgift att främja framta- gandet av innovationer, särskilt sådana som tillgodoser angelägna samhällsbehov, och att skapa bättre förutsättningar för utveckling och exploatering av nya produkter, särskilt inom den statliga sektorn.
Ett viktigt drag att notera är att det tekniska forsknings- och utvecklingsområdet är en sektor som utmärks av ett framväxande samarbete mellan stat och näringsliv. Det direkta stöd till enskilda forskningsprojekt och kollektiv forskning som lämnas via sty- relsen för teknisk utveckling är naturligtvis att betrakta som en form av samarbete. Vad som här närmast avses är dock det samarbete som tar sig uttryck i gemensamt engagemang i olika, ofta tekniskt komplicerade och kostnadskrävande projekt. Som exempel kan nämnas det av staten och ASEA gemensamt ägda ASEA-ATOM. Ytterligare ett exempel utgörs av det samarbete som inletts med pri- vata intressenter för olje- och gasprospekte- ring på kontinentalsockeln.
Näringspolitisk planering
Ett effektivt användande av olika näringspoli- tiska medel ställer krav på planering i syfte att skapa ett bättre underlag för samhällets och företagens handlande. Många av de eko- nomiska och andra beslut som fattas i dag har vittgående återverkningar på en rad del- områden. De har också ofta återverkningar på mycket lång sikt och ställer därför krav på en utbyggd långsiktig planering. Den nä- ringspolitiska planeringen kan utnyttjas i så- väl förebyggande som styrande syfte. Vad gäller omställningarna inom näringslivet t.ex., kan planeringen syfta till att mot bakgrund av den väntade utvecklingen stimu- lera näringslivet att i god tid vidta erforder- liga åtgärder eller till att styra nedläggningar så att de inträffar under en tid av goda konjunkturer och stor efterfrågan på arbets- kraft.
Planeringsresurserna har under senare är kraftigt förstärkts på såväl departements-
som myndighetsnivå. Det är sannolikt att planeringsverksamheten kommer att till- mätas en än större betydelse i framtiden. att ambitionerna beträffande inriktning och om- fattning av planeringen kommer att öka, resurserna byggas ut och informationsunder- laget förbättras.
Några av de f.n. befintliga planerings- instrument som helt eller delvis tjänar närings- politiska syften skall i det följande redovisas.
Två gånger om året utarbetas inom finans- departementet och konjunkturinstitutet na- tionalbudgeten som ger en kortsiktig pro- gnos över den ekonomiska utvecklingen.
Långtidsutredningarna, utarbetade inom finansdepartementet, anger och analyserar den ekonomiska utvecklingstrenden på lång sikt. De innehåller också särskilda, mera detaljerade utredningar rörande utvecklingen inom industrin vilka görs av Industrins utred- ningsinstitut.
En regional planering i större skala inled- des genom ”Länsplanering 1967” vars syfte var att få fram en regionalpolitisk målsätt- ning i de olika länen som vägledning för olika fördelningsbeslut t. ex. i fråga om bo— städer och lokaliseringsstöd. I den nu pågå- ende planeringsetappen skall länsstyrelserna utarbeta regionalpolitiska handlingsprogram vilkas ändamål är att främja en samordning och koncentration av sådana investeringar som påverkar förutsättningar för industriell utveckling och ekonomisk verksamhet över huvud taget.
Rådgivande planeringsberedningar har in- rättats för flera programområden, på depar- tementsplanet t. ex. för utbildningspolitiken (planeringsrådet för utbildningsfrägor), loka- liseringspolitiken (lokaliseringsberedningen, expertgruppen för regional utredningsverk- samhet) och på verksnivå t. ex. för handels- politiken (handelspolitiska rådet). Ett bety— delsefullt sådant planeringsorgan på departe- mentsnivå är vidare det näringspolitiska rå- det, vars uppgift är att undersöka problem och utvecklingsmöjligheter inom olika sekto- rer av näringslivet, ta initiativ till erforderliga branschutredningar och delta i utformningen av riktlinjerna för den statliga näringspoli-
En viktig form av planering sker ocksa i de statliga utredningar som behandlar frågor med anknytning till näringspolitiken. Sär- skilt bör i det sammanhanget nämnas de branschutredningar som tillsatts i samråd med näringspolitiska rådet (TEKO-utred- ningen, varvsutredningen).
Branschrationaliseringspolitik. Tillkoms- ten av de i föregående avsnitt angivna branschutredningarna kan sägas vara ett tec- ken på statens ökade strävan att på ett direkt eller indirekt sätt medverka till strukturra- tionaliseringar inom de näringsgrenar som brottas med särskilda problem. Särskild upp- märksamhet ägnas också näringsgrenar med gynnsamma utvecklingsförutsättningar.
Konkreta åtgärder har bl.a. vidtagits be— träffande textil- och konfektionsindust- rierna. Inom ramen för ett tidsbegränsat integrerat program med syfte att stärka kon- kurrensförmågan hos utvecklingsbara delar av TEKO-industrierna lämnas statlig kredit- garanti samt utgår direkt stöd såsom utbild- ningsstöd, exportstöd samt stöd till utnytt- jandet av konsulttjänster. Även den manuellt arbetande glasindustrin omfattas av ett delvis motsvarande stödprogram. Ett annat exem- pel pä konkret yttring av dessa strävanden är också industriministerns förslag till Sveriges Investeringsbank att söka medverka till strukturrationaliseringen inom textil- och konfektionsindustrierna genom initiativ till förhandlingar om fusioner och eventuellt genom finansiella bidrag till dessa.
En selektiv branschpolitik, som har många beröringspunkter med de branschrationalise- ringssträvanden som var aktuella under 1940- talet, har sålunda kommit att utgöra ett viktigt instrument i näringspolitiken.
Den organisatoriska bilden vad gäller ut- redningsverksamhet i branschfrågor ter sig relativt splittrad. Branschutredningsverksam- het förekommer i dag på flera olika håll — inom industridepartementet, av särskilt till- satta branschutredningar, inom kommers- kollegiet, konjunkturinstitutet och statens pris- och kartellnämnd, inom branschorgani— sationerna och inom Industrins utrednings-
institut. Det kan här också erinras om försla— get från utredningen rörande statens institut för hantverk och industri att särskild branschutredningsverksamhet rörande den mindre industrins problem och utvecklings- möjligheter skulle förankras inom den fram- tida motsvarigheten till institutet.
Syftet med tillskapandet av det närings- politiska rådet var bl.a. att söka tillvarata och kanalisera de kunskaper och erfaren- heter som kommer fram genom den omfat- tande utredningsverksamhet som nu äger rum på olika håll. Huruvida nackdelarna med den oenhetliga institutionella ramen för branschutredningar härigenom uppvägs kan dock diskuteras.
Kreditpolitik
Kreditmarknadens sätt att fungera och för- dela krediter bestämmer i stor utsträckning hur de lokala resurserna används och påver- kar därmed takten och inriktningen av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Utveck- lingen under senare år har medfört viktiga strukturförändringar på kreditmarknaden. Framför allt hänger dessa samman med ATP- reformens införande och pensionsfondernas snabba tillväxt.
Vad gäller efterfrågesidan är företagen på grund av den lägre självfinansieringsgraden i hög grad hänvisade till extern finansiering. Det är förutsatt att företagens finansierings- behov kommer att öka påtagligt om de investeringar skall kunna genomföras som behövs för en hög produktionstillväxttakt. Kraven på kreditmarknadens kapacitet kom- mer därför att stegras säväl kvantitativt som vad beträffar mekanismerna för anpass- ningen av utbudet till efterfrågan.
En översyn över kapitalmarknadens struk- tur och funktionssätt företas av 1968 års kapitalmarknadsutredning. En av utred— ningens huvuduppgifter är att överväga vilka regler som i framtiden skall gälla för AP-fon- dens utlåningsverksamhet. Utredningen skall också pröva de skäl som kan tala för ett mera direkt engagemang i näringslivet från fondens sida, i första hand om fonden skall
En av kanalerna för placering av AP-fon- dens medel i näringslivsinvesteringar utgörs av Sveriges Investeringsbank AB. lnveste- ringsbankens verksamhet avser långfristig finansiering av produktiva investeringar i näringslivet, främst investeringsprojekt som inte kan finansieras på den existerande kapi- talmarknaden trots att de framstår som lön- samma.
De små och medelstora företagens möjlig- heter att i tillfredsställande utsträckning er- hålla riskvilligt kapital uppmärksammas sär- skilt. AB Industrikredit, AB Företagskredit, Svensk Företags Garanti AB och lnveste- ringsbolaget AB Navigator är exempel på kreditinstitut som bildats för att tillgodose företrädesvis den mindre industrins kapital- behov. Statligt kreditstöd i form av industri- garantilån (genom kommerskollegiet) och direktlån (genom företagareföreningarna) till småföretagen kompletterar den verksamhet som bedrivs av övriga kreditinstitut och ut- går i princip inte när företagen i vanlig ordning kan erhålla lån från dessa.
I detta sammanhang kan också näm- nas Norrlandsfondens finansieringsstödjande verksamhet för att främja näringslivets ut- veckling i Norrland.
Det lokaliseringspolitiskt betingade stat- liga kreditstödet har behandlats ovan.
Naturresurspolitik
Under denna rubrik behandlas här två poli- tikområden: energipolitiken och mineralpoli— tiken.
Syftet med energipolitiken är att ställa tillräckliga mängder energi till förfogande till lägsta möjliga kostnad och i former som är anpassade till efterfrågan. Häri ingår också säkerhets- och miljöfrågor. Staten har på energiområdet möjligheter att påverka såväl produktion som distribution genom särskild lagstiftning, tillståndsgivning och kontroll eller genom eget företagande.
Riktlinjer och organisation för den fram- tida statliga energipolitiken har behandlats av energikommittén (SOU 1970:13).
Mineralpolitiken omfattar reglering av rätten att undersöka och exploatera mineralfyndig- heter genom gruvlagstiftningen, statlig prospekteringsverksamhet och statlig gruv- drift. Hit kan också räknas den övriga geolo- giska forsknings— och undersökningsverksarn- het som vid sidan av prospektering utövas av Sveriges geologiska undersökning.
Statlig företagsverksamhet
De statliga företagen — affärsverken och bolagen — sysselsätter något mer än 200 000 personer motsvarande ca 6 % av den yrkes- verksamma befolkningen. Företagens produk- tionsvärde utgör ca 6 % av landets bruttona- tionalprodukt. Redan omfattningen av den statliga företagssektorn gör att den statliga företagspolitiken är näringspolitiskt betydel- sefull. Statligt företagande kan emellertid ock- så användas som medel för att jämte lokalise- rings— och arbetsmarknadspolitiska åtgärder bekämpa sysselsättningsproblemen i stagne- rande regioner. Ett särskilt bolag SVETAB (Svenska Etableringsaktiebolaget) har inrät- tats i detta syfte.
1970 vidtogs vissa ändringar i den institu- tionella ramen för de statliga företagens verksamhet i syfte att skapa förutsättningar för ett vidgat samarbete och effektivare re- sursutnyttjande. Den organisatoriska föränd- ringen innebar i huvudsak att merparten av de statliga företagen fördes samman i ett speciellt förvaltningsbolag, Statsföretag AB, som sorterar under industridepartementet, och att en affärsverksdelegation inrättades för de affärsdrivande verken. Samordning mellan de två organen sker genom viss ge- mensam personal på styrelseplanet.
Handelspolitik inbegripet exportstödjande åtgärder
En grundläggande förutsättning för det svens- ka näringslivets utveckling är ett aktivt del- tagande i den internationella arbetsfördel- ningen. Fortsatt avveckling av hindren för
utrikeshandeln är därför den grundläggande principen i den svenska handelspolitiken. För flertalet industrivaror har Sverige sedan länge haft låga tullar. Bildandet av EFTA och det successiva genomförandet av Ken- nedy-rondens tullsänkningsöverenskommelse har ytterligare reducerat tullskyddet för in- dustriella varor. Vår ekonomi ställs också inför växande krav på anpassning till den ekonomiska integrationen i Europa, detta oavsett om landet står utanför eller kommer att deltaga i en utvidgad europeisk gemen- skap.
Även om handelspolitiska skyddsåtgärder inte anses vara ett godtagbart alternativ till den anpassning och omställning som den internationella industriella konkurrensen för med sig, finns och utnyttjas vissa möjligheter att temporärt begränsa importen av sådana varor som slår mycket hårt på den svenska
sysselsättningen. Det centrala förvaltningsorganet under handelsdepartementet för utrikeshandels-
frågor är kommerskollegiet som svarar för utrednings- och uppföljningsverksamhet i frågor som rör våra handelspolitiska förbin- delser med andra länder.
Vissa statliga åtgärder har vidtagits i ex- portfrämjande syfte. Den till handelsdeparte- mentet hörande handelssekreterarorganisa- tionen ger sålunda specialiserad kommersiell service i utlandet, särskilt i fråga om mark- nadsföring. Från anslaget ”Främjande av ut- rikeshandel m.m.” utgår statens bidrag till kommersiell information i utlandet, export- rådet för den mindre industrin, svenska handelskamrar i utlandet och praktikant- verksamhet vid dessa. Kollegiet för Sverige- inforrnation i utlandet är samordningsorgan för planering och utförande av information om Sverige i utlandet, däribland den kom- mersiellt betingade. Exportkreditnämnden och det halvstatliga AB Svenska Exportkre- dit lämnar statsgaranti för täckning av förlus- ter i samband med export, respektive finan- sierar exportkrediter.
Det allt större utbudet av varor och tjänster och varornas alltmer komplicerade karaktär, koncentrationstendenserna inom näringslivet - kartellisering, monopolisering osv. — stäl- ler krav på åtgärder som stärker konsumen- tens ställning på marknaden samt främjar en effektiv konkurrens och konsumentstyrd produktion.
Genom särskild lagstiftning söker samhäl- let motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet. Marknadsrådet, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor och statens pris- och kartellnämnd har uppgifter i samband med lagens tillämpning. Sedan den 1.1.1971 finns även särskild lagstiftning om otillbörlig marknadsföring. Marknadsrådet och konsu- mentombudsmannen har uppgifter i sam- band med denna lags tillämpning.
Forsknings-, provnings- och undersök- ningsverksamhet, konsumentupplysning och konsumentfostran ägnas allt större uppmärk- samhet. De statliga organ som f. n. verkar på detta område är statens konsumentråd, sta- tens pris- och kartellnämnd, statens institut för konsumentfrågor samt den halvstatliga varudeklarationsnämnden. En särskild utred- ning, konsumentutredningen, har lagt fram förslag till riktlinjer och organisation för en ”ny" konsumentpolitik som mera markerat grundar sig på en hushållsorienterad ekono- misk problemsyn.
Miljövårdspolitik
Den moderna teknikens framsteg och det allt intensivare utnyttjandet av naturtillgångarna har aktualiserat åtgärder från samhällets sida för att värna om den framtida miljön. Den industriella och ekonomiska utvecklingen får inte ske i sådana former att den mänskliga miljön förstörs eller förorenas. Naturområ- den för friluftsliv och kulturella och veten- skapliga ändamål måste reserveras.
En ny naturvårdslag tillkom 1965. En lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet har antagits, kontroll av användningen av kemis- ka bekämpningsmedel har införts och en lag
om åtgärder mot nedskräpning i naturen har antagits. Statligt stöd utgår till kommunala reningsverk och till industrier för vatten- och luftvårdande åtgärder.
En miljövårdsberedning på regeringsplanet samordnar alla frågor inom detta fält.
Statens naturvårdsverk är statlig förvalt- ningsmyndighet för naturvård i vidare me- ning och handhar också forskningsfrågorna på miljövårdsområdet.
Initiativ till en fysisk riksplanering har tagits. En arbetsgrupp inom kommunika- tionsdepartementet arbetar på att skapa un- derlag för en översiktlig planering av mark- resurserna. Ett särskilt verk för fysiska plane- ringsfrågor, statens planverk, är inrättat se- dan 1967.
5. Behovet av institutionella
förändringar
5.1 En problembeskrivning
Översikten i kap. 4 visar på några drag i den utveckling som är väsentlig för bedömningen av dagsläget i fråga om den näringspolitiska verksamheten. Som ett av de mest väsentliga dragen vill utredningen betona den ökade differentieringen av de statliga insatserna i samband med näringspolitiken och det allt- mer komplicerade samspelet mellan olika politikområden och olika statliga verksam- hetsgrenar.
[ etapper har skett en utbyggnad och anpassning av den institutionella apparaten. Betydelsefulla inslag är bl.a. tillkomsten av industridepartementet, styrelsen för teknisk utveckling, den statliga investeringsbanken, det statliga etableringsaktiebolaget och det statliga utvecklingsbolaget. Vidare har man anledning att uppmärksamma förstärkningen av resurserna för arbetsmarknadsverket och ombildningen av statens institut för hantverk och industri till statens institut för företags- utveckling.
Utbyggnaden och anpassningen är därmed inte slutförd. Man har anledning att tala om luckor i organisationen, framför allt för den verksamhet som skall ha till uppgift att bevaka och analysera problem och utveck- lingsmöjligheter inom olika produktionsom- råden och industrigrenar. På detta område har det under 1960-talet vuxit fram en verk- samhet som i viss utsträckning präglats av behovet av improvisationer. Det samman-
hänger alltså med att det saknats en organisa- tion som är avpassad till verksamheten. En rad institutioner har tagits till hjälp och verksamheten har i stor utsträckning också burits upp av kommitteutredningar. I viss utsträckning har det betytt att man för varje särskild utredning fått bygga upp de resurser som varit nödvändiga, men man har också haft möjlighet att falla tillbaka på resurser inom exempelvis pris- och kartellnämnden och kommerskollegiet.
lnnehållsmässigt finns det ganska stora olikheter mellan olika delar av den utred- ningsverksamhet som det här är fråga om. Där ingår både brett upplagda undersök- ningar av den typ som representeras av TEKO-utredningen och undersökningar med mer begränsade syften, t.ex. sådana som avsett att i en krissituation snabbt belysa vilka samhällsingripanden som kan komma i fråga.
Åtskilliga drag har trots allt varit gemen- samma. En gemensam nämnare är framför allt att utredningsinsatserna utlösts av om- ställningsproblem som vissa industrigrenar varit utsatta för.
Trots att arbetsformerna växlat finns det en hel del gemensamma drag i sättet att närma sig problemen och i arbetsmetodiken i övrigt. Hit hör bl. a. att man från statens sida strävat efter att arbeta i kontakt med fack- föreningsrörelsen och företagens organisa- tioner när det gällt att analysera problemen
för olika branscher eller grupper av företag.
Tiden är knappast mogen vare sig för att göra något allmänt bokslut över erfarenhe- terna eller för att värdera de angreppsmeto- det och arbetsformer som använts i speciella fall. I korthet kan ändå konstateras att verk- samheten varit nödvändig och att den lyc- kats tillräckligt väl för att man skall ha anledning förutsätta att den kommer att fortsätta. När det gäller att bedöma hur en sådan fortsatt verksamhet skall organiseras år det nödvändigt att ta hänsyn till de svårig- heter av praktiska slag som visat sig. Huvud- orsaken till dessa svårigheter är alltså att organisationen i stort på den statliga sidan är otillräcklig.
Erfarenheterna visar att tiden är inne för att konsolidera verksamheten inom ramen för en mera permanent organisation. Detta skall både ge möjligheter att göra resurserna för en motsvarande utredningsverksamhet mera lätt tillgängliga och ge förutsättningar för en mera systematisk uppläggning av verk- samheten. Utvecklingslinjerna berörs ytter- ligare i kap. 7. Det är alltså på detta område som det närmast finns behov att komplettera den hittills genomförda utbyggnaden.
Utredningen har ansett att övervägande skäl talar för att en sådan organisation byggs upp på verksplanet. En lösning måste med andra ord betyda att man försöker komma till rätta med den splittring som idag gäller. Splittringsproblemen aktualiseras också av andra orsaker. [ allt större utsträckning gör sig kraven gällande på bättre samordning mellan olika förvaltningsgrenar i fråga om atgärder med anknytning till näringspoliti- ken. l bakgrunden härtill ligger också de allmänna strävandena till mera samordnad behandling av näringslivsfrågorna. Som ett enda exempel på att man är på väg i en sådan riktning kan nämnas bildandet av ett närings- utskott inom riksdagen.
Splittringsproblemen får vidare en särskild betydelse genom de planer på reorganisation som nu är aktuella för ett antal verksamhets- områden med anknytning till näringspoliti- ken och som betyder att nya funktioner förs in i den statliga organisationen. Tillsammans
med behovet att konsolidera den centrala Utredningsverksamheten är detta utlösande för den omprövning som måste ske vad gäller organisationen i stort på verksplanet för uppgifterna i samband med näringspolitiken och som i övrigt bl. a. måste påverka organi- sationen för uppgifter av annat slag inom kommerskollegieverket och med anknytning till det traditionella verksamhetsfältet för verket.
De utvecklingsområden som utredningen ansett som mest väsentliga har sammanfat- tats i kap. 1. De omfattar det finansiella företagsstödet, den centrala verksamheten i anslutning till energipolitiken, de statliga uppgifterna inom gruvnäringen, det statliga stödet till mindre och medelstora företag och det statliga stödet till den exportfräm- jande verksamheten.
På dessa områden har man anledning att räkna med nya krav på de centrala myndig- heterna. För administrationen av det finan- siella företagsstödet finns det behov av star- kare samordning på centralplanet och av åtgärder som syftar till att i högre grad inordna det finansiella företagsstödet i den allmänna näringspolitiska planeringen. Vad gäller den centrala verksamheten i anslutning till energipolitiken finns det bl. a. behov av att organisera upp en sammanhållen prognos- verksamhet på den statliga sidan. Det är möjligt att den centrala organisationen också kommer att behöva bära upp ett utbyggt regleringssystem. Vad gäller stödet till de mindre och medelstora företagen finns det anledning att ta hänsyn till olika planer på utbyggnad av den statliga servicen, bl. a. i fråga om informationsspridningen till företa- gen. Vad gäller det statliga stödet till den exportfrämjande verksamheten inverkar de planer på en rekonstruktion i stor skala som exportfrämjandeutredningen arbetar med.
Även om man på dessa och andra områ— den i stora drag kan göra sig en bild av hur kraven på de centrala myndigheterna kom- mer att förändras är det i praktiken omöjligt att närmare ange dessa. Bl.a. hänger det samman med att bindande beslut saknas. En svårighet är vidare att man på en del områ-
den knappast kan förutspå i vilken takt de statliga uppgifterna kommer att förändras. Som exempel kan man ta upp de planer på en ökad systematisering av informationsutby- tet mellan företagen och samhällsorganen som lagts fram av samarbetsutredningen. Det finns all anledning att räkna med att utveck- lingen kommer att gå mot en sådan ökad systematisering men för den skull är det i dag knappast möjligt att fastställa hur de informationskanaler som nu finns tillgängliga kommer att påverkas.
I en del fall kommer en definitiv lösning av organisationsfrågorna att vara knuten till den lagstiftning som kommer att beslutas. Det gäller både energiområdet och de statliga uppgifterna på gruvnäringens område.
Det föregående betyder alltså att en kon- kret och definitiv lösning på organisations- frågorna i en rad fall ligger utom räckhåll för det närmaste skedet. Trots detta år det nödvändigt att så snart som möjligt ta ställ- ning i fråga om huvudlinjerna för den kom- mande organisationen. Till detta bidrar fram- för allt att ett avgörande av organisationsfrå- gorna i en rad fall skjutits upp bl. a. med hänvisning till kommerskollegieutredningen för att möjliggöra en samordnad bedömning i fråga om organisationen inom ett mera vidsträckt fält.
Ett av de viktigaste exemplen gäller den centrala organisationen på den statliga sidan för stödet till de mindre och medelstora företagen. SHI-utredningens förslag på detta område har till en del förverkligats genom besluten i anslutning till prop. 1970:l som ledde till ombildningen av statens institut för hantverk ooh industri. Flera väsentliga ut- vecklingsfrågor lämnades där emellertid olös- ta. Det gällde bl. a. inplaceringen av ansvaret för de delar av det finansiella företagsstödet som speciellt riktar sig till de mindre och medelstora företagen men också inplace- ringen av de utredningsresurser som centralt skall finnas för att följa problem och utveck- lingsmöjligheter för de mindre företagen. Ett annat exempel på områden där det är nöd- vändigt att snabbt komma till en lösning på organisationsfrågorna gäller den centrala,
planeringsinriktade verksamheten i anslut- ning till energisektorn, där det bl. a. återstår att avgöra vilken organisatorisk ram som bör användas för den verksamhet som energi- kommittén behandlat i sitt betänkande.
Strävandena att finna en samordnad lös- ning på organisationsfrågorna inom de områ- den där det finns mer eller mindre avancerade planer på reorganisation eller ändrad upp— läggning av verksamheten för över till pro- blem med betydligt större räckvidd. Bl.a. betyder det att det blir nödvändigt att ta upp till bedömning vilken roll i stort som de centrala myndigheterna skall spela i samband med de statliga uppgifterna inom det nä- ringspolitiska fältet. Grundbedömningen från utredningens sida är i det här samman- hanget att organisationen på verksplanet måste bli i stånd att ta på sig mera omfattan- de uppgifter.
I sina överväganden om organisationen i stort har utredningen velat ta fasta på den samhörighet som finns mellan olika verksam- hetsområden med anknytning till det nä- ringspolitiska fältet. Uppgifterna i samband med industripolitiken, konkurrensövervak- ningen, handelspolitiken, den regionala pla- neringen och planeringen i samband med det ekonomiska försvaret gränsar i stor utsträck- ning till varandra. En närmare diskussion av dessa samhörighetslinjer ingår bl.a. i kap. 7. Utredningen har också ansett det väsentligt att ta fasta på samhörighetslinjerna mellan utredningsfunktioner och användningen av de näringspolitiska medel som bl.a. ligger i det finansiella företagsstödet.
Det är inte bara nödvändigt att så snart som möjligt komma till ett avgörande vad gäller huvudlinjerna för den kommande orga- nisationen utan också att så snart som möj- ligt starta övergången till en ny organisation. De problem som sammanhänger med osäker- hetsfaktorerna i det nuvarande bedömnings- läget måste man försöka komma till rätta med genom uppläggningen av det arbete som avser genomförandet av en ny organisation och genom att den nya organisationen i sig ger förutsättningar för en successiv anpass- ning.
5 .2 Kommerskollegiets utvecklings- möjligheter
I det föregående har utredningen framhållit att kommerskollegiet av olika orsaker fått alltmer begränsade möjligheter att fungera som aktivt centralorgan inom det näringspo- litiska området. Det har lett utredningen till att överväga om inte andra organ helt och hållet skulle kunna överta uppgifterna hos dagens kommerskollegium.
Utredningen har gjort den bedömningen att de flesta av verkets uppgifter skulle kun- na förankras på annat håll inom förvalt- ningen. Undantag är framför allt verksamhe- ten inom utrikes- och utredningsavdelningen. En avveckling av kommerskollegiet är med andra ord utesluten. Under alla förhållanden kommer en ”restorganisation” att finnas kvar.
Även om en avveckling leder till att fler- talet uppgifter får en acceptabel ram på annat håll blir totalresultatet knappast ökad effektivitet och slagkraft. Avgörande för ut- redningens bedömning att det nuvarande ver- ket bör ha en motsvarighet inom den kom- mande organisationen har emellertid varit att det utan tvivel finns behov av ett statligt centralorgan på verksplanet som i sin verk- samhet kan täcka näringslivsfrågor i vid- sträckt bemärkelse.
6. En principlösning
6.1 Inriktningen för en organisationsreform
Bilaga 4, Modeller för en ny organisation, redogör för utredningens försök att finna principer vad gäller huvudmönstret för orga- nisationen inom det näringspolitiska fältet och inom ett område med anknytning till det traditionella verksamhetsfältet för kom- merskollegiet. I bakgrunden ligger utred- ningens bedömning att förändringar i större skala är nödvändiga. Det vill med andra ord säga att behoven av förändringar har en sådan räckvidd att de knappast kan tillgodo- ses genom påbyggnader till den nuvarande organisationen i stort.
Det betyder å andra sidan inte att en ny organisation helt och hållet behöver byggas upp från grunden. Bl.a. för en utbyggd utredningsverksamhet i anslutning till in- dustripolitiken är det angeläget att ta till vara de resurser som finns på olika håll inom den nuvarande organisationen.
Även om man strävar efter att så långt möjligt ta till vara de resurser som i dag finns tillgängliga är det svårt att utan vidare utgå från det inre mönstret i den nuvarande orga- nisationen. I många fall är de nuvarande arbetsenheterna knappast uppbyggda så att de har rimliga förutsättningar att ta på sig de nya uppgifter utredningen ansett bör läggas på verksplanet. Ingen av de myndigheter som hittills svarat för olika deluppgifter i anslut- ning till den industripolitiska utredningsverk- samheten är med nuvarande uppbyggnad nå-
gon idealisk bas när det gäller att organisera upp en mera systematiserad verksamhet inom detta område. Som ett annat exempel kan nämnas den centrala utrednings- och prognosverksamhet i anslutning till energi- försörjningen och energipolitiken som skisse- rats av energikommittén. Det finns knappast någon enhet inom den nuvarande organisa- tionen som utan vidare har förutsättningar att bära upp en sådan verksamhet.
Med hänsyn bl. a. till att en ny organisa— tion enligt utredningens bedömning på en rad områden måste betyda ett nytt verksam- hetsmönster med nya arbetsenheter och om- grupperingar av arbetsuppgifterna kan den knappast genomföras i ett steg. Utredningen har därför valt att lägga fram ett förslag till principlösning som innehåller huvudlinjerna för en ny organisation. Innan organisationen är fullt genomförd kommer det att krävas en omställnings— och uppbyggnadsperiod som sträcker sig över flera år.
På vissa områden innebär principlösningen ett uppskov med de definitiva ställnings- tagandena. Som exempel gäller det utred- nings- och planeringsverksamheten med an- knytning till det ekonomiska försvaret, där utredningen sett det angeläget att åstad— komma samverkan i förhållande till den ut- redningsverksamhet som mera direkt knyter an till den näringspolitiska planeringen. Ut- redningen har emellertid ansett att det sak- nas underlag för att besluta om en mera genomgripande reorganisation som berör
detta område. En ny utredning bör i stället komma till med uppgift att behandla organi- sationen i stort inom det ekonomiska för- svaret.
Utredningen har en liknande bedömning vad gäller de säkerhetsinriktade verksamhets— grenarna inom kommerskollegieverket och vissa övriga myndigheter. Det behövs ett bättre underlag för att avgöra hur de bör vara organiserade. Därför föreslås också på detta område en ny utredning som skall behandla organisationen i stort.
En definitiv lösning på organisationsfrå- gorna måste på en del områden vara knuten till de kommande lagstiftningsåtgärderna. Viktiga exempel är i det här sammanhanget de statliga uppgifterna i samband med regle— ringen av energiproduktion och energidistri- bution och i samband med tillämpningen av gruvlagstiftningen.
Huvudmålet för den nyorganisation som här föreslås är att utveckla organisationen på verksplanet så att den kan ta på sig mera omfattande uppgifter inom det näringspoli- tiska faltet. I viss utsträckning betyder det en överföring till verksplanet av uppgifter inom departementen men framför allt är det fråga om att komplettera departementens funktioner.
En sådan utveckling betyder inte minska- de möjligheter för de politiska myndighe- terna att ha inflytande över verksamheten. Vad gäller relationerna i stort mellan departe- ment och myndigheter på verksplanet har utredningen utgått från samma förutsätt- ningar som i övrigt gäller inom statsförvalt- ningen.
En av grundideema bakom principlös— ningen är att få en mer koncentrerad organi- sation på verksplanet för uppgifter med an- knytning till näringspolitiken. Det betyder bl. a. att verksamhetsgrenar med olika depar- tement som huvudmän dras samman, men enligt utredningens bedömning innebär detta inte några avgörande svårigheter. Utred- ningen återkommer härtill i det följande (under rubriken Huvudmannaskapet på departementsplanet).
Uppgifterna för den verksorganisation
som här skisseras kommer att sträcka sig över flera delområden för näringspolitiken, som kan beskrivas med begreppen industri- politik, konkurrensövervakning och handels- politik. En av de grundläggande bedömning- arna bakom förslaget att sammanföra ett antal verksamhetsgrenar som knyter an till dessa tre områden är behovet att underlätta kunskapsöverföringen och att göra det lät- tare att disponera över personalstyrkan med hänsyn till aktuella prioriteringar. Koncen- trationen skall alltså ge möjligheter till ökad effektivitet.
Möjligheterna till förbättrad intern effek- tivitet har inte ensamma varit utslagsgivande. Från saklig synpunkt är det önskvärt att få ett närmande mellan verksamheten och åt- gärderna inom dessa tre områden. Det ger möjligheter till ett mera enhetligt grepp på de strukturekonomiska frågorna.
6.2 Principlösningens räckvidd
Den nya verksorganisation som utredningen föreslår och som här betecknas med arbetsnamnet nya kommerskollegiet ersätter det nuvarande kommerskollegiet och övertar de av pris- och kartellnämndens funktioner som sammanhänger med konkurrensövervak- ningen. Uppgifterna för den nya organisa- tionen komrner vidare att avse administra- tionen av vissa näringspolitiska medel. En väsentlig del av förslaget är att det innebär en koncentration av vissa uppgifter i sam- band med det finansiella företagsstödet. Bl. a. föreslås arbetsmarknadsstyrelsens upp- gifter i samband med lokaliseringsstödet överförda till den nya organisationen. Principlösningen räknar också med möjlig- heten av andra nybildningar. Till dem hör en ny organisation för de statliga uppgifterna på mineralområdet. Beträffande detta område föreslår utredningen bl. a. att kommerskolle- giets uppgifter i samband med förvaltningen av statens gruvegendom förs över till den statliga företagsgruppen. Vidare innebär för- slaget att den statliga företagsgruppen skall svara för den affärsmässigt inriktade pro- spekteringsverksamhet som för närvarande
hör hemma inom Sveriges geologiska under- sökning. Vad gäller organisationen i övrigt för de statliga uppgifterna på mineral- området föreslås inga omedelbara omlägg- ningar, men utredningen skisserar några ut- vecklingslinjer, däribland en sammanläggning av uppgifterna inom kommerskollegiet och Sveriges geologiska undersökning (”nya SGU”).
Ännu en tänkbar nybildning avser de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna in- om det nuvarande kommerskollegieverket och vissa andra myndigheter. Som ett ut- vecklingsalternativ tar utredningen upp bil- dandet av en ny organisation med anknyt- ning i någon förrn till arbetarskyddsverket.
6.3. Nya kommerskollegiet Huvudområdena i verksamheten
Som instruktionsmässig nyckelforrnulering för nya kommerskollegiet föreslår utred- ningen att verket skall vara ”central myndig- het för näringspolitiska frågor som rör han- del och industri”. Inriktningen för dess verk- samhet bör instruktionsmässigt markeras ge- nom en formulering som innebär att verket skall ha till huvuduppgift att främja närings- livets strukturrationalisering, utveckling och expansion. De instruktionsmässiga bestäm- ningarna av verksamheten behandlas ytterli- gare i kap. 11.
Som framgått av det föregående betraktar utredningen det nya verket som en efterträ— dare till dagens kommerskollegium. Samti- digt ligger det i de förutsättningar utred- ningen gjort i fråga om sammansättningen av verksarnhetsprogrammet att dess uppgifter i stort kommer att ha en annan orientering.
Utredningen har ansett att det nya verket bör ha en ställning parallell med andra cen- trala ämbetsverk med planeringsinriktade uppgifter. Det kan således betecknas som ett planerings- och beredningsorgan med en ställning som är jämförlig med exempelvis skolöverstyrelsens, socialstyrelsens och sty- relsens för teknisk utveckling.
Utredningens förslag innebär att huvud-
uppgifterna för det nya verket kommer att ligga på fem områden:
— uppgifter i anslutning till den näringspoli- tiska planeringen, till konkurrensövervak- ningen och till handelspolitiken, — uppgifter i samband med det finansiella företagsstödet, — uppgifter i samband med vissa statliga åtaganden i fråga om service till företagen (”industriservice”); häri ligger ett huvud- ansvar på verksplanet både vad gäller stö- det till de mindre och medelstora före- tagen och stödet till den allmänna export- främjande verksamheten, — planeringsinriktad och reglerande verk- samhet i anslutning till energipolitiken, —- tillämpningen av näringsrättsliga regle- ringar.
Den volymmässigt dominerande delen av verksamheten kommer att ligga inom det första av de här angivna områdena, som bl. a. inbegriper uppgiffer som i dag har en mot- svarighet inom kommerskollegiet och inom statens pris— och kartellnämnd. De förutsätt- ningar utredningen utgått från vad gäller den utredningsmässiga verksamheten ianslutning till det första huvudområdet sammanfattas i kap. 7.
Utredningen föreslår att verkets funk- tioner som berednings- och planeringsorgan kompletteras av verkställighetsuppgifter och förutsätter att sådana uppgifter kommer att förekomma inom alla huvudområdena för verksamheten. Till undantagen hör uppgif- terna i samband med konkurrensövervak- ningen där utredningen förutsatt att det nya verket på samma sätt som statens pris- och kartellnämnd renodlat skall få funktionen som utredningsorgan.
Bakgrunden till utredningens förslag i frå- ga om det finansiella företagsstödet samman- fattas i kap. 8 som också tar upp förhållan- dena mellan uppgifterna för det nya verket och uppgifterna för arbetsmarknadsmyndighe- terna. En av utgångspunkterna har varit att den nya organisationen ger förutsättningar för en delvis annan uppläggning i fråga om
planeringen av vissa sysselsättningsskapande åtgärder men också i fråga om andra uppgif- ter med anknytning till lokaliseringspoliti- ken. Utredningens förslag innebär bl. a. att det nya verket kommer att fungera som huvudorgan för det system med lokalise- ringssarnråd som nyligen trätt i kraft.
Ett väl utvecklat samspel mellan arbets- marknadsmyndigheterna och det nya verket kommer att vara nödvändigt. Således förut- sätter utredningen att verkets åtgärder i sam- band med det finansiella företagsstödet be- höver falla tillbaka bl.a. på bedömningar gjorda av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Enligt utredningens bedömning bör verk- ställighetsuppgifterna för det nya verket i princip inte omfatta serviceinriktade verk- samhetsgrenar. Samtidigt är det väsentligt att knyta samman verkets funktioner med en serviceinriktad verksamhet som andra organ kan svara för. I bakgrunden härtill ligger bl. a. behovet att kombinera insatser inom ramen för det finansiella företagsstödet med bistånd av annat slag till stödföretagen.
Som framgår av sammanställningen över huvudområdena för verksamheten har utred— ningen förutsatt att nya kommerskollegiet på verksplanet skall ha ansvar för plane- ringen av de statliga insatserna inom två områden där staten är engagerad i en service- inriktad verksamhet: stödet till de mindre och medelstora företagen och den export- främjande verksamheten. Enligt förslaget skall verket inom dessa områden fungera som sammanhållande instans — som ”huvud- man” eller ”programmyndighet” — med an- svar för genomförandet av de program som beslutats av statsmakterna. Det betyder att verket bl.a. kommer att få till uppgift att fördela tillgängliga anslag till sökande företag och finansiera speciella insatser exempelvis från statens institut för företagsutveckling och företagareföreningarna. Utredningen har ansett att motsvarande system bör tillämpas för administrationen av det statliga stödet till den exportfrämj ande verksamheten.
Att just dessa båda områden enligt försla- get grupperas samman inom det nya verkets ansvarsområde har bl.a. sin bakgrund i de
funktionsmässiga likheterna i den praktiska verksamheten. Behovet av samordning i fråga om informationsspridningen till företagen tillgodoses genom det gemensamma huvud-
mannaskapet. Utredningens förutsättningar i fråga om nya kommerskollegiets funktioner som
huvudman för stödet till de mindre och medelstora företagen ligger bl.a. till grund för utredningens förslag i fråga om statens institut för företagsutveckling. Förslaget innebär att institutets roll som tjänsteprodu- cerande organ bibehålls och fastställs. Nya kommerskollegiet föreslås få ställningen som chefsmyndighet för institutet. Som närmare framgår av det följande föreslår utredningen vidare att nya kommerskollegiet på den statliga sidan får funktionen som huvudman på verks- planet i förhållande till företagareföreningar- na.
I kap. 9 behandlar utredningen bl. a. den exportfrämjande verksamheten och berör här bl. a. de planer på en enhetlig organisa- tion inom området som nu är aktuella med anledning av det yttrande som nyligen fram- lagts av exportfrämjandeutredningen. Oav- sett om dessa planer förverkligas eller inte är det enligt utredningens mening naturligt att räkna med en indelning i tre nivåer med departement, verk och tjänsteproducerande organ. Uppgifterna i samband med fördel- ningen av de statliga anslagen till den export- främjande verksamheten kommer med den nya organisationen att i större utsträckning kunna förläggas till verksplanet.
Utredningens förslag i fråga om det nya verkets uppgifter i anslutning till energiför- sörjningen och energipolitiken knyter an till de tidigare förslagen från energikommittén. Den lösning som skisseras i kap. 10 innebär att det nya verket kommer att få till uppgift att fungera som ett sammanhållande organ för utrednings- och planeringsverksamheten i anslutning till energiförsörjningen och ener- gipolitiken och ha ett sammanhållande an- svar också för tillämpningen av de regleringar som har sin utgångspunkt ienergipolitiken.
På en väsentlig punkt avviker kommers- kollegieutredningens förslag från energi—
kommitténs. Enligt kommerskollegieutred- ningens förslag kommer en skiljelinje att dras mellan å ena sidan de uppgifter som har en anknytning till energipolitiken och den all- männa samhällsplaneringen och å andra sidan de uppgifter som innefattar tillämp- ningen av tekniska regleringar med säkerhets- intressena i förgrunden. Enligt förslaget kommer uppgifterna för det nya verket att vara koncentrerade till det förstnämnda om- rådet. Hur de säkerhetsinriktade verksam- hetsgrenarna med anknytning till energiom- rådet för framtiden skall vara organiserade bör tas upp genom den utredning som utred- ningen föreslår i fråga om organisationen i stort för de säkerhetsinriktade verksamhets- grenarna inom kommerskollegieverket och vissa andra myndigheter.
I fråga om näringsrättsliga regleringar av- ses nya kommerskollegiet svara för uppgifter motsvarande dem som i dag ligger på kom- merskollegiet. Det gäller ett relativt begrän- sat antal uppgifter som utredningen i annat sammanhang betecknat som ”ekonomiska regleringar”, t. ex. uppgiften att lämna till- stånd till utlänning att driva näring.
Vissa sådana uppgifter kan tänkbart för- ankras på annat håll, men det finns anled- ning att räkna med att sådana uppgifter ändå i viss utsträckning kommer att behöva före- komma.
Huvudmannaskapet på departementsplanet
Som framgått av det föregående anser utred- ningen att det inte innebär några avgörande svårigheter att verksamhetsfältet för en ny organisation skär över gränslinjerna för verk- samheten inom kanslihuset. Förslaget utgår således från att flera departement kommer att vara uppdragsgivare till det nya verket. Konstruktionen innebär vidare att olika departement blir överinstans i fråga om olika ärendegrupper och att de anslag verket skall arbeta med kommer att vara fördelade på olika huvudtitlar.
Konstruktionen är inte unik. Den är en fortsättning av det system som i dag gäl— ler för kommerskollegiet. Enligt utred—
ningens bedömning kommer den nya organi- sationen på verksplanet inte att påverka för- utsättningarna för verksamheten inom kan— slihuset mer än marginellt. Den förutsätter t. ex. inte några omgrupperingar av anslagen mellan olika huvudtitlar. Å andra sidan ligger det nära till hands att ta upp de anslagstek- niska frågorna till bedömning inom ramen för det fortsatta arbetet med uppbyggnaden av en ny organisation. Speciellt gäller det i fråga om de områden där det nya verket enligt förslaget kommer att fungera som huvudman på verksplanet (programmyndig- het).
Utredningen har ansett det önskvärt att det administrativa huvudmannaskapet för verket är samlat på ett håll inom kanslihuset.
Utredningens förslag till uppbyggnad av kansliorganisationen för nya kommerskolle- giet grundar sig bl.a. på den bedömningen att en renodling av uppgifterna för olika enheter med utgångsPunkt i de uppdrags- givare som kan förekomma skulle vara orea- listisk. Utredningen har sett det angeläget att den nya organisationen byggs upp så att den kan stå till förfogande för en vid krets av uppdragsgivare. De senare synpunkterna ut- vecklas närmare i kap. 7.
6.4 De statliga uppgifterna inom mineralområdet
Som framgått av det föregående har utred- ningen ansett att en definitiv lösning på de organisationsfrågor som sammanhänger med de statliga uppgifterna inom mineralområdet inte kan beslutas förrän i samband med statsmakternas ställningstagande till den kommande gruvlagstiftningen. Det betyder således att olika utvägari fråga om uppbygg- naden av den kommande organisationen tills vidare måste stå öppna.
Utredningens synpunkter på organisa- tionen i stort redovisas här i kap. 12. En utväg kan vara att den nya organisationen i stora drag följer de huvudlinjer som tidigare skisserats av geologiutredningen. Det skulle alltså innebära att de myndighetsuppgifter i anslutning till gruvlagstiftningen som för när-
varande hör hemma inom kommerskollegiet (bergsbyrån) och bergsstaten förs samman med uppgifterna inom Sveriges geologiska undersökning. På några punkter skulle det emellertid kräva modifiering av geologiutred- ningens förslag.
I den följande redogörelsen för uppbygg- naden av den nya organisationen har utred- ningen utgått från att nya kommerskollegiet kommer att överta de uppgifter i samband med tillämpningen av gruvlagstiftningen som ligger hos kommerskollegiet av i dag. Utred- ningens förslag innebär alltså att handlings- friheten bevaras.
6.5 En framtidslösning vad gäller vissa säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar
De säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna inom kommerskollegieverket av i dag ligger vid sidan av det som enligt förslaget bildar huvudlinjerna för verksamheten inom nya kommerskollegiet. Av den orsaken har det funnits anledning att ta upp till bedömning var de för framtiden bör höra hemma.
Ett av argumenten för att ge dem en annan inplacering är att det i sig har ett värde att renodla verksamhetsfältet för det nya verket till de frågor som anges i de föreslagna instruktionsmässiga nyckelforrnu- leringarna. Ett annat argument för en utbryt- ning som har relevans åtminstone i fråga om en del av de säkerhetsinriktade verksamhets- grenarna är behovet att skapa sådana rågång- ar att det säkerställer möjligheterna till obe- roende bedömningar av säkerhetsfrågorna.
Åtminstone för flertalet av de här aktuella verksamhetsgrenarna kan det ligga nära till hands att de förs samman med verksamhets- grenarna inom arbetarskyddsverket. Å andra sidan är arbetarskyddsverket med sin nuva- rande uppbyggnad inte utan vidare i stånd att ta över de funktioner som ligger hos kommerskollegiet och dess lokalstater.
Den översyn av uppgifter och organisation inom arbetarskyddsverket som för närva- rande pågår genom arbetsmiljöutredningen innebär att en sådan sammanläggning under alla förhållanden blir möjlig först längre
fram. Därför har utredningen begränsat sig till att diskussionsvis ta upp några frågor som gäller organisationen i stort. Bilaga 5 inne- håller en redogörelse för utredningens syn- punkter.
Hur de säkerhetsinriktade verksamhets- grenarna inom kommerskollegieverket för framtiden skall placeras in är bara en del av ett större problemkomplex. Det finns anled- ning att ta hänsyn till deras släktskap med uppgifterna hos en rad andra myndigheter. Det har bidragit till att det enligt utred- ningens bedömning är befogat att sätta till en ny utredning som parallellt med arbets- miljöutredningen och andra utredningar tar upp organisationen inom ett mera vidsträckt område.
Vad gäller de säkerhetsinriktade verksam- hetsgrenarna inom kommerskollegieverket får utredningen vidare hänvisa till den orga- nisationsundersökning som gjorts i fråga om verksamheten inom kommerskollegiets elek- triska byrå och statens elektriska inspektion och som presenteras i en särskild rapport. I sin kommentar till rapporten har utred— ningen bl. a. förslagit en uppdelning av upp- gifterna inom elektriska byrån och statens elektriska inspektion som ligger i linje med tankarna på en framtida utbrytning av de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna in- om kommerskollegiet och dess ”lokalsta— ter”.
Det är en följd av utredningens bedöm- ning i fråga om behovet av fortsatta utred- ningar att man tills vidare bör avstå från mera djupgående ingrepp i den nuvarande organisationen. De säkerhetsinriktade verk- samhetsgrenarna inom kommerskollegie- verket bör med en provisorisk organisation knytas till nya kommerskollegiet. Det inne- bär bl. a. att ett ställningstagande till rädd- ningstjänstutredningens förslag om en sam- manslagning mellan statens brandinspektion och delar av Sprängämnesinspektionen bör skjutas på framtiden.
6.6 Den regionala organisationen inom nya kommerskollegiets verksamhetsfält
Det verksamhetsprogram som utredningen föreslår för nya kommerskollegiet förutsätter en rad medel för kontakt med företagen. Delvis kan kontaktverksamheten utgå från verket självt men enligt utredningens bedöm- ning är det också nödvändigt att falla till- baka på en regional organisation som kan ge närhetskontakt med företagen. I princip finns det samma behov av en regional för- ankring för verksamheten som exempelvis inom arbetsmarknadsverket.
Med dagens organisation är det framför allt företagareföreningarna som kan använ- das som regionala organ för det nya verket. Utredningens förslag innebär också att före- tagareföreningarna används som en regional basorganisation för det nya verket och att det- ta på den statliga sidan får funktionen som huvudman på verksplanet för föreningarna. Ut— redningen förutsätter således att det nya ver- ket i likhet med det nuvarande kommerskolle- giet blir tillsynsmyndighet för den del av föreningarnas verksamhet som gäller kredit- stödet till den mindre och medelstora indu- strin. Samarbetet kommer att kunna breddas i och med att det nya verket enligt förslaget får till uppgift att centralt administrera det statliga lokaliseringsstödet och fungera som ”uppföljningsmyndighet”. Fönitom i sam- band med behandlingen av ansökningar om bidrag, lån och lånegarantier kommer samar- betet också att omfatta bistånd av annat slag till stödföretagen. Som framgår av kap. 8 räknar utredningen med att bl. a. företagare- föreningarna skall kunna kopplas in när det i samband med den centrala behandlingen av stödärenden visar sig befogat att kombinera finansiellt stöd med bistånd av annat slag. Också i övrigt finns det anledning att förutse en utveckling av samarbetet mellan föreningarna och den centrala organisa- tionen. Bl. a. kommer det att ha sin utgångs- punkt i verkets roll som huvudman för det statliga stödet till mindre och medelstora företag. Samarbetet bör alltså bl.a. ha sin inriktning på att utveckla den service som
Utredningen har utgått från att det stat- liga stödet till mindre och medelstora företag i form av rådgivning och service kräver en organisation med täckning över hela landet. Företagareföreningarna kan imånga fall vara lämpliga som bas när det gäller att bygga upp en sådan verksamhet med bättre täckning.
Samarbetet mellan företagareföreningarna och nya kommerskollegiet innebär inte att behovet av samarbete mellan företagareför- eningarna och statens institut för företagsut- veckling faller bort. Företagareföreningarna måste ha fria möjligheter att i sina kontakter vända sig till det centralorgan på den statliga sidan som i varje särskilt fall är mest lämp- ligt. Relationerna mellan de tre organen be- handlas ytterligare i kap. 9.
Utredningens förslag innebär i samman- fattning att företagareföreningarnas verk- samhet knyts närmare till organisationen på den statliga sidan. Det är en fort- sättning på den utveckling som tidi- gare inletts och som bl. a. inneburit att företagareföreningarna tagits i anspråk både för utredningar i samband med det finan- siella företagsstödet och för uppföljnings- verksamheten inom detta område.
De problem som utvecklingen fört med sig har berörts i andra sammanhang, bl. a. av lokaliseringsutredningen i betänkandet om uppföljningen av stödföretag m. rn. (Ds In l97lz8). Utredningen har framhållit att fö- retagareföreningarna i allt större utsträck- ning får en ställning som "revisionsorgan".
Den starkare anknytning av verksamheten inom företagareföreningarna till organisa- tionen på den statliga sidan som blir en följd av kommerskollegieutredningens förslag gör det befogat att på nytt ta upp företagare- föreningarnas ställning till bedömning. Ut- redningen förordar att en ny utredning till- kallas med uppgift att pröva förutsättningarna att överföra företagareföreningarnas funk- tioner till en statlig organisation och i övrigt behandla uppbyggnaden av organisationen på regionalplanet vad gäller de delar av den nä- ringspolitiska verksamheten på centralplanet som enligt utredningens förslag kommer att vara förankrade inom nya kommerskollegiet.
7. Utredningsverksamheten med anknytning till
den näringspolitiska planeringen, konkurrens-
övervakningen och handelspolitiken
7.1 Huvudpunkterna iutredni'ngens förslag
Utredningens förslag innebär att en utred- ningsapparat organiseras upp inom nya kom- merskollegiet med ett varierat verksamhets- program. Det kommer att bestå av uppdrags- styrda, projektmässigt avgränsade insatser men också stående eller regelbundet åter- kommande uppgifter med inriktning på be- vakningen av problem och utvecklingsmöjlig- heter för olika grupper av företag. Verksam- heten kommer inte bara att styras av upp- drag utifrån utan också av initiativ från verket. Bl. a. med hänsyn till sättet för styr- ning av verksamheten finns det väsentliga skillnader mellan de olika delområdena.
Som en allmän beskrivning av det område där de utredningsmässiga uppgifterna för ver- ket kommer att ligga använder utredningen begreppen näringspolitisk planering, konkur- rensövervakning och handelspolitik.
Vad gäller uppgifterna med anknytning till konkurrensövervakningen innebär försla- get att det nya verket skall överta pris- och kartellnämndens funktioner. De verksam- hetsformer som i dag används kommer en- ligt förslaget att föras över till den nya orga— nisationen. Vad gäller uppgifterna med än- knytning till utrikeshandeIn/handelspolitiken förutsätter förslaget också att den nya orga- nisationen i stora drag kommer att överta de nuvarande verksamhetsformerna. För övriga delar av den utredningsmässiga verksamheten finns det inte på samma sätten etablerad verk-
sarnhetsram som kan föras över till den nya organisationen. Utredningen har räknat med att en uppdragsstyrd utredningsverksamhet med industridepartementet som huvudman kommer att vara ett viktigt inslag. I övrigt kan den bl.a. omfatta uppgifter i samband med de statliga långtidsutredningarna.
Utredningen anser det önskvärt att avstå från en på förhand alltför starkt fixerad intresseavgränsning för den utredningsmäs- siga verksamheten inom det nya verket. Det finns anledning att räkna med en vid krets av uppdragsgivare. Verkets resurser som utred- ningsorgan skall alltså i största möjliga ut- sträckning vara tillgängliga för andra sam- hällsorgan. Bl. a. finns det anledning att räk- na med att verket som utredningsorgan bör kunna stå till förfogande för arbetsmark- nadsmyndigheterna och olika regionala or- gan.
Verksamheten på utredningssidan kom- mer att samspela med motsvarande verksam- het på annat håll inom den centrala förvalt- ningen. En organiserad samverkan blir nöd— vändig bl.a. i förhållande till arbetsmark- nadsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar och styrelsen för teknisk utveckling. Till hjälp för en samverkan i fråga om upp- läggningen av den utredningsmässiga verk- samheten och för att underlätta informa- tionsutbytet föreslår utredningen samar- betsdelegationer på tjänstemannaplanet mel- lan nya kommerskollegiet och de tre övriga här nämnda verken. Samtidigt förutsätter
utredningen att det>löpande samarbetet i fråga om den utredningsmässiga verksamhe- ten och eljest till största delen kommer att äga rum i direkt kontakt mellan berörda tjänstemän och alltså vid sidan av delega— tionerna.
I det följande tar utredningen upp de grundläggande bedömningarna bakom försla- get och de förutsättningar som gjorts i fråga om innehållet i verksamheten.
7.2 Branschstudier med anknytning till industripolitiken
I kap. 5 har utredningen fastslagit att det finns behov av att konsolidera den utred- ningsverksamhet som har industrideparte- mentet som huvudman. Utredningens förslag innebär alltså att motsvarande verksamhet får en bas inom nya kommerskollegiet. Bl. 3. får det till konsekvens att utredningsuppgif- ter som eljest skulle ha lagts hos kommitte- utredningar kommer att kunna förankras inom det nya verket.
Vid sidan av en sådan uppdragsstyrd verk- samhet kommer det att behövas en fortlö- pande bevakning av de mest väsentliga ut— vecklingsområdena inom näringslivet som bl. a. innebär en kartläggning av de aktuella förutsättningarna för olika branscher och andra grupper av företag. En sådan bevak- ning bör vara framåtblickande i den bemär- kelsen att den skall visa på sannolika föränd- ringar i produktionsförhållandena och före- tagsstrukturen. Utredningen har förutsatt att också en sådan verksamhet bör ingå i uppgif- terna för det nya verket.
För en sådan verksamhet, som i hög grad kommer att vara anknuten till motsvarande funktioner inom industridepartementet, har utredningen antagit att förutsättningarna i det stora hela kommer att motsvara dem som gäller för verksamheten inom dagens kommerskollegium i fråga om uppgifterna med anknytning till handelspolitiken och utrikeshandeln. Det ligger alltså i sakens natur att man knappast kan ge någon i detalj preciserad beskrivning i fråga om
innehållet i de kommande uppgifterna. Någ- ra allmänna bedömningar kan sammanfattas på följande sätt.
De faktorer som spelat in för den hittills- varande utvecklingen av verksamheten kom- mer utan tvivel att ha inflytande också i fortsättningen. Styrande blir alltså inte minst strukturförändringarna inom näringslivet. De förutsättningar man i dag har anledning att utgå från illustreras bl.a. av 1970 års lang- tidsutredning.
Sysselsättningsproblemen kommer således med all säkerhet liksom hittills att ha ett avgörande inflytande på det konkreta inne- hållet i näringspolitiken. Här gäller det att genom aktiva samhällsinsatser stärka närings- livets konkurrenskraft så att akuta sysselsätt- ningsstörningar och kapitalförstöring kan undvikas. Detta innebär att näring5politiken i sin praktiska tillämpning kommer att vara nä- ra förenad med den allmänna ekonomiska po- litiken, med den regionala planeringen, med de arbetsmarknadspolitiska insatserna och med sysselsättningsskapande åtgärder av oli- ka slag. Det har i hög grad varit bestämman- de för utredningens förslag.
Samtidigt finns det anledning att räkna med att näringspolitiken får ett delvis annat innehåll genom ett större inslag av långsiktig- het. Den senare utvecklingen berörs ytterli- gare i kap. 8, där utredningen bl. a. under— stryker att alltmer preciserade riktlinjer fram- kommit eller är under utveckling för regio- nal- och lokaliseringspolitiken.
Att näringspolitiken får ett starkare inslag av långsiktighet betyder att den i allt större utsträckning närmar sig den allmänna sam- hällsplaneringen, speciellt den regionala pla— neringen. Också detta måste påverka organi- sationen. Återverkningarna diskuteras ytter- ligare i kap. 8.
Utvecklingen i stort kommer med all sä- kerhet att öka behovet av en översiktlig, bevakningsinriktad utredningsverksamhet. Det ligger närmast till hands att anta att en sådan verksamhet under de närmaste åren kommer att följa i stort sett samma linjer som hittills. Det skulle alltså betyda att punktinsatser genom branschutredningar
(och motsvarande studier) kommer att vara ett dominerande inslag. Det utesluter inte att det delvis kan bli fråga om en nyorientering som närmast innebär en breddning av verk- samheten.
En av de utvecklingslinjer som kan leda i en sådan riktning är att verksamheten får ett starkare inslag av studier av motsvarande slag som TEKO-utredningen. Det skulle betyda att man på område efter område kommer att arbeta med undersökningar som avser att belysa hela det spektrum av problem som knyter an till förhållandena för en viss bransch eller annan grupp av företag. Sådana undersökningar skulle alltså bl.a. kunna ta upp utvecklingen på efterfrågesidan och möj- ligheterna att öka avsättningsmarknaderna, den internationella konkurrenssituationen, utvecklingen och tillämpningen av ny teknik inom produktionen, möjligheterna till sam- gående mellan företagen i produktion och försäljning, sysselsättningsutvecklingen och dess effekter på de lokala arbetsmarknader- na, försörjningsfrågor från det ekonomiska försvarets synpunkt etc.
I den man studier av det här slaget får ytterligare insteg förutsätter det en organise- rad samverkan mellan olika samhällsorgan. T. ex. betyder det att arbetsmarknadsstyrel- sen, styrelsen för teknisk utveckling och överstyrelsen för ekonomiskt försvar bör en- gageras vad gäller de frågor som faller inom fackområdena för respektive myndighet.
Användningen av sådana breda undersök- ningar kan också bli styrande för upplägg- ningen av de konkreta samhällsåtgärderna. Det kan främja tillkomsten av ”integrerade program” på ytterligare områden motsvaran- de vad som gäller på TEKO-området och som innebär att en kombination av åtgärder sätts in för att underlätta omställningarna för en viss bransch eller annan grupp av företag. Sådana åtaganden kan innebära att man på ytterligare områden behöver bygga upp en motsvarighet till den administration som nu finns för TEKO-programmet.
Utredningen anser att nya kommerskolle- giet bör ges en sådan uppbyggnad att verket kan ta på sig huvudansvaret för branschut-
redningar av det slag som här beskrivits och som alltså förutsätter samverkan mellan oli- ka intressenter och fackområden represente- rade av olika förvaltningsgrenar. Som fram- går av det följande räknar utredningen med att speciella expertgrupper skall kunna stå till verkets förfogande för sådana utred- ningar. Självfallet utesluter det inte andra former för en motsvarande brett upplagd utredningsverksamhet. I den mån de får för- men av kommitteutredningar ligger det nära till hands att använda verket som basorgani- sation från vilken man hämtar sekretariats- resurser och biträde i övrigt.
En annan utvecklingslinje som kan sätta sin prägel på verkets uppgifter med anknyt- ning till de strukturekonomiska frågorna är ett ökat intresse för strukturproblemen inom distributions- och servicesektorerna. I TEKO-utredningen har man närmat sig pro- blemen framför allt från de producerande företagens synpunkt. Andra studier, t.ex. bensinhandelsutredningen, har direkt haft sin tyngdpunkt i förhållandena i distribu- tionsledet. Varudistributionens problem mot bakgrund av strukturomvandlingen inom handeln behandlas i ett brett perspektiv av distributionsutredningen.
Det problemkomplex som behandlas av distributionsutredningen är exempel på om- råden där man i verksamheten inom det nya verket skulle kunna täcka en del aspekter men långtifrån alla. Från verkets sida kom- mer man att kunna nårrna sig de problem som har att göra med strukturen för distribu- tionsapparaten med utgångspunkt i intres- set av ett rationellare näringsliv. Andra myndigheter kommer att närma sig samma frågor med utgångspunkt i konsumenter- nas (hushållens) situation, med utgångspunkt i de speciella problemen inom glesbygden eller med anknytning till den allmänna be- byggelseplaneringen. I det här samman- hanget liksom på en rad andra områden är det i praktiken omöjligt att mera exakt förutsäga hur långt verkets uppgifter kom- mer att sträcka sig.
Uppläggningen av verkets insatser i sam- band med den näringspolitiska planeringen
är i hög grad beroende av de informations— kanaler som kommer att stå till förfogande. Ett informationssystem uppbyggt efter de riktlinjer som skisserades av samarbetsutred— ningen skulle således kunna få väsentlig bety- delse, men i dag är det för tidigt att bedöma vilken roll det nya verket skulle få i sam— band med användningen av ett sådant system.
På en rad delområden pågår en utveckling som betyder att man får tillgång till ett bättre underlag för den näringspolitiska pla— neringen i stort och för planeringen av spe- ciella åtgärder. Som ett par exempel på nya informationskällor skulle man kunna peka på det informationssystem som byggs upp för det ekonomiska försvaret och utveck- lingen av rapporteringen om de viktigaste utlandsmarknaderna (genom Exportföre- ningen). Det nya verket bör fungera som en ”informationscentral” för den näringspolitis- ka planeringen i stort och för planeringsun- derlaget vad gäller speciella delområden av den statliga verksamheten inom det närings- politiska området. Bl. a. betyder det att man från verkets sida bör ta del i det arbete som nu pågår på olika håll och som betyder att ett mera systematiserat planeringsunderlag blir tillgängligt.
Utredningen räknar med att nya kom- merskollegiet bör ha förutsättningar att ta del i det arbete som görs i samband med långtidsutredningarna och som avser fram- tidsbedömningar i fråga om olika näringsgre- nar. Det skulle alltså betyda att staten i större utsträckning tar del i sådana studier som hittills genomförts av Industrins Utred- ningsinstitut.
Det finns anledning att räkna med att det nya verket kommer att kunna tas i anspråk som utredningsorgan inom olika delar av samhällsplaneringen. Det kan bl.a. betyda att verksamheten på utredningssidan oriente- ras mot frågor i samband med den regionala planeringen, då i första hand sådana som kräver överblick över utvecklingsmönstret i stort för olika näringsgrenar. Nya kommers- kollegiet bör t.ex. kunna verkställa utred- ningar på uppdrag av expertgruppen för re- gional utredningsverksamhet (ERU).
I åtskilliga sammanhang har intresset framträtt att systematiskt studera vad som ligger i utvecklingen bortom den aktuella planeringsperioden bl. a. med hänsyn till för— ändringar i den tekniska och sociala miljön. Intresset för sådana studier finns både inom olika förvaltningsgrenar och inom företagen och har bl.a. gett underlag för den diskus— sion om svenska ”framtidsstudier”, som i korthet berörts i det föregående. Det förefal- ler möjligt och önskvärt att det nya verket skall kunna ta del ien sådan utredningsverk- samhet. För verket kan det knappast bli fråga om mer än deluppgifter i en sådan verksamhet.
Inom olika områden av den statliga verk- samheten finns en strävan att få klarare mått på åtgärdernas effekter. Som exempel kan man här peka på intresset av att kalkylera de sociala och samhällsekonomiska effekterna av olika åtgärder genom mer eller mindre vidsträckta cost-benefit-analyser.
Behovet av en allsidig kännedom om ef- fekterna av de statliga åtgärderna gäller inte minst för de näringspolitiska ingripandena. Ett typexempel på situationer där sociala och samhällsekonomiska aspekter måste komma in i myndigheternas bedömningar är när ett företag hotas av nedläggning och där det kan vara en tänkbar utväg att staten går in med stöd till företaget. Det kräver att man har grepp om de konsekvenser olika hand- lingsalternativ medför.
I sådana situationer kan det vara av värde att också ha ett kalkylmässigt underlag. I dag finns det ingen etablerad metodik som skulle kunna användas mer eller mindre rutinmäs- sigt,men det är önskvärt att en sådan utveck- las. Utredningen förutser att nya kommers- kollegiet skall kunna ta del i ett sådant arbe- te.
7.3 Utredningsverksamheten med anknyt- ning till de mindre och medelstora företagen
Som ett särskilt delområde inom den utred- ningsverksamhet som avser att belysa pro- blem och utvecklingsmöjligheter för olika grupper av företag har framträtt det som
avser förhållandena för de mindre och me- delstora företagen. Behovet av en sådan verk- samhet har bl. a. legat bakom förslagen från SHI-utredningen och bildandet av delegatio- nen för de mindre och medelstora företagen, som bl. a. har till uppgift att verka för en samordning av utredningsverksamheten inom sitt område.
Utredningen är medveten om att det finns specifika problem för de mindre företagen. Att man från statens sida Speciellt upp- märksammar de mindre företagens förhållan- den kan vidare motiveras av att vissa statliga åtaganden i första hand vänder sig just till dessa företag.
A andra sidan kan man knappast räkna med att det i den statligt stödda service som riktar sig till företagen finns naturliga av- gränsningar som är beroende av företagens storlek. Det är också svårt att finna naturliga gränslinjer mellan en bevakningsinriktad ut- redningsverksamhet som avser mindre före- tag och motsvarande verksamhet som avser andra företagsgrupper. Det är en av orsaker- na till att utredningen avvisat den organisa- tionsmodell som tidigare skisserats av SHI- utredningen.
Utredningen tar upp de senare problemen till närmare diskussion i kap. 9. En central punkt i utredningens bedömningar är att man knappast kan avstå från en planerings- mässig samordning mellan verksamhetsgrenar som sammanhänger med det statliga stödet till de mindre företagen och de verksamhets- grenar som skall fylla motsvarande uppgifter inom ett mera vidsträckt fält. Bl.a. bör det innebära att den utredningsverksamhet som skall vara inriktad på att uppmärksamma de mindre företagens förhållanden bör förenas med en motsvarande utredningsverksamhet som skall ha till uppgift att inom ett mera vidsträckt område bevaka problem och ut- vecklingsmöjligheter för olika grupper av fö- retag.
De föregående synpunkterna spelar in för bedömningen av SIFUzs roll i framtiden men bör också påverka uppläggningen av den verksamhet som för närvarande hör hemma inom delegationen för de mindre och medel-
Som ytterligare utvecklas ikap. 9 betyder den här föreslagna organisationsbildningen nya förutsättningar när det gäller att få en definitiv lösning på de problem som tidigare behandlats av SHI-utredningen. Nya kom- merskollegiet får naturliga förutsättningar att svara för en sådan utredningsverksamhet med anknytning till de mindre och medel- stora företagens förhållanden som SHI-utred- ningen avsett och för de samordningsfunktio- ner som med nuvarande organisation ligger hos delegationen. För det närmaste skedet finns det anledning att anta att verkets upp- gifter närmast bör vara en motsvarighet till delegationens. På vilket sätt delegationen bör avlösas av det nya verket berörs ytterligare i kap. 11 och 13.
7.4 Uppgifter i samband med konkurrens- övervakningen
Utgångslåget. En av grundbedömningarna ba- kom förslaget att föra över pris- och kartell- nämndens uppgifter i samband med konkur- rensövervakningen till nya kommerskollegiet är konkurrensövervakningens betydelse som ett led i samhällets bevakning av strukturför- hållandena inom näringslivet. I sina grundbe- dömningar har utredningen också tagit fasta på den roll som utredningsorgan inom ett mera vidsträckt område som pris- och kar- tellnämnden kommit att spela. Utlösande för en omprövning av den nuvarande organisa- tionen är vidare den utveckling som är på väg vad gäller uppläggningen i stort av den statli- ga verksamheten i anslutning till konsument- politiken.
Som framgår av den redogörelse utred- ningen lämnat i annat sammanhang har kon- sumentutredningen skisserat en konsument- politisk verksamhet med delvis nytt innehåll och som utgår från ”en hushållscentrerad problemsyn”. Det konsumentverk som före- slagits skall utifrån en analys av hushållens behov bl. a. söka påverka olika instanser inom samhällsplaneringen likaväl som före- tagen.
En av uppgifterna för konsumentutred-
ningen har varit att utforma en samordnad organisation för den konsumentpolitiska verksamheten. Till de utvägar konsumentut- redningen undersökt har hört en samman- läggning mellan ett nytt konsumentverk och statens pris- och kartellnämnd (eller delar därav). När konsumentutredningen före ut— formningen av sitt slutliga förslag i en läges- rapport preliminärt skisserade huvuddragen för en ny organisation innebar detta att delar av pris- och kartellnämnden skulle föras sam- man med det nya verket medan återstående funktioner skulle placeras in på annat håll.
Planerna på en sammanläggning mellan pris- och kartellnämnden och ett nytt konsu— mentverk fullföljdes inte idet slutliga försla- get från konsumentutredningen. Den organi— sation som skisserats i konsumentutred- ningens förslag berör inte direkt pris- och kartellnämnden. Som skäl för att avstå från en sammanläggning angav konsumentutred- ningen att det för stora delar av uppgifter- na inom pris- och kartellnämnden inte kom— mer att finnas någon motsvarighet i uppgif- terna för det nya konsumentverket och att arbetstekniken kommer att avvika.
Konsumentutredningens överväganden riktar uppmärksamheten på behovet att klar- lägga hur resurserna för konkurrensövervak- ningen bör vara organiserade inte bara med hänsyn till de konsumentpolitiska strävande- na utan också med hänsyn till de delar av näringspolitiken som är direkt inriktade på strukturförhållandena inom näringslivet.
Det har hört till utgångspunkterna för de bedömningar kommerskollegieutredningen i det här sammanhanget gjort att en koncent- ration av resurserna för olika uppgifter i anslutning till konsumentpolitiken bör vara att vänta genom en ny organisation som åtminstone i huvuddrag bygger på konsu- mentutredningens förslag. Kommerskollegie- utredningen är medveten om att en sådan ny organisation knappast kan innebära att pris— och kartellnämndens funktioner i sin helhet förs över till ett nytt konsumentverk. Fram- för allt beror det på att delar av verksamhe- ten inom pris- och kartellnämnden har en annan orientering.
En klar anknytning till konsumentpoliti- ken finns bl. a. för övervaknings, utrednings- och upplysningsverksamheten i prisfrågor, men anknytningen är inte! lika entydig vad gäller uppgifterna i samband med konkur- rensövervakningen. Bedömningen av vad som är en lämplig organisation måste inom det senare området också styras av utvecklingen av organisationen i stort för verksamheten inom det näringspolitiska fältet.
Utredningens förslag
Med utgångspunkt häri har utredningen ana- lyserat förutsättningarna för en uppdelning av pris- och kartellnämndens uppgifter och resurser. Slutsatsen har blivit att en så- dan uppdelning är möjlig och kan till— fredsställa kraven på en mera sammanhål- len organisation för utredningsverksamheten inom det näringspolitiska fältet samtidigt som den ger förutsättningar för att på ett naturligt sätt foga in en del av de nuvarande uppgifterna inom pris- och kartellnämnden i verksamhetsprogrammet för ett blivande konsumentverk. Utredningen har förutsatt att en uppdelning av verksamheten inom pris— och kartellnämn— den bör innebära att de nuvarande uppgifter— na fördelas på två huvudområden
—— utredningar i anslutning till konkurrens- övervakningen
— prisregistrering/prisövervakning/prisupplys- ning och därmed sammanhängande verk- samhet.
Uppgifterna inom det första huvudområ- det bör enligt utredningens mening övergå på nya kommerskollegiet. Utredningen fin- ner att en förankring av uppgifterna inom det andra huvudområdet inom ett nytt kon— sumentverk är en naturlig lösning men vill också lämna öppen möjligheten att låta verk- samheten kvarstå inom ramen för en fri- stående organisation.
En sådan uppdelning företer likheter med de förhållanden som tidigare rådde med den statliga priskontrollnämnden och monopol- utredningsbyrån inom kommerskollegiet
verksamma inom motsvarigheten till respek- tive huvudområde. Förslaget ligger också nära vad konsumentutredningen framförde i sin ti- digare lägesrapport men skiljer sig alltså i viss mån från det slutliga förslaget från konsu- mentutredningen.
Man kan här emellertid knyta an till de be- dömningar som ligger bakom konsumentut- redningens förslag och som innebär att den verksamhet som enligt dess förslag kommer att höra hemma inom ett blivande konsu- mentverk framför allt kommer att ha sina ut- gångspunkter i hushållens situation. Kom- merskollegieutredningen menar alltså att pris- övervakningen i detaljhandeln och angränsan- de uppgifter i dagens verksamhet inom pris- och kartellnämnden ligger inom det område där det är hushållens intressen som skall tas till vara och att det därför ligger väl i linje med de centrala uppgifterna för ett blivande konsumentverk. Det är däremot knappast fallet exempelvis i fråga om sådana studier som är avsedda belysa prisbildningen i olika led.
Utredningen är medveten om sambanden mellan de här angivna huvudområden i pris- och kartellnämndens verksamhet. Så kan t. ex. initiativ till kartläggningsundersök- ningar utgå just från den prisregistrerande och prisuppföljande verksamheten. Utred- ningen anser att det trots detta finns överty- gande skäl att föra uppgifterna inom nämnden åt olika håll. Utan en uppdelning får man större splittringsproblem.
Uppdelningen behöver inte betyda att samspelet i den praktiska verksamheten bryts. Utredningen har således förutsatt att nya kommerskollegiet skall kunna tas 1 an- språk för utredningsuppgifter som härrör ur verksamheten inom ett blivande konsument- verk. Med ett väl utbyggt samarbete mellan de båda nya verken bör det i det stora hela finnas lika gynnsamma förutsättningar som i dag för ett samspel mellan de verksamhets- grenar som med nuvarande organisation är knutna till pris- och kartellnämnden.
För vissa andra områden föreslår utred- ningen att samarbetsdelegationer bildas mel- lan nya kommerskollegiet och andra centrala
myndigheter. Motsvarande kan mycket väl komma i fråga på det här aktuella området, men med hänsyn till att en ny organisation här inte är beslutad har utredningen avstått. från att lägga fram ett sådant förslag.
Underlag för utredningens'bedömningari fråga om förutsättningarna att föra över vissa funktioner inom pris- och kartellnämnden till nya kommerskollegiet har bl. a. varit det kartläggningsmaterial som kommit fram ge- nom konsumentutredningen. Det ger knap- past möjligheter att i detalj analysera hur en uppdelning av pris- och kartellnämnden bör återverka på den konkreta utformningen av den kommande organisationen.
Förhållandena är på det här området inte annorlunda än i fråga om andra delar av den verksamhet som berörs av utredningens för- slag till ny organisation. En mera ingående analys av organisationsfrågorna måste ingå som ett led i det arbete som har beslutade huvudlinjer för organisationen som utgångs- punkt.
Utredningen har ansett att det finns till- räckligt starka skäl för att besluta om en principlösning som innebär en sammanlägg- ning mellan vissa funktioner för pris- och kartellnämnden och de funktioner som en- ligt förslaget kommer att ingå i uppgifterna för nya kommerskollegiet. Utredningen före- slår att de instruktionsmässigt givna uppgif- terna för pris- och kartellnämnden i samband med konkurrensövervakningen förs över till nya kommerskollegiet. Det har hört till för— utsättningarna bakom förslaget att verksam- heten till innehåll och uppläggning kommer att få en direkt fortsättning inom det nya verket. Samtidigt har utredningen förutsatt att verksamheten nära knyts samman med den övriga utredningsverksamheten inom det nya verket.
Koncentrationen av resurserna behöver in- te hindra att verksamheten får en sådan uppläggning att de speciella intressen som ligger bakom pris- och kartellnämndens funktioner inom konkurrensövervakningen
får möjligheter att slå igenom också i fort- sättningen. Det är väsentligt att inom den nya organisationen få en institutionell mot-
svarighet till pris— och kartellnämnden (sty- relsen för pris- och kartellnämnden). En av orsakerna är att det kan finnas behov av att balansera de speciella intressen som måste sätta sin prägel på konkurrensövervakningen mot de intressen det nya verket i övrigt kommer att företräda.
Det är svårt att avgöra om man har att räkna med egentliga intressekonflikter av sådant slag att det kommer att avspegla sigi den praktiska verksamheten. Att sådana konflikter är tänkbara behöver inte i sig vara något hinder för den här föreslagna samorganisationen. Det väsentliga är att or- ganisationen blir så uppbyggd att den kan möta sådana konflikter på ett rationellt sätt i den mån de uppträder. Enligt utredningens bedömning kommer den här skisserade orga— nisationen att ge sådana möjligheter. En väsentlig del av utredningens förslag är att det inom det nya verket bildas ett råd för konkurrensfrågor som till sin sammansätt- ning är en motsvarighet till styrelsen för pris— och kartellnämnden.
I och med att pris- och kartellnämndens uppgifter i anslutning till konkurrensöver- vakningen överförs på nya kommerskollegiet kommer verket att få överta nämndens funk— tioner som utredningsorgan till näringsfrihets- ombudsmannen och marknadsrådet. Det be- tyder inte att man på det här området behöver vara låst vid den arbetsfördelning som gäller. Det kan mycket väl visa sig lämpligt att näringsfrihetsombudsmannen i större utsträckning arbetar med egna resur- ser. Det är också möjligt att näringsfrihets— ombudsmannen åtminstone i viss utsträck- ning kan falla tillbaka på resurserna inom ett blivande konsumentverk. Hur arbetsfördel- ningen mellan nya kommerskollegiet och ett blivande konsumentverk bör utformas vad gäller en sådan uppdragsstyrd verksamhet hör till de frågor som bör tas upp till ytterligare bedömning i det kommande arbetet med ut- vecklingen av den nya organisationen.
7.5 Verksamheten med anknytning till handelspolitiken och utrikeshandel
Som framgått av kap. 3 finns det i dag på verksplanet en relativt enhetlig organisation för verksamheten i anslutning till handels- politiken och utrikeshandeln med kommers- kollegiet som huvudorgan. Utvecklingen un- der senare år har på olika sätt inneburit en breddning av verkets uppgifter inom detta område. Många faktorer har medverkat här— till. Ställningstagandena till handelspolitiska frågor måste regelmässigt grunda sig på be- dömningar utifrån svenska förhållanden och intressen och de måste vara samstämmiga med det näringspolitiska agerandet i övrigt. När det gäller att ta ställning till det svenska näringslivets krav på åtgärder i olika former för reglering av de villkor som är bestämman- de för import och export liksom när det gäller att värdera de handelspolitiska åtgär- der som vidtas av andra stater krävs en penetrering av förhållandena inom olika branscher och varuområden. Det har gjort det nödvändigt att skapa resurser för en utredningsverksamhet som tar upp förhållan- dena inom olika branscher och varuområden. De senaste åren har betytt ökade krav på verksamheten, som bl.a. fått mötas genom provisoriska åtgärder. Verkets resurser för behandlingen av varu— och försörjningsfrågor och för branschutredningar har förstärkts. Utvecklingen tekniskt och strukturmässigt inom det svenska näringslivet betyder en större grad av internationalisering för de näringspolitiska bedömningarna. Till det bidrar också behovet att bedöma planerade åtgärder inom det näringspolitiska området i förhållande till de åtaganden Sverige förbun- dit sig till i internationella sammanhang, Utvecklingen av den internationella ar- betsfördelningen och den därav följande in- tegreringen mellan olika staters ekonomier betyder att handelspolitiska frågor av tradi- tionellt slag också i fortsättningen kommer att vara viktiga. Utvecklingen betyder vidare att det i allt större utsträckning blir nödvän— digt att ta in industripolitiska hänsynstagan- den i dessa bedömningar.
Ett annat väsentligt drag i utvecklingen är tendenserna till vidgning av det internatio- nella ekonomiska samarbetet till nya områ- den. Det ställer krav på resurser för att på ett samlat sätt bedöma och tillvarataga de svens- ka intressena. Som exempel gäller det miljö- och konsumentskyddsfrågor, frågor rörande internationell konkurrensövervakning och multinationella företag, tekniska handelshin- der av olika slag samt de problem som aktualiseras i samband med avtalen om tek- niskt, vetenskapligt och industriellt samarbe- te med östeuropeiska stater.
De olikheter som finns i fråga om de praktiska förutsättningarna i anslutning till utredningsinsatserna på handelspolitikens och industripolitikens område, behöver en- ligt utredningens bedömning inte lägga hin- der i vägen för en utveckling mot ökad integration. Det som för utredningen varit de avgörande argumenten för att ge organisatio- nen på verksplanet en utformning som un- derlättar en sådan integration är förutom den växelverkan och de beroendeförhållan- den som gäller i fråga om bakgrunden till de statliga åtgärderna att kunskapsunderlaget i stor utsträckning är gemensamt. En organisa- torisk samordning av utredningsverksamhe- ten i anslutning till handelspolitiken och industripolitiken ger framför allt den förde— len att man på båda områdena får en högre beredskap. De snabba bedömningar som bl.a. kan vara nödvändiga inom det handels- politiska området underlättas av att det finns en väl etablerad organisation som i sin verk- samhet täcker de näringspolitiska utveck- lingsperspektiven i stort.
I det föregående ligger huvudmotiven till att utredningen föreslår en samorganisation mellan den utredningsverksamhet med an- knytning till utrikeshandel och handelspoli- tik som nu förekommer inom kommerskolle- giet och den utbyggda utredningsverksamhe- ten med anknytning till industripolitiken. Bedömningarna har alltså lett utredningen till att avvisa ett alternativ som berörs i bilaga 4 och som innebär bildandet av en enhet vars uppgifter renodlat anknyter till utrikeshandeln och handelspolitiken.
1 utredningens bedömningar har spelat in den spridning i fråga om uppdragsgivare som sätter sin prägel på verksamheten inom det nuvarande kommerskollegiet. Det har före- fallit orealistiskt att ge en ny organisation en sådan utformning att verksamhetsfälten för olika enheter (myndigheter) är avpassade till intresseområdena för olika departement. Det senare kan ytterligare illustreras av den verk- samhet som berörs i kap. 9. Enligt utred- ningens bedömning bör det inte finnas några rågångar mellan de statligt stödda service— funktioner som där behandlas även om de på departementsplanet hör hemma på olika håll.
7.6 Överväganden och förslag beträffande överstyrelsen för ekonomiskt försvar
I flera avseenden finns det beröringspunkter mellan den verksamhet som enligt utred- ningens förslag kommer att rymmas inom nya kommerskollegiet och den som hör hem- ma inom överstyrelsen för ekonomiskt för- svar. Till en del gäller det den kunskapsmäs- siga bakgrunden för verksamheten men här— till kommer också den samhörighet i sak som existerar mellan uppgifterna för den allmän- na näringspolitiken och uppgifterna för det ekonomiska försvaret. Bl. a. illustreras det av att beredskapshänsyn kommer in som en sty- rande faktor när det gäller att klarlägga lång- siktsperspektiven för svensk industri. Ett konkret exempel är den pågående utred- ningen om försörjningsberedskapen som nämnts i det föregående och som skall ta upp olika metoder för att trygga försörjningsbe- redskapen både med avseende på effektivitet från beredskapssynpunkt och med avseende på sina konsekvenser från allmänna närings- politiska och handelspolitiska synpunkter och därvid bl.a. belysa avvägningen mellan pro- duktion och lagring.
Med den bild utredningen har gjort sig av uppgifterna i stort för nya kommerskollegiet har det legat nära till hands att förutsätta ett nära samarbete mellan de båda verken som tänkbart kan leda ända fram till fullständig samorganisation. Det finns starka argument
för det senare. Till detta bidrar inte minst att utvecklingen i stort inom näringslivet och det ökade behovet av varutillförsel utifrån tycks leda till en allt starkare samhörighet mellan den allmänna näringspolitiska plane- ringen och den beredskapsmässiga försörj- ningsplaneringen.
Argumenten för en samorganisation är giltiga för stora delar av verksamheten inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar men har speciell tyngd vad gäller några delområ- den i verksamheten. Här vill utredningen speciellt nämna överstyrelsens uppgifter i samband med energiförsörjningen. Här är alltså utgångspunkten att nya kommerskolle- giet enligt utredningens förslag skall få ställ- ningen som central energirnyndighet med ett sammanhållande ansvar för planerings- och regleringsuppgifter som har anknytning till den allmänna energipolitiken. Här får utred- ningen hänvisa till de synpunkter som förts fram i remissyttrandet över energikom— mittens betänkande och i den kommentar som utredningen knutit till rapporten från en organisationsundersökning vid kommers- kollegiets elektriska byrå och statens elek- triska inspektion.
Ett principiellt argument för samorganisa- tion mellan överstyrelsen för ekonomiskt försvar och nya kommerskollegiet skulle kunna hämtas från de allmänna riktlinjer som i dag gäller för organisationen av det ekonomiska försvaret. De innebär att ansva- ret för försvarsberedskapen på olika områ- den skall förankras inom de myndigheter som har motsvarande fredsmässiga uppgifter om hand. Det betyder att ett tjugotal centra- la myndigheter här är engagerade. Samord- ningsansvaret har lagts hos överstyrelsen för ekonomiskt försvar som dessutom fått det direkta ansvaret för de sektorer som inte naturligt faller in under någon annan myn- dighets ansvarsområde. Med den täckning som uppgifterna inom nya kommerskollegiet kommer att få enligt utredningens förslag är det emellertid frågan om man inte kommer i närheten av en organisatorisk dubblering av det slag man i princip velat undvika.
Utredningen har emellertid också gjort
den bedömningen att tiden knappast är mo- gen för en omedelbar rekonstruktion som kommer att beröra de institutionella och organisatoriska ramarna för verksamheten inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Bl.a. har man här anledning att ta hänsyn till att en nyorientering för verksamheten inom det ekonomiska försvaret mycket väl kan bli resultatet av andra utredningar som nu pågår, däribland de pågående miljöstu- dierna om planeringsförutsättningarna för det ekonomiska försvaret och arbetet med sikte på nya informations- och styrsystem. Från det utredningsarbete som nu pågår finns det anledning att gå vidare med en analys som på ett bredare plan tar upp de styrningsmässiga och administrativa proble- men för det ekonomiska försvaret och spe- ciellt för de delar som för närvarande är förankrade inom överstyrelsen.
Utredningen förordar här att en särskild utredning tillkallas. Den bör pröva olika alternativ för samorganisation mellan över- styrelsen för ekonomiskt försvar och nya kommerskollegiet. Bland dessa bör ingå en integrering av överstyrelsens verksamhet i dess helhet. Andra alternativ som här bör tas upp till bedömning är att till nya kommers- kollegiet enbart föra över de uppgifter som hänger samman med energiförsörjningen eller att föra över hela den försvarsplanering som ligger under överstyrelsens direkta an- svar (bränsle— och drivmedelsförsörjning, huvuddelen av industriproduktion och han- del, undanförsel samt beredskapslagring av flertalet varor och förnödenheter) men att förankra överstyrelsens samordningsfunk- tioner på annat håll. Vidare bör utredningen uppmärksamma förutsättningarna för en uppdelning mellan de allmänna planeringsin- riktade uppgifterna och den verksamhet som drivs i affärsmässiga former. Utredningen bör vidare pröva frågan om den nuvarande upp- delningen av försvarsberedskapen på en rad olika fackmyndigheter är ändamålsenlig eller om delar härav med fördel kan koncentreras till den centrala myndigheten för ekono- miskt försvar.
För det närmaste skedet räknar utred-
ningen med att en organiserad samverkan bör komma till stånd mellan nya kommers- kollegiet och överstyrelsen för ekonomiskt försvar som framför allt tar sikte på att från fall till fall få en rationell arbetsfördelning vad gäller olika utredningsbetonade uppgif- ter och som innebär att de båda verken skall komma till varandras hjälp i den ut- sträckning det är till fördel för de uppgifter som skall utföras. Som framgår av det följan- de räknar utredningen med att särskilda ar- rangemang för att underlätta kontakterna på tjänstemannaplanet kommer att vara värde- fulla. Utredningen räknar vidare med att nya kommerskollegiet bör vara representerat i det råd för ekonomisk försvarsberedskap som är knutet till överstyrelsen med uppgift att verka för samordning av landets ekono- miska försvarsbe redskap.
8. Det finansiella företagsstödet
8.1. Huvudpunkterna i utredningens förslag
Utredningen föreslår en koncentration av den centrala organisationen för vissa delar av det statliga finansiella företagsstödet. Försla- gen berör lokaliseringsstödet. kreditstödet till hantverk och mindre industri (med statli- ga kreditgarantier och direktlån genom före— tagareföreningarna), stödprogram för be- stämda industribranscher samt ytterligare några stödformer med mera begränsad räck- vidd som i dag administreras av kommerskol- legiet. Vidare berörs uppföljningsverksamhe- ten i anslutning till det finansiella företags- stödet och åtgärder i de fall där staten har fordringar i nedläggningshotade företag.
Utredningen föreslår att nya kommerskol- legiet övertar de uppgifter inom dagens kom- merskollegium som hänger samman med det särskilda kreditstödet till hantverk och mind- re industri, dvs. industrilånegarantierna och tillsynen över företagareföreningarnas verk- samhet vad gäller detta kreditstöd. Förslaget sammanhänger med att verket också i övrigt skall svara för arbetsuppgifter med inriktning på den mindre och medelstora industrin.
Utredningen föreslår vidare att ett sam- manhållande ansvar för administrationen av stödprogram som riktar sig till bestämda industribranscher läggs hos det nya verket. De nu aktuella programmen avser TEKO-in- dustrierna och den manuellt arbetande glas- industrin.
För framtiden kan man räkna med möjlig-
heten att ytterligare program med likartad inriktning kan bli en följd bl. a. av verksam- heten på utredningssidan inom det nya ver- ket. I så fall bör verket på motsvarande sätt ha det sammanhållande ansvaret för pro- grammens genomförande. Däremot bör det nya verket inte direkt svara för de servicein- riktade insatser som kan ingå i sådana pro- gram. I stället kommer det nya verket i sådana sammanhang att fungera som upp- dragsgivare till exempelvis SIFU, företagare- föreningarna och privata konsultföretag. Ut- redningen återkommer till de senare frågorna i kap. 9.
Utredningen förutsätter att kommerskol- legiets nuvarande uppgifter i samband med hotell-lånegarantier, hemslöjdsstöd och gles- bygdsstöd till företagare förs över till det nya verket. Förslaget om överförande av vissa uppgif- ter i samband med det finansiella företags— stödet från arbetsmarknadsstyrelsen till nya kommerskollegiet har som bakgrund bl.a. att olika former av finansiellt företagsstöd i allt större utsträckning kommit att användas parallellt och i kombination med varandra. Det har lett till samordningsproblem som man åtminstone delvis kan komma till rätta med genom en samordnad handläggning för några av de viktigaste medlen.
Utredningen instämmer här i de slutsatser som tidigare dragits av 1968 års lokaliserings- utredning. Bedömningar från denna ligger likaså bakom förslaget att göra nya kom-
merskollegiet till uppföljningsorgan för hela det statliga finansiella företagsstödet. Det betyder alltså ett ytterligare steg mot ökad samordning. Kommerskollegieutredningen har tagit fasta på de riktlinjer som skisserasi lokaliseringsutredningens betänkande om uppföljning av lokaliseringsföretag m. m. (Ds In 1971 :8). Den lösning som där angetts har emellertid modifierats för att passa in i den organisationsbildning som kommerskollegie- utredningen skisserat. [ stället för en särskild myndighet föreslås således att kommerskol— legiet får i uppdrag att företräda olika intres- senter på den statliga sidan i samband med ackord eller konkurser för företag där staten har fordringar och eljest agera på statens vägnar i situationer där statliga ingripanden till stöd för nedläggningshotade företag är aktuella.
Det finansiella företagsstöd som förmedlas genom verket skall kunna kombineras med annat bistånd som administreras därifrån. Bl.a. kan konsulttjänster ställas till företa- gens förfogande genom att verket uppträder som beställare hos statliga organ — t.ex. statens institut för företagsutveckling — hos företagareföreningarna och hos privata kon- sulterande företag.
Då arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter i samband med lokaliseringsstödet övertas av det nya verket, bör som en konsekvens en motsvarande överföring ske också av admi- nistrationen av vissa bidragsformer som kor- responderar med lokaliseringsstödet och som har företagen som mottagare. Detta gäller sysselsättningsstödet (bidragen till lönekost- naderna för vissa företag inom det inre stöd- området) och bidragen till utbildning inom lokaliseringsföretagen. Detsamma bör gälla handläggningen av frågor rörande investe- ringsfondernas användning i lokaliseringspo- litiska sammanhang.
Utöver det finansiella företagsstödet finns även vissa närbesläktade uppgifter som enligt utredningens mening bör övertas av nya kommerskollegiet från arbetsmarknadsstyrel- sen. Det gäller viss utredningsverksamhet av lokaliseringspolitisk natur samt verksam- heten i samband med det nyligen beslutade
lokaliseringssamrådet. Lokaliseringsdelega- tionen bör således förankras inom nya kom- merskollegiet. Även fortsättningsvis bör dock arbetsmarknadsstyrelsen vara represen- terad i denna.
Här ovan framlagda förslag gör det angelä- get att klargöra huvudlinjerna för samspelet mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och nya kommerskollegiet. Kontinuerliga och nä- ra kontakter mellan de båda verken måste säkerställas. Förutom att arbetsmarknadsver-' ket naturligen torde bli representerat i flera av de rådgivande organ som förutsätts knytas till nya kommerskollegiet föreslår utred- ningen att en särskild samarbetsdelegation mellan de båda verken organiseras.
8.2. U tgångsla'get
I det följande tar utredningen upp några utgångSpunkter som varit av avgörande bety- delse för förslagen att överföra uppgifter i samband med lokaliseringsstödet från arbets- marknadsstyrelsen till nya kommerskolle— giet.
I bedömningen av de frågor som gäller administrationen av det finansiella lokalise- ringsstödet har det för utredningen varit naturligt att ta hänsyn till den utveckling som är på väg i fråga om formerna och innehållet för lokaliseringspolitiken och re- gionalpolitiken. Dess inriktning är huvudsak- ligen bestämd genom de riktlinjer för den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten som beslutades i anslutning till prop. l970:75. Dessa innebär bl.a. att ett på individuella företag inriktat finansiellt inve- steringsstöd kommer att ha en framträdande plats även i den fortsatta regionalpolitiken.
Samtidigt har från flera håll problem på- pekats och kritik riktats i fråga om den praktiska tillämpningen av det finansiella lokaliseringsstödet. I sitt betänkande ”Loka- liserings- och regionalpolitik” (SOU 1969249) framhöll lokaliseringsutredningen således att den nuvarande ordningen i fråga om handläggningen av stödärendena i flera avseenden är mindre tillfredsställande både från de sökandes och statens synpunkt. Starka
skäl talade därför för en radikal förändring i syfte att nå en smidigare och effektivare handläggning. Det var därvid viktigare med en genomgripande reform än med mera be- gränsade omläggningar, ansåg utredningen.
Nuvarande ansökningsförfarande och handläggningsformer menade man var base- rade på en från statsmakternäs synpunkt ”de- fensiv” lokaliseringspolitik, som lägger initia- tivet helt hos den sökande. Starka skäl talar för en helt annan uppläggning, framhöll lo- kaliseringsutredningen. Utgångspunkten bör vara att lokaliseringsstödet inte längre be— traktas som ett i huvudsak sysselsättningspo- litiskt medel. Lokaliseringspolitiken bör i stället ingå som en bland många åtgärder för en aktiv näringspolitik och samordnas med statsmakternas övriga insatser på området. ansåg lokaliseringsutredningen.
Till bilden hör även att det pågår en utveckling i fråga om den regionala och kommunala planeringen som i olika hänseen— den kan få återverkningar för uppläggningen av verksamheten i anslutning till lokalise- rings- och regionalpolitiken. Till detta kom— mer vidare den genomgång av organisationen för den regionala samhällsförvaltningen som nu pågår (länsberedningen).
Utgångsläget är således, som kommerskol- legieutredningen ser det, att alltmer precise— rade politiska målsättningar för lokaliserings- och regionalpolitiken framkommit eller är under utveckling. Värdefulla erfarenheter har vunnits under den hittillsvarande praktis- ka tillämpningen av lokaliseringsstödet. Här- vid har emellertid även svårigheter och bris- ter framkommit som påkallar en organisato- risk rekonstruktion. Utredningen vill här sär- skilt knyta an till lokaliseringsutredningens synpunkter att vad som nu krävs framför allt är att ge lokaliseringspolitiken en mer offen- siv prägel innebärande att stödåtgärderna närmare inordnas i en aktiv näringspolitik och samordnas med statsmakternas övriga insatser inom området, inte minst då andra former av finansiellt företagsstöd.
Förslaget att ombilda och utveckla kom- merskollegiet till ett centralt ämbetsverk in- riktat på de strukturekonomiska frågorna
och näringslivets långsiktiga utveckling gör det enligt utredningens uppfattning väl ägnat att handlägga frågor rörande det finansiella lokaliseringspolitiska stödet. Det förhållande att verket härutöver handhar vissa ytterligare finansiella stödformer och även föreslås ad— ministrera andra former av service- och ut- vecklingsinsatser underlättar en sådan sam- ordning av olika åtgärdsformer som lokalise- ringsutredningen efterlyst.
Förslaget innebär dock inte ett totalt or- ganisatoriskt sammanförande av alla statliga åtgärder av regionalpolitisk betydelse. Ett sådant alternativ har för utredningen fram- stått som helt orealistiskt. Även i fortsätt- ningen kommer således en rad myndigheter att tas i anSpråk för uppgifter i samband med lokaliseringspolitiken. Detta förhållande Och att ett utvecklingsarbete pågår vad gäller de centrala riktlinjerna för regionalpolitiken lik- som i fråga om den regionala och kommuna- la planeringen utgör enligt utredningens be- dömning inte något hinder för att man nu tar upp den organisatoriska inplaceringen av det finansiella företagsstödet till prövning. Lokaliseringspolitiken har nu vunnit en så- dan stadga att en permanent lösning av den innebörd som utredningen skisserat ligger inom räckhåll.
I det följande tas vissa principiella syn- punkter på sambandet och rollfördelningen mellan olika sysselsättningsfrämjande och näringsutvecklande insatser upp och ges yt- terligare motiveringar för utredningens för- slag.
8.3 Arbetsmarknadspolitik — lokaliserings- politik — näringspolitik
Relationerna mellan arbetsmarknadspolitik, lokaliseringspolitik och näringspolitik har ta- gits upp i många sammanhang i offentliga utredningar och i den allmänna debatten. Det betyder alltså att utredningen haft ett omfattande material att falla tillbaka på. De synpunkter som för utredningen varit vägle- dande kan sammanfattas på följande sätt. Arbetsmarknadspolitiken. lokaliserings-
politiken och näringspolitiken är till sina syften och tillämpningsområden så samman- vävda med varandra att man knappast kan göra någon praktiskt hållbar strikt teoretisk uppdelning mellan deras olika arbetsområ- den. programområden eller planeringsområ- den. Det hindrar inte att man i grova drag här kan finna relativt klara såväl skiljelinjer som samband dem emellan. En sådan upp— spaltning är en förutsättning för att man skall kunna ange hur det operativa ansvaret för olika uppgifter i samband med arbets— marknadspolitiken. lokaliseringspolitiken och näringspolitiken skall fördelas mellan olika enheter.
Enligt utredningens uppfattning är nä- ringspolitik det bredare, samlande begreppet. Arbetsmarknads— och lokaliseringspolitiken faller här in som två aktivitetsområden inom den näringspolitiska ramen. Det innebär att båda dessa aktiviteter hämtar sin motivering ur de värderingar som ligger till grund för näringspolitiken och bör samverka för att främja de för denna uppställda målen. Sam- tidigt skiljer sig arbetsmarknads- och lokali- seringspolitiken från varandra bl. a. i fråga om arten och behovet av bedömningsunder- lag, policyinstrumentens karaktär och före- målen för politiken.
Arbetsmarknadspolitiken är således pri- märt individinriktad. Dess tillämpning förut- sätter kunskaper om arbetskraftens samman- sättning, geografiska fördelning, arbetstagar— nas kunskaper och behov liksom överblick över tillgängliga sysselsättningstillfällen och de krav som ställs vid utförande av olika arbetsuppgifter. Den förutsätter tillgång till instrument som kan påverka arbetsutbudets geografiska och funktionella fördelning lik- som efterfrågans sammansättning. Den är konjunkturbetonad genom att arten och in- riktningen av insatserna i betydande ut- sträckning måste förändras från en avmatt— nings— till en högkonjunktur. En hög grad av handlingsberedskap måste finnas och snabb genomslagskraft i åtgärderna är väsentlig. Temporära lösningar måste därför ofta sökas.
Lokaliseringspolitiken å andra sidan är inr'iktad på företag och affärsprojekt. Den
kräver kunskaper om branschers och olika ekonomiska aktiviteters utvecklingstenden-
ser och framtidsutsikter, förmåga att bedö- ma affärsidéers och produkters konkurrens- kraft, företags och företagares kompetens och kapacitet och insikter i ekonomiska kalkyler och finansiella förhållanden. Den måste arbeta med instrument som kan påver- ka företagandets geografiska fördelning och utveckling. Syftet är att finna ekonomiskt konkurrenskraftiga lösningar som kan erbju- da varaktig sysselsättning. Det långsiktiga elementet kommer här i förgrunden. Kon- junkturella skiftningar påverkar i mindre grad än vad gäller arbetsmarknadspolitiken insatsernas karaktär och inriktning. Omvänt innebär detta att de lokaliseringspolitiska åtgärderna och instrumenten normalt inte heller är ägnade att lösa hastigt uppkomman- de akuta lokala sysselsättningskriser.
Det anförs ibland att det skulle räda ett motsatsförhållande mellan de arbetsmark- nads— och lokaliseringspolitiska strävandena. Man har då i regel ensidigt sett arbetsmark- nadspolitiken som ett medel för att öka arbetskraftens geografiska rörlighet medan lokaliseringspolitiken betraktats som ett in- strument för att möjliggöra för arbetstagarna att bo kvar och finna sysselsättning på den ursprungliga bosättningsorten.
Visserligen kan i en konkret situation arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspo- litiska insatser framstå som skilda alternativ. Vanligare torde dock vara att de utgör nöd- vändiga komplement till varandra. En lokali- seringspolitisk satsning förutsätter således ofta för att lyckas bl. a. arbetsförmedlings- och omskolningsinsatser. Omvänt kan — sär- skilt om man ser utvecklingen i ett större och mer långsiktigt perSpektiv — sysselsätt- ningsproblemen inte lösas med enbart arbets— marknadspolitiska ingrepp. Resurser och in- strument för en aktiv och offensiv lokalise- ringspolitisk verksamhet måste också finnas.
Kommerskollegieutredningen vill därför starkt stryka under sambandet och behovet av samordning mellan arbetsmarknadspolitis- ka och lokaliseringspolitiska insatser. Att utredningen trots detta förordar en överfö-
ring av ansvaret för handhavandet av det finansiella lokaliseringsstödet och vissa andra till detta knutna eller närbesläktade aktivite- ter från arbetsmarknadsverket till nya kom- merskollegiet har främst sin grund däri att det enligt utredningens mening fordras ett till stora delar avvikande bedömningsunder- lag samt ställs olika krav på kunskaps- och erfarenhetsbakgrund hos den personal som skall handha de instrument som hör hemma inom arbetsmarknads— respektive lokalise- ringspolitiken.
Visserligen är behovet av lokaliseringspoli- tiska insatser intimt relaterat till de syssel- sättningspolitiska strävandena. Genomföran- det av ett konkret lokaliseringsprojekt förut- sätter likaså som ett element kunskap om lokala arbetsmarknadsförhållanden och ar- betstagarnas kapacitet och önskemål. När det gäller att finna varaktiga lösningar genom livskraftiga företagsetableringar eller -utvidg- ningar är det dock inte kunskaper om arbets- marknadssituationen som är det avgörande. Här gäller inte minst att kunna bedöma lokaliseringsprojektets ekonomiska avkast- ning, företagsledningens kompetens och ka- pacitet samt marknadseffekterna i stort.
Den inriktning på och de resurser för bevakning och utredning av näringslivets strukturella utveckling som utredningen fö- reslår skall byggas upp inom nya kommers- kollegiet kommer att ge verket unika kun- skaper och möjligheter till överblick och bakgrundsbedömningar av den typ som här krävs. De detaljanalyser, riskbedömningar m. m. som behöver göras i samband med det finansiella företagsstöd som redan nu hand- has av verket är dessutom av i princip samma karaktär som de vilka krävs för lokaliserings- stödet. Ett överförande av lokaliseringsstö- det gör det möjligt att samla och effektivt utnyttja en mer kompetent personalstyrka förutom att det underlättar en samordning av de skilda finansiella stödformerna. Genom det nya verkets kontakter med företagareför- eningarna _ och en i framtiden utbyggd regional organisation utvecklad ur dessa _ ges verket möjligheter att få ett bedömnings- underlag baserat på ingående kännedom om
näringslivets förhållanden och utvecklings- möjligheter inom olika regioner och lokala områden. Via dessa organ liksom genom att det handhar andra mot företagen inriktade stöd- och serviceåtgärder (exempelvis TEKO- stödet, SlFU—aktiviteter) kommer verket och dess personal att få en intensiv och mångfacetterad kontaktyta gentemot nä- ringslivet och möjligheter att effektivt sam- ordna finansiella insatser med andra former av utvecklingsstöd.
Sammanfattningsvis innebär detta att ett överförande av det finansiella lokaliserings- stödet från arbetsmarknadsverket till nya kommerskollegiet enligt utredningens me— ning ger möjligheter till ett effektivare ut- nyttjande och en starkare integrering av de lokaliseringspolitiska insatserna i den nä- ringspolitiska planeringen.
Den föreslagna ärendeomfördelningen kommer samtidigt att ge arbetsmarknads- myndigheterna en mera renodlad roll och en mera enhetlig planeringsram. Deras uppgifter kommer mera markerat att knyta an till arbetsmarknadspolitiken som servicefunk- tion och som betydelsefullt instrument i den ekonomiska politiken.
8.4 Finansiellt företagsstöd — bedömnings- underlag och arbetssätt
Enligt utredningens uppfattning måste strä- van vara att det finansiella företagsstödet administreras på ett sådant sätt att det ger möjligheter att träffa medvetna och väl un- derbyggda val mellan insatser inom det ar- betsmarknadspolitiska området och syssel- sättningsskapande insatser med mera långsik- tig inriktning. Detta gäller allmänt och i fråga om insatsernas planering i stort men allra klarast framstår kanske nödvändigheten av ett medvetet sådant val i ”defensiva situa- tioner”, exempelvis med utgångspunkt i varsel om driftsinskränkningar eller företags- nedläggelser. Det är väsentligt att i en sådan situation kunna få allsidigt klarlagt vad bort- fallet av sysselsättningsmöjligheter får för konsekvenser. Därutöver gäller det att få grepp om vilka handlingsalternativ samhälls-
organen har att räkna med och vilka åter- verkningar i stort som de olika handlingsal- ternativen kan föra med sig.
Bl.a. med hänsyn till att varselsystemet knyter an till arbetsmarknadsmyndigheterna måste dessa här ha en central och initierande roll. Men också andra samhällsorgan torde regelmässigt behöva kopplas in, t. ex. läns- styrelserna och de kommunala myndigheter- na. Det torde också ofta bli nödvändigt att engagera olika organ på riksplanet, exempel- vis för att preliminärt bedöma förutsätt- ningarna för stöd till sysselsättningshotade företag eller för stöd till nyetablering. Utred- ningen har räknat med att nya kommerskol- legiet kommer att vara ett sådant organ som naturligen kopplas in i en dylik situation.
Bedömningen går in i ett nytt skede när man är klar över att det kan finnas rimliga förutsättningar för att vidta åtgärder som inne- bär att sysselsättningen tryggas eller att nya, bestående sysselsättningsmöjligheter skapas exempelvis genom en rekonstruktion av de berörda företagen med hjälp av statligt finan- siellt stöd. Det primära i detta senare bedöm- ningsskede är hur man skall få utvecklings- dugliga företagsenheter som väl svarar mot befolknings- och näringslivsmönstret inom den aktuella regionen och som från rikssyn- punkt är värdefulla. Det härför erforderliga bedömningsunderlaget är till stora delar av det slag som nya kommerskollegiet kommer att kunna ställa till förfogande. Genom att verket får uppgifter i samband med det finansiella företagsstödet kommer det också i sådana sammanhang att få operativa funk- tioner.
Som framgått av det föregående har utred- ningen velat ta fasta på lokaliseringsutred- ningens bedömningar bl. a. såtillvida att det finansiella företagsstödet mera utpräglat blir ett medel för den näringspolitiska plane- ringen. En av förutsättningarna är att man får till _stånd en utbyggnad och systematise- ring av den centrala utredningsverksamheten. En annan förutsättning är — som lokalise- ringsutredningen strukit under — att de or- gan som skall svara för administrationen av det finansiella företagsstödet får ett delvis
annat arbetssätt. Den ”förvaltningsmässiga” uppläggningen av arbetet kan, som lokalise- ringsutredningen framhållit, inte längre vara dominerande.
Det mest väsentliga i den utveckling av administrationen av det finansiella företags- stödet som kommerskollegieutredningen anser önskvärd är att man kan arbeta på ett mera kvalificerat sätt med de strukturekonomiska problem som här aktualiseras och att man dessutom på den statliga sidan får bättre förutsättningar att bedöma utvecklingsmöj— ligheterna för de berörda företagen. Ett or- gan med den inriktning och de resurser som utredningen vill samla i nya kommerskolle- giet ger möjlighet att uppnå detta.
Enligt utredningens uppfattning ställer en rationell användning av det statliga finansiel- la företagsstödet speciella krav på kunskaps- underlag. Behovet av tillgång till bedöm- ningsunderlag för stödåtgärderna hänför sig schematiskt framför allt till tre huvudområ- den:
— kännedom om sysselsättningsläget inom skilda yrkesområden och regioner, — kännedom om det aktuella läget för olika branscher och produktområden med hän- syn till bl. a. avsättningsförhållandena och det internationella konkurrensläget, — kännedom om de samhällsekonomiska förutsättningarna för och återverkningarna av det finansiella företagsstödet.
Åtgärderna bestäms också från andra ut- gångspunkter. De politiskt fastställda riktlin- jerna för regionalpolitiken hör självfallet dit. Även i enskilda fall kan konkreta, regional- politiskt betingade bedömningar väntas från de politiska myndigheternas sida. Kännedom behövs vidare om strävanden och planer hos myndigheterna på läns- och kommunplanet. En rad speciella samhällsintressen kan spela in i enskilda fall, t. ex. det ekonomiska försvarets försörjningsmässiga önskemål.
De sysselsättningsmässiga bedömningarna
Utredningen räknar som nämnts i det före- gående med att nya kommerskollegiet i hög
grad kommer att vara i behov av bedöm— ningar som görs från arbetsmarknadsmyndig- heternas sida. I viss utsträckning kan verk- samheten på utredningssidan inom det nya verket ge kontakt med frågor som gäller sysselsättningen och förhållandena på arbets- marknaden och med produktivitetsfrågor. Detta kan exempelvis bli fallet genom utred- ningar av samma typ som TEKO-utred- ningen. Detaljkunskaper om arbetsmarknads- situationen och värdering av sysselsättnings- effekterna av planerade åtgärder från verkets sida måste ändå i konkreta fall regelmässigt inhämtas från arbetsmarknadsstyrelserna och berörda länsarbetsnämnder.
Företagsbedömningarna i branschperspektiv
I dag är bedömningen av stödärendena i hög grad beroende av det underlag som samlas in direkt i anslutning till framställningar från företagen. Man saknar på den statliga sidan ett tillräckligt systematiserat och lätt till- gängligt kunskapsmaterial. Därför måste myndigheternas bedömningar i stor utsträck- ning falla tillbaka på kunskaper utifrån. Den uppbyggnad och systematisering som före- slås i fråga om den centrala näringspolitiska utredningsverksamheten ger möjlighet att be- döma enskilda stödärenden mot bakgrund av bättre kunskaper på den statliga sidan. Det kommer likväl att dröja innan man etablerat ett väl täckande kunskapsmaterial för be- dömningarna i samband med det finansiella företagsstödet. Det innebär att dess betydel- se som ett medel för den näringspolitiska planeringen kommer att tillväxa successivt. De översiktskunskaper som kommer att bli tillgängliga genom den centrala utred- ningsverksamheten kommer sannolikt alltid att vara otillräckliga för de marknads-, bransch- och företagsbedömningar som be- höver göras i samband med administrationen av det finansiella företagsstödet. Inte heller det registermaterial som för den närmaste framtiden kan stå till förfogande (t. ex. det register över alla stödföretag som nu plane— ras) kan få mer än en relativt begränsad betydelse som hjälpmedel i arbetet.
För uppföljningsverksamheten liksom för andra delar av administrationen av det finan- siella företagsstödet måste finnas tillgång till andra informationskanaler. Sådana är t. ex. företagareföreningarna och bankerna.
De samhällsekonomiska bedömningarna
I en rad sammanhang och från olika håll har understrukits att samhällsekonomiska be- dömningar måste inverka på de avgöranden som har att göra med användningen av det finansiella företagsstödet. De kan vara värde- fulla eller nödvändiga i flera olika samman- hang.
Kanske mest typiskt är det fall där finan- siellt stöd från staten är avgörande för ett företags fortbestånd. Det kan både gälla när ett företag för första gången söker statligt stöd och när ett stödföretag kommit i sådana svårigheter att valet står mellan nedläggning och ytterligare ekonomiskt engagemang från statens sida eventuellt i samband med en rekonstruktion.
Lokaliseringsutredningen har betonat vär- det av att i sådana situationer ha tillgång till en totalkalkyl som vägledning i valet mellan olika handlingsalternativ och som gör att samhällsekonomiska hänsynstaganden kan vägas in. Som exempel har lokaliseringsut- redningen nämnt behovet att ta hänsyn till kostnaderna för outnyttjade samhällsinveste- ringar på nedläggningsorten. Samhällsekono- miska hänsyn har också betydelse för en bedömning av regionala balansproblem.
Det synes naturligt att nya kommerskolle- giet deltar i arbetet med sikte på att utveckla metodiken för samhällsekonomiska kalkyler.
De politiskt fastställda riktlinjerna
Alla tecken tyder på att riktlinjerna för regionalpolitiken kommer att bli mer preci— serade, t. ex. då det gäller de orter som skall prioriteras vid statligt stöd att etablera nya företag. Avgörandena i konkreta fall kom— mer i viss utsträckning att även i fortsätt- ningen bero på bedömningar inom departe- menten. Ju mer utvecklade och klara de politis ka riktlinjerna för verksamheten blir desto lät-
tare blir det emellertid att överlämna tillämp— ningen till det nya verket. I den allmänna planeringen av regional— och lokaliseringspoliti- ken kan nya kommerskollegiet också komma in pa ett mera indirekt sätt genom den uppdragsstyrda utredningsverksamheten (se kap. 7).
Sanznzanvägningen mellan olika intressen
Det ligger i sakens natur att man i använd- ningen av det finansiella företagsstödet kan komma i situationer där bedömningar med utgångspunkt i olika intressen går isär.
Senare i betänkandet (kap. 11) föreslår utredningen att ett särskilt lednings- och kontaktorgan bildas inom det nya verket för uppgifter i samband med det finansiella före— tagsstödet. Det bör vara sa sammansatt att olika berörda intressen blir företrädda. I sammanhanget kan erinras om att utred- ningen förutom samarbetsdelegationen mel- lan nya kommerskollegiet och arbetsmark— nadsstyrelsen föreslar en samarbetsdelega- tion mellan det nya verket och överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Bada delegationerna bör tas i anspråk för att mera allmänt disku— tera fragor om det finansiella företagsstödet. 8.5 Uppföljningen av statliga finansiella stödinsatser
Lokaliseringsutredningen har i sitt nyligen avlämnade betänkande (Om uppföljning av stödföretag m. m., Ds In 197128) bl.a. dis- kuterat innehållet i den uppföljande verk- samhet som från de statliga organens sida bör rikta sig till stödföretagen. Utredningen konstaterar att det i dag råder en stark splittring mellan olika intressenter när det gäller att bevaka de statliga engagemangen:
"Länsarbetsnämnderna och arbetsmark- nadsstyrelsen vakar över sysselsättningsför- hållandena. företagareföreningarna och ar- betsmarknadsstyrelsen (genom lokaliserings- byran) bevakar fordringar på grund av lämnat lokaliseringsstöd, företagareföreningarna och kommerskollegium bevakar statens ford- ringar på grund av industrigarantilån (och direktlån), kronofogdemyndigheterna och
länsstyrelserna statens skattefordringar, AB lndustrikredit, AB Företagskredit och stiftel- sen Norrlandsfonden, bevakar var för sig sina fordringar."
Lokaliseringsutredningen anser att detta utgör ett besvärande problem och att staten inte sällan gör onödiga förluster på grund av att det inte finns nagot organ som kan föra gemensam talan för de statliga intressenter- na. Utredningen diskuterar olika alternativ till organisatoriska förändringar för att kom- ma ur detta dilemma, bl.a. att lägga funk- tionerna som huvudman för uppföljnings- verksamheten hos endera arbetsmarknadssty- relsen eller kommerskollegium. Man stannar dock inför en annan lösning i form av ett fristående organ, ett ”centralt förhandlings— organ”. Det skall bl. a. i uppföljningsarbetet svara för en samordning mellan olika statliga intressen som också omfattar en kontroll av de stödbeviljande organens bedömningar och beslut och andra åtgärder som följer av besluten.
Lokaliseringsutredningen har räknat med att den föreslagna uppföljningsmyndigheten skall kunna anlitas även av de hel— och halvstatliga kreditinstituten samt av upp- bördsmyndigheter när det gäller skatte- och avgiftsfordringar gentemot säväl stödföretag som andra företag. Enligt förslaget bör den utrustas med förhandlings- och beslutsbe- fogenheter. Lokaliseringsutredningen fortsät- ter:
”Innan förhandlingar kan föras på ett framgångsrikt sätt i det enskilda fallet måste emellertid klarhet skapas om den speciella situationen och dess bakgrund, om progno- ser för företagets fortsatta verksamhet etc. — Därför måste den också vara ett utrednings— organ."
Lokaliseringsutredningen anser att den nya myndigheten bör arbeta på samma sätt som banker och kreditskyddsorgan när den t. ex. försöker åstadkomma rekonstruk- tioner. Ramarna för dess förhandlingsverk- samhet bör utgöras av de riktlinjer som uppställts för stöd- och låneverksamheten. Det innebär, säger lokaliseringsutredningen, att målet för förhandlingar inte enbart är att
nå företagsekonomiskt riktiga lösningar utan hänsyn måste också tas till de regionalpolitis— ka målen, främst sysselsättningsfrågorna. In- struktioner i konkreta fall skall kunna läm- nas från Kungl. Maj:t.
Kommerskollegieutredningen delar lokali- seringsutredningens uppfattning att uppdel- ningen i fråga om finansieringskanaler och finansieringsorgan för lokaliseringsstödet i praktiken inneburit stora olägenheter. Syste- met har inte minst brister när stödföretagen kommer i svårigheter.
De aktuella förslagen från lokaliseringsut- redningen utgör med utgångspunkt i or- ganisationsläget i dag ett steg i rätt riktning när det gäller att komma till rätta med samordningsproblemen. Samtidigt har lös- ningen flera svagheter. Framför allt är kom- petensgränserna oklara. Uppföljningsmyndig- heten blir på grund av sina kontrollfunk- tioner i realiteten en överinstans till andra organ med uppgifter inom det finansiella företagsstödet. Denna lösning är enligt kom- merskollegieutredningens mening icke till- fredsställande.
Genom kommerskollegieutredningens för- slag, som innebär att man vid sidan av arbets— marknadsstyrelsen får ännu ett slagkraftigt centrum för uppgifter med anknytning till näringspolitiken, skapas ett helt nytt utgångs- läge också för bedömningen av hur upp- följningen av det statliga finansiella företags- stödet skall organisatoriskt förankras. Arran- gemang av det slag som lokaliseringsutred- ningen förutsatt blir onödiga som dellös- ningar. Motiven faller också bort för en reorganisation av innebörd att administra- tionen av det finansiella företagsstödet i större utsträckning koncentreras hos arbets- marknadsmyndigheterna.
Enligt kommerskollegieutredningens upp- fattning blir det i stället naturligt att de uppgifter som lokaliseringsutredningen före- slagit skall tilldelas det nya ”centrala för- handlingsorganet ”an förtros åt nya kommers- kollegiet. Som huvudansvarig för några av de viktigaste statliga finansiella stödformerna till företagen och centralt strukturekono- miskt utredningsorgan och tillika huvudman
på den statliga sidan för företagareförening- arna framstår nya kommerskollegiet som väl ägnat att omhänderha de centrala uppgifterna även i samband med uppfölj- ningen av stödföretagen. Detta faller väl in i den allmänna verksamhetsram och kompe- tens som utredningen velat tilldela det nya verket. Vid användning av det nya kommers- kollegiet som uppföljningsmyndighet bör även det planerade registret över stödföreta- gen knytas direkt till detta.
8.6 Relationerna mellan arbetsmarknads- myndigheterna och nya kommerskollegiet
Som framgått av det tidigare förutsätter kommerskollegieutredningens förslag att ar- betsmarknadsmyndigheterna och nya kom- merskolegiet arbetar i nära kontakt med varandra. Det finns behov av ett väl utbyggt samarbete mellan de båda verken inom ett mycket vidsträckt område. De insatser som kommer att administreras från det nya ver- ket, inte minst i fråga om det finansiella företagsstödet, är alternativ och/eller kom- plement till åtgärder från arbetsmarknads- myndigheternas sida. Ett system för sampla- nering kommer därför att vara nödvändigt. Som framgått av det tidigare räknar utred- ningen med att arbetsmarknadsmyndigheter- na normalt kommer att få svara för de arbetsmarknads- och sysselsättningsbaserade bedömningar som sammanhänger med an— vändningen av det finansiella företagsstödet. Det betyder alltså att en informationsström kommer att gå från arbetsmarknadsmyndig- heterna till nya kommerskollegiet, men det finns också anledning att räkna med en informationsström i motsatt riktning.
Till hjälp för samplaneringen av insatserna på ömse håll och speciellt med tanke på behovet att överblicka informationsutbytet har utredningen ansett att en samarbetsdele- gation mellan de båda verken bör organise- ras. Den kan betraktas som en parallell till den som i dag finns mellan arbetsmarknads- styrelsen och skolöverstyrelsen för frågor rörande centrala omskolningskurser m.m. I första hand bör den få en roll att fylla som
en fast institution för orientering om de planer i stort som finns på ömse håll.
Lika litet som i de övriga fall där utred- ningen förutsatt att samarbetsorgan skall bil- das mellan nya kommerskollegiet och andra myndigheter är en sådan delegation emeller— tid avsedd att fungera som den enda samar- betskanalen. Det konkreta samarbetet måste i stor utsträckning organiseras på annat sätt. Vad beträffar samrådet i anslutning till det finansiella företagsstödet har utredningen räknat med att det bl. a. kommer att kunna förankras inom den rådgivande nämnd som enligt utredningens förslag skall bildas inom verket och i vilken arbetsmarknadsstyrelsen bör vara representerad. Nämnden ersätter och fullgör delvis de uppgifter som nu hand- has av arbetsgruppen för lokaliseringsären- den inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Även i vissa andra av de rådgivande organ som utredningen föreslagit skall knytas till nya kommerskollegiet framstår det som na- turligt att arbetsmarknadsverket blir repre- senterat. Det gäller exempelvis det handels- och industripolitiska rådet och olika led- ningsgrupper i anslutning till den struktur- ekonomiska utredningsverksamheten.
Vad gäller ärenden om lokaliseringssarnråd förutser utredningen som nämnts att en nämnd som motsvarar den nuvarande lokali- seringsdelegationen inom arbetsmarknadssty- relsen skall — med representation för detta verk _ ingå i den nya organisationen.
8.7. Längre gående samordning?
Behovet av en samordnad handläggning av ärendena i samband med det finansiella före- tagsstödet har varit ett av motiven till försla- get om en sammanläggning mellan uppgifter inom arbetsmarknadsstyrelsen och dagens kommerskollegium. En sådan sammanlägg- ning ger rimligt att döma bättre förutsätt- ningar också för den interna effektiviteten.
Det senare resultatet är inte lika sannolikt om man skulle organisatoriskt integrera även övriga grenar av det finansiella företagsstö— det. Även gentemot dessa finns naturligtvis förbindelselänkar och behov av en utbyggd
samverkan och samordning. Men det finns inte i dag underlag för att ta ställning för en organisatorisk reform på detta område. Den frågan kräver en särskild översyn för att finna sin lösning.
Ett undantag är möjligen de uppgifter i samband med fördelningen av finansiellt företagsstöd som i dag ligger hos Norrlands- fonden, men utredningen har ansett att den nya organisationsbildningen inte bör gripa in i Norrlandsfondens verksamhet. Det väsentliga är att skapa kontaktlinjer som underlättar en löpande samverkan. Upp- gifterna pä ömse håll i samband med det finansiella företagsstödet kompletterar var- andra och det nya verket kommer i likhet med Norrlandsfonden att få funktioner som samordningsorgan inom industriserviceomrä- det. Enligt förslaget bör nya kommerskolle- giet representeras i fondens styrelse.
Det behov av samverkan mellan nya kom- merskollegiet och styrelsen för teknisk ut- veckling. som kan finnas i samband med behandlingen av stödärenden. kräver knap- past någon formell organisatorisk form. Det- samma gäller förhällandet till de helstatliga och halvstatliga organ som speciellt arbetar med finansiellt företagsstöd. I förhållande till dessa kan man dock vänta att verket i växande omfattning kan anlitas när det gäller att ställa samman underlag för deras beslut. En samordning av mera vidsträckt innebörd kommer knappast i fråga annat än beträffan- de uppföljningsverksamheten, som kommers- kollegieutredningen förutsatt att det nya ver- ket skall svara för. I en ackords- eller kon- kurssituation där staten har fordringar skulle verket alltså kunna få i uppdrag att företräda olika intressenter på den statliga sidan.
Vad gäller medlen för statligt stöd till företagsrekonstruktioner har kommerskolle- gieutredningen samma uppfattning som loka- liseringsutredningen, nämligen att det i un- dantagsfall skulle kunna vara en utväg att staten tecknar aktier i företaget, eventuellt som en avlösning av andra fordringar.
I likhet med lokaliseringsutredningen an— ser kommerskollegieutredningen att det knappast finns anledning att sätta upp några
bindande regler för hur en sådan aktieteck- ning skall gå till. Det behöver inte vara den enda utvägen att gå genom den statliga före— tagsgruppen. Det nya kommerskollegiet kan i sådana sammanhang få i uppdrag att före- träda staten, även om verket som regel inte bör förvalta aktier.
8.8 Kombination av finansiellt stöd och annat bistånd
Att finansiellt stöd kombineras med bistånd i andra former för att bidra till att lösa om- ställnings- och utvecklingsproblemen inom fö- retagen hör i dag till det etablerade mönstret inom flera områden. Bl.a. gäller det för verksamheten inom företagareföreningarna och det förekommer också i Norrlandsfon- dens verksamhet. En motsvarande upplägg- ning gäller vidare för de speciella stödpro- grammen till TEKO—industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin.
Alldeles oavsett i vilken utsträckning det i framtiden kommer att finnas avgränsade pro- gram av samma typ som representeras av de nuvarande TEKO—programmen bör organisa- tionen kunna på ett effektivt sätt kombinera finansiella stödåtgärder med andra atgärder för utveckling av stödföretagen, det må vara fraga om en allmän rekonstruktion med eventuellt samgående mellan olika företag, tekniska om ställningar, sortimen tsförändringar och produktutveckling eller ändrad upp- läggning av marknadsföringen etc. En kombi— nation mellan finansiellt stöd och stöd av annat slag bör betraktas som ett generellt inslag i den näringspolitiska verksamheten.
Utredningen utvecklar sin uppfattning i fråga om uppläggningen av en sådan verk- samhet i kap. 9. En väsentlig punkt i de resonemang utredningen där för fram är att man från nya kommerskollegiets sida måste kunna spela på andra enheter när det gäller att sätta in serviceinriktade stödåtgärder. Verkets uppgifter kommer i sådana fall fram- för allt att reduceras till ”huvudmannafunk- tioner”.
Samtidigt är det naturligt att gränserna för verkets uppgifter i viss utsträckning kommer
att vara flytande. När statligt stöd av annat slag aktualiseras i samband med en framställ- ning om finansiellt stöd eller när det i sam- band med uppföljningsverksamheten fram— träder behov av att lämna annat bistånd till ett företag än stöd måste det vara möjligt att direkt koppla in andra organ i den centrala handläggningen. Detta år alltsa en av de förutsättningar som ligger bakom utred- ningens förslag i fråga om relationerna mel— lan nya kommerskollegiet och statens insti- tut för företagsutveckling och där det heter i kap. 9 att den centrala organisationen i en del sammanhang i realiteten maste fungera som en enhet.
Samma förutsättningar ligger bakom ut— redningens förslag i fråga om företagareför- eningarna. Här innebär alltså utredningens förslag att nya kommerskollegiet pa den statliga sidan skall fungera som huvudman pa verksplanet i förhållande till dessa.
Som framgår av den diskussion om före- tagareföreningarnas uppgifter som redovisas i annat sammanhang har det varit väsentligt för utredningen att företagareföreningarna å sin sida kommer att fungera som regionala replipunkter för det nya verket. Man kan räkna med. anser utredningen. att företagare- föreningarna tas i anspråk för de serviceinrik- tade insatser som skall vara komplement till finansiella stödåtgärder beslutade pa central- planet. Om man i det sammanhanget skall räkna med att använda speciella uppdrag till föreningarna som betyder en separat finan- siering eller andra former för samverkan hör till de problem som ytterligare maste analy- seras inom ramen för den föreslagna utred— ningen om den regionala organisationen.
9. Industriservice
9.1. Huvudpunkterna i utredningens förslag
Utredningen har valt att lata begreppet "industriservice" stå som samlande begrepp för de uppgifter i samband med statligt stöd till utvecklingsstimulerande, företagsinrik- tade insatser som utredningen föreslår skall läggas hos nya kommerskollegiet. Framställ— ningen i det följande år grupperad under två huvudrubriker: statlig service till mindre och medelstora företag (där utredningen bl.a. tar upp relationerna mellan nya kommers- kollegiet och statens institut för företagsut- veckling respektive företagareföreningarna) samt det aktiva exportstödet.
lnorn bägge dessa områden innebär utred- ningens förslag att nya kommerskollegiet tilldelas vad utredningen betecknar som "huvudmannafunktioner”. Dessa innebär
A att analysera behovet av statliga åtaganden
- att medverka i planeringen av utform- ningen och utbyggnaden av de statliga insatserna
— att fördela de medel som ställs till förfo- gande för genomförandet av beslutade program
— att medverka vid uppföljningen och värde— ringen av resultatet av de statligt finansie— rade insatserna.
Förslaget utgar från att organisationen kommer att ha en skiljelinje mellan sådana huvudmannafunktioner och vad utredningen velat kalla de operativa funktionerna inom
motsvarande områden. En sådan skiktning gör att man får en organisatorisk och plane— ringsmässig nivåindelning där vissa enheter på ett renodlat sätt kommer att fungera som tjänsteproducerande organ.
Utredningens förslag innebär en koncen- tration på centralplanet av ansvaret för pla- nerings- och beredningsuppgifter med inbör- des samhörighet kombinerad med en delege- ring och decentralisering av verkställighets- betonade uppgifter. Det avgörande för för- slaget är inte minst rent praktiska hänsyns- taganden. Till dem hör att ett centralt äm- betsverk av nya kommerskollegiets typ inte i sin verksamhet bör ha ett omfattande inslag av tjänsteproducerande, serviceinriktade uppgifter.
9.2 Statlig service till mindre och medelstora företag
9.2.1. Utredningens förslag
Utredningen har i det föregående föreslagit att nya kommerskollegiet får ett samman- hållande ansvar för den utredningsverksam- het som avser den mindre industrins förhal- landen och utvecklingsmöjligheter och att verket på detta omrade övertar de funktio- ner som i dag ligger hos delegationen för de mindre Och medelstora företagen. Utred— ningen har ocksa föreslagit att nya kommers-
kollegiet i likhet med dagens kommerskolle- gium skall administrera de delar av det finansiella företagsstödet som speciellt riktar sig till de mindre företagen.
Verksamheten på utredningssidan tillsam— mans med verkets uppgifter i samband med det finansiella företagsstödet gör det möjligt att inom organisationen bygga upp en konkret och systematiserad kännedom om förhållandena och de särskilda behoven för olika grupper'av mindre företag. En naturlig följd är enligt utredningens mening att till verket också knyts huvudmannafunktioner med avseende på den statliga servicen till de mindre och medelstora företagen.
Inom området för statlig service till mind- re och medelstora företag bör det sålunda höra till verkets uppgifter att analysera beho- ven av statliga åtaganden och medverka vid planeringen av utvecklingen och utbyggna- den av dessa åtaganden. Enligt förslaget skall verket vidare fungera som styrande organ vid genomförandet av beslutade program. Det senare innebär bl.a. att verket skall kunna användas för fördelningen av de statliga me- del som ställs till förfogande för ett visst program. Till huvudmannafunktionerna bör vidare höra att medverka vid värderingen av resultatet av statligt finansierade insatser till stöd för mindre och medelstora företag.
De operativa uppgifterna kommer att för- delas på en rad organ. Till dem hör bl.a. statens institut för företagsutveckling. Utred— ningen diskuterar i ett följande avsnitt vilken ram för verksamheten inom institutet som bör gälla för framtiden. Här skall i korthet konstateras att ett genomförande av utred- ningens förslag för institutets del betyder att dess roll som tjänsteproducerande organ bi- behålls och fastställs. Till en dominerande del kommer institutets verksamhet liksom i dag att styras genom uppdrag utifrån och fi- nansieras genom avgifter från företagen och statliga medel för bestämda uppdrag.
En jämförelse med SHI-utredningens förslag
På flera centrala punkter bygger kommers- kollegieutredningens förslag till ny organisa-
tion på samma idéer som SHI—utredningens. Bl.a. gäller det önskemålet att inom den reguljära organisationen på den statliga sidan koncentrera ansvaret för bevakningen av de mindre och medelstora företagens förhållan- den. Det finns en överensstämmelse ocksa i det att båda utredningarna sett det naturligt att gruppera samman den bevakningsinrikta- de utredningsverksamheten och ansvaret för tillämpningen av konkreta stödåtgärder.
Skillnaderna mellan de bada förslagen hänger framför allt samman med att förut— sättningarna varit olika vad gäller den organi- satoriska grundkonstruktionen inom den del av den statliga verksamheten där det ombil- dade institutet för hantverk och industri enligt SHI-utredningens förslag skulle ha sina uppgifter. För SHI—utredningens del fanns det inte anledning att räkna med någon organisatorisk rekonstruktion som skulle sträcka sig utöver det område utredningen primärt intresserade sig för. Det ledde således till ett förslag som i hög grad präglades av strävandena att på ett håll samla de statliga uppgifter som hänger samman med stödet till mindre och medelstora företag. I det verksamhetsprogram som SHI- utredningen skisserade för institutet skulle man kunna tala om tre huvudområden: bevaknings- och initiativbetonade uppgifter, utpräglade myndighetsuppgifter (exempelvis beviljande av statliga lånegarantier) och upp— gifter som hör samman med en serviceinrik- tad, tjänsteproducerande verksamhet.
Rekonstruktionen av institutet har som nämnts inte inneburit att man fullföljde SHI-utredningens förslag vad gäller bredd- ningen av verksamhetsprogrammet utan har framför allt haft sin inriktning på att göra institutet till en mer slagkraftig bas för den tjänsteproducerande, serviceinriktade verk- samhet som redan tidigare varit förankrad inom institutet.
Ett avgörande skäl för att söka sig fram till en annan lösning än den organisation som skisserades av SHI-utredningen är behovet att få en väl sammanhållen organisation för den centrala statliga utredningsverksamhe- ten inom det näringspolitiska fältet. Att nu
fullfölja genomförandet av den organisation som SHI—utredningen föreslagit skulle snara- re bidra till ökad splittring.
Över huvud taget är det angeläget, anser kommerskollegieutredningen, att låta den verksamhet som avser att vara till stöd för de mindre och medelstora företagen falla till- baka på de resurser som i övrigt kommer att finnas på den statliga sidan inom verksorga- nisationen. Det är nödvändigt att se insatser- na för de mindre företagen som ett led i det system där samhället med olika åtgärdsfor- mer vill påverka förutsättningarna för den industriella verksamheten i stort. Det skulle vara ofördelaktigt att genom uppbyggnaden av organisationen försöka avskärma de åt— gärdsformer som riktar sig till den mindre industrin. Detta kan aldrig genomföras kon- sekvent. [ stället måste man söka sig fram till andra principer vad gäller avgränsningen mel- lan olika programområden och mellan verk- samhetsfälten för de olika enheterna.
9.2.2. Statens institut för företagsutveckling
Ett genomförande av utredningens förslag till uppgifter för nya kommerskollegiet inom området för statlig service till mindre och medelstora företag öppnar möjligheter för en definitiv lösning av de organisationsfrågor som gäller verksamheten inom statens insti- tut för företagsutveckling. Som tidigare an- förts innebär utredningens förslag att institu— tet bibehåller sin nuvarande inriktning på tjänsteproducerande, serviceinriktad verk- samhet, finansierad genom avgifter från före- tagen och genom statliga medel. Från denna utgångspunkt har utredningen diskuterat olika möjligheter att få till stånd ett effektivt samarbete mellan nya kommerskollegiet och SlFU.
Utredningens förslag
Med utgångspunkt i en fortsatt tjänste- producerande, serviceinriktad verksamhet inom SIFU motsvarande den som nu äger rum inom institutet har en relativt nära administrativ anknytning av institutet till
nya kommerskollegiet för utredningen fram- stått som motiverad. Det avgörande skälet är behovet att undvika en splittring som kan vara till nackdel för kontakterna med de regionala aktiviteterna, främst verksamheten inom företagareföreningarna.
Det kan förutsättas att SIFU med oför- ändrad inriktning för sin verksamhet behöver nära kontakt med aktiviteterna på regional nivå medan företagareföreningarna å sin sida har behov av att falla tillbaka på de resurser som finns inom SlFU. Ett motsvarande samspel kommer också att behöva äga rum mellan nya kommerskollegiet och företagare- föreningarna (jfr avsnitt 6.6 och följande avsnitt). Därför är det oundgängligt att orga- nisationen på centralplanet på vissa områden i praktiken kommer att fungera som en enhet.
Utredningen föreslår att anknytningen av SIFU till nya kommerskollegiet får den formen att verket får ställning som chefs- myndighet för institutet. Det innebär att SIFU även i fortsättningen får ställning som en särskild myndighet med egna lednings- organ och med eget ansvar för de medel som ställs till institutets förfogande. Institutets anslagsäskanden kommer enligt denna kon- struktion att prövas av nya kommerskolle- giet.
Som framgått av det föregående förutser utredningen att medel skall kunna ställas till förfogande för nya kommerskollegiet avsed- da att finansiera speciella insatser för den mindre industrin. Det betyder alltså att nya kommerskollegiet skall kunna fungera som finansieringsorgan för delar av den tjänste- producerande verksamheten inom SlFU. Ett nu aktuellt exempel utgör det särskilda utbildningsstödet till TEKO-industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin.
Som ett medel för samordningen i den löpande verksamheten föreslar utredningen att nya kommerskollegiet representeras i styrelsen för institutet.
Utredningen har också övervägt andra al- ternativ vad gäller den organisatoriska ramen för den verksamhet som för närvarande hör hemma inom SlFU. De förutsätter att insti-
tutets verksamhetsprogram ändrar karaktär och att andra organ övertar en del av dess uppgifter.
Den kommande utveckling man här har att ta hänsyn till gäller bl.a. institutets uppgifter på utbildningssidan. Här har i prop. 197011 angetts att institutets verksam- het bör inriktas på att i samarbete med företagareföreningarna analysera företagens utbildningsbehov samt på basis av detta initiera lämplig kursverksamhet och i övrigt främja anslutningen till denna. Institutets egen kursverksamhet kan totalt sett bara bli av marginell betydelse och bör, hette det vidare, i första hand inriktas på företags- ledarutbildning, utbildning av företagare- föreningarnas personal samt på yrkesgrupper inom andra begränsade och specialiserade områden där brist på utbildningsmöjligheter föreligger (bl.a. nya tekniska yrken inom områden med snabb utveckling). Proposi- tionen förutsatte att begränsningen av den breda och traditionella fortbildningsverksam- heten sker successivt och först i den man motsvarande utbildning kan erbjudas från annat håll.
Om dessa tankar fullföljs betyder det att institutets uppgifter på utbildningsområdet för framtiden blir av annan karaktär än hittills. Huvuduppgiften på utbildnings- omradet blir att identifiera behoven och att vidta åtgärder för att dessa skall bli täckta,i någon mån genom egna resurser men till största delen sannolikt med anlitande av resurser på annat håll.
I fråga om den tekniska facktjänsten inom institutet _ däri inbegripet provningsverk- samhet och näraliggande uppgifter — finns det anledning att räkna med möjligheten att den översyn av den statliga provningsverk- samheten som nu pågår inom industridepar- tementet kommer att kunna leda till åter- verkningar. En successiv avveckling av de mera rutinbetonade uppgifterna på det här området har redan tidigare förutsatts i proposition 197011, men enligt utredningens bedömning har man också anledning att se som reell möjlighet att den tekniska fack— tjänsten som helhet förs över till andra delar
av den statliga organisationen. Här har utredningen i första hand i åtanke en samordning med statens provningsanstalt.
Med begränsningar av institutets uppgifter på dessa båda områden kommer institutets verksamhetsprogram att väsentligt ändra ka— raktär både i kvantitativ och kvalitativ bemärkelse. Dess funktioner som tjänste— producerande organ kommer att tunnas ut och de resterande uppgifterna får en stark likhet med dem som utredningen förutsatt kommer att höra hemma inom nya kom- merskollegiet. Detta gör det enligt utred- ningens mening naturligt att överväga en direkt integration.
Det finns i dag inte underlag nog för att kunna ta fasta på de förutsättningar som ovan angivits och därmed inte för ett förslag om en direkt integration av SIFU i nya kommerskollegiet. Därför vill utredningen föreslå den lösning som ovan skisserats. dvs. en anknytning av institutet till nya kom- merskollegiet med verket som chefsmyn-
dighet.
9.2.3. Företagareföreningarna
Utredningen tillmäter, i likhet med exempel— vis SHI-utredningen, företagareföreningarnas roll som bas för den service som skall nå ut till de mindre och medelstora företagen stor betydelse. Skillnaden mellan de bägge utred- ningarna ligger i första hand i uppfattningen om utformningen av den organisation på centralplanet som skall samverka med före- tagareföreningarna.
Utredningen har redan tidigare (jfr avsnitt 6.6) tagit upp frågan om relationerna mellan nya kommerskollegiet och företagareför— eningarna och far hänvisa till detta avsnitt vad gäller förslagen i detta avseende. I detta sammanhang må endast återigen understry- kas att ett nära samarbete mellan föreningar- na och nya kommerskollegiet bör kunna etableras bl.a. när det gäller att definiera behov av och utveckla nya grenar av den service som skall ställas till den mindre industrins förfogande. Som ett aktuellt exempel kan här nämnas de planer som finns
att med hjälp av företagareföreningarna experimentera fram lämpliga former för selektiv informationssökning från företagens sida.
Utredningen vill här också erinra om för- slaget att den regionala organisationen för den näringspolitiska verksamheten, bl. a. företagareföreningarnas ställning, granskas av en ny utredning.
Det aktiva samarbete mellan kollegiet och företagareföreningarna som utredningen för- utser utesluter inte att det finns både behov av och möjligheter till nära samverkan mellan föreningarna och statens institut för företagsutveckling. Framför allt kan man förutse att detta blir fallet i fråga om den utbildningsservice som genom institutet skall lämnas de mindre och medelstora företagen. Som framgatt av det föregående har utred- ningen dock, i syfte främst att ge möjligheter till en smidigt fungerande samverkan mellan a ena sidan organisationen på centralplanet, a andra sidan företagareföreningarna, velat föreslå att SIFU administrativt knyts till nya kommerskollegiet. Det är den lösning som enligt utredningens mening ger de bästa möjligheterna till effektiva tvärförbindelser mellan de berörda organen.
I likhet med SHI-utredningen menar kom- merskollegieutredningen att man bör sträva efter en mera enhetlig organisation pa regionalplanet där man i hög grad bygger på företagareföreningarna. Bl.a. bör det ha till konsekvens en långtgående samordning mel- lan SlFU:s regionala verksamhet och verk- samheten inom företagareföreningarna.
9.2.4 industricentra m. m.
Det finns anledning räkna med att olika organ också fortsättningsvis kommer att arbeta vid sidan av varandra med service till de mindre och medelstora företagen.
För den fortlöpande utvecklingen av de resurser som staten och landstingen ställer till förfogande för service till de mindre och medelstora företagen kommer det att fordras ett matt av översiktlig planering som bl.a. tar sikte på att undvika dubbleringar. Det är
ett område där nya kommerskollegiet enligt utredningens mening kan ha en viktig upp— gift att fylla. Det förutsätter ett samarbete med övriga organ på den statliga sidan som kommer att vara engagerade i utvecklingen av servicen till företagen med förankring på regionalplanet, bl.a. Norrlandsfonden, sty— relsen för teknisk utveckling och statens provningsanstalt.
Utredningen vill i sammanhanget speciellt ta upp den utveckling som är på väg i fråga om uppbyggnaden av industricentra som ett led i den industriella miljöutvecklingen. och som bl. a. aktualiserar frågan om huvudan- svaret för planeringen. Enligt utredningens mening bör nya kommerskollegiet ha förut- sättningar att absorbera sådana uppgifter som kan aktualiseras på centralplanet i sam- band med ett statligt engagemang i industri- centra. Grundläggande utrednings— och pla- neringsverksamhet i fråga om behovet av och lokaliseringen av industricentra liksom be- träffande lämplig omfattning och inriktning av dessa är exempel på uppgifter som tänk— bart kan bli aktuella för nya kommerskolle- giet inom detta område. Det kan alltså bl. a. innebära att nya kommerskollegiet övertar motsvarigheten till de uppgifter som i dag ligger hos industricentrautredningen.
Utredningen förutsätter vidare att nya kommerskollegiet skall kunna få motsva- rande uppgifter vad gäller en eventuell fort— satt utbyggnad av industriella utvecklings- centra av det slag som nu etablerats i Skellef- teå.
9.3 Det aktiva exportstödet
9.3.1. Översikt
Termen ”aktivt exportstöd” används här som sammanfattande begrepp för de insatser som görs fran statens sida med det medvetna och direkta syftet att stimulera svensk export.
Begreppet "aktivt exportstöd" later förstå att det finns andra grenar av den statliga verksamheten som påverkar _de exporterande företagens utvecklingsmöjligheter. Finans-
och kreditpolitiska åtgärder påverkar export- företagens situation. Vårt agerande i ett han- delspolitiskt sammanhang återverkar på ex- portföretagens avsättningsmöjligheter utom- lands. Det väsentliga exportstöd som ligger eller kan ligga i utformning av politiken i dessa sammanhang är emellertid av helt an- nan karaktär än de exportfrämjande insatser som utredningen här velat uppmärksamma.
Insatserna inom ramen för det aktiva exportstödet delas här upp i tre huvud- områden:
; det finansiella stödet
— den statsunderstödda delen av den allmän- na exportfrämjande verksamheten och — de särskilda exportfrämjande åtgärder som riktar sig till bestämda grupper av företag.
Det finansiella stödet inbegriper de statli- ga insatser sorn görs för att underlätta den svenska exporten genom exportkreditgivning och statliga kreditgarantier. Institutioner för denna verksamhet är det av staten och affärsbankerna ägda AB Svensk Exportkredit och den statliga exportkreditnämnden. I 1971 års statsverksprOposition anförs beträf- fande Sveriges investeringsbank att denna bör kunna medverka till att lösa företagens finansieringsproblem inte bara när det gäller investeringsprojekt utan även i fråga om exportkreditgivning. I sammanhanget bör också nämnas de stödåtgärder till svensk varvsindustri som beslutades i anslutning till prOp. 1970:82 och som bl. a. avser statliga kreditgarantier intill ett belopp av 1 miljard kronor för order som tas under 1970 och 1971.
Den statsunderstödda delen av den all- männa exportfrämjande verksamheten avser sådana insatser som direkt samspelar med företagens försäljningsansträngningar utom- lands, t.ex. kommersiellt motiverad infor- mationsverksamhet utomlands eller service till de exporterande företagen. Dessa insatser genomförs dels med anlitande av statliga personella resurser (t. ex. handelssekreterare. beskickningar), dels genom finansiering av insatser som görs på annat håll. För en redogörelse för myndigheter och institutio-
ner med exportfrämjande uppgifter hänvisas till kap. 3.
De särskilda exportfrämjande åtgärderna, slutligen, avser de särskilda insatserna till stöd för exportansträngningarna inom spe- ciella branscher, där exportstödet ingår som ett led i integrerade program syftande till att underlätta strukturomställningen inom dessa branscher. De nu aktuella programmen avser TEKO-industrierna och den manuellt arbe- tande glasindustrin.
9.3.2. Utgångsläget
Från utvecklingssynpunkt är det viktigaste av dessa områden den allmänna exportfrämjan- de verksamheten där det nu pågår en översyn av organisation och verksamhetsformer ge- nom exportfrämjandeutredningens arbete. Den gör det svårt att i dag ge någon mer definitiv bild av de krav som i framtiden kommer att ställas på organisationen på den statliga sidan vad gäller medverkan i uppgif- terna på detta område. Samtidigt är det av intresse med hänsyn till den rekonstruktion som utredningen räknar med i fråga om organisationen för olika delar av den statliga verksamheten inom det näringspolitiska fäl- tet att ändå så långt möjligt klargöra hur de olika delarna av det aktiva exportstödet, däribland också den allmänna exportfräm— jande verksamheten, kornmer att falla in i den kommande organisationen. Exportfrämjandeutredningen har i ett ny— ligen framlagt yttrande över statens stöd till de svenska handelskamrarna i utlandet dragit upp de preliminära riktlinjerna för en ny sammanhållen organisation för den export- främjande verksamheten innefattande insat- serna från såväl statens som näringslivets sida. Kommerskollegieutredningens synpunkter i anslutning härtill tas upp i ett senare avsnitt. Vad gäller den allmänna exportfrämjande verksamheten har några antaganden förefallit givna som utgångspunkter när kommers- kollegieutredningen velat närma sig organisa- tionsfrågorna. Till dem hör att staten även i framtiden kommer att ge stöd till en exportfrämjande verksamhet uppbyggd med
utgångspunkt i behovet av kollektiva resurser för bevakning av utlandsmarkna- derna och för service till företagen i deras planering av marknadsföringen utomlands. Som en annan given förutsättning har utred— ningen velat se behovet av en utveckling i riktning mot starkare samordning av de insatser och resurser som har anknytning till den allmänna exportfrämjande verksam- heten. En sådan samordning måste, förutsät- ter kommerskollegieutredningen, slå igenom också på det institutionella planet.
Behovet av ökad samordning inom den allmänna exportfrämjande verksamheten in- nehåller problem på tre plan:
— samordning på den statliga sidan mellan olika planerande och verkställande uppgif- ter däri inbegripet uppgiften att fördela de statliga bidragen — samordning av den tjänsteproducerande verksamheten inom den statliga organisa- tionen och på annat håll (framför allt inom Exportföreningen) och
— samordning — eller definierande av relatio- nerna — mellan de enheter som svarar för planerande och verkställande uppgifter inom ramen för de statliga åtagandena och de som har tjänsteproducerande uppgifter.
I första hand är det organisationsfrågor med anknytning till det första av dessa områden som kommerskollegieutredningen velat ta upp. De kan emellertid knappast bedömas isolerade från de senare. Utred- ningen har därför sett det naturligt att åt- minstone skissartat ta upp organisations- mönstret i stort. Grunddragen för den kom— mande organisationen har utredningen velat sammanfatta i tre punkter:
1.Den fortlöpande bevakningen av de viktigaste utlandsmarknaderna, informatio- nen och rädgivningen till de exporterande företagen samt andra former för den tjänste- producerande exportserviceinriktade verk- samheten bör inte vara en uppgift för den centrala statsförvaltningens departement och ämbetsverk. Tonvikten i den exportfrämjan- de verksamheten inom denna del av organisa- tionen bör ligga på utformningen och an-
vändningen av de statliga medel som anslås för verksamheten.
Ett skäl att begränsa de service— inriktade uppgifter som kommer att ligga direkt inom den centrala statsförvaltningen är behovet av en enhetlig organisation för efterfrågestyrd service till företagen i export- frågor. Servicefunktioner av det slag Export- föreningen i dag svarar för bör inte dubbleras inom den statliga organisationen på verks— planet.
2. De ledande och planerande uppgifterna med anknytning till den allmänna export- främjande verksamheten kan, med utgångs- punkt i det behov av samordning som utredningen i det föregående understrukit, koncentreras antingen till departements- planet eller till verksplanet. Dagens organisa- tion innebär ingen enhetlig lösning i detta avseende. Utmärkande är att de här aktuella uppgifterna i ganska stor utsträckning ligger på departementsplanet. En delegering till organisationen under departementsnivå bör enligt utredningens mening ske. Vad som talar för detta är bl.a. att man allmänt inom det område utredningen behandlat bör sträva efter en renodling av departementsuppgifter och verksuppgifter i linje med de principer som normalt tillämpas.
3. För att underlätta en planeringsmässig samordning förordar utredningen att ett organ på verksplanet får ett sammanhållande ansvar för eller, med den terminologi som inledningsvis introducerades, huvudmanna- funktioner med anknytning till hela det system av åtgärder förankrade på den statliga sidan som har anknytning till den allmänna exportfrämjande verksamheten och ett sam- manhållande ansvar också för de särskilda exportfrämjande åtgärder som riktar sig till speciella grupper av företag.
9.3.3. Utredningens förslag
Utredningen anser att nya kommerskolle— giet med den inriktning i övrigt av verksam- heten som utredningen föreslår är väl lämpat att fungera som ledningsorgan för den statliga exportfrämjande verksamheten. Mellan den
verksamhet som syftar till att bidra till en ökning av exporten eller — vilket gäller för det särskilda exportstödet till TEKO- industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin — förbättra förutsättningarna för en vidareutveckling av speciella branseher finns sålunda påtagliga förbindelselinjer med de utredande och verkställande uppgifter med anknytning till handels- och industri- politiken scm enligt utredningens förslag kommer att läggas hos nya kommerskolle- giet. Utredningen vill här speciellt framhålla att det i verksamheten med anknytning till utrikeshandeln och handelspolitiken ligger ett väsentligt inslag av strävan till utvidgning av marknaderna.
Utredningen har övervägt möjligheten att i en mera långtgaende koncentration av ansva- ret för de statliga uppgifterna inom det aktiva exportstödet låta nya kommerskolle- giet också svara för andra finansiella stöd- åtgärder rned anknytning till exporten. [ första hand kommer här in i bilden den verksamhet som Exportkreditnämnden sva- rar för.
Utredningen har emellertid funnit att man i dag knappast har behov av några mera genomgripande förändringar i denna rikt- ning. Det finns dock anledning förutse att ett nära samarbete i förekommande fall kommer till stand mellan nya kommerskolle- giet och Exportkreditnämnden. De fasta formerna för ett sadant samarbete kan i första hand begränsa sig till en representa- tion av kollegiet inom Exportkreditnårnn- den. dvs. en fortsättning av det arrangemang som i dag gäller mellan de bägge organisa- tionerna. Utredningen förutser också att ett samarbete kan komma att aktualiseras med AB Svensk Exportkredit och lnvesterings- banken.
9.3.4. Uppgifterna för nya konunerskollegiet
Eftersom bl. a. inriktningen och ornfatt- ningen av de allmänna exportfrämjande insatserna från statens sida är under ompröv- ning inom ramen för exportfrämjandeutred- ningens arbete och med hänsyn också till att
en organisatorisk rekonstruktion i större skala kan bli verklighet som ett resultat av denna utrednings arbete. kan helt nya förutsättningar komma att gälla för framti- den i vad avser de konkreta arbetsuppgifter som med ett genomförande av kommers- kollegieutredningens förslag skulle förläggas till nya kommerskollegiet. Vad en tänkbar organisatorisk rekonstruktion inbegripande bl. a. nya arrangemang för samarbetet mellan stat och näringsliv inom det exportfrämjande området kan få för betydelse för organisa- tionen på verksplanet tar utredningen som nämnts upp i ett senare avsnitt.
Med utgångspunkt i förutsättningen att några principiella förändringar inte sker vad gäller gränslinjerna mellan statens och näringslivets åtaganden i samband med den exportfrämjande verksamheten vill utred- ningen ange uppgifterna för nya kommers- kollegiet på följande sätt.
Enligt utredningens förslag kommer upp- gifterna att sträcka sig över tva av de huvudområden som här har nämnts: den allmänna exportfrämjande verksamheten och de särskilda exportfrämjande åtgärder som med utgångspunkt i särskilt beslutade pro- gram riktar sig till speciella grupper av företag.
Vad gäller den allmänna exportfrämjande verksamheten har utredningen som förut nämnts velat se verkets funktioner som en parallell till de som enligt förslaget kommer att avse de statligt stödda, kollektiva resur- serna för service till mindre och medelstor industri. Det innebär att verket bör ha till uppgift att överblicka behovet av statliga åtaganden, att i förekommande fall medver- ka i planeringen för utbyggnad av resurserna och att fungera som finansierings- och fördelningsorgan.
Utredningen föreslår att de fördelnings- och ledningsuppgifter med anknytning till den kommersiellt orienterade utlandsinfor- mationen och statligt stöd i övrigt till exportmarknadsföringen som nu ligger hos Kollegiet för Sverige—information i utlandet förs över till verket. Här har utredningen saledes förutsatt att en uppdelning kommer
att ske mellan å ena sidan den allmänna Sverige-informationen och å andra sidan den kommersiellt orienterade informationsverk- samheten och stödet 1 övrigt till de svenska företagens marknadsföring på utlands— marknaderna. En motsvarande uppdelning förutses av exportfrämjandeutredningen i det ovannämnda yttrandet. Bakom förslaget ligger bl.a. den bedöm- ningen att bevekelsegrunderna och de prak- tiska betingelserna för insatser på dessa båda omraden i mycket är olika. [ planerings- sammanhang är det primära intresset att inom dessa områden var för sig få en genomtänkt uppläggning av insatserna. Be- hovet av planeringsmässig samordning mellan dessa omraden innebär framför allt behov av ett informationsutbyte som gör det möjligt att i tid och rum planera insatserna sa att de om möjligt förstärker varandra.
[ proposition l970:45 angående Svenska institutet förutskickades en översyn av all- mäninformationen om Sverige i utlandet. En sådan översyn, som för närvarande förbe— reds, väntas bl. a. behandla frågan om den organisatoriska och ekonomiska samord— ningen mellan den kommersiella och all— männa informationen som nu pågår inom Kollegiet för Sverige—information i utlandet. Enligt de bedömningar utredningen tagit del av är det bland de organ som sysslar med den allmänna utlandsinformationen en ut— bredd uppfattning att den allmänna informa- tionen och den kommersiella organisatoriskt bör skiljas från varandra. Utredningens be- dömning överensstämmer således med de bedömningar som gjorts på annat håll.
Enligt utredningens mening bör en samar- betsgrupp med företrädare för berörda par- ter vara lämplig som forum för fortsatt kontakt och informationsutbyte mellan den kommersiella och allmänna informations- verksamheten.
1 relation till utlandshandelskamrama för- utser utredningen att uppgifterna inom nya kommerskollegiet tills vidare blir en fortsätt- ning av de uppgifter som i dag finns inom kommerskollegiet och handelsdepartemen- tet.
Utredningen förutser att nya kommerskol- legiet övertar de uppgifter som förekommer inom dagens kommerskollegium vad gäller utseendet av handelssekreterarpraktikanter.
Handelssekreterarorganisalionen har byggts ut under 60-talet. Mot bakgrund av uttalandena i 1971 års statsverksproposition kan man förutse en fortsatt utbyggnad.
Det ligger i linje med de allmänna förut- sättningar utredningen har gjort om nya kommerskollegiets roll i samband med den allmänna exportfrämjande verksamheten att låta verket fungera som närmaste huvudman för handelssekreterarna. Möjligheterna att tillsammans med andra instrument mera di- rekt kunna samspela med fältorganisationen ger förutsättningar för lämplig planering och genomförande av de exportfrämjande och även andra utvecklingsstimulerande program som nya kommerskollegiet blir ansvarigt för. Handelssekreterarna kan i den nya organisa- tionen enligt utredningens sätt att se det åtminstone delvis betraktas som en motsva— righet ute på fältet till de konsulenter som knutits till kommerskollegiet för medverkan i genomförandet av exportstödsprogrammen för TEKO- och glasindustrierna.
De ökade administrativa arbetsuppgifter som följer av handelssekreterarorganisatio- nens expansion bidrar också till att motivera att funktionen som administrativ basorgani- sation övergår fran departements- till verks- planet.
Man kan räkna med att handelssekreterar- kontoren i framtiden liksom hittills i stor utsträckning kommer att arbeta självständigt i förhållande till hemmaorganisationen. Deras arbete är i stor utsträckning efterfrågestyrt. Organisationen bör ocksa ha möjligheter till initiativtagande verksamhet. Detta hindrar emellertid inte, anser utredningen. att man skapar förutsättningar för ett visst matt av styrning och prioritering från basorganisatio- nens sida.
Det finns också ett behov av nära kontakt med motsvarande verksamhet här hemma — då i första hand inom Exportföreningen — i syfte att få till stånd en överensstämmelse i de grundläggande prioriteringarna.
Om ett status quo-läge vad gäller gräns- linjerna mellan statens och näringslivets åtaganden består bör detta bl.a. få till konsekvens ett trekantssamarbete mellan handelssekreterarna, nya kommerskollegiet och Exportföreningen där särskilda arrange- mang kan vara nödvändiga för att bidra till en samstämmighet vad gäller uppläggningen i stort av verksamheten. Ett av medlen för detta bör vara ett permanent samarbetsorgan mellan verket och Exportföreningen.
Exportrådet för den mindre industrin. Det följer av de förutsättningar utredningen angett i det föregående att nya kommers- kollegiets uppgifter inte bör omfatta en verk— samhet av det slag som för närvarande förekommer inom Exportrådet för den mindre industrin. Inte heller finns det, menar utredningen, med de förväntningar man nu kan göra sig om utvecklingen av verksamheten inom SlFU förutsättningar att förverkliga SHI-utredningens förslag om sam- ordning med verksamheten inom SIFU, Utredningen förutsätter att en samordning mellan Exportrådet och Exportföreningen liknande den som nu gäller bör bli bestå- ende.
Utredningen har förutsatt att verkets uppgifter i fråga om särskilda exportfrämjan- de åtgärder kommer att innebära en fortsätt- ning på de uppgifter kommerskollegiet av i dag har vad gäller administrationen av exportstödsprogrammen för textil- och kon- fektionsindustrierna och den manuellt arbe— tande glasindustrin. Motsvarande huvud- mannafunktioner skall också i andra fall kunna läggas hos verket.
De statliga uppgifterna i anslutning till turistnäringen
Utredningens förslag kan påverka upplägg- ningen av de statliga insatserna för turist- näringen som delvis knyter an till and- ra delar av den exportfrämjande verksam- heten. En av utgångspunkterna för de fort- satta bedömningarna bör vara att nya kom- merskollegiet enligt utredningens förslag inom ramen för den övriga verksamheten i
anslutning till det finansiella företagsstödet kommer att svara för fördelningen av statligt stöd till turistanläggningar genom lokalise- ringsstöd och hotellånegarantier. Det kan nämnas att den fortsatta uppläggningen av stödet för närvarande utreds av ”sakkunniga för planering av turistanläggningar och fri- luftsområden”, som bl.a. skall behandla samordningen mellan lokaliseringsstöd, låne— garantier, beredskapsarbeten och annat stat— ligt stöd till turistanläggningar. Enligt utred- ningens bedömning kan det ligga nära till hands att det nya verket används som cen- tralorgan för hela det statliga stödet till turistnäringen.
Det följer av förslaget att föra över fördel- ningsfunktionerna inom Kollegiet för Sve— rige-information i utlandet till det nya verket vad gäller den kommersiellt orienterade ut- landsinformationen att de statliga anslagen till verksamheten inom Svenska Turisttrafik- förbundet kan kanaliseras genom det nya verket. Utredningens förslag ger möjligheter att på den statliga sidan använda nya kom- merskollegiet som huvudman på verksplanet i förhållande till Svenska Turisttrafikförbun- det i parallell med vad som föreslagits i fråga om företagareföreningarna. En konsekvens av utredningens förslag är vidare att den bevakningsmässiga utredningsverksamheten inom nya kommerskollegiet skall kunna om- fatta utredningar om strukturfrågorna och utvecklingen inom turistnäringen.
9.3.5. En framtidsbild
Exportfrämjandeutredningen har i sitt ytt- rande rörande statens stöd till de svenska handelskamrarna i utlandet framhållit att en global planering och en konsekvent systema- tisering av de samfällda aktiviteterna är nöd- vändiga förutsättningar för att de resurser, som staten och företagen ställer till förfo- gande för den exportfrämjande verksam- heten i stort, skall kunna utnyttjas på bästa tänkbara sätt. Det kräver en fast samman- hållen organisation. Vägande skäl synes där- för tala för att de bör anförtros ett centralt organ med befogenhet att i erforderlig ut-
sträckning samordna, styra och leda insatser- _na såväl här hemma som utomlands, anser exportfrämjandeutredningen.
Exportfrämjandeutredningen anser att ett centralt basorgan bör upprättas under ge- mensam ledning av staten och det enskilda näringslivet och i vilket huvuddelen av Ex— portföreningen samt Exportrådet uppgår. Den kommersiellt inriktade informations- verksamheten överförs till det centrala basor- ganet. Exportfrämjandeutredningen räknar med att en samordning också bör beröra den verksamhet inom det nuvarande kommers- kollegiet som är av direkt eller indirekt exportfrämjande karaktär.
Fältrepresentationen bör betraktas som en enhet, anser exportfrämjandeutredningen, och i görligaste mån integreras med den centrala organisationen. Handelssekreterarna bör vara direkt underställda basorganet. I fråga om Utlandshandelskamrarna räknar ex- portfrämjandeutredningen också med en in- tegration med utgångspunkt i avtal som träffas med var och en av de berörda han— delskamrarna.
Som framgått av det föregående har kom- merskollegieutredningen samma grundläg- gande bedömningar som exportfrämjandeut- redningen i fråga om behovet av ökad sam- ordning inom den allmänna exportfrämjande verksamheten. Liksom exportfrämjandeut- redningen är kommerskollegieutredningen inställd på att det kräver en rekonstruktion i större skala. I bakgrunden ligger inte minst det ökade engagemanget från statens sida och som bl. a. karakteriseras av ett närmande mellan de statliga åtagandena och verksam- heten inom Exportföreningen.
Den fortsatta utvecklingen kan betyda ett ytterligare närmande mellan den statliga verksamheten och verksamheten inom Ex- portföreningen. Till detta bidrar bl. a. att de kunskaper om utlandsmarknaderna som byggs upp i Exportföreningens verksamhet kan visa sig betydelsefull också för andra uppgifter än för den efterfrågestyrda servi- cen. Bevakning av exportmarknaderna kan utveckla sig till en av grenarna av den allmänna utredningsverksamheten inom det
näringspolitiska fältet som kompletterar den branschinriktade utredningsverksamhet som kommer att vara förankrad på annat håll. Samhörigheten mellan de uppgifter Ex— portföreningen svarar för och den statliga verksamheten inom det näringspolitiska fäl- tet framträder också som en likhet vad gäller den service som erbjuds eller som man i framtiden kommer att kunna erbjuda. Den pågående utvecklingen av en selektiv infor— mationsspridning till företagen inom Export- föreningen har till sin uppläggning mycket gemensamt med den som i övrigt nu diskute- ras och som innebär att man på kollektiv väg skall ge de mindre och medelstora företagen tillgång till ett selekterat planeringsunderlag. Det ovanstående visar på möjligheterna att sträcka ut det samarbete som hittills har förekommit mellan Exportföreningen och de statliga myndigheterna till nya områden. En sådan utvidgning av samarbetet behöver inte mer än marginellt påverka uppläggningen av verksamheten på ömse håll. Situationen är emellertid annorlunda vad gäller de uppgifter som direkt faller inom det centrala området för den allmänna exportfrämjande verksam- heten. Uppgifterna på den statliga sidan och inom Exportföreningen griper där så direkt in i varandra att en samorganisation av det ena eller andra slaget ter sig som ett alternativ väl värt att undersöka. En av flera tänkbara utvägar är här den lösning som skisserats av exportfrämjandeutredningen, dvs. bildandet av en halvstatlig organisation med staten och näringslivets organisationer som huvudmän och som från Exportföre— ningen och Exportrådet för den mindre industrin övertar de uppgifter som hänger samman med rådgivning och annan service till de exporterande företagen. Den statliga finansieringen kan få formen av anslag för en viss verksamhetsperiod men också formen av ersättning för bestämda uppdrag. Tillkomsten av en sådan organisation bör inte innebära någon principiell förändring vad gäller förutsättningarna att använda nya kommerskollegiet som sammanhållande or- gan för det statliga stödet till den export- främjande verksamheten. Det nya verket bör
enligt utredningens mening användas som finansieringsorgan Och statlig huvudman på verksplanet för en sådan organisation.
Utredningens bedömning har bl. a. sin bakgrund i behovet av en rationell ansvars- fördelning mellan olika nivåer. Uppgifterna på departementsplanet bör i första hand knyta an till programformulering och ut- formningen av allmänna riktlinjer för de statliga insatserna. Däremot är det knappast önskvärt att exempelvis uppgifter i samband med fördelningen av de statliga medlen knyts till organisationen på departements- planet. Inte heller förefaller det som om en halvstatlig organisation med tyngdpunkten i sina uppgifter att svara för en tjänsteprodu- cerande verksamhet har de bästa förutsätt— ningarna att svara för fördelningen av de stat— liga medlen. Enligt utredningens bedömning är det nödvändigt med en organisation med tre nivåer, departement, verk och tjänstepro- ducerande organ, där bl.a. uppgifterna i samband med fördelningen av de statliga medlen kommer att höra hemma på verks— planet.
Ett annat argument för att använda nya kommerskollegiet som huvudman på verks- planet också i det fall att en halvstatlig organisation byggs upp i enlighet med de grundlinjer som skisserats av exportfrämjan- deutredningen är värdet av att inom plane- ringen i stort få en samordningi förhållande till andra verksamhetsgrenar där staten ger stöd till en företagsinriktad service.
Med dessa reservationer finns det anled- ning att se exportfrämjandeutredningens för- slag till ny hemmaorganisation som en fram- komlig väg. Styrelsen för en sådan organisa- tion bör omfatta företrädare för staten och för näringslivets organisationer. Nya kom- merskollegiet bör vara statlig huvudman för organisationen och vara representerat i styrel- sen.
Bildandet av en ny hemmaorganisation för de serviceinriktade uppgifterna i samband med den allmänna exportfrämjande verksam- heten förutsätter inte nödvändigtvis en an- nan ställning för handelssekreterarna. Beho vet av samordning mellan hemmaorganisatio-
nen och fältorganisationen (som diskuterats i det föregående med utgångspunkt i ett status quo—läge vad gäller gränslinjerna mellan sta- tens och näringslivets åtaganden) kommer att göra sig gällande på ett likartat sätt även med en ny hemmaorganisation uppbyggd enligt exportfrämjandeutredningens förslag. men det kan mycket väl vara möjligt att tillgodose ett sådant behov utan en fullstän- dig integration av det slag som exportfräm- jandeutredningen förutsatt.
En sådan hemmaorganisation skall fungera som samarbetspartner för handelssekreterar- na men enligt utredningens bedömning bör handelssekreterarna också i fortsättningen vara statligt anställda med nya kommerskol- legiet som administrativ huvudman.
lO Planeringsinriktad och reglerande verksamhet i
anslutning till energipolitiken
10.1 Utgångsläget
I det föregående och i bilaga 3 har utred- ningen skildrat den utveckling som är på väg inom olika delar av den statliga verksamhe- ten med anknytning till energisektorn. En rad utredningar har visat på nödvändigheten av en reorganisation. Vad gäller inriktningen för en sådan reorganisation finns det anled- ning att ta fasta på de förslag som lagts fram av energikommittén och som också direkt går in på organisationsfrågorna. Kommers— kollegieutredningen har för sin del tagit upp grundfragorna på området i sitt remissyttran- de över energikommittens huvudbetänkande.
En reorganisation bör sträcka sig över hela den centrala verksamheten med anknytning till energipolitiken, ansåg utredningen. l sitt remissyttrande framhöll utredningen att hu- vudansvaret på verksplanet för uppgifterna i samband med den energipolitiska plane- ringen bör samlas hos en enda instans. En sådan enhet bör administrativt vara knuten till de delar av den övriga organisationen på verksplanet som skall svara för uppgifter i samband med handels- och industripolitiken.
[ sitt remissyttrande avstod utredningen från att ta ställning till hur de säkerhetsinrik- tade verksamhetsgrenar med anknytning till energiområdet som energikommittén be— handlat — på elområdet och atomenergi- omradet i första hand — skall placeras in i den komtnande organisationen. Enligt ener- gikommitténs förslag skulle de föras in i ett
centralt energiorgan, fristående eller med anknytning till något av de centrala verken, och vars uppgifter i övrigt skulle omfatta en central prognosverksamhet på energiområdet och olika regleringsuppgifter. Tills vidare bör man se det som en öppen fråga, framhöll utredningen i sitt remissyttrande, om det är önskvärt med en sådan samorganisation mellan de planeringsinriktade och säkerhets- inriktade verksamhetsgrenarna.
] det läge då kommerskollegieutredningen i sitt remissyttrande tog upp de organisa- tionsfrågor sotn aktualiserats av energi- kommittén föreföll en permanant organisa- tion ligga utom räckhåll vad gäller de verksamhetsgrenar som behandlats av energi- kommittén. Bl.a. var det beroende på behovet av samordning med den rekonstruk— tion som utredningen ansåg var att vänta för kommerskollegiet. Samtidigt bedömde kom- rnerskollegieutredningen det angeläget att snabbt starta uppbyggnaden av en ny organi- sation som skulle kunna arbeta med de planeringsinriktade uppgifterna i anslutning till energipolitiken. För att möjliggöra en sådan start föreslogs en provisorisk organisa- tion med anknytning till kommerskollegiet. Den provisoriska organisationen skulle under ett övergångsskede kunna bära upp de flesta av de funktioner som energikommittén velat lägga inom ett centralt energiorgan. Un- dantag var i första hand de centrala myn- dighetsuppgifterna på atomenergiområdet. Där förutsatte utredningen att den gäl-
lande organisationen med delegationen för atomenergifrågor som topporgan tills vidare borde bibehållas.
Några beslut direkt i anslutning till energi- kommitténs betänkande har hittills inte fattats från statsmakternas sida. Någon pro— visorisk organisation av det slag som utred- ningen tidigare skisserade fmns alltså inte i dag.
När detta skrivs är bedömningsläget delvis ett annat. Den principlösning som utred- ningen här lägger fram ger underlag för att mer definitivt fixera den centrala organisa- tionen för uppgifterna med anknytning till energipolitiken. Underlaget har också ut- ökats bl. a. genom den rapport som förelig- ger om verksamheten inom kommerskolle- giets elektriska byrå och statens elektriska inspektion.
De övergångsarrangemang som utred- ningen tidigare skisserade bör inte längre vara aktuella. I stället bör man sträva efter att så snart som möjligt få en permanent organisation. Det betyder å andra sidan inte att den kommande organisationen kan fixe- ras till alla delar. Fortfarande är det i fråga om de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar- na som en definitiv lösning måste skjutas på framtiden.
10.2 Huvudpunkterna i utredningens förslag
Utredningens förslag innebär att nya kom— merskollegiet får till uppgift att fungera som central myndighet för energiförsörjningsfrå- gor. Enligt förslaget skall det höra till uppgif- terna för verket att svara för en fortlöpande prognos- och utredningsverksamhet inom området och för sådana regleringar med av- seende på energiproduktionen och distribu- tionen som knyter an till energipolitiken. Ut- redningen har räknat med att denna plane- ringsinriktade verksamhet till sitt innehåll i huvudsak kommer att stämma överens med förslagen från energikommittén.
Bakgrunden till att kommerskollegieutred- ningen velat föra in de funktioner som hänger samman med den energipolitiska pla— neringen i en bredare organisation är den
bedöming som gjorts i fråga om de allmänna förutsättningarna för verksamhe- ten. Utredningens bedömning stämmer över- ens med de synpunkter energikommittén angett. Den har framhållit att det bör ställas som krav på organisationen att riktlinjerna för statens agerande inom energisektorn kan utformas i samstämmighet med övrig in— dustri- och näringspolitik. Därmed ligger det nära till hands med en direkt samordning av det ena eller andra slaget, som om inte annat innebär att de kanslimässiga resurserna förs in i en större organisation.
Energikommitten lämnade öppet om ett nytt centralt energiorgan skulle byggas in i en annan myndighet eller göras helt självstän- digt. Utredningens förslag ansluter sig till det första alternativet och innebär alltså att upp- gifterna i berörda delar helt och hållet in- lemmas i nya kommerskollegiet.
Utredningen har ansett att man bör utesluta alternativet med ett helt fristående organ. Bl.a. hänger det samman med de bedömningar utredningen gjort i fråga om behovet av skiljelinjer mellan de planerings- inriktade och de säkerhetsinriktade uppgif- terna. Då kan mellanformer vara mera rimliga. En möjlighet skulle således kunna vara att bygga upp organisationen med kanslimässig gemenskap men med separata myndighetsorgan eller ledningsorgan för frå- gor i samband med den energipolitiska planeringen. En sådan konstruktion skulle med andra ord betyda att uppgiften som central myndighet för energiförsörjnings- frågor formellt lades på en särskild myndig- het.
Enligt utredningens bedömning finns det emellertid inte tillräckliga skäl för att moti- vera en sådan lösning. Vad gäller innehållet i den verksamhet som är att vänta finns det knappast någonting som gör det angeläget att separera det centrala ansvaret för uppgif- terna på energiområdet från ansvaret för de övriga uppgifterna för verket. Behovet av att få inflytande för de intressen som är specifika för den energipolitiska planeringen kan tillgodoses också inom ramen för en helt sammanhållen organisation.
På en avgörande punkt skiljer sig kom- merskollegieutredningens förslag till ny orga- nisation från energikommitténs, nämligen i fråga om de säkerhetsinriktade verksamhets— grenarna. Energikommitténs förslag innebar att verksamheten inom det centrala energi- organet skulle omfatta utfärdande och till- syn av säkerhetsföreskrifter för energianlägg- ningar. Enligt energikommittens förslag skul- le saledes säkerhetsfrågorna på atomenergi- ornradet (i dag inom delegationen för atom- energifrågor). säkerhetsfrågorna på elområ- det (i dag inom kommerskollegiet och elinspektionen) och på sikt tänkbart också uppgifterna för sprängämnesinspektionen fö- ras över till energiorganet.
En sådan lösning har ingått bland de alternativ utredningen analyserat. Utred- ningen är medveten om att det finns ett klart samband mellan de planeringsinriktade upp- gifter och de regleringar som har ett mera di- rekt samband med energipolitiken och andra uppgifter inom energiområdet där säkerhets- frågorna står i förgrunden. Det sambandet är emellertid inte så starkt att det blir självfallet att uppgifterna på dessa båda områden bör grupperas samman. För säkerhetsfrågorna med anknytning till energiområdet är det minst lika väsentligt att ta hänsyn till de samhörighetslinjer som står att finna i förhallande till andra säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar.
Utredningen tar upp motsvarande frågor både i bilaga 5 och i den kommentar som utredningen gett till rapporten om verksam- heten inom kommerskollegiets elektriska byrå och statens elektriska inspektion. En av huvudpunkterna i utredningens resonemang är att man mycket väl kan ha anledning att tala om programtnässiga gränslinjer mellan de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna och sådana som snarare knyter an till den allmänna samhällsplaneringen.
Som nämnts i det föregående föreslås en ny utredning nted uppgift att studera hur organisationen i framtiden bör vara upp- byggd för tekniska regleringarjämte tillsyns- verksamhet och praktiskt säkerhetsarbete i övrigt vad gäller det område där olika
enheter inom kommerskollegieverket och andra myndigheter i dag är verksamma.
Utredningen har den uppfattningen att nya kommerskollegiet med den inriktning för verksamheten som utredningen förutsatt knappast kommer att vara en lämplig ram för säkerhetsinriktade uppgifter, vare sig med anknytning till energiområdet eller eljest. De bryter av mot den allmänna inriktningen för verksamheten och det finns också risk för direkta intressekonflikter.
Att utredningen vad gäller de säkerhets- inriktade verksamhetsgrenarna med anknyt- ning till energiområdet stannat för att föreslå en provisorisk lösning har inte bara att göra med behovet att få ett mera analyserat underlag vad gäller den kommande organisa- tionen utan beror också på den osäkerhet som råder i fråga om den kommande organisa- tion för arbetarskyddsverket som kan bli följden av arbetsmiljöutredningens arbete. Många skäl talar enligt utredningens mening för att de säkerhetsinriktade verksamhets- grenar som har beröring med energiområdet ges en anknytning till arbetarskyddsverket. Därmed blir det nödvändigt att samord— na avgörandet med de beslut som kom- mer att behöva fattas om reorganisation för arbetarskyddsverket i anslutning till arbetsmiljöutredningen.
Tillsammans betyder de omständigheter som här nämnts att det finns anledning att tills vidare begränsa ingreppen i dagens organisation. Uppgifterna på elsäkerhets- området inom kommerskollegiet av i dag bör föras över till nya kommerskollegiet och där ges en provisorisk organisation. För den när- maste framtiden är det bara mera begränsade omläggningar som kan komma i fraga. Det senare behandlas ytterligare i utredningens kommentar till rapporten om verksamheten inom kommerskollegiets elektriska byrå och statens elektriska inspektion.
] konsekvens med det föregående anser utredningen att en reorganisation som berör verksamheten inom delegationen för atom- energifrågor också tills vidare bör skjutas upp. Genom den ändring av instruktionen för delegationen som nu skett har delegatio-
nens verksamhet mera markerat än tidigare fått en inriktning på säkerhetsfrågorna inom atomenergiområdet. Det stämmer väl överens med utredningens förslag, som innebär att de uppgifter som har att göra med den energipolitiska bedömningen av atomkraft- utbyggnaden och som tidigare delegationen svarat för, förankras inom nya kommers- kollegiet. Nya kommerskollegiet kommer där- med alltså att överta delegationens förutva- rande uppgifter som allmänt beredningsorgan för frågor i samband med atomkraftutbygg— naden och däribland även huvudansvaret för första fasen i behandlingen av koncessionsan- sökningar i anslutning till atomenergilagen.
10.3. Beredskapsfrdgorna pa" energiområdet
I sitt remissyttrande över energikommittens betänkande framhöll kommerskollegieutred- ningen nödvändigheten att ta upp till be- dömning relationerna till uppgifterna inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar om en ny organisation införs för den centrala planeringsinriktade verksamheten på energi- området. Den provisoriska organisation som skisserades i yttrandet förutsatte att en del funktioner inom överstyrelsen för ekono- miskt försvar fördes över till den nya organisationen.
I det föregående avsnittet om relationerna mellan nya kommerskollegiet och överstyrel- sen för ekonomiskt försvar har utredningen strukit under att det finns en nära samhörig- het mellan uppgifterna inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar och den verksam- heten som utredningen skisserar för nya kommerskollegiet och som skulle kunna ge underlag för en samordningslösning. Alldeles speciellt finns det en sådan samhörighet vad gäller frågor i anslutning till energiförsörj- ningen. Sorn framgått av det föregående har utredningen emellertid ansett att man tnaste skjuta på framtiden sådana ingrepp som skulle innebära en helt ny ram för den centrala verksamheten inom det ekonomiska försvaret.
Bedömningen gäller också överstyrelsens uppgifter i samband med energiförsörj-
ningen. Under det närmaste skedet bör några andra utbrytningar av överstyrelsens uppgif- ter i samband med energiförsörjningen inte komma i fråga än de som tidigare föreslagits av utredningen. Enligt förslaget kommer således nya kommerskollegiet att överta de uppgifter som sammanhänger med prognos- och bränslestatistikfrågor samt rapporter till internationella organ och som för närvarande sköts av bränslebyran inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar.
Den föreslagna lösningen stänger inte vägen för en mera omfattande överflyttning till nya kommerskollegiet av de uppgifter på energiområdet som i dag hör hemma inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar. För det närmaste skedet har man dock anledning att räkna med en arbetsfördelning mellan de båda verken som i stora drag stämmer överens med de förutsättningar energikommittén gjort.
Organisationen inom nya kommerskolle- giet bör byggas upp så att överstyrelsen för ekonomiskt försvari sin allmänna planeringi fråga om energiområdet kan falla tillbaka på prognos- och utredningsverksamheten inom nya kommerskollegiet. Ett aktivt samarbete maste komma till stånd mellan de bägge verken. Formerna skisseras i annat samman- hang.
10.4 Uppgifterna för nya kommerskollegiet
Som framgått av det föregående har kom- merskollegieutredningen tagit fasta på ener- gikommittens förslag vad gäller den plane- ring och de regleringsåtgärder som har samband med den allmänna energipolitiken. Med utgångspunkt i energikommittens för- slag kan man alltså räkna med att de praktiska arbetsuppgifterna för nya korn— merskollegiet framför allt kommer att ligga på följande områden:
— Utförande av mål/medel-analyser och sam- hällsekonomiska bedömningar av energi- politiska atgärder och energimarknadens funktionssätt.
— Upprättande och publicerande av balanser och prognoser på energiområdet samt
av energistatistikverksamheten samt utred- ningar i anslutning härtill såsom prognos- metodik m. m. — Övrig löpande bevakning av den inhemska utvecklingen inom energisektorn i syfte att vid behov initiera forskning, försöks- verksamhet och utredningar samt att framlägga därav föranledda förslag. — Uppföljning av den internationella utveck- lingen på området, utredningar m.m. i samband med beredning av ärenden och remissyttranden rörande det internationel- la energisamarbetet samt infortnations- och dokumentationsverksamhet i anslut— ning därtill. — Tillämpning av koncessionslagstiftning, som. i den mån Kungl. Maj:t förbehållit sig att besluta, innefattar beredning av ansökningar samt yttranden till Kungl. Maj:t. _ Tillämpning av lagstiftning om värme- planer. — Reglering i vissa fall av pris och andra villkor för ledningsbundna energileveran- ser mot bakgrund av pris- och struktur- utvecklingen pä energiområdet. — Samarbete med och bistånd avseende bl. a. prognoser och utredningar till den eller de myndigheter som ansvarar för energiberedskapsatgärder. Till stor del är det fråga om en ny verksamhet eller rättare sagt en verksamhet som hittills saknat en permanent organisa- tion pa den statliga sidan. Bl.a. är det fallet i fråga om prognosverksamheten. Funktions- mässigt är det samtidigt fråga om en sam— mansmältning av uppgifter som hör hemma inom tre myndigheter: komtnerskolle- giet, delegationen för atomenergifrågor och överstyrelsen för ekonomiskt försvar.
De nya elementen i verksamheten är så utpräglade att man knappast kan bygga på strukturen i dagens organisation. Det skulle spränga ramen om uppgifterna fördes in i en motsvarighet till den nuvarande elektriska byrån inom kommerskollegiet. Det har bi— dragit till att utredningen velat föreslå en uppdelning av verksamheten inom elektriska
byrån som innebär att en del av uppgifterna förs samman med de andra planeringsinrikta- de uppgifterna medan de säkerhetsinriktade uppgifterna avskiljs inom ramen för en provisorisk organisation. Den närmare inne— börden av uppdelningen behandlas i utred- ningens kommentar till rapporten om verk- samheten inom elektriska byrån och statens elektriska inspektion. I korthet betyder den att man till planeringssidan i den kommande organisationen för två huvudområden i by- råns verksamhet: det som gäller koncessions- givningen och det som gäller de statliga elektrifieringsbidragen.
I sig är det inte avgörande för behovet att bygga upp en ny organisation om ett regelsystem av det slag som skisserats av energikommittén kommer till. Under alla förhållanden kommer det att finnas behov av en systematisk prognosverksamhet i anslut- ning till energiförsörjningen och en bevak- ning av de viktigaste utvecklingsområdena, men detaljutformningen av organisationen kommer att behöva styras av utvecklingen på lagstiftningsområdet.
Som Också energikommittén förutsatt be- hövs en samlad och mera slagkraftig organi- sation redan för det arbete som kan leda fram till nya regleringsformer. I sitt remiss- yttrande över energikommitténs betänkande förutsatte kommerskollegieutredningen att den provisoriska organisation som där skisse- rades borde dimensioneras för att kunna ta del i det utredningsarbete som är att vänta. Motsvarande bör gälla för den permanenta organisationen.
11. Nya
Bildandet av nya kommerskollegiet som en sammanhållen organisation för ett antal upp- gifter inom det näringspolitiska fältet bety- der i flera avseenden genomgripande omställ- ningar för de enheter och de verksamhets— grenar som berörs. Arbetsmönster och tradi- tioner från olika håll kommer att mötas. Samspelet mellan olika delområden i verk- samheten måste få tid på sig att utvecklas.
Utredningen har i det föregående pekat på ytterligare faktorer som bidrar till att det måste dröja innan det nya verket har en väl etablerad organisation. Framför allt är det alltså den utveckling i fråga om innehållet i verksamheten som är att förutse inom olika delområden som måste föra med sig en sådan fördröjning. Det kommer att drabba alla huvudområdena i verksamheten.
Ändå är det nödvändigt att redan från början bestämma en del av de huvuddrag, som bör gälla vid "full utbyggnad” för orga- nisationen. Om inte annat är det nödvändigt med tanke på behovet att redan från starten fixera organisationen på ledningsplanet.
Utredningen har här velat teckna en hel- hetsbild med utgångspunkt i de förutsätt- ningar som gäller enligt principlösningen. Framför allt har den till syfte att ge underlag när det gäller att bedöma principlösningen. Ytterligare undersökningar och bedömningar kommer att vara nödvändiga innan organisa- tionen mera definitivt fixeras. Utredningen förutsätter att det kommer att ske inom ra- men för det fortsatta arbete som skisseras senare i betänkandet.
kommerskollegiet — uppbyggnaden
11.1 Den instruktionsmässiga bestämningen
Som nämnts i det föregående räknar utred- ningen med att nya kommerskollegiet skall ha till ändamål att fungera som "central myndighet för näringspolitiska frågor som rör handel och industri". Huvuduppgiften för verket blir att främja näringslivets struk- turrationalisering, utveckling och expansion.
Utredningen har avstått från att lägga fram ett genomarbetat instruktionsförslag. [ stäl- let har utredningen här velat mera skissartat ange hur de olika uppgifterna för verket instruktionsmässigt kommer att kunna for- muleras.
Som särskilda arbetsområden för verket bör instruktionen ange utredningsverksam- het i anslutning till den näringspolitiska pla- neringen och konkurrensövervakningen, fra- gor i anslutning till handelspolitiken, uppgif- ter i samband med det finansiella företags- stödet och i samband med stödet till indu- striserviee samt energiförsörjningsfragor.
Instruktionen kan härutöver ta upp ett antal särskilda åligganden. Vad gäller arbets- områdena utredningsverksamhet och frågor i anslutning till handelspolitiken kan man räk- na med att verkets uppgifter skulle kunna formuleras i följande satser:
att fortlöpande följa utvecklingen inom
näringslivet med beaktande av de struktur— ekonomiska och regionala förhållandena. att vid behov initiera utredningar Och framlägga därav föranledda förslag samt att i övrigt på uppdrag verkställa utredningar och avge ytt-
att bedriva utredningsverksamhet med in- riktning på att belysa de mindre och medel- stora företagens förhållanden och utveck- lingsmöjligheter
att föra kartellregister och storföretagsre— gister
att — om anledning finnes att befara skad- lig verkan av konkurrensbegränsning inom visst område av näringslivet eller eljest skäl föreligga — undersöka förekomsten av sådan begränsning och därav föranledd inverkan på pris-. produktions-, omsättnings- eller trans- portförhällanden
att biträda ombudsmannen för näringsfri- hetsfrågor och marknadsrådet med utredning i fråga som kan vara av betydelse för för- handling enligt lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
att verkställa utredningar och avge yttran- den i allmänna frågor på utrikeshandelns och handelspolitikens områden
att verkställa utredningar och avge yttran— den rörande samt biträda med sakkunskap vid förhandlingar om handelsöverenskom- melser och överenskommelser om industri- ellt samarbete med andra länder samt följa tillämpningen av sådana överenskommelser
att gi den mån det inte ankommer på annan myndighet—förbereda regleringar som hänför sig till Sveriges import och ex- port av varor samt handlägga ärenden röran- de tillstand till sådan import och export och i anslutning härtill meddela råd och anvis- ningar
att verkställa utredningar och avge yttran- den i frågor. som avser Sveriges medlemskap i eller samverkan med internationella orga- nisationer på det ekonomiska området, att tillhandagå med uppgifter för dessa organisa- tioners räkning samt att bistå med sakkun- skap vid Sveriges deltagande i samarbetet inom dessa.
Vad gäller uppgifterna med anknytning till det finansiella företagsstödet och de ser- viceinriktade åtagandena ianslutning till ver- kets arbetsområde skulle man kunna räkna med att instruktionen innehåller följande
att handlägga ärenden om statligt lokali- seringspolitiskt stöd
att handlägga ärenden rörande industri- lånegarantier och hotell-lånegarantier
att vara central uppföljningsmyndighet för det finansiella företagsstödet
att handlägga ärenden rörande hemslöjds- stöd och glesbygdsstöd till företagare
att handlägga ärenden rörande stödpro- gram i övrigt som riktar sig till bestämda näringsgrenar
att handlägga frågor rörande statligt stöd till rådgivning. utbildning Och annan service till industrin, speciellt den mindre och medelstora industrin. samt fördela de anslag. som för dessa ändamål ställs till verkets förfogande
att handlägga frågor rörande det statliga exportstödet och fördela de anslag, som ställs till verkets förfogande för den allmän- na exportfrämjande verksamheten.
Instruktionen bör ange att verket är loka- liseringsmyndighet som avses i l 5 lagen (l970:725) om lokaliseringssamråd.
Verket skall vara central myndighet för energiförsörjningsfrågor. Instruktionen bör ange som åligganden
att upprätta och publicera balanser och prognoser på energiförsörjningens område
att löpande bevaka den inhemska och in- ternationella utvecklingen inom energisek- torn, att vid behov initiera forskning, för- söksverksamhet och utredningar samt att framlägga därav föranledda förslag
att tillämpa lagstiftningen inom området i den mån detta inte ankommer på annan statlig myndighet.
Det bör framgår av instruktionen att det åligger verket
att handlägga näringsrättsliga frågor i den mån det inte ankommer på annan myndig- het
alt fortlöpande följa utvecklingen på stan- dardiseringsomradet.
Instruktionen bör ocksa ange att verket är chefsmyndighet för statens institut för före- tagsutveckling och huvudman på den statliga sidan för företagareföreningarna och export-
Som framgått av det föregående har utred- ningen förutsatt att verket provisoriskt över- tar en del av de uppgifter som hör hemma inom kommerskollegiet av i dag men som senare kan få en annan förankring. I fråga om dessa områden har utredningen förutsatt att man tills vidare bör avstå från mera om- fattande ingrepp. Det innebär att de uppgif- ter på det elektriska området, som enligt in- struktionen åligger kommerskollegiet av i dag, bör föras över till instruktionen för det nya verket. Detsamma gäller ärendena om explosiva och brandfarliga varor. Vad gäller förutsättningarna att föra över till instruktio— nen för det nya verket de uppgifter. som ligger hos kommerskollegiet av i dag med an- knytning till bergshanteringen, får utred- ningen hänvisa till de överväganden, som redovisas längre fram i betänkandet (kap. 12).
1 1.2 Organisationen på ledningsplanet
11.2.1 Utgångspunkterna
Utredningens förslag till organisation på led- ningsplanet har utgått från tre grundläggande bedömningar.
1. Det sammanhållande ansvaret för verk— samheten bör ligga hos en styrelse.
2. Arbetssättet i den näringspolitiska verk- samheten har i hög grad kommit att präglas av samarbete mellan staten, näringslivets organisationer och arbetsmarknadsparterna. Den föreslagna utvecklingen av organisatio— nen på verksplanet gör det nödvändigt att bredda detta samarbete. Framför allt gäller det med tanke på den utredningsverksamhet som enligt förslaget kommer att skötas av det nya verket.
3. Väl utbyggda kontakter är nödvändiga mellan nya kommerskollegiet och andra för- valtningsgrenar med uppgifter i anslutning till den statliga näringspolitiken. Framför allt gäller det i förhållande till tre andra central— organ: arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrel- sen för ekonomiskt försvar och styrelsen för teknisk utveckling.
Behovet av samarbete och kontakter mas- te bl. a. påverka utformningen av lednings- och kontaktorganen med anknytning till ver- ket.
Utredningen har tagit upp flera mönster till bedömning vad gäller uppbyggnaden i stort av organisationen på ledningsplanet. Den har ansett att man har att välja mellan två huvudlinjer. Den ena innebär att lednings- ansvaret koncentreras hos en styrelse upp- byggd för att ge en bred förankring för verk- samheten och som ger möjligheter till infly— tande från allmänna samhällsintressen och/ eller för partsintressen, som berörs av verk- samheten. Den andra huvudlinjen innebär. att styrelsen består av personer med kvalifi- cerad kännedom om de viktigaste sektorerna i verksamheten. För att få samma breda för- ankring för verksamheten som i det första alternativet krävs i detta fall att styrelsen kompletteras med andra organ.
11.2.2 Styrelsen
Utredningen har valt att föreslå en lösning efter den senare av de här angivna huvudlin- jerna. Förslaget innebär att styrelsen kom- mer att bestå av fem personer med verks- chefen som ordförande.
Alla styrelsens ledamöter kommer enligt förslaget att vara heltidsanställda tjänstemän, var och en med ansvar för en viss sektor av verksamheten. Utredningens förslag i fråga om kansliorganisationen korresponderar med en sådan sektorsindelning. Utredningen har använt begreppen utredningssektor, utveck- lingssektor, energi- och bergssektor och juridisk-administrativ sektor.
Utredningen har förutsatt att styrelsens ledamöter skall fungera som chefer för re- spektive sektor och som ordförande i de lednings- och kontaktorgan som kommer att vara knutna till respektive sektor. Samtidigt har utredningen räknat med att de till stor del kommer att vara sysselsatta med frågor utanför den löpande verksamheten. Det be- tyder att ledningsansvaret för den löpande verksamheten i stor utsträckning kommer att behöva delegeras.
Att utredningen stannat för en sådan lös- ning som alltså skiljer sig från vad som tillämpas inom jämförbara organ beror inte på att man här har att göra med en organisa- tion eller verksamhet som man från princi- piella synpunkter kan anse ha en särställning. [ stället är det praktiska hänsynstaganden som varit avgörande. Framför allt samman- hänger det med svårigheterna att i dag mera definitivt fastställa vilka institutionella funk- tioner som det nya verket kommer att fylla. Det ger anledning att bygga upp organisatio— nen pa ledningsplanet så att den inte binder utvecklingen för organisationen som helhet. Ocksa i övrigt finns det ett behov av rörlig- het som måste påverka uppbyggnaden av organisationen på ledningsplanet och som inte minst har sina utgångspunkter i svårig- heterna att förutse vilka problem som kom- mer att vara dominerande.
Förslaget om en tjänstemannastyrelse be— tyder alltså att andra arrangemang kommer att vara nödvändiga som komplettering. Ut- redningen har räknat med att det sker dels med hjälp av brett sammansatta organ av rådstyp. dels med hjälp av lednings— och kontaktorgan med mera begränsade funktio- ner. Det är alltså väsentligt att utredningens förslag i fråga om styrelsen ses i direkt samband med förslagen iövrigt om lednings— och kontaktorganen inom verket.
Konstruktionen med en tjänstemannasty- relse är inte nödvändigtvis en definitiv lös- ning. När verksamheten blivit väl etablerad kan det finnas anledning att ta upp hela organisationen på ledningsplanet till ny be— dömning.
Beslu tsprocessen
Styrande för de förutsättningar man kan göra i fråga om beslutsprocessen inom det nya verket är de allmänna förutsättningar utredningen gjort i fråga om uppbyggnaden av organisationen på ledningsplanet. Med utredningens förslag får man en ”styrelse av direktionstyp”, men det är inte fråga om en direktion med samma funktioner som direk- tionen inom andra centrala verk. Den väsent-
liga skillnaden från formell synpunkt är alltså att det enligt utredningens förslag är fråga om ett beslutande kollektiv, men i verklig- heten behöver det kanske inte betyda någon alldeles avgörande skillnad i förhållande till andra verk med en direktion av tjänstemän och verkschefen som ensam beslutande.
Huvudargumentet för att välja en lösning med ett beslutande kollektiv i stället för en lösning av mer traditionell typ har varit behovet att både formellt och reellt fördela ansvaret på topplanet. Av avgörande betydel- se har alltså varit den bredd hos verksamhets- programmet som utredningen räknat med och framför allt behovet av rörlighet i an- svarsfördelningen. Med utgångspunkt i ett kollektivt ansvar (inom styrelsen) bör det finnas möjligheter att justera den reella an- svarsfördelningen med hänsyn till den ak- tuella belastningen.
Den sektorsindelning som här skisseras är inte mer än en preliminär bild av hur ansvars- fördelningen på det högsta ledningsplanet kommer att kunna utformas. Man kan räkna med att styrelsen beslutar om en inbördes uppdelning av beslutanderätten som i stora drag stämmer överens med denna sektorsin- delning, men det finns ingen anledning att en gång för alla binda sig vare sig vad gäller uppdelningen av beslutanderätten mellan styrelsekollektivet och styrelsens medlem- mar eller vad gäller de enskilda styrelsemed- lemmarnas ansvarsområde. Inte heller finns det anledning att binda sig när det gäller användningen av delegering i övrigt på tjänstemannaplanet.
Styrelsens möjligheter att delegera be- slutanderätten bör inte bara gälla dess med- lemmar eller andra tjänstemän. Beslutande— rätten skall också kunna delegeras till råd och nämnder inom verket. Framför allt kan det komma i fråga vad gäller rent verkställig- hetsbetonade uppgifter. Således kan det mycket väl vara önskvärt att ansvaret för vissa fördelningsärenden läggs hos organ av nämndtyp.
Utredningen förutser att beslutanderätten i ärenden om lokaliseringssamräd kommer att läggas hos en särskild nämnd som motsva-
rar den nuvarande lokaliseringsdelegationen inom arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmark- nadsstyrelsen bör vara representerad i den- na.
] 1.2.3 Lednings- och kontaktorgan inom verket
Successiv utbyggnad
[ fråga om uppsättningen av lednings- och kontaktorgan inom verket anser utredningen att man har anledning att räkna med en successiv anpassning. Det betyder att man i det närmaste skedet har möjlighet att lämna flera utvägar öppna vad gäller det kommande mönstret i stort. Mot bakgrund av erfaren- heterna kan man få möjligheter att söka sig fram till en permanent och mera enhetlig lösning. 1 det närmaste skedet kan det vara naturligt att använda organ som är direkta motsvarigheter till dem som finns i dagens organisation.
Till det som bör vara bestämmande för utvecklingen på längre sikt av lednings- och kontaktorganen inom verket är de båda organ av rådstyp som här föreslås: ett handels- och industripolitiskt råd och ett råd för konkurrensfrågor. Utredningen räknar med att den kommande organisationen av lednings- och kontaktorgan inom verket i stor utsträckning kommer att kunna byggas upp kring det förstnämnda. Möjligen kan det stora flertalet av de kontakt- och lednings- organ som kommer att ha mer begränsade uppgifter få ställningen som utskott med anknytning till det handels- och industripoli- tiska rådet.
Handels- och industripolitiskt räd
Utredningen har ansett att den nya organisa- tionen bör omfatta ett organ som övertar handelspolitiska rådets uppgifter och som alltså skall kunna användas som forum för överläggningar i handelspolitiska frågor. Ett motsvarande behov av ett allmänt rådsorgan finns också för andra problemområden i verksamheten. Här finns det en så stor likhet
i förhållande till de funktioner som är knut- na till det handelspolitiska rådet att det ligger nära till hands med en lösning som innebär att ett nytt organ med bredare upp- gifter utvecklas ur det handelspolitiska rådet. Utredningens förslag är att ett sådant råd bildas med beteckningen handels- och in- dustripolitiska rådet. I fråga om ställningen och principerna för sammansättningen bör det vara en direkt parallell till det handels- politiska rådet.
Rådet skall kunna fungera som forum för överläggningar i frågor av central betydelse för nya kommerskollegiets uppgifter inom det näringspolitiska fältet.
Det kan knappast vara önskvärt att på förhand sätta snäva gränser för rådets upp- gifter. Tvärtom är det angeläget att man från fall till fall kan avgöra när rådet bör tas i anspråk. Initiativ till överläggningar inom rådet bör också kunna tas av dess ledamöter.
Expertgrupper för verksamheten på utred— ningssidan
För ett antal mera avgränsade uppgifter finns det behov av samverkan utåt i organiserade former med ett innehåll som knappast kan tillgodoses direkt inom ramen för det före- slagna handels- och industripolitiska rådet. Speciella arrangemang för samverkan utåt kan bl. a. vara nödvändiga i samband med den uppdragsbundna utredningsverksamhe- ten. Med tanke på att man enligt principlös- ningen förutsätter att det nya verket kom- mer att ta över den typ av utredningar som riktar sig till branscher eller andra grupper av företag och som hittills bl.a. skötts genom kommittéutredningar kan det bli aktuellt att knyta expertgrupper till verket.
Permanenta lednings— och kontaktorgan för speciella områden och verksamhetsgrenar
Expertgrupper av det slag som nämnts i det närmast föregående kan mycket väl utveck- las till grupper med mera permanenta funk- tioner i förhällande till bestämda områden. Med tanke på den utveckling av den bransch-
orienterade utredningsverksamheten som ut- redningen räknar med skall komma till stånd inom ramen för den nya organisationen är det mycket möjligt att man med tiden kom- mer att få behov av ett antal permanenta branschorienterade kommittéer. [ all synner- het blir det fallet om man _ som utred- ningen räknar med — kommer att arbeta med systematiskt återkommande analyser som knyter an till den väntade utvecklingen inom ett antal av de viktigaste branscherna. Tillgång till sådana referensgrupper är bl. a. förutsättning för att man på ett riktigt sätt skall kunna arbeta med sådana grundläggan- de analyser i fråga om olika varuområden och näringsgrenar som görs i samband med långtidsutredningarna.
För en del områden finns det redan i då- gens organisation rådgivande organ, som kan jämställas med de grupper som nämnts idet föregående. lnom kommerskollegiet av idag gäller detta i första hand hemslöjdsnämnden och den nämnd som medverkar vid fördel- ningen av statliga bidrag och garantieri sam- band med stödet till TEKO-industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin. Utred- ningen har räknat med att dessa organ åt- minstone under det närmaste skedet bör få en direkt motsvarighet inom den nya orga- nisationen. De kan utvecklas till enheter inom den uppsättning av branschorienterade kommittéer som kan komma att höra till verket.
Jämförbar med sådana branschorienterade kommittéer är vidare en gruvnämnd som tidigare föreslagits av gruvrättsutredningen och som kommerskollegieutredningen nu föreslår ingå bland de rådgivande organen inom verket. Som framgår av redogörelsen i annat sammanhang har utredningen ansett att man längre fram bör ta upp till bedöm- ningi vilken utsträckning nya kommerskolle- giet skall användas som statligt topporgan för frågor i samband med gruvnäringen och som huvudansvarig för tillämpningen av gruvlagstiftningen. Oavsett vilken lösning man kommer till i fråga om inplaceringen av de centrala myndighetsfunktionerna på om— rådet förefaller det som om en gruvnärrmd
med anknytning till nya kommerskollegiet kommer att ha en plats att fylla som en av de till verket knutna branschorienterade kommittéerna.
Även inom andra områden av verksamhe- ten finns det behov av rådgivande organ. Som typexempel kan man här nämna frågor- na i anslutning till energipolitiken. Utred- ningen anser att det finns anledning att ta fasta på energikommitténs förslag om ett energipolitiskt råd och föreslår således att ett sådant råd kommer att ingå i verket.
Som framgår av det föregående betraktar utredningen som ett huvudalternativ att upp gifterna inom delegationen för de mindre och medelstora företagen förs över till det nya verket. Det bör ha till konsekvens att en direkt motsvarighet till den nuvarande dele- gationen anknyts till verket.
Som framgått av det föregående har utred- ningen ansett att den hittillsvarande verk- samheten i anslutning till konkurrensöver— vakningen kommer att kunna fortsätta inom det nya verket under likartade betingelser som tidigare. För att planera den del av verk- samheten som kommer att vara ett led i kon- kurrensövervakningen anser utredningen att organisationen bör omfatta ett organ av råds- typ med motsvarande sammansättning som styrelsen för pris- och kartellnämnden.
Ännu ett område där ett permanent led— nings— och kontaktorgan behöver bildas inom verket är i fråga om den exportfrämjande verksamheten.
Som rådgivande organ för behandlingen av olika fördelningsärenden i anslutning till det lokaliseringspolitiska stödet och kreditstödet till den mindre och medelstora industrin vill utredningen föreslå att det bildas en nämnd för finansiellt företagsstöd. Att det inom organisationen kommer att finnas ett relativt stort antal kontakt- och ledningsorgan är knappast unikt för det om- råde som här behandlas. Som parallell kan man hänvisa till det vittförgrenade system med råd, nämnder och andra kontakt- och ledningsorgan som förekommer exempelvis inom arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för teknisk utveckling. Av allt att döma är
ett sådant system en förutsättning för en modernt arbetande statsförvaltning.
1 1.2.4 Samarbetsorgan med vissa centrala förvaltningsmyndigheter
Ett nära samarbete mellan nya kommers- kollegiet och överstyrelsen för ekonomiskt försvar kommer att vara nödvändigt för öm- sesidigt kunskapsutbyte och för att i utred- ningssammanhang på bästa sätt ta till vara de resurser som finns på ömse håll. ] syfte att underlätta samarbetet föreslår utredningen att nya kommerskollegiet blir representerati det råd för ekonomisk försvarsberedskap som är knutet till överstyrelsen. Vidare före- slås bildandet av en samarbetsdelegation. En samarbetsdelegation föreslås för sam- arbetet mellan nya kommerskollegiet och arbetsmarknadsstyrelsen. Även i det här fal- let finns det ett behov av att gemensamt utnyttja den sakkunskap som finns på ömse håll. Därtill kommer behovet av sam- stämmighet i användningen av de medel som står till respektive myndigheters förfogande.
Även för samarbetet med styrelsen för teknisk utveckling bör en samarbetsdelega- tion komma till. Dess uppgifter kommer att kunna täcka flera områden av gemensamt intresse. Hit hör exempelvis delar av den framåtblickande utredningsverksamheten men också exempelvis frågor i samband med statlig industriservice och frågor i samband med tillämpningen av avtalen om tekniskt, vetenskapligt Och industriellt samarbete med vissa öststater.
Som framgått av det föregående anser utredningen att nya kommerskollegiet bör representeras i styrelsen för statens institut för företagsutveckling, i styrelsen för Norr- landsfonden och i styrelsen för en eventuell halvstatlig organisation för serviceinriktad exportfrämjande verksamhet.
1 1.3 Huvuddragen i kansliorganisationens uppbyggnad
11.3.1 Utgångspunkterna
In tegrationsproblemet
Ett av de viktigaste problemen när det gäller att bygga upp organisationen på kansliplanet skulle kunna betecknas som ”integrations- problemet”. Det knyter an till de grundläg— gande förutsättningarna bakom utredningens förslag och gäller hur man i praktiken skall ta till vara fördelarna i samordningen.
Fördelarna ligger på två plan: dels skall man få bättre möjligheter till överföring och återföring av information mellan olika verksamhetsgrenar där problemen eller kun- skapsunderlaget har gemensamma faktorer; dels skall man få bättre möjligheter att dispo- nera över personalstyrkan så att man för en bestämd arbetsuppgift skall kunna frigöra de krafter som är bäst lämpade. Det förefaller möjligt att relativt snart uppnå fördelar av det första slaget. Däremot kan det mycket väl ta ganska lång tid innan man etablerat ett nytt arbetsmönster som innebär att man i det praktiska arbetet i viss mån bryter igenom gränserna mellan olika verksamhets- grenar. Som utredningen framhållit i det föregående år det nödvändigt att acceptera att en sådan process tar sin tid. Det behöver finnas utrymme för en utveckling steg för steg som bl. a. inbegriper samråd med berör- da grupper bland de anställda. Det betyder att utredningen vad gäller uppbyggnaden av kansliorganisationen framför allt velat teck- na något av en idealbild, en organisation som man kan nå fram till först efter en utveck- ling, som rimligt att döma kommer att kräva flera år.
De allmänna kraven
Utredningen har velat sammanfatta några av de allmänna kraven på följande sätt.
Ett av huvudsyftena med den organisations- reform som utredningen föreslår är att ge ökade möjligheter att systematisera kunska-
pen om olika branscher och produktionsom- råden. En naturlig konsekvens är att den nya organisationen bör vara uppbyggd härefter. Det bakomliggande kravet skulle kunna be- tecknas som ett krav på kontinuitet. Det är ett krav som är påtagligt i fråga om den del av utredningsverksamheten som har anknyt- ning till industripolitiken men som också gäller praktiskt taget alla övriga delområden i verksamheten.
Rent allmänt betyder kontinuitetskravet ett krav på organisatorisk stabilitet och på fast ansvarsfördelning. Bl. a. betyder det att man strävar efter en sådan uppbyggnad av organisationen att de anställda kommer att känna sitt ansvar inom ett bestämt område där de är verksamma.
Ett annat huvudkrav som i viss mån står i kontrast till det föregående är kravet på flexibilitet. Det är ett krav med flera dimen- sioner. Det måste inbegripa både omställbar- het i den löpande verksamheten med möjlig- het att ta hand om prioriterade uppdrag och omställbarhet i ett längre perspektiv med möjlighet till förändringar i arbetsformer alltefter förskjutningar i verksamhetens tyngdpunkter.
Ännu ett huvudkrav som i någon mån sammanfaller med de bägge föregående skulle kunna uttryckas i begreppet selektivi- tet. Det har att göra med förmågan att urskilja vad som är väsentligt att uträtta genom verksamheten. I ett sådant krav ligger bl.a. att man bör sträva efter att få de anställda att inom sina områden vara med om att analysera fram riktlinjerna för den kommande verksamheten.
Valet av grundmönster för organisationen måste i viss utsträckning vara en avvägning mellan dessa huvudkrav. För sin del har utredningen velat ge en hög prioritering åt kontinuitetskravet och det avspeglar sig allt- så i den skiss, som presenteras i det följande. Prioriteringen av kontinuitetskravet grundar sig framför allt på att den verkliga slagkraf- ten hos en organisation av det här slaget i så hög grad är beroende av de kunskaper som samlas hos de anställda.
Kontinuitetskravet pekar mot en struktur som är anpassad till fackområden eller branscher. Att enbart tillämpa ett sådant mönster innebär emellertid uppenbarligen en rad svagheter, framför allt beroende på att det finns samhörighetslinjer mellan olika verksamhetsgrenar som går på en annan ledd. Som ett exempel kan man här peka på att samma former för företagsstöd når ut till en rad branscher. Det finns knappast rimliga skäl att konsekvent sprida ansvaret för hand- läggningen av sådana ärenden till något slags ”'branschenheter”. För andra verksamhets- grenar—exempelvis en del av de närings- rättsliga regleringarna —- finns över huvud taget knappast någon branschanknytning. Det betyder att de under alla förhållanden måste falla utanför ett organisationsmönster som har sin orientering mot branscher och produktionsområden.
Ett visst mått av funktionell specialisering kommer alltså under alla förhållanden att vara nödvändigt. Som exempel på områden där en funktionell specialisering ter sig natur- lig kan nämnas verkets uppgifter i samband med det finansiella företagsstödet och stödet till den allmänna exportfrämjande verksam- heten och industriservicen. Frågan är med andra ord inte om funktionella indelnings- grunder skall tillämpas utan hur långt man skall gå i tillämpningen av dessa.
Utredningen har sett det önskvärt och möjligt att låta organisationen kombinera ett funktionellt mönster med ett mönster som utgår från branscher eller andra fackområ- den. Den funktionella indelningen avspeglar sig i utredningens förslag till sektorsindel- ning. Den innebär att man räknar med fyra huvudsektorer i verksamheten: en utred- ningssektor. en utvecklingssektor, en energi- och bergssektor och en juridisk-administrativ sektor. Samtliga de arbetsenheter som enligt utredningens förslag kommer att ingå i orga— nisationen hänförs till någon av dessa sekto- rer med undantag av ett planeringssekreta- riat, knutet som stabsorgan till verkschefen.
Mellan framför allt de båda förstnämnda
sektorerna kommer ett utvecklat samarbete att vara nödvändigt. l åtskilliga fall kommer ett visst ärende att engagera båda sektorerna. För ärenden av verkställighetstyp, där utred- ningen förutsatt att enheter inom utveck- lingssektorn normalt kommer att ha huvud- ansvaret och som förutsätter en djupare kännedom om förhållandena för ett visst företag eller en viss bransch, kommer således också berörda enheter inom utredningssek- torn att engageras.
11.3.2 Huvuddragen för kansliorganisa- tionen
Utredningens förslag innebär att kansliorga- nisationen kommer att omfatta följande en- heter:
Utredningssektorn: allmän utredningsenhet
enhet för industribranschfrågor
internationell enhet
Utvecklingssektorn: enhet för finansiellt företagsstöd
enhet för industriservice
enhet för exportstödsfrågor Energi- och bergssektorn: enhet för energiförsörjningsfrågor enhet för bergsfragor (med provisorisk organisation) Juridisk-administrativa sektorn: administrativ enhet
enhet för näringsrättsliga frågor enhet för säkerhetsfrågor (med provisorisk organisation)
Utanför sektorsorganisationen: planeringssekretariat
Som framgått av det föregående innebär utredningens förslag att var och en av de fyra sektorerna ställs under ledning av en av styrelsens medlemmar.
De enheter som här angetts kommer från organisatorisk synpunkt att ha två funktio—
ner. Den ena är att fungera som ”ansvarsen- heter” med ett sammanhållande ansvar för alla aktiviteter inom verket som knyter an till ett givet bevakningsområde. Den andra är att fungera som ”*basorganisation”, en fast hemvist för en viss grupp av anställda. An- knytningen för de anställda till en viss enhet förutsätts emellertid inte mera fast än att de i sitt arbete i inte så liten utsträckning kommer att cirkulera mellan uppgifter med förankring inom olika enheter.
1 1.4 Uppgifter för olika enheter inom kansliorganisationen
11.4.1 Utredningssektorn
Allman utredningsenhet
Enheten är avsedd att svara för insamling och bearbetning av statistiskt material och rapportmaterial i övrigt till hjälp framför allt för verksamheten inom enheten för industri- branschfrågor och internationella enheten och skall i övrigt svara för det registrerings- och dokumentationsarbete som är avsett som stöd till flera verksamhetsgrenar inom verket. Bl. 3. kommer uppgifterna i samband med kartellregistret och det särskilda stor- företagsregistret inom pris- och kartellnämn- den samt registret över företag som erhållit statligt ekonomiskt stöd att föras till enhe- ten.
Motsvarigheter inom den nuvarande orga- nisationen är inom kommerskollegiet den ekonomisk-statistiska sektionen samt inom pris- och kartellnämnden de enheter som sysslar med kartellregistret respektive stor- företagsregistret.
Enhet för industribranschfrågor
Uppgifterna inom enheten för industri- branschfrågor avses omfatta dels en fortlö- pande bevakning av olika grenar av närings- livet, dels en uppdragsstyrd utredningsverk- samhet, som knyter an till framför allt in- dustripolitiken och konkurrensövervak ningen.
Utrednings- sektor
Utvecklings- sektor
Allmän u tred nings- enhet
Enhet för indu- stribranschfrågor
Internationell enhet
Enhet för finan- siellt företags- stöd
Enhet för indu—
Handels- och in— dustripolitiskt råd
Råd för konkur- rensfrågor
Branschoriente- rade kommittéer m. m.
Nämnd för finan- siellt företags- stöd
Nämnd för lokali-
SlFU
Företagare- föreningarna
Organ för den
striservice
Enhet för export— stöd sfrågor
Enhet för energi- försö rjningsfrå- gor
Energi- och bergssektor
F.nhct för bergs- frågor|
Ju ridisk- administra- tiv sektor
F.nhet för närings— rättsliga frågor Administrativ enhet
linhct för säker- hetsfrågorl
1 Med provisorisk organisation
Den uppdragsstyrda verksamheten inom enheten kommer delvis att vara styrd inifrån i den bemärkelsen att den kommer att komplettera sådana utredningar, där huvud- ansvaret ligger på annat håll inom verket. Det kan exempelvis innebära att man för frågor som knyter an till det handelspolitiska området (och där huvudansvaret för utred— ningsinsatserna i normalfallet kommer att ligga hos den internationella enheten) bidrar med sådana delutredningar, som enheten har naturliga förutsättningar att svara för. På motsvarande sätt bör enheten kunna engage-
seringsfragor exportfräm-
Nämnd för de mind- jande verksam- rc och medelstora heten företagen
Nämnd för den ex- portfrämjande verk- samheten
Energipolitiskt Bergsstaten] råd
Gruvnämnd Elektriska inspektionenl Sprängämnes— inspektionen
ras för deluppgifter inom utredningar där huvudansvaret är förankrat utanför verket. Sådana uppgifter kan t. ex. uppträda i sam— band med långtidsutredningarna och den regionala planeringen.
Utan att det är fråga om en direkt upp- dragsstyrning bör personal från enheten kun- na stå till förfogande för behandlingen av ärenden där huvudansvaret ligger på annat håll inom verket. Det gäller exempelvis i fråga om sådana ärenden som kommer att handläggas inom enheterna för finansiellt företagsstöd och industriservice.
För utredningsverksamheten med anknyt- ning till konkurrensövervakningen förutser utredningen att enheten kommer att överta de arbetsformer som tillämpats i pris— och kartellnämndens verksamhet på detta om- råde. Det betyder att det i enhetens verksam- het skall finnas utrymme för såväl en upp- dragsstyrd verksamhet med framför allt näringsfrihetsombudsmannen som uppdrags- givare som undersökningar på eget initiativ. Meningen är också att sådana branschunder- sökningar utan direkt anknytning till kon- kurrensövervakningen som hittills förekom- mit inom pris- och kartellnämndens verksam- het skall få sin motsvarighet inom enheten.
Bland uppgifterna för enheten för industri- branschfrågor bör också ingå utredningsverk- samheten med anknytning till de mindre och medelstora företagen. Motsvarande argument som utredningen anfört mot att bygga upp en separat utredningsapparat på det här om- rådet inom en särskild organisation på sätt som exempelvis föreslagits av SHI-utred- ningen, kan tillämpas gentemot den alterna- tiva lösningen att förankra denna utrednings- verksamhet inorn någon annan enhet av nya kommerskollegiet. Svårigheterna att dra klara gränser mellan mindre företag och andra företagsgrupper och gemenskapen i arbetsmetodik och statistiskt basunderlag gör det sålunda enligt utredningens mening motiverat att låta utredningsverksamheten med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagens förhållanden och ut- vecklingsmöjligheter ingå som en del i den branschutredande verksamheten i stort inom enheten för industribranschfrågor.
[ enheten för industribranschfrågor kom- mer bl.a. att ingå de resurser som hämtas från statens pris- och kartellnämnd och de delar av andra utrikeshandelsbyrån inom det nuvarande kommerskollegiet som behandlar varu- och försörjningsfrågor samt ärenden rörande arbetet i vissa internationella varu- kommittéer.
Den inre strukturen måste analyseras ytterligare som ett led i det fortsatta arbetet med behandlingen av organisationsfrågorna. Det förefaller vara en rimlig arbetshypotes
att låta huvudmönstret bestå av en indelning, som vetter mot olika branscher av närings- livet. En sådan organisation skulle öppna möjligheter att arbeta med ”huvudmän” för olika branschområden med uppgift att följa hela den verksamhet inom det näringspoli- tiska fältet som riktar sig till dessa områden. Det kan dock förutses att enheten behöver rymma utredningsgrupper som inte är branschanknutna och som tas i anspråk för utredningar som griper över branscherna och behandlar frågor av gemensam betydelse för dessa.
Internationell enhet
Den internationella enheten är avsedd att rymma resurser för verksamhet i utrikes- handels- och handelspolitiska fragor motsva— rande den som hittills ägt rum inom första och tredje utrikeshandelsbyråerna inom kom- merskollegiet samt de delar av andra utrikes- handelsbyrån som behandlar bl. a. bilaterala frågor och handelslicensärenden. Enheten av- ses även i övrigt komma att engagerasi inter- nationella samarbetsfrågor som aktualiseras inom verkets arbetsområde i stort eller i den egna verksamheten och i det avseendet ha funktion som internationellt sekretariat inom verket. Det behöver inte betyda att de internationella frågorna behandlas uteslutan- de inom denna enhet. Sålunda kan förutses att exempelvis kontakterna med internatio- nella organ inom speciella bransch- eller pro- duktområden och i fråga om internationella standardiseringsfrägor med fördel kan ombe- sörjas av enheten för industribranschfrågor.
Enhetens arbetsuppgifter kommer, i likhet med vad som nu är fallet inom kollegiets utrikes- och utredningsavdelning, att omfatta frågor i samband med bilaterala handelsavtal. Enheten bör också, parallellt med styrelsen för teknisk utveckling, tas i anspråk i sam- band med förberedelser för och tillämp- ningen av avtalen om tekniskt, vetenskapligt och industriellt samarbete med öststaterna.
Från internationella enheten kommer det att gå nära förbindelselinjer bl. a. till enheten för exportstödsfrågor, och utredningen för-
utser att enhetens resurser skall kunna tas i anspråk för den exportfrämjande verksam- heten inom denna enhet.
] fråga om den inre uppbyggnaden bör det vara en rimlig arbetshypotes att organisatio- nen (i likhet med nuvarande organisation) till stor del är orienterad mot de internatio- nella organ, vilkas verksamhet är styrande för de svenska åtgärderna inom handelspoli- tikens fält.
11.4.2 Utvecklingssektorn
Enheten för finansiellt företagsstöd
Enheten avses svara för administrationen av de delar av det finansiella företagsstödet där huvudansvaret på verksplanet enligt utred- ningens förslag skall förankras inom nya kommerskollegiet. Huvudområdena i verk- samheten kommer att bli det statliga lokali— seringspolitiska stödet och industrilånegaran- tierna. Förutom medverkan i den löpande behandlingen av ansökningar om bidrag, lån eller lånegarantier förutsätts enheten bl.a. i samarbete med företagareföreningarna med- verka i uppföljningen av det finansiella stö- det, speciellt med hänsyn till de företags- ekonomiska aspekterna. Enheten avses också svara för de uppgifter som följer av verkets ställning som central uppföljningsmyndighet för det finansiella företagsstödet.
Enligt utredningens förslag kommer nya kommerskollegiet att få det sammanhållande ansvaret för sådana särskilda stödprogram som riktar sig till speciella branscher. I den mån det i programmen ingår insatser som kollegiet inte har naturliga förutsättningar att självt svara för, har utredningen menat att kollegiet, med anlitande av de medel som ställts till verkets förfogande för ändamålet, uppdragsvägen skall låta en lämplig organisa- tion utföra dessa.
De nu aktuella stödprogrammen avser exportstöd och utbildningsstöd till TEKO— industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin samt stöd till omställnings- främjande åtgärder för TEKO-industrierna. Huvudansvaret för behandlingen av ärenden
om statliga bidrag eller lånegarantier som aktualiseras inom ramen för dessa program med undantag av utbildningsstödet avses komma att ligga inom enheten för finansiellt företagsstöd. Det kan förutses att såväl enhe- ten för exportstödsfrågor som enheten för industribranschfrågor liksom även internatio- nella enheten kommer att behöva aktivt medverka vid programmens genomförande.
Bland uppgifterna för enheten avses också ingå att administrera det statliga hemslöjds- stödet och glesbygdsstödet till företagare samt att bevilja hotell-lånegarantier.
Ärenden om lokaliseringssamråd hand- läggs inom enheten.
Enhet för industriservice
Enheten är avsedd att svara för ledande och planerande uppgifter som sammanhänger med de samhälleliga insatserna för utveck- lingen av industriservicen. Framför allt står de mindre och medelstora företagens behov av utvecklingsservice och utvecklingsstimu- lans i centrum för intresset vad gäller dessa insatser. Tre huvudområden med anknytning till dessa insatser kommer att ingå i enhetens verksamhet.
Det gäller för det första de uppgifter som sammanhänger med nya kommerskollegiets finansierings- och fördelningsansvar vad gäl- ler de anslag som ställs till kollegiets förfo- gande för att ta i anspråk den serviceinrikta- de verksamhet som riktar sig till de mindre och medelstora företagen, framför allt verk- samheten inom statens institut för företags- utveckling. Häri ingår också huvudansvaret för administrationen av det nu utgående ut- bildningsstödet till TEKO-industrierna och den manuellt arbetande glasindustrin där ävenså huvudsakligen SlFU förutsätts kom- ma att engageras för de praktiska insatserna.
För det andra avses uppgifterna inom en- heten komma att omfatta det sammanhållan— de ansvaret för den verksamhet som hänger samman med verkets huvudmannafunktioner gentemot företagareföreningarna och dess ställning som central replipunkt för före- ningarnas verksamhet. Den del av samarbetet
med företagareföreningarna som samman- hänger med statliga kreditgarantier och andra former av finansiellt företagsstöd förutsätts emellertid ha sin förankring inom enheten för finansiellt företagsstöd.
Ett tredje område där enheten bör ha huvudansvaret är att medverka i behand- lingen av de frågor som gäller industricentra. På detta område kommer nya kommerskolle- giet att få till uppgift att föra det arbete vidare/ som inletts av industricentrautred- ningen. Enheten för industriservice bör all- mänt ha till uppgift att medverka till sam- ordning i utbyggnaden av teknisk och kom- mersiell service till företagen.
Enhet för exportstödsfrågor
Enheten för exportstödsfrågor är avsedd att svara för de uppgifter som sammanhänger med nya kommerskollegiets roll som central- organ för det statliga exportstödet. Till upp- gifterna hör att analysera behovet av statliga insatser inom ramen för den allmänna ex- portfrämjande verksamheten, att medverkai planeringen för användningen av det statliga stödet samt att fördela de anslag som ställs till verkets förfogande för den allmänna ex- portfrämjande verksamheten. Vidare kom— mer enheten att få det närmaste ansvaret för uppgifter som hänger samman med nya kom- merskollegiets funktion som administrativ basorganisation för handelssekreterarna.
Enheten förutsätts komma att aktivt sam— arbeta med och delvis repliera på resurserna inom den internationella enheten.
1 1.4.3 Energi- och bergssektorn Enhet för energiförsörjningsfrågor
Utredningens förslag till organisation för den centrala samhällsverksamheten med anknyt- ning till energisektorn innebär en uppdelning i två huvudområden: ett som anknyter till energipolitiken i dess funktioner som medel för den allmänna samhällsplaneringen och ett som präglas av tekniska granskningsin- satser med säkerhetsfrågorna i förgrunden.
Uppgifterna för enheten för energiförsörj-
ningsfrågor avses knyta an till det första av dessa huvudområden och kommer sålunda att omfatta utrednings- och planeringsverk- samhet i anslutning till den allmänna energi- politiken och tillämpningen av sådana regle- ringar exklusive säkerhetsregleringarna som förekommer inom detta område.
Till enheten överförs de uppgifter i sam- band med koncessionsgivningen på eldistri- butionens område och fördelningen av stat- liga elektrifieringsbidrag som handhas av elektriska byrån inom det nuvarande kom- merskollegiet. Enheten avses också få ansvar för beredningen av sådana ärenden i anslut- ning till atomenergilagen som innebär energi- politiska aspekter på utbyggnaden av atom— kraften.
I takt med att ett eventuellt nytt regel- system för energisektorn byggs upp med utgångspunkt i de riktlinjer som skisse- rats av energikommittén finns det anledning att vänta att ett allt större ansvar kommer att läggas på nya kommerskollegiet och en- heten för energiförsörjningsfrågor. [ ett framtida, utvidgat koncessionssystem i sam- band med energiförsörjningen kan man vänta att enheten får en roll, som motsvarar vad energikommittén har förutsatt i sina skisser av den framtida behandlingsordningen.
I likhet med vad utredningen angav i sitt yttrande över energikommitténs betänkande bör enheten redan från första verksamhets- året ha möjligheter att arbeta inom alla de delområden som utpekats i motsvarande för- slag från energikommittén. Utredningen an- förde i yttrandet att personalstyrkan bör vara sammansatt dels av anställda som förs över från kommerskollegiets elektriska byrå, dels eventuellt av personal som förs över från överstyrelsen för ekonomiskt försvar, dels slutligen av nyanställd personal.
Enligt utredningens förslag förs en hand- läggare och ett biträde över från överstyrel- sen till nya kommerskollegiet.
Utredningen förutser att en sammanhållen enhet för energiförsörjningsfrågor kommer att ingå i organisationen i ett första skede. Det kan dock längre fram bli aktuellt att genomföra en uppdelning av denna.
Enhet för bergsfrågor Utredningens förslag i fråga om de statliga uppgifterna på mineralområdet redovisas i det följande (kapitel 12). Förslagen innebär bl. a. att kommerskollegiets nuvarande upp- gifter i samband med förvaltningen av sta- tens gruvegendom förs över till den statliga företagsgruppen. Vad gäller verkets uppgifter i övrigt på mineralområdet föreslås inga om- delbara omläggningar. Utredningen har för- utsatt att de åtminstone tills vidare kommer att höra hemma inom det nya verket och på kansliplanet knytas till en enhet för bergsfrä- gor som blir en nära motsvarighet till den nu- varande bergsbyrån och får en provisorisk or- ganisation. Utredningen har förutsatt att några omedelbara omläggningar inte heller bör vara aktuella för bergsstatens del. Bergs- staten bör knytas till det nya verket på sam- ma sätt som i förhållande till det nuvarande kommerskollegiet. Också i det här fallet bör organisationen betecknas som provisorisk.
11.4.4 Juridisk-administrativa sektorn Administrativa enheten är avsedd att rymma resurser för verksamhet på tre huvudom- råden —- ekonomiområdet med anslagsären- den. budgetårenden och andra interna för- delningsärenden, kamera] verksamhet; per- sonalområdet med den kanslimässiga be- handlingen av anställningsärenden, förord- nanden, tjänstledigheter etc., personalplane- ring och personalredovisning; intern kontors- service med centralt ansvar för bl. a. registra- tur, skrivservice, telefonväxel, bibliotek, vaktmästeri och intendenturtjänst. De tre huvudområdena förutsätts komma att motsvaras av tre enheter inom organisa- tionen: en ekonomienhet, en personalenhet och en enhet för kontorsservice. Utredningen förutser att det inom de re- sursmässigt sett största sektorerna inom nya kommerskollegiet dvs. utrednings- och ut- vecklingssektorerna, kommer att finnas be- hov av mindre stabsorgan med administrativa uppgifter framför allt av planeringskaraktär. Koncentrationen av de administrativa funk- tionerna i stort inom verket till en enhet bör för den skull inte hindra att stabsorgan med
näraliggande uppgifter bildas på annat håll inom verket.
Speciellt i samband med uppbyggnaden av den nya organisationen förutser utredningen att administrativa enheten skall kunna enga- geras för vissa uppgifter.
En del av uppgifterna i samband med organisationskommittéernas verksamhet bör sålunda kunna läggas hos administrativa en- heten. Det betyder att man här kan avstå från att bygga upp speciella sekretariatsresur- ser. Utredningen anser en sådan utväg fördel- aktig.
En viktig uppgift i samband med uppbygg- naden av den nya organisationen är att i praktiken utforma en ändamålsenlig arbets- fördelning mellan olika enheter och ett system för effektiva tvärförbindelser. Ett sådant arbete, där utredningen alltså räknar med att administrativa enheten skall kunna tas i anspråk, innebär bl. a. formulerandet av samrådsregler vad gäller sådana typer av ärenden där ett beslut kan byggas under med sakkunskap från flera delområden i verksam- heten.
lntern utbildning är ett av de medel som kan tas i anspråk för att underlätta starten. Ett typexempel på vad en sådan utbildning kan gälla är omfattningen av och använd- ningsmöjligheterna för det dokumentations- material som finns inom olika enheter. Administrativa enheten förutsätts ha led— ningen för en sådan utbildningsverksamhet.
Ett annat område som under uppbygg— nadsskedet kan få en prioriterad ställning är de problem som kan uppträda i samband med samordningen av de utåtriktade kontak- terna. Det kan bl. a. finnas ett behov av att kartlägga det existerande kontaktmönstret inom de verksamhetsgrenar som förs sam- man och möjligheterna att bättre utnyttja de tillgängliga informationskanalerna. Över huvud taget kan man vänta att utnyttjandet av utomstående informationskällor bör vara av speciellt intresse under uppbyggnads- skedet. Det gäller exempelvis i vilken ut- sträckning ADB-baserade register på annat håll kan utnyttjas inom verkets olika verk- samhetsgrenar.
Enheten för näringsrättsliga frågor är avsedd att rymma resurser för en verksamhet med anknytning till skiftande näringsrättsliga regleringar som för närvarande har motsva- righet inom det nuvarande kommerskolle- giets allmänna byrå och industribyrå. Det rör sig om ett relativt begränsat antal uppgifter som utredningen i annat sammanhang har betecknat som ”ekonomiska regleringar” t.ex. uppgiften att lämna tillstånd till ut- länning att driva näring och att inneha upp- drag i aktiebolags eller förenings styrelse, uppgifter i samband med lagstiftningen om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, tillsynen över avbetalningshandeln med bilar, ärenden om tillstånd att använda officiell svensk beteckning m.m. Utred- ningen förutser att dessa uppgifter kommer att föras över till den nya organisationen.
För vissa av dessa verksamhetsgrenar kan det tänkbart ges möjlighet till förankring på annat håll inom statsförvaltningen. Möjlig- heterna härtill bör uppmärksammas i den fortsatta behandlingen av organisationsfrå- gorna. Under alla förhållanden kan man dock räkna med att regleringsinriktade upp- gifter av det här slaget kommer att ingå i nya kommerskollegiets verksamhetsfält. Nya uppgifter kan också förutses komma att läggas på verket. Så kan t. ex. bli fallet som ett resultat av utredningen om statlig aukto- risation av revisorer.
Speciellt under det första verksamhets— skedet för den nya organisationen är det tänkbart att man har anledning att låta enheten för näringsrättsliga frågor fungera som ett allmänt juridiskt sekretariat för olika delar av verksamheten ungefär på samma sätt som gällt för allmänna byrån inom det nu- varande kommerskollegiet.
Enhet för säkerhetsfrågor
Fram till dess att beslut om en organisatorisk rekonstruktion inom området för säkerhets— inriktade verksamhetsgrenar kan fattas kom- mer de uppgifter som i dag ligger på kom- merskollegiet enligt utredningens förslag att
höra till nya kommerskollegiet men inrym- mas med provisorisk organisation.
Den volymmässigt största delen av den säkerhetsinriktade verksamhet som hör hem— ma inom kommerskollegiet av i dag är den som gäller det elektriska området. De säker- hetsinriktade uppgifterna i övrigt inom korn— merskollegiet av i dag knyter an till lagstift- ningen om brandfarliga och explosiva varor. De har så begränsad omfattning att de knap- past bildar underlag för en särskild enhet. Inte heller är någon av de enheter som utred— ningen i övrigt har förutsatt komma att inga i kansliorganisationen utan vidare lämpad för att bära upp dessa uppgifter. Som proviso- risk lösning ligger det närmast till hands att gruppera samman dem med de säkerhetsin- riktade uppgifterna inom nuvarande elektris- ka byrån. Det innebär att en enhet för säker- hetsfrågor kommer att bildas. Enheten bör med provisorisk organisation tills vidare inga i den juridisk-administrativa sektorn.
] sin kommentar till rapporten från orga- nisationsundersökningen avseende elektriska byrån och statens elektriska inspektion har utredningen skisserat huvudlinjerna för en organisatorisk rekonstruktion inom det om— råde där byrån och inspektionen har sina uppgifter. Vad gäller den säkerhetsinriktade delen av verksamheten har utredningen me- nat att rekonstruktionen bör ta sin början på centralplanet. Som arbetshypotes inför upp- byggnaden av den kommande organisationen har utredningen här skisserat en "bransch- inriktad” organisation på centralplanet med tre operativa enheter: en enhet för uppgifter i samband med kraftproduktion, kraftöver- föring och distribution, en enhet för uppgif— ter i samband med elektriska installationer och en enhet för uppgifter i samband med elektrisk materiel. Enligt arbetshypotesen kommer också vissa stabsenheter att ingå i den centrala organisationen bl. a. för uppgif— ter i samband med informationsverksamhe- ten, statistikproduktionen, behörighetsfrå- gorna och frågor i samband med forskning och utvecklingsarbete.
Utredningen har gjort en uppskattning av förberedelsetiden till dess att en ny organisa-
tion på centralplanet kan vara fullt genom- förd, som innebär att man för detta har anledning att räkna med en tid av ett till två år. Organisationen kommer att betecknas som provisorisk inte bara fram till dess att en intern rekonstruktion har genomförts utan ända till dess att man har kommit till en slutlig bedömning i fråga om den yttre ramen för verksamheten.
Statens elektriska inspektion och spräng- ämnesinspektionen förutsätts komma att knytas till det nya verket med provisorisk organisation till dess de förändringar har genomförts som utredningen behandlar i annat sammanhang. Några förändringar i ar- betsformer eller organisation är inte aktuella att genomföra i det här skedet. Frågor röran- de inspektionernas personal och organisa- tion — med undantag av administrativa per- sonalfrågor— avses komma att handhas av enheten för säkerhetsfrågor. Vad beträffar bergsstaten får utredningen hänvisa till av- snitt 11.43 i det föregående.
1 1.4.5 Planeringssekretariatet
Planeringssekretariatet avses framför allt tjäna som stöd till verksledningen. Sekreta- riatet förutses bl. a. kunna ta del i arbetet med att formulera policyladdade ställnings- taganden från verkets sida i frågor av centralt intresse inom dess verksamhetsfält. Det kan bl.a. betyda att huvudansvaret för bered- ningen av vissa större remissärenden läggs inom planeringssekretariatet. [ viss utsträck- ning kan det också innebära att personal från sekretariatet tas i anspråk för sekreterarupp- gifterna i anslutning till verksamheten inom de organ av rådstyp som kommer att vara knutna till verket.
Presstjänst och andra utåtriktade informa- tionsfunktioner förutsätts också komma att ingå i planeringssekretariatets verksamhet.
Utredningen har övervägt möjligheten att hos ett utbyggt planeringssekretariat också lägga uppgifter i samband med den interna verksamhetsplaneringen, då i första hand i vad avser den uppdragsbundna utrednings- verksamheten, och uppgifter i samband med
efterhandsanalyser av de åtgärder som ge- nomförts. Utredningen har emellertid stan- nat för en lösning som innebär att plane- ringssekretariatet får de mera begränsade funktioner som ovan angivits. Det har fram- stått som mera lämpligt att ifrågavarande uppgifter i stället ingår som ett led i verk— samheten inom berörda huvudsektorer av organisationen.
Som ovan framhållits kommer kraven på intern verksamhetsplanering sannolikt att framträda framför allt i vad gäller den upp- dragsstyrda utredningsverksamheten. Utred— ningen förutser sålunda att de aktuella plane- ringsfunktionerna kommer att ligga på utred- ningssektorn. De kan bl.a. gå ut på att utforma förslag till projektplaner som avser budgetramar, personalinsatser och tidsplan, att göra förstudier som leder fram till en detaljerad direktivram för en huvudstudie och att belysa de framtida kraven på verk- samheten. En motsvarande planeringsverk- samhet kommer sannolikt att behöva äga rum också inom andra enheter av kansliorga- nisationen.
Inom praktiskt taget alla delområden av verksamheten inom nya kommerskollegiet kommer det att finnas behov av efterhands- analyser av de åtgärder som genomförts lik- som av en analys som mera allmänt belyser verkningskraften och sidoeffekterna av åtgär— derna. Utredningen förutser att delar av den- na verksamhet kommer att vara ett normalt led inom de olika enheternas arbetsprogram. Andra delar av den här verksamheten kan ta formen av en mera förutsättningslös värde- ring. I det fallet måste man bl. a. falla till- baka på det arbete som kan utföras av olika slags forskningsinstitutioner.
1 l .5 Personalstyrkan
Med den uppläggning utredningen avsett för det praktiska genomförandet av den nya or- ganisationen är det för närvarande inte fråga om att definitivt fixera den inre organisatio- nen för nya kommerskollegiet, och inte hel- ler att binda sig i fråga om personalstyrkans storlek och sammansättning. Det kommer
att vara nödvändigt att noggrant undersöka hur den personal som i dag finns tillgänglig för motsvarande uppgifter skall kunna tas till vara på bästa sätt och vilka åtgärder som fordras för att underlätta omställningarna på personalsidan. Som närmare framgår av det följande räknar utredningen med att statens personalnämnd skall ta del i ett sådant arbe- te.
De uppskattningar i fråga om personal- styrkans storlek som i dag är möjliga hänför sig till ett startskede där man kan räkna med att verksamheten till sitt innehåll till stor del är en fortsättning på den som förekommeri dag. Utredningens uppskattningar har haft som förutsättning att mani stor utsträckning kan falla tillbaka på de resurser som i dag finns tillgängliga på olika håll. De tillskott man har anledning att kalkylera med avser i första hand de verksamhetsgrenar som inte i dag har någon direkt motsvarighet inom da- gens organisation. Några övertalighets- problem kommer enligt utredningens be- dömning inte att uppstå, i vart fall inte om utbildningsåtgärder sätts in i nödvändig om- fattning.
Utredningens överslagsberäkning visar att den totala personalstyrkan kommer att upp- gå till ca 310 anställda (årsarbetskrafter) inom det centrala verket. Siffran inkluderar personalen inom de enheter som enligt för- slaget får en provisorisk organisation, men däremot inte de organ för vilka nya kom- merskollegiet skall ha ställningen som chefs- myndighet: statens institut för företagsut- veckling (ca 260 anställda) samt bergsstaten. elektriska inspektionen och sprängämnes— inspektionen (tillsammans ca 60 anställda).
För motsvarande verksamhet finns med dagens organisation omkring 235 anställda, därav inom dagens kommerskollegium ca 150, inom statens pris— och kartellnänmd ca 50 och inom arbetsmarknadsstyrelsen ca 25. Med de antaganden som legat till grund för utredningens överslagsberäkning betyder det ett behov av ytterligare personal som mot- svarar ca 75 årsarbetskrafter. Fördelningen av personalstyrkan presenteras i det följande.
Överslagsberäkningen innebär att den totala personalstyrkan inom Utredningssektorn kommer att uppgå till 167 anställda.
Allmänna utredningsenheten
Enligt'utredningens uppskattning kommer det att finnas 49 anställda inom allmänna utredningsenheten. Personal till enheten skall kunna hämtas från kommerskollegiet (ekonomisk-statistiska och administrativa sektionen samt allmänna byrån), vidare från statens pris- och kartellnänmd (kartellregis- tersektionen, gruppen för storföretagsregis- ter, statistiska byrån). Utredningen har anta- git att 41 anställda kommer att överföras från dessa enheter vilket alltså innebär behov av att nyrekrytera 8 anställda. Nyrekryteringen bör avse dokumentalistuppgifter (för interna behov), beställarfunktioner i samband med användningen av automatisk databehandling och nytillkommande registervårdsuppgifter (bl. a. i samband med ett register över stöd- företagen). Vidare har utredningen förutsatt att nyrekryteringen bör innebära att det inom enheten byggs upp en reservstyrka för verksamheten på utredningssidan.
Enheten för industribranschfrågor
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 67 anställda inom enheten. Personal till enheten skall kunna hämtas från kommerskollegiet (andra utrikeshandelsby- rån) och pris- och kartellnämnden. Utred— ningen har utgått från att 42 av de anställda kommer att hämtas från den nuvarande orga— nisationen. Nyrekryteringsbehovet uppgår sålunda till 25 anställda.
Det senare är närmast att se som en pro- grammatisk bedömning som grundar sig på behovet att snabbt skapa en väl utbyggd, branschorienterad utredningsverksamhet.
Internationella enheten
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 51 anställda inom enheten. Ut-
gångspunkt för beräkningarna har varit att den internationella enheten (under ett start- skede) i hög grad kommer att fungera som en motsvarighet till den nuvarande utrikes- och utredningsavdelningen med undantag för de funktioner som enligt förslaget förs till allmänna utredningsenheten och enheten för industribranschfrågor. Beräkningarna inne- bär att 49 anställda kommer att hämtas från den nuvarande organisationen och att beho- vet av nyrekrytering inskränker sig till 2 an— ställda.
Det senare utgår i första hand från beho- vet av ytterligare personal för uppgifternai samband med avtalen om tekniskt, industri- ellt och vetenskapligt samarbete med öststa- tema.
1 1.5.2 Utvecklingssektorn
Överslagsberäkningen innebär att den totala personalstyrkan inom utvecklingssektorn kommer att uppgå till 57 anställda.
Enheten för finansieringsfrågor
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 45 anställda inom enheten för finansieringsfrågor. Personal till enheten skall kunna hämtas från kommerskollegiet (industribyrån) och arbetsmarknadsstyrelsen (lokaliseringsbyrån). Utredningen har räknat med att 42 anställda kommer att föras över från den nuvarande organisationen och att nyrekryteringen kommer att uppgå till 3 an- ställda.
Bedömningen av nyrekryteringsbehovet har bl.a. tagit hänsyn till nytillkommande funktioner i samband med verkets roll som uppföljningsmyndighet för det finansiella företagsstödet.
Enheten för exportstödsfrågor
Enligt utredningen uppskattning kommer det att finnas 6 anställda inom enheten för exportstödsfrågor. Personal skall kunna häm- tas från Kollegiet för Sverige-information och från handelsdepartementet. Beräkningen
utgår från att 3 av de anställda kommer att föras över från den nuvarande organisationen och att behovet av nyrekrytering avser 3 an— ställda.
Enheten för industriservice
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 6 anställda inom enheten för industriservice. Utredningen har antagit att det helt och hållet bör bli fråga om nyrekry- tering.
De beräkningsmässiga antagandena uteslu- ter inte att det i verkligheten kan bli fråga om att överföra personal från statens institut för företagsutveckling.
11.5.3 Energi- och bergssektorn
Överslagsberäkningen innebär att den totala personalstyrkan inom energi- och bergssek- torn kommer att uppgå till 31 anställda.
Enheten för energiförsörjningsfrågor
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 23 anställda inom enheten för energiförsörjningsfrågor. Personal skall kun- na hämtas från kommerskollegiet (elektriska byrån) och överstyrelsen för ekonomiskt för- svar. Beräkningarna utgår från att 14 av de anställda kommer att föras över från den nu- varande organisationen och att nyrekryte- ringen kommer att avse 9 anställda. (I fråga om bakgrunden till beräkningarna får hänvi- sas till utredningens kommentar till rappor- ten från organisationsundersökningen vid kommerskollegiets elektriska byrå och sta- tens elektriska inspektion.)
Enheten för bergsfrågor
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 8 anställda inom enheten för bergsfrågor. Som framgått av det föregående förutsätter utredningen att enheten blir en motsvarighet till den nuvarande bergsbyrån. Det innebär således att den nuvarande perso- nalen förs över till den nya organisationen.
Överslagsberäkningen innebär att den totala personalstyrkan inom juridisk-adrninistrativa sektorn kommer att uppgå till 44 anställda.
Administrativa enheten
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 25 anställda inom administrati- va enheten. Personal skall kunna hämtas från kommerskollegiet och pris- och kartellnänm- den. Beräkningsmässigt har utredningen an- tagit att 17 anställda kommer att kunna föras över från den nuvarande organisationen vilket innebär behov att nyrekrytera 8 an- ställda.
Enheten för näringsrättsliga frågor
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 4 anställda inom enheten för näringsrättsliga frågor. Personalen kommer att kunna hämtas från kommerskollegiet. Med utgångspunkt i antagandet att enhe- ten inte skall svara för några nytillkomman- de uppgifter blir nyrekrytering inte erforder- lig.
Enheten för säkerhetsfrågor
Enligt utredningens uppskattning kommer det att finnas 15 anställda inom enheten för säkerhetsfrågor. Personalen skall kunna häm- tas från kommerskollegiet (elektriska byrån). Uppskattningen har utgått från att 13 an- ställda kommer att föras över från den nuva- rande organisationen och att nyrekryterings— behovet kornmer att uppgå till 2 anställda (se utredningens kommentar till rapporten från undersökningen av verksamheten inom kommerskollegiets elektriska byrå och sta- tens elektriska inspektion).
11.5 .5 Planeringssekretariatet
Enligt överslagsberäkningarna kommer pla- neringssekretariatet att omfatta 4 anställda. En beräkningsmässig utgångspunkt har varit
att personalen helt och hållet kommer att nyrekryteras.
11.5.6 Chefstjänstemän
Enligt förslaget kommer inom verket att fin- nas 5 chefstjänstemän (verkschef och sek- torschefer).
12. Ny organisation för vissa statliga uppgifter på mineralområdet
12.1 Huvudpunkterna i utredningens förslag
Utredningen föreslår en samordning mellan den statliga prospekteringsverksamheten och förvaltningen av statens gruvegendom inom ramen för den statliga företagsgruppen. För— slaget innebär således en sammanläggning av motsvarande uppgifter inom SGU och det nu- varande kommerskollegiet.
Bakgrunden till de förslag som berör SGU är framför allt behovet av klara rågångar mellan affärsmässiga uppgifter och allmän- nyttiga. Förslaget om en ny inplacering av kommerskollegiets funktioner i samband med förvaltningen av statens gruvegendom har som huvudmotiv nödvändigheten att ska- pa bättre förutsättningar för det affärsmässi- ga agerandet i samband med användningen av statens gruvrätter.
Kommerskollegieutredningens bedöm- ningar har bl.a. haft de tidigare förslagen från geologiutredningen som utgångspunkt. Dessa innebar bl. a. att SGU skulle få ställ- ningen som statligt topporgan för frågor i samband med gruvnäringen och huvudansva- ret för tillämpningen av gruvlagstiftningen. Vidare innebar geologiutredningens förslag att bergsstaten skulle knytas till SGU.
Kommerskollegieutredningen anser att en sådan omläggning tills vidare inte är aktuell. De institutionella frågorna på området måste lösas i anslutning till statsmakternas behand- ling av förslagen till ny gruvlagstiftning, och under det närmaste skedet bör den nuvaran-
de organisationen behållas. Det innebär att uppgifterna inom kommerskollegiets bergs- byrå (bortsett från de som sammanhänger med förvaltningen av statens gruvegendom) enligt kommerskollegieutredningens förslag knyts till nya kommerskollegiet med en pro— visorisk organisation.
En sådan lösning lägger inte hinder i vägen för en rekonstruktion av SGU som i linje med geologiutredningens förslag syftar till att ut— veckla dess funktioner som geologisk fack— myndighet. Om SGU i framtiden skall få ställningen som huvudorgan för tillämp- ningen av gruvlagstiftningen lämnar utred— ningen som en öppen fråga. Nya kommers— kollegiet kommer under alla förhållanden att behöva användas när det gäller att från sta- tens sida hålla kontakt med gruvindustrins förhållanden.
Den kommande gruvlagstiftningen kan ge utgångspunkter för en omprövning av bergs- statens uppgifter. Uppläggningen av dess verksamhet bör under alla förhållanden tas upp till fortsatt bedömning, som bl. a. bör inriktas på behovet av en rationell organisa- tion för det tillsynsarbete (inspektionsverk— samhet) som bergsstaten med nuvarande or— ganisation svarar för.
Enligt utredningens bedömning ligget det nära till hands att arbetarskyddsverket i framtiden svarar för motsvarande uppgifter. Bl. a. har det den fördelen att det möjliggör en samordning mellan den tillsynsverksam-
het som avser bergarbeten ovan jord (som i dag arbetarskyddsverket svarar för) och den som avser underjordsarbeten (gruvor och andra bergrumsarbeten som i dag bergs- staten svarar för).
De egentliga myndighetsuppgifterna för bergsstaten, t. ex. beviljandet av inmutningar och utmål, kan däremot knappast bli en uppgift för arbetarskyddsverket. En ny orga- nisation med en uppdelning av bergsstatens verksamhetsprogram förutsätter alltså att man kan finna lämpliga former för de delar av verksamheten som inte förs till arbetar- skyddsverket. Enligt en preliminär bedöm- ning finns det möjligheter till detta genom en omläggning av förrättningsarbetet. Beslut om inmutningar och utmål på grundval av en av lantmätare upprättad karta skall kunna fattas av en myndighet. Överföringen av vissa uppgifter till arbetarskyddsverket i kombina- tion med en omläggning av förrättningsarbe- tet betyder att det inte längre finns behov av en organisation som är en direkt motsvarig- het till den nuvarande bergsstaten. Vilken myndighet som skall ha ansvaret exempelvis för beviljandet av inmutningar och utmål lämnar utredningen som en öppen fråga. En skissartad framtidslösning som presenteras är principiellt en motsvarighet till geologiutred- ningens förslag. Huvudansvaret för tillämp- ningen av gruvlagstiftningen kommer att samlas hos ”nya SGU”.
Förutsättningarna att föra över vissa av bergsstatens uppgifter till arbetarskyddsver- ket kan inte bedömas definitivt förrän i samband med en väntad reorganisation för arbetarskyddsverket. De här skisserade om- läggningarna kräver också i övrigt fortsatta undersökningar, och kommerskollegieutred- ningen föreslår därför att bergsstaten tills vidare knyts till nya kommerskollegiet med en provisorisk organisation.
12.2. Utgångsläget
12.2.1 lntresseområdet
De statliga uppgifter på mineralområdet som här behandlas är i första hand de som med
nuvarande organisation hör hemma inom kommerskollegiet (bergsbyrån), bergsstaten och Svergies geologiska undersökning (SGU). I en rad fall finns samhörighetslinjer mellan olika deluppgifter och verksamhetsgrenar in- om området. Ett viktigt exempel är att man både inom kommerskollegiet (bergsbyrån) och SGU arbetar med uppgiften att ta till vara statens affärsmässiga intressen inom gruvnäringen, inom SGU genom prOSpekte- ringsverksamheten, inom kommerskollegiet genom uppgifterna i samband med förvalt— ningen av statens gruvegendom.
Samhörigheten har också en mer vid- sträckt innebörd. Det finns anledning att tala om en programmässig samhörighet, som sträcker sig över flera verksamhetsgrenar men som å andra sidan knappast gäller verk- samheten som helhet. För vissa delområden är de programmässiga samhörighetslinjerna åt andra håll minst lika starka. Som exempel är bergsstatens uppgifter i anslutning till arbetarskyddet direkt i linje med den statliga verksamheten i övrigt på arbetarskyddets område. Det är också viktigt att observera att SGU:s uppgifter som geologiskt fackor- gan gör det till ett serviceorgan med en vidsträckt krets av uppdragsgivare.
Utredningen har sett följande som huvud- frågor för en bedömning av organisationen i stort.
1. Hur bör ansvaret förankras för de akti- viteter som utgår från statens gruvrätter (kronoandel, inmutarandel, jordägarandel) och från statens rättigheter i fråga om icke inmutningsbara mineral för att möta kraven på effektivitet och företagsekonomisk ratio- nalitet i verksamheten? Hur bör den stat- liga prospekteringsverksarnheten (malmlet- ningen) knytas samman med förvaltningen av de statliga tillgångarna?
2. Finns det förutsättningar för en samor- ganisation mellan olika statliga verksamhets- grenar av myndighetskaraktär som knyter an till mineralområdet och som i dag i första hand finns företrädda inom kommerskolle- gieverket och SGU? Vilken form bör använ- das för en sådan samorganisation?
3. Behövs en ändrad uppläggning för verk-
samheten i samband med tillämpningen av gruvlagstiftningen?
4. Hur bör bergsstatens inspektionsverk- samhet för framtiden vara upplagd?
5. Hur bör den kommande organisationen vara uppbyggd för att tillvarata statens nä- ringspolitiska intressen i förhållande till gruv- industrin? Den sista huvudfrågan innehåller flera del- frågor. En är hur sysselsättningspolitiska in- tressen och andra näringspolitiska hänsynsta- ganden skall spela in i samband med utnytt— jandet av de statliga gruvrätterna och i plane- ringen av exploateringsprojekt. En annan är hur gruvlagstiftningen skall utnyttjas i nä- ringspolitiska sammanhang. En tredje är hur en näringspolitisk bevakning bör vara organi- serad vad gäller gruvindustrin och andra nä- ringsgrenar som är sammanlänkade med den— na.
12.2.2 Behovet av en reorganisation
Det finns ett väl dokumenterat behov att ta upp organisationen i stort till granskning vad gäller verksamheten inom kommerskollegiet (bergsbyrån), bergsstaten och SGU. Utveck- lingsfrågor som berör de organisatoriska för- hållandena har under de senaste åren tagits upp i fråga om praktiskt taget alla delområ- den för verksamheten.
I fråga om några områden är det nödvän- digt att så snart som möjligt fatta beslut om den kommande organisationen. [ första hand gäller det förvaltningen av statens gruvegen- dom och den statliga malmprospekteringen. Utvecklingen av resurserna inom SGU bör också vara en fråga med hög prioritet. Som framgått av utredningens redogörelse i annat sammanhang finns det planer på en ny lag- stiftning och också detta aktualiserar ställ- ningstaganden till de institutionella frågorna och organisationen i stort.
Behovet av en reorganisation för verksam- heten i samband med förvaltningen av sta- tens gruvegendom har tidigare tagits upp i propositionssammanhang. I prop. 1968z51 hette det bl. a. att den nuvarande organisa- tionen tillkom under helt andra förutsätt-
ningar och inte fyller de krav som numera måste ställas.
Direktiven till geologiutredningen har av— speglat behovet att i ett brett perspektiv granska uppläggningen av den verksamhet som med nuvarande organisation är knuten till SGU. Till de problem som geologiutred— ningen haft i uppdrag att behandla har bl. a. hört vad som från samhällsekonomisk syn- punkt är en lämplig omfattning och inrikt- ning av malmietningen och hur man bäst skall tillgodose önskemålen om en intensifie- ring av den geologiska karteringen.
Den rekonstruktion som utredningen räk- nar med inom det nuvarande kommerskolle— giets verksamhetsfält aktualiserar bl.a. frå- gan om nya kommerskollegiet skall användas som statligt topporgan i förhållande till gruv— näringen eller om motsvarande funktioner (i överensstämmelse med geologiutredningens förslag) skall föras till SGU.
Som framgått av det föregående har orga— nisationen i stort inom området tidigare berörts av geologiutredningen i betänkandet ”Malm—Jord—Vatten” (SOU 1971217). I sitt remissyttrande har kommerskollegieutred- ningen tagit upp några av grundfrågorna. Av yttrandet framgår att de båda utredningarna har likartade bedömningar vad gäller behovet av en reorganisation. Det samråd som före- kommit innebär bl. a. att båda utredningarna står bakom förslaget att föra över till ett helstatligt bolag de uppgifter som för närva- rande kommerskollegiet har om hand i sam- band med förvaltningen av statens gruvegen- dom.
På några punkter har kommerskollegieut- redningen utgått från andra förutsättningar än geologiutredningen. En väsentlig skillnad är att det enligt kommerskollegieutred- ningens bedömning är nödvändigt att skjuta upp det definitiva ställningstagandet i fråga om organisationen inom flera av de här aktuella verksamhetsområdena.
12.3 Den affärsmässiga verksamheten med utgångspunkt i statens gruvrätter
12.3.1. Förhållandena i dag
Svagheterna i dagens organisation för den affärsmässiga verksamhet som utgår från sta- tens gruvrätter har som nämnts bl. a. berörts i prOp. 1968:51. Bedömningarna där innebar att en ny organisation är nödvändig. Som bakgrund angavs den kraftigt ökade statliga prospekteringen under senare är liksom en- skilda företags aktivitet avseende fyndigheter där staten har kronoandel och som aktualise- rat ställningstaganden till en rad tämligen omfattande gruvprojekt. I propositionen an— gavs att man kan förutse betydligt ökad omfattning av statens mineralexploatering exempelvis i fråga om uran och legeringsme— taller. Planerings— och verkställighetsuppgif- terna avseende aktuella investeringsprojekt liksom verksamheten i övrigt kräver en in- dustriell och affärsmässig organisation av högsta kvalitet.
Utredningen anser att det finns reellt un- derlag för att konstatera att den nuvarande organisationen är otillräcklig. Det grundläg- gande problemet är att personalstyrkan och resurserna i övrigt är otillräckliga. Utveck- lingen av de statliga uppgifterna på området betyder en förändring av de kvalitativa kra-
ven. Det betyder inte att de institutionella
aspekterna är betydelselösa. Det finns anled- ning att uppmärksamma den dubbelroll som det nuvarande kommerskollegiet har vad gäl- ler uppgifterna med anknytning till gruvnä- ringen. Verket skall både fungera som myn- dighetsorgan för tillämpningen av gruvlag- stiftningen och arbeta med affärsmässiga uppgifter. Som flera tidigare utredningar på- pekat kan det åtminstone teoretiskt leda till rollkonflikter.
[ praktiken har sådana rollkonflikter bara i något undantagsfall förekommit. En förklaring är att det rör sig om ett så begrän— sat antal ärenden som handläggs inom det centrala verket och som innebär tillämpning av gruvlagstiftningen. Huvuddelen av dessa ärenden avgörs i stället inom bergsstaten. En
annan förklaring till att rollkonflikter knap- past förekommit kan ha varit att kronoande- larna utnyttjats i relativt liten utsträckning.
Trots att den nuvarande ordningen i prak- tiken knappast betytt några svårigheter i form av rollkonflikter är det berättigat att sätta den i fråga. I framtiden kan den visa sig betydligt mer problematisk. En ny gruvlag- stiftning som lämnar möjligheter för en star— kare statlig styrning kan bidra därtill.
Som exempel kan man peka på gruvrätts- utredningens förslag att förlängningar av icke utnyttjade gruvrätter skall bedömas med hänsyn till det allmännas intresse av ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mine- raltillgångar och med hänsyn till att andra än den tidigare utmålsinnehavaren kan vara be- redda att undersöka eller bearbeta fyndighe- ten. För bedömningar av det här slaget är det avgjort ett intresse att de beslutande myndig- heterna står fria från affärsmässiga intressen.
Den principiella innebörden av utred— ningens bedömning är att en ny organisation bör ge rågångar mellan myndighetsuppgifter i anslutning till gruvlagstiftningen och upp- gifter i anslutning till förvaltningen av de statliga gruvrätterna. Det är möjligt att åstad- komma med olika konstruktioner vad gäller organisationen i stort. Det är också möjligt inom ramen för en sammanhållen organisa- tion som liknar eller direkt motsvarar den nuvarande, men en förutsättning är i så fall att de olika beslutandeuppgifterna separeras; beslutsapparaten bör vara så uppbyggd att an- svaret för dessa båda områden ligger på olika händer. Det vill med andra ord säga att en sammanhållen organisation närmast betyder
kanslimässig gemenskap.
Den organisation som skisserats av geolo- giutredningen har liknande nackdelar som dagens organisation. Geologiutredningen har förutsatt att SGU efter en ombildning kom- mer att svara för ”intressestyrda uppgifter” och myndighetsuppgifter i anslutning till gruvlagstiftningen. Väljs en sådan lösning blir det nödvändigt att modifiera geologiut- redningens förslag till ny organisation. Mera härom i det följande.
I fråga om de allmänna förutsättningarna för den verksamhet som utgår från de statli- ga gruvrätterna har kommerskollegieutred- ningen samma bedömning som geologiutred- ningen. Verksamheten måste drivas under affärsmässiga former och bör uppfattas som en parallell till annan affärsmässig statlig verksamhet. Det är alltså inte främmande för verksamhetens karaktär att det operativa hu- vudansvaret läggs inom den statliga företags- gruppen.
Vad som positivt talar för att kommers- kollegiets uppgifter i samband med förvalt— ningen av statens gruvegendom förs över till den statliga företagsgruppen är bl. a. behovet av en organisation med operativ rörelsefri— het. En anknytning till den statliga företags- gruppen betyder sådana möjligheter och innebär dessutom goda förutsättningar vad gäller tillgången till ekonomisk och gruvtek— nisk expertis.
Utredningen rekommenderar alltså en så— dan lösning som ett förstahandsalternativ. Detta betyder inte att en fortsatt anknytning till förvaltningsapparaten skulle vara uteslu— ten. Det är mycket möjligt att en sådan an- knytning i praktiken skulle kunna ge samma fördelar som förstahandsalternativet.
[ så fall kräver det hänsyn till de synpunk— ter som angetts i det föregående. Organisa— tionen bör vara så uppbyggd att den inte innebär rollkonflikter. Varken nya kommers- kollegiet eller SGU har rimliga förutsätt- ningar att utan speciella arrangemang svara för uppgifterna i samband med förvaltningen av statens gruvegendom.
Över huvud taget förefaller dessa uppgif- ter ligga på ganska stor distans från det som enligt utredningens bedömning kommer att vara huvudlinjer i verksamheten inom nya kommerskollegiet och SGU. Det finns knap- past heller given anknytning till uppgifterna för någon annan myndighet. Det gör att det inte framstått som ett realistiskt alternativ att behålla anknytningen till förvaltnings- apparaten.
Att huvudansvaret förankras inom ett or—
gan med bolagsform betyder i flera hänseen— den nya förutsättningar vad gäller sättet att arbeta med förvaltningen av statens gruv— egendom. Som exempel kan man inte i samma utsträckning som hittills kräva insyn i den exploatering som genomförs av icke statliga företag. Utredningen anser att dessa konsekvenser mycket väl kan accepteras.
Att de statliga åtgärderna delvis utgår från privilegier (kronoandelsinstitutet) bör enligt utredningens bedömning inte hindra att det operativa ansvaret läggs hos en enhet med bolagsform. Det bör heller inte påverka ar- betssättet. Det är önskvärt att det företag som enligt förslaget kommer att företräda staten i samband med förvaltningen av dess gruvegendom får en ställning som är helt jämförlig med andra företag och att dess kontakter med andra företag inom gruvin- dustrin utgår från samma förutsättningar som normalt gäller för kontakterna företag emellan. Enligt utredningens bedömning be- tyder den nya konstruktionen inte några kom- plikationer från rättslig synpunkt. Bl. a. finns det anledning att ta fasta på de riksdagsskri- velser som ger Kungl. Maj:t rätt att upplåta begagnandet av jordägarandelar, kronoande- lar och andelar som tillkommer staten i egen- skap av inmutare. Behovet av en väl genom- tänkt ansvarsfördelning mellan Kungl. Maj:t och den statliga företagsgruppen i dessa ären- den bör uppmärksammas i samband med ut- formningen av en ny gruvlag.
Att uppgifterna läggs inom den statliga företagsgruppen betyder inte sämre möjlig- heter att låta sysselsättningspolitiska hän- synstaganden och andra näringspolitiska in- tressen spela in. Det kan ske på samma sätt som i övrigt inom den statliga företagsverk- samheten. En utväg kan bl. a. vara ' som förutsattes i prop. 19692121 om bildandet av Statsföretag AB — att använda en teknik med offerter från det berörda företaget i de fall ägaren/staten begär att det skall fullgöra spe— ciella uppgifter.
De närmare betingelserna för verksamhe- ten kommer bl.a. att bestämmas av relatio- nerna till den statliga prospekteringsverksam- heten och till den statliga verksamheten i
exploateringsledet. Utredningens bedöm- ningar i fråga om förutsättningarna att direkt samordna förvaltningen av statens gruvrätter med den statliga prospekteringsverksamhe- ten utvecklas närmare i det följande. I det här sammanhanget vill utredningen begränsa sig till att konstatera att det under alla förhållanden är önskvärt med en gemensam styrning för den affärsmässigt inriktade stat- liga prospekteringsverksarnheten och verk- samheten med utgångspunkt i de statliga gruvrätterna.
Som framgår av den översikt utredningen lämnat i annat sammanhang är de statliga uppgifterna i samband med exploateringen av naturtillgångarna på kontinentalsockeln, icke inmutningsbara fyndigheter på krono- mark samt sand—, grus- och stenförekomster inom vissa allmänna vattenområden parallel- la till uppgifterna i samband med de statliga gruvrätterna. För tillståndsgivningen i fråga om exploateringen av dessa och för bestäm- ningen av den ekonomiska ersättningen till kronan har kommerskollegiet (bergsbyrån), vissa länsstyrelser och vederbörande mark- förvaltande myndighet (i första hand domän- verket) ansvaret.
Tillkomsten av en ny organisation för förvaltningen av statens gruvegendom gör det naturligt att ta upp till bedömning hur myndigheternas verksamhet bör vara upp- lagd vad gäller dessa områden. En annan utgångspunkt bör vara att exploateringen från ekonomisk synpunkt får allt större betydel- se. Bl. a. är det fallet i fråga om täktverksam- heten på kontinentalsockeln.
Geologiutredningens förslag innebär på detta område att kommerskollegiets uppgif- ter förs över till SGU. Detsamma gäller de uppgifter som i dag sköts av vissa länsstyrel- ser.
Kommerskollegieutredningen menar att en sådan anknytning inte utan vidare ger den bästa lösningen. Ett av argumenten för att pröva andra utvägar är önskvärdheten att renodla SGU:s verksamhet så att den inte omfattar kommersiella funktioner.
En utväg kan vara att engagera det bolag som kommer att svara för förvaltningen av
den statliga gruvegendomen också i fråga om täktverksamheten på kontinentalsockeln, på kronomark och inom allmänna vattenområ- den i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor- sjön i Jämtland. Det förutsätter en uppdel- ning motsvarande den som föreslagitsi fråga om kommerskollegiets uppgifter i stort inom mineralområdet. Tillståndsgivningen och uppgiften att på statens vägnar träffa de ekonomiska avgörandena bör särskiljas. Det är möjligt att man för tillståndsgivningen har möjlighet att falla tillbaka på en utvidgning av miljöskyddslagen.
Samma princip (med särskiljande av till- ståndsgivningen och bestämmandet av de ekonomiska ersättningarna) skall kunna tillämpas vid ett genomförande av gruvrätts- utredningens förslag om möjlighet att isam- band med beviljande av koncession enligt den nya gruvrättsliga speciallagstiftningen fastställa villkor om statligt deltagande eller ekonomisk ersättning till staten. Tillständs- givningen bör läggas hos en myndighet. Det företag som skall svara för förvaltningen av statens gruvegendom bör få till uppgift att företräda staten i samband med bestämman- det av den ekonomiska ersättningen.
12.4 Den statliga prospekterings- verksamheten
Hur den statliga prospekteringsverksamheten för framtiden bör vara upplagd hör till de frågor som är sammanvävda med organisatio- nen i stort, både vad gäller förvaltningen av statens gruvegendom och vad gäller myndig- hetsuppgifterna på mineralområdet. För kommerskollegieutredningens del har det va- rit naturligt att på det här området hämta sina utgångspunkter i de synpunkter och förslag som lagts fram av geologiutredningen.
Geologiutredningen har i sitt förslag ut- gått från att hela den statliga prospekterings- verksamheten i framtiden kommer att hållas samlad inom SGU. Samtidigt har geologiut- redningen varit medveten om att andra arrangemang kan bli aktuella. Det bör an- komma på det bolag som förutsätts svara för förvaltningen av statens gruvegendom att
avgöra om det bör bygga upp en egen organi- sation för prospekteringsverksamhet eller fal- la tillbaka på resurserna inom SGU, framhöll geologiutredningen. Bygger man upp en så- dan organisation inom bolaget kan det 4 som framgår av geologiutredningen — få till konsekvens att man får anledning att där samla hela den statliga prospekteringsverk- samheten.
Även om geologiutredningen synes ha förutsatt att den statliga prospekteringsverk- samheten skall hållas samlad kommer den enligt geologiutredningens förslag att styr- ningsmässigt vara uppdelad. Enligt dess för- slag kommer den att innehålla dels en ”all- männyttig del” som avser landsomfattande och regional prospektering, dels en ”intresse- styrd” affärsmässigt inriktad prOSpektering.
Den prospekteringsverksamhet som hittills genomförts av SGU hör närmast hemma inom den senare kategorin. En program— styrd, landsomfattande och regional pro- spektering som ligger vid sidan av de affärs- mässiga intressen är med andra ord ett delvis nytt element i verksamheten. Geologiutred- ningen har begränsat sig till att ge exempel på vad den kan komma att omfatta.
Geologiutredningen räknar upp sju pro- jekt:
l.Prospektering efter järnmalmer i norra Sverige
2.Prospektering efter järnmalmer i Mel- lansverige
3. Prospektering efter sulfidmalmer i nor- ra Sverige
4. Prospektering efter sulfidmalmer i Mel- lan- och Sydsverige 5.Prospektering efter malmer inom fjäll- kedjan
6. Prospektering efter legeringsmetallernas malmer
7. Prospektering efter radioaktiva mineral
Det material som i dag föreligger ger knappast underlag för att besluta om inne- hållet i en landsomfattande och regional prospekteringsverksamhet. Det är därför hel- ler inte möjligt att avgöra hur den bör vara upplagd och administreras.
Ett av motiven för att skjuta upp ställ- ningstagandet till förslagen om startandet av en prospekteringsverksamhet med delvis and- ra förutsättningar än hittills är de problem som har att göra med utnyttjandet av resul- taten. Det är rimligt att förutsätta andra villkor för den nya verksamheten än för den hittillsvarande. Olika intressenter måste kun— na tillgodogöra sig resultaten på lika villkor.
De senare problemen kräver ytterligare uppmärksamhet. Innan de lösts bör det knappast vara aktuellt att starta en ny verk- samhet. Kommerskollegieutredningen har alltså haft som förutsättning för sina förslag att den prospekteringsverksamhet som man för den närmaste framtiden har att räkna med är en motsvarighet till den hittillsvaran- de men i likhet med geologiutredningen har kommerskollegieutredningen förutsatt att den kommer att styras på annat sätt.
Det material som i dag finns tillgängligt ger knappast underlag för en ekonomisk jämförelse mellan alternativet att ha den statliga prospekteringsverksamheten knuten till SGU resp. till den statliga företagsgrup- pen. Alltså är det andra faktorer som måste fälla utslaget.
Det avgörande för utredningens bedöm- ning är behovet att i organisationsstrukturen skapa klara rågångar mellan allmännyttiga och affärsmässiga uppgifter. Med detta som bakgrund föreslår utredningen en gemensam organisation inom den statliga företagsgrup- pen för verksamheten med utgångspunkt i de statliga gruvrätterna och mineraltill- gångarna och för den statliga prospekterings- verksamheten. Den nya organisationen kom- mer således att överta motsvarande upp— gifter inom SGU och det nuvarande kommers- kollegiet.
Utbrytningen av prospekteringsverksam- heten från SGU betyder att dess ställning som geologisk fackmyndighet för framtiden ytterligare markeras. Det påverkar bl. a. be- dömningen av SGU:s möjligheter att fungera som statligt topporgan för frågor i samband med gruvnäringen. Mera därom i det följan- de.
12.5. Allmännyttiga uppgifter och myndighetsuppgifter
12.5.1. Problem och utvecklingsmöjligheter
Som nämnts har det för utredningen varit en av huvudfrågorna på området om en samor- ganisation bör ske mellan verksamhetsgrenar inom kommerskollegieverket och SGU. Bak— grunden är bl.a. de förslag om en sådan samorganisation som tidigare lagts fram av geologiutredningen.
Att det finns samhörighet och släktskap mellan uppgifterna på ömse håll har under- strukits i det föregående. Samtidigt ligger uppgifterna så långt från varandra att en samorganisation knappast ger några rationali— seringseffekter att tala om.
En samorganisation måste alltså motiveras på annat sätt. För geologiutredningens del har det varit att man därigenom skulle vinna en koncentration av statens näringspolitiska uppgifter i anslutning till gruvnäringen.
Så blir inte i samma utsträckning fallet med de förutsättningar kommerskollegieut- redningen angett i det föregående. Utbryt— ningen av prospekteringsverksamheten bety- der att verksamheten som helhet i mindre grad blir orienterad mot gruvnäringen. Där- med ligger det inte lika nära till hands som enligt de förutsättningar geologiutredningen utgått från att använda SGU som statligt topporgan för frågor i samband med gruvnä- ringen och som huvudorgan för tillämp- ningen av gruvlagstiftningen.
Nya kommerskollegiet är inte heller ett idealiskt organ för alla de här aktuella upp- gifterna. De innehåller moment som ligger vid sidan av verkets funktioner som närings- politiskt centralorgan. Önskvärdheten att renodla verksamhetsfältet för det nya verket talar för att uppgifterna helt eller delvis bryts ut.
Med hänsyn till planerna på en ny gruvlag- stiftning ligger ett definitivt avgörande för närvarande utom räckhåll vad gäller toppor- ganisationen på den statliga sidan för frågor i anslutning till gruvnäringen. Därför har det för utredningen varit nödvändigt att begrän—
sa sig till att mera diskussionsvis ta upp de krav som bör ställas på organisationen.
Enligt utredningens bedömning är det knappast möjligt att enbart falla tillba- ka på SGU som statligt topporgan för frågor i samband med gruvindustrin. När det gäller att hålla kontakt med gruvindustrins förhal- landen är det nödvändigt att använda nya kommerskollegiet framför allt som utred- ningsorgan. Det finns anledning att räkna med att det nya verket kommer att arbeta med kartläggningar och analyser som motsvarar vad som gjorts i samband med utredningen om de mellansvenska gruvorna. Att det nya ver- ket på så sätt tar del i den näringspolitiska bevakningen av gruvindustrins förhållanden betyder inte nödvändigtvis att verket ocksa bör användas som huvudorgan för tillämp- ningen av gruvlagstiftningen. Avgörande i det senare sammanhanget är hur utpräglade de näringspolitiska dimensionerna kommer att vara i det kommande regelsystemet.
Den nuvarande gruvlagstiftningen är knap— past ett regelsystem som är så starkt knutet till näringspolitiken att det skulle hindra att uppgifterna som huvudorgan för tillämp- ningen lades på annat håll. I så fall är det närmast till hands att bygga på SGU.
] någon mån får gruvlagstiftningen en starkare anknytning till den allmänna nä- ringspolitiken om den utformas i överens- kommelse med gruvrättsutredningens för- slag. Enligt utredningens bedömning är det emellertid också med dessa förutsättningar fullt möjligt att tillämpa en organisation som i huvuddrag motsvarar geologiutredningens förslag vilket alltså innebär att SGU byggs upp som centralorgan för tillämpningen av gruvlagstiftningen.
Med tanke på hur nära sammanvävda de institutionella frågorna är med lagstiftnings- frågorna är det ett väsentligt intresse att de närmaste dispositionerna innebär bevarande av handlingsfriheten. Förslaget om en provi- sorisk organisation har ett sådant syfte.
Visar en senare bedöming att de centrala uppgifterna i samband med tillämpningen av gruvlagstiftningen med fördel kan placeras in hos SGU förutsätter det en rekonstruktion.
Med nuvarande uppbyggnad har SGU knap- past rimliga förutsättningar att svara för uppgifterna. Den ombildning som föreslagits av geologiutredningen ger gynnsammare för- utsättningar. För den skull ärinte geologiut- redningens förslag till ny organisation till alla delar fullt tillfredsställande. Mera därom i det följande.
Enligt utredningens bedömning finns det en rad utvecklingsfaktorer som gör bergssta- tens uppgifter allt svårare. Till dessa hör förskjutningarna i kraven på den tillsynsverk- samhet (inspektionsverksamhet) som bergs- staten svarar för och som omfattar dels vad som brukar betecknas som teknisk tillsyn (med utgångspunkt i gruvlagstiftningen), dels en tillsyn som utgår från arbetarskydds- lagstiftningen.
I princip avser tillsynsverksamheten bara underjordsarbeten men den begränsar sig in- te enbart till gruvor. Enligt gällande bestäm— melser skall bergmästarna svara för tillsyn i anslutning till arbetarskyddslagen vad gäller utrymme under jord också vid inrättande av kraftverk, verkstäder, förråd, skyddsrum, re- ningsverk. trafik-, avlopps- och dränerings- tunnlar. varv, hangarer och liknande anlägg- ningar under den tid sprängningsarbeten samt därmed sammanhängande skrotnings— och förstärkningsarbeten pågår. Yrkesinspektö- rerna övertar successivt tillsynen allteftersom montagearbete i bergutrymme påbörjas.
Gränsdragningsföreskrifterna öppnar möj- ligheter till förskjutning i speciella fall mel- lan bergmästarens och den allmänna yrkesin- spektionens ansvarsområden och så har ock- sa skett i viss utsträckning.
Det är ett väsentligt krav att arbetar- skyddsfrågorna inom bergsstatens verksam- hetsfält ges ett vidgat intresse. Tillsynsverk— samheten måste ta upp hela arbetsmiljön in- om gruvorna och andra arbetsplatser under jord. En sådan utveckling av bergsstatens verk- samhet betyder ett närmande till de uppgif- ter arbetarskyddsverket svarar för.
Likheterna mellan ovanjordsarbeten och underjordsarbeten är en annan omständighet som talar för ett sådant närmande. Bl.a. är det angeläget att ta hänsyn till den utveck-
ling som är att vänta vad gäller sammansätt- ningen av bergsprängningsarbetena. Under 60-talet var bergsprängningarbeten som hän- för sig till gruvindustrin volymmässigt domi- nerande medan beräkningarna för 70-talet anger en volymmässig dominans för bergar- beten ovan jord som framför allt hänför sig till byggnads- och anläggningsindustrin. Till- gängliga uppskattningar visar att bara om- kring 34 % av den totala bergsprängningsvo- lymen kommer att hänföra sig till underjords- arbeten. Ett av de mest väsentliga problemen är vilka resurser som bör finnas tillgängliga för olika delar av det statliga säkerhetsarbete som avser bergsprängningsarbeten av olika slag.
Det föregående bör enligt utredningens bedömning vara utlösande för en allmän om- prövning av bergsstatens funktioner som tar upp möjligheten av att ersätta den nuvarande organisationen med andra verksamhetsfor- mer. En sådan omprövning måste ocksa ta hänsyn till hur innehållet i myndighetsupp- gifterna har förändrats och ytterligare kom- mer att förändras vid införandet av en ny gruv- lagstiftning.
Myndighetsuppgifterna för bergsstaten är i stora drag bestämda genom gruvlagstiftningen och innebär bl. a. att beslutanderätten i ären- den i anslutning till gruvlagen normalt hör hemma inom bergsstaten. Bara i ett fåtal ärenden ligger beslutanderätten inom kom- merskollegiet. Gruvrättsutredningen och geo- logiutredningen har utgått från ett i stora drag oförändrat system.
Förutsättningarna för den statliga regle- ringen av gruvnäringen är på väg att ändras. Utvecklingen kännetecknas bl. a. av en successiv nedläggning av de små gruvorna. Antalet företag inom gruvindustrin blir allt färre. I dag är det bara ett tiotal företag som är större utmålsinnehavare.
Situationen kommer rimligt att döma att vara bestående med möjligheter till en ytter- ligare fortsatt koncentration. En ny gruvlag— stiftning utformad i överensstämmelse med gruvrättsutredningens förslag kan bidra till utvecklingen mot ökad koncentration, men samtidigt kommer en sådan lagstiftning att
betyda en skärpning av de kvalitativa kraven på myndigheternas åtgärder.
Man kan inte ta för givet att en regional organisation som motsvarar den nuvarande har tillfredsställande möjligheter att fylla de krav som ligger i ny lagstiftning. Redan den hittillsvarande utvecklingen har en så stark förändring i förutsättningarna att en reorga- nisation framstår som nödvändig.
[ dag finns det knappast underlag att definitivt bedöma hur motsvarande verksam— het i framtiden bör vara upplagd. Besluten på lagstiftningens område måste vara styran- de. Innan en ny organisation beslutas finns det också anledning att ta upp till bedöm- ning i vilken utsträckning helt nya arbetsfor- mer kan införas. Bl. a. finns det anledning att undersöka om förrättningsarbetet kan ges en annan uppläggning. Det är mycket möj- ligt, anser utredningen, att förrättnings- arbetet i sin nuvarande uppläggning kan av- vecklas under förutsättning att beslut om inmutningar och utmål kan grundas på en av lantmätare upprättad karta.
Om bergsstatens uppgifter ute på fältet förs över till arbetarskyddsverket och om förrättningsarbetet läggs om betyder det att bergsstaten med sin nuvarande uppbyggnad skulle kunna awecklas. Det är å andra sidan för tidigt att säga vilken organisation som i stället bör finnas för de egentliga myndig- hetsuppgifterna. En utväg som skisseras i det följande är en centralisering av beslutsfunk- tionerna.
Det kan också vara en fördel med en så- dan lösning att den ger bättre möjligheter till samordningi kontakterna med gruvindustrin.
Utredningen avstår från att lägga fram nå- got förslag till ny organisation. De fortsatta undersökningar och bedömningar som kom- mer att vara nödvändiga betyder att det under alla förhållanden dröjer innan en ny, permanent organisation kan sättas i tillämp- ning. Det talar för att man tills vidare avstår från mera avgörande ingrepp i den nuvarande organisationen. Bl. a. sammanhänger det med att man inför det avgörandet har att ta hänsyn till de förändringar som är att vänta i
fråga om organisationen i stort inom arbetar- skyddets område.
12.5.2. En framtidslösning
Som den mest rimliga utvägen vad gäller organisationen i stort har utredningen velat ange bildandet av en sammanhållen organisa- tion för myndighetsuppgifterna på mineral— området. Som arbetsnamn använder utred- ningen beteckningen ”nya SGU”.
Utredningen har förutsatt att nya SGU kommer att överta de instruktionsmässiga funktionerna hos det nuvarande kommers- kollegiet och SGU. Det kommer alltså att få ställningen som central myndighet för åren- den om landets geologiska beskaffenhet och för ärenden rörande bergshanteringen. Med hänsyn till att den nya organisationen skulle avlösa kommerskollegiet (och bergsstaten) bör det eventuellt avspegla sig i benäm- ningen. Det skulle t. ex. kunna ske ge- nom att knyta an till ett begrepp som ingår i kommerskollegiets instruktion: ”bergs- överstyrelsen”.
Utredningen har antagit att den nya orga- nisationen i stora drag kommer att svara för en verksamhet som motsvarar vad som föresla- gits av geologiutredningen. Det viktigaste undantaget gäller den statliga prospekterings- verksamheten där kommerskollegieutred- ningen som förut nämnts räknat med en annan inplacering.
Vad gäller den del av verksamheten som övertas från det nuvarande kommerskollegiet (bergsbyrån) har utredningen räknat med en fortsättning. Ett undantag är alltså de av bergsbyråns uppgifter som hänger samman med förvaltningen av statens gruvegendom.
En del ytterligare uppgifter av mera be- gränsad räckvidd inom kommerskollegiet (bergsbyrån) kan föras över till andra organ. Som förut nämnts kan det bl.a. gälla verk- samheten på kontinentalsockeln. Vad gäller säkerhetsföreskrifterna för olje— och gaspro- spektering på kontinentalsockeln ligger det närmast till hands att arbetarskyddsstyrelsen görs till huvudorgan.
Den här skisserade framtidslösningen utgår från en centralisering av beslutsfunktionerna inom bergsstaten. Det system som kommer att tillämpas efter en sådan centralisering kan jämföras med det som gäller i Finland.
En omläggning av det här slaget betyder bl. a. ett enklare system för registrering av besluten. Det är möjligt att man som teknisk form för registreringen av inmutningar, ut- mål och koncessioner kan falla tillbaka på det ADB—baserade fastighetsregister som är under utbyggnad. Av den orsaken bör de fortsatta undersökningarna ske i kontakt med centralnämnden för fastighetsdata.
Utredningen har förutsatt att det bör höra till uppgifterna för nya SGU att svara för en systematisk prognos- och utredningsverksam- het som bl.a. griper in på de allmänna försörjningsfrågorna. Uppgifterna för nya SGU kommer med andra ord att gränsa mot dem som enligt förslaget kommer att höra hemma inom nya kommerskollegiet.
Prognos- och utredningsverksamheten har knappast i dag någon organiserad form på den statliga sidan, även om en sådan uppgift instruktionsmässigt ligger inom ra— men för verksamhetsprogrammet hos kom- merskollegiet av i dag. Vad gäller mot- svarande verksamhet i dagsläget finns det anledning att också uppmärksamma de stu- dier som görs inom överstyrelsen för ekono- miskt försvar.
Utredningens förslag om en ny organisa- tion på verksplanet som skall arbeta med problem och utvecklingsmöjligheter för olika näringsgrenar betyder att man får resurser att vända sig också till gruvindustrin och de övriga näringsgrenar som samspelar med gruvindustrin. Det ger anledning att överväga hur samspelet mellan nya SGU och nya kom- merskollegiet bör utformas vad gäller prog- nos- och utredningsuppgifter med anknytning till gruvindustrin och mineralområdet i stort.
Kommerskollegieutredningen anser att man bör ha som förutsättning att verksamhe- ten inom nya SGU på det här aktuella området framför allt bör knytas an till den geologiska inventerings- och undersöknings- verksamheten. Bl.a. skall den alltså kunna
omfatta analyser i fråga om resurstillgångar och resursutnyttjande som utgår därifrån. Vidare kan verksamheten bl.a. behöva om- fatta en bevakning av den tekniska utveck- lingen och av forskningsfrågor med anknyt- ning till gruvindustrin.
Enligt geologiutredningens förslag skall ut- redningsverksamheten inom det ombildade SGU bl. a. ta sikte på försörjningsfrågorna. Bland dessa uppgifter har geologiutredningen bl. a. angett långsiktiga resursberäkningar av- seende mineral inklusive bränslen och sam- manställning av in- och utländska data om produktion, distribution och konsumtion av mineral för information till Kungl. Maj:t och andra statliga organ och till näringslivet.
Kommerskollegieutredningen anser det naturligt att ta fasta på de senare förslagen. Utredningsverksamheten inom nya SGU skall alltså kunna ge underlag för analyser av marknads— och strukturförhållandena inom de berörda näringsgrenarna, där det med kommerskollegieutredningens förutsätt— ningar är naturligt att räkna med att nya kommerskollegiet träder in. Det senare kom- mer att ha ansvar för den del av den sam- hälleliga bevakningen av förhållandena på mineralområdet som har näringspolitiska ut— gångspunkter.
Kommerskollegieutredningen utgår från att nya SGU bör ställas under ledning av en styrelse. [ första hand bör en sådan styrelse tas i anspråk för de frågor som har att göra med planeringen i stort för verksamheten. Däremot är en sådan styrelse knappast lämp- lig som huvudansvarig för frågor i samband med tillämpningen av gruvlagstiftningen. Därför finns det behov av att komplettera styrelsen med ett fackorgan för frågor i anslutning till gruvnäringen och gruvlagstift- ning.
En sådan konstruktion är absolut nödvän- dig i det fall att geologiutredningens förslag genomförs vad gäller den statliga prospekte- ringsverksamheten. Det skulle göra det nöd- vändigt att dra upp gränser mellan den del av verksamheten där det gäller att företräda affärsmässiga intressen (t. ex. i samband med inmutningar) och de delar av verksamheten
som hänger samman med tillämpningen av gnivlagstiftningen. Liknande behov finns ock- så med de förutsättningar kommerskollegieut- redningen utgått från.
Kommerskollegieutredningen har velat ta fasta på gruvrättsutredningens förslag om bildandet av en gruvnämnd. Förslaget bör anpassas till de betingelser som gäller enligt den här skisserade framtidslösningen vilket bl.a. bör ha till konsekvens att den ges ställningen som beslutande myndighet. Den skall också kunna användas för andra frågor än de som direkt har att göra med tillämpningen av gruvlagstiftningen. Bl.a. kan det bli fråga om att använda en sådan nämnd som rådgivande organ för frågor som gäller verksamhetens servicefunktioner gent- emot gruvindustrin och som kontaktorgan i övrigt. De senare funktionerna skall bl. a. ses mot bakgrund av att utredningen antagit att bergsstaten avvecklas.
Som framgår av kap. 11 innebär utred— ningens förslag att den här diskuterade gruv- nämnden närmast kommer att ha en mot- svarighet inom nya kommerskollegiet.
Som framgått av det föregående utgår framtidslösningen från antagandet att bergs- staten med sin nuvarande uppbyggnad kom- mer att upphöra. En av förutsättningarna bakom detta är att arbetarskyddsverket kommer att få resurser för en motsvarande tillsynsverksamhet. De senare frågorna bör närmast behandlas av arbetsmiljöutredningen.
13. De närmaste stegen i uppbyggnaden
av en ny organisation
13.1. Principbeslut
Utredningen har med sitt förslag till princip- lösning velat ge underlag för beslut från statsmakternas sida om riktlinjerna för en rekonstruktion som innebär en ny organisa- tion på centralplanet för uppgifter inom det näringspolitiska området. Enligt utred- ningens bedömning är det önskvärt att dessa beslut fattas så snart som möjligt och innebär ett genomförande av de formella ombildningarna som ligger i principlös— ningen. Besluten om riktlinjerna för den nya organisationen kommer också att ge start— punkt för det praktiska arbete som kommer att fordras för att på alla de berörda delområdena etablera en ny organisation.
Som framgått av den skrivelse till chefen för handelsdepartementet som inleder be- tänkandet anser utredningen sitt arbete slutfört i och med detta betänkande. Den är inte rustad att svara för detaljutformningen av en ny organisation och inte heller för att ge en slutgiltig lösning vad gäller de rand— områden där utredningen ansett att en förutsättningslös granskning av organisatio- nen bör komma till stånd: den centrala organisationen i stort inom det ekonomiska försvaret, organisationen för de säkerhets- inriktade verksamhetsgrenarna inom kom- merskollegieverket och inom myndigheter med angränsande uppgifter samt organisatio- nen för den regionala verksamheten i anslut- ning till näringspolitiken.
13.2 Förslag om en huvudkommitté med underkommittéer
Utredningen har räknat med en stegvis utveckling fram till en etablerad organisation inom nya kommerskollegiets verksamhets- fält. I fråga om uppläggningen i stort av dessa åtgärder har utredningen velat rekom- mendera en parallell till den som användes i samband med centraliseringen av den offent- liga statistikproduktionen. En sådan upplägg- ning betyder att den fasta organisationen under ett uppbyggnadsskede kompletteras med ett organ med beredningsfunktioner som skall ha till uppgift att systematiskt arbeta med de frågor som gäller arbetsfördel- ningen mellan olika organ inom det område där nya kommerskollegiet skall ha sina uppgifter och de frågor som gäller upporga- niserandet av nya verksamhetsgrenar inom ramen för nya kommerskollegiets arbets- program. Utredningen har velat beteckna ett sådant organ som en huvudkommitté för nya kommerskollegiet.
Utredningen har varit medveten om att en sådan huvudkommitté knappast kommer att räcka till när det gäller att organisera upp verk- samheten på alla de berörda delområdena. De speciella förutsättningar som gäller inom en rad av dessa delområden måste slå igenom i det praktiska arbetet med sikte på utform- ningen av en ny organisation. Därför har ut- redningen ansett att det finns anledning att dela upp det arbete som skall ledas av huvud-
kommittén. Utredningen har ansett att det bör ske genom att ett antal underkommittéer (_organisationskommitteer) bildas som arbetar under den föreslagna huvudkommittén. [ för- hållande till huvudkommittén bör de fungera som beredningsorgan eller utskott.
Verksamheten på utredningssidan
En av de senare kommittéerna bör få i uppgift att arbeta med uppbyggnaden av verksamheten på utredningssidan inom nya kommerskollegiet. Till dess uppgifter bör i övrigt höra att närmare belysa hur den föreslagna uppdelningen av pris- och kartell— nämnden i realiteten bör utformas för att på bästa sätt ta till vara personalstyrkan inom pris- och kartellnämnden och för att få väl genomtänkt arbetsfördelning mellan nya kommerskollegiet och ett blivande konsu— mentverk.
Industriserviceområdet
En annan underkommitte bör få till uppgift att arbeta med den närmare utformningen av organisationen inom nya kommerskollegiet vad gäller uppgifterna inom det område som här kallas industriservice. Kommittén bör också ta upp verkets uppgifter i samband med det statliga exportstödet. Till kommit— tens uppgifter bör vidare höra att undersöka vad som är den mest lämpliga uppläggningen av den verksamhet inom verket som skall syfta till bevakning av de mindre och medelstora företagens förhållanden.
Uppgifterna för en sådan kommitté bör samordnas med verksamheten inom delega- tionen för de mindre och medelstora företa- gen och inom exportfrämjandeutredningen. Den kan vara en rimlig hypotes att den här föreslagna kommitten slutför sitt arbete innan det blir fråga om att formellt föra över delegationens uppgifter på det nya verket. [ samband härmed kan det vara en lämplig tidpunkt att bilda den nämnd för de mindre och medelstora företagen som föreslagitsidet föregående (kap. 11).
Som framgått av det föregående (kap. 10) och utredningens kommentar till den separa- ta rapporten från undersökningen av verk- samheten inom kommerskollegiets elektriska byrå och statens elektriska inspektion har utredningen bedömt det nödvändigt att fortsätta undersökningarna om den kom- mande organisationen för det statliga säker— hetsarbetet på elområdet. Enligt utred— ningens bedömning är det nödvändigt att angripa dessa frågor på två plan, dels genom en brett upplagd studie som sträcker sig också över andra säkerhetsinriktade verksam- hetsgrenar och som här bl. a. behandlas i bilaga 5, dels genom en undersökning som i ett mera begränsat perspektiv tar upp de organisationsfrågor som gäller det statliga säkerhetsarbetet på elområdet. Till de senare hör både frågan om en rekonstruktion av organisationen på centralplanet och frågan om en modifierad uppbyggnad av fältorgani- sationen.
Som framgår av kommentaren till den separata rapporten om verksamheten inom elektriska byrån och statens elektriska in- spektion anser utredningen att man i fråga om den centrala organisationen har anled- ning att följa huvudalternativet i rapporten fastän modifierat med tanke på den uppdel— ning mellan en ”planeringssida” och en ”säkerhetssida” som utredningen räknar med. Med den reservationen bör huvudalter- nativet i rapporten vara den hypotes man har anledning att utgå från vid detaljutform- ningen av den nya organisationen.
Utredningen anser att en organisations- kommitté bör svara för det fortsatta arbetet med utformningen av en ny central organisa- tion för det statliga säkerhetsarbetet på elområdet. Med utgångspunkt i de förut- sättningar som anges i kommentaren till den separata rapporten bör kommitten också ta upp förutsättningarna för en ny distrikts- indelning inorn fältorganisationen.
Utrednings- och planeringsverksamheten i anslutning till energipolitiken
Utredningen har i kap. 10 berört de frågor som har att göra med uppbyggnaden av en ny organisation för den centrala utrednings- och planeringsverksamheten med anknytning till energipolitiken och energiförsörjningen. Som framgår av redogörelsen där har utred- ningen i ett tidigare sammanhang (utred- ningens remissyttrande över energikommit- téns huvudbetänkande) lagt fram förslag om en organisationskommitté med uppgift att medverka i uppbyggnaden av en sådan organi- sation. Med de förutsättningar som då rådde ansåg utredningen att organisationskommit- tén för ett övergångsskede borde ges styrelse- funktioner i förhållande till den verksamhet som enligt förslaget skulle rymmas inom en provisorisk organisation.
I kap. 10 har utredningen framhållit att förutsättningarna inte längre är desamma. På samma sätt som för andra delområden i verksamheten inom nya kommerskollegiet kan det vara befogat att ta en särskild kommitté till hjälp när det gäller att organi- sera upp den nya verksamheten speciellt med tanke på att det i hög grad är fråga om att komplettera den verksamhet som förekom- mer på annat håll. En sådan kommitté bör emellertid få en ställning som helt och hållet år en parallell till övriga här föreslagna organisationskommittéer.
Huvudkommitténs funktioner
Det kan mycket väl bli aktuellt att bilda motsvarande organisationskommittéer för ytterligare delområden inom nya kommers- kollegiets verksamhetsfält. Det gäller bl.a. för verkets uppgifter i samband med det finansiella företagsstödet. [ övrigt räknar utredningen med att de organisationsfrågor som inte är hänförliga till någon av special- kommittéerna bör vara en uppgift direkt för huvudkommittén. Utredningen ser det önsk- värt att den senare får en hög grad av rörelsefrihet, bl.a. med möjligheter att på eget initiativ ta upp frågor om arbetsfördel-
ningen mellan olika myndigheter.
Huvudkommittén bör vara samordnande vad gäller personalfrågor och personalplane— ring och i sin planering samråda med statens personalnämnd. Utredningen förutsätter att statens personalnämnd också i övrigt kommer att ta del i arbetet med genomförandet av den nya organisationen.
Huvudkommittén bör budgetera omställ- ningskostnaderna i samband med omorganisa- tionen, bl. a. kostnaderna för personalutbild- ning.
Vad gäller sammansättningen av huvud- kommittén anser utredningen det önskvärt att den kommer att innehålla företrädare för det nya verkets viktigaste samarbetspartners och uppdragsgivare. Det gör att den bl.a. bör omfatta företrädare för berörda departe- ment. Trots de krävande uppgifter som utredningen räknar med kommer att ligga hos en sådan huvudkommitté bör det vara möjligt att avstå från en speciell sekretariats- organisation. I stället bör huvudkommittén liksom övriga här berörda kommittéer falla tillbaka på resurserna inom nya kommers- kollegiet, inom berörda departement och andra berörda enheter.
13 . 3 Omställningsprocessen
l presentationen av sin principlösning har utredningen angett att det är svårt att bedöma när den nya organisationen kan vara väl etablerad och i vilken takt man kan gå fram i utbyggnaden av de organisatoriska resurserna inom de olika delområdena. Som ett mera schematiskt antagande har utred- ningen haft att man först mot mitten av 1970-talet när ”full utbyggnad”. Det behöver inte betyda att man ens då har en helt och hållet permanent organisation, men det innebär att det nya verket då har en organisation som rimligt att döma kommer
att kunna vara väl etablerad som helhet. Det finns anledning att räkna med att huvudkommittén behöver vara i funktion under hela detta uppbyggnadsskede. Där- emot kan man förutsätta att åtminstone flertalet av de organisationskommittéer som
skall arbeta med mera begränsade uppgifter kommer att kunna avvecklas betydligt snab- bare.
I fråga om de säkerhetsinriktade verksam- hetsgrenarna inom kommerskollegieverket bör någon utbrytning inte ske förrän man har en klarare bild av hur resultaten från arbets- miljöutredningen kommer att påverka organi- sationen i stort inom arbetarskyddsverkets verksamhetsfält. Bakgrunden är alltså den grundhypotes som utredningen utvecklar ibi- laga 5 och som innebär att man bör söka sig fram till en ny organisation med en anknyt- ning till arbetarskyddsverket av det ena eller andra slaget.
I det föregående har utredningen dragit en parallell till 60-talets omläggningar inom den offentliga statistikproduktionen. Över huvud är vägen genom organisationskommittéer ett väl etablerat mönster i samband med reorga- nisationer inom samhällsförvaltningen. Vad som är unikt idet här fallet är behovet av att genom hela uppbyggnadsskedet behålla en hög grad av handlingsfrihet och rörelsefrihet. Att mera direkt gå över till den organisation som skall gälla vid ”full utbyggnad” betyder avgörande nackdelar just med tanke på behovet att få en smidig anpassning till den utveckling som är att vänta vad gäller verksamhetens innehåll. Även om man skulle välja en lösning som innebär att den komman- de organisationen i större utsträckning blir fixerad redan från början undgår man knap- past en utdragen omställningsprocess.
Trots att utredningen alltså är inställd på att man först vid mitten av 1970-talet når fram till ”full utbyggnad” kan det vara önsk- värt att redan från början få en motsvarighet inom organisationen till alla de viktigaste funktionerna inom det föreslagna verksam- hetsfältet. Utredningen anser således att de enheter inom kansliorganisationen som anges 1 kap. 11 bör upprättas redan från starten. Med en sådan lösning blir det möjligt att redan från början besätta de ledande tjänsterna.
13.4 Utredningar om organisationen inom vissa randområden
Redan i det föregående har utredningen tagit upp förslag till utredningar som går vid sidan av genomförandet av den här skisserade principlösningen. För sammanhangets skull skall de tidigare presenterade förslagen här summeras.
Den centrala organisationen för det ekono- miska försvaret bör tas upp till bedömning med tva huvudalternativ i åtanke. Det ena hu- vudalternativet skulle innebära en samman- koppling i någon form mellan uppgifterna inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar och uppgifterna inom nya kommerskollegiet. Till de underalternativ som bör studeras i det här sammanhanget hör en integrering av över- styrelsens verksamhet i desshelhet. eventuellt med undantag för den som direkt hänger sam- man med inköp, lagring och försäljning. Ett annat underalternativ bör innebära att huvud- delen av överstyrelsens verksamhet förs in i nya kommerskollegiet medan däremot över— styrelsens samordningsfunktioner för det eko- nomiska försvaret i stort förankras på annat håll. Ett tredje underalternativ innebär slutli- gen att man imer begränsad utsträckning för över uppgifter inom överstyrelsen till nya kommerskollegiet. Till de delområden i över— styrelsens verksamhet som man i ett sadan sammanhang kan diskutera hör planerings- uppgifterna i samband med energiförsörj- ningen.
Det andra huvudalternativet är en starkare koncentration till den centrala myndigheten för ekonomiskt försvar av de planeringsupp- gifter i anslutning till det ekonomiska försva- ret som idag är fördelade på en rad fackmyn- digheter. En ny organisation utformad ienlig- het med detta huvudalternativ skulle bl. a. in- nebära ett sammanförande av planeringsupp- gifterna både vad gäller försörjningen med in— dustrivaror och med jordbruksvaror och skulle också kunna beröra planläggningen inom transportområdet.
Också för den utredning som här föreslås för den framtida organisationen vad gäller säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar av det
slag som finns inom kommerskollegieverket och inom ett antal myndigheter med näralig- gande uppgifter finns det anledning att systematiskt undersöka olika alternativ. Någ- ra av de mönster som är värda att studera ytterligare berörs i bilaga 5. En sådan utred— ning kommer också att behöva ta upp frågor av betydelse för verksamheten inom nya kommerskollegiet. Bl. a. gäller det hur man för framtiden från myndigheternas sida systematiskt skall kunna följa i vilken ut- sträckning statliga regleringar fungerar som handelshinder. Till de frågor som kommer att kunna tas upp inom ramen för en sådan utredning och som kan beröra uppgifterna för nya kommerskollegiet hör också former- na för ett direkt statligt deltagande i standardiseringsarbetet.
Den tredje av de utredningar som här föreslås och som i princip är oberoende av ett förverkligande av principlösningen gäller den regionala organisationen för den närings- politiska verksamheten. Här är det å andra sidan alldeles uppenbart att man måste söka sig fram till lösning som är samstämd med den som kommer att gälla för den centrala organisationen. En möjlighet kan vara att ta den föreslagna huvudkommittén i anspråk för en sådan utredning. Under alla förhållan— den är det naturligt att räkna med mycket nära förbindelselinjer mellan det arbete som kommer att ledas av huvudkommittén och ut- redningen i fråga om den regionala organisa- tionen.
Särskilda yttranden
av experten Leffler
Jag kan i stort ansluta mig till utredningens resultat.
Enligt min uppfattning är det väsentligt — och detta även med hänsyn till splittringen på departementsplanet av handläggningen av näringslivets frågor — att det skapas ett centralt ämbetsverk, nya kommerskollegiet, som med bred kunskap om näringslivet kan nära följa dess allmänna problem. Därigenom skulle ges reella förutsättningar för initiativi förekommande fall till åtgärder för att främja företagens villkor. Den breda kunskapen och nära kontakten behövs också som bakgrund för ett riktigt handhavande av utrednings- verksamheten och stöd- och servicefunk- tionerna.
Det är önskvärt att Kommerskollegium får erforderliga personella resurser för att bedö- ma allmänekonomiska frågor, bl.a. på kre- dit- och finanspolitikens områden. Detta skulle medverka till att återge Kommerskol— legium en central roll som remissinstans i allmänna näringslivsfrågor.
Kollegiets ställning i remissväsendet bör preciseras.
av experten Lindqvist
Kommerskollegieutredningen har vid ut- formandet av sitt förslag till principlösning utgått från nödvändigheten av att motverka den splittring i organisationen som idag gäl- ler inom det näringspolitiska området. För-
slaget är därför inriktat på en större koncent- ration av verksamheten och innebär att ett antal verksamhetsgrenar med anknytning till industripolitiken, konkurrensövervakningen och handelspolitiken föres samman i en ny organisation, av utredningen benämnd nya kommerskollegiet. Det nya verket avses bli central myndighet för näringspolitiska frågor som berör handel och industri. Viktiga upp- gifter hänför sig till en utredande verksamhet för strukturpolitisk och näringspolistisk pla— nering i stort. Härtill kommer att utred- ningen tillagt det nya verket betydelsefulla funktioner i anslutning till verkställigheten av olika åtgärder riktade till industrin. Jag finner det allmänt betydelsefullt för en pla- nerande och utredande verksamhet att ge- nom exekutiva uppgifter närmare kontakt kan erhållas med problem och förhållanden på företagsplanet. Mot bakgrund härav har jag svårt att helt följa utredningens resone— mang rörande en framtida lösning av orga— nisationen för vissa statliga uppgifter på mineralområdet. Utredningen har utgått från att den näringspolitiska bevakningen av gruv- näringen kommer att åligga det nya verket, men har samtidigt föreslagit att SGU göres till central myndighet för ärenden inom bergshanteringen. Dåjag finner det rationellt att förena de planerande och utredande näringspolitiska uppgifterna med de myndig- hetsuppgifter på gruvnäringens område, som har ett markerat ekonomiskt och samhälle- ligt inslag, kan jag icke instämma i utred- ningens förslag till framtidslösning.
Direktiv för kommerskollegieutredningen
Utdrag ut statsrådsprotokoll den 28. 6. I 968
Chefen för handelsdepartementet, stats- rådet Lange, anmäler efter gemensam bered- ning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tillkallande av sakkunnig för att utreda kommerskollegiets arbetsuppgifter och orga- nisation och anför.
Kommerskollegium är central förvalt- ningsmyndighet för inrikes- och utrikeshan— del, industri och bergsbruk samt hantverk och slöjd. Därjämte handlägger kollegiet frå- gor som, utan att omedelbart hänföra sig till dessa näringar, är av betydelse från allmän näringspolitisk synpunkt. Kollegiet är vidare chefsmyndighet för bergsstaten, spräng- ämnesinspektionen och statens elektriska in- spektion.
Kollegiets organisation omfattar f.n. en utrikes- och utredningsavdelning, som är in- delad i tre byråer och två sektioner, samt ytterligare fyra byråer, nämligen bergsbyrån, elektriska byrån, industribyrån och allmänna byrån. Inom utrikes- och utredningsavdel- ningen utreds och behandlas utrikeshandel och handelspolitik samt bransch— och tull- frågor. Inom bergsbyrån handläggs frågor rörande gruv- och järnhantering, ärenden som rör verksamheten inom bergsstaten, all- männa energi- och bränslefrågor samt frågor rörande utnyttjande av naturtillgångar på kontinentalsockeln m.m. Elektriska byrån handlägger ärenden angående koncessioner, säkerhetsföreskrifter och tillsyn inom det
elektriska området, provningsbestämmelser rörande elektrisk materielkontroll, standardi- sering inom elområdet, ärenden rörande elektriska inspektionens verksamhet, installa- törsbehörighet, statsbidrag och lån för upp- rustning av elektriska starkströmsanlägg- ningar m.m. Till industribyrån hör frågor, som berör övrig industri, hantverk och slöjd, samt ärenden, som rör sprängämnesinspek- tionens verksamhet. Av allmänna byråns uppgifter bör främst nämnas remissärenden om inrikeshandel och allmänna näringsfrå- gor. Där handläggs vidare frågor om kolle- giets och underlydande myndigheters admi— nistration. Byrån har en allmänt samord- nande verksamhet av juridisk och administra- tiv natur och svarar för utformningen av kollegiets författningar.
För att motsvara bl.a. ökade krav på planering av handelspolitiken reorganiserades utrikes— och utredningsavdelningen den 1 juli 1966 efter beslut av riksdagen (prop. 1966: 28, SU 40, rskr 123) på grundval av en särskild utredning iämnet. För främst övriga delar av kollegiet, som ej berördes av denna omorganisation, gäller att deras framtida ar- betsuppgifter kan komma att påverkas av en rad förslag från olika utredningar, som an- tingen redan avlämnats eller som i flera fall väntas framkomma successivt under åter- stoden av innevarande år.
Bergsbyrån berörs sålunda av de i prop. 196815] aviserade, inom finansdeparte-
mentet pågående övervägandena för att upp- nå en effektivare samordning av prospekte- ring, förvaltning, projektering och exploate— ring i fråga om statens gruvegendom. Även resultaten av 1964 års geologiutredning, 1967 års gruvutredning angående de mellan— svenska gruvornas framtid samt gruvrättsut- redningen blir av betydelse för byrån.
Elektriska byråns område påverkas av el- lagstiftningsutredningens förslag till ny ellag, SOU 1966:39, och till lag mot radiostör- ningar, SOU 1966:22, samt av arbetet inom eldistributionsutredningen. En vidgning av byråns kompetensområde till att omfatta även andra energifrågor kan aktualiseras av kommande förslag från energikommittén och från 1966 års atomenergiutredning.
Industribyråns område berörs av utred- ningen rörande det fortsatta lokaliserings- stödet och av arbetet inom livsmedelsstadge- kommittén samt av statsmakternas ställ- ningstagande till 1962 års företagareföre- ningsutrednings betänkande (prop. 196826], SU 102, rskr 254). Byrån kan också komma att beröras av utredningen rörande statens institut för hantverk och industri, som syftar till att åstadkomma en lämplig utformning av ett organ för statens uppgifter i förhål- lande till den mindre och medelstora före- tagsamheten.
Arbetsuppgifterna inom utrikes- och ut- redningsavdelningen, industribyrån och all— männa byrån samt i viss utsträckning också övriga byråer påverkas dessutom av de fram- tida anspråken på utrednings- och kontakt- verksamhet m. ni. som föranleds av den öka- de aktiviteten inom näringspolitiken. Härvid— lag kommer kollegiets uppgifter att få be- stämmas med utgångspunkt i verksamheten inom finansdepartementets ekonomienheter och det till dessa knutna näringspolitiska rådet.
Här anförda omständigheter visar, att kommerskollegiets nuvarande arbetsupp- gifter omfattar ett flertal sinsemellan olikar- tade verksamhetsgrenar och att kollegiets arbetsuppgifter under den närmaste tiden kan väntas undergå avsevärda förändringar. Som redan framhölls i direktiven för 1965
års utredning om utrikes- och utredningsav- delningens organisation har avsikten sedan länge varit att företa en allmän genomgång av kollegiets verksamhet och organisation. Jag förordar därför efter samråd med stats- rådet Wickman, att en särskild sakkunnig tillkallas med uppdrag att under beaktande av nämnda förändringar överväga kollegiets arbetsuppgifter och organisation. Ett nära samråd bör därvid ske med förut omnämnda utredningar. Den sakkunnige bör vid fram- läggandet av sina förslag sträva efter att renodla kollegiets verksamhet genom att föra över förvaltningsuppgifter till eller från and- ra organ. Kollegiets organisation bör utfor- mas så att det blir möjligt att snabbt utvidga eller krympa verksamheten.
Den sakkunnige bör även pröva organisa- tion och arbetsuppgifter inom bergsstaten. Sprängämnesinspektionen och statens elek- triska inspektion.
Utredningsarbetet bör bedrivas med störs- ta möjliga skyndsamhet.
Uppgifter 2 &.
Inledande bestämmelse l &
Allmänna verksstadgan (l965:600) skall tillämpas på kommerskollegium.
Kollegiet är central förvaltningsmyndighet för ärenden om rikets handel. industri och bergshantering samt hantverk och slöjd. Där- jämte handlägger kollegiet sådana viktigare frågor av intresse för dessa näringar som, ehuru de tillhöra huvudsakligen andra myn- digheters verksamhetsområden. kollegiet får hänskjutna till sig för bedömande eller kolle- giet eljest finner särskild anledning behandla. Detsamma gäller frågor som, utan att ome- delbart hänföra sig till nämnda näringar, äro av betydelse från allmän näringspolitisk syn- punkt.
3å.
Kollegiet är bergsöverstyrelse och chefs- myndighet för bergsstaten samt chefsmyn- dighet för sprängämnesinspektionen och för statens elektriska inspektion. Kollegiet med- delar de särskilda föreskrifter som erfordras utöver de bestämmelser Kungl. Maj:t utfär- dar för dessa organ.
Ur instruktion för kommerskollegium
45.
Det åligger kollegiet särskilt
att verkställa utredningar och avge yttran- den i allmänna frågor på utrikeshandelns och handelspolitikens områden ävensom i frågor, som avse Sveriges medlemskap i eller samver- kan med internationella organisationer på det ekonomiska området, samt tillhandagå med erforderliga uppgifter för dessa organis- tioners räkning,
att verkställa utredningar och avge yttran- den rörande handelsöverenskommelser med främmande makter samt följa tillämpningen av sådana överenskommelser,
att, i den mån det icke ankommer på annan myndighet, förbereda regleringar som hänföra sig till Sveriges import och export av varor samt handlägga ärenden rörande till- stånd till import och export och i anslutning härtill meddela råd och anvisningar,
att följa utvecklingen inom de näringar som avses i 2 & samt, i den mån det ej ankommer på annan myndighet, upptaga frågor om landets råvaru— och bränsleförsörj- ning,
att verkställa utredningar och avge yttran- den i tullfrågor, i den mån dessa äro av betydelse för kollegiets verksamhet,
att i andra fall verkställa utredningar och avge yttranden i frågor om näringar som avses i 2 & eller i spörsmål av allmänt närings- politisk natur,
att handlägga frågor om handelskamrar och andra sammanslutningar av näringsid— kare inom kollegiets verksamhetsområde.
Kollegiet handlägger vidare ärenden om rätt att driva näringar som avses i 2 &, statlig kreditgaranti, statslån och statsan- slag samt stipendieväsendet för främjande av nämnda näringar,
tillsatser till och vitaminisering av livs- medel,
explosiva och brandfarliga varor,
rätt att i näringsverksamhet använda vissa officiella beteckningar.
ss.
I fråga om bergshanteringen åligger det kollegiet särskilt
att, i den mån annat ej är stadgat, förvalta statens gruvegendom, dock att, när fråga uppkommer huruvida under kollegiets för- valtning stående gruvegendom skall nyttig— göras genom utarrendering eller på annat sätt, kollegiet har att med eget yttrande underställa ärendet Kungl. Maj:t,
att förvalta kassor och donationsfonder, som äga sammanhang med bergshanteringen,
att meddela behörighet såsom gruvmätare, vårda hOS kollegiet förvarade gruvkartor och i övrigt handlägga frågor om gruvkarteväsen- det.
65.
På elektrifieringsområdet åligger det kolle- giet särskilt
att utfärda säkerhetsföreskrifter för elek- triska starkströmsanläggningar och meddela bestämmelser om kontroll av elektrisk mate- riel,
att bereda eller avgöra frågor om tillstånd att utföra och nyttja elektriska starkströms- anläggningar,
att handha registrering av sådana anlägg-
ningar,
att pröva eller bereda ärenden om regle- ring av priset på elektrisk kraft,
att meddela behörighet att utföra elek— triska starkströmsanläggningar och främja ut-
att avgöra ärenden om statligt stöd till anläggning eller upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden.
7å.
Kollegiet utger publikationerna Kommers— kollegii författningssamling och Kommers- kollegii meddelanden i handelslicensärenden.
Så.
Föranleder arbete som utföres på begäran av myndighet eller enskild kostnad som kol- legiet prövar icke böra bestridas med kolle- giets medel, äger kollegiet uttaga skälig er- sättning i den mån särskild taxa ej gäller.
95.
Inom sitt verksamhetsområde företräder kollegiet staten såväl vid som utom domstol.
Organisation 10 &.
Chef för kollegiet är en generaldirektör. Inom kollegiet finnas en utrikes- och ut- redningsavdelning samt fyra byråer, nämli— gen allmänna byrån, bergsbyrån, elektriska byrån och industribyrån. Utrikes- och utred- ningsavdelningen omfattar tre byråer, nämli- gen första, andra och tredje utrikeshandels- byrån, samt två sektioner.
Utrikes— och utredningsavdelningen ledes av en avdelningschef. Varje byrå förestås av ett kommerseråd.
Avdelningschefen eller ett av kommerse- råden är generaldirektörens ställföreträdare.
llå.
I-Ios kollegiet äro i övrigt anställda tjänste- män enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel.
I mån av behov och tillgång på medel äger kollegiet anlita experter och sakkunniga.
Kollegiet äger kalla tjänsteman hos kolle- giet underlydande organ till överläggning samt, i den mån gällande föreskrifter med- giva, tjänstgöring hos kollegiet.
12%.
Till kollegiet är knutet ett handelspolitiskt råd med uppgift att bistå kollegiet med de upplysningar och synpunkter som med hän- syn till näringslivets intressen kunna vara av betydelse för bedömningen av handelspoli- tiska frågor. Inom rådet finnes ett särskilt utskott med uppgift att biträda kollegiet vid handläggningen av ärenden av större vikt rörande tillstånd till import eller export av varor.
Rådet består av generaldirektören, som är rådets ordförande, och andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt. När generaldirek- tören är hindrad att utöva ordförandeskapet, inträder avdelningschefen som ledamot och ordförande i rådet.
lZaä.
Till kollegiet är knuten en hemslöjds- nämnd med uppgift att bistå kollegiet vid behandlingen av ärenden om bidrag till hem- slöjdsverksamheten och av andra viktiga hemslöjdsfrågor.
Nämnden består av generaldirektören, som är nämndens ordförande, och fem andra ledamöter som Kungl. Maj:t utser särskilt.
Av de särskilt utsedda ledamöterna utses tre efter förslag av kollegiet och en efter förslag av Svenska landstingsförbundet.
För var och en av de särskilt utsedda ledamöterna finnes en personlig suppleant, som utses i samma ordning som ledamoten.
Ärendenas handläggning 13 %
Generaldirektören beslutar ensam i fråga, i vars prövning han deltager, utom i fråga om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyl- dighet, avstängning från tjänsten eller läkar-
undersökning. I sådan fråga besluta general- direktören, avdelningschefen och kommerse- råden.
14%.
I arbetsordning eller genom särskilt beslut må överlämnas åt annan tjänsteman än gene- raldirektören att avgöra ärende eller grupp av ärenden som icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på general- direktören.
15 &.
När generaldirektören är hindrad att utöva sin tjänst, utövas den av hans ställföreträ- dare. Denne inträder efter beslut av general- direktören även i övrigt i hans ställe vid behandlingen av visst ärende eller viss grupp av ärenden.
16 &.
Uppkommer hinder för såväl generaldirek- tören som dennes ställföreträdare, fullgöres generaldirektörens åligganden av avdelnings- chefen eller ett kommerseråd enligt general— direktörens bestämmande.
17%.
I generaldirektörens frånvaro må ej fattas beslut av större vikt, som kan anstå utan olägenhet, eller utan hans medgivande vidta- gas åtgärd, som rubbar eller ändrar av kolle- giet meddelade föreskrifter eller tillämpade grunder.
Bestämmelserna i första stycket gälla även vid ledighet på generaldirektörstjänsten, till dess Kungl. Maj :t bestämmer annat.
18%.
Ärende avgöres efter föredragning, som ankommer på chefen för den byrå dit ären- det hör eller på särskilt förordnad föredra- gande. l arbetsordning eller genom särskilt beslut må medges att ärende som handlägges
Avdelningschefen eller kommerseråd äger närvara, när ärende som hör till hans avdel- ning eller byrå föredrages av annan.
19 %.
Avdelningschefen och samtliga kommerse- råd böra om möjligt närvara vid föredragning och avgörande av viktigare författningsfråga eller viktigare fråga om organisation, arbets— ordning eller tjänsteföreskrifter, fråga om förslag till anslagsframställning hos riksdagen eller annan fråga av större ekonomisk bety- delse, fråga om tillsättning av tjänst i lägst lönegrad A 26 eller annan fråga av större vikt eller allmän räckvidd.
20%.
Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredragan- den har skiljaktig mening, skall denna an- tecknas.
21 &.
Under tjänsteresa eller vid annat tillfälle, när ärende år så brådskande att föredragande ej kan tillkallas, må generaldirektören utan föredragning meddela beslut som icke kan uppskjutas utan olägenhet.
22å.
Generaldirektören, avdelningschefen, kom- merseråd eller, efter beslut av generaldi- rektören, annan tjänsteman äger infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos kollegiet.
23 %.
Handelspolitiska rådet och dess särskilda utskott sammanträda, när rådets ordförande finner anledning föreligga.
Vid sammanträde bör avdelningschef eller kommerseråd närvara, när hans avdelning eller byrå beröres av ärende i rådet. Efter
beslut av rådets ordförande skall även annan tjänsteman inom kollegiet närvara.
23aå.
Hemslöjdsnämnden sammanträder. när generaldirektören finner anledning föreligga.
Vid sammanträde bör chefen för industri- byrån närvara. Efter beslut av generaldirek- tören skall även annan tjänsteman inom kol- legiet närvara.
centrala organ och utvecklingsfrågor
Utblick — verksamheten inom några
Bilagan tar något mera utförligt upp verk- samheten inom några av de organ som nämntsi kap. 3 i betänkandet. Den ger också en närmare redovisning av arbetet inom de utredningar som behandlat eller behandlar frågor av betydelse för utformningen av den centrala förvaltningsapparaten inom det nä- ringspolitiska fältet.
3.1 Organ med uppgifter i anslutning till industripolitiken
3.1.1 Statens institut för företagsutveckling (SIFU)
Statens institut för företagsutveckling har till uppgift att främja näringslivets tekniska och ekonomiska utveckling med särskild hänsyn till de mindre och medelstora industriföreta- gen samt hantverket. Det åligger institutet bl. a. att bygga upp kunskaper och erfaren- heter i tekniska, administrativa, kommersiel- la och ekonomiska frågor av betydelse för utvecklingen inom industri och hantverk samt att förmedla dessa kunskaper genom kurser, föreläsningar, publiceringsverksamhet och rådgivning. Institutet bedriver också för- söks- och utvecklingsarbete och utför prov— ningar och undersökningar.
Institutet sorterar under industrideparte- mentet. Det leds av en styrelse vari ingår överdirektören för institutet och åtta andra ledamöter varav en utses vardera efter förslag av 81110, Sveriges Industriförbund, LO, TCO och Företagareföreningarnas förbund.
Överdirektören är chef för institutet. Inom institutet finns tre byråer: en informa- tions— och utbildningsbyrå för utbildnings-
planering och utbildningsadministration, in- formations- och dokumentationstjänst, ut- redningar och marknadsföringsfrågor, en tek- nisk byrä för rationaliserings-, utvecklings—, provnings- och kontrollarbeten inom olika tekniska och kemiska fackområden samt en allmän byrå för kansliärenden, kostnadsredo- visning och personaladministration.
Finansieringen av institutets verksamhet sker dels genom statsanslag, dels genom av- gifter för verksamheten. Staten tillhandahål- ler erforderliga lokaler, svarar för de allmän- na administrationskostnaderna, innefattande bl. a. löneutgifter för i huvudsak den perso- nal som är att betrakta som gemensam för olika verksamhetsgrenar inom institutet, samt lämnar ett allmänt, till beloppet maxi- merat bidrag till övriga kostnader.
Verksamheten avses i största möjliga ut— sträckning vara självfinansierad. Viss avgifts- fri service skall dock, enligt uttalande i prop. 1970:1 bil. 15, kunna lämnas till offentliga organ, företagareföreningar, branschorga- nisationer och andra i allmänna branschfrå- gor och dylikt. Även till enskilda företag skall viss fri service kunna lämnas i begränsad omfattning.
Totala antalet anställda uppgår budgetåret 1971/72 till ca 260 varav 48 avlönas med anslag över riksstaten. Det allmänna bidraget till verksamheten uppgår till 2,4 miljoner kronor.
Institutet har fyra regionalkontor. En överföring till företagareföreningarna av in- stitutets regionala verksamhet prövad från fall till fall och grundad på frivilliga överens- kommelser ställs i utsikt i den ovan nämnda propositionen.
Nuvarande instruktion och organisation för institutet fastställdes 1970 att gälla från den 1 juli samma år. Beslutet om framtida arbetsuppgifter och organisation grundade "sig delvis på förslagen från den utredning som tillsatts för att pröva hur det dåvarande institutet för hantverk och industri bäst kan medverka till ett effektivt och rationellt utnyttjande av samhällets personella och ekonomiska resurser inom utbildnings-, råd- givnings- och provningsverksamheten med särskild inriktning på de mindre och medel- stora företagen. SHI-utredningen (vars be- tänkande ”Aktiv företagsutveckling” refere- ras mera utförligt i ett senare avsnitt) lade fram förslag till förändringar av verksamhe- tens inriktning inom institutet som mera markerat skulle ge detta rollen som central institution för de statliga stöd- och serviceåt- gärdema för de mindre företagen.
Med hänsyn till pågående utredningar, främst kommerskollegieutredningen och ex- portfrämjandeutredningen, blev den omorga- nisation av institutet som beslutades att gälla per den 1 juli 1970 partiell i den bemärkel- sen att ställningstagande till vissa delar av SHI-utredningens förslag uppsköts. I förhål- lande till det tidigare verksamhetsprogram- met innebar omorganisationen av institutet bl. a. följande.
Sådana tekniska facktjänster inom institu- tet som är av rutinbetonad karaktär eller annars inte kan ges tillräckligt hög prioritet avses komma att avvecklas. Avvecklingen skall ske successivt och med hänsyn till tillgången på motsvarande tjänsteutbud på annat håll. Institutets resurser skall i stället koncentreras på mer kvalificerade tjänster och på tjänster som eljest inte utbjuds på marknaden.
Vad gäller den egna utbildningsverksam- heten inom institutet sägs i den aktuella propositionen att denna i första hand bör inriktas på företagsledarutbildning, utbild— ning av företagareföreningarnas personal samt på yrkesgrupper inom andra begränsade och specialiserade utbildningsområden där brist på utbildningsmöjligheter föreligger, t. ex. nya tekniska yrken inom områden med
snabb utveckling. Verksamheten bör i övrigt inriktas på att i samarbete med företagare- föreningarna analysera företagens utbild- ningsbehov samt att på basis av detta initiera lämplig kursverksamhet och i övrigt främja anslutningen till denna.
Samtidigt understryks dock värdet av in- stitutets relativt breda och i flera fall tradi- tionella fortbildningsverksarnhet och att där- för begränsningen av denna bör ske succes- sivt och först i den mån motsvarande utbild- ning kan erbjudas från annat håll.
3.1.2 Statens pris- och kartellnämnd (SPK)
Statens pn's- och kartellnämnd startade sin verksamhet 1957. Till den nyinrättade nämnden fördes då dels de prisutredande funktionerna inom statens priskontroll- nämnd, dels de uppgifter som handhades av monopolutredningsbyrån och i någon man statistiska byrån inom kommerskollegiet. Enligt instruktionen (SFS 1965:655 med ändringar 1967 och 1970) skall nämnden följa utvecklingen av och främja allmän kän- nedom om pris- och konkurrensförhållan- dena inom näringslivet med undantag av bankväsendet och annan företagsamhet över vilken bankinspektionen har tillsyn, samt försäkringsväsendet. Bland de särskilda ålig- gandena ingår att samla in och registrera uppgifter om priser för olika förnödenheter och tjänster, att bearbeta och ställa samman sådana uppgifter samt prisuppgifter från ut- landet för att klarlägga prisutvecklingen, att göra undersökningar rörande prisbildningen på visst näringslivsområde, om prisutveck- ling, konkurrensförhållanden eller andra om— ständigheter ger anledning därtill och att fö- ra kartellregister och storföretagsregister. Nämnden skall undersöka förekomsten av skadliga konkurrensbegränsningar Och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden samt biträda marknadsrådet (tidigare nå- ringsfrihetsrådet) och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (NO) med utredningar. Nämnden skall vidare bedriva upplysning om sin verksamhet och därvid lämna redogö—
relse för verkställda undersökningar i syfte att för allmänheten klargöra rådande pris- och konkurrensförhållanden och vidare även delge NO eller annan myndighet sådant undersökningsresultat som kan vara av bety- delse för myndighetens verksamhet med av- seende på pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet. Slutligen skall nämnden anmäla till Kungl. Maj:t om den finner att prisregleringslagen bör träda i tillämpning.
Enligt instruktionen bör nämnden samrå- da med ombudsmannen för näringsfrihetsfrå- gor och samverka med statens institut för konsumentfrågor.
Statens pris- och kartellnämnd sorterar under handelsdepartementet. Nämnden leds av en styrelse med 13 ledamöter, av vilka fem representerar företagsintressen och fem allmänna konsument- och löntagarintressen. Vidare ingår i styrelsen ordförande och vice ordförande, vilka skall vara opartiska, samt nämndens generaldirektör.
Anslaget för budgetåret 1971/72 uppgår till ca 9,5 miljoner kronor. Antalet anställda är 160 (en förstärkning av nämndens perso- nal har dock skett med anledning av det hösten 1970 införda prisstoppet).
Huvuduppgifterna inorn nämnden är ut- redningsarbete, registrering av kartellavtal och upplysningsverksamhet.
Utredningar igångsätts dels på nämndens eget initiativ efter beslut av styrelsen, dels efter framställning om undersökning av marknadsrådet eller näringsfrihetsombuds- mannen (NO), i praktiken oftast av den sistnämnde. I vissa fall har utredningar gjorts enligt särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t.
Vad beträffar konkurrensbegränsnings- ärendena har tendensen under senare år varit att NO:s kansli genom utökade resurser självt kunnat ta på sig sådana av mindre omfatt- ning medan nämndens undersökningar i ökad utsträckning gällt hela branscher.
Enligt instruktionen skall nämnden för- utom med NO samverka med konsumentin- stitutet. Hänsyn tas således till konsumentin- stitutets arbetsprogram vid val och upplägg- ning av utredningar. Man söker också där så är möjligt tillgodose konsumentupplysnings-
aspekten t.ex. genom en kombination av pris- och varuupplysning.
SPK inför i ett kartellregister kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överens- kommelser. Kartellregistret år i princip of- fentligt. Kungl. Maj:t äger dock medge un- dantag härifrån, om särskilda skäl föreligger, efter framställning av berörda företag.
Inom SPK pågår arbetet med uppbyggnad av ett storföretagsregister som i viss män kan ses som ett komplement till kartellregistret. På längre sikt finns möjligheten att de två registren kombineras till någon form av data- bank, vilken då även skulle kunna komplet- teras med ett koncemregister.
SPK kan vid tillämpning av allmänna pris- regleringslagen tas i anspråk för prisövervak- ningsuppgifter o.dyl. Detta är f.n. fallet sedan lagen sattes i kraft av Kungl. Maj :t i augusti 1970.
Inom nämnden finns fyra utrednings- byråer, en statiStisk byrå samt en upplys- ningssektion.
Första utredningsbyrån har till uppgift att undersöka förekomsten av konkurrensbe- gränsningar och verkningarna av dessa samt att föra register över storföretag. Utrednings- verksamheten omfattar branschundersök- ningar rörande pris- och konkurrensförhål- landen samt utredningar av leveransvägran och anbudsförfaranden, vanligen på uppdrag av NO.
Andra utredningsbyra'n har till uppgift att följa prisutvecklingen, främst inom konsum- tionsvaruområdet, samt att utföra speciella undersökningar inom speciella branscher, t.ex. avseende pris- och marginalförhållan- den.
Tredje utredningsbyra'n svarar för nämn- dens administration och för kartellregistre- ringen med därtill knuten utredningsverk- samhet.
Fjärde utredningsbyrån följer prisutveck- lingen för producent- och konsumentkapital- varor samt gör specialundersökningar med avseende på pris-. marginal— och konkurrens- förhållandena inom dessa områden.
Statistiska byrån biträder utrednings- byråerna, omsörjer urval av undersöknings-
enheter. handhar butiksregistret, medverkar vid granskning och bearbetning av statistiskt material, registrerar och bearbetar internatio- nella råvarupriser, in- och utländska prisindex- serier, företar specialutredningar m. m. Byrån leder också fältorganisationen, länsstyrelser- nas priskontor, som har till huvuduppgift att samla in och bearbeta olika uppgifter. Orga- nisatoriskt tillhör priskontoren ute i landet länsstyrelsernas civilförsvarssektion (beroen- de på att priskontoren i ett krisläge enligt beredskapsplaneringen skall tjänstgöra som prisregleringsdetalj).
3.1.3 Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF)
Enligt den allmänna målsättningen för total- försvaret skall folkförsörjningen i vidaste be- märkelse tryggas genom det ekonomiska för- svaret. Kommunikationer och annan samhäl- lelig verksamhet skall anpassas med hänsyn till inriktningen av de samlade försvars- ansträngningarna.
Det ekonomiska försvarets utformning be- stäms väsentligen av vår säkerhetspolitik och vårt näringslivs struktur i dag och i framti- den. Försvarsplanläggningen och andra be- redskapsåtgärder i fred är inriktade på att uppnå och vidmakthålla en sådan försörj- ningsberedskap att vår säkerhetspolitik fram- står som trovärdig för omvärlden. En godtag- bar försörjningsberedskap innebär:
att olika försörjningssektorer erhåller den kapacitet (standard) och uthållighet som fordras för en tryggad försörjning om vårt land — utan att vara i krig — blir hänvisat till egna försörjningsresurser på grund av krigi vår nära omvärld eller annan utomlands in- träffad kris,
att tillhandahålla de varor och tjänster som erfordras för hela samhället (= folkför- sörjningen i vidaste bemärkelse) om vårt land skulle råka i krig, samt
att skapa förutsättningar för en återupp- byggnad av samhället efter krig.
Hela det ekonomiska fältet omfattas i prin- cip av det ekonomiska försvaret. Detta inne-
bär att bl.a. följande verksamheter hänförs dit:
produktion av råvaror och färdigvaror, reparationer och annan service samt bygg- nads- och anläggningsverksamhet,
beredskapslagring av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror, parti- och detaljhandel,
elkraft—, transport-, och arbetskraftsför- sörjning och därmed sammanhängande stöd- funktioner,
kommersiellt samband (tele och post). försäkringsväsen, bank- och betalningsväsen, samt
undanförsel, dvs. omlokalisering av för- sörjningsviktig egendom och/eller verksam- het, och förstöring.
Beredskapsförberedelser för konsumtions- reglering och priskontroll hänförs också till det ekonomiska försvaret.
Beredskapsområdets omfattning och skif- tande karaktår skapar särskilda organisatoris- ka problem, som inte har sin motsvarighet inom övriga delar av totalförsvaret. Det är mot bakgrund av dessa förhållanden man har att se den organisatoriska uppläggningen av det ekonomiska beredskapsarbetet som för närvarande gäller. I korthet innebär den att samtidigt som beredskapsuppgifter decentra- liseras till olika fredstida myndigheter, sär- skilda garantier har skapats för samord- ningen av dessas verksamhet genom ett cen- tralorgan för det ekonomiska försvaret, näm- ligen ÖEF. Organisationsprincipen innebär sålunda
att myndighet som ansvarar för en viss för totalförsvaret betydelsefull verksamhet i fred även skall ha ansvar för verksamheten i krig. Härigenom möjliggörs en smidig övergång från freds- till krigssamhälle. På det sättet har också ansvaret för det ekonomiska för- svaret förankrats i stats- och kommunalför- valtningen.
Enligt instruktionen (SFS 1965:659) är ÖEF central förvaltningsmyndighet för den ekonomiska försvarsberedskapen. ÖEF har till uppgift att samordna landets försvarsför- beredelser på det ekonomiska området för att det totala försvarets behov av förnöden- heter skall kunna tillgodoses under av krig
eller krigsfara föranledda förhållanden. ÖEF skall vidare _ i den mån det inte ankommer på annan myndighet — inom ramen för tillgängliga medel ombesörja att förberedel- ser vidtas i detta syfte.
ÖEF har sålunda det direkta ansvaret för försvarsplanering inom områden som inte kan hänföras till någon särskild myndighets fastställda verksamhet, t.ex. den allmänna varuförsörjningen, bränsle- och drivmedels- försörjningen, huvuddelen av industripro- duktionen och handeln, undanförsel- och förstöringsplanläggningen samt beredskaps- lagringen av flertalet varor och förnödenhe- ter. Vissa frågor av juridisk och administrativ art hör också till överstyrelsens uppgifter, bl. a. att utarbeta förslag till författningar av förfogande- och regleringsnatur och att för- bereda organisation av centrala krismyndig- heter.
lnnebörden av ÖEF:s samordnande upp- gift enligt instruktionen framgår av proposi- tion 1961184. Departementschefen uttalar där att ÖEF:s ställning som central förvalt- ningsmyndighet för det ekonomiska försva— ret innebär, att ÖEF har skyldighet att följa upp beredskapsplaneringen inom hela det ekonomiska försvaret och att på olika sätt verka för samordning. Den senare uppgiften, som främst siktar till att ge berörda myndig- heter allmänna förutsättningar och utgångs- punkter för planläggningen, tar sig i uttryck i att ÖEF dels i förekommande fall tar initia- tiv där så är påkallat, dels står de planerande myndigheterna till förfogande för samråd. Ett viktigt led i samordningsarbetet är att ÖEF följer utvecklingen inom krigsmakten, civilförsvaret hälso- och sjukvården samt andra totalförsvarsfunktioner vid sidan av det ekonomiska försvaret och härvidlag ver- kar för en ömsesidig anpassning till gemen- samma målsättningar.
Departementschefen uttalar vidare att en förutsättning för att ÖEF skall kunna full- göra sina uppgifter som samordningsmyndig— het är att de olika berörda myndigheterna dels fortlöpande håller ÖEF underrättad om sin planläggning, dels samråder med ÖEF om sin planläggning. En skyldighet i dessa hän-
seenden är numera också intagen i instruk- tionerna för ett stort antal centrala myndig- heter inom det ekonomiska försvaret. Det bör dock observeras att ÖEF inte har någon direktivrätt gentemot dessa myndigheter.
ÖEF har en styrelse med generaldirektö- ren som ordförande och f. n. sex andra ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t.
Till styrelsen är knutet ett råd för ekono- misk försvarsberedskap med uppgift att ver- ka för samordning av landets ekonomiska försvarsberedskap. Rådet består av general- direktören för ÖEF, cheferna för försvarssta- ben, civilförsvarsstyrelsen, statens jordbruks- nämnd och arbetsmarknadsstyrelsen samt ordföranden i transportnämnden.
Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1970/71 gäller fr.o.m. 1.7.1970 följande organisation för ÖEF:
"Med avvikelse från vad som föreskrives i instruktionen för överstyrelsen skall tills vi- dare finnas fem byråer, nämligen administra- tiva byrån, affärsbyrån, bränslebyrån, utred- ningsbyrån och varubyrån. De fyra först- nämnda byråerna förestås vardera av en by- råchef. Varubyrån förestås av en avdelnings- chef. Denne skall samordna styrelsens olika planeringsfunktioner. Direkt under avdel- ningschefen skall tills vidare finnas ett sär- skilt sekretariat för studier och långsiktspla- nering."
Utöver ovannämnda byråer finns hos ÖEF en inforrnationssektion. Vidare tjänstgör hos ÖEF en militärassistent direkt underställd generaldirektören.
Enligt proposition 1971 :1,bil. 15, inrättas hos ÖEF fr.o.m. 1.7.1971 extra ordinarie tjänster för en avdelningschef och en byrå- chef samtidigt som dittillsvarande göromåls- förordnanden utgår. Detta medför att orga— nisationen fr.o.m. 1.7.1971 kommer att omfatta en planeringsavdelning (utrednings- byrån, varubyrån och sekretariatet för stu- dier och långsiktplanering), bränslebyrån, af- färsbyrån, administrativa byrån samt infor- mationssektionen.
Totala antalet anställda uppgår fr.o.m. budgetåret 1971/72 till 151, varav 79 hän- förs till kategorin handläggande personal.
ÖEF:s uppgifter ställer krav på en fortlöpan- de omfattande studie- och planeringsverk- samhet, vilken bedrivs i samarbete med ett stort antal myndigheter, organisationer och företag.
Det ekonomiska försvaret bygger som tidi- gare nämnts i allt väsentligt på de resurser som finns i vårt fredstida näringsliv. Det är därför klart att förändringar i fråga om dessa resurser får. konsekvenser för försörjnings- beredskapen och därmed också för behovet av beredskapsåtgärder. Dessa förändringar ställer således stora krav på en successiv anpassning av planeringen av försörjningsbe- redskapen. Produktionens fortlöpande spe- cialisering och koncentration till tätorter och andra utrymningsorter kräver en ständig revi- dering av produktionsplanläggningen. Bort- fall eller minskning av produktionen inom vissa industribranscher liksom nedgång i nä- ringslivets lagerhållning ställer krav på ökad beredskapslagring. Den tekniska utveck- lingen innebär att nya områden måste be- redskapsplaneras. Sårbarheten hos kommuni- kationer, elkraftförsörjning osv. måste mins- kas genom särskilda skyddsåtgärder och ut- byggd reparationstjänst.
Den framtida utveckling inom närings- livet som kan förutses gör kraven på en effektivt utformad försörjningsberedskap allt- mer framträdande. Utvecklingen går mot en ökad internationalisering av näringslivet. Svenska företag utnyttjar i allt högre grad utländska underleverantörer, även för krigs- materieltillverkning. Den produktionsteknis- ka utvecklingen gör oss också mer beroende av import av reservdelar och underhållstjäns— ter från utlandet.
Utrednings-, studie- och planläggnings- verksamheten och samordningen i anslutning därtill ombesörjs av planeringsavdelningen med undantag för bränsle- och drivmedels- området där bränslebyrån svarar för utred- ning och planering. Ansvaret för den erfor- derliga samordningen mellan planeringsavdel- ningens och bränslebyråns verksamhet åvilar chefen för planeringsavdelningen.
Den statliga beredskapslagringen sker främst genom ÖEF:s (och vad gäller livsmedel sta- tens jordbruksnämnds) försorg. Det samman— lagda beloppet för inköp och försäljning rör sig för ÖEF:s del omkring 150 milj. kronor per år. Värdet av ÖEF's totala beredskapsla- ger motsvarar f. n. ca 750 milj. kronor.
Fasta bränslen beredskapslagras helt av staten, främst genom ÖEF. Eftersom flytan- de bränslen och drivmedel måste omsättas regelbundet har skyldigheten att lagra dessa överförts till oljehandeln och större förbru- kare av olja. Staten ger vissa bidrag till lagerutbyggnader, resten av kostnaderna tas ut på energipriserna. ÖEF ansvarar för plan- läggningen av landets beredskapslagring av olja och är tillsynsmyndighet för näringsli- vets beredskapslagring härav.
Även ÖEF liksom en del andra statliga myndigheter, bl.a. krigsmakten, har egna beredskapslager av olja.
Inom ÖEF handläggs frågor rörande köp, försäljning, transport, lagring, omsättning etc. av varor samt anskaffning, drift och förvaltning av lagerlokaler rn. nr. inom affärs- byrån, Bränslebyrån ansvarar dock för för- valtningen av ÖEF :s cisternanläggningar.
Den regionala organisationen
På regional nivå handläggs ärenden rörande den ekonomiska försvarsberedskapen av ci- vilbefälhavare, länsstyrelse och vederbörande centrala myndighets läns- eller distriktsorgan. En stor del av planläggningsarbetet sker i fred på länsstyrelserna. I krig kommer — under de centrala instanserna — frågor röran- de försörjning, arbetskraft, trafik och väg- hållning att handläggas hos länsstyrelserna. Skulle förbindelserna med riksstyrelsen och de centrala myndigheterna avbrytas i krig, skall civilbefälhavama utöva de ledande funktionerna i Kungl. Maj:ts ställe. Om inte heller den möjligheten skulle finnas har läns- styrelserna att självständigt fatta beslut och verka för att den krigsviktiga verksamheten i länen kan fortgå.
Lokalt ankommer det på kommunerna att i krig fullgöra de uppgifter som behövs för att tillgodose befolkningens behov av viktiga förnödenheter m.m. Vid beredskaps- eller krigstillstånd avses kristidsnämnder bli inrät- tade för att medverka vid bl.a. ransonering av exempelvis livsmedel, bränslen och driv- medel.
ÖEF har sålunda ingen egen regional orga- nisation med har anvisningsrätt gentemot länsstyrelserna beträffande sitt ansvarsområ— de.
3.1.4 Kollegiet för Sverige-information i utlandet
Kollegiet för Sverige-information i utlandet har till uppgift att samordna planeringen och utförandet av information om Sverige i ut- landet samt fördela de medel som för ända- målet ställts till förfogande för den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden ikollegiet. Kolle- giets verksamhet skall syfta till atti utlandet öka kunskapen om och förståelsen för Sveri- ge samt att främja svensk export och svensk turistnäring.
Ordinarie ledamöter i kollegiet är huvud- mannen för exportfrämjande åtgärder i han- delsdepartementet, chefen för utrikesdepar- tementets inforrnationsbyrå samt cheferna för Svenska institutet, Svenska turisttrafik- förbundet, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges Radios utlandsprogram. Ad— jungerade ledamöter är huvudmannen för kulturfrågor i utbildningsdepartementet, chefen för utrikesdepartementets pressbyrå och chefen för Svensk-internationella press- byrån. Till kollegiet är knutet ett sekretariat som leds av ordföranden. Antalet anställda är 10. Kollegiet sorterar under handelsdepar- tementet.
Informationskollegiet inrättades 1966 på förslag av Upplysningsberedningen för att såsom samordnande organ motverka följder- na av att informationsuppgifterna var för- ankrade inom en rad olika organ. I den aktuella propositionen hette det att kollegiet skall fördela de gemensamma medlen, beslu- ta om länderprogram som upprättats efter
förslag från utlandsmyndigheterna, besluta om projekt vid sidan av fastställda länderpro- gram, tjänstgöra som remissinstans och/eller samordnare av remissvar i frågor som berör inforrnationsverksamheten samt säkerställa en fortlöpande information mellan de enskil- da organen.
De medel — de 5. k. icke institutionsbund- na anslag — som ställs till informationskolle- giets förfogande lämnas av Utrikesdeparte- mentet och handelsdepartementet. Anslagen uppgår budgetåret 1971/72 till 2,6 respek- tive 5,2 miljoner kronor. Medlen ställs till kollegiets förfogande utan bindning till mot- tagande institution, specifikt ändamål o. dyl.
3.2 Aktuella utvecklingsfrågor med anknytning till den industri- och handelspolitiska förvaltningsapparaten
3.2.1 1968 års lokaliseringsutredning
29.12.1967 tillkallades en särskild sakkunnig för att, med ledning av dittillsvarande erfa- renheter av den ekonomiska stödverksamhe- ten inom ramen för lokaliseringspolitiken, se över riktlinjerna för denna och föreslå for- mer för ett fortsatt lokaliseringsstöd. Ut- gångspunkten för lokaliseringsutredningens uppgift var att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten skulle fortsätta efter den dåvarande försöksperiodens utgång, och att de mål för lokaliseringspolitiken som fast- ställdes av statsmakterna 1964 inte skulle omprövas i detta sammanhang. Inom denna givna ram för utredningsuppdraget skulle utredningen bl. a. pröva den regionala fördel- ningen av stödet, formerna och villkoren för stödet samt klarlägga på vad sätt man bättre än nu kunde tillgodose behovet av underlag i form av kunskaper om bransch- och mark- nadsförhållanden vid avgörandet av stödären- den. Det angavs vidare i direktiven att utred- ningen skulle överväga de förändringar i handläggningen av stödärendena hos de cen- trala och lokala myndigheterna som kunde vara påkallade och också undersöka möjlig- heterna att förbättra samarbetet mellan de lokaliseringspolitiska organen och de myn-
digheter och institutioner vilkas verksamhet har anknytning till företag som fått lokalise- ringsstöd.
Det påpekades också i direktiven att det framkommit behov av och även förekommit kombinationer av olika stödformer vid bevil- jandet av lokaliseringsstöd. Utredningen skulle därför överväga vad som kunde vara att vinna på ett mera systematiskt utnyttjan- de av möjligheten att kombinera olika stöd- former.
Lokaliseringsutredningens delbetänkande
Lokaliseringsutredningen lade i ett delbe- tänkande — Lokaliserings- och regionalpoli- tik (SOU 1969149) — fram förslag till vissa ändringar i fråga om lokaliseringsstödet som föreslogs gälla tills vidare intill dess att riktlinjerna för en hela landet omfattande regionalpolitik utarbetats, en regionalpolitik som enligt utredningens uttalande troligen i flera avseenden skulle komma att skilja sig från den nuvarande lokaliseringspolitiken och inom vars ram det bl. a. syntes önskvärt att generella medel i så stor utsträckning som möjligt kom till användning.
Även om en ganska radikal förändring av lokaliseringspolitiken sålunda borde kunna komma till stånd inom en inte alltför avläg- sen framtid, ansåg lokaliseringsutredningen det motiverat att i avvaktan härpå ändra vissa av gällande bestämmelser. Förslagen till ändringar rörde bl.a. den geografiska avgränsningen (man föreslog bl.a. ett antal särskilda prioriteringsorter), stödberättigad verksamhet, lokaliseringsstödets form, stöd- underlaget och stödets storlek samt en för- söksverksamhet med s. k. industricentra.
Lokaliseringsutredningen tog i det förelig- gande delbetänkandet inte upp organisa- tionsfrågorna till behandling men anförde att frågorna skulle bli föremål för övervägande i det fortsatta arbetet. Utredningen menade att den nuvarande handläggningsordningen i flera avseenden var mindre tillfredsställande och att starka skäl talade för en radikal ändring i syfte att nå en smidigare och effektivare handläggning. Utredningen utta-
lade vidare att regionalt en utbyggnad av den nu genom företagareföreningarna bedrivna verksamheten framstod som angelägen, att verksamheten i flera avseenden borde utvid- gas och bl. a. omfatta även större företag, att ökad uppmärksamhet måste ägnas rationali- serings- och marknadsföringsfrågor samt att på olika områden specialister borde anställas som arbetade i större regioner än i länen.
I 9 70 års riksdagsbeslut
Med utgångspunkt i lokaliseringsutred- ningens förslag har en rad propositioner med anknytning till regional- och lokaliseringspo- litiken lagts fram för riksdagen.
De riktlinjer för regionalpolitiken som 1970 års riksdag fastställde att gälla för en treårsperiod omfattande budgetåren 1970/71 —1972/73 innebar bl.a. att stödverksam— heten tillfördes en rad nya medel. Sysselsätt- ningsstöd, förstärkt utbildningsstöd och sär- skilt transportstöd har tillkommit. Lokali- seringsstöd är inte längre förbehållet den egentliga industrin utan kan utgå även till industriliknande verksamhet och inom det allmänna stödområdet dessutom till vissa typer av serviceverksamhet med huvudsaklig inriktning på industrin. Möjlighet har öpp- nats för företagen att erhålla lånegaranti för rörelsekapital i samband med lokaliserings- stöd vid investeringar inom det allmänna stödområdet.
Propositionen om den fortsatta regional- politiska stödverksamheten tog bl.a. upp regionalpolitikens mål. En av de grundläg- gande bedömningarna uttrycktes på följande sätt:
”En förstärkning och vidareutveckling av regionalpolitiken måste med kraft inriktas på att åstadkomma en sådan fördelning av väl- ståndet att människorna i olika delar av landet får tillfredsställande ekonomiska, so- ciala och kulturella förhållanden. Samtidigt måste det även i fortsättningen vara ett mål för en långsiktig regional politik att främja ett snabbt ekonomiskt framåtskridande ge- nom att medverka till en sådan lokalisering av näringslivet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt uttnyttjade.”
I propositionen framhölls önskvärdheten av en ytterligare konkretisering av de regio- nalpolitiska målen:
"En viktig förutsättning är att målen får en fast förankring inte bara i riksdag och regering utan också i länen och kommuner- na. Betydelsefulla beslut fattas på det regio- nala planet rörande fördelningen av de of- fentliga investeringarna mellan kommunerna. De kommunala och regionala fördelnings- besluten blir i stor utsträckning vägledande ocksa för näringslivets lokaliseringsbeslut. Det är därför angeläget att länsorgan och kommuner i samverkan deltar i utform- ningen av den regionala politiken. Liksom hittills bör därför den långsiktiga utrednings— och planeringsverksamheten på länsplanet utgöra underlag för en regional politik.”
Departementschefen fortsatte i proposi- tionen med bl. a. följande synpunkter:
”Förutsättningarna för att utforma en i länen förankrad och hela landet omfattande lokaliseringspolitik kommer att förbättras genom de handlingsprogram _ länsprogram 1970 — som f. n. utarbetas av länsstyrelserna och planeringsråden i samverkan med kom- munerna. Programmen skall inriktas på sys- selsättningspolitiska åtgärder som bedöms er- forderliga för att uppnå målsättningarna i länsplanering 1967. De skall omfatta även andra åtgärder för att trygga goda levnadsbe- tingelser i sådana områden där den spontana utvecklingen är svag och de nuvarande lokali- seringspolitiska medlen erfarenhetsmässigt har ringa effekt. Vidare skall de redovisa hur investeringarna inom den offentliga sektorn bör fördelas regionalt om utvecklingen i länen följer målsättningarna i länsplaneringen."
] fråga om det kommande regionalpolitis- ka program som skall avse hela landet lämna- de departementschefen i propositionen vissa synpunkter. Han ansåg att två huvudmoment får särskild betydelse:
"Det första är att statsmakterna anger ramar för länens och de regionala statliga organens verksamhet. Det andra momentet är en klassificering av orter och regioner med angivande av den typ av åtgärder som är förknippade med resp. ortstyp.”
Som avslutning på sina överväganden om den fortsatta inriktningen av det arbete som avser att skapa ett riksomfattande regional-
politiskt handlingsprogram konstaterade fö- redragande departementschefen att arbetet kommer att beröra flera olika departements verksamhetsområden. Även frågor som nor- malt handläggs av de centrala ämbetsverken kommer att innefattas. Naturligt forum för överläggningar i sådana frågor blir enligt hans bedömning lokaliseringsberedningen.
I fråga om valet av medel för regionalpoli- tiken underströk föredragande departe— mentschefen att den måste spela över ett brett register. Det torde råda allmän enighet, framhöll han, om att tyngdpunkten i samhäl- lets ansvar för den regionala utvecklingen liksom hittills bör ligga på samhällsbyggan- dets område.
Särskilt ville han framhäva vikten av en aktiv regional utvecklingsplanering som syf- tar till att skapa en effektiv samhällelig servicestruktur i form av skolor, sjukhus, kommunikationer och annan offentlig ser- vice. För att nå önskad effekt måste plane- ringen ske, menade han, i nära samverkan mellan samhälle och näringsliv så att gemen- samma och samordnade insatser kommer till stånd på orter och i områden som har goda utvecklingsmöjligheter.
I propositionen redovisades de åtgärder som vidtagits eller förbereds inom olika de- partements verksamhetsområden för att främja utvecklingen i Norrland. Bl.a. hänvi- sades till vad som gjorts inom utbildningsom- rådet och till de pågående övervägandena om utlokalisering av statlig förvaltning från Stockholms-området. Ytterligare nämndes bl. a. de åtgärder som anknyter till industri- departementets verksamhetsfält. [ det sam- manhanget berördes de statliga företagens verksamhet och vidare konstaterades att för- stärkningen av verksamheten inom statens institut för företagsutveckling kommer att ge ökade möjligheter till effektiva insatser inte minst i Norrland när det gäller att främja utvecklingen av mindre och medelstora in- dustriföretag. Slutligen nämndes i det här sammanhanget att förslag samtidigt lades fram i fråga om Norrlandsfondens fortsatta verksamhet.
I propositionen togs upp till diskussion
vilka medel som borde finnas för att påverka lokaliseringen av enskild verksamhet. Ett ställningstagande till de uppslag som förts fram från lokaliseringsutredningen i fråga om användningen av skatter och avgifter som stymingsmedel borde anstå, ansåg departe— mentschefen, som vidare menade att investe- ringsfonderna liksom hittills borde tillhanda— hålla ett av instrumenten för regionalpoliti- ken.
I anslutning till diskussionen om möjlighe— terna att använda generella medel för den regionala politiken framhöll departements- chefen som sin uppfattning att samhället också i det enskilda fallet borde ha möjlig- het att påverka företagens lokaliseringsval. Han erinrade därvid bl. a. om de samrådsför- faranden som under senare år utvecklats i regionalpolitiska frågor mellan samhälleliga organ och det enskilda näringslivet:
”Tillkomsten av de till länsstyrelserna knutna planeringsråden har härvidlag haft betydelse liksom den rådgivningsverksamhet till enskilda företag som bedrivs av AMS och företagareföreningarna. Jag vill också erinra om det förut berörda samarbetet mellan regeringen och Sveriges Industriförbund för att intensifiera den lokaliseringspolitiska verksamheten. Från lndustriförbundets sida har ett omfattande arbete lagts ned på att informera medlemsföretagen om lokalise- ringsförutsättningarna på skilda orter i de norra delarna av landet. Det är önskvärt att detta samarbete består och ytterligare ut- vecklas.”
Med den av riksdagen under hösten 1970 antagna lagen om lokaliseringssamråd tillska- pades ett instrument som öppnar möjlighet att på ett mera aktivt sätt än hittills medver- ka vid företagens lokaliseringsval i syfte att lätta trycket på framför allt storstadsområ— dena och i motsvarande mån avlänka expan- sionen till andra utvecklingsbara regioner på skilda håll i landet.
Samrådets ändamål skall vara att skapa garantier för att företagen, innan de fattar sina lokaliseringsbeslut, på ett tidigt stadium får ingående information om samhällets re- gionala politik, det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar
i olika delar av landet så att nyanserade överväganden av olika tänkbara lokaliserings- alternativ kommer till stånd. Samrådsförfa- randet trädde i funktion 1.4.1971. Samråd sker med arbetsmarknadsstyrelsen, som för beslut i dessa ärenden inrättat en särskild lokaliseringsdelegation med företrädare för bl, a. inrikes- och industridepartementen, den kommunala förvaltningen, arbetsmarknads- parterna och näringslivets organisationer. Samrådsskyldigheten avser vissa angivna om- råden och näringsgrenar.
Betänkande om uppföljningen av stödföretag m. m.
Lokaliseringsutredningen har avgivit ett be- tänkande om uppföljningen av stödföretag m.m. (Dsln 197128). Betänkandet diskute- rar bl. a. innehållet i den uppföljande verk— samhet som, från de statliga organens sida bör rikta sig till stödföretagen. Lokaliserings— utredningen räknar med tre stadier i en sådan uppföljning:
l.den ”normala” uppföljningen av den ekonomiska utvecklingen i företagen;
2. uppföljningsarbetet i det skede då nå- got inträffat som påkallat särskilda åtgärder, dvs. åtgärder för att undvika framtida förlus- ter eventuellt i samband med nedläggningar och
3.bevakning av statens intressen (ford- ringar, sysselsättning m.m.) då situationen är sådan att ackordsförhandlingar eller kon- kursförfaranden år förestående, dvs. då en nedläggning är aktuell.
Lokaliseringsutredningen stryker under behovet av handlingsberedskap för en situa- tion i det tredje stadiet:
”Staten bör kunna ta initiativet eller ak- tivt medverka till en samlad lösning som tillgodoser inte bara statens intressen utan också olika samhälleliga intressen. Det bety- der att förhandlingar måste kunna tas upp rörande möjligheter till offentligt ackord el- ler annan uppgörelse med olika intresse- enheter. Ger analyser och förhandlingar vid handen att en nedläggning likväl måste ske, bör målet för statens förhandlare vara att avvecklingar genomföres så att störningarna
Härigenom torde också de sammanlagda ekonomiska förlusterna bli lägst. Den be- dömning som statens förhandlare måste göra i den här angivna situationen måste utgå från en totalkalkyl i vilken de olika samhälleliga intressena beaktas. l kalkylen bör om möjligt kostnaderna för outnyttjade samhällsinveste- ringar i nedläggningsorten tas med. Hand- lingsberedskap innebär en effektiv samord- ning och ett samarbete mellan företrädare för olika samhällssektorer.”
Lokaliseringsutredningen sammanfattar den splittring mellan olika intressenter som i dag är ett problem för de statliga insatserna i stadium 3:
”Länsarbetsnämnderna och arbetsmark- nadsstyrelsen vakar över sysselsättningsför- hållandena, företagareföreningarna och ar- betsmarknadsstyrelsen (genom lokaliserings- byrån) bevakar fordringar på grund av läm- nat lokaliseringsstöd, företagareföreningarna och kommerskollegium bevakar statens ford- ringar på grund av industrigarantilån (och direktlån), kronofogdemyndigheterna och länsstyrelserna statens skattefordringar, AB lndustrikredit, AB Företagskredit och stiftel- sen Norrlandsfonden bevakar var för sig sina fordringar.”
Lokaliseringsutredningen anser att staten inte sällan gör onödiga förluster på grund av att det inte finns något organ som kan föra gemensam talan för de statliga intressenter— na: ”Det är en allvarlig brist att det i åtskilli- ga fall inte sker en samlad bedömning och ett därpå grundat val av en gemensam hand- lingslinje. Hos många organ saknas dessutom personella resurser för ett sådant handlan- de.”
Lokaliseringsutredningen räknar över hu- vud taget med ett mera aktivt handlande från statens sida i kontakterna med stödföre- tagen:
”Staten bör . .. ha ett intresse av att mer aktivt delta i såväl åtgärder för att förebygga stagnation hos företag och för att åstadkom- ma rekonstruktioner som i avvecklingen av företag vilka inte bedöms ha några förutsätt- ningar att leva vidare. Strävan måste vara att *komma in” så tidigt som möjligt.” — ”Det krävs vidare bl. a. att staten engagerar sig i ackordsuppgörelser och själv tar initiativet
till ackord. Ett förbättrat samarbete med de privata kreditskyddsorganen bör ingå som ett led häri.”
Lokaliseringsutredningen diskuterar också i övrigt statens agerande i konkurser och påpekar att staten bl. a. på grund av skatter kan ha de största fordringarna i ett konkurs- bo. Det är nödvändigt, anser lokaliseringsut- redningen, med en ökad aktivitet från sta- tens sida i samband med pågående konkurser.
Lokaliseringsutredningen argumenterar också till förmån för bättre handlingsbered- skap på den statliga sidan i anslutning till stadierna 1 och 2 i uppföljningsarbetet. Fö- retagen skall kunna vända sig till de statliga organen för att få råd och annat bistånd utan att det är fråga om en direkt kris för företa- get.
Lokaliseringsutredningen tar upp några av de problem som har att göra med valet mellan rekonstruktion och nedläggning för nedläggningshotade företag och behandlar några tekniska lösningar för de fall sarnhälls— organen föredrar ett rekonstruktionsalterna- tiv. Utredningen ställer sig avvisande till stat- ligt delägarskap genom aktieteckning som allmän stödform vid sidan av lån och bidrag men anser att ett sådant engagemang kan vara användbart i undantagsfall. Bl. a. pekar lokaliseringsutredningen på möjligheten att staten förvärvar en mindre aktiepost i utbyte mot eftergift av lån. Utredningen anser att utseendet av en statlig representant i stöd— företaget får avgöras av det organ som för statens räkning förvärvar aktierna. Frågan om vilket organ som skall förvärva och för- valta dessa aktier skall enligt förslaget avgö- ras från fall till fall och med hänsyn till det statsintresse som närmast berörs. Lokaliseringsutredningen understryker be- hovet av snabba åtgärder för att få till stånd den förbättring i fråga om handlingsbered- skapen och samordningen som utredningen anser nödvändig. I sin diskussion av olika vägar för att förstärka de organisatoriska resurserna kom- mer lokaliseringsutredningen bl. a. in på företagareföreningarnas roll och framhåller att deras möjligheter är begränsade när det
gäller att bära upp hela den verksamhet som hänger samman med uppföljningen av stöd- företagen.
Lokaliseringsutredningen tar också mera allmänt upp företagareföreningarnas roll. Med ett stigande antal stödföretag finns det risk att föreningarna mer och mer får karak- tär av revisionsorgan, framhåller lokalise- ringsutredningen, som anser att frågan om deras organisation och arbetsuppgifter måste aktualiseras på nytt. Sina slutsatser formule— rar lokaliseringsutredningen på följande sätt:
”Utredningen anser för sin del starka skäl tala för en betydande omorganisation av företagareföreningarna. Det ligger närmast till hands att ge föreningarna ställning som myndigheter. Många av de spörsmål som behandlas i detta betänkande skulle ha kun- nat lösas på ett bättre sätt om företagare- föreningarna hade haft myndighets ställ— ning."
Vad gäller organisationen på centralplanet diskuterar lokaliseringsutredningen att lägga funktionerna som huvudman för uppfölj- ningsverksamheten hos endera arbetsmark- nadsstyrelsen eller kommerskollegium. [ an- slutning till det senare alternativet hänvisar lokaliseringsutredningen till kommerskolle- gieutredningen:
”Lokaliseringsutredningen finner . . . inte anledning att föregripa eller försvåra lös— ningar som kommerskollegieutredningen ut— ifrån mer generella näringspolitiska synpunk- ter kan tänkas komma fram till.”
I stället för något av dessa alternativ före- slår lokaliseringsutredningen ett nytt fri- stående organ, ett ”centralt förhandlings- organ”. Det skall bl. a. i uppföljningsarbetet svara för en samordning mellan olika statliga intressen som också omfattar en kontroll av de stödbeviljande organens bedömningar och beslut och andra åtgärder som följer av besluten.
Lokaliseringsutredningen har räknat med att den föreslagna uppföljningsmyndigheten skall kunna anlitas även av de hel- och halvstatliga kreditinstituten samt av upp- bördsmyndigheter när det gäller skatte- och avgiftsfordringar gentemot såväl stödföretag
som andra företag. Enligt förslaget bör den utrustas med förhandlings- och beslutsbefo- genheter. Lokaliseringsutredningen fortsät- ter:
”Innan förhandlingar kan föras på ett framgångsrikt sätt i det enskilda fallet måste emellertid klarhet skapas om den speciella situationen och dess bakgrund, om progno— ser för företagets fortsatta verksamhet etc. — Därför måste den också vara ett utrednings- organ.”
Vad gäller verksamhetsfältet vill lokalise— ringsutredningen ange två begränsningar:
”Myndigheten skall endast ta upp sådana ärenden som bör handläggas på central nivå, vare sig de anmälts (hänskjutits) till myndig— heten eller upptagits på myndighetens eget initiativ. Myndigheten skall vidare inte ha till uppgift att verkställa rutinmässig efter- granskning på grundval av årsbokslut från alla större företag.”
Lokaliseringsutredningen anser att den nya myndigheten bör arbeta på samma sätt som banker och kreditskyddsorgan när den t.ex. försöker åstadkomma rekonstruktio- ner. Ramarna för dess förhandlingsverksam- het bör utgöras av de riktlinjer som upp- ställts för stöd- och låneverksamheten. Det innebär, säger lokaliseringsutredningen, att målet för förhandlingar inte enbart är att nå företagsekonomiskt viktiga lösningar utan hänsyn måste också tas till de regionalpolitis— ka målen, främst sysselsättningsfrågorna. ln— struktioner i konkreta fall skall kunna läm- nas från Kungl. Maj:t.
Lokaliseringsutredningen anser att den centrala uppföljningsmyndighetens samord- nande funktion när det gäller bevakning av skattefordringar i samband med ackord eller konkurs inte skall begränsas till stödföreta- gen. lbland kan en ur samhällets synpunkt angelägen lösning (rekonstruktion) förutsät— ta fmansiering med lokaliseringsstöd eller industrigarantilån eller någon annan form av statligt ekonomiskt engagemang. Myndighe— ten bör kunna fylla en viktig samordnande funktion i sådana sammanhang.
Vad gäller den formella avgränsningen av den nya myndighetens uppgifter anger loka-
liseringsutredningen bl. a. att den bör utrus- tas med samma beslutsbefogenheter som ar— betsmarknadsstyrelsen och kommerskolle- gium:
"De uppgifter beträffande uppföljningen som handhas av arbetsmarknadsstyrelsen och kommerskollegium överflyttas i här avsedda fall till den nya myndigheten. Denna skall således ha befogenhet bl. a. att säga upp lån till återbetalning och besluta om återbetal- ning av lokaliseringsbidrag, besluta om årlig avskrivning av avskrivningslån, upphäva stat- lig garanti för lån, bevaka statens rätt mot låntagare, mot borgensmän etc.”
Lokaliseringsutredningen har varit medve- ten om att det kan vara svårt att en gång för alla ge en kompetensmässig avgränsning. Där- för har lokaliseringsutredningen räknat med att sättet för handläggningen av ett visst ärende i en del fall kommer att bestämmas av Kungl. Maj:t.
Lokaliseringsutredningen föreslår en kanslimässig anknytning till departementen. Vidare föreslås att ett förhandlingsråd, be- stående av företrädare för näringslivet, fack- liga organisationer och myndigheter, knyts till den nya myndigheten.
3.2.2 Länsberedningen
En parlamentariskt sammansatt beredning tillkallades 20.3.1970 för beredning av vissa frågor rörande den regionala samhällsförvalt- ningens uppgifter och organisation.
Som en första utgångspunkt för bered- ningens arbete, hette det i direktiven, bör gälla att primärkommunerna även frarndeles skall svara för betydelsefulla samhällsuppgif- ter och i ökad utsträckning kunna aktivt medverka i samhällsbyggandet. Som en and- ra utgångspunkt framhölls statsmakternas självklara ansvar för bl.a. den samhällseko- nomiska balansen, för sysselsättnings-, lokali- serings- och näringspolitiken, för att medbor- garna i olika delar av landet får leva under så långt möjligt likvärdiga förhållanden och där- med också för den regionala utvecklingen. Mellan statsmakternas åtgärder och intentio- ner i dessa avseenden samt den kommunala
verksamheten måste ett fortlöpande samspel förutsättas. Med dessa utgångspunkter bör beredningen överväga fördelningen i stort av samhällsuppgifter mellan stat och kommun, hette det i direktiven som vidare angav att i dessa överväganden även borde ingå frågan om samverkan mellan staten och kommuner— na bl.a. i vad avser resursfördelning och andra åtgärder av betydelse för den regionala utvecklingen. Detta borde ske genom ett system som innebär möjligheter för staten att påverka inriktningen i stort av den kom- munala verksamheten men lämnar en bety- dande frihet för kommunerna vid den när- mare utformningen av olika åtgärder.
Beredningen skall enligt direktiven vidare gå in på frågan om dels uppgiftsfördelningen inom den kommunala sektorn mellan pri- mär- och sekundärkommuner, dels uppgifts- fördelningen mellan centrala och regionala organ.
Som ett resultat av dessa överväganden skall beredningen lägga fram förslag till orga- nisation för samhällsverksamheten på regio- nal nivå. Arbetet skall i detta avseende inne- fatta en överarbetning av de förslag som länsförvaltningsutredningen, landskontorsut- redningen och länsdemokratiutredningen ti- digare avgivit. I anslutning härtill skall be- redningen ta upp frågan om lämpliga geografiska arbetsområden för såväl den se- kundärkommunala verksamheten som den decentraliserade statliga förvaltningen. Det hette i direktiven att det med hänsyn till samhällsuppgifternas olika natur kan finnas anledning att söka sig fram till ett differen- tierat regionalt mönster med samordning på olika nivåer, t. ex. i län och i länsblock eller planeringsregioner.
3.2.3 Branschutredningar
Försöken att få en djupare inblick i olika branschers problem har tagit olika former. Här kan bl. &. pekas på snabbutredningar om branschproblem verkställda på tjänstemanna- planet inom industridepartementet, tillska- pandet av samarbetsgrupper med olika
intressegrupper representerade för att disku- tera problemen inom speciella industribran- scher samt slutligen användandet på nytt av offentliga utredningar som en form för be- handlingen av branschproblem.
I syfte att belysa inriktningen av den senare typen av utredningar skall här redogö- ras för TEKO-utredningens uppdrag och för- slag.
Direktiven till TEKO-utredningen — sak- kunniga för översyn av vissa frågor rörande textil- och konfektionsindustrierna — utgick från att det aktuella läget inom de berörda industrierna påkallade en undersökning av deras konkurrensförutsättningar och utveck- lingsmöjligheter. Som en huvuduppgift för utredningen angavs att undersöka TEKO-in- dustriernas möjligheter att under rådande internationella förhållanden framgångsrikt och varaktigt stärka sin konkurrenskraft ge- nom fortsatt strukturell omvandling.
Direktiven uttalade att de sakkunniga på grundval av en snabb kartläggning av det aktuella läget inom TEKO-industrierna skul- le göra en bedömning av hur den sannolika utvecklingen på TEKO-området skulle gestal- ta sig om inga särskilda näringspolitiska åt- gärder skulle vidtas.
Direktiven fortsatte:
”Strukturomvandlingens problem är som redan antytts särskilt påtagliga inom konfek- tionsindustrin på grund av den snabbhet med vilken betingelserna för denna bransch nu förändras. Vidare skapar den starka regionala koncentration som utmärker båda branscher- na speciella sysselsättningproblem.
Näringspolitiken bör inte syfta till att med handelspolitiska eller andra stödåtgärder be- vara industrier som inte kan hävda sig utan statligt skydd. Dess mål bör i stället vara att stimulera en utveckling mot effektiva och på sikt internationellt konkurrenskraftigare företag. Den omvandling som kan vara nöd- vändig måste dock ske i former och i en takt som reducerar svårigheterna för de anställda och begränsar kapitalförstöring. De sakkun- niga bör därför ägna särskild uppmärksamhet åt effekterna för sysselsättningen av TEKO- industriernas framtida utveckling liksom av de sakkunnigas förslag. De sakkunniga bör i detta avseende hålla nära kontakt med ar- betsmarknadsmyndigheterna.
Resultatet av utredningen bör kunna läg- gas till grund för planeringen av de arbets- marknads- och näringspolitiska åtgärder som eventuellt kan visa sig nödvändiga för att på sikt trygga sysselsättningen för de anställda i de regioner som nu har hög koncentration av TEKO-industri.
De sakkunnigas huvuduppgift bör alltså vara att undersöka TEKO-industriernas möj- ligheter att under rådande internationella förhållanden framgångsrikt och varaktigt stärka sin konkurrenskraft genom fortsatt strukturell omvandling. Den ökade köpkraf- ten och modemedvetenheten, den växande fritiden med härav följande allt större behov av utrustning öppnar intressanta möjligheter att skapa nya och konkurrenskraftiga pro- dukter. Genom ett framgångsrikt utnyttjan- de av sådana konkurrensmedel som mode, design och kvalitet har åtskilliga företag inom TEKO—industrierna också mycket framgångsrikt genomfört en nyinriktning av sin produktion. De sakkunniga skall självfal- let i sitt arbete beakta konsumenternas in- tresse av en förmånlig pris- och kvalitetsut- veckling på textilområdet.
Med bakgrund av den för vissa textilpro- dukter sjunkande självförsörjningsgraden bör de sakkunniga i kontakt med överstyrelsen för ekonomiskt försvar också beakta de sär- skilda beredskapssynpunkter som kan vara väsentliga i detta sammanhang. Jag vill erinra om att överstyrelsen f.n. studerar denna fråga och väntas under året lägga fram resul- tatet härav.
Bland de åtgärder eller förhållanden som bör bli föremål för de sakkunnigas övervä- ganden kan här nämnas följande.
Möjligheterna till fortsatta rationalise- ringar inom TEKO-industrierna bör övervä- gas, såväl vad gäller produktion som mark- nadsföring och administration. På produk- tionssidan bör det vara av speciellt intresse att överväga om ytterligare kostnadsbespa— rande mekaniserings- och hanteringsfördelar kan vinnas inom konfektionen. Undersök- ningen kan här också inriktas på bl.a. de möjligheter som kan finnas till samverkan i olika former exempelvis i fråga om speciali- sering och funktionsfördelning. Av intresse är vidare att utreda förutsättningarna för en ytterligare breddning och ökning av den under senare år starkt expanderande expor- ten. En annan viktig uppgift är att klarlägga vilka finansiella resurser, som kan bli behöv- liga i den fortsatta rationaliserings- och inte- grationsprocessen.
Med beaktande av forskningsverksamhe-
ten vid bl. a. Svenska textilforskningsinstitu- tet bör behovet av insatser för forskning och serviceverksamhet övervägas.”
I augusti 1969 framlade TEKO—utred- ningen ett delbetänkande ”Förslag om upp- handling, export och utbildning på TEKO- området” (stencil I l969:6). Delbetänkandet innehöll förslag till åtgärder som utredningen funnit angelägna att genomföra så snart som möjligt och oberoende av den mera grundläg- gande strukturanalys av TEKO-området som utredningen avsåg att presentera i sitt huvud- betänkande.
I fråga om den offentliga upphandlingen föreslog TEKO-utredningen åtgärder på fyra områden: bildandet av samarbetskommit- téer. införandet av ett system för anbud på forskningsprojekt och ett system för förturi produktionen till de företag som svarat för utvecklingsinsatser samt slutligen rullande långtidskontrakt för den statliga upphand- lingen.
På exportområdet föreslog utredningen ett program av försökskaraktär innefattande bidrag till tröskelkostnader, kreditgarantier och punktåtgärder.
Dencentrala ledningen av detta program föreslogs bli förlagd till industridepartemen- tet i samarbete med övriga berörda departe- ment (handelsdepartementet och utbild- ningsdepartementet). Kontakten mellan in— dustridepartementet och berörda parter skul- le enligt förslaget etableras i en rådgivande grupp som skulle utses av industrideparte- mentet och arbeta i viss anknytning till näringspolitiska rådet Administrationen av de exportfrämjande åtgärderna borde enligt ut- redningsförslaget anförtros åt kommerskol- legiet.
På utbildningsområdet ansåg TEKO-utred- ningen det finnas behov av insatser som snabbt höjer utbildningsnivån inom TEKO- industrierna och föreslog ett treårigt försöks- program med statsstöd.
Den centrala ledningen av utbildningspro- grammet föreslogs av TEKO-utredningen komma att handhas av industridepartemen- tet i kontakt med den av TEKO-utredningen föreslagna rådgivande gruppen för TEKO-
programmet. Samråd borde ske med utbild- ningsdepartementet och i den rådgivande gruppen borde detta eller skolöverstyrelsen vara representerat.
Administrationen av utbildningsprogram— met borde enligt utredningsförslaget förläggas till arbetsgivareförbundens utbildningsavdel— ningar vid vilka särskilda sekretariat skulle upprättas för ändamålet.
På grundval av TEKO-utredningens förslag och remissbehandlingen av dessa framlades förslag om stimulansåtgärder till TEKO-in- dustrierna i prop. l970:41. PropOSitionen innehöll också förslag om parallella stödåt- gärder till den manuellt arbetande glasindu- strin. Vad gäller inriktningen av stödåtgärder- na följde propositionsförslagen i det stora hela förslagen från TEKO-utredningen. Emellertid modifierades bl.a. TEKO-utred- ningens förslag vad gäller den institutionella apparaten för programmens genomförande. Den administrativa sammanhållningen av ut- bildningsprogrammet föreslogs sålunda anför- trodd åt statens institut för företagsutveck- ling.
TEKO-utredningen överlämnade i oktober 1970 sitt slutbetänkande ”TEKO-industrier- na inför 1970-talet Del l—Il” (SOU 1970: 59—60).
Utredningen lade här fram konkreta för- slag till åtgärder på tre punkter. Sålunda förslogs statliga bidrag för utnyttjandet av utomstående expertis för vissa ändamål samt statliga kreditgarantier för att genomföra omställningsåtgärder om vilkas önskvärdhet de statligt stödda konsultundersökningarna ger besked. Administrationen av bidrags- och garantiverksamheten föreslogs ligga hos kom- merskollegiet.
Utredningen föreslog vidare ökade möjlig- heter för styrelsen för teknisk utveckling att finansiera för branschens utveckling värde- fulla forskningsprojekt.
Vid sidan av dessa branschstimulerande åtgärder föreslog utredningen ett region- och arbetsmarknadspolitiskt arbete för att inom TEKO-industriernas kärnområde, Boråsregio- nen, mildra effekterna av branschens stagne- rande utveckling och åstadkomma en diffe-
Utredningen föreslog att det till arbets- marknadsstyrelsen skulle knytas en delega— tion eller kontaktgrupp med företrädare för branschorganisationerna och parterna på ar- betsmarknaden inom TEKO-industrierna med uppgift att biträda styrelsen i frågor som rör omställningar inom TEKO-indu- strierna.
Beträffande försörjningsberedskapen på TEKO-området anförde utredningen att problemet måste lösas från fall till fall genom att ÖEF preciserar behoven och fram— ställer förslag till åtgärd antingen i form av statliga åtgärder för att trygga den inhemska produktionen eller i form av ökad fredslag- ring.
På grundval av TEKO-utredningens be- tänkande har förslag om vidare åtgärder till stöd för TEKO-industrin framlagts i prop. 1971 :l. Förslagen följeri allt väsentligt de av utredningen förordade. Det kan beträffande förslaget om lånegarantier noteras att dessa avses lämnade inom ramen för det nuvarande statliga kreditstödet till hemslöjd, hantverk och småindustrin som enligt gällande be- stämmelser, när särskilda skäl föreligger, kan utgå även till annan industriell verksamhet än sådan som bedrivs inom småindustrin.
I propositionen understryks att kommers- kollegiet vid administrerandet av de aktuella stödåtgärderna till TEKO-industrierna beak- tar det arbete som Sveriges investeringsbank bedriver på TEKO-omrädet i strukturrationa- liserande syfte, den lokaliseringsstödjande verksamheten vid arbetsmarknadsstyrelsen i de delar denna berör TEKO—industrierna samt det utbildningsprogram för TEKO- industrierna som administreras av statens institut för företagsutveckling.
Några särskilda medel för forsknings- och utvecklingsinsatser på TEKO-området anvi- sas inte i propositionen. Beträffande de ar- betsmarknads- och regionalpolitiska åtgär- derna ansluter sig förslagen i stort till de av utredningen förordade.
Utredningen om statens institut för hantverk och industri tillsattes 30.6.1967 med uppgift att pröva hur institutet bäst kan medverka till ett effektivt och rationellt utnyttjande av samhällets personella och ekonomiska resur- ser inom utbildnings-, rådgivnings— och prov- ningsverksamheten med särskild inriktning på de mindre och medelstora företagens behov.
] sitt betänkande ”Aktiv företagsutveck— ling” (Stencil Fi 196829) konstaterade utred- ningen bl.a. att de mindre företagens be- gränsade tillgäng på specialistpersonal och begränsade möjligheter att utnyttja utom- stående sakkunskap medför svårigheter att tillgodogöra sig tekniska, ekonomiska och marknadsmässiga informationer som kan va- ra avgörande för företagens konkurrenskraft och fortbestånd.
Utredningen ansåg att man principiellt kun- de diskutera lämpligheten av ett särskilt sy- stem av näringspolitiska stödåtgärder för mindre industri och hantverk men konstate- rade också att just de mindre företagen har speciella behov i samband med en snabb teknisk och ekonomisk utveckling. Därför borde det vara en angelägen uppgift för samhället att genom åtgärder för de mindre företagen medverka till att befintliga utveck- lingsmöjligheter kan tillvaratas.
Med utgångspunkt i en bedömning av de mindre företagens servicebehov inom oli- ka områden fann utredningen att statens institut för hantverk och industri med de förändringar av verksamhetens inriktning som föreslogs var väl ägnat att fylla funk- tionen som central institution för de statliga stöd- och serviceåtgärderna för denna före- tagsgrupp.
Utredningen föreslog att institutet skulle bedriva systematisk utredningsverksamhet med avseende på strukturförhållanden. tek- niska, ekonomiska eller marknadsmässiga särdrag och problem, aktuella utvecklings- tendenser m.m. inom olika industri- och hantverksbranscher. Behovet av ett långsik- tigt utredningsarbete och kapacitet för snab-
ba punktinsatser kunde enligt utredningens uppfattning f. n. inte täckas av företagare- organisationer, universitetsinstitutioner, en- skilda forskare m. fl. Arbetsuppgifternas om- fattning och inbördes samband utgjorde ock- så starka skäl för att huvudansvaret för utredningsarbetets bedrivande förlades till en central statlig institution.
Utredningen konstaterade att statligt kre- ditstöd till mindre industri och hantverk förekommer i skiftande former och att admi- nistrationen därav berör en rad olika statliga och privata institutioner.
Enligt utredningens mening var det angelä— get att utredningar, beslut och uppföljnings- arbete i den statliga kreditgivningen till in- dustri och hantverk anknöts till en institu- tion med aktuell och mångsidig sakkunskap om företagens ekonomiska, tekniska och marknadsmässiga situation och framtidsut- sikter. Utredningen fann att institutets verk- samhet uppfyllde dessa krav och föreslog därför att kommerskollegiets arbetsuppgifter i fråga om krediter till industri och hantverk skulle överföras till institutet. Denna över- flyttning skulle innebära en rad verksamhets- mässiga fördelar, menade utredningen, främst till följd av att institutets nära sam- verkan med företagareföreningarnai fråga om utbildning. rådgivning och information på så sätt skulle kompletteras med ett samband beträffande kreditstödsåtgärderna. Även till- synen över företagareföreningarna föreslogs överförd från kommerskollegium till institu- tet.
En speciell informationstjänst inom insti- tutet borde enligt utredningen täcka de mindre företagens behov av teknisk, ekono- misk och marknadsmässig information. In- formationen skulle främst inriktas på för- medling av nyheter o.dyl. anpassad till de mindre företagens speciella mottagningsför- hållanden.
Institutets framtida insatser på utbild- ningsområdet borde enligt utredningen i första hand vara att tillsammans med företa- gareföreningarna insamla information om ut— bildningsbehov, förmedla denna till skolvä- sendet och andra utbildningsgivare samt
medverka till att erforderliga utbildningsmöj- ligheter tillhandahålls. lnstitutets resurser borde dock också utnyttjas för att täcka spe- ciella utbildningsbehov, t.ex. inom smala tekniska fackämnen eller yrkesområden, fö- retagsledarutbildning o.dyl. samt utbildning av företagareföreningarnas personal.
Utredningen föreslog att de rutinmässi- ga provnings- och försöksarbetena vid insti- tutet skulle avvecklas i största möjliga ut- sträckning. Vissa resurser för tekniska be- dömningar eller tekniskt försöks- och ut- vecklingsarbete var dock en värdefull till- gång för institutets övriga verksamhet mena- de utredningen. lnom vissa områden kunde föreligga behov av praktiskt utvecklingsarbe- te som vid institutet kunde kombineras med starkt specialiserad teknisk rådgivning till i första hand företagen.
Utredningen föreslog att institutet också skulle svara för informations- och service- verksamhet till de mindre företagen i fråga om marknadsföring. De statsanslag som ut- går till de mindre företagens exportförsälj— ning borde enligt utredningens mening utvid- gas till att gälla marknadsföringen i dess helhet och (dåvarande) Småindustrins ex- portbyrå överföras till institutet.
Den föreslagna inriktningen av institutets framtida verksamhet gjorde, enligt utred- ningens uppfattning, en stark regional an- knytning av aktiviteterna ändamålsenlig och angelägen. Kartläggningar av t. ex. de enskil- da företagens individuella behov förutsätter direktkontakt med företagen genom branschorganisationer och företagareföre- ningar, hävdade utredningen och framhöll vidare att åtgärder av typen utbildning, all- män rådgivning och kreditstöd underlättas så väsentligt av geografisk närhet till företagen att de bör genomföras regionalt.
Enligt utredningens mening borde utvid- gade och delvis nya arbetsuppgifter inom dessa områden anförtros åt länens företaga- reföreningar. Företagareföreningarna bedriver en omfattande rådgivnings- och kreditgiv- ningsverksamhet. Genom sina kontakter med företagen har föreningarna förvärvat ingåen- de kännedom om företagsamheten i respek-
tive län, behovet av åtgärder etc. Denna regionala förankring betecknades som värde- full och väsentlig bakgrund för flertalet av de aktiviteter som institutet enligt utredningens förslag fortsättningsvis skulle bedriva.
Mot denna bakgrund föreslog utredningen att institutets nuvarande regionala kontor skulle avvecklas och att deras verksamhet — med de förändringar som i övrigt föreslogs — skulle överföras till företagareföreningarna. Utredningen angav också riktlinjerna för den frivilliga samordningen mellan institutet och föreningarna samt konstaterade att förslagen innebar att institutet i viss utsträckning om- vandlades till en central serviceinstitution för föreningarnas verksamhet. Institutets rådgiv- ningsverksamhet skulle sålunda huvudsak- ligen förrnedlas genom företagareföreningar- na.
Förslaget innebar inte någon förändring i företagareföreningarnas rättsliga status. För att markera sambandet föreslogs att före- ningarna skulle bli företrädda i institutets styrelse.
Kommerskollegieutredningen
I sitt yttrande över SHI-utredningens be- tänkande anförde kommerskollegieutred- ningen att betänkandet visar på ett behov att från grunden ställa under diskussion både verksamheten inom statens institut för hant- verk och industri och verksarnhetsformerna över huvud taget vad gäller det statliga stö- det till hantverk och mindre industriföretag. Utredningen underströk att det behövs en ny organisation för vissa centrala planeringsupp- gifter och för åtgärder i samverkan med företagareföreningarna. Enligt utredningen måste tyngdpunkten i planeringen och verkställandet av insatserna ligga på det loka— la och regionala planet och åtgärderna från centralt håll framför allt få en kompletteran- de karaktär.
Kommerskollegieutredningen underströk emellertid nödvändigheten av att i ett sam- manhang bedöma vilka organisatoriska resur— ser som bör finnas på verksplanet för uppgif- ter inom det näringspolitiska området och
att frågan om den statliga organisationen för stödet till den mindre industrin maste ingå i en helhetsbedömning vad gäller kraven på den centrala organisationen pa det närings— politiska fältet.
Enligt kommerskollegieutredningens be- dömning borde man därför inte i det läget ge frågan om institutets ställning och uppgifts- fördelning i förhållande till andra organ någon definitiv lösning, och någon principiell förändring av kommerskollegiets ansvars- område borde således inte heller genomföras med utgångspunkt enbart i SHI-utredningens förslag. Kommerskollegieutredningen föror- dade vidare att en särskild utredning borde genomföras inom institutet för närmare kart- läggning av behovet av statliga insatser för stöd till hantverk och mindre industri och också behandla organisationen pa omradet, därbland frågan om uppgiftsfördelningen mellan de centrala instanserna och regionala organ. Utredningen antydde bl. a. möjlighe- ten att på central nivå dela upp verksamhe- ten så att myndighetsuppgifterna förs till ett organ av verkstyp medan övriga uppgifter förs till ett eller flera administrativt fristaen- de organ med funktioner som ”serviceby- råer” åt institutet, företagareföreningarna och andra offentliga eller privata beställare.
Förslagen till I 970 års riksdag
[ prop. 197021 föreslogs en omorganisation av statens institut för hantverk och industri och ett nytt namn för institutet. statens institut för företagsutveckling.
Föredragande departementschefen ansåg att man i dåvarande läge inte kunde ta ställ- ning till SHI-utredningens förslag i dess hel- het. För institutets del kunde det inte bli frä- ga om mer än en partiell omorganisation.
Institutets uppgift skulle vara att fungera som centralt statligt serviceorgan åt företrä- desvis hantverksföretag samt mindre och me- delstora industriföretag. Den kommande verksamhetsinriktningen sammanfattades på följande sätt:
”Institutets verksamhet bör bedrivas i
samråd och samarbete med andra statliga organ, tekniska och vetenskapliga institu- tioner samt branschorganisationer och andra privata organ som har uppgifter på detta område. Verksamheten bör i första hand inriktas på service till mindre och medelstora företag samt till regionala och centrala organ som handlägger frågor rörande dessa före- tagsgrupper. Servicen bör bestå av allmän information om administrativa, tekniska och marknadsmässiga förhållanden och utveck- lingstendenser av betydelse för dessa företag. Vidare bör viss egen utbildningsverksamhet bedrivas. Verksamheten bör även omfatta en specialiserad konsultservice genom egna re- surser och genom förmedling av annan sak- kunskap i administrativa, tekniska och mark- nadsföringsmässiga frågor. I anslutning här- till bör visst tekniskt utvecklings- och prov- ningsarbete kunna utföras."
I fråga om institutets roll som utrednings- organ framhöll föredragande departements- chefen att man borde avvakta bl.a. kom- merskollegieutredningens förslag innan man avgjorde frågan om inplaceringen av en mera omfattande bransch- och strukturutredande verksamhet. Institutet borde emellertid un- der alla förhållanden få möjlighet att bedriva en viss egen orienterande utredningsverksam- het. som främst skulle inriktas på att ge underlag för institutets prioriteringar av verksamhetsinriktningen.
Någon förändring i fråga om handlägg- ningen av garantilånefrågor föreslogs inte. Departementschefen underströk att det prin- cipiellt var önskvärt att de olika stödåtgärder— na samordnades. ] fråga om det statliga kredit- stödet var SHI-utredningens betänkande emellertid inte ett tillräckligt underlag. Bland annat hänvisades till samhörigheten med lokaliseringsstödet och frågan om Norr- landsfondens fortsatta verksamhet. Med hänsyn till exportfrämjandeutredningens arbe- te borde ställning inte tas till förslaget att överföra exportrådets funktioner till institu- tet, menade departementschefen, som dock tillstyrkte att institutets allmänna verksam- het skulle omfatta även marknadsföringsfrå- gor.
! fråga om förhållandet till företagareföre- ningarna konstaterade departementschefen
att institutet borde ha möjlighet att i väsent- lig utsträckning fungera som deras centrala serviceorgan när det gäller frågor gemensam- ma för större delar av landet, när det gäller specialinriktad konsulttjänst och för infor- mations- och utbildningsproduktion. För- handlingar förutsattes komma till stånd om frivillig överföring av institutets regionala organisation till ifrågavarande företagareföre— ningar.
3.2.5 Delegationen för de mindre och medelstora företagen
En särskild delegation för den mindre och medelstora företagsamheten tillsattes genom beslut 20.3.1970 med uppdrag att bereda frågor rörande de mindre och medelstora företagens problem.
Föredragande departementschefen hänvi- sade i direktiven till de särskilda problem som de mindre och medelstora företagen ställs inför i samband med den ekonomiska utvecklingen och till de olika åtgärder som genom samhällets försorg vidtagits i syfte att stödja dessas utveckling, bl.a. vad gäller kapitalförsörjningen. rådgivning och service samt fortbildningsfrågor.
Det påpekades vidare i direktiven att ut- redningsarbete rörande den mindre och me- delstora företagsamheten pågår på olika håll, att detta emellertid är relativt splittrat och föga samordnat. att vissa frågor torde vara relativt litet beaktade i det pågående utred- ningsarbetet och att kontinuiteten i verksam- heten är otillräcklig. ] första hand, sades det, är det därför angeläget att erhålla en kart- läggning, samordning och komplettering av befintlig utredningsverksamhet. För detta syntes inte en engångsutredning vara det lämpligaste instrumentet, utan en mera konti- nuerlig form av uppföljning borde väljas i förrn av tillsättandet av en särskild delega- tion för de mindre och medelstora företagen.
Det hette vidare i direktiven att delega- tionens uppgift bör vara att verka för en samordning av de utredningar som huvudsak- ligen berör den mindre och medelstora före- tagsamheten och bedöma behovet av och
föreslå kompletterande utredningar samt vi- dare att lämna synpunkter och avge förslagi frågor rörande de mindre och medelstora företagen.
3.2.6 Exportfrämjandeutredningen
Exportfrämjandeutredningen — utredningen av exportfrämjande verksamhet — tillkalla- des av chefen för handelsdepartementet 22.12.1969.
Efter en översikt över de statliga och privata institutioner som deltar i den export- främjande verksamheten tog direktiven till utredningen upp några av de problem och utvecklingsmöjligheter som ligger bakom ut- redningens tillsättande:
”Under senare tid har från skilda håll förts fram önskemål om den exportfrämjande verksamhetens inriktning, omfattning och organisation. Kommerskollegium har föror- dat en utredning bl.a. för att få till stånd samordnade och enhetliga former för sta- tens exportfrämjande verksamhet. Handels— sekreterarna har uttalat sig för en integrerad basorganisation, som omfattar både kommer- siella och administrativa funktioner. Utlands- handelskamrarnas förening har framfört vissa förslag om utlandshandelskamrarnas finan- siering och verksamhetsformer. Riksdagen har hemställt om utredning rörande export— stödjande verksamheter (1968 12358 och 11:462 samt 1:622 och 111773, SU 170 rskr 360). Slutligen bör nämnas att en utred- ning om Svenska institutet (SOU 1967156) belyst frågan om den organisatoriska av- gränsningen mellan institutet, informations- kollegiet och utrikesdepartementets informa- tionsbyrå.”1
Direktiven slog fast att den nuvarande organisationen ger en splittrad bild och att samrådsförfaranden mellan olika organ behö- ver användas i allt större omfattning:
”Betydande tid måste avsättas för samråd och redovisning mellan olika organ. Till det- ta kommer svårigheterna för den växande skaran av intressenter som för sin framtid är beroende av exportmöjligheterna, att veta vilka tjänster som erbjuds och vem som svarar för olika aktiviteter. Detta gäller framför allt mindre och medelstora företag.”
Direktiven fortsatte med en genomgång av några utvecklingsdrag som är bestämmande för den svenska exporten och därmed för de exportstödjande åtgärderna:
”Förändringar på våra viktigare export- marknader gör att flera av de ståndpunkter som på sin tid lades till grund för export- stödspolitiken har passerats av utvecklingen. Framför allt i Europa och Nordamerika sker en utveckling på försäljningsområdet, som ställer stora anspråk på marknadsföringstek- niken. Förmågan att marknadsföra och sälja blir avgörande på de internationella mark— nader som i allt högre grad karakteriseras av varuflödet och hårdnande konkurrens. Mark— nadsbilden förändras även i öststaterna från ett stramt centralreglerat system till en form av statshandel med friare spelrum för avnä- marnas efterfrågan.”
Direktiven nämnde några drag i den an— passning som skett under senare är vad gäller de kollektiva instrumenten för exportstödet. På den statliga sidan gäller det bl. a. uppräk- ningen av anslagen för den kommersiella informationen som femdubblats från budget- året 1962/63. Handelssekreterarorganisa- tionen har byggts ut, nämndes vidare i direk- tiven, som också påpekade att personurva- let till dessa tjänster präglats av utvecklingen på marknadsföringsområdet. Slutligen nämn- de direktiven i det sammanhanget den ökade utbildningen och vägledningen för kommer- siellt fältarbete inom utrikesförvaltningen.
[ fråga om Exportföreningens roll fram- höll direktiven att det skett en anpassning till de nya villkoren för dess exportfrämjan- de verksamhet och fortsatte:
"Exportföreningen är emellertid medlems- finansierad och har begränsade resurser för att bygga upp en basorganisation med sådan personal och teknisk utrustning som ett spe- cialiserat fältarbete på utlandsmarknaderna kräver och som behövs för att i tillfredsstäl- lande omfattning bedriva ett aktivt export- stimulerande arbete för svenska företag.”
1 Utredningen vill här tillfoga att frågan om Svenska institutets organisation och uppgifter också tagits upp i en departementspromemoria som re- missbehandlats, och att frågan vidare behandlats av statsmakterna i anslutning till prop. l970:45. Detta har lett till beslut att ombilda institutet till en statlig stiftelse.
Huvudfrågorna för exportfrämjandeutred- ningen angavs på följande sätt i direktiven:
"Den fråga som i första hand bör övervä- gas är fördelningen av ansvaret för denna verksamhet (den exportfrämjande verksam- heten) mellan staten och näringslivets organi- tioner. I anslutning härtill börinriktningen och omfattningen av statens stöd till verk- samheten prövas. Eftersom de finansiella re- surserna också framgent kommer att vara begränsade, bör utgångspunkten därvid vara att det statliga engagemanget måste rymmas inom en på samma sätt som hittills fastställd kostnadsram. Mot bakgrunden av ett allt mer utvecklat nordiskt samarbete bör förhållan— dena i de nordiska grannländerna studeras.”
"De organisatoriska formerna för den stat- liga exportfrämjande verksamheten bör utre— das. I detta sammanhang bör övervägas om ansvaret för den kommersiella informationen fortfarande skall åvila informationskollegiet eller föras över till ett statligt organ för exportfrämjande verksamhet. I denna del bör samråd ske med den sakkunnige som tillkallats för att överväga kommerskollegiets arbetsuppgifter och organisation.”
"Vidare bör den specialiserade kommer- siella verksamheten på fältet ses över, dvs. handelssekreterarorganisationen, samt bl.a. mot bakgrund av utlandshandelskamrarnas förenings framställning, utlandshandelskam- rarnas ställning. Det bör också övervägas om fältorganisationen f. n. är riktigt avvägd och organiserad med hänsyn till de olika markna- dernas nuvarande och potentiella betydelse för svensk export.”
"Erforderliga åtgärder bör föreslås för att åstadkomma samordning av myndigheters och organisationers exportfrämjande verk- samhet. Även andra frågor som kan aktuali- seras i anslutning till utredningsarbetet bör kunna tas upp.”
[januari 1971 meddelades tilläggsdirektiv till utredningen i vilka det statliga stödet till de svenska utlandskamrarna uttryckligen sköts i förgrunden.
Direktiven hänvisade till den utbyggnad av handelssekreterarorganisationen som föresla- gits i 1971 års statsverksproposition. I an- slutning till det har också förutsatts att statens stöd till de svenska utlandshandels- kamrarna successivt dras ned. 1 anledning därav, hette det i tilläggsdirektiven, bör det
framtida behovet prövas av en statlig, specia— liserad kommersiell representation vid sidan av utrikesförvaltningen eller andra statliga insatser på orter där statsstödda svenska utlandshandelskammare finns. I samband därmed bör en plan för minskning av statens bidrag till handelskamrarna upprättas. Ex- portfrämjandeutredningen bör utreda dessa frågor så skyndsamt att förslag om möjligt läggs fram före utgången av innevarande budgetår.
Exportfrämjandeutredningen har 28.7. 1971 lagt fram ett yttrande om statens stöd till de svenska handelskamrarna i utlandet. l huvudfrågan innebär exportfrämjandeutred- ningens yttrande att några förändringar i fråga om statens stöd till handelskamrarna för närvarande inte genomförs. Samtidigt har exportfrämjandeutredningen räknat med att handelskamrarna längre fram kommer att gå in i en enhetlig organisation för den export- främjande verksamheten, uppbyggd på grundval av en hemmaorganisation som fi- nansieras gemensamt av staten och näringsli- vet. Övergången till en ny organisation för kamrarnas verksamhet bör, anser export- främjandeutredningen, föregås av att avtal träffas mellan hemmaorganisationen och var och en av de berörda handelskamrarna.
Exportfrämjandeutredningen anser att kammarstyrelserna bör få rådgivande uppgif- ter vad gäller den verksamhet som finansieras av en ny hemmaorganisation men behålla sin nuvarande beslutanderätt vad gäller sådana aktiviteter som finansieras med avkastningen av existerande kammarfonder.
Yttrandet skisserar mera allmänt en cen- tral basorganisation för den exportfrämjande verksamheten (”preliminära riktlinjer”). Ut- redningen anför att en global planering och en konsekvent systematisering av de samfäll- da aktiviteterna är nödvändiga förutsätt- ningar för att de resurser, som staten och företagen ställer till förfogande för den ex- portfrämjande verksamheten, skall kunna ut- nyttjas på bästa sätt och att dessa uppgifter endast torde kunna lösas inom ramen för en fast sammanhållen organisation. Vägande skäl synes därför tala för att de bör anförtros
ett centralt organ med befogenhet att i erforderlig utsträckning samordna, styra och leda insatserna såväl här hemma som utom- lands, anför utredningen.
Exportfrämjandeutredningen anser att ett centralt basorgan bör upprättas under ge- mensam ledning av staten och det enskilda näringslivet och med ett verksamhetspro- gram som sträcker sig över uppgifterna för flera enheter inom den nuvarande organisa— tionen. De exekutiva funktionerna avses i huvudsak bygga på den verksamhet som Exportföreningen samt Exportrådet bedri— ver. Exportfrämjandeutredningen anför vida- re:
"Utredningen finner det angeläget att en nära samordning kommer till stånd mellan de exportfrämjande aktiviteter, som dessa båda organ bedriver, och den verksamhet inom kommerskollegium som direkt eller indirekt är av exportfrämjande karaktär. Den avser därför att snarast möjligt undersöka i vilka former detta lämpligen bör ske. Samråd kommer därvid givetvis att äga rum såväl med kommerskollegium som med kommers- kollegieutredningen.”
Exportfrämjandeutredningen förutsätter att även den kommersiellt inriktade informa- tionsverksamheten förs över till det nya or- ganet.
Exportfrämjandeutredningen har inte ta- git ställning i finansieringsfrågan men anger att den nya organisationen bör ”upprättas under gemensam ledning av staten och det enskilda näringslivet”. Det heter vidare att ”de båda parternas möjligheter till inflytan- de skall bli i lika mån tillgodosedda” och att den nya organisationen skall ha ställningen som ett självständigt organ. Staten och nå— ringslivet skall representeras av samma antal ledamöter i styrelsen, alla utsedda av Kungl. Maj:t, de som representerar de enskilda in- tressena på förslag av näringslivet. Inom den nya organisationen skall finnas en verkstäl- lande direktör som utses av styrelsen.
Exportfrämjandeutredningen anför att fältrepresentationen bör betraktas som en enhet och i görligaste mån integreras i den centrala organisationen av den exportfräm-
jande verksamheten. Handelssekreterarna bör därför vara direkt underställda basorga— net. Det heter vidare att ”innehavare av befattningar i ansvarig ställning inom den kommersiella fältrepresentationen bör utses av basorganets styrelse, även om de med hänsyn till sin ställning i verksamhetslandet måste utnämnas av Kungl. Maj:t.”
Även vad gäller handelskamrarna i utlan- det räknar utredningen som ovan nämnts med en integrering.
3.2.7 Industricentrautredningen
Förslagen från 1968 års lokaliseringsutred— ning beträffande industricentra har lett fram till tillsättandet av en särskild utredning (in- dustricentrautredningen) för fortsatt utred- ning av frågan om försöksverksamhet med utbyggnad av industricentra. [direktiven an- förs bl. a:
”Utredningen bör grundas på en kartlägg— ning av vilket intresse som kan förefinnas från industriföretagens sida av särskilda åt- gärder i syfte att tillgodose behovet av indu— strilokaler och till dessa hörande gemensam- ma serviceanordningar i orter som priorite- rats i den regionala utvecklingsplaneringen. På grundval av denna kartläggning bör den sakkunnige lämna förslag i fråga om lokalise- ringen av industricentra och beträffande lämplig storlek och verksamhetsinriktning av dessa. Därvid bör beaktas de överväganden som i övrigt pågår om särskilda åtgärder för bl.a. etablering av ett industriellt utveck— lingscentrum i övre Norrland.
Den sakkunnige skall vidare överväga orga- nisationsformen för uppbyggnad och förvalt- ning av industricentra. I fråga om förvalt- ningen bör den sakkunnige överväga även andra alternativ än den av lokaliseringsutred- ningen föreslagna lösningen med ett statligt förvaltningsbolag, varvid den sakkunnige bör samråda med Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. På grund- val av de gjorda övervägandena bör den sakkunnige lägga fram kostnadsberäkningar. Utredningen skall bedrivas med skyndsam- het.”
3.2.8 Utvecklingsfrågor med anknytning till verksamheten inom överstyrelsen för ekono- miskt försvar
Energikommitténs förslag i vad avser bered- skapen pa” energiområdet
[ anslutning till genomgången av huvudupp- gifter för den nya centrala organisationsen- het för statens åtgärder på energiområdet som föreslogs av energikommittén anförde kommitten följande beträffande försvarsbe- redskapen på energiområdet: ". . . . Till dessa uppgifter bör, beroende på hur organisatio- nen de närmaste åren förändras, även läggas alternativt samarbete med och bistånd, av- seende bl. a. prognoser och utredningar, till den eller de myndigheter som ansvarar för energiberedskapsåtgärder eller planering och genomförande av energiberedskapsåtgärder.”
Energikommitten har sålunda fört fram tanken att organisatoriskt sammanföra an- svaret för beredskapsåtgärderna med andra energipolitiska åtgärdsforrner. Kommittén ville emellertid inte slutligt förorda en sådan lösning bl.a. med hänsyn till att nya lös- ningar beträffande organisationen i stort på det industri- och näringspolitiska området kunde komma att aktualiseras i framtiden. Kommittén anförde följande:
"För energiberedskapen föreligger en fun- gerande organisation. Kommittén har inte sett sig föranlåten att närmare överväga nå- gon förändring, även om organisationen i viss mån är splittrad f. n. genom att beredskapen för kraftförsörjningen åvilar vattenfallsverket och CDL medan resten ligger på ÖEF. En förändring i detta avseende kan dock komma att aktualiseras om det beslutas att vatten- fallsverket skall övergå till aktiebolagsform. 1 de diskussioner som förts härom har bl. a. förslag framförts om att formellt ge CDL uppgiften att även i fredstid svara för elkraft- beredskapen. alternativt att lägga uppgiften på ÖEF.
En annan fråga som kan tas upp i sam- manhanget är att beredskapen på elkraftsi- dan f.n. genom vattenfallsverket och CDL hör under industridepartementet medan öv- rig energiberedskap genom ÖEF sorterar un- der handelsdepartementet. Kommittén har emellertid inte haft till uppgift att överväga organisationen på departementsnivå och be—
gränsar sig därför till att endast peka på problemet.
Även om kommittén således inte föreslår några organisationsförändringar inom ÖEF kan dock diskuteras om verkets nuvarande resurser är tillräckliga. Kommittén förutsät- ter att ökad uppmärksamhet successivt kom- mer att ägnas åt dels beskrivning och värde- ring av störningsfall, dels studier av hur samhällsekonomin påverkas vid störningar i energitillförseln, dels ansträngningar att fin- na möjligheter för flexibel anpassning av energipolitiska insatser vid ändrade bered- skapslägen. Denna verksamhet kommer vis- serligen med nödvändighet att behöva replie- ra på energiorganets prognos- och utred- ningsverksamhet och på detta organs över- blick över energisektorns förhållanden, men avstämningen mot totalförsvarets bedöm- ningar och krav fär förutsättas vara en vä- sentlig och resurskrävande uppgift för ÖEF.
Under budgetåret 1967/68 påbörjade ÖEF i samråd med statskontoret arbete med att utforma ett informations- och beslutssy- stem, som genom tillämpning av moderna systemteorier och ADB-metodik skall möjlig- göra för ÖEF att effektivisera beredskaps- verksamheten. Uppläggningen av systemet liksom insamling och registrering av erforder- liga data beräknas vara i stort sett genomfört under budgetåret 1969/70. Samtidigt avses ÖEF lägga om nuvarande budget- och redo- visningssystem till programbudgetering mot kostnadsredovisning.
Med hänsyn härtill är det inte möjligt att beräkna om personalförstärkningar erfordras på det område av ÖEF:s verksamhet som energikommittén diskuterar. Kommittén vill endast understryka att den översyn av ÖEF:s organisation, som förutsatts ske sedan sy- stemutformning och omläggning till pro- grambudgetering genomförts, även bör ta hänsyn till behovet av resurser för utvidgad utrednings- och planeringsverksamhet på energiberedskapens område.
Ett nära samråd med det nya energiorga- net får som redan sagts självfallet förutsättas. Om förslag rörande ett större industri- och näringspolitiskt ämbetsverk skulle bli resulta- tet av kommerskollegieutredningens och andra överväganden förutsätter energikom- mittén att också ÖEF:s framtida verksamhet och organisation ses över.”
Statskontorets förslag 196 7 till organisation för affärsbyrån
Statskontoret behandlade i en särskild utred- ning våren 1967 frågan om verksarnhetsform och organisation för ÖEF:s affärsbyrå och prövade därvid bl.a. lämpligheten av att ombilda byrån till ett statligt bolag.
Att frågan om en eventuell bolagsform för affärsbyråns vidkommande aktualiserats kan bl. a. ses mot bakgrund av att verksamheten enligt instruktionen för ÖEF skall ”bedrivas enligt affärsmässiga grunder så långt detta kan ske utan att beredskapens effektivitet eftersättes.” Bolagsforrnen skulle tänkbart kunna ge en ökad ekonomisk handlingsfrihet och möjlighet till större självständighet när det gäller omfattningen och arten av de resurser som skall sättas in i verksamheten.
Statskontoret ansåg emellertid i sin utred- ning att bolagsformen inte var en lämplig organisationsforrn för ÖEF:s affärsverksam- het. Man ansåg att bolagsformen borde för- behållas verksamheter som har ett klart vinstmål även om verksamheterna vid sidan av detta också kan tillgodose andra syften, t. ex. lokaliserings- och sysselsättningssyften. Det konstaterades att affärsverksamheten inom ÖEF, oavsett hur effektivt den sköts, alltid måste ge ett betydande ekonomiskt underskott totalt sett. Statskontoret fram- höll, att i tidigare sammanhang den årliga värdeminskningen av varulagret har uppskat- tats till nära 35 miljoner kronor. För vissa varor har priserna visserligen successivt höjts och dessa prisstegringar har man kunnat tillgodogöra sig vid omsättning av varulagren, men även här blir vinstmarginalen liten ge- nom de kostnader som lagringen förorsakar.
Statskontoret konstaterade att ett bolag med uppgift att svara för affärsverksamheten i och för sig kunde göras självbärande genom att ÖEF betalar för de tjänster bolaget utför. Men eftersom statsmakterna enligt en sådan konstruktion alltid måste tillhandahålla ÖEF de medel som erfordras för att täcka bola- gets administrationskostnader skulle den lö- pande verksamheten lika fullt finansieras med skattemedel som statsmakterna helt el-
ler delvis saknade möjligheter att kontrolle- ra. För att en konkurrenssituation skulle uppstå måste vidare ÖEF fritt kunna välja mellan att inköpa via det egna bolaget eller andra grossistföretag, vilket skulle kräva sär- skilda resurser inom ÖEF, dvs. inköpsorgani- sationen skulle i viss utsträckning behöva dubbleras.
Statskontoret föreslog i stället för en bo- lagskonstruktion för affärsverksamheten att de personella resurserna inom affärsbyrån skulle förstärkas. Man hänvisade också till möjligheterna att utnyttja programbudgete- ring för ÖEF:s verksamhet varigenom man i stor utsträckning kunde uppnå samma förde- lar som vid en bolagsbildning.
Utrednings- och försöksverksamhet rörande programbudgetering
Enligt beslut av Kungl. Maj:t 9.2.1968 bedri- ver ÖEF utrednings- och försöksverksamhet med programbudgetering. Verksamheten av- ser dels hela det ekonomiska försvaret, dels ÖEF:s egna uppgifter inom detsamma. Enligt uttalande av ÖEF i 1969 års petita kommer man i sammanhanget att pröva möjligheterna att för det ekonomiska försvaret tillämpa det planerings- och budgetsystem som är under utveckling inom försvarsdepartementets om— råde. Detta är i överensstämmelse med stats— makternas intentioner och bedöms också komma att underlätta för ÖEF att lösa sin betydelsefulla samordningsuppgift. Man skulle för hela totalförsvaret erhålla ett en- hetligt planerings- och budgetsystem som förefaller teoretiskt väl lämpat för statsmak- ternas styrning och målinriktning av verk- samheten.
En förstudie till programindelning av hela det ekonomiska försvaret är genomförd och 13.1.1970 ingiven till chefen för handelsde- partementet. Inom ramen av den föreslagna modellen är även ÖEF:s egna tre huvudpro- gram redovisade, nämligen
program 1 _ planering och samordning, Il — beredskapslagring m. m., samt
111 _ bränsleförsörjning m. m.
Ovannämnda program fastställdes hösten 1968 att ligga till grund för utrednings- och försöksverksamheten, som alltjämt pågår med dessa huvudprogram som grund. En anpassning av ÖEF:s dåvarande organisation till programindelningen genomfördes provi- soriskt från samma tidpunkt och mera per- manent (försöksorganisation) fr.o.m. 1.7. 1969, då ny arbetsordning med den prelimi- nära prograrnindelningen som grund fastställ- des av ÖEF. Organisationen är numera fast- ställd av statsmakterna (SFS l97l:234 och regleringsbrevet för budgetåret 1971/72). Affärsbyrån ansvarar för verksamheten inom huvudprogram 11 och bränslebyrån för verk- samheten inom huvudprogram 111. Plane- ringsavdelningen jämte informationssektio- nen ansvarar för huvudprogram [.
Utredning av långsiktsplanering inom det ekonomiska försvaret
Kungl. Maj:t uppdrog 29.6.1970 åt ÖEF atti samråd med försvarets forskningsanstalt och i samarbete med övriga berörda myndigheter genomföra en förstudie rörande långsiktspla- nering inom det ekonomiska försvaret. Re- sultatet av förstudien skall redovisas till che- fen för handelsdepartementet 1.1 1.1971 ien rapport som skall innehålla dels en redogö- relse för erfarenheterna av de praktiska för- söken med långsiktsplanering inom det eko- nomiska försvaret, dels ett förslag till ut- formningen av den fortsatta långsiktsplane- ringen.
Enligt de riktlinjer som anges i statsråds- protokollet 29.6.l971 skall försöksverksam- heten med långsiktig planering avse hela försörjningsberedskapen. Under förstudien skall ÖEF beakta de erfarenheter av perspek- tivplanering som kommit fram inom krigs- makten och civilförsvaret. Förstudien skall utgå från en planeringsperiod omfattande tiden 1972 — 1977 med utblick mot är 1987.
Nytt informations- och styrsystem
Allmänna grunderna för ett ADB-baserat in- formations- och styrsystem för ÖEF:s plane-
ringsverksamhet har analyserats i samarbete med statskontoret. Hur ett sådant skulle kunna utformas har därefter till stora delar detaljbeskrivits. Med anledning av att under- lag för slutlig utformning av ett styrsystem skall erhållas bl. 3. från pågående miljöutred- ning samt försöksverksamhet med program- budgetering och långsiktsplanering är arbetet med styrsystemet tills vidare i huvudsak vilande.
Systemarbetet föranleds av behovet att dels avsevärt förbättra ÖEF:s tillgång på relevanta planläggningsdata, dels finna meto- der som med större säkerhet skulle göra det möjligt att mäta beredskapseffekten av ÖEF:s planering och därmed också säkerstäl- la ett effektivt resursutnyttjande.
Genom det arbete som hittills bedrivits har underlag erhållits för att fastställa kraven på ett informationssystem för ÖEF varvid också hänsyn till andra myndigheters inom ekonomiska försvaret sammanfallande infor— mationsbehov kunnat tas. Arbetet med in- formationssystemet har drivits så långt att det i väsentliga delar är under installation. Det avses vidareutvecklas till att bli ett infor- mationssystem för det ekonomiska försvaret (IEF).
Information kan hämtas ur databanken i form av dels förprogrammerade sammanställ- ningar och beräkningar, dels svar på inte förutsedda frågeställningar och problem ge- nom tillämpning av en speciell, snabb pro- grammeringsteknik. Tillgången till databan- ken beräknas avsevärt underlätta planerings- verksamheten och ge bättre möjligheter att lämna önskad information bl.a. till olika utredningar samt underlätta samordning och samverkan inom det ekonomiska försvaret.
Databanken kopplas samman med ADB- system för redovisning av beredskapslagren och kostnadsredovisning m. m. Den omfattar i pågående uppbyggnadsskede
— ett varuregister som upptar samtliga varor av intresse för det ekonomiska försvaret (ca 10 000). Bl.a. ingår uppgifter om produktion, förbrukning, export och im- port fördelad på länder.
— ett företagsregister uppdelat i krigsplanlag- da företag (ca 12 000) och andra företag (ca 20 000). Antalet torde komma att öka avsevärt.
_ ett produktstrukturregister där olika kom— ponenter varav en produkt byggs upp kan redovisas
— ett behovsregister där beräknade och an- mälda behov av förnödenheter samman— ställs samt
— ett plandataregister där resultat av plan- läggningen redovisas.
Härutöver finns i drift ett bensinstations- register om ca 10000 stationer samt ett cisternregister med uppgifter om ca 3 000 anläggningar.
Skötseln av databankens registerinnehåll samt insamling av primärdata sker i nära samverkan med statistiska centralbyrån bl. a. genom att magnetband erhålls därifrån. Dess- utom skaffas erforderlig information direkt av ÖEF i samverkan med branschorganisatio- ner och företag.
Ndringspolitisk beredskapslagring — en ”fredsreserv” som komplement till den för- svarspolitiskt motiverade beredskapslag- ringen
Målsättningen för ÖEF:s beredskapslagring tar sikte på dels ett krigsfall, dels ett av- spärrningsfall, varvid man i det senare fallet utgår från ett avbrott i handelsförbindelserna till följd av krig i norra Europa. Totalförsva- rets intressen är styrande för verksamheten och det ekonomiska försvaret faller — eller bör falla — in iden planeringsram som gäller för totalförsvaret.
Som illustration till frågan om i vilken utsträckning andra intressen än de försvars- politiska bestämmer kraven på den verksam- het som nu är förankrad inom ÖEF och på vad sätt dessa intressen kan inverka på över- vägandena i organisationsfrågorna skall här redovisas ett i tidigare sammanhang väckt förslag om en särskild kompletterande bered— skapslagring — en ”fredsreserv” — avsedd att tillgodose näringslivets behov av sådana varor — främst metaller — som är särskilt känsliga
för produktionsstörningar och fluktuationer i efterfrågan.
Förslaget tar sin utgångspunkt i att av- brott i tillförseln av väsentliga råvaror med samma effekt som en avspärrning kan före- komma utan att Norden berörs av krigshand- lingar. Detta kan ske till följd av lokalt begränsade krigshandlingar eller konflikter, inrikespolitiska oroligheter i producentlän- derna m. m.
Ett obegränsat utnyttjande av fredsreser- ven skulle kunna ske i alla andra situationer än sådana där beredskapsåtgärder kan bli aktuella för Sveriges del.
Den affärsmässiga inriktningen skulle vara dominerande för denna kompletterande be- redskapslagring. Inköpen skulle ske vid god tillgång av varan på världsmarknaden när priserna står lågt. 1 ett knapphetsläge med stigande priser skulle fredsreserverna helt eller delvis kunna försäljas för att underlätta näringslivets försörjning och hålla råvaru- kostnaderna på rimlig nivå. Detta skulle ock- så medföra valutamässiga besparingar och delvis kunna finansiera beredskapslagringen även i övrigt.
Med den komplettering av målsättningen för ÖEF:s beredskapslagring som verksamhe- ten med en sådan fredsreserv skulle innebära. skulle en mera uttalad näringspolitisk dimen- sion komma in i verksamheten utöver den nu dominerande försvarspolitiska. Verksamhe- ten totalt skulle kunna sägas få till syfte att underlätta det svenska näringslivets funk- tionsmöjligheter i alla de olika situationer där störningar av handelsutbytet inträder.
Utredning av beredskapen i fråga om viss varuförsörjning
I anslutning till behandlingen i prop. 197l:l av TEKO-utredningens förslag anförde före- dragande departementschefen vad avser be- redskapsproblematiken på området bl. a. föl- jande:
"Utredningen har påpekat att tendenserna till minskande självförsörjning f.n. återfinns även beträffande andra varuområden än TEKO-produkterna som en konsekvens av näringslivets fortgående internationalisering.
Flera remissinstanser har understrukit detta förhållande och har mot denna bakgrund efterlyst en mer omfattande analys av bered- skapsproblematiken än den utredningen ge- nomfört.
Jag delar uppfattningen att beredskaps- frågorna bör ses i ett vidare sammanhang och att en analys av de problem som på grund härav kan uppstå är önskvärd. Olika metoder för att trygga försörjningsberedskapen bör undersökas både med avseende på sin effek- tivitet från beredskapssynpunkt och beträf- fande sina konsekvenser från allmänna nä- ringspolitiska och handelspolitiska synpunk- ter. Frågor som bör belysas är bl.a. avväg- ningen mellan produktion och lagring samt fördelningen av ansvaret idessa sammanhang mellan staten och näringslivet. Uppdrag till en utredning med detta syfte övervägs f. n.”
Kungl. Maj:t har 2.4.1971 utfärdat direk- tiv för utredningen och bemyndigat chefen för handelsdepartementet att tillkalla sak— kunniga för uppdraget.
3.2.9 Samarbetsutredningen
Utredningen tillkallades 15.8.1968 med upp- gift att utreda formerna för förbättrad infor- mation och vidgat samarbete mellan företag och samhälle. Direktiven till utredningen gav en bakgrund till de aktuella strävandena och fortsatte:
”Olika lösningar för att ernå större öppen- het och vidgad samverkan mellan näringsliv och samhälle kan tänkas. En bedömning av formerna förutsätter en närmare analys av beslutsprocessen och andra funktioner hos olika slag av företag och institutioner som kan tänkas bli berörda av ett förslag om vidgad samverkan mellan samhälle och nå- ringsliv.
En lösning är att det allmänna blir repre- senterat i företagets styrelse. En sådan sty- relseledamots uppgift skulle i så fall vara att vid de olika förvaltningsåtgärderna tillföra styrelsen de synpunkter som kan anföras med utgångspunkt från behovet av rationell samhällsplanering och att verka för att dessa synpunkter beaktas. Utredningen bör övervä- ga en sådan lösning och om denna väljs ta ställning till hur en sådan styrelseledamot bör tillförsäkras möjligheterna att fullgöra de angivna uppgifterna på ett meningsfullt sätt.
Även andra åtgärder eller kombinationer
av åtgärder kan tänkas. Utredningen bör fritt pröva olika uppslag med de utgångspunkter som här har angetts. Utredningen torde i sitt arbete knappast kunna undgå att komma in på frågan huruvida den ordning som f.n. gäller för ekonomisk upplysning från olika slag av företag är tillfredsställande med av- seende på de syften utredningen skall söka tillgodose . . .
Vad jag nu sagt avser väsentligen samhäl- lets behov av förbättrad information beträf- fande näringslivet. Genom den offentlighets— princip som ligger till grund för verksamhe- ten inom såväl statliga som andra samhälls- organ och på en mångfald andra sätt är det väl sörjt för att näringslivet direkt får känne- dom om olika åtgärder från samhällets sida som kan påverka dess planering. Skulle emel- lertid några brister härvidlag framkomma under utredningens arbete, bör förslag till förbättringar på dessa punkter framläggas.”
Samarbetsutredningen skisserade i sitt be- tänkande "Företag och samhälle” (SOU 1970141 och 42)b1. a. ett informationssystem innebärande att information hämtas från företagen genom regelbundna rapporter. Som bas för ett sådant rapportsystem skulle enligt förslaget finnas ett centralt register. nämligen statistiska centralbyråns företags- register.
Arbetet med ett rapportsystem borde en- ligt samarbetsutredningen ha karaktär av försöksverksamhet både beträffande syste- mets bredd i fråga om medverkande företag och djup beträffande ingående variabler och planhorisont samt beträffande tidpunkter under året då uppgifter inhämtas. Den "va- riabelkatalog” som angetts av utredningen borde successivt byggas ut så att den med godtagbar säkerhet kunde användas för att urskilja ”de intressanta fallen”.
För att erfarenheter som vinns på olika håll skall kunna nyttiggöras inom hela rap- portsystemet fordras att de sammanförs till en central instans som svarar för utvärde- ringen av dem och successiv modifiering av systemet. Denna centrala instans borde en- ligt samarbetsutredningens mening kunna ut- göras av beredningen för regional planeringi vilken då även industridepartementet borde bli representerat. SCB borde tilldelas funk-
tionen som utredningssekretariat för rap- portsystemet.
Den information från företagen som sam- las in genom det föreslagna rapportsystemet skall granskas av länsstyrelserna, som också skall svara för att den berörda kommunen och/eller de regionala myndigheterna i man av behov — i de ”intressanta fallen" — tar direkt kontakt med företaget. På centralpla- net förutsatte samarbetsutredningen att SCB skall svara för sammanställningar, eventuellt i kombination med primärmaterial till den övriga statistikproduktionen. som kan distri- bueras till enheter på lokal Och regional nivå och till centrala myndigheter som har behov av information om företagens planering, t. ex. statsdepartementen. arbetsmarknads- styrelsen. bostadsstyrelsen. planverket och vägverket. Även företag och branschorganisa- tioner som önskar det bör få del av samman— ställningarna.
Samarbetsutredningen föreslog också som ett komplement en försöksverksamhet under högst fem år med samhällsrepresentation i styrelsen i ett begränsat antal aktiebolag. Utredningen rekommenderade vidare en motsvarande försöksverksamhet med offent- liga revisorer.
Kommerkallegieutredningen
Utredningen begränsade sig i sitt yttrande över samarbetsutredningens betänkande till att behandla huvudmannaskapet för det fö- reslagna informationssystemet med regel- bundet återkommande rapporter från före— tagen. Med tanke på de mångsidiga syftena för ett sådant informationssystem är frå- gan om huvudmannskapet svårbedömd med nuvarande underlag, framhöll utredningen.
Att länsstyrelserna i enlighet med samar- betsutredningens förslag får uppgifter som granskande och initiativtagande organ ligger i linje med den allmänna utvecklingen av läns- styrelsernas uppgifter inom samhällsplane- ringen. hävdade utredningen. Däremot fram— står det inte lika självfallet som en fullgod lösning på längre sikt att beredningen för regional planering görs till huvudman på
centralplanet, inte heller att statistiska centralbyrån ensam får bära upp funktioner- na som centralt utredningssekretariat i sam- band med rapportsystemet.
Om man skall välja någon nuvarande cen- tral institution som huvudman kan det vara rimligt, menade utredningen, att följa samar- betsutredningens förslag. Det behöver i så fall emellertid inte innebära att man ser detta som en permanent lösning.
Utredningen anser det naturligt att räkna med. framhölls i yttrandet. att man under de närmaste åren kommer att behöva skapa nya institutioner för den centrala näringspolitis- ka bevakningen och också för de centrala funktioner som sammanhänger med den re- gionala planeringen. Utredningen hänvisade till sitt eget arbete som gick ut på att skissera en ny organisation på verksplanet med plane- rande och verkställighetsbetonade funk- tioner i samband med handels- och industri— politiken och angränsande delar av den nä- ringspolitiska verksamheten. Bildas en orga- nisation av det slag utredningen har i åtanke kommer det att återverka både på bedöm- ningen av huvudmannaskapsfrägorna och av inplaceringen av funktionerna som centralt utredningssekretariat, framhöll utredningen,
3.2.10 Forskningsbetonade utredningsinsatser
De senaste årens diskussioner kring långsik- tiga planeringsinsatser har bl. a, tagit upp frågan om planeringsmetodik och grundläg- gande problem med inriktning på aktuella planeringsuppgifter.
Bland de tankar som förts fram skall här nämnas ett förslag utarbetat av en av Inge- niörsvetenskapsakademien tillsatt kommitté om inrättandet av ett svenskt institut för framtidsstudier.
Huvuduppgifterna för ett sådant institut skulle vara — Utveckling och förmedling av teori och
metodik inom området — Central dokumentation och utåtriktad in-
forrnationsverksarnhet
_ Integrerade framtidsstudier (samhällsstu- dier) En grundläggande tanke har varit att insti- tutet skall vara neutralt och fristående och att det därför är naturligt att det finansieras och drivs i samverkan mellan staten och andra intressenter.
Ett motsvarande förslag har presenterats i två artiklar i tidskriften Tiden (nr 7 och 8 år 1965). Artiklarna utmynnar i ett förslag om ett statligt strukturinstitut, som skulle funge- ra som forskningscentra] och utrednings- sekretariat. Fyra huvudtyper av uppgifter skisseras: — Metoder för långsiktig samhällsplanering
— Strukturella kartläggningar — Sammanhållning i metodikfrågor och dö- kumentationsuppgifter — Vissa utredningar av långsiktig karaktär eller utlåning av sekretariatspersonal till andra utredningar eller verk.
Pa längre sikt tänkes institutet ha samma status ungefär som det nuvarande konjunk- tun'nstitutet — dvs. vara ett fristående verk under finansdepartementet. För att säkerstäl- la en naturlig kontakt med beslutsinstanser- na i olika offentliga verksamhetsgrenar kun- de styrelsen tänkas bestå av finansministern som ordförande samt statssekreterarna i resp. finans-, försvars-_ handels- och inrikes- departementen plus institutets överdirektör eller administrative chef samt dess forsk- ningschef. som samtidigt tänkes anknuten till universitet med professors ställning. För att bevara en nödvändig kontakt med aktuel- la planeringsproblem i det fortlöpande arbe- tet skulle vid sidan av styrelsen ett gransk- ningsräd tillsättas som under ledning av stats- sekreteraren i finansdepartementet utgjordes av planeringschefer i olika näringsorganisa- tioner och offentliga myndigheter.
3.2.11 Konsumentutredningen
Konsumentutredningen, tillkallad 30.6. 1967 med uppgift att utreda riktlinjerna för den statliga konsumentupplysningen samt härmed sammanhängande forsknings—_ prov- nings- och undersökningsarbete, har lagt
fram dels en lägesrapport ”Synpunkter på den framtida konsumentpolitiken” (Stencil H 196925), dels betänkandet ”Konsument- politik — riktlinjer och organisation” (SOU 197137).
Den framtida konsumentpolitiken måste enligt utredningen baseras på en hushålls- centrerad ekonomisk problemsyn där hushål- let ses som en ekonomisk enhet i en sam- manhängande arbetsprocess med den offent- liga verksamheten och näringslivet som övri- ga medverkande enheter.
Utredningen menar att konsumentpoliti- ken hittills i alltför hög grad kopplats sam- man med samhällets konkurrenspolitik. ln- satserna har främst ägnats dels konkurrens- och prisövervakning. dels undersökningar av varors egenskaper och frågor om rationa- lisering av hushållsarbetet. Verksamheten på bägge områdena har gett underlag för upp- lysningsarbete. En ökad pris- och varukänne- dom har antagits kunna förbättra konsumen- ternas ställning på en marknad för vilken eftersträvas effektiv konkurrens.
De framtida konsumentpolitiska insatser- na mäste grunda sig på en bred och ingående analyserad bild av konsumenternas situation bedömd i ett samhällsekonomiskt samman- hang. En konsumentpolitik. byggd på en hushållsorienterad ekonomisk problemsyn. kan bidra till att höja effektiviteten i sam- hällsekonomin. menar utredningen.
Genom hushållsekonomiska undersök— ningar — och på andra vägar — avser utred- ningen att man i det konsumentpolitiska arbetet skall få kännedom om väsentliga hushållsproblem. Undersökningarna får där- efter leda till att lämpliga insatser övervägs och genomförs. Dessa ”behandlingsinsatser” får sedan kontrolleras genom efterundersök- ningar och andra lämpliga åtgärder.
1 lägesrapporten framför konsumentutred- ningen bl. a. följande synpunkter på samban- det mellan konsumentpolitiska och närings- politiska insatser:
"Särskilt klart är detta markerat inom konkurrenspolitiken. Vi har redan under— strukit det nödvändiga i att hushållsekono- miska bedömningsgrunder fogas in i denna
politik. Men även i andra näringspolitiska frågor, t. ex_de som rör produktutveck- ling, framstår det enligt utredningens me- ning som angeläget att behoven och ekono- min i hushållsledet beaktas. Ur näringspoli- tisk synpunkt blir emellertid den avgörande konsumentpolitiska frågan att åstadkomma en ur samhällsekonomisk synpunkt bättre arbetsfördelning mellan näringsliv och hus- håll, med avseende på produktion, fysisk distribution och kunskapsdistribution. Ut— redningen vill därför understryka det bety- delsefulla i att en sammanhållen bedömning sker i näringspolitiska och konsumentpoli— tiska frågor. Insatserna inom sysselsättnings- politik, lokaliseringspolitik och handelspoli- tik har alla en konsumentpolitisk dimension genom återverkningarna, dels direkt på de enskilda hushållsmedlemmarna dels mer in- direkt genom att det skapas ekonomiska resurser i samhället för en allmän standard- förbättring."
Konsumentutredningen föreslår att kon- sumentpolitiken i central instans väsentligen skall handhas av en enda sammanhållen insti— tution, ett konsumentverk. De allmänna uppgifterna för verket skall vara att fortlöpan- de följa resursutnyttjandet och resursutbytet i konsumentledet och uppmärksamma vä- sentliga konsumentproblem, att genomföra eller ta initiativ till forsknings- och undersök- ningsverksamhet beträffande sådana problem och att stödja sådan verksamhet, att samordna verksamhet genom offentliga or- gan och enskilda på konsumentområdet samt att företräda konsumentintressen — allt i den mån uppgifterna inte åvilar andra organ.
Konsumentverket ställs enligt utred- ningens förslag under ledning av en styrelse där konsumentrepresentanter utgör majori- teten och där i övrigt ingår verkschefen och en personalrepresentant och företrädare för näringslivet.
En verksdirektion under styrelsen beståen- de av verkschefen och cheferna för den operativa nivåns enheter föreslås som bere- dande organ åt styrelsen och med vissa be- slutande uppgifter.
Organisationen föreslås omfatta en hus- hållsekonomisk enhet, en teknisk enhet, en producentenhet, en informations- och ut- bildningsenhet, en allmän enhet samt ett
ledningssekretariat knutet till styrelsen— direktionen.
Tillkomsten av ett konsumentverk får en- ligt utredningens förslag till följd att statens konsumentråd, statens institut för konsu— mentfrågor och varudeklarationsnämnden upphör. Enligt utredningen är konsumentver— ket, med hänsyn till att verket främst bör formas utifrån den nya konsumentpolitikens krav, inte att se som en fusion av nu existe- rande institutioner. Den erfarenhet och sak- kunskap som dessa institutioners personal representerar bör emellertid i allra största utsträckning tas till vara i det nya verket. framhåller konsumentutredningen.
Statens pris- och kartellnämnd berörs inte av utredningens organisationsförslag. Utred- ningen hänvisar härvidlag till det förhallan- det att en betydande del av arbetet inom SPK utgörs av utredningar verkställda för näringsfrihetsombudsmannens räkning. att SPK har uppgifter av ”beredskapsnatur”, accentuerade av det nuvarande prisstoppet, att arbetet även under normala förhållanden präglas av beredskapsuppgifterna och av nöd- vändigheten att snabbt kunna fördela om arbetsresurserna. Stora delar av SPK:s upp- gifter har ingen motsvarighet i uppgifterna för ett blivande konsumentverk. anför utred- ningen. Konsumentutredningen understryker dock att ett nära samarbete bör äga rum mellan konsumentverket och SPK, att SPK bör kunna göra undersökningar för verket och att konsumentinriktad information från SPK bör gå ut via verket.
Beträffande lokal och regional verksamhet föreslår konsumentutredningen frivilliga kommunala konsumentnämnder samt fort- satt utbyggnad av den till länsstyrelserna anslutna hemkonsulentorganisationen med konsumentverket som central replipunkt.
3.2.12 Ellagstiftningsutredningen
Ellagstiftningsutredningen, tillkallad 1960. avgav 1966 sitt betänkande med förslag till lagstiftning om elektriska anläggningar (SOU 196639), som avses ersätta 1902 ars ellagl lagförslaget angavs de grundläggande bestäm-
melserna om koncession, koncessionshavares leverans- och överföringsskyldighet. pris- reglering, skyddsåtgärder till förebyggande av skada och störning. skadeståndsansvar m. m.
Ellagstiftningsutredningens betänkande överlämnades till den år 1966 tillsatta el- distributionsutredningen (se nedan) för över- vägande. Vad gäller de delar av ellagen som rör distributionen av elektrisk kraft lade den senare utredningen i sitt betänkande fram förslag till nya bestämmelser vilka i viss man byggde på de tankegångar som ellagstift- ningsutredningen förde fram, men som också i en del hänseenden skiljde sig från förslagen i dennas betänkande.
Ellagstiftningsutredningens förslag har i viss utsträckning förts över i ny lagstiftning. som atminstone marginellt påverkar bedöm- ningen av organisationsfrågorna.
Konsekvenserna för organisationen på den statliga sidan behandlas i rapporten från kommerskollegieutredningens specialutred- ning inom detta område.
3.2.13 Eldistributionsutredningen
Eldistributionsutredningen tillkallades 29.4. 1966 för att fullfölja ett utredningsuppdrag som två är tidigare lagts på kommers- kollegiet. Till grund för utredningsuppdraget läg bl.a. det förhallandet att rationalise- ringen pä eldistributionsomrädet inte genom- förts i den takt Och omfattning som förut- setts. Rationaliseringssträvandena fick enligt direktiven ses mot bakgrund av målsätt- ningen för den statliga politiken i fråga om distribution av elektrisk kraft — att trygga kraftförsörjningen i landets olika delar till lägsta samhällsekonomiska kostnad. För att nå detta mål var det nödvändigt att åstad- komma bärkraftiga eldistributionsföretag, som på längre sikt själva kunde svara för sina kostnader.
Eldistributionsutredningen presenterade sina överväganden och förslag i betänkandet ”Eldistributionens rationalisering” (SOU 1968139). Förslagen präglas av tanken att det behövs ökade statliga insatser för att
genomdriva den eftersträvade rationalise- ringen och att större befogenheter bör ges koncessionsmyndigheten (kommerskollegiet) att styra utvecklingen i önskvärd riktning. Samtidigt förordas åtgärder som ökar möjlig- heterna till fri konkurrens inom lagens ram.
Några av förslagen skall här i korthet återges. Utredningen föreslär salunda att kommerskollegiet får beslutanderätt även i flertalet av de koncessionsärenden som tidi- gare avgjorts pa departementsplanet. att kol- legiet skall kunna återkalla beviljad konces- sion av rationaliseringsskäl för att få enlämp- lig områdesindelning till stånd, att möjlighet till tvangsinlösen intas i lagen, att distribu- tionsplikten utvidgas i vissa hänseenden, att kollegiet ägnar sig åt allmänt prisövervakan- de verksamhet samt beslutar i prisreglerings- ärenden av principiell eller eljest allmän räck- vidd aktualiserade efter framställning hos kollegiet eller ex officio. (Prisregleringsären- den av typ partstvist föreslås kunna hän- skjutas för avgörande till en nyinrättad "sta- tens elnämnd”.)
Utredningens förslag leder fram till krav på ökade insatser från och större resurser hos den centrala förvaltningsmyndigheten. kom- merskollegiet. Att kommerskollegiet används som bas för uppbyggnaden av de centrala rationaliseringsfunktionerna var för eldistri- butionsutredningen en naturlig lösning. Di- rektiven till utredningen uttalade också att de ledande funktionerna » liksom delvis tidigare varit fallet — borde utövas av kolle- giet.
Statsmakterna har hittills inte fattat nagra beslut i anslutning till eldistributionsutred- ningens förslag. En ny utredning pä omradet har tillkallats.
3.2.14 Energikommitten
Energikommitten, tillkallad 29.4.1964. hade enligt direktiven till uppgift att kartlägga nuvarande läge och utvecklingsperspektiv på energiområdet i syfte att möjliggöra en bättre överblick över energisektorn och därmed skapa säkrare underlag för energipolitiska överväganden och åtgärder. Kommittén skul-
le också undersöka behovet av organisatoris- ka åtgärder, bl.a. sådana som borde vidtas för att underlätta en samordning mellan olika organs åtgärder inom energisektorn. Direktiven sade även att det torde föreligga behov av en mera samlad prognosverksamhet
omfattande hela energiområdet. Energikommittén har offentliggjort dels rapporten ”Sveriges energiförsörjning 1955—1985” (Stencil Fi 1967z8) som inne-
håller en kartläggning av förhållandena i dagsläget och av utvecklingsperspektiven in- om energisektorn, dels betänkandet ”Sveri- ges energiförsörjning — Energipolitik och or-
ganisation" (SOU 1970113). Energikommittens förslag sammanfattas i följande huvudpunkter:
_ lnrättande av ett centralt energiorgan un- der industridepartementet med funktion som statens utrednings-, berednings- och tillsynsorgan för energifrågor. — Komplettering och utvidgning av konces- sionslagstiftning för energiproduktion och energidistribution till att omfatta alla an- läggningar av väsentlig betydelse för ener- giförsörjningen.
— Införande av krav på planer för värmeför- sörjningen i tätbebyggda områden, s.k. värmeplaner. — Komplettering av lagstiftning till skydd för energikonsumenterna mot eventuell monopolprissättning.
— Upprättande av en fortlöpande prognos- och utredningsverksamhet för energisek- torn samt utveckling av energistatistiken.
Organisationsförslaget
Kommittén konstaterar i förslaget till statlig organisation pä energiområdet att nuvarande organisation företer en tämligen splittrad bild.
En samlad organisation bör därför nu skapas på myndighetsnivå, menar komrnit- ten, och därvid fogas in så, att riktlinjerna för statens agerande pä energisektorn kan utformas i nära samstämmighet med övrig industri- och näringspolitik.
Samtidigt pågår emellertid överväganden som kan leda till en helt förändrad organisa- torisk bild på det närings- och industripolitis- ka omrädet, anför kommitten. Av direkt intresse för energikommittén anges vara främst kommerskollegieutredningen samt övervägandena om atomenergiutredningens förslag. Dessa överväganden kan eller bör inte föregripas, menar kommitten, men an- för att det samtidigt är angeläget att sa snabbt som möjligt skapa en fast organisa- tion som dels kan överta uppgifter fran atomenergidelegationen och medverka i upp- byggnaden av förordade energipolitiska akti- viteter, dels ocksa ta ansvaret för uppbyggna- den av en utrednings- och prognosverksam- het.
Mot bakgrund därav förordar kommitten att en fullständig organisationsenhet — tills vidare benämnd ”det centrala energiorganet" — skapas. Energiorganet skall enligt förslaget få funktion som centralt utrednings-, bered- nings- och tillsynsorgan för energifrågor och utformas på sadant sätt att det vid behov kan inpassas i annan organisatorisk ram när överväganden om förändringar i större skala blir aktuella.
Huvuduppgifter för energiorganet föreslas bli följande:
— Utförande av mål/medel-analyser och sam- hällsekonomiska bedömningar av energi- politiska ätgärder och energimarknadens funktionssätt. — Upprättande och publicerande av balanser och prognoser pa energiområdet samt ana- lyser härav. — Övrig löpande bevakning av den inhemska utvecklingen inom energisektorn i syfte att vid behov initiera forskning, försöks- verksamhet och utredningar samt att fram- lägga därav föranledda förslag. — Uppföljning av den internationella utveck- lingen på omradet. — Tillämpning av koncessionslagstiftning om värmeplaner. — Reglering i vissa fall av pris och andra villkor för ledningsbundna energileveran- ser.
_ Utfärdande och tillsyn av säkerhetsföre- skrifter för energianläggningar.
Till dessa uppgifter bör enligt energikom- mittén läggas alternativt
— samarbete med och bistånd, avseende bl. a. prognoser och utredningar, till den eller de myndigheter som ansvarar för energiberedskapsåtgärder, -- eller planering och genomförande av ener- giberedskapsätgärder.
Kommitténs förslag innebär att till det centrala energiorganet skall föras de upp- gifter pa energiområdet som f.n. ligger på kommerskollegiet — dvs. verksamheten inom kollegiets elektriska byrå, statens prisregle- ringsnämnd för elektrisk ström samt det centrala förvaltningsansvaret för elinspek- tionen — samt myndighetsuppgifter på atom- energiområdet som hittills åvilat atomenergi- delegationen. Till dessa uppgifter skall läggas den av kommittén föreslagna utrednings-, prognos- och analysverksamheten, övrig lö- pande bevakning av den inhemska utveck- lingen samt bevakning av internationell ut- veckling m.m. Hittillsvarande uppgifter av- seende tillämpningen av lagstiftningen på energiområdet kommer att utvidgas enligt kommitténs förslag i samband med utvidgad koncessionslagstiftning och införandet av lagstiftning om planerad värmeförsörjning. Nuvarande verksamhet avseende reglering av pris och andra leveransvillkor föreslås också utbyggd till att omfatta vissa andra energi- slag än elektricitet.
Mot bakgrund av förslaget om en samord- nad och utbyggd säkerhetsverksamhet för energianläggningar vid sidan av reaktorsäker- hetsfrågor bör. anför kommittén, i en första etapp elinspektionen och elsäkerhetsfrågor föras fran kollegiet till det nya organet. Därefter bör, fortsätter kommitten, i sam- band med övervägandena om säkerhetslag- stiftningen för övriga energislag även spräng— ämnesinspektionens organisatoriska anknyt- ning övervägas.
Verksledningens utformning behandlas inte närmare av kommittén med hänsyn till att denna blir beroende av om energiorganet
byggs in i annan myndighet eller görs till självständigt organ. Oavsett hur denna fråga löses vill kommitten förorda att institu- tionella möjligheter skapas för olika intres- senter — företag, branschorganisationer m.fl. — att medverka i energiorganets all- männa verksamhet. Detta bör ske inom ett energipolitiskt råd, sammansatt av en begrän- sad krets av företrädare för producent- och konsumentintressen samt för teknisk och ekonomisk sakkunskap på energiområdet.
För säkerhetsfrågorna bör enligt kommit- tén övervägas att utforma en organisation där beslutsfunktionerna är avskilda mot övri- ga myndighetsuppgifter. Kommittén för- ordar att två särskilda nämnder, en för reak- torsäkerhet och en för övriga energisäker- hetsfrågor, inrättas som beslutande organ inom energiorganets administrativa ram.
Det centrala energiorganet indelas enligt kommitténs förslag i följande underavdel- ningar: planerings- och utredningsenhet. kon- cessionsenhet, reaktorsäkerhetsenhet, enhet för övriga energisäkerhetsfrågor (energisäker- hetsenhet) och administrativ enhet.
Några beslut har ännu inte fattatsi anled- ning av förslagen från energikommittén.
K ommerskollegieu[redningen
Huvudansvaret för den energipolitiska pla- neringen bör samlas hos en enda instans inom den statliga organisationen på verks- planet, framhöll kommerskollegieutred- ningen i sitt yttrande. En sådan instans bör administrativt vara knuten till den övriga organisationen på verksplanet som svarar för uppgifter i samband med handels- och indu- stripolitiken.
Utredningen framhöll i yttrandet att den ansåg det rimligt att räkna med en organisa- tionsreform på detta område inom de när- maste åren och hänvisade till sitt eget arbete med att skissera en ny organisation av verks- typ som kommer att kunna samla en rad planerings- och verkställighetsfunktioner i samband med handels- och industripolitiken och som också kommer att kunna rymma en
permanent organisation för den centrala energipolitiska planeringsverksamheten.
] perspektiv mot dessa väntade föränd- ringar inom den centrala förvaltningsappara- ten ansåg utredningen att en permanent lös- ning i det läget låg utom räckhåll vad gäller organisationen för de verksamhetsgrenar som behandlats av energikommittén. Detta be- hövde inte hindra en separat utbyggnad av de organisatoriska resurserna för den centra- la energipolitiska planeringen, menade utred- ningen. Som en tänkbar övergångslösning skisserade utredningen en provisorisk organi- sation med anknytning till kommerskolle- giet.
Den provisoriska organisation som skisse- rades i utredningens remissyttrande förutsat- tes ha en varaktighet av uppskattningsvis ett par år. Huvudsyftet för en sådan provisorisk organisation borde vara att få en start för en mera systematisk bevakning av energiförsörj— ningen och energimarknaderna.
Utredningen utgick från att en sådan pro— visorisk organisation borde få viktiga ledande funktioner i samband med utvecklingen av medlen för energipolitiken. Därmed blir det motiverat, ansåg utredningen, att skapa en fristående ledningsapparat även om den pro- visoriska organisationen administrativt an- knyts till kommerskollegiet. Den konstruk- tion som utredningen ville förorda innebar att den provisoriska organisationen från för- mell synpunkt fick ställning som en särskild myndighet.
Utredningen förutsatte att verksamheten inom kommerskollegiets elektriska byrå bor- de föras över till en sådan provisorisk orga- nisation. I konsekvens därmed borde statens elektriska inspektion knytas till denna på samma sätt som hittills har gällt i förhållande till kommerskollegiet. En överföring av vissa funktioner som för närvarande hör hemma inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar borde övervägas redan i samband med bil- dandet av en provisorisk organisation. Där- emot borde den nuvarande centrala förvalt- ningsorganisationen på atomenergiområdet inte beröras av detta.
Den provisoriska organisationen borde
förberedas av en organisationskommitté som också borde ges ställningen som styrelse, framhöll utredningen.
3.2.15 Atomenergiutredningen
Atomenergiutredningen tillkallades 30.12. 1965 för att utreda statens fortsatta in- satser på atomenergiområdet. Utrednings- uppdraget avsåg i första hand organisationen och finansieringen av det industriella utveck- lingsarbete som då bedrevs främst inom ra- men för Aktiebolaget Atomenergi. Denna huvudfråga för utredningen fick sin lösningi och med att staten och ASEA ingick avtal om bildandet av ett samägt företag, Aktie- bolaget ASEA—ATOM, för kommersiell verksamhet beträffande reaktorer och reak- torbränsle och i och med förslagen i 1969 års statsverksproposition om finansieringen av den resterande verksamheten vid Aktiebo- laget Atomenergi, dvs. huvudsakligen forsk- nings- och utvecklingsarbete på området.
För de delar av atomenergiutredningens utredningsuppdrag som kvarstod och som avsåg myndighetsfunktionerna på atomener- giområdet, meddelades tilläggsdirektiv.
Atomenergiutredningen skulle eriligt tilläggsdirektiven söka bedöma vilka resurser som krävs för säkerhets- och tillsynsfragorna och lägga fram förslag till organisation på området. Direktiven uttalade att en anknyt- ning av säkerhetsfrågorna till ett redan be- fintligt organ med likartade uppgifter (sta- tens strålskyddsinstitut och kommerskolle- giet nämndes som tänkbara alternativ) borde övervägas. Utredningen skulle också överväga i vad mån tillsynsmyndigheten kunde ut- nyttja Aktiebolaget Atomenergis resurser för det praktiska tillsynsarbetet.
Vad gällde uppgifterna av mera allmän natur inom delegationen för atomenergifrå- gor skulle utredningen överväga om det fanns behov av ett särskilt organ för dessa eller om de kunde fördelas mellan nagon annan befmtlig myndighet. Atomenergi och vederbörande departement.
I sitt betänkande ”Myndighetsuppgifter på atomenergiområdet” (Stencil ] 196917)
föreslog atomenergiutredningen att delega- tionen för atomenergifrågor och den till dele- gationen knutna reaktorförläggningskommit- tén skulle upphöra. Delegationens uppgifter på reaktorsäkerhetsområdet föreslogs över- förda till statens strålskyddsinstitut, som där- med skulle bli tillsynsmyndighet enligt atom- energilagen. Institutet skulle även bli till- ståndsmyndighet enligt lagen, utom i sådana ärenden beträffande vilka Kungl. Maj:t för- behåller sig avgörandet. Delegationens upp- gifter som allmänt beredande och rådgivande organ på atomenergiområdet föreslogs över- förda till vederbörande departement eller till AB Atomenergi i den mån de inte lämpligen kunde utövas av strålskyddsinstitutet.
Atomenergiutredningen föreslog att det inom strålskyddsinstitutet inrättas en reak- torsäkerhetsavdelning, som skulle utgöra en integrerad del av institutet. Avdelningens arbete skulle ledas av en chefstjänsteman. Som rådgivande organ till institutets styrelse föreslogs en reaktorsäkerhetsnämnd som i viss män skulle överta de funktioner, som utövas av reaktorförläggningskommitten, och få en likartad sammansättning.
Med hänsyn till de krav som arbetsupp- gifterna i samband med de stora kraftreak- torprojekten ställer föreslog utredningen att den nya reaktorssäkerhetsavdelningens inter- na organisation skulle ges en klart projektin- riktad karaktär. Ett begränsat antal fast an— ställda tekniker skulle enligt förslaget under chefstjänstemannen svara för gransknings- arbetet som projektledare. Huvuddelen av resurstillskottet avsågs ske i form av tillfälligt anlitade sakkunniga, bl.a. från AB Atom- energi.
Utredningen underströk i sitt betänkande att man med ett genomförande av dess för- slag inte behövde räkna med att på längre sikt binda den organisatoriska inplaceringen. En sammanbindning med andra säkerhetsin- riktade verksamhetsgrenar kunde bli aktuell längre fram ansåg utredningen.
I sitt yttrande över atomenergiutredningens betänkande instämde kommerskollegieutred— ningen i vad avser de planeringsinriktade uppgifterna på atomenergiområdet i bedöm- ningen att förutsättningarna för atomener- gidelegationens verksamhet ändrats och att den nuvarande organisationen för de plane- ringsinriktade uppgifterna på området där- med kunde sägas ha spelat ut sin roll. Att den reguljära departementsorganisationen får ta över dessa uppgifter syntes även kommers- kollegieutredningen mest rimligt med tanke på att någon annan organisation inte finns som kan ta på sig ett motsvarande ansvar.
Utredningen pekade emellertid också på behovet av fortsatt analys av organisations- frågorna och att en av de utvecklingsrnöjlig- heter som borde studeras var att organisa- tionen på verksplanet byggs ut för att kunna ta på sig ett relativt stort ansvar för både planerings- och verkställighetsuppgifter på energiområdet. Utredningen anförde att det bland de möjligheter som man i ett sådant sammanhang har att räkna med ingår att en speciell myndighet kommer till för uppgifter på energiområdet bl.a. med avseende på styrning av kraftförsörjning och kraftdistribu- tion och översiktig planering på energiom- rådet.
Vad gäller verksamheten på säkerhetssidan konstaterade kommerskollegieutredningen i sammanfattning att det finns ett stort mått av osäkerhet i fråga om de faktorer som kunde ha varit utslagsgivande i fråga om valet av anknytningsmyndighet och att en anknyt- ning till kommerskollegieverket och strål— skyddsinstitutet föreföll i stort sett lika rim- liga. Utredningen ville i sitt yttrande ändå för- orda en anknytning av det centrala säkerhets— arbetetpå atomenergiområdet till strålskydds- institutet främst mot bakgrund av att den san- nolika omorganisationen av kommerskollegie- verket kunde föra med sig en risk för påfrest- ningar för den speciella verksamhet det här var fråga om. Utredningen tog härvid också fasta på ett uttalande från atomenergiutredningen att anknytningen till strålskyddsinstitutet
inte borde försvåra en senare omprövning av sambanden mellan olika statliga säkerhets- och tillsynverksamheter.
] 9 70 års riksdagsbeslut
Med utgångspunkt i atomenergiutredningens betänkande lades 1970 en prOposition fram med förslag till ny organisation för de cent- rala myndighetsuppgifterna på atomenergi- området. Propositionen följde inte atom- energiutredningens förslag i anknytningsfrå- gan utan förordade en fristående organisa- tion, en påbyggnad av den hittillsvarande organisationen med delegationen för atom- energifrågor och reaktorförläggningskommit- ten som ledningsorgan. Riksdagen beslutade i överensstämmelse därmed.
Omorganisationen framställdes i proposi- tionen som en övergångslösning. Det hette där att förändringar kan bli aktuella i sam- band med behandlingen av förslagen från energikommittén och kommerskollegieutred- ningen.
Ny instruktion har utfärdats för delega- tionen som mera markerat ger dess verksam- het en inriktning på säkerhetsfrågorna inom atomenergiområdet.
32.16 1968 års utredning om rörtransport av olja och gas
Utredningen om rörtransport av olja och gas har i sitt delbetänkande ”Olja i rör” (SOU 1970257) redovisat de tekniska och ekono- miska möjligheterna att bygga rörledningar för oljetransporter i Sverige Utredningen anför att ett rörledningssystem för transport av olja från det allmännas synpunkt skulle innebära avsevärda fördelar, bl. &. från miljö- synpunkt, med hänsyn till avlastningen av nuvarande tankbilstransporter på längre av— stånd och med hänsyn till att systemet vid beredskapssituationer och under krig kan avlasta de då hårt ansträngda konventionella transporterna. Det är mot denna bakgrund naturligt, menar utredningen, att staten in-
tresserar sig för en eventuell utbyggnad av ett rörledningssystem för tunna oljeproduk- ter. Med hänsyn bl. a. till finansieringsprob- lemen för ett rörledningsprojekt synes det utredningen lämpligt att berörda oljeföretag och staten bildar ett transportföretag för att genomföra projektet.
Ett andra betänkande från utredningen angående naturgasledningar väntas bli fram- lagt hösten 1971.
3.3 Organ för uppgifter på mineralområdet
3.3.1 Verksamheten inom Sveriges geologis- ka undersökning (SGU)
Enligt provisorisk instruktion är SGU central förvaltningsmyndighet för ärenden om Ian- dets geologiska beskaffenhet. Med iakttagan- de av vetenskapens fordringar och med sär- skilt avseende på berg- och jordarternas eko- nomiska betydelse åligger det verket — att verkställa bergarts- och jordartskarte- ring
—— att uppsöka och undersöka förekomster av malmer och andra tekniskt användbara mineral, bergarter och jordarter, — att företa undersökningar i agrogeologiska och hydrogeologiska syften samt över de fossilförande formationernas stratigrafi och paleonotologi, samt — att bedriva forskning av såväl vetenskap- lig som övervägande praktisk art varvid uppmärksamheten särskilt bör inriktas på sådana frågor som är av betydelse för näringslivets utveckling och tillgodoseende av samhälleliga behov. Resultaten av verksamheten skall göras tillgängliga för allmänheten genom geologis- ka kartor, genom avhandlingar och uppsatser samt genom ett museum som med samlingar belyser främst Sveriges geologi.
SGU skall vidare inom sitt verksamhets- område tillhandagå andra myndigheter med geologiska utredningar och äger även utföra sådana utredningar åt kommuner och enskil- da. Ersättning för utförda uppdrag utgår
Verksamheten inom SGU kan i huvudsak indelas i tre grupper: karteringsverksamhet, prospektering och uppdragsverksamhet.
Kartläggning av landets berggrund och jordlager var ursprungligen, vid SGU:s grun- dande, verkets huvuduppgift. Sedan dess har andra arbetsuppgifter tillkommit, framför allt malmletningsverksamhet, vilken tagit en allt större del av resurserna i anspråk.
SGU genomför för närvarande efter beslut av riksdagen år 1963 prospektering i Norr- bottens län i syfte att genom systematisk malminventering skapa underlag för en sam- hälls- och företagsekonomiskt rationell lång- siktsplanering av gruvdriften i länet. Sam- tidigt med att detta beslut fattades beslutade riksdagen också om inmutningsförbud i Norrbottens län för annan än staten under den tid inventeringen pågick (fram till 1972). Nyupptäckta fyndigheter inom detta område kommer sålunda under denna period att förbehållas staten.
En omfattande sulfidmalmletning bedrivs vidare av SGU inom Västerbottens län. Öka- de resurser har anslagits för uranprospekte- ring. Legeringsmetallerna har även ägnats ökad uppmärksamhet och en systematisk prospektering efter nickel har igångsatts.
SGU:s prospekteringsarbeten avslutas i regel genom att malmberäkna och utmålsläg- ga fyndigheter, varefter den utmålslagda förekomsten såsom statens gruvegendom övertas av kommerskollegiet. [ viss utsträck- ning har SGU utfört arbeten på statliga utmål — arbeten som i regel bekostats genom medel från kommerskollegiet.
Karteringsverksamheten resulterar ijord- arts- och bergartskärtor eller kombinerade kartor av olika typer och i olika skalor. Kart- konsumenterna återfinns inom en vid krets av intressenter. Kartorna fyller givetvis en väsentlig funktion vid gruvhanteringen men är ocksa av värde för t.ex. samhällsplane- ring, byggnadsverksamhet, miljövård. indu- striell verksamhet m. m.
Uppdragsverksamheten inom SGU inne- fattar undersökningar av skilda slag för stat- liga, kommunala eller enskilda uppdrags-
givare. Undersökningarna kan avse t. ex. grundvattenförhållanden, grus- och sandföre- komster m.m. Ersättning uttas för sådana beställningsuppdrag.
Chef för geologiska undersökningen är en generaldirektör. Verket är försöksvis organi- serat på tre byråer och tre avdelningar: all- männa byrån, kartbyrån, malmbyrån, geo- fysiska avdelningen, kemiska avdelningen och administrativa avdelningen.
3.4 Aktuella utvecklingsfrågor med an- knytning till den statliga verksamheten på mineralområdet
3.4.1 Gruvrättsutredningen
Gruvrättsutredningen tillkallades för att fö- reta en samlad översyn över det gruvrättsliga systemet sådant detta finns upptaget i gruv- lagen, stenkolslagen och uranlagen, i syfte bl. a. att skapa de rättsliga förutsättningarna för en rationell utveckling av gruvnäringens struktur. Utredningen har framlagt dels hu- vudbetänkandet ”Ny gruvlag” (SOU 1969110) dels betänkandet ”Gruvrättslig speciallagstiftning" (SOU l970:45).
Utredningen har i sitt förslag till ny gruv- lag velat å ena sidan tillgodose behovet av stimulans till malrnletning, å andra sidan skapa garantier för att gruvutmål kommer till användning på ett från samhällsekono- misk synpunkt godtagbart sätt samt att, i den mån så inte sker, en utrensning kommer till stånd så att områdena blir tillgängliga för undersökning och eventuellt utnyttjande av andra intressenter. För att underlätta struk- turrationaliseringen inom gruvnäringen be- hövs enligt utredningens mening lagregler som gör det möjligt att i vissa situationer frambringa ett enhetligt utnyttjande av ut— mål som ligger nära varandra men tillhör olika ägare.
I enlighet med sina direktiv har utred- ningen övervägt en övergång från det nuva- rande inmutningssystemet till ett konces-
sionssystem men stannat för en lösning som bygger på inmutningssystemet med vissa kon- cessionspräglade inslag.
Utredningen föreslår bl.a. en ökning av såväl inmutningsområdets som utmålets stor- lek, en undersökningstid på upp till sex år med möjlighet till fyra års förlängning efter särskild prövning, möjlighet att vägra för- längning av undersökningstiden utöver två år om sökanden inte utfört något ändamålsen- ligt undersökningsarbete och det finns anled- ning antaga att så inte heller kommer att ske, skärpta krav på bevisning av malmförekomst för att få utmål, begränsning av utmåls giltig- hetstid till 25 år med möjlighet till förläng- ning med högst 20 år i sänder, möjlighet för Kungl. Maj:t att under vissa förutsättningar berättiga en av utmålshavarna till inlösen av andras utmål samt också i vissa fall med riksdagens samtycke förordna om inlösen, där det bedömes vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersöks eller utnyttjas bättre än tidigare.
Utredningen förutsätter att det värdefulla instrument för det allmänna att påverka gruvnäringens struktur som institutet utgör, bibehålls. I samband härmed föreslås en förenkling av reglerna på området innebärade bl.a. att kronoandel i princip skall uppkomma automatiskt i och med ut- målsläggningen. Vissa regler föreslås syftande till att främja aktivitet från såväl statens som inmutarens sida.
Några organisatoriska förändringar i stort föreslås inte av gruvrättsutredningen. Nytill- kommande eller ändrade arbetsuppgifter har sålunda fördelats mellan bergsstaten och kommerskollegiet (bergsbyrån) efter i hu- vudsak samma principer som hittills tilläm- pats.
Gruvrättsutredningen uttalar i sitt betän- kande att prövningen av vissa av de ärenden som enligt förslaget skall avgöras av kollegiet kräver stor förtrogenhet med de förhållan- den under vilka gruvnäringen arbetar. Utred- ningen har diskuterat olika möjligheter att tillföra kollegiet expertis i fråga om gruvdrift, prospektering, malmförsörjningsproblem etc. vid prövningen av dessa frågor.
kronoandels-
Som en tänkbar lösning har gruvrättsut- redningen diskuterat tanken att föreskriva att ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t skall deltaga i kollegiets handläggning av ärenden av ifrågavarande slag. En sådan anordning menar dock utredningen kontrastera mot kommerskollegiets nuvarande organisation enligt vilken generaldirektören ensam be- slutar i flertalet ärenden. Utredningen hän- visar också till kommerskollegieutredningens översyn av kollegiet och säger sig förutsätta att vid en omorganisation av kollegiet hän- syn tas till att kollegiet har att avgöra viktiga gruvärenden.
Utredningen har i stället stannat vid för- slaget att vid kommerskollegiets sida inrätta en särskild nämnd, gruvnämnden, vars ytt- rande skall inhämtas innan kollegiet avgör vissa ärenden. Ordföranden i nämnden före- slås vara en opartisk, i allmänna värv erfaren person som utses av Kungl. Maj:t. Nämnden bör i övrigt ha fyra ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t efter förslag av exempelvis SGU, Svenska gruvindustriarbetarförbundet, Sven- ska gruvföreningen och Jernkontoret. Nämn- den bör vara skyldig att yttra sig också i andra gruvärenden än nu åsyftade. Nämnden bör också enligt utredningen kunna fungera som allmänt kontaktorgan mellan kollegiet och gruvnäringen. För fullgörande av denna uppgift bör nämnden vid behov hålla infor- mella överläggningar med företrädare för nä- ringen.
Gruvrättsutredningens har remissbehandlats.
Kommerskollegieutredningen tog i sitt yttrande över gruvrättsutredningens huvud- betänkande upp de organisationsfrågor som sammanhänger med tillämpningen av en ny gruvlagstiftning och ifrågasatte om det är lämpligt att just nu fatta långsiktigt bindan- de beslut i fråga om uppgiftsfördelningen mellan olika myndighetsorgan med hänsyn till den översyn som pågår av organisationen för kommerskollegiet Och bergsstaten. Om en ny gruvlag införs innan frågan om kom- merskollegiets och bergsstatens framtida or- ganisation hunnit avgöras bör det ske i med- vetande om att lagen kan behöva förändras i
huvudbetänkande
anslutning till en eventuell organisationsre- form, framhöll utredningen.
I sitt förslag till gruvrättslig speciallagstift- ning föreslår gruvrättsutredningen en enhet— lig och förenklad reglering beträffande de mineralfyndigheter som nu omfattas av lagen angående stenkolsfyndigheter m. rn. och uranlagen. Enligt förslaget skall undersökning och bearbetning i princip alltjämt regleras genom koncession. Närmare precisering av koncessionsinnehåll och koncessionsvillkor avses skola ske i samband med koncessions- givningen i varje särskilt fall efter förhand- lingar med den som söker koncession.
] förslaget till kungörelse om tillämp- ningen av lagen föreslår gruvrättsutredningen att koncession beviljas av Kungl. Maj:t med kommerskollegium som beredande instans. Tillsynen över efterlevanden av föreskrifter och villkor för koncession föreslås bli utövad av kommerskollegium med biträde av bergs- statstjånstemännen. Kollegiet föreslås också få utfärda kompletterande detaljföreskrifter.
Gruvrättsutredningen föreslår att konces- sion på samma sätt som nu gäller enligt kontinentalsockellagen skall kunna förbindas med föreskrifter om statligt deltande i verk- samheten. royalty och arealavgifter till sta— ten eller liknande villkor.
3.4.2 1964 års geologiutredning
1964 års geologiutredning hade enligt direk- tiven att pröva frågan om en från samhälls- ekonomiska synpunkter lämplig omfattning och inriktning av den geologiska karteringen och prospekteringen och därmed samman- hängande frågor, dvs. den verksamhet som är förankrad inom Sveriges geologiska under- sökning (SGU). Direktiven framhöll att krav fran olika håll framförts om en kraftigt ökad geOIOgisk kartering och att ett klart doku- menterat behov föreligger av en ökad känne- dom om landets totala mineraltillgångar lik- som de tekniska och ekonomiska förutsätt- ningarna att exploatera dessa. Mot bakgrun- den av karterings- och prospekteringsverk- samhetens omfattning och inriktning skulle utredningen också pröva vilka organisatoris—
ka former som är mest lämpade för att genomföra arbetsuppgifterna.
Direktiven uttalade att det för finansie- ringen av främst den geologiska karteringen och prospekteringsverksamheten är av stor betydelse att man får en lämplig gränsdrag- ning mellan uppgifter som bör finansieras över statsbudgeten och sådan verksamhet som kan hänföras till uppdrag från olika organ och enskilda och som bör bekostas av uppdragsgivare.
Geologiutredningen anför i sitt betänkan- de "Malm-lord-Vatten” (SOU 1971217) att den geologiska karteringen f.n. är starkt eftersatt och att behovet av geologiska kar- tor är stort och i ständigt stigande med hänsyn till den allt snabbare samhällsutveck- lingen. Utredningen föreslår därför att en allmän planmässig geologisk kartläggning av hela landet genomförs av SGU under högst en SO-årsperiod.
Enligt utredningens mening är det ofrån- komligt att den statliga malrnletningen inten- sifieras. I princip bör denna verksamhet om- fatta hela landet inklusive kontinentalsockeln och ha till syfte att finna ekonomiskt utnyttj- bara fyndigheter. Verksamhetens inriktning och omfattning får slutligt bestämmas av statsmakterna mot bakgrund av bl. a. försörj- nings-. beredskaps- och handelspolitiska syn- punkter, framhåller utredningen. Prospekte- ring efter uran är f.n. den mest angelägna arbetsuppgiften, menar utredningen.
Utredningen föreslår mot bakgrund av bl. a. det samhällsekonomiska intresset, att om- fattande prospekteringsarbeten liksom nu bör handhas av SGU och finansieras genom anslag över riksstaten.
För finansieringen av prospektering av så- dan karaktär där företagsekonorniska be- dömningar får avgörande betydelse, föreslår utredningen inrättandet av ett statligt bolag som även skall förvalta statens gruvegendom.
Geologisk verksamhet avseende utred- ningar och forskning beträffande jordarter- nas och berggrundens egenskaper samt till- gångar på råvaror utom beträffande speciella malmmineral sammanförs enligt geologiut- redningens förslag till en enhet vid SGU.
Särskild vikt skall enligt utredningen läggas vid grundvattenfrägor i samarbete med sta- tens naturvårdsverk.
Organisationsförslaget
Enligt geologiutredningens mening bör SGU även i framtiden vara central förvaltnings- myndighet för frågor om landets geologiska beskaffenhet. Målsättningen för SGU skall vara att rationellt och effektivt ansvara för den statliga geologiska verksamheten i landet med avseende på geologisk kartering, pro- spektering och inventering inklusive visst forsknings- och utvecklingsarbete.
Geologiutredningen föreslår att kommers- kollegiets myndighetsfunktioner inklusive bergsstaten överförs till SGU. Enligt utred- ningens mening vinns härigenom en önskvärd koncentration av statens näringspolitiska uppgifter beträffande gruvnäringen. I sam— band med en överflyttning synes frågan rö- rande arbetarskydd lämpligen böra överföras till arbetarskyddsstyrelsen, anför utred- ningen.
Geologiutredningen föreslår att SGU ställs under ledning av en styrelse med fem leda- möter. Generaldirektören bör vara ledamot och ordförande. Övriga ledamöter bör repre- sentera allmän och enskild verksamhet som har anknytning till SGU:s olika arbetsom- råden.
Ett statligt bolag under Statsföretag AB får enligt förslaget ansvaret för den prospek- tering där företagsekonomiska bedömningar får avgörande betydelse och för förvalt- ningen av statens gruvegendom. Statsföretag AB torde få avgöra om ett helt nytt statligt bolag behöver bildas eller om t. ex. AB Stats- gruvor bör ombildas för denna verksamhet, anför utredningen och menar vidare att det ankommer på bolaget självt att avgöra om det bör bygga upp en egen organisation för ifrågavarande prospektering. Utredningen förutsätter dock att SGU tills vidare svarar för utförande av prospekteringen på uppdrag från bolaget. En eventuell överföring till bolaget av SGU:s prospekteringsarbeten skul— le medföra nackdelar, tillägger utredningen.
I den mån gruvrätter skall utnyttjas med hänsyn till exempelvis sysselsättnings- eller försvarberedskapsåtgärder förutsätter utred- ningen att berörda ämbetsverk tar erforderli- ga initiativ och svarar för finansiering härav genom att kontakta bolaget.
Utredningen anser att exploateringen av statens mineraltillgångar, sedd som isolerad företeelse, inte behöver föranleda särskilda överväganden från ansvars- och organisa- tionssynpunkt. Det är en sedan många är väl etablerad statlig verksamhet. Det som kom- plicerar lösningen av organisationsfrågorna och därmed även den ekonomiska bedöm- ningen år exploateringens nära samband med prospektering och förvaltning av statens gruvegendom. Enligt utredningens mening är samtliga dessa frågor sa intimt förknippade med varandra att de bör lösas i ett samman- hang för att en effektiv organisation på sikt skall kunna byggas upp.
När det gäller ansvaret för exploateringen har departementschefen i prop. 196815] ut- talat, att staten i LKAB har en organisation som kan tillgodose de olika krav exploate- ringen ställer, och att det därför finns skäl som talar för att LKAB helt eller delvis bör överta ansvaret för exploateringen. Departe- mentschefens uttalande torde närmast avse exploatering av järnmalmstillgangar, anför utredningen. När det gäller exploatering av sulfidmalmsfyndigheter m.m. anser utred- ningen att starka skäl talar för en koncentra- tion härav till det av utredningen föreslagna bolaget, vilket enligt vad tidigare angivits även skulle ansvara för viss prospektering samt förvaltning av statens gruvegendom.
Enligt utredningens uppfattning kan det övervägas om det föreslagna bolaget bör göras till moderbolag för statens samtliga mineralintressen.
3.4.3 1967 års gruvutredning
Tillkallad 14.4.1967 hade gruvutredningen till uppgift att mot bakgrund av struktur- rationaliseringen och därmed samman- hängande sysselsättningssvårigheter inom gruvindustrin i Mellansverige undersöka läget
och utsikterna för denna industri samt, om det bedömdes erforderligt, föreslå åtgärder i syfte att främja industrins rationella utveck- ling och därmed sysselsättningens tryggande på längre sikt.
Gruvutredningen föreslår i sitt betänkande ”Mellansvensk gruvindustri” (SOU l970:51) bl.a. en betydligt utökad prospekterings- verksamhet för att säkerställa de mellan- svenska järnverkens långsiktiga malmförsörj— ning. Utredningen föreslår också att den tillämpade forskningen förstärkes genom att staten medverkar till att ett bergtekniskt institut kommer till stånd för utveckling av bergbrytnings- och malmbehandlingsteknik lämplig för mellansvenska gruvor.
Förslagen från 1967 års gruvutredning re— missbehandlas för närvarande.
3.4.4 Havsresursutredningen
En utredning som skall ligga till grund för uppläggningen av en långsiktig inventering av kontinentalsockelns tillgångar verkställs av havsresursutredningen. tillkallad 28.6.1968. Utredningen skall enligt direktiven bl.a. kartlägga resurserna för ifrågavarande forsk- ning samt avgränsa och beskriva forsknings- omradet. Den skall vidare undersöka möjlig- heterna att lösa samordningsproblemen på forskningsområdet inom ramen för befintlig organisation liksom möjligheterna att samla undersökningsresultat och information om pågående undersökningsprojekt till något el- ler några befintliga organ. Utredningsarbetet skall även innefatta en långtidsplan för en successiv utbyggnad av inventeringsverksam- heten.
Havsresursutredningen väntas under 1971 lägga fram förslag om program för samt organisation och finansiering av svensk havs- utforskning.
3.4.5 Organisationsfrågor vad gäller förvalt- ningen av statens gruvegendom — riktlinjer enligt prop. 1968151
De organisationsfrågor som sammanhänger med det statliga gruvägandet har vad beträf-
far exploateringsledet behandlats bl. a. i prop. l968z5]. Där uttalades bl.a.:
"I fråga om den statliga järnmalmsexploa— teringen har staten en effektiv organisationi Luossavaara-Kiirunavaåra AB (LKAB). Be- träffande statens övriga mineralexploatering har, med undantag av AB Statsgruvor, inte någon motsvarande organisation byggts upp. Den kraftigt ökade statliga prospekteringen under senare är, liksom enskilda företags aktivitet avseende fyndigheter, vari staten har kronoandel, har emellertid aktualiserat ställningstaganden till en rad tämligen omfat- tande gruvprojekt. Även omfattningen i öv- rigt i framtiden av statens mineralexploatering kan förutses komma att öka betydligt, exem- pelvis i fräga om uran och legeringsmetaller.
Planerings— och verkställighetsuppgifterna avseende aktuella investeringsprojekt liksom verksamheten i övrigt kräver en industriell och affärsmässig organisation av högsta kval- tet. Den nuvarande organisationen som till- kommit under helt andra förutsättningar än de som f. n. gäller, kan inte anses fylla de krav som numera måste ställas på plane- ringen för en modern gruvindustri.
Enligt min mening bör ansvaret för ex- ploateringen av statens gruvegendom i prin- cip åvila ett aktiebolag med erforderliga tek— niska och ekonomiska resurser. I LKAB har staten en organisation, som kan tillgodose de olika krav, som exploateringen ställer. Det finns därför skäl som talar för att LKAB bör helt eller delvis överta ansvaret för exploate- ringen. Möjligheterna till och formerna för ett övertagande övervägs f. n. inom finansde- partementet, varvid samråd äger rum med företrädare för Sveriges geologiska undersök- ning, kommerskollegium, 1964 års geologiut- redning Och LKAB. Dessa överväganden avser även att uppnå en effektiv samordning av ex— ploateringen med statens mineralprospekte- ring och förvaltning av mineralintressen.”
3.5 Organ för tekniska regleringsåtgärder och statligt säkerhetsarbete 3.5.1 Verksamheten inom kommerskollegiet
Bland kommerskollegiets uppgifter som cen- tral förvaltningsmyndighet för ärenden rö- rande rikets handel, industri, bergsbruk samt hantverk och slöjd ingår att svara för säker- hetsinriktade regleringar på vissa områden: det elektriska området, området för explosi-
va och brandfarliga varor, livsmedelsområdetl samt verksamheter på kontinentalsockeln.
Det elektriska området
Kommerskollegiet utfärdar säkerhetsföre- skrifter för elektriska starkströmsanlägg- ningar och meddelar bestämmelser om kön- troll av elektrisk materiel.
Tillsyn över starkströmsanläggning utövas av kommerskollegiet samt under dess överin- seende och ledning av befattningshavare, s.k. tillsynsman, hos kollegiet eller hos sta- tens elektriska inspektion. I fråga om stark- strömsledning som omfattas av koncessions- plikt, krävs att tillsynsman utfärdat drifttill- stånd innan ledningen får tas i bruk. Drifttill- stånd meddelas efter prövning huruvida hin- der inte möter från säkerhetssynpunkt att anläggningen begagnas. Annan starkströms- anläggning ”må besiktigas i den omfattning kommerskollegiet eller tillsynsman finner er- forderligt”.
Denna tillsynsverksamhet jämte uppgiften att meddela drifttillstånd handhas i huvud- sak av fältorganisationen, statens elektriska inspektion (se härom vidare avsnitt 3.5.10). Ett undantag är tillsyns- och drift- tillståndsverksamhet med avseende på järn- vägar, tunnelbanor o.dyl. som utövas direkt av en tjänsteman inom kollegiet.
Kollegiets föreskrifter beträffande kon- troll av elektrisk materiel preciserar vilken elmateriel som måste undergå provning. Den provningspliktiga materielen provas enligt av kollegiet fastställda provningsbestämmelser. Som provningsanstalt för materiel för vilken provningstvång föreligger anlitas SEMKO (Svenska elektriska materielkontrollanstal- ten) som genom resolution av Kungl. Maj:t erhållit särskild auktorisation.
De säkerhetsinriktade uppgifterna på el- området handhas inom kommerskollegiets elektriska byrå. Byrån har f.n. 27 anställda varav 19 handläggare. Huvuduppgifterna för byrån är, förutom säkerhetsinriktade upp gifter, koncessionsärenden och bidragsåren- den. Säkerhetsfrågorna tar uppskattningsvis ca 6 manår i anspråk på handläggarsidan.
Enligt vitamineringsförordningen lämnar kommerskollegiet tillstånd till vitaminering av livsmedel och till import av vitaminerat livsmedel. Statens institut för folkhälsan un— dersöker varorna i fråga varefter ansökan inges till kollegiet. Samråd med folkhälsan äger rum i principfrågor.
Enligt livsmedelsstadgan skall kommers- kollegiet godkänna tillsatser till livsmedel. Förteckning över godkända livsmedelstillsat- ser publiceras årligen i kommerskollegii för- fattningssarnling.
Vidare har kollegiet att fastställa högsta tillåtna rest av bekämpningsmedel. Publice- ring sker i kollegiets författningssamling. Initiativ tas vanligen från kollegiets eller folkhälsans sida.
Ärenden angående livsmedel o.dyl. hand- läggs inom kommerskollegiets industribyrå där en handläggare och en assistent arbetar med dessa frågor.
En orientering om livsmedelsstadgekom- mitten och om besluten i anledning av kom- mitténs förslag lämnas i avsnitt 3.6.6.
Området för explosiva och brandfarliga varor
Enligt förordningen om brandfarliga varor utfärdar kommerskollegiet de närmare före- skrifter som erfordras för tillämpningen av förordningen.
Enligt förordningen om explosiva varor har kollegiet bl.a. följande uppgifter:
Kommerskollegiet utger systematisk för- teckning över samtliga explosiva varor som kollegiet godkänt. Utan godkännande får explosiv vara inte tillverkas eller innehas eller införas i riket.
Kommerskollegiet utfärdar säkerhetsföre— skrifter rörande anläggnings inrättande och drift av rörelsen och ordningsföreskrifter för tillverkningsställen. Innan bestämmelser av byggnadsteknisk natur meddelas skall kolle- giet samråda med statens planverk. Kan enig-
1De aktuella uppgifterna överförs 1.1.1972 till det nya livsmedelsverket.
het dem emellan inte uppnås skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande.
Kommerskollegiet utfärdar föreskrifter om den myckenhet explosiv vara av vissa transportklasser som får transporteras land- vägen (dock ej järnväg). Sjöfartsstyrelsen har motsvarande beslutanderätt vad gäller trans- port på fartyg och vederbörande centrala förvaltningsmyndighet vad gäller järnvägs— transport. Kommerskollegiet skall i sådana frågor samråda med statens trafiksäkerhets- verk om föreskriften rör den yrkesmässiga biltrafiken för godsbefordran. Annan central förvaltningsmyndighet skall samråda med kommerskollegiet innan föreskrift utfärdas. Om enighet vid samråd inte uppnås hän- skjuts frågan till Kungl. Maj:t.
Kommerskollegiet lämnar tillstånd till im- port av explosiv vara, som inte godkänts av kollegiet, för försöksändamål.
Ärendena rörande explosiva och brandfar- liga varor handläggs inom kommerskollegiets industribyrå.
Det kan här nämnas att länsstyrelserna bl. a. lämnar tillstånd till tillverkning av och handel med explosiva varor, låter verk- ställa avsyning (via sprängämnesinspektio- nen eller polismyndighet) innan tillverk- ning av eller handel med explosiv vara sker samt utövar den allmänna tillsynen över efter- levnaden av explosiwaruförordningens be- stämmelser med biträde av underlydande po- lismyndigheter. Sprängämnesinspektionen skall lämna tillsynsmyndigheten erforderligt tekniskt biträde vid tillämpningen av förord- ningens bestämmelser. Inspektionens yttran- de skall normalt inhämtas i alla de ärenden enligt explosivvaruförordningen där tekniska synpunkter är av betydelse vid avgörandet. Som ovan nämnts förrättar inspektionen även avsyning av fabrik där explosiv vara tillverkas.
Kon tinentalsockelns område
Enligt lag 3 juni 1966 om kontinental- sockeln kan vid tillstånd att utforska konti- nentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna fogas föreskrift som påkallas från
allmän synpunkt (t. ex. föreskrift om före- tagets ledning, sättet för arbetets utförande, föreskrifter till förebyggande av vattenföro- rening eller till skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt och enskilt intresse m.m.).
Enligt tillämpningskungörelsen till lagen utövas tillsyn över efterlevnaden av föreskrif- ter och villkor för tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln av kommerskollegiet. Det åligger kollegiet att vid tillsynen sam- verka med annan myndighet vars verksamhet berörs av tillståndet. Kollegiet anlitas även för utarbetande av förslag till villkor och föreskrifter. Verksamheten ligger på kolle- giets bergsbyrå.
3.5.2 Verksamheten inom strålskyddsinsti- tutet
Statens strålskyddsinstitut är strålskydds- myndighet enligt kungörelse 19 december 1958 med tillämpningsföreskrifter till strål- skyddslagen.
Enligt strålskyddslagen får radiologiskt ar- bete inte bedrivas utan tillstånd. Även inne- hav av anordning som utsänder joniserande strålning och handel m.m. med radioaktivt ämne kräver tillstånd. Tillståndet lämnas av strålskyddsmyndigheten.
Vid meddelande av tillstånd till radiolo- giskt arbete skall strålskyddsmyndigheten stadga de villkor och övriga föreskrifter som anses nödvändiga från strålskyddssynpunkt. I fråga om annan teknisk anordning som kan alstra joniserande strålning äger strålskydds- myndigheten meddela föreskrifter till skydd mot strålningen och ålägga innehavare att vidta erforderliga åtgärder.
Tillämpningskungörelsen stadgar att strål- skyddsmyndigheten äger meddela närmare föreskrifter och anvisningar rörande tillämp- ningen av strålskyddslagen. Tillsyn över efterlevnad av strålskyddslagen och av före- skrifter som meddelas med stöd av lagen utövas av strälskyddsmyndigheten och under dess överinseende och ledning av tillsyns- män.
I anslutning till tillstånd enligt atomener-
gilagen meddelar strälskyddsmyndigheten de särskilda föreskrifter som erfordras för strål- skyddet. Särskilt tillstånd enligt strålskydds— lagen erfordras emellertid inte i princip för vad som omfattas av tillstånd enligt atom- energilagen.
Strålskyddsinstitutet hör till socialdepar- tementet. Det leds av en styrelse bestående av sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Styrelsens ordförande är f.n. ordföranden och chefen för försäkringsrädet. l styrelsen ingår vidare, förutom institutets förestånda- re, en administrativ expert, en representant för arbetarskyddsstyrelsen, två vetenskapliga experter inom kärnfysik respektive strål- ningsbiologi samt en medicinsk expert. I frågor som rör det kliniskt radiofysiska ar- betet vid Karoliska sjukhuset inträder sjuk- husdirektören som ledamot av styrelsen.
Chefen för socialstyrelsen, chefen för ve- terinärstyrelsen och överläkaren vid radium- hemmets allmänna avdelning äger rätt att delta i styrelsens sammanträden men inte i besluten.
Institutet har totalt 75 anställda varav 20 handläggande tjänstemän. För budgetåret 1971/72 uppgår anslaget till institutet till 4,7 miljoner kronor.
I avsnitt 3.6.1 redovisas atomenergiut- redningens förslag om att föra över verksam— heten inom den till delegationen för atom- energifrågor knutna reaktorförläggningskom- mittén till strälskyddsinstitutet.
3.5.3 Verksamheten inom delegationen för atomenergifrågor/reaktorförläggnings- kommittén
Enligt atomenergilagen krävs tillstånd för att förvärva, inneha. överlåta, bearbeta eller el- jest ta befattning med ämnen som används som bränsle (atombränsle) i anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor) och för att uppföra. inneha eller driva atomreak- tor m.m. Likaså omfattas export av atom- bränsle m.m. av tillstandsplikt. Regleringen avser främst att tillgodose ett tekniskt sä- kerhetsintresse. Atomenergilagen avser där- utöver att tillgodose vissa allmänna intressen
av bl. a. energipolitisk natur. Frågor om upp- förandet av atomenergianläggningar prövas från allmänna plan- och miljöskyddssyn— punkter enligt annan lagstiftning, främst byggnadslagen och den nya miljöskyddsla- gen.
Tillständ enligt atomenergilagen meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Om det av säkerhetsskäl eller eljest fran allmän synpunkt kan anses påkallat kan vill— kor uppställas vid meddelande av tillstånd eller senare under tillståndets giltighetstid.
Tillsyn av efterlevnaden av lagen och av villkor som meddelats med stöd av lagen utövas enligt särskild kungörelse av delega- tionen för atomenergifrågor. Vid sidan av uppgiften som tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen hade delegationen tidigare vissa uppgifter av mera allmänt rådgivande och beredande natur på atomenergiområ- det.
Delegationen består av fem ledamöter vil- ka förordnas av Kungl. Maj:t. Delegationen lyder direkt under Kungl. Maj:t och hör till industridepartementet. Ledamöterna utses oberoende av anknytning till visst organ eller företag. Till delegationen är knutna experter som företräder olika intressenter pa atom- energiområdet med rätt att yttra sig men inte att delta i besluten.
Enligt instruktionen skall inom delega— tionen finnas en reaktorförläggningskom- mitté med uppgift att biträda vid behandling av ärenden som angår säkerhetsförhållanden vid atomenergianläggningar. Reaktorförlägg- ningskommittén består av ordföranden jämte ytterligare minst fyra ledamöter. Ledamö- terna representerar sakkunskap på främst strålskydds, värmeteknik- och materialom- rådena.
Kommitténs huvudsakliga arbete består dels i att från säkerhetssynpunkt granska anläggningar som projekteras eller uppförts, dels i att handlägga löpande säkerhetsfrågor och utöva tillsyn över anläggningar som är i drift.
Granskningen av nya anläggningar är den mest krävande av kommitténs uppgifter och
utförs i samband med ansökningar om till— stånd enligt atomenergilagen. Ansökningarna remitteras regelmässigt till delegationen som överlämnar ärendet till kommitten. Kommit- ten utarbetar bl.a. förslag till villkor från säkerhetssynpunkt för tillståndet. När det gäller säkerhetsfrågorna företar delegationen ingen ytterligare prövning utöver den som redovisas i kommitténs yttrande, vilket över- lämnas till Kungl. Maj:t tillsammans med delegationens eget yttrande.
De tillstand som beviljas av Kungl. Maj:t innehaller vissa villkor, vanligen i form av hänvisning till de villkor som föreslagits i reaktorförläggningskommittens yttrande. När det gäller kraftreaktorer uppställs van- ligen det villkoret att anläggningen inte får tas i drift innan den godkänts av delega— tionen och strålskyddsmyndigheten. Delega- tionen bemyndigas i regel att meddela de ytterligare villkor som anses erforderliga från säkerhetssynpunkt eller eljest och baserar då sina beslut i vad gäller säkerhetsfrågor på förslag av kommittén.
Hos delegationen finns f_n. anställda 8 tjänstemän som utgör tekniskt sekretariat åt reaktorsförläggningskommitten. Anslaget till delegationen för atomenergifrågor uppgår budgetåret 1971/72 till ca 1,8 miljoner kro- nor.
De förslag som 1966 års atomenergiutred- ning avgivit beträffande delegationens verk- samhet redovisas i avsnitt 3.6.1.
3.5.4 Myndigheter med uppgifter i anslut- ning till brandförsvaret
Fredsbrandförsvaret är enligt brandlagstift- ningen en kommunal självförvaltningsupp- gift. Även enskilda har vissa skyldigheter att sörja för brandförsvar. Statens medverkan i brandförsvaret består främst i att utöva till- syn, meddela råd och anvisningar samt till- handahålla viss utbildning. Den statliga till— synen utövas regionalt av länsstyrelsen och centralt av statens brandinspektion. Länsstyrelserna biträdes i sin tillsynsverk- samhet av länsbrandinspektörer. Enligt för- slag av den s.k. brandförsvarsutredningen
skulle länsbrandinspektörsorganisationen upphöra och ersättas med utökade rådgiv- ningsresurser centralt inom statens brand— inspektion. Riksdagen har emellertid beslu- tat att någon sådan ändring inte skulle ske.
Statens brandinspektion har som central förvaltningsmyndighet tillsyn över brandför— svaret i riket. Det åligger inspektionen sär- skilt att ge råd och anvisningar till kommu- ner och enskilda i frägor av allmän betydelse för brandförsvaret, att verka för att brand— försvaret i olika delar av riket ordnas ända- målsenligt, att verka för standardisering av brandmateriel och att göra framställning hos länsstyrelsen i den mån åtgärder behövs för att stärka brandförsvaret inom visst län.
Brandinspektionen fullgör sina uppgifter genom att ge råd och anvisningar i särskilda fall eller genom cirkulär och meddelanden, genom samråd och besvarande av remisser, genom att delta i och själv organisera kom- mittéer och konferenser samt genom att bedriva viss försöksverksamhet m. m.
Statens brandinspektion är ett rådgivande organ utan direktiv _ eller förelägganderätt gentemot kommuner eller enskilda. På ett område äger dock inspektionen meddela för länsstyrelserna bindande föreskrifter. Detta gäller närmare föreskrifter rörande länssty- relsernas tillämpning av kungörelsen om er- sättning pä grund av verksamhet för brand- släckning m. m.
Statens brandinspektion sorterar under civildepartementet. Chef för inspektionen är enligt instruktionen riksbrandinspektören som ensam avgör alla ärenden. lnnan inspek— tionen meddelar råd eller anvisning skall inspektionen, om frågan är av principiell betydelse eller det är påkallat av annan orsak, samråda med bl.a. berörda myndig- heter.
Personalen vid statens brandinspektion uppgår till 9 varav 6 handläggare. Anslaget till inspektionen uppgår budgetåret 1971/72 till ca 1 miljon kronor.
Statens planverk är central förvaltningsmyn- dighet för ärenden om planläggning av be- byggelse och om byggnadsväsendet. Det ålig- ger verket att i anslutning till den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnads- väsendet ge råd och vägledning för planlägg— ningen samt meddela föreskrifter, råd och anvisningar för byggnadsväsendet samt att verka för samordning mellan planverkets och andra myndigheters insatser på dessa om- råden.
Planverket leds av en styrelse. Verket är organiserat på en planbyrå, en utvecklings— byrå, en teknisk byrå och en administrativ byrå. Till planverket är knutna ett råd för samhällsplanering och ett tekniskt rad. Ver- ket sorterar under civildepartementet.
Antalet anställda vid statens planverk upp- går budgetåret 1971/72 till 114 varav 78 utgör handläggande personal. Anslaget till verksamheten uppgår till ca 10 miljoner kro- nor.
Den skyddsinriktade verksamheten
Den del av verksamheten inom statens plan- verk som i detta sammanhang tilldrar sig uppmärksamhet är uppgiften att meddela föreskrifter, råd och anvisningar för bygg- nadsväsendet.
Grundläggande bestämmelser om hur byggnader och anordningar därtill skall vara utförda finns i 1959 års byggnadsstadga en- ligt vilken byggnadslov måste erhållas från byggnadsnämnd för nybyggnad m. m., varvid stadgans bestämmelser och de därtill av sta— tens planverk utfärdade tillämpningsföre- skrifterna gäller som villkor. Enligt stadgan skall planverket, om föreskrift berör annan myndighets verksamhetsområde, samråda med denna myndighet. Föreskrift som är ”av icke oväsentlig ekonomisk betydelse” mäste fastställas av Kungl. Maj:t.
Byggnadsstadgans regler är motiverade av krav på säkerhet, hygien Och trevnad (omfat- tande säkerhet mot olycksfall förorsakade av brand, dålig hållfasthet hos bärande bygg-
nadsdelar, olämpliga installationer t. ex. för gas, vatten och elektrisk ström; säkerhet mot sanitär olägenhet genom dålig belysning, ven- tilation osv.).
En rad andra författningar innehåller be- stämmelser om vissa anordningar i byggnader varigenom även andra centrala myndigheter än statens planverk äger utfärda föreskrifter eller meddela anvisningar rörande byggnader och byggnadsanordningar. Kommerskollegiet meddelar sålunda föreskrifter vad gäller elektriska starkströmsanläggningar Och brandfarliga och explosiva varor. Föreskrift— er meddelas också av civilförsvarsstyrelsen medan arbetarskyddsstyrelsen, statens brand- inspektion och, på hälsovårdens område, so- cialstyrelsen och veterinärstyrelsen meddelar anvisningar.
Byggnadstekniska föreskrifter utfärdas även av kommunerna i fråga om vatten- och avloppsanläggning, vissa elektriska anord- ningar samt gasinstallationer.
Utvecklingen har karakteriserats av en strävan att i de fall det är praktiskt möjligt och lämpligt ur olika specialförfattningar utmönstra byggnadsbestämmelser och i stäl- let införa dessa i tillämpningsföreskrifterna till byggnadsstadgan.
Byggnadsindustrialiseringsutredningen fö— reslog 1966 bl. a. att alla bestämmelser om byggandet skulle samordnas till form och innehåll och att planverkets tillämpningsbe- stämmelser till byggnadsstadgan borde om- fatta alla delar i en byggnad. Utredningen eftersträvade en sådan ordning i fråga om både sådana byggnadsbestämmelser som meddelas i författning eller av statlig myn- dighet och bestämmelser som meddelas av kommunalt eller enskilt organ, t. ex. vatten- och avloppsverk, gasverk samt elkraftleveran-
törer. Departementschefen anförde beträffande dessa förslag i prop. 1967:100 bl.a. att utredningens önskemål i fråga om författ- ningsbestämrnelserna på byggnadsområdet förverkligats på flera specialområden, men menade också att vissa specialområden på grund av bestämmelsernas art bör regleras särskilt och stå under tillsyn av andra myn-
digheter än (nuvarande) planverket och att man ofta inte från dessa myndigheters be- fogenhetsområde kan ta undan sådana be- stämmelser som råkar ha betydelse för byg- gandet. Departementschefen betonade be- tydelsen av samråd mellan myndigheterna för att tillgodose kravet på rationellt byggan- de: "När byggnadsstyrelsen (planverket) ut- formar sina bestämmelser måste den ha de speciella intressena inom andra myndigheters områden för ögonen så att det inte uppstår konflikter mellan de olika typerna av be- stämmelser eller oklarhet om innebörden av vad som gäller. Specialmyndigheterna i sin tur måste se till att deras bestämmelser blir förenliga med de centrala byggnadsbestäm- melserna.”
Departementschefen anförde vidare att bestämmelser som rör byggandet och som specialmyndigheten svarar för kan utfärdas av planverket och tas in i tillämpningsbe- stämmelserna till byggnadsstadgan och att detta vore en samordningsåtgärd av betydan- de praktiskt värde. Att ett specialområdes byggnadsbestämmelser publiceras av plan- verket hindrade självfallet inte att de också tas in i specialmyndighetens bestämmelse- samling, menade departementschefen.
De tekniska föreskrifterna utarbetas inom statens planverk under medverkan av utom- stående sakkunniga på olika områden. Prin- cipiella frågor i samband med föreskrifternas utformning föreläggs planverkets tekniska råd som är sammansatt av representanter för olika intressegrupper med anknytning till byggnadsverksamheten. Förslagen till före- skrifter och anvisningar remitteras till stat- liga och kommunala myndigheter samt andra berörda parter.
Branschorganisationer bereds tillfälle yttra sig över förslag som berör deras respektive områden. Samråd äger rum när föreskrift berör annan myndighets verksamhetsområde och även i andra fall.
3.5.6 Miljöskyddslagen
Genom miljöskyddslagen har en samlad rättslig reglering kommit till stånd på miljö-
vårdsomrädet. Lagstiftningen var tidigare splittrad på flera författningar — vattenlagen, hälsovårdsstadgan, byggnadslagen, byggnads- stadgan.
Lagen omfattar både vattenförorenande företag och anläggningar som orsakar luftför- oreningar, buller etc. Lagen är däremot inte tillämplig på störning i radiomottagnings- apparat, i fråga om joniserande strålning eller inverkan av elektisk ström från elektrisk anläggning varom särskilda bestämmelser gäl- ler.
Den som utövar eller avser att utöva miljö- farlig verksamhet kan få sin sak prövad genom att han söker tillstånd hos konces- sionsnämnden för miljöskydd. Vissa utövare av miljöfarlig verksamhet är skyldiga att underkasta sig tillståndsprövning.
Naturvårdsverket och länsstyrelserna ut- övar tillsyn över miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna intressen. Tillsynsmyndigheten kan ingripa med råd eller anvisningar eller under särskilda villkor med föreläggande om försiktighetsmått eller förbud mot verksamheten. På hemställan av naturvårdsverket kan koncessionsnämnden besluta om förbud eller försiktighetsmått.
Naturvårdsverket och koncessionsnämn— den för miljöskydd lyder under jordbruks- departementet.
3 .5.7 Verksamheten styrelsen
inom arbe tarskydds-
Samhällets insatser på arbetarskyddsomrädet sker genom arbetstids- och arbetarskyddslag- stiftningen och genom den tillsyn som skall utövas enligt denna lagstiftning.
Grundläggande regler om arbetarskyddet återfinns i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949. Kompletterande föreskrifter är intag— na i kungörelsen den 6 maj 1949 med före— skrifter angående tillämpningen av arbe- tarskyddslagen (arbetarskyddskungörelsen) samt i råd och anvisningar meddelade av arbetarskyddsstyrelsen.
Tillsynen av efterlevnaden av arbetar- skyddslagen åvilar arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning,
yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsman.
Arbetarskyddsstyrelsen har i huvudsak att verka för främjande av arbetarskyddet, att meddela erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar rörande arbetarskydds- och ar- betstidslagstiftningens tillämpning, att till- handagå med råd och upplysningar i arbetar- skydds- och närstående frågor samt att hand- lägga ärenden som rör arbetstid, raster och vila från arbetet. Styrelsen är chefsmyndig— het för yrkesinspektionen och handhar ad- ministrationen av yrkesinspektionens perso- nal och ekonomi.
Arbetarskyddsstyrelsen. som sorterar un- der socialdepartementet. leds av en styrelse med varierande sammansättning allt efter arten av behandlat ärende. l s.k. pleniären— den består sålunda styrelsen av generaldirek- tören. två överingenjörer och två byråchefer inom verket. i s.k. partsärenden av general- direktören, två byråchefer/överingenjörer samt två arbetsgivare- och två arbetstagare- representanter.
Verksamheten är organiserad på fyra by- råer — allmäntekniska och maskintekniska byråerna samt arbetstids— och kanslibyråerna — och tre fristående sektioner — sociala sektionen, skogssektionen och trafiksek- tionen. Antalet anställda är ca 125. Anslaget till arbetarskyddsstyrelsen uppgår budgetåret 1971/72 till ca 10 miljoner kronor.
3.5.8 Verksamheten inom allmänna yrkes- inspektionen
Enligt arbetarskyddslagens & 47 utövas till- synen av efterlevnaden av lagen och dess tillämpningsföreskrifter av arbetarskydds- styrelsen samt under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionens befattnings- havare och kommunala tillsynsmän. Paragra- fen säger vidare att Konungen kan förordna att tillsynen av visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda befattningshavare, utövas av specialinspek- tör.
Till yrkesinspektionen som sarnmanfattan- de begrepp hör sålunda dels den s. k. allmän-
na yrkesinspektionen — med yrkesinspek- törer, förste distriktsingenjörer, socialinspek- törer och distriktsingenjörer — dels ett antal specialinspektioner.
Uppgiften för allmänna yrkesinspektionen är att utöva tillsyn enligt arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen. Detta sker framför allt genom besök på arbetsplatserna samt genom rådgivnings- och upplysningsverksam- het.
Yrkesinspektör äger förelägga arbetsgivare att inom utsatt skälig tid vidta viss åtgärd för att avhjälpa konstaterade missförhållanden eller också skriftligen förbjuda fortsatt arbe- te eller fortsatt användning av viss maskin o.dyl. eller arbetsmetod om inte de villkor iakttas som anges vid förbudets meddelande.
Allmänna yrkesinspektionen är organise- rad pä ll distrikt vart och ett under ledning av en yrkesinspektör. I varje distrikt finns ett förtroenderåd med 7 ledamöter represente- rande arbetsgivare, arbetstagare, läkare och kommunal förvaltning.
Antalet anställda uppgår budgetåret 1971/72 till 250 varav 190 är inspekterande personal (exklusive deltidsanställda läkare). Anslaget till yrkesinspektionen uppgår till ca 17 miljoner kronor.
Specialinspektioner finns för respektive skogen, trafiken (på land och i luften), stuve- ri, gruvor, explosiva och brandfarliga ämnen samt elektriska anläggningar. En närmare redogörelse för de specialinspektioner som är administrativt knutna till kommerskollegiet lämnas i det följande.
3.5.9 Verksamheten inom statens elektris- ka inspektion
Elektriska inspektionen är den lokala statliga organisationen för ärenden angående tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar och därmed sammanhängande frågor. Anlägg- ningar för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane— eller trådbussdrift är dock undantagna. Kom- merskollegiet är chefsmyndighet för inspek— tionen. Organisationen är uppbyggd av fem distrikt, vart och ett under ledning av en överinspektör som också är specialinspektör
inom yrkesinspektionen för elektriska frå- gor. Antalet anställda vid elektriska inspek- tionen är f. n. 37 varav 22 utgör handläggan- de personal. Anslaget till inspektionen upp- går budgetåret 1971/72 till 2,5 miljoner kronor. Distriktskontoren är placerade i Hässleholm (södra distriktet). Kristinehamn (västra), Stockholm (östra), Hudiksvall (ned- re norra) och Skelefteå (övre norra).
Bland uppgifterna ingår i dagsläget:
— tillsyn av elektriska starkströmsanlägg- ningar genom besök på industrier, elverk, distributionsanläggningar m. m., — utredningar om olycksfall, eldsvådor och driftstörningar, — handläggning av ärenden om drifttillstånd, — inspektion och markpotentialmätningar med anknytning till denna tillståndsgiv- ning, — tekniska utredningar, behandling av för- frågningar rörande utförande av stark- strömsanläggningar, ; remissverksamhet angående koncessioner, installatörsbehörighet m. m., — registreringsåtgärder m. m. i samband med koncessioneringen, _ upplysningsverksamhet.
Tillsyns- och upplysningsverksamheten, meddelandet av drifttillstånd och uppgifteri anslutning därtill samt handläggningen av ärenden rörande olycksfall är de tre huvud- grupper av ärenden som har en inriktning på säkerhetsfrågor. Olika uppgifter i anslutning till koncessioneringen av distributionsanlägg- ningar för elkraft (som handhas av kommers- kollegiet) har däremot inte några säkerhets- vårdande inslag. När koncessionslagstift- ningen först infördes omkring sekelskiftet stod skyddet för tredje mani förgrunden; numera är emellertid frågan om behövlighet och planmässighet i stället avgörande för koncessionsgivningen.
Yrkesinspektion
Överinspektörerna vid statens elektriska in- spektion är specialinspektörer inom sina respektive distrikt för tillsyn av arbetar-
skyddslagens efterlevnad vad gäller elektriska starkströmsanläggningar.
Särskilda föreskrifter har utfärdats av ar- betarskyddsstyrelsen, i samråd med kom- merskollegiet, rörande gränsdragning mellan tillsynsområden för allmänna yrkesinspek- tionen och specialinspektörerna för tillsyn av elektriska starkströmsanläggningar.
Enligt föreskrifterna skall yrkesinspektör vid tillsyn å arbetsställe, där elektrisk stark- strömsanläggning finns, också tillse att be- tryggande säkerhet mot olycksfall i arbetet genom inverkan av elektrisk ström föreligger i de avseenden, som framgår av en av styrel- sen och kollegiet utarbetad promemoria. I denna promemoria sägs bl. a. att från yrkes- inspektörens uppgifter på elektriska sidan är undantagna transformator-, ställverks-, acku- mulator-, generator- och omformarrum och driftutrymme på fordon. Tillsynen i nämnda fall skall för yrkesinspektörens del endast gälla sådana förhållanden, som iakttas vid okulärbesiktning och som uppenbart strider mot gällande säkerhetsföreskrifter för elek- triska starkströmsanläggningar.
Ifrågavarande PM ger även vissa anvis- ningar om vad yrkesinspektionen främst bör se på i detta sammanhang och ger en del exempel inom områdena underhåll av elek- triska ledningar, apparater och maskiner samt skydd mot oavsiktlig beröring.
De nämnda föreskrifterna rörande gräns- dragning etc. innehåller även en del anvis- ningar för yrkesinspektören, t. ex. att arbets- givare eller anläggningens innehavare skall underrättas om eventuella brister och sin skyldighet att tillse att anläggningen överens- stämmer med gällande säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströmsanläggningar.
Om yrkesinspektören är tveksam om an- märkning bör framställas, hur anvisning bör utformas eller hur missförhållande bör av- hjälpas, eller medför avhjäpande av brist eller fel stora kostnader. skall yrkesinspektören samråda med specialinspektören. Vidare skall enligt nämnda föreskrifter yrkesinspek- tören underrätta specialinspektören om meddelad anvisning inte leder till rättelse inom rimlig tid.
3.5.10 Verksamheten inom Sprängämnesin- spektionen
Sprängämnesinspektionen är statligt tillsyns- organ för ärenden om explosiva och brand- farliga varor och därmed samman- hängande frågor. Kommerskollegiet är chefs- myndighet för inspektionen. Sprängämnes- inspektören är även specialinspektör inom yrkesinspektionen. I fråga om arbetarskydds- ärenden är denne underställd arbetarskydds- styrelsen.
Inspektionen är under sprängämnesinspek- tören organiserad på två civila avdelningar och en militär avdelning. Den ena civila avdelningen handlägger ärenden rörande ex- plosiva varor och brandfarliga gaser, den andra ärenden rörande brandfarliga vätskor. Antalet anställda uppgår budgetåret 1971/72 till 17 varav 12 utgör handläggande personal. För sprängämnesinspektionen är anslaget ett belopp om 1,1 miljoner kronor.
De författningsmässiga utgångspunkterna för sprängämnesinspektionens verksamhet ligger huvudsakligen i förordningarna om explosiva varor respektive brandfarliga varor. Inspektionen är biträdande tillsynsmyndig- het enligt explosivvaruförordningen med skyldighet att lämna länsstyrelser och polis- myndigheter tekniskt biträde vid förord— ningens tillämpning och medverka i tillsynen vad gäller tillverkning av explosiva varor. Genom anvisning skall inspektionen föran- stalta om rättelse av aktuella missförhållan- den.
Sprängämnesinspektionens uppgifter en- ligt förordningen om brandfarliga varor är att lämna vederbörliga myndigheter tekniskt sakkunnigt biträde vid tillämpningen av gäl- lande bestämmelser, att på begäran tillhanda- gå allmänheten nied råd och anvisningar, att utöva tillsyn över efterlevnaden av förord— ningen, att där mot denna stridande förhål- landen föreligger föranstalta om rättelse ge- nom anvisning till den felande samt att om rättelse inte vinnes anmäla förhållandet till brandchefen samt polis- eller åklagarmyndig- heten.
Enligt förordningen har sprängämnesin-
spektionen också dels rätt att på begäran utfärda s. k. frivilliga typgodkännanden. dels skyldighet att i vissa fall meddela obligatoris- ka godkännanden. Det senare gäller i de fall då kommerskollegiet föreskrivit att viss an- ordning inte får saluhallas. försäljas eller utnyttjas utan typgodkännande.
Yrkesinspektion
Kungl. Maj:t har med stöd av arbetarskydds- lagen förordnat att den tillsyn av efterlevna- den av arbetarskyddslagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter som åligger yrkesinspektör, i vad angår framställning, handhavande och förvaring av explosiva Och särskilt eldfarliga ämnen skall utövas av sprängämnesinspektören i egenskap av spe— cialinspektör inom yrkesinspektionen. Ar- betarskyddsstyrelsen må efter samråd med kommerskollegiet besluta om jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörs och spräng- ämnesinspektörs befogenheter.
Samverkan mellan yrkesinspektör och sprängämnesinspektör vid tillsyn av efter- levnaden av arbetarskyddslagen är reglerad i särskilda föreskrifter utfärdade av arbetar- skyddsstyrelsen efter samråd med kommers- kollegiet. Enligt dessa skall i sammanfattning sprängämnesinspektören handlägga arbetar- skyddsärenden i vad avser skydd mot explo- sion eller brand rörande arbetsprocess där explosiv eller brandfarlig vara tillverkas eller bearbetas eller där eljest särskild risk för explosion eller brand föreligger.
Sprängämnesinspektören har också tillsyn över förvaring under vissa förhållanden av explosivt eller eldfarligt ämne samt över transport av brandfarlig vara fran fabrik, raf- finaderi, lagringsanläggning o.dyl. och över transport av explosiv vara som ombesörjs av tillverkaren.
Yrkesinspektör utövar tillsynen i övrigt vid arbetsställen som omfattas av spräng- ämnesinspektörens tillsyn. Den kan t.ex. avse arbetslokaler, personalrum, maskiner, tryckkärl, lyftanordningar. belysning etc. allt i den man det ej har samband med hantering enligt ovan. Tillsynen omfattar ocksa an-
vändning av explosiv vara för sprängnings- arbete liksom annan hantering av explosiv eller brandfarlig vara som inte omfattas av sprängämnesinsPektörens tillsyn enligt ovan (t.ex. ren förbrukning, exempelvis oljeeld- ning, av brandfarlig vara).
Om denna fördelning av tillsynen i visst fall inte befinns vara ändamålsenlig kan sprängämnesinspektören och yrkesinspektö- ren komma överens om det sätt på vilket tillsynen skall fullgöras.
Sprängämnesinspektörens befogenheter i egenskap av specialinspektör inom arbetar- skyddet är desamma som de som gäller för yrkesinspektör: han äger meddela föreläggan— de och förbud. Dessa befogenheter är alltså mer långtgående än de som tilläggs spräng- ämnesinspektören vid fullgörandet av ålig- gandena enligt förordningarna om explosiva och brandfarliga varor och som inskränker sig till anvisningsrätt.
3.5.1 1 Verksamheten inom bergsstaten
Bergsstaten är enligt instruktionen den loka- la statliga organisationen för ärenden om rikets bergshantering och därmed samman- hängande frågor. Chefstjänstemännen, berg- mästarna, är dessutom specialinspektörer inom yrkesinspektionen och lyder i detta avseende under arbetarskyddsstyrelsen. Kommerskollegiet är chefsmyndighet.
För bergsstatens verksamhet finns fyra bergmästardistrikt. Kostnaderna för bergs- staten uppgår budgetåret 1971/72 till 939000 kronor. Antalet anställda är 13 varav 8 handläggare.
Bergsstatens inspektionsuppgifter omfat- tar:
—Teknisk inspektion av fyndigheter och andra underjordsarbeten enligt gruvlag- stiftningen
_ Yrkesinspektion.
Enligt gruvlagen utövar kommerskollegiet och bergsstatstjänstemännen tillsyn över gruvdriften. Det praktiska tillsynsarbetet ut- förs dock så gott som helt av bergsstaten. Tillsynen över gruvarbete enligt gruvlagen
går ut på att kontrollera att gruvarbete inte bedrivs på ett sätt som äventyrar gruvans bestånd eller annans egendom, att tillträde till gruvans obrutna delar är tryggat samt att uppenbar misshushållning med malm inte förekommer.
Någon naturlig gränslinje i det praktiska arbetet mellan tillsyn enligt gruvlagstift— ningen respektive arbetarskyddslagstift- ningen finns knappast. Bägge typerna av inspektion utförs normalt samtidigt. Yrkes— inspektion är det dominerande inslaget i tillsynsverksamheten .
Arbetsfördelningen mellan bergsstaten som specialinspektion inom arbetarskyddet och den allmänna yrkesinspektionen är en— ligt gränsdragningsföreskrifter, utformade av arbetarskyddsstyrelsen i samråd med kom- merskollegiet, så definierad att i princip alla bergarbeten i utrymme under jord och i vissa utrymmen förbundna därmed hör till berg- mästarens arbetsområde; arbeten ovan jord faller under yrkesinspektionens tillsyn.
Begsstatens (bergmästarnas) tillsyn av un- derjordsarbeten begränsar sig inte enbart till utrymmen för brytning av mineral. Enligt gränsdragningsföreskrifterna skall bergmäs- tarna svara för tillsyn i anslutning till arbe- tarskyddslagen vad gäller utrymme under jord vid inrättande av kraftverk, verkstäder, förråd, skyddsrum, reningsverk, trafik-, av— lopps- och dräneringstunnlar, varv, hangarer och liknande anläggningar under den tid sprängningsarbeten samt därmed samman- hängande skrotnings- och förstärkningsarbe- ten pågår. Enligt gränsdragningsföreskrifter- na övertar yrkesinspektör successivt tillsynen allteftersom montagearbete i bergutrymme påbörjas.
Gränsdragningsföreskrifterna öppnar möj- ligheter till förskjutning i speciella fall mel- lan bergmästarens och den allmänna yrkes- inspektionens ansvarsområden. Vad gäller ovanjordsarbetena är det redan enligt gräns— dragningsföreskrifterna fastställt att berg- mästaren skall svara för vissa tillsynsuppgif- ter, nämligen de som har samband med underjordsarbeten av det slag där bergmästa- ren normalt svarar för tillsynen. Därutöver
heter det i gränsdragningsföreskrifterna att dagbrott eller annat bergbrytningsutrymme ovan jord av stort djup eller med andra svåra brytningstekniska'förhållanden genom beslut av arbetarskyddsstyrelsen kan föras över till bergmästarens ansvarsområden.
I viss utsträckning har denna möjlighet till utvidgning av området för bergmästarens till- synsverksamhet tagits i anspråk. Det gäller således vissa ovanjordsarbeten som eljest skul— le ha fallit inom den allmänna yrkesinspek- tionens ansvarsområde. Det har också före- kommit att tillsyn av bergrums bestånd som eljest skulle ha varit en uppgift för den allmänna yrkesinspektionen har lagts hos bergmästare.
3.5.12 Verksamheten inom arbetsmedicins- ka institutet
Arbetsmedicinska institutet har till uppgift att bedriva utredningsarbete, forskning och undervisning inom arbetsmedicin, yrkes- hygien och arbetsfysiologi, däri inbegripet utredningsuppdrag från myndigheter, orga- nisationer, företag och enskilda. Utbildnings- programmet omfattar bl. a. kursbunden un- dervisning för företagsläkare, skyddsingenjö- rer och företagssköterskor. Härtill kommer bl. a. viss utbildning för yrkeshygienska tek- niker vid yrkesinspektionen samt kurser i ergonomi.
Verksamheten är uppdelad på en medi- cinsk, en kemisk, en teknisk och en arbets- fysiologisk avdelning samt en administrativ sektion. institutet leds av en styrelse vari ingår, förutom sakkunskap inom medicin och forskning, representanter för arbets- marknadens parter (chefen för arbetsmark- nadsstyrelsen är ordförande i institutets sty- relse). Antalet anställda är ca 120. Anslaget till institutet, som sorterar under socialde- partementet, uppgår budgetåret 1971/72 till ca 10 miljoner kronor.
3.6 Aktuella utvecklingsfrågor med anknyt- ning till förvaltningsapparaten för tekniska regleringsåtgärder och statligt säkerhetsar- bete
3.6.1 Atomenergiutredningens förslag till ny organisation på reaktorsäkerhetsområdet
Utredningen har tidigare i avsnitt 3.2.15 redovisat atomenergiutredningens uppdrag och förslag. Förslagen beträffande anknyt- ningen av de säkerhetsinriktade uppgifterna på atomenergiområdet skall i korthet re- kapituleras.
Uppgifterna på reaktorsäkerhetsområdet väntas komma att utgöra ett begränsat un— derlag för en fristående myndighet under den närmaste femårsperioden, framhöll ut- redningen, som därför prövat möjligheterna att anknyta uppgifterna till ett befintligt organ med likartade uppgifter. Tänkbara an- knytningsmyndigheter var för utredningen arbetarskyddsstyrelsen, statens strålskydds- institut, statens naturvårdsverk och kom- merskollegiet.
Atomenergiutredningens slutliga val av strälskyddsinstitutet som anknytningsmyn— dighet för reaktorsäkerhetsfrågorna baserade sig dels på det förhållandet att likhet i fråga om verksamhetens målsättning och allmänna karaktär föreligger (inriktning på skyddsfrå- gor; gemensamt intresseområde: verksamhet som ger upphov till radioaktiv strålning), liksom likhet i fråga om administrativa upp- gifter (de juridiska och administrativa frågor som följer av atomenergilagens respektive strålskyddslagens tillämpning ar relativt lik— artade), dels på önskemålet att en ny orga- nisation för reaktorsäkerhetsfrågorna snabbt skall kunna träda i funktion (en anknytning till strälskyddsinstitutet torde enligt utred- ningen kunna genomföras med relativt be- gränsade förändringar av nuvarande förhal- landen). Utredningen framhöll samtidigt att det finns väsentliga skillnader mellan pröv- ningen av skyddsfrågor och reaktorsäkerhets- frågor avseende såväl metodik och erforder- lig sakkunskap som tidpunkt för den huvud- sakliga arbetsinsatsen. Några mera betydande
samordningsvinster på teknisk nivå torde därför knappast kunna uppnås vid en an- knytning av reaktorsäkerhetsuppgifterna till strälskyddsinstitutet, menade utredningen.
Atomenergiutredningen ville också anläg- ga ett långsiktsperspektiv på organisations- frågan och anförde:
”Ett val av strälskyddsinstitutet som an- knytningsmyndighet behöver enligt utred- ningens mening inte försvåra en senare pröv- ning av de organisatoriska sambanden mellan olika statliga säkerhets- och tillsynsverksam- heter. Beträffande den särskilda tillsynen på strålskydds— och reaktorsäkerhetsområdet kan det efter hand visa sig önskvärt att åstadkomma en närmare samordning med de myndigheter som verkar på miljöskyddsom- rådet. En annan tänkbar utvecklingslinje är anknytning till ett statligt tekniskt säkerhets— organ med uppgifter av en typ som f.n. handhas av arbetarskyddsstyrelsen och kom- merskollegium m. f. myndigheter.”
Anknytningen till strälskyddsinstitutet föreslogs ske på så sätt att en särskild reak- torsäkerhetsavdelning inrättas inom institu- tet under ledning av en chefstjänsteman. En gemensam styrelse föreslogs för den samlade verksamheten inom institutet med en reak- torsäkerhetsnämnd som rådgivande organ till styrelsen i reaktorsäkerhetsärenden som av- görs av styrelsen.
Utredningen föreslog också vissa ändringar i nuvarande handläggning innebärande bl. a. att ansökningar om tillstånd skall inges till reaktorsäkerhetsmyndigheten och att denna meddelar tillstånd men att Kungl. Maj:t för- behåller sig avgörandet i alla ärenden som inte kan bedömas enbart från säkerhetssyn- punkt.
Utredningen föreslog också att verksam- heten inom reaktorsäkerhetsmyndigheten i fortsättningen skulle finansieras genom av- gifter och föreslog ett system med såväl fasta som rörliga avgifter.
Som framgått av redogörelsen i avsnitt 3.2.15 innebar 1970 års riksdagsbeslut att någon ändring av nuvarande organisatoriska förhållanden inte genomförts. Föredragande departementschef anförde i den aktuella pro- positionen att delegationen för atomenergi-
frågor och reaktorförläggningskommittén bör bestå med i huvudsak oförändrade upp- gifter till dess en samlad prövning av orga- nisations- och samordningsproblemen på an— gränsande områden kan äga rum.
3.6.2 Energikommittens förslag till ny orga— nisation för säkerhetsarbetet på energiom- rådet
En redogörelse för energikommittens upp- drag och förslag har lämnats i avsnitt 3.2.14. Förslagen vad beträffar de säkerhets- inriktade verksamhetsgrenarna på området tas här upp på nytt.
Energikommittén föreslår att bland det nya centrala energiorganets uppgifter skall ingå utfärdande och tillsyn av säkerhetsföre- skrifter för energianläggningar. Förslaget in- nebär ett överförande till energiorganet av reaktorsäkerhetsarbetet inom delegatio- nen för atomenergifrågor/reaktorförlägg- ningskommittén, av elsäkerhetsfrågoma inom kommerskollegiet och av elektriska inspek- tionen. Kommittén anför vidare att spräng- ämnesinspektionens organisatoriska anknyt- ning bör övervägas i samband med de över- väganden om säkerhetslagstiftning för övriga energislag som kommitten föreslår skall komma till stånd. Kommittén föreslår sepa- rata beslutsfunktioner för säkerhetsfrågorna inom ramen för energiorganets arbete. Enligt förslaget skall en reaktorsäkerhetsnämnd be- sluta i reaktorsäkerhetsfrågor, en energi- säkerhetsnämnd i övriga energisäkerhetsfrå- gor.
3.6.3 Räddningstjänstutredningen
En utredning rörande åtgärder till främjande av räddningsberedskapen vid olyckor tillkal- lades 3.12.l965. Genom särskilda direktiv 15.12.1967 vidgades räddningstjänstutred- ningens uppdrag till att omfatta även frågor om oljeskyddsberedskapen.
I direktiven anfördes bl. a. följande:
”Från dessa utgångspunkter bör en utred- ning komma till stånd för att klarlägga hur
erforderlig samordning och komplettering av nu organiserad räddningsverksamhet bör ske samt hur räddningsarbete bör ledas vid olyckor av större omfattning där insatser av olika räddningsorganisationer erfordras. I detta sammanhang bör också utredas hur ansvaret för verksamheten bör fördelas mel- lan olika organ i fall där tveksamhet kan råda härom. Utredningen bör främst ta sikte på verksamhet som avser räddning av män- niskoliv. Också eventuella behov av att an— skaffa särskild räddningsutrustning samt or- ganisatoriska frågor och utbildningsfrågor bör beaktas.” ] tilläggsdirektiven anfördes bl. a: ”För oljeskyddsberedskapen föreslog olje- skyddsutredningen att tillsynsuppgifterna skulle delas mellan statens naturvårdsnämnd och sjöfartsstyrelsen. Ett stort antal statliga myndigheter berörs av katastrofberedskap och räddningstjänst. Utöver naturvårdsverket och sjöfartsstyrelsen kan nämnas rikspolis- styrelsen, militära myndigheter, tullverket (kustbevakningen), statens brandinspektion, kommerskollegium (sprängämnesinspektio- nen) och televerket. Ledningen av ingri- panden vid katastrof som berör flera centrala myndigheters verksamhetsområden synes bö- ra utövas av länsstyrelsen om inte lokal myndighet är tillräcklig. De centrala myndig- heterna behövcr självfallet ge anvisningar till sina underlydande organ om deras planlägg- ning för och uppträdande vid räddnings- tjänst. För att enhetlighet skall nås behövs sannolikt en samordnande central myndig- het, som i möjligaste mån står fri i förhållan- de till de olika fackmyndigheternas intres— sen. Räddningstjänstutredningen bör under- söka de närmare uppgifterna för en sådan myndighet och pröva om de kan anförtros någon befintlig myndighet. Därvid bör beak- tas vilket behov av statlig tillsyn som förelig- ger om räddningstjänsten blir en kommunal angelägenhet, såsom f. n. brandförsvaret och, enligt oljeskyddsutredningens förslag, olje- skyddsberedskapen. Om tillsyn över brand- försvaret och annan räddningstjänst finnes böra anförtros samma myndighet, bör också övervägas på vad sätt sprängämnesinspek- tionens uppgifter på oljeområdet bör modi- fieras och samordnas."
Utredningen föreslår i sitt nyligen fram- lagda betänkande ”Räddningstjänst” (SOU l97l250) att skyldighet skall införas för kommunerna att handha räddningstjänst. Brandstyrelsen skall enligt förslaget handha förvaltningen av räddningstjänsten inom kom-
munen. Utredningen föreslår vidare att läns- styrelsen skall ha ansvaret för katastrofplan- läggning inom länet samt utöva regional stat- lig tillsyn över räddningstjänstens lokala or— ganisation.
Oljebekämpningen till lands skall enligt förslaget ombesörjas av de lokala räddnings- organen, medan oljebekämpningen till sjöss samt i kustvatten, Mälaren och Vänern skall ankomma på tullverkets kustbevakning.
Den centrala tillsynen över samhällets räddningstjänst skall enligt förslaget anför- tros ät statens brandinspektion, som enligt räddningstjänstutredningen bör personellt förstärkas och förses med lekmannastyrel- se. Utredningen föreslår att de ärenden angå- ende brandfarliga varor m. ni. som nu hand- läggs av kommerskollegiet och sprängämnes- inspektionen Och som inte är av militär natur överförs till brandinspektionen. Även det biträde som sprängämnesinspektionen läm- nar arbetarskyddsstyrelsen vid viss tillsyns- verksamhet och som avser brandfarliga varor bör enligt utredningen ankomma på brand- inspektionen.
I fråga om statens brandskola har utred- ningen funnit att verksamheten i huvudsak bör behållas i sin nuvarande form och anser att påtagliga fördelar skulle vinnas om brand- skolan inordnas i brandinspektionen.
Länsbrandinspektörsorganisationen kom- mer att upphöra om utredningens förslag genomförs att fyra tjänster knyts till brand- inspektionen för expertservice åt länsstyrel- serna.
3.6.4 Utredningen om befordran av farligt gods på väg m. m.
29.6.1964 tillkallades en utredning med upp- gift att verkställa utredning angående beford- ran av farligt gods på landsväg och järnväg m. m.
Direktiven tog bl.a. upp den organisato- riska splittringen vad gäller handläggningen av ärenden om transport av farligt gods:
"Frågor rörande transporter av farligt gods handläggs för närvarande i vårt land av olika myndigheter alltefter frågans art, trans-
portmedlct och naturen av det intresse som motiverat gällande regler i ämnet, sålunda bl. a. väg— och vattenbyggnadsstyrelsen,järn- vägsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, luftfarts— styrelsen, kommerskollegium, sprängämnes- inspektionen, arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd. Den- na splittring på olika statliga myndigheter och organ av med varandra nära besläktade och delvis intimt sammanhängande frågor synes näppeligen ägnad att säkerställa vare sig den erforderliga fortlöpande anpass- ningen av bestämmelserna till den pågående utvecklingen eller den enhetlighet i tillämp- ningen som måste fordras. Utredningen sy- nes därför böra få i uppdrag att i förevarande sammanhang överväga även behovet och lämpligheten av att, med avseende på alla trafikgrenar, sammanföra frågor rörande transport av farligt gods till handläggning inom ett centralt statligt organ om möjligt inordnat i någon redan bestående myndig- hets organisation."
Utredningen har överlämnat ett första be- tänkande ”Eur0peisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg” (SOU 1971:20). Utredningen föreslår där att Sverige ansluter sig till ADR, dvs. den europeiska överenskommelsen om inter- nationell transport av farligt gods på väg, som i alla tillämpliga hänseenden överens- stämmer med föreskrifterna i ”internatio- nellt reglemente om befordran av farligt gods påjärnväg”, RlD, vilka Sverige sedan lång tid tillbaka tillämpat.
Utredningen avser att i sitt fortsatta arbe- te göra en översyn av bestämmelserna för inrikes landsvägstransporter i nära anslutning till det revisionsarbete som nu pågår inom ADR/RlD-organen.
Enligt utredningens uppfattning behövs det ett centralt, samordnande, rådgivande och vid behov beslutande organ för ADR-frä- gor i allmänhet även om speciella uppgifter uttryckligen läggs på andra myndigheter eller instruktionsmässigt faller inom dessas kom- petensområden. Utredningen föreslår att det tills vidare skall ankomma på kommerskolle- gium att vara centralt organ för ADR-frågor.
3.6.5 Betänkande om åtgärder till skydd mot radiostörningar
l ellagstiftningsutredningens uppdrag ingick också att pröva frågan om åtgärder till före- byggande av radiostörningar. Utredningen lade fram förslag härom i sitt betänkande ”Lagstiftning mot radiostörningar” (SOU 196622). Utredningens förslag innebär att Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall utfärda bestämmelser om tillåtna stömingsnivåer. Kontroll av att bestämmelserna efterlevs skall i huvudsak ske genom typprovning men också genom provning av enstaka anordning och efter- kontroll. Kommerskollegiet föreslås bli det sammanhållande organet för verksamheten med uppgift bl.a. att meddela förordningar om tillåten störningsnivå och utfärda före- skrifter om hur provningar och undersök- ningar skall utföras. En rådgivande radiostör- ningsnämnd föreslås inrättad vid kollegiets sida.
Några åtgärder från statsmakternas sida har hittills inte beslutats i anslutning till ellagstiftningsutredningens förslag.
3.6.6 Livsmedelsstadgekommitten
Livsmedelsstadgekommittén har gjort en översyn av livsmedelslagstiftningen som ut- mynnat i förslag till ny lagstiftning och om bildandet av ett nytt statligt centralorgan, en livsmedelsstyrelse, med ansvar för tillämp— ningen av den nya lagstiftningen (SOU 1970:6; bilagor SOU l970:7).
Den föreslagna organisationen avsåg fram- för allt att bygga på nuvarande veterinärsty- relsen. Dit skulle också uppgifter överföras som för närvarande ligger inom komrnerskol- legiet, socialstyrelsen, statens jordbruks- nämnd och lantbruksstyrelsen. För kom- merskollegiets del innebar de föreslagna för- ändringarna att ansvaret för den statliga reg- leringen i fråga om användningen av livsme- delstillsatser, i fråga om vitaminering av livs- medel och i fråga om tillåten halt av be- kämpningsmedelsrester skulle föras över till det nya organet.
K ommerskollegieutredningen underströk i sitt remissyttrande att den delade livsmedels- stadgekommitténs uppfattning att en ny cen- tralorganisation för den offentliga livsme- delskontrollen borde bildas. Däremot ville kommerskollegieutredningen inte tillstyrka det föreliggande organisationsförslaget.
En samorganisation på kansliplanet med socialstyrelsen skulle enligt kommerskolle- gieutredningen ge bättre möjlighet till prak- tisk samordning i fråga om olika insatser med anknytning till livsmedelskontrollen än den organisation som föreslagits av livsme- delsstadgekommitten. För den centrala led- ningen av den offentliga livsmedelskontrol- len och med ett samlande ansvar för de regleringsåtgärder som ansluter till en ny livsmedelsstadga borde ett särskilt organ av nämndtyp bildas. Kommerskollegiets upp- gifter i samband med livsmedelskontrollen borde föras över till den nya organisationen.
I sitt yttrande uppehöll sig kommerskol- legieutredningen vid den roll som tillkommit kommerskollegiet när det gällt att avbalanse- ra olika intressen och facksynpunkter i frå- gor i samband med livsmedelskontrollen. Bl.a. med utgångspunkt däri tog utred- ningen i sitt yttrande upp sammansättningen av det högsta beslutande organet på verks- planet. Andra alternativ borde studeras än en styrelse med den sammansättning som skis- serats av livsmedelsstadgekommitten. En sammansättning som innebär att åtminstone en majoritet av medlemmarna består av före- trädare för allmänna intressen borde stude- ras, framhöll kornmerskollegieutredningen.
] proposition 1971:62 föreslås att en ny central förvaltningsmyndighet för livsmedels- frågor, statens livsmedelsverk, inrättas för att fullgöra de arbetsuppgifter som aktualiseras av den nya livsmedelslagstiftningen. I det nya verket föreslås — med viss avvikelse från livsmedelsstadgekommittens förslag — ingå huvuddelen av veterinärstyrelsen, livsmedels- avdelningarna vid statens institut för folk- hälsan och en mindre del av kommerskolle- giet. Veterinärstyrelsens byråer som hand- lägger frågor om hälso- och sjukvård av djur överförs till lantbruksstyrelsen. Folkhälso—
institutets omgivningshygienska avdelning in- ordnas provisoriskt inaturvårdsverket. Livs- medelsverket föreslås få en styrelse med företrädare för konsumenter, handel, indu- stri och jordbruksnäring.
Det nya livsmedelsverket kommer enligt beslut av riksdagen att starta sin verksamhet 1.1.1972.
3.6.7 Utvecklingsfrågor på arbetarskyddets område
Inom arbetsmiljö- och arbetarskyddsområdet pågår en rad utredningar vilkas resultat san— nolikt kommer att få återverkningar på den statliga organisationen på området. En del av dessa ligger mera i periferin av kommerskol- legieutredningens intresseområde. Det har ändå bedömts befogat att här redogöra för dessa mot bakgrund av de överväganden beträffande en tänkbar ny organisation på området som utredningen redovisar i bilaga 5.
Ett betänkande om fåretagshälsovård har lagts fram av arbetarskyddsstyrelsen (SOU 1968:44). Utredningen har som målsättning för företagshälsovården angett att denna så långt möjligt bör gestaltas som en utvidgad form av arbetarskyddet. Verksamheten böri första hand vara förebyggande men även innefatta en viss sjukvårdande verksamhet. Utöver arbetsplatsernas företagshälsovård bör i samhällets regi finnas service- och konsultationsorgan på vilka den arbetsplats- anknutna verksamheten kan repliera. I pro- position l97l:23 läggs fram förslag beträf— fande en utbyggnad av företagshälsovården och redovisas ett utbyggnadsprogram för företagshälsovårdens läkarresurser. Viktiga samråds- och informationsuppgifter på om- rådet anförtros enligt förslaget åt en nyinrät- tad företagshälsovårdsdelegation med före— trädare för arbetsmarknaden, sjukvarden och arbetarskyddet. I propositionen läggs också fram ett program för ökad utbildningi före- tagshälsovård vid arbetsmedicinska institu- tet.
Utredningen för yrkesskadeförsdkringens finansiering har lagt fram förslag (SOU
1970:49) om övergång från differentierad till enhetlig arbetsgivaravgift till yrkesskadeför- säkringen. Samtidigt har utredningen före- slagit införande av en arbetarskyddsavgift som skall tas ut i anslutning till yrkesskade- avgiften och tillföras en särskild arbetar- skyddsfond vars medel är avsedda att öka förutsättningarna för forskning, utbildning och information rörande arbetarskyddet och arbetsmiljö. På grundval av utredningens be- tänkande har förslag till ändringar i lagen om yrkesskadeförsåkring rn. m. framlagts i prop. 197122.
Den år 1970 tillsatta arbetsmiljöutred- ningen har i uppdrag att göra en genomgri- pande översyn av arbetarskyddslagstift- ningen mot bakgrund av den förändrade risksituation som föreligger. Direktiven ut- talar att en utgångspunkt för utredningens arbete är att den nya lagstiftningen skall ge underlag för åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare områ- de än den nuvarande lagen. Arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa måste kunna skyddas effektivt i varje led av produk- tionen.
Reglerna om tillsyn genom offentliga or- gan skall också ses över med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten. Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens organisation och arbetsformer bör enligt direktiven tas upp till behandling i anslutning till översynen av lagstiftningen och vidare bör nuvarande uppdelning av arbetarskyddstillsynen på allmänna yrkes- inspektionen och olika specialinspektioner prövas. Även formerna för arbetsmedicinska institutets deltagande i arbetarskyddsverk- sarnheten bör uppmärksammas av utred- ningen, heter det i direktiven.
3.6.8 Miljökontrollutredningen
Miljökontrollutredningen har till uppgift att utreda dels informationen på miljövårdsom- rådet, dels kontrollen av miljöfarliga produk- ter. 1 förstnämnda hänseende skall utred- ningen bl. a. bedöma det framtida behovet av olika slag av information och undersöka
möjligheterna att centralisera insamling och bearbetning av information på miljövårdsom- rådet till en myndighet. Utredningen skall också undersöka om det behövs en utvidgad uppgiftskyldighet med hänsyn till vad som är praktiskt och ändamålsenligt från såväl tek- nisk som säkerhetsmässig synpunkt.
Vad gäller kontrollen av miljöfarliga pro- dukter omfattar utredningsuppdraget bl.a. prövning av i vilken utsträckning och på vilka sätt det nuvarande lagstiftningsområdet bör utvidgas samt organisatoriska frågor som sammanhänger med införandet av en ny lagstiftning.
Modeller för en ny organisation
4. 1 Inledning
En av grundfrågorna för utredningen har varit i vilken utsträckning det är möjligt att bygga på dagens organisation inom det om- råde där det nuvarande kommerskollegiet arbetar och hur väl organisationen i stort fyller sina uppgifter. För utredningen har det varit av speciellt intresse att ta upp till bedömning i vilken utsträckning den nuva- rande organisationen räcker till när det gäller att utveckla en mer systematiserad bevak- ning av förhållandena inom företagssektorn och av problem och utvecklingsmöjligheter för olika delar av näringslivet.
Utredningens bedömningar har lett till att överbyggnader och detaljjusteringar inom ramen för den nuvarande organisationen i stort har för liten effekt. Således skulle det t.ex. knappast vara någon egentlig lösning när det gäller att organisera upp en mera slagkraftig utredningsverksamhet inom det näringspolitiska fältet om man begränsar sig till att bygga upp samarbetsorgan mellan de berörda myndigheterna med koordinerande uppgifter. En avgörande faktor för utred- ningens bedömningar i det här samman- hanget har varit att utvecklingen ställer allt större krav på departementen. De måste mötas genom en reorganisation på verkspla- net.
Bakom utredningens förslag till principlös- ning ligger diskussioner och analyser som tagit upp en rad olika alternativ (modeller).
Det är inte möjligt att mer än delvis redovisa de bedömningar som gjorts. En del av bak- grundsbedömningarna sammanfattas i det följande.
4.2 Internationella utblickar
Utredningen har varit medveten om att de utvecklingslinjer och problem som utred- ningen behandlat har sin motsvarighet inom andra industriländer. Således är t.ex. när- mandet mellan handelspolitik och industri— politik ett påtagligt drag i utvecklingen på många håll i världen.
Bl.a. genom samarbetsutredningen (bila- gorna till betänkandet Företag och samhälle, del 1, SOU l970:4l) har utredningen haft tillgång till en kartläggning av de institutio- nella förhållandena inom vissa andra länder. Allmänt visar en internationell utblick att det på många håll sker en omvandling av den statliga apparaten vad gäller de uppgifter som här beskrivs med begreppen näringspoli- tik och industripolitik.
Som exempel på förändringar som inträf- fat efter den översikt som gjordes av samar- betsutredningen kan nämnas den reorganisa- tion som genomförts i Storbritannien: Board of Trade och Ministry of Technology har ersatts av Department of Trade and Industry med ansvar för flertalet frågor som berör industri och handel. Uppgiften beskrivs ”to assist British industry and commerce to im-
prove their economic and technological strength and competitiveness”. Verksamhets- fältet inbegriper både utrikeshandelsfrågor och handeln inom landet, den exportfrärn- jande verksamheten, andra statliga service- funktioner i anslutning till industripolitiken, regionalpolitiska fragor, konkurrensövervak- ningen, energipolitiska frågor etc. Organisa- tionen bygger på en långtgående ansvarsför- delning mellan de olika huvudområdena i verksamheten. Till den centrala organisatio- nen är en regionalorganisation knuten som bl.a. arbetar med exportstöd, stöd till den regionala industriutvecklingen och teknisk rådgivning.
Man kan se påtagliga likheter mellan den organisation som här har skildrats och utred- ningens principlösning men i realiteten har det inte varit fråga om någon direkt påver— kan. lnte heller i övrigt har utredningen direkt hämtat förebilder från förhållandenai andra länder. Det finns så stora olikheter vad gäller de institutionella förutsättningarna att man i den konkreta utformningen av en ny organisation helt och hållet måste utgå från de svenska förhållandena. Härtill kommer att man knappast på annat håll kan räkna med att finna något idealmönster. ] alla jäinför- bara länder har det visat sig utomordentligt svårt att få en effektiv samordning mellan de statliga åtgärder som riktar sig till företags- sektorn.
4.3 Utvecklingen inom den svenska förvaltningsapparaten
l utformningen av sitt förslag till ny organi- sation har utredningen velat ta fasta på erfarenheterna frän utvecklingen av förvalt- ningsapparaten på andra områden och på de tendenser som sätter sin prägel på utveck— lingen i stort. Här visar emellertid de bedöm- ningar som gjorts på stora svårigheter att finna några säkra hållpunkter.
En av orsakerna är att organisationen på verksplanet omfattar organ med så starkt varierande uppgifter och uppbyggnad. Av- gränsningen av verksamhetsfälten för olika myndigheter har framför allt varit betingade
av de speciella förutsättningarna inom olika områden. En del genomgående utvecklings- drag kan ändå spåras. Utvecklingen under 1960-talet har bl.a. präglats av ökad admi- nistrativ koncentration som bl.a. tagit sikte på en förstärkning av planeringsfunktionerna på verksplanet. Som exempel kan nämnas tillkomsten av socialstyrelsen i vilken den gamla socialstyrelsen och medicinalstyrelsen uppgick, av yrkesutbildningens inordnande under nya skolöverstyrelsen och av samman- slagningen av universitetskanslerämbetet och överstyrelsen för de tekniska högskolorna.
Tendensen mot ökad koncentration är inte lika dominerande sett i en längre per- spektiv. Allt tler myndigheter har bildats och i stor utsträckning har det skett genom utbrytningar. Några få exempel: överstyrel- sen för yrkesutbildning bildades genom en utbrytning av vissa uppgifter från skolöver- styrelsen, statens pris— och kartellnämnd bil- dades bl.a. genom en utbrytning av vissa uppgifter från kommerskollegiet.
Utvecklingen av uppgifterna för kommers- kollegiet är belysande för utvecklingen i stort. Med sin ställning som centralt organ för rikets näringar har det i många fall legat nära till hands att hos verket lägga nya uppgifter för statsförvaltningen som aktuali- seras av den ekonomiska och tekniska ut— vecklingen. När uppgifterna fått större om- fattning och kanske ändrat innehåll har de i många fall förts över till andra, nybildade organ. Konkurrensövervakningsfrågorna är ett exempel; andra är sjöfartsfrågor, sociala frågor och patentärenden.
När det gäller att bedöma hur olika delar av organisationen på verksplanet bör vara uppbyggd förefaller den aktuella utveck- lingen betyda större möjligheter att välja mellan olika mönster. ”Stordriftstänkandet” som var en av grundidéerna bakom en rad organisationsreformer under 1960-talet är inte en självklar förutsättning för den fort- satta utvecklingen.
Tillkomsten av gemensamma funktioner för olika myndigheter hör till de faktorer som minskar stordriftsfördelarna. Som exempel kan man peka på centraliseringen av
den kamerala verksamheten. På det personal- administrativa området är en utveckling på väg som betyder att de olika myndigheterna i större utsträckning kan falla tillbaka på gemensamma servicefunktioner. En annan faktor av betydelse i sammanhanget är ut- vecklingen av register Och informationssys- tem som skall kunna utnyttjas av olika för- valtningsgrenar.
Samtidigt utvecklas den administrativa tekniken så att det blir lättare att arbeta med stora enheter bl. a. genom att man på olika sätt strävar mot en mera systematiskt ge- nomförd ansvarsfördelning. Ett exempel är den ökade användningen av projektmässig administration, ett annat att man i allt större utsträckning i de centrala verken bygger in rådgivande eller beslutande organ inom olika fackområden vilket alltså ger möjlighet att avlasta den centrala ledningen.
Väsentligt i sammanhanget är också pro- grambudgeteringen, som kan väntas bli in- förd i allt större utsträckning. Den är avsedd att vara ett instrument för ekonomisk pla- nering. styrning och kontroll av rnyndighe— ternas verksamhet. I första hand får den be— tydelse för den interna uppläggningen av verksamheten inom myndigheterna, men programbudgeteringen och det tänkande vad gäller förvaltningsprocessens syften och funktionssätt som knyter an till program- budgeteringen kan också påverka organisa- tionsstrukturen i stort. Bl. a, visar utveck- lingen fram mot att i större utsträckning använda organ på verksplanet som ”program- myndigheter” med uppgifter i fråga om led- ningen och finansieringen av verksamheten inom andra statliga eller statligt stödda or- gan.
4.4 Modeller för en ny organisation
Från organisationsläran kan man hämta en rad modeller när det gäller att konstruera en ny organisation. Ett antal sådana modeller berörs i rapporten från organisationsunder— sökningen vid kommerskollegiets elektriska byrå och statens elektriska inspektion. Här begränsar sig redogörelsen till att i korthet
beröra några av de huvudmönster som disku- teras.
Organisation som bygger på gemenskap i fråga om målsättningar
För att illustrera möjligheterna att bygga upp en ny organisation med utgångspunkt i målsättningarna för en viss verksamhet skulle man kunna knyta an till verksamheten inom statens institut för företagsutveckling. Institutet har till uppgift att främja närings- livets tekniska och ekonomiska utveckling med särskild hänsyn till de mindre och me- delstora industriföretagen samt hantverket. Huvudområden i verksamheten: kursverk- samhet, information och rådgivning samt provnings— och utvecklingsarbete.
Instruktionen betyder att verksamheten är klart knuten till en bestämd målsättning. Begreppet målsättning är i det här samman- hanget möjligt att översätta med begreppen målgrupp eller målområde (som alltså enligt instruktionen utgörs av den mindre indu- strin). Ett genomförande av SHI-utred- ningens förslag till verksamhetsprogram för institutet skulle ytterligare befästa prägeln av en målgruppsorienterad organisation.
Också på andra områden kan en mål- gruppsorienterad organisation diskuteras. Ett exempel är de statliga och statsunderstödda insatserna i exportfrämjande sammanhang. Här kan man alltså räkna de exporterande företagen som målgrupp. En målgruppsorien- terad organisation skulle betyda att man koncentrerar de uppgifter som i dag är för- delade på olika organ.
Principen har avgjorda fördelar ur led- nings— och sarnordningssynpunkt. Nackdelar- na ligger bl. a. i övertäckningen mellan mål- grupperna och de problem som kan uppstå när det gäller att kombinera olika statliga insatser.
Organisation som bygger på gemenskap i fråga om funktioner
Det brukar sägas att de nya organisationer av verkstyp som bildats under 1960-talet till sin
uppbyggnad präglas av en indelning efter funktioner. Det senare är ett mångtydigt begrepp. ] det här sammanhanget kan det ligga nära till hands att knyta an till det enkla schema som används i kap. 3 med en uppdelning mellan regleringsuppgifter, stöd- uppgifter och utredningsuppgifter.
Om organisationen i stort byggs upp efter funktionsprincipen skulle det betyda att verksamhetsområdena för olika enheter kommer att omfatta enbart uppgifter på ett av de här angivna områdena. För verksam- heten inom statens institut för företagsut- veckling skulle det betyda att stora delar av verksamheten förs in i en administrativ ram där också andra statliga stödåtgärder ingår.
Det är inte ovanligt att uppgifterna för en myndighet begränsar sig till en enda sådan funktion. Konjunkturinstitutet och statens pris- och kartellnämnd är exempel på myn- digheter där utredningsuppgifterna klart är dominerande. En rad centrala myndigheter har en klar inriktning på regleringsbetonade uppgifter.
Utredningen har inte varit främmande för en lösning som innebär en funktionsindel- ning för organisationen i stort. En av de utvägar som utredningen haft uppe till dis- kussion är bildandet av en organisation med stark inriktning på utredningsuppgifterna inom det näringspolitiska fältet. Som fram- går av redogörelsen för utredningens förslag till ny organisation har en sådan lösning emellertid bedömts ha övervägande nack- delar.
Organisation som bygger på fackgemenskap
En annan tänkbar princip när det gäller att gruppera samman olika uppgifter utgår från samhörigheten inom ”fack” eller ”sakområ- de”. Också i det här fallet kan utgångspunk— ten vara en bestämd målgrupp för verksam- heten men det kan också vara ett kunskaps- område.
Den senaste organisationsreformen inom kanslihuset kan betecknas som en övergång från en funktionsindelad organisation till en fackindelad. Planerings- och verkställighets-
funktionerna inom olika sakområden har sammanförts och en uppdelning mellan en statssekreterarsida och en expeditionschefs- sida har upphört. Fackområdesindelning är också utmärkande för stora delar av den nuvarande organisationen inom kommerskol- legieverket.
En av fördelarna med en fackområdes— orienterad organisation är att samma tjänst- män kan följa olika faser i behandlingen av en fråga och det förefaller ha varit utslagsgi- vande för den nya organisationen inom kanslihuset. Det har också den fördelen att man får väl definierade ansvarsområden.
Utan tvivel har fördelarna med en fack— områdesorienterad organisation giltighet också på andra områden. Det kan nämnas att frågan om en funktionsorienterad organisa- tion kontra en fackorienterad stått under diskussion i samband med en rad tidigare organisationsreformer.
Generalistiska organ eller högt specialiserade
I en genomgång av olika modeller kan det vara värt att i korthet beröra ett annat motsatspar: ”generalistiska organ” i motsats till högt specialiserade. [ den utveckling som skett i fråga om uppbyggnaden av den cen- trala statsförvaltningen har det varit ett ut- märkande inslag att nya organ på verksplanet fått bereda verksamhetsprogram. Nya social- styrelsen kan nämnas som ett belysande exempel. Dit fördes uppgifter bl. a. från den tidigare socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskaps- nämnd. Verksamhetsfältet omfattar hälso- vård. social barna- och ungdomsvård, tand- vård, akutsjukvård. nykterhetsvård, långtids- sjukvård, åldringsvård m.m. I dag är social- styrelsen en organisation med över 600 an- ställda.
Det är knappast fråga om en enhetlig utveckling över hela fältet. Under de senaste åren har det också kommit till en rad myn— digheter på verksplanet som är specialiserade till ett begränsat sakområde. Som ett exem- pel på nybildningar av det här slaget kan nämnas giftnämnden med ställningen som
Modell l — Fullständig integrering
Verksledning Rådg. organ på olika fackområ- den Kansli
Modell 2 — ”Generalistiskt” organ med uppdelade beslutsfunktioner
Verks Beslutande Beslutande Beslutande ledning nämnd nämnd nämnd Kansli Modell 3 — Ramorganisation Samarbetsnämnd Myndighet Myndighet Myndighet Myndighet ] [I 111 [V
fristående myndighet och med uppgifter i anknytning till giftförordningen.
Också i det här sammanhanget kan man tala om en frihet att välja mellan olika konstuktioner. Samordningsbehoven kan till— godoses på olika sätt. Man kan på olika sätt skapa sambandslinjer mellan olika myndig- heter så att man får en ramorganisation där olika enheter samverkar, eventuellt med nå- gon form av administrativ överbyggnad. Mot- svarande kan också åstadkommas inom en fastare sammanhållen organisation genom ledningsappararens uppbyggnad. Några mo— deller som visar på olika möjligheter att knyta samman verksamheten på näraliggande områden illustrerasi fig. 2.
Vid utformningen av sitt förslag har utred- ningen uppmärksammat förhållandena på andra håll inom statsförvaltningen vad gäller
användningen av lednings- och kontaktorgan inom organisationen på verksplanet. Den konstruktion som utredningen föreslår har inte någon direkt motsvarighet på annat håll, men den har bl.a. tagit intryck av de lös- ningar som används inom arbetsmarknads- styrelsen.
Som framgått av det föregående har utred- ningen tagit upp till bedömning olika möjlig- heter vad gäller grundmönstret för den kom— mande organisationen. Det kan illustreras med några modeller som i olika skeden funnits med i övervägandena som tanke- experiment och diskussionsunderlag.
Modell A
Modell A betyder att man räknar med ett ”utrikeshandelsverk”, en myndighet för
energifrågor (ett ”centralt energiorgan”), en myndighet för frågor på mineralområdet (”nya SGU”). en myndighet för bl. a. utred- ningsuppgifter i anslutning till industripoliti- ken ("nya kommerskollegiet variant A”).
Till förutsättningarna bakom en sådan lös- ning hör bl. a. att en skiljelinje dras mellan å ena sidan den verksamhet som knyter an till utrikeshandel och handelspolitik, å andra sidan de frågor som knyter an till industri— politiken. lnom det senare området är det i det här fallet en av förutsättningarna att en skiljelinje dras mellan å ena sidan utrednings- uppgifter och vissa åtgärdsformer som inne- bär statligt stöd till näringslivets utveckling, å andra sidan sådana områden där de statliga uppgifterna har regleringsprägel.
Ett ”utrikeshandelsverk” enligt modell A skulle svara för utredningsuppgifter i anslut- ning till utrikeshandelns och handelspoliti- ken och i övrigt bl.a. för regleringar på utrikeshandelns område samt uppgifter i samband med den exportfrämjande verksam- heten.
För den centrala energimyndigheten för- utsätter modell A ett verksamhetsprogram som i stora drag stämmer överens med för- slagen från energikommittén. För ”nya SGU” förutsätter den ett verksamhetspro- gram som i stora drag stämmer överens med geologiutredningens förslag.
För ”nya kommerskollegiet variant A” omfattar uppgifterna en utredningsverksam— het med anknytning till industripolitiken men också med anknytning till konkurrens- övervakningen. Till de uppgifter som i övrigt knyts till verket hör bl. a. frågor i samband med det finansiella företagsstödet och vissa former av industriservice.
Organisationsmönstret blir delvis fackom- rådesorienterat. Framför allt kommer det till synes vad gäller uppgifterna på energiom- rådet och mineralområdet. På dessa båda områden knyter modell A alltså an till för- slagen från energikommittén och geologiut- redningen.
Den slutliga bedömningen från utred- ningens sida vad gäller dessa båda områden redovisas i kap 10 och 12. Vad gäller energi-
området innebär alltså utredningens bedöm- ning att det finns starka skäl att knyta an den planeringsinriktade verksamhet som be- handlats av energikommittén till en bredare organisation. Vad gäller de säkerhetsinrikta— de verksamhetsgrenar som behandlats av energikommittén är det svårare att definitivt bedöma vad som är den bästa lösningen. Utredningens principlösning betyder att det knappast finns rimliga förutsättningar att bygga upp en sammanhållen organisation för alla de verksamhetsgrenar som behandlats av energikommittén inom ramen för nya kom— merskollegiet med den uppbyggnad som an- ges i förslaget och det finns knappast heller rimliga förutsättningar att bygga upp en speciell myndighet för de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar som behandlats av kom- mitten.
Vad gäller uppgifterna med anknytning till mineralområdet har utredningens bedöm— ningar inneburit att man på vissa områden har underlag för att fatta beslut om en ny organisation. Som framgår av kap 12 betyder det bl.a. att ansvaret för de kommersiella operationerna i samband med den statliga gruvegendomen koncentreras inom den stat- liga företagsgruppen, som enligt förslaget också övertar ansvaret för den statliga pros- pekteringsverksamheten. De institutionella frågorna i övrigt kan definitivt lösas först i samband med tillkomsten av en ny gruvlag- stiftning.
Enligt utredningens bedömning finns det en rad skäl mot en lösning som skulle inne- bära att uppgifterna i samband med utrikes- handeln isoleras. Utredningens synpunkter utvecklas framför allt i kap 7.
Modell B
Modell B bygger delvis på samma förutsätt- ningar som modell A. En av skillnaderna är att man i det här fallet utgår från att vissa verksamhetsgrenar inom ”teknologiområ— det” kan grupperas samman. Ett annat anta— gande är att en ny organisation bildas med stark inriktning på utredningsuppgifter inom det näringspolitiska fältet. Inom en sådan
organisation skulle bl.a. de utredningsin- riktade uppgifter sammanföras som enligt modell A är förankrade inom ett ”utrikes— handelsverk” och inom ”nya kommerskolle— giet variant A”. Det skulle finnas möjligheter att bredda verksamhetsfältet så att det kom att omfatta också sådana utredningsbetona- de uppgifter som för närvarande hör hemma hos vissa andra centrala organ.
Att man i det här fallet utgår från att uppgifterna inom ”teknologiområdet” grup- peras samman har bl.a. till konsekvens att verksamheten inom statens institut för före- tagsutveckling knyts samman med styrelsen för teknisk utveckling. En sådan samordning (där olika former är tänkbara) skulle också kunna beröra den statliga verksamheten på andra områden, bl. a. provningsverksamhe- ten i stort.
Utredningens bedömningar har visat att den konstruktion som här skisserats i en rad hänseenden är orealistisk. Att gruppera sam- man verksamhetsgrenar med anknytning till ”teknologiområdet” skulle ha som förutsätt- ning att ansvaret för en allmän bevakning från samhällets sida i frågor om den tekniska utvecklingen kan koncentreras hos en viss myndighet eller grupp av myndigheter. Det är orealistiskt bl. a. med tanke på att en bevakning av den tekniska utvecklingen inom olika näringsgrenar och dess konsek- venser bör vara samordnad med en bevak- ning som arbetar med ett bredare perspektiv men att det också måste finnas möjligheter att gå in på de frågor som sammanhänger med den tekniska utvecklingen med olika utgångspunkter.
Vad gäller uppläggningen av verksamheten inom statens institut för företagsutveckling och institutets roll i framtiden utvecklar utredningen sina synpunkter framför allt i kap 9. Ett av de avgörande motiven bakom utredningens förslag på detta område är önskvärdheten att skapa goda förutsätt- ningar att kombinera insatser genom det finansiella företagsstödet och olika service- inriktade stödåtgärder. Det blir möjligt ge— nom den föreslagna principlösningen.
Bakgrunden till att utredningen velat av-
visa en lösning som innebär bildandet av en enhet med stark inriktning på utredningsbe— tonade uppgifter berörs i flera sammanhang i betänkandet. Den centrala punkten i de be- dömningar utredningen gjort i det här sam— manhanget är att det finns avgörande förde- lar från praktisk och administrativ synpunkt att hålla samman beredande och planerande uppgifter och exekutiva uppgifter. I vart fall måste skarpa skiljelinjer undvikas. Till stora delar måste organisationen vara fackområ- desorienterad.
Modell C
Bland de alternativ utredningen tagit upp till diskussion ingår bl. a. ett grundmönster där man går mycket långt ikoncentrationen av olika verksamhetsgrenar med anknytning både till handels- och industripolitiken och vissa angränsande områden. En enda organi- sation av verkstyp (”nya kommerskollegiet variant C”) skulle förutom uppgifter med anknytning till handels- och industripoliti- ken bl. a. gripa över uppgifter på jordbruks- området och inom det ekonomiska försvaret. Vidare skulle ett antal tekniska regleringar administreras av en sådan organisation. Enligt utredningens bedömning är en så långtgående koncentration som här antytts inte realistisk som handlingsmodell. Att så— kerhetsinriktade tekniska regleringar och därmed sammanhängande verksamhet knyts till en sådan organisation är en diskutabel utväg. Vad gäller uppgifter av det senare slaget redovisas några idéskisser i bilaga 5.
Bilaga 5 Säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar inom det nuvarande kommerskollegieverket och på annat håll: utgångspunkter för fortsatta undersökningar
5.1 Utgångsläget för fortsatta undersökningar
Utredningens förslag om en provisorisk orga- nisation för vissa säkerhetsinriktade verksam- hetsgrenar inom kommerskollegieverket in- nebär att ett definitivt ställningstagande skjuts på framtiden vad gäller uppläggningen och inplaceringen av verksamheten. Vidare betyder förslaget uppskov med den definiti- va lösningen vad gäller de övriga säkerhets- inriktade verksamhetsgrenar som behandlats av energikommittén (i första hand det centrala statliga säkerhetsarbetet på atom- energiomradet).
För att lämna goda möjligheter för en fortsatt prövning av uppläggningen och in- placeringen av verksamheten har utredningen förutsatt att ingreppen i den nuvarande organisationen tills vidare i hög grad begrän- sas. Bl.a. betyder det att bergsstaten, elek- triska inSpektionen och sprängänmesinspek- tionen knyts till nya kommerskollegiet på motsvarande sätt som i förhållande till det nuvarande kommerskollegiet. Förslaget om ett bibehållande av den nuvarande organisa- tionen har bl. a. till konsekvens att det tills vidare inte blir aktuellt att genomföra räddningstjänstutredningens förslag om över- förande till statens brandinspektion av vissa uppgifter för kommerskollegiet och spräng— ämnesinspektionen (i fråga om brandfarliga varor).
Ett av undantagen från denna genomgåen- de princip (som framgår av kap. 10 och utredningens kommentar till rapporten från organisationsundersökningen vid kommers- kollegiets elektriska byrå och statens elek- triska inspektion) är att utredningen räknar med en ny organisation för verksamheten inom elektriska byrån. Bakgrunden till de senare förslagen är att utredningen förutsatt att vissa av byråns uppgifter (bl. a. handlägg- ningen av koncessionsärenden) förs över till en ny enhet, som också skall arbeta med andra planeringsinriktade uppgifter inom energiområdet. Det ger förutsättningar att införa en ny organisation också i fråga om övriga delar av den nuvarande byråns verk- samhet.
Under det närmaste skedet kan det på andra områden bli fråga om förändringar i begränsad skala. Som exempel gäller det i fråga om kommerskollegiets uppgifter i samband med utfärdandet av säkerhetsföre— skrifter för olje- och gasprospektering på kontinentalsockeln där utredningen förutsät— ter att ansvaret förs över till arbetarskydds- styrelsen. Man kan vidare räkna med möjlig— heten att nya uppgifter med anknytning till statliga tekniska regleringar mer eller mindre övergångsrnässigt kommer att knytas till nya kommerskollegiet. Man kan räkna med en sådan möjlighet exempelvis med utgångs- punkt i förslagen från utredningen angående befordran av farligt gods på väg m. m.
Förslaget om en provisorisk organisation för de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar- na inom kommerskollegieverket grundar sig på bedömningen att uppgifterna för dessa verksamhetsgrenar markerat kommer att bryta av mot huvudlinjerna i verksamheten inom nya kommerskollegiet. Det särpräglade i uppgifterna för det nya verket är anknyt- ningen till utvecklingsfrågorna inom närings— livet. Det betyder en avsevärd distans exem- pelvis i förhållande till det statliga säkerhets- arbetet på elområdet. 1 sig är det skäl nog att ställa en renodling av verksamhetsprogram— met under diskussion som skulle innebära att säkerhetsinriktade tekniska regleringar och därmed sammanhängande verksamhet place- ras in på annat håll. För en sådan renodling finns också argument med mera principiell räckvidd (se avsnitt 5.3.2).
Enligt utredningens bedömning finns det inte underlag för ett omedelbart avgörande i frågan. En av orsakerna är att ingen annan myndighet med nuvarande uppbyggnad är lämpad att överta uppgifterna. En uppdel- ning som exempelvis skulle innebära att verkets funktioner i samband med säkerhets— arbetet på elområdet delas upp på flera myndigheter är knappast heller en rimlig utväg.
En bidragande orsak till att utredningen stannat för förslaget om en provisorisk organisation är planerna på reorganisation inom näraliggande verksamhetsområden. Ut— redningen har speciellt velat ta hänsyn till den översyn av uppgifter och organisation för arbetarskyddsverket som för närvarande pågår och som bl. a. omfattar verksamheten inom de 5. k. specialinspektionerna till vilka kommerskollegiets lokalstater hör.
Enligt utredningens uppfattning måste en lösning vad gäller uppläggningen och inplace- ringen för de säkerhetsinriktade verksam- hetsgrenarna inom kommerskollegieverket knyta an till en bedömning av organisationen i stort för likartade uppgifter inom ett större område. En sådan lösning måste ta hänsyn till den utveckling som är att vänta vad gäller uppläggningen av verksamheten men också till problem med mer generell räckvidd. Till
dem hör bl.a. behovet av lätt tillgänglig information om statliga produkter och mot- svarande. I det följande tar utredningen upp några av de utvecklingsfrågor som kan vara väsentliga för uppläggningen i stort i fråga om en verksamhet av det slag som represen- teras av de säkerhetsinriktade verksamhets- grenarna inom kommerskollegieverket. En sådan allmänt hållen analys leder knappast längre än till hypoteser om den kommande organisationen. Som hypoteser och diskus- sionsinlägg presenterar utredningen tre ide- skisser.
Kommerskollegieutredningens förslag in- nebär att en ny utredning kommer att arbeta vidare med frågorna. Enligt förslaget kom- mer en sådan utredning bl.a. att ta upp uppläggningen av myndigheternas verksam- het på standardiseringsområdet.
5.2 Några utvecklingslinjer
Bilaga 3 ger en översikt över vissa områden där statliga myndigheter svarar för tekniska regleringar och därmed sammanhängande tillsyns- och kontrollverksamhet. För en mera utförlig bild av förhållandena i dagslä- get kan bl. a. hänvisas till kommerskollegiets kartläggning av tvingande tekniska föreskrif— ter.
Mellan de myndigheter som arbetar med tekniska regleringar finns det ett avsevärt mått av släktskap vad gäller arbetssättet. 1 åtskilliga fall finns det också direkt beröring mellan uppgifterna för olika myndigheter. En och samma produkt eller en och samma verksamhet kan beröras av bestämmelser från flera myndigheter. Bl. a. betyder det på en rad områden att tillstånd fordras från flera myndigheter. I samband med utfärdan- det av bestämmelser förekommer samråd mellan myndigheterna i stor utsträckning.
Släktskapen mellan uppgifterna för olika myndigheter betyder att de allmänna utveck- lingsfaktorerna i viss utsträckning är likarta- de. Några sådana utvecklingsfaktorer skall här beröras i korthet.
Det finns ett allmänt medvetande om behovet av bättre fungerande informations-
kanaler från myndigheterna till tillverkare, distributörer, försäljare och allmänheten. Som regel finns det väl etablerade system för dubbelriktad information i anknytning till föreskriftsarbetet. Företrädare för företagen och andra berörda grupper engageras i arbetet eller får yttra sig över förslag till nya föreskrifter.
En kontaktverksamhet som också innebär en dubbelriktad information ingår i det statliga säkerhetsarbetet ute på fältet. Ett av de genomgående dragen i den aktuella utvecklingen förefaller vara att myndigheter- nas servicefunktioner allmänt får en starkare betoning. Bl. a. betyder det att man lägger starkare vikt vid kontaktverksamheten ute på fältet. Ett av exemplen på att en sådan omorientering är på väg gäller verksamheten inom statens elektriska inspektion.
Det senare utesluter inte att man samti— digt söker sig fram på andra vägar för att nå ut med centralt fastställda bestämmelser och för att på annat sätt öka effekten av säkerhetsarbetet. Rapporten från organisa- tionsundersökningen vid kommerskollegiets elektriska byrå och statens elektriska inspek- tion (och utredningens kommentar i anslut- ning till rapporten) innehåller en diskussion om avvägningen mellan insatserna från cen- tralt håll och genom den statliga fältorganisa- tionen. En av de slutsatser man kan dra är att det finns behov av att ta olika organ (statliga, kommunala och andra) mera syste- matiskt ianspråk för ett gemensamt planerat säkerhetsarbete ute på fältet. Samtidigt finns det behov av att förstärka insatserna från centralt håll. Ett av de mest väsentliga utvecklingsområdena gäller den centrala upp- lysningsverksamheten.
Behovet att lägga upp en mer systematise- rad central upplysningsverksamhet är inte unikt för elsäkerhetsområdet. På näraliggan- de områden finns det motsvarande behov att föra ut information om författningsänd- ringar, anvisningar, normer och prejudiceran- de beslut m.m. och det är av intresse att man i så stor utsträckning som möjligt kan få gemensamma lösningar vid uppläggningen av en sådan verksamhet.
lnformationsspridningsproblemen kan inte bedömas isolerade. Det blir av allt större betydelse att på centralt håll ha möjlighet att överblicka gällande bestämmelser och att snabbt få tillgång till information om statliga produktkrav eller bestämmelser för en viss verksamhet. Bl. a. är det för statliga uppgif- ter som en sådan överblick är nödvändig. Som ett exempel kan nämnas den omfattan- de kartläggning av tvingande tekniska före- skrifter som gjorts som en förstagångsinsats i kommerskollegiets regi. I det här fallet hade kartläggningen sina utgångspunkter i EFTA- samarbetet och strävandena att minska den handelshindrande effekten av skiljaktiga tek- niska föreskrifter i medlemsländerna. En av slutsatserna från kommerskollegiets sida i anslutning till undersökningen var att det med tanke på det internationella handels- utbytet för framtiden finns behov av att fortlöpande registrera tekniska regleringar som beslutas av svenska myndigheter.
Liknande behov av att ha en lätt tillgäng- lig information om statliga produktkrav och andra statliga bestämmelser med karaktär av tekniska regleringar har framträtt i en rad andra sammanhang. Som exempel kan man nämna uppdraget för miljökontrollutred- ningen som bl.a. avser ett informations- system på miljövårdsområdet. Miljökontroll- utredningen kommer bl.a. att få ta upp förutsättningarna att upprätta ett centralt register över vissa produkter. Också vad gäller registreringen av statliga produktkrav finns det intresse av att lägga upp verksam- heten så att olika användningsområden kan tillgodoses.
Kartläggningen av tvingande tekniska före- skrifter är ett av exemplen på att utveck- lingen går mot ett starkare inslag av interna- tionella hänsynstaganden. Det har också sin motsvarighet inom de olika fackområden där svenska myndigheter utfärdar tekniska före- skrifter. Det internationella samarbetet ut- vecklas bl. a. i fråga om harmoniseringen av föreskrifter och normer, gemensamma kon- trollbestämmelser och godkännande av prov- ning utförd i annat land.
Utvecklingen kan betyda ett starkare
behov av samordning vad gäller uppträdan- det på det internationella planet. I bakgrun- den ligger bl.a. strävandena mot en friare världshandel. Sänkningen av tullnivåerna be- tyder att de indirekta handelshindren — t. ex. i form av specifika nationella krav på produkters egenskaper eller utformning — kommer att behöva tilldra sig större intresse.
Ett vikigt inslag i den hittillsvarande utvecklingen är det samarbete som inletts inom ramen för EFTA med avseende på tekniska regleringsåtgärder. Bl.a. har sam- arbetet tagit sig uttryck i en notifikations— plikt i fråga om nya tekniska föreskrifter som kan ha inflytande på EFTA-handeln. Avvikelser från internationell standard skall motiveras. I sin kommentar till kartlägg- ningen av tvingande tekniska föreskrifter har kommerskollegiet angett att det finns anled- ning att överväga i vad mån en ökad koordinering kan ske mellan olika myndig- heter för att förebygga att de statliga föreskrifterna ger upphov till handelshinder.
Hur man för framtiden skall arbeta med en registrering av tekniska föreskrifter och på vad sätt man skall lösa koordineringsproble- men är fortfarande en öppen fråga. Den är sammanvävd med problem av betydligt stör- re räckvidd. Hit hör bl.a. hur man från myndigheternas sida i framtiden skall ta del i arbetet med standardiseringsfrågor nationellt och internationellt.
Det är sannolikt att räkna med ett starkare engagemang från myndigheternas sida vad gäller frågor på standardiserings— området. ] kommerskollegiets kommentar till den här nämnda kartläggningen erinrades om de riktlinjer som antogs vid ECEzs (Economic Commission for Europe) konfe— rens om standardiseringspolitik i januari 1970. Riktlinjerna betonade betydelsen av att standardiseringsverksamheten och ut- formningen av tekniska föreskrifter samord- nades. De förordade att regeringarna (och övriga myndigheter) inom reSpektive land vid varje möjligt tillfälle hänvisar till stan- dard (nationell eller internationell) för att undvika alltför detaljerade tekniska krav i föreskrifterna. Vidare förordades i dessa
riktlinjer att regeringarna i ökad omfattning låter sina tekniska experter delta saväl ide nationella som de internationella standardi— seringsorganens tekniska kommittéer. sär- skilt i de fall då en planerad standard kan komma till användning i statliga föreskrifter.
Det senare förfarandet brukar betecknas ”reference to standard" och tillämpas i åtskilliga fall av svenska myndigheter. En ökad användning är alltså en av de faktorer som kan bidra till att de myndigheter som arbetar med tekniska regleringar i allt större utsträckning kommer in på standardiserings- frågorna.
Vid den ovannämnda konferensen antogs ett uttalande som innebar att möjligheterna bör övervägas att öka tillämpningen av det arrangemang som flera ECE-regeringar in- fört med ett särskilt organ eller ämbete som ansvarar för samordningen av den statliga standardiseringspolitiken på det nationella planet. Här är alltså fråga om ännu ett område där det finns anledning att ställa under diskussion hur verksamheten i stort bör vara upplagd inom olika områden med tekniska regleringar.
[ sitt förslag om uppgifterna för nya kommerskollegiet har utredningen angett (11.1) att verket fortlöpande skall följa utvecklingen på standardiseringsomradet. Med detta har utredningen velat markera behovet att från det nya verkets sida hålla kontakt med utvecklingen på området. För- slaget grundar sig däremot inte på någon färdig bild vad gäller ansvarsfördelningen mellan myndigheter. Ytterligare övervägan- den är här nödvändiga.
Det kan nämnas att standardiseringsverk- samheten i Sverige bedrivs av ett stort antal organ (ca 150) med Sveriges Standardise- ringskommission (SIS) som centralorgan. Ett fåtal helstatliga organ har själva standardise- rings— eller normeringsuppgifter. [ en rad fall förekommer statlig representation i styrelser- na för standardiseringsorganen Och/eller medverkan av experter från myndigheterna i kommittéer och arbetsgrupper.
Som ännu en utvecklingslinje med giltig— het för en rad områden med statliga tekniska
regleringar vill utredningen ta upp behovet att snabbare anpassa bestämmelserna till den tekniska utvecklingen. I kombination med stigande anspråk i övrigt på effektiva insatser från myndigheternas sida i syfte att förebyg- ga olycksfall. ohälsa och skadlig miljö ställer detta nya krav på organisationen. Utveck- lingen av resurser på den statliga sidan blir ett av huvudproblemen. Att olika verksamhets- grenar i så stor utsträckning griper in i varand- ra gör det angeläget att få ett större mått av gemensam planering vad gäller utvecklingen av resurserna.
Det senare betyder att olika möjligheter till organisatorisk integration bör tas upp till bedömning. Vad gäller förutsättningarna att anknyta de säkerhetsinriktade verksamhets- grenarna inom kommerskollegieverket med närbesläktade uppgifter hos andra myndig— heter finns det anledning att granska två huvudalternativ: å ena sidan det förvaltnings- område som anknyter till uppgifterna för arbetarskyddsverket, å andra sidan det för- valtningsområde som anknyter till uppgifter- na för naturvårdsverket.
5.3 Utredningens h ypotser
5.3.1 Utvecklingsinriktningen
Utredningen har velat formulera några hypo— teser om utvecklingen av organisationen i stort på följande sätt:
1. Organisationen bör byggas upp för att underlätta en samplanering för utveck- lingen av resurserna inom närbesläktade säkerhetsinriktade (olycksförebyggande) verksamhetsgrenar. Olika former för orga— nisatorisk integration bör övervägas. För de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna inom kommerskollegieverket och vissa närbesläktade verksamhetsgrenar ligger det närmast till hands att undersöka förut- sättningarna för en lösning som innebär en anknytning i någon form till arbetar- skyddsverket.
2. Behovet att höja den tekniska nivån för de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna
bör uppmärksammas. Det gör det angelä- get att undersöka hur organisationen bör vara utformad med tanke på behovet att underlätta kontakterna mellan tekniker inom olika fackområden.
3. Fältorganisationen (regionalorganisatio— nen) bör ges en uppbyggnad som möjlig- gör en tillfredsställande täckning för verk- samheten över hela landet.
4. Behovet av lätt tillgänglig information om statliga produktkrav (motsvarande) bör uppmärksammas. De system för registre- ring av statliga produktkrav och andra tekniska föreskrifter som kan komma att utvecklas bör ges en sådan utformning att de tillgodoser behoven från olika använda- re. En central registrering av tekniska före— skrifter bör utformas så att den ger förut- sättningar att bygga upp en central upp- lysningstjänst.
5. Organisationen bör vara uppbyggd för att möjliggöra koordinering av tekniska regle- ringar som beslutas av olika myndigheter med hänsyn till behovet av internationell harmonisering av de statliga bestämmelser- na. Vidare bör organisationen vara upp- byggd för att underlätta en planmässig uppläggning av det statliga deltagandet i standardiseringsarbetet.
De föregående hypoteserna kan ge under— lag för konstruktioner av olika slag. De följande idéskisserna ger en antydan om i vilka riktningar man kan söka en lösning.
5.3.2 Det administrativa grundmönstret
Som framgått av det föregående finns det principiella argument som spelar in för be- dömningen av hur de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna inom kommerskollegie— verket för framtiden bör vara inplacerade. Vad problemen gäller kan illustreras av den verksamhet som behandlats av energikom- mittén och som omfattar olika verksamhets- grenar med anknytning till energiområdet. Med nuvarande organisation har elektiska byrån inom kommerskollegiet uppgifter på två huvudområden. Dels tar verksamheten
sikte på säkerhetsfrågorna inom området, dels omfattar den uppgifter med annan in- riktning, bl. a. ärenden om koncession för distribution av elektrisk ström och statliga bidrag till elektrifieringsändamål.
Utredningens förslag betyder en uppdel- ning av verksamhetSprogrammet. En av be— dömningarna bakom förslaget om en sådan uppdelning är nödvändigheten att skapa en ny organisation för planeringsinriktade upp— gifter vad gäller energiförsörjningen i stort, men här spelar också in den utveckling som skett vad gäller innehållet i verksamheten. Säkerhetsintressena var en av de väsentliga orsakerna för tillkomsten av ett koncessions- system för elkraftdistribution men man kan konstatera att det skett en omorientering vad gäller sättet att utnyttja koncessions— systemet. Hänsynen till planmässighet och behövlighet är de viktigaste kriterierna vid bedömningen av koncessionsansökningar. Det har betytt att det direkta sambandet mellan koncessionsprövningen och det stat- liga säkerhetsarbetet på elområdet starkt minskat ibetydelse.
De centrala myndighetsuppgifterna på atomenergiområdet är en parallell. Delega- tionen för atomenergifrågor har haft att svara för det centrala statliga säkerhetsarbe- tet på atomenergiområdet, men har dess- utom haft ställning som rådgivande och bere- dande organ vad gäller utbyggnaden av atom- energiproduktion.
Den omorganisation som genomförts och som bl. a. kompletterats av en ny instruktion har betytt en starkare markering av delega- tionens roll som centralorgan för säkerhets- frågorna på området. Med sitt förslag att låta nya kommerskollegiet fungera som centralt beredningsorgan för frågor om utbyggnaden av atomkraften har utredningen dragit konse- kvenserna av den utveckling som inletts redan tidigare.
Både atomenergiutredningen och energi- kommittén har tagit upp principiella argu- ment för att hålla rågångar mellan de säker— hetsinriktade uppgifterna och andra centrala uppgifter. Säkerhetsfrågorna på atomenergi- området är ett fristående komplex som krä-
ver en myndighetsfunktion med betydande självständighet, framhöll atomenergiutred- ningen. Sammankopplingen mellan säker- hetsuppgifter och myndighetsfunktioner av t. ex. allmänt rådgivande natur inom delega- tionen borde enligt atomenergiutredningen upphöra.
Energikommittén utgick från andra förut- sättningar vad gäller organisationen i stort i det att den skisserade en sammanhållen orga- nisation för olika verksamhetsgrenar med anknytning till energiområdet. Samtidigt hade energikommittén samma grundbedöm- ning som atomenergiutredningen vad gäller behovet att dra upp rågångar mellan de säkerhetsinriktade uppgifterna och övriga uppgifter. Detta behov ville energikommittén tillgodose genom att upprätta särskilda be- slutinstanser för säkerhetsfrågor med anknyt- ning till energiområdet. På så sätt skulle man kunna få en ”oberoende bedömning”.
Samma bedömning i fråga om behovet att hålla rågångar mellan säkerhetsinriktade upp— gifter och andra har också satt sin prägel på kommerskollegieutredningens förslag även om det i sin konkreta utformning skiljer sig från energikommitténs. Samma princip är praktiskt fullt möjlig att tillämpa på ytter- ligare områden som utredningen kommit i kontakt med. Som framgår av kapitel 12 gäller det bl. a. verksamheten inom bergssta— ten.
Primärt betyder en sådan uppdelning att man får andra ansvarsgränser vad gäller myn- digheternas beslutande funktioner, men det får också återverkningar planeringsmässigt. Man kan ha anledning att tala om en pro- grammässig skiljelinje mellan sådana uppgif- ter som närmare knyter an till näringspoli— tiken och därmed sammanhångande aspekter inom den allmänna samhällsplaneringen och uppgifter där säkerhetsintressena står i för— grunden och som närmare knyter an till miljöfrågorna.
5.4 Idéskisser till ny organisation
Som underlag för fortsatt diskussion presen— terar utredningen tre idéskisser till ny orga—
nisation. Den första innebär en samorganisa- tion mellan arbetarskyddsverket och vissa andra säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar, däribland de som med nuvarande organisa- tion hör hemma inom kommerskollegiever- ket. Vidare kommer den nya organisationen att svara för vissa koordinerings— och service- funktioner. Den andra idéskissen innebär en motsvarande samorganisation som i det före- gående alternativet men att vissa koordine- rings- och servicefunktioner läggs hos nya kommerskollegiet. Den tredje idéskissen inne— bär bildandet av ett fristående organ för vissa koordinerings- och servicefunktioner.
Idéskiss ]
En sammanhållen organisation för tekniska regleringar och därmed sammanhängande verksamhet byggs upp kring uppgifterna för arbetarskyddsverket. Enligt hypotesen kom- mer huvudområdena för verksamheten att omfatta
' arbetarskyddsfrågor, arbetsmiljöfrågor och därmed sammanhängande frågor — säkerhetsinriktade tekniska regleringar på Speciella områden och därmed samman- hängande verksamhet — koordinerings— Och servicefunktioner
Vad gäller verksamheten med anknytning till arbetarskyddsfrågor och arbetsmiljöfrå- gor är ett av antagandena bakom hypotesen att arbetarskyddsverket kommer att reorga- niseras med utgångspunkt i arbetsmiljöut- redningens kommande förslag.
Det förefaller vara en förutsättning för att knyta ansvaret för ett antal speciella teknis— ka regleringar till arbetarskyddsverket att en särskild beslutsapparat etableras för olika fackområden. Det kan betyda en organisa- tion som bygger på kanslimässig gemenskap och flera beslutande myndighetsorgan.
Det finns inte i dag underlag för någon färdig bedömning i vilka fall det finns rimliga förutsättningar att knyta säkerhetsinriktade uppgifter som för närvarande är fördelade på olika myndigheter till en sådan organisation. En anknytning bör undersökas vad gäller det
statliga säkerhetsarbetet på det elektriska området (inom kommerskollegiet och sta- tens elektriska inspektion), vad gäller explo- siva och brandfarliga varor (inom kommers- kollegiet och sprängämnesinspektionen) och på atomenergiområdet (inom delegationen för atomenergifrågor). De statliga uppgifter- na på ytterligare ett antal näraliggande om- råden bör uppmärksammas. Som exempel gäller det uppgifterna på strålskyddsområdet (inom strälskyddsinstitutet) och brandför- svarsområdet (inom statens brandinspek- tion). Koordinerings— och servicefunktionerna skulle bl. a. kunna innebära att organisatio- nen får fungera som informationscentral. Ur dessa uppgifter kan det vara möjligt att utveckla koordinerande funktioner vad gäller föreskriftsarbete som berör flera myndighe- ter och vad gäller anpassningen av inhemska tekniska regleringar till internationella åta- ganden. De koordinerande funktionerna kan också föra i kontakt med frågor på standar- diseringsområdet.
Vad gäller ledningen för verksamheten kan det vara en utväg att bilda en central styrelse som kompletteras av fackorgan för olika områden. Det betyder en möjlighet att i organisationen bygga in en motsvarighet till arbetarskyddsstyrelsens ”partsplenum”.
Idéskiss 2
Ideskiss 2 är en modifiering av idéskiss 1. Den väsentliga skillnaden är att koordine- rings- och servicefunktionerna kommer att ligga på annat håll. I det här fallet förutsätts att de koordineringsuppgifter som anknyter till de internationella aspekterna på tekniska regleringar kommer att knytas till nya kom- merskollegiet. Däremot utgår också den här idéskissen från att de säkerhetsinriktade verksamhetsgrenarna inom kommerskollegie- verket i någon form samorganiseras med verksamheten inom arbetarskyddsverket.
[déskiss 3
ldéskiss 3 kan beskrivas som en överbyggnad till olika myndigheter som arbetar med tek-
niska regleringar. En sådan överbyggnad skulle exempelvis kunna få formen av en samarbetsnämnd som svarar för gemensam- ma funktioner. Framför allt kan det bli fråga om koordinerings- och servicefunktioner som bl. a. kan omfatta en central upplysnings- tjänst.
F äl [arga/lisa tionen
Oavsett hur organisationen på centralplanet utvecklas är det enligt utredningens bedöm- ning önskvärt att pröva förutsättningarna för en samorganisation mellan kommerskolle— giets lokalstater och allmänna yrkesinspek— tionen.
Förutsättningarna för en omläggning av verksamheten inom bergsstaten har berörtsi kap. 12.
Som framgår av utredningens kommentar till rapporten från organisationsundersök— ningen vid kommerskollegiets elektriska byrå och statens elektriska inspektion finns det argument för en sammanläggning. Utgångs- punkten är bl. a. behovet av en organisation med god kontakt med arbetsplatserna och med täckning över hela landet.
Argumenten för att knyta verksamheten inom sprängämnesinspektionen till arbetar- skyddsverket är likartade med de som gäller för övriga här berörda områden. Verksam— heten är i sin helhet inriktad på arbetar- skyddsfrågor och andra säkerhetsfrågor och en nära samverkan med arbetarskyddsverket har utvecklats.
St atens offentliga utredningar 1971
Kronologisk förteckning
14. 15. 16. 17.
18. 19.
20.
21.
22.
23.
24. 25. 26. 27.
28. 29.
30. 31. 32.
33
. Veterinardistriktsindelningen,
. Arbetskraftsresurserna 1965—1990.
. Utvecklingstendenser
.SOU 71. Handbok för det officiella utrednings-
trycket. Beckman. Fi. . Post- och inrikes Tidningar. Norstedt & Söner. Ju. m m. Svenska Fleproduktions AB. Jo. Kommunala val. Esselte. C. . Svensk industri under 70-talet med utblick mot
BO-talet. Bilaga 2. Esselte. Fi. . Ny siömanslag. Esselte. K. .Finansiella tillväxtaspekter 1960—1975. 1970
års långtidsutredning. Bilaga 4. Esselte. Fi. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 1. Esselte. Fi. . Större företags offentliga redovisning. Esselte. Fi. .Snatteri. Berlingska Boktryckeriet. Lund. Ju. .Ett nytt bilregister. Göteborgs Offsettryckeri
AB. K. . Miljövården i Sverige under 70—talet. 1970 års
Iångtidsutredning. Bilaga 8. Esselte. Fi.
inom offentlig sektor. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 6. Esselte. Fi. Varuhandeln fram till 1975. 1970 års långtids- utredning. Bilaga 3. Esselte. Fi. Förslag till aktiebolagslag m m. Tryckeribola— get. Ju. Regional utveckling och planering. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 7. Esselte. Fi.
Malm - Jord - Vatten. Svenska Reprodu ktions AB. 1. Mått och vikt. Norstedt & Söner. Fi. Familjepensionsfrågor m m. Berlingska Bok- tryckeriet. Lund. S.
Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betän- kande I. Norstedt & Söner. K. Europeisk överenskommelse om transport av farligt gods på väg. A. Norstedt & Söner. K. Europeisk överenskommelse om transport av farligt gods på väg. 8. Norstedt & Söner. K. Europeisk överenskommelse om transport av farligt gods på väg. ter m rn. Norstedt & Söner. K. Vuxenpedagogisk forskning och Berlingska Boktryckeriet. Lund. U. Boendeservice 3. Kommunstudien. Esselte. ln. Boendeservice 4. Projektstudien. Esselte. In. Boendeservice 5. Totalkostnadsstudien. Esselte. ln. Boendeservice 6. Strukturstudien. Esselte. ln. Kyrkan kostar. Göteborgs Offsettryckeri AB. U
internationell (ADR) Bilaga
internationell (ADR) Bilaga
internationell (AD Fl) Regis-
utbildning.
Sjömanspension. Göteborgs Offsettryckeri AB. K Den svenska betalningsbalansstatistiken. Essel— te. Fi. Valutareserven och utrikeshandelns finansiella struktur. Bilaga till Den svenska betalningsba- lansstatistiken. Esselte. Fi. . Fri affärstid. Göteborgs Offsettryckeri AB. H.
34. 35.
36. 37. 38. 39. 40. 41 . 42. 43. 44.
45. 46.
47. 48.
49. 50.
51.
52. 53.
54.
.Högsta domstolens kansli.
Lastbil och Taxi. Beckman. K. Den fria rörligheten för personer inom EEC. Esselte. ln. Produ ktionsresurser för tv och radio i utbild— ningen. Esselte. U. Konsumentpolitik-riktlinjer Tryckeribolaget. H. Särskilda tandvårdsanordningar för vissa pa- tientgrupper. Göteborgs Offsettryckeri AB. S. Den svenska köpkrattsfördelningen 1967. Ber- lingska Boktryckeriet. Lund. ln. Export och import 1971—1975. 1970 års lång- tidsutredning. Bilaga 5. Esselte. Fi. Ny domstolsadministration. Göteborgs Offset— tryckeri AB. Ju. Försäkring och annat kontant stöd vid arbets- löshet. Esselte. In. Arbetskraftens struktur och dimensioner. Essel- te. In.
och organisation.
Bilagor till KSA—utredningens betänkande. Esselte. In. Utsökningsrätt Xl. Norstedt & Söner. Ju. Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. Nor- stedt & Söner. Fi. Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvalt- ningen. Göteborgs Offsettryckeri AB. Fi. Personurval med hjälp av psykologiska under- sökningar. Göteborgs Offsettryckeri AB. Fi. Unga lagöverträdare I. Esselte. Ju. Räddningstjänst. Göteborgs Offsettryckeri AB. C. Invandrarutredningen I. tryckeri AB. In. Byggandets industrialisering. Beckman. In. Lärarnas arbete. En statistisk arbetstidsstudie. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. Lärarnas arbete. Bilaga |. Tekniska rapporter. Göteborgs Offsettryckeri AB. U.
Göteborgs Offset—
. Lärarnas arbete. Bilaga ||. Tabeller. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. . Handräckning inom försvaret. Esselte. Fö. . Utbildning av vissa värnpliktiga i stabstjänst. Esselte. Fö. . Rätten till abort. Göteborgs Offsettryckeri AB. Ju. Göteborgs Offset- tryckeri AB. Ju. . Universitetsstudier utan examen. Göteborgs Oft- settryckerl AB. U. . Val av utbildning och yrke. Göteborgs Offset- tryckeri AB. U. .Högre utbildning och arbetsmarknad. Göte- borgs Offsettryckeri AB. U. . Vintersiöfart. Beckman. K. . Sanering l. Esselte. In. .Sanering Il. Bilagor. Esselte. In. . Mellanölsfrågan. Göteborgs Offsettryckeri AB. Fi. .Ränteomfördelning och vinstutdelning. Göte- borgs Offsettryckeri AB. ln. . Läkartiänster. Göteborgs Offsettryckeri AB. S. . Näringspolitiken — ny verksorganisation. Göte- borgs Offsettryckeri AB. H.
Nordisk udredningsserie (Nu) 1971
Kronologisk förteckning
1. Forskning med relation till utbildning för ålders- klasserna 16—19 år. Harmonisering av matematikundervisningen i årskurs 1—6 i de nordiska länderna. . Konsument— och marknadsföringsfrågor.
. Nordiska transportproblem. . Nordiska ministerrådets arbetsformer.
man _ro
Statens offentliga utredningar 1971
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Post» och Inrikes Tidningar. [2] Snatteri. [10] Förslag till aktiebolagslag m rn. [15] Ny domstolsadministration. [41] Utsökningsrätt XI. [45j Unga lagöverträdare I. 49] Rätten till abort. [58] Högsta domstolens kansli. [59]
Socialdepartementet
Familjepensionsfrågor m rn. [19] Särskilda tandvårdsanordningar för vissa patient— grupper. [38] Läkartiänster. [68]
Försvarsdepartementet
Utredningen om handräckningsvärnpliktiga. 1. Handräckning inom försvaret. [56] 2. Utbildning av vissa värnpliktiga i stabstjänst. [57]
Kommunikationsdepartementet
Ny siömanslag. [6] Ett nytt bilregister. [11]
Utredningen angående befordran av farligt gods på väg m m. 1. Europeisk överenskommelse om Inter- nationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande 1. [20] 2. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A. [21] 3. Europeisk överenskom- melse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. [22] 4. Europeisk överens- kommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m m.]23] Siömanspension. [30] Lastbil och Taxi. [34] Vintersiöfart. [63]
Finansdepartementet
SOU 71. Handbok för det officiella utrednings- trycket. [1] 1970 års Iångtidsutredning. 1. Svensk industri un- der 70-talet med utblick mot 80-talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tillväxtaspekter 1960—1975. Bilaga 4. [7 3. Arbetskraftsresurserna 1965—1990. Bilaga 1. 8 4. Miljövården i Sverige under 70—talet. Bila- ga 8. [12] 5. Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. Bilaga 6. [13] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bilaga 3. [14] 7. Regional utveckling och planering. Bilaga 7. [16] 8. Export och import 1971—1975. Bilaga 5. [40]
Större företags offentliga redovisning. [9] Mått och vikt. [18] Betalningsbalansutredningen. 1. Den svenska betal— ningsbalansstaristiken. [31] 2. Valutareserven och utrikeshandelns finansiella struktur. Bilaga. [32] Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. [46]
Testutredningen. 1. Psykologiska urvalsmetoder in— om statsförvaltningen. [47] 2. Personurval med hjälp av psykologiska undersökningar. [48] Mellanölsfrågan. [66]
Utbildningsdepartementet
Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. [24] Kyrkan kostar. [29] Froduktionsresurser för tv och radio i utbildningen. 36] Utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden. 1. Lärarnas arbete. En statistisk arbetstidsstudie. [53] 2. Lärarnas arbete. Bilaga |. Tekniska rappor- [ter. [54] 3. Lärarnas arbete. Bilaga ||. Tabeller. 55] 1968 års utbildningsutredning 1. Universitetsstu- dier utan examen. [60] 2. Val av utbildning och j/rkT. [61] 3. Högre utbildning och arbetsmarknad. 62
Jordbruksdepartementet
Vetarinärdistriksindelningen, m m. [3]
Handelsdepartementet
Fri affärstid. [33] Konsumentpolitik — [371 Näringspolitiken — ny verksorganisation. [69]
riktlinjer och organisation.
lnrikesdepartementet
Servicekommitten. 1. Boendeservice 3. Kommun- studien. [25] 2. Boendeservice 4. Projektstudien. [26] 3. Boendeservice 5. Totalkostnadsstudien. [27] 4. Boendeservice 6. Strukturstudien. [28] Den fria rörligheten för personer inom EEC. [35] Den svenska köpkraftsutbildningen 1967. [39] KSA-utredningen. 1. Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet. [42] 2, Arbetskraftens struk- tur och dimensioner. [43] 3. Bilagor till KSA-utred- ningens betänkande. [44] Invandrarutredningen 1. [51] Byggandets industrialisering. [52] Saneringsutredningen. 1. Sanering I. [64] 2. Sane- ring Il. Bilagor [65] Ränteomfördelning och vinstutdelning. [67]
Civildepartementet Kommunala val. [4] Räddningstjänst. [50] lndustridepartementet Malm # Jord — Vatten. [17]
KU _JGL. BlBL.
Allmänna Förlaget