SOU 1975:30

Barn

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 29 juni 1973 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Camilla Odhnoff att tillkalla en utredningsman med uppdrag att göra en samlad analys avseende barnens levnadsförhållanden. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsman generaldirektören i socialstyrelsen Bror Rexed.

Utredningen har antagit namnet barnmiljöutredningen. Sekreterare i utredningen har varit kanslirådet Ingemar Lindberg, t. o. m. januari månad 1974, byrådirektör Gudrun Lindberg frånjanuari månad 1975, socionom Karin Lund och departementssekreterare Birgitta Wittorp. Gudrun Lindbergs huvudsakliga uppgift har varit att samman- ställa och bearbeta statistiskt material. I sekretariatet har också depar- tementssekreterare Lena Jonsson arbetat.

I föreliggande betänkande redovisar utredningen en kartläggning av viktiga miljöer för barnen. Tyngdpunkten i beskrivningen ligger på barnen i förskoleåldrama.

Utredningen avser att senare redovisa skolbarnens miljöer utanför hemmet, främst skolan och fritidsverksamheten. I det sammanhanget kommer utredningen också att söka beskriva den framtida utvecklingen på för barnen väsentliga samhällsområden och lämna en redovisning av de konkreta förbättringar av barnens livsmiljö som kan följa av en sådan bedömning. Utredningen kommer då också att redovisa de brister i kunskaper om barnens villkor, som utredningen funnit i sitt arbete, och vilken ytterligare kunskap som bör tillföras för att få en så riktig och total bild av barnens villkor som möjligt.

Stockholm i november 1975

Bror Rexed /Gudrun Lindberg Karin Lund

Brigitta Wittorp

1. Inledning

”___—___.”

1 Utredningens arbete

1 . 1 Utredningsuppdraget

Barnmiljöutredningens uppgift är att utarbeta en systematisk redovisning av barnens levnadsförhållanden.

Utredningens huvudsakliga syfte är att ge underlag för en åtgärdsin- riktad diskussion om barnens förhållanden. Utredningsmaterialet skall belysa barnens totala levnadssituation i dag och hur den utvecklats och skall kunna ligga till grund för prioriteringen mellan olika politiska insatser, både inom det familjepolitiska reformarbetet och reformarbetet inom andra samhällssektorer. Bl. a. skall utredningen belysa vilka återverkningar olika alternativ till familjepolitiska åtgärder kan få på sektorer som ligger utanför den egentliga familjepolitikens ram. För förändringar på det familjepolitiska området är det också väsentligt att kunna bedöma hur förändringar på andra samhällssektorer kan väntas påverka barnens livsvillkor.

Som ett led i analysen skall utredningen även söka bedöma den framtida utvecklingen rörande vissa väsentliga förändringar i barnens levnadsförhållanden.

Utredningen kan också föreslå vissa kompletterande undersökningar rörande barnens förhållanden som ännu inte belysts i tillräcklig utsträck- ning.

I bilaga 1 finns utredningens uppdrag återgivet i sin helhet.

1.2. Utredningens arbetssätt

Barnmiljöutredningen har begränsat sitt arbete till barn i åldersgrupperna 0—1 5 år.

Utredningsarbetet omfattar två etapper. I första etappen har de s. k. bakgrundsrapporterna utarbetats och avrapporterats till utredningen och i etapp två har utredningens eget betänkande arbetats fram.

1 .2. 1 Bakgrundsrapportema

Utredningsuppdraget är mycket omfattande och berör vitt skilda ämnesområden. Utredningen har av den anledningen låtit utarbeta

bakgrundsmaterial i form av rapporter. Bakgrundsmaterialet berör olika aspekter av barns levnadsförhållanden.

Utredningen har uttalat vissa önskemål om rapporternas innehåll och utformning. Förutom en beskrivning av förhållandena på de olika samhällsområden som rapporterna omfattar, skulle varje rapport också innehålla en analys av hur dessa förhållanden uppkommit och hur de återverkar på barnens situation. De två rapporterna om barns utveckling och uppfostran skulle redovisa kunskaper och forskning på dessa områden.

Om möjligt skulle också bakgrundsrapportema redovisa skillnader mellan olika grupper av barn, t. ex. med olika socio-ekonomisk och etnisk bakgrund och från olika delar av landet. Särskilda förhållanden för vissa grupper, t. ex. för handikappade barn skulle redovisas.

Ett önskemål från utredningen var även att rapporterna skulle ha relativt begränsad omfattning och att de skulle vara lättillgängliga genom att författarna använde ett enkelt språk.

Utredningen publicerar bakgrundsmaterialet i åtta rapporter.

Titel och författare SOU-nummer

Samhället och barns utveckling av docent Rita Liljeström 1975: 31 Barns hälsa av docent Owe Petersson 1975: 32

Barns uppfostran och utveckling av docent Eva-Mari Köhler 1975: 33

Förskolan, skolan och fritiden av ombudsmannen i TCO Leif Holgersson (utkommer senare)

Barnfamiljernas ekonomi av Institutet för social forskning 1975: 35

Barnen och den fysiska miljön av arkitekt Uno Dahlén, psykolog Elsa Rönnmark och professor Sven Thiberg 1975: 36 Barn och föräldrars arbete av kommunalrådssekreterare Ingemar Reimer 1975: 37 Barnkultur av fil. kand. Suzanne Almqvist och fil. lic. Britt Isaksson 1975: 38

Varje rapport är ett självständigt arbete. Rapportförfattama ansvarar därför själva för innehållet. Detta arbetssätt innebär att åsikter och uppfattningar som framförs i bakgrundsmpporterna inte behöver överens- stämma med utredningens uppfattningar eller slutsatser.

Kapitel 7 i rapporten Barns hälsa — Barntandvård — har utarbetats av sekretariatet. Med faktamaterialet i kapitlet har Odd Larje, Stockholms läns landsting och Hans Sundberg, socialstyrelsen, bidragit.

Referensgrupper

Till varje rapportförfattare har knutits en referensgrupp av speciellt kunniga på de olika områdena. Ledamöterna i referensgrupperna har utsetts av rapportförfattaren och utredningens sekretariat i samråd och har olika kunskaper och bakgrund — forskning, yrkesarbete på området osv. Ledamöterna har deltagit i arbetet som enskilda personer, och har alltså inte representerat någon speciell organisation. I referensgruppen har respektive författare diskuterat den närmare uppläggningen och utform- ningen av rapporten. Även gentemot referensgruppen har författarna stått självständiga. I referensgrupperna har följande personer ingått:

För rapporten Samhället och barns utveckling: 1. Marianne Kärre

2. Elisabeth Lagerkranz

3. Eva Nordland

4. Gertrud Schyl-Bjurman

För rapporten Barns hälsa: 1. Ragnar Berfenstam

2. Tage Möller

3. Stig Sjölin

4. Iba Svahn

För rapporten Barns uppfostran och utveckling: 1. Urban Dahllöf

2. Daniel Källos

3. Ingemar Ståhl

4. Ulf Torper

För rapporten Barnfamiljernas ekonomi: 1. Anna Hedborg

2. Bo Johansson

3. Berit Nygård

För rapporten Barnen och den fysiska miljön: 1. Ingrid Dalén

2. Linnéa Gillwik

3. Eva Insulander

4. Marja Waldén

För rapporten Barn och föräldrars arbete: 1. May—Britt Carlsson

2. Maj-Britt Frendahl

3. Bertil Gardell

4. Ingemar Lindberg

5. Carina Nilsson

6. Gustav Persson 7. Per Silenstam

För rapporten Barnkultur:

1. Marianne Frankenhaeuser 2. Ingrid Fredriksson

3. Britt Isaksson

4. Ingegerd Martinell

5. Gun Qvarsell

Referensgruppen för rapporten Barnkultur har endast deltagit i arbetet med del I av Suzanne Almqvist. Del II av Britt Isaksson har utarbetats på direkt uppdrag av utredningen i ett senare skede av utredningsarbetet. Uppläggningen och utformningen av den delen av rapporten har skett i samråd med sekretariatet.

Förutom de nu nämnda referensgruppsdeltagarna har sekretariatet deltagit i referensgruppernas arbete.

Seminarier

Under arbetet har samtliga rapportförfattare samlats till regelbundet återkommande seminarier. Syftet har främst varit att samordna arbetet med de olika rapporterna och diskutera avgränsningsproblemen mellan ämnesområdena. Utredningsmannen Bror Rexed har lett seminarierna.

1.2.2 Ytterligare material som utredningen använt

Barnmiljöutredningen har använt ytterligare material, som arbetats fram för utredningens räkning. Docent Åke E. Andersson har skrivit Barnmiljö och samhällsekonomi Ds S 1975: 11, fil. lic. Ulla Lindström har bidragit med Barntillsynen i historisk belysning DsS 1975: 12 och fil.kand. Thomas Uppenberg har skrivit En statsvetenskaplig analys av barnens politiska resurser — teoretisk diskussion och historisk tillbakablick Ds S 1975: 13.

Historiska institutionen vid Lunds universitet har bidragit med vissa historiska uppgifter och har dessutom lämnat synpunkter på delar av utredningens material. I bilaga 2 redovisas några exempel på hur ett barns ankomst påverkar familjens ekonomi (material från Stockholms hemkonsulenter). Dess- utom har utredningen låtit bearbeta data från socialstyrelsens miljöstudie — SOMI. Detta material redovisas i bilaga 3. I bilaga 4 finns en tabellsammanställning, där mer detaljerad information går att hämta om vissa i betänkandet redovisade fakta.

1.2.3 Utredningens betänkande

Utredningen har arbetat utifrån ett synsätt som utredningen beskriver i kapitel 2. Bakgrundsrapporterna har, tillsammans med annat material som

utredningen använt — statistik, offentliga och kommunala utredningar, vetenskapliga rapporter, tidningsartiklar och ibland muntlig information — utgjort källan till utredningens redovisning. För att belysa en viss frågeställning har utredningen i många fall blivit hänvisad till att ge exempel från en kommun eller en utredning. För att inte tynga texten med detaljerade källhänvisningar, har utredningen i stället valt att ingående redovisa källor kapitelvis i slutet av betänkandet.

Barnmiljöutredningen skall enligt direktiven vara åtgärdsinriktad. Utredningen anser att diskussionen om lämpliga åtgärder för att förändra barnens livsmiljö skall föras av alla i samhället. Utredningens ambition är att redovisningen skall vara lättillgänglig, vilket innebär både en begrän- sad omfattning och ett enkelt språk. Mer utförlig information om olika förhållanden och mer sammansatta analyser och diskussioner går att hämta ur de källor och den litteratur som utredningen hänvisar till.

1.3. Utredningens fortsatta arbete

Barnmiljöutredningen avser att utge ytterligare ett betänkande om de speciella frågor och problem som följer med barnens skolstart och skolgång — skolan som miljö, hur skolbarnens tillsyn utanför skolan skall ordnas, den organiserade fritidsverksamheten osv. Anledningen till att denna del av barnens livsmiljö beskrivs i ett senare sammanhang, är att de två stora utredningarna på området, utredningen om skolans inre arbete — SIA och barnstugeutredningens betänkande Barns fritid just nu remissammanställs och behandlas inom utbildnings— och socialdeparte- menten. Dessutom har bakgrundsrapporten som behandlar skolan och fritiden försenats, och utredningen har ansett denna vara en väsentlig del iarbetet.

Bakgrundsrapporten kommer att innefatta en kortfattad översikt av den historiska utvecklingen på barnomsorgens, fritidsverksamhetens, skolans och socialvårdens områden. Utifrån den aktuella situationen kommer innehåll, organisation och effektivitet i samhällets samlade utbud av insatser riktade till barn att diskuteras. Utredningen kommer i det senare betänkandet att bedöma den framtida utvecklingen på för barnen väsentliga områden och redovisa de konkreta förbättringar av barnens livsmiljö som kan följa av en sådan bedömning. Då kommer utredningen också att redovisa de brister i kunskaper om barnens villkor som utredningen har funnit i sitt arbete, och vilken ytterligare kunskap som bör tillföras i form av t. ex. forskning och försöksverksamhet för att i framtiden ge barnen så goda uppväxtvill- kor som möjligt.

2 Utredningens synsätt

Barnmiljöutredningen skall enligt direktiven göra en samlad analys av barnens levnadsförhållanden. En beskrivning och analys av barnens levnadsförhållanden måste, om den skall vara meningsfull och inte orimligt omfattande, utgå från en uppfattning om vad som är viktigt att beskriva, dvs. vilka levnadsförhållanden som är av särskild betydelse för barnens välfärd. Detta beror i sin tur på vilka mål som finns för barnens utveckling.

Det är inte barnmiljöutredningens uppgift att bestämma målen för de svenska barnens välfärd och utveckling. Det åligger samhällets demokra- tiskt valda representativa organ. I den mån mål finns fastlagda för olika verksamheter, t. ex. förskolan och skolan, har utredningen redovisat dem. Utredningen har i övrigt utgått från att enighet finns på ett övergripande plan när det gäller barnens välfärd och utveckling. Det har t. ex. varit allmän uppslutning kring socialutredningens mål formulerade som demo— krati, jämlikhet och solidaritet samt trygghet.

Demokrati innefattar enligt socialutredningen förverkligandet av med- borgarnas vilja och självständig åsiktsbildning hos medborgarna samt medborgarnas aktiva deltagande i beslutsprocesser som har betydelse för deras egen situation i olika avseenden. Jämlikhetsbegreppet förutsätter enligt socialutredningen jämställdhet i den faktiska levnadsnivån. Trygg- hetsbegreppet innefattar ekonomisk trygghet, trygghet i fysisk mening och trygghet i socialpsykologisk mening. Trygghet i socialpsykologisk mening rymmer flera aspekter, dels trygghet för individen att få tillgång till samhällets service som ett stöd att utveckla sina egna resurser, dels att vid behov få erforderlig vård — och också slippa vård. Andra trygghets- faktorer är att få vara fredad i sitt privatliv samt få möjligheter till kontakter och gemenskap. Grundläggande betydelse har slutligen enligt socialutredningen trygghet mot övermäktiga krav.

Begreppet levnadsnivå har använts av olika utredningar för att beskriva människors välfärd, förutom av socialutredningen, t. ex. av låginkomstut- redningen. Utgångspunkten har dock varit olika. I vissa fall har man valt att bestämma ett antal mänskliga behov och sedan undersöka hur dessa tillfredsställs. I andra fall har man utgått från ”resurser" (definierat på olika sätt), dvs. i vilken mån människor har resurser med vilka de kan tillfredsställa sina behov. På så sätt har man iviss utsträckning undvikit de teoretiska och praktiska svårigheter som uppstår när man skall ta

ställning till vilka mänskliga behov som skall anses vara särskilt viktiga och gemensamma för alla människor.

Låginkomstutredningen har t. ex. valt att definiera levnadsnivå som ”individens förfogande över resurser (i pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m. m.) med vars hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina levnadsvillkor”.

För de vuxnas del är det enligt barnmiljöutredningen både ivissa fall nödvändigt och positivt att formulera individens levnadsnivå i termer av resurser som individen kan förfoga över. Eftersom barnen oftast inte har den förmågan eller handlingsfriheten blir det med nödvändighet vuxna som formulerar behoven och bestämmer de konkreta insatserna av olika resurser. Ju äldre barnen blir desto mer inflytande kan de själva få.

Dessutom är det så att även om man väljer att utgå från resurser slipper man inte undan problemet med att ta ställning till vilka behov som är väsentliga. Det är omöjligt att kartlägga samtliga resurser och det blir då nödvändigt att välja de resurser som är mest väsentliga och för att kunna göra det måste man ha en uppfattning om behoven.

De resurser som barn förfogar över ilåginkomstutredningens termino- logi skulle, åtminstone för de små barnen, bli ganska blygsamma: en outtömlig psykisk och fysisk energi. De har få ägodelar (kläder och leksaker), inga pengar, ingen utbildning, inget arbete, ingen egen bostad, och . . . inget inflytande.

Den största ”resurs" barnen har är de människor som ägnar dem tid och intresse, i första hand föräldrarna.

Utredningens beskrivning av barnens levnadsvillkor i Sverige kommer att utgå från en referensram där en av ”byggstenarna” är barnens behov och en annan vilka insatser vi alla i samhället gör för att tillgodose barnens behov. Med insatser menas då samtliga insatser, dvs. allt det arbete, som vi alla lägger ner på att bygga bostäder åt barnen, städa, prata med barnen, läsa sagor för dem etc. Insatserna kan vara både avlönade och oavlönade. Ett nyckelord i sammanhanget är ”helhetssynen” på barnet och på samhället.

Varje barn är unikt med sin alldeles egna uppsättning av personliga förutsättningar. Insatsen för att varje barn skall få ett gott och stimulerande liv som barn och som vuxen behöver därför variera. Men detta är i sin tur beroende på hur samhället är uppbyggt i sina grundläggande drag.

Ett mycket bra exempel på detta är de fysiskt rörelsehindrade barnens situation. Samhället kan tillmötesgå dessa barns behov att få förflytta sig fritt antingen genom att generellt utforma den fysiska miljön så att alla grupper kan utnyttja den eller genom att göra vissa väsentliga miljöer åtkomliga, bl. a. bostaden. Det sista alternativet är minst kostnads- krävande men självfallet också mindre positivt ur de rörelsehindrade barnens synvinkel.

Barnstugeutredningen har lanserat uttrycket barn med särskilda behov. I någon mening har naturligtvis alla barn särskilda behov. Alla barn är ”rörelsehindrade” i förhållande till vuxna, men någonstans går en gräns, där man börjar tala om rörelsehindrade barn som en särskild grupp.

Barnomsorgsgruppen har i en promemoria diskuterat vilka barn som skall anses vara i behov av särskilt stöd i sin utveckling. Förutom de barn som traditionellt betraktas som handikappade, innefattas i begreppet barn med särskilda behov också: "t. ex. barn som bor isolerat och därigenom saknar lekkamrater, barn vars hemmiljö är stimulansfattig eller där allmänt sett risk för en ogynnsam utveckling föreligger. Som barn med särskilda behov av omsorg bör också de barn betraktas som lever i en alltför kravfylld miljö. Barn med tal- eller Språksvårigheter, t. ex. invandrarbarn, bör också anses vara i särskilt behov av stöd och stimulans”.

Barnmiljöutredningen redovisar under avsnittet om barnen (kap. 7) några olika grupper av barn, som traditionellt har ansetts behöva särskilt stöd från samhället, handikappade barn, glesbygdsbarn och invandrar- barn.

Barnens behov behandlas i kapitlen 5 och 6 Barns hälsa och Barns utveckling. Barnens villkor och livsmiljö beskrivs i kapitlen 8— 16. Systematiken i redovisningen är baserad på de miljöer barn vistas i, i första hand hemmet (alternativ till hemmet), grannskapet, daghemmet (alternativ till daghemmet), skolan samt slutligen olika hälso- och sjukvårdsmiljöer.

Utredningen beskriver vissa egenskaper hos de miljöer som barn möter, i första hand egenskaper hos och villkor för de människor som finns i miljöerna, och i andra hand miljöernas fysiska utformning.

Dessa förutsättningar ”styr” i stor utsträckning det som ”händer” med barnen i de olika miljöerna, dvs. vad de äter, läser, ser, gör, hur innehållet i deras upplevelser gestaltar sig, etc. Utredningen försöker att beskriva vad man vet om innehållet i aktiviteterna i de olika miljöerna och hur de olika miljöerna fungerar för barnen. Tyvärr finns det mycket litet kunskap på dessa punkter, framför allt om hur olika miljöer påverkar barn.

Eftersom det är en omöjlig uppgift att studera hur varje barn har det försöker barnmiljöutredningen att redovisa skillnader mellan grupper av barn med olika sociala, materiella och kulturella villkor.

Utredningen försöker i det avslutande kapitlet summera kunskaperna om barnens nuvarande levnadsförhållanden och vilka förändringar av samhället som mot den bakgrunden är önskvärda för barnen.

11. Historisk återblick

3 Samhällsutvecklingen och dess konsekvenser

3.1. Från u-land till i-land

Utvecklingen från u-land till i-land inleddes i Sverige under första delen av 1800-talet genom jordbrukets rationalisering. Stora befolkningsgrup- per i Sverige levde då under mycket besvärliga förhållanden. Missväxt, hungersnöd och sjukdomar var vanliga. Inte minst barnen led ofta svår nöd. I mitten av 1800-talet dog ett barn av fyra före sin femte födelsedag. I Stockholm var dödligheten dubbelt så hög som på landsbygden.

lnom jordbruksbefolkningen var arbetet på fälten och i verkstäderna en gemensam angelägenhet för både män och kvinnor. Jordbruksredskap, möbler och kläder tillverkades i jordbrukshushållet. Män och kvinnor flyttade tillfälligt till huvudstaden eller till strömmingsfisket för att tjäna en extra inkomst.

Till följd av naturahushållningen var många hushåll stora på lands- bygden. I städerna — som år 1800 uppgick till mindre än en tiondel av den totala befolkningen — var däremot stor— eller flergenerationsfamiljen ovanlig. Gamla och sjuka vårdades i bästa fall inom hushållet. Barnen fick huvudsakligen sin uppfostran genom att iaktta de vuxnas arbete och genom att delta i arbetet.

Den nu ofta skildrade idyllen i det gamla bondesamhället är inte så lätt att återfinna i dokument från den tiden. Beskrivningen av utackorde— ringen av barn, gamla, fattiga och sjuka på gårdarna vittnar om att många saknade skyddande familjeband. Äkta makar kunde hamna på olika ställen. Från ogifta kvinnor och änkor tog man barnen så att de skulle kunna försörja sig själva. En utbredd arbetslöshet rådde. Man räknade med att en underklass av backstugusittare, inhysehjon, tjänstehjon och torpare utgjorde nästan hälften av befolkningen.

Barn som föddes utanför äktenskapet levde i stor misär. Antalet utomäktenskapliga barn steg kraftigt under 1800-talet. Det hävdas att av alla barn som föddes i Stockholm år 1860 var hälften födda utom äktenskapet. För hela riket var motsvarande andel vid sekelskiftet genomsnittligt 15 %.

I början av 1800-talet gick omkring 5 OOO—6 000 elever i skolan, vilket skall jämföras med att varje årskull barn som överlevde till 15 års ålder omfattade 40000 barn. Skolgången för genomsnittseleven blev inte

längre än några veckor. År 1850 gick sannolikt omkring två tredjedelar av alla barn i skolåldern faktisk i skolan. Skolgången var högt räknat ett läsår.

I mitten på 1800-talet anordnade staten och kommunerna gemensamt nödhjälpsarbeten, framför allt inom transport- och vattenregleringssekto- rerna. Så småningom igångsattes järnvägsbyggandet, som blev en bas för industrialiseringen under århundradets senare del. Skogen och gruvan gav viktiga råvaror för försäljning och vidareförädling.

Industrialiseringen fortskred snabbt, särskilt från 1870-talet och framåt. Arbetets organisation krävde att arbetskraften var rörlig och återstående restriktioner avskaffades. Ökningen i antalet industriarbetare var emellertid liten jämfört med emigrationen under perioden 1860— 1900. Det var den lägre medelklassen som emigrerade, inte de rikaste eller de fattigaste. Det var torpare, hantverkare och deras barn. Emigrationen åtföljdes av en befolkningsomflyttning inom Sverige. Man lade beslag på de nyligen lediga arbetena.

Förändringen resulterade i en omflyttning av befolkningen, som var mycket lokal i de flesta fallen. Bara Stockholm och ett fåtal andra städer kunde beskrivas som stora industriella tätorter. Svensk industri lokalise- rades i små orter.

Elin och hennes man bor i ett rum och kök i någon av bomullsfabrikens arbetarbostäder i utkanten av staden. Det är långt ute, långt till affären men rätt billig hyra, 9 kr./månaden. Det är bra att ha ett särskilt kök, många har bara ett rum med en kakelugnsspis. Men köket är oanvändbart under den kallaste delen av vintern, då måste man hugga bort isen i fönstret med en yxa. Egentligen är det en ombyggd garderob. Det finns inget vatten inne. Det får man hämta vid en pump längre ner på gatan. Fast det gör inte så mycket. Värre är det att avlopp inte heller finns. Både kiss från pottan och smutsvatten måste kastas i rännstenen utanför. (Ur TRU: s material ”OM”)

På grund av omilyttningen uppstod i synnerhet i de stora tätorterna brist på bostäder, framför allt arbetarbostäder. Lägenheterna om ett rum och kök kunde på 1910-talet i vissa industriorter utgöra 90% av bostadsbeståndet. Drygt hälften av Stockholms arbetarhem hade dess- utom inneboende och av dessa hem hade en fjärdedel mer än två inneboende.

Såväl fruktsamheten som äktenskapsfrekvensen var låg under perioden 1870—1930. Arbetsmarknaden kunde räkna med att barnlösa och ogifta kvinnor utgjorde nästan hälften av antalet kvinnor i åldrarna 15—64 år. Kvinnor och barn utnyttjades hänsynslöst i industrin, därför att de var billig arbetskraft.

Hushållens inkomster fördubblades under åren 1860—1914. Under samma tid minskade hushållens storlek, från genomsnittligt fyra personer per hushåll år 1860 till tre personer år 1910. Man vet inte hur barnantalet (per hushåll) fördelade sig på socialgrupper. Enligt den debatt som fördes vid sekelskiftet skulle dock de stora barnkullarna ha funnits i de lägre socialgrupperna.

För att förbättra hushållens materiella villkor började konsumtions- föreningar att bildas omkring sekelskiftet efter engelsk förebild. De byggde bl. a. på principerna om demokratiskt styre, återbäring av överskott och kontant handel.

Spädbarnsdödligheten påverkades av familjens materiella villkor. Upp- gifter från 1920-talets Stockholm visade en spädbarnsdödlighet på 49 per 1000 levande födda hos familjer med en inkomst under 4000 kr. Motsvarande siffra för familjer med en inkomst över 10 000 kr. var 14 per 1 000 levande födda.

Lösningen av barntillsynsproblemen var inte lika idyllisk förr som många föreställer sig. På Nordiska muséet finns uppteckningar om hur barn passades under 1900-talets första årtionden. Man berättar:

"När ett litet barn kom till världen måste mamman skaffa sig en som kallades sytare om inte det fanns äldre barn i huset förut som fick ansvaret för att det lilla barnet skulle få all den passning som kunde ges.

Den anställde var vanligen någon liten flicka från något fattigt hem och som enda lön för arbetet var maten.

En sytare anställdes dels att bära och vyssja barnet för att det inte skulle ligga och gråta, skulle också sitta inne och hålla vaggan i jämn gång medan barnet sov. En sytare behövde inte vara äldre än 6—7—8 år så var det bara barnagry i sytaren så var det bra."

”Den mesta tiden av dagen skulle barnet bäras och vyssjas. Var sytarflickan allt för liten och späd och barnet för tungt hämmades sytarflickans utveckling så att flickan blev sned i axlar och höfter. Sytarflickan fick också en framåtlutande gång.”

”Sytaren skulle inte linda och tvätta barnet. Det gjorde mamman själv när hon ammade barnet.

Barnet lindades med många blöjor och tjocka tygstycken kallat rev (mantel) sedan lindades barnet lika en mumie med en stadig linda, ovanpå detta knöts en scharl över det hela. Nu var barnet stadigt att hantera och kunde inte bli brutet om sytaren råkade tappa barnet i golvet som många gånger hände.”

Det är knappast troligt att de vuxna förr kunde ägna så mycket tid åt barnen. De var starkt engagerade i kampen för brödfödan, även modern. Livslängden var mer begränsad vilket bl. a. torde ha inneburit att alla var fullt aktiva i produktionen fram till sin död (eller sitt insjuknande). Det fanns färre vuxna per barn. Vid sekelskiftet var en tredjedel av befolkningen barn under 15 år.

Bristen på tillsyn gjorde att föräldrarna fick tillgripa andra medel för att skydda barnen. Tomtar, troll, vättar och andra skrämselväsen fick hindra barn att besöka områden som var farliga, t. ex. från att trilla i brunnen eller gå bort sig i naturen.

Golven i forna tiders bostäder var ofta kalla och dragiga och inte

lämpade för små barn att krypa omkring på. Ett sätt att komma tillrätta med detta problem var att hänga upp barnet i sittande ställning. Det fanns ett mycket stort antal 5. k. hängstolar. Ett annat sätt var också att förvara barnet sittande i en låda. Denna låda togs sedan med vid arbete utomhus eller vid färd med vagn.

Hur man hängde upp barn i Jämtland framgår av nedanstående exempel:

”Hysstolen hängde man på en stadig sink i taket och genast barnen var så pass stora, kanske vid 3 månaders ålder, virade jag starkt om deras rygg, bäddade sedan om dem väl på alla sidor och placerade dem i nämnda stol med en "slir" framför, även den väl omlindad. Där satt dom och gunga till dom blev trötta och under tiden hann jag med många sysslor. När dom blev större och starkare togs en del bort av packningen kring dem undan för undan och till sist kunde dom känna sig fria och sköta om lite leksaker, som man hängde på en ”slir” ovanför dem.”

Mekaniska hjälpmedel användes ofta — det finns huvudskydd bevarade som påminner om vår tids ”ishockeyhjälmar”. Det förekom metoder att binda fast barnen om midjan, om en fot, en arm eller till och med om halsen. Det är påfallande hur man i äldre tider i vissa avseenden behandlade småbarnen på samma sätt som djur.

Skillnaden mot dagens förhållanden ligger framför allt i att barn förr vistades i en miljö, som var total, som inrymde människor i olika åldrar — engagerade i hela spektrum av livsaktiviteter.

3.2 1930-talet

Till och med början av l920-talet kompenserades flykten från lands- bygden av den naturliga befolkningsökningen. I och med att utflytt— ningen ur Sverige avtog skedde förflyttningarna inom Sverige, från landet till städerna, och omflyttningen märktes. Befolkningen i städerna ökade årligen med 2 % under 1930-talet och med 3 % under 1940-talet.

Samtidigt förändrades yrkessammansättningen (diagram 1). I början av 1930-talet var jordbruksbefolkningen fortfarande den största, men i slutet av decenniet dominerade industriarbetarbefolkningen. 1930-talet blev på så sätt den verkliga början till en era med ökad industrialisering och urbanisering.

På 1920- och 1930-talen förekom omfattande depressioner i västvärl- den. Arbetslösheten var mycket hög. Ca en fjärdedel av de fackförenings- anslutna var t. ex. arbetslösa år 1933. De arbetslösa hjälptes genom nödarbeten och kontanta arbetslöshetsunderstöd, men arbetslösheten drabbade i synnerhet barnfamiljerna hårt. De största kategorierna i behov av fattigvård var barn under 16 år och gamla.

Industriarbetarnas reallöner ökade även under depressionen på 1930-talet, men inkomstfördelningen var trots löneökningarna mycket ojämn.

Kvinnornas situation förändrades under 1930-talet genom att de i ökande omfattning började arbeta utanför hemmet. Andelen kvinnor

100

80

20

1870 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970

- Offentliga tjänster i Industri och hantverk Diagram I. Totala be- folkningen efter närings- . Handel och samfärdsel |:] Jordbruk med binäringar 523: 1870—1970" Pro-

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

bland industriarbetarna hade ökat under många decennier och år 1930 var den ca en fjärdedel. Andelen kvinnor i handeln vid samma tidpunkt var ca 40 %. De allra flesta kvinnorna som gick ut i förvärvsarbete var ogifta.

Allt fler gifta kvinnor gick också ut i förvärvsarbete, men i lång- sammare takt än de ogifta kvinnorna. Andelen var omkring 10 % med en uppgångi mitten på 1930-talet, och en tillbakagång under senare delen av årtiondet. En grupp som träffades särskilt hårt av osäkerheten på arbetsmarknaden under 1930- talet var kvinnorna. Barnarbete, som fortfarande var vanligt på 1920—talet, började gradvis försvinna under 1930-talet. Statistik som visar antalet barnarbetare fördes inte efter år 1932. Det kan uppskattas från 1931 års statistik att omkring 1—2 % av 13— och 14»åringarna var registrerade som arbetare. I vilken mån barnen och ungdomarna arbetade efter år 1931 kan enbart visas indirekt genom att redovisa hur många i en given åldersgrupp som studerade olika är. Andelen bland 15—19-åringarna var år 1940 10 % och år 1960 35 %.

En frivillig arbetslöshetsförsäkring skapades i mitten på 1930-talet. I början av 1930-talet introducerades ett frivilligt sjukförsäkringssystem i lag, som berörde befolkningen från 15 år och uppåt. För ekonomisk trygghet vid olycksfall i arbetet och yrkesskador fanns en särskild försäkring.

År 1919 hade 48-timmarsveckan blivit lag, men en studie är 1925 visade att den inte iakttogs. Omkring hälften av arbetarna hade en längre arbetsvecka, särskilt inom sektorer som tidigare hade en lång arbetsvecka

(lantarbetare, sjömän, restaurant- och detaljhandelspersonal). Semester introducerades för vissa kategorier av statstjänstemän redan i början av 1900—talet, men alla anställdas rätt till semester lagfästes inte förrän år 1938, då en 12-dagarssemester stipulerades.

En kombination av låg byggnadstakt, ökad urbanisering och högre äktenskapsfrekvens orsakade utbredd trångboddhet på 1930-talet. Den typiska familjebostaden bestod av ett rum och kök oavsett familjestorlek. Att trångboddheten gradvis minskade berodde huvudsakligen på att familjerna blev mindre och inte på någon betydande ökning av den genomsnittliga bostadsstorleken.

I genomsnitt konsumerade en barnfamilj på 1930-talet för ca 4 000 kr. per år i dåtida penningvärde. Det är svårt att översätta denna konsumtionsstandard till nutida penningvärde, eftersom inte bara priser- na utan också konsumtionsmönstret har ändrats, men i stort sett innebär det att dåtida familjer hade en privat konsumtionsstandard som låg vid 40 % av 1970 års. För en typisk barnfamilj såg en årlig budget ut på följande sätt i början av 1930-talet.

Konsumtionsmönster i en typisk familj i Sverige år 1933

R_— Inkomster

1 93 3

kr. % Mannens inkomst 4 130 91 Hustruns inkomst 47 1 Övriga inkomster 349 8 Bruttoinkomst 4 5 26 100 Skatt 3 26 7 Nettoinkomst 4 200 93 ___—__

193 3 1 950 1 96 9

Utgifter kr. % % % Matvaror 1 234 30 20 24 Bostad 86 9 2 1 20 l 7 Kläder 554 13 9 9 Inventarier 192 5 7 8 Förenings- och försäkringsavgifter 341 8 e. t. 3 Hälso- och sjukvård, hygien 128 3 3 4 Resor 15 1 4 15 l 7 Övrigt 665 16 26 1 8

4 1 34 100 100 100

Källa: Åke E. Andersson, Barnmiljö och samhällsekonomi, Ds S 1975: 11

På 1930-talet använde den typiska barnfamiljen knappt 4 % av inkomsten till kommunikationsutgifter, dvs. ungefär 150 kr. 1930-talets Sverige var helt enkelt cykelns samhälle. I landet som helhet hade man bara 16 bilar per 1 000 invånare. Det innebar att huvuddelen av de vuxna var hänvisade att ha arbetet, inköpen och umgänget inom en aktionsradie kring hemmet, som var både psykiskt begriplig och fysiskt åtkomlig även för barnen.

Att ha barn innebar för många människor en mycket hård belastning på farniljeekonornin. Kostnaderna för ett barn mellan 1 och 14 års ålder uppskattades på den tiden till en tredjedel av den genomsnittliga inkomsten. Situationen var svår för barnen till föräldrar ilåg- och mellaninkomst- lägen. De erbjöds sämre utbildnings— och sjukvårdsmöjligheter, sämre bostadsförhållanden och på det hela taget en sämre social trygghet. Om barnantalet ökade i en familj betydde det i princip en mindre tillfredsställande sjukvård för varje barn.

Kvaliteten på barntillsynen varierade starkt även på 1930- och 1940-talen. De bättre situerade hushållen kunde anställa barnsköterska, hembiträde eller barnflicka. De fattiga mödrarna var hänvisade till att antingen ha barnen med sig i arbetet, utnyttja äldre syskon för barnpassning eller helt enkelt lämna barnen ensamma hemma.

I en intervju berättar en kvinna född år 1918, som fött sitt första barn är 1940 hur hon — då hon gallrade betor, plockade potatis etc. — placerade barnet i en låda vid slutet av en rad. Hon ammade barnet, om det behövdes, varje gång hon kom till lådan. De barn som hade äldre syskon när de föddes passades av dem. De äldre syskonen cyklade till modern med barnet i en korg på cykeln så att hon kunde amma det. Alla barnen ammades minst till dess de blivit årsgamla.

På 1930-talet startade en del bostadskooperativa föreningar, som vuxit fram inom arbetarrörelsen, egna daghem. Bostadskooperationen förverk- ligade för övrigt många av 1930-talets progressiva tankar om det framtida boendet.

I början av 1880-talet bestämdes skolgången till sex års obligatorium. I praktiken var den vid sekelskiftet i genomsnitt fyra år. Inte ens är 1937, då den sjuåriga skolplikten beslöts, var den verkliga skolgången uppe i sex år. Den grundläggande utbildningen hade många brister. Men de stora skillnaderna mellan socialgrupper uppkom inte förrän ytterligare utbild- ningsmöjligheter tillkommit. Så många som nästan nio av tio människor hade bara folkskola. Studentexamen hade endast något över 2 %.

Folkrörelsernas utbildningsverksamhet hade stor betydelse, t. ex. för information om sexualfrågor och födelsekontroll.

Alva och Gunnar Myrdal tog i mitten av 1930-talet upp en diskussion om bamfamiljernas levnadsvillkor i sin bok ”Kris i befolkningsfrågan”. Myrdals motsatte sig den då ofta rådande uppfattningen att en befolkningsminskning skulle vara ekonomiskt fördelaktig. De konstatera- de att människors vilja eller benägenhet att sätta barn till världen ytterst bestämdes av de materiella villkoren. De menade att ”felet ligger i den samhälleliga organisationen av produktionen och fördelningen, som icke

kunnat hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen.”

Som ett resultat av den allt intensivare diskussionen om familjers och barns livsvillkor genomfördes under 1930- och 1940-talen en rad reformer. Några av dem var inrättandet av mödra— och barnavårds- centraler, förbättrad moderskapshjälp, kostnadsfri förlossningsvård, bo- sättningslån, Skolmåltider och allmänna barnbidrag.

3.3 1950-talet och framåt

Industrins och kommunikationernas utveckling — näringslivets kon- centration

Efter depressionsåren på 1930-talet började sysselsättningen att stiga igen och hade i slutet av decenniet nått nivån före kriget. Sedan år 1946 och framåt har arbetslösheten legat på en låg nivå.

Stora och tunga investeringar skedde i industrin under 1950-talet. Industrins andel av sysselsättningen nådde sitt maximum i början av 1960-talet. Tjänstesektorn svarar nu för mer än hälften av de anställda.

De stora kapitalinvesteringarna och den ökade tjänstesektorn ledde fram till att många människor fick tjänstgöra på onormala arbetstider. Den senaste tioårsperioden har antalet skiftarbetande ökat med minst 50 000. Antalet anställda med förskjuten arbetstid har också ökat — främst har denna ökning legat inom den offentliga sektorn, t. ex. inom sjukvården, hemvården, yrken där flertalet anställda är kvinnor.

Bilens genombrott och den ökade rörligheten förändrade i hög grad samhället under 1950—talet. Vid 1930-talets början reste svensken i genomsnitt ca 70 mil per år, vid 1960-talets slut ca 600 mil per år. Utgiften för resor och kommunikationer tredubblades under perioden och antalet personbilar per 1 000 invånare blev mer än åtta gånger så stort. Det kan nämnas att i dag lägger en normalfamilj ut nästan lika mycket pengar på sina transporter som de betalar för bostaden eller för maten. Transportkostnaderna ökar dessutom snabbare än de andra utgifterna.

Näringslivet koncentrerades successivt allt mer från 1950-talet och framåt och orternas storlek ökade. 30 % av dem som föddes omkring år 1950 växte upp på ren landsbygd mot ca 70 % av dem som föddes omkring sekelskiftet. Hälften av dem som föddes omkring år 1950 bodde på samma ställe under hela uppväxttiden mot två tredjedelar av dem som föddes omkring sekelskiftet. Verksamheten inom tätorterna delades upp på bostadsområden, industriområden etc. Markytorna som togs upp för trafikändamål blev mycket stora och försvårade allvarligt kontakten mellan olika bostads- områden. Avstånden mellan olika aktiviteter, arbete, bostad e.tc. ökade betydligt.

Avtlyttningsorterna fick vikande befolkningsunderlag och utarmades på sociala aktiviteter.

Kvinnors förvärvsarbete

Äktenskapsfrekvensen steg efter andra världskriget. I gruppen yngre kvinnor där knappt hälften var gifta fram till 1930-talet inträffade en kraftig ökning. Vid mitten av 1960-talet var tre fjärdedelar av åldersgrup- pen 20—39 år gifta. Dessutom utbildade sig en stor grupp av de ogifta kvinnorna.

Under depressionen på 1930-talet hade det varit en utbredd opposition mot kvinnors förvärvsarbete, särskilt gifta kvinnor som hade en man som kunde försörja dem. Under kriget behövdes mer arbetskraft och kvinnor välkomnades igen på arbetsmarknaden. Förvärvsarbete skulle, sades det, kunna vidga kvinnors vidsyn, vilket skulle kunna gynna dem i deras uppfostran av barnen.

Kvinnorna har i mycket hög grad gått ut på arbetsmarknaden de senaste tio åren. Från år 1965 till år 1974 har antalet förvärvsverksamma kvinnor ökat med 300 000. Mer än en tredjedel av arbetskraftstillskottet under den perioden har utgjorts av kvinnor med barn under sju år. År 1965 var drygt en tredjedel av mödrarna med barn under sju år sysselsatta. År 1974 var nästan sex av tio mödrar med barn i förskoleåldern ute på arbetsmarknaden. Den starkaste ökningen i förvärvsfrekvens visar nu kvinnor med barn under tre år.

I levnadsnivåundersökningens studie av olika åldersgruppers uppväxt- förhållanden konstateras att av dem som föddes omkring år 1950 var det ca 60 %, som hade en mor som var hemma, en fjärdedel som hade en mor som hade arbete hela tiden och resten en mor som arbetade periodvis. Som jämförelse kan nämnas att ungefär 85 % av alla som föddes före år 1930 hade modern hemma.

Familjestorleken minskade samtidigt successivt. Av dem som föddes omkring år 1950 hade ett barn av tio mer än tre syskon, medan detta var fallet för ca två barn av tre av dem som föddes strax före sekelskiftet.

Höjningen av konsumtionsstandarden

Från år 1950 har den ekonomiska utvecklingen varit ytterst balanserad jämfört med tidigare perioder. Visserligen har det förekommit konjunk- turvariationer med konjunkturnedgångar kring åren 1958—1959 och 1967—1968, men dessa perioder har varit både korta och inneburit mindre produktionsbortfall än under motsvarande förhållanden före år 1940. Den privata konsumtionsstandarden har stigit i tämligen jämn takt med ca 2 % per år, med undantag av perioden 1961—1965 då den årliga ökningen har varit ca 4 %.

Konsumtionsmönstret har ändrats kraftigt. I själva verket har en mycket betydande del av livsmönstrets förändring inträffat under tjugoårsperioden 1950—1970.

Inte minst väsentligt för barnen har ökningen av den s. k. offentliga konsumtionen varit, sådant som skolor, daghem och sjukhus. Men även den privata konsumtionen har ökat kraftigt. Köpkraften per invånare i Sverige var för 20 år sedan något över hälften av dagens. För tio år sedan

var den tre fjärdedelar. (Då har skatterna dragits av, men barnbidrag, bostadstillägg, pensioner och alla andra förmåner som påverkar den privata levnadsstandarden lagts till.)

De flesta barnfamiljer har nu stora och rymliga bostäder. Antalet rumsenheter har totalt sett stigit med 40 % åren 1945—1970. Den mest revolutionerande förändringen i bostadsstandarden gäller kanske möjlig- heten att sköta sin personliga hygien. Under tjugoårsperioden 1950—1970 har antalet lägenheter med eget bad (eller dusch) femdubb- lats.

Maten var billigare förr. Livsmedlen kostade 10 % mindre i mitten på 1950-talet (omräknat i 1975 års penningvärde efter konsumentprisin- dex). Men tio år senare var de faktiskt ] % dyrare än i dag, eftersom livsmedlen numera subventioneras över statsbudgeten. Även bostaden var billigare förr. Hyran för en lägenhet av motsvarande standard var ungefär 20 % lägre både för 20 och för 10 år sedan (då har hänsyn tagits till möjligheten att få bostadstillägg). Men kläder, skor, inventarier och husgeråd var 40% dyrare för 20 år sedan och 20% dyrare för tio år sedan. För tjänster har priserna stigit kraftigt. En hårklippning för herrar kostade mindre än hälften för 20 år sedan.

Den här skillnaden i prisutveckling på olika varor och tjänster beror i första hand på hur tillverkningen och försäljningen har rationaliserats, dvs. hur mycket man har kunnat minska arbetsinsatsen. Det är framför allt fabrikstillverkade och massproducerade varor som har blivit billigare. Förbättrad industriell teknik har gjort att TV-apparaten kostar två och en halv gång mindre i dag än i slutet på 1950-talet. Fördyringen av maten beror inte på att inte jordbruket rationaliserats, utan på att försäljningen alltjämt är mycket personalkrävande.

Om vi skall hämta exempel från barnens värld, så har leksaker blivit billigare, medan omvårdnaden av barnen är lika personalkrävande (om inte mer, eftersom vi har ökat ambitionerna) som förr. Det tar lika lång tid att läsa en saga i dag som för 20 år sedan.

Bara 5 % av de yngsta mot över 40 % av de äldsta i levnadsnivåunder- sökningens studie säger att deras uppväxttid karakteriserats av ekonomis- ka svårigheter. Uppfattningen av om man haft det svårt under uppväxt- tiden baseras inte på några objektiva kriterier utan på de tillfrågades egen uppfattning. De unga som säger att de haft ekonomiskt svårt borde rimligen ändå ha haft det bättre än de äldre som beskriver sin uppväxttid på det sättet. Förändringen är således inte bara en skillnad i ekonomiska villkor utan också i upplevelsen av de egna villkoren jämfört med andras under samma period.

3.4. Sociala följder av samhällsomdaningen

Flyttningarna

En halv miljon svenskar flyttar varje är över kommungränserna. Man räknar vidare med att i runt tal en miljon människor om året byter

bostad. Det har främst varit de unga och därmed också många barnfamiljer som flyttat ut från hemorten. Men den stora utflyttningen från landsbygd till storstad är mer eller mindre avslutad. Nu flyttar man inom storstadsområdena. ”Man byter upp sig i förortshierarkin”. Norrlänningama flyttar i allt större utsträckning till mer närliggande län.

En flyttning innebär alltid omställningsproblem, men för- eller nackdelar kan överväga beroende på vem det är som flyttar. Studier i början på 1970-talet visar att en grupp som fått det särskilt bra efter flyttningen är flyttare från socialgrupp 2 då de egentligen inte behövt flytta, dvs. då de också på utflyttningsorten haft försörjningen tryggad. Sämst bostadsförhållanden har flyttare i socialgrupp 3 fått, då de tvingats flytta för att försörja sig. Samtliga hushållstyper har fått högre hyresnivå.

Så mycket som en tredjedel av barnfamiljerna anser att de fått en sämre bostadsstandard i och med flyttningen. Andelen barnfamiljer som bor i småhus har i och med flyttningen minskat med hälften, från drygt 30 till 15 %. En fjärdedel har i och med flyttningen fått en ökad restid och över hälften anser att deras möjligheter att utnyttja fritiden har blivit sämre.

Mer än var fjärde barnfamilj anser att barnens möjligheter till lek och sysselsättning har försämrats. Flyttarna har efter sin flyttning haft färre grannkontakter och sociala kontakter över huvud än andra mer stabilt boende grupper. Detta har särskilt drabbat arbetarna, eftersom de är mindre vana att aktivt gå in för att skaffa sig grannkontakter och umgänge och förutsätter att grannar skall umgås. Det ingår så att säga i definitionen av att vara grannar. Dessutom flyttar arbetarna troligen till sådana nybyggda och stora bostadsområden som i särskilt liten grad nödvändiggör eller uppmuntrar till gemensamma aktiviteter, sådana gemensamma aktiviteter som kan hjälpa de boende att komma underfund med om de har gemensamma intressen kring vilka de kan vidareutveckla kontakter.

En grupp flyttare som fått sämre villkor på den nya bosättningsorten och i många fall de kvarboende får med Eva Hedmans ord ”med sin levnadssituation betala priset för den ekonomiska tillväxt som kommer andra till godo”. Detta gäller framför allt barnen.

Förändring av det sociala mönstret för människors liv

I och med den omfattande befolkningsomflyttningen har det sociala mönstret för människors liv förändrats.

De gamla samhällenas yttre miljö växte fram under en lång följd av år och husens tillkomsthistoria var mångskiftande. De historiska kunskaper- na, minnena, sägnerna m.m. bildade gemensamma erfarenheter, som medverkade till att göra samhället till en sammanhållen verklighet för dess invånare.

I det gamla samhället var människorna — på gott och på ont — inordnade i ett socialt nätverk av släktskap, grannskap, arbetsliv och överskådliga lokala angelägenheter, som bildade basen för ett ömsesidigt

engagemang och för likartade värderingar och synsätt. Dagens rörliga samhälle leder rätt till anonymitet och isolering.

Eftersom det lokala sociala livet betyder särskilt mycket för just barnen kan det vara av intresse att ganska detaljerat beslcriva ett socialt mönster i en stadsdel förr. I en gammal arbetarstadsdel som Hjorthagen (beskriven i en uppsats, baserad på intervjuer med äldre människor) levde ca 3 000 invånare i en avgränsad miljö. De gamla minns att nyheterna spreds snabbt i Hjorthagen. Man talar om ”djungeltelegrafen”. Folk hade egna namn på platser, företeelser och personer. Denna kunskap om miljön och människorna omfattade även barnen. Mödrarna var iregel hemma under dagarna. Genom det omfattande kontaktnätet hade familjerna goda möjligheter att få kunskap och stöd av omgivningen i sina försök att uppfostra barnen. De organiserade fritidsverksamheterna var ett stöd åt, och stöddes av, familjerna. Unga Örnar grundades i Hjorthagen som ett uttryck för en önskan att ha en ungdomsorganisation som förmedlade arbetarrörelsens värderingar. Värtans IK upptog en stor del av samhällets ungdom i klubbverksamhet, men också många äldre var engagerade i verksamheten. Nästan alla gick på matcherna, mödrarna tvättade fotbollströjor, och ledarna var naturligtvis Hjorthagsbor. Loka- lerna, Folkets Hus, hade befolkningen byggt själv, med egna medel och egen arbetskraft.

Kontakterna är också färre nu för tiden mellan dem som bor i ett område och dem som arbetar iområdet. I Hjorthagen fanns det mängder av små butiker utspridda. I Hjorthagen fanns också hantverkare och portvakter.

Kännetecknande för det sociala livet i ett gammalt arbetarsamhälle var att mötena mellan människorna i så hög grad förmedlades av praktiska göromål. Arbetet i trädgårdslandet resulterade i samspråk, både med närmaste grannen och förbipasserande. Man badade ihop. Kvinnorna tvättade ibland tillsammans och över huvud medförde de ständiga ärendena utomhus till affärer, till vedboden, mangelboden, avträdet, att man stötte ihop och pratade. Trångboddheten medförde att man ojämförligt oftare än i moderna stadssamhällen vistades utomhus. Fritid i nutida mening existerade i mindre utsträckning förr. Däremot rymde förvärvsarbetet relativt fler tillfällen till avbrott för sällskapligt samspråk än arbetslivet numera.

De korta avstånden förr gjorde det möjligt med ett umgängesliv som helt bestämdes av det tillfälliga initiativet. I dag bor släkt och vänner inte i samma kvarter eller stadsdel. Man umgås familjevis med släkt och vänner under veckosluten. De informella kontakterna är färre, vännerna är färre och mannen och kvinnan är hänvisade till varandra och får försöka ge det moraliska och känslomässiga stöd, som behövsi krisartade situationer och vid konflikter med andra.

För dem som delade omgivningens normer, var Hjorthagen på ett sätt ett tryggt samhälle trots fattigdomen. Man föreställer sig att denna gemenskap kan ha haft avigsidor, men få av de gamla berättar om sådana. Viktigt är att förhållandet mellan familjer, grannskapet, kamratkretsen och lokala institutioner präglades av värdegemenskap och täta, omfattan- de kontakter.

Större delen av befolkningen levde i arbetarstadsdelar och på bruks- orter som kännetecknades av samma förhållanden som Hjorthagen. Motsvarande beskrivning av ett privilegierat villasamhälle som Saltsjö- baden eller Djursholm utanför Stockholm skulle sannolikt inte visa upp samma täta kontaktnät. De påminde troligen mer om moderna förorter med sin relativa isolering mellan människor. Det finns således inte någon ny förort som kännetecknas av de vitt förgrenade förbindelser som fanns människor emellan i Hjorthagen och i andra samhällen. Detta har ganska omedelbara följder för barnen. Hjorthagenborna berättar skämtsamt att de fick cykla in till Östermalm om de ville ”busa”. Folk visste allt för väl vem man var. Men våra förortsbarn är inte kända i hela området, och kanske inte ens idet egna huset. De nya förorternas barn är ofta vana vid en anonym omgivning. Rita Liljeström beskriver i sin bok, Uppväxtvillkor, fyraåringen som ”rädd och gråtande springer upp för en trappuppgång med 16 dörrar, stängda dörrar. Den sjätte dörren öppnas och någon säger vresigt ”gapa inte unge, när andra ska sova”. I tredje våningen öppnas den elfte dörren och barnet för tröst av en förälder. Men sensmoralen av barnets upprepade erfarenheter blir att de flesta dörrarna är likgiltiga — ”dom hör på rösten att det inte är deras unge som skriker” — enstaka dörrar är farliga — men en dörr, det egna hemmets dörr — innebär möjligen tröst.”

Rita Liljeström konstaterar i sin rapport till barnmiljöutredningen att barn upplever familjens privatisering genom att grannskapets vuxna ignorerar andra barn än sina egna. Denna anonymitet och likgiltighet riskerar att ge barn en känsla av skyddslöshet så snart de befinner sig utanför den egna lägenheten och utan föräldrarna. Barnets sociala erfarenhet blir en säregen kombination av anonymitet och intimitet, likgiltighet för andra och privat omtänksamhet.

Hon konstaterar vidare, att familjens stöd- och utbytesrelationer i lokala livsformer har övertagits av en trygghetsskapande socialpolitik, sjuk— och arbetslöshetsförsäkringar. Såväl stödåtgärderna isocialpolitiken som produkterna på den kommersiella marknaden (hushållsartiklar etc.) har baserats på kärnfamiljen, och därmed bidragit till att befästa privata lösningar och livsstilar. Det är först under senare år som strävanden att ”mobilisera närmiljön” vuxit i styrka, bl. a. i olika utredningar samt diskussioner kring rehabilitering och vård av utsatta grupper.

Efterfrågan på mänsklig kompetens i vardagsrelationer minskar, säger Rita Liljeström, i och med att experterna tar över. De moderna yrkeskårerna för personligt stöd och rådgivning skiljer sig från de sociala nätverken på en väsentlig punkt. De bygger inte på ömsesidighet i förtrolighet och hjälp. De åri grunden asymmetriska relationer.

Men som sagt — livsformen var förr lokal och beständig. Barnen skulle gynnas om vi kunde hitta nya former för samma sorts vardagliga medmänskliga relationer. Det är som Rita Liljeström skriver frestande att spekulera kring möjligheterna av socialt vitala och flerfunktionella närmiljöer med materiellt oändligt rikare resurser och större personlig frihet.

4 Samhällsstödet till barn och barnfamiljer

4.1. Kris i befolkningsfrågan

I den litteratur om social- och familjepolitikens utveckling som före- kommer, anses Alva och Gunnar Myrdals bok, Kris i befolkningsfrågan, ha spelat en betydelsefull roll för det reform- och utvecklingsarbete, som påbörjades under 1930-talet.

Bakgrunden till Myrdals uppmärksammade bok var den nymalt- husianska diskussionen om barnbegränsning. Enligt denna uppfattning var en minskning av barnantalet och en lättnad av barnförsörjningsbördan en nödvändighet för att förbättra de fattigaste klassernas villkor. Målet skulle vara att åstadkomma ett ”befolkningsoptimum”, dvs. jämvikt mellan folkmängd och försörjningsmöjligheter.

Myrdals motsatte sig helt den uppfattningen att en folkminskning skulle vara ekonomiskt fördelaktig. Genom att titta på den då rådande situationen, med ett allt lägre födelsetal, samtidigt som arbetslösheten var större än någonsin, kunde Myrdals konstatera att de två företeelserna hade obetydligt med varandra att göra. Arbetslösheten berodde heller inte på brist på naturtillgångar. Tvärtom fanns det obearbetade naturtill- gångar i överflöd, som tillsammans med en- teknisk utveckling skulle kunna möjliggöra en stegrad produktionskapacitet.

”Felet ligger i den samhälleliga organisationen av produktionen och fördelningen, som icke kunnat hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen.”

Myrdals vände sig alltså mot nymalthusianismen och menade att det var andra orsaker till de låga födelsetalen. Människors vilja eller benägenhet att sätta barn till världen bestämdes ytterst av de materiella villkoren. Samhällsutvecklingen — med den följde ändrade sociala och ekonomiska villkor för människor — hade gjort människor mindre benägna att skaffa barn. Detta var ett naturligt och rationellt handlande. Människor hade en allmän strävan att nå en högre levnadsstandard.

Industrialiseringen och urbaniseringen hade orsakat sådana föränd- ringar i familjemas ekonomiska och sociala villkor, att barnafödande och barnuppfostran hade blivit mer betungande nu än före industrialise- ringen. Barnen var kostsammare än under självhushållets dagar. Ut- rymmet var dyrbarare än förr, kraven på uppfostran större, utsikterna till

arbetsanställning för barnen ovissa, barnens möjligheter att genom eget arbete bidra ihemarbetet mindre.

Barnuppfostran var också mer indirekt kostsammare, genom att den hindrade eller försvårade för kvinnorna att utöva sina ekonomiska funktioner, som genom industrialiseringen flyttats från hemmen. Det hade uppstått en konflikt mellan kvinnornas förvärvsarbete och viljan, benägenheten, att föda barn.

Myrdals såg alltså de sjunkande födelsetalen som ett yttre symptom på en social och ekonomisk kris i övergången till det moderna industrisarn- hållet. Och genom produktions-, fördelnings- och socialpolitiska reformer skulle bamfamiljernas villkor förbättras. "Små” justeringar av den ekonomiska fördelningen, som t. ex. fruktsamhetspremier och skattelind- ringar för barnrika familjer gav bara en kortvarig illusion. ”Vill man vinna mer än en illusion får man nog rätt grundligt reformera hela samhället.”

Förutsättningen för reformerna var en produktionsstegrande politik; man måste få råd med de fördelnings- och socialpolitiska reformerna. Men detta var inte tillräckligt, barnkostnaderna måste till stor del tas över av samhället. ”Samhället måste ansvara för att den stora sociala felanpassning, som ligger i den ojämna och otrygga inkomstfördelningen, inte alltför dyrt får umgällas av de dock mest oskyldiga: barnen."

Utjämningen borde inte i huvudsak ske genom kontantförbättringar, utan i form av konkreta socialpolitiska åtgärder direkt inriktade på barnen. De samhälleliga insatserna skulle på så sätt komma barnen tillgodo, oavsett föräldrarnas skiftande grad av förstånd och omtanke.

De konkreta förslag som gavs var följande

D bostadssubventioner för barnrika familjer El allmän och kostnadsfri hälsovård för alla barn (inkl. psykisk hälso-

vård, tandvård och mediciner) fri skollunch prisrabatter på för barn nödvändiga livsmedel fri skolgång; fria läroböcker och material, Skolskjutsar och skolhem

osv.

EI fri kollektiv ordnad barnomsorg under de tider föräldrarna behöver avbryta bundenheten eller barnen behöver annan stimulans än hemmets El utbildningsstipendier för ungdomar med begåvning och lämplighet.

DDD

Förutom reformer direkt inriktade på barnen föreslogs också förbätt- ringar för modem i samband med förlossningen:

El ersättning för alla kostnader för förlossningen och under tid modern på grund av barnafödande stod utan inkomst |] tillräcng barnledighet och återanställning i arbetet efter ledigheten.

I fråga om bostäderna var det nödvändigt med en hyreslagstiftning som tryggade hyresgästernas och särskilt de barnrika farniljemas intressen.

4.2. De stora familjepolitiska utredningarna efter år 1930

1930-talet kan sägas vara det årtionde under vilket en mer intensiv utveckling av familjepolitiken i vid mening började.

Vissa former av ekonomiskt stöd till barnfamiljer fanns då redan. Principen om skatt efter förmåga fick tidigt till resultat att särskild hänsyn till barn togs vid beskattningen. Familjeförsörjare fick avdrag med ett visst belopp per barn vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten. Nämnas kan också att förvärvsarbetande gifta kvinnor redan år 1919 fick rätt till förvärvsavdrag vid beskattningen. Avdraget avsåg de kostnader för hjälp i hemmet som uppkom genom att hustruns förvärvsarbete hindrade henne att utföra sådana sysslor som ansågs åvila henne.

År 1933 tillsattes den bostadssociala utredningen. l direktiven upp- märksammades bamfamiljernas bostadsförhållanden, och speciellt de familjer med minderåriga barn som i stor omfattning bodde i rena slum- bostäder i städerna.

Utredningen menade att problemet lättast kunde angripas genom att en rationellt uppbyggd nyproduktion av familjebostäder kom igång. Den befolkningspolitiska diskussionen och Myrdals förslag till samhälls- reformer gjorde att bostadssociala utredningen vann gehör för sina bostadspolitiska förslag; är 1935 beslöt riksdagen om statliga bidrag till ”bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer”. Statens stöd gavs i två former: i form av lån för uppförande av fastigheter (”barnrikehus”) och i form av familjebidrag (också kallade hyresrabatter) till bamfamiljernas bostadskostnader. År 1938 kompletterades stödet med ett liknande system för egnahem.

Det stora intresset för befolkningsfrågan som Myrdals bok hade väckt, gjorde att regeringen på våren 1935 tillsatte en utredning, befolknings- kommissionen. Motiven för utredningens arbete var befolkningspolitiska. Det gällde att stimulera en ökad och tidigare äktenskapsbildning och en uppgång av nativiteten. Genom att skapa trygghet och förbättrade materiella villkor genom socialpolitiska åtgärder på olika områden skulle de enskilda familjernas merkostnader för barnens vård och fostran begränsas. l direktiven nämndes också befolkningsfrågans ”kvalitativa sida”; genom gynnsammare uppväxtvillkor skulle ”folkmaterialet även kunna bättre tillvaratagas”.

Olika principer för stöd till barnfamiljerna diskuterades livligt under 1930-talet. Hjälp in natura ansågs billigare för samhället om den gavs i form av kollektiva förmåner, t. ex. fria skolrnåltider eller fri mödra- och förlossningsvård, men även individuell hjälp in natura, t. ex. livsmedels- rabatter var fördelaktiga genom att dessa riktade konsumtionen på vissa varor. Mot denna uppfattning talade de som ville ge kontantstöd för att därigenom ge familjen frihet att själv bestämma sin konsumtion. Man ville på så sätt komma ifrån det sätt på vilket den gamla fattigvården arbetat.

Befolkningskommissionen anslöt sig helt till den s. k. naturalinjen och uttalade sig mot kontanta bidrag, vilket även Myrdals hade gjort.

Befolkningskommissionen avlämnade en rad betänkanden och förslag mellan åren 1935—1938, av vilka många blev föremål för riksdagsbehand- ling och beslut. Bland de reformer som blev resultatet av kommissionens arbete var:

El inrättandet av mödra- och barnavårdscentraler |] förbättrad moderskapshjälp E] kostnadsfri förlossningsvård El kostnadsfria skyddsläkemedel åt kvinnor och barn [I bosättningslån D lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.

Parallellt med befolkningskommissionen arbetade en utredning ”om understöd till obemedlade och mindre bemedlade personer med försörj- ningsplikt mot minderåriga bam” (barnpensionssakkunniga). Två viktiga beslut fattades av riksdagen med utredningens arbete som grund: dels om barnbidrag till änkors och invaliders barn och till föräldralösa barn, dels om bidragsförskott till ogifta kvinnors barn, som var berättigade till underhållsbidrag av fadern, men som inte fick detta. Båda dessa förmåner var dock ganska snävt inkomstprövade.

De under de första krigsåren konstaterade lägre födelsetalen och ransoneringar gjorde att frågan om ytterligare åtgärder till förmån för barnfamiljerna åter aktualiserades. 1941 års befolkningsutredning till- sattes med uppdrag att fullfölja 1930-talets familjereformer. Genom att ordföranden i utredningen, Tage Erlander, var statssekreterare i social- departementet, var utredningen knuten till departementet på ett helt annat sätt än befolkningskommissionen på sin tid var.

Befolkningsutredningen arbetade till år 1947 och lade under åren fram en mängd betänkanden. Till en början fullföljde man befolkningskommis- sionens idéer och sysslade främst med naturaförmåner och serviceåtgär- der. På förslag från utredningen infördes ett blygsamt statligt stöd till barnstugor, stöd till barns sommarvistelse, till husmoderssemester och till kommunalt organiserad social hemhjälp. Befolkningsutredningens arbete fick resultat också på andra områden: fria Skolmåltider började genom- föras, likaså fri skolhälsovård och skoltandvård. Skolbarnen fick fri skolmateriel. Bosättningslånen höjdes och förlossningsvården byggdes ut.

Den tidigare omtalade diskussionen om stöd till barnfamiljer in natura eller kontant behandlade befolkningsutredningen principiellt i betänkan- det om bamkostnadernas fördelning. En något skeptisk hållning till naturaförmåner och annat konsumtionsdirigerat stöd hade framträtt. Utredningen tog i betänkandet bestämt avstånd från befolkningskom- missionens prioritering av naturahjälpen och menade att man vid sidan av kollektiva serviceåtgärder främst borde skilja mellan konsumtionssty- rande och icke-konsumtionsstyrande bidrag. Ett generellt val mellan dessa båda typer var inte möjligt att göra, utan skulle ske från fall till fall.

Det viktigaste resultatet av befolkningsutredningens arbete och det beslut som gav familjepolitiken en principiellt ny inriktning var det år 1947 fattade beslutet om införandet av allmänna barnbidrag. Tyngd-

punkten i stödet till barnfamiljerna kom nu att ligga på kontantbidrag. Man lade den rättvisesynpunkten på barnkostnadernas fördelning att ge barnlösa och barnfamiljer samma standard.

Ett försök att skissera ett system med syfte att utjämna bamförsörj- ningsbördan hade tidigare gjorts av 1941 års familjebeskattningssak- kunniga. Där föreslogs ett för alla barn lika bidrag men därtill skulle läggas ett visst avdrag på skatten, vilket alltså skulle få till resultat att det sammanlagda beloppet för barnbidrag och skatteavdrag skulle växa med en högre inkomst.

När befolkningsutredningen diskuterade bambidragets utformning tog den sin utgångspunkt i de under krigsåren framväxande livsmedelsrabat- tema till barnfamiljerna. Man borde inte avskaffa detta stöd utan att ersätta det med något annat. Avdrag på skatten gav inte de små inkomsttagama någon reell förmån, medan de medelstora och större inkomsttagama kunde få ganska stora belopp i bibehållen inkomst. Man borde i stället bryta ut barnkostnaden ur beskattningen och av rättviseskäl i alla inkomstklasser ge lika stor kompensation för barnens uppfostran och försörjning. Utredningen förordade därför att enhetliga bidrag för varje barn skulle utgå och att de skattefria avdragen vid den statliga beskattningen helt skulle slopas. Detta blev också riksdagens beslut. Bidragen sattes till 260 kr. per barn och år. År 1952 höjdes barnbidragen till 290 kr. då bamavdragen slopades även vid den kommunala beskattningen. Genom de allmänna barnbidragen fick stödet till barnfamiljerna, som tidigare nämnts, ett annat innehåll och en annan omfattning. Motiven för ett utvidgat barnstöd var enligt befolkningsutredningen tre:

Cl befolkningspolitiska motiv El rättvisemotiv El socialpolitiska motiv.

De befolkningspolitiska motiven var i princip desamma som under 1930-talet; att höja nativiteten.

Rättvisemotiven innebar en strävan att ge barnlösa och barnfamiljer samma standard och därigenom utjämna kostnaderna mellan barnfamiljer och familjer utan barn. Två svårigheter uppstod dock, menade utred- ningen; för det första kunde man inte uppställa något enhetligt mått på levnadsstandarden, för det andra försvårades kraven på en utjämning av barnkostnaderna av olikheterna i inkomster i övrigt i samhället.

De socialpolitiska motiven innebar att genom samhälleliga åtgärder garantera alla medborgare en viss minimistandard och därigenom skaffa medborgarna en trygghet mot nöd.

Utifrån de olika motiv som befolkningsutredningen diskuterade för ett ökat stöd till barnfamiljer formulerade utredningen sin egen uppfattning, som kan sägas vara ett valfrihetsmotiv: det gällde ”att eftersträva att undanröja de hinder av materiell natur, som för närvarande avhålla alltför många familjer att skaffa sig önskvärt antal barn”.

De rent befolkningspolitiska motiven, som de hade formulerats på 1930-talet, framhävdes inte alls på samma sätt nu, vilket också kom till

uttryck i propositionen om de allmänna barnbidragen. Strävan att utjämna bamkostnadema på ett effektivt sätt kom i stället i förgrunden. Samtidigt gick alltså utvecklingen från ett konsumtionsstyrande in natura-stöd mot ett generellt kontantstöd. Att livsmedelsrabatterna övergavs till förmån för de allmänna barnbidragen var ett av tecknen på detta.

Den bostadssociala utredningen kom ungefär samtidigt med befolk- ningsutredningen med förslag som innebar att man utvidgade de tidigare familjebidragen. Familjebostadsbidragen kunde utgå till familjer med två barn mot tidigare till familjer med tre barn. Begränsningen till familjeri barnrikehus togs samtidigt bort. Bidraget var dock fortfarande inkomst- prövat och begränsat genom krav på att lägenheten hade viss yta och standard. Bostadssociala utredningen menade att familjebostadsbidragen och de allmänna barnbidragen var två former av samma stödform som båda utgjorde medel för en utjämning av bamkostnadema. Ändrades bostadspolitiken kunde bidraget lätt förändras till ett allmänt barn- eller familjebidrag i kontant form.

Under slutet av 1940-talet och under första hälften av 1950-talet justerades och utvidgades de olika stöden till barn och barnfamiljerna. Utvecklingen gick mot i högre grad generella bidrag och stöd i kontant form.

Barnbidragen till änkors och invaliders barn som beslutades år 1937 omprövades och utvidgades. lnkomstprövningen vid bidragsförskott togs helt bort. I samband med att den allmänna försäkringen trädde i kraft år 195 3 infördes allmän och obligatorisk moderskapsförsäkring.

I stort kan sägas att familjepolitiken sedan slutet av 1940-talet följt de banor som då stakades ut. I mitten av 1950-talet aktualiserades åter bamfamiljernas situation genom den år 1954 tillsatta familjeu tredningen. De befolkningspolitiska motiven spelade här en underordnad roll. Man menade i stället att de stora skillnaderna i konsumtionsnivå och arbetsbelastning mellan familjer med och utan barn var de starkaste motiven för stöd till barnen och barnfamiljerna. Utredningen ansåg att i stort rörde fördelningspolitiken inkomsttransfereringar med tyngdpunk- ten lagd på en omfördelning mellan produktiva grupper och improdukti— va, däribland barnfamiljer. Familjepolitikens syfte menade utredningen var att tillsammans med socialförsäkringssystemet trygga de enskilda familjernas standard och alltså söka motverka den standardsänkning som barnen medförde. År 1965 tillsattes den familjepolitiska kommittén. Kommitténs upp- gift var enligt utredningsuppdraget ”att skaffa sig en god överblick över förefintliga stödformer och deras effekt, studera den inbördes avväg- ningen och pröva behovet av ändring och utbyggnad av dem”. Uppdraget begränsades till samhällets ekonomiska stöd till barnfamiljerna, då servicefrågorna prövades i annan ordning.

Upptakten till familjepolitiska kommitténs arbete var de av 1962 års familjeberedning framlagda principerna för ökat stöd till barnfamiljerna. Principskissen innebar ett ökat ekonomiskt stöd genom höjda barnbidrag, familjetillägg för flerbarnsfamiljer och vårdbidrag för vård av små barn.

Principerna bemöttes positivt av remissinstanserna, vilket visade att det fanns stöd för en ytterligare satsning på familjepolitiska åtgärder. Familjepolitiska kommittén anslöt sig till tanken att stödet till barnfamiljerna motiverades utifrån rättvise- och valfrihetsskäl. Ur rätt- visesynpunkt skulle riktmärket vara att åstadkomma större jämlikhet i materiella villkor mellan barnfamiljer och familjer utan barn, liksom mellan olika kategorier barnfamiljer inbördes. Samhället borde dessutom försöka undanröja de materiella hinder som avhåller många familjer från att skaffa önskat antal barn. De befolkningspolitiska motiven för ett ökat stöd till barnfamiljerna tillmättes mindre betydelse. I de familjepolitiska diskussionerna under senare år har i valfrihetsmo- tivet lagts en aspekt som tidigare inte fanns. Den traditionella rollfördel- ningen inom familjerna har börjat lösas upp. När både mannen och kvinnan förvärvsarbetar ställs större krav på samhället att genom olika slag av service till familjen underlätta valet för både män och kvinnor mellan hemarbete eller arbete utom hemmet.

Familjepolitiska kommittén tog ställning för generella bidrag i stället för olika konsumtionsdirigerande stödformer. Generella stöd kunde ses som ett ytterligare steg mot strävandena att öka familjernas valfrihet. Vidare tog kommittén ställning mot ett vårdbidrag för vård av små barn. Man menade att ett sådant bidrag skulle bromsa daghemsutbyggnaden och verka konserverande ur jämställdhetssynpunkt. Det ekonomiska stödet borde i stället främst förstärkas för familjer med flera barn och relativt låga inkomster.

Familjepolitiska kommitténs principiellt mest genomgripande förslag var att moderskapsförsäkringen, i de delar som gäller kontantförmånerna, gjordes om till en föräldraförsäkring. Föräldrarna fick själva bestämma vem av dem som skulle vara hemma. Kommittén föreslog vidare att sjukpenning skulle utgå i de fall någon av föräldrarna behövde vara hemma för att vårda ett sjukt barn.

Kommittén föreslog åtgärder också på en mängd andra områden; en väsentlig höjning av vårdbidraget till svårt handikappade barn, enhetliga avgifter vid barntillsyn, höjning av barnpensionema, förändrad finansie- ring av bidragsförskotten osv.

En viktig del i familjepolitiken, som fått ökad aktualitet på senare år, genom att en högre andel kvinnor förvärvsarbetar, är de olika slag av familjeservice som samhället kan erbjuda. Här skall endast helt kort nämnas att under senare år har utbyggnaden av olika typer av service stirnulerats genom främst statliga bidrag. För att nämnda några exempel: Utbyggnaden av bamstugor pågår. Familjedaghemsverksamheten har blivit statsbidragsberättigad. Det statliga stödet till hemsamaritverksam- heten har successivt höjts.

] 968 års barnstugeutredning lämnade förslag om förskolans och fritids- verksamhetens utbyggnad, innehåll, metoder, organisation och miljö.

Med utgångspunkt från barnstugeutredningens förslag fattade riks- dagen beslut om införandet av en allmän förskola för alla sexåringar fr. o. m. den 1 juli 1975. Även yngre barn skall erbjudas plats i förskola om de av olika skäl behöver stöd isin utveckling. Beslutet innefattade

också en skyldighet för kommunerna att upprätta förskoleplaner, dvs. planer som redovisar behovet av förskolor, familjedaghem och annan kompletterande förskoleverksamhet och i vilken utsträckning och på vilket sätt behovet skall tillgodoses. Bestämmelserna kring förskolan reglerades i förskolelagen.

Den nu arbetande familjestödsutredningen har till uppgift att pröva hur föräldraförsäkringen kan utvidgas och vidare hur barnomsorgen för de minsta barnen skall bedrivas. I delbetänkandet avgivet år 1975 — Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar — har utredningen föreslagit att den föräldrapenning som infördes på förslag av familjepolitiska kommittén förlängs till åtta månader. Den principiella nyheten är familjestödsutredningens förslag om delföräldrapenning. Detta innebär att för de föräldrar till barn under tre år som önskar reducera sin arbetstid till sex timmar per dag, kompenseras inkomstbortfallet genom föräldraförsäkringen. Ersättningstiden måste fördelas mellan föräldrarna, så att vardera föräldern arbetar kortare tid per dag i tio månader. Familjestödsutredningen föreslår också utvidgade regler för föräldrapen- ning i samband med sjukdom, ersättning från föräldraförsäkringen för föräldramedverkan en dag per år i förskolan och förlängning av ersättningstiden för adoptivföräldrar.

I förskolelagen finns en bestämmelse som ålägger kommunerna att bedriva en uppsökande verksamhet bland barn och barnfamiljer. Barnom- sorgsgruppens huvudsakliga uppgift är att lämna förslag till hur denna uppsökande verksamhet bör utformas. Barnomsorgsgruppen har dess- utom bl.a. till uppgift att utarbeta förslag till olika former av föräldrautbildning samt att föreslå formerna och reglera ansvaret för förskoleverksamhet för sjuka och handikappade barn.

Efter genomgång av det familjepolitiska utrednings- och reformarbetet från år 1930 och framåt kan tre utvecklingslinjer klart förmärkas. För det första har motiven för stödet till barn och barnfamiljer ändrats från att ha varit rent befolkningspolitiska under 1930-talet till att nu motiveras utifrån rättvise- och valfrihetsskäl.

För det andra har de reformer som beslutats gått från en selektiv in natura-linje till en kombination av generella ekonomiska kontantstöd och olika slag av serviceinsatser för familjerna.

En tredje utvecklingslinje, som kommit starkt i förgrunden, och främst under de senaste tio åren, är den ändrade synen på rollfördelningen inom familjen. Det är inte längre självklart att kvinnan är hemma och vårdar och fostrar barnen. En nära kontakt mellan far och barn har alltmer framstått som viktig för barnets utveckling. Detta ställer nya och ökade krav på de insatser, främst på barnomsorg och familjeservice, som samhället och familjepolitiken måste möta.

4.3. Årtalsöversikt över för barnen viktiga samhällsreformer under 1900-talet

1906 Lag om medlingi arbetstvister 1909 4-årig mellanskola 1912 Lag om arbetarskydd 1914 Statlig arbetslöshetshjälp 1916 Lag om försäkring för olycksfall i arbetet 1917 Bestämmelser om barn utom äktenskap 1917 Lag om adoption 191 8 Fattigvårdslag 1919 Lag om begränsning av arbetstiden (8-timmarsdag) 1921 Allmän rösträtt 1924 Barnavårdslag; barnavårdsnämnder tillkommer 1928 Lagar om kollektivavtal 1930 Kungörelse angående förbud mot minderårigs använ- dande till vissa farliga arbeten 1930 Lag om arbetstidens begränsning 1931 Förordning om erkända sjukkassor 1931 Moderskapshjälp 1931 Moderskapsunderstöd (för icke försäkringsanslutna) 1935 Lag om arbetsförmedling 1935 Län till uppförande av ”bamrikehus” 1935 Hyresbidrag till familjer i barnrikehus 1936 7-årig skolplikt 1937 Särskilda barnbidrag till invaliders och änkors barn samt till föräldralösa barn 1937 Bidragsförskott införs 1937 Förbättrad förlossningsvård 1937 Förebyggande mödra- och barnavård; mödra- och barna- vårdscentraler inrättas 1937 Kostnadsfria skyddsläkemedel för barn och mödrar 1937 Lag om förbud att avskeda kvinna som förlovat eller gift sig 1938 Folktandvård genomförs 1938 Lagfäst semesterrätt (2 veckor) 1943 Statsbidrag till daghem, lekskolor och eftermiddagshem 1943 Statsbidrag till kommunal social hemhjälp 1945 Förbud att avskeda kvinna på grund av graviditet eller

förlossning 1946 Fria Skolmåltider införs 1946 Fria läroböcker och skohnateriel 1946 Husmoderssemester och fria ferieresor för barn 1947 Lag om allmänna barnbidrag 1948 Familjebostadsbidrag 1949 Lag om arbetarskydd 1950 Principbeslut om allmän 9-årig enhetsskola 1951 Utökad semesterrätt (3 veckor)

a Basbeloppet används för att beräkna ATP, folkpen- sion och vissa andra för- måner. Basbeloppet fast- ställs för en månad och ändras när priserna änd- ras. Basbeloppet är nu 9 700 kr. (okt 1975).

1953 Lag om allmän sjukförsäkring 1955 Moderskapsförsäkring och fri förlossning 1956 Lag om socialhjälp (ersätter fattigvårdslagen) 1957 Förkortning av arbetstiden (45 timmars arbetsvecka) 1962 Grundskolans allmänna genomförande 1963 Utökad semesterrätt (4 veckor) 1963 Lag om allmän försäkring 1964 Fackskolan genomförs, flickskolan och den praktiska realskolan avvecklas 1964 Utökat studiestöd 1966 Förkortning av arbetstiden (42,2 timmars arbetsvecka) 1968 Gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan sammanförs till gymnasieskolan 1969 Bostadstillägg till barnfamiljer 1970 Förkortning av arbetstiden (40 timmars arbetsvecka) 1973 Sjukpenning 90 % av lönen 1973 Tandvårdsförsäkring 1973 Föräldraförsäkring 1973 Förbättrad arbetslöshetsförsäkring 1973 Allmän förskola 1974 Statsbidrag till förbättringar av boendemiljön

4.4. Nuvarande samhällsstöd till barn och barnfamiljer

Den i tidigare avsnittbeskrivna utvecklingen av samhällets stöd till barn och barnfamiljer har lett fram till ett stöd- och servicesystem av ansenliga mått. Barnmiljöutredningen kommer att i följande tablå redovisa vissa av samhällets stödformer till familjer och barn. Tablån är på intet sätt fullständig. Utöver det redovisade stödet har barnfamiljer skatteför- måner, visst arbetsmarknadsstöd i form av utbildningsbidrag, enskilt socialt och ekonomiskt stöd via de kommunala sociala nämnderna osv.

Vissa stöd- och omsorgsformer som utgår till barn och barnfamiljer

Form av stöd Villkor eller förutsättningar Stats och kom- muns kostnad 1975/ 76 Kr. ___—___— Stöd till familjen

Barnbidrag Utgår med 450 kr./kvartal för varje barn

under 16 år 2 700 milj. Bostads- Bostadstilläggets storlek bestäms utifrån in- tillägg till komstens och bostadskostnadens storlek och barnfamiljer antalet barn i familjen. T. ex. får en 2-barns—

familj med 43 400 kr. i taxerad inkomst (1975) och med en hyra på 740 kr./månad under år 1976 230 kr./månad i bostadstillägg. 1 480 milj.

Bidrags- Utgår med 40 % av basbeloppeta om under- förskott hållsbidragspliktig förälder ej betalar eller om underhållsbidraget är lägre än bidragsför- skottet 275 milj.

___—____________———-——— Form av stöd

_________———————————-

Föräldra- penning

Familje- bidrag

Vårdbidrag till handi- kappade barn

Barntillägg

Socialhjälp

Villkor eller förutsättningar

Utgår 1) under sju månader i anslutning till barnets födelse med sjukpenningens belopp, lägst 25 kr./dag, 2) vid vård av sjukt barn un- der högst 10 dagar/år, 3) till fadern ihögst 10 dagar om han stannar hemma vid ytter- ligare bams födelse Utgår till värnpliktiga m. fl. som har försörj- ningsplikt med max. 21 kr./dag till maka/ make och med 8 kr./dag till barn under 16 år

Utgår till föräldrar med svårt handikappade barn under 16 år. Kan utgå med helt eller halvt belopp. Helt resp. halvt vårdbidrag är 11 252 kr. och 5 626 kr. (okt. 1975).

Utgår till pensionär med barn under 16 år med 25 % av basbeloppet. Har barnet barn- pension är barntillägget 10 % av basbeloppet. Utgår efter behovsprövning i varje enskilt falL

Stöd direkt till barnet

Allmän förskola

Daghem, familjedaghem fritidshem

Grundskola

Förebyggande barnhälsovård

Sjukvård Tandvård

Barnpension

Alla 6—åringar samt vissa yngre barn som be- döms vara i behov av särskilt stöd erbjuds plats i förskola. Den omfattar i regel 15 timmar/vecka och är avgiftsfri. Barn 6 mån.—6 år (daghem), 6 män. och uppåt (familjedaghem), 7—12 år (fritids- hem) kan få plats om föräldrarna förvärvs- arbetar eller studerar.

Alla barn, i regel t. o. m. 16 år, har skol- plikt. Kostnaden per elev beräknas till 7 400 kr. (1974)

Barn upp till skolåldern får avgiftsfri hälso- vård på barnavårdscentralen. Skolbarn får avgiftsfri hälsovård inom skolhälsovården.

Alla barn har rätt till fri sjukvård

Barn under 17 år har rätt till avgiftsfri tand- vård inom folktandvården

Barn under 18 år som förlorat endera eller båda av sina föräldrar får barnpension, med 60 % av basbeloppet om båda föräldrarna avlidit, med 40 % av basbeloppet om en av föräldrarna avlidit.

Stats och kom- muns kostnad 1975/76 Kr.

260 milj.

84 milj.

134 milj.

19 milj. 530 milj. (avser år 1974)

3 100 milj.

(kommuner- nas brutto- drift- kostnader)

9 300 milj.

Barnhälso- vård: Ej sär- redovisat. Skolhälsovård igrundskolan ca 66 milj. Ej särredo- visat

360,5 milj. (avser år 1974)

125 milj.

4.5. Samhällsstöd till alla befolkningsgrupper

En stor del av samhällets stöd är inte speciellt riktat till barnen eller till barnfamiljerna. Det utgår till alla befolkningsgrupper. Det finns studier som i någon män kan belysa hur stort det stödet är och vilka grupper som utnyttjar det.

En undersökning har gjorts av kommunal verksamhet i en förorts— kommun till Stockholm (Järfälla med drygt 50 000 invånare).

Bl. a. har fritids- och kulturell verksamhet samt barnomsorgen stude- rats. Dessa tjänster utformas till mycket stor del efter lokala önskemål och inte efter statliga direktiv. De finansieras i huvudsak med skattemedel.

Det undersökta området, fritids- och kulturell verksamhet samt barnomsorg, motsvarar ungefär 3 kronors kommunal utdebitering i Järfälla. Ett låginkomsthushåll med 35 000 kr. i årsinkomst betalar således årligen en dryg tusenlapp i kommunal skatt till dessa verksam- heter, medan höginkomsttagarhushållet med den dubbla årsinkomsten årligen betalar 2 100 kr.

Om man drar en gräns för ungdom vid 19 års ålder och gör en uppskattning av i vilken mån olika kommunala fritidsanläggningar och verksamheter utnyttjas av ungdomarna kan man konstatera att närmare 800 kr./år får satsas per ungdom i åldrarna 7—1 9 år.

Barnmiljöutredningen har valt att redovisa hur ungdomar utnyttjar kommunens fritidsutbud.

Med hjälp av ihuvudsak en av kommunen genomåird skolenkät riktad till ett tusental elever igrundskolan och dessutom statistik över förenings- medlemstal och verksamhet kan man beräkna att

Den högaktiv utnyttjare av en konstfrusen isbana får ett stöd från kommunen på närmare 4 000 kr. per år. Med en högaktiv spelare har avsetts en spelare som utnyttjar en konstfrusen bana i genomsnitt tre timmar per vecka under säsongen

D en genomsnittligt aktiv medlem i simsällskapet får ett uppskattat stöd på omkring 1 500 kr.

D övriga anläggningar för inomhus- och utomhusidrott (exkl. konstfrusna isbanor, simhall och även tennishallar) utnyttjas i huvudsak av en begränsad grupp ungdomar som för sin verksamhet stöds med omkring 2 500 kr. per år.

EI isbaneutnyttjarna —2,5 % av all ungdom — tar i anspråk en andel av det totala idrottsstödet som är omkring elva gånger så stor som gruppens andel av det totala antalet ungdomar

[I övriga utnyttjare av anläggningar för inom- och utomhusidrott (med tidigare nämnda undantag) — drygt 5 % av all ungdom — lägger beslag på en andel som är nästan sex gånger så stor som gruppens andel av det totala antalet ungdomar

D de aktiva medlemmarna i simsällskapet tar i anspråk en andel av kostnaderna som är mellan fyra och fem gånger så stor som gruppens andel av det totala antalet ungdomar

[] en tiondel av alla ungdomar utnyttjar sju tiondelar av allt idrottsstöd

Eftersom grupperna högaktiva på olika områden i viss utsträckning täcker varandra är det rimligt att anta att mellan en fjärdedel och en tredjedel av ungdomarna tar i anspråk nästan hela utbudet av kommunala fritidstjänster som har inriktning på ungdom.

Den tidigare nämnda enkäten till en stor grupp skolungdomar liksom en undersökning av de vuxna järfällabomas fritids- och kulturvanor visar att

[] vuxna och barn som bor i enfamiljshus är mer aktiva i idrotts— och föreningssammanhang än personer som bor i hyreslägenheter

El personer med högre utbildning är mer aktiva än andra

Huvuddelen av alla ungdomar utnyttjar således en mycket liten del av de tjänster som kommunen ställer till förfogande. De ungdomar som i särskilt hög grad utnyttjar tjänsterna har god social bakgrund (småhus- boende, föräldrar med hög utbildning och höga inkomster).

III Barnens behov

5 Barnens hälsa

Barnens hälsa kan beskrivas på flera sätt. Dels kan man fråga barn om deras egna subjektiva upplevelser av hur de känner sig, dels finns mer eller mindre objektiva mått, som är mer eller mindre accepterade.

Barnmiljöutredningen skall i detta avsnitt huvudsakligen redovisa mått på barnens fysiska hälsa — dödlighet, sjukdomsfrekvenser och barns längd och vikt. Men utredningen kommer också att redovisa några fakta somi någon män kan belysa barnens psykiska hälsa. De är fakta som ger en aning om att barn inte alltid mår så bra.

Uppgifterna i det följande är huvudsakligen hämtade från rapport nr 2 i bammiljöutredningen — Barns hälsa av Owe Petersson (SOU 1975: 32) — där mer detaljerade uppgifter kan hämtas.

Den huvudsakliga slutsatsen av Owe Peterssons rapport är att barnens förbättrade hälsotillstånd och minskade dödlighet endast till en del kan förklaras av förbättrade medicinska metoder och en bättre hälsoövervak- ning av barnen. Det är även andra faktorer som har haft stor betydelse — förbättrade levnadsförhållanden totalt sett, bättre bostäder, riktigare kost osv.

Men barn är mer eller mindre friska. Socio-ekonomiska faktorer inverkar fortfarande på hälsotillståndet hos barn. Barnhälsoöverläkareni Malmöhus läns landsting, Lennart Köhler, har utifrån sociala variabler analyserat materialet från hälsokontrollen av 4-åringar. Påvisade awikel- ser är vanligare i socialgrupp 3 än i socialgrupp 1. Framför allt är skillnaden märkbar när det gäller tandsjukdomar och ögonförändringar. Betydelsefulla tandsjukdomar, t. ex., förekom inte ensi 1 % hos barneni socialgrupp 1 och i nästan 17 % i socialgrupp 3.

5.1. Barndödligheten

Statistiken över bamdödlighet i Sverige är mycket gammal och visar hela tiden sjunkande siffror. Det finns dock vissa toppar under åren. Dessa sammanfaller med år av missväxt och svår hungersnöd, med krigsperioder

Diagram 2. Dödligheten hos barn i Sverige I 751 — I 9 70.

Döda per 1 000

A __1—2år

eo—J so—l "| 40]

___-—-10——14år

0 0000000 OOOOOOOOOOOOOO (OhmmOU—NMQLDOINCDQOFNÖVIDOB hhhhoococooooocomoooooommmmmmmm FFFFFFFFFFFFFFPFFFFFFF Illlllllllllllllllllll SEFSSSCRSSEEEEEBZSSSEE 1 uhhhhooooooooooooooooooeommmmmmm q—u—v—u—u—v—q—u—q—q—v-u—q—v—Ft—u—Pv-q—u—u—

Källa: Owe Petersson, Barns hälsa SOU 1975: 32.

och med epidemier som följt med kriget och fattigdomen. Topparna är kraftigare ju yngre barnen är. I åldrarna 10—14 år är dödlighetstoppama mindre märkbara. I dessa åldrar har dödligheten i alla tider dessutom legat betydligt lägre än i yngre åldrar (diagram 2).

I dag är dödligheten bland barn under ett år lägre än 10 per 1 000 födda. Det är en av de allra lägsta siffrorna i världen. Den största andelen — 7 barn av 10 — finns fortfarande bland de nyfödda, upp till en veckas ålder.

Barndödligheten har drabbat könen olika. Den har alltid varit något högre bland pojkar, men skillnaderna har hela tiden minskat. De skillnader som funnits mellan olika åldrar har blivit allt mindre för att år 1970 nästan helt ha försvunnit.

Olycksfallsdödade barn

Liksom barndödligheten totalt sett successivt har minskat har också dödsolyckorna bland barn blivit allt färre. Under senare delen av 1960-talet har antalet barn som omkommit genom olyckor minskat till 250—300 barn per år. Andelen dödsolyckor av barndödligheten i stort tycks dock tendera att öka.

Olycksfallen är redan från l-årsåldern den dominerande dödsorsaken. I åldersgruppen 5—14 år svarar Olycksfallen för mer än hälften av alla

dödsfall (1965). Av dödsolycksfallen är mer än en tredjedel trafikolycks— fall, knappt en tredjedel drunkningsolyckor och resten andra slags olyckor, framför allt i hemmet.

Barnolycksfallen drabbar pojkar oftare än flickor. Skillnaden mellan könen blir mer uttalad ju äldre barnen är och är påtaglig vid dödsolyckor.

Småbarnen i 1—2-årsåldern är de mest drabbade. Kurvan går därefter ner för att i 7-årsåldem stabiliseras. Efter 9-årså1dem vänder kurvan åter uppåt för att nå en ny topp i puberteten.

I undersökningar kring barnolycksfall, således inte enbart dödsolyckor, har man studerat inverkan av barnens sociala och ekonomiska bakgrund. Det finns ingenting som talar för att olikheter i social bakgrund spelat någon roll för uppkomsten av barnolycksfall.

5.2. Barnens sjukdomar

Den förbättrade hälsan hos barn beror liksom barndödligheten till mycket stor del på bamfamiljernas förbättrade sociala och ekonomiska villkor. Minskning av frekvensen av vissa sjukdomar, t. ex. tuberkulos, har varit märkbar redan innan man har börjat vaccinera barn mot sjukdomen, vilket tyder på att andra faktorer än vaccinationerna förklarar den sjunkande sjukdomsfrekvensen.

Tuberkulos, engelska sjukan, D-vitaminbrlst, blodbrist på grund av näringsbrist och andra bristsjukdomar har tidigare förekommit oftare bland de fattiga.

Barnhälsovården och medicinska framsteg har självfallet spelat en väsentlig roll. T. ex. dog under 1920- och 1930-talen i Uppsala nästan 60 % av de spädbarn som vårdades på barnkliniken för lunginflammation. Med hjälp av antibiotika behandlar man i dag lunginflammationer och andra inflammationer och infektioner som tidigare har varit ytterst svårbehandlade och allvarliga. Sjukhusvård är i de flesta fall inte heller nödvändig — i dag tas barn med t. ex. lunginflammation till största delen om hand vid besök på öppen mottagning. I dag är olika slag av infektioner de mest förekommande sjukdomarna hos barn. Övre luftvägsinfektioner och urinvägsinfektioner svarar för två tredjedelar av förstagångsbesöken hos en öppen mottagning. En annan stor grupp är i dag de allergiska barnen, främst då barn med astmatiska luftrörskatarrer, hösnuva och astma.

Många av de 5. k. barnsjukdomarna som mässling, vattkoppor, röda hund, påssjuka, kikhosta och scharlakansfeber har också ändrat sitt mönster under senare år och fått ett lindrigare förlopp. Kikhostan har genom trippelvaccinationerna praktiskt taget försvunnit.

Bamsjukdomarna drabbar vanligen barn i förskoleåldern och i den tidigare skolåldern. En undersökning från Uppsala från 1940- och 1950-talen visar att vid 15 års ålder har nästan alla barn haft mässling, fyra av fem barn vattkoppor, nästan hälften av barnen röda hund, drygt hälften påssjuka, två tredjedelar kikhosta och drygt en sjättedel scharla- kansfeber. Situationen är troligen fortfarande densamma. Kikhostan har dock blivit mindre vanlig.

Andra sjukdomar har kommit i stället för de traditionella barnsjuk- domarna. Hit kan räknas olika missbildningssyndrom, svåra ämnesomsätt- ningssjukdomar, hormonrubbningar m. fl. Dessa har tidigare haft mycket hög dödlighet, men har genom nya medicinska och tekniska rön blivit möjliga att vårda.

Man är numera mer uppmärksam på att kroppsliga besvär t. ex. symtom som huvudvärk och diarréer kan åtminstone delvis förorsakas av psykiska och sociala faktorer.

I boken, 222 Stockholmspojkar, redovisas hur ofta en rad av dessa psykosomatiska symtom återkommer hos ett antal slumpmässigt valda pojkar.I boken, Det sociala arvet, finns en jämförelse mellan dessa pojkar och ett antal s. k. Skå-pojkar (som har varit omhändertagna på behandlingshemmet Skå för stöld, aggressivitet och skolsvårigheter).

Symtom Skå-pojkar Vanliga Stockholmspojkar (N = 100) (N = 222) % %

Sömnrubbning 25 15 Nervösa magbesvär 27 18 Nervös huvudvärk 26 18 Astma, hudallergier o. d. 14 13

5.3. Barnens psykiska hälsa

I boken, Det sociala arvet, finns också en redovisning av några nervösa barnsymtom, dvs. symtom som man brukar uppfatta som signaler om att det kan finnas en konflikt inom ett barn eller mellan barnet och dess omgivning, som pockar på sin lösning. Kort sagt de är symtom på att barn inte har det bra.

Symtom Skå-pojkar Vanliga Stockholmspojkar (N = 100) (N = 222) % %

Tics (häftiga, ofrivilliga ryckningar, rörelsestereo-

typier o. d. 31 14 Nagelbitning 32 21 Tumsugning 16 5 Stämning 10 4 Övriga talrubbningar 9 8 Tvångsföreställningar,

tvångshandlingar 26 10

Båda böckerna 222 Stockholmspojkar och Det sociala arvet har några år på nacken, men förhållandena har sannolikt inte förändrats i någon större utsträckning.

Vid en 4-åringskontroll i en nybyggd Stockholrnsförort (1972) har 35 % av barnen företett psykiska problem, ofta av obetydlig art. Det visar sig att mödrar som uppger att de inte har några kontakter med grannar och släktingar i området oftare har en 4-åring med psykiska problem som behöver åtgärdas.

5.4. Barnens tandhälsa

Barns tandhälsa beror till stor del på kosten. Andra faktorer spelar också in. En undersökning om kost och hälsa hos barn (Samuelson, Närings- forskning 16: 18, 1972) från Umeå stad och två landsbygdsområden visar att förutom kosten spelar också föräldrarnas utbildning och ekonomiska situation en viktig roll för tandhälsa och kariesfrekvens. Högre utbild- ningsnivå hos föräldrarna medför en lägre konsumtion av sötsaker och/eller bullar, mindre mellanmålsätande och lägre kariesfrekvens hos barnen. Man kan också iaktta skillnader mellan stadsbam och landsbygds- barn. Karies är vanligare bland barnen på landsbygden.

Genom olika förebyggande åtgärder, t. ex. kostrådgivning, information om tandborstning och munhygien och fluorbehandling av barnens tänder har kariesfrekvensen successivt gått ner. Fluorbehandlingen har visat sig vara mycket effektiv. T. ex. redovisas från den förebyggande barnhälso- vården i Kronobergs län (Tandläkartidningen 1975 nr 1) att antalet barn utan karies ökat; för 3-åringarna med ca 40 %, för 4-åringarna med ca 35 % och för 5-åringarna med ca 30 % under en åttaårsperiod.

Även bland skolbarnen har märkts en kraftig förbättring av barnens tandhälsa genom fluorbehandling. I en sammanställning av skoltand- vården i Kronobergs län under åren 1962—1971 visar det sig att behovet av tandfyllningar minskat från 3,4 till 2,2 per barn. Även behandlings- tiden har förkortats under tidsperioden från 2,3 till 1,6 timmar. I Uppsala, som har en naturlig halt av fluor i dricksvattnet, har skolbarnens behov av tandvård alltid varit väsentligt lägre än på andra ställen, vilket alltså kan tas som ett bevis för fluorens kraftigt förebyggande effekt.

5.5. Barnens längd och vikt

Ett mått som visat sig användbart när det gäller att mäta barns och ungdomars hälsa är tillväxt i längd. Hur mycket den är beroende av kostinnehållet, av ärftliga anlag eller beror av annat är oklart. Kosten spelar förmodligen en avgörande roll.

Vuxenlängden har under de senaste 100 åren ökat i Västeuropa och har uppnåtts vid allt lägre åldrar. En l9-årig värnpliktig är i dag sju cm längre än en 21-årig ”beväring” för 100 år sedan. Kroppen mognar också tidigare både hos flickor och pojkar — puberteten inträder i dag 3—4 år tidigare än för 40 år sedan.

En jämförelse mellan barn i dag och för 30 år sedan visar att barnen i skolåldern är längre i dag. Undersökningar om förskolebarn, däremot,

visar att dessa i dag är något kortare. Förklaringen till detta kan vara att barnen i undersökningen på 1930-talet rekryterats från lekskolor som då haft förhållandevis många barn från de högre socialgrupperna. Under 1930-talet var barnen från högre socialgrupper klart längre än genom- snittet barn.

Viktökning hos barn följer inte samma utveckling som längden. Barn väger i dag mindre vid en viss längd. Förklaringarna är många; bättre hälsotillstånd, bättre kost och sjunkande sjukdomsfrekvens är några av dem. Bättre sociala och ekonomiska förhållanden och en ökad medveten- het om kost och hälsa är andra.

6. Barnens utveckling

Barn utvecklas på flera sätt. De blir längre och tyngre och kan röra sig bättre. Barnens fysiska utveckling finns väl dokumenterad. Beskriv- ningarna är av god kvalitet och uppgifterna dessutom samstämmiga. Barnmiljöutredningen kommer därför inte att närmare behandla barnens fysiska utveckling. Däremot varierar uppfattningarna mer om barnens intellektuella, känslomässiga och sociala utveckling och det finns därför skäl att redovisa utredningens resultat rörande barnens utveckling på dessa områden.

Uppgifterna i avsnitten 6.1 t. o. rn. 6.4 är i stor utsträckning hämtade från barnmiljöutredningens rapport, Samhället och barns utveckling, av Rita Liljeström (SOU 1975: 31).

6.1. Barn utvecklas genom att studera omgivningen

Barn gör en rad erfarenheter, i hemmet, på lekplatsen, på daghemmet. Barnen äter, leker, iakttar, samtalar och deltar i olika praktiska göromål. Erfarenheterna ger en mängd färdigheter och kunskaper, som påverkar barnens situation i nuet och för framtiden.

Barn utvecklas i samspel med andra, barn och vuxna. Barn är alltid beroende av vuxna och behöver vuxna för sin grundläggande trygghet. Den tidiga upplevelsen av tillit är avgörande för barnens hela personlig- hetsutveckling.

För att barn skall kunna utvecklas måste de uppleva att kontakt är ömsesidig, att de har betydelse för andra .människor, att de ”ger” något, att människor blir tillfredsställda och glada över att ha kontakt med dem. När barnen blir medvetna om att deras handlingar och önskningar påverkar och utlöser svarshandlingar från andra människor börjar barnen få en uppfattning om sig själva som personer som kan påverka. Barn som känner att deras vilja respekteras, även om de inte alltid får göra som de vill, får uppfattningen att de är betydelsefulla, och de kan ge och ta i ett meningsfullt växelspel.

Det är viktigt att se olika aspekter av barns utveckling — förståelse, känsla, sociala värderingar — som en helhet. Förståndet har känslan som drivkraft. Känslorna blir mer sammansatta med ökad förståelse. Varje utvecklingsperiod måste ses som ett tillägg till tidigare perioder.

Så småningom utvecklas förmågan att bruka symboler, att tänka logiskt, att systematisera, att förfoga över ett allt mer abstrakt teoretiskt tänkande. Rita Liljeström säger: ”Poängen liggeri förmågan att förfoga över de sammantagna utvecklingsresursema: att integrera sinnlighet, känslostyrka, konkretion, teori och moral”.

Barn är mycket mer medvetna om vad som försiggår omkring dem än vad de flesta vuxna förstår. Mary Goodman talar om ”den felaktiga underskattningen” av barns förmåga att sätta sig in i vad som pågår mellan vuxna.

Du är dum och jag vill slå dig och jag vill skrika åt dig och jag vill spotta på dig och jag vill sparka på dig och jag vill klösa riva bita. Jag vill vara arg och arg och arg.

Du hör aldrig på när jag vill säga något. Du fattar aldrig när jag vill förklara. Du tror aldrig att jag kan något.

Jag får aldrig göra som jag vill. Jag får aldrig göra som jag kan och du vill alltid mest och du vet alltid bäst.

Men du är dum.

Det är du som är dum dum dum och jag vill vara arg: jag vill få vara arg.

(Ur en bok av Benkt-Erik Hedin ”Dikter tillsammans”)

6.2. Språkinlärningen

Språkinlärningen har en mycket stor betydelse för barnens totala utveckling. Språket är ett redskap när de bearbetar sina erfarenheter. Bristande språkförmåga är ett stort hinder vid sociala kontakter även om det finns andra sätt att uttrycka erfarenheter på, genom målning, musik och rörelser.

Ett barn lär sig språket tillsammans med en kulturs andra grunddrag. Alla spädbarn (med sällsynta undantag) upplever språket från födelsen. Alla normala barn lär sig det språk, eller de språk, som de upplever

omkring sig, och de gör det lika naturligt och lika oundvikligt som de lär sig att gå. Vanligen förstår barn språket innan de behärskar det. Barn lär sig tala genom lek och imitation — och genom att få gensvar. Hur snabbt ett språk lärs in påverkas av i vilken utsträckning kulturens tryck och lockelser gör sig gällande, t. ex. de vuxnas maningar och beröm. Från nio månaders ålder kan barn i begränsad utsträckning börja ”tala” (Mary Goodman).

Det anses att barnen från 2—3-årsåldern har en särskilt stark förmåga att utveckla språket. De möjligheter omgivningen erbjuder barn att utbilda sitt språk i— både i fråga om ordförråd och förmåga att bilda meningar — blir i hög grad avgörande för framtiden. 4-åringen har normalt tillägnat sig en väsentlig del av det vardagliga ordförrådet och förmår relativt obehindrat förstå andra och ge uttryck för egna tankar och känslor (Familj och samhälle).

Språkutvecklingen hänger nära samman med annan inlärning och begreppsbildning. Språket blir på så sätt ett viktigt instrument för utvecklingen av intelligens, känslor och sociala färdigheter, samtidigt som förståndsmässiga, sociala och känslomässiga upplevelser inverkar på Språkutvecklingen. Även om barnen inte förstår så mycket eller kan ge förståeliga uttryck för upplevelser och känslor så betyder språklig stimulans mycket även före 2-årsåldern.

Rita Liljeström uttrycker det så här:

”Språkinlärningen är ingalunda enbart en fråga om ord och satsbygg- nad. Språket är genomsyrat av det sociala sammanhang till vilka ord och betydelser är upplevelsemässigt kopplade. Språkträningen med barn är i mångt och mycket en upplevelseförmedling och förutsätter en insikt om språkets plats i barnets upplevelsevärld.”

Eftersom skolan till så stor del arbetar med språkliga medel avgör Språkutvecklingen i förskoleåldern vilket utbyte barnen kommer att få av skolans undervisning.

Tvåspråkighet

Det har tidigare ansetts att tvåspråkighet med nödvändighet är en nackdel och inte önskvärd. Numera anser man att tvåspråkighet kan innebära märkbara intellektuella fördelar för barnen, som får större flexibilitet i begreppsbildningen.

”Den bild man får av det tvåspråkiga, både fransk- och engelsktalande barnet i Montreal visar att detta barns vidsträcktare erfarenheter inom två kulturer har skänkt det fördelar som det enspråkiga inte åtnjuter. Intellektuellt sett tycks dess erfarenhet av två Språksystem ha gett det andlig flexibilitet, överlägsenhet i fråga om begreppsbildning och en mer mångskiftande uppsättning psykiska färdigheter . . . Det enspråkiga barnet tycks däremot ha en enhetligare strukturerad intelligens som det måste använda för alla typer av intellektuella uppgifter” (Peal och Malbert — redovisad av Mary Goodman).

Tvåspråkighet behöver således inte vara något handikapp — förutsatt att barnen verkligen behärskar båda språken — utan kan i stället vara en

tillgång. De svårigheter många invandrarbarn hos oss upplever beror i första hand på den sociala verklighet de och deras föräldrar möter, men naturligtvis också på att de inte har givits reella möjligheter att lära både sitt eget språk och svenska. De har ofta blivit ”halvspråkiga”.

Rita Liljeström har kommenterat vad invandrarbarnens språkinlärning betyder för deras känslomässiga liv.

”Om invandrarbarn får lära sig svenska, men inte sitt modersmål, och deras föräldrar bara talar en ord- och nyansfattig svenska, så blir resultatet en känslomässig utarmning av barnen, ty det språk som har rötter i föräldrarnas egna känsloerfarenheter och med vilket de kan förmedla över- och undertoner av känslokontakt, blir nedtystat för barnen”.

Flera studier och försöksverksamheter om invandrarbarns språkfärdig- heter har igångsatts. Resultaten ger en entydig bild av hemspråkträ- ningens betydelse för invandrarbarnens emotionella, sociala och intellek- tuella utveckling.

Frågan om invandrarbarnens språkträning kommer att behandlas ytterligare i avsnitt 13.8.1.

De äldre utländska adoptivbarn ens språkutveckling

De-äldre utländska adoptivbarnen som kommer hit — över 3—4-årsåldern — byter inte bara språk utan också tanke- och känslovärld. Under en period kan barnen vara nästan språklösa. De har glömt bort sina gamla språk utan att ännu ha tillgodogjort sig sina nya. Barnen saknar ord och begrepp och har svårt att tänka abstrakt. Det kan ta flera år innan barnen verkligen har fått ett språk, som går på djupet och ger möjlighet att uttrycka och förstå komplicerade sammanhang (ur Att adoptera).

6.3 ”Modersmyten”

Man trodde länge att barns relationer till vuxna uppstod ur barnens behov av fysisk omvårdnad. Man tvekade därför inte att utse modern som barnens första och enda kärlek. Men detta betraktelsesätt har visat sig vara ohållbart.

Majoriteten av spädbarn förefaller knyta sin första kontakt med en enda person. Men inte mindre än nästan en tredjedel av de spädbarn, som har studerats i en undersökning, har byggt upp relationer med flera människor. Tre månader efter det att den första relationen har uppkommit är det knappt hälften av spädbarnen som endast har ett föremål för sin kärlek och vid 18 månaders ålder har denna andel minskat till drygt ett barn av tio. Där barn sköts av flera personer och där de har tillgång till socialt samspel med många, är det sannolikt att relationer från början knyts till flera personer. Det visar sig att inte mindre än en femtedel av barnen valt att fästa sig vid personer som över huvud taget inte deltar i barnens fysiska omvårdnad.

Ruth Sidel, en amerikansk socialarbetare med psykiatrisk skolning, rapporterar från ett besök i Kina, att barnen i mycket tidig ålder får moderlig omvårdnad av många personer:

”— — —— av modern, medan hon ammar, under tiden från arbetsdagens slut till dess början på nytt nästa dag, och på lediga dagar; av flera tanter vid barnkrubban, eftersom de alla tar hand om alla barnen, av en farmor eller mormor, som kanske bor i familjen. Men alla 'modersfigurerna' har ett starkt centralt värderingssystem gemensamt i dagens Kina. Alla vi träffade tycktes omfatta likartade värderingar och tycktes praktisera barnavård enligt anmärkningsvärt likartade metoder — — —”

Rita Liljeström har efter sin resa till Kina redovisat liknande erfarenheter.

”En annan synpunkt på ”moderlig vård från många eller delad moderlig vård” är att barn kan utvecklas utmärkt fysiskt och känslomässigt om moderssurrogaten förblir desamma och är varma och generösa till sin läggning. Barn i Kina vårdas inte av en serie modersfigurer. Vi fick upprepade gånger höra att ”tanter” och lärarinnor sällan lämnar sitt arbete. Och de är varma och kärleksfulla mot barnen. Barnen visar inga tecken på letargi eller de andra intellektuella, emotionella eller fysiska problem som brukar förekomma hos institutionsbam. Alldeles tvärtom”.

Barn väljer någon att knyta kontakt med i första hand beroende på vem som är benägen att reagera på deras signaler, och i andra hand som en följd av hur många kontakter som den vuxne spontant inleder med dem. Barn strävar att förstå — och att bli förstådda. Däremot spelar den totala tidsmängden tillsammans ingen avgörande roll för barnens val.

Den första eller den starkaste relationen behöver inte avse de biologiska föräldrarna. Den behöver inte avse dem som huvudsakligen vårdar barnen och inte heller behöver den avse en kvinna. Det är missvisande att betrakta de personer som barn har huvudrelationer till som de viktigaste personerna i barnens liv. De är viktigast i något avseende men inte i andra. Olika personer har inflytande på olika sidor av barnens utveckling. De kompletterar varandra.

Det är viktigt att hålla i sär de skador som har att göra med att barn inte får tillfälle att utveckla en relation och de risker som förknippas med att barn för en längre tidsperiod avskiljs från de personer som de har täta och nära kontakter med. Vi vet numera att separation inte behöver betyda brutna band. Separation behöver inte, men kan ibland utfalla negativt. Utfallet har bl. a. att göra med hur relationen mellan den vuxne och barnet tidigare varit beskaffad.

Undersökningar kring mor och barn vittnar om att tidigare erfarenhe- ter av en trygg relation kan underlätta anknytningen till en annan person — samtidigt som den första saknaden blir starkare. Om ersättaren är inställd på att bygga upp en kontakt med barnet och söker besvara dess behov är situationen gynnsam. Det är även viktigt att den person som skilts från barnet vid återseendet visar förståelse för barnets vrede och besvikelse.

Om en viktig social relation blir avbruten för gott drabbas barn av samma akuta sorg och förlust av identitet som drabbar vuxna, när någon de älskar dör.

Rita Liljeström konstaterar att moderslöshet innebär att barn vårdasi en miljö, som möjligen tillgodoser behovet av föda och fysisk vård, men inte svarar på barnens behov av kärlek och att orientera sina sinnen i omvärlden. Barnen kan giveth bli försummade både hemma och på institutioner. Åandra sidan, kan både mödrar, fäder, syskon, pensionärer och institutionspersonal tillgodose spädbarnens stimuleringsbehov om de är rustade med nödvändiga insikter, motivation och tid.

Ty förmåga till kärlek är inte en biologisk utan en social kvalitet.

(Rita Liljeström)

6.4. Är barnet önskat?

Vilka förutsättningar finns för goda relationer mellan föräldrar och barn? Den första betingelsen bör vara att barnet är önskat.

Varför vill inte kvinnor ha barn? Statliga abortbetänkanden innehåller långa listor med ”klientelets” motiv. Om man håller sig till de fall där kvinnor inte åberopar sjukdom, kan motiven sammanfattas ganska enkelt: barnafadern och/eller föräldrarna undandrar kvinnan sitt stöd. Hon har svårigheter med bostaden och/eller med att få pengarna och krafterna att räcka till.

Den första graviditeten inträffar som regel under kvinnans utbildning eller första anställning, dvs. under en period då hon ännu inte hunnit få en stabil social plats i samhället. Hon kan uppleva framtiden otrygg, ha en osäker identifikation som yrkeskvinna och ha ett dåligt självför- troende i sin personliga och sociala roll. Att behöva skjuta upp värdefulla mål (yrke, ekonomiskt oberoende) och försaka psykologiska behov kan innebära svåra konflikter och påfrestningar, där barnet lätt kan få skulden och där modersrollen och barnet måste kompensera hennes förlust.

Svenska undersökningar tyder på dåliga vanor när det gäller födelse- kontroll och att förvånansvärt många barn är oönskade. Det har visat sig i en undersökning av 165 kvinnor i Lund att inte mindre än en fjärdedel av kvinnorna bibehållit en negativ attityd till barnet ännu ett halvår efter barnets födelse.

Även om inte alla graviditeter är planerade är det ytterst ändå inte slumpen som avgör vilka kvinnor som föder ovälkomna barn. Sexuell utsatthet, ovälkomna graviditeter och psykiska störningar är vanligast bland kvinnor i socialgrupp 3.

6.5. Vilken betydelse har föräldrarnas utbildning för barnen?

Föräldrarnas utbildning förefaller ha en strategisk betydelse för barnens välfärd, inte minst den framtida levnadssituationen. Föräldrar som själva har utbildning kan antas vara mer angelägna än andra att deras barn också skall få det och de har också större förutsättningar att skapa ett studievänligt klimat i hemmet. Man har t. ex. konstaterat att det finns ett samband mellan föräldrarnas utbildning och barnens socialgrupp. Detta gäller oberoende av vilken socialgrupp fäderna tillhör (Robert Eriksson). 1 1968 års levnadsnivåundersökning konstateras vidare att medelutbildningstiderna blir längre ju högre utbildning föräldrarna var för sig och tillsammans har — oavsett faderns social- och yrkesgrupp.

Föräldrarnas utbildning påverkar deras kunskaper och attityder. I en undersökning där man tagit reda på mödrars attityder till lek och leksaker har man t. ex. funnit att utbildning spelar en stor roll för vilka leksaker man skaffar och varför (Gunni Kärrby).

Den privata konsumtionens inriktning har stor betydelse för barnens behovstillfredsställelse och utveckling. Inverkan av föräldrarnas utbild- ning på konsumtionsmönstret redovisas i avsnitt 9.4.3.

6.6. Förutsättningar för den dagliga samvaron mellan föräldrar och barn

6.6.1. Vad innebär samvaron med barn?

Det räcker naturligtvis inte med att barnen är önskade för att samvaron mellan föräldrar och barn skall tillgodose barnens behov av trygghet och stimulans. Rita Liljeström har på ett målande sätt beskrivit vad samvaron med barn innebär och vad den kräver av föräldrarna i uppmärksamhet, koncentration och inlevelse.

”Samvaron med barn är fullt av arbete. Vi tänker då inte i första hand på av- och påklädning, matning, tvättning, potträning och andra praktiska bestyr utan på känslor som arbete. Barn kräver att man är känslomässigt närvarande. Barn behöver bli dämpade när de är uppskärrade och aktiverade, när de inte kan hitta på något att göra. Det är ansträngande att vara närvarande. Det kräver koncentration, uppmärksamhet och inlevelse. Att man är beredd på ett 'att ge och ta emot”-förhållande till barnet. Redo att trösta, att titta, att beundra och att förhindra, styra och avleda. Redo i sömnen när barnet vaknar av en ond dröm eller har sparkat av sig täcket. Redo att svara på frågor under ett tv-program, att lyssna på budskap bakom trots och skrik och samtidigt hindra barnen från att störa andra, från att vålla skador eller att göra sig själva illa. Visst är kontakten med barn en källa till glädje och förnyelse, men det handlar inte om ”instinkter” utan om ett arbete med känslor, som blir slitsamt om det inte finns någon avlösning och om den vuxnas egna behov av omväxling, stimulans och känslostöd är eftersatta”.

Föräldrar och barn behöver tid för varandra. Men det är inte bara intressant att studera om föräldrar och barn får tid för varandra utan också vilka erfarenheter barnen gör under samvaron.

6.6.2 'Bamen behöver tid Ett minimum av tid med båda föräldrarna

En mer som förvärvsarbetar och är nöjd med sin situation — stimulerad bl. a. av sina sociala kontakter i arbetet — kan betyda mycket för att främja sitt barns utveckling. Olika undersökningar visar dock att hennes förvärvsarbete kan påverka barnet negativt, om hon vantrivs med sitt arbete, om hon känner sig otrygg, om lösningen av omsorgen om barnet är dålig eller om fadern är negativ till att hon arbetar (Gunni Kärrby).

En amerikansk undersökning visar att barns anpassning inte kan ”förklaras” utifrån enstaka uppfostringsbeteenden, attityder eller person- lighetsdrag hos modern. Däremot påverkas barnens utveckling av hur modern anpassat sig till sin egen livssituation (undersökningen redovisad av Gunni Kärrby).

En givande samvaro förutsätter dock ett minimum av tid tillsammans. Även om längden på samvaron inte är avgörande kan man inte minska tiden hur mycket som helst utan konsekvenser för samvarons kvalitet.

Sista dagen av min pappaledighet råkade treåringen David för övrigt fråga:

— Varför finns det tanter och flickor. Det tar jag som godkänt betyg.

Och barn behöver tid med båda föräldrarna. Här betyder — förutom förvärvsintensitet, arbets— och restider — föräldrarnas och omgivningens attityder mycket. Många mödrar ”släpper inte in” fäderna i samvaron med barnen. Många fäder upplever att ansvaret är mödrarnas.

Bland intervjuade familjer i en studie som följt upp försöksverksarn- heten med kvinnori mansdominerade jobb vid industrier i Kristianstads län (fortsättningsvis kallad kristianstadsundersökningen) finns det flera fall där hustruns förvärvsarbete inneburit en ny möjlighet för mannen till kontakt med barnen. Mannen träder in i det tomrum hustruns frånvaro skapar och börjar dela på känsloansvaret.

Gott om tid är ingen garanti för tillfredsställande samvaro

Gott om tid är å andra sidan ingen garanti för att samvaron skall fungera tillfredsställande. Rita Liljeström pekar på betingelser som främjar en levande dialog mellan föräldrar och barn: ”. . . stimulering, lagom mycket händelser, kontakt och medverkan med andra människor, känslomässigt gensvar, aktivitet och omväxling, livsglädje.” Hon konstaterar, att ”ensidiga bostadsområden, befolkade av hemmafruar, barn och möjligen pensionärer ger dåliga förutsättningar för den hemmavarande föräldern till en givande kontakt med barnet”.

I kristianstadsundersökningen har intervjuarna blivit överraskade över hur isolerade många kvinnor är.

”— Ja, ingen av oss förstod hur isolerade många kvinnor hade känt sig i hemmen. För mig var just det den största överraskningen. Jag gick omkring i flera veckor och inbillade mig att de här små samhällena är en levande hembygd med grannkontakter och umgänge med släkt, arbets- kamrater och barndomsvänner. Men de flesta familjer där makarna hade gemensam fritid var väldigt slutna inåt och umgicks inte utåt. I de . . . familjer där makarna mestadels hade åtskild fritid (ca hälften av familjerna, barnmiljöutredningens anmärkning) var hustrurna tämligen isolerade, ihälften av fallen kan man faktiskt tala om grav isolering”.

Mistad kontakt med ena föräldern

En del barn har begränsade möjligheter att få tillgång till båda sina föräldrar. Ena föräldern kan vara död eller bosatt på annan ort. I många fall då föräldrarna separerat leder separationen till att barnen mer eller mindre mister kontakten med den ena föräldern. Familjer med en vuxen är självfallet mer sårbar än tvåförälderfamiljen, där ansvaret åtminstone i någon mån är delat. Riskerna för isolering är större.

[ många fall förändras situationen under barnens uppväxttid. En ensamstående mor gifter sig eller inleder samlevnad med någon för att sedan separera och kanske återigen finna en ny man. På så sätt får en del barn flera fäder, kanske flera mödrar. Vilken betydelse de får för barnen beror på barnens ålder, hur intensiv kontakten är och vilken funktion den har för barnen. Att dagligen sammanleva med någon betyder inte att samspelet behöver bli av djupare karaktär.

6.6.3. Arbetstidens förläggning

Om en eller båda föräldrarna förvärvsarbetar betyder arbetstidens förlägg- ning mycket för hur umgänget mellan föräldrar och barn kan utformas.

De flesta människor anser det fördelaktigast att arbeta på dagen och vara ledig på kvällar och helger. Arbete på kvällar, nätter och helger brukar ofta betalas extra, eftersom det medför många nackdelar. För föräldrar är det särskilt viktigt att deras fritid infaller när barnen är vakna — helst också, åtminstone i viss mån, samtidigt för båda föräldrarna. I barnfamiljerna är man också mer beroende av att kunna göra inköp regelbundet.

Olika typer av skiftarbete skapar problem, sömnsvårigheter, magbesvär och nervositet, som i sin tur måste få återverkningar för barnens del. Vidare medför skiftarbetet negativa sociala effekter, svårigheter att delta i familjeliv, hålla kontakt med vänner, delta i föreningsliv och i viss mån hinna med fritidssysselsättningar.

Olika undersökningar ger belägg för att särskilt de yngre, upp till 25—30 år, dvs. den ålder då många människor befinner sig i en intensiv srnåbarnsperiod, är mera sjukdomsbelastade av 3-skiftsarbete, liksom åldrarna över 60 år. De yngre upplever också de begränsade möjligheterna

till sociala kontakter svårare än de äldre, som så att säga ställt om sitt liv efter 3-skiften. De yngre hinner heller inte sömnmässigt i kapp, utan har uttalade trötthetssymtom (barnstugeutredningen).

Kvinnorna upplever särskilt stora svårigheter eftersom ansvaret för hemarbetet av tradition anses falla på dem. De största problemen med skiftarbete för de unga gifta männen visar sig vara att de upplever störningar i kontakten med sina barn (Bertil Gardell).

”Alla” mammor hade tid, ork, råd att stimulera sina barn. Leka med dom, läsa läxor med dom.

Alla barnens mammor, ja. Jag segade mig dit — till pysselkvällen. Pojken grät och bönade — ”Mamma, mamma, jag ska vara stjärngosse, vi har tränat så länge, jag är så fin, mamma, mamma, du kan väl??” Mamma måste orka. Trots att lillasyster var förkyld, att hon hade börjat jobba klockan fyra på morgonen, inte fått sova en minut på eftermiddagen, att hon skulle ut på jobb igen nästa morgon klockan fyra.

(Marit Paulsen)

I en tidningsintervju inför Stålverk 80 konstaterar skiftarbetare i Luleå att barnpassningen är ett problem för många järnverksfamiljer. Somliga tvingas lägga sina skift så att de aldrig är hemma tillsammans. Föräldrarna får sova i skift för att ta hand om barnen. Om föräldrarnas arbetstider kolliderar tvingas barnen vara ensamma hemma åtskilliga timmar, kanske sova utan tillsyn. Man får tillgripa osäkra lösningar med grannar, släkt och vänner som rycker in. Umgänget med bekanta utanför familjen är litet. Möjligheterna att träffas begränsas till en eller ett par gånger i månaden.

I kristianstadsundersökningen dokumenteras bl. a. att föräldrarna känner irritation över att barnen inte vill somna på kvällen när de måste upp tidigt nästa morgon. På morgonen känner man irritation över att barnen inte vill vakna. Kvällsskiften skapar problem när barnen vägrar somna innan mamma kommer hem kl. 23. Mödrarna är också oroliga för att barnen är ute alltför länge på kvällen för att ingen ropar in dem.

Även andra oregelbundna arbetstider än skriftarbetstider kan skapa problem för föräldrarna och för barnen.

6.6.4. Arbetsvillkoren Arbetsmiljön

Inte bara arbetstidens förläggning utan också arbetets art och arbets- miljön får följder för samvaron mellan barn och föräldrar. Effekterna av fysiskt nedslitande och psykiskt nedbrytande arbeten försvinner inte i och med att mamma eller pappa stiger ut genom fabriksporten.

Arbetsmiljön kan få direkta följder för hälsan — olycksfall, yrkesska- dor av annat slag etc. Det ärinte så lätt att orka med barn om hälsan inte är god. Men en dålig eller bristfällig arbetsmiljö får också andra konsekvenser.

I en studie av högmekaniserat sågverksarbete uppger många arbetare "att de efter arbetsdagens slut inte orkar tala med sin hustru och sina barn förrän flera timmar efter hemkomsten, när bullret och den mekaniska arbetsrytmen hunnit försvinna ur hjärna och kropp”.

Bertil Gardell har framhållit att buller och statisk belastning i arbetet tycks kunna ha så allvarliga effekter att de bör tillmätas samma betydel— se som arbetstidens omfattning och förläggning.

Inom låginkomstutredningens ram visas att de arbetare, som har tunga och tröttande arbeten deltar i en rad olika fritidsaktiviteter i väsentligt lägre omfattning än de, som inte har tunga och tröttande jobb. Särskilt kan detta sägas gälla för kulturella och intellektuella aktiviteter av olika

slag (Agneta Lundahl).

Arbetsrollen och övriga livsroller

Bertil Gardell som i olika sammanhang har studerat sambandet mellan arbetsroll och övriga livsroller framför att en rimlig hypotes måste vara att så länge arbetet utgör ett centralt livsområde för individen både i kvantitativ och kvalitativ bemärkelse, så kommer både ekonomiska och psykologiska villkor förbundna med arbetet att ha en central betydelse för individen också i andra livsroller, i förhållande till den fria tidens utnyttjande och i förhållande till samhällets normsystem. Bristande möjligheter till sociala kontakter i arbetet kan återverka på individens förmåga till och intresse för sociala aktiviteter under fritiden. Bertil Gardell pekar också på utländska studier av relationen mellan arbetskrav och fritidsaktiviteter för ett urval kanadensiska skogsindustri- arbetare, som bott och arbetat i ett mindre industrisamhälle. Undersök-

Vårt samhälle är ojämlikt — mycket ojämlikt. Inte bara ifråga om pengar — kanske mest ifråga om alla andra möjligheter. Tid — ork — utbildning — ord — möjligheter. Det är själva innehållet i arbetet som avgör resten av ens liv. Jag var ensam med tre barn när jag gick i folkhögskolan, utan barntillsyn. Jag betalade 600 kr./månad för min rara dagmamma. Jagjobbade som en galning för att få det hela att gå ihop.

Mer. trots detta orkade jag med mina barn. Att prata, stimulera, leka med dem.

Därför att det fanns hopp. Hopp om ett bättre liv, jag fick utveckla mig själv, jag levde, jag var nån — inte bara en misstänkt maskindel. (Marit Paulsen)

ningen visar att personer vilkas arbeten ger små möjligheter till egna initiativ i väsentligt lägre grad engagerar sig i fritidsaktiviteter som kräver planering, samarbete och målmedvetenhet. I stället ägnar de sig åt passiv konsumtion av fritidsindustrins och massmedias tjänster och/eller åt privata hobbies och familjen.

Auktoritetsmönster i uppfostran måste ses mot bakgmnd av auktoritets-

' mönster i arbetslivet

Normerna för samvaron mellan människor på arbetsplatsen kan också återspeglas i relationerna mellan barn och föräldrar.

Auktoritetsmönster i uppfostran måste förstås mot bakgrunden av auktoritetsmönster i arbetslivet. Barn får t. ex. del av sina föräldrars erfarenhet av att inte kunna påverka andra och att inte få del av andras bevekelsegrunder, av att bli behandlade som medel för specifika ändamål, men sällan som mänskliga mål i sig själva (Rita Liljeström iUppväxtvill- kor).

Föräldrarnas yrkeserfarenhet kan också komma till uttryck i att de uppmuntrar barnen att uttrycka sig, att ange skäl, att undersöka mänskliga relationer och att förklara sig med ord. På så sätt kan barn överta beredskap att styras av sitt eget omdöme, att drivas till handling av sina intressen, av nyfikenhet och inre utvecklingsmotiv.

Gynnade anställningsförhållanden ger också andra förmåner

Med mer gynnade anställningsförhållanden följer också sådana förmåner som anställningstrygghet, att kunna ta ledigt från arbetet (t. ex. för att besöka barnavårdscentralen), att kunna ringa telefonsamtal under arbets- tid (bl. a. till barnen) etc.

6.6.5. Hemarbetet, inköpen och barnen

Tiden för hushållsarbete, inköp och andra praktiska sysslor för båda föräldrarna blir också av intresse för att bedöma möjligheterna till ett kvalitativt umgänge mellan föräldrar och barn. Umgänget kan i och för sig i viss utsträckning äga rum i samband med praktiska göromål — med vissa komplikationer om barnen är små, det erkänns.

En ganska stor del av tiden måste ägnas åt de dagliga inköpen. Det är i och för sig positivt att barnen inte utestängs från denna del av familjens vardag. Men det är naturligtvis betänkligt, när barnen kommer att uppfatta varor och ting som något mycket väsentligt i människors liv på bekostnad av andra kvaliteter, t. ex. mänsng samvaro.

I lekmiljörådets rapport Barnen och betongen, om Rosengård, ett modernt flerfamiljshusområde utanför Malmö, konstaterar man att konsumtion i sig inte behöver vara av ondo, men när människor tvingas acceptera den kommersiella konsumtionsmiljöns ideal som ersättning för andra livsvärden, då kan det bli farligt. ”Lyckan blir att ständigt konsumera nya varor”. Åtskilliga barn som intervjuats i rosengårds—

studien har nämnt konsumtionsvaror som e ak till popularitet bland kamrater, vilket enligt rapporten tyder på att den här faran är på väg att bli en realitet i Rosengård, liksom i många andra moderna förorter i Sverige.

6.6.6. Hur skall tiden räcka till?

I samband med ERU: s1 arbete har hushållens levnadsvillkor undersökts (Solveig Mårtensson). Förhållandena i tre kommunblock har studerats, Lycksele, Hässleholm och Örebro. Tyngdpunkten läggs vid individens möjligheter att utföra olika sysslor vid en given fysisk samhällsorganisa- tion. Ett dygnsprogram har konstruerats med ledning av resultaten från olika tidsbudgetundersökningar.

Olika aktiviteter har tilldelats tider, t. ex. åtta timmar för den sammanhängande sömnperioden. Övrig tid under dygnet har delats upp på andra sysslor som förvärvsarbete, personlig vård, måltider, underhåll av bostaden, servicekontakter, rekreation, social samvaro osv.

När två personer bildar hushåll vinner man tid. Vissa sysslor i bostaden som måltidsförberedelser och städning kräver inte så mycket mer tid i tvåpersonshushållet. Ärenden som post- och bankbesök kan utföras av den hushållsmedlem som lättast kan passa in det. Flerpersonhushållet kräver, för att fungera, samarbete mellan medlemmarna. Den bindning som en förvärvsarbetande har till sitt arbete och de bindningar som finns mellan medlemmar av ett hushåll, särskilt de som finns mellan småbarn och vårdare, har stor inverkan på individens möjligheter att utföra olika handlingsprogram.

I samtliga studerade fall ligger tiden för social samvaro mellan kl. 20.30 och 22.30. Det är en omöjlig tid för småbarn och skolbarn. Denna samvaro tvingas man att flytta till de arbetsfria dagarna liksom övrig social samvaro, motion och underhåll av bostaden.

6.6.7. Föräldrarnas materiella resurser

Föräldrarnas materiella resurser avgör självfallet inte kvaliteten på umgänget mellan föräldrar och barn. Snarare finns talrika exempel på att föräldrar med goda inkomster och många förpliktelser (framför allt utanför hemmet) ”köpt sig fria” från en samvaro med barnen.

Men dåliga materiella resurser med en ständig kamp för att få tillvaron att gå ihop måste samtidigt innebära en belastning för en god familjesamvaro.

Goda materiella villkor underlättar för de föräldrar som försöker att ägna sina barn tid och ge dem resurser att utvecklas. Goda inkomster gör det t. ex. möjligt att korta ned sin arbetstid, att ha två bilar i familjen —- vilket beklagligtvis ofta är den enda möjligheten att förkorta

1 Expertgruppen för regional utrednings- restiden i dag, och att korta ned tiden för matlagning genom att köpa verksamhet

halv- och helfabrikat. Goda pedagogiska leksaker är dyrbara, även om det med fantasi och uppslagsrikedom går att göra mycket av ingenting, men det kräver både ork och tid.

En krona? Det är väl inget att snacka om? Jo, det är det. När du inte har den. Och det är inte fråga om en krona en gång. Det är fråga om ständiga krav på kronor hit och kronor dit.

Till skolresa, blommor, simbassäng, museibesök, tofflor, väskor, gud vet vad. Det är heller inte alltid bara fråga om ett enda barn. Det finns låglönefamiljer med två-tre—fyra barn i skolan.

Idag har jag inga problem. Idag törs jag ryta i — ”inga onödiga kronor”. . . för idag har jag kronan. Idag är jag inte dödstrött, idag sitter jag inte vid klassmötets kaffebord och gömmer mina såriga, genomskitiga och valkiga nävar. Idag brinner inte frökens vackra pedagogiskt riktiga ord om barnets behov av stimulans, som eld inom mig.

(Marit Paulsen)

Goda materiella resurser och goda relationer mellan föräldrar och barn skapar rimligtvis mycket goda förutsättningar för en god och innehållsrik samvaro mellan barn och föräldrar. De kan ägna sig åt berikande fritidsaktiviteter som att segla tillsammans, resa utomlands etc.

Om man har ett större konsumtionsutrymme har man större möjlig- heter att tillfredsställa sina barns önskningar. Kraven på lydnad kan tänjas en aning. Rörelsefriheten kan bli större, eftersom de praktiska och materiella konsekvenserna av större handlingsfrihet för barnen inte blir kännbara för hela familjen i lika hög grad som för familjer med mer begränsade materiella resurser. Ett litet barn kan t. ex. få pröva att använda en radioapparat eller ett litet äldre barn att spela på grammo- fonen med vissa risker för att dessa skadas.

6.7. Behöver barn andra vuxna än föräldrarna?

Som en röd tråd i utredningens redovisning av levnadsvillkoren i dag löper hur svårt det är att vara förälder och att räcka till för sina barn. Barn behöver andra vuxna än föräldrarna för sin trygghet och sin stimulans. Förutsättningarna för känslomässig trygghet och för utveck- ling av kunskaper och erfarenheter ökar ju fler människor barnen har möjlighet att dagligen komma i intim och varaktig kontakt med.

”Barn vill gärna visa upp sina känslor och färdigheter för vuxna. 'Titta, titta, vad jag gör ...* Men barn får tidigt erfara att vuxna i allmänhet föredrar att titta på sina egna barn . . .”. (Rita Liljeström i Uppväxtvillkor).

Det är viktigt att det finns samlingspunkter i bostadsområdet, därför att det ger möjligheter generationerna emellan att träffas och umgås på lika och självvalda villkor. På så sätt skapas möjligheter till djupa och tidiga upplevelser av vänskap och kamratskap och man undviker den risk för isolering som ligger i våra små hushåll, i kärnfamiljen, i dag (Eva Insulander, lekmiljörådet).

6.8. Barn och föräldrar i krissituationer

Ibland drabbas barn av hiser eller stora förändringar, t. ex. att någon nära anhörig dör, föräldrarna separerar, familjen flyttar från en bostads- ort till en annan. Det finns mindre drastiska men för barnet nog så påtagliga förändringar, t. ex. att börja på daghem eller i skolan. Vid dessa tillfällen behöver barnen särskilt stöd. I många fall befinner sig föräldrarna själva i en krissituation och det blir särskilt viktigt att det finns ”kärleksreserver” i omgivningen. Som sådan reserv kan grannar, vänner, daghemspersonal och lärare fungera, om de i sin tur ges rimliga förutsättningar, bl. a. måste de ha tid och kraft för att stödja, trösta och hjälpa barn och föräldrar att arbeta sig genom kriser och förändringar. I vissa fall räcker inte stödet från de medmänniskor som finns i barnens och föräldrarnas närhet. Då får samhällets stödorgan, socialarbetare, personal i sjukvården, psykologer etc., finnas till hands för att ge stöd och hjälp.

6.9. Den fysiska miljöns betydelse för barnen

Materialet i det här avsnittet är hämtat från betänkandet om Barns utemiljö, från boende- och bostadsfinansieringsutredningarnas slutbe- tänkande, bilaga 1, Barn och bostadsmiljö samt från en rapport från pedagogiska institutionen vid lärarhögskolan i Stockholm, Nordisk forskning om barns miljö.

6.9.1. Leken är barnens sätt att utforska tillvaron

Leken är barnens sätt att utforska tillvaron och lära sig behärska den. I lekens form bearbetas nya upplevelser och prövas nya roller och förhållningssätt.

Utevistelsen vidgar barnens erfarenheter, ger dem större rörelsefrihet, fler kontakter med ting och människor och bör också ge dem möjligheter att i konstruktiv lek gestalta sina upplevelser.

Uterummet måste kunna rymma ostörda lekgrupper — grupper som kan upplösas och få en ny sammansättning under lekens gång. Lek- rummet måste kunna formas och omskapas efter lekens förutsättningar. Ju mera statisk miljön blir — ju mindre möjlighet som ges att förändra den på eget initiativ — desto större är risken att barnen så småningom antar en andrahandsinställning till omgivningen och sig själva. De tvingas

godta lek enbart som underhållning och tidsfördriv, i bästa fall motion. Avsaknaden av möjligheter till konstruktiv och skapande lek upplevs mer eller mindre medvetet som en besvikelse, vilken ibland tar sig utlopp itill synes meningslös förstörelse.

I barnens utelek är lek och rörelse så intimt förknippade med varandra att nästan varje lek är rörelse och varje rörelse lek. Barnens rörelsebehov och motoriska förmåga hör nära samman med deras kroppars växande.

6.9.2. Vad beror skillnader i den fysiska miljöns utformning?

Man har i olika sammanhang studerat vad skillnaderi den fysiska miljöns utformning betyder för barnen.

I vissa undersökningar har man kunnat konstatera att det finns skillnader i barnens beteende, men man har varit synnerligen tvek- sam i fråga om orsakerna. Det finns t. ex. en tidig undersökning som visar att barn från höghusområden visar mer aggressivitet och mer undergivenhet i sin utelek än barn från låghusområden. När undersökningen har utsträckts till att gälla barnens allmänna beteende, uppskattat genom test och genom intervjuer med föräldrarna, finns inga entydiga skillnader mellan barn från höghusområden och från låghusom- råden (Monica Höweler).

Om det är så att vissa barn är mer aggressiva eller undergivna än andra barn kan det finnas många förklaringar till det. Det kan vara så att deras allmänna livssituation är trasslig. Någon eller båda föräldrarna kan vara utan arbete. Familjen kan ha tvingats att flytta från sin ursprungliga hemort till en förort, där föräldrarna eller barnen inte har fått nya kontakter. Familjen kan ha dåliga materiella resurser. Aggressivitet eller undergivenhet kan både sägas vara rimliga sätt att protestera mot besvärliga levnadsvillkor.

En annan förklaring till båda reaktionssätten kan vara att det i höghusområden ofta blir för många barn på en liten lekyta. Det saknas dessutom för det mesta intresserade och pedagogiskt kunniga vuxna som kan hjälpa barnen att bilda små konstruktivt arbetande grupper och förse dem med lämpligt lekmaterial.

Barnmiljöutredningen har den uppfattningen att den fysiska miljön inte i första hand avgör om det kommer att uppstå ett rikt socialt liv i ett område. Men den fysiska miljön kan genom sin utformning begränsa eller stimulera sociala aktiviteter. För barnen är det av utomordentlig betydelse att miljön inbjuder till verksamheter för alla åldrar, dvs. att även vuxna gärna vistas i barnens utelekmiljöer.

6.9.3. Hustypens betydelse

Vissa undersökningar är dock mindre kontroversiella. Man har t. ex. kunnat konstatera att hustypen har betydelse för barnens möjligheter att vistas ute och för klimatet kring huset. Det har visat sig att barn i höghus (5 våningar och högre) har kortare daglig utelektid än barn i låghus, att barn i höghus börjar utelek på egen hand senare än barn i låghus och

småhus och att barnens svårigheter att gå ut ensamma är störrei höghus än i låghus. Vidare försämras kontakten mellan vuxna och barn ju högre upp man bor. Slutligen hindrar blåsten barnen mer i höghus än i låghus.

6.9.4. Barns aktionsradie och lekställen

Barns naturliga aktionsradie är minst i förskoleåldern och utvidgas så småningom. Aktionsradien växer när barnen får större rörelseförmåga och lekrepertoar, när säkerheten ökar och barnen blir mindre beroende av kontakt med vårdaren. Stadsbam har mindre aktionsradie än landsbygdsbam.

Vid observationer av förskolebarns lekställen har det visat sig att över 85 % av barnen vid observationstillfället uppehållit sig inom 100 meters radie från den egna porten, oavsett om platsen varit planerad för lek eller inte. Det har också visats att området närmast entréerna används mest av barnen. Ju längre lekplatsen ligger från bostaden desto mindre utnyttjas den. Vidare sker den mesta leken utanför anlagda lekplatser. Småhus- tomter utnyttjas sällan för lek.

Vägar, entréytor och övriga hårda ytor är mest utnyttjade, medan gräsytor och naturmark utnyttjas mindre än övriga ytor.

Barn rör sig på det sätt och inom det område som de finner naturligt för den aktuella leken. Det innebär att lämpliga lekutrymmen måste utformas så att de är mer attraktiva och lättillgängliga än olämpliga, t. ex. gator och parkeringsplatser.

6.9.5. Samvaro mellan barnen

Barn i åldern 4—9 år är den grupp som vistas mest ute i bostadsområdet.

De minsta barnen leker bredvid varandra och imiterar andra barns lek, vilket de har stort utbyte av. Men inte förrän i 3—4-årsåldern börjar de leka tillsammans. Förmåga till samarbete för att nå ett gemensamt mål förekommer sällan förrän i 5—6-årsåldern. Regelrätta laglekar, där var och en har sin bestämda uppgift, kan vara svåra att genomföra ännu uppe i skolåldern.

Samvaro, med andra barn är väsentlig för barnens utveckling och bör helst ske i små och bestående lekgrupper. Gruppen behöver inte vara homogen i ålder, men det är viktigt att barnen känner varandra. Barn i olika åldrar har stort utbyte av samvaron med varandra om tillräckligt lekutrymme finns. Små barn tycker om att titta på de störres mera avancerade lekar, och stora barn hjälper de små om de fått lära sig att umgas.

6.9.6. Barns trafikförmåga

Barns begränsade trafikförmåga sammanhänger med deras biologiska utveckling — t. ex. litenhet, outvecklad motorik och uppfattningsförmåga — och med deras intellektuella och emotionella mognad —— t. ex. begränsad koncentrations- och kombinationsförmåga, inlärningsförmåga

och läskunnighet, Barn vistas också ofta i trafiken utan att uppträda som trafikanter och utan förmåga och ambition att skydda sig. Flertalet trafikolyckor bland yngre barn inträffar under lek i bostadens närmaste grannskap. Den dominerande olyckstypen är utrusningsolyckor, och särskilt springlekar, bollekar och vinterlekar kan ge upphov till trafik- olyckor.

Trafikförmåga är inte medfödd, utan barnen måste läras och vänjas att uppträda i trafiken. Barn lär sig inte att uppträda som trafikanter genom att utsättas för risker, som de inte är medvetna om och saknar förmåga att skydda sig mot.

Barn under 4-års ålder kan inte ges någon som helst trafikuppgift och måste hållas under ständig uppsikt, då de vistas i trafikmiljö. Deras lek- och uppehållsplatser måste fullständigt skiljas från motortrafiken.

Äldre förskolebarn kan tillägna sig mycket enkla trafikregler och kan periodvis uppträda med skenbar säkerhet. Men de måste fortfarande skyddas mot trafikrisker genom att helt skiljas från körtrafiken.

En prestationsgräns kan iakttas efter det första skolåret. Enkla och invanda trafiksituationer kan nu behärskas, men komplicerade fordons- rörelser, t. ex. i en rondell eller en korsning, och oväntade trafikhändelser gör barnen osäkra. Bland skolbarnen dominerar cykelolyckorna, men även som gångtrafikanter och under lek är de utsatta för trafikolyckor. För denna åldersgrupp är det särskilt angeläget att separata cykelvägar anordnas till skolor, lek- och idrottsområden och att korsningarna mellan gång-, cykelstråk och körvägar görs planskilda.

Först i 11—12-årsåldern börjar barnen bli jämförbara med vuxna gångtrafikanter och cyklister. Fortfarande är dock cykelolyckorna vanliga och en markant ökning av trafikolyckorna inträffar i 14—16—årsåldern, då mopedolyckorna dominerar.

6.10. Vad vill vi med barnen?

Vilka förutsättningar barn behöver för sin trygghet och stimulans är naturligtvis ytterst beroende på vilka människor vi vill fostra barnen till och därmed vilket samhälle vi vill forma.

6.10.l Alva och Gunnar Myrdal

Alva och Gunnar Myrdal pekar redan i sin bok, Kris i befolkningsfrågan, som utkom under 1930-talet, på att målen för skolan måste diskuteras och att följande fråga då måste ställas:

”Vad är det egentligen för slags människor vi behöva i det moderna samhället och som vi begära att skolan ska ge oss?

. . . . Framför allt: bör de vara individualister eller kollektivister; skola de vara förtryckta eller fria; ensamma och ängsliga eller tillgängliga och företagsamma; undergivna och lydaktiga redskap i 'ledamas* tjänst eller modiga, myndiga och självständigt tänkande medborgare? ”

Myrdals anser att skolan fostrar individualister men att detta är förståeligt: ”Det är ju aldrig annat än den individuella prestationen som värderas.” De vill i stället se en skola som bygger på fostran till samarbete.

”Endast den skola, som ser som sitt viktigaste mål att uppfostra barnen till individuth starka kollektivister med ett socialt patos som djupaste personlighetsgrundval, att åstadkomma den sammansmältning av eget initiativ och hänsyn till andra, som kräves för individuella insatser inom ett kollektivt samarbete, endast den skolan kan göra barnen skickade för den sociala tillvaro, vari de skola ha del . . . Men i skolan, barnens första egentliga arbetsplats kallas samarbete fortfarande fusk.”

6.10.2. Föräldrars och personalgruppers syn på uppfostran

Vilken syn har föräldrar och personalgrupper som arbetar med barn i dag på uppfostran?

I en studie av två daghem i stockholmstrakten har föräldrarna tillfrågats om sin syn på uppfostran (Gunilla Ladberg).

På en fråga om vad föräldrarna anser är viktigt i uppfostran av barnen, är det många som tycker att det är svårt att svara. Föräldrarna ger intryck av att inte fundera speciellt mycket över vad olika uppfostringssätt kan leda till. I allmänhet tar man dagen som den kommer ”och det är bara att hoppas” att barnen skall bli bra människor. Det är ytterst få föräldrar som spontant börjar tala om sina åsikter i fråga om uppfostran.

Föräldrarna har fått berätta om vad de anser är viktigt i uppfostran med hänsyn till hur de önskar att deras barn skall bli när de blir äldre. Många föräldrar har svårt att svara på denna fråga och de flesta svaren innehåller oro och osäkerhet inför framtiden. Man har svårt att föreställa sig hur barnen kommer att bli när de blir äldre. Många upplever inte att de själva har någon möjlighet att påverka barnens utveckling. Det man oroar sig för rör i första hand att barnen skall hamna i något ”gäng” och börja ”knarka” eller ”sniffa”.

Närmare en tredjedel av samtliga föräldrar säger att en av de viktigaste delarna i uppfostran är att föräldrarna är bestämda mot barnen. Barnen skall veta vad ”de har att rätta sig efter”. Några av dessa föräldrar säger även att aga är befogat för att man skall kunna uppfostra barnen på rätt sätt.

Ungefär en fjärdedel av samtliga föräldrar anser att en betydelsequ del i uppfostran är att barnen lär sig att vara artiga mot andra människor, att de är ordentliga och tacksamma. Enstaka säger även att det är viktigt att barn uppskattar vad föräldrarna gör för dem.

De föräldrar som har haft en demokratisk syn på uppfostran, har i första hand betonat betydelsen av att barn får utvecklas enligt sin egen personlighet, sina egna behov och önskningar, och att man som förälder inte hämmar dem i deras utveckling. Denna synpunkt har något mindre än en fjärdedel av samtliga föräldrar stått för.

Ett antal slumpmässigt utvalda föräldrar i Göteborg har fått rangordna olika uppfostringsmål. Göteborgsföräldrarna tycker att det är mycket

väsentligt att lära barn skilja på rätt och orätt. Det kommer på första eller andra plats. Sedan kommer att lära barn ordning och reda. Att lära sig kunskaper och färdigheter kommer relativt långt ned och att värdera pengar och att njuta av livet väljs av de flesta föräldrar i sista hand (Gunni Kärrby).

I tidskriften Barn i Hem/Skola/Samhälle har man dessutom bett tre grupper elever som utbildas till fritidspedagoger att rangordna samma uppfostringsmål. Eleverna har genomgående i första hand satt utveck- lingen av personliga anlag och intressen, att lära sig umgås med andra, att lära sig njuta av livet etc.

I en studie av familjedaghemmen, utförd av Lidingö kommun, anser både dagbarnvårdama och föräldrarna att de tre viktigaste faktorerna i barnuppfostran är att barnen ges tillfälle att utvecklas känslomässigt, att barnen lär sig att bli självständiga och att barnen lär sig att samarbeta med andra.

I en utställning på Malmö museum kring könsrollspåverkan i förskole- åldern hösten 1975 har en enkät till föräldrar om mål för barnuppfostran redovisats. Vidare har man låtit barnen teckna efter ett givet tema ”Hemma i köket".

Man finner inte oväntat att de flesta vill ha lydiga barn, som är snälla och stillsamma och ordentligt hjälper till hemma. Som nummer två kommer den kategori man kallar för aktiva barn, som visar självständig- het och självförtroende. Förrnåga att samarbeta i grupp kommer på tredje plats, och strax efter kommer omtanke, generositet och respekt för andra människor.

6.10.3. Finns det någon grund för en gemensam uppfattning i samhället om målen för barnens utveckling?

Vi lever i ett s.k. pluralistiskt samhälle, dvs. ett samhälle där vi tillåter och anser det vara en fördel med olika åsiktsriktningar. Utredningen skall inledningsvis presentera några olika uppfattningar om målen för barns utveckling som återfinns iuttalanden från de politiska partierna.

I ett förslag till program för barns och ungdomars fritid, som har presenterats på den socialdemokratiska partikongressen år 1975, står följande:

”Ett av målen med samhällets omsorg om den unga generationen är att utjämna olikheter i uppväxtmiljön samt skapa en vilja och beredskap hos barnen att påverka sin egen och andras situation.”

Vad som är rätt och fel (i uppfostran) beror på vad man vill uppnå. Vad man vill uppnå vilar på personliga och/eller kollektiva

värderingar. (Rita Liljeström)

Folkpartiets landsmöte tar hösten 1975 ställning till ett förslag från en arbetsgrupp om en socialliberal familjepolitik, där man konstaterar att utgångspunkten är ”att skapa största möjliga förutsättningar för alla att utvecklas och förverkliga sig själva — från tidigaste ålder och genom hela livet.”

Kristen Demokratisk Samling (KDS) konstaterar i sitt partiprogram att ”alla skall ges lika möjligheter till en utbildning som bäst svarar mot vars och ens personliga utrustning, förutsättningar och intressen. .” och också att ”den allmänna förskolans fostrande verksamhet skall grundas på kristna värderingar.”

Utredningen har nu pekat på några sinsemellan olika uppfattningar om målen för barnens utveckling. I fråga om medlen att uppnå målen blir skillnaderna än mer påtagliga. För att spegla bredden i de uppfattningar som finns skall utredningen återge några rader från en utomparlamenta- risk källa.

”Den anti-auktoritära barnuppfostran är självklart mer hälsosam för barn än den gamla reaktionära kaserndisciplinen, men den utgör inte — som en del menar — ett led i kampen för socialismen. Arbetarklassen har inte intresse av att inplantera ytterligare illusioner hos barnen om individens utsikter till karriär och personlighetsutveckling. Därför kan aldrig antiauktoritär barnuppfostran i den mening de intellektuella förespråkar vara ett alternativ för arbetarklassen. Arbetarbarnen behöver först och främst den trygghet och hemhörighet som klasskänslan skapar. Det behöver de för att stå väl rustade inför den kampfyllda framtid som väntar dem. De ska ju inte göra karriär, de ska kämpa” (Arbetets kvinnor).

Pedagogen Eva-Mari Köhler fastslår i sin rapport till barnmiljöutred- ningen, Barns uppfostran och utveckling (SOU 1975: 33): ”Det finns en allmänt humanitär inriktning som utgår från att det finns en fast allmän kunskap som alla föräldrar bör ha oavsett materiella och kulturella villkor. Detta är ur pedagogisk synvinkel ej ett särskilt rimligt antagande. Kvardröjande ojämlikheter i det svenska samhället pekar också på intressemotsättningar i vitala uppfostringsfrågor”.

6.10.4. De representativa samhällsorganens syn på barnen

Det förefaller inte finnas någon gi'und för en gemensam syn på barnen och deras utveckling hos alla samhällsgrupper. Men på parlamentariska vägar måste de representativa samhällsorganen bestämma sig för ”vad för slags människor vi behöva i det moderna samhället” och vilka konsekven- ser det får för olika politiska beslut, som berör barnens uppväxtmiljö.

Samhället råder över de flesta förutsättningarna för barnens utveckling och kan på olika sätt förändra dem, mer eller mindre direkt. Föräldrarnas syn på barnens uppfostran och omvårdnad formas av de förhållanden och de normer som finns i samhället.

Innehållet i undervisningen i skolan styrs mycket medvetet genom beslut om skolplikt, årskurser, stadier och ämnen. Innehållet i undervis- ningen/uppfostran i hemmen och förskolan är inte på samma sätt styrd

av samhällets representativa organ. Det är självfallet möjligt att påverka även uppfostran i hemmen och förskolan genom föräldrautbildning och förskollärarutbildning etc. Samhället kan också delvis påverka sådana fak- torer som faderns ansvar för barnens vård genom att föreskriva att föräld- raförsäkringstiden skall delas mellan föräldrarna (Eva-Mari Köhler).

Utredningen kommer att redovisa ett ställningstagande från de representativa organens sida, nämligen riksdagens beslut om förskoleverk- samhetens utbyggnad och organisation. I förslaget, som förelagts riks- dagen hänvisar föredragande statsrådet inledningsvis till att barnstugeut- redningen har framhållit att förskolans verksamhet bör inriktas på att ge varje barn bästa möjliga förutsättningar att utvecklas till en öppen och hänsynsfuu person med förmåga att samverka med andra. Verksamheten bör vidare inriktas på att ge barnen möjligheter att utveckla och stabilisera en uppfattning om sig själva som individer med möjlighet till att samverka med sin omgivning. Barnen bör också före skolinträdet träna sig att förstå vissa grundläggande begrepp.

Barnmiljöutredningen kommer inte att närmare försöka analysera hur de olika mål som samhällets representativa organ har formulerat för barnen följts upp i det konkreta politiska handlandet. Bammiljöutred— ningen kommer däremot i ett senare avsnitt, kapitel 17, och i ett senare delbetänkande (Barnens livsmiljö, del 2) att diskutera vilka förändringar av samhället som av utredningen—anses önskvärda för att ge barnen en kärleksfull, trygg och stimulerande uppväxtmiljö.

6.10.5. Skillnader mellan olika normsystem

Hur påverkas barnen av de olika normsystem som finns?

Utredningen har konstaterat att det finns olika uppfattningar i samhället om vad som är bra för barnen och vilken uppfostran barn skall ha. Barn möter på så sätt olika normer i olika miljöer. Speciellt påtagliga blir skillnaderna om barnen utsätts för dem i miljöer som de vistas i dagligen, dvs. hemmet, förskolan/familjedaghemmet, skolan och fritidsmiljöerna.

Det kan självfallet bli besvärligt för barn att konfronteras med andra normer än dem som gäller i hemmet. Utredningen tror samtidigt att barn drabbas mycket olika av skillnader i normsystem. Ett barn som har ett stabilt och kärleksfullt förhållande till sina föräldrar och upplever att föräldrarna har en god "förankring” i samhället får sannolikt ett tillskott till sina erfarenheter genom att möta andra uppfattningar än hemmets. Detta gäller i allt högre grad desto äldre barnen blir. Men ett barn som kommer från ett hem med bristfälliga villkor får sannolikt stora svårigheter, när hemmets normer konfronteras med förskolans och skolans. Detta gäller t. ex. barn som inte hemma fått lära sig att tala "vårdat”, att sitta stilla, att inte slåss, att tycka om att lyssna på och att lära sig vissa saker. Om hemmets normer awiker alltför starkt från de normer som gäller i övrigt kan samhället ingripa genom sina barnavårdande organ, t. ex. ”om den underåriges utveckling äventyras på

grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom” (Eva-Mari Köhler).

Det finns naturligtvis stora risker för att barnen och föräldrarna kommer att uppfatta samhällets ingripande som ett misslyckande.

Föräldrarnas uppfattning om skillnader i norrnsystem

En intressant fråga är om föräldrar uppfattar att daghem/familjedaghem påverkar barnen och att det i så fall finns skillnader mellan dessa miljöer och hemmet.

Majoriteten av samtliga föräldrar på de två daghemmen i Gunilla Ladbergs studie anser att man delar på ansvaret för uppfostran och att det inte finns något i uppfostran som daghemmet inte har med att göra. Eftersom personalen är ställföreträdande föräldrar, så måste de ta del i all uppfostran. Men trots att det inte finns något som personalen inte får tala med barnen om, så anser de att personalen inte skall påverka barnen. Man tillägger då ofta att man inte heller tror att personalen påverkar barnen. Några föräldrar menar att det är en självklarhet att föräldrarna står för uppfostran av sina egna barn och har aldrig haft en tanke på att personalen uppfostrar dem. ”Personalen skall passa barnen, föräldrarna skall uppfostra dem.”

På en direkt fråga till föräldrarna om de upplever att det är skillnad mellan deras eget sätt och personalens sätt att förhålla sig till barnen (uppfostra barnen), så svarar många med att de inte vet hur det är på daghemmet. Vissa föräldrar har dock en föreställning om hur de tror att det är på daghemmet. Man antar att personalen uppfostrar på ungefär samma sätt som man själv gör.

I studien av familjedaghemmen (på Lidingö) tyder undersökningsdata enligt studien på att dagbarnvårdare och föräldrar i stort sett har samma uppfattning om vad som är viktigt i barnuppfostran.

6.10.6. Vem bevakar barnens intressen i samhällsutvecklingen?

Barn har små egna möjligheter att påverka sin livssituation, mindre ju yngre barnet är. De får i stor utsträckning lita till att olika vuxna bryr sig om dem, förtroendevalda, yrkesgrupper som arbetar med barn och föräldrar. A'v föräldrarna har modern i första hand förväntats engagera sig i sina barns välfärd.

Föräldrar har mycket olika möjligheter att agera för sina barns räkning. Att vårda och fostra barn är för alla föräldrar tids- och resurskrävande. Men vissa föräldrar har större svårigheter än andra att leva upp till rollen som sina barns ombudsmän. Levnadsnivåundersök- ningen konstaterar att det föreligger stora skillnader i politiska resurser mellan män och kvinnor och mellan olika socialgrupper.

Av männen i socialgrupp 1 anser sig praktiskt taget alla i stånd att författa en inlaga till myndigheterna och ingen enda av männen isocial- grupp 1 är ”politiskt fattig”. Av kvinnorna i socialgrupp 3 är det bara en

dryg femtedel som anser sig i stånd att författa en inlaga. En yngre ensamstående mor i socialgrupp 3 kan således antas ha mycket små möjligheter att tala för och förändra sin och sina barns situation.

Själva är barnen maktlösa i samhället. Men kvinnorna som vi låter föra barnens talan har inte heller särskilt stor makt. Ansvaret för barnen är individualiserat och lagt på de maktlösa. (Hanne Haavind i ”Myten om den goda modern”)

Barn från gynnade miljöer har ett stöd hemifrån om de opponerar sig i förskola och skola. De har i hemmet lärt sig de rätta orden och de accepterade uttryckssätten. Barn från mindre gynnade miljöer uppfattas störa och bråka. De har inte stöd från sina föräldrar och deras former för opposition accepteras inte. Undantag finns självfallet, men barn och för- äldrar ur mindre gynnade miljöer är i ett underläge och har betydligt flera hinder att övervinna om legitima krav på förskola och skola skall vinna gehör (Eva-Mari Köhler).

6.1 1 Barnen och livsfrågorna

6.1 1.1 5—9—åriga barn

I en enkät till förskollärare, lågstadielärare och fritidspedagoger har man undersökt hur ofta olika livsfrågor förekommer i barngrupper med barn i åldrarna 5—9 år.

I den preliminära och ännu opublicerade redovisningen av enkätresul— taten konstaterar man att det är de gruppbetonade eller socialt betingade livsfrågorna som lärarna skattat som de vanligast förekommande. Det är de frågor som uppstår när barnen konfronteras med de övriga barnen i gruppen. Det är frågor om att visa hänsyn och tolerans och förmåga att kunna handskas med sina känslor. Det är ansvars- och samvetsfrågor och.— problemet med att äga och dela med sig. Detta är livsfrågor som förekom- mer varje vecka eller så gott som dagligen i flertalet barngrupper.

En annan grupp livsfrågor som förekommer nästan lika ofta, men som kanske har en mer personlig eller individuell inriktning, är frågor som gäller olikheter mellan människor, ensamhet, familjerelationer och sjukdom och olyckor. Gemensamt för samtliga de livsfrågor som nu nämnts är att de förekommer mycket ofta i flertalet barngrupper oavsett om det gäller förskola, fritidshem eller lågstadiet.

Det återstår sju livsfrågeområden, som enligt lärarnas uppskattningar inte förekommer fullt så ofta. Dessa frågor har en annan inriktning. De ligger på ett mindre konkret plan och har kanske inte direkt att göra med det dagliga livet i barngrupperna. Här finns följande rubriker, med början med de minst vanliga livsfrågorna: Hur allt började, Människans åldrande,

Samhällssyn och politik, Människan och döden, Hur livet förs vidare, Tro och religion samt Våld, krig och förtryck.

Det visar sig här finnas skillnader mellan lågstadielärarnas bedömningar å ena sidan och förskollärarnas och fritidspedagogemas å den andra. Spontana livsfrågor från barnens sida tycks vara betydligt vanligare i förskola och fritidshem än på lågstadiet. Detta gäller genomgående med undantag för de frågor som gäller tro och religion. Lågstadiet har religionskunskap på schemat, men det har inte förskolan och fritids- hemmet.

I redovisningen tolkas detta som ett resultat av skillnaderna ipedago- gisk grundsyn. Man finner oftare ett dialog-pedagogiskt arbetssätt, dvs. alla parter låter sig påverkas och ger varandra sina erfarenheter, i förskolan/fritidshemmet än i skolan.

När man frågat lärarna vilka livsfrågemotiv som är mest angelägna för barnen visar det sig vara frågor som gäller problemet med att äga och dela med sig, familjerelationer och ensamhet, dvs. personliga förhållanden. Lågstadielärarna har även här till skillnad från förskollärarna och fritidspedagogerna funnit motivet med att handskas med sina känslor vara mindre angelägna för barnen (Sven Hartman).

6.1 1.2 IO—IZ-åriga barn

Ett antal elever på mellanstadiet (närmare 400) har intervjuats om sina tankar om tillvaron och omvärlden (Sven Hartman m. fl.).

I redovisningen konstateras att det märkligaste resultatet inte är skillnaderna mellan svaren i de olika åldersgrupperna, utan likheterna. Det finns knappast något enda motiv i årskurs 6 som inte också nämns av eleverna i årskurs 4.

Det är främst två motiv som slår igenom i barnens funderingar:

D Ensamhet och övergivenhet El Krig och annat elände i världen.

Här är några av barnens tankar och funderingar:

El Hur det är att bli kvinna. Vad händer? Blir man förändrad? Man känner sig olustig. Man vill vara kvari barndomen. Få vara så liten att man kan krama mamma och pappa utan att vara rädd att någon ser en. Men man känner lite spänning också. Man vet inte vad man vill. Allt är ett virrvarr. El Undrar över vad man egentligen är. Vad är jag egentligen? Det är ganska kusligt att tänka på. Tänker på det när man ser sig i spegeln eller när man är ensam ute i skogen. El Undrar varför stora alltid jobbar. Sånt tänker man på när ens mamma och pappa alltid jobbar på helger. D Vad fanns innan jorden existerade, hur såg det ut, vad var det? Jag undrar hur jorden kom till. Hur länge det tomma intet funnits. Varför finns vi människor, av vilken anledning? Vi gör knappast någon nytta, krigar, dödar och sånt.

D 'Varför ska man dö? Vem tjänar på det? Det tänker man på när någon dör. Pappa eller mamma kan ha kört ihjäl sig. Sånt tänker man på när mamma eller pappa är borta länge på kvällen. El Man känner sig dyster därför att man ser två störiga killar längre fram på vägen. Undrar hur man ska kunna ta sig förbi killarna. EI Undrar varför alla vuxna tränger sig före i kön, både till bussen och till kiosken. Och varför man blir avsnäst om man säger det. Sånt funderar man på när man just stått i en kö i kiosken och en vuxen tränger sej fram och förklarar att han bara skall ha en Expressen och ett paket cigaretter.

IV Barnens levnadsförhållanden

7. Barnen

7.1. Allmänt

I Sverige finns 8 miljoner invånare. 1,7 miljoner av dem är barn (under 15 år), dvs. ungefär en femtedel. Sätts åldersgränsen till 18 år blir antalet 2,0 miljoner (diagram 3). Andelen barn i befolkningen har successivt minskat. Vid sekelskiftet utgjorde barnen (upp till 15 är) ungefär en tredjedel av befolkningen (diagram 4).

Antalet barn varierar ganska kraftigt mellan olika åldersgrupper, från ca 103 000 l4—åringar till nästan 123 000 9-åringar. Det finns fler pojkar än flickor i varje årskull. Drygt 7 % av barnen under 15 år är av utländsk nationalitet. Sju barn av tio bor i orter med mer än 2 000 invånare.

A doptivbam

I landet finns ett visst antal barn som är adopterade. En del av dessa barn kommer från andra länder, särskilt under senare år. Vi vet inte hur många barn under 15 år som är adopterade. Vi vet däremot att år 1973 adopterades 2 400 barn. Av dem var drygt 1 800 under 18 år. Något mer än hälften var flickor. De flesta barnen, ungefär 1 100, var i åldern två till sex år. Ungefär 600 barn adopterades av ena maken, dvs. det var den andre makens barn. Nästan 900 barn kom från länder utanför Europa.

Under år 1975 väntas över 1200 utländska barn komma hit för adoption. Samma år beräknas 100 000 ”svenska" barn födas. Det innebär att mer än vart 100: e barn är ett utländskt adoptivbarn.

De flesta barnen som kommer är små. Av de nästan 2 000 utländska adoptivbarn som har kommit åren 1950—1970 har närmare hälften varit under ett år. Bara 17 % har varit över fem år. Av de familjer som adopterar har ungefär hälften redan biologiska barn. [cirka 3 % av fallen är föräldrarna inte gifta eller modern ensamstående.

De flesta utländska adoptivbarn har avvikande utseende och man har trott att särskilt de afrikanska barnen skulle ha svårt att bli accepterade. Några systematiska undersökningar har inte .orts, men det tycks inte vara härkomsten i sig som är utslagsgivande utan barnens anpassning, temperament och trygghet, och föräldrarnas förmåga att förbereda barnen inför situationen att vara avvikande (ur Att adoptera).

Män Ålder Kvinnor

400 000 300 000 200 000 100 000 0 O 100 000 200 000 300 000 400 000

Gifta Ogifta Förut gifta

Diagram 3. Hela be- folkningen efter kön, ålder och civilstånd, den Källa: Befolkningsförändringar 1973, del 3 (SOS), Statistiska centralbyrån. 31 december 1973.

Diagram 4. Befolknings- utveckling i olika ålders- grupper 1900_2000_ 1900 1950 1973 2000

Källa: Information i prognosfrågor 1974: 8, Statistiska centralbyrån.

7.2. Handikappade barn

Psykiskt utvecklingsstörda barn

Enligt omsorgslagen har landstinget skyldighet att bereda psykiskt utvecklingsstörda som bor inom landstinget undervisning, vård och omsorg.

Antalet barn och ungdomar som är förtecknade och erhåller omsorger enligt omsorgslagen är 13 000 (år 1974).

En inventering har gjorts av frekvenserna av s. k. sensomotoriska handikapp (syn, hörsel, rörelse, kommunikationsförmåga) bland samtliga psykiskt utvecklingsstörda i Stockholms läns landsting. Av dessa har 27 % synfel, varav 13 % är blinda eller har mycket starkt nedsatt syn. 7 % har hörselfel, varav 23 % är döva eller svårt hörselskadade. 21 % har rörelsesvårigheter, varav 19 % är mycket svårt rörelsehindrade. 26 % har svårigheter att uttrycka sig i tal. Det är svårt att uttala sig om i vilken mån dessa siffror är representativa för barn och för andra delar av riket. Men de ger ändå en bild av att många av de psykiskt utvecklingsstörda barnen har flera handikapp.

Rörelsehindrade barn

Rörelsehindrade barn utgör ingen enhetlig grupp. De vanligaste orsakerna till rörelsehinder bland barn och ungdom är skador inom centrala nervsystemet, sjukdomar i muskulaturen, extremitets- eller ledmissbild- ningar samt försenad motorisk utveckling till följd av en allmän utvecklingsstörning. Man räknar med att antalet barn med rörelsehinder är ungefär 300—400 per årskull barn. Det skulle innebära mellan 4 200 och 5 600 barn i åldrarna 0—14 år.

Synskadade barn

De synskadade barnen är i förhållande till barn med andra handikapp en liten grupp. Antalet beräknas till 350—400 barn i åldrarna 0—7 år i hela landet. Om antalet synskadade barn i varje årskull är lika stort skulle det innebära att det finns 700—800 synskadade barn i åldrarna 0—14 år. Ungefär hälften av barnen har något eller några ytterligare handikapp utöver synskadan, exempelvis cerebral pares, epilepsi, hörselskada eller psykisk utvecklingsstöming.

Hörselskadade barn

Antalet hörselskadade förskolebarn i åldern 1—6 år beräknas till ca 900. Siffran gäller för hela landet. Det skulle betyda att det finns ca 2 500 barn i åldrarna 0—14 år. Av dessa är 30—35 % så gravt hörselskadade att de bedöms vara döva.

8. Olikheter mellan bostadsområden

De olika miljöer som barnmiljöutredningen skall beskriva, hemmet, daghemmet, skolan etc., är delar av en större helhet, ett hus, ett kvarter, ett bostadsområde, en kommun. Dessa större enheter kan sinsemellan uppvisa stora olikheter i fråga om befolkningssammansättning och utredningen kommer därför att kort beskriva vissa av dessa inbördes olikheter, innan utredningen går in på en beskrivning av barnens allra närmaste miljöer. Befolkningssammansättningen kan vara ensidig i fråga om ålder, socio-ekonomisk bakgrund eller etnisk härkomst (invandrarna). Detta kallas ofta segregation.

Bostadssegregation är resultatet av processer som pågått under lång tid. En närmare redogörelse för social och rumslig segregation finns i barn- miljöutredningens rapport om Barnen och den fysiska miljön (SOU 1975: 36) av Uno Dahlén, Elsa Rönnmark och Sven Thiberg. En utförlig diskussion av bostadssegregationen finns också i boende- och bostadsfi- nansieringsutredningarnas slutbetänkande.

8.1. Ensidig ålderssammansättning

Den industriella omvandlingen har lett fram till en omfattande befolk- ningsomflyttning. I de områden dit människorna har flyttat har det blivit många barn och många unga människor. Däremot har antalet äldre perso- ner blivit förhållandevis färre. Inflyttningskommunerna — de med största nettoinflyttningen — ligger alla i Stockholms, Göteborgs och Malmös omgivningar. På utflyttningsorterna kommer det att finnas gott om äldre men relativt få barn och yngre vuxna (diagram 5).

Under de senaste decennierna har utrymmesstandarden ökat. Dess- utom förväntar sig även unga hushåll att få en egen bostad. Detta har lett till att det uppstått krav på en omfattande bostadsproduktion, krav som också har uppfyllts. Under en tioårsperiod har en miljon bostäder byggts.

I Sverige är rörligheten förhållandevis liten i äldre bostadsområden. Den äldre generationen har kunnat bo kvar även när ungdomarna har flyttat hemifrån. En av orsakerna till detta är troligtvis att hyrorna, till följd av hyresregleringen, har varit tillräckligt låga. De inflyttade hushållen och de nybildade familjerna har blivit hänvisade till de nya bostäderna. Dessa har i stor utsträckning förlagts till stora bostadsområden som har byggts

0/00 60 40 20

Diagram 5. Folkmängd efter kön och ålder i en typisk inflyttnings- och en utflyttningskommun.

Botkyrka Jokkmokk 31.12.1972 31.12.1972

0 0 20 40 60 0/00 0/00 40 20 0 0 20 40 0/00

Källa: Trender och prognoser 1974. Statistiska centralbyrån.

ut snabbt och i ett sammanhang. Såväl småhus som flerfamiljshus har uppförts i stor skala, i stora och ensartade områden.

En studie i en nybyggd förort med flerfamiljshus utanför Stockholm visar att föräldrarna där genomsnittligt är yngre än i riket i övrigt. Dess- utom visar en undersökning av ett liknande område utanför Göteborg att nästan hälften av alla barnen i området har en mor som fått sitt första barn före 20 års ålder.

I de nyaste småhusen är inte mindre än nästan hälften — 43 % — av alla personer yngre än 18 år. Praktiskt taget ingen är 65 år eller äldre (1970). I olika områden i Stor—Göteborg och Norrköping varierar andelen barni åldern 0—6 år från några procent upp till en fjärdedel av befolkningen i området.

Konsekvenser för barnen av den ensidiga ålderssammansättningen

Genom den ensidiga ålderssammansättningen ges barnen få möjligheter att på ett naturligt sätt ha äldre barn och ungdomar att identifiera sig med och få hjälp och stöd av. Det blir få kontakter mellan generationer- na. Bostadsmiljön måste utnyttjas av många barn i samma ålder samti- digt. Barnen får begränsade möjligheter till avskildhet. Servicebehovet blir ryckigt. Under ett begränsat antal år behöver alla barn barnomsorg, för att sedan samtidigt börja skolan. På utflyttningsorten får barnen allt mindre möjligheter till kamratkontakter.

8.2 Ensidig socio-ekonomisk befolkningssammansättning.

Alla hushåll försöker skaffa en bostad av en sådan storlek, med en sådan kvalitet och till ett sådant pris som passar deras ekonomi. Utöver detta

har sådana faktorer som arbetsplatsutbud, fritidsmöjligheter, servicetill- gången, grannskapsförhållanden, möjligheten att ha tillgång till en träd- gård och klimatet betydelse. Olika hushåll anser sig ha haft olika möjlig- heter att välja bostad och bostadsmiljö. De minsta möjligheterna anser sig de som bor i höghus ha haft. De största valmöjligheterna upplever de som bor i småhus med äganderätt. Även låghusområden som karakteriseras av uppsplittrade friytor, utplånad naturmark och insynsbesvär är föga att- raktiva.

Valmöjlighetema för de resursstarka hushållen är i dag större än då bostäderna fördelades efter kö i större utsträckning. Köns samman- sättning var sådan att i stort sett alla hushållsgrupper förekom i slumpmässig ordning.

Bostadssegregation uppstår därför att olika bostäder och olika områ- den är mer eller mindre attraktiva och därför att hushållen har olika möjlighet att välja till följd av de skillnader som finns iekonomiska och andra avseenden.

En segregation som uppstår vid den första inflyttningen till ett nytt område har en benägenhet att bevaras och förstärkas. Även i bostads- områden med i och för sig bra lägenheter och i övrigt bra förutsättningar kan uppstå en fysisk och social förslitning, vilket medför att de som kan flyttar därifrån. En ond cirkel kan komma igång på samma sätt som anseendet hos ”fina” bostadsområden successivt förstärks. Goda yttre förutsättningar kan leda till värdestegring på bostäderna och den goda cirkeln är ett faktum. Detta behöver inte innebära att det finns en djupa- re social gemenskap men det finns däremot förhållandevis få konflikter mellan de boende.

Familjer som inte redan är etablerade på en ort har betydligt svårare att skaffa en lämplig bostad än de som bott på orten en längre tid. Deras enda möjlighet att få bostad är ofta i ett nyuppfört bostadsområde tillsammans med många andra i samma belägenhet. Det gäller för invandrare, en kategori som i stor utsträckning består av barnfamiljer. Som exempel kan nämnas att i ett bostadsområde i Stor-Göteborg är nästan hälften utländska medborgare. Studier både i Göteborg och Stockholm visar att andelen rnångbarnsfamiljer (tre eller flera barn) är större i nybyggda förorter än i riket i genomsnitt. En av anledningarna till det kan vara att invandrare med genomsnittligt fler barn än övriga invå- nare bor i de nybyggda förorterna.

Höginkomst- och låginkomstområden skiljer sig främst med avseende på sitt läge i regionen. Familjer med problem är dessutom ofta hänvisade till vissa bestämda bostadsområden. Undersökningar gjorda i Stockholm och Malmö visar tydligt att en mycket stor del av befolkningen med låg social och ekonomisk status (Stockholm) eller av arbetarbefolkningen (Malmö) bor i vissa delar av staden. I Stockholm har för olika delar av staden framräknats ett socialt index som visar att just i de stadsdelar där låginkomsttagarna bor, förekommer också det största antalet ingripanden av barnavårds- och nykterhetsnämnd, mest socialhjälp etc.

Några av anledningarna till att familjer med låga inkomster och sociala svårigheter återfinns i vissa bostadsområden är sammansättningen av lä-

genhetema och formerna för upplåtelser. I vissa kommuner och bostads— områden byggs huvudsakligen lägenheter i småhus eller i flerfamiljshus där lägenheterna upplåts med bostadsrätt. Familjer med problem är of- tast utestängda från möjligheten att bo där.

Flerfamiljshusområden har den högsta andelen socialhjälpstagare. Tyd- liga skillnader finns inom dessa områden mellan bostäder som är upplåtna med bostadsrätt och dem med hyresrätt. Flerfamiljshusen med hyresrätt ägs av privata värdar eller allmännyttiga företag, ägda av kommunen. De hushåll som har de sämsta förutsättningarna av ekonomiska och andra skäl blir hänvisade till de kommunala bostäderna. Skillnader i ekonomis- ka resurser mellan de boende i flerfamiljshusområden och i småhusom- råden har ökat det senaste årtiondet.

Vid sociologiska institutionen i Göteborg har en undersökning gjorts av journalmaterial om socialvården i en nybyggd förort till Göteborg.

Under åren 1970—1972 har en femtedel av befolkningen i stadsdelen varit beroende av socialhjälp. Hälften av dessa hushåll har haft en kvinna som hushållsföreståndare. Hushållen har haft en otrygg inkomst- och arbetssituation med låg lön och ett otillfredsställande försäkringsskydd. För ungefär hälften av människorna har perioder av arbete avlösts av perioder av arbetslöshet, sjukdom, hemarbete och omskolning. De lever med andra ord under mycket skiftande förhållanden som är svåra att överblicka.

De har haft otrygga boendeförhållanden. Vid mättillfället har de bott i stadsdelen i medeltal ett och ett halvt år. Dessförinnan har nästan vart tionde hushåll hotats med vräkning eller vräkts från sin tidigare bostad. Hotet om vräkning har ständigt varit överhängande. Nära en femtedel av hushållen har hotats med vräkning eller vräkts från den bostad som varit aktuell vid undersökningstillfället. Många har någon gång bytt bostad inom stadsdelen. Detta innebär att nära hälften av hushållen upplevt en påtaglig otrygghet i boendet (undersökningen redovisad i boende- och bostadsfinansieringsutredningamas slutbetänkande).

En barnavårdscentral har i en annan undersökning registrerat antalet byten av barnavårdscentral i ett ytterområde utanför Göteborg för att på så sätt få en bild av barnens miljöbyten. De miljöbyten som skett före flyttningen till Göteborg och inom en stadsdel faller utanför. Med den begränsningen visar det sig att bland de 134 nybörjarna i ett rektorsom- råde i stadsdelen har endast fem bott i samma miljö hela sitt liv, medan 22, vart sjätte barn, bytt barnavårdscentral minst fem gånger under sitt sjuåriga liv.

Föräldrarna i storstädernas ytterområden har långa arbetsresor. Många är borta från hemmet 10—12 timmar per arbetsdag. Det är vanligt med skiftarbete och annat arbete på obekväm tid och omvårdnaden av barnen går inte att lösa på ett tillfredsställande sätt. Familjerna är socialt isolerade. En undersökning i en nybyggd förort utanför Stockholm visar att med undantag för sådant som rör uppköp ägnar sig barnfamiljerna i området i mindre utsträckning åt fritidsaktivi- teter än barnfamiljer i riket i övrigt. Medan 5—10 % i riket anger att de inte ägnar sig åt att besöka eller få besök av släkt och vänner gäller detta

18—25 % av de undersökta barnfamiljerna. Ingen förälder är medlem i någon politisk förening, byalag eller liknande.

Barnen i dessa hem har ett helt annat utgångsläge än barn från mer gynnade hemförhållanden. Göteborgs skolförvaltning har jämfört resul- taten av s.k. skolmognadsprov på våren före skolans början i två rektorsområden, ett i ett småhus- och radhusområde, och ett i ett tämligen nybyggt ytterområde med hyreshus. Man konstaterar att endast enstaka barn hamnar under skolmognadsgränsen i småhusområdet, me- dan i ytterstadsdelen nästan fjärdedelen fått lägre skolrnognadspoäng. Skolförvaltningen konstaterar att fler elever från ytterområdet avbry- ter grundskolan utan avgångsbetyg, att fler med avgångsbetyg inte söker till gymnasieskolan, att fler som söker inte blir intagna, att de som blivit intagna avstått sin plats där och att fler som börjar i gymnasieskolan avbryter sin skolgång där under första terminen. Följden blir att knappt mer än hälften så många av eleverna från ytterstadsdelen som från

Klasskillnader i Bollmora

Barn har det mycket olika, t. o. nr. inom en förort som Bollmora.

. I höghusområdet Granängsringen saknar 40 procent av barnen eget rum. 0 [ villa- och radhusområdet Fårdala saknar 7 procent av barnen eget rum. 0 Mer än 90 procent av radhus-villabamen har fullständiga familjer. I höghusområdet är 20 procent av föräldrarna ensamma. . I radhus-villaområdet är det vanligare att någon vuxen är hemma på eftermiddagarna. . I höghusområdet är det vanligare att barnen hjälper till hemma. 0 I villaområdet idrottar barn-ungdomar mer. Idrottsplatserna är fler och bättre belägna i förhållande till bostaden. Barn från villaområden får oftare skjuts av sina föräldrar om de ska någonstans. . Höghusbarnen går oftare på fritidsgård. Villa-radhusbarnen är oftare med i någon förening. . Höghusbarn går mer på bio. . Höghusbarn tittar mer på TV. . Villabarn går mer på bibliotek. 0 I höghusområdet är det dubbelt så svårt att hitta på något att göra på fritiden som i villa-radhusområdet. . [ höghusområdet saknar man utrymme och grejor mer än dubbelt så ofta som i villaområdet. . Barn från villa-radhusområden trivs dubbelt så bra iTyresö som barnen från höghusområden.

(Ur DN 1975-02-13)

småhusområdet får en utbildning utöver grundskolan. Skillnaden är ännu större i fråga om de teoretiska treåriga gymnasielinjerna.

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna konstaterar, att på många håll i landet har, om inte hela stadsdelar, så delar av stadsdelar, kvarter eller vissa hus genomgått en utveckling mot allt större instabilitet och sociala störningar av olika slag. Företeelsen är säkerligen inte ny och man vet inte om förhållandena har förbättrats eller försämrats. Det är emellertid tillräckligt att konstatera att sådana förhållanden förekommer och att de inte endast gäller de allra största städerna.

Konsekvenser för barnen av en ensidig socio-ekonomisk befolknings- sammansättning

Befolkningens fördelning mellan olika delar av en kommun eller en re- gion har inte enbart betydelse för det sociala livet inom själva bostadsom- rådet. Rekryteringen till daghem, skolor och arbetsplatser påverkas, vilket får konsekvenser för den sociala miljön på daghemmen och i skolorna. Utredningen behandlar daghemsmiljön i avsnitt 13.6.1 — Barngruppen.

Serviceutbudets kvantitet och kvalitet påverkas också. Av en miljöin- ventering som landstinget i Stockholms län utfört framgår att andelen behöriga lärare i låg- och mellanstadiet (de undersökta grundskoleni- våerna) är betydligt högre i de norra delarna av länet, som även har högre inkomster, än i de södra delarna. Detta gäller även om Stockholms kommun, som ligger över länsgenomsnittet, frånräknas. Vidare är antalet privata läkare och tandläkare högre i förhållande till folkmängden ide norra regiondelarna än i de södra. Vid denna jämförelse bortses från Stockholms innerstad, som har den högsta läkar- och tandläkartätheten.

En undersökning i Malmö visar att det kommersiella serviceutbudet varierar, relativt sett, mellan olika delar av staden som har ungefär samma läge i förhållande till city men med olika medelinkomst per hushåll (undersökningarna redovisade i boende- och bostadsfinansierings- utredningarnas slutbetänkande).

Det råder delade meningar om hur en allsidig befolkningssammansätt- ning påverkar det sociala kontaktmönstret i ett samhälle, där det finns olikheter i övriga levnadsvillkor. Flera undersökningar visar t. ex. att barnens lekgrupper i dag är uppdelade efter ålder, kön, etnisk härkomst, trots att barnen bor vid och leker på samma gård.

I rosengårdsrapporten kommenteras denna segregation på följande sätt: ”Hur skall en överföring till dessa barn av egenskaper som samarbetsförmåga, tillit och social ansvarskänsla kunna äga rum, om kanalerna för denna överföring inte existerar? Hur skall barnen kunna lära sig värdet av egenskaper som solidaritet med och omtanke om andra människor, när kontakten mellan olika köns-, ålders— och nationalitets— grupper inte finns ens på den egna gården? ”

En mer allsidig»befolkningssammansättning är uppenbarligen inte en

tillräcklig men sannolikt en nödvändig förutsättning för att skapa dessa kanaler. Samtidigt måste barnens och föräldrarnas levnadsvillkor föränd- ras i övriga avseenden.

8.3. Vad innebär satsningen på småhusområden?

I dag sker en kraftig satsning på småhusområden, ofta belägna på långa avstånd från tätorterna. En satsning på småhus, framför allt friliggande småhus, får konsekvenser för serviceutbudet, framför allt genom småhu- sens glesare markutnyttjande, antingen så att servicen i småhusområden blir sämre eller så att service, som trots allt måste finnas, blir förhållande— vis dyrare. De kollektiva kommunikationerna blir t. ex. ofta glesare och kostsammare i småhusområden. Avstånden till daghem och affärer blir längre. Svårigheterna för båda föräldrarna att förvärvsarbeta ökar.

Drömmen om landet lever kvar hos många. Man ser för sig ro och avskildhet, ren luft och rent vatten. Nära till grannar och en form av bygemenskap som inte finns i storstäderna. (ur TRU: s material ”OM”)

I en studie utförd av länsläkarorganisationen i Uppsala län, Bålsta som boendemiljö, visar det sig att en stor andel av familjerna är missnöjda med servicen i det lilla samhället fem mil utanför Stockholm, där tre fjärdedelar av de 9 000 invånarna bor i småhus. Man är besviken över sjukvården och barnomsorgen. Det finns inga daghemsplatser för barn under tre år. Bara en tredjedel av barnen mellan tre och sju år har plats på daghem eller lekskola. Man tycker att det finns för få lekplatser. En fjärdedel av alla föräldrar anser att barnens lekplats är riskfylld. I tre av fem bostadsområden saknas lokaler för ungdomen.

Sju förvärvsarbetande av tio har arbete utanför Bålsta och arbete för kvinnorna saknas nästan helt. Omkring hälften har två timmars restid varje dag. Trots att man flyttade hit för att slippa storstadens olägenheter är hälften av alla familjer störda av trafik, lukt, rök, damm, m. m.

Sjukskrivningsfrekvensen i Bålsta är betydligt högre än i landet i övrigt. I februari 1974 var nästan dubbelt så stor andel av människorna sjuk- skrivna i Bålsta som i Uppsala län i övrigt.

Harald Swedner pekar i en intervju på risken för en begynnande för- slumning i nybyggda småhusområden. Sociala problem uppstår, framför allt i områden där familjerna har valt att bo i småhus på gränsen av sina ekonomiska möjligheter. Speciellt drabbas — förutom barnen — kvinnor- na. Om familjen inte har råd med två bilar blir det ofta kvinnan som får mycket långa restider. Orkar hon inte med slitet utan ger upp sitt arbete, blir hon ofta socialt isolerad. Många kvinnor i denna situation upplever allvarliga psykiska besvär, konstaterar Harald Swedner, vilket i sin tur kan leda fram till äktenskapsproblem och kanske skilsmässa. Hemmet skall

delas. Det blir uppbrott och ännu större ekonomiska problem.

Även om barnen allmänt sett har en bättre situation i dessa småhusområden än i bostadsområden med en stor andel resurssvaga hushåll finns det till följd av den kraftiga satsningen pådenna typ av småhusområden skäl att uppmärksamma bristerna i den framtida sam- hällsplaneringen.

9. Hemmet

Hemmet är den av de miljöer som barn vistas i som är bärare av de största olikheterna i villkor. Villkoren i hemmet får också konsekvenser för be- tingelserna i andra miljöer.

Ett genomgående drag i utredningens beskrivning av föräldrarnas förhållanden kommer att vara att beskriva skillnader i villkoren för olika föräldragrupper. Genom levnadsnivåundersökningen vet vi att många som är fattiga i ett avseende också är det i andra. I studien av de extremt lågavlönade presenteras följande sammanställning:

Lön under Lön över 7 kr./tim. 15 kr./tim.

Hälsa: Dåligt psykiskt välbefinnande 32 19 Värk i rörelseapparaten 8 4 Rörelsehindrad eller kraftigt rörelsehindrad 10 3 Dåligt tandtillstånd 9 3 Kostvanor: Otillfredsställande kostsammansättning 37 20 Bostadsförhållanden:

Trångbodda enl 1965" års trångboddhetsdefmition 21 9 Dålig standardutrustning i bostaden 17 2 Uppväxtförhållanden och familjerelationer: Fadern tillhörde socialgrupp 11 eller 111 62 43 Sysselsättning och arbetsplatsförhållanden: Ej rätt till en månads uppsägningstid 36 18 Ej rätt att vara långvarigt sjuk 13 4 Kroppslig utmattning av arbetet 24 10 Ekonomiska resurser:

Äger ej bil (gäller också make/maka) 69 18 Äger ej sommarstuga (gäller också make/maka) 92 66 Har kontantm arginal på bank 39 77 Politiska resurser: ”Politiskt fattig” 29 4

Källa: Sundbom L., De extremt lågavlönade. Stockholm 1970.

Rita Liljeström konstaterar att samhälleliga mekanismer verkar så att de starka blir starkare. De har samlad styrka att ta för sig när nya möjligheter öppnas. På samma sätt är de utsatta familjerna ofta utsatta inom flera sektorer: föräldrar med sämre arbetsmiljö har sämre arbets- tider och sämre arbetsuppgifter, de bor i sämre bostadsmiljö, de håller sig till en kommersiell masskultur, de är politiskt fattiga, de gifter sig oftare oplanerat och får oönskade barn.

9.1. Mål för barnens omvårdnad och utveckling i hemmet

Föräldrarnas ansvar för sina barns omvårdnad och utveckling uttrycks på följande sätt i föräldrabalken: ”Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorgfällig uppfostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt.”

Föräldrarnas ansvar finns inte närmare preciserat. Barnmiljöutredningen utgår ifrån att samma mål gäller för de barn i förskoleåldrarna som har hemmet som sin huvudsakliga uppväxtmiljö som de mål som barnstugeutredningen angett för de barn som vistas på daghem och i familjedaghem vilket innebär:

att hemmet ”bör sträva efter att ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar”

samt att hemmet därigenom ”kan lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till samverkan med andra, i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar”

och slutligen att hemmet ”bör hos barnet lägga grunden till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor”.

9.2. Hur många barn har enbart hemmet som sin huvudsakliga uppväxtmiljö?

Sex av tio barn under sju år får sin dagliga omvårdnad av någon förälder. Särskilt gäller det för de yngsta barnen — 65 % av O—2-åringarna ses till enbart av någon förälder mot 59 % av de äldre förskolebarnen. 38 % av barnen får således sin tillsyn på annat sätt än genom föräldrarna.

För 19 % av barnen har man ordnat tillsynen på privat väg — privat familjedaghem eller någon släkting. 4 % har barnflicka. Endast 15 % har kommunal tillsyn, dvs. daghem eller kommunalt familjedaghem.

Detta framgår av en än så länge preliminär rapport från statistiska centralbyråns undersökning av levnadsförhållandena (ULF).

Att det framför allt är barn till gifta föräldrar som ses till hemma av någon förälder har visats tidigare, till exempel i familjeundersökningen (1970). Barn till ensamstående föräldrar har i mer begränsad utsträckning hemmet som sin huvudsakliga uppväxtmiljö.

9.3. Människorna i hemmen

l barnmiljöutredningens beskrivning av människorna i hem där det finns barn kommer utredningen nästan enbart att uppehålla sig vid föräldrar och barn. Detta är naturligtvis vilseledande — ofta ingår också andra personer i hushållen: vuxna syskon, mor- och farföräldrar, släktingar och andra. 1970 års folk- och bostadsräkning redovisar 223 000 familjer med barn i åldrarna 0—17 år där också andra personer ingår i hushållet. I ungefär tre fjärdedelar av familjerna är det fråga om vuxna barn som bor tillsammans med föräldrarna. Man redovisar också ca 20 000 hushåll med två eller flera familjer. I vilken utsträckning dessa är barnfamiljer framgår inte. _

I runt tal var fjärde barnfamilj innehåller således någon annan vuxen än föräldrarna (föräldern), oftast ett äldre syskon. Det är förstås betydelse- fullt för barnen. De får fler intryck, fler vuxna kontaktpersoner. Det kan också betyda att familjens ekonomi är sämre eller bättre än annars, bero- ende på om vederbörande är självförsörjande eller inte, och det inverkar också på det utrymme som var och en kan disponera i den gemensamma bostaden. För föräldrarnas del kan det innebära en avlastning av hushållsarbete och möjlighet till hjälp med barnens omvårdnad. Det kan å andra sidan också vara fråga om vårdbehövande släktingar som tar mycket tid i anspråk.

De barn som får en stor del av sin omvårdnad av en anställd hemma, barnflicka, hemhjälp etc. möter dagligen andra vuxna hemma än föräldrar och släktingar. Kunskapen om vilken bakgrund denna kategori anställda har är så gott som obefintlig. Det gäller också hur samvaron mellan dem och barnen fungerar.

9.3.1. En eller två föräldrar?

De flesta barnfamiljer består av barn och två föräldrar. Enligt den officiella statistiken utgörs 85 % av barnfamiljerna av tvåförälderfamiljer, där föräldrarna är gifta med varandra, men eftersom en hel del officiellt ensamstående föräldrar i praktiken sammanlever med någon har säkert närmare 90 % av familjerna två föräldrar.

Totalt har 1,7 miljoner barn gifta, samboende föräldrar och 239 000 ensamstående föräldrar. Gifta, samboende föräldrar har genomsnittligt fler barn under 17 år än ensamstående föräldrar (diagram 6). Ensamståen- de mödrar är tio gånger så vanliga som ensamstående fäder.

Om barnen har en eller två föräldrar för den dagliga samvaron kan växla under olika perioder av barnens uppväxttid. Den utveckling man kan se är att samlevnadsförhållanden blir mindre och mindre stabila, delvis beroende på kvinnans förändrade situation. Hon är inte längre i så stor utsträckning beroende av mannens försörjning.

Antalet skilsmässor ökar varje år. Antalet skilsmässor, där det har fun— nits barn i äktenskapet, har ungefär fördubblats sedan början på 1960- talet. Antalet äktenskapsskillnader med barn under 15 år var år 1963 ca 5 000. År 1973 har antalet ökat till 11 300, men då innefattas barn

Diagram 6. Föräldrar ef- ter civilstånd, kön och an- tal hemmavarande barn under 18 år den 31 de- cember I 973. Procent.

1 00 90 80 70 60 50 40 30 20 1 o o

Gifta, Gifta, Ogifta Från- Änkor Ensam- sam- ej sam- kvinnor skilda (18.000) stående boende boende (103.000) kvinnor män kvinnor kvinnor (62,000) ( 18.000) (913.000) (25.000)

. ” 1 barn % 2 barn DB barn [:| 4e||er fler barn

Källa: Statistisk Årsbok 1974. Statistiska centralbyrån.

t. 0. m. 17 år. Utöver dessa formella separationer tillkommer alla separationer i samlevnadsförhållanden som inte varit formaliserade.

Bland ogifta och frånskilda män är arbetarna kraftigt överrepresentera— de. Detta kan dels bero på att arbetare skiljer sig oftare än tjänstemän dels på att arbetare har svårare att finna en (ny) partner, t. ex. till följd av en besvärlig ekonomisk situation. En mycket liten del av dessa ogifta och frånskilda män sammanlever med någon under äktenskapsliknande for- mer (familjeundersökningen).

9.3.2. Makeval

Makeval sker inte slumpmässigt. I hemmen med två föräldrar är det vanligt att båda föräldrarna har samma sociala bakgrund. Tre fjärdedelar av alla kvinnor i socialgrupp l gifter sig med män från samma socialgrupp, och motsvarande tendenser finns i socialgrupp 3.

De- flesta barn kommer därför att leva i familjer, där båda föräldrarna har likartad social bakgrund och därmed också likartade möjligheter och ambitioner.

9.3.3. Hur många barn har syskon?

De flesta barn har syskon. Enbarnsfamiljerna utgör visserligen närmare hälften av barnfamiljerna men antalet barn i två— och flerbarnsfamiljer är närmare tre gånger så stort som i enbarnsfamiljer. Av de familjer som vid ett visst tillfälle är enbarnsfamiljer får dessutom många med tiden fler barn.

Andel med resp. antal syskon %

l

40—1

0 1 2 3 4 5 6 + Antal syskon

------------ Födda 1898—92 _____ Födda 1918—09 _____ Födda 1938—29 Födda 1943—59

Kalla: Robert Eriksson, Uppväxtförhållanden och social rörlighet. Låginkomstutred- ningen.

Inom ramen för levnadsnivåundersökningen har studerats bl. a. hur många syskon olika åldersgrupper har. Det visar sig att i den yngsta gruppen, som vid undersökningstillfället är 15—19 år, är det bara en åttondel som helt saknar syskon. Däremot har det blivit vanligare att man har ett eller två syskon. De äldre i befolkningen har oftare fler än tre syskon (diagram 7).

9 .3 .4 Föräldrarnas ålder

De allra flesta föräldrar med hemmaboende barn under 18 år är 25—54 år gamla. Det gäller för nio av tio gifta eller frånskilda kvinnor och för åtta av tio änkor eller ensamstående fäder. Av de ogifta mödrarna är däremot hälften yngre än 25 år och tre av tio år 25—29 år — en större andel äni någon annan kategori. De äldsta grupperna är änkor och ensamstående män — de senare är till stor del änklingar.

Diagram 7. Några ålders— grupper iden vuxna be- folkningen efter antal syskon.

9.3.5. Invandrarföräldrar

Invandrarna i Sverige befinner sig som regel i de yngre, arbetsföra åldrarna när de kommer hit. Det innebär också att de har många barn i förskoleåldern. Drygt 80 % av invandrarna är under 35 år och ungefär 20 % av samtliga invandrare är barn under 15 år.

Invandringen från Finland är dominerande — under åren 1960—1973 har nästan hälften av invandrarna kommit därifrån. Bland invandrarna från Grekland och Jugoslavien utgör barnfamiljerna en betydligt större andel av de invandrade än bland dem som kommer från Finland. Nära hälften av samtliga invandrare under åren 1968—1972 har bosatt sig i storstads- 1änen. Sett i relation till länens folkmängd har invandringen varit störst till Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs och Västmanlands län. Mycket låg, såväl i absoluta tal som i relation till folkmängden, har invandringen till Gotlands, Jämtlands och Väster- bottens län varit.

9.3.6. Föräldrarnas utbildning

Föräldrarnas utbildning skiljer sig sannolikt inte — på grund av att man är förälder — från resten av den vuxna befolkningens utbildning. Däremot är föräldrar med hemmavarande barn genomsnittligt yngre än övriga vuxna och bör därför i allmänhet ha längre utbildning. I de äldre åldersgrupper- na är det vanligt att man endast har 7-årig folkskola, medan det är mer ovanligt ju längre ner i åldrarna man kommer. De yngre har oftare än de äldre genomgått yrkesutbildning. Minst tvåårig gymnasial utbildning har 31 % av befolkningen i åldern 20—34 år. Andelen som har sådan utbildning sjunker med stigande ålder. I åldersgruppen 50—66 år är den 11 % (diagram 8).

% 100

90

Eftergymnasial ut- 80 [:l bildning längre än 2 år samt forskarut- 70_ bildning

60 Gymnasial utbild- ning längre än 2 år 50 och eftergymnasial

utbildning högst 2-årig

40

Gymnasial utbild- ning högst 2-årig

30

20

Förgymnasial ut- bildning 8 (10) år/ motsv eller kortare

10

Diagram 8. Folkmäng-

den efter utbildning 19 74 — ' ' i olika åldersintervall. 20—34 35—49 50—66 67—74

Procent. Ålder

Förvärvsintensiteten är högre bland personer med yrkesutbildning än bland dem som saknar sådan utbildning. Framför allt är detta märkbart bland kvinnorna (diagram 9). Kvinnor som skaffar sig yrkesutbildning har större möjlighet dels att få arbete, dels att komma tillbaka till förvärvsli— vet efter eventuell frånvaro. Kvinnorna förefaller dock i större omfatt- ning avstå från förvärvsarbete i samband med familjebildning om de har yrkesutbildning. Bland de yrkesutbildade kvinnorna är förvärvsintensite- ten lägst mellan 30—35 år medan den bland de ej yrkesutbildade är lägst mellan 20—30 år. Ca 70 % av de yrkesutbildade kvinnorna förvärvsarbe- tar mot 50 % av de icke yrkesutbildade.

Beräkningar som gjorts av statistiska centralbyrån visar att de nu rådande stora skillnaderna i formell utbildning mellan olika åldrar

%

100 90 80 70 60 50 40 30 ___- Andel (%) förvärvsarbetande män med yrkesutbildning 20 . _ . _ . _ ._ Andel (%) förvärvsarbetande män utan yrkesutbildning —-—————— Andel (%) förvärvsarbetande kvinnor 10 med yrkesutbildning

-"--'-""'""-- Andel (%) förvärvsarbetande kvinnor utan yrkesutbildning

0 20 2 5 30 35 40 45 50 5 5 60 År

Källa: :Statistisk tidskrift 1975: 1. J. Nordenankar: Utbildningsvariabeln i FoB 70.

Diagram 9. Befolkning- en i åldern 16—59 är ef- ter förvärvsintensitet samt efter kön, ålder och förekomst av yrkes- utbildning.

% 60

Yrkesutbildning redovisad (totalt)

"u-

;

10000- inv. 99999

Diagram IO. Befolkning- en i åldern 16—59 år ef- ter utbildning samt efter bosättningsortens invå- narantal.

|:] Eftergymnasial yrkesutbildning redovisad

— 20000-

';i;E Endast 7 årig folkskola eller kortare redovisad

v var ny.—.-

' X me

få?»

v :>?

,där-.?

'k

M

'i.

XXX

mm

000- 5000— 49999 19999 9999

Källa: Statistisk tidskrift 1975 : 1. J . Nordenankar: Utbild ningsvariabeln i F GB 70.

kommer att bestå långt fram i tiden. År 2 000 beräknas ca 15 % av åldersgruppen 35—39 år ha grundskola och ca 60 % eftergymnasial ut- bildning. Av åldersgruppen 60—64 år beräknas nästan 50 % ha folkskola som högsta utbildning och knappt 14 % eftergymnasial utbildning. Beräk- ningarna förutsätter att utbildningssystemet kommer att vara i stora drag oförändrat. Det har inte varit möjligt att ta hänsyn till nyligen beslutade och kommande förändringar på utbildningsområdet.

Det är en påtaglig skillnad mellan andelen personer med olika former av utbildning mellan orter med olika tätortsgrad (diagram 10). Fyra av tio i de större tätorterna har någon form av yrkesutbildning och nästan var tionde har eftergymnasial utbildning. Ju mindre tätorterna är desto mer minskar andelarna. I glesbygd har två av tio yrkesutbildning och endast tre av 100 har eftergymnasial utbildning.

9.3.7. Vad arbetar föräldrarna med?

Denna punkt och övriga punkter som berör föräldrars arbete behandlas utförligt i Ingemar Reimers rapport till barnmiljöutredningen Barn och föräldrars arbete (SOU 1975: 37).

Den svenska arbetsmarknaden i dag är påfallande uppdelad på en manlig arbetsmarknad och en kvinnlig. De förvärvsarbetande kvinnorna finns i ett fåtal yrken relativt sett. En inventering av könsfördelningen inom olika yrken visar att tre fjärdedelar av de förvärvsarbetande kvinnorna är koncentrerade till endast 25 yrken. Kvinnorna finns huvudsakligen i servicearbeten, i kameralt och kontorstekniskt arbete och i hälso- och sjukvårdsarbete. År 1970 hade inom industrisektorn ca 80 % av kvinnorna arbetsuppgifter som klassificeras som rutinmässiga mot ca 20 % av männen.

Kvinnorna återfinns i låglöneyrken. Löneskillnadema krymper mer och mer mellan män och kvinnor i samma yrke genom centrala löneför- handlingar och solidarisk lönepolitik. Kvinnornas timlön år 1965 uppgick till ca 75 % av männens och år 1970 hade procentandelen ökat till ca 80 %. Löneskillnadema är stora eftersom män och kvinnor i så stor utsträckning finns inom skilda yrken och kvinnornas yrken är lågavlöna- de.

9.3.8. Föräldrarnas yrkesintensitet och arbetstider

Föräldrarnas bortavaro från hemmet påverkas i första hand av om en eller båda föräldrarna förvärvsarbetar — på heltid eller deltid.

Preliminära resultat från statistiska centralbyråns undersökning av levnadsförhållanden (ULF) visar att 97 % av alla samboende fäder med barn mellan 0—17 år är sysselsatta. Arbetsmarknadsstatistiken visar att endast några få procent av alla -män i de åldrar då män vanligen har hemmavarande barn (25—60 år) arbetar mindre än 20 timmar i veckan (diagram ll).

% 100

16— 20— 25— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 65— 70— 19 24 29 34 39 44 49 54 59 64 69 74 Ålder

___._. Män

"..."-..... Kvinnor Kvinnor med barn under 17 år

Kvinnor med barn under 7 år

Källa: SM Am 1975: 28. Statistiska centralbyrån.

Diagram II. Andelen personer som förvärvsar- betar 20 timmar/vecka eller mer i olika befolk- ningsgrupper år 1974.

Av alla kvinnor förvärvsarbetar nästan hälften (48 %). Vi ser av diagram 11 att förvärvsfrekvensen för kvinnor med barn är beroende av hur gamla barn de har hemma. Kvinnor med barn i förskoleåldern förvärvsarbetar i mindre utsträckning än de som har barn upp t. o. m. 16 år. Att också antalet barn är avgörande för den kvinnliga förvärvs- frekvensen visar tabell 1 nedan. Förvärvsfrekvensen minskar starkt med ökande barnantal.

Tabell 1. Kvinnor med barn som förvärvsarbetar 20 timmar/vecka eller mer efter barnantal och förekomst av bam i olika åldrar.

Har barn under Har barn under 17 år 7 år Antal % Antal % 1 barn 295 700 60,6 192 000 47,9 2 barn 206 500 48,1 50 100 30,5 3 barn 59 800 35,5 3 500 22,2 Totalt 562 000 51,8 245 600 42,3

Källa: SM Nr AM 1975: 28. Statistiska centralbyrån.

För barnens del innebär detta att drygt 900 000 av 1,9 miljoner hemma— varande barn under 17 år har mödrar som förvärvsarbetar 20 timmar eller mer per veckal. Omkring en halv miljon barn under 17 år har heltidsar- betande mödrar2 . _

Härutöver arbetar drygt 300 000 av befolkningen mindre än 20 timmar per vecka. Av dessa är knappt 1/6 män — dock arbetar mindre än en av 100 män i åldrarna 25—60 år under 20 timmar per vecka. Av kvinnorna med barn under 17 år deltidsarbetar däremot 13 % (144 000) och 12 % (72 000) av dem som har barn under 7 är (hösten 1974).

Ensamstående mödrar är sysselsatta3 i större utsträckning än samboen- de. De preliminära resultaten från ULF-projektet visar att 82 % av ensam- stående mödrar med barn i skolåldern är sysselsatta mot 74% av de samboende med barn i dessa åldrar.

Av samboende småbarnsmödrar är 55 % sysselsatta (med barn under 7 år). Däremot är antalet intervjuade ensamstående småbarnsmödrar för litet för att man skall kunna uttala sig om dem.

Andelen sysselsatta bland gifta småbarnsmödrar har enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning ökat kraftigt under senare år: från 35 % år 1963 till 54 % år 1974.

ULF—projektet har gett ytterligare resultat av särskilt intresse för barnmiljöutredningen. Det framgår t. ex. att andelen som behöver vara

' Siffror ur undersökningen av oregelbundna och obekväma arbetstider (OA—under- sökningen), som gjordes nov. 1973—jan. 1974 visar att 940 000 barns mödrar förvärvsarbetade 20 timmar eller mer per vecka medan arbetskraftsundersökningar- nas årsmedeltal för år 1974 visar på närmare 900 000 barn. Skillnaderna kan kanske delvis förklaras med att olika definitioner har tillämpats, delvis med att undersök-. ningarna inte mäter samma tidsperioder och har olika urval. ” Källa: AKU — årsmedeltal år 1974 och OA-undersökningen som dock även här visar större antal. 3 Förvärvsarbetat minst 1 timme eller varit frånvarande under mätveckan.

borta hemifrån mer än 10 timmar per arbetsdag på grund av sitt arbete är särskilt hög bland småbarnsföräldrar (med barn under 7 år). Ser man till enbart heltidsanställda finner man att denna andel är hög också bland äldre föräldrar (med barn 7—17 år). För 31 % av samtliga heltidsanställda är summan av arbetstid, övertid, förberedelsetid, extraknäck, rasttid och restid längre än 10 timmar. 37 % av heltidsanställda föräldrar till barn under 7 år och 34 % av föräldrar till barn 7—17 år har så långa arbetstider. Detta kan också uttryckas så att av 800 000 anställda med en sammanlagd tid per arbetsdag över 10 timmar är ungefär 180 000 samboende småbarnsföräldrar och 205 000 samboende föräldrar med barn i åldrarna 7—17 år.

Det framgår också att föräldrar med små barn inte arbetar övertid i mindre omfattning än andra kategorier. Av 525 000 heltidsanställda som arbetar övertid någon gång under en viss vecka var drygt 115 000 föräld- rar till barn under 7 år och närmare 135 000 var föräldrar till barn i åldern 7—17 år.

Det verkar också, att döma av de preliminära ULF-resultaten som om det, åtminstone bland samboende, finns ett samband mellan extraarbete och antalet hemmavarande barn. Extraarbete är vanligare vid högre barn- antal.

Kvinnornas förvärvsfrekvens varierar mellan olika delar av landet. 1 de norra och nordvästra delarna är tillgången på arbete sämre och näringsli— vet inriktat på mer traditionella manliga näringsgrenar än i resten av landet. Detta har lett till att andelen förvärvsarbetande kvinnor är väsent- ligt högre i södra Sverige och i storstadsområdena än i landet i övrigt. Kvinnornas förvärvsarbete varierar också mellan orter i en och samma region.

Till min dotter

Morgon Älskebarn

jag måste gå nu vännen min jag måste kila lilla stumpan jag kommer försent förstår du väl gullet mitt jag kommer ju som vanligt klockan sex lillungen min hej då

Kväll Snälla du krångla inte lilla vän det är sent förbaskade unge sluta tjata vi hinner inte idag nej gumman jag orkar inte jag är så trött i morgon i stället lilla älskade barn sov nu

(Karin Ghai)

Arbetstidens förläggning

Det är inte ovanligt att fäder och mödrar arbetar på andra tider än vardagar mellan kl. 6.45 och 17.45. I och för sig verkar det inte vara några större skillnader i fråga om att ha oregelbundna arbetstider mellan föräldrar och andra kategorier. Det framgår av rapporten från ULF- projektet. Diagram 12 visar hur stor andel av barnen som har föräldrar med olika arbetstidsförläggning.

Undersökningen av oregelbundna och obekväma arbetstider visar att det är en större andel av barnen, som har fäder än som har mödrar som så gott som uteslutande arbetar på vardagar och på dagtid. Bland fäderna är det två tredjedelar och bland mödrarna drygt hälften eller ungefär hälften beroende på om modern arbetar hel- eller deltid.

Mödrarna arbetar i stället förhållandevis oftare också på helger, på förskjutna tider eller enligt turlista. Det är dock viktigt att komma ihåg att det ändå är betydligt mer än dubbelt så många barn som har fäder med oregelbundna eller annars obekväma tider än som har heltidsarbetan- de mödrar med sådana tider, eftersom så mycket större andel av fäderna över huvud taget förvärvsarbetar på heltid.

Totalt sett har ungefär lika många barn mödrar som fäder med oregel— bundna eller annars obekväma tider, men i mödrarnas fall gäller det således oftast deltidsarbete.

Om man betraktar olika åldersgrupper av barn kan inga skillnader urskiljas när det gäller fädernas arbetstidsförläggning. Heltids- och i viss mån halvtidsarbetande mödrar arbetar däremot oftare på dagtid och en— bart på vardagar ju yngre barnen är. I de fall då mödrarna arbetar mindre än 20 timmar per vecka är det tvärtom: förskolebarnens mödrar arbetar då något mindre ofta på vardagar och dagtid än skolbarnens.

Tabell 2. Andel barn i olika åldrar med mödrar som enbart arbetar vardagar och på dagtid efter mödrarnas förvärvsintensitet.

___—___

Mödrarnas förvärvs- Barnens Andel barn med mödrar som enbart intensitet ålder arbetar vardagar och på dagtid & Heltid 0— 2 70 (34 tim./vecka) 3— 6 62 7 — 10 56 11— 16 55 Halvtid 0— 2 60 (20—34 tim./vecka) 3— 6 51 7— 10 53 11— 16 51 Mindre än halvtid O— 2 45 (1—19 tim./vecka) 3— 6 45 7— 10 50 11—16 50

Källa: Undersökningen av oregelbundna och obekväma arbetstider. Statistiska centralbyrån, 1974.

Det hade i det här sammanhanget varit angeläget att kunna redovisa i vilken utsträckning samma barns båda föräldrar arbetar på obekväma

Dagtidsarb. som sällan el. &; aldrig arb. på helger (högst 3 lör- el. söndagar/2 månader) 53 48 Dagtidsarb. som även arb. hel- ger (4 Iör- el. söndagar/2 månader eller mer) Regelbundna arbetstider med viss?) förskjutning Regelbundna arbetstider med stark3) förskjutning 7 (varav 33 % treskiftsarbete) Skiftarbete 5 ( " 30 % l 1 ( " 34 % ) 0 5 Turl i stetidsa rbeta nde 1; 5 8 Annat oregelbundet arbete 13 10 0 Endast helgarbete g 2 1 Övriga arbetstider ; 2

"d .. helti sarbetande man (1'550'000) Diagram 12. Andelar av heltidsarbetande kvinnor (539.000) barn 0—16 år med fö"

värvsarbetande föräld-

halvtidsarbetande kvinnor (402.000) rar vilkas föräldrar har

l: kvinnor som förvärvsarbetar mindre Olika arbetstidsförlägg- än halvtid (215 000) ning.l Procent

Källa: Undersökningen av oregelbundna och obekväma arbetstider. Statistiska centralbyrån, 1974.

tider. I den gruppen måste det vara särskilt vanligt att man har svårigheter att få till stånd ett tillfredsställande familjeliv. Det finns dock ännu inga undersökningar som visar hur många familjer detta gäller för. Däremot pågår forskning som skall utvisa vilka sociala effekter arbetstidens förläggning har på familjelivet, fritidsintressen och politisk och facklig aktivitet.1

Under senare år'har antalet anställda med oregelbundna och obekväma arbetstider ökat och ökningen kommer sannolikt att fortsätta.

Kvinnornas förvårvsintensitet är liksom föräldrarnas arbetstidsförlägg- ning socialgruppsrelaterad. Om mannen har låg inkomst, kvinnan själv utbildning över folkskola, efterfrågan på kvinnlig arbetskraft är hög på bostadsorten och hushållsarbetet har liten omfattning är 0 procent hemmafruar. Om männen i socialgrupp 1 har långa eller varierande arbetstider förvärvsarbetar inte kvinnorna. l socialgrupp 2 och 3 har kvinnorna i högre grad natt-, kvälls- eller skiftarbete när männen har långa arbetstider. Kvinnor vilkas män tillhör socialgrupp 1 har inte obekväma arbetstider.

Förslag om förkortning av arbetstiden

Familjestödsutredningens förslag

Familjestödsutredningen föreslår att heltidsledigheten i föräldraförsäk- ringen förlängs från nuvarande sju månader till åtta månader. Vidare föreslår utredningen att tiden för hel föräldrapenning delas upp mellan föräldrarna så att ingen av föräldrarna får utnyttja mer än högst 210 dagar av de 240 som heltidsledigheten totalt omfattar. Utredningen före- slår att den åttonde månaden kan göras utbytbar mot fem månaders delföräldrapenning för förvärvsarbetande föräldrar.

Utredningen föreslår att rätten till föräldrapenning för adoptiv- föräldrar till barn som är äldre än tio månader men yngre än tio år vid ankomsten till familjen förlängs från nuvarande 20 dagar till 90 dagar. Ersättningstiden föreslås uppdelad så att vardera föräldern får utnyttja högst 45 dagar. Ensamstående föräldrar och andra föräldrar där andre maken av särskilda skäl är förhindrad att vårda barnet bör få utnyttja alla 90 dagarna. Utredningen föreslår vidare att småbarnsföräldrar som minskar sin arbets- tid med minst en timme till sex timmar per dag skall få kompensation genom föräldraförsäkringen för det inkomstbortfall som uppstår. Detta sker genom en ny ersättningsform, delföräldrapenning, som föreslås om- fatta 600 dagar (20 månader) per familj där båda föräldrarna arbetar minst sex timmar per dag. Ersättningstiden fördelas med 300 dagar (10 månader) för vardera föräldern. För ensamstående föräldrar och familjer där den ena föräldern av särskilda skäl inte kan utnyttja försäkringen bör

' En sådan undersökning utförs av Bertil Gardell och Carina Nilsson vid Stockholms universitet med finansieut stöd från arbetarskyddsfonden.

en förälder ha rättighet att ta ut samtliga 600 dagar. Delföräldrapenning— en skall kunna tas ut fram till dess barnet fyllt tre år.

Förslag om återkommande föräldraledighet under en längre tidsperiod

Ett mer långtgående förslag om föräldraledighet har presenterats av SSU-förbundet. Förslaget har inte tidigare förekommit i debatten om ersatt föräldraledighet. Förslaget innebär att föräldrarna skall kunna få ledigt i sammanlagt två år under en tioårsperiod. De skall själva få be- stämma när ledigheten skall tas ut.

9 .3 .9 Föräldrarnas arbetsförhållanden

Många människor har ett påfrestande och stressigt arbete. Fysiskt och psykiskt tunga arbeten i en ohälsosam miljö är inte ovanligt, speciellt bland arbetare. Vi vet inte om gruppen föräldrar har andra arbetsförhål- landen än människor i allmänhet. Det finns dock ingen anledning att anta att så skulle vara fallet. Var femte arbetare inom den privata sektorn har ett psykiskt mycket tungt arbete, ett arbete som både är jäktigt och enformigt. Sju av tio arbetare'har ett tungt arbete fysiskt sett.

Diagram 13 visar hur 3 900 slumpmässigt utvalda LO-medlemmar upp- lever sin arbetsmiljö.

1968 års levnadsnivåundersökning redovisar att mer än hälften av arbe- tarna är utsatta för luftföroreningar. Det är en större andel än vad man kan finna i någon annan kategori. Ca 60 % är utsatta för buller, vilket också är mer än i någon annan kategori.

Belastningar Buller Drag Temperatur Eksem Damm Vibrationer Gaser Belysning Svetsrök Metaller Luftfuktighet

besvär i hög grad

& besvär i hög grad och i någon mån

Syror Värmestrålning Oljedimma Radiak

0 1 0 20 30 40 50

Procent på arbetsplatsen.

Källa: Risker i jobbet. LO-enkäten, 1970.

Diagram 13. LO-med- Iemmamas subjektivt upplevda miljöproblem

LO—undersökningen, Stress på svenska arbetsplatser, visar att så myc- ket som en fjärdedel av medlemmarna känner sig ganska eller mycket stressade. Bara en fjärdedel anser att deras arbete inte alls är påfrestande. Orsaken till stressen är framför allt den hårt uppskruvade arbetstakten, fysiska hälsorisker, ackorden, ofriheten, enformigheten och olämpliga ar- betstider (skiftarbeten m. m.).

Ca en fjärdedel av dem som arbetar olika former av 3-skift uppger magbesvär och en dryg tredjedel sömnsvårigheter (barnstugeutredningen).

Man vet genom låginkomstutredningens studier att fysiskt och psykiskt krävande arbete och Otillfredsställande arbetstider ofta hänger ihop.

9.3.10. Föräldrarnas resförhållanden

Föräldrarnas restider inverkar självfallet på bortovaron från hemmet. Faktorer av betydelse för restidens längd är dels arbetsplatsernas belägenhet i förhållande till bostäderna dels den tekniska standarden och snabbheten i kommunikationsmedlen.

De mest otillfredsställande restiderna återfinns i Stor-Stockholm där 63 av 100 anställda har en sammanlagd restid per arbetsdag över 30 minuter. Nästan 30 % har en restid fram och tillbaka till arbetet som överstiger 1 timme. 13 % har mer än 1 l/2 timmes restid. I de övriga storstadsområdena, Stor-Göteborg och Stor-Malmö ligger restiderna långt under stockholmsregionens. I hela landet har 40 av 100 anställda en sammanlagd restid per arbetsdag av mer än 30 minuter. Det motsvarar ungefär 1 230 000 personer i åldrarna 16—74 år. För 13 % överstiger restiden 60 minuter per arbetsdag. Andelen med en restid som överstiger 30 minuter per arbetsdag har ökat sedan år 1968 (1968 års levnadsnivå- undersökning) från 35 % till 40% år 1974. De återgivna siffrorna är preliminära resultat från statistiska centralbyråns ULF-projekt.

Restiderna bland kollektivresenärerna är i allmänhet längre än för de bilburna. [ mellanstora städer åker drygt hälften bil, nästan en femtedel kollektivt och en dryg fjärdedel cykel, moped eller motorcykel. Som jämförelse kan nämnas att i Stockholm färdas drygt hälften kollektivt och nästan inga alls med cykel, moped eller motorcykel.

Många hushåll saknar bil. De hårdast drabbade är ensamföräldrarna. Tillgången till bil är ojämnt fördelad mellan hushållen och inom hushål- len. De ekonomiskt starka hushållen har en överlägsen ”förflyttnings- standard” — de har åtminstone en bil. Inom familjerna är det nästan alltid mannen som tar bilen till arbetet och kvinnan blir hänvisad till mer tidsödande och arbetsamma kollektiva transportmedel.

9.3.11. Föräldrarnas hälsa

Svenska föräldrar har naturligtvis en mycket god hälsa vid en internatio- nell jämförelse. Vi har till stor del fått bukt med infektionerna och har en ganska låg sjuklighet. Sedan är det en annan sak att man i vårt land har råd att känna efter hur man mår. Man accepterar inte, i ett läge där man har gott om resurser, att inte känna sig frisk.

Det finns inga särskilda studier som visar hur friska just föräldrar är. Men om man antar, vilket inte behöver vara riktigt sant, att föräldrar är lika friska eller sjuka som andra medborgare, så visar 1968 års levnadsnivåundersökning, som studerat vuxna i åldrarna 15—75 år, att åldern som väntat har stor betydelse för hälsan. En av tio män i åldern 40-44 år har nedsatt rörelseförmåga mot hälften av männen i åldern 60—64 år. Värk i leder och i kroppen i övrigt blir också allt vanligare med åren. Men symtomen är också klart socialgruppsrelaterade. T.ex. stiger andelen med nedsatt rörelseförmåga från en sjundedel i socialgrupp 1 till en tredjedel i socialgrupp 3. Även olika slags värksymtom varierar mellan olika socialgrupper. Här finns också skillnader i kön. Bland männen är Skillnaderna markanta. Andelen är högst i socialgrupp 3 och lägst i socialgrupp 1. Bland kvinnorna är socialgruppsskillnaderna mindre uttala- de och andelarna stiger inte lika systematiskt.

När det gäller psykiskt välbefinnande kan samma tendenser utläsas för skillnader i socialgruppstillhörighet. Andelarna med olika grad av nedsatt psykiskt välbefinnande är lägst i socialgrupp 1 och högst i socialgrupp 3. Huvudvärk, däremot, varierar helt obetydligt med socialgruppstillhörig— het. Där sjunker också andelen symtom med åldern. Både nedsatt psykiskt välbefinnande och huvudvärk i olika former är klart bundna till kön. Kvinnor har genomgående sämre psykiskt välbefinnande än männen. Även huvudvärk förekommer mycket oftare bland kvinnor. Andelen som haft huvudvärk under ett år är en knapp tredjedel av männen och hälften

av kvinnorna. Levnadsnivåundersökningen ger en bild av intervjupersonernas subjek- tiva uppfattning om sitt eget hälsotillstånd. Andra studier, baserade på bedömningar gjorda av tre undersökare med läkarutbildning, visar att allvarliga ej tillgodosedda somatiska sjukvårdsbehov har låga andelar i socialgrupperna 1 och 2. Andelen individer med behov av somatisk vård, tillgodosedda eller inte, är 51 % isocialgrupp 1, 56 % i socialgrupp 2 och 64 % i socialgrupp 3. De somatiska behoven är både mer förekommande och allvarligare i lägre socialgrupper (Lars Olov Bygren).

9.4. Barnfamiljernas inkomster och konsumtion

9.4.1. En studie av bamfamiljernas inkomster

Institutet för social forskning (SOFI) har för barnmiljöutredningens räkning gjort en studie av bamfamiljernas privata inkomster, Barnfamil- jernas ekonomi (SOU 1975: 35).

Jämförelse mellan barnhushåll och övriga hushåll

Hushållsinkomsterna är högre för barnfamiljerna än för icke-barnfamiljer- na. Men tar man hänsyn till att det i barnfamiljerna finns sammanlagt nästan 2 miljoner barn som skall vara med och dela på familjernas

konsumtion blir konsumtionsmöjligheterna per individ lägre i barnfamil- jer än i övriga hushåll. Om barnfamiljerna skall ha samma privatekono- miska standard som de barnlösa hushållen får kostnaderna för ett barn bara uppgå till högst en femtedel av en vuxens konsumtion.

SOFI har undersökt hur samhället påverkar relationen mellan barn- familjernas och de barnlösa hushållens inkomstnivåer via socialförsäkring- ar, sociala bidrag och skattepolitiken. De barnlösa hushållen erhåller betydligt högre pensionsinkomster och arbetslöshetsersättningar än barn- familjerna. SOFI förklarar dessa skillnader med att betydligt fler av de barnlösa år äldre.

Inkomstskatterna utgör i stort sett samma andel av bamfamiljernas och de övriga hushållens inkomster. Mycket klara skillnader finns dock mellan barnfamiljer och icke—barnfamiljer i fråga om inkomst av Villafastighet, kapital m.m., där barnfamiljerna uppvisar ett stort underskott på omkring 1,6 miljarder 1972, medan övriga hushåll har ett positivt netto på omkring 0,5 miljarder. Förklaringen är sannolikt att barnfamiljerna i betydligt större utsträckning äger högt belånade egna hem medan övriga hushåll (eftersom medlemmarna där är äldre) har hunnit att amortera lånen mer. Genom att villaägarnas ränteutgifter och därmed en betydande del av deras bostadskostnader dragits av redan från inkomsten före skatt ger inte deras disponibla inkomster en korrekt bild av vilka belopp som kan disponeras för konsumtion. Dessutom uppskattas nyttan av att bo i en egen fastighet (avkastningen på kapitalet nedlagt i egen fastighet) i taxeringssammanhang till ett lägre värde än vad försäljningspriserna på villor m. m. skulle antyda att köparna gör.

För barnfamiljerna uppgår mottagna sociala bidrag i form av barnbi- drag, underhållsbidrag, bostadstillägg, socialhjälp m.m. till ca 11 % av hushållens disponibla inkomster jämfört med drygt 1,5 % för de barnlösa hushållen. Bidragen medför därför en kraftig omfördelning till barnfa- miljernas fördel. Barnbidragen utgör totalt sett ungefär halva totala bidragssumman och bostadstilläggen en fjärdedel.

SOFI har också jämfört barnfamiljerna och de barnlösa hushållen med avseende på förvärvsarbetstid. Beräkningarna pekar mot att förvärvsar- betstiden per vuxen är ungefär lika lång i de båda hushållstyperna. I båda grupperna skulle full förvärvsarbetstid för de vuxna familjemedlemmarna innebära en inkomstökning (och en produktionsökning för samhället) i storleksordningen 40 %. Anledningarna till att man inte arbetar full tid är dock sannolikt olika. Barnfamiljerna saknar barnomsorg och/eller arbets- möjligheter (bl. a. i glesbygden) eller också har ena föräldern (i tvåför- älderfamiljerna) frivilligt valt hemarbetet. De barnlösa kan också ha svårt att få arbete, men i många fall av andra skäl än föräldrarna. De är som tidigare nämnts, ofta äldre, eller saknar av något skäl arbetsförmåga på grund av handikapp eller liknande.

Skillnaden mellan olika typer av barnfamiljer Småbarnsfamiljer och övriga barnfamiljer

Småbarnsföräldrarnas förvärvsarbetstid är 100 timmar kortare per år än övriga föräldrars. Eftersom genomsnittslönen per timme är lika stor i de två grupperna motsvaras skillnaderna i förvärvsinkomst i stort sett av skillnaderna i arbetstid.

För kapitalinkomster plus inkomster av eget hem gäller att småbarns- föräldrar har de största underskotten — över 60 % av underskottet för barnfamiljer faller på småbarnsfamiljerna.

Barnfamiljer med olika antal barn

Den disponibla inkomsten ökar svagt med växande barnantal (diagram 14). Ökningen är emellertid inte tillräckligt snabb för att kompensera flerbarnsfamiljerna för de konsumtionsutgifter barnen medför. Flerbarns- familjernas ekonomiska situation är därför sämre än ettbarnsfamiljernas. Denna effekt skulle dock ha varit mer accentuerad om inte samhället via de sociala bidragen i viss utsträckning kompenserat bamkostnadema (diagram 15). Per barn räknat uppgår de sociala bidragen (barnbidrag, bostadstillägg m. rn.) till ca 2 000 kr. Därigenom uppgår bidragen till över en fjärdedel av fyrabarnsfamiljernas disponibla inkomster jämfört med

0 10.000 20.000 30.000 40.000 _i____l___

Familjer utan barn 24.630 Barnfamiljer 35.160 Småbarnsfamiljer 33.260 Familjer med 1 barn 33.950 Familjer med 2 barn 35320 Familjer med 3 barn 38.590 Familjer med 4 el fler barn 38.690

Källa: SOU 1975: 35, Barnfamiljernas ekonomi. Institutet för social forskning.

Diagram 14. Disponibel inkomst i olika familje- typer, ] 9 72.

%

1001 _] __| __| _] 901 80—

J Inkomst 70 efter skatt

60

Sol

40—

soi

% Övriga bidrag Socialhjälp 20

Bostadstillägg

10

' Barnbidrag, _; underhållsbidrag

Diagram 15. Den dispo- nibla inkomstens för- delning på delposter i

hushåll med olika barn- ' antal, 1972 0 barn 1 barn 2 barn 3 barn 2332;

Källa: SOU 1975: 35, Barnfamiljernas ekonomi. Institutet för social forskning.

drygt en tiondel för tvåbarnsfamiljerna och en femtondel för ettbarns- familjerna. Bidragen är för fyrabarnsfamiljerna så stora att denna grupps disponibla inkomster kommer upp på samma nivå som övriga hushålls trots att deras arbetsinkomster klart understiger övriga barnfamiljers. För alla fyra typerna av barnfamiljer gäller att de skulle kunna uppnå inkomstökningar av storleksordningen minst 40% om det hade varit möjligt för båda makarna att förvärvsarbeta heltid. Den teoretiskt möjliga ökningen är givetvis högre i familjer med flera barn än i ettbarnshushåll.

Socialhjälpens andel i den disponibla inkomsten resp. andelen som har socialhjälp är större för hushåll med många barn. Detta tyder på att gruppen barnfamiljer som har svårt att klara av sin försörjningsbörda ökar med växande barnantal.

Barnfamiljer i olika inkomstgrupper

Det finns stora skillnader i inkomstnivå mellan olika barnfamiljer. Om barnfamiljerna delas upp efter nivån på den disponibla inkomsten på tre storleksmässigt jämförbara grupper får vi följande indelning.

Barnfamiljer med

låg inkomst mellaninkomst hög inkomst (30 000) (30 000-40 000) (40 000) ________________. Antal 399 000 374 000 332 000 Disponibel inkomst 23 480 34 330 49 940

Skillnaderna i disponibel inkomst mellan de tre grupperna är påfallande stora. Den tredjedel av hushållen som tillhör höginkomstgruppen har till sitt förfogande för konsumtion inkomster som är mer än dubbelt så stora som för den tredjedel av hushållen som är sämst ställda och i stort sett 50 % mer än mellaninkomstgruppen.

Orsaken till de stora inkomstskillnaderna är skillnader i arbetsinkoms- terna. Dessa kan i sin tur bero på antingen skillnader i antalet vuxna inkomsttagare per hushåll, antalet arbetade timmar eller på timförtjänsten. Vid de beräkningar som gjorts visar det sig att det är skillnader i timförtjänst som är den viktigaste förklaringen till inkomstskillnaderna mellan olika barnfamiljer. Även antalet vuxna inkomsttagare och deras förvärvsarbetstid är emellertid högre bland höginkomstfamiljer och bidrar till inkomstskillnaderna (man bör observera att timförtjänsten i högin- komstgruppen ligger betydligt över låginkomstgruppens trots att det kvinnliga förvärvsarbetet är mera omfattande i höginkomstgruppen, vilket vid rådande lönenivåer för män och kvinnor torde verka nedpres- sande på höginkomstgruppens genomsnittslön).

De inkomstskillnader som uppkommer via de ojämnt fördelade arbetsinkomsterna reduceras till viss del av de progressiva inkomstskatten na. Inkomstgapet mellan höginkomst- och låginkomstgruppen uppgår till 26 500 kr. efter skatt jämfört med 46 900 kr. före beskattning. Om höginkomstgruppen betalat samma andel av inkomsterna i skatt som den lägsta inkomstgruppen skulle deras disponibla inkomster ökat med 6 000 kr.

Villaunderskotten medför inte någon förändring av relationen mellan de två lägsta inkomstgruppema. Däremot har höginkomstgruppen ett i kronor räknat högre underskott.

SOFI: s material visar att det gäller generellt att bostadstilläggets bety- delse stiger med barnantalet och att bland grupper med låga disponibla inkomster är det en större andel som har bostadstillägg.

Bostadstilläggen brukar, åtminstone i teoretiska diskussioner om mar- ginaleffekter, tillskrivas betydande utjämningseffekter mellan hög- och låginkomstgrupper bland barnfamiljerna. Dessa starka marginaleffekter saknas emellertid i datamaterialet från år 1972. Skillnaderna i utgående bostadstillägg är nämligen mycket små mellan olika inkomstklasser. Det finns ett antal möjliga förklaringar till detta resultat: Bostadstilläggen år 1972 baseras på 1970 års inkomster och inkomstförändringar under två- årsperioden kan ha neutraliserat marginaleffekterna. Barnantal, hyres- kostnad och bostadsort kan samverka så att marginaleffekterna inte visar sig i materialet.

Skillnader i disponibel inkomst mellan olika kategorier av barnfamiljer

SOFI har också undersökt bamfamiljernas inkomstförhållanden när fa- miljerna uppdelats på socioekonomisk grupp, antal förvärvsarbetande och civilstånd. Tjänstemannahushållen har genomsnittligt sett den högsta inkomstnivån. Arbetarhushållen ligger på en mellannivå och företagarna på den lägsta nivån. Till företagargruppen räknas dock endast jordbrukare och andra rörelseidkare. Företagsledarna tillhör vanligtvis kategorin tjänstemän. Företagarnas skattevillkor är dessutom så speciella att det är svårt att jämföra deras inkomster med löntagarnas.

Ensamstående och hushåll med endast en förvärvsarbetande uppbär lägre inkomster än gifta respektive hushåll där mer än en förvärvsarbetar. Förhållandena är desamma, även när man beräknar inkomsterna per individ i hushållen, om alla individer oavsett ålder värderas lika.

Arbetare och företagare har ungefär lika stor andel bostadstillägg av den disponibla inkomsten. För tjänstemannahushållen är andelen bo- stadstillägg av den disponibla inkomsten lägre, vilket både är en effekt av att deras inkomster är högre och av att bidragen är lägre. Andelen som har bostadstillägg är störst för arbetarhushåll och lägst för tjänstemanna- hushåll. Särskilt för arbetarfamiljer med tre, fyra eller fler barn är det mycket få som saknar bostadstillägg. För hushåll med en förvärvsarbetande har bostadstillägget större betydelse för den disponibla inkomsten än för hushåll med två förvärvsarbetande. Det är givetvis också en större andel av hushållen med en förvärvsarbetande som har bostadstillägg. Bostadstillägget utgör en väsentlig del av de ensamståendes disponibla inkomst. Socialhjälpens andel av den disponibla inkomsten är större för arbetarhushåll än för tjänstemanna- och företagarhushåll. Andelen som uppburit socialhjälp någon gång är också större bland arbetarhushållen. Av hushåll med en förvärvsarbetande är det en större andel som har fått socialhjälp än av hushåll med två förvärvsarbetande. Socialhjälpen har störst betydelse för ekonomin för ensamstående med barn. Likaså vad gäller andelen som har fått socialhjälp ligger ensamstående högre än andra

kategorier.

9.4.2. Socialhjälpen till barnfamiljerna

Socialhjälpen kan sägas vara en god indikator på om bamfamiljernas inkomster räcker till för en tillfredsställande försörjning. Barnmiljöutred- ningen har redovisat vissa fakta om socialhjälpen i föregående avsnitt. Men det finns skäl att ytterligare något beröra socialhjälpen.

Barnfamiljerna i socialhjälpsstatistiken

Av alla hjälptagare (dvs. som hjälptagare räknas samtliga personer i de familjer, som får socialhjälp) är ungefär en tredjedel vuxna män, en

tredjedel vuxna kvinnor och en tredjedel barn under 16 år. Den största gruppen hjälptagare över 16 år är 16—29 år — ca en fjärdedel av samtliga hjälptagare. Av de vuxna männen och kvinnorna är ungefär lika många gifta eller samboende som ensamstående.

61 ensamstående kvinnor av 1 000 invånare är hjälptagare. Motsvaran- de tal för gifta eller samboende vuxna män är 41 och för barnen under 16 år 94. Som jämförelse kan nämnas att 70 ensamstående män av 1 000 invånare är hjälptagare (1973).

Av både de ensamstående kvinnorna med barn och de gifta eller samboende paren med barn har drygt hälften uppburit socialhjälp under kortare tid än tre månader under år 1973.

I genomsnitt har ca 3 200 kr. utbetalats i socialhjälp till ensamstående kvinnor med barn och ca 3 000 kr. till gifta eller samboende par med barn. Av detta har ca 700 kr. resp. 1 400 kr. varit hjälp till utbildning, näringshjälp rn. rn.

Studie av socialhjälpens variationer i stockholmsområdet

[ en studie av socialhjälpens variationer i stockholmsområdet, utförd av Karin Tengvald, konstateras till att börja med att en faktor som påverkar försörjningssituationen är om familjen har en eller två försörjare. I kom- muner med många arbetsplatser i närheten av hemmet och möjligheter att ordna barnomsorgen minskar vidare socialhjälpsbehovet för barnfa- miljerna.

Man har i studien funnit tre typer av hushåll med relativt sett mycket höga och/eller under decenniet kraftigt höjda socialhjälpsnivåer. Det är enförälderfamiljer, mångbarnsfamiljer samt unga tvåförälderfamiljer med relativt sett färre barn. Enförälderfamiljernas stora hjälpbehov förklarasi stor utsträckning av gruppens ofta mycket låga relativa inkomstläge. Mångbarnsfamiljernas problem bottnar i den stora försörjningsbördan. Mångbarnsfamiljema har fått en kraftigt höjd hjälpnivå under decenniet, vilket sannolikt till stor del kan tillskrivas höjda levnadsomkostnader för nödvändiga varor som mat och bostad.

Hjälpnivån för tvåförälderfamiljer med ett barn är i flera kommuner högre än hjälpnivån för familjer med två barn. En stor del av dessa hushåll är relativt nybildade. Orsakerna kan i stor utsträckning lokaliseras till utgiftssidan. De har en hög kostnad för en bostad i nyproduktionen, som endast delvis täcks av bostadstilläggen, och de är ofta tvungna att ha bil.

De nybildade hushållen måste göra stora investeringar i kapitalvaror — hemutrustning, TV etc. — för att deras levnadsnivå skall bli jämförbar med den materiella standard som de har haft under sin uppväxttid. Deras föräldrar har haft en lång period av standardstegring att skaffa sig sina kapitalvaror. Nybildade familjer har förr levat kvar i föräldrahemmet i större utsträckning och kunnat förfoga över föräldrarnas kapitalvaror och

1 bästa fall under tiden bygga upp ekonomiska resurser att skaffa egen utrustning när man fått en bostad. I dag får de nybildade familjerna ofta köpa på avbetalning, vilket ställer sig kostsammare än kontantköp.

Barnomsorgskostnaderna kan vidare bli höga, vilket i första hand gäller de fall där barnomsorgen får lösas på privat väg. De sociala aktiviteterna i förortsmiljön och storstadsregioner måste ofta köpas för pengar. Hit hör exempelvis kulturella aktiviteter, rekreation, fritidssysselsättningar.

Det är också möjligt att familjerna med hjälpbehov är mer socialt isolerade. De kan vara inflyttade från andra delar av Sverige och utlandet. Walter Korpi har genom bearbetningar av låginkomstutredningens mate- rial jämfört socialhjälpstagargruppens levnadsvillkor med icke-hjälptagare i analoga ålders-, köns-, civilstånds- och bosättningsortsgrupper.

Hjälptagarna skiljer sig i de av honom undersökta hänseendena mest påtagligt genom att vara socialt isolerade, vilket givetvis bl a. innebär att de mer än andra är utestängda från möjlihheten till privata lån och gåvor. Det mest karakteristiska för hjälptagarna synes vara deras utomordentligt höga grad av social isolering snarare än deras obefintliga eller låga inkomstlägen.

9.4.3. Barnfamiljerna i hushållsbudgetundersökningen

Det finns inga data som visar vad barn konsumerar av varor och tjänster. De studier som utförts visar vad olika hushåll, t. ex. hushåll med barn, förbrukar av olika nyttigheter, men uppdelning på olika hushållsmedlem- mar saknas. Det är naturligtvis många gånger svårt att göra en sådan uppdelning. Vilken del av bostaden skall anses falla på barnen? Om man har flera barn, blir situationen ännu mer komplicerad, Men med alla dessa reservationer kan det ändå vara intressant att studera bamfamiljernas konsumtionsmönster.

Åke E. Andersson har för barnmiljöutredningens räkning gjort en studie av bamfamiljernas konsumtion (DsS 1975: 11). Han har i det sammanhanget låtit utföra en bearbetning av den s.k. hushållsbudget- undersökningen (1969). Barnmiljöutredningen har använt Åke Anders- sons bearbetningar av hushållsbudgetmaterialet men gjort vissa justeringar i rubriceringen av den varu- och tjänstegruppering som Åke Andersson har-gjort för sin analys. I den mån det inte framgår att kommentaren är barnmiljöutredningens egen är slutsatserna Åke Anderssons.

Bearbetningarna av hushållsbudgetundersökningen visar att Sverige i början av 1970—talet har haft betydande skillnader i konsumtionsstandard för olika barn. Familjer där båda föräldrarna har utbildning utöver gymnasiet har t. ex. ca 70 % större konsumtionsutgifter per hushåll än familjer där båda föräldrarna har grundskola eller folkskola. Denna skillnad har uppmätts efter det att konsekvenserna av olika skatter och bidrag fullt ut har uppmärksammats. Bearbetningarna visar också att det inte bara råder stora skillnader i den totala hushållskonsumtionens omfattning utan också en mycket betydande variation i konsumtionens inriktning.

Konsum tionsmönstret för barnfamiljer med olika utbildning

Barnmiljöutredningen kommer att använda följande rubriceringar av de olika varu- och tjänstegrupperna (de relativa andelarna för de olika grupperna anges också):

Gruppindelning % Grupp 1 47 Grupp 11 3 1 Grupp III 19 Grupp IV 3

Summa 100 Grupp 1 % Vård (läkemedel, läkarbesök, personlig hygien etc.) 9 Rekreation, sport 6 Kläder 17 Stimulantia 9 Födoämnen 59

Summa 100 Grupp 11 % Bostad, inventarier, leksaker 87 Böcker, radio, TV m. m. 13

Summa 100 Grupp lll % Resor, restaurangbesök, nöjen m. m. 85 Daghem, umgänge, post, tele 10 Gåvor 5

Summa 100 Grupp IV % Trygghet 100

Konsumtionen i tvåbarnsfamiljer där föräldrarna har hög respektive låg utbildning åskådliggörs av diagram 16.

Skillnaderna mellan de lågutbildade och de högutbildade hushållen är inte så stor för varugrupp 1, där mat och kläder dominerar konsumtio— nen. Skillnaderna är väsentligt större för varugrupp II, där de högutbilda- de familjerna lägger ner dubbelt så stora summor på bl. a. bostad och

Grupp I.

Grupp Il.

Grupp lll. Resor. restau-

Grupp IV. Försäkringar rn m

Total hushållskonsu mtion

0 10000 20000 30000 40000 50000 kr | _] _l. | _L _|__

Föda, kläder, m m

Bostad m m : ----- -

rangbesök m m

& Båda grundskola D Båda eftergymnasial utbildning

Diagram 16. Konsum- tion för hushåll med 2 vuxna och 2 barn om båda föräldrarna har enbart grundskoleut- bildning (motsv.) resp. båda har eftergymnasial utbildning. I 969.

Källa: Ds S 1975: 11. Barnmiljö och samhällsekonomi. Åke Andersson.

inventarier, vilka utgör nio tiondelar av hela posten, som de lågutbildade hushållen. Det visar sig att de högutbildade och de lågutbildade hushållen lägger ner ungefär samma belopp på TV, radio och grammofon, som också ingår i varugrupp II. Drastiskt uttryckt betraktar tydligen hushållen TV och radio som något lika nödvändigt som mat och kläder.

I fråga om kursverksamhet och läsning, som ingår i varugrupp II, är det de högutbildade familjerna som dominerar och i långt större utsträckning än vad som kan härledas ur skillnaderna i inkomst. Medan de lågutbildade hushållen använder drygt 500 kr. för dessa ändamål, används ca 1 300 kr. till kurser och litteratur inom de högutbildade familjerna.

De högutbildade hushållen spenderar dubbelt så mycket på varugrupp III som de lågutbildade familjerna. Hushållen med hög utbildning använder nästan dubbelt så mycket pengar för resor. Det innebär naturligtvis att barnen i sådana familjer i en helt annan utsträckning blir förtrogna med förhållanden i andra miljöer, vilket enligt Åke Andersson rimligen måste underlätta deras anpassning, när de som vuxna tvingas eller lockas till omflyttning.

De högutbildade hushållen lägger ner mer än dubbelt så stora summor på restauranger och hotell resp. teater och film (som ingår i varugrupp III) som de lågutbildade hushållen. De lågutbildade hushållen har i stället betydligt större utgifter för nöjen, dvs. idrottsevenemang, dans och lotterier (som också ingår i varugrupp III).

Barnantalet och konsumtionsmönstret

Antalet barn påverkar i förvånansvärt liten utsträckning konsumtions- mönstret (diagram 17). Effekterna av inkomst, utbildning och yrke har betydligt större inverkan på fördelningen av konsumtionen. Utgifterna för varugrupperna I och II växer med 10 % vid en ökning av barnantalet från 1 till genomsnittligt 3,3. Samtidigt reduceras utgifterna för varu— grupp III.

Förklaringen till den förhållandevis måttliga förändringen i konsum- tionsmönstret är enligt utredningen sannolikt att utrymmet för föränd- ringar är så litet. De förändringar som har gjorts är att mat- och bostadskostnader har ökat, medan kostnader för resor, restaurangbesök, nöjen, umgänge och telefon har minskat.

Det visar sig också att utgifterna för leksaker och litteratur är oberoende av antalet barn. De yngre barnen får ärva eller dela de äldres leksaker och böcker.

0 10 000 20 000 30 00040 000 kr

Gruppl. Föda,klädermm '////////// _

Grupp II. Bostad rn m

Grupp lll. Resor, restau- rangbesök m m

Grupp IV. Försäkringar m m

Total konsumtion

Total konsumtion per hushållsmedlem

& 1 barn 2 barn [33,3 barn

Källa: Ds S 1975: 11. Barnmiljö och samhällsekonomi. Åke Andersson.

Diagram 17. Konsum-' tion för hushåll med olika antal barn och samma inkomst. 1969.

Diagram 18. K on- sumtion inom hus— håll med ensam- stående vuxen och barn samt inom ur utbildningssyn- punkt jämförbart flervuxenhushdll. I 969.

Åke Andersson redovisar även några andra undersökningar. Barnens in- verkan på konsumtionsnivån och konsumtionsmönstret i hushållen har tidigare studerats bl. a. av familjeberedningen. Det visar sig att medelkost- naden per barn är bestämd av inkomsten och att den beräknade kostna- den per barn minskar med stigande barnantal. Vidare ökar den beräknade kostnaden med barnets ålder.

De ensamma föräldrarnas konsumtion.

Det är inte möjligt att med någon statistisk precision särskilja hushållen med ensamstående föräldrar och barn efter utbildningsnivå eller andra bakomliggande variabler. Diagram 18 illustrerar därför konsumtionsnivå och konsumtionsmönster för hushåll med ensamstående förälder och i genomsnitt 1,6 barn per hushåll.

Med hänsyn till att 90 % av de i urvalet ingående hushållen med ensam- stående förälder har enbart grundskola eller lägre utbildning är konsum- tionsstandarden högre än man skulle förvänta med hänsyn till utbildning- en. Som en jämförelse har flervuxenhushåll med samma utbildning räk- nats fram ur hushållsbudgetmaterialet. Flervuxenhushållet har naturligt- vis en högre total hushållskonsumtion, men det totala konsumtionsut- rymmet per hushållsmedlem är lägre än i hushållen med ensamstående förälder. Budgetsammansättningen är också något annorlunda. Den stora

0 10 000 20 000 30 000 kr |__ I_ L

Grupp I. Föda, kläder m m Grupp II. Bostad m m

Grupp III. Resor, restau- rangbesök m m

Grupp IV. Försäkringar m m &

Total konsumtion per hushåll

& Ensamstående förälder |:] Jämförbart flervuxenhushåll

Källa: Ds S 1975: 11. Barnmiljö och samhällsekonomi. Åke Andersson.

skillnaden i satsning på varugrupp III (resor m. m.) förklaras nästan helt av att hushåll med ensamstående förälder lägger betydligt mindre sum- mor på transporter och kommunikationsutgifter i anslutning till arbetet.

Samhällsstöd till inkomsten är naturligtvis nödvändigt för att dessa hushåll skall kunna upprätthålla en med andra hushåll likartad konsum- tionsstandard. Av diagram 19 framgår hur intäkterna i början av 1970-talet har varit sammansatta för hushåll med ensamstående försörjare enligt Åke E. An- derssons bearbetningar av hushållsbudgetundersökningen. Som jämförelse finns hushåll med två vuxna och jämförbar utbildning redovisade.

Skillnader mellan hushåll med en eller två förvärvsarbetande

Hushållsbudgetundersökningen har också bearbetats för att belysa skillnaden mellan hushåll där enbart den ena av makarna resp. båda arbetar. De totala konsumtionsutgifterna är mellan 5 och 10 % större i hushåll där båda förvärvsarbetar. Bearbetningarna visar att det inte finns några skillnader i konsumtionsmönster mellan hushåll med olika antal förvärvsarbetande.

30 40 50 60

Inkomst av uthyrning, lotte- rier, arv m m

Barnbidrag, underhåll, bostadstillägg

Flyttningsbidrag, stipen- dier, m m

Sjukpenning, moderskaps- penning m m Pensioner, socialhjälp ?

Löneinkomster

[:] Jämförbart 2-vuxenhushåll

Ensamstående försörjare

Källa: Ds S 1975: 11. Barnmiljö och samhällsekonomi. Åke Andersson.

70 80

90%

Diagram I 9. Intäktssam- mansättning för hushåll med ensamstående för- sörjare och genomsnitt- ligt barnantal om 1,6 barn och för utbild- ningsmässigt jäm för- bart tvåvuxenhushåll. ] 96 9.

9.4.4. Bostadsu tgiften

Kalkyler har gjorts som visar de ekonomiska förutsättningarna för hushållens bostadskonsumtion. Utgångspunkten har varit de normer som ligger till grund för beräkningen av socialhjälpsbehovet i Stockholm (boende- och bostadsfinansieringsutredningarna 1974).

Kalkylerna visar t. ex. att ett hushåll som består av makar och ett barn måste ha en disponibel inkomst om ca 20 000 kr. innan det kan betala någon bostadskostnad alls. En disponibel inkomst på 20 000 kr. motsva- rar för ett sådant hushåll en bruttoinkomst på ca 28 000 kr. Makar med två barn måste disponera ca 23 000 kr. och ha en bruttoinkomst om ca 32 000 kr., innan de får "förmåga” att betala något för en bostad. Ca 15 % av ettbarnsfamiljerna och ca 20 % av tvåbarnsfamiljerna saknar år 1972 betalningsförmåga i den här meningen.

' Boendeutredningen drar bl. a. följande slutsatser om sambanden mellan bostadsstandard och hushållens inkomster. Slutsatserna gäller inte bara barnhushållen, men är till följd av barnhushållens storlek och inkomster inte minst intressanta för den gruppen av hushåll.

l. Hushåll med en och samma inkomst disponerar ett större utrymme och har en högre bostadsutgift ju större hushållet är; dvs. — med barnmiljöutredningens fria tolkning — det är svårt och upplevs inte heller som önskvärt att spara på bostadsutrymme per familjemedlem när antalet medlemmar blir fler.

2. Bostadsutrymmet och bostadsutgiften ökar i de högre inkomstlägena med ökande inkomst, men i de inkomstlägen där trångboddhet och låg utrustningsstandard är vanligt förekommande finns inget sådant samband alls eller också är det mycket svagt; vilket — återigen med barnmiljöutredningens egna kommentarer — skulle kunna bero på att annan konsumtion värderas högre, t. ex. mat, eller på att familjen inte kan hitta en bättre bostad i en miljö, där man känner sig hemma.

3. Trångboddheten är nästan helt en konsekvens av brister i ekonomiska resurser, beroende på att inkomsterna är låga eller på att försörjnings— bördan är stor.

4. Ekonomiska spärrar föreligger för hushållens val av hustyp, t. ex. småhus eller flerfamiljshus, dels därför att kraven på ekonomiska prestationer är olika till följd av de skilda upplåtelseformerna, t. ex. äganderätt eller hyresrätt, dels därför att lägenhetssammansättningen är olika (de större lägenheterna finns i småhusen).

5. Hushåll med goda inkomster får till följd av skatteeffekten ut mer bostadsyta för sina nettoutgifter än vad hushåll med mer pressad ekonomi kan få.

9.5. Kosten

Mat och matvanor har stor betydelse för barnens välbefinnande och ut- veckling.

Svenska barns kostvanor och kostens näringsmässiga sammansättning har studerats i Västerbotten (1967). I västerbottenstudien ingår 1 400

barn i åldrarna 4, 8 och 13 år. Barnen har uttagits slumpvis från tre geografiskt och till viss del även socio-ekonomiskt olika områden. 4-åring- arna har emellertid uttagits enbart från Umeå stad.

Bland de studerade 4-åringarna har kosten ett högt protein-, fett- och kalciuminnehåll. Järn ligger i nivå med rekommendation, medan vitamin D i kosten är lågt. Ungefär en femtedel av energiintaget erhålls vid morgonmålet, medan 7 % kommer från småätande mellan måltiderna, dvs. huvudsakligen av sötsaker, saft och bullar samt kex och liknande. Av det totala energiintaget kommer 14 % från protein och 40 % från fett. Som rekommenderad nivå för fett har angivits 25—35 % av energiintaget. Ca hälften av proteinet och en tredjedel av energi— och fettintaget kom- mer från mjölk och mjölkprodukter. En av orsakerna till det relativt tillfredsställande jämintaget är en hög konsumtion av bröd bakat på järn- berikat mjöL

Det vanligaste morgonmålet består av mjölk eller mjölkchoklad, smör- gås eller bullar. 5 % av barnen äter inget frukostmål. Landsbygdsbarnen har i genomsnitt mera kompletta morgonmål än stadsbarnen. En tredje- del av barnen äter dagligen grönsaker. Nästan alla äter bär och frukt. Drygt två tredjedelar äter potatis och nästan alla äter någonting ur grup- pen kött, fisk och ägg. Bröd, smör eller margarin konsumerar barnen dagligen, liksom mjölk. Karakteristiskt är att drygt fyra femtedelar av barnen konsumerar socker och sötsaker varje dag. Barnen i staden äter oftare frukt än landsbygdsbarnen, medan bär och potatis oftare förekom- mer i landsbygdsbarnens kost.

Näringsinnehållet i kosten för 8-åringarna är i stort sett detsamma som för 4-årsgruppen. Det visar sig att landsbygds- och fjällbygdsbarnen har ett högre energiintag än stadsbarnen. Fettinnehållet är högt för 13-åring— arna. Flickorna uppnår inte rekommenderat järnintag.

Skolmåltiderna har i stort samma näringsmässiga sammansättning både i stad och på landsbygd. I stort sett överensstämmer näringsinnehållet med gällande rekommendationer med undantag av högt fettinnehåll och något lågt järninnehåll.

Barnens allmänna hälso- och näringstillstånd är gott. Inget näringsbrist- tillstånd konstateras. Konsumtionen av sötsaker, bullar, kex och kakor är positivt korrelerad med en högre kariesfrekvens.

Det visar sig att utbildningen hos föräldrarna i hög grad påverkar hur ofta barnen äter olika födoämnen. Om föräldrarna har högre utbildnings- nivå konsumerar barnen oftare grönsaker samtidigt som de mindre ofta konsumerar sötsaker, bullar, kex, kakor etc. mellan målen. Barn till föräldrar med högre utbildning har färre hål i tänderna.

En förnyad studie av 4-åringarnas kostvanor har ägt rum fyra år senare i Umeå (1971). Kostvanorna har bl. a. ändrats så att småätandet mellan målen minskat. Dessutom äter få barn kött, fisk och ägg mer än en gång om dagen vid det senare tillfället. Samtidigt har smörgås- och mjölkkon- sumtionen ökat.

Dessa studier är av speciellt intresse då samma område undersökts åren 1929—1931. Mjölk- och mjölrnatskonsumtionen var då ännu mer framträdande. l kustområdet åt barnen huvudsakligen mjölk, välling,

gröt, potatis, tunnbröd och strömming. I inlandet förekom oftare kött och palt och i fjällbygdsområdet mer fisk. I städerna var kosttypen mer varierad. Frukt och grönsaker förekom sällan.

9.6. Hälso- och sjukvård i hemmet

En mycket stor del av den hälso- och sjukvård barn erhåller ges fortfarande i hemmet. Den ärinte lika dokumenterad och analyserad som den sjukvård som barn får genom offentliga organs försorg, men förmodligen har den en stor omfattning även jämfört med den offentliga barnhälso- och barnsjukvården. Föräldrar medicinerar och ger praktisk omvårdnad när barnen är sängliggande. Pappa och framför allt mamma är svenska barns barfotaläkare. De får sin kunskap bl. a. genom dagstid- ningarnas reportage och TV:s hälsomagasin. Sannolikt är att svenska föräldrar genom sin höga allmänna utbildningsnivå ligger mycket väl till vid en internationell jämförelse för att medverka isina barns omvårdnad vid sjukdom.

9.6.1. Hur ofta och hur länge är barnen sjuka?

Det skulle vara intressant att veta hur många dagar om året barn är sängliggande eller kräver mer än normal omvårdnad. Men den informatio- nen saknas.

Man vet att normala förskolebarn som regel har omkring sex övre luftvägsinfektioner per år, som gör att de måste vara hemma ett par dagar från t. ex. förskolan (Owe Petersson).

Familjeundersökningen visar (diagram 20) att i familjer med barn un- der 10 år har av 7—9-ån'ngarna ungefär 40 % varit friska, lika många sjuka kortare tid än sammanlagt två veckor och ca 20'% längre tid än samman- lagt två veckor. För 4—6-åringarna har något färre barn varit helt friska, och något fler sjuka kortare tid än sammanlagt två veckor, medan ungefär lika många som 7—9-åringarna har varit sjuka längre tid. Bland 0—3-åring- arna har fler barn varit friska, drygt hälften, medan närmare 40 % har varit sjuka kortare tid än sammanlagt två veckor och ca 10 % längre tid än sammanlagt två veckor (1969). Det är troligt att minnesfel påverkar dessa uppgifter så att vi får en underskattning av antalet sjuka barn. Uppfattningen om vad som skall betraktas som sjukdom varierar säkert också avsevärt.

Barn på daghem är sjuka (= frånvarande från daghemmet) i genomsnitt 27 dagar av föräldrarnas arbetsdagar under ett år. Frekvensen varierar som nämnts med åldern. En undersökning visar att de minsta barnen, under ett år är sjuka i genomsnitt 55 dagar per barn, medan motsvarande siffra för den äldsta gruppen, sex år och däröver, är 19 dagar. Samma undersökning visar att barnen i genomsnitt är sjuka 5,6—6,5 dagar vid varje sjukdomstillfälle för den yngsta gruppen och 5,5 dagar för den äldsta (Birgitta Wadell).

% 100

90

8(

70

60

40

30

20

10

Diagram 20. Sju/(doms-

. . . . k

El Smka frillnkåre ,så; a frekvens hos barn i olika än 2 än 2 åldrar under närmast veckor veckor föregående år. 19 70.

Källa: SOU 1972: 34, Familjestöd. Familjepolitiska kommittén.

Flera undersökningar styrker att sjukfrånvaron i heldagsförskolor ligger mellan 10—12 %. Detta innebär för år 1974 att ca 6 000 barn i förskolan under året dagligen vårdas hemma för längre eller kortare sjukdomsperioder.

Familjepolitiska kommittén konstaterar att om alla barn i åldern upp till tio år skulle ha samma sjukfrekvens som barnen i den av kommittén utförda daghemsundersökningen skulle det årliga antalet sjukdagar för barnen i denna åldersgrupp uppgå till åtta miljoner dagar.

9.6.2. Är spädbarnen mer sjuka än övriga förskolebarn?

1 Kerstin Sjöbloms undersökning av åtta spädbarn på daghem visar det sig att barnen i genomsnitt varit sjuka omkring en tredjedel av dagarna. Kerstin Sjöblom kommenterar dessa uppgifter med att det skulle vara utomordentligt intressant att studera om det finns ett samband mellan stress och barns infektioner.

Kerstin Sjöblom redovisar vidare en undersökning av två grupper av barn, där den grupp som levt tillsammans med modern på barnhemmet varit mindre infekterad än den grupp som inte gjort det. Inget av de barn Kerstin Sjöblom följt har insjuknat under inskolningsperioden när de första gången kommit i kontakt med den nya miljön.

9.6.3. Omvårdnad vid sjukdom

När barnen är sjuka måste de ha en annan omvårdnad än normalt. För barn med hemmavarande föräldrar uppstår i det sammanhanget i de flesta fall inga problem.

Familjeundersökningen har redovisat vem som ger barnen omvårdnad när de är sjuka. Det visar sig att i tvåförälderfamiljer är det mycket ofta en av föräldrarna som ser till barnen. I den gruppen ingår naturligtvis också de föräldrar som på ett eller annat vis skaffar sig ledigt från sina förvärvsarbeten. Totalt utövas tillsynen för 4—6—åringar i nästan nio fall av tio av ena föräldern i tvåförälderfamiljerna (1969).

I ogifta och frånskilda mödrars familjer får andra familjemedlemmar, släkt och vänner oftare se till barnen. För 4—6-åringarna sköter mödrarna omvårdnaden endast i ca en tredjedel av fallen. Bamvårdare eller annan social hemhjälp anlitas relativt ofta av ensamstående mödrar, t. ex. för ensamstående mödrar med barn i 4—6-årsåldern i en dryg fjärdedel av alla fall (1969).

Problem i familjer med hemmavarande förälder uppstår om denna förälder själv skulle insjukna och av den anledningen inte kan ombesörja vården. Denna situation kan också uppstå om det är en barnflicka eller släkting som normalt utövar tillsynen och om barnet vistas i familjedag- hem och vårdaren insjuknar. I dessa fall behövs en ersättare till den ordinarie vårdaren. På en fråga om vem som kan ta hand om barnen om den som brukar se till dem under dagen blir sjuk svarar 12—15 % att ingen skulle kunna göra detta. Vanligen anger man att någon familjemed- lem, vän eller släkting skulle kunna rycka in (1969).

Hon vet alltför väl hur det känns

när daghemspersonalen ringer till henne på arbetsplatsen och talar om att Maria eller Henrik har blivit sjuk,

när hon måste gå till sin arbetsgivare och be om ledigt, när hon måste börja ringa för att få en bamvårdare — och pendlar mellan hopp och förtvivlan om att få någon,

när hon sedan måste lämna sitt sjuka barn hemma tillsammans med en person som visserligen tar väl hand om hennes barn, men som barnet inte är bekant med.

(Ur DN 1975-10-07)

Familjepolitiska kommitténs daghemsundersökning visar att 37 % av de daghemsbarn som angetts som sjuka vårdats av föräldrarna i hemmet

(1970).

Hur utnyttjar föräldrarna möjligheten att vårda sina sjuka barn?

Enligt den nya föräldraförsäkringen har föräldrar rätt att med hel sjukpenning stanna hemma under tillsammans tio dagar per år och familj och vårda sjuka barn. Statsanställda har dessutom ytterligare tio dagar med s. k. B-avdrag för vård av sjuka barn i hemmet.

Man har numera (inom ramen för familjestödsutredningen) tittat närmare på hur möjligheten att stanna hemma och vårda sjuka barn har utnyttjats. Det visar sig förvånande nog att endast 7—8 % av familjerna har tagit ut alla dagarna. De flesta, mer än hälften av de familjer som utnyttjat förmånen, har utnyttjat högst tre dagar. Fördelningarna över antalet uttagna dagar i de sammanboende (tvåförälder) och de ensamstå- ende (enförälder) familjerna ligger mycket nära varandra. Andelen uttagna dagar har ökat kraftigt från ca 21 000 dagar ijanuari 1974 till 101 000 dagar i februari 1975.

Faderns medverkan (i de sammanboende familjerna) är inte så obetydlig. I 35 % av familjerna har fäderna tagit ut minst en dag för vård av sjuka barn. De har dock genomsnittligt (räknat även på de samman- boende familjer i vilka fäderna inte tagit ut någon dag) betydligt lägre antal dagar än mödrarna, 0,8 dagar jämfört med 3,0 för mödrarna. Fäder— nas medverkan varierar ganska kraftigt i olika delar av landet, liksom det genomsnittliga antalet uttagna dagar för hela familjen. Diagrammet visar antalet dagar för fäder och mödrar vid en uppdelning efter yngsta barnets ålder (diagram 21).

& Yngsta barnet 0—2 år

Genomsnittligt E] Yngsta barnet 3—6 år antal dagar Yngsta barnet 7—0 år

4

fäderna mödrarna

Källa: SOU 1975162, Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. Familjestödsutred- ningen.

Diagram 21. Genom- snittligt antal dagar som fäderna resp. mödrarna uppburit sjukpenning för vård av sjukt barn under 19 74 i de tvåför- älderfamiljer som utnytt- jat försäkringen.

Kommunernas barnvårdarverksamhet

Enligt senast tillgänglig statistik har drygt två tredjedelar av landets kommuner statsbidragsberättigad barnvårdarverksamhet (1973). Antalet hjälpta familjer är under året 48 000, vilket är en ökning med drygt 8 000 jämfört med året innan.

Drygt tre miljoner arbetstimmar tillbringar bamvårdare och hemsama- riter i barnfamiljer med sjuka barn, vilket innebär en genomsnittlig tid i varje familj på 62 timmar. Detta är dock en minskning med två timmar, jämfört med år 1972.

Birgitta Wadells tidigare refererade undersökning visar i vilken mån behovet av sjuktillsyn tillgodosetts under årets olika månader i Örebro (1968). Där framgår att efterfrågan och möjligheterna att tillgodose efter- frågan varierar under olika månader. Januari månad har den lägsta siffran med ca 40% barnvårdardagar av sjukdagarna och juni den högsta med drygt hälften.

Tillgången på kommunala bamvårdare för vård av sjuka barn är i dag för liten. Visserligen varierar den mellan olika kommuner, men i ingen kommun kan behovet anses vara täckt. Sannolikt är det så att många känner till den knappa tillgången på bamvårdare och underlåter att an- mäla att man i och för sig skulle behöva hjälp.

Familjestödsutredningens förslag

Rätten till föräldrapenning föreslås av familjestödsutredningen utvidgad till att omfatta hälsokontroller, tandläkarbesök och annan förebyggande hälsovård för barnen. Antalet dagar bör utökas från nuvarande tio till femton per år och familj.

9.7. Bostaden

Rapporten, Barnen och den fysiska miljön, av Uno Dahlén, Elsa Rönn- mark och Sven Thiberg behandlar bostaden utförligt i kapitel 4 (SOU 1975: 36).

9.7.1 Småhus — flerfamiljshus

Hälften av barnhushållen bor i flerfamiljshus och hälften i småhus. I tätorter med minst 2 000 invånare bor dock två tredjedelar av barnhus- hållen i flerfamiljshus och endast en tredjedel i småhus (diagram 22).

Efter år 1971 har andelen flerfamiljshus i nyproduktionen minskat, men denna minskade andel kan ännu inte ha hunnit påverka fördelningen i stort mellan flerfamiljshus och småhus. Dessutom har lägenhetsstorle— ken minskat i flerfamiljshusen och ökat i småhusen. Bara en knapp tion- del av lägenheterna i flerfamiljshus som byggts år 1970 och senare har fyra rum och kök eller mer (diagram 23). Genomsnittslägenheten i (statligt belånade) småhus är ca 50 m2 större än i flerfamiljshus.

% 100

80

60

40

20

Diagram 22. Barnhuskäl- lens fördelning på hustyp

Hela Tätorter i hela riket och i tätorter riket med minst med minst 2 000 invåna- 2000 imf- re. 19 70.

Källa: Folk- och bostadsräkningen 1970, del 9 (SOS). Statistiska centralbyrån.

Av barnen i förskoleåldern bor drygt dubbelt så många i flerfamiljshus som i småhus. Skillnaden är mindre påtaglig för barnen i skolåldern. Samtidigt är det så att ju fler barn en familj har desto vanligare är det att den bor i småhus. Sannolikt beror detta på att fler hushåll haft råd till (och större behov av) att skaffa sig eget hus, när familjen blivit äldre och barnen fler.

Övriga hus 100 I..-...... 6+RK .-- __________ .

,, 80|IIlIllllllllllllllllllllllllm

30 '- ,_ w.. . ' XXXXX S' få xxx/[2

69 71 73

1961 63 65 67

Diagram 23. Färdigställ- da lägenheter i småhus och övriga hus fördelade på Iägenhetsstorlek I 961-

Källa: Bostadsbyggandet 1974, del 2 (SOS). Statistiska Centralbyrån. 19 74.

' Orter med minst 2 000 invånare.

Andel av samtliga

%

40 30

1 921 —1 920 —1 930

Diagram 24. Andelar barn [ flerfamiljshusi tätorter med minst 2 000 invånare efter husets byggnadsår. ] 9 70.

I tätorter1 bor år 1970 nästan en tredjedel av samtliga barn under 18 år som bor i flerfamiljshus i hus som är byggda de fem åren närmast dessförinnan, 1966—1970 (diagram 24). En knapp fjärdedel bor i hus som är byggda de fem åren dessförinnan (1961—1965) och en sjättedel bor i hus som är byggda åren 1956—1960. Bara tre barn av tio bor i hus som är byggda tidigare än den senaste femtonårsperioden.

De yngre barnen bor således ofta i moderna flerfamiljshus, belägna i nybyggda områden, som t. ex. Tensta i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö.

Vi vet inte hur många barnhushåll som bor i låga flerfamiljshus (4 våningar och lägre) och hur många som bor i höga flerfamiljshus.

Vi vet inte heller om barnhushåll med skilda socio-ekonomiska förut- sättningar bor i småhus eller flerfamiljshus. I storstäderna bor enligt 1968 års levnadsnivåundersökning ungefär en tredjedel av samtliga hushåll i socialgrupp 2 i småhus, medan motsvarande andel för socialgrupp 3 är ca en femtedel. Sedan år 1968 har andelen i småhus ökat i socialgrupp 2

med 9 %. I socialgrupp 3 har ingen ökning skett (preliminära uppgifter från 1974 års levnadsnivåundersökning).

Den ökade satsningen på småhus och på allt större småhus innebär att skillnaden mellan barn som är hänvisade till att bo i flerfamiljshus och barn vilkas föräldrar har ekonomiska och andra möjligheter att skaffa sig småhus ökar. Dessutom minskar valmöjligheterna för de familjer som föredrar att bo i flerfamiljshus.

Antalet barn är 870.100

1931 1941 1951 1956 1961 1966 —1940 —1950 —1955 —1960 —1965 —1970 ByggMdSår

Källa: Folk- och bostadsräkningen 1970, del 9 (SOS). Statistiska Centralbyrån.

9.7.2. Är barnfamiljerna trångbodda numera?

Jämfört med förhållandena under 1930- och 1940-talen är dagens barnfamiljer i mycket liten utsträckning trångbodda. Å andra sidan har anspråken på utrymme förändrats i takt med den ökade tillgången på bostäder. Om man betraktar de hushåll som trångbodda, där man bor mer än två personer per rum, köket och ett rum oräknade, är en av sex i hela befolkningen trångbodd. Men av barnen under sju år är en tredjedel och av barnen mellan sju och femton år en dryg fjärdedel trångbodda. Barnen är således oftare trångbodda än de vuxna. (1970 års folk- och bostadsräkning). Förhållandena har förbättrats ganska mycket de fem senaste åren, men vi vet inte exakt hur. Levnadsnivåundersökningarna visar emellertid att var femte vuxen person i Sverige har varit trångbodd år 1968 medan andelen har minskat till var tionde vuxen är 1974.

Barn är mer trångbodda i flerfamiljshus än i småhus. De är mer trångbodda i gamla flerfamiljshus än i nya (1970 års folk- och bostadsräkning).

Barnfamiljer är således, trots bostadstillägg och ett stort bostads- byggande, missgynnade i fråga om bostadsutrymme i förhållande till andra befolkningsgrupper. Det finns förstås skillnader mellan olika barnfamiljer i detta avseende.

[ socialgrupp 3 är mer än hälften av alla småbarnsföräldrar och mångbarnsföräldrar trångbodda. Skillnaderna mellan socialgrupperna i fråga om andelen trångbodda är större bland sådana som har barn (under 16 år) än i befolkningen som helhet och socialgruppsskillnaderna är ännu större bland småbarnsföräldrar och mångbarnsföräldrar. (1968 års lev- nadsnivåundersökning). Preliminära resultat från 1974 års levnadsnivå- undersökning tyder dock på att en viss utjämning skett mellan socialgrupperna i samband med den allmänt förbättrade utrymmesstan- darden. Fortfarande är dock de som har barn oftare trångbodda (14 %) än de barnlösa (5 %).

Bland de extremt trångbodda1 tillhör den övervägande delen social- grupp 3. De har fler barn —— eller syskon — än genomsnittligt. Nära hälften av dem bor i bostäder som inte är fullt moderna. Modemitets- graden är mycket lägre än hos dem som inte bor så trångt. Invandrare är här något överrepresenterade (1968 års levnadsnivåundersökning). 1974 års levnadsnivåundersökning visar emellertid en minskning av de extremt trångbodda från ca 3 % år 1968 till endast ca 1 % år 1974.

Bostads— och boendefinansieringsutredningarna konstaterar i sitt nyli- gen avgivna slutbetänkande att bostadsbeståndet på längre sikt bör ges sådan sammansättning att varje hushåll kan erhålla lägenhet med kök och vardagsrum samt rum för föräldrar och eget rum för varje barn och annan hushållsmedlem. I vissa hushåll finns enligt utredningarna behov av sovrum för varje vuxen.

' Mer än två boende per bostadsrum, köket oräk- nat.

9.7.3. Bor barnfamiljerna i moderna bostäder?

Enligt 1970 års folk- och bostadsräkning bor nio av tio hushåll med barn i helt modernt utrustade bostäder. Så gott som inget hushåll bor i lägen- het som helt saknar alla bekvämligheter, inkl. vatten och/eller avlopp. Enligt levnadsnivåundersökningarna har var femte vuxen ej bott fullt modernt år 1968. År 1974 är det endast var tionde. En allmän standard— förbättring har således ägt rum. På landsbygden bor något fler hushåll med barn helt omodernt.

Det är i alla socialgrupper och yrkeskategorier mindre vanligt att inte bo fullt modernt, om man har barn än om man inte har det. Inte desto mindre är andelarna bland familjer i vissa yrkesgrupper som inte bor i fullt moderna bostäder mycket höga. Mer än en tredjedel av bondefamil- jerna och inte långt ifrån hälften av småbrukarfamiljerna med barn har bostäder som saknar någon eller flera utrustningsdetaljer och nära en femtedel av barnfamiljerna i socialgrupp 3 (1968 års levnadsnivåunder— sökning). De preliminära resultaten från levnadsnivåundersökningen år 1974 visar dock mycket mindre skillnader mellan städer och landsbygd än sex år tidigare.

9.7.4. Barnfamiljernas totala bostadsstandard

Nio av tio i socialgrupp 1 har en god bostad i den bemärkelsen att de inte är trångbodda och att bostaden är fullt modern. Motsvarande andel för socialgrupp 2 är knappt tre fjärdedelar och för socialgrupp 3 drygt hälf- ten. Bostadsstandarden (mätt på samma sätt) för hela kategorin föräld- rar med barn upp till 16 år skiljer sig däremot knappast från bostadsstan- darden för hela befolkningen. Dock har småbarnsföräldrar (med barn under 7 år) en något sämre bostadsstandard än vad befolkningen som helhet har (1968 års levnadsnivåundersökning).

I socialgrupp 1 har barnfamiljerna en något bättre bostadsstandard än vad socialgrupp 1 som helhet har. I socialgrupp 2 finns det knappast några skillnader mellan barnfamiljer och'andra, medan i socialgrupp 3 barnfamiljerna och särskilt småbarnsfamiljerna har sämre bostadsstandard än vad socialgrupp 3 som helhet har. Mindre än hälften av alla som har barn under 16 år i socialgrupp 3 har god bostad, och av alla i socialgrupp 3 med småbarn är det endast ca 40 % som har god bostad (1968 års levnadsnivåundersökning).

Socialgruppsskillnaderna i fråga om bostadsstandard är alltså betydligt mer markerade om man ser på barnfamiljer enbart än om man ser till befolkningen som helhet, och särskilt markerade är de bland småbarns- familjerna.

Bostadsstandarden har som de preliminära resultaten från 1974 års levnadsnivåundersökning visar ytterligare förbättrats sedan åren 1968 och 1970. Det är dock än så länge svårt att avgöra i vilken utsträckning denna standardförbättn'ng kommit barnen till del.

9.7.5. Bostadsstandard för den förälder som inte stadigvarande har barnet hos sig

Många föräldrar har i dag inte barnen ständigt hos sig men önskar ändå ta del i omvårdnaden. De saknar ofta en bostad som är stor nog för att barnen skall kunna vistas där under någon längre tid.

Boende— och bostadsfinansieringsutredningarna föreslår i sitt nyligen avgivna slutbetänkande att sådana föräldrar skall kunna få dispens för högre bidragsberättigad bostadsutgift.

9.7.6. Vilken del av lägenheten får barnen disponera?

Barn är i allmänhet hänvisade till att leka och läsa läxor i köket och i det rum där de har sin sovplats. Barnen har i regel de minsta sovrummen, trots att de ofta tillbringar mera tid i dem än föräldrarna i sitt. Det enda stora rummet, vardagsrummet, används mycket sällan för barnens lek eller liknande aktiviteter. Traditionell inredning med relativt ömtåliga möbler bidrar till att rummet mera passar för vuxnas avkoppling och samvaro än för lek och fritidssysselsättningar (Carin Boalt).

I studien av bostadsområdet Rosengård har barnen tillfrågats var de får hålla till och leka i lägenheten tillsammans med sina kamrater. Det finns en viss skillnad mellan föräldrarnas och barnens svar. Fler än hälften av föräldrarna säger att barnen får vara i hela lägenheten och leka, men endast ett fåtal av barnen säger att detta är tillåtet. Enligt barnen är det vanligast att man inte får vara i vardagsrummet. Kanske vill föräldrarna i sina svar medvetet eller omedvetet verka mer barncentrerade än de i själva verket är. De tror att det förväntas av dem att de skall låta barnen få vara överallt, och kanske är det så att barnen tillåts leka överallt vid många tillfällen men inte alltid, och det ärjust det barnen minns.

Studier visar att mer utbildade mödrar låter barnen vistas mer i olika rum i lägenheten än lågutbildade mödrar. Detta skulle, som tidigare nämnts i utredningen, åtminstone i viss mån kunna bero på att högutbildade mödrar i allmänhet har bättre materiella resurser, och följaktligen mindre anledning att behöva vara rädda för att saker förstörs.

I Rosengård har man också undersökt om barnen får vara hemma hos varandra och leka. Det visar sig glädjande nog, att barnen kan gå till sina kamrater om de vill leka inomhus men ändå inte vara hemma.

Jag tycker också att det är viktigt — viktigast av allt — att man tänker igenom barnets situation i förhållande till en viss inredning. Barn har ingen talan men är ju ändå mest beroende av miljön. Valet

igen alltså: Vacker vit heltäckning och barnförbjudet eller slitstark kork och barntillåtet. Viktig inredningsdetalj är ofta: Tjatfrihet. (Stephan Gip ur SvD 1975-10-07)

9.7.7. Säkerheten i bostaden

Omkring 70 % av alla olycksfall bland barn under sju år inträffar ihem- met. 40 % av Olycksfallen som drabbar barn under femton år är hem- olycksfall. De allra flesta Olycksfallen är naturligtvis bagatellartade, men många kräver läkar— eller sjukhusvård.

Undersökningar gjorda år 1955 och år 1972, som berör samtliga olycksfall, visar att ungefär vart tionde barn i åldern 0—14 år råkar ut för olyckor som kräver någon typ av medicinsk tillsyn, men endast ungefär 6 % av dessa erfordrar sjukhusvård och då i allmänhet kortare tid än en vecka.

Av olycksfall som inträffar i hemmet är fallskador, dvs. fall i trappor, fall från hög höjd, fall mot olika föremål det vanligaste olyckstillbudet. ”Köksolyckor” är också påtagligt vanliga.

I en undersökning i Östersund har man vid analys av olycksfallsför- loppet funnit att specifika riskfaktorer i miljön kan bindas vid drygt hälften av Olycksfallen, medan tillsynen bedöms som bristfällig i något avseende i 20 % av Olycksfallen.

Byggforskningen redovisar i en undersökning, Orsaker till barnolyckor i hemmet och dess närhet, att den utrustning och inredning som oftast är inblandad i tillbud av olika slag i hemmen är spisar, dörrar, möbler, cyklar och trappor. Vissa tillbud där spisen är inblandad är vanligare om spisen är placerad i en ofta utnyttjad passage av köket. En tänd lampai en varm ugn med fönster på luckan lockar barnen att ägna sig åt ugnen, vilket leder till olika tillbud och brännskador.

Säkerhetsnormer för leksaker

En arbetsgrupp bestående av representanter från leksaksbranschen, KF, socialstyrelsen och konsumentverket, har enats om att Säkerhetsnor- mer skall utarbetas för leksaker.

Arbetet kommer att ske i samarbete med företrädare för bl. a. leksaks- branschen. Man skall försöka ta fram konkreta säkerhetsföreskrifter och provningsnormer till ledning för leksakstillverkarna.

9.8. Hemarbetet och inköpen

9.8.1. Hemarbetet

Föräldrars tid hemma upptas till mycket stor del av praktiska sysslor, där barnen i större eller mindre utsträckning kan delta och ha en aktiv samvaro med föräldrarna.

Trots att en stor andel av arbetet i dag sker utanför hushållet har hushållsarbetet totalt sett även i dag en inte obetydlig omfattning i förhållande till det avlönade arbetet. Förvärvsarbetet omfattar ca sex år sju miljarder timmar per år i Sverige. En beräkning av hemarbetets volym (disk, tvätt, yrkesinriktade studier, barnpassning, åldringsvård, sjukvård

m. m.) visar att ca en åt två miljarder timmar kan sägas vara sådant arbete som görs inom hushållssektom. Siffran stiger ytterligare om hus— och bilreparationer och liknande verksamheter inkluderas.

Det är ganska lätt att av olika studier dra den slutsatsen att hemarbetet i viss mån tar den tid det får ta. Det visar sig t. ex. i socialstyrelsens miljöstudie i stockholmsregionen (SOMI), att av kvinnor med ett barn använder deltidsarbetande kvinnor mer tid för hushåll än heltidsarbetan- de och ej förvärvsarbetande i sin tur mest tid, istort sett nästan dubbelt så lång tid som de heltidsarbetande kvinnorna — i genomsnitt 5,6 timmar mot 2,9 timmar/dag (diagram 25). I hushållsarbetet ingår matinköp, städning, matlagning, diskning, tvätt osv. samt arbete med barnen: matning, tvättning, läggning m.m. Exempelvis lek och promenad med barnen ingår dock inte.

Samtliga grupper sover ungefär lika lång tid, vilket innebär att tiden för arbete (och resor), för hushållsarbete och för sömn uppgår till sammanlagt ca 20 timmar/ dag i genomsnitt för de heltidsarbetande kvin- norna och sammanlagt ca 13 timmar/dag för de icke förvärvsarbetande kvinnorna, i samtliga fall med ett barn.

Kvinnor med två barn arbetar mer i hushållet än kvinnorna med ett barn (tiden sträcker sig från i genomsnitt 3,5 timmar/dag för heltidsarbe- tande till 6,0 timmar/dag för icke förvärvsarbetande). De heltidsarbetan- de kvinnorna med två barn har lika lång, de deltidsarbetande en aning kortare bruttoarbetstid (inkl. resor) än kvinnorna med ett barn. Tvåbarnsmödrar sover lika mycket som ettbarnsmödrar. Ej förvärvsarbe- tande kvinnor med ett barn arbetar mer i hushållet än hel- och deltidsarbetande kvinnor med två barn.

Man vet från andra undersökningar att arbetstiden per barn minskar ju fler barn som finns i hushållet. De som har barn som behöver omsorg har också matlagning, tvätt och städning m. m.

Hustruns förvärvsarbete har i viss utsträckning betydelse för hur stor del mannen tar av hushållsarbetet. I kristianstadsundersökningen, som omfattar huvudsakligen industriarbetare, visar det sig att i en tredjedel av barnfamiljerna tar mannen. över en större andel än annars av hemarbetet, när hustrun fått anställning. I de familjer där hemarbetet fördelas mellan makarna är mannen hemma en del av dagen, t. ex. då båda arbetar i olika skift, eller då hustrun arbetar dagtid och mannen skiftarbetar. I två tred- jedelar av familjerna är arbetsfördelningen orubbad. De kvinnor som ar— betar deltid får ytterst liten hjälp av någon annan i hemmet.

Socialstyrelsens miljöstudie visar att tvåbamsfädema med heltidsarbe- tande hustrur i genomsnitt ställer upp 0,5 timmar/dag i hushållsarbetet. Om hustrun arbetar deltid krymper insatsen till 0,3 timmar/dag i genomsnitt (diagram 26).

I de familjer i kristianstadsundersökningen där hustrun står för merparten av hemarbetet är det hon som svarar för huvudparten av all matlagning, all städning och tvätt. Hon har helt kontrollen över att hemmet blir skött. Hon organiserar arbetet och tillbringar en stor del av sin fritid med hemsysslor. Hon har liten hjälp av mannen med disk, bäddning och uppköp. Mannen sköter bilen, de tunga sysslorna i trädgår-

tim 24 22 20 18 16 14

12

10

%

Heltids- Deltids- Ej förvärvs— Heltids- Deltids- Ei förvärvs- arbetande arbetande arbetande arbetande arbetande arbetande Kvinnor med 1 barn Kvinnor med 2 eller fler barn

D nettofritid

bruttoarbetstid

Diagram 25_. Tidsfördel- % 211125; ;;er '%';???) 27:12 i; ' %% hushållsarbetstid

med olika förvärvsarbets- grad.

KäIIa: Socialstyrelsens miljöstudie (SOMI) 1972.

tim

24

22

20

18

16

14

% %

12

10

S:t Heltids- Deltids— Ej törvärvs- arbetande arbetande arbetande kvinnor kvinnor kvinnor med med med barn barn barn

[: nettofritid [j bruttoarbetstid

hushållsarbetstid

%

sömn

Källa: Socialstyrelsens miljöstudie (SOMI) 1972.

Heltids- arbetande män med barn och heltidsar- betande fru

Heltids- arbetande män med barn och deltidsar- betande fru

Diagram 26. Tidsfördel- ning för kvinnor med barn och med olika för- värvsarbetsgrad samt för heltidsarbetande män med barn och hel- resp. deltidsarbetande

fm.

den och garaget. Dessa sysslor har mer karaktär av hobby för mannen. Kvinnans hemgöromål har däremot mer prägel av rutin. Ting som man måste göra dag efter dag, som inte kan uppskjutas tills man får lust.

I en undersökning visar det sig att hushållsarbetet i städer tar kortare tid än iglesbygder medan barntillsynen tar betydligt längre tid (Hemarbe- te och servicekontakter). Det är svårt att säga om det beror på att hushållet i glesbygd fortfarande är mer baserat på naturhushållning eller på att barnen i tätorter kräver mer övervakning, dels på grund av alla säkerhetsrisker och dels på grund av att det finns få personer i omgivning- en som föråldrama kan få hjälp av. Troligen står orsaken att finna i en kombination av flera faktorer.

Det kan vara intressant att jämföra bamfamiljernas situation med de barnlösa hushållens. Tittar man på heltidsarbetande utan barn i social- styrelsens miljöstudie visar det sig att hushållsarbetet för männen tar ungefär 0,5 timmar/dag i genomsnitt och 1,8 timmar/dag för kvinnori genomsnitt. Den sammanlagda tiden för arbete (inkl. resor), hushålls- arbete och sömn uppgår både för män och kvinnor till ungefär 18 timmar/ dag i genomsnitt.

9.8.2. Inköpen

Inköpen, framför allt de dagliga inköpen, tar både tid och energi i anspråk. Kooperativa förbundet har tillsammans med HSB och Riks- byggen undersökt köpvanorna i två bostadsområden i Örebro och ett i Västerås. 900 hushåll har fått skriva dagbok. Både kvinnor i yngre åldrar (21—44 år) som förvärvsarbetar och kvinnor i samma ålder som arbetar hemma går till butiken mer än fem gånger i veckan. Män i samma ålder besöker livsmedelsbutik ungefär en gång-i veckan. Inte oväntat är det kvinnorna som gör inköpen (Ingemar Reimer).

En undersökning utförd i Örebro av distributionsutredningen visar att ungefär en fjärdedel av alla hushåll gör inköp under veckans alla dagar utom söndag (endast några få butiker har haft Söndagsöppet vid under- sökningstillfället). Hemsändning från butik förekommer i mycket liten utsträckning.

Handelns koncentration slår ut småbutikerna vilket framför allt miss- gynnar de icke bilburna och svaga konsumenterna. Glesbygdshushållen får stora svårigheter.

Drygt 80 % av barnhushållen har bil. Men det är endast en del av dem som handlar som regelbundet har tillgång till bilen, bl. a. därför att inkö- paren saknar körkort eller att bilen används till arbetsresa av någon annan i familjen (oftast mannen).

Hushåll med små resurser gör en mindre del av veckoinköpen med bil än hushåll med stora resurser och de gör en betydligt större del av inköpen i kombination med arbetsresor. Bland de hushåll som handlar på stormarknader föreligger en stark övervikt för barnfamiljer, ”familjeköp" är vanliga. Kunder med stort avstånd till närhetsbutik är mer benägna att handla på stormarknad och bil är det förhärskande transportmedlet. Ut- rymmena för färskvarulagring är stora hos dessa hushåll. Bland hushåll i

olika livscykelstadier utnyttjas stormarknader mest av hushåll med mind- re barn.

Fler och fler får det allt svårare att sköta sina inköp av dagligvaror. Om tio år kommer en halv miljon hushåll att både sakna bil och ha mer än 500 meter till närmaste affär om utvecklingen får fortsätta.

Distributionsutredningens förslag

Distributionsutredningen föreslår att inga livsmedelsbutiker skall få byggas eller byggas ut utan tillstånd från kommunerna. De större butiker som får sådana tillstånd måste betala en investeringsavgift som skall bekosta ett stöd åt små och nedläggningshotade affärer. Varje kommun skall upprätta en varuförsörjningsplan som antas av kommunfullmäktige och ses över årligen. Arbetet bör ske isamarbete med konsumentverk- samheten inom kommunen och med företagen.

9.9. Barns och föräldrars gemensamma aktiviteter

9.9.1. Studie av gemensamma aktiviteter för barn och föräldrar i stockholmsregionen

Barnmiljöutredningen har låtit utföra vissa bearbetningar av data från socialstyrelsens miljöstudie (SOMI). Dessa redovisas ingående i bilaga 3. Bl.a. har studerats hur ofta barn, upp till 12 års ålder, och föräldrar brukar ägna sig åt vissa aktiviteter gemensamt. I hemaktiviteterna ingår följande: leker, gör godis, bakar, klipper, pysslar, snickrar eller grejar, ser på TV tillsammans, läser eller berättar, lägger pussel eller spelar kort, hjälper till med skolarbetet. På grundval av den information som samlats in har ett index konstruerats som visar om föräldrarna är inaktiva, medel- aktiva eller aktiva.

Det visar sig förvånande nog att skillnaderna inte är så stora mellan kvinnor med ett barn som förvärvsarbetar heltid och kvinnor som ej förvärvsarbetar. Skillnaderna är något större för kvinnor med två eller flera barn.

Av heltidsarbetande män är en väsentligt lägre andel aktiva än bland kvinnorna. Skillnaderna mellan sammanboende och ej sammanboende kvinnor med ett barn är inte så stora. Skillnaderna är större när barnen är fler än ett, då andelen aktiva sammanboende kvinnor är högre, medan andelen aktiva ej sammanboende kvinnor stannar på i stort sett samma nivå som när de har ett barn.

I miljöstudien har också undersökts hur ofta föräldrar och barn är på bio, teater, museum, utställning eller idrottsbesök tillsammans. Här har en mindre del av föräldrarna klassats som ”aktiva”. Det som är förvånan- de är att de heltidsarbetande kvinnorna är mer aktiva än de hemmavaran- de kvinnorna, särskilt som många av de barnen dessutom vistas på dag— hem och därifrån besöker olika institutioner.

9.9.2. Barns besök på föräldrarnas arbetsplatser

I lekmiljörådets rapport, Barnen och betongen, har studerats hur ofta barnen från två områden i stadsdelen Rosengård utanför Malmö, ett med högre inkomster och ett med lägre, har kunnat göra besök på sina föräldrars arbetsplatser. Man har frågat barnen om de varit och hälsat på sina föräldrar på jobbet. Ungefär hälften av barnen svarar ja. Det är barn till föräldrar, som har ”friare” yrken, som t.ex. vaktmästare, reparatörer, TV-tekniker osv. Det är betecknande att de flesta ”ja”-svaren kommer från barnen i området med de högre inkomsterna. De flesta barn, som svarar ”nej”, har föräldrar med yrken av hårt maskinbunden karaktär eller med tunga och smutsiga jobb. Det är säkert ofta mycket svårt för dem att själva organisera ett intressant besök för barnen på arbetsplatsen.

9.9.3. Samvaro mellan föräldrar och barn på helgerna

När man i rosengårdsrapporten frågar barnen i åldrarna 7—13 år och föräldrarna vad familjen gjort i lördags och söndags, ser svaren ut så här:

Aktiviteter Barn Föräldrar 1. Umgås med släkt och vänner 12 6 2. Friluftsliv och promenader 6 13 3. Bilturer och utflykter 3 7 4. Hemma och tittade på TV 20 8 5. Sommarstugan 4 6 6. Teater och bio 1 0 7. Id rottsevenemang 3 l 8. Religiösa aktiviteter 3 1 9. Shoppingturer 1 0 10. Minns ej 11

64 45

I rapporten kommenteras barnens svar med att det är ganska många barn, som inte minns vad de gjort föregående helg. Det finns kanske inte så mycket att minnas. Annorlunda och variationsrika upplevelser fungerar som milstolpar i minnet. Brist på sådana upplevelser gör den ena dagen den andra lik. Monotoni och ensidighet ger inga stödpunkter för minnet.

Föräldrarna, till skillnad från barnen, menar att friluftsliv och promenader är de vanligaste helgaktiviteterna. Här kommer TV-tittandet på andra plats. Här finns skillnad mellan det område som har högre inkomster, där man nästan inte alls ser på TV, och området med de lägre inkomsterna, där TV fortfarande är det vanligaste nöjet. Skillnaderna mellan barnens svar och föräldrarnas kan möjligen ligga i det faktum att promenader eller andra former av fritidsliv i rosengårdsmiljön inte

upplevs som särskilt anmärkningsvärda av barnen och att barnen av den anledningen inte minns dem, när de blir tillfrågade.

9.9.4. Den dagliga samvaron mellan föräldrar och barn som vistas på daghem

Samvaron mellan föräldrar och barn skiljer sig naturligtvis mellan familjer där båda föräldrarna förvärvsarbetar och familjer där en eller båda föräldrarna är hemarbetande.

I studien av två daghem har undersökts hur föräldrarnas samvaro med barnen brukar gestalta sig på kvällarna. Föräldrarna har fått berätta om hur tiden mellan daghemmets slut och till det är dags att lägga sig på kvällen brukar löpa, och hur barnen brukar vara då (Gunilla Ladberg).

Under de förhållanden som förvärvsarbetande föräldrar lever, ges mycket få tillfällen till samvaro med barnen. Tiden från daghemmets slut och till det är dags för barnen att lägga sig på kvällen blir i allmänhet mycket jäktig. De flesta barn hämtas vid l7-tiden på daghemmet. Därefter går man tillsammans och handlar, vilket oftast är påfrestande i och med att det är rusningstid och köer och trängsel i affärerna. När man kommer hem, börjar man genast att laga mat och efter maten blir det disk och städning (bäddning, undanplockande etc. . . .).

Förutom att föräldrarna känner sig pressade av att så snabbt som möjligt göra de praktiska sysslorna hemma, så slits även de mellan att vilja hinna vara tillsammans med barnen så mycket som möjligt, och få en stund för sig själva innan de går och lägger sig. I allmänhet är barnen mycket trötta när de kommer hem och kräver ständig uppmärksamhet från de vuxna. Många barn är keliga och vill ha ömhet, medan andra uttrycker sin önskan om uppmärksamhet genom att vara "vilda”. Detta sammanhänger också med att barnen ofta har svårt att ”komma ner i varv” efter en hel dag på daghemmet.

På båda daghemmen är det ungefär en tredjedel av föräldrarna, som anser att de helt ägnar sig åt barnen på kvällarna. Drygt hälften av dessa är gifta eller sammanboende och har därför möjlighet att dela upp arbetet hemma. Man turas om att vara med barnet och att sköta hemmet. Ytterli- gare en tredjedel av samtliga föräldrar vistas tillsammans med sina barn på kvällen, men utan att man gör något speciellt tillsammans.

När föräldrar och barn är tillsammans, sysselsätter man sig i första hand med att titta på TV, därefter händer det att man spelar spel eller lägger pussel, och innan barnen skall somna är det vanligt att föräldrarna läser en saga.

Den resterande tredjedelen av föräldrarna låter barnen leka själva. I allmänhet känner de sig för trötta för att vara tillsammans med barnen.

På helgerna brukar en av dagarna gå åt till att handla och städa, medan föräldrarna den andra dagen i allmänhet försöker att göra något tillsammans med barnen. Det vanliga är, att man hälsar på mor- och farföräldrar, promenerar eller åker ut på landet och hälsar på bekanta. En stor del brukar sporta (simma etc.) på helgerna.

9.9.5. Kontakterna mellan barn och föräldrar

Vad vet man om innehållet i kontakterna mellan barn och föräldrar?

Eva-Mari Köhler konstaterar i sin rapport till barnmiljöutredningen (SOU 1975: 33) att man vet att när barnen är små, så domineras samvaron mellan barn och vuxna av barnets behov av fysisk omvårdnad. De späda barnen skall ha det varmt och gott, äta, växa, vila och vara friska. När barnen växer förändras innehållet ivården, t. ex. genom att barnen byter från bröstet och flaskan till vanlig mat.

När barnen nått en punkt då de är rörliga, "kan krypa, gå och springa kommer kraven på att de skall ”uppföra” sig rätt. ”Barn skall t. ex. inte dra ner prylar och slå sönder dem och barn får inte dra dukar från borden, inte plocka buketter i krukväxtraden och inte heller rita små runda ringar i lexikonet.”

Man vet mycket litet om innehållet i kontakterna mellan barn och föräldrar. Att moderns roll är mer framträdande än faderns är uppenbart, men det konkreta innehållet i hennes kontakter med barnen beskrivs ofta i indirekt form av uttryck som ”kärleksfull”, ”accepterande”, ”tillåtan- de”. En ”dålig mor” är å andra sidan kanske ”överbeskyddande” eller ”rejekterande” (avvisande). Den roll barnen själva spelar i samvaron för- summas ofta. I ett antal undersökningar har man dock funnit att barn redan i mycket tidig ålder påverkar föräldrarnas beteende, t. ex. genom att föräldrarna tolkar spädbarnens skrik på olika sätt.

Man har sällan kartlagt faderns roll i barnens liv. De gånger man stude- rat fadern i hemmiljö visar det sig att han ofta drar sig undan från kontakt med barnen.

Samvaron mellan föräldrar och barn domineras mycket starkt av frågor som rör hur man skall uppföra sig. Eva-Mari Köhler konstaterar att me— dan 90 % av det som sker i ett klassrum i skolan är relaterat till ämnet och 10 % rör arbetsformer och disciplinära frågor så är förhållandet det motsatta för samvaron mellan föräldrar och barn.

Påverkar föräldrar döttrar och söner olika?

100 malmöfamiljer har i samband med Malmö museums utställning kring könsrollspåverkan i förskoleåldern intervjuats om sina uppfostringsmål. De har då inte redovisat olika mål för pojkar och flickor. Men i verklighe- ten påverkar man ändå söner och döttrar olika. Barnens teckningar il— lustrerar drastiskt det genomgående mönstret i de intervjuade familjerna, där hushållsarbetet till övervägande del utförs av kvinnor. Till 70 % är det mammor och döttrar som står för matlagning, inköp, disk, städning och tvätt. Inte i någon av familjerna utför sönerna något hemarbete.

Hur påverkar föräldrarnas yrkesarbete kontakten med barnen?

I en studie utförd på 5—7-åriga göteborgsbarn och deras föräldrar visar det sig att om modern är hemarbetande finns en utpräglad ”rollfördel-

ning” mellan föräldrarna. Modern är den som bestämmer, framför allt i fråga om dagliga vanor. En större andel fäder fattar beslut om frågor som har ekonomiska konsekvenser, t. ex. om barnen skall få en dyr sak. I vissa frågor beslutar man oftare gemensamt, t. ex. om barnen skall gå i sön- dagsskolan. När både modern och fadern yrkesarbetar beslutar de oftare gemensamt och tillrättavisar i lika stor utsträckning (göteborgsundersök- ningen).

Gunni Kärrby konstaterar att barn som växer upp i en miljö där barnen upplever att modern till största delen har hand om uppfostran, får uppfattningen att fäder och män i allmänhet inte kan eller skall samspela med barn. Genom att det sociala samspelet med fadern blir begränsat får de en ensidig bild av fadern och män generellt. Fadern upplevs inte som en individ eller personlighet som ger emotionellt gensvar och tillfredsstäl— lelse.

Gunilla Ladberg konstaterar i sin studie av två daghem i en storstadsregion att i de hem där båda föräldrarna förvärvsarbetar mer eller mindre heltid minskar deras praktiska möjligheter att påverka barnens utveckling, i och med att deras möjlighet till samvaro med barnen är så pass begränsad. Föräldrarna lämnar mer eller mindre mot sin vilja över en stor del av ansvaret för uppfostran till daghemspersonalen. Det bidrar till att de blir osäkra i sitt sätt att förhålla sig till barnen. Dessutom vet man i allmänhet inte mycket om personalens sätt att förhålla sig till barnen, eller över huvud taget vad barnen upplever under sin vistelse på daghemmet. Att kontakten mellan föräldrar och personal är bristfällig har bl. a. medfört att många föräldrar känner sig främmande inför barnens värld och också inför barnen.

Tvång och hot i samvaron mellan barn och föräldrar

Ett antal mödrar har i en studie intervjuats om hur de uppfostrar sina barn. Över hälften har kommit att behandla sina barn annorlunda än de urSprungligen tänkt. Drygt hälften av mödrarna har blivit hårdare och endast några få mildare i sin uppfostran än vad de trott under havande- skapet (Rothe, redovisad av Inger William-Olsson).

Drygt fyra femtedelar av föräldrarna slår eller smäller till sina barn när de är under ett år gamla. Oftast för att de inte låter saker vara ifred eller för att de är ”hysteriska”, dvs. spelar över, skriker, sparkar och slår. Vid 2—årsåldern är det färre barn som får kroppslig bestraffning. Ett skäl som ofta anges är att man nu kan tala med barnen. I 3-årsåldern kommer det in en ny form av straff, isolering. Barnen straffas när de inte lyder. Det förefaller vanligt att slå barn, mer eller mindre, under de första åren.

Mödrarna konstaterar att de inte känner sig tillräckligt duktiga, starka eller glada för att leva upp till sina ideal.

I göteborgsundersökningen har 5—7-åringarna intervjuats med hjälp av docklekmaterial. Man har undersökt hur barnen tror att föräldrarna skulle reagera i sex situationer l) dockan spiller, 2) äter inte upp sin mat, 3) slåss med kamrat, 4) springer sin väg, 5) svår och 6) vill inte gå och lägga sig. Resultaten visar att ungefär hälften av barnen tänker sig att

föräldrarna använder tvång, hot, smäll etc. i alla sex situationerna. De övriga tänker sig mera resonerande och toleranta reaktioner från föräld- rarnas sida i de flesta av situationerna.

Gunni Kärrby konstaterar att många barn tidigt formar den uppfatt- ningen att tvång och hot kännetecknar förhållandet mellan barn och vuxna. Barnen lär att människor som är överlägsna i makt och styrka kan genom hot och tvång få människor som är beroende av dem att rätta sig efter deras vilja.

Varför använder föräldrar tvång och hot som uppfostringsmetod? Är det därför att de själva känner sig maktlösa, trötta, oförmögna och isolerade? Riskerar alla föräldrar i lika stor utsträckning eller bara vissa att inte känna sig ”tillräckligt duktiga, starka och glada för att leva upp till sina ideal” som uppfostrare?

Skillnader mellan olika socialgrupper

I utredningen har upprepade gånger framhållits att barn har olika levnadsvillkor. Dessa skillnader återspeglas självfallet på kontakterna och samvaron mellan barn och föräldrar.

Eva-Mari Köhler konstaterar i sin rapport till barnmiljöutredningen att skillnaderna inte är så stora mellan olika föräldragrupper under späd— barnsperioden. ”Skillnader föreligger inte i första hand i vad man gör utan hur man gör det man gör. Hur man tar i barnet och hur man talar med barnet vid omvårdnaden är enkla exempel på sådana skillnader”. Det kan också vara så att man använder olika materiella hjälpmedel i olika föräldragrupper.

Skillnaderna ökar när barnet blir äldre. Föräldrarnas levnadsvillkor (bostadsförhållanden, inkomster m.m.) ställer olika krav på kunskaper och förmåga hos barnet och leder fram till att samvaron mellan föräldrar och barn gestaltar sig olika.

. . . det avgörande är vem som betalar priset för öppna förhållnings- sätt. Väl rustade miljöer har råd att riskera experiment och misslyckanden. De har råd att förlänga barndomens ansvarslöshet. Målen för uppfostran är riktade på framtiden.

Men om individen själv tidigt får stå för efterräkningarna av sina försök att inhämta erfarenhet, så blir den adekvata anpassningen troligen att individen blir försiktigare och granskar sin omgivning mera närsynt.

(Rita Liljeström)

Språkskillnader

Eva-Mari Köhler redovisar i sin rapport att barn ur olika miljöer lär sig olika språk som är anpassade till skilda sociala och materiella verklighe- ter. Studier visar att barn från medelklassen har ett mera ”bearbetat” och

”uttrycksfullt” språk, som också svarar mot ett sätt att uttrycka sig som barnens mödrar använder. Arbetarklassens mödrar och barn är däremot mera korthuggna i sitt språk, och mödrarna använder t. ex. inte heller lika ofta argument som visar för barnet vad som händer om det gör på ett visst sätt.

Förskolan och skolan använder oftast medelklassens och överklassens språk, vilket leder till att lärare och elever ur arbetarmiljöer ofta inte ”förstår" varandra. Barn med det ”sämre” språket uppfattas vara ologiska i sina resonemang och ivissa fall tala obegripligt;

Rita Liljeström konstaterar i sin rapport till barnmiljöutredningen att arbetare talar ett begränsat språk. När människor inte kan påverka sin situation med språkets hjälp så anpassar de sitt språkbruk till detta fak— tum. De beskriver och återger det som är, men de avstår från att analy- sera och abstrahera. Satsbyggnaden är enkel och orden är välbekanta och opersonliga. Språkets funktion begränsar sig till att stärka sammanhåll- ningen och att lätta på trycket. Medelklassen talar ett utarbetat språk. Det utarbetade språket är ett självhävdande språk. Rita Liljeström säger att så vitt hon förstår, är det också ett avståndsskapande språk. Det kan avvärja konkreta förhållanden och förskansa sig på en abstrakt nivå.

Men Rita Liljeström konstaterar och citerar då Harriet Bjernum-Niel- sen, att om språket är ett uttryck för samhälleliga erfarenheter och relationer, så är åtgärder som enbart riktar sig till språket bara symptombekämpning. Lösningen ligger inte i att barn ur arbetarhem tränas i ett medelklasspråk, som fjärmar dem från deras egna sociala erfarenheter och relationer vilka deras språk är uttryck för. Språket mås- te kunna uttrycka deras egna (förändrade) relationer till omvärlden om de inslag i medelklassens språk som gör dem främmande för sig själva skall kunna undvikas.

Skillnader mellan fäder i fråga om barnens omvårdnad

Olika utländska studier tyder på att fäderi skilda socialgrupper i varieran— de grad deltari barnens omvårdnad.

Rita Liljeström konstaterar i sin rapport att det förefaller som om arbetarfäderna i Norge tar aktiv del i barnens omvårdnad. Vid intervjuer av 30 familjer avskiljer sig fäderna i de ”borgerliga kategorierna" som de som lägger minst vikt vid familjeliv. Deras svar skiljer sig kraftigt från de svar som kvinnorna och arbetarklassens män ger när de tillfrågas om de anser att ”en familj i stort sett bör göra saker tillsammans” och om ”hänsyn till familjen bör gå före hänsyn till arbetet, vänner och släkt”.

I Storbritannien har man funnit att nästan hälften av fäderna i arbetarklassen som regel lägger barnen om kvällarna och att två tredjedelar som regel läser eller berättar sagor för dem om kvällarna.

I en svensk undersökning — kristianstadsundersökningen — visar det sig att av de män som har satsat på en karriär i ledande befattningar har samtliga en traditionell arbetsfördelning i familjen. ”Min fru sköter allti fråga om hem och barn. Hon avlastar mig helt. Men det har varit en

' TV och Radio iutbild- ningen

förutsättning för mitt jobb.” En man ger en beskrivning som är typisk för ett mansmönster. Den handlar om att arbeta hårt, att satsa allt på ett kort. Det leder till att familjen blir försummad. Hustrun revolterar och blir "oförstående". Kontakten med barnen blir tunn. Undersökningen omfattar inte så många män, men beskrivningen förefaller inte helt främmande för svenska förhållanden i allmänhet.

9.9.6. T va' försök med föräldrautbildning TR U-försök i Kiruna

1 Kiruna har i år (1975) ett föräldrautbildningsförsök genomförts i samarbete mellan Malmfältens Folkhögskola, ABF i Kiruna och TRU- kommittén.l Utbildningen har inte i första hand syftat till att ge deltagarna kunskaper om barns utveckling utan att låta deltagarna dela med sig av sina erfarenheter och så småningom se sambandet mellan barnens utveckling och uppväxtmiljön i stort. Försöken har utfallit positivt. Deltagarna konstaterar att de har fått stärkt självkänsla — både som kvinnor (så gott som inga män har deltagit) och som föräldrar. Man märker att man inte är ensam om sina problem och blir stärkt då man inser att de lösningar man kommit på kan hjälpa andra. Någon förälder säger också: ”Man vågar nu bättre låta barnen leva ut sina känslor.” Det har visat sig att en uppsökande rekrytering varit avgörande för att i någon mån få med de föräldragrupper man velat nå. Man har ändå inte lyckats nå de grupper som man upplever ha det allra största behovet av någon form av ”föräldrautbildning”. De föräldragrupper man försökt få med är

a) föräldrar som ännu inte aktiverats i andra former av föräldraaktivi- teter,

b) ensamstående föräldrar som kan ha stöd av studiegruppen i sin föräldraroll,

c) föräldrapar som genom sociala förhållanden eller på grund av t. ex. Språksvårigheter har svårt att få kontakt med andra föräldrar och med skolan.

Man konstaterar, att det är väsentligt att föräldrautbildningen skeri närmiljön så att man kan skapa bättre grannrelationer och ge förutsätt- ningar för en gemensam påverkan av närmiljön. Man skulle på så sätt kunna ”rekonstruera kanaler för informationsöverföring och känslomäs— sigt stöd” som var kännetecken för ”den goda delen i det gamla närsamhället”.

Föräldrautbildning i folkrörelseregi

ABF, Folksam, KF, LO och Unga Örnar har under hösten startat föräldrakurser i hela landet. Utgångspunkten för studiecirklarna är att föräldrar har storadfonder av erfarenheter och kunskap. Det gäller att samla föräldrarna och gärna också andra vuxna för att utbyta dessa

erfarenheter och vidga kunskaperna. Tillsammans skall man formulera krav på ett förändrat samhälle, ett samhälle som ger både barn och vuxna förutsättningar att utvecklas till och leva ett fullvärdigt liv. Unga Örnar ställer upp med barnverksamhet och tar hand om cirkeldeltagarnas barn. Temat för studieverksamheten är ”Föräldrautbildning utan moralism.”

Frågan om föräldrautbildning är f. 11. föremål för utredning av barnom- sorgsgruppen, vilken är knuten till socialdepartementet.

9.10. Barnens egna aktiviteter

Bammiljöutredningens rapport, Barnkultur (SOU 1975: 38) av Suzanne Almquist och Britt Isaksson behandlar avsnitten 9.10.1—9.10.3 utförligt.

9.10.1. Barns läsning

Litteratur är ett viktigt hjälpmedel för att stimulera barnens språkutveck- ling. Barns läsning och motivation att läsa böcker och annan litteratur berori dag till mycket stor del på vilka möjligheter som ges i hemmet och vilken vana barn får att läsa där.

Läsning av kvalitetslitteratur och bokägande, mätt i antal hyllmeter i hemmet, är starkt socialt skiktet. Läsning av kvalificerad litteratur har ett klart samband med utbildningsnivån. Personer med god utbildning använder också i genomsnitt mer av sin tid till läsning. Boktillgång och läsvanor varierar i olika hem, vilket naturligtvis också återverkar på barnens intresse för läsning och litteratur.

Även den tid som föräldrarna ägnar åt barnen i form av läsning eller sagoberättelser kan antas bero på utbildningsnivå och andra sociala bakgrundsfaktorer. I socialstyrelsens miljöstudie (SOMI) har man frågat hur ofta föräldrarna läser eller berättar sagor för barnen. Knappt två tredjedelar av de tillfrågade föräldrarna läser eller berättar sagor för bar- nen minst en gång i veckan. En dryg fjärdedel gör det så ofta som varje dag, medan en fjärdedel aldrig gör det. Barns läsintresse, som framför allt i de lägre skolåren är starkt, minskar med åren. Barn från hem med få böcker, svaga läsvanor, med föräldrar som på grund av en pressad arbetssituation och en låg utbildning inte förmår stimulera till läsning och diskussioner, lämnar tidigare böckerna, än barn till högutbildade och ekonomiskt välställda föräldrar.

Om bokläsandet avtar med åren stiger intresset för tidningar. Tidningsläsning är så gott som daglig sysselsättning både för pojkar och flickor, med någon dominans för pojkarna. Dagstidningar läser pojkar mer än flickor, liksom serietidningar, medan veckotidningar läses oftare av flickor. I dagstidningar läses aktuella nyheter, nöjessidorna, serierna och — framför allt av pojkar — sportsidorna.

Barn läser också mycket serier. De flesta barn i lO—lZ—årsåldrarna — pojkar i högre utsträckning än flickor — läser serier. I diskussioner om barns läsning av serier har ifrågasatts om inte serierna är till mer skada än

nytta, om de inte är alltför torftiga för att bidra till någon utveckling av läsförmåga och bokintresse hos barnen. Litteraturutredningen menar i stället att intresset för serier bör tillvaratas och att ett försök med utgivning av seriemagasin av hög kvalitet bör komma till stånd. Formen som sådan kan alltså inte anses torftig och hindra en utveckling mot goda läsvanor — möjligen innehålleti nuvarande utbud.

Vad är det barnen läser i barnböcker och serietidningar? Vilken sorts verklighet skildras? Analyser av innehåll i böcker och serier visar att den värld som beskrivs ofta är ytterst traditionell. Könsroller och yrkesroller är konservativa, avvikande och främlingar tecknas utan sammanhang; tjuven är tjuv och varför han har blivit det är inte intressant. På senare år har i vissa fall barnböckerna fått ett annat innehåll, där man försöker ta upp olika yrken och yrkesroller och konflikter mellan föräldrars arbete och barnen.

Den svenska bilderboken

Det har framhållits av många, bl. a. av Lars Furuland, att just bilderboken är utomordentligt viktig inom barnlitteraturen. Den är ofta barnens förs- ta möte med bildkonsten. Den är också barnens första möte med ord- konsten, litteraturen. Slutligen innebär bilderboken för förskolebarnen ett annorlunda möte med föräldrarna eller andra vuxna. Man är tillsam— mans när man tittar och läser i boken. Barnen kan lyssna till berättelsen och samtidigt försjunka i bilden. I bästa fall samtalar man efteråt om vad man läst och upplevt tillsammans.

Bilderboken befinner sig just nu enligt Lars Furuland — på grund av kostnadsstegringarna inom den grafiska branschen — iallvarligt läge. Det går att skapa fina bilderböcker även i svart-vitt, men de har i allmänhet ingen chans att klara sig på en marknad, där vi från alla håll matas med färgbilder. Det internationella samtrycket breder ut sig på vår bilderboksmarknad. Det betyder en mer utslätad produkt, som måste vara ”ofarligare” på flera sätt för att inte stöta vissa nationella, religiösa och sociala taburegler i olika länder. Böckerna är ofta torftigt översatta, miljöerna främmande för våra barn och inneliggande värderingar helt oacceptabla. ”Vi får mer av nallar, pippifåglar och kaniner i glansigt tryck.”

Stöd till barn- och ungdomslitteraturen

Riksdagen har nyligen beslutat om stöd till barn- och ungdomslitteratu-

ren. Beslutet innefattar bl. a.

[1 ett efterhandsstöd för 100 titlar svensk originallitteratur och översätt- ningar/år. Titlar som får ett lågt försäljningspris bör särskilt beaktas. El ett förhandsstöd till barn— och ungdomsböcker med stora framställ- ningskostnader, främst svenskproducerade böcker med illustrationer t. ex. bilderböcker, nyutgivning av klassiker. Kulturrådet skall kunna ta egna initiativ för en sådan utgivning. Som villkor för stödet gäller att boken får ett lågt pris och hålls i lager.

El en försöksverksamhet med produktion av svenska kvalitetsserier skall också ske inom ramen för förhandsstödet.

Vidare kommer en begränsad försöksverksamhet att äga rum med läsfrämjande aktiviteter, som främst skall vända sig till barn- och ungdomsorganisationerna. Studieförbunden skall kunna ta upp barnlitte- raturen till diskussion i anslutning till föräldrautbildning, invandrarunder- visning eller i sin verksamhet på institutioner för barn. Slutligen skall barn- och ungdomsböcker kunna ingå i bokbeståndet på arbetsplatserna.

9.10.2. Barn och TV

I rosengårdsrapporten studeras bl. a. samvaron mellan barn och föräldrar. Av barnens svar att döma, tillbringar man den mesta tiden tillsammans framför TV-apparaten. Siffrorna för barnen i undersökningen varierar mellan 14 och 21 timmar per vecka, dvs. många barn tillbringar ungefär lika mycket tid framför TV:n som i skolan. På en fråga om vad man ' briikar göra under arbetsveckans kvällar svarar 24 av 32 barn att man ser på TV. Men när man sedan frågar vad de haft för sig kvällen innan är det 17 som sett på TV, 8 som antingen varit på besök hos släktingar och vänner eller som haft besök hemma och 7 som uppger att de lekt under tiden som deras föräldrar sett på TV.

TV-tittandet börjar tidigt — man räknar barnen som publik från 3-års— åldern. TV ses i hög grad i hemmet. När barnen får intressen utanför hemmet och i högre grad förlägger sin fritid utom hemmet, avtar också TV-tittandet. I Sveriges Radios undersökningar redovisas att 9—14-åring- är ser på TV ungefär 12 timmar per vecka. Den enda ålderskategori som ser mer på TV är 65—74-åringarna (diagram 27).

Timmar 14

Ålder 9-11 12-14 15-19 20-24 25-29 30-44 45-59 60-64 65-69 70—74 75-79

ärm DTVZ

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975. Statistiska centralbyrån.

Diagram 2 7. TV-tittan- dets omfattning hösten ] 9 73 efter åldrar.

SOMI har i preliminärt material redovisat i vilken utsträckning föräldrar i Stockholms län ser på TV tillsammans med barnen. Mer än hälften av de tillfrågade ser på TV tillsammans med barnen varje dag. Hela 93 % tillbringar minst en stund i veckan framför TV tillsammans med barnen.

I rosengårdsrapporten redovisas vad föräldrar och barn tittar på tillsammans. Det visar sig att långfilmer och seriefilmer dominerar. Barnen avslöjar vidare, att den typ av filmer man oftast tittar på tillsammans är vilda västern, spion- och krigsfilmer.

Det myckna TV-tittandet bidrar enligt rapporten till att förstärka barnens upplevelser av en stereotyp föräldraroll: arbeta, äta, titta på TV och sova. TV:n har alltså i hög grad kommit att prägla barnens liv. TV har också ett stort inflytande. Genom psykologisk forskning vet man att människor är mest formbara i yngre år och mer påverkbara ju mindre informerade de är och ju mindre de är låsta i bestämda attityder. TV och även radion når barnen tidigare än andra medier, genom deras placering i hemmiljön.

Barnen tror också på den information som ges i TV, mer än på annan information. I en dansk undersökning har barn tillfrågats om de tror mest på TV, tidningar, lärare eller sina föräldrar. Hälften tror mest på TV, en femtedel på föräldrarna, en tiondel på lärarna och en tjugonde] på tidningarna.

TV:s inverkan på normer och attityder varierar mellan olika grupper av barn. Den skadliga inverkan som TV kan ha på barn, genom t. ex. stereotypa könsrollsskildringar, våldsinslag osv., drabbar barn olika. Barn med sämre bakgrund tar mer intryck av TV, medan barn från socioekonomiskt bättre ställda hem påverkas mindre. Dessa barn får så småningom också andra intressen, medan det har visat sig att barn från intellektuellt och materiellt mindre välutrustade hem tillbringar mer och mer tid framför TV-apparaten och i stort sett föredrar de mer våldsamma programmen.

I rosengårdsrapporten redovisas att man under observationerna av barns lekar på olika gårdar ofta gjort iakttagelser av låtsaslekar, som utan svårighet kunnat härledas ur vissa TV-serier och TV-långfilmer. Man slår fast att det verkar helt uppenbart, att TV har en både verbalt och intellektuellt stimulerande effekt på barn. Imitationerna av idolernas agerande på TV-skärmen spelas upp för observatörerna med stor fantasi och träffsäkerhet. Denna träffsäkerhet förutsätter en viss grad av identifikation med de normer och värderingar, som är förhärskande i idolernas vuxenvärld. Kärlek, sorg och saknad tolkas på det sätt som hjältarna i krigs- och vildavästernfilmerna använder för att uttrycka känslor. Barnen lär att de viktigaste riktmärkena för styrka och framgång i livet är individualism och konkurrens, i stället för gemenskap och solidaritet. Det har diskuterats mycket vilken inverkan våld i TV har på barnen. Forskare som sammanställt material på området menar att det finns klara belägg för att aggressivt innehåll i olika media kan föranleda, och ofta föranleder aggressiva reaktioner. Men TV skapar inte aggressiva männi-

skor. Man anser att barn och ungdomar med hög aggressionsnivå särskilt dras till TV-program med våldsinslag. Det är ofta samma barn och ungdomar, som ser de filmer på biograferna som innehåller mest våld och som läser motsvarande serier.

Den information och de programinslag som ges i TV är ofta svårförståeliga för barn, och speciellt för de mindre barnen. Ett visst program som förstås väl av endast 13 % av 6-åringarna kan 77 % av 10-åringarna och 97 % av lZ-åringama förstå. För att barn skall förstå och kunna bearbeta alla de intryck som TV förmedlar krävs ofta att en vuxen också följer programmet och förklarar innehållet för barnen. Detta gäller givetvis framför allt de program som inte i första hand är avsedda för barn, men även direkta barnprogram kräver ofta förklaringar.

TV kan stimulera och aktivera barn och skapa ett intresse hos barn för problem och frågor som de kanske annars inte skulle ha intresserat sig för. När TV 2 vintern 1974 sände sin serie ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som bl. a. hade som mål att lära ut klassificering, relationsbe— grepp, mängd, antal och bild, visade det sig att barnens intresse för att räkna, för siffror, för att sortera och klassificera ökade.

9.10.3. Barn och popmusik

I hemmet ägnas mycket av barnens tid åt att lyssna på musik och framför allt på pop—musik. Detta område har blivit starkt kommersialiserat och mycket pengar läggs årligen ner på framför allt apparater — radio- och TV-apparater — skiv- och bandspelare och musikinstrument, men också på skivor och kassetter till bandspelare. Satsningen på hemelektronik är i storleksordningen två miljarder kr. (1974).

Barn och ungdomar lyssnar också gärna på melodiradion. Radion spe- lar över huvud taget en stor roll för barnens musikkultur, bl. a. genom anknytningen till skivindustrin. Somliga pop-program i radion har lyss- narandelar mellan 50 och 80 % för de äldre barnen. Som en jämförelse kan nämnas att inget radioprogram under senare år har fått högre lyssnar- siffror än 40 % bland vuxna.

Radiolyssnandet inspirerar också till skivinköp. 30—40 % av barnen har någon gång köpt en skiva efter att ha hört den i Tio i topp, 25 % efter att ha hört den på Svensktoppen.

9.10.4. Barns rollekar

I Malmö museums utställning kring könsrollspåverkan i förskoleåldern visar man barnteckningar som illustrerar flickors och pojkars sätt att se på sig själva. I barnens eget leksaksval visar pojkar och flickor olika preferenser. Likaså när det gäller val av bästis. Inte något av de målande förskolebarnen har någon av det motsatta könet som bästa vän. I rollekar skiljer sig också förskolebarnen markant mellan könen. Pojkar — bilar, flickor — dockor är ett mönster som lärs in mycket tidigt. Barnens köns- rollsbegrepp speglar i hög grad samhällets värderingar och de vuxnas atti- tyder.

9.11. Storfamiljen

Storfamiljen brukar ofta beskrivas som ett alternativ till kärnfamiljen. Den kan bestå av ett varierande antal vuxna med eller utan barn som har gemensam bostad och gemensamt hushåll.

I en undersökning som skildrar livet i storfamilj har man gjort intervjuer i sju storfamiljer och tio traditionella kärnfamiljer. Alla storfamiljerna har barn. De har gemensam hushållskassa och intar minst en daglig måltid tillsammans. Delade hushållssysslor ger medlemmarna i storfamiljerna mera fritid och de deltar också i flera utåtriktade fritidsaktiviteter än medlemmarna i kärnfamiljerna. Könsrollerna vad beträffar hushållssysslor är mera uppluckrade i storfamiljerna. Man kan i flera fall ta hand om ensamma människor, som behöver hjälp och gemenskap genom att man delar på ansvaret. Föräldrarna tar i stor utsträckning hand om sina egna barn och beslutar självständigt om deras livsvillkor. När det gäller barnen urskiljs alltså kärnfamiljerna inom storfamiljen (Bergström redovisad av Inger William-Olsson).

En annan undersökning med hjälp av enkäter och intervjuer av tio storfamiljer finner följande fördelar med samboendet: ökad kommunika- tion mellan individerna, trygghetskänsla oberoende av civilstånd och social tillhörighet. För barnens del ökat umgänge med flera individer, både vuxna och barn. Större boendeutrymme till mindre kostnad för medlemmarna (Andersson m. fl. redovisad av Inger William-Olsson).

9.12. Har olika hem samma möjligheter att erbjuda goda uppväxtmiljöer?

Förutsättningarna för olika hem att erbjuda goda uppväxtmiljöer för barnen varierar. Rita Liljeström får avsluta det här kapitlet:

”Det största hindret för realiserandet av barns lika rätt till utveckling, ligger i den sociala och ekonomiska ojämlikheten mellan barnens föräldrar.”

10. Fosterhemmet

En del barn växer inte upp i sådana familjer, som enligt mångas sätt att se är den naturliga miljön — hos sina biologiska föräldrar. En del barn växer upp på institutioner av olika slag, en del tillbringar åtminstone någon del av sin barndom på barnhem och somliga växer upp eller vistas viss del av sin uppväxttid i annan familj, t. ex. hos fosterföräldrar.

Fosterbarnsutredningen gjorde år 1970 en ingående undersökning om fosterbarnens situation. Den följande redovisningen om fosterbarnen och fosterhemmen är uteslutande tagen ur den utredningen.

Redovisningen är dock inte fullständig. Barnmiljöutredningen har endast använt sådant material som i stort belyser fosterhemmet som uppväxtmiljö. Vissa jämförelser har också gjorts med fosterbarnens biologiska föräldrar och deras villkor. För mer ingående information om fosterbarnen och deras situation hänvisar utredningen till fosterbarnsut- redningens betänkande Barn- och ungdomsvård (SOU 1974: 7).

10.1. Hur många barn finns i fosterhem?

Den undersökning, som fosterbarnsutredningen gjorde om fosterbarn och deras förhållanden, i fortsättningen kallad FU: s undersökning, visar att det år 1970 fanns omkring 15 000 fosterbarn i åldrarna 0—16 år i landet. Senast tillgänglig statistik visar att antalet fosterbarn fortfarande är ungefär lika stort (1974).

Fosterbarn är enligt barnavårdslagens (BvL) definition, barn under 16 år, som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, som i föräldrarnas ställe har vårdnaden om barnet.

Den vanligaste anledningen till att ett barn tas från sitt föräldrahem och placeras i ett fosterhem är att barnet har omhändertagits för samhällsvård. Ett barn kan omhändertas om föräldrarna på ett eller annat sätt varit olämpliga som uppfostrare (25 & BvL). Exempel på sådana förhållanden är missbruk av alkohol eller narkotika och barnmisshandel. Omhändertagande kan också ske på grund av barnets brottsliga gärningar, missbruk hos barnet eller annan anledning (25 % BvL), att föräldrarna avlidit eller Övergivit barnet (31 5 1 : 3 st. BvL) eller att föräldrarna begärt att barnet skall omhändertas (31 ä 2: a st. BvL). Det vanligaste skälet till

omhändertagande är i FU: s undersökning att föräldrarna själva har begärt det eller att de har samtyckt till beslutet (31 & 2: a st. BvL). Tre av fyra barn i fosterhem är omhändertagna. De övriga är placerade på föräldrarnas eller annans initiativ utan att samhället omhändertagit barnen.

10.2. F osterbarnens ålder och kön

Av samtliga fosterbarn är hälften flickor och hälften pojkar. Över hälften av barnen är tio år eller äldre och nästan tre fjärdedelar är äldre än sex år. Endast ett barn av tio är yngre än fyra år.

Barnen är emellertid i de flesta fall betydligt yngre när de placeras i fosterhem. Av de barn som har omhändertagits för samhällsvård är nästan hälften yngre än tre år, då beslutet om samhällsvård fattas.

Detta innebär att vistelsetiderna i fosterhem är relativt långa. Ungefär hälften av barnen har vistats i det aktulla fosterhemmet i mer än fem år. Ungefär ett barn av fyra har varit i fosterhem 2—5 år och ungefär lika många högst två år. Kortvariga placeringar på endast några månader är ovanliga.

10.3. Byte av fosterhem

Av de omhändertagna barnen har nästan en fjärdedel tidigare varit placerade i ett annat fosterhem, innan de kom till det vid undersöknings- tillfället aktuella. Det är alltså inte ovanligt att barnen får byta miljö. Många byten däremot är inte särskilt vanligt. De flesta av dem som bytt har varit i endast ett föregående fosterhem. Ett barn av fem har vistats två eller tre gånger i annat fosterhem och ett fåtal mer än tre gånger.

Den vanligaste orsaken till att fosterhemsvistelsen har avbrutits är, att de biologiska föräldrarna (eller adoptivföräldrarna) vill ta hem barnet. En inte ovanlig orsak (16 %) är att barnet visar så svåra problem att fosterföräldrarna inte klarar av vården. Det är inte heller ovanligt (20 %) att fosterföräldrarna inte längre vill fortsätta vården trots att barnets problem av barnavårdsnämnden anses rätt ordinära.

10.4. Vetskap om att vara fosterbarn

Många barn vet inte om att de är fosterbarn. Mer än vart tionde barn saknar denna kunskap. Ju yngre barnen är, desto större andel känner inte till förhållandena. Resultaten tyder på att en större andel av dem, som bor i familjer utan egna barn, inte har vetat att de är fosterbarn jämfört med de familjer där det finns egna barn.

10.5. Människorna kring fosterbamet

Barnmiljöutredningen har ansett att de förhållanden som råder i hemmet, (föräldrarnas villkor rn m.) i hög grad avgör barnens uppväxtvillkor.

För fosterbarnen har två miljöer ofta denna viktiga betydelse — både hemmet med de biologiska föräldrarna och hemmet med fosterföräldrar- na. Även om barnen placerats i fosterhem vid tidig ålder, och alltså har få minnen av sina ursprungliga hem, finns alltid möjligheten att barnen så småningom återvänder till sina biologiska föräldrar. Många barn placeras också i fosterhem vid senare ålder och har också en mängd intryck med sig från det biologiska hemmet till fosterhemmet.

Dessutom är de två miljöerna ofta helt olika, visar FU: s undersökning. Biologiska föräldrar och fosterföräldrar har ofta olika förutsättningar, bostäderna och deras förläggning är helt annorlunda — barn från storstäder placeras i fosterhem på landsbygden osv. (diagram 28).

% 100 cigg; Placerande- kommun 90 Vistelse- kommun

Diagram 28. De för sam- hällsvård omhändertagna fosterbarnen efter place-

Då 12 Medel- De mmm] rande kommuns resp. storsta stora kommu- _ kommu- kommu- nerna vistelsekommuns stor- nerna ner lek.

Källa: SOU 1974: 7, Barn- och ungdomsvård. Fosterbarnsutredningen.

Allt detta gör att en beskrivning av fosterhemmet är otillräcklig om man vill ge en bild av den totala miljö som fosterbarnen växer upp i.

För att ge en mer fullständig beskrivning kommer barnmiljöutredning- en att beskriva fosterbarnens två olika miljöer, och i de fall så är möjligt, parallellt.

En eller två föräldrar

Endast omkring hälften av de omhändertagna barnen som sedan placerats i fosterhem har under det första levnadsåret levt i familjer med två föräldrar. Ett barn av fem har bott hos enbart antingen den biologiska mamman eller pappan. Nästan en tredjedel av barnen finns redan före ett års ålderi andra miljöer än i hemmet med de biologiska föräldrarna.

Fosterföräldrarna däremot är till övervägande delen gifta vid tidpunk- ten för undersökningen. Ett fåtal, ungefär 10 % av barnen bor hos fostermödrar, som antingen är frånskilda, änkor eller ensamstående. Man kan förmoda att de flesta av dessa barn är släkt med fostermodern. Placering i släkthem är inte ovanligt. Något över 40 % av barnen står på olika sätt i släktförhållande till fosterföräldrarna.

Föräldrarnas ålder

Fosterbarnens biologiska mödrar är yngre än mödrar allmänt i landet. Två av tre (ca 67 %) fosterbarn har mödrar som är 24 år eller yngre när barnet föds. Motsvarande siffra för landet i sin helhet är vid tiden för FU: s undersökning 44 %.

Fostermödrarna är betydligt äldre. Fyra barn av tio är placerade i fosterhem där modern är 50 år eller däröver. Bara ungefär 10 % av barnen bor i fosterhem där fostermodern är under 30 år.

Syskon

Omkring 60% av samtliga fosterbarn har biologiska syskon. Andelen barn som har fler än två syskon är ca 30 %. Motsvarande andel för alla barn i landet under 18 år är år 1970 något lägre, vilket tyder på att bland fosterbarn med syskon har en jämförelsevis stor andel kommit från familjer med många barn.

I fosterhemmet finns i ungefär hälften av fallen egna barn till fosterföräldrarna som bor hemma. I ett fosterhem av fyra finns ett eget barn och en ungefär lika stor andel har flera barn. Ibland finns också andra fosterbarn i familjen. Ett fosterbarn av fem har ”fostersyskon”. Totalt sett bor ungefär 60 % av alla fosterbarn i familjer där det finns ytterligare barn och ofta är barnen också någorlunda jämnåriga.

10.6. De biologiska föräldrarnas villkor

FU:s undersökning ger ganska begränsad kunskap om de biologiska föräldrarnas villkor.

Bostadssituationen för de barn som vid tidpunkten för omhänderta- gandet har bott hos sina föräldrar visar att enligt den norm som i dag används för trångboddhet — fler än två boende per rum, köket och ett rum oräknat — är två tredjedelar av barnen trångbodda. Mer än två barn av tre kommer från familjer som bor i flerfamiljshus. Endast drygt vart tionde barn har biologiska föräldrar med villa eller radhus. Nästan en tredjedel av barnen bor tillsammans med 3—4 personer och ungefär lika många tillsammans med 5—7 personer.

Förvärvsfrekvens hos både mödrar och fäder tycks ligga lägre än vad siffrorna för befolkningen i stort visar. Det är alltså inte lika vanligt att biologiska föräldrar till barn som placerats i fosterhem förvärvsarbetar.

De biologiska föräldrarnas situation totalt sett har inte undersökts av fosterbarnsutredningen. Man vet dock från andra undersökningar (t. ex. Gustav Jonsson) att barn som blir föremål för olika samhällsingripanden, t. ex. omhändertas för samhällsvård, oftare än genomsnittligt kommer från familjer med sociala problem.

FU har ställt en fråga till bamavårdsnämnderna i vilken omfattning de biologiska föräldrarna får hjälp att behålla barnet innan ett omhänderta- gande kommer till stånd och också hur stor hjälp föräldrarna får efter omhändertagandet av barnet. Ur de uppgifterna kan man till viss del utläsa familjens situation.

Nästan hälften av föräldrarna får socialhjälp före barnets omhänderta- gande. Ungefär lika många har regelbunden kontakt med de sociala myndigheterna. En familj av fyra får social hemhjälp eller liknande. Andra hjälpformer, som har använts, är barntillsyn till barnet, hjälp till utbildning och arbete åt föräldrarna, regelbunden kontakt och rådgiv- ning, familjerådgivning och kontakter med den psykiska barn- och

ungdomsvården.

Undersökningen visar också att hjälpen till de omhändertagna barnens familjer minskar efter omhändertagandet. Det är betydligt färre familjer som efter jämfört med före omhändertagandet av barnet får hjälp i olika former. Det kan naturligtvis till viss del förklaras med att hjälpbehovet minskat när barnet försvunnit ur familjen. Å andra sidan kan behovet av råd och stöd till familjen vara minst lika stort efter omhändertagandet för att därigenom skapa möjligheter för föräldrarna att kunna få tillbaka sitt barn och för barnet att få tillbaka sina föräldrar.

10.7. Barnens och föräldrarnas möjligheter att påverka place- ringen

Barnens och föräldrarnas möjligheter att påverka den aktuella situationen — själva placeringen av barnen — tycks inte vara särskilt stor. Drygt 15 % av de omhändertagna barnen har själva haft möjlighet att ta ställning till

fosterhemsplaceringen. Om man tittar på de åldrar, i vilka barnen verkligen skulle kunna ta ställning till olika alternativ — sju år och äldre — har endast ett barn av fyra erbjudits den möjligheten. Barnens möjlighe- ter att påverka har emellertid ökat med stigande ålder.

Möjligheter att välja fosterhem har erbjudits mindre än var femte förälder. I många fall har dock föräldrarna på egen hand bestämt det aktuella fosterhemmet. En relativt stor andel (18 %) har dock inte givits någon möjlighet att välja på grund av att de enligt barnavårdsnämndens bedömning är ur stånd att välja eller att de vägrar samarbeta eller att möjligheten saknas på grund av att föräldrarna avlidit.

Mer än hälften av de biologiska föräldrarna har aldrig besökt fosterhemmet innan placeringen blev verklighet. I de fall besök aldrig gjorts, har barnavårdsnämnden i ett fall av tio erbjudit föräldrarna att göra sådana besök. Föräldrarnas besök i fosterhemmet har i stort sett varierat med avståndet -— ju längre bort fosterhemmet ligger, desto lägre andel föräldrar har besökt det.

10.8. F osterfamiljens villkor

Fosterhemmets läge

Omkring 60 % av alla fosterbarn i landet bor ifamiljer som finns i andra kommuner än" den barnet kommer ifrån, visar FU: s undersökning. De allra flesta barnen finns i fosterhem i de minsta kommunerna. Två av tre omhändertagna fosterbarn vistas i fosterhem i sådana kommuner (dia- gram 28). En stor andel placeringar har skett på långa avstånd från barnens hemmiljö. Närmare 30% av de omhändertagna barnen har placerats i fosterhem som ligger 30 mil eller mer från de biologiska föräldrarnas bostad.

Ställs andelen omhändertagna fosterbarn i relation till andelen barn totalt i kommunen, har Stockholm den högsta andelen av samtliga kommuner. I Stockholm finns 6 % av landets barn i åldern 0—14 år (1970). Kommunen svarar för 17 % av landets samtliga omhändertagna fosterbarn. De allra flesta av dessa barn har placerats i andra kommuner. Endast 4 % av fosterbarnen i landet finns i_ Stockholm.

Göteborg och Malmö har tillsammans omhändertagit 11 % av samtliga omhändertagna fosterbarn. I dessa två kommuner finns 8% av alla O—l4-åringar. Över hälften av dessa barn placerades i kommuner av den minsta typen.

Övriga omhändertagna fosterbarn, 71 %, kommer från landets övriga kommuner. I dessa kommuner finns ungefär 86 % av alla barn i 0—14—årsåldern. Det visar sig alltså att ju mer tätortsbetonad en kommun är desto större är andelen barn som omhändertagits för samhällsvård.

För många fosterbarn innebär fosterhemsplaceringen att de kommer till delar av landet, som i många fall är helt olik den miljö, som de tidigare kommer ifrån och till vilken de i de allra flesta fall skall

återvända. Inte bara miljön som sådan är annorlunda, fosterföräldrarnas villkor skiljer sig också till stor del från de biologiska föräldrarnas levnadsvillkor.

Fosterföräldrarnas bostad

Av alla fosterbarn i landet bor ungefär hälften hos fosterföräldrar med egen villa eller eget radhus. Flerfamiljshus är en vanligt förekommande boendeform för fosterbarn, som vistas i de största kommunerna. En tredjedel av barnen bor i familjer med jordbruksfastigheter. Dessa förekommer nästan uteslutande i de minsta kommunerna.

Fosterbarnen bor också i familjer med förhållandevis stora bostäder. Hela 37 % av barnen bor i familjer med bostäder om 100 kvm eller mer, och ett barn av två i bostäder med boendeytor överstigande 85 kvm.

Över hälften av barnen vistas i bostäder på fyra rum eller mer och mer än fyra av fem i familjer med bostäder med mer än två rum. Med den trångboddhetsnorm som tidigare nämnts — fler än två personer per rum, kök och ett rum oräknat — är ungefär vart femte barn trångbott i fosterhemmet. Denna siffra kan jämföras med de biologiska föräldrarnas hem, där två barn av tre som bott där före omhändertagandet har varit trångbodda.

Om man ser på standarden i bostäderna kan man säga att en stor andel av barnen vid placeringen har kommit till betydligt bättre utrustade bo- städer än deras föräldrars. Över hälften har också fått eget rum i foster- hemmet. Detta är dock åldersbetingat — det är vanligare med eget rum i äldre åldrar.

Fosterföräldrarnas yrke och inkomst

Ungefär en tredjedel av barnen har fostermödrar som förvärvsarbetar. Heltidsarbete är inte särskilt vanligt. Totalt sett har omkring 10 % av alla fosterbarn i landet heltidsarbetande fostermödrar.

Fosterfäderna har dock arbete till stor del. Fosterfadern arbetar i näs- tan hälften av fallen med någon form av tillverkningsarbete, t. ex. verk- stads— eller byggnadsarbete. Drygt en femtedel av fäderna är egna företa- gare, ihälften av fallen lantbrukare.

Fosterföräldrarnas inkomster har, enligt FU: s undersökning, fördelat sig på så sätt att ungefär hälften av fosterbarnen har fosterföräldrar som tjänar under 25 000 kr. och hälften av barnen har fosterföräldrar som tjä- nar mer än 25 000 kr. Familjerna med de jämförelsevis höga inkomsterna finns i de medelstora relativt tättbefolkade områdena och låginkomstfa- miljerna finns i de minsta kommunerna.

Tittar man slutligen på socialgruppsindelningen, som den används i val statistiken, finns över hälften av de fosterbarn där'fosterfaderns yrke an- givits i hem tillhörande socialgrupp 3, en tredjedel hos fosterföräldrar i socialgrupp 2 och endast en liten andel (5 %) i familjer i socialgrupp 1.

Fosterföräldrarnas kompetens

Fosterföräldrarnas kunskaper och inställning till fosterbarnsvård beror till viss del på den utbildning de fått i dessa frågor. Den egna erfarenheten av fosterbarn och fosterbarnsvård spelar dock förmodligen en större roll.

Många fosterföräldrar har tidigare haft fosterbarn. Av fosterbarnen har en fjärdedel funnits i hem som tidigare haft fosterbarn. En tämligen stor andel av fosterföräldrarna har också själva varit fosterbarn. Vart tionde fosterbarn finns i familjer där någon av fosterföräldrarna själva har varit fosterbarn. Många fosterföräldrar har själva vuxit upp i familjer, där det funnits fosterbarn.

Fosterföräldrarna har däremot i mycket liten utsträckning själva deltagit i kurser eller utbildning som bamavårdsnämnderna anordat. I allmänhet har de inte heller ansett sådan utbildning särskilt nödvändig.

Ekonomiskt stöd till fosterföräldrarna

FU har också undersökt det ekonomiska stöd fosterföräldrarna fått.

Enligt en rekommendation från Kommunförbundet bör fosterlön utgå till fosterföräldrarna. Enligt rekommendationen år 1970 var lönen 75 % av det vid ingången av kalenderåret gällande basbeloppet, vilket för det året motsvarade 375 kr. per månad. För de allra flesta barn som omhänder- tagits och sedan placerats i fosterhem utgår fosterlön. Beloppen varierar dock. För 40 % av barnen i FUzs undersökning har fosterlön betalats med det av Kommunförbundet rekommenderade beloppet. För drygt 10 % har fosterlönen varit lägre och för 50 % har den varit högre. De allra flesta fosterföräldrar har fått fosterlöner understigande 700 kr. per månad. I dag (nov. 1975) är den av Kommunförbundet rekommenderade normalersättningen 970 kr. per månad (för åldersgruppen 0—6 år).

Variationerna kan förklaras med en mängd faktorer. Främst kan man finna ett samband mellan fosterlönens storlek och fosterbarnens ålder. Ju äldre barnen är desto vanligare är det med förhållandevis högre fosterlöner. Även det förhållandet att barnen är handikappade spelar en roll för fosterlönens storlek. I de fall någon form av handikapp har förelegat, har fosterlönen varit genomsnittligt högre, jämfört med fosterlöner för icke-handikappade barn. Intressant är också att notera, att bland barnen som bor hos fosterföräldrar tillhörande socialgrupp 1 och 2 finns en större andel barn, för vilka fosterlöner över den rekommendera- de ersättningen utgår, jämfört med barnen hos fosterföräldrar tillhörande socialgrupp 3.

Förutom fosterlön förekommer det också att kommunen ersätter fosterföräldrarna på annat sätt. Kostnader för läkarvård och tandvård kan ersättas, liksom bidrag till kläder och lekmaterial kan utgå. Mer kontinuerliga bidrag såsom fickpengar och utbildningsbidrag förekommer också.

Även sådant ekonomiskt stöd, som i allmänhet utgår till barnfamiljer, utgår också till fosterföräldrar. Det är vanligt att fosterföräldrarna får det allmänna barnbidraget. Till knappt hälften av familjerna har också utgått

10.9. Barnens sociala kontakter utanför fosterfamiljen

Kontakt med de biologiska föräldrarna

Som visats i den tidigare redogörelsen är i allmänhet förhållandena olika i fosterbarnens ”biologiska” hem och i fosterhemmet. Den sociala situatio— nen varierar, bostadsort och bostadsförhållanden är annorlunda. För att barnen inte skall uppleva svårigheter i samband med fosterhemsvistelsen och inte tappa kontakten med sin tidigare miljö, kan kontakter mellan biologiska föräldrar och fosterföräldrar vara nödvändiga.

Många av fosterbarnen är som tidigare nämnts släkt med foster- föräldrarna och där är kanske kontaktvägarna mer naturliga. Allmänt sett tycks dock kontakterna mellan biologiska föräldrar och fosterföräldrar vara ganska enkelriktade. Fosterföräldrarna tar i mindre utsträckning kontakt med barnets anhöriga än tvärtom. Fostermödrarna tycker inte heller att kontakterna är särskilt betydelsefulla. I hälften av fallen där kontakter förekommit har de uppfattats som utan betydelse. För en femtedel av barnen tycker man att kontakterna är besvärande och i bara en tredjedel av fallen tycker man att de är betydelsefulla.

Vissa kommuner har givit resebidrag för att ge de biologiska föräldrarna och anhöriga möjligheter att besöka barnen. I FU: 3 under- sökning kan märkas ett visst samband mellan möjligheterna att få sådant bidrag och besöksfrekvensen.

Barnomsorg

Endast en liten del av det totala antalet barn i åldrarna 0—9 år har dagligen tillsyn utanför fosterhemmet. Den största andelen går i deltidsförskola. Daghemsvistelse liksom familjedaghem och fritidshem är ovanliga placeringar.

Skolan

En stor del av fosterbarnen i FU: s undersökning är i skolåldrarna. I stort sett alla dessa går också i skolan.

FU och SIA — utredningen om skolans inre arbete — har tillsammans gjort en undersökning om fosterbarnens skolförhållanden. Bakgrunden till undersökningen är den uppfattningen, att de barn och ungdomar som genom samhällets ingripande kommit att ryckas upp från en välkänd omgivning och placeras i en främmande miljö utgör en speciellt utsatt grupp inte minst med avseende på möjligheterna att lyckas i skolarbetet. Resultaten grundar sig på rapporter från 43 rektorsområden där fosterbarn och barnhemsbarn har funnits.

Det finns något fler pojkar än flickor i de tillfrågade rektorsområdena. Barnen återfinns i de flesta fall i de lugnare landsbygdsmiljöerna.

Det har visat sig att olika former av stödundervisning är vanligare för fosterbarn än för elever med mer ”normala” hemförhållanden. Ofta har dock sådant stöd saknats. De små rektorsområdena på landsbygden är

minst gynnade. Över hälften av dessa rektorsområden saknar skolkurator och skolvärdinna. I ett rektorsområde av fem saknas speciallärare.

Till stor del saknas också kontakter mellan de olika myndigheter som är inblandade i placeringen av fosterbamet. För endast 37 % av barnen har de sociala myndigheterna tagit kontakt med rektorsområdet för att underlätta placeringen av barnen. För nästan vart tionde barn saknas över huvud taget någon vetskap om placeringen innan barnen infinner sig i skolan första dagen.

10.10. Fosterbarnsutredningens förslag

Utifrån de undersökningar och övrigt underlag som fosterbarnsutred- ningen arbetat fram, har utredningen lämnat förslag till förändringar av bl. a. fosterbarnsvården.

Fosterbarnsutredningen anser allmänt att genom en kraftig satsning på generella förebyggande åtgärder skall behovet av vård i annat hem eller på institution kunna minska. Med förebyggande åtgärder avses dels ekonomiska stödformer, dels andra kollektiva anordningar för hjälp och service åt föräldrar och barn. Utredningen menar också att hjälpen och stödet skall ges i boendemiljön och att kommunerna därför aktivt måste verka för att en så stimulerande uppväxtmiljö som möjligt skapas för barn och ungdom.

Fosterbarnsutredningen konkretiserar sina förslag till förebyggande insatser och menar att på följande områden kan det förebyggande arbetet bli verksamt:

El Genom föräldrautbildning, både direkt till föräldrar och genom förberedande utbildning i grundskola och gymnasieskola. El Genom barnavårdscentralerna och ett utvecklat samarbete mellan barnavårdscentralerna och den kommunala barnavården. 13 Genom förskoleverksamheten, skolan och fritidsverksamheten och ett ökat samarbete med föräldrarna genom dessa organ. El Genom en utbyggd uppsökande verksamhet bland barn och ung- domar. El Genom stöd till familjer t. ex. av familjerådgivning eller rådgivning via den psykiska barn- och ungdomsvården.

För den sociala vården av de barn som speciellt kräver sådan har utredningen också fastslagit allmänna principer:

Principen om normalisering, med vilket avses att samhällets stöd och hjälp så utformas att den så litet som möjligt upplevs som särbehandling.

Vård och behandling från samhällets sida skall ges i närmiljön. Man bör alltså undvika placeringar utanför föräldrahemmet.

Vården skall så långt möjligt bygga på frivillighet och den som berörs skall ha ett medinflytande över både val av vårdform och vårdens innehåll.

Dessa principer skall alltså vara vägledande för arbete bland barn och ungdom. Fosterbarnsutredningen menar dock att i vissa fall krävs en placering utanför föräldrahemmet. I de fall bör annat enskilt hem väljas

framför institutionsvård. Utredningen föreslår att den nuvarande foster- barnsvården ersätts av enskilda och kommunala familjehem. De enskilda familjehemmen bör få mer stöd från samhället än vad de nuvarande fosterhemmen får.

De kommunala familjehemmen bör drivas av barnavårdsnämnden och åtminstone en av värdarna bör vara anställd av kommunen. Kommunalt familjehem ses som ett direkt alternativ till institutionsvård, och för att undvika institutionskaraktär föreslås att antalet barn och ungdomar i

hemmet begränsas till fyra. Det ökade samhällsstödet till familjehemmen bör ges dels i form av ökad information om t. ex. leksaker och pedagogiskt material, regelbund- na träffar för föräldrarna i familjehemmen, gemensamma fritidsaktivite- ter osv. Stödet skall också ges i form av utökad utbildning.

10.1 1 Remissbehandlingen av fosterbarnsutredningen

Flertalet remissinstanser har i princip varit positiva till huvudtankarna i fosterbarnsutredningens förslag. Man anser emellertid att vissa av förslagen kan bli föremål för praktisk försöksverksamhet innan ny lagstiftning skapas på området. Man menar också att vissa av utrednings- förslagen har ett direkt samband med de frågeställningar socialutredning- en berört i sitt principbetänkande.

Försöksverksamhet

Fosterbarnsutredningens och socialutredningens förslag prövas nu i en försöksverksamhet i Malmöhus och Kristianstads län. I försöken deltar bl. a. elva primärkommuner. Försöksverksamheten har utformats så att primärkommunerna får möjlighet till att som ansvariga för vården pröva nya behandlingsmetoder, och att ta hela ansvaret för både den öppna och den institutionsbundna vården, oavsett om den är allmänt förebyggande eller är ett direkt led ibehandlingen. Försöksverksamheten omfattar för- utom primärkommunerna, landstingskommunala och statliga institutio- ner, i form av barnhem, ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstal— ter.

Ett viktigt inslag i försöken är kommunala familjehem och kontrak- terade enskilda familjehem. Familjearbete pågår också inom ramen för försöksverksamheten. 1 försöken ingår också ungdomsverksamhet, gäng- bearbetning och uppsökande verksamhet.

Erfarenheterna från försöksverksamheten kommer bl. a. att ligga till grund för den nya lagstiftning för socialvården som skall skapas under de närmast kommande åren.

När det gäller andra förslag av fosterbarnsutredningen kan nämnas att förslaget till uppdelning av fosterlönen i en arbetsdel "och en kostnadser- sättningsdel har haft till resultat att Kommunförbundet har ändrat sina rekommendationer till kommunerna. Kommunalskattelagstiftningen har ändrats enligt utredningens förslag. Skatt tas numera ut enbart på arvodesdelen.

ln""""'lf1" , " ' .. '.1- '-.1*-'_ '" . _ -— — . in | — .md -', . ' . .n] -g- ,,. || . ' .""' "' ." .. _.r 'm '. . . ." _ . ' . , e ' ;. | 1 | | ..:| | : | .x » | | . ';.U , L' | - ' ...till | "I-|| :"Ol'f-Il _ ' .|tr ""|." . ||”, ' _.' Lili-'vtlr|_|»'||.-.,l.1aq: ":i | _ ' | slå

'i'-' - ' '-",?f=;_l-.:': mättlwvåw .-,|,'|-- -,- | : .. en . UWE". fll" ."L' ' så?" ! |"'l"—' N': . ."” -f'!;-' ' ..»J

A _, . | I..'Lu .-i', .|.: n.. i'*":' ' |1 . (' 1| ' l-Wi _| ' | _.' 1 , ' |"!

l..-ia m.f'r'li- Zl?! m" '_'.f"”( 1'v'l1å'LJ- " [Åh '.|l' .|Tr_; .f .Iåll"? ' "' ..L.- ' FIF-"1

-- _ | "lll?" u' r ' ' .*.|'."I.r*f|' .- 'n' . | fr.”- ' :"u'_l,', ,: .".vi'L'ni'F'n "

..., _._|!..?. .. .. '|1'I'| .11', in

| |||" E'l'hl m.; -.'| .-, _ lli ” 4 | I, .. . _ . . . .. ,. . ',! . "| ||. ' EJ" .,l. l,.- :' _| ' " "'. k' ' """” 'I" ' '? "LIV-l ! , | | 1—

u '.'? , _H_.|- ' , _ "fru—i""; 'li'lft'l' ,. itll-_m- '.'” .u-nf: | ' .. |! " .'|' 1 | |. , " "'"—"Jim ";.Å 155-13 %'Hl'l-E 51. 1'1 azul" ' ' f - " "55513 |.|L|b'- flit |_|||1'åaf_unfr,_'l'h;_1(';rffil,” len: * "|: " " z.'.".1 '--'_|,Ll _ 151] -å*,_l ' ' jul. '; firm Val,. . "1r'"'-_'u . ' .,, -. atm-im

fer-ww"+|-rh.”test-Him» llbar”? 1'—"_'-t?'.e.'| ._ an.-...,— 1...

lihi'n—u |.” ,-.1:__....- 9135; ;5': '-'|t| h..., 2... | _! nu nal; - :ri*uj'*1, * angelägen.?! & |... r ..|.'. :va-.de

'. inf-fund)? Jr'l'tlfuli; ||Il .. :”.” alumn- "03.111

" : -I|'/|5-,C,|"I|=J. !Il.l'==l.|l;lg.1'— "i ..tv't | _; ft ' ?” 'Cuffjl * _

._-._*-'_" m'a . 'uigj EMMgÅJ—J—H'l .. !;u n'rm'Jn W'glf' #, ..

11 Barnhemmet

Utvecklingen har under senare år gått mot en markant minskning av antalet barn på barnhem. Enligt senast tillgängliga uppgifter finns 2 120 platser på 158 barnhem (diagram 29). Medelbeläggningen är dock låg. Av samtliga platser var endast ca 60 % belagda (1973).

För många barn är dock barnhemsmiljön en realitet och bör därför kort omnämnas.

Det finns olika typer av barnhem, som också har olika syfte: Spädbarnshem för barn under ett års ålder, då modern av olika anledningar inte kan ta hand om barnet. Om mor och barn kan följas åt utnyttjas mödrahem.

Upptagningshem huvudsakligen för barn, ett år och äldre, som är i behov av tillfällig vård.

Specialhem för barn ett år och däröver, som behöver en längre tids vård och fostran, och som inte anses kunna placeras i fosterhem. I dag finns inga större skillnader mellan upptagningshem och specialhem.

11.1. Barnen på barnhemmen

Drygt 6 300 barn har vårdats på barnhem under år 1973. Den absolut övervägande delen av barnen finns i upptagningshemmen. Mer än 4 000 barn finns i sådana barnhem.

Många är i barnhem endast en kortare tid. Den nu nämnda siffran visar samtliga under året vårdade barn, varför antalet samtidigt inskrivna barn är betydligt lägre.

Vid 1973 års slut var knappt 900 barn i åldrarna ett år och däröver placerade i upptagnings- och specialhem. Mer än hälften var över tio år och mindre än vart tionde barn var yngre än tre år.

De allra flesta barnen kommer till barnhemmet direkt från föräldra- hemmet och två barn av tre återvänder också dit. Relativt vanligt är också att barnen efter vistelsen på barnhemmet placeras i fosterhem.

Fosterbarnsutredningen och Landstingsförbundet har gjort en under- sökning om barnen på barnhem. Av den framgår att anledningarna till att ett barn placeras på barnhem är varierande. Den vanligaste anledningen är sjukdom hos den eller de som har vårdnaden om barnen. Därnäst kommer skolsvårigheter och skolk hos barnen.

Diagram 29. Barnhem: spädbarnshem, mödra- hem, upptagningshem och special/rem 1950— 1 9 72.

Antal platser 5 000 4 000 3 000 — Mödra— och spädbarnshem Specialhem 2 000 Upptagningshem 1 OOO ; Mödrahem ! Spädbarnshem År 1950 1955

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975. Statistiska centralbyrån.

Också vistelsen varierar från mycket korta tider till extremfall om 9—10 år. De längsta vistelsetiderna har barnen på specialhemmen haft, där ungefär vart tredje barn vistats längre tid än ett år.

1 1.2 Personalen på barnhemmen

Det finns ungefär 1900 anställda på barnhemmen. Av dessa är tre fjärdedelar heltidsanställda. Personaltätheten är hög. På 100 tillgängliga bamhemsplatser, som långt ifrån motsvarar antalet barn — som tidigare nämnts är endast ungefär sex platser av tio belagda — finns 68 heltidsanställda personer (1973).

Den övervägande delen av personalen är kvinnor. Även denna miljö är alltså i hög grad kvinnodominerad.

Dagen i barnhemmet fylls liksom i andra miljöer i stor utsträckning av lek och samvaro mellan barn och personal. Men speciell pedagogisk utbildning saknas bland många av de anställda. Den vanligast förekom- mande skolutbildningen är folk- eller grundskoleutbildning och barnskö- tarutbildning.

] 1.3 Aktiviteter och fritidssysslor

I stort saknas kunskaper om hur barnen har det på barnhemmen. lnte hellet vet man mycket om vad barnen sysselsätts med. Fosterbarnsut- redningen har inte ansett sig ha möjligheter att kartlägga barnens sysselsättningar på varje barnhem. Man har begränsat sig till att fråga hur mycket pengar som har anslagits till inköp av pedagogiskt material och sport- och idrottsutrustningar under år 1971. Det visar sig att varje barnhem i genomsnitt fått förbruka ] 765 kr. per institution. Variatio- nerna är stora mellan barnhemmen. Beloppet, per plats räknat, är lägst på spädbamshemmen och högst på specialhemmen.

Fosterbarnsutredningens undersökning visar att fritidsaktiviteter inom barnhemmen, som anordnas av kommun eller organisation, är ovanliga. Inte heller är det vanligt att barn boende i barnhemmets närhet deltar i hemmets verksamheter. Det förekommer mer att barnen på egen hand deltar i fritidsverksamheter utanför barnhemmet. Exempel på sådana aktiviteter är "bad, sagostunder, musik etc. Ännu vanligare är det med gruppbesök — biobesök, biblioteksbesök, utställningar etc.

11.4. Kontakter med föräldrar och andra anhöriga

Besök och permissioner till föräldrahemmet förekommer, men fastställda normer för dessa besök är ovanliga, liksom för när de beviljas.

Besök av anhöriga är inte ovanligt. På nästan 90 % av alla barnhem har de anhöriga, åtminstone efter överenskommelse, kunnat besöka barnhem- met när de så önskat.

1 1.5 Andra institutioner

Många barn bor också på andra typer av institutioner än barnhem. Gravt handikappade barn vårdas ofta på vårdhem. Så t. ex. finns mer än 4 000 utvecklingsstörda barn på olika institutioner, vårdhem, elevhem, special- särskolor och inackorderingshem. Även barn med flerhandikapp vårdasi många fall i andra miljöer utanför föräldrahemmet.

Vårdformen är i många fall nära knuten till, utbildning och träning. Som tidigare nämnts avser barnmiljöutredningen att återkomma i ett senare betänkande med en beskrivning av skolbarnens olika miljöer utanför hemmet. Utredningen kommer i det sammanhanget att behandla institutionsmiljöerna — både för förskolebarnen och för skolbarnen.

16 Lon rr'xllmwl .: _l du *rallllgr växling. ('t Stal

Härligt! Mining 'att lt; "* alla; _: *hnå»f|mu'.tdäu.u.f.t '.'"lLSt'U

' J&Jh . ;.J

'_Elll'l l'l—'!.'.F- ' "in!! I

inåt-. J””Ia: Er?-3 U| .-H*IMHIAM||. '-. |. "2455ng alm

it's t'.

. _;il'a. lll paintmläq ihn -löäs - "i -”-' möh 'u'la. bunt—m

[H 'är. Nr.:-55 .H. .!ng lair SD

är

'v'l

. 131er fs.. rm Bål-n så! lui?

12. Grannskapet

Förutsättningarna för barns utelek och utevistelse har blivit annorlunda genom förändringen i stadsmiljön. När cyklarna (och fötterna) var de huvudsakliga transportmedlen innebar det att huvuddelen av de vuxna var hänvisade att ha arbetet, inköpen och umgänget inom en aktionsradie kring hemmet, som var både psykiskt fattbar och fysiskt åtkomligt även för barnen. Barnen kom på så sätt att naturligt leva sig in i de vuxnas sätt att arbeta och agera. Före bilismens genombrott lekte barnen överallt kring bostaden. Hela stadsbygden utgjorde i större eller mindre grad ett lekområde. Husen var inte så höga — de var fattbara för barnen — och de var alla olika. Gatorna var oregelbundna, prångiga och spännande. Barnens fantasi stimulerades och de visste vem som bodde var. Även på landsbygden levde barnen med i arbetet och hade tillgång till hela naturen för sina lekar.

Det fanns naturligtvis också många negativa inslag i många barns utemiljöer. Bakgårdarna i stadsmiljöerna var ofta osunda, med sina stinkande soptunnor, utedass och feta råttor. Fattigdomen betydde att barnen i stor utsträckning saknade föremål att leka med. Bräder måste användas till nyttigare ändamål än att bli väggar i en koja.

Barn på 1870—talet lekte en mängd olika lekar och danslekar på gatan i byn. Pojkar och flickor, torparbarn och bondbarn (åtminstone småbön— ders barn) lekte tillsammans. Dessa lekar var delvis mycket gamla. Lekar och ramsor lärdes från barn till barn, utan vuxen inblandning. I och med de stora omflyttningarna på 1950- och 1960-talen tappades månghundra- åriga lekar bort. Det kom nya i stället men inte så många. (Eva Lis Bjurman).

12.1. Mål för lekmiljön utomhus

Barnmiljöutredningen utgår från att även lekmiljön utomhus skall främja. samma egenskaper hos barnen som förskolan.

Lekmiljön bör således ”ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar.”

Lekmiljön

"kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till samverkan med andra,i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar.”

Lekmiljön bör vara utformad så att grunden läggs hos barnet

”till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor.”

”Hela vår förmåga att tänka grundar sig på de konkreta erfarenheter vi gör i handling under de första åren av vårt liv. Om vi begränsar barnens möjligheter att handgripligen utforska och experimentera med sin omvärld, så gör vi oss samtidigt skyldiga till att begränsa deras möjligheter till abstrakt tänkande, som blir så viktigt genast de börjar skolan.” (Eva Insulander, lekmiljörådet.)

12.2. Lekmiljöerna utomhus

Det förekommer ofta uppgifter om dåliga lekplatser. Vi får också läsa om barn, framför allt i äldre bostadsområden som saknar skyddade lekställen på grund av trafiken, som är intensiv och blockerar lekplatserna. Men vi vet tyvärr inte hur pass vanliga fantasilösa och trafikfarliga lekplatser är. Vi vet dock att en mycket stor majoritet av framför allt förskolebarnen bor i nybyggda flerfamiljshusområden i första hand utanför Stockholm, Göteborg och Malmö.

Stadsplanerare och andra har bemödat sig om att skapa en trygg och intresseväckande lekmiljö i dessa nybyggda bostadsområden, men flera studier visar att barnen uppenbarligen inte utnyttjar grannskapet för utelek i den utsträckning som man tänkt sig. De fysiska förutsättningarna finns i viss utsträckning, t. ex. för trygg utelek, rörelsefrihet, lekkamrater och i många fall även ganska väl utrustade lekplatser, men ändå lockas inte barnen att gå ut.

En rapport från ett nybyggt bostadsområde, Rosengård utanför Malmö, kan i någon mån förklara varför barnen inte upplever grannska- pet som stimulerande. Det är omöjligt att uttala sig om hur pass representativ beskrivningen är för nybyggda flerfamiljshusområden i övrigt utanför våra större tätorter.

I rapporten konstateras att många av lekplatserna är planerade utan hänsyn tagen till sol—skugga. Bebyggelsen är utformad så att det blir blåsigt. Siktsträckorna är långa, vilket ger tydlighet och monotoni. Detta förstärks av miljöns ensidighet och detaljfattigdom. Miljön är byggd av stora element, husen är stora, rumsbildningarna är stora. Det mesta kan överblickas, allt är förutbestämt, här finns inget att upptäcka.

I rapporten konstateras att närlekplatsen på gården med det största antalet kontakter omgärdas av en manshög buskvegetation, vilket ger både vindskydd och intimitet, medan närlekplatserna på gården med det minsta antalet kontakter ligger helt öppna. Man säger samtidigt att man inte skall överbetona olikheterna. Likheterna är ändå störst: de flacka ytorna, den glesa vegetationen, den knappa och fantasilösa lekmiljön.

Den utrustning som finns används inte av barnen, med undantag av sandlådor och gungor. De allra minsta kan inte använda den och de äldre lockas inte av standardlösningar i form av tanklöst utplacerade lekred- skap. Det saknas flexibla redskap och material att manipulera med. Här finns få eller inga möjligheter till upptäckter bland barnvänliga buskage, jord och vatten. Här finns inga naturliga nivåskillnader. Barnen uppehål- ler sig ofta på gångar och asfalt- eller betongytor, där de inte sällan står rakt upp och ner utan att företa sig något. I rapporten konstateras, att närmiljön inte rymmer tillräckliga förutsättningar för att barnen skall kunna utnyttja den på ett aktivt, konstruktivt och utvecklande sätt.

Även andra studier styrker att barnens rörelseaktivitet mestadels är låg och att endast en mindre del av barnen ägnar sig åt skapande lek.

12.3. Säkerheten i grannskapet

De flesta barnolyckorna i trafiken sker i bostadsområden. Trafikolycka- fallen svarar för den största dödligheten bland alla barnolycksfall.

Antal personer

700

600

500

400

300

200

100

Samtliga dödade eller skadade aktiva trafikanter

————— Gående

————— Cyklister Diagram 30. Antalet dö- _________ Mo pedföra re dade och skadade perso- ____________ Mc.förare ner i olika åldrar och tra- ............ anförare fikantgrupper. 1966.

Olycksfallsfrekvensen har också ökat, vilket beror på en högre trafikin- tensitet.

Trafikolycksfallen (diagram 30) är vanligast under den ljusa årstiden. I småbarnsåldern sker över 70 % av alla olyckor då barnen lämnas ensamma, 25 % sker i ”det obevakade ögonblicket” och knappt 5 % då barnen är i sällskap med vårdnadshavare.

De vanligaste olyckorna är cykelolyckor. En undersökning visar att hälften av barnen i förskoleåldern kan använda sina cyklar på trafiksäkra platser, medan hälften får använda gator och trottoarer för cykelåkning.

Barnolyckorna är många gånger fler i områden utan trafikdifferentie- ring än i områden med differentiering. I nyligen uppförda områden förekommer endast 5 trafikolyckor per 10 000 barn, medan man i äldre bostadsområden finner 28 olyckor i trafiken på 10000 barn (Owe Petersson).

12.4. Barns tillgång på andra vuxna än föräldrarna i grann- skapet

En av de främsta anledningarna till att barn i så liten utsträckning tycks ägna sig åt konstruktiv och skapande lek är att de har så få vuxna i miljön att stimuleras av.

PBU ( den psykiska barn- och ungdomsvården) i Hallunda, ett modernt bostadsområde utanför Stockholm, hade på två veckor 400 besök av barn mellan tre och sexton år. De var ofta där hela dagarna. ”Dom följer oss som skuggor”, sade psykologpraktikanterna. ”Dom kommer hit och vill ha kontakt med vuxna, det märks så väl.”

I rosengårdsrapporten kan man konstatera att barnen mycket tydligt dras till de vuxna, som befinner sig i närheten, men att det finns få vuxna och att de som är där inte bryr sig om barnen. Under den vecka man har observerat barnen har ingen vuxen lekt med dem. Vid ett tillfälle har två mammor suttit passivt på sandlådekanten och pratat med varandra. De fungerar bara som övervakare gentemot barnen. På en annan gård leker de få vuxna som är där med barnen, men bara med sina egna barn.

Folk som arbetar på gårdarna har sällan kontakt med barnen. Det finns ett undantag, en vaktmästare på en av gårdarna. Barnen tycker mycket om honom. Man konstaterar i rapporten: ”Han är en ypperlig pedagog. Knappast skulle en utbildad lekledare kunna göra ett bättre jobb.” I rapporten konstateras att utemiljön inte inbjuder till gemensamma aktiviteter. Det finns ingenting planerat för aktiviteter på gården. De olika studier som i övrigt gjorts visar också att vuxna i mycket liten utsträckning vistas ute i bostadsområdet, och att de sällan deltar i eller stimulerar barns lek.

12.5. Organiserad lekverksamhet

Informationen i avsnitt 12.5 är, om inte annat framgår, hämtad från Kommunal tidskrift nr 15, 1975.

I utredningen Barns utemiljö konstateras att från samhällets sida har hittills litet gjorts för att möta barnens egna initiativ till aktivitet och kontakt. [ större skala sker det endast i städernas lekparker med personal.

Organiserad lekverksamhet i kommunala parker har tidigast startats i Stockholm, där den alltjämt har den största omfattningen. Parkleken började sommaren 1937 på nio platser iinnerstaden. År 1975 finns det i Stockholm nära 200 lekplatser med personal. Ungefär hälften är sommarlekplatser. Parkleken är avgiftsfri och öppen för alla barn. Verksamheten är främst inriktad på åldersgruppen 4—l 5 år. Barnen kommer och går som de vill med undantag för de allra minsta, som kan lämnas för tillsyn i barnhagar under ett par timmar.

Kommunal parklek förekommer också i andra större och medelstora städer. Verksamheten har utvecklats i olika former. På en del håll är den i första hand inriktad på mindre barn, t. ex. i Örebro. På andra håll vill man särskilt tillgodose skolbarnens behov av lekmöjligheter. I Göteborg söker man exempelvis genom kvällsverksamhet under våren och hösten intressera större barn och ungdomar. En del städer finner det mest angeläget att ordna parklek under sommaren. Andra driver parklek under våren, hösten och vintern. Ett fåtal städer har öppen lekverksamhet i parkerna i någon utsträckning året runt.

12.5 .1 Bemannade året-runt—lekpla [ser i Helsingborg Ma”! för parkleken Helsingborg har antagit följande målsättning för sin parklekverksamhet:

D ge barn och ungdom möjlighet till utvecklande och meningsfull verk- samhet; l] uppmuntra till självständig verksamhet samt tillfredsställa leklust och kreativa behov; El ge möjlighet till kontakt med olika material och verktyg; samt D fostra till demokratisk livssyn, samarbetsförmåga och hänsynstagande.

Tio bemannade lekplatser

Tio bemannade året-runt-lekplatser finns i Helsingborg med en årlig driftkostnad på ca 900000 kr. Åtta av lekplatserna har bygglek, där kommunen hör till föregångarna ilandet.

Drottninghög

En av dessa lekplatser är Drottninghög. Det finns en ensam anställd på lekplatsen som är öppen måndag—fre- dag kl. 12—18 på vintern och 10—17 på sommaren. Ibland finns

praktikanter som utbildar sig till fritidspedagoger, och under sommaren finns extrahjälp av personal från fritidsgården.

Sin nuvarande utformning (med undantag för de förbättringar som gorts med hjälp av socialstyrelsens medel) har den här lekplatsen fått är 1971 och den har kostat 220 000 kr. att färdigställa. Lekplatsbyggnaden har kostat 120 000 kr. inkl. fast inredning, vatten och avlopp, el och anslutning till fjärrvärme. Resterande 100 000 kr. har omsatts i asfalt, anläggning för bygglek, tennisbana, fotbollsplan, gung- och sandlekplats, eldstad, fasta lekredskap, skidbacke och planteringsarbeten. Andra lekplatser i Helsingborg har också plats för vattenlek, odlingslotter, cykelstigar m. m. Att anlägga en lekplats av den här typen i dag skulle förmodligen kosta ca 350 000 kr.

Att få föräldrarna intresserade av verksamheten har inte varit så lätt hittills. De som oftast följer med barnen till lekplatsen är far- och morföräldrar till de grekiska och jugoslaviska barnen.

Dalhems gård

Man har lyckats bevara själva bondgården, på vars tidigare ägor l970—talsstadsdelen Dalhem nu breder ut sig.

Föreståndaren har här bistånd av två assistenter. Man är välkommen hit också på lördagar och söndagar kl. 12—18. Vardagar är det öppet 13—20.

I ekonomibyggnaden finns gott om plats både för hästar, getter och katter liksom för rutschbana från den forna höskullen och för klätter- ställningar. Hästarna deltar flitigt i verksamheten, minst en gång om dagen knarrar hästkärran iväg på någon utflykt. I huvudbyggnaden finns lekrum, våtkladdrum, ”mysrum” med öppen spis och ett lekkök. På gården finns dusch och en fint iordningställd eldplats med låga fasta bänkar i en fyrkant runt om. På bygglekplatsen i lä av logen har en hel liten kåkstad vuxit upp.

12.6. Hur mycket utnyttjar förskolebarnen biblioteket?

I Rosengård har undersökts hur mycket biblioteket utnyttjas av barn i olika åldrar. Två tredjedelar av förskolebarnen säger sig aldrig gå dit, men en tredjedel gör det tydligen ibland. Bibliotekspersonalen konstaterar att det kommer så små barn som 2—3-åringar. Personalen har svårt att hinna med sina vanliga arbetsuppgifter, eftersom det tar avsevärd tid att klä av och på och sköta om de mindre barnen.

12.7. Centrumanläggningen som lekmiljö

I rosengårdsrapporten redovisas barnens erfarenheter av den centruman- läggning som finns i bostadsområdet. Alla servicefunktioner finns

koncentrerade där: handel, post, bank, apotek, systembolag, försäkrings- kassa, barnavårdscentral, socialbyrå, idrottshall, kyrka m.m. Den kom— mersiella servicen dominerar.

De intervjuade förskolebarnen berättar att de brukar gå till centrum antingen med sina föräldrar eller ensamma eller tillsammans med någon kamrat. Man ser många barn som driver omkring ensamma. Förskole- barnen uppger att de går till centrum för att handla godis. Barnen nämner inte att de besöker biblioteket eller företar sig något annat i centrum.

Man säger i rapporten att centrum fungerar som ”en färgsprakande och spännande ö i Rosengårds bostadslandskap”. Det finns vissa möjligheter till vuxenkontakter, som i så hög grad saknas i den övriga miljön. Man konstaterar att centrum i första hand är förknippat med konsumtion av saker och godis.

12.8. Två exempel på bättre grannskapsmiljöer inom flerfa— miljshusområden

12.8.1. Rosengård i Malmö

SOFIA (Socialförvaltningens och Fritidsförvaltningens Integrations- och Aktiveringsprogram i Rosengård) är en försöksverksamhet inom ramen för den generellt förebyggande barn— och ungdomsvården och syftar till att förbättra relationerna mellan människorna i Rosengård, samtidigt som de blir aktiva i förändringen av sin sociala och fysiska miljö. Speciellt är man mån om att åstadkomma en aktiv samvaro mellan olika åldersgrup- per, barn—tonåringar—vuxna.

Eftersom man har kunnat konstatera att åtminstone de mindre barnen ofta leker hela dagarna på höghusgårdarna utan större vuxenkontakt har man ansett det viktigt att sätta in lokaler och personal på dessa gårdar för att ge barnen stimulans, ledning och människor att identifiera sig med. Lokalen på gården fungerar som ett ”hemvist”, ett ställe att träffas på då man vill ha gemenskap. Där leker man med färg och form, sitter och pratar, spelar spel, får hjälp med läxor, läser böcker, bakar bröd, dricker kaffe och mycket annat. Verksamheten riktar sig i första hand till barn i åldern 3—10 år. Men hemvistet är också tänkt att fungera som träffpunkt för gårdens alla invånare, oavsett ålder.

På varje gård har man engagerat två föräldrar som ledare och ansvariga för lokalen. Ledarna bor på samma gård som de arbetar på. Lön utgår för tre timmar per dag under fem veckodagar. Under fem dagar per vecka kommer en fritidsledare till hemvistet från en fritidsgård i grannskapet och deltar i verksamheten tillsammans med föräldrarna. Verksamheten planeras tillsammans och förläggs till tider, som man finner lämpliga (även lördagar och söndagar). Man startade med förmiddagsverksamhet, men efter hand som invånarnas engagemang har ökat har verksamheten utvecklats. Fältassistenterna (2) från en socialbyrå deltar vardera 30 timmar i veckan i hela projektet.

12.8.2. Jönköping

Mitt i Jönköping skall HSB bygga ett flerfamiljshusområde. Fyra låga hus grupperas kring en gård. Barnen skall få ett eget lekrum i ett av husen. På gården får de en bassäng med fontän och dusch. Där blir det också sandlådor, rutschbana, klätterställningar, gungor, lekbord, Iekkoja, hopp- hage, schackspel och regnskydd. Flera gemensamhetslokaler kommer att överlämnas till den bostadsrättsförening som kommer att bildas. Medlem- marna får sedan själva bestämma vad de vill använda dem till, t. ex. hobby, fester, möten (ur artikeln i Svenska Dagbladet).

12.9. Lekmiljörådet

Lekmiljörådet inrättades år 1971. Det har elva ledamöter och är knutet till socialstyrelsen. Det åligger lekmiljörådet att verka för

El att ändamålsenligt lekmaterial tillverkas och saluförs Cl att goda lekmiljöer skapas l:] att skydds- och säkerhetsaspekterna vid barns lek därvid tillgodoses El att sprida upplysning om lekens betydelse för barns och ungdoms ut-

veckling El att främja undersökningar och försöksverksamhet rörande lekmiljöer

och lekmaterial

Rådets verksamhet skall rikta sig till föräldrar och barn, kommuner, personal vid institutioner för barn, dagbarnvårdare, producenter och inköpare av lekmaterial och andra. Lekmiljörådet har ett anslag för budgetåret 1974/75 på ca 500 000 kr.

12.10. Krav på utemiljö för byggnadslov och stadsplan

Informationen i avsnitten 12.10 och 12.11 är hämtad från Kommunal tidskrift nr I5, 1975.

12. l 0. 1 'Tarkeringsu trymme ”för barn

I byggnadsstadgans ä53 finns en relativt ny bestämmelse (fr.o.m. 1.7.1972) som är ett resultat av utredningen Barns utemiljö. Där står bl. a.

”Inrymmer byggnad mer än två bostadslägenheter skall på tomten finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse om sådan kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet”.

Denna lagtext utökas från den I januari 1976 till att gälla även småhus. Med den nya formuleringen skall antingen den egna tomten vara så stor att den är lämplig för lek, eller också skall lekytor finnas på en för flera bostäder gemensam tomt.

l2.10.2 Svensk byggnorm

Lagtexten ger ingen ledning för när utemiljön kan anses vara godtagbar. Planverket har därför gemensamt med bostadsstyrelsen utfärdat förslag till föreskrifter, råd och anvisningar som mer i detalj beskriver hur utemiljön på tomtmark skall se ut för att godkännas i samband med byggnadslov.

Dessa normer, som ingår i den nya upplagan av Svensk Byggnorm, skall träda i kraft från nyåret 1976. De ersätter då de rekommendationer som finns i bostadsstyrelsens God Bostad -64 och som gäller i dag för statligt belånade hus.

Några skillnader i innehållet finns inte, men karaktären ändras. God Bostad var rekommenderande — Svensk Byggnorm är dels bindande föreskrift beträffande funktionskrav, dels ger den exempel på godtagbara lösningar.

Absoluta krav

Absoluta krav — föreskrifter — för ytor för lek och utevistelse på tomtmark blir från den 1 januari 1976:

att de skall vara lätt tillgängliga

att man skall nå dem trafiksäkert

att deskall vara väl solbelysta att de skall vara utformade så att olyckor undviks att en del av ytorna skall vara tillräckligt stora och särskilt lämpliga för småbarn och vuxna och ligger inom entréområdet; som entréområde räknas område inom 50 m från entré att en del av ytorna skall vara tillräckligt stora och särskilt lämpliga för äldre barn och vuxna och ligga inom närområdet; som närområde räknas område inom 150 m från entré.

DDDDD

EI

Småbarnslekplats

Om en småbarnslekplats uppfyller följande godtas den vid byggnadslovs- granskningen:

El ligger inom 50 m från varje entré på en plats som får flera timmars sol vid höst- och vårdagjämning l] är 100—200 m2 till ytan, uppdelad eller samlad C] är avsedd för högst 30 familjelägenheter l:] har en eller flera sandlådor om sammanlagt 20 rn2 [I har sittplatser för vuxna El kan fungera för bollek, cykling, Vinterlek, klätterlek El är skyddad mot olycksrisker.

Men småbarnslekplatsen kan också godtas i ett annat läge med ett annat utförande, om byggnadsnämnden anser att det finns särskilda skäl till detta och att föreskrifterna ändå följs. För avvikelser från föreskrifter- na krävs dispens.

Kvarterslekplats Om planen innehåller en kvarterslekplats kan den godkännas om den

El ligger inom 150 m från varje entré Cl är I 500—2 000 m2 till ytan, uppdelad eller samlad El är avsedd för högst 150 familjelägenheter D kan fungera för klätterlek, bollek, cykling, konstruktiv lek med sand eller byggmaterial och för Vinterlek.

Det framhålls att ett varsamt byggande där de naturliga förutsättning- arna tas tillvara kan ge fina och normenliga ytor för lek och utevistelse.

12.103. Råd och anvisningar för stadsplanering

Hittills har krav vid byggnadslovsgranskningen redovisats. Men vad händer om inte den fastställda stadsplanen är tillräckligt rymlig? Planverket har lagt fram ett förslag till ”Råd och anvisningar för planering av bostadens grannskap”, som har behandlats på bostadsdepar— tementet. Regeringen har medgett planverket att utfärda anvisningar i enlighet med förslaget. Inom en snar framtid kommer således att finnas kvalitetskrav, bl.a. för utemiljön, i samband med att en stadsplan fastställs. För utemiljön kommer då att gälla:

Cl om den användbara friytan inom 50 m från varje entré är 100 m2 per 100 rn2 våningsyta så skall den godtas.

Det ger en garanti för att det inte senare blir problem att göra lekplatser och få godkända byggnadslovshandlingar. Visserligen kan andra mått på friytor också godtas om förhållandena motiverar detta. Men om en plan har ovan angivna ytstandard skall den inte kunna underkännas av detta skäl.

12.10.4. Bättre lånemöjligheter

De statliga lånen för finplanering av tomtmark uppgår i dag till 15 kr. (plus index från 1968) per m2 friyta, dvs. yta som inte upptas av byggnad eller parkering. Beloppet är dock maximerat till 3 000 kr. per lägenhet. Tillägg kan efter prövning utgå för utrustning med 10 kr. per m2 våningsyta, dock högst 1 000 kr. per lägenhet.

Om de gamla rekommendationerna i God Bostad görs om till föreskrifter i Svensk Byggnorm kommer lånemöjligheterna sannolikt att förbättras.

Bostadsstyrelsen gör under hösten 1975 en översyn av dessa belopp och räknar med att de skall vara uppjusterade till nyåret 1976, dvs. samtidigt med att den förändrade 553 i byggnadsstadgan och Svensk Byggnorms nya utgåva träder i kraft.

12.1 1 Bidrag till förbättring av boendemiljön

Under år 1974 har staten genom fördelning av socialstyrelsen satsat 45 milj. kr. på att förbättra barns boendemiljö, och landets kommuner och byggherrar har spenderat lika mycket. För budgetåret 1975/76 har anvisats ytterligare 30 milj. kr. för samma ändamål. Fr.o.m. den I juli 1975 fördelar bostadsstyrelsen bidrag till förbättring av boendemiljöer i områden byggda före år 1975. En särskild boendemiljödelegation har tillsatts för att leda verksamheten.

Bostadsstyrelsens bidrag blir dock inte speciellt inriktade på barns utevistelse utan gäller alla åldrar och dessutom både utemiljö och lokaler. Bidragen utgår i första hand till förbättring av den fysiska närmiljön i flerfamiljshusområden med uthyrningssvårigheter.

Bidragen kan utgå till åtgärder av många olika slag beroende på vilka brister som råder i området. Det kan gälla områden där det saknas möjligheter till kontaktskapande verksamhet och attraktiva naturliga samlingspunkter. Det kan gälla områden där existerande markutrymmen är små, enformiga och farliga och där gemensamma lokaler saknas eller är otillgängliga och otrivsamma och där hemkänsla, identifikation och gruppbildning försvåras genom miljöns torftighet och monotoni.

I sådana områden kan man få bidrag för att t. ex. skapa nya lättillgängliga hobby- och fritidslokaler i kombination med tvättstuga eller i anslutning till lek- och andra uteplatser, antingen genom nybyggnad av lokalpaviljonger eller ombyggnad av tomma lägenheter i markplanet.

Man kan få bidrag för att skapa behagliga sittgrupper i anslutning till bostadshusens entréer, gräsplaner för bollspel och utevistelse, anordning av dusch, reparationsplatser, trädgårdstäppor, m. m. Bidrag kan även utgå till plantering av träd eller annan vegetation, upprustning av lek- och uteplatser, uppläggning av vallar och jordkullar för att bryta monotoni och skapa lekmöjligheter. Det kan också bli fråga om att förbättra klimatet och rumsbildningen genom plank, pergola, regnskydd, osv. I områden med olämplig trafikföring, buller och luftföroreningar kan man få bidrag till att exempelvis stänga av bilgator och reservera dem för gång- och cykeltrafik eller omvandla dem till Iek- och andra uteplatser.

IV högexploaterade områden och områden med speciella sociala problem kan man få bidrag till anläggningar som normalt betraktas som överkvalitet, t. ex. simbassäng, specialutformade och utrustade lokaler och motsvarande anläggningar för normalt större befolkningsunderlag. Bidrag till förbättring av skol-, fritidshems- och daghemsgårdar kan utgå om de är integrerade i bostadsområdet och tillgängliga för dess invånare. I övrigt kan man inte få bidrag till överkvalitet eller institutioner.

Kommuner, ägare till flerfamiljshus och samfällighetsföreningar (t. ex. gruppbyggda småhus) kan söka och få bidrag. De kommer att uppgå till högst 50 % av den kostnad för åtgärder som bostadsstyrelsen godkänner men högst 1 000 kr. eller om särskilda skäl föreligger högst 2 000 kr. per berörd lägenhet.

För att resultatet skall bli bra är det viktigt att de boende engagerasi planeringen och får inflytande över åtgärdernas utformning.

Den som söker bidrag för förbättringar i områden med hyreslägenheter skall samråda med organisation av hyresgäster innan ansökan om bidrag lämnas in.

12.12. Några synpunkter på hur lekmiljön utomhus skall kunna förbättras

"I grund och botten skall vi inte ha lekplatser ...” (Eva Insulander, lekmiljörådet.)

”Barn behöver plats, det är första kravet. Plats som inte är cementerad med regler, förbud och ömtålighet, utan utrymme som erbjuder möjlig- heter i stället för färdiga alternativ. I dag är lekplatser och barnmiljöer rikt eller glest besatta med klätterredskap, rutschbanor, gungor och karuseller. Ofta är det lekredskap som är dyra och med dokumenterade olycksfallsrisker, men framför allt är det redskap huvudsakligen avsedda för ensamlek eller tävlan. Och visst, vi lever i ett samhälle där konkurrens och tävlan mellan enskilda individer är hörnstenar. Men är det vad vi ville?” (Torgny Gustavsson.)

”Man förbättrar inte barns utemiljö nämnvärt genom att bara utrusta miljön med lekredskap. En tät lövskog, en mjuk grässlänt, ett spännande fågelsnår, gräs, stenar, rötter, insekter, pinnar, prasslande löv, rännilar av vatten, lera och jord är mycket viktigare miljöinslag än gungor och rutschbanor” (Eva Insulander, lekmiljörådet).

”Men hur många tänker på att ett skogsparti med en glänta kan vara en utmärkt kvarterslekplats? En yta för bollspel behöver inte vara en regelrätt hårdgjord bollplan, klätterlek behöver inte ske på klätterställ- ningar, konstruktiv lek ärinte enbart något som tillhör stora sandbassäng- er” (Gunilla Wästlund, planverket).

”Satsa i stället på lekplatser som lockar både barn och vuxna. Vi vuxna skall inte skämmas för att vi inte vill gunga och leka längre . . . Men det finns saker som är kul för både barn och vuxna och som de kan göra tillsammans: pingis, badminton, drakflygning, odlingar, . . . Satsa på en . . . leklada i varje stadsdel, med en lekledare. Det blir en fin träffpunkt för barn och vuxna" (Eva Insulander, lekmiljörådet).

"Ungar vill syssla med lerpölar, med skrot och skräp och gamla brädstumpar, med upphittade mattbitar eller trasiga barnvagnsunderre- den. I våra trötta vuxenögon blir detta så lätt värdelöst och oestetiskt strunt. Det rensas bort, och ungarna ges ”pedagogiska leksaker” i stället. Vi glömmer att just det ofärdiga i några brädlappar, en lätt möglig filt och en bit rostig ståltråd är det spännande, det som ger möjligheter — till en hydda, ett segel på flotten, till en flagga eller en utflykt i det gröna med lägereld. Indiantältet med färdigtryckta bilder på duken och fina bambustänger, vilket köps i leksaksaffären, är redan påhittat” (Torgny Gustavsson).

”Det är en svårarbetad opinion från föräldrar som inte tillåter skräp. Men det borde vara lika naturligt att ha en ”skräplåda” utanför huset som en sandlåda. En skräplåda dit barnen kunde ta alla grejer som de hittar och där även fastighetsskötaren kan lägga deras grejer . . . Detta skräp är viktigt för barnen. För dem är det material de kan experimen- tera, fantisera och pyssla med” (Nic Nilsson).

13. Omsorg om förskolebarnen

För vissa barn är daghemmet eller familjedaghemmet en minst lika påtaglig miljö som hemmet, eftersom många av barnen vistas där huvuddelen av sin vakna tid. Även för de barn som finns i förskolans deltidsgrupp innebär förskolan ett betydelsefullt inslag i deras vardags— situation och påverkar deras uppväxtvillkor.

_Det finns både kommunala och privata omsorgsformer. De privata vet man i stort sett ingenting om, varför utredningen lämnar dem utanför sin beskrivning. De kommunala formerna är förskola (heltidsförskola och deltidsförskola) och familjedaghem. Heltidsförskolan eller daghemmet är öppet i allmänhet under 10—12 timmar per dag, medan deltidsgruppen omfattar tre timmar per dag fem dagar i veckan. Familjedaghemmen är en omsorgsform som innebär att enskilda hem tar emot barn under dagen eller viss del av dagen.

Kapitlet om omsorgsformer för förskolebarnen har disponerats på så sätt att först redovisas de allmänna förutsättningarna för samtliga omsorgsformer. Utredningen redovisar därefter vissa fakta om barnen i heldagsomsorgen, t. ex. antal barn och ålder, socioekonomisk bakgrund och vistelsetider. Fakta pekar på skillnader i så gott som samtliga avseenden mellan daghem och familjedaghem. Sedan följer separata avsnitt om daghemmet resp. familjedaghemmet, som beskriver barn- gruppens storlek och sammansättning, personalen, aktiviteter, kontakter med andra och hälsovården. Deltidsförskolan redovisas för sig, liksom också förskoleverksamheten för vissa grupper av barn — invandrarbarn, barn i glesbygd och handikappade barn.

13.1. Mål för samhällets omsorg om barnen i förskoleåldrarna

13.1.1. Övergripande mål Historisk tillbakablick

Samhället har kommit att överta en fostrande roll också för de yngre barnen. Barntillsyn i samhällets regi förekom inte annat än i enstaka fall förrän i slutet av 1930-talet. Utvecklingen uppmärksammades av 1940

års Skolutredning som menade att samhällets sociala och pedagogiska omvårdnad om de unga måste utvidgas till att gälla utvecklingsskedena både före och efter skolåldern.

”Tidigare har uppmärksamheten huvudsakligen riktats på spädbarns- åldern och på skoltiden, men mellan ettårsåldern och sjuårsåldern har barnen varit mindre föremål för samhällets omsorger. Nu bör särskilt den s.k. förskolåldern mera än som hittills varit fallet uppmärksammas, ej blott ur social utan även och ej mindre ur pedagogisk synpunkt. Mycket tyder på att denna ålder just nu kommer att stå i intressets förgrund på ett helt annat sätt än tidigare.”

Hur skulle då förskolorna se ut? 1940 års Skolutredning menade att verksamheten där skulle ha ”en för barnens själsliv utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning”. Undervisning i vanlig mening borde inte förekomma. Barnen skulle dock sysselsättas med sådana övningar som var ägnade att främja och klarlägga deras skolmognad.

1946 års kommitté för den halvöppna barnavården angav ingen direkt målsättning för den verksamhet som skulle bedrivas i bamstugor och förskolor. Ställningstagandet till en utbyggnad av bamstugor och förskolor var ”en kompromiss mellan barnets rätt till sin moder och familjens behov av bättre ekonomi genom hustruns förvärvsarbete, moderns behov av arbete utanför hemmet och arbetsmarknadens krav, att kvinnorna kvarstår i förvärvsarbete även medan barnen äro i förskoleåldern".

Kommittén menade att man vid planering av verksamheten inte skulle utgå från schabloner om vad vuxna ansåg vara bäst för barnen, inte heller från ett krasst ekonomiskt tänkande, utan från barnen själva — från deras livsbetingelser i olika ålders— och utvecklingsstadier. Det var viktigt, menade kommittén, för barn i tätorter och städer, ”om de mera allmänt kunde få tillfälle att inom förskolans ram i samarbete med hemmen lära sig den svåra konst, som heter anpassning till samhället, skola och livet”.

Bamstugeu tredningens mål

Några direkt uttalade mål för hur förskoleverksamheten i samhällets regi bör utformas och vad samhället vill med barnen finns inte klart utsagda förrän 1968 års barnstugeutredning lade fram sina två betänkanden om förskolan.

Förskolan skall enligt barnstugeutredningen ersätta familjens funktio- ner på en rad olika områden, nu när familjen, genom samhällsförändring- ar, fått en annan roll. Förskolan skall skapa kontakter mellan barn och mellan barn och vuxna, skapa förståelse för olika livsmönster, ta vara på utvecklingsmöjligheter och anlag hos barn från alla miljöer och låta dem komma till fullt uttryck i samhället, ge barn med sämre utgångsläge extra stöd, fungera som kontaktcentrum för barn och deras föräldrar.

Både barns och föräldrars behov bildar utgångspunkten för förskolans övergripande mål. Detta innebär ”att varje barn bör ha rätt att erhålla sådana livsbetingelser att det ges förutsättningar att utveckla sina möjliga tillgångar. Målet för förskolan bör också innefatta vad fostran av barnet

bör leda till på sikt, för individens del, för individen i förhållande till andra individer och i relation till det samhälle individen skall leva och medverka i”.

Förskolans övergripande mål formulerar barnstugeutredningen på följande sätt:

”Förskolan bör sträva efter att i samarbete med föräldrarna ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar.

Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen och hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till samverkan med andra, i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar.

Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor.”

De övergripande målen för förskolan skall i möjligaste mån tillämpas också på familjedaghemsverksamheten. Bamstugeutredningen säger:

”

. är det viktigt att ge familjedaghemmen förutsättningar att i realiteten fungera som goda komplement till förskolan. Det måste innebära att den målsättning som förskolan ska realisera i största möjliga utsträckning bör tillämpas på familjedaghemsverksamheten.”

13.1.2. Mål för det pedagogiska arbetet

Till de övergripande målen har barnstugeutredningen valt tre utvecklings- områden. Förskolan skall ge förutsättningar för att barnen utvecklar:

El jaguppfattning, dvs. hur barnen ser på sig själva och upplever sig själva i förhållande till andra människor och hur de upplever sina utveck- lingsmöjligheter Cl kommunikationsförmåga, dvs. barnens förmåga att förmedla och ta emot information med hjälp av språk, ansiktsuttryck, ljud och rörelser samt genom teckningar, målningar m. m. Cl begreppsbildning, dvs. barnens förmåga att begripa och använda sig av system, relationer, kategorier m. m. Det är i samspel med människorna i barnens omgivning som barnens jaguppfattning, kommunikationsförmåga och begreppsbildning uppkom- mer och vidareutvecklas. På olika sätt är de tre områdena beroende av varandra och griper in i varandra. Därför förekommer inte jaguppfattning utan kommunikationsförmåga och begreppsbildning är i sin tur beroende av kommunikationsförmågans utveckling.

Ömsesidighet och respekt föder självrespekt. Självrespekt är nöd- vändig för att individen en dag skall våga tilltro sin egen uppfattning något värde, om hon skall våga ta personligt ansvar. Dessutom, den som blir respekterad av andra, lär sig visa respekt för andra. Medan respekt sålunda utgår från ömsesidighet, så baserar sig auktoritetstro på underordnande.

(Rita Liljeström)

13.1.3. Ma"! för den fysiska planeringen

Bamstugeutredningen menar att förskolans lokal- och uteplanering vid framtida stadsplanering inte bör ses som en kompensation för vad barn inte kan få uppleva i bostadsområdet i övrigt. Däremot kan en sådan lösning bli nödvändig i redan uppbyggda områden. Utredningen säger på ett annat ställe: ”Planeringen måste sålunda mera utgå från barns olika behov. Barnens Iekyta får inte bli en restpost som tar sig uttryck i ensidigt utformade, trånga och omgärdade lekplatser”. Bamstugeutredningen säger vidare:

”Avståndet mellan barnets bostad och förskola bör inte vara långt. Det är viktigt att förskolan finns i barnets bostadsmiljö och utgör en integrerad del av livet där.”

”Det är också en fördel om förskolan kan läggas i närheten av de ställen, dit människor har naturliga ärenden och där det finns vissa mindre arbetsplatser.”

”Förskolan bör ha en bra och tillräckligt stor naturlig tomt, där det går att göra i ordning en bra utemiljö för barnen.”

”Förskolan bör också, där så är möjligt, kunna ligga i anslutning till eller inrymma funktioner för andra än förskolans barn och personal.”

”[ möjligaste mån bör man eftersträva att lokalisera förskolan så att barn från skilda sociala miljöer kan integreras.”

Bamstugeutredningens mål för den fysiska planeringen måste rimligen också gälla familjedaghemmen.

13.2. Förskolelagen och förskoleplanen

Sedan den 1 juli 1975 gäller lagen om förskoleverksamhet — förskole- lagen. Enligt denna skall kommunerna anvisa plats i förskola för alla barn i kommunen från det år då barnet fyller sex år. Förskolan för sexåringarna omfattar minst 15 timmar per vecka eller totalt minst 525 timmar per år. Även för barn yngre än sex år har kommunen skyldighet att anvisa plats i förskola, om barnet av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd och stimulans för sin utveckling.

Kommunen skall vidare så långt möjligt ansvara för att de barn, vilkas föräldrar förvärvsarbetar eller studerar, får sitt behov av omvårdnad tillgodosett genom förskola, familjedaghem eller på annat sätt.

Kommunen åläggs dessutom att upprätta planer för utbyggnaden av förskoleverksamheten. I dessa skall redovisas behovet av förskoleverksam- heten under en kommande femårsperiod, och på vilket sätt och i vilken utsträckning behovet av daghem, deltidsgrupper, familjedaghem etc. skall tillgodoses.

Förskoleplanen skall grundas på den förväntade befolkningsutveckling- en, på det förväntade antalet barn till förvärvsarbetande och studerande kvinnor, på antalet barn med ensamstående förälder och på antalet barn med särskilda behov. Alla dessa barn kommer emellertid inte att behöva plats i olika kommunala omsorgsformer, utan kommunfullmäktige har

att utifrån kunskapen om det förväntade antalet barn — det teoretiska behovet — ta ställning till hur stor andel av barnen som skall kunna

anvisas plats. Bamstugeutredningen har menat att man bör täcka 75—90 % av det teoretiska behovet.

För att olika politiska, fackliga och andra lokala organisationer i kommunen skall få möjlighet att lämna sina synpunkter på förskoleplanen innan den beslutas av kommunfullmäktige, bör kommunen utarbeta ett enkelt informationsmaterial som distribueras i god tid före fullmäktiges beslut. Materialet bör finnas tillgängligt i några månader innan beslut fattas.

13.3. Ekonomiska förutsättningar för den kommunala barn- omsorgen

Vad kostar den kommunala barnomsorgen?

Man räknar med att en plats i daghem i dag kostar brutto ca 19 000 kr./plats och år att driva. Kostnaden för en familjedaghemsplats för barn i förskoleåldrarna är ungefär 15 000 kr./år och för barn i skolåldrama ca 7 000 kr./år. En plats i deltidsförskola kostar ca 7 000 kr./år.

Förskolan och familjedaghemmen finansieras, liksom många andra kommunala åtaganden, genom kommunalskatten, statsbidrag och avgifter från dem som utnyttjar servicen. Undantagen från avgift är den allmänna förskolan, som enligt förskolelagen skall vara avgiftsfri.

Med den avgiftskonstruktion som Kommunförbundet rekommenderar kommunerna att använda och som nu används i ett stort antal kommuner, beräknas skatteintäkter och statsbidrag täcka 85 % av den totala kostnaden för daghemsverksamheten och föräldraavgifter 15 % av kostnaden,

S ta tsbidrag

Statsbidragen för främst daghemmen har höjts kraftigt under senare år. Fr. o. m. den I juli 1975 utbetalas för byggande av daghem 7 500 kr. per plats i anordningsbidrag och lika stort belopp, 7 500 kr. per plats och år, i driftbidrag.

För deltidsförskolan utgår driftbidrag med 1 200 kr. per barn och är utifrån endera av två beräkningsgmnder. Antingen utgår bidrag för det antal 6—åringar som är inskrivna i kommunal deltidsgrupp eller daghem och som överstiger 90 % av det sammanlagda antalet 6-åringar i kommunen. Beräkningsgrunden kan i stället vara det ökade antalet 6-åringar som bereds plats i kommunal deltidsgrupp i förhållande till det antal 6-åringar som var inskrivna i motsvarande verksamhet vid ingången av maj månad 1973. För kommunerna i glesbygd gäller särskilda bestämmelser. Statsbidrag till familjedaghem kan på vissa villkor utgå med 35 % av kommunens bruttokostnader för verksamheten. Villkoren är att familje- daghemmen skall vara godkända av bamavårdsnämnden/sociala central- nämnden och att dagbarnvårdama skall vara anställda av kommunen enligt kollektivavtal.

För barn i åldrarna fyra och fem år som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling kan statsbidrag också utgå i form av driftbidrag. Bidragets storlek är 1 200 kr. per barn och år, dock för högst IO % av antalet barn i dessa åldrar.

F ö ra" ldraa vglfter

Kommunen får intäkter för daghem och familjedaghem också genom föräldraavgifter som tas ut för de barn som deltar.

För barnen uttas en dagavgift av föräldrarna, som grundar sig på föräldrarnas inkomster. Många kommuner använder sig av den konstruk- tion som Kommunförbundet rekommenderar när de bestämmer avgiftens storlek. Denna innefattar två skilda taxor, taxa A som bygger på principen om avgift per närvarodag och taxa B som bygger på principen om en fast del — abonnemangsavgift, och en rörlig del -— närvaroavgift.

Taxa A rekommenderas i första hand. För ett urval inkomstnivåer ger denna taxa följande föräldraavgift:

Brutto- Avgift kr./barn och närvarodag om i familjen finns inkomst kr./mån. 1 barn 2 eller flera 2 barn på 3 barn på barn varav 1 på daghem/ daghem/ daghem/famil- familje- familje- jedaghem daghem daghem

—1 500 3 2 2 2

2 101—2 300 7 5 4 3 3 201—3 500 12 10 6 4 4 401—4 700 16 14 8 6 5 101—5 500 18 16 9 6 6 301—6 700 21 19 11 8 7 201—7 700 23 21 12 8 8 201 — 25 23 13 9

Taxa B är en alternativ avgiftsform. Denna taxa är inte tillämpbar på familjedaghemmen. Lägsta avgift för endast 1 barn i barnomsorgen är här 2 kr. per närvarodag vid inkomst upp till 1 500 kr. per månad. Lägsta abonnemangsavgift för endast ett barn i barnomsorgen är 20 kr. i månaden upp till en inkomst av 1 500 kr. per månad.

Högsta avgifter uttas av föräldrar med inkomster överstigande 8 201 kr. per månad. Avgifterna är här för ett barn i barnomsorg 13 kr./närvarodag och 240 kr. i abonnemangsavgift, för två barn i barnomsorg 7 kr./närvarodag och 120 kr. i abonnemangsavgift.

Båda taxekonstruktionerna grundas på bruttoinkomst. För föräldrar med ”udda” arbetstider är principen att de i avgiftshän- seende inte skall komma i sämre ställning än om deras arbete varit förlagt till vardagar och dagtid. Detta innebär t. ex. att de inte skall behöva betala extra avgift om barnet kräver tillsyn under kvällar och helger.

13.4" Statliga rekommendationer

Socialstyrelsen är central tillsynsmyndighet för förskolan och familjedag— hemmen. I den egenskapen har socialstyrelsen bl. a. att utfärda rekom- mendationer och anvisningar för verksamheten. Dessa rör t. ex. personal- dimensionering och personalsammansättning, gruppstorlekar och lokal- planering. Barnmiljöutredningen kommer i den fortsatta redogörelsen att i korthet beskriva dessa rekommendationer och anvisningar under resp. avsnitt.

Det av barnstugeutredningen föreslagna pedagogiska programmet innebär förändringar för förskolan. Det är ett delvis nytt innehåll i verksamheten, annorlunda gruppstorlek och sammansättning av bam— gruppen, ett nytt arbetssätt för personalen genom arbetslag i stället för en hierarkisk personalsammansättning, placering av barn med särskilda behov i vanliga barngrupper och vidgat föräldrasamarbete.

Det nya i verksamheten ställer stora krav på personalgruppen och andra berörda. Socialstyrelsen har därför påbörjat ett arbete med en arbetsplan för förskolan, där barnstugeutredningens mer principiella diskussioner och teoretiska pedagogiska resonemang kommer att ges ett mer konkret innehåll. Tre delar av arbetsplanen har publicerats under hösten 1975: Vår förskola, Vi lär av varandra och Vi upptäcker och utforskar.

13.5. Heldagsomsorgen

13.5.1. Tillgången på platser i heldagsomsorgen Antal barn

Det finns omkring 110 000 barn i förskoleåldrarna inskrivna i daghem och kommunala familjedaghem (1974). Drygt 60 000 har plats på daghem och resten vistas i familjedaghem.

Av samtliga barn i förskoleåldrarna har 14 % heldagsomsorg i daghem eller i familjedaghem. 8 % av alla barn i åldrarna 0—7 år har plats i daghem och 6 % har plats i kommunala familjedaghem.

Enligt SOMI — socialstyrelsens miljöstudie i stockholmsregionen — har 18 % av förskolebarnen tillsyn i privata familjedaghem.

Antal barn i förhållande till förvärvsarbetande mödrar

Enligt arbetskraftsundersökningarna för år 1974 finns i genomsnitt 417 300 barn under sju år är med mödrar som förvärvsarbetar. 53 % av alla barn i förskoleåldrarna har alltså mödrar som förvärvsarbetar. Omkring 280 000 eller 67 % av barnen har mödrar som arbetar mer än 20 timmar per vecka. Endast knappt 26 % av barnen, vilkas mödrar arbetar utom hemmet, har tillgång till en plats i daghem eller familjedaghem. I de fall modern

Diagram 31. Antal platser i den kommu- nala barnomsorgen för barn 0—6 år vilkas mor förvärvsarbetar mer än 20 tim. /vecka. 1 9 74.

0—6 år Totala antalet barn 435.600 varav 253.300 vilkas mor arbetar mer än 20 tim./vecka

Befintlig daghemsplatser för barn under 7 år = 60.414 platser.

Befintliga familje— daghem för barn under

7 år = 53.781 platser

Källa: Broschyr från LO:s familjeråd, ”Så här måste det ordnas för våra barn . . .” 1975.

arbetar halvtid eller mer (20 timmar eller mer) har 37 % av barnen tillgång till daghemsplats eller familjedaghemsplats.

Det finns ett positivt samband mellan tillgång på daghemsplatser och andelen kvinnor som förvärvsarbetar. Det är bara på några få platser som mer än vart tionde barn i åldern 0—6 år har tillgång till plats i daghem. Familjedaghemmen är här oräknade. Hit hör i första hand Stockholm, Malmö, Borås, Örebro och Uppsala. Även vissa lokala arbetsmarknaderi mellersta och norra Norrland samt Gotland uppvisar lika höga värden. I vissa fall kan dessa förklaras av att det finns så få barn i de aktuella åldrarna (ERU).

Kunskapen om barns olika omsorgsformer är begränsad till den kommunala barnomsorgen. Hur omsorgen om alla barn som inte kan beredas plats inom den kommunala barnomsorgen har ordnats är oklart. Familjestödsutredningen har därför diskuterat att göra en övergripande studie med syfte att kartlägga förekomsten och utbredningen av skilda tillsynsformer bland barn med olika hem— och bosättningsförhållanden.

Utvecklingen under de senaste tio åren

Platsökningen inom barnomsorgen har inte kunnat svara mot det allt större antalet kvinnor med barn som börjat delta i arbetslivet. Ändå har utbyggnaden framför allt sedan mitten av 1960-talet varit stor. Från år 1965 till år 1970 har platsantalet i daghemmen nästan tredubblats. Sedan dess har platsantalet mer än fördubblats.

Antalet platser i familjedaghemmen fyrdubblades under senare hälften av 1960-talet. Under 1970-talets första år stagnerade utbyggnaden av familjedaghemmen något, men under år 1974 har återigen en ökning skett.

Tabell 3 visar utvecklingen av heldagsomsorgen sedan år 1965, ställdi relation till antalet barn med förvärvsarbetande mödrar.

Tabell 3. Utvecklingen av heldagsomsorgen "___—___!— Är Inskr. Barn i Summa Barn 0—7 Barn 0—7 Andel barn i barn i komm. fa- är ni. möd- år vilkas barnomsorgen daghem miljedag- rar i arb. mödrar arb. av alla barn med

hem3 kraften minst 20 mödrar som ar- tim.b betar minst 20 tim.d A B c D E %

1965 11 900 11 700 23 600 265 300 139 400c 16,9 1970 34 900 36 600 71 500 387 300 212 800 33,6 1971 40 600 37 400 78 000 399 700 217 000 35,9 1972 49 000 35 500 84 500 401000 219 900 38,4 1973 55 500 36 800 92 300 389 700 210 900 43,8 1974 61 900 43 500 105 400 417 300 225 800 46,7 _______________———————d Källa: SOU 1975 : 62. a Endast förskolebarn B b Dessa siffror inbegriper inte de barn, vilkas mödrar var tillfälligt frånvarande fran

arbetet under mätveckan på grund av semester, sjukledighet el. dyl. C Antalet barn med förvärvsarbetande mödrar har skattats för år 1965. Skattningen

har baserats på antalet förvärvsarbetande kvinnor med barn. d Andelarna är kraftigt överskattade, genom att samtliga barn med tillfälligt frånvarande mödrar ej ingår (se not b).

Men trots en kraftig utbyggnad under senare år finns det fortfarande kommuner, som inte har någon daghemsverksamhet alls. I april 1974 saknade fortfarande 13 av rikets 278 kommuner, dvs. knappt 5 %, barnstugeverksamhet, alltså både daghem, deltidsgrupp och fritidshem. Antalet kommuner som saknade familjedaghem är 47 eller 17% av samtliga kommuner i landet.

Den framtida u tvecklingen

Socialstyrelsens sammanställning av förskoleplanerna Socialstyrelsen har fått i uppgift att sammanställa landets alla förskole- planer. Den första preliminära sammanställningen fram till år 1980 har nu arbetats fram. Följande tabell visar det förväntade antalet barn som behöver daghemsplats och det planerade antalet platser i olika kommuna- la barnomsorgsformer.

Tabell 4. Antal barn med behov av plats i daghem samt det planerade antalet platser i daghem och kommunala familjedaghem

________________———————

År Antalet Planerade Barn Planerade Barn som Barn som barn med daghems— som kan kommunala erbjudas saknar kom- behov av platser erbjudas familje- plats i munal tillsyn platsi plats i daghem komm. fam. daghem daghem daghem

% % %

1976 241000 77 500 32 61200 25 43 1977 248 000 87 500 35 62 100 25 40 1978 254 500 96 300 38 63 700 25 37 1979 261 300 104 000 40 65 400 25 35 1980 111400 66 400

_________,—————————

Det ligger en mängd osäkra faktoreri bedömningen av platsbehovet. Hur stor förvärvsfrekvensen bland kvinnor kan komma att bli är en. Hur många föräldrar som kommer att efterfråga olika former av barnomsorg är en annan. En plötslig ökning av förvärvsmöjligheterna för kvinnor kan få prognosen att helt misstämma. Likaså kan en kraftig ökning av barnomsorgsmöjligheterna innebära att förvärvsfrekvensen för kvinnor med barn kan öka snabbare än beräknat.

Regeringens utbyggnadsplan

Utbyggnadstakten enligt de av socialstyrelsen sammanställda förskole- planerna, innebär för t. ex. daghem en ökning med ca 10 000 platser per år de första åren. Därefter stagnerar utbyggnaden för att mellan åren 1979 och 1980 vara nere ica 7 500 platser.

Regeringen har i diskussioner med Kommunförbundet föreslagit en kraftig utbyggnad av barnomsorgen. Daghemsverksamheten ökas med 100 000 platser under åren 1976—1980. Detta innebär en ökning med i genomsnitt 20 000 platser per år. Takten i utbyggnaden förutsätts successivt öka från omkring 16 000 nya platser är 1976 till ca 24 000 nya platser år 1980.

Familjedaghemmen förutsätts liksom hittills utgöra ett komplement till daghem för förskolebarnen och byggas ut enligt bedömningar som görs lokalt i varje kommun.

För att göra det möjligt för kommunerna att klara utbyggnaden föreslås höjda statsbidrag.

Anordningsbidraget höjs t. o. m. är 1976 till 12 000 kr./plats. Därefter skall samma regler gälla som för statliga lån till lokaler.

Driftbidraget höjs till 14 000 kr./plats för daghem som tillkommer efter den 1 januari 1976. För då befintliga daghem föreslås en annan konstruktion.

Bidraget till familjedaghemmen utgår liksom tidigare med 35 % av kommunens bruttokostnader. Därutöver införs ett grundbelopp per barn, som successivt ökar från 1 000 kr. per barn är 1977 till 2 500 kr. per barn fr. o. m. är 1979 (skrivelse 1975-10-17 från Kommunförbundet).

Svenska kommunförbundet beräknar den totala kostnaden för barn- omsorgen — daghem, deltidsförskola, fritidshem, familjedaghem och barnvårdarverksamheten — under perioden till ca 32 miljarder kr. Av detta betalar staten 15 miljarder, kommunerna 13 miljarder och föräldrarna 4 miljarder kr.

13.5.2. Barnens åldrar

De allra flesta barnen i daghemmen är tre år och däröver. Nästan 70 % är i åldrarna 3—6 år. Resten fördelar sig jämnt mellan åldrarna sex månader och upp till tre år. Den kraftiga utbyggnaden av daghemmen under senare

år har endast i liten utsträckning kommit de yngre barnen till del. Av nytillskottet på platser sedan år 1970 har endast ungefär en fjärdedel tilldelats barnen under tre år.

De yngre barnen har i stället fått plats i familjedaghem. Nästan hela tillskottet av nya platser i familjedaghemmen sedan år 1970 har upptagits av barnen under tre år.

13.5.3. Barnens sociala bakgrund

Tillgången på platser inom daghems— och familjedaghemsverksamheten täcker inte på långt när efterfrågan. Bristen på platser har gjort att kommunerna tillämpar olika principer för förtur till de tillgängliga platserna.

In tagningsprinciper

Familjepolitiska kommittén har frågat daghem om intagningsprinciper. Det faktum att föräldern är ensamstående vårdnadshavare är i de flesta fall det vanligaste skälet till förtur. De ensamståendes barn utgör ca 42 % av barnen. Sociala skäl — nervösa besvär hos föräldrarna, alkoholism, trångboddhet etc. har också i många fall angivits som skäl till förtur till daghem. Låg inkomst är i vissa fall en anledning till att ge plats i daghem. Även barnens medicinska tillstånd anges som ett prioriteringsskäl.

En undersökning utförd vid kulturgeografiska institutionen i Göteborg styrker att andelen barn på daghem med ensamstående vårdnadshavare i många kommuner är hög. I drygt 60 % av de tillfrågade kommunerna (235) är 20—60 % ensamstående vårdnadshavare. (Enkät inom projektet Kommunal planering — med särskild inriktning på förskoleplanering.)

Föräldrarnas inkomster och yrken

1 den undersökning som familjepolitiska kommittén har gjort kan man också utläsa daghemsbarnens föräldrars förhållanden, med avseende på inkomster och yrken. I undersökningen ingår en jämförelse mellan föräldrar som har sina barn på daghem resp. i familjedaghem.

Föräldrarna med barn på daghem har högre inkomster än de föräldrar vilkas barn är i familjedaghem. Detta gäller också för de ensamstående vårdnadshavarna. Inkomster över 4 000 kr. per månad är betydligt vanligare bland männen med barn på daghem än bland männen med barn i familjedaghem. Mer än 20 % av hushållen med två inkomsttagare och med barnen på daghem har en inkomst på över 5 000 kr./mån. Motsvarande för föräldrar med barn i familjedaghem är drygt 10 %.

Att observera är att undersökningen gjorts är 1970, vilket alltså gör att de relaterade siffrorna är föråldrade. Intressant är emellertid de ekono— miska skillnader mellan föräldrar med barn på daghem och i familjedag- hem som föreligger.

En undersökning från Malmö (Daghemsbarn och daghemsmiljö) visar

att ekonomiska skillnader slår igenom även i daghemsgruppen. I områden där medelinkomsten per inkomsttagare år 1974 överstiger 35 000 kr. är nästan hälften av barnen i daghemmen från socialgrupp ]. Knappt 5 % kommer från socialgrupp 3. Barn från socialgrupp 3 finns i stället i områden där medelinkomsten per inkomsttagare understiger 20 000 kr. Den sociala sammansättningen i bostadsområdet återspeglas alltså på barngruppens sammansättning på daghem.

I familjepolitiska kommitténs barntillsynsundersökning har också föräldrarnas yrkesförhållanden undersökts. Kommittén har ansett att denna del innehåller en mängd felkällor, men resultaten kan ändå komplettera redovisningen om föräldrarnas inkomster.

Bland kvinnorna utgör de kontorsanställda en starkt dominerande grupp. Till den hör mer än var tredje kvinna. Därnäst kommer de sjuk- och barnavårdsanställda och de affärs- och serviceanställda. Familjestöds- utredningens undersökning om barns vistelse i daghem och familjedag- hem från år 1974 styrker dessa förhållanden. 60 % av samtliga mödrar och 46 % av de ensamstående mammorna har yrken inom kontors-, vård- och servicesektorerna.

Bland männen förekommer arbetare i större omfattning än bland kvinnorna. Tjänstemännen och akademikerna tillsammans är emellertid betydligt fler än arbetarna.

Både bland kvinnor och män är andelen studerande relativt stor, genomsnittligt över 10 % (familjepolitiska kommittén).

Är barnen i småhus överrepresenterade pa” daghem?

I en av Järfälla kommun gjord undersökning är 1973 framgår att av gruppen förskolebarn som får sin tillsyn ordnad genom kommunalt daghem eller familjedaghem, bor drygt en tredjedel av barnen i småhus, medan knappt två tredjedelar bor i flerfamiljshus. Jämfört med hur den samlade gruppen förskolebarn bor visar detta att gruppen småhusbarn är svagt underrepresenterad.

Gruppen barn med ensamstående föräldrar, som i undersökningen beräknas till ca 30 %, förskjuter proportionerna till flerfamiljshusens fördel, eftersom dessa familjer i de allra flesta fall bor i flerfamiljshus. Om man därför studerar förhållandena bortsett från gruppen barn med ensamstående föräldrar, visar det sig att andelen småhusboende barn i daghem och familjedaghem uppgår till drygt 48 %, dvs. klart över andelen småhusboende barn i förskoleåldern totalt i kommunen. Denna andel ligger på uppskattningsvis 43 %. Det visar sig alltså att barn med två föräldrar som bor i småhus är överrepresenterade i den kommunala barnomsorgen i förhållande till andra grupper.

I samma undersökning studeras även boendeförhållandena för gruppen barn som står i daghemskö. Även i denna grupp dominerar småhusboen- det, 48 % av barnen, att jämföra med ca 43 % småhusboende för hela gruppen förskolebarn i kommunen.

13.5.4. Vistelsetider för barnen i daghem och familjedaghem

Familjestödsutredningen har gjort en kartläggning av barns vistelsetideri daghem och familjedaghem. Undersökningen är gjord på ett urval av 8 000 förskolebarn inskrivna i daghem och familjedaghem, i slutet av år 1974. Drygt hälften av barnen i daghem och familjedaghem har vistelsetider på minst nio timmar per dag. Detta gäller också de minsta barnen. Drygt hälften av barnen under tre år har så långa vistelsetider. Drygt 20 % har tider i barnomsorgen som överstiger 10 timmar. Sådana långa vistelsetider är vanligast bland de yngsta barnen. Ett av fyra barn under tre år har vistelsetider,_överstigande 10 timmar (diagram 32).

Barnens Under 3—4 år 5—6 år Samt- ålder 3 år liga barn 100%

80

60

40

20

10 tim under 6 tim

Diagram 32. Daglig vistelsetid för förskole- barnen i barnomsorgen” efter barnens ålder.

Källa: Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar, SOU 1975:62 . Familjestödsut- redningen.

Barnen i familjedaghemmet har totalt sett längre vistelsetider än barnen på daghem. Vistelsetider på minst tio timmar har nästan en tredjedel av barnen i familjedaghem.

Soda—ekonomiska variationer

Vistelsetiderna för barnen kan relateras till föräldrarnas sociala och ekonomiska situation.

Barn till ensamstående förälder har betydligt längre vistelsetider än barn med två föräldrar. De yngsta barnen med ensamstående förälder har de längsta vistelsetiderna. Två tredjedelar av de yngsta barnen har minst nio timmars vistelsetid och drygt en tredjedel har minst tio timmars vistelsetid i daghem eller familjedaghem. Motsvarande andelar för barn med två föräldrar är nästan 50 % resp. 20 %.

Det finns vidare ett samband mellan barnens vistelsetider och föräldrarnas yrke och inkomster. Barn från socialgrupp 1 har kortare vistelsetider än barnen från socialgrupp 2. Dessa vistas i sin tur kortare tid i daghem och familjedaghem än barnen från socialgrupp 3.

Den allra längsta tiden i daghemmen och familjedaghemmen tillbringar barnen till ensamstående mödrar i socialgrupp 2. I denna socialgrupp finns alla kontorsanställda, men också sjuksköterskor och vissa andra personalgrupper inom vård- och servicesektorerna.

Jämför man barnens vistelsetider med föräldrarnas inkomster finner man att barnen med föräldrar i medelinkomstgrupperna har de längsta vistelsetiderna. Bland låglönegrupperna, som av familjestödsutredningen definierats som de föräldrar där modern och/eller fadern var för sig har en månadsinkomst understigande 2000 kr., har en stor andel barn kortare vistelsetider än nio timmar. I gruppen ingår studerande och deltidsarbetande, som bättre än andra råder över barnens vistelsetider. Detsamma tycks också gälla föräldrar med höga inkomster, som också har förhållandevis kortare vistelsetider för sina barn.

Regionala variationer

Familjestödsutredningen har också funnit regionala variationer för barnens tider i daghem och familjedaghem. Andelen barn med långa vistelsetider — nio timmar eller mer — varierar mellan 43 % och 54 % beroende på region. De längsta vistelsetiderna har barnen i Göteborgs- och Malmöregionerna. I glesbygden förekommer kortare vistelsetider än i kommuner med större närhet till stora befolkningscentra.

Variationer i barns vistelse i daghem och familjedaghem går alltså att hänföra till dels barnens ålder, dels till föräldrarnas socio-ekonomiska situation och till var i landet barnen bor. Det är de yngsta barnen — barnen under tre år — som har de längsta vistelsetiderna. Dessa barns föräldrar har inkomster i intervallet mellan 2 000 och 3 499 kr. och är till stor del ensamstående mödrar med kontors-, vård— eller serviceyrken.

Dessa grupper har alltså små möjligheter att arbeta kortare tid per dag och att, jämfört med föräldrapar, kunna manipulera med arbetstidens förläggning, för att därigenom korta ner daghems- eller familjedaghems- vistelsen för sina barn. De bor dessutom i storstadsregionerna eller i närheten av större orter, där restiderna till och från arbetsplatsen är de längsta och därigenom ofta de mest tröttande.

13.5.5. Öppethållandetider — och föräldrarnas arbetstider

Daghemmen är i allmänhet öppna under 5. k. normal arbetstid. De öppnar 6.30 och 6.45 på morgonen och stänger 1800—18.30. Flertalet daghem (94 %) är öppna mellan 8,5—12 timmar. Daghem med förlängt öppethållande på morgnar och kvällar, och daghem öppna på helger och nätter saknas nästan fullständigt.

En stor andel föräldrar arbetar på tider, som är annorlunda förlagda på dygnet än normalarbetstiden. Föräldrar som i dag arbetar sådana tider utnyttjar förmodligen familjedaghem i stor utsträckning. Hur vanligt detta är vet man emellertid inget om. En undersökning om familjedag- hemmen i Lidingö visar att i nära hälften av familjedaghemmen har det hänt att dagbarnen någon gång övernattat, och i 30% av familjedag— hemmen har det förekommit att dagbarnen vistats över veckoslut.

Många föräldrar saknar över huvud taget möjligheter att ordna tillsyn av barnen under udda tider. En undersökning visar att vid Avesta järnverk får många av förskolebarnen klara sig ensamma helt utan tillsyn under viss tid av dygnet. Vid Borlänge sjukhus går nära en tredjedel av de anställdas 7—12-åringar utan tillsyn vissa delar av dygnet. Flera av dessa barn har dessutom ansvar för att under den tiden också ta hand om småsyskon under sju år (Fackföreningsrörelsen nr 15 /7 5).

Många föräldrar önskar att omvårdnad om barnen kunde ordnas under hela dygnet. En enkätundersökning vid Sandvik AB i Sandviken visar att 57 % av de kvinnliga arbetarna och 69 % av de tjänstemannaanställda kvinnorna vill ha någon form av dygnet-runt-öppen kommunal barnom— sorg (Fackföreningsrörelsen nr 18/75).

Det hör till mina mardrömmar att tvingas lämna en baby ensam på natten med två ”storebröder” på sex och åtta år som ”barnvakt”.

Genom bullret och larmet hör man ambulanser, brandbilar. Man ser sjuka barn, döda barn, lemlästade barn. Man hör gråt, rop på

mamma. Man har inte ens en telefon. Vi fick helt enkelt inte ha t. ex. en

telefonkiosk inne på fabriksområdet. (Marit Paulsen)

Bamstugeutredningen redovisar erfarenheterna från några försök med daghem med förlängt öppethållande och nattöppna daghem. På en punkt tycks försöken givit samstämmiga resultat: de minsta barnen mellan sex månader och upp till fyra år har varit mer känsliga än de äldre barnen och visat störningar. De har oftare varit oroliga, velat sova i den vuxnes säng osv. Andra har reagerat med att t. ex. vägra gå till daghemmet på dagen.

Att vilja sova hos mamma och pappa eller att vägra att gå till dagis äri och för sig inte särskilt ovanliga beteenden hos små barn. Huruvida den oro som barnen visar beror på åldern eller på det faktum att barnen sover borta på natten vet man inte. Jämförelser i dessa avseenden redovisas inte. LO skall göra en undersökning av hur föräldrar med olika arbetstider upplever behovet av barntillsyn. En enkät kommer att gå ut till ca 15 000 LO-medlemmar i åldern 20—50 år. I Luleå pågår en undersökning för att främst utreda de skiftarbetandes barntillsynsbehov och effekterna för barn av att sova borta. Undersökningen syftar till att bättre kunna känna till och förstå speciellt utsatta gruppers barntillsynsproblem och till att få underlag för en studie av hur alternativa barntillsynsformer påverkar barnens situation.

Ett ytterligare problem, som måste lösas, är att ge en trött nattarbetan- de förälder och ett piggt utsövt barn rimligare chanser att umgås och ha ett positivt utbyte av samvaron. Det kan t. ex. lösas så att barnet får vara några timmar på daghemmet på förmiddagen medan föräldern sover den nödvändigaste sömnen.

13.5.6. Små barns heldagsomsorg

Sedan lång tid tillbaka har barn kunnat tas emot på daghem från sex månaders ålder. Genom föräldraförsäkringens utsträckning till sju måna- der är förmodligen sju månader nu den vanligaste inträdesåldern. Genom familjestödsutredningens förslag som innebär att föräldrapenning kan utgå under åtta månader, alternativt en arbetstidsförkortning under fem månader, kan en vanlig ålder för barnomsorg utanför hemmet bli åtta månader.

De yngsta barnen placeras i stor utsträckning i familjedaghem. Som nämnts i avsnitt 13.5.2 har nästan hela tillskottet platser i familjedaghem sedan år 1970 upptagits av barnen under tre år, medan barnen i dessa åldrar endast tilldelats en fjärdedel av platserna i daghemmen under samma tidsperiod. I många kommuner har spädbarnsavdelningama på daghemmen helt dragits in.

Spädbarnsavdelningar på daghem har i olika sammanhang diskuterats och utsätts alltsom oftast för kritik. I kritiken utgår man ofta ifrån som ett ovedersägligt faktum att barn och föräldrar — helst modern — alltid har det bra tillsammans. Kritikerna menar att de 2—3 första åren är ytterst känsliga och riskerna för bestående känslomässiga, allvarliga störningar i denna ålder är särskilt stora, och att vård i hemmet därför är den bästa lösningen. Barnmiljöutredningen har i avsnittet om barns utveckling redovisat forskning som inte styrker påståendet att vård under

hela dygnet av en person, i första hand modern, är den enda tillfredsställande lösningen för de små barnen.

Spädbarnsavdelningar är dyra. På grund av den högre personaltätheten (se avsnitt 13.6.1 Personalen) kostar en spädbarnsavdelning mer än övriga avdelningar på ett daghem. I många fall har den framförda kritiken av Spädbarnsavdelningar fått legitimera i botten'rent ekonomiska övervägan- den.

De få undersökningar som gjorts av spädbarns vistelse på daghem kan inte anses styrka den kritik som förts fram. Ett kvalificerat daghem med tillräcklig och pedagogiskt väl utbildad personal kan inrymma möjligheter som i många avseenden är överlägsen hemmiljön. Barnen utvecklas gynnsamt och de mår bra och trivs på daghemmet.

Men ofta är resurserna små. Personaltätheten är otillräcklig liksom den pedagogiskt utbildade personalen. De barn i Kerstin Sjöbloms undersök- ning av åtta spädbarn på daghem, som har kommit till daghem med sämre kvalitet visar fler tecken på störningar, intensivare och under längre tid jämfört med barnen som kommit till daghem av hög kvalitet. Med daghem med sämre kvalitet avser här Kerstin Sjöblom daghem, som har bristande personalresurser och som dessutom inte diskuterat och formu- lerat en pedagogisk målsättning för sitt arbete.

I barnstugeutredningens betänkande har placering av de minsta barnen i daghem inte ifrågasatts. Introduktionsåldern har emellertid inte fastslagits, utan utredningen menar att denna måste övervägas i varje särskilt fall utifrån familjens ekonomiska situation, sociala omständig- heter och personliga förhållanden. Höga krav måste dock ställas på tillsynen. Det bör vara små barngrupper med egen personal som kan ägna god tid åt varje barn och tillgodose dess individuella rytm vad gäller mat, sömn och lek. Personalgruppen bör också så långt möjligt vara stabil för denna åldersgrupp.

Bamstugeutredningen konstaterar att kunskaper om spädbarnens utveckling och behov fortfarande är bristfälliga, och att effekterna av barns vistelse i förskolan bör studeras för att därigenom få bättre underlag för hur de minsta barnens omsorgsmiljöer bör utformas och hur deras behov bäst skall kunna tillgodoses. I anslutning till sitt uppdrag att pröva familjeförsäkringens längd och utformning — som ju är en fråga som intimt hänger samman med de minsta barnens vistelse på daghem — har därför familjestödsutredningen fått iuppgift att ”pröva erfarenheter- na och de pedagogiska förutsättningarna beträffande småbarnsgrupper i

daghem”.

13.6. De olika miljöerna inom heldagsomsorgen

Miljöerna i daghemmet och i familjedaghemmet är olika. Daghemmen är på ett helt annat sätt än familjedaghemmen utformade med syfte att ge barnen omvårdnad och pedagogisk stimulans. Lokalerna är speciellt

anpassade till verksamheten, där finns utbildad personal och lekmaterial. Familjedaghemmen är av mer skiftande kvalitet och för barn och föräldrars del ofta en osäkrare tillsynsform. Bamstugeutredningen har också ansett att familjedaghemmet under förskolans uppbyggnad skall fungera endast som komplement och i och med förskolans successiva utbyggnad minskar familjedaghemmens uppgift.

En fråga som kan ställas är varför föräldrar föredrar en viss omsorgsform. I en sociologisk studie i Lund — Daghemsbarn och daghems- miljö — har man frågat ”daghemsmödrar” resp. ”familjedaghemsmödrar” varför de föredrar sin omsorgsform. Det visar sig då att en dryg fjärdedel av ”daghemsmammorna” uppger att en anledning är att daghemmet främjar barnets utveckling. Ingen av ”familjedaghemsmammorna” har uppgivit det skälet. Däremot har drygt en femtedel av dem angett som en orsak att familjedaghemmet ligger nära till hands och att personalen är snäll. Bara 1 % av ”daghemsmammorna" har uppgivit den anledningen.

13.6.1. Daghemmet

Daghemmet skall tillsammans med föräldrarna tillgodose barnens känslo- mässiga, sociala och intellektuella behov.

En första förutsättning för detta är att barngrupperna inte är för stora och personalen inte för fåtalig och bristfälligt utbildad. Dessutom kan en barngrupp som har många barn med behov av särskilda stödinsatser ställa extra stora krav på personalens tid och kunnande.

Barngruppen

Barnen i daghem är i dag indelade antingen efter ålder eller enligt principen med syskongrupper och småbarnsgrupper. En vanlig gruppin- delning efter ålder är denna:

___—ä

Barnens ålder 6—24 mån. 2-åringar 2—4 åringar 5 —6 åringar Antal platser/ avdelning 4 + 6 = 10 8 12 15 &

Bamstugeutredningen har föreslagit en ny gruppindelning som används på allt fler håll. Bamstugeutredningens modell för gruppsammansättning bygger på åldersblandade grupper — syskongrupper för barni åldrarna ca 2 1/2—7 år och småbarnsgrupper för de yngre barnen.

I småbarnsgrupperna skall högst 12 barn i åldrarna 2 1/2 år och yngre ingå. Syskongruppen är alltså för de äldre barnen och bör omfatta högst 20 barn. Två syskongrupper skall kunna samverka under delar av dageni en lekhall, men de bör även ha sina _egna hemvisten.

Den nya organisationen med småbarnsgrupper och syskongrupper bygger på uppfattningen att främst litet äldre barn behöver många kontakter — med flera barn i olika åldrar. Genom syskongrupperna skapas kontakter mellan barn, som kanske kan ersätta de syskonkontak-

ter som många barn saknar. Samtidigt ökar man stabiliteten i barngrup- pen — barn i syskongrupper kan komma att vara i samma grupp 4—5 åri följd.

Småbarnen upp till 2 l/2—3 är, däremot, har inte ansetts klara av så många kontakter. Dessa barn skall därför enligt den nya förskolans modell bilda småbarnsgrupper. [ småbarnsgruppen bör spädbarnen inte vara fler än fyra.

Erfarenheter av syskongrupper

[ socialstyrelsens försöksverksamhet har man prövat syskongruppsindel- ningen.

Erfarenheterna visar att ålderssammansättningen 2 1 /2—7 år fungerar i stort sett bra. Försöksdaghemmens relativt stora personalantal har gjort att man fått mera tid för varje enskilt barn. Personalen tycker emellertid att 2 1/2 år är för tidigt att byta till syskongrupp. [syskongrupperna för barn mellan 2 1/2—7 år blir åldersfördelningen ofta sned. Där småbarnen är i majoritet krävs mera personal än i en grupp med relativt jämn åldersspridning. I en del daghem har man upplevt svårigheter att tillgodose de äldre barnen. Man har försökt lösa problemet genom en mera flexibel organisation så att t. ex. de äldre barnen kan ägna sig åt mera avancerade sysselsättningar när de mindre sover.

Överflyttningen från småbarnsgruppen innebär ofta en anpassnings- period som gjorts smidigare genom att någon av personalen i småbarns- grupperna följer med nybörjaren till syskongruppen under den första tiden. Barnen har också ofta gått tillbaka tillfälligt till småbarnsgruppen för att vila eller äta i början.

Överinskrivning

Enligt gällande normer får man ta in fler barn i daghemmet än vad det fastställda platsantalet anger. År 1974 finns omkring 62 000 barn i daghemmen, medan antalet platser som fastställts av socialstyrelsen är drygt 58 000. Motiven till detta är att barnens frånvaro på grund av sjukdom eller annat gör att medelantalet barn per dag blir lägre än antalet platser som fastställts. Överinskrivningen skall begränsas till 20 % av det godkända antalet platser och får endast förekomma i trängda lägen.

Jämfört med rekommendationen syns senast tillgängliga uppgift på överinskrivningen — 6 % — vara låg. Variationer finns givetvis över landet, men tittar man några år bakåt, tycks utvecklingen ha gått mot en lägre andel överinskrivna barn. Bamstugeutredningen redovisar siffror från slutet av 1960-talet där överinskrivningen genomsnittligt låg på 12— 14 %.

Av tabell 5 framgår hur stor överinskrivningen varit under 1970-talets första år:

Tabell 5. Överinskrivning i daghem

År Fastställda platser Inskrivna barn Överinskr. %

1970 29 300 33 800 15,4 1971 35 700 39 900 11,8 1972 44 600 48 200 8,1 1973 50 700 54 300 7,1 1974 58 324 61932 6,2

Överinskrivningen har motiverats med att barngrupperna av olika skäl nästan aldrig är fulltaliga. Problemen uppstår givetvis när alla barn är närvarande, vilket rimligen borde inträffa ibland. Personal och lokaler är dimensionerade efter ett visst antal barn, och överskrids det antalet, blir det lätt störningar i arbetet och bland barnen.

Sjukdomar och infektioner sprids lätt både mellan barnen och rnellan barnen och personalen, vilket också kan medföra att med lågt barnantal ofta också följer låg personalnärvaro.

Bamstugeutredningen har tagit avstånd från överinskrivningen. Utred- ningens beräkningar om barnantal och gruppstorlekar avser intalet inskrivna barn. I de normer för lokaler och utemiljö som utarbetas på socialstyrelsen sägs också att det rekommenderade antalet barn i syskongrupp — 20 barn — inte får överskridas.

Är daghemsgrupperna allsidigt sammansatta?

Barnmiljöutredningen har i kapitel 8 diskuterat olikheter mellan bostads— områden. Ett utslag av dessa olikheter mellan bostadsområdena är att invånarna i ett område utgör en socio-ekonomiskt likartad grupp. Det kan leda till att daghem i bostadsområdet får en sammansättning av barn med samma bakgrund.

Utredningen har också konstaterat att ensamstående — som ofta har låga inkomster etc. — får förtur till en daghemsplats. I växande utsträckning får också barn med s. k. särskilda behov förtur. På vissa daghem är det därför troligt att det finns en ganska stor andel barn, med föräldrar som har besvärliga yttre villkor, t. ex. socialt isolerade och lågavlönade, eller barn med problem av andra slag, från

känslomässigt torftiga hemmiljöer etc. På andra daghem, däremot, blir daghemsgruppema sammansatta av barn med föräldrar med helt andra villkor — högre lön, högre utbildning, bättre arbetsförhållanden osv

Bamstugeutredningen har pekat på att barngrupperna bör vara allsidigt sammansatta, så att barn från olika miljöer kan mötas, en uppfattning som barnmiljöutredningen delar. Hur man skall undvika ensidigt sanman— satta grupper, borde därför närmare analyseras och diskuteras i inslut- ning till den planerade utbyggnaden av barnomsorgen.

Personalen

Grundläggande för verksamhetens utformning på daghemmet är persona- len. Utan tillräcklig personal, som vet att ta tillvara och stimulera barnens olika anlag och möjligheter, är daghemsmiljön inte tillfredsställande.

Personaltäthet och personalantal

Personaltätheten år 1974 motsvarar inte de rekommendationer från socialstyrelsen som gäller. I socialstyrelsens Råd och Anvisningar från år 1963 nr 163 som fortfarande gäller för daghem med åldersuppdelade barngrupper skall det förutom ekonomipersonalen finnas en anställd på fem barn. På spädbarnsavdelning skall antalet vara en anställd på fyra barn. När verksamheten organiseras som syskongrupper rekommenderar socialstyrelsen numera en anställd på knappt fem barn.

Sedan Råd och Anvisningar skrevs har arbetstiden reducerats med fem timmar per vecka. Samtidigt har förskollärarna genom fackliga förhand- lingar fått 5. k. ”bamfri tid” med sex timmar per vecka. Även barnsköterskorna har på sina håll fått ”barnfri tid” för planering av verksamheten. Öppethållandet har också förlängts på flertalet daghem.

Arbetstiden har alltså förkortats, samtidigt som också personalens tid i barngruppen minskats. Rekommendationen från år 1963 har på så sätt urholkats. Den faktiska personaltätheten i dag motsvarar ändå inte rekommendationerna. År 1974 finns drygt 11 600 anställda i daghem- men. Det innebär i genomsnitt en personal på fem barn, men då är även småbarnsgrupperna inräknade.

En undersökning från år 1973 med slumpmässigt utvalda daghem visar att endast 3 % av avdelningarna har den rekommenderade personaltäthe- ten. 49 % har 6—9 barn per vuxen och 10 % har från 10—13 barn per vuxen (redovisad av Inger William-Olsson).

Arbetstiden för personalen är 40 timmar i veckan medan avdelningarna i allmänhet är öppna betydligt fler timmar. Således finns under stora delar av dagen bara halva personalstyrkan på avdelningarna. Personalen går på schema som i allmänhet innebär att på morgonen och på efter- middagen finns endast en personal i barngruppen.

Följande exempel kan illustrera svårigheterna att få personalens tid att gå ihop. Det visar också vilka skillnader som kan finnas mellan personaltäthet på olika daghem (ur Små barn på daghem):

Daghem I

På småbarnsavdelningen som omfattar tio barn arbetar en förskol- lärare och en barnsköterska. F. n. finns ingen praktikant på avdelningen

Kl. 930—16.00 är bägge närvarande medan de turas om att ha hand om morgnarna resp. eftermiddagarna.

Daghemmet har öppet 700—18.30.

Daghem 11

På koltavdelningen som omfattar elva barn arbetar två förskollärare och en barnsköterska. Vid tidpunkten för observationerna fanns där också två lärarkandidater fyra dagar i veckan.

Kl. 1000—15.00 är hela personalen närvarande medan de turas om med morgnar och eftermiddagar.

Daghemmet har öppet 6.30—18.30.

Personalens kvalifikationer

Enligt barnstugeutredningen har personalen tre funktioner:

att vara någon barnen kan identifiera sig med och imitera att ge barnen normer att stimulera barnen Bamstugeutredningen betonar hur viktigt det är med väl utbildade och lämpliga personer.

”Öppenhet och värme i förening med lyhördhet för barns möjligheter och behov har tillsammans med fortskridande personlig utveckling grundläggande betydelse. Till dessa egenskaper måste fogas kunskaper om barns inlärning och utveckling, hur påverkan och attitydbildning sker, betydelsen av vuxenrelationer i barnens miljö m. m. Vidare behövs träning i att uppmärksamma och tyda den information av behov, utvecklingsnivåer rn. ni. som barnens beteende ger och förstå att svara på denna information med lämplig stimulans eller andra lämpliga åtgärder. För att kunna samverka på ett meningsfullt sätt med föräldrarna m. fl. behövs kunskaper även i vuxenpsykologi”.

Nästan en tiondel av personalen på daghem saknar särskild barnavårds- utbildning (1973/74). Om man undantar ekonomipersonalen har 38 % förskollärarutbildning, 51 % barnsköterskeutbildning och 2 % annan barnavårdsutbildning.

Bamstugeutredningens förslag till ny utbildning

Bamstugeutredningen har föreslagit nya principer för arbetet i daghem- met och i den övriga förskoleverksamheten. Föräldrasamarbete, verksam- het i syskongrupper och personalens arbete i arbetslag är väsentliga pedagogiska inslag.

Bamstugeutredningen har i sitt senaste betänkande, Utbildning i samspel, lämnat förslag till utformningen av och innehållet i personalut- bildningar för personalgrupper som arbetar inom barnomsorgen.

De personalgrupper som berörs av utredningens arbete är barnavårdare, dagbarnvårdare, medhjälpare i förskolan, deltidsgrupper (lekskolan), lekplats- och lekparkspersonal, barnskötare, förskollärare och fritidspeda- goger.

Den föreslagna utbildningen för arbete i förskolan och/elleri fritids- verksamheten för skolbarn bör sträva mot samma utbildningsmål och därför är utbildningens innehåll detsamma, oavsett var på utbildnings- stegen den studerande befinner sig.

Utbildningens innehåll

Innehållet i utbildningarna uppdelas i tre ämnesblock, kommunikation, omvärldsorientering och pedagogik. Dessa ämnesblock är inbördes beroende av varandra. Innehållet bör bestämmas av kraven och förvänt- ningarna inom de områden inom barnomsorgen, som de studerande siktar mot.

1 kommunikation föreslås sådana ämnen rymmas, som är särskilt betydelsefulla för att utveckla egen förmåga till kommunikation och för att förstå barns och vuxnas uttryck och upplevelsebehov.

I omvärldsorientering föreslås väsentliga inslag av social omvärldsorien- tering för att ge insikt om andras levnadsvillkor och förståelse för den egna rollen under olika förhållanden. Vidare föreslås naturvetenskaplig orientering med stoff från biologi, kemi, fysik och geografi för att belysa samspel/system i naturen och ge insikt om på vilket sätt barn och ungdomar närmar sig sådana erfarenheter och begrepp.

I pedagogikblocket föreslås ingå psykologi, pedagogik samt praktik. För den pedagogiska planeringen och verksamheten bland barn/ungdo- mar, föräldrar och personal är kunskaper om utvecklingsprocesser, pedagogiska processer och sociologiska sammanhang en väsentlig grund. Det pedagogiska blocket förutsätter både teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter.

Arbetssättet i utbildningarna

Innehållet och arbetssättet i förskola och fritidsverksamhet, menar barnstugeutredningen, får konsekvenser för personalutbildningen. De vuxnas roll i barnomsorgen bör inte endast bestämma utbildningarnas mål, inriktning och innehåll utan i hög grad också deras arbetssätt och arbetsformer.

Lagarbete föreslås därför känneteckna utbildningarnas alla delar. Det gör det möjligt för de studerande och lärarna att samverka nära och reellt med varandra.

Utbildningens organisation

Utredningen framlägger ett systematiskt uppbyggt förslag till återkom- mande utbildning, omfattande tre steg. Varje steg utgör avstamp för nästa. Mål, inriktning, innehåll och arbetssätt är gemensamma för utbildningens alla steg med en successiv fördjupning och vidareutveck- ling. Genomgående anses de studerandes arbetslivserfarenhet vara av värde. Steg 1 omfattar barnskötarutbildning. Steg 2 omfattar förskollärar- och fritidspedagogutbildning. Steg 3 omfattar vidareutbildning för förskollärare och fritidspedagoger.

Steg I — barnskötarutbildning — föreslås vara gymnasial utbildning. Steg ] föreslås ge både allmän och särskild kompetens för tillträde till utbild- ningi Steg 2.

Steg 2 — förskollärar- och fritidspedagogutbildning — föreslås organise— rad som högskoleutbildning. Kopplingen till övriga pedagogiska utbild- ningar, i första hand låg- och mellanstadielärarutbildningarna, blir enligt barnstugeutredningen viktig att överväga.

Liksom isteg ] — barnskötarutbildningen — föreslås isteg 2 studerande i alla åldrar, med olika lång praktisk yrkeserfarenhet och olika teoretiska förkunskaper, genomgå denna innehållsintegrerade utbildning. Olika långa praktikperioder beroende av tidigare arbetslivserfarenheter, bör

organiseras. Steg 3 — vidareutbildning — föreslås organiseras som en påbyggnad på

steg 2 inom ramen för högskoleutbildningen.

För tillträde till vidareutbildning föreslås att följande krav uppställs: Genomgången barnpedagogisk utbildning i steg 2, dvs. förskollärar/fri- tidspedagogutbildning eller genomgången nu gällande barnavårdslärarut- bildning.

Bamstugeutredningen föreslår att vidareutbildningen skall leda till antingen pedagogikläraruppgifter, eller föreståndar/pedagogkonsulent- uppgifter eller uppgifter i den uppsökande verksamheten inom förskole- och fritidsområdet.

Fortbildning

Fortbildningsverksamheten föreslås främst få karaktären av gemensam fortbildning för all personal i förskole- och fritidsverksamhet i form av en allmän fortbildningsverksamhet.

Den allmänna fortbildningen föreslås i första hand ges ismå grupperi form av ett studiecirkelarbete, som medger bearbetning av angelägna yrkesproblem och som i sig får betydelse för att utveckla lagarbetet.

Manlig personal i daghemmet

Ungefär 1,5 % av all personal i daghemmet är män (1973/74). Totalt arbetar 2,3 % män i daghem, deltidsgrupper och fritidshem. Men de flesta männen arbetar i fritidshemmen. Mer än var tionde anställd där är man.

Barnens värld är i de flesta fall en kvinnovärld. I hemmet finns mamma och arbetar hon är personalen på daghemmet eller dagmamman de vuxna som barnen möter under dagen. Övriga vuxna är också kvinnor — kvinnorna som inte förvärvsarbetar, de som arbetar i butikerna eller i andra servicejobb. Ända upp i skolans mellanstadium råder samma förhållande.

Vilken uppfattning om vad som är manligt och kvinnligt kan barn förvärva som bara möter kvinnor? Hur skall barn kunna medverka till att förändra attityder och könsrollstänkande, som redan tidigt får uppleva en kvinnodominerad värld och som inte får erfarenheter av att både män och kvinnor tar del i deras vård och fostran och också i övrigt delar samma arbetsuppgifter?

För att inte förmedla och befästa en traditionell syn på kvinnors och mäns roller är det därför viktigt att få in manlig arbetskraft i daghemmen.

Man har under senare år prövat olika möjligheter. Bamstugeutredningen redovisar i sitt första betänkande några projekt. Det gäller kvotering vid intagningen till förskoleseminarierna, barnskötarutbildning som brist- yrkesutbildning för män, anställning av vapenfria tjänstepliktiga efter en kurs på ca tre veckor och försök med beredskapsarbete i daghem. Effekterna av dessa försök är fortfarande oklara.

Personalgruppernas olika status

Daghemmet utgör en arbetsplats, där yrken och arbetsuppgifter med olika social status finns representerade. Denna arbetsplats är iallmänhet barnens första kontakt med arbetslivet.

Men på de flesta daghem, liksom på flertalet andra arbetsplatser i dag, råder en hierarki bland personalen. Föreståndare, förskollärare, barnskö- terskor, köks— och ekonomipersonal anser sig ha olika status, vilket kommer till uttryck i arbetet på daghemmet. Attityder och upplevda skillnader överförs lätt till barnen, vilket kan försvåra daghemmets möjligheter att förmedla en jämlik människosyn.

En undersökning gjord vid pedagogiska institutionen i Lund illustrerar problemet. I intervjuerna behandlas inte förhållandena till föreståndare eller köks— och ekonomipersonal, utan endast upplevda skillnader mellan förskollärare och barnsköterskor (”Dagis” Rapport från 25 heltidsförsko- lor i Malmö).

Det råder ett spänt förhållande mellan förskollärare och barnsköters- kor, visar undersökningen, beroende på att barnsköterskorna känner sig statusmässigt underlägsna. I vissa fall anser förskollärarna att barnsköters- korna bör finna sig i att förskolläraren ensam planerar den pedagogiska verksamheten, eftersom de har pedagogisk utbildning. På en del daghem hjälps förskollärare och barnsköterskor åt med det pedagogiska arbetet, men barnsköterskorna tycker inte att de blir uppskattade för det, varken lönemässigt eller socialt.

Bamstugeutredningen har menat att man måste bryta upp den hierarkiska ordningen. All personal har en viktig pedagogisk funktion, oavsett utbildning och huvudsakliga arbetsuppgifter. Utredningen menar att personalen skall bilda arbetslag, där samtliga personalkategorier fungerar i barngruppen. ”Arbetslagets mening går ut på att personalen gemensamt diskuterar sig fram till en arbetsfördelning, med tanke på aktuella arbetsmoment, arbetstidens förläggning och hur barnens aktivi- tetsutbud bör organiseras”.

Äldre människor i daghemmet

Barn i dag har många gånger få kontakter med den äldre generationen. Mor- och farföräldrar bor långt i från, i nya bostadsområden finns inte många äldre människor.

På olika håll har man prövat att engagera pensionärer i daghemsverk- samheten. Det måste vara en tillgång för båda generationerna att mötas. För barnen att få se och höra hur äldre tänker, hur det var när de var

barn, vilka livserfarenheter de har gjort. De äldre har ofta också mer tid att sysselsätta sig med barnen, att lyssna på dem.

Men det kan också finnas problem. Äldre människors uppfostran överensstämmer inte med det synsätt som är förhärskande i dag. Daghemmet kan vara en arbetssam miljö för de äldre. Personalen saknari dag kunskaper om hur de skall möta de äldre. Erfarenheterna av olika projekt om de äldres medverkan i daghemmen borde samlas. Man borde dessutom utifrån dessa erfarenheter närmare titta på under vilka former de äldre kan medverka i daghemsverksamhe- ten.

Föräldrarna

Fostran i förskolan skall ske i samarbete med föräldrarna. Föräldrarnas roll i daghemmet är nu ofta oklar. Daghemmets arbete har också hittills bedrivits utan större delaktighet från föräldrarnas sida.

Föräldrarnas uppfattning om hur daghemmet tillgodoser barnens behov

I undersökningen Daghemmet och familjen ställs följande fråga till föräldrarna: ”Hur tillfredsställs barnets emotionella, sociala och intellek- tuella behov i daghemmet? ”

Majoriteten av föräldrarna menar att de intellektuella behoven tillfredsställs bäst — bättre än hemma eller hos dagmamma, tycker många. Föräldrarna med högre utbildning menar emellertid att daghem- met kan ge mer, men preciserar inte vad barnet skall lära.

De sociala behoven blir förhållandevis väl tillgodosedda, tycker majoriteten av föräldrarna. Man menar att gruppsamvaron är bra för barnen. En del talar om ökad självständighet, mindre egoism, respekt och goda vanor. Andra menar att barnen lär sig att umgås fint i daghems- gruppen, men inte med andra barn. Barnen blir lätt utestängda från gemenskapen bland barnen på gården. Många föräldrar menar att barnkontakterna blir för mycket tillgodosedda på bekostnad av vuxen- kontakten. Detta beror framför allt på att det finns för få vuxna i förhållande till antalet barn i daghemmet.

Men när det gäller de känslomässiga behoven är de flesta föräldrarna ense om att barnen får för litet individuell kontakt — för litet tröst, hjälp, särskild uppmärksamhet osv. — och ser det som en följd av för stora grupper och för lite personal. En del kompenserar det hemma genom att ge barnen särskild uppmärksamhet — andra är medvetna om behovet men kan inte göra något åt det. Föräldrarna till de socialt otrygga, blyga och tillbakadragna barnen upplever mest intensivt daghemmets bristande förmåga att tillgodose barnets emotionella behov. Möjligheterna att kompensera barnen är inte så stora inom dessa familjer — mamman är ofta ensam familjeförsörjare. Föräldrarna är ofta tillbakadragna själva och har dålig förmåga att framföra sina åsikter till personalen eller påtala brister.

Många föräldrar menar alltså att daghemmet inte till alla delar kan tillgodose barnens behov.

Flera undersökningar pekar på att föräldrarna uppmärksammar brister i verksamheten, men de förhåller sig passiva och ställer ytterst få krav på daghemmet. Föräldrarna för inte fram några önskemål om förändringar eller kritik på personal eller arbetets organisation (t. ex. Gunilla Ladberg och Gunni Kärrby). Förklaringarna till detta kan vara flera. De flesta föräldrar har haft

svårt att få en daghemsplats. Gunilla Ladberg menar att en av förklaringarna är att de kommit i ett beroendeförhållande till personalen. Genom att klaga eller på annat sätt påpeka brister är föräldrarna rädda att bli av med platsen. I stället är de tacksamma för den vård och tillsyn som daghemmet ger.

Föräldramedverkan

Den vanligaste formen för samverkan mellan föräldrar och personal är de tamburkontakter som förekommer i samband med lämning och hämtning av barnen och kontakter i samband med barnets invänjning, i den mån invänjning förekommer. Kontakterna blir emellertid korta och ytliga. Mindre än en tredjedel av avdelningspersonalen har under ett halvår haft enskilda föräldrasamtal som varat tio minuter eller längre med hälften eller fler av föräldrarna. Personalen räknar med att de sammanlagt avsätter en till två timmar i veckan till föräldrakontakt (redovisat av Inger William-Olsson).

I en undersökning har omfång, innehåll och intimitet i kontakterna mellan föräldrar och personal observerats. Undersökningen avser fyra daghemsavdelningar för barn i åldern 3—7 år. Kontakter i samband med lämning och hämtning svarar för 66 % av samtliga kontakter. Vanligtvis rör kontakten information om praktiska ting i samband med barnens vistelse i förskolan eller i hemmet. Det är oftast barnsköterskor som har kontakt med föräldrarna eftersom de kommer tidigt på morgonen och går sent på eftermiddagen. Det är nästan alltid föräldrarna, som tar initiativ till kontakterna. Kontakterna är korta. Av samtliga 289 observerade kontakter har bara 15 varat i mer än tio minuter och 36 i mer än fem minuter. Inte vid något tillfälle har en förälder spontant tillbringat en stund på avdelningen (redovisat av Inger William-Olsson).

Att föräldrarna i så liten utsträckning deltar i daghemmets verksamhet bottnar till stor del i brist på tid. Långa och tröttande arbetsdagar gör att många föräldrar inte orkar aktivt engagera sig i barnens tid idaghemmet. För många skulle ledighet från arbetet få sådana ekonomiska konsekven- ser att de av den anledningen inte kan delta.

Familjestödsutredningen har därför föreslagit att föräldrarna ges rätt till föräldrapenning under en dag per år, alternativt två halva dagar per år. Föräldrarna bör då delta i de ordinarie vardagsrutinerna tillsammans med barn och personal.

Bamstugeutredningen har föreslagit andra former för föräldrarnas medverkan: att föräldrarna deltari personalkonferenser, att det anordnas föräldramöten som föräldrarna ansvarar för, arbetskvällar, arbets- och studiegrupper, enskilda eller gruppsamtal mellan föräldrar och personal.

Föräldrarnas medverkan vid barnets invänjning

Både barnstugeutredningen och familjestödsutredningen har påtalat hur viktigt det är att föräldrarna aktivt deltar under barnens första tid i daghemmet. I dag krävs förmodligen alltid föräldrarnas deltagande vid introduktionen i daghemmet på något sätt, men hur pass systematisk den är och i vilken omfattning den bedrivs varierar. Detta beror dels på föräldrarnas praktiska möjligheter att vara på daghemmet och deras motivation, dels också på personalens inställning till föräldrarnas närvaro och om de har tid att ge föräldrar och barn det stöd som krävs.

Familjestödutredningen menar att föräldrarna måste få större möjlig- heter att vara med barnen under invänjningstiden och att introduktionen måste få ett konkret innehåll. Frågan om tid för introduktionen skall familjestödsutredningen återkomma till i det fortsatta utredningsarbetet. Beträffande innehållet i introduktionen föreslår familjestödsutredningen att socialstyrelsen får i uppdrag att tillsammans med utredningen ”genom utbildnings- och informationsinsatser förbereda en mer utbyggd föräldra- verksamhet mellan förskolepersonal och föräldrar i samhällets barnom— sorg”.

Försök med föräldrautbildning i daghem

TRU — TV och Radio i utbildningen — hari Luleå prövat föräldrautbild- ning med hjälp bl. a. av videokassetter på två daghem (TRU: s utveck- lingsgrupp).

Det gemensamma syftet med försöket för TRU, daghemspersonalen och föräldrarna har varit att hitta en arbetsform i vilken man öppet och förtroligt skall kunna resonera om daghemsvardagen, personal- och föräldrarollen och förhållandet barn-daghem-föräldrar. Resultatet borde bli att man bättre förstår varandras betingelser och därigenom ger varandra mera av helhetsbild av vardagen.

Men många föräldrar är rätt okunniga om vad barn och personal egentligen gör på dagarna. Alla detaljer och småsaker som är dagisvar— dagen får föräldrarna aldrig reda på. Enkla redovisningari bild från t. ex. måltidssituationer och lek kan vara bra underlag för diskussioner. Därför har videokamera och videobandspelare använts. Kursen har i huvudsak genomförts så att föräldrar och personal tillsammans sett kvällens TV-program/videoinspelning eller gått igenom kvällens tema.

Intresset har varit mycket stort från föräldrarnas sida. Flertalet föräldrar på båda daghemmen har anmält sig. 22 av totalt 38 intresserade har varit i behov av barntillsynshjälp för att kunna vara med.

Frånvaron av ”kursbok” har varit den främsta garanten för att man skulle undvika det formella för det personliga och näraliggande. Man har

till en början resonerat kring filmverkligheten och sedan övergått till den egna. De egna barnens och personalens dagliga verklighet har kunnat förmedlas till mötena genom utnyttjandet av videokameran. Man har diskuterat samarbetet daghem-föräldrar, förskolans mål, normkonflikter, mobbing, osv. Innehållet har varierat mellan daghemmen. Ambitionerna hos personalen har varit stora och mycket seriösa. Arbetet har varit krävande men förefaller också ha givit mycket bl. a. i kunskaper om barnens hemmiljö, föräldrarnas uppfattning om daghem- mens uppgifter och om uppfostran. Detta har medfört en större trygghet i arbetet, mindre rädsla för att göra ”fel” med andras barn. Föräldrarna tycks också ha ryckt ner personalen från den expertpiede- stal som de själva av olika skäl placerat dem på. Personalen har också själva upplevt att de ”kommit ner” utan att de för den skull har blivit mindre kunniga, bara lite mänskligare.

Den nya förtroligheten mellan personal och föräldrar har emellertid också mera krävande följder. Särskilt de ensamstående mödrarna har plötsligt fått någon att anförtro sig åt. Förtroendena har ibland känts tunga att ta emot för personalen och man har ibland upplevt dem som en börda som man inte riktigt vet om man skall orka bära. Osäkerheten kommer sig också av att man inte har tyckt sig ha ”utbildning” nog att föra sådana samtal.

De nya relationerna mellan personal och föräldrar, som alltså kan bli följden av intensiva diskussioner under rätt lösa former, kräver ordentlig utbildning och fortbildning av daghemspersonalen. Dessutom behövs kunnig personal som kan hantera problem på det psykologiska planet. I försöket i Luleå har psykologen och kuratorn från barnavårdscentralen deltagit.

Daghemmets fysiska utformning

Daghemmet

Enligt de normer för utformning av daghemmets lokaler som fortfarande gäller skall den totala ytan per plats vara 12 m2. Totalt sett, alltså med både inne— och uteytor sammanlagda, räknar man med att varje plats skall uppta 50 m2 (Förskolan, Del 2).

Lokalernas utformning har studerats i tio barnstugor med utgångs- punkt från de normer som angivits isocialstyrelsens råd och anvisningar. Utformningen avviker inte markant från normerna. Lekytan är nära minimikraven i småbarnsavdelningarna och överstiger den önskvärda i flera heltidsinstitutioner. Långa korridorer och små outnyttjade utrym- men gör att lokalerna upplevs som trånga och övermöblerade. Speciellt gäller detta spädbarnsavdelningarna. Det har visat sig att man varit tvungen att begränsa vissa populära aktiviteter eftersom lokalerna är för små och utrustningen otillräcklig (redovisat av Inger William-Olsson).

I samband med att förskolelagen har trätt i kraft kommer socialstyrel- sen att ge ut nya normer för ytstorlekar och lokaldisposition, som skall vara underlag vid bedömningen av statligt anordningsbidrag. Normerna

har utarbetats utifrån principen om syskongrupper och småbarnsgrupper. Enligt dessa normer skall varje barn i en syskongrupp sammanlagt ha ungefär 10 in2 av de lokaler i daghemmet som är direkt avsedda för barnverksamhet. Därtill kommer andra ytor t. ex. personalutrymmen, toaletter, kök, städförråd, där barnen naturligtvis också finns ibland. Varje syskongrupp skall ha egna lekutrymmen för att därigenom skapa och bibehålla gruppkänslan bland barnen. För att utöka kontaktmöjlighe- terna kan två syskongrupper ha lekutrymmen — lekhallen — gemensamt.

Småbarnen skall ha större lekytor till sitt förfogande. Det har visat sig att småbarnsgrupperna behöver ca 25 % större utrymme än syskon- grupperna, dels på grund av mer personal, dels på grund av att vård och tillsyn av småbarn är utrymmeskrävande och tar ytor från lekutrymmena.

Socialstyrelsen redovisar i en lägesrapport år 1974 från försöksverk— samheten på förskoleområdet en funktionsstudie på tre förskolor, som utformats enligt barnstugeutredningens intentioner. Endast en är uppförd enligt barnstugeutredningens förslag med öppnare och mer flexibla ytor. De andra har ändrats.

Studien visar att nu existerande bamstugor relativt lätt bör kunna göras om för att passa det nya sättet att arbeta. De lekhallar som är gemensamt lekområde för ett par syskongrupper har emellertid på flera håll visat sig ha en mycket hög ljudnivå. Man har på ett par ställen uppmätt värden mellan 90 och 100 decibel. Både för barn och personal är en sådan miljö ytterligt påfrestande, och man måste finna lösningar på bullerproblemen om förskolans nya organisation med hemvisten och lekhall skall fungera. Socialstyrelsen har försöksprojekt igång för att försöka komma till rätta med dessa problem.

Utemiljön

Enligt barnstugeutredningen bör daghemmets tomt utformas så att barnen får ett rikt varierat utbud av aktiviteter utomhus, att de får generösa områden för lek både med och utan vuxnas inblandning och att de får möjlighet att umgås med andra vuxna och barn utanför

daghemmet.

Många daghem är öppna under sommarperioden. När det gäller verksamheten inträder då i och för sig inga avgörande förändringar. Skillnaden mellan sommar- och vinterverksamheten är främst att ute- miljön kan utnyttjas i högre grad. Sommarverksamheten ökar alltså daghemmens behov av stora ytor och en pedagogiskt avpassad utemiljö.

Olika undersökningar har visat att daghemmens utemiljöer ofta är bristfälliga. Enligt de nya normerna skall barnens utelekytor uppgå till 80 m2 per plats. I detta är dock även byggnadens yta inkluderad. På lekytorna skall finnas plats för olika aktiviteter — rörelselek, bygg- och sandlek, vattenlek, trädgårds- och djurskötsel.

Tillgång på lekmaterial

Barnen på daghemmen har sannolikt tillgång till både mer och bättre lekmateriel än vad de flesta barn har hemma. De kan utnyttja leksakerna

gemensamt. Förskolepersonalen har också genom sin utbildning större träning i att använda andra material i verksamheten. Men ambitionerna när det gäller tillgången på pedagogiskt lekmaterial kan givetvis höjas ytterligare.

En arbetsgrupp inom socialdepartementet har undersökt tillgång på lekmaterial vid olika av samhället drivna institutioner för barn, bl. a. daghem och deltidsförskolor. Den konstaterade att anmärkningsvärt låga belopp anslogs till inköp av lekmaterial. Även lekmiljöerna krävde i många fall förbättringar (Lek och lekmiljö, 1971).

Arbetsgruppen har återgivit en enkät gjord av barnstugeutredningen år 1969 som angav medelkostnaden för lekmaterial per institution till ca 2 250 kr. per år, eller ungefär 75 kr. per plats. Arbetsgruppen menade att den kraftiga utbyggnaden av förskoleverk- samheten och den mer pedagogiska inriktning som verksamheten fått, genom barnstugeutredningens förslag, kräver att ett starkare intresse ägnas från samhällets sida åt frågor som berör lekmiljön och lekmateria- let. Det är bl.a. mot denna bakgrund som arbetsgruppen föreslog inrättandet av socialstyrelsens lekmiljöråd (se vidare avsnitt 12.6).

Halso- och sjukvård

Infektionsrisker

Utredningen har i avsnittet Hälso- och sjukvård i hemmet beskrivit omfattningen av daghemsbarnens frånvaro på grund av sjukdom. I jämförelse med andra barn drabbas barnen på daghem oftare av infektioner av olika slag, och då främst av förkylningssjukdomar och komplikationer till dessa.

lnfektionskänsligheten hos barn varierar och frånvaron för olika barn givetvis också. Orsaken till detta är oklar. När det gäller vuxna, tror man sig ha funnit ett samband mellan stress och infektionskänslighet. Ett sådant samband borde rimligen också föreligga för barn. Barn från socialt pressade miljöer, som i hemmet kan uppleva stressituationer, kan alltså tänkas få infektioner i högre utsträckning än andra barn. Kerstin Sjöblom har funnit i sin undersökning av spädbarn på daghem att det daghem som hon har värderat som det bästa, dvs. det som har en uttalad pedagogisk målsättning och där personalen är engagerad och lyhörd för det enskilda barnets behov och önskningar, där är frånvaro- frekvensen lägst.

Det kan emellertid ligga en fara i att göra sådana jämförelser. Eftersom det inte finns någon enhetlig bedömning för när ett barn skall anses så sjukt att det inte längre får vara på daghemmet, kan alltså sjukfrånvaron variera mellan daghem på grund av olikheter i bedömningen.

Frånvaron på daghem är emellertid i dag av den omfattningen att den inte kan nonchaleras. Olika möjligheter att förebygga infektioner bör undersökas. Det har t. ex. visat sig att i jämförelse mellan två i övrigt jämförbara daghem har daghemmet med stor utelekplats en lägre sjukfrekvens.

Olycksfall

Antalet olycksfall i daghemmen är mycket lågt. Inger William-Olsson redovisar en totalundersökning av samtliga daghem i landet, Stockholm ej inräknat. Bland 25 390 barn har endast 19 olyckor registrerats, som föranlett intagning på sjukhus. 1 207 olyckor som föranlett åtgärder som hemsändning eller besök hos läkare har registrerats. Pojkarna svarar för mer än dubbelt så många olyckor som flickorna. Förskollärarna har ofta tagit barnen till sjukhus för mycket enkla olyckor. Sårskador är vanligast. Högsta antalet inträffar bland barn under två år. Tandskador är vanligast bland 3—4-åringarna och klämskador bland 5—7-åringarna. De flesta skadorna har skett inomhus. Fallolyckor utgör 65 % av samtliga olyckor för barn upp till fyra år. För ettåringar utgör de 90 %.

Hälsovård

Daghemmet skall enligt socialstyrelsens Råd och Anvisningar överta det ansvar för daghemsbarnens hälsovård som barnavårdscentralerna har för de barn som inte går på daghem.

Den ansvarige läkaren har pålagts en rad omfattande uppgifter. Förutom barnens hälsovård skall särskild uppmärksamhet ägnas barnens personliga hygien, deras kost och måltider, deras utevistelser och deras möjligheter till ordentlig vila. Läkaren skall övervaka hygien och lokalernas lämplighet särskilt ur hygienisk synpunkt. Han/hon skall dessutom hålla sig underrättad om personalens hälsotillstånd.

Dessutom bör läkaren hjälpa föreståndaren vid daghemmet isamarbe- tet mellan daghemmet, föräldrarna, barnavårdsnämnden och skolan.

Hälsovården i daghem och förskolor fungerar inte tillfredsställande. Bamstugeutredningen har gjort en inventering av läget. Den beskriv- ningen behandlar situationen i början av 1970-talet. Enligt utsago från socialstyrelsen gäller dessa uppgifter fortfarande. Möjligen har situationen blivit något försämrad. Sedan barnstugeutredningen har avlämnat sina betänkanden om förskolan har barnstugeutbyggnaden varit mycket kraftig, utan motsvarande upprustning av hälsovårdsverksamheten. Uppgifter från åren 1971—1972 visar att i stockholmsområdet saknar ca 30% av alla bamstugor egen läkare. Enligt data från Svenska kommunförbundet saknar fem kommuner läkare över huvud taget. Det fanns år 1971 157 landstingsanställda, 19 kommunalt anställda samt 62 privatanställda läkare som svarade för hälsokontrollen inom daghem- men i 221 kommuner med daghemsverksamhet.

De läkare som arbetar inom barnstugeverksamheten har genom personalbristen fått väldiga ansvarsområden. I det exempel som barn- stugeutredningen nämner har en enda läkare haft ansvar för 27 institutioner — 16 daghem och 11 lekskolor — förutom sin vanliga verksamhet.

Bristsituationen har tvingat fram andra lösningar. På vissa håll har man etablerat ett nära samarbete med barnavårdscentralen. Speciellt sjukskö- terskorna har engagerats i det förebyggande hälsovårdsarbetet. På sina

håll prövar man en samordning av barnhälsovården, så att läkarna på barnavårdscentralen även svarar för den förebyggande hälsovården på barnstugorna.

Också den psykiska hälsovården har stora brister. Psykologmedverkan har inte på långt när kunnat erbjudas. I Stockholms kommun har sedan länge ett speciellt psykologteam varit knutet till barnstugeverksamheten. Den psykiska barna- och ungdomsvården, PBU, som tillhör den lands- tingskommunala verksamheten, har också på sina håll försöksvis gått in i barnstugeverksamheten.

Konsekvenserna av en bristfällig personalsituation inom hälsovården i barnstugorna är flera. Barnstugepersonalen får ett orimligt stort ansvar på ett område där deras kunskaper helt naturligt är bristfälliga. Samtidigt är risken uppenbar att den hälsovård som erbjuds de barn som gåri daghem och förskolor inte kan hålla samma kvalitet som den som de barn får som går till barnavårdscentralen (se avsnitt 16.3.)

De stora bristerna inom hälsovården i barnstugorna har uppmärksam- mats av socialstyrelsen. Där finns nu en arbetsgrupp med uppgift att se över den förebyggande hälsovården i barnstugan. Avsikten är att samordna all förebyggande barnhälsovård under ett gemensamt ansvar.

Sjukvård

Sjuka barn får inte vara på daghem. Enligt anvisningar från socialstyrelsen får sjuka barn inte tas emot i förskoleinstitutionerna på grund av smittoriskerna. Dessutom är varken personal- eller lokalresurser så tilltagna att barnen kan få den omvårdnad och avskildhet som krävs för deras tillfrisknande.

Sjuka barn som normalt är på daghem när föräldrarna arbetar är alltså föräldrarnas bekymmer. Utredningen har i avsnittet om hemmet visat att det i många fall blir verkliga problem (se avsnitt 9.7.3 ff). Samhällets hjälpresurser i form av hemvårdare är också i hög grad bristfälliga.

För barn med hemmavarande förälder är en förkylning med hosta och feber i allmänhet inget problem. För barn på daghem kan en sådan infektion skapa stora bekymmer både för barnen och föräldrarna. Återkommande frånvaroperioder på endast ett par veckor kan bryta en väl fungerande vistelse, med en i många fall mödosam ny invänjningspe— riod till följd., Speciellt för de små barnen under två år kan en avbruten daghemsvistelse vara problematisk. De drabbas dessutom i högre grad än äldre daghemsbarn av infektioner med snuva, hosta och feber till följd.

Hur pass sjukt barnet ska vara för att inte tas emot är oklart. Sjukdomsbegreppet varierar mellan olika daghem, främst beroende på inställningen hos personal och den läkare som är knuten till daghemmet.

Samvaro och aktiviteter

Daghemmet har förutsättningar att ge barnen andra erfarenheter än vad hemmet kan ge. Den intensiva samvaron med andra barn och med andra vuxna än föräldrarna, tillgång till ordentliga utrymmen, leksaker och

annat material, till utbildad personal gör daghemmet till en viktig tillgång för barns utveckling. Men hur gestaltar sig då barnens tid i daghemmet?

En dag på daghemmet

Det finns inga normer eller regler för hur barnens tid i daghemmet ska disponeras eller hur dagsprogrammet praktiskt och konkret ska läggas upp. Vissa behov ska tillgodoses — barnen ska äta, sova och leka. Verksamheten ska möjliggöra olika sorters lek, lugna och livliga lekar, den ska göra det möjligt att leka i grupp eller enskilt, den ska tillgodose varje barns behov av olika aktiviteter.

Dagens utformning varierar naturligtvis både från dag till dag från daghem till daghem och från avdelning till avdelning. Trots att följande beskrivning alltså på intet sätt är generell vill barnmiljöutredningen ändå ge ett exempel på hur en dag i daghem kan gestalta sig. Beskrivningen är tagen ur undersökningen Att ha barn på daghem:

”En dag på en daghemsavdelning kan se ut så här:

Kl. 6.30 öppnas daghemmet av en personal. Man tar det lugnt, läser sagor, pratar och ”gosar”. Kl. 8.00 är det frukost sedan ytterligare en personal kommit. Efter frukost är det dags för s. k. fri lek, dvs. barnen väljer aktiviteter och kamratkontakter själva.

På förmiddagen, då personalstyrkan är störst och barnen utvilade, brukar man ta en promenad eller göra eventuella utflykter.

Vid ll—l 1.30-tiden är det middag. Någon personal äter med barnen. Efter middagen brukar personalen dela upp sig med barnen. En tar hand om de barn som ska sova, en annan har sagostund och en tredje tar hand om eventuella barn med särskilda behov, som kan behöva extra stimulans eller träning.

12.30 äter personalen middag. De barn som vill får gå ut, de andra får vara i stora lekrummet, så de sovande får lugn och ro.

13.30 går den personal som öppnat på morgonen. Ekonomibiträdet, som börjat kl. 7.00, går hem kl. 14.30. Sedan är en personal ensam med hela gruppen, om inte löparen finns på avdelningen då.

Kl. 15.00 är det dags för mellanmål. Därefter kan det bli organiserad lek, t. ex. rytmik, en stund och sedan fri lek igen.

TV-stund är det kl. 16.30, och då äter man frukt. Framåt l7-tiden börjar barnen bli hämtade. En del är dock kvar ända till 18.30, då daghemmet stänger. Någon gång under dagen, förmiddag eller eftermid- dag, har man samling. Då tar man upp och bearbetar saker som är aktuella i barngruppen.”

Barnens sysselsättningar

Rutinaktiviteter upptar största delen av tiden i daghemmet. Måltider och och sovstunder måste passas. Rutinschema splittrar dagen. En undersökning visar att nästan en femtedel av tiden går åt till rutinverksamhet. Därnäst kommer verksamhet som präglas av att barnen inte har någon egentlig sysselsättning utan springer omkring relativt planlöst (12—20 %), grovmotoriska lekar med eller utan redskap och roll- och låtsaslekar är också vanliga (13 resp. 1 1 %);

I undersökningen upplevs personalen som passiv i förhållande till barnen. Vuxna svarar för 58 % av initiativen till kontakt och barnen för 42 %, om man undantar rutinaktiviteter där de vuxna initiativen är vanligare. Antalet kontaktförsök från ömse håll är lågt när barnen strövar omkring utan sysselsättning eller när de leker rörliga rollekar. Vid skapande aktiviteter som att rita, måla, klippa osv. är relationerna mellan barn och personal talrika, oftast på grund av att barnen frågar om något eller ber om hjälp (redovisat av Inger William-Olsson).

Personalens kontakter med barnen

Inger William-Olsson redovisar några undersökningar av hur kontakterna mellan barnen och personalen ser ut. En stor del av tiden går åt till att övervaka barnen. Genom observationer har man funnit att lärarens ingripande i barnens sysselsättningar till över 40 % är övervakande, till 11 % ledande, till 16 % hjälpande och till 8 % instruerande.

Förskollärarna har sedan tillfrågats vad de själva tycker är betydelse- fullt i sitt arbete. Den vanligaste typen av händelser är sådana som kräver förståelse för barnen och mjukhet att anpassa sina krav efter barnens förmåga. Att ha kontroll över sitt och barnens beteende och att lära barnen visa hänsyn och tolerans betonas liksom att kunna planera arbetet och stimulera barnen.

De språkliga kontakterna mellan barnen och personalen kan också visa hur samvaron totalt sett är mellan dem. I en studie redovisas den språkliga kontakten mellan förskollärare och barngrupp i alldagliga situationer. Man skiljer mellan direkt tal, som innebär att läraren ger direktiv, instruktioner och kritik, och indirekt tal, som innebär att läraren accepterar, klargör och ställer frågor som bygger vidare på vad barnen sagt. Förskolläraren använder sig av direkt tal i dubbelt så stor utsträckning som av indirekt. I samvaron bam—lärare talar läraren dubbelt så mycket som alla barnen tillsammans. Det är sällan läraren initierar tal från barnen och mycket sällan som det barninitierade talet följs upp av läraren.

Kvaliteten på samvaron varierar mellan olika daghem

Skillnader finns mellan daghemmens sätt att arbeta, vilket också kan förklara skillnaderna i tid tillsammans med barnen. "Personalen på daghem I var inställda på att passa barnen, övervaka och skydda dem, medan man på daghem II betonade den emotionella och fysiska kontakten, daghemmet som ett tryggt andrahem . . .”.

Tiden för och kvaliteten på samvaron mellan personal och barn tycks ha ett samband. Personal som är inställd på att ge barn stimulans och söker svara på barnens individuella behov och som har en målsättning med sitt arbete, tillbringar också mer tid tillsammans med barnen.

Kerstin Sjöblom beskriver daghem för de minsta barnen av olika kvalitet. Hennes beskrivning av arbetet på två daghem kan illustrera skillnaderna:

”På det ena daghemmet håller man inte särskilt hårt på_tider, de minsta har helt individuella dagsprogram. Måltiderna är lugna och avspända. Personalen har tid att sitta med vid bordet. Barnen får äta själva. Man lägger ner mycket tid och intresse på att utforma miljön och man är inriktad på att ge varje barn rika tillfällen till individuell kontakt.

På det andra daghemmet finns inga individuella tider för barnen, måltiderna, skötningen, leken, på- och avklädningen präglas av jäkt och ett högt uppdrivet tempo. Personalen hinner inte prata med barnen, barnen får ideliga tillsägelser. Ett av rummen används bara under sovtiden och är i övrigt låst. Det är trångt och rörigt. De äldre barnen får inte använda några leksaker som kunde vara farliga för de små.”

Kerstin Sjöblom menar att på de daghem som hon anser som bristfälliga, har personalen inte formulerat någon målsättning för sitt arbete. De är fångna i en arbetsrutin som aldrig ifrågasätts. ”Det har alltid varit så.” Idealbarnet för dem är glatt, lättskött, skriker aldrig eller sätter sig på tvären, leker för sig själv i lugn takt och låter bli att klättra, dra fram saker, kladda med maten och blir tidigt torr och ren.

Personalens inställning till barnens uppförande

Det kan ligga en risk i att personalen anser verksamheten som given och inte diskuterar målsättning och organisation. Personalen kan komma att ställa orimligt höga krav på barnen. Kraven kan sedan komma att uppfattas som norm, dvs. som en grund för vad som skall betraktas som normalt hos barnen. Anpassningen kommer lätt att uppfattas som ett mål i sig och barn som anpassar sig blir betraktade som normala, medan de som ställer till besvär betraktas som avvikande. Det kan finnas en risk i detta, menar Gunilla Ladberg; anpassningen kan komma att ses som det viktigaste i barnens utveckling. Hon för också en diskussion kring eventuella konsekvenser av ett ”anpassningstänkande”. Ger man inte daghemmen tillräckliga resurser, i form av personal med ordentlig pedagogisk utbildning, som kan bedöma vad som rimligen kan förväntas av barn, blir risken överhängande att barn som har svårt att anpassa sig inte kommer att accepteras i daghemmet. Och då kan daghemmet komma att fungera som det första ”utsorteringsinstrumentet”* i sam— hället. Eva Mari Köhler menar att det saknas en övergripande politisk analys om uppfostrans funktioner och vilka krav som skall ställas på de institutioner som har att genomföra uppfostran (Barns uppfostran och utveckling SOU 1975: 33).

Den känslomässiga samvaron mellan barn och personal

Rita Liljeström redogör i sin rapport till barnmiljöutredningen för ett sammanträffande med bampsykologer i Göteborg. Enligt dessa är personalen rädd för att binda barn till sig. De vill undvika att banden plötsligt slits av vid personalomsättning eller om barnet slutar att vistas på daghem. Dessutom gör antalet barn med känslomässiga problem att personalen helt enkelt inte räcker till.

Kontakterna mellan barnen och personalen speglar en allmän syn på

hur personalen känslomässigt skall förhålla sig till barnen. Förskolans personal får inte konkurrera med föräldrarna om barnens kärlek. "I praktiken betyder detta att när ett föräldrapar eller en ensam mor av olika skäl inte går i land med att ge sina barn känslomässig trygghet så finns inga reserver i barnstugan heller” (Rita Liljeström).

Barnpsykologerna i Göteborg menar att detta är förskolans allvarli— gaste problem. ”Vi kan ha aldrig så fina pedagogiska program om jagutveckling, kommunikation och begreppsbildning, men löser vi inte de elementära känslobehoven för barn, ställer vi inte upp med mer känsloresurser än vi gör i dag, kan barns psykiska utveckling hotas av bristen på känsloband”.

Gunilla Ladberg pekar på samma förhållande — man fönekar att man har olika känslor för olika barn, ibland förnekar man över huvud taget sina känslor inför det barnen gör. Men detta sätt att se på sin uppgift ger ett onaturligt förhållande till barnen. Man har svårt att vara naturlig, att vara sig själv och vara spontan. Man tar inte känslomässig kontakt med barnen, t. ex. genom att krama dem.

Gunilla Ladberg beskriver att osäkerheten som personalen känner i stället tar sig uttryck i en ”expertroll”. Denna understöds också av föräldrarna. Den ses från båda håll som en neutral roll som innebär att ”fröknarna har kunskaper att behandla barnen på ett riktigt sätt, oberoende av åsikter och värderingar”. Den hjälper därmed fröknar och föräldrar att föreställa sig att_ personalen inte ”påverkar” barnen och alltså inte kommer i konflikt med föräldrarollen.

Det är naturligt och självfallet att jag påverkar mina egna barn. Jag kan inte hyckla bort vem jag själv är. Jag måste ge mig tillkänna, i relation till barnet.

Att barn kan utvecklas fritt är en naivitet. Det har aldrig funnits ett barn som vuxit upp fritt, och det kommer aldrig att finnas. Alla är med att skapa varandra, genom påverkan.

Kanske fanns det en nyans av skillnad när jag arbetade med andras barn, som lärare. Men bara en nyans, ingen total förändring. Jag exponerade nog mina egna värderingar, även då. Gav mig in med friskt mod. Ibland rätt. Ibland fel. Men när jag gjorde fel kunde barnet ifråga ändå inte missta sig på en sak: att jag brydde mig om. Och det var säkert ibland den väsentligaste effekten . . . (Kjell Grede)

De barn som inte får känslomässig trygghet i hemmet riskerar att inte heller få det på daghemmet. Barnpsykologerna i Göteborg berättar att det finns en norm bland personalen att alla barn har rätt till lika mycket omsorg och ömhet. Nu är somliga barns kärleksbehov redan väl mättat medan andra är utsvultna. Men, säger psykologerna, det är ändå bra att normen finns. Den garanterar i alla fall de utsvultna ett minimum av kärlek. Annars finns risken att all kärlek strömmar till de redan älskade barnen.

Hur påverkar bristen på känslomässig stimulans utvecklingen hos de barn som kommer från ekonomiskt och emotionellt utsatta hem?

Barnpsykologerna är eniga om att barn som kommer från hem med ekonomisk trygghet och ett gott känsloklimat är synnerligen väl rustade att ta emot den utvecklingsstimulans som daghemmet ger. Dessa stabila och samarbetsvilliga barn är därtill ett ovärderligt stöd för personalen i samvaron med andra barn. I den mån daghemmen rekryterar många trygga barn kommer dessa att bli tongivande för gruppnormerna och stämningen bland samtliga barn.

Samma slutsatser gäller för barn ur familjer som kämpar med ekonomiska svårigheter, men där känslohushållet är gott. Daghemmen gör en värdefull insats genom att avlasta föräldrarna och att tillföra barnen resurser för lek och verksamhet.

Gunni Kärrbys undersökning Daghemmet och familjen ger samma resultat. Barn med bra förutsättningar i hemmet, med föräldrar som har en god kontakt med barnen, där föräldrarna förstår barnens behov och önskningar, har det bra på daghemmet. Där är också kontakterna mellan föräldrar och personal bra.

Men barn ur familjer som är både ekonomiskt och emotionellt utsatta får inte den utvecklingsfrämjande stimulans som antas utjämna sociala skillnader på sikt. Om de har känslomässiga problem kan de nämligen inte tillgodogöra sig stimulans i andra avseenden. De är psykiskt blockerade i hela sitt förhållande till omvärlden av bristen på känsloband och stabila identifikationer (Rita Liljeström).

Hur påverkas en barngrupp av att där finns barn med svag prestations- förmåga och hur påverkas ett barn av att vara i en grupp med god prestationsförmåga?

Gruppexperiment med barn illustrerar problemet. När man placerar ett svagt presterande barn i en barngrupp med goda prestationer, blir det svaga barnets insats förbättrad utan att gruppen i sin helhet försämras. Men när andelen barn med svaga prestationer ökar, börjar inflytandet gå i motsatt riktning. När flertalet i gruppen presterar svagt börjar också de barn som tidigare .ort bra ifrån sig att prestera sämre (redovisat av Rita Liljeström).

Kunskaper om daghemmets påverkan och effekt på barnen

Många barn vistas på daghem många timmar varje dag. Detta innebär att daghemmet tar över mycket av det som traditionellt betraktas som för- äldrarnas uppgifter i fråga om vård och fostran. För de barn som är på daghem kanske 10—11 timmar dagligen under hela förskoletiden måste rimligtvis den påverkan som sker från daghemmet vara avsevärd.

Men om daghemmets påverkan och effekt på barns utveckling vet man ringa. Flera (t. ex. Eva-Mari Köhler och Gunilla Ladberg) har pekat på detta. I sin undersökning om samarbetet mellan hem och daghem konstaterar Gunilla Ladberg att:

”De undersökningar som gjorts av effekterna på barn av vistelse på daghem eller lekskola, har vanligen behandlat effekter i något speciellt avseende, t. ex. språklig utveckling eller anpassning till skolmiljön, och oftast har man jämfört med hemmabarn. Några av de säkraste resultaten är att barn som vistats på barnstuga blivit mindre beroende av vuxna men mer beroende av andra barn, blir mer ohämmade i skolan och får högre social status bland kamrater. Barn från lägre sociala grupper och kulturellt ”torftiga” miljöer stimuleras i sin intellektuella utveckling. De flesta undersökningarna har behandlat frågan som ett kvantitativt problem, som en fråga om vilka barn som utvecklats längst i olika avseenden. Man förbigår nästan alltid det kvalitativa problemet: om barn utvecklas åt olika håll, till olika slags personligheter genom inverkan av daghem eller lekskola. Därmed förbigås också värderingsproblemeti frågeställningen nämligen vilken utveckling man vill främja hos barnen.

Vilka slags relationer som kan uppstå mellan personal och barn i förhållande till relationerna mellan föräldrar och barn, har inte under- sökts. Denna fråga är central för hela identifikationsprocessen. Och trots att det som framför allt utmärker daghemmet är att barnet vistas i en stor grupp barn, så vet man inte hur barngruppens sammansättning påverkar barnen på längre sikt.

När det gäller barnstugans påverkan på barnen är det så många förhållanden att ta hänsyn till att frågan måste formuleras: Vilken barnstuga har vilken effekt på vilket barn? Om det vet vi ingenting.”

13.6.2. Familjedaghemmet

Rekommendationer för familjedaghemmen

Socialstyrelsen har i Råd och Anvisningar lämnat rekommendationer för familjedaghemsverksamheten:

Dagbarnvårdama bör ha genomgått utbildning för dagbarnvårdare, vilken f. n. omfattar 90 lektionstimmar.

Sammanlagda antalet förskolebarn i familjedaghemmet (egna barn inräknade) får vara högst fyra. Det anges som önskvärt att dagbarnet inte är ensamt barn i familjedaghemmet.

Viss hälsokontroll bör ske av såväl vuxna som barn i familjedaghem- met. Barnens hälsovård sköts lämpligen av barnavårdscentral.

Dagbarnvård'arna bör samarbeta såväl med barnens föräldrar som med kommunens förskolor och fritidshem. Informations- och föräldraträffar bör anordnas en eller flera gånger per år.

Familjedaghemmen bör ha möjlighet att erhålla eller låna lekmaterial som är lämpligt för dagbarnen.

För lokal tillsyn av familjedaghemmen och för samordning av den totala barntillsynsverksamheten i kommunen bör särskild personal, kommunala barntillsynskonsulenter, anställas.

För de privata familjedaghemmen finns inga rekommendationer och ingen insyn. I princip kan ett privat familjedaghem ha ett obegränsat antal dagbarn. I pressen förekommer ibland uppgifter om privata familjedaghem med ett så stort antal dagbarn (inkl. egna barn) att det, om uppgifterna är riktiga inte kan finnas någon möjlighet för vårdnadsha- varen att ge dessa barn den omsorg och den pedagogiska stimulans som ett barn har rätt till.

Kunskap om familjedaghem men

Kunskapen även om de kommunala familjedaghemmen och framför allt hur de fungerar för olika barn är bristfällig. Familjedaghemsutred- ningens intervjuundersökning är vid det här laget nästan tio år gammal (1966) och resultaten kan knappast användas i dag.

Statistiska centralbyrån förbereder f.n. — bl. a. i samverkan med barnmiljöutredningen — en familjedaghemsundersökning. Undersök- ningen skall ta upp frågor som rör familjedaghemmet som omsorgsmiljö, bl. a. vilka som blir dagbarnvårdare, deras ekonomiska situation, utbild- ning och uppfattning om yrket, vad barnen gör i familjedaghemmet och vilka kontakter utanför familjedaghemmet som dagbarnvårdaren och barnen har.

Lidingö kommun har nyligen gjort en studie av familjedaghemmen på Lidingö (1975). Barnmiljöutredningen kommer i detta avsnitt att i stor utsträckning använda det materialet. I den mån annan hänvisning inte ges är samtliga fakta hämtade ur den undersökningen.

Vem får lösa barnets behov av omvårdnad?

Förvärvsarbetande och studerande föräldrar får i Lidingö kommuns familjedaghemsundersökning i stor utsträckning själva på egen hand lösa barnets behov av omsorg under den tid föräldrarna är frånvarande från hemmet.

I undersökningen framkommer att nära hälften av familjedaghemsbar- nen i åldern 0—2 år har mödrar, som börjat förvärvsarbeta innan barnet fått en kommunal dagbarnvårdare. Totalt har ca en tredjedel av barnen haft en eller flera vårdare under den tidsperiod, som förflutit mellan mödrarnas återinträde i arbetslivet och den tidpunkt då den kommunala dagbarnvårdaren tagit hand om barnen. I denna andel har inte de barn medräknats som haft privata dagbarnvårdare.

Undersökningen visar också att föräldrarna inte fått sitt behov av barnomsorg löst genom en kontakt med kommunen utan mellan föräldrar och redan etablerade eller blivande dagbarnvårdare. Majoriteten av dagbarnvårdama och föräldrarna känner dock inte varandra närmare före dagbamens introduktion i familjedaghemmen.

Dagbarnvårdaren Vem blir dagbarnvårdare?

De karakteristiska kännetecknen för majoriteten av de personer som blir dagbarnvårdare beskrivs på följande sätt:

CI det är en kvinna El som är i åldern 25—40 år CI som är gift och vars make har folkskoleutbildning eller grundskola, realskola, folkhögskola, någon yrkesutbildning och som är förvärvsar— betande utanför hemmet på heltid med en årsinkomst (före skatt) på mellan 30 OOO—50 000 kr.

E] som har drygt 2 barn, varav drygt 1,5 barn i tillsynsålder El som har folkskoleutbildning eller grundskola, realskola, folkhögskola, flickskola samt någon yrkesutbildning El som tidigare ej förvärvsarbetat utanför hemmet och El som bor i flerfamiljshus eller höghus med 3-4 rum och kök med en bostadsyta 70—99 mz.

De kvinnor som har förvärvsarbetat utanför hemmet har framför allt arbetat inom traditionella kvinnoyrken, affärs- och kontorssektorn samt inom sjukvårds- och socialvårdssektorn.

Dagbarnvårdarkurs och anställningstid

Enligt senast tillgängliga statistik för riket har i en tredjedel av de kommunala familjedaghemmen i landet dagbarnvårdaren genomgått dagbarnvårdarkurs. Dagbarnvårdarens ålder är i genomsnitt 38 år och hans/hennes genomsnittliga anställningstid så kort som tre år. Ca en fjärdedel har t. o. m. kortare anställningstid än ett år.

Inställning till yrket

Det vanligaste motivet för att bli dagbarnvårdare är ”att hellre vilja stanna hemma hos egna barn i stället för att lämna dem till daghem eller annat familjedaghem”. Många av dagbarnvårdama har således en negativ inställning till den omsorgsform som de själva representerar. Ekonomiska motiv såsom att ”tjäna egna fickpengar” eller ”vara tvungen att bidra till familjens ekonomi” uppges ha haft liten betydelse. För en tredjedel av kvinnorna har det varit av betydelse att ”maken inte ville att hustrun skulle ta förvärvsarbete utanför hemmet så länge barnen var små” och att ”maken ville ha sin hustru hemma”.

Bland majoriteten av dagbarnvårdama (ca 80 %) finns ett intresse för förvärvsarbete utanför hemmet, främst på daghem eller lekskola, men även på fritidshem och andra arbetsplatser där man får arbeta med barn. Många av dagbarnvårdama har sina egna barn i bamstugekö.

En stor majoritet av dagbarnvårdama betraktar sin verksamhet som ett yrke (men en liten grupp gör det alltså inte). Något över hälften är fackligt anslutna. De största nackdelarna med yrket uppges förutom bundenheten vid hemmet vara osäkra, oregelbundna och låga löner. över två tredjedelar arbetar med barnen mer än nio timmar om dagen. Övertidsersättning efter kl. 18 utgår inte, tvärtom får man endast hälften av timlönen efter kl. 20. För att vara säker på att inkomsterna inte skall bli alltför små, händer det att dagbarnvårdama tar hand om fler dagbarn än de själva anser sig kunna klara av.

Varaktigheten av familjedaghemsplaceringar

Familjedaghemmen uppfattas ofta som en temporär lösning, t. ex. i avvaktan på en daghemsplats. Detta kan innebära en svår konflikt för dagbarnvårdaren. Man kanske inte vågar eller inte tycker att det är så

viktigt att etablera djupare känslomässiga relationer till dagbarnet. Rent yrkesmässigt kan en sådan situation enligt utredningen innebära, att man känner sig ”mindre värd”, eftersom arbetet med vårdnaden om barnen blir mer eller mindre av tillfällig karaktär i stället för att präglas av ett kvalitativt stadigvarande relationsmönster. I den intensivstudie, som gjorts på pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet av dagbarnsvårdares arbets- och utbildningssituation, poängterar dagbarnvår- darna svårigheterna med sin situation. Som vårdare får man ta hand om ett litet spädbarn, sedan när man börjat känna barnet är det dags för daghem, ett nytt spädbarn kommer och hela processen börjar om på nytt.

Nästan hälften av familjedaghemsbarnen har omplacerats mellan familjedaghem eller familjedaghem och daghem. Ungefär lika många barn har omplacerats en gång som mer än en gång. Undersökningen räknar med att hälften av barnen kommer att behöva omplaceras i framtiden, därför att dagbarnvårdaren slutar. Av förskolebarnen räknar man med att 30—40 % fortfarande kommer att vara i förskoleåldern när dagbamvårda— ren slutar sin verksamhet.

Familjedaghemmets utformning Introduktionen på familjedaghemmet

Det visar sig att nästan hälften av barnen inte har haft någon inträningsperiod i familjedaghemmet, medan något över hälften av barnen har mödrar som haft tillfälle att vara tillsammans med sitt barn under de första dagarna i familjedaghemmet. Av de barn som haft en inträningsperiod har denna, för de flesta, varierat mellan 1—6 dagar. Ungefär lika många har haft en inträning på 1—2 dagar som 3—6 dagar.

Vistelsetider i familjedaghemmen

Familjestödsutredningens kartläggning av barns vistelsetider i daghem och familjedaghem (se vidare avsnitt 13.5.4) visar att barnen har långa vistelsetider. Särskilt gäller detta de yngsta barnen. Barnen i familjedag- hemmen har allmänt sett längre vistelsetider än barnen som är på daghem. Nästan en tredjedel av barnen i familjedaghemmen vistas där tio timmar eller mer.

Gruppstorlekar

Antalet barn per vårdare är ofta stort i familjedaghemmen, vilket strider mot socialstyrelsens rekommendationer om högst fyra förskolebarn (de egna inräknade) per familjedaghem.

Varje kommunalt familjedaghem i landet hade år 1974 i genomsnitt tillsyn av 2,2 dagbarn och 1,4 egna barn, men ca 30 % av barnen fanns i hem med fyra eller fler dagbarn.

Av lidingöundersökningen framgår att ca 10% av de kommunala familjedaghemmen med barn i förskoleåldern har för många barn i denna ålder. Närmare 30 % har högsta rekommenderade antalet förskolebarn. Vidare har drygt hälften av familjedaghemmen, som har fler än fyra förskolebarn, ytterligare från 1—3 barn i åldern 7—12 år. Nästan hälften av familjedaghemmen som har fyra förskolebarn, har ytterligare från ett upp till fem barn i åldern 7—12 år.

Antalet barn per vårdare blir på så sätt stort med alla de svårigheter det innebär för vårdaren att ge stöd och stimulans. Men i jämförelse med daghemmens barngrupper, där antalet barn varierar från 12—20 (små- barnsgrupper och syskongrupper) blir storleken på barngrupperna i familjedaghemmen begränsade. Undersökningen visar att både flertalet föräldrar och dagbarnvårdare räknar familjedaghemmets mindre barn- grupper till en av de största fördelarna med familjedaghemmet som omsorgsform jämfört med daghem. De mindre grupperna uppges vara positiva för barnen på så sätt, att de får mera lugn och ro, lättare att kunna vara för sig själva, mera personlig och nära kontakt med varandra och att de utsätts för mindre infektionsrisker.

I lidingöundersökningen har man studerat om antalet dagbarn per dagbarnvårdare varierar mellan områden med olika befolkningssamman- sättning. Det visar sig, att i de områden, där antalet dagbarn per familjedaghem är lägre än genomsnittet för hela kommunen, finns i stort sett högre andel av socialgrupp 1 och lägre andel av socialgrupp 3 än i de övriga områdena. Motsatsen gäller också, dvs. i de områden, där antalet dagbarn per familjedaghem är högre än genomsnittet, finns istort sett lägre andel socialgrupp ] och högre andel socialgrupp 3 än i de övriga områdena. Det område, som har det högsta antalet dagbarn per familjedaghem har således lägst andel socialgrupp 1 och högst andel socialgrupp 3 jämfört med övriga områden.

Dagbarnens utomhus- och inomhusvistelse

Det saknas information om barnens olika aktiviteter och på vilket sätt dagbarnvårdama sysselsätter barnen och umgås med dem. Inom ramen för lidingöundersökningen har studerats några frågor som berör barnens utomhus— och inomhusvistelse samt kontakter med vissa aktiviteter utanför familjedaghemmet.

Drygt hälften av dagbarnvårdama anger, att det område, som dagbarnen vanligen besöker för utomhuslekar är bostadsområdets lek- plats eller gård i anslutning till bostadshuset. En fjärdedel av dagbarnvår- dama uppger att det vanligaste området för dagbamens utomhuslekar är grönområde eller park och drygt 10% av dagbarnvårdama har dagbarn som vanligen leker i familjedaghemmets egen trädgård.

En övervägande majoritet av dagbarnvårdama uppger att dagbarnen vistas mer än tre timmar utomhus (intervjun ägde rum i maj med strålande väder). En fjärdedel av dagbarnen får inte tillsyn utomhus. Två tredjedelar av dessa är i åldern 7—12 år, en tredjedel i åldern 4—7 år, 3 % i åldern 1—4 år och ingen i åldern 0—1 år.

På en fråga om hur lång tid i genomsnitt dagbarnvårdaren hinner syssla uteslutande med dagbarnet, t. ex. leka, samtala, kela eller liknande en vanlig vardag inomhus, svarar drygt hälften av dagbarnvårdama att de aktivt ägnar sig åt dagbarnen i mer än tre timmar om dagen. Drygt 20 % 2—3 timmar om dagen, 20 % 1—2 timmar om dagen, 7 % mindre än 1 timme om dagen och ca 10 % har svårt att uppskatta den genomsnittliga tiden som de uteslutande ägnar sig åt dagbarnen en vanlig vardag. En majoritet av dagbarnvårdama tar med sig barnen ut i skogen på promenad och av dessa tar de flesta barnen med sig ut i skogen ofta. Något över hälften av dagbarnvårdama tar med barnen till något bibliotek; 20 % gör det ofta och nästan 30 % ibland. Mer sällsynt är det att barnen får gå på bio eller barnteater, på utställning eller museum, besöka parklek eller daghem. Något vanligare är det att barnen får gå till simhall eller liknande, att barnen får besöka en djurpark och att barnen får besöka fritidshem/lekskola.

I och med att dagbarnvårdama är ensamma med flera barn, ofta i olika åldrar, är det svårt att ordna aktiviteter utanför hemmet.

Sjukdom i familjedaghemmet I lidingöundersökningen har följande tre situationer studerats:

]. Dagbamet blir sjukt. 2. Dagbarnvårdaren blir sjuk. 3. Någon i dagbarnvårdarens familj (make eller egna barn) blir sjuk.

När dagbarnet blir sjukt är det vanligast att barnet vistas i sitt föräldrahem. Mer än hälften av dagbarnvårdama uppger, att dagbarnet vid sjukdom alltid eller ofta tas om hand i sitt eget föräldrahem. När dagbarnvårdaren blir sjuk är det vanligast att dagbarnet tas om hand av annan dagbarnvårdare eller annan person. Över hälften av dagbarnvårdar- na anger dock, att dagbarnet ibland tas om hand i föräldrahemmet. När någon i dagbarnvårdarens familj blir sjuk är det vanligast att familjedag- hemmen ändå tar emot dagbarnen. I de fall då familjedaghemmet inte tar hand om dagbarnet, är det ungefär lika vanligt att barnet vistas i föräldrahemmet som hos annan dagbarnvårdare eller annan person.

Drygt 80 % av mödrarna har någon gång under året före studien varit tvungna att stanna hemma från arbetet på grund av att egna barn eller någon i familjedaghemmet blivit sjuk. Vanligast är att mödrarna varit hemma på grund av eget barns sjukdom.

När det gäller familjedaghemmet som tillsynsform märks en motsätt- ning mellan dagbarnvårdare och föräldrar i sjukdomssituationer. Dagbarn- vårdarna uppger som en nackdel med familjedaghemmen att de måste ta emot krassliga dagbarn, att dagbarnen smittar ner egna familjemedlem- mar och att svåra situationer uppstår då dagbarnvårdaren själv är dålig. Föräldrarna uppger som en fördel med familjedaghem att infektions- risken för barnen inte är lika stor som på daghem och att det finns större

möjligheter att lämna ett barn som inte är helt friskt till familjedaghem än till daghem.

Relationen mellan dagbarnen och dagbarnvårdarens egna barn

Ganska få av dagbarnvårdama i lidingöundersökningen anger att det kan uppstå konflikter mellan dagbarnen och de egna barnen. Man tror i undersökningen att dagbarnvårdama sannolikt försvarar sig mot och kanske ignorerar svårigheter som uppkommer i relationerna mellan dagbarn och egna barn. I den tidigare nämnda intensivstudien av dagbarnsvårdarnas arbetssituation och utbildning har det visat sig vara svårt att få dagbarnvårdama att tala om eventuella konflikter och problem. Den första reaktionen är mestadels att ”nej, några problem finns inte”, men så småningom under samtalens gång kommer en hel del konflikter och problem fram. Man konstaterar också att dagbarnvårdama inte har några reella möjligheter att diskutera problem med någon. Det finns bara två tillsynsassistenter för 150 familjedaghem i kommunen. Flertalet av barnen har en moder, som uppfattar att barnet trivs mycket bra med dagbarnvårdarens egna barn. Nästan 30 % av barnen har en moder som uppfattar att barnet trivs ganska bra eller inte riktigt bra med dagbarnvårdarens egna barn. Här finns sannolikt mekanismer som gör att verkligheten beskrivs bättre än den är.

Kontakter och samarbete mellan dagbarnvårdare och andra

Många dagbarnvårdare upplever att det är mycket betungande att ensamma ha ansvaret för dagbamens känslomässiga trygghet och stimu- lans. Nästan hälften av dagbarnvårdama säger, att det också är ett mycket betungande ansvar att övervaka barnen, så att de inte skadar sig kroppsligt. I och med att dagbarnvårdama är ensamma med flera barn är det också svårt att ordna aktiviteter utanför hemmet.

Många dagbarnvårdare saknar kontakter med andra dagbarnvårdare och med kommunens tillsynsassistenter. Ca 40 % av dagbarnvårdama har aldrig träffat andra dagbarnvårdare för att ordna gemensamma aktiviteter för dagbarnen. Nästan 80 % säger sig uppleva behov av att få kontakt med andra dagbarnvårdare för att hjälpas åt med dagbarnen. Lika många är intresserade av att ta med sina barn till daghem. Dagbarnvårdama önskar också få delta i daghemspersonalens studiedagar och att deras dagbarn kan få följa med ut på daghemmens utflykter.

Kontakten mellan dagbarnvårdare och föräldrar

Något över hälften av dagbarnvårdama upplever att kontakten med föräldrarna fungerar mycket bra, 30% av dagbarnvårdama tycker att kontakten fungerar bra och ca 10 % anser, att kontakten är ganska bra eller dålig.

Två tredjedelar av dagbarnvårdama anger att föräldrar och dagbam- vårdare diskuterar barnets vård och uppfostran någon enstaka gång eller aldrig.

85 % av mödrarna säger, att de har tillräckligt med möjligheter att ta upp frågor om barnets vård och uppfostran med dagbarnvårdaren. Ca 90 % av mödrarna anser, att de får tillräckligt mycket vetskap om hur barnet har det och vad barnet gör på dagarna.

Två tredjedelar av dagbarnvårdama har genom dagbarnen kontakt med mer än en familj. Av dessa har de flesta dagbarnvårdama kontakt med två till tre familjer och ca 10 % med fyra upp till sju föräldrafamiljer.

När barnen hämtas och lämnas är det nästan hälften av barnen som har mödrar som någon gång då och då, sällan eller aldrig går in till dagbarnvårdaren. En fjärdedel av barnen har mödrar, som stiger på någon gång i veckan hos dagbarnvårdaren och en dryg fjärdedel av barnen har mödrar som stiger in varje dag då barnen hämtas och lämnas. Dessa sista barn tillhör till största delen tvåförälderfamiljer där den ena föräldern arbetar heltid och den andra halvtid.

Ca 80 % av mödrarna uppger, att skillnader i uppfattning sällan eller aldrig förekommer mellan dem och dagbarnvårdaren om vad som är bäst för barnen. Av dagbarnvårdama uppger 30 %, att skillnader i uppfattning om barnens vård och uppfostran förekommit.

Vad tycker mödrarna om familjedaghemmet?

Det finns flera faktorer som gör att föräldrar säger sig uppfatta förhållandena i familjedaghemmet positivt (se vidare avsnitt 13.6.1 Föräldrarna). I intensivstudien av dagbamvårdarnas situation som redovi- sas i lidingöundersökningen framkommer samtidigt att, om man studerar situationen närmare så finns det mammor som gråter, när de kommer och hämtar sitt barn och upptäcker hur fint förhållandet är mellan barnet och dagbarnvårdaren. De upplever en känslomässig konflikt som kan åter- verka på barnet. I familjedaghemmet konfronteras modern direkt med en annan moder som är hemma hos sina egna barn — som innehar den traditionella kvinnorollen.

Ca 80 % av barnen i lidingöundersökningen har mödrar, som säger, att "barnet trivs mycket bra i sitt familjedaghem och ca 20 % av barnen har mödrar, som säger att barnet trivs ganska bra eller inte riktigt bra i sitt familjedaghem.

Restider

Tre fjärdedelar av barnen har ett föräldrahem som ligger på gångavstånd från familjedaghemmet. Det vanligaste färdsättet är att barnen går till familjedaghemmet (drygt hälften av barnen) och därefter att barnen får åka bil (ca en fjärdedel). Färdtiden för nästan två tredjedelar av barnen överstiger inte 10 minuter.

Omsorgsformer för syskon

Det visar sig att nästan hälften av föräldrarna har mer än ett barn i förskoleålder och majoriteten av dessa föräldrar har sina barn i olika

omvårdnadsformer. Vanligast är att det ena barnet vistas hos en kommunal dagbarnvårdare och det/de andra barnet/barnen hos en privat dagbarnvårdare eller på daghem. Det vanligaste är att föräldrar med flera barn i förskoleålder har relation till två olika omsorgsmiljöer.

13.7. Deltidsförskolan

Barnmiljöutredningen har i ett föregående avsnitt (13.1—13.4) redogjort för de allmänna förutsättningarna för förskolan. Deltidsförskolan, som med vissa undantag bedrivs under tre timmar per dag, kan inte betraktas som ett tillsynsalternativ, jämförbart med daghem eller familjedaghem. Utvecklingen av deltidsförskolan visar också att detta inte heller har varit syftet.

Samma målsättning gäller för deltidsförskolan som för daghemmet och familjedaghemmet. Detta borde innebära att verksamhetens innehåll och utformning också borde vara överensstämmande. Tidens längd, barngrup- pens storlek, personaldimensioneringen osv. talar ändå för att det finns en skillnad i verksamheten.

"Att man sätter likhetstecken mellan daghem och lekskola innebär att man inte skiljer på forskningsresultat som gäller de olika formerna utan utgår ifrån att de har samma inverkan på barnen. Man avstår därmed från att diskutera vilka skillnader det kan tänkas innebära på lång sikt för barn att växa upp i ett kollektiv under större delen av dagen jämfört med att tillbringa tre timmar i en barngrupp” (Gunilla Ladberg).

13.7.1. Barnen i deltidsförskolan

Enligt uppgifter från socialstyrelsen finns på våren 1975 nästan 123 000 barn i förskolans deltidsgrupper. Det stora flertalet barn är i åldrarna 4—6 år. det innebär att ca 37 % av alla barn i dessa åldrar går i deltidsförskola.

Allmän förskola

En allmän förskola för alla sexåringar har införts fr.o.m. den 1 juli 1975. Sådan förskola skall omfatta minst 525 timmar per år eller minst 700 timmar om den fördelas på två år (glesbygd) och kan för barnens del innebära vistelse i daghemsgrupp eller kommunal deltidsgrupp. De flesta sexåringar kommer dock att tas emot i deltidsgrupp. Dessa grupper får omfatta högst 20 barn och vistelsetiden per barn beräknas till 3 timmar under fem dagar i veckan. Vanligen tas två grupper emot per dag, en förrniddags— och en eftermiddagsgrupp. I glesbygd kan det på grund av långa resvägar vara lämpligt med längre vistelsetid per dag under färre dagar per vecka.

Barn som av skilda anledningar behöver beredas plats i förskola före sex års ålder bör om möjligt tas emot i daghemmets syskongrupper. Om daghem saknas eller andra skäl talar för att en placering i deltidsgrupp är lämpligast, fordras i allmänhet viss resursförstärkning i form av ökning av personalstyrkan eller minskning av barnantalet i gruppen.

Utvecklingen i framtiden

Genom förskolelagen kommer utbyggnaden av förskolan totalt sett att bli kraftig. Utredningen har tidigare (13.5.1) redovisat utvecklingen inom heldagsomsorgen. Nedanstående tabell visar utvecklingen för deltidsför— skolans del.

År Förväntat antal barn i deltidsgrupper 1976 130 600 1977 132 800 1978 136 300 1979 137 700 1980 138 600

13.7.2. Personalen

Ungefär 4 700 personer arbetar i deltidsförskolan. En stor del av dessa — mer än hälften — arbetar deltid. I deltidsförskolan spelar personalbyten en mindre roll än i daghemmet, med den organisation som deltidsgruppen har.

Enligt de nya riktlinjerna för förskolan bör deltidsgruppen ha en förskollärare och en medhjälpare anställda.

13.7.3. Hälso och sjukvård

Barnmiljöutredningen har i ett tidigare avsnitt (13.6.1 Hälso- och sjukvård) redovisat hur hälso- och sjukvården sköts för daghemsbarnen och i viss mån också för barnen i deltidsförskolan och vilka brister som i dag finns i verksamheten.

Beträffande hälsovården för barnen i deltidsförskolan gäller samma bestämmelser som för barn som inte alls deltar i någon form av förskoleverksamhet. I anvisningarna förutsätts kontroll av barnen vara ombesörjd vid barnavårdscentralen eller hos privatläkare. Givetvis kan ingen som helst sjukvård bedrivas i deltidsförskolans lokaler.

13.7.4. Deltidsförskolans fysiska utformning

Som rekommendation vid dimensionering av tomt för deltidsgrupp bör 50 rn2 /plats tillämpas.

Om deltidsgruppens lokaler ligger i anslutning till ett daghem bör alla möjligheter till samverkan med daghemmet tas till vara. Fristående deltidsgrupper bör om möjligt ha anknytning till närliggande större förskoleenhet eller andra fristående deltidsgrupper för gemensam plane- ring och gemensamma personalkonferenser.

Deltidsgruppsbamen har samma behov av att kunna växla mellan livliga och stillsamma aktiviteter som barn i syskongrupp. De måste därför ha tillgång till såväl avskilda som öppna utrymmen.

En sammanställning av aktiviteter för deltidsgrupp utesluter endast de mest stillsamma aktiviteterna. Eftersom barnen i regel vistas inom avdelningsytoma ca tre timmar per dag förekommer vila och måltider endast i mindre omfattning, varför lokalerna i ringa utsträckning behöver utformas med hänsyn till sådana verksamheter.

13.7.5. Samvaro och aktiviteter

Undersökningarna som refereras i detta avsnitt är hämtade ur Inger William-Olssons sammanställning av nordisk forskning på förskoleområ- det.

Förskollärarnas uppfattning av syftet med samvaro

Från intervjuer med förskollärare vid 17 deltidsförskolor har följande tema framstått som dominerande, då förskollärarna fått skildra sitt arbete och syftet med det.

D Att etablera en personlig kontakt så att barnen finner det naturligt att uppsöka läraren för att berätta något, visa vad de gjort eller be om hjälp. El Att lära barnen att ta egna initiativ i sysselsättningar och fritt skapande genom att intressera dem för uppgifter som är avpassade för deras prestationsnivå. D Att lära barnen samarbeta med andra barn och lösa konflikter själva genom att introducera dem i gruppsysselsättningar där de kan göra sig

gällande. [] Att lära barnen uthållighet och koncentration genom att erbjuda dern

sysselsättningar, som kan fängsla dem och ledsaga dem vid genomfö- randet av uppgifterna.

Vad gör barnen i deltidsgruppen?

Resultat av en observationsstudie i deltidsgrupper visar att arbetsformen fri lek ihög grad aktiverar sexåringarna till spontan målinriktad lek. 90 % av den fria leken upptas av sådan sysselsättning, som bedöms ha ett syfte eller ett tema. Stillsamma sysselsättningar med småpyssel, konstruktivt byggande eller spel överväger (67 %) medan rörliga lekar är mindre vanliga (21 %). De förekommer mest som rollekar i grupp.

Gruppaktiviteter över huvud taget är mycket vanliga (49 %). Själva bildandet av gruppen, valet av medlemmar och fastställandet av regler och planer för aktiviteten dominerar gruppsysselsättningarna. Arbetsfor- men fri lek förefaller att i mycket hög grad befrämja spontant samarbete.

Skapande arbete med material är vanligt (37 %) och aktiverar barnen till långa arbetspass. Sysselsättning utan något material är ovanligt (12 %). Barnen arbetar konstruktivt med något material under nästan hela den fria leken. Även om grupplekens huvudsakliga innehåll verkar vara kontakter mellan barnen behövs ett material att samlas kring.

Vilket material har barnen tillgång till?

I en undersökning av 17 lekskolor iakttas barnens sysselsättningar. För skapande och konstruktiv lek finns i de flesta lekskolor ett rikhaltigt och väl genomtänkt material, som engagerar barnen i variationsrika och koncentrerade aktiviteter. När det gäller sortering och klassificering finns en hel del material att tillgå, men det är sällan uppbyggt med tanke på systematisk begreppsinlärning. Förskollärarna upplever det också som otillräckligt liksom materialet för omvärldsorientering. De känner, att de själva behöver mera ämneskunskap och handledning för att kunna hjälpa barnen att orientera sig i det informationsflöde de omges av, bl. a. från massmedia. För rörelselekar inomhus finns en hel del material, medan material för och tillfällen till rörelselek utomhus är ytterligt torftigt på de flesta ställen. Förskolan borde kunna bidra till barns rörelsefostran genom att introducera dem till olika sorters sport och rörelselekar som skridsko- och skidåkning, bollekar m. rn.

13.8. Förskola för vissa grupper av barn

Det är inte självklart att alla barn kan gå i de förskoleformer som utredningen har redovisat i de tidigare avsnitten. Genom barnstugeutred- ningen och förskolelagen har ”bam med särskilda behov” fått uppmärk- samheten riktad på sig på ett annat sätt än tidigare.

Formerna för den förskola som skall passa just dessa barn och vem som skall ha ansvaret för att barnen erbjuds förskola är fortfarande

oklara på flera punkter. T. ex. bedriver socialstyrelsen försök med olika förskoleformer för vissa grupper av barn. Barnomsorgsgruppens uppdrag innefattar bl. a. att föreslå hur de handikappade barnens förskola skall utformas.

13.8.1. Invandrarbarn

I vissa åldersgrupper och i vissa delar av landet är invandrarbarnen en stor grupp. Enligt statistiken över folkmängden år 1974 var andelen utländska medborgare i åldrarna 0—6 år nästan 11 % av samtliga barn i åldersgrup- pen. Ca 85 000 barn var alltså registrerade som utländska medborgare.

Barnmiljöutredningen har tidigare pekat på språkets viktiga roll för barnens utveckling (se vidare avsnitt 6.2).

För barn med utländska föräldrar är språkträning — både i svenska och i det egna språket — avgörande för hur de i framtiden skall fungera i skolan och i samhället i övrigt.

Det har visat sig att invandrarbarn snabbt lär sig svenska om de har svenska kamrater. Men det är ett begränsat språk de talar. Det kan t. ex. vara så att invandrarbarn inte kan beskriva händelser i hemmet för personalen på daghemmet.

Språkträningen är därför utomordentligt viktig. Konsekvensen av träningen i svenska språket får emellertid inte bli den att det egna modersmålet trängs undan eller att barnet upplever det mindre värdefullt. Risken är då att barnet blir halvspråkigt, dvs. att det behärskar två ”halva” språk, som ingetdera är tillräckligt för att barnet skall kunna kommunicera annat än med ytliga och språkligt fattiga uttryckssätt.

Bamstugeutredningen menar att på grund av språkproblemen bör invandrarbarnen redan från tidig ålder erbjudas någon form av förskola. Huvudprincipen för förskola för invandrarbarn är enligt barnstugeutred- ningen att invandrarbarnen integreras i den reguljära förskolan, men att barnen där får särskild träning i det egna modersmålet. Samarbetet mellan personal och föräldrar måste också utvecklas för att invandrar— barnens vistelse i förskolan skall vara framgångsrik.

Socialstyrelsen har i försöksverksamhet i 13 kommuner prövat invandrarförskola efter två huvudprinciper:

1. Integrering av invandrarbarn i reguljär förskola och daghem — med eller utan hemspråksträning.

2. Särskild förskola för invandrarbarn i åldern 4—6 år. Här har invandrarbarnens behov av att utveckla sitt hemspråk tillgodosetts dels genom tvåspråkig personal, dels genom att barngruppen utgörs av en majoritet av invandrarbarn.

Socialstyrelsen har sammanfattat erfarenheterna i en rapport från försöksverksamheten. Resultaten bygger på enkäter med förskollärare med erfarenheter av invandrarbarn (42), med hemspråkstränare (19), med finska föräldrar (100) och ordförrådstest av finska barn på finska och svenska.

Resultaten visar hur viktig hemspråksträningen är för invandrarbarnens känslomässiga, sociala och intellektuella utveckling. Intressant i rappor- ten är att den modell som barnstugeutredningen ansåg vara den bästa —— integration i vanlig förskola — i försöksverksamheten har visat sig vara mindre lämplig. De gruppsammansättningar som ger barnen goda förutsättningar att utveckla både hemspråk och svenska språket är barngrupper, där invandrarbarnen från en nation är i majoritet eller renodlade invandrarförskolor under förutsättning att det finns utbildade hemspråkstränare eller tvåspråkig personal.

I reguljära daghems- och deltidsgrupper, där enskilda invandrarbarn har placerats eller där invandrarbarnen utgjort en minoritet i gruppen, har isoleringen varit märkbar. Har det funnits fler barn från samma land i barngruppen har dessa oftare lekt med varandra än med svenska barn. Gemensamt språk har givit större samhörighetskänsla och trygghet i barngruppen.

Förskollärarna har i stor utsträckning (88 %) upplevt en bristande kontakt och ett dåligt samarbete med föräldrarna. Det största hindret har utgjorts av Språksvårigheter. Om det finns hemspråkstränare/tvåspråkig personal underlättas kontakten.

I ordförrådstestet, som har gjorts på finska barn, visar det sig att barn i särskild förskola, dvs. förskola med endast finska barn som fått stöd i

finska språket, har haft ett bättre ordförråd — såväl aktivt som passivt — i både svenska och finska jämfört med barn i den reguljära förskolan som inte fått hemspråksträning.

Forskningen kring integrering av invandrarbarn i förskolan har alltså hittills rört främst Språkträningen. Problem som rör barnens uppfattning om sig själva i gruppen och familjens känsla av samhörighet med och kontakt med förskolan och den pedagogik som bedrivs, saknas nästan helt (Inger William—Olsson).

13.8.2. Barn i glesbygd

Avflyttningen till tätorter medför att glesbygderna blir allt folkfattigare. Att ordna reguljär förskola för barn som bor inom en radie av tiotals mil är inte möjligt.

Men den pedagogiska gruppverksamhet som bedrivs i förskolan har särskilt stor betydelse för barn som växer upp i glesbygdsmiljö. Isoleringen och bristen på kontakter med andra barn gör att barnen ofta får svårt att klara av större grupper. Det är dessutom vanligt att barnen har språk- eller talsvårigheter. I kommuner med glesbygdsområden, där det inte finns så många sexåringar, har det därför visat sig vara motiverat att barnen skrivs in i förskolan redan vid fem års ålder. Dels för att man skall få lämpligt antal barn i förskolegrupperna, dels för att barnen skall få en tidig, successiv introduktion i gruppsamvaro och vidgade kamrat- kontakter.

För att finna de rätta formerna för hur förskolan i glesbygden skall organiseras pågår inom ramen för socialstyrelsens försöksverksamhet inom förskoleområdet försök i ett femtiotal kommuner med olika former av förskola. Ca 3 000 barn deltar i glesbygdsförsöken. Kombinationen av få barn och långa avstånd till lämplig tätort innebär att grupperna i glesbygdsförskolan blir små och personalkostnaderna därmed höga. Det finns också andra praktiska problem som tillgång till lämpliga lokaler, möjligheter att ordna skjuts för barnen osv.

Man har prövat olika former av förskoleverksamhet, både den vanliga formen med en förskollärare knuten till förskolan och andra lösningar. Några kommuner har ett system med förskoleassistenter. Det gäller i allmänhet förskolor där barngrupperna är små, ibland endast 5—6 barn. Assistentema arbetar med barnen under pedagogisk ledning av en förskollärare, som reser mellan barngrupperna.

I några kommuner har förskolan samordnats med lågstadiet. Många förskolor ligger nära eller i samma hus som lågstadiet och man utnyttjar gemensamma utrymmen. Det ger naturliga möjligheter till samverkan och samordning av verksamheten, vilket upplevs som positivt.

I en kommun har man prövat ”rörlig” förskola. Det är en specialinredd buss som kan ta emot 8—10 barn åt gången. Bussen stannar två gångeri veckan vid fem uppställningsplatser, där det finns el- och vattenanslut- ning samt visst utelekmaterial.

Förskolans omfattning och förläggning i tiden har prövats. Det har visat sig att en förskoleverksamhet som är kortare än tio veckotimmar

inte ger den kontinuitet som är nödvändig för att genomföra ett pedagogiskt program. Om resan till förskolan är lång kan det därför vara bättre om barnen får gå färre dagar men längre tid per dag.

Socialstyrelsen har samlat erfarenheterna hittills genom enkäter till personalen och från rapporter från försöken. Närvarofrekvensen i förskolan är hög och föräldrarna är positiva. Skjutstider på 20—30 minuter förefaller inte att upplevas som tröttsamma. Lärare och föräldrar har lika täta kontakter i glesbygden som man har i tätortsförskolan. De lågstadielärare som arbetar med förskolan känner behov av fortbildningi förskolepedagogik. Befintliga lokaler, oftast i skolbyggnader, har fungerat hyggligt men lekmaterialet och utemiljön upplevs ofta som otillräcklig.

13.8.3. Handikappade barn

Den förskoleverksamhet som i dag erbjuds handikappade barn kan förenklat beskrivas längs en skala från specialanpassade förskolor, lokalmässigt avskilda från den vanliga förskolan, till full integrering och deltagande i verksamheten vid den reguljära förskolan bland icke handikappade barn (Barnomsorgsgruppen).

Landstingen ansvarar i dag i stor utsträckning för den specialanpassade förskoleverksamheten för barn med handikapp. Exempel är förskolor för psykiskt utvecklingsstörda barn inom särskolan, förskolor för hörselska- dade barn och förskolor för rörelsehindrade barn. Sådan förskoleverk- samhet bedrivs ibland helt skild från kommunens förskola och är knuten till vårdinstitutioner, elevhem eller är fristående. Den landstingskommu- nala förskoleverksamheten är ibland — och i ökande omfattning — förlagd till samma lokaler som de kommunala förskolorna — i form av särskilda avdelningar i eller i direkt anslutning till dessa. Men det förekommer också i vissa fall att kommunerna själva är ansvariga för den särskilda förskoleverksamheten, som är speciellt anordnad för barn med handikapp.

Det kommunala ansvaret för förskoleverksamheten för handikappade barn gäller annars främst för de barn som går i kommunernas reguljära förskolor. De handikappade barnen kan då dels integreras i en vanlig förskolegrupp, dels kan de placeras i en av förskolan anordnad specialgrupp för handikappade barn.

Psykiskt utvecklingsstörda barn

Antalet barn inom omsorgsverksamhetens daghem och förskolor var enligt statistiken år 1973 1 346. Ca 60 daghem finns med tillsammans ca 600 platser. Antalet barn inorn särskolans förskola är enligt skolöver- styrelsens statistik 1 101 år 1973. Antalet individuellt psykiskt utveck- lingsstörda barn i kommunala förskolor var år 1973 241. Utvecklingen har under de senaste åren gått mot ett större antal barn i den reguljära förskolan och en ännu kraftigare ökning förväntas under de kommande åren.

Rörelsehindrade barn

Rörelsehindrade barn integreras i stor utsträckning individuellt i vanliga grupper i kommunala förskolor. Uppgifter saknas emellertid om hur många barn som går i den vanliga förskolan.

Omkring 25 specialförskolor för barn med komplicerade rörelsehinder finns också. I några få fall är specialskolorna förlagda till reguljära kommunala förskolor och utgör då speciella avdelningar inom dessa. Mycket grovt kan antalet rörelsehindrade barn i specialförskolor skattas till 400.

Synskadade barn

För att ge stöd och hjälp till de synskadade förskolebarnen och deras familjer har till Tomtebodaskolan, som är statlig specialskola för synskadade barn, knutits fem förskolekonsulenter. Det genomsnittliga antalet barn i åldrarna 0—7 år, som varje förskolekonsulent ansvarar för är ca 80, varav ungefär hälften går i kommunal förskola.

Inom förskolan svarar förskolekonsulenten för det särskilda stöd som de synskadade barnen är i behov av. Särskilt viktig är introduktionen i förskolan, men konsulenten följer även därefter barnets utveckling och situation i förskolan.

För de synskadade barn som inte har något ytterligare handikapp förekommer endast individuell integrering i den kommunala förskolans normalgrupper. Kommunal förskolevistelse förekommer även för de flerhandikappade barnen. Ofta vistas de då i specialgrupper för rörelse- hindrade, hörselskadade eller psykiskt utvecklingsstörda. Av de 393 barn i åldern 0—7 år som var registrerade hos förskolekonsulenterna år 1974 var 234 integrerade i kommunal förskola.

För att underlätta de synskadade barnens integrering i förskolan utgår sedan maj 1969 bidrag med högst 2 000 kr./år till personell assistens. Bidraget prövas i varje enskilt fall.

För synskadade barn med ytterligare handikapp finns en förskoleavdel- ning vid Skeskolan, som är statlig specialskola för synskadade flerhandi- kappade barn. Där tas barnen emot från 5-årsåldern.

Hörselskadade barn

Antalet förskolor där hörselskadade barn deltar är omkring 50. Det finns ett fåtal landstingsdrivna specialförskolor, men i regel integreras barneni den kommunala förskolan. Den vanligaste integreringsformen är att 4—5 hörselskadade barn placeras i en reguljär deltidsgrupp med högst tolv normalhörande barn.

Antalet hörselskadade barn i förskola är f. n. ca 370. Av dessa går ca 30 barn i specialförskola, de övriga är integrerade i kommunal förskola.

Barnomsorgsgruppens förslag om de handikappade barnens förskola

Enligt förskolelagen skall kommunen i princip ansvara för all förskole- verksamhet. För vissa av de handikappade barnen har emellertid landstinget sedan länge haft ett ansvar. En av bamomsorgsgruppens uppgifter är att föreslå formerna för förskolan för de handikappade och fördelningen av ansvar mellan olika ansvariga.

I sitt betänkande (SOU 1975: 87) redovisar barnomsorgsgruppen efter vilka riktlinjer som gruppen anser att förskolan för de handikappade barnen i fortsättningen bör bedrivas. Utredningen kommer här att endast helt kort redovisa gruppens allmänna principer och hänvisar i övrigt till bamomsorgsgruppens betänkande.

Barnomsorgsgruppen menar att förskolan skall ses som en del i strävandena mot normalisering och integrering. Med normalisering menar gruppen att de handikappade barnen skall beredas möjligheter att dela den vardag och de livsvillkor som är naturliga för icke-handikappade. Integrering är en metod för och ett led inormaliseringen. Handikappade barn måste ges förutsättningar att bo i den vanliga bostadsmiljön, att vistas i vanliga förskolor, att undervisas i vanliga skolor och att delta i samma fritidsaktiviteter som andra barn.

De handikappade barnen bör alltså i största möjliga utsträckning gå i den reguljära kommunala förskolan. Men det finns handikappade barn, som inte kan eller bör gå i vanliga förskolor. Handikappet hos dessa barn kräver sådana medicinska, pedagogiska, psykologiska eller sociala resurser som barnen endast kan få på en specialinstitution. Integrationsprincipen får därför inte ses som ett självändamål, utan valet av förskoleform måste i varje enskilt fall bedömas utifrån barnets speciella behov och förutsätt- ningar.

När barnomsorgsgruppen sedan diskuterar vem som skall bedriva förskoleverksamhet menar gruppen, att det går att urskilja tre typer av förskolor; primärkommunala, landstingskommunala och mellanformer av primär- och landstingskommunala förskolor. Avgränsningen mellan olika förskoleformer sammanhänger med vilka behov hos barnen som bör sättas i förgrunden:

”Ses barnens behov av en tillvaro som så långt möjligt liknar andra barns som det primära, är den naturliga konsekvensen en strävan mot integrering i reguljär förskoleverksamhet och därmed en dominans för kravet på kommunalt ansvar för barnen.

Ses däremot behov av vård och habilitering som det viktigaste blir tendensen att man i stället förordar en förskoleverksamhet som utgår från barnets handikapp och inriktas mer på individuellt avpassad träning. Förskoleverksamheten blir starkt förknippad med barnets habilitering och ett landstingsansvar kan förefalla naturligt med tanke på de resurser på detta område som landstingen tillhandahåller.”

13.9 ”Öppen förskola” — ett försök

I Huddinge, en förort till Stockholm, har socialförvaltningen prövat en öppen verksamhet där förskolebarn åtföljda av någon vuxen får komma

och gå som de vill. Verksamheten är främst avsedd för sådana barn som är hemma i bostadsområdet hela dagarna och skall kompensera för den i många fall händelsefattiga miljön. Syftet är att ge föräldrar och dagbarnvårdare möjlighet att diskutera lek- och lekmaterial och att pröva i vad mån lekrådgivningen kan vara en stödresurs för barnstugornas uppsökande verksamhet. Verksamheten har blivit mycket populär och visat sig ha flera funktioner.

Halvtidsengagerade förskollärare har haft ledningen för verksamheten, dvs. samordnat olika aktiviteter, anskaffat material och lämnat rapporter om verksamheten. Vissa dagar har dagbarnvårdare haft hand om grupperna med stöd av kommunens familjedaghemsassistent. Lärarkandi- dater och föräldrar har också lett grupperna.

De barnfamiljer, som bor i grannskapet har informerats om verksamhe- ten genom en presskonferens, broschyrer och affischer som distribuerats genom hyresgästföreningen. Effektivast har dock den muntliga informa- tionen från dem som medverkat varit.

Besöksfrekvensen har varit hög, genomsnittligt 39 barn och 29 vuxna per institution och vecka. De flesta besökarna återkommer regelbundet. Besöksstatistiken visar att av besökarna har tre fjärdedelar varit där förut. Alla barn åtföljs av vuxna. Oftast är det mödrarna, men även många dagbarnvårdare besöker den öppna förskolan. Förskolan besöks av nästan dubbelt så många små barn (0—3 år) som av äldre (4—7 år) förskolebarn.

Verksamheten har pågått tre eftermiddagar i veckan och några lördagar. Erfarenheterna visar att den öppna förskolan fyller ett stort behov som kontaktcentrum för vuxna och barn. Barnen har haft stimulerande aktiviteter tillsammans med andra barn och vuxna i trygg närhet av en välkänd person. De vuxna har fått kontakter som ofta har lett till utbyte av tjänster, t. ex. barnpassning och samvaro även utanför förskolan.

Dagbarnvårdama har fått stöd och pedagogiska impulser av förskole- personalen. Föräldrar och dagbarnvårdare har ofta blivit intresserade av lekmaterialet och uttryckt önskemål om ett lekotek, där man kan få låna dyrbart lekmaterial. Man har också gjort i ordning pärmar med förslag till sysselsättningar och lekar med barn som de vuxna kunde titta på.

På några ställen har man serverat kaffe för att få igång samtalet mellan de vuxna som haft svårt att diskutera i början. En del föräldrar har engagerat sig starkt i sysselsättningen av barnen och tagit initiativ till att själva ta hand om barngruppen. Aktivitetsmönstret har varit likartat när föräldrar eller dagbarnvårdare lett verksamheten som när förskolläraren lett den.

Socialförvaltningens försök med öppen förskola i Huddinge har visat sig vara framgångsrika för att engagera de boende. Inom den öppna förskolan krävs inte så mycket initiativ och påhittighet av föräldrarna själva vid introduktionen i verksamheten. Man kan bara gå dit och sitta och titta, vilket också har varit det vanliga hos nykomlingarna. Ledarna för verksamheten har emellertid varit beredda att lämna ifrån sig ansvaret när föräldrar och dagbarnvårdare efter en tids mera passivt deltagande önskat ta hand om gruppen själva. Kombinationen av små krav i

begynnelsen och öppenhet för initiativ från gruppdeltagama gör förmod- ligen att många människor vägar och vill delta och satsa sin tid och sina erfarenheter.

| || ! |||| 'Jl' _| | "| jul

' 1'||| '|'" | '

'FHI

, ,

.- |_.||

”'.__ ','u _ '| |

__|? |”. ||| ' | i |'| ||| ,. r '"? ut L'vi" _| |! ;, ' |'-v . . lll —'| . ' |||'" | 1|| - | MU; )" '. | | AI.??I 1| -|| l..-"|_ | |||: ["II'I |T| nimi; ||TI E'"! | . ' ,l'. . _ ”.. - I- .| |- _ . .-' _ =, '. "' |_ || |' fri—':; ”'i" *— '_' |") ', . .__ | , . j|j|- TH -' || _ . "». - '- _ | .. ; a,b-..,. " 'i. r. '.uj' w

*:i.|.||_ må _”: '_': ';;

' » — ' l a'r | _.

'|'1'| | . 'i'| I.M., " , * ln|'| '|l|iI _| . TTE .. | | ff.,; _T'L | .. . lj." .__|*',| ”I" ",; , ' . ' inl:T,'_- l. ...

" " 'i. Ji' 11.1' 'i " ,,, _,-',' | '|' || $'”", * #, | |' |.,| . '||.||_' 'f'|'..' * I |||..'T|l#

7' ” | ' l” " . ', ' || - "” | n

||. " A'H 'lf_1 ” '. 'llf'l || ','

”' IL-Iidl Fihn lilligl'lilp 'fei feg-| '|| '||

iw.

"_||__

kill."..."-

14 ”Sommaromsorgen” för förskolebarn

Med sommaromsorgen avser barnmiljöutredningen barnens tillsyn och omvårdnad under sommaren. Redovisningen rör i första hand barnen i förskoleåldrarna. Anledningen till detta är att utredningen i ett senare sammanhang avser att återkomma till skolbarnens miljöer utanför hemmiljön. Då kommer skolbarnens sommarledighet närmare att diskute- ras.

Redovisningen av sommaromsorgen bygger dels på material till en nulägesbeskrivning av barnomsorg och allmän fritidsverksamhet som förekommer sommartid, som utredningen fått av barnstugeutredningen. Detta material är ännu inte publicerat, utan redovisas i barnstugeutred- ningens nästa betänkande som rör dessa frågor. Dessutom har barnmiljö- utredningen använt sig av en forskningsrapport som gjorts på uppdrag av barnstugeutredningen — Förskolebarn på sommargård (Ds S 1975: 7).

14.1. Olika former av sommaromsorg

För barn som behöver tillsyn och omvårdnad också under sommaren är daghemmet i många fall öppet.

Som alternativ till sommaröppna daghem erbjuder kommunerna ibland feriehem, förskolesommargård eller tillfälliga familjedaghem. I en del kommuner — särskilt där efterfrågan på daghemsplatser minskar så kraftigt att kostnaderna för sommaröppna daghem inte ansetts motive- rade — har dock föräldrarna hittills inte erbjudits något alternativ alls till

daghemsplatsen.

14.2. Sommargårdar (sommarkolonier)

Antalet sommargårdar i landet minskar kraftigt. Antalet har sedan mitten av 1960-talet minskat med 15—20 gårdar per år och år 1973 fanns 295.

Det övervägande antalet barn, som vistas på sommargård är i åldern 7—15 år. Andelen skolbarn på sommargård är i Stockholms kommun 87 % (1974).

De flesta sommargårdarna drivs av de största kommunerna. Stock- holms kommun placerar ungefär en fjärdedel av samtliga barn som vistas på sommargårdar. Ansvariga för sommargårdarna är förutom kommuner, som margårdsföreningar och ideella föreningar.

I landet finns också 29 sommargårdar speciellt för förskolebarn. Det totala platsantalet på dessa är 914. Det vanligaste platsantalet på varje gård ligger mellan 20 och 30. Ett fåtal sommargårdar tar också emot både förskolebarn fr.o.m. treårsåldern och skolbarn. Därutöver finns även skolbarnsSommargårdar som tar emot barn från sex år.

14.2.1. Vilka barn åker till sommargårdar?

Sommargårdsverksamheten har efter hand kommit att knytas till behovet av barnomsorg och barnen tas ut efter ansökan till vistelse på sommargård. Vid uttagningen gäller olika principer. Det är vanligt att barn, som av socioekonomiska skäl inte har möjlighet till sommarvistelse tillsammans med familjen får förtur. ] Stockholms kommun ges exempelvis företräde för barn vilkas föräldrar har låg inkomst eller för barn där medicinska eller sociala skäl anges. Först när dessa barn fått plats, tas övriga barn ut i sådan ordning att barn till föräldrar med lägre inkomster får företräde framför barn till föräldrar med högre inkomster.

Sådana uttagningspn'nciper ger naturligtvis som resultat att andelen barn från låginkomstfamiljer och barn till ensamstående föräldrar blir kraftigt överrepresenterade på sommargårdarna.

14.2.2. Vistelsens längd

Ferievistelsen skall omfatta en tid av minst tre veckor, för att statsbidrag skall utgå.

Antalet vistelsedagar har under åren minskat och var år 1973 i genomsnitt 30 dagar. Vanlig vistelsetid är fyra resp. åtta veckor. Dessutom finns i vissa fall s. k. veckogårdar, som innebär sommargårds— vistelse i t. ex. åtta veckor, men där barnen åker hem över veckosluten.

14.2.3. Personalen

Ca 3 000 personer arbetade sommaren 1973 på sommargårdar. I socialstyrelsens Råd och anvisningar anges vissa normer för persona- lens sammansättning:

Bestämmelser om personaltäthet. Minst en anställd per vart femte skolbarn resp. vart fjärde förskolebarn.

15—16-årig personal anses för unga. Ansvarig för bad skall vara vuxen sim- och livräddningskunnig. Någon eller några i personalen skall kunna ge första behandling vid sårskador, benbrott och liknande. Personalen skall ha sådan omdömesförmåga att de anmäler ett barns illabefinnande till föreståndaren.

Det är en stor andel kvinnor som arbetar på sommargårdar, och speciellt på sommargårdar för förskolebarn. En undersökning visar att på 14 förskolebarnsgårdar är fem sjättedelar av personalen kvinnor. Inte mindre än 4 av 14 förskolebarnsgårdar saknar män i personalen.

Personalens ålder växlar i hög grad. De flesta sommargårdarna har en nedre åldersgräns för anställning vid 18 år. Ledare i ansvarig ställning tycks vara över 20 år (enstaka undantag förekommer).

Personaltätheten är för förskolebarnen ungefär en anställd på knappt tre barn. En iakttagelse vid genomgång av personaltätheten på många kolonier och läger har varit de obefintliga ”personalmarginalema” för oförutsedda händelser. Ett avskräckande exempel är en koloni i ideell regi med två anställda på 14 barn.

14.2.4. Sommargårdamas lokaler

Från början hyrdes bondgårdar för sommargårdsverksamheten. Sedan byggdes speciella sommargårdar. De flesta som nu är i gång är byggda före 1950-talet och har därmed en standard som motsvarar den tidens krav. Socialstyrelsen har i Råd och anvisningar utfärdat de krav som bör ställas på sommargårdar. Dessa kompletteras av flera stadgar och lagar, som reglerar bl. a. brandskydd, hälsovård och livsmedelshygien. '

På många sommargårdar är underhållet eftersattrBristande ekonomi är förmodligen den avgörande anledningen. Eftersom gårdarna utnyttjas en så kort tid på året är de fasta kostnaderna, jämfört med andra verksamhetsformer, förhållandevis höga.

Många kommuner försöker placera sommargårdarna i annan miljö än den barnen är vana vid. Av denna anledning har många sommargårdar lokaliserats till Stockholms skärgård (främst Barnens Ö) samt västkusten. Exempelvis har Kiruna och Östersunds kommuner bl. a. sommargårdar på västkusten.

14.2.5. Förskolebarn på sommargård — en jämförelse mellan två olika sommargårdar

På uppdrag av barnstugeutredningen har två psykologistuderande gjort en intervju- och enkätundersökning som rör förskolebarn på två olika typer av sommargårdar.

Den ena sommargården, Fiskeboda, är en sommargård i traditionell bemärkelse. Kedjebo, den andra sommargården har anknytning till ett daghem, där barnen tillsammans med daghemmets personal flyttar ut på landet under några sommarveckor. Daghemspersonalen fungerar som

ledare på sommargården. Man kan se klara skillnader mellan sommargårdarna i vissa avseenden.

Förberedelse för vistelsen och kontakten barn—föräldrar—personal

I de fall då barn och föräldrar har haft kontinuerlig kontakt med ledarna före vistelsen, som barn och föräldrar från Kedjebo har haft, har

föräldrarna förtroende för personalen och anser att de känner till personalens syn på barn. De har också varit bättre informerade om det dagliga livet på sommargården. Information och förberedelse för föräld- rarna och barnens egna kontakter med daghemspersonalen har gjort att barnen i förväg vet mer om sommargården och har därför känt sig trygga. Genom den kontinuitet mellan daghemmet och sommargården som Kedjebo-barnen har haft blir det en mer naturlig övergång för barnen till sommargårdsvistelsen. Detta har visat sig iatt omställningen till sommar- gården gått bra. Barnen har också iallmänhet sett fram emot att resa. Barn och föräldrar på Fiskeboda har i så gott som inget fall haft någon kontakt med ledarna innan. Föräldrarna har därför inte vetat så mycket om hur det dagliga livet på sommargården är och har därför inte kunnat förbereda barnen. Fiskeboda-barnen har också i högre grad än Kedjebo— barnen varit oroliga och osäkra inför vad det skulle innebära att komma till sommargård. För dessa barn blir omställningen till sommargården större. De kommer inte bara till en ny miljö utan till en ny karnratgrupp och ledare de inte känner. För många har omställningen blivit påfrestande. Ledarna på Fiskeboda har i högre grad än Kedjebo-ledarna uppgivit att barnen den första tiden haft hemlängtan. Ett par barn har också upplevt sig bortskickade.

Nära hälften av F iskeboda-föräldrarna har själva upplevt det övervägan- de negativt att vara skilda från barnen, mot endast drygt en åttondel av Kedjebo-föräldrarna. Det är troligt att denna skillnad delvis har berott på att Fiskeboda-föräldrama har varit mer osäkra på hur barnen haft det och därför känt det otryggt. Fiskeboda-föräldrama har också haft mindre kontakt med sina barn och ledarna under vistelsen.

Både föräldrar och ledare har i vissa fall upplevt en motsägelse i att man från sommargårdens sida officiellt sagt att det är viktigt att föräldrarna håller kontakten med sina barn, samtidigt som denna kontakt inte uppmuntras. Många föräldrar har fått höra av personalen att man bör undvika att besöka barnen, eftersom detta kan göra barnen upprörda. Flera föräldrar har också själva varit av den uppfattningen.

Barn och ledare har haft små möjligheter att uppnå annat än en ganska ytlig kontakt. Ledarna har upplevt sig ha alltför litet tid att ägna åt barnen, både i de dagliga rutinerna och i umgänget. Mycket få tillfällen har funnits till individuell kontakt med ett eller ett par barn.

Barnens upplevelser

När man studerar 'barnens trivsel i stort finner man en skillnad mellan gårdarna på samma sätt som när man jämför barnens upplevelse av förberedelse och kontakt.

Kedjebo—föräldrarnas skildring av hur deras barn trivts är mycket mer positiv än Fiskeboda-föräldramas. De senare har beskrivit barnens trivsel i jämförelsevis mindre positiva ordalag och några har ansett att deras barn direkt vantrivts. Ett tecken på att Kedjebo-barnen trivts i större

utsträckning än Fiskeboda-barnen är, att alla barn utom ett vill resa tillbaka till sommargården, mot endast hälften av Fiskeboda-barnen.

Enligt både föräldrar och ledare har barnen inte haft någon möjlighet att påverka sin miljö och vad som händer omkring dem, annat än i småsaker. Vanligen har det enda de kunnat påverka varit valet av aktiviteter och även där endast i begränsad omfattning, eftersom bristen på ledare ofta har fordrat att alla barn gjorde samma sak samtidigt.

Miljön är också så fixerad och färdig att det i stort sett inte finns något barnen kan vara med och bestämma om. Ett annat hinder är att det inom personalgrupperna funnits skillnader i uppfattningen om förskolebarns förmåga till medbestämmande. Om barn och personal inte känner varandra sedan tidigare och barnen inte kommer tillbaka till samma gård, hinner barn och vuxna inte utveckla ett gemensamt normsystem. Detta får också konsekvenser för barnens känsla av ansvar för vad som händer

på sommargården.

I undersökningen konstateras att genom en kontinuerlig kontakt mellan barn, föräldrar och personal kan man också i högre grad undvika att barnen på sommargården följer ett regelsystem som står i konflikt med det som tillämpas hemma eller i förskolan.

Verksamhetens utformning

Det är påfallande hur ledarna konstant återkommer till bristen på personal när de talar om dagliga rutiner, lek och aktiviteter. Så gott som alla ledare upplever att de inte har räckt till att ge barnen den uppmärksamhet de behövt t. ex. vid läggdags.

Ledarna har upplevt att de haft för litet tid att umgås med barnen och därför ofta fått enbart en övervakande funktion vid lek och aktiviteter. Ledarna har menat att de flesta barn kunnat sysselsätta sig själva, men ofta har det funnits barn, ett eller flera, i gruppen som varit beroende av att ledarna sysselsatt sig med dem. Förutom tid att ägna sig mer åt barnen behöver ledarna också utbildning för hur man på ett riktigt sätt skall kunna arbeta med förskolebarn. Kunskapen hos de ledare som är utbildade för arbete med förskolebarn, och i ännu högre grad de som dessutom har erfarenhet av sådant arbete, är särskilt påfallande när det gäller uppläggningen av de dagliga rutinerna och barnens sysselsättningar och lekmateriel. I detta avseende har det alltså funnits bättre förutsättningar på Kedjebo. Där har också funnits ett bredare utbud av aktiviteter och ett mer pedagogiskt medvetet val av lekmateriel.

Undersökningens synpunkter på sommargårdsvistelse

Undersökningen avslutas med allmänna synpunkter på sommargård för förskolebarn: Bl. a. säger man ”Med den utformning som sommargårdar för förskolebarn i allmänhet i dag har, utgör de en konstgord miljö. Sommargården ingår inte i ett för

barnen naturligt sammanhang, utan är ett ställe dit barnet åker under några veckor, oftast utan att träffa ledare och kamrater från gården under resten av året.”

"Miljön på de två sommargårdar som undersökts hari flera avseenden i alltför hög grad utmärkts av uppspaltning och specialisering av funktio- ner. Det är viktigt att inte personalens och barnens funktioner begränsas till endast ett område, så att viss personal sköter praktiska sysslor, viss personal sysselsätter sig med barnen och barnens enda uppgift är att leka.”

”På sommargård förekommer fortfarande uppfattningen, som man tidigare haft på barnsjukhus, men nu gått ifrån, att föräldrarna inte skall uppröra barnet genom att komma på besök. Om ett barn börjar gråta när det skall skiljas från sina föräldrar efter ett besök, behöver det inte betyda att det vantrivs eller har svårt att vara borta från föräldrarna. Det är inte farligt för barnet att bli ledset vid det nya mötet eller den nya skilsmässan, även om det kan kännas påfrestande för föräldrar och ledare. I de fall barnets upprördhet är uttryck för ett allvarligt rnissförhållande, är det viktigt att barnet ges möjlighet att uttrycka detta.”

”Skilsmässan från föräldrarna och mötet med människorna i den nya miljön får inte ske för abrupt. Om inskolningen är viktig i förskolan, är den det i än högre grad för förskolesommargård.”

”Barngruppen skall inte vara större än att alla barn kan lära känna varandra väl. Man ingår inte i en gruppgemenskap om man är utbytbar. En liten gruppstorlek är speciellt viktig för förskolebarn, som inte har ett utvecklat begreppssystem och inte har utvecklat sin kontaktförmåga i samma grad som skolbarn.”

”Det är viktigt att både barn, föräldrar och personal är delaktiga i och har inflytande över det som händer på sommargården. En av de viktigaste förutsättningarna för detta är att man tidigt får information om verksamheten.”

”Barnen måste också få vara med och bestämma om annat än aktiviteter, för att vara delaktiga ireell mening och inte bara ha en känsla av att vara det. Liksom barnen ska ha möjlighet att delta i de praktiska sysslorna, bör de också ges möjlighet att medverka i planeringen av dessa. E_tt norm- och regelsystem som utvecklats av barn och personal tillsammans är i sig en tillgång, men gör det också lättare för barnen att känna ansvar för det som händer på sommargården.”

”Aktiviteterna bör ge barnet möjlighet att lära sig saker. Det bör dock inte vara fråga om färdigstrukturerad kunskap som ges barnet uppifrån. Kunskaperna bör förmedlas i ett naturligt sammanhang, i samtal, i samlingar där barnen också bidrar och i arbete som barn och vuxna uträttar tillsammans.”

14.2.6. Alternativ till sommargård

Författarna till rapporten, Förskolebarn på sommargård, menar att formerna för verksamheten på förskolesommargårdarna måste förändras. Man kan tänka sig flera olika typer av sommargård som bättre än den traditionella fyller uppställda kriterier på god miljö för barnen.

Det alternativ som har de bästa förutsättningarna är daghemssommar- gård. Kontinuitet i kontakten mellan barn, ledare och föräldrar tillgodo- ses på ett naturligt sätt, och barn och föräldrar kan lättare skaffa sig information och förbereda sig inför vistelsen. Man har också tillgång till utbildad personal, som har lättare att förverkliga en pedagogisk målsätt- ning i sitt arbete på sommargården. Ledarna har möjlighet att förbereda arbetet genom att diskutera och i vissa fall arbeta ihop sig.

Även i de fall där sommargården inte är knuten till ett daghem finns det möjligheter att förbättra verksamheten. Man kan skapa den nödvän- diga kontakten genom att ledare och barn kommer från samma ort och att det ingår i ledarnas arbete att träffa barn och föräldrar ett par gånger före och efter vistelsen. Verksamheten skall även ha utrymme för en utvidgad föräldrakontakt under vistelsen.

Andra alternativ bör också prövas. Dag- eller veckogård kan vara en bra lösning för barn som har svårt att vara ifrån föräldrarna. På familje- sommargård kan barn och föräldrar få tillfälle att vara tillsammans utan att vara hänvisade enbart till varandra. Detta kan vara en fördel för t. ex. ensamföräldrar som upplever sig isolerade.

14.3. Feriehem

14.3.1. Syftet med feriehemmen

Sommargårdsverksamheten minskar som nämnts, medan feriebarnsverk- samheten sedan l960-talets början åter ökat i omfattning. Feriebarnsverksamheten har, liksom sommargårdsverksamheten, från början syftat till ”att ge klena och sjukliga barn samt barn från obemedlade och trångbodda familjer möjlighet att komma ut till landet, där de kunde få uppleva några veckor med sol, bad och frisk luft. Dessutom var det angeläget att barnen ökade i vikt under sommarvistel-

”

sen. Verksamheten har emellertid med tiden fått en större betydelse som

alternativ tillsynsform för barn, när föräldrarna förvärvsarbetar under

sommaren. Det är i allmänhet primärkommunerna som förmedlar feriehem. Jämsides med kommunernas feriehemsförmedling bedriver Frälsnings-

armén en egen sådan förmedling på flera orter i landet.

14.3.2. Föräldrarnas motiv till att skicka barnen till feriehem

Är 1973/74 .ordes en enkätundersökning i Stockholm som omfattade föräldrarna till 400 barn, vilka sommaren 1973 vistades i feriehem som förmedlades genom Stockholms kommun.

Det vanligaste motivet för föräldrar att placera barnet iferiehem är att ”barnet behövde miljöombyte”. Därnäst kommer för om- och nyplace- ringar att ”vi själva behövde avkoppling och vila”. Gruppen återplace- n'ngar skiljer sig dock från övriga och har som det näst vanligaste motivet angivit att det är ”ett önskemål från barnet”.

14.3.3. Barnen

Nästan 18 000 barn i åldrarna 3—15 år finns är 1973 i feriehem. Av dessa är 258 barn sjukliga eller handikappade.

Barn till ensamstående föräldrar utgör en hög andel av feriebamen. I Göteborgs kommun t. ex. utgör de ensamståelde föräldrarna 77% av samtliga föräldrar till feriebam. Motsvarande siffra i Stockholms kom- mun är 78 % (1974).

I Göteborg är ca 40 % av feriebamen i förskoleåldern och ungefär 45 % i åldern 6—10 år. I Stockholm är något mindre än 40% av barnen förskolebarn (1974).

14.3.4. Vilka hem är feriehem?

De feriehem som utnyttjas är ibetydande utsträckning hem som tidigare haft feriebam. Barn återkommer år efter år. Av feriebamen från Göteborgs kommun placerades år 1974 55 % i samma hem som föregående år. Av feriebamen från Stockholms kommun har över hälften av feriebamen placerats i hem som de tidigare vistats i.

Enligt fosterbarnsutredningens enkät om feriebarn, fanns år 1969 82 % av feriehemmen i de minsta kommunerna. Nästan alla dessa kommuner mottog barn från annan kommun. Det finns ingen aktuell undersökning av var feriehemmen är belägna. Men även i dag torde huvuddelen av feriehemmen ligga på landsbygden och i mindre orter. Tidigare har jordbrukare utgjort en mycket stor andel av dem som mottagit feriebarn, men deras antal har efter hand minskat. År 1974 var 32 % av Göteborgs kommuns feriehem jordbrukarhem.

14.3.5. Vistelsens längd

Som villkor för att erhålla statsbidrag, fordras att feriehemsvistelsen skall omfatta en tid av minst tre veckor. Det innebär att kommunerna tillämpar denna tid som en minimigräns för Vistelsens längd. Det är inte ovanligt att barnen är i feriehemmet i två månader.

En undersökning visar att det finns vissa skillnader mellan de föräldrar som skickar sina barn på feriehem kortare resp. längre tidsperioder.

Föräldrar till de barn som vistas i feriehem kortare tid än 30 dagar karakteriseras av:

högre förvärvsfrekvens bland mödrarna större andel gifta/samboende högre genomsnittsinkomst, jämfört med dem som har längre vistelsetid.

Föräldrarna till de barn som vistas i feriehem mer än 49 dagar karakteriseras däremot av:

att de har låg förvärvsfrekvens att de i stor utsträckning är ensamstående att de har låg genomsnittsinkomst.

14.3.6. Föräldrakontakter

Det är ofta bristande kontakter mellan föräldrar och barn. En av anledningarna är de långa resorna. Dessa medför stora reskostnader. Det har fått till följd att en del föräldrar inte haft ekonomiska möjligheter att hälsa på sina barn i feriehemmen så ofta som de och barnen skulle önska. Kontakten mellan föräldrarna och barnen har därför inte sällan inskränkt sig till enbart telefonsamtal, brev eller vykort.

Ibland har man också motiverat de långa avstånden med att alltför täta föräldrabesök kan störa relationerna mellan barnen och deras feriehems- föräldrar. Även föräldrarna själva önskar ibland att få sina barn placerade ganska långt bort i ett viss feriehem. Men då har det ofta gällt placeringi släktingars eller goda vänners hem.

En annan orsak har varit att många föräldrar fått förslag på feriehem så sent att de inte hunnit upprätta en sådan kontakt med feriehemsföräld- rarna att de fått den information de och barnen vill ha. Dessutom har en del föräldrars sociala situation tett sig så besvärlig att de inte orkat och förmått ta kontakt med feriehemmet.

Den bristande kontakten före och under feriehemsvistelsen kan ibland påverka feriehemsfamiljens inställning till barnen och placeringen nega- tivt. Detta har fört med sig att barnen inte trivts. I de fall där föräldrarna själva föreslagit feriehem har kontakten mellan föräldrar och feriehem generellt sett varit bättre, än för dem som inte haft denna möjlighet.

14.3.7. Transporterna till feriehemmen

De stora avstånden mellan barnens hem och feriehem medför ofta långa och besvärliga resor för barnen. Många kommuner anordnar transporter- na till och från feriehemmen som gruppresor. Det finns då ingen möjlighet för personalen att personligen lämna varje barn till feriehem- met.

Då feriehemmen i de flesta fall ligger relativt väl samlade, bestämmer man ibland olika gemensamma avhämtningsorter, dit feriehems- föräldrarna kan komma och hämta sina feriebarn. Kontakten mellan personalen som följer med på resan och feriehemsföräldrarna inskränker sig därför oftast till bara några få minuter.

Ibland förekommer det att en tjänsteman från förvaltningen eller någon annan personal i bil åker tillsammans med några barn och lämnar av barnen till resp. feriehem.

Framför allt i mindre kommuner och i kommuner med lågt antal feriebarn brukar man låta föräldrarna själva ordna transporten av sina barn till feriehemmet. I Stockholms kommun gäller detta i första hand för föräldrar till förskolebarn, som reser för första gången till feriehem.

14.3.8. Kostnader

Feriehemmet ersätts med 30 kr. per dag. Uppgiften gäller är 1975. Därav utgör 15 kr. omkostnadsersättning och 15 kr. arvode. Arvodet på 15 kr.

är pensionsgrundande inkomst, men feriehemmen får själva betala de sociala avgifterna.

Kommunernas inkomst utgörs dels av statsbidrag, dels av föräldraavgif- ter. Statsbidraget uppgår f. 11. till 100 kr. per barn om vistelsen omfattar minst 21 dagar. I vissa fall kan statsbidrag utgå med 200 kr. för sjukliga och handikappade barn.

En undersökning från år 1970, gjord av Kommunförbundet, visar att i många kommuner betalar föräldrarna ingen avgift alls. I andra kommuner har man en ”ganska låg avgift. Under de senaste åren har allt fler kommuner dock infört avgifter som motsvarar daghemstaxan. Eftersom ensamstående föräldrar med låga inkomster är överrepresenterade bland föräldrarna till feriehemsbarnen, är den genomsnittliga avgiften lägre än för daghemmen.

15. Skolan och fritiden

Skolan och fritiden är viktiga delar i en beskrivning av barnens totala miljö. När skolan börjar, vidgas barnens värld väsentligt och fritiden får ett särskilt innehåll.

Barnmiljöutredningen kommer som nämnts i första kapitlet att i detta betänkande endast i korthet behandla skolan och fritiden. Utredningen kommer att återge vissa grundläggande fakta om skolans uppbyggnad och innehåll och om barnens fritid.

I samband med utredningarna om skolans inre arbete och barns fritid har vissa problem som berör skolan och fritiden aktualiserats. Frågor som har ställts är: Vilken roll skall skolan spela för barnens totala uppväxt? Vem skall ansvara för skolbarnen under den tid föräldrarna arbetar och då lektionerna inte pågår? Vilket innehåll skall barnens fritid ha? Barn- miljöutredningen kommer att helt kort redovisa de båda utredningamas förslag.

När barnmiljöutredningen talar om skolan avses endast grundskolan, eftersom utredningen som tidigare nämnts har begränsat sitt arbete till åldrarna upp till 15 år.

15.1. Skolan

15.1.1 Grundskolans utformning Årskurser och stadier & Grundskolan har nio årskurser fördelade på tre stadier:

D. lågstadiet (årskurserna 1 —3) El mellanstadiet (årskurserna 4—6) El högstadiet (årskurserna 7 —9)

I dag går en miljon barn i grundskolan. 365 000 går på lågstadiet, 340 000 går på mellanstadiet och 311 000 går på högstadiet (1974).

Grundskolans klasser är sammanhållna. Det innebär att eleverna i stort sett får behålla de klasskamrater de haft från början. ltillvalsämnena på högstadiet sammanförs eleverna i särskilda grupper allt efter ämnesval. På låg- och mellanstadiet har eleverna klasslärare, på högstadiet har de ämneslärare. Varje högstadieklass har en av sina ämneslärare som klassföreståndare.

Barn på lågstadiet går 20—30 timmar i veckan i skolan, mellanstadie- bamen 34—35 veckotimmar, och barnen på högstadiet 35 timmar per vecka. De 20 veckotimmarna som barnen går i lågstadiets första årskurs, påbörjas med en inskolning under tre eller fyra veckor. Första veckan har nybörjarna bara ett par lektioner per dag och i delad klass. Sedan ökar arbetstiden successivt upp till 20 timmar.

Centrala ämnen i grundskolan

Svenska och matematik är kärnämnen i grundskolan. Målet med svenskundervisningen är att utveckla barnens förmåga att förstå och ta ställning till vad de hör, ser och läser och att träna dem att uttrycka sig klart i tal och skrift. Matematiken har en vardaglig inriktning med sikte på sådant som eleven möter hemma, i samhället och senare iarbetslivet.

Viktiga ämnen för eleverna i de högsta årskurserna är Syo och Pryo. Studie- och yrkesorientering — Syo — och praktisk yrkesorientering — Pryo — avser att vägleda eleverna i yrkesvalet.

Arbetssättet i grundskolan

Arbetssättet växlar mellan undervisning i hel klass, i halv klass, självständigt arbete under handledning i mindre grupper och individuellt. Klassundervisning dominerar i stort. Inslaget av grupparbete varierar från skola till skola.

Gemensamt arbete i större elevgrupper kan anordnas. Arbetslag av lärare kan då svara för handledningen. Exempel på andra arbetsmetoder är periodläsning av ett ämne i taget som förekommer i orienterings— ämnena, och samlad undervisning över ämnesgränser, där man tar stoff från olika ämnen för att belysa ett visst begränsat område.

Arbetspassens längd varierar. På lågstadiet förekommer, särskilt i början, uppdelning i korta pass. En lektion på 40 minuter är för lång för en nybörjare. Högre upp är det vanligt med längre arbetspass på t. ex. 2 x 40 minuter.

Specialundervisning

Elever med bristande skolmognad, läs- och skrivsvårigheter, intellektuell utvecklingshämning eller beteendestörningar kan undervisas i mindre grupper — specialklasser — eller jämsides med undervisningen i vanlig klass i form av samordnad specialundervisning. Undervisning i specialklass kan också ges barn med hörselsvårigheter, synnedsättning och rörelse- hinder.

Betyg

Betyg ges vid vårterminens slut i årskurserna 3, 6 och 7 och därefter vid varje termins slut grundskolan ut. Betygsskalan är 1—5 med 5 som högsta

T sou 1975: 30 Skolan och fritiden 255 i betyg. Under betygsfria terminer får hemmet genom klasslärare/klass- föreståndare veta hur det går för eleven i grundskolan.

Alla elever som slutar grundskolan har behörighet till fortsatta studier i

gymnasieskolan.

15.1.2. Skolans ma'l

Grundskolans läroplan inleds med ett allmänt avsnitt, kallat mål och riktlinjer. I detta finns skolans mer övergripande mål formulerade.

Utgångspunkten för skolans mål är skollagen , där första paragrafen lyder:

”Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdomar har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhälls- medlemmar.”

I levnadsnivåundersökningens rapport om utbildningen har man utifrån de offentliga målen för utbildningen delat upp dem i

1. mål som har att göra med att utbildningsväsendet skall fylla behov hos den enskilde individen —— individorienterade mål

2. mål som har att göra med att utbildningsväsendet skall fylla vissa funktioneri det nuvarande samhället — samhällsanpassade mål

3. mål som innebär att utbildningspolitiken skall bidra till att bana vägen för nya, som bättre uppfattade samhällsförhållanden — samhällsför- ändrande mål.

I läroplanens mål och riktlinjer kan man finna samtliga dessa tre typer av mål.

Skolan har också ett stort ansvar för elevernas sociala utveckling. Skolan skall verka för jämställdhet mellan könen, skapa förståelse för olika grupper med särskilda problem isamhället. Skolan skall vidare ”grundlägga och vidareutveckla sådana egenskaper hos eleverna som kan bära upp och förstärka demokratins principer om tolerans, samverkan och likaberätti- gande mellan människorna”. Känslan av samhörighet, solidaritet och medansvar måste vidgas till att omsluta allt större samhällsbildningar. Det skall leda till ett sådant intresse för omvärlden som ger ett personligt engagemang och en känsla av internationellt medansvar.

Skolan skall inte ensam klara av att uppfylla målen. ”Det gemensamma ansvaret och intresset för de ungas utveckling bör förena hem, skola och samhälle i ett fruktbärande samarbete.” Familjen har det primära och huvudsakliga ansvaret för barnens fostran. Samarbetet mellan skola och hem är därför avgörande för att målen skall uppfyllas. ”Av största betydelse är att söka överbrygga de olikheter i normer som kan finnas mellan hem och skola.” Men skolan är också en del av samhället. ”Skall den lyckas främja elevernas utveckling till goda samhällsmedlemmar, måste den ge dem kunskap om samhället och stärka deras samhörighet med det.”

Hur uppfylls målen?

Grundskolans målsättning är alltså långt ifrån begränsad till att ge ”läsbegåvade”, oavsett socialt ursprung, de studiemöjligheter som saknats i det tidigare skolsystemet. Målet är att ge alla barn och ungdomar —— om så erfordras med hjälp av extra insatser — en bred, gemensam referensram av kunskaper och färdigheter, så att ingen till följd av bristande baskunskaper senare skall vara handikappad på arbetsmarknaden eller i samhällslivet.

Men lyckas skolan att uppfylla de stora och genomgripande målen? Många hävdar att man har sett alltför optimistiskt på skolans möjligheter. Man har underskattat de sociala villkorens inflytande på både skolans sätt att fungera och på elevernas förmåga att tillvarata de möjligheter som skolan formellt bjuder.

”Eller man kan vända på det och säga att de yttre förändringarna av skolorganisationen inte följts upp av de inre pedagogiska reformer som är en förutsättning för att intentionerna ska förverkligas.

Ett faktum är ju nämligen att utstötningsmekanismema fungerar även i grundskolan. Det är möjligt, ja sannolikt, att grundskolan för stora mellangrupper innebär betydligt bättre chanser än vad det gamla systemet hade erbjudit. Men de grupper som hade problem redan i den gamla skolan har fortfarande svårigheter. Och det är oftast elever som i alla avseenden har det sämsta utgångsläget och som har det allra största behovet av hjälp att ”utveckla sina inneboende förutsättningar”.

Säkert är den utslagna gruppen mindre nu än förr, men kanske känns utstötningen svårare, därför att den är så mycket mer märkbar - och därför att den aldrig var meningen” (Ann-Mari Lindgren).

Skolan har inte heller lyckats bryta det traditionella könsrollsmönst- ret, en uppgift som den enligt läroplanen skall arbeta med. Pojkar och flickor får samma utbildning. Alla får hemkunskap, textilslöjd samt trä- och metallslöjd. I årskurs 7—9 får eleverna dock välja mellan trä- och metallslöjd. Fortfarande väljer 94% av pojkarna i årskurs 9 trä- och metallslöjd och 88 % av flickorna textilslöjd (1974, redovisat av Elisabet Sandberg).

I Pryo söker sig pojkarna i huvudsak till industri- och hantverksom- rådet och flickorna till olika vård- och serviceyrken. Man vet också från flera undersökningar att elevernas uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt är mycket traditionella i den åldern.

15.1.3. Skolan som socialt system

Rita Liljeström försöker i sin rapport till barnmiljöutredningen analysera varför skolan för många elever endast är en källa till vantrivsel och ger känslor av kontaktlöshet och passivitet, känslor som i sin tur kan leda till den utstötning som Ann-Mari Lindgren talar om. Hon börjar med en redogörelse för en undersökning av elevernas trivsel, gjord av Helena Herlin inom ramen för SIA — utredningen om skolans inre arbete.

Hur upplever eleverna skolan?

Barnens inställning till skolan är på lågstadiet övervägande positiv. Skolan är lustbetonad. Men för varje år som går är det mindre roligt. Helena Herlin (1974) har inventerat 142 undersökningar av elevers attityder till skolan. Den bild hon får fram är följande:

Den negativa inställningen till skolan kulminerar i årskurs 9. Olika undersökningar vittnar om att mellan var tionde och var tredje elev är

_ negativ till skolan. Den mörkaste bilden av skolan finns hos elever med

praktisk inriktning, hos pojkar och hos elever med dåliga betyg.

Majoriteten av elever uppger sig ha skolkat någon gång. Andelen vaneskolkare rör sig kring en tiondel. Den allmänna inställningen till skolk är tämligen tolerant.

En fjärdedel av eleverna i årskurs 8 och ca en tredjedel av eleverna i årskurs 9 uppger att de är skoltrötta. Sett i ett längre tidsperspektiv förefaller andelen skoltrötta elever att öka. Om skolan vore frivillig skulle ett avsevärt antal elever vilja sluta. Andelen varierar i olika undersök- ningar från en tiondel till en fjärdedel. Omkring en femtedel av eleverna i gymnasium, fackskola och yrkesskola bedömer förhållandet mellan elever och lärare vara dåligt. Rita Liljeström menar att många av elevernas egna uttalanden vittnar om främlingsskap, dvs. en känsla av att det brister i sammanhang mellan den egna livssituationen och skolarbetet. Eleverna upplever inte att de deltar reellt. De saknar kontakt. Missnöjet tar sig ofta passiva uttryck.

Vilka inslag i skolan gillar eleverna? Övningsämnen är de mest populära, dvs. gymnastik, slöjd och teckning. Mest omtyckta är de lärare som är mer inriktade på personliga relationer och kontakt än på kunskapsinlärning och ordningsfrågor. Eleverna rangordnar de renodlade kunskapsaspekterna lågt och anser att det är skolans viktigaste mål att främja självständighet och kritiskt tänkande. Helena Herlin konstaterar dock, att forskningen behandlat elevernas attityder till skolans mål synnerligen styvmoderligt.

Vidare visar det sig, att majoriteten av elever i årskurs 8 hellre skulle vilja vara den populäraste eleven i klassen än den duktigaste. Detta gäller '. högre utsträckning för flickor än pojkar. Flickor visar större intresse för ämnen med anknytning till levande varelser i motsats till pojkar som är mer intresserade av tekniken och liknande ämnen. Viktigt för eleverna synes vara det praktiska, det personliga, att vara uppskattad och att få vara sig själv. Rita Liljeström frågar om det möjligen kan förhålla sig så att eleverna betonar som viktigt just sådana sidor som riskerar att komma i kläm inom utbildningssystemet?

En tänkbar förkhzring till elevernas vantrivsel

1 Helena Herlins undersökning framgår att elevernas vantrivsel och allmänna skolproblem kulminerar i nionde klassen i grundskolan. Rita Liljeström försöker förklara det med att barnen allteftersom åren går,

avlägsnar sig allt längre från de normer som de levt efter i förskoleåldern. Skolan kännetecknas nämligen av, menar Rita Liljeström:

I brist på helhet. Kunskapen är uppstyckad i ämnesvisa portioner och eleven har att inhämta den med sitt förstånd. Om eleven får ett sammanhang mellan olika kunskapsområden eller med psykets olika funktioner angår inte läraren. I lärarna ser gärna sig själva som ämnesspecialister, vilkas uppgifter är begränsade till kunskapsförmedling. Svenska lärare har stark dragning till professionalism och en klar tendens till att vilja dra gränser som skiljer dem från både elevers intressen och problem samt skolans elevvårdande uppgifter. I elevernas ämnesspecifika förståndsprestationer utvärderas med standar- diserade prov. I elever som haft svårt att hänga med avskiljs i specialklasser. I objektivitet och allsidighet är nyckelord för skolan. I kölvattnet följer ofta brist på engagemang och personliga ståndpunkter, brist på koppling till elevers problem. I brist på dialog mellan lärare och elev i klassrummet. Kunskapens förutsättningar blir förlagda utanför eleven i undervisningsteknologi och målprogram. I brist på koppling mellan skola och samhälle går hand i hand med brist på koppling mellan teori och praktik. Det är svårt för de unga att hitta uppgifter där de kan förena tanke, känsla och handling. I brist på normer och kontroll för att skydda ”svaga” elever för övergrepp från kamrater. Brist på klara ställningstaganden mot mobbning. I skolans byråkratiska drag framträder i en tilltagande specialisering av personalkategorier, hierarkiskt auktoritetssystem, strikt befattnings- definierade regler, en anda av principiell opersonlighet, dvs. alla elever skall behandlas lika.

I skolan finns en viss livsstil — en ram som styr de människor som dagligen finns i och verkar i skolan:

”Så t. ex. ställer skolan krav på punktlighet. Den profilerar tidsupp- fattningen och betonar värdet av tid. Dagen är indelad i moduler. Den skiljer ut fritid från arbetstid. Skolan lär ut erfarenheten att ständigt leva i en utvärderingssituation. Man lär ständigt att prestationer värderas, och att vissa värderas mer än andra. Man får kunskap om att vissa har lätt att lära och andra har svårt för det. Man lär även snabbt hur man själv står till i detta avseende. Man lär sig att man inte alltid får ”vara med”, att man blir ensam om man inte gör som de andra. Man lär sig att vissa bestämmer, man lär sig att man trivs i skolan, eller att man inte trivs. Man lär sig att stå ut med det som är tråkigt, och att finna sig i det man måste göra. Mycket snart blir man. medveten om rangordning i skolan från magister till tillsyningslärare och rektor. Man lär sig att de därhemma inte vågar prata med rektor eller kommer gott överens med rektor. Man vet snart på vilken samhällsnivå man hör hemma. I upprepade valsituationer lär man snabbt värdet av betyg och meriter” (redovisat av Rita Liljeström).

15.2. Fritiden för skolbarnen

15.2.1. Tillgång till kommunal barnomsorg för skolbarnen

Alla barn behöver omvårdnad av och kontakt med vuxna. Ju yngre barnen är, desto större är behoven. Speciellt de yngre skolbarnen behöver tillsyn och omvårdnad under hela dagarna. Under viss del av dagen har skolan ansvaret.

Skolans ansvar har emellertid inte utsträckts till tiden utanför den fastställda skoldagen. För barn med förvärvsarbetande föräldrar är tillsyn under föräldrarnas arbetstid nödvändig. Men det är en stor brist på kommunal barnomsorg för skolbarnen, både fritidshemsplatser och platser i familjedaghem.

Enligt senast tillgängliga statistik är knappt 17 000 barn i åldern 7—14 år inskrivna i fritidshem och drygt 16 000 barn i kommunala familjedag- hem. Så gott som samtliga barn är under elva år (1974).

Antalet barn i åldern 7—10 år är samma år 308 300 totalt. Drygt 206 000 av dessa barn har en mor som förvärvsarbetar minst 20 timmar per vecka.

Ca två tredjedelar av fritidshemmen finns i stockholmsområdet. I kommuner med ett invånarantal som understiger 10 000 är fritidshem sällsynta (1974).

Dessutom finns naturligtvis en mängd andra lösningar t. ex. privat dagmamma, barnen finns hos mor- eller farföräldrar, barnen följer med en kamrat hem osv. Hur många barn detta gäller vet man inte.

Skolbarn som saknar tillsyn

En stor andel barn saknar förmodligen ordnad tillsyn under den tid på dygnet som de inte går i skolan. Bamstugeutredningen har gjort stickprovsundersökningar för att belysa hur många av de yngre skol- barnen som måste klara sig på egen hand efter skoldagens slut. Under år 1973 har utredningen kartlagt samtliga låg- och mellanstadiebarns fritidssituation i Täby kommun.

Undersökningen visar att ca 20 % av lågstadiebarnen har att klara sig på egen hand efter skoldagens slut. Kartläggningar av Landskrona kommun ger motsvarande bild. Där har 22 % av lågstadiebarnen saknat någon vuxen hemma efter skoldagens slut.

Vad betyder tillgången på en trygg kommunal barnomsorg för föräldrar och barn?

Tillgången på en trygg omsorg, speciellt för de yngre skolbarnen är av stort värde, både för barnen och föräldrarna. Barnen får vuxenkontakter och organiserad sysselsättning även under icke-skoltid. Föräldrarna slipper mycket av den oro och otrygghet som bristen på en kvalificerad omsorg medför. Bamstugeutredningen pekar i sitt betänkande, Barns fritid, på detta. De slipper använda oproportionerligt mycket tid för att

* Initierad av socialde- partementet och planerad av socialstyrelsen i sam- verkan med skolöversty- relsen, statens ungdoms- råd, barnstugeutredningen och Kommunförbundet.

på olika sätt försöka ordna lösningar, som många gånger har karaktären av kortsiktiga improvisationer. Möjligheten att under arbetstid hålla kontakt med barnen per telefon står öppen endast för en del föräldrar. Bamstugeutredningen konstaterar att oron över hur barnomsorgen skall lösas kan i sig bidra till att skapa otrygghet och disharmoni i familjen, vilket återverkar negativt på barnen.

15.2.2. Försök med fritidsaktiviteter för skolbarn

Försöksverksamheten med fritidsaktiviteter för barn i åldrarna 7—12 år1 har dokumenterat ett stort behov av ytterligare organiserad fritids- verksamhet för barn. lnte något försöksprojekt har misslyckats därför att det kommit för få barn. Däremot har många projekt tvingats att sänka sina kvalitativa ambitioner därför att barnen strömmat till i oanad mängd. I flera projekt har alla barn i de aktuella åldrarna som bott på orten deltagit i fritidsverksamheten.

15.3 Två utredningar om skola — fritid

Barnmiljöutredningen har i föregående avsnitt mycket schematiskt skisserat bakgrunden till de två stora utredningarna om innehållet i skoldagen och i fritiden — utredningen om skolans inre arbete SIA och barnstugeutredningens betänkande om skolbarnens fritid ”Barns fritid”. Vad innebär då dessa båda utredningsförslag?

15.3.1. Barns fritid Grundläggande syn

Bamstugeutredningen markerar de starka samband som finns mellan förslagen om förskoleverksamhetens utformning och förslagen om barns fritid. Dessa förslag skall ses som delar i ett övergripande pedagogiskt program inriktat på barns behov som individer och som medlemmar i en grupp-

Barnstugeutredningen menar att barnens eget samspel samt samspelet barn _ vuxna måste betraktas som grundläggande för det pedagcgiska innehållet i förskolan och i fritidsverksamheten. Syftet med detta 5. k. ”dialogpedagogiska” program är att ge stöd och stimulans för framvixten av en aktiv, diskuterande samhällsmedlem. En människa som anpassar sig till samhället, men som också arbetar för att påverka och förändra det.

Som väsentliga delar i en dialogpedagogisk fritidsmiljö ser utredn'ngen:

I att barn och vuxna tillsammans utformar den fysiska miljön, I att man genom samtal, läsning och dramatisk bearbetning förklarar och diskuterar personliga upplevelser och övriga samhällsfrågor, I att olika upplevelser förmedlas genom bild och form, musik och rörelse,

I att man tillgodoser barns behov av att få naturvetenskapliga samman- hang förklarade, I att man utformar en god utemiljö/lekmiljö för barnen.

Dessa riktlinjer för verksamheten bör vara vägledande för verksamhet för alla barn. Men utredningen uppmärksammar också barn med särskilda behov av omsorg, stöd och stimulans. Det gäller barn med fysiska, psykiska och sociala handikapp samt invandrarbarn, vilka bör ägnas särskild uppmärksamhet i det dialogpedagogiska programmet.

Med detta synsätt som bakgrund lägger sedan barnstugeutredningen sina förslag om

I heldagsomsorg åt barn med förvärvsarbetande föräldrar I heldagsomsorg åt barn med särskilda behov I allmän fritidsverksamhet för alla barn.

Det utvidgade fritidshemmet och hemvisten

Angående heldagsomsorgen, utgår barnstugeutredningen från att fritids— verksamheten är en värdefull resurs som bör vidareutvecklas. I framtiden måste emellertid verksamheten utvidgas för att den skall kunna nå flera barn.

Utredningen föreslår därför en ny form av fritidsverksamhet, det utvidgade fritidshemmet. Utredningen föreslår att kommunerna som en basmodell prövar att till låg- och mellanstadieskolorna i bostadsområdena lokalmässigt anknyta hemvist för de barn som behöver heldagsomsorg på grund av föräldrarnas förvärvsarbete/studier eller på grund av särskilda behov av stöd och stimulans. Samtidigt blir skolans lokaler centrum för den allmänna fritidsverksamheten, ett öppet hus, för alla barn i bostadsområdet. Utöver hemvistrummen bör inrättas allrum i anslut- ning till dessa som en träffpunkt för barnen. Skolans lokaler liksom övriga lokalresurser bör utnyttjas för de boende i bostadsområdet, för föreingsliv m. m. i en öppethusverksamhet.

Allmän fritidsverksamhet

Utredningen konstaterar att merparten av barns och ungdomars engage- mang i verksamhet under fritid sker genom ett vitt förgrenat föreningsliv.

Utredningen föreslår att den verksamhet som barn och ungdomar själva kan ansvara för prioriteras i den allmänna fritidsverksamheten. Olika exempel på och förslag till modeller ges för föreningsbundna aktiviteter för 7—12-åringar.

Föreningslivets engagemang och medverkan är en förutsättning för och ett komplement till det utvidgade fritidshemmets verksamhet. Ökat stöd föreslås till föreningslivet i form av ekonomiska, lokalmässiga och utbildningsmässiga resurser. Ett ökat samrådsförfarande med förenings- livet bör ske i kommunerna. Föreningslivet bör ges möjligheter att medverka i planeringsarbetet.

Uppsökande verksamhet

Barn med särskilda behov bör integreras i alla former av fritidsverksam- het. För att spåra behov bland barn i skolåldern föreslås en uppsökande verksamhet. Försök bör göras med en nybörjarinskrivning i samarbete mellan sociala organ — skola — fritid på våren före skolstarten i syfte att erbjuda fritidsverksamhet och andra former av social service till alla barn och föräldrar, med särskild hänsyn till barn med särskilda behov på grund av olika handikapp.

F ritidsplan

Utredningen föreslår att varje kommun skall upprätta en fritidsplan för barn och ungdom som en del av kommunens totala verksamhetsplane- ring. Fritidsplanen skall avse en femårsperiod. I samband med bostads- byggnadsprogrammen skall kommunen redovisa behovet av platser i fritidshem, utbyggnadsmål och hur detta skall konkretiseras i form av nya fritidshem i de olika bostadsområdena. Fritidsplanen skall redovisas till socialstyrelsen.

Dessutom föreslår utredningen att särskilda planeringsgrupper och programgrupper tillskapas i kommunerna för planeringen av fritidsverk- samheten för barn och ungdom. Utredningen föreslår också ändrade statsbidragsbestämmelser, statligt stöd till föreningslivet och extra tempo- rära utbildningsinsatser. Slutligen föreslår utredningen ett oförändrat ansvar för förvaltningen av fritidsverksamheten samt att barnavårdslagen kompletteras med en bestämmelse om kommunernas skyldighet att ansvara för barns fritidsverksamhet.

15.3.2. SIA-utredningen Grundläggande syn

SIA-utredningens övergripande program överensstämmer i allt väsentligt med grundtankama i barnstugeutredningens dialogpedagogiska synsätt. SIAzs grundsyn har dock av naturliga skäl färgats av det speciella arbetsområde som skolans arbetsmiljö utgör. Skolverksamheten skiljer sig ifrån fritidsarbetet bl.a. genom att vara i betydande utsträckning centralstyrd och vara föremål för ett detaljerat, statligt utformat regelsystem.

SIA menar att vid sidan av utbildningspolitiska strävanden bör även intentioner inom familjepolitik, socialpolitik, kulturpolitik och fritids- politik prägla skolmiljöns utformning. Skolan bör ses som en del av kommunens och bostadsområdets resurser för arbete med barn och ungdom. Det bör således vara ett intresse också för andra än Skolstyrelsen — fritidsnämnd, social centralnämnd, kulturnämnd, ungdomsorganisa- tioner och andra frivilliga organisationer — att utnyttja skolmiljön för insatser som syftar till att nå alla barn och ungdomar inom ett område.

SIA-utredningens förslag

SIA-utredningen ser skolan som en del av det kommunala, lokala arbetet med barn och ungdom. Samarbete, decentralisering och flexibilitet är tre nyckelbegrepp.

Problem i skolan kan förklaras utifrån tre olika bakgrundsfaktorer — faktorer i individen, faktorer i den sociala miljön och faktorer i skolan. Skolans hittillsvarande åtgärder mot dessa problem har enligt utredningen varit alltför individinriktade och i stort bortsett från t. ex. de sociala sammanhangen.

En övergripande utvecklingslinje är att göra framtidens skola till "närsamhällets skola”. Skolan blir en konkret angelägenhet för alla människor i bostads- och rektorsområdet.

Skolans nuvarande kontakter med närsamhället har enligt utredningen en mindre lycklig utformning. Brist på mål, stora variationer och svag organisation är ofta utmärkande. För att förbättra kontakterna med närsamhället och för att ge utrymme för pedagogiskt nytänkande föreslår SIA en samlad skoldag. Skoldagen får därmed ett innehåll av såväl fasta (kurs- och timplanebundna) som fria aktiviteter. I anslutning till barnstugeutredningens förslag visar sedan utredningen hur viktigt det är att i anknytning till skolan ha frivillig verksamhet i gång.

Ungdomens organisationsliv bör få en framträdande plats i såväl de fria som de frivilliga aktiviteterna.

För föreningsledararbete i skolan föreslår utredningen lagstadgad rätt till tjänstledighet från ordinarie arbete. Ersättning för förlorad arbets- förtjänst betalas av skolan.

Decentraliseringen, en samlad skoldag med fria aktiviteter, ökat samarbete med bl. a. kommunal fritidsverksamhet och organisationsliv, aktualiserar en förändring av nuvarande statsbidragsregler för skolväsen- det. Utredningen föreslår en friare resursanvändning som syftar till att kunna variera resurssatsningar och arbetssätt efter lokala problem och förutsättningar.

SIA:s förslag innebär att ca 250 kr./elev och läsår i grundskolan avsätts för fria och frivilliga aktiviteter under och i anknytning till skoldagen.

För den lokala skolans ledning föreslår SIA inrättandet av bestyrelser med representanter för skolledning, lärare, övrig skolpersonal, elever och föräldrar. Bestyrelsen utses av skolstyrelsen och den skall ha rätt att kalla olika personer till sina sammanträden. Bestyrelsen äger rätt att besluta i bl. a. de frågor som uppkommer vid planering och utformning av skoldagens fria aktiviteter.

16. Vårdmilj öerna

16.1. Barn på sjukhus

För många barn är sjukhusmiljön lika påtaglig som hemmiljön. Sjukhus- vistelsen kan gälla inte bara veckor utan månader och ibland år. En del barn återkommer gång på gång för vård.

Även en kort vistelse på sjukhus kan sätta spår. Barnens reaktioner beror på flera faktorer och kan te sig olika från barn till barn. Men erfarenheterna av och forskningen kring barns sjukhusvistelser har visat att sjukhusmiljön tillsammans med skilsmässan från föräldrarna kan skapa psykiska reaktioner och störningar, som i många fall tar lång tid att reparera.

I avsnittet om barn på sjukhus i bamomsorgsgruppens betänkande beskrivs hur barnet kan reagera under en sjukhusvistelse:

”Reaktionen på skilsmässan från föräldrarna brukar börja med att barnet protesterar våldsamt, kastar sig fram och tillbaka i sängen och ser ängsligt mot dörren efter föräldrarna. Detta beteende kanske kvarstår ett par timmar hos vissa barn, andra ger inte upp förrän efter betydligt längre tid. Vissa barn låter sig inte tröstas i detta stadium förrän de återförenas med föräldrarna.

Efter hand verkar barnet lugna sig, men i detta lugn kan finnas förtvivlan, apati och uppgivenhet. Gråten kan komma tillbaka när någon av föräldrarna kommer.

Denna gråt är ett tecken på att barnet inte resignerat, men har ibland olyckligtvis uppfattats som om föräldrabesöket är uppslitande och bör undvikas. Om ingenting görs för att trösta barnet kan dess reaktion ytterligare förvärras. Ytligt sett kan man tro att barnet anpassat sig i den nya miljön. Barnet blir livligt, intresserat av omgivningen, aptiten kommer tillbaka.

När föräldrarna går efter besökstidens slut tycks barnet oberört. Detta kan vara tecken på att barnet befinner sig i en svår inre spänningssitua- tion och löser konflikten genom att förneka sin saknad .och förtränga sina känslor för föräldrarna. Ibland förträngs också bilden av föräldrarna så att barnet inte känner igen dem när de kommer på besök.”

Även efter sjukhusvården, när barnen kommit hem, kan man speciellt hos småbarn se reaktioner. I många fall tycks de ha förlorat färdigheter som de tidigare hade; de kanske börjar kissa på sig, de blir ängsliga, börjar tala ett barnsligare språk osv.

Förberedelser till och själva Vistelsens innehåll på sjukhuset är därför ytterligt viktiga moment för barnens välbefinnande.

16.1.1. Barnen

Man räknar med att av alla barn i åldrarna 0—16 år har ungefär hälften någon gång vårdats på sjukhus. Ett barn av två är under fem år. Hälften av dessa har legat på barnmedicinsk eller barnkirurgisk avdelning. Resten har vårdats på avdelningar som i huvudsak är avsedda för vuxna, t. ex. ögon-, öron-, näs— och hals-, allmänkirurgi-, plastikkirurgi-, ortoped- och infektionsavdelningar. Var tionde patient på ”vuxenavdelningar” är barn under 16 år. Skillnaden mellan barnavdelningar och andra specialistavdelningar är att personalen på barnavdelningar har speciell utbildning att ta hand om barn, vilket alltså personalen på ”vuxenavdelningar” i allmänhet saknar. Barnkliniker och barnavdelningar är i de flesta fall också ihögre grad än vuxenavdelningar utformade med tanke på barnen, det år barnvänligare miljöer, det finns leksaker osv.

Barnens sjukdomar

I barnmiljöutredningens rapport, Barns hälsa, redovisas visst material om barns sjukdomar.

Överskådlig statistik över anledningen till sjukhusvård för barn saknas. En undersökning från uppsalaregionen från år 1969 visar att den mest förekommande vårdanledningen för barn 0—14 år inom den slutna kroppsvården var sjukdomar i andningsorganen, t. ex. övre luftvägsinfek- tioner. Därnäst kom skador och förgiftningar, som tar drygt 10 % av alla vårdtillfällen, men som förmodligen till stor del skulle kunna förebyggas. Vård av barn med symtom på olika sjukdomar och barn med infektions- sjukdomar, sjukdomar i nervsystemet och med missbildningar kom därnäst.

En stor grupp, både i sluten och öppen sjukhusvård, är barn med allergier av olika slag. En beräkning har visat att allergifallen kräver ungefär 15 % av den totala kapaciteten på en sjukhusmottagning för barn. I siffran ligger både behandling i öppen och sluten vård.

Barnens ålder

Ungefär två tredjedelar av den sjukvård som ges barn — mätt i dagar som barnen vårdas (vårddagar) och antal tillfällen (vårdtillfällen) — upptas av barn under fem år (Statistik från Stockholms läns landsting 1971). Ett barn av fyra vårdas under nyföddhetsperioden. Nästa topp kommer i åren l—4 år, därefter krävs allt mindre sjukhusvård.

Statistiken visar att vårdtidens längd varierar, främst mellan olika specialiteter. Medelvårdtiden inom bammedicin i Stockholms läns lands- ting är nästan nio dagar, medan den inom barnkirurgin är drygt sex dagar. De i särklass längsta vårdtiderna har de barn som ligger på barn— och ungdomspsykiatrisk klinik eller avdelning. Här är medelvärdtiden drygt 52 dagar (1972).

16.1.2. Personalen

Barn som ligger på sjukhus behöver, förutom medicinsk behandling, liksom alla barn kontakt med vuxna som förstår dem och som kan sysselsätta och stimulera dem.

Man har funnit att ett uttråkat och ej sysselsatt barn tillfrisknar långsammare än ett som får ordentlig sysselsättning och möjligheter att koppla av tankarna från sjukdomen.

Dessutom kan man, om inte helt komma ifrån, ialla fall minska de psykiska reaktioner och störningar, som utredningen beskrivit i början av kapitlet, om personalen förstår och kan möta barnens förtvivlan och ångest.

Den medicinska behandlingen ges givetvis alltid, men i åtskilliga fall inte av barnspecialister, eftersom ju hälften av alla barn på sjukhus vårdas på andra avdelningar än barnavdelningar. Ibland finns dock bamsköterska bland personalen på "vuxenavdelningama”. Av bamomsorgsgruppens enkät till landstingen år 1974 framgår att av de 116 avdelningarna för huvudsakligen vuxna som har barnpatienter finns 62 barnsköterskor bland personalen.

På senare år har barnens behov av stimulans och sysselsättning alltmer uppmärksammats även av sjukhusen. Mycket av lek och andra aktiviteter kanske har stimulerats genom den sjukvårdande personalens försorg, men på vissa håll har speciell pedagogiskt utbildad personal knutits till sjukhuset.

Drygt hälften av de 52 barnsjukhus som har svarat på barnomsorgs- gruppens enkät bedriver någon typ av förskoleverksamhet. På de 116 vuxenavdelningama med barnpatienter har 19 uppgivit att de bedriver förskoleverksamhet. Hur denna är utformad och vilken personal som ansvarar för verksamheten framgår inte, vilket medför att svaren är något svårtolkade.

16.1.3. Två föräldrars upplevelser av barnens sjukhusvistelse

Föräldrar kan se på sitt barns sjukhusvistelse på olika sätt. Skillnaderna kan till allra största delen förklaras av det skilda bemötande som barn och föräldrar får.

I socialstyrelsens kvartalsrapport februari—april 1975 från försöksverk- samheten med lekterapiavdelning vid Karolinska sjukhuset beskrivs olika föräldrars upplevelser av att ha barn på sjukhus.

Första beskrivningen rör en fem år gammal pojke som har tillbringat nästan sex veckor på en barnavdelning på Karolinska sjukhuset:

”B hade aldrig tidigare vistats på sjukhus. Miljön var honom mycket främmande och han var på intet sätt förberedd för sitt ”nya liv”. Dessutom hade han under sin sjukhusvistelse ständiga besvär av sin astma. Många orsaker fanns det alltså till att han kom ur balans. Vi föräldrar tyckte det var svårt att få kontakt med honom, att han verkade alltför håglös och allmänt ur form. Vi tyckte det var en ganska svår tid.”

Trots detta tycker föräldrarna att sjukhusvistelsen har förlöpt på ett tillfredsställande sätt:

”Vi fick komma till honom varje dag. Vi fick ta med hans Småsyskon och tillbringa flera timmar i hans närhet. Vi inte bara fick, vi hade också intrycket att personalen ansåg det vara en fördel om vi kom dagligen. Vi kände oss välkomna.

Han ”kände" leksyster och talade om hur hon såg ut, och han talade också om när hon vid tillfälle var ersatt av en annan. Han längtade efter hennes besök, och han undrade vad hon skulle föreslå honom att göra nästa dag.

B kom också att bli förtjust i den sjukgymnast som han kom i kontakt med. Vi minns, att vi undrade varför och fick till svar ungefär: ”jag vet ju vad hon heter ochjag vet att hon kommer varje dag”.”

En annan förälder har inte lika positiva upplevelser:

”Vår son I har epilepsi. Första gången vi fick lämna honom ifrån oss på sjukhus, var då han fick feberkramp vid 8 månaders ålder. Denna första korta sjukhusvistelse på 3—4 dagar har åtföljts av åtskilliga andra, både långa och svåra.

J hade hög feber. . . så fick han kramp, en skrämmande upplevelse för mig, bara det. Min man var inte hemma, vi åkte med en granne till sjukhuset. Läkaren undersökte pojken, föreslår att han stannar kvar, man har misstanke om hjärnhinneinflammation . . . Jag håller den feberheta ungen i famnen i hissen . . . På avdelningen får jag sitta i rummet intill när man gör lumbalpunktionen. Han skriker. . . Gud, så han skriker. . .

Efteråt får jag komma in. Man har lagt honom i en sån där spjälsäng av järn. En liten, liten figur, hopkurad i en liten sjukhusskjorta, alldeles ensam i den stora sängen. Utan sängkläder (för feberns skull). Han sover, alldeles utmattad.

”Ni kan gå hem nu och vila er, han sover ju gott . . .” Sedan minns jag inte mer, men jag måste ha gråtit mycket när jag kom hem.

Detta är fem år sedan. Det är glädjande att situationen för barn på sjukhus och deras föräldrar har förändrats mycket till det bättre sedan dess. Åtminstone tycker jag den har gjort det på Karolinska sjukhusets barnklinik. Föräldrar har ju numera möjligheter att övernatta, besöksti- derna är liberala och lekterapin år en välsignelse, ja, verkligen! ”

Föräldrar som måste åka med sitt barn till sjukhus är nästan alltid uppskärrade, oroliga, förtvivlade.

Om det då finns lämpligt lekmaterial till hands, böcker att läsa, tavlor och mobiler att titta på, när man sitter och väntar på undersökningen och när barnet skall läggas in på vårdavdelningen, underlättar det genast stämningen. Barn, föräldrar och personal får något att prata om, att se på, att röra vid — något helt ofarligt att utbyta erfarenheter omkring. Samtal och annan kontakt startar mellan alla inblandade via lekmaterial. Såväl barn som föräldrar känner att här bryr man sig om oss, man har gjort sitt bästa för att hjälpa oss i den här svåra situationen.

(Ur TRU: s material ”OM")

16.1.4. Barnomsorgsgruppens förslag

Barnomsorgsgruppen har diskuterat och lämnat förslag till hur barnens vistelse på sjukhus bör utformas.

Bakgrunden till förslagen är den paragraf i förskolelagen som reglerar förskoleverksamheten för barn på sjukhus. ”Sjukvårdshuvudmannen skall så långt möjligt sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskolan” (förskolelagen & 8).

Skolbarnen har sin skolundervisning på sjukhuset reglerad. De har efter tre veckors sjukhusvistelse rätt till skolundervisning fem timmar per vecka.

På grund av sjukdom eller skada, många gånger tröttande och kanske smärtsamma behandlingar, bortovaron från den kända miljön i och kring hemmet, är barnen ledsna och psykiskt väldigt känsliga. Sjukhusmiljön och aktiviteterna med och kring barnen måste utformas med tanke på detta.

Förskoleverksamheten för barn på sjukhus kan svårligen brytas ut ur den totala vården av barnen, menar barnomsorgsgruppen. Barn som ligger på sjukhus kan inte bara ha förskoleundervisning några timmar per dag eller skolundervisning fem timmar i veckan och i övrigt lämnas för sig själva. Man bör i stället utarbeta former för lekterapi. Lekterapi ses då inte bara som den planlagda och organiserade pedagogiska verksamheten, utan som en del av den totala vård och behandling som barnet får på sjukhuset.

Det synsättet gör att gruppens förslag också till stor del berör delar som inte direkt har samröre med förskoleverksamhet.

Barnomsorgsgruppens förslag bygger till stor del på de erfarenheter man gjort vid Karolinska sjukhuset, där socialstyrelsen sedan hösten 1973 prövat att utveckla en modell för lekterapi bland barnen som ligger på gukhus

Barnomsorgsgruppen menar att sjukhusvård är det alternativ som sist bör övervägas. Vård på öppen mottagning eller i hemmet är att föredra framför en sjukhusvistelse. För att göra detta möjligt borde föräldrarna få utökade möjligheter till ledighet för att ta hand om det sjuka barnet. Familjestödsutredningen föreslår också att antalet dagar för vilka föräldrarna har rätt till föräldrapenning för vård av sjukt barn utökas från tio till femton per år och familj.

De barn som måste läggas in för vård bör, oavsett sjukdom, vårdas på barnklinik eller speciell barnavdelning, som har personal, som är utbildad i att sköta sjuka barn. Genom övernattningsmöjligheter och väl tilltagna besökstider skall föräldrarna eller någon släkting eller vän till familjen ges tillfälle att själva ta hand om barnen under sjukhusvistelsen, att följa med på undersök- ningar, att vara hos barnen vid insomning osv.

För ensamstående föräldrar med flera barn hjälper inte den utökade föräldrapenningen. Ett önskemål vore, menar barnmiljöutredningen, att samhällets stöd också kunde ges i form av ”barnvakt” åt de hemma- varande bamen under tiden föräldrarna är på sjukhuset.

Erfarenheterna har nämligen visat att föräldrarnas aktiva medverkan förkortar vårdtiden för barnen, dels genom att föräldrarna lär sig att själva vårda barnen och därigenom kan sjukhusvistelsen avbrytas tidigare, dels har föräldrarnas närvaro en allmänt positiv effekt på barnens psyke och balans.

Förutom väl utbildad sjukvårdspersonal som har specialkunskaper om barn, bör det på alla sjukhus där barn vårdas finnas reglerad lekterapi- verksamhet, med pedagogiskt utbildad personal, i form av speciella lekterapiavdelningar, eller för de barn som av olika anledningar inte kan flyttas från vårdavdelningen, genom personal som kommer upp till avdelningarna.

Sjukhusmiljön, med långa korridorer, egendomliga apparater, sterilt utformade möbler, okända människor i vita kläder, är ofta skrämmande för barn. Utformningen av lokaler och interiörer är därför betydelsefull. Det bör vara så litet sjukhusprägel som möjligt i lokalerna, personalen bör ha mer färgglada och vanliga kläder, i stället för de vita rockarna. Även barnen bör få ha sina egna kläder.

Uteleken är en viktig del av barnets vård och behandling och skall ses som en del av lekterapiverksamheten. Det skall därför finnas en Välplanerad och välutrustad utelekplats vid varje sjukhus där det finns barn. Den skall också vara anpassad för handikappade barn. Där så är möjligt bör man pröva sambruk med en intilliggande lekplats, t. ex. vid en förskola.

Det är viktigt, menar barnomsorgsgruppen, att sjukhuset och kommu- nens förskoleverksamhet samverkar. Många barn på sjukhusen deltar i vanliga fall i förskoleverksamheten i kommunen. Ömsesidigt utbyte av erfarenheter är därför betydelsefullt för ett gott samarbete.

16.2. Barn i öppen sjukvård

I barnmiljöutredningens rapport, Barns hälsa, beskrivs den öppna sjukvården för barn. Öppen sjukvård är all den sjukvård som ges barn som inte ligger inlagda på sjukhus.

I dag besöker varje barn den öppna sjukvården i genomsnitt ungefär 1,5 gång per år. 50% av barnen är under fem år vid besöket första gången.

Ungefär hälften av alla besöken är orsakade av övre luftvägsinfektioner och öroninfektioner. Småskador och olycksfall, framför allt fallskador svarar för ytterligare drygt 20 % av läkarbesöken.

Många föräldrar söker också hjälp för psykosomatiska problem hos barnen. En undersökning från Umeå visar att omkring 15—20 % av alla barn i umeåregionen i åldern 0—15 år under ett årstid har gjort ett eller flera besök på den barnmedicinska mottagningen. Antalet besökare är högst i åldern 0—3 år och sjunker med stigande ålder. I 5 % av fallen har förelegat klara psykiska faktorer, i ytterligare 8 % av fallen är bedömning- en psykisk faktor tveksam. Resten av barnen har alltså haft ldart avgränsade kroppsliga besvär.

Den höga besöksfrekvensen för psykiska-psykologiska och psykosoma-

tiska besvär visar, att det föreligger ett stort hjälpbehov, som framför allt patienternas föräldrar tolkar som medicinskt.

En undersökning av akut sjuka spädbarn som besökt en barnmedicinsk mottagning visar att barnets medicinska vårdbehov bara ien fjärdedel av fallen av läkaren har bedömts vara i behov av omedelbar medicinsk vård eller behandling. En tredjedel av barnen hade lågt eller inget vårdbehov alls. En stor andel av besöken har berott på att föräldrarna sökt bekräftelse på att de korrekt har bedömt situationen som mindre allvarlig. Men även i dessa fall har föräldrarna naturligtvis haft ett behov av stöd eller råd.

Båda undersökningarna visar att föräldrar i många fall söker medicinsk hjälp för sina barn, även om barnen inte bedöms som sjuka av medicinskt sakkunniga. Man kan tolka ett sådant resultat på flera sätt. Förr hade unga föräldrar möjlighet att fråga äldre med erfarenhet, egna föräldrar och andra, till råds både om medicinska och andra problem. I dag saknas många av dessa kontakter. En annan rimlig förklaring, är att i dag har alla människor höga krav på den medicinska vården och servicen, inklusive småbarnsföräldrar, och man nöjer sig inte med sådana ”amatörmässiga” råd som icke medicinskt kunniga kan ge.

16.3. Barn på barnavårdscentralen

Barnavårdscentralen (BVC) spelar en viktig roll för barnens välbefinnande och utveckling. Barnavårdscentralen har betytt mycket när det gällt att komma till rätta med många av de sjukdomar som barn tidigare drabbades av, och för flertalet barn i dag är barnavårdscentralen en välkänd miljö, dit man går för att få sprutor och undersökas och kontrolleras.

Den förebyggande barnhälsovården har utvecklats snabbt. Omfatt- ningen av verksamheten är fortfarande olika i olika delar av landet, beroende på lokala resurser och förutsättningar. Den kan sägas bedrivas utifrån två olika linjer; dels den aktivt preventiva som innebär vaccine- ringar, förskrivning av skyddsläkemedel, kostrådgivning, råd i uppfost- ringsfrågor och mentalhygieniska problem, dels den diagnostiska med uppspårande av avvikelser, som borde medföra ytterligare åtgärder. Till dessa kan även läggas allmänt hälsoövervakande och hälsoupplysande uppgifter. BVC skall alltså inte sköta sjuka barn utan dessa skall hänvisas till praktiserande läkare eller till sjukhus. Men gränsdragningen mellan hälsovård och sjukvård är svår att göra, inte minst för föräldrarna. Undersökningar visar nämligen att föräldrar till stor del anlitar BVC även i rena sjukvårdsfrågor.

16.3.1. Barnen som går på barnavårdscentralen

Nästan alla barn i åldrarna 0—1 år kontrolleras på barnavårdscentralen. Därefter sjunker deltagandet till ca 67 % av alla barn. Varför föräldrarna i mindre utsträckning tar sina barn till barnavårdscentralen när barnen

blivit något äldre är oklart. Föräldrarna behöver förmodligen mer stöd när barnen är riktigt små. Dessutom genomgår de minsta barnen ett vaccinationsprogram, där tyngdpunkten ligger vid barnets första två år vilket föräldrarna med all säkerhet upplever som väsentligt.

Men det finns en grupp föräldrar som aldrig kommer till BVC med sina barn. Lennart Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i Lund, har analyserat vilka barn som inte kommer till BVC. Hans undersökning rör kontrollen av 4-åringar. 4—5 % av totalantalet kallade barn deltar inte i 4-åringskon- trollen. Dessa barn kommer från betydligt mer socialt utsatta miljöer, med en lägre utbildningsnivå hos föräldrarna och med mindre motivation till den hälsovård och kontroll av barnen som allmänt accepterats av samhället i övrigt.

,

16.3.2. Personalen på barnavårdscentralen

Barnen möter antingen en läkare eller en sjuksköterska vid sina besök på BVC. Enligt uppgifter från år 1970 träffar spädbarnen läkaren på BVCi genomsnitt 4,5 gånger på ett år och sjuksköterskan 3,1 gånger. Ettåringarna träffar enligt samma uppgifter läkaren ungefär 1,6 gånger och sköterskan en gång.

Sjuksköterskan brukar emellertid också göra hembesök hos barnen som är inskrivna på centralen. Men det är i dag vanligare att barnen kommer till BVC än att sjuksköterskan besöker barnen i hemmiljön. År 1950 var sköterskan hemma hos spädbarnen i genomsnitt 5,4 gånger på ett år. Motsvarande siffra är för år 1970 2,9. Samma tendens finns även för de äldre barnen.

1633. Verksamheten på barnavårdscentralen

Enligt det reglemente som i stort sett från verksamhetens start styrt bamavårdscentralemas arbete rekommenderas följande antal läkarbesök i genomsnitt : Spädbarn 4—7 gånger l-åringar 2—3 gånger

Övriga förskolebarn 1—2 gånger

Förutom rutinkontroller av barn, dvs. mätning och vägning av barnet och en allmän ”inspektion” där man särskilt söker efter hållningsfel, kan bamavårdscentralemas viktigaste uppgifter sägas vara vaccinationspro- grammen, syn- och hörselprovningen och kostrådgivningen.

Betydelsen av vaccinationsprogrammen på BVC har tidigare något berörts i avsnittet om barns hälsa. Genom den omfattande vaccinering som bedrivs på barnavårdscentralerna har man kunnat komma till rätta med en mängd sjukdomar, som tidigare var vanliga och allvarliga.

Vaccinationsprogrammet har följande utseende:

]. under nyföddhetsperioden: BCG-vaccination (calmettvaccination)

2. vid ca 2 mån. ålder: Smittkoppsvaccination

(alternativt 7—9 mån.)

3. vid ca 3 mån. ålder: Trippelvaccination I Kontroll av srnittkopps- vaccination och BCG— vaccination

4. vid ca 4 1/2 mån. ålder: Trippelvaccination II

5. vid ca 6 mån. ålder: Trippelvaccination Ill

6. vid ca 9—10 mån. ålder: Poliovaccination I

7. vid ca 11— 12 mån. ålder: Poliovaccination II

8. vid ca 18—24 mån. ålder: Poliovaccination Ill

9. vid ca 7 års ålder: Poliovaccination IV

10. vid ca 7 års ålder: Fömyelsedos av

difteri—stelkramps- vaccination.

Syn- och hörselprövningen infördes i BVC-verksamheten vid slutet av 1950-talet. Av samtliga synprövade barn har omkring 6 % visat sig ha en sådan synnedsättning att remiss till ögonläkare har ansetts nödvändig. Likaså har man genom hörselprövningen funnit 5 % som fordrar ytterligare undersökning och vård av specialist. Dessa barn skulle annars förmodligen inte ha upptäckts förrän i skolåldern. Synprövningen omfattar i dag nästan alla förskolebarn, medan hörselprovet når endast ett mindre antal.

Kostrådgivningen på BVC har från början varit en av verksamhetens viktigaste inslag. Amningsråd och hjälp med spädbarnsuppfödning var tidigt en av huvuduppgifterna. På l920- och 1930-talen rekommendera- des bröstuppfödning i åtta månader och så sent som på 1940-talet ammade 50—60 % av mödrarna sina barn i sex månader — motsvarande siffra är nu 6—8 %. Ett tilltagande intresse för amningen har dock konstaterats under senare år.

Parallellt med den sjunkande amningsfrekvensen har barnmatsindustrin vuxit fram. En omfattande produktion av barnmat för bröstbarnen och för åldrarna högre upp har utvecklats. I dag finns ett 80—tal olika barnkoster. ”Rådgivningen” i form av reklam från producenten och affären har i långa stycken tagit över den kostrådgivning som tidigare var en av BVC: s huvuduppgifter. Denna kostrådgivning har tidigare inte ifrågasatts. Krav på ytterligare och alternativ upplysning och information är nu mer uttalade. Socialstyrelsen har också helt nyligen kommit ut med en information ”Kost och fysisk aktivitet i barnaålder”.

I samband med kostrådgivningen ges också rådgivning i tandvård och munhygien. På många håll har man nu ett organiserat samarbete mellan folktandvård och barnhälsovård. På flertalet BVC är t. ex. tandläkare engagerade som konsulter.

BVC: s mentalhygieniska rådgivning har kommit in ganska sent i verksamheten. Många föräldrar uppfattar inte heller att BVC har en sådan uppgift. Undersökningar (t. ex. Gustavsson, Socialmedicinsk Tidskrift 1971) visar att många föräldrar upplever BVC som en myndighet med uppgift att kontrollera att barnet sköts ordentligt. På fråga om föräldrarna vänt sig till BVC för att få råd uppgav ungefär 25 % att de frågat om vissa uppfödningsproblem eller sömnrubbningar — ingen hade ansett sig behöva anlita BVC i samband med uppfostringsproblem.

4-åringskontrollen

Nästan alla barn i 0—2-årsåldem kommer som nämnts till BVC, därefter dalar deltagandefrekvensen. När deltagandet är som högst, är barnen för små för en ordentlig hälsokontroll, därför att en sådan kräver barnens aktiva deltagande. En så tidig hälsokontroll som möjligt är emellertid nödvändig för att kunna korrigera och behandla upptäckta störningar. 4-årsåldern har ansetts vara en lämplig ålder för en första hälsokontroll. Dåvarande medicinalstyrelsen utarbetade normer för en allmän hälsokon- troll av 4-åringar. Målsättningen med kontrollen är att klarlägga före- komsten av sjukdom och/eller handikappande tillstånd i vidaste bemär- kelse i förskoleåldern.

År 1970 var det första år hälsokontroll mer allmänt bedrevs enligt de utarbetade normerna. Totalt omkring 20 % av landets 4-åringar kallades. 95 % av dessa undersöktes.

Ungefär hälften av barnen hade awikelser av något slag. Av dessa remitterades ca 50 % vidare till specialister. Den vanligast förekommande avvikelsen gällde tänder, därefter kom awikelser konstaterade vid kroppsundersökningen och i mental utveckling.

I en delundersökning konstaterades att ca 16 % hade awikelser som tidigare inte noterats på BVC och som krävde ytterligare behandling. I de flesta fallen rörde det sig om nedsatt synförmåga och/eller skelning och behov av fortsatt speciell hälsokontroll av olika slag.

16.4. Tandvård för barn

I och med folktandvårdslagen, vilken gäller sedan den 1 januari 1974, har landstingen liksom de kommuner som inte tillhör landstingskommun ansvaret för tandvård för alla barn och ungdomar t. o. in. det år då de fyller 19 år. Den erbjudna tandvården skall vara regelbunden, fullständig och avgiftsfri för patienten. Folktandvården skall också svara för specialisttandvården för barnen.

Sedan många år tillbaka har barnen i grundskolan fått tandvård inom folktandvården. Barnen i förskoleåldrarna har varit i en sämre situation.

Följande tabell visar omfattningen av barntandvården. Av denna framgår klart skillnaderna mellan barn i olika åldrar.

Tabell 6. Andel färdigbehandlade barn av samtliga barn i ålderspuppema

År 3—5 år 6— 16 år % % 1971 2 7 1972 25 78

1973 30 80 1974 38 80

Källa: SOU 1975: 32. Barns hälsa. Rapport från barnmiljöutredningen.

Enligt tandvårdsförsäkringsutredningen skall barntandvården täcka 95% av alla barn i åldrarna 3—16 år. För åldersgruppen 6—16 år motsvarar vården i stort sett dessa 95 %. Men eftersom tidsperioden mellan de olika vårdtillfa'llena i dag är längre än 12 månader blir procentandelen färdigbehandlade barn i en ettårsstatistik betydligt lägre.

Det är emellertid stora variationer mellan olika delar i landet, vad gäller andelen färdigbehandlade barn av samtliga barn i åldersgrupperna. Följande tabell visar dessa variationer.

Tabell 7. Högsta resp. lägsta andelen färdigbehandlade barn i olika landstings- områden.

Åldersgrupper 3—5 år 6—16 år % % 197 1 Max. 78 9 Min. 0 67 1974 Max. 89 98 Min. 6 65

________________—_————_

Källa: SOU 1975: 32. Barns hälsa. Rapport från barnmiljöutredningen.

Redovisningen av bamtandvårdens omfattning visar klart de stora skillnader som finns dels mellan barn i olika åldrar, dels mellan barn i olika delar av landet. Barnens tandhälsa är ytterst viktig för barnens välbefinnande totalt sett. Det är därför viktigt att den beslutade utbyggnaden av barntandvården fullföljs.

då:. m.: atm ap * ”i. flash”!

”gumma-"ifall ,. utse tält-FHM ml ra fal-at» .JHIO 145-Im :hmlki'lud'liv 11353er cab-uma?

.]... | lli. "H&M.-'

151,14?-

» .'.-.'v. "

| |.l "gillt-rt. .Ii'ålina

V Avslutning

17. Reformområden

Bammiljöutredningens främsta och huvudsakliga slutsats är att det inte går att skapa en god livsmiljö för barnen utan att skapa ett gott samhälle för alla, grundat på allas rätt till arbete, en jämn välståndsfördelning, en produktion för de många människornas behov och en rättvis fördelning av inflytandet — över det hela, men också direkt över den egna livssituationen. Reformer som syftar till att förbättra barnens levnads- förhållanden kan således inte bara inriktas direkt på barnen.

Begränsade reformer av olika slag får inte heller sin fulla verkningskraft om inte samhället samtidigt förändras i grunden. Ett bra exempel på detta är skolan, där det visar sig att grundskolan har inneburit betydligt bättre chanser för stora mellangrupper än vad det gamla systemet gav, men att grupper som hade problem redan igamla skolan fortfarande har svårigheter. De misslyckas i sina studier, därför att de sociala villkoren och det omkringvarande samhället utövar ett så starkt inflytande både på skolans sätt att fungera och på elevernas förmåga att tillvarata de möjligheter som skolan erbjuder.

En omdaning av samhället i riktning mot ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att förändra barnens levnadssituation. Minst lika väsentligt är att de förändrade förutsättningar som ett alternativt samhälle skapar också utnyttjas på ett sätt som främjar barnens livsmiljö. Vi måste påverka människornas attityder till barn och till att engagera sig i och på allvar delta i barnens liv.

Det gäller i första hand naturligtvis föräldrarna och särskilt fadern som av tradition haft andra engagemang än barnen. Men barnen behöver sin pappa — för sin trygghet och sin utveckling. Sedan måste det finnas ”kärleksreserver” för att ersätta eller komplettera föräldrarnas kärlek. I första hand gäller det förskolepersonalen och lärarna i skolan. De måste få uppleva att det är riktigt och önskvärt att skapa djupa och engagerade känslorelationer till barnen. För att föräldrarna inte skall uppleva det som en konkurrens om barnens kärlek är det viktigt att föräldrarna själva känner att de har ett värde — för egen del och inte via barnen och den kärlek barnen ger.

Till sist gäller kravet att barnen skall få ha tillgång till vuxnas tid och intresse, till alla vuxna. Rita Liljeström: ”Om vuxna i allmänhet hade bättre kunskaper om barn, om de blev uppmuntrade att lägga märke till

och intressera sig för barn, om de kände sig oförhindrade att engagera sig för ett barn som söker kontakt, om de gav sig tid att prata med barn och göra sig själva synliga för barn, om de vågade rycka in för ett barn och vara med och dela ett ansvar, om de kom på att låta barn göra dem tjänster, om de låt bli att kasta bort grejer som ungar kunde ha lzul med. . . Om vuxna i allmänhet visar att de bryr sig om barn, så borde det ge en viss borgen för att detta kommer också deras egna barn till del.”

Och nu är cirkeln sluten. Det räcker inte att förbättra föräldrarnas arbetsförhållanden och livsvillkor utan alla måste få goda förutsättningar att vilja och att orka vara tillsammans med barn — att få ge men också att få mycket tillbaka.

Den traditionella afrikanska barnuppfostran gav en gränslös trygg- het. Det är statushöjning att bli mor, hela samhället stöder och uppmuntrar henne. När sedan barnet är fött är det en angelägenhet för hela samhället — alla leker och kramar och tar hand om det.

De första åren tillbringar barnen i ständig fysisk kontakt med sin mor och andra släktingar. De får mat så fort de gnäller, får upp— muntran och värme, en oändlig kärlek och omsorg. Att modern orkar ge det hänger ihop med hela samhällets syn på moderskapet, dess direkta stöd och hjälp.

Redan från början tränas barnen att ge uttryck för sina känslor i den täta kroppsliga kontakten. Barnen lär sig hur en grupp fungerar — gamla och unga i gemenskap. Genom att grupperna är så stora finns det många valmöjligheter när det gäller att få och ge känslor — skulle inte modern räcka till finns det alltid någon annan.

Vid femårsåldern börjar en hårdare uppfostran — med auktorite- ter, normer och undertryckande av självständigheten till fördel för det gemensamma bästa. Men då finns redan den grundläggande tryggheten, som en bas för hela livet.

(Ur en intervju med den afrikanske psykiatern Thomas Lambo)

Vilka konkreta samhällssatsningar skulle kunna erbjuda barnen bättre uppväxtbetingelser? Utredningen tar upp några väsentliga områden till närmare behandling.

Samhället måste kunna erbjuda båda föräldrarna möjligheten att kombinera förvärvsarbete och hemarbete, inte minst för barnens skull. Föräldrar som är stimulerade av sitt arbete och av de vuxenkontakter som det erbjuder har goda möjligheter att etablera positiva och givande relationer med sina barn. I dagens samhälle blir en hemmavarande förälder mycket lätt isolerad och det skapar ett tomrum också kring barnen.

Ett arbete ger också bättre materiella villkor. Ett vårdnadsbidrag som skulle motsvara en arbetsinkomst kräver en samhällssatsning på åtskilliga miljarder kronor, och ändå är problemen med barnens stimulans och mödrarnas isolering inte lösta.

Barnfamiljer i Sverige har jämfört med barnfamiljer i övriga världen goda materiella villkor. Men inkomsterna varierar kraftigt mellan olika familjer. Det är fortfarande så att barnfamiljerna är en stor grupp bland socialhjälpstagarna. Socialhjälpen har störst betydelse för ensamföräldrar- na.

De materiella förutsättningarna är inte avgörande för om ett barn skall få en harmonisk uppväxt, men goda materiella villkor gör det onekligen lättare för de föräldrar som försöker ägna sina barn tid och ge dem resurser att utvecklas. Många familjer har i dag inte råd att fara och hälsa på släktingar eller att resa bort på semester och få uppleva nya stimulerande miljöer tillsammans.

Man skall naturligtvis inte heller glömma bort hur påfrestande det måste vara för både föräldrar och barn att alltid vara sämre ställda än omgivningen och att alltid behöva tänka på och tjata om pengar. Det måste skapa en stor känsla av maktlöshet, när det aldrig går ihop hur mycket man än försöker.

En god bostad borde vara en social rättighet. Det finns dock fortfarande en grupp barnfamiljer, oftast med låga inkomster eller många barn, som inte bor tillfredsställande. För dessa barnfamiljer behövs sannolikt både bättre ekonomiska resurser och andra åtgärder, t. ex. en upprustning av bostaden och den sociala miljö familjerna lever i.

Det är väsentligt att bostadsområdena får en sådan utformning och sådana upplåtelseformer att människor i olika åldrar och med olika social bakgrund vill och kan bo där. Goda förutsättningar för detta bör varierade, låga, täta bebyggelser ge. De kan erbjuda många av de friliggande småhusens fördelar — t. ex. täppor och odlingsland — utan att samtidigt ha deras krävande markutnyttjande och därmed också sämre underlag för service av olika slag. Det är viktigt att områdena har utrymmen både för gemenskap och avskildhet —— inomhus och utomhus — och att det finns aktiviteter för alla åldrar, var för sig och gemensamt. Det är inte minst viktigt att de boende kan påverka sin miljö — även barnen.

Utomhusmiljöerna är viktiga för barnens utveckling. Det finns en upp- sjö av goda förslag om hur dessa skall förbättras från förslag om ”leklå- dor” och drakflygning till ”skräplådor” utanför husen för alla föremål som barn hittar och vill spara på. Eva Insulander: ”En tät lövskog, en mjuk grässlänt, ett spännande fågelsnår, gräs, stenar, rötter, insekter, pin- nar, prasslande löv, rännilar av vatten, lera och jord är mycket viktigare miljöinslag än gungor och rutschbanor”. Det behövs kvarterslokaler där man både kan umgås och reparera cykeln och där alla åldrar kan mötas. Det är viktigt att vuxna finns i barnens närhet för att stimulera och delta ibarnens sysselsättning, t. ex. som lekledare.

Barnolycksfallen svarar i dag för en hög andel av barndödligheten. Det bör vara ett rimligt krav att införa tvingande normer för barnsäkerheten i bostaden och utomhus. Det bör vara självklart med försäljningsförbud för utrustning — som barnstolar i bilar — och leksaker m. m. om de inte äri rimlig mån ”barnsäkra”.

Barnens utveckling gynnas av tillfredsställande materiella villkor och av

att få leva i en bra bostad i en god miljö. Men barnen behöver också goda komplement till dagens isolerade lilla familj.

Förskolan har en viktig roll att fylla för barnens utveckling i dag. Förskolan skall inte bara vara till för barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar utan för allaäirn, åtminstone under någon del av dagen. Alla barn har behov av förskola i något avseende. Invandrarbarnen behöver språkträning. Barn som kommer från kravfyllda hem behöver möta andra vuxna som ser på deras behov och möjligheter på ett annat sätt. Barn som har långt till kamrater behöver få komma till ett ställe, där det finns kompisar i olika åldrar. Och alla barn behöver träffa barn med andra hemförhållanden. De behöver lära sig känna ett ansvar för varand- ra.

Rita Liljeström berättar från ett besök i Kina: ”Ett genomträngande tema i fostran är träningen till att stödja och älska varandra. Lyssna till varandra. Lära av varandra. Treåringar knäpper rader av knappar i ryggen på varandra. Snabba och rörliga barn hjälper den som har ett långsamma- re tempo.”

Det är viktigt att den kommunala barnomsorgen håller en hög kvalitet. Det måste finnas en tillräckligt stor, välutbildad och erfaren personal, en stabil personal, som har en genomdiskuterad och bestämd målsättning för sitt arbete med barnen. Personalen måste bestå av både kvinnor och män. Många barn växer upp i hem med en ensamstående mor och möter över huvud taget bara kvinnor i sin vardagstillvaro — i bostadsområdet, i affä- ren etc.

Maten är viktig på daghemmet, särskilt som många förskolebarn idag äter ett mindre näringsrikt middagsmål. Den goda tradition som inleddes med Skolmåltiderna måste fullföljas.

En kvalitativt god kommunal barnomsorg är ett viktigt medel att åstadkomma en utjämning av barnens uppväxtvillkor. Men då det har visat sig att barn med känslomässiga problem inte kan tillgodogöra sig stimulans i andra avseenden, intellektuellt etc., måste personalen vara beredd och rustad för att ge dessa barn särskilt mycket kärlek och käns— lomässig trygghet.

Föräldrar till barn i förskoleåldern som vistas hemma och dagbarnvår- dare behöver också ha hjälp av pedagogiskt och psykologiskt skolad per- sonal, gärna i anslutning till ett daghem, där de t. ex. kan få råd i upp- fostringsfrågor och också få låna leksaker, öppen förskola. Många leksa- ker som är roliga och utvecklande är kostnadskrävande. Hemmabarnen och familjedaghemsbarnen har samma rätt till service och till material som daghemsbarnen. Deras vårdare bör få utbildning.

Förskolepersonalen, dagbarnvårdare och föräldrar kan i vissa situatio- ner behöva särskilt stöd i omvårdnaden av barnen. En integrerad mödra- och barnhälsovård och förebyggande social omsorg kan bäst tillgodose behovet av samordnade samhällsinsatser för att ge det stödet. Den sam- ordnade omsorgen måste fortsätta även under barnens skoltid.

Barn blir sjuka, även barn till förvärvsarbetande föräldrar. I dag får föräldrar ledigt för vård av sjuka barn i ett visst antal dagar, oavsett hur många barn som finns i familjen och deras hälsa. Möjligheten till sådan

ledighet behöver ökas ut. I många situationer finns inga andra riktigt bra lösningar. För ett litet barn eller ett barn som vistas på sjukhus är det i stort sett bara föräldrarna som kan ge barnet tillräckligt stor trygget.

Ett bra alternativ i många fall är att en kommunal barnvårdare vistas hos barnet. Men tillgången är i dag klart otillräcklig och behöver byggas ut kraftigt. Det är viktigt att barnvårdaren är känd för barnet. En bra lösning skulle kunna vara att barnvårdarna knyts till det närbelägna dag— hemmet.

Det finns fler tillfällen när samhället kan behöva ställa upp med en föräldraersättare helst till låg kostnad, t. ex. för en ensamstående förälder som har flera barn och behöver vistas hos ett sjukt barn som vårdas på sjukhus, eller (hädiska tanke) som kanske bara vill ha trevligt en kväll. En förälder som aldrig får koppla av och på fritiden umgås med andra vuxna får nog inte den balans som behövs för att kunna ge sitt barn trygghet och stimulans.

Förskolan avlöses av skolan. Skolan fyller en viktig roll för barnen. Men den behöver förändras att ge alla barn meningsfulla och engagerande erfarenheter. Många elevers skolerfarenheter präglas fortfarande av upprepade misslyckanden, som i vissa fall slutar med studieavbrott. Detta gäller särskilt elever från de lägsta socialgrupperna.

Det är många medel som föreslagits för att förändra skolan, avskaffa betygen, varva praktiskt och teoretiskt arbete etc., och som kan bidra till en utjämning. Viktiga reformförslag om skolans inre arbete är framlagda. Utredningen kommer att närmare penetrera skolan och skolans roll för barnen i ett senare betänkande.

Även skolbarnen har rätt till omvårdnad och omsorg från de vuxna och till en meningsfull och utvecklande fritid, som inte är kommersialiserad, under den del av dagen då de inte går i skolan. Och detta gäller även ”hemmabarnen”, om de vill förlägga sin fritid utanför hemmet.

I dag får ett av fem lågstadiebarn klara sig på egen hand efter skolda- gens slut. Även försöksverksamheten med fritidsaktiviteter för barn i åldrarna 7 till 12 år visar ett klart behov av organiserad fritidssysselsätt- ning för barn i de yngre skolåldrarna. En positiv erfarenhet i detta har varit att det lokala föreningslivet har varit så villigt att satsa på barnverk- samheten.

Behovet av en god kommunal omsorg för förskolebarn och skolbarn finns även på sommaren. Det är viktigt att det finns en kontinuitet i omsorgen.

Det finns barn som för en kortare eller längre tid befinner sig i en annan miljö än i hemmet med dess komplement — förskolan och skolan, t. ex. barn som vistas på institutioner och vårdas på sjukhus. Det är naturligtvis viktigt att dessa miljöer i framtiden kan få sådana resurser att de kan erbjuda barnen känslomässig trygghet och stimulans. Lekterapin är t. ex. en viktig del av barnen omvårdnad på sjukhuset. Barnens kultur är i dag hårt kommersialiserad. Förskolan och skolan kan spela en viktig roll för att ge barnen alternativ. Ökade resurser bör ges även till andra samhällssatsningar. Ett exempel på en sådan satsning är försöket att framställa kvalitetsserier för barn. En viktig funktion för att

bevaka barnkulturfrågor har barnkulturgruppen som är knuten till utbild- ningsdepartementet.

l storstadsregionerna i dag har föräldrarna knappast rimliga möjligheter att på vardagarna ge sina barn tillräckligt med tid. Föräldrarna slits mel- lan att snabbt göra de praktiska sysslorna, att hinna med att vara med barnen så mycket som möjligt och att helst också få en stund för sig själva före sängdags. Föräldrarnas pressade situation återverkar självfallet på barnen.

Barn från grupper med svag ställning, t. ex. med låg utbildning och med låga inkomster, drabbas i dag på flera sätt av otillfredsställande arbets— och restider. Deras föräldrar har sämre möjligheter än föräldrar ur mer gynnade grupper att anpassa sina tider efter vad som är bra för barnen. Dessutom saknas i så gott som total utsträckning ett bra alterna- tiv till föräldrarnas omsorg på tider som inte är reguljära (tidiga morgnar, kvällar, nätter och helger). Ensamma föräldrar har de största svårigheter- na i dessa avseenden.

Kravet på sex timmars arbetsdag har fått ett mycket brett stöd från olika organisationer och i den allmänna debatten. Såväl LO, TCO som SACO har tagit upp en diskussion om hur och när arbetstiden per dag kan förkortas. Regeringen och flera riksdagspartier och kvinnoorganisa— tioner har uttalat sitt stöd för en förkortning av den dagliga arbetstiden. Regeringen har också tillsatt en särskild statlig delegation med represen- tanter för de fackliga organisationerna och arbetsgivarna som har till uppgift att ”överblicka och kontinuerligt följa pågående arbete inom arbetstidsområdet”. Delegationen skall utreda vilka följder en arbetstids- förkortning får för produktionen, sysselsättningen, familjeförhållanden, barnomsorgen, fritidsvanorna, servicen m. m.

Frågan är nu hur snabbt en generell arbetstidsförkortning kan genom- föras och om vissa särskilt utsatta grupper skall gå före andra. Det är viktigt att lösningen inte motverkar andra för barnen betydelsefulla mål som jämställdhet mellan kvinnor och män. En förkortning av arbetstiden får heller inte ske till priset av ökad stress och sämre arbetsmiljö på arbetsplatsen. Det finns föräldragrupper som har ett särskilt stort behov av en förkortning av arbetstiden, grupper som i övrigt har besvärliga arbetsförhållanden, t. ex. skiftarbetare. Vad som är väsentligt i dag är att fackliga organisationer och politiskt förtroendevalda gemensamt tar ett samlat grepp på hur och när en förkortning av den dagliga arbetstiden skall ske för olika grupper av medborgare.

Samvaron med barnen kan bli problematisk om arbetet är förlagt på udda tider, nätter, helger, etc. Det är självklart att man för barnens del skall vara återhållsam med att sätta igång industriella verksamheter, som kräver mer eller mindre kontinuerlig bemanning. Viss serviceverksamhet, t. ex. sjukvård, måste fungera dygnet runt men man skall naturligtvis fundera noga över vilka tider på dygnet och vilka dagar i veckan olika slags service verkligen behövs, t. ex. i detaljhandeln. Det är också viktigt att udda arbetstider i så stor utsträckning som möjligt anpassas till föräld- rarnas totala sociala situation i fråga om bytestider, antal fridagar irela— tion till antal arbetsdagar, arbetspassens längd etc.

Om udda arbetstider alltid kommer att behövas, så gäller frågan inte om det är bra för barnen att få omvårdnad av någon annan under dessa tider, utan hur omsorgen om barnen skall lösas.

Erfarenhet saknas i vårt land av vilka former för omsorg som är bäst för olika barn. Formerna kan variera från t. ex. ”natthem” anknutet till ett bostadskvarter till ”nattbarnvårdare” för några barn som bor i närheten av varandra eller ”familjenatthem”. Undersökningar och försök pågår. Det är viktigt att fånga upp de erfarenheter som finns i andra länder av alternativa omsorgsformer under natten.

Det behövs mängder av både fysisk och psykisk energi för att räcka till för barn. Detta ställer krav på en arbetsmiljö som inte är fysiskt och psykiskt nedbrytande, t. ex. genom buller, luftföroreningar och stress. Arbetsmiljön har förbättratsmen är fortfarande mycket otillfredsställande för stora grupper. Uppföljningen av levnadsnivåundersökningen har nyli- gen visat att arbetsmiljön är ett av de områden där stora satsningar måste göras de närmaste åren.

Långa restider är ett problem särskilt för föräldrarna i storstadsregio- nerna. Kortare restider går att åstadkomma på två sätt. Arbetsplatser och bostäder kan förläggas i närheten av varandra, men då måste förstås människorna utnyttja den möjligheten att minska restiden. Själva resan- det kan ta mindre tid, på kort sikt genom att den nuvarande kollektiv- trafiken prioriteras, och på lång sikt genom att nya och bättre trafikme- del utvecklas, t. ex. olika typer av spårtaxi. Det måste dock framhållasi det här sammanhanget, att det — i synnerhet med dagens kommunika- tionsmedel — finns en konflikt inbyggd i önskemålet att både ha kort restid och att ha många arbetsplatser att välja på, det senare ett krav som kan vara särskilt viktigt för en lågavlönad.

Det fysiskt och psykiskt nedslitande barnarbetet har lyckligtvis för- svunnit. Men samtidigt får barn i dag mycket små möjligheter att känna att de gör något nyttigt. Det finns länder, där man mycket tidigt börjar med att låta barn utföra enklare sysslor och så småningom gå över till allt mer avancerade uppgifter, t. ex. läsa sagor för och leka med barnen på daghemmen. På vissa skolor har man med framgång prövat ett ”fadder- system”, där äldre skolbarn har tagit hand om nybörjarna. Det är väsent- ligt för barn att känna att saker som de gör är till nytta för andra.

"Den enda praktiska anknytningen till framtiden som vi agenth- gen har är barnen. Det är i dem man ser framtiden växa fram. Ur detta växer också vårt gemensamma ansvar fram för barnen isam- hället. Man kan inte med ett individualkapitalistiskt betraktelsesätt hålla på och tala om ”mina barn och dina barn', utan det är fråga om våra barn — det gäller varenda tjatting. Därför ska barnen sättas iförgrunden” (Olof Palme).

Barn har små möjligheter att påverka sin livssituation, mindre ju yngre barnet är. Ju äldre barnet blir desto mer kan det självfallet få vara med

och påverka olika förhållanden. Redan ganska små barn kan få vara med och bestämma färgsättning och annat på sitt daghem och inflytandet kan sedan successivt öka. Det är oerhört viktigt att även små barn möts med respekt och en dialog på jämbördig basis. En demokratisk fostran måste börja tidigt.

Barnen får i stor utsträckning lita till att olika vuxna bryr sig om dem, föräldrar och yrkesgrupper som arbetar med barn. Det är dock en sak man inte får glömma bort och det är att den grupp, som uppfattas i första hand bevaka barnens intressen, nämligen föräldrarna, har mycket olika möjligheter att agera för sina barns räkning.

Det är arbetsamt och svårt att vara förälder. Det bör bli litet lättare om alla får gemensamt diskutera och dela med sig av sina erfarenheter. Men det är viktigt att inte bara välmotiverade och någorlunda utvilade föräld- rar utnyttjar möjligheten till ”föräldrautbildning”, utan att den når fram till alla vuxna, t. ex. genom att förläggas till betald arbetstid.

Samhället måste genom sina representativa organ ta ställning till målen för barnens fostran, på daghemmet, i hemmet etc., där riktmärkena måste ändras från individualism och konkurrens till gemenskap och solidaritet.

Samhällets förtroendevalda i olika politiska församlingar får ett särskilt ansvar för att engagera sig i och bevaka barnens intressen. På kommunal nivå bör den sociala centralnämnden ges en stark ställning, bl. a. en lag- stadgad roll som remissinstans, i kommunens allmänna planering. Exem- pel på viktiga frågor som får konsekvenser för barnens levnadsbetingelser är stadsplaneärenden — med trafikledsdragning, arbetsplatsförläggning etc.

Den kommunala sociala centralnämnden bör få ett sistahandsansvar för barnens totala situation. För de utvecklingsstörda barnen har om- sorgsnämnden i landstingen ett sådant ansvar för varje barns totala lev- nadsmiljö. Kommuner och landsting skulle dessutom kunna införa en särskild bevakning av barnens intressen inom varje nämnd genom att utse en tjänsteman som särskilt ansvarig för barnen. En förebild till detta finns i Stockholms läns landsting där beslut har fattats om att särskilt ansvariga tjänstemän för invandrarfrågor — en annan grupp med svag ställning — skall utses inom de olika nämndernas förvaltningar. Dessa tjänstemän skall ingå i en central referensgrupp.

Förskoleplaner skall i dag upprättas av kommunerna. I det samman- hanget skall olika intresseorganisationer, politiska stadsdelsföreningar och andra, kunna komma med synpunkter. Det vore värt att pröva tanken att upprätta en plan för all kommunal service, som direkt eller indirekt berör barnen, — en ”barnplan” — och låta den bli föremål för kommuninne- vånarnas synpunkter. Samma sak borde ske för den landstingskommunala servicen. Konsekvenserna av olika planförslag i övrigt bör genomgående värderas i termer av konsekvenser för barnen. Det gäller också länsstyrel- sernas länsprogram.

Som grund för all planering måste finnas en kartläggning av barnens behov av samhällsstöd. Särskilt gäller detta utsatta grupper, t. ex. flerhandikappade barn. Barnomsorgsgruppen har lämnat förslag om former för en uppsökande verksamhet.

Som underlag bör dessutom finnas fakta om barnens levnadsförhållan- den insamlade så att de kan utnyttjas av kommuner, landsting och riks- dag. Förebilden finns i statistiska centralbyråns studie av de vuxnas lev- nadsförhållanden.

Även på regeringsnivå bör finnas en samordnande grupp. En parallelli fråga om uppgifter finns i delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor. J ämställdhetsdelegationen skall bl. a. föreslå åtgärder för att för- verkliga regeringens politik för jämställdhet mellan män och kvinnor. Den skall stimulera och stödja myndigheternas arbete för jämställdhet samt åtgärder för jämställdhet inom landsting, kommuner, organisationer och näringsliv. Den skall bedriva undersöknings— och forskningsarbete och bevaka övrig pågående verksamhet på området. På liknande sätt skulle en ”barnmiljödelegation” kunna bevaka barnens intressen.

Barnmiljöutredningen har visat att det inte går att bygga vattentäta skott mellan arbetsliv och familjeliv. Barnens välfärd måste skapas genom en totalsyn på deras behov och på det samhälle som omger dem. Det finns egentligen inga barnfrågor, bara frågor om människor och hur de ordnar sitt liv för att alla — små och stora — skall ha det bra.

."'__'1J.', H*Lliuu ' *vE

fia”? tvä-xp. DL— "*. in på.”" 2.7.- pull—"31", i. ' le: slag "i. e .it- 'T'lvc'lwn — J' "

i

'. ... . '-,'; ._ ika', ": Flii'åäh få” . '. '

ams. ;,:.:.»..1.n..1.uå..'_t>.'."”.it... ...”: :» ,...-30"

Maj—3”- V" *' .'..1_. '”." '.i - -L. '.». .::”

tili-"45513 FF.—LP.. la!-iw. | ”f_n- . ' '. . Jul"

;.l.'.$n1'*rr|rf--.--'.. . ”'|'"

***-Liliuwånéglbi m.,: law..- #. .-. .L. "& * ..'.hfgnu * ..

jji n ' ' l _.rl-i'öid'

5.5."

'.'.f'iu,

...i-"L __l

Undersökning beträffande barnens levnadsförhållanden

I anförande till statsrådsprotokollet den 29 juni 1973 meddelade dåvarande statsrådet Odhnoff direktiv för utredningens arbete:

Förslag om flera betydelsefulla reformer på familjepolitikens område har lagts fram för årets riksdag. Förutom sådana åtgärder, som är direkt inriktade på att förbättra barnens levnadsförhållanden, inverkar samhälls- förändringar och åtgärder på olika områden utanför den egentliga familjepolitikens ram i hög grad på barnens livsmiljö. Den allmänna löne- och standardutvecklingen påverkar även barnens materiella standard. Förändringar i fråga om skolans mål, arbetsformer, innehåll och organisation har en direkt och betydelsefull inverkan på levnadsförhållan- dena för bamen i skolåldern. Planeringen och utformningen av boende- miljön har stor betydelse för barnens trygghet, trivsel och utveckling. Arbetstidens längd och förläggning liksom restiderna mellan arbetsplats och bostad är avgörande för föräldrarnas möjligheter att på ett

tillfredsställande sätt kombinera förvärvsarbete och omvårdnad om barnen. För det familjepolitiska reformarbetet är det väsentligt att man kan bedöma hur förändringar på andra samhällssektorer kan väntas påverka barnens framtida livsmiljö. En bättre förståelse av dessa verkningar bör också vara av värde för samhällsplaneringen och prioriteringen mellan olika politiska insatser inom dessa sektorer. Det är också av stor vikt för det familjepolitiska reformarbetet att få bättre möjligheter att bedöma vilka återverkningar olika alternativ till familjepolitiska åtgärder kan få på sektorer som ligger utanför den egentliga familjepolitikens ram.

Mot den här angivna bakgrunden har arbetsgruppen för låginkomst- frågor i sin rapport (Ds In 1972: 19) föreslagit total översyn och systematisk beskrivning av barnens levnadsförhållanden med syfte att ge underlag för en åtgärdsinriktad diskussion om barnens förhållanden.

En hel del utredningsmaterial om bamfamiljernas situation och barnens levnadsförhållanden finns redan och inom socialdepartementet har påbörjats en genomgång av genomförda och pågående forsknings— och utredningsprojekt som belyser förändringar i barnens livsmiljö. De betänkanden som under år 1972 avlämnades av 1968 års barnstugeutred- ning och familjepolitiska kommittén innehåller faktamaterial och redo- visar undersökningar om främst barnens omvårdnad och utveckling samt bamfamiljernas ekonomiska situation. Utredningen om skolans inre

arbete har enligt sina direktiv i uppgift att bl. a. kartlägga de pågående eller planerade undersökningsprojekt jämte andra erfarenheter, som kan ge vägledning för utredningens arbetsuppgifter i fråga om skolans verksamhet. 1 kommuner och landsting, vid utbildnings- och forsknings- institutioner och på andra håll pågår försöksverksamhet, undersökningar och forskningsprojekt som berör barnens livsmiljö i olika avseenden. Huvudsakligen rör det sig om punktundersökningar som inte belyser samspelet mellan olika förändringar och inte ger en sådan samlad och systematisk bild som behövs för att ge underlag för en bredare åtgärdsdiskussion.

En särskild utredningsman bör nu tillkallas med uppgift att utarbeta en systematisk redovisning av hur barnens levnadsförhållanden utvecklats. Utredningsmannen bör söka ge en samlad bild av pågående och planerade undersökningar rörande barnens hälsa, utveckling och omvårdnad samt deras materiella standard och levnadsförhållanden i övrigt, däribland inverkan av förändringar i arbetslivet och boendemiljön. Pågående och slutförda forskningsprojekt och undersökningar på detta område bör därvid kartläggas. Utredningsmannen kan också föreslå vissa komplette— rande undersökningar rörande förhållanden som ännu inte belysts i tillräcklig utsträckning. Huvuduppgiften bör emellertid vara att göra en deskriptiv analys av barnens levnadsförhållanden och inträffade föränd- ringar i dessa, i syfte att ge underlag för en åtgärdsinriktad diskussion om barnens förhållanden.

Som ett led i en sådan analys bör utredningsmannen även söka bedöma den framtida utvecklingen rörande vissa väsentliga förändringar i barnens levnadsförhållanden. Vid bedömningen av den utveckling inom olika samhällssektorer som inverkar på barnens livsmiljö, exempelvis föränd- ringar i levnadsstandard och konsumtionsmönster för olika befolknings- grupper, förändringar i boendemiljön och förändringar i fråga om arbetstider och arbetsvillkor, bör samråd ske med 1975 års långtidsut- redning.

Bilaga 2 Hur påverkar ett barns ankomst familjens ekonomi?

Material från Stockholms Hemkonsulenters utställning SMÅ MÄNNISKOR, våren 1975

De här fyra familjerna visar, att ett barns ankomst kan påverka en famij mycket olika. En del familjer får starkt försämrad ekonomi, en del påverkas måttligt, en del kan få det t. o. m. bättre!

Det avgörande för familjens ekonomi är om föräldrarna kan och vill fortsätta att yrkesarbeta — och att man då kan ordna barntillsyn för en rimlig kostnad.

Mat, kläder, blöjor, salva, vagn, säng, sängutrustning, leksaker: de nödvändiga utgifterna för barnet är inte så stora under det första året, ca 325 kr. /mån.

Den som får ärva kläder och annan utrustning, som syr själv och gör maten själv, som storköper blöjor . . . kan pressa utgifterna en hel del.

Det här är Annika FÖRE .....

Annika är bamvårdare. Hon vårdar sjuka barn i hemmet på heltid. Inkomst 2 325 kr./mån. = 1 672 kr./mån. (efter skatt). Hon bor i en 2: a i innerstan. Eftersom hon har låg inkomst får hon 150 kr./mån. i bostadstillägg. Hon har ingen bil, inte sommarstuga och äter billigt. Hon lagar t. ex. själv lunch på jobbet. Annika är fackligt aktiv och arbetar för bättre villkor för barnvårdar- na. Det är ett kvinnojobb — med låg lön och oregelbunden arbetstid.

. . . .och EFTER

Barnet får daghemsplats och Annika fortsätter att jobba på heltid. Hon är ensam om ansvaret för barnet. Hon får svårt att komma hemifrån — svårare att arbeta fackligt. Det går inte alltid att få barnvakt — eller hemvårdare när barnet är sjukt. Hon önskar hon kände fler som kunde hjälpas åt att ta hand om varandras barn.

Annika fortsätter att arbeta och får 810 kr./mån. mer än förut. Hon kan spara 407 kr./mån. i stället för 150 kr. före. De pengarna kan komma väl till pass längre fram när hon vill ha större lägenhet, bil, åka på semester osv. Ev. kan hon teckna barnförsäkring.

290

Budget före och efter

Inkomst (efter skatt) Bostadstillägg Barnbidrag Bidragsförskott

Utgifter Hyra El, tele, tidningar, försäkringar Resor till och från arbetet Hushållskassa

Kläder Barntillsyn Hälsovård Skulder/avbetalningar Fickpengar Diverse (gäster, presenter) Sparande/semester

Det här är Bo och Berit FÖRE .....

Före

1672 150

1 822

605 215 50 425 90

25 150 112 150

1 822

Efter

1 892 315 125 300

2632

605 215

50 595 140 270

50

150 150 407

2632

Bo är ingenjör och Berit textillärare. Deras inkomster är 4 100 kr. + 3 600 kr./mån. = 4 824 kr./mån. efter skatt. De bor i en 2: a i innerstan. Står i huskö och får snart ett hus. De sparar 1 000 kr./mån. till det.

De äter ganska gott och det blir lunch ute när de jobbar. De har sommarstuga i skärgården, men ingen bil. I sommarstugan har de ofta gäster.

Budget före och efter

Inkomst (efter skatt) Barnbidrag

Utgifter Hyra El, tele, tidningar, försäkringar Resor till och från arbetet Hushållskassa

Kläder Barntillsyn Hälsovård Skulder, avbetalningar Fickpengar, lunch ute Diverse (gäster, presenter) Sparande, hus Sommarstuga

Före

4 824

4 824

220 357 100 1 015 200

50 200 820 412 1 000 450

4 824

Efter

3 943 125

4 068

220 242 100 835 200 315 75 200 375 56 1 000 450

4 068

..... och EFTER

Bo och Berit tycker att det blir för jobbigt med heltid för båda. Berit arbetar halvtid istället för heltid. Pengarna räcker ändå.

Det fanns ingen daghemsplats eller kommunal dagmamma. De läser annonser och får privat dagmamma genom en bekant.

Berit börjar arbeta halvtid. Familjen minskar utgifterna 756 kr./mån. genom att dra in lite här och lite där utan att behöva avstå från något nödvändigt eller verkligen önskat. De kan fortfarande spara 1 000 kr./ mån. till villa och ha sommarstugan kvar.

Det här är Cecilia, Carl och deras son FÖRE .....

Carl är reparatör på en fabrik. Cecilia är sjukvårdsbiträde på halvtid. Inkomst 2 890 kr. + 1 666 kr. = 3 301 kr./män. (efter skatt). De bor i en 3: a i förort. Sparar 200 kr./mån. till eget hus. De har bil. Carl är mycket bilintresserad — mekar och grejar själv. Åker till jobbet med bilen.

Cecilia arbetar eftermiddag och kväll. Hon lämnar sonen till privat dagmamma. Carl hämtar honom efter ett par timmar. Barntillsynen blir billig. De åker till hennes föräldrar i Norrland på semestern —— billigt!

Budget före och efter

Före Efter Inkomst (efter skatt) 3 301 3 301 Barnbidrag 125 250 Bostadstillägg 0 50

3 426 3 601 Utgifter Hyra 692 692 El, tele, tidningar, försäkringar 248 248 Resor till och från arbetet 50 50 Hushållskassa 861 1 035 Kläder 170 190 Barntillsyn 140 198 Hälsovård 75 100 Skulder/avbetalningar 145 145 Fickpengar, lunch ute 428 428 Diverse (gäster, presenter) 117 65 Sparande, hus 200 150 Bil 300 300

3 426 3 601 . . . . och EFTER

Om Cecilia slutar arbeta blir det 700 kr. mindre i månaden, trots att bidragen ökar.

De skulle få sälja bilen och sluta spara till huset.

Men det finns ingen daghemsplats och ingen kommunal dagmamma för det nya barnet. Lyckligtvis hittar de en privat dagmamma så att Cecilia kunde fortsätta arbeta.

Cecilia fortsätter arbeta. Det blir inga större ekonomiska förändringar för familjen.

De får 175 kr./mån. mer att leva på men babyn ökar kostnaderna. De måste skära ner sitt sparande till eget hus och minska kontot för diverse.

Det här är David, Doris och deras tre pojkar på 14, 13 och 10 år FÖRE . . . . David är orderchef. Doris stansoperatris på halvtid. Deras inkomst är 5 000 kr. + 2 000 kr. = 4.402 kr./mån. efter skatt.

De bor i en fyrarummare i en förort. De hyr en stuga på sommaren. Pappa äter lunch på personalrestaurangen. Killarna idrottar. Utrustning och avgifter kostar en hel del.

Budget före och efter

Före Efter Inkomst (efter skatt) 4 402 3 006 Barnbidrag 3 75 5 00 Bostadstillägg 0 290 Socialbidrag 0 5 1

4 777 3 847 Utgifter Hyra 877 8 7 7 E], tele, tidningar, försäkringar 231 217 Resor till och från arbetet/ skola 175 125 Hushållskassa 1 8 20 1 915 Kläder 490 2 25 Barntillsyn 30 0 Hälsovård 100 * Skulder, avbetalningar 0 220 Fickpengar, lunch ute 614 26 8 Diverse (gäster, presenter) 190 0 Sparande] semester 25 O 0

4 7 7 7 3 84 7

* Fri läkar— och tandvård samt medicin i samband med socialbidrag

..... och EFTER barnledigheten finns varken daghemsplats eller dagmamma åt barnet.

Doris måste vara hemma — hennes lön är lägst. Men bara Davids lön 3 006 kr./mån. efter skatt räcker inte för familjen att leva på. Doris kunde ta dagbarn själv för att hjälpa upp ekonomin — men det finns inga i passande ålder.

Familjen får bostadstillägg 290 kr./mån. och socialbidrag 51 kr./mån. Doris slutar sitt arbete. Familjen måste skära ned sina utgifter med 930 kr. /mån.

Det betyder: inga nya kläder åt mamma och pappa. Ytterst lite kläder åt barnen. Inga gäster, ingen stuga på sommaren, pappa får matlåda till arbetet till lunch. Inga nya sportgrejor till killarna.

Men hur länge kan man leva så? Det blir gräl och slitningar och Doris vill ju arbeta. Hur länge orkar hon vara hemma?

_ * ".'.'. '.'...l'.,,. "_ Ia._ - "'». ”i. R?. "'.'" '%';” ål- tj.. n” . _ .. .l .. | _| . ' ' '|'- : ' ' . '>'.'| | 41 . .. -- i....- - . , . . . .. .ru .. ||| , | .. -, 4 ...l..

Bilaga 3 Socialstyrelsens milj östudie

Socialstyrelsen startade år 1972 — med anslag från arbetsmarknadsstyrel- sen — en miljöstudie, SOMI. Undersökningen omfattar Stockholms län och tar bl. a. upp frågor om socioekonomiska skillnader mellan befolk- ningsgrupper.

Levnadsnivådelen är baserad på ca 10 000 intervjuer, där intervjuper- sonerna är 19 år eller däröver. Intervjuerna omfattar frågor om intervjupersonernas

[] ekonomiska förhållanden D utbildning

Cl boende i:] hälsa och rörlighet D arbetsförhållanden D tidsfördelning D fritids— och inköpsmönster D förflyttningar och kommunikationer D barntillsyn D sociala kontakter

I undersökningen ingår en betydande mängd information om barnen till de 3 700 personer (av 10 000) imaterialet som har barn under 12 år. Barnmiljöutredningen har låtit bearbeta en del av SOMI: s material. I denna bilaga kommer främst uppgifter om föräldrarnas fritidsaktiviteter tillsammans med barnen, tidsfördelning, kontakter i boendemiljön samt barntillsynsform att redovisas.

Fritidsaktiviteter tillsammans med barnen (tab. ] —6 )

Intervjupersonerna tillfrågades hur ofta de inom Stockholms län utförde vissa angivna fritidsaktiviteter tillsammans med barnen. Fritidsaktiviteterna var följande:

Hemmaaktiviteter

Leker Gör godis eller bakar Klipper bilder, pyntar, ritar, målar eller likande

296

Snickrar, grejar med cykel eller moped, tillverkar saker Ser på TV tillsammans Läser eller berättar sagor Lägger pussel eller spelar kort eller spel, löser korsord Hjälper till med skoluppgifter

Institutionsbesök

Går på bio, teater, museum eller utställning Går på idrottstävlingar

Ett sammanslaget mått konstruerades för att beskriva hemmaaktivite- ter resp. institutionsbesök. De som utövade ett visst antal aktiviteter sällan eller aldrig betecknades som inaktiva, de som utövade dem ganska ofta betecknades som medelaktiva och de som utövade dem ofta betecknades som aktiva.

Vissa av aktiviteterna tillsammans med barn är åldersbundna, kan inte göras tillsammans med alltför små barn. Därför delades fritidsaktiviteter- na tillsammans med barn upp i tre grupper.

. De aktiviteter man kan göra tillsammans med alla barn 1—12 år. . De man kan göra med barn från 4 år och uppåt. . De man kan göra med barn från 7 år och uppåt.

WN—

]. För den intervjuperson vars äldsta barn är under 4 år innehåller ”hemmaaktiviteter" leker, gör godis eller bakar, ser på TV tillsam- mans, klipper bilder eller pynt, läser eller berättar sagor, lägger pussel eller spelar kort.

2. För den som har barn från 4 år och uppåt utökas ”hemmaaktiviteter- na” med snickrar eller grejar. Gruppen ”institutionsbesök”, gå på bio teater, gå på idrottstävlingar tas med först om barn över 4 år finns i familjen.

3. Om familjen har barn 7—12 år, tas ”hjälper till med skoluppgifter” med igruppen ”hemmaaktiviteter".

Tidsfördelning ( tab. 7—1 0)

Här redovisas hur stor del av dygnet som går åt till ”bruttoarbete”, hushållsarbete och sömn.

Bruttoarbetstiden består av antalet förvärvsarbetstimmar per dag, tid som går till lunch och övriga raster, övertidsarbete samt tid för resor till och från arbetet, inkL resor till och från barntillsynsplatsen.

Hushållsarbetstiden består av den tid per dag som går åt till att handla mat, tid för hushållsarbete en vanlig vardag. Tid för resor till och från barntillsynsplatsen ingår endast för hemmafruar och för dem som arbetar i samma byggnad som bostaden.

Sömn är det antal timmar man brukar sova ett vanligt dygn iveckan.

Kontakter i boendemiljön (tab. 1 1 —- 12)

För att få ett mått på den sociala isoleringen tillfrågades intervjupersoner- na bl. a. om de brukade prata med folk som bodde runt omkring. De hushåll som hade barn under 12 år tillfrågades också vilka möjligheter de hade att få hjälp av grannarna att hålla ett öga på barnen när de lekte eller när någon vuxen inte var hemma.

Barntillsyn (tab. 13)

Frågan som ställdes till barnfamiljerna löd: Hur är det ordnat med barntillsynen här i hushållet för det (de) barn som är under 12 år? Två svar för varje barn var tillåtet.

Tabell 1 F ritidsaktiviteter tillsammans med barnen: Hemmaaktiviteter. Kvinnor med barn under 12 är fördelade efter förvärvsarbetstid. Procent.

Barn Arbetstid Inaktiva Medel- Aktiva Totalt Antal aktiva

___—________——— l Heltid 4,5 35,7 59,9 100,0 31 300

Deltid 6,4 42,5 51,1 100,0 18 800 Ej förvärvs- arbetande 9,4 28,5 62,1 100,0 19 300 ____________________—— 2 eller Heltid 2,1 34,0 63,9 100,0 15 500 flera Deltid 2,8 29,4 67,8 100,0 15 800

Ej förvärvs- arbetande 0,8 23,4 75,8 100,0 25 800 ”___—___— Samt- Heltid 3,7 35,1 61,2 100,0 46 800 liga Deltid 4,8 36,5 58,7 100,0 34 600

Ej förvärvs- arbetande 4,5 25,6 69,9 100,0 45 200

a För definition se sid. 296.

Man kan av ovanstående tabell först och främst konstatera att en stor andel av kvinnorna oberoende av barnantal och förvärvsarbetstid syssel— sätter sig tillsammans med sina barn. Det är endast en liten andel av kvinnorna som i detta avseende kan klassificeras som inaktiva.

Bland kvinnorna med ett barn finns den största andelen med inaktiva bland de ej förvärvsarbetande men också den största andelen aktiva. Skillnaden mellan aktiva heltidsarbetande och ej förvärvsarbetande är dock ej stor.

I familjer med två eller flera barn är andelen aktiva kvinnor större än i ettbarnsfarniljerna. Även där är de ej förvärvsarbetande kvinnorna i större utsträckning aktiva än de förvärvsarbetande.

Tabell 2 Fritidsaktiviteter tillsammans med barnen: Hemmaaktiviteter. Kvinnor med barn under 12 år fördelade efter sammanboende- förhållande. Procent.

___—___—

Barn Sammanboende Inaktiv Medel- Aktiv Totalt Antal aktiv

___—___— l Sammanboende 6,7 34,3 59,0 100,0 59 000

Ej samman- boende 4,5 42,1 53,3 100,0 10 500 ___—___— 2 eller Sammanboende 1,2 27,2 71,6 100,0 52 100 flera Ej samman-

boende 7,4 35,6 57,0 100,0 5 100 Samt- Sammanboende 4,1 31,0 64,9 100,0 11 1 000 liga Ej samman-

boende 5,5 40,0 54,5 100,0 15 600

__—

Man kan konstatera att de ensamstående kvinnorna har en lägre andel aktiva än de sammanboende oavsett barnantal. Andelen aktiva ökar för kvinnorna med två eller fler barn, jämfört med kvinnor med ett barn. Detta gäller i synnerhet sammanboende kvinnor. För de ej samman- boende kvinnorna ökar andelen inaktiva samtidigt med andelen aktiva, på bekostnad av andelen medelaktiva.

Tabell 3 Fritidsaktiviteter tillsammans med barnen: Institutionsbesök. Kvinnor med barn 7—12 är fördelade efter förvärvsarbetstid. Procent.

Barn Arbetstid Inaktiv Medel- Aktiv Totalt Antal aktiv 1 Heltid 51,7 41,7 6,6 100,0 12 400 Deltid 66,6 25,6 7,8 100,0 9 800 Ej förvärvs- arbetande 70,9 23,4 5,7 100,0 6 600 2 eller Heltid 52,4 35,1 12,5 100,0 9 500 flera Deltid 64,7 25,8 9,5 100,0 10 600 Ej förvärvs- arbetande 69,3 25,1 5,6 100,0 15 000 Samt- Heltid 52,0 38,8 9,2 100,0 21 900 liga Deltid 65,6 25,7 8,7 100,0 20 400 Ej förvärvs— arbetande 69,8 24,6 5,7 100,0 21 700

Vid en jämförelse med hemmaaktiviteter konstaterar man att mönstret för institutionsbesök är det omvända. Merparten av kvinnorna kan klassificeras som inaktiva när det gäller institutionsbesök tillsammans med barnen. Störst andel inaktiva har de ej förvärvsarbetande medan de heltidsarbetande oavsett barnantal har en relativt hög andel medelaktiva. I familjer med två eller flera barn har de heltidsarbetande kvinnorna, trots en hög andel medelaktiva, även en högre andel aktiva medan de ej förvärvsarbetande har en lägre andel aktiva.

Tabell 4 F ritidsaktiviteter tillsammans med barnen: Institutionsbesök. Kvinnor med barn 7—12 år fördelade efter sammanboendeför- hållande. Procent.

___—___—_——_———_

Barn Sammanboende Inaktiv Medel- Aktiv Totalt Antal aktiv

_________________—— 1 Samman-

boende 63,5 29,4 7,1 100,0 23 900 Ej samman- boende 50,1 44,5 5,5 100,0 5 000 2 eller Sammanboende 63,5 28,0 8,5 100,0 32 100 flera Ej samman-

boende 61,3 28,7 10,0 100,0 3 100 ___—___— Samt- Sammanboende 63,5 28,6 7,9 100,0 55 900 liga Ej samman-

boende 54,5 38,4 7,2 100,0 8 100

En större andel sammanboende kvinnor än ej sammanboende kvinnor är inaktiva. Detta gäller i synnerhet för kvinnor med ett barn.

Tabell 5 Fritidsaktiviteter tillsammans med barnen: Hemmaaktiviteter. Heltidsarbetande män med barn under 12 år. Procent.

________.——_—_————

Barn Inaktiv Medel- Aktiv Totalt Antal aktiv

1 11 3 45,8 42,8 100,0 61 300 2 eller flera 2,5 53,9 43,5 100,0 54 400 Samtliga 7 2 49,6 43,2 100,0 115 700

Antalet deltidsarbetande och ej förvärvsarbetande män i materialet är litet. Vi återger därför endast siffrorna för heltidsarbetande män. Vid en jämförelse med tabell 1, kvinnornas hemmaaktiviteter med barn under 12 år, ser man att de heltidsarbetande männen, i varje fall de med ett barn, har en högre andel inaktiva än kvinnorna.

En jämförelse mellan heltidsarbetande män och kvinnor visar vidare att kvinnorna, oavsett barnantal, har en större andel aktiva.

Tabell 6 Fritidsaktiviteter tillsammans med barnen: Institutionsbesök. Heltidsarbetande män med barn 7—12 år. Procent.

________-——————————

Barn Inaktiv Medel- Aktiv Totalt Antal aktiv

1 57,6 36,3 6,1 100,0 24 100 2 eller flera 56,1 34,8 9,2 100,0 32 500 Samtliga 56,7 35,4 7,9 100,0 56 600

___—df—

Här kan konstateras att skillnaden är obetydlig mellan heltidsarbetan- de män och kvinnor. Detta framgår särskilt tydligt om man jämför med tabellerna över hemmaaktiviteter (tab. I och 5).

Tabell 7 Tidsfördelning i timmar för kvinnor med barn, fördelade efter förvärvs- arbetstid. Medelvärde. ___—___— Barn Tid Heltid Deltid Ej förvärvs- Totalt arbetande 1 Bruttoarbetstid 10,0 6,2 0,0 6,2 Hushållsarbetstid 2,9 4,2 5,6 4,0 Sömn 7,3 7,5 7,5 7,4 Nettofritid 3,7 6,1 10,9 6,4 Totalt 24,0 24,0 24,0 24,0

2 eller Bruttoarbetstid 9,9 5,6 0,0 4,2 flera Hushållsarbetstid 3 ,5 5 ,1 6 ,0 5 ,1 Sömn 7,3 7,5 7,4 7>4 Nettofritid 3,4 5,9 10,5 7,3 Totalt 24,0 24,0 24,0 24,0 Samt- Bruttoarbetstid 10,0 5,9 0,0 5,3 liga Hushållsarbetstid 3,1 4,6 5,8 4,5 Sömn 7,3 7,5 7,5 7,4 Nettofritid 3,6 6,0 10,7 6,8 Totalt 24,0 24,0 24,0 24,0

Kvinnor som ej förvärvsarbetar ägnar längre tid åt hushållsarbetet än de kvinnor som förvärvsarbetar. Noteras bör dock att heltidsarbetande kvinnor arbetar i medeltal drygt 3 tim/vardagsdygn i hushållet.

Tabell 8 Tidsfördelning i timmar för heltidsarbetande män med barn. Fördelade efter hustruns förvärvsarbetstid. Medelvärde.

Barn Tid Heltids- Deltids— Totalt arbetande arbetande fru fru 1 Bruttoarbetstid 10,7 10,5 10,6 Hushållsarbetstid 0,6 0,3 0,4 Sömn 7,2 7 ,2 7 ,2 Nettofritid 5,5 6,0 _ 5,8 Totalt 24,0 24,0 24,0 2 eller Bruttoarbetstid 10,7 10,9 10,9 flera Hushållsarbetstid 0,5 0,3 0,3 Sömn 7,0 7,1 7 91 Nettofritid 5,8 5,7 5,8 Totalt 24,0 24,0 24,0 Samt- Bruttoarbetstid 10,7 10,7 10,7 liga Hushållsarbetstid 0,5 0,3 0,3 Sömn 7 ,2 7, 1 7,1 Nettofritid 5,6 5,8 5,8

Totalt 24,0 24,0 24,0

Intressant att jämföra är här skillnaden i nettofritid (= resterande tid på dygnet) för kvinnor med olika förvärvsgrad. Skillnaden i nettofritid är obetydlig mellan de kvinnor som har ett barn och de som har två eller flera barn.

Den man som har heltidsarbetande hustru ägnar, oavsett om han har ett eller fler än ett barn, något mera tid åt hushållsarbete är den som har deltidsarbetande hustru.

En jämförelse mellan hur mycket tid en heltidsarbetande man och en heltidsarbetande kvinna (tab. 7) lägger ner på hushållsarbete visar att mannen ägnar ca 25 minuter per dag åt hushållsarbete medan kvinnan är sysselsatt drygt 3 timmar.

Tabell 9 Tidsfördelning i timmar för heltidsarbetande kvinnor och män med barn, fördelade efter sammanboendeförhållande. Medelvärde.

Arbetstid Sammanboende Ej samman— Totalt boende Kvinnor med Bruttoarbetstid 9,9 10,2 10,0 bam Hushållsarbetstid 3,2 2,6 3,1 Sömn 7,3 7,3 7,3 Nettofritid 3,5 4,0 3,6 Totalt 24,0 24,0 24,0 Män med Bruttoarbetstid 10,7 10,7 barn Hushållsarbetstid 0,4 0,3 Sömn 7,1 7,1 Nettofritid 5,8 5,8 Totalt 24,0 24,0

Gruppen ”ej sammanboende män med barn” redovisas inte dåden visat sig till stor del bestå av personer som bor hos någon som har barn, men som inte själva är hushållsföreståndare. Heltidsarbetande samman- boende män med barn har en något längre bruttoarbetstid än kvinnor.

Värt att notera är att sammanboende heltidsarbetande kvinnor med barn har en längre hushållsarbetstid per dag än ensamstående heltidsarbe- tande kvinnor med barn.

Tabell 10 Tidsfördelning i timmar för heltidsarbetande män och kvinnor utan barn. Medelvärde. ___/___,—

Män Kvinnor Totalt ___—___”— Bruttoarbetstid 10,5 9,9 10,3 Hushållsarbetstid 0,5 1,8 1,0 Sömn 7,1 7,2 7,1 Nettofritid 5,9 5,2 5,6

Totalt 24,0 24,0 24,0

_________________

En jämförelse mellan heltidsarbetande män och kvinnor med och utan barn visar att skillnaden i tidsfördelning för männens del är minimal (se

tab. 8). Däremot visar jämförelsen för kvinnor med och utan barn (se tab. 7) att kvinnorna med barn ägnar mer tid åt hushållsarbete.

Skillnaden i hushållsarbetstid är stor även mellan män och kvinnor utan barn. Även kvinnor utan barn ägnar så mycket som 1 tim. 50 min. per dag åt hushållsarbete.

Tabell 11 Kontakter i boendemiljön. Brukar ni prata med folk här? Kvinnor med barn fördelade efter förvärvsarbetstid. Procent.

Heltid Deltid Ej förv.arb. Totalt

Ja 88,7 94,5 92,6 91,7 Nej 11,2 4,8 6,9 7,9 Uppgift saknas 0,1 0,7 0,5 0,4 Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0

De deltidsarbetande kvinnoma har i större utsträckning kontakter i bostadsområdet än både de ej förvärvsarbetande och de heltidsarbetande.

Jämfört med totalen för länet har kvinnor med barn större andel som har "pratkontakter”. Deltidsarbetande kvinnor ligger betydligt över.

Totaler för länet:

ja 85,4 % nej 13,9 % uppgift saknas 0,7 % totalt 100,0 %

Tabell 12 Kontakter i boendemiljön. Kan ni få bamvaktshjälp? Kvinnor med barn fördelade efter förvärvsarbetstid. Procent.

Heltid Deltid Ej förv.arb. Totalt Ja 57,9 75,0 68,0 66,1 Nej 25,3 17,0 17,5 20,3 Har aldrig haft behov 14,8 6,0 12,8 11,7 Uppgift saknas 2,0 1,9 1,7 1,9 "Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0

De deltidsarbetande kvinnorna har i störst utsträckning angett att de har möjligheter att få barnvaktshjälp i bostadsområdet. Detta kan möjligen hänga samman med att de var den grupp som i störst utsträckning pratade med folk i omgivningen (se tab. 11). På motsva- rande sätt ser man att de heltidsarbetande kvinnorna hade sämst möjligheter att få barnvakt och det var också de som hade de sämsta ”pratkontakterna” med omgivningen.

Tabell 13 Barntillsynsformer för kvinnor med barn under 12 år. Procent.

Tillsynsform: Barn i åldern Barn i åldern Uppgift sak- Totalt (barn

0—6år 7—12år nasombar- 0—12år) nens ålder

Daghem 13,9 1,2 6,3 8,6 Fritidshem 0,2 6,0 0 2,6 Lekskola 11,2 2,1 0 7,3 Kommunalt

familjedaghem 7,5 3,3 0 5,7 Privat familje-

daghem 11,4 5,3 6,3 8,8 Mamma el.

pappa 76,5 75,1 25,0 75,5 Hemhjälp 3,4 1,3 0 2,5 Släkt, gran-

ne etc. 10,2 7,7 6,3 9,1 Syskon, — 16 år 0,6 3,8 0 2,0 Klarar sig

själva 1,9 27,3 6,3 12,5 Uppgift saknas 0,8 0,4 62,5 0,8

Summa 137,6 133,5 112,7 135,4 Antal kvin-

nor med barn 86 200 39 800 900 126 900 Antal barn 113 200 81 800 1 600 196 600 Barntillsynsformer

Eftersom intervjupersonerna fick ange två svar per barn överstiger procentsumman i tabell 13 100 %. Vi kan tyvärr inte utläsa av tabellen vilka kombinationer av tillsynsformer som förekommer men vi bör kunna utgå ifrån att daghem, privat och kommunalt familjedaghem samt hem- hjälp för de yngre barnen (0—6 år) oftast innebär heldagstillsyn. Dessa tillsynsformer har 36 % av dessa barn. Det skulle då innebära att drygt 60 % av dem huvudsakligen vårdas av föräldrarna. Omkring 25 % av de yngre barnen har dessutom någon annan tillsynsform regelbundet såsom lekskola eller någon granne eller släkting. Nu kan naturligtvis grannar och släktingar antas ha hand om barn mer eller mindre på heltid och dagbarn- vårdare kan å andra sidan (liksom i någon mån daghemmen) ha barnen på deltid. Beräkningarna är alltså osäkra.

De större barnen (7—12 år) går ju alla i skolan och de tillsynsformer som här avses gäller således övrig tid. Vi ser att 31 % klarar sig själva eller tillsammans med syskon som inte fyllt 16 år. Många av dessa barn kan dock tänkas ha någon förälder hemma eller någon annan stans att ta vägen som t. ex. fritidshem (6 %), familjedaghem (8,6 %) eller någon släkting eller granne (7,7 %).

denna: av *. _ (I

. :mm. '1 (AIN'T

I'll-h.'.-'rtrlv'1 ." » ** * 31”!qu . "I'll _" narr-M "Ål—ll— . - ”.an '*-**_ ...lAlll? ljumt

'! till!!!

Wnplll'läl'll'gui' m.aarwm . l &IWHmt-WM .. * ", malm.-t i",.dllv

' ".s'

Bilaga4 Tabellsammanställning

Tabell

Tabell

Tabell Tabell

Tabell Tabell

Tabell Tabell Tabell Tabell

Tabell

Tabell Tabell

Tabell

Tabell Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell 20.

l.

_O'xkli

11.

12. 13.

14.

15. 16.

17.

18.

19.

950.009

Folkmängden efter ålder åren 1900, 1950, 1973 och 2000 (1000-tal) Den vuxna befolkningen uppdelad efter födelseår, fördelad efter antal syskon Spädbarnsdödlighet och dödföddhet 1931—1970 Föräldrar efter civilstånd, kön och antal hemmavarande barn under 18 år den 31 december 1973 Antal barn efter kön och ålder den 31 december 1974 Barn 0—15 år med utländskt medborgarskap efter ålder och nationalitet den 31 december 1974 Immigranter och emigranter länsvis 1968—1972 Hushåll efter storlek 1860—1970 Hushåll efter antal barn under 16 år 1945—1970 Antal barnfamiljer efter vårdnadshavarens/"hushållsförestån— dares” kön och civilstånd efter antal barn 1970 Gifta samboende mödrar och ensamstående föräldrar med hemmavarande barn under 18 år efter kön, ålder och civilstånd den 31 december 1973 Andel i befolkningen med olika typ av utbildning efter ålder Befolkningen efter viss utbildning i olika regioner 1970. Procent av befolkningen i resp. ålder Skillnader i användningen av politiska resurser mellan indivi- der efter utbildning och inkomst 1968 Totala befolkningen efter näringsgren 1870—1970 Sysselsatta med olika former av arbetstidsförläggning uppde- lade på arbetstidens längd Barn till förvärsarbetande föräldrar efter föräldrarnas arbets- volym och arbetstidsförläggning Olika aktiviteters andel (%) av ett vardagsdygn och omfatt- ning i minuter/dygn i olika hushållskategorier i stockholms- regionen 1971 Inkomstnivå och andra egenskaper hos hushåll efter storlek och hushållstyp år 1972 Den disponibla inkomstens fördelning på delposter i hushåll med olika barnantal. Procent

Tabell 21. Konsumtionen inom hushåll i olika stadier i livscykeln 1969

Tabell 22. Konsumtion för hushåll med olika utbildning och givet antal

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell

Tabell Tabell Tabell

Tabell

Tabell

Tabell Tabell

23.

24.

25.

26.

27. 28.

29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44.

45.

46. 47.

barn (2) och vuxna (2) 1969 Konsumtion för hushåll med olika antal barn och samma inkomst 1969

Intäktssammansättning för hushåll med ensamstående för- sörjare och genomsnittligt barnantal 1969. Konsumtion inom hushåll med ensamstående vuxen och barn och inom jämförbart flervuxenhushåll (1969) Folkmängden i tät- och glesbebyggelse efter ålder 1950 och 1970.

Barn i tätorter och i glesbygd efter ålder 1960 och 1970. Barn O—17 år i flerfamiljshus i tätorter med minst 2000 inv. efter husets byggnadsår Färdigställda lägenheter efter lägenhetsstorlek och hustyp 1951—1974. Procent av samtliga lägenheter Trångbodda hushåll efter antal barn (0—17 år) och lägen- hetens kvalitetsgrupp 1970 med uppdelning på tätort och glesbygd Ekonomiskt stöd åt barnfamiljer 1940—1975 Socialutgifter till familjer och barn 1938—1973 Sociala utgifter till familjer och barn i 1000-tal kr. år 1973 Utgiven socialhjälp 1973. Antal kr. i genomsnitt för olika familjetyper Hjälpfallen fördelade efter familjetyp och kommunstorlek 1973 Bidragsförskott 1964—1973 Serviceåtgärder för barnfamiljer 1955—1974 Bamstugor 1968—1973 fördelade efter verksamhetsform, antal platser och inskrivna barn Bamstugor 1972/73. Antal anställda fördelade efter utbild- ning och verksamhetsform Familjedaghem den 1 oktober 1973 fördelade efter dagbarn- vårdarens utbildning och ålder Social hemhjälp till barnfamiljer 1966—1973 Barnhem 1950—1972 Samtliga placeringar av barn för vilka beslutats om utredning och/eller samhällsvård 1973 efter placeringsform och barnets ålder och kön Fosterbarn under bamavårdsnämnds tillsyn den 31 december 1973

Barn placerade i upptagningshem och specialhem vid slutet av år 1973 fördelade efter ålder Personalen på barnhemmen 1973 Antal platser och barn på barnkoloniema samt medelvärdtid och utgifteri kronor per vårddag 1964—1973

Tabell 1 Folkmängden efter ålder åren 1900, 1950, 1973 och 2000 (1000—tal)

Ålder År 1900 1950 1973 2000

Antal % Antal % Antal % Antal %

0—14 1666 32,4 1 650 23,4 1 688 20,7 1 663 19,2 15—24 910 17,7 874 12,4 1 123 13,8 1 122 13,0 25—44 1 256 24,5 2 160 30,7 2 137 26,2 2 338 27,0 45—64 873 17,0 1639 23,2 2 000 24,6 2173 25,1 65—w 431 8,4 723 10,3 1 196 14,7 1 356 15,7

Samtliga .5136 100,0 7040 100,0 8144 100,0 8652 100,0

Källa: Information i prognosfrågor 1974: 8, Statistiska centralbyrån.

Tabell 2 Den vuxna befolkningen uppdelad efter födelseår, fördelad efter antal syskon

___—#—

Födelseår

53—49 48—39 38—29 28—19 18—09 08—99 98—92

0 syskon 12,7 14,3 12,5 10,5 7,4 6,0 5,2 1 syskon 32,9 32,2 23,4 16,4 13,2 11,1 7,7 2 syskon 25,7 22,6 20,4 16,8 12,7 11,5 10,9 3 syskon 14,4 13,2 16,5 14,6 13,8 14,7 13,7 4 syskon 4,4 7,2 8,4 11,6 12,0 10,8 12,6 5 syskon 4,0 4,5 7,0 9,2 11,8 12,3 11,4 6 syskon

0. fler 3,9 6,1 11,8 20,9 29,1 33,6 38,5

___—___————-———

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Antal i l OOO-tal 483 1 204 915 1 037 1 014 864 401

___—__M-

Källa: Robert Eriksson, Uppväxtförhållanden och social rörlighet. Låginkomst- utredningen.

Tabell 3 Spädbarnsdödlighet och dödföddhet 1931—1970

Dödlighet 1931 1936 1941 1946 1951 1956 1961 1966 per 1 000 —35 —40 —45 —50 —55 —60 —65 —70 levande födda

Första levnads- veckan Gossar 21,8 21,1 17,6 16,4 14,3 13,3 12,0 10,2 Flickor 16,4 16,1 13,0 12,0 10,5 9,7 9,2 7,3 Samtliga 19,1 18,6 15,3 14,3 12,4 11,6 10,7 8,8 Första levnads— månaden” Gossar 28,7 27,0 21,6 19,1 16,2 15,0 13,4 11,5 Flickor 22,4 20,9 16,3 14,3 12,1 11,1 10,3 8,3 Samtliga 25,6 24,0 19,0 16,8 14,2 13,1 11,9 10,0 Första levnads- året Gossar 56,6 47,4 35,0 27,0 21,8 19,0 16,6 14,0 Flickor 43,1 36,1 26,8 20,8 16,7 14,5 12,9 10,4 Samtliga 50,1 41,9 31,0 24,0 19,3 16,9 14,8 12,3 Dödföddhetb Gossar 28,4 29,2 24,6 21,2 18,6 15,9 11,7 8,9 Flickor 24,6 25,5 20,9 19,0 16,6 14,3 11,4 8,9 Samtliga 26,7 27,5 22,8 20,1 17,7 15,1 11,5 8,9

" Första levnadsmånaden = 28 dagar. b Dödfödda per 1 000 födda.

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 4 Föräldrar efter civilstånd, kön och antal hemmavarande barn under 18 år den 31 december 1973

Antal Gifta samboen- Gifta ej sambo- Ogifta kvinnor Frånskilda kvinnor Änkor Ensamstående Samtliga barn de kvinnor ende kvinnor män barnfamiljer

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

1 367 514 40,3 12 728 51,0 81159 78,9 32 208 52,3 11179 61,7 13131 714 517 919 45,5 2 380 841 41,7 8 724 34,9 18 493 18,0 20 340 33,0 4 737 26,2 4 018 21,9 437 153 38,4 3 127 543 14,0 2 630 10,5 2 544 2,5 6 729 10,9 1 576 8,7 960 5 2 141 982 12,5 4 eller

fler 36 668 4,0 864 3,5 629 0,6 2 286 3,7 614 3,4 275 1,5 41 336 3,6 Totalt 912 566 100 24 976 100 102 825 100 61 563 100 18 106 100 18 384 100 1 138 390 100

Källa: Statistisk årsbok 1974, Statistiska centralbyrån.

Tabell 5 Antal barn efter kön och ålder den 31 december 1974

Ålder Pojkar Flickor Samtliga 0 56 142 53 146 109 268 1 56 044 53 349 109 393 2 57311 54435 111746 3 58104 55 075 113179 4 55 737 53 255 108 992 5 55 418 52 234 107 652 6 58 051 55 374 113 425 7 62 331 58 924 121 255 8 62 984 59 554 122 538 9 63 025 59 840 122 865 10 62 766 60 086 122 852 11 58 501 55 072 113573 12 55 306 52 608 107 914 13 54113 51275 105 388 14 52 695 50 380 103 075 15 54 448 51 158 105 606 16 54 367 51 497 105 864 17 54 887 52 883 107 770 0—14 868 528 824 606 1 693 135 15—17 163 702 155 538 319 240 Samtliga 1 032 230 980 144 2 012 375

___—___ Källa: Folkmängd 31 december 1974, del 3 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 6 Barn 0—15 år med utländskt medborgarskap efter ålder och nationalitet den 31 december 1974

Medborgarskapsland 0—6 år 7—15 år Totalt

Europa 58 348 59 368 366 602

därav Finland 29 096 31 753 60 849 Jugoslavien 7 174 S 344 12 488 Danmark 4 089 6 061 10 150 Norge 3 815 4 281 8 096 Tyskland, förb. republiken 3 268 3 123 6 391 Grekland 3 299 2 382 5 681 Storbritannien 1 257 985 2 242 Italien 1 145 963 2 108 Österrike 852 682 1 534 Polen 649 567 1 216 Spanien 741 465 1 206 Ungern 612 443 1 055 Tjeckoslovakien 538 477 1 015 Nederländerna 401 501 902 Schweiz 309 419 728 Frankrike 429 256 685 Island 248 257 505 Portugal 195 262 457 Bulgarien 54 34 88 Övriga länder I 16 100 216

Medborgarskapsland

Afrika

därav Marocko Etiopien Algeriet Tunisien

Arabrep. Egypten Nigeria Övriga länder

Nordamerika

därav USA Canada Mexico Övriga länder

Sydamerika

därav Chile Colombia Bolivia Brasilien

Peru Övriga länder

Asien

därav Turkiet Korea, rep. Indien Iran Jordanien J apan Israel Pakistan

Thailand Libanon Syrien Övriga länder

Oceanien Australien Sovjetunionen Okänt Statslösa

Samtliga

0—6 år

937

201 209 106 117

76 35 193

983

788 47 32 116

590

186 88 73 59

65 119

4 355

1 242 1 680 389 136 133 128 120 80

96 62 36 253

63

52

46

131 375

65 828

7—15 år

283

77 38 34 11

26 11 86

1031

908 76 16 31

286

107 25 34 39

17 64

1667

1 180 106 115

42 30 28 33 27

5 11 26 64

63

42

122

75

258

63 143

Totalt

1 220

278 247 140 128

102 46 279

2014

1 696 123 48 147

876

293 113 107

98

82 183

6 022

2 422 1 786 504 178 163 156 153 107

101 73 62 317

116

94

168

206

633

128 971

Källa: Folkmängd 31 dec. 1974. Del 3 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 7 Immigranter och emigranter länsvis 1968—1972 ___—___

Län Immigranter Emigranter Antal % av Per 1 000 av Antal % av Per 1 000 av samtliga medelfolk- samtliga medelfolk- mängden mängden M AB Stockholms 66 000 26,4 45,6 48 303 31,5 33,4 C Uppsala 7 281 2,9 33,8 3 688 2,4 17,1 D Södermanlands 11 124 4,4 45,4 5 849 3,8 23,9 E Östergötlands 10 600 4,2 28,0 5 285 3,4 14,0 F Jönköpings 8 215 3,3 27,4 3 690 2,4 12,3 G Kronobergs ' 6 519 2,6 39,6 2 208 1,4 13,4 H Kalmar 4 905 2,0 20,5 2 194 1,4 9,2 1 Gotlands 225 0,1 4,2 177 0,1 3,3 K Blekinge 5 388 2,2 35,3 2 789 1,8 18,3 L Kristianstads 4 511 1,8 17,1 2 708 1,8 10,3 M Malmöhus 25 162 10,1 35,4 15 058 9,8 21,2 N Hallands 4 314 1,7 22,1 2 475 1,6 12,7 0 Göteborgs och Bohus 30 756 12,3 43,8 19 874 13,0 28,3 P Älvsborgs 16 720 6,7 41,9 9 216 6,0 23,1 R Skaraborgs 6 243 2,5 24,3 3 092 2,0 12,0 S Värmlands 4 751 1,9 16,7 3 105 2,0 10,9 T Örebro 7 182 2,9 26,3 3 909 2,5 14,3 U Västmanlands 12 007 4,8 46,8 7 603 5,0 29,6 W Kopparbergs 4 948 2,0 17,7 3 020 2,0 10,8 X Gävleborgs 4 888 2,0 16,6 3 230 2,1 11,0 Y Västernorrlands 2 187 0,9 8,0 1 596 1,0 5,9 2 Jämtlands 799 0,3 6,1 761 0,5 5,8 AC Västerbottens 1 577 0,6 6,7 942 0,6 4,0 BD Norrbottens 4 023 1,6 15,5 2 546 1,7 9,8 Samtliga 250 325 100 31,2 153 318 100 19,1

Källa: Trender och prognoser 1974, Statistiska centralbyrån.

Tabell 8 Hushåll efter storlek 1860—1970

________________________._——_—_————— År Andel (%) hushåll" med nedanstående Summa Antal

antal hushållsmedlemmar hushåll

1 OOO-tal

1 2 3 4 5 el. fler ________________._——————— 18609 15,5 14,3 14,7 14,1 41,4 100 892 1870 17,9 14,5 14,4 14,0 39,2 100 1 017 1880 20,0 15,1 14,7 13,6 36,6 100 1 152 1900 23,6 15,7 14,4 12,8 33,5 100 1 368 1910 22,6 15,7 15,3 13,6 32,8 100 1472 19200 21,9 16,0 16,9 14,4 30,8 100 1 607 19304 20,0 18,0 19,5 15,6 26,9 100 1 743 1945 25,2 23,4 23,0 15,0 13,4 100 2 362 ”___—___— 1945 14,3 24,9 25,6 17,7 17,5 100 2 082 1950 20,7 24,8 23,4 16,9 14,2 100 2 385 1960 20,2 27,2 21,9 17,6 13,1 100 2 644 1965 22,4 27,7 21,1 17,2 11,6 100 2 778 1970 25,3 29,6 19,4 16,3 9,5 100 3 050

Antal hushålls- medlemmar 1 OOO—tal

3 817 4 136 4 536 5 094 5 475

5 852 6 052 6 608

6921 7 341 7624 7 915

Hushållens medel- storlek

wuxuu->.:— xlxlth—lu)

,

NU)!» ooo-ax

2,9 2,8 2,7 2,6

__________________________———

” T.o.m. 1945 avses med hushåll kosthushåll (matlagshushåll) dvs. hushåll vilkas medlemmar bor och äter åtminstone huvudmålet tillsammans. Inneboende och andra hyresgäster bildar egna hushåll. Fr. o. m. 1945 avses bostadshushåll. Med bostadshushåll menas den eller de personer som är bosatta i samma bostadslägenhet. Till bostadshushåll räknas även inneboende vilket alltså inte är fallet med kosthushåll. Kollektivhushåll, t. ex. boende på ålderdomshem och andra privata hushåll, t. ex. personer utan känd hemvist, ingår ej i bostadshushåll. b Delvis beräknade tal. C Uppgifterna efter 1920 är ej fullt jämförbara med de tidigare. 9 För erhållande av jämförbarhet med övriga år har ”å församlingen skrivna" här förts till l-personshushåll.

Kalla: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 9 Hushåll efter antal barn under 16 år 1945—1970

”___—___—

1945 1950 1960 1965 År Andel (%) hushåll!1 med nedan- Summa Totala antalet stående antal barn hushåll ___-, 1 OOO-tal 0 1 2 3 el. fler _________________——————— 58,3 22,0 12,2 7,5 100 2 082 59,7 20,1 12,7 7,5 100 2 385 60,7 19,4 13,2 6,6 100 2 582 64,5 17,4 12,3 5,8 100 2 778 66,6 15,9 12,3 5,2 100 3 050 1970

"Med hushåll avses bostadshushåll

Källa: Levnadsförhållanden. Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 10 Antal bamfamiljer efter vårdnadshavarens ”hushållsföreståndarens" kön och civilstånd samt efter antal barn 1970

___—___— Familjetyp Antal barn Antal

familjer

1 2 3 4 och flera

% Gifta samboende

föräldrar 381 000 415 200 122 800 33 400 952 300 Ogifta kvinnor 58 000 6 900 800 500 66 000 Frånskilda kvinnor 22 300 15 300 5 300 1 500 44 400 Änkor 11 100 4 300 1 500 1 000 17 900 Gifta, ej samboende

kvinnor 2 500 2 200 600 100 5 400 Frånskilda män 3 700 900 600 0 5 200 Änklingar (inkl.

ogifta fäder) 3 200 1 300 300 100 5 000

___—___—

Samtliga familjer 481 600 445 900 131 900 36 600 1 096 000

___—___—

Kommentar: Uppgifterna baserar sig på en urvalsundersökning, Familjeunder— sökningen, med ca 4 000 familjer och avser förhållandena 1970.

Källa: SOU 1972: 34 Familjestöd, Socialdepartementet.

Tabell 11 Gifta samboende mödrar och ensamstående föräldrar med hemmavarande barn under 18 år efter kön, ålder och civilstånd den 31 december 1973

___—___ Civilstånd, Föräldems ålder kön ___—__ —24 25—29 30—34 35—44 45—54 55—64 65— Summa Antal &_— Gifta samboende

kvinnor 5,9 19,6 20,6 33,7 17,8 2,4 0,1 100 912 600 Gifta ej sambo-

ende kvinnor 8,8 25,5 23,1 28,8 12,3 1,4 0,1 100 25 000 Ogifta kvinnor 49,6 29,9 11,0 7.3 1.9 0.3 0.0 100 102 800 Frånskilda kvinnor 2,7 17,2 22,9 37,3 17,2 2,1 0,1 100 61 600 Änkor 0,5 4,4 8,3 30,8 40,7 13,4 1,9 100 18 100 Ensamstående män 4,4 8,5 14,4 34,2 26,7 10,1 1,8 100 18 400

___—___— KäIIa: Statistisk årsbok 1974, Statistiska centralbyrån.

Tabell 12 Andel i befolkningen med olika typ av utbildning efter ålder

Ålder Uppgift Grupp Grupp Grupp Grupp % saknas I” 11” 111" IV” 16—19 4,2 3,6 67,6 24,6 0,0 100,0 20—24 5,5 10,0 21,7 48,9 3,9 100,0 25—29 4,6 22,0 23,6 38,8 11,0 100,0 30—34 3,9 35,0 19,0 31,0 11,1 100,0 35—39 3,3 44,4 15,6 26,8 9,9 100,0 40—44 3,1 52,0 12,8 24,0 8,1 100,0 45—49 3,1 56,6 11,1 23,1 6,1 100,0 50—54 3,1 60,9 10,4 20,4 5,2 100,0 55—59 4,3 65,5 10,0 16,1 4,1 100,0 Samtliga 4,0 38,0 22,2 29,1 6,7 100,0

a Förgymnasial utbildning: Grupp'l Folkskola 7 år eller kortare Grupp 11 Folkskola 8 år, grundskola, enhetsskola, realskola, flickskola, folkhög- skola samt vissa avbrutna utbildningar

Gymnasial utbildning: Grupp lll Utbildning vid allmänt gymnasium, fackgymnasium, fackskola, yrkes- skola, verkstadsskola o. d.

E ftergymnasial yrkesutbildning: Grupp IV Utbildning som i princip bygger på avslutad gymnasieutbildning t. ex. akademisk utbildning, officersutbildning m. m.

Källa: Johan Nordenankar. Utbildningsvariabeln ifolk- och bostadsräkningen 1970. Statistisk tidskrift 1975: 1.

Tabell 13 Befolkningen efter viss utbildning i olika regioner 1970. Procent av befolkningen i resp. ålder

Enbart folkskola och Gymnasium, nya fackskolan grundskola el. mer (16—59 år) (19—59 år)

Stockholm 45 20 Göteborg, Malmö 55 16 Större städer 63 11 Södra mellanbygden 69 8 Norra tätbygden 63 10 Norra glesbygden 71 6

Hela riket 60 12

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 14 Skillnader i användning av politiska resurser mellan invidiver efter utbildning och inkomst 1968

___—___ Procent av personerna i resp. utbildningskategori/ /inkomstklass

Muntlig Politiskt Demon- Personlig Över- argumen- organi- streratb kontaktc klagatd tationa serad

Utbildning Folkskola 18 17 16 5 13 Folkskola + yrkes-

utbildning 29 21 14 10 23 Realexamen + mot-

svarande 28 18 8 7 18 Realexamen + yr-

kesutbildning 37 19 10 8 23 Studentexamen 47 27 11 13 30 Akademisk examen 73 31 12 23 47 Sammanräknad netto- inkomst

— 9 000 14 15 10 4 10

10 OOO—19 999 22 19 13 6 15 20 OOO—29 999 35 22 21 8 24 30 OOO—49 999 58 29 23 15 41 50 000— 81 40 16 33 58

___—__

a Uppgifterna omfattar dem som någon gång talat inför ett möte, även icke-politiskt möte. b Uppgifterna omfattar dem som någon gång deltagit i en offentlig demonstration. " Här avses de personer som någon gång tagit kontakt med någon person i ansvarig ställning för att påverka ett beslut i en samhällsfråga. ” Här avses de som någon gång sökt rättelse i beslut fattat av någon myndighet eller institution.

Kommentar: Uppgifterna baserar sig på en urvalsundersökning, levnadsnivåunder— sökningen, med ca 6 000 intervjuade personer och avser förhållandena 1968.

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975 , Statistiska centralbyrån

Tabell 15 Totala befolkningen efter näringsgren 1870—1970

1870 1880 1890 1900 1910 1 000- % 1 000- % 1 000- % 1 000- % 1 000- % tal tal tal tal tal Jordbruk, skogsbruk m. m.” 3 017 72,4 3 102 67,9 2 973 62,1 2 828 55,1 2 697 48,8 Industri och hantverkb 610 14,6 793 17,4 1 038 21,7 1 426 27,8 1 766 32,0 Handel och samfärdselc 217 5,2 334 7,3 414 8,7 535 10,4 741 13,4 Offentliga tjänsterd 325 7,8 337 7,4 360 7,5 347 6,7 318 5,8 Summa 4169 100,0 4556 100,0 4758 100,0 5 136 100,0 5 522 100,0 1920 1930 1940 1945 1950 1960 1970 1 000— % 1 000- % 1 000- % 1 000- % 1 000- % 1 000- % 1000— % tal till tal tal tal tal till

2 596 44,0 2 417 39,4 2 162 33,9 2 008 30,1 1729 24,6 924 15,3 508 8 2 066 35,0 2195 35,7 2 415 37,9 2 617 40,0 3 007 42,7 2 910 48,0 2 614 43 898 15,2 1 117 18,2 1252 19,7 1 369 20,5 1592 22,6 1214 20,0 1581 26, 344 5,8 413 6,7 542 8,5 626 9,4 714 10,1 1010 16,7 1383 22

5 904 100,0 6142 100,0 6 371 100,0 6 674 100,0 7 042 100,0 6 058 100,0 6 086 100,0

” Omfattar jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske. b Omfattar tillverkningsindustri, byggnadsindustri m. m. e Omfattar varuhandel, hotell- och restaurangrörelse, sjöfart, luftfart samt post och tele. d Omfattar försvaret, sjuk- och socialvård, undervisning m. m.

Kommentar: Redovisningen 1870—1950 omfattar hela befolkningen, varvid familjemedlemmar som icke för- värvsarbetar förs till den näringsgren till vilken familjens huvudperson räknas, f. d. yrkesutövare till sin tidigare näringsgren samt hembiträden till arbetsgivarens näringsgren. Redovisningen 1960 och 1970 omfattar däremot, förutom de förvärvsarbetande, endast den grupp ej förvärvsarbetande som utgörs av gifta samboende kvinnor och barn under 18 år (1960 barn under 16 år). Redovisnings— och klassificeringsprinciperna har ändrats flera gånger under den period som tabellen omfattar. Före år 1920 ligger den personliga yrkesutbildningen till grund för grupperingen. Vid de följande folkräkningarna fördelades befolkningen efter näringsgren, vilket innebär att företagets näringskaraktär och inte den enskildes yrkesspecialitet bestämmer grupptillhörigheten.

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 16 Sysselsatta med olika former av arbetstidsförläggning uppdelade på arbetstidens längd

___—____________________ Arbetstidsform Arbetstidens längd

___—___— Heltid Halvtid Mindre än halvtid Totalt

Antal % Antal % Antal % Antal %

___—___— Dagtidsarbetande som sällan eller aldrig arbetar 1 921 000 66,0 335 700 55,8 181 500 52,1 2 438 200 63,4

på helger Dagtidsarbetande som även arbetar helger (8 lör- el. söndagar/2 mån. eller mer) 109 100 3,7 35 800 6,0 18 800 5,4 163 700 4,3

Arbetande med regelbundna men förskjutna arbetstider 263 300 9,0 79 100 13,2 63 900 18,3 406 300 10,6

Därav viss förskjutning (ej utanför intervallet 0500—2030) 232 000 8,0 45 400 7,6 40 100 11,5 317 500 8,3

Därav stark förskjutning (ej helt'innanför intervallet 0500—2030) 31 300 1,0 33 700 5,6 23 900 6,8 88 900 2,3

Skiftarbetare 167 400 5,8 19 300 3,2 4 500 1,3 191 200 5,0 Därav tvåskiftsarbetare 101 400 3,5 8 800 1,5 2 800 0,8 113 000 2,9 Därav treskiftsarbetare 53 100 1,8 7 600 1,3 1 000 0,3 61 700 1,6

Turlistetidsarbetare (inkl. personer som arbetar efter vakt- eller tjänstgöringslista) 207 600 7,1 65 000 10,8 19 400 5 6 292 000 7,6

; Personer med oregelbundna arbetstider som ej har skift- eller turlistetidsarbete 215 800 7,4 54 700 9,1 34 200 9,8 304 700 7,9 Övriga (ständigt morgon-, eftermiddags-, kvälls— eller helgarbete) —" —” —” —” —a J ca 49 000 1,3

Samtliga sysselsatta 2 911 600 100 _— 100 _»— 100 4 426 200 100 __ 1514 600

” Dessa antal framgår ej av den använda rapporten.

Källa: Oregelbundna och obekväma arbetstider, Statistiska centralbyrån 1974.

Tabell 17 Barn” till förvärvsarbetande föräldrar efter föräldrarnas arbetsvolym och arbetstidsförläggning

Arbetstidsförläggning Fäder Mödrar

Heltid (35—tim.) Mindre än heltid Heltid (35-tim.) Halvtid (20—34 tim.) Mindre än halvtid (1—34 tim.) (1—19 tim.)

Antalbarn % Antalbarn % Antal barn % Antalbarn % Antal barn %

Vardagsarbete på dagtid 1 037 100 66,9 12 800 58,2 320 000 59,4 211 600 52,6 103 900 48,4 Vardagsarb. på dagtid + minst 4 lör— el. söndagar]

2 månader 45 500 2,9 3 400 15,3 24 700 4,6 18 500 4,6 10 300 4,8 Vardagsarbete, regelbundet

men med viss förskjut-

ning av tidemab 119 300 7,6 300 1,6 38 200 7,1 38 400 9,6 35 500 16,5 Vardagsarbete, regelbundet

men med stor förskjut- ning av tidernac 12 500 0,8 1 800 8,3 14 200 2,6 39 800 9,9 23 600 11,0

Skiftarbete 114 100 7,3 200 0,1 24 600 4,6 4 700 1,2 100 0,0 därav 2-skift 63 000 100 15 100 2 400 100 därav 3-skift 37 700 100 7 300 1 600 — Turlistetider 73 700 4,8 100 0,0 58 500 10,9 37 500 9,3 10 000 Annat oregelbundet arbete 129 150 8,3 3 200 14,5 52 000 9,7 41 000 10,2 28 800 Enbart helgarbete 0 — 300 1,6 200 0.0 900 0,2 5 900 Övriga arbetstider 18 500 1,2 — — 6 700 1,2 9 700 2,4 4 700 Samtliga barn 1 549 800 100 22 000 100 538 900 100 402 100 100 215 000 10

_________________,________________-———-—————

a 0—16 år b Arbetstiden inneslutes helt av intervallet 05.00—20.30.

C' Arbetstiden går åtminstone till någon del utanför det i not 17 angivna intervallet.

"2 v

”QN. ChNNO

Källa: Oregelbundna och obekväma arbetstider, Statistiska centralbyrån 1974.

Tabell 18 Olika aktiviteters andel (%) av ett vardagsdygn och omfattning i minuter/dygn i olika hushållskategorier i stockholmsregionen 1971

Aktivitet ___—___— Vistelse i På egen Inköp Service Rekrea- Rekrea- Besök i Förilytt- Totalt egen bostad arbets- tion tion annans ningar

(inkl. sömn) plats, utomhus inomhus bostad

% min. % min. % min. % min. % min. % min. % min. % min. % ___—___— Hushållskategori Kön

Heltidsarbetande hushåll med barn (två heltidsarbetande vuxna) Heltidsarbetande hushåll utan barn (två heltidsarbetande vuxna)

Heltidsarbetande ensamstående med barn 65,5 944 24,5 352

Heltidsarbetande ensamstående utan barn 55,0 792

Hushåll med barn där kvinnan 53,0 764 har deltidsarbete 72,7 1 047 Hushåll utan barn där kvinnan 56,3 810 har deltidsarbete 72,9 1 050

Hemmafruhushåll med barn 56,4 811

84,9 1 223

57,2 823

85,9 1 238 70,3 1 012 79,6 1 146 75,7 1 091 82,1 1 182 80,6 1 161 84,0 1 210

53,8 775 31,6 455 63,9 920 24,0 346

23 15 04 6

, 31 26 0,1 1

22 1 117 100 3 76 100

NOX v—4v—1

N N qlh v—lv—l v—(w _—

18 8, 27 5,

(Nil/) Nv—t

55,3 796 30,9 445 57,5 829 28,8 415

13 53 16 0,7 10 13 0,4 6 27 20

21 7,7 112 100 18 6,0 86 100

M». zz 254

015 Om

'Om u—cv—4 QQ; v—(v—I

ol ::

13

©.

8 0,2

*. _q ("i

20

"& M

19 5,6 81 100

427 458 169 451 225 469

15 459

20 17 43 15 23 11 44

9 29 66 45 24 23 57 18

31 40 30 27 21 19 23

10 0,2 17 1,1 16 1,4 19 0,4 12 0,3

8 0,4 22 0,6 7 0,2 24 0,4 33 0,8 6 0,4 67 1,8 18 5,3 25 1,9 25 2,8

64 6,4 92 100 10 8,2 118 100 26 6,2 89 100 15 97 100 23 82 100 11 105 100 32 73 100 15 20 104 100 23 37 75 100 72 0,5 7 1 180 100 17 6,8 97 74 100 21 6,0 87 88 100 23 2,7 39 75 100 23 4,0 58 88 100 11 5,4 77 55 100

vncoqxorxmv sro—:v-c—om—

VNDONDQXDQDMXONNO v—aN

va—lm—M

ax—o—q—rrnN—a—Toq-MNO m

Hemmafruhu shåll utan barn

*”. N

”Studenthushåll” med barn 58 49

36

l—(

vmooxooooqoxo—tixxooxm _q—dm—t—OMONQm—c—cmv—c

”Studenthushåll” utan barn

BMNMXDKDFÄCOXDOQWN

SON le

(NN—matinlnl/llxmvtxmtxlx

Pensionärshushåll

00 N

Noo—405meo—1x00Ntnxoxooo NNNu—tv—v—tv-qp—u—tlnu—(w—c—ru—o

OOFMONNQr—t—rm—oo XDWBWFWNWNOWXDM

I—lO O Ou—tv—tv—iOd—to—INOQ—tv—r—r ExEMEMEMEMEMEM

0 =:- v ”. o

Källa: Stockholms läns landstings trafiknämnds trafikundersökningar i stockholmsregionen hösten 1971 (TU 71).

Tabell 19 lnkomstnivå och andra egenskaper hos hushåll efter storlek och hushållstyp år 1972

Hushållsstorlek Antal Antal” Distri— Disponi— Distri— Disponibel och hushållstyp hushåll barn buerad bel in- buerad inkomst faktor- komst faktor- inkomst inkomst (= lön, före- tagar- inkomst samt kapital- inkomst) per hushåll per person En vuxen 15 400 14 400 15 400 14 400 Två vuxna 32 800 27 300 16 400 13 700 En vuxen och ett barn 72 686 72 686 19 600 20 600 9 800 10 300 Två vuxna och ett barn 371 740 371 740 46 900 33 000 15 600 11 000 En vuxen och två barn 28 063 56 126 -- " " '- Två vuxna och två barn 369 705 739 410 46 600 33 600 11700 8 400 En vuxen och tre barn 4322 12 966 -- -- -- '- Två vuxna och

tre eller fler barn 157 926 533 647 48 100 37 000 9 000 7 000 Tre vuxna och

två eller fler barn 43 320 106 245 61500 45 500 11 300 8 300 Fyra vuxna och

ett eller fler barn. 10 551 14 215 69 000 51500 12 900 9 600

a I tabellen saknas hushåll som består av tre vuxna och ett barn samt av mer än fyra vuxna plus barn. Dessutom saknas hushåll utan barn som består av tre eller fler personer.

Källa: Swedish survey on relative income, differences, Statistiska centralbyrån 1974.

Tabell 20 Den disponibla inkomstens fördelning på delposter i hushåll med olika barnantal. Procent

_____________—_——-—

Antal barn 0 1 2 3 4— ”___—___— lnkomst efter skatt 98 93 88 83 73 Barnbidrag, underhålls- bidrag 0 4 7 9 14 Bostadstillägg 1 1 3 5 8 Socialhj ålp 0 0 0,5 1 1,5 Övriga bidrag 1 2 1,5 2 3,5 Summa 100 100 100 100 100 Disponibel inkomst 24 630 33 950 35 120 38 590 38 690 Antal hushåll 1 754 000 494 000 428 000 131 000 51 000

Tabell 21 Konsumtionen inom hushåll i olika stadier i livscykeln 1969

Ensamstående Sammanboende par Ensamstående Sammanboende par Ensamstående

utan barn _— utan barn

under 35 år utan med med med 3 med utan barn utan med över 66 år

_— barn 1 barn 2 barn el fler barn hushållsförest. barn hushålls

M Kv hushålls- barn 35—66 år hushålls— förest. M Kv förest. _ förest. över 66

under M Kv 35 —66 år 35 år år

Total konsumtion Kronor per hushåll och år 16 700 13 800 29 350 31 300 33 600 38 050 22 000 13 700 15 100 23 050 15 950 9 150 9 000 Kronor per person och år 16 700 13 800 14 675 10 425 8 400 7 200 8 800 13 700 15 100 11 525 7 975 9 150 9 000 Procentuell fördelning på varugrupper

Mat och dryck 17 16 18 22 24 26 25 23 20 24 28 26 2 Sprit och tobak 6 5 5 5 4 4 4 9 Kläder och skor 5 10 9 9 9 10 10 6 Bostad, bränsle, elström 14 20 14 17 18 18 19 17 2 Inventarier och husgeråd 6 7 9 8 8 8 8 7

5 9 18 8 Transport och kommunikation 20 18 24 18 17 15 12 16 13 17 11 10 2 2 7 7 QKN—w mat—lh 5 6

2 3 3 6

Hygien 1 3 2 2 2 1 2 2 1 2 2 Hälsovård 1 3 1 2 2 2 2 2 5 3 1 Utbildning och nöjen 19 11 9 10 10 9 11 8 7 8 8 8 7

Övrigt 10 7 6 5 6 10 13 10 14 Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

q—m—thwwm

Kommentar: Observera att uppgifterna inte visar en utveckling av konsumtionsvanorna över tiden — samma hushåll har ju inte följts genom livsstadierna. Uppgif- terna avser i stället de hushåll som vid undersökningstillfället tillhörde resp. hushållskategori varför livsstadierna representeras av medlemmar av olika genera- tioner.

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 22 Konsumtion för hushåll med olika utbildning och givet antal barn (2) och vuxna (2) 1969

___—”___—

Konsumtionsgrupp Båda grundskola Båda postgymnasiala ___—___— Grupp 1 Föda, kläder m. m. 15 800 kr. 19 800 kr. Grupp 11 Bostad m. m. 10 000 kr. 21 200 kr. Grupp III Resor, restaurangbesök m. m. 5 200 kr. 10 500 kr. Grupp IV Försäkringar m. m. 1 500 kr. 3 600 kr. Total hushållskonsumtion 30 200 kr. 52 200 kr.

______________—————————

” Endast ca 3 % av alla barn ingår i denna kategori. Källa: Åke Andersson Barnmiljö och samhällsekonomi, Ds S 1975: 11.

Tabell 23 Konsumtion för hushåll med olika antal barn och samma inkomst 1969

___—___—

1 barn 2 barn 3,3 barn

Grupp 1 Föda, kläder m. m. 17 300 kr. 17 600 kr. 19 500 kr. Grupp 11 Bostad m. m. 11 300 kr. 11 900 kr. 12 700 kr. Grupp lII Resor, restaurangbesök m. m. 8 600 kr. 7 500 kr. 7 000 kr. Grupp IV Försäkringar m. m. 1 900 kr. 2 300 kr. 2 000 kr.

Total konsumtion 39 800 kr. 39 800 kr. 41 600 kr.

Total konsumtion per hushållsmedlem 10 800 kr. 9 000 kr. 7 400 kr.

___—___—_—__—————

Källa: Åke Andersson Barnmiljö och samhällsekonomi, Ds S 1975: 11.

Tabell 24 Intäktssammansättning för hushåll med ensamstående försörjare och genomsnittligt barnantal (1969)

___,_____————————-———

1 vuxen 2 vuxna 1,6 barn (utbildningsmäs- sigt jämförbara) % % Inkomst av uthyrning, lotterier, arv m. m. 2,5 5,6 Barnbidrag, underhåll, bostads- tillägg 19,7 8,2 Flyttningsbidrag, stipendier m. m. 2,0 0,8 Sjukpenning, moderskapspenning m. m. 3,0 2,7 Pensioner, socialhjälp 1,7 0,2 Löneinkomster 71,1 82,5 Total konsumtion 100 100

___________.—_————

Källa: Åke Andersson Barnmiljö och samhällsekonomi, Ds S 1975: 11.

Tabell 25 Konsumtion inom hushåll med ensamstående vuxen och barn och inom jämförbart flervuxenhushåll (1969)

___—___— Ensamstående Jämförbart fler-

förälder vuxenhushåll

a_— Grupp 1 Föda, kläder m. m. 10 200 kr. 14 100 kr. Grupp 11 Bostad m. m. 8 000 kr. 8 700 kr. Grupp III Resor, restaurangbesök m. m. 3 000 kr. 6 100 kr. Grupp IV Försäkringar m. m. 700 kr. 1 900 kr.

Total konsumtion per hushåll 22 000 kr. 30 700 kr.

Källa: Åke Andersson Barnmiljö och samhällsekonomi, Ds S 1975:11.

Tabell 26 Folkmängden i tät- och glesbebyggelse efter ålder 1950 och 1970

Ålder Tätbebyggelsea Glesbebyggelsea 1950 1970 1950 1970

Procent av befolkningen

0— 14 22,9 21,2 24,5 18,0 15—64 67,9 66,2 63,2 62,3 65— 9,2 12,6 12,3 19,7

Summa 100 100 100 100 Antal (1 OOO—tal) 4 659 6 575 2 383 1 502

a I huvudsak avses med tätort orter med minst 200 invånare.

Källa." Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 27 Barn i tätorter och i glesbygd efter ålder 1960 och 1970

Ålder Tätorter” Glesbygd Hela riket 1960 1970 1960 1970 1960 Antal (1 OOO-tal) och 1960 1970 1970 0 76,4 87,7 23,6 12,3 100 86 92 1 76,1 87,1 23,9 12,9 100 103 108 2 75,8 86,8 24,1 13,2 100 104 115 3 75,4 86,5 24,6 13,5 100 105 123 4 74,5 85,9 25,4 14,1 100 106 122 5 73,7 85,1 26,2 14,9 100 106 124 6 73,5 84,8 26,5 15,2 100 104 124 7 73,1 83,6 26,9 16,4 100 108 114 8 72,6 83,2 27,4 16,8 100 108 108 9 72,1 82,3 27,8 17,7 100 108 106 10 71,5 81,3 28,4 18,7 100 113 103 11 71,4 80,7 28,6 19,3 100 119 106 12 71,5 80,6 28,5 19,4 100 126 106 13 71,5 80,0 28,4 20,0 100 126 107 14 70,8 79,2 29,1 20,7 100 129 108 Samt- liga barn 73,2 83,7 26,7 16,3 100 1 649 1 666

” se not i tabell 26.

Källa: Folkräkningen 1960 del 3: (SOS), Statistiska centralbyrån. Folk- och bostadsräkningen 1970 del 3 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 28 Barn 0— 17 års i flerfamiljshus” i tätorter med minst 2000 inv. efter husets byggnadsår

Byggnadsår Antal barn % —1920 52 200 6,0 1921—1930 13 900 1,6 1931—1940 24 400 2,8 1941—1950 76 400 8,8 1951—1955 86 100 9,9 1956—1960 138 600 15,9 1961—1965 208 000 23,9 1966—1970 270 500 31,1 Samtliga” 870 100 100,0

” Häri inkluderas s. k. ”icke-bostadshus”, dvs. hus som till mer än hälften upptas av annat än bostadslägenheter, t. ex. kontor, hotell, affärer. b Uppgift saknas om byggnadsår beträffande 2 600 barn.

Kommentar: Härutöver bor ca 60 000 barn i glesbygd och tätorter med mindre än 2 000 invånare i flerfamiljshus. Hälften av dessa bor i hus byggda efter 1950.

Källa: Folk- och bostadsräkningen 1970, del 9, Statistiska centralbyrån.

Tabell 29 Färdigställda lägenheter efter lägenhetsstorlek och hustyp 1951—1974. Procent av samtliga lägenheter

Hustyp Lägenhetsstorlek Summa Totalt År _ antal 1 RK 2 RK 3 RK 4 RK 5 RK 6 el. färdig- ller RK ställda lägen- heter Småhus 1951 2,2 7,4 38,0 32,6 15,0 4,8 100 10 802 1955 2,1 5,7 32,8 33,8 20,5 5,2 100 16 392 1960 0,6 2,0 27,1 44,6 19,6 6,1 100 17 334 1965 3,5 2,5 9,0 52,6 24,6 7,8 100 27 575 1970 2,0 3,8 4,9 43,0 34,0 12,2 100 34 617 1971 2,3 3,4 6,9 42,5 32,0 12,9 100 31 945 1972 1,4 2,5 7,9 39,8 35,1 13,3 100 37 135 1973 1,0 2,1 8,1 36,8 35,4 16,7 100 43 752 1974 0,4 2,0 7,4 36,6 34,5 19,1 100 46 542 Övriga hus” 1951 23,6 42,5 25,6 5,9 1,9 0,5 100 28 982 1955 27,4 42,9 22,2 6,1 1,0 0,3 100 40 578 1960 27,2 28,9 29,6 11,3 2,6 0,4 100 50 959 1965 24,55 22,6 38,5 11,7 2,4 0,3 100 69 268 1970 26,3 29,2 35,7 7,7 1,0 0,1 100 75 226 1971 26,8 28,1 36,3 7,8 0,8 0,2 100 75 243 1972 28,4 29,6 33,7 7,3 0,8 0,1 100 66 911 1973 24,6 31,7 34,9 8,1 0,7 0,1 100 53 732 1974 27,7 31,9 32,8 7 2 O 3 0 1 100 38 769

a Flerfamiljshus och icke-bostadshus. b Fr. o. m. 1961 ingår rum för åldringar i ålderdomshem samt rum för andra stude- rande än studerande vid universitet och högskolor.

Källa: Levnadsförhållanden. Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån. Bostadsbyggandet 1974, del 2 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 30 Trångbodda hushåll efter antal barn (0— 17 år) och lägenhetens kvalitetsgrupp 1970 med uppdelning på tätort och glesbygd

_________________________________—-———————-

Antal Kvalitetsgruppb barn, region 1—2 3 4—6 7 Samtliga Samtliga hushåll trång- Antal Därav Antal Därav Antal Därav Antal Därav To- Därav boddaa hushåll trång- hushåll trång- hushåll trång— hushåll trång- talt trång-

bodda” boddaa boddaa boddaa boddaa

______________._____—_-__———_——

Tätorter 2 099 989 15,1 244 192 18,6 153 886 21,2 19 534 16,4 4 384 9,6 2 521985 15,9 Därav med

0 barn 1 226 151

1—2 barn 730 384

3 el. fler barn 143 454 Glesbygd 291 030 Därav med

0 barn 161 975

1—2 barn 96 428

3 el. fler barn 32 627 Hela riket 2 391 019 Därav med

0 barn 1 388 126

________________—————_——-—

7 8 211617 12,5 126 095 12,7 16 577 11,1 2 961 6,5 1583 401 8 3,1 29 560 57,1 24 186 58,0 2 539 44,0 1 166 15,8 787 835 25 7,9 3 015 70,0 3 605 69,2 418 58,6 257 16,7 150 749 39 1 1 48 602 17,2 118 177 19,3 63 314 17,3 7 246 14,5 528 369 14

,

Nm.—4

,

37 579 8,9 89 862 11,4 57 689 13,4 5 881 l 9 174 41,2 22 833 39,8 4 718 53,7 1 109 2 1 849 65,3 5 482 62,5 907 76,1 256 4 292 794 18,4 272 063 20,3 82 848 17,1 11 630 1

3 352 986 8 3 134 262 21 5 41 121 39, ,6 3 050 354 15 0 4 6

cav-isk» QQMQ v—tMv—q

249 196 12,0 215 957 12,2 74 266 12,9 8 842 9 1—2 barn 826 812 2 38 734 53,3 47 019 49,1 7 257 50,3 2 275 22 3 el. fler barn 176 081 3 4 864 68,2 9 087 65,2 1 325 70,6 513 31

___________—____—-_-———

1 936 387 8,8 922 097 24,9 191 870 39,4

____________.—_—__-——-

vqo (xc—:>

7

” Högst 2 boende per rum, ett rum och kök oräknade.

b Kvalitetsgrupp 1 = vatten och avlopp i lägenheten, eget wc, centralvärme, eget bad- el. duschrum: lägenheter byggda efter 1955. Kvalitetsgrupp 2 = vatten och avlopp i lägenheten, eget wc, centralvärme, eget bad- el. duschrum: övriga lägenheter. Kvalitetsgrupp 3 = vatten och avlopp i lägenheten, eget wc, centralvärme.

Kvalitetsgrupp 4 = vatten och avlopp i lägenheten, eget wc. Kvalitetsgrupp 5 = vatten och avlopp i lägenheten, centralvärme. Kvalitetsgrupp 6 = vatten och avlopp i lägenheten. Kvalitetsgrupp 7 = saknar vatten och/eller avlopp.

Källa: Levandsnivåundersökningen. Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 31 Ekonomiskt stöd åt barnfamiljer 1940—1973

&

År Allmänna barnbidrag Bostadstillägg” Bidragsförskottd

Antal barn Barnbidrag Belopp Belopp Antal Belopp Belopp under 16 år per barn i 1 000 kr. i 1 000 kr. barn med nettoe bruttof i 1 OOO-tal och år bidrags- i 1 000 kr. i 1 000 kr.

förskott

___—___— 1940 — — — 2 26317 29 705 4 203 5 700 1945 — — — 7 0249 — 2 800 — 1948 1640 260 425 812 15 5159 — 3 919 — 1950 1 717 260 445 826 31 150” 38 320 4 622 7 600 1955 1819 290 528 002 913930 51972 11372 22 400 1960 1 805 450 815 466 115 836C 74 262 26 798 44 897 1965 1736 900 1386 675 210 237C 104 181 68 306 104 069 1971 1 793 1 200 2 144 274 856 599 166 7408 267 787 373 747 1972 1796 1200 2147 691 788 439 184 590 318 747 444 011 1973 1794 1500 2 369 157 1 148 182 190 530 342 744 488 576 ___—___— " Bostadstillägg utgår till familj med barn under 17 år som helt eller delvis försörjs inom familjen. b 1940—1950 ”hyresrabatter till barnrika familjer”. 0 1955—1965 "familjebostadsbidrag”. d Bidragsförskott utgår till frånskilda makars och ogifta föräldrars barn tills dess barnet fyller 16 år. En förut- sättning är att vårdnaden av barnet endast tillkommer en av föräldrarna eller att barnet inte står under någon av föräldrarnas vårdnad. e Utbetalt belopp minus återbetalt belopp.

f Utbetalt belopp före avdrag för återbetalt belopp. g Fr. o. m. 1971-01-01 utgår bidragsförskott t. o. m. den månad barnet fyller 18 år. Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån. Socialvården 197 3 (SOS), Statistiska centralbyrån. Befolkningsförändringar 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 32 Socialutgifter” till familjer och barn 1938—1973 ___—___ År Milj. kr. 1938 48 1945 83 1950 659 1955 951 1960 1 455 1961 1 501 1962 1 730 1963 1 830 1964 2 203 1965 2 674 1966 2 975 1967 3 121 1968 3 535 1969 4100 1970 4 928 197117 6 342 1972 6 882 1973 7 837

" Allmänna barnbidrag, bostadstillägg, barnpension, bidragsförskott, mödra— och spädbarnsvård, daghem, lekskolor, Skolmåltider, studiehjälp m. m. b Fr.o.m. 1971 inkluderas omkostnader vid bosättningslån och studiehjälp vid eftergymnasiala studier.

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån. Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 33 Sociala utgifter till familjer och barn i 1000-tal kr. år 1973

Utgiftsändamål Social- Finansiering utgifter (kol. 7 + 8— Statens Kommu- Arbets— De för— Tillsam- Intäkter lanspråk- (+) kol. 9) bidrag nernas givarnas säkrades mans av fonder tagande av bidrag premier premier kol. 3—6 fonder (+)

2 3 4 5 6 7 8 9

Totalt 7 837 158 4 588 395 2 652 799 593 892 201425 8 036 511 136 524 — 335 877 Allmänna barnbidrag 2 369 157 2 369 157 —- — — 2 369 157 — — Bostadstillägg m. m. 1 148 182 885 478 262 704 — — 1 148 182 — — Barnpensioner 166 780 42 628 — 288 385 35 120 366 133 136 524 — 335 877 Bidragsförskott 342 744 257 058 85 686 — — 342 744 — — Mödra— och spädbarnsvård 509 787 37 975 — 305 507 166 305 509 787 — — Daghem, lekskolor m. m. 1 305 326 265 759 1 039 567 — — 1 305 326 — — Hemhjälp till barnfamiljer 283 962 106 692 177 270 — — 283 962 — — Ferieverksamhet för barn och husmödrar 5 039 5 039 — —— — 5 039 — — Offentlig barnavård 517 574 94 832 422 742 — — 517 574 — - Skolmåltider 664 830 — 664 830 — — 664 830 — — Studiehjälp 523 777 523 777 — — — 523 777 — -—

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 34 Utgiven socialhjälp 1973. Antal kr. igenomsnitt för olika familjetyper

Summa Därav hjälp socialhjälp till utbildning, näringshjälp m. m. Hela riket 2 155 1 077 Ensamma män utan barn 1 678 987 med barn 2 333 325 Ensamma kvinnor utan barn 1 587 853 med barn 3 178 739 Gifta par el. samboende utan barn 1772 1 321 med barn 2 939 1 388

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 35 Hjälpfallen fördelade efter familjetyp och kommunstorlek 1973

Antal hjälpde i % Antal hjälpfall Ensamma män Ensamma kvin- Gifta par eller nor samboende

Utan Med Utan Med Utan Med barn barn barn barn barn barn Hela riket 35 1 19 14 10 22 244 589 Därav kommuner med — 9 999 inv. 29 1 21 13 13 24 23 565 10 OOO—29 999 inv. 31 1 19 15 10 25 45 918 30 OOO—74 999 inv. 31” 1 18 15 11 26 67 969 75 000— inv. 41 1 20 13 9 17 107 137

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 36 Bidragsförskott 1964—1973

År Antal barn med På 1 000 barn Utbetalat bidragsförskott under 16 år belopp i

1 000 kr. 19640 71 834 41,6 32 438 19644 89 979 51,2 46 301 1965 104 181 58,8 104 069 1966 107 471 60,6 118 955 1967 109 822 62,0 129 051 196817 111 090 63,7 138 734 196917 120 270 67,9 181753 197017 126 870 66,9 204 393 1971b,c 166 740 83,0(1 373 747 1972b,c 184 590 91,7d 444 011 1973b,0 190 5303 94,7d 488 5768

” Första resp. andra halvåret. Ny lag trädde ikraft 1 juli 1964. D Värdena baserade på systematiskt urval (1/30). C Fr. o. m. 1971-01-01 utgår bidragsförskott t. o. m.den månad barnet fyller 18 år. 4 På 1 000 barn under 18 år. 9 Uppgifter från Enslövs, Svalövs och Dals-Eds kommuner saknas.

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 37 Serviceåtgärder för barnfamiljer 1955—1974

__________________———————-——

År Social hem- Bamstugor” Familjedaghem hjälp” Antal Daghem Lekskolor Fritidshem Antal hjälpta förskola (deltidsgrupp)Antal barn- Antal Antal platser familjer platser platser ___—M 1955 — 10 015 27 769 2 340 — 1960 — 10 270 38 373 2 450 — 1965 71063 11715 47 050 2 826 11558 1966 71399 13 300 51510 3126 "= 1968 74121 19 973 30 693 4135 21527 1970 83 761 29 347 37 6866 5 123 30 711 1971 86 147 36 761 42 635 8 612 30 452d 1972 87 996 45 738 50 459 10 826 25 738 1973 94128 52 638 54 388 13172 29 758 1974 — 56170 61900 16 331 30 611

___—___—

” Social hemhjälp till barnfamiljer i form av husmorsvikariat och tillfällig barn- tillsyn. b Här avses statsunderstödda bamstugor. Antal bamstugor som icke åtnjöt stats- bidrag uppgick t. ex. 1965 till 216 med 5 448 platser. ” Lekskolorna är fr. o. m. 1966 ej längre statsunderstödda. d Fr. o. m. 1971 familjedaghem där barnvårdaren är anställd av kommunen enligt kollektivavtal.

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån. Statistiska meddelanden (SM)s 1975, Statistiska centralbyrån.

Tabell 38 Bamstugor 1968—1973” fördelade efter verksamhetsform, antal platser och inskrivna barn

___—_a— År Bamstugor med: Antal

& barn— . . daghemsverksamhet fritidshemsverksamhet lekskoleverksamhet stugor

totalt”

antal antal antal inskrivna barn i åldern antal antal antal inskrivna barn antal antal antal inskrivna barn insti- platser insti- platser i åldern insti- platser 1 åldern tutio— mindre 2 år 3—4 år 5—6 är totalt tutio— tutio- ner än 2 år ner 7— 12— totalt ner 3— 5 — totalt 11 år 14 år 4år 6år % 19680 618 19195 2738 3488 6772 8438 21584 236 4106 4124 233 4357 1433 30693 1528 56618 56146 2020 1969 805 25 244 3528 4235 9122 11806 28691 296 5 021 - 5 521 1523 32566 1229 61541 62 770 2338

197051 921 29 347 4 057 4 862 11048 13 856 33 823 311 5123 5 576 295 5 871 1786 37 686 1725 70 205 71930 2 670 197141124 36 761 6 345 5 744 14 610 13 906 40 605 515 8 612 9 294 147 9 441 2 019 42 635 2 401 80 492 82 893 3184 1972” 1366 45 738 7 845 7 000 17 696 16 419 48 960 643 10 826 11590 107 11697 2 482 50459 3 722 92 725 96 447 3 838

197341534 52638 8748 801519112 19609 55484 766 _13172 13860 152 14012 2695 54388 3518 98 804 102322 4225 1974 1717 56170 9310 9286 20810 20583 59989 926 16331 16344 253 16597 3113 61900

3 742 104 979 108 721 4 838

"För år 1968—1970 avses de bamstugor som var i full verksamhet den 30juni, medan för år 1971 , 1972 och 1973 avses de bamstugor som var i full verksamhet i början

av april. År 1968—1970 redovisas antalet inskrivna barn på gemensam barnstugeavdelning under daghemsverksamhet, medan för år 1971, 1972 och 1973 redovisas dessa dels under daghemsverksamhet, dels under lekskoleverksamhet med utgångspunkt från vistelsetid per dag. För år 1972 och 1973 redovisas dessa även under fritidshems- verksamhet.

d Exkl. 74 bamstugor med ol' var 1 067, 1 232 resp. 1 580.

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån, Statistiska meddelanden (SM) S 1975: 11.

Tabell 39 Bamstugor 1972/ 73. Antal anställda fördelade efter utbildning och verksamhetsforrn

Verksamhetsform

Daghem Heltidsanställd Deltidsanställd Timanställd

Hitidshem Heltidsanställd Deltidsanställd Timanställd

Lekskola Heltidsanställd Deltidsanställd Timanställd

Gemensam barnstugeavd.

Heltidsanställd Deltidsanställd Timanställd

Antal anställda

Med

f örskol- lärar- utbild- ning

3 453 247 83 60

1614 1 356 30

96 19

Ej avdelningsbunden personalb

Heltidsanställd Deltidsanställd Timanställd

Summa

1 296 98 4 8 362

Med Med fritids- barna- pedagog— vårds- utbild- lärar- ning utbild- ning

47 44 3 514 1 46 _ 14 12 16 4 1

83 21 7 2

742 89

” Avser personal i arbete med barn; inkl. föreståndare.

b Inkl. föreståndare.

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Med barn- skötar- utbild- ning

4 355 538 65

162 118 13

43 63 44 72 11

184 205 23

5 899

Med annan barna- vårdsut- bildning

95 21

109 26

20 32 16

—t

79 11

Utan särskild barna- vårdsut- bildning

830 166 119 316 318 136

94 202 362 26 15 11

136 58 52

Summa"

8 824 978 198 1 185 568 155 1 797 1673 453

203 47 15

1 799 382 81

18 358

Ekonomi- personal

1105 710 228 2043

Övrig personal

156 556 3 928

4 640

Summa

1261 1266 4156

6 683

Totalt

8 824 978 198 1 185 568 155 1 797 1673 453

203 47 15

3 060 2 030 4 237

25 041

Tabell 40 Familjedaghem den 1 oktober 1973 fördelade efter dagbarnvårdarens utbildning och ålder

Dagbarn- vårdarens ålder

dagbarn- gått dag- lärar-. navårds- anställ-

Antal dagbarnvårdare Antal dagbarnvårdare Dagbarn- Antal Antal Summa Genom-

vårdarens egna dagbarn snittligt som ge- som ej Summa med för— utan sär- uppgift Summa genom- barn i ihemmet antal nomgått genom- skol- skild bar- saknas snittliga hemmet barn per

hem

vårdar— barn- barnskö- utbild- ningstid kurs vårdar- tar- eller ning kurs annan barna- vårdsut- bildning

___—___—

—19 år 20—24 år 25—29 år 30—34 år 35—39 år 40—49 år 50— år

Summa

3 58 61 6 42 13 61 272 1058 1330 92 717 521 1330 1676 3 783 5 459 204 3 020 2 235 5 459 2 165 3 834 5 999 265 3 308 2 426 5 999 1552 2 516 4 068 158 2 210 1700 4 068 1617 3 177 4 794 152 2 640 2 002 4 794 4 907 9 943 14 850 748 3 338 4 086 78 2 182 1 826 4 086 626 6 857 7 483

% 8 033 17 764 25 797 955 14 119 10 723 25 797 2,6 36 475 50 499 86 974 3,4

27 103 130 1616 2 329 3 945 9 661 10 375 20 036

12106 12 206 24 312 7 532 8 686 16 218

v—corx—lo—aco Nmevm—t _q-v—VZBON v—t—cNNNmm

___—__________—_ Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 41 Social hemhjälp till barnfamiljer 1966—1973

Är Husmorsvikariat Tillfällig barntillsyn Antal S: a arbets- Antal Antal S: a arbets- Antal hjälpta timmar då arbets- hjälpta timmar då arbets- barn- hjälp lämnats timmar barn- hjälp lämnats timmar familjer av personal per familjer av personal per hjälpt inom den hjälpt inom den barnfa- sociala hem- barn— sociala hem- milj hjälpen familj hjälpen 1966 61737 -- -- 9662 -- -- 1967 60181 -- -- 12458 -- -- 1968 57907 " -- 16214 -- .. 1969 59 815 4 544 925 76 25 400 1696 101 67 1970 55 146 4 276 736 78 28 615 2135 666 75 1971 52 098 4031 123 77 34049 2486 772 73 1972 47 693 3 443 402 72 40 303 2 586 209 64 1973 45 787 3 146 016 69 48 341 3 020 967 62

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 42 Barnhem 1950—1972

År Samtliga barnhem" Därav

Antal Nettout- Spädbarnshem Mödrahem Upptagningshem Specialhem platser gifter _— —— —_ _— per vård— Antal Medel- Antal Medel— Antal Medel- Antal Medel- dag kr. platser belägg platser belä g- platser belägg platser belä g- ning ning ning ning

1950 5 167 — 538 — 911 — 2 794 — 924 — 1955 4 747 19 10730 80,8 4466 61,1 2 509 71,6 719 72,0 1958 4 426 24 956 81,7 291 56,8 2 329 70,1 619 71,1 1960 4 119 30 979 77,8 281 60,0 2 100 69,9 566 71,3 1962 3 888 35 942 76,1 234 60,3 1 933 66,0 569 66,6 1964 3 737 45 994 72,8 230 66,3 1 943 65,4 429 64,3 1966 3 957 60 972 66,7 229 54,1 2 182 65,6 433 68,0 1968 3 788 94 872 56,0 210 44,5 2 223 60,3 389 64,7 1970 3 222 133 693 51,2 118 52,9 1963 58,9 372 68,8 1971 2 948 161 576 57,2 117 58,0 1796 56,1 390 66,0 1972 2 527 189 481 54,4 103 48,6 1 547 59,3 339 64,8 1973 2 120 213 406 51,6 64 45,2 1293 61,1 300 69,5 __________________________—_——_—————

a Barnhem inom barnhemsplanen b Medelantalet vårdade per dag i procent av antalet disponibla platser c De kombinerade mödra— och spädbarnshemmens platser har fördelats på mödra- resp. spädbarnshem.

Kommentar: Barnhemmen uppdelas i fyra grupper: a) spädbarnshem, för späda barn som ej åtföljs av sina mödrar, b) mödrahem, huvudsakligen för späda barn med deras mödrar, c) upptagningshem, huvudsakligen för barn som är i behov av tillfällig vård och fostran eller av observation, antingen de omhändertagits för samhälls- vård eller för utredning enligt barnavårdslagen samt d) specialhem, huvudsakligen för barn som är i behov av längre tids vård och fostran och icke lämpligen kan placeras i enskilt hem. Dessutom förekommer mödra— och spädbarnshem vilka är en kombination av mödrahem och spädbarnshem.

Källa: Levnadsförhållanden, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån. Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 43 Samtliga placeringar av barn för vilka beslutats om utredning och/eller samhällsvård 1973, efter placeringsform och barnets ålder och kön

___—__________ Placeringar efter beslutet Samtliga därav för barn i åldern

place- ringar —6 år 7—9 år 10—12 år 13—14 år 15—17 år 18— år Summa

P Fl P Fl P Fl P Fl P Fl P Fl P Fl

Placeringsform

Enskilt hem 5178 1041 860 408 367 444 298 352 326 523 464 64 31 2832 2 346 Barnhem 3002 1023 810 151 139 131 80 128 80 237 152 43 28 1713 1289

Ungdomsvårdsskola 270 — —- — — — 15 6 158 20 57 14 230 40 Barnpsykiatrisk klinik, behandlingshem

el. sjukhem för psykiskt sjuka barn 162 6 4 12 1 13 1 19 17 58 26 3 2 111 51 8 Annan anstalt 144 10 4 1 12 6 10 11 34 28 10 10 80 64 Annan plats för utbildning

el. arbetsanställning 65 — — — — 3 1 2 4 14 33 4 4 23 42 ——_________________

Totalt 8821 2080 1682 575 508 603 386 526 444 1024 723 181 89 4989 3 832

___—___—

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 44 Fosterbarn under bamavårdsnämnds tillsyn den 31 december 1973

År Samtliga fosterbarn den 31.12 Därav fosterbarn ej omhändertagna Summa På 1 000 Pojkar Flickor för samhällsvård

av befolk-

ningen

under 16 år

1970 16 122 8,5 8 484 7 638 4 043 1971 16 344 8,6 8 569 7 775 4 715 1972 15 972 8,4 8147 7 825 4 737 1973 15 735 8,8 8 092 7 643 4 434

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 45 Barn placerade i upptagningshem och specialhem vid slutet av år 1973 fördelade efter ålder

___—f_—

Upptagningshem Specialhem

Antal % Antal %

Vid årets slut placerade barn 694 100 193 100 Därav i åldern 1? 2 år (inkl. ett fåtal under 1 år) 54 7,8 2 1,0 3— 6 år 97 14,0 5 2,6 7— 9 år 64 9,2 20 10,4 10—15 år 244 35,2 126 65,3 16— år 235 33 9 40 20,7

___—___—

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 46 Personalen på barnhemmen 1973

Antal anställda på Antal heltids-

—————————— anställda på arvode deltid heltid 100 disponibla

vårdplatser Spädbarnshem 25 107 220 54 Mö drahem 5 6 3 3 5 2 Mödra- o. spädbarnshem 5 24 34 60 Upptagningshem 98 247 934 72 Specialhem 28 40 225 75 Samtliga 161 424 1 446 68

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

Tabell 47 Antal platser och barn på barnkoloniema samt medelvärdtid och utgifter i kronor per vårddag 1964—1973

_________________————————

År Antal Antal Antal Medeltal Utgifter kolonienz platser bam dagar per

per barn vårddag ___—___— 1964 478 18 536 27 303 37 16,66 1965 459 17 997 25 934 37 19,25 1966 440 17 686 25 260 36 21,54 1967 423 16 371 23 581 36 24,53 1968 407 15 539 22 930 36 26,95 1969 393 14 545 22 182 34 30,82 1970 372 13 766 21 254 33 34,85 1971 354 12 995 20 585 32 41,07 1972 328 12 067 18 386 33 46,08 1973 295 10 539 16 964 30 53,39

________________————————

” Avser de kolonier för vilka bearbetningsbara uppgifter erhållits. Under 1973 er- hölls bearbetningsbara uppgifter från samtliga kolonier.

Källa: Socialvården 1973 (SOS), Statistiska centralbyrån.

.. ..'-ti- !,

' Jäla; ar.,n .r . '** hill-". . '. ,. .. WML ... ., | I'lllllthfl Il, - ., ' " . hml'lu'L 1. ,l': ;.”Jl - .- - .it. [1 l: "l ; -. "1. 'F ' ' ...—.». —m Pl

”: Häll/SEHBJL ..'

r'll ”5415; f

' viii?" Diidl: ' '” Älmhult-"m

Källförteckning

Kapitel 3

The Biography of a People. Past and Future Population Changes in Sweden, Conditions and Consequences. A Contribution to the United Nations World Population Conference, Royal Ministry for Foreign Affairs, Allmänna förlaget, Stockholm 1974. Liljeström, Rita: Uppväxtvillkor, Samspelet mellan vuxna och barn i ett föränderligt samhälle, Publica, Stockholm 1973. Sandberg, Elisabet: Målet är jämställdhet, En svensk rapport med anledning av FN:s kvinnoår, Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, Liber förlag, Stockholm 1975. Petersson, Owe: Barns hälsa, Bammiljöutredningens rapport nr 2, SOU 1975: 32, Liber förlag, Stockholm 1975. Lindström, Ulla: Barntillsynen i historisk belysning, Ds S 1975: 12, Socialdepartementet, Stockholm 1975. Liljeström, Rita: Samhället och barns utveckling, Bammiljöutredningens rapport nr 1, SOU 1975: 31, Liber förlag, Stockholm 1975. Andersson, Åke E.: Barnmiljö och samhällsekonomi, Ds S 1975:11, Socialdepartementet, Stockholm 1975. Myrdal, Alva och Gunnar: Kris i befolkningsfrågan, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1934. Uppgiften om ökningen i antalet skiftarbetande inhämtad från Nilsson, Carina, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, 1975 (opublicerat material). Karlsson, Sten-Erik: Priserna bedrar —— prylarna dyrare förr, Dagens Nyheter den 8 september 1974. Institutet för social forskning, Data från 1974 års levnadsnivåundersök- ning, Diagramunderlag rörande uppväxtförhållanden, Preliminärt ar- betsmaterial överlämnat till Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, Stockholm 1975. Hedman, Eva: Geografisk rörlighet — sociala och ekonomiska effekter, Rapport nr 21, Boende och sociala kontakter, Umeå universitet, 1974. Hedman, Eva: Geografisk rörlighet — sociala och ekonomiska effekter, Rapport nr 22, Förändringar i boendeförhållandena för en grupp flyttare, Umeå universitet, 1973. Daun, Åke: Förortsliv — en etnologisk studie av kulturell förändring, Prisma, Stockholm 1974. Bell, Robert och Westius, Stefan: Socialiseringsmönster bland barn och ungdomar i några Stockholmsförorter, ur Samhällsförändringar och brottslighet, antologi redigerad av Daun, Åke, Börjeson, Bengt och Åhs, Stig, Tidens förlag/Folksam, Stockholm 1974.

Kapitel 4

Myrdal, Alva och Gunnar: Kris i befolkningsfrågan, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1934. Cervin, Ulf: Makarna Myrdal och debatten om befolkningsfrågan, Historiska institutionen, Lunds universitet, 1971. Uppenberg, Thomas: En statsvetenskaplig analys av barnens politiska resurser — teoretisk diskussion och historisk tillbakablick, Ds S 1975: 13, Socialdepartementet 1975. Elmér, Åke: Svensk socialpolitik, Gleerups, Lund 1969 (9: e uppl.). Höjer, Karl J.: Svensk socialpolitisk historia, P. A. Nordstedt & Söners förlag, Stockholm 1952. Familjepolitiska kommittén: Barnbidrag och familjetillägg, SOU 1967: 52, Esselte AB, Stockholm 1967. Familjepolitiska kommittén: Familjestöd, SOU 1972: 34, Allmänna förlaget, Stockholm 1972. 1968 års barnstugeutredning: Förskolan del 2, SOU 1972: 27, Allmänna förlaget, Stockholm 1972. Familjestödsutredningen: Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar, SOU 1975: 62, Liber förlag, Stockholm 1975. Reimer, Ingemar: Barn och föräldrars arbete, Bammiljöutredningens rapport nr 7, SOU 1975: 37, Liber förlag, Stockholm 1975. Isling, Åke: Vägen till en demokratisk skola, Prismaserien, Gummessons tryckeri AB, Falköping 1974. Winander, Bo: Den offentliga sektorn och jämlikheten ur Offentlig sektor i tillväxt, Studieförbundet Näringsliv och samhälle, Stockholm 1975.

Kapitel 5

Petersson, Owe: Barns hälsa, Bammiljöutredningens rapport nr 2, SOU 1975: 32, Liber förlag, Stockholm 1975. Jonsson, Gustav och Kälvesten, Anna—Lisa: 222 Stockholmspojkar, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1964. Jonsson, Gustav: Det sociala arvet, Tidens förlag, Stockholm 1969.

Kapitel 6

Liljeström, Rita: Samhället och barns utveckling, Bammiljöutredningens rapport nr 1, SOU 1975: 31, Liber förlag, Stockholm 1975. Goodman, Mary E.: Barnkulturen, Samhälle och kultur sedda med barns ögon, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1974. Tough, Joan: Att samtala med barn, Rabén & Sjögren, Lund 1975. Rapport från TCO:s familjepolitiska grupp: Familj och samhälle, Prisma, Stockholm 1970. Liljeström, Rita: Uppväxtvillkor, Samspelet mellan vuxna och barn i ett föränderligt samhälle, Publica, Stockholm 1973. Adoptionscentrum: Att adoptera, Nummer 3/1975. Sidel, Ruth: Frihet och arbete, Kvinnofrågor och barnuppfostran i dagens Kina, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1973. Eriksson, Robert: Uppväxtförhållanden och social rörlighet, Utkast till kapitel 6 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden att avgivas av Låginkomstutredningen, Allmänna förlaget, Stockholm 1970. Kärrby, Gunnel: Förskolebarnet och familjen, AWB/Gebers, Stockholm 1974.

Liljeström, Rita, Furst Mellström, Gunilla och Liljeström Svensson, Gillan: Roller i omvandling, En uppföljning av försöksverksamheten med kvinnor i mansdominerade jobb vid industrier i Kristianstads län. 1968 års barnstugeutredning: Förskolan del 2, SOU 1972: 27, Allmänna förlaget, Stockholm 1972. Gardell, Bertil: Arbetsroll och övriga livsroller, Rapport nr 3, Stockholms universitet, Psykologiska institutionen, 1974. Gardell, Bertil och Nilsson, Carina: Sociala effekter av arbetstidens om fattning och förläggning, Forskningsprogram, 1974. Nilsson och Baneryd: Studie av högmekaniserat sågverksarbete, redovisad av Reimer, Ingemar: Barn och föräldrars arbete. Bammiljöutredningens rapport nr 7, SOU 1975: 37, Liber förlag, Stockholm 1975. Lundahl, Agneta: Fritid och rekreation, Utkast till kapitel 11 i betän— kande om svenska folkets levnadsförhållanden, Allmänna förlaget, Stockholm 1971. Insulander, Eva: Barnen och betongen, En rapport om barns villkor ien svensk förort, Lekmiljörådet/Socialstyrelsen, Liber förlag, Stockholm 1975. Mårtensson, Solveig: Drag i hushållens levnadsvillkor, Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU): Ortsbundna levnadsvillkor, SOU 1974: 2, bilaga 2, Allmänna förlaget, Stockholm 1974. Insulander, Eva: Viktigare än redskap: träd, gräs, bär, stenar, vatten, lera . . ., Kommunal Tidskrift nummer 15 1975. Kommittén för barns utemiljö: Barns utemiljö, SOU 1970: 1, Allmänna förlaget, Stockholm 1970. Gillwik, Linnea: Barn och bostadsmiljö, Boende- och bostadsfinan— sieringsutredningarna, Bostadsförsörjning och bostadsbidrag, slutbe- tänkande, SOU 1975: 51, Liber förlag, Stockholm 1975. William-Olsson, Inger: Nordisk forskning om barns miljö, Rapport från Pedagogiska institutionen vid Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholm 1975. Myrdal, Alva och Gunnar: Kris i befolkningsfrågan, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1934. Ladberg, Gunilla, Goldmann, Suzanne och Åkerback, Maj: Barntillsyn eller bammiljö? Om samarbete mellan hem och daghem, Forsknings- rapport utförd på Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet på uppdrag av 1968 års barnstugeutredning, Stockholm 1973. Lindgren, Elisabeth: Familjedaghem i Lidingö kommun, En sociologisk undersökning utförd vid Sociologiska institutionen, Stockholms uni- versitet, för Sociala centralnämnden, Lidingö kommun 1975. Arbetsgruppen för barn- och ungdomsfrågor: Socialdemokratin och den unga generationen, Förslag till program för barns och ungdomars fritid, Tiden, Stockholm 1975. Rapport från en arbetsgrupp inom folkpartiet: Valfrihet och jämlikhet, Socialliberal familjepolitik, Folkpartiet informerar, 1975: 2. Wieslander, Hans: De politiska partiernas program, Prisma, Stockholm 1974. Rödhättan: Moderskapet och bamfrågan, Tidskrift för marxistisk kvinno- debatt, Utgiven av Arbetets kvinnor, nummer 2 1974. Köhler, Eva-Mari: Barns uppfostran och utveckling, Barnmiljöutred- ningens rapport nr 3, SOU 1975: 33, Liber förlag, Stockholm 1975. Johansson, Sten: Politiska resurser, Utkast till kap. 10 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden, Allmänna förlaget, Stockholm 1971. Hartman, Sven G., Pettersson, Sten och Westling, Gordon: Vad funderar barn på?, Ett försök att inventera mellanstadieelevers tankar och frågor inför tillvaron och omvärlden, Skolöverstyrelsen, Rapport 3 1973.

Hartman, Sven: F orskningsprojektet Barn och livsfrågor — Några under- sökningsmetodiska noteringar (opublicerat material).

Kapitel 7

Adoptionscentrum: Att adoptera, Nummer 3/1975. Barnomsorgsgruppen: Samverkan i barnomsorgen, SOU l975z87, Liber förlag, Stockholm 1975.

Kapitel 8

Dahlén, Uno, Rönnmark, Elsa och Thiberg, Sven: Barnen och den fysiska miljön, Bammiljöutredningens rapport nr 6, SOU 1975: 36, Liber förlag, Stockholm 1975. Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna: Bostadsförsörjning och bostadsbidrag, slutbetänkande, SOU 1975: 51, Liber förlag, Stock- holm 1975. Fakta rörande ytterförorten till Stockholm hämtade ur Tengvald, Karin, Lagerkvist, Bengt, Lauritzen, Sonja och Olin, Patrick: Fyraåringari en ny förort, Socialmedicinsk tidskrift februari 1974, häfte 2.

Fakta rörande ytterområdet utanför Göteborg — bortsett från material från sociologiska institutionen — hämtade ur von Sydow, Gert: Barnets århundrade, Läkartidningen nr 24, 1975. Insulander, Eva: Barnen och betongen, En rapport om barns villkor ien svensk förort, Lekmiljörådet/Socialstyrelsen, Liber förlag, Stockholm 1975. Norén, Caj: Hur skall det gå i Bålsta? , Dagens Nyheter den 16 april 1975. Wettergren, Gunilla: Se upp för villaslum, Aftonbladet den 8 maj 1975.

Kapitel 9

Sundbom, Lars: De extremt lågavlönade, Utkast till kapitel 8 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden att avgivas av Låginkomstutredningen, Allmänna förlaget, Stockholm 1970. Liljeström, Rita: Samhället och barns utveckling, Bammiljöutredningens rapport nr 1, SOU 1975: 31, Liber förlag, Stockholm 1975. 1968 års barnstugeutredning: Förskolan del 2, SOU 1972: 27, Allmänna förlaget, Stockholm 1972. Undersökning av levnadsförhållandena i samhället (ULF), Statistiska

centralbyrån, (preliminära resultat), 1975. Familjeundersökningen är redovisad i Familjepolitiska kommittén, Famil-

jestöd, SOU 1972: 34, Allmänna förlaget, Stockholm 1972. Andersson, Åke E.: Barnmiljö och samhällsekonomi, Ds S 1975: 11, Socialdepartementet, Stockholm 1975. Eriksson, Robert: Uppväxtförhållanden och social rörlighet, Utkast till kap. 6 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden att avgivas av Låginkomstutredningen, Allmänna förlaget, Stockholm 1970. Levnadsförhållanden, Utveckling och nyläge, Årsbok 1975, Statistiska centralbyrån, Liber förlag, Stockholm 1975. Nordenankar, J.: Utbildningsvariabeln i FoB 70. Statistisk tidskrift 1975: 1. Reimer, Ingemar: Barn och föräldrars arbete, Bammiljöutredningens rapport nr 7, SOU 1975: 37, Liber förlag, Stockholm 1975. Undersökningen av oregelbundna och obekväma arbetstider (OA-under- sökningen), Statistiska centralbyrån, 1974. Familjestödsutredningen: Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar, SOU 1975: 62, Liber förlag, Stockholm 1975. Sundbom, Lars: De förvärvsarbetandes arbetsplatsförhållanden, Utkast

till kapitel 8 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden att avgivas av Låginkomstutredningen, Allmänna förlaget, Stockholm 1971. Stress på svenska arbetsplatser, en enkät bland LO-medlemmar, Prisma, 1971. Nelander, Sven: Löntagamas faktiska arbetstider, Utkast till kapitel 8 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden att avgivas av Låginkomstutredningen, Allmänna förlaget, Stockholm 1971. Johansson, Sten: Den vuxna befolkningens hälsotillstånd, Utkast till kapitel 3 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden att avgivas av Låginkomstutredningen, Allmänna förlaget, Stockholm 1970. Bygren, Lars Olov: Met and Unmet Needs for Medical and Social Services, Scandinavian Journal of Social Medicine, Supplementum 8, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1974. Institutet för social forskning: Barnfamiljernas ekonomi, Barnmiljöutred- ningens rapport nr 5, SOU 1975: 35, Liber förlag, Stockholm 1975. Statistiska meddelanden nr S 1975 : 6: Socialhjälpen under 1973,

Statistiska centralbyrån, Enheten för rätts- och socialvårdsstatistik. Tengvald, Karin: Socialhjälp och försörjningsförhållanden, En studie av socialhjälpens variationer i nio kommuner i stockholmsområdet, Stockholms förortskommuners samarbetsnämnd, Stockholm 1974. Korpi, Walter: Fattigdom i välfärden, Tidens samhällsstudier, 1971, redovisad i Holmberg, Per: Ekonomiska mått som symptom på samhällsstrukturen, ur Samhällsförändringar och brottslighet, antologi redigerad av Daun, Åke, Börjesson, Börje och Åhs, Stig, Tidens förlag] Folksam, Stockholm 1974. Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna: Solidarisk bostadspolitik, SOU 1974: 17, Allmänna förlaget, Stockholm 1974. Samuelson, Gösta: Svenska barns kost och kostvanor, Hässle information nr 10/1974. Petersson, Owe: Barns hälsa, Bammiljöutredningens rapport nr 2, SOU 1975: 32, Liber förlag, Stockholm 1975. Wadell, Birgitta: Daghemsbarns frånvaro — ett kommunalt planerings- problem, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet, 1971. Sjöblom, Kerstin: Åtta spädbarn börjar på daghem, En undersökning av barnens behov, anpassning och utveckling på olika daghem, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1974. Dahlén, Uno, Rönnmark, Elsa och Thiberg, Sven: Barnen och den fysiska miljön, Bammiljöutredningens rapport nr 6, SOU 1975:36 , Liber förlag, Stockholm 1975. Johansson, Lena: Den vuxna befolkningens bostadsförhållanden 1968, Utkast till kapitel 5 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållan- den, Allmänna förlaget, Stockholm. Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna: Bostadsförsörjning och bostadsbidrag, slutbetänkande SOU 1975: 51 , Liber förlag, Stockholm 1975. Boalt, Carin: Lek och lekmiljö, SOU 1971: 1, Allmänna förlaget, Stockholm 1971 redovisad i Liljeström, Rita, Uppväxtvillkor, Samspe— let mellan vuxna och barn i ett föränderligt samhälle, Publica, Stockholm 1973. Insulander, Eva: Barnen och betongen, En rapport om barns villkor ien svensk förort, Lekmiljörådet/Socialstyrelsen, Liber förlag, Stockholm 1975. Olausson, C.: Mödrars attityder till lek och leksaker, Trebetygsuppsats, Pedagogiska institutionen, Göteborgs universitet 1973, redovisad i

Kärrby, Gunni: F örskolebarnet och familjen, AWE/Gebers, Stockholm 1974. Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU): Orter i regional samverkan, SOU 1974: 1, Allmänna förlaget, Stockholm 1974. Liljeström, Rita, Fiirst Mellström, Gunilla och Liljeström Svensson, Gillan: Roller i omvandling, En uppföljning av försöksverksamheten med kvinnor i mansdominerade jobb vid industrier i Kristianstads län. Distributionsutredningen: Samhället och distributionen, SOU 1975169, Liber förlag, Stockholm 1975. Ladberg, Gunilla, Goldmann, Suzanne och Åkerback, Maj: Barntillsyn eller bammiljö?, Om samarbete mellan hem och daghem, Forsknings- rapport utförd på Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet på uppdrag av 1968 års barnstugeutredning, Stockholm 1973. Köhler, Eva-Mari: Barns uppfostran och utveckling, Barnmiljöutred- ningens rapport nr 3, SOU 1975: 33, Liber förlag, Stockholm 1975. William-Olsson, Inger: Nordisk forskning om barns miljö, Rapport från pedagogiska institutionen vid Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholm 1975. TRU: Sammanfattning av föräldrautbildningsförsök istudiecirkelform i Kiruna, Februari—mars 1975, Stockholm 1975. Almquist, Suzanne och Isaksson, Britt: Barnkultur, Barnmiljöutred- ningens rapport nr 8, SOU 1975: 38, Liber förlag, Stockholm 1975. Furuland, Lars: Barnboken i dag, Föredrag vid barnboksdagen anordnad av sektionen för barn- och ungdomslitteratur inom Sveriges Författar- förbund och Författarcentrum, 1973. Om: ”OM”, Idéer, tips och förslag om hur man kan använda OM-pro—

grammen från TRU i arbetet med barnen, våren 1975.

Kapitel 10

Fosterbarnsutredningen: Barn och ungdomsvård, SOU 1974: 7, Allmänna förlaget, Stockholm 1974. Statistiska meddelanden nr S 1975: 1: Fosterbarn och barnavårdsmanna- skap 1973, Statistiska centralbyrån, Enheten för rätts- och socialvårds- statistik.

Kapitel 1 1

Fosterbarnsutredningen: Barn- och ungdomsvård, SOU 1974:7 , All— männa förlaget, Stockholm 1974. Statistiska meddelanden nr S 1974: 26, Barnhemmen 1973, Statistiska centralbyrån, Enheten för rätts- och socialvårdsstatistik.

Kapitel 12

Bjurman, Eva Lis ur Om: ”OM”, Idéer, tips och förslag om hur man kan använda OM-programmen från TRU i arbetet med barnen, våren 1975. 1968 års barnstugeutredning: Förskolan del 2, SOU 1972: 27, Allmänna förlaget, Stockholm 1972. Insulander, Eva: Viktigare än redskap: träd, gräs, bär, stenar, vatten, lera . . ., Kommunal tidskrift nummer 15 1975. Insulander, Eva: Barnen och betongen, En rapport om barns villkor ien

svensk förort, Lekmiljörådet/Socialstyrelsen, Liber förlag, Stockholm 1975.

Gillwik, Linnea: Barn och bostadsmiljö, Boende- och bostadsfinansie- ringsutredningarna, Bostadsförsörjning och bostadsbidrag, slutbe— tänkande, SOU 1975: 51, Liber förlag, Stockholm 1975. Petersson, Owe: Barns hälsa, Bammiljöutredningens rapport nr 2, SOU 1975: 32, Liber förlag, Stockholm 1975. Svenningson, Gunnel: Dörren var olåst — på 14 dagar kom det 400 barn, Dagens Nyheter den 11 september 1974. Kommittén för barns utemiljö: Barns utemiljö, SOU 1970: 1, Allmänna förlaget, Stockholm 1970. Lanesjö, Ethel: Tryggt för barnen med personal på lekplatsen, Kommunal tidskrift nummer 15 1975. Lindgren, Ann: Lägenhet som en lyxvilla . . ., Svenska Dagbladet den 12 april 1975. Wästlund, Gunilla: Större krav på utemiljön för byggnadslov och stadsplan, Kommunal tidskrift nummer 15 1975. Björklund, Eva: Nya pengar till förbättring av boendemiljön, Kommunal tidskrift nummer 15 1975. Gustavsson, Torgny: Mellan människa och miljö, Avskaffa lekplatserna, Byggforum nummer 5/6 1974. Nilsson, Nic: Samtal med en parkleksveteran, Kommunal tidskrift nummer 15 1975.

Kapitel 13

1940 års Skolutredning: Skolan i samhällets tjänst, SOU 1944: 20, Stockholm 1944. 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården: Daghem, förskolor, betänkande om bamstugor och barntillsyn, SOU ”1951: 15, Stockholm 1951. Sandberg, Elisabet: Målet är jämställdhet, En svensk rapport med anledning av FN:s kvinnoår, Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, Liber förlag, Stockholm 1975. 1968 års barnstugeutredning: Förskolan del 1 och 2, SOU 1972: 27 och 1972: 28, Allmänna förlaget, Stockholm 1972.

Socialstyrelsen: Arbetsplan för förskolan 1, Vår förskola — en introduk- tion till förskolans pedagogiska arbete, Liber förlag, Stockholm 1975. Familjestödsutredningen: Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar, SOU 1975: 62, Liber förlag, Stockholm 1975. Cirkulär nr 74.77 från Svenska kommunförbundet, Rekommendation angående föräldraavgifter inom barntillsynsverksamheten. Statistiska meddelanden nr S 1975: 7: Familjedaghem 1974, Statistiska centralbyrån, Enheten för rätts- och socialvårdsstatistik. Statistiska meddelanden nr S 1975: 11: Bamstugor 1973/74, Statistiska centralbyrån, Enheten för rätts— och socialvårdsstatistik.

Arbetsdepartementets expertgrupp för regional utredningsverksamhet (ERU): Ortsbundna bostadsvillkor, bilaga B iBostadsförsörjning och bostadsbidrag — Bilagor — SOU 1975:52, Liber förlag, Stockholm 1975. Holmgren, Bengt och Lantz, Kjell-Åke: Daghem och kommunal plane- ring, Studentlitteratur, Lund 1975. Socialstyrelsen: Uppgifter 1975-08-15 ur förskoleplanerna om beräknad utbyggnad av förskolor, fritidshem och kommunala familjedaghem, Byrå HB 2. Familjepolitiska kommittén, Familjestöd, SOU 1972: 34, Allmänna förlaget, Stockholm 1972.

Enkät inom projektet Kommunal planering — med särskild inriktning på förskoleplanering, Kulturgeografiska institutionen, Göteborgs universi- tet, Finns redovisad i Holmgren, Bengt och Lantz, Kjell-Åke: Daghem och kommunal planering. Svenning, Marianne och Svenning, Conny: Daghemsbarn och daghems- miljö, Sociologiska institutionen, Lunds universitet 1975. Järfällaundersökningen finns redovisad i Winander, Bo: Den offentliga sektorn och jämlikheten ur Offentlig sektori tillväxt, Studieförbundet Näringsliv och samhälle, Stockholm 1975. Lindgren, Elisabeth: Familjedaghem i Lidingö kommun, En sociologisk undersökning utförd vid Sociologiska institutionen, Stockholms urri— versitet, för Sociala centralnämnden, Lidingö kommun 1975. Askling, Lena: Dygnet-runt-öppna daghem lösning för skiftföräldrar, Fackföreningsrörelsen nr 15/1975. Axelsson, Jan: Enkät vid skiftföretag: Stort behov av nattöppna daghem, Fackföreningsrörelsen nr 18/1975. Eksmyr, Roland: Nattlig barntillsyn — en barnläkares synpunkter, Läkartidningen nr 20/1975. Spädbarnsavdelningar läggs ner ”Små barn ska inte vara på daghem” m. fl. artiklar, Förskolan nr 5/1973. Sjöblom, Kerstin: Åtta spädbarn börjar på daghem, W. & W-serien 369, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1974. Socialstyrelsen: Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 184, december 1965, Kommunerna och barnstugorna. Socialstyrelsen: Vägledande information om miljö i förskola och fritidshem, Planering av lokaler och utemiljö med ytnormer, 1975. Socialdepartementet: Lek och lekmiljö — promemoria med förslag till ett statligt råd på lekmaterial/lekmiljöområdet, Socialdepartementet 1971: 1. William-Olsson, Inger: Nordisk forskning om barns miljö, Rapport från Pedagogiska institutionen vid Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholm 1975. Lindqvist, Barbro och Ohnell, Pamela: Små barn på daghem, Beteende— vetenskapliga institutionsgruppen Uppsala universitet, psykologexa- mensuppsats, vårterminen 1975. 1968 års barnstugeutredning: Utbildning i samspel, SOU 1975: 67, Liber förlag, Stockholm 1975. Svenning, C. och Svenning, M.: ”Dagis”, rapport från 25 heltidsförskolor i Malmö redovisad i Svenning, Marianne och Svenning, Conny: Daghemsbarn och daghemsmiljö, Sociologiska institutionen, Lunds universitet, 1975. Kärrby, Gunni: Daghemmet och familjen, uppsats nr 37, Pedagogiska institutionen, Lärarhögskolan i Mölndal 1975. Ladberg, Gunilla, Goldmann, Suzanne och Åkerback, Maj: Barntillsyn eller bammiljö?, Om samarbete mellan hem och daghem, forsknings- rapport utförd på Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet på uppdrag av 1968 års barnstugeutredning, Stockholm 1973. Gunér, Göran och Wikman, Lars: Samtal på Kristallen och Bäckhagen, TRU, Utvecklingsgruppen, Stockholm och Luleå i september 1975.

Socialstyrelsen: Försöksverksamheten inom bamstugeområdet (FIB), lägesrapport 1974. Socialstyrelsen: Råd och anvisningar för barnstugorna, nr 163/65. Carlsson, Birgitta och Lindgren, Britt-Inger: Att ha barn på daghem, 3-betygsuppsats i psykologi, Socialhögskolan i Örebro, vårterminen 1975. Köhler, Eva-Mari: Barns uppfostran och utveckling, Barnmiljöutred- ningens rapport nr 3, SOU 1975: 33, Liber förlag, Stockholm 1975.

Liljeström, Rita: Samhället och barns utveckling, Bammiljöutredningens rapport nr 1, SOU 1975: 31, Liber förlag 1975. Lindgren, Elisabeth: Familjedaghem i Lidingö kommun, en sociologisk undersökning utförd vid Sociologiska institutionen, Stockholms uni- versitet, för Sociala centralnämnden i Lidingö kommun, 1975. Socialstyrelsen: Försöksverksamheten inom bamstugeområdet (FIB), Avslutande rapport från försöksverksamheten med förskola för invand- rarbarn, november 1974. Stockfelt—Hoatson: Invandrarbarn i Norrköping, avslutande rapport om den försöksverksamhet med språkträning, som bedrivits av Socialsty- relsen i Norrköping under åren 1971—74, Pedagogiska institutionen, Lärarhögskolan i Linköping. Socialstyrelsen: Försöksverksamheten inom bamstugeområdet (FIB), Förskolor i glesbygd — lägesrapport från försöksverksamheten 1971—72, mars 1973. Barnomsorgsgruppen: Samverkan i barnomsorgen, SOU 1975: 87, Liber förlag, Stockholm 1975. Huddinge kommuns försök med öppen förskola finns redovisat i William—Olsson, Inger: Nordisk forskning om barns miljö, Rapport från Pedagogiska institutionen vid Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholm 1975.

Kapitel 14

1968 års barnstugeutredning: Arbetspromemoria ang. nulägesbeskrivning av sommarverksamheten för barn, opublicerat material. Dahlgren, Anita och Linde, Vysse: Förskolebarn på sommargård, Forskningsrapport från 1968 års barnstugeutredning, DsS l975z7, Socialdepartementet 1975.

Kapitel 1 5

Skolöverstyrelsen informerar: Värt att veta om grundskolan, Utbildnings- förlaget, Stockholm 1974. Johansson, Lena: Utbildning: resonerande del, Utkast till kap. 7 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden att avgivas av Låginkomstutredningen, Allmänna förlaget, Stockholm 1970. Skolöverstyrelsen: Läroplan för grundskolan — Lgr 69 — allmän del, Utbildningsförlaget, Stockholm 1969. Lindgren, Ann-Mari: Sociala mål i utbildningen, ur Välfärdens pris under redaktion av Per Tillgren, Tidens förlag/Sveriges socionomförbund, Stockholm 1973. Liljeström, Rita: Samhället och barns utveckling, Bammiljöutredningens rapport nr 1, SOU 1975: 31, Liber förlag, Stockholm 1975. Sandberg, Elisabet: Målet är jämställdhet, En svensk rapport med anledning av FN: 5 kvinnoår, Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, Liber förlag, Stockholm 1975. Statistiska meddelanden Nr S 1975: 11: Bamstugor 1973/74, Statistiska centralbyrån, Enheten för rätts- och socialvårdsstatistik. Statistiska meddelanden Nr S 1975: 7: Familjedaghem 1974, Statistiska centralbyrån, Enheten för rätts- och socialvårdsstatistik. 1968 års barnstugeutredning: Barns fritid, SOU 1974:42, Allmänna förlaget, Stockholm 1974.

Utredningen om skolans inre arbete: Skolans arbetsmiljö, SOU 1974: 53, Allmänna förlaget, Stockholm 1974. Statens ungdomsråd: Ungdom, fritid, samhälle, Stockholm 1974.

Kapitel 16

Bamomsorgsgruppen: Samverkan i barnomsorgen, SOU 1975: 87, Liber förlag, Stockholm 1975. Petersson: Owe: Barns hälsa, Bammiljöutredningens rapport nr 2, SOU

1975: 32, Liber förlag, Stockholm 1975. Socialstyrelsen: Försöksverksamheten inom bamstugeområdet (FIB),

Kvartalsrapport från Karolinska sjukhuset, Febr. 1975—April 1975, Stockholm 1975.

., . .fs . NLINUL. l.. _ a.. r—

k; 1575

STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1975

Kronologisk förteckning

Demokrati på arbetsplatsen. A. Psalmer och visor. Del 1: 1. U. Psalmer och visor. Del 1: 2. U. Psalmer och visor. Del 113. U. Bättre bosättning för flera. S.

5355”wa?

Huvudmannaskapet för specialskolan och sär-

skolan. U.

7. Framtida studerandehälsovård. U.

8. Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju.

9. Individen och skolan. U. 10. Rörlig pensionsålder. S. 11. Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi.

12. Totalfinansiering. B. 13. Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. S.

14. Konstnärerna i samhället. U.

15. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn.

16. Kriminalvårdens nämnder. Ju.

17. Markanvändning och byggande. Remissamman- ställning utgiven av bostadsdepartementet. B.

18. Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. 19. Konsumentskydd på låsområdet. H. (Utkom— mer hösten 1975)

20. Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. Ju.

21. Pensionsförsäkring. Fi. 22. Lag om allmänna handlingar. Ju.

23. JO-ämbetat. Uppgifter och organisation. Fl.

24. Tre sociologiska rapporter. Ju. 25. Å jour. Om journalistutbildning. u. 26. Forskningsråd. U. 27. Politisk propaganda på arbetsplatser. A.

28. Program för ljud och bild i utbildningen. U.

29. Medborgarliga fri- och rättigheter i vissa länder. Ju.

30. Barnens livsmiljö. S.

Statens offentliga utredningar 1975

Systematisk förteckning

___—____—

Riksdagen JO—ämbetet. Uppgifter och organisation. [23] Justitiedepartementet

Utlandssvenskarnas rösträtt. [8] Kriminalvårdens nämnder. [16] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20] Lag om allmänna handlingar. [22] Tre sociologiska rapporter. [24] Medborgerliga fri- och rättigheter i vissa länder. [291

Socialdepartementet

Bättre bosättning för flera. [5] Rörlig pensionsålder. [10] Vägtrafikolyckor och sju kvårdskostnader. [13] Barnmiljöutredningen. 1. Barnens livsmiljö. [30]

Fi nansdepartementet

Svensk press. Tidningar i samverkan. [11] Pensionsförsäkring. [21]

Utbildningsdepartementet

1969 års psalmkommitté. 1. Psalmer och visor. Del 1: 1. [2] 2. Psalmer och visor. Del 1: 2. [3] 3. Psalmer och visor. Del 1:3. [4] Utredningen om skolan, staten och kommunerna. 1. Huvudmannaskapet för specialskolan och sär— skolan. [6] 2. Individen och skolan. [9]

Framtida studerandehälsovård. [7] Konstnärerna i samhället. [14] Ä jour. Om journalistutbildning. [25] Forskningsråd. [26] Program för ljud och bild i utbildningen. [28]

Handelsdepartementet

Konsumentskydd på låsområdet. [19] (Utkommer hösten 1975)

Arbetsmarknadsdepartementet

Demokrati på arbetsplatsen. [1] Politisk propaganda på arbetsplatser. [27] Bostadsdepartementet Totalfinansiering. [12] Markanvändning och byggande. Remissammanställ- ning utgiven av bostadsdepartementet. [17]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

Kommundepartementet

Kommunal rösträtt för invandrare. [15]

kommuner och

Förtroendevalda och partier landsting. [18]

EM LiberForlag