SOU 1974:42

Barns fritid

Sammanfattning

Kapitel 7 Verksamhet och samarbete i barnens närmiljö 7.1 LM-områdets resurser för fritid 7.2 Fritidshemmets arbetslag

7.2.1 Funktioner och personal i arbetslaget

7.2.2 En vidgad föreståndarfunktion ............ LM-områdets övriga personalresurser 7.3 .1 Förskolans arbetslag 7.3.2 Socialassistenter och fältassistenter 7.3.3 Dagbarnvårdare, barnvårdare och hemvårdare 7.3.4 Fritidsnämndernas personal

7.3.5 Föreningar och organisationer inom LM-området 7.3.6 Parklekens personal 7.3.7 Bibliotekens personal 7.3.8 Lekotekpersonal 7.3.9 Lekterapeuter för sjuka barn 7.3.10 Familjeassistentfunktionen 7.3.1 1 Skolans personal Samordnare för LM-områdets resurser för fritid

7.4.1 Elevvårdskonferensen ett samarbetsforum Information och fortbildning för personalen i arbetslagen Samarbete och förvaltningsansvar

7.6.1 Samarbetsgrupper kring hem, skola, fritid

158

160

162 .162 162 163 164 166 166 167 168 169

170 172

174 175 175

7.6.2 Förvaltnings- och planeringsansvar .......... 7.6.3 Exempel på praktiskt samarbete över förvaltnings- gränserna ..................... 7.7 ”Tillsynsansvaret” för barnen ............... 7.7.1 Tystnadsplikt och sekretessregler .......... 7.8 Personalbehov för det utvidgade fritidshemmet ....... 7.8.1 Principiella utgångspunkter ............. 7.8.2 Personalbehov vid skilda förutsättningar ....... 7.9 Sammanfattning .....................

Bilaga 7.1 Exempel på hur behovet av institutionsbunden perso- nal kan påverkas av antalet inskrivna barn i det utvidgade fritidshemmet och av antalet barn i skolan Bilaga 7.2 Exempel på personalscheman i traditionth fritidshem och Utvidgat fritidshem ..............

Kapitel 8 Planering för fritid ................. 8.1 Ett gemensamt programarbete för barns och ungdoms fritid 8.2 En fritidsplanering utifrån barns och ungdomars behov 8.2.1 Prioriteringarna kräver samarbete och samplanering 8.3 Tre nivåer för fritidsaktiviteter .............. 8.3.1 LM—området .................... 8.3.2 Planering på nivå 2 ................. 8.3.3 Planering för hela kommunen —— programgrupp för barn och ungdom .................... 8.4 Diskussion kring modeller för vidgat medinflytande i plane- ringsprocessen ...................... 8.5 Samverkansmodeller ................... 8.5.1 Svenska kommunförbundets principmodell för sam- arbete socialvård—skola—fritid m. fl. ......... 8.5.2 Kungl. Maj: ts cirkulär 1970-08-14 ang. intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis 8.5.3 Organisationsmodelleri några olika kommuner 8.6 Fritidsplan för barn och ungdom ............. 8.6.1 Tidsperspektiv ................... 8.7 Innehåll i fritidsplanen för barn och ungdom ........ 8.7.1 Redovisning av befintliga förhållanden . . . . . 8.7.2 Mål för verksamheten ................ 8.7.3 Behovsberäkning .................. 8.7.3.1 Beräkning av behovet av heldagsomsorg (fri-

tidshem) .....................

8.7.3.2 Behovet av allmän fritidsverksamhet .....

8.7.4 Fördelning på delområden ............. 8.7.4.1 Demografiska förutsättningar ........ 8.7.4.2 Geografiska förutsättningar ......... 8.7.4.3 Glesbygd och mindre orter ......... 8.7.4.4 Ytterligare förutsättning vid fördelning på del- områden .....................

199 201 203 204 204 205 207

209

214

219 219 220 220 220 221 222

223

225 227

227

229 229 234 235 236 237 238 238

238 241 242 242 243 244

8.7.4.5 Indelning av kommuneni delområden 8.7.4.6 Bamantal för olika organisationsformer 8.7.5 Erforderliga resurser ................ 8.7.5.1 Personal .................. 8.7.5.2 Lokaler och andra fysiska anordningar . 8.7.5.3 Anslag till föreningsverksamhet ....... 8.7.5.4 Kostnadsberäkning ............. 8.7.6 Beslutsprocess ................... 8.8 Plantekniska åtgärder ................... 8.8.1 Fritidsplan ..................... 8.8.2 Förvärvsfrekvensprognoser för riket ......... 8.8.3 Föreskrifter för planering .............. 8.9 Sammanfattning .....................

Bilaga 8.1 Metoder för beräkningar av behovet av fritidshemsverk- samhet ...................... Bilaga 8.2 Behov av fritidshem i Farsta. Ett räkneexempel Bilaga 8.3 Skolor och fritidsverksamhet i Säters kommun Bilaga 8.4 Beräkning av behovet av platser i fritidshem i Halm- stads kommun ..................

Kapitel 9 Fritidsverksamhetens utbyggnad och personal- behov ............................. 9.1 Inledning ........................ 9.2 Fritidshemsverksamhetens utbyggnad åren 1968—1973 9.3 Fritidshemsverksamhetens utbyggnad åren 1974—1980 . . 9.3.1 Behovet av fritidshemsverksamhet år 1980 ...... 9.3.2 Olika utbyggnadsaltemativ ............. 9.4 Beräknat personalbehov för fritidshem år 1980 ....... 9.5 Beräknat personalbehov för förskolan år 1980 ....... 9.6 Personaltillgången år 1973—1980 för förskolans och fritids- hemmens behov ..................... 9.7 Jämförelse mellan personalbehov och personaltillgång 9.7.1 Personalbehov och personaltillgång för förskolan är 1980 ....................... 9.7.2 Personalbehov och personaltillgång för fritidshemmen år 1980 ....................... 9.8 Preliminär uppskattning av de erforderliga utbildningsinsatser- nas storlek ........................ 9.9 Förslag till åtgärder .................... 9.9.1 Förslag till temporära utbildningsåtgärder ...... 9.10 Sammanfattning ...... _ ..............

Bilaga 9.1 Metod för beräkning av utbyggnadsbehovet för fritids- hemsverksamheten ................ Bilaga 9.2 Personal i primärkommunal verksamhet 1971 och 1973 Bilaga 9.3 Utbildningsbakgrund hos primärkommunalt anställd personal .....................

245 246 248 248 249 249 250 250 251 251 251 251 252

254 257 260

265

270 270 270 272 272 273 274 276

277 280

280 281 282 283

284 288

290 293

Bilaga 9.4 Antal utbildade 1973—1980 ............ 1. Utbildning av barnskötare ........... 1.1 Utbildning av barnskötare på gymnasieskolans vårdlinje ................... 1.2 Utbildning av barnskötare i gymnasieskolans spe- cialkurser ................ 1.3 Arbetsmarknadsutbildning av barnskötare . 2. Utbildning av förskollärare ........... 3. Utbildning av fritidspedagoger ......... 4. Utbildning av ungdomsledare och fritidsledare 5. Årligt personaltillskott (brutto) 1973—1980 Bilaga 9. 5 Yrkes- och vidareutbildningsplaner hos olika personal-

grupper ...................... 1 . Barnskötare .................

1.1 Barnstugeutredningens enkätundersökning, vård- linjens åk 2, gren för barna— och ungdomsvård 1.2 Stockholms läns landstings enkätundersökning rö- rande förvärvsarbets— och vidareutbildningsplaner hos elever på gymnasieskolans vårdlinje ..... 1.3 Barnstugeutredningens enkätundersökning (barn- skötare i gymnasieskolans specialkurser och i arbetsmarknadsutbildning) ........... 1.4 Sammanfattning och slutsatser av bamstugeutred- ningens och Stockholms läns landstings enkätun- dersökningar .................

2. Fritidspedagoger ............... 3. Ungdomsledare och fritidsledare ........

4. Förskollärare .............. . . Bilaga 9.6 Förvärvsfrekvens bland utbildad personal ......

1 . Förskollärare ..............

2. Barnskötare och fritidspedagoger ........

3. Ungdomsledare och fritidsledare ........

Bilaga 9.7 Kommunalt anställda dagbarnvårdare 1 oktober 1973 .................. . . . Bilaga 9.8 Beräkningsmodell för tillgång på personal 1973—1980 .................

Kapitel 10 Lokaler för det utvidgade fritidshemmet och för allmän fritidsverksamhet ................... 10.1 Allmänt ........................ 10.2 Verksamhetsgrenar ................... 10.3 Alternativa lösningar av lokalfrågan ............ 10.4 Lokaler för hemvist inom det utvidgade fritidshemmet

10.4.1 Lokalbehov för hemvist i det utvidgade fritidshemmet

10.4.2 Hemvist i det utvidgade fritidshemmet i andra lokaler än i anslutning till skolan ............. 10.4.3 Dagsrytmen i det utvidgade fritidshemmet i skolan

303 304

309

310

312

313 314 314 314 316 316 316 316

317

322

324 324 324 325 325 326

327 327

10.5 Lokaler för allmän fritidsverksamhetiskolans lokaler . . . 10.5.1 Allrum ..................... 10.5.2 Skolans ordinarie utrymmen, tillgängliga för fritids-

verksamhet ...................

10.6 Sambandet mellan lokalerna ...............

10.7 Allmän fritidsverksamhet i lokaler utanför skolan ..... 10.7.1 Dimensionering av lokaler för allmän fritidsverksam-

het utanför skolan ................ 10.7.2 Räkneexempel för dimensionering av lokalbehovet för regelbunden gruppverksamhet ............ 10.7.3 Föreningslokaler ................. 10.7.4 Idrottslokaler ..................

10.8 Sammanfattning ....................

Bilaga 10.1 Exempel på utvidgat fritidshem, lokalmässigt inte- grerat i skolan ................. Bilaga 10.2 Utvidgat fritidshem, lokalmässigt integrerat i fritids- gård ..................... Bilaga 10.3 Fritidslokaler i högstadieskola .........

Kapitel 1 1 K ostnadsberå'kningar för det utvidgade fritidshemmet 1 1.1 Syftet med beräkningarna ................ 1 1.1.1 Förutsättningar för beräkningarna ......... 1 1.2 Några olika kostnadsbegrepp ............... 11.3 Kommunal bruttokostnad för ett fritidshem med traditionell organisation ...................... 1 1.4 Kommunal bruttokostnad för familjedaghem ....... 1 1.5 Andra former av fritidshem ............... 11.5.1 Smågruppshem med 8—12 barn .......... 11.5.2 Vidgad syskongrupp 2,5 —9 år med 20 barn ..... 11.6 Bruttokostnad för det utvidgade fritidshemmet ...... 11.7 Jämförelse av kostnaderna/inskrivet barn för olika typer av fritidshem ....................... 1 1.8 Kommunala intäkter för fritidshem ............ 11.8.1 Föräldraavgifter 11.8.2 Statsbidrag ................... 11.8.3 lndirekta intäkter för kommunen vid förändrad för- värvsfrekvens bland föräldrarna .......... 1 1.9 Exempel på bruttokostnad för fritidsgårdar ........ 1 1.9.1 Kvartersgården Kojan, Halmstad ......... 1 1.9.2 Fritidsgården Hyddan, Halmstad ......... 11.9.3 Guldkullen, Västerås ............... 1 1.10 Totalkostnaden för Sveriges kommuner år 1980 för de utvidgade fritidshemmen ................ 11.11 Sammanfattning ....................

Bilaga 11.1 Fritidshem, kostnadsslagssammanställning budget 1973 i Huddinge kommun ................

330 333 335

336

336 337 337 338

339

348 350

352 352 352 353

353 355 356 356 356 357

358 359 359 359

360 361 361 362 363

364 364

Kapitel 12 Statsbidragsfrågor ................. 12.1 Samhällets stöd till föreningslivets lokala barn- och ungdoms-

verksamhet ...................... 12.1.1 Nuvarande bidragsbestämmelser ......... . 12.1.2 Principer för samhällets stöd till barn- och ungdoms-

verksamhet .................. . 12.1.3 Förslag till statligt stöd till lokal barn- och ungdoms-

verksamhet på fritidsområdet .......... . 12.1.4 Kommunalt bidrag till ungdomsorganisationernas lo- kala verksamhet . . . . ............. 12.1.5 Stöd till riksorganisationerna ...........

12.2 Statsbidrag till fritidshemmens heldagsomsorg ...... 12.2.1 Nuvarande statsbidragsbestämmelser ....... 12.2.2 Förslag om ändrad konstruktion av driftbidrag till fritidshem .................... 12.2.3 Förslag om principer för anordningsbidrag till fram-

tida fritidshem ................. 12.3 Sammanfattning ....................

Kapitel 13 Förslag till lagstiftning .............

Särskilt yttrande av ledamoten C.—E. Sandblad .........

Bilagor efter text

1 Utredningens direktiv ..................

2 Psykologisk-pedagogisk bakgrund avseende åldrarna ca 7— ca 12 år av J an Hallendorff ...................

3 Samhällets ansvar och åtaganden för barns och ungdoms fritid — kortfattad bakgrunds— och nulägesbeskrivning ........ 4 Skolbarns fritidssituation referat av några undersökningar

367 368

369 369 371 372 374 374 374

375 376

378

382

385

392

432

Sammanfattning

Barnstugeutredningen lägger i betänkandet BARNS FRITID fram övervä- ganden och förslag om samhällets omsorg om barn i skolåldern. Förslagen tar främst sikte på åldrarna 7—12 år:

Barnomsorg i form av fritidshems- och allmän fritidsverksamhet skall kunna tillgodose följande behov: Heldagsomsorg för de barn vilkas föräldrar förvärvsarbetar eller studerar Heldagsomsorg för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans Allmän fritidsverksamhet för alla barn. Utredningen föreslår ett pedagogiskt program som syftar till att på olika sätt främja barnens självständighet, intellektuella och sociala utveckling i samspel mellan barn och vuxna. Samhället bör fungera som en öppen barnmiljö med rika tillfällen för barnen att orientera sig i vuxenvärlden. Särskilt angelägen är direktkontakten med arbetslivet. Barnen själva måste aktivt få medverka i att utforma den fysiska miljön och innehållet i fritidsverksamheten. Barn och vuxna utgör tillsammans ett arbetslag för fritid. En snabb utbyggnad av barnomsorgen genom fritidshem i olika former är en viktig jämlikhetsfråga och bör ges hög prioritet. För närvarande kan ca 15 000 barn beredas plats i fritidshem och ca 12000 i familjedaghem. Enligt utredningens beräkningar skulle minst 175 000 barn ha behövt plats är 1972. Med nuvarande utbyggnadstakt, dvs. 3 700 platser/år, kan ca 41 000 barn erbjudas omsorg i fritidshem år 1980 (28 % behovstäckning). För 50 % behovstäckning krävs ca 80 000 platser är 1980, dvs. en ökning med mer än 9 000 platser/år. Bl. a. mot denna bakgrund föreslår utredningen en ny form av fritidsverksamhet, det utvidgade fritidshemmet, där hemvistrum för de inskrivna barnens behov kombineras med utrymmen för en öppen fritidsverksamhet för både inskrivna barn och andra barn i bostadsom- rådet. Olika modeller för utvidgade fritidshem bör prövas. Viktigt är att samordna bostadsområdets alla resurser för fritid med det utvidgade fritidshemmets verksamhet. Utredningen föreslår att som en basmodell prövas att till låg— och mellanstadieskolorna i bostadsområdena lokalmässigt anknyta hemvist

för de barn som behöver heldagsomsorg p. g. a. föräldrarnas förvärvsar- bete/studier eller p. g. a. särskilda behov av stöd och stimulans. Samtidigt blir skolans lokaler centrum för den allmänna fritidsverk- samheten, ett öppet hus, för alla barn i bostadsområdet. Utöver hemvistrummen bör inrättas allrum i anslutning till dessa som en träffpunkt för barnen. Skolans liksom övriga lokalresurser bör utnytt- jas för de boende i bostadsområdet, för föreningsliv m.m., i en öppethusverksamhet. Utredningen föreslår att den verksamhet som barn och ungdomar själva kan ansvara för prioriteras i den allmänna fritidsverksamheten. Olika exempel på och förslag till modeller ges för föreningsburna aktiviteter för 7—12-åringar. Föreningslivets engagemang och medver- kan är en förutsättning för och ett komplement till det utvidgade fritidshemmets verksamhet. Ökat stöd föreslås till föreningslivet i form av ekonomiska, lokalmässiga och utbildningsmässiga resurser. Ett ökat samrådsförfarande med föreningslivet bör ske ikommunerna. Före- ningslivet bör ges möjligheter att medverka i planeringsarbetet. Barn med särskilda behov bör integreras i alla former av fri- tidsverksamhet. För att spåra behov bland barn i skolåldern föreslås en uppsökande verksamhet. Försök bör göras med en nybörjarinskrivning i samarbete mellan sociala organ skola fritid på våren före skolstarten i syfte att erbjuda fritidsverksamhet och övrig fritidsverk- samhet samt andra former av social service till alla barn och föräldrar, med särskild hänsyn till barn med särskilda behov p.g.a. olika handikapp. Utredningen föreslår att varje kommun skall upprätta en fritidsplan för barn och ungdom som en del av kommunens totala verksamhetsplane- ring. Fritidsplanen skall avse en femårsperiod. I samband med bostadsbyggnadsprogrammen skall kommunen redovisa behovet av platser i fritidshem, utbyggnadsmål och hur detta skall konkretiserasi form av nya fritidshem i de olika bostadsområdena. Fritidsplanen skall redovisas till socialstyrelsen Utredningen föreslår att särskilda planeringsgrupper tillskapas inom kommunernas olika delområden samt en programgrupp för barn och ungdom för hela kommunen med rådgivande karaktär i fråga om planering av fritidsresurser för barn och ungdom. Det nuvarande driftbidraget till fritidshem föreslås utgå per inskrivet barn i stället för per plats. Överinskrivning bör slopas. Hemvist i anslutning till skola bör få anordningsbidrag på samma sätt som skollokaler. Hemvist som anknyter till förskola eller byggs fristående bör få anordningsbidrag enligt nu gällande regler.

Utredningen föreslår ett statligt stimulansbidrag till föreningslivet i kommunen med 50 kr. per år och barn i åldrarna 7—11 år. Bidraget föreslås utbetalas till kommunen för att disponeras till föreningslivets verksamhet bland barn i dessa åldrar. Ökat stöd föreslås även till barn- och ungdomsorganisationernas centrala verksamhet.

Mot bakgrund av det stora behovet av fritidsverksamhet och den personaltillgång som utredningen redovisar fram till år 1980 föreslår utredningen extra, temporära utbildningsinsatser.

0 Ett oförändrat förvaltningsansvar föreslås för fritidshemsverksamheten med barnavårdsnämnd (social centralnämnd, fritidsnämnd eller andra liknande instanser) som ytterst ansvarig. . Utredningen föreslår att en lagregel bör införas i barnavårdslagen om kommunernas skyldigheter när det gäller åtgärder för barns fritidsverk- samhet. Tillägg bör införasi 1 kap. 5 3 och avse fritidshemsverksamhet för barn med särskilda behov och barn med förvärvsarbetande/stude— rande föräldrar samt fritidsplan för barn och ungdom.

De huvudförslag som utredningen redovisat ovan behandlas inom fyra olika problemområden:

Först behandlas de frågor som gäller mål och innehåll för en fritidspedagogisk verksamhet för barn i 7—12-årsåldern (kap. 1—3).

Därefter diskuteras heldagsomsorgen för de yngsta skolbarnen med förvärvsarbetande/studerande föräldrar samt för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans genom fritidshemsverksamhet. I kap. 4 skisserar utredningen olika organisationsmodeller för en framtida fritidshemsverksamhet. Nära kopplat till detta kapitel är kap. 6, som diskuterar uppsökande verksamhet för främst de yngre skolbarnen med särskilda behov. 1 kap. 7 tas fritidshemmens inre verksamhet upp, såsom arbetslagsprincipen, personalsammansättning och personalbehov i övrigt. I detta kapitel diskuteras också förvaltningsansvaret för fritidshemsverk- samheten. 1 kap. 10 med bilagor ger utredningen synpunkter på lokalpro- gram och funktioner samt skisserar bl. a. modeller för ett sambruk mellan fritidshem och skolan och övriga lokaler för fritidsverksamhet i barnens närmiljö. Kostnadsaspekter på fritidshemsverksamheten tas upp i kap. 11, statsbidragsfrågor 1 kap. 12. Utbyggnadsbehov, personaltillgång samt förslag till extraordinära utbildningsinsatser fram till år 1980 för fritidshemsverksamheten diskuteras 1 kap. 9 och belyses i bilagor efter text. Slutligen föreslås lagfästning för att tillförsäkra barn med behov av heldagsomsorg fritidshemsverksamhet (kap. 13).

Nästa problemområde rör möjligheterna till en allmän fritidsverksam- het för alla barn i åldrarna 7—12 år. Utredningen betonar särskilt föreningslivets förutsättningar att engagera sig i denna verksamhet. 1 kap. 5 diskuteras utifrån gjorda erfarenheter i socialstyrelsens försöksverksam- het med föreningsburna barnverksamheter fritidsverksamhetens utform- ning, behov av ledare, lokaler och ledarutbildning. Statsbidrag till föreningsverksamheter för barn i dessa åldrar föreslås i kap. 12. Vikten av att föreningslivet ges goda möjligheter att aktivt delta i kommunens planering för barns och ungdoms fritid betonas 1 kap. 8.

Det fjärde problemområdet berör samverkan och samarbete kring barns fritid. Det gäller dels samarbetet i den dagliga verksamheten i barnens närmiljö. Utredningen inventerar därvid de personella resurser som kan finnas inom LM—skolans upptagningsområde (kap. 7). Dels gäller det samarbetet och samplaneringen på ett övergripande plan inom kommu- nen. Utredningen diskuterar olika samarbets- och samrådsförfaranden i planeringsarbetet 1 kap. 8. Detta kapitel innehåller också planeringsmeto— dik för en fritidsplan för barn och ungdom som en del av kommunens totala planering av sina resurser.

I bilagor efter text tecknar utredningen dels en utvecklingsbeskrivning för barn i åldrarna ca 7—12 år (bil. 2), dels ger utredningen en nulägesöversikt över samhällets ansvar och åtaganden för barns och ungdomars fritid (bil. 3). Slutligen refererar utredningen några Stickprovs- undersökningar av hur barnomsorgen fungerar i några av landets kommuner (bil. 4).

Fritidsverksamhetens mål och innehåll

Utredningens målskrivningar och förslag till pedagogiskt och organisato- riskt program bygger på en helhetssyn på individ, grupp och samhälle, där samspelet är väsentligt. De har förankring i ett dialogpedagogiskt synsätt och relateras till utvecklingen hos barn i ifrågavarande åldrar. De anknyter genomgående till fakta som föreligger om samhällets sociologis- ka struktur och de socialpsykologiska aspekter som aktuell forskning bidrar med:

. Anordningar och åtgärder för barns och ungdoms fritidsförhållanden är av betydelse dels för att tillgodose barns och ungdoms behov, dels för att hjälpa föräldrar med omsorg om barnen och ungdomarna under fritid. . Alla barn behöver fasta vuxenkontakter. Ett speciellt behov av omsorg har de barn vilkas föräldrar förvärvsarbetar/studerar. En väl utbyggd familjeservice med bl. a. heldagsomsorg för dessa barn är ett nödvän- digt komplement till familjen. . Barn som av fysiska, psykiska, känslomässiga, språkliga eller andra skäl är i behov av särskild omsorg, stöd och stimulans, bör i olika fritidsverksamheter ges omsorg och tillfälle till aktiviteter och samvaro med andra barn. . Bam från olika boendemiljöer, t. ex. glesbygd och tätort, har olika behov av omsorg under fritid. Det är betydelsefullt, att anordningar och åtgärder anpassas till de skilda behoven. . Den personella och den materiella miljön bör utformas så att bästa möjliga förutsättningar ges för att främja barns utveckling till att från en grund av självständighet utveckla respekt för andras uppfattningar. Miljön kan främja förmågan till samspel med andra och ge möjligheter till omvärldsorientering. . Barnens eget samspel och deras samspel med vuxna liksom att de vuxna fungerar i en dialog med barnen är väsentligt. Fritidsverksarn- heten bör totalt kunna ställa upp med vuxenresurser i en omfattning som gör det möjligt att tillgodose barnens behov. Detta kräver bl.a. ökad kapacitet inom utbildningar för detta område. Nya utbildnings- vägar bör prövas för personer med utbildning för och erfarenhet av andra pedagogiska områden. Personer med utbildning/yrkeserfarenhet av annat slag bör ges möjlighet till för dem avpassad utbildning. Fortbildning för dem som arbetar i olika fritidsverksamheter bör anordnas. . Ett samarbete omkring barnets totala situation är nödvändigt. Omsor-

gen om barns fritid är ett gemensamt ansvar för föräldrar, fritidshem- mens personal, fritids— och ungdomsledare, lärare och övrig personal i skolan samt andra vuxna med kontakter med barn.

0 En omfattande utbyggnad av fritidsverksamhet för barn, dess organisa- tion och integrerade arbetssätt är i hög grad beroende av en nära samverkan mellan föräldrar och dem som på olika sätt har uppgifter inom fritidsverksamhet liksom av att samhällets skilda resurser kan samordnas.

Fritidshems- och fritidsverksamheten skall sammanfattningsvis svara upp mot följande behov:

. Heldagsomsorg för de barn vilkas föräldrar förvärvsarbetar/studerar. . Heldagsomsorg för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans.

. Allmän fritidsverksamhet för alla barn.

Dialogpedagogik och dialogpedagogisk planering

Utvecklingsperioden ca 7—ca 12 år innebär en vidareutveckling från förskolåldern i olika avseenden med väsentligen andra karakteristika. Ju mer barnet tillväxer i självständighet,ju mer ökar det sina kamratkontak- ter. Kamratgruppen blir under dessa år ett centrum för social fostran. Den har stor betydelse bl. a. för barnets självvärdering och som stimulans till intressen och kunskaper.

Det är viktigt att barnet får uppleva vuxna som kamrater, som har hunnit längre i sin utveckling och därför tål att stängas mot. En förutsättning för att en verklig dialog skall kunna äga rum är att den vuxne accepterar och respekterar barnets åsikter och känslor. Utredning- en diskuterar och exemplifierar de möjligheter fritidsmiljöerna har att i samspel mellan barn och vuxna på olika sätt utveckla barns självständighet, intellektuella och sociala förmåga. Dessutom betonas vikten av att barn med särskilda behov och andra barn är tillsammans, upplever varandras likheter och olikheter samt har tillfällen till gemen- samma upplevelser.

En öppen barnmiljö

Barn vistas i olika miljöer och upplever större eller mindre känsla av tillhörighet till dessa. Hemmet, kamraterna, bostadsområdet, förenings- livet, bibliotek, skola, fritidshem, fritidsgårdar samt andra fritidsverksam- heter ingår i helheten. Medvetenhet om barnets helhetssituation och dess olika delar är viktig. Innehållet i sociala relationer har avgörande betydelse för utvecklingen av barnets framtida relationer till omvärlden. Det är betydelsefullt att olika verksamheter för barn präglas av en öppen kommunikation med samhället. Barnet bör få rika tillfällen att uppleva olika samhällsfunktioner och processer. De vuxnas insikt om att barnen sj älva måste upptäcka sin egen värld är väsentlig.

Utgångspunkter för fritidsverksamhetens innehåll och former måste

vara en öppen barnmiljö, en miljö där man ger barnen rika tillfällen till att orientera sig i vuxenvärlden. Utredningen betonar särskilt det nödvändiga i att finna vägar för direktkontakter mellan arbetslivet och barnens olika pedagogiska miljöer skola—fritidshem, föreningsliv och andra fritidsverksamheter.

En andra viktig utgångspunkt i alla former av fritidsverksamhet för barn och ungdomar är att barnen själva i ökad utsträckning skall aktivt få medverka i utformningen av såväl den fysiska miljön som det verksam- hetsmässiga innehållet och därmed definiera sin egen omvärld. Vuxna med olika erfarenheter bör i samspel med barnen utforma en miljö som har som utgångspunkt att tillgodose barnens behov.

En aktiv utemiljö

Utredningen betonar utomhusmiljöns stora betydelse. I olika utomhus- miljöer bör erbjudas möjlighet till konstruktiv och skapande lek. Genomtänkta och välarrangerade utelekplatser kan behöva kompletteras med områden, där barnen själva tillsammans med vuxna bygger upp sin miljö och i fortsatt samverkan konstruerar, bygger vidare och upplever samband.

Barn med särskilda behov

De barn, som av fysiska och psykiska skäl vissa delar av dagen eller vissa dagar i veckan vistas i olika institutions— och skolmiljöer för barn med särskilda behov, behöver få del av kamratskap och känna samhörighet med andra i fritidshem, i föreningar och klubbar.

1 samverkan med skolans elevvård och social uppsökande barnavård bör fritidshemmets och föreningslivets samlade resurser användas för alla barn med behov av särskild omsorg.

Fritidsmiljön kan på många sätt främja invandrarbarnets språkutveck- ling och allmänna utveckling.

Samspel mellan människorna i fritidsmiljön

Varje barn har, när det kommer till fritidsmiljön, erfarenheter och förutsättningar att bygga vidare på. De vuxnas samarbete med barnen är en grundförutsättning för miljöns anpassning till varje barns behov.

Med en genomförd samverkan mellan föräldrar, fritidshemmets och skolans personal omkring barnets totala situation kan mycket positivt utvinnas. Den innebär att man ömsesidigt stödjer och kompletterar varandra. Om ett led inte fungerar, behöver detta inte medföra att barnet far illa.

Eftersom den vuxne är en imitationsmodell för barnet blir de vuxnas förmåga till inbördes samverkan viktig. I fritidsmiljön bör arbetet utformas så att de vuxna tillsammans utgör ett arbetslag. Principen för arbetslaget skall vara att de vuxna och barnen gemensamt diskuterar sig fram till arbets- och ansvarsfördelning i fråga om insatser och praktiska uppgifter inom ramen för verksamheten.

Heldagsomsorgen om de yngre skolbarnen Nuläge

Enligt senast tillgängliga statistik var ca 15 200 barn i åldern 7—14 år inskrivna i fritidshem september 1973 och ca 11 800 i kommunala familjedaghem oktober 1972. Antalet barn i åldern 7—10 år var år 1972 totalt 465 600. Av dessa skulle enligt barnstugeutredningens beräkningar ca 175 000 barn behövt plats i fritidshem eller familjedaghem (kap. 9, s. 290). Ca 2/3 av fritidshemmen finns i Stockholmsområdet. 1 kommuner med ett invånarantal som understiger 10 000 är fritidshem sällsynta.

Det utvidgade fritidshemmet

Barnstugeutredningen har diskuterat olika alternativ för att nå en allsidigare måluppfyllelse för fritidshemmens verksamhet för att vidareut- veckla och fördjupa den inre verksamheten.

Utredningen ser då den verksamhet som dagens fritidshem erbjuder som en möjlig verksamhet bland flera andra i framtiden. Det faktum att fritidshemmen i dag när så få lågstadiebarn gör att man också måste överväga om de resursinsatser som görs för dagens institutioner kan omfördelas och tillsammans med nya resurser skapa förutsättningar för fritidsverksamhet för många fler barn. Andra former för fritidshem än de som nu finns skulle kunna prövas och flera vuxna knytas till verksam- heten.

Fritidshemmets funktioner skulle kunna differentieras inom ramen för ett utvidgat fritidshem. De bärande idéerna i förslagen om förskolan med hemvistrum och aktivitetsområden för barnen skulle kunna vidareut- vecklas och anpassas till fritidshemsverksamheten. De barn som är inskrivna i fritidshemmet skulle då ha sina egna lokaler, hemvist, med personal som är den för gruppen sammanhållande faktorn. Fritidshem- mets hemvist skulle främst stå för omsorgs— och kontaktfunktionerna. Övriga funktioner kunde i större usträckning fyllas utanför hemvisten i aktivitetsområden i olika former. Miljön i hela bostadsområdet skulle då kunna fungera som aktivitetsområde.

Barnstugeutredningen föreslår, att kommunerna som en basmodell för den framtida fritidsverksamheten prövar att till bostadsområ- denas låg— och mellanstadieskolor, lokalmässigt anknyta hemvist för de barn som behöver fritidshemmets heldagsomsorg. Samtidigt bör skolloka- lerna göras till ett centrum för den allmänna fritidsverksamheten för alla låg- och mellanstadiebarn i bostadsområdet, en kärna i ett öppethus, som består av alla LM-områdets aktivitetsområden för barn och vuxna.

Ett utvidgat fritidshem inom skolans lokaler innebär dels att hemvist finns för en grupp fast inskrivna barn i lågstadieåldrarna och för vissa barn i mellanstadieåldrarna, dels att tillgängliga aktivitetsområden i skolan i anslutning till hemvisten skall vara öppna också för barn som inte är inskrivna, i ett öppethus.

Utöver det utvidgade fritidshemmets öppna hus i skolan tillkommer de

aktivitetsområden/verksamheter som bedrivs i bostadsområdet, som också är att se som delar av det öppna huset. Aktivitetsutbudet för fritid skall huvudsakligen finnas utanför hemvist- rummen, i öppethus, och erbjudas alla barn: i skolans allrum, i verkstäder, klassrum och övriga lokaler samt utomhus, i föreningslivets verksamheter i närliggande fritidsgårds- eller kvartersgårdsverksamhet.

Integration mellan hemvist och öppethus har enligt utredningens mening väsentliga fördelar för barnen bl. a. genom minskad isolering, breddade aktivitetsformer, större hänsynstagande till barnens skiftande behov etc. Samtidigt bör man vara uppmärksam på att problem kan uppstå till följd av att barnen i viss mening deltar i verksamheten på olika villkor, genom att endast en del är inskrivna i hemvisten.

Formerna för det utvidgade fritidshemmet bör utprövas i en omfattan- de försöksverksamhet.

Fritidshem av olika modeller behövs som komplement

Utredningen beskriver flera olika organisationsmodeller för fritidshem. Dessa tar alla sikte på att vidga det traditionella fritidshemmet genom att på olika sätt ge tillgång till öppen verksamhet, 5. k. öppethus, parallellt med att det genom hemvist även skall tillgodose barnens behov av avskildhet och lugn. Utbyggnaden kan beräknas ske efter varierande modeller, anpassade till kommunernas olika karaktär och lokalmässiga förutsättningar rn. m.

I ett LM-område där man väljer att inrätta ett utvidgat fritidshemi skolan bör sålunda andra kompletterande fritidshemsformer finnas. Vissa lågstadiebarn kommer att ha sitt hemvist i daghemmet, andra i ett smågruppshem eller friliggande fritidshem i skiftande kombinationer alltefter barns och föräldrars behov.

Det utvidgade fritidshemmet i LM-skolan bör i framtiden kunna utvecklas till den kvantitativt mest omfattande fritidshemstypen. Detta innebär inte att andra fritidshemsmodeller skulle bli mindre värdefulla. I sin exemplifiering har bamstugeutredningen utgått från en LM-skola med 200—250 barn, vilken storlek numera torde vara mera allmänt före- kommande. Särskilt i områden med större LM-skolor blir det angeläget att inrätta kompletterande institutioner i andra delar av bostadsområdet för att åstadkomma en så långt möjligt mjuk och överblickbar miljö för barnen. Barnstugeutredningen förutsätter att man vid utformande av framtida skolbyggen så långt möjligt beaktar behovet av relativt små enheter för de yngsta barnen.

Även i fråga om öppethusaktiviteterna gäller vad som ovan sagts om att tillgodose varierande intressen. Öppethus föreslås vanligen ha LM-sko- la som kärna.

Utredningen redovisar i ett särskilt kapitel (11) kostnadsberäkningar för olika fritidshemsmodeller.

Utredningen föreslår ett oförändrat förvaltningsansvar för fritidshems- verksamheten med barnavårdsnämnd (social centralnämnd, fritidsnämnd eller andra liknande instanser) som ytterst ansvarig. Utredningen betonar

__)».

vikten av ett samarbete mellan de berörda instanserna vilket är en skyldighet enligt BvL 9 5 och Skolst. 2 kap. Formerna för samarbetet kan vara olika beroende på skiftande lokala förutsättningar i organisa- tion, resurser m. m.

Lokalprogram

Utredningen föreslår att fritidsverksamheten i många fall i den fortsatta utbyggnaden lokalmässigt samordnas med skolan. Detsamma gäller vissa delar av den allmänna fritidsverksamheten.

De lokaler som rekommenderas för denna organisationsmodell bygger på följande principer:

De inskrivna barnen har egna hemvistutrymmen. Hemvistets viktigaste funktion är att ge de inskrivna barnen en avskild miljö och bör organiseras så att det ger möjlighet bl. a. till vila, avkoppling, måltider och nära vuxenkontakt. Ett hemvist i en skola fordrar mindre lokalyta än ett traditionellt fritidshem. Lokalbehovet för ett hemvist torde uppgå till 5,5—7,0 kvm. brutto/inskrivet barn. Allrummets viktigaste funktion är att vara centrum för öppethusverksamheten/den allmänna fritidsverksam- heten, en träffpunkt inom skolans lokaler. Allrummets yta bör vara minst 0,2 kvm/barn i skolan, dock minst 20 kvm. Det skall stå öppet hela dagen både för de inskrivna barnen och i princip för samtliga lågstadie- och mellanstadiebarn i skolan. I allrummet skall barnen kunna träffa kamrater, titta in och se ”vad som händer”, studera anslagstavlan med veckans program, läsa, spela spel osv., samt genom de vuxnas försorg få kontakt med LM-områdets olika gruppverksamheter inom och utanför det utvidgade fritidshemmet.

Utredningens förslag till organisation av fritidshemsverksamheten förutsätter att skolans "tillgängliga elevutrymmen kan disponeras. En del lokaler måste då schemaläggas för fritidsverksamhet.

En förutsättning för att det utvidgade fritidshemmets öppethusverk- samhet skall fungera väl är att övriga fritidslokaler och utomhusanlägg— ningar inom LM-området finns att tillgå samt att de står öppna för alla barn inom skol- och bostadsområdet.

Hyrda lokaler kan ge ungefär samma för- och nackdelar som specialbyggda lokaler. Hyrda lokaler ger emellertid ökad flexibilitet för att klara tillfälliga toppar i belastningen, vilka inträffar som en följd av utbyggnadstakt och ålderssammansättning inom det område, som betjä- nas.

Samhällets stöd till fritidshemsverksamheten

Utredningens förslag om det utvidgade fritidshemmet med en kombina- tion avi hemvist inskrivna bam och barn som deltar i en öppethusverk- samhet inom fritidshemmets ram förutsätter en revidering av formerna för nuvarande statliga bidrag till drift och anordnande av fritidshem. Utredningen föreslår att driftbidrag bör utgå per inskrivet barn i fritidshemmens hemvistverksamhet i stället för som f.n. per plats. Med

inskrivet barn avses därvid sådant barn för vilket kommunen, i likhet med vad som gäller för de traditionella fritidshemmen, åtagit sig ett heldagsansvar.

Som villkor för att statsbidrag skall utgå till utvidgade fritidshem föreslås att barn som är inskrivna ihemvist inom samma anläggning skall ha tillgång till vissa lokaler för olika öppethusaktiviteter. Kommunen föreslås i samband med statsbidragsansökan lämna en redogörelse för de öppethusaktiviteter barnen deltar eller kan delta i.

Som krav för erhållande av driftbidrag bör en minimiyta fastställas för hemvistdelen i ett utvidgat fritidshem om 5,5 kvm/inskrivet barn.

I de fall hemvistdelen byggs i anslutning till en LM-skola, bör byggandet av denna få inräknas i bidragsunderlaget för skollokalerna och på så sätt bli bidragsberättigat.

I den mån hemvistdelen anknyts till förskola eller byggs fristående föreslås att de bidragsregler som gäller för traditionella fritidshem tillämpas.

Fritidshemmens inre organisation Olika personalgrupper och deras funktioner i arbetslaget

Fritidshemmets personal tillsammans med föräldrar har viktiga funktio- ner som identifikations- och imitationsobjekt, som normgivare och som stimulansgivare för barnen. Fritidshemmets alla rutinsituationer och aktiviteter ger rika tillfällen till detta. Kamratfunktionen hos de vuxnai förhållande till barnen måste särskilt understrykas. Utredningen vill därför betona att också barnen är medlemmar i fritidshemmets arbetslag och att de bör vara med i planering och beslutsfattande.

Alla vuxna i fritidshemmets arbetslag skall kunna fungera i hemvist- funktionen och i aktivitetsområdenas olika funktioner i öppet- hus, där en sådan verksamhet är knuten till institutionen. De skall kunna skapa förutsättningar för barnen att utveckla sin egenart, sin kreativitet och sina intressen individuth och i barngruppen.

Som en konsekvens av arbetslagsprincipen bör vidare arbetsorganisa- tionen utformas på sådant sätt att all personal skall ha tid att delta i planeringen inom fritidshemmet.

Personalen i arbetslaget har en avgörande betydelse för fritidshems- verksamhetens innehåll och kvalitet. Det är viktigt att personalen har en pedagogisk utbildning som syftar till arbete med barn i fritidshems— och fritidsverksamheter. Utredningen anser att en jämn fördelning mellan dels fritidspedagoger, dels barnskötare och andra personalgrupper som fritids- ledare/ungdomsledare bör eftersträvas i alla fritidshem.

Vid utredningens beräkning av personalbehovet i det utvidgade fritidshemmet tas hänsyn till bl. a. följande faktorer: antal barn, barngruppens sammansättning, antal närvarande barn under olika tider på dagen, fritidshemmets öppethållande, lokalernas rymlighet och dispone- ring, utelekplatsens möjligheter i fritidshemmets närmiljö, bostadsom- rådets totala fritidsmiljö.

Förutom fritidspedagoger, barnskötare, fritidsledare och timanställd personal som slöjdlärare, konsthantverkare, speciallärare, osv. kommer också att ingå lokalvårdare och dessutom i många fritidshem särskild ekonomipersonal i arbetslagen.

Flera mån behövs i fritidshemmens arbetslag

Det föreligger ett stort behov av att få in flera män i arbetslagen, då fritidshemmen, liksom lågstadiet i grundskolan och till största delen också mellanstadiet, till övervägande delen har kvinnlig personal. Utredningen betonar att detta är allvarligt med tanke på att så många barn också i hemmet saknar möjligheter till manlig identifikation. Dessutom fortsätter man att befästa traditionellt könsrollstänkande och könsrollsfördomar hos barnen. Utredningen anser det därför angeläget att pröva olika sätt att få manlig personal till fritidshemmen.

Personalbehov och personaltillgång för fritidshemsverksamheten

Utredningen redovisar olika utbyggnadsalternativ för det utvidgade fritidshemmet samt det behov av personal som föreligger fram till år 1980. Dessutom redovisas med hänvisning till bamstugeutredningens tidigare avgivna betänkande ”Förskolan” det behov av förskollärare och barnskötare som föreligger vid alternativ utbyggnad av förskolverksam- heten fram till år 1980. Vid beräkning av tillskott på barnskötare, förskollärare, fritidspedagoger samt ungdomsledare/fritidsledare kan konstateras att stort behov av ökade utbildningsinsatser föreligger fram till år 1980.

Utbildning av ovan nämnda personalgrupper bör på längre sikt ställasi relation till förskolans och fritidshemmens utbyggnad och dess behov av personal.

Utredningen föreslår därför att skolöverstyrelsen i samarbete med socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och berörda fackliga organisationer på grundval av beslutad och planerad utbildningsdimensionering utarbetar en tillskottsprognos gällande utbild- ning av dagbarnvårdare/barnvårdare, barnskötare, förskollärare, fritids- pedagoger samt ungdomsledare/fritidsledare. För att förverkliga redovisa- de utbyggnadsalternativ fram till år 1980 krävs att berörda myndigheter vidtar åtgärder för att lösa personalfrågan dels genom ökad kapacitet inom befintliga utbildningar dels genom nedan föreslagna extraordinära insatser:

. Att de två specialkurserna för utbildning av barnskötare inom gymnasieskolan under en övergångsperiod bibehålls med det antal intagningsplatser som för närvarande gäller och att studieplanerna för nämnda utbildningar innehållsmässigt förändras. . Att kapaciteten för arbetsmarknadsutbildning till barnskötare ökas. . Att överväganden görs om grundkurs i vård av psykiskt utveck- lingsstörda kan ges en inriktning på förskolbarn med särskilda behov.

. Att yrkesverksamma dagbarnvårdare/barnvårdare och andra personer som i sin utbildning har viss barninriktning vidareutbildas. . Att utbildning av dagbarnvårdare/barnvårdare anordnas i en om- fattning som svarar mot konstaterat behov. Utbildningen bör förändras på sådant sätt att den svarar mot verksamhetens utformning och innehåll. . Att arbetslösa låg- och mellanstadielärare ges möjlighet till vidareut- bildning till förskollärare och fritidspedagog. . Att yngre och äldre arbetslösa män ges arbetsmarknadsutbildning för arbete bland barn och ungdom. . Att anställd personal inom förskola och fritidshem som saknar relevant utbildning ges sådan utbildning som svarar mot verksamhetens innehåll. . Att skolöverstyrelsen överväger vilka extraordinära insatser som behöver vidtas för att lösa frågan om tillgång och behov av lärare för ovan nämnda personalutbildningar samt att dessa lärare ges tillräcklig och kontinuerlig fortbildning.

Uppsökande verksamhet

Den av utredningen tidigare föreslagna uppsökande verksamheten för förskolbarn med särskilda behov av stöd och omsorg bör byggas ut till att omfatta också barn i skolåldern. Utredningen föreslår därför en vidgad sådan uppsökande verksamhet i en direkt samverkan med skolan, främst för barn i de lägre skolåldrarna (7—12-åringar). Den bör i princip kunna nå alla skolbarn och deras föräldrar i kommunen, om varje enskilt barn skall kunna få det stöd och stimulans och den sociala service barnet och dess familj behöver. Särskilt viktigt är att den uppsökande verksamheten när alla barn/ungdomar med behov av särskild omsorg.

Utredningen föreslår att en nybörjarinskrivning inklusive hälsounder- sökning genomförs på våren före barnets skolstart genom en direkt samverkan mellan skolan, hälsovården, fritidsverksamheten och de sociala organen bl. a. i syfte att kartlägga de behov av hemvist och allmänna fritidsverksamheter som föreligger.

En uppföljning av nybörjarinskrivningen bör ske under barnets hela grundskoltid. Därvid bör muntlig och skriftlig information om fritids- hemsverksamheten och om den allmänna fritidsverksamheten i bostads— området ges alla familjer.

Under förskolans utbyggnadsskede bör arbetet för förskolbarnen prioriteras varför begränsade insatser kan göras för skolbarnen. På sikt bör socialvårdspersonal (en familjeassistentfunktion), avdelad för förskol- barn och skolbarn med behov av särskild omsorg arbeta inom LM-skolans upptagningsområde.

Barnstugeutredningen föreslår en försöksverksamhet med nybörjarin- skrivning i syfte att genom samverkan sociala organ skola—fritid erbjuda fritidshemsverksamhet och övrig fritidsverksamhet för barn med behov av särskilt stöd och stimulans. Utredningens förslag om en familjeservicecentral innebär samordning

av de resurser som finns på bostadsområdesnivå i en mindre basorganisa- tion där social och medicinsk personal samverkar med personal i förskola, skola och fritidsverksamhet, varigenom man kan lösa olika frågor gemensamt.

Föreningsverksamhet och de yngre skolbarnen

Det organiserade ungdomsarbetet omfattar ett 60-tal riksorganisationer med ca 30 000 lokalavdelningar och ca 2,5 milj. medlemmar i åldern 7—25 år. Inom dessa ungdomsorganisationer finns ca 250 000—300 000 frivilligt arbetande ledare. Enligt tillgängliga uppgifter samlar ungdoms- organisationerna drygt 100 000 ungdomar i åldern 12—25 är varje dag i olika verksamheter. Åldersgruppen under 12 år ärinte medräknad, då inga uppgifter finns om dessa åldersgruppers fritidsaktiviteter.

Utredningen har mot en bakgrundsbeskrivning av folkrörelsernas och ungdomsorganisationernas utveckling samt genom de erfarenheter som framkommit av försöksverksamheter med fritidsverksamheter för barn föreslagit åtgärder som ger föreningslivet ökade möjligheter till verksam- heter bland de yngre skolbarnen.

Utredningen framhåller det angelägna i att föreningslivet ges förutsätt- ningar att vidga och utveckla sina verksamhetsformer och idéer. Vikten av att föreningarna i sitt arbete bibehåller sin profil och egenart betonas. Vidare poängteras önskvärdheten av att barnen redan i skolåldrarna bereds möjligheter till kontakter med föreningslivet. En förutsättning för att föreningslivet skall kunna aktivera 7—12-åringarna är att en stor del av verksamheten förläggs till eftermiddagstid, att den på ett naturligt sätt kan breddas till veckoslutsarrangemang och lägerverksamheter och att den med barnens stigande ålder kan omfatta även kvällsaktiviteter.

Ökat samarbete hem—skola—fritid

Utredningen framhåller vikten av ett ökat samarbete hem—skola—fritid. Föreningslivet bör enligt utredningens mening beredas goda möjligheter till samarbete i fritidshemsverksamheten, i skolans verksamhet ochi den kommunalt anordnade fritidsverksamheten. Det är angeläget att för- eningarna kan arbeta med kontaktskapande och utåtriktade verksamheter. 7—12-åringar känner inte till det fritidsutbud som finns. Flertalet barn skulle sannolikt bli med i en organiserad fritidsverksamhet, om de visste hur man kommer i kontakt med den. Inte minst gäller detta förenings- verksamheten.

Den pedagogiska verksamheten i utvidgade fritidshem och i andra fritidshem bygger på kontakter och samverkan med närsamhället, bl. a. med föreningslivet. Föreningslivet i bostadomrädet utgör en stor kompletterande resurs för fritidshemmen. Ungdomsorganisationerna bör i framtiden få resurser att kontinuerligt arbeta bland de yngre skolbarnen på eftermiddagstid i olika gruppverksamheter med special— intressegrupper för yngre skolbarn. Olika modeller härför föreslås. Arbetet bör bedrivas så att alla barn, såväl de som deltari fritidshemmens

verksamhet som andra, kan stimuleras till ett aktivt engagemang i föreningslivet.

På fritids- och ungdomsgårdar, på idrottsanläggningar, ilekparker osv. bör föreningslivet erbjudas tid och plats för egna verksamheter öppna för alla barn. Härigenom ökas bredden på utbudet och föreningslivet får möjlighet att komma i kontakt med nya barngrupper. Som en konse- kvens av Lgr 69 borde det likaledes finnas ett naturligt utrymme för föreningsverksamheter i skolans dagliga inre arbete. I den reguljära undervisningen bjuds många tillfällen att förverkliga detta under hela grundskoltiden, främst inom de samhällsorienterande ämnena samt inom kommunikationsämnena svenska, teckning, slöjd, musik samt i gymna- stik. Olika modeller och lösningar för föreningslivets direkta medverkani skolans inre arbete måste prövas, t. ex. inom ramen för SIA-utredningens eller statens ungdomsråds arbete.

Barnstugeutredningen presenterar förslag till verksamhetsmässiga och organisatoriska modeller för föreningarnas verksamhet för 7—12-åringar. Utredningen framhåller vidare nödvändigheten av att föreningarna får tillgång till fria lokaler inom bostadsområdena. Önskvärdheten av att de yngre skolbarnen ges möjligheter till fritidsverksamhet i sin egen boendemiljö har understrukits av utredningen, varvid kommunerna rekommenderas att ställa lokaler till förfogande utan kostnad för föreningarna så som redan sker i dag i åtskilliga kommuner.

Ökat kommunalt stöd till föreningsverksamheten

Utredningen påtalar också det ökade behovet av föreningsledare som kommer att bli följden av en utvidgad yngreverksamhet och finner det angeläget att kommunerna stöder föreningarnas resurser för deras arbete med ledarrekrytering och ledarutbildning. Försöksverksamheten med föreningsdriven eftermiddagsverksamhet hari många fall givit exempel på olika metoder för ledarrekrytering. Utredningen anser det viktigt att kommunerna i ökad omfattning stöder föreningarnas ledarutbildning. För närvarande ger inte bara primärkommunerna utan även landsting och stat bidrag till ledarutbildning.

Även om kommunerna genom ekonomiska bidrag går in med stöd, skall föreningarna själva forma utbildningsverksamheten helt utifrån egna behov och på det sätt som de själva finner bäst.

Föreningarnas möjligheter att arbeta bland de yngre skolbarnen blir i hög grad beroende av de medel som kan ställas till föreningarnas förfogande. Utredningen utgår från att kommunerna successivt ökar bidragen till föreningarna.

Ökat statligt stöd till föreningslivets verksamhet för barn och ungdom

Mot bakgrund av de mål och konkreta förslag barnstugeutredningen formulerat för barns och ungdoms fritid föreslår utredningen följande beträffande det statliga stödet till föreningslivets verksamhet för barn och ungdom, lokalt och centralt.

Ett statligt stimulansbidrag bör införas att utgå till lokal barn- och ungdomsverksamhet på fritidsområdet i syfte att förbättra föreningslivets villkor. Det skall i första hand omfatta grupperna 7—1 1 år.

Bidraget föreslås utbetalas till kommunerna och baseras på antalet barn i åldrarna 7—11 år i kommunen. Det skall disponeras för stöd och stimulans till föreningslivets verksamheter bland barn i åldern 7—11 år i såväl traditionell kvällsverksamhet som i eftermiddagsverksamhet. Bi— dragskonstruktionen förutsätter en planeringsamverkan mellan kommun och föreningsliv. Föreningslivet skall genom ett samråds— och remissförfa- rande kunna lägga fram förslag om hur, när och var de önskar och har möjlighet att gå in med verksamheter på såväl eftermiddagstid som kvällstid.

Utredningen föreslår att det statliga bidraget till lokal barn- och ungdomsverksamhet på fritidsområdet till barn i åldrarna 7—11 beräknas på 50 kr. per barn och år.

Utredningen föreslår också ett ökat samhällsstöd till de riksorganisatio- ner som bedriver arbete bland barn i åldrarna 7—1 1 år.

Ett centralt stöd föreslås inrättas till ungdomsorganisationema för utvecklingsarbete kring framför allt 7—12—ärsverksamheter. Anslag före— slås utgå från Allmänna Arvsfonden med 5 milj. kr. årligen.

Barnstugeutredningen ansluter sig till statens ungdomsråds förslag att medlemmar i åldern 7—25 år skall vara bidragsgrundade vid fördelningen av det statliga stödet till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet samt att detta stöd successivt bör höjas.

Samverkan och planering för barns fritid LM-områdets personella och materiella resurser för fritid

En förutsättning för att kunna genomföra det fritidspedagogiska och uppsökande program som utredningen föreslår för barn i skolåldrarna är bl. a. att hela bostadsområdets, LM-områdets, personella och materiella resurser samordnas för barnens fritid. Varje enskild verksamhet i fritidshem, fritidsgård eller föreningsliv osv., bör ses som en del i helheten, vilken är beroende av de andra delarna för att kunna fungera väl. Ansvaret för att resurserna för fritid tas till vara och att praktiska samarbetsmöjligheter ges vilar på kommunstyrelsen.

Fritidshemmet och fritidsverksamheten, skolan och skolhälsovården och den sociala barnavården har alla uppgifter och ansvar för barnets * utveckling och miljö och för att stödja föräldrarna.

Skolans personal

I klassläraren finns en stor potentiell resurs när det gäller att vidga den uppsökande verksamheten för barn i de lägre skolåldrarna. Mycket av det dagliga ansvaret för uppföljningsarbetet kring de yngre skolbarnen med behov av särskilt stöd och omsorg torde komma att vila på klasslärarna. Det torde i många fall innebära både en fördjupning och breddning av

funktioner som redan i dag är välbekanta för läraren i dennes yrkesroll.

Skolsköterskan bör ingå i den arbetsgrupp bestående av klassläraren, samordnaren för fritid och den/de som fyller familjeassistentfunktionen, som utredningen föreslagit gemensamt skall ha ansvar för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans i fritid och i skolan.

Utredningen anser det väsentligt att sådana resurser som skolpsykolo- ger och skolkuratorer representerar tillförs LM-området för en konsult- verksamhet som innebär stöd både åt skolans arbetslag och åt arbetslagen för fritid. En väsentlig princip för psykologernas och kuratorernas arbete i skolan och i fritidshemsverksamheten bör vara att de främst arbetar genom personalen.

Inom arbetslaget i skolan finns ett växande antal personalgrupper med servicefunktioner för lärare och barn, såsom lärarassistenter, elevassisten- ter, skolvärdar, kontorspersonal, skolmältidspersonal, vaktmästare och lokalvårdare. En nära samverkan mellan dessa befattningshavare och arbetslagen för fritid är en grundförutsättning för planeringen och genomförande av det socialpedagogiska arbetet i det utvidgade fritids- hemmet, liksom för all öppethusverksamhet och fritidsverksamhet.

Samordnare för fritid

Utredningen betonar vikten av att de resurser som finns inom ett LM-område förs närmare samman genom att någon eller några inom LM-området ges det praktiska ansvaret att samordna de fritidspedagogis- ka insatserna för barnen. Utredningen benämner funktionen ”samord- nare för fritid”. Hur en samordnande funktion bäst skall kunna fyllas bör enligt utredningens mening prövas i en försöksverksamhet med olika modeller alltefter skiftande kommunala förhållanden.

Elevvårdskonferensen ett samarbetsforum

Utredningen föreslår att regelbundna samarbetskonferenser genomförs mellan vissa medlemmar av arbetslagen för fritid och arbetslaget för skoltid. Elevvårdskonferensen i skolan skulle kunna bli det forum där fritiden och skolans problem strålade samman och löstes av fritid och skola gemensamt. Utredningen anser att denna konferens är det naturliga forum, där de olika personalgrupperna bör få tillfälle att möta varandras synsätt på barns behov och utveckling och för att också direkt planera de insatser som kan behöva göras för barnets hela miljö. Skolsköterskan och den/de som fyller familjeassistentfunktionen bör vara regelbundna deltagare i konferensen. Samordnaren för fritid bör också regelbundet kallas till elevvårdskonferenserna samt vid behov andra medlemmar av arbetslagen för fritid, beroende på vilka barn eller vilka frågor som konferensen för tillfället behandlar.

Information för all personal i arbetslagen

I de kommunala huvudmännens information till respektive personal- grupper bör studiedagar ingå som en naturlig del. Skolan har t. ex. fem obligatoriska studiedagar per läsår för lärarpersonalen. Olika nämnder bör kunna stå som initiativtagare till tematräffar och arbetsdiskussioner.

Förvaltnings- och planeringsansvar

Beträffande förvaltningsansvaret för den utvidgade fritidshemsverksam- heten gäller att det slutliga ansvaret för all verksamhet av denna art vilar hos barnavårdsnämnd eller i förekommande fall social centralnämnd, fritidsnämnd eller andra liknande instanser.

Den alternativa huvudman, som skulle kunna komma i fråga för de verksamheter som utredningen föreslår är skolstyrelsen. Det kan kon- stateras att den gällande skollagstiftningen inte anger ett självständigt ansvar för fritidsverksamheten för skolan och att propositionen (1962: 54) över huvud taget inte tar upp dessa frågor. Det framgår emellertid genomgående i författningarna och deras förarbeten att ett samarbete förutsätts mellan berörda instanser, inte endast som en möjlighet utan som en skyldighet.

Vid sina överväganden och förslag kring en ”utvidgad fritidshemsverk- samhet” har barnstugeutredningen haft som riktmärke att de samlade resurser som en kommun kan mobilisera i dag eller i framtiden för att tillgodose alla skolbarns behov av en god barnmiljö också under fritid måste knytas samman till en helhet, oavsett vilken nämnd som har det enskilda huvudansvaret för de olika funktionerna i helheten.

Med helhetssynen och det samlade resurstänkandet som riktmärke blir den centrala frågan hur samhället/kommunen skall disponera de resurser man förfogar över för barna- och ungdomsvårdande insatser. Då blir inte den enskilde huvudmannens insatser det intressanta. Däremot blir behovet av insatser inom hela sektorn barns och ungdoms fritid det primära. Den demokratiska processen blir då något väsentligt: demo- kratiska samverkansgrupper kommunala förtroendegrupper som verkar på de olika planerings- och samarbetsnivåer som utredningen skisserat i sina förslag till ”Planering för fritid” kan tillsammans påverka och förändra/förbättra såväl det enskilda bostadsområdets fritidsmiljö som kommundelens, hela kommunens miljö för fritid.

Enligt barnstugeutredningens mening är vägen i stort sett redan röjd för samverkan—samarbete för en helhet. Inte minst har den ekonomiska planeringen i kommunerna påskyndat utvecklingen mot denna större helhetssyn på de samlade kommunala fritids- och kulturresurserna. De dynamiska processer, som pågår inom kommunerna, stöder utredningens idéer. Barnstugeutredningen bedömer det därför riktigt att lägga sitt förslag om den ”utvidgade fritidshemsverksamheten”' utan att — i nuvarande utvecklingsskede i samhället gå in i en huvudmanna- diskussion.

Utredningen bedömer att ett kategoriskt förslag om en enda central

och lokal huvudman och ansvarig för fritidsverksamheten skulle kunna bidra till att läsa den utveckling som påbörjats. I stället ser barnstugeut- redningen det som sin uppgift att utan låsningar kunna bana vägen för de förslag som kan komma i huvudmannaskaps- och ansvarsfrågor från de övergripande statliga utredningar som arbetar med sådana frågor: Det gäller främst SIA—utredningen och Skola—Stat—kommunutredningen, So- cialutredningen, utredningen om den kommunala demokratin samt Kommunalekonomiska utredningens kommande förslag i frågor som i olika delar berör hela det problemområde, vari samhällets ansvar för barns och ungdomars fritid är en bit i helheten.

Skulle man genom de förslag, som dessa utredningar kan komma att lägga, komma fram till mera långsiktiga lösningar för samhällets ansvar för barns och ungdomars fritidsmiljö, har barnstugeutredningen med sina förslag arbetat för att jämna vägen för en sådan utveckling.

Planering för fritid på olika nivåer inom kommunen

De prioriteringar och förslag som redovisas kräver samarbete och samplanering mellan berörda parter från den dagliga, konkreta nivån till planerings- och beslutsfattarnivån i kommunfullmäktige, styrelser och nämnder. En ökad samverkan och ett ökat tillvaratagande av tillgängliga resurser för att skapa en god fritidsmiljö för barn och ungdom förutsätter att man strävar efter en gemensam planeringi alla led i kommunen. En av de viktigaste uppgifterna blir att inventera alla tillgängliga fritidsresurser i varje del av kommunen. En annan, lika viktig uppgift blir att bygga upp en sådan socialpolitisk organisation att barnens behov kan uppmärk- sammas. Det gäller särskilt för de barn som på grund av olika handikapp har behov av särskild omsorg, stöd och stimulans.

Utredningen framhåller därför att planeringen av insatserna för barns fritid måste bygga på samverkan mellan de kommunala nämnder som verkar inom denna sektor.

Utredningen föreslår att särskilda planeringsgrupper tillskapas inom kommunernas olika delområden. Planeringsgrupperna föreslås samman- satta av representanter från förvaltningarna vid skolstyrelse, social centralnämnd, fritidsnämnd och kultumämnd/biblioteksstyrelse. Dessa bör i sitt arbete hålla sig väl underrättade om fritidsförhållandena inom de olika bostadsområden som bildar planeringsområdet och särskilt beakta föreningslivets möjligheter och vilja till insatser.

De uppgifter som blir aktuella för planeringsgrupperna är bl. a. inventering av personella, lokalmässiga och andra resurser inom plane- ringsområdet, förslag till kort- och långsiktig inriktning och utbyggnad av fritidsverk- samheten för barn och ungdom inom planeringsområdet, kontakt med föreningsliv och personalgrupper m. fl. inom planeringsom- rådet.

Utredningen föreslår också att kommunerna inrättar en programgrupp för barn och ungdom. Planeringsgruppernas samlade bedömningar och förslag bör framläggas för programgruppen. Programgruppen, som före—

slås bli sammansatt av t. ex. representanter för skolstyrelse, social centralnämnd, fritidsnämnd och kultumämnd/biblioteksstyrelse, bör enligt utredningens mening få rådgivande karaktär.

De uppgifter som föreslås ankomma på programgruppen är främst

att utarbeta handlingsprogram (fritidsplan) på kort och lång sikt för kommunens insatser för fritidshemsverksamheten och den allmänna fritidsverksamheten för barn och ungdom inklusive stödet till förenings- livet,

att verka för en successivt utbyggd budgetsamordning för såväl års- som långtidsbudget i de delar som berörs av fritidsplanen,

att verka för en samordnad planering och utbyggnad av lokalmässiga resurser för barn- och ungdomsverksamheten inom fritidssektorn.

Fritidsplan för barn och ungdom

Utredningen föreslår att varje kommun upprättar en fritidsplan för barn och ungdom. Programgruppens viktigaste uppgift blir att med de olika planeringsgruppernas förslag som underlag utarbeta förslag till en sådan plan för hela kommunen. Fritidsplanen, som skall framläggas för kommunfullmäktige efter behandling i respektive nämnd, bör innehålla följande avsnitt

redovisning av befintliga förhållanden mål för verksamheten behovsberäkning fördelning på delområden

erforderliga resurser den totala kostnaden för kommunen under planperioden beslut.

Fritidsplanen bör utarbetas med sikte på två tidsperspektiv. För en femårsperiod utförs en detaljerad plan, som ansluter till kommunens ekonomiska långtidsplan. I vissa sammanhang, t. ex. vid upprättande av områdesplaner för nya bostadområden, kan det därutöver behövas ett mål för hur verksamheten avses utformad på längre sikt. Utredningen föreslår att fritidsplanen skall redovisas till socialstyrelsen.

Med utgångspunkt i femårsplanen kan berörda kommunala nämnder arbeta fram handlingsprogram, verksamhetsplaner, för ett år i taget med bestämda tidspunkter för utbyggnadsförslagen.

Utredningen föreslår att kommunerna i samband med att bostadsbygg- nadsprogrammet utarbetas på grundval av fritidsplanen redovisar behovet av platser i fritidshem, utbyggnadsmål och hur detta skall konkretiserasi form av nya fritidshem i de olika bostadsområdena.

Plankravet bör inte bindas med några centralt angivna krav på viss ambitionsnivå i utbyggnadstakten för kommunen. Fritidsverksamhet för barn och ungdom bör inte ses som en isolerad företeelse vid sidan av övrig fritidsverksamhet, som är tillgänglig för alla åldersgrupper. Tvärtom

är det ett önskemål att erbjuda fritidsaktiviteter, som kan samla alla grupper i samhället. Planeringen av fritidsverksamheten för barn och ungdom måste ingå som en del av den totala verksamhetsplaneringeni kommunen, vilket underlättar för fullmäktige att väga kostnader för och angelägenheten av fritidsverksamheterna mot andra kommunala verksam- heter.

Lagförslag

Omsorgen om barn under deras fritid sedan de börjat gå i skolan är, liksom förskolan under förskoltiden, en viktig del av socialpolitiken. Kommunerna satsar ökande resurser för fritidsverksamhet för barn och ungdom. Emellertid är förhållandena mycket olika inom olika kommu- ner. Det finns därför behov av en gemensam grund över hela landet för den ifrågavarande verksamheten. Utan att därför önska att utvecklingen på något sätt onödigtvis styrs eller hämmas har utredningen kommit fram till slutsatsen att en grundläggande lagregel om kommunernas skyldig- heter när det gäller åtgärder för barns fritidsverksamhet bör införas i barn avård slagen.

Tillägget bör införas i 1 kap. 3 & barnavårdslagen. Tillägget föreslås få följande lydelse: ..... att vidta åtgärder för att barn med särskilda behov och barn med förvärvsarbetande/studerande föräldrar erbjuds omsorg under fritid”. ” och därvid tillse att för kommunfullmäktige framlägges en plan för denna verksamhet”.

Särskilt yttrande

Ledamoten Carl-Eric Sandblad har avgivit särskilt yttrande om att skollagens 1 kap., 1 &, bör kompletteras med bestämmelser, som anger dels att omsorg om elever under fritid och annan fritidsverksamhet är att betrakta som ett led i skolans socialpedagogiska verksamhet, dels att anordningar med detta syfte kan innefattas i skolans verksamhet. En sådan bestämmelse skulle innebära inte endast att kommunerna gavs rutinmässiga möjligheter att anpassa sin administration efter de lokala förutsåttningarna utan även att skolan fick möjligheter att utveckla den sociala aspekten på sin funktion i samhället, så att skolarbetet kunde bli en pedagogisk och social helhet.

& i l l

En samhällssyn på barns och ungdo-

mars behov och utvecklingsm0jligheter

Sedan mitten av 1960-talet har samhället alltmer medvetet tagit upp barnens behov och levnadsvillkor i samband med de familjepolitiska frågorna. Olika förslag har förts fram och förverkligats i syfte att förbättra barns och ungdomars livsvillkor och att stödja hem och föräldrar. Dessa utredningar och förslag kan ses som utlöpare från en debatt och samhällsdiskussion som förts alltsedan 1930-talet då den första utredningen om barnens och familjens villkor fördes fram av 1935 års befolkningskommission.

Under 1960-talet förverkligades en rad av de förslag som 1946 års skolkommission och 1957 års skolberedning förde fram på skolans område i och med den genomgripande reform som 1962 års grundskola innebar. Genom beslut är 1968 (Lgr 69) knöts grundskolan närmare samman med de ursprungliga idéerna från 1940-talet. Därefter kom genom beslut är 1968 (Lgy 70) den integrerade gymnasieskolan som en logisk följd av grundskolreformen.

Under 1950- och 1960—talen brottades skolan i hög grad liksom vid tidigare skolreformer med problem som sammanhängde med elevernas intellektuella utveckling, med inlärnings- och kunskapsproblem. Efter hand stod det allt klarare för skolans företrädare, att en helhetssyn på barns och ungdomars utveckling och behov måste genomsyra skolans arbete. Den intellektuella utvecklingen måste alltid samspela med den fysiska, psykiska, känslomässiga och sociala. De senaste läroplanerna för grundskola och gymnasieskola ger också klart uttryck för detta.

Elevernas sociala och känslomässiga behov uppmärksammas alltmeri diskussionen kring skolans inre arbete. Ett uttryck för detta är att en särskild utredning tillsattes år 1970 angående skolans inre arbete (SIA).

Samtidigt som debatten om skolan pågår riktas blickarna mot de yngsta barnens livsmiljö och behov. Direktiven till 1968 års bamstugeut- redning speglar tydligt den allt starkare insikten i samhället om att barnets hela utveckling och uppväxtmiljö måste stärkas och ges ökade resurser i ett föränderligt samhälle. Det ansvar för alla barns utveckling som skolan tar för att tillsammans med hemmet söka skapa bästa möjliga utvecklingsbetingelser för barnen i ett demokratiskt, socialt samspel kommer in för sent i barnens liv.

Höstriksdagen år 1973 har antagit en lag om förskoleverksamhet. Regeringen framlade proposition härom som byggde på barnstugeutred-

ningens förslag. Genom lagen garanteras en allmän förskola som i ett första steg skall omfatta alla 6-åringar under ett år före skolstarten. Barn med särskilda behov av stöd och stimulans på grund av handikapp får rätt till förskola redan från 4—5-årsåldern. En snabbare utbyggnad av daghemmen för förvärvsarbetande och studerande föräldrars barn skall underlättas genom särskilda planeringsåtgärder.

Barnstugeutredningen förde fram sina förslag med utgångspunkt i psykologiska, pedagogiska och sociologiska undersökningar och analyser. Dessa utgjorde underlag för utredningens bedömningar av den roll förskolan kan spela för att hjälpa och stödja varje barn i dess utveckling till en aktiv vuxen människa som kan fungera både som självständig individ och i samarbete och samspel med andra människor.

Det program för förskolan, som utredningen lade fram, innesluter tre viktiga kompetensområden i barnets utveckling, jagutveckling, begrepps- bildning och kommunikation samt samspelet i den sociala miljön och samhällets ansvar i fråga om förskolans inre och yttre organisation. Det utgår från en helhetssyn på barnet och på samhällets samlade resurser i ett samspel mellan barn, vuxna och samhälle. Barnstugeutredningen har därvid bedömt barnets utvecklingsmöjligheter i relation till det samhälle barnet och dess familj lever i och till detta samhälles värderingar. Vidare har förskolan fogats in i dess totala sammanhang, en resurs för barnet tillsammans med föräldrar, hem, den allmänt förebyggande barnavården, barnhälsovården och skolan.

Utredningen går nu vidare och formulerar ett program dels för alla barns fritid, dels för samhällets ansvar för de skolbarn som alltjämt behöver heldagsomsorg under den tid som föräldrarna förvärvsarbetar/ studerar och skolans ansvar inte gäller. Detta program by gger framför allt på målskrivningama för förskolan och på mål och riktlinjer för grundskolan, men också på de demokratiska mål som folkrörelserna sedan gammalt arbetat för.

1.1 Fritid i ett föränderligt samhälle

Det samhälle som barn och ungdomar växer upp i i dag utmärks av starka sociala förändringar vilka i sin tur till stor del är en följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen. En rad strukturförändrin gar har påverkat vuxnas, barns och ungdomars livsmiljö.

Redan i betänkandet ”Förskolan” tecknade utredningen denna socio- logiska utveckling: urbanisering och ökad geografisk rörlighet, familje- splittring och den ökande andelen barn med enförälder, tätbebyggelsen med en ofta ensidig social och åldersmässig skiktning av människorna. Denna utveckling medför problem både i de nya bostadsområdena som ännu inte funnit sin form och i de områden som utglesas. Nya sociala relationer måste skapas för barn och vuxna. Samtidigt måste de finna sin identitet i en ny eller förändrad miljö.

1.1.1 En allt kortare arbetstid

Med välståndsutvecklingen har följt en allt kortare arbetstid. En fritid har förverkligats för allt fler människor. Femdagarsveckan innebäri de flesta yrken en sammanhängande ledighet att brukas för familj, vila och rekreation. Samtidigt sprids fritiden alltmer över veckan genom ökad omfattning av skiftarbete och obekväm arbetstid.

Den faktiska fritiden har dock inte ökat för vissa grupper av arbetstagare bl.a. genom stort avstånd mellan arbetsplats och bostad. Fysiskt och psykiskt slitsamma arbeten, skiftarbeten och oregelbundna arbetstider minskar också människors faktiska möjligheter att ägna sig åt meningsfulla verksamheter och gemenskap efter arbetsdagens slut. Låginkomstutredningen visar vidare på att gruppen av människor som på grund av dubbelarbete inte har någon faktisk fritid är stor. Det gäller både de lågavlönade, som för sin försörjning tvingas dubbelarbeta, och kvinnorna, som oftast alltjämt bär ansvaret för hemarbetet utöver att de yrkesarbetar.

1.1.2 Utbildningssamhället och möjligheterna för fritid

Fritidsvanorna växlar kraftigt alltefter yrke, utbildning, ekonomi, kön, ålder och hälsa. Ju högre utbildning människor har, desto större anspråk på och faktiska, ekonomiska, möjligheter till meningsfulla och berikande fritidsaktiviteter har de. Välutbildade och välavlönade är t. ex. de största bokläsarna och bokägarna. Deras antal överväger också bland teater- och museibesökarna.

Vårt samhälle blir alltmer ett utbildningssamhälle. Genom den obligatoriska grundskolan får alla barn en nioårig basutbildning. Den integrerade gymnasieskolan kunde läsåret 1973/74 bereda plats för ca 95 % av årskullen l6-åringar. Ca 70 % av ungdomarna går direkt efter grundskolan till gymnasieskolan. Ytterligare 10—15 % söker sig till gymnasieskolan efter ett uppehåll i studierna på ett eller annat år. Vi får således en ny generation med bättre utbildning. Denna generation bör också ha större valmöjligheter genom att dagens skola har fått ett innehåll som syftar till att ge impulser för fritidsverksamhet och kultur.

Samtidigt har vi den stora gruppen människor som på grund av sociala och ekonomiska hinder, kort utbildning eller på grund av negativa pålagringar till följd av en stimulansfattig uppväxtmiljö inte kan tillgodogöra sig de olika fritidsmöjligheter som bjuds i dagens samhälle.

Vi kan konstatera att generellt sett allt fler människor genom det ökade välståndet har fått förutsättningar för ett rikare fritidsliv. Fritiden betyder för många en tid som ger ökade möjligheter att bl. a. arbetai demokratisk samverkan i organisationslivet. Genom barn- och ungdoms- organisationernas verksamheter kan barnens utveckling till demokratiska människor främjas. Samtidigt är dock klyftan fortfarande stor mellan dem som fullt ut kan tillgodogöra sig fritiden och dem som är svaga och utsatta i samhället.

1.2 De yngre skolbarnens fritids- och skolmiljö

Den ekonomiska och sociala utvecklingen har sammantaget gett barn och vuxna nya fritidsmöjligheter. Samtidigt kan man dock konstatera att samhällsplaneringen inte alltid tar tillräcklig hänsyn till barns och ungdomars behov. En kommersiellt styrd marknad ger många gånger utbud som föga stimulerar barns och ungdomars intressen och utveckling.

Av flera skäl har de yngre skolbarnen och deras fritids- och skolmiljö alltmer börjat uppmärksammas i samband med den ökade geografiska rörligheten, urbaniseringen och den allt mindre familjens funktion för skolbarnens psykiska och fysiska miljö.

Sociologen Rita Liljeström som svarat för bamstugeutredningens sociologiska och socialpsykologiska bakgrundsskrivningar säger i sin bok

”Uppväxtvillkor” följande:

”Vi vet ganska litet om vad händelsefattigdom, bristen på handlings- möjligheter och de hårt planerade markytornas restriktioner innebär för barns behov att upptäcka, uppleva och uttrycka sig, att uträtta något och att vara aktiv. Vi saknar likaså ”mått” på hur de ensidiga miljöerna påverkar barns sätt att orientera sig: att placera människor och företeelser i omgivningen i förhållande till sig själv.

Många nyinflyttade vuxna saknar tillgång till natur, tillfällen till avskildhet och litet lugn i de yttre omgivningarna. De vuxnas omdömen om barnens lekplatser i jämförelse med lekmöjligheterna på avflyttnings- orten är övervägande negativa. Vi har föga utforskat vad anhopningen av jämnåriga barn i bostadsom- råden innebär för barnens sociala utveckling. Hur klarar barn av samvaron med många jämnåriga utan vuxen ledning?” (s. 46 ff).

Uppväxtsituationen för barnen påverkas av den annorlunda miljö familjerna lever i. De vuxnas totala relation till sin omgivning har blivit annorlunda och denna olikhet förmedlas till barnen.

”Om uppbrytande av lokalsamhällen, i vilka individerna var inordnade i ett socialt nätverk av släktskap, grannskap, arbetsliv och överskådliga lokala angelägenheter, vilka bildade basen för likartade. värderingar och synsätt, lett till en ”privatisering” av hushållen 'i förhållande till sin omvärld, så uppstår frågan om hur den inflyttade förortsfamiljen är rustad att inordna sig själv och förmedla till sina barn en känslo- och värdemässig gemenskap med större enheter. Vilka bilder av samhället kan familjer förmedla till sina barn om föräldrarna varken är inlemmade i synliga samarbetsmönster med andra människor och inte heller har några gemensamma uttryck för en social normgemenskap? " (a. a. s. 50).

Liljeström avslutar sin analys med att referera den norska psykologen Eva Nordland. Denna har funnit att barns miljöproblem är så alarmeran- de att hon yrkar på lagstiftning för att säkra ”barnets rättigheter i samhället”. Hon säger bl. a.:

”På samma sätt som vi börjar inse att det behövs lagar som slår vakt om naturen och hotet mot vår miljö, blir det nödvändigt med lagar som säkrar barn ett minimun av trygghet och utlevelsemöjligheter i tillräckligt skyddade omgivningar.”

Bristande stimulans i den fysiska miljön för skolbarnen och uttunnade vuxenkontakter i det dagliga livet för både förskolbarnen och skolbarnen gör att samhället dels måste ta ett större ansvar för att garantera alla barn en trygg omsorg och vuxenkontakt, dels garantera alla barn rätten till olika stimulerande aktiviteter under fritid.

Denna diskussion kring de yngre barnens skol— och fritidsmiljö förs i olika internationella sammanhang. Problemen har en generell omfattning. De aktualiseras i både nya och äldre samhällsbildningar, både i industriländer och i utvecklingsländer.

1.2.1 De förvärvsarbetande/studerande föräldrarnas antal ökar

På grund av det ökade antalet barn med förvärvsarbetande]studerande föräldrar har bl.a. de fackliga organisationerna sedan lång tid påtalat omsorgs—, trygghets— och stimulansbehovet för de yngre skolbarnen. I sina familjepolitiska program har de för dessa åldrar krävt en utbyggnad av barnomsorgen i form av ett ökat antal fritidshemsplatser.

Kvinnornas förvärvsintensitet har ökat kraftigt undef senare år. Tillgängliga prognoser pekar på att ökningen kommer att fortsätta i snabb takt. Redan nu är alltså den vanligast förekommande familjesitua- tionen för de här aktuella åldrarna att föräldrarna har förvärvsarbete utom hemmet. Samtidigt är samhällets möjligheter att erbjuda barnom- sorg i form av fritidshem och familjedaghem alltjämt begränsade. Detta medför att ett stort antal yngre skolbarn helt eller delvis blir utan vuxenkontakt och omsorg under icke-skoltid. För föräldrarna innebär bristen på barnomsorg oro och otrygghet. De tvingas använda oproportio- nerligt mycken tid för att på olika sätt försöka ordna lösningar. Många gånger har de karaktären av improvisationer, som innebär att barnom- sorgen tryggas enbart för kort tid. Möjligheten att under arbetstid hålla kontakt med barnen per telefon står öppen endast för en del. Oron över hur barnomsorgen skall lösas kan i sig bidra till att skapa otrygghet och disharmoni i familjen, vilket sedan återverkar negativt på barnen.

Åtskilliga föräldrar har bristande kunskaper om 7—lO-åringars behov av vuxenstöd och -kontakt och om barns utveckling i dessa åldrar och efterfrågar inte fritidshemsplats och andra fritidsverksamheter för sina barn. De överskattar en 7—lO-årings förmåga att både växa in i skolans miljö och leva sitt eget fritidsliv. Vissa föräldrar räknar kanske med att skolan ger tillräcklig vuxenkontakt och omsorg. Barnens skoldag är under de tre första åren i själva verket kort och under den första skoltiden därtill oregelbunden.

Framför allt lågstadiets barn och föräldrar är således beroende av socialpolitiska insatser i form av en trygg miljö och en fast punkt för barnen under den tid föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar och skolans ansvar för barnen upphört för dagen. Samtidigt behöver barnen utveck- lande och stimulerande kultur- och fritidsupplevelser och kamratkontak- ter både i spontana gängbildningar och i föreningsverksamheter.

1.2.2 Skolan och barnomsorgen

Skolan fungerar terminsvis. Somrar och övriga skolledigheter innebär för många familjer, som utgår från att de yngre skolbarnen klarar fritiden på egen hand utan vuxensamarbete, att barnen då varken har sin måltid i skolan eller en del av dagen organiserad med kamratgemenskap och

vu xensa mvaro . Skolan har uppmärksammat dessa problem och brister men ännu inte

fått resurser att fullt ut ta det sociala ansvar som läroplanen uttrycker främst på grund av det stora pedagogiska nydaningsarbetet under 1950- och l960-talen. I och med 1970-talet genom grundskolans nya läroplan (Lgr 69) och SIA-utredningens tillkomst har den helhet som hem—skola— fritid utgör för barnen dock kraftigt fokuserats.

Olika förslag till omfördelning av skolans resurser har på allvar börjat diskuteras för att förstärka det sociala ansvar som Lgr 69 uttrycker i olika sammanhang:

”En god omvårdnad om eleverna utgör underlaget för all skolans verksamhet. Varje elev skall kunna känna sig tillhöra skolans gemenskap, kunna påräkna dess stöd och vara föremål för dess omvårdnad.” (s. 17.)

I läroplanens allmänna anvisningar för skolans verksamhet behandlas och belyses elevernas fritidsverksamhet detaljerat. Väntetider inför Skolskjutsar, håltimmar och frukostraster framhålls som väsentliga att fylla med ett meningsfullt innehåll.

SIA-utredningen diskuterar i sin informationsskrift ”Skolans arbets- miljö” skoldagsbegreppet. Därvid framförs bl. a. följande:

”Vad menar vi egentligen med skoldagen? Arbetsdagen utanför skolan sträcker sig i regel mellan vissa klockslag. Man vet när man skall vara på sin arbetSplats och vara sysselsatt där.

Skoldagen däremot uppkommer genom att man adderar olika lektio- ner. Omkring och mellan lektionerna ligger olika pass av 'håltimmar”, väntan på skolskjuts, väntan på att föräldrarna skall komma hem från sina arbeten. Vi har många nyckelbarn och också nyckellösa barn.

Kanske kan man diskutera en annan innebörd i begreppet skoldag, där den mer liknar en vanlig arbetsdag och sträcker sig mellan två klockslag. Under den dagen skulle då inom skolans arbetsmiljö bjudas såväl lektioner som utomkursaktiviteter, läxhjälp, stödundervisning och mer avspänd samvaro och tillfälle till samtal mellan lärare och elever.” (a. a. s. 3.)

”Det bör kunna skapas bättre förutsättningar att fördela resurserna med hänsyn till den totala skolsituationen ikommunen. Vissa rektorsom- råden kan ha större problem att lösa än andra och därmed också ett större antal elever med svårigheter. Vill man ge alla lika chanser måste man satsa olika och ge skolan möjlighet att använda personal och resurser där de bäst behövs.

Ett sådant rektorsområde, det kan exempelvis ligga i ett starkt expanderande nytt bostadsområde, bör kunna få en större del av de samlade resurserna under uppbyggnadsskedet. Detta innebär att skolan, stödd av andra organ i kommunen, går in och satsar för att förebygga att problem och svårigheter uppstår.” (a. a. s. 4.)

Oavsett hur lång skoldagen kan komma att bli i framtiden med en varvning av skola och fritid inom skolans ram, kan skolan med nuvarande organisation inte lösa hela problemet för alla de låg— och mellanstadiebarn som behöver vuxenkontakt och kamratkontakter, omsorg och fritidsakti- viteter under den lektionsfria delen av dagen. För de barn, vilkas föräldrar förvärvsarbetar/studerar, och för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra orsaker behövs en särskild beredskap.

Men också alla andra skolbarn har rätt till en god fritid. I väntan på att t. ex. ett skoldagsbegrepp, som SIA prövar det, förverkligas i framtiden bör olika fritidslösningar prövas. I den försöksverksamhet med förenings- burna fritidsverksamheter som pågår för arvsfondsmedel finns exempel på olika modeller.

1.2.3 Barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans iskola och under fritid

Skolan har alltmer kommit att styra sina resurser för specialundervisning i olika former ner till de lägre årskurserna för att tillgodose de allt fler barnen med olika skolsvårigheter.

I Aktuellt från skolöverstyrelsen 1971/1972: 18 anförs att det ofta är viktigt att nödvändiga hjälpåtgärder för skolsvårigheter sätts in så tidigt som möjligt för att svårigheterna inte skall befästas. En tidigt insatt individualisering i form av samordnad specialundervisning kan även förebygga uppkomsten av skolsvårigheter. Enligt SÖ kan det därför vara lämpligt att man vid planeringen av specialundervisningen ger den samordnade specialundervisningen ett något större omfång i årskurserna 1 och 2 än i övriga årskurser.

Överhuvudtaget har skolans specialundervisning vuxit ut kraftigt. År 1972 erhöll ca 20 % av eleverna i grundskolan någon form av specialunder- visning. Detta har betytt en kostnadsökning under åren 1971 och 1972 med sammanlagt 100 milj. kr. Enligt SCB:s prognoser skulle, med specialundervisningen som huvudsaklig insats för barn med särskilda behov av stöd och stimulans, ca 27 % av hela undervisningsvolymen år 1980 vara specialundervisning.

Många frågar sig om inte denna individinriktade hjälp bör riktas till skolmiljön och fritidsmiljön som helhet för att förbättra den totala livsmiljön för både barn med särskilda behov och andra barn. Specialun- dervisningen skall utgöra en bland många resurser. Att sätta in Specialre- surser för de yngre skolbarnens läs- och skrivsvårigheter t. ex. är en del av hjälpen. Att förstärka den känslomässiga och sociala tryggheten i skola och fritid är en minst lika viktig som naturlig insats. Genom att skapa en god fritid för barnen kan vi sannolikt bättre motivera dem för de verksamheter skolan svarar för. Samtidigt är det viktigt att barnen ges möjligheter att under fritiden följa upp och vidareutveckla impulser som getts i skolarbetet.

SIA-utredningen har tagit upp dessa problem och säger i sin debattskrift ”Skolans arbetsmiljö” bl. a. följande:

”Svårigheter är intet absolut utan något relativt. De beror på hur vi utformar skolans arbetsmiljö och hur vi utformar den miljö i vilken skolan arbetar: bostadsplanering, fritidsinsatser, sociala insatser ..... ”

” ..... Den centrala frågan när det gäller skolsvårigheter är emellertid inte hur vi skall organisera specialundervisningen. Den centrala frågan är hur vi skall hjälpa barn och ungdom som av skilda skäl — individuella och sociala — har det svårt och hur vi skall kunna arrangera skolverksamheten så att den orsakar mindre svårigheter. I det arbetet är specialundervisning ett men endast ett värdefullt medel bland många andra ..... ” (a. a.

3.15.)

Införlivandet i vuxensamhället har blivit svårare för barn och ungdo- mar. I dagens samhälle möter vi också en klar protestreaktion från barn och ungdom ”mot det bristande sammanhanget mellan de riktlinjer bamdo- mens och vuxenlivets auktoriteter ställer upp” (Liljeström, a. a. s. 130). Denna protest drar i olika former fram i många länder.

Många barn och ungdomar flyr från verkligheten på ett sätt som isin mest destruktiva form har ett innehåll och en inriktning som är djupt oroande från barna- och ungdomsvårdssynpunkt. Det finns en klar tendens till att s.k. sniffning samt missbruk av alkohol och narkotika förekommer allt längre ned i skolåldrarna.

Undersökningar av unga narkotika-, alkohol- eller thinnermissbrukare visar att olika beroendeframkallande medel är faromoment särskilt för barn och ungdomar som saknar självförtroende och förtroende för andra, barn och unga som är osjälvständiga och inte fått möjligheter att ta egna initiativ. De saknar den trygghet det innebär att ha en säker känslomässig grund att bygga på.

Dessa barn och ungdomar ”flyter omkring, därför att de saknar en inre kompass. Vilket också kan formuleras som att de inte upplever någon bra och värdefull mening med sina liv”, säger Bengt Herulf i en undersökning av unga narkotikamissbrukare i Stockholm åren 1967—1971.

Av Stockholmsundersökningen framgår att många ungdomar kommer från hem som av olika anledningar inte förmår att ge dem den psykiska och känslomässiga stimulans och näring ungdomarna behöver. Ett dåligt familjeklimat, dålig ekonomi, ovanlig familjesammansättning, fastlåsta, nedslitande och destruktiva konflikter mellan föräldrarna, bristande ömhetskontakt dem emellan, kraftig alkoholkonsumtion samt negativa relationer mellan barn och föräldrar kan utlösa missbruket. Detta skär genom alla socialgrupper. Ungdomarna har också vanligen en dålig skolsituation. De vantrivs, skolkar eller presterar ”dåliga” resultat. Genom att dessa barn och ungdomar fungerar dåligt i sina känslorelatio— ner till andra människor, såväl vuxna som kamrater, fungerar ofta utstötningsmekanismerna så att de i dag utestängs från fritids- och ungdomsgårdar och andra fritidsmöjligheter.

Missbruk av mellanöl och andra alkoholhaltiga drycker, narkotika, thinner och motsvarande (sniffning) förefaller vara vanligare i områden med ett dåligt utbud av fritidsaktiviteter. För de yngre skolbarnen och de yngre tonåringarna finns på många håll ganska få och föga attraktiva fritidsverksamheter. Dessa barn behöver föräldrars, andra vuxnas och kamraters gemenskap. Det är alltså viktigt att bjuda för barnen

meningsfulla aktiviteter och en värdegemenskap för de yngre skolbarnen, innan vilsenheten eller protesten mot vuxenvärlden tagit sig dessa självdestruktiva uttryck.

För barn och föräldrar där hela livssituationen är komplicerad och problemfylld är det särskilt angeläget att de blir delaktiga och acceptera- de tillsammans i olika fritidsverksamheter i grannskapet. Olika försöks- projekt för aktivering av barn, ungdomar och vuxna i bostadsområdena pekar på möjligheter att bryta det sociala arvet genom gemenskap och grannkontakter och ett gemensamt ansvarstagande för miljön i boende— området. I dessa fall gäller det särskilt att stötta föräldrarna genom tryggheten att kompletterande resurser finns för deras barn likaväl som för alla andras barn, fritidsaktiviteter där barn och vuxna accepteras och där ytterligare skuld ej läggs på föräldrar som lever under pressande sociala villkor.

1.3 Definition av begreppet skolbarns fritid och avgränsning av utredningens uppdrag

Olika definitioner av begreppet fritid har tidigare gjorts. Vad gäller barnstugeutredningens uppdrag har det fallit sig naturligt att göra den enkla begreppsförklaringen att fritid för barn och ungdom är den icke-lektionsbundna tiden av dagen, terminen, året.

Detta betyder att utredningen tar upp såväl raster, håltimmar och väntan på skolskjuts under den egentliga ”skoldagen” som eftermiddags- och kvällsverksamheter efter lektionstid för barn och ungdomar samt heldagsomsorgen för de yngre skolbarnen jämte vissa lovaktiviteter.

I detta betänkande behandlas däremot inte sommarferierna och därmed sammanhängande speciella problem. Utredningen återkommeri enlighet med i maj 1973 givna tilläggsdirektiv i ett senare betänkande till detta för att kunna dra erfarenheter av bl. a. de försöksprojekt med olika sommarverksamheter som sommaren 1973 pågått isocialstyrelsens regi och av nya försök som genomförs sommaren 1974.

Barnstugeutredningen har enligt sina direktiv (bil. 1) i uppdrag att behandla dels frågan om vilka åldersgrupper som den traditionella fritidshemsverksamheten bör rikta sig till, dels frågor som hänger samman med fritidsverksamheter för barn i de högre skolåldrarna. Barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans skall också beaktas. En målsättning bör vidare vara att den organiserade fritidsverksamheten som helhet täcker samtliga skolåldrar. Även fritidsverksamhet inom skolans ram i form av t. ex. frivillig musik och slöjd bör i detta sammanhang beaktas. Enligt direktiven bör också möjligheterna till sambruk av lokaler med skolan, ungdomsgårdar m. m. ägnas särskild uppmärksamhet.

1.3.1 Avgränsning av utredningens uppdrag

Utredningen har av flera skäl funnit det väsentligt att söka avgränsa sitt uppdrag. Vissa frågor som vilar på barnstugeutredningen behandlas också

av andra organ och utredningar. Statens ungdomsråd har inom ramen för sina uppgifter att inventera ungdomars behov av fritidsaktiviteter och lägga fram förslag till lösningar. Att utreda vissa finansieringsfrågor hör likaledes till detta organs uppgifter.

SIA—utredningens uppdrag berör också frågor som återfinns i barnstu— geutredningens direktiv. De äldre skolåldrarna, framför allt grundskolans högstadium, behandlas mera ingående av SIA-utredningen. Övergångspro— blemen för förskola—lågstadium tas också upp av SIA.

Barnstugeutredningen har därför funnit att tyngdpunkten i utrednings- arbetet bör läggas vid de frågor kring fritiden som berör åldrarna 7—1 2 år, vilket också direktiven till utredningen betonar. De konkreta lösningar som föreslås för yngre skolbarn såväl i planering som i verksamhet kan emellertid i betydande utsträckning sägas äga giltighet för flera ålders- grupper och syftar till en samordning med insatser för de äldre barnens fritidsverksamheter.

7—12-åringarna är den åldersgrupp som hittills minst beaktats i fritidsverksamhets- och kulturplanering. De är ofta för stora för lekplatsernas småbarnsanordningar och samtidigt för små för ungdoms— gården och många andra fritidsverksamheter. De är en grupp som hittills föga uppmärksammats i fritidsplaneringen, förrän de plötsligt ansetts vara mer eller mindre besvärliga tonåringar. Emellertid är just åldrarna 7—12 år väsentliga för barnens sociala utveckling.

En fortsatt trygghet efter förskolan måste skapas för alla lågstadiets barn som behöver det. För att garantera de yngre skolbarnen en god och stimulerande miljö under icke-lektionstid måste det finnas ett omsorgsan- svar för barn vars föräldrar inte är hemma under den tid då skolans ansvar inte gäller. Har samhället genom förskolan tagit ansvar för allt flera barn på heltid, kan detta ansvar inte upphöra bara för att barnet byter verksamhetsform vid 7 års ålder. När barnet börjar skolan, måste därför någon vara beredd att ta emot barnet, det må vara i hemmet, i förskolan, i skolan, i fritidshemmet, i fritidsgården, i smågruppshemmet eller i familjedaghemmet. Det är också viktigt att väcka alla föräldrars med- vetenhet om barns behov av trygghet under de tidiga skolåren och om deras ansvar att tillgodose dessa behov också för sina yngre skolbarn. Behoven av utvecklande fritidsaktiviteter gäller alla barn. Särskilt viktig är den verksamhet som ungdomen själv kan påverka i sina egna föreningar och organisationer. Fritidshems- och fritidsverksamheten skall sammanfattningsvis svara upp mot följande behov: . Heldagsomsorg för de barn vilkas föräldrar förvärvsarbetar/studerar. . Heldagsomsorg för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. . Allmän fritidsverksamhet för alla barn.

1.4 En helhetssyn på barnet och dess relation till samhället

På olika områden i dagens samhälle, vid arbete med samhällsplanering, medicinsk och social service, boendeservice, kulturpolitik, undervisning osv. används alltmer begreppen helhetssyn och samlade resurser. De markerar det samspel mellan olika komponenter och nivåer som krävs i ett ofta tvärinstitutionellt samarbete för en effektiv resursanvändning.

Även barnstugeutredningen använder dessa begrepp. De står då dels för en helhetssyn på det enskilda barnet och dess inneboende möjligheter och för samspelet mellan barnet och människorna i dess omgivning, barn såväl som vuxna. Dels står de för en integrering och ett samspel som betyder att resurserna i samhället samordnas för att i barnets och familjens tjänst förstärka varandra och skapa betingelser för bästa möjliga livsmiljö för barnet och dess familj, för barnet som individ, som gruppmedlem och slutligen som samhällsvarelse.

I både förskolans mål och i målen för grundskolans läroplan uttrycks helheten för barnets generella och särskilda behov. I båda fallen gäller det att genom en allsidig stimulans och omsorg i en dialog med barnet stödja det utifrån just dess speciella förutsättningar.

Dessa målformuleringar ställer krav på ett samspel mellan hem—för- skola—skola—fritid—föreningsliv och samhälle i olika mer eller mindre organiserade samverkansformer och i spontana grupperingar. De kräver samlade mänskliga, ekonomiska och politiska satsningar för att bilda den helhet som krävs i allt arbete för barn och för att skapa ett skyddsnät för barn och föräldrar.

1.5 Ökat ansvarstagande för barns fritid

Barnstugeutredningen framlägger i det följande förslag och synpunkter avseende fritidsverksamhet främst för barn i åldrarna 7—12 är, dess innehåll och organisation. Förslagen har såväl direkt som indirekt betydelse även för andra åldersgruppers verksamhet. De bygger på en helhetssyn på individ, grupp och samhälle, där samspelet är väsentligt. De har förankring i ett dialogpedagogiskt synsätt och relateras till den beskrivna utvecklingen hos barn i ifrågavarande åldrar. De anknyter också genomgående till fakta som föreligger om samhällets sociologiska struktur och de socialpsykologiska aspekter som aktuell forskning bidrar med.

. Anordningar och åtgärder för barns och ungdoms fritidsförhållanden är av betydelse dels för att tillgodose barnens behov, dels för att hjälpa föräldrar med omsorg om barnen under fritid. . Alla barn behöver fasta vuxenkontakter. Ett speciellt behov av omsorg har de barn, vilkas föräldrar förvärvsarbetar/studerar. En väl utbyggd familjeservice med bl.a. heldagsomsorg för dessa barn är ett nöd- vändigt komplement till familjen.

. Barn som av fysiska, psykiska, känslomässiga, sociala, språkliga eller andra skäl är i behov av särskild omsorg, stöd och stimulans, böri olika fritidsverksamheter ges omsorg och tillfälle till aktiviteter och samvaro med andra barn. 0 Barn från olika boendemiljöer, t. ex. glesbygd och tätort, har olika behov av omsorg under fritid. Det är betydelsefullt, att anordningar och åtgärder anpassas till de skilda behoven. . Den personella och den materiella miljön bör utformas så att bästa möjliga förutsättningar ges för att främja barns utveckling till att från en grund av självständighet utveckla reSpekt för andras uppfattningar. Miljön kan främja förmågan till samspel och ge möjligheter till omvärldsorientering. Föreningslivets insatser spelar här en avgörande roll. . Barnens eget samspel och deras samspel med vuxna liksom att de vuxna fungerar i en dialog med barnen är väsentligt. Fritidsverksamhe- ten bör innehålla vuxenresurser i en omfattning som gör det möjligt att tillgodose barnens behov. Detta kräver bl.a. ökad kapacitet inom utbildningar för detta område. Nya utbildningsvägar bör prövas för personer med utbildning för och erfarenhet av andra pedagogiska områden. Personer med utbildning/yrkeserfarenhet av annat slag bör ges möjlighet till för dem avpassad utbildning. Fortbildning för dem som arbetar i olika fritidsverksamheter bör anordnas. . Ett samarbete omkring barnets totala situation är nödvändigt. Omsor- gen om barns fritid är ett gemensamt ansvar för föräldrar, fritidshem- mens personal, fritids- och ungdomsledare, lärare och övrig personal i skolan samt andra vuxna med kontakter med barn. 0 En omfattande utbyggnad av fritidsverksamhet för barn, dess organisa- tion och integrerade arbetssätt är i hög grad beroende av en nära samverkan mellan föräldrar och dem som på olika sätt har uppgifter inom fritidsverksamhet liksom av att samhällets skilda resurser kan

samordnas.

*.

Förskolan Övergripande mål:

. Förskolan bör sträva efter att i samarbete med föräldrarna ge varje barn bästa möjliga betingel- ser att rikt och mångsidigt utveck- la sina känslo— och tankemässiga tillgångar.

. Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevel- se och till samverkan med andra,i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar.

. Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra säväl egna som andras levnadsvill- kor (SOU 1972: 26 s. 63).

Förskolans och grundskolans mälskrivningar

Grundskolan

Ur "Mål och riktlinjer”:

. Målet för den nioåriga obliga- toriska grundskolan är att den i samarbete med hemmen skall främja elevernas allsidiga utveck- ling samt därvid meddela eleverna kunskaper och öva deras färdig- heter.

”Eleven i centrum”

. I centrum för skolans verk- samhet står den enskilde eleven. De som verkar inom skolan skall visa aktning för elevens människo- värde och söka skaffa sig känne- dom om hans individuella egenart och förutsättningar samt söka främja hans personliga mognande till en fri, självständig och harmo- nisk människa (Lgr 69 s. 10).

0 Den enskilda människan är medlem av skilda gemenskapskret- sar. Dessutom är hon samhälls- medlem såväl i den nationella som i den internationella gemen- skapen. För att hon skall kunna finna sig till rätta i tillvaron, måste hon redan under skoltiden få öva sig att leva och verka i gemenskap med andra och förbereda sig för sin roll som aktiv medborgare i morgondagens samhälle, som be- tydligt mer än det nuvarande kommer att kräva samverkan och solidaritet mellan människorna

(Lgr 69 s. 10).

”Inriktning motframtiden"

. Även samhället befinner sig i snabb omdaning och skolan måste väcka elevernas intresse för att aktivt medverka i samhällets ut-

veckling. Skolan kan inte vara isolerad från samhället i övrigt. Arbetet i skolan måste därför väl anpassas icke blott till den en- skilde elevens utan också till sam- hällets utveckling. Det måste ha en inriktning mot framtiden och ge eleverna god beredskap att kunna möta ändrade förutsätt- ningar och nya krav . . .

Samspelet mellan skola och sam- hälle måste vara sådant, att skolan med sitt arbete inte endast fullgör en funktion, som svarar mot sam- hällets aktuella behov utan också på lång sikt blir en positiv skapan- de kraft i samhällsutvecklingen . . . ge eleverna perspektiv på sam- hällets föränderlighet för att de bättre skall förstå förhållandena i vår tid och förvalta det värdefulla från gången tid (Lgr 69 s. 1 1).

0 De ungas känsla av sam- hörighet, solidaritet och medan- svar måste sålunda vidgas utöver gränserna för familj och släkt, kamratkrets och skola till att om- sluta allt större samhällsbild- ningar, Skall utvecklingen kunna främja och befästa fred och frihet bland folken och skänka allt bättre livsbetingelser åt människor- na, måste skolan bland de unga skapa ökad förståelse för männi— skors liv och villkor inom andra, längre bort liggande samhällsbild- ningar och lära dem inse betydel- sen av goda mellanfolkliga rela- tioner och internationell samver- kan. Skolarbetet bör sålunda i det hela inriktas på att främja elever- nas utveckling till självständiga samhällsmedlemmar med ett in- tresse för omvärlden som leder till ett personligt engagemang och en känsla av internationellt med- ansvar (Lgr 69 s. 15).

2. Utvecklingsmönster och utvecklingsbetingelser

2.1. Inledning

Ett pedagogiskt program tar form genom att samlade psykologiska och sociologiska kunskaper om individens utveckling och praktiska pedago- giska erfarenheter kombineras till ett helhetsmönster. Urvalet av kun- skaper och praktiska erfarenheter som kommer att tas till vara och utnyttjas i den processen styrs av värderingar dels angående människan och hennes betingelser för utveckling, dels angående samhällets förhållan- de till människan.

Barnstugeutredningen har i betänkandet ”Förskolan”, del 1 (SOU 1972: 26) redovisat såväl en ideologisk grundval som en sociologisk och psykologisk kunskapsgrund, varur utredningens förslag till pedagogiskt arbetssätt för förskolan växt fram.

Det pedagogiska arbetssätt, gällande de yngre skolåldrarna, som presenteras i detta betänkande utgår från samma principiella synsätt och har samma teoretiska grundvalar som gällde för förskolan.

Med tonvikt på skolbamsåldern redovisas ibilaga 2, Psykologisk-peda- gogisk bakgrund avseende åldrarna ca 7— ca 12 år, två psykologiska teorier och en sociologisk som kompletterande varandra behandlar mänsklig utveckling och dess betingelser. Dessa teorier har sitt ursprungi en syn på människan som en reflekterande varelse som anpassar sig aktivt till omgivningen och sam tidigt påverkar och förändrar denna.

Det pedagogiska arbetssättets syfte är att ge stöd och stimulans för framväxten av den aktiva, reflekterande människan. I detta kapitel belyses och diskuteras det mest väsentliga innehållet i bilaga 2, dvs. sådana utvecklingsmässiga mönster hos skolbarnet som bör pedagogiskt uppmärksammas och ge programmet dess principiella inriktning.

Utifrån denna programförklaring handlar utvecklingsbetingelserna pri- märt om den unga människans möjligheter att själv kunna vara aktiv i förhållande till sin miljö för att kunna lösa de problem som uppståri motsättningarna mellan individens förmåga och omgivningens krav. Med detta synsätt är t. ex. människans intelligens inte något som finns nedlagt i henne från början. Den finns bara som förutsättningar. Intelligens planteras inte heller in i människan utifrån. Människans intelligens äri stället ett resultat av hennes antaganden och slutsatser om sammanhang i omvärlden om hur problem kan angripas, av försök, misslyckanden och

lyckosamma ansatseri möten med andra människor och miljön för övrigt.

Ur pedagogisk synvinkel kan då ställas följande frågor angående skolbarnet: Vilka möjligheter bör barnet ha för att vidmakthålla och vidareutveckla egen aktivitet, eget sökande efter meningsfullhet och sammanhang i tillvaron? Vilka följder kan tänkas för barnets utveckling till aktiv individ, om vuxenvärlden i sin ambition tillrättalägger tillvaron, organiserar den och därmed begränsar den?

Det finns inga enkla och entydiga svar på dessa frågor. Däremot kan handlingsmönster i omsorgen om barn växa fram och förstås genom tolkningar av innehållet i de utvecklingspsykologiska teorier som presen teras i bilaga 1. Detta gäller såväl förhållandet vuxen—barn som samhällets mer övergripande pedagogiska åtgärder i form av t.ex. organisatoriska lösningar. Med kunskap om utvecklingsförloppets struk- tur relaterat till psykiska och fysiska betingelser i närmiljö och samhällelig miljö kan möjlig utveckling hos barnet förverkligas.

2.2. Det utvecklingsmässiga mönstret för barn i skolåldern

Barnet som börjar skolan bör ha nått en viss grad av självständighet. Denna utvecklingsnivå är emellertid beroende av om det fått en tillit till den egna förmågan och en tillit till människorna i den egna omvärlden: Därtill kommer att barnets uttryck för självständighet måste ha mötts med respekt, godkännande och glädje från de vuxnas sida, men även från samhällets sida.

Självständighetsutvecklingen i sjuårsåldern innebär då att barnet tar initiativ. Det vill skaffa sig nya självständighetsområden och vidga dem det redan har. Barnet stärker därmed sin känsla av att vara en kapabel Person, en person av vikt och betydelse. Dess sätt att ta initiativ och innehållet i initiativen ger den uppmärksamme vuxne värdefull informa- tion om barnets egna intresseområden. Barnets sätt att visa självständighet och initiativ börjar så smått likna den vuxnes sätt att agera. Barnet har mindre erfarenhet och kan inte fungera med den vuxnes bedömningsförrnåga. I det läget drabbas barnet ibland av missräkningar och hamnar i konflikter. Dessa missräkningar är nödvändiga för barnet att uppleva. De behövs jämsides med de positiva erfarenheterna, för att individen i framtiden skall kunna göra realistiska bedömningar om hur, när och var egna initiativ bör tas utifrån både de egna möjligheterna, de egna begränsningarna och omvärldens behov. Det är angeläget, att barnets egna initiativ, dess lust att vara en aktiv människa, inte hindras genom den vuxnes ingripanden.

Målet för barnets spontana verksamhet kan vara en diffus föreställning om något det vill göra, något som det måste pröva ”hållfastheten” av. Ur den vuxnes synvinkel är dessa mål till en början oftast orealistiska, kanske också ogenomförbara. Att se sin egen verksamhet, sitt eget handlande i förhållande till ett mål, hur suddigt, hur befängt det än kan vara, är emellertid specifikt för denna utvecklingsfas. Eftersom målen ofta är orealistiska för barnet, orkar eller förmår det inte alltid

genomföra sina projekt. I den situationen kan hjälp behövas från den vuxne, men barnet måste också få uppleva att det går snett, att man inte alltid kan, för att senare i livet kunna sätta upp realistiska mål. Det är inte farligt och inte skadligt att barnet får negativa upplevelser av detta slag. Det som är riskabelt för barnets livsmod är att den vuxne inte förstår, nonchalerar eller är kallsinnig mot dess mål visioner. Den vuxne som förstår allvaret i barnets mål ger genom sin attityd den utvecklingshjälp det främst behöver. Barnets eget ansvar i förhållande till den egna aktiviteten innebär en orientering om den egna förmågans möjligheter begränsningar.

En ansvarsdimension uppstår emellertid inte utan en lång erfarenhet av att ha fått ta ansvar och även av att ta dess konsekvenser. En ung människa måste få ta ansvar individuellt och i grupp. Den vuxne kan hjälpa till att ringa in ett ansvarsområde men bör avstå från att utforma dess detaljer.

Barn i skolåldern måste ha tillgång till olika slag av verksamhet. Många barn i vårt samhälle saknar sådana möjligheter därför att den fysiska miljön är steril och barnfientlig och/eller därför att ordnade fritidsaktivi— teter för 7 —12-åringar inte organiseras. Det kan också vara så att information om tillgängliga fritidsaktiviteter inte nått fram.

En del barn upplevs av vuxenvärlden som destruktiva och av kamrater som störande. Dessa barn behöver särskilt stöd för att kunna använda sin energi på ett konstruktivt sätt och ej gå längre ini destruktivitet eller bli passiva (apatiska). Det finns också barn som trots att de har tillgång till fritidsaktiviteter reagerar med passivitet, oro, missnöje eller överdriven ”störande” upprymdhet. Det är då nödvändigt att söka orsakerna till detta. I vissa fall kan orsaken vara att möjligheterna till aktiviteter inte motsvarar barnens behov, att verksamheterna inte ställer sådana krav eller ger sådana utgångspunkter för självständig verksamhet som svarar mot barnens utvecklingsnivå. I andra fall kan orsaken ligga i barnets situation—T' övrigt.

Missnöjesyttringar kan överraskande komma från barn som nyligen fått möjligheter till fritidsverksamhet och till en början förefallit nöjda och engagerade. När verksamheterna är väl kända, vill barnen gå vidare och är beredda att ta itu med nya problem på en högre nivå. Om % expansionsmöjligheterna inte finns då, reagerar barnen med missnöje men de kan inte alltid tala om för de vuxna vad de vill och vad de känner.

Om de vuxna inte förstår vad barnens, de ungas missnöjesyttringar kan bero på och ställer krav på anpassning till det som bjuds, finns risk för att i de vuxna också blir missnöjda och upplever barnen som otacksamma, ? bortskämda osv. Barn speglar sig i de vuxnas besvikelse och blir

___—_afxw—v-wn—fr—r—c—my. _. _ _ . .

: desorienterade. En ond cirkel av missförstånd kan uppstå och kommuni— l kationen allvarligt störas. [ Detta är problem som t.ex. kan förekomma i fritidshem där verksamheterna är ungefär desamma som i en förskola. Om barnet tidigare har gått i förskola finner det varken nyhetens behag i det arbetsmaterial som erbjuds eller de möjligheter till problemlösning som svarar mot dess förmåga. För många barn sker en påtaglig kvalitativ

utveckling av tankestrukturerna mellan 7 och 8 år som gör att barnets problemlösningsförmåga förändras. Olika verksamheter skall inte ordnas endast för att barn skall sysselsättas, ha något lämpligt för händer, utan fylla funktionen att ge barn olika slag av problem att bearbeta, att lösa och därför lära sig av. Aktiviteterna måste förändras i takt med att barnet förändras, utvecklas. När de ger barnet både känslomässigt och intellek- tuellt utbyte ger de också glädje och tillfredsställelse.

Omkring sjuårsåldern kan barnet tankemässigt handskas samtidigt med ett par egenskaper eller relationer. Det påverkar slutledningsför— mågan på ett markant sätt. Detta är ett stort och märkligt fram- steg, trots att barnet ännu inte klart kan skilja mellan vad det tänker och vad det varseblir. Utvecklingen leder fram till att barnet upptäcker brister, felaktigheter och inkonsekvenser i sin omvärld inte minst hos vuxna. Barnets tankemässiga utvecklingsstrukturer gör att det kan dra slutsatsen, att om den vuxne har fel på en punkt så har han fel i nästan allting. Vidare tror barnet, att om det självt har rätt på en punkt så har det också rätt över hela linjen. Man kan kalla detta en sorts nyvunnen intellektuell självgodhet. Barnet markerar ett avståndstagande från den vuxne på ett annat plan än det som tidigare beskrivits. Barnlitteraturen är rik på berättelser som ger näring åt denna barnets självgodhet, t. ex. Pippi Långstrump, Nalle Puh. Den hjälper barnet med just sådant material det behöver i denna fas. Andra exempel är att barn parodierar vuxna och sådant som vuxna ser mer allvarligt på. Barns frossande i s. k. sjuk humor upprör den vuxne som inte kan sätta in detta barnets beteende i ett större sammanhang och därmed förstå att barnet inte är elakt, inte är ute efter att såra. Det är egocentriskt i sin tankevärld och måste på sin nivå pröva sammanhangen i omvärlden och också de vuxnas reaktioner.

Egocentrism i detta sammanhang innebär en utvecklingsmässig enkel- spårighet i tänkandet. Barnet utgår från att dess sätt att tänka är det enda möjliga. Ett problem kan endast ses och också lösas på barnets sätt. Detta stadium är emellertid en övergångsperiod till mer utvecklat tänkande och det gör att barnet är kapabelt att observera den vuxnes reaktioner, i all synnerhet om det är fråga om upprörda sådana. Barnet förstår inte orsaken till upprördheten men inser att det kan framkalla den. Redan i detta faktum ligger början till en bearbetning att småningom förstå, att andra människor tänker annorlunda. Det viktiga är, att den vuxne inser, att barnets beteende har sammanhang med dess tänkande, utveckling. Det är i färd med att kunna omfatta sociala dimensioner.

En kvarstående egocentrism i tänkandet i denna fas kan vara en av faktorerna bakom det intresse för mysterier, äventyr och även magi, som är vanligt under 7—10—årsåldern. Barn tror då inte på sagor utan ger uttryck för en verklighetsanknytning men denna har fortfarande sina rötter i fantasin. Barn gräver t. ex. efter skatter, leker detektiv, Stålmannen, James Bond. De söker en värld, där spännande och oväntade saker sker men där det oväntade alltid skall kunna bemästras. Det är alltså för barnet fråga om ett gränsland mellan fantasi och verklighet, ett gränsland som är färgstarkt och där kreativiteten kan näras eller hämmas

beroende av de vuxnas inställning till barnet eller deras brådska att föra barnet ut i verkligheten. Den sociala omvärldsorientering som de vuxna har ambitioner att ge en ny generation måste ske på barnets villkor. Om inte det tankemässiga utvecklingsförloppet får styra den processen blir resultatet konformitet och brist på känsloengagemang hos den unga och sedermera vuxna människan.

I fråga om moraliskt beteende finner man, att barn i 6—7-årsåldern har någon sorts uppfattning om rätt och orätt men också att detta vetande relativt långt upp i åldrarna ideligen sätts ur spel. Förmodligen är det så att barnet uppfattar regler som givna och bestämda av de vuxna. Om barnet tycker sig ha genomskådat den vuxnes allkunnighet och intelli- gens, finns det ingen anledning att följa den vuxnes regler. Att bryta mot regler eller att nonchalera att regler finns, är sannolikt inte en moralisk fråga för barnet på samma sätt som för den vuxna människan. Det är mer en fråga om att överlista den vuxne och därmed demonstrera den egna självständigheten. Man kan tala om att det finns ett yttre samvete under de tidigare skolåren. Att lyda regler är då en yttre handling utan inre motsvarighet. Först i början av tonåren formulerar den unge själv sina regler och går frivilligt in för dem. Det är en nödvändig träning för att förstå och själv vilja acceptera andras och även samhällets regelsystem. Därför är lekar med spontana regler så väsentliga under de första skolåren, dvs. lekar där flera barn tillsammans skapar sina regler för lek och samvaro. De prövar att vara ”invigda” i förhållande till sådana som står utanför. I dessa lekar bearbetar barn de regelsystem de tidigare har mött mellan vuxna och mellan vuxna och barn. Lekarna består ungefär så lång tid som det tar att arbeta sig fram till regler, gemensamma tecken eller ett internt språk. Barnens egna regler är ofta auktoritära och orubbliga. Det kan betyda, att de upplevt regelkrav från de vuxna just så eller vara uttryck för en upplevd brist på konsekventa regler. Egna tillskapade klubbar, föreningar och spontant valda samverkans- lekar är exempel på viktig träning i demokratiska samverkansformer. Vägen över ytterlighetsformer i regelspel och samvaro bör ses som ett förstadium till samspel på mer lika villkor. Samspelsmönstret utvecklas i förhållande till hur barn upplever de vuxna i samarbete och till vilken attityd de vuxna har tillatt barn själva måste arbeta sig igenom olika samarbetsstadier.

Först i tonåren kan den unge koordinera handlings- och tankeplan. I den processen görs upptäckten, att tidigare antaganden om verkligheten varit felaktiga, godtyckliga eller barnsliga. Fakta kan med andra ord hanteras på ett annorlunda sätt. ”Hypoteser” kan ställas upp och prövas. Självgodheten försvinner genom att tron på den egna förmågan nu får sina törnar. Beroende av om den unge successivt fått och får gripa sig an med arbetsuppgifter i de vuxnas värld sker också en bedömning av den egna förmågan efter vuxna normer. Men då måste också de unga få känna på riktiga uppgifter och respekteras både för viljan och för resultatet. Ju mer tankeförmågan kan frikopplas från egocentriska karakteri- stika, ju mer ger den möjlighet till en genuint social inställning till andra människor. Utvecklingsfenomen som är markanta i en särskild utveck-

lingsfas försvinner emellertid inte helt utan dyker upp i andra uttrycks- former i följande stadium och även senare under livscykeln. Den intellektuella Självgodheten, det yttre samvetet är exempel på detta. Ju mindre respekt 7—10-årsbamet mött för dessa uttryck, ju större risk finns att de kvarstår i den senare utvecklingen. Om så sker, poängterar den unge sitt avståndstagande i stället för närmande till den vuxne och det som den vuxne står för.

Tillitskänsla och trygghetsupplevelse för ett barn i skolåldern kommer till stånd på andra villkor än under de första barnaåren. Tilliten grundas på att den vuxne med värme och generositet kan släppa barnet ifrån sig att agera självt, den ligger i att den vuxne med bibehållen integritet tål att stängas mot, tål att bli omvärderad i barnets ögon och tål att i den processen ge uttryck för egna känslor, reaktioner.

Skolbarnets självständighet är av annat slag än den tidigare infantila självständighet som handlar om att själv klara mat, toalett och klädsel. Den är en självständighet i initiativ liktydig med egen orientering mot andra, flera människor och övrig omvärld, och den måste barnet få pröva och möta respekt för. Den innebär eget ansvar i förhållande till egen verksamhet.

2.3. Barn och ungdomar med känslomässiga störningar

Många barn i vårt samhälle har inte de utvecklingsbetingelser de skulle behöva. Deras uppväxt har inneburit besvikelser i de mänskliga relationer som borde ha rymt kärlek och omsorg. Resultatet blir känslomässiga störningar där symtomen visar sig hos den unge som en brist på tillit både till sig själv och till andra, rädsla för kontakt och svårigheter att uttrycka adekvata känslor.

Vuxenvärlden ser inte alltid dessa symtom, framför allt inte deras tidiga uttryck, men konstaterar senare desto mer påträngande deras effekter i form av knark- och Spritproblem, att vissa ungdomar skolkar och är besvärliga i skolan och återigen andra är destruktiva mot sig själva och andra. De ungdomar som avviker från av samhället accepterade beteende- mönster har ofta likartade upplevelser bakom sig. Dessa handlar om ungdomarnas relationer till andra människor under uppväxten. Sättet att försvara sig mot de svåra minnena av barndomsupplevelserna varierar. Ungdomarna själva är sällan medvetna om att de har problem. De säger sig bara ha en ständig otur, de råkar alltid illa ut och andra sätter krokben för dem, andra människor rår för deras situation. De ser inte sin egen delaktighet i det som sker och kan därför inte ”ta sig i kragen”. Ungdomar i denna situation måste få uppleva att vuxna reagerar mot deras beteende, att de blir arga. ledsna och irriterade, men att dessa reaktioner är uttryck för att de tycker om och bryr sig om dem. Ofta regerar vuxna känslomässigt och tar samtidigt avstånd. Den som förstår kan gå motsatta vägen, dvs. reagera och gå till mötes, ta emot. Övergivenhetskänslorna och upplevelsen av att inte vara omtyckt—

___, m.?a.-. 1—m_ _ . A_N—_ m ___.— ,.m.

älskad måste tillgodoses och botas. Nya och trygga vuxenrelationer kan göra det möjligt att släppa fram sorg och besvikelser som lagrats och hållits tillbaka under uppväxten. För de svårt känslomässigt skadade ungdomarna krävs kvalificerad hjälp för att denna process skall igångsät- tas och kunna leda till hälsa.

Det är oftast bam—föräldrarelationerna som inte fungerat bra, när en ung människa visar grava känslomässiga störningar. Man kan också se det så, att barnet inte haft tillgång till en annan vuxen, utanför hemmet, som varit i stånd att ge det känslomässiga tillskott som barnet någonstans måste få. Ett litet barn kräver att få sina behov tillgodosedda. Det kan inte förstå föräldrarnas situation och hur den kan pressa dem och påverka deras sätt att bete sig. Barnet kan därför tolka föräldrarna som kärlekslösa och ointresserade, när dessa av sociala skäl inte orkar ge det som barnet vill ha. Ekonomiska bekymmer, slitningar i äktenskapet, arbetslöshet och sjukdom, nedslitning, kan vara skäl till att ett barn känslomässigt avvisas eller blir aggressivt bemött, trots att föräldrarna ändåi grunden tycker om sitt barn. Barnet upplever endast avvisandet utan att fatta dess orsaker. När besvikelserna lagras kan barnet dra slutsatsen att det självt är orsaken till föräldrarnas beteende, vilket ligger nära till hands utifrån barnets egocentriska tankesätt. Den psykologiska kunskapen kan ge hjälp att förstå på vad sätt barnet självt drabbats och också hur det kan hjälpas. De sociala problemen måste emellertid också förstås och åtgärdas. De måste även lyftas fram för att den unga människan småningom skall kunna avdramatisera sina upplevelser och kunna se sina och föräldrarnas problem i ett nytt ljus.

Det behövs inte särskilt djupgående störningar för att ett barn skall drabbas av utstötning i t. ex. skola eller kamratgrupp. Känslan av att misslyckas i skolan eller att vara impopulär bland kamraterna ger dålig självkänsla som ger nya besvikelser och i sin tur rädsla att försöka på nytt att hävda sig självt och sin rätt. Småningom passiviseras barnet eller blir kraftigt utåtagerande. Det har då accepterat sin roll som utstött. Det blir en ond cirkel, som ju längre den varar blir allt svårare att bryta.

Barn med såväl smärre som grava känslomässiga störningar måste ha hjälp. De människor som arbetar med barn måste lära sig förstå de små och tidiga symtomen på störning. De måste förstå hur kontaktlöshet tar sig uttryck, förstå när barn inte förmår uttrycka adekvata känslor osv. Det är viktigt att de vuxna har en insikt om att det är vad barnet självt upplevt som man måste ta fasta på, inte vad den vuxne tror att barnet upplevt.

Det enda som kan ge barnet hjälp är att bygga upp nya varma och stabila känslorelationer till en eller flera vuxna. Först därefter kan den bearbetningsprocess komma till stånd som innebär förändring. I barns och ungdomars komplementmiljöer måste detta uppmärksammas. Ge- nom utbildning och handledning måste de vuxna där ges stöd att klara av en sådan insats.

2.4. Barn i grupp

Under barnets hela skoltid spelar barn—barnrelationerna en stor roll. Ju mer barnet tillväxer i självständighet, ju mer markerar det en sorts av- stånd till föräldrarna och ökar sina kamratkontakter. Kamratgruppen blir under dessa år ett centrum för social fostran. I gruppen av jämlikar får barnet en annan sorts känslomässiga upplevelser än inom familjen. Varje medlem måste följa gruppens normer för att få vara med i en kam- ratgrupp. Om gruppens normer avviker från föräldrarnas, bryter barnet hellre mot föräldrarnas regler än mot gruppens. Annars riskerar barnet att stötas ut ur kamratgruppen och går därmed miste om det känslomässiga utbytet på jämlik nivå.

Kamratgruppen bör ses som en nödvändig fast punkt i tillvaron för skolbarnet utifrån vilken det upplever sin sociala omvärld och får hjälp att bearbeta den. I kamratgruppens hägn vågar barnet pröva beteenden, som det kanske inte annars törs ge uttryck för, samtidigt som det lär sig kompromissa med sina egna krav gentemot gruppens. Varje grupp har sitt sociala mönster för samspel men avspeglar ändå på något sätt samhällets kultur. De vuxnas mönster går igen i kamratgruppen. Beroende av hur barn upplevt de vuxnas mönster och hur dessa mönster förmedlats till dem kan kamratgruppens normer för samspel tolkas positivt eller negativt.

Barn måste få uppleva gruppsamvaro, framför allt i självvalda grupper, för att på sina egna sätt lära sig att det existerar andra värderingar, andra ställningstaganden och beteenden än föräldrarnas. En sådan omvärdering — som ofta är onyanserad är nödvändig för att barnet skall bli en självständig individ och mogna fram till att kunna förstå och reSpektera en äldre generations ställningstagande utifrån dennas livssituation.

Vissa barn utesluts ur gruppsammanhang, de kan inte få fotfäste i spontant bildade grupper och i organiserade gruppsammanhang blir de hackkycklingar. Detta gäller oftast barn med svag självkänsla. Rädsla och ängslan gör att vissa barn isolerar sig, går in i sin egen värld, andra reagerar med aggressivitet och andra åter konkurrerar eller tävlar i stället för att samspela—samleka. Barnen i omgivningen känner intuitivt barnets bristande självkänsla och reagerar med mobbning och utfrysning. Det mobbade barnets utveckling i sin helhet påverkas av detta skeende.

Formerna för gruppsamvaro är en väsentlig pedagogisk fråga. Det är viktigt att den spontana gruppbildningen möts av respekt från de vuxnas sida. Den pedagogiska handledningen under skolåren måste också inriktas på att upptäcka barn som löper risk att stå utanför gruppsammanhang, så att de kan ges varsamt stöd till inlemmande i någon grupp.

Vissa gruppbildningar uppfattas ha ett destruktivt innehåll. Om det verkligen förhåller sig så och inte enbart är uttryck för den normala frigörelseprocessen, rör det sig om ungdomar som behöver hjälp. Om gruppmedlemmarna sins emellan fungerar bra, är det sannolikt fel att försöka upplösa gruppen. Effekterna kan då bli negativa med en ökande klyfta mellan grupp och samhälle. I sådana fall är det hela gruppen som måste få chans att utvecklas vidare. I andra fall krävs en individuell hjälp

av det slag som känslomässigt störda barn och ungdomar behöver.

Ungdomsgrupper som fungerar på ett för omgivningen och samhället oacceptabelt sätt anses ofta vara påverkade av den våldsideologi som bjuds på film, ibland i TV, i böcker och tidskrifter. Sannolikt är detta riktigt. Det är fråga om en påverkan, som trängt in och inspirerat till handling. Orsakerna till mottagligheten för detta slags påverkan är emellertid det största problemet, det som behöver klarläggas och behandlas.

Torftiga känslomässiga relationer, där besvikelser och aggressioner lagrats under uppväxten, fostran präglad av auktoritetstro eller brist på intresse och respekt för barnet, kan ligga bakom att en ung människa försöker lösa sina inre spänningar genom att bli tuff och acceptera våld som ett sätt att hävda sig.

I en kamratgrupp, där flera ungdomar har en sådan uppväxt bakom sig, kan en samhörighet uppstå genom att man förstår varandra och känner igen sig själv i andra. Gruppen skapar sitt eget normsystem som resultat av en annorlunda värdeskala, där våldsideologi och en förråad syn på de utanförstäende odlas. Den likgiltighet eller kanske känslokyla man själv mött för sin egen person vänds till en likgiltighet för mänskliga värden. I denna process spelar det kommersiella våldet roll som mönsterskapare. I gruppmekanismerna finns dessutom inbyggt ett förstärkningssystem, där man sinsemellan påverkar och stöder varandra att gå allt längre in i en negativ attityd till omvärlden.Våldspropagandans inverkan är en del i ett större och betydligt intrikatare mönster som gäller både individen och samhället. Den är ett socialt problem, inte bara för att den ger prov på omänsklighet utan också för att den främst när och tas emot av dem som socialt sett inte fått den uppväxt de borde ha haft.

Under de tidiga skolåren när gruppsamvaron bland barn på allvar blir aktuell synes pojkar mer än flickor söka sig till större gruppsammanhang. Hos flickor finns en tendens till ”bästisrelationer”. Man väljer en flickkamrat att nära umgås med, en kamrat att dela hemligheter med och att leka med. Man byter emellertid bästa vän ganska ofta. Varför pojkar och flickor skiljer sig åt på detta sätt vet man föga om. Det kan möjligen återföras på ett tidigt inpräntat könsrollsmönster, där pojkar tillåtits mer av utåtriktade aktiviteter, mer av bråkiga motoriska aktiviteter. De har därför lättare att ta fatt i idrottslekar m. rn. som fordrar många deltagare. Pojkar har också mera tillåtits att ge uttryck för aggressioner, medan flickor ofta lärt sig undertrycka dem. Idrott och sport kan ses som en form av kanalisering av aggressiva tendenser som leder vidare till socialt värdefulla samspelsformer. Den utvecklingen kan möjligen vara enklare för pojkar än för flickor.

Den begynnande sexualiteten tar sig i förpuberteten uttryck i de första förälskelserna, ofta på avstånd och gärna riktad mot en person som man kan känna sig säker på inte svarar med likadana känslor, t. ex. en av motsatta könet som är mycket äldre, en konstnär som är på andra sidan rampen, en filmstjärna eller liknande. Svärmerierna tar sig ofta uttrycki att man samlar bilder av filmstjärnor eller sportidoler och sätter upp på väggarna, i täta biobesök för att se filmer med just den stjärnan. Direkt

kontakt med den man svärmar för undgår man gärna även om vederbörande lever inom räckhåll. Man är inte mogen för kontakt med föremålet för svärmeriet och är ur stånd att finna passande uttryck för känslorna. Övningar i drama, utklädningslekar och olika rollspel kan ge större säkerhet också i förhållande till vardagslivets känslobetonade förhållanden. Barnens känslor för sig självt och sitt egenvärde tar sig under skolåldern också uttryck i vad de förväntar av sig själva i fråga om prestationer. De skapar sig en aspirationsnivå, en nivå som de strävar efter

att nå, det må gälla höjdhopp, matematik eller popularitet bland andra. Om deras verkliga prestationer är objektivt lyckade eller inte är mindre viktigt än att de överensstämmer med deras egna inre förväntningar. En pojke eller flicka kan uppleva som ett nederlag att inte kunna springa så fort som han eller hon väntar av sig själv även om han eller hon har sprungit fortare än lärare och kamrater väntar, t. o. rn. om de kanske har vunnit över många av sina konkurrenter. När skillnader mellan prestatio- ner och aspirationer blir alltför stor, uppkommer ofta kriser för ett barn. Antingen kommer barnet kanske att anstränga sig till bristnings- gränsen för att nå aspirationema eller också ger det upp och slutar med ansträngningarna, när det inte tycks möjligt att uppnå det som skulle tillfredsställa det självt.

2.5. Vilka förutsättningar behövs för att möta barns behov?

Utifrån den sammanfattande beskrivningen av utvecklingsförloppet hos barn i skolåren kan slutsatsen dras, att människorna ibarnets omgivning är den väsentligaste utvecklingsfaktorn. Vad de vuxna än ger uttryck för i kontakten med barnet kommer de att ge bidrag till hur utvecklings- förloppet gestaltar sig. Viktigt är att barn verkligen ges möjlighet att ha närkontakt och kvalitativa kontakter med vuxna. Barnet är på sätt och vis likt de vuxna i känslor men olikt dem i sitt sätt att tänka. Det betyder, att den vuxne genom innehållet i sina egna känslor har möjlighet att förstå och gå barnet till mötes och via sina känslor försöka acceptera olikheterna i tankesättet mellan barn och vuxen.

I all verksamhet med barn är kommunikationens inriktning mellan barn och vuxen viktig. Det är tvåvägskommunikationen idialogens form som ger barnet stöd och mod att växa till en självständig människa. Dialogen gör att barnet kan spegla sig självt och sitt beteende. Den vuxne måste inse att samspelet med barnet påverkar och förändrar henne. Det är alltså inte bara så att barnet påverkas av den vuxne. Dialog kan inte förenas med rollspel från den vuxnes sida. Barnet identifierar sig positivt eller negativt med den vuxnes attityder och beteende. Det betyder att den vuxne också kan spegla sig själv hos barnet och därmed bättre förstå sig själv. Den vuxne har ett ansvar i förhållande till barnet. Detta har det inte på samma sätt mot den vuxne.

Dialogpedagogik kräver en förtrogenhet med uttryck, infall och skiftningar i barnens tankevärld och en villighet att kommunicera på de villkoren. Barn liksom vuxna kommunicerar inte bara med ord utan

också genom sätt att sitta, röra sig, med tonfall, nervösa vanor etc.

Om den vuxne förstår barnets beteendeuttryck som språk betraktat, förstår han också att vad ett barn än sysslar med, lär det sig något socialt och/eller intellektuellt. Det betyder också att den vuxne kan stå emot att provoceras av ”svåra” barn och i stället kan sätta sig in i hur ett sådant barn tänker, vad och hur det lär sig och därmed motverka dess känsla av misslyckande och otillräcklighet, som kan ligga bakom t. ex. ett tufft uppträdande.

En vuxen som är nyfiken på tillvaron och beredd att pröva nya utvägar bidrar på sikt till att ge barn samma inställning. Prestationer, speciellt beteende, skall inte påtvingas barnet genom den vuxnes förstärknings- teknik utan vara en effekt av att barnet i dialogen med den vuxne mött engagemang. Förstärkning av bestämda beteenden hos barnet förhindrar att det ser andra eller motsatta handlingsvägar vilket motverkar det experimenterande som är drivkraften i utvecklingen hos den aktiva individen.

Väsentligt i dialogen är att människan, stor eller liten, accepteras som den hon är, tycks om, älskas för det hon just nu är, utan att det finns en mängd ”om” med i bilden. För att en människa skall kunna bli förstådd måste hon också vara tillåten. Barn behöver primärt vuxna människors engagemang och en intressegemenskap.

I detta utvecklingsstadium skall barnet orientera sig utåt och mer och mer få en social omvärldsorientering. Det kan bara ske under för barnet gynnsamma omständigheter med den vuxne som mellanhand. Den vuxne har erfarenheter och är orienterad i omvärlden och kan därför förmedla sådana kontakter och sådana resurser till barnet som det är i behov av. Den vuxne måste emellertid våga släppa barnet ifrån sig och visa att hon tror, att det kan klara sig också på egen hand. Barnet måste få uppleva vuxna som kamrater, som har hunnit längre i sin utveckling och därför tål att stängas mot. När den unge kommer i puberteten och börjar omvärdera sig själv, ligger tryggheten i att ha upplevt vuxenfunktioner, vuxenroller, som man så småningom själv vill gå in i.

Det talas ibland om 7—12-årsperioden som den glömda åldern, dvs. att samhället satsat lite på dessa åldersgrupper. Det är även en glömd ålder så till vida, att man glömt bort att barnet behöver vuxna men inte enbart för vård eller undervisning utan för kvalitativ kontakt, att åter och åter igen spegla sitt jag emot. Ett pedagogiskt program för barn i skolåldern måste garantera dern tillräckliga vuxenkontakter. Mönstret för vuxenkon- takternas innehåll och dess omfattning har betydelse för aktivitetsut- budets inriktning.

Verksamheter för barn i skolåldern bör inte behandlas som separata organisationsproblem. De vuxnas intresseinriktning och förmåga att förstå barns utvecklingsbehov och svara på dem liksom gruppernas spontant uttryckta behov är det som ger verksamheterna ett innehåll och även utgångspunkter för förändringar som barn själva måste få genom- föra.

2.6 Omvärldsorientering aktiviteter

Utvecklingspsykologiskt kan en linje ses från de yngre skolbarnens organiserade fritidsaktiviteter till mer individuellt utformade verksam- heter med omvärldsorienterat innehåll, som i sin tur kan leda till samhällsinriktat deltagande i föreningsliv och organisationer.

Den vuxne förmedlar på sätt och vis miljön och dess möjligheter till barnet. I detta konstaterande ligger både möjligheter och begränsningar. Möjligheterna finns, då den vuxne förstår barns skiftande behov och bistår barnet att självt finna uppslag, självt söka ”lösningar”. Begränsning- arna uppstår, när den vuxne organiserar verksamheter, som främst är bra lösningar för honom själv.

Det bör därför betonas, att detta utvecklingsskedes behov av verksam- heter inte enbart kan bindas till en speciell miljö, dvs. en tillrättalagd fritidsmiljö för barn. Barn måste få upptäcka sitt samhälle och dess möjligheter.

De yngsta skolbarnen är i behov av institutionen och ett möjligt aktivitetsutbud inom dess begränsade område.

Barnen behöver undan för undan ta del i verksamheter utanför institutionen baserade på aktivt eget ansvar. För att detta skall kunna förverkligas måste samhället ha en positiv attityd till barns rätt att få ta del av de vuxnas värld, på arbetsplatser, i samhällsinstitutioner m.m.

Skolåldern är i stort sett, trots alla problem, en period med stark utveckling av kraft och självkänsla, hälsa och motorik. Perioden kan karakteriseras som rik på uttryck, på livsglädje och kamratkänsla. Samtidigt finner vi just i den åldern en stark tillväxt i social förmåga, i arbetsglädje och uppfinningsrikedom som gör att barnen i hög grad kan klara sig själva och behöver egen verksamhet utan de vuxnas övervakning. Men deras kontrollprocesser i ideal och normer är dock inte starka nog för att de fullt ut skall kunna styra sin egen tillvaro. De har uttalat behov av en känslomässig anknytning till vuxna till flera vuxna än föräldrarna, vuxna som har jagstyrka och kan ge både uppmärksamhet och ouppmärksamhet när det behövs. M. Mead (1970) säger i sin bok ”Kultur och engagemang”: ”Vi måste skapa nya modeller för vuxna, som inte längre lär sina barn vad de skall lära sig utan hur de skall lära sig och inte lär dem vad de skall engagera sig iutan bara ger dem en insikt om det värdefulla i att engagera sig.”

3. Pedagogisk planering för åldrarna 7—12 år

3.1. Inledning

I kap. ] erinras om att det nu växer fram ett krav på och en medvetenhet om att de yngre skolbarnen bör ha en bättre fritids- och kulturmiljö. Att stärka barnkulturen innebär att utjämna och utvidga möjligheterna till kulturella upplevelser liksom att skapa en motvikt till olika kommersiella utbud. Ökade resurser från samhällets sida för att ge barnen ett stimulerande och utvecklande fritidsinnehåll kräver ökat samspel och samarbete för ett effektivt resursanvändande.

Med dessa utgångspunkter och mot bakgrund av den i bilaga 2 beskrivna utvecklingen hos 7—12-åringar samt de aspekter på utvecklings- mönster och utvecklingsbetingelser, som ges 1 kap. 2, framläggsi det följande synpunkter på innehåll och arbetsformer i verksamheter för barn i dessa åldrar. Syftet är att ge exempel på aktiviteter, som kan äga rum under barns fritid och ange några av förutsättningama för att denna skall bli meningsfull. Ett fritidshem, en förening eller en annan fritidsmiljö kan inte omfatta alla verksamheter. Exemplen bör således inte betraktas som en profrl för varje fritidsmiljö. Snarare bör exemplen ses som utgångs- punkter för utvecklande av andra uppslag till verksamhet. För barn och vuxna gemensamma och näraliggande intressen stimulerar ofta till nya former och nytt innehåll i verksamheterna, som syftar till att ge glädje, stimulans och utveckling till samspel mellan människor. _

Barns fritid och dess innehåll har skiftande komponenter, som är beroende av det enskilda barnets uppväxtmiljö. I sin bok ”Uppväxtvill- kor, Samspelet mellan vuxna och barn i ett föränderligt samhälle”, 1973, behandlar Rita Liljeström bl.a. boendets sociala struktur. Hon frågari detta sammanhang vilka bilder av samhället familjen kan förmedla till sina barn, om föräldrarna varken är inlemmade isynliga samarbetsmöns- ter med andra människor eller har några gemensamma uttryck för en social normgemenskap. Frågan ställs med utgångspunkt i en analys av vad Liljeström kallar den stora omvandlingen, som medfört nya samhällsbild- ningar i inflyttningsorterna och dess motpoler i avflyttningsorternas vikande befolkningsunderlag och utarmning av de sociala aktiviteterna.

Liljeström finner barnens uppväxtvillkor idag vara alarmerande och att denna situation kräver medvetna insatser från olika håll, bl. a. från forskningen.

”Vi vet ganska litet om vad händelsefattigdom, bristen på handlings- möjligheter och de hårt planerade markytornas restriktioner innebär för barns behov av att upptäcka, uppleva och uttrycka sig, uträtta något och vara aktiv. Vi saknar likaså 'mått' på hur de ensidiga miljöerna påverkar barns sätt att orientera sig: att placera människor och företeelser i omgivningen i förhållande till sig själv ...... Vi har föga utforskat vad anhopningen av jämnåriga barn i bostadsområden innebär för barnens sociala utveckling. Hur klarar barn av samvaron med många jämnåriga utan vuxen ledning?” (a. a. s. 46).

Liljeström anser vidare att det moderna förortsbarnets upplevelser av sin situation kanske får sin mest tillspetsade formulering i vad man kan kalla barn-alienation, dvs. barns känsla av främlingskap, av att vara hänvisade till sig själva utan talan i en värld där allt är förutbestämt och inrutat, men där det fattas viktiga bitar. Barn uppfattar inte någon mening eller helhet i vad de vuxna har för sig. Möjligheterna att göra upptäckter, söka förstå nya sammanhang, få nya intryck och upplevelser i boendemiljön är begränsade.

Det är viktigt, att samhällets ökande ansvar för att garantera alla barn en trygg miljö och vuxenkontakt liksom deras rätt till olika stimulerande verksamheter under fritid tillsammans med vuxna tar sig konkreta och för barns skilda behov adekvata uttryck.

Därvid blir det fråga om avvägningar och alternativa lösningar från det ena individuella fallet till det andra. Samhällets insatser bör präglas av ett socialpedagogiskt synsätt som grundar sig på socialpsykologisk och utvecklingspsykologisk kunskap.

Liljeström ger i första kapitlet av sin bok ett svar på frågan om vad som är avgörande för barns uppväxtvillkor. Liljeström framhåller de vuxna som viktiga för barnet och menar att det är i förhållandet mellan människor som de viktiga uppväxterfarenhetema ligger. Denna grundsyn är en utgångspunkt för följande diskussion.

3.2. En öppen barnmiljö

Barnet vistas i olika miljöer och upplever större eller mindre känsla av tillhörighet till dessa. Hemmet, kamraterna, bostadsområdet, föreningsli- vet, bibliotek, skola, fritidshem, fritidsgårdar'samt andra fritidsverksam- heter ingår i helheten. Medvetenhet om barnets helhetssituation och dess olika delar är viktig. Innehållet i sociala relationer har avgörande betydelse för utvecklingen av barnets framtida relationer till företeelser och personer, för kulturella ideal och symboler för självvärdering, för framväxande attityder till olika livsuppgifter och problemlösning. De vuxnas insikt om att barnen själva måste upptäcka sin egen värld är

väsentlig.

Skolans verksamhet ger genom sitt innehåll och sin struktur, som den formuleras i Lgr 69, utgångspunkter för uppföljning, utvecklande och komplettering av kunskapsstoff och färdigheter i olika miljöer. Skolan anknyter också till samhällets olika resurser i fråga om sociala och kulturella erfarenheter och upplevelser.

___—_.W i..-:.. "wa-mmHg»:-

Vid sidan om skolans undervisning betyder samhällsmiljön utanför skolan alltmer för den totala inlärningen. Det utforskande och skapande bruket av färdigheter bygger på en relation mellan parter. De flesta kunskaper är ett resultat av obehindrat deltagande i meningsfulla sammanhang. Fritidshemmet och andra miljöer utanför skolan ger inlärningstillfällen, tillfällen till utforskande och skapande bruk av färdigheter.

Fritidshemmet är en plats för vila och avkoppling samt för upplevelser och verksamheter av olika slag. Det är emellertid av stor betydelse att det präglas av en öppen kommunikation med samhället och inte upplevs som en institution i begränsad bemärkelse. Fritidshemmet får inte bli en värld för sig, en värld, där rutiner och verksamhet lever ett eget isolerat liv.

Tillvaron i fritidshemmet bör i sin helhet innebära en anknytning till händelser, företeelser, aktiviteter och liv utanför fritidshemmet.

Det måste för barnet bli en realitet att fritidshemmet är ett hemvist som det med tillförsikt kan lämna för upplevelser utanför och med lika stor tillförsikt återvända till med alla sina uttryck, sina glädjeämnen och besvikelser, stimulerande och nedslående erfarenheter.

Barnets egna initiativ och skilda uttryck för verksamhetslust, som riktar sig mot upplevelser utanför fritidshemmet, bör tas till vara och uppmuntras. För självständighetsutvecklingen och för en fortlöpande ökad realitetsuppfattning liksom för en vidgad uppfattning av omgiv- ningen och av samhället är det nödvändigt, att de vuxna inte endast medger utan också aktivt stöder barnet i kontakterna med tillvaron _ utanför hemvistet. Det må gälla att gå ut och handla, uträtta ärenden, gå » till biblioteket och simhallen, träffa kamrater hemma eller på lek- och ' idrottsplatser, platser där gäng och grupper finns, som har speciella och; gemensamma intressen. De vuxna i fritidshemmet förutsätts ha så nära kontakt med barnets hem att ”tillåtande” och stimulans i denna riktning inte medför spänningar mellan barnets olika miljöer. I stället är det viktigt att barnet upplever dem som naturliga delar av en total trygghetstillvaro och att de för de vuxna innebär ett förtroendefullt samspel.

Folkrörelserna och föreningslivets omfattande fritidsverksamhet med skiftande inriktning utgör en väsentlig del av samhället och spelar stor roll för barns utveckling. Genom att ge uttryck för sin egenart och policy ger religiösa, ideella och politiska föreningar väsentliga utgångspunkter för barnets orientering i samhället, främjar olika intressen och bidrar till diskussioner om normer, värderingar och ståndpunkter i olika livs- och samhällsfrågor. Föreningarnas nära samverkan med skola, fritidshem och andra fritidsmiljöer är av betydelse.

Det är, som nämnts, betydelsefullt att olika verksamheter för barn präglas av en öppen kommunikation med samhället. Barnet bör få rika tillfällen att uppleva olika samhällsfunktioner och processer. Genom att besöka olika bostadsområden och se vad som äger rum, lyssna på och samtala med människor i olika grupper, både vuxna och barn, ges tillskott till uppfattningen av den sociala verkligheten. Alltefter barnets utvecklingsnivå och uttryckta intresse blir besöken utgångspunkter för samtal om sociala processer, social skiktning, ekologi, könsroller,

familjers olika villkor, boende och arbetsliv. En förståelse för förenings- livets funktion i ett demokratiskt samhälle och för folkrörelseanknyt— ningens värden grundas genom att kontakter etableras med olika föreningar och samfund.

Att följa en produktionsprocess på en— arbetsplats, ta del av hur samhällets kommunikationsmedel fungerar liksom att genom egna intryck få en uppfattning om hur samhällets olika institutioner gör ' insatser för olika grupper och individer intresserar många barn redan i åldrarna 7—1 2 år. ( Av särskilt värde för barnet är att tillsammans med föräldrarna få upp- 'leva deras dagliga arbetsmiljö. Det är därvid nödvändigt, att arbetsplat- _sens ansvariga förstår betydelsen av barnets kännedom om föräldrarnas farbetsplats och yrkesroll. Kommunen bör t. ex. genom samverkan med (arbetsgivare och fackliga organisationer ta ett ansvar för att barns besök [på arbetsplatser skall kunna genomföras.

Förståelse för arbetsliv och vuxenliv över huvud taget kan främjas 'genom aktiva studiebesök på arbetsplatser och genom bearbetning av erfarenheterna från besöken. Även i dessa sammanhang är det betydelse- fullt att arbetsplatsernas ansvariga så långt möjligt ställer sig tillmötes- gående. Verdandi har i Södertälje genomfört ett projekt, som utgör ett exempel på hur barn i grupp getts tillfälle att möta vuxna på deras arbetsplatser och därigenom fått en uppfattning om deras värld. (se kap. 5, s. 144.)

De direkta kontakterna mellan arbetslivet och barnens pedagogiska miljöer skulle kunna underlättas genom att olika grupper på arbetsmark- naden hade en form av ”faddergruppsverksamhet”. Exempelvis kunde en orts fackliga klubbar och företagsnämnder utveckla regelbundet återkom- mande kontakter för utbyte av synpunkter och erfarenheter med barnen och de vuxna i fritidsmiljön. Kontakt med företrädare för de anställdas organisationer kan lämpligen tas genom fackklubbsordförande, yrkesom- bud eller kontaktombud.

Såväl inom fritidshem som i föreningsverksamhet kan barnet ges tillfällen att både tillsammans med vuxna och på egen hand göra inköp, uträtta ärenden och vara verksamt i enkla praktiska kontakter med samhällets serviceorgan och institutioner.

Barns engagemang i praktiska uppgifter i olika miljöer ger erfarenheter av omvärlden och utvecklar självständighet. Redan barn under 12 är bör i många fall kunna ges tillfälle till ”praktisk yrkesorientering” utan att det därvid blir fråga om undervisningsmoment eller arbetstvång. Att hjälpa till med olika sysslor t. ex. i en institution, i föreningsverksamhet, i en trädgård och bland djur och därvid ha ett ansvar efter förmåga och intresse kan ge fritiden ett innehåll av stor betydelse.

Socialstyrelsens försöksverksamhet med nya pedagogisk-organisatoris— ka verksamhetsformer på daghem har visat, att barn i 6—7-årsåldern gärna kortare stunder leker med och tar ansvar för barnen på småbarnsav- delningarna. Märkligt nog har dessa barn en intuition för hur småbarn leker och kan därför gå in i deras lek. Mycket talar för att skolbarnet ännu bättre skulle kunna gå in i en syskonrelation på daghem och få

”adoptera” ett litet barn för en längre period, där både vård och leksamvaro skulle kunna ingå under de vuxnas handledning.

Den sociala servicen rymmer också andra områden där barn skulle ,_ kunna vara till nytta och själva kunna knyta kontakter. G_amla människor . är ofta isolerade och behöver någon att tala med, promenera med, ha hjälp av med ärenden och småsysslor eller med läsning. Gravt handikap— pade människor som t. ex. är rullstolsbundna behöver assistans för att komma ut Och röra sig i samhället. I många fall skulle ett skolbarn kunna fylla sådana funktioner.

Invandrarfamiljerna utgör en grupp som är i behov av speciella stödinsatser för att bli delaktiga i samhällslivet. Småbarnen i invandrarfa- miljerna har i dag inte alltid tillgång till förskola som kan ge språkträning och social träning. De större barnen skulle kunna rycka in som ”språktränare” och även introducera svenska lekformer.

Andra exempel är miljövårdsuppgifter i samråd med miljövärdande myndigheter, t. ex. att städa upp uteområden, att planera och verkställa en förändring av skolgården eller lekplatsen.

I det följande samt 1 kap. 5 ges ytterligare exempel på barns fritidsverksamhet i föreningsliv och andra sammanhang, där speciella intressen kan odlas och tillfällen till viktiga arbetsuppgifter i samhället utnyttjas.

Fritidspersonal med social fantasi och med egen orientering i samhället kan tillsammans med barnen finna många möjligheter till meningsfull verksamhet under barns fritid, då de kan få visst ansvar och samtidigt en värdefull social omvärldsorientering. Kommunerna bör ta ett ansvar för vissa praktiska arrangemang liksom för att initiativ av olika slag möts med förståelse och vilja att ge stöd.

Besök på arbetsplatser, i kyrkor, på bibliotek, utställningar, museer, bio, konserter och teater ger upplevelser, som särskilt om dessa i samband med besöken eller efteråt kommenteras och bearbetas — bidrar till förståelse för och insikt om det samhälle barnet självt lever i. Genomgående gäller, att de erfarenheter och upplevelser, som barnet får del av, bör ha både djup och bredd. Förnyade besök på redan besökta platser, uppsökande av kompletterande information i böcker, bildmate- rial, ljudband och grammofoninspelningar eller genom samtal med människor ger erfarenheterna ökat innehåll. Genom att uttrycka de enskilda upplevelserna i skrift, genom skapande i bild och form, ljud, rörelse och drama och i kombination av olika uttrycksformer befästs intrycken och ges nya utgångspunkter för bearbetning.

Beträffande barns verksamhet och upplevelser inom olika intresseom- råden, är det viktigt att framhålla olika samhälleliga kulturella institu- tioner som en väsentlig tillgång. Till kulturinstitutioner räknar kulturrådet de samhällsstödda teatrarna, orkestrarna, folkbiblioteken, museerna och konsthallarna. Sveriges Radio och television hänförs också till det kulturpolitiska området. All konstnärlig verksamhet utanför kulturinstitutionerna sammanfattas i begreppet fri skapande verksamhet. Den fria skapande verksamheten bedrivs inom folkbildningen ofta i små grupper med enkla hjälpmedel

och begränsade ekonomiska resurser. Detta gör det möjligt att nå in i närmiljöerna och stimulera många att delta. Olika organisationers, gruppers och enskildas resurser och specialisering bör i ökad utsträckning kunna utnyttjas av barnen. Deras egna uppsökande av de olika verksamheterna kan kombineras med att de olika verksamheternas företrädare i grupp eller enskilt besöker fritidsmiljön och där inte endast presenterar sin verksamhet utan även stimulerar till utövande av skilda intressen. Kulturrådet anser, att barn- och ungdomsteatern bör ges ett starkare stöd än hittills och framhåller, att den inte bara bör bli en teater för dessa grupper utan även en teater med dem.

I det totala utbudet av teaterverksamhet från institutioner och fria grupper på teaterområdet liksom inom musikteatems och danskonstens område finns redan nu goda möjligheter till upplevelser och stimulans till egen verksamhet för barnen. Rikskonserters insatser liksom andra samhälleliga musikinstitutioners verksamhet på det lokala och regionala planet, t. ex. den kommunala musikskolan, är en resurs som bör utnyttjas av fritidsverksamheterna.

Bibliotekens basfunktion med utlåning av böcker och tillhandahål- lande av tidskrifter och dagstidningar, information samt verksamheter i anslutning till litteratur, för barnens del bl. a. i form av bokklubbar och sagostunder, har de senaste årtiondena kompletterats på olika sätt. Förutom att mediabeståndet även omfattar bildband och diabilder, grammofonskivor, kassetter och noter, språkkurser och talböcker före- kommer allmänkulturell verksamhet. Kulturaktiviteterna har bedömts ha ett värde för bibliotekens attraktionskraft inte minst för barn och ungdom.

En av skolöverstyrelsen år 1971 gjord undersökning av bibliotekens resurser och verksamhet med inriktning på barn och ungdom visar bl. a. följande.

Musikanläggning med eller utan lyssnarplatser, bandspelare och bild— bandsprojektorer fanns på förhållandevis många barn- och ungdomsavdel- ningar, medan filmprojektorer, radio och i än högre grad TV var betydligt ovanligare. Kassettbandspelare fanns i relativt ringa omfattning. Tenden— sen är emellertid att biblioteken nu kompletterar sin AV-utrustning och AV-material. Beträffande den allmänkulturella verksamheten för barn visade undersökningen, att sagostundsverksamheten var vanlig. Dockteaterföre- ställningar förekom mer än barnteaterverksamhet och filmklubbverksam— het. En verksamhetsform på framåtgående är olika typer av lekverkstä- der. I Barn 1 bibliotek (Bibliotekstjänst 1972) anförs, att biblioteken skall kunna fungera som utrymmen där barn och ungdomar har möjlighet att välja sysselsättning och delta i olika aktiviteter. Biblioteket är inte bara böcker. Det är betydelsefullt att det också finns annat material. I nämnda skrift framhålls som önskvärt, att bibliotek med stort barnunderlag har bullerrum/aktivitetsrurn, kladdrum, rum för sagoverksamhet och dock- teater, rum för filmvisningar och barnteater samt tysta rum förutom de allmänna biblioteksytorna, om det inte finns denna typ av lokaler öppna

och tillgängliga för alla barn på annat håll i kommunen. För en ökad satsning på verksamhet för barn i biblioteek behövs bl. a. större personalresurs. En samverkan med föreningar som bedriver verksamhet med bl. a. sagostunder och kompletterande verksamheter förekommer och bör kunna ökas.

Statens försöksverksamhet med Riksutställningar erbjuder ett omfat- tande utställningsarbete, som bl. a. kan innebära värdefulla tillskott till barnens möjligheter att uppleva ett aktivt kulturliv. Riksutställningar samarbetar med konstnärer, hantverkare och teatergrupper, med folkbild- ningen och folkrörelserna. Utställningsbuss ger stimulans för lokala och regionala verksamheter även i glest befolkade områden. De flesta av Riksutställningars verksamheter är resultatet av samarbete med museer, organisationer, myndigheter, grupper m. fl.

Riksutställningar har producerat utställningar i litet format, som utformats speciellt med tanke på att användas i klassrum och studierum. Riksutställningar har också verksamhet med s. k. aktivitetsprojekt som sker i anslutning till utställningar i museer, bibliotek och andra lokaler. Man har exempelvis ordnat s. k. aktivitetsrum, där barn och vuxna haft möjlighet att pröva arbete med olika material och tekniker, t. ex. att snickra, måla diabilder, arbeta med lera. Aktivitetsprojekten har efter att från början i stor utsträckning ha varit inriktade på estetiska problem, färg och form och arbete med olika material utvecklats till att mer söka erbjuda möjlighet till social gemenskap mellan människor i olika åldrar. Många museer arbetar medvetet på att nå barnen. Detta» visar sig inte endast i att särskilda avdelningar för barn tillskapas och utställningar ordnas omkring teman med särskild aktualitet för barnen utan också i att i s. k. lekverkstäder ordnas inom eller i direkt anslutning till museet. Lekverkstäderna erbjuder motoriska aktiviteter i stora utrymmen och en utrustning med material för bygglek och utklädningslek samt plats och material för att göra saker med sina händer tillsammans med andra. | Lekverkstaden ses för barnen som en möjlig inkörsport till museet: ”Museet blir ett ställe att återvända till, som man långsamt kan utforska, * lära känna och börja använda. Det speciella med utställningar ärju bl. a. att man oftast tar del av dem tillsammans med andra människor. Detta inbjuder till kommentarer och utbyte av erfarenheter. För de flesta vuxna är det kanske naturligast att uttrycka sig i ord. Men för barnet är det & naturligt att bearbeta informationen också på annat sätt — att spela | roller, måla osv. Kultur är inte något man kan äga, det är något man deltar i. ”En rapport om lekverkstaden, Öppna, 1972, s. 48.) Fritidshemmen, föreningarna och andra fritidsverksamheter för barn bör kunna tillvarata de alltmer omfattande resurser, som på många sätt kan erbjudas i en öppnare barnmiljö.

3.3. En dialogpedagogisk fritidsmiljö

Skola, fritidshem, föreningar och andra fritidsverksamheter inom ett område bör gemensamt ge barnet möjligheter till engagerande och

utvecklingsfrämjande verksamhet. En gränsdragning mellan de olika verksamhetsformernas innehåll görs inte i detta sammanhang. De olika områden som diskuteras har övergripande karaktär. De kan i varierande omfattning finnas med i olika verksamheter och bör genomgående präglas av ett dialogpedagogiskt synsätt. Beroende av olika yttre faktorer kan vissa intresseområden mer eller mindre tillgodoses inom en verksamhets- form. De sammantagna resurserna inom fritidsverksamheten och i samhällets öppna barnmiljö förutsätts emellertid ge möjlighet att tillgodo- se barns olika behov och intressen.

Med fritidsmiljö avses i det följande fritidshem, verksamhet för barni föreningar samt övrig fritidsverksamhet. De synpunkter som framläggs bör uppfattas som utgångspunkter för de vuxna i barns olika miljöer att tillsammans med barnen söka skapa tillfällen till upplevelser, som ger glädje och frihetskänsla i samspel med andra, utvecklar självförtroende och social förmåga och dessutom ger möjligheter till indirekt inlärning.

3.3.1. Att tillsammans utforma den fysiska miljön

Vem avgör bäst hur fritidsmiljön skall se ut för att bli den attraktiva och stimulerande miljö, som den är ämnad att vara? Ett svar på den frågan bör vara att barnen själva i ökad utsträckning skall få medverka i utformningen av såväl den fysiska miljön som det verksamhetsmässiga innehållet. Vuxna med olika erfarenheter bör i samspel med barnen utforma en miljö som har som utgångspunkt att tillgodose barnens behov.

Fritidshemmets lokaler, deras storlek, samband och speciella utrust- ning för olika ändamål behandlas i senare avsnitt. Vidare kommer frågor om inredning och material för olika verksamheter och livsformer att beröras. I detta avsnitt skall kortfattat ges synpunkter av allmänt pedagogisk karaktär.

Det resonemang som här förs om fritidshemmen avser också förening- ars innemiljöer i fritidsverksamhet med barn.

När ett fritidshem skall börja sin verksamhet, bör utrymmenas disposition diskuteras. Till större eller mindre del är lokalernas olika enheter planerade för särskilda ändamål. Awikelser från en tidigare planering bör ses som motiverade, när de görs med utgångspunkt i barnens och de vuxnas gemensamma diskussion och överenskommelse. I fråga om inredning och utrustning av ett nyinrättat fritidshem skall barnens önskemål och synpunkter i diskussioner med de vuxna vara naturliga utgångspunkter. Barnens aktiva medverkan vid möblering och inredningskompletteringar som gäller färgsättning, belysning, textilier och utsmyckning skall stimuleras. Barnens behov av att vara till nytta liksom deras lust och intresse för att själva bidra med att tillverka inredningsdetaljer bör få utlopp i samband med att deras egen fritidsmiljö kommer till. Att i anslutning till aktuella intresseområden föra med sig ting och material hemifrån kan vara tillfredsställande och angeläget för barnen och också ses som uttryck för engagemang och medansvar på samma sätt som de vuxnas motsvarande insatser. Tillfreds-

ställelsen att själv ha fått bidra till att skapa sin miljö kan förväntas bidra till att barnen också tar ansvar för miljön.

Det är föga sannolikt att barns och vuxnas smak och intentioner överensstämmer. Barnets uppfattning om vad som är vackert och ändamålsenligt kan komma i konflikt med den vuxnes smak och bedömning. Avvägningar om det praktiska handlandet får lösas från fall till fall och bör alltid innebära att både barn och vuxna kommer till tals. I ett fritidshem, som varit verksamt under en längre tid, bör barnen ges möjlighet till nyskapande och förändringar av såväl dispositionen av lokalerna som inredning och utrustning.

När inventarier skall lagas eller bytas ut och inredningsdetaljer repareras eller kompletteras, bör det vara naturligt att barnen medverkar i arbetet och delar ansvaret med de vuxna för att arbetet genomförs. Jämte diskussioner om det praktiska genomförandet kan det också vara aktuellt att diskutera kostnader och söka alternativa lösningar.

Barnen ges genom sin aktiva medverkan tillfälle till att definiera sin egen omvärld: de får bygga sin egen miljö och förändra den alltefter behov.

Fritidshemmets och andra fritidsverksamheters innemiljö är inte endast platser för gemensamma verksamheter. Där skall barnet också ha tillfälle att vila, att sitta för sig självt och då och då samspråka med andra, vuxna och kamrater. Fritidsmiljön bör ge utrymme för barnets behov av att få läsa, skriva och ”forska” inom ett område, att odla egna intressen och genomföra individuellt vald verksamhet.

I fritidshemmet förekommer måltider, och även i andra fritidssamman- hang händer det att man intar någon förtäring tillsammans. Barnen bör själva och tillsammans med de vuxna göra inköp för måltider, tillreda dem, duka och göra i ordning efter måltiden. Att måltiderna intas av barn och vuxna gemensamt bör vara genomgående princip. De barn, som kommer på ”udda” tider, bör också kunna få sällskap i måltiden av en kamrat eller en vuxen. Anledningar att göra måltider litet extra festliga bör tillvaratas och kunna genomföras med enkla medel.

Matlagning och bakning är verksamheter, som främjar samspel, ger stoff för begreppsbildning och upplevelser av sammanhang samtidigt som de, om barnet är motiverat för dem, bidrar till att utveckla barnets självkänsla. Hemvård, klädvård och andra praktiska uppgifter som behöver utföras har motsvarande värde.

Att arbeta och vara till nytta utvecklar individens jaguppfattning och sociala förmåga. När barnet tillsammans med andra bygger upp sin egen miljö, kan grundläggande behov tillfredsställas. I denna verksamhet växer nya behov fram och dessa förändras på nytt i de nya situationer som uppstår.

3.3.2. Samtal, läsning och dramatisk bearbetning Samtal

Struktur och arbetssätt i fritidsmiljön påverkar barnets utveckling i olika avseenden. I fråga om en utveckling till att förstå orsak verkan i

samhällsskeenden och normbildning i olika miljöer har de vuxnas attityder och förklaringar särskild betydelse och kan bl. a. medverka till eller motverka — utveckling av självständighet i värdering av regler och regelsystem.

Fritidsmiljön har betydelse för det enskilda barnet i fråga om utveckling av den språkliga. förmågan och kommunikationen på det språkliga planet. Barns olika uppväxtvillkor innebär skiftande och ojämlika språkmiljöer. En miljö ger barnet såväl kvalitativt som kvantita- tivt sett begrepp och språk av speciell karaktär. Kunskapsmässigt har barn olika förutsättningar. Den känslomässiga grunden är också skiftande och har genomgripande betydelse för den språkliga utvecklingen. Familjens sociala situation spelar sin avgörande roll.

De vuxna i fritidsverksamheten bör ha insikt om de varierande utgångspunkterna och dessas konsekvenser. Det kan vara avsevärda skillnader mellan barn i fråga om att ta tillvara intryck och upplevelser och förmåga att ta emot stimulans t. ex. på det språkliga planet. De barn vilkas förutsättningar är minst behöver ha speciellt stöd. Det är därvid viktigt att ta hänsyn bl.a. till orsaken till språkliga blockeringar och försöka medverka till att övervinna dem. I fritidsmiljön bör liksom i skolan dels ges möjlighet för varje barns utveckling på det språkliga planet, dels finnas en tolerans för olikheter i fråga om språklig kompetens och språklig struktur. Variationerna kan berika de uppväxandes upplevel- se av andra. En förståelse och ett accepterande från de vuxnas sida möjliggör en atmosfär som är gynnsam för barnets språkutveckling och dess accepterande av andra med andra språkliga uttryckssätt. De vuxna bör ständigt söka vägar att stödja det enskilda barnet och försöka skapa nya utvecklingsbetingelser bl. a. med utgångspunkt i nya upplevelser för egen del. Barnet behöver tid och tillfällen att diskutera sina upplevelser och erfarenheter. Det kan då bli fråga om att barnet mer eller mindre tydligt, med ord eller på annat sätt ger uttryck för vad det varit med om. Lyhördhet för behov av bearbetning och samtal liksom inlevelse i barnets frågor, reflexioner och känslor skall kunna förväntas av de vuxna. Det är betydelsefullt att dessa inte endast tar emot känslor och reaktioner från barnet utan också själva möter barnet med sina känslor, uttrycker sina reaktioner och därigenom ger barnet de naturliga tecknen på verklig inlevelse. Tillfällen till samspråk finns i de vuxnas och barnens gemen- samma sysslor, under måltiden och i andra praktiska vardagssituationer liksom då man är inbegripen i andra verksamheter, ser på TV osv. Särskild tid för samtal och tankeutbyte bör också ges individuellt och i grupp. Sådan tid kan avsättas spontant med hänsyn till omedelbara och plötsliga behov men även inplaneras i ett dags- eller veckoprogram, då barn och vuxna kommit överens om att ha en pratstund i största allmänhet eller samlas till en diskussion omkring en fråga, en upplevelse, en händelse.

Barnens och de vuxnas gemensamma upplevelser av TV- och radiopro- gram är en situation, som bör tillmätas stor betydelse för både barns och vuxnas uppfattning av sig själva och omvärlden. För att TV-tittande och

radiolyssnande skall bli mer än underhållning och tidsfördriv är den vuxnes medverkan betydelsefull: självvärdering, självständighet i normer och värderingar, en prövande inställning till händelser och sammanhang kan utvecklas genom diskussion omkring programmen. Barnens motiva- tion att vidareutveckla intressen, som väckts, bör tas tillvara i verksamhe— ter som barnet självt väljer, t.ex. bildframställning, musik, drama, läsning, experimenterande verksamhet och kanske genom att följa en

programserie. l samvaron med andra, barn och vuxna, växer barnets människosyn och

världsbild fram. De vuxnas inbördes samspel spelar stor roll. I ett socialt klimat, där barnet har goda kontaktmöjligheter med vuxna, finns förutsättningar för en utveckling av konstruktivt kritiskt tänkande. I den samvaro med andra som fritidsmiljön erbjuder barnet under de första skolåren, då den tidigare egocentrismen viker för en socialiserad tankeförmåga, har barnet många tillfällen att i samtal och samarbetssitua- tioner möta olika normer och värderingar. Det är där det har tillfälle att tala om vad det anser viktigt, vad det tror och vet, vad det anser vara tillåtet och förbjudet, gott och ont, fult och vackert, rätt och fel och om hur man går till väga i olika sammanhang. Det får där också uppleva att andra, både kamrater och vuxna, kan ha en annan uppfattning och småningom förstå vad som ligger bakom skillnader i normer och värderingar, själv nyansera omdömen och inse relativiteten. Denna del av den sociala omvärldsorienteringen främjas av öppenhet och samspel i gruppen liksom av att gruppen medger att barn med andra grupptillhörig- heter, föräldrar och andra vuxna då och då finns med i samvaro och diskussioner. Integration av barn med olika social, religiös och kulturell bakgrund medverkar till betydelsefulla breddade upplevelser. Att ta emot och bistå avvikande kamrater, möta dem som människor man tycker om, bidrar till att ta andras roller och vidga uppfattningen av omvärlden.

Stoff finns alltid inom gruppen för samtal om normer, värderingar och livsåskådningsfrågor. Både barn och vuxna upplever också mer eller mindre tydligt spänningen mellan det pluralistiska samhällets olika och gemensamma värderingar som de kommer till uttryck i press, radio, TV och i filmer och har behov att bearbeta intryck. Denna bearbetning måste också få innebära möjlighet att protestera och bli upprörd. Frågor om liv och död och andra livsfrågor av religiös, personlig och social natur bör även ha utrymme i fritidsmiljön.

Många frågor av detta slag hör samman med familjernas beteende, livsstil, vanor och traditioner. Det är därför av stor vikt att den vuxne genom sina inlägg i diskussionen och genom sina attityder visar respekt för olika livsåskådningar och generositet gentemot andras uppfattningar samtidigt med att den vuxne själv också i dessa sammanhang tydligt uttrycker sin egen uppfattning. Ett syfte med samtal av detta slag bör vara, att barnet småningom självständigt kan ta ställning i olika frågor och ha respekt för andras uppfattning och synsätt.

Fritidsmiljöns tillgång till radio, TV och dagstidning ger barnet utblickar och upplevelser. Vuxna och barn kan tillsammans diskutera och kritiskt värdera den information, som dessa media ger. Vid sådana

mvnrA—1MM_WW_-”_

tillfällen kan det också bli aktuellt att komma in på internationella frågor, samtala om rika och fattiga länder och om globala miljöfrågor. En uppföljning av dessa diskussioner genom konkreta uppgifter kring u-landsfrågor, miljöfrågor etc. tillför nya aspekter.

Oberoende av var barnet står kunskapsmässigt, känslomässigt och socialt bör det få det stöd som det behöver för en utveckling av sin språkliga kompetens. Upplevelser tillsammans med andra ger det enskilda barnet tillfällen till språkliga erfarenheter. Gemensamma upplevelser uttrycks på olika sätt och innebär ofta skiftande tolkningar av samma upplevelse. Gemensamma aktiviteter ger spontana tillfällen till språkliga uttryck.

Det gemensamma utgörs i fritidsmiljön av vardagliga sysslor, laborativ verksamhet, hobbyverksamhet men innebär även samvaro utan särskilt i förväg preciserat mål. Det enskilda barnet bör ha tillfällen att i kamratgruppen och med en tillitsfull förankring till gruppens vuxna berätta på sitt sätt om upplevelser, om sina speciella intressen, beskriva en upplevd eller berättad situation, presentera sin hobby, visa sina foton etc. För de barn, som av olika skäl har en delvis eller mera omfattande språklig blockering, är det av särskild betydelse att deras språkliga uttryck möts som betydelsefulla för andra. I verksamhet med utvidgade syskongrupper och fritidsgrupper, där olika åldrar finns representerade, bör den vuxne uppmärksamma möjligheter till uttryck från barn med särskilda behov i språkligt avseende. Barnet finner i många fall sin egen väg att kommunicera. Alla vägar bör tillåtas och stimuleras bl. a. genom att den vuxne ger entydiga bevis på uppskattning.

Läsning

Litteraturupplevelser ger både kunskapsmässiga, känslomässiga och socia- la erfarenheter. Tidskrifter och tidningar, serier, underhållningslitteratur med sina många olika inslag och faktalitteratur ger på olika sätt tillflöden till barnets språk och begreppsutveckling. Litteraturen förmedlar andras erfarenhet. Barn liksom vuxna behöver både egna direkta erfarenheter och andras för att öka sin förståelse för naturen, människan och samhället.

Barnets spontana sökande av viss läsning bör respekteras. Inom fritidsmiljön bör finnas tillgång till olika slags litteratur. När en fritidsmiljö inte har egna resurser i fråga om litteratur av olika slag bör det vara naturligt, att barnet självt söker litteratur och läsupplevelser på annat håll, på biblioteket, i skolan, i hemmet och bland kamrater t. ex. i egna klubbar för bokbyte.

Även när barnen har nått den grad av läsfärdighet, som medför att de själva gärna läser böcker och tidningar, är det alltjämt viktigt att de får lyssna till andras läsning. De äldre barnen kan läsa för de yngre, och de vuxna bör läsa för större och mindre grupper av barn. Lyssnarupplevel- serna innebär för barnen en gemenskap, som har känslomässigt värde. Gemenskapen vid sådana tillfällen påverkar det enskilda barnet och har betydelse för gruppkänslan.

För att tillgodose behovet av litteraturupplevelser hos barn på olika psykiska och känslomässiga utvecklingsnivåer krävs ett brett urval av litteratur. För invandrarbarnen behövs böcker från deras ursprungsland och på deras språk. Sådana böcker kan bli ett kontaktmedel mellan barnen liksom med invandrarbarnens föräldrar. Behov kan också finnas av böcker med bilder av olika vardagliga ting och företeelser med deras benämningar på både svenska och invandrarspråket. omsorg vid inköp av litteratur, barn- och faktaböcker, tidningar, skall bl. a. bygga på kännedom om barnens individuella intressen och gruppintressen. Det kan då bli fråga om att också skaffa sådana böcker och tidningar som inte i första hand bedöms som ”bra” litteratur men som barnen har ett behov av. Bokbeståndet bör byggas upp i direkt samverkan med barnen och en läsmiljö ordnas som ger en rofylld och attraktiv atmosfär. Ett kontinuer- ligt samarbete med folkbiblioteket och skolbiblioteket förutsätts äga rum.

Samtal omkring olika läsupplevelser tränar den språkliga förmågan och ger utmärkta tillfällen till tankeutbyte och reflexioner om människosyn, världsbild, normer och värderingar. Barnets eget författarskap: gåtor, anekdoter, sagor, berättelser och dikter bör uppmärksammas och stimuleras. Den egna produktionen skall kunna utmynna i alster, som författaren själv skriver ut och kanske tillsammans med andra trycker upp med de resurser som står till buds och där illustrationer kompletterar framställningen.

En förutsättning för att barnet skall berätta och skriva är att det har något att skriva om. En viktig funktion i barnets miljö — i hem, skola och fritid är att skapa situationer som stimulerar tankar och känslor. Uppmärksamhet bör ägnas de barn som av sociala, emotionella och kunskapsmässiga skäl har behov av särskild omsorg, stöd och stimulans.

Berättandet och skrivandet bör äga rum när barnet självt känner lust för det. Då upplever det den största tillfredsställelsen och får samtidigt erfarenheter, som främjar förmågan att leva sig in i och förstå tankar och känslor, som uttrycks i den litteratur, som det självt läser och i de berättelser och dikter, som det lyssnar till.

Dramatisk bearbetning

Varje barn upplever omvärlden på sitt personliga sätt och har ett eget sätt att uttrycka sina upplevelser. Nyfikenhet på omvärlden och upplevelse- lust innebär en önskan att undersöka sammanhang och leder till nya erfarenheter och kunskaper. Det finns stor anledning, att i de verksam- heter som gäller barn i åldern 7—12 år uppmärksamma och värna om varje enskilt barns nyfikenhet, spontanitet och personliga uttryckssätt och därigenom främja en utveckling till personligt engagemang och kreativitet.

Spontaniteten förutsätter ett tillitsfullt klimat för att kunna bestå och utvecklas. I ett tillitsfullt klimat har den enskilda individen också möjlighet att uppleva glädje tillsammans med andra. Där lär också en grupps medlemmar känna varandra på ett nära plan och kan småningom

hjälpa varandra till en större spontanitet. Mead har, såsom anförts i annat sammanhang i detta betänkande, präglat uttrycket ”den generaliserade andre”. Därmed uttrycker han att det enda sätt på vilket en individ kan bygga upp ett självmedvetande är genom att andra reagerar på och karakteriserar individen. En individ skapar sig en bild av sig själv genom att sätta sig in i hur andra uppfattar honom.

I olika situationer gör den enskilda individen antaganden om vilka handlingar andra delaktiga kommer att utföra. De egna handlingarna styrs och kontrolleras av att individen försöker sätta sig in i vilka förväntningar de andra har på henne.

En verksamhetsform, som på olika sätt kan medverka till att utveckla barnets individuella tillgångar i ett samspel med andra, är ”pedagogiskt drama”. Verksamhetsformen har getts skiftande benämningar: drama, dramatiskt skapande, dramatisk verksamhet, dramatiskt formande, dra— mik, improvisation. Den bör betraktas som en kommunikationsform, som ett sätt att arbeta.

Dramat som upplevelse-, uttrycks- och samspelsform förutsätter en fri och öppen atmosfär, som utvecklar självförtroende och spontanitet. Barnet bör utifrån sina individuella utgångspunkter och sin utvecklings- nivå få möjlighet att ta i anspråk sina dramatiska uttrycksmedel mimik, gester, ljud, ord, rörelser, handlande. De tidigare roll- och låtsaslekarna får därmed en fortsättning som på det aktuella åldersstadiet förmedlar en social verksamhet. Genom att barnen och de vuxna tillsammans går in i det pedagogiska dramat får de inte endast en samspelsupplevelse av betydelse utan också utgångspunkter för att tillsammans diskutera det upplevda, egna och varandras reaktioner etc.

Begreppet koncentration konkretiserasi pedagogiskt drama. Koncentra- tionen är en förutsättning inte endast för rollspel utan för olika samspelsfunktioner, som kräver lyhördhet för omgivningens reaktioner och initiativ. Barns förmåga till spontan koncentration bör tas till vara. Att öva och i någon utsträckning behärska förmågan till koncentration på en idé, ett tankeförlopp eller ett sakförhållande främjar individens förmåga till inlevelse och till samverkan med andra samt till hennes

möjligheter att påverka verkligheten. I början av ett dramaarbete kan individen få tillfälle att upptäcka och

utforska sina egna resurser och pröva sina egna uttrycksmöjligheter. Det som då äger rum syftar till att utveckla kroppsmedvetenheten och sinnesmedvetenheten. Var och en för sig upplever sina sinnens informa- tion varefter upplevelserna diskuteras. Till ett inledande skede i dramaöv— ningarna hör inre bildskapande, dvs. att dels utan yttre stimuli, dels som reaktion på olika stimuli så klart som möjligt, så nära som möjligt ta fram en minnesbild av ett föremål, en situation, ett händelseförlopp etc. Deltagarna delger varandra sina olika upplevelser, intryck och reaktioner, funderar omkring dem, jämför och diskuterar.

Nästa steg innebär ökat samspel i gruppen. Redan tidigare kan gruppen ha haft kontakt- och tillitsövningar, men de kan behöva återkomma då och då. Inför det vidgade samspelet är de särskilt motiverade genom att de bidrar till öppenhet och upplevelse av frihet och förtroende. Var och

en skall ges möjlighet till experimenterande i relation till andra.

Fantasiövningar improvisationer med kommunikation utan och med ord tillsammans med en eller några få partners eller i större grupp ger upplevelser av gemenskap och kan utgöra bakgrund till medvetandegö- rande av och diskussion om gruppdynamiska processer.

Att återskapa enkla handlingar och förlopp med koncentration på den egna upplevelsen, individuellt och i parallella grupper utan avseende på åskådare innebär tillfällen att ge uttryck för sin egen uppfattning av omvärlden och ger stoff för samtal.

I improvisationerna kan uppmärksamheten alltmer riktas på samspelet i gruppen, och lyhördheten för andras impulser och förslag utvecklas. Inlevelse i tänkta situationer, förändrade villkor, andras förutsättningar, tanke— och känsloliv är utgångspunkter för ett alltmer utvecklat dramaut— tryck.

De gruppdynamiska processerna bör uppmärksammas. Relationerna i gruppen kan diskuteras, vilket kan betyda att individen får tillfälle att uppleva sitt jag både som objekt och subjekt. Upplevelse av egen roll och andras roller i gruppen liksom av hur var och en påverkar gruppens klimat kan bidra till individens utveckling mot en konstruktiv medkänsla och positivt samspel.

I olika dramamoment, där man arbetar tillsammans, kan olika ledarattityder prövas: den kommenderande, instruerande, informerande och den självständighetsstimulerande ledarformen kan därigenom belysas. Att under övningar och improvisationer fortlöpande byta ledare ger både barn och vuxna erfarenheter, som främjar inlevelse i olika funktioner. Att i gruppdynamiska spel och fria improvisationer spela olika roller vara bam—vuxen, vara elev—lärare, barn—förälder, aktiv yrkesutövare—pensio- när — ger bl. a. tillfällen att pröva hur man uppfattas av andra och hur man reagerar på andras beteenden.

Till det pedagogiska dramat hör alltså att utveckla sin förmåga att observera andra och själv vara i en situation, där man blir observerad. Det blir då aktuellt att samtala om och kanske också pröva olika åskådaratti- tyder att vara objektiv accepterande värderande medskapande.

Vissa ämnen och områden, som barnen och de vuxna finner särskilt intressanta, kan bearbetas i integrerande uttrycksformer — ljud, bild och form, rörelse.

Det pedagogiska dramat kräver ett minimum av materiella resurser men väl en inställning och en insikt hos de vuxna i fråga om uttrycksformens uppbyggnad, om gruppdynamiska processer och deras bearbetning.

Jämsides med denna verksamhetsform lever i barngrupperna spontana utklädningslekar med dramatiska inslag liksom spontant teaterskapande i grupp. Där bör också dramatisk verksamhet med utgångspunkt i litterära, sceniska texter, lyrik och prosa kunna förekomma.

Barnet har i skolan olika slag av dramaupplevelser. Fri skapande dramatisk verksamhet och dramatik som förmedlare av upplevelser ingår i skolans verksamhet. Teatergrupper besöker skolan och ger genom sina utbud av dramatisk framställning stimulans till barnets agerande i

teatergrupper i direkt anslutning till skolans undervisning och i fritids- verksamhet. Samhällets utbud i övrigt i fråga om teater- och dramaverk- samhet bör kunna utnyttjas av barn på olika utvecklingsnivåer.

3.3.3. Upplevelser genom bild och form, musik och rörelse Bild och form

Erfarenheterna och upplevelserna i bildskapande och bildtolkning riktar sig mycket mot tillvaron utanför institutionen. De hör samman med barnets hela personlighet och dess utveckling i förhållande till omvärlden. Fritidsmiljön år den tillfälliga plats, där verksamheten äger rum och där den vuxne, som förstår barns skiftande behov i ett samspel med dem, stimulerar till kreativitet och kommunikationsupplevelser genom deras eget bildskapande samtidigt som de hjälper dem att förstå bildspråket.

Samtidigt som fritidsmiljön bör ge varje barn möjlighet till egen kreativ och experimenterande bildproduktion i olika material och tekniker skall den också kunna främja gemensamma verksamheter. Upplevelsen av samarbetet i en konstruktiv verksamhet blir viktiga inslag för samarbets- utveckling.

De föreställningar, som barnet uttrycker i sin bildproduktion, genom- går stadier. Vilket stadium barnet befinner sig i är en fråga om utveckling, som delvis hänger samman med barnets erfarenhet. Dels gäller det erfarenhet av materialet för att tillägna sig förmågan att använda olika media, dels ger olika intryck och upplevelser innehåll åt uttrycksformen. Där är det inte enbart fråga om erfarenheternas kvantitet utan också deras kvalitet. Detta betyder att fritidsmiljön genom att medverka till erfarenheter, som har samband med varandra och leder till djupare insikt och förståelse av företeelser och händelser, ger föreställningar och begrepp som kommer till uttryck i bildproduktionen. Att samtala om händelser, att diskutera upplevelser i skolan och i samvaron med andra, att undersöka detaljer, skaffa fram kompletterande information om och associera utifrån naturupplevelser, litteratur, radio- och TV-program etc. ger erfarenheter, som påverkar variationsrikedomen i bildproduktion och andra uttrycksformer. Barnens upplevelse av konstverk i olika former kan bidra till deras egen skaparförmågas utveckling liksom till utvecklingen av deras estetiska känslighet.

För att uttrycka det personligt betydelsefulla kan krävas en lång process. Denna främjas av att barnet har tillgång till olika material och möjlighet att välja för att på sitt sätt ge uttryck åt en erfarenhet. Om barnet också ges tid att uttrycka sina erfarenheter finns förutsättningar för utveckling av skaparförmåga och för en estetisk utveckling. Att arbeta efter mall och detaljerade föreskrifter hindrar en sådan utveckling.

Fritidsmiljön bör erbjuda ett rikt och varierat material för bildproduk- tion och ha resurser som tillåter användning av skiftande tekniker. Fritidsmiljöns resurser bör kunna kompletteras genom utnyttjande av skolans möjligheter att ställa speciella verkstadsresurser till förfogande.

Barnen bör själva söka olika sätt att forma och ställa samman men behöver i många fall de vuxnasstöd för att diskutera lösningar, få

anvisningar om verktyg och tekniker och ibland få något demonstrerat. Diskussion under arbetets gång och samtal omkring produkten är en form av utvärdering, som ger barnet vidare ramar och öppnar nya möjligheter.

Teckning, målning och modellering är alla barn bekanta med och bör ha tillfälle att utveckla under fritiden. Arbete med trä och textila material är viktigt att utveckla och berika. Att få pröva grafiska metoder, arbeta i batik och med olika trycktekniker stimulerar fantasi och främjar produktionslust. Tillgång till t. ex. snickarbord, vävstol och drejskiva ger Speciell möjlighet till kreativitet.

Som ett komplement till spontan verksamhet med olika material och tekniker är det motiverat att erbjuda barnen viss organiserad verksamhet. Utbud av organiserade verksamheter förutsätts komma från olika förening- ar, men bör också kunna förekomma inom fritidshemmets ram. Även i dessa fall bör samverkan mellan skolan och fritidsmiljön vara naturlig, dels så att skolans speciella resurser är tillgängliga för barnen utanför skoltiden, dels så att en uppföljning av verksamheter, som barnet upplevt i skolan, kan äga rum under fritiden. Den organiserade verksamheten bör erbjudas barnet som en möjlighet när det har motivation för att utnyttja den. Detta betyder bl. a. att verksamhetsformen ”annonseras”, material dukas upp och vuxna finns med för introduktion, information och samspel i arbetet. Barnet avgör självt, om det skall ta del i arbetet eller inte.

Barns upplevelse av konstverk i olika former innebär stimulans för den egna skaparförmågan och för utvecklingen av en estetisk känslighet. Besök på exempelvis konstmuseum och konstutställning ger, om de också innehåller förklaring av tavlornas innebörd och konstnärernas olika sätt att uttrycka sig, stoff för samtal och reflexioner omkring bilden som språk. Om konstnären besöker fritidshemmet eller den förening där barnet är med i verksamheten, ges speciella tillfällen att få del av bakgrund och utgångspunkter för uttryck i bild. Om barnen kan få besöka konstnären i ateljé eller verkstad ges dessutom tillfälle att uppleva dennes sätt att arbeta, att uttrycka sig och meddela ett budskap.

Genom att barnet får tillfälle att gå in i olika frågor i samband med tolkning av bilder kan bilden som kommunikationsmedel bli en medveten upplevelse. Barnet bör stimuleras till att fråga sig och försöka finna svaret på frågor av typen: Vad skildrar bilden, hur är den uppbyggd, vem har gjort bilden, vem vänder den sig till, vilket syfte har den, vilka värderingar står den för osv. Genom att inför olika bilder också fråga sig vad som kan ha hänt före det ögonblick bilden skildrar ges tillfälle till att söka identifiera sig med olika människor och händelser.

Utifrån en diskussion av detta slag är det motiverat att samtala om bilden som språk och om att bilden förmedlar olika slag av meddelanden. Därvid kan det också vara naturligt att uppehålla sig vid skillnaden mellan tecken och funktion i fråga om kläder, hus, stadsdelar osv. Vidare ligger det nära till hands att klassificera bilder: en del bilder anvisar och varnar, andra bilder ger kunskap, medan andra kan betecknas som reportagebil- der, propagandabilder, reklambilder, underhållningsbilder.

Genom diskussion om bilder i böcker, tidningar, film och TV skall

barnet få stöd att kritiskt bedöma bilder av olika slag. En kritiskt granskande hållning gentemot bildreklam och annan bildpåverkan kan därmed grundläggas.

Tillgång till filmprojektor ger möjligheter till filmupplevelser, där barnen och de vuxna tillsammans valt film utifrån ett aktuellt intresseom- råde. Kommentarer och diskussion med utgångspunkt i filminnehället liksom vidareutveckling av uppslag i filmen medverkar till utveckling av aktivt filmseende. Av barnen och de vuxna själva inspelade filmer har naturligtvis ett särskilt intresse. De är själva producenter. Filminnehållet står dem nära och upplivar minnet av tidigare gemensamma upplevelser.

Smådia- och bildbandsprojektor är hjälpmedel, genom vilka dels utifrån kommande material, som barnen och de vuxna väljer med hänsyn till aktuella intressen, dels material, som barnen och de vuxna själva framställt genom teckning, målning och fotografering kommer till användning. Arbetsprojektorn kan användas för både spontant bildska- pande och föri förväg framställt material, som belyser ett valt område.

Här förutsätts alltså, att barnen har tillfälle att själva använda stillbilds- och filmkamera. Filmframkallning bör också kunna äga rum. Barnen bör ha tillfälle att själva hantera de olika projektorerna.

Musik

Barnet i fritidsmiljön bör ges möjligheter till en rik och differentierad utveckling inom musik. Det är betydelsefullt, att barnets musikvärld och musikutveckling utgår ifrån barnet självt. Den historiskt och socialt bestämda ”goda" musiken kan få stå tillbaka för aktiviteter och upplevelser inorn musiken, som skiljer sig från den.

I massmedia ges ett varierat och ofta överväldigande musikutbud. De vuxna i barnets närmiljö har sin musikaliska smak. Vuxnas ambition att främja barns musikutveckling måste dock utgå från det enskilda barnets villkor. Barnet har under 7—12-årsåldern både kunskapsmässiga, sociala och känslomässiga förutsättningar att ta itu med nya aktiviteter och intresseområden. Varje barn förfogar redan över erfarenheter av musik. En större eller mindre förmåga att utnyttja musiken som upplevelse- och uttrycksform är grundlagd. För att skapa förutsättningar för det individuella barnets musikutveckling och för att främja lusten att pröva nya musikupplevelser krävs uppmärksamhet på och anpassning till varje barns behov. Barnet bör i samarbete med vuxna och kamrater kunna bygga upp egna relationer till musiken, varigenom självförtroendet och självvärderingen liksom förmågan till konstruktivitet, analys och pro- blemlösning får näring.

Utveckling av musikintresse är i hög grad beroende av att barnet ges tillfälle att välja uttrycksform och plats för sin musikaliska verksamhet. För en del barn är det motiverat att delta i programmerad musikverksam- het, medan det för andra är mer givande att i en mera allmänt uppbyggd fritidsmiljö ägna sig åt olika musikupplevelser. Det är viktigt att de vuxna förstår hur barn tänker och upplever på olika nivåer och att de låter spontant individuella och strukturerade musikverksamheter utgå därifrån.

Det är också viktigt att de vuxna har förståelse för att barn i fråga om musik liksom inom andra områden utvecklas åt olika håll, de har olika

smakpreferenser och uttryckssätt. Barnet bör i fritidmiljön ha tillfälle att lyssna på den musik det tycker om, till experimentell verksamhet med ljud och möjlighet att utveckla den egna uttycksförmågan i musik.

Barnet lyssnar ofta på musik. Tillgång till TV, radio, skiv- och bandspelare med hörlurar samt till en varierad skiv- och bandrepertoar för individuellt och gemensamt bruk ger tillfälle till lyssnarupplevelser.

Direktkontakter med samhällets musikliv är också viktigt. Att lyssna på sång och musik, på egna musikuttryck och på ljud i olika miljöer — på gatan, i naturen, skolan, hemmet — ger inte endast känslomässiga upplevelser utan även stoff för begreppsbildning.

För barnet i 7—12-årsåldern innebär ljudaktiviteter ett mer avancerat ljudskapande och experimenterande än för förskolbarnet. Musikskapan- det utgår från gruppens och de enskilda gruppmedlemmarnas upplevelser av omvärlden, från litteraturen, naturen och från tidigare musikupplevel- ser, men också från spontana kropps-, rytm- och ljudupplevelser. De vuxnas deltagande främjar möjligheterna att utifrån gemensamma erfa- renheter bearbeta begrepp och vidareutveckla experimenterandet. Utöver den form av ljudskapande som kan betecknas som ”ljudverkstad”, ”att bygga musik” eller ljudlek, där instrumenten ofta är okonventionella och där den egna rösten används utan att det blir fråga om sång, bör det finnas utrymme för musikaliskt skapande av annat slag. Det kan då gälla formande av ett musikaliskt förlopp, som nedtecknas eller spelas in på band och spelas sjungs på nytt, eller improvisation, som utgår från ett känt material. Instrumental improvisation kan utgå från instrumenten som ljudkälla och syfta till att utforska och utnyttja deras klangmöjlig— heter. Också i dessa sammanhang bör bandspelaren användas för att den gemensamma produkten skall kunna analyseras, ibland enbart avnjutas.

Lek med ord och meningar i melodiform, sång och sångskapande, rörelseimprovisation till musik, dans, musikimprovisation som underlag för rörelseskapande, liksom skapande i samverkan mellan flera uttrycks- medel; ljud, ord, bild och rörelse är uttrycksformer som på ett naturligt sätt hör hemma i fritidsmiljön.

Barnens lust att själva utöva ”vanlig” musik på olika instrument bör också tillvaratas. De bör ha möjlighet att pröva olika instrument, även om de inte lär sig spela dem. I fritidsmiljön bör enkla rytm- och melo- diinstrument finnas. Enkla musikinstrument kan tillverkas av barnen eller av barn och vuxna tillsammans. Tidigare har nämnts att fritidshem- mets resurser och verksamheter bör kompletteras på olika sätt. Verksam- heten i den kommunala musikskolan utgör en värdefull tillgång för utveckling av musikintresset. Den instrumentuppsättning som skolan och den kommunala musikundervisningen har liksom de instrument som föreningar förfogar över bör om möjligt också vara tillgängliga för barnen.

Det är viktigt att barn, som i sina hem har tillgång till instrument, grammofonskivor, ljudband eller andra resurser, som är stimulerande för

musikupplevelser, ges tillfälle att ta med sig sådant material till sin fritidsmiljö. Barnen bör också har möjlighet att låna hem musikmaterial, som fritidsmiljön förfogar över.

Varje fritidsmiljö kan inte förväntas förfoga över samtliga önskvärda resurser för AV-upplevelser. En samordning av såväl personella som materiella resurser inom skola och fritidsmiljö är en förutsättning för att barnens olika behov skall kunna tillgodoses. Genom nära samverkan med skolan ges möjlighet till berikande komplettering av fritidsmiljöns eget förråd av ljud- och bildmedia. Mediaresurserna vid AV-central och bibliotek liksom läromedelsförlagens utbud bör utnyttjas. Film- och fotoverksamhet i föreningar och klubbar bör kunna nås av barn med särskilt intresse för dessa verksamheter.

Rörelse

Barnet tillvaratar spontant olika tillfällen till rörelse på grund av sin naturliga lust att röra sig. Det rör sig ofta och på varierande sätt. Bakom många rörelseaktiviteter ligger ett behov av att undersöka omvärlden. Rörelse, som har direkt samband med den fysiska miljön, ger inte endast erfarenhet och kunskap om miljön utan även om den egna kroppen och dess förmåga. Att klättra i träd och över staket, balansera på räcken och murar, sega sig uppför stolpar och hasa ner igen, att krypa emellan, hoppa till, från och över det som ligger i barnets väg är exempel på detta slag av rörelse. Barn i åldern 7—12 år utsätter sig gärna för kraftprov och visar ofta både styrka, uppfinningsrikedom och djärvhet i sina rörelser. De behöver träna sin snabbhet och reaktionsförmåga.

Barnet söker självt upp rörelsetillfällen och utvecklar rörelseförmåga/ kroppsbehärskning och teknik helt på egen hand. En vuxens kommentar, som bygger på inlevelse i barnets syften, kan medverka till att göra rörelseupplevelsen mer medveten och därmed ge den ett större innehåll.

Allteftersom rörelsemedvetenheten ökar och barnet inser sin kropps olika möjligheter söker det nya och individuella rörelseuttryck.

Till barnets rörelseupplevelser hör att handskas med föremål och få dem att röra sig. Bollek, lek med ballonger, rep, ringar och käppar är exempel. I sådana lekar avpassas rörelserna i förhållande till vad barnet vill med materialet och det övar sin förmåga att handskas med materialets varierande storlek, vikt och form. Barnet inser undan för undan att det behöver göra avvägningar, tänka efter vilket slag av rörelse och rörelsekombination det behöver använda, hur stor kraft som fordras, och i lek tillsammans med andra, hur samspelet måste fungera för att visst syfte skall nås med materialet. Samarbetslekar med olika material, där barnen själva skapar sina regler lägger grunden till mer avancerade samspelslekar med bestämda regler, t. ex. olika slag av bollspel. Barnet går ibland i sin lek upp i rörelsen för dess egen skull och för att uttrycka tankar och relationer. Sådan spontan verksamhet kan stimuleras av föremål, ord, bild, musik och andra ljud- och rytmstimuli liksom av händelser. Improvisationer i rörelse med eller utan musik ger liksom dans i olika former upplevelser av såväl fysiskt som känslomässigt och intellektuellt slag.

I rörelseexperiment med den egna kroppen växer barnets kroppsmed- vetande samtidigt som rumsorienteringen främjas. En utvecklad rumsupp- fattning bidrar till att barnet kan röra sigi omgivningen med säkerhet och tillit. I samtal omkring olika rörelseupplevelser kan uppmärksammas inte endast kroppens olika resurser utan även storleksbegrepp, geometriska grundbegrepp, lokaliseringsord osv. Rörelsens betydelse som kommunika- tionsmedel kan upplevas och medvetandegöras. Att förstå sitt eget och kunna tolka andras kroppsspråk har värde såväl för individen själv som för hennes relationer till omvärlden.

För rörelseaktiviteter krävs utrymme och i många fall tillgång till varierande material. Det är väsentligt, att såväl inom- som utomhus tillgodose de behov att öva sin grovmotorik, som barn i denna ålder har.

Idrottsorganisationerna fyller en viktig funktion för att barnens behov av idrott, sport och spel skall kunna tillgodoses. Barnen bildar ofta egna grupper — klubbar för spel och idrott. Många ansluter sig senare till idrottsorganisationer, vilkas betydelse för barnens verksamhetslust och fysiska utveckling är väsentlig. Genom sin verksamhet har de betydelse för utveckling av gruppkänsla och upplevelsen av tillfredsställelse i gemensamma ansträngningar samtidigt som hänsyn till fastställda regler på ett naturligt sätt ingår i idrottsutövningen. Idrottsorganisationernas ökade inriktning på verksamheter för yngre barn är av stort värde och bör uppmärksammas.

I kap. 5 s. 138 har riksidrottsförbundets och specialidrottsförbundens insatser i projekt, som ingår i socialstyrelsens försöksverksamhet med fritidsaktiviteter för barn i åldrarna 7—12 år behandlats. Fritidsmiljöns samarbete med idrottsorganisationerna bör kunna resultera i att också barn som av olika skäl inte haft tillfälle till idrottsaktiviteter också får del av dem. Det är därvid betydelsefullt, att verksamheterna i stor utsträck— ning integrerar handikappade och icke handikappade samt att flickor och pojkar gemensamt utövar sina idrottsliga intressen. Det är vidare viktigt att idrottsverksamheten läggs upp så att den inte enbart betonar individuella prestationer utan för alla kan bli en stimulerande gruppupp- levelse.

I det avsnitt, som behandlar barnens utemiljö (3.3.5) ges synpunkter på verksamheter och utrustning som främjar barnets rörelseupplevelser med särskild tonvikt på grovmotorik: variationsrika lekområden, där bygglek och äventyrslek kan äga rum och där plats finns för boll- och springlekar, cykellek m.m. är nödvändiga komplement till fritidshem- mens och skolans utelekplatser.

3.3.4. Naturvetenskapliga upplevelser

Barns nyfikenhet på tillvaron och omvärlden gäller i stor utsträckning det naturvetenskapliga området. Barnet funderar över universums gåtfullhet och livets uppkomst: Hur stor är egentligen rymden, hur kan jorden hänga i luften, vad fanns innan jorden existerade? Frågorna gäller också nära områden och barnet självt: Varför ser stenar så olika ut, är åskan farlig, hur fungerar TV, sover myrorna, vad händer om jag håller andan riktigt

länge? Barnet undrar också över hur det skall bli, när det blir vuxet och vad döden är.

I skolan får barnet kunskaper och impulser för eget sökande efter mer kunskap, en lust att veta mer. Vissa områden kan väcka speciellt intresse. Det är viktigt att barnet i fritidsmiljön får möjlighet att utveckla sina intressen och att upplevelserna där binds samman med upplevelsen i skolan.

Fritidsmiljön har således bl. a. stor betydelse för barnets naturveten- skapliga orientering. Frågor som väcks behöver behandlas och konkreti- seras. När barnet tar emot intryck, ställs ofta frågor. I nya sammanhang och i nya upplevelser ställs frågorna på nytt, om barnet har upplevt att frågor får ett svar, att nyfikenheten möts av andras medverkan och försök att förklara sammanhang.

Det kan vara mer eller mindre möjligt för den vuxne att i alla lägen ge ett tillräckligt svar. Det är dock viktigt, att den vuxne engagerar sig och kanske visar på möjligheter att få ytterligare förklaring. På den vuxne kan alltså inte ställas ett krav på kunskap i alla sammanhang men väl engagemang och en inställning på dialog.

För den naturvetenskapliga begreppsbildningen behöver individen en förankring i egna iakttagelser av konkret material. Manipulerande och observation av ett system/föremål blir ett sätt att arbeta med ett material för att få fram information och kunskap om detsamma. Frågor kan besvaras genom experimenten och genom egna observationer förankras inlärningen i verkligheten. Genom ett sådant arbetssätt främjas ett analytiskt tänkande. Barnet kan också få tillfälle att uppleva resultat av sitt experimenterande, som inte överensstämmer med förväntningarna. Med sådana erfarenheter kan ges en inriktning att hantera olika frågor — inte bara de naturvetenskapliga — på ett självständigt och kritiskt sätt.

Genom eget experimenterande gör barnet många olika erfarenheter. Eget val av område skapar motivation för att fullfölja en undersökning. Den vuxnes samarbete med barnet är dock ofta en förutsättning för att det skall få tillfälle att gå in iproblemet från olika håll. Målet för den vuxne bör vara att skapa en situation, där barnet självt fortlöpande söker tolka verkligheten, upptäcker problem och försöker lösa dem. Den vuxne bör genom att vara tillsammans med barnet i dess arbete få tillfälle att successivt föra in nya begrepp i direkt samband med de nya erfarenheter barnet får genom sitt experimenterande.

För barnet är det betydelsefullt att experimentera med enkla naturvetenskapliga systern. Genom att iaktta och beskriva förändringari ett system, undersöka vilka egenskaper föremålen har före och efter förändringen, hur tidsfaktorn inverkar osv. får barnet tillfälle att se sammanhang och dra egna slutsatser.

Barnet har redan åtskillig erfarenhet av och kunskap om djur och växter, men behöver fortlöpande nya erfarenheter av att dessa alltid deltar i ett växelspel Åmed varandra och med sin omgivning, luften, vattnet, jorden, temperaturen. Att människan som biologisk varelse ständigt står i vissa förhållanden till sin miljö kan också behöva uppmärksammas i olika sammanhang. Konkreta biologiska erfarenheter

relateras lätt till objekts-, rums-, orsaks- och tidsbegreppen. Den språkliga uttrycksförmågan kan stimuleras av beskrivning, samtal och definitioner samtidigt som den sociala utvecklingen stimuleras av laborativt arbete i samspel med andra. Att tillsammans samla, identifiera och klassificera naturföremål, liksom att experimentera i grupp är givande och ofta nödvändigt för att nå ett uppsatt mål. Djurens beteendeanpassning i ett djursamhälle kan jämföras med hur och varför människorna anpassar sig i olika sociala sammanhang. Jämförelser mellan djurens och människornas samarbete och regler m.m. ger stoff för analogitänkande och ger vidgade begrepp.

I konkreta sammanhang bör barnet ha möjlighet att med de vuxna och kamraterna diskutera samspel/system, naturtyper, kretslopp av olika slag hos levande och död materia. Djurens och människans beteendemönster som system kan ägnas uppmärksamhet. För att förstå samspelet i naturen behövs direktstudier av naturtyper, akvarier/terrarier. Fritidsmiljöns verk- samhet kan med barnets särskilda intresse för sådana upplevelser som utgångspunkt innebära vidareutveckling av upplevelser i hem och skola. Fritidsmiljön kan i lokalmässig och materialmässig samverkan med skolan

, ge de barn, som önskar det, tillfällen att genom biologiska, kemiska och ' fysikaliska experiment få naturliga samspel belysta.

Natur- och miljövårdsfrågor hör till de områden som barnet under sin fritid har många tillfällen att komma in på livet. Konkreta erfarenheter av att självt kunna påverka miljön, att städa upp och göra rent bidrar till att barnet upplever sig som en del av naturen och att det har ansvar för den. Ur de direkta upplevelserna, genom massmedias belysning av natur- och miljöfrågor och med tillgång till faktaböcker kan intresset för lokala och globala miljöproblem utvecklas och fördjupas.

Klimat, väder och årstider utgör en ständig källa till samtal, iakttagelser och noteringar. Rikliga tillfällen till studier av vattnets och luftens rörelser ges också i fritidsmiljön.

Växter och djur, som barnet träffar på och intresserar sig för, kan stimulera till undersökning och samtal om olika arter och grupper. Fritidsmiljön inom- och utomhus bör ge barnet möjlighet att få direkta upplevelser av växter. Oberoende av årstid, klimat och geografiskt läge kan man så, plantera, variera artbestånd, förändra temperatur, fuktighet, ljus- och näringsförhållanden och hela tiden iaktta, mäta och klassificera processer.

Det är önskvärt att barnet kan få göra iakttagelser av ekosystem i akvarium och terrarium. Olika rumsdjur ger biologiska upplevelser och erfarenheter av livsprocessema samtidigt som barnen erfar gemenskap sinsemellan och får känslomässiga upplevelser ivården och omsorgen om levande varelser.

Eftersom en del barn har allergiska besvär skall naturligtvis valet av rumsdjur liksom av inomhusväxter göras med hänsyn till dessa barn.

På de olika uteområden som fritidsverksamheten förfogar över bör barnen också ha tillfälle att så och plantera och ha hand om djur. (Jfr avsnitt om utemiljön.) Vistelse i naturen ger frihetskänsla, glädje och skönhetsupplevelser samt många tillfällen till upptäckter. Barnen bör

stimuleras till att själva iaktta, undersöka och förklara. Barns och vuxnas gemensamma upplevelser under olika årstider av trädgården, parken, fågeldammen, ängen, skogen erbjuder rika möjligheter att utforska och förstå samspel. Barnens och de vuxnas samvaro då betyder mer än tillfällen till naturvetenskaplig orientering inom ett område. De upplever varandra i ett nytt sammanhang, upptäcker andra sidor hos varandra, får en ny form av samvaro och samspel och talar med varandra på nytt sätt. Att vara ute tillsammans är en viktig praktisk integrationsmöjlighet, där naturen och kulturen kan upplevas som en enhet.

Barnets frågor om människan och människans beroende av naturen är alltid angelägen liksom frågor om tillblivelse, födelse, åldrande och död. När de centrala livsfrågorna behandlas bör det ske varsamt och med hänsynstagande till barnens olika utgångspunkter.

Även om studier av växter och natur ger inblick i dessa sammanhang måste frågorna om barnets egen kropp och hur den fungerar få belysning på ett konkret sätt. Tillsammans med de vuxna skall de ha tillfälle att undersöka sig själva och varandra: lyssna på hjärtat med stetoskop, se på en bit hud, en bit nagel, litet saliv osv. under lupp eller mikroskop t. ex.

Genom tillgång till diabilder och tillgång till faktaböcker kan den egna utforskningen ge svar på många frågor och väcka nyfikenhet om andra sammanhang hos den mänskliga kroppen. Kunskaper om den egna kroppen ökar förståelsen för människan som helhet. Egna kroppsupp- levelser i andra sammanhang, i lekar, i olika rörelseaktiviteter, i dramatiska uttrycksformer osv. liksom att se andra i olika verksamheter i levande livet och på bild kan mot bakgrund av de biologiska iakttagelser- na ge nya aspekter på helheten människan.

3.3 .5 Utemiljön

Kommittén för barns utemiljö avgav år 1970 sitt betänkande ”Barns utemiljö” (SOU 1970: 1). Kommitténs uppgift var att utreda frågor rörande tätortsmiljöns utformning med hänsyn till barns utomhusverk- samhet.

I det avgivna betänkandet behandlas bl. a. fritidspedagogiken i samhällsplaneringen. Därvid anförs bl. a.:

”Fritidspedagogiken kan bidra till att bredda kontakterna mellan olika åldersgrupper och generationer. Samspelet mellan individer och grupper av olika åldrar i lekmiljön är betydelsefullt. Närvaron av vuxna och äldre barn kan inspirera de yngre till nya lekar, till att pröva nya förhållnings- sätt och beteenden. Hos de vuxna kan samvaron med barnen frigöra en leklust, som kanske undanträngts av vardagens plikter och krav.”

”Samhället har ansvaret för att barnen utomhus kan leka under trygga och stimulerande former. Det gäller den fysiska miljöns utformning, bostadsområdets uppbyggnad och utrustning. Det gäller också verksam- heterna i det färdiga området, där samhället har en uppgift jämförbar med skolförsörjning och institutionell barntillsyn. Dessa planeringsupp- gifter den fysiska och den sociala måste samordnas. Det primära målet är att stimulera barns utelek och göra utevistelsen upplevelserik, utvecklande och meningsfull utan att inkräkta på barnets självständighet, leklust och rekreativa behov.

Utelek är fritid — en icke organiserad tillvaro som för den enskilde kan innebära avkoppling från en målinriktad och kanske arbetsam uppfostran och utbildning, från umgänge i hem, institution och skola. När vi planerar och organiserar för denna fritid är syftet inte att ingripa i den del av tillvaron, som till synes sköter sig själv. Målet är i stället att öka individens möjligheter att fritt välja hur han vill utforma sin fritid. Barnens fritid i tätorternas bostadsområden är snäv och tenderar att ytterligare beskäras, när andra funktioner kräver mera plats, pengar och intresse. Leken kräver utrymme, material och engagemang av vuxna; det får man inte utan omsorgsfull planering och ekonomiska insatser.” (SOU 1970:1 5. 15,16.)

Den pedagogiska diskussion, som förs i betänkandet ”Barns utemiljö” liksom de olika praktiska förslagen stämmer väl överens med de pedagogiska aspekter på barns tillvaro och behov som ges i föreliggande betänkande.

I kap. 6 i ”Barns utemiljö” behandlas utformning och utrustning av lekutrymmen. Där anges programmet för utrustning av lekplatser på följande sätt:

”. . . . syfta till att ge barnen goda möjligheter att förvärva kunskap om sig själva och omvärlden genom kontakt med olika föremål och möjlighet till självständigt skapande, att utveckla socialt beteende genom samvaro och samarbete med andra barn och med vuxna och motorisk förmåga genom mångsidiga rörelser”. (SOU 1970: 1 s. 130.)

I detta sammanhang framhålls vikten av att redskapen inte får bli apparatur för tidsfördriv eller enbart motion och underhållning och att utrustningen skall ge möjlighet till varierad användning, inspirera till samlek och kunna brukas av barn med olika behov och förmåga.

Ett förverkligande av de praktisk-pedagogiska förslag, som framläggsi betänkandet ”Barns utemiljö” skulle enligt bamstugeutredningens me- ning på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose barns olika behov av utomhusaktiviteter.

Behovet av utrymme, lämpligt underlag och ett sortiment av lös utrustning för rörelselekar samt olika slag av fasta redskap skall här understrykas. Barnen bör ha möjlighet att själva kombinera olika redskap och material såväl för rörelselekarna som för andra lekar. Tillgång till bommar, linor, studsmattor, äntringsnät, skumgummi rn. rn. kan stimule- ra till gemensam konstruktion av rörelselandskap och labyrinter. Sand och vatten liksom tillgång till annat naturens eget material i form av träd, stenblock, kullar och slänter ger ytterligare stimulans till rörelseupplevel- ser och konstruktivt tänkande i samspel med andra.

Laglekar och idrottslekar, bollspel, tävlingslekar och fria terränglekar fordrar tillgång till relativt stora sammanhängande ytor. Alla barn bör ha tillfälle att nå och utnyttja de resurser, som finns inom ett område, alltefter sina olika intressen.

I olika utomhusmiljöer bör erbjudas möjligheter till konstruktiv och skapande lek. Liksom i rörelselekarna har barnet i dessa lekar tillsammans med andra tillfällen att fritt utforska, undersöka och manipulera med företeelser i omgivningen, att självständigt laborera med och pröva föreställningar, roller och uttryckssätt liksom att självständigt pröva

regler, att fatta beslut och uppleva beslutens konsekvenser.

I betänkandet ”Barns utemiljö” talas om lekparkernas behov av olika material och utrustning för vidgade möjligheter till konstruktiv och skapande lek. Basmaterial som sand, jord, vatten, snö, virke, lera, papper etc. nämns som de viktigaste förutsättningarna. Ring tillgång till lös utrustning främjar ytterligare dessa aktiviteter.

I fritidshemmets egen utemiljö kan i stor utsträckning barnens behov av konstruktiv och skapande lek tillgodoses liksom i viss utsträckning behovet av rörelselekar. När fritidshemmet är förlagt till skolan eller dess närhet är ett utnyttjande av skolans uteområde aktuellt. En nära samverkan mellan skolan, idrottsföreningar, kommunala fritidsanlägg- ningar och fritidshem gör det möjligt att täcka in olika behov av utomhusaktiviteter.

Tillfälle till vattenlek kan ges genom mer eller mindre avancerade arrangemang. För lekar med sand behövs tillgång till vatten. Även en ytmässigt begränsad utemiljö kan tillgodose detta behov. Vatten för spolning av isbanor och bevattning av vegetation kan också lätt ordnas. Likaså är det möjligt att utan alltför stora arrangemang åstadkomma anordningar för plasklek och utomhusduschar. För bad, simning och vattenvaneövningar av olika slag kan krävas särskilda resurser. Barnen bör ha möjlighet att utnyttja de olika anordningar, som totalt står till buds. Lekar med hjulfordon kan i viss utsträckning tillgodoses utan andra anordningar än lämpligt hårda ytor. Barnens cykellekar kräver dock särskilt utrymme, som bör vara skilt från den plats där andra aktiviteter äger rum.

Möjlighet till cykellek i ett lekområde kan leda till andra speciella verksamheter. Som exempel kan nämnas gruppverksamhet, där deltagar- na lär sig att laga cykeldäck och göra andra enkla reparationer, viss trafikundervisning samt cykelidrott, t. ex. cykelorientering och cykel- stafett. Ett samarbete med cykelklubbar och cykel— och mopedfrämjan- det bör kunna äga rum.

För många barn gäller, att de saknar kontakt med en arbetande miljö. På olika sätt bör olika fritidsmiljöer och skolan i samverkan ge barnet upplevelser av omvärlden, som bidrar till att klargöra samband och processer i samlevnad, produktion och konsumtion. En utbyggd lekmiljö t. ex. i form av bygglekplats med olika kompletterande och sammanbin- dande aktiviteter ger utgångspunkter för omvärldsorientering, förmåga till konstruktivitet, analys och problemlösning samt till upplevelser av samspel mellan människor.

Förutom att barnens behov av konstruktiv verksamhet i samverkan med andra bör tillgodoses i olika utomhusmiljöer, behöver där också ges möjlighet att uppleva naturen, de olika elementen, djuren. Barnen har behov av att vara till nytta och att se ett resultat av sina insatser, små eller stora. På ett naturligt sätt bör de få tillfälle att uppleva intressanta, spännande och även farliga sammanhang.

Genomtänkta och välarrangerade utelekplatser kan behöva komplette- ras med områden, där barnen själva tillsammans med vuxna bygger upp sin miljö och i fortsatt samverkan konstruerar, bygger vidare och

upplever samband. Barnen behöver lekplatser, där leken kan bestå i att arrangera något, tillverka något och använda det tillverkade för en verksamhet, som de känner dragning till i sammanhang, som upplevs meningsfulla. För sådana lekmiljöer har beteckningen aktiv lekplats använts som alternativ till beteckningen bygglekplats t. ex. i projekt, som genomförts i Danmark.

Skälet till att använda beteckningen aktiv lekplats i stället för bygglekplats ligger i uppfattningen, att den konstruerande leken med fördel kombineras med andra upplevelser. Färdigställda lekmiljöer tycks tämligen snabbt förlora sin attraktivitet på barn i skolåldern, varför det i hög grad är motiverat att diskutera en utformning av lekmiljöer, som tillgodoser barnens behov av att själva skapa sin miljö, att definiera sin egen omvärld.

En 5. k. aktiv lekplats erbjuder inte endast rik tillgång på material för byggverksamhet. Där kan barnen också uppleva elementen jord, eld och vatten. Att gräva i marken för att få en jordhåla, för att bygga en grund eller göra en väg och att gräva för att plantera, så och odla en jordplätt ger nya upplevelser och begreppssystem. Att göra upp eld och tända bål för att baka potatis och pinnbröd, grilla korv, bränna lera eller för att värma sig och se på elden har motsvarande värde och innebär trivsel. Tillgång till vatten behövs i olika praktiska sammanhang och för vattenlek. Om barnen bygger båtar, är det viktigt att båtarna får prövasi vattnet. Då kan nya problem behöva lösas och nya perspektiv upptäckas.

I det danska projekt, som beskrivs i ”Aktiv legeplads”, årsopgave 1972, Dansk Fritidsseminarium, ingår djur och omsorgen om djur som en väsentlig del av livet på den aktiva lekplatsen. Att på egen hand eller tillsammans med några kamrater och någon vuxen umgås med och ha ett ansvar för något eller några djur öppnar nya perspektiv, ger kunskaper och för med sig känslomässiga upplevelser. Nära kontakter med växt- och djurliv ger direktupplevelser av enkla beroendekedjor. Barnen upptäcker samband och kan förstå dem samtidigt som de upplever glädje, men även oro och bekymmeri ansvar, skötsel och omvårdnad.

På en ”aktiv lekplats” kan förmodligen byggandet bli det stora intresset. Jämsides med kollektivt bygge kan individuell verksamhet förekomma. Såväl i det individuella bygget som idet som genomförs i samspel med kamrater och vuxna kan det bli fråga om ganska omfattande uppgifter, som barnet/gruppen ger sig själv. Eftersom ett bygge tar lång tid är det naturligt, att byggandet växlar med andra verksamheter och upplevelser.

De äldre barnens alltmer vidgade cirklar ger dem anledning att ta kontakter med verkstäder och köpställen, varifrån de kan skaffa det speciella material, som de behöver för att bygga t. ex. en kanot, enjolle, pröva segelflygmodeller. Det är betydelsefullt, att barnen får tillfälle att använda och pröva det som de konstruerat och tillverkat.

De vuxnas nära samverkan med barnen i de olika verksamheterna är en förutsättning för att de skall äga rum.

Tillgång till en inomhusplats, där man kan vistas för att tvätta sig och torka sina kläder, utföra en del arbeten, vila sig eller bara vara

tillsammans är ett nödvändigt komplement till utelekplatsen. Där kan också barnen och de vuxna få en pratstund tillsammans och även inta någon förtäring, t. ex. dricka te, innan de skiljs för dagen.

Lekplatser med en verksamhet av det slag, som här beskrivits, skulle behöva vara tillgängliga för skolbarnen också under kvällstid de årstider, då klimatet tillåter, att verksamheten bedrivs.

De intressen, som barnen har tillfälle att odla under läsåret iskolan,i föreningar och klubbar, i fritidshem och gårdar, på lekplatser etc. behöver ofta fortsättas och vidareutvecklas under lov. Sommarlovet innebär alltför ofta ett avbrott i en intressant verksamhet på de vanliga platserna. Den omfattande sommarverksamhet, som av olika organisatio- ner och kommunala organ bedrivs i form av läger, kolonier, utflykter och hobbyresor bör i fråga om sitt innehåll kunna samordnas med de verksamheter, som barnet deltagit i under läsåret. Djur- och naturintres- sen kan då få nya tillflöden, konstruktiva lekar, byggverksamhet m. m. ges nya impulser. Vidare kan sommarverksamheterna medge, att det som tillverkats prövas i användning och de kunskaper, som förvärvats inom ett intresseområde, tillämpas i praktiska sammanhang. Båten som byggdes kommer i sjön, det kan ges tillfällen till segling, att ägna sig åt fågelskådning, fjärilssamlande, fotografering osv.

Omsorgen om Skolbarnets helhetssituation kräver uppmärksamhet i fråga om samplanering av den totala fritidsverksamheten under läsår och lov för att varje enskilt barns olika intressen och upplevelsebehov skall kunna tillgodoses.

Utomhusleken för barn med särskilda behov kräver viss särskild uppmärksamhet. En uppfattning om vikten av att samhället så småning- om skall kunna nå målet att de människor, som på ett eller annat synbart sätt framträder som avvikande, skall vara inlemmade i en samhällsgemen- skap, talar för att lekplatser och andra fritidsmiljöer är utrustade och beredda att integrera olika kategorier av barn i sin verksamhet.

Detta synsätt medför, att i princip alla fritidsmiljöer bör ha personella och materiella resurser för att barn med särskilda behov skall ges tillfällen till lek och upplevelser tillsammans med andra.

Lekmiljörådet, Socialstyrelsen, har i Lekmiljönytt 2, 1973 Temanum- mer: Handikappade barns lek utomhus, framhållit, att handikappade och utvecklingsstörda barn skall ha möjlighet till äventyrsaktig lek på lekplatser som ett komplement till den lekterapi, som förekommeri deras vanliga miljöer.

Lekmiljörådet ger i nämnda skrift en ganska utförlig presentation av verksamheten vid handikapplekplatsen Chelsea, London, och anser, att erfarenheterna där kan ge impulser för diskussion och åtgärder i Sverige. I presentationen ges synpunkter, som bör beaktas i den utomhusverksam- het, som gäller barn med särskilda behov. Det engelska exemplet på lekplats, som utformats med tanke på handikappade barn iskolåldern, har bl. a. som mål att bygga upp varje enskilt barns självförtroende ”så att oavsett när eller var behovet dyker upp så skall barnet kunna känna att det kan klara sig självt i ett fullsinnat barns lekmiljö”.

De rörelsehindrade barnen har på denna lekplats stimulerats till att

lägga ifrån sig kryckor och lämna sina rullstolar för att ge sig in i äventyrslek med för dem förut obekanta hjälpmedel. Framför allt har de där blivit mer självständiga.

De utvecklingshämmade barnen har genom verksamheten fått upple- velser och kunnat förstå samband, som de i den vanliga miljön, trots anpassad undervisning, inte kunna inse.

De synskadade barnen har varit de mest mottagliga, äventyrslystna och konstruktiva och deras "fysiska förtröstan” har gradvis ökat.

De hörselskadade barnen har varit roade av grupplekar, lekar med regler och av att från ett utsiktstorn få överblick av området. De har på lekplatsen stimulerats till att muntligt meddela sig med andra, varför undervisningen i deras skola ibland byggts upp kring besöken på lekplatsen.

Beträffande lekplatsens utformning och utrustning anförs i Lekmiljörå- dets skrift:

” ..... graden av erbjudna äventyr är avhängig av ett effektivt landskapsarbete, som bör sträva efter att åstadkomma maximala möjlig- heter till upptäckter. Därför skall där finnas sluttningar och kullar av varierande höjd och stigning, olika sorters markbeläggningar: gräs, sand, grus och hårdgjorda ytor, fantasifullt rinnande och stillastående vatten och allt detta genomkorsat av ändamålsenliga gångar och stigar med några få men spännande lekredskap, t. ex. utsiktstorn med avsatser på olika höjder, stegar, linbanor etc. Man måste tänka på de barn, som behöver extra stöd för att ta sig fram, käppar, kryckor eller rullstolar, och se till att de också har möjligheter att ta sig fram över hela området.”

Det framhålls vidare, att det inte är barnets handikapp, som är det viktigaste, när dess utemiljö planeras, utan detta barns upptäckariver och äventyrskänsla. Särskilt stor hänsyn bör emellertid tas till de svårt rörelsehindrade barnens behov och därför krävs planering för så många transportmedel som möjligt för att de skall bli så oberoende som de vill vara.

Av de vuxna omkring barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans krävs ett stort mått av samarbete. Det är viktigt att föräldrarna liksom skolornas och sjukhusens personal har ett nära samarbete med lekplatsens personal. Visserligen kan det vara möjligt att de vuxna, allteftersom barnets självständighet ökar, kan dra sig tillbaka, men ”lekledaren kan aldrig dra sig tillbaka, eftersom där alltid kommer att finnas ett nytt, ensamt eller särskilt orörligt barn, som behöver en entusiastisk och vänlig persons fulla uppmärksamhet och stöd för att kunna utforska lekplatsen med alla dess möjligheter för honom eller henne”.

I Sverige har under medverkan av Lekmiljörådet hittills tillkommit två lekplatser för handikappade barn, en i Boden för barn med cp- och hörselskador, en i Halmstad för utvecklingsstörda barn. Det har därvid varit riktningsgivande att de handikappade barnen genom olika stimuli skall kunna få likartade erfarenheter som icke handikappade barn.

Åtskilligt talar för att särskilda utemiljöer bör anordnas för barn med särskilda behov. Dessa miljöers mål bör dock vara att ge barnen

förutsättningar och motivation för att ta del i verksamheter, som gäller barn i allmänhet. För att allmänna fritidsmiljöer skall kunna integrera barn med särskilda behov i sin verksamhet krävs visserligen särskilda anordningar och speciella personella resurser. Detta får dock inte hindra en planering, som innebär att barns utemiljö står öppen för alla barn främst med hänsyn till nödvändigheten av att främja en samhällsutveck- ling, där olikheter inte innebär gränsdragningar. Erfarenheter och rön från utemiljöer, som anordnats för de handikappade, ger uppslag och utgångspunkter för integrerad utelek.

3.4. Barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans

Hittills har behandlats förutsättningarna för en berikande och utvecklan- de fritidsmiljö för alla barn. Det finns emellertid skäl att ytterligare uppmärksamma de grupper av barn som av olika anledningar behöver särskild omsorg och att därvid alltjämt utgå från ett dialogpedagogiskt synsätt.

Den speciella situation, som gäller invandrarbarn, har i stor utsträckning sin grund i språkliga och kulturella frågor. De språkliga uttrycken bekräftar individens existens. Det som sker inom individen och i de sociala relationerna är i stor utsträckning knutet till de språkliga uttrycken och dessas effekter på omgivningen. En individ, som skiljs från sitt ursprungliga språk, får nya utgångspunkter för sin omvärldsoriente- ring och begreppsbildning liksom för sin sociala roll.

Språket är ett medel att göra verkligheten tydlig för sig — ting och sammanhang nämns vid namn och blir verkliga. Språket har ett oupplösligt samband med den enskilda individens andra uttryckssätt liksom med kulturmiljön. Liksom språket är den första verklighetskon- takten, är det också det första personlighetsuttrycket. När ett barn lär sig tala, innebär detta inte att det mekaniskt upptar ett språkbruk — det innebär att det med hjälp av beståndsdelar som omgivningens språk levererar skapar sig ett helt eget relationssystem till verkligheten. (Birgitta Trotzig, Språk och identitet, inlägg vid Nordiska Sommaruniversitetets minoritetsforskningssymposium i Korsör 1970.)

Liljeström ger synpunkter, som är relevanta för en diskussion om invandrarbarnen.

”Språkinlärningen är ingalunda enbart en fråga om ord och satsbygg- nad. Språket är genomsyrat av det sociala sammanhang till vilka ord och betydelser är upplevelsemässigt kopplade ..... Invandrarbarn riskerar inte bara att bli en ekonomiskt och socialt svagare grupp, utan också att få sin jagutveckling undergrävd genom att majoriteten ställer sig oförstående för eller förgriper sig på kulturella drag och kännetecken, som barn tillägnat sig av sina föräldrar.” (a. a. s. 256, 257.)

Väsentligt är, att de vuxna, som i skola och fritidsverksamhet får tillfälle att möta invandrarbarn och har ett ansvar i förhållande till dem, har viss insikt om dessa barns speciella situation i språkligt, socialt och

kulturellt avseende. En sådan insikt kan bidra inte endast till att tänka ut hur dessa barns språkliga och sociala utveckling bäst skall kunna främjas utan också till förståelse för det beteendemönster, som dessa barn kan tänkas uppvisa.

Britt—Ingrid Stockfelt—Hoatson anför i en rapport ”Om att träna invandrarbarn i språk i förskolan” (IAN-rapport nr 94, Ped. inst. Stockholms universitet 1973) synpunkter, som visserligen grundar sig på studier av förskolbarn, men som kan vara av värde också i ett sammanhang, där det rör sig om barn i åldrarna 7—12 år.

”Det är förmodligen svårt att få utlopp för känslor om man inte kan göra sig förstådd med ord ..... Är möjligen mutism, alltså psykiskt betingad stumhet, ett tecken på att konflikterna inte har lösts, utan så att säga gått i baklås? Vi behöver inte så många känsloutbrott när vi kan klara oss med språk för att lösa konflikter. Om språket inte räcker till kanske konflikterna ligger kvar i sinnet. Kanske kan en alltför stor mängd olösta konflikter på något sätt hindra språket att komma fram, det språk, som inte har räckt till för att lösa dem. Om en problemlösning inte har gett önskat resultat, utan har lett till retsamheter från kamrater eller oförståelse från de vuxna, då kanske den kommer att uppfattas som en orsak till obehag och blir skrämmande för barnet.”

Fritidsmiljön kan på många sätt främja invandrarbarnets språkutveck- ling och dess allmänna utveckling. Det passiva språket, som innebär förståelse för ord bl. a. genom slutsatser från bekanta ord, gester, tonfall och sammanhang kan i fritidsmiljön, där barn och vuxna är tillsammans utan prestationskrav, få möjlighet att utvecklas till ett aktivt språk genom att man talar med varandra och lyssnar till varandra i samband med verksamheter, som man har motivation för. Varje verksamhetsform är därmed ett incitament för invandrarbarnet att få täckning för nya ord och uttryck. Särskilda lekar, där bestämda ord är stimuli för det som skall ske, kan vara till hjälp.

Av särskild vikt är emellertid att barnets modersmål och ursprungskul- tur finns med i miljön. Stockfelt-Hoatson anför, att om man lär ut ord på svenska, som barnet saknar ord för i modersmålet, är det början till halvspråklighet. Det är således viktigt, att det nya som barnet lär sig har en förankring i barnets grundläggande begreppsvärld.

Invandrarbarnet bör ha tillfälle att parallellt med upplevelser av språklig och kulturell art i sin fritidsmiljö i det nya hemlandet hålla vid liv begrepp och språk, som har anknytning till dess ursprungsmiljö. Berättelser och historier som invandrarbarnet berättar på sitt primärspråk är av betydelse för såväl det berättande barnet som de andra.

Invandrarbarnet bör i sina olika miljöer få tillfälle att belysa och beskriva sitt ursprungslands kultur och sin familjs tidigare upplevelser i ett annat land. Därmed befästs invandrarbarnets medvetande om sin kultur- bakgrund samtidigt som de andra barnens och de vuxnas uppfattning om likheter och olikheter mellan länder och folk vidgas.

För såväl invandrarbarnet som de andra i fritidsmiljön kan gemensam- ma verksamheter ha stor betydelse för att spränga språkliga och andra barriärer. Verksamhet med pedagogiskt drama kan sannolikt ha en

speciellt positiv inverkan på inlevelse i och uppfattning om olikheter liksom möjligheter till samspel. De spontana utklädningslekarna med dramatiska inslag liksom spontant teaterskapande i grupp är verksamhe- ter, där invandrarbarnen och de svenska barnen har särskilda möjligheter till uttryck och inlevelse, som främjar samhörighet och förståelse.

I fritidsmiljön bör tillvaratas alla de resurser, som skolan och biblioteken har i fråga om böcker, ljudband och grammofonskivor, vilkas tema omfattar invandrarbarnets hemland.

Föreningslivet har på olika sätt uppmärksammat invandrarfamiljernas behov. Många föreningar har integrerat invandrarbarn, -ungdom och svenska barn och ungdomar i olika verksamheter i syfte att skapa inbördes förståelse och samhörighet mellan dem.

De vuxna i olika fritidsverksamheter kan ha en särskild uppgift som förmedlare av kontakter till föräldrarna. Det är främjande för verksamhe- terna om det finns tvåspråkiga ledare och i vissa fall tillgång till tolk.

Med stöd av de erfarenheter som man hittills haft av statens ungdomsråds försöksverksamhet i Olofström och på andra orter kan antas, att såväl invandrarbarn och deras föräldrar som de svenska barnen och deras föräldrar har stort utbyte av en integrerad verksamhet, i vilken både barnens och föräldrarnas intressen tas till vara genom invandrarnas egna organisationer.

För många invandrarfamiljer innebär den nya miljön en kulturkonflikt. För föräldrarna kan barnens utveckling bli kärnpunkten i konflikten mellan det gamla landets språk och kultur och det nya landets. Det är viktigt att de vuxna i olika fritidsverksamheter är lyhörda för de konflikter som kan uppstå. En viktig form för att överbrygga motsätt- ningar torde vara att bygga vidare på initiativ från invandrarfamiljernas egna organisationer.

3.4.1. Fritidshem och föreningsliv

För barn som av fysiska, psykiska, känslomässiga, sociala, språkliga eller andra skäl är i behov av särskild omsorg är det betydelsefullt att de får tillfälle till samvaro med andra barn och delta i deras verksamheter i bl. a. fritidshem och föreningsliv. För de andra barnen kan samvaron innebära betydelsefulla breddade upplevelser och en erfarenhet av att man kan umgås med och ha glädje av varandra även om man i något avseende råkar vara olika. Att se dessa kamrater som människor man tycker om bidrar till att ta andras roller och vidga uppfattningen av omvärlden. En integrerad fritidsmiljö i bemärkelsen att alla barn inom ett område kan mötas där innebär ökade utvecklingsmöjligheter för alla parter och kan motverka oförståelse och mobbning.

De barn, som av fysiska och psykiska skäl vissa delar av dagen eller vissa dagar i veckan vistas i olika institutions- och skolmiljöer för barn med särskilda behov behöver få del av kamratskap och känna samhörig- het med andra i det utvidgade fritidshemmet, i föreningar och klubbar. De bör kunna vara med i hemvistets dagliga liv och delta i olika verksamheter. Genom att fritidshemmets verksamhet präglas av en öppen kommunikation med samhället får de ökade möjligheter till besök i olika arbetsmiljöer, besök på bibliotek, teater och bio etc. samt vara med kamrater på lek- och idrottsplatser och i kamraters hem. Dessa tillfällen medför då för alla parter upplevelser tillsammans med andra, som lever under andra betingelser, med andra erfarenheter och med olika förvänt-

ningar.

Ett barn med handikapp kan också i fritidsmiljön behöva möta någon som har en motsvarande utgångspunkt för samvaron med de andra. För de andra barnen och de vuxna i fritidsmiljön kan detta vara nödvändigt för att inte ett enskilt barn skall få en särställning. Barnet med behov av

särskild omsorg måste få bli en gruppmedlem och uppleva en naturlig och äkta gruppsamvaro, där det har sin status som medmänniska utan att behöva repellera på sina särskilda behov. De vuxnas omsorg får inte betyda ett överbeskyddande: också detta barn behöver få negativa erfarenheter och råka i konflikt. Olika gruppverksamheter bör kunna medföra, att barn och vuxna lär känna varandra och accepterar varandra.

De känslomässigt störda barnen har ofta svårt att tro på sin egen förmåga och egna möjligheter. De har också svårigheter iförhållande till andra —- litar inte på dem, är rädda för kontakt etc. Dessa barn har ofta skolsvårigheter, skolkar och blir besvärliga. För att inte deras situation skall förvärras och deras försvarsinställning till andra ta sig allt allvarligare uttryck behöver de mötas av vuxna, som bryr sig om dem, går dem till mötes och försöker ta reda på vad de egentligen vill säga. I fritidshem liksom i föreningar och annan fritidsverksamhet bör dessa barn få tillfälle till kontakt med vuxna, som ger dem tryggheten att vara omtyckta. I den fritidsmiljö som präglas av ett dialogpedagogiskt arbetssätt bör i många fall finnas möjligheter att stödja dessa barn så att deras självbild blir mera positiv. Det är också angeläget att beakta dessa barns behov av experthjälp.

På grund av brister i miljön och bristande stimulans för sin utveckling från tidig ålder slås många barn ut i skolsystemet och senare i samhälle och arbetsliv. De sociala handikappen förekommer i kombination med eller som en följd av t. ex. känslomässiga och perceptuella handikapp. Det bör betraktas som en väsentlig samhällsuppgift att dels främja dessa barns utveckling, dels söka förebygga social ohäISa.

Verksamheten i fritidshem och föreningsliv kan medverka till att öka dessa barns självtillit, deras förmåga att handskas konstruktivt med sin omgivning och öka deras sociala och fysiska möjligheter. Därmed kan kontaktlöshet och håglöshet motverkas.

För de känslomässigt störda liksom de socialt och perceptuellt handikappade barnen är motoriska aktiviteter och skapande lek av speciellt värde. Att tillsammans med engagerade vuxna och andra barn ägna sig åt inom- och utomhussporter, dans, utflykter, skapande verksamhet av olika slag, hobby, se film och teater och i övrigt delta i speciella händelser kan vara en hjälp för de socialt utsatta och för dem som ligger i någon social riskzon, s.k. problembarn, att utvecklas till självständiga individer med självaktning och självförtroende.

I Skärholmen —— Vårberg m. fl. platser i Stor-Stockholmsområdet har sedan år 1971 bedrivits s. k. yngreverksamhet genom vilken man i öppen verksamhet sökt ge ett rikligt och varierat utbud av fritidsaktiviteter inom ett bostadsområde. Verksamheten är bl. a. avsedd att tjäna som ett viktigt instrument i förebyggande syfte genom att vida kontaktytor skapas i förhållande till barnen. Därigenom ges möjlighet till tidig-upp- spårning och tidig-behandling av barn i behov av stöd och hjälp. Den är medvetet inriktad på en nära kontakt med föräldrarna och på en process där föräldrarna har en självklar roll i själva aktiviteten. Man anser det viktigt att detta upplevs som meningsfullt av föräldrarna och inte som nya tyngande krav.

Barn med läs- och skrivsvårigheter och andra inlärningsproblem ägnas särskild uppmärksamhet av skolan. Dessa barns svårigheter är av komplex natur, varför det finns anledning att också i det utvidgade fritidshemmet uppmärksamma dem, ge dem möjligheter till en social träning och * känslomässigt stöd samt tillfällen till indirekt inlärning genom deltagande i för dem attraktiva verksamheter. I en fritidsmiljö, där barnet upplever en trygg vuxenkontakt finns också möjligheter att utveckla den kommu- nikativa förmågan, vilken bl. a. är en förutsättning för direkt inlärning. En direkt inlärning sker också i fritidsmiljön, där verksamheten i flera avseenden motsvarar skoldaghemmets.

I samråd och nära samverkan med skolans elevvård och social uppsökande barnavård bör det utvidgade fritidshemmets och föreningsli- vets samlade resurser medvetet och intensifierat användas för de här nämnda grupperna av barn med behov av särskild omsorg.

3.4.2. Institutioner för barn med särskilda behov

I institutioner för barn med särskilda behov — såväl dag- som heldygnsin- stitutioner bör finnas personal med uppgift att i ett lagarbete tillvarata barnens intresse och behov av fritidsverksamheter. Uppgifterna för dessa bör inte endast avse den skol- och behandlingsfria delen av dagen. Genom att ha tillfälle att vara tillsammans med barnen i skolsituationen, i talträning, i gymnastik osv. fyller han/hon inte endast funktionen som medarbetare — assistent till dem, som har ansvaret för dessa moment, utan får därigenom också den insikt om och samhörighet med barnen, som är nödvändig för att fritiden för varje barn skall innebärajust det som det behöver för sin personlighet, sin utveckling av begrepp och kommunikationsträning. Denna personella koppling till barnens helhets- situation främjar förutsättningarna för integrering av upplevelser och sammanhang i omvärldsorienteringen.

Den som har ansvaret för barnens fritid bör i samråd med barnen själva, deras föräldrar och med arbetslaget iinstitutionen medverka till att ge fritiden ett meningsfullt innehåll. Barnen bör ges möjlighet att delta i kurs-, klubb- och föreningsverksamhet utanför institutionen och på det sättet få kontakter med andra barn och ungdomar. De kamrater, som de får inom sådana verksamheter, bör i sin tur få tillfälle att besöka dem i deras institution. Det är då viktigt, att de vuxna ger de besökande barnen det stöd och det intresse de behöver för att inte snabbt tröttna på att komma dit.

Friluftsverksamhet, som anordnas av föreningar och klubbar, bör stå öppen för barn med särskilda behov. Beroende på barnets handikapp kan det då vara nödvändigt att fritidspedagogen och även andra inom institutionens arbetslag deltar.

Personalen i institutioner för barn med särskilda behov bör vid olika tillfällen möjliggöra en utveckling av barnens självständighet och om- världsorientering genom att följa med mindre grupper på bio, på teater, besök på arbetsplatser etc. Barnens medverkan i förberedelser av sådana besök, då de själva får telefonera för att få nödvändig information, ta

reda på färdvägar och färdsätt, buss- och tågtider, köpa biljetter osv. är viktig. Enskilda barn bör också göra sällskap med någon vuxen på cykelturer, promenader och i affärer. Samarbete med barnens andra miljöer möjliggör att uppgifter och verksamheter som gäller anpassning till dagligt liv binds samman.

Inom institutionen kan barnen bilda egna klubbar för hobbyverksam- het av olika slag, där de själva tar initiativ, stimuleras till diskussion och beslut om olika verksamheter. De olika klubbarna kan inbjuda varandra till samvaro, då de på skilda sätt kan visa varandra sina speciella aktiviteter och intressen. Sådana tillfällen bidrar till att öka deras samhörighetskänsla och främja deras kommunikationsförmåga samt inte minst viktigt att ha roligt tillsammans.

Samverkan med barnens föräldrar är nödvändig. Denna samverkan måste bli reell och inte begränsas till att föräldrar får viss information och vissa frågor vid särskilt problematiska tillfällen. Barnets upplevelse av de vuxnas samspel innebär en erfarenhet av positiv betydelse främst för den känslomässiga och sociala utvecklingen. Känslan av delat och gemensamt ansvar har också för föräldrar och personal en effekt i fråga om deras olika insatser. Inte minst är detta betydelsefullt, då det gäller heldygnsin- stitutioner för utvecklingsstörda barn. Direkt samspel i verksamheter tillsammans med barnen stärker samarbetet totalt och medför bl. a. att var och en får stimulans för att fortsätta sitt medvetna arbete med olika detaljer i helheten som gäller barnets utveckling.

3.4.3. Barn på sjukhus

För barn på sjukhus gäller som för alla andra, att de för sin självständighetsutveckling och omvärldsorientering är beroende av inne- hållet i sociala relationer och strukturer. I deras situation ligger många avgränsningar. Verkan av deras situation och deras miljös speciella drag är inte endast komplikationer i fråga om möjligheterna till självständig- hetsutveckling och verklighetsuppfattning. På grund av sin sjukdom och skada, sina många gånger plågsamma och tröttande behandlingar och sin separation från hem och kamrater är de trötta och ledsna, vilket i sin tur medför att den psykiska energin dämpas. De bör naturligtvis få ge uttryck för sina känslor, de behöver visa sin ledsnad och de behöver gråta.

På sjukhus finner vi både korttidssjuka och långtidssjuka barn. Anledningen till sjukhusvistelsen är skiftande. Vistelsetiden på sjukhus kan gälla inte bara veckor utan månader och år. En del barn intas på sjukhus i långa upprepade perioder, åtskilliga under hela sin uppväxttid.

Barn har efter tre veckors sjukhusvistelse rätt till skolundervisning fem timmar per vecka. Denna undervisning innebär för många en god stimulans, som ger dem lust att fundera, läsa och vara aktiva. Om de, som alltför ofta är fallet, lämnas utan stöd för en fortsättning, ebbar aktivitetslusten snabbt ut. Även om de kan läsa, orkar de inte så ofta och så länge i taget.

Hälften av barnen vistas på icke barnavdelningar, där det alltför sällan

finns personal som har kunskaper om barn och deras behov. Påfallande få av barnen ligger i sina sängar, de flesta får gå uppe, även om de är svårt sjuka.

En tillfredsställande verksamhet inom sjukhusen ställer stora krav på all personal, liksom på barnens föräldrar. Även om ansvaret för lekterapin ligger på personal med pedagogisk utbildning — en personalgrupp, som bör finnas med i de sjuka barnens helhetssituation — kan även annan personal göra betydelsefulla insatser för barnen. För samtliga gäller att kunskaper om barn generellt och om barn med särskilda behov samt insikt om sin egen rolls betydelse är en nödvändig förutsättning för att en för barnen tillfredsställande miljö skall kunna utformas och fungera. Fortbildning av sjukhuspersonal som har uppgifter bland barn är en förutsättning för att barn på sjukhus skall kunna få de erfarenheter, de upplevelser och det livsinnehåll, som de har rätt till.

Dialogen mellan barn och vuxna är för barnen på sjukhus det nödvändiga stödet för utvecklingen och för att främja trygghet. De vuxna bör inse att barnet — vad det än sysslar med och upplever — lär sig något känslomässigt, socialt och intellektuellt.

För barnet på sjukhus är det betydelsefullt att det med sina utgångspunkter och förutsättningar i dialogen med den vuxne stimuleras till att ta egna initiativ, de må vara synnerligen anspråkslösa eller ge uttryck för en lust att genomföra något, som kanske ligger utanför det rimligas gräns. Missräkningen över att ett initiativ inte går att genomföra kan med den insiktsfulla vuxnes stöd bli en erfarenhet av positiv betydelse för barnet: det kan utvecklas till att ställa mer realistiska mål för sin verksamhetslust under förutsättning att den vuxne inte omedel- bart är avvisande utan lever sig in i barnets visioner.

De vuxna på sjukhusets vårdavdelningar bör inte endast tillåta olika aktivitetsyttringar från barnens sida. De bör också på olika sätt i samspel med barnet och med varandra i den sociala situation som de befinner sig i själva föreställa sig barnets förväntningar och förstå relationerna mellan förväntningarna och egna handlingar. De vuxnas medvetenhet i detta avseende påverkar barnets sociala utvecklingsprocess.

Den vuxnes samspel med barnen är genomgående en förutsättning för att de olika aktiviteterna skall få den avsedda betydelsen, nämligen att de upplevs som ett innehåll i en gemenskap, där de vuxna också visar sin personliga profil.

Barnen bör i största tänkbara utsträckning ha möjlighet att dagligen komma ifrån sin sängmiljö och uppleva en mer hemliknande situation, som ger tillfällen till lugnande, trygghetsfrämjande avkoppling men också stimulerande verksamhet. I den miljön, där verksamheten kallas lekterapi, bör barnen ha ett hemvist, där de vuxna har kunskaper och attityder, som gör det möjligt för barnen att få använda sin initiativkraft och leva med i en grupp.

Även allvarligt sjuka barn, som inte själva orkar vara aktiva, kan ha ett utbyte av att vara med i en kamratgrupp, se och lyssna. När barn i olika åldrar och med olika handikapp möts, uppstår många tillfällen, då de kan ta hand om och hjälpa varandra. Om besöket i hemvistet inte ger så

mycket mer, kan det ändå vara något väsentligt att få vara betydelsfull för någon annan, egen osäkerhet viker för en känsla av att vara till nytta. Redan upplevelsen av att träffa jämnåriga är av värde. Att spisa skivor, lyssna på kassettbandspelare och se på TV, när kamrater finns intill eller bara se på vad andra gör kan ge dagen ett positivt och utvecklande innehåll. Det är naturligt, att de olika slag av material som bör finnas tillgängliga är utformade så att de fyller funktionen som träningsmaterial vid skilda slag av handikapp. Tillgång till sand och vatten, färg, lera, tyg och garn och annat formbart material liksom material för enkla kemiska i och fysikaliska experiment bör höra till hemvistmiljön. Utklädningsmate- rial och handdockor är inte bara roande utan har stor psykologisk-tera- peutisk betydelse.

Gemensamma husliga aktiviteter är särskilt viktiga för barn som vistas länge hemifrån: bakning, matlagning, städning och allmän hemvård med bl. a. skötsel av blommor, kontakter med djur, akvarieskötsel och klädvård.

Genomgående bör lekterapin i ett hemvist på sjukhuset präglas av nära kontakt med barnens föräldrar.

Det bör vidare eftersträvas att föräldrar erbjuds att vara kvar hos barnet eller i närbeläget rum även under natt, när barnet nyss tagits in för vård och behandling och vid andra tillfällen då behov föreligger. De bör så långt det är praktiskt genomförbart vara tillsammans med barnet vid i undersökningar och behandlingar, i måltider, vid aktiviteter och förströel- i ser. När föräldern i samband med barnets intagning på sjukhus lämnar l upplysningar av olika slag bör det också vara möjligt att tala om vad & barnet tycker om att syssla med och vilka vanor det har.

De sjuka och handikappade barnen har stort behov av kontakter med människorna och livet utanför sjukhuset—institutionen. De vill gärna delta i sådana verksamheter, som jämnåriga friska barn har tillfälle till.

[ Vid planering för och omsorg om de sjuka och handikappade barnen och l deras verksamheter inom— och utomhus bör en utgångspunkt vara frågan: Vad sysslar friskajämngamla barn med, vad roar dem?

Sjuka och handikappade barn på sjukhus, i annan institution och i hem uppskattar och stimuleras av att vuxna och kamrater, som besöker dem har med sig någonting utifrån. När gåvan utgör bidrag till något barnet samlar på eller som det kan använda i samband med sin egen produktion blir den utgångspunkt för planering av fortsatt samlande och produktion, för tankeutbyte, som riktar sig framåt. , Besök av teatergrupper, sång-, musik- och dansgrupper eller andra I grupper från föreningsverksamhet och klubbar är inslag i sjukhus- och institutionsbarnens tillvaro, som utvecklar och förströr. Sådana besök har ett särskilt värde, om barnen själva efter intresse och krafter får medverka i aktiviteterna.

Barn på sjukhus och institutioner liksom hemmavarande sjuka och handikappade barn bör ges ökade möjligheter att så långt deras tillstånd medger det komma ut till olika evenemang. De bör också ges tillfällen att se och uppleva olika miljöer inom- och utomhus, arbetsmiljöer, utställ- ningar, kyrkor, parker etc. Det som är ”inne” och det som händer på

sta'n, i samhället, är andra exempel på upplevelser, som bidrar till att de sjuka och handikappade barnens tillvaro får det ”normala” livets drag.

Utflykter med olika mål, som barnen själva varit med att planera, är betydelsefulla inslag, som liksom vissa andra av här nämnda verksamheter kräver färdtjänst och personlig assistans. Sjukhusens och institutionernas resurser ekonomiskt och personellt behöver inte minst för detta ändamål ett samarbete med föreningsverksamheten, såväl den som är direkt inriktad på sjuka och handikappades frågor som annan.

Många sjuka och handikappade barn vistas i sina hem kortare eller längre perioder. Det som tidigare nämnts om sjuka och handikappade barns behov gäller också hembarnen. Möjlighet bör finnas för dem och deras föräldrar att genom kontaktorgan/kontaktperson få del av informa- tion om lämplig verksamhet, tillgång till litteratur, kassetter och material samt tillfällen att vara med om olika arrangemang. Såväl sjukhusens och institutionernas som föreningsverksamhetens olika resurser bör stå till buds också för sjuka barn i hemmet.

3.5. Samspelet mellan människor i fritidsmiljön

Ett samspel mellan barnen och de vuxna och mellan de vuxna inbördes är en förutsättning för att verksamheter i barnens fritidsmiljö skall kunna genomföras på det sätt som tidigare framhållits. I bamstugeutredningens betänkande ”Förskolan” del 1 (SOU 1972: 26) kap. 3 behandlas samspelet mellan människorna i förskolan. Generellt gäller de där redovisade synpunkterna också för fritidsverksamheten. Till skillnad från barn i daghem vistas barnen i sin fritidsmiljö endast vissa tider på dagen och fördelar också sin tid mellan olika verksamheter.

Fritidsmiljöns innehåll och uppgifter ställer stora krav på de vuxna som är verksamma där. Fritidshemsverksamhetens uppläggning innebär vissa problem för personalen. Barnen kommer vid olika tider på dagen beroende på hur deras skolschema ligger. Detta medför en oregelbunden- het från dag till dag och innebär vissa svårigheter i fråga om gruppbild- ning och gemensamma aktiviteter. Hela verksamheten styrs av och måste organiseras utifrån de många olika tider, som gäller för barnen. Skoltider,

tid för mellanmål och tidpunkter att passa för individuella barn eller grupper av barn för andra uppgifter och annan verksamhet skall sammanjämkas så att barnens olika spontana behov inom och utom fritidshemmets ram får sitt lugna utrymme. Många av barnen behöver individuellt stöd vid växling mellan olika inslag under dagen, skolans schematider och annan verksamhet. De behöver ett nära samarbete med de vuxna för att organisera sin tillvaro så att avbrott iverksamheter inte blir för kännbara.

De barn, som kommer till sitt hemvist under de tidiga morgontimmar- na, är i behov av särskild omtanke. Vare sig de är trötta och morgonsömniga eller pigga och utvilade behöver de en lugn och avspänd stund, innan de går till skolan. Verksamheter och olika slag av upplevelser, när de återvänder till fritidshemmet, bör svara mot varje barns intressen och behov. De vuxna bör inte endast tillgodose verksamhets- och upplevelsebehov inom fritidshemmets ram utan också medverka till att barnet får rika tillfällen till kontakter med omvärlden utanför och att dessa kontakter följs upp. Även skolans verksamhet bör följas upp såtillvida, att arbetsområden och moment som pågår eller avslutas allt efter barnens intresse och motivation skall kunna fortsättas, fullföljas och vidareutvecklas. Utbud av tidsmässigt avgränsade verksam- heter i klubbar och föreningar bör kunna utnyttjas av barnen. Detta innebär att fritidshemmets vuxna bör samarbeta såväl med barnen och deras föräldrar som med dem som svarar för olika verksamheter utanför fritidshemmet angående både praktiska frågor och frågor som gäller det enskilda barnets totala situation. Detsamma gäller, när barnen kontinuer- ligt deltar i föreningsverksamhet och klubbar.

Uppbyggnaden av fritidsverksamheten i det utvidgade fritidshemmet, i föreningslivet och andra organiserade verksamheter bör grundas på insikt om vad skolan ger barnen i olika avseenden. En nära kontakt med skolan medger att fritidsmiljön dels ger en logisk och positiv uppföljning av skolans verksamhet, dels på ett uppbyggande sätt återverkar på skolans inre arbete. Upplevelsema i fritidsmiljön kan bindas samman med upplevelser i skolan. De barn som har särskilda behov av stöd och omsorg bör i fritidsmiljön i samvaron med kamrater och vuxna ha tillfälle att ta i anspråk sina individuella resurser, utveckla dessa och bygga vidare på sina erfarenheter.

I en helhetssyn bör vuxna vara medvetna om egna och andras funktions- och ansvarsnivåer. Barn och föräldrar har rätt att ställa krav på ett medvetet och insiktsfullt samspel mellan skolans lärare, fritids- hemmets personal, föreningsverksamhetens och andra fritidsverksamhe— ters ledare. Varje grupp bör kunna inse och respektera de andras mål och intentioner.

För dem som arbetar i verksamheter med barn är insikt iutvecklings- psykologi en hjälp till att förstå barnens olika uttryck för självständig- hetsbehov och för att inom olika områden ge barnen hjälp till självhjälp. Varje enskilt barns särart kräver observans från de vuxnas sida.

Varje barn har, när det kommer till fritidsmiljön, erfarenheter och förutsättningar att bygga vidare på. De vuxnas samarbete med barnen är

en grundförutsättning för miljöns anpassning till varje barns behov. Samtidigt som de vuxna bör medverka till att utforma barnens miljö bör varje enskilt barn självt påverka och utforma sin situation.

För barnet är det betydelsefullt, att föräldrarna och de vuxna i fritidsmiljön har goda kontakter med varandra: om det upplever ömsesidig respekt och tillit i deras relationer, främjas dess egen tillit i olika riktningar. Föräldrarna bör ges tillfälle att känna samhörighet med fritidsmiljön och även delta iutformningen av verksamheten. Fritidshem— met bör stå öppet för föräldrarna inte endast i samband med informa- tionsträffar och i ett introduktionsskede, då föräldrar och barn tillsam- mans bekantar sig med miljön. Det bör fortlöpande ta emot föräldrarna på för dem lämpliga tider för att en kontinuerlig samverkan skall kunna äga rum. För föräldrarna innebär detta en möjlighet att vara med i utformningen av barnets miljö och inte endast överlämna ett ansvar. Vidare betyder en sådan samverkansmodell, att föräldrarna inte behöver bli främmande för sina barn. Möjligheten att själva kunna delta i olika verksamheter är inte endast av positiv betydelse för föräldrarna utan kan även innebära ett berikande av innehållet i verksamheten totalt, bl. a. genom att det tillför miljön erfarenheter från sina olika områden och sina intressen.

Föräldramöten bör också förekomma för att ge tid till ömsesidigt utbyte av erfarenheter och information. Vid sådana tillfällen kan det också vara lämpligt att diskutera verksamhetens innehåll, ta vara på olika uppslag och eventuella nya utgångspunkter. Sammanträffandena kan på så sätt få karaktären av fortbildningstillfällen för både föräldrar och fritidshemmets personal.

Såväl föräldrar som fritidshemmens personal har ett ansvar för . kontakter med skolan. I de fall då föräldrarna av praktiska skäl inte har ; möjlighet att ha de kontakter med skolan, som skulle behövas från deras ' sida, får fritidshemmets vuxna ta ett ansvar för dessa. För att detta skall kunna ske på ett för barnet och föräldrarna önskvärt sätt fordras ett ömsesidigt förtroende mellan föräldrarna och fritidshemmets vuxna samt insikt om barnets helhetssituation.

Det är betydelsefullt att ingen part påtar sig en expertroll, även om föräldrarna för sin del har såväl generell som speciell kunskap om sina barn, och fritidspedagogen och andra vuxna i fritidsmiljön har sina kunskaper och erfarenheter. Det bör eftersträvas, att fritidsmiljöns vuxna och föräldrarna möter varandra som jämlikar i arbetet med och ansvaret för barnen. På en sådan grundval kan det också vara möjligt att de tillsammans från fall till fall finner vägar till ett reellt praktiskt samspel.

Det bör vara naturligt, att skolans lärare inte endast känner till att ett barn vistas i fritidshem eller deltar i andra fritidsverksamheter. För att ett verkligt samspel omkring barnets helhetssituation skall kunna äga rum, fordras dels fortlöpande initiativ från fritidsverksamhetens vuxna, dels engagemang från skolans personal.

Fritidspedagogers och andra fritidsledares nära kontakt med lärare och övrig personal i skolan, bl. a. genom besök i skolan, liksom lärares besök i fritidsmiljön ger utgångspunkter för samverkan. Lärares, om än tillfälliga,

deltagande i fritidsverksamheter skapar ytterligare förutsättningar för ett samspel.

Med en genomförd samverkan mellan föräldrar, fritidshemmets och skolans personal omkring barnets totala situation kan mycket positivt utvinnas. Den innebär att man ömsesidigt stödjer och kompletterar varandra. Om ett led inte fungerar, behöver detta inte medföra att barnet far illa.

Eftersom den vuxne är en imitationsmodell för barnet blir de vuxnas förmåga till inbördes samverkan viktig. I fritidsmiljön bör arbetet utformas så att de vuxna tillsammans utgör ett arbetslag. Principen för arbetslaget skall vara att de vuxna och barnen gemensamt diskuterar sig fram till arbets- och ansvarsfördelning i fråga om insatser och praktiska uppgifter inom ramen för verksamheten.

Olika verksamheter, ”sysselsättningar” kan inte i sig ändra barnens uppväxtvillkor totalt eller innebära att barnets rättigheter i samhället säkras. De är positivt fungerande led i pedagogisk planering för barnen endast om de växer fram ur ett samspel mellan vuxna och barn, där de vuxnas lyhördhet för barnets på olika sätt uttryckta och antydda behov och initiativ är vägledande.

Verksamheterna bör utgå från barnet självt, dess behov och intresse och främja barnets utveckling till såväl självständighet som social förmåga. De vuxnas betydelse kan inte överskattas. Barnen behöver de vuxna ”att stängas med”, att lita till, att identifiera sig med. Det bör understrykas, att identifikationsprocessen inte endast medger utan är även beroende av att barnet också får uppleva motstånd, som inte är negativt och nedbrytande utan kreativt och på sikt positivt utvecklingsstimulerande.

Barn som upplevt en dialogpedagogisk miljö har getts en grundförut- sättning för att senare själva kunna fungera efter detta mönster. Barnen och de vuxna behöver varandra. Gemenskap och samspel i arbete är lika viktigt som gemenskap i fritidsliv med sitt annorlunda innehåll.

I det föregående har framhållits vikten av att fritidsverksamheten inte avgränsas till slutna miljöer. Likaså har betonats det nödvändiga i att barnen själva är med och skapar sin miljö, att de själva definierar sin omvärld. Detta kan komma att betyda att helt andra upplevelser än de som här antytts blir aktuella, helt andra vägar till ökad livserfarenhet väljs. Barnens engagemang i praktiska uppgifter på egen hand och i samspel med vuxna i sammanhang, som fångar dem och där de gör nytta är av allra största betydelse för deras utveckling, deras växande möjligheter att uppleva omvärlden och att påverka sin egen verklighet.

En helhetssyn på barnet och barnets uppväxtvillkor liksom insikten om att det är i förhållandet mellan människor som de viktiga uppväxt- erfarenheterna ligger skall vara styrande för de insatser som görs för bar- net i dess olika miljöer.

4. Heldagsomsorgen om de yngre skolbarnen

— det utvidgade fritidshemmet —

4.1. Inledning

I direktiven till barnstugeutredningen (bil. ]) betonas behovet av trygg »tillsyn» för de yngre skolbarnen med förvärvsarbetande föräldrar och det generella behov av en meningsfylld fritid som alla skolbarn har. Med utgångspunkt i direktiven diskuterar barnstugeutredningen i föreliggande kapitel hur verksamheten i de institutioner vilka tar emot skolbarn under den tid de är lediga från skolan och föräldrarna förvärvsarbetar/studerar, dvs. fritidshemmen, skall kunna vidareutvecklas. Utredningen bygger därvid vidare på de förslag om en god barnmiljö som den framförde i förskolbetänkandet. Den diskuterar lösningar för en fritidshemsverksam- het som tillvaratar de personella och materiella resurser som finns i barnens närmiljö. Det gäller därvid att finna verksamhetsformer som svarar mot barnens verkliga behov och intressen, där både intimitet och aktivitet kan rymmas. Samtidigt gäller det att ge förutsättningar för en allmän fritidsverksamhet för alla skolbarn, både för dem som är inskrivna i fritidshem och för de barn som har en vuxen hemma.

Samhällets fritidsansvar för barn och ungdom under icke-lektionstid kan i stort delas in i två områden:

. Ansvar för omsorgen om barn, vilkas föräldrar förvärvsarbetar/studerar samt för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. . Ansvar för allmän fritidsverksamhet som är tillgänglig för alla barn och ungdomar.

Det första området omfattar den verksamhet som nu organiseras i fritidshem och familjedaghem.

Enligt senast tillgängliga statistik var ca 15 200 barn i åldern 7—14 år inskrivna i fritidshem september 1973 och ca 11 800 i kommunala familjedaghem oktober 1972.

Antalet barn i åldern 7—10 år 1972 var totalt 465 600. Av dessa skulle enligt bamstugeutredningens beräkningar ca 175 000 behövt plats i fritidshem eller familjedaghem (kap. 9, s. 290). Ca 2/3 av fritidshemmen finns i Stockholmsområdet. I kommuner med ett invånarantal som understiger 10 000 är fritidshem sällsynta.

Det andra området omfattar den verksamhet som barnen själva väljer. Den kan organiseras i föreningar och organisationer, parklek, fritidsgår-

dar,skolans fritidsverksamhet m. m. och betecknas oftast som allmän eller öppen verksamhet. Inga uppgifter finns om hur många barn i åldersgrup- pen under 12 år som i hela landet deltar i sådana verksamheter.

I bil. 3 till detta betänkande redovisar utredningen närmare i enlighet med givna direktiv de olika former för barn- och ungdomsarbete som kommunerna enligt barnavårdslagen & 3 bedriver i form av fritidshem, som tar emot skolbarn under den tid de är lediga från skolan och föräldrarna arbetar/studerar, familjedaghem, verksamhet i fritids- och ungdomsgårdar, föreningsverksamheter samt annan allmän fritidsverk- samhet.

Utredningen föreslår att det första ovannämnda området även i fortsättningen benämns fritidsverksamhet. Beteckningen fritidshem står då för alla de verksamhetsformer, där en heldagsomsorg kan erbjudas barnen tillsammans med det ansvar skolan tar under lektionstid. Det andra området benämns allmän fritidsverksamhet. Den allmänna fritids- verksamheten står då för de samlade fritidsinsatserna i samhället bland barn och ungdom under icke-lektionstid.

4.2. Ett ökat medvetande om fritidshemmens betydelse för de yngre skolbarnen

Från 1960-talets senare del har ett ökat medvetande växt fram hos föräldrar och ansvariga för verksamheten om det värdefulla komplement till det egna hemmet som fritidshemmen utgör för yngre skolbarn.

Den allmänna debatt om de yngre skolbarnens behov av omsorg och vuxenkontakter under fritid, som många grupper fört under 1960-talet och alltjämt för, har påverkat allmänheten, många kommunalpolitiker och i synnerhet föräldrar. I detta sammanhang har den centrala tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, tillsammans med Centrala Samar- betsgruppen för daghem och fritidshem gjort en viktig informationsin- sats. Under åren 1972—1973 cirkulerade t. ex. en utställning i landets kommuner om fritidsmiljö för skolbarn. Den belyste barnens, föräldrar- nas och samhällets behov av fritidshem för barn i åldern 7—14 år. Utställningen har i första hand tagit upp vad som kan göras för skolbarn som har förvärvsarbetande föräldrar. I samband med dessa utställningar har också lokala debatter förts om kommunernas planering och engage- mang i en utbyggnad av fritidshemsverksamheten.

Denna medvetenhet om barnens behov har avspeglat sig både i ett ökat antal fritidshemsplatser i kommunerna och i en stegrad efterfrågan. Främst beror den ökade efterfrågan på en högre förvärvs- och studiefre- kvens bland föräldrar med barn i de aktuella åldrarna. Enligt arbetskrafts- undersökningarna har förvärvsfrekvensen för kvinnor med barn i åldrarna 7—10 år höjts väsentligt de senaste åren (kap. 9, s. 291). Ett stort behov av och en stor efterfrågan på barnomsorg för de yngre skolbarnen (omfattande tre årsklasser) finns redan dokumenterat. Samtidigt växer detta behov i takt med att allt fler kvinnor efterfrågar arbete. För att ge ökad möjlighet till vuxenstudier i den takt som skett under 1960-talet

behöver heldagsomsorgen för barn till föräldrar under utbildning också byggas ut.

Den ökade efterfrågan på fritidshemsplatser sammanhänger vidare med en medvetenhet hos föräldrarna om barnens behov av fortsatt barnom- sorg och vuxenkontakt, när barnet lämnar daghemmet för att börja skolan. För de föräldrar som vant sig vid att ha förskolan som en fast punkt för barnen faller det sig mestadels naturligt med en fortsatt heldagsomsorg för barnet i form av fritidshem för barn i de lägre skolåldrarna. Detta innebär i praktiken att föräldrar begär en fortsatt barnomsorg av kommunen så att en fritidshemsplats finns för barnet, när det lämnar förskolan.

Ett problem som dock mer måste uppmärksammas är de behov av omsorg och vuxenkontakt som särskilt de yngre skolbarnen till föräldrar med skiftarbete och oregelbundna arbetstider har. Barn i dessa åldrar är vanligen inte mogna och stabila nog att klara sig helt ensamma kvällar och nätter och kanske också samtidigt ha ansvar för yngre syskon. Barnstugeutredningen diskuterade dessa familjers situation i sitt betän- kande "Förskolan" (SOU 1972: 27, kap. 8). Utredningen redovisade då bl. a. de fakta om arbetstiderna som låginkomstutredningen lagt fram i sitt utkast till kap. 8 i betänkandet om svenska folkets levnadsförhållan- den liksom fakta som framlades av Landsorganisationen i undersökningen ”Stress på svenska arbetsplatser”.

Det framgår av dessa rapporter att allt fler arbetstagare får udda arbetstider inom sercive- och vårdsektorn liksom inom industrin. Genom att kvällsarbete är mycket vanligt inom detaljhandel, sjukvård, hotell- och restaurangyrken, där företrädesvis kvinnlig arbetskraft finns, innebär detta att speciellt kvinnor drabbas av kvällsarbete.

Av en rapport från LO: s arbetsgrupp för arbetstids- och semesterfrå- gor hösten 1973 framgår att 41 % av LO:s kvinnliga medlemmar deltidsarbetar, många med nattjänst inom vårdsektorn.

I familjer där föräldrar har sådana arbetsvillkor kan särskilda risker finnas för att barnen skall få ogynnsamma utvecklingsbetingelser. Dessa barn behöver regelbundet vuxenstöd och bör erbjudas omsorg också på ”udda tider”. Utredningen diskuterar dessa frågor närmare i avsnitt 4.9 (s. 119).

För barn med särskilda behov av omsorg av fysiska, psykiska, sociala, ekonomiska, språkliga och andra orsaker är fritidshemmen en resurs som alltmer bör kunna tas i anspråk. De skulle kunna ge förutsättningar för ett samspel mellan barn och vuxna med olika utgångspunkter och möjligheter och stödja föräldrarna i deras många gånger svåra och isolerade situation. För dessa barn är en uppsökande verksamhet med erbjudande om plats i fritidshem och andra, allmänna fritidsverksamheter viktig. Inga siffror finns på hur många barn med särskilda behov som är integrerade i fritidshem, än mindre på hur stort det faktiska behovet av fritidshemsplatser är utifrån sådana kriterier.

Familjedaghemsutredningen visade genom sina undersökningar från hösten 1966 (SOU l967z39), att av 317 000 barn under 10 är (ca 150 000 var förskolbarn), fanns 62 000 ”nyckelbarn”. 20 % av barnen

hade att helt på egen hand ansvara för sin fritid.

Barnstugeutredningen har gjort stickprovsundersökningar för att söka belysa utvecklingen under de senaste åren. Under år 1973 kartlade utredningen samtliga låg- och mellanstadiebarns fritidssituation i Täby kommun. (Jfr bil. 4.). Undersökningen visar att ca 20 % av lågstadie- barnen hade att klara sig på egen hand efter skoldagens slut. Kartlägg- ningar gjorda av Landskrona kommun ger motsvarande bild. Där saknade 22 % av lågstadiebarnen någon vuxen hemma efter skoldagens slut. Sannolikt kan man gå in i de flesta kommuner och få motsvarande bild av behov och brister i de yngre skolbarnens fritidsmiljö.

En försöksverksamhet som skolan och barnavårdande institutioner gemensamt bedriveri Uppsala sedan vårterminen 1971 med fritidsomsorg av öppethuskaraktär i anslutning till Bäcklösaskolan (LM-skola), ger bl. a. följande bild från höstterminen 1972 av behoven av barnomsorg:

26 % av skolans ca 565 elever uppgav att de besökte öppethusverksam- heten en eller flera gånger/vecka. Merparten, 60 %, var lågstadiebarn. Ca 75 % av besökarna var pojkar. Av de barn som besökte öppethus flera gånger i veckan var 75 % från bostadsområdets hyreshus.

Övervägande antalet besök gjordes efter skoldagens slut och då av barnen från hyreshusområdet. 21 % av barnen uppgav att ingen fanns hemma när de besökte öppethus. Ju oftare man gick dit och ju högre årskurs man tillhörde, desto vanligare var det att man saknade någon hemma. Dubbelt så stor andel av dem som var från hyreshus som av villabarnen hade inte någon hemma när de gick till öppethus.

Man kan konstatera att samtidigt som medvetenheten om fritidshem- mens betydelse ökar i kommunerna, ökar också behovet av heldagsom- sorg för de yngre skolbarnen. Gapet mellan behov och tillgång är stort: De yngre skolbarnens situation synes i vissa avseenden vara likartad den som rådde då familjedaghemsutredningen år 1967 framlade sina resultat, dvs. att i många kommuner vart femte barn på lågstadiet alltjämt är utan vuxenkontakt och barnomsorg på eftermiddagar, ofta också under morgontimmarna.

4.3. Fritidshemmen under debatt

Samtidigt som efterfrågan växer, kan man konstatera att fritidshemmens inre verksamhet alltmer debatteras bland såväl kommunalt ansvariga för verksamheten som av dem som arbetar iden. Det gäller både resursinsat- serna i förhållande till antalet barn som verksamheten omfattar och hur det pedagogiska innehållet i verksamheten skall kunna fördjupas och vidareutvecklas. Många kommuner utreder för närvarande fritidsverksam- heten. Man har t. ex. börjat diskutera och pröva en närmare anknytning av fritidshemmen till en allmän fritidsverksamhet.

Fritidshemmen är alltjämt få. Många kommuner saknar dem helt. Vid fördelning av fritidshemsplatserna i kommunerna måste hårda priorite- ringar göras. Det innebär ofta att endast de yngsta skolbarnen som har särskilda skäl att åberopa kan tas emot. Barn till ensamstående överväger.

I enstaka fall används också fritidshemmet som en förebyggande eller avlastande resurs i en svår familjesituation eller som ett led i en ”hemma-hos-verksamhet” för att rehabilitera ett barn och dess familj. Det kan då möjliggöra att barnet får stanna i sin vanliga miljö och inte behöver skiljas från både föräldrar och kamrater.

Många kommuner investerar i ett eller två fritidshem för att möta ovan nämnda behov. Men när fritidshemsverksamheten växer i omfatt- ning, gör kommunerna helt naturligt mera ingående kostnadsanalyser och granskar utfallet i förhållande till gjorda investeringar. Därvid anser man i vissa fall att fritidshemsverksamheten är förhållandevis kostsam. Det hävdas ibland sett i förhållande till antalet barn som tas emot per fritidshemsavdelning och till antalet timmar som varje barn vistas i fritidshemmet att det blir en relativt sett dyrare verksamhet/bam än

daghemmens. Den pedagogiska verksamheten i fritidshemmen analyseras och disku-

teras i olika grupper, inte minst bland fritidspedagoger. Närkontakten, tryggheten, de förtroliga samtalen, föräldrakontakten, omvårdnaden om barnen med mellanmål och middag, hjälp med klädvård, etc. fungerar väl i det dagliga samspelet mellan barn och vuxna.

En del upplever dock vissa svårigheter att kunna tillgodose barnens behov och intressen i vidare bemärkelse. Barnens anspråksnivå har höjts bl.a. genom den rikliga utrustning och den differentierade skapande verksamhet som grundskolan bjuder inom de flesta ämnesområden. Vissa problem kan därför uppstå att t. ex. tillgodose barnens behov av intressefördjupning på områden som skolan givit impulser till. Det kan också vara vissa bekymmer att finna en lämplig avvägning mellan fritidshemmets egna aktiviteter och barnens deltagande i den allmänna fritidsverksamheten i bostadsområdet eller längre bort.

En vidareutveckling av fritidshemsverksamhetens omfattning och pedagogiska innehåll och av de resurser i form av personal och material som fritidshemmen tilldelas kan därför synas angelägen. I pågående diskussioner om fritidsverksamheten ställs också frågan huruvida den socialpedagogiska resurs som fritidspedagogerna utgör bättre skulle kunna tillvaratas inom hela bostadsområdet/närmiljön.

4.4. Ett utvidgat fritidshem

Barnstugeutredningen utgår från att fritidshemsverksamheten är en värdefull resurs som bör vidareutvecklas och att den i framtiden måste kunna nå många fler barn med behov av omsorg och av fasta vuxenkontakter. Särskilt viktigt är det att kunna erbjuda detta komple- ment till hem och skola för barn med behov av särskild omsorg. Barnen måste också kunna ges möjligheter till utåtriktade verksamheter inom en allt vidare ram och kunna pröva erfarenheter och få upplevelser i fjärrmiljön samtidigt som de behöver förankring i närmiljön.

Fast förankring och omsorg är väsentligt främst för de allra yngsta skolbarnen, nybörjarna, men även för de andra lågstadiebarnen och för

många mellanstadiebarn, som inte har någon vuxen hemma. Här behövs fritidshemmet. Där bör barnen ha tillfälle att bearbeta, vidareutveckla och integrera upplevelser och erfarenheter från hemmet, skolan och andra miljöer. Denna miljö skall också kunna stimulera till sociala, känslomässiga och tankemässiga upplevelser, där dels gemenskapen i grupp, dels medvetenheten om det egna jaget och den egna förmågan kan utgöra grund för självförtroende och social förmåga.

I fråga om utåtriktade verksamheter är behovet gemensamt för alla barn. Det gäller de barn som måste hjälpas och stimuleras särskilt av hem, fritidshem och skola att gå ut i allt vidare cirklar i närmiljön. Det gäller också de lågstadie- och mellanstadiebarn som är relativt självständiga, väl förankrade socialt och känslomässigt i hem och närmiljö, men vilkas föräldrar yrkesarbetar/studerar. Dessa senare barn är likväl inte mogna att helt på egen hand leva sitt fritidsliv och ta ansvar för sig själva.

Barnstugeutredningen har diskuterat olika alternativ för att nå en allsidigare måluppfyllelse för fritidshemmens verksamhet och för att vidareutveckla och fördjupa den inre verksamheten. Det går därvid inte att föra fram en enda modell för hur en framtida fritidsverksamhet skall se ut och organiseras. I stället blir det nödvändigt att utgå dels från olika barns skiftande behov, dels från resurserna i varje kommun. Förutsätt- ningarna kan variera med kommunens struktur, mellan inslaget av tätort och glesbygd, mellan nytt bostadsområde och äldre bostadsområde etc.

Utredningen ser då den verksamhet som dagens fritidshem erbjuder som en verksamhet bland andra i framtiden. Det faktum att fritidshem- men i dag när så få lågstadiebarn gör att man också bör överväga om resursinsatserna för dagens institutioner kan omfördelas och tillsammans med nya resurser skapa förutsättningar för fritidshemsverksamhet för många fler barn. Andra former för fritidshem än vad som nu finns skulle kunna prövas, varigenom flera vuxna kunde knytas till verksamheten än vad som i dag är möjligt i en traditionell fritidshemsverksamhet, bl. a. genom föreningslivets större engagemang.

Fritidshemmets funktioner skulle kunna differentieras och organiseras enligt ett nytt system med karaktär av ett utvidgat fritidshem. De bärande idéerna i förslagen om förskolan med hemvistrum och aktivitets- områden för barnen skulle kunna vidareutvecklas och anpassas till fritidshemsverksamheten. De barn som är inskrivna i fritidshemmet skulle då ha sina egna lokaler, hemvist, med personal som är den för gruppen sammanhållande faktorn. Fritidshemmets hemvist skulle, liksom i försko- lan, främst stå för omsorgs- och kontaktfunktionerna. övriga funktioner kunde i större utsträckning fyllas utanför hemvisten i aktivitetsområden i olika former genom en anknytning bl. a. till bostadsområdets olika fritidsresurser för barn, ungdom och vuxna. Miljön i hela bostadsområdet skulle då kunna fungera som aktivitetsområde. Väl organiserade områden med olika fritidsfunktioner innebär att barnet tränar sitt oberoende, sin självständighet i förhållande till vuxna. De bidrar till att barnet kan utveckla en social förmåga i samspelet med andra barn och vuxna. Detta kunde betyda både att fritidshemmen öppnar sig mera mot omvärlden och att de öppnar sina dörrar för flera funktioner inom sina väggar, vilket

sammantaget ger en situation med större kontaktyta till det omgivande samhället.

Utredningen analyserar i det följande olika fritidshemsverksamheter och söker underbygga förslagen med kostnadsberäkningar. (Kap. ll.) Socialstyrelsens Råd och Anvisningar (RoA 1963: 163 och 1965: 184) för fritidshemmens verksamhet utgör en av grunderna för analyserna.

De lösningar som utredningen diskuterar kan ses som modellförslag för en diskussion i varje kommun, hur man lokalt inom ramen för en övergripande fritidsplanering skall kunna tillgodose det växande behovet av omsorg för de yngre skolbarnen. Ett viktigt önskemål i detta sammanhang är att varje kommun i framtiden har en uppsökande verksamhet för fritid och en individuell kontakt med varje nybörjare som följs upp under barnets grundskoltid.

4.4.1. Tänkbara organisationsmodeller

De former för fritidshemsverksamhet som diskuteras i det följande har det gemensamt att de kan ge både en fast punkt åt barn och möjligheter till fritidsverksamheter på olika håll i bostadsområdet. Verksamhetsfor- merna kommer att finnas sida vid sida för att möta barns olika behov. De bör ses som varandra kompletterande verksamheter, vilka totalt förbätt- rar barnens situation.

Fritidshem i anslutning till låg—mellanstadieskolans lokaler. Fritidshem integrerat lokalmässigt med förskola, med en öppen verksam- het utåt och deltagande i bostadsområdets fritidsverksamhet. Friliggande fritidshem i närmiljön, med motsvarande utåtriktade verk- samhet som ovan. Fritidshem i anslutning till fritidslokaler—kvartersgård—fritidsgård eller parklekens lokaler. Förskola med vidgad syskongrupp (2,5 —9 år). Smågruppshem (8—12 platser) i närmiljön. Smågruppshem med vidgad syskongrupp (2,5 —9 år) med utåtriktade kontakter och deltagande i närområdets fritidsverksamheter för skolbarn i gruppen. Familjedaghem för ett eller flera barn.

Dessa modeller fyller alla, men i olika grad, både hem vist- och aktivitets- funktioner. Några av modellerna kan särskilt väl tillgodose hemvist- funktionen. Det gäller t. ex. den mindre miljö som smågruppshemmet eller en vidgad syskongrupp i smågruppshem bjuder, som väl kan fylla denna funktion med en varsam introduktion för barnet ut i ett större sammanhang.

De barn som nått ett tämligen stort mått av självständighet behöver främst en fast punkt att söka sig till, när de själva upplever behov av det. De kan gå dit under den skolfria delen av dagen och vet att den vuxne har tid med dem där. För dessa barn är det väsentligt att de får stimulans till och hjälp med att organisera aktiviteter ute i den öppna verksamheten i bostadsområdet.

Några av organisationsformerna torde svara väl mot bl. a. dessa behov

genom att de kan erbjuda en koppling mellan hemvist- och aktivitets- funktionerna.

Fritidshem i anslutning till LM-skolans lokaler torde, förutsatt att ett sambruk kan ske av skolans alla olika aktivitetsområden, ha stora möjligheter att fylla kraven på en väl integrerad verksamhet. Denna verksamhetsform är hittills relativt oprövad. Försök i större omfattning med denna modell är därför angelägna. Ett viktigt syfte med sådana försök är bl.a. att finna ut hur hemvistfunktionen, som de övriga organisationsmodellerna ger goda garantier för, bör utformas för att tillgodose barnens behov av omsorg, fast vuxenkontakt, lugn och avskildhet.

Fritidshem i anslutning till fritidsgård, kvartersgård eller till parkle- kens lokaler torde också väl fylla kraven på pedagogiska aktivitetsområ- den för att tillgodose barns verksamhet och upplevelser inom olika intresseområden, t. ex. skapande i bild och form, ljud, rörelse och drama genom ett sambruk av resurserna inom dessa anläggningar.

De fritidshem som integreras med parklekens lokaler har speciella förutsättningar i fråga om att integrera inne- och utemiljö. Detta är ofta svårt att tillgodose i dag för många fritidshem främst i de stora tätorternas äldre delar.

Friliggande fritidshem har större begränsningar lokalmässigt för aktivitetsområden än de just refererade modellerna. Detta gör att också fritidshemmets karaktär av ett öppet hus till och för närmiljöns barn och vuxna måste hållas inom snävare gränser.

I det föregående har betonats att de exemplifierade modellerna på olika sätt svarar mot barnens skiftande behov. När det gäller att tillgodose deras behov genom att erbjuda plats i olika fritidshemsfor- mer, är det viktigt att beakta att placeringen inte sker så att man medverkar till sociala eller andra segregationstendenser. Om t. ex. några barn med särskilda behov till följd av handikapp ges plats i ett mindre fritidshem, skall även andra barn skrivas in i samma fritidshem. De mindre fritidshemsformerna, som smågruppshem, friliggande fritidshem etc. bör sålunda inte ges en övervikt av barn som till följd av olika handikapp har särskilda behov. Man bör i stället så långt möjligt sträva efter en integration av barn med olika förutsättningar och bakgrund.

I följande avsnitt för utredningen en mer ingående diskussion kring varje organisationsmodell. Nedan sammanfattas uppgifter som är viktiga för fritidshem:

— ha omsorg om en fast inskriven grupp lågstadiebarn,

-— ge låg- och mellanstadiebarn med behov av särskilt stöd och stimulans speciell omsorg och söka främja deras personlighetsutveckling och samspel med andra barn och vuxna samt bidra till att öka deras sociala omvärldsorientering,

— vara ett komplement till skolans elevvård,

— ge förutsättningar för en så attraktiv verksamhet att barnen i de naturliga gång de bildar, söker sig till de gruppverksamheter som föreningar och andra svarar för,

hjälpa barnen att på sin fritid genomföra egna idéer (spela teater, trycka en tidning, stödja klubbar och föreningar bildade av barnen själva),

engagera organisationer och föreningar att aktivt delta i fritidshem- mets verksamhet och genom föreningslivets engagemang i fritidshem- met ge barnen möjlighet att aktivt påverka sin livsmiljö,

utveckla samarbetet mellan skolan, fritidshemmets personal samt föreningslivets representanter,

— skapa en fördjupad kontakt mellan föräldrar—barn—fritidshemsverk- samhet —föreningsliv och skola, bl. a. genom att medverka vid skolans olika föräldrakontakter och genom att själva anordna verksam- heter i syfte att sammanföra barn, föräldrar, företrädare för skola och föreningsliv,

— genom medverkan i uppsökande verksamhet hjälpa nyinflyttade säväl svenska barn som invandrarbarn till fritidsverksamheter och kamrat-

kontakter,

— samverka med lärare, elevvårdspersonal och övrig skolpersonal samt föräldrar för att bidra till en mer mångsidig upplevelse av de barn som deltar i fritidshemmets verksamhet men som av olika skäl har svårt att komma till sin rätt i det vanliga arbetet i klassrummet.

4.5. Det utvidgade fritidshemmet i LM-skolan

Inför barnets uppbrott från förskolan infinner sig frågan hur och var en integrering hem—fritid—skola bäst skall kunna förverkligas. Av fritids- hemmet och skolan, vilka skall ta emot barnet vid skolstarten, förväntas att de tillsammans med hemmet formar en sådan mänsklig och fysisk miljö att barnet upplever den som en väl integrerad enhet, där man arbetar med gemensamma värderingar och en gemensam planering för barnet. Det gäller att ge det förutsättningar att stabiliserå och utöka sina självständighetsområden. Barnet måste få fortsätta att ta initiativ och söka nya verksamhetsområden i samspel med andra barn och med vuxna, föräldrar, fritidspersonal, skolpersonal, föreningsledare och andra vuxna som är mera jämbördiga med barnen och har mindre distans till dem, samtidigt som barnet upplever en trygg förankring i miljön. Hemmet, fritidshemmet och skolan utgör för barn i dessa åldrar en gemensam operationsbas i deras vidare självständighetsutveckling och vidareupp- täckt av omvärlden.

Såväl i tätorternas hårt exploaterade bostadsområden som i områden med gles bebyggelse utgör många gånger skolan, dess lokaler och materiella utrustning en resurs att knyta an till för barnomsorg och en allmän fritidsverksamhet för barn och ungdomar. En av de vågar man då kan pröva är att så långt möjligt också lokalmässigt söka anknyta dessa barnets operationsbaser till varandra. Det skulle innebära att barnom—

sorgen och skolans materiella resurser för lektionstid och fritid knöts samman.

I vissa tätbebyggda områden intill storstaden bjuder närmiljön kring bostadshusen för det mesta lekanordningar som främst eller uteslutande tillgodoser de små barnens aktivitetsbehov i utemiljön. De yngre skolbarnen har många gånger ingenstans att ta vägen för att cykla, bygga och konstruera osv. Vad som återstår för barn i skolåldrarna är då mestadels skolans område och lokaler. Många gånger saknas gemenskaps- utrymmen i bostadshusen för grupper av barn eller vuxna. Barnen söker sig då ofta till skolan för bollspel och andra aktiviteter utomhus och inomhus. I en del nya bostadsområden fungerar redan skolan som ett aktivitetscentrum för både barn och vuxna.

I glesbygden är likaledes skolan ofta en möjlig resurs för fritid. Den är den samlingspunkt som kan skapa de fysiska möjligheterna för att glesbygdsbarnen överhuvudtaget skall kunna få del av samvaro med kamrater och vuxna under fritid. Väntan på Skolskjutsar, håltimmar osv. motiverar starkt att fritidsverksamheten utvecklas kring skolan mitt i byn.

Även från verksamhetssynpunkt kan LM-skolans upptagningsområde i de flesta fall utgöra en lämplig enhet. Alla barn nås av den obligatoriska skolans verksamhet. Skolans lokaler kan också ge möjlighet till samvaro och olika aktiviteter under icke-lektionstid, bl. a. i verkstadsutrymmen och gymnastiklokaler. Det är angeläget att dessa skolans resurser tas bättre till vara för fritidsverksamheter. De sociala och pedagogiska vinsterna av en väl utvecklad fritidsverksamhet under raster, håltimmar och efter skoldagens slut är främst att ett öppnare och friare samspel ; mellan barn och vuxna kan utvecklas både i skolan och under fritiden. Det kan således te sig naturligt att förstärka LM-skolan till att bli centrum för skolbarnens fritidsliv. Lika naturligt blir det då att lokalmässigt anknyta heldagsomsorg för barn till förvärvsarbetande/stu- derande föräldrar och för barn med behov av särskild omsorg före och efter skoldagen.

Barnstugeutredningen föreslår, att kommunerna som en basmodell för den framtida fritidsverksamheten prövar att till bostadsområdenas låg- och mellanstadieskolor lokalmässigt anknyta hemvist för de barn som behöver fritidshemmets heldagsomsorg. Samtidigt bör skollokalerna göras till ett centrum för den allmänna fritidsverksamheten för alla låg- och mellanstadiebarn i bostadsområdet, en kärna i ett öppethus, som består av alla LM-områdets aktivitetsområden för barn och vuxna.

Detta förslag till verksamhetsform som utredningen benämner det utvidgade fritidshemmet bör ses mot bakgrund av att vart femte » lågstadie- och mellanstadiebarn vid skoldagens slut saknar vuxenkontakt och vuxenomsorg. Utredningen bedömer det nödvändigt att finna modeller för en heldagsomsorg för barnen som möjliggör en snabb utbyggnad av fritidshemsverksamheten med tillvaratagande av befintliga materiella och personella resurser i bostadsområdet som helhet.

Ett utvidgat fritidshem inom skolans lokaler innebär dels att hemvist finns för en grupp fast inskrivna barn i lågstadieåldrarna och för vissa

barn i mellanstadieåldrarna, dels att tillgängliga aktivitetsområden i skolan i anslutning till hemvisten skall vara öppna också för barn som inte är inskrivna, i den utsträckning ochi den mån resurserna medger det, i princip för alla barn i bostadsområdet.

Utöver det utvidgade fritidshemmets öppna hus tillkommer de aktivitetsområden/verksamheter som bedrivs i bostadsområdet, som också är att se som delar av det öppna huset.

De barn som behöver heldagsomsorg i en sådan integrerad verksamhet får sina hemvistrum i direkt anslutning till skolans övriga lokaler. För de fast inskrivna barnen i fritidshemmet står dessa hemvist öppna under hela dagen, från tidigt på morgonen tills föräldrarnas arbetsdag slutat. Till hemvisten kan barnen gå före skoldagens början. Där kan de få ett morgonmål, kan koppla av på raster och håltimmar. De går också dit efter skoldagens slut i väntan på att föräldrarna kommer hem efter arbetsdagens slut. Fritidspersonalen i hemvisten skall där kunna tillgodo- se barnens behov av omsorg, vuxenkontakt, lugn och ro, tysta aktiviteter osv. genom att i samspel med barnen forma en miljö som svarar mot deras olika behov.

Aktivitetsutbudet för fritid och fritidsverksamheten skall däremot huvudsakligen finnas utanför hemvistrummen i öppethus och stå öppen för alla barn, inomhus i skolans allrum, i verkstäder, klassrum och övriga lokaler samt utomhus, i föreningslivets verksamheter, eller i den öppna eller gruppbundna fritidsverksamheten i närliggande fritidsgårds— eller kvartersgårdsverksamhet. Många kommuner samplanerar redan i dag i allt större utsträckning de traditionella fritidslokalema, såsom fritids- och/ eller kvartersgårdar, med skolans lokaler. En sådan utveckling finner barrjstugeutredningen vara angelägen. Genom en regelmässig samplane- ring och ett sambruk kan bostadsområdets lokala, ekonomiska och personella resurser bättre tillvaratas, samtidigt som man når en högre nyttjandegrad av lokalerna. Det gäller såväl äldre som nya skollokaler. Utredningen ger i kap. 10 (s. 324) exempel på lokaldispositioner för ett utvidgat fritidshem.

Det utvidgade fritidshemmet bör genom sin kombination av hemvist- rum och öppethusverksamhet kunna ta emot flera barn än vad en traditionell fritidshemsavdelning i allmänhet kan göra. Detta möjliggörs bl. a. genom att barnen huvudsakligen använder hemvistrummen som en fast punkt, en plats dit man går och kopplar av, åter, läser, delger någon vuxen både det roliga som hänt och bekymmer av olika slag, lyssnar på radio eller spisar skivor osv. Fritidsverksamheterna i övrigt bedrivs i öppethusverksamheten. Hemvistet blir en operationsbas för barnet, från vilken kontakterna ut i öppethusverksamheten, i skolan, i bostadsområ- dets kamratgäng, klubbar och föreningsledda aktiviteter stimuleras.

Med denna bakgrund kan man i många fall öka barngrupperna. Dels möjliggör en större barngrupp ett mer varierat arbetssätt för personaleni fritidshemmets arbetslag, dels, och kanske viktigast, får barnen fler vuxna att identifiera sig med och samspela med i en verksamhet med möjligheter till större variationer. Omsorgsfunktionen för barnen i hemvisten kräver inte att alla personalinsatser koncentreras dit. En del av

den pedagogiska personalen kan frigöras för att tjänstgöra vid öppethus- verksamhetens aktivitetsområden iskolan i anslutning till hemvisten, dvs. i den allmänna fritidsverksamheten som är tillgänglig i större eller mindre utsträckning också för de icke-inskrivna låg- och mellanstadiebarnen i bostadsområdet. Utredningen ger i kap. 7 (s. 204) exempel på barn- grupper i ett utvidgat fritidshem och personalinsatser för att tillgodose hemvistfunktionen och öppethusfunktionen.

Integration mellan hemvist och öppethus har enligt utredningens mening väsentliga fördelar för barnen bl. a. genom minskad isolering, breddade aktivitetsformer, större hänsynstagande till barnens skiftande behov etc. Samtidigt bör man vara uppmärksam på att problem kan uppstå till följd av att barnen i viss mening deltar i verksamheten på olika villkor genom att endast en del är inskrivna i hemvisten. Försöksverk- samhet som tar sikte på att söka lösningar på dessa problem har bedrivits i Uppsala och Lund (se Inledning). Vid den vidgade försöksverksamhet som föreslagits i avsnitt 4.4 är det viktigt att dessa aspekter fortsättnings- vis belyses.

Det bör understrykas att det utvidgade fritidshemmets verksamhet förutsätter att ett nära samarbete äger rum med föreningslivet, kommu- nens övriga fritidsverksamhet för barn och ungdom samt med skolans personal. Ledare och personal från dessa verksamheter förutsätts här regelbundet verka inom öppethus i bostadsområdet. Öppethus i skolan kommer då att i hög grad fungera som en träffpunkt, varifrån barnen kan gå ut i olika gruppverksamheter inom bostadsområdets aktivitetsområden i föreningsregi och i kommunal regi.

Föreningslivet i bostadsområdet utgör den stora kompletterande resursen för det utvidgade fritidshemmets öppethus i skolan. Ungdomsor- ganisationerna bör i framtiden få resurser att kontinuerligt arbeta bland de yngre skolbarnen på eftermiddagstid i olika gruppverksamheter med specialintressegrupper för dessa. Arbetet bör bedrivas i direkt samarbete med fritidshemsverksamheten så att alla barn, inskrivna såväl som icke inskrivna, stimuleras till ett aktivt engagemang i föreningslivet. I kap. 5 diskuterar utredningen föreningslivets betydelse och möjligheter för ett arbete bland 7—12-åringarna.

Förläggs i framtiden en del av fritidsförvaltningens lokaler som t. ex. kvarters- eller fritidsgårdar i anslutning till skolan, blir den där tjänstgö- rande personalen också en viktig resurs i den allmänna fritidsverksamhe- ten/öppethusverksamheten.

Större uppmärksamhet bör vidare riktas mot parkleken genom en närmare sammanknytning av dess verksamhet med LM-skolans utemiljö och uteverksamhet. Detta har utredningen ”Bams utemiljö” (SOU 1970: ]) givit övertygande motiveringar för. I bostadsområdet kan således också finnas den personella resurs, som parklekens personal utgör som en del av den samlade öppethusverksamheten för både fritidshem- mens barn och alla andra barn. Barnstugeutredningen diskuterar i kap. 3 utemiljöns och utelekens betydelse och möjligheter för alla barn i bostadsområdet.

SIA-utredningen diskuterar slutligen möjligheterna till en vidgad

resursanvändning inom skolan och har också initierat försöksverksamhet med detta. Om en sådan resursanvändning blir möjlig att genomföra i framtiden, skulle det som läroplan för grundskolan (Lgr 69) ger uttryck åt vad gäller elevernas fritidsverksamhet också kunna realiseras: en del av skolenhetens resurser skulle kunna tas i anspråk också för öppethusverk- samheten i skolan, dvs. för ytterligare personalinsatser. I dag lägger emellertid gällande bestämmelser för statsbidrag hinder i vägen för ett sådant förverkligande av läroplanens intentioner. SIA-utredningen väntas lägga konkreta förslag om skolans möjligheter för fritid i sitt kommande betänkande. Genom att samplanera och samverka kring det utvidgade fritidshem- met i skolan, med öppethus i skolan, med kvartersgård/fritidsgård, parklek, skolans elevvård, en social uppsökande barnavård osv. inom LM-skolans upptagningsområde skulle fritid och skola kunna förstärka varandras resurser och som helhet tillgodose barns behov av en för dem bättre och mer allsidig miljö än vad som i dag är möjligt.

Barnstugeutredningen diskuterar i kapitlen 5—8 mot bakgrund av det utvidgade fritidshemmets möjligheter och pedagogiska program (kap. 2 och 3) de samlade resurser och möjligheter till samspel som finns för att tillgodose både barnens behov av omsorg och av allmänna fritidsverksam- heter.

Fritidshem f—_Å—_é Allrum LM-omrädets alla

ochövriga *—" allmänna fritids-

._._. aktivitets- verksamheter och utrymmen I ***—"" resurser för barns skolan I och ungdomars fritid ___a_.________/

Öppethus

Hemvist för de inskrivna barnen

Barngrupp i hemvist

De inskrivna barnen i hemvisten utgörs av främst lågstadiebarn, vilkas föräldrar förvärvsarbetar/studerar samt av de låg— och mellanstadiebarn som behöver särskild omsorg av fysiska, psykiska, känslomässiga, sociala, språkliga eller andra orsaker.

Barngruppens storlek varierar allt efter lokala förut sättningar beroende på skolstorlek, efterfrågan på heldagsomsorg, lokalernas lämplighet samt barngruppens behov. I kap. 7 ger utredningen exempel på detta. En vanlig gruppstorlek torde bli en fördubblad fritidshemsavdelning, dvs. ca 30 barn.

I sin exemplifiering har barnstugeutredningen utgått från en LM-skola med 200—250 barn, vilken storlek numera torde vara mer allmänt förekommande. Särskilt i områden med större LM-skolor blir det angeläget att inrätta kompletterande institutioner i andra delar av bostadsområdet för att åstadkomma en så långt möjligt mjuk och överblickbar miljö för barnen. Barnstugeutredningen förutsätter att man

vid utformande av framtida skolanläggningar så långt möjligt beaktar värdet för de yngsta barnen av relativt små enheter.

Personalbehov

Fritidshemspersonalen växlar mellan hemvistfunktionen och funktionerna vid öppethusverksamhetens aktivitetsområden inom skolans lokaler.

För verksamhet i hemvist och öppethus i en tvåparallellig läg- och mellanstadieskola med 270 barn och 30 barn inskrivna i hemvist beräknas ca 5 institutionsbundna heltidstjänster fördelade på några heltids- och några deltidstjänster.

Utredningen diskuterar i kap. 7 närmare personalbehovet vid skilda förutsättningar för det utvidgade fritidshemmets verksamhet.

Lokaler

I kap. 10 ger utredningen förslag till lokalprogram för det utvidgade fritidshemmets behov.

De lokaler som rekommenderas för denna organisationsmodell bygger på följande principer:

De inskrivna barnen har egna hemvistutrymmen. Hemvistets viktigaste funktion är att ge de inskrivna barnen en avskild miljö och bör organiseras så att det ger möjlighet bl. a. till vila, avkoppling, måltider och nära vuxenkontakt. Allrummets viktigaste funktion är att vara centrum för öppethusverksamheten/den allmänna fritidsverksamheten, en träff- punkt inom skolans lokaler. Det skall stå öppet hela dagen både för de inskrivna barnen och i princip för samtliga låg- och mellanstadiebarn

, i skolan. I allrummet skall barnen kunna träffa kamrater, titta in och se ”vad som händer”, studera anslagstavlan med veckans program, läsa, spela spel osv. samt få kontakt med LM-områdets olika gruppverksam- heter inom och utanför det utvidgade fritidshemmet.

Utredningens förslag till organisation av fritidshemsverksamheten förutsätter att tillgängliga elevutrymmen i skolan kan disponeras. En del lokaler måste då schemaläggas för fritidsverksamhet. De som främst kan komma i fråga är matsal, gymnastiksal och ämnesrum för praktisk—estetis- ka ämnen. I andra hand bör fritidsverksamheten ha tillgång till lediga klassrum eller andra basutrymmen också under skoldagen.

En förutsättning för att det utvidgade fritidshemmets öppethusverk- samhet skall fungera väl är att övriga fritidslokaler och utomhusanlägg- ningar inom LM-området finns att tillgå samt att de står öppna för alla ' barn inom skol- och bostadsområdet. Härigenom ökar möjligheterna för ' barnen att få del av ett rikhaltigt fritidsutbud som förmedlas via personalen i det öppna huset i skolan. Samtidigt ges också hemvistbarnen möjlighet att knyta kontakter med kamrater utanför fritidshemskretsen, i närmiljöns andra öppethusverksamheter. Fritiden kan då få ett mer differentierat och intresseskapande innehåll för de barn som är inskrivna i hemvisten. Större möjligheter ges samtidigt till vuxenförebilder och vuxenkontakter.

Utredningen vill kraftigt understryka att föreningslivet har en betydel- sefull uppgift för såväl hemvistbarnen som för alla andra barn i det utvidgade fritidshemmets verksamhet. I de fritidsutrymmen som föreslås kunna ingå i låg- och mellanstadieskolorna, och över huvud taget i fritidslokaler inom LM-området som kompletterar det utvidgade fritids- hemmets lokaler, bör föreningslivet erbjudas möjligheter att kontinuerligt svara för olika grupp- och programverksamheter. Dessa frågor berörs närmare i kap. 5. Vidare kan en eller flera idrottsföreningar samt med fördel även andra föreningar svara för verksamheten i gymnastiksalar eller på skolidrottsplatsen. Föreningar kan också svara för verksamheten i angränsande lekparker osv.

Verksamheten på eftermiddagstid bör vidare planeras så att de föreningar som inte har möjlighet att regelbundet bedriva verksamhet i fritidslokalerna bereds tillfälle att komma och presentera och informera om sin verksamhet både i det utvidgade fritidshemmet och i andra sammanhang.

4.6. Fritidshem lokalintegrerat med förskola

Förskola Fritidshem

_ Lekhall 15 barn Hemvrst per fririds- Kontakt till Ob _ 15—2 arn 4——> hemsavdel 4_. ochfrån alla

ning LM—områdets allmänna fri-

.__, tidsverksamhe-

Hemvist ter och oppet- -1 5—20 barn husverksamheter

Barngrupp: 15 barn per fritidshemsavdelning Personalbehov: 2—2,5 heltidstjänster. Ingår barn med särskilda behov bör extra personalresurser kunna tillföras eller barngruppens storlek minskas.

Fritidshem lokalintegrerat med förskola är den vanligaste modellen för traditionell heldagsomsorg om skolbarn. Denna verksamhetstyp har vissa ekonomiska fördelar. Förskola och fritidshem kan samutnyttja ekonomi- avdelningen. De administrativa rutinerna kan också samordnas. Vidare kan vissa lokaler, som verkstadsutrymmen m. m. och visst material brukas gemensamt, om än inte under samma tid. Fritidshemspersonalen kan dessutom i viss utsträckning förstärka förskolans personalresurs, i synnerhet under förmiddagstid, då de flesta fritidshemsbarnen går i skolan.

Omorganiserad till ett utvidgat fritidshem får denna modell likväl sin begränsning i fråga om lokaler och personal. Extra resursinsatser kommer på sikt att behövas för att möjliggöra barnens fritidsaktiviteter utanför fritidshemmet.

För att denna verksamhetsform skall kunna förstärkas med olika aktivitetsområden liksom med gruppverksamheter i den fritidsverksam- het, som kommun och föreningar svarar för, krävs ett väl utvecklat samspel mellan olika fritidsresurser inom LM-området.

4.7. Friliggande fritidshem

15 barn per fritidshems— 4_> Närmiljöns alla allmänna avdelning fritidsverksamheter och 7 — 12 år . , öppethusverksamheter

Barngrupp: ]5 barn per fritidshemsavdelning Personalbehov: 2—2,5 heltidstjänster. Ingår barn med särskilda behov bör extra personalresurser kunna tillföras eller barngruppens storlek minskas.

Friliggande fritidshem anordnas i dag i villor, lägenheter och andra lämpliga lokaler. De har tillkommit framför allt i snabbt expanderande områden i större tätorter med ett temporärt stegrat behov av fritidshems- platser på grund av stor inflyttning av familjer med barn i samma åldrar och på grund av hög förvärvsfrekvens bland kvinnor med barn i åldrarna 7—9 år.

Även i andra fall kan i framtiden det friliggande fritidshemmet vara en lämplig permanent organisationsmodell. Barn med särskilda behov kan av olika skäl behöva vara tillsammans med andra kamrater i denna form av fritidshem. I de fall då hemvist lokalmässigt inte kan anknytas till LM-skolan är modellen också motiverad. Om större grupper därvid prövas, förutsätter detta lokalmässig samverkan med fritidsgård eller andra fritidslokaler i bostadsområdet.

Det är viktigt att dessa fritidshem placeras i närmiljön inom barnens vanliga aktionsradie. De bör ha möjligheter att behålla de kontakter som de upprättat med barn som inte är inskrivna i fritidshemmet och att kunna ta med sig sina kamrater dit.

Det friliggande fritidshemmet av denna storlek har sålunda fördelar för vissa barn, men det blir en relativt resurskrävande lösning. På samma sätt som vid fritidshem lokalintegrerat med förskola har man även att ta hänsyn till att barnens fritidsaktiviteter delvis bör förläggas utanför fritidshemmet.

4.8. Förskola med vidgad syskongrupp (2,5—9—åringar)

A. 20 + 20 + 10 eller 12 = 50 eller 52 barn

Hemvist I 20 barn c 2 1/2 — 9 år

4barn c1/2— 1 år

Gemensam Små- lekhall barns" 4_+ .__, grupper

Hemvist II 20 barn c 2 1/2 9 år

6—8barn c1— 21/2 år

Barngrupp: Vardera syskongruppen omfattar högst 20 barn av vilka upp till en tredjedel kan vistas deltid i förskolan (3—6 timmar fm. eller em.). Barnen i syskongrupperna är i åldrarna ca 2,5—9 år med i princip 4—5 barn per årskull.

Personalbehov: Relation personal/barn för hela förskolan 1:4 (1/3 deltidsbarn fm. eller em.).

Personalen inom barngrupperna i denna typ av syskongrupp uppgår totalt till 12,5—13,5 personer beroende på antal barn i småbarnsgruppen och om deltidsbarn ingår i syskongrupperna. Därtill kommer köks- och Städpersonal. Består 1/3 av barnen i syskongrupperna av deltidsbarn beräknas 4 + 4 = 8 anställda.

B.15+15+10=40barn

Hemvistl 15 barn 4barn c21/2—9år c1/2—1år

Syskon- 4—'Gemensam '_' Små— i grup— lekhall barns- , per __ ___. grupper l Hemvist II 6 barn 15'33'" c1—21/2år c21/2—9år

Barngrupp: Barngruppernas sammansättning är åldermässigt densamma som i den tidigare presenterade syskongruppsmodellen. Skillnaden består endast i att barngrupperna är mindre. Småbarnsgruppen maximeras till 4+ 6=lO barn för att proportionellt svara mot antalet barn i syskongrupperna, 15+15. Antalet barn per grupp och åldersklass i syskongrupperna kommer att vara ca 3—4.

Personalbehov: Relation personal/barn för hela förskolan l:3,8 (1/3 deltidsbarn fm. eller em.).

Det totala antalet tjänster för denna syskongruppsmodell, ekonomi- tjänster inte inräknade, blir 10,5 om 1/3 av barnen i syskongruppen vistas deltid i förskolan.

Lokaler för syskongruppsförskolan: De lokaler som rekommenderas för denna organisationsmodell bygger på följande principer:

Varje syskongrupp har egna hemvistutrymmen och Våtrum. Lekhallen med olika aktivitetsområden och kapprum är gemensamma för de båda grupperna.

[ sina hemvist skall barnen kunna leka, äta, sova och vila. Det är därför väsentligt att lokalerna är rymliga och utrustade med ett rikhaltigt lekmaterial. I den gemensamma lekhallen ordnas olika aktivitetsområden som utrustas med för barnen lätt tillgängligt material. Aktivitetsområden bör finnas för bl. a. böcker och bildmaterial, för miljöbygge, ljudlekar, laborativa lekar m. rn. Lekhallen bör ligga i direkt anslutning till köket, där barnen får delta i köksarbetet tillsammans med de vuxna. ] lekhallen har barn från de båda syskongrupperna möjlighet att leka tillsammans i mindre eller större grupper, och personal svarar för lekhallens aktiviteter under den mest aktiva delen av dagen.

För utförlig beskrivning av förskolverksamhet enligt syskongruppsprin- cipen hänvisas till utredningens betänkande ”Förskolan” (SOU 1972: 26, sid. 127 ff. samt nr 27, s. 27 ff. och s. 59 ff.).

Som tidigare betonats kan en del barn behöva en mjukare övergång mellan förskola, skola och fritidshem. Det gäller framför allt särskilt känsliga barn, barn med svårigheter att knyta kontakt med andra barn och vuxna, sent utvecklade barn och barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans på grund av handikapp, vilka kan bedömas bäst tillgodoses inom förskolan. För dessa barn kan en vidgad syskongrupp i förskolan, där fritidshemsbarnen helt integreras med förskolbarnen, vara en lämplig lösning.

Den vidgade syskongruppen innebär att barnen kan vistas i samma syskongrupp från tidig förskolålder till och med hela lågstadieåldern. Skolstarten medför inget avbrott i syskonskapsrelationerna. Den fasta förankringen finns i förskolan. Vidare kan genom den vidgade syskon- gruppen viss avlastning ske för barngruppen som helhet under den tid de äldre barnen är i skolan. Bättre möjligheter skulle då kunna ges till mer kvalificerade och mer personalkrävande verksamheter med förskolbarnen i syskongruppen. Det är också något positivt för de äldre barnen i skolåldern att få ta ansvar och kunna hjälpa de yngre barnen spontant med olika ting som de inte klarar av, med på- och avklädning och med andra uppgifter. Samtidigt som man får vara äldst, vara den som klarar av saker och ting i gruppen får man också vara liten i de avseenden i vilka man alltjämt behöver vara det. Barn, som inte är mogna att leka med jämnåriga eller äldre kamrater, finner i syskongruppen någon att identifiera sig med och får dessutom successivt genom skolgången träning i vidgade kamratkontakter. I kommuner med ett för litet barnunderlag för enbart syskongrupp i förskola kan den vidgade syskongruppen med åldersspannet 2,5—9 år vara fördelaktig ur ekonomisk synpunkt samtidigt som den är en pedagogiskt god verksamhetsform för barnen. Det är emellertid viktigt att beakta de allra yngsta barnens situation. Om särskild småbarnsgrupp saknas och åldersfördelningen i syskongruppen innebär att de äldre barnen antalsmässigt dominerar finns risk för att ett yngre barn får en alltför udda ställning.

Förskola med vidgad syskongrupp torde vara en lämplig organisations- modell särskilt i glesbygd, där skolenheterna kan vara för små för att ett utvidgat fritidshem i skolan skall kunna organiseras.

4.9. Smågruppshem och vidgad syskongrupp i smågruppshem

En organisationsmodell som förtjänar att uppmärksammas och som i vissa avseenden kan vara särskilt lämplig är smågruppshem. De kan organiseras för barn i åldrarna 7—12 år eller för barn i åldrarna 2,5—9 år (vidgad syskongrupp).

Smågruppshemmet har många fördelar. Barnen får vistas i sin vanda närmiljö eftersom upptagningsområdet som regel är litet. ] den lilla gruppen torde goda kontakter föräldrar, barn och personal lätt skapas och främja känslan av delaktighet i verksamheten. Den lilla gruppen kan passa en del barn bättre än en större grupp. Miljön kan lätt anpassas till barnens speciella behov. Smågruppshemmet är planeringsmässigt flexi- belt. Det kan relativt lätt anordnas vid toppar i platsbehovet eller för speciella behov, t.ex. för handikappade barn, infektionskänsliga bam, barn i behov av övernattning.

Organisationsmodellen har emellertid också begränsningar. Barnen får kontakt med få barn och få vuxna. Möjligheterna till spontan gruppbild- ning är små och barnen får uppleva relativt litet av vuxnas samarbete. Samvaron med ett fåtal barn och begränsningar av utrymme och material beskär aktivitetsmöjligheterna. Det begränsade antalet vuxna försvårar ett flexibelt arbetssätt. De anställda är få och kan lätt uppleva sig som isolerade.

A. Smågruppshem för 7-12—åringar.

Kontakt utåt för barnen l fritidsverksamheter i öppethus och alla andra aktiviteter i närmiljön

8— 12 barn i åldern 7 — 12 år

Barngrupp: 8—12 barni åldern 7—12 år. Personalbehov: För förskolans del rekommenderade utredningen tre heltidstjänster som minimum för verksamhet med 2—7-åringar. Då det är fråga om äldre barn tar rutinuppgifterna med daglig omvårdnad mindre tid medan behoven av vuxenkontakt i vissa fall skall vara speciellt framträdande. Försöksverksamhet måste ske innan generella rekommen- dationer kan ges om hur mycket extra resursinsatser som krävs bl. a. för barn med särskilda behov. Det är viktigt att barnen kan delta i bostadsområdets allmänna fritidsverksamheter, i skolans öppethus, i parklek, föreningsaktiviteter osv. För barn med särskilda behov bör därvid en successiv, varsam invänjning ske. Detta kan kräva speciella personalinsatser.

B. Smågruppshem för 2,5 —9-åringar (vidgad syskongrupp)

i———> Andra förskolor

Bibliotek, lekotek etc

Parklek etc

Barngrupp: Såväl antalet barn som åldersspridningen kan variera betydligt, beroende på behovet av platser, gruppens sammansättning och den funktion som skall fyllas. Likaså kan öppethållandet variera från deltid till heltid, eventuellt även förlängt öppethållande (dygnsöppet).

Personalbehov: Personalbehovet beror bl. a. på antalet barn, barnens åldrar, förekomst av barn med särskilda behov och öppethållandetiderna. Även om barngruppen är mycket liten, bör antalet anställda vid heldagsöppen institution inte understiga tre, bl. a. med tanke på att hushållsarbete o.d. (i större utsträckning än vanligt) som regel ingår i arbetsuppgifterna. Om fritidshemmet tar emot barn även under natten, ökar personalbehovet. Följande tre funktioner kan tillgodoses genom dessa båda organisa- tionsmodeller.

1. En del smågruppshem bör ha en terapeutisk funktion för barn och föräldrar med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. Därvid bör alltid en integrering ske så att barngruppen består av både barn med särskilda behov och andra barn. Smågruppshem i lägenheter, villor eller andra lokaler i bostadsom- rådet är i många fall en god lösning på framför allt hemvistfunktionerna : för de relativt osjälvständiga skolbarn, som har dåliga eller störda : kamratkontakter och är mindre väl förankrade i hem och närmiljö. Det kan vara barn som av olika skäl inte smälter in i bostadsområdets olika allmänna fritidsaktiviteter eller som på grund av andra handikapp behöver det mindre fritidshemmets miljö.

Smågruppshemmet skulle därvid kunna vara en stödresurs för de yngre skolbarnen och deras föräldrar i ett familjeterapeutiskt arbete av det slag som prövas i en del kommuner. Denna fritidsverksamhet kan betraktas * som en motsvarighet till de 5. k. skoldaghem, som skolan driver

för känslo- eller kontaktstörda skolbarn med behov av en integrerad * heldagsomsorg.

, 2. Smågruppshem skulle också kunna fungera som kvälls- och natthem * för de barn, vilkas föräldrar har annorlunda arbetstider, skiftarbetar osv. l Dessutom skulle de kunna fylla den grannskapsföräldrafunktion som % barnstugeutredningen betonat måste finnas i beredskap också för

skolbarn. (SOU 1972: 27 s. 101.) Det kan gälla vid sjukdom eller i en mer eller mindre tillfälligt kritisk social situation för barnets familj som en sådan stödresurs måste finnas i närmiljön.

Utredningen har i avsnitt 4.2 betonat vikten av att man i kommunerna uppmärksammar de barns och föräldrars situation, där föräldrarna arbetar på udda tider.

Man bör sträva efter att kunna erbjuda en trygg och välordnad omsorg för de barn som behöver det under kvällar och nätter. Detta bör ses som ett led i en väl fungerande familjeservice. Det är här betydelsefullt att få till stånd både en kartläggning av familjers behov av kvälls- och nattomsorg för barn i olika åldrar och en analys av de lösningar som kan bedömas som möjliga. Härvid bör även föräldrarnas arbetssituation, i ett samråd med arbetsmarknadens organisationer, komma med i bedöm- ningen. Det är här angeläget med en försöksverksamhet, som omfattar uppsökande verksamhet för att kartlägga familjers behov av kvälls- och nattomsorg för barn i olika åldrar. Olika organisatoriska modeller bör prövas. Smågruppshemmet i lägenhet eller villa i bostadsområdet torde med förstärkta personalinsatser för en dygnetruntfunktion ha speciellt goda förutsättningar för att fylla dessa behov. Lokalutrymmena bör beräknas så att denna särskilda funktion blir väl tillgodosedd.

3. Smågruppshemmet skulle också kunna fylla den funktion som hemvist i LM-skolan gör och liksom detta en öppethusfunktion med aktivitetsområden iskolan elleri andra lokaler. Det är en god lösning, om än resurskrävande, t. ex. i kommuner, där ett litet antal barn har behov av heldagsomsorg och där det på grund av befolkningsunderlag och förvärvsfrekvens inte är möjligt att tillämpa andra permanenta lösningar. Detsamma gäller för nya, hårt exploaterade områden, där smågruppshem i det stora bostadshuset kan bli ett kontaktcentrum för barnfamiljerna. Det kan bidra till att skapa relationer mellan familjerna för fortsatt gemenskap utanför smågruppshemmet. Särskilt för de smågruppshem som fungerar som en terapeutisk stödresurs är det viktigt att personalen får pedagogisk, psykologisk och social handledning. Dessutom behövs stöd av bostadsområdets olika personella resurser. De inom LM-området som ansvarar för en upp- sökande verksamhet för att erbjuda barnen fritidsverksamhet är särskilt betydelsefulla för dessa stödfunktioner.

4.10. Familjedaghem

__ Parklek

———> Öppethus

1 — 4 barn i åldern 7 _ 9 år ———> Bibliotek

"_a Kvartersgård/fritidsgård

Föreningslivets aktivi- teter

Barngrupp: 1—4 barn i åldern 7—9 år. Personalbehov: Enligt socialstyrelsens RoA krävs en dagbarnvårdare för högst 4 barn, egna barn inräknade.

Nära 12 000 skolbarn vistas i dag i familjedaghem under den skolfria delen av dagen. Familjedaghemmet är en verksamhetsform som fyller en hemvistfunktion både för självständiga, aktiva barn i 7—9—årsåldem och för barn i olika problemsituationer. Familjedaghemmen svarar direkt mot det egna hemmets uppgifter. Barnet kommer från skolan, får ett mellanmål, kopplar av under olika former. Fritiden i övrigt tillbringas tillsammans med kamraterna i bostadsområdet ute eller inne i spontan lek, i parkleksgrupper, i föreningsverksamheter eller i kommunala fritidsverksamheter i övrigt.

På vissa orter kan familjedaghemmet vara den enda möjliga verksam- hetsformen för att tillgodose de skolbarn vilkas föräldrar har oregelbund- na arbetstider, kvällsarbete, skiftarbete, lördags—söndagsarbete.

Det kan också fylla en grannskapsföräldrafunktion, dvs. genom att ta emot barn lösa såväl temporära som mer permanenta krissituationer i familjen. '

På en del mindre orter torde familjedaghemmen vidare vara den enda verksamhetsform som är organisatoriskt och ekonomiskt möjlig att genomföra i kombination med t. ex. fritidsaktiviteter av typ öppethus i skolan eller i andra för barnen lämpliga lokaler.

En nackdel med familjedaghemmen är att omsättningen av dagbarnvår- dare är relativt stor. Många betraktar arbetet som dagbarnvårdare som tillfälligt under den egna familjens småbarnsperiod. Många dagbarnvår- dare har inte heller erhållit utbildning för sitt arbete. I de fall familjedaghem kommer att användas som en generell form för barnom- sorg i framtiden är det angeläget att dagbarnvårdarna erhåller för funktionerna lämplig utbildning. Dagbarnvårdare i ett bostadsområde bör dessutom ges möjlighet till gemensamma träffar, bl. a. för fortbildning genom kommunens försorg.

Det är nödvändigt att de barn som vistas i familjedaghem stimuleras till att ta del av de fritidsaktiviteter som finns i bostadsområdet, i föreningar eller i andra gruppverksamheter. Personalen i fritidshemmen inom LM-området bör medverka till detta i samverkan med de vuxna i familjedaghemmen. Vidare bör dagbarnvårdarna ges pedagogisk handled- ning och information. Man kan t. ex. försöka få en fast anknytning för familjedaghemmen till närliggande fritidshem, så att familjedaghems- föräldrarna kan delta i personalsammankomster och andra verksamheter för personal som arbetar i fritidshemsverksamhet. Särskilt är studiecirklar för dagbarnvårdare viktiga kontakt- och utbildnings/fortbildningsverk- samheter i enlighet med de förslag utredningen lagt i sitt betänkande »Förskolan» (SOU 1972 :26 och 27).

4.1 1 Sammanfattning

0 I det föregående har olika organisationsmodeller för fritidshem beskrivits. Dessa tar sikte på att vidga det traditionella fritidshemmet genom att på olika sätt ge tillgång till öppen verksamhet, s. k. öppethus parallellt med att det genom hemvist även skall tillgodose barnens behov av avskildhet och lugn. Utbyggnaden kan beräknas ske efter varierande modeller, anpassade till kommunernas olika karaktär och lokalmässiga förutsättningar m. m.

. Utredningen lägger bl. a. förslag om en ny typ av fritidshem, det s.k. utvidgade fritidshemmet, som företrädesvis lokal- och funktionsmäs- sigt bör knytas till LM-skolan. Formerna för det utvidgade fritidshem- met bör utprövas i en omfattande försöksverksamhet.

. Det utvidgade fritidshemmet i LM-skolan bör i framtiden på många orter kunna utvecklas till den kvantitativt mest omfattande fritids- hemstypen. Detta innebär inte att andra fritidshemsmodeller skulle bli mindre värdefulla. Tvärtom har utredningen betonat att barnen har varierande omsorgsbehov. Det är viktigt att planeringen tar hänsyn härtill genom att i samma bostadsområde erbjuda olika fritidshemsfor- mer.

0 I ett LM-område där man väljer att inrätta ett utvidgat fritidshem i skolan bör sålunda andra kompletterande fritidshemsformer finnas för att tillgodose barns skiftande behov. Vissa lågstadiebarn kommer att ha sitt hemvist i daghem, andra i ett smågruppshem elleri friliggande fritidshem i skiftande kombinationer, allt efter barnens behov.

. I sin exemplifiering har barnstugeutredningen härvid utgått från en LM-skola med 200—250 barn, vilken storlek numera torde vara mer allmänt förekommande. Särskilt i områden med större LM-skolor blir det angeläget att inrätta kompletterande institutioner i andra delar av bostadsområdet för att åstadkomma en så långt möjligt mjuk och överblickbar miljö för barnen. Barnstugeutredningen förutsätter att man vid utformandet av framtida skolanläggningar så långt möjligt för de yngsta barnen beaktar behovet av relativt små enheter.

. Även i fråga om öppethusaktiviteterna gäller vad som ovan sagts om att tillgodose varierande intressen. Öppethus föreslås vanligen ha LM-skola som kärna. Aktiviteterna tänks emellertid omfatta hela LM-området, i föreningslokaler och föreningsgårdar, lekparker, fritids- och kvartersgårdar, idrottsanläggningar, Strövområden etc. Även när- samhällets arbetsplatser och samhällsinstitutioner bör vara en del av den miljö som är tillgänglig för barnen så som beskrivits i kap. 3.

0 De föreslagna fritidshemsmodellerna skall sålunda ses som komple- ment och inte som alternativ till varandra. En skiss över ett framtida tänkt LM-område kan illustrera förslagets uppläggning.

Hössumzsxou

HEMVISI

SKRIDSKOBANA

EOKBUSS

KOMMUNDELS- BIBLIOTEK

BOLLPLAN

KVARIERSGÄRD

" FAMILJEDAGH'EM /

FÖRENINGS-

FRILIGGANDE LOKALER FRIIIDSHEM

? rm ] weak l

SAMLI NGSLOKALER HOBBYLOKALER

Figur 4.1 LM—områdets resurser för fritid

5. Föreningsverksamhet och de yngre skolbarnen

5.1. Inledning

Merparten av barns och ungdoms engagemang i verksamhet under fritid sker genom ett vitt förgrenat föreningsliv. Detta utgör en betydande resurs och bör även framdeles utgöra en bas för planering och inriktning av den allmänna fritidsverksamheten.

Utredningen har enligt sina direktiv att ge en samlad bild av omfattning, utformning och utnyttjande av de olika fritidsaktiviteter som finns. I föreliggande kapitel ges en beskrivning av hur detta sker inom föreningslivet samt förslag till framtida åtgärder.

Det organiserade ungdomsarbetet omfattar ett 60—tal riksorga- nisationer med ca 30 000 lokalavdelningar och ca 2,5 milj. medlemmar i åldern 7—25 år. Inom dessa ungdomsorganisationer finns ca 250 000—300 000 frivilligt arbetande ledare. Enligt tillgängliga uppgifter samlar organisationerna drygt 100 000 ungdomari åldern 12—25 är varje dag i olika verksamheter. Åldersgruppen under 12 år ärinte medräknad, då inga uppgifter finns om denna åldersgrupps fritidsaktiviteter.

Bland ungdomsorganisationema uppvisar några ett vikande medlems- antal, andra en tämligen stabil nivå och andra åter en ökning. Idrottsrörelsen svarar för den största ökningen. Oberoende av utveck- lingstrend för varje enskild organisation finns en av alla organisationer påtalad brist på ledare, lokaler och ekonomiska resurser.

Samhället stöderi olika former ungdomsorganisationernas verksamhet. Ett statligt stöd infördes 1954 i form av ett fritidsgruppsstöd. Primär- kommuner och landsting har förstärkt detta stöd i form av olika anslag som nu utgör huvudparten av samhällets bidrag.

En redogörelse för ungdomsorganisationernas medlemsutveckling, ledar- och lokalsituation liksom samhällets skilda stödformer finns i bilaga 3.

5.2. Folkrörelserna och samhället

Begreppen folkrörelse och demokrati är i svenskt samhällssystem intimt förknippade med varandra. Folkrörelserna har i hög grad präglat utvecklingen i vårt land alltifrån senare delen av 1800-talet och in i

1900-talet. Kännetecknande för folkrörelser är gemenskapen kring ett mål för samhällsutvecklingen och en idédebatt som är opinionsbildande. Flertalet folkrörelser syftar till att aktivt verka i samhället och att därvid påverka skilda frågor samt driva utvecklingen i en bestämd riktning utifrån varje folkrörelses ideologi. Genomförda samhällsförändringar innebär att en rörelse ständigt ställsi nya positioner.

En samhällsutveckling som betyder ökat inflytande och större medbe- stämmanderätt i utbildning och arbetsliv ställer krav på kunskap och träning i demokratiska beslutsfunktioner hos den enskilda individen. I folkrörelsernas verksamheter ges förutsättningar att förstå, värdera och tillämpa samhällets demokratiska principer och funktioner. I den för samhället så viktiga opinionsförmedlingen levandegörs därvid demokratin för den enskilda medlemmen. Där ges också möjligheter för en utveckling till självständighet, förmåga att samverka i grupp och till inlevelse för ett aktivt samhällsengagemang.

En viktig del i folkrörelsernas arbete är de insatser som görs bland barn och ungdom. Här spelar ungdomens egna organisationer en central roll. I dessa kan barn och ungdom i samarbete utveckla sina idéer, intressen och färdigheter. Man får vara med om att ta ansvar för den verksamhet som bedrivs och därigenom ge ungdomsarbetet dess innehåll och form. Ungdomsorganisationerna bidrar också verksamt till att fostra unga människor för kommande uppgifter inom ”vuxenorganisationer” och olika samhällsorgan. Föreningsarbetet kan också bidra till att bryta isolering från medmänniskor, att förstå och respektera människors olika uppfattningar samt på annat sätt fullgöra viktiga sociala funktioner.

5.3. Ungdomsorganisationerna och samhällsutvecklingen

Samhällsutvecklingen under de senaste decennierna har på ett flertal områden förändrat ungdomsorganisationernas förutsättningar. Den har kommit att medföra olika slags metodproblem för att kunna nå dagens ungdom, men den har också medfört nya möjligheter för det idéburna

ungdomsarbetet. De samhällsfaktorer som i vissa fall underlättat och i andra fall

försvårat ungdomsorganisationernas skilda verksamheter utgör en kom- plex bild, som endast kan antydas.

Ungdomsorganisationerna har utvecklats såväl på landsbygden som i bruks- och industrisamhällen. Proportionerna mellan invånarantal och medlemsantal i föreningar på olika orter tyder på att våra äldsta folkrörelser når en större andel av befolkningen på mindre och medelstora orter än i t. ex. storstäderna. Urbaniseringsprocessen har haft stor inverkan på ungdomsorganisationernas utveckling under efterkrigs- perioden. För vissa organisationer har urbaniseringen inneburit svårig- heter, för andra har processen inneburit nya möjligheter, bl. a. i fråga om rekrytering.

Under de decennier, då folkrörelserna var väl företrädda på mindre orter kunde ungdomarna endast ta del av ett snävt utbud av ide'inrikt-

ningar. Oftast fanns ett fåtal organisationer företrädda på en ort medan anslutningen till dem var mycket hög.

I de nya tätorterna har föreningslivet ivissa fall haft svårigheter att nå de nyinflyttade. Efter hand som de expanderande tätorterna stabiliserats har emellertid föreningslivet utvidgats. De nya tätorterna ger även underlag för ett mer differentierat föreningsliv.

Den stora samhällsförändring som ägt rum efter andra världskrigets slut har gett barn och ungdomar allt fler valmöjligheter. Samtidigt har den hos den unga generationen skapat nya behov som ungdoms- organisationema skall kunna svara mot. 1950- och 1960-talen har medfört ett stegrat behov av fritidsaktiviteter. Ungdomsorganisationerna har därvid ofta haft att tävla med kommersiellt inriktade verksamheter. I takt med ungdomarnas ökade tillgång på pengar har vinstintressena styrts över till denna konsumtionsstarka grupp. Detta har skapat nya behov hos ungdomar representerande nya värderingar, attityder och normer.

Ett annat samhällsproblem är att alkoholkonsumtionen ökat bland ungdom samt att åldern för alkoholdebut sjunkit. Därtill kommer att läkemedelsmissbruket under senare delen av 1960-talet ökat i olika ungdomsmiljöer. Dessa svårbemästrade problem har föranlett ungdoms- organisationema att mer än tidigare inrikta sig på verksamheter för allt yngre åldersgrupper.

I en snabb utvecklingstakt, såväl nationellt som internationellt, blir det allt angelägnare att ta aktiv del i samhällsdebatten. Ett tilltagande engagemang för samhällsfrågor har märkts de senaste åren, framför allti skolan. Ungdomar tar i allt större utsträckning upp sin egen framtid till debatt. Det handlar om huruvida det kommer att finnas vatten att dricka, luft att andas, mat att äta och liknande problem. Ungdomsorganisationer- na ser som en viktig uppgift att kunna vidmakthålla och utveckla denna debatt.

Föreningarna och skolan

Skolans utveckling har inneburit en förändring för ungdomsorganisa- tionernas möjligheter att arbeta. Skolan har täckt in många av de behov, vilka tidigare omfattats av dessa organisationers arbete. Före 1962 års skolreform var ungdomsorganisationernas verksamhetsformer ett viktigt komplement till skolan. Innan grundskolan genomfördes, innebar t. ex. ”pojk- och flickslöj- den” i skolan att man skulle lära sig vissa givna moment. Ungdomsorgani- sationerna däremot kunde ge möjligheter till ett fritt skapande, som inte heller var könsbundet. I och med grundskolan har ämnet förändrats.

Inom föreningslivet finns i allmänhet en sångtradition. Under en tid, då skolans sångundervisning var begränsad, innebar de friare musikformer som föreningarna erbjöd något annorlunda och stimulerande. Musiken har nu i skolan blivit ett ämne med större bredd, vilket också framgår av den rubrikändring som skett. Av ”sång” har blivit ”musik”.

I ungdomsorganisationema är ”teckning” en integrerad del i skilda verksamheter. Ämnet utövas i fria former vilka bl. a. kommit till uttryck

genom användningen av olika material. Keramik är t.ex. en av de vanligare aktiviteterna. Här har skolan också följt efter. I ungdomsorgani- sationernas verksamhet har det ”fria skapandet” tagit sig uttryck i teater och dramalek. Numera återfinns detta i läroplanerna i ämnet svenska i under begreppet dramatisk framställning. [ Läger är en speciell verksamhetsform för ungdomsorganisationema. Denna arbetsform har nu tagits upp i skolan. Förväntningarna att få | uppleva en vecka i tält eller i internatförläggning infrias numera i viss utsträckning genom lägerskolor. | Den studieform som studiecirkeln innebär och som gjort folkrörelserna till bildningshärdar i svenskt kulturliv har också införlivats i den obligatoriska skolans arbete. Studiecirkeln som pedagogisk metod kom- mer sannolikt att alltmer tillämpas i skolan.

Ungdomsorganisationerna har tillvaratagit ungdomars behov av infly- tande och medbestämmande. Den nya skolan har även tagit upp detta behov. Under senare delen av 1960-talet har skoldemokratin börjat ses som en förutsättning för en god skolmiljö.

Föreningarnas villkor har alltså förändrats. Under 1960-talet har | skolan fått resurser i fråga om lokaler, utrustning och material som ; föreningarna med vissa undantag för idrottsrörelsen inte har motsvarighet till. Förändringarna inom skolan har också kommit att innebära möjligheter, som föreningslivet tidigare aldrig haft. Skolans mål och arbetsformer har avsevärt närmat sig ungdomsorganisationernas verksam- hetsformer. Detta öppnar nya vägar till samverkan och samarbete mellan skola och förening.

Intentionerna i den nya skolan om en ökad integration med det omgivande samhället, däribland föreningslivet, finns uttryckt sedan år 1969. t.ex. genom ämnet fritt valt arbete. Ansvaret för elevernas personlighetsutveckling och för deras fritid gör det naturligt för skolan att söka en samverkan med bl. &. föreningslivet.

, Skolans uppgift att väcka intresse inom olika områden kan följas upp , inom skilda föreningar. Skolans förbättrade möjligheter till en bred

information kring samhällsfrågor torde väcka elevernas intresse för idéer och engagemang som skolan bör kanalisera till bl. a. föreningslivet.

Den samverkan, som skolan bjuder föreningslivet i en rad funktioner, för med sig att skolans lokaler och utrustning för skapande verksamheter liksom övriga lokaler kan bli en resurs också för föreningarna.

Samhället och föreningslivet

En väg att komma till rätta med de växande ungdomsproblemen under 1950-talet var att söka göra allt fler ungdomar föreningsaktiva. Ett samarbetsorgan mellan staten och ungdomsorganisationema, Ungdoms- rådet, förde fram tanken om en lokal med olika aktiviteter och i vilken ortens föreningar skulle medverka, presentera sin verksamhet och propagera för sin idéinn'ktning. Flera ungdomsgårdar inrättades för ungdomar i åldrarna 14-20 år för att fungera som en sluss mellan ”gatan” och föreningen. Föreningslivet ställdes därvid inför helt nya

arbetsformer. Trots stora ansträngningar under slutet av 1950-talet uteblevi långa stycken de väntade effekterna.

I slutet av 1960-talet konstaterade man att ungdomsgårdarna inte blivit ett fullgott komplement till föreningslivet. Man sökte då stötta verksamheten genom att integrera alla åldrar i fritidsgårdar. I dag, ett stycke in i 1970-talet, har måldebatten om kommunal fritidsverksamhet breddats och tar sikte på medbestämmanderätt, ledarrekrytering och ansvarsfrågor. Även om det finns stora skillnader mellan kommunerna blev den kommunala fritidsverksamheten inte ett verkligt stöd för föreningslivet. Ungdomsorganisationerna förlorade många av sina bästa ledarkrafterx till den kommunala verksamheten och de har i de flesta fall inte som ungdomsgårdama kunnat erbjuda lokaler, diskotekanläggningar etc. Den kommunala fritidsverksamheten kom på sina håll att uppfattas som en konkurrent till föreningarna. Den har dock i viss mån kunnat nå även sådana ungdomsgrupper som föreningslivet mer sällan kunnat engagera.

Ledarrekry tering

Ledarbristen är ett stort problem för ungdomsorganisationema. Verksam- hetens omfattning står ofta i proportion till antalet ledare. Under de senaste åren har det blivit allt svårare att avhjälpa ledarbristen.

Ungdomens situation, bl. a. den förlängda utbildningstiden och en allt lägre genomsnittsålder vid familjebildning, begränsar en av de grupper ur vilken man kan rekrytera ledare.

År 1950 hade huvudparten av ungdomen en genomsnittligt ll-årig ungdomstid mellan avslutad skolgång och familjebildning. För denna stora grupp av förvärvsarbetande ungdomar torde ett förenings- engagemang under fritiden ha varit attraktivt och verkat stimulerande. Här fanns tidsutrymme och entusiasm för såväl praktiskt ledarskap som för att delta i ledarutbildning. År 1970 har intervallet mellan avslutad skolgång och familjebildning sjunkit till fem år. I verkligheten är det sannolikt ännu mindre. Då skolan, som ovan framhållits, innehåller så mycket av den verksamhet som ungdomsorganisationema tidigare en- samma stod för, kan det tänkas att föreningslivet har mist en del av sin dragningskraft på ungdomarna. Härutöver finns förmodligen flera andra faktorer som bidrar till organisationernas svårigheter att rekrytera ledare. Vidare är det tänkbart att många unga och vuxna alltjämt har både tid och intresse för ett ungdomsledarskap, men att ledarrollen upplevs svår. Många presumtiva ledare avstår att söka sig till verksamheten på grund av osäkerhet inför uppgifternas omfattning och de krav som kan komma att ställas. Direktkontakt med dessa kan överbrygga sådana hinder. En försöksverksamhet i Norrköping under år 1972 (vilken redovisas i detta kap. 5. 141) visar att många hade ett stort personligt intresse för någon form av barn- och ungdomsledarskap. En direktkontakt behövdes emellertid för att intresset skulle övergå till aktiv medverkan. Andra var nyinflyttade och saknade information och kontakter för att själva söka sig till en förening.

Barnstugeutredningens tidigare förslag om syskongrupper borde kunna vidareutvecklas till en äldre—yngreverksamhet, i vilken t. ex. gymnasie- skolans elever fungerar som ledare för barn på de lägre skolstadierna. Ledarbristen inom ungdomsorganisationema skulle därmed i viss ut- sträckning kunna avhjälpas samtidigt som fler tonåringar fick möjlighet att fylla en social funktion.

Den kommersiella fritidssektorn

I kontrast till det ideella ungdomsarbetet och samhällets insatser inom fritidssektorn och till det tilltagande engagemanget från ungdomarnas sida för samhällsfrågoma står de kommersiellt inriktade intressena och verksamheterna. De vinstintressen som de kommersiella krafterna repre— senterar riktar sig mer och mer mot den konsumtionsstarka grupp som ungdomen utgör. Genom den starka genomslagskraft som den kommer- siella industrin har skapas medvetna och omedvetna behov hos barn och ungdomar. De värderingar, normer och attityder som de kommersiella verksamheterna representerar står ofta i motsatsförhållande till det som det ideella ungdomsarbetet representerar. Detta upplevs ofta som försvårande för föreningsarbetet. Det är" framför allt den kommersiella nöjesindustrin som upplevs som en stark konkurrent. Diskoteken, skivindustrin, veckotidnings— och filmbranschen och liknande förfogar över ekonomiska och andra resurser och krafter som det ideella ungdomsarbetet inte kan mäta sig med. , Frågan om kommersialismen har även berörts i kulturpropositionen , (prop. 1974z28). Departementschefen hänvisar till motion l973:488 och det därav föranledda riksdagsbeslutet (rskr 19731313). Riksdagen ; beslutade att en översyn och analys av det kommersiella marknadssyste— met på kulturområdet var påkallad. En sådan översyn torde komma att innebära att även de ovan nämnda problemen blir föremål för översyn och analys.

Slutsats

Folkrörelserna har i många avseenden fungerat som idégivare och rådgivare när det gäller samhällets utveckling och ideologiska förnyelse. De har utvecklat verksamhetsformer och metoder som tagits upp och som nu ingår som naturliga delar i samhällets totala satsning inom fritidsområdet.

Samhällsförändringarna har påverkat ungdomsorganisationernas ut- vecklingsmöjligheter i både positiv och negativ riktning. Den ökade fritiden, den allt längre utbildningstiden, uppbyggnaden av nya samhäl- len, en demokratisering av arbetslivet m. m., innebär att behoven av en rik och breddad folkrörelse- och föreningsaktivitet ökar.

Samhället bör därför ge ungdomsorganisationema ekonomiska, , personella och organisatoriska möjligheter till fortsatt utbyggnad och förnyelse så att de även i framtiden kan tillföra samhället nya impulser och utveckla demokratin. Syftet med framställningen i detta kapitel är

bl.a. att framlägga förslag som stärker möjligheten till ett framtida bredare och djupare förenings- och folkrörelseengagemang. Härigenom skulle ytterligare förutsättningar ges för barn och ungdomar att från tidiga skolåldrar få kontakt med de olika idéinriktningar som förenings- livet representerar.

5.4. Ungdomsorganisationerna och fritidsverksamhet bland yngre skolbarn

Under förskolåldrarna är hemmet och förskolan de fasta punkterna i barnens liv. Efter hand förändras bilden. Skolan ersätter förskolan. Barnens fritidsverksamhet blir mer strukturerad och får allt större betydelse. Kamraterna kommer att spela större roll samtidigt som föräldrarnas betydelse förändras.

Barn i skolåldern vidgar efter hand sin aktionsradie, söker nya vuxen- och kamratkontakter och verksamheter som de upplever som intressanta. Det är utanför hemmet som barnen många gånger vidareutvecklar sina intressen, utifrån de första impulserna till olika hobbyverksamheter som hem och föräldrar gett. Det direkta beroendet av föräldrarna minskar, så att även de yngre skolbarnen ofta tillbringar sin mesta fritid utanför hemmet.

I denna utvecklingsfas, från sjuårsåldern, bildar barnen ofta och gärna mer eller mindre fasta klubbar/gäng. Deckarklubbar, indiangäng, hemliga klubbar osv. är exempel på sådana spontana gruppbildningar. Inom dessas ram tillskapar barnen ofta egna regler och umgängesformer.

Deras tillägnande av regler, normer och attitydbildningar beror därför i , hög grad på de värderingar, som utvecklas inom kamratgrupper, framför i allt på de kamrater som fungerar som opinionsbildare i gruppen. I takt i med barnens utveckling, mognad och behov är det angeläget att vuxna i stöder och stimulerar barn till samarbetsrelationer genom att kanalisera ? deras intresse och aktiviteter i mer strukturerade former. Här kan ? föreningslivet göra en insats. Där kan barnen konkret uppleva ansvars- * fördelning, medbestämmanderätt samt andra demokratiska begrepp och l värderingar. i

Skolan betonar vikten av en personlighetsutveckling som syftar till 1 ansvarstagande, samarbete och förståelse för samhället och dess krav. Det är viktigt att de impulser som förmedlas i skolan följs upp och utvecklas i en för barn och ungdom stimulerande fritidsmiljö såväl inom skolans fritidsverksamhet som i den av organisationer och samhället i övrigt organiserade fritidsverksamheten.

Det framstår som angeläget för både föreningslivet och samhället att föreningarnas barnverksamhet ökar i omfattning. Så många barn som möjligt bör kunna få kontakt med föreningslivet. Barnens allt tidigare mognad och medvetenhet om det omgivande samhället gör det möjligt och angeläget för föreningarna att nå dem.

Den numera ökande andelen barnverksamhet visar att medvetenheten om att man måste bygga upp ett rekryteringsunderlag tilltar.

l i

En förutsättning för att föreningslivet skall kunna aktivera 7—12- åringar är att en del av verksamheten förläggs till eftermiddagstid, att den på ett naturligt sätt kan breddas till veckoslutsarrangemang och lägerverksamheter och att den med barnens stigande ålder kan omfatta även kvällsaktiviteter. Föreningarnas nuvarande barnverksamhet bedrivs i huvudsak kvällar och veckoslut, eftersom ledarna oftast förvärvsarbetar. Det är angeläget, att föreningarna även ges möjligheter att verka på eftermiddagstid i första hand för barn i låg- och mellanstadieåldrarna. Förutsättningen för en eftermiddagsverksamhet är dock att skälig ersättning kan utgå till de ledare som engageras, liksom att man finner former för ledarrekrytering.

Barnstugeutredningen har pekat på föreningslivets möjligheter att medverka till en god fritidsmiljö för barn liksom det angelägna samhällsintresset att stödja de på folkrörelsegrund verksamma ungdoms- organisationema. Deras betydelse har markerats av samhället, bl.a. genom ett fortgående ökat ekonomiskt stöd från både stat och kommun.

Under 1950- och 1960-talen framhölls ofta föreningslivets roll i det allmänt förebyggande barna— och ungdomsvårdande arbetet. Den allmän- preventiva verkan som kunde förväntas av en ökad föreningsaktivitet underströks bl. a. i samband med att det 5. k. fritidsgruppsstödet infördes år 1955.

Efter hand har även ungdomsorganisationernas egenvärde framhållits mer och mer. Betydelsen av att alla barn ges möjlighet att delta i personlighetsutvecklande och stimulerande verksamheter har likaså än mer betonats. 1962 års ungdomsutredning framhöll bl. a.:

”Det är inte riskerna för att den som är ung skall misslyckas i fråga om social anpassning och personlig utveckling, utan möjligheterna att ta till vara den enskildes inneboende förutsättningar och anlag som bör vara den främsta drivkraften bakom samhällets ungdoms— och fritidspolitik. Detta betraktelsesätt innebär i sina praktiska konsekvenser att samhället och dess organ måste vidkännas ett avsevärt större ansvar, när det gäller att ställa resurser och service till förfogande för ungdomens fritidsaktivi- tet. Det redovisade synsättet utesluter självfallet inte att verksamheten i t. ex. ungdomsföreningen också tillskrives en allmänpreventiv effekt.”

Barnstugeutredningens förslag och ungdomsorganisationernas insatser bör ses mot bakgrund av detta synsätt.

5.5. Erfarenheter av försöksverksamheter för 7—12—åringar

5 .5 . 1 Försöksverksamhetens bakgrund

I direktiven till barnstugeutredningen framhålles bl. a. nödvändigheten av en ökad organiserad fritidsverksamhet för även de yngre skolbarnen. I detta sammanhang betonas ungdomsorganisationernas möjligheter och betydelse. Under arbetets gång har utredningen därför vid flera tillfällen haft överläggningar med ungdomsorganisationema. Som en följd av dessa överläggningar kan den konferens betraktas, som ägde rum på Harpsund i mars 1971. Vid konferensen diskuterades bl.a. samhällets framtida insatser i syfte att bereda barn i åldern 7—12 år en gynnsam fritid.

Ungdomsorganisationernas representanter deklarerade ett positivt intres- se för denna åldersgrupp. Från såväl utredningens som ungdomsorganisa- tionernas sida framhölls behovet av att skilda försöksverksamheter initierades. Erfarenheterna av en eventuell försöksverksamhet skulle kunna ligga till grund för utredningens framtida förslag.

5.5.2. Allmänna intryck av vunna erfarenheter

Under arbetets gång har socialstyrelsen samlat vissa erfarenheter och synpunkter, som redan nu kan redovisas. Dessa erfarenheter baseras på brevväxling och telefonkontakt med projektledare och på de rapporter som varje projektledare har ingett till socialstyrelsen samt på besök av arbetsgruppens medlemmar på olika projektorter.

De erfarenheter, som redovisas nedan, bör ses mot bakgrunden av de riktlinjer som arbetsgruppen och socialstyrelsen dragit upp för försöks- verksamheten.

Verksamheten tillgodoser ett uppdämt behov

Tillströmningen till verksamheten har i flertalet projekt varit överraskan- de stor och pekar på ett uppdämt behov av verksamheter för barn i de lägre skolåldrarna. Det må understrykas, att det här gäller barn i åldern 7—12 år. De är ofta för gamla för att delta i småbarnslekplatsernas aktiviteter. Behovet av fritidshem är i många kommuner långt ifrån tillgodosett. Övervägande delen av ungdomsgårdarna tar emot barn först fr.o.m. lZ-årsåldern. I stor utsträckning har föreningslivet inte haft resurser och beredskap för en breddning av verksamheten ner under lZ-årsgränsen. Man kan här med visst fog tala om ”den glömda åldersgruppen”.

De 133 projekt som ingår i försöksverksamheten har inbördes relativt olika målgrupper. Det finns dels projekt där verksamheten riktar sig till alla 7—12-åringar i en hel kommun, dels projekt där verksamheten avser 7—12-åringar i en stadsdel eller vissa delar av kommunen, dels projekt där handikappade barn eller invandrarbarn utgör målgruppen, osv. Vissa projekt slutligen bygger på riksomfattande skolkampanjer, exempelvis för alla barn i årskurs 5. Anslagen till de olika projekten har även stor spännvidd, från ca 10 000 kr. upp till 200 000 kr. och i undantagsfall ännu mer, vilket försvårar en jämförelse mellan de olika projekten.

Mot denna bakgrund blir de totala deltagarsiffrorna, procentuellt och i faktiska tal, tämligen osäkra. På vissa mindre platser redovisas ett närmast hundraprocentigt deltagande. I ett projekt har över 80 % av kommunens 7—12-åringar deltagit inom försöksverksamheten (se exempel 5. 147). I ett annat har vissa veckor upp till 2 500 barn deltagit i verksamheten. En summering av inlämnade rapporter visar dock att ca 75 000 7—12-åringar deltagit inom försöksverksamheten, varav drygt 50000 inom idrottsorganisationernas verksamhet. Över 4 000 ledare har varit engagerade. Deltagarantalet i de ovan nämnda skolkampanjerna ingår inte i denna beräkning.

Föreningslivet har fått ekonomisk möjlighet att utveckla och pröva nya metoder

För föreningslivet har stödet inneburit en möjlighet för lokala föreningar med knappa resurser att utvidga sin verksamhet och förnya och utveckla sina pedagogiska metoder. Särskilt små föreningar, vilkas ekonomiska ramar är begränsade, har fått en möjlighet att omsätta nya ide'er. Därvid har det visat sig, att även ett begränsat anslag räcker till för att föreningarna skall våga satsa på nya arbetsformer.

Samråd och samverkan mellan olika kommunala organ samt kommun— förening och förening— förening

I riktlinjerna för försöksverksamheten angavs också som en förutsättning för bidrag att de kommunala organen och föreningarna skall samråda.

I några fall är samarbetsgrupper av typ skola—polis—fritidsnärrmd— social centralnämnd initiativtagare och ansvariga för projekten. Erfaren- heterna av samarbetet inom försöksverksamheten är positiva och bekräf- tar antagandet, att en ökad samverkan mellan kommunala organ samt mellan kommun—föreningsliv i sig själv kan föra med sig ett bredare utbud av verksamheter.

Vissa projekt drivs i samarbete mellan olika föreningar. Även denna form av samarbete har visat sig värdefull. Sålunda har verksamheten kunnat breddas och varieras mer än vad en förening har resurser till. Vidare har man minskat ”konkurrensen” om barnen. De olika förenings- ledama har kunnat fördela uppgifterna mellan sig, varför arbetet och ansvaret blivit mindre betungande.

Olika lokaltyper prövas

i Ett led i försöksverksamheten är, att olika lokaltyper skall prövas och att I lokaler skall samutnyttjas. Så har också skett. Då det i försöksverksam—

heten i huvudsak är olika lokala föreningar som svarar för aktiviteterna

, har i de flesta fall sådana lokaler använts, som redan disponeras av

enskilda föreningar. Det rör sig här dels om av föreningarna ägda lokaler,

» dels om av till föreningarna upplåtna lokaler belägna i kommunägda

fritids— och kvartersgårdar eller motsvarande. För idrottsföreningarnas del rör det sig om utomhusanläggningar, simhallar och Sporthallar och framför allt skolornas gymnastiksalar. Frånsett vissa projekt där föräldra- föreningar medverkar samt i projekt i glesbygdskommuner har skolans

; övriga lokaler i liten utsträckning använts i försöksverksamheten. ? Från föreningsledarhåll framhålles ofta de praktiska svårigheter som lägger hinder i vägen för ett mer omfattande utnyttjande av skolans lokaler. Exempel på sådana praktiska svårigheter är, att inbokningsförfa- , randet kan uppfattas som otympligt, då bokningen ofta måste ske , terminsvis. Städningen av lokalerna sker vanligen direkt efter skolans slut,

varför de inte upplåts på eftermiddagstid. Även svårigheter att få nyttja skolans material, t. ex. slöjdverktyg och symaskiner, anges som praktiska

hinder. Om skolans lokaler skall kunna utnyttjas i framtiden på ett ändamålsenligare sätt, krävs att även dessa praktiska problem löses.

Både i planeringsskedet och under verksamhetsperioderna är det dessutom nödvändigt att lokalvårdar- och annan ekonomipersonal, vaktmästare osv. i större utsträckning informeras om de olika aktiviteter- na samt ges möjlighet att deltaga i planeringen och, om så är möjligt, även i verksamheten.

En förutsättning för att bedriva försöksverksamheten är bl. a. att vederbörande kommun skall stå för de lokalkostnader som uppkommer. Kommunerna har också tagit på sig dessa kostnader.

Ledarrekry tering— ledaru tb ihining—föräldramedverkan

En generell erfarenhet är att verksamheten är personalkrävande, om den skall bli meningsfull för de åldersgrupper det här gäller. En personlighets- utvecklande verksamhet förutsätter att den drivs i smärre grupper i kontakt med vuxna. En bred, öppen verksamhet, innebärande att antalet barn skiftar från dag till dag, kräver fler ledare och viss beredskap av ledare. Även till dessa öppna verksamheter söker sig barn med särskilda behov vilket är personalkrävande. Flera av projekten har gett belägg för detta.

Ledarrekryteringen har i vissa fall inneburit problem. Det må framhållas att verksamheterna för de yngre skolbarnen startar redan tidigt på eftermiddagen då de flesta vuxna är sysselsatta i annat arbete. Inom försöksverksamheten har föreningarna löst dessa problem på olika sätt. I kommuner, där olika utbildningsinstitutioner finns, har i viss * utsträckning studerande ungdom kunnat rekryteras som ledare. Inom i bl.a. idrotten har många föreningar använt sig av aktiva ungdomar i * åldern ca 14—20 år som ledare för de yngre skolbarnen. Vissa idrottsföreningar har även arbetat med att intressera ungdomar för i ledaruppgifter, vilka av olika anledningar haft svårt att hävda sig inom tävlingsverksamheten. I vissa projekt har man kunnat få hjälp med l ledaruppgifter (se ex. 5. 142). l

Slutligen finns inom försöksverksamheten exempel på ledarrekryte- % ringskampanjer, där föreningslivet med stöd från fritidskontoret genom i ”dörrknackningsmetoden” lyckats intressera ett stort antal vuxna för , ledaruppgifter (se ex. s. ??). i

I samband med försöksverksamheten har även ersättningsfrågorna för ledarna aktualiserats. Genom anslagen har flertalet föreningar kunnat ersätta ledarna för de insatser de gjort. Dessa belopp är visserligen blygsamma. I den reguljära verksamheten, utan tillskott av försöksmedel, har föreningarna minimala möjligheter att betala sina ledare. I dag har man i den reguljära verksamheten t. o. m. svårigheter" att ersätta ledarna för direkta utgifter i samband med transporter och andra resor, utgifter för egen telefon osv.

Beträffande utbildningen saknar flertalet av de ledare som arbetar inom försöksverksamheten sådan för arbete bland barn och ungdom. Att resultaten ändå är så positiva får ses mot bakgrunden av att livserfaren-

het, intresse och engagemang för uppgiften i sig är en stor tillgång i barn- och ungdomsarbetet. Detta får dock inte innebära att utbildningsfrågorna betraktas som oväsentliga. Mycket talar för att utbildningen måste ta sikte på både grundutbildning och profilutbildning.

I samband med ledarrekrytering och ledarutbildning aktualiseras också frågan om föräldramedverkan. Inom försöksverksamheten har många intressanta resultat och synpunkter kring detta kommit fram. I projekt, där föräldraföreningar stått som huvudmän eller medarrangörer, har föräldrar i relativt stor utsträckning arbetat som ledare. Här framträder återigen problemet med att verksamheten sammanfaller med de vuxnas arbetstider, varför många föräldrar av praktiska skäl inte kan medverka som ledare trots intresse och vilja därtill. Från vissa projektledare har å andra sidan hävdats ett visst ointresse från föräldrahåll. I jämförelse med andra projekt, som har lyckats att engagera föräldrarna, torde en av orsakerna till detta ointresse vara bristande information till dem om den verksamhet som bedrivs.

Särskilt i nya bostadsområden skulle verksamheter där vuxna och barn tillsammans deltar i olika verksamheter kunna fylla en social funktion. Föräldrar skulle få tillfälle att lära mer om barns behov av lek och andra aktiviteter samt pedagogiska metoder att tillgodose dessa behov.

Glesbygdsproblem

Enligt bamstugeutredningens direktiv bör särskilda hänsyn tas till de % problem som hör samman med glesbygden. Inom försöksverksamhetens ram har därför initierats ett antal projekt i glesbygdskommuner, % företrädesvis belägna i norrlandslänen. | Även inom försöksverksamheten har man stött på de problem, som är ; förenade med glesbygden. Exempelvis har det varit svårt att samla | barn i ändamålsenliga grupper och att få ledare ut till de relativt små byarna. Transportkostnaderna är höga. Inom försöksverksamheten har man därför prövat olika lösningar, anpassade till glesbygden. När det gäller idrottsverksamhet och framför ' allt bollsporter har det oftast varit nödvändigt att samla barnen centralt, eftersom idrottshallar och ändamålsenliga bollplaner vanligen är förlagda i till tätorter. Det förekommer ofta att barn från flera olika byar måste j samlas för att få fulltaliga lag. Man har delvis försökt att lösa transporterna med hjälp av Skolskjutsar. I ett projekt har man genom överenskommelse mellan skolan, föräldrar och barn samordnat fritids- verksamheten så att alla lågstadiebarnen kan deltaga och att hem- transporten sker samtidigt för alla barn. Man har dock i stor utsträckning varit beroende, säkert i högre grad än för föreningar i tätorten, av att föreningsledare, i många fall föräldrar, ställt upp med egna bilar. Trots detta är transportkostnaderna vid försöksverksamheten i glesbygd avse- värt högre än motsvarande kostnader i övrig försöksverksamhet. Som i exempel på detta kan nämnas, att transportkostnaderna vid ett projekt uppgick till 7 300 kr. för perioden oktober 1972—april 1973. I verksamheten deltog i genomsnitt 350 barn. Transporten skedde en till två gånger per vecka.

När det gäller fritidsverksamhet av annat slag än idrott, har det visat sig lättare att arrangera denna även i byar utanför tätorterna. Man har där i stor utsträckning haft tillgång till lokaler i byskolorna. Verksamheten har ofta förlagts i direkt anslutning till skoldagens slut. När inte skollokaler funnits att tillgå, har vissa grupper samlats i någon ledares bostad. Ett allmänt intryck av försöksverksamheten i glesbygden är vidare att skolpersonalen, lärare, vaktmästare osv., i hög utsträckning visar intresse för barnens fritid.

Om avstånden och med dem åtföljande, välkända problem gett markanta utslag även i försöksverksamheten med fritidsaktiviteter, bör understrykas det ytterligt stora intresse som barnen visat. Utan tvekan finns här ett stort uppdämt behov av verksamheter och gemenskap under fritiden. I åtskilliga byar och mindre orter har man haft ett hundrapro- centigt deltagande av barn i åldrarna 7—12 år. Även i tätorter, som t. ex. Jokkmokk, har deltagandet legat på ca 65 %. Som ett ytterligare belägg för att behovet av fritidsverksamhet för barn endast till ringa del är tillgodosett, är att deltagandet har varit lika högt oavsett vilken aktivitet som bjudits.

Ledarfrågan har även varit ett problem. Man har i viss utsträckning förlitat sig på äldre skolungdomar. Erfarenheten visar dock att dessa ofta efter avslutad skolgång sökt sig till tätorterna. Nu har man i stor utsträckning lyckats engagera hemmavarande mödrar som ledare. Oftast har dessa ingen utbildning härför. Denna brist har emellertid uppvägts av allmän livserfarenhet och av intresse för uppgiften. Man får heller inte bortse från att denna möjlighet till social gemenskap av dessa kvinnor upplevs som ett positivt inslag i det dagliga livet. Möjligheterna till annat arbete utanför hemmet är jui övrigt begränsade för dem.

Vissa specialinsatser har initierats inom försöksverksamhetens ram. Bl.a. har man i Jokkmokk kunnat erbjuda barnen på skolhemmet i tätorten ett rikt utbud av aktiviteter. Dessa barn, som under veckorna inte kan resa fram och åter mellan hem och skola, har tidigare under fritiden i stort sett fått klara sig på egen hand.

De medel som kunnat ställas till förfogande har betytt mycket för barnen och föreningarna i glesbygden. I de flesta projekt har man ändå tvingats avstå från verksamhet i de mest avlägsna byarna. Projektansvariga har av ekonomiska skäl tvingats prioritera tätorterna och byarna närmast dem.

Ovan redovisade erfarenheter gäller glesbygd i vedertagen bemärkelse, främst den i norrlandskommunerna. Problemen finns givetvis även i hög grad på landsbygden över huvud taget. Öckerö kommun ingår exempelvis i försöksverksamheten. Här är man i stor utsträckning beroende av båttransporter, när man för gemensamma aktiviteter vill samla barn från de olika öarna.

Avslutningsvis må än en gång framhållas att de i glesbygden verksamma föreningarna arbetar under svåra förhållanden, förhållanden som en tätortsförening aldrig behöver konfronteras med. När man trots detta bjuder aktiviteter, är gensvaret från barn och föräldrar dock så positivt att föreningar och enskilda ledare ständigt söker finna lösningar på de svåra ekonomiska och andra problem som de brottas med.

Integrering av barn med särskilda behov

Bland de projekt som ingår i försöksverksamheten finns ett flertal, där integrering av barn med särskilda behov är en viktig del av verksamheten. Flertalet av dessa projekt är ännu inte avslutade. Av detta skäl kan erfarenheterna från försöksverksamheten ännu inte ligga till grund för generella slutsatser.

Av vad som framgår av tillgängliga rapporter samt erfarenheter från besök vid vissa projekt är det tydligt att problemen med verksamheten är flera än vad man generellt kunde förutse, när projekten planerades. I många fall har man inte kunnat leva upp till sin målsättning med att integrera barn med särskilda behov i reguljär verksamhet. Ofta har detta berott på att föreningar och kommuner ej haft tillräckliga kontakter med handikapporganisationer, vårdinstitutioner eller de enskilda barnen och föräldrarna. Man har helt enkelt inte nått fram med erbjudandet om fritidsaktiviteter till dessa barn. Man har inte heller tillräckligt uppmärk- sammat rent praktiska problem. Stora krav måste ställas på lokalernas funktion och tillgänglighet. Trösklar, trappor, smala dörrar hindrar ibland rullstolsbundna barn att delta i planerad verksamhet. Likaså är transpor- ter till och från verksamheten ett problem, inte minst med hänsyn till att kommunernas färdtjänst är mycket olika utbyggd.

Från flera håll har framhållits att det ställs stora krav på ledare och personal då man arbetar med barn med särskilda behov. Ofta fordras att man inom ledargruppen har tillgång till personal med speciella kunskaper för att klara en del situationer som kan uppstå. Utbildning för ledare inom organisationer, som inte har tidigare erfarenhet av arbete bland barn med särskilda behov, har önskats.

Från föräldrahåll har framhållits det stöd och den hjälp som verksamheten inneburit. Många föräldrar har understrukit betydelsen av att barnen fått umgås på lika villkor med barn utan handikapp samt att barn med olika slags funktionshinder fått träffas.

Invandrarbarn

Inom försöksverksamheten har ett flertal projekt lagt stor vikt vid integrering av invandrarbarn. Flera av dessa projekt är ännu ej avslutade. Från lägesrapporter och besök vid dessa projekt kan dock vissa generella erfarenheter redovisas. En sådan erfarenhet är, att det varit svårare att nå invandrarbarn än vad projektansvariga från början trott. Ofta har inträffat att barn, som från början deltagit i verksamheten, slutat efter en kort tid. Innan utvärderingen av aktuella projekt är slutförd, är anledningen härtill oklar. Det största problemet har dock varit att nå ut med information till invandrarfamiljerna. Barn i dessa åldrar deltar i organiserade fritidsaktiviteter på föräldrarnas initiativ, elleri vart fall med , deras tillstånd. Det är viktigt att föräldrarna förstår den information, som i lämnas. Så har inte alltid varit fallet. Flera föreningar har erfarenhet av att det i samband med informationen är svårt att få tolkservice i kommunerna.

Kontakten med invandrarfamiljerna har underlättats betydligt där man kunnat knyta invandrare som ledare till den befintliga ledargruppen, För att föräldrar och barn skall kunna känna självförtroende och förtroende för andra är det viktigt att de kan bli förstådda på sitt eget språk och kan uttrycka sina känslor och tankar på detta.

Inom ett projekt har arbetats för att aktivera invandrare inom den egna folkgruppen. Barnen har arbetat tillsammans med ledare ur den egna folkgruppen och man har hela tiden talat det egna modersmålet. Samtidigt har föräldrarna aktiverats i grupper för studier i svenska, för samhällsinformation m. m. Speciellt mödrarna har lockats av dessa aktiviteter. I små kommuner med relativt sett stora grupper av invandrare från samma land har anslutningen till denna verksamhet varit nästan hundraprocentig.

Från den nu tillgängliga informationen från försöksverksamheten kan man möjligen dra den slutsatsen att verksamheter som i största möjliga utsträckning formats på invandrarnas egna villkor och på det egna modersmålet har lockat de flesta invandrarna.

Idrottsorganisationernas verksamhet

Idrottens attraktionskraft på unga människor är väl känd. Dess speciella inriktning innehåller många värdefulla komponenter för personlighetsut— vecklingen.

De sociala funktioner som försöksverksamheten främst önskat se utvecklade i idrottens projekt är följande:

Verksamheter anpassade efter handikappade barns villkor. Verksamheter som gynnar en integrering av ickehandikappade och handikappade barn. Verksamheter som är särskilt ämnade att stimulera invandrarbarn till medverkan. Verksamheter som kan utövas av flickor och pojkar gemensamt.

Ambitiöst utarbetade projekt med ovannämnda funktioner har prak— tiskt resulterat i att många barn som tidigare inte deltagit i idrottsaktivi- teter har fått tillfälle att efter sin förmåga pröva nya verksamheter, upptäcka nya intressen och i samverkan med andra stärka sin jagkänsla.

Idrottsrepresentanternas insatser för att förverkliga försöksverksamhe- tens intentioner bör framhållas. Föreningarna har försökt att genom olika metoder stimulera även dem som inte är så ”duktiga” att delta. Man har försökt att tona ned de individuella prestationerna till förmån för lagets, gruppens prestationer och resultat. Flickor och pojkar har gemensamt deltagit i olika verksamheter. Idrottsföreningarna har även i viss utsträckning lyckats att få med även föräldrarna i verksamheten. Flera idrottsföreningar inom försöksverksamheten har fått till stånd särskilda föräldraföreningar. I ett projekt bildar föräldrarna särskilda motionsgrupper, när barnen utövar sina idrottsaktiviteter. Nämnas bör också att i ett par projekt visst samarbete med såväl fritidshem som daghem kunnat upprättas.

Sammanfattning av försöksverksamheten

Försöksverksamhetens primära syfte har varit att ge ungdomsorganisa- tionema bättre möjligheter till fritidsverksamheter för barn. Inom ramen för detta syfte har olika lösningar av praktiska och principiella frågor prövats.

Som tidigare nämnts har en seriös utvärdering av försöksverksamheten påbörjats först under första halvåret 1974. De erfarenheter som ovan redovisats bygger därför på den information som socialstyrelsen och den för ändamålet tillsatta arbetsgruppen erhållit genom besök på projektor- terna samt genom telefonsamtal och skriftväxling med projektledarna.

Försöksverksamheten har mottagits med stort intresse av såväl kommuner som organisationer. Närmare 700 ansökningar har inlämnats till socialstyrelsen. Vinsterna med försöksverksamheten har varit många och uppenbara. Det stora deltagarantalet, ca 75000 barn, och det intresse verksamheten över huvud taget rönt på samtliga orter där projekt initierats utvisar att utbudet av fritidsverksamhet för de åldrar det här gäller i många fall varit underdimensionerat. Föreningslivet har fått ett välkommet stöd, som kunnat användas främst för en pedagogisk , förnyelse och initiativ, som kan komma det fortsatta arbetet till nytta. ' Av intresse är vidare, att flera riksorganisationer ämnar lägga erfaren- heterna från försöksverksamheten till grund för generella pedagogisk- metodiska anvisningar för verksamheternas utformning på klubbnivå.

Samråd och samverkan på olika nivåer mellan dels kommunala förvaltningar, dels förvaltningar och organisationsliv har stimulerats och utvecklats. Inte minst intressant är här tillämpningen av samverkan barnavårdsnämnd—skola—polis och fritidssektorn.

När fullständig utvärdering av försöksverksamheten föreligger, avser socialstyrelsen att utarbeta en dokumentation och information, som skall rikta sig till såväl föreningslivet som berörda kommunala organ.

5.6 Integrerad föreningsverksamhet för 7—12—åringar

På olika sätt har getts uttryck för behovet av att utveckla föreningslivet som en vital del av samhället.

Skola, fritidshem och föreningar bildar tillsammans en helhet. De bör dels samverka för att göra barn och ungdomar förtrogna med förenings- livet, dels vara ett led i en kontaktverksamhet/uppsökande verksamhet. De bör vidare samverka organisatoriskt kring lokaler, anläggningar, utrustning etc. i de egna, icke-integrerade verksamheterna. De lokalresur- ser som finns i skola/fritidshem/fritidsgårdar bör kunna disponeras av föreningarna, vilka har påtagliga behov av lokaler. Att föreningslivet fysiskt införlivas med dessa institutioner torde samtidigt ge ökade möjligheter för den uppsökande verksamheten, vilken kan förstärkas genom samarbete med studieförbunden. Det är angeläget att föreningarna kan arbeta med kontaktskapande och utåtriktade verksamheter. Stora grupper 7—12-åringar känner inte till det

fritidsutbud som finns. Flertalet barn skulle sannolikt bli med i en organiserad fritidsverksamhet, om de visste hur man kommer i kontakt med den. Inte minst gäller detta föreningsverksamheten. [ den försöks- verksamhet som statens ungdomsråd bedriver har ett speciellt informa— tionsprojekt i skolorna i Mölndal visat, att eleverna var okunniga om utbudet av fritidsverksamheter liksom det föreningsliv som fanns att tillgå.

Ett led i utvecklingen mot nya arbetsformer för ungdomsorganisatio- nerna torde vara att i ökad omfattning rikta uppmärksamheten på denna åldersgrupp. Att barnen tidigt finner intressen, kamratgrupper och en fast punkt i tillvaron under den skolfria delen av dagen torde underlätta deras inträde i tonårsperioden. Föreningarna skapar samtidigt kontaktytor för rekrytering till medlemskap för idéinriktat ungdomsarbete.

5.6.1 E ftermiddagsverksamhet i föreningsregi

De erfarenheter som finns av eftermiddagsverksamhet i föreningsregi för 7—12-åringar utgörs i stort av de försöksverksamheter som bedrivits med medel ur Allmänna Arvsfonden och som beskrivits ovan (5.4) samt det av statens ungdomsråd bedrivna Eskilstunaprojektet (s. 147). Att anvisa en modell som går att tillämpa av alla föreningar låter sig inte göra. Det är inte heller önskvärt att låsa föreningarnas organisatoriska form i en permanent modell. Till detta kommer flera faktorer som omöjliggör ett slags rikslikare, bland annat antalet föreningar i kommunen, föreningar- nas ambitionsnivå, tillgången på ledare, lokaler samt ekonomiska resurser. Den försöksverksamhet som bedrivits har dock gett en god grund för en föreningsdriven eftermiddagsverksamhet. Nedan diskuteras några prin- cipiella modeller. En pågående och fortsatt verksamhet får vidareutveckla de erfarenheter som finnsi dag.

Oberoende av organisatorisk modell kan verksamheten växla i omfatt- ning utifrån behov och möjligheter. Här diskuteras en hel eftermiddags- verksamhet. Härmed avses verksamhet mellan t.ex. 14.00 och 18.00 måndag—fredag under ett helt läsår. Det kan inte förutsättas att ett barn deltar i verksamheten alla dagar i veckan, kanske ej heller en hel eftermiddag. Barns individuella behov och olika hemförhållanden innebär att några deltar i stor utsträckning, andra i liten.

En eftermiddagsverksamhet i föreningsregi ger möjligheter till uppfölj- ning i den övriga föreningsverksamheten. Därigenom kan en ökad åldersintegrering komma till stånd och barnen kan bättre lära känna föreningens reguljära arbetsformer och idéinriktning inför ett medlem- skap i tonåren. En sådan uppföljning kan ibland innebära en kvällsaktivi- tet men kanske främst verksamhet förlagd till lördagar och söndagar. Veckosluten kan dessutom arrangeras som familjeaktiviteter för att därigenom underlätta och förstärka samspelet med föräldrarna. Olika former av sommar- och lägerverksamheter utgör också en del i en uppföljning av eftermiddagsverksamheten.

Organiserad gruppverksamhet

En organiserad gruppverksamhet kan anordnas så att olika verksamheter äger rum i en viss följd. De olika veckodagarna kan dessutom ges skilda inriktningar. Det kan också innebära att två eller flera aktiviteter förläggs parallellt, vilket möjliggör dels åldersindelning, dels intressegruppering.

En organiserad gruppverksamhet ger barnet större möjlighet att delta i just de verksamheter som svarar mot dess speciella intressen. Om dessutom flera föreningar samverkar så att man har likartad organisato— risk uppläggning, kan barnens valmöjligheter öka. Detta får dock inte innebära att föreningarna ger avkall på profileringen av verksamheten. För barns utveckling är det önskvärt att de redan från tidig skolålder får möjlighet att möta och värdera de olika intresseriktningar som känne- tecknar det profilerade och idéburna föreningslivet.

En uppläggning enligt denna modell gör det möjligt för ledaren att arbeta med grupper på ett helt annat sätt än i en allmän, öppen verksamhet. Vidare underlättas ledarens planering. Man vet i förväg när de verksamheter bedrivs som kräver flera ledare eller ledare som är specialinriktade.

En eftermiddagsverksamhet av denna omfattning förutsätter ofta att föreningen kan halvtidsanställa en ansvarig ledare. Dessutom förutsätter den ekonomiskt stöd för den materiel som behövs i verksamheten. Ändamålsenliga lokaler och anläggningar är också viktiga. För föreningar- na gäller bl.a. att kunna anlita extrahj'a'lp vid hård belastning och för speciella verksamheter. Vid en eftermiddagsverksamhet, som kanske begränsar sig till ett par timmar i veckan, får ledarfrågan sannolikt lösas genom medverkan av någon som kan disponera sin tid, exempelvis ! hemarbetande eller studerande. I några fall kan en förening ha så & omfattande ungdomsverksamhet att man åtnjuter ett instruktörsbidrag ' från kommunen. Där kan en anställd instruktör/konsulent svara för att

leda en begränsad eftermiddagsverksamhet. Även om ledarbristen är & omvittnad, finns det sannolikt en ledarreserv att tillgå inom de egna i föreningsleden. En försöksverksamhet i Norrköping har styrkt detta ; antagande.

Projekt

”Ung 72—73”, Norrköpings kommuns fritidsnämnd i samarbete med föreningslivet och andra organisationer och förvaltningar.

Bakgrund

Sedan ett antal år har den s.k. centrala aktionsgruppen varit verksam inom kommunen. Den är en samrådsgrupp för samarbete skola—social centralnämnd—polis—fritidsnämnd. Den centrala aktionsgruppen har på olika sätt tagit upp ungdomsproblemen till behandling, givit förslag till lösningar och påverkat olika institutioner att vidta åtgärder i ungdoms- vårdande frågor.

Syfte

Försöksverksamheten initierades av centrala aktionsgruppen i samarbete med föreningslivets egna samarbetsorgan. Försöksverksamhetens syfte är att inom två av kommunens nybyggnadsområden utforma lämpliga fritidsverksamheter för barn i åldern 7—12 år. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt invandrarbarnen och handikappade barn. Särskilda insatser skall även göras för att engagera barnens föräldrar i verksamheten.

I det följande skall närmare redogöras för den ledarrekrytering och ledarutbildning som genomfördes som första moment inom projektet.

Organisation och genomförande (ledarrekrytering och ledarutbildning)

Ledarrekryteringen lades upp som en dörrknackningskampanj. Informa- tionsmaterial utarbetades. Med hjälp av föreningsledare och andra delades materialet ut till samtliga hushåll, ca 5 500, under två dagar. Materialet var översatt till finska, jugoslaviska, ungerska och grekiska. I foldern framhölls det angelägna i att barn och ungdom bjöds menings- fulla fritidsverksamheter, men att ledarbristen ofta hindrade en önskad breddning. Man framhöll vikten av att nya ledare kom med iverksamhe- ten, men att dessa nya ledare inte behövde vara erfarna och välutbildade. Man erbjöd viss utbildning för ledararbetet för dem som så önskade.

Under två dagar samlades sedan blanketterna in och sammanlagt 309 personer anmälde sig intresserade av att deltaga som ledare.

Kampanjen följdes sedan upp med en kortare utbildning (sju kvällar) som utformades i samråd med ABF och fritidsrådet. Till den första utbildningskvällen kallades samtliga som anmält intresse vid dörrknack- * ningskampanjen. Denna första samling lockade ca 120 personer. 1

Av dessa 120 fullföljde ett 60-tal utbildningen och är nu verksamma i olika föreningar och organisationer. De som avbröt utbildningen angav bl. a. följande skäl: ekonomiska orsaker, tidpunkten passade ej, avsaknad av barnvakt och påbörjade egna studier. Projektledningen följde upp såväl dem som anmält intresse men inte deltog i utbildningen som dem som avbröt utbildningen. Slutligen må nämnas att man vid dörrknacknings— kampanjen även fick kontakt med ett antal tidigare verksamma ledare som sedan de bytt bostadsort inte kontaktat någon ny organisation eller förening. Några av dessa är nu åter verksamma som ledare sedan de fått i, den personliga kontakten vid dörrknackningskampanjen.

Spontan gruppverksamhet

Med spontan gruppverksamhet avses en allmän öppen verksamhet, som innefattar ett bestämt utbud av olika aktiviteter vid ett och samma tillfälle. Här kommer deltagarnas växling av intresseområden att kontinu- erligt forma verksamhetens organisation och innehåll. Här finns utrymme för individen att gestalta och pröva olika vägar samt för organisationen att ge uttryck för sitt program. Denna uppläggning kan med fördel kombineras med hemlåning av självaktiverande och självinstruerande material. Ett enskilt barn eller en grupp kan ta med material hem till någon i gruppen, där en vuxen eller äldre syskon finns hemma. Material för utomhusbruk skall kunna användas i det egna bostadsområdet.

Eftermiddagsverksamhet i föreningsregi av detta slag har prövats av 1 flera organisationer i den försöksverksamhet som omnämns i 5.4. För att *

belysa föreningarnas möjligheter till att bedriva en så omfattande verksamhet kommenteras nedan kortfattat två av projekten, nämligen en kontinuerlig eftermiddagsverksamhet i Trollhättan samt UNGFORM som bedrivits på åtta orter i landet. Det sistnämnda projektet har dessutom syftat till att finna metoder för en produktion av självaktiverande föreningsmaterial.

Projekt

Trollhättekretsen av Unga Örnar.

Bakgmnd

Unga Örnar i Trollhättan disponerar genom kommunens försorg en fritidslokal, Höjums föreningsgård, där föreningen bedriver olika aktivite- ter. Föreningsgården består av två våningar med grupprum, samlingssal och stort kök. Till gården hör en stor trädgård där möjlighet finns för bollspel, bygglek rn. rn.

Syfte

Försöksverksamhetens syfte är att erbjuda en fast grupp barn, ett 35-tal, i åldern 7—12 år en kontinuerlig eftermiddagsverksamhet på gården. ' Öppethållandetiderna år 1400—1800 måndag—fredag. Under de längre loven har man öppet 10.00—18.00. Genom försöket vill man pröva om en sådan verksamhet kan vara ett alternativ till den kommunala fritidshemsverksamheten.

Organisation och genomförande

De 35 platserna annonserades ut och fylldes snabbt. Sociala hänsyn togs vid urvalet av de barn som antogs. Barn från familjer med en förälder eller med många barn fick förtur. Den genomsnittliga besökssiffran har legat på 29 barn per dag. Verksamheten är avgiftsfri, kommunen står för kostnaderna för mellanmål. Den är ej medlemsbunden men man arbetar efter Unga Ömars mål och metoder. Man har inte någon gruppindelning efter ålder utan barnen väljer den aktivitet de vill syssla med. Studie- besök, badresor står ofta på programmet liksom lägerverksamhet under loven. Barnen får själva vara med och utforma verksamheten dels genom stormöten, dels genom ett gårdsråd som de själva väljer. Gårdsrådet förnyas varje månad. Barnen turas även om som medhjälpare vid städning, diskning, utspisning osv. Någon arbetsindelning är inte gjord utan barnen hjälper till spontant, vilket fungerar utmärkt. Ur en lägesrapport kan följande citeras: ”Det mest positiva i verksamheten är den demokratiska skolning som skett. Barnen är med och planerar genom rådet. Uppstår större problem har vi stormöte. Detta innebär att barnen känner ett ansvar inför verksamheten som de inte kände i början.”

Projekt

UNGFORM. IOGT—NTO: s Juniorförbund i samarbete med pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet.

Syfte

Att pröva olika organisatoriska modeller och lokaldispositioner på såväl större som mindre orter. Vidare att iviss utsträckning få ett grepp om vilken form av aktivitet och material en deltagare väljer om det inte förekommer en ledarstyrning. Även materialval för de enskilda åldrarna liksom skillnader mellan pojkars och flickors val ingick i försöket.

Organisation och genomförande

Försöksverksamheten genomfördes på fyra större och fyra mindre orter. Projektet bedrevs som eftermiddagsverksamhet 14.00—18.00, måndag— fredag under hela läsåret samt under alla skollov förutom jullovet.

På två större och två mindre orter bedrevs en öppethusverksamhet där deltagarna fritt kunde komma för en hel eftermiddag eller del därav. På de fyra återstående bedrevs en utlåningsmodell som innebar att deltagar- na kunde välja ut ett material för att sedan enskilt eller i grupp utföra aktiviteten hemma i bostaden eller i bostadsområdet. Ledarnas funktion var i båda formerna att registrera de materialval som deltagarna gjorde. Under verksamhetsåret gjordes ca 40 000 sådana individualregistreringar som databehandlats och vars resultat redovisas i UNGFORM-rapport nr 4 (IOGT—NTO Juniorförbund). De åtta halvtidsanställda ledarna hade tillsammans ca 800 deltagare registrerade av vilka huvudparten deltog i verksamheten flera dagar i veckan.

De mest framträdande resultaten blev

att de idéinriktade materialen användes i stor omfattning när den första nyfikenhetsperioden kring spel, pussel etc. var förbi, att föräldrarna var mycket positiva till verksamheten, tog del av det material som barnen kom hem med eller till bostadsområdet, att en mycket god föräldrakontakt kom till stånd med den anställde ledaren, att organisationens idéinriktning kunde föras ut till verksamheter i form av ett självinstruerande material, att inget material kom bort eller missbrukades, att deltagarna inte skövlade bland förbrukningsmaterialen.

Föreningsverksamhet under eftermiddagstid kan naturligtvis organiseras på andra sätt än som ovan redovisats. Så kan t.ex. det omgivande i samhällets institutioner och arbetsplatser utgöra ett fält för barnverksam- heter. Som exempel på en sådan annorlunda form kommenteras här kortfattat ett försöksprojekt i Södertälje.

Projekt

Stockholmsdistriktet av nykterhetsförbundet Verdandi. I

Bakgnt nd

Organisationen har i sin reguljära verksamhet prövat nya former för sin barnverksamhet. Det gäller såväl en ökad åldersintegrering som nya pedagogiska och metodiska inslag i verksamheten.

Syfte

Att genom olika metoder försöka lära barn i åldrarna 7—12 år att förstå de vuxna och de vuxnas värld.

Organisation och genomförande

Försöksverksamheten är förlagd till Södertälje och är upplagd i samarbete med kommunens kulturnämnd. Ledare från organisationen besökte skolgårdama och frågade barnen om de önskade delta. 50 barn anmälde sig och dessa fick information med hem till föräldrarna. Verdandi har även kontaktat föräldrarna så att dessa blivit informerade om verksam- heten. Barnen har delats upp i små grupper, ca 3—5 deltagare med en ledare. Verksamheten har i huvudsak lagts upp som arbetsplatsbesök. Dessa har förberetts en eftermiddag. Barnen fick lära sig att intervjua samtidigt som de lärde känna varandra. De har också fått faktakunskaper om den aktuella arbetsplatsen. Vid besöken på arbetsplatserna intervjuar barn de vuxna med bandspelare om deras arbete, hur de lever, vad de tycker om arbetstiderna, om de är nöjda med sin lön etc. Vid nästa träff spelas sedan banden upp, barnen diskuterar vad intervjupersonema berättat, hur de upplevt arbetsplatsmiljön osv.

; De får också rita och skriva ner sina upplevelser. Under försökspe— rioden har barnen besökt ett tryckeri, ett bageri, ett daghem, arbetsför— medlingen m. fl. arbetsplatser. Målet för Verdandi är att få ett material som berättar om hur barn upplever vuxna. En utställning kring försöksverksamheten planeras på konsthallen i Södertälje.

5.6.2 Verksamhetsmässig och organisatorisk samverkan mellan föreningar

En ökande samverkan mellan skilda föreningar på en ort kan förmärkas . under senare tid. Samverkan har kommit att utvecklas kring informa— l tionsfrågor, lokaler och stora arrangemang. Det kan gälla en debatt kring i en aktuell samhällsfråga eller en gemensam aktion för en insamling, men : också en samverkan i den reguljära verksamheten genom att man praktiskt bistår varandra med material och anläggningar. En speciell ; verksamhetsgren för en förening kan också bli till ett inslag i en annan. Samverkan förekommer även mellan riksorganisationer. Som exempel kan nämnas Barnfilmkommittén, Föreningen Nordens ungdomsrepre- sentantskap, Sveriges ungdomsorganisationers landsråd. Även inom ra- men för statens ungdomsråds verksamhet sker en samverkan som kommer föreningsverksamheten till del. Samverkan mellan föreningar i en eftermiddagsverksamhet kan ske i två former, dels samverkan i verksamheten, dels en organisatorisk samverkan.

En verksamhetsmässig samverkan kan gälla två eller flera föreningar för att

— bättre tillgodose barns behov av olika verksamheter under korta tidsintervaller, — barnen därmed skall möta en större del av föreningslivet på orten,

— komplettera varandra med det som är en speciell verksamhet inom varje enskild förening, — bättre utnyttja lokaler och anläggningar,

—— underlätta ledarsituationen.

En ökad profilering är viktig för det idéburna barn- och ungdomsarbe- tet. Den samverkan som i första hand kan bli aktuell och som är önskvärd är den mellan föreningar med likartad ideologisk bakgrund och likartat synsätt. Den försöksverksamhet som bedrivs med medel ur Allmänna Arvsfonden och den som statens ungdomsråd bedriver har visat skiftande samverkansformer.

[Projekt

Gotlands distrikt av Vi Unga och Hoburgs idrottsförening.

Bakgrund

F.d. Hoburgs kommun på södra Gotland är ett glesbygdsområde där möjligheterna till stimulerande fritidsverksamheter varit begränsade. Inom området finns ungefär 150 barn och ungdomar i åldrarna 5—15 år. Föreningslivet arbetar med begränsade resurser i fråga om ekonomi och ledare.

Syfte

I samband med att inbjudan gick ut till föreningslivet angående möjligheterna till bidrag för viss försöksverksamhet gick Gotlands distrikt av Vi Unga och Hoburgs IF ut med en intresseundersökning bland 5—15-åringarna. Undersökningen visade att nära 100 % av de tillfrågade önskade vara med i någon eller några fritidsaktiviteter. Syftet med försöksverksamheten var att pröva om en idrottsförening och en förening av annan karaktär i samverkan kan nå bättre resultat än om föreningarna arbetar var för sig.

Organisation och genomförande

Föreningarna utarbetade ett gemensamt program där olika aktiviteter bjöds ut under fem dagar i veckan (måndag—fredag men även vissa veckoslut). Idrottsföreningen svarade för de mera sportbetonade verk- samheterna medan Vi Unga svarade för övrig verksamhet som exempelvis hobby, gitarrkurser, barnfilmklubb osv. I verksamheten deltog nästan 100 % av aktuella åldersgrupper mer eller mindre regelbundet. Samar- betet mellan föreningarna fungerade utmärkt och genom samplaneringen hade verksamheterna lagts så att barnen slapp slitas mellan lika intressanta aktiviteter samma dag.

En organisatorisk samverkan avser närmast en samplanering för en hel verksamhetsperiod. Varje förening bedriver sin verksamhet oberoende av . andra föreningar, varvid samverkan dock sker beträffande lokaler, öppettider, information. . En annan form av organisatorisk samverkan kan avse en uppdelning

mellan två eller flera föreningar i fråga om verksamhet under olika årstider och beträffande inomhus- och utomhusverksamheter.

Projekt

Burlövs kommun i samverkan med 14 föreningar i kommunen.

Bakgrund

Burlövs kommun är en inflyttningskommun och har på 10 år ungefär fördubblat sin befolkning. Den 31 december 1971 uppgick kommunens invånarantal till 12 591. Till kommunen flyttar företrädesvis unga familjer med barn. Våren 1972 kunde 15 barn beredas fritidshemsplats. Föreningslivet kunde blott i ringa omfattning erbjuda verksamheter för barn i åldern 7—12 år. Fritidsaktiviteterna i kommunal regi var även begränsade.

Syfte

I samband med aktualiserande av försöksverksamheten utarbetade samarbetsgruppen ”Skola—polis—fritidsnämnd—social centralnämnd” ett förslag till utökning och breddning av fritidsaktiviteter för de yngre skolbarnen. Kommunens målsättning var att med hjälp av föreningslivet i kommunen kunna erbjuda samtliga barn i åldern 7—12 år en eller flera aktivitetstillfällen per vecka.

Organisation och genomförande

Samarbetsgruppen samlade alla intresserade föreningar och organisationer till ett rådslag där varje förening fick redogöra för sina möjligheter och önskemål beträffande verksamheter. Sedan kommunen erhållit 50 000 kr. för en ettårig försöksverksamhet fördelades beloppet på 14 föreningar och organisationer som var och en gjorde upp sin verksamhetsplan. Därefter sammanställdes en folder som genom skolans försorg delades ut till samtliga barn i åldern 7—12 år. Genom samarbetet med kommunen kunde lokaler ställas till föreningarnas förfogande. Genom samarbetet mellan föreningarna kunde verksamheten fördelas under veckans alla eftermiddagar (måndag—fredag). Ett mycket gott samarbete etablerades mellan föreningarna. Som exempel kan nämnas att en idrottsförening svarade för bordtennis och en annan förening för hobbyverksamhet samtidigt i samma fritidsgård. Barnen gick fritt mellan aktiviteterna efter egen önskan.

Denna breda satsning inom kommunen ledde till att ca 80 % av samtliga barn i åldern 7—12 år tidvis deltog.

Kommunfullmäktige beslutade ijuni 1973 att ställa ett anslag på 35 000 kr. till förfogande för fortsatt verksamhet efter samma riktlinjer som försöksverksamheten bedrevs ht 1972—vt 1973.

Projekt

Statens ungdomsråds försöksverksamhet i Eskilstuna med fritidsverk- samhet för barn 8—14 år.

Bakgrund

Bakgrunden till försöksverksamheten utgörs av statens ungdomsråds ungdomsundersökningar 1971 om ungdomens attityder till olika fritids- intressen m. m. Statens ungdomsråds avsikt med försöksverksamheten är att den skall kunna ligga till grund för olika framtida ungdomspolitiska l initiativ.

Syfte

Försöksverksamhetens målsättning var

att undersöka möjligheterna att i samverkan mellan kommun och ungdomsorganisationer bedriva en regelbunden, meningsfull fritids- verksamhet under eftermiddagstid, att undersöka möjligheterna att bedriva en integrerad verksamhet för åldersgrupperna 8—14 år, att undersöka möjligheten till samverkan mellan flera olika ungdoms- organisationer i ett och samma projekt, att undersöka huruvida denna form av regelbunden fritidsverksamhet i ungdomsorganisationernas regi kan utgöra ett värdefullt komplement till kommunernas fritidshemsverksamhet, att undersöka huruvida en icke medlemsbunden verksamhet under eftermiddagstid stimulerar deltagarna till engagemang i organisatio- nernas reguljära verksamhet.

Organisation och genomförande

Verksamheten har bedrivits i två bostadsområden inom Eskilstuna kommun, Råbergstorp och Hällbybrunn. I Hällbybrunn bedrevs verksam- heten i en paviljong till f.d. kommunalhuset och i Råbergstorp i en klubblokal tillhörig ungdomsstyrelsen. De ungdomsorganisationer som medverkat har varit: Hällby IF, IK City, Kyrkans Ungdom, Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska Scoutförbundet samt Unga Örnar. Verksam- heten bedrevs mellan kl. 14.00 och 18.00 måndag—fredag. Organisa- tionerna hade delat upp dagarna enligt följande:

Hällbybrunn Råbergstorp Måndag Kyrkans Ungdom Unga Örnar Tisdag Svenska Scoutf. och Hällby IF Unga örnar Onsdag Unga Örnar IK City Torsdag Unga Örnar Kyrkans Ungdom Fredag Skid— och friluftsfrämjandet Unga Örnar

Avgiften för barnen var 2 kr./dag och för detta fick deltagarna bl. a. ett mellanmål. Dagsrutinen iverksamheten har sett ut på följande sätt:

Kl. 14.00—15.00 Deltagarna kommer i omgångar från skolan. Fria aktiviteter, läxläsning och hjälp med tillagning av mellanmålet.

Kl. 15.00—ca 15.30 Mellanmål

Kl. 15.30—ca 16.30 Dagens program

Kl. 16.30 (] 7.00)—l 8.00 Fria aktiviteter: bordtennis, skapande verksamheter, sällskapsspel, gram- mofon osv. Vid 17-tiden börjar de första deltagarna gå hem.

Försöksverksamheten finns utförligare beskriven i delrapport I och II publicerad av statens ungdomsråd.

5.6.3 Föreningslivet — en tillgång i fritidshemsverksamheten

Den pedagogiska verksamheten i det utvidgade fritidshemmet och i övriga fritidshemsmodeller bygger på kontakter och samverkan med närsamhäl- let, bl. a. med föreningslivet. I den nuvarande fritidshemsverksamheten är sådana kontakter begränsade. Den kartläggning av fritidshemmen som barnstugeutredningen gjorde år 1969—1970 visade bl.a. att endast ett fåtal fritidshem hade samarbete med någon förening. Utredningen anser det därför angeläget att finna organisatoriska och verksamhetsmässiga former för en ökad samverkan mellan föreningsliv och fritidshemsverk- samhet.

Föreningsmedverkan idet utvidgade fritidshemmet

Utredningens modell för den framtida fritidshemsverksamheten motive- 1 ras bl. a. av fritidshemsbarnens behov av ett vidgat och mer differentierat kontaktnät. Modellen har beskrivits i kap. 4 liksom föreningars medver- 1 kan i verksamheten. | De föreningar som inte regelbundet har möjlighet att bedriva verksam- ; het enligt denna modell bör beredas tillfälle att komma och informera

om sin verksamhet. Dessa inslag bör kunna utformas som temadagar, gärna så att innehållet i dessa har samband med skolans undervisning. ; Genom denna informationsverksamhet kan föreningarna nå nya barn- * grupper och erbjuda dem möjlighet att delta i den reguljära förenings- * verksamheten, en verksamhet som av praktiska skäl kanske måste ! förläggas utanför skolans fritidslokaler och anläggningar. I många fall ] disponerar föreningarna egna ändamålsenliga lokaler, såsom scoutlokaler, friluftsgårdar, kvartersgårdar, klubbhem. Då är det naturligt att verksam- heten förläggs dit.

Föreningsmedverkan i det utvidgade fritidshemmet förutsätter såväl tillgång på lokaler som på föreningsledare. Många föreningar kommer under lång tid framöver att ha svårigheter att kunna disponera frivilliga krafter för verksamhet under eftermiddagstid. I en sådan bristsituation kan någon form av föreningsforum vara en god lösning. I skolans allrum kan mer eller mindre permanent föreningsforum arrangeras i form av en kombinerad utställning/föreningspresentation. Specifikt förenings- material kan deponeras där för att användas av dem som besöker fritidslokalerna och i viss utsträckning också lånas med hem.

Det tidigare omnämnda UNGFORM-projektet (s. 143) prövade en sådan utlåningsmodell på fyra försöksorter. I förhållandevis små lokaler fanns olika material att tillgå, från skrotlådor och träspill för fritt skapande till

halvfärdigt hobbymaterial, laborationslådor, spel, pussel och ishockey- spel. Också idéinriktat material ingick, bl.a. internationellt material, material om miljöfrågor liksom om alkohol- och narkotikafrågor. Dessa mer idéinriktade material krävde kassettbandspelare, polaroidkameror och i vissa fall även bildprojektorer. I denna utlåningslokal kunde 7—12—åringarna välja ut det material som de ville arbeta med, enskilt eller i grupp, registrera lånet hos ledaren och sedan ta med det hem.

Föreningsmedverkan i övrig fritidshemsverksamhet

Den nuvarande fritidshemsverksamheten är i huvudsak organiserad i avdelningar som är lokalmässigt integrerade med förskolor eller i avdelningar i lägenheter eller i friliggande byggnader. Barngrupperna är i allmänhet mindre än dem, som barnstugeutredningen föreslår för det framtida utvidgade fritidshemmet. Grupper om 15—18 barn är regel. Lokalernas disposition och storlek liksom ibland också en för knapp tillgång till åldersanpassat pedagogiskt lekmaterial försvårar ofta möjlig- heterna för personal och barn att tillsammans finna verksamhetsformer som svarar mot barnens utvecklingsbetingade behov och intressen.

Utredningens förslag till organisationsmodeller för fritidshemsverk- samhet innebär att fritidshem med relativt små barngrupper även i framtiden kommer att ingå i verksamheten. Utredningen föreslår vidare smågruppshem, vidgad syskongrupp i förskolan och familjedaghem som alternativa former av fritidshemsverksamheter. För dessa organisations- modeller för fritidshemsverksamhet är skälen för en ökad kontakt med övriga samhälleliga funktioner utanför fritidshemmen ännu starkare. Små barngrupper med fåtalig personal begränsar barnens möjligheter till såväl kamratkontakter som vuxenkontakter. Det är därför angeläget att vidga deras möjligheter till sådana kontakter liksom att bjuda barn i det lilla fritidshemmet samma möjlighet till stimulerande fritidsverksamheter som andra barn har. Föreningslivet har därför en viktig uppgift att fylla även i dessa former av fritidshemsverksamhet.

Liksom i det utvidgade fritidshemmet bör föreningarna erbjudas möjlighet att presentera sin verksamhet i fritidshemsavdelningarna. Föreningarna kan även svara för eftermiddagsverksamheten vid olika tillfällen i samarbete med fritidshemspersonalen. I de flesta fall kanske det bara kan bli fråga om att någon föreningsledare besöker fritidshem- met och leder och stimulerar viss verksamhet. I vissa fall kan en del av föreningens yngre medlemmar samtidigt delta i verksamheten.

Den mest framkomliga och vanligaste modellen för samverkan torde bli att föreningarna informerar om sin verksamhet i de olika fritidshems- avdelningarna och att de barn som önskar delta i föreningsverksamheten genom samarbete fritidshemspersonal—föreningsledare ges möjlighet att delta i denna verksamhet. Fritidshemspersonalen bör i olika sammanhang i den dagliga samvaron med barnen ta upp föreningsverksamheten och uppmuntra barnen till att delta i den.

I en del fall kan föreningar ställa material till fritidshemsbarnens förfogande. Anslagstavla bör finnas i fritidshemmen, där meddelanden

om olika föreningsverksamheter anslås. I vissa fall bör föreningarna kunna anordna mindre utställningar i fritidshemmen.

5 .6.4 Föreningsverksamhetens roll i den allmänna kommunala fritidsverksamheten

I föregående avsnitt har föreningsmedverkan i fritidshemsverksamheten berörts. Den nuvarande fritidshemsverksamheten når dock bara ett begränsat antal barn. Även i framtiden kommer de flesta barnen att stå utanför denna verksamhet. Inom ramen för det utvidgade fritidshemmet kan dock ett betydande antal barn ges möjligheter till olika fritidsverk— samheter bl.a. i föreningsregi. Nedan skall kortfattat behandlas sådan fritidsverksamhet som fritidsnämnder eller motsvarande anordnar i bl. a. kommunala fritidslokaler, på idrottsplatser och i lekparker.

Den nuvarande kommunala fritidsverksamheten i dessa former är mest utbyggd för de äldre skolbarnen. I de flesta kommuner har 7—12-års- verksamheten en mindre omfattning. En del kommuner har dock under senare år alltmer byggt ut verksamheten även för dessa åldersgrupper. Vissa kommuner har särskilt anställda tjänstemän med uppgift att ' organisera även de yngre skolbarnens verksamhet, i samarbete med bl. a. skolan och i samverkan med föreningslivet. Enligt bamstugeutredningens mening är det emellertid angeläget att öka möjligheterna för de yngre skolbarnen till omväxlande och stimulerande verksamheter, framför allt på eftermiddagstid.

Från föreningshåll framhålls ofta svårigheterna att åstadkomma ett regelbundet och meningsfullt samarbete med de kommunala organen i exempelvis den allmänna fritidsverksamheten på fritidsgårdar och liknan- de.

Enligt utredningens mening bör huvudparten av de yngre skolbarnens fritidsverksamhet i framtiden byggas upp i anslutning till låg- och mellanstadieskolornas upptagningsområden. Under en övergångstid, och i många fall även permanent, kommer viss fritidsverksamhet att förläggas till andra kommunala lokaler och anläggningar. Det är då viktigt att föreningslivet här bjuds samma möjligheter till medverkan och samarbete som föreslagits inom fritidshemsverksamhetema.

På fritids- och ungdomsgårdar, på idrottsanläggningar, ilekparker osv. bör föreningslivet erbjudas tid och plats för egna verksamheter, öppna för alla barn. Härigenom ökas bredden på utbudet och föreningslivet får möjlighet att komma i kontakt med nya barngrupper.

Om föreningarna saknar resurser att regelbundet arbeta inom exempel— vis fritids— och ungdomsgårdar, bör de i vart fall erbjudas tid och lokaler för informationsverksamhet. De kommunalt anställda ledarna bör dess- utom informera deltagarnai den kommunala verksamheten om f örenings- livets verksamhet. Meddelanden om föreningarnas olika verksamheter bör anslås.

5.6.5 Samverkan i kontaktverksamhet mellan föreningar och studieavdelningar

Vi vet att stora grupper barn och ungdom inte nås av föreningarna. Utredningen har ovan uttalat att målet bör vara att så många barn som möjligt skall få ta del av föreningarnas verksamheter. Med de förändrade samhällsstrukturerna har behovet av en uppsökande verksamhet vuxit. Behoven av och formerna för en sådan verksamhet är redovisade i” kap. 6. Genom de kontakter som föreningsmedlemmarna kan skapa finns förutsättningar för föreningarnas medverkan i detta arbete. Studieförbun- den har redan med framgång prövat metoder för uppsökande verksam— het. Vid ett genomförande av de förslag som utredningen för fram i kap. 6 skapas ökade möjligheter för föreningarna att öka sin kontaktverksam- het.

Följande exempel från socialstyrelsens försöksverksamhet berör uppsö- kande verksamhet.

Projekt

Unga Örnar, Skövde, i samarbete med ABF, hyresgästföreningen och fritidsstyrelsen i Skövde.

Bakgrund

Unga Örnar bedrev år 1971 barn- och ungdomsverksamhet inom bostadsområdet Rosenhaga i Skövde. För ändamålet disponerades bl. a. en fritidsgård och ca 300 barn och ungdomar deltogi olika verksamheter.

Syfte

Rosenhagaområdet i Skövde kännetecknas av dels en mycket hög barntäthet, dels ett markant inslag av invandrare (20 %). Föreningens mål med försöksverksamheten är att genom olika insatser stimulera områdets samtliga invånare till ett ökat engagemang under fritiden. Bl.a. avsåg föreningen att genom uppsökande verksamhet söka få kontakt med samtliga familjer i området och i samband med detta erbjuda familjerna olika former av fritidsverksamhet.

I det följande skall redogöras för momentet med uppsökande verksamhet inom försöksprojektet.

Organisation och genomförande (uppsökande verksamhet)

För denna del av verksamheten handplockades ett 25-tal ledare. Dessa fick för ändamålet viss avpassad utbildning. ABF och Hyresgäst- föreningen deltog också i den uppsökande verksamheten. Samtliga hushåll inom området förbereddes på hembesöket genom ett meddelande i flygbladsform, vilket innehöll information om projektets syfte samt hur det skulle genomföras. Flygbladet framställdes även på finska. Vidare utarbetades material om försöksverksamheten som sattes upp på anslags- tavlor och liknande. Lokalpressen medverkade även med viss informa- tion.

Bostadsområdet delades in i tre områden som besöktes under en vecka i taget. Ett frågeformulär utarbetades där de olika gruppaktiviteterna fanns angivna och där man erbjöd aktiviteter för grupperna 3—6 år, 7— 1 2 år och 13—20 år. Man erbjöd även studiecirklar för vuxna. De tillfrågade hade sedan möjlighet att välja ämne, ange önskad dag, tid och plats samt uppge om de hade intresse av att arbeta som ledare i barngrupper eller som cirkelledare. Formulären bearbetades därefter och de som anmält sig till någon aktivitet meddelades tid och plats.

Genom den uppsökande verksamheten fick man kontakt med 1 624 personer av vilka 1 052 anmälde ett positivt intresse. Bland åldersgruppen 3—6 år anmäldes 275, i åldersgruppen 7—12 år anmälde sig 246, bland ungdom 13—20 år 145 och bland vuxna över 20 år 386 personer.

5.6.6 Föreningarna och skolans inre arbete

Som redovisats i bil. 3 (avsnitt ”Skolan och föreningslivet”) skall enligt Lgr 69 föreningslivets ledare beredas möjlighet att medverka i skolans obligatoriska undervisning, främst inom ramen för ämnet samhällskun- skap.

| Läroplanen pekar bl. a. på följande kontaktmöjligheter mellan skolan och föreningslivet:

”För kontakten mellan skolan och samhället ges ofta goda utgångs- punkter i själva undervisningen, som bör ge aktuella aspekter på samhällsfrågor. Då så kan ske bör läraren efter samråd med rektor ge verklighetsunderlag åt undervisningen genom att bl. a. söka kontakt med representanter för organisationer och folkrörelser samt kommunala och statliga organ för att få deras medverkan i undervisningen med diskussioner och aktuell information”. (Lgr 69, s. 23.)

Som en konsekvens av läroplanens skrivningar borde således ett : naturligt utrymme finnas för föreningskännedom och föreningsverksam- j heter i skolans dagliga inre arbete. I den reguljära undervisningen bjuds l många tillfällen att förverkliga detta under hela grundskoltiden, främst i inom de samhällsorienterande ämnena, inom kommunikationsämnena & svenska, teckning, slöjd, musik ochi gymnastik. , Man kan konstatera att denna kontakt föreningsliv—skola dock är * trevande och att såväl föreningslivet som skolan förlorar härpå. Inte , heller föräldraföreningarna, som har sin största medlemsrekrytering bland låg- och mellanstadiebarnens föräldrar, går i önskad omfattning in i skolans inre arbete. Även om skolans och föreningslivets mål för arbete bland barn och ungdom i stora stycken sammanfaller (vilket utredningen framhållit i sin analys i kap. 1) samarbetar man endast i undantagsfall i den dagliga klassrumssituationen.

SIA-utredningen arbetar med dessa problem. Barnstugeutredningens förslag om nya former för kontakter mellan skola och föreningsliv torde ge ökade förutsättningar för en framtida samverkan kring skolans verksamheter.

Olika modeller och lösningar måste prövas i en försöksverksamhet, t. ex. inom ramen för SIA: s och statens ungdomsråds arbete.

5.7 Lokaler till föreningslivet

Bristen på ändamålsenliga lokaler, svårigheten att rekrytera ledare till verksamheten samt otillräckliga ekonomiska resurser utgör ofta faktorer som begränsar föreningarnas möjligheter till expansion. Utredningens förslag om det utvidgade fritidshemmet, skolan som ett fritidscentrum och en ökad integrering över huvud taget mellan den kommunala 1 fritidsverksamheten och föreningsverksamheten innebär icke att för- 1 eningslivets lokalbehov därigenom blir helt tillgodosett. Genom den ; systematiska samverkan som utredningen föreslår skall äga rum i såväl den dagliga verksamheten som i planeringsarbetet ökar dock förutsätt- ningarna för att tillgängliga lokaler, inte minst skolans, kommer att utnyttjas på ett ändamålsenligare sätt. Många kommuner ställer redan i dag olika lokaler till föreningslivets förfogande exempelvis kvarters- gårdar och klubbhem. Det är nödvändigt att kommunerna även fortsätt- ningsvis stödjer föreningslivet på detta sätt.

Önskvärdheten av att framför allt de yngre skolbarnen ges möjligheter till fritidsverksamhet i sin egen boendemiljö har tidigare framhållits av utredningen. Föreningslivet bör i linje med detta erbjudas olika fritidslo- kaler i bostadsområdena. Många bostadsbolag bygger regelmässigt in fritidslokaler i flerfamiljshusen. Fritidslokalerna kommer dock inte alltid att användas för sitt ursprungliga ändamål. Många föreningar skulle emellertid ha nytta av dem. I många kommuner existerar i dag ett överskott på bostäder. För föreningslivet skulle t. ex. en 4-rumslägenhet komma till stor användning i barn- och ungdomsarbetet. Lägenheten skulle dessutom kunna bli en viktig resurs i föreningens kontaktskapande verksamhet bland och med familjerna i bostadsområdet. (En sådan lösning prövas f. n. i bostadsområdet Norrby i Borås.)

Genom den av utredningen föreslagna samplaneringen och sam- verkan i verksamheten kommer såväl skolans som övriga kommunala lokaler att användas även av föreningslivet för fritidsverksamhet. För föreningslivet är det en fördel att kunna vända sig till en och samma förvaltning när det gäller ärenden rörande förhyming och liknande beträffande de kommunägda lokalerna. Det kunde lösas genom att * exempelvis kommunens fritidsförvaltning eller fastighetskontoret hand- har upplåtelsen av alla kommunens lokaler, som används för fritidsverk- samhet. Många kommuner tillämpar regeln om fria lokaler till föreningslivet. Systemet med fria lokaler har många administrativa fördelar för både i kommun och föreningsliv. Kommunerna befrias från många arbets- och . kostnadskrävande rutiner såsom debitering, kontroll, granskning av 1 ansökningar från föreningarna om bidrag till lokalhyra samt utbetalning * av dessa bidrag. l l l l l

Svenska kommunförbundet har i PM av den 16 mars 1973 ”Kommu- nala bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet” anfört bl. a. följande:

”I flertalet kommuner med övervägande kommunägda eller kommun- stödda lokaler för fritidsverksamheten torde de ekonomiska och praktis- ka fördelarna av att fritt upplåta lokaler och anläggningar överväga nackdelarna. Det finns i dessa kommuner anledning utreda administra— tionskostnaderna med nuvarande system och vilka besparingar som kan göras genom en övergång till i princip fria lokaler.

Genom intern debitering mellan fritidsnämnden och de lokalförvaltade organen är det möjligt att även med fri upplåtelse av lokaler redovisa storleken av kommunens stöd till organisationerna.”

Statens ungdomsråd har i december 1972 redovisat en sammanställ- ning över bidragsnormer i 178 kommuner. I denna ingår alla kommuner som har 10 000 eller fler invånare. Även om flertalet kommuner har tämligen överensstämmande bidragsnormer i avseende till vilka ändamål bidrag kan utgå, skiljer sig detaljbestämmelserna åt i stor omfattning. Några exakta siffror beträffande hur många kommuner som tillämpar bestämmelser om helt fria lokaler anges därför inte. Det bör dock framhållas att övervägande antalet kommuner tillämpar regler om fria lokaler eller starkt subventionerade hyresbelopp.

Om utredningens förslag om en intensifierad medverkan från för- eningslivet i arbetet med de yngre skolbarnens fritid skall kunna förverkligas, krävs ett aktivt stöd till föreningslivet. Fria lokaler till föreningslivet bör ses som en del av ett sådant stöd.

Mot bakgrund av ovanstående och med hänvisning till de förenklade rutiner som blivit vinsten vid ett system med fria lokaler rekommenderar utredningen att de kommuner som ännu ej ställer fria lokaler till föreningslivets förfogande successivt måtte införa detta system

5.8 Ledare inom föreningsverksamheten

5.8.1 Rekrytering av ledare

De flesta föreningar har problem med att tillfredsställande lösa sina ledarfrågor både vad det gäller rekrytering och utbildning.

Utredningens förslag rörande de yngre skolbarnens fritid bygger till stora delar på att föreningslivet skall ges reella möjligheter att framför allt under eftermiddagstid erbjuda skolbarnen olika fritidsmöjligheter. Om detta skall kunna realiseras är i hög grad beroende av föreningslivets möjligheter att kunna rekrytera ledare till verksamheten. De flesta föreningar bygger redan i dag sin verksamhet på i huvudsak ideella insatser av egna medlemmar. I betänkandet ”Stöd till ungdomsorganisa- tionernas ledarutbildning”, avgivet i september 1971 av en arbetsgrupp tillsatt av statens ungdomsråd, framhölls bl. a. följande:

”Antalet ungdomsledare kan beräknas till mellan 250 000 och 300 000. Endast ett fåtal av dessa har ungdomsledarskapet som yrke. Flertalet av ledarna erhåller ingen ersättning för sina insatser. I många fall får de inte ens täckning för de personliga utlägg som är förknippade med deras verksamhet.”

En utvidgad verksamhet, som en mer eller mindre regelbunden eftermiddagsverksamhet kommer att innebära, ökar ytterligare behovet av insatser från föreningslivets företrädare.

Försöksverksamheten med föreningsdriven eftermiddagsverksamhet, som tidigare refererats, har i många fall givit exempel på olika metoder för ledarrekrytering. Många olika grupper har intresserats och rekryterats som ledare för denna verksamhet: högstadie- och gymnasieelever, högskole— och andra studerande, hemmavarande föräldrar osv. liksom naturligtvis föreningarnas ordinarie ledare. Många försöksprojekt har dessutom redovisat en tämligen omfattande föräldramedverkan i verk- samheten. En sådan medverkan är ur många synvinklar positiv.

Den av utredningen föreslagna uppsökande verksamheten och det ökade samarbete över huvud taget hem—skola—fritid som föreslås, öppnar många kanaler för diskussioner med föräldrarna kring barnens fritid. Föräldrarna bör i sådana sammanhang informeras om och intresseras för de möjligheter som finns för dem att aktivt ta del av barnens fritidsverksamhet bl.a. genom att medverka som ledare i föreningsverksamheten.

Många föreningar, inte minst idrottsföreningar, rekryterar vissa av sina ledare till yngreverksa'mheten med egna medlemmar i och kring tonårs- åldrarna. För såväl dessa ledare som för de yngre deltagarna iverksamhe- ten är en sådan organisation positiv.

Försöksverksamheten har bekräftat att det på de flesta orter finns en potentiell ledarresurs. Genom olika metoder och insatser och framför allt med ”social fantasi” kan denna resurs intresseras för insatseri förenings- verksamheten. Det är därför angeläget att de kommunala myndigheterna stöder föreningarnas arbete med rekryteringsfrågorna.

Som tidigare framhållits arbetar de flesta föreningsledare på ideell basis. Ersättningsprinciper är en angelägenhet som varje förening själv svarar för. När ökade ekonomiska resurser ställs till föreningslivets förfogande, torde dessa i relativt stor utsträckning komma att disponeras till att ersätta ledarna i verksamheten.

5.8.2 Utbildning av ledare

För att underlätta rekryteringen av nya ledare och för att redan verksamma ledare skall finna intresse i och få utbyte av sitt ledararbete bör viss grundutbildning, men även fortbildning erbjudas dem. Ur betänkandet ”Stöd till ungdomsorganisationernas ledarutbildning” (Sta— tens ungdomsråd, september 1971) är följande hämtat:

”Ett stort problem i ungdomsorganisationernas verksamhet angavs, vid de hearings som förekommit, vara bristen på ledare och brister i ledarnas utbildning. Flera organisationer uppger att särskilt ledaravgången eller den s. k. ledargenomströmningen är det största problemet. . Några organisationer anser ledargenomströmningen kunna vara en positiv faktor, som tvingar dem att ständigt söka nya ledarkrafter vilket kan ge möjlighet till förnyelse och utveckling av verksamheten.

Ett flertal organisationsföreträdare har erfarenhetsmässigt påvisat att de ledare som får möjlighet att genomgå organisationens utbildnings-

kurser stannar längre som ledare än de som inte kan beredas utbildning. Andra orsaker till ledargenomströmningen angavs vara bl. a. den ökade rörligheten, studier, militärtjänst, familjebildning, yrkeskarriär. För att klara ledaravgången krävs både en aktiv nyrekryteringsverksamhet och en omfattande in troduktionsutbildning av nya ledare.

Enligt uppgifter från organisationerna tycks det vara vanligt att en ungdomsledare stannar i ca 3 år. I ett fåtal organisationer anges tidsperioden till fem år. Detta betyder bl. a. att organisationerna vart tredje eller i vissa fall vart femte år har en helt ny ledaruppsättning. Genomströmningseffekten kan också vara så att organisationerna varje år måste nyrekrytera och påbörja introduktionsutbildning för 20—35 % av sina ledare. Dessa förhållanden kräver tillgång på såväl utbildare och utbildningsmaterial som ekonomiska förutsättningar att genomföra ut- bildningen. Härtill kommer behoven av att fortbilda och vidareutbilda redan verksamma ledare."

Svenska kommunförbundet har i PM 1973-03-16 ”Kommunala bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet” föreslagit att en del av det stöd kommunerna ger till föreningslivet disponeras till bidrag för ledarutbildning. Man framhåller vidare att

”Bidragen till kurser på regional och central nivå bör bestämmas med hänsyn till de bidrag som utgår från landstinget och staten. Omfattningen av och formerna för bidragen till de lokala kurserna bör bestämmas efter en lokal bedömning där hänsyn bl. a. bör tas till hur bidragsgivningen till organisationerna i övrigt är utformad.

Som underlag för kommunens beslut om bidrag till ledarutbildning bör i varje organisation finnas en plan som redovisar behovet av ledare och vilka utbildningsinsatser som erfordras för att ledarna skall kunna fullgöra sina uppgifter.”

' För närvarande ger inte bara kommunerna utan även landsting och stat * bidrag till ledarutbildning. Om en önskad expansion av föreningslivets , yngreverksamhet skall komma till stånd torde det bli nödvändigt att 1 kommunerna i än större omfattning initierar och stöder föreningslivets , ledarutbildning. Även om kommunerna genom ekonomiska bidrag går in l med ett stöd, skall föreningarna själva forma utbildningsverksamheten , helt utifrån egna behov och på det sätt som de själva finner är bäst.

5.8.3 Yrkesinriktad utbildning av ledare

För de ledare som anställs som instruktörer, konsulenter och ombudsmän finns för närvarande ettårig utbildning vid ledarinstitut och tvåårig utbildning vid ett antal folkhögskolor. Härtill kommer den s. k. kombina- tionsutbildningen. (Se kap. 9, bil. 4.)

Frågan rörande den av skolöverstyrelsen föreslagna utbildningen av fritidsledare har överförts till den pågående folkhögskoleutredningen. Den är där föremål för särbehandling.

5.9 Ekonomiska resurser till föreningslivet

Föreningslivets möjligheter att arbeta med de yngre skolbarnen blir i hög grad beroende av de medel som kan ställas till förfogande. Med en ökad föreningsverksamhet ökar behovet av samplanering och samverkan mellan de kommunala organen och föreningslivet. När de kommunala myndig- heterna överväger ökad fritidsverksamhet bör de enligt utredningens mening pröva om föreningarna kan svara för den. Detta förutsätter i de flesta fall ökade bidrag till dem. Föreningarnas egenverksamhet får härigenom ytterligare möjligheter till expansion, samtidigt som barn och ungdom i ökad utsträckning ges möjligheter att delta i ett idéburet arbete.

Utredningens förslag till framtida ökat ekonomiskt stöd till förenings- livet lokalt och centralt redovisasi kap. 12.

5.10 Sammanfattning

. Utredningen har mot en bakgrundsbeskrivning av folkrörelsernas och , ungdomsorganisationernas utveckling samt genom de erfarenheter som framkommit av försöksverksamheter med fritidsaktiviteter för barn föreslagit åtgärder som ger föreningslivet ökade möjligheter till verksamhet bland de yngre skolbarnen, företrädesvis under eftermid- dagstid. . Utredningen har framhållit det angelägna i att föreningslivet ges förutsättningar att vidga och utveckla sina verksamhetsformer och idéer. Vikten av att föreningarna i sitt arbete bibehåller sin profil framhålls. Vidare poängteras önskvärdheten av att barnen redan i de yngre skolåldrarna bereds möjligheter till kontakter med förenings— livet.

. Enligt utredningens mening bör de kommunala myndigheterna när de överväger nya resursinsatser och ökad fritidsverksamhet bland barn och ungdom pröva om föreningarna kan svara för denna under förutsättning att de tillförsäkras ökat ekonomiskt stöd. Det är utredningens mening att föreningsverksamheten bör prioriteras när samhället överväger nya resursinsatser för den allmänna fritidsverksam- heten för barn och ungdom. . Utredningen framhåller vikten av ett ökat samarbete hem—skola— * fritid. Olika samverkansmodeller föreslås. Föreningslivet bör enligt utredningens mening beredas reella möjligheter till samarbete i fritidshemsverksamheten, i skolans verksamhet och i den kommunalt anordnade fritidsverksamheten. , 0 Förslag till verksamhetsmässiga och organisatoriska modeller för föreningarnas yngreverksamhet presenteras. Vidare framhålls nödvän- digheten av att föreningarna får tillgång till fria lokaleri bostadsområ- dena. Fria lokaler till föreningslivet är en viktig del av samhällets stöd. Utredningen rekommenderar att de kommuner som ännu ej ställer fria

lokaler till föreningslivets förfogande succesivt måtte införa detta system. Utredningen påtalar det ökade behovet av föreningsledare som kommer att bli följden av en utvidgad yngreverksamhet. Utredningen finner det angeläget att kommunerna stöder föreningarnas arbete med ledarrekryteringen. Utredningen anser vidare att kommunerna i ökad omfattning skall stödja föreningarnas ledarutbildning. Föreningslivets möjligheter att arbeta bland de yngre skolbarnen bliri hög grad beroende av de medel som kan ställas till föreningarnas förfogande. Utredningen utgår från att kommunerna successivt ökar bidragen till föreningarna. I kapitel 12 redovisas utredningens förslag angående bl. a. statligt stöd till lokal barn- och ungdomsverksamhet samt förslag om statligt stöd till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet.

Bilaga 5.1 Kungl. Maj: ts uppdrag till

socialstyrelsen angående för- söksverksamhet med fritids- aktiviteter för 7—12—åringar

Ett av resultaten av konferensen på Harpsund i mars 1971 var att Kungl. Maj:t genom beslut i april uppdrog åt socialstyrelsen att i samråd med skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, 1968 års barnstugeutredning och Svenska kommunförbundet utarbeta förslag till program för en försöks- verksamhet med fritidsaktiviteter för barn, företrädesvis i åldrarna 7—12 år. Försöksverksamheten borde enligt direktiven ta sikte på möjligheterna att intensifiera fritidsaktivitetema och att finna former för samverkan mellan kommuner och ungdomsorganisationer jämte andra frivilliga sammanslutningar bl. a. genom utnyttjande av befintliga lokaler. I samma beslut uttalades, att Kungl. Maj:t avsåg att efter förslag från socialstyrel- » sen besluta om bidrag till försöksverksamheten att utgå ur Allmänna * Arvsfonden till ett sammanlagt belopp av högst 5 milj. kr. under budgetåren 1971/72 och 1972/73.

Med anledning av detta uppdrag tillsatte socialstyrelsen sommaren 1971 en arbetsgrupp, sammansatt av representanter för ovan nämnda . myndigheter och organisationer.

En av arbetsgruppens första åtgärder var att efter överläggningar med bl. a. representanter för riksorganisationema fastslå vissa riktlinjer för försöksverksamheten och ansökningsförfarandet.

Det primära syftet med försöksverksamheten skulle vara att söka finna former för samverkan mellan kommuner och ungdomsorganisationer jämte andra frivilliga sammanslutningar och härigenom. åstadkomma intensifierade fritidsaktiviteter för barn. Inom ramen för detta syfte skulle olika frågeställningar, både av praktisk och av mer principell natur, , som sammanhänger med en ökad satsning med verksamheter för de yngre skolbarnen prövas.

De riktlinjer, som arbetsgruppen bestämde sig för, konkretiserades 1 bl. a. på följande sätt i en promemoria, som år 1971 distribuerades till samtliga kommuner samt ungdomsorganisationernas riksorganisationer:

”att försöksverksamheten bör läggas ut på ett antal olika kommuntyper, ? t. ex. avflyttnings- och inflyttningskommuner, stora och små kommuner, kommuner med stark koncentration av barn ide lägre skolåldrarna samt kommuner med en jämn åldersfördelning, att verksamhet under skoltid för lektionsfria elever samt under raster och håltimmar prövas, att verksamhet under icke skoltid prövas i skolorna såväl under terminerna som under ferierna, att olika åtgärder prövas för att i större utsträckning intressera skolans 1 personal för arbete med elevernas fritidsverksamhet, * att olika lokaltyper prövas liksom försök med samutnyttjande av lokaler, i, att en kontinuerlig (varje dag på bestämd tid) verksamhet eftersträvas,

men vissdags—verksamhet kan också kommai fråga,

inom- och utomhusaktiviteter om möjligt ingår i försöksverksam— heten,

att möjligheterna att få med föräldrar och andra vuxna i verksamheten beaktas, att olika former av ledarrekrytering och/eller ledarutbildning ingår i verksamheten, att olika samverkansformer prövas mellan t. ex. olika kommunala organ och ungdomsorganisationer, olika ungdomsorganisationer, olika kommunala organ, ungdomsorganisationer och andra frivilliga sammanslutningar exempelvis hem och skola-föreningar, att grupper som ofta inte har tillgång till fritidsaktiviteter handikap- pade, invandrare rn. fl. inlemmasi den reguljära verksamheten, att nya former i fråga om pedagogisk uppläggning och i fråga om verksamhetens innehåll prövas bl. a. i avseende på material, barnens medbestämmanderätt osv.”

För försöksverksamheten gällde vidare att den skulle stå öppen för alla barn. Sålunda borde föreningarna inte kräva medlemstvång för deltagan- de i aktiviteterna. Detta innebar icke att ungdomsorganisationema måste ge avkall på sin idémässiga prägel av verksamheten. Profilen kunde bibehållas så att barnen på detta sätt kunde lära känna de olika ungdomsorganisationernas målsättning. Barnen borde självfallet ges möj- lighet till information om organisationernas verksamhet i övrigt. Som ovan anförts anvisades den 16 april 1971 5 milj. kr. till försöksverksamhet med fritidsaktiviteter för barn företrädesvis i åldern 7-12 år. Under budgetåret 1972/73 anvisades ytterligare medel. Sam- manlagt har fram t. o. m. den 30 juni 1973 8 659 500 kr. beviljats olika kommuner och organisationer för detta slags försöksverksamhet. Av detta belopp avsåg 768 000 kr. viss försöksverksamhet med aktiviteter på olika läger och kolonier under sommaren 1973. Det återstående beloppet, 7 891500 kr. har fördelats mellan kommunala huvudmän, idrottsorganisationer och övriga organisationer enligt följande:

Antal projekt Kronor Kommuner i samverkan med ungd. org. 31 3 241 000 Idrottsorganisationer 65 2 327 500 Övriga organisationer 37 2 323 000

Försöksverksamheten startade hösten 1971 i omedelbar anslutning till det första beslutet om att arvsfondsmedel beviljats. Verksamheten intensifierades budgetåret 1972/73.

Såväl den för ändamålet tillsatta arbetsgruppen som socialstyrelsen är av den uppfattningen, att en utvärdering av verksamheten är av största vikt för att erfarenheterna rätt skall kunna tillvaratas. Socialstyrelsen kräver därför att varje ansökan skall innehålla en plan för uppföljning. Vidare har verket den 1 mars 1972 fastställt en plan för utvärdering. För varje projekt skall i samband med att det avslutas inges rapporter till socialstyrelsen, vilka skall ligga till grund för bearbetning och dokumenta- tion. För att kunna tillämpas på samtliga projekt är nyssnämnda plan emellertid generellt utformad. I syfte att erhålla en fördjupad utvärdering har viss del därav utförts av vetenskapliga institutioner. Detta gäller främst större projekt, förlagda till orter i närheten av universitet och högskolor.

Ett betydande antal slutrapporter har ingetts till styrelsen under åren 1972 och 1973. Eftersom verksamheten i sin helhet ännu ej avslutats, har den definitiva bearbetningen ännu inte kunnat påbörjas.

6. Uppsökande verksamhet

6.1. En helhetssyn på barn och barns behov

I betänkandet ”Förskolan” lade barnstugeutredningen fram förslag om uppsökande verksamhet för alla sexåringar som enligt förskollagen skall ha rätt till förskolvistelse ett år före skolstarten. Vidare föreslogs en uppsökande verksamhet för alla fyraåringar i en samverkan mellan primärkommunernas socialförvaltning och landstingets barnhälsovård. Den syftade till att nå alla barn med särskilda behov av stöd och stimulans och senast vid denna ålder erbjuda dem en förtursplats i förskola eller annan social service.

Barnstugeutredningen såg dessa förslag till samverkan mellan den förebyggande sociala barnavården och 'den medicinska barnhälsovården som ett första steg mot en samordning av dessa verksamheter i en familjeservicecental. Denna skulle i framtiden ge en integrerad social, medicinsk, psykologisk och pedagogisk service till barn i hem, förskola, fritidshem, skola och till barnets familj.

Enlig bamstugeutredningens mening bör den syn på barnet och dess familj och deras behov som utredningen givit uttryck för i sitt betänkande om förskolbarnen också avspegla sig i omsorgen om skolbarnen. De idéer som utredningen uttryckt i konkreta förslag bör kunna vidareutvecklas för barnen framför allt det lägre skolåldrarna. Utredningens synsätt innebär att samhället har ett fortlöpande ansvar för stöd åt alla barn och deras familjer. Ett speciellt ansvar gäller därvid för barn med behov av omsorg, stöd och stimulans av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra orsaker liksom för barn som på grund av föräldrarnas eller annan fostrares yrkesarbete eller studier behöver vuxenkontakt och omsorg under fritiden.

6.1.1. Begreppet uppsökande verksamhet

Barnstugeutredningen har anslutit sig till den definition av begreppet uppsökande verksamhet som socialstyrelsen uttryckt i de anvisningar som utfärdades med anledning av socialhjälpslagens ändrade lydelse den 1 juli 1968: ”att uppspåra behov, att informera, att vidta åtgärder och/eller förmedla vårdinsatser för att tillgodose de behov som kartläggs”. Utredningen betonade i sitt betänkande ”Förskolan” (kap. 19.2) att

verksamheten ”också alltid måste innebära skyldighet att följa upp och fortlöpande underrätta sig om att alla socialpolitiska insatser som görs för den enskilde samordnas. Insatserna måste löpa i varandra så att framför allt ett nära samarbete och en samordning av lokala och regionala huvudmäns personella och övriga resurser iakttas och vidmakthålls”.

Det ovan redovisade synsättet bör i tillämpliga delar gälla också för uppsökande verksamhet för barn iskolåldrarna. Uppsökande verksamhet för skolbarn berör fler årsklasser än förskolbarnen: nio årsklasser i grundskolan och ytterligare två till tre årsklasser ungdomar. Möjligheten att uppmärksamma behov hos barn i skolåldern underlättas dock av att samhället via läraren har en daglig kontakt med bar'nen.

I enlighet med bamstugeutredningens direktiv diskuteras i det följande huvudsakligen frågor som berör låg- och mellanstadiebarnens situation och behov. Utredningen redovisar i bilaga 3 ”Nulägesbeskrivning” de möjlig- heter som i dag står till buds för en uppsökande verksamhet för barn i skolåldern. I kap. 7, ”Verksamhet och samarbete i barnens närmiljö”, redogör utredningen kortfattat för samspelet i närmiljön mellan de olika personalgrupper som verkar inom LM-skolans upptagningsområde. Dessa har viktiga uppgifter att fylla för barn med särskilda behov av omsorg.

6.2. Syftet med uppsökande verksamhet

Den uppsökande verksamheten som syftar till att erbjuda plats i fritidshem och annan fritidsverksamhet bör i princip kunna nå alla skolbarn i kommunen. Särskilt viktigt är att den när alla barn och ungdomar med behov av särskilt stöd och stimulans för sin utveckling. Barn som på grund av sjukdom befinner sig på sjukhus och barn i andra institutioner i landstingets regi bör också nås av en ordnad fritidsverksam- het.

Kontinuiteten från förskolan är viktig att iaktta för att minska de funktionshinder som själva handikappet hos barnet föranleder. Den är nödvändig för att möjliggöra att barn med särskilda behov får utveckla sina inneboende förutsättningar också genom ett tryggt och rikt fritidsliv så långt det är möjligt och lämpligt för varje enskilt barn.

Fritidshemmen och den allmänna fritidsverksamheten är också en viktig del i ett förebyggande och behandlande socialt arbete bland barni de yngre skolåldrarna. I vissa fall kan man genom att erbjuda föräldrarna en fritidshemsplats för barnet med ett samlat stöd för föräldrar och barn ge den nödvändiga förutsättningen för att reda ut en tilltrasslad social situation. Detta kan innebära en avlastning av trycket på familjen med en stimulans som ger möjligheter för en generellt bättre hemmiljö.

En viktig uppgift i den uppsökande verksamheten är också att informera alla föräldrar med barn i de lägre skolåldrarna och göra dem medvetna om barns behov av ett tryggt hemvist och fast förankring till vuxna under den tid som föräldrarna är borta från hemmet och skolans ansvar inte gäller. Det innebär att informera och stimulera förvärvsarbetan-

de/studerande föräldrar att själva efterfråga fritidshemsverksamhet för sina barn. Vidare att direkt söka upp de förvärvsarbetande/studerande föräldrar som inte efterfrågar ett sådant komplement och stöd för sig och sina barn.

6.3. En utvidgad uppsökande verksamhet för barn i skolåldern

Vid remissbehandlingen av utredningens förskolbetänkande fick utred- ningens förslag om ett närmare samarbete mellan socialvård och bamhäl- sovård för barn med särskilda behov av stöd och stimulans ett positivt mottagande. Den försöksverksamhet som socialstyrelsen bedrivit med uppsökande verksamhet enligt utredningens förslag har visserligen varit begränsad, men erfarenheterna hittills är positiva.

Barnstugeutredningens förslag om en skyldighet för kommunerna att bedriva uppsökande verksamhet för barn i förskolåldern har godtagits av riksdagen (prop. 1973: 136, SOU 1973: 30) och är inskrivet i den förskollag som träder i kraft den ljuli 1975 (SFS 1973: 1205).

Barnavårdsmannautredningen anknöt till bamstugeutredningens orga- nisatoriska lösning. Den föreslog att bamavårdsmannens rådgivande och informerande uppgifter borde övertas av en till barnavårdscentralen knuten socialarbetare. Denne socialarbetare skulle emellertid enligt förslaget inte begränsa sin verksamhet till enbart förskolbarn utan även inkludera skolbarn.

Barnavårdsmannautredningens huvudtanke om närmare samarbete mel- , lan socialvård, barnhälsovård och mödravården har godtagits av riksdagen (prop. 1973: 100, LU 1973: 25). Det obligatoriska bamavårdsmannaska- pet har genom riksdagsbeslutet upphört, men vårdnadshavaren har möjlig- het att själv begära att en särskild kontaktman utses. I sådana fall försätts att en särskild tjänsteman eller förtroendeman utses. Denna möjlighet skall omfatta alla barn oberoende av börd.

Bl. a. mot ovan redovisade bakgrund föreslår barnstugeutredningen att den uppsökande verksamheten byggs ut till att omfatta också barn i skolåldern. Förslaget innebär att den i samverkan mellan personal från barnavårdsnämnd/social centralnämnd och barnhälsovården bedrivna uppsökande verksamhet bland förskolbarn som utredningen tidigare föreslagit skall vidareutvecklas så att den även innefattar ett motsvarande arbete för skolbarn, i första hand barnen på låg- och mellanstadiet. Den uppsökande verksamheten bland barn i skolåldern föreslås ske i samver- kan med skolan. Som framgår av bilaga 3 i betänkandet finns möjlighet att knyta an till befintliga rutiner inom skolan och socialvården.

Förslaget innebär konkret att den uppsökande verksamheten för barn i skolåldern

a) genomförs sista året i förskolan genom att de sociala organen i samverkan med skolan kartlägger barnens behov av hemvist utanför 1 hemmet under icke-skoltid samt att barn och föräldrar informeras om 1 allmän fritidsverksamhet av förskolans och fritidsverksamhetens per- ,

sonallag;

b)att de sociala organen medverkar vid skolans nybörjarinskrivning (detta begrepp diskuteras närmare på s. 167) och i skolan ger möjligheter till ett personligt samtal med föräldrarna om barnets och familjens behov av särskild omsorg och stimulans i form av fritidshems- plats och övrig fritidsverksamhet eller av annan familjesocial service;

e) att i samverkan socialvård—skola—fritid alla barn med behov av

särskild omsorg och stimulans följs under grundskoltiden för en fortlöpande bedömning och då särskilt vid stadieövergångarna i skolan.

I det fortsatta resonemanget har utredningen för den uppgift som sålunda skulle falla på de primärkommunala sociala organen valt att som ett arbetsnamn tala om en familjeassistentfunktion. Härmed avses det arbete som gäller dels uppsökande verksamhet för barn i förskol- och skolåldern, dels också den rådgivande och stödjande verksamhet som följer av den beslutade förändringen av bamavårdsmannainstitutionen (prop. 1973: 100). Utredningen vill betona att det är funktionen i bostadsområ- det som är viktig. Innebörden i förslaget är alltså inte att skapa en ny instans i den kommunala förvaltningen. Verksamheten utgör en del av socialvårdens arbete och hänsyn måste tas till hela socialförvaltningens organisation när familjeassistentfunktionen utformas.

Som tidigare nämnts har uppsökande verksamhet med en familjeassis- tentfunktion bedrivits i försöksform i några kommuner i fråga om , förskolbarn. Dessa försök har visat att en relativt blygsam resursinsats l krävts för att genomföra. den s. k. förskolundersökningen. Som exempel i kan nämnas att i Haninge kommun som omfattar ca 50 000 invånare , arbetar f.n. två heltidsanställda socialarbetare med denna uppgift. Det

barnunderlag som de har att arbeta med omfattar kommunens samtliga fyraåringar, dvs. omkring 1 100 barn. Resursinsatsema för att genomföra en motsvarande behovsundersök- ning vid skolstarten (nybörjan'nskrivning) torde grovt kunna beräknas efter dessa mått. En försöksverksamhet med nybörjarinskrivning bör dock snarast igångsättas för att ge underlag för vilka personella resurser som kan behövas sättas in inom olika LM-områden. I försöksverksamhet bör även söka klargöras de resurser, som erfordras för att följa upp de behov som kommer fram vid en sådan uppsökande verksamhet i samband med skolstarten. Därvid är det av intresse att pröva olika organisations- former för arbetet och den samverkan detta bygger på. En organisations- fråga som bör belysas är fördelningen av arbetet mellan familjeassistent- funktionen på fältet och övrigt socialt arbete. Enligt utredningens mening bör den direkt uppsökande och förebyggande funktionen vara tyngd- punkten i familjeassistentarbetet. Under förskolans utbyggnadsskede bör, av behovs- och resursskäl, de uppgifter som växer fram för att tillgodose förskolbarnen prioriteras i familjeassistentarbetet. Mycket av ansvaret för uppföljningsarbetet kring de yngre skolbarnen med behov av särskilt stöd och omsorg torde då komma att vila på klasslärarna. Dessa har redan liknande arbetsuppgifter. När ett barn har särskilt behov av stöd och stimulans för sin utveckling är det klassläraren som i många fall tar initiativet till föräldrakontakter och

till kontakter med personalen i skolans arbetslag, såsom skolsköterska, kurator och skolpsykolog.

Vidare vill utredningen peka på den formaliserade samverkan mellan skolan och de sociala organen som redan i dag pågår i form av skolans elevvårdskonferenser. Dessa kan bli naturligt forum att knyta an till i det samlade arbetet för barnen. Utredningen berör ytterligare elevvårdskon- ferensens betydelse i kap. 7.

6.4. Metoder för uppsökande verksamhet

Barnstugeutredningen föreslår utifrån ovan anförda synpunkter att en uppsökande verksamhet för barn i skolåldern genomförs i direkt samverkan mellan skolan och de sociala organen vid den tidpunkt då barnen och deras familjer introduceras i grundskolan. Utredningens förslag till introduktion för barn och föräldrar i skola och fritidsverksam- het bör ses som ett försök till en samlad syn på familjen och på samhällets insatser för barn och föräldrar också vid den viktiga tidpunkt, som skolstarten utgör. Det betyder en anknytning till mer eller mindre befintliga, men i dag separata rutiner genom att man i anslutning till nybörjarinskrivningen under vårterminen före barnets skolstart samord- nar följande funktioner: l)uppföljning av barnets behov av hemvist utanför det egna hemmet under icke-skoltid samt information till föräldrar och barn om allmän fritidsverksamhet och kartläggning av föräldrarnas och barnens behov och intresse härav, 2) information från förskolan till lågstadiet, 3) hälsoundersökning. De under punkt 1 nämnda uppgifterna utgör tyngdpunkten i familje- assistentfunktionen inom uppsökande verksamhet för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans.

6.4.1. Förskolans information inför skolstarten

En stor och växande grupp barn har föräldrar som förvärvsarbetar eller studerar, varför barnen har behov av ett hemvist och vuxenkontakt utöver skoltid under den tid föräldrarna är borta från hemmet. Utredningen har med förslaget om det utvidgade fritidshemmet visat på en basresurs som är möjlig att anpassa till skiftande behov av hemvist.

Föräldrarna bör under sista året i förskolan ges information om barns behov av fortsatt heldagsomsorg, av aktiviteter under fritid och vuxen- kontakt under de första skolåren. Föräldrar med barn med särskilda behov av stöd och förvärvsarbetande föräldrar bör särskilt uppmärksam- mas.

Det bör ingå i familjeassistentarbetet att tillsammans med förskolans personal svara för denna kontakt med föräldrarna. Den bör ske på föräldraträffar i förskolan, genom enskild kontakt med föräldrar i förskolan eller genom hembesök där detta av praktiska skäl kan vara enda möjligheten till kontakt.

vintern och våren besöka föräldramöten vid förskolorna och informera barn och föräldrar om de möjligheter som står till buds och om föräldrarnas möjligheter att påverka utbudet. För invandrarbarn och deras familjer kan tolkhjälp erfordras eller att information ges av en person som talar invandrarspråket.

Informationen bör kompletteras med ett skriftligt material om bostadsområdets samlade resurser för fritid och med en svarstalong. Inte minst bör föreningslivet i bostadsområdena kunna göra en värdefull informationsinsats kring den allmänna fritidsverksamheten för barn och vuxna.

Vid nybörjarinskrivningen bör föräldrarna lämna in svarstalongen till familjeassistenten. Denna direktinformation från föräldrarna bör sedan ingå som underlag för planeringen av fritidsverksamheten för området.

Samtal med föräldrarna om dessa praktiska frågor kring fritidshem eller det allmänna utbudet av fritidsverksamhet i bostadsområdet kan många gånger utgöra inkörsporten till ett djupare samtal med farrriljeassis- tenten. Det kan röra sig om många olika frågor som föräldrarna upplever som väsentliga att dryfta med någon kring barnets skolstart och den aktuella hemsituationen.

6.4.2. Nybörjarinskrivningen

Inskn'vning av barn i första årskursen i grundskolan sker i dag enligt olika praxis. Skolstadgans 6 kap. 2 & säger: ”Inskrivning förrättas vid den tid och på det sätt som Skolstyrelsen bestämmer”.

I en del kommuner har man gjort inskrivningsdagen till en brett upplagd presentation av skolan och dess miljö med medverkan från olika personalgrupper, med gemensamma eller separata program för föräldrar och barn. I andra kommuner är inskrivningen en ren formalitet. Det är inte obligatoriskt för en förälder att personligen infinna sig med barnet för inskrivning, utan denna kan ske per telefon eller skriftligen. Direktkontakten med skolan består som regel i att någon på skolexpedi- tionen tar emot inskrivningsblanketten. Det inskrivningsförfarande som mestadels tillämpas i kommunerna är av formell natur. Det förutsätter ingen direkt personlig kontakt mellan skolan och familjen. Barnen introduceras sedan vid höstterminens början i skolan de första tre veckorna, under en s.k. inskolningsperiod. Under den första terminen sker också en hälsokontroll av alla barn i årskurs 1 genom skolhälsovår- dens försorg.

Skolöverstyrelsen har i supplement till Lgr 69, ”Skolstarten” (jan. 1973), framhållit inskrivningens värde. Verket betonar att detta tillfälle bör tillvaratas för en första föräldrakontakt. Man föreslår bl.a. att representanter för barnavårdsnämnden inbjuds och ges tillfälle att informera om fritidshem, lokala fritidsaktiviteter etc. utöver den presen- tation av skolan och dess personal som bör äga rum.

Barnstugeutredningen vill förorda att just detta tillfälle tas till vara och att man i kommunerna överväger att låta denna skolöverstyrelsens rekommendation bli regel. Enligt utredningens mening bör de sociala

organen naturligt gå in och medverka vid nybörjarinskrivningen.

Nybörjarinskrivningen innebär därmed att föräldrarna ges tillfälle till ett personligt samtal för att diskutera både barnets behov av omsorg under fritiden och andra frågor som föräldrarna upplever som väsentliga. Det behöver inte här innebära att familjeassistenten träffar samtliga föräldrar individuellt.

Däremot är det viktigt att föräldrarna genom information i grupp och i samband med kartläggningen av barnens behov av omsorg under icke-skoltid ges möjlighet till enskilt samtal med den som svarar för familjeassistentfunktionen.

Liksom vid förskolundersökningen bör samtalet inte enbart inriktas på barnets situation och status vid skolstarten utan mera på hela familjens situation. Om föräldrarna så önskar bör samtalet även kunna ske i närvaro av annan personal, som klasslärare, förskollärare, fritidspedagog, Skolläkare eller skolsköterska.

Ett viktigt syfte med ”nybörjarinskrivningen” är att de barn som har behov av heldagsomsorg i samråd med föräldrarna placeras i den fritidsverksamhet som bedöms bäst tillgodose det enskilda barnet. De barn, som kan ha tillkommit genom inflyttning och där föräldrarna bedömer det vara angeläget att en fritidshemsplats finns för barnet vid skolstarten, bör likaså placeras i lämplig fritidshemsform vid detta tillfälle.

De barn som redan uppmärksammats vid förskolundersökningen kan därmed följas upp kontinuerligt socialt, medicinskt, psykologiskt och pedagogiskt. Barnets övergång till grundskolan innebär att det stöd som barnet och dess familj behöver fortsätter även om omsorgen och stödet tar annan form.

Senast vid nybörjarinskrivningen bör föräldrar och barn få kontakt med den klasslärare som skall ta över barnet från förskolan och därvid även få besked om vad som gäller beträffande tider m.m. för barnets arbete i skolan.

För närvarande får barn och föräldrar ofta inte besked om barnets arbetstider i skolan förrän höstterminen börjat, något som kan bidra till att skapa otrygghet och osäkerhet speciellt för familjer med förvärvsarbe- tande/studerande föräldrar. Det är betydelsefullt att skolans planering sker parallellt med fritidens planering för barnet. Föräldrarna bör på ett tidigt stadium få klarhet i "bamets vardag” i och utom skolan med den trygghet som detta innebär för både föräldrar och barn.

6.4.3. Information jhin förskolan till lågstadiet

Under vårterminen det året barnet börjat skolan är kontakten mellan förskollärare och föräldrar och lågstadielärare särskilt betydelsefull. Den förskollärare som haft ansvaret för barnet i daghemmet eller deltidsgrup- pen bör informera både föräldrarna och den mottagande lågstadieläraren om barnets utveckling under vistelsen i förskolan.

Dessa samtal är särskilt betydelsfulla när det gäller barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. Det är t. ex. viktigt att lågstadielära- ren får kunskap om att barnet befinner sig i någon känslig fas i sin

utveckling. Kamratkontakterna bör också uppmärksammas. Det kan t.ex. vara betydelsefullt för barnet att få behålla kontakten med en kamrat och dess familj.

Det är önskvärt att informationen lämnas i föräldrarnas närvaro. De har då möjlighet att komplettera den information som förskolläraren lämnar med den djupare kunskap de naturligen besitter om det egna barnets utveckling. Föräldrarna får därigenom också möjlighet att lära känna klassläraren.

Dessa förslag ger uttryck för en strävan att bättre förutsättningar skall kunna skapas för den dialog föräldrar—skolpersonal som är av betydelse för att möjliggöra en god utveckling för barnet i skolan.

Föräldrarna å sin sida kan genom dessa samtal få sådan information om barnet som är värdefull för dem i deras strävan att stödja barnet. Föräldrarnas närvaro minskar dessutom de eventuella sekretessproblem som kan finnas mellan förskola och skola. Risken för överförda negativa förväntningar på barnet från förskola till skola torde också ytterligare kunna minska om alla parter möts personligen.

Dessa informationssamtal bör ske under slutet av vårterminen, inte alltför långt efter den egentliga nybörjarinskrivningen, t. ex. under senare hälften av maj månad och under första hälften av juni.

I många förskolor förekommer redan föräldraaftnari form av enskilda samtal för föräldrar med den förskollärare som haft hand om barnet. Denna kontaktform skulle kunna bli regel i kommunerna och byggas ut så att förutsättningar skapas för att mottagande lågstadielärare kan delta under de eftermiddagar eller kvällar, som krävs för dessa personliga sammanträffanden i förskolan.

6.4.4. Hälsoundersökning för nybörjarna

Barnstugeutredningen anser det angeläget att också den medicinska hälsokontrollen av nybörjarna i grundskolan sker under våren i nära anslutning till nybörjarinskrivningen.

Genom de förslag barnstugeutredningen tidigare framfört kommer barnavårdscentralen att följa daghemsbarnen genom åren och också ha kontakt med de barn som enbart vistas i förskolan i deltidsgrupp för sexåringar före skolstarten. Barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans kommer därvid att stödjas speciellt bl. a. genom det föreslagna samarbetet mellan barnhälsovården och socialvården. Det naturliga vore enligt utredningens mening att hälsoundersökningen ingick i förskolans hälsoprogram för sexåringar inom ramen för barnavårdscentralens arbete.

När barnet börjar i grundskolan tar en ny organisation, skolhälsovår- den, över ansvaret för barnet. Barnhälsovårdens ansvar upphör. I vissa, företrädesvis mindre kommuner fungerar distriktssköterskan och di— striktsläkaren för både barnavårdscentralen och skolan. Den kontinuitet som det innebär är enligt utredningens uppfattning till fördel för både barn, föräldrar och personal. Barnet är då redan känt av skolsköterskan och läkaren som kan informera mottagande lärare bättre i samband med skolstarten.

Om hälsoundersökningen av nybörjarna förläggs till våren innan barnen börjar skolan och undersökningen knyts närmare i tiden till den av utredningen föreslagna nybörjarinskrivningen, skulle det innebära att läraren liksom fritidshemspersonalen kan få nödvändig information om barnets hälsostatus i god tid före skolstarten. Därigenom skulle man kunna minska riskerna för att lärare och fritidspersonal gör misstag beroende på förhållanden som de inte känner till. Framför allt skulle barnens inskolningsperiod underlättas.

Hälsokontroll av nybörjare på våren före skolstarten har förekommit tidigare. F.n. prövas dessa arbetssätt av skolöverstyrelsen i samarbete med skolhälsovården i en kommun. Som en uppföljning av barnavårds- centralens fyraåringskontroll har skolhälsovården under våren 1973 inom ett rektorsområde dels gjort en grundlig medicinsk undersökning av barnen, dels anmodat barnets föräldrar att besvara ett frågeformulär av psykologisk karaktär. Man har därvid låtit det s.k. skolmognadsprovet under vårterminen utgå. Bl. 3. har man försökt att uppmärksamma de barn som bedömts behöva särskilt stöd och stimulans före skolstarten. Lämpliga stödåtgärder för barnet och dess familj har kunnat sättas in. Hittills vunna erfarenheter visar att många fördelar finns för såväl barn som skolan med denna tidiglagda hälsoundersökning.

Om en sådan tidigareläggning av hälsoundersökningen kunde ske, skulle sedan en särskild uppföljning kunna göras efter inskolningsmåna- den under höstterminen förbarn med behov av särskilt stöd och omsorg och för dem som det kan ha rätt tveksamhet kring i fråga om s.k. skolmognad eller i övrigt. Skolhälsovårdens personal, barnets föräldrar, familjeassistenten, samordnaren för fritid (se kap. 7 s. 191), klassläraren och den avlämnande förskolläraren, som genom sin kontakt med barnen och utifrån föräldrasamtalen och nybörjarinskrivningen har en djupare kunskap om barnet, skulle då i en gemensam elevvårdskonferens kunna ta ställning till vilka insatser just det barnet behöver för sin utveckling. För alla barn med särskilda behov vore ett sådant arbetssätt värdefullt.

Att förverkliga det av barnstugeutredningen föreslagna förfarandet underlättas om den av socialstyrelsen planerade organisationen med distriktsbarnläkare genomförs. Dessa läkare kommer att svara för såväl barnavårdscentralernas service som för skolhälsovården inom sitt distrikt. En naturlig kontinuitet mellan förskolan och skolan uppnås då i medicinskt avseende för barnet och dess familj. Utredningen ser också denna organisation som ett steg närmare den bostadsområdesanknutna familjeservicecentralen. Skolhälsovården skall utredas av en i januari 1974 tillsatt kommitté. Hälsoundersökningen av nybörjarna är en av de frågor som "denna kommitté har att ta ställning till.

6.4.5. Uppföljning av nybörjarinskrivningen under barnets grundskoltid

Sammanfattningsvis kan barnstugeutredningen konstatera att nybörjarin- skrivningen och skolstarten ger en unik möjlighet för en uppsökande verksamhet för alla barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. Hem—skola—fritid kan gemensamt satsa på och förbereda

barnets grundskolår med ett för barnen individuellt planerat utbud av möjligheter för skola och fritid. Det är angeläget att ett fortlöpande uppföljande samarbete sker under varje skoltermin som ett naturligt inslag i de rutiner som skolan redan har arbetat in eller kommer att bygga upp för att följa barnens personlighetsutveckling och hälsostatus samt för föräldrakontakten.

Under det första läsåret sker kontaktträffar mellan klassläraren, övrig lågstadiepersonal och föräldrarna. Samordnaren för fritid inom LM-områ- det (se kap. 7 s. 192) bör allt efter behov delta för att ge information om , det utvidgade fritidshemmets verksamhet och om den allmänna fritids- , verksamheten. Det är också viktigt att fritidspedagogen får information om vad man från barnets och föräldrarnas sida önskar och behöver för barnets fritid. En skriftligt information om fritidshemsverksamheten och om den allmänna fritidsverksamheten i bostadsområdet bör vidare ges varje vår- och hösttermin.

För barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans är det speciellt viktigt att denna skriftliga information och att de personliga, muntliga kontakterna upprätthålls med stor omsorg under hela grund- . skoltiden och särskilt vid stadieövergångarna. I den skriftliga och * muntliga informationen är upplysningar om möjligheter till sådana anordningar som färdtjänst och personell assistans för fritid nödvändiga, liksom vem som ansvarar för det enskilda barnet med särskilda behov under den allmänna fritidsverksamheten. Här har familjeassistenten ett särskilt ansvar tillsammans med klassläraren och samordnaren för fritid inom LM-området för att alla länkar i kedjan av omsorger verkligen håller ihop för barnets fritid.

I vilken utsträckning familjeassistenten skall medverka vid de kontakt- tillfällen som skolan enligt skolöverstyrelsens rekommendationer har att svara för blir beroende av hur täta och goda vardagskontakter som alla berörda personer kan hålla kring barnen och på hur LM-områdets gemensamma resurser socialt, pedagogiskt, medicinskt/psykologiskt fungerar.

Enligt utredningens mening är barnens övergång från ett skolstadium till nästa lika nödvändig att förbereda och genomföra med ett för varje barn genomtänkt och planerat program som övergången mellan förskolan och lågstadiet. Under introduktionsperioden—inskolningsperioden i dessa årskurser bör hem—skola—fritid med stor omsorg planera för och observera barnens behov av vuxenkontakt och möjligheter till fritidsverk- samheter. Så sker redan i dag i åtskilliga kommuner.

Undersökningar som Statens Ungdomsråd gjort i olika kommuner visar emellertid att t. ex. tolvåringarna hade mycket liten kunskap om de möjligheter till fritidsverksamhet och föreningsverksamhet som stod till buds. Här måste enligt bamstugeutredningens mening snabba och konkreta åtgärder vidtas av skola och fritid tillsammans. Föreningslivet har en viktig uppgift att gå in i detta arbete. Utredningen har i kap. 5 pekat på de möjligheter till kontaktarbete som finns genom föreningarnas engagemang.

alltid en förstärkt läkarundersökning av alla barn. Utredningen vill betona vikten av att familjeassistentfunktionen kan knytas till dessa hälsokon- troller. Angelägenheten härav måste bli beroende av hur väl vardagssamar- betet kring barnen fungerar i LM-området. Som utredningen framhållit i tidigare avsnitt i detta kapitel blir det klassläraren som under en lång uppbyggnadstid kommer att fylla den viktiga uppföljande funktionen för barnen. Det är klassläraren som svarar för kontakten både med personalen i de olika fritidsverksamheterna och med elevvårdskonferen- sen.

Det gäller över huvud taget enligt bamstugeutredningens bedömning att ta fasta på alla de rutiner som skolan bygger eller har byggt upp för att nå barn med behov av särskild omsorg och stöd och deras föräldrar. Det gäller att söka finna lämpliga och praktiska former för ett integrerat arbete, som alla parter upplever som naturligt och självklart för barnen. Detta hindrar inte att i ett initialskede det kan förefalla betungande med alla kontakter som de olika befattningshavama inom fritid, social verksamhet och skola kan behöva upprätta sinsemellan. På sikt torde dock vinsterna med denna samverkan vara stora i form av den större trygghet för barnen och deras familjer som kan vinnas genom vetskapen att samlade resurser finns i bostadsområdet för gemenskap och en god helhetsmiljö hem—skola—fritid.

6.5. Familjeservicecentral/socialcentral

Barnstugeutredningen har i betänkandet ”Förskolan” uttalat uppfatt- ningen att förskolan, skolan, den medicinska och den sociala barnavården delvis har sammanfallande behov av socialt, medicinskt, pedagogiskt och psykologiskt utbildad personal. Utredningen pekade också på tendensen att dessa organ vart för sig utvecklar en egen serviceorganisation.

Utredningen påpekade att det ligger utanför utredningens direktiv att närmare gå in på hur dessa servicefunktioner kan och bör samordnas. Ansvaret att utveckla en samordnad social och medicinsk hälsovård vilar närmast på socialutredningen, socialstyrelsen, kommunförbundet och landstingsförbundet. Utredningen vill dock genom en principskiss, utifrån utredningens intresseområde, framlägga sina synpunkter i den pågående diskussionen om samordning av social och medicinsk verksamhet. Utredningen hävdar därvid att bamfamiljernas behov, familjeservicen, är en viktig uppgift inom en sådan organisation.

Barnstugeutredningen är positiv till en långtgående samordning av sociala och medicinska/psykologiska servicefunktioner. Erfarenheterna av vilka funktioner som det är önskvärt och möjligt att samordna är dock fortfarande begränsade. Man bör således räkna med en tämligen lång utvecklingsperiod, innan denna samordning har funnit sin slutgiltiga form. Barnstugeutredningen betonade därför att det är väsentligt att så snabbt som möjligt ta de första stegen i riktning mot en samordning, dvs. att börja med olika praktiska försök.

övriga idéer och synpunkter kopplade till detta förslag var att se som en konkretisering av utredningens principskiss till samordnad medicinsk och social hälsovård. Som ovan redovisats har den" försöksverksamhet som bedrivits med uppsökande verksamhet i stort givit positiva erfarenheter.

Mot bakgrund av dessa och med beaktande av de yngre skolbarnens behov av familjepolitiska insatser, vilka utredningen för närvarande diskuterar, vidareutvecklar utredningen i det följande sina synpunkter på en samordnad social och medicinsk service.

Utredningen anser att avvägningen mellan å ena sidan en allmänt bred, bostadsanknuten social och medicinsk service och å andra sidan centralt sammanförda expertresurser vara väsentlig att diskutera, när man tar upp frågan om den sociala servicen. Närheten till de människor som den familjesociala servicen vänder sig till är en viktig aspekt. En serviceorgani- sation med högt utbildad, specialiserad personal kräver ett stort folkmängdsunderlag. Kontakten mellan människorna i bostadsområdet och ”specialisterna” blir till följd härav oftast ringa eller obefintlig. De människor som kommer i kontakt med ”specialisterna” remitteras dit eller har ett akut hjälpbehov. Fördelen med specialistorganisationen är att den med sin välutbildade personal som besitter stor kunskap och erfarenhet på sitt område kan ge bästa tänkbara sociala och medicinska service.

Om man vill betona närheten till människorna, är det viktigt att serviceorganisationen byggs upp så att personalen väl känner sitt område och att människorna i området har lätt att få kontakt med personalen. En sådan organisation får en informell karaktär. Det blir i mindre utsträckning fråga om att ”anmäla” eller ”remittera” människor dit, utan organisationen kan inriktas mera på att stödja och hjälpa barn och vuxna med olika konkreta problem i deras vardagssituation.

En svårighet är att de som arbetar inom den bostadsområdesanknutna servicen bör besitta kunskaper som Spänner över ett brett område. Därav följer också att deras kunskaper på vissa specialiserade områden blir mindre. Deras möjligheter att ägna mycken tid åt varje enskild fråga blir också mindre. Deras arbete blir dock i sak effektivt, framför allt genom deras kännedom och kunskaper om människor och bostadsområdet.

Barnstugeutredningen vill framhålla den skillnad i uppgifter som föreligger mellan de i debatten framförda förslagen om socialcentral och familjeservicecentral. Försöken att samordna medicinsk och social service i en socialcentral är uttryck för en strävan att skapa en kvalificerad serviceinstitution som kan ta hand om vitt skilda problem. Det är enligt utredningens mening viktigt att för en familjeservicecen- tral söka lösningar som i jämförelse härmed går ut på att samordna de resurser som finns på bostadsområdesnivå i en mindre, kvalificerad basorganisation. I denna organisation skulle social och medicinsk personal, såsom socialassistenter, distriktssköterska, distriktsbarnmorska, distriktsläkare, skolkurator och skolpsykolog, samarbeta med personal i förskolan, skola och fritidsverksamhet såsom förskollärare, fritidspedago- ger, klasslärare och speciallärare, med tyngdpunkten på en mjuk, kontaktskapande funktion, varigenom man på denna nivå gemensamt

Denna organisationsform kommer inte att räcka till för att lösa svåra problem som kräver grundlig utredning, ej heller att behandla dem som behöver en långvarig och resurskrävande kontakt. En familjeservicecen— tral förutsätter att det finns personal med större fackkunskap på olika områden att repliera på, t. ex. vid en socialcentral. Inuvarande situation blir det på socialbyrån, PBU och distriktsläkarmottagningen, där kvalifi- cerad personal med olika Utbildningsbakgrund bör finnas.

6.5.1. Familjeassistentens arbete — ett första steg mot familjeservice- central

Det man bör söka sig fram till i form av familjeservicecentraler är att ansvaret för det familjesociala arbetet sprids på olika personalgrupper. Barnstugeutredningen vill för sin del konkretisera detta i dagsläget med att fritidspedagogen och skolsköterskan, gärna tillsammans med läraren, i sitt vardagsarbete som även innefattar uppgifter av social karaktär, i högre grad bör samverka med socialarbetarna. På ett praktiskt plan bör detta i en vidareutveckling kunna leda till en mindre stark uppdelning i sociala frågor, respektive i fritids-, skol-, medicinska och psykiska frågor.

Ett samordningsansvar med syfte att undvika dubbelarbete och att söka tillse att inget barn med särskilda behov av stöd och omsorg ”faller mellan två stolar” bör enligt utredningen vila på den föreslagna funktionen som familjeassistent.

Socialförvaltningens familjeassistentfunktion innebär ett förstahands- ansvar för att varje skolbarn och dess familj får den hjälp och det stöd som de behöver i sin speciella situation. Det kan gälla ekonomisk hjälp, bostadsanskaffning, remitteringar till andra organ och liknande åtgärder. Det kan också vara fråga om att erbjuda en plats i fritidshem eller förmedla kontakten med de olika fritidsverksamheterna för barn i bostadsområdet. Utredningen redogör ikap. 7 för de arbetsuppgifter och ansvarsfördelningar som kan vara lämpliga i fråga om familjeassistentens funktioner för att tillgodose barn med behov av särskild omsorg och stimulans.

Som utredningen tidigare framhållit måste på kort sikt under förskolans utbyggnadsskede den uppsökande verksamheten för barn i förskolåldern prioriteras. Arbetet för de yngre skolbarnen måste därför sannolikt begränsas under ett antal år. Den föreslagna uppsökande verksamheten i samband med nybörjarinskrivningen bör dock kunna genomföras även i det korta perspektivet liksom förmedlandet av kontakter och av olika insatser genom andra organ på motsvarande sätt som skett i försöksverksamheten för förskolbarnen.

Det dagliga ansvaret för barnens sociala välbefinnande bör förutom på föräldrarna vila på barnets klasslärare och på den fritidspersonal som har omsorg om barnet. Läraren har daglig kontakt med barnet och regelbundna kontakter med föräldrarna och således ett förstahandsansvar även för den sociala omsorgen. Fritidspedagogen får kontakt med barnen från en annan, lika viktig utgångspunkt och har därför också stora

möjligheter att uppmärksamma barn som behöver stöd och hjälp. Den nära kontakten och det nära samarbetet klasslärare, fritidspersonal skolsköterska och familjeassistent ger goda förutsättningar för att det familjesociala synsätt som familjeassistentfunktionen skall representera kommer till uttryck såväl i det dagliga samarbetet som i den enskilda arbetssituationen i skola och i fritid. Den av socialstyrelsen bedrivna försöksverksamheten stödjer detta antagande om en gemensam syn på ett gemensamt agerande i fråga om den familjesociala omsorgen om barnet och dess familj.

För att samarbetet skall komma i gång och finna lämpliga former föreslår utredningen att man under en övergångstid har regelbundet återkommande samarbetskonferenser för berörda befattningshavare i bostadsområdet. Ett lämpligt forum är härvid de nuvarande elevvårdskon- , ferensema i skolan. Utredningen anser denna konferens nödvändig för att 1 stimulera till gemensamt arbete och för att de olika personalgrupperna * skall få tillfälle att möta varandras synsätt på barns behov och utveckling.

Det som utredningen här föreslagit bör ses dels på kort sikt som en l praktiskt vidareutveckling av och en samordning av de resurser som finns , i bostadsområdet, dels på lång sikt som ett första led i utvecklingen av en ' ny typ av familjeservicecentral.

6.5.2. Distriktsindelning

Utredningens förslag i detta och andra kapitel förutsätter att flera ! myndigheter och organ samordnar sin organisation och sin distriktsindel- ning. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har i en rekommendation till sina medlemmar den 20 september 1973 om samarbetet socialvård-, mödra- och barnhälsovård intagit en liknande ståndpunkt. Utredningen anser det viktigt att skolans, socialvårdens, fritidsverksam- hetens och barnhälsovårdens distrikt är uppbyggda så att de inte onödigtvis skär en annan förvaltnings distrikt.

6.6. Försöksverksamhet med nybörjarinskrivning

I propositionen om förskolverksamhetens utbyggnad och organisation (1973: 136) ställde sig Kungl. Maj:t positiv till utredningens förslag om ett närmare samarbete mellan socialvården och barnhälsovården för att spåra barn med särskilda behov av stöd och stimulans. För att närmare utreda formerna för detta samarbete tillsatte Kungl. Maj:t en arbets- grupp den 29 juni 1973, arbetsgruppen för samhällets barnomsorg. Barnstugeutredningen föreslår att denna arbetsgrupp får vidga sitt uppdrag så att det även omfattar uppsökande verksamhet för skolbarn. Arbets- gruppen bör i samarbete med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen initiera försöksverksamhet med den inriktning utredningen här föreslagit.

Man bör därvid pröva hur samarbetet kring nybörjarinskrivningen mellan förskola, skola och de sociala organen kan organiseras och

genomföras, samt hur det konkreta förslaget om uppsökande verksamhet och föräldrasamtal kan omsättas i praktiskt handlande. Inte minst väsentligt är att få belyst vilka personalinsatser som behövs härför.

Det är vidare angeläget att studera ivad mån förskolundersökningen och familjeassistentens uppföljning av denna kan minska de direkta insatserna i samband med skolstarten. Viktigt är också med utvidgade försök med hälsoundersökning före skolstarten.

Syftet med det uppsökande arbetet bör vara att erbjuda fritidshems- verksamhet och övrig stimulans som en del av de samlade familjesociala resurserna för barnet och dess familj i god tid före barnets inträde i grundskolan.

6.7. Sammanfattning

0 Den av utredningen föreslagna uppsökande verksamheten för förskol- barn med särskilda behov av stöd och omsorg bör byggas ut till att omfatta också barn i skolåldern. Utredningen föreslår sålunda en vidgad sådan uppsökande verksamhet, i en direkt samverkan med skolan, främst för barn i de lägre skolåldrarna (7—12-åringar). . En uppsökande verksamhet bör i princip kunna nå alla skolbarn och deras föräldrar i kommunen, om varje enskilt barn skall kunna få det stöd och stimulans samt den sociala service barnet och dess familj behöver. . Särskilt viktigt är att den uppsökande verksamheten när alla barn/ung- domar med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans av fysiska, psykiska, känslomässiga, sociala eller språkliga orsaker eller på grund av sjukdom. . Utredningen föreslår att en nybörjarinskrivning inklusive hälsounder- sökning genomförs på våren före barnets skolstart genom en direkt samverkan mellan skolan, hälsovården, fritidsverksamheten och de sociala organen bl.a. i syfte att kartlägga de behov av hemvist och allmänna fritidsverksamheter som barn med särskilda behov och barn med förvärvsarbetande/studerande föräldrar har samt övriga behov av familje- social service. . En uppföljning av nybörjarinskrivningen bör ske under barnets hela grundskoltid. Därvid bör muntlig och skriftlig information om fritidshemsverksam- heten och om den allmänna fritidsverksamheten i bostadsområdet ges alla familjer varje vår- och hösttermin. Ett särskilt ansvar ligger i att nå alla med särskilda behov med sådan information. . Utredningens förslag om en familjeservicecentral bör uppfattas som ett förslag att samordna de resurser som finns på bostadsområdesnivå i en mindre, kvalificerad basorganisation där social och medicinsk personal samverkar med personal i förskola, skola och fritidsverksamhet, varige- nom man gemensamt kan lösa olika frågor av social, medicinsk, psykisk och pedagogisk natur. 0 Under förskolans utbyggnadsskede bör arbetet för förskolbarnen prioriteras varför begränsade insatser kan göras för barn i skolåldern. På

sikt bör socialvårdspersonal (familjeassistenfunktionen), avdelad för förskolbarn och skolbarn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans, arbeta inom LM-skolans upptagningsområde. . Barnstugeutredningen föreslår en försöksverksamhet med nybörjarin- skrivning i syfte att genom samverkan sociala organ—skola—fritid erbjuda fritidshemsverksamhet och övrig fritidsverksamhet för barn med behov av särskilt stöd och stimulans.

7. Verksamhet och samarbete i barnens

'o-

närmiljö

7.1 LM-områdets resurser för fritid

En grundförutsättning för att kunna genomföra det fritidspedagogiska och uppsökande program som utredningen föreslår för barn i skolåldrar- na är bl.a. att hela bostadsområdets, LM-områdets, personella och materiella resurser samordnas för barnens fritid. Varje enskild verksamhet i fritidshem, fritidsgård eller föreningsliv osv. bör ses som en del i helheten, vilken är beroende av de andra delarna för att kunna fungera väl. Ansvaret för att resurserna för fritid tas till vara och att praktiska samarbetsmöjligheter ges vilar på kommunstyrelsen.

I det följande beskriver utredningen först de personella resurser som är särskilt betydelsefulla för barnens fritid. Många finns redan inom LM-området, såsom fritidshemmens och förskolans arbetslag, socialassis- tenter och i viss mån fältassistenter, dagbarnvårdare, barnvårdare och hemvårdare, fritidsnämndernas personal samt föreningar och organisa- tioner. Andra bör i någon form på kort eller lång sikt tillföras LM-områdets verksamheter för fritid, såsom parklekspersonal, biblio- teks- och lekotekpersonal, lekterapeuter för sjuka barn samt personal som avdelas för den av utredningen föreslagna familjeassistentfunktionen.

7.2 Fritidshemmets arbetslag

Liksom förskolan utgör fritidshemmet en integrerad del av bostadsområ- dets samlade familjesociala resurser. Det innebär att fritidshemmet, liksom förskolan, måste vara öppet utåt mot närsamhället.

Detta medför delvis ändrade funktioner och också en i viss mån annorlunda yrkesroll för den personal som arbetar i fritidshemsverksam- heten. Det är viktigt att all personal får en bredare social omvärldsoriente- ring och att personalen även kan engagera sig som en länk i t.ex. familjeterapeutiskt arbete i bostadsområdet. Det är också viktigt att personalens förmåga att utveckla samarbetet med varandra inom fritids- hemmets arbetslag och med barnen i och utanför institutionen stimule- ras. Det gäller även att utveckla samarbetet med dem som arbetar i andra kommunala fritidsverksamheter och med föreningslivets företrädare och med föräldrar om deras egna, men också om andras barn. Samspelsförmå-

gan bör också utvecklas visavi skolan och de andra sociala och kulturella institutionerna samt företrädare för arbetslivet i en strävan att verkligen inlemma barnen i de vuxnas vardagsvärld.

Fritidshemsverksamheten kommer också att innebära ett öppnare ”tillsynsansvar”. Detta betyder att de vuxna medvetet tränar sig själva i att släppa barnen ifrån sig, när dessa vill söka sig ut i närsamhället i kamratgrupper eller på egen hand. Det betyder också att de vuxna mera bygger på barngruppens resurser och vilja till medansvar, så att de stimulerar äldre eller starkare barn att ta ansvar för yngre eller svagare kamrater.

Arbetet förutsätter arbetslag med goda kunskaper om barns utveckling och behov i olika åldrar och sist men inte minst med kunskaper om och ? upplevelser av den egna personen och dess betydelse i förhållande till i andra i ett dialogpedagogiskt arbete.

Viktiga utgångspunkter i det dagliga arbetet är

att alla i arbetslaget upplever sig ha verkliga möjligheter att påverka sin egen situation och institutionens egna resurser och utvecklingsmöjlig- heter i ett samspel med närsamhällets övriga personella och materiella resurser för barnen att arbetslaget utmärks av rörlighet och av en gemensam referensram, så att ingen arbetslagsmedlem begränsas till ensidiga arbetsuppgifter att medlemmarna i arbetslaget har olika erfarenheter och olika bakgrund, så att möjligheter ges till fördjupning och specialisering inom ramen för yrkesrollen i fritidsverksamheten att ansvarig förvaltningsmyndighet och föreståndaren i fritidshemmet l följer arbetslaget och genom bl.a. en intern fortbildning stimulerar till en konstruktiv anda och till att dess medlemmar upplever meningsfullhet och arbetsglädje i den dagliga samvaron med barnen.

7.2.1 Funktioner och personal i arbetslaget

Fritidshemmets personal tillsammans med föräldrarna har viktiga funk- tioner som identifikations— och imitationsobjekt, som normgivare och som stimulansgivare för barnen. Fritidshemmets alla rutinsituationer och aktiviteter ger rika tillfällen till detta. Barnens indirekta inlärning är därvid viktig att betona, alla de vuxna är inlärningsinstrument för barnen för deras uppfattning av samhället och vuxenvärlden.

Kamratfunktionen hos de vuxna i förhållande till barnen måste särskilt understrykas. I takt med att barnens behov av direkt omvårdnad minskar, ökar behovet av den vuxne som en mera erfaren kamrat bland de andra kamraterna man har.

Utredningen vill därför betona att också barnen är medlemmar i fritidshemmets arbetslag och att de bör vara med i planering och beslutsfattande. I kap. 3 ges förslag om hur barnen kan delta i utformningen av fritidshemmets miljö.

Med den uppdelning av fritidshemmets funktioner som utredningen föreslagit i kap. 4 och den dialogpedagogiska planering som utredningen skisserar i kap. 3 skall alla medlemmar i arbetslaget kunna fungera i

hemvistfunktionen och i aktivitetsområdenas olika funktioner i öppet- hus, där en sådan verksamhet är knuten till institutionen. De skall kunna skapa förutsättningar för barnen att utveckla sin egenart, sin kreativitet och sina intressen individuellt och i barngruppen. Kontaktfunktionen med föräldrar och med alla de personer och institutioner som fritidshem- mets arbetslag har att samarbeta med skall också kunna delas av alla i arbetslaget, efter vars och ens intressen och förutsättningar i fråga om den uppgift som just då är aktuell.

Som en konsekvens av arbetslagsprincipen bör vidare arbetsorganisa- tionen utformas på sådant sätt att all personal skall ha tid att delta i planeringen inom fritidshemmet. Utredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1972: 26 och 27) redovisat sitt synsätt och sina överväganden om arbetslagsprincipen och hur den bör slå igenom i den inre organisationen. Vidare har prop. 1973: 163 i sina skrivningar särskilt betonat arbetslags- tanken och dess praktiska konsekvenser.

7.2.2 En vidgad föreståndarfunktion

Enligt socialstyrelsens Råd och Anvisningar 1963: 163 skall ”pedagogiskt kvalificerad föreståndare” finnas för fritidshem utöver en ledare för varje avdelning.

Utredningen har i sitt förra betänkande (SOU 1972: 26 och 27) mera ingående diskuterat föreståndarfunktionerna och skisserat samspelsmo- deller mellan förskola, föräldrar, barn, personal, huvudman och övriga verksamheter. Prop. 1973: 136 har likaledes tagit upp dessa funktioneri sina skrivningar. Den senare betonar bl. a. föreståndarens funktion som stimulansgivare och handlingsansvarig för att pedagogiskt värdefulla nyheter snabbt kan föras ut till personalen i förskolverksamheten. Vad som sagts i förskolbetänkandet och i propositionen bör enligt utredning- ens mening gälla också för fritidshemmens föreståndarfunktioner.

Arbetslagsidén innebär att vissa frågor kommer att resas om ansvarsför- delningen inom arbetsgruppen, framför allt vad gäller föreståndarens uppgifter. En viss föreskriven ansvarsfördelning mellan personal med olika utbildningar strider mot grundtanken med arbetslaget, nämligen att varje medlem skall bidra efter den kunskap och den förmåga han/hon har. ”De lagmedlemmar”, betonar prop. 1973: 136, ”som har en lång erfarenhet och/eller god grundutbildning får alltså i arbetslaget i viss utsträckning vägleda sina mindre erfarna arbetskamrater. Arbetslagen bör alltså också få betydelse som en form av intern fortbildning.”

Beroende på fallenhet och intresse kan olika arbetsuppgifter cirkulera inom arbetslaget:

Anteckning av barnens närvaro, respektive frånvaro samt uppföljningen av dessa

Kontakter med föräldrar, lärare och övrig skolpersonal, med andra ”specialister” osv. Kontakter inför besök, utflykter o. d. Inköp av arbetsmaterial osv.

Föreståndarens arbetsuppgifter inom fritidshemmet kommer huvud- sakligen att omfatta följande funktioner: Fungera som arbetsledare (huvudansvarig för den pedagogiska och organisatoriska verksamheten, personalens trivsel, samarbetsformer för personal—föräldrar, konferenser m. rn.) Vara huvudansvarig för fritidshemmets egendom, ekonomi och administ- ration

Vara kontaktperson med huvudmannen, andra lokala myndigheter, föreningslivet och allmänheten Därutöver arbeta som fritidspedagog i barngrupp som arbetslagsmedlem.

Föreståndaren har ett huvudansvar för den pedagogiska ledningen och bör därför så långt möjligt avlastas administrativa rutinuppgifter. Det är avgörande för det socialpedagogiska programmets genomförandei fritids- verksamheten att föreståndaren så mycket som möjligt kan satsa på arbetsledande och samordnande uppgifter och på att arbeta direkt i barngrupperna.

Varje föreståndare i fritidshem kommer naturligen att bli en samordna- re mellan "sitt" fritidshem och övriga fritidsresurser för barnen i bostadsområdet. En ny funktion blir då att vara pedagogisk kontakt till kringliggande familjedaghem eller annan verksamhet för barn i de lägre skolåldrarna. I de LM-områden, där flera fritidshem finns, är detta en uppgift som bör kunna delas så att varje föreståndare ansvarar för de närboende dagbarnvårdarnas pedagogiska stimulans och interna fortbild- ning genom ett samarbete med familjeassistenten, som har ansvaret för familjedaghemsverksamheten i området t. ex. i gemensamma studiecirklar för fritidshemmets personal, dagbarnvårdare och barnvårdare.

I de fall LM-området har ett utvidgat fritidshem lokalmässigt anknutet till LM-skolan kan de övergripande, samordnande funktioner- na av fritidshemsverksamheterna inom LM-skolans upptagningsområde som behövs, komma att fyllas av föreståndaren för detta utvidgade fritidshem.

Olika personalgrupper

Personalen i arbetslaget har en avgörande betydelse för fritidshemsverk- samhetens innehåll och kvalitet. Om målen för fritidshemmens arbete skall kunna förverkligas och det dialogpedagogiska arbetssättet skall kunna genomföras, är det viktigt att personalen har en pedagogisk utbildning som syftar till arbete med barn i fritidshems- och fritidsverk- samheter. Därvid är det främst utbildning dels till fritidspedagog, dels till barnskötare/fritidsledare/ungdomsledare, som kan komma i fråga.

Vad gäller proportionerna mellan personal med de olika utbildningarna anser utredningen att en jämn fördelning mellan dels fritidspedagoger, dels barnskötare och andra personalgrupper som fritidsledare/ungdomsle- dare bör eftersträvas i alla fritidshem.

Med hänsyn till rådande brist på förskollärare vill utredningen förorda

att personal med denna utbildning förbehålls förskolan, där framförallt småbarnsavdelningarna behöver förstärkas med pedagogiskt kvalifice- rad personal. Utredningen redovisar i kap. 9 möjliga utbyggnadsmål för fritidshemsverksamheten och personalprognoser såväl för förskolans behov som för fritidsverksamhetens behov fram till år 1980. Vidare läggs 1 kap. 9 fram förslag om olika åtgärder för att genom extraordinära utbildningsinsatser möjliggöra att fritidshemsverksamheten kan byggas ut fram till år 1980.

Förutom fritidspedagoger, barnskötare, fritidsledare och timanställd personal som slöjdlärare, konsthantverkare, speciallärare osv. kommer också att ingå lokalvårdare och dessutom i många fritidshem särskild ekonomipersonal i arbetslagen.

Utredningen betonar att det är nödvändigt att fritidshemmens ekono- mi- och lokalvårdarpersonal ses som personal med pedagogiska uppgifter och att det därför är nödvändigt att den deltar i fritidshemmens pedagogiska lagarbete. Såväl köket som lokalvårdandet är aktivitetsstatio- ner, där barnen bör delta i göromålen. Nedan citeras vad som sägs i prop. 1973: 136 om att dessa personalgrupper bör inlemmas i arbetslagen. ”Det är också viktigt att barnen lär sig att städning och övrig lokalvård, matlagning m. m. är nödvändiga och likvärdiga delar av dagens arbetsru- tin.” Därför är det viktigt att all denna personal som tjänstgör vid fritidshem får viss grundläggande pedagogisk utbildning utöver den utbildning som krävs för de primära arbetsuppgifterna.

Konsulter för fritidshemmen

I det framtida arbetslaget i fritidshemmet kommer att behövas tillgång till konsultpersonal för att stödja arbetslaget i dess insatser för barn med särskilda behov. Om personalen skall kunna tillgodose barnens olika behov måste den ha stöd och hjälp av personal som har djupare kunskaper och större erfarenheter i främst pedagogiska, psykologiska, sociala och medicinska frågor. Genom samarbete med skolans elevvårds- personal, med barnhälsovården och den psykiska barna— och ungdomsvår- dens personal bör fritidshemmens konsultbehov kunna tillgodoses på samma sätt som utredningen föreslagit för förskolans del (SOU 1972: 27, kap. 10). I dag replierar fritidshemmen främst på skolhälsovården, där skolläkaren och skolsköterskan har det medicinska ansvaret för de handikappade barnen.

Vad gäller specialutbildad personal såsom specialiserade läkare, talpedagoger, psykologer, sjukgymnaster och speciallärare bör skolan svara för att barnet får behandling av dessa, där detta bedöms nödvändigt. Det är viktigt att de specialister som gjort insatser för barnen i förskolan, så långt möjligt följer barnet vidare under hela skoltiden.

Dagbarnvårdare och barnvårdare en resurs för personalförstärkning

För att verksamheten vid fritidshemmen skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt krävs att personalen är fulltalig. All personal i fritidshemsgrupperna har enligt utredningens förslag schemabunden

arbetstid. Avlösare förekommer inte och även föreståndaren förutsätts arbeta viss tid i barngrupp. Personalkapaciteten kommer därigenom att utnyttjas maximalt samtidigt som organisationen blir känslig för oplane- rad personalfrånvaro. Fritidshemmen bör därför ha en smidig vikarieorga- nisation med ”löpare” som kan gå in när personal på grund av sjukdom eller annan anledning inte kan tjänstgöra. Som vikarier bör i första hand anlitas fritidspedagoger, barnskötare och fritidledare/ungdomsledare.

Under relativt lång tid framöver kommer det att råda brist på fritidspedagoger, barnskötare och fritidsledare/ungdomsledare, varför det kan bli fråga om att engagera extra personal med skiftande utbildning, t. ex. dagbarnvårdare eller barnvårdare på deltid eller heltid i fritidshem- men för en allmän personalförstärkning och som vikarier enligt ovan sagda.

Det är viktigt att i ökande omfattning ge intresserade dagbarnvårdare och barnvårdare möjligheter att arbeta i fritidshemmen och i den allmänna fritidsverksamheten, dels som ett led i fortbildningen för dem, dels som ett led i en vidareutbildning. Där intresset finns hos dagbarnvår- daren/barnvårdaren bör detta kunna leda över till fortsatt utbildning och anställning i fritidshem eller allmän fritidsverksamhet.

Utredningen framhåller vad som sagts i förskolbetänkandet nämligen att det är väsentligt att ge dagbarnvårdarna och barnvårdarna möjligheter att betrakta sin uppgift inom familjedaghemsverksamheten och barnvår- darverksamheten som ett engagemang som skall kunna leda vidare till anställning inom förskolan eller till annan typ av anställning. Det sagda utvidgas här att gälla också fritidshem eller annan fritidsverksamhet för barn. Sådana åtgärder, tillsammans med andra som syftar till att förbättra dagbarnvårdamas/barnvårdarnas anställningsförhållanden, kan förstärka rekryteringen och få en viktig effekt på dessa personalgruppers inställning till sin arbetsuppgift.

Flera män behövs i fritidshemmens arbetslag

Det föreligger ett stort behov av att få in flera män i arbetslagen, då fritidshemmen, liksom lågstadiet i grundskolan och till största delen också mellanstadiet, till övervägande delen har kvinnlig personal. Utred- ningen vill även i detta betänkande upprepa vad som betonades i förskolbetänkandet, att detta är allvarligt med tanke på att så många barn också i hemmet saknar möjligheter till manlig identifikation. Dessutom fortsätter man att befästa traditionellt könsrollstänkande och könsrolls- fördomar hos barnen. Utredningen anser det därför angeläget att pröva olika sätt att få manlig personal till fritidshemmen. Det är viktigt att den manliga personalen har samma arbetsuppgifter som övrig personal i arbetslagen.

Utredningen föreslår att man bl. a. prövar bristyrkesutbildningar inom arbetsmarknadsutbildningens ram. Dels kunde vissa kurser enbart rekry- tera arbetslösa män med tidigare yrkesverksamhet inom industri-, l hantverks-, byggnads- och servicesektorn för funktioner inom fritids- hemsverksamhet och fritidsverksamhet i kommunal och/eller föreningsre-

gi. Dels kunde en insats göras för dessa verksamhetsområden som motsvarar den som görs för att stimulera kvinnor att vidareutbilda sig inom vissa områden. Inom ramen för arbetsförmedlingens arbete bör man stimulera män att vidareutbilda sig för att arbeta med barns fritid. Utredningen behandlar dessa utbildningsfrågor ytterligare i kap. 9 s. 286.

7.3. LM-områdets övriga personalresurser

En genomgång har ovan gjorts av fritidshemmens personalresurser. I det följande skall beröras de övriga personalresurser som är viktiga för barnens fritid inom LM-området. Inledningsvis skall understrykas att den personalgrupp, som hittills inte tillräckligt uppmärksammats som pedagogiska resurser för barns fritid är vaktmästare, lokalvårdare, personal som svarar t. ex. för servering i fritidsgårdens cafeteria osv. Dessa personalgrupper har nära kontakt med barnen under fritid och vet ofta mycket om barnens situation.

7 .3 . l Förskolans arbetslag

Förskolans arbetslag spelar en viktig roll under året före barnets skolstart genom att förbereda barnet för den nya situation som kommer i och med skolstarten. I kap. 6 (s. 166) har utredningen framhållit de insatser som förskolpersonalen kan göra genom föräldrasamtal samt information om fritidsmöjligheterna för barn i de yngre skolåldrarna. Varje barns fritidssituation bör förberedas under det sista året i förskolan, i daghemmet och i deltidsgruppen. Detta bör ske i direkt samarbete mellan fritidshemmets arbetslag, skolans arbetslag, den eller de som svarar för familjeassistentfunktionen samt föreningslivets företräda- re. Många fritidshem kommer sannolikt även i framtiden att vara lokalmässigt anknutna till förskolor. Vissa skolbarn kommer vidare att fortsätta att ha sitt hemvist i daghemmet under de första skolåren, varför vardagskontakten och samarbetet är naturliga och viktiga mellan dem som arbetar i de olika verksamhetsformerna för barnomsorg.

7.3.2 Socialassistenter och fältassistenter

Socialassistenter liksom fältassistenter med uppgift att arbeta för en bättre fritidsmiljö för utsatta barn- och ungdomsgrupper hör till de resurser som finns inom LM-området för den uppsökande verksamheten för fritid och för kontaktarbete. Socialassistenternas allmänt förebyggan- de funktioner, tillsynsverksamhet och planeringsarbete liksom informe- rande, stödjande och hjälpande funktioner inriktas alltmer på direktkon- takter med människorna i bostadsområdet.

Fältassistentema är socialarbetare som arbetar med fritidsfrågor eller socialt inriktade fritidsledare med vitt förgrenade sociala kontakter. De har framför allt i storstadsområdena motsvarande stödjande, rådgivande och informerande funktioner för barn i de högre skolåldrarna och ungdomar som är särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt.

7 3.3 Dagbarnvårdare, barn vårdare och hemvårdare

Utredningen föreslår i avsnitt 7.2 att dagbarnvårdare och barnvårdare som tar hand om sjuka barn i hemmet, om föräldrarna förvärvsarbetar och barnen inte kan vistas i fritidshemmet, knyts fastare till fritidshemmen. Dessa personalgrupper blir därmed medlemmar i fritidshemmens arbets- lag. Förutom de funktioner dagbarnvårdare och barnvårdare kan fylla i fritidshemsverksamhet och i allmän fritidsverksamhet kommer de också att kunna fullgöra viktiga nya arbetsuppgifter genom den utveckling av det familjesociala stödarbete som pågår i många kommuner. De kan t. ex. fungera som länkari ett familjeterapeutiskt arbete inom LM-området.

Även hemvårdare inom LM-området, vilka i första hand arbetar i barnfamiljer t. ex. när vuxna är sjuka, bör uppmärksammas som en resurs för fritid. Deras funktioner inom familjeservicen genomgår f.n. en utveckling mot att de skall kunna fungera också som stöd och rådgivare till föräldrarna, särskilt för insatser i familjer med komplicerade problem. I sådana situationer krävs ökat samarbete mellan dem som verkar för barn inom LM-skolans upptagningsområde. Detta understry- ker behovet och vikten av en viss gemensam basutbildning och fortbildning.

7 .3 .4 Fritidsnämndernas personal

Den allmänna fritidsverksamheten i flertalet kommuner handläggs av en särskild fritidsnämnd. En av de viktigaste uppgifterna för dessa nämnder är att skapa goda fritidsmiljöer för barn och ungdom genom bl. a. ekonomiskt och annat stöd till föreningslivet, genom verksamheter i ungdoms- och fritidsgårdar och andra fritidslokaler samt genom anord- nande av och verksamhet på olika idrotts- och motionsanläggningar m. m. Genom denna "egna kommunala verksamhet och genom det nära samarbete som sker mellan fritidsnämndema och föreningarna intar fritids- nämndema en central roll inom barn- och ungdomsarbetet ikommuner- na. Mot denna bakgrund kommer fritidsnämndernas personal att vara en betydelsefull resurs i arbetet med barns och ungdoms fritidsverksamhet. Utredningens förslag om det utvidgade fritidshemmet innebär att LM-skolorna skall kunna fungera som fritidscentra inom respektive skolas upptagningsområde. Modellen innebär bl. a. att skolorna komplet- teras med fritidslokaler för den allmänna fritidsverksamheten, lokaler som f.n. ofta inryms i friliggande ungdoms- och fritidsgårdar, kvarters- gårdar och liknande anläggningar. En sådan lokalintegrering betyder inte att fritidsnämndernas ansvar för verksamheten i fritidslokalerna i skolorna därmed upphör. Förslagen bör i stället ses som en omdispone- ring av personal- och lokalresurserna. Fritidsnämndernas personal, fritids- gårdsföreståndare, fritidsledare och övrig fritidsgårdspersonal, skall såle- des arbeta i nära samarbete med personalen i utvidgade fritidshem ochi andra fritidshemsverksamheter, med skolans personal och övrig personal i LM-områdets olika arbetslag för fritid. Även i framtiden kommer många fritidslokaler för barn och ungdom

att vara i bruk utan direkt lokalmässig integration med skolans lokaler. Också här kommer fritidsnämndernas personal i dessa anläggningar att spela en betydelsefull roll i det samlade arbetet med barns och ungdoms fritid. Det är därför viktigt att denna personal ges väsentligt ansvar för innehållet i den allmänna fritidsverksamheten.

Fritidsnämndernas personal i dessa fristående fritidslokaler och övriga kommunala fritidsverksamheter bör därför få möjlighet att informera om dessa verksamheter inom LM-områdets olika arbetslag för fritid.

Fritidsnämnderna har ett omfattande samarbete med föreningarna. Genom att fritidsnämndema handlägger kommunernas bidragsgivning till föreningslivet och oftast ansvarar för lokaluthyming, upplåtelse av idrottsanläggningar m. m. till föreningslivet är fritidsnämndema den nämnd inom kommunerna som har den bästa överblicken över förening- arnas verksamheter och möjligheter till insatser inom barn- och ungdoms- verksamheten.

Fritidsnämndernas personal som handlägger föreningsfrågorna, assis- tenter, konsulenter rn. fl. bör därför delta i överläggningarna, när man diskuterar hela fritidsverksamhetens uppläggning och utformning inom LM-området. Denna personal har även överblick över kommunernas ”egna” samlade fritidsresurser och verksamheter. Detta accentuerar ytterligare det angelägna i att det etableras ett nära samarbete mellan denna personal och de olika arbetslagen för fritid.

7.3.5 Föreningar och organisationer inom LM-området

I kap. 5 har utredningen analyserat och betonat föreningslivets möjlighe- ter att spela en central roll i närmiljön också för 7—l2-åringarna. Exempel har givits på konkret samarbete inom bostadsområden och i LM-skolområden, där föreningar lyckats engagera barn och vuxna i olika verksamheter. Ett aktivt föreningsliv är en grundförutsättning för att kunna skapa en bättre fritidsmiljö för barn och ungdom inärmiljön och i kommunen som helhet.

Föreningslivets representanter och ledare har viktiga funktioner dels i det praktiska barnarbetet i anslutning till utvidgade fritidshems eftermid- dagsverksamheter och i andra fritidshems verksamheter, dels t. ex. genom sina programaktiviteter på kvällstid liksom veckoslutsverksamheter för barn och föräldrar samt olika lovaktiviteter. Föreningslivets kontakt- och l informationsfunktioner har stor betydelse. De är också utomordentligt , angelägna i fritidshemmets och i skolans kontakter med barn och » föräldrar för att ge direkt information om föreningsverksamheter. Det gäller såväl för information vid nybörjarinskrivning som genom hela grundskoltiden. Särskilt väsentlig är föreningslivets medverkan vid de olika stadieövergångarna för att fylla barnens behov av meningsfull verksamhet i föreningslivet. Föräldrar och barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans, t. ex. invandrarfamiljer och familjer med sociala handikapp, är en viktig målgrupp för föreningsledarnas direkta kontakt-och informationsarbete.

Slutligen har föreningslivet viktiga funktioner och stora möjligheter att

i samverkan med fritid och skola gå in med en direkt föräldrautbildning.

Alla de ideella, politiska, religiösa, idrotts- och andra föreningar som arbetar med barn och ungdom inom fritid och skola spelar således en nyckelroll bland LM-områdets resurser för barn. Nära samarbete och samråd kring planering och genomförande av olika samordnade fritids- verksamheter år särskilt viktiga för fritidshemmets arbetslag och för skolans och den kommunala fritidsverksamhetens arbetslag.

7.3.6 Parklekens personal

I de kommuner, där parklek finns inom LM-skolans upptagningsområde, hör också personalen i denna öppna lekverksamhet till områdets resurser för fritid. Lekparken skall komplettera med de lekmöjligheter, som inte kan inrymmas i det område för den dagliga uteleken, som ligger i direkt anslutning till bostadshus, förskolor, fritidshem eller skolan. Det är viktigt att lekparken lokaliseras tillsammans med ovannämnda institutio- ner liksom tillsammans med idrottsplats eller annan fritidsanläggning. Dess verksamheter bör samordnas beträffande personal, lokaler och program både med förskolan, fritidshemmet, skolan och den allmänna fritidsverksamheten för barn och vuxna. Utredningen diskuterar lekpar- kens funktioner och betydelse ikap. 3 (s. 82).

7.3 .7 Bibliotekens personal

I den verksamhet, där biblioteken riktar sig till barn i olika åldrar och genom den samverkan, som på många håll äger rum mellan bibliotek och institutioner för barn, har bibliotekens personal väsentlig betydelse för innehållet i barns fritid. Det är angeläget att bibliotekens personal med sin kunskap om barnlitteratur och annat kulturutbud för barn knyts i någon form av samverkan till arbetslagen för barns fritid inom LM-områ- det, även om biblioteket inte är beläget inom detta område. [sådana fall är t. ex. den service med bokbussar, som det centralt belägna biblioteket ger i många kommuner till invånarna i områden som saknar stadsdels- bibliotek, viktig att knyta an till både för barnens enskilda boklån och för fritidshemmens möjligheter att tillgodose barnens behov av böcker, ljudband och grammofonskivor inom institutionens verksamhet.

, 7.3 .8 Lekotekpersonal

I de kommuner, där det finns ett lekotek, är det betydelsefullt med ett l samarbete mellan fritidsverksamheten och lekoteket. Lekoteken står för l en verksamhet som omfattar aktiv lekrådgivning och hemlån av pedago- giskt lekmaterial samt lekträning med en framåtsyftande målsättning utifrån den nivå som barnet befinner sig på. De är i första hand inrättade för barn med särskilda behov och svårigheter av olika slag. För att få bästa möjliga ömsesidiga utbyte av samarbetet till förmån för barn med behov av särskild omsorg och stimulans bör lekotekets

personal på sikt kunna knytas till arbetslagen för barns fritid i den mån detta är möjligt att praktiskt genomföra med hänsyn till resurserna.

7.3.9 Lekterapeuter för sjuka barn

En speciell resurs, men som likväl bör ha anknytning till LM-områdets resurser, är de lekterapeuter för sjuka barn som tjänstgör på en del sjukhus och för sjuka barn i hemmet. Barnstugeutredningen har i sitt betänkande SOU 1972:27 redovisat förskolbarnens situation och de funktioner lekterapeuterna fyller för barnens känslomässiga och sociala utveckling. Utredningen framhöll vikten av att också de sjuka barnen tillförsäkrades förskolaktiviteter/lekterapi genom förskollagens skriv- ningar. Också de sexåringar som på grund av sjukdom vårdades hemma och som beräknades inte kunna delta i sin förskolas verksamhet under t. ex. minst tre veckor borde enligt utredningens mening få tillgång till lekterapi genom ambulerande förskollärares hembesök. Ansvaret för att detta kom till stånd låg enligt utredningens uppfattning på primärkom- munen.

Bl. a. dessa frågors lösande har hänskjutits till en särskild utrednings- grupp genom Kungl. Maj: ts beslut av den 29 juni 1973. Vad som anförts för förskolbarnens behov borde i tillämpliga delar också gälla framför allt för de yngre skolbarnen. Det är här nödvändigt att alla arbetslag för fritid också uppmärksammar att kontakten bör upprätthållas med barnet på sjukhus genom samarbete med sjukvårdspersonalen och särskilt med lekterapeuten.

För barn som längre tid är sjuka i hemmet bör den lärare som svarar för hemundervisningen (5 tim./vecka) ha ansvar att samarbeta i första hand med dem som svarar för den samordnande funktionen av fritidsresurserna inom bostadsområdet och för familjeassistentfuktionen för att barnet skall garanteras lekterapi vid sjukdom i hemmet. Utredningen är medveten om att lekterapeuter är en resurs i LM-områ- dena på lång sikt. På kort sikt bör ansvaret för att någon insats görs för det sjuka låg- och mellanstadiebarnet vila på den som är mest lämpad för det inom det arbetslag för fritid som haft kontakt med barnet innan det sjuknade. Det innebär oftast att stödja inte bara barnet utan också räcka till för att stödja föräldrarna och ge dem kunskaper om det sjuka barnets speciella behov. Viktigt är därvid samarbetet mellan fritidshem, allmän fritidsverksamhet, biblioteken och föreningslivet vad gäller lämpligt lekmaterial för hemlåning samt att det byts ut efter relativt kort tid mot annat stimulerande material för barnet.

7 .3 . 10 Familjeassisten tfunktionen

I detta avsnitt anknyts till bamstugeutredningens förslag i kap. 6 om behovet av en funktion som innebär ansvar för att barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans blir tidigt uppmärksammade. Under förskolans utbyggnadsskede bör arbetet för förskolbarnen prioriteras, varför begränsade insatser kan göras för skolbarnen. På sikt bör dock en

uppsökande, rådgivande och stödjande verksamhet kunna omfatta både förskolbarn och skolbarn med särskilda behov inom en LM-skolas upptagningsområde.

Familjeassistentfunktionen är en del av socialvårdens arbete. Funktio- nen som rådgivare, informatör, samordnare av konkreta insatser och kontakt mellan barn och föräldrar, fritid, skola kräver erfarenhet av och kunskap om vuxnas och barns sociala förhållanden och om sociala villkor samt lyhördhet för de uttalade eller outtalade behov av omsorg, stöd och stimulans som kan komma till uttryck hos barn och föräldrar.

Den yrkesmässiga erfarenhet som krävs för att fylla en familjeassistent- funktion är kanske väsentligare än grundutbildningen. Det gäller att i den dagliga verksamheten arbeta tillsammans med personal i arbetslagen för fritid och för skolan som har en klart utformad yrkesinriktning. Utredningen har därför bedömt det nödvändigt att den eller de som svarar för funktionen har en så grundlig erfarenhet av socialt arbete att vederbörande kan fungera som socialförvaltningens representanter i bostadsområdet.

7.3.11 Skolans personal

Ett integrerat arbete mellan LM-områdets olika arbetslag för fritid och för skola är betydelsefullt för att tillsammans med föräldrarna skapa förutsättningar för en gynnsam helhetsmiljö för barn i skolåldrarna.

Fritidshemmet och fritidsverksamheten, skolan och skolhälsovården och den sociala barnavården har alla uppgifter och ansvar för barnets utveckling och miljö och för att stödja föräldrarna. Svårigheten att dra klara gränser mellan de olika verksamhetsformerna har medfört att man från olika håll framhållit vikten av att samhällets familjesociala organ samarbetar. Problemen med gränsdragningen har bl. a. sin grund i att varje verksamhet av naturliga skäl strävat efter att vidga sitt perspektiv på barnens situation, vilket lett till överlappningar av de olika verksamhets- områdena. En sådan utveckling måste ur många synpunkter hälsas med tillfredsställelse. Den är särskilt markant i fråga om ansvaret för barnens sociala välbefinnande. Alla ovan nämnda organ har uppgiften och ambitionen att se till barnets sociala situation. En liknande utveckling kan också iakttas i fråga om ansvaret för barnens fritidsverksamhet och deras behov av ett hemvist utanför hemmet.

Barnstugeutredningen stöder den inledda utvecklingen. Den finner det riktigt att personalen vid skolan, fritidsverksamheten och skolhälsovården medverkar t. ex. i det sociala arbetet. Samtidigt bör socialarbetare och fritidspersonal kunna påverka och medverka i skolans verksamhet.

Klassläraren

I kap. 6 (s. 165) har utredningen särskilt framhållit klasslärarens mångskif- tande uppgifter och alla de funktioner som ingår i lärarens yrkesroll.

I Lgr 69 betonas starkt lärarens sociala roll. God personlig kontakt och kännedom om varje barn är en målsättning för klasslärarens arbete. Det

är en naturlig del i vardagsarbetet för dagens klasslärare att vara observant på såväl varje enskilt barn och dess situation som på barnen som grupp. Det är också klassläraren som tar initiativet till föräldrakontakter och till kontakter med personalen i skolans arbetslag, såsom skolsköterska, kurator och skolpsykolog, när han/hon finner att ett barn har särskilt behov av stöd och stimulans för sin utveckling. I klassläraren finns en stor potentiell resurs när det gäller att vidga den uppsökande verksamheten för barn i de lägre skolåldrarna. Mycket av det dagliga ansvaret för uppföljningsarbetet kring de yngre skolbarnen med behov av särskilt stöd och omsorg torde naturligen komma att vila på klasslärarna. Det torde i många fall innebära både en fördjupning och breddning av funktioner som redan i dag är välbekanta för läraren i dennes yrkesroll.

Skolsköterskan

Skolsköterskan bör ingå i den arbetsgrupp bestående av klassläraren, samordnaren för fritid och den/de som fyller familjeassistentfunktionen, som utredningen föreslagit gemensamt skall ha ansvar för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans i fritid och i skolan. Utredningen anser det vara av stort värde att medlemmarna i detta arbetslag representerar olika yrkesmässiga utgångspunkter. I glesbygds- områden och på många mindre orter kan dock befolkningsunderlaget vara för litet för att motivera en särskild familjeassistentfunktion. I sådana fall bör kommunen i stället överväga att låta skolsköterskan också fullgöra denna uppgift. Det bör kunna ske om skolsköterskan erhåller lämplig fortbildning härför och också samverkar direkt med socialförvalt- ningen.

Skolpsykologer och skolkuratorer

Utredningen anser det ytterst väsentligt att sådana resurser som skolpsy— kologer och skolkuratorer representerar tillförs LM-området för en konsultverksamhet som innebär stöd både åt skolans arbetslag och åt arbetslagen för fritid. En väsentlig princip för psykologernas och kuratorernas arbete i skolan och i fritidshemsverksamheten bör vara att de främst arbetar genom personalen. Det innebär att personal i arbetslagen som har möjlighet till någorlunda kontinuerlig samtalskon- takt med en barnpsykolog kan få hjälp att bättre förstå och utnyttja sina resurser i handledningen av barnen i fritidsverksamhet och i skolan. Detsamma gäller personalens relationer till föräldrarna och relationerna inom och mellan personalgrupperna. Förutom psykologens/kuratorns samtalskontakt med personalen individuellt och/eller i grupp bör arbetsuppgifterna omfatta observation av individuella barn eller barn i gruppsammanhang. I vissa fall kan direktkontakt föräldrar—psykolog vara lämplig. Däremot bör psykologen inte i första hand vara direkt behandlande, dvs. bedriva individuell psykoterapi vad gäller barnen. Barn som har behov härav i fritidshem och skola bör genom psykologens/kura- torns förmedling remitteras vidare till annan psykologisk eller psykiatrisk

expertis. Utredningen anser sig dock inte kunna ta ställning till frågan om dessa psykologkonsulter och/eller kuratorer anställningsmässigt bör vara knutna till de olika skolenheterna, till socialbyrån och/eller till psykiska barna- och ungdomsvårdens byråer. Denna fråga torde bli föremål för utredning genom den kommitté som tillsatts i januari 1974 för att utreda skolhälsovården.

I föreliggande betänkande lägger barnstugeutredningen tonvikten vid en väl fungerande områdesanknuten organisation som så långt möjligt kan garantera en god omvårdnad om barnen i närmiljön.

Lärarassistenter, elevassistenter och skolvärdar

Inom arbetslaget i skolan finns ett växande antal personalgrupper med servicefunktioner för lärare och barn såsom lärarassistenter, elevassisten- ter, skolvärdar, kontorspersonal, skolmåltidspersonal, vaktmästare och lokalvårdare.

I linje med bamstugeutredningens grundsyn om barnets miljöer som en helhet, om arbetslagsprincipen och om alla vuxnas betydelse för barns indirekta inlärning och som identifikationsmodeller för barnet vill utredningen betona de socialpedagogiska uppgifter alla de vuxna har som fyller ovanstående funktioner. Speciellt för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans är den personella miljön utanför själva klassrummet av avgörande betydelse.

De vuxnas beteenden mot barnen och mot varandra och uppfattning av varandras yrkesfunktioner i skolrestaurangen, på skolgården, på rektorsexpeditionen, i korridorer har avgörande betydelse. Alla i skolans arbetslag har ansvar för att barnen får vuxenkontakt. Detta är en väsentlig bit av helheten för barnets personlighetsutveckling i skolan och under fritiden.

En nära samverkan mellan dessa befattningshavare och arbetslagen för fritid är en grundförutsättning för planeringen och genomförande av det socialpedagogiska arbetet i det utvidgade fritidshemmet, som är lokalmäs- sigt anknutet till LM-skolan, liksom för all öppethusverksamhet och fritidsverksamhet i skolan.

7.4 Samordnare för LM-områdets resurser för fritid

Utredningen har i föregående avsnitt beskrivit de personella resurser som redan finns eller är önskvärda att tillskapa på kort eller lång sikt för barns fritid inom LM-skolans område. De är alla viktiga och fyller väsentliga social-pedagogiska funktioner.

Det är viktigt att de resurser som finns ide olika arbetslagen inom ett LM-område förs närmare samman. Vissa nya funktioner får tillkomma successivt, andra kan behöva prioriteras på kort sikt. I kap. 8 skisserar utredningen hur en planering kan gå till för att inventera och tillvarata de möjligheter som finns för barns fritid inom LM-skolans område.

Som utredningen inledningsvis underströk är det kommunstyrelsen

som har det övergripande ansvaret för hur befintliga och nytillkommande personella och materiella resurser för barns fritid kommer att fungera. Ges inte de praktiska förutsättningarna för alla de olika arbetslagen för fritid och skola att samarbeta och att mötas i verksamhetsplanering, faller idén med att de olika verksamheterna kan förstärka varandras insatser.

Det är t. ex. viktigt att kommunstyrelsen tillgodoser behovet av samordnande funktioner mellan alla de olika arbetslag och verksamheter som finns inom ett LM-område. Beroende på kommunens struktur, storlek osv. kommer behoven härav att variera och lösningarna att växla från kommun till kommun.

Det är vidare väsentligt att kommunstyrelsen fastlägger riktlinjer för hur samordningen mellan de olika nämnderna skall ske och att därvid det praktiska ansvaret lägges på någon eller några inom LM-området att samordna de fritidspedagogiska insatserna för barnen. Utredningen har tidigare i kap. 6 berört sådana funktioner och därvid benämnt den eller de som skulle fylla dessa "samordnare för fritid”.

Följande funktioner bör en samordnare inom LM-området kunna svara för:

För barnen

. Vara samordnare till och från det utvidgade fritidshemmet och övriga kompletterande fritidsverksamheter. Det innebär bl. a. ett ansvar för att alla barn inom dessa verksamheter stimuleras till att delta i den allmänna fritidsverksamheten för barn och ungdom, iföreningslivets verksamheter samt i bostadsområdets alla övriga öppethusverksamheter såsom biblio- , tek, parklek osv. l 0 Ha beredskap för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans inom fritidsverksamheten och upprätthålla de kontakter som kan krävas härför personligen eller genom fördelning av dessa uppgifter * inom arbetslagen. ! 0 Inför den av utredningen föreslagna nybörjarinskrivningen fylla viktiga l informations- och kontaktfunktioner till förskolans personal och till * föräldrar och barn.

För personalen

. Ha grepp om de totala fritidsresurserna i LM-området, dvs. kunna fylla en inventeringsfunktion. . Ha kontinuerlig kontakt med medlemmarnai arbetslagen för fritid och för skola och tillföra dem aktuell information. Stödja föreningarna så att dessa ges praktiska möjligheter att nå personalen i fritidshem, andra verksamheter (dagbarnvårdare, barnvårdare osv.) samt skolan inom bostadsområdet med speciell information om sina aktiviteter och om sina aktuella problem. 0 Ha det praktiska huvudansvaret för arbetslagskonferenser och övrig gemensam planering för fritidsverksamheterna inom LM-området. . Vara praktiskt huvudansvarig för att pedagogisk handledning och

stimulans ges till LM-områdets dagbarnvårdare och barnvårdare, som har omsorg om 7—12-åringar. Familjedaghemsföräldrarna skall kunna delta i personalsammankomster och andra verksamheter (samtalsgrupper osv.) för personal som arbetar i fritidshemsverksamhet. Att organisera och leda studiecirklar för dagbarnvårdare och barnvårdare är viktiga kontakt-, utbildnings/fortbildningsuppgifter i samverkan med övriga fritidspedago- ger i LM-området.

Samordnarens arbetsuppgifter kommer att variera med hänsyn till lokala förhållanden. I de flesta fall torde samordningsansvaret innebära en arbetsinsats som kommer att inkräkta på de normala uppgifterna för ifrågavarande befattningshavare. Det är angeläget att kommunstyrelsen kompenserar verksamheten härför, genom vikarie-, löparsystem eller liknande. I vissa fall kan det även tänkas att samordnaren motsvarar en heltidsfunktion. Ibland torde det vara en fördel om mer än en person i LM-området svarar för samordnaruppgiften.

I många fall kan det bli naturligt att samordningsuppgiften fullgörs av fritidsgårdsföreståndare eller föreståndaren för det utvidgade fritidshem- met i LM-skolan. Om så blir fallet, vill utredningen betona att funktionen innebär en merinsats, som gör att föreståndaren måste avlastas andra arbetsuppgifter, bl. a. administrativa rutinuppgifter, som kan överföras på den centrala förvaltningen.

Det bör understrykas att en rad olika personalgrupper skall kunna arbeta som samordnare, t.ex. fritidspedagog, fritidsgårdsföreståndare, annan fritidsledare, lärare i LM-skolan etc. alltefter lokala förhållanden.

Hur en samordnande funktion bäst skall kunna fyllas bör enligt utredningens mening prövas i en försöksverksamhet med olika modeller alltefter kommunala förhållanden.

7.4.1 Elevvårdskonferensen — ett samarbetsforum

Den samverkan och samplanering som bör ske inom LM-skolans upptagningsområde kräver att de som arbetar i de olika verksamheterna har möjlighet att mötas i ett gemensamt forum. Endast de som arbetari den dagliga verksamheten eller berörs av den inom bostadsområdet kan uttrycka sina önskemål och behov, när det gäller att utveckla bostadsom- rådets resurser och tillföra nya möjligheter för barnen. Den som bär det övergripande ansvaret på bostadsområdesnivån för att samarbetsgrupper för barns fritid ges arbetsmöjligheter är kommunstyrelsen. Det direkta ansvaret vilar på sociala centralnämnden/BVN, som enligt lagen har ansvaret för att barns och ungdomars behov blir tillgodosedda genom en god uppväxtmiljö. Denna nämnd bör ställa de resurser som kan behövas till olika samarbetsgruppers förfogande. Utredningen diskuterar 1 kap. 8 olika möjligheter att genom olika samarbetsgrupper kunna stärka medinflytandet och medansvaret för den fritidsverksamheten.

Det är viktigt att samarbetet inom LM-området mellan fritid och skola finner lämpliga former. Inom de olika arbetslagen för fritid och inom arbetslaget för skolan kommer följande befattningshavare att stå i centrum och ha ett huvudansvar i den dagliga verksamheten och

planeringen både för barn med särskilda behov och för alla andra barn: klassläraren, skolsköterskan, den/de som fyller familjeassistentfunktionen och samordnaren för fritid.

Utredningen föreslår att regelbundna samarbetskonferenser genomförs mellan dessa medlemmar av arbetslagen för fritid och arbetslaget för skoltid. Elevvårdskonferensen i skolan skulle kunna bli det forum där fritidens och skolans problem strålade samman och löstes av fritid och skola gemensamt. Vid den organiserade samverkan, som idag äger rum vid elevvårdskonferensen, behandlas enligt Lgr 69 frågor som rör skolsvårig- heter hos enskilda elever eller grupper av elever. Rektor eller studierek- tor, klassföreståndare, skolpsykolog, Skolläkare, skolsköterska, skolkura- tor och yrkesvalslärare deltar i konferensen. Vid behov kallas annan personal inom och utom skolan. Föräldrar och elever kan också delta. Dessa konferenser bör hållas regelbundet och helst på bestämd tid varje eller varannan vecka. Följande frågor behandlas i huvudsak: planering av elevvårdsarbetet, överläggningar och eventuellt beslut om utredningar och därav föranledda åtgärder, kontinuerlig uppföljning av de företagna åtgärderna och fortsatt planering i anslutning därtill, planering av insatser i fråga om skolmiljön i förebyggande syfte.

De nuvarande konferenserna har redan utvecklats i vissa kommuner i en sådan riktning som barnstugeutredningen föreslår. Socialassistenter, fältassistenter och kvarterspoliser deltar t. ex. då regelbundet i elevvårds- konferensen. Utredningen anser att denna konferens är det naturliga forum, där de olika personalgrupperna bör få tillfälle att möta varandras synsätt på barns behov och utveckling, och för att också direkt planera de insatser som kan behöva göras för barnets hela miljö. Skolsköterskan och den/de som fyller familjeassistentfunktionen bör vara regelbundna deltagare i konferensen. Samordnaren för fritid bör också regelbundet kallas till elevvårdskonferenserna samt vid behov andra medlemmar av arbetslagen för fritid, beroende på vilka barn eller vilka frågor som konferensen för tillfället behandlar.

7.5 Information och fortbildning för personalen i arbetslagen

Barnstugeutredningen vill erinra om de synpunkter som utredningen framförde i sitt huvudbetänkande, (SOU 1972127 kap. 19.5) där det framhölls att all personal som arbetar för, med och bland barn och ungdom i social, pedagogisk, medicinsk/psykologisk och övrig fritidsverk- samhet bör besitta ett visst mått av allmänna kunskaper om kommunens samlade resurser för barn, ungdomar och vuxna. Personalen bör också ha speciella kunskaper om varandras arbetsområden. Dessutom bör de väl känna dem som arbetar för, med och bland människor i samma åldersgrupper som ens eget arbetsområde berör.

I de kommunala huvudmännens information till respektive personal- grupper bör studiedagar ingå som en naturlig del. Skolan har t. ex. fem obligatoriska studiedagar/läsår för lärarpersonalen. Olika nämnder bör kunna stå som initiativtagare till tematräffar och arbetsdiskussioner. I

samband med nybörjarinskrivningen på våren bör allpersonalträffar av fortbildnings- och samarbetskaraktär arrangeras. Utredningen föreslår att sådana blir regel att anordna och delta i för skolans, förskolans och fritidshemmens personal. Kommunstyrelsen bör ge förutsättningar härför alltefter lokala behov.

Samordnaren för fritid inom LM-området har, som ovan nämnts, viktiga uppgifter i det fortlöpande arbetet att tillföra deltagarna i arbetslagen för fritid och för skola aktuell informatioii samt att stödja föreningarna, så att dessa ges praktiska möjligheter att nå personalen i skola, fritidshem och andra verksamheter inom bostadsområdet med speciell information om sina aktiviteter och om sina aktuella problem osv.

Mera direkt fortbildning för fritidshemmens personal och den allmän- na fritidsverksamhetens kommunalt anställda personal är likaledes en viktig form av fördjupad pedagogisk information. Utredningen återkom- mer till dessa frågor i sitt kommande betänkande om fortbildnings- och utbildningsfrågor för förskolans, fritidshemsverksamhetens och fritids- verksamhetens arbetslag.

7.6 Samarbete och förvaltningsansvar

Vid sina överväganden och förslag kring en utvidgad fritidshemsverksam- het har barnstugeutredningen haft som riktmärke att de samlade resurser, som en kommun kan mobilisera i dag eller i framtiden för att tillgodose alla skolbarns behov av en god uppväxtmiljö också under fritid, måste förenas till en helhet, oavsett vilken nämnd som har det enskilda huvudansvaret för de olika funktionerna i helheten. Med detta som riktmärke blir den centrala frågan hur samhället/kommunen skall dispone- ra de resurser man förfogar över för barn- och ungdomsvårdande insatser. Då blir inte den enskilde huvudmannens insatser det intressanta. Däremot blir behovet av insatser inom hela sektorn barns och ungdoms fritid det ; primära.

De funktioner som utredningen beskrivit och diskuterat i tidigare 1 avsnitt förutsätter att skolstyrelse, social centralnämnd/barnavårds- nämnd, fritidsnämnd, kulturnämnd samt de frivilliga organisationerna samordnar sina ekonomiska och personella resurser samt lokalresurser.

7.6.1 Samarbetsgrupper kring hem, skola, fritid

För att alla dessa funktioner skall kunna bli bärande i idén kring det utvidgade fritidshemmet, är det nödvändigt att den demokratiska processen och ett demokratiskt ansvar, som går ända ner på bostadsområ- desnivån, påskyndas. Barn och vuxna inom LM-området som arbetar samman för hem, fritid, skola måste uppleva att de förmår påverka sin egen situation och har ansvaret för att de samlade resurserna i närmiljön tas till vara och utvecklas i ett gemensamt lagarbete. Utredningen diskuterar i kap. 8.4 kring modeller för vidgat medinflytande på den

löpande verksamheten och på planeringen för fritid.

Den av utredningen föreslagna nybörjarinskrivningen samt den uppfölj- ning av denna som bör ske under barnets hela grundskoltid är en viktig utgångspunkt för den gemensamma planeringen och arbetet i bostadsom- rådet. Föräldrar, barn, skola, fritid, föreningsliv måste gemensamt lösa den viktiga uppgiften att utifrån befintliga och eventuellt tilldelade nya resurser inom bostadsområdet genomföra en konkret arbetsplanering och daglig samverkan som tillgodoser

barns behov av hemvist, barns behov av särskild omsorg, stöd och stimulans, barns behov av att delta i och att aktivt utforma en allmän, öppen fritidsverksamhet samt

barns behov av att gå in i föreningsarbete.

7.6.2 Förvaltnings- och planeringsansvar

Oavsett hur man konstruerar den lokala organisationen av planerande, styrande och samarbetande organ måste denna konstruktion ses mot bakgrund av den befintliga administrativa strukturen. Beträffande förvalt- ningsansvaret för den utvidgade fritidshemsverksamheten gäller att det slutliga ansvaret för all verksamhet av denna art vilar hos barnavårds- nämnd (eller i förekommande fall social centralnämnd, fritidsnämnd eller andra liknande instanser. I denna framställning används i fortsättningen beteckningen bvn, även i förekommande citat.) Att så är fallet framgår redan av den allmänna skrivningen av nu, och tidigare, gällande barnavårdslags förarbeten.

”Om ungdomsstyrelse eller motsvarande organ tillsättes i en kommun, medför detta, att barnavårdsnämndens arbetsbörda lättas, men det innebär inte att nämnden befrias från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom kommunen. Barnavårdsnämnden såsom det centra- la organet för samhällets bama- och ungdomsvård har alltid ytterst ansvaret för att erforderliga åtgärder och anordningar inom kommunen vidtages till främjande av goda uppväxtförhållanden för ungdomen.” (Prop. 1960: 10, s. 81.)

Detta grundläggande synsätt återkommer i samband med andra ställningstaganden kring barnavårdslagsfrågor, t. ex. när förslag lades om stöd till politiska ungdomsorganisationer.

"Med de snabba och genomgripande förändringar, som har karakterise- rat vårt samhällsliv under senare år, ställs ständigt ökade krav på den stimulerande och förebyggande verksamhet som brukar benämnas allmän ungdomsvård. Denna utgör en central uppgift för de barnavårdande organen. Liksom barna- och ungdomsvården i övrigt är denna gren av verksamheten i främsta rummet en kommunal angelägenhet, som det ankommer på barnavårdsnämnderna att handha. Det står dock fritt för kommunerna att anlita andra organ än barnavårdsnämnderna för den allmänna ungdomsvården. I ett stort antal kommuner har uppgiften lagts på skolstyrelsen eller särskilt tillsatt organ, t. ex. ungdomsstyrelse. Detta innebär inte att barnavårdsnämnden är befriad från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom kommunen. Barnavårdsnämnden har i sin egenskap av centralorgan för kommunens barna- och ungdomsvård alltid

ytterst ansvaret för att erforderliga åtgärder och anordningar vidtas till främjande av en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhål- landen i övrigt för dem." (Prop. 1965: 69, s. 7.)

Motsvarande synsätt ligger också till grund för Kungl. Maj:ts ställ- ningstaganden i de frågor som restes kring lokal och central förvaltningi bamstugeutredningens förslag till lokal och central förvaltning av förskolan.

”Denna inriktning gör att förskolan i ett utbyggnadsskede får en särskilt påtaglig förankring i familje- och socialpolitiken. Ett betydande intresse måste ägnas åt behovsinventering och uppsökande verksamhet, som skall visa vilka barn som måste få företräde och vilka vågar man skall gå för att nå barn som behöver tidigt insatt stimulans genom förskolan. Det är också viktigt att beakta att förskolans verksamhet inte är avgränsad till sexåringama utan omfattar hela den verksamhet som bedrivs för barn fr.o.m. sex månaders ålder. Jag finner det därför naturligt att förskolan organisatoriskt får utgöra en del av de olika familjesociala insatser som måste komplettera varandra.

Jag förordar således i likhet med utredningen och flertalet remissin- stanser att förskolan tills vidare liksom nu förvaltas av barnavårdsnämnd eller social centralnämnd och att socialstyrelsen fungerar som central tillsynsmyndighet på förskolans område. Länsstyrelsen bör liksom nu vara regional tillsynsmyndighet. Detta utesluter inte att andra lösningar av den lokala förvaltningen, t. ex. en separat förskolenämnd, kan väljasi vissa fall. Det bör ges möjlighet för kommunerna själva att besluta om annan lokal förvaltning av förskoleverksamheten. Jag vill liksom utred- ningen framhålla vikten av att ansvaret för olika verksamhetsformer för barn i förskoleåldern därvid hålls samman hos ett och samma kommunala organ. Framför allt i glesbygdskommuner kan det dock finnas skäl för andra organisatoriska lösningar än den här nämnda. I dessa fall bör det t.ex. finnas möjlighet att även om förskolan förvaltas av barnavårds- nämnden i kommunen låta viss del av verksamheten, exempelvis den verksamhet i kommunens glesbygdsområden som är samordnad med skolan, praktiskt administreras av skolstyrelsen. Planeringsansvaret för hela förskolverksamheten bör därvid vara samlat hos barnavårdnämnden. Oavsett hur den lokala förvaltningen utformas kommer det att finnas ett starkt behov av samarbete mellan den sociala förvaltningen och skolför- valtningen i frågor som gäller förskolverksamheten.” (Prop. 1973: 136, s. 87 och 88)

Som framgår av ställningstagandena i prop. 1973:136 och behand- lingen av denna föreligger klara motiv för den s. k. allmänt förebyggande verksamheten (prop. 1960: 10, s. 80). Det finns skäl att i detta sammanhang också granska motsvarande aspekter på den del av verksam- heten som är av mer uppsökande karaktär. Om man ser till formuleringar- na i barnavårdslagspropositionen, synes denna verksamhet inte kunna falla utom barnavårdsnämndens ansvarsområde.

”Vad härefter beträffar den allmänt förebyggande verksamheten i vidsträckt bemärkelse utgör en allmän tillsyn från barnavårdsnämndens sida självfallet en nödvändig förutsättning för att nämnden skall kunna uppdaga behov av allmänna stödåtgärder och välja lämpliga dylika eller ta erforderliga initiativ. Liksom hittills bör det därför — i nära överensstäm- melse med vad kommittén föreslagit även enligt ny barnavårdslag åligga

barnavårdsnämnden att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen. Då det torde vara självklart, att barnavårdsnämnden alltid bör bedriva sin verksamhet på sådant sätt, att missförhållanden i fråga om barns och ungas behandling och utveckling såvitt möjligt förebygges, synes någon uttrycklig föreskrift om att verksamheten skall ha en sådan inriktning inte vara erforderlig.” (Prop. 1960: 10, s. 82.)

”Jag delar kommitténs uppfattning, att det bör överlåtas åt barnavårdsnämnderna att själva på sätt som befinnes lämpligt — genom överenskommelser med myndigheter och andra eller annorledes — säkerställa att de får reda på sådana underåriga, beträffande vilka särskild uppmärksamhet från nämndens sida är påkallad.” (a. a. s. 83.)

Den alternativa huvudman, som skulle kunna komma i fråga för de verksamheter som utredningen föreslår är skolstyrelsen. Det måste då konstateras att den gällande skollagstiftningen inte anger ett självständigt ansvar för fritidsverksamheten för skolan och att propositionen (1962: 54) överhuvudtaget inte tar upp dessa frågor.

Det framgår emellertid genomgående i författningarna och deras förarbeten att ett samarbete förutsätts mellan berörda instanser, inte bara som en möjlighet utan som en skyldighet.

BvL 9 %:

”Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och andra vilkas verksamhet berör barnavården.” (Jfr prop. 1960: 10, s. 83, cit. ovan). SkolSt, 2 kap.

”3 5. I viktigare frågor rörande elevernas uppförande och ordning bör 1 skolstyrelsen samarbeta med barnavården.

I frågor rörande elevernas fritidssysselsättning bör styrelsen i lämplig utsträckning samarbeta med barnavårdsnämnden eller annan kommunal nämnd, som handlägger sådana frågor, samt ungdomsorganisationema i orten.

Jfr KC 1970—08—14 (nr 513) till socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, samtliga länsstyrelser, länsskolnämnder, socialvårds- konsulenter, bamavårdsnämnder och skolstyrelser om intensifierat samar- bete mellan barna- och ungdomsvården samt skolan för att främja en gynnsam utveckling och goda uppväxtförhållanden i övrigt för barn och . ungdom. F: SS.” (Cirkuläret föreskriver skyldighet för bvn att ta ] initiativ.) '

Barnstugeutredningen vill framhålla att det föreskrivna samarbetet är helt nödvändigt. Ett exempel bland många är den uppsökande verksam- het som utredningen föreslår genomföras inom skolans ram och för vilken resurser finns inom denna ram. De speciella förutsättningar som föreningslivet å sin sida har för en del av kontakt- och annan verksamhet gör också samarbetet inom den sektorn nödvändigt.

Formerna för samarbete kan vara olika beroende på skiftande lokala förutsättningar i organisation, resurser osv. Redan av detta skäl finner utredningen det varken lämpligt eller möjligt att lägga fram förslag till enhetlig utformning av samarbetet. Detta vore dessutom olämpligt mot , bakgrund av uttalanden i propositionen om förskollagen, som berör dessa frågor.

”Vid mitt ställningstagande till .vem som lokalt och centralt skall förvalta förskolan harjag också utgått ifrån att ett nära och kontinuerligt samarbete kommer till stånd mellan skolan och förskolan. Ett sådant samarbete mellan skolan och den sociala barna- och ungdomsvården bör avse inte enbart förskoleverksamheten utan även verksamheten för barn i skolåldrarna och leda till en samordning och effektivisering av all den samhällsservice som vänder sig till barn och ungdom samt barnfamiljer. Formerna för ett sådant samarbete på det kommunala planet bör givetvis grundas på de lokala förutsättningarna. Som utredningen framhållit har i vissa kommuner ett intensifierat samarbete påbörjats mellan barna- och ungdomsvården samt skolan. Det kan därför vara naturligt att bygga vidare på de samarbetsorgan som där bildats. Jag delar i det sammanhanget utredningens uppfattning att det är angeläget att samrådet sker på sådant sätt att det kan påverka utformningen av de sociala, pedagogiska och hälsovårdande insatser som görs på kommunal nivå. Det bör ankomma på kommunerna själva att besluta om på vilket sätt detta samrådsförfarande skall ske.” (Prop. 1973: 136, s. 89.)

Frågorna kring huvudmannaskap och samarbete kommer att fortsatt bearbetas och belysas av flera andra utredningar, t. ex. SIA, Skola — Stat Kommunutredningen, Socialutredningen, utredningen om den kommu- nala demokratin samt kommunalekonomiska utredningen. I avvaktan på eventuella beslut om nya riktlinjer, avvikande från vad som nu gäller, finner utredningen ej heller ur denna synvinkel skäl att överväga vare sig förslag om ändrade huvudmannaskapsregler eller regler för samarbete.

7.6.3 Exempel på praktiskt samarbete över förvaltningsgränserna

I annat sammanhang (kap. 8 s. 229) har beskrivits den organisation som upprättats inom vissa kommuner och som avser samråd och samverkan mellan olika kommunala förvaltningar och organ sinsemellan samt mellan dessa och organisationer och föräldrarepresentanter. I vissa av fallen bedrivs efter planeringen även i praktiken en omhändertagande och uppsökande verksamhet. Nedan ges exempel på hur sådan verksamhet kan bedrivas.

Västerås, Bäckby

Genom beslut i kommunstyrelsen har inrättats en central samrådsgrupp som består av ordförandena i social- och kulturrotlarna samt förvaltnings- cheferna för skola, socialvård, fritid och förskola.

Lokalt arbetar i stadsdelen Bäckby en samrådsgrupp i vilken ingår rektor i området, fritidsgårdsföreståndaren, föreståndaren för förskolan och en socialassistent. Gruppen sammanträder på fasta tider och handlägger då frågor som gäller den löpande verksamheten. Gruppens arbete kompletteras av mera informella s. k. konferenser mellan förskol- och lågstadiepersonal.

De fysiska och formella förutsättningarna för arbetet är följande: I LM-skolans lokaler inryms både fritidsgård och fritidshem på sådant sätt att barnen från dessa inrättningar har direkt tillgång till t.ex.

lokalerna för målning, slöjdarbete osv. Utrymmen för socialassistenter finns inte i LM-skolan (utan inhyrda på annat håll) därför att detta inte beräknades vid planeringen av denna etapp, men kommer att inrymmasi den angränsande skolbyggnad för högstadiet som nu uppförs.

Skolstyrelsen budgeterat medel för kostnaderna för hela driften av lokalerna. Dessa kostnader fördelas sedan i en intern debitering mellan de berörda förvaltningarna utifrån en kostnadsberäkning som utförs av fastighetskontoret. Administrationen av lokalerna sköts av fastighetskon- toret med undantag för uthyrning av lokalerna efter kl. 18.00 på dagarna, vilken ligger på fritidsförvaltningen.

Den personal som är engagerad i verksamheten är administrativt inlemmad i resp. förvaltnings personaladministration, dvs. fritidspedago- gerna i fritidshemmet får löner utbetalade, ledigheter beviljade etc. av berörd förvaltning (i Västerås barnstugestyrelsen). Skolpersonalen admi- nistreras av skolförvaltningen osv. Motsvarande gäller utnyttjande av driftsanslagen, som görs inom ramen för resp. förvaltnings budget och med tillämpande av gällande rutiner för rätt att attestera och utanordna.

Också samarbetet med organisationerna sker i samråd mellan intressen- terna i samrådsgruppen. Utbetalning av medel sker i förekommande fall över berörd förvaltnings budget. Normalt är det för Västerås del park- och fritidsförvaltningen, men följande exempel visar hur samrådsarbetet kan komma att beröra flera förvaltningar. Genom initiativ från rektor kunde i ett aktuellt fall vissa elever på högstadiet för medel som skolan _ disponerade för fritt valt arbete i samarbete med en frikyrka, vilket * medförde också ekonomiskt resurstillskott, fungera som ledare i en l fritidsverksamhet avseende barn på grundskolans lågstadium. Sedan i denna fritidsverksamhet påbörjats, beviljades medel för fortsatt verksam- ( het, med andra ledare, över park- och fritidsförvaltningens budget.

Uppsala, Liljeforsskolan

Kommunen har ett centralt ungdomssocialt samarbetsorgan som ansluter till rekommendationerna i Kungl. Maj: ts cirkulär 1970 nr 513 , (1970-08-14). Inom rektorsområdena finns lokala samarbetsorgan, i som ej berörs närmare här. Vid Liljeforsskolan fungerar ett s.k. ] kvartersråd. ;

Kvartersrådet leds av föreståndaren på det utvidgade fritidshemmet. Föreståndaren är sammankallande och driver verksamheten. I kvartersrå- det finns med representanter för organisationer som arbetar inom området, representant för elever, föräldrar och representant för skolled- ning och lärare.

Inom kvartersrådet kommer de praktiska konsekvenserna av det löpande arbetet fram. Det är också här som erfarenheterna kan ge underlag för initiativ till utformning av verksamheter och till resursan- vändning inom kommunen/ området.

Kvartersrådet skall alltså genom en inventering av områdets förutsätt- ningar och behov tillsammans med erfarenheter från det pågående verksamhetsåret lämna de olika förvaltningarna underlag för planering av

budget och verksamhet för nästa år. Denna information går då till det ungdomssociala samarbetsorganet.

Personaladministrativt och vad gäller disposition av medel, förbruk- ningsmaterial, löpande verksamhet motsvarar förhållandena i vissa delar dem som beskrivits ovan för Bäckby, Västerås.

Lokalerna som används i Liljeforsskolan är tre helt vanliga skolsalar i en lågstadiebyggnad. Dessa rum har inretts genom medel från Barnavår- dande institutioner. Skolan har också bidragit med vad som behövts, t. ex. bord, stolar och skåp. Skolstyrelsen svarar för driften av lokalerna och skolan själv administrerar alla lokalerna fram till kl. 18.00, då fritidsförvaltningen övertar ansvaret med uthyrning.

De elever som normalt inte får sitt mellanmål i skolan får i fritidshemmet ett mellanmål som administreras av skolan men debiteras Barnavårdande institutioner.

Verksamheten vid Liljeforsskolan bedrivs som försöksverksamhet med medel från Allmänna Arvsfonden. En del av detta anslag har gått till Barnavårdande institutioner för personal och utrustning och en del till skolstyrelsen som genom pedagogiska utvecklingsblocket svarar för utvärdering av projektet.

De i praktisk verksamhet bedrivna modeller som beskrivits ovan vilka har sin motsvarighet på flera håll i landet anger möjliga vägar för att organisera det löpande. samarbetet och anpassa detta till de vanliga administrativa rutinerna utan att ändrade regler, särskild delegation eller dylikt behöver komma i fråga.

7.7 ”Tillsynsansvaret” för barnen

En av de ständigt aktuella frågorna i fritidshemmens verksamhet i dag är tolkningen av det ”tillsynsansvar” som personalen har för de inskrivna barnen. Det finns skäl att behandla problemen ur två aspekter, dels med avseende på vad man rent faktiskt kan mena med begreppet, dels ur rent formell legal synvinkel.

Genom praxis och sannolikt också genom personalens utbildning har fritidshemmens ansvar oftast beskrivits som en direkt förlängning av daghemmens ansvar. Personalen i fritidshemmen har många gånger upplevt ett sådant omedelbart ”tillsynsansvar” som betungande och funnit det svårt att veta var den skall dra gränserna för barnens rörelsefrihet.

Råd och Anvisningar 1963: 163 från Socialstyrelsen säger inte klart ut vari ”tillsynsansvaret” består utan kan tolkas på olika sätt.

Frågan om ansvarsgränserna aktualiseras ytterligare i samband med det utvidgade fritidshemmets verksamhet. Den bygger på samspelet mellan barn, som har fritidshemmet som sin fasta punkt under den tid föräldrarna förvärvsarbetar/studerar, och barn som endast deltar i de verksamheter inom fritidshemmets öppethus, som alla barn har tillgång till. Den bygger också på ett samspel med hela närsamhällets personella resurser för fritid och social gemenskap som ett öppethus.

Utredningen vill betona att problemen kring avgränsningen av tillsyns- ansvaret noggrant måste bearbetas av huvudman, personal, föräldrar, barn gemensamt. Alltför snäva gränser för barnens rörelsefrihet kan komma i konflikt med den självständighetsutveckling av barnen, som är ett av fritidshemsverksamhetens viktigaste mål, och med ambitionerna att kunna ge barnen en riktig social omvärldsorientering. Vad man bör 1 eftersträva är ett förtroendefullt samarbete mellan barn och vuxna, där omsorgen och kontakten är det primära och inte den ”övervakande" tillsynen. Barnet och den vuxna skall veta var de har varandra. Båda skall träna sig medvetet i att t. ex. ta telefonkontakt, att tala om var man är, komma överens om vilka tider som gäller, eller ”buda” med någon kamrat. Frihet under ansvar ingår i de krav barnen har rätt att ställa på de vuxna. Fritidshemmets personal och barnets föräldrar förutsätts samver- ka med varandra i olika frågor. För de inskrivna barnens del kommer denna samverkan i högre grad än för öppethusbarnen att gälla överens- kommelser om barnens verksamheter utanför fritidshemmet.

I nu berörda ansvarsfrågor bör den centrala tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, snarast göra en översyn av gällande Råd och Anvisningar och den skiftande tolkningspraxis som utbildats från kommun till kommun. Entydiga rekommendationer utifrån de principer som barn- stugeutredningen här diskuterat bör utfärdas.

Vad gäller barn med .behov av särskild omsorg, stöd och stimulans, där det kan vara fråga om olika handikapp för barnen, bör denna fråga ägnas särskild uppmärksamhet. Dessa barn måste ha rätt till samma självständig- hetsutveckling som andra barn. Det rör sig mera om behovet av 1 tillräckligt många vuxna i fritidshemmet än om ett större ”tillsynsbe- hov”.

Sett från legal synpunkt finns inget särskilt avgränsat tillsynsansvar. Det ansvar som kan utkrävas av personalen på fritidshemmet eller av andra berörda är av annat slag.

Brottsbalkens regler om ämbetsansvar kan i förekommande fall bli aktuella, dvs. tjänstemän i offentlig anställning kan åtalas och dömas för tjänstefel, om de varit vårdslösa eller försumliga på annat sätt. Gällande tjänstereglementen, stadgar och liknande ger motsvarande möjligheter till disciplinär bestraffning, där det inte är aktuellt att utkräva ämbetsansvar. Reglerna om disciplinärt ansvar, oavsett om de är reglerade i lag eller på annat sätt, ger emellertid i sig ingen information om det faktiska innehållet i tjänstemännens skyldigheter. De anger inte vad som bör utföras eller ej utan bara att vidtagande eller underlåtande av åtgärder inte får göras oskickligt, vårdslöst eller försumligt.

Vid sidan av de legala frågor som rör det disciplinära ansvaret måste skadeståndsrättsliga ansvarsfrågor beaktas. Principiellt torde det vara ofrånkomligt att de barn som deltar i fritidsverksamheten har enahanda rättsliga skydd, oavsett under vilka former verksamheten bedrivs. Aktiviteter, som leds av ungdomsorganisationer eller på annat sätt pågår utan direkt ansvar för kommunala organ, får inte innebära att t.ex. uppkommande skador vid olycksfall osv. ersätts på annat och sämre sätt än vad som gäller för direkt kommunalt organiserad verksamhet.

Enligt nu gällande skadeståndsrätt gäller särskilda regler när det offentliga är huvudman. De innebär t. ex. att stat, respektive kommun, regelmässigt är skadeståndsskyldiga, om vårdslöshet i skadefallet kan visas hos anställd befattningshavare. Motsvarande ansvarsförhållanden måste förutsättas bli ordnade för den icke direkt kommunalt organiserade verksamhet som tidigare angivits. Detta kan arrangeras genom försäkring- ar hos försäkringsbolagen. Inga tekniska hinder finns härför. I de flesta kommuner finns också sådana försäkringar tecknade. Olika lösningar kan bli aktuella. Vilken som skall väljas blir beroende av de lokala förhållandena i varje särskilt fall och troligen också av vederbörande försäkringsgivares synpunkter. Utredningen vill betona att det är angelä- get att dessa frågor tas upp av den centrala tillsynsmyndigheten och kommunförbundet i någon form av gemensamma rekommendationer.

7.7.1 Tystnadsplikt och sekretessregler

Olika arbetslag från olika verksamhetsområden i fritid och skola, som inte alla har tystnadsplikt eller regler för sekretess, föreslås samarbeta i ett socialpedagogiskt arbete för fritid. I arbetet inte minst vid uppfölj- ningen för barn med särskilda behov kommer dessa frågor naturligen att aktualiseras.

Den eller de som har ansvar för familjeassistentfunktionen blir i sitt arbete vid socialförvaltningen underkastade tystnadsplikt med stöd av 5 91 i barnavårdslagen. När utredningar görs och behandlingar genomförs som ett led i socialförvaltningens ansvar och arbete med barn och familjer gäller de sekretessbestämmelser som i övrigt gäller för socialvården.

När familjeassistenten går in som en medlem i arbetslagen för fritid tillsammans med andra personalgrupper bör dessa problem så långt det är möjligt lösas i samråd med barn och föräldrar så att alla åtgärder i form av kontakter och behandlande insatser sker i fullt samförstånd med barn och föräldrar och på föräldrarnas uppdrag. Full insyn måste garanteras föräldrar, så att de öppet kan ta del av de anteckningar som förs. Även barnen bör ha rätt att ta del av allt som noteras. Redan i dag är de medlemmar i elevvårdskonferensen i skolan, när deras situation diskute- ras och beslut fattas.

Barnstugeutredningen vill betona det nödvändiga i att den centrala tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, tar upp dessa frågor i samarbete med bl. a. skolöverstyrelsen, så att centralt givna, entydiga rekommenda- tioner utarbetas och utfärdas i anslutning till statsmakternas behandling av utredningens förslag. En särskild utredning har också tillsatts med anledning av riksdagsmotionen 1973: 1285 (Uu 1973: 49) angående tystnadsplikt för skolkuratorer m. fl.

7.8 Personalbehov för det utvidgade fritidshemmet

7 .8 . 1 Principiella utgångspunkter

Som utredningen tidigare framhållit i avsnitt 7.3 utgör personalen 1 det utvidgade fritidshemmet endast en del av hela bostadsområdets och hela LM-områdets personella resurser för barns fritid. Dit hör såväl kommu- nalt anställd fritidspersonal, föreningslivets ledare som personal inom skolans verksamheter. De personella resurserna för fritid och för skoltid samt vilka funktioner som bör kunna fyllas diskuteras av utredningen närmare i avsnitt 7.2 och 7.3.

Figur 7.2: Personalresurser inom fritidsverksamheten för barn i skolåldern.

Personal inom Personal inom Personal Ledare inom det utvudgade kommunens all- inom skolan föreningslivets fritidshemmet männa fritids— verksamhet verksamhet

I de personalbehovsberäkningar som utredningen redovisar ingår endast personalen i det utvidgade fritidshemmet. I beräkningarna ingår inte personalen inom kommunens övriga allmänna fritidsverksamhet, inom skolan eller föreningsanknutna ledare. Utredningen förutsätter att ett intimt samarbete kommer att ske med kommunens övriga fritidsverk- samhet, skolan och föreningslivet och att personal och ledare från dessa regelbundet kommer att arbeta inom öppethusverksamhet.

En förutsättning för att fritidsverksamheten skall kunna genomföras så att barns behov av vuxenkontakter, omsorg och stimulans tillgodoses är att tillräckligt antal vuxna arbetar i verksamheten. Man bör sträva efter att personal finns i sådan omfattning att barnen får den individuella omsorg och stimulans de behöver.

I målsättningen bör även ingå att personalen har tid för planering av verksamheten, samverkan med föräldrar och LM-områdets övriga vuxna som arbetar för barns fritid, erforderliga barnobservationer, personalkon- ferenser, materialanskaffning och andra förberedelser för verksamheten.

Vid en beräkning av personalbehovet i det utvidgade fritidshemmet bör hänsyn tas till bl. a. följande faktorer:

antal barn

barngruppens sammansättning

antal närvarande barn under olika tider på dagen fritidshemmets öppethållande lokalernas rymlighet och disponering utelekplatsens möjligheter i fritidshemmets närmiljö bostadsområdets totala fritidsmiljö.

En viktig förutsättning för att genomföra det dialogpedagogiska program för fritidsverksamheten, som utredningen skisserat i kap. 2 och 3 är att fritidshemmet har öppna kontakter med bostadsområdets övriga resurser för barnens fritid. Det innebär, att också fritidshemsbarnen förutsätts kunna delta i föreningslivets verksamheter och i närmiljöns öppethusverksamheter. Härigenom blir barnens behov av vuxenkontakter bättre tillgodosedda. Fritidshemmets personalsituation bör således inte ses isolerad från den omgivande miljön.

Schemaläggningen av personalens tjänstgöring är betydelsefull för verksamhetens pedagogiska innehåll. Det förutsätter ett noggrant stu- dium av barnens närvarotider. Personalens arbetsschema bör läggas så att den största personaltätheten sammanfaller med de tider, när barnantalet är som högst under eftermiddagen (bilaga 7.2).

Eftersom barnens närvaro är så ojämnt fördelat över dagens timmar, kan schemaläggningen av personalens arbetstid vara problematisk. Perso- nalens arbetstider kan bäst fås att överensstämma med barnens närvaroi ett något större fritidshem, i vart fall om det även finns halvtidsanställd personal. Detta gör att personalbehovet inom vissa gränser inte ökar helt proportionellt mot antalet inskrivna barn. Personalbehovet är störst på eftermiddagen i samband med mellanmålet då barnen har slutat skolan.

7.8.2 Personalbehov vid skilda förutsättningar

Personaltätheten i traditionella fritidshem berörs i kapitel 4 i samband med genomgången av de olika organisationsmodellerna. I fråga om utredningens förslag till ny organisation i s.k. utvidgat fritidshem har utgångspunkterna för personalbehovsberäkningarna bl. a. varit följande.

Ett utvidgat fritidshem där 30 barn skrivits in (se kap. 4), bör i normalfallet ges en personaltäckning med 5 heltidstjänster. En genom- snittligt stor skala, en tvåparallellig LM-skola med 250—300 barn har härvid förutsatts.

Utredningen har vid ovan gjorda bedömning utgått från de traditionel- la fritidshemmens personaltäthet och vissa förändringar som föreslås i fråga om organisation och verksamhet. I fritidshem med traditionell organisation var personaltätheten ] heltidstjänst per 7,5—8,5 barn år 1971—1972. I kommuner med hög personaltäthet var en personaltäck- ning av 1 heltidstjänst per 6,0—6,7 barn vanligi friliggande fritidshem.

Utredningen har vidare beaktat den arbetstidsförkortning som trädde i kraft den 1 januari 1972 och som innebar en reducering av arbetstiden från 42,5 till 40 timmar per vecka. Arbetstidsförkortningen har i skiftande grad kompenserats i kommunerna. Kompensation för arbets— tidsförkortning innebär en höjning av personaltätheten från 1 heltids- tjänst per 7,5 —8,5 till 1 heltidstjänst per 7,1—8,0 bam.

Vidare har utredningen beaktat att fritidspedagogerna enligt rekom- mendation i avtal numera i de flesta kommuner medges 6 timmar per vecka, 3. k. ”barnfri tid”, dvs. tid avsedd för annat arbete än i barngrupp.

Det vidgade samarbetet inom det utvidgade fritidshemmet och samarbete med samhällets övriga resurser för barnens fritid gör, att

utredningen bedömt att barnfri tid bör beräknas för alla personalgrupper inom det utvidgade fritidshemmet. Om hänsyn tas härtill, höjs personal- tätheten till 1 heltidstjänst per 6,2— 7,0 barn. Utredningen har vidare räknat med ett öppethållande som är något längre än genomsnittet för riket i dag. Personalens arbetsschema förutsätts omfatta tiden 6.30— 18.30. Härigenom höjs personaltätheten till ] heltidstjänst per 5,8—6,2 barn. 6.30— 18.30 är samma öppethållande som utredningen förutsatte för daghemmen i sitt förra betänkande SOU 1972: 27.

Utredningens beräkning av personalbehov vid ett utvidgat fritidshem med 30 barn inskrivna och med förlängt öppethållande blir med de redovisade beräkningsmetoderna totalt 5 heltidstjänster, motsvarande en personaltäthet på 1 heltidstjänst på 6 barn. Den höjning av personalin- satsen som förslaget innebär jämfört med genomsnittet för ett traditio- nellt fritidshem, hänför sig sålunda, förutom till längre öppethållande, även till kompensation för arbetstidsförkortning och ökad planeringstid. Det bör observeras att den föreslagna personaltätheten avser utvidgade fritidshem med öppna arbetsformer där personalen även skall kunna ta ansvar för en viss öppethusverksamhet.

Som tidigare nämnts kan personalbehovet variera. I en skola med väsentligt fler elever än 250—300 är det givet att antalet barn som kan tänkas delta i öppethusverksamheten ökar — även om endast 30 barn är inskrivna i fritidshemmet. I dylika fall blir en personalförstärkning nödvändig för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett meningsfullt sätt. Som ett riktmärke kan i sådana fall anges att ytterligare en heltidstjänst bör inrättas om fritidshemmet ligger i en skola med 550—600 elever (bilaga 7.1—2).

Finns lokalöverskott till följd av utglesning i en liten skola, kan det finnas möjligheter till öppethusaktiviteter i anslutning till ett fritidshem. Om detta är av traditionell storlek dvs. ger plats åt 15 barn kan det vanligen inte förutsättas att den begränsade personalstyrkan i ett sådant fritidshem har möjlighet att även ansvara för öppethusverksamheter. En personalförstärkning kan i så fall bli aktuell även i en mindre skola. I en LM-skola med 150 elever och med ett utvidgat fritidshem för 15 inskrivna barn är det motiverat att personalen förstärks med en heltidstjänst. I bilaga 7. l—— 2 diskuteras hur personalbehovet kan variera vid olika skolstorlekar.

Många skolor i Sverige är så små att behovet av fritidshem gäller färre än 15 barn. I dessa skolor kan det i vissa fall ändå vara möjligt — förutsatt att lämpliga lokaler finns att starta ett utvidgat fritidshem med mindre än 15 inskrivna barn. Kostnaden per inskrivet barn för ett fritidhem med traditionell organisation skulle bli hög i sådana små skolor genom att barngruppen blir liten. I ett utvidgat fritidshem däremot skulle det vara möjligt att personalen kunde tjänstgöra även för öppethusbarnens behov under de delar av dagen, då få inskrivna barn är närvarande i hemvistet, med bibehållande av kravet på en kvalitativt god verksamhet för de inskrivna barnen.

Ett utvidgat fritidshem förutsätter vidare normalt en nära kontakt med en rik föreningsverksamhet. Om föreningsliv saknas, är en personalför— stärkning som kompensation härför motiverad.

Barnstugeutredningen utgår i fråga om personalförstärkningen från samma synsätt som i förskolbetänkandet, dvs. att framtida höjningar av personaltätheten främst bör gälla de institutioner, som har barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans integrerade.

Det bör framhållas, att personalbehovet i öppethusverksamhet inte kan fastläggas genom centrala, detaljerade bestämmelser, knutna till antalet elever i skolan eller liknande. Endast riktvärden kan anges. Det är t. ex. uppenbart, att personalbehovet är mindre i en skola med rik fritidsverk- samhet utanför skolan och till följd härav få elever som besöker öppethusverksamhet än i en skola där barnen saknar samma möjligheter till fritidsverksamheter utanför skolan. Personalinsatsen för öppethus måste bl. a. därför bedömas utifrån de lokala förhållandena.

Det bör vidare understrykas att öppethusaktiviteterna i många fall i praktiken kan komma att behöva introduceras successivt. Om personalre— surserna i en skola eller i ett bostadsområde är små, kan det vara lämpligt att utforma det utvidgade fritidshemmet så, att öppethusverksamheten introduceras stegvis och vidgas efter hand. Verksamheten kan t. ex. vid starten begränsas till att omfatta de lägre årskurserna i skolan för att möjliggöra en verksamhet som blir meningsfull för barnen. Allteftersom erfarenhet vinns och personalresursema kan ökas, kan man sedan pröva sig fram så att öppethus blir tillgängligt för allt fler åldersgrupper.

Utredningen räknar med att kommunerna successivt kommer att förbättra personaltätheten i den takt resurserna medger. Hela det fritidspedagogiska program som utredningen föreslår torde inte kunna förverkligas inom ramen för dagens personaltäthet. Programmet bör emellertid kunna genomföras successivt, såsom är brukligt vid introduk- tion av nya pedagogisk-organisatoriska förslag. Det bör understrykas, att det utvidgade fritidshemmet förutsätter bl. a. en väl utbyggd förenings- verksamhet och ett rikt utbud på kompletterande, mänskliga resurser för barns fritid i bostadsområdena så som utredningen exemplifierar i olika modeller.

7.9. Sammanfattning

I föreliggande kapitel söker utredningen först definiera de olika personel- la resurser som alla med fritidsverksamhet arbetande utgör inom en LM-skolas upptagningsområde.

I konsekvens med sina ställningstaganden i förskolbetänkandet (SOU 1972: 26 och 27) knyter utredningen direkt an till de resonemang kring arbetslagsprincipen som där förs och till skrivningarna i prop. 1973: 136. Utifrån dessa diskuterar utredningen arbetslaget och dess sammansättning i det utvidgade fritidshemmet och i andra fritidshemsformer samt de funktioner som är viktiga att fylla i denna verksamhet, men också övriga arbetslag med anknytning till barns fritid inom LM-området.

Utredningen framhåller särskilt de personella resurser som bör finnas för barn med särskilda behov i fritidsverksamhet ochi skola.

. Utredningen betonar vikten av att de större eller mindre resurser som finns inom ett LM— område förs närmare samman och föreslår att kommunstyrelsen tillgodoser behovet av en samordnad funktion genom att inom LM-området det praktiska ansvaret att samordna de fritidspedagogiska insatserna för barnen lägges på någon eller några. Utredningen benämner funktionen ”samordnare för fritid”. . Utredningen föreslår att återkommande samarbetskonferenser genom- förs som berör vissa medlemmar i arbetslagen för fritid och skolans arbetslag. Som ett gemensamt forum för fritid och skola föreslår utredningen en vidareutveckling av den nuvarande elewårdskonferen- sen i skolan. Klassläraren, skolsköterskan, den/de som fyller familjeas- sistentfunktionen samt samordnaren för fritid blir enligt utredningens förslag de representanter för fritid och skola som kommer att spela en central roll i detta sammanhang. . Utredningen föreslår ett oförändrat förvaltningsansvar för fritidsverk- samheten med barnavårdsnämnd (social centralnämnd, fritidsnämnd eller andra liknande instanser) som ytterst ansvarig. . Utredningen betonar vikten av ett samarbete mellan de berörda instanserna vilket är en skyldighet enligt BvL 9 63" och Skolst. 2 kap. Formerna för samarbetet kan vara olika beroende på skiftande lokala förutsättningar i organisation, resurser m. m. . Utredningen föreslår att den centrala tillsynsmyndigheten, socialstyrel- sen, snarast gör en översyn av gällande Råd och anvisningar och den skiftande tolkningspraxis som utbildats från kommun till kommun av det tillsynsansvar som personalen har för de inskrivna barnen. Entydiga rekommendationer utifrån de principer som barnstugeutred- ningen diskuterar i detta betänkande bör utfärdas. . Utredningen redovisar även personalbehov för det utvidgade fritids- hemmet. Vid en beräkning av personalbehovet i det utvidgade fritidshemmet föreslås i olika exempel att hänsyn tas till bl. a. följande faktorer: antal barn, barngruppens sammansättning, antal närvarande barn under olika tider på dagen, fritidshemmets öppethållande,

lokalernas rymlighet och disponering, utelekplatsens möjligheter i fri— tidshemmets närmiljö, bostadsområdets totala fritidsmiljö.

Bilaga 7.1 Exempel på hur behovet av institutionsbunden personal kan påverkas av antalet inskrivna barn i det utvidgade fritidshemmet och av antalet barn i skolan

Det räkneexempel som diskuteras i denna bilaga bygger på en rad förutsättningar. Personalen inom kommunens allmänna fritidsverksamhet i övrigt ingår inte i beräkningarna, inte heller skolans personal eller föreningsanknutna ledare. Alla barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans förutsätts vara inskrivna i fritidshemmet. Föreningsverk- samheten förutsätts vara väl utvecklad för barnen i de aktuella åldrarna och lokalerna vara väl lämpade för ändamålet.

I Institutzbnsbunden personal för de inskrivna barnens behov

' Personalbehovet för de inskrivna barnen i fritidshemmet bestäms i första ; hand av hur stor denna barngrupp är. Eftersom barnens närvaro är ojämnt ' fördelad över dagens timmar, är schemaläggningen av personalens [ arbetstid ett problem. I de flesta fall är det dock lättare att få personalens i arbetstider att överensstämma med barnens närvaro i ett något större * fritidshem, åtminstone om några av personalen är halvtidsanställda. Detta ; gör att personalbehovet inom vissa gränser inte ökar helt proportionellt i mot antalet inskrivna barn. j För närvarande finns ett fåtal fritidshem i landet med 30 inskrivna barn. I Stockholms kommun finns friliggande fritidshem med 30 inskrivna barn och 3,65 heltidstjänster. Dessa fritidshem har dock något kortare öppethållande än fritidshemmen i utredningens räkneexempel. Personaltätheten i ovannämnda fritidshem är 1: 8,2. Om man utgår från Stockholms norm och att fritidshemmen i Stockholm har ett något kortare öppethållande samt tar hänsyn till 1972 års arbetstidsförkortning skulle personalbehovet bli 4,1 heltidstjänster, dvs. 1: 7,3.

Bl. a. med utgångspunkt i "detta har utredningen antagit, att personalbe- hovet för de i hemvistet inskrivna barnen varierar enligt nedanstående ta- bell.

Tabell ] Personalbehov för ihemvistet inskrivna bam

Antal barn inskrivna Antal heltidstjänster Personal- i det utvidgade fri- för de inskrivna bar— täthet tidshemmet nens behov

15 2,5 1 : 6

20 3,0 1: 6,7 24 3,5 1: 6,9 27 3,8 1: 7,1 30 4,1 1:7 3

Tabellvärdena för 20, 24 och 27 inskrivna barn har beräknats med

formeln 0,9 + antalet inskriänålåarn i hemvister Denna formel ger 2,5 heltidstjänster vid 15 inskrivna barn och 4,1 heltidstjänster vid 30 inskrivna barn.

Utredningen vill betona att ovanstående personalbehovsberäkning är preliminär och att den måste prövas i en mera omfattande försöksverk- samhet.

Institutionsbunden personal för öppethusbarnens behov

Förutom personal för de inskrivna barnens behov krävs i det utvidgade fritidshemmet personal för öppethusbarnens behov. Det betyder dock inte att några arbetar uteslutande bland de inskrivna barnen i hemvistet eller enbart i öppethus. Personalen växlar mellan arbetet i hemvistet ochi öppethus inne och ute. Personalbehovet inom det utvidgade fritidshem— met för öppethusbarnen påverkas bl. a. av antalet barn i skolan (eller i upptagningsområdet).

I räkneexemplen nedan antas att behovet av personal för öppethusbar- nens behov vid de givna förutsättningar som tidigare har skisserats i denna bilaga uppgår till en heltidstjänst per 300 barn i skolan. Detta är naturligtvis en mycket schablonmässig beräkning. Som tidigare nämnts i , avsnitt 7 .8 måste en särskild bedömning göras för varje enskilt fritidshem. * Det ovan nämnda personalbehovet bör tolkas som en preliminär beräkning, vars giltighet måste prövas i en mera omfattande försöksverk- samhet.

Räkneexempel

Exempel 1: Utvidgat fritidshem med 30 inskrivna barn i en skola med 270 barn. Personalbehov: För inskrivna barn: 4,1 För öppethusbam: 0,9 Totalt 5,0 heltidstjänster ? Exempel 2: Utvidgat fritidshem med 24 inskrivna barn i en skola med 500 barn. Personalbehov: För inskrivna barn: 3 ,5 ; För öppethusbam: 1,7 Totalt 5,2 heltidstjänster. Exempel 3: Ett utvidgat fritidshem med 20 inskrivna barn i en skola med 200 barn. Personalbehov: För inskrivna barn: 3,0 För öppethusbam: 0,7 Totalt 3,7 heltidstjänster. 1 Exempel 4: Två utvidgade fritidshem med 50 inskrivna barn ien skola ! med 400 barn. * I detta fall måste två hemvist inrättas i skolan. '

Personalbehov: För inskrivna barn: 7,2 För öppethusbam: 1,3 Totalt 8,5 heltidstjänster. Exempel 5: Ett utvidgat fritidshem med 24 inskrivna barn i en skola med 500 elever. Skolan ligger i ett område med outveck- lad föreningsverksamhet. Även vissa andra svårigheter föreligger. I detta fall bedöms personalbehovet för öppet- husbarnen vara större än en heltidstjänst per 300 barn, förslagsvis ] per 150 barn. Personalbehov: För inskrivna barn: 2,9 För öppethusbam: 3,3 Totalt 6,2 heltidstjänster.

Diagram ] Institutionsbunden personal vid olika antal inskrivna barn i ert utvidgat fritidshem och olika skolstorlekar samt de förutsättningar iövrigt som anges ibihzga 7.1.

Antal heltidstjänster

Antal barn i LM-skolan

700 barn 600 barn 500 barn

400 barn 300 barn

200 barn 100 barn

hr

__r—_n———r—> 20 25 30

Antal inskrivna barn

10 15

Diagram 2 Institutionsbunden personal vid olika antal inskrivna barn i två utvidga- de fritidshem och olika skolstorlekar samt de förutsättningar i övrigt som anges ibi- laga 7.1.

Antal heltidstjänster Antal barn i LM-skolan

700 barn

600 barn 10

500 barn

400 barn

300 barn

40 45 50 55 60

Antal inskrivna barn

Bilaga 7.2 Exempel på personalscheman i traditionellt fritidshem och utvidgat fritidshem

Barnens närvarofrekvens under dagen varierar starkt i fritidshemmen. Variationerna mellan dagens timmar är normalt mycket större i ett fritidshem än i ett daghem.

År 1969 gjorde barnstugeutredningen en enkät om bl. a. närvarofrekven- sen under olika tider på dagen. Av denna enkät framgår att närvaron var högst mellan kl. 13.00 och kl. 17.00. Drygt 80 % av de inskrivna barnen vistades i fritidshemmet under denna tid.

I följande tablåer visas exempel på personalscheman. Personalens tjänstgöringstid per vecka i barngrupp har beräknats till i genomsnitt 34 timmar. Den bamfria tiden har förlagts i anslutning till lunchen eller i början eller i slutet av arbetsdagen. Lunchen förutsätts vara 45 min.

Tablåerna illustrerar en dag då personalens arbetsschema täcker tiden 06.30—18.30. Personalschemat har lagts så, att antalet anställda som tjänstgör i barngruppen är störst under de tider, då barnens närvaro är störst.

Stapeldiagram ] Totala antalet barn under olika tider av dagen

Antal barn

4 000

3000 2000

1000. I i . l

7—9 53—11 11—13 13—15 15—17 17—19 Tidsperioder

Källa: Barnstugeutredningens fritidshemsenkät år 1969—70

Tabell 2. Antal fritidshem med beläggning under olika tider av dagen

Tid Antal fritidshem 7— 9 210 9—11 185 11—13 203 13—15 220 15—17 224 17—19 188 lördag 22 Ej svarat 6

(Källa: Som ovan)

Tabell 3. Medelantal barn vid varje fritidshem under olika tider av dagen

Tid Medelvärde

7— 9 9—11 11—13 13—15 1 15—17 1 17—19 lördag

l—lquxl-hxl

(Källa: Som ovan)

Tablå 1. Fritidshem med 15 inskrivna barn och 2,5 heltidstjänster

Teoretiskt personalschema Antal timmar

3,5

_ _ 7,0 ;

_ _ 6,5 l

f—F——Tå_l 7— r—T 1—1 | 1— r— —l 3 6.00 8.00 10.00 12.00 14.00 16.00 18.00 S:a 17 ? tim/dag l

_ = Personalens schemalagda tid

Personaltäthet

Antal anställda som tjänstgör i barngruppen

r'——l—r— _l_—| __|—_ ip.—f l' Tid pådagen 10.00 12.00 14.00 16.00 18.00

8.00

Tablå 2. Fritidshem med 18 inskrivna barn och 2,9 heltidstjänster

Teoretiskt personalschema Antal timmar

_ 2,5

_ 3,5

_ _— 7,0 _ _ 6,7

6.00 8.00 10.00 12.00 14.00 16.00 18.00 S:a 19,7

tim/dag _ = Personalens schemalagda tid

l l Personaltäthet l * Antal anställda som * tjänstgör i barngruppen ! l 3 l l

2

1

Tid på dagen

6.00 8.00 10.00 12.00 14.00 16.00 18.00

Tablå 3 Utvidgat fritidshem med 30 inskrivna barn i en LM-skola med 270 elever och 5,0 heltidstjänster

Teoretiskt personalschema Antal timmar 3,5

6

_ _ 3,5 _ _ _ _ 7

_ 7 _

_ _ 7 i

h—T F | | | | | | | | | | 6.00 8.00 10.00 12.00 14.00 16.00 18.00 S:a 34

tim/dag _- = Personalens arbete i barngruan i % Personaltäthet Antal anställda som tjänstgör i barngruppen | Tid på dagen

__|—__1_'l | | | | 1*—| *n— | 8.00

10.00 12.00 14.00 16.00 18.00

8. Planering för fritid

8.1. Ett gemensamt programarbete för barns och ungdoms fritid

Frågor kring barna- och ungdomsvården intar en framskjuten plats i en kommuns planering samt i den dagliga verksamheten. Investeringar för anordningar och verksamheter för barn och ungdom är en växande post i kommunernas drifts- och kapitalbudget.

I de flesta kommuner har fyra olika nämnder som huvuduppgift eller som en viktig del av sitt verksamhetsområde att arbeta med frågor som berör barn och ungdom: skolstyrelse, social centralnämnd/barnavårds— nämnd, fritidsnämnd samt kulturnämnd]biblioteksstyrelse. Dessa avdelar och tar i anspråk en betydande del av sina resurser för omsorger inom barna- och ungdomsvårdens område.

De nämnder som verkar inom barn- och ungdomssektorn har många beröringspunkter med varandra. De har i många avseenden likartade målsättningar för sin verksamhet. Barn och ungdom är i stor utsträckning en gemensam målgrupp. De olika nämndernas insatser griper ofta in i och kompletterar varandra. Ett mera regelbundet och systematiskt samarbete mellan nämnderna har börjat utvecklas i många kommuner dels i den dagliga verksamheten, dels i planeringen inklusive budgetarbetet. Svenska kommunförbundets rekommendation av den 19 maj 1972 (jfr nedan 5. 227) samt Kungl. Maj: ts cirkulär av den 14 augusti 1970 (jfr nedan 5. 229) har dragit upp riktlinjer för hur ett förstärkt samarbete skulle kunna komma till stånd. Mycket återstår dock innan samarbetet funnit sin form i den enskilda kommunen med dess speciella förutsättningar och resurser.

I det inledande kapitlet i detta betänkande har utredningen med begreppen helhetssyn och samhällets samlade resurser markerat utgångs- punkten för sin syn på det samarbete som måste till i kommunen för att skapa en god fritidsmiljö för barn och ungdom.

Utredningen betonar, att det är angeläget att varje kommun utarbetar och formulerar en plan för fritidsverksamhet för barn och ungdom genom ett nära, systematiskt samarbete mellan berörda nämnder. Denna plan bör omfatta både allmän fritidsverksamhet, dvs. alla fritidsinsatseri kommunen, vilka är tillgängliga för alla barn och ungdomar under fritid och fritidshemsverksamhet, dvs. alla de verksamhetsformer, där en heldagsomsorg kan erbjudas främst de lågstadiebarn, vilkas föräldrar

förvärvsarbetar/studerar, samt de barn på låg— och mellanstadiet, vilka har behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. Heldagsomsorgen är ett komplement till skolans ansvar för barnen.

8.2. En fritidsplanering utifrån barns och ungdomars behov

Utredningen har i sina förslag och överväganden avgränsat följande tre områden som särskilt viktiga för att tillgodose främst 7—12-åringarnas behov.

a) Behovet av heldagsomsorg för de barn, vilkas föräldrar förvärvsarbe— tar/studerar (kap. 4). ,

b) Barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans (kap. 6).

c) Alla barns behov av en allmän fritidsverksamhet och av demokratisk samverkan och ansvarstagande i olika föreningsverksamheter (kap. 5).

8.2.1 hioriteringama kräver samarbete och samplanering

De prioriteringar och förslag som redovisats i tidigare kapitel kräver samarbete och samplanering mellan berörda parter från den dagliga, konkreta nivån till planerings- och beslutsfattarnivån i kommunfullmäkti- ge, styrelser och nämnder.

En ökad samverkan och ett ökat tillvaratagande av tillgängliga resurser för att skapa en god fritidsmiljö för barn och ungdom förutsätter att man strävar efter en gemensam planering i alla led i kommunen. En av de viktigaste uppgifterna blir att inventera alla tillgängliga fritidsresurser i varje del av kommunen. En annan, lika viktig uppgift blir att bygga upp en sådan socialpolitisk organisation att barnens behov kan kartläggas. Det gäller särskilt för de barn som på grund av olika handikapp har behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. !

Alla dessa strävanden och verksamheter som bygger på skola—fritid— I föreningsliv motiverar en samlad fritidsplan för hela kommunen. I planen i studeras varje kommundel för sig av de nämnder som berörs av verksamheten: sociala centralnämnden, barnavårdsnämnden, skolstyrel- ; sen, fritidsnämnden, kulturnämnden och biblioteksstyrelsen, i nära kontakt med företrädare för föreningslivet, för polisen osv., i stället för att en plan görs upp av varje enskild nämnd.

8.3. Tre nivåer för fritidsaktiviteter

De tre nivåer för fritidsaktiviteter som utredningen redovisar nedan anger olika grader av specialisering. Beskrivningen av nivåerna bör ses som typexempel. Självfallet varierar förhållandena i kommunerna. *

Nivå 1 utgår från de funktioner som fritidsverksamheterna skall fylla för

förskolbarnen och de yngre skolbarnen i deras överblickbara närmiljö med hänsyn tagen till barnens lekaktiviteter, trafikförmåga, rörelsemöns- ter och kontaktbehov.

En enhet som nära torde motsvara detta är LM-skolans upptagnings- område. Detta ger en geografisk indelning med närkontakt i bostadsområ- det som huvudsyfte och med vissa möjligheter att välja mellan olika verksamheter. Olika slags anordningar och lokaler för fritidsverksamheter samt tillräckligt med vuxenkontakter skall tillgodoses inom detta geografiska område: för den dagliga uteleken behövs sand- och bygglek- platser, anordningar för vatten- och eldlek, för bollspel och cykelåkning, skridskoåkning osv. på lekområden i direkt anslutning till bostaden. Det innefattar även lekparker med särskild utrustning och personal, lokaler för hobby- och föreningsverksamheter etc. Inom detta område skall också behovet av heldagsomsorg kunna tillgodoses i form av förskolor och fritidshem.

Nivå 2 bör utgöra ett planeringsområde som geografiskt bygger på funktioner som kräver ett bredare register av anordningar, lokaler, utrustning och handledning för barnen i fråga om fysiska och kulturella aktiviteter. Med ökande ålder, framför allt i och med inträdetihögstadiet, följer en ökad specialisering. Barnens intresseinriktningar vidgas, samtidigt som deras : aktionsradie växer. De efterfrågar möjligheter till ett specialiserat utbud, i som bjuds i bl. a. större föreningslokaler, Sporthallar, på bibliotek och fritidsgårdar och idrottsplatser. Högstadieskolans upptagningsområde, rektorsområdet eller det sociala distriktsområdet utgör här ett lämpligt * planeringsområde för att svara mot sådana funktioner.

Nivå 3 kommer inom flertalet kommuner inte att motsvaras av någon geografisk avgränsning av samma typ som nivå 1 och 2 utan omfattar kommunen som helhet. De funktioner som skall tillgodoses för de äldre ungdomarna skiljer sig normalt inte från vad samhället kan erbjuda vuxna i fråga om fritidsaktiviteter i teatrar, simhallar, större sportanläggningar, konsert- lokaler, centralbibliotek, biografer och samlingslokaler, typ Folkets Hus. Sammanfattningsvis kan konstateras, att dessa nivåers fritidsplanerare bör ha samma utgångspunkter som skolplanerare och planerare av den fysiska miljön i fråga om gång— och reseavståndens betydelse. Skolorna och deras upptagningsområden härvidlag kan sägas utgöra en direkt eller indirekt dimensionerande faktor i samhället.

8.3.1. LM-området

Nivå 1 har framför allt betydelse som den naturliga enheten för samarbete i den dagliga verksamheten. De kommunala besluten skall där omsättas i det dagliga samarbetet ibarnens närmiljö. Samtidigt måste ett ständigt utvecklingsarbete äga rum på denna nivå, i vilket barn, föräldrar, skola, fritidshem samt föreningslivets företrädare alla spelar en lika viktig roll.

Skolan kan ses som en naturlig samlingspunkt för barn och ungdomar. LM-skolans upptagningsområde utgör aktionsområde under fritid för de yngsta skolbarnen. Inte minst fyller dess lokalisering framför allt i nyare bostadsområden kraven på trafiksäkerhet och nära gångavstånd till hemmet, det egna kvarteret, den överblickbara närmiljön. Bl. a. dessa skäl talar för att fritidsverksamheten bör planeras och samordnas mera med skolan.

8.3.2. Planering på nivå 2

Nivå 1 är i första hand en lämplig enhet för samverkan i den dagliga verksamheten mellan barn, föräldrar, personalgrupper och andra berörda. Nivå 2 är enligt utredningens mening den lämpliga enheten för planering av delområden i kommunen. På denna nivå är det väsentligt med planeringssamarbete mellan de berörda nämnderna för att undvika dubbelarbete och för att inventera och samordna resurserna i syfte att täcka in barnens skiftande behov. Planeringen på nivå 2 kommer att ge en överblick över de lokala behoven inom varje delområde på nivå 1. I många kommuner torde planeringen på nivå 2 med fördel kunna sammanfalla med gränserna för högstadieskolans upptagningsområde eller rektorsområde eller socialt distriktsområde alltefter lokala förhållanden.

I mindre kommuner kan hela kommunen utgöra den lämpliga planeringsenheten (nivå 2 och nivå 3 sammanfaller). I geografiskt isolerade områden kan LM-skolans upptagningsområde vara aktuell som självständig planeringsenhet. I det sistnämnda fallet ligger t. ex. högsta- dieskolan ofta på väsentligt reseavstånd. Den utgör då ingen naturlig planerings— eller aktionsbas för låg- och mellanstadiebarnens fritidsverk- samhet och ofta inte heller för de långväga högstadiebarnens behov.

För att möjliggöra en effektiv samplanering inom ovan nämnda planeringsområden bör s. k. planeringsgrupper med rådgivande funktion tillskapas för kommunens olika delområden. I den föreslagna planerings- gruppen bör ingå representanter för förvaltningarna vid de nämnder som medverkar i planeringssamarbetet: social centralnämnd, skolstyrelse, fritidsnämnd och kultumämnd/biblioteksstyrelse. Planeringsgruppernas förslag avses bli behandlat av en central programgrupp under kommun- styrelsen (se närmare avsnitt 8.3.3). Efter behandling i den centrala programgruppen lämnas den samlade fritidsplanen för hela kommunen till respektive facknämnder för beredning och beslut'i vanlig ordning. En samverkan av liknande modell har föreslagits av Svenska kommunför- bundet för samverkan socialvård—skola—fritid m.fl. (s. 227). Utred- ningen ansluter sig i huvudsak till principerna för kommunförbundets modell.

Inom ramen för planeringsgruppens arbete blir t. ex. följande uppgifter aktuella:

l. Inventering av personella, lokalmässiga och andra resurser inom planeringsområdet.

2. Förslag till kort- och långsiktig inriktning och utbyggnad av fritids-

|

verksamheten för barn och ungdom inom planeringsområdet. 3. Kontakt med föreningsliv och personalgrupper m. fl. inom planerings- området.

Planeringsgrupperna bör således ha som sin främsta uppgift att dels inventera tillgängliga resurser och samla in önskemål och erfarenheter från verksamheten inom respektive planeringsområde, dels ta initiativ till olika resursinsatser för att lämpliga åtgärder och insatser skall komma till stånd. Planeringsgrupperna bör vidare verka för att nödvändig informa— tion beträffande problem och andra förhållanden inom respektive ? planeringsområde ges de i samarbetet ingående nämnderna och den av utredningen föreslagna programgruppen. (Jfr 8.3.3.)

Utöver vad som ovan anförts om planeringsgruppernas uppgifter bör framhållas att det är inom dessa grupper man skall diskutera den lämpligaste uppläggningen och utformningen av verksamheten med utgångspunkt i förutsättningar och förhållanden inom hela planerings— området. Det kan bl. a. bli aktuellt att avsätta en större del av de personella och ekonomiska resurserna till ett särskilt utsatt delområde inom planeringsområdet. Det kan också bli aktuellt att begära särskilda resurser under löpande budgetår för speciella insatser inom hela planeringsområdet.

Inventeringen av de olika planeringsområdenas förutsättningar och behov tillsammans med de erfarenheter som gjorts i den fortlöpande verksamheten lämnar underlag för budget- och verksamhetsplanering på lång och kort sikt till såväl de olika berörda nämnderna som till den

. centrala programgrupp som närmare berörs i avsnitt 8.3.3.

8.3.3. Planering för hela kommunen — programgrupp för barn och ungdom

Utredningen har ovan lämnat förslag till samarbete i den löpande verksamheten inom LM-området, nivå 1, och till planeringssamverkan på nivå 2. Som en konsekvens av dessa förslag och för att ge förutsättningar för att ett samlat program för hela kommunens insatser för barn och ungdom inom fritidssektorn skall kunna utarbetas föreslås att en grupp tillsätts för hela kommunen, nivå 3. Utredningen föreslår att gruppen kallas programgrupp för barn och ungdom.

Gruppens ledamöter föreslås representera skolstyrelse, fritidsnämnd, social centralnämnd samt kulturnämnd/biblioteksstyrelse, t. ex. ordfö- rande och/eller vice ordförande i respektive nämnd. Dessutom är det naturligt att respektive förvaltningschef knyts till gruppen. Till gruppen bör dessutom polischefen kallas i sådan omfattning att gruppen samtidigt kan utgöra det övergripande samrådsorgan som är föreskrivet i Kungl. Maj: ts cirkulär nr 513 om intensifierat samarbete mellan barnavårds- nämnd, skola och polis.

Gruppen bör ha nära anknytning till kommunstyrelsen. Utredningen utgår från att gruppen i de flesta fall tillsätts av kommunstyrelsen. Denna bör även tillsätta ordförande. Programgruppen föreslås ha

rådgivande och samordnande uppgifter. Den skall inte överta respektive nämnds kompetens. De uppgifter som föreslås ankomma på programgruppen är främst

a) att utarbeta handlingsprogram (fritidsplan) på kort och lång sikt för kommunens insatser för fritidshemsverksamheten och den allmänna fritidsverksamheten för barn och ungdom inklusive stödet till föreningslivet.

b) att verka för en successivt utbyggd budgetsamordning för såväl års- som långtidsbudget i de delar som berörs av fritidsplanen.

e) att verka för en samordnad planering och utbyggnad av lokalmässiga resurser för barn- och ungdomsverksamheten inom fritidssektorn.

Att utarbeta ett handlingsprogram för barns och ungdoms fritid inom kommunen blir programgruppens viktigaste uppgift. Under arbetet med fritidsplanen får programgruppen ta ställning till vilka verksamhetsformer som skall prioriteras och vilka grupper som i första hand skall tillgodoses inom den allmänna fritidsverksamheten och fritidshemsverksamheten under den närmaste femårsperioden.

Fritidsplanen bör innehålla en inventering av redan etablerade verk- samheter samt förslag till utveckling av dessa och förslag till nya verksamheter. Vidare bör planen innehålla förslag till storlek och lokalisering av planerade fritidsanläggningar och verksamheter för barns och ungdoms fritid. Fritidsplanen utarbetas i nära samverkan med planeringsgrupperna på nivå 2. De erfarenheter och förslag som kommer fram inom respektive planeringsgrupp och från föreningslivet skall delges programgruppen och bilda underlag till fritidsplanen för hela kommunen. Som tidigare framhållits är en nära samverkan mellan kommunstyrelse och programgrupp lika önskvärd som nödvändig. Då gruppen enligt förslaget endast skall ha rådgivande och samordnande uppgifter, måste gruppens förslag behandlas i respektive nämnd för att därefter överläm- nas till kommunstyrelsen för vidare handläggning. Programgruppens förslag bör dock samtidigt som det överlämnas till respektive nämnd överlämnas till kommunstyrelsen för kännedom och beaktande. Slutpro- dukten blir visserligen i hög grad avhängig respektive nämnds vilja till samverkan och benägenhet att ”ge” och ”ta” men med ett ovan redovisat systematiskt samarbete ökar enligt utredningens mening förutsättningar- na att få till stånd ett gemensamt program för hela kommunens insatser för barns och ungdoms fritid oavsett vilken nämnd som har förvaltnings— ansvaret för frågorna.

Fritidsplanen kommer till sitt innehåll att skilja sig från kommun till kommun beroende på kommunernas skiftande struktur och ekonomiska resurser. Det är därför inte möjligt att åstadkomma någon rikslikare för alla kommuner.

Till programgruppens uppgifter hör att verka för en successivt utbyggd budgetsamordning mellan berörda nämnder för års— och långtidsbudgeti de delar som berörs av fritidsplanen. I planen för barns och ungdoms fritid redovisas programgruppens förslag till fördelning av resurser på olika verksamhetsgrenar och på skilda delområden ikommu-

nen. Genom det systematiska samarbete på alla nivåer i kommunen, som utredningen föreslår, ökar möjligheterna att få till stånd en resursfördel- ning som bättre tillgodoser behoven inom de olika kommundelarna. Genom en nära samverkan med föreningslivet i planeringsarbetet ökar även möjligheterna att bedöma, avväga och avsätta de resurser som bör komma föreningslivet till del för de insatser detta gör inom den samlade barn- och ungdomsverksamheten.

Programgruppen föreslår en viss resursfördelning, varefter ansvaret för tilldelade medel vilar på respektive nämnd. I många fall kan dock inom en kommundel uppkomna problem som inte kan förutses och som kan kräva speciella resursinsatser. För att sådana problem snabbt och effektivt skall kunna åtgärdas bör kommunstyrelsen disponera tillräckliga resurser för att under löpande verksamhetsår kunna genomföra särskilt angelägna förslag från programgruppen.

En annan'viktig uppgift för programgruppen är att verka för en samordnad planering och utbyggnad av fysiska resurser för barn- och ungdomsverksamheten. Gruppen bör utarbeta och föreslå principer för lokalmässigt samordnad utformning av skolor—fritidslokaler—fritidshem och förskolor, parklek och liknande. Detta arbete bör bedrivas i nära samverkan med byggnadsnämnden och andra berörda organ. En dylik samplanering underlättar den långsiktiga planeringen. Bl. 3. kan behovet av lokaler och markreservationer i god tid aktualiseras och riskerna för felinvesteringar minskas. Programgruppen har slutligen en viktig uppgift i att följa och utveckla | samarbetsformerna mellan nämnderna i de olika verksamhets- och planeringsleden. Gruppen bör kontinuerligt hålla sig underrättad om arbetet på LM-nivån, nivå 1, och arbetet inom planeringssamarbetet inom planeringsgrupperna på nivå 2 samt initiera och stöda samarbetet inom och mellan nivåerna. I stora kommuner kan arbetet bli så omfattande att det blir naturligt att programgruppens ärenden förbereds av ett beredningsorgan. I större kommuner kan det bli aktuellt att avdela en heltidstjänst för berednings- uppgifter och vissa samordningsuppgifter för samarbetet mellan de berörda nämnderna.

8.4. Diskussion kring modeller för vidgat medinflytande i planeringsprocessen

Invånarna i ett bostadsområde bör ha inflytande på hur fritidsverksamhe- ten för barn och ungdom bedrivs inom området.

Flera alternativa modeller för inflytande har förts fram i den samhällsdebatt, som f.n. förs om en politisk beslutsprocess där de boende på ett mer direkt sätt än nu får ta ett ansvar för bostadsområdets utformning.

Det kan dels gälla inflytande på den löpande verksamheten, dels på planeringen. I fråga om fritidsverksamhet för barn och ungdom torde

bl. a. följande vägar vara tänkbara att pröva.

1. I samverkan mellan kommundepartementet och utredningen angå- ende kommunal demokrati planeras f. n. försöksverksamhet i ett dussin- tal kommuner med s.k. institutionsstyrelser. Avsikten är att till olika institutioner i bostadsområdet, förskola, fritidshem, fritidsgård, ålder— domshem etc. knyta ett lokalt råd eller en lokal styrelse som får visst budgetansvar. I styrelsen kan ingå personalrepresentanter och förtroende- valda representanter för de boende, som utses av kommunfullmäktige eller på annat sätt. Systemet förutsätter decentralisering av vissa av de beslut som f. n. fattas av respektive nämnder. Rådet eller styrelsen ges ansvar för en årlig budget för att utveckla arbetet vid institutionen. Rådet bör vidare följa det löpande arbetet och hålla en nära kontakt med den ansvariga nämnden.

2. Den planeringsgrupp, som föreslås lägga fram den långsiktiga målsättningen för fritidsverksamhet för barn och ungdom inom högsta- die/rektors/sociala distriktsområden, nivå 2, kommer att arbeta med väsentliga politiska och sociala frågor. De formellt ytterst ansvariga organen för dessa frågor är respektive facknämnd. För att förankra planeringsarbetet hos de politiskt ansvariga och för att samla synpunkter och önskemål från de boende i området kan det synas angeläget att i planeringsgruppen ingår förtroendevalda nämndrepresentanter från det aktuella området. I de fall då t. ex. LM-området utgör planeringsenhet (se s. 222), kan det övervägas att för det mindre bostadsområdet LM- området inrätta en motsvarande grupp kring hem—skola—fritid för att stärka samarbetet och också inventera och föreslå resursfördelning för det egna området. De modeller som här angetts för en demokratisk förankring av besluten inom ett bostadsområde berör endast en liten del av de boendes angelägenheter, nämligen hem—skola—fritid. Självfallet måste en föränd- ring av den kommunala beslutsprocessen baseras på överväganden inom många andra sektorer. I vilken utsträckning någon av de antydda beslutsmodellerna är relevant i en framtida reform kan självfallet inte bedömas enbart utifrån de frågor som ryms inom bamstugeutredningens uppdrag. Det gäller både om lämpliga områdesindelningar, decentralise- ringens omfattning, de nya organens karaktär etc. Dessa frågor måste bedömas i ett betydligt vidare sammanhang, bl: a. i utredningen om den kommunala demokratin. Utredningen anser det mot denna bakgrund angeläget att försöksverk- samheten med olika demokratimodeller inom en nära framtid vidgas och att man därvid beaktar de aspekter som ökad samplanering kring fritid och skola innebär.

8.5. Samverkansmo deller

8.5.1 Svenska kommunförbundets principmodell för samarbete socialvård— skola— fritid rn. fl.

De förslag till planerings- och samverkansmodeller som utredningen framför i föregående avsnitt överensstämmer med den principmodell som Svenska kommunförbundet utarbetat för samarbetet socialvård—skola— fn'tid m.fl., vilken prövas bl. a. inom Gävle kommun. Som jämförelse med utredningens förslag citeras nedan vissa delar av kommunförbundets skrivelse 1972-05-19:

”Förtroendemän från de berörda nämnderna bildar en programgrupp där lämpligen chefstjänstemännen inom de olika förvaltningarna är föredragande. Programgruppen skall med utgångspunkt från de olika nämndernas allmänna anvisningar inför budgetarbetet diskutera vilken inriktning som den allmänt förebyggande barn- och ungdomsvårdande i verksamheten bör ha. Nämndernas representanter bör informera varandra om de behov och förutsättningar som de olika nämnderna har för sin verksamhet. Exempelvis kan nya aktiviteter för en nämnd diskuteras — . aktiviteter som kanske inte i första hand motiveras av förhållandena inom

nämndens verksamhet —— utan av behoven inom en annan huvudmans sektor. Gruppen skall således på vissa punkter där det finns anledning — ge underlag för ett integrerat program. Det skall understrykas här att det inte är fråga om att beskära * nämndernas handlingsfrihet. Gruppen skall inte ha beslutanderätt. Efter * dess överläggningar skall varje nämnd i vanlig ordning diskutera sin i verksamhet och prioritera inom de ramar för verksamheten som , kommunstyrelsen har givit. ! Programgruppens uppgifter kan således sammanfattas till att — bredda beslutsunderlaget för de olika nämndernas planeringsarbete, i — ta initiativ till konkret samplanering för de verksamheter där en sådan kan anses motiverad, — ta initiativ till en eventuell omfördelning av de ekonomiska resurserna för barn- och ungdomsvården mellan de olika nämnderna.”

. ”Planeringsgruppen ”

”I samverkansorganet på fältnivå, planeringsgruppen, ingår företrädare för de nämnder som är verksamma inom barn- och ungdomsvården. Om kommunen indelats i flera distrikt skall en planeringsgrupp finnas i varje delområde.

Planeringsgruppen skall med utgångspunkt i kommunens/områdets förutsättningar — geografiska, befolkningsmässiga, sociala och administra- tiva precisera de allmänna planeringsanvisningar som programgruppen fört fram genom de olika förvaltningarna.”

”Planeringsgruppen skall alltså genom en inventering av områdets förutsättningar och behov tillsammans med erfarenheter från det pågående verksamhetsåret lämna de olika förvaltningarna underlag för planering av budget och verksamhet för nästa år. Denna information går då till olika huvudmän över förvaltningsledningarna och i förekommande fall där behov av ett integrerat program föreligger — över programgrup- pen. .

Med utgångspunkt från de överläggningar och diskussioner som planeringsgruppen haft kan ett integrerat program för vissa aktiviteter genomföras även på denna nivå.

Kommun- Fack- Program- Facknämn- Områdes— styrelse nämnd och pla- dens cen— visa för- nerings— tralför- troende- grupp valtning grupper

Kommentarer

1. Förtroendegrupperna diskute- rar kontinuerligt den pågående verksamheten utifrån fastställt program och för under pågående verksamhetsår fram synpunkter och förslag till respektive förvalt- ningsledning.

2. Denna mottar synpunkter och förslag.

3. Kommunstyrelsen diskuterar preliminära ekonomiska ramar och ger allmänna riktlinjer för budgetarbetet.

4. Respektive nämnd diskuterar dessa riktlinjer Och tar fram för- valtningsspecifika direktiv bl a med utgångspunkt från förtroen- degruppernas via förvaltnings- chefen redovisade behov.

5. Program- och planeringsgrup— pen diskuterar riktlinjerna och lämnar i vissa avseenden förslag till samordnande riktlinjer för budgetarbete.

6. Respektive nämnd tar del av program- och planeringsgruppens synpunkter och gör ev korri- geringar eller kompletteringar till riktlinjerna för budgetarbetet.

7. Förvaltningen påbörjar det egentliga budgetarbetet.

8. De områdesvisa förtroende- grupperna diskuterar fram ett in- tegrerat verksamhetsprogram för området.

9. Respektive förvaltning får synpunkter, förslag och äskan- den från förtroendegrupperna. Budgetförslag tas fram och före- läggs facknämnd.

10. Program- och planerings- gruppen tar upp och diskuterar de delar i budgetförslaget som be- rör samordnande verksamheter. Stämmer av budgetförslagen mot föreslagna riktlinjer.

11. Respektive nämnd beslutar om budgetförslag.

12. Kommunstyrelsen behandlar budgeten.

Anm: Uppställningen är hämtad ur Svenska kommunförbundets rekommendation

1972-05—1 9 ang. samarbete socialvård—skola—fritid m. fl.

Planeringsgruppen har också en viktig funktion i det löpande arbetet. Det är här som verksamheten stäms av mot de uppställda målen. Vunna erfarenheter kan sedan ligga till grund för den fortsatta planeringen av barn- och ungdomsvården i kommunen.”

8.5 .2 Kungl. Maj: ts cirkulär ] 970-08-14 angående intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis

Genom Kungl. Maj:ts cirkulär 1970-08-14 har rekommenderats att samarbetsorgan bildas i kommunerna för ett intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. Laglig skyldighet föreligger inte, men enligt nämnda cirkulär skall länsstyrelserna verka för att samarbetsorgan bildas. Av socialstyrelsens Råd och Anvisningar 23/71 framgår vidare att det ligger i myndigheternas eget intresse att samarbets- organ inrättas i de flesta'kommuner. Dessa Råd och Anvisningar får anses vara vägledande för verksamheten, men det 'är uppenbart att de lokala förutsättningarna och, behoven måste bli avgörande för verksamhetens omfattning.

I nämnda Råd och Anvisningar rekommenderas dels ett samarbetsor- gan på chefsnivå bestående av förvaltningscheferna och i vissa fall kommunala förtroendemän i de berörda nämnderna, dels vissa samarbets- grupper på tjänstemannanivå. Enligt bamstugeutredningens mening bör man eftersträva att så långt möjligt samordna program- och planerings- gruppens och samarbetsorganets arbetsuppgifter liksom förtroende— och samarbetsgruppernas uppgifter för att undvika dubbelarbete.

8.5.3. Organisationsmodeller i några olika kommuner Huddinge kommun

Kommunfullmäktige uppdrog i november 1970 åt skolstyrelsen att i samarbete med sociala centralnämnden utreda möjligheterna att inrätta ett skoldaghem i kommunen. Den därefter tillsatta arbetsgruppen fann att skoldaghem inte var det som i första hand erfordrades. Man vidgade utredningsuppdraget till att omfatta allmänna skolsociala problem samt till att inventera behovet av gemensam planering för förvaltningarna. Arbetsgruppen avlämnade ijuni 1972 en slutrapport.

Under utredningens gång tillskapades dels en planeringsgrupp, dels olika lokala samarbetsgrupper. Organisationsmodell och arbetsuppgifter för dessa är hämtade ur slutrapporten och anges här endast i samman- drag.

A. Planeringsgruppen

1. Sammansättning: ordförande och förvaltningschef från respektive skolstyrelse, social centralnämnd och fritidsnämnd.

2. Arbetsuppgifter: Planeringsgruppens två viktigaste arbetsområden är ]) samordnad planering och utbyggnad samt 2) utveckling av effektiva samarbetsformer över förvaltningsgränserna i den löpande verksamheten. I punktform kan arbetsuppgifterna sammanfattas enligt följande:

a) Utarbeta för förvaltningarna gemensamma mål för skilda verksamhets— områden där detta är möjligt.

b) Undersöka behovet av förändringar av kontakt- och informations- system mellan verksamheterna.

c) Verka för en samordnad planering och utbyggnad av serviceresurserna samt uppställande av sociala mål för samhällsplaneringen.

d) Verka för samordning av såväl ettårs- som flerårsbudget genom utarbetande av gemensamma mål och program för verksamheten.

e) Verka för utveckling av effektiva arbetsformer över förvaltningsgrän- serna i den löpande verksamheten.

f) Förstärkt med polischefen utgöra det övergripande samrådsorgan som är föreskrivet i Kungl. Maj: ts cirkulär nr 513 om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis.

I vissa fall kan planeringsgruppen adjungera företrädare för andra kommunala, landstingskommunala eller statliga organ. Inte minst kan företrädare för drätselkontor, planeringskontor och stadsbyggnadskontor bli aktuella här.

Planeringsgruppens arbete är av samråds- och beredningskaraktär. I den mån avgörande icke kan träffas på tjänstemannaplanet, faller beslutsfat- tandet på respektive förtroendemannaorgan.

Ett särskilt beredningsorgan har tillsatts för att bereda planeringsgrup- pens ärenden, ”beredningen”. I detta ingår de berörda förvaltningarnas ledande tjänstemän jämte sammankallande i de lokala samarbetsgrupper- na.

B. Lokala samarbetsgrupper

Lokala samarbetsgrupper har inrättats. De verkar inom olika geografiska områden, f. n. tre områden. De organ som främst berörs är skol-, social- och fritidsförvaltningarna samt polismyndigheten. Avsikten är att åstad- komma flera lokala samarbetsgrupper och att minska gruppernas geogra- fiska verksamhetsområden för att de skall få en så lokal anknytning som möjligt. Samarbetsgrupperna sammanträder i allmänhet en gång per månad.

Målsättningen för samarbetsgrupperna är att förbättra möjligheterna att komma till rätta med existerande barn- och ungdomsproblem genom att gemensamt få ett grepp om elevernas sätt att fungera inom och utanför skolan. Såväl enskilda som mera generella problem, thinnersniff— ning, haschbruk m. m. diskuteras. Representanter från andra myndighe- ter och organ kan knytas till samarbetsgrupperna i vissa frågor.

En nära kontakt förutsätts äga rum mellan de lokala samarbetsgrupper- na och planeringsgruppen för att man skall kunna förankra de erfaren- heter som förvärvas på fältplanet. Som ett led i detta kan ses att det ingår i ovan nämnda beredningsorgans uppgifter att sammankalla arbets- grupperna.

Karlstads kommun

Karlstads kommun har genomfört en organisation som i stort överens- stämmer med Huddinge kommuns. Man har inrättat en central samarbets- grupp bestående av representanter, förtroendevalda och tjänstemän, för skola, social- och fritidsförvaltningama.

Därutöver finns fyra samrådsgrupper indelade med utgångspunkt från kommunens rektorsområden. Varje samrådsgrupp består av skolkurator, fältassistent, polisman samt föreståndare för fritidsgård.

All personal inom de fyra samarbetande myndigheterna skall kunna föra fram ärenden till samrådsgrupperna genom sina representanter. Dessa svarar i sin tur för kontakterna med berörda myndigheter. Samarbetet/samrådet inleddes maj—juni 1972.

Som exempel på vad man uppnått sedan samarbetet/samrådet inleddes kan följande nämnas: . Gemensam framställning från socialförvaltning och ungdomsförvalt- ning om att inrätta tjänster. Den avsåg ungdomsledare, vilka sommar- tid tjänstgjorde på bygglekplatser med socialförvaltningen som huvud- man och vintertid på fritidsgårdarna med ungdomsnämnden som huvudman. Denna personal var tidigare timanställd. Därmed har man kunnat få en fastare personalkader och tryggare anställningsformer. . Social- och ungdomsförvaltningarna har gemensamt ordnat lägerverk- samhet för ungdomar 13—16 år under sommaren. De har därvid gått samman och haft gemensamma ledare. . Socialförvaltning och ungdomsförvaltning har gjort en gemensam aktion med ”gängbearbetning”, varvid ledare från fritidsförvaltningen anlitats med medel från socialförvaltningen. . Fritidsverksamhet har anordnats i skolans lokaler under raster och håltimmar. Ungdomsnämnden har därvid svarat för verksamheterna och kostnaderna.

Gävle kommun Organisation:

Gävle kommuns projekt för barn- och ungdomsvård (BUV) har föregåtts av bl. a. kommunförbundets utredning, som förelåg 1971. Samarbetet inom BUV-projektet äger rum inom ramen för dels en programgrupp, dels f.n. tre planeringsgrupper. Projektet drivs under ledning av en projektledare. Organisationsformen beslöts av kommunfullmäktige i oktober 1972.

Programgruppen består av förtroendevalda representanter jämte före— dragande tjänstemän från biblioteksstyrelsen, fritidsnämnden, skolstyrel- sen och sociala centralnämnden. I gruppen ingår även projektledaren. Adjungerad är vidare polismästaren.

Programgruppen har inte beslutanderätt. Syftet med den är i stället att ge de olika nämnderna ett bredare beslutsunderlag i sitt planeringsarbete. I och med att polismästaren adjungerats till programgruppen kommer detta troligen att leda till att den grupp som inrättats i enlighet med socialstyrelsens Råd och Anvisningar 23/72 kommer att försvinna.

Planeringsgrupperna verkar inom områden som motsvarar socialförvalt- ningens arbetsområden. De består av representanter från biblioteket, fritidskontoret, socialförvaltningen (byråanknuten personal samt förskol- lärare) och skolan (rektor, skolsköterska och speciallärare). Andra personer kan adjungeras efter behov och önskemål från respektive grupp. Adjungerade kan exempelvis vara personal från samtliga berörda förvaltningar, från barnpsykiatriska kliniken, landstingets övriga institu- tioner, t. ex. särskolan, representanter för polisen, föräldrar, elever och föreningsliv. För att bredda planeringsgruppernas kontaktytor kommer det att finnas referensgrupper eller informella grupper inom varje

område, vilka arbetar i det direkta behandlingsarbetet. Elevvårdskonfe- rensen kan t. ex. vara en sådan gruppering. Dessa grupperingar skall föra fram sina synpunkter och förslag till planeringsgrupperna. En person inom varje planeringsgrupp utses som samordnare av verksamheten inom respektive område.

Följande utvecklingsåtgärder har påbörjats eller är under diskussion:

a) Man diskuterar hur och på vilket plan PBU och särskolorna skall knytas fastare till samarbetet. Likaså diskuteras polisens anknytning till planeringsgrupperna. De planerade kvarterspolisema kan här vara en lösning.

b) En utbildning i social metodik har genomförts för kommunens Skolsköterskor. Avsikten är att dessa skall kunna ta över allmänna kurativa uppgifter.

c) Nyinrättade SYO-konsulenttjänster medför att dessa konsulenter tar

över vissa skolkuratorsuppgifter, främst yrkesvägledning. Avsikten är att skolkuratorerna så småningom skall få sociala centralnämnden som huvudman (fördelarna är därigenom bl. a. direkt tillgång till sociala centralnämndens resurser såsom de förebyggande åtgärderna samt informationsaspekten).

d) Omprioritering har gjorts genom att man överflyttat en kuratorstjänst från högstadiet till förskolområdet.

e) Utbildningspaket, utarbetat av Svenska kommunförbundet, testas f. n. av planeringsgrupperna.

f) Man diskuterar att sammanföra skolpsykologens och barnstugepsyko— logens verksamheter till en psykologfunktion, där barnen skall kunna följas genom olika stadier.

g) Man diskuterar möjligheten att tillskriva socialstyrelsen angående barnstugeläkarens funktion. Tanken är här att läkarens hälsovårdande uppgifter skulle övertas av barnavårdscentralerna. De medel som därvid frigjordes skulle läggas på psykolog.

h) Man diskuterar att knyta fritidsverksamhet till skolan, därvid troligen konventionellt utformad. Skolorna byggs numera med fritidslokaler, antingen i skolan eller i skolans närhet. I en skola har även biblioteksverksamhet integrerats.

Västerås kommun Skolan i en integrerad stadsdel Intressenter vid samplanering:

Företrädare för alla funktioner som kommer att finnas i ett aktuellt bostadsområde bör medverka i planeringsarbetet. Det innebär, att företrädare för olika samhällsorgan, organisationer samt näringslivet kommer att göra planeringsinsatser. Som underlag för planeringsarbetet ligger byggnadsnämndens planer för den aktuella stadsdelens utbyggnad. Följande exempel på intressenter vid integrerad samhällsplanering kan anföras.

Kommunala styrelser och nämnder Kommunstyrelse

Byggnadsstyrelse Skolstyrelse

Social centralnämnd F örvaltningsmyndighet för förskolan Styrelse för park-, fritids- och idrottsförvaltning Biblioteksstyrelse

Teaterstyrelse Kulturnämnd Central byggnadskommitté med förvaltningsorgan Landstingets sjukvårdsstyrelse Landstingets omsorgsstyrelse Övriga organisationer Hyresgästförening Religiösa organisationer Frivilliga bildningsorganisationer Pensionärsorganisationer Ungdomsråd (samarbetsorgan för ungdomsorganisationer) Idrottsallians (samarbetsorgan för idrottsföreningar)

Näringslivet Företrädare för kommersiella intressen

Organisation av planeringsarbetet:

Samordningen av alla olika intressen måste struktureras på något sätt för att planeringsarbetet skall få behövlig stadga. En framkomlig väg är att organisera planeringsarbetet som ett projektarbete med följande upplägg- ning.

Den föreslagna projektledningsgruppen utses av kommunstyrelsen med uppdrag att svara för samordningsarbetet. Gruppen har att redovisa sitt arbete för kommunstyrelsen men skall under planeringsarbetets förlopp inhämta direktiv från respektive styrelser och nämnder. Facknämnderna kan representeras av antingen tjänstemän eller förtroendemän i projekt- ledningsgruppen, lämpligen ordförande eller förvaltningschef. Till sitt förfogande har projektledningsgruppen en projektledare, vilken fungerar som dess verkställande tjänsteman.

Proj ektledningsgrupp

Repr. för byggn. nämnd

” ” centr. byggn. kom. soc. centr. nämnd skolstyrelsen park- och fritidsförvaltn. hyresgästföreningen kommunens fastighetskontor

Projektledare

Arbetsgrupp kultur- 0. bibl. frågor

n

7) "

u n

n

Arbetsgrupp byggn. tekn. frågor

Arbetsgrupp soc.- o. sjukv. frågor

Arbetssätt:

Projektledningsgruppen utgörs av företrädare för de kommunala förvalt- ningarna jämte eventuellt övriga representanter som har det tyngsta ansvaret för planeringsarbetet i aktuellt bostadsområde. Denna grupp får bära ansvaret för planeringsarbetets effektiva bedrivande. För sitt arbete behöver denna grupp kontakter med samtliga intressenter som berörs av planeringen. Jämsides med gruppens egna arbetsöverläggningar erfordras därför med jämna mellanrum sammanträden med övriga som represente- rar den yttre Cirkeln, varvrd projektledningsgruppen kan sägas represente— ra den inre cirkeln i planeringsarbetet. Som framgår av organisations- schemat kan projektledningsgruppen organisera behövligt antal arbets- grupper för olika specialfunktioner. I dessa arbetsgrupper bereds olika personal— och intresseföreträdare möjlighet att påverka planeringen.

Projektledningsgruppen har att med sammanställande av sitt material lämna förslag till uppdragsgivaren kommunstyrelsen om de olika försla- gen till lösning av samverkan. Genom detta och i och med att vederbörliga beslut fattas i kommunfullmäktige är emellertid samord- ningsarbetet inte avslutat. Av väsentlig oetydelse är att projektlednings- gruppen eller eventuellt annan ledningsgrupp fungerar under hela utbyggnadstiden för bostadsområdet. En lång rad frågor kan inte lösas förrän det materiella arbetet med utformningen av en stadsdel pågår. Ändrade dispositioner ställer krav på ändrade beslut. De olika intressen- terna behöver därför följa utveckling och verksamhet.

Västerås, Bäckby

Genom beslut i kommunstyrelsen har inrättats en central samrådsgrupp som består av ordförandena i social- och kulturrotlarna samt förvaltnings- cheferna för skola, socialvård, fritid och förskola.

Lokalt arbetar i stadsdelen Bäckby en samrådsgrupp i vilken ingår rektor i området, fritidsgårdsföreståndaren, föreståndaren för förskolan, och en socialassistent. Gruppen sammanträder på fasta tider och handlägger då frågor som gäller den löpande verksamheten. Gruppens arbete kompletteras av mera informella s. k. konferenser mellan förskol- och lågstadiepersonal.

8.6. Fritidsplan för barn och ungdom

Den kommunala planeringen för fritidsverksamhet för barn och ungdom skall sammanfattas i en fritidsplan. Utredningen föreslår att alla kommuner skall utarbeta en dylik plan, som redovisar behovet av fritidsverksamhet och förslag till hur behovet skall tillgodoses. Planen skall framläggas för kommunfullmäktige. Plankravet bör inte bindas med några centralt angivna krav på viss ambitionsnivå i utbyggnadstakten för kommunen.

Fritidsverksamhet för barn och ungdom bör inte ses som en isolerad företeelse vid sidan av övrig fritidsverksamhet, som är tillgänglig för alla åldersgrupper. Tvärtom är det ett önskemål att erbjuda fritidsaktiviteter, som kan samla alla grupper i samhället. Planeringen av fritidsverksam-

heten för barn och ungdom måste ingå som en del av den totala verksamhetsplaneringen i kommunen, vilket underlättar för fullmäktige att väga kostnader för och angelägenheten av fritidsverksamheterna mot andra kommunala verksamheter.

I lag om förskolverksamhet, antagen av riksdagen år 1973, åläggs kommunerna att utarbeta förskolplaner. Det har varit utredningens strävan att anknyta till de planeringsmetoder, som rekommenderas i riksdagens beslut om förskolverksamheten. De båda planerna får många beröringspunkter i den kommunala planeringen. De bör utföras efter likartade principer och kan i vissa avsnitt utnyttja gemensamt basmate- rial. Åtskilliga kommuner väntas föredra att göra en sammanfattande plan för barn och ungdom i alla åldrar, vilket kommer att ge en värdefull överblick med ökade möjligheter till samordning i det praktiska arbetet.

8.6.1. Tidsperspektiv

Fritidsplanen bör utarbetas med tanke på två tidsperspektiv. För en femårsperiod utförs en detaljerad plan, som ansluter till kommunens ekonomiska långtidsplan. I vissa sammanhang, t. ex. vid upprättande av områdesplaner för nya bostadsområden, kan det därutöver behövas en målsättning för hur verksamheten avses utformas på längre sikt.

Med utgångspunkt i femårsplanen kan berörda kommunala nämnder arbeta fram handlingsprogram, verksamhetsplaner, för ett år i taget med bestämda tidpunkter för utbyggnadsförslagen. Många kommuner kom- mer sannolikt att arbeta med nätverksplaner för att kunna överblicka hur genomförandet av planerna löper.

Planen bör grundligt omarbetas minst vart femte år, förslagsvis i takt med att nya data blir tillgängliga från folk- och bostadsräkningarna. Den omarbetade planen bör därefter föras fram till fullmäktige för förnyat antagande. Ett syfte med den återkommande handläggningen i fullmäk- tige är att debatten om fritidsverksamhet för barn och ungdom skall stimuleras med jämna mellanrum.

Fritidsplanen måste dessutom hållas aktuell med årliga översyner. Den blir därmed rullande i likhet med flertalet av kommunens planer.

Arbetet med den årliga översynen kan t. ex. omfatta följande:

. Revidering av behovsberäkningen för fritidshemsverksamhet med hänsyn till nya demografiska data. . Ändrade arbetsmetoder som en följd av de erfarenheter, som vunnits under året främst i fråga om den allmänna fritidsverksamheten. . Fördjupad och specialiserad planering av vissa bestämda avsnitt av verksamheten. Den speciella planeringen kan också gälla ett geografiskt område, en kommundel, där nya förutsättningar, som inte kunnat förutses i femårsplanen, snabbt kräver ökade insatser.

Med ovan redovisade förslag kommer fritidsplanen att bli en del av kommunens verksamhetsplanering.

Inom kommunförbundet pågår sedan några år ett utvecklingsarbete som syftar till att åstadkomma modeller och anvisningar för samordnad

kommunal planering. Grundtanken för utvecklingsarbetet är att all planering i en kommun måste bygga på samma förutsättningar. Arbetet med fritidsplanen kommer på ett naturligt sätt in i denna samordnade planering.

För att ge underlag för jämförelser bör beräkningen av behovet av platser för barn inskrivna i fritidshem utföras efter i princip samma metoder i alla kommuner. Övriga avsnitt kan utföras efter den metod, som varje kommun finner lämplig och som bäst ansluter till den lokala planeringsrutinen. Detta gäller således beräkningen av behovet av allmän fritidsverksamhet och förslag till fördelning av resurser på skilda delar av kommunen. Utredningen ser som sin uppgift att ge vägledning för planeringsarbetet.

Kommunernas möjlighet att planera har förbättrats väsentligt under senare år. Tillgången till lämpligt statistiskt material för prognoser har ökat. Genom den senaste indelningsreformen har många kommuner dessutom blivit så stora, att de har underlag för egen planeringsorganisa- tion. Många uppgifter, som krävs för fritidsplanen, finns således redan i kommunernas ordinarie planeringsunderlag.

För att underlätta ett snabbt igångsättande av prognosarbetet för fritidsplaneringen har utredningen dessutom anvisat möjligheter för överslagsmässiga beräkningar, som ger godtagbara värden under en uppbyggnadsperiod. I många fall är bristen på resurser för fritidsverk- samhet så stor, att kommunerna kan bygga ut kraftigt utan risk för överkapacitet inom något delområde.

8.7. Innehåll i fritidsplanen för barn och ungdom

Innehållet i fritidsplanen väntas variera mer från kommun till kommun än vad som är fallet med förskolplanen. Fritidsplanen bör innehålla följande avsnitt för att kunna ligga till grund för diskussion och beslut i kommunen:

Redovisning av befintliga förhållanden Mål för verksamheten Behovsberäkning Beräkning av behovet av heldagsomsorg Behovet av allmän fritidsverksamhet i anslutning till kommunens målsättning Fördelning på delområden Erforderliga resurser Personal Lokaler och andra fysiska anordningar Anslag till föreningsverksamhet Den totala kostnaden för kommunen under planperioden Beslut

I följande avsnitt kommenterar utredningen de olika punkterna i den föreslagna fritidsplanen för barn och ungdom.

87.1. Redovisning av befintliga förhållanden

Nulägesbeskrivningen bör komma först i planen, bl. a. därför att den har stor betydelse som underlag när kommunen formulerar sin målsättning. Utbyggnaden har nått olika långt i olika kommuner, varför ambitions- nivån måste anpassas efter dagssituationen.

Nulägesbeskrivningen ger också värdefull information för de medbor- gare, som vill sätta sig in i vad som görs för barn och ungdom under fritid. Den kommer dessutom att ge information över förvaltningsgränser- na. Tjänstemän vid olika förvaltningar arbetar med olika delar av fritidsverksamhet för barn och ungdom.

Samordningen bör börja redan på inventeringsstadiet.

För kommuner, som inte har en samordnad fritidsverksamhet för barn och ungdom, torde nulägesbeskrivningen bli arbetskrävande första gången den utförs. I och med att planeringen blir rullande kommer inventeringen vid de årliga översynerna därefter endast att kräva en registrering av vad som skett under året. I planen bör alla resurser redovisas dels för kommunen som helhet, dels för varje delområde på nivå 2.

En inventering kan omfatta de uppgifter utredningen nedan beskriver. Många kommuner väntas nöja sig med en enklare redovisning av nuläget än denna.

Personer, engagerade i fritidsverksamhet för barn och ungdom

Inventeringen omfattar alla personalgrupper, hel- och deltidsanställda i kommunen eller i andra organ och myndigheter, liksom hel- och deltidsanställda föreningsledare och instruktörer inom föreningslivet.

I inventeringen ingår bl. a. de anställda i skolan, vilka inte arbetar direkt med undervisningen under lektionstid, liksom tjänstemän vid barnavårdsnämnd och socialförvaltning med huvudsaklig inriktning på arbete bland barn och ungdom.

Föreningsverksamhet

Kartläggning av föreningsverksamheten för barn och ungdom är en viktig del av inventeringen. I de flesta kommuner har fritidsförvaltningen en förteckning över de föreningar, som erhåller bidrag från kommunen för verksamhet bland barn och ungdom.

Inventeringen syftar till att kartlägga föreningarnas resurser för barn- och ungdomsverksamhet. Föreningarna får tillfälle att redogöra för sin verksamhet och sina planer för framtiden.

En viktig fråga gäller föreningarnas fysiska verksamhetsområde. De flesta föreningar i kommunen är lokalt bundna och flertalet arbetar inom centralortsområdet. Flera föreningar torde dock kunna stimuleras att börja verksamhet utanför centralorten, om de ges hjälp bl. a. med att ordna lokal— och transportfrågor.

Institutioner och lokaler

Inventeringen omfattar samtliga institutioner, lokaler och anläggningar som används av barn och ungdom under fritid, t. ex. fritidshem, familjedaghem, fritids-, kvarters- och ungdomsgårdar, lekplatser för organiserad parklek, idrottsanläggningar och fritidslokaler i skolan, vilka disponeras av barn och ungdom under del av dagen. I förteckningen ingår också de lokaler, som hyrs av kommunen. Föreningarnas egna lokaler, som ofta också används i respektive förenings vuxenverksamhet, redovi— sas under rubriken föreningsverksamhet. Av redovisningen framgår vari kommunen de olika lokalerna och anläggningarna finns, så att man vid planeringen får kännedom om vilka delområden som är underförsörjda.

Utredningen föreslår att fritidshemsverksamheten i den framtida utbyggnaden och vissa delar av den allmänna fritidsverksamheten lokalmässigt samordnas med skolan. I skolor som projekteras är det relativt enkelt att ordna de kompletterande utrymmen, som krävs för bl. a. allrum och hemvist. I befintliga skolor kan man i vissa fall utnyttja utrymmen som inte behövs i den ordinarie skolverksamheten. Lokalin- venteringen bör därför kompletteras med en analys av hur befintliga skolor kan anpassas till fritidsverksamhet.

8.7.2. Mål för verksamheten

Kommunen bör redovisa en politisk programförklaring av hur man bedömer behovet av och förutsättningarna för fritidsverksamhet för barn och ungdom. I måldiskussionen bör kommunen motivera den valda ambitionsnivån och utbyggnadstakten. Kommunen bör också ange i vilken mån speciella lokala förutsättningar påverkar utformningen av verksamheten. Det är viktigt att kommunens målsättning bygger på en allmän debatt i nämnder och fullmäktige om fritidsverksamhet för barn och ungdom. Ett av syftena med fritidsplanen är att den skall väcka debatt bland medborgarna. De politiska partierna bör därför stimulera en diskussion bland alla medborgare om de insatser som krävs för barn och ungdom i de olika planeringsområdena.

8.7 .3 Behovsberäkning

Beräkningen av behovet av fritidsverksamhet för barn och ungdom grundas dels på redovisningen av befintliga förhållanden, dels på det av kommunen antagna målet enligt ovan, dels på kommunens generella folkmängdsprognos. För att ge underlag för fördelning av resurser på kommundelar måste folkmängdsprognosen redovisas för delområden av kommunen.

8.7.3.1 Beräkning av behovet av heldagsomsorg (fritidshem)

Beräkningen bör ske efter samma metoder som vid beräkning av erforderligt antal platser i daghem. Många kommuner kommer att välja

att utföra beräkningarna för daghem och fritidshem samtidigt. Detta förutsätter att samma förvaltningar har ansvar för att utarbeta förslaget. Beräkningsmetoden har tidigare redovisats i utredningens betänkande ”Förskolan” (SOU 1972:27, kap. 20). Vissa skillnader finns dock. Socialstyrelsens försöksverksamhet med förskolplanering har gett värde- fulla erfarenheter, vilka lett till vissa förenklingar av metoden. Utredningen utgår från att socialstyrelsen kommer att utfärda anvis- ningar rörande behovsberäkningen för förskolan. Principerna i dessa anvisningar bör kunna appliceras även på fritidshemsverksamheten.

Planering för olika behov

Planeringen för fritidshemsverksamhet måste bygga på bedömning av olika gruppers behov av heldagsomsorg. Utbyggnaden bör inriktas på att tillgodose behovet inom två huvudgrupper.

. Barn med förvärvsarbetande/studerande föräldrar. . Barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans.

Barn med förvärvsarbetande/studerande föräldrar

En av fritidsplaneringens viktigaste uppgifter är att beräkna antalet barn i de lägre skolåldrarna som inte har någon hemarbetande förälder. Behovet av heldagsomsorg inom denna grupp är det kvantitativt största.

Det statistiska underlag som finns för beräkning av behovet av fritidshemsplatser grundat på föräldrarnas förvärvsarbete är bristfälligt. Något underlag direkt avpassat för planering av fritidshemsverksamheten finns inte. Av praktiska skäl måste man därför utgå från statistik med uppgifter om sådana grupper som tillsammans ger en god uppfattning av behovsgruppens storlek.

Något lämpligt statistiskt mått på hemmavarande respektive förvärvs- arbetande förälder oavsett kön föreligger inte. Därför blir mödramas förvärvsintensitet en viktig statistisk uppgift i fritidsplaneringen. I anslutning till fritidsplanen bör därför, liksom i anslutning till förskol- planen, finnas en redovisning av arbetsmarknadssituationen för kvinnor i kommunen. Denna redovisning bör ske för att göra det möjligt att beakta de väntade förändringar, som i och för sig även kan påverkas av kommunen. Kvinnornas förvärvsintensitet sammanhänger med faktorer som är politiskt påverkbara. Tillgången på lämpligt förvärvsarbete och möjligheten att få en tillfredsställande barnomsorg varierar i dag kraftigt från kommun till kommun och ger utslagi mycket olika förvärvsinten- sitet för kvinnorna. Tillgången till fritidshemsplatser påverkar, liksom tillgången till daghemsplatser, i hög grad mödramas förvärvsbenägenhet. I och med att fler platser blir tillgängliga ökar mödramas möjligheter att förvärvsarbeta utanför hemmet. Ett flertal undersökningar har visat att många hemarbetande eller deltidsarbetande kvinnor i ökad omfattning skulle söka förvärvsarbete om barnomsorgen kunde ordnas. Verkställan- det av planen ändrar alltså det underlag planen grundar sig på. Förhållandet är i och för sig inte ovanligt i planeringssammanhang och är viktigt att ta hänsyn till för att inte underskatta det verkliga behovet.

Den statistik som finns tillgänglig ger möjlighet att beräkna antalet barn som saknar hemarbetande förälder genom att följande grupper adderas:

— barn med förvärvsarbetande mor —- barn med heltidsstuderande mor barn med ensamstående far.

Beräkningsmetoden beskrivs närmare i bilaga 8.1. I bilaga 8.2 och 8.4 finns också exempel på beräkningar för kommun och kommundel.

Praktiskt behov inom gmppen barn med förvärvsarbetande/studerande föräldrar

Det framräknade behovet, se bilaga 8.1, för barn med förvärvsarbetande/ studerande föräldrar (det teoretiska behovet) tar inte hänsyn till att åtskilliga föräldrar föredrar att själva ordna omsorgen för barnen. En rad faktorer kan inverka på föräldrarnas ställningstagande, t. ex. avståndet till fritidshemmet, attityden till omsorgsformen, familjeinkomsten och av- giften och inte minst om föräldrarna har möjlighet att ordna omsorgen med hjälp av släktingar eller grannar. För att få fram det praktiska behovet måste därför det teoretiskt beräknade behovet reduceras. Utredningen räknar med reduktionen 10—25 % för barn i åldersgruppen 7—9 år. Kommunen bedömer själv reduktionens storlek. För barn i åldern 10—12 år torde det praktiska behovet ide flesta kommuner bli litet.

Erfarenheter som har gjorts från förskolan visar att även i områden med god tillgång på daghemsplatser finns en viss andel föräldrar som av olika skäl föredrar familjedaghem framför daghem. Stockholms kommun räknar t. ex. i sin planering med att 10—15 % av barnen som ingår i det teoretiska behovet har föräldrar som föredrar familjedaghem. Samma forhållande kan antas gälla för fritidshemmen.

Barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans

Fritidshemmen har en särskild uppgift att fylla för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. Det faktiska antalet barn med särskilda behov kan endast bestämmas genom uppsökande verksamhet. Om den uppsökande verksamheten inte påbörjats i kommunen eller om den ännu inte gett konkreta resultat, måste kommunen ändå göra en schablonmässig uppskattning av en procentsats.

I många kommuner torde man schablonmässigt i avvaktan på säkrare underlag för bedömning av andelen barn med särskilda behov kunna räkna med tio procent av de barn i åldern 7—9 år plus fem procent av de barn i åldern 10—12 är, vilka inte efterfrågar plats i fritidshem av annat skäl (dvs. inte ingår i det praktiska behovet). Givetvis kan i undantagsfall finnas barn upp till l4-årsåldern, som behöver plats i fritidshem. De är emellertid så få, att de inte påverkar beräkningsmetoden.

8.7.3.2 Behovet av allmän fritidsverksamhet

Behovet av resurser för allmän fritidsverksamhet beror dels på antalet barn, dels på kommunens struktur i vid bemärkelse. Den allmänna fritidsverksamheten är ett exempel på det slag av aktivitet, där behoveti form av konstaterad efterfrågan ökar, när utbudet blir större.

Det är därför svårt att kvantifiera något behov innan den aktuella verksamheten börjat. Planeringen för allmän fritidsverksamhet måste i hög grad bygga på tidigare vunna erfarenheter. Verksamheten måste i de flesta fall byggas upp successivt. Planeringen och utbyggnaden bör därför till stor del utgå från initiativ från grupper som är engagerade i verksamheten. Föreningslivet kan här komma med viktiga synpunkter och förslag, inte bara inom det egna verksamhetsområdet utan även för fritidsverksamheten i stort. Programgruppen för barn och ungdom kan initiera bl. a. enkätundersökningar, vilka kan redovisa vad barnen sysslar med eller önskar syssla med på sin fritid. (Ett exempel på en sådan undersökning redovisas i bil. 4.) Av särskilt intresse bör vara att fråga de barn, som inte deltar i organiserad fritidsverksamhet i någon förening eller inom kommunens fritidsverksamhet. Redan barn i de lägsta skolåldrarna har mycket varierande intressen. Det är viktigt att utbudet av allmän fritidsverksamhet tar hänsyn till olika gruppers Specialintressen.

Den allmänna fritidsverksamheten består av ett flertal skilda verksam- heter, fördelade över en stor del av dagen. I det följande ges ett exempel på hur dagsrytmen skulle kunna vara i ett område med fullt utbyggd allmän fritidsverksamhet:

Schemalagd skoltid

Öppethusverksamheten börjar redan i och med att barnen kommer till skolan, innan lektionerna startat för dagen. Under hela skoldagen har barnen möjlighet att under längre raster och håltimmar besöka allrum- met, som är centrum för skolans öppethusverksamhet. Barnen har också möjlighet att ägna sig åt olika verksamheteri de utrymmen i skolan, vilka under någon del av skoldagen kan användas för fritidsverksamhet samt åt olika utomhusverksamheter.

Öppethusfunktionen i skolan har särskilt stor betydelse för högstadie- barnen, som av schematekniska skäl ofta har håltimmar och för de barn, som måste vänta på skolskjutsen. En form av öppethusverksamhet finns redan i de skolor, som har tillgång till skolvärd eller annan personal för barnens fritid. Någon organiserad gruppverksamhet_under schemalagd skoltid ärinte aktuell annat än i undantagsfall.

Eftermiddagstid

När lektionerna slutar för dagen ändrar öppethusverksamheten delvis karaktär. Gruppverksamheten startar, först för de- yngsta och därefter successivt för allt äldre barn. En viktig del av gruppverksamheten skeri föreningsregi. Några av föreningarna bedriver sin verksamhet i skolans lokaler, andra använder sina egna lokaler eller utnyttjar specialutrymmen, t. ex. idrottsanläggningar. Verksamheten pågår i fritidsgården, i idrotts- hallen och i det utvidgade fritidshemmet. En del av de inskrivna barnen söker sig till sina hemvist. Andra inskrivna barn är med i öppethusverk-

samheten. En del barn, som inte är med i någon särskild grupp för dagen, ägnar sig åt spontana aktiviteter enskilt eller tillsammans med kamrater, syskon osv. Behovet av trygghet och kanske nyfikenhet gör att dessa barn också rör sig kring fritidscentrum/skolan. Något barn har ett samtal på tu man hand med en ledare. I viss bemärkelse är även de aktiva i

öppethusverksamheten.

Kvällstid

Efter hand beger sig de yngsta barnen hem och de äldre kommer i deras ställe. Hemvistet i det utvidgade fritidshemmet slutar sin verksamhet för dagen. I några av LM-skolorna slutar öppethusverksamheten samtidigt. Verksamhet i föreningsregi kan fortfarande pågå i någon del av skolans lokaler, t. ex. i biblioteket eller i något basutrymme (klassrum). Andra föreningar bedriver verksamhet för något äldre barn i egna föreningsloka— ler, i fritidsgården osv. Öppethusverksamheten pågår för de äldre barnen i fritidsgården, i allrummet och övriga tillgängliga utrymmen i skolan.

I den mån utrymmena räcker till kan också de vuxna inom området få tillfälle att använda fritidslokalerna tillsammans med barnen. Det tänkta exemplet söker belysa att den allmänna fritidsverksamheten bör tillgodo- se många olika behov. Den måste därför byggas upp successivt. Dess utformning är helt beroende av de lokala förhållandena. Bl. a. spelar utomhusmiljön en betydande roll för barnens fritidsverksamhet. Den allmänna fritidsverksamhetens mångskiftande karaktär gör att plane- ringen ihög grad måste bygga på vunna erfarenheter i kommunen.

8.7 .4 Fördelning på delområden

Oberoende av bostadens läge i kommunen bör alla kommuninvånare kunna få likvärdig service från samhället. Detta gäller inte minst en så viktig servicefunktion som fritidsverksamhet för barn och ungdom. Möjligheterna att bygga ut fritidsverksamheten varierar emellertid avse- värt inom en och samma kommun och också mellan kommunerna. Utbyggnaden och framför allt driften kräver ett visst underlag för att verksamheten skall bli ekonomiskt rimlig. Det gäller både för fritidshems- verksamhet och allmän fritidsverksamhet.

Underlagets storlek, vilket i sin tur styr behovet av fritidsverksamhet, beror på en rad faktorer. Bl. a. måste följande tas med i bilden:

. Demografiska förutsättningar . Geografiska förutsättningar

I sin planering bör kommunen bedöma hur ovan givna faktorer påverkar utbyggnaden i stort och fördelningen på olika delområden.

8.7 .4.1 Demografiska fömtsättningar Kommunal verksamhetsplanering

Det antal barn, som efterfrågar fritidsverksamhet, beror på hela folk- mängdens storlek och på ålderssammansättningen inom delområdet.

Vidare har den lokala förvärvsfrekvensen bland föräldrarna betydelse då det gäller att bestämma behovet av platser i fritidshem. I en kommunal verksamhetsplanering enligt kommunförbundets modell kommer en gemensam folkmängdsprognos för kommunen att finnas. Prognosarbetet i alla förvaltningar bygger därmed på samma grundförutsättning. Kom- munens folkmängdsprognos kommer i de flesta fall attge uppdelning på olika åldersgrupper, t. ex. antalet barn i låg— och mellanstadieåldrama. i Prognosen fördelar dessutom folkmängden på olika delområden. Delom- ' rådesprognosen bör ligga till grund för kommunens förslag till fördelning av resurser för fritidsverksamhet.

Demopak

Många kommuner har numera tillgång till demografiska uppgifter enligt det s.k. Demopak-systemet. Genom Demopak får kommunerna två gånger om året uppgift om folkmängd och åldersfördelning för olika delområden, s.k. nyckelkodsområden. Demopak ger däremot inga prognosuppgifter. Kommunen har emellertid möjlighet att uttyda ten- densen i folkmängdsutvecklingen genom att nya data kommer med relativt täta intervall.

Anknytning till skolplaneringen

Kommuner, som inte har tillgång till Demopak och som inte påbörjat verksamhetsplanering med gemensamma planeringsförutsättningar, har ändå ofta tillgång till godtagbart demografiskt underlag för att kunna upprätta en fritidsplan.

De prognoser och bedömningar, som ligger till grund för skolan kan utnyttjas också för att planera fritidsverksamhet för barn och ungdom. Denna fritidsverksamhet bygger på samma åldersgrupper som grund- skolans verksamhet. För att kunna planera för skolorganisationen måste varje kommun göra en uppskattning av väntat antal barn för de närmaste åren inom de olika skolornas upptagningsområden.

8.7.4.2 Geografiska förutsättningar

De boendes fördelning på glesbygd och tätort, antalet boende per ytenhet och delområdets storlek är exempel på faktorer, som har betydelse vid planering av fritidsverksamhet för barn och ungdom.

Det är ett önskemål att alla barn skall ha nära till sin fritidsverksamhet. För fritidshemsverksamheten gäller i princip samma avståndsregler som för förskolan. Eftersom barnen är äldre och har större rörlighet och trafikvana kan något större avstånd godtas mellan hem och fritidshem (500—1000 m) än vad utredningen rekommenderade som maxirniav- stånd mellan hem och förskola.

För den allmänna fritidsverksamheten bör i princip gälla samma avståndsregler som för grundskolan. Vid sidan av önskemål om ringa avstånd kan också formuleras krav på trafiksäkra vägar för barnen mellan

hem och fritidsverksamhet. För barn i dessa åldrar, som oftast är cykelburna, kan avståndet vara av underordnad betydelse under förut- sättning att barnen har tillgång till separat cykelväg, avskild från biltrafiken.

8.7.4.3 Glesbygd och mindre orter

Kommunerna bör vid planering av fritidsverksamheten ta särskild hänsyn till barnen i mindre orter och inom glesbygden. De boende är spridda över stora områden. Avståndsfaktorn får en helt annan innebörd än vid planering i en tätort. Barnen i glesbygd har ofta tillgång till en omväxlande utemiljö som i vissa fall kan väga upp eventuella brister i tillgång på organiserade verksamheter. Däremot kan isoleringen vara ett

problem. Underlaget är ofta för litet för att driva ett fritidshem. Kommunen

hänvisas till att erbjuda heldagsomsorg i familjedaghem. Däremot kan öppethusverksamhet ordnas även i små skolor. Verksamheten torde emellertid komma att begränsas till någon eller några dagar i veckan. De barn som åker skolskjuts bör också ges möjlighet att delta i öppethus- verksamheten. Detta kan t.ex. ske genom att barnen på låg- och mellanstadiet stannar kvar i skolorten någon eftermiddag i veckan för att delta i verksamheten. I vissa fall kan barnen åka hem med en senare skolskjuts avsedd för eleverna på högstadiet. Ett annat alternativ är att genom överenskommelse med föräldrar och barn låta skolskjutsen gå hem senare de dagar barnen deltar i öppethus- verksamhet. Ytterligare ett alternativ är att ambulerande ledare regelbundet besöker mindre bebyggelsegrupper för att ge barnen möjlighet att delta i organiserad fritidsverksamhet. En bokbussverksamhet kan ge både barn och vuxna del av tätorternas kulturutbud.

För barn i högstadieåldern kan öppethusverksamhet behövas även på annan ort än där högstadieskolan är belägen. Ett alternativ är därvid att öppethusverksamhet bedrivs för de äldre barnen under förlängd tid någon eller några kvällar i veckan i LM-skolan eller i annan lokal på bostads- orten.

8.7.4.4 Ytterligare förutsättning vid fördelning på delområden

I kommunerna finns andra faktorer, som påverkar resursfördelningen för fritidsverksamhet i delområden utöver ovan angivna.

I avsnittet om inventering föreslogs att varje kommun bör redovisa befintliga anläggningar och verksamheter för fritidsverksamhet för barn och ungdom. Inventeringen bör redovisa fördelningen på delområden så att utbyggnaden kan ske på sådant sätt att underförsörjda områden kompenseras. Genom att lånegivningen till olika institutioner är kopplad till bostadslånen kan kommunerna lättast förverkliga projekt i anslutning till pågående utbyggnad av bostäder. Kopplingen ger den önskvärda effekten att servicen för ett område byggs ut från början.

Satsningen på äldre bostadsområden är viktig, varför kommunen noga bör följa utvecklingen i dessa. Det kan vara svårare att tillgodose kraven på fritidsverksamhet för barn och ungdom i äldre områden. Lämpliga lokaler kan saknas och i tätbebyggda områden kanske även lämplig mark för att bygga nya institutioner. En möjlighet som utredningen pekat på är emellertid att ordna organiserad gruppverksamhet i hyrda lägenheter.

Kommunens översiktsplanen'ng

Flertalet kommuner har upprättat eller har för avsikt att upprätta översiktsplaner för markanvändningen, kommunomfattande markdisposi- tionsplan. Endast i undantagsfall torde det vara erforderligt med särskilda reservationer i den kommunomfattande planen för att tillgodose behoven för fritidsverksamhet för barn och ungdom. De större frilufts- och rekreationsområden, som kan antas redovisade i den kommunomfattande planen, gäller för fritidsverksamhet för alla åldersgrupper i samhället.

Markreservationer för fritidsverksamhet för barn och ungdom kan bli aktuella i de områdesplaner, som kommunen utarbetar för bostadsområ- den och tätorter i anslutning till den kommunomfattande markdisposi- tionsplanen.

Om kommunen t. ex. väljer att arbeta med skolan som centrum också för fritidsverksamhet för barn och ungdom kan det bli aktuellt att öka skolans markområde något för att ge plats för nya aktiviteter. Ökningen torde dock bli relativt måttlig, eftersom fritidsverksamheten avses använda samma anläggningar och lokaler som skolan. Allrum och hemvist i det utvidgade fritidshemmet kan dock behöva vissa mindre markutrym- men.

Det kan också bli aktuellt att komplettera skolans utomhusmiljö med extra anordningar speciellt avsedda för fritidsverksamheten. Exempel på sådana anordningar är utrymme för utomhusbordtennis, kläng- och klätterplats, bygglek- och eldlekplats, cykelslinga.

Om kommunen väljer att arbeta med friliggande institutioner för fritidsverksamhet för barn och ungdom bör programgruppen på ett tidigt stadium ge förslag till kommunens planerande organ om vilka ytor, som bedöms vara erforderliga. Programgruppen bör därvid sträva efter att få fram normer för erforderlig markareal inom nya områden i anslutning till väntad folkmängd inom delområdet.

8.7.4.5 Indelning av kommunen i delområden

En väsentlig del av kommunens planering av fritidsverksamheten föreslås ske på nivå 2. Planeringsgrupperna, som enligt utredningens förslag kommer att vara verksamma på nivå 2, blir en sammanbindande länk mellan kommunen som helhet och den enskilda institutionen. Arbetet med fritidsplanen beror därför i hög grad av hur kommunen utfört indelningen i delområden för nivå 2.

Delområdena bör helst vara utformade så att de utgör väl sammanhåll- na och avgränsade områden i kommunen. Det är önskvärt att de inbördes

är avgränsade med naturliga gränser, t. ex. större trafikleder, vattendrag eller glest befolkade områden. Delområdena bör vara enkla att anpassa till demopakindelningen. Den indelning som används för kommunens folkmängdsprognos bör överensstämma med delområdena. Det är önsk- värt att kommunen finner en rationell indelningsgrund, som är användbar för olika samhällsfunktioner, såsom för den sociala servicen, hälsovård, för skolans verksamhet och för fritidsverksamheten.

Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet har i en rekom- mendation till sina medlemmar (20 september 1973) om samarbete socialvård, mödra- och barnhälsovård intagit en liknande ståndpunkt.

8.7.4.6 Bamantal för olika organisationsformer

I kapitel 4 redovisar utredningen ett antal organisationsmodeller, vilka föreslås som lämpliga med hänsyn till pedagogiska, sociala och ekonomis- ka krav på verksamheten. I planeringen av fritidshemsverksamheten och den allmänna fritidsverksamheten är det nödvändigt att söka organisa- tionsformer som passar såväl den stora tätortens som glesbygdens förhållanden. Vid planering av fritidshemsverksamheten måste hänsyn tas till delvis

motstridiga förutsättningar.

A. Önskemål om korta avstånd mellan fritidshem—skola—bostad. B. Önskemål om ett visst folkmängdsunderlag (barnantal) för att kunna driva ett väl fungerande fritidshem. Speciellt i glesbygden och i de mindre orterna kan de två önskemålen komma att stå emot varandra, vilket skapar svårigheter i planeringen (se även avsnitt 8.7.4.3).

Nedanstående sammanställning visar organisationsformer med olika gruppstorlek enligt utredningens förslag för fritidshemsverksamheten:

Antal inskrivna barn

Familjedaghem 1—4 Smågruppshem 6—14 Vidgad syskongrupp 2,5—9 år (totalt 20 barn) (1 —7) Separat fritidshem 15 —20 Utvidgat fritidshem 15 —30

Ovannämnda organisationsformer erbjuder möjlighet att skriva in varierande antal barn. Följaktligen krävs olika folkmängdsunderlag för de olika modellerna. Generella beräkningar av det erforderliga folkmängds- underlaget är svåra att utföra. Exemplen nedan är främst avsedda för kommuner som har ett bristfälligt statistiskt material och som kan ha behov av ”tumregler” för att lättare kunna börja verksamheten.

Nedan gjorda beräkningar utgår från antagandet att det praktiska behovet för barn till förvärvsarbetande/studerande föräldrari glesbygden motsvarar 15 % och i tätorten 30 % av samtliga barn 7—9 år. Dessutom förutsätts 10 % av de barn 7—9 år och 5 % av de barn 10—12 år som inte

ingår i det praktiska behovet behöva fritidshemsplats på grund av särskilda behov. Halv behovstäckning innebär, att hälften av de barn som ingår i det praktiska behovet eller är barn med särskilda behov har fritidshemsplats.

Familjedaghem

Familjedaghem betjänar ett till fyra barn (inklusive eventuella egna barn) och är den minsta organisatoriska enheten. Utredningen har i ”Försko- lan” del 2 (SOU 1972: 27) redovisat de skäl som talar för att platseri institution bör prioriteras framför platser i familjedaghem. Familjedag— hemmen har emellertid sin givna plats i en framtida organisation. Främst gäller detta i glesbygden och på mindre orter, där underlaget inte är tillräckligt för en institution, liksom i ytterområden i tätbygden, där avståndsfaktom har stor betydelse.

Smågruppshem

Friliggande smågruppshem med 8—12 barn är i första hand avsedda för barn som av olika skäl behöver plats i en mindre grupp.

För att anordna ett smågruppshem med minst 8 inskrivna barn fordras visst underlag, ett visst antal barn i området/skolan. Om man vill åstadkomma full behovstäckning, kan smågruppshem anordnas där det totala antalet barn i åldern 7—9 år uppgår till minst 35—45. Om man syftar till att nå halv behovstäckning bör antalet barn vara 70—90.

Ett utvidgat fritidshem med 6—14 barn kan organiseras i mindre skolor. Ekonomiska skäl och problem med personalens arbetstider avgör främst den nedre gränsen för antalet inskrivna barn. Möjligheten till samordning mellan skolschemat och personalens arbetstider bör också beaktas. Den nedre gränsen för antalet inskrivna barn torde i de flesta fall komma att ligga mellan 6 och 10.

I de fall det utvidgade fritidshemmet ligger i en glesbygd med låg kvinnlig förvärvsintensitet torde vid full behovstäckning erfordras 30—45 barn i åldern 7—9 år för att underlaget skall bli tillräckligt för ett utvidgat fritidshem med en mindre grupp. Vid halv behovstäckning erfordras ett underlag på 60—90 barn. Om området är en tätort med högre kvinnlig förvärvsintensitet erfordras mindre barnantal.

Utvidgad syskongrupp 2,5—9 år

En utvidgad syskongrupp kan ge upp till 7 fritidshemsplatser vid en integrering av äldre barn i syskongrupp om högst 20 barn. Det erforderliga underlaget för en utvidgad syskongrupp bestäms i första hand av antalet barn i förskolåldern med behov av heldagsomsorg. I sitt tidigare betänkande (SOU 1972: 27) angav utredningen att barnantalet blir tillräckligt vid 1 500—2 000 invånare på orten.

Separat fritidshem

Friliggande fritidshem med 15—20 inskrivna barn kan organiseras i tätorter. Vid full behovstäckning krävs ca 40—50 barn i åldern 7—9 år som underlag för ett separat fritidshem. Vid halv behovstäckning erfordras 80—100 barn. 3

Utvidgat fritidshem

Ett utvidgat fritidshem med 15—30 inskrivna barn kräver ett proportio- nellt större antal barn i åldern 7—9 år som underlag. Institutioner som lokalmässigt anknyts till stora skolor kan behöva dubbleras vid hög behovstäckning. Vid full behovstäckning kan två separata hemvist behövas om i upptagningsområdet finns mer än 80—100 barn i åldern 7—9 år.

Vid halv behovstäckning kan en dubblering av hemvistet behövas vid 170—200 barn.

8.7 .5 Erforderliga resurser

8.7.5.1 Personal ? Det u tvidgade fritidshemmet

Kommunen bör göra en särskild bedömning av personalbehovet för varje 4 fritidshem. Under punkt 8.7.3 i fritidsplanen har kommunen beräknat

antalet inskrivna barn för planperioden. Inventeringen under punkt 8.7.1 % har gett uppgift om antalet anställda i verksamheten f. n. Med hjälp av i dessa uppgifter kan personalbehovet uppskattas för planperioden, vilket i ger möjlighet att beräkna erforderlig nyrekrytering. j R

Den allmänna fritidsverksamheten

utöver personalen i det utvidgade fritidshemmet, bl. a. från fritidsnämn- den, skolstyrelsen och kultur/biblioteksnämnden (kap. 7). Dessutom . finns som en viktig resurs hel- och deltidsanställda föreningsledare. l Programgruppen bör göra en beräkning av erforderligt personalbehov för allmän fritidsverksamhet för hela kommunen. Den bör utarbeta förslag till fördelning av personalresurserna på skilda delområden liksom en uppdelning av erforderlig personal på olika yrkesgrupper. Sedan programgruppens förslag antagits som en del av fritidsplanen bör respektive nämnd i sin personalstat redovisa den personal, som hör till nämndens verksamhetsområde. Programgruppen bör i nära samverkan med föreningslivet göra en liknande beräkning av föreningslivets motsva- rande och väntade ledarresurser. Den allmänna fritidsverksamheten engagerar en rad personalgrupper ; 1 l

8.7.5.2 Lokaler och andra jjisiska anordningar

I inventeringen bör en redovisning finnas av de lokaler, som används för fritidsverksamheten för barn och ungdom. Förslaget till utbyggnad av verksamheten ger uppgift om vilka institutioner och anläggningar, som bör tillkomma under planperioden. I avsnittet om lokaler bör anges de alternativ som kommunen har för att lösa lokalfrågan.

Utredningen föreslår att en del av fritidsverksamheten lokalmässigt samordnas med skolan. I den praktiska tillämpningen innebär detta att skolans lokalprogram bör utökas med ett program för erforderliga utrymmen för fritidsverksamhet. För att ordna allrum och hemvist kan man i befintliga skolor med viss ombyggnad som verksamheten erfordrar använda utrymmen, som inte behövs i den ordinarie skolverksamheten. I de fall skolan saknar lediga utrymmen, kan kommunen ordna lokaler för det utvidgade fritidshemmet genom att bygga till skolan eller söka andra lösningar såsom utredningen skisserar i kap. 10.

I de fall kommunen avser att bygga särskilda institutioner eller anläggningar för fritidsverksamheten måste lämpliga områden avsättas för ändamålet redan vid arbetet med områdesplanen. Detta kan ge svårighe- ter vid den tidsmässiga samordningen. Områdesplanen utarbetas sällan med kortare tidsperspektiv än tio till femton år. I fritidsplanen kan kommunen överblicka behovet av nya institutioner för fritidsverksamhet maximalt tio år fram i tiden. Vid projektering av större sammanhängande bostadsområden bör därför utarbetas specialplaner för skilda servicefunk- tioner inklusive fritidshem och allmän fritidsverksamhet. Programgrup- pen för barn och ungdom bör därvid ges möjlighet att medverka vid utformningen av specialplanen för service, så att planeraren på ett tidigt stadium kan ta hänsyn till fritidsverksamhetens markbehov.

8.7.5.3 Anslag till föreningsverksamhet

Utredningen förutsätter, att föreningslivet kommer att svara för en väsentlig del av den allmänna fritidsverksamheten. För att föreningarna skall kunna fylla sin viktiga funktion måste de ha erforderliga ekonomis- ka resurser.

Stödet till föreningarnas lokala verksamhet utgörs för närvarande dels av kommunala bidrag, dels av statligt lokalt aktivitetsstöd för verksamhet i åldrarna 12—2_5 år. Utredningen föreslår att detta stöd skall komplette- ras med ett statligt stimulansbidrag för lokal barn- och ungdomsverksam- het på fritidsområdet i syfte att förbättra föreningarnasvillkor. Detta statliga bidrag föreslås utbetalas till kommunen och baseras på antalet barn i åldrarna 7—ll år i denna. Den föreslagna bidragskonstruktio- nen bygger på att planeringssamverkan mellan kommun och föreningsliv kommer till stånd och att föreningarna således skall ges möjligheter att delta i planeringsarbetet.

I fritidsplanen bör principerna för fördelningen av de kommunala anslagen till föreningarna och fördelningen på olika kommundelar noggrant övervägas. Det är en viktig uppgift att tillse att föreningslivet får möjlighet att utvecklas i alla delar av kommunen.

8.7.5.4 Kostnadsbera'kning

Verksamhetsplanering enligt kommunförbundets modell innebär bl. a. att respektive förvaltning skall utarbeta förslag för varje verksamhet inom förvaltningens område. En viktig del av detta förslag är att göra en ekonomisk prognos för verksamheten så att kommunens beslutande organ kan väga utbytet och kostnaderna för alla verksamheter inbördes.

Programgruppen bör i fritidsplanen göra en beräkning av de totala brutto- och nettokostnaderna. Fullmäktige och ansvariga organ i kommu- nen måste ha tillgång till en ekonomisk prognos för verksamheten, innan man kan diskutera verksamhetens omfattning i stort. Kostnadsberäk— ningen måste bygga på de förslag programgruppen redovisar i planen.

Liksom vid övrig verksamhetsplanering bör kostnaderna delas upp i investeringskostnader (kapitalkostnader) och driftkostnader. I båda fallen kan programgruppen använda schabloner för att skriva fram kostnadsni— vån under planperioden, t. ex. kostnaden per inskrivet barn i fritidshem, kostnaden för en heltidsanställd ledare i allmän fritidsverksamhet, byggkostnaden för en institution i form av kostnaden per kvadratmeter byggnadsyta.

I många kommuner väntas fritidsplanerna innehålla både förslag till kvantitativ utbyggnad av befintlig verksamhet och förslag till kvalitativa förbättringar, dvs. att själva verksamhetsformen ändras. Programgruppen bör sträva efter att redovisa sådana kostnader var för sig.

8.7.6. Beslu tsprocess

Enligt utredningens förslag bör fritidsplanen göras om från grunden minst vart femte år och i samband därmed föras till fullmäktige för förnyat antagande.

Fritidsplanen är en del av kommunens totala verksamhetsplanering. Samtidigt är det viktigt att planen ges en sådan utformning att den kan bli tillgänglig för en vidare krets av kommuninvånarna. Fullmäktige bör med jämna mellanrum (minst vart femte år enligt ovan) ta upp en principdiskussion om verksamheterna för barn och ungdom. Fritidspla- nen måste hållas aktuell genom årliga översyner. Den blir därmed rullande i likhet med flertalet av kommunens övriga planer.

Av ekonomiska skäl kan de flesta kommuner inte täcka hela behovet av heldagsomsorg och allmän fritidsverksamhet omedelbart eller inom den första planperioden (fem år). Kommunfullmäktige måste därför ta ställning till utbyggnadstakten. När det gäller behovet av heldagsomsorg kan kommunen formulera ett mål t. ex. av typ ”År 1980 skall X procent av behovet av heldagsomsorg för barn iåldern 7—12 år vara täckt genom fritidshem”. Målsättningen konkretiseras i fritidsplanen, genom att denna anger antalet nya platser i fritidshem i varje delområde av kommunen.

Även när det gäller allmän fritidsverksamhet bör fullmäktige sträva efter att formulera ett mål för planperioden och göra motsvarande prioriteringar.

8.8. Plantekniska åtgärder

8.8.1. Fritidsplan

Kommunerna skall enligt utredningens förslag upprätta fritidsplaner för barn och ungdom. Prognosdelen för behovet av heldagsomsorg skall enligt utredningens förslag utföras enligt centralt givna rekommenda- tioner, medan övriga avsnitt bör utföras enligt kommunens egen planeringsrutin. Fritidsplanen skall redovisas till socialstyrelsen. Utred- ningen föreslår, att socialstyrelsen skall följa fritidshemsplaneringen och utveckla formerna och metoderna för denna.

Fritidsplanen väntas få stor betydelse iinformationshänseende för alla intresserade, som vill veta vad kommunen gör för barn och ungdom. Det är önskvärt att kommunen gör en lättillgänglig sammanfattning av planen för att stimulera debatten bland alla kommuninvånare om dess planer för fritidsverksamhet för barn och ungdom.

8.8.2. Förvärvsfrekvensprognoser för riket

En central del av behovsberäkningen för fritidshemsverksamheten är en prognos för andelen barn med förvärvsarbetande mödrar. 20 timmars förvärvsarbete per vecka är därvid den gräns som 1970 års folk- och bostadsräkning använde som minimum för definitionen av förvärvsarbe— tande. I utredningens förra betänkande ”Förskolan” (SOU 1972: 27) diskuterades olika metoder för att göra en prognos för andelen barn med förvärvsarbetande mödrar.

I socialstyrelsens försöksverksamhet med planering för förskolan har metoderna prövats. Försöksverksamheten är ännu inte avslutad. Den metod som hittills visat sig mest användbar är att kommunen gör någon form av trendframskrivning av andelen barn med förvärvsarbetande mödrar och att kommunen därvid har stöd av en centralt utarbetad riksprognos. Dessutom kan kommunen i sin bedömning utnyttja annan tillgänglig information om den lokala arbetsmarknaden. Hur avancerade metoder kommunen bör använda måste bedömas med hänsyn till behovet av exakthet i prognosarbetet. Kommunen kan använda den ovannämnda metoden också för åldersgrupperna 7—9 år och 10—12 år.

Utredningen föreslår, att prognoser skall utarbetas för riket över andelen barn med förvärvsarbetande mödrar för åldersgrupperna 0—6 år, 7—9 år och 10—12 år. Dessa prognoser bör justeras årligen i takt med att ny information blir tillgänglig t. ex. från AKU-undersökningarna.

8.8.3. Föreskrifter för planering

I propositionen om förskolverksamhetens utbyggnad och organisation och riksdagsbeslutet om förskollagen framhölls i fråga om förskolplane- ringen, att ingen särskild föreskrift för kommunerna att reservera mark var motiverad. Av kommuns ställning som huvudman för den fysiska

planeringen ansågs följa, att kommunen skall tillse att mark reserveras för skilda behov. Kommunen gör själv de nödvändiga prioriteringarna. I konsekvens med detta synsätt föreslår utredningen i fråga om fritidspla- nen inga särskilda föreskrifter om markreservation för fritidsändamål. Det är däremot väsentligt att man analogt med förskolplaneringen särskilt beaktar behovet av fritidshem vid uppgörandet av bostadsbygg- nadsprogrammet.

Planeringen av lokaler för fritidshemsverksamhet och allmän fritids— verksamhet berörs av beslut, som fattats av riksdagen under våren 1972 och 1973.

Fr.o.m. år 1973 ingår uppgifter om byggandet av alla lokaler för boendeservice således även lokaler för fritidshem och allmän fritids- verksamhet — i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Genom att byggandet av lokaler för fritidsverksamhet ingår i detta program skapas förutsättningar för debatt och avvägningar i kommunen i samband med planering av nya bostadsområden.

Fr. o. m. är 1974 gäller också en gemensam låneram för bostäder och servicelokaler. Den gemensamma låneramens storlek bör bestämmas så att fritidshem får erforderligt utrymme i ramen. Utredningen föreslår därför, att kommunerna i samband med att bostadsbyggnadsprogrammet utarbetas på grundval av fritidsplanen redovisar behovet av platser i fritidshem, utbyggnadsmål och hur detta skall konkretiseras i form av fritidshem i de olika bostadsområdena.

8.9. Sammanfattning

. Utredningen framhåller att planeringen av insatserna för barns fritid måste bygga på samverkan mellan de kommunala nämnder som verkar inom denna sektor.

. Utredningen föreslår att särskilda planeringsgrupper tillskapas inom kommunernas olika delområden. . Planeringsgrupperna föreslås sammansatta av representanter från förvaltningarna vid skolstyrelse, social centralnämnd, fritidsnämnd och kulturnämnd/biblioteksstyrelse. . Planeringsgrupperna bör i sitt arbete hålla sig väl underrättade om fritidsförhållandena inom de olika bostadsområden som bildar plane- ringsområdet och särskilt beakta föreningslivets möjligheter och vilja till insatser.

. De uppgifter som blir aktuella för planeringsgrupperna är bl. a. inventering av personella, lokalmässiga och andra resurser inom planeringsområdet förslag till kort- och långsiktig inriktning och utbyggnad av fritidsverk- samheten för barn och ungdom inom planeringsområdet kontakt med föreningsliv och personalgrupper m. fl. inom planerings- området.

. Utredningen föreslår att kommunerna inrättar en programgrupp för barn och ungdom. Planeringsgruppernas samlade bedömningar och förslag bör framläggas för programgruppen. Denna som föreslås bli sammansatt av representanter för skolstyrelse, social centralnämnd, fritidsnämnd och kulturnämnd/biblioteksstyrelse samt med polismästaren som adjungerad bör enligt utredningens mening få rådgivande karaktär. De uppgifter som föreslås ankomma på programgruppen är främst att utarbeta handlingsprogram (fritidsplan) på kort och lång sikt för kommunens insatser för fritidsverksamheten och den allmänna fritids- verksamheten för barn och ungdom inklusive stödet till föreningslivet att verka för en successivt utbyggd budgetsamordning för såväl års- som långtidsbudget i de delar som berörs av fritidsplanen att verka för en samordnad planering och utbyggnad av lokalmässiga resurser för barn- och ungdomsverksamheten inom fritidssektorn. Utredningen föreslår att varje kommun upprättar en fritidsplan för barn och ungdom. Programgruppens viktigaste uppgift blir att med de olika planeringsgruppernas förslag som underlag utarbeta förslag till en sådan plan för hela "kommunen. Fritidsplanen, som skall framläggas för kommunfullmäktige efter behandling i respektive nämnd, bör innehålla följande avsnitt Redovisning av befintliga förhållanden Mål för verksamheten

Behovsberäkning

Fördelning på delområden Erforderliga resurser Den totala kostnaden för kommunen under planperioden Beslut

Prognosdelen för behovet av heldagsomsorg skall enligt utredningens förslag utföras enligt centralt givna rekommendationer, medan övriga avsnitt bör utföras enligt kommunens egen planeringsrutin. Utred- ningen föreslår att fritidsplanen skall redovisas till socialstyrelsen. Vidare föreslås att socialstyrelsen skall utveckla formerna och meto- derna för fritidshemsplaneringen. Utredningen föreslår att riksprognoser kontinuerligt utarbetas för riket över andelen barn med förvärvsarbetande mödrar för åldersgrup- perna 0—6 år, 7—9 år och 10—12 år. Utredningen föreslår att kommunerna i samband med att bostadsbygg- nadsprogrammet utarbetas på grundval av fritidsplanen redovisar behovet av platser i fritidshem, utbyggnadsmål och hur detta skall konkretiseras i form av fritidshem i de olika bostadsområdena.

Bilaga 8.1 Metoder för beräkningar av behovet av fritidshems- verksamhet

I denna bilaga redovisas en metod för att beräkna behovet av fritidshems- verksamhet. Vidare diskuteras beräkningsmodeller, svårigheter och meto- der för att uppskatta det praktiska behovet samt förvärvsfrekvensens utveckling. Beräkningsmetoden bygger på den beräkningsmetod för behovet av heldagsomsorg, som redovisas i utredningens tidigare betän- kande SOU l972: 27. Metoden har prövats i socialstyrelsens försöksverk- l samhet, vilket lett till vissa förenklingar. '

Beräkningssteg Steg ]. Befolkningsprognos för barn 7—9 år (IO—12 år)

Uppgifterna hämtas från kommunens befolkningsprognos och/eller kom- munens skolplanering.

Steg 2. Prognos över andelen barn 7—9 år (IO—12 år) med förvärvsarbe- tande mor.

Andelen barn 7—9 år (10—12 år) med förvärvsarbetande mor — 20 timmar eller mer per vecka -— kan räknas fram för år 1970 med hjälp av de uppgifter som finns i 1970 års folk- och bostadsräkning, tabell F: 3.

För att kunna uppskatta ökningstakten efter 1970 bör man göra jämförelser dels med utvecklingen i riket, dels med tidigare utveckling i kommunen. Dessutom måste man ta hänsyn till förändringen av den lokala arbetsmarknaden, förändrad inställning till förvärvsarbete bland kvinnorna, tillgången på barnomsorg rn. m.

Uppgifter om utvecklingen i riket kan fås ur SCB: s arbetskraftsunder- i sökningar (AKU). Se även kap. 9, bilaga 1. I de flesta kommuner finns l inga uppgifter om utvecklingen av andelen barn 7—9 år (IO—12 år) till : förvärvsarbetande mor före 1970. Däremot kan man räkna fram andelen l förvärvsarbetande kvinnor med barn 7—15 år ur FoB -65 och FoB -70. ? Detta kan visa om ökningstakten i kommunen har legat högre eller lägre l än i riket. *

l I

Steg 3. Antal barn med förvärvsarbetande mor

För vart och ett av åren som planen omfattar multipliceras andelen barn med förvärvsarbetande mor (steg 2) med antalet barn (steg 1).

Steg 4. Andel barn med ensamstående far och studerande mor

Andelen barn med ensamstående far är vanligen så liten att man kan ta hänsyn till den genom att göra ett schablonmässigt påslag. Vid undersökningar bland förskolbarn i Huddinge fann man att andelen barn med ensamstående far var 0,3 % av samtliga barn. Ensamstående fäder har en mycket hög förvärvsfrekvens, vilket motiverar att gruppen tas med i sin helhet.

Även för andel barn med studerande mor bör göras ett schablonmäs- sigt påslag. Andelen varierar kraftigt från kommun till kommun bl. a. beroende på möjligheterna till utbildning. Varje kommun bör därför göra en egen bedömning.

Steg 5. Teoretiskt behov

De tre behovsgrupperna i steg 2—4 summeras, vilket ger det teoretiska behovet.

Steg 6. Efterfrågan vid jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på fritidshemsplatser (praktiskt behov)

Andelen av det teoretiska behovet för vilka plats efterfrågas är klart sjunkande med barnens ålder. Sannolikt är andelen lägre än för barn i förskolåldern, åtminstone för de äldre barnen.

För heltidsförskolan räknade barnstugeutredningen med att andelen av behovsgrupperna som skulle efterfråga plats var 75—90 %. Även för fritidshemmen förefaller 75—90 % vara en rimlig planeringsnorm för åldersgruppen 7—9 år. Det praktiska behovet för åldersgruppen 10—12 år torde vara avsevärt mindre.

Det praktiska behovet kommer att variera mellan olika kommuner och mellan olika områden isamma kommun. Behovet måste bedömas utifrån kännedom om de lokala förhållandena. Studier av utvecklingen i området med utbyggd barnomsorg, förfrågan om önskemål beträffande fritidshem i samband med nybörjarinskrivningen, enkätundersökning bland skolbar- nens föräldrar, förfrågan bland lågstadielärarna kan ge ytterligare material för bedömning.

Steg 7. Antal barn som efterfrågar plats vid full utbyggnad

Andelen enligt steg 6 multipliceras med det teoretiska behovet enligt steg 5.

Steg 8. Barn med särskilda behov

Antalet barn med särskilda behov varierar starkt från område till område i de flesta kommuner. Om man inom kommunen saknar material för en bedömning av antalet barn med särskilda behov kan man använda utredningens schablonmässiga beräkning, dvs. 10 % av antalet barn 7—9 år plus 5 % av de barn lO—12 år som inte redan räknats in i det praktiska behovet i steg 7.

Steg 9. Utbyggnadsbehov

Summan av steg 7 och 8.

Svårigheter med beräkningsmodellen

Den beräkningsmodell som utredningen föreslår är relativt enkel men medför ändå vissa svårigheter. Uppgifterna ur folk- och bostadsräkningar- na är några år gamla redan när de publiceras. Aktuellare uppgifter om antalet barn till förvärvsarbetande i kommunen går vanligen inte att få fram utan stora kostnader. Behovet i nybyggda områden är särskilt besvärligt att uppskatta. För planen behöver man emellertid göra uppskattningar av andelen barn med förvärvsarbetande förälder för en längre period.

1 kommuner, som tidigare gjort prognoser för det teoretiska behovet för åldrarna 0—6 år, har det visat sig vanskligt att uppskatta ändringar även för korta perioder, speciellt för delar av kommunen. Under planperioden kan det därför vara nödvändigt, att man reviderar progno— 1 sen exempelvis med ett generellt procentpåslag/avdrag och att man tar * hänsyn till sådana ändringar i bostadsbyggandet som inte tidigare kunnat ' förutses.

En analys av utvecklingen åren l960—l970 i Stockholm visar att det har funnits en tendens till utjämning av skillnaderna mellan olika stadsdelar. Trots detta finns det fortfarande mycket stora lokala variationer.

För de flesta kommuner torde det svåraste problemet i prognosen inte vara analysen av förvärvsfrekvensen utan problemet att bedöma det praktiska behovet. Här spelar sådana faktorer som avgiftens storlek och information till föräldrarna stor roll. I flertalet kommuner är dock l behovstäckningen för närvarande så låg att risken för överdimensionering är liten.

En viss vägledning för planeringen kan kommunen få genom förfrågan till föräldrarna vid nybörjarinskrivningen

— Avser båda föräldrarna att förvärvsarbeta halvtid eller mer?

— Vilken typ av förvärvsarbete? (arbetstider, skiftgång o. dyl.) Om de förvärvsarbetar, hur har de barnomsorgen ordnad? — Hur skulle de vilja ha den ordnad, när barnet börjar skolan, fritidshem? familjedaghem? annan lösning?

Många underlåter att anmäla sitt barn till fritidshem, om de vet att möjligheten att få plats är liten. Det är därför viktigt att en eventuell rundfråga ställs till alla föräldragrupper. Det praktiska behovet påverkasi hög grad av kommunens ambitionsnivå, den information som ges samt verksamhetens utformning.

Bilaga 8.2 Behov av fritidshem i Farsta. Ett räkneexempel

Farstaområdet byggdes i början på l960—talet. I likhet med många andra nya bostadsområden fick Farsta en åldersfördelning som avsevärt avvek från genomsnittet. Antalet barn ökade mycket kraftigt.

Under 1970-talet sker en mycket kraftig minskning av barnantalet. Detta medför att den lokalbrist, som till exempel skolan haft, förbyts i ett lokalöverskott. I skolorna i Farsta finns ett flertal paviljonger och lektionssalar, som redan läsåret 1973/74 inte längre utnyttjas av skolan.

GOLF-utredningens (Kommittén för utredning om grundskolans organisation och lokalförsörjning) förslag till organisation av grundskolan i Farsta.

___—___ Skola Stadium Antal klassenheter

1974/75 1977/78 1980/81 ___—_ Kvickentorpskolan L Farstavägen 10 M H 20 20 13 Sp 3 3 2 Farsta gymnasium L M H 13 Sp Hästhagenskolan L 10 8 8 Torsbygatan 31 M 8 8 4 H Sp 3 2 2 Rödkindaskolan L 6 Farstavägen 10 M H Sp l Västbodaskolan L 8 6 6 Forshagagatan 78 M 7 4 3 H Sp 1 l

Av sammanställningen ovan framgår att antalet klassenheter i grund- skolan troligen kommer att minska mycket kraftigt under 1970-talet.

Stockholms kommun har låtit Statistiska Centralbyrån göra en specialbearbetning av Folk- och bostadsräkning 1970. I Farsta hade år 1970 43,8 % av alla barn 7—9 år förvärvsarbetande mödrar eller förvärvsarbetande ensamstående fäder, 2,0 % var barn till studerande och för 1,2 % saknades uppgift om förvärvsarbete.

För att demonstrera beräkningstekniken har i det följande räkne- exemplet antagits att andelen barn med förvärvsarbetande eller studeran- de föräldrar stiger med 1,0 % per år för barn 7—9 år och barn 10—12 år.

Av 7—9-åringama antas 70 % efterfråga fritidshemsplats och av 10—12-åringama antas 30 % efterfråga plats. Dessutom antas familjedag- hemsplats efterfrågas för 10—15 % av behovsgruppen. Familjedaghem- men utgör en mera rörlig resurs och det gör att man kan vara mera flexibel och lättare anpassa antalet platser till den aktuella efterfrågan.

Farsta, barn 7—9 år

1970 1972 1974 1977 1980

Steg

1Antalbarn 709 676 620 313 281

2—5 Andel barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar,% 46,1 48,1 50,1 53,1 56,1

6 Praktiskt behov av fritidshem, % 70 70 70 70 70

vidfullutbyggnad,% 32,3 33,7 35,1 37,2 39,3 8 Barn medsärskildabehov,% 6,7 6,6 6,5 6,3 6,1

9 Total andel barn med plats vid full utbyggnad, % 39,0 40,3 41,6 43,5 45,5 10 Antal platser vid full utbyggnad 258 136 128 Nuvarande platsantal 79

Erforderligt platstillskott (+ 179) + 57 + 49

! I % E % 7 Andel barn som efterfrågar plats

Om man uppsätter målet att täcka utbyggnadsbehovet till 100% år 1977 för 7—9-åringar och år 1980 för lO—lZ-åringar erhålls utbyggnads- behovet utöver nuvarande platsantal, (dvs. det praktiska behovet för barnen med förvärvsarbetande/studerande föräldrar plus barn med särskilda behov). För närvarande finns i Farsta 100 fritidshemsplatser. Trots att full behovstäckning enligt målsättningen skulle ha nåtts år 1980, skulle antalet platser inte öka i motsvarande grad på grund av att antalet barn minskar mycket kraftigt. Det bör påpekas att detta räkneexempel inte överensstämmer med Stockholms kommuns barnstugeplan.

Farsta, barn10—12 år

1970 1972 1974

Steg

lAntalbarn 901 879 665 456

2—5 Andel barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar, % 56,1 58,1 60,1 63,1

6 Praktiskt behov av fritidshem, % 30 30 30 30

7 Andel barn som efterfrågar plats vid full utbyggnad, % 16,8 17,4 18,0 18,9

8 Barn med särskilda behov, % 4,2 4,1 4,1 4,1

9 Totala andelen barn med plats vid full

utbyggnad, % 20,0 21,5 22,1 23,0

10 Antal platser vid full utbyggnad (147) 105

Nuvarande platsantal 21

Erforderlig utbyggnad (+ 126) (+ 84) 1977 1980

7—9-åringar + 57 + 49

10—12-åringar (+ 84) +44

Totalt 7—12-åringar (+ 141)

1977 1980

277

66,1

30

19,8

4,0

23,8 65

+44

Källa: Sysselsättningsut- vecklingen 1965 —7 0. Regionalekonomiska en- heten i Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Bilaga 8.3 Skolor och fritidsverksamhet i Säters kommun

Säters kommun har 9 827 invånare (1973). Kommunen består av fyra församlingar, Säter, Gustavs, Stora Skedvi och Silvberg. Var och en av dessa var fram till början av 1950-talet egen kommun, då en sammanslag- ning skedde till tre kommuner i och med att Gustavs och Silvberg blev en kommun. I den senaste kommunreformen sammanslogs alla kommunerna till en enhet.

Den stora centralorten i området är Borlänge, som ligger inom tre mils avstånd för huvuddelen av invånarna i Säters kommun. I vissa kommun— delar pendlar många mellan arbete i Borlänge och bostad i Säters kommun.

1. Näringsliv

De förvärvsarbetande i Säter och Kopparbergs län (20 tim. eller mer per vecka) var år 1970 procentuellt fördelade på näringsgrenar enligt nedan:

Säter Kopparbergs län Jord- och skogsbruk 17,2 9,6 Gruv- och tillverknind. 26,2 36,9 Byggnadsindustri 9,9 10,6 Service 46,4 43,0

De olika kommundelarna har något olika karaktär. Säters centralort domineras från sysselsättningssynpunkt av Säters mentalsjukhus. Sjukhu- set ger arbete åt många kvinnor. Skiftarbete är vanligt. Dessutom finns lättare industri.

År 1970 hade 49,2% (590) av alla barn 7—15 år förvärvsarbetande mor (20 timmer eller mer).

2. Skolor

I Säters kommun finns en högstadieskola, Klockarskolan. Ett litet antal elever från Västra Silvberg går inte i denna skola på grund av att kommunikationerna mellan Västra Silvberg och Säter är dåliga. De går i stället i skola i grannkommunen.

Antalet elever i årskurs 7—9, läsåret 1973/74 = 387 (preliminära uppgifter).

Låg- och mellanstadiet är indelat i tre rektorsområden, Säter, Gustavs och Stora Skedvi. Sammanlagt finns 6 fullständiga låg- och mellanstadie- enheter uppdelade på 9 skolor.

l Säters församling finns en LM-skola, Kungsgårdsskolan. Antalet elever i årskurs 1—3, läsåret 1973/74 = 210 Antalet elever i årskurs 4—6, läsåret 1973/74 = 183 Uppgifterna ovan är preliminära. I Gustavs församling finns fem skolor. Ulvshyttans skola, läsåret 1973/74 22 elever i årskurs 1—6. Bodarne och Ovanbäcken utgör en skolenhet. Bodarne skola, läsåret 1973/74, 24 eleveri årskurs 3—6. Ovanbäckens skola, läsåret 1973/ 74, 17 elever i årskurs 1—2. Solvarbo och Enbacka skola utgör en skolenhet. I Solvarbo finns 3 klasser och resten av eleverna finns i Enbacka. Vanligen finns det lågstadieklasser i Solvarbo. Totala elevantalet i Enbacka och Solvarbo skola årskurs 1—6 läsåret 1973/74 = 165.

I Stora Skedvi finns 3 skolor. Kyrkbyns skola, läsåret 1973/74 75 elever i årskurs 1—3 läsåret 1973/74 52 elever i årskurs 4—6

I Arkhyttans skola, läsåret 1973/74, 17 elever i årskurs 1—2. I Fäggeby skola, läsåret 1973/74, 46 elever i årskurs 3—6. Samtliga skolor skall tills vidare behållas.

3. Skolskjutsar

Alla elever som har mer än 3 km till skolan eller som bor längs riksväg 70 får åka skolskjuts. Skolskjutsen sker dels med taxi, dels med buss. I princip är skolskjutssystemet uppbyggt så att det finns två turer till skolan på morgonen samt en tur för lågstadiet, en för mellanstadiet och en för högstadiet från skolan varje dag. Systemet är dock ganska komplice- rat med olika kombinationer av buss och taxi. Skolan har dock strävat efter att minska väntetiderna så långt det varit möjligt.

Vissa elever som går på låg— eller mellanstadiet har möjlighet att åka hem senare (kl. 15.30) i stället för med ordinarie skolskjuts som går tidigare. Detta förutsätter dock att de bor nära någon av de fyra skolskjutslinjer som passeras av buss. Bussen har normalt platser över, medan antalet platser i taxibilama är anpassat till elevantalet.

4. Fritidshem

I Säter finns ett fritidshem med 15 platser. Fritidshemmet liggeri centrala Säter. Det drivs av socialdemokratiska kvinnoklubben och SSU med hjälp av pengar som anslagits av socialstyrelsens försöksverksamhet. Fritidshemmet startade i september 1973.

5. Frttidsverksamhet för skolbarn

I högstadieskolan finns en heltidsanställd skolvärd. För fritidsverksamhet disponerar eleverna ett bordtennisrum i källaren med flera bordtennis- bord och ett elevrum på ca 70 m2. Under hösten 1973 har det varit vissa problem med elevrummet, bland annat åverkan på möbler m. m., vilket föranlett skolans elevråd att tillfälligt stänga rummet.

I Säter finns en mindre fritidsgård, Kristinegården. Gården är inrymd i provisoriska lokaler och har öppet 16.00—21.00. Dessutom har den förening, som står bakom Kristinegården, diskotekdans i Folkets hus på fredagar. Under de flesta kvällar får gården låna en mindre gymnastiksali Kungsgårdsskolan för judo, bordtennis, tyngdlyftning m.m. Entréavgif— terna på diskotekdansen (3 kr.) har till stor del finansierat utgifter för materiel. På gården finns en kommunalt anställd gårdsföreståndare. I övrigt satsas huvuddelen av anslagen till fritidsverksamhet inom Säters kommun på olika former av idrott.

I kommunen finns ett flertal mycket aktiva idrottsföreningar som sysslar med orientering, fotboll, ishockey, gymnastik m. rn. Kommunen har en heltidsanställd fritidsassistent.

6. Föreningar med verksamhet för skolbarn

Säters kommun ger föreningarna ett aktivitetsstöd som för 12—25-åringar utgår med samma belopp som det statliga stödet, 10 kr. per samman- komst med minst 5 deltagare. För 7—12-åringar ger kommunen ett bidrag med 10 kr. per sammankomst med minst 5 deltagare plus 50 öre per deltagare över minimitalet 5. Genom att gå igenom hur mycket som l utbetalas i aktivitetsstöd kan man beräkna antalet sammankomster och deltagare i åldern 7—12 år under ett år. Anmärkningsvärt är att 87 % av alla sammankomster gällde idrott. I Silvbergs församling var den enda aktiviteten tre möten med ”Vi Unga" (Ulvshyttans skola). För 7—12- * åringar var antalet sammankomster 853, för 12—25-åringar 2 408.

7. Lokaler för fritidsverksamhet

I högstadieskolan finns en gymnastiksal som i stort sett är fullbokad under hela dagen. I skolan finns salar för trä- och textilslöjd. Enligt rektor råder viss brist på lokaler. På kvällstid används skollokalerna i betydande utsträckning av olika föreningar.

Städningen sker under tiden 15.45—20.00 utom igymnastiksalen, som städas tidigt på morgonen. I de flesta fall börjar uthyrningen inte före kl. 18.00. Om lokalerna skulle utnyttjas för fritidsverksamhet 15.30—18.00, skulle detta kollidera med städningen.

Från städpersonalens fackförening har framförts att man helst såg att uthyrningen började vid en senare tidpunkt. Uthyrning under de tider som förekommer nu medför för deras del merarbete. Dessutom finns ett önskemål att inte skära ned arbetstiden till mindre än fyra timmar per dag.

Föreningar i Säters kommun med verksamhet för 7—12-åringar 1972

Förening Antal sam- Antal deltagare mankom ster totalt per sam- mankomst

% GK Sturegnistan 163 1 357 8,3 | Säters Scoutkår 69 861 12,4 . Säters IF ' fotbollssektion 89 1 446 16,3 tennissektion 25 125 5,0 ishockey 67 778 11,6 skidor 13 85 6,5 Gustavs GOIF fotboll/handboll/orientering 153 1 428 9,3 * IOGT—NTO, Barbros Minne 30 450 15,0 : SMU, Stora Skedvi 18 104 5,8 Stora Skedvi Baptistförsamling 8 50 6,3 l Säters gymnastikförening 37 379 10,1 : Stora Skedvi IK 140 1 456 11,7 * Arkhyttan GK-kår 10 53 5,3 Gustavs, Vi Unga 28 147 5,3 Silvberg, Vi Unga 3 60 20 Totalt 853 9 152 10,7

Källa: Fritidsnämndens protokoll 4/ 10 och 20/12.

I Klockarskolan är för närvarande inte hela skolan utnyttjad ens under dagtid. De outnyttjade lokalerna ligger dock i ett annat hus på andra sidan skolgården. Skolan har slöjdsalar och en mindre gymnastiksal.

Av de fyra skolorna i Gustavs församling är det bara Enbacka skola som har gymnastiksalar och slöjdsalar. De övriga skolorna i närheten får vissa tider disponera dess utrymmen. Gymnastikhallen är redan nu

* fullbokad. ' De flesta skolorna i Säters kommun är små med undantag för

högstadieskolan och Kungsgårdsskolan. Dessa skolor har relativt gott om lokaler som eventuellt skulle kunna utnyttjas för fritidsverksamhet. Till en del sker detta redan i dag. I Gustavs finns en lokal, där verksamhet tidigare drevs av frivilliga på ett likartat sätt som i Kristinegården. Dock fanns ingen kommunalt anställd ledare. Lokalen stängdes, eftersom ingen frivillig ville ta ansvaret för verksamheten.

Dessutom har flera idrottsföreningar egna lokaler som kommunen ger bidrag till.

8. Ftamtida barnomsorg och fritidsverksamhet i Säter

I Säters kommun finns i dag ett fritidshem och en fritidsgård. Om utredningens förslag om fritidshem i skolan skulle genomföras där, skulle detta kunna innebära att fritidshem inrättas i Kungsgårdsskolan och i Kyrkbyns skola samt troligen även i Enbacka och Solvarboskolan.

Av de övriga skolenheterna har ingen över 20 elever på lågstadiet, vilket gör det nödvändigt att finna andra lösningar, exempelvis familje- daghem.

Öppethusverksamhet skulle kunna finnas i alla skolor. Även i de mindre skolorna skulle man kunna ha öppethus någon dag varje vecka. I de mindre skolorna skulle behövas timanställd personal för varje skola eller också skulle kommunerna kunna anställa någon/några som åker mellan de olika skolorna.

Många barn på låg- och mellanstadiet skulle kunna delta i fritidsverk- samhet om de kunde utnyttja högstadiets skolskjuts för hemfärden.

För högstadiet skulle fritidsverksamheten i skolan kunna utvidgas och dessutom skulle verksamhet för högstadieeleverna kunna bedrivas även i andra kommundelar.

Bilaga 8.4 Beräkning av behovet av platser i fritidshem i Halmstads kommun

Planens målsättning är att under den närmaste femårsperioden uppnå en behovstäckning av heltidsplatser som uppgår till ca en tredjedel av fritidshemsbehovet.

Beräkning av behovet av platser för heltid

]. Teoretiskt behov

Prognos över antalet barn i åldern 7—9 år

Ålder Antal barn 1975 1980 7 971 1 117 8 1 100 1 097 9 1 112 1 081 Summa 3 183 3 295

- Prognos över andel barn 0—15 år med förvärvsarbetande mor i 1 97 5 1980 ? 0,380 0.397

Andelen barn i åldern 7—9 år med förvärvsarbetande mor beräknas med hjälp av AKU (SCB:s arbetskraftsundersökningar), vilket framgår nedan.

Andel barn med förvärvsarbetande mor iriket 1972 enligt AKU

Barnens ålder

0—2 3—6 7—10 11—15 0—15

0,229 0,309 0,361 0,478 0,356 (stickprov)

[ l

l ' 0356 är den beräknade andelen barn med förvärvsarbetande mor i riket 1972 (0—15 år).

Andelen barn i åldern 0—15 år i Halmstad i förhållande till riket beräknas nedan för prognosåren:

Andel barn i Halmstad (0—15) med förvärvsarbetande mor i förhållande till riket

1975 1980

0,380 0,356

0,397

= 1 067 0356 =1115

Med hjälp av ovanstående relation och AKU:s siffror för åldern 7— 10 år kan därefter andelen lågstadiebarn i Halmstad med förvärvsarbetande mor beräknas.

Andel barn i åldern 7—9 år med förvärvsarbetande mor

1975 1980

1067 x 0,361 = 0,385 1 115 x 0,361 = 0,403

Antalet lågstadiebarn med förvärvsarbetande mor kan därefter beräk- nas med hjälp av barnantalsprognosen.

Prognos över antal barn med förvärvsarbetande mor. Barnens ålder 7—9 år

År Antal barn Andel barn med Antal barn f.a.b. mer med f.a.b. mor

1975 3 183 0,385 1225 1980 3 295 0,403 1 330

2. Tillägg för studerande mödrar och ensamstående fäder

1975 1980

Barn med förvärvsarbetande mor 1 225 1 330 2 % för barn med studerande mer 60 60 0,5 % för barn med ensamstående far 15 15 Summa 1 300 1 405

3. Praktiskt behov

Det praktiska behovet antas i denna plan utgöra 65 % av det teoretiskt beräknade behovet.

Praktiskt behov av heltidsplatser 1975 1980

0,65 x1300 = 845 0,65 x 1 405 = 915

4. Tillägg för barn med särskilda behov

Ett schablonmässigt tillägg på 10 % av det totala antalet barn minskat med det praktiska behovet görs för barn med särskilda behov.

1980

1975

0,10 (3 295 — 915) = 238

0,10(3183 845) = 234

Summa behov av heltidsplatser 1975 1980 1 079 1 153

5. Behovstäcknz'ng enligt målsättning

En tredjedel av behovet har föreslagits som en målsättning till år 1980. Detta skulle innebära följande antal platser:

Antal heltidsplatser enligt målsättning 1975 1980

355 380

6. Befintliga platser i fritidshem och familjedaghem

För närvarande finns följande antal platser i fritidshem och familjedag-

he m. l Platser Fritidshemsavdelningar i förskola: Ringen 15 Ringblom man 15 Vallgården 15 45 . Familjedaghem för barn i åldern 7 —9 år: 48

Summa befintliga platser 93

7. Utbyggnad av heltidsplatser enligt planeringsma'lsättning för är 1980

A. Fritidshem vid lågstadieskolor

Antal fritidshem Antal platser Linehedsskolan 1 30 Furulundsskolan 1 20 Snötorpsskolan 1 15 Vallåsskolan 1 30 Brunnsåkersskolan 1 20 Kyrkoskolan, Söndrum 1 20 Bäckagårdsskolan 1 25 Oskarström, Valhallaskolan 1 20 Getinge 1 15 Gullbrandstorp 1 15 Trönninge 1 15 Åled 1 15 12 240

B. Platser i smågruppshem i förhyrda lokaler Lokalisering Antal fritidshem Platser Nyhem 1 12 Kvibille 1 12

2 24

8. T otalt antal heltidsplatser (exklusive familjedaghem) ?

År 1980 skulle det efter ovanstående utbyggnad finnas följande antal platser i fritidshem.

Antal institutioner Antal platser

17 309

HVLTE KOMMUN sx

FALKENBERGS KOMMUN

ddbosrmee

% i t & $!SKARSYRÖM * Vulhul luskolun = i '. , FSENNAN ' I ' : 1 | '. / | .SlMLÅNGSDALEN '! I I 6510» x

&

HAL MS TAD

, Linehedsskulun &)tnönnmes Fur ul undukolun Snöstovpnkolun %&?ERGA LAHOLMS KOMMUN Vultåsskolun Brunnsåkorukolun

Kyrkskolan , söndru m

Böckeqårdnkolqn Ringen Ringbommun

Vullqdrden 0 5 [Dim Nyhem

OB". tritidshom .qunerudo iritidlhlm 0 || smågruppshem

9. Fritidshemsverksamhetens utbyggnad och personalbehov

9.1. Inledning

Utredningen har i tidigare kapitel redovisat sina förslag till övergripande mål för barns fritid, till inre organisation av fritidshemmen, till planering och vägar att söka nå de barn som bäst behöver särskild omsorg, stöd och stimulans. Därvid har utredningen särskilt betonat det angelägna i att föreningslivet går in i ett pedagogiskt arbete för 7—12-åringars fritid.

Med utgångspunkt i de övergripande målen i kap. 1 och mot bakgrund av barnens utvecklingsmönster och utvecklingsbetingelser (kap. 2 och 3 samt bilaga 2) har utredningen formulerat utbyggnadsmålen för fritids- hemsverksamheten och den allmänna fritidsverksamheten.

Fritidshemsverksamheten och den allmänna fritidsverksamheten skall svara upp mot följande behov:

Heldagsomsorg för de barn vilkas föräldrar förvärvsarbetar/studerar. Heldagsomsorg för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. ,

Allmän fritidsverksamhet för alla barn. I detta kapitel behandlas främst fritidshemsverksamhetens utbyggnad och det personalbehov som föreligger vid alternativa utbyggnadsmål. Den allmänna fritidsverksamheten behandlas endast till den del som den påverkar personalbehovet i de utvidgade fritidshemmen. Övrig kommunal fritidsverksamhet eller föreningslivets verksamhet behandlas inte.

Med anledning av tilläggsdirektiv 1972-09-22 angående uppdrag om att ytterligare analysera personalbehovet inom förskolsektorn redovisas i detta kapitel också personalbehov och personaltillgång för förskolan.

9.2. Fritidshemsverksamhetens utbyggnad åren 1968—1973

Antalet platser i fritidshem har ökat kraftigt under senare år. Platsantalet beräknas enligt 1974 års statsverksproposition uppgå till ca 18 200 den 1 juli 1974.

Följande sammanställning visar hur samhällets service för barnfamiljer— na byggts ut sedan år 1960. Sammanställningen avser platsantalet vid mitten av respektive år.

Tabell 9.1 Antal platser i daghem, fritidshem och familjedaghem åren l960—74

År Antal platser i familje- Sammanlagt Antal barn i daghem antal platser deltidsgrupp

daghem fritidshem

1960 10 300 2 400 4 000 16 700 38 400 1965 11 900 3 000 8 000 22 900 52 100 1970 33 000 6 500 32 000 71 500 86 000 1971 41000 9 000 41 500 91 500 91 000 1972 46 400 11 900 43 500 101 800 96 000 19731 54 600 14 500 44 500 113 600 101 000 1974] 62 800 18 200 51 000 132 000 108 000 * Beräknat. Källa: 1974 års statsverksproposition, bilaga 7.

Flertalet av de fritidshemsavdelningar som har inrättats omfattar 15 platser och med överinskrivning om högst 20 % upp till 18 barn. Antalet inskrivna barn är således något högre än antalet driftsbidragsberättigade platser. Förutom prognoserna i statsverkspropositionen har även statistis— ka centralbyrån gjort beräkningar av fritidshemsverksamhetens omfatt- ning. Dessa beräkningar skiljer sig något från statsverkspropositionens beroende på att de delvis avser en annan tidpunkt på året.

Tabell 9.2 Antalet barn inskrivna i fritidshem åren 1960—1972

År Antal platser Antal inskrivna Överinskriv- l i fritidshem barn 7—14 år ning 1968 30/6 4 106 4 457 8,5 % 1969 30/6 5 021 5 521 10,0 % 1970 30/6 5 123 5 871 14,6 % | 1971 1/4 8 612 9 441 8,0 % ! 1972 10/4 10 826 11 697 8,0 %

Källa: SCB Statistiska meddelanden Nr S 1973: 20.

Begreppet ”inskriven” har växlat i innebörd under åren. Detta gör att uppgifterna om antalet platser och barn inte är helt jämförbara.

Under perioden april 1972 till september 1973 ökade antalet anmälda och godkända platser med ca 3 100. Det innebär att i september 1973 var ca 15 200 barn inskrivna i fritidshem. Förutom fritidshem finns kommunala familjedaghem för skolbarn. Antalet barn, 7—14 år, inskrivna i sådana familjedaghem utgjorde enligt SCB (nr S 1974:4) i oktober 1972 11 794.

Enligt den beräkningsmetod som barnstugeutredningen tillämpar för ' utbyggnadsbehovet skulle detta innebära att ca 16 % av det totala

behovet av fritidshemsverksamhet år 1973 täcktes genom fritidshem och familjedaghem.

9.3. Fritidshemsverksamhetens utbyggnad åren 1974—1980

9.3 .] Behovet av fritidshemsverksamhet är 1 980

I kap. 1, 4, 6 och 7 har utredningen diskuterat samhällsutvecklingen och det växande behovet av barnomsorg för barn i de yngre skolåldrarna samt för barn med behov av särskild omsorg, stöd och stimulans. I den fortsatta framställningen lägger utredningen fram alternativa prognoser för fritidshemsverksamhetens utbyggnad fram till år 1980. En redovis- ning sker även av beräknad personaltillgång varefter bedömning sker av möjliga utbyggnadstakter.

Det kvantitativt största utbyggnadsbehovet gäller barn till förvärvsar- betande/studerande föräldrar. Under senare år har det skett en kraftig höjning av förvärvsfrekvensen för föräldrar med barn i berörda åldrar. Tillgängliga arbetsmarknadsprognoser tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta under 1970-talet. En av fritidshemsverksamhetens uppgifter är att underlätta en sådan utveckling. För att bedöma fritidshemsbehovet år 1980 har utredningen utgått från samma antagan- den som i förskolbetänkandet (SOU 1972: 27 kap. 14) vad gäller ökningstakten för andelen barn med förvärvsarbetande mor. Där beräkna— des den öka med i genomsnitt 0,9 %—enheter per år under perioden 1970—1980 för åldersgruppen 0—6 år. Enligt motsvarande antaganden för barn 7—10 år skulle andelen barn med förvärvsarbetande mor då öka från 40 % till 47 % år 1980. Detta procenttal innefattar endast de barn, vilkas mödrar har förvärvsarbete 20 tim/vecka eller mer. Behovet av fritidshemsverksamhet finns främst inom denna grupp. Den totala andelen barn 7—10 år med förvärvsarbetande mor (inklusive dem som arbetar mindre än 20 timmar) är högre, 56,9 % år 1973 (SCB, AKU årsmedeltal 1973). Utredningen vill betona att detta är en osäker prognos. Erfarenheterna från planering för heldagsomsorgen i förskolan visar att svårigheterna att prognosticera utbyggnadsbehovet är betydande. En utbyggnad av daghemsplatserna påverkar erfarenhetsmässigt mödramas förvärvsbe- nägenhet. Det finns anledning anta, att en ökning av antalet fritidshems- platser skulle ge samma effekt. Verkställigheten av utbyggnaden påverkar således det underlag prognosen grundar sig på. Det är därför angeläget att kontinuerligt revidera prognoserna.

I bilaga 9.1 har utredningen redovisat sitt val av statistiskt underlag för beräkningarna. Med undantag av antalet barn 7—10 år kan de övriga komponenterna i behovsberäkningsmodellen nedan antas vara oförändra- de i förhållande till i bilaga 9.1 givna räkneexempel för år 1972.

Enligt utredningens beräkningar skulle 186 000 barn behöva beredas plats i fritidshemsverksamhet vid full behovstäckning. (Betr. begreppen i tab. 9.3 se vidare kap. 8.7.3).

Tabell 9.3 Beräknat behov av fritidshemsverksamhet år 1980

Antal barn 7—10 år 445 600 Andel barn med förvärvsarbetande mer 47 % Andel barn med studerande mor 1,4 % Andel barn med ensamstående far 0,5 % Teoretiskt behov 217 900 Praktiskt behov 75 % Barn med särskilda behov 10 % x (445 600—2 17 900) 22 700

Totalt behov 0,75 x 217 900 + 22 700 = 186 000

9.3.2. Olika utb yggnadsalternativ

I föregående avsnitt har utredningen pekat på den från slutet av l960-talet ökande trenden i kommunerna i fråga om att tillgodose behovet av barnomsorg för barn i de lägre skolåldrarna. En framskrivning av utbyggnadstrenden för åren 1971—1973, 2 500 fler barn per år i fritidshem (kap. 9.2), pekar fram mot ca 32 700 barn i fritidshem år 1980, dvs. 24 % behovstäckning.

Bedömningar av den framtida utbyggnaden görs av socialstyrelsen bl. a. med hjälp av en enkät till kommunernas facknämnder. I tabell 9.4 redovisas den ambitionsnivå som facknämnderna i kommunerna gett uttryck för vid de två senaste årens enkäter som socialstyrelsen gjort angående uppskattad utbyggnad av fritidshemsverksamheten under kom— mande treårsperiod.

Tabell 9.4 Antal barn inskrivna i fritidshem enligt socialstyrelsens koi-nmirnenkäter åren 1972 och 1973

? År Enkät år 1972 Enkät år 1973

. 1972 11905 11856 1973 14 917 14 419 1974 18 468 18 078 1975 21 200 21 418 1976 23 262

Enligt facknämndemas uppskattning skulle antalet barn inskrivna i fritidshem öka med ca 2 950 barn per år eller totalt med 8 843 barn från den 1 juli 1973 till den 1 juli 1976. En framskrivning av denna trend pekar fram mot ca 35 850 barn i fritidshem år 1980, dvs. 26 % behovstäckning. Dessa bedömningar av de framtida utbyggnadsmöjlighe— terna gjordes före de nyligen beslutade höjningarna av statsbidragen. De temporära höjningarna av statsbidraget till anordnande av daghem och | fritidshem för sådana platser, som påbörjas under tiden den 15 oktober i 1973 och den 31 december 1974, liksom det från den ljuli 1974 höjda | statsbidraget för driften av daghem och fritidshem torde med all

sannolikhet stimulera kommunerna till en ytterligare utbyggnad av barnomsorgen.

Bl. a. mot denna bakgrund uppskattasi 1974 års statsverksproposition utbyggnaden av fritidshemsverksamheten 1973—1974 till 3 700 barn per år. En framskrivning av denna trend pekar mot ca 41 100 barn i fritidshem år 1980, dvs. 28 % behovstäckning, sålunda en högre trend än den som redovisats ovan för åren 1971—1973.

Samtidigt som platsantalet i fritidshem kan antas öka fram till år 1980, kommer antalet föräldrar som efterfrågar barnomsorg i form av fritids- hem att fortsätta att öka.

Klyftan mellan tillgång och efterfrågan på barnomsorg kommer därför med en oförändrad utbyggnadstakt i kommunerna att förbli stor under lång tid framåt. Utredningen föreslår därför ett flertal åtgärder för att stimulera utbyggnaden. Förslagen behandlas närmare i andra kapitel. De innebär bl. a. att utredningen föreslår en fortsatt successiv höjning och förändrade regler för statsbidraget till fritidshem liksom lagstiftning som ålägger kommunerna att upprätta en fritidsplan för barn och ungdom. I samband med att bostadsbyggnadsprogrammen utarbetas föreslås kom- munerna bli skyldiga att på grundval av fritidsplanen redovisa behovet av platser i fritidshem, utbyggnadsmål samt hur dessa skall konkretiseras i form av nya fritidshem. De av utredningen föreslagna åtgärderna torde ytterligare påskynda utbyggnadstakten. Mot bakgrund av ovan sagda skisserar barnstugeutredningen nedan några olika utbyggnadsalternativ för fritidshemsverksamheten. Som högsta alternativ redovisas 50 % behovstäckning år 1980 i överensstämmelse med de utbyggnadsalternativ som redovisades i förskolbetänkandet (SOU 1972: 27 kap. 14).

Tabell 9.5 Antaganden om fritidshemmens omfattning

Årlig utbyggnad Antal inskriv- Behovstäck- na barn ning i % Oförändrad trend 2 500 32 700 24 % Statsverksprop. trend 3 700 41 100 28 % 6 800 62 600 40 % 9 400 81 200 50 %

I tabellen ovan har enbart räknats på antalet barn som är inskrivna i fritidshem. Således är inte familjedaghemsplatser för barn i åldern 7—14 år inräknade. Dessa kan förväntas uppgå till 10—20 % av alla fritidshems- platser. De skisserade alternativen för behovstäckning förutsätter ett oförändrat antal familjedaghemsplatser i förhållande till år 1973. Till samtliga fyra alternativ skall således läggas ca 11 800 platseri familjedag- hem. I figur 9.l redovisas de olika alternativen samt behovet av fritidshemsverksamhet inklusive och exklusive familjedaghem.

9.4. Beräknat personalbehov för fritidshem år 1980

Barnstugeutredningen föreslår en ny modell för fritidshem, det utvidgade fritidshemmet. Innan förslaget kan realiseras istor skala, bör det prövas i

Antal barn 7—14 år in- skrivna i fritidshem

Behov av fritidshemsverk- samhet inklusive familje-

%

Behov av fritidshemsverk- samhet exklusive familje- daghem

1 50.000

1 00.000 '

50 % behovstäckning

40 % behovstäckning

50.000

28 % behovstäckning

24 % behovstäckning

* Figur 9.1 Antal barn in- l skrivna i fritidshem ären ; 1970 1980 år 1968—1980.

försöksverksamhet. Det är därför rimligt att anta att, även om utredning- ens förslag förverkligas, kommer huvuddelen av fritidshemmen under en tid att drivas med nuvarande organisation. Utredningen har inte funnit det meningsfullt att söka göra ett antagande om hur fritidshems- verksamheten kan komma att fördela sig på olika verksamhetsmodeller år 1980 med hänsyn till de skiftande förutsättningar och behov som finns inom varje enskild kommun.

Personalbehovet för fritidshemmen diskuteras närmare i kap. 7. , Utredningen föreslår där att 30 inskrivna barn och ungefär 5 heltids- tjänster bör prövas som lämpligt i ett utvidgat fritidshem. I vissa fall kan det dock behövas en förstärkning av personalen. Denna personalförstärk- ning kan i många fall ske genom att en del av utbyggnaden av kommunens allmänna fritidsverksamhet integreras med det utvidgade

fritidshemmet. Det utvidgade fritidshemmets personal utgör bara en del av personalresurserna för fritid inom LM-skolans upptagningsområde i vilket såväl kommunalt anställd personal som föreningsledare ingår.

Utredningen har vid beräkningen av behovet av fritidshemspersonalen för riket räknat med i genomsnitt en anställd per sex inskrivna barn. I detta ingår också de utvidgade fritidshemmens personalbehov för öppethusverksamheten.

I tabell 9.6 redovisas behovet av personal ifritidshemmen år 1980 vid olika utbyggnadsalternativ.

Tabell 9.6 Behov av personal i fritidshemmen år 1980, räknat i heltidstjänster

Årlig utbyggnad Personalbehov Behovstäck- totalt ning Oförändrad trend 2 500 5 450 24 % Statsverksprop. trend 3 700 6 850 28 % 6 800 10 430 40 % 9 400 13 530 50 %

Enligt utredningens förslag om personalsammansättning i fritids- hemmen (kap. 7) bör en jämn fördelning av dels fritidspedagoger dels barnskötare/fritidsledare/ungdomsledare eftersträvas. Utredningen har därför sökt upprätta en prognos över tillgången på dessa personalgrupper t. o. m. är 1980. Tillgången på personal för fritidshemsverksamheten är emellertid i hög grad beroende av förskolans utbyggnad och personalbe- hov.

Därvid har utredningen funnit det motiverat att i detta sammanhang behandla den del av de tilläggsdirektiv som utredningen erhöll den 22 september 1972 som lyder:

”Barnstugeutredningen har också haft till uppgift att bedöma det kvantitativa behovet av personal av olika kategorier för barnstugeverk- samheten. Utredningen har i sitt betänkande redovisat vissa beräkningar i detta avseende. Barnstugeutredningen bör med ledning av fortsatta beräkningar beträffande utbyggnaden av olika former av förskoleverk- samhet ytterligare analysera det personalbehov och de utbildningsinsatser som kommer att krävas inom området.” 1

9.5. Beräknat personalbehov för förskolan är 1980

I sitt förra betänkande (SOU 1972:27 kap. 14) förde utredningen en diskussion kring olika utbyggnadsalternativ för förskolan. För år 1975 .orde utredningen personalbehovsberäkningar för tre olika alternativ. Utvecklingen hittills förefaller ligga närmast det lägsta av de tre alternativen, 70 000 barn i daghem år 1975. För år 1980 diskuterade utredningen två alternativ nämligen full behovstäckning och halv behovs- täckning. Full behovstäckning bedömde utredningen som orealistisk med hänsyn till tillgången på utbildad personal. Halv behovstäckning

Tabell 9.7 Behov av förskollärare år 1980 vid 200 000 barn ideltidsförskola och olika utbyggnadsalternativ för daghemmen uttryckt i heltidstjänster

Årlig utbyggnad Antal barn i Personal- Behovs- av daghemmen åren daghem år 1980 behov täckning 1974—1980

Statsverksprop. ; Trend 1972—74 8 200 112 000 19 000 37 % f 10 900 120 000 20 000 40 % 15 900 150 000 23 750 50 %

Tabell 9.8 Behov av barnskötare år 1980 vid 200 000 barn ideltidsförskola och olika utbyggnadsalternativ för daghemmen uttryckt iheltidsq'änster

l i Årlig utbyggnad Antal barn i Personal- Behovs- 1 av daghemmen åren daghem år 1980 behov täckning | 1974—1980 Statsverksprop. Trend 1972—74 8 200 112 000 14 000 37 % 10 900 120 000 15 000 40 % 15 900 150 000 18 750 50 %

skulle enligt utredningens beräkningar erfordra 150 000 daghemsplatser år 1980. En fortsatt utbyggnad i den takt som 1974 års statsverkspropo- sition förutsätter för åren 1972—1974 (tabell 9.1) skulle innebära att d