SOU 1974:7
Barn- och ungdomsvård
Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet
Genom beslut den 21 mars 1969 bemyndiga- de Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet Odhnoff att tillkalla en utredningsman med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ungdomar i fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutio- ner.
Statsrådet Odhnoff tillkallade den 21 mars 1969 riksdagsledamoten Gördis Hörn- lund att som utredningsman utföra ifråga- varande uppdrag. Som experter i utred— ningen, som antagit namnet fosterbarnsut- redningen, tillkallades den 19 december 1969 avdelningsdirektören i socialstyrelsen Greta Wallin och sekreteraren hos Svenska kommunförbundet K.G. Larsson. Vidare förordnades den 19 maj 1972 kanslirådet Gunnar Björne att såsom expert biträda utredningen.
Som sekreterare åt utredningsmannen ut- sågs den 9 april 1969 numera kanslirådet i socialdepartementet Billy Thorstenson och departementssekreteraren i samma departe- ment Tage Sjöberg. Den 12 oktober 1971 förordnades Thorstenson som expert. Socio— nomen Göran Everljung tillkallades från sam- ma dag att som sekreterare biträda utred- ningen.
I frågor som rör utbildning har utred— ningen biträtts av sekreteraren i Svenska kommunförbundet Rolf Björklund. Departe- mentssekreteraren Christer Karlsson, social- departementet, har deltagit i bearbetningen av bl.a. utredningens undersökningar och förslag. Rättschefen i socialdepartementet Carl-Edvard Sturkell har biträtt i vissa frågor som rör Allmänna barnhusets verksamhet. Vidare har hovrättsassessorn Lars Grönwall, socialdepartementet, deltagit vid utarbetan-
det av utredningens författningsförslag m. m.
Utredningen har under utredningsarbetets gång haft fortlöpande kontakt med socialut- redningen och barnstugeutredningen. Vidare har utredningen haft kontakt och överlägg- ningar med företrädare för landstingsför- bundet, socialstyrelsen, statistiska central- byrån, Stockholms, Uppsala och Söderman- lands läns landsting, ett 10-tal kommuner, Allmänna barnhuset, utredningen om sko- lans inre arbete (SIA), fosterföräldrarnas riksförbund m. fl.
Utredningsmannen jämte experter och sekreterare har i samband med utredningsar- betet besökt socialförvaltningarna och vissa av dessas institutioner i Västerås och Malmö samt vissa av landstingets barnhem i Uppsala län.
Utredningen har vidare haft överlägg- ningar med representanter för direktoratet för Kobenhavns kommunes borne- og ung- domsinstitutioner, Köbenhavns borne- og ungdomsvazrn, socialforskningsinstituttet i Danmark, Glostrups spaedbornehjem, Hol— baek amts plejehjemsforening. Utredningen har besökt ”Urbanplanens” dagsinstitutioner och ”Ungbos” ungdomspension i Köpen- hamn. Vidare har besök gjorts på Koben- havns kommunes bornehjem i Skodsborg och Glostrup spaedbornehjem. Fosterbarnsutredningen har lämnat re- missvar över förrnynderskapsutredningens betänkande ”Förmynderskap” (SOU 1970: 67), barnstugeutredningens diskus- sions PM ”Innehåll och metoder i förskole- verksamheten” samt betänkandet ”Försko- lan” (SOU 1972: 26 och 27). Utredningen har vidare lämnat remissvar på barnavårds- mannautredningens betänkande ”Barna-
vårdsmannafrågan" (SOU 1972: 65), justitie- departementets promemoria med förslag om sänkning av myndighetsåldern till 18 år m.m. (DS Ju 1973: 11) samt över ansökan till socialdepartementet om medel ur allmän- na arvsfonden till storfosterhemmet Mårtens- bo Gård, Hällefors.
Utredningen har i april månad 1973 i en skrivelse till socialdepartementet hemställt att koloni- och feriebamsverksamheten i annat sammanhang blir föremål för allsidig utredning.
Utredningen får härmed överlämna be- tänkandet Barn- och ungdomsvård. Be- tänkandet innehåller förslag till förstärk- ningar av samhällets förebyggande insatser för och samhällets vård av barn och ung- domar. Till betänkandet har fogats särskilt yttrande i vissa frågor av experterna Wallin och Larsson.
Uppdraget är härmed slutfört.
Stockholm i februari 1974
Gördis Hörnlund
/ Tage Sjöberg
Göran E verljung
Författningsförslag Förslag till lag om ändring i barnavårds— lagen (1960: 97) Förslag till lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag Förslag till lag om ändring i kommunal- skattelagen (1928; 370)
Sammanfattning
I Utredningsuppdrag, undersökningar m. m.
Kapitel 1 Utredningsuppdraget
Kapitel 2 Nuvarande stiftning Barnavårdens organisation och åtgärds- system ............ Inledning Barnavårdens syfte Organisation Social centralnämnd Utredning Förutsättningar m. m. Förebyggande åtgärder Omhändertaganden Samhällsvård enligt 29 % Omhändertagande för utredning enligt 30 & Samhällsvård enligt 31 & De omhändertagnas behandling Typ av vård Tillsyn Umgängesrätt Ingripande vård Samhällsvårdens upphörande
barnavårdslag-
för ingripanden
vid otillfredsställande
11
11
29
37
39
39 39 39 40 40 41
41 41 42 42
42 42 43 43 44 44
44 44
Fosterbarnsvård Definitioner Tillståndstvång Kriterier vid prövning av fosterhems
och fosterföräldrars lämplighet Tillsyn Missförhållanden i fosterhem Förbud mot flyttning av fosterbarn Förbud att motta vistelsebarn Övriga stadganden om fosterbarns- vård
Adoption ............. Definitioner Förutsättningar för adoption Adoptivbamet börjar som fosterbarn Internordiska adoptioner
Andra internationella adoptioner Barnhemmen ............
Historisk bakgrund Medeltid Filantropi ........... Fosterbamssystemet ...... Differentiering av barnhemsvården 1924 års barnavårdslag Vård av handikappade barn Barnhemmen enligt 1960 års barna- vårdslag Olika typer av barnhem Ungdomsvårdsskolor Historisk bakgrund Nuvarande vårduppgifter Olika vårdformer Utskrivning Besvärsrätt m. m.
Kapitel 3 Barnavården i den officiella statistiken Inledning
47 49 50 50 51
51 52 52 53 54 54 54 55 55 55 56 57 57 58 60
61 62 62 62 63 64 66 66
Barnavårdsnämndernas verksamhet De senaste årens utveckling Nuvarande förhållanden
Fosterbarn ....... Antal fosterbarn åren 1950— 1971 Fosterbarnen vid slutet av år 1971 Fostermoderns ålder samt släktskap Fosterlön per månad
Barnhem Antal barnhem och platser åren
196 5— 1 971 ...... Situationen år 1972 Kostnader ............
Ungdomsvårdsskolor
Antal skolor 1965—1971 Elevernas kön och ålder Intagningsorsaker
och platser åren
Nytillkomna elever är 1972 Vårdtid för elever utskrivna enligt 67 & BvL, 1972 Kostnader
Barnkolonier Antal barnkolonier, platser och barn åren 1965— 1971 Barnkolonierna år 1971 Adoptivbarn Antalet meddelade tillstånd Adoption av utländska barn
Kapitel 4 Utredningens undersökning- ar .............. Inledning Fosterbarnsvårdens omfattning i kom— munerna Syfte Omfattning Kommunsammanläggningar Resultatens framtida giltighet Fosterbarnsundersökningen Syfte Omfattning Resultatens framtida giltighet Barnhemsundersökningen Syfte Omfattning Resultatens framtida giltighet
68 68 70 71 71 72 73 74 74
74 75 75 76
76 76 77 77
78 78 78
78 79 79 79 80
81 81
82 82 82 82 82 87 87 87 88 88 88 89 89
Kapitel 5 Fosterbarnsvårdens om fatt- ning i kommunerna 90 Inledning ............. 90 Undersökningens uppläggning 90 Felkällor ......... 90 Definitioner ........ 90 Fosterbarnsvå'rdens organisa tion 91 Organisationen inom kommunerna 91 Personalen ...... 92 Personalens utbildning 93 Konferensverksamhet 93 Fosterbarnsvårdens omfattning 94 Antalet fosterbarn 94 Placering över kommungränser 95 Tillstånd att mottaga fosterbarn och besvär över beslut 97 Besök i fosterhemmet 97 Missförhållanden i fosterhem 98 Förbud att skilja barn från fosterhem 98 Vård iannat enskilt hem än fosterhem 98 Antal vårdade ....... 98 Placering över kommungränser 99 Barnavårdsnämndens kontakt med ungdomar placerade i enskilda hem 100 Fosterhem och andra enskilda hem 101 Olika typer av hem ..... 101 Rekryteringssätt ......... 101 Svårigheter vid rekrytering 103 Institutiansvård av barn och ungdomar 104 Antal barn i olika institutioner 104 Placerande kommuner 105 Barnhem ............ 106 Inackorderingshem, ungdomshem 107 Feriehem ............ 109 Barnkolonier ........ . 1 10 Undersökningar och synpunkter på fos- terbarnsvård ............ l 1 l Undersökningar om fosterbarn ] l 1 Nya initiativ i fråga om fosterbarns- vården ............ 1 12 Synpunkter på fosterbarnsvården 1 12 Sammanfattning ........... 1 13 Kapitel 6 Fosterbarnsundersökningen Inledning .......... . . 1 17 Undersökningens uppläggning . 117 Bortfallet ......... . . 118 Tabellerna ......... . 118 SOU 1974: 7
Allmänt om fosterbarnen 118 Antalet fosterbarn ........ 1 18 Omhändertagna och privatplacerade
fosterbarn ........... 1 19 Kön och ålder .......... 119 Ålder vid omhändertagandet . 121 Skäl för omhändertagande . 122
Kommuntyperna ....... . . 123 Gruppering av landets kommuner . 123 ”Placerandekommun” och "vistelse-
kommun” ........... 123 Kommuntyp 1 (Stockholm) . 125 Kommuntyp 2 (Göteborg och Mal-
mö) .............. 126 Kommuntyp 3 (Borås, Eskilstuna,
Gävle, Helsingborg, Linköping, Norrköping, Uppsala, Västerås och
Örebro) ......... . . . 127 Kommuntyp 4 (I huvudsak medel-
stora kommuner med förhållande-
vis stor andel tätortsbefolkning) . 128 Kommuntyp 5 (De minsta kommu-
nerna) ......... . 128 Sammanfattande jämförelser mellan
kommuntyperna ..... . 129
Fosterbarnens bakgrund ....... 131 Nationalitet, födelseland och vistelse-
land före placeringen ...... 131 Uppväxtförhållanden ....... 132
Skolgång ........... 132 Vistelse under större delen av
första levnadsåret ....... 133 Vistelse vid omhändertagandet . 135
Vistelse vid tiden närmast före
fosterhemsplaceringen ..... 136 Barnets biologiska familj ..... 139 Den biologiska familjens bostadsför-
hållanden ........... 142 Fosterbarn med handikapp . 144 Barnavårdsnämndens åtgärder . 145 Tidigare åtgärder för barnet . 145 Tidigare vistelseiannat fosterhem . 147 Hjälp till de biologiska föräldrarna . 149 Situationen närmast före den aktuel-
la fosterhemsplaceringen . 152
Placeringen av barnet ........ 153 Barnets och föräldrarnas möjligheter
att påverka den aktuella placering—
en .............. 153
Barn avårdsnämndens kännedom om
det aktuella fosterhemmet . . 155 Allmänt om fosterföräldrarna . . . . 158 Den intervjuades kön ....... 158 Ålder . . . . . ....... 158 Civilstånd ............ 159 Utbildning ............ 159 Yrke .............. 160 Inkomst ............. 161 Socialgrupp ........... 162 Bostad .............. 163 Fritidsintressen och föreningstillhö- righet ............. 165 Fosterföräldrarnas relationer till den biologiska familjen ......... 167 Släktskap ......... . 167 Fosterföräldrarnas kännedom om barnet före fosterhemsplaceringen 168 Fosterföräldrarnas kontakter med den biologiska familjen under bar- nets tid i fosterhemmet ..... 169 Av barnavårdsnämnderna vidtagna åtgärder vid kontakterna mellan fosterhemmet och barnets anhöri- ga .............. 171 Avståndet mellan fosterhemmet och föräldrarnas (vårdnadshavarens) bostad ............ 172 Fosterföräldrarnas erfarenheter av fos- terbarnsvård och deras kontakter med barnavårdsnämnderna ........ 174 Tidigare relationer till fosterbarn och fosterbarnsvård ........ 174 Barnavårdsnämndernas stöd till fos- terföräldrarna i form av kurser och utbildning ....... . . 176 Fosterföräldrarnas kontakter med barnavårdsnämnderna ..... 177 Anmärkning mot fosterhemmet . 179 Fosterlön och andra ersättningar åt fosterföräldrarna .......... 179 Fosterlönen ............ 179 Fosterlön och självdeklarationen . 182 Andra ekonomiska bidrag från kom- munen än fosterlön ...... 184 Övrig kommunal hjälp ...... 186 Ekonomiska bidrag av annat slag . 187 Barnetifosterhemmet . . . 189 Vistelsetidifosterhemmet . . 189 7
Faktisk vistelsetid ....... 189 Återstående vistelsetid 192 Adoption ............ 192 Fosterföräldrarnas önskemål 192 Barnavårdsnämnden räknat med adoption . ....... 193 Önskemål om fosterbarnets kön och ålder ............. 194 Barnets situation i fosterfamiljen . 195 Kännedom om fosterbarnsförhål— landet ............. 195 Fosterfamiljen ......... 196 Fosterbarn som arbetskraft . 197 Barntillsyn .......... 198 Barnets sociala relationer utanför fosterfamiljen ......... 199 Kontakter med föräldrar eller an— höriga ............. 199 Hur barnet ”klarat sig” i olika sammanhang ......... 200 Vad barnet ”varit med om" . 202 Sammanfattning .......... 203 Kapitel 7 Barnhemsundersökningen . 212 Inledning ............. 212 Undersökningens uppläggning . 212 Olika typer av barnhem ...... 212 Barnhemsvårdens organisation . 213 Barnhemsplaner ......... 213 Barnhemsregioner ........ 213 Landstingens synpunkter på region— samverkan .......... . 214 Barnavårdsverksamhetens organisa- tion inom landstingen . 215 Intagningsförfarandet på barnhem inom olika landsting . 215 Samarbetet med den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) . . 216 Barnhemsvårdens omfattning . . 216 Antal barnhem och platser . . 216 Beläggning ............ 218 Utvecklingsstörda och handikappade barn ............. 219 Barnhemmens personal ....... 219 Personalantalet och anställningsfor— men ............. 219 Personalens skolutbildning . . 221 Fortbildning av personalen . . 222 Konferensverksamhet ....... 223
Barnen ............... 223 Verksamheter för barnen ..... 223 Barnens kontakter med anhöriga . 225 Barnens skolgång ......... 226 Fickpengar och flitpengar ..... 226
Landstingsförbundets undersökning 226
Allmänt om undersökningen . . 226 Barnens ålder och kön ..... 227 Intagningsorsaker ....... 228 Vistelse före barnhemsplaceringen, vistelsetid och avstånd till hemor- ten ........... . 230 Synpunkter kring förändringar av barn- hemsvården ............ 231 Nytillkomna barnhem och nedlägg- ningar av barnhem ....... 231 Motioner, interpellationer ..... 232 Undersökningar, utredningar . 232 Landstingens synpunkter på barn- hemsvården .......... 233 Sammanfattning .......... 234 Kapitel 8 Nya vårdformer ..... 239 Inledning ............. 239 Hemmahosverksamhet ...... 239 Lövsättragruppen ..... 239 Familjeterapi i Eskilstuna ..... 242
Solna—Sundbybergs arbetsgrupp mot
läkemedelsmissbruk ...... 243 Kommunala familjehem ....... 244 Familjehem i Borås ........ 244 Samhem i Haninge ..... 245 Familjehem i Norrköping ..... 246 Familjehem i Västerås ...... 248
UNGBO: s verksamhet i Köpenhamn 249 Kan trakterade familjehem ...... 250 Familjehem på Gotland ...... 250 Familjehem i Hassela ....... 252 Jämtlandshemmen ........ 252 Nya vårdformer i övrigt ....... 254 Privata storfosterhem ....... 254 Behandlingsläger ......... 254 Terapiresor ........... 255 Vistelse i familj under fritiden . . . 255 Projekt som ännu ej prövats ..... 255
Grannskapsföräldrar i anslutning till
förskolan ........... 255 Haningeprojektet ...... . 256 SOU 1974: 7
verksamhet ............. 258 Hittillsvarande utveckling och nuvaran- de läge ............... 25 8 Socialstyrelsens undersökning 259 Exempel på utnyttjande av koloniernas lokaler ............... 261 Barnpassning utomhus ....... 261 Lägerverksamhet .......... 262 Aktuella frågeställningar ...... 262 Feriebarnsverksamheten ....... 263 Sammanfattning .......... 263 Kapitel 10 Utbildning inom barna— vårdsomrädet ............ 265 Förekommande utbildningar 265 Förskollärare .......... 265 Fritidspedagog .......... 265 Ungdomsledare ......... 255 Anstaltspedagogisk yrkeskurs för vård av barn på barnhem m. m. . 266 Socialpedagog .......... 266 Sociala barna- och ungdomsvårdssemi- nariet ............... 266 rganisation ........... 266 Personal ............. 267 Utbildningskapacitet ....... 267 Anställningar efter genomgången ut- bildning ............ 267 Försöksverksamhet med utbildning av fosterföräldrar ........... 267 Kapitel 1 1 Ekonomiskt stöd och be- skattning .............. 272 Sociala förmåner till barnförsörjare . 272 Allmänt barnbidrag ........ 272 Bostadstillägg till barnfamiljer . 272 Studiestöd ............ 273 Bidragsförskott ......... 274 Förmåner inom den allmänna försäk— ringen ............. 274 Barntillägg till folkpension . 275 Fosterbarnsersättningen inom den all- männa försäkringen ......... 275 Sjukförsäkringen ......... 275 Inkomst av anställning ..... 275 Inkomst av annat förvärvsarbete 276 Tilläggspensioneringen ...... 276 Inkomst av anställning ..... 276
Inkomst av annat förvärvsarbete Avgiftsskyldigheten ....... Sjukförsäkringsavgiften ..... Socialförsäkringsavgift till folk- pensioneringen ........
Avgiften för tilläggspension Riksförsäkringsverkets praxis Beskattningssystemet ........ Inkomstbeskattningen Allmän kommunalskatt Statlig inkomstskatt Skattereduktion Individuella verkningar Fosterbarnsersättningens behandling i skattehänseende ........ Skattelagstiftningen ...... Riksskatteverkets anvisningar Rättspraxis ..........
Kapitel 12 Allmänna barnhuset Inledning Historik ............. Allmänna barnhusets rättsliga ställ-
ning Allmänna barnhusets tillgångar rn. m. Allmänna barnhusets aktuella verk- samhet
II överväganden och förslag
Kapitel 13 Förebyggande åtgärder Allmänna synpunkter Allmänt förebyggande åtgärder Förebyggande åtgärder av speciellt slag Föräldrau tbildning Nuvarande förhållanden Utredningens överväganden Barnavårdscen traler Den nuvarande verksamheten Hur når barnavårdscentralema bar- nen? Utredningens överväganden Förskolan Skolan Allmänt Elever med svårigheter i skolarbetet
277 277 277
277
. 278 . 278
278 278
. 278
279 280 281
282 282
. 282
283
. 285
285 285
286 290
294
. 297
297
. 297
298 298 299
. 299
300
. 300
303 303 304
Fritidsverksamhet ......... Andra former av förebyggande verk- samhet ............... Kapitel 14 Utgångspunkter för vård och behandling ........... Allmänna utgångspunkter Normalisering Närhet ............. Frivillighet och medinflytande Huvudmannaskap m. m. Vårdansvaret ........... Utredningens överväganden Modell för primärkommunal barn— och ungdomsvård Inledning Behandlingsenheten Resurser för vård och behandling
Kapitel 15 Vård iföräldrahemmet Hjälp och stöd till föräldrahemmet Ekonomisk hjälp Personell hjälp Den sociala hemhjälpen Familjeterapi
Kapitel 1 6 Vård iannan familj Nuvarande förhållanden ....... Den framtida vården i annan familj Familjehem Enskilda familjehem Kommunala familjehem Rekrytering av familjehem Gällande anvisningar m. m. Utredningens synpunkter Hjälp och stöd till familjehem Ekonomisk ersättning och beskattning Gällande anvisningar m. m ......
Utredningens förslag Ersättning för barn som vistas hos
särskilt förordnad förmyndare Privatplacering av barn Gällande anvisningar m. m ...... Tillståndsfrågan Barn från utlandet
Kapitel 17 Vård i institution Nuvarande förhållanden Den fram tida insti tu tionsvården
312 312 312
. 314
. 317 . 317
318 318 318 319
. 321
321
. 322
322 323 323 324
. 324
325 326
326 326 327
. 330
331 331 331 332
. 333
333
. 334
Barn- och ungdomshem ....... 335 Vårdens utformning ....... 335 Huvudmannaskap och lokalisering . 336 Personalfrågor och utbildning . . 337
Kapitel 18 Övriga frågor ...... 339 Skolan och de för samhällsvård omhän- dertagna .............. 339 Utvidgning av besvärsrätten ..... 340 Allmänna barnhuset ........ 341 Allmänna överväganden ...... 341 Barnhusets verksamhetsgrenar . . 343 Personalfrågor .......... 344
Kapitel 19 Kostnader, statsbidrag
rn. rn. ............... 345
Kommunernas kostnader ...... 345 Landstingens kostnader ....... 346 Statsbidrag m. m. .......... 346 Sammanfattning .......... 347
Kapitel 20 Kommentar till författ- ningsförslagen ........... 348 Inledning ............. 348 Förslaget till lag om ändring i barna- vårdslagen (1960: 9 7) ........ 349
Särskilt yttrande .......... 358
Bilagor
Bilaga 1 Teknisk rapport ..... 361 Bilaga 2 Enkätformulär A 370
Bilaga 3 Enkätformulär B 376 Bilaga 4 Intervjuformulär C 384 Bilaga 5 Enkätformulär rörande
barnhemsvården ..... 404
Bilaga 6 Läroplan för arbetsmark-
nadsutbildning ..... 418 SOU 1974: 7
Författningsförslag
Förslag till Lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960: 97), dels att 54 å och 8 kap. skall upphöra att gälla, dels att 5, 11, 12, 27, 34, 36, 39, 40, 46—53, 66, 80, 83, 86—89 och 94 55 samt rubriken till 7 kap. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 5 & Socialstyrelsen har att följa bar- Socialstyrelsen har att följa bar- navårdsverksamheten i riket, att ge- navårdsverksamheten i riket samt nom råd och anvisningar verka för att genom råd och anvisningar verka att den ordnas och utvecklas ända- för att den ordnas och utvecklas målsenligt samt att öva tillsyn över ändamålsenligt.
barnavårdsanstalter som avses i 8
kap.
2kap. 11 äl
Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet, äger nämndens ordförande
1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,
2. meddela beslut enligt 43 5 om att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,
1 Senaste lydelse 1973: 808.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. meddela beslut som avses i 3. meddela förbud som avses i 465 andra stycket, tillstånd som 50 eller 51 %. avses i 475 första stycket eller förbud som avses i 50 eller 51 5.
Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning. Det skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 i? eller förbud enligt 50 5, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.
12 52
Om kommunfullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden uppdra- ga åt särskild avdelning, bestående av ledamöter eller suppleanter i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt beslut
1. utdöma förelagt vite,
2. vidtaga åtgärd enligt 26 ä 2, 3 eller 4 eller enligt 29 eller 305 eller göra framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,
3. meddela beslut som avses i 3. meddela förbud som avses i 46 5 andra stycket, tillstånd eller 50 eller 51 5 eller förhandsbesked förhandsbesked som avses i 475 som avsesi52 5, eller förbud som avses i 50 eller 51 f,
4. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken i andra avseenden än som sägs i 3 kap. 2 eller 4 5, 7 kap. 2 eller 7 5, om avtalet ej innefattar åtagande att utge engångsbelopp, eller 20 kap. 11 5, enligt 5 5 lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, enligt Så lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9, 1 1 eller 18 5 lagen (1964: 143) om bidragsförskott eller
5 . göra framställning eller avgiva yttrande till kommunfullmäktige. Beslut som fattats på grund av uppdrag enligt första stycket skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
27 53 Föreskrift rörande underårigs lev- Föreskrift rörande underårigs lev-
nadsförhållanden må meddelas den nadsförhållanden må meddelas den underårige, hans föräldrar eller an- underårige, hans föräldrar eller an-
2 Senaste lydelse 1973: 808. 3 Senaste lydelse 1969: 164.
nan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsan- ställning, vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift må även meddelas.
nan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande av familjehem eller barn- eller ungdomshem som avses i 7 kap., behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsför- tjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift må även meddelas.
På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.
Föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller tjugo år.
345
Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket. Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämnden skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke annan barnavårdsnämnd
ingriper.
Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhänder- tagas för samhällsvård enligt 31 5, skall åtgärden vidtagas, om modern är omhändertagen för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen med henne samt 1 an— nat fall av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är mantalsskri- vet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet, där det har sin födelsehemort.
Då barn som vårdas i barn- eller ungdomshem eller annan institu- tion, där modern intagits, bör om- händertagas för samhällsvård enligt 31 5, skall åtgärden vidtagas, om modern är omhändertagen för sam- hällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen med henne samt i annat fall av barnavårds- nämnden i den kommun, där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit mantals- skrivet, där det har sin födelsehem- ort.
Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårds- nämnd, om denna samtycker.
5 kap.
365
Den omhändertagne skall över- lämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Har han omhän- dertagits för samhällsvård eller ut- redning av anledning som avses i 25 & b), må han intagas iungdoms- vårdsskola.
Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertag- nes ålder, utveckling och egenska- per får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet av uppsikt över honom. Är han omhänderta- gen för samhällsvård, bör vård i enskilt hem i första hand komma i fråga.
39
Barnavårdsnämnden skall nog- grant följa den omhändertagnes ut- veckling och uppmärksamma, huru- vida de krav som angivas i 35 % äro uppfyllda. Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertag- ne ny placering i samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att utbyta anstalts- vård mot vård i enskilt hem.
Den omhändertagne skall över— lämnas för värd i familjehem, barn- eller ungdomshem eller annan lämp- lig institution. Har han omhänderta- gits för samhällsvård eller utredning av anledning som avses i 25 & b), må han intagas i ungdomsvårdssko- la.
Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertag— nes ålder, utveckling och egenska- per får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet av uppsikt över honom. Är han omhänderta- gen för samhällsvård, bör vård i familjehem i första hand komma i fråga.
Barnavårdsnämnden skall nog- grant följa den omhändertagnes ut- veckling och uppmärksamma, huru- vida de krav som angivas i 35 & äro uppfyllda. Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertag- ne ny placering i samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att utbyta vård i barn- eller ungdomshem eller annan institution mot vård i familjehem.
Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende på elev vid ungdomsvårds- skola.
40 &
Finner barnavårdsnämnd att sådan omhändertagen, som placerats inom kommunen eller eljest vistas där och ej är elev vid ungdomsvårdsskola, icke erhåller tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller icke står under erforderlig uppsikt, och tillkommer befattningen med den omhändertagne annan barnavårdsnämnd, skall denna nämnd ofördröjligen underrättas.
Leder underrättelsen ej till åsyftad verkan, skall förhållandet anmälas hos
länsstyrelsen.
Om åtgärd av den barnavårds- nämnd som har befattningen med den omhändertagne icke utan fara kan awaktas, skall barnavårdsnämn- den i den kommun, där den omhän- dertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård. För sådant ändamål må han vid behov skiljas från hem, anstalt eller anställning, vari han placerats, och erhålla annan place- ring.
Om åtgärd av den barnavårds- nämnd som har befattningen med den omhändertagne icke utan fara kan avvaktas, skall barnavårdsnämn- den i den kommun, där den omhän- dertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård. För sådant ändamål må han vid behov skiljas från familje- hem, barn- eller ungdomshem eller annan institution eller anställning, vari han placerats, och erhålla an- nan placering.
Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.
7 kap.
Fosterbarnsvård m. m. Vård i familjehem, barn- och ung- domshem m. m.
465
I denna lag förstås med fosterbarn barn under sex- ton år, som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrar- na eller särskilt förordnad förmyn- dare, vilken har vårdnaden om bar- net,
fosterföräldrar desomi sitt hem mottagit fosterbarn samt med
fo s te r h e m hem vari foster- barn mottagits.
Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden besluta, att barn under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrar- na eller särskilt förordnad förmyn- dare men ej är att hänföra till fosterbarn, tills vidare skall anses såsom sådant.
Nämnden må, om särskilda skäl det påkalla, beträffande barn som
För vård av barn och ungdom under aderton år skola i varje kom- mun finnas familjehem och, när det behövs, barn- och ungdomshem.
Vård i familjehem eller i barn- eller ungdomshem bör i första hand ske inom den kommun där den unge har sin hemort.
Familjehem eller barn- eller ung- domshem får ej anordnas i annan kommun utan att barnavårdsnämn- den iden kommunen blivit hörd.
avses i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestämmelserna i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre är, efter det att barnet fyllt sexton år.
47
Barn må ej mottagas i enskilt hem som fosterbarn utan att barna- vårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget, meddelat till- stånd därtill. '
Tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnads- förhållanden.
Nämnden må meddela förhands- besked om hemmets allmänna lämplighet som fosterhem. Sådant besked är ej bindande vid prövning enligt första stycket.
Vad i första stycket stadgas har icke avseende på barn som är om- händertaget enligt denna lag och av barnavårdsnämnden placeras i fas- terhem inom kommunen. Vid sådan placering skall dock vad i andra stycket sägs om förutsättningar för tillstånd äga motsvarande tillämp- ning.
48
Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess företrädare lämna önskade upplys- ningar om barnet, dess vård och fostran samt därmed sammanhäng- ande förhållanden.
Om fosterföräldrarna flytta, sko- la de anmäla detta har nämnden inom en vecka. Sker flyttningen till annan kommun, har nämnden att, så snart den erhåller kännedom om
' Senaste lydelse 196 9: 1 51 .
54 Familjehem tager emot barn eller ungdom som behöver vård och fast- ran i annan familj än den egna. Vård i familjehem sker genom bar- navårdsnämnds försorg.
Familjehem kan vara antingen enskilt eller kommunalt. Enskilt fa- miljehem står under tillsyn av den barnavårdsnämnd genom vars för- sorg den unge beretts vården. Kom- munalt familjehem drives av barna- vårdsnämnden i den kommun som inrättat hemmet.
Barn- eller ungdomshem tager emot barn eller ungdom som behö- ver annan vård och fostran än sådan som ges i familj. Till barn- och ungdomshem räknas ej
]. sjukhus,
2. hem för psykiskt utvecklings- störda, syn- eller hörselskadade eller rörelsehindrade,
3. förskola enligt lagen (1973: 1205) om förskoleverksamhet.
Nuvarande lydelse
avflyttningen, underrätta barna- vårdsnämnden i denna kommun.
Har fosterbarnet avlidit eller har fosterbarnsförhållandet eljest upp- hört av annan anledning än att barnavårdsnämnden ingripit, skola fosterföräldrarna anmäla detta hos nämnden inom en vecka.
Föreslagen lydelse
4. fritidshem,
5. skol— eller elevhem,
6. ungdomsvårdsskola. Barn- eller ungdomshem som in- rättats av kommun drives av barna- vårdsnämnden i denna kommun.
Vill enskild person eller samman- slutning inrätta barn- eller ung- domshem, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen. Sådant hem står un- der tillsyn av barnavårdsnämnden i den kommun där hemmet är belä- get.
495
Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom kommunen i syfte att trygga, att varje fosterbarn erhåller god vård och fostran samt i övrigt gynn- samma levnadsförhållanden. Nämn- den skall även verka för att foster- barn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter.
Nämnden har att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.
I enskilt familjehem böra sam— tidigt vårdas högst två barn eller ungdomar, i kommunalt familjehem högst fyra barn eller ungdomar samt i barn- eller ungdomshem eller i avdelning inom sådant hem högst åtta barn eller ungdomar.
Bestämmelserna i första stycket gälla ej barnkoloni.
50 55
Föreligger risk, som ej är ringa, för skada på ett fosterbarns kropps- liga eller själsliga hälsa, om barnet skiljes från fosterhemmet, äger bar- navårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräld- rarna eller annan som har vårdna— den om barnet att taga det från fosterhemmet.
Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat
5 Senaste lydelse 1967: 714.
Vårdas och fostras barn under sexton år som ej omhändertagits för samhällsvård i annan familj än värd- nadshavares, får barnavårdsnämn- den i den kommun där hemmet är beläget för viss tid eller tills vidare förbjuda vårdnadshavare att taga det från hemmet, om det föreligger risk som ej är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga häl- sa om det skiljes från hemmet.
Beslut som sägs i första stycket
Nuvarande lydelse
men har erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden med- dela förbud att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor.
Förbud enligt denna paragraf ut- gör ej hinder att barnet skiljes från fosterhemmet på grund av beslut enligt 21 kap. föräldrabalken,
51
Om det erfordras ur barnavårds- synpunkt, må barnavårdsnämnden förbjuda person som har sitt hem inom kommunen att utan nämn- dens medgivande mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt.
Förbud som meddelats enligt första stycket äger giltighet även om den det gäller flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd som meddelat förbudet skall, så snart den erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta barna- vårdsnämnden i den kommun, dit flyttningen sker. Denna nämnd skall på motsvarande sätt vidarebe- fordra underrättelsen vid ny flytt- ning till annan kommun.
Förbud må av barnavårdsnämn- den återkallas. När den förbudet gäller flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämn- den i denna kommun att besluta i frågan.
Föreslagen lydelse
får meddelas att gälla i avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor, om sådant förbud är påkallat av sannolika skäl men erforderlig utredning ej kunnat slutföras.
Förbud enligt denna paragraf ut- gör ej hinder att barnet skiljes från hemmet på grund av beslut enligt 21 kap. föräldrabalken.
Om det erfordras ur barnavårds- synpunkt, får barnavårdsnämnden förbjuda person som har sitt hem inom kommunen att utan nämn- dens medgivande mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt.
525
Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anord- ningar för tillsyn över omhändertag- na barn som av nämnden överläm- nas till fosterhem iannan kommun,
Barnavårdsnämnden får meddela förhandsbesked om enskilt hems lämplighet som adoptivhem.
Har någon mottagit utländskt barn under sexton år i avsikt att
Nuvarande lydelse
må Konungen medgiva befrielse tills vidare under högst tio år från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 5.6. Nämnden är dock skyl- dig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till fosterhem i annan kommun, ofördröjligen anmäla för- hållandet hos barnavårdsnämnden i denna kommun.
53
Barnavårdsnämnd må på synner- liga skäl medgiva befrielse tills vidare från tillämpningen av bestämmelser- na i 47—49 55 beträffande visst hem inom kommunen. Sådant med- givande skall avse bestämd bostad och må förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskri- vas, att anmälan ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i hemmet.
54
Enskild person eller sammanslut- ning må ej utan tillstånd av social- styrelsen bedriva förmedlingsverk- samhet beträffande fosterbarn.
Föreslagen lydelse
adoptera det, skall hemmet stå un- der tillsyn av barnavårdsnämnden i kommunen till dess adoptionen ägt rum eller i förekommande fall ut- ländsk adoption godkänts av Ko- nungen eller myndighet som Ko- nungen bestämt.
Enskild person eller sammanslut- ning får ej bedriva verksamhet för förmedling av barn under sexton år.
5
8 kap.
Barnavårdsanstalter
55 56
Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fast- ran av barn och ungdom under aderton är avsedd anstalt som ej är att hänföra till sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna, blin- da, döva eller vanföra eller till sådant elevhem som står under till- syn av central skolmyndighet. Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt
5 Senaste lydelse 1973: 1206.
Nu varande lydelse
äger ej tillämpning på ungdoms- vårdsskola.
Särskilda former av barnavårds- anstalter äro
a) ba rn h e ni av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och specialhem,
b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av året,
c) förskolor och fri- tid s h e m, vilka regelbundet mot- taga barn för begränsad del av dygnet samt
d) e le v h e rn, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att underlätta elevernas skolgång.
565
För varje landstingskommun skall socialstyrelsen, efter förslag av landstinget, fastställa barnhems- plan, i vilken skola upptagas barn- hem till sådant antal och av sådan art, att behovet av olika slags barn- hemsvård blir ändamålsenligt tillgo- dosett. Även ändring av planen fast- ställes av socialstyrelsen.
Landstingskommun har att in- rätta och driva de barnhem som finnas upptagna i barnhemsplanen, i den mån annan icke drager försorg därom. Det åligger även landstings- kommunen att, om erforderliga me- del icke på annat sätt tillhandahål- las, bestrida kostnaderna för inrät- tande och drift av annan tillhöriga barnhem som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro av- sedda för landstingskommunens ge- mensamma behov.
Vad i denna paragraf stadgas om landstingskommun skall äga mot- svarande tillämpning på kommun som ej tillhör landstingskommun.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 57 &
Om kommun eller landstings- kommun ämnar inrätta barnhem, skall plan för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, om Konungen så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstingskommun inrätta barnhem, skall tillstånd sö- kas hos Konungen eller, om Ko- nungen så bestämmer, hos socialsty- relsen.
När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barn- hem, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så bestämmer, hos vederbörande länsstyrelse.
Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning, när den som driver barnavårdsanstalt vill flytta eller ut- vidga anstalten eller vidtaga större förändring beträffande dess an- ordningar, personal eller verksam- het eller när ombyte av innehavare skall ske.
58%
Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela fö- reskrift om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.
595
Medgivande till intagning i barn- hem lämnas av dess innehavare eller ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Är barnhemmet upptaget i barnhems- plan skall, om så kan ske, samråd om önskad intagning äga rum med länsstyrelsen. Befrielse från skyldig-
het att iakttaga denna föreskrift må meddelas av Konungen.
Angående dem som vårdas i barn- hem skola uppgifter lämnas till läns- styrelsen enligt vad därom är sär- skilt stadgat.
Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen i visst barnhem icke må vårdas där.
605
Barnavårdsnämnd har att öva till- syn över varje barnavårdsanstalt in- om kommunen.
Finner nämnden att för barna- vårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosättas eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot an- stalten, dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i öv- rigt, skall anmälan ofördröjligen gö- ras hos länsstyrelsen.
6lå
Finner länsstyrelsen att missför- hållande föreligger vid barnavårds- anstalt inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidtaga tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länssty- relsen skall underrätta socialstyrel- sen om dylikt åläggande.
625
Om åläggande som avses i 61 & bedömes vara gagnlöst eller om sådant åläggande meddelats utan att medföra nöjaktig rättelse, ankom- mer det på socialstyrelsen att åter- kalla lämnat tillstånd eller att med- dela förbud mot fortsatt verksam- het.
635
Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 & äger att efter anfordran erhålla de upplysningar som erford- ras för sin tillsyn över barnavårds- anstalt.
Den som har att utöva tillsynen skall äga tillträde till anstalten samt rätt att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna lag eller med stöd av lagen meddelade före- skrifter. Handräckning av polismyn- dighet må begäras, om tillträde väg- ras utan godtagbart skäl.
9 kap.
665
Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum inom eller utom skolan.
Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar förutsättningar för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.
Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård må eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.
Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård må eleven överlämnas för vård i enskilt hem, barn- eller ungdoms- hem eller annan lämplig institution.
12 kap.
80 57
Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär,
om nämnden utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde,
med stöd av 26 & meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhål- landen eller förordnat om övervakning, avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller
7 Senaste lydelse 1971: 308.
övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf, träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 5,
träffat avgörande enligt 36 5 om överlämnande för vård i familje- hem, barn- eller ungdomshem eller annan institution än ungdomsvårds- skola eller avslagit framställning om ändring av sådan t avgörande,
meddelat bestämmelse enligt 41 å andra stycket om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen,
träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,
meddelat beslut som avses i46 5 andra eller tredje stycket,
beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn,
genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligt som foster- hem eller,
genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligt som adoptiv- hem eller
träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 €.
83 &”
Mot länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag samt mot annat beslut i särskilt fall av socialstyrelsen än som avses i 56 5, 5 7 5 första eller tredje stycket eller 58 5 föres talan hos kammar- rätten genom besvär. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Mot länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag saint mot annat beslut i särskilt fall
'av socialstyrelsen än som avses i
48 5 tredje stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan må dock ej fullföljas endast beträf- fande ränta eller rättegångskostnad.
Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade beslutet, må i samband därmed föras talan även mot beslut som dessförinnan meddelats i målet. Sådant beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet.
86 59
Länsstyrelses eller länsrätts be- slut i ärende som avses i 4—9 kap., beslut av socialstyrelsen enligt 62
' Senaste lydelse 1971: 308. 9 Senaste lydelse 1971: 308.
Länsstyrelses eller länsrätts be- slut i ärende som avses i 4—9 kap., beslut av socialstyrelsen enligt 64 5
eller 645 och kammarrätts mot- svarande beslut skola omedelbart lända till efterrättelse.
och kammarrätts motsvarande be- slut skola omedelbart lända till ef- terrättelse.
87 510
Mot sådant beslut av socialstyrel- sen, som ej meddelats i särskilt fall, samt mot beslut av styrelsen enligt 56 5, 57 5 första eller tredje stycket eller 58 5 föres talan hos Konungen genom besvär.
Av socialstyrelsen enligt 58 5 meddelat beslut länder till efterrät- telse utan hinder av förd klagan.
Mot sådant beslut av socialstyrel- sen, som ej meddelats isärskilt fall, samt mot beslut av styrelsen enligt 48 5 tredje stycket föres talan hos Konungen genom besvär.
13 kap. 88 %
Försumma fosterföräldrar att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 48 5 andra eller tredje stycket eller underlåter annan än kommun eller landstingskommun att fullgöra an- mälningsskyldighet som föreskrives i 575 andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.
Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som
I . utan tillstånd, då sådant enligt 475 kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,
2. överträder förbud som med- delats enligt 50 eller 51 5,
3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 5 kräves, bedriver förmedlings- verksamhet beträffande fosterbarn,
4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 5 kräves, driver barnhem eller beträffande sådant hem vidtager åt- gärd som avses i tredje stycket av nämnda paragraf eller
5. i strid mot förbud som med- delats enligt 62 5 fortsätter verk- samheten vid barnavårdsanstalt.
10 Senaste lydelse 1971: 308.
Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som
I . driver barn- eller ungdoms- hem utan tillstånd när sådant skall finnas,
2. överträder förbud som med- delats enligt 50 eller 51 5, eller
3. bedriver verksamhet för för- medling av barn under sexton år.
Nuvarande lydelse 8 8 a
Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel som påträffas hos eller ankomma till den som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola eller vid utskrivningsavdelning som till- hör sådan skola må omhändertagas av föreståndaren för hemmet eller skolan. Föreståndaren må även om- händertaga alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare därtill finnes påträffas inom hemmet eller skolan.
Föreslagen lydelse ål 1
Alkohola. 'tiga drycker eller and- ra berus..1ngsmede1 som påträffas hos eller ankomma till den som är intagen i barn- eller ungdomshem eller åtnjuter vård inom ungdoms- vårdsskola eller vid utskrivnings- avdelning som tillhör sådan skola må omhändertagas av föreståndaren för hemmet eller skolan. Förestån- daren må även omhändertaga alko- holhaltiga drycker eller andra berus- ningsmedel, som utan att känd äga— re därtill finnes påträffas inom hem- met eller skolan.
Vad i första stycket sägs må tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen.
Med egendom, som omhändertagits enligt denna paragraf, skall förfaras på sätt i 35 lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. föreskrives.
Belopp,
som erhållits vid försäljning av
omhändertagen egendom, tillfaller kronan.
89 å12
Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att medverka till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrat eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,
eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits, eller medver- kat till att den omhändertagnes vård i hem eller anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter av- brott icke återupptages,
11 Senaste lydelse 1969: 151. 12 Senaste lydelse 1968: 68.
eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits, eller medver- kat till att den omhändertagnes vård i familjehem eller an nat enskilt hem eller barn- eller ungdomshem eller annan institution, dit han över- lämnats, avbrytes eller efter avbrott icke återupptages,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.
Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker, and- ra berusningsmedel, injektionsspru- ta eller kanyl, som avsesi 88 a 5, åt sådan omhändertagen, som är inta- gen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola, eller el- jest hjälper den omhändertagne att åtkomma dylika berusningsmedel eller föremål eller om någon förle- der sådan omhändertagen till köns— ligt umgänge.
94
Polismyndighet har att på begä- ran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden, eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräck- ning för att efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 5, för att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han över— lämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen.
Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker, and- ra berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, som avses i 88 a 5, åt sådan omhändertagen, som är inta- gen i barn- eller ungdomshem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårds- skola, eller eljest hjälper den om- händertagne att åtkomma dylika berusningsmedel eller föremål eller om någon förleder sådan omhänder- tagen till könsligt umgänge.
Polismyndighet har att på begä- ran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden, eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräck- ning för att efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 5, för att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit från familjehem, barn- eller ung- domshem eller annan institution, dit han överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av nå- gon som är omhändertagen.
Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårds- skola för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att
ombesörja annan förflyttning av elev.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. 2. Föreskrift i lag eller annan författning om fosterbarn skall, om ej annat anges, sedan denna lag trätt i kraft avse barn under 16 år som vårdas och fostras i annan familj än den egna.
3. Landstingskommun får fram till utgången av år 1979 fortsätta att driva barn- eller ungdomshem som inrättats av landstingskommunen före lagens ikraftträdande. Sådant hem står under tillsyn av barnavårdsnämnden i den kommun där hemmet är beläget.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att 4 5 lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 &
Rätten att uppbära allmänt barnbidrag för visst barn tillkommer, där barnet står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, barnets moder eller, om modern till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är för längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden, barnets fader samt i annat fall den som har vårdnaden om barnet.
Allmän försäkringskassa får på Allmän försäkringskassa får på framställning av barnavårdsnämnd framställning av barnavårdsnämnd förordna att allmänt barnbidrag för förordna att allmänt barnbidrag för barn, som genom barnavårdsnämn- barn, som överlämnats för vård i dens försorg placeratsienskilt hem, familjehem, skall uppbäras av den skall uppbäras av den som fostrar som fostrar barnet. Har barnet pla- barnet. Har barnet placerats i en- cerats i enskilt hem, som ej är Skill hem av annan än barnavårds- familjehem, får sådant förordnande nämnd, får sådant förordnande meddelas på framställning av den meddelas På framställning av den som enligt första stycket uppbär som enligt första stycket uppbär bidraget. bidraget.
Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas, att till anvisningarna till 32 5 kommunalskatte- lagen (1928: 370) skall fogas en ny punkt, 13, av nedan angivna lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Anvisningar till 32 5
13. Ersättning som kommun ut- ger för kostnader vid vård i enskilt familjehem enligt 47 5 barnavårds- lagen (1960: 97) utgör ej skatteplik- tig intäkt.
Sammanfattning
U tre dn ingsu p pdraget
Fosterbarnsutredningen har haft i uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ungdom i fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutioner. Om ut- redningen fann anledning att behandla verk- samheten vid allmänna barnhuset och sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet skulle också detta ske.
Utredningen har främst behandlat de före- byggande insatsernas betydelse, fosterbarns- vården och bamhemsvården. Vården vid ungdomsvårdsskolorna, som behandlas av socialutredningen, har inte närmare berörts.
Utredningens undersökningar
En av utredningens undersökningar behand- lar omfattningen av fosterbamsvården i kom- munerna och genomfördes l970 som en enkät till samtliga bamavårdsnämnder i lan- det.
En andra undersökning avsåg enskilda fosterbarnsförhållanden och utfördes i två separata delar. Dels ställdes frågor till den placerande kommunens barnavårdsnämnd och dels genomfördes intervjuer med bar- nens fosterföräldrar.
Den tredje undersökningen, som genom- fördes 1971, omfattade samtliga barnhem som ingår i barnhemsplan. De frågor som ställdes riktades till landstingen och de kom- muner som inte tillhör landsting.
Utredningen lämnar också en redovisning av vissa nya vårdformer och redogör för bl.a. ersättningar och sociala förmåner till fosterföräldrar. Vidare har utredningen be-
handlat verksamheten vid allmänna barn- huset.
Barnavårdens omfattning
Omkring 13 000 barn och ungdomar är enligt den officiella statistiken under ett är föremål för förebyggande åtgärder enligt 26 5 bamavårdslagen (BvL).
Omkring 10 000 barn och ungdomar är varje år omhändertagna för samhällsvård enligt 29 5 och omkring 19 000 enligt 31 5.
Antalet fosterbarn (dvs. barn under 16 år, omhändertagna för samhällsvård eller privat- placerade) har under tiden 1950—1971 min- skat med drygt hälften. Vid slutet av år 1950 fanns det enligt den officiella statistiken nära 35 000 fosterbarn. Motsvarande siffra 1971 var 16 000 barn. Det minskade antalet fos- terbarn förklaras till stor del av minsk- ningen av antalet privatplacerade. Dessa ut- gjorde 1961 ungefär hälften av alla foster- barn men 1971 bara 1/4.
Vid slutet av år 1965 fanns det enligt barnhemsplanerna 218 barnhem. Antalet barnhem har sedan minskat varje år och var i december 1972 nere i 170. Antalet platser på barnhem har relativt sett minskat ännu snabbare nämligen från nära 4 200 till om_- kring 2 500. Medelbeläggningen på bamhem- men har samtidigt sjunkit från 65 till 59 %.
Även antalet ungdomsvårdsskolor och an- talet disponibla platser på dessa har minskat. År 1965 fanns det 25 skolor med drygt 1000 vårdplatser. 1 december 1973 fanns det 20 skolor och 680 vårdplatser.
Enligt utredningens undersökningar fanns det vid en och samma tidpunkt (september
1970) totalt närmare 25 000 barn och ung- domar, som erhöll vård utanför föräldra- hemmet. Omkring 85 % av dessa (ca 21 000) vistades i öppna vårdformer som fosterhem, annat enskilt hem e. dyl. medan övriga (näs— tan 4 000) fanns i institutioner av olika slag.
Något över 17 000 (nära 70 % av samtliga) fanns i fosterhem. 3/4 av dessa (drygt 12 000) var omhändertagna för samhälls— vård. 1/4 var privatplacerade fosterbarn.
Ungefär 3 000 ungdomar 16 år och äldre (12 %) var av bamavårdsnämnder utplacera- de i enskilda hem.
Drygt 500 var utplacerade av ungdoms- vårdsskolorna i enskilda hem.
Nästan 400 hade av ungdomsvårdsskolor placerats i lägenhet, utskrivningsavdelning och liknande.
Omkring 700 vårdades inom ungdoms- vårdsskola.
Något mer än 1 700 barn och ungdomar (7 %) fanns på barnhem.
Ungefär 600 ungdomar bodde i inackor- deringshem och omkring 800 i annan institu— tion för vård eller i vissa fall utbildning.
Nära 70 % av de för samhällsvård omhän- dertagna fosterbarnen hade placerats över kommungränser. Omkring 1/5 av dessa hade placerats av barnavårdsnämnden i Stock- holm. Släktskap var vanligt. Ungefär 3/4 av de privatplacerade och 1/3 av de för sam- hällsvård omhändertagna var släkt med fos- terföräldrama.
Drygt 40 % av de omhändertagna barnen hade vistats fem år eller meri fosterhemmet. Motsvarande siffra för de privatplacerade var 70 %.
Avstånden var ofta stora. Nära hälften av barnen bodde mer än 10 mil från föräldrarna och 30 % 30 mil eller mer.
Överväganden och förslag
Förebyggande åtgärder
Fosterbarnsutredningen anser att samhälleti ökad omfattning bör satsa på allmänt före- byggande åtgärder. Dessa åtgärder bör om- fatta såväl ekonomiska stödformer som and- ra kollektiva anordningar för hjälp och ser-
vice åt föräldrar och barn. Kommunerna bör vidare i större utsträck- ning än hittills arbeta för att elementära sociala behov kan tillgodoses i boendemiljön. En så stimulerande uppväxtmiljö som möj- ligt för barn och ungdom måste skapas.
Samhället bör även i ökad omfattning satsa på förebyggande åtgärder för sådana barn och ungdomar som bedöms vara utsatta för risker av olika slag. Detta stöd bör så långt möjligt ges inom ramen för samhällets normala service.
Ur förebyggande synpunkt är det viktigt med olika former av föräldrautbildning. Ut- redningen föreslår att förberedande föräldra- utbildning skall ske i grundskolan och gym- nasieskolan. Försöksverksamhet med sådan undervisning bör komma till stånd genom skolöverstyrelsens försorg.
Den kursverksamhet för blivande och ny- blivna föräldrar som idag bedrivs bör enligt utredningens mening utvidgas och ingå i vuxenutbildningen. Utredningen anser att kunskaper om barnens behov och utveckling också bör kunna förmedlas genom förskolan och skolan.
Utredningen föreslår vidare att 2 milj. kr. anslås för en utbyggd föräldrautbildning i radio och TV.
Utredningen anser att barnavårdscentraler- na har en unik möjlighet att på ett tidigt stadium komma i kontakt med alla barn- familjer, Centralema bör därför bättre ut- nyttjas i det förebyggande arbetet. Alla föräldrar till förskolebarn bör enligt utred- ningens mening besöka och upprätthålla kontakt med barnavårdscentral. I de fall föräldrar och barn inte kommer till centralen trots kallelse bör hembesök göras. Får perso- nalen trots detta inte kontakt med föräldrar och barn bör man samråda med barnavårds- nämnden och diskutera de ytterligare åtgär- der som eventuellt kan behöva sättas in.
Ökade insatser från barnavårdscentraler- nas sida kräver ett mer utvecklat samarbete med den kommunala barnavården. Gemen— sam utbildning, konferensverksamhet m.m. för personalen kan enligt utredningens upp- fattning främja ett sådant samarbete.
Utredningen understryker vikten av att den av Kungl. Maj:t tillsatta arbetsgruppen rörande verksamheten för barn med särskilda behov också behandlar formerna för sam- arbetet mellan barnavårdscentralerna och den kommunala barn- och ungdomsvården.
Utredningen betonar förskoleverksam- hetens förebyggande effekter. Dessa utgör ett tungt vägande skäl för en kraftig ekono- misk satsning på förskoleområdet. Förskole- plats eller familjedaghemsplats skulle ofta kunna lösa såväl temporära som mera perma- nenta krissituationer i familjer.
Utredningen understryker skolans bety- delse för barns och ungdomars utveckling. Utredningen förordar ökad samverkan mel- lan hem och skola samt mellan barnavårdan- de organ, fritidsnämnder och skolan.
Olika former av fritidsverksamhet har en starkt förebyggande effekt. Utredningen fö— reslår att bidrag ur allmänna arvsfonden skall utgå till försök med fritidsaktiviteter för barn under 7 år i likhet med vad som nu gäller för barn 7—12 år.
Utredningen förordar en utbyggd upp- sökande verksamhet för att man på ett tidigare stadium skall komma ikontakt med barn och ungdomar som är i särskilt behov av stödåtgärder.
Även familjerådgivningen bör enligt utred- ningens mening kunna biträda i det förebyg- gande arbetet.
Utredningen förordar att ett närmare sam- arbete bör komma till stånd mellan PBU och andra barnavårdande organ i samhället.
Utgångspunkter för vård och behandling
Utredningen har beträffande vård och be- handling av barn och ungdom angivit vissa allmänna utgångspunkter som grund för sina förslag.
Den första av dessa utgångspunkter är normaliseringsprincipen. Med normalisering avses att samhällets insatser för människor med särskilda behov får en sådan utformning att de i så liten utsträckning som möjligt upplevs som särbehandling.
Vidare anser utredningen att vård och
behandling som ges från samhällets sida skall sättas in i närmiljön. Placeringar av barn och ungdomar långt från föräldrahemmet bör undvikas.
Den vårdform som väljs skall enligt utred- ningens mening så långt som möjligt bygga på frivillighet.
Den som berörs av direkta vårdinsatser bör i hög grad ha medinflytande över såväl val av vårdform som vårdens innehåll. Även i de fall barn och ungdomar på grund av svåra sociala förhållanden måste skiljas från sin familj är det angeläget att barn och föräldrar får medverka i val av lämplig vårdform.
Huvudmannaskapet
Möjligheterna att i framtiden arbeta efter principerna om normalisering, närhet, frivil- lighet och medinflytande torde i hög grad bero på vilka vårdresurser som står till förfogande, vem eller vilka som är huvudmän för dessa resurser och hur ansvaret för att den omhändertagne får lämplig behandling är fördelat.
Utredningen föreslår att primärkommu- nerna skall vara huvudmän för i princip hela den sociala barn— och ungdomsvården. Då utredningens uppdrag inte omfattar vården vid de statliga ungdomsvårdsskolorna avser förslaget endast de vårdformer som kommu- ner och landsting i dag svarar för. Varje kommun bör svara för att behovet av erfor- derliga vårdplatser tillgodoses. Vid behov kan kommuner samverka för att tillhanda— hålla kvalificerade vårdresurser. I den nya lagstiftningen bör varje kommun också få ansvar för den vård som genom dess försorg äger rum utanför den egna kommunen.
Behandlingsenhet
Utredningen skisserar en modell för den kommunala barn- och ungdomsvården. Syf- tet är att få till stånd ett bättre utnyttjande av de redan tillgängliga resurserna. I model- len ingår en s.k. behandlingsenhet. Denna enhet bör i fråga om personal, vårdplatser och behandlingsresurser göras flexibel. Till
enheten kan knytas socialarbetare, läkare, psykologer, annan vårdpersonal, fritidsledare m. fl. Även föräldrar bör kunna delta i enhetens arbete.
Den service och behandling som ges via behandlingsenheten bör kunna användas så- väl när barn vårdas i föräldrahemmet som i annan familj eller i institution. Enheten bör t.ex. kunna utgöra ett centrum för olika former av familjeterapi. Det kommer att krävas ett intimt samarbete mellan PBU och de föreslagna behandlingsenhetema. En suc- cessiv sammansmältning av deras verksamhet kan enligt utredningens mening vara en lämplig utveckling på längre sikt.
Vård i föräldrahemmet
Vård och behandling av barn och ungdom bör i större utsträckning än f. n. ges utan att barnet skils från föräldrarna. Genom att sätta in olika vård- och behandlingsresurseri föräldrahemmet kan man lättare tillgodose principen om normalisering i vården.
Utredningen anser att ekonomiskt stöd, hjälp till bättre bostad, förskoleplats etc. bör användas i ökad omfattning för att före- bygga att barn skiljs från sina föräldrar. Detsamma gäller ifråga om den sociala hem— hjälpen som i större utsträckning bör kunna arbeta i familjer med sociala problem.
Det är viktigt att hemvårdama har tillgång till handledning och möjlighet till samråd med socialarbetare och andra. Utredningen föreslår att försöksverksamhet med fortbild- ning av hemvårdare och bamvårdare påbörjas i arbetsmarknadsstyrelsens regi. Utbildning- en bör genomföras i samarbete med skol- överstyrelsen och kommunförbundet.
Utredningen anser att man i större ut- sträckning bör pröva familjeterapi inom sam- hällets barn- och ungdomsvård. Utredningen föreslår att försöksverksamhet med familje- terapi påbörjas i ett antal kommuner. Bidrag föreslås utgå med sammanlagt 6 milj. kr. under en treårsperiod för att stimulera för- sök med sådan behandling. Bidraget föreslås utgå ur allmänna arvsfonden. Medlen bör användas till planering av försöksobjekt, till
utbildning och handledning av personal samt utvärdering och rapportering av resultaten.
UKÄ och nämnden för socionomutbild- ning bör få i uppdrag att utarbeta förslag till lämplig utbildning i familjeterapi. Den centrala administrationen av försöksverksam- heten bör handhas av socialstyrelsen.
Vård i annan familj
De barn och ungdomar som inte kan beredas den värd de behöver i föräldrahemmet bör i största möjliga utsträckning ges vård i annan familj. En omplacering bör emellertid med— föra så små förändringar som möjligt.
Utredningen föreslår att den nuvarande fosterbarnsvården ersätts av vård i enskilda och kommunala familjehem. De enskilda familjehemmen svarar mot de" fosterhem kommunerna använder sig av idag. De kom- munala familjehemmen är en utvecklad form av familjehem. Placeringar i enskilt hem som äger rum på privat väg faller utanför bestäm- melserna om familjehem. Begreppen foster- barn, fosterhem och fosterföräldrar föreslås utmönstrade ur lagstiftningen.
Enskilda familjehem, som bör kunna an- vändas för både längre tids vård och korttids- placeringar, bör få mer stöd av samhället än vad de nuvarande fosterhemmen får. Utred- ningen föreslår att antalet samtidigt vårdade barn i regel bör begränsas till två.
Ersättning för vård i enskilt familjehem bör utgå med ett bestämt belopp per barn och månad. Utöver detta arvode bör kost- nadsersättning för mat, kläder, resor, peda- gogisk materiel m.m. utgå. Endast arvodes- delen föreslås bli beskattad.
Kommunala familjehem bör inrättas och drivas av barnavårdsnämnden. Åtminstone en av värdarna bör vara anställd på heltid av kommunen. Kommunen kan tillhandahålla bo- stad. Minst en av värdarna bör ha social eller pedagogisk utbildning eller ha särskild erfa- renhet av barn- och ungdomsvård.
De kommunala familjehemmen är främst avsedda för äldre barn och ungdomar. Vård i kommunalt familjehem bör även kunna ut- göra ett direkt alternativ till placering i
institution. För att förhindra att hemmet får institutionskaraktär bör antalet samtidigt vårdade i regel inte överstiga fyra.
Utredningen föreslår att statsbidrag utgår för driften av kommunala familjehem enligt gällande grunder för statsbidrag till kom- munala familjedaghem. Statens kostnader härför har av utredningen beräknats till 8 å 10 milj. kr. per budgetår. Vidare föreslås att bidrag skall kunna utgå från allmänna arvs- fonden för anordnande och utrustning av kommunala familjehem. Medelsbehovet för detta har uppskattats till 2 år 3 milj. kr. per budgetår.
Utredningen föreslår ökat samhällsstöd till familjehemmen i form av speciell informa- tion om pedagogisk materiel, fritidsaktivite- ter, regelbundna träffar för vårdare i familje- hem och förskolepersonal. Familjehemmen bör även få stöd med avbytare m. ni. genom den sociala hemhjälpens försorg.
Stora krav, speciellt rörande kunskaper om barns behov under olika utvecklings- stadier, bör ställas på vårdare i familjehem. Utbildning av fosterföräldrar bedrivs f. n. i några kommuner. Utredningen föreslår att utbildningen permanentas och att kurspla— nen bör ändras att avse vård i familjehem. Kommuner som vill anordna sådan utbild- ning bör få möjlighet härtill. Utbildningen bör liksom hittills bedrivas i form av arbets- marknadsutbildning.
Vård i familjehem skall enligt utred- ningens förslag användas även för barn och ungdom som inte omhändertagits för sam- hällsvård. Ersättning för vården skall kunna utgå också i sådana fall. Utredningen föreslår vidare att hinder inte skall möta mot att i vissa fall anlita en särskilt förordnad för- myndares/vårdnadshavares hem som familje- hem. Det blir då också möjligt att —- till skillnad mot vad som f. n. gäller beträffande fosterlön — betala ut ersättning för vården till särskilt förordnad förmyndare. Utredningen föreslår att gällande bestäm-
melser om tillstånd vid privatplacering av barn i annan familj slopas. En särskild bestämmelse föreslås dock införd i BvL beträffande utländskt barn under 16 år som i
adoptionssyfte mottas i enskilt hem. Sådant barn skall enligt förslaget stå under tillsyn av barnavårdsnämnd till dess adoptionen ge- nomförts.
Vård i institution
Utredningen anser att en ökad förebyggande vård och tillkomsten av nya vårdformer gör det möjligt att i framtiden minska omfatt- ningen av vård iinstitution. Denna vårdform bör väljas endast när behovet är sådant att en mera öppen vårdform inte kan erbjuda de speciella behandlingsresurser som behövs.
Utredningen föreslår att de institutioner som används för vård av barn och ungdomi framtiden kallas barn— och ungdomshem. Denna benämning ersätter det nuvarande uttrycket barnavårdsanstalt. Till barn- och ungdomshem bör räknas i huvudsak samma institutioner som de som f. n. anses som barnavårdsanstalt enligt BvL.
Barnhem av ”traditionell” typ bör enligt utredningens uppfattning förändras så att de i möjligaste mån tillgodoser de vårdprinciper som utredningen tidigare angett. Alla former av differentiering av de vårdade bör så långt möjligt undvikas. Antalet platser vid barn- och ungdomshem eller vid enhet inom så— dant hem bör inte överstiga åtta. Barn- och ungdomshem bör ha resurser för att kunna bedriva en intensiv och allsidig vård. Hemmen bör enligt utredningens upp- fattning vara lika väl utrustade med pedago- giska hjälpmedel som förskolor och fritids- hem. Vårdpersonalen bör ha utbildning som tillgodoser de vårdades behov av utvecklande och rehabiliterande sysselsättningar. De som vårdas i barn- och ungdomshem bör i största möjliga utsträckning delta i verksamheter utanför institutionen. Samti- digt bör barn och ungdomar som bor i hemmets närhet beredas möjlighet att få delta i verksamheter inom institutionen. Varje primärkommun bör ensam eller i förening med andra kommuner sörja för att behovet av platser i barn- och ungdomshem blir tillgodosett. Utredningens förslag inne- bär att landstingen och privata organisatio-
ners huvudmannaskap över barnhemsvården upphör.
Systemet med barnhemsplaner bör slopas och socialstyrelsens och länsstyrelsernas sär- skilda tillsyn över bam- och ungdomshem- men upphöra.
Primärkommunernas övertagande av hu- vudmannaskapet för barn- och ungdomshem- men bör ske successivt under perioden 1975—1979. Personalfrågorna bör lösas i samarbete mellan berörda parter.
Skolan och de för samhällsvård omhänder- tagna
Utredningen anser att noggranna förberedel- ser måste göras innan barn eller ungdomar placeras i annan familj eller i barn- eller ungdomshem. Detta gäller i synnerhet när placeringen föranleder att barnet måste byta skola. Barnavårdsnämnden bör ta reda på om t. ex. den specialundervisning som kan behö- vas finns att tillgå i det nya rektorsområdet. Barnavårdsnämnden eller elevens tidigare skola bör vidare informera den nya skolan om förhållanden som kan ha betydelse för elevens skolgång. Dessa synpunkter bör be— aktas vid en överarbetning av socialstyrelsens nuvarande anvisningar. Utredningen anser att 0,3-timmarsregeln för specialundervisning bör slopas och antalet veckotimmar för sådan undervisning i stället anpassas efter behovet i den enskilda kommunen. Utred- ningen förutsätter att utredningen om sko- lans inre arbete (SIA) tar upp denna fråga till övervägande.
Utvidgning av besvärsrätten
Utredningen föreslår att möjligheterna att överklaga barnavårdsnämnds beslut utvidgas till att också gälla beslut om placering i familjehem eller i barn- eller ungdomshem. Talan skall enligt förslaget få föras över såväl barnavårdsnämnds beslut i fråga om vård- form som val av hem.
Utredningen har funnit att allmänna barn- husets uppgifter i huvudsak är identiska med dem som enligt gällande bestämmelser vilar på samhället. Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att allmänna barnhusets verksamhet inte längre bedrivs självständigt utan inordnas i samhällets sociala barn- och ungdomsvård. Allmänna barnhusets tillgång- ar föreslås överförda till allmänna arvsfon- den.
Verksamheten vid sociala barna- och ung- domsvårdsseminariet bör enligt utredningen inordnas i det allmänna skolväsendet.
Kostnader, statsbidrag m. m.
Utredningens förslag medför att kommuner- na får ökade kostnader genom ytterligare utbyggnad av den sociala servicen, stöd till enskilda familjehem, inrättande av kommu— nala familjehem och övertagande av ansvaret för vård i barn- och ungdomshem. För att stimulera en utbyggnad av den sociala servi- cen utgår redan nu statsbidrag för social hemhjälp, förskoleverksamhet m.m. Utred- ningen föreslår att medel utgår till försöks- verksamhet med familjeterapi och för fritids- verksamhet för barn under 7 år. Staten får också kostnader för föräldrautbildning, för försöksverksamhet med fortbildning av hem- och barnvårdare samt för utbildning av vårdare i familjehem. Statsbidrag föreslås utgå för driften av kommunala familjehem enligt gällande grunder för statsbidrag till kommunala familjedaghem. För anordnande och utrustning av kommunala familjehem föreslås bidrag utgå från allmänna arvsfon— den.
Utredningens förslag om barnhemsvårdens överförande till kommunerna innebär kost- nadsminskningar för landstingen medan för- slagen om bl.a. bamavårdscentralernas verk- samhet medför vissa kostnadsökningar.
Utredningen förutsätter att de ekonomis- ka konsekvenser som ett genomförande av utredningens förslag innebär beaktas vid den översyn av den kommunala ekonomin som f.n. pågår inom kommunalekonomiska ut-
redningen.
I Utredningsuppdrag, undersökningar m. m.
1. Utredningsuppdraget
Fosterbarnsutredningens direktiv framgår av utdrag ur statsrådsprotokollet den 21 mars 1969. Enligt detta bemyndigades statsrådet Odhnoff
att tillkalla en utredningsman med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ungdomar i fosterhem, barnhem och andra barna- vårdande institutioner samt att besluta om exper- ter, sekreterare och annat arbetsbiträde åt utred- ningsmannen.
Utredningen skall bl. a. ta upp frågor rörande vård i enskilda hem jämfört med vård på barna- vårdande institutioner. Nuvarande former för och omfattningen av fosterhemsverksamheten skall kartläggas. Utredningen skall i samband härmed bl. a. pröva frågor som rör upplysning om denna verksamhet och stöd i olika former till fosterföräld- rar.
Utredningen skall vid behandling av frågor som gäller vård på olika barnavårdande institutioner särskilt beakta betydelsen av pedagogiska och andra insatser för barnens utveckling.
Om utredningen ger anledning härtill skall även frågor rörande allmänna barnhusets samt sociala barna- och ungdomsvårdsseminariets uppgifter och organisation m. m. behandlas.
Utredningen har uppfattat sitt uppdrag så att utredningens uppgift i första hand varit att behandla fosterbarnsvården och barn- hemsvården. Avgränsningen av utredningens arbete har inneburit att de frågor som berör socialvårdens/barnavårdens organisation i stort, regler för omhändertaganden m. ni. inte närmare har behandlats. Nämnda delom- råden liksom ungdomsvårdsskolevården ut- reds av socialutredningen. Fosterbarnsutred- ningen har i sina överväganden kommit in på
frågor som rör såväl samhällets förebyggande verksamhet på barnavårdsområdet som vissa av de problem som sammanhänger med barns omhändertagande för vård.
I kapitel 2 i betänkandet lämnas en redogörelse för den nuvarande barnavårdslag- stiftningen. En kort historisk beskrivning görs även av barnavården. I kapitel 3 redovi- sas översiktligt befintlig statistik inom. barn- och ungdomsvården. Kapitel 4 omfattar vissa aspekter på utredningens undersökningar och resultatens framtida giltighet. I kapitel 5 presenteras resultat från utredningens kom- munundersökning, som avser fosterbarnsvår- dens omfattning i landets samtliga kom- muner. I kapitel 6 behandlas undersökningen av fosterbarnens förhållanden i avseende på dels bakgrund och dels situationen i foster- hemmet. Undersökningen om barnhemsvår- den redovisas i kapitel 7.
Exempel på nya vårdformer inom barna- och ungdomsvården ges i kapitel 8. Barn- kolonier och feriehem beskrivs i kapitel 9. I kapitel 10 behandlas utbildningar inom barnavårdsområdet. Sociala och ekonomiska förmåner till fosterföräldrar liksom skatte- frågor behandlas i kapitel 11. Allmänna barnhusets verksamhet och historiska bak-
grund beskrivs och diskuteras i kapitel 12.
I del II av betänkandet redovisas utred- ningens överväganden och förslag. Kapitel 13 behandlar först samhällets förebyggande åt- gärder. I kapitel 14 presenteras utgångs- punkterna för vård och behandling medan
den framtida utformningen av barn- och ungdomsvården diskuteras i'kapitlen 15—l7. Kapitel 18 tar upp förslag kring skolan och de för samhällsvård omhändertagna, utvidg- ning av besvärsrätten samt Allmänna barn- huset. I kapitel 19 ges en kostnadsöversikt och i kapitel 20 kommenteras slutligen utredningens författningsförslag.
2. Nuvarande barnavårdslagstiftning
Barnavårdens organisation och åtgärdssystem
Inledning
Före den lagstiftning om barnavård som tillkommit under 1900-talet skedde vård av barn och ungdom i fosterhem, i fattighus eller i barnhus utan stöd av författningsbe- stämmelser. Man hade tidigare uppfattningen att det var samhällets ”plikt” att låta den underårige vid behov åtnjuta ”förmånen” av vård och uppfostran i samhällets regi. Be- hovet av rättssäkerhetsgarantier i form av ett lagbundet processuellt förfarande och nog- grant utformade förutsättningar för ingripan- de kom först under 1900-talet.
1902 skedde en genomgripande rättslig reglering av den offentliga barnavården ge- nom lagen om uppfostran åt vanartade ochi sedligt avseende försummade barn, den s. k. vanartslagen samt lagen om fosterbarns vård. Skolråd eller särskild skolstyrelse kunde ut- göra barnavårdsnämnd i de skoldistrikt där inte särskild barnavårdsnämnd tillsattes. Kort tid efter lagens tillkomst framställdes önskemål om att ramen för bamavårdsnämn- dens verksamhet skulle vidgas och att all offentlig barnavård skulle handhas av en myndighet.
Mot bl. a. denna bakgrund tillkom lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård. Barnavårdsnämnd blev därmed i princip obligatorisk i varje kommun. Åldersgränsen för nämndens ingripande höjdes från 15 till 16 år vid missförhållanden i hemmet och
från 15 (i vissa fall 16) till 18 år vid beteenderubbningar eller vanart hos den underårige själv. Genom tillkomsten av 1934 års ungdomsskyddslagstiftning korn barna- vårdslagen att tillföras 18—20-åriga personer som tidigare i stor utsträckning hade hän- förts till 1885 års lösdrivarlag.
En ny syn på samhällets vårdåtgärder utvecklades under den tid som 1924 års barnavårdslag (BvL) var gällande. Man börja- de anse att omhändertagande för skyddsupp- fostran — numera samhällsvård enligt 29 & BvL — var ett administrativt frihetsberövan- de. Tidigare betraktades all samhällets vård som en ”förmån”. Det nya betraktelsesättet med en förskjutning mot ett ökat hänsyns- tagande till den enskildes rättssäkerhet med reglerad besvärsrätt m. ni. har också i väsent- lig grad präglat vår nuvarande BvL som tillkom 1960. I denna är —— i förhållande till vad som gällde i tidigare lagstiftning — anspråken högre i fråga om ett väl utbyggt processuellt förfarande och reglerna för in- gripanden i enskilda fall är mera pregnant utformade.
Barnavårdens syfte
Samhällets vård av barn och ungdom (barna- vård) har, enligt 15 BvL, till syfte att ”främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för
” dem .
Enligt förarbetena till lagen torde ut- trycket ”främja en gynnsam utveckling” inte bara avse att verka för materiellt sett till- fredsställande levnadsförhållanden utan även avse motverkande av oart och kriminalitet bland barn och ungdom. I 2 & ges en anvisning om att barnavårdsorganen i kom- munen är skyldiga att genom lämpliga anord- ningar och åtgärder verka för det i inled- ningsstadgandet angivna syftet.
I 3 & regleras barnavårdsnämndens uppgif- ter inom den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården. Nämnden skall göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms lev— nadsförhållanden inom kommunen. Därvid skall nämnden särskilt uppmärksamma såda- na underåriga som ”med hänsyn till kropps- lig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständighe- terna i övrigt kunna anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt”.
Vidare skall nämnden verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barna- vård samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom. Nämnden skall även stödja den personlig- hetsutvecklande och samhällsfostrande verk- samhet som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar samt lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som har samband med nämndens verksamhet.
Tillsynen över nämndernas verksamhet utövas av länsstyrelserna. Socialstyrelsen har till uppgift att följa barnavårdsverksamheten i hela landet och genom råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt. Dessutom skall socialstyrel- sen öva tillsyn över barnavårdsanstalterna. I sin tillsynsverksamhet har såväl länsstyrelsen som socialstyrelsen biträde av statens social- vårdskonsulenter.
Organisation
Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad som stadgas i BvL ”samt även i övrigt genom lämpliga anordningar och åt-
gärder” verka för det syfte som anges i inledningsparagrafen.
I varje kommun skall finnas en särskild barnavårdsnämnd. Vid befattning med ären- den rörande ungdom över 15 år får nämnden kalla sig ungdomsnämnd. Ledamöter och suppleanter i nämnden väljs av kommunfull- mäktige.
De bestämmelser i 2 kap. BvL som avser barnavårdsnämndens organisation och ar- betssätt gäller inte för Stockholms kommun. Även för andra kommuner ges möjlighet till total eller partiell dispens från nämnda bestämmelser, om de visar sig vara olämpliga för kommunen. Dispens meddelas av Kungl. Maj:t på framställning av kommunfullmäk- tige.
Barnavårdsnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården.
Social cen tralniimnd
Genom lagen (1970: 296) om social central- nämnd har kommunerna fått möjlighet att ersätta socialnämnden, barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden med en för de tre vårdområdena gemensam social nämnd, kal- lad social centralnämnd. Kommunerna får också i vissa fall inrätta två eller flera s.k. sociala distriktsnämnder. Dessa skall i centralnämndens ställe handlägga frågor som gäller enskild person. Varje kommun äger själv avgöra om kommunen skall gå över till den nya nämndorganisationen. Lagstift- ningen är avsedd att gälla i avvaktan på resultatet av socialutredningens arbete röran- de den framtida socialvårdens målsättning och organisation.
Ledamöter och suppleanter i social cen- tralnämnd väljs av kommunfullmäktige. Där så lämpligen kan ske bör juridisk och medi- cinsk sakkunskap vara företrädd inom nämn- den.
Liksom barnavårdsnämnden kan den soci- ala centralnämnden vid behov tillkalla sär- skilda sakkunniga att delta inämndens över- läggningar, tillsätta tjänst hos nämnden och
anlita det biträde i övrigt som erfordras. Nämnd bör, om behovet av juridisk sakkun- skap inte är tillgodosett inom nämnden, anlita biträde av lagfaren person.
Med fullmäktiges medgivande kan barna- vårdsnämnd, central socialnämnd respektive distriktsnämnd delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till bl. a. särskild avdelning, ledamot eller tjänsteman. Undan- tag gäller bl.a. för vissa ärenden på foster- barnsvårdens område, t. ex. ärenden angåen- de tillstånd att motta fosterbarn samt förbud att flytta fosterbarn eller motta s. k. vistelse- barn.
Utredning
Nämnden skall utan dröjsmål inleda erfor- derlig utredning i de fall då det — i anledning av ansökan eller eljest — åligger den att pröva viss fråga eller då nämnden genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall där nämndens åtgärd kan anses vara påkallad.
Utredningen skall enligt 14 & syfta till en allsidig kartläggning av de omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning. Den skall vidare genomföras så skyndsamt som möjligt samt bedrivas på sådant sätt, att obehag. olägenhet eller kostnad icke i onö- dan vållas någon.
Ett med hänsyn till rättssäkerheten mycket betydelsefullt stadgande är bestäm- melsen i 155 1 st. förvaltningslagen enligt vilken ärende i regel inte får avgöras utan att den enskilda fått ta del av och beretts tillfälle att yttra sig över utredningen.
Förutsättningar ]ör ingripanden m. m.
Enligt 25 5 har barnavårdsnämnden att vidta åtgärder om någon, som inte fyllt 18 år, ”misshandlas i hemmet eller eljest där be- handlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräld-
ramas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom”. Man kan sålunda här tala om olämplig uppväxtmiljö.
En annan förutsättning för ingripande är social missanpassning hos den underårige själv. Åtgärder skall vidtas ”om någon, som inte fyllt 20 år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga årligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från sam- hällets sida”.
På grund av brottslig gärning må ingripan- de dock inte ske efter det att vederbörande fyllt 18 år, ”såvida icke hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt denna lag eller av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande”.
Förebyggande åtgärder
Om förhållandena är sådana som sägs i 25 % har barnavårdsnämnden att välja mellan före- byggande åtgärder enligt 265 och omhän- dertagande enligt 29 5.
De förebyggande åtgärderna enligt 26 5 är av fyra olika slag, nämligen l) hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, 2) förmaning och varning, 3) föreskrifter rörande den under- åriges levnadsförhållanden samt 4) övervak- ning.
Hjälpåtgärder av rådgivande och stödjande slag exemplifieras i förarbetena med hänvis- ning till organ för psykisk barna- och ungdomsvård, läkare eller annan sakkunnig för rådfrågning eller undersökning, behand- ling av sjukdom, kroppsfel eller lyte, barns placering eller kvarblivande för kortare eller längre tid i familjevård eller i barnavårds- anstalt eller dess återtagande från sådan vård eller anstalt, samarbete mellan föräldrarna och annan, som vårdar barnet, byte av vistel- seort eller bostad, utbildning och arbets- anställning samt fritidssysselsättning och för- eningsanslutning m. m.
Förmaning är avsedd att riktas till föräld- rar eller annan fostrare. Varning är avsedd att riktas till den underårige själv.
Föreskrift rörande underårigs levnadsför- hållanden kan meddelas den underårige själv, hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla ”anlitande av barnavårds- anstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift må även meddelas”.
Vid övervakning skall nämnden utse lämp- lig person till övervakare. Denne skall ”fort- löpande följa den underåriges utveckling och uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt söka befordra vad som kan vara till gagn för honom”.
Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst ett års mellanrum. övervakning upphör senast då den underårige fyller 20 år.
Omhändertaganden Samhällsvård enligt 29 &
Omhändertagande för samhällsvård enligt 29 5 är barnavårdsnämndens sista medel att försöka komma tillrätta med de i 25 & angivna missförhållandena. Det är först om förebyggande åtgärder på förhand bedöms som gagnlösa eller redan vidtagits och varit resultatlösa som den underårige skall omhän- dertas för samhällsvård enligt detta lagrum, s. k. stark samhällsvård.
Ett omhändertagande enligt 29 5 skall ofördröjligen delges den omhändertagnes föräldrar och honom själv, om han fyllt 15 år. I samband med delgivningen skall de anmodas att skriftligen förklara, huruvida de samtycker till att beslutet verkställs. Lämnas inte sådant samtycke skall beslutet under- ställas länsrättens prövning.
Om barnavårdsnämnden behöver skilja den underårige från hans hemmiljö medan utred- ning om ingripande enligt bestämmelserna i 25 & pågår kan nämnden besluta omhänderta honom för utredning enligt 30 %. Förutsätt- ningarna härför är _ utom att ingripande enligt 25 & sannolikt är påkallat — att omhändertagandet ”anses nödvändigt på grund av förefintliga risker för den under- åriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vi- dare åtgärder hindras”.
Vad som i det föregående sagts om delgiv- ning och underställning gäller även beträffan- de beslut enligt 30 &.
Ett omhändertagande för utredning får bestå högst fyra veckor efter det att beslutet verkställts. Beslut om sådant omhänderta- gande förfaller, om den underårige häktas.
Såväl förebyggande åtgärder som omhän- dertagande för s. k. stark samhällsvård samt omhändertagande för utredning är knutna till bestämmelserna i 25 % BvL.
Samhällsvård enligt 31 5
Enligt 31 å första stycket skall barnavårds- nämnden ”om någon som ej fyllt 18 år behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna avlidit eller övergivit honom” och om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, omhänderta honom för samhälls- vård. I paragrafens andra stycke heter det: ”Är någon som ej fyllt 18 år, utan att fall som avses i 25 & föreligger, i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund av att föräldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest underlå- ta att tillfredsställande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke omhändertaga honom för samhällsvård.”
För tillämpning av stadgandet förutsätts alltså att 25 5 inte är tillämplig. I praktiken
synes distinktionen mellan de båda omhän- dertagandeformerna likväl inte alltid uppe- hållas så strikt. Bamavårdskommittén (SOU 1956: 61) ansåg att frihet inte bör föreligga att välja stark eller svag samhällsvård utan att det vore önskvärt att barnavårdsnämnden, då verkliga missförhållanden förelåge eller hota- de ”bereder sig på de ytterligare befogenhe- ter, som följer med ett på medgivande icke grundat omhändertagande”.
Polisiärt omhändertagande innebär att po- lisen enligt bestämmelserna i 33 5 har möjlig- het att på lämpligt sätt ta underårig i förvar i väntan på barnavårdsnämndens beslut. En förutsättning för omhändertagande är att den underåriges uppträdande eller levnads— sätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet samt att sannolika skäl för ingripan- de enligt 25 å föreligger.
I detta sammanhang bör omnämnas att polisen även enligt lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande, som trädde i kraft den 1 oktober 1973, får göra ingripan- den då det gäller underårig. I lagens 2 & heter det: ”Anträffas någon, som kan antagas vara under 15 år, under förhållanden som uppen- barligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling får han tagas om hand av polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårnadshavare eller barna- vårdsnämnden.”
De omhändertagnas behandling
Enligt 35 & skall den som omhändertagits för samhällsvård ”erhålla god vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter påkalla”.
Utbildningen kan avse såväl yrkesutbild- ning som annan utbildning. Om inte kostna- derna härför täcks på annat sätt skall barna- vårdsnämnden svara för kostnaderna.
Typ av vård
Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.
Om han har omhändertagits för samhällsvård eller utredning på grund av sitt eget beteende (25 5 b) kan han intas i ungdomsvårdsskola.
Med enskilt hem avses inte här den om- händertagnes eget hem. Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertag- nes ålder, utveckling och egenskaper ”får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet av uppsikt över honom”. Är han omhändertagen för samhällsvård bör i första hand vård i enskilt hem ges.
När en omhändertagen, som icke fyllt 16 år, överlämnas till enskilt hem för vård och fostran, blir bestämmelserna i 7 kap. om fosterbarnsvård m. rn. tillämpliga. Detta gäl- ler antingen det enskilda hemmet är beläget inom eller utom den omhändertagande nämndens egen kommun. Överlämnas barnet för vård och fostran till enskilt hem, beläget i annan kommun, måste hemmet dessför- innan ha erhållit tillstånd av denna kommuns barnavårdsnämnd att motta barnet som fos- terbarn.
Det förekommer ofta att ungdomar över 16 år som omhändertagits för samhällsvård placeras i enskilda hem. Dessa ungdomar är icke fosterbarn i bamavårdslagens mening och bestämmelserna i 7 kap. är därför icke tillämpliga på dem. Personer, som tar emot sådana ungdomar i sitt hem, behöver sålunda inte ha tillstånd att motta fosterbarn. Inte heller skall hemmet stå under fosterbarnstill- syn. Däremot skall hemmet enligt 39 5 stå under tillsyn av den omhändertagande nämn- den.
Kan den för samhällsvård omhändertagnes vårdbehov beräknas bli bestående endast en kortare tid, kan han placeras i barnhem. I övriga fall bör barnhemsplacering inte utgöra slutgiltig vårdform, med mindre sär- skilt vårdbehov föreligger som inte kan tillgodoses på annat sätt. Det särskilda vård- behovet kan bestå exempelvis däri, att bar- net på grund av sin särart för sin vård och fostran kräver den personal och utrustning, som erbjuds på ett barnhem av typen special- hem. Barnhemmen behandlas senare i detta avsnitt. Vård kan också som nämnts ges i
ungdomsvårdsskola.
Tillsyn
Barnavårdsnämnden skall enligt stadgandet i 39 % noggrant följa den omhändertagnes utveckling och uppmärksamma om han er- håller god vård och fostran samt den utbild- ning som är påkallad. Om det erfordras skall nämnden ”bereda den omhändertagne ny placering i samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas om det är möjligt att utbyta anstaltsvård mot vård ienskilt hem.”
Nämndens tillsynsskyldighet gäller ej elev vid ungdomsvårdsskola. Den fortlöpande till- synen av sådan elev ombesörjer skolan.
Har den omhändertagne placerats som fosterbarn skall han stå under tillsyn, enligt bestämmelserna i 7 kap., av barnavårdsnämn- den i den kommun där fosterhemmet är beläget. Det bör påpekas att tillsynsskyldig- heten faller på båda kommunernas nämnder om placering skett i annan kommun än omhändertagandekommunen. Skyldighet att vidta de praktiska och ekonomiska arrange- mang som kan visa sig erforderliga för att kravet på god vård och fostran samt lämplig utbildning skall kunna anses uppfyllt åvilar emellertid den omhändertagande nämnden.
Tillsynsuppgifterna beträffande foster- barnsvården skall anförtros åt fosterbarns- inspektör.
Umgängesrätt
Barnavårdsnämnden har enligt 41 & rätt att besluta om begränsning i föräldrarnas um- gängesrätt med omhändertaget barn. Sådana beslut förekommer dock endast undantags- vis. Beträffande ungdomsvårdsskoleelever har skolorna motsvarande bestämmanderätt.
Ingripande vid otillfredsställande vård
Om omhändertagen vistas i annan kommun än '*omhändertagandekommunen” och bar- navårdsnämnden i vistelsekommunen finner att han inte får tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller inte står under erfordeng uppsikt, skall förhållandena an-
mälas till den nämnd som svarar för den omhändertagne. På denna nämnd ankommer det att vidta erforderliga åtgärder. Om inte nämnden ingriper skall förhållandet anmälas till länsstyrelsen.
Beträffande ungdomsvårdsskoleelev skall skolans styrelse underrättas.
Samhällsvårdens upphörande
Beslut angående samhällsvårdens upphö- rande fattas av den barnavårdsnämnd som har befattning med den omhändertagne. Är denne elev vid ungdomsvårdsskola ankom- mer beslutet på skolans styrelse. Beslut i dessa fall regleras särskilt i lagstiftningen.
Samhällsvård enligt 29 5 skall, vare sig den beslutats med stöd av 25 & a) eller 25 & b), av barnavårdsnämnden förklaras avslutad när ändamålet med vården får anses uppnått. Senast skall vården upphöra när den omhän- dertagne fyller 18 år. Har omhändertagandet skett efter det han fyllt 15 år, kan samhälls- vården dock, om så erfordras, bestå till dess tre år förflutit efter omhändertagandet. Har omhändertagandet skett med stöd av 25 5 a) får samhällsvården dock inte i något fall bestå sedan den omhändertagne fyllt 20 år. Med omhändertagandet avses här det faktiska omhändertagandet.
Är barnet omhändertaget med stöd av 31 &, skall samhällsvården av barnavårds- nämnden förklaras avslutad 1) när ändamålet med vården får anses uppnått, 2) om föräld- rarna så begär eller 3) om den omhänder- tagne själv så begär, efter det han fyllt 15 år, och särskilda skäl inte föranleder annat. Under alla förhållanden skall samhällsvården upphöra senast då den unge fyller 18 år.
Om det anses lämpligt kan nämnden beträffande den som omhändertagits enligt 295 meddela beslut om villkorligt upphö- rande av samhällsvården. I samband därmed har nämnden möjlighet att meddela en eller flera föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt förordna om över- vakning. Samhällsvården kan när som helst återupptas om så erfordras för att uppnå dess syfte.
Vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall barna- vårdsnämnden tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsställande levnadsförhållan- den. Detta innebär att nämnden vid behov bör se till att den omhändertagne får lämp- ligt arbete och tillfälle till utbildning.
Fosterbarnsvård Definitioner
Som tidigare nämnts bör för samhällsvård omhändertagna underåriga enligt barnavårds- lagen i första hand placeras i enskilda hem. Placering för längre eller kortare tid i annat hem än föräldrahemmet sker emellertid i stor utsträckning även på enskildas initiativ och utan något bakomliggande omhänderta- gandebeslut. I den mån barnen inte uppnått 16 års ålder är de fosterbarn och i sistnämn- da fall talar man om privatplacerade foster- barn. Begreppen ”fosterbarn” och ”för sam- hällsvård omhändertagen” sammanfaller såle- des inte. Med fosterbarn menas, enligt 46 &, barn under 16 år, som vårdas och fostrasi annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Som fosterföräldrar betecknas personer som i sitt hem har mottagit fosterbarn, och som fosterhem ett hem vari fosterbarn mottagits.
När här talas om föräldrarna inbegrips även — i motsats till vad fallet vanligen är i BvL —— far eller mor som inte har del i den rättsliga vårdnaden om barnet. Om t. ex. ett barn som är fött utom äktenskap och står under sin mors vårdnad, vårdas och fostras hos sin far, är barnet alltså inte fosterbarn.
För fosterbarnsförhållandet gäller att fos- terföräldrarna träder i föräldrarnas ställe med avseende på barnets vård och fostran. Att barnet tidvis vistas i släktinghem eller att barn, som föräldrarna i övrigt sörjer för och bestämmer om, får bostad och mat hos grannfamilj t. ex. medför inte i och för sig att det blir fosterbarn. För uppkomsten av ett fosterbarnsförhållande gäller att uppfost- ringsplikten övergått till den som har barnet i sin vård.
I praktiken kan det ibland vara svårt att dra gränsen mellan fosterbarnsvård och an— nan familjevård. Det förekommer ofta olika grader av anknytning till ansvariga vuxna i det hem, där barnet vistas och vistelsens varaktighet kan vara svår att på förhand beräkna. För att fosterbarnsvård skall före- ligga krävs att någon ivars hem barnet vistas verkligen framstår som fosterfar eller foster- mor och, i den mån vårdnadshavaren inte förbehållit sig vissa uppgifter eller avgöran- den, ger barnet den vård och fostran som en far eller mor normalt svarar för.
Det händer givetvis i ett stort antal fall att barn placeras hos andra utan att något fosterbarnsförhållande uppstår. Så är fallet när föräldrarna eller den som har vårdnaden om barnet tillfälligt behöver hjälp med den omedelbara vården av barnet och därför lämnar bort det till annan, utan avsikt att på denne överlåta ansvaret för att barnets behov i olika hänseenden tillgodoses. Det händer relativt ofta t. ex. att barn placeras tillfälligt hos släktingar eller grannar under sjukdoms- period i föräldrahemmet. Likaså förekom- mer det ofta att barn utan att någon av föräldrarna kan följa med bereds vistelsei enskilt hem på landet under sommarferier eller konvalescens. Dessa hem brukar kallas vistelsehem. Föräldrarna behåller i sådana fall mycket av det omedelbara ansvaret för barnet. De bestämmer inte bara om sådant som brukar inräknas i den rättsliga vård- naden om barnet utan fullgör också uppgif- ter som vanligen ankommer på den som utövar den omedelbara vården av barnet. Den personliga kontakten mellan föräldrar och barn upprätthålls i regel mer kontinuer- ligt än vad som brukar vara fallet, när föräldrarna överlämnat barnet till ett foster-
hem. Med barn, som vårdas och fostras hos föräldrarna eller någon av dem, har likställts barn som åtnjuter vård och fostran hos särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Vårdnaden kan sägas omfatta rätten och plikten att sörja för allt som rör barnets person och att företräda barnet i personliga angelägenheter.
Gränsen mellan fosterbarnsvård och annan familjevård för barn kan, som av ovan framgår, ibland vara ganska svår att dra. Då tillsyn icke är etablerad över vistelsebarnen kan det finnas en viss risk för att fosterför- äldrar, som icke vill underkasta sig foster- barnstillsyn, skall använda sig av denna svårighet för att söka undandra sig tillsynen. 1 medvetande om hur svårt det ofta är att bevisa motsatsen, kan de påstå att barnet ”vårdas” men inte ”fostras” hos dem, och att fostringsplikten kvarligger hos barnets riktiga föräldrar. Bestämmelsen i 465 2 st. ger dock barnavårdsnämnden befogenhet att på ”särskilda skäl" besluta att ett vistelse— barn tills vidare skall vara att anse såsom fosterbarn. Man talar här om ”fosterbam enligt nämndens beslut” eller ”oegentliga fosterbarn”. Förutsättningarna för ett sådant beslut är att barnet är under 16 år och att det vistas i annat enskilt hem än hos någon av föräldrarna eller hos särskilt förordnad förmyndare som tillika är vårdnadshavare för barnet. Det krävs även att ”särskilda skäl” föreligger till att barnet behöver kommai åtnjutande av fosterbarnstillsyn. Socialvårds— kommittén betonade att stadgandet hade en viktig funktion att fylla när det gällde att ”ingripa mot missförhållanden i samband med barns vård utanför föräldrahemmet, särskilt i fråga om — — — hem, som mottaga feriebarn eller skolbarn för inackordering”.
Elev vid ungdomsvårdsskola, som erhåller vård utom skolan i form av familjevård, betraktas inte som fosterbarn, även om eleven är under 16 år. Som fosterbarn betraktas inte heller psykiskt utvecklings- stört barn som vårdas i enskilt hem enligt bestämmelserna i lagen (1967: 940) angåen- de omsorger om vissa psykiskt utvecklings- störda.
Både ifråga om egentliga och s. k. oegent- liga fosterbarn kan barnavårdsnämnden ”om särskilda skäl det påkallar” besluta om för- längd fosterbarnstillsyn under viss tid, högst tre år, efter det att barnet fyllt 16 år. En anledning till sådant beslut kan vara att den fortsatta utbildningen behöver främjas. Be- slut om förlängning måste meddelas innan
barnet fyllt 16 år. Beslutet innebär inte att barnets status som fosterbarn förlängs, utan har endast avseende på tillsynen.
Tillståndstvång
Enligt 47 5 första stycket må barn ej mottas i enskilt hem som fosterbarn utan att barna- vårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget, meddelat tillstånd därtill.
Endast individuella tillstånd kan lämnas, dvs. tillståndet avser ett visst bestämt barn.
Tillståndstvånget gäller inte i det fall ett för samhällsvård omhändertaget barn skall placeras i fosterhem i den omhändertagnes egen kommun. Prövningen av hemmet skall dock ske enligt samma grunder som gäller vid tillstånd.
Genom en ändring av 47 å, som trädde i kraft den 1 juli 1969, har numera en regel införts, enligt vilken barnavårdsnämnd får meddela förhandsbesked om ett hems all- männa lämplighet som fosterhem (475 3 st.).
Som stadgandet i 47 Q 3 st. är formulerat, tvingas barnavårdsnämnderna inte att till formellt beslut uppta varje förfrågan — t. ex. från andra bamavårdsnämnder eller barna- vårdsombud — angående ett hems allmänna lämplighet som fosterhem. Många sådana ärenden handläggs helt informellt. Formella beslut måste emellertid fattas, när de till- tänkta fosterföräldrarna själva gjort fram- ställning om ett förhandsgodkännande som fosterföräldrar, och även eljest när det står klart för barnavårdsnämnden att de till- tänkta fosterföräldrama har intresse av ett formellt beslut.
Enligt föredragande statsrådet (prop. 1969: 62) har huvudsyftet med ovannämnda ändring av 47 & varit att göra det möjligt för den som vägras förhandsgodkännande som fosterförälder att föra talan mot barnaVårds- nämndens beslut därom. Denna möjlighet bör enligt statsrådets uppfattning även vara till fördel för barnavårdsnämnderna, efter- som— dessa inte längre behöver arbeta under trycket av att vara sista instans i sådana ärenden.
Förhandsgodkännande bör enligt propo- sitionen alltid följas av en ny prövning sedan det tilltänkta fosterbarnet utvalts. Det anses nämligen angeläget att man inte ger avkall på principen att barn och fosterföräldrar passar för varandra. Risken för att barnavårdsnämn- den vid den definitiva prövningen kommer till ett annat resultat än vid den preliminära kan enligt propositionen minskas om den första prövningen sker med tillräcklig om- sorg och grundlighet. Vid prövningen bör så ingående upplysningar som möjligt inhämtas om de tilltänkta fosterföräldrarnas önskemål beträffande barnet : dess kön, ålder osv.
Tillståndstvång gäller också för de foster- barn som placeras med tanke på att i framtiden bli adopterade.
Närmare föreskrifter om vad en tillstånds- ansökan skall innehålla m. m. lämnas i
kungörelsen (1960: 594) om fosterbarns- vård. Ansökan skall innehålla uppgift om sökandens eller sökandenas namn, ålder och adress, motsvarande uppgifter rörande bar- net och dess vårdnadshavare samt uppgift om barnavårdsnämnd eller annan som kan ha förmedlat överenskommelse om barnets mottagande i det tillämnade fosterhemmet.
På anfordran av barnavårdsnämnden har sökande att ifråga om barnet lämna utdrag av födelse- och dopbok eller personbevis samt läkarintyg. Vidare åligger det sökande att på nämndens begäran lämna uppgift om villkoren för mottagandet av barnet ävensom redogörelse för de förhållanden i övrigt som nämnden bedömer ha betydelse för avgöran- de av tillståndsfrågan.
Är barnet omhändertaget för samhällsvård och skall det placeras i annan kommun än befattningsnämndens, bör den senare nämn- den till nämnden i den kommun där barnet skall placeras lämna de upplysningar om barnet och dess förhållanden som kan vara av betydelse för val av fosterhem och för tillsynen över barnet.
Kriterier vid prövning av fosterhems och fosterföräldrars lämplighet
Tillstånd att motta fosterbarn ”må lämnas endast om nämnden finner att barnet kom- mer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden” (47 & BvL).
Av 75 kungörelsen om fosterbarnsvård framgår att utredning i anledning av ansökan om tillstånd att motta fosterbarn skall göras av fosterbarnsinspektör eller annan lämplig person, samt att upplysningar skall inhämtas rörande samtliga förhållanden som kan vara av betydelse för bedömande av de presumti- va fosterföräldrarnas möjligheter att bereda barnet god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Av vikt är därvid, enligt kungörelsen, att barnets ”an- lag, karaktär och utvecklingsmöjligheter no- ga beaktas”.
Av kungörelsen framgår vidare att särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan, huruvida någon av de presumtiva fosterföräldrarna eller annan i hemmet boende lider av sjuk— dom, som kan komma att menligt inverka på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. I fall av behov skall den som verkställer utredning- en söka föranstalta om erforderlig läkarun- dersökning.
Ovanstående gäller även då nämnden skall meddela förhandsbesked om hemmets all- männa lämplighet som fosterhem (47 ä 3 st. BvL). Sådant besked är inte bindande vid senare prövning om tillstånd skall ges eller inte.
Vilka förhållanden som bör beaktas och vilka synpunkter som bör vara vägledande vid barnavårdsnämnds prövning av foster- hems och fosterföräldrars lämplighet har behandlats i olika sammanhang.
Socialvårdskommittén har i ett år 1944 avgivet betänkande (SOU 1944: 34) föresla- git att i lagen skulle ges noggranna och detaljerade föreskrifter om vilka krav som skulle ställas på ett fosterhem. Enligt försla- get skulle såvitt möjligt tillses att erforderliga förutsättningar var för handen för att barnet skulle erhålla vård och uppfostran, likvärdig
med den som bereds i ett gott föräldrahem, ävensom för att mellan fosterbarnet och barnafostraren skulle kunna uppkomma sam- ma band som mellan naturliga föräldrar och deras barn. Vidare skulle föreskrivas att barnafostrare i regel skall vara äkta makar, att åldersskillnaden mellan dem och foster- barnet inte fick vara för stor, att fosterbar- net skulle vara yngre än barnafostrarens eventuella egna barn och att inte mer än två fosterbarn fick mottas isamma hem, om det inte var fråga om syskon eller eljest särskilda omständigheter förelåg. Inga villkor i fråga om fosterföräldrarnas fysiska eller psykiska utrustning och hälsa föreslogs, utöver det legala förbudet, avseende tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede. Uppräk- ningen av krav, som borde ställas på foster- hem, var ej uttömmande utan barnavårds- nämnden skulle vid sin bedömning ta hänsyn även till övriga omständigheter, som kunde inverka på utsikterna till en tillfredsställande vård och uppfostran för barneti det avsedda hemmet.
Barnavårdskommittén hade år 1956 en delvis annan mening. Enligt barnavårdskom— mitténs uppfattning, borde i lagen endast upptas ett koncentrerat uttryck för de krav som måste ställas på fosterbarnens vård, fostran och övriga förhållanden och för den bedömning barnavårdsnämnd måste ha kom- mit fram till, innan tillstånd till mottagande av fosterbarn fick ges. Kommittén stannade för att som grundläggande regel för till- ståndsprövning i förslaget uppta att tillstånd fick ges endast den hos vilken barnet, enligt vad nämnden ”finner sig kunna hålla för visst, kommer att erhålla god och kärleksfull vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden”. I kravet på gynnsamma levnadsförhållan- den borde enligt kommittén inbegripas en med hänsyn till barnet lämplig familjesam- mansättning, goda förhållanden i övrigt såväl i hemmet som ock i fråga om dess omgiv- ning, skolan och orten över huvud taget. Kommittén ansåg det emellertid vara önsk- värt att tydligare och utförligare ledning lämnades nämnderna. Enligt kommitténs
mening skulle detta lämpligen ske i tillämp- ningsföreskrifter till barnavårdslagen. Vid utformningen av föreskrifterna borde de av socialvårdskommittén anförda synpunkterna vara vägledande, men en viss komplettering av desamma var påkallad. Bl. a. borde enligt kommittén framhållas nödvändigheten av att utröna det fysiska och psykiska tillståndet hos sökanden och hos andra som vistadesi hans hem, samt betonas vikten av att barnets speciella typ, dess behov och förutsättningar klarlades.
I propositionen (1960: 10) uttalade före- dragande statsrådet bl. a. följande beträffan- de de villkor, som bör uppställas för rätt att motta fosterbarn:
Härutinnan kan jag i huvudsak biträda kom- mitténs förslag och de riktlinjer för tillstånds- prövningen, som kommittén förordat ianslut- ning till 1944 års förslag. Dock har jag funnit mig böra föreslå vissa jämkningar i den av kommittén föreslagna lagtexten i 65 &. Det däri — i nära överensstämmelse med gällande lag — förekommande uttrycket ”hålla för visst” torde sålunda i sammanhanget innefatta ett alltför strängt krav, vilket i praktiken inte kan uppfyl- las. Jag föreslår därför, att detta uttryck får utgå. Vidare synes det överflödigt att utsäga, att den vård och fostran som skall lämnas i foster— hemmet skall vara kärleksfull. I enlighet härmed torde kunna stadgas, att tillstånd att mottaga fosterbarn får lämnas endast om nämnden fin- ner. att barnet hos sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden.
Då barnavårdsnämnd genom tillståndsan— sökan eller anmälan eller på annat sätt erhållit kännedom om att någon som har sitt hem i kommunen önskar motta eller redan mottagit fosterbarn, är barnavårdsnämnden enligt 3 kap. skyldig att utan dröjsmål företa den utredning som kan erfordras för pröv- ning, huruvida barnet kan tillåtas fostras i det berörda hemmet. Tillstånd att motta fosterbarn bör aldrig lämnas utan att barna- vårdsnämnden kan stödja sig på en fullt aktuell och tillräcklig utredning angående hemmet. Utredningen bör så gott som alltid omfatta hembesök.
Föredragande statsrådet anförde vidare följande då det gällde behovet av att barna- vårdsnämnderna verkligen i förväg undersök-
te om hemmen var lämpliga innan placering kom till stånd.
Då en noggrann förhandsgranskning utgör en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande fosterbarnsvård, föreslår jag, att tillstånd alltid skall krävas för rätt att mottaga fosterbarn. Härvid kan jag stödja mig på en stark opinion bland remissinstanserna. En sådan regel ställer såsom redan antytts större anspråk på barna- vårdsnämndernas insatser. Däremot innebär kra— vet på tillståndsansökan inte någon ökad belast- ning för de enskilda, och ett koncessionstvång torde inte heller kunna betraktas som ett opåkal- lat ingrepp i de enskildas disposition beträffande barnen. Erinras må även att koncessionstvång är genomfört såväl i Danmark som i Norge.
Frågan har också sedermera behandlats i socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 137.
Tillsyn
Barnavårdsnämnden har enligt 49 5 1 st. BvL att utöva noggrann tillsyn över alla foster- hem inom kommunen i syfte att trygga att varje fosterbarn erhåller god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållan- den. Nämnden skall vidare verka för att fosterbarn får den utbildning som kan anses lämplig med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter. Enligt 49 5 2 st. har nämnden att lämna råd åt fosterföräldrar som är i behov därav. I det generella kravet på god vård ligger även, att barnet vid behov skall beredas specialvård, t. ex. vård för sjukdom eller lyte. Vad som sägs om att nämnden skall verka för utbildning åt foster- barnet, ålägger i och för sig inte tillsyns- nämnden några ekonomiska förpliktelser mot barnet. Bestämmelserna om fosterbarns- tillsyn gäller emellertid också omhändertag- na barn. I fråga om dessa har, som tidigare utvecklats, den s. k. befattningsnämnden att jämlikt 35 & bekosta påkallad utbildning. En dylik förpliktelse kan sålunda åvila tillsyns— nämnden, om denna tillika är befattnings— nämnd.
För att fosterbarnstillsynen skall kunna fullgöras har i 48 & BvL stadgats skyldighet för fosterföräldrar att till BvN eller dess företrädare lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt därmed
sammanhängande förhållanden. Flyttar fos- terföräldrarna, skall detta anmälas till nämn- den inom en vecka. Sker flyttningen till annan kommun, Skall BvN, så snart känne— dom om avflyttningen erhållits, underrätta BvN iinflyttningskommunen. Ytterligare har fosterföräldrarna att, om fosterbarnet avlidit eller fosterbamsförhållandet eljest upphört av annan anledning än barnavårdsnämndens ingripande, anmäla det inträffade till nämn- den inom den ovannämnda tidsfristen.
Enligt kungörelsen om fosterbarnsvård skall fosterbarnsinspektören vid tillsyn av fosterhemmet göra sig väl förtrogen med barnets förhållanden i fosterhemmet och i skolan samt med uppmärksamhet följa bar- nets utveckling. Fosterbarnsinspektören skall vidare vaka över att fosterföräldrarna ger barnet god vård och fostran samt att barnet i övrigt erhåller gynnsamma levnadsförhållan- den. Har barnet mottagits för yrkesutbild- ning eller arbetsanställning i fosterhemmet, skall fosterbarnsinspektören tillse att barnet kommer i åtnjutande av de förmåner, som blivit överenskomna. Fosterbarnsinspektören skall även tillse att fosterföräldrarna, där inte barnets hälsa på annat sätt står under till fredsställande uppsikt, för barnets del be- gagnar sig av den allmänna hälsokontrollen inom kommunen, samt tillika vaka över att barnet vid sjukdom erhåller nödig läkarvård.
Fosterbarnsinpektören bör ”fullgöra sitt uppdrag med allvar och nit men också med takt och finkänslighet". Fosterbarnsinspek- tören bör lämna fosterföräldrarna och barnet råd och vägledning samt sträva efter att vinna deras förtroende.
För utövandet av tillsynen har foster- barnsinspektören att i lämplig omfattning göra personliga besök i hemmet. Dylika besök bör äga rum även på tider, som ej i förväg tillkännagetts.
Fosterbarnsinspektören skall göra foster— föräldrarna uppmärksamma på den upplys- nings- och anmälningsskyldighet, som åvilar dem enligt 48 & BvL.
Därutöver skall fosterbarnsinspektören medverka till att barnet får den utbildning, som det med hänsyn till sina personliga
förutsättningar och övriga omständigheter lämpligen bör erhålla, samt vid behov hos barnavårdsnämnden göra framställning om att barnet bereds möjlighet till sådan ut- bildning.
Missförhållanden :" fosterhem
Förekommer anledning till anmärkning mot barnet eller fosterföräldrarna eller mot de förhållanden under vilka barnet lever, skall fosterbarnsinspektören enligt 13 % kungörel- sen om fosterbarnsvård, om rättelse inte vinns och missförhållandet är av sådan art att skäl föreligger till ingripande från bamavård- nämndens sida, utan dröjsmål göra anmälan härom till barnavårdsnämnden.
Är barnet omhändertaget för samhällsvård men tillsynsnämnden är en annan nämnd än befattningsnämnden skall den förra enligt 40 ä 1 st. BvL underrätta den senare om missförhållandena. På den senare ankommer det att vidta erforderliga åtgärder.
Om den underårige icke är omhändertagen för samhällsvård bör vårdnadshavaren under- rättas. Vårdnadshavaren har i princip rätt att när som helst återta barnet från fosterhem- met. lngripande från barnavårdsnämnden förutsätter dels att vårdnadshavaren underlå- ter att vidtaga några åtgärder och dels att förhållandena är sådana som sägs i 25 & BvL. Barnavårdslagen bygger i detta hänseende på principen om fosterhemmets likställighet med föräldrahemmet.
Förbud mot flyttning av fosterbarn
Förbud mot flyttning gäller endast foster- barn som inte är omhändertagna för sam- hällsvård.
För att en vårdnadshavare skall kunna bereda sitt barn uppehälle, uppfostran och utbildning samt vård och skydd i övrigt, måste han också ha rätt att bestämma över barnets person, inbegripet barnets vistelse- ort. Denna rätt begränsas inte då barnet placeras i ett fosterhem. Vill han ta bort barnet från fosterhemmet, kan han iprincip göra detta, oavsett vad som tidigare avtalats mellan honom och fosterföräldrarna.
Enligt 50 & BvL kan vårdnadshavaren emel- lertid i vissa fall av barnavårdsnämnden meddelas förbud mot att flytta barnet från fosterhemmet. I stadgandet heter det:
”Föreligger risk, som ej är ringa, för skada på ett fosterbarns kroppsliga eller själsliga hälsa, om barnet skiljes från fosterhemmet, äger bar- navårdsnämnden i den kommun, där fo sterhem- met finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att taga det från fosterhemmet.”
Den nämnda bestämmelsen i 505 BvL fick sin nuvarande lydelse genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1968. Lagändringen innebar bl. a. att förutsätt- ningarna för förbud mot flyttning av foster- barn vidgades. Tidigare kunde förbud med— delas endast om flyttningen skulle vara till ”avsevärd skada” för barnet. Numera räcker det sålunda med att det föreligger ”risk som ej är ringa” för skada på barnets ”kroppsliga eller själsliga hälsa”.
Vägrar fosterföräldrarna gå med på att barnet flyttas, kan vårdnadshavaren vända sig till länsrätten och med stöd av 21 kap. 6 & föräldrabalken påkalla dess åtgärd för att barnet skall överflyttas till honom. Innan länsrätten förordnar om sådan åtgärd, äger länsrätten uppdra åt ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden eller tjänsteman inom barnavården eller annan lämplig person att verka för att fosterföräldrarna frivilligt över- lämnar barnet till vårdnadshavaren.
Finner medlaren att barnet ej bör flyttas eller misslyckas medlingsuppdraget, skall länsrätten underrättas. Efter erforderlig ytterligare utredning tar länsrätten slutlig ställning i ärendet. I vissa fall får länsrätten vägra vårdnadshavaren begärt bi- stånd, bl.a. om barnets överflyttning till vårdnadshavaren skulle medföra ”risk som ej är ringa” för skada på ”barnets kroppsliga eller själsliga hälsa”. Föreligger inte några av de i lagen nämnda hindren mot barnets flyttning kan länsrätten välja mellan Vites- föreläggande och hämtning genom polismyn- dighets försorg. Beslutas hämtning, skall denna utföras på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt. Ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd eller tjänsteman inom bar-
navården och, om möjligt läkare, skall när- vara.
Ett omständligare förfarande är att vård- nadshavaren vänder sig till allmän domstol med yrkande att fosterföräldrarna skall åläg- gas att överlämna barnet till honom. Beslutar domstolen i enlighet därmed, kan vårdnads- havaren med stöd av 21 kap. l & föräldrabal- ken hos länsrätten ansöka om verkställighet av domstolens beslut. Ingenting hindrar att vårdnadshavaren först påkallar åtgärd enligt 21 kap. 6 & och, om sådan förvägras honom, därefter försöker utvägen att få frågan prö- vad av domstol.
Före den 1 januari 1968 hade ett av barnavårdsnämnd med stöd av 50 & BvL meddelat flyttningsförbud den verkan, att handräckning för barnets överlämnande hindrades, så länge förbudet gällde. Ett beslut om överlämnande enligt 21 kap. föräldrabalken bryter emellertid ett av bar- navårdsnämnd meddelat flyttningsförbud.
Bland de omständigheter, som bör beaktas vid avgörandet av dessa ärenden, har särskilt nämnts barnets ålder, utvecklingsgrad, egen- skaper och känslobindningar, förhållandena i fosterhemmet och den tid då barnet fostrats där, de förhållanden vartill barnet vid ifråga- satt skiljande från fosterhemmet skulle över- föras, skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden, den tid barnet vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas befattning med barnet under samma tid. Det har ansetts önskvärt att den psykis- ka barna- och ungdomsvårdens resurser ut- nyttjas som ett väsentligt led i bedömningen. Härvid bör anmärkas att läkarintyg i dessa ärenden regelmässigt skall införskaffas.
Om förhållandena i vårdnadshavarens hem är sådana som avses i 25 5 a) BvL och behöver barnets flyttning förhindras enbart med anledning därav, får detta ske med hjälp av föreskrift enligt 265 eller omhänderta- gande för samhällsvård enligt 29 & BvL.
Förbud att motta virtelsebarn
Barnavårdslagen skiljer mellan fosterbarn och barn som utan att vara fosterbarn vistas
hos annan än föräldrarna eller särskilt för- ordnad förmyndare, s. k. vistelsebarn. Vistel- sebarnens behov av skydd tillgodoses dels genom barnavårdsnämndens befogenhet att på särskilda skäl förklara vistelsebarn vara att anse såsom fosterbarn, dels genom att barnavårdsnämnden fått befogenhet att i vissa fall förbjuda mottagandet av vistelse- barn.
Barnavårdsnämnden kan förbjuda person, som har sitt hem inom kommunen, att utan nämndens medgivande motta annans barn under 16 år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt. Förutsättningen är att förbudet är erforderligt ur barnavårdssynpunkt. Därmed åsyftas enligt propositionen (1960: 10) att det med hänsyn till förhållandena i hemmet kan befaras, att barn, som mottas där för vistelse, icke kommer att erhålla tillfredsstäl- lande vård eller att sådant barns utveckling kommer att påverkas i ogynnsam riktning. I förutsättningen ligger också att barnavårds- nämnden icke får inskrida med förbud på grundval av ett löst antagande att någon har intresse av att motta vistelsebarn. Det måste åtminstone vara sannolikt att vederbörande har denna avsikt.
Förbudet behöver icke vara generellt utan kan avse barn i viss ålder eller barns motta- gande i viss lägenhet. Det kan också begrän- sas på annat sätt.
Ett förbud mot mottagande av annans barn för vistelse i hemmet annat än tillfälligt gäller till dess det återkallas, och följer vederbörande, även om han flyttar till annan kommun. Om förbudets återkallande beslu- tar barnavårdsnämnden i den kommun, där vederbörande är bosatt vid tiden för återkal— lelsebeslutet.
Övriga stadganden om fosterbarnsvård
Fosterbarnsförmedling får ej utan tillstånd av socialstyrelsen bedrivas av enskild person eller sammanslutning. Stadgandet saknar tillämplighet i fråga om personer, som i egenskap av statliga eller kommunala befatt- ningshavare eller eljest som representanter för allmänna organ anskaffar fosterhem och
placerar barn. Socialstyrelsen har endast i ett fall beviljat tillstånd till privat fosterbarns- förmedling.
Dispens kan av Kungl. Maj:t lämnas barnavårdsnämnd från bestämmelserna om tillståndstvång (47 5), uppgiftsskyldighet (48 å), och tillsyn (49 &) beträffande av nämnden omhändertagna barn som överläm- nas till fosterhem i annan kommun. En _sådan generell dispens syftar till att underlät— 'ta storstädernas verksamhet rörande utackor- dering av omhändertagna barn. Stockholms kommuns barnavårdsnämnd har fått sådan dispens.
Individuell dispens från ovannämnda be- stämmelser kan av barnavårdsnämnd beviljas ett visst fosterhem i kommunen. Beslut om sådan dispens förutsätter att ”synnerliga skäl” föreligger. Beslutet skall vidare förbin- das med erforderliga villkor. Anmälan skall t.ex. ofördröjligen göras till nämnden om fosterbarn mottas i hemmet.
Förteckning skall föras av barnavårds- nämnden över alla fosterbarn som står under
nämndens tillsyn. Nämnden skall årligen före november månads utgång lämna länsstyrel- sen skriftlig uppgift angående de fosterbarn, som den 1 november stod under tillsyn. Förteckningen får dock ersättas med bevak— ningsrapport enligt datasystem som godkänts av socialstyrelsen.
Underrättelse skall lämnas till länsstyrelse när barnavårdsnämnd beslutat att inte med- dela tillstånd till mottagande av fosterbarn eller genom förhandsbesked förklarat hem inte vara lämpligt som fosterhem. Sådan underrättelse skall även lämnas vid meddelat förbud att motta vistelsebarn.
Anteckningar rörande tillsynen skall föras av fosterbarnsinspektören. Minst en gång om året eller så fort det finns anledning skall fosterbarnsinspektören genom utdrag av des- sa anteckningar eller på annat sätt delge nämnden vad som har förevarit vid tillsynen.
Barnavårdsnämnden skall med uppmärk- samhet följa förhållandena inom fosterbarns- vården samt genom tillsyn över fosterhem- men, upplysningsverksamhet och på annat lämpligt sätt söka befordra en god foster-
barnsvård inom kommunen. Barnavårds- nämnden bör i förväg träda i förbindelse med enskilda personer, som kan motta fos— terbarn. Barnavårdsnämnder i olika kommu- ner bör vidare bistå varandra vid anskaffan— det av lämpliga fosterhem.
Länsstyrelsen har att dels vaka över den verksamhet som utövas av barnavårdsnämn- derna i länet på fosterbarnsvårdens område, dels med upplysningar och råd tillhandagå nämnderna i dessa hänseenden och dels på annat lämpligt sätt verka för en god foster- barnsvård i länet.
Socialstyrelsen skall handlägga ärenden om social omvårdnad såsom vård av och skydd för barn och ungdom. Det åligger styrelsen att verka för en ändamålsenlig utveckling av fosterbarnsvården i riket. Här- vid skall styrelsen utfärda allmänna anvis- ningar i frågor rörande fosterbarnsvård samt följa länsstyrelsernas och barnavårdsnämn- dernas verksamhet på fosterbarnsvårdens område och lämna dessa myndigheter råd och anvisningar.
Adoption Definitioner
Med adoption avses upptagande av annans barn som sitt eget. Tillstånd härtill lämnas av domstol. Adoption innebär att mellan adop- tanterna och barnet uppkommer ett rättsför— hållande av samma art och omfattning som det vilket finns mellan biologiska föräldrar och deras barn i äktenskap. Samtidigt bryts de rättsliga relationerna mellan adoptivbarnet och dess naturliga föräldrar.
Vid adoption av makes barn får barnet dock samma ställning som om det vore biologiskt barn eller adoptivbarn till båda makarna. Adoptionsinstitutet infördes i svensk rätt genom lagstiftning år 1917. Den form det fick från början har i huvudsak bestått fram till den 1 juli 1959. Nya regler trädde dåi kraft, vilka syftade till att ge barnet samma rättsliga ställning i förhållande till adoptiv- föräldrama och deras släkt som om det varit
adoptivföräldramas naturliga barn och att samtidigt avskära de familje- och arvsrättsliga banden mellan barnet och dess biologiska släkt. Den nya adoptionsformen kallas stark adoption i motsats till den äldre som brukar kallas svag adoption.
Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1971 har ovannämnda syfte fullföljts. Bl. a. borttogs då möjligheterna att få adoptionsförhållanden hävda.
Allmänt kan sägas att de författningsbe- stämmelser som reglerar förhållandet mellan föräldrar och deras biologiska barn även är tillämpliga beträffande adoptivföräldrar och adoptivbarn. De speciella bestämmelserna om adoption återfinns i 4 och 20 kap. föräldrabalken (FB).
Förutsättningar för adoption
I princip kan vem som helst adopteras, oberoende av ålder och levnadsomständig— heter. Beträffande den som fyllt 12 år gäller dock — med visst undantag — att även hans eget samtycke till adoptionen erfordras.
Adoptant skall som regel ha fyllt 25 år. Rätt att anta adoptivbarn har även den som fyllt 20 år men ej 25 år om adoptionen avser eget barn, makes barn eller adoptivbarn eller om ”synnerliga skäl” eljest föreligger. Såda- na skäl anses föreligga, om t. ex. två unga makar vet att de inte själva kan få barn eller det är fråga om adoption av ett barn till närstående avliden släkting. Den som är under 20 år får inte adopteras utan vårdnads— havarens samtycke. Omyndigförklaring utgör i och för sig inget hinder mot att ta adoptivbarn. Dock fordras förmyndarens samtycke till adoptionen.
Makar får i regel inte adoptera var för sig. Undantag gäller bl. a. för det fall att den ene maken vill adoptera den andres barn eller adoptivbarn eller eget barn. Inga andra än makar får adoptera tillsammans.
Vid adoption av späda barn skall moderns samtycke till adoptionen ha lämnats, sedan hon hunnit tillräckligt återhämta sig efter nedkomsten. Detta gäller vare sig modern ensam är vårdnadshavare eller hon delar
vårdnaden med make. Enligt lagmotiven synes tiden mellan barnets födelse och sam- tyckeförklaringen i allmänhet inte böra un— derstiga sex veckor. Samtidigt framhålls att denna tid i normala fall inte heller torde behöva nämnvärt överskridas och att det i regel ligger i barnets intresse att adoptionen inte fördröjs i onödan.
I adoptionsärenden rörande späda barn godtas enligt rättspraxis s.k. inblankosam- tycken, dvs. skriftliga samtycken i vilka adoptanternas namn inte är utsatta. De flesta inblankosamtycken torde avse utomäkten- skapliga barn. Handlingen brukar t. ex. ut- formas så, att modern/vårdnadshavaren sam- tycker till att makar, som utsetts av barnets barnavårdsman och godkänts av vederbö- rande barnavårdsnämnd, antar barnet som adoptivbarn. Samtycken av detta slag an- vänds i fall, där modern går med på att barnets adoptivföräldrar förblir anonyma för henne. Om modern sedermera skulle komma att ångra sig, torde hon i regel ha möjlighet att t. ex. genom folkbokföringen, ta reda på adoptivföräldramas identitet. En samtycke- förklaring är inte bindande förrän rättens beslut om bifall till adoptionsansökan vunnit laga kraft. Så länge detta inte skett, torde vårdnadshavaren alltså kunna återkalla sitt
samtycke. Adoptionsansökan skall prövas ur lämplighetssynpunkt. Tillstånd till adoption får inte ges ”med mindre adoptionen finnes lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adop- tionen”.
Hänsyn skall tagas till adoptantens person- liga egenskaper och hans möjlighet att ge barnet ett hem och en god fostran. Vad den ekonomiska relationen mellan adoptanten och barnets föräldrar beträffar gäller ett absolut förbud mot vederlag för adoptionen. Barnet får varken ”säljas eller köpas”. Skulle vederlag å någondera sidan vara givet eller utfäst, skall adoptionsansökan avslås. I det närmaste lika strängt ser lagstiftaren på ett avtal om underhållsbidrag till barnet. Ett underhållsbidrag skulle kunna tänkas
utgöra ett förtäckt vederlag och strider dessutom mot adoptionsinstitutets natur. Adoptanten avses ju betrakta barnet som sitt eget med allt vad därav följer, bl. a. i fråga om hans skyldighet att försörja barnet. Det anses emellertid inte stridande mot denna princip att barnets föräldrar betalar ett engångsunderhållsbidrag, som uppbärs av barnavårdsnämnd och används till inköp av livränta åt barnet, eller används för barnets underhåll på annat sätt som nämnden finner lämpligt.
Domstolen skall sörja för utredning i adoptionsärendet och därvid söka inhämta upplysningar om barnet och adoptanten samt huruvida vederlag eller bidrag till bar- nets underhåll är givet eller utfäst. I de fall, där barnet är under 18 år, skall vidare yttrande inhämtas från barnavårdsnämnd.
Adoptivbamet börjar som fosterbarn
Vanligen inleds ett adoptionsförfarande med att sökanden efter tillstånd av barnavårds- nämnden i sin kommun får ha barnet som fosterbarn en tid.
Det synes i regel vara bäst för barnet om placeringen i adoptivhemmet kommer till stånd så tidigt som möjligt. Erfarenhet liksom forskningsresultat visar att barnet redan tidigt - åtminstone från sex månaders ålder — för sin utveckling är beroende av en fast och kontinuerlig bindning till en vuxen person. Vissa svenska undersökningar (Ber— fenstam, Beskow och Bosmus) rörande den vanligaste tidpunkten för placering av barn i adoptivhem visar att barnen i regel inte placeras förrän vid omkring sju—åtta måna- ders ålder samt att en stor del av dem får tillbringa hela sitt första levnadsår på späd- barnshem. De främsta orsakerna till de långa vårdti- dema på barnhem har uppgetts vara dels behov av förlängda observationer på grund av somatisk sjukdom, försenad psykisk ut- veckling och mindre god hereditet, dels moderns tveksamhet till adoption. I en av de ovan nämnda undersökningarna saknades i 19 % av fallen förklaring till varför barnen på
barnhem inte placerats i enskilda hem förrän efter 12 månaders ålder.
Internordiska adaptioner
Sådana adoptioner ”över gränserna”, där båda parter är medborgare i något av de fem nordiska länderna — Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige — och därtill har hemvist i något av dessa länder, reglerasi förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden röran- de äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen har utfärdats i anslutning till en mellan de fem nordiska länderna den 6 februari 1931 ingången konvention rörande bl. a. dessa förhållanden.
Andra internationella adaptioner
Frånsett förordningen den 31 december 1931, vilken endast reglerar internordiska adoptioner, har t. o. m. är 1971, förefintliga författningsbestämmelser angående interna- tionella adoptioner ingått i 6 kap. lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsför- hållanden rörande äktenskap, förmynder- skap och adoption (IÄL ).
Fr.o.m. den 1 januari 1972 gäller emel- lertid lagen den 19 november 1971 om internationella rättsförhållanden m.m. rö— rande adoption. Det väsentliga syftet med denna lag är att undanröja vissa svårigheter som bestämmelserna i 6 kap. 1904 års lag medfört vid adoption av utländska barn och att i övrigt åstadkomma en tidsenlig lagstift- ning om internationella rättsförhållanden rö- rande adoption. Svensk domstol skall pröva ansökan om adoption, om adoptanten eller adoptanterna har svenskt medborgarskap eller har hemvist i Sverige eller i annat fall om Kungl. Maj: t har medgett att det får ske. Domstolen skall tillämpa svensk adoptions- lagstiftning. Hänsyn skall i vissa fall tas till om adoptionen blir gällande i främmande stat till vilken adoptanten eller barnet har anknytning. Sålunda bör adoption inte bevil- jas om det förhållandet, att adoptionen inte blir gällande i sådan stat, skulle medföra
Lagen innehåller också bestämmelser om när adoptioner som gjorts utomlands blir giltiga här i landet. En adoption som skett i främmande stat vid en tidpunkt, då adoptan- ten eller adoptanterna var medborgare eller hade hemvist i staten, gäller häri landet. Var barnet svensk medborgare eller hade det hemvist i Sverige krävs dock att adoptionen godkänts av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Även i andra fall kan Konungen förordna att utomlands genomförda adoptioner skall gälla i Sverige.
Utredningen om adoption av utländska barn föreslog i sitt betänkande Adoption av utländska barn (SOU 1967: 57) att social- styrelsen skulle få ställning som centralt serviceorgan i fråga om adoption av ut- ländska barn. Socialstyrelsens verksamhet på området har dock hittills huvudsakligen bestått i förmedling av adoptivbarn från Korea, Grekland och, i någon mån, Filippi- nerna.
I slutet av 1971 meddelade Kungl. Maj:t vissa föreskrifter att gälla för framtiden beträffande socialstyrelsens verksamhet med internationell adoption utöver vad som gäller enligt instruktionen för styrelsen. I maj 1973 har Kungl. Maj:t genom nytt beslut förord- nat att till socialstyrelsen skall knytas en nämnd för internationella adoptionsfrågor.
Denna nämnd skall enligt de meddelade föreskrifterna ha till uppgift att på lämpligt sätt underlätta adoption i Sverige av utländs- ka barn. Nämnden skall i detta syfte bl. a.: följa den internationella utvecklingen på området och därvid särskilt samla informa- tion om möjligheterna till adoption av utländska barn. Den skall vidare förmedla ansökningar om adoption av utländska barn, förhandla med myndigheter och organisatio- ner i andra länder om avtal på området och till socialstyrelsen överlämna förslag till så- dana avtal, utarbeta riktlinjer för fosterhems- bedömning, hälsokontroll, statistisk rappor- tering m.m. Den skall också bedriva infor- mationsverksamhet samt lämna myndighe-
ter, organisationer och enskilda upplysningar och biträde.
Barnhemmen Historisk bakgrund
I det följande skall en kort beskrivning ges av utvecklingen av barnhemsvården och i viss mån även av fosterbarnsvården.
Det har alltid funnits barn som föräldrar- na av någon anledning inte har kunnat dra försorg om. Dessa barn har tagits om hand av samhället, av välgörenhetssammanslutningar eller av enskilda människor och uppfostrats eller vårdats på kollektiva inrättningar elleri familj. Dessa vårdformers historia ivårt land från medeltiden och framåt inrymmer en utveckling från omhändertaganden av allra primitivaste slag utan åtskillnad på barn och vuxna, friska, sjuka, handikappade etc. fram till de mer utvecklade — men därför inte färdiga — vårdformer vi har i dag.
Medeltid
Redan under medeltiden fanns inrättningar som tog hand om föräldralösa eller övergivna barn och gav dem en nödtorftig försörjning. De första helgeandshusen tillkom i slutet av 1200-talet och de första hospitalen något senare. Vid denna tid var det främst kyrkan och klostren som tog sig an uppgiften, men snart framträdde också religiöst präglade välgörenhetsföreningar, gillen och ordnar, som utövare av fattigvård vid särskilda inrättningar. År 1527 överfördes den kollek- tiva hjälpverksamheten — i den mån sådan fanns — i princip från kyrkan till staten. Under medeltiden gjordes ingen åtskillnad på barn och andra hjälpbehövande. Den första egentliga fattigvårdsanstalten som till— kom i Stockholm i den borgerliga kommu- nens regi omkring 1550 var Danviks hospital. Detta var avsett både för barn och gamla och utgjorde samtidigt stadens enda sjukhus för både kroppssjuka och psykiskt sjuka. Det— samma gällde för ”käringstugor” och fattig—
stugor på landsbygden. I 1571 års hospitals- ordning var det inte tal om någon differen- tiering. Den var ett försök att förmå socknar- na att ta på sig en del av fattigvårdsbördan genom att i egen regi upprätta fattigstugor.
De första ansatserna till en särlagstiftning för barn gjordes under Gustav II Adolfs regering. I 1619 års författning om städernas styrelse och 1624 års hospitalsordning fanns begreppet ”barnhus”. Vid sidan av hospital skulle det i varje stad och provins finnas ett barnhus för att ta hand om barn som saknade annan vård, samt sköta och tukta dem tills de blev 8 år, då de skulle sättas i tjänst eller hantverkslära. Dessa föreskrifter fick ganska liten praktisk betydelse. Inrät- tandet av särskilda barnhus ansågs dyrbart och opraktiskt ute i provinserna. Särskilt på landsbygden förblev sockengång, rotegång, kringgång etc. eller fast utackordering den vanligaste ”vårdformen” för barn under flera århundraden framåt. Enda alternativet till detta var vistelse i fattighuset.
1624 års hospitalsordning skapade delvis förutsättningar för tillkomsten av det s.k. Kronobamhuset i Stockholm på 1630-talet. Denna institution var en föregångare till Allmänna barnhuset, som kom att få bety- delse för utvecklingen av barnhemsvården ända in på 1900—talet. Kronobamhuset hade karaktären av statsanstalt, grundad på krono- förläningar, och tog emot barn från hela landet. Anstalten som hade 150 platser drevs fram till 1757 i kombination med tvångsar- bets— och straffinrättningar.
Åtskilliga barnhus tillkom i olika delar av landet under 1700-talets första hälft. I regel var det fråga om anläggningar av stort format, där ingen åtskillnad gjordes på de intagna barnen vare sig efter ålder eller anledning till intagningen. När Kronobam- huset och det på 1750-talet inrättade Politie- barnhuset i Stockholm år 1785 sammanslogs till Allmänna barnhuset, mottog den nya anstalten 343 barn, alltifrån spädbarnsåldern och uppåt. Allmänna barnhuset, som behandlas utför- ligare i kapitel 12, var emellertid redan från början en genomgångsstation för barn före
utplacering i fosterhem. Man hade nämligen hunnit få dåliga erfarenheter av långvariga vistelser på barnhus. Det var inte bara de förhållandevis höga kostnaderna som skräm- de, utan också den höga spädbarnsdödlig- heten på barnhusen och barnens ogynnsam— ma sociala utveckling under och efter barn- husvistelsen. Av de på Politiebarnhuset intag- na barnen beräknas mer än hälften ha dött inom anstalten, och för de barn som intogs vid späd ålder tycks dödssiffrorna tidvis ha uppgått till nästan hundra procent. Sådana erfarenheter ledde till att många barnhus ute i landet lades ned, varvid tillgångarna ibland ombildades till fonder för barns placeringi fosterhem. I en Kungl. kungörelse år 1785 utlovades uppmuntran och belöning åt fos- terföräldrar, som tog barnhusbarn i sin vård och uppfostrade dem med kärlek och ömhet.
Under 1700-talet tog barnhusen emot barn utan att kräva ersättning eller inlösen. Med ingången av 1800-talet började man på Allmänna barnhuset och flera andra barnhus tillämpa ett system med en inlösensumma i ett för allt. Detta system fick efterhand stor omfattning. Vem som helst kunde mot erläggande av ett penningbelopp få ett barn omhändertaget, på villkor att det var friskt och utan lyte. Föräldrarna var inte ens skyldiga att uppge sina namn. Detta anony- mitetsskydd vid inlämnande av barn på barnhusen kvarstod till 1918, då nya lagbe- stämmelser medgav inlösen endast i undan- tagsfall och genom förmedling av barnavårds- myndighet.
Filantropi
De filantropiska strävandena på barnavår- dens område kom i hög grad att känneteckna 1800-talet. Människor upplevde med bestört- ning den nöd som rådde på många håll och man hyste en stark tro på möjligheterna att genom fostran och upplysning bryta de negativa verkningarna av social misär och nöd.
Som exempel på ideella sammanslutningar kan nämnas ”Sällskapet för öm och sedlig modersvård”, bildat på 1800-talet och initia-
tivtagare till Prins Carls uppfostringsinrätt- ning för fattiga barn, invigd 1832. Efter några år skapades på denna inrättning en särskild ”förbättringsavdelning” för gossar. Här kom således rehabiliteringstanken till konkret uttryck, åtminstone i namnet. Den- na avdelning överlåmnades 1851 till Stock- holm och blev dess uppfostringsanstalt, vilken i sin tur vid slutet av århundradet överfördes till Skrubba, Drevviken, där den så småningom ombildades till skyddshem. Den övriga delen av Prins Carls uppfostrings- inrättning flyttades 1860 till Gålö i ett försök att kombinera barnhems- och foster- hemsidéerna. Barnen utplacerades hos arren- datorer på den lantegendom, som stiftelsen inköpte.
Framstegen på medicinens och hygienens områden hade åtminstone till en del tagit udden av kritiken mot kollektiv fostran på anstalter. Prins Carls uppfostringsinrättning var bara en bland många. Fram emot mitten av 1800—talet var intresset för upprättandet av barnhem stort både hos samhälleliga organ och enskilda välgörare och samman- slutningar. Den förhärskande typen var nu små anstalter, som man hoppades kunna ge hemprägel och där barnen stannade under hela uppväxttiden.
Inom läkarvetenskapen utvecklades efter hand studiet av barnsjukdomarna till en särskild disciplin. Allmänna barnhuset, som sedan 1845 samarbetade med Karolinska Institutet, inrättade speciella sjukavdelningar för barn och bedrev i anslutning till dessa undervisning i pediatrik. Barnsjukhus växte fram i långsam takt även på andra håll i landet. De första barnbördshusen hade till- kommit ett halvt århundrade tidigare.
I början av 1800-talet märktes de första trevande ansatserna att ta hand om handi— kappade barn och låta dem komma i åtnjutande av uppfostran och undervisning vid särskilda institutioner.
Fosterbarnssy ste met
Fosterbarnssystemet hade under 1800-talet fått stor utbredning. Det representerade en
ur kommunernas synpunkt billig och admi- nistrativt enkel vårdform. Samhället saknade emellertid resurser att hålla fosterbarnsvår- den under kontroll, varför många omhänder- tagna barn for synnerligen illa. Mot slutet av 1800—talet uppstod en kraftig reaktion mot förhållandena inom fosterbarnsvården och de utomäktenskapliga barnens rättslösa ställ- ning. Opinionen i denna fråga och en häftig diskussion om uppfostringsproblemen över- huvud ledde till att regeringen är 1894 tillsatte en kommitté, vars utredning i allt väsentligt bekräftade missförhållandena. Det framgick bland annat att medan 11 procent av samtliga barn i Stockholm avled under första levnadsåret, var motsvarande siffra för de s.k. oäkta barnen 25 procent. I vissa andra städer var skillnaden ännu större. Kommittén fann således att talet om foster- barnsindustri och änglamakeri hade fog för sig. Det förekom att fattigvårdsstyrelserna lämnade ut fosterbarn till personer som var ur stånd att försörja sig, varvid således fosterbarnsersättningen hade karaktären av fattigunderstöd.
Resultatet av 1894 års utredning blev en omfattande lagstiftningsaktivitet vid 1902 års riksdag. Då antogs som tidigare nämnts lagar om fosterbarnsvård, om behandlingen av minderåriga förbrytare och om uppfost- ran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn. För första gången bekräf- tades i lag att barn och vuxna skulle behandlas olika och att fostran borde gå före vedergällning. Samhället påtog sig en del av ansvaret för det uppväxande släktets fostran även utanför skolan.
Differentiering av barnhemsvården
Jämsides med tillkomsten av de nya lagarna pågick en fortsatt differentiering inom barn- hemsvården. I enlighet med föreskrifternai lagen om tvångsuppfostran började man allmänt skilja på barnhem och skyddshem eller uppfostringsanstalter. Långsamt började också en uppdelning ske i dels genomgångs- eller observationshem och dels barnhem för varaktig vård. Det dröjde emellertid länge
innan gränsdragningen i det avseendet blev konsekvent. Barnhemmen blev också efter- hand mer åldersdifferentierade. De första hemmen för mödrar med späda barn i kommunal regi inrättades omkring sekelskif- tet. Särskilt i fråga om mödra— och späd- barnshem samt omhändertagande av barn i småbarnsåldern gjorde dock alltjämt filantro— piska och religiösa sammanslutningar de mest dominerande insatserna.
Statsbidrag till anstaltsvård för s.k. sin- nesslöa började utgå 1904. Därmed kunde en upprustning ske av denna del av anstalts- vården.
Man ansåg sig vid denna tid ha kommit till insikt om att alla barn så långt möjligt borde ha rätt till en normal hemmiljö. Det var alltjämt uppenbart att långvarig barnhems— vård sällan gav lyckade resultat ur uppfost- ringssynpunkt. Därför omändrades många barnhem, ursprungligen avsedda för stadigva- rande vård, till upptagningshem kombinera- de med placering i fosterhem eller till hem för speciellt sjuka och klena barn. Ham- bergska stiftelsens barnhem, som grundades 1918, kan anföras som exempel. Det utfor— mades ursprungligen som ett småhem på landet — ”ett verkligt hem” — för 12 barn från de fattigaste och eländigaste miljöernai Stockholm. Barnen skulle vistas på hemmet från 2 till högst 18 års ålder. Redan efter kort tid ombildades anstalten till ett hem för tuberkuloshotade barn och så småningom på 1930-talet till upptagningshem.
1918 kom också en ny fattigvårdslag, som bland annat höjde minderårighetsgränsen från 15 till 16 år. Lagen innehöll betydelse- fulla nyheter rörande fosterbarns- och barn- hemsvården. Rotegång och bortauktionering blev förbjudna och tillsynen över fosterhem- men skärptes. Små barn fick inte annat än tillfälligtvis intas på fattigvårdsanstalt, om den inte hade särskild barnavdelning. Den statliga inspektionen utvidgades. Konse- kvensen av detta blev en inte oväsentlig uppryckning på anstaltsväsendets område. År 1922 var antalet av fattigvården under— stödda barn 53 353. Av dessa vistades 70 procent i fosterhem och resten i barnhem
eller andra anstalter. Antalet fosterbarn var sålunda 1922 omkring 37 000, vilket kan jämföras med ca 27000 är 1940 och ca 16 000 år 1970.
1924 års barnavårdslag
Utvecklingen hade som tidigare antytts i många avseenden medfört att barnavårdslag- stiftningen från sekelskiftet framstod som otidsenlig och otillfredsställande. Inte minst splittringen av de barnavårdande uppgifterna på olika kommunala organ _ fattigvårdssty- relse, Skolråd och barnavårdsnämnd — ansågs hindrande och krav restes från flera håll på genomgripande reformer. Den ännu arbetan- de fattigvårdslagstiftningskommittén från 1907 fick uppdraget att utreda frågan och utarbeta det förslag, som bildade underlag för lagen om samhällets barnavård av den 6 juni 1924.
Genom 1924 års lag fick barnavården effektivare organisation än tidigare och präg- lades i viktiga avseenden av en positiv humanism i synen på barnavårdens uppgifter och målsättning. Den skapade också förut- sättningar för en mera planmässig och differentierad utbyggnad av barnanstalterna.
Barnavårdsnämnderna blev nu obligatoris- ka, kommunala organ med vidsträckta upp- gifter och befogenheter. I fråga om omhän- dertaganden användes termerna skyddsupp- fostran och samhällsvård, den förra tillämp- lig på vanartade, försummade eller vanvårda— de barn, den senare på övergivna eller eljest hjälp- och vårdbehövande barn.
Enligt 1924 års lag skulle i första hand vanartade barn intas på skyddshem, andra borde i första hand placeras i fosterhem. I avvaktan på varaktig placering kunde barnet intas på upptagningshem. För sjuka, vanföra eller abnorma barn skulle vård ordnas på lämpliga anstalter.
I fråga om barnhem som upprättades av kommun eller landsting infördes bestämmel- ser om att plan för barnhemmet skulle fastställas av länsstyrelsen. Något konces- sionstvång förelåg inte beträffande enskilda
barnhem. Barn intagna i barnhem skulle stå under samma kontroll som fosterbarn.
Genom lagändring 1931 infördes konces- sionstvång även för enskilda barnhem. Till- stånd beviljades av länsstyrelsen.
1945 blev barnavårdsanstalterna föremål för en stor lagstiftningsreform. Då överför- des huvudmannaskapet för barnhemmen till landsting och med dem jämförbara städer, som därmed också blev ansvariga för en planmässig och efter behovet avpassad ut- byggnad av olika anstalter. Uttrycket barna- vårdsanstalter infördes och kom bl.a. att avse barnhem. Barnavårdsanstalt skulle sörja ”för barns vård och uppfostran” etc. Särskil- da former av barnhem var spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård.
Det ”organisatoriska” huvudmannaskapet överfördes till landstinget. Det ”praktiska" huvudmannaskapet låg dock i många fall kvar på primärkommuner, föreningar och enskilda som drev barnhem.
Planer för barnhemsvårdens ordnande skulle upprättas och fastställas av Kungl. Maj:t. Statsbidrag infördes till anordnande och drift av barnhem som ingick i barnhems- planer. Planerna för primär- och landstings- kommuners barnhem och deras verksamhet skulle godkännas av Kungl. Maj:t. Detta under förutsättning att statligt anordnings- bidrag samtidigt söktes. I annat fall skulle planer. Planerna för primär- och landstings- träffande andra barnhem skulle tillstånd till deras inrättande lämnas av Kungl. Maj:t resp. socialstyrelsen. Särskilda bestämmelser inför- des angående tillsyn över barnhemmen och övriga bamavårdsanstalter. Barnavårds- nämnd, länsstyrelse och socialstyrelsen var tillsynsmyndigheter.
I februari 1946 fastställde Kungl. Maj:t av landstingen och städerna utom landsting uppgjorda planer för barnhemsvården för femårsperioden 1946—1950. För Stock- holms stad gällde planen från 1946 till 1954. Nya barnhemsplaner har därefter fastställts åren 1951, 1962, 1965 och 1968.
Vid behandling av frågan om barnhems- vården år 1945 beräknades att en omfattan-
de utbyggnad skulle bli nödvändig. Emeller- tid har barnavårdsnämndernas strävanden att i ökad utsträckning placera omhändertagna barn i fosterhem och andra former av barnavård bl.a. medfört, att den år 1945 förmodade utbyggnaden inte behövts. Tvärt- om har antalet hem och platser minskat.
Enligt de uppgifter som insamlades och redovisades i anslutning till förarbetena för 1924 års barnavårdslag fanns vid denna tid 38 kommunala barnhem, därav 23 i städer och köpingar och 15 i landskommuner. Platsantalet i dessa hem var drygt 1200. Dessutom fanns det 37 fattigvårdsanstalter, som hade särskilda barnavdelningar med ca 850 platser. Bland de kommunala anstalter- na var då inräknade 3 hem för mödrar med späda barn i Stockholm, Göteborg och Gävle samt 12 upptagningsanstalter (härbärgen) för tillfällig vård av barn. Däremot hade ej Allmänna barnhuset med sina 310 platser medräknats. I enskilda stiftelsers eller för- eningars regi drevs 144 barnhem, 8 hem för mödrar med späda barn och 10 upptagnings- hem eller härbärgen.
År 1930 nedlades Allmänna barnhusets anstaltsverksamhet och dess tillgångar ombil- dades till en kapitalstiftelse med uppgift att lämna driftbidrag till hem för tillfällig vård och observation, spädbarnshem och mödra- hem samt fosterhemsförmedling. Den anord- ningen kvarstod fram till 1945. Till anlägg- ningskostnader kunde bidrag lämnas genom allmänna arvsfonden. Genom dessa anord- ningar främjade man således tillkomsten av upptagningshem i både enskild och allmän regi, inte minst de som skapades av barna- vårdsnämndernas egna samarbetsorgan, läns- barnavårdsförbunden.
Under 10-årsperioden 1928—1938 nedla- des 9 hem för varaktig vård av normalt utvecklade barn enbart i Stockholm. I stället tillkom i slutet av 1940-talet, företrädesvis i de större städerna, en ny typ av institutio- ner, ungdomshemmen. De hade till syfte att bereda inackordering och viss tillsyn åt ungdom i åldern 15—20 år. Till en början tog verksamheten sikte uteslutande på ungdom med bostadssvårigheter eller besvärliga famil-
jeförhållanden. Efter hand skedde emellertid en förskjutning mot vård av andra grupper. Ungdomshemmen kom att mer och mer inordnas i den av barnavårdsnämnderna bedrivna tillrättaförande verksamheten bland ungdomar med anpassningssvårigheter och beteenderubbningar.
Antalet platser på barnhem har tidigare varit betydligt större än vad det är i dag. I slutet av 1971 fanns inom gällande barn- hemsplaner 186 barnhem med 2 948 platser. Förhållandena för 30 år sedan var helt annorlunda. Den s.k. socialvårdskommittén redovisade år 1942 en statistisk undersök- ning (SOU 1944z34, s. 43) angående barn- hemmen i Sverige, av vilken framgick att det vid slutet av år 1940 fanns 281 barnhem med 6 243 platser fördelade på olika katego- rier enligt följande:
Antal Antal barn- plat- hem ser Barnhem för tillfällig värd 53 1 568 Barnhem för stadigvarande värd 53 884 Barnhem för tillfällig och stadigvarande värd 73 1 465 Spädbarnshem 15 284 Mödrahem 36 868 Dispensärbarnhem 40 906 Barnhem för svårplacerade barn 7 148 Barnhem för psykopatiska barn 4 1 20 281 6 243
Dessutom fanns 34 anstalter inom skydds- hemsorganisationen med sammanlagt 1 299 vårdplatser. Landstingen drev vid denna tid 25 barnhem (dispensärbarnhem), kommu- nerna 60, barnavårdsförbunden 33, stiftelser och föreningar 147 samt enskilda personer 16. Fortfarande drevs således över hälften av barnhemmen av stiftelser och föreningar. En indelning efter platsantalet gav vid handen att 96 barnhem hade mindre än 15 platser, 78 hade 16—20 platser, 80 hade 21—30 platser och 27 mer än 30 platser. I särklass störst var Nybodahemmet i Stockholm med ca 225 platser, vilket tagits i bruk år 1938.
Principen att barn skall beredas vård och fostran i enskilt hem, om inte särskilda omständigheter talar mot detta, underströks ytterligare i samband med lagändringarna 1945. Begreppet familjevård lanserades. Länsstyrelserna fick befogenhet förbjuda fortsatt bamhemsvård för visst bam. Där- igenom kunde vistelsetidema kontrolleras även på de enskilda barnhemmen, för vilka också uppställdes vissa standardkrav.
Vård av handikappade barn
Även vårdmetoderna för handikappade barn har förbättrats i olika omgångar. Organisa- toriskt har utvecklingen inom handikapp- vården från slutet av 1930-talet och framåt karaktäriserats av att huvudmannaskapet koncentrerats till landstingen och de stora städerna eller i vissa fall till staten, att medicinska och pedagogiska tillsynsorgan fått vidgade kontrolluppgifter och att bidra- gen från stat och kommun fått enhetligare utformning.
Lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda som den 1 juli 1968 ersatte lagen från 1954 om under- visning och vård av vissa psykiskt efterblivna, reglerar numera alla särskilda omsorger — bl. a. undervisning, vård och bostad — som det allmänna skall bereda psykiskt utveck- lingsstörda. Huvudmannaskapet för omsor- gerna ligger fortfarande på landstingskom- munerna och de landstingsfria städerna. Sta- ten skall dock sörja för undervisningen av blinda eller döva psykiskt utvecklingsstörda. Ledningen av huvudmans verksamhet för de utvecklingsstörda utövas av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Undervisning av psykiskt utvecklingsstör- da meddelas liksom tidigare i särskola, som kan vara förskola, skola för grundundervis— ning, träningsskola eller yrkesskola. Allt fler av de svårare utvecklingsstörda barnen får undervisning. För utvecklingsstörda med an- passningssvårigheter eller vissa komplicerande fysiska handikapp meddelas specialundervis- ning i särskola eller undervisning i specialsär- skola. Huvudmännen anordnar s.k. särskild
undervisning i hemmet eller på vårdinrätt- ning av utvecklingsstörda som på grund av rörelsehinder, sjukdom e. d. inte kan delta i särskolans vanliga arbete. Blinda eller döva utvecklingsstörda undervisas i den statliga specialskolan för blinda, döva eller talskada- de barn. Särskolplikten för utvecklingsstörda omfattar liksom tidigare åldrarna 7—21 år, i undantagsfall 23 år. Särskolplikten gäller även för de blinda eller döva utvecklingsstör- da.
Psykiskt utvecklingsstörda vårdas på vård- hem, specialvårdhem, specialsjukhus, dag- hem för barn och sysselsättningshem. Ut— vecklingsstörd, som behöver vård enligt lagen men inte bör få den i en inrättning som avses i lagen, kan få vården i sitt hem.
Skolöverstyrelsen har högsta tillsynen över undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda och därmed sammanhängande omsorger om dem (KS 1968zl46). Överstyrelsen är huvud- tillsynsmyndighet för Särskolor, inackorde- ringshem för särskolelever och elevhem. I medicinskt hänseende står verksamheten un- der tillsyn av socialstyrelsen.
Socialstyrelsen har högsta tillsynen över övriga omsorger om psykiskt utvecklingsstör- da och är huvudtillsynsmyndighet för vård- hem, specialsjukhus, daghem för barn, syssel- sättningshem och inackorderingshem för andra utvecklingsstörda än särskolelever.
Barnhemmen enligt 1960 års barnavårdslag
Bestämmelserna om barnhemmen i 1960 års barnavårdslag är i huvudsak desamma som i 1945 års lag. Barnhemmen tillhör den större gruppen bamavårdsanstalter. Med barna- vårdsanstalt förstås enligt 555 sådan för vård och fostran av barn och ungdom under 18 är avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna (utvecklingsstörda), blinda, döva eller vanföra (rörelsehindrade) eller till så- dant elevhem, som står under tillsyn av central Skolmyndighet, dvs. skolöverstyrel- sen. Ej heller ungdomsvårdsskolorna behand- las som bamavårdsanstalter. Förutom barn- hemmen ingår bland barnavårdsanstalterna
barnkolonier, vilka mottar barn för vistelse under begränsad del av året, barnstugor, vilka regelbundet mottar barn för begränsad del av dygnet, såsom lekskolor, daghem och fritidshem samt elevhem, vilka är knutna till skolor och har till ändamål att underlätta elevernas skolgång.
Exempel på barnhem är spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och specialhem.
En särskild anstaltskategori utgör de s. k. ungdomshemmen. Med ungdomshem menas allmänt sådana av kommuner eller enskilda — föreningar, stiftelser, industrier — upprät- tade institutioner, som har till syfte att bereda inackordering och viss tillsyn åt ungdomar, företrädesvis i åldern 15—19 år. Bland ungdomshemmen kan emellertid ur- skiljas grupper av sinsemellan mycket skif- tande karaktär. Många ungdomshem, t. ex. industriernas, syftar främst till att bereda bostadslösa ungdomar eller ungdomar med andra bostadsproblem lämplig inackordering på den ort, där de har arbetsanställning. Andra är inordnade i den samhälleliga ungdomsvårdens förebyggande eller eftervår- dande verksamhet. En del ungdomshem tar särskilt sikte på att bistå ungdomar, vilka lever i oordnade förhållanden eller redan visat beteenderubbningar. Det finns emeller- tid också hem som utnyttjas för ungdomar med sociala problem i fall då placering på ungdomsvårdsskola eller liknande icke anses lämplig eller ännu icke kunnat komma till stånd. Ibland omhändertas sådana ungdomar för samhällsvård i samband med intagningen i ungdomshemmet.
Barnavårdslagens bestämmelser angående barnavårdsanstalter är inte tillämpliga på ungdomshem i allmänhet, men väl på sådana ungdomshem som fungerar som barnhem genom att för ”vård och fostran” ta emot missanpassade eller av missanpassning hotade ungdomar, huvudsakligen i åldern under 18 år. Sådana ungdomshem betraktas som upp- tagningshem. De flesta ungdomshem av detta slag torde vara kommunala.
Landstinget och kommunerna utom lands- ting är alltjämt ansvariga för barnhemsvår- den, som skall bedrivas efter särskilda planer,
s.k. barnhemsplaner. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande skall planer och ändring av planer fr. o. m. den 1 juli 1969 fastställas av socialstyrelsen. Från denna tid har social- styrelsen att godkänna planerna för de sär- skilda barnhemmen och deras verksamhet resp. att ge tillstånd till upprättande av barnhem. Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.
Statsbidragsgivningen till barnhemmen upphörde med utgången av 1965.
Olika typer av barnhem
Om en omhändertagen underårig ej överläm- nas till enskilt hem, skall placering ske i ”lämplig anstalt” (36 & BvL). Sådana anstal- ter är i första hand barnhemmen.
I stadgan (1960: 595) för barnavårdsan- stalter beskrivs de olika typerna av barnhem närmare.
Spädbarnshem är avsedda för späda barn som inte åtföljs av sina mödrar. De vanligaste kategorierna barn på spädbarnshem är såda- na, vilkas mödrar är sjuka eller sådana som skall bortadopteras.
Mödrahem är avsedda huvudsakligen för späda barn och deras mödrar.
Upptagningshem är avsedda huvudsakligen för barn som är i behov av tillfällig vård och fostran eller av observation antingen de har omhändertagits för samhällsvård eller utred- ning enligt 30 ä BvL.
Specialhem är avsedda huvudsakligen för barn som är i behov av längre tids vård och fostran och inte lämpligen kan placeras i enskilt hem.
I praktiken har gränserna mellan upptag— ningshem och Specialhem suddats ut. Av särskilt intresse i detta sammanhang är dock motiven till att specialhemmen skapades.
Föredragande departementschefen anför- de vid riksdagsbehandlingen av förslaget till barnavårdslag (1960 års BvL) följande be- träffande denna fråga:
”1 mentalsjukvårdsdelegationens betänkande II (SOU 1958:20) har föreslagits inrättande av en
ny typ av anstalter betecknade specialhem, i vilka skall placeras dels de ojämnt mogna ungdo- marna, dels debila ungdomar, som ännu inte kan reda sig ensamma i förvärvslivet, dels slutligen vissa skolbarn i tonåren, som av olika skäl inte kan vistas i föräldrahemmet men som inte heller lämpar sig för fosterhemsplacering eller är i behov av vård i behandlingshem. Mot detta förslag torde i och för sig inte finnas anledning till erinran. Då barnhemmen för varaktig vård över huvud taget tillgodoser speciella vårdbehov till skillnad från upptagningshemmen, vilka utgör så att säga de normala barnhemmen, synes beteckningen specialhem emellertid vara väl lämpad även för den förra gruppen av barnhem. Jag föreslår därför, att i ny barnavårdslag upptages en ny form av barnhem med beteck- ningen specialhem, avsedda att ersätta barnhem- men för varaktig värd men också att tillgodose andra speciella vårdbehov, främst dem som avses med mentalsjukvårdsdelegationens förslag.”
Till grund för ovan nämnda ändring av begreppet barnhem för varaktig vård ligger även uppfattningen att vårdbehovet och inte vårdtidens längd skall vara det principiellt avgörande för differentieringen mellan de olika typerna av barnhem.
I samband med ovan nämnda utredning om mentalsjukvården föreslogs att det skulle inrättas behandlingshem, som var avsedda för barn med grövre psykiska defekter (mera svårartade fall av nervositet och psykopati). Dessa behandlingshem skulle knytas till den psykiska barna- och ungdomsvården, vilket också skedde i påföljande riksdagsbeslut. Härigenom skulle inrättande av hem för nämnda grupper av barn inte komma ifråga inom barnavårdens ram, utan helt handhas av sjukvårdsorganen.
Ungdomsvårdsskolor Historisk bakgrund
Sedan mitten av 1800-talet har unga lagöver- trädare eller det s.k. vanartsklientelet omhändertagits vid ungdomsvårdsskolornas föregångare skyddshemmen som drevs av enskilda organisationer eller stiftelser. De försök som så småningom gjordes att förmå landstingen att uppföra och driva skyddshem hade inte lett till något påtagligt resultat. I en skrivelse till Kungl. Maj:t 1918 anförde
fattigvårdslagstiftningskommittén att det borde åvila staten att tillse att ett erforder- ligt antal skyddshem inrättades.
Efter förslag av nämnda kommitté ålades i 1924 års BvL landstingen och de landstings- fria städerna att, i den män inte annan drog försorg därom, upprätta skyddshem, vilkas uppgift skulle vara att bereda skyddsupp- fostran åt vanartade barn. På staten eller annan skulle emellertid ankomma att upprät- ta särskilda skyddshem eller skyddshemsav- delningar för vissa grupper av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran. Bl. a. skulle barn i åldern 15—18 år regelmässigt intagas i dessa särskilda skyddshem, likaså svårt vanartade yngre barn samt sådana vanartade barn som bl. a. hade kropps- eller psykisk sjukdom eller var handikappade.
Genom 1934 års ändring av BvL kunde även ungdomar i åldern 18—21 år omhänder- tas för skyddsuppfostran. För dessa skulle genom statens försorg inrättas särskilda skyddshem. Skyddshemsorganisationen om- fattade vid denna tidpunkt 38 anstalter med sammanlagt 1477 vårdplatser. Skyddshem- men var av fyra olika slag. Vanliga skydds- hem avsedda för fysiskt friska vanartade barn under 15 år. Skyddshem avsedda för friska vanartade barn i åldern 15—18 år. Skyddshem avsedda för vanartade i åldern 18—21 år. Skyddshem för elever som led av kroppslig eller andlig brist eller svaghet men inte ansågs böra intagas på sjukhus.
Vid 1936 och 1937 års riksdagar beslöts en genomgripande omläggning av organisa- tionen. Staten övertog ansvaret för att behovet av skyddshem blev tillgodosett, dock att för vartdera Stockholm och Göteborg skulle finnas erforderliga, av sta- den upprättade eller för densamma anordna- de skyddshem av typerna skolhem, yrkes- hem och hemskola. En del skyddshem över- fördes i statens ägo eller arrenderades av staten under viss tid. De icke statliga hem- men tillerkändes driftbidrag av statsmedel, samtidigt som vissa riktlinjer fastställdes för deras verksamhet. Reformen innebar även en materiell upprustning av anstalterna samt genomförandet av en differentiering av klien-
telet på olika hem med hänsyn till ålder, begåvningsgrad, särskilda psykiska och fysis- ka defekter m.m. Vidare innebar reformen en förbättring av skolundervisningen och yrkesutbildningeh.
Den utformning skyddshemssystemet så- lunda erhöll förändrades under 1940- talet i åtskilliga hänseenden, främst genom beslut vid 1946 och 1947 års riksdagar. Verksam- heten förstatligades efter hand helt och antalet hem minskades. Nya vårdmetoder växte fram, grundade på medicinsk-psyko- logiska metoder. Benämningen skyddshem avskaffades 1946 och ersattes med beteck- ningen skola tillhörande barna- och ung- domsvården. Vården vid skolorna blev helt avgiftsfri för barnavårdsnämnderna från och med den 1 juli 1947.
Sedan skolorna under 1940-talet i ökad omfattning fått ta sig an särskilt svårbe- handlad ungdom och därigenom ställts inför nya problem, blev organisationen under åren 1950—1953 ånyo föremål för översyn. I samband därmed framlades förslag bl. a. om inrättande vid vissa skolor av specialavdel— ningar för särskilt svårbehandlade elever. En utbyggnad av organisationen i sådan riktning hade riksdagen ansett erforderlig för att 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig skulle kunna träda i kraft.
I 1960 års barnavårdslag ändrades beteck- ningen på dessa institutioner till ungdoms- vårdsskolor och organisationen fick sin nuva- rande utformning.
Nuvarande vårduppgifter
Ungdomsvårdsskoloma har till ändamål att bereda sina elever vård, fostran och utbild- ning. Staten inrättar och driver ungdoms- vårdsskolorna. Socialstyrelsen är centralmyn- dighet för skolorna och beslutar om intag- ning vid dessa. Ungdomsvårdsskoloma är av två slag. För skolpliktiga elever finns skol- hem och för övriga elever yrkesskolor. Närmare bestämmelser om bl. a. den teore- tiska och praktiska utbildning, som skall
lämnas eleverna, meddelas i stadgan (1960: 728) för ungdomsvårdsskolorna.
Som tidigare framgått består barnavårds- lagens vårdformer för dem som är omhänder- tagna för samhällsvård eller utredning av överlämnande till enskilt hem eller placering i lämplig anstalt. Den förstnämnda vårdfor- men äger i fråga om de för samhällsvård omhändertagna principiellt företräde, oav- sett anledningen till omhändertagandet. Med enskilt hem avses i detta sammanhang inte föräldrarnas eller annan vårdnadshavares hem.
Intagning i ungdomsvårdsskola får endast tillgripas i sådana fall, där omhändertagande för samhällsvård eller utredning grundats på omständigheter som anges i 25 5 b) BvL. Skulle sålunda en för samhällsvård jämlikt 25 5 a) redan omhändertagen underårig på grund av asocialitet bli i behov av ungdoms- vårdsskoleplacering, måste ett nytt omhän- dertagandebeslut fattas under åberopande av 25 & b).
Med de reservationer, som följer av de enskilda hemmens principiella prioritet och av ungdomsvårdsskoleplaceringens begräns- ning till de s.k. beteendefallen, skall helt allmänt den vårdform väljas, som ”med hänsyn till den omhändertagnes ålder, ut- veckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet av uppsikt över honom” (36?) 2 st.). Inte bara den underåriges intressen utan även samhälls- skyddet skall sålunda uttryckligen tillgodo- ses.
l överensstämmelse med ”det lindrigare ingreppets princip” bör intagning i ungdoms— vårdsskola komma ifråga endast om det är tydligt att vård i annan form från ovan angivna synpunkter inte kan anses vara tjänlig för vinnandet av samhällsvårdens syfte (SOU 1956: 61 s. 524). Barn under 13 år anses endast i undantagsfall böra placerasi dylik skola (Romander-Grönlund s. 160).
Olika vårdformer
Målsättningen för den vård och behandling som ges vid ungdomsvårdsskolorna är att
främja elevens återanpassning i samhället. För att nå detta mål kan man i behandlings- arbetet urskilja bl. a. följande huvudlinjer:
1. Man vill bota eller minska elevens känslo- mässiga skador och störningar, som ofta leder till awikande beteenden och försvårar normala relationer till andra människor.
2. Man vill genom utbildning och social träning öka elevens möjlighet att finna sig tillrätta i samhället.
3. Man vill för varje enskild elev finna den skolform eller det arbete och den miljö som bäst motsvarar hans eller hennes förutsättningar.
Vården vid ungdomsvårdsskolorna delas upp i vård inom skola (visk) och vård utom skola (vusk). Båda behandlingsformerna har likvär- dig betydelse och ingår i en långsiktig behandlingsplan.
Vården inom skolan skall vara så anord- nad, att den skapar förutsättningar för att överföra eleven till friare vård. Om så befinns lämpligt kan elev beredas arbete eller utbild- ning utanför skolan. Rent allmänt anses elev böra beredas den frihet, som är förenlig med pågående behandling och med de omständig- heter i övrigt, som motiverat hans placering i ungdomsvårdsskola.
Huvuddelen av elevavdelningama vid ung- domsvårdsskolorna är öppna. Omkring en femtedel av vårdplatserna finns dock på s. k. specialavdelningar som är av sluten karaktär, vilket innebär att eleverna bor och arbetar inom avdelningen. Vid fyra skolor finns dessutom särskilda sjuk- och behandlingsav- delningar.
Vården inom skolan består av en allmän miljöterapi, kompletterad med särskilda åt- gärder för bl. a. social träning, undervisning och arbetsträning, fritidsverksamhet och me- dicinsk, psykiatrisk och psykologisk behand- ling. Miljöterapin omfattar dels sådant som en ordnad yttre miljö och en jämn dagsrutin med mat, sömn, arbete och rekreation, dels ett användande av relationerna till alla i vården ingående personer.
Vid intagningen är eleverna ofta i dålig fysisk och psykisk kondition. Brist på sömn,
dålig kost och missbruk av olika slag har i en del fall påverkat allmäntillståndet allvarligt. Därför behövs medicinsk behandling i olika former (somatisk och psykiatrisk), särskilt i början av elevens vistelse på skolan.
Den psykologiska behandlingen syftar bl. a. till att hjälpa eleven att känslomässigt och intellektuellt bearbeta sina problem. Detta sker oftast genom samtalsterapi i olika former.
Den allmänteoretiska undervisning som ges vid yrkesskolorna ska tillgodose undervis- ningsbehov både på grundläggande och på gymnasial nivå. Vid skolhemmen omfattar undervisningen ämnen på grundskolenivå enligt grundskolans normer. Längden på vårdtiden inom skolan ger inte utrymme för någon egentlig yrkesutbildning vid yrkessko- lorna. Huvudvikten ligger på arbetsträning, arbetsprövning och utrönande av elevens resurser och behov i arbetslivet.
För att samordna och genomföra behand- lingen på effektivast möjliga sätt har varje skola regelbundna behandlingskollegier. Där går man igenom undersöknings- och observa- tionsresultat för eleven. Varje elevs problem blir föremål för diskussion och en behand- lingsplan upprättas. Den innehåller de åtgär- der som ska vidtas — alltifrån stödunder- visning i något skolämne till samtalsterapi och fritidssysselsättning. Behandlingsplanen diskuteras och revideras flera gånger under elevens vistelse på skolan. Vid behandlings- kollegierna — där även eleven deltar _ försöker man också bygga upp en lämplig plan för vården utom skolan.
Vård utom skola skall utan någon närmare bestämning anlitas ”så snart det kan ske”. För sådan vård kan placering äga rum i enskilt hem — dock ej i elevens föräldrahem — eller i lämplig institution. Övervakare skall utses av Skolstyrelsen. Några mera mande bestämmelser saknas om förutsätt- ningarna för återgång från vård utom till vård inom skola. Elevs uppförande eller psykiska tillstånd kan stundom motivera en återtagning för vård inom skolan (jfr 535 ungdomsvårdsskolestadgan). För att bästa möjliga behandlingsresultat skall uppnås kan
det vara behövligt att vid behov låta de båda vårdformerna alternera.
Barnavårdslagen stadgar som nämnts att eleven ska placeras i vård utom skola så snart det kan ske. Det innebär att man börjar planera vården utom skolan på ett mycket tidigt stadium.
Ungdomsvårdsskoloma har särskilda assi- stenter avdelade för ”vusk”. Dessutom finns det eftervårdskonsulenter i de tre största kommunerna. Även vid vård utom skola ligger det slutliga ansvaret hela tiden kvar på skolan, som håller kontakt med eleven och hans tillfälliga hem, övervakare och andra som kan ha betydelse för hans utveckling.
Ungdomsvårdsskoloma är i hög grad be- roende av tillgång till enskilda hem. Det finns även andra placeringsmöjligheter — t.ex. inackorderingshem av olika slag. De större skolorna har också särskilda utskriv- ningsavdelningar i tätorter i skolornas när- het. Där brukar finnas plats för 6—8 elever. Utskrivningsavdelningarna gör det möjligt för en elev att använda ortens utbildnings- och arbetsmöjligheter samtidigt som han har ett fortsatt stöd från skolan. Det är viktigt att eleven kommer in i lämplig skolform eller placeras i lämplig anställning eller utbild- ningsgren. Bostad och fritidssysselsättningar måste väljas så att de ger gynnsamma förutsättningar för elevens fortsatta utveck— ling.
Inskriven elev kan inte placeras för fort- satt vård utom skola i eget hem utan att skrivas ut från skolan. Dock kan elev beviljas permission till t. ex. eget hem i tre veckor. Under våren 1972 startade socialstyrelsen efter medgivande från Kungl. Maj:t försöks- verksamhet med vård av ungdomsvårdsskole- elever i det egna hemmet. Vårdtiden får i dessa försök utsträckas till fyra månader. Även viss annan försöksverksamhet, som syftar till förbättringar av vård utom skola, förekommer vid ett par institutioner. Försök pågår också vid några skolor med frivillig intagning av elever och vård av pojkar och flickor vid samma skola.
Skolans styrelse har att besluta om val av vårdform enligt 66 & BvL, dvs. träffa avgö-
rande om elev skall vårdas inom eller utom skolan. Styrelsen har även att besluta om utskrivning av elev. I denna uppgift ingår också att pröva, huruvida förordnande bör meddelas om att samhällsvården trots ut- skrivningen skall bestå. Skolans rektor be- slutar under styrelsen om elevernas vård samt förbereder deras utskrivning.
Utskrivning
Elev skall utskrivas när ändamålet med vården får anses uppnått. Utskrivning kan emellertid även ske när elev befinns vara i behov av vård, fostran eller utbildning som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolans försorg. Elev skall vi- dare utskrivas när han enligt en mot honom lagakraftvunnen dom har intagits i fångvårds- anstalt. Under alla förhållanden skall utskriv- ning från ungdomsvårdsskola ske senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhänder- tagits för samhällsvård efter det att han fyllt 17 är, senast tre år efter omhändertagandet.
Samhällsvården upphör genom beslut om utskrivning. Denna huvudregel gäller dock ej undantagslöst. Om hinder ej möter på grund av bestämmelserna i 42 5 2 st. (samhällsvård skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits enligt 295 efter det att han fyllt 15 år, senast tre år efter omhändertagandet) kan nämligen i utskrivningsbeslutet förordnas om samhällsvårdens bestånd.
Besvärsrätt m. m.
Som tidigare nämnts skall barnavårdsnämn- dens beslut angående omhändertagande för samhällsvård (29 5) eller utredning (30 5) utan dröjsmål och senast inom 10 dagar underställas länsrätten för prövning om inte den omhändertagnes föräldrar och han själv, om han fyllt 15 år, samtycker till beslutets verkställande (24 5). I andra fall kan talan mot beslut av
barnavårdsnämnd föras genom besvär hos länsrätten. Detta gäller t.ex. beslut enligt
265 om föreskrift rörande underårigs lev- nadsförhållanden eller om övervakning, be- slut varigenom avgörande träffats angående samhällsvård enligt 31 5, beslut enligt 41 5 2 st. varigenom nämnden meddelat bestämmel- ser angående föräldrars umgängesrätt med omhändertagna barn och ungdomar, beslut enligt 42 och 43 55 rörande villkorligt eller slutligt upphörande av samhällsvård eller om återupptagande av villkorligt upphörd sam— hällsvård.
Barnavårdsnämnds avgörande angående placeringsform för omhändertagen kan inte överklagas — däremot beslut av socialstyrel- sen om intagning i ungdomsvårdsskola. Sådant beslut överklagas hos kammarrätten.
Beslut av styrelsen för ungdomsvårdsskola rörande utskrivning av elev kan överklagas hos länsrätten.
Följande beslut av barnavårdsnämnd, vilka rör fosterbarnsvård, kan överklagas hos läns- rätten: beslut enligt 475 3 st. varigenom någon förvägrats förhandsgodkännande av sitt hem som fosterhem, och enligt 47 5 1 st. varigenom ansökan om tillstånd att ta emot visst barn som fosterbarn avslagits, beslut enligt 46 5 2 st. om att ”vistelsebarn” tills vidare skall vara att anse som fosterbarn och enligt 465 3 st. om förlängd foster- barnstillsyn samt beslut enligt 50 5 om förbud mot flyttning av fosterbarn och enligt 51 5 om förbud mot mottagande av s. k. vistelsebarn.
Mot länsrättens beslut föres i samtliga fall talan hos kammarrätt. Besvär över kammar- rätts beslut föres hos regeringsrätten, förut- satt att regeringsrätten beviljar prövningstill- stånd.
Socialstyrelsens beslut i ärenden rörande barnhem — fastställelse av barnhemsplan för landsting eller stad utom landsting, godkän- nande av plan för särskilt barnhem och dess verksamhet, tillstånd att upprätta barnhem, föreskrift om högsta platsantal — överklagas genom besvär hos Kungl. Maj:t.
Medvetna överträdelser av lagbestämmel- sema på fosterbarns- och barnavårdens områ- den är i vissa fall förbundna med straffsank- tioner. Som exempel må nämnas: mottagan-
de av fosterbarn utan tillstånd enligt 47 5 1 st., förflyttning av fosterbarn från fosterhem trots förbud enligt 50 5 samt upprättande av barnhem utan tillstånd, där sådant krävs enligt 57 5 1 st. Straffen är dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
3. Barnavården i den officiella statistiken
Inledning
Fosterbarnsutredningens uppgift har bl.a. varit att kartlägga omfattningen av vissa delar av samhällets vård av barn och ung- domar. De undersökningar som utredningen låtit genomföra, vilkas resultat redovisas senare i betänkandet, belyser i huvudsak vid undersökningstillfällena rådande situation. Utöver de ”tvärsnittsresultat”, dvs. förhål- landen vid en viss tidpunkt, dessa undersök- ningar ger har det ansetts angeläget att studera utvecklingen inom barnavårdens om- råde.
Uppgifter om utvecklingen, liksom övriga uppgifter i detta kapitel, återfinns i den officiella statistiken. Statistiska centralbyrån (SCB) utarbetar fortlöpande sammanställ- ningar över bl. a. barnavårdsnämndernas åtgärder enligt barnavårdslagen, antalet fos- terbarn, barnhem, ungdomsvårdsskoleelever, barnkolonier och adoptivbarn. Sammanställ- ningarna presenteras årligen i SCB: s publika- tion ”Socialvården”. De uppgifter som i det följande redovisas är i huvudsak hämtade från denna publikation.
Barnavårdsnämndemas verksamhet De senaste årens utveckling
Med barnavårdsnämndernas verksamhet av- ses i detta sammanhang förebyggande åtgär- der enligt 265 barnavårdslagen (BvL) och
omhändertaganden för utredning eller sam- hällsvård av barn och ungdomar. Insamlings— och bearbetningsrutinerna har fr. o. m. 1969 lagts om. För närvarande föreligger resultat för åren 1969 och 1970. På grund av omläggningen är dessa dock inte helt jämför- bara med statistiken för tidigare är varför presenterade tidsserier sträcker sig t. o. m. är 1968.
Utvecklingen av antalet barn som under vart och ett av åren 1950—1968 berörts av barnavårdsnämndernas åtgärder framgår av figur 3.1. Antalet barn, som någon gång under året var föremål för förebyggande åtgärder uppgick år 1950 till drygt 5 000 och ökade sedan konstant under 50—talet. År 1962 nåddes den hittills högsta siffran då nära 22 500 barn var föremål för åtgärder av förebyggande slag. Antalet har efter 1964 åter sjunkit och 1968 var siffran drygt 18 000. (För åren 1950—1960 gällde 1924 års BvL, därefter 1960 års lag, enligt vilken de förebyggande åtgärderna är hjälpåtgär- der, innefattande råd och stöd, förmaning eller varning, föreskrifter samt övervakning; 26 5.)
Omhändertagna för utredning (30 5 BvL) finns redovisade i den officiella statistiken från 1961 och framåt. Detta lagrum saknade motsvarighet i 1924 års barnavårdslag. Åren 1961—1964 låg antalet barn som under vart och ett av åren var omhändertagna för utredning på jämn nivå — drygt 500 barn — för att sedan öka fram t.o.m. år 1968.
Figur 3.1 Antalet barn, som (vid någon tidpunkt under kalenderåret) varit föremål för förebyggande åtgärd och barn som varit omhändertagna för utredning eller samhällsvård åren 1950—1968
Antal 30 000
25 000
20 000
|5000 10000 5000 .u-n-u_n_-_--I-'_'_'—.
0
1950 51 52 53 54 55 55 57 50 59 60 Bl 62 65 54 55 65 57 68 _ Born föremål för förebgq gande åtgärder enlig; 255 BvL —'—'- Born omhändertog nu för utrodni enlig? vL (saknar motsvariq hd' före år I95l) ___ Born omhändertagna för samhäll rd enligt s(DvL för-o' or 196I ok?; fostran) ----— Born omhändertagna för mmhöllovård enligt ll !NL för. år ISG! sandra" rd)
Detta år var omkring 1 250 barn omhänder- tagna för utredning.
Antalet bam som var omhändertagna för skyddsuppfostran (1924 års lag) resp. sam- hällsvård enligt 25 5 a) eller b) och 29 5 (1960 års lag) var åren 1950 och 1951 högre än antalet barn som var föremål för förebyg- gande åtgärder. Variationen under tiden 1950—1960 låg inom intervallet 6 000 —8 000 barn. Fr.o.m. år 1961, då 1960 års barnavårdslag började tillämpas, skedde en liten ökning av antalet. År 1968 var antalet barn omhändertagna för samhällsvård enligt
29 5 ungefär 11 000. Medan antalet omhändertaganden av den-
na art ökat något under den studerade tidsperioden tycks antalet ”svaga” omhän- dertaganden (29 5 enligt 1924 års lag, 31 5 enligt 1960 års lag) ha minskat. Början av 50—talet gav siffror omkring 27000 barn
per år medan 60-talssiffrorna varierade om- kring 22 000 barn. Mest markant är skillna- den mellan åren 1960 och 1961. De senaste åren tyder på en ytterligare minskning och 1968 var antalet barn, som någon gång under året varit omhändertagna enligt 31 5, drygt 20 000.
Räknat på 1 000 invånare under 21 år i landet var omkring 7 barn och ungdomar föremål för förebyggande åtgärder vid 1960-talets början. Strax före mitten av 60—talet var motsvarande relationstal nära 10 för att fram till år 1968 minska till 8. År 1961 var 4,3 barn och ungdomar på 1 000 invånare under 21 år omhändertagna för samhällsvård enligt 295 BvL och 10,5 enligt 315. Relationstalen för 295 har sedan ökat något fram till 1968 då siffran 4,7 uppnåddes. För 315 har de å andra sidan minskat och 1968 var enligt den
officiella statistiken 8,7 barn och ungdomar på 1 000 invånare under 21 är någon gång under året omhändertagna enligt detta lag- rum.
Förändringarna under den studerade tids— perioden torde inte i första hand bero på förändringar i de reella skälen för barna- vårdsnämndernas åtgärder. Snarare speglas en förändring i praxis'av bamavårdslagens tillämpning.
Nuvarande förhållanden
De senast publicerade resultaten avser år 1970. Av dessa framgår att drygt 13 000 barn och ungdomar någon gång under kalen— deråret varit föremål för förebyggande åtgär- der (26 5 BvL). Antalet barn och ungdomar som varit omhändertagna för utredning en— ligt 305 var omkring 1400. Antalet barn och ungdomar omhändertagna för samhälls- vård enligt 29 5 (med stöd av 25 5) var ca 10000 och antalet omhändertagna enligt 31 5 omkring 19 000.
Många barn kan under ett och samma år ha varit omhändertagna enligt två eller flera lagrum. Det finns exempel där vid årets ingång barn varit föremål för förebyggande åtgärder, därefter omhändertagits för utred- ning och innan årets slut omhändertagits för samhällsvård. År 1970 hade drygt 40 000 barn och ungdomar varit föremål för barna- vårdsnämndens agerande enligt minst ett av ovan redovisade lagrum.
Under året hade omkring 7000 ”nya” barn och ungdomar varit föremål för före- byggande åtgärder. ”Hjälpåtgärder etc.” fö- rekom bland omkring 60 % och ”före-
byggande övervakning” bland ungefär hälf- ten av dessa nytillkomna.
Antalet barn som för första gången om- händertogs för samhällsvård enligt 29 5 (ny- tillkomna 29 5) var omkring 2 000. Omkring 20% (ca 400) av dessa var under 7 år. Omkring 60% var 13 år eller äldre och ungefär 40 % äldre än 15 år.
Mellan 7 000 och 8 000 nytillkorrma om- händertogs under året enligt 31 5. Av dessa var ungefär 60 % under skolåldern och om- kring 3/4 yngre än 10 år. En mycket liten del var äldre än 15 år.
Vad gäller omhändertagna för samhälls- vård finns i statistiken från åren före 1969 uppgifter om antal och vissa förhållanden vid en och samma tidpunkt. Enligt statistiken för år 1968 fanns den 31 december samman- lagt något mer än 20000 barn och ung- domar omhändertagna för samhällsvård. Om- kring 9 000 var omhändertagna enligt 29 5 och drygt 12 000 enligt 31 5.
Antalet omhändertagna för samhällsvård på 1 000 invånare under 21 år var högst i Stockholms län med ca 14 (i Stockholms stad omkring 23). För Hallands län var motsvarande relationstal lägst (strax under 5). I stort sett gällde att storstadslänen hade högre relationstal än glesbygdslänen. För hela riket var relationssiffran nära 10.
Av dem som den 31 december 1968 var omhändertagna för samhällsvård var flertalet enligt tabell 3.1 placerade i enskilt hem. Mycket vanlig var placering i enskilt hem för dem som var omhändertagna enligt 31 5. Omkring vart tionde omhändertaget barn fanns placerat på barnhem. Av barn och ungdomar omhändertagna enligt 29 5 fanns nästan en av fem på ungdomsvårdsskola.
Tabell 3.1 Barn och ungdomar omhändertagna för samhällsvård den 31.12.1968 fördelade efter placering och förutsättning för omhändertagandet
Omhänder- Andel (%) placerade i tagna enligt enskilt barn- ungdoms- barnavårds— hem hem vårdsskola lagens
29 5 51 8 1 8 31 5 84 1 l 0
Sum- ma annan annan ej plaa anstalt plats cerade 3 6 14 100 2 2 1 100 SOU 1 9 74 : 7
Under år 1968 upphörde samhällsvården för omkring 9 000 omhändertagna barn och ungdomar. Av de nära 2000 som varit omhändertagna enligt 295 BvL hade nära 20% omhändertagits före 1963, omkring 40% under tiden 1963—1965, drygt 30% åren 1966—1967 och nära 10% under år 196 8. Medelantalet år de varit omhändertag- na var 4,2.
För dem som varit omhändertagna enligt 31 5 och samhällsvården upphört (nära 8 000) hade hela 62 % omhändertagits under år 1968, dvs. samma år som samhällsvården upphörde. Ca 25% hade omhändertagits under tiden 1966—1967 och nästan 15% före 1967. De hade varit omhändertagna i genomsnitt 1,8 år.
Totalkostnaden för kommunerna under år 1968 för barn som varit föremål för före- byggande åtgärder eller omhändertagande var enligt tillgänglig statistik drygt 75 milj.
Figur 3,2 Antal fosterbarn åren 1950—1971
Antal 35 000
30 000
25 om
20 000
15000
10 000
5000
1950 51 52 53
_ Totolontolet outerborn ———För somhöllsv rd omhändertagna
54 55 56 57 5! 59 60 61
kr. För barnen som varit föremål för före- byggande åtgärder var totalkostnaden 2,3 milj. kr. Den genomsnittliga kostnaden för år 1968 var för dessa omkring 450 kr./per barn.
De omhändertagna hade föranlett utgifter för kommunerna på 73,4 milj. kr. varav kostnader för inackorderings- och andra vårdavgifter utgjorde huvuddelen (68 milj. kr.). I runt tal var kostnaden per barn drygt 3 000 kr. för år 1968.
Fosterbarn Antal fosterbarn åren 1 95 0—1 9 71
I kapitel 2 presenterades en historisk åter- blick på barnavården. Bland annat gavs uppgifter om antalet fosterbarn för åren 1922, 1940 och 1970 och man kunde konstatera att antalet markant minskat un- der de 50 åren. Den mest markanta ned-
52 83 64 65 65 57 GB 69 70 71
folhrborn
------- Ej omhöndcrtoqno fosterbarn (privatplocorodc)
gången tycks dock ha förekommit under de senaste 20 åren.
I den officiella statistiken finns uppgifter om antalet fosterbarn den 31 december åren 1950—1960 samt 1969—1971. För åren 1961—1968 finns endast de icke omhänder- tagna, de s.k. privatplacerade, fosterbarnen redovisade. I figur 3.2 har antalet omhänden tagna fosterbarn för dessa år räknats fram på basis av antal omhändertagna barn placerade i enskilda hem.
Av barnen som placeras i enskilda hem finns en del som inte är fosterbarn. Definitionsmässigt är för samhällsvård omhändertagna ungdomar 16 år och äldre inte fosterbarn. Antalet omhändertagna ungdomar i dessa åldrar har under tidsperioden 1961—68 ökat med drygt 1000 barn per år för hela landet. Det finns dock för dessa är inga uppgifter om hur många av dessa som var placerade i enskilda hem. Enligt undersökningen av foster— barnsvårdens omfattning ikommunerna (kapitel 5) var nära 3 000 omhändertagna barn och ungdomar över 15 är placerade i enskilda hem i september 1970.
Samtidigt som totalantalet omhändertagna äldre barn ökat har andelen placerade i enskilda hem ökat. Exempelvis placerades nära hälften av de nytillkomna för samhällsvård omhändertagna bar- nen i enskilda hem 1968 mot 1/3 1961. Således torde antalet barn och ungdomar 16 år eller äldre, som placerats i enskilda hem, ha ökat väsentligt under åren 1961—1968. Antalet omhändertagna fosterbarn har uppskattats med hänsyn till dessa förhållanden.
Av figur 3.2 framgår att totalantalet fos- terbarn under tiden 1950—1971 minskat med drygt hälften. År 1950 fanns enligt den officiella statistiken nära 35 000 fosterbarn mot drygt 16 000 år 1971. Fram till år 1958 minskade antalet med i genomsnitt nära 1 000 fosterbarn varje år. Antalet tycks sedan ha legat på ungefär samma nivå t. o. m. år 1961. Trots att siffrorna för större delen av 60-talet enligt ovan är resultat av uppskattningar kan man utgå från att det efter år 1961 åter skett en minskning med omkring 1000 fosterbarn per år. En liten uppgång tycks dock ha skett de två senast redovisade åren.
För de år då uppdelning finns på omhän— dertagna och privatplacerade barn tycks an- talet omhändertagna ligga på i stort sett
samma nivå. Det minskade totalantalet fos- terbarn under 1960—talet förklaras nästan helt av minskningen i antalet privatplacera- de. Dessa utgjorde år 1961 ungefär hälften av alla fosterbarn men år 1971 bara drygt 1/4.
Fosterbarnen vid slutet av år 1 9 7]
Den 31 december 1971 fanns enligt den officiella statistiken 16 344 fosterbarn. 11629 av dessa var omhändertagna för samhällsvård och 4 715 var privatplacerade.
Drygt hälften av fosterbarnen var födda utom äktenskapet.
Antalet under 1971 nytillkomna foster- barn var 3 842. För ca 80 % av dessa hade placering ordnats genom barnavårdsnämnd, barnavårdsombud eller av annat offentligt
Tabell 3.2 Antal fosterbarn den 31 decem- ber 1971 efter vistelsekommun. Länsvis för- delning
Län Antal På 1 000 av befolkn. under 16 är
Stockholms 1 437 4,3 Uppsala 45 0 8,3 Södermanlands 5 09 8,3
Östergötlands 927 10,2
Jönköpings 778 10,4 Kronobergs 36 2 9,1 Kalmar 6 1 9 1 1,1 Gotlands 161 12,4 Blekinge 367 10,2
Kristianstads 646 10,4 Malmöhus 1 633 10,0 Hallands 46 5 9,7 Göteborgs o. Bohus 1 022 6,2 Alvsborgs 799 8,2
Skaraborgs 5 90 9,5 Värm lands 8 19 12, 8 Orebro 63 8 10,1 Västmanlands 5 25 7,8 Kopparbergs 635 10,1
Gävleborgs 7 22 10,8 Västernorrlands 7 3 7 l 1 ,9 Jämtlands 459 16,4 Västerbottens 51 1 9,1 Norrbottens 533 7,8
Hela riket 16 344 8,6
organ, t. ex. PBU, samt för övriga 20 % av anhörig eller annan privatperson.
De flesta fosterbarnen fanns i Stock- holms, Malmöhus samt Göteborgs och Bo- hus län. Räknat på antalet invånare under 16 år uppvisade emellertid Stockholms län den lägsta andelen och Göteborgs och Bohus län den näst lägsta andelen fosterbarn. Den högsta siffran på 1 000 av befolkningen under 16 år hade enligt tabell 3.2 Jämtlands län och därnäst följde Värmlands län samt Gotlands län. För hela landet gällde att det fanns 8,6 fosterbarn på 1 000 barn under 16 år.
Omkring 1/4 av alla fosterbarn vistades vid slutet av 1971 ikommuner med mindre än 10000 invånare. Ungefär 30 % fanns i kommuner med 10 000—30 000 invånare, ca 1/4 i kommuner med 30 000—75 000 invå- nare och övriga 20 % i de till invånarantalet största kommunerna.
52 % av fosterbarnen var enligt statistiken pojkar och 48 % flickor. Bland de för sam- hällsvård omhändertagna var andelen pojkar något större medan flickorna dominerade något bland de privatplacerade.
Åldersfördelningen framgår av tabell 3.3. Drygt hälften av fosterbarnen var 10 år eller äldre. 15 % var 0—3 år gamla.
Andelen omhändertagna fosterbarn var som framgår av tabellen drygt 50% i den yngsta åldersgruppen men över 70 % i övriga
Tabell 3.3 Fosterbarnens ålder den 31 de— cember 1971
Ålder Antal lpro- Därav barn cent Andel omhän- Andel dertagna för pojkar samhällsvård 0— 3 2 384 15 53 42 4— 6 2437 15 76 52 7— 9 3 089 19 75 54 10—12 3458 21 71 55 13—14 2 864 18 73 56 15— 2112 13 74 53 Samt- liga 16 344 100 71 52 SOU 1974:7
åldersgrupper. I samtliga åldersgrupper utom den yngsta var flertalet pojkar.
Fostermoderns ålder samt släktskap
För drygt 40 % av fosterbarnen var vid slutet av 1971 fostermodern 50 år eller äldre. Hälften av barnen fanns i fosterhem där fostermodern var 30—49 år. Ju äldre barnen var desto äldre fostermödrar var de genom- snittligt sett placerade hos.
39 % av fosterbarnen var nära släkt med fosterföräldrarna. Både i de fall fosterfrro- dern var förhållandevis ung och då hon var gammal var släktskap vanligt. 83 % av de barn vilkas fostermödrar var 19 år eller yngre var nära anförvanter till någon av fosterför- äldrarna medan motsvarande andel för de barn som hade fostermödrar i åldern 30—39 år var 14 %.
9% av fosterbarnen bodde hos ensame stående fosterförälder. Med stigande ålders- klasser för barnen var det vanligare att fostermodern var ensamstående. 3 % av O—3-åringarna och 12 % av dem som var 15 år eller äldre fanns hos ensamstående. foster- förälder. Av fosterbarnen hos nära anförvant fanns 15 % hos ensamstående anförvant.
Tabell 3.4 Fosterbarn efter fostermoderns ålder den 31 december 1971 samt andelen fosterbarn som var nära anförvant med fosterföräldrarna
Fostermoderns Antal [ pro- Därav ålder cent Fosterbarnet nära anförvant. 1 procent — 19 år 6 0 83 20—29 år 1 607 10 23 30—39 år 3 786 23 14 40—49 år 4 287 26 29 50—59 år 4 684 29 56 60— år 1 974 12 80 Samtliga 16 344 100 39
Fosterlön Samtliga 31.12.1970 Nytillkomna 1970 (kr) Antal I procent Därav omhänder- Antal 1 procent tagna i procent
1— 99 16 0 25 1 0 100—199 258 2 21 16 1 200—299 1 274 10 16 127 5 300—399 766 6 80 59 2 400—499 6 201 47 97 1 074 39 500—599 2 084 16 96 424 15 600—799 1 756 13 96 620 22 800— 848 6 97 448 16 Samtliga 13 203 100 86 2 769 100
Fosterlön per månad
Enligt statistiken utgick den 31 december 1971 fosterlön för 13 203 fosterbarn (81 % av samtliga). 11 393 (86 %) av dessa barn var omhändertagna för samhällsvård.
För 47 % av de fosterbarn för vilka fosterlön utgick betalades belopp om 400—499 kr. per månad. (Dessa barn utgjor- de drygt 1/3 av samtliga fosterbarn.) Sanno- likt utgick för tlertalet av dem det belopp som svarade mot kommunförbundets lägsta rekommenderade belopp för fosterlega (1971 : 400 kr. per mån.).
Belopp om 500 kr per månad eller mer utgick för 35 % av barnen vars fosterföräld— rar erhöll fosterlön. För nära 1/5 var foster— lönerna lägre än 400 kr per månad. Andelen omhändertagna bland de barn för vilka fosterlön utgick med mindre än 300 kr per månad var förhållandevis låg.
Av de 3 842 under året nytillkomna bar— nen utbetalades fosterlöner för 2 769 (72 %). Fosterlönema för dessa barn var genomsnittligt något högre än för de övriga.
Barnhem Antal barnhem och platser åren 1965—1971
Vid slutet av år 1965 fanns inom barnhems- planerna 218 barnhem. Över hälften av dem var upptagningshem. Nära 1/5 var spädbarns- hem och lika stor andel var specialhem. Mödrahemmen och de kombinerade mödra—
och spädbarnshemmen utgjorde tillsammans mindre än 1/10.
Antalet barnhem har under den studerade tidsperioden 1965—1971 minskat varje år. Vid slutet av 1971 fanns 186 barnhem. De hem som lagts ner har företrädesvis varit hem med många platser. Platsantalet har nämligen relativt sett minskat kraftigare än antalet barnhem.
År 1965 omfattade barnhemmen nära 4 200 platser mot inte fullt 3 000 år
Figur 3.3 Antal barnhem och antal platser vid slutet av åren 1965— 1971
Antal barnhem Antal platser 225 4 500 200 41300
3 500 150 3 000
1965 66 67 68 69 70 71
__ Antal barnhem Antal platser.—_—
1971. Vid början av perioden fanns i genom- snitt ungefär 19 platser per hem och vid dess slut ca 16 platser per hem. Antalet vårdade på barnhemmen har un- der åren 1965—1971 minskat kraftigare än antalet platser. Detta framgår av medelbe- läggningen som år 1965 var drygt 65 % mot 58 % år 1971. (Med medelbeläggningen avses medelantalet vårdade per dag i procent av antalet disponibla platser.)
Situationen är 1972
Den 31 december 1972 fanns 170 barnhem med 2 527 platser. 23 av barnhemmen var enligt den officiella statistiken spädbarns- hem, 8 mödrahem, 3 mödra- och spädbarns- hem, 105 upptagningshem samt 31 special- hem. De flesta barnhemmen (77 %) drevs av landsting. 26 hem (15 %) drevs av kommun utom landsting (Göteborg och Malmö) och 16 hem (9 %) av annan anordnare. Medelbeläggningen för samtliga barnhem var under året 58,9 %. Den högsta medel- beläggningen hade de kombinerade mödra- och spädbarnshemmen (69 %) medan den var lägst för mödrahemmen (49 %). På lands- tingens barnhem var medelbeläggningen 52,8 %. Väsentligt högre var den på barnhem
Tabell 3.6 Antal vårdade på barnhemmen år 197 2
Typ av barnhem tAall- Därav vår- Ut- Kvarvarande dade skriv- vid årets na slut i % av antal vårdade Spädbarnshem 1 348 1 125 16,5 Mödrahem 3 27 261 20,2 därav mödrar 171 135 21,1 barn 1 56 1 26 1 9,2 Mödra- och späd- barnshem 208 170 18,3 därav mödrar 47 40 14,9 barn 161 130 19,3 Upptagningshem 5 236 4 390 16,2 Specialhem 601 397 3 3,9 Samtliga 7 720 6 343 17,8 därav barn 7 502 6 168 17 8
drivna av kommun utom landsting (78 %) och övriga (68 %).
Totala antalet vårdade på barnhem under år 1971 var 7 720 av vilka 218 var mödrar. Vid årets slut fanns omkring 18 % kvar på barnhemmen. Upptagningshemmen hade största antalet vårdade under året och 16 % fanns kvar vid årsskiftet. På specialhemmen, som är avsedda för längre tids vård, var 34 % kvar vid slutet av 1971.
För de barn på upptagnings- och special- hemmen som fortfarande vårdades vid årets slut finns åldersfördelningen redovisad i sta— tistiken. Av de 846 barnen på upptagnings- hemmen var 27 % 1—6 år, 9 % 7—9 år, 30 % 10—15 år och 34 % 16 år eller äldre. För de 204 barnen på specialhemmen var åldersför- delningen: S% 1—6 år, 9% 7—9 år, 63% 10—15 år och 23 % äldre än 15 år.
5 933 barn skrevs in på barnhemmen under 1972. Av dessa kom de allra flesta från föräldrahemmet. (Se tabell 3.7.) Antal utskrivna under året var 6 020. Nästan 2/3 återvände till föräldrahemmet men en rela-
tivt stor andel placerades i fosterhem. Antal anställda på barnhemmen var 1972 omkring 2 200, varav 1 615 heltidsanställda. För samtliga barnhem fanns 64 heltidsan- ställda på 100 disponibla vårdplatser.
Tabell 3. 7 Förhållanden före/efter barn- hemsvistelsen för nyinskrivna resp. utskrivna barn 1972. 1 procent.
Från/till Inskrivna Utskrivna Föräldrahem 7 2 64 Fosterhem 7 21 Annat barnhem 6 6 Ungdomsvårdsskola 2 Hem för utveck- 15 1
lingsstörda
Annat 6 Summa 100 100 Kostnader
För 168 barnhem finns genomsnittskostna- der för år 1972 redovisade iSCB: s statistik. Nettokostnaden per vårdad och dag var vid
dessa hem i genomsnitt nära 190 kr. Merpar- ten av utgifterna utgjordes av ”avlöningar” (157 kr.) och resten var ”kosthåll”, ”avskriv- ningar och kapitalräntor”, ”inventariers un- derhåll”, ”värme, el” osv.
Den högsta kostnaden per vårdad och dag hade specialhemmen (196 kr.) och den lägsta hade mödrahemmen (149 kr.).
Av ”Årsbok för Sveriges landsting” fram- går att landstingens beräknade anslag dels för driften av landstingsägda hem och avtals- platser, dels för vård utom länet för år 1972 var drygt 72 milj. kr. Därutöver redovisas något över 2 milj. kr i beräknade anslag för kapitalutgifter. Till dessa kostnader kommer primärkommunala och andra utgifter och avgifter för bamhemsvård.
Ungdomsvårdskolor Antal skolor och platser åren 1 965 — 1 9 71
År 1965 var antalet ungdomsvårdsskolor 25 och antalet disponibla platser på skolorna drygt 1 000. Såväl antalet skolor som antalet disponibla platser har sedan minskat under den studerade tidsperioden. År 1971 fanns 22 ungdomsvårdsskolor med 879 disponibla platser. 1 december 1973 fanns det 20 ungdomsvårdsskolor och 678 vårdplatser. Andelen platser för flickor har under tiden 1965—1971 minskat. År 1965 var denna andel 30 % och 1971 23 %.
Antal ungdomar under skolornas tillsyn vid slutet av vart och ett av åren 1965—1971 har enligt figur 3.4 minskat något (från drygt 1 700 till ca 1 600). Antalet vårdade inom skola (VISK) har minskat med drygt ett hundratal medan vårdade utom skola (VUSK) ökat något, Det disponibla antalet platser var årligen 100—200 fler än antalet vårdade inom skola.
Figur 3.4 Ungdomar under ungdomsvårds- skolornas tillsyn den 31 december åren 1965—1971
Antal 2 000
1 500
1 0011
500
1965 56 67 68 69 70 71
Totala on+ale+ ungdomar-
-—— Antal intagna (genom inskrivning som elev eller infogning för observation) 'n'-" Antal vårdade utom skola
Elevernas kön och ålder
Vid slutet av år 1972 var antalet ungdoms- vårdskoleelever totalt ca 1 500. Av dessa var 81 % pojkar. Av vårdade inom skola var 83% pojkar och av vårdade utom skola 79 %.
Närmare 1 100 elever (71 %) var yrkes- skoleelever och övriga (drygt 400) skolhems- elever. Av yrkesskoleeleverna fanns 43% inom skola medan drygt hälften av skol- hemseleverna vårdades på detta sätt. Pojkar- na dominerade i lika hög grad bland yrkes- skoleeleverna som bland skolhemseleverna.
Nära nio av tio elever var 16—20 år. Nästan 1/4 var 18 år. En större andel av
Tabell 3.8 Ungdomsvårdsskoleelevernas ål- der vid slutet av 1972. Särredovisning efter kön. 1 procent.
Ålder Pojkar Flickor Totalt
— 15 10 9 10 16 11 14 12 17 23 14 21 18 24 22 24 19 17 20 18 20 12 18 13 21 — 3 3 3
Summa 100 100 100
flickorna (41 %) än av pojkarna (32 %) var 19 år eller äldre. (Tabell 3.8.)
De som vårdades utom skola var genom- snittligt något äldre än de som vårdades inom skola. Skillnaden i åldersfördelning mellan yrkesskoleelever och skolhemselever var givetvis stor. Nära hälften av yrkesskole— eleverna var äldre än 18 år medan nästan alla skolhemselever var yngre än 1 8 år.
In tag'n in gsorsaker
Den vanligaste orsaken till ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola var för- mögenhetsbrott. För 37 % av dem som var intagna den 31 december 1972 var anled- ningen "fordonstillgrepp". 9% hade varit med om ”skadegörelse” och hela 64 % andra förmögenhetsbrott. Vanligt var också olika slag av missbruk samt ”avvikningar”. Minst vanligt var ”prostitution, sedeslöst levnads- sätt”. Flera orsaker per elev kan förekomma. I genomsnitt fanns 2,9 sådana per elev.
Förmögenhetsbrott samt ”aggressions- och våldshandling mot person” var betydligt vanligare som skäl till intagning bland poj- karna än bland flickorna. För flickorna hade i första hand avvikningar förekommit och i andra hand missbruk av narkotika. I den mån ”prostitution, sedeslöst levnadssätt” fö- rekom så var detta angivet nästan uteslutan- de för flickorna.
Tabell 3.9 Symptom, som föranlett ansö- kan om intagning, för den 31 december 1972 intagna elever. I procent.
___—___—
Intagningsorsak Pojkar Flickor Samtliga Fordonstillgrepp 45,3 3,0 37,1 Skadegörelse 10,5 2,0 8,8 Andra förmögen-
hetsbrott 74,0 22,3 63,9 Aggression och
våldshandling mot person 18,2 6,4 15,9 Missbruk av
alkohol 24,7 29,1 25,5 Missbruk av thin-
ner el. liknande 22,1 12,2 20,1 Missbruk av narko-
tika el. läkemedel 30,3 59,1 35,9 Prostitution, sedes-
löst levnadssätt 0,2 10,5 2,3 Bristande arbets-
anpassning 18,3 27,7 20,1 Skolskolk, disci-
plinproblem i skolan 19,3 24,3 20,3 Awikningar 28,8 61,8 35,3 Ovrigt 7,7 4,4 7,0
Nytillkomna elever är 1972
Under 1972 tillkom 505 ungdomsvårdsskole- elever. Därav togs 47 in för reell observation (närmare utredning om ungdomsvårdssko— lans lämplighet som vårdform) och 349 för Övrig observation (endera p. g. a. att ofull- ständig ansökan saknades eller p.g.a. att omhändertagandebeslutet överklagats). 209 ungdomar skrevs under året in på skolorna.
Av de 505 nytillkomna placerades 213 enligt socialstyrelsens beslut på specialavdel- ning och 292 på annan avdelning. 379 (75%) av de nytillkomna utgjorde yrkes- skoleelever och övriga 126 skolhemselever.
19% av de nytillkomna var 15 år eller yngre. Alla de övriga var 16—20 år. 17 % var 16 år, 29 % 17 år, 22% 18 år, 9% 19 åroclr 4% 20 år. 82% av de nytillkomna var pojkar.
Nästan hälften av de nytillkomna kom från någon av de tre storstadsregionema med omnejd, 117 (23 %) korn från Storstock- holm, 73 (14 %) från Storgöteborg och 44 (9 %) från Stormalmö.
Psykiatrisk utredning hade tidigare före- kommit för 62% av de nytillkomna. För
Figur 3.5 Vistelse vid tiden för intagning på ungdomsvårdsskola för under år 1972 nytillkomna elever. I procent.
Polis, hökte ning på ung— eget hem domsvårds— %om
60 % hade tidigare åtgärder enligt 26 5 BvL förekommit, för 51 % utredning enligt 30 5 och för 77 % omhändertagande enligt 29 eller 31 55.
Tidigare placeringar föranledda av nämnda åtgärder var för 59 % placering i fosterhem eller enskilt hem, för 64 % på barnhem eller i ungdomshem, för 8 % på ungdomsvårds- skola, för 38 % på psykiatrisk klinik och för 2 % på annan anstalt.
Vistelse vid tiden för intagning på ung- domsvårdsskola framgår för de nytillkomna av figur 3.5. De vanligaste platserna var ”polis, häkte”, ”under utredning på ung- domsvårdsskola”, ”föräldrahem, egen bo- stad” samt ”barnhem, ungdomshem”.
Andelarna för olika intagningsorsaker vari stort sett desamma för samtliga elever som för de nytillkomna. Något mindre andelar fanns emellertid för ”bristande arbetsanpass— ning", ”skolskolk, disciplinproblem i sko- lan" samt ”avvikningar”.
Vårdtid för elever utskrivna enligt 67 5 BvL, ] 9 72
Under 1972 utskrevs enligt 67 5 BvL 567 ungdomsvårdsskoleelever. För dessa var hela vårdtiden i genomsnitt 993 dagar, dvs. drygt 2,5 år. Den genomsnittliga vårdtiden för vård inom skola var 412 dagar och för vård utom skola 580 dagar. Av vården inom skola omfattade den första vårdtiden för samtliga
Under utred- Föröldrahem, Barnhem, ungdomshem klinik
Foster-hem, enski I+ hem
Övrigt"
Psqkiotrisk
utskrivna i genomsnitt 172 dagar, dvs. drygt 5 månader.
62 (drygt 11 %) av de 567 utskrivna hade vid utskrivningen bibehållen samhällsvård. För dessa var hela vårdtiden genomsnittligt 516 dagar.
Kostnader
För budgetåret 1974/75 har nära 104 milj. kr. beräknats för driften av ungdomsvårds- skolorna, personalutbildning m. m. Därtill kommer vissa byggnadskostnader som beräk- nats uppgå till 5,4 milj. kr.
Vårdkostnaderna per elev och dag (antalet inskrivna elever den första i varje månad) var för budgetåret 1971/72 nära 280 kr. för vård inom skola. Motsvarande belopp för vård utom skola var strax under 40 kr.
Barnkolonier
Antal barnkolonier, platser och barn åren 1965—1971
Antalet barnkolonier i landet har under 60-talet minskat kraftigt. År 1960 fanns 581 barnkolonier och 1965 459. Antalet har sedan minskat med 15—20 kolonier per år och 1971 fanns 354.
Platsantalet har under tidsperioden 1965—1971 minskat med omkring 5 000. 1965 fanns nära 18 000 platser och 1971 12 995.
Figur 3.6 Antal platser och barn på barn- koloni åren 1965—1971
Antal 30 000
25000
20 000
15000
1965 66 67 68 69 70 71
Antal barn ———Anto| platser
Antalet barn som vistats årligen på koloni har under åren 1965—1971 minskat från 25 934 till 20 585. Minskningen är relativt sett mindre än minskningen i antal platser. Detta återspeglas i medelantalet dagar varje barn varit på koloni. 1965 var detta medeltal 37 dagar per barn och 1971 32 dagar.
Barn kolonierna år I 97]
Som tidigare nämnts fanns 1971 354 barn- kolonier med 12 995 platser. På dessa kolo- nier vistades under året 20 585 barn med en medelvistelsetid av 32 dagar per barn. Kost- naden för samtliga kolonier vari genomsnitt 35 kr per dag och barn.
Det största antalet kolonier fannsi Stock- holms län. 3287 barn vistades på dessa
kolonier år 1971 och antalet platser var 2 917. Ett stort antal barn vistades också på kolonier i Kristianstads län (2 374) och Hallands län (2 274). Det lägsta antalet kolonier och kolonibam uppvisade Krono- bergs län med en barnkoloni, 28 platser och 28 barn.
207 kolonier (58 %) hade kommuner som anordnare. Landstingen svarade för 2 %, barnensdags— och majblommeföreningar/sol- stickan för 13 %, övriga föreningar för 25 % samt industrier och enskilda personer för 1% av kolonierna. På nästan samma sätt fördelar sig platsantal och antal mottagna barn efter anordnare.
Adoptivbarn Antalet meddelade tillstånd
Antalet adoptivbarn enligt av under- eller överrätter meddelade tillstånd till adoption har under åren 1965—1972 minskat med mer än 1 000. År 1965 meddelades tillstånd i nära 2700 fall. 1972 var antalet drygt 1 600.
Av de under år 1972 meddelade tillstån- den gällde 816 pojkar och 825 flickor. Åldersmässigt dominerade 2—6-åringarna (36 %) men i 1/5 av fallen var adoptivbarnet 18 år eller äldre.
70% av barnen adopterades av makar, 28 % av ena maken och 2 % av ensamståen- de. Av de barn som adopterades av makar var 80 % yngre än 12 år. I de fall ena maken stod som adoptant var över 40 % av barnen 13 år eller äldre. (Det torde här i regel ha rört sig om adoption av den andra makens barn i tidigare äktenskap eller utom äkten- skap.) Vid nästan samtliga tillstånd om adoption till ensamstående var adoptivbarnet äldre än 17 år.
I 9% av fallen gällde att adoptanterna tidigare hade adopterat ett eller flera barn. I nära 30% av fallen hade adoptanterna ett eller flera egna biologiska barn. En mycket liten del av adoptanterna hade både tidigare adoptivbarn och egna biologiska barn.
Nästan 70 % av tillstånden gällde adoptiv-
barn som var svenska medborgare. Av ut- landsbarnen kom enligt den officiella statisti- ken 24 % från Norden i övrigt, 23 % från Europa i övrigt, 35 % från Asien och 18 % från övriga delar av världen.
Adoption av utländska barn
Av de av över- och underrätter meddelade tillstånden för adoption gällde ca 30 ut- ländska medborgare. En del adoptioner ge- nomförs emellertid utomlands. Under år 1972 godkände Kungl. Maj:t 208 sådana adoptioner, därav 146 genomförda i Korea, 23 i Jugoslavien, 11 i Thailand, 10 i Etio— pien, 8 i Sydamerika och 10 i världen i övrigt.
Antalet under ett visst år genomförda adoptioner av utländska barn överensstäm- mer inte med antalet barn som samma år kommit till Sverige i adoptionssyfte. Barnen blir i de flesta fall först fosterbarn i Sverige för längre eller kortare tid, innan adoptionen fullbordas. Flertalet av de utländska ”adop- tivbarnen” kommer från Korea. År 1965 anlände enligt socialstyrelsens rådgivande nämnd för frågor rörande adoption sex barn från Korea till Sverige. Året efter var antalet 90, 1968 200 och 1971 över 600. Totala antalet utländska barn som kom till Sverige 1971 uppskattas av nämnden till över 800. Antalet inkomna ansökningar om adoptioner av utländska barn har under nämnda tidspe- riod uppskattningsvis ökat från omkring 100 till omkring 800 per år. Från år 1965 till år 1972 torde antalet ha mer än tiodubblats.
4. Utredningens undersökningar
Inledning
Som framgår av kapitel 1, där utrednings- uppdraget redovisas, har fosterbarnsutred— ningen haft till uppgift att ”utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ung- domar i fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutioner”. Direktiven har alltså inneburit en begränsning av utrednings- uppdraget till vissa delar av barn- och ungdomsvården. Utredningen har också upp- fattat sitt uppdrag så att det i första hand gällde att behandla fosterbarnsvården och barnhemsvården.
Avgränsningen av utredningens arbete har inneburit att de frågor som berör socialvår- dens/barnavårdens organisation i stort, regler för omhändertaganden, administration etc. inte närmare har behandlats. Nämnda områ- den liksom vården vid ungdomsvårdsskolor— na utreds av socialutredningen.
Undersökningsenheter
Mot bakgrund av bl.a. de diskussioner som förts beträffande lämpligheten av att placera barn och ungdomar i fosterhem resp. 1 barnhem har det bedömts som angeläget att införskaffa material som i första hand belyser just dessa frågor. Det har därvid ansetts betydelsefullt att även undersöka vilka behandlingsåtgärder som sätts in före en placering i fosterhem eller i barnhem. Andra frågeställningar har gällt vilka resurser samhället överhuvudtaget har att erbjuda, då det blivit fråga om omhändertagande för samhällsvård. I samband därmed har stödet till fosterhemmen och vårdens innehåll på barnhemmen ansetts vara viktiga undersök— ningsområden.
Den officiella statistik som presenteratsi föregående kapitel belyser endast vissa delar av de berörda frågeställningarna. De under- sökningar som utredningen genomfört är följande:
Tidpunkt för undersök- ningens genomförande
——_—_____—__
Område
1. Undersökning av fosterbarns- vårdens omfattning i kom- muner
2. Undersökning av foster-
barnens förhallanden a) fosterbarnen b) fosterhemmen
3. Undersökning av barn- hemsvården
Landets samtliga primärkommuner (848)
Samtliga landsting samt kommunerna Göteborg,
September 1970
Ett urval av fosterbarn (460)
September 1970 Oktober 1970 April 1971
Malmö och Gotland ___—___
De gjorda undersökningarna är av beskri- vande natur. Det bör uppmärksammas att de inte gör anspråk på att täcka alla delar av fosterbarnsvården eller värden på barnhem.
Följande avsnitt behandlar bl.a. de av utredningen utförda undersökningarnas om- fattning och belyser därmed även deras begränsning. Därutöver diskuteras resulta- tens giltighet i framtiden.
Fosterbarnsvårdens omfattning i kommu- nerna
Syfte
Undersökningen rörande fosterbarnsvårdens omfattning i kommunerna har i första hand syftat till att belysa såväl omfattningen av som formerna för fosterbarnsvården. 1 vad direktiven avser fosterbarnsvård har de av utredningen uppfattats såsom gällande vård i enskilt hem även av barn över ”fosterbarnsål- dern”, dvs. barn 16 år och äldre. Väsentliga frågeställningar har varit tillgången på och rekryteringen av dels fosterhem och dels enskilda hem för ungdomar 16 år och däröver. Det har vidare ansetts angeläget att i sammanhanget inhämta uppgifter om kom- munernas framtida planer för utbyggnad av institutioner och ”halvöppna” vårdformer.
Omfattning
Undersökningen genomfördes som en post- enkät och enkätformuläret skulle besvaras av barnavårdsnämndens ordförande eller tjäns- teman som ansvarade för fosterbarnsvården. Formuläret (bilaga 2) innehöll frågor om fosterbarnsvårdens organisation (verksamhe- tens inriktning, personalens tjänsteställning och utbildning, konferenser, antal foster- barn, tillstånd att mottaga fosterbarn m. m.), antal ungdomar 16 år och äldre i enskilda hem, tillgång på och rekrytering av foster- hem och andra enskilda hem samt utförda undersökningar och övriga synpunkter. 1 begränsad omfattning ställdes också frågor om institutionsvård samt feriehem e. d. Enkätformuläret sändes till samtliga då-
varande 848 kommuneri landet. Undersök- ningen genomfördes således som en totalun- dersökning och svar erhölls från 844 kom- muner. För en närmare presentation av undersökningens genomförande hänvisas till kapitel 5 samt ”Teknisk rapport” (bilaga 1).
Kommunsammanläggningar
Fram till början av 1950-talet var Sverige indelat i drygt 2 500 kommuner. Genom kommunsammanläggningar hade antalet pri- märkommuner fram till år 1970 minskat till 848, dvs. med omkring två tredjedelar. Hu- vudparten av de återstående kommunerna hade en folkmängd som understeg 5 000 personer. Endast 22 kommuner hade 50 000 invånare eller mer och bara 5 mer än 100 000 invånare.
Kommunsammanläggningen vid årsskiftet 1970/71 — då också begreppen ”stad”, ”köping” och ”landskommun” togs ur bruk — reducerade kommunantalet till 464. De indelningsändringar som då trädde i kraft berörde 523 av de tidigare 848 kommuner- na. Andelen kommuner med ett invånarantal understigande 5 000 minskade till drygt en tredjedel.
Antalet kommunblock var vid samma tidpunkt drygt 270. De sammanläggningar som skett vid årsskiftet 1973/74 har resulte- rat i att antalet primärkommuner är 278.
Redovisningen av undersökningsresultaten i kapitel 5 har skett utifrån den indelning som gällde vid undersökningstillfället, dvs. de 848 primärkommuner som fanns före sammanläggningen vid årsskiftet 1970/71.
Resultatens framtida giltighet
Vid den typ av undersökningar som under- sökningen av fosterbarnsvårdens omfattning i kommunerna tillhör använder man begrep- pet "målpopulation". Målpopulationen ut- gör i detta fall de kommuner som i framti- den kommer att påverkas av de beslut som fattas på grundval av undersökningsresulta- ten. Undersökningen genomfördes som nyss
nämnts med 1970 års kommuner som under- sökningsenheter men eventuella beslut som berör i huvudsak fosterbarnsvård och barn- hemsvård påverkar i första hand de 278 primärkommuner som finns efter samman- läggningen 1973/74.
Framför allt kommer flertalet av de till folkmängden minsta av 1970 års kommuner att ingå i större enheter. Det betyder att den indelning i kommuntyper som använts vid analysen av undersökningsresultaten blir in- aktuell. Exempelvis nämns i kapitel 5 att en avsevärd flyttning över kommungränserna sker när barn placeras i fosterhem. I första hand har större kommuner placerat omhän- dertagna fosterbarn i mindre kommuner. Den mindre kommunen (vistelsekommunen) har kanske i många av dessa fall gått samman med den större kommunen (placerandekom- munen) efter år 1973. Faktum kvarstår dock att många placeringar sker från större tät- orter till orter av glesbygdskaraktär.
Dessutom framgår av fosterbarnsunder- sökningen (kapitel 6) att över en fjärdedel av de omhändertagna fosterbarnen vistas i fos- terhem beläget 30 mil eller mer från föräld- rarnas bostad. Även med utgångspunkt i den förändrade kommunindelningen fr. o. m. 1974 torde man således kunna konstatera att placeringarna över kommungränser är många.
För att få en bild av varifrån fosterbarnen kommer och var fosterhemmen ligger — med hänsyn till den kommunindelning som i princip gäller fr.o.m. årsskiftet 1973/74 — har tre kartor framställts. Utgångspunkten för beräkningarna har varit undersökningens uppgifter från kommunerna. Antalet omhän- dertagna fosterbarn, som placerats av kom- muner respektive vistades i kommuner till- hörande varje kommunblock enligt 1971 års blockindelning, har räknats fram.
Karta 1 visar antalet omhändertagna fos- terbarn som kommer från varje kommun- block. Givetvis har på det hela taget ett större antal barn placerats av kommuner med stor folkmängd än av kommuner med litet invånarantal. Flertalet av landets foster-
barn kommer således från storstadsområ- dena.
Karta 2 visar i vilka kommunblock foster- barnen vistades, dvs. i huvudsak var foster- hemmen var belägna. Även antalet barn som vistas i olika regioner sammanhänger natur- ligtvis till stor del med folkmängdens lokali- sering. ”Placerandekartan” (karta 1) kan emellertid ställas i relation till ”vistelsekar- tan” (karta 2). Härvid framgår att antalet placerade fosterbarn från storstadsre- gionema, främst Stockholm och Göteborg, vida överstiger antalet fosterbarn som vista- des i samma regioner. I flertalet till folk- mängden mindre kommunblock ser man motsatt tendens.
Karta 3 visar antalet omhändertagna fos- terbarn på 1000 bostadshushåll med barn i åldrarna 0—17 år1 efter vistelsekommun. Av denna karta framgår att antalet fosterbarn på 1 000 hushåll var jämförelsevis stort bl. a. i ”utkanten” av de tätast befolkade områdena i landet, i vissa kommunblock i Värmlands län samt i så gott som hela Jämtlands län. Tätortsområdena uppvisar genomgående låga relationstal.
Kommunsammanläggningarna kan leda till vissa begränsningar av undersökningsresulta- tens giltighet i ett längre tidsperspektiv. Exempelvis kan bilden av fosterbarnsvårdens organisation sedan undersökningstillfället ha ändrats. I flertalet av de minsta kommunerna (kommuntyp 5, se kapitel 5) bedrevs år 1970 fosterbarnsvården enligt ”funktions- principen”. Den samordnade socialvården var vanligare i större kommuner. Många av undersökningens små kommuner med ”funk- tionsprincipen” har sedermera sammangått med större kommuner där socialvården be- drivs enligt *'familjevårds/helhetsprincipen”.
1 Uppgifterna har hämtats från Folk— och Bo- stadsräkningen (FoB) 1970. Med bostadshushåll avses i FoB den person eller den grupp av personer, som för år 1971 mantalsskrivits på en viss fastighet och som vid räkningstidpunkten bodde i en och samma lägenhet på denna fastighet. I bostadshus- hållet inräknas sålunda även inneboende och perso- ner som tillfälligt befann sig å annan ort t. ex. på grund av studier eller värnp 'ktstjänstgöring. Med bam i åldrarna 0—17 år avses samtliga barn i dessa åldrar som ingår i bostadshushållet oavsett om de är barn till hushållsföreståndaren eller ej.
Antal fosterbarn
1969 (Stockholm) K=.
1411 (Göteborg)
a' 520 (Malmö)
. 201—ann . 101-200
. 51—100 I 21— 50 . n— 20
- 1- ro _
tolfte/Sundbyberg
— tockholm
Karta ] Antalet omhändertagna fosterbarn, som enligt undersökningen rörande fosterbarns- vårdens omfattning i kommunerna placerats av kommuner tillhörande vart och ett av kommunblocken enligt 1971 års indelning.
Antal fosterbarn
' 532 (Stockholm)
. 101-zoo
I sr—roo
I 21- 50 I 11— 20 ' 1— 10
Karta 2 Antalet omhändertagna fosterbarn, som enligt undersökningen rörande fosterbarns- vårdens omfattning i kommunerna vistas i kommuner tillhörande vart och ett av kommunblocken enligt 1971 års indelning.
Antal fosterbarn på 1000 hushåll
Karta 3 Antalet omhändertagna fosterbarn (enligt undersökningen av fosterbarnsvårdens omfattning i kommunerna) på 1 000 bostadshushåll med barn 0—17 år (enligt Folk- och Bostadsräkningen 1970) efter vistelsekommun. Särredovisning efter kommunens blocktill- hörighet 1971.
I den mån även större kommuner vid under- sökningstillfället tillämpade ”funktionsprin- cipen" har flertalet dock senare övergått till ”'familjevårds/helhetsprincipen”. Den ändra- de inriktningen på socialvårdens organisation inom kommunerna kan på längre sikt ändra den bild av förhållandena som undersök- ningen givit. Det bör dock framhållas att vårdprinciper, rekryteringssätt för fosterhem etc. i och för sig inte i någon högre grad torde förändras av organisatoriska skäl.
Även tendenser av mer allmänt slag kan ha förändrat giltigheten av resultaten. Av kapitel 3 framgår t. ex. att antalet fosterbarn markant minskat sedan år 1950. Minsk- ningen under 1960-talet förklaras nästan helt av att antalet privatplacerade fosterbarn minskat medan antalet omhändertagna i stort legat på samma nivå. Bedömningen av undersökningsresultatens giltighet i fram- tiden bör alltså även ses mot bakgrunden av sådana tendenser i utvecklingen av olika delar inom barn- och ungdomsvården.
Fosterbarnsundersökningen
Syfte
Undersökningen av landets fosterbarn syfta- de till att belysa vilka barn som blir foster- barn och anledningen till att de placeras i fosterhem. Angelägna frågeställningar har varit familjesituationen under uppväxttiden, kommunens hjälp till och kontakter med familjen före placeringen samt tidigare vård av barnet.
Med undersökningen avsågs också att stu- dera barnens situation i fosterhemmen. I detta sammanhang uppfattades en kartlägg- ning av fosterföräldrarna som viktig. Deras kontakter med barnets familj, stödet från och kontakter med barnavårdsnämnden skul- le också belysas.
Omfattning
Undersökningen giordes på ett urval av landets fosterbarn. Den genomfördes i två separata delar — dels som en postenkät med
barnavårdsnämnderna i de kommuner som handlagt barnets senaste fosterhemsplacering dels i form av en besöksintervju med foster- föräldrarna. För en närmare presentation av undersökningens uppläggning hänvisas till kapitel 6 och ”Teknisk rapport" (bilaga 1).
Enkätformuläret, som barnavårdsnämn- derna skulle besvara (bilaga 3), innehöll frågor om skäl för omhändertagande, bar- nets medborgarskap, vistelse första levnads- året, vid tidpunkten för omhändertagandet och vid tidpunkten för fosterhemsplace- ringen. Vidare ställdes frågor om moderns och faderns förhållanden vid tiden närmast före omhändertagandet samt vissa övriga familje— och bostadsförhållanden. Uppgifter om hjälp till föräldrarna samt tidigare åt- gärder för och vård av barnet skulle också lämnas. Placeringen av barnet, barnavårds- nämndens, barnets och föräldrarnas känne- dom om det aktuella fosterhemmet samt vissa uppgifter om fosterhemmet behandla- des i ett antal frågor. Bl. a. gällde en fråga fosterlön och en annan fråga övrig ekono- misk hjälp till fosterföräldrarna. Två frågor avsåg avstånd mellan fosterhem och föräld- rarnas bostad samt barnets vistelsetid i fos- terhemmet.
Vid intervjun med fosterföräldrarna (bila- ga 4) inhämtades uppgifter om ålder, civil- stånd, utbildning, yrke, bostadsförhållanden, hushållets sammansättning samt fritidsintres- sen. I viss utsträckning togs tidigare erfaren- heter av fosterbarnsvård upp. I några frågor behandlades kännedom om barnet och för- äldrarna före placeringen och kontakter med barnets anhöriga under vistelsetiden i foster- hemmet. Vissa frågor gällde kontakter med barnavårdsnämnden (i den egna eller den placerande kommunen) samt eventuell hjälp och utbildning inför uppgiften som foster— föräldrar. Fosterföräldrarnas uppfattning om hur barnet klarat sig under tiden i fosterhem- met samt barnets situation i övrigt togs också upp vid intervjun. Bl. a. ställdes frågor om eventuell barntillsyn, barnets kontakter med anhöriga och önskemål om adoption.
I postenkäten till barnavårdsnämnderna ställdes som nämnts vissa frågor om barnets
föräldrar. En utvidgad belysning av föräldrar- nas situation före omhändertagandet och deras inställning till placering och fosterhem hade måhända varit önskvärd. Från utred— ningens sida har frågor kring dessa förhållan- den av flera skäl — bl. a. på grund av den långa tid som i många fall förflutit mellan placering och undersökningstidpunkt — be— dömts vara svåra att svara på för barnavårds- nämnderna. Det visade sig också att bortfal- let och svarens osäkerhet för de frågor om föräldrarna, som togs med i enkätformuläret, var något större än för flertalet övriga frågor. Vidare bedömdes — som inledningsvis påpe- kats — frågor rörande barnavårdsnämndens principer för omhändertagande av barn ligga inom socialutredningens arbetsområde. En speciell intervju eller enkätundersökning med barnens föräldrar bedömdes slutligen från undersökningsteknisk och inte minst känslomässig synpunkt vara svår att genom- föra.
Även frågor riktade till barnen själva liksom till vuxna som varit fosterbarn kunde ha varit av värde. Av tids— och kostnadsskäl prioriterades den inriktning av undersök- ningarna som ovan redovisats.
En annan viktig aspekt vid fosterhemspla- cering av ett barn är vad som ”händer” med barnen och även de biologiska föräldrarna efter fosterhemsvistelsen. Hur upplever bar- nen själva och omgivningen resultatet av fosterhemsplaceringen sedan en tid gått? Något försök till sådana studier av intensiv karaktär har utredningen inte haft möjlighet att göra. Ett generellt studium skulle ha krävt att register över före detta fosterbarn gjorts upp. Detta bedömdes som alltför komplicerat om ens genomförbart. I viss mån kom här också in överväganden beträf- fande de eventuella ”skador” som själva undersökningsförfarandet skulle kunna ge de fosterbarn som deltog.
Resultatens framtida giltighet
Målpopulationen utgör alla fosterbarn som i framtiden finns i landet. I praktiken kan vissa av utredningsresultaten inom tämligen
kort tid visa sig vara inaktuella. Faktorer som barnavårdens organisation inom kom- munerna, åldersfördelningen hos fosterbar- nen osv. kan vid förändringar i vissa avseen- den snabbt ändra den bild undersökningen givit.
I undersökningen har barnen indelats dels efter vilken typ av kommun som placerat dem i fosterhem, dels efter i vilken typ av kommun fosterhemmet ligger. Liksom i un— dersökningen om fosterbarnsvårdens omfatt- ning i kommunerna avses den kommunindel— ning som gällde år 1970. Vid redovisningen av resultaten i kapitel 6 konstateras exempel- vis att vissa skillnader råder mellan olika typer av placerandekommun vad gäller fos- terlönens storlek. Efter senare kom munsam- manläggningar är det rimligt att anta att sådana differenser minskar. Andra liknande skillnader mellan de olika typerna av kom- muner kan tänkas bli förändrade relativt kort tid efter undersökningens genomföran- de.
Flertalet variabler kommer dock sannolikt att uppvisa samma bild flera år efter under— sökningen. Andelen barn som är släkt med fosterföräldrarna och fördelningar efter va- riabler som fosterföräldrarnas fritidsintres- sen, ålder, kontakter med de anhöriga m. m. torde inte i väsentlig grad förändras i tiden.
Barnhemsundersökningen
Syfte
Enligt direktiven skulle utredningen ta upp frågor rörande vård i enskilt hem jämfört med vård på barnavårdande institutioner. Som ett led i denna jämförelse genomförde utredningen en undersökning rörande barn- hemmen och deltog i planeringen av en av landstingsförbundet samtidigt genomförd undersökning.
Bakgrunden till landstingsförbundets un- dersökning var att landstingsförbundets sty- relse den 15 december 1970 beslutade att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift "att företa utredning rörande barnhemsvårdens organisation, målsättning och behandlings-
metoder och att framlägga förslag till åtgär- der för upprustning av vården”. Efter samråd mellan arbetsgruppen och fosterbarnsutred- ningen utfördes landstingsförbundets och utredningens undersökningar på ett sådant sätt att de kompletterar varandra. I kapitel 7 ingår en sammanställning av resultaten från landstingsförbundets undersökning.
Syftet med den undersökning som lands- tingsförbundet genomförde var att studera barnen på barnhemmen. Angelägna fråge- ställningar var beläggningen på olika typer av barnhem, barnens ålder samt orsaken till vård på barnhem.
Fosterbarnsutredningens undersökning syftade främst till att kartlägga landstingens synpunkter på barnhemsvården. Samtidigt önskades aktuella uppgifter om barnhems- vårdens vårdresurser och organisation.
Omfattning
Såväl fosterbarnsutredningens som lands- tingsförbundets undersökning genomfördes som postenkäter och omfattade samtliga i barnhemsplanen ingående barnhem i landet den 1 april 1971. Enkätformulären har ifyllts av befattningshavare vid landstingen och de landstingsfria kommunerna Göte- borg, Malmö och Gotland. Uppläggningen presenteras närmare i kapitel 7.
Med undantag för uppgifter om andelen barn med utländskt medborgarskap, antalet utvecklingsstörda och gravt handikappade barn samt barnens skolgång saknar foster- barnsutredningens enkätformulär frågor som direkt rör barnen. Landstingsförbundets un- dersökning däremot avsåg främst sådana uppgifter och frågorna gällde intagningsorsa— ker, barnens ålder och kön samt närmast föregående placering.
Fosterbarnsutredningens undersökning omfattade frågor om antal barnhem och huvudmannaskap, personalens anställnings- former och utbildning samt vissa verksam- heter inom barnhemmen. Enkätformuläret (bilaga 5) innehöll vidare frågor som avsåg landstingens/kommunernas organisation av barnhemsvården, deras synpunkter på even-
tuell regionsamverkan och inställningen till huvudmannaskapet. Nedläggning och till- komst av barnhem behandlades också liksom eventuellt genomförda utredningar eller un- dersökningar.
Resultatens framtida giltighet
Enligt den officiella statistiken har antalet barnhem liksom antalet platser sedan år 1965 minskat. Medelbeläggningen tycks dess- utom vara lägre. Antalet barn och ung- domar som vårdas på barnhemmen är betyd- ligt mindre i dag än vid mitten av 1960-talet. Eventuella förändringar kan relativt snart medföra att vissa delar av undersökningsre- sultaten blir inaktuella. Dock torde de under en överskådlig tid i åtskilliga avseenden kunna ge information om de förhållanden som råder beträffande barnhemsvården i landet.
5. Fosterbarnsvårdens omfattning i kommunerna
Inledning Undersökningens uppläggning
I september 1970 genomfördes en enkätun- dersökning omfattande 844 av landets dåva- rande 848 kommuner.
Undersökningens syfte var att belysa om- fattningen av och de nuvarande formerna för fosterbarnsvården i kommunerna. Det ansågs därvid som angeläget att få vetskap om vilka olika typer av fosterhem och andra enskilda hem som finns, antalet barn och ungdomar som vårdas i sådana hem, hur många barn och ungdomar som vårdas i institution etc. Andra väsentliga frågeställningar var till- gången på och rekryteringen av fosterhem och enskilda hem för ungdomar 16 år och däröver. Det ansågs också angeläget att något kunna belysa kommunernas planer för fram- tiden beträffande utbyggnaden av bl. a. halv- öppna vårdformer.
Undersökningen om kommunernas foster- barnsvård är en totalundersökning, vilket innebär att frågorna ställts till samtliga kom- muner i landet. Förhållandena avser den 7 september 1970.
Undersökningen har utförts av Statistiska centralbyråns utredningsinstitut. Formuläret (bilaga 2) som innehöll 44 frågor har ifyllts av barnavårdsnämndens ordförande eller av den tjänsteman som svarade för fosterbarns- vården.
Felkällor
Bortfallet av fyra kommuner, representerande ca 1,1 % av totalbefolkningen, torde inte ha någon betydelse för de slutsatser som kan dras från utredningsmaterialet. Totalanta- let fosterbarn torde t.ex. i utredningens material av detta skäl ha blivit något hundra- tal lägre för hela landet än vad det var i verkligheten. Å andra sidan kan det — med ledning av vissa erfarenheter från arbetet med urvalet till undersökningen om foster- barnen (kapitel 6) — antas att vissa barn stod kvar i barnavårdsnämndernas register trots att de vid undersökningstillfället av olika skäl upphört att vara fosterbarn. Det kan vara fråga om barn som var äldre än 16 år samt barn som tidigare varit privatplacerade i fosterhem men återvänt till sina biologiska föräldrar.
Vissa begrepp i enskilda frågor kan ha uppfattats på skilda sätt. Främst kan detta ha gällt frågor avseende antal. I samband med granskningen har dock vissa kontroller företagits som reducerat sådana fel.
Undersökningsmetoder och felkällor redo- visas utförligare i den tekniska rapporten (bilaga 1).
Definitioner
I det följande kommer frekvenser avseende kommunernas personal, antal barn och
ungdomar i fosterhem, i andra enskilda hem, på barnhem etc. att redovisas. Där det är av speciellt intresse kommer materialet att för- delas på olika kommuntyper. Följande indel- ning av kommunerna har använts:
1. Stockholm (1 kommun)
2. Göteborg och Malmö (2 kommuner)
3. Kommuner med mer än 65 000 invånare (Västerås, Uppsala, Norrköping, Linkö- ping, örebro, Gävle, Borås, Helsingborg och Eskilstuna, 9 kommuner)
4. Kommuner med mer än 30 000 invånare samt kommuner med 90 % tätortsbefolk- ning eller mer och med mer än 10000 invånare (82 kommuner)
5. Övriga kommuner (750 kommuner)
Med begreppet tätort, som är hämtat ur årsbok för Sveriges kommuner, avses i prin- cip alla hussamlingar med minst 200 invåna- re, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter. Tätortsgrad anger den andel av befolkningen som vid tidpunk- ten för 1965 års folk- och bostadsräkning bodde inom sådana tätorter. Antalet kom- muner 1970 som hade 90 % tätortsbefolk- ning eller mer var 128. De kommuner som ingår i kommungrupp 4 utgörs i huvudsak av kommuner av tätortskaraktär som har en befolkning mellan 10000 och 65 000 in- vånare. I den fortsatta redovisningen kom- mer dessa kommuner att anges som ”de medelstora, relativt tättbefolkade kommu- nerna” e. d.
Av tabell 5.1 framgår indelningen av
Tabell 5.1 Antalet kommuner samt folk- mängden den 1 januari 1970 i de olika kommuntyperna.
Kommun- Antal Folkmängd typ kommuner Antal Procent
1 1 747 490 9,3 2 2 705 186 8,8 3 9 776 520 9,7 4 82 2 261 600 28,2 5 754 3 522 900 44,0
Summa 848 8 013 696 100,0
samtliga landets kommuner i de nämnda kommungrupperna. Därtill redovisas folk- mängden den 1 januari 1970 för varje grupp och man finner att de minsta kommunerna (kommuntyp 5) omfattar över 40 % av landets totalbefolkning.
I vissa sammanhang görs i fortsättningen också indelningen ”placerandekommun” — ”vistelsekommun”. Med placerandekommun menas då den kommun som handlagt place- ringen i enskilt hem av för samhällsvård omhändertagen medan vistelsekommun ana- logt innebär den kommun där den omhän- dertagne placerats. (Se vidare kapitel 6.) Även vissa andra fördelningar av materialet görs i den följande redovisningen.
Med fosterbarn avses, enligt BvL, barn under 16 år som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Flera av begreppen kring foster- barnsvård finns definierade i kapitel 2. Där talas bl. a. om ”för samhällsvård omhänder- tagna”, vilka i fortsättningen vanligen be- nämns ”omhändertagna”.
Vidare har i kapitel 2 nämnts att begrep- pen ”fosterbarn” och ”för samhällsvård om- händertagna” inte sammanfaller. Det finns i stor utsträckning placeringar i annat enskilt hem än föräldrahemmet som sker på enskil- das initiativ utan något bakomliggande om- händertagande. Barn av det sistnämnda sla- get kallas fortsättningsvis ”privatplacerade”.
Även vissa förhållanden för ungdomar som är 16 år och däröver, omhändertagna för samhällsvård och placerade i enskilda hem eller på inackorderingshem, behandlasi detta kapitel.
Fosterbarnsvårdens organisation Organisationen inom kommunerna
Samordnad socialvård enligt den s.k. famil- jevårdsprincipen eller helhetsprincipen har under senare år blivit allt vanligare. På tjänstemannaplanet innebär familjevårdsprin- cipen att socialarbetaren skall arbeta med en helhetssyn på de sociala problem som skall
Fosterbarnsvårdens Kommuntyp Samtliga organisation kommuner 1 2 4 5
Ingår i sam ord nad
socialvård enligt familj evårdsprin- cipen — 2 34 104 143 Ingar i en social-
vårdsorganisation enligt funktions-
principen 1 — 6 48 646 701
Summ a 1 2 9 82 75 O 844
lösas. Beträffande förtroendemannaorganisa- tionen har kommunerna fr. o. rn. den 1 januari 1971 genom lagen (1970:296) om social centralnämnd rn. ni. fått möjlighet att ersätta de tre vårdnämnderna med en gemen- sam social nämnd, kallad social central- nämnd. Sådan nämnd fanns efter årsskiftet 1970/71 inrättad i 264 kommuner. Separat socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykter- hetsnämnd finns i 200 kommuner, varav 22 med s.k. personunion, dvs. samtliga eller huvudparten av ledamöterna var gemensam- ma för de tre nämnderna.
Kommunernas förhållanden i fråga om samordnad socialvård vid undersökningstill- fället i september 1970 framgår av tabell 5.2.
Fosterbarnsvården ingick 1970 i samord— nad socialvård enligt familjevårdsprincipen i 143 (17%) av i undersökningen ingående
844 kommuner. Som jämförelse kan nämnas att social centralnämnd 1973 fanns inrättad i ca 60 % av landets 464 kommuner.
Den samordnade socialvården var vanligast i större kommuner. Andelen var 41 % i de medelstora kommunerna (kommuntyp 4) medan motsvarande siffra för de minsta kommunerna (kommuntyp 5) var 14 %.
Personalen
Vid inventeringen av barnavårdsnämndernas personalresurser har endast medtagits för- troendemän och personal som vid undersök- ningstillfället helt eller delvis var sysselsatta med tillsyn över fosterbarnen och fosterhem- men. (39 5, 49 & BvL.)
Andelen förtroendemän som deltar i fos- terbarnstillsynen var störst i mindre kommu-
Tabell 5.3 Antal förtroendemän och personal som deltar i barnavårdsnämndens tillsynsverk- samhet. Särredovisning efter olika kommuntyper.
Kategori Kommuntyp 1 2
Förtroendemän — — Tjänstemän,
heltida 29 21
halvtidb _ 2
deltidc — —
Summa 29 23 47
& Minst 35 tim./vecka. b 20—34 tim. /vecka. 0 Mindre än 20 tim./vecka.
Samtlig personal 4 5 24 714 745 40 41 161 19 3 30 152 467 623 235 1 225 1 559 SOU 1974: 7
ner, medan andelen tjänstemän som väntat var störst i större kommuner. Det bör uppmärksammas att Stockholm, förutom det antal tjänstemän som har angivits i tabell 5.3, har ca 200 lokalombud i olika delar av landet som bl.a. har till uppgift att för Stockholms räkning rekrytera och utöva tillsyn över fosterhemmen. De olika yrkes- grupper som fungerar som lokalombud är bl.a. socialarbetare, distriktssköterskor, lä- rare, präster och lantbrukare.
Personalens utbildning
Utbildningen hos de tjänstemän som svarar för fosterbarnstillsynen har Resultatet framgår av tabell 5.4.
undersökts.
Tabell 5.4 Tjänstemännens utbildning. Sär- redovisning efter förvärvsarbetsgrad. I pro- cent.
Utbildning Sysselsatta med fosterhem s- tillsyn på Heltid Halvtid Deltid (minst (20—34 (mindre än 35 t./v.) t./v.) 20 t./v.) Socionomutbild- ning 39 7 3 25 Stora Sköndals sociala linje 4 10 2 Socialped agogisk ut- bildning 6 —— 2 Sjuksköterskeut- bildning 2 — 15 Förskolläraru t- bildning — - 1 Enbart folkskola, __grundskola 12 4 13 Ovrig utbildning 37 13 42 Summa 100 100 100 Antal tjänstemän, totalt 161 30 6 23
Socionomutbildning var vanligast bland tjänstemän som arbetar med fosterbarnstill- syn på heltid (39 %) och halvtid (73 %). Av de heltidsanställda tjänstemännen hade 6 % socialpedagogisk utbildning. Gruppen tjäns- temän med ”övrig” utbildning var betydande (37 %). Bland heltidsfungerande tjänstemän utgjorde gruppen enbart folkskola eller grundskola 12% mot ca 13% bland de deltidsfungerande. I den sistnämnda gruppen
var ”övrig utbildning” vanligast (42 %).
Som ”övrig utbildning” har följande upp- givits (antalet med respektive utbildning har markerats inom parentes). Realexamen (26), folkhögskola (19), kvällskurser i socialrätt och psykologi (15), polisskola (14), fil. kand.-examen (8), intern utbildning (8), samhällsvetenskaplig universitetsutbildning (7), studentexamen (6), korrespondens- kurser (6), realexamen+socialhögskolans grundkurs (4), socialkommunal kontorsut- bildning (4), ungdomsledarutbildning (4), kommunförbundets kursverksamhet (4), par- tiell socialarbetarutbildning (4), studerande vid socialhögskola (4), social-kameral linje vid praktisk skola (4). Dessutom har i enstaka fall uppgivits en rad andra utbild— ningar eller kurser som t. ex. social yrkessko- la, handelsutbildning, barnmorskeutbildning, folkskollärareutbildning, flickskola, avbruten sjuksköterskeutbildning, hemkonsulentut- bildning, utbildning som fosterbarnsinspek- tris, småskollärare, hemsysterskola, social- medicinsk utbildning, barnavårdslärarinne- examen och utbildning vid teologiskt semi- narium. I de fall flera utbildningar uppgetts har endast en tagits med i ovanstående uppställning. Flertalet tjänstemän (84 %) med ”övrig utbildning” arbetar med foster- barnstillsyn på deltid.
Några nämnvärda skillnader i fråga om den heltidsanställda personalens utbildning mellan olika kommuntyper förelåg inte. Av de tjänstemän som var deltidsanställda och tillhörde gruppen ”övrig utbildning” åter- finns drygt hälften i de minsta kommunerna.
Konferensverksamhet
Utredningen har frågat om hur ofta särskil- da konferenser/överläggningar förekommer. Som konferens eller överläggning har räknats tillfälle när tre eller flera personer samtidigt deltar i diskussion som rör fosterbarnsvård eller vård i enskilda hem för ungdomar, 16 år eller äldre. Trots att denna definition angi- vits i frågeformuläret kan frågan ha uppfat- tats olika.
Tabell 5.5 Konferensverksamhet i olika kommuntyper. ___—___— Antal konferenser Kommuntyp Samtliga per år kommuner 1 2 3 4 5 ___—___— 0 — — 3 66 685 754 l— 5 — — — 5 51 56 6— 10 — — 2 3 3 8 11—49 1 — — 3 6 10 50 el. fler — 2 3 2 — 7 Bortfall — — 1 3 5 9 Summa 1 2 9 82 750 844 Konferensverksamhet där man särskilt samhet. Biologiska föräldrar deltog i fyra behandlat fosterbarnsvård eller vård av ung- domar över 15 år i enskilda hem var tämligen ovanlig och förekom endast i ett 80-tal kommuner, därav regelbundet i ca 25. Som väntat var sådan konferensverksamhet van- ligast i större kommuner. (Tabell 5.5.)
Konferensverksamhet förekom i lika om- fattning i kommuner med samordnad social- vård och i kommuner som arbetar enligt funktionsprincipen.
I sådana kommuner där konferensverk- samhet förekom hade förtroendevalda delta- git i hög utsträckning (82%). Detsamma gäller för fosterbarnsinspektör eller annan befattningshavare från social nämnd (94 %) där dock siffran kunde förväntas vara ännu högre. Befattningshavare från PBU, läkare, bampsykiater och psykolog deltog i två 21 tre kommuner av tio med konferensverk-
och fosterföräldrar i drygt fem kommuner av tio. (Tabell 5.6.)
Deltagande av förtroendevalda i konfe- rensverksamhet var relativt sett vanligast i mindre kommuner. För fosterbarnsinspektö- rer gällde motsatsen.
Fosterbarnsvårdens omfattning Antalet fosterbarn
Enligt den officiella statistiken fanns i landet den 31 december 1970 16122 fosterbarn.
I september 1970 fanns enligt undersök- ningen drygt 17 000 fosterbarn. Denna siffra kan vara något för hög. Som påpekades i avsnittet om felkällor finns skäl att anta att vissa barn stod kvar ibarnavårdsnämndernas register trots att de vid undersökningstillfäl-
Tabell 5.6 Kategorier befattningshavare som deltagit i konferensverksamhet inom de kommuner som haft konferenser. Procentuell fördelning efter tre svarsalternativ.
Kategori Deltar Alltid Ofta Aldrig Samtliga kommuner med Ibland konferensverk samhet
___—___— Förtroendevalda 55 27 18 100 Fosterb arnsinspektör el. annan
befat tningshavare från social nämnd 76 18 6 100 Befattningshavare PBU 1 21 78 100 Läkare (ej PBU) 4 25 71 100 Barnpsykiater (ej PB U) 1 21 78 100 Psykolog (ej PBU) — 25 75 100 Barnavårdsombud 17 40 43 100 Bamavårdskonsulent 9 47 44 100 Biologiska föräldrar 5 34 61 100 Fosterföräldrar 15 40 45 100 Lärare 18 44 38 100
let av olika orsaker upphört att vara foster- barn. Det kan t. ex. vara fråga om äldre barn som formellt upphört att vara fosterbarn men som fortfarande stod kvar i registret. Det kan vidare vara så att barn som flyttat till annan kommun upptagits som fosterbarn i två kommuner. I vissa fall kan fosterbarn ha återvänt till biologiska föräldrar men fortfarande vara registrerade som fosterbarn. I gengäld kan vissa nya privatplacerade fos- terbarn vid undersökningstillfället inte ha hunnit komma med i registreringen.
Båda de ovanstående uppgifterna innefat- tar också barn som är 16 år och äldre där beslut finns om förlängd fosterbarnstillsyn (46 ä 3 st. BvL). I undersökningen om fosterbarnen och fosterföräldrarna (kapitel 6) fanns bara fosterbarn under 16 år medtag- na. Härvid erhölls en totalskattning om ca 14 000 fosterbarn. Detta antal kan vara en underskattning på grund av s. k. undertäck- ning. (Se bilaga 1.) Därtill kommer att urvalet av barn i undersökningen av foster- barnen byggde på ett urval av kommuner varför det också av den anledningen finns en osäkerhet i den senast nämnda siffran.
Sannolikt svarar uppgiftemai den officiel- la statistiken närmast mot det verkliga antalet fosterbarn i landet under 1970. Det
finns dock risk för att också dessa siffror är något för höga eftersom det i undersök- ningen av fosterbarnen, som byggde på samma register som den officiella statistiken, visade sig att en del barn fanns kvari registren trots att de inte längre var foster- barn. Antalet fosterbarn var troligen om- kring 15 000 sedan äldre barn, som stod under förlängd tillsyn, frånräknats.
Det erhållna antalet av drygt 17 000 fosterbarn vid totalundersökningen av lan- dets kommuner är förmodligen, trots hänsyn till eventuella variationer under olika tider av året, enligt ovan nämnda skäl något för stort. Detta förhållande torde dock i den fortsatta redovisningen för flertalet variabler i undersökningen helt sakna betydelse, efter- som endast procentfördelningar studeras.
Placering över kommungränser
Enligt undersökningen var drygt 3/4 av alla fosterbarn omhändertagna för samhällsvård.
Figur 5.1 visar att de tolv största kom- munerna (kommuntyperna 1—3) hade place- rat omkring 40 % av dessa fosterbarn. Det förefaller vidare, vilket sedan närmare dis- kuteras i kapitel 6, som om Stockholm i relation till antalet barn i motsvarande åldrar
Figur 5.1 Andelen omhändertagna fosterbarn efter typ av placerandekommun. 1 procent.
De minsta kommunerna (kommuntyp 5)
Stockholm (kommuntgp 1)
Göteborg, Malmö (kommuntyp 2)
Kommuner med mer än 65 000 inv. (kommuntgp 3)
De medelstora kommunerna (kommuntgp 4)
Figur 5.2 Andel omhändertagna fosterbarn som placerats i egen eller annan kommun. Särredovisning efter typ av placerandekom- mun. I procent.
Kommuntqp Placering Placerinqi iden egna annan kommun kommunen
placerat den största andelen. Relationssiffran minskar sedan ju mindre kommuner man betraktar och den är mer än tre gånger så hög för Stockholm som för kommunerna i kommuntypsgrupperna 4 och 5. I Stock- holm finns drygt 5 % av landets barn i åldern 0—14 år, medan man placerat 14 % av landets för samhällsvård omhändertagna fos- terbarn.
Av samtliga fosterbarn som av barnavårds- nämnd var omhändertagna för samhällsvård var 66% placerade i fosterhem beläget i annan kommun. Som väntat var den procen- tuella andelen störst (figur 5.2) för de tre storstadskommunerna (kommuntyperna 1 och 2). Det förekommer således en avsevärd förflyttning över kommungränserna när barn placerasi fosterhem.
Mer än en fjärdedel av alla kommuner hade inte själva placerat något fosterbarn inom den egna kommunens gränser. 46% hade endast placerat 1—4 barn. Fyra kom- muner hade placerat 100 barn eller fler i fosterhem inom den egna kommunen. Av tabell 5.7 framgår också att 10 % av landets kommuner placerat 20 eller fler barn i annan kommun medan 13 nämnder fått fosterhem i annan kommun åt 100 barn eller fler. Många kommuner tycks således vara beroen- de av att kunna placera barn i andra
Tabell 5.7 Kommunerna efter antal foster- barn som placerats av egen nämndi den egna kommunen resp. i annan kommun.
Antal Placering i Placering i foster- egen kommun annan kommun barn __ Antal % Antal %
0 232 27 183 22 1— 4 386 46 366 43 5— 9 117 14 149 18 10—19 69 8 62 7 20-29 13 2 27 3 30—49 14 2 32 4 50—99 9 1 12 1 100— 4 — 13 2 Summa 844 100 844 100
kommuner. I första hand gäller detta de största kommunerna.
Av alla fosterbarn, inklusive de privatpla- cerade, vistades enligt undersökningen över 60 % i de minsta kommunerna (kommuntyp 5), nästan 25% i de medelstora, relativt tättbefolkade kommunerna (kommuntyp 4) och omkring 15% i de största städerna (kommuntyperna 1—3). Andelen privatpla- cerade varierade något mellan de olika kommuntyperna. Lägst var den enligt under- sökningen i de minsta kommunerna (kom- muntyp 5) med ca 20 % mot omkring 25 %i övriga kommuntypsgrupper.
Flertalet kommuner hade ett litet antal fosterbarn som vistades inom kommunen (tabell 5.8). I en tredjedel av samtliga kom- muner fanns mindre än 10 fosterbarn. Drygt hälften hade 10—29 fosterbarn.
Tabell 5.8 Kommunerna efter totalantalet fosterbarn som vistas i kommunen.
Antal fosterbarn Antal % kommuner 0 3 — 1— 4 69 8 5— 9 207 25 10—19 297 35 20—-29 133 16 30—49 87 10 50—99 36 4 100— 12 2 Summa 844 100 SOU 1974: 7
Tillstånd att mottaga fosterbarn och besvär över beslut
Barnavårdsnämnderna meddelade under 1969 2355 förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet som fosterhem (475 3 st. BvL). 961 (41 %) av förhandsbeskeden avsåg blivande adoptivhem. Det bör i sam- manhanget uppmärksammas att bestämmel- serna om förhandsbesked trädde i kraft den 1 juli 1969, varför siffrorna inte avser längre tid än ett halvt år.
Barnavårdsnämnderna biföll under 1969 4 386 ansökningar om tillstånd att mottaga fosterbarn (47 & 1 och 2 st. BvL). 925 (21 %) aVSåg blivande adoptivbarn. [ 194 fall under 1969 avslog barnavårdsnämnderna ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn. 11 av dessa avslag avsåg blivande adoptiv- barn. Andelen avslag är sålunda obetydlig, 4,2 %, av totala antalet ansökningar om tillstånd.
1 29 fall förbjöd barnavårdsnämnderna under 1969 person som hade sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande mottaga annans barn under 16 år ”för vistelse i hemmet annat än tillfälligt” (51 & lst. BvL). Dessa förbud är alltså mycket ovanliga.
Huvudsyftet med den 1969 införda be- stämmelsen i 475 3 stycket BvL var att formalisera barnavårdsnämndens handlägg- ning av frågor rörande förhandsgodkännande av fosterhem och ge dem som inte får sina hem godkända möjlighet att besvära sig över beslutet. Besvär hos länsstyrelsen över be- slut, varigenom förhandsgodkännande för- vägrats har dock anförts endast i 11 fall. När det gäller tillstånd som förvägrats (47 5 2 st.) har besvär ingetts i 14 fall. Vid förbud mot mottagande av ”vistelsebarn” (51%) har
Tabell 5.9 Besök i fosterhem.
Fosterhem Besök görs i belägna i Inget Vissa fall hem
Den egna kommunen 5 54 310 238 Annan kommun
besvär ingetts i ett fall. Även om man tar hänsyn till att ovannämnda lagändring inte trädde i kraft förrän i mitten av 1969 är det sålunda ovanligt att presumtiva fosterföräld- rar besvärar sig över ett för dem negativt beslut från barnavårdsnämnden.
Besök i fosterhem mer
Med besök i fosterhem avses hembesök av representant för den omhändertagande bar— navårdsnämnden oavsett om fosterhemmet ligger i hemkommunen eller i annan kom- mun (tabell 5.9).
När det gäller besök i fosterhem i den egna kommunen gjorde 778 barnavårds- nämnder sådana besök i alla fosterhem och 54 nämnder endast i vissa fosterhem. Orsa- ken till att endast vissa fosterhem besöktes har uppgetts vara tidsbrist, organisatoriska svårigheter i samband med kommunsamman- läggningar och att man kände till fosterhem- met sedan tidigare. Vidare har uppgivits att undantag gjorts för hem, vars fosterbarn placerats av Stockholms barnavårdsnämnd som har egna ortsombud.
Besök i alla sina fosterhem belägna i annan kommun gjorde 92 bamavårdsnämn- der medan 238 nämnder gjorde besök endast i vissa hem. 310 nämnder gjorde inga besök alls, vilket torde kunna förklaras av dels att behovet av fosterhem i annan kommun för vissa nämnder är obetydligt och dels av att avstånden till kommuner med tillgång på fosterhem där barn kunnat placeras i vissa fall är stora.
204 kommuner svarade inte på frågan om besök i fosterhem i annan kommun, vilket främst torde bero på att man inte haft några eller ansett sig ha behov av sådana hem.
Orsakerna till att besök gjorts endast 1
Ej Samtliga svar kommuner Alla hem 77 8 7 844 92 204 844 97
vissa fosterhem har, förutom vad som tidigare nämnts, uppgetts vara att besök görs ”endast vid behov”, vid ”särskilda skäl”, om adop- tion blir aktuell, när det gäller ”svårplacera- de”, vid önskemål från fosterföräldrarna, då barnavårdsmannaskapet kvarstår hos hem- kommunen eller då handikappat barn har placerats. Även andra orsaker har nämnts såsom långa avstånd till fosterhemmen. I övrigt anfördes att man som målsättning eftersträvar att göra ett besök om året, i vissa fall två besök, i några fall ett besök vartannat år. Vidare har man påpekat att när besök inte medhinns upprätthåller man i åtskilliga fall kontakten brevledes och per telefon. Även i kapitel 6 behandlas frågan om barna- vårdsnämndernas kontakt med fosterhem— men.
Missförhållanden ifosterhem
Problem och missförhållanden i ett foster- hem kan naturligtvis i många fall lösas eller avhjälpas utan att de behöver ge anledning till en formell anmälan. Frekvensen sådana missförhållanden är emellertid svår att mäta. Utredningen har därför fått undersöka hur vanligt det är att missförhållanden i foster- hem anmäls till barnavårdsnämnden. Under 1969 har sådan anmälan skett till barna- vårdsnämnden i endast 70 fall (0,4 % av alla fosterbarnsplaceringar), varav 46 avsåg anmä- lan till barnavårdsnämnd i annan kommun.
Det är att märka att med formell anmälan avses anmärkning mot barnet eller fosterför- äldrarna eller mot de förhållanden under vilka barnet lever. Vidare gäller det endast fall där rättelse inte skett och där missför-
hållandena var av sådan art att skäl till
ingripande från barnavårdsnämndernas sida förelåg.
Förbud att skilja barn från fosterhem
Under 1969 förbjöd barnavårdsnämnden i 12 fall föräldrar eller andra vårdnadshavare att skilja barn från fosterhem (50 5). Frågan avsåg även provisoriska förbud. Frekvensen sådana förbud var sålunda utomordentligt
låg. Lagbestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1968.
Besvär mot förbud av detta slag har anförts i fyra fall.
Vård i annat enskilt hem än fosterhem Antal vårdade
Utredningen har i sin kommunenkät ställt ett antal frågor som berör vården av ungdo- mar 16 år och äldre. Frågorna har i första hand avsett antal vårdade, tillgång på och rekrytering av olika typer av hem samt rekryteringssätt.
Enligt undersökningen fanns i september 1970 2938 ungdomar 16 år och äldre i
enskilda hem. Under 1969 var totala antalet nya placeringar 824, varav närmare tre fjär- dedelar, 589, gällde hem belägna i annan kommun, 229 ungdomar var nyplacerade i den egna kommunen.
Antalet ungdomar 16 år och äldre som placerats av annan barnavårdsnämnd i enskilt hem i den uppgiftslämnande kommunen var enligt vad kommunerna kände till 993. Detta är emellertid bara hälften av det antal som kommunerna gemensamt uppgett att man placerat i annan kommun. Man känner sålunda inte till alla ungdomar som placeras i kommunen av andra bamavårdsnämnder. Den främsta anledningen härtill är Stock— holm som genom sina lokalombud även medverkar vid anskaffning av enskilda hem för ungdomar 16 år och däröver. Av liknande anledning förekommer skilda uppgifter beträffande antalet barn och ung- domar som vid undersökningstillfället var placerade i kommunen av ungdomsvårds- skola. Detta antal var enligt undersökningen 201, varav 152 var 16 år och äldre. Enligt
beläggningsrapporten från ungdomsvårdssko- lorna var antalet elever placerade i enskilda
hem den 1 september 1970 betydligt högre (541). Orsaken till skillnaderna mellan upp- gifter från ungdomsvårdsskolorna och kom- munundersökningens siffror är att söka i att skolorna själva ansvarar för "eftervården", vilket torde betyda — trots bestämmelsen
Figur 5.3 Andelen ungdomar 16 år och äldre placerade i enskilda hem efter typ av placerandekommun. 1 procent. (Motsvarande siffror avseende andelen omhändertagna fosterbarn har angivits inom parentes.)
De minsta kommunerna (kommuntyp 5)
De medelstora kommunerna (kommuntyp 4)
om samråd med barnavårdsnämnd i 515 ungdomsvårdsskolestadgan — att barnavårds- nämnderna inte alltid har kännedom om placeringar av ungdomsvårdsskoleelever ien- skilda hem i kommunerna.
Placering över kommungränser
De tolv största kommunerna hade placerat 47 % av alla placerade ungdomar 16 år och äldre i enskilda hem (figur 5.3). Intressanta är de stora skillnaderna mellan Stockholm 29 % (861) å ena sidan och Göteborg och Malmö å den andra, 6 % (170) tillsammans. En undersökning utförd av arbetsgruppen för försöksverksamhet inom barna- och ungdomsvården (AFBU) har i en enkät till ett 20—tal kommuner sommaren 1970 funnit liknande tendenser. Stockholm hade 915 ungdomar placerade i enskilda hem och Malmö och Göteborg tillsammans 123. Som för de omhändertagna fosterbar— nen gällde att de större kommunerna (kom- muntyperna 1—3) svarade för en större andel av placeringarna än vad deras andel av alla ungdomar 15—19 år i landet utgör. Stock- holm hade således placerat nära 30% av
Göteborg. Malmö (kommuntyp 2)
Kommuner med mer än 65 000 inv. (kommuntyp 3)
samtliga ungdomar i enskilt hem men mindre än 10 % av alla landets barn i ungefär motsvarande åldrar bodde i Stockholm. Undantag utgjorde här Göteborg/Malmö som placerat 6 % av de omhändertagna ungdo- marna 16 år och äldre medan 8 % av landets lS—l9-åringar var bosatta i de båda städer- na. Även de mindre kommunerna (kommun- typerna 4 och 5) hade färre andel ungdomar placerade i enskilda hem (53 %) än sin andel av åldersgruppen (74 %). '
Om man jämför de tre största kommuner- na i fråga om placeringar i enskilda hem finner man en helt annan inbördes fördel- ning än vad som gäller för placerade foster- barn (figur 5.1 och 5.3). De främsta orsaker- na härtill torde i fråga om ungdomar i enskilda hem vara olika vårdtradition samt för Stockholms del större tillgång på enskil- da hem bl. a. genomsmedverkan av lokalom- buden.
Nästan hälften av kommunerna (48 %) hade ingen placerad i enskilt hem, (tabell 5.10). 13 kommuner hade 30 eller fler ungdomar utplacerade. Av tabell 5.11 fram- går att två tredjedelar av alla kommuner inte hade någon ungdom placerad i enskilt hemi
den egna kommunen. Drygt en fjärdedel (27 %) hade 1—4 placerade. Endast tre kom- muner hade 30 eller fler ungdomar placerade i enskilda hem i den egna kommunen.
Tabell 5.10 Kommunerna efter totalantalet ungdomar 16 år och däröver placerade i enskilda hem.
Antal ung— Antal % domar kommuner 0 405 48 1— 4 327 39 5— 9 70 8 10—19 24 3 20—29 5 1 30—49 8 1 50—99 3 O 100— 2 0 Summa 844 100
Vidare framgår av tabell 5.11 att 503 kommuner (60 %) inte hade några ungdomar placerade i enskilda hem iandra kommuner. 28 kommuner, däribland de tolv största, hade 10 eller fler ungdomar placerade över kommungränserna.
En tredjedel av ungdomarna 16 år och äldre var placerade inom den egna kommu- nen och två tredjedelar över kommungrän- Samma förhållande rådde i detta av- seende som för de omhändertagna fos- terbarnen. En avsevärd flyttning över kommungränserna tycks således råda vid placering av barn eller ungdomar inom barnavården.
SCI".
Tabell 5.1] Kommunerna efter antal ung- domar 16 år och däröver som placerats av egen nämnd i den egna kommunen resp. i annan kommun.
Antal ung— Placering i Placering i domar egen kommun annan kommun Antal % Antal % 0— 576 68 503 60 1— 4 227 27 282 33 5— 9 25 3 31 4 10—29 13 2 22 3 30— 3 0 6 1 Summa 844 100 844 100 De tolv största kommunerna i landet
svarade för drygt hälften av alla ungdomar som placerats över kommungränserna. In— tressant är även här de mycket stora skillna- derna mellan å ena sidan Stockholm (38 % av alla placerade i annan kommun) och å den andra Göteborg och Malmö (3% av alla placerade i annan kommun).
Barnavårdsnämndens kontakt med ungdo- mar placerade i enskilda hem
Enligt 395 BvL skall barnavårdsnämnden noggrant följa den omhändertagnes utveck- ling och uppmärksamma, huruvida de regler om lämplig vård som anges i lagen följs. Hur barnavårdsnämnden upprätthållit kontakten med de ungdomar som placerats i enskilda hem i andra kommuner framgår av tabell
Tabell 5.12 Vanligaste kontaktsätt mellan barnavårdsnämnd och enskilda hem med ungdomar 16 år och däröver placeradei andra kommuner.
Kontaktsätt Antal kommuner Vanligaste kontaktsättet
Telefonkontakt med det en-
skilda hemmet 329 Besök i hemmet 100 Förfrågan hos tjänsteman
eller förtroendeman i den andra kommunen 174 Annat sätt 14
Summa 617
Därnäst vanligaste Det tredje vanligaste kontaktsättet kontaktsättet 63 5 107 68 88 65 9 12 267 150 SOU 1974: 7
5.12. Endast frekvenserna för de tre vanli- gaste kontaktsätten har medtagits i tabellen. I redovisningen ingår bara de kommuner som hade placerat några ungdomar eller i vilka ungdomar bodde i enskilt hem. De flesta kommuner hade dessutom enligt uppgift bara upprätthållit kontakten på ett sätt varvid detta i tabellen redovisats som det viktigaste, Telefonkontakt med det enskilda hemmet det vanligaste kontaktsättet för det största antalet kommuner. Därnäst följer förfrågan om barnet eller hemmet hos tjänsteman eller förtroendeman i den kom- mun där det enskilda hemmet ligger. Egna besök i hemmet var det vanligaste kontakt-
V'df
sättet för 100 kommuner och det därnäst vanligaste för 107. Förfrågan hos tjänsteman eller förtroendeman i den andra kommunen var det vanligaste kontaktsättet för 174 kommuner. Man litar alltså i betydande utsträckning till bistånd från annan kommun eller till telefonsamtal. Några nämnvärda olikheter i kontaktsätt mellan kommuner med samordnad socialvård och andra förelåg inte.
Som ”annat kontaktsätt” uppgavs brev (3), besök av ungdomarna själva på nämn- dens expedition (3), tillsynsman på orten (2), barnavårdsombud (1), kontakt med bio- logiska föräldrar (l), påverkat biologiska föräldrar till besöksresor (1) samt övervakare
(l).
Fosterhem och andra enskilda hem
Olika typer av hem
De allra flesta fosterhemmen och enskilda hemmen i övrigt var hem med två föräldrar.
Vid undersökningstillfället i september 1970 använde sig 142 kommuner av 476 fosterhem med en förälder. Motsvarande siffror för enskilda hem för ungdom 16 år och däröver var 80 resp. 214. Det bör uppmärksammas att många av enförälder- hemmen dels tidigare kan ha varit tvåföräl- derhem, dels är släkthem.
De tolv största kommunerna hade 36 % av
Tabell 5.13 Antal kommuner samt antal barn och ungdomar placerade i ”professio- nella” fosterhem resp. enskilda hem.
Antal barn och ungdomar
Antal kommuner
Typ av hem
”Professionella”
fosterhem 49 137 ”Professionella” hem
för ungdom 16 år eller äldre 33 90
fosterhemmen och 49 % av de enskilda hemmen med en förälder.
”Professionella” fosterhem och enskilda hem förekommer i större utsträckning än väntat. Med ”professionella” hem avses hem där fosterföräldrarna har social, psykologisk eller barnpsykologisk utbildning och/eller speciell erfarenhet.
Antalet barn placerade i ”professionella” fosterhem var 137. 49 kommuner (5,8 % av alla) hade sådana hem. De tolv största kommunerna förfogade över en tredjedel av de ”professionella” fosterhemmen. Någ- ra skillnader mellan kommuner med eller utan familjevårdsprincip förelåg inte.
Antal ungdomar i ”professionella” hem var 90 fördelade på 33 kommuner. De tolv största kommunerna svarade för två tredje- delar av dessa hem. I 19 kommuner utgick ersättning till ”professionella” fosterhem och enskilda hem även då dessa inte utnytt- jades för vårdändamål.
Rekry teri ngssä tt
Utredningen har undersökt vilka rekryte- ringssätt kommunerna använder då det gäller anskaffandet av fosterhem och andra enskil- da hem. I Stockholm, Göteborg och Malmö har alla förekommande rekryteringssätt an— vänts utom kontakt med barnavårdsombud och barnavårdskonsulent. I flertalet av kom— muner med över 65 000 invånare tillämpas många olika rekryteringssätt. I kommun- grupperna fyra och fem är anlitandet av barnavårdsombud vanligast. Det bör dock påpekas att kommunerna i dessa grupper i
Tabell 5.14 Vanligaste sättet för rekrytering av fosterhem och enskilda hem i olika kommuntyper. Antal kommuner resp. antalet fosterbarn i genomsnitt per kommun.
Vanligaste rekry- teringssätt 1.1,—1.9.1970
Kommuntyp
1. Stockholm 2. Göteborg
Mmmö
5. Övriga kommuner
4. Kommuner med mer än 30 000 inv. etc.
3. Kommuner med mer än 65 000 inv.
l 2 1 2 1 2
Genom annons för
att få fosterhem/ enskilda hem i individuella fall 2 : 1030 Genom annons/
annonskamp. för
nyrekryt. av flera hem 1 : 2830 Genom kontakt
via annan fos- terförälder
Genom släkt el. bekanta till personal på bar- navårdsnämnd el. barnavård. institutioner
Genom biologiska föräldrar
Genom annan släkt. t. barn.
Genom barnavårds- ombud
Genom barnavårds— konsulent
Genom s ontankon- takt fr 11 intres- serade
Ej svar — 4 —
Samtliga kommuner l : 2830 2 : 1030
8: 230 29: 57 39: 8
40: 8
1: 230 37: 57 323 : 8
48 : 8 109
9: 230 82: 57 750 : 8
1. Antal kommuner som uppgivit att rekryteringssättet är det vanligaste. 2. Antal barn i genomsnitt som kommuner i kommuntypen har placerat i fosterhem resp. enskilda hem
(privatplacerade barn ingår ej).
medeltal endast har 57 resp. åtta fosterbarn eller barn 16 år och däröver placerade i fosterhem resp. enskilda hem.
Som ”annat kontaktsätt” har uppgetts kontakt med landstingets familjesociala nämnd (9), utnyttjande av feriehem (7), kontakt med personal vid andra barnavårds- nämnder (6), personliga kontakter (5), lands-
tingets barnhemsbyrå (3), kontakt vid god- kännande av familjedaghem (3), tidigare fosterhem (2), barnpsykologisk klinik (2), ”eget sökande” (2). Vidare har man uppgett att man fått kontakt med fosterhem genom förfrågan på daghem, genom kontakt med f. d. familjedaghem, utsändande av special- broschyrer, ansökan från adoptivföräldrar.
Ett trettiotal kommuner svarade att något behov av fosterhem eller enskilda hem inte förelåg.
Några skillnader mellan kommuner som tillämpar helhetssynen och andra visade inte undersökningen.
Det vanligaste rekryteringssättet i Stock- holm var annons/annonskampanj för rekry- tering av flera hem (tabell 5.14). 1 Göteborg och Malmö liksom de övriga kommunerna med mer än 65 000 invånare var det vanli- gast med annons för att få fosterhem/enskil- da hem i individuella fall.
Det var vidare tämligen vanligt att foster- hem erhållits genom biologiska föräldrars aktivitet. Även spontankontakt från intresse- rade samt andra släktingar till barnen var tämligen vanliga kontaktvägar. I 15 kommu- ner var kontakt via annan fosterförälder det vanligaste kontaktsättet.
1 kommuner med mer än 30 000 invånare etc. var det ungefär lika vanligt med annonsi individuella fall som anlitande av barnavårds- ombud. Då det gäller gruppen ”övriga kommuner” var det vanligast att anlita barnavårdsombud. Det bör uppmärksammas att antalet placerade barn ifosterhem resp. enskilda hem i denna kommungrupp i ge- nomsnitt inte var mer än åtta per kommun.
I kapitel 6 presenteras siffrorna från individundersökningen om fosterbarn. Av detta material framgår att den egna barna- vårdsnämnden i 39% av fallen initierade valet av det aktuella fosterhemmet. Därnäst kom barnets biologiska föräldrar, 25 %, och barnavårdsombud/konsulent, 23 %. När man frågade på vilket sätt fosterföräldrarna först fick kännedom om det aktuella fosterbarnet svarade 35 % av fosterföräldrarna kontakt med barnavårdsnämnden, 29% barnavårds- ombud/konsulent, 12 % annonsering och 7 % barnets biologiska föräldrar.
Sex av tio bamavårdsnämnder tyckte att rekrytering av fosterhem bäst kan ske genom en kombination av insatser från kommu- nal barnavårdsnämnd och regionala organ som barnavårdskonsulent, barnavårdsombud, landstinget. Enbart barnavårdsnämnd före- slogs av 9 % och enbart regionala organ av
28 %. Två kommuner ansåg att ett organ som sysslar med fosterbarnsplaceringar på riksnivå var att föredra. Ett par kommuner har även nämnt samordning med annan kommun samt anlitande av distriktssköter-
ska som det bästa alternativet. Av fosterbarnsundersökningen framgår att det var en förhållandevis liten andel av barnen (13 %) som hade fosterföräldrar med grannar, bekanta eller släktingar som de bedömde skulle kunna vara lämpliga och intresserade att fungera som fosterföräldrar. I ungefär hälften av dessa fall svarade man ”ja, med viss tvekan” på denna frågan.
Svårigheter vid rekrytering
Utredningen har i kommunenkäten frågat om barnavårdsnämnderna under senare år haft svårigheter att rekrytera fosterhem resp. enskilda hem. 686 bamavårdsnämnder har besvarat frågan. Orsaken till att ca 160 nämnder ej svarat torde vara att man inte hade så stort behov av rekrytering av nya hem att man kunde bedöma situationen.
Cirka nio av tio bamavårdsnämnder ansåg att inga svårigheter förelåg att rekrytera fosterhem för barn upp till skolåldern (figur 5.4). För barn mellan 7 och 11 år förelåg för en fjärdedel av alla kommuner vissa svårig- heter. De verkliga svårigheterna uppstod i och med att ungdomarna kom upp i puber- teten. För barn 12 år och däröver förelåg för omkring en tredjedel av kommunerna stora svårigheter och för ävenledes en tredjedel vissa svårigheter att rekrytera fosterhem och andra enskilda hem.
Större kommuner hade ofta svårigheter att rekrytera hem för ungdom 12 år och däröver. För dessa åldersgrupper har barna— vårdsnämnderna haft svårigheter även om antalet barn och ungdomar som man haft utplacerade varit mindre än tio. Svårigheter- na har dock varit störst för de kommuner som haft 10—49 ungdomar placerade i fosterhem. När det gäller hem för ungdomar 16 år och däröver har svårigheterna varit betydande även för de kommuner som haft ett litet antal ungdomar placerade.
Figur 5.4 Barnavårdsnämndernas möjligheter att rekrytera fosterhem resp. enskilda hem för olika åldersgrupper barn. Fördelningi procent av kommuner som svarat.
Pojkar O—I2mån.
lllllllll
Flickor O—l2m6n.
Pojkar l— 2 år Flickor l— 2 år Pojkar 3— 8 år Flickor 3— 6 år Pojkar 7—ll år Flickor 7—Il år
Pojkar IZ-IS år
Flickor IZ-IS år
Pojkar 15— år
Flickor 16— år
% Stora svårigheter
Institutionsvård av barn och ungdomar
Antal barn i olika institutioner
Utredningen har ansett det angeläget att förutom uppgifter om barn och ungdomar i fosterhem och andra enskilda hem få upp- gifter från kommunerna om i vilken omfatt- ning och på vilket sätt barnavårdsnämnderna i september 1970 placerade barn och ung- dom i institutioner. Enligt undersökningen vårdades vid denna tidpunkt" nästan 4 000 barn och ungdomar under 23 år — placerade av de i undersökningen ingående kommuner- na —— i olika institutioner. Dessutom fanns omkring 700 i vård utom ungdomsvårds- skola. Över en tredjedel av de sammanlagt
åVisso svårigheter
D Inga svårigheter
drygt 4 500 fanns på barnhem. Enligt utred- ningens undersökning av barnhemmen (kapi- tel 7) var det den 1 april 1971 1 850 barn som vistades i barnhem. Förutom vård i barnhem dominerade vård i ungdomsvårds— skola (31 %). Enligt uppgift från ungdoms— vårdsskolorna vårdades den första september 1970 1 623 elever inom ungdomsvårdsskole— organisationen. Vård i annan anstalt än de institutioner
som är specificerade i tabell 5.15 förekom enligt av kommunerna lämnade uppgifter enligt följande. Yrkesskolor och vårdhem med landsting, stiftelse eller förening som huvudman (55, varav i ett par fall pla— ceringen avser institution som är upptagen 1
Tabell 5.15 Antal barn och ungdomar un- der 23 år placerade i institutioner i septem- ber 1970
Institution Antal % Barnhem 1 733 38 lnackorderingshem för ungdom,
ungdomshem, flick- eller
pojkhem. ungdomshotell
(hem som ej ingår i barn- hemsplanen) 6 25 14 Ungdomsvårdsskola inklusive
vård utom skola 1 409 31 Barnpsykiatrisk klinik eller
till sådan anslutet behand— lingshem (sjukhem för låt- tare psykiskt sjuka barn) 142 3 Fristående behandlingshem
för psykiskt störda barn 89 2 Enskilda sjukhem för psy-
kiskt sjuka barn 35 1 Annan anstalt 195 4 Annan plats för utbildning
eller arbetsanställning 323 7
Samtliga 4 551 100
barnhemsplanen), sjukhus (8), särskola (7), mödrahem (5), skola för hörselskadade (3), konvalescenthem (2), spädbarnshem (2), be- handlingshem för narkomaner (1).
Av de 323 som enligt uppgift vistats på
annan plats för utbildning eller arbetsanställ- ning var 133 placerade i internatskola, 39 i lanthushållsskola, 38 i lantmanna/lantbruks— skola samt 49 i folkhögskola.
Placerande kommuner
Av tabell 5.16 framgår att de 12 största kommunerna svarade för 60 % av totalanta- let vårdade i barnhem i landet och 49 % av antalet vårdade i ungdomsvårdsskola. In— tressant är vidare att Stockholm hade 52 % av de 625 ungdomar som var placerade i inackorderingshem för ungdom, ungdoms- hem eller liknande. Av de 59 som Stockholm hade placerat i annan institution vistades 34 på Skå med annex och 25 i de s.k. Järna- hemmen. Stockholm har också en mycket stor andel (ca 48 %) av de 323 ungdomar som hade placerats på annan plats för utbildning eller arbetsanställning. 51 av dessa var placerade i centrala verkstadsskolor. Drygt 40 % av dem som vistades i internat— skola, lanthushållsskola, lantbruksskc—ia. och folkhögskola hade placerats av Stockholm.
Tabell 5.16 Barn och ungdomar placerade i institution efter olika typer av placerande- kommun. Särredovisning efter typ av institution. I procent.
Institution Kommuntyp Summa 1 2 3 4 5
Barnhem 22 30 8 22 18 100 Inackorderingshem för ungdom, ung-
domshem, t1ick- eller pojkhem, ung- domshotell (hem som ej ingår i barnhem splanen) 52 15 9 15 9 100 Ungdomsvårdsskola inkl. vård
utom skola 23 11 15 31 20 100 Barnpsykiatrisk klinik eller till
sådan anslutet behandlingshem (sjuk- hem för lättare psykiskt sjuka bam) 7 2 11 30 50 100 Fristående behandlingshem för
psykiskt störda barn — 7 7 37 49 100 Enskilda sjukhem för psykiskt
sjuka barn 11 9 11 32 37 100 Annan anstalt 30 4 4 22 40 100 Annan plats för utbildn. el.
arbetsanställn. 48 2 13 15 22 100
Samtliga barn i institutioner för- delade på kommuntyp 28 17 11 24 20 100 SOU 1974: 7 105
Figur 5.5 Barn och ungdomar placerade i olika typer av institutioner. Särredovisning efter typ av placerandekommun. I procent. Kommunhjp l Kommuntyp 2
Kommuntyp 3
Kommuntyp 4
Kommuntyp 5
D Barnhem
_%l
m1n0ckorderinqshem för ungdom, ungdomshem, flick— eller pojkhem, ungdomshotellh hem
som ingår | barnhemsplanen)
åUnqdomsvår-dsskola inklusive vård u+om skola
7 Bornpsgkiafrisk klinik eller till sådan anslutet behandlingshem (sjukhem för löttore Å psgkiskt sjuka barn). Fristående behandlingshem för psgkiskt störda barn. Enskilda sjukhem för psgkisk'l' sjuka barn.
M Annan anstalt % Annan pia-ts för utbildning eller orbehanafdllning
Av figur 5.5 framgår skillnaderna mellan olika kommuntyper då det gäller fördelning- en av institutionsvårdade ungdomar. De tre storstäderna svarade för mer än hälften av dem som placerats i barnhem och inackor- deringshem. Stockholm har ungefär lika stor andel fördelade i barnhem (30 %), inackor- deringshem (26%) och ungdomsvårdsskola (26 %). Däremot har Göteborg och Malmö två tredjedelar av sina institutionsvårdade ungdomar i barnhem och endast 19 % place- rade i ungdomsvårdsskola. Samtliga kommu- ner i Övrigt har ungefär en tredjedel i barnhem. Hög andel placerade ungdomari ungdomsvårdsskola har städer med mer än 65 000 inv. (44 %) och de medelstora kom- munerna (40 %). De mindre kommunerna har 33 %.
Barnh em
Om en omhändertagen underårig inte över- lämnas till enskilt hem skall placering enligt
36% BvL ske i ”lämplig" anstalt. Sådan anstalt är i första hand barnhem. De olika typer av barnhem som förekommer är späd- barnshem, mödrahem, upptagningshem (för barn i behov av främst kortvarig vård) och Specialhem (för barn i behov av längre tids vård och fostran). För närmare studium av barnhemmen hänvisas till kapitel 7 där ut- redningens postenkät till landstingen rörande barnhemsvården presenteras. Uppgifterna av- såg där den 1 april 1971.
Hela antalet barn placerade ibarnhem var enligt kommunundersökningen vid tid- punkten för dess genomförande (september 1970) 1 737, varav 4% utgjorde barn i mödrahem och 23 % barn i spädbarnshem. 1 084 barn och ungdomar vårdades i upptag- ningshem och 165 i specialhem.
Av totalantalet placerade barn var enligt tabell 5.17 andelen i Spädbarnshem högst (35 %) bland dem som placerats av de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Motsvarande siffror för Stockholm (kommuntyp 1) var
Tabell 5.17 Barn och ungdomar i olika ty- per av barnhem. Särredovisning efter typ av placerandekommun. 1 procent.
Typ av Kommuntyp Totalt barnhem __ 1 2 3 4 5 Späd- barns- hem 13 16 33 30 35 23 Mödra—
hem 7 5 — 3 3 4 Upptag-
nings-
hem 71 68 55 59 50 62 Special-
hem 9 11 12 6 10 10 Ej speci—
ficerat — —— —— 2 2 1
Summa 100 100 100 100 100 100
13% och för Göteborg och Malmö (kom- muntyp 2) 16 %. Andelen placerade barn i upptagningshem var omkring 70 % för de tre största städerna och 50 % i gruppen med de minsta kommunerna.
Antalet fosterbarn i kommunerna vari allmänhet större än antalet barn i barnhem. Av de kommuner som hade 1—4 barn i barnhem hade 20% 5—9 fosterbarn, 29% 10—19 och 53 % 20—49. Drygt 5 hade 50—59 fosterbarn.
De bamavårdsnämnder som har många barn i barnhem har angett större svårigheter än andra kommuner att rekrytera fosterhem och andra enskilda hem.
Inackorderingshem, ungdomshem
Barnavårdsnämnderna har fått ange det antal platser man hade i inackorderingshem för ungdom, ungdomshem, ungdomshotell och liknande institutioner som inte var upptagna i barnhemsplanen. Om de sju ungdomshotel- len i Stockholm undantas fanns i landet 27 hem drivna helt eller delvis i kommunal regi. Totala antalet platser i dessa institutioner var 382. (I denna siffra ingår 100 platser vid ungdomshotellen i Stockholm, som totalt omfattade 845 platser. 100 platser har här ansetts utgöra ett disponibelt boendealterna- tiv för ungdomar placerade av barnavårds-
nämnden.) Antal platser barnavårdsnämnder- na uppgav sig disponera var 331, varav 289 eller 87 % var utnyttjade vid undersöknings- tillfället. Som jämförelse kan nämnas att medeltalet vårdade per dag i procent av antalet disponibla platser vid upptagnings- hemmen och specialhemmen 1970 var 61 %.
Det var bara 13 bamavårdsnämnder som svarade att de har tillgång till platser i inackorderingshem och liknande institutio- ner som drivs i den egna kommunens regi. Av de 13 nämnderna hade sex tillgång till platser i två hem och fyra i tre hem. 16 nämnder har uppgivit att de har tillgång till platser i inackorderingshem som har annan huvudman, dvs. institutionen drivs helt i annan kommuns, Stiftelses, organisations el- ler enskilds regi. Antalet hem med annan huvudman har uppgivits till 19 och platsan- talet till 393. I vissa fall torde här flera kommuner ha möjligheter att disponera sam- ma platser varför en viss överlappning fanns. Det platsantal nämnderna hade tillgång till var tämligen begränsat. Fyra nämnder dispo— nerade 1—4 platser, en 5—9, fem 20—29 och endast två mer än 30 platser. Som väntat var det företrädesvis de tolv största kommunerna som hade tillgång till platser i inackorderingshem som drivs i den egna kommunens regi. Då det gäller anlitan- de av platser i inackorderingshem, som drivs av annan huvudman, hade de mindre kom- munerna den största andelen platser.
Som framgår av tabell 5.18 hade en övervägande del av kommunerna uppgivit att de inte behövde ytterligare platser på in- ackorderingshem för ungdom, i ungdomsho- tell och liknande institutioner. 131 kom— muner (16 %) uppgav att de hade behov av platser på inackorderingshem, 32 (4 %) på ungdomshotell och 17 (2 %) på annan institution. Det totala behovet av (ytterligare) platser uppgavs till 4109 varav 1699 i inackor- deringshem/ungdomshem, 1 273 i ungdoms- hotell och 1 137 i annan institution. Som exempel på vad som avsetts med annan institution nämndes storfosterhem och servi- cebostäder för yrkesarbetande.
Tabell 5.18 Kommunernas behov av ytterli- gare platser i inackorderingshem för ung- dom, ungdomshotell och andra liknande institutioner
___—___—
Plats- lnackorde- Ungdoms- Annan insti— antal ringshem hotell tution
0 697 800 813 l— 4 77 — 7 5— 9 38 27 3 10— 19 12 2 5 20—29 2 l — 30— 2 2 2 Ej svar 16 12 14
Samtliga
kommu- ner 844 844 844
___—___.—
Inte mindre än 85 % av det totala behovet av platser i institutioner av här nämnd typ 'härrörde från de medelstora, relativt tättbe- folkade kommunerna (kommuntyp 4). Även mindre kommuner har uttryckt behov av sådana platser medan behovet hos de tolv största kommunerna inte är särskilt fram- trädande. Det senare torde främst bero på att de större städerna redan har sådana platser i egna institutioner, som ingår såväli barnhemsplanen som i sådana som står utan- för.
Exempel på annan institution var studie— hem, storfosterhem, servicebostäder i regul-
Tabell 5.19 Behovet av ytterligare platser efter typ av institution. Särredovisning efter
kommuntyp
Typ av Kommuntyp Totalt insti- tution ] 2 3
lnackor-
derings-
hem — 15 20 Ungdoms-
hotell — 20 15 0 Annan in-
stitu-
tion 50 — 16
1366 298 1050 53
1699 1273
1037 34 1137
Samt- liga 50 35 186 3453 385 Procent 1 1 5 84 9
4 109 100
jär bebyggelse, inackorderingshem för poj— kar, enskilda hem för ungdomar med alko- holproblem.
Det är överraskande att nämnderna svara— de att de hade behov av ett så betydande antal vårdplatser i institution. Det är dock uppenbart att det i flertalet fall inte fanns några politiska beslut om utökning av plats- antalet. Det visar sig också att kommunernas behov av ytterligare platser i institutioner är av helt annan storleksordning än de eventuella planer för utbyggnad av platsanta— let som kommunerna har. Endast 19 kom— muner uppgav att de i september 1970 — eventuellt i samarbete med annan kommun — planerade inackorderingshem/ungdoms— hem. Två kommuner planerade ungdomsho- tell och tio annan liknande institution. Som exempel på annan institution har uppgivits upptagningshem, inackorderingshem för al- koholskadade, lägerinstitution, professionel- la fosterhem för mer än ett barn, övergångs- bostad med ”hemtillsyn”, behandlingshem för unga narkotikamissbrukare samt utsluss— ningshem för ungdomar vid barnhemmen. Ungdomsbostadsutredningen (SOU 1970:
43) uppskattade antalet platser vid ungdomshotellen 1970 till ca 1 500. Ung- domshotell definierades som en typ av kol- lektivhus med inbyggd service för ungdomar. Även diverse former av ungdomshem m. m. har räknats in i den redovisade siffran. Årstillskottet beräknades till ca 100 och aktuell nyproduktion till ca 2000. Det påpekades i utredningen att de angivna siffrorna grundade sig på mycket osäker officiell statistik och att det reella antalet platser torde vara högre. Enligt uppgifter i ungdomsbostadsutred- ningen planerades 1970 ungdomshotell både i och utanför Stockholm. Stiftelsen Hem för Ungdom medverkar vid projektering och förvaltning även i andra kommuner. I Bot- kyrka, Lidingö och Solna var Stiftelsen engagerad i konkreta projekt som omfattade ca 1 000 bostäder. Beläggningen på befintli- ga ungdomshotell har sedan 1971 sjunkit, vilket torde betyda att planerna på ytterliga- re utbyggnad av denna boendeform ändrats.
Tabell 5.20 Antal och andel (%) feriebarn/sommarbarn som vistades i kommunen 1969 resp. antal och andel (%) platser i feriehem/sommarhem för barn från kommunen som kunde anskaffas 1969. Särredovisning efter olika typer av kommuner.
Kategori Kommuntyp Samtliga 1 2 3 4 5 1 Antal feriebarn som vistades i kommunen 1969 328 120 304 2 003 12 322 15 077 % av samtliga i hela landet 2 1 2 13 82 100 Därav barn från annan kommun 76 100 159 1 198 11 895 13 428 Antal platser i feriehem/sommar- hem för barn från kommunen som kunde anskaffas 1969 2 718 3 304 3 098 5 078 2 686 16 884 % av samtliga i hela landet _16 20 18 30 16 100 Därav i annan kommun 2466 3 304 1 709 4 236 1 558 13 273
Feriehem
Antalet barn som sommartid vistas i ferie- hem/sommarhem liksom i barnkoloni är betydande. Statsbidrag utgår till kommun med 100 kr. per barn under 15 år, som av kommunen eller genom kommunens förmed- ling under året beretts vistelse i barnkoloni eller i feriehem.
För bam, som är handikappat eller sjukt, är bidraget högre och utgår med 200 kr.
Enligt fosterbarnsutredningens kommun- enkät vistades 15077 barn i sommarhem 1969.
Antalet kommuner som 1969 hade ferie— barn/sommarbarn inom kommunen var 830. Som framgår av tabell 5.20 vistades de flesta barnen (82 %) i de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Intressant är att nästan alla dessa barn, ca 97 % kom från annan kom- mun.
Antal platser i feriehem/sommarhem för
Figur 5.6 Behov av platser i feriehem/sommarhem 1969 i olika typer av kommuner. 1 procent. (Andelen barn i åldern 0—14 år har angivits inom parentes.)
De minsta kommunerna (kommuntyp 5)
De medelstora kommuner- no (kommun'l'qp lo)
Göteborg. Malmö (kommuntyp 2)
Kommuner med mer än 65 000 inv.
(kommuntyp 3)
barn från kommunen som kommunen kunde anskaffa 1969 var 16 884. Som framgår av tabellen svarade de tolv största kommunerna för 54 % av samtliga platser. Andelen platser som måste anskaffas i annan kommun är hög i synnerhet för de tre största kommunerna.
Ungefär en tredjedel av alla kommuner hade 0—9 feriebarn/sommarbarn placerade inom kommunen, en tredjedel 10—19 och den återstående tredjedelen 20 eller fler. Fem kommuner hade 100— 199 barn placera- de inom kommunen och två över 200.
Behovet av platseri feriehem/sommarhem var i hela landet 18 751. Den procentuella fördelningen av platsbehovet i olika kom- muntyper framgår av figur 5.6. De tolv största kommunerna i landet svarade för 54 % av det totala behovet platser.
Elva av de tolv största kommunerna hade behov av 200 platser eller fler på feriehem/ sommarhem. Drygt tre fjärdedelar (77 %) av alla kommuner hade behov av endast 0—9 platser, 8 % 10—19 och 7 % 20—49 platser. Vid en jämförelse med siffrorna för andelen barn i åldern 0—14 år inom resp. kommun- typ visar det sig att behovet av platser i feriehem/sommarhem relativt sett är mycket större i de tolv största kommunerna än i de övriga.
Barnkolonier
Barnkolonier är formellt barnavårdsanstalter som mottar barn för vistelse under en begränsad del av året, företrädesvis under sommaren.
Utvecklingen sedan 1964 visar en kraftig minskning av koloniverksamheten medan an- talet bam som vistasi feriehem under samma tidsperiod ökat något.
Enligt kommunenkäten disponerade kom- munerna sommaren 1969 över 14 819 plat— ser i barnkoloni. Fördelningen på olika kommuntyper framgår av tabell 5.21. De tolv största städerna hade 51 % av samtliga disponibla platser i landet.
Antalet barn placerade i barnkoloni sommaren 1969 var 18230, vilket är en lägre siffra än de 22182 som enligt den
Tabell 5.2] Antal och andel (5) platser i barnkoloni som kommunerna disponerade över sommaren 1969 efter olika typer av kommuner.
Platser Kommuntyp Samt- —_——— liga 1 2 3 4 5 Antal 4 640 923 2 000 3 996 3 260 14 819 Procent 31 6 14 27 22 100
officiella statistiken uppgivits för hela år 1969. Orsaken härtill kan vara att utredning- ens siffror endast avser sommarperioden. Barn placerade under andra skollovsperioder finns sålunda ej med. Inte heller torde förskolebarn, som vistats i barnkoloni, på annan tid än under sommarlovet i någon större utsträckning vara med.
Som framgår av figur 5.7 hade de tolv största kommunerna 53% av totalantalet 18 230 barn placerade i koloni sommaren 1969. Även om siffrorna för andelen barn i åldern 0—14 år inte är helt jämförbara får det anses vara klart att det relativt sett är mycket vanligare att de större kommunerna placerar barn i barnkoloni än att de mindre gör det.
Antalet platser i barnkoloni inom den uppgiftslämnande kommunen, som dispone- rades av annan kommun 1969 var 6 436. De minsta kommunerna (kommuntyp 5) hade hela 96% av totalantalet sådana platser. Dessa små kommuner fungerar alltså i hög grad som värdkommun i fråga om koloni- vistelser. Flertalet kommuner disponerar endast få platser på barnkoloni. Åtta av tio kommuner disponerar 0—9 platser på barnkoloni, 6 % disponerade 10—19, 6 % 20—49 och 8 % fler än 50. Nio kommuner (l %) av samtliga disponerade 200 eller fler platser.
Figur 5.7 Barn placerade i barnkoloni sommaren 1969 från olika typer av kommuner. I procent. (Andelen barn i åldern 0—1 4 år hade angivits inom parentes.)
De minsta kommunerna (kommuntyp 5)
De medels+oro kommuner— na (kommuntyp 4)
Undersökningar och synpunkter på foster- barnsvården
Undersökningar om fosterbarn
Utredningen frågade i sin enkät barnavårds- nämnderna om de under tioårsperioden 1960—1970 utfört några undersökningar om fosterbarnsvård eller vård i enskilt hem av ungdomar 16 år eller äldre. Till undersök- ningar har räknats efterundersökningar, rap- porter om försöksverksamhet samt annan typ av forskning inom området. Undersök- ningarna kan ha utförts helt eller delvis i den egna kommunens regi. 836 kommuner hade inte utfört några undersökningar som berör fosterbarn eller ungdomar i enskilda hem. Sex kommuner uppgav att de utfört sammanlagt tio under- sökningar av varierande slag under den ak- tuella tioårsperioden.
Bland de undersökningar som utförts kan nämnas en 1970 av Borås stads socialförvalt- ning genomförd undersökning avseende 144 barn och ungdomar som den 1 april 1970 var
,,,/Ä & //
,; 7//
Göteborg. Malmö (kommurvtgp Z)
Kommuner med mer än 65 000 inv. (kommuntyp 3)
placerade i fosterhem/enskilda hem i annan kommun. Majoriteten av fosterhemmen låg inom en nio mils radie från Borås. Fosterföräldrarnas genomsnittsålder var 38 år. De egna barnens ålder vari genomsnitt elva år och de omhändertagnas sex år. Av fosterfäderna var en femtedel sysselsatta inom kontors/tjänstemannayrken, medan an- delen anställda inom industri- och servicesek- torn uppgick till 31 %. Andelen jordbrukare var 40 %. Av kvinnorna arbetade 93 % i hemmet. 3 % var anställda i industri/service- arbete, 4 % lantbruksarbete och 1 % i annat arbete. 86 % av barn omhändertagna enligt 25 & b BvL var placerade ijordbrukarhem. Ca två tredjedelar av fosterföräldrarna hade före placeringen uttryckt önskemål om ålder och kön hos fosterbarnet. När det gäller orsakerna till varför fosterhemmen mottagit fosterbarn har den största gruppen uppgett att de inte har egna barn eller att de vill adoptera barn. Av de omhändertagna var två tredjedelar under skolåldern. Genom— snittsåldern för omhändertagna enl. 31 å och 25 5 a BvL var ca fem år, medan motsvaran-
de ålder för omhändertagna enl. 25 & b var ca 14 år.
Den genomsnittliga placeringstiden vid un- dersökningstillfället uppgick till 6,2 år för barn omhändertagna enligt 25 å &. Kortast placering hade de som omhändertagits enligt 25 & b med ca 2,5 år. Pojkarna hade här mer än dubbelt så lång placeringstid som flickor— na. De frivilligt omhändertagna, 31 5, hade vistats ca 4,4 år i fosterhemmet.
Undersökningar angående t. ex. foster- löner har utförts av barnavårdsnämndernai Lund och Umeå. Dessa undersökningar avsåg att belysa kostnader för ett fosterbarn och syftet var att få material som skulle ligga till grund för riktlinjer rörande fosterlönernas storlek.
Nya initiativ i fråga om fosterbarnsvården
Utredningen har frågat om kommunerna under tiden 1 januari 1969 till 7 september 1970 tagit några nya initiativ då det gäller fosterbarnsvården. 59 (7 %) kommuner hade tagit sådana initiativ. De oftast förekomman- de nya initiav som tagits under 1,5-års- perioden före undersökningstillfället redo- visas nedan.
Höjt fosterlönen (10), betalat ut fick- pengar (4), inrättat tjänst som foster- barnsinspektör (3), organiserat fosterför— äldraträffar (2), haft informationsträffar för fosterföräldrar (2), annonskampanj (2), garantibelopp för icke utnyttjad plats i fosterhem (2) och planerat professionel- la fosterhem (2). Bland övriga initiativ inom fosterbarns- vården som uppgivits av enstaka kommuner kan nämnas kursverksamhet för barnavårds- män och fosterföräldrar, utredning om stor- fosterhem, brevkurs i fosterbarnsvård och utredning om fosterbarnsvårdens framtida utformning.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att endast en liten andel kommuner tagit nya initiativ i fråga om fosterbarnsvård och att initiativen inte avsett några större föränd-
ringar.
Utredningen lämnade i enkätformuläret plats för barnavårdsnämnderna att anföra särskil— da synpunkter, som bedömdes som väsentliga, i fråga om fosterbarnsvården och värden av ungdomar 16 år och däröver. Omkring 150 nämnder gav sådana synpunkter. Man har bl. a. framhållit svårigheten att få fosterhem till störda tonårsungdomar (14 kommuner), att fosterlönerna är för låga (12), att ”foster— hemsbanker” önskas på regional nivå (7) samt att det är svårt att få enskilda hem för ungdomar 16 år och däröver (6). Vidare har det framhållits att det behövs större perso» nella resurser för att en tillfredsställande kontakt skall kunna upprätthållas med fos- terhemmen (5), att det behövs mer stöd till fosterhemmen i form av avbytare under semester och liknande och att det bör finnas utbildningsmöjligheter för fosterföräldrar (4). Fyra nämnder har ansett att det är bättre med familjevård än institutionsvård, att det är önskvärt med mer information till fosterföräldrar och att fosterbarnsplaceringar borde förberedas bättre.
Tre nämnder har ansett att mycket goda resultat uppnås vid placeringar i lantbrukar— familjer, att det finns behov av ”jourfamil— jer”, som när som helst kan ta emot barn för längre eller kortare tids vistelser, att samar— betet mellan ungdomsvårdsskolor och barna»- vårdsnämnder behöver förbättras, att inför- mationen mellan olika berörda barnavårds- nämnder vid fosterbamsplaceringar behöver förbättras samt att storfosterhem är önskvär- da. Vidare har ett par nämnder påpekat att skolorna på landsbygden är negativt inställda till fosterbarn och ett par att helhetsprinci- pen innebär att fosterbarnsvården ofta kom- mer i sista hand. Andra önskemål är att barnhemmen bör
ligga i tätorter, att professionella fosterhem skaffas, att stöd från PBU skall kunna erhållas i större utsträckning än nu, att fler fosterhem skaffas i tätorter och att foster-
lönerna blir enhetliga. Ett par nämnder har ansett att de får för liten information om Stockholmsbarnen.
Nämnder i enstaka kommuner har fram- fört ytterligare synpunkter på fosterbarns- vården av vilka kan nämnas följande. Skolan har klagat över att man inte har resurser för specialundervisning av fosterbarn. Kommu- nen är ”rätt generös” med bidrag till fortsatt utbildning av fosterbarn. Svårt att hinna med hembesök i fosterhem som ligger på andra orter. Enhetliga bestämmelser för beskatt- ningen av fosterlönen efterlyses. Fosterbarn bör upprätthålla kontakten med sina biolo- giska föräldrar. Det är inte bra med för stora sociala och materiella skillnader mellan fos- terhem och föräldrahem. Kristna fosterhem med normer är att föredra. Kontakten med biologiska föräldrar verkar störande på fos- terbarnen. Fosterföräldrarna önskar ofta ga- rantier för adoption. Fosterföräldrar bör få ekonomisk hjälp om fosterbarnet fyllt 18 år och vill stanna i fosterhemmet. Kommun bör för fosterbarn som placerats i annan kom- mun betala en tillsynsavgift på 10 kr per barn och månad. Fosterföräldrar bör kunna heltidsanställas och erhålla tjänstebostad. Fosterföräldraträffar bör anordnas. Kommu- nerna borde göra mer för de biologiska föräldrarna för att placering i fosterhem skulle kunna undvikas. Fosterbarnstillsynen borde generellt förlängas från 16 till 18 år. Vårdtiderna på ungdomsvårdsskola borde förlängas.
Sammanfattning
Fosterbarnsvårdens omfattning ikommuner- na den 7 september 1970 undersöktes ge— nom en enkät ställd till landets samtliga kommuner. 844 av landets dåvarande 848 kommuner besvarade enkäten. Undersök- ningens syfte var i huvudsak att belysa omfattningen av och de nuvarande formerna för fosterbarnsvården i kommunerna. Undersökningsmaterialet har, när det varit av speciellt intresse, fördelats på fem olika kommuntyper. 1.Stockholm 2. Göteborg och Malmö 3. Kommuner med mer än 65 000 invånare (Västerås, Uppsala, Norr- köping, Linköping, Örebro, Gävle, Borås, Helsingborg och Eskilstuna) 4. Medelstora
relativt tättbefolkade kommuner (82 st.) samt 5. De minsta kommunerna (7 54 st.).
Vid undersökningstillfället i september 1970, var ca 25 000 barn och ungdomar, enligt de uppgifter som barnavårdsnämnder- na lämnat i undersökningen och uppgifter från ungdomsvårdsskolorna, föremål för vård i följande former.
Fosterhem 17 250 Enskilda hem (utpl. via BvN) 2 938 Enskilda hem (utpl. via ungdoms-
vårdsskolorna) 541 Lägenhet, utskrivningsavdelning
och liknande (utpl. via ung-
domsvårdsskolorna) 359 Barnhem 1 733 lnackorderingshem 6 25 Ungdomsvårdsskola (vård på insti-
tutionen) 723 Annan institution för vård eller
i vissa fall utbildning 784
Summa vårdade barn och ungdomar 24 953
Fosterbarnsvården ingick i september 1970 i samordnad socialvård enligt helhets- principen i 143 (17 %) av i undersökningen ingående 844 kommuner. I övriga kommu- ner tillämpades funktionsprincipen. Som jämförelse kan nämnas att social central- nämnd efter den 1 januari 1971 finns inrättad i 57 % av landets dåvarande 464 kommuner. Samordnad socialvård är vanli- gast i större kommuner.
Antalet tjänstemän som totalt deltog i barnavårdsnämndernas fosterbarnstillsyn var 814, varav 161 arbetade på heltid, 30 på halvtid och 623 på deltid. Av de heltidsarbe— tande tjänstemännen fanns hälften i de tolv största kommunerna. Antalet förtroendemän som deltog i tillsynsarbetet var 745, varav hela 96 % tillhörde kommuner i kommuntyp 5.
Andelen förtroendemän som deltog i des- sa speciella arbetsuppgifter var alltså störst i mindre kommuner, medan tjänstemanna- medverkan var vanligast i större kommuner. Stockholm skiljer sig från andra kommuner genom att kommunen har ca 200 lokalom-
bud ute i landsortskommuner, som för Stockholms räkning har till uppgift att re- krytera fosterhem och utöva fosterbarnstill- syn.
Den vanligaste utbildningen bland anställ- da tjänstemän på heltid med fosterbarnstill- synsuppgift var socionomutbildning (39%). Bland anställda på halvtid var andelen socio- nomutbildade så hög som 73 %. Socialpeda- gogisk utbildning hade sex % av tjänstemän- nen, som var anställda på heltid. I gruppen tjänstemän med deltid var ”övrig utbildning” vanligast, 42 %. Som exempel härpå kan nämnas att 26 hade realexamen, 19 utbild- ning vid folkhögskola, 15 kvällskurser i socialrätt och psykologi och 14 polisskola. Enbart folkskola hade 12 % av de heltidsan- ställda tjänstemännen.
Konferensverksamhet där man särskilt be- handlat fosterbarnsvård eller vård av ung- domar i andra enskilda hem hade förekom- mit i ett 80-tal kommuner, därav regelbun- det i ca 25. Konferenser var vanligast i större kommuner. I kommuner med konferenser deltog förtroendevalda i hög utsträckning (82 %). Biologiska föräldrar deltog i 40 % av dessa kommuner och fosterföräldrari drygt hälften.
Det totala antalet fosterbarn i september 1970 uppgick enligt undersökningen till drygt 17 000 i hela landet.
Drygt 3/4 av alla fosterbarn var omhän- dertagna för samhällsvård. Närmare 1/4 var privatplacerade fosterbarn.
39 % av de omhändertagna fosterbarnen kom från de tolv största kommunerna (kom- muntyperna 1—3), 27 % från de medelstora kommunerna (kommuntyp 4) och 34 % från de minsta kommunerna (kommuntyp 5).
Två tredjedelar av de fosterbarn som var omhändertagna för samhällsvård var placera- de i fosterhem i annan kommun. Stockholm hade placerat 78 % av sina fosterbarn i annan kommun medan motsvarande siffra för kom- muntyp 5, de minsta kommunerna, var 54 %. Det förekommer alltså en avsevärd förflyttning över kommungränserna när barn placeras i fosterhem.
I en tredjedel av samtliga kommuner vistades i var och en mindre än tio foster— barn. Nära en tiondel av kommunerna hade fyra eller färre, drygt hälften hade 10—29 och tolv hade 100 eller fler fosterbarn.
Barnavårdsnämnderna meddelade under sista halvåret 1969 2355 förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet som fosterhem. 961 (41 %) av förhandsbeskeden avsåg blivande adoptivhem. Ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn under 1969 bifölls i 4 386 fall, av vilka 925 (21 %) avsåg blivande adoptivbarn. Beslut om förbud att skilja fosterbarnet från fosterhemmet före- kom bara i tolv fall 1969.
Besök i alla fosterhem i den egna kom- munen gjorde drygt 92% av barnavårds- nämnderna. Då det gäller fosterhem i annan kommun gjordes besök i vissa hem av 28 % av nämnderna och besök i alla hem av 11 %. En orsak till nämnda förhållanden torde bl. 3. vara att många kommuner — ca 22 % — inte hade fosterbarn i annan kommun. Andra orsaker som uppgivits av nämnderna var att besök görs endast vid ”särskilda skäl”, vid adoption, etc. När besök inte medhinns upprätthåller man i åtskilliga fall kontakten brevledes och per telefon.
Under 1969 gjordes anmälan till barna- vårdsnämnder om missförhållanden i foster- hem i 70 fall, vilket utgör 0,4% av alla fosterbarnsplaceringar.
Antalet ungdomar 16 år och däröver, som var placerade i enskilda hem, var vid under- sökningstillfället 2 938, varav två tredjedelar var placerade i annan kommun. De tolv största kommunerna hade placerat 47 % av dessa ungdomar.
13 kommuner hade 30 eller fler ungdomar utplacerade. 732 kommuner eller 87% av alla hade fyra eller färre placerade i enskilda hem. 68 % hade inte en enda ungdom utplacerad i enskilt hem som var beläget i den egna kommunen. De tolv största kom- munerna svarade för drygt hälften av alla 1 950 ungdomar som var utplacerade i annan kommun. Intressant är här även den mycket stora skillnaden mellan å ena sidan Stock- holm, 38 % placerade, och å den andra Göteborg och Malmö, som hade 3 % placera- de i annan kommun.
Under år 1969 var antalet nya placeringar i enskilda hem av ungdomar 16 år och däröver 824.
Barnavårdsnämndernas vanligaste kontakt- sätt med omhändertagna i enskilda hem i annan kommun var telefonkontakt. Därnäst följde förfrågan om den omhändertagne och hans förhållanden hos tjänsteman eller för- troendeman i den kommun där det enskilda hemmet låg. Besök i hemmet av placerande barnavårdsnämnd var det vanligaste kontakt- sättet för 100 bamavårdsnämnder.
Det typiska fosterhemmet består av två föräldrar. Emellertid finns det hem med endast en förälder. Vid undersökningstillfäl- let hade 142 kommuner 476 fosterhem med en förälder. Motsvarande siffror för enskilda hem för ungdom 16 år och däröver var 80 resp. 214. Den främsta orsaken till det relativt stora antalet fosterhem och andra enskilda hem med endast en förälder torde vara att åtskilliga hem från början hade två föräldrar men att familjesituationen därefter förändrats.
49 kommuner hade 137 barn placerade i "professionella" fosterhem. Med sådana hem avsågs hem där fosterföräldrarna hade social eller psykologisk utbildning och/eller speciell erfarenhet på området. 90 ungdomar, 16 år och däröver, hade placerats i ”proffessio- nella” hem. Dessa hem var fördelade på 33 kommuner, företrädesvis de större kommu- nerna.
Det vanligaste rekryteringssättet för fos- terhem och andra enskilda hem varierar mellan de olika kommuntyperna. I Stock- holm var det vanligast med annons eller annonskampanj för nyrekrytering av flera hem. I Göteborg och Malmö och övriga nio stora kommuner var det vanligast med an- nons i individuella fall. För mindre kom- muner var hjälp från barnavårdsombudet vanligaste rekryteringssättet. Det är dock att märka att de mindre kommunerna har få
fosterbarnsplaceringar. Om man räknar ande- len placeringar där barnavårdsombuden med- verkat hade de medverkat vid ca 18% av samtliga placeringar. För 7 % av kommuner- na var det vanligast att man fick fosterhem via biologiska föräldrar.
Sex av tio bamavårdsnämnder tyckte att rekrytering av fosterhem bäst kan ske genom
en kombination av insatser från kommunal barnavårdsnämnd och regionala organ som barnavårdskonsulent, barnavårdsombud eller landsting.
Omkring nio av tio bamavårdsnämnder ansåg att inga svårigheter förelåg att rekry te- ra fosterhem för barn upp till skolåldern. För barn 7—11 år förelåg för en fjärdedel av alla kommuner vissa svårigheter. De verkliga svårigheterna uppstod i och med att ungdo- marna kom uppi puberteten. För barn 12 år och däröver förelåg för omkring en tredjedel av kommunerna stora svårigheter samt för ytterligare en tredjedel vissa svårigheter.
Drygt 4 500 barn och ungdomar var i september 1970 placerade i institution av något slag. 38 % var placerade i barnhem och 31 % i ungdomsvårdsskola. Ungefär hälften av dessa senare ungdomar vårdades dock i enskilt hem eller utskrivningsavdelning utan- för institutionen. 14% vårdades i inackor- deringshem för ungdomar, ungdomshem och liknande institution som inte ingår i barn- hemsplanen. Vidare vårdades 4 % i annan anstalt och 7 % vistades på annan plats för utbildning och anställning. Av ungdomari den sistnämnda gruppen var 133 placerade i internatskola, 39 i lanthushållsskola, 38 i lantmanna/lantbruksskola och 49 i folkhög- skola.
De tolv största kommunerna svarade för inte mindre än 60 % av totalantalet vårdade i barnhem och 49 % av antalet vårdade i ungdomsvårdsskola i landet. När det gäller fördelningen av institutions— vårdade ungdomar inom varje kommuntyp visar det sig att Stockholm hade ungefär lika stor andel fördelade i vardera barnhem (30 %), inackorderingshem (26 %) och ung- domsvårdssk01a_(26 %). Däremot hade Göte- borg och Malmö två tredjedelar av sina institutionsvårdade ungdomar i barnhem och endast 19 % iungdomsvårdsskola. Hög andel placerade ungdomar i ungdomsvårdsskola hade kommuntyperna 3 (kommuner med mer än 65 000 inv.) och 4 (medelstora kommuner).
Hela antalet barn placerade ibarnhem var 1 737, varav 4 % i mödrahem, 23 % i späd-
barnshem, 62 % i upptagningshem och 10 % i specialhem.
Antalet platser som barnavårdsnämnderna disponerade i inackorderingshem för ung- dom, ungdomshem och liknande institutio— ner — som inte ingick i barnhemsplanen — var 331. 87 % av platserna var vid undersök- ningstillfället utnyttjade. Det var bara 13 nämnder, företrädesvis nämnder i de större kommunerna, som hade tillgång till platser i institution av nämnt slag.
Det totala behovet av ytterligare platser i inackorderingshem för ungdom, ung- domshem, ungdomshotell och liknande insti- tutioner var så högt som 4 109 platser. Man torde dock få utgå ifrån att deti flertalet fall inte finns några beslut om utbyggnad av platsantalet. 131 kommuner hade behov av platser i inackorderingshem, 32 i ungdoms- hotell och 17 i annan institution. Inte mindre än 85 % av det totala behovet av platser hade de medelstora kommunerna. Även mindre kommuner har uttryckt behov av sådana platser medan behovet hos de tolv största kommunerna inte var särskilt fram— trädande.
Kommunernas planer på utbyggnad av platsantalet är också av helt annan storleks- ordning än behovet av platser. Endast 19 kommuner planerade inackorderingshem/ ungdomshem. Två planerade ungdomshotell och tio kommuner annan liknande institu- tion.
'15 077 barn vistades sommaren 1969 i feriehem. Behovet av platser var 18 751. De tolv största kommunemai landet svarade för 54 % av det totala behovet platser.
Kommunerna hade sommaren 1969 18230 barn placerade i barnkoloni. 53% av dessa barn kom från de tolv största
kommunerna. Endast sex kommuner har utfört under-
sökningar på fosterbarnsområdet under pe- rioden 1960—1970. Av de tio undersökning- ar som utförts handlade två om fosterlöner och en om barn placeradei fosterhem/enskil- da hem i annan kommun än hemkommunen. Majoriteten av fosterhemmen låg enligt den- na senare undersökning inom en nio mils
radie från hemkommunen. Genomsnittsål— dem för fosterföräldrarna var 38 år och för de 144 barnen sex år. Andelen jordbrukare bland fosterföräldrarna var 40 %.
Nya initiativ ifråga om fosterbarnsvården hade tagits av 59 kommuner. Det vanligaste initiativet var höjning av fosterlönen. Vidare hade man i några fall betalat ut fickpengar till fosterbarnet samt inrättat tjänst som fosterbarnsinspektör. Initiativ som var mer intressanta var organiserandet av fosterför- äldraträffar, utbetalning av garantibelopp för icke utnyttjade platser i fosterhem samt besök av barnet och vistelse i fosterhemmet före den definitiva placeringen.
Fjorton bamavårdsnämnder ansåg att det var svårt att få fosterhem till störda tonårs- ungdomar. Tolv tyckte att fosterlönerna var för låga. Sju framhöll att ”fosterhems- banker” behövdes på regional nivå. Sex nämnder betonade svårigheterna att få en- skilda hem för ungdomar 16 år och däröver. Andra framförda önskemål från nämnderna var behovet av större personella resurser för tillsyn samt mer stöd och bättre utbildnings- möjligheter för fosterföräldrar.
6. Fosterbarnsundersökningen
Inledning Undersökningens uppläggning
Avsikten med en undersökning av landets fosterbarn var som framgår av kapitel 4 bl. a. att kartlägga omfattningen av fosterbarns- verksamheten samt att belysa de nuvarande formerna för denna. I detta sammanhang var det givetvis önskvärt att få kännedom om såväl den miljö dagens fosterbarn kommer från som deras situation i fosterhemmen.
Av naturliga skäl gjordes undersökningen på ett urval av landets fosterbarn. (Med fosterbarn avses fortsättningsvis i kapitel 6 barn i åldern 0—15 år som vårdas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare/vårdnadshavare.) Ur- valet genomfördes i två steg. Först gjordes ett urval av kommuner. I var och en av de utvalda kommunerna upprättades en urvals- ram över samtliga i kommunen boende fosterbarn. Därefter gjordes urval av foster- barn och nettourvalet kom att omfatta 460 barn.
Undersökningen, som utfördes av statistis- ka centralbyråns utredningsinstitut, gjordes sedan i två separata delar: 1.Postenka't genomfördes med barnavårds-
nämnderna i de kommuner i landet som handlagt de utvalda barnens senaste fos- terhemsplacering eller om barnen var ”pri- vatplacerade” med vistelsekommunens barnavårdsnämnd. SOU 1974:7
2. Besöksintervju genomfördes med varje ut- valt barns fostermor.
I den första delen skickades ett enkätfor- mulär för varje utvalt fosterbarn till den kommun som ansvarat för barnets senaste fosterhemsplacering. Formuläret (bilaga 3) innehöll frågor om barnets familjeförhållan- den, eventuell tidigare vård och behandling, barnavårdsnämndens åtgärder m.m. och avsåg förhållandena den 7 september 1970.
I den andra delen skulle intervju göras med i första hand barnets fostermor. Inter— vjuerna genomfördes som besöksintervjuer under tiden 12.10—25.10 1970. Formuläret (bilaga 4) avsåg bl. a. att belysa fosterföräld- rarnas kontakter med barnavårdsnämnden i den kommun som placerat barnet, kontakter med barnets biologiska föräldrar och foster- barnets situation i fosterhemmet.
Efter genomfört fältarbete granskades och kodades inkomna formulär varefter data- materialet stansades på hålkort. Kontroller av granskning och stansning gjordes maski- nellt före tabellframställningen. Det insamlade materialet har sedan pre- senterats i form av korstabeller. Skattningar- na i tabellerna är i form av procentskattning— ar avseende olika redovisningsgrupper.
För en utförligare beskrivning av under- sökningens uppläggning och genomförande hänvisas till den tekniska rapporten (bilaga
1).
Bortfallet
I postenkäten erhölls från barnavårdsnämn- derna ifyllda formulär för 449 barn. Således utgör bortfallet här 2,4 % av nettourvalet (460).
Vid intervjuerna med fosterföräldrarna var det 17 fosterföräldrar som vägrade att delta- ga medan svar kommit in för övriga 443. Bortfallet utgör här 3,7 % av nettourvalet.
Som ett led i de maskinella kontrollerna av granskning och stansning var det möjligt att på ett enkelt sätt se för vilka barn svar erhållits på endast ett av formulären. Det visade sig att för 433 av de 460 barnen hade svar inkommit från såväl kommunerna som fosterföräldrarna. För 16 barn har bara ”kommunfrågorna” besvarats och för 10 har endast intervju genomförts. I ett fall finns ingen uppgift vare sig från kommunen eller fosterföräldrar.
Därtill kommer bortfall för enskilda frå- gor i vart och ett av de båda formulären. Såväl detta senare bortfall som bortfall på endast ett av momenten finns redovisat i de flesta korstabellerna. Däremot har inte det fosterbarn för vilket ingen uppgift finns vare sig från kommunen eller fosterföräldrarna redovisats i tabellerna. För samtliga variabler torde dock detta vara helt utan betydelse för procentskattningarna eftersom fosterbarnet i fråga uppräknat till riksnivå endast skulle ha representerat 10 fosterbarn.
Inverkan av bortfallet har studerats för varje variabel och redovisningsgrupp för sig. I de fall bortfallet i högre grad kan ha medfört systematiska fel har eventuella effekter dis- kuterats i sitt sammanhang.
Tabellerna
I de tabeller och figurer som i fortsättningen presenteras finns i de allra flesta fall, som ovan nämnts, bortfallet redovisat. Bortfallet utgör härvid en procentskattning av totalan- talet fosterbarn i en redovisningsgrupp.
Även övriga procenttal är i de flesta fall skattningar av samtliga barn, dvs. de barn för vilka svar inte inkommit ingår (med undan—
tag enligt ovan). På detta sätt kan redovisade procenttal betraktas som minimiskattningar.
Vid tabellframställningen har inga stan- dardavvikelser för skattningarna beräknats. Av den anledningen finns inga direkta mått på den statistiska precisionen angiven. Med hänsyn tagen till precisionen i skattningarna är urvalet relativt litet. Det har därför ansetts olämpligt att dela upp materialet i alltför små redovisningsgrupper.
För att i någon mån få grepp om procent- skattningarnas tillförlitlighet har hänsyn ta— gits till antal fosterbarn i urvalet, som tillhör redovisningsgrupperna i fråga. Även för rela- tivt stort antal barn har resultaten tolkats med försiktighet. Där urvalsstorleken är mindre än 30 barn har inga slutsatser dragits. Urvalsstorleken för de presenterade redovis— ningsgrupperna har tagits med i tabellerna.
Allmänt om fosterbarnen
A n talet fosterbarn
Antalet fosterbarn i landet var enligt under- sökningen — efter uppvägning till riksnivå — strax under 14 000. Detta avser således barn i åldern 0—15 år och gäller vid tid- punkten för undersökningens genomförande.
Det antal som erhållits kan vara en under- skattning av det verkliga antalet fosterbami landet vid den aktuella tidpunkten. Anled- ningen till den för låga siffran är att s.k. undertäckning förmodligen förekommer. Med undertäckning menas att det finns enheter i den population man vill undersöka, som inte ingått i urvalsramen. Undersök- ningspopulationen utgjordes av fosterbarn i Sverige den 7 september 1970. Urvalsramen upprättades av de utvalda kommunerna un- der juli och augusti 1970. Under mellan- liggande tidsperiod har sannolikt nya foster- barn tillkommit. Dessa har inte haft möjlig- het att komma med i undersökningen. Under 1970 tillkom i landet totalt över 4 000 nya fosterbarn. Under den maximala tiden av två månader mellan urvalsramens upprättande och undersökningens genom- förande och med hänsyn tagen till eventuella
säsongvariationer torde allra högst 1 000 barn utgöra undertäckning. Om det skattade antalet fosterbarn i landet således justeras med avseende på undertäckningen erhålls ett antal av närmare 15 000 barn.
Eftersom urvalsramen över fosterbarnen är uppgjord endast i ett urval av landets kommuner finns också av den anledningen en viss osäkerhet i det skattade antalet fosterbarn. Om ett konfidensintervall beräk- nas för den erhållna skattningen (14 000) kommer man fram till att antalet fosterbarn i landet sannolikt ligger i intervallet 12 500—15 500. Tas därvid också hänsyn till den ovan diskuterade undertäckningen bör intervallgränserna höjas med 500—1 000 fos- terbarn.
Den officiella statistiken ger vid handen att det den 31 december 1969 fanns ca 15 600 fosterbarn i landet och den 31 december 1970 ca 16 100 barn. Härvid bör observeras att några barn som ingick i dessa siffror var äldre än 15 år. Vidare bygger denna statistik på barnavårdsnämndernas re- gister. Utredningens undersökning av foster— barnen, i vilken deltagande barn valts från samma register, visade att många barn i registren inte längre var fosterbarn när inter- vjun med fosterföräldrarna skulle göras. I några fall hade fosterbarnet flyttat till sina biologiska föräldrar flera år före undersök- ningstillfället. Framför allt kanske detta gäl- ler barn, som inte varit omhändertagna för samhällsvård. Av den anledningen finns det risk för att den officiella statistiken innehål- ler ett något större antal fosterbarn än vad som verkligen finns i landet. (Se även kapitel 5.)
I fortsättningen presenteras endast pro- centskattningar för olika redovisningsgrup- per.
Omhändertagna och privatplacerade fosterbarn
I kapitel 5 definierades ”omhändertagna” fosterbarn som för samhällsvård omhänder- tagna barn, vilka vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt
förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet. Med ”privatplacerade” avsågs barn placerade i annat enskilt hem än föräld- rahemmet, på enskildas initiativ utan något bakomliggande omhändertagande.
Undersökningen av fosterbarnen visade att 75 % av landets fosterbarn var omhänder- tagna och 25 % privatplacerade. Detta för- hållande mellan de båda grupperna stämmer väl överens med uppgifter från befintlig officiell statistik.
Kön och ålder
Av samtliga fosterbarn var enligt undersök- ningen hälften pojkar och hälften flickor. Bland de privatplacerade barnen dominerade flickorna något (55 %).
Av figur 6.1 framgår åldersfördelningen för samtliga barn i undersökningen. Med åldern 0—3 år avses fortsättningsvis barn födda under åren 1967, 1968 och 1969 samt t.o.m. den 7 september 1970. Åldersinter— vallet omfattar således 3 hela är samt ungefär 2/3 av 1970. Barnen 4—6 år föddes åren 1964—1966, 7—9-åringarna 1961—1963 och 10—12-åringarna 195 8—1960. Intervallet 13—15 år omfattar ungefär 31/3 år och avser barnen födda den 8 september 1954 t. o. m. år 1957.
Över hälften av barnen var 10 år eller äldre och nästan 3/4 var äldre än 6 år. Ungefär 1/10 av fosterbarnen var yngre än 4 år. Medianåldern för samtliga barn var om- kring 10 1/2 är.1 De privatplacerade var enligt tabell 6.1 i genomsnitt något äldre än
de omhändertagna. Nästan 1/3 av alla barn i åldern 13—15 år var privatplacerade. I övriga åldersgrupper tycks — enligt figur 6.2 — andelen privatpla- cerade vara något lägre utom bland de yngsta barnen. Anledningen till att det bland de yngsta fanns relativt stor andel privatplacera- de barn är troligen att många av dem i avvaktan på adoption tillfälligt var foster- barn.
] Medianåldern är den ålder som delar materialet i två hälfter, Hälften av barnen är sålunda yngre än medianåldern och hälften är äldre.
%.....Hn D ....änchw xxx
Tabell 6.1 Omhändertagna resp. privatpla- cerade fosterbarn efter ålder. I procent.
Ålder Omhänder- Privat— Totalt tagna placerade 0— 3 1 1 13 12 4— 6 17 9 15 7 — 9 16 15 15 10— 12 25 22 24 13— 15 30 41 34 Summa 100 100 100 Antal barn i urvalet 369 88 457
Ålder vid omhändertagandet
För de omhändertagna barnen ställdes till barnavårdsnämnderna i kommunerna en frå- ga om vilket år nu gällande beslut om samhällsvård fattades. Besluten kan, för fos— terbarnen i undersökningen, teoretiskt ha skett under åren 1954—1970. För ungefär hälften av barnen hade beslut fattats under de fyra år som närmast föregick undersök- ningen. För omkring 15% hade beslutet fattats 10 år eller mer före undersökningstill- fället.
Givetvis är dessa siffror beroende av åldern hos fosterbarnen. Beslut att omhän- dertaga ett barn som 1970 fyllde exempelvis 3 år kan tidigast ha skett 1967. Av den anledningen har en ny variabel bildats: ”ål- der vid omhändertagandet”. Fördelningen (figur 6.3) visar att för nästan hälften av de omhändertagna fosterbarnen hade under 1970 gällande beslut om samhällsvård fattats
under de fyra första levnadsåren. För mindre än 1/3 fattades beslutet i skolpliktig ålder.
Denna fördelning ställd i relation till att över hälften av de omhändertagna barnen vid undersökningstillfället var över 10 är åter- speglas i vistelsetiden i fosterhemmet. Som sedermera mer ingående presenteras hade nämligen över 40% av de omhändertagna fosterbarnen vistats mer än 5 år i det ”nuvarande” fosterhemmet.
Det bör observeras att figur 6.2 avser samtliga fosterbarn i landet som var omhän- dertagna vid tidpunkten för undersöknings- tillfället. Barnen kan ha tagits om hand under tiden 1954—1970. Vill man studera åldersfördelningen för barnen som omhän— dertagits under ett och samma år är urvalet i undersökningen inte tillräckligt stort. Den officiella statistiken över fosterbarn ger inte heller denna möjlighet. Däremot finns upp- gifter om åldersfördelningen över alla nytill- komna omhändertagna barn för varje år redovisade.
Av samtliga barn 0—15 år gamla, som 1950 omhändertogs för samhällsvård var exempelvis över 70 % 0—6 år. Andelen O—6-åringar har sedan minskat något och låg under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet kring 65 %. Efter 1966 har ande- len sjunkit ytterligare något. Åldersfördel- ningen för varje års nytillkomna omhänder- tagna barn betingas dock av totala antalet barn i landet i respektive åldersklasser. Un- der början av 1950—talet fanns förhållandevis många barn i de yngre åldrarna. Ställer man antalet 0—6-åringar, som varje år omhänder—
Figur 6.3 De omhändertagna fosterbarnens ålder vid fattandet av nu gällande beslut om samhällsvård. I procent.
48
22 11 12 __ 6 _
Ålder 0—3 år 4—6 år
7—9 år 10—1 2 år 13—1 5 år
tagits av barnavårdsnämnderna, i relation till totala antalet 0—6-åringar motsvarande år finner man mycket små variationer under 1950-talet och första hälften av 1960-talet. Omkring 8 av 1 000 barn i åldarna 0—6 år har varje år omhändertagits för samhällsvård. Det är först under åren 1966—1970 som en tendens finns att denna andel minskar något.
Skäl för omhändertagande
Med skäl för omhändertagande avses de anledningar som omnämns i 25 och 31 55 BvL. För varje barn skulle den placerande barnavårdsnämnden ange vilket eller vilka skäl som låg till grund för det omhänderta- gande för samhällsvård som gällde den 7 september 1970. Detta berör således endast de fosterbarn som ovan rubricerats omhän- dertagna.
Det bör framhållas att det för vissa barn kan ha varit fråga om flera skäl. Antalet
omhändertagandeskäl uppgick enligt under- sökningen i genomsnitt till 1,1 per barn. Således hade exempelvis för vissa barn 25 5 3 första punkten (misshandel, fara för kropps- lig och själslig hälsa) använts samtidigt med 255 a andra punkten (fostraren olämplig, oförmåga etc.).
Det vanligaste skälet för omhändertagan- det var 31 5 andra stycket (begäran från föräldrarna eller deras samtycke). För drygt 30 % av barnen hade 25 5 a — första eller andra punkten — använts. Däremot förefaller 25 5 b (brottslig gärning, missbruk eller annan anledning) ha tillämpats för ett mycket litet antal barn, vilket får anses naturligt mot bakgrunden av att barnen i undersökningen dels i stor omfattning om- händertogs i låg ålder, dels inte var äldre än 15 år.
Skälet brottslig gärning under 25 & b första punkten uppträdde uteslutande bland barnen 10 år och äldre. För barnen 13 år och
Figur 6.4 Andelen omhändertagna fosterbarn för vilka respektive skäl använts vid omhän- dertagandet för samhällsvård. I procent.
Skäl för om— händertagande
25 5 a = misshandel fara för kroppslig eller själslig hälsa
25 5 a = fostraren olämplig, oförmåga
25 5 b = brottslig gärning
25 5 b = missbruk av rusdryck, thin— ner, narkotika o d
25 5 b = annan anledning
31 5 första st = för- äldr. avlidit eller övergivit barnet
31 5 andra st = begä- ran av föräldr. eller deras samtycke
äldre var procentsiffran större (nära 10 %). 25 åb andra punkten (missbruk av rus- drycker, thinner, narkotika e. (1.), tycks ute- slutande ha tillämpats för de allra äldsta barnen men andelen var relativt liten. 25 5 b tredje punkten (annan anledning) förekom inte i något fall i undersökningen.
För de övriga omhändertagandeskälen kan med avseende på ålder nämnas att 25 5 a första punkten uppvisade största andelarnai åldrarna 4—9 år och minsta bland de yngsta samt för lO—lZ-åringarna. 25 5 a andra punkten svarade mot genomsnittet (drygt 30 %) för dem som är under 10 är, omkring 20% för 10—12-åringarna och nästan 50 % bland de äldsta. Det omvända förhållandet uppträder när 31 å andra stycket (begäran av föräldrar etc.) studeras. Detta lagrum hade använts för bara 40 % av barnen 13—15 år men för 88 % av dem som var 10—12 år. I övriga åldersgrupper låg procenttalen kring genomsnittet. 31 & första stycket (föräldrar avlidit etc.) uppvisade ingen skillnad mellan åldersgrupperna.
Några påvisbara skillnader mellan omhän- dertagna pojkar och omhändertagna flickor har undersökningen inte givit med avseende på vilket skäl för omhändertagande som hade tillämpats.
Kommuntyperna Gruppering av landets kommuner
Vid tidpunkten för undersökningens genom- förande fanns i landet 848 kommunerl. I inledningsavsnittet nämndes att fosterbarnen i undersökningen slumpmässigt valts bland fosterbarnen i ett urval kommuner. Innan 'urvalet av kommuner gjordes, grupperades samtliga kommuner i landet efter invånaran- tal och tätortsgrad. Härvid har samma klassi- ficeringsgrunder använts som tidigare beskri- vits i kapitel 5, dvs.
1. Stockholm (1 kommun; 9,3 % av totalbe- folkningen)
2. Göteborg och Malmö (2 kommuner; 8,8 % av totalbefolkningen)
3. Kommuner med mer än 65 000 invånare (Borås, Eskilstuna, Gävle, Helsingborg, Linköping, Norrköping, Västerås, Uppsala och Örebro, 9 kommuner; 9,7 % av total- befolkningen)
4. Kommuner med mer än 30 000 invånare samt kommuner med minst 90 % tätorts- befolkning och mer än 10 000 invånare (82 kommuner; 28,2 % av totalbefolk- ningen)
5. övriga kommuner (750 kommuner; 44,0 % av totalbefolkningen).
I urvalet av kommuner ingår samtliga kommuner i grupperna 1—3, bland kommu- nerna i grupp 4 20 kommuner (nästan var fjärde har valts ut) och från grupp 5 76 kommuner (drygt var tionde har valts ut).
”Placerandekommun ” och "vistelse- kommun ”
I var och en av de utvalda kommunerna med undantag för Stockholm gjordes en förteck- ning över samtliga fosterbarn som vistades inom respektive kommun. Samtidigt angavs vilken barnavårdsnämnd som omhändertagit vart och ett av barnen för samhällsvård. Denna barnavårdsnämnd skulle sedan besva- ra postenkätformuläret. Eftersom någon så- dan nämnd inte finns för privatplacerade barn, skulle frågorna i detta formulär besva- ras av barnavårdsnämnden i den kommun där barnet vistades. Av den anledningen är det irrelevant att för de privatplacerade barnan tala om ”placerandekommun”. För vissa av de omhändertagna fosterbarnen gäl— ler samma förhållande, dvs. i de fall den omhändertagande barnavårdsnämnden place- rat barnet inom den egna kommunen. För många omhändertagna barn har emellertid
[ Från och med den 1 januari 1971 finns inte längre begreppet ”stad”. Vid undersökningens ge- nomförande fanns i landet 132 städer. Fortsätt- ningsvis används av praktiska skäl både begreppet ”stad” och ”kommun” för städerna/kommunemai kommuntypgrupperna 1—3. Efter den 1 januari 1971 fanns i landet 464 primärkommuner och fr.o.m. den 1 januari 1974 finns 278. Kommun- sammanläggningar har närmare diskuterats ikap. 4.
placeringen skett över kommungränserna. Av intervjun med fosterföräldrarna framgick att omkring 60 % av alla fosterbarn i landet bodde i familjer som fanns i annan kommun än den barnet kom ifrån. Detta gällde för 1/3 av de privatplacerade barnen medan 2/3 av de omhändertagna placerats över kommun- gränser.
Varje fosterbarn i urvalet har kodats dels efter typ av ”placerandekommun” och dels efter typ av ”vistelsekommun”. Kodningen har i båda fallen skett enligt samma principer som användes vid grupperingen i kommun- typ vid urvalet av kommunerna.
Det bör här observeras att ett omhänder- taget fosterbarn kan ha fått samma kod för placerandekommun och vistelsekommun trots att barnet placerats av en kommun i en annan. Detta följer av att båda kommunerna tillhörde samma grupp av kommuner.
Om man studerar samtliga fosterbarn fin- ner man att den avgjort största andelen barn vistades i de minsta kommunerna (kommun- typ 5). Bara omkring 15 % av dem bodde i någon av de 12 största städerna. (Figur 6.5.)
Enligt tabell 6.2 var det i detta avseende inte någon större skillnad mellan de omhän- dertagna och de privatplacerade barnen. För- hållandet att fosterbarn finns hos fosterför- äldrar i de minsta kommunerna (kommun- typ 5) var emellertid mer utpräglat för de omhändertagna än för de privatplacerade. Nästan 2/3 av de omhändertagna barnen bodde således hos fosterföräldrar i de minsta kommunerna.
Man kan med ganska stor säkerhet säga att
Figur 6.5 Fosterbarnen efter typ av vistelse- kommun. [ procent.
62
23
Kommuntyp 1 2 3 4 5 '
fosterbarn från tätorter och större städer i stor utsträckning placerats hos fosterföräld- rar i kommuner av till invånarantal mindre storlek och med lägre tätortsgrad. Detta framgår av tabell 6.3.
Av tabellen framgår också att barnen till relativt stor del fått fosterhem i kommuner
Tabell 6.2 De omhändertagna och de privat- placerade fosterbarnen efter typ av vistelse- kommun. 1 procent.
Kommuntyp Omhänder— Privat- Totalt tagna placerade
1 4 4 4 2 5 5 5 3 6 6 6 4 21 30 23 5 64 55 62 Summa 100 100 100
Antal barn i urvalet 369 88 457
Tabell 6.3 De omhändertagna fosterbarnen efter typ av vistelsekommun. Särredovisning efter typ av placerandekommun. 1 procent.
Typ av vistelse- Typ av placerandekommun Totalt kommun 1 2 3 4 5
1 18 0 0 2 1 4 2 0 35 0 1 l 5 3 3 2 38 3 3 6 4 22 15 11 36 14 21 5 57 47 51 58 82 64
Summa TOO 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 60 55 69 80 105 369 124 SOU 1974: 7
av samma typ som den egna kommunen. I många fall gäller säkert att placeringen skett just inom den egna kommunen. Detta bekräftas av resultat som erhållits vid under- sökningen av fosterbarnsvårdens omfattning i kommunerna, kapitel 5.
Nedan kommer varje kommungrupp att beskrivas bl.a. med avseende på hur stor andel av landets fosterbarn som vistades i kommuner av respektive slag, hur gamla barnen var, hur stor andel av de omhänder- tagna fosterbarnen som placerats av barna- vårdsnämnder från varje kommungrupp samt dessa barns ålder vid omhändertagandet.
Kommuntyp ] (Stockholm)
Betraktas Stockholm först som vistelsekom- mun finner man att endast 4 % av landets fosterbarn bodde hos fosterföräldrar i Stock- holm. (Se figur 6.5).
Om man studerar enbart urvalet av foster- barn visar det sig att endast 19 barn vistades i Stockholm — därav 14 omhändertagna. På grund av denna låga urvalsstorlek saknar procentskattningarna för redovisningsgrup- pen ”fosterbarn, som bor i Stockholm” erforderlig precision i statistisk mening. Trots dessa reservationer bedöms denna grupp som så intressant att viss särredovis- ning i alla fall görs. Redovisningen blir dock av diskussionskaraktär och förhållandena be- skrivs i grova drag. I de tabeller där barnen i Stockholm ingår som speciell grupp har procentskattningarna för redovisnings- gruppen som en erinran om osäkerheten satts inom parentes.
För fosterbarnen som bodde hos foster- föräldrar i Stockholm tycks fördelningen på omhändertagna och privatplacerade inte skil- ja sig från landet i stort. De allra flesta av de omhändertagna som vistades i Stockholm har placerats av barnavårdsnämnden i Stock- holm.
Vidare kan nämnas att fosterbarnen i Stockholm som helhet tycks vara något yngre i genomsnitt än barnen ute i landet. Andelen pojkar slutligen förefaller jämfört
med samtliga fosterbarn att vara något större bland dessa barn.
Stockholms barnavårdsnämnd svarar en— sam för tillsynen över sina omhändertagna fosterbarn även om de är placerade i andra kommuner. Enligt gällande huvudregel skall alla fosterbarn stå under tillsyn av vistelse- kommunens barnavårdsnämnd. Beträffande barn, omhändertagna av Stockholms barna- vårdsnämnd, tillämpas emellertid en undan- tagsregel (53?) BvL) enligt vilken vistelse— kommunen är befriad från tillsynsskyldighet. Stockholmsbarnen är därför inte heller upp- tagna i vistelsekommunernas författnings— enliga fosterbarnsförteckningar. Av den an— ledningen genomfördes urvalet av fosterbarn för Stockholms del på annat sätt än för övriga kommuner.
Av samtliga omhändertagna fosterbarn i landet hade barnavårdsnämnden i Stockholm enligt undersökningen omhändertagit 17 %. "Mindre än 1/5 av dessa hade enligt tabell 6.3 placerats i Stockholm. Drygt 1/5 hade fått fosterhem i de medelstora kommunerna (kommuntyp 4) medan över hälften bodde hos fosterföräldrar i den grupp av kommuner som i huvudsak kan betraktas som små eller glest befolkade (kommuntyp 5).
Ställs antalet omhändertagna fosterbarn i relation till antalet barn i åldern 0—14 år finner man i Stockholm den högsta andels- siffran för samtliga kommuntyper. Den var nästan dubbelt så hög som för Göteborg och Malmö, nästan 2 1/2 gång så hög som för de övriga största städerna och mer än tre gånger så hög som för övriga kommuner. Det tycks föreligga en tydlig trend att ju mer tätorts- betonad kommuntypen var, desto större andel av barnen hade omhändertagits för samhällsvård. I Stockholm fanns endast 6 % av landets barn i åldern 0—14 år, medan man enligt undersökningen svarade för 17 % av landets omhändertagna fosterbarn.
Vad åldersfördelningen beträffar hade Stockholm större andel yngre barn bland sina omhändertagna fosterbarn än landet i övrigt. Däremot förefaller inte barnens ålder vid omhändertagandet skilja sig nämnvärt från genomsnittet (tabell 6.4.). Detta måste
Tabell 6.4 Ålder vid omhändertagandet för de fosterbarn som barnavårdsnämnden i Stockholm omhändertagit och för samtliga omhändertagna fosterbarn. 1 procent.
Ålder vid omhän- Kommuntyp 1 Totalt dertagandet (Stockholm) 0— 3 48 47 4— 6 25 22 7— 9 8 11 10—12 10 12 13— 15 7 6 Bortfall 2 2 Summa 100 100 Antal barn i urvalet 60 369
betyda att de fosterbarn som barnavårds- nämnden i Stockholm placerat i genomsnitt vistats något längre i de ”nuvarande” foster- hemmet än vad som gällde för genomsnittet av samtliga omhändertagna barn i landet.
Omhändertagandeskälen ger inte några på- visbara skillnader mellan de omhändertagna stockholmsbarnen och samtliga omhänder- tagna fosterbarn. För 7 % av barnen hade enligt undersökningen 25 & a första punkten (misshandel etc.) tillämpats. 2555 3 andra punkten (fostraren olämplig etc.) hade an- vänts för 28 % av barnen. Skälen under 25 & b (brottslig gärning, missbruk etc. eller an- nan anledning) hade som tidigare nämnts åberopats för en mycket liten andel. För 7 % av barnen i Stockholm hade 31 5 första stycket (föräldrarna avlidit etc.) tillämpats och för 61 % 31 å andra stycket (begäran av föräldrarna etc.).
Kommuntyp 2 (Göteborg och Malmö)
I Göteborg och Malmö bor över 90% av invånvare itätort. Här vistades omkring 5 % av landets fosterbarn. Medianåldern för dessa var ungefär densamma som för alla foster- barn i landet, men en något större andel var 13—15 är samtidigt som en större andel var 0—3 år. Som en följd av de höga andelarna bland de äldsta och de yngsta fanns låga andelar i åldersintervallen 4—6 år
och 10—12 år vid jämförelse med samtliga fosterbarn i landet.
Könsfördelningen för barnen i kommun- typ 2 uppvisade en övervägande andel pojkar, omkring 60 %. Däremot var fördelningen på omhändertagna och privatplacerade barn ungefär densamma som för hela landet, dvs. omkring 3/4 omhändertagna och 1/4 privat- placerade. Av de omhändertagna fosterbar- nen som bodde iGöteborg eller Malmö hade nästan 90 % placerats av barnavårdsnämnden i någon av de båda städerna. Göteborg och Malmö hade tillsammans omhändertagit 11 % av samtliga omhänder— tagna fosterbarn i landet. I Göteborg och Malmö fanns 1970 8% av landets 0—14- åringar. Detta ger vid jämförelse med övriga kommuntyper den näst högsta andelen om- händertagna fosterbarn i förhållande till samtliga barn i aktuella åldrar.
Av de omhändertagna barnen från de båda städerna hade nästan hälften placerats i de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Unge- fär 1/3 hade placerats inom de två städerna men mycket få i övriga större städer (kom- muntyp 3) eller i Stockholm. För ungefär 15% av dem hade fosterhem valts i de medelstora, relativt tättbefolkade kommu- nerna (kommuntyp 4).
Åldersfördelningen för de fosterbarn som omhändertagits av Göteborg och Malmö uppvisade ungefär samma mönster som för de barn som vistades i de båda städerna, dvs. en tendens mot förhållandevis något större andelar barn bland de äldsta och de yngsta tycks finnas. Denna tendens återspeglas i åldersfördelningen vid omhändertagandet. En större andel tycks ha omhändertagits när de var mycket små, liksom när de var 13—15 år. Detta betyder i sin tur att andelen barn som omhändertagits i åldern 4—12 år var mindre än för samtliga omhändertagna fos- terbarn. (Se tabell 6.5.) Inte heller för Göteborg och Malmö före- kom några större avvikelser i fråga om skäl för omhändertagande jämfört med hela lan- det. Möjligen kan påvisas att det finns en liten tendens till att 25 5 a första punkten (misshandel etc.) och 25 5 a andra punkten
Tabell 6.5 Ålder vid omhändertagandet för de fosterbarn som barnavårdsnämnderna i Göteborg och Malmö omhändertagit och för samtliga omhändertagna fosterbarn. I pro- cent.
Ålder vid omhänder- Kommuntyp 2 Totalt tagandet (Göteborg/ Malmö) 0— 3 58 47 4— 6 15 22 7— 9 8 11 10— 12 5 12 13—15 13 6 Bortfall 1 2 Summa 100 100 Antal barn i urvalet 55 369
(fostraren olämplig etc.) tillämpats för en något lägre andel barn från Göteborg och Malmö än för alla omhändertagna barn. För de båda städerna var andelen 3 % resp. 26 %. Å andra sidan har 31 å andra stycket (begä— ran av föräldrarna etc.) kanske tillämpats för en något större andel — 68 %. För övriga omhändertagandeskäl fanns inga som helst påvisbara skillnader.
Kommuntyp 3 (Borås, Eskilstuna, Gävle, Helsingborg, Linköping, Norrköping, Uppsa- la, Västerås och Örebro)
Kommuntyp 3 omfattar de städer i landet som den 1 januari 1970 hade 65 000 invåna- re eller mer — utom Stockholm, Göteborg och Malmö. Samtliga dessa städer hade 1965 mer än 90 % tätortsbefolkning.
I kommuntyp 3 fanns vid undersöknings- tillfället6 % av landets samtliga fosterbarn. Ungefär 3/4 av dessa var omhändertagna och 1/4 privatplacerade, vilket är samma för- hållande som rådde för hela landet. Könsför- delningen var däremot den mest extrema för alla kommuntyper. Förhållandet var precis det omvända jämfört med Stockholm och Göteborg/Malmö. Bara 37 % av barnen i de 9 städerna var enligt undersökningen pojkar och hela 63 % flickor.
Könsfördelningen i kommuntyp 3 var signifikant skild från könsfördelningen i
kommuntyperna 1—2 sammatagna. Även åldersfördelningen bland barnen i kommun— typ 3 avvek något från åldersfördelningarna i övriga kommuntyper.
Medianåldern för barnen som bodde hos fosterföräldrar i de nämnda städerna var omkring 10 1/2 år, vilket också gällde för samtliga barn i landet. Det förefaller dock vid jämförelse med alla barn som om en mycket liten andel av barnen var 7—9 år (6 %) medan en förhållandevis stor andel var 10—12 år (34 %).
De fosterbarn som placerats av någon av städerna i kommuntyp 3 uppvisade vad gäller åldersfördelning motsvarande för- hållanden. Dessutom tycks en något större andel äldre barn vara omhändertagna av dessa städer jämfört med övriga kommun— typer. Dessa barns ålder vid omhändertagan- det tycks dock stämma väl överens med genomsnittet för alla kommuntyperna. (Se tabell 6.6.) Omkring 10 % av landets samtliga omhän- dertagna fosterbarn kom från de 9 stä- derna. I dessa städer fanns vid undersök- ningstillfället ungefär 10 % av landets barn i åldern 0—14 år. Antalet omhändertagna fos— terbarn ställt i relation till antalet barn i berörda åldrar var således betydligt mindre än för Stockholm, något mindre än för Göteborg/Malmö men något större än för övriga kommuner.
Tabell 6.6 Ålder vid omhändertagandet för de fosterbarn som barnavårdsnämnderna i ”de 9 städerna” omhändertagit och för samtliga omhändertagna fosterbarn. I pro— cent.
Ålder vid omhän— Kommuntyp 3 Totalt dertagandet (De 9 stä— derna) 0— 3 43 47 4— 6 18 22 7— 9 16 11 10—12 13 12 13—15 7 6 Bortfall 3 2 Summa 100 100 Antal barn i urvalet 69 369
Av de barn som dessa 9 städer omhänder- tagit hade ett mycket litet antal placeratsi landets tre största städer. Drygt 1/3 hade fått fosterhem i någon av städerna i kom— muntyp 3 — sannolikt många inom samma stad vars barnavårdsnämnd omhändertagit barnet. Övriga tycks ha placerats i mindre kommuner — över hälften i de allra minsta (kommuntyp 5).
För fosterbarnen som omhändertagits av de 9 städerna tycks 25 5 a första punkten (misshandel etc.) vara vanligare som omhän- dertagandeskäl än för barnen från Stock- holm, Göteborg/Malmö samt kommunerna i kommuntyp 5. I undersökningen hade för 16 % av barnen från dessa städer detta lagrum använts vid omhändertagandet. Tillämpningen av övriga avvek nästan inte alls från totalbilden. För 33% av barnen hade således 25 5 a andra punkten (fostra- ren olämplig etc.) använts, för mindre än 1 % 25 5 b, för 4 % 31 5 första stycket (föräld- rarna avlidit etc.) och för 60 % 31 å andra stycket (begäran av föräldrarna etc.).
Kommuntyp 4 (I huvudsak medelstora kom- muner med förhållandevis stor andel tätorts—
befolkning)
I de 82 kommuner som tillhör kommuntyp 4 vistades enligt undersökningen 23% av fosterbarnen i landet. Dessa barn uppvisade den jämnaste åldersfördelningen om man jämför med barnen i andra kommuntyper. Barnen var dessutom i genomsnitt något yngre än genomsnittet för alla barn. Ungefär 50 % av barnen i dessa medelstora kommu- ner var 10 år eller äldre. Omkring 20 % var 7—9 år och övriga under skolåldern.
Liksom för de 9 städerna var andelen flickor större än andelen pojkar. Men domi— nansen var inte lika stark som i dessa städer — 57 % flickor mot 43 % pojkar. 1 kommun- typ 4 fanns den största andelen privatplace- rade — omkring 1/3 — mot 2/3 omhänder- tagna. "
Av de barn som de 82 kommunerna hade placerat i fosterhem fanns enligt tabell 6.3 nästan 60 % i kommuner av det minsta slaget
(kommuntyp 5). Omkring 35 % hade fått fosterhem i kommuner som liknade den egna kommunen och övriga barn hade placerats i storstäderna. Totalt sett hade kommunerna i kommuntyp 4 placerat 28 % av landets omhändertagna fosterbarn. Åldersfördelningen för barnen från de 82 kommunerna avvek inte nämnvärt från för- delningen för samtliga omhändertagna barn. Däremot tycks de i större utsträckning ha omhändertagits i åldern 4—6 år och imindre utsträckning i åldern 0—3 år vid jämförelse med övriga kommuntyper. (Se tabell 6.7.)
Tabell 6.7 Ålder vid omhändertagandet för de fosterbarn som barnavårdsnämnderna i de medelstora, relativt tättbefolkade kom- munerna omhändertagit och för samtliga omhändertagna fosterbarn. 1 procent.
Ålder vid omhän- Kommuntyp 4 Totalt dertagandet (De 82 kom— munerna)
0— 3 34 47 4— 6 40 22 7 — 9 14 l 1 10— 12 7 12 13— 15 5 6 Bortfall l 2 Summa 100 100 Antal barn i urvalet 80 369
Precis som för de 9 städerna hade 25 5 3 första punkten (misshandel etc.) tillämpats för en förhållandevis stor andel av de omhändertagna barnen från de 82 kommu- nerna (15 %). Däremot tycks övriga omhän- dertagandeskäl ligga på samma nivå som för samtliga barn: 25 & 3 andra punkten (fostra- ren olämplig etc.) för 33 %, 25 5 b (brottslig gärning, missbruk etc. eller annan anledning) för mindre än 1 %, 31 & första stycket (föräldrarna avlidit etc.) för 5 % samt 31 å andra stycket (begäran av föräldrarna etc.) för 59 %.
Kommuntyp 5 (De minsta kommunerna)
Sammanlagt omfattade gruppen av kommu- ner i kommuntyp 5, som tidigare nämnts, 754 kommuner. I dessa, till stor del små och
glest befolkade kommuner, vistades flertalet (62 %) av landets fosterbarn. Eftersom så stor andel av barnen fanns i den här typen av kommuner har deras åldersfördelning, köns- fördelning osv. stor inverkan på motsvarande fördelningar för alla barn.
Vad gäller åldersfördelningen kan man emellertid säga att de i genomsnitt äldsta barnen fanns i de minsta kommunerna. Medianåldern var omkring 11 år. Könsfördel- ningen var jämn medan fördelningen omhän- dertagna—privatplacerade i större utsträck- ning än för övriga kommuntyper tycks domi- nerad av omhändertagna barn — 78 % om— händertagna mot 22 % privatplacerade.
Över hälften av de omhändertagna som vistades i dessa kommuner kom från kom- muner tillhörande annan kommuntyp. Näs- tan 1/3 kom från någon av de 13 största städerna.
De 754 kommunerna hade omhändertagit 1/3 av samtliga omhändertagna fosterbarni landet. Över 80 % av dessa hade enligt tabell 6.3 placerats i någon av de minsta kommu- nerna. Några av dem hade sannolikt placerats inom den egna kommunen men många barn vistades naturligtvis i annan kommun som tillhörde kommuntyp 5. Endast omkring 20% av dem bodde hos fosterföräldrar i större eller medelstora kommuner — de allra flesta i medelstora.
De fosterbarn som omhändertagits av barnavårdsnämnd i kommuner som tillhörde kommuntyp 4 och kommuntyp 5, utgjorde en jämförelsevis liten andel av samtliga barn i berörda åldrar vilka bodde i motsvarande kommuner. Hela 76 % av landets 0—14- åringar bodde 1970 i den här typen av kommuner, medan barnavårdsnämnderna en- ligt undersökningen omhändertagit 61 % av samtliga omhändertagna fosterbarn. Antalet omhändertagna fosterbarn på totalantalet barn i jämförbar ålder var som tidigare nämnts mellan tre och fyra gånger så litet som motsvarande antal för Stockholm.
Åldersfördelningen för barnen som om- händertagits av kommunerna i kommuntyp 5 avvek inte nämnvärt från genomsnittet. Möjligen kan påpekas att av samtliga kom-
muntyper fanns här den lägsta andelen (10 %) 7—9—åringar och en något högre andel (19 %) lO—lZ-åringar. Ålder vid omhänder- tagandet (tabell 6.8) skilde sig däremot från övriga kommuntyper. Liksom för barnen i Göteborg och Malmö fanns en stor andel barn i intervallet 0—3 år.
Tabell 6.8 Ålder vid omhändertagandet för de fosterbarn som barnavårdsnämnden i de minsta kommunerna omhändertagit och för samtliga omhändertagna fosterbarn. I procent.
Ålder vid omhän- Kommuntyp 5 Totalt dertagandet (De 754 kom- munerna)
0— 3 56 47 4— 6 8 22 7— 9 10 1 1 10— 12 19 12 13— 15 3 6 Bortfall 4 2 Summa 100 100 Antal barn i urvalet 105 369
Skäl för omhändertagande gav en bild som inte markant skiljde sig från totalbilden i hela landet. 25 5 a första punkten (misshandel etc.) hade enligt undersökningen tillämpats för 4 % av de fosterbarn som omhändertagits av barnavårdsnämnden i någon av de 754 minsta kommunerna. För 36 % hade 25 5 a andra punkten (fostraren olämplig etc.) använts, för 1% 25 5 b första punkten (brottslig gärning), för 1% 25 åb andra punkten (missbruk etc.), för 7 % 31 5 första stycket (föräldrarna avlidit etc.) och för 64 % 31 å andra stycket (begäran av föräld- rarna etc.).
Sammanfattande jämförelser mellan kom- muntyperna
Om fosterbarnen först betraktas med avseen- de på i vilken typ av kommun de vistades vid undersökningstillfället finner man att en liten andel — 15 % — vistades i de största städerna (kommuntyperna 1—3). 23 % fanns enligt undersökningen hos fosterföräldrari
Tabell 6.9 Medianåldern ivarje grupp av kommuner.
Kommuntyp 1 2
Medianåldern (ca) (8,5 ) 10
kommuntyp 4 och 62 % i de minsta kommu- nera (kommuntyp 5).
Av samtliga barn bodde vidare de i genom— snitt yngsta barnen i Stockholm (kommun- typ 1) och de äldsta i de minsta kommuner- na (kommuntyp 5). Detta framgår tydligast vid en jämförelse av medianåldern för barnen i de olika kommuntyperna (tabell 6.9).
Pojkarna dominerade i Stockholm och Göteborg/Malmö (kommuntyperna 1 och 2) medan däremot flickorna dominerade starkt i övriga storstäder (kommuntyp 3) samt i viss män i de medelstora kommunerna (kom- muntyp 4). Könsfördelningen var däremot jämn i de minsta kommunerna (kommuntyp 5).
Fördelningen på omhändertagna och pri- vatplacerade fosterbarn varierade också något mellan kommuntyperna. Bland dem som vistades i de minsta kommunerna (kommun- typ 5) gav undersökningen den högsta ande- len omhändertagna — 78 % —— och i kom- munerna som tillhör kommuntyp 4 den lägsta —— 68 %. För de tre grupperna som omfattar de större städerna var andelen omhändertagna ungefär lika stor — ca 75 %.
Vad gäller typ av placerandekommun framgår av undersökningen att omkring 1/3 av de omhändertagna placerats av barna-
lO,5 9,5 11
Totalt
10,5
vårdsnämnder i kommuner tillhörande kom- muntyp 5. Drygt 1/4 av barnen kom från kommuner i kommungrupp 4 och övriga från storstäderna. Detta avser givetvis endast de omhändertagna fosterbarnen. Ställs antalet omhändertagna fosterbarn i relation till antalet barn i åldern 0—14 år som 1970 fanns i resp. kommungrupp, fin- ner man att Stockholm (kommuntyp 1) får en nästan dubbelt så hög relationssiffra som Göteborg/Malmö (kommuntyp 2), nästan 2 1/2 gång så hög som de övriga 9 största städerna (kommuntyp 3) och mer än tre gånger så hög som övriga kommuner (kom- muntyp 4 och 5). Av tabell 6.10 framgår för varje kommuntyp dess andel av de omhän- dertagna fosterbarnen, antal barn i åldrarna 0—14 år samt dess andel av landets 0—14- åringar.
Ålder vid omhändertagandet uppvisar ock- så vissa variationer mellan kommuntyperna. Barnen från Göteborg/Malmö (kommuntyp 2) och de minsta kommunerna (kommuntyp 5) tycks i genomsnitt ha varit yngst vid omhändertagandet. Nästan 60 % av foster- barnen som placerats från dessa kommuner var vid omhändertagandet 3 år eller yngre. De vid omhändertagandet i genomsnitt äldsta barnen förefaller komma från kommu-
Tabell 6.10 Andelen (%) omhändertagna fosterbarn samt antalet och andelen (%) barn i åldern 0—14 år (1/ 11 1970) efter typ av placerandekommun.
Kommuntyp l 2 Andel fo ster- barn som om- händertagits 17 11 Antal barn 0—14år 107 985 132 388 Andel barn 0— 14 år 6 8
Totalt 3 4 + 5 10 61 100 158 101 1267 515 1665 989 10 76 100 SOU 1974:7
nerna i kommuntyp 4. Bara omkring 1/3 av barnen härifrån var vid tidpunkten för omhändertagandet 0—3 år. I kommuntyp 3, de 9 städerna, tycks andelen barn 7—15 år vara relativt stor.
Omhändertagandeskälen tycks däremot inte variera så mycket mellan kommuntyper- na. Den enda egentliga avvikelsen från mönstret var enligt figur 6.6 att 25 5 a första punkten (misshandel etc.) tycks ha tilläm- pats för något större andel barn från kom— muntypterna 3 och 4 än från övriga kom— muntyper. Detta kan delvis hänga samman med att åldern vid omhändertagandet i genomsnitt var något högre för barnen från de 9 städerna och de medelstora kommuner- na. Vidare hade kanske 25 & a andra punk- ten (fostraren olämplig etc.) tillämpats i något mindre utsträckning för barnen från de tre största städerna än för barnen från övriga kommuner.
F osterbamens bakgrund
Nationalitet, födelseland och vistelseland före placeringen
Vid undersökningstillfället var den övervä- gande andelen av samtliga fosterbarn, nära 90 %, svenska medborgare och återstoden, dvs. 10 %, av annan nationalitet. Detta är en något högre siffra än vad den officiella statistiken anger för alla barn i landet i ålder upp till 15 år. Enligt denna var i november 1970 7 % utländska medborgare. Anledningen till att det bland fosterbar- nen fanns något högre andel barn med utländskt medborgarskap än bland alla barn i landet kan vara att många barn från utlandet i avvaktan på adoption var foster- barn. Barn som sedermera adopteras är under viss tid formellt privatplacerade foster- barn. Av undersökningen framgår också att en något större andel av de privatplacerade
Figur 6.6 Skäl för omhändertagande efter typ av placerandekommun. I procent.
Kommuntyp 1 2
Skäl för om- händertagande
25 5 a = misshandel fara för kroppslig 17 eller själsig hälsa
25 5 a = fostraren olämplig, oförmåga
:'28
25 5 b = brottslig gärning
25 5 b = missbruk av rusdryck, thin- ner, narkotika o d
25 5 b = annan anledning
31 5 första st = för- äldr. avlidit eller övergivit barnet
31 5 andra st = begä- ran av föräldr. eller deras samtycke
Total t
barnen var av annan nationalitet jämfört med de omhändertagna barnen. Någon över- representation av barn med utländskt med— borgarskap tycks således inte finnas bland de fosterbarn som omhändertagits för samhälls- vård.
Bara ca 5 % av fosterbarnen var födda i annat land. Samma förhållande rådde med avseende på vilket land barnet vistades i före den aktuella placeringen.
Enligt tabell 6.11 förelåg vissa skillnader mellan de omhändertagna och de privatpla- cerade barnen med avseende på var de vistades före placeringen. Förklaringen här- till torde vara densamma som ovan, nämligen att bland privatplacerade barn som kom från annat land ingick barnen som i avvaktan på adoption tillfälligt var fosterbarn.
Tabell 6.1] De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarnen efter Vistelseland före den aktuella placeringen. 1 procent.
Vistelseland Omhän- Privat- Totalt der— place- tagna rade Sverige 98 78 9 3 Annat land 1 14 4 Bortfall l 8 3 Summa 100 100 100 Antal barn i urvalet 366 88 454 Uppväxtförhållanden Skolgång
Som framgår av figur 6.3 var ungefär 30 % av de omhändertagna barnen skolpliktiga (i åldern 7—15 år) vid tidpunkten för omhän- dertagandet. Det stora flertalet av dessa gick i normalklass i grundskola eller liknande. Inget av barnen i undersökningen gick i klass i gymnasial skolform eller i normalklass med särskild specialundervisning. Ungefär 1/10 av barnen gick i specialklass, dvs. hjälpklass, skolmognadsklass, läsklass e. d. Ungefär lika stor andel gick i annan typ av klass, t. ex.
förskola för synskadade, eller åtnjöt någon form av enskild undervisning.
För de privatplacerade barnen gäller som tidsbestämning tiden närmast före den aktu- ella placeringen. Vid den tidpunkten gick endast omkring 20 % iskolan. De allra flesta gick i normalklass och bara en liten deli annan typ av klass.
3/4 av samtliga barn var vid undersök- ningstillfället i ålder 7—15 år och av inter- vjun med fosterföräldrarna framkom att i stort sett alla gick i skolan vid undersök- ningstillfället.
Utredningen har inte haft möjlighet att mer ingående beröra skolförhållandena för fosterbarnen. Då många fosterbarn av olika anledningar haft skolsvårigheter före place— ringen i fosterhem är frågan om skolsituatio- nen efter placeringen av väsentlig betydelse. Utredningen har därför funnit det angeläget att närmare studera resultaten från en under- sökning som utredningen om skolans inre arbete (SIA) genomförde under våren 1972. Undersökningen, som avsåg fosterbarns och barnhemsbarns skolgång, planerades delvis i samråd med fosterbarnsutredningen och ut- fördes av SIA: s sekretariat.
Bakgrunden till undersökningen var, enligt SIA, att de barn och ungdomar som genom samhällets ingripande — fosterbarn, barn- hemsbarn och ungdomsvårdsskoleelever — kommit att ryckas upp från en välkänd omgivning och placeras i en främmande miljö utgör en särskilt utsatt grupp inte minst med avseende på möjligheterna att lyckas i skolarbetet. Mycket talar för att den enskilda skolan inte haft tillräckliga resurser för att kunna ge dessa — ibland allvarligt störda ungdomar — en lämplig form av undervisning. I direktiven till utredningen om skolans inre arbete har också särskilt framhållits att många elever upplever svårig- heter i skolarbetet till följd av yttre omstän- digheter som i och för sig inte har med deras studieförutsättningar att göra. Dessa barn har ett sämre utgångsläge i skolarbetet i jämförelse med övriga elever. Det får därför anses som nödvändigt att genom särskilda åtgärder stödja dessa barn och ungdomar.
De undersökningsresultat som i det följan- de redovisas baseras på observationer utförda i 43 slumpvis utvalda rektorsområden. Mate- rialet består av 335 rapporter om fosterbarns och barnhemsbarns skolsituation insamlade med hjälp av enkäter. De 43 rektorsområden som utvaldes berörde drygt 32 000 elever varav 320 (l %) var fosterbarn och 15 (0,05 %) var barnhemsbarn.
Elever inskrivna i ungdomsvårdsskola är inte representerade i materialet. I fortsätt- ningen redovisas i detta sammanhang siffror endast avseende fosterbarn.
Av de fosterbarn som vistades i de berörda rektorsområdena var 53 % pojkar och 47 % flickor. Fosterbarnen återfanns i de lugnare landsbygdsmiljöerna. 1 kommuner med mind- re än 30 000 invånare var var hundrade elev fosterbarn. Motsvarande siffra för kom- muner med mer än 30 000 invånare var en på 200.
Olika former av stödundervisning var van- ligare för fosterbarn än för elever med mer ”normala” hemförhållanden. När det gällde tillgång till Skolläkare, Skolpsykolog, skol- kurator, skolvärdinna och speciallärare i de undersökta rektorsområdena visade det sig att de små landsbygdsrektorsområdena var minst gynnade. 1 kommuner med mindre än 30000 invånare saknade 60% av rektors- områdena helt tillgång till skolkurator och skolvärdinna. Drygt 20% av rektorsområ- dena i denna typ av kommuner saknade speciallärare.
Ett av undersökningens mest angelägna syften var att belysa omfattningen av de förberedande kontakter som vid en nyplace- ring av ett fosterbarn togs mellan avlämnan- de och mottagande rektorsområde respektive avlämnande sociala myndighet och motta- gande rektorsområde. För endast 37 % av fosterbarnen hade man tagit kontakter för att underlätta planeringen av de nykomna elevernas skolgång. Ca 8 % av de skolpliktiga fosterbarnen hade placerats inom ett rektors- område där skolans befattningshavare inte haft någon som helst vetskap om placeringen innan barnet infann sig första skoldagen. När det gällde behovet av kontakter mellan den
avlämnande sociala myndigheten och den nya skolan bedömdes sådana kontakter vara nödvändiga för endast 22 % av de placerade barnen. De löpande kontakterna mellan skolan och kommunens barnavårdande myn- digheter var få. För endast 7 % av barnen hade kontakter av mer regelbunden karaktär etablerats. 1 inte mindre än 53 % av fallen hade den kommunala barnavårdsnämnden inom respektive rektorsområde aldrig varit i kontakt med skolan rörande de egna skol- pliktiga fosterbarnen.
Vistelsen under större delen av första levnadsåret
Fosterbarnsutredningen har i enkäten till barnavårdsnämnderna bl. a. ställt frågor om var eller hos vem barnen vistades vid olika tidpunkter. För de omhändertagna barnen gäller tre tidpunkter: första levnadsåret, vid tidpunkten för omhändertagandet samt vid tidpunkten närmast före den aktuella foster- hemsplaceringen. För de privatplacerade har två tidpunkter kartlagts: vistelsen under första levnadsåret och tiden närmast före fosterhemsplaceringen.
I vissa fall sammanfaller tidpunkterna. Första levnadsåret och omhändertagandeåret sammanfaller exempelvis för många barn. Vidare kan i vissa fall tidpunkten för omhändertagande och tidpunkten för foster- hemsplacering sammanfalla.
Av samtliga fosterbarn hade enligt figur 6.7 omkring 60% under större delen av första levnadsåret vistats hos biologisk för- älder. Den största gruppen (40 %) utgjordes av dem som vistats hos båda biologiska föräldrarna. Omkring 10% hade vistats i fosterhem och 15% i barnhem. Det var således en tämligen stor andel av fosterbar- nen som under större delen av första levnads— året vistats hos annan än de biologiska föräldrarna.
Som framgår av tabell 6.12 hade en större andel av de omhändertagna barnen, 45 %, vistats hos båda biologiska föräldrarna jäm- fört med de privatplacerade, 29 %. Däremot hade en väsentligt större andel av de privat-
40
Barnet vistades hos: Båda biologiska föräldrarna
Enbart biologisk mor Enbart biologisk far Adoptivföräldrar Fosterföräldrar Någon annan Barnhem Bortfall
OOmNIQO'I-åWN—l
_.
placerade barnen, 23 %, mot 8 % av de omhändertagna, vistats i fosterhem under större delen av första levnadsåret. På barn— hem slutligen hade nära 20 % av de omhän- dertagna och 5 % av de privatplacerade barnen vistats.
För de omhändertagna barnen från Stock- holm tycks det har varit betydligt vanligare än för de 'omhändertagna från övriga kommun- typer att de vistats i barnhem under större delen av första levnadsåret. Det tycks vidare ha varit något vanligare bland barnen från de medelstora och minsta kommunerna (kom- muntyp 4 och 5) att de vistats hos någon av eller båda biologiska föräldrarna. Bland dessa barn förefaller också fosterhemsvistelse ha varit oftare förekommande under första lev- nadsåret.
Biologisk mor tillsammans med annan man är barnets far Biologisk far tillsammans med annan kvinna är barnets mor
För de omhändertagna barnen gällde vidare att ju äldre barnen var desto vanligare var det att de fanns hos båda biologiska föräldrarna under större delen av första
levnadsåret. Nära 60 % av barnen som var 13 år eller äldre hade vistats hos föräldrarna mot 23 % av barnen som var 3 år eller yngre. Barnen som var mellan 10 och 12 år skilde sig från övriga på så sätt att det i den åldersgruppen var betydligt vanligare att de vistats hos ensamstående biologisk moder. Detta gällde för ungefär 1/3 av dessa barn.
Ju yngre barnen var desto vanligare tycks det vara att de under större delen av första levnadsåret vistats i barnhem. 10 % av de omhändertagna barn som var 13 år och äldre hade funnits i barnhem mot 50 % av barnen som var upp till 3 år.
Tabell 6.12 De omhändertagna och privat- placerade barnen efter var de vistades under större delen av första levnadsåret. 1 procent.
Vistelse Omhän— Privat- Totalt der— place- tagna rade
Båda biologiska
föräldr. 45 29 40 Biol. mor
tills. med an— nan man än barnets far 2 0 2 Biol. far
tills. med an- nan kvinna än barnets mot 1 0 l Enbart biol.
mor 19 21 19 Enbart biol.
far 0 0 0 Adoptivför—
äldrar 0 1 l Fosterför—
äldrar 8 23 11 Annan 5 12 7 Barnhem 19 5 15 Bortfall l 9 4
Summa 100 100 100 Antal barn i
urvalet 366 88 454
Det faller sig svårare att för de privatplace- rade barnen uttala sig om eventuella skillna- der mellan åldersgrupperna med avseende på barnets vistelse första levnadsåret. Detta beror dels på de låga urvalssifforna, dels på att uppgifterna om de privatplacerade bar- nen är mindre utförliga än uppgifterna om de omhändertagna. Liknande tendenser som för de omhändertagna tycks dock skönjas. Därtill gäller troligen för de privatplacerade som var under 13 år att de till större del än de omhändertagna vistats hos ensamstående biologisk moder.
Vistelse vid omhändertagandet
Vistelsen vid tidpunkten för omhändertagan- det avser givetvis endast de omhändertagna fosterbarnen. Av dessa vistades vid tidpunk- ten för omhändertagandet ca 20 % hos båda biologiska föräldrarna, omkring 5 % hos fa- dern och ca 30 % hos modern (figur 6.8). Totalt sett fanns således över hälften av barnen hos minst en av de biologiska föräld- rarna vid denna tidpunkt. Av de övriga
Figur 6.8 De omhändertagna barnen efter var de vistades vid tidpunkten för omhändertagandet. I procent.
22 22
Barnet vistades hos: Båda biologiska föräldrarna
Enbart biologisk mor Enbart biologisk far Adoptivföräldrar Fosterföräldrar Någon annan Barnhem Bortfall
ll Il ll || II || || || || ||
O(Dmxlmo'låwN—D
_;
Biologisk mor tillsammans med annan man än barnets far Biologisk far tillsammans med annan kvinna än barnets mor
barnen bodde ungefär lika stora andelar hos fosterföräldrar, i barnhem eller hos någon annan. De barn som kom från barnhem kan till viss del ha varit föremål för omhänder- tagande för utredning. Gruppen som vis- tats hos ”någon annan” bestod främst av dem som vistats hos mormodern. Därtill kom vistelse hos annan släkting, på sjukhus, i privathem, familjedaghem eller inackorde- ringshem.
Barnen 0—3 år hade i betydligt mindre utsträckning än barnen i övriga åldersgrupper vistats hos båda biologiska föräldrarna vid tidpunkten för omhändertagandet. Dessut- om hade bamen upp till 3 års ålder i större utsträckning än övriga barn vistats hos ensamstående biologisk mor. Detta förhål- lande gällde också för en relativt stor andel av barnen 10—12 år. För barnen 3 år eller yngre var det också vanligare än för övriga åldersgrupper att de vistats i barnhem vid tidpunkten för omhändertagandet.
Några nämnvärda skillnader mellan olika typer av placerandekommun förelåg inte i detta avseende. Av barnen från Göteborg — Malmö (kommuntyp 2) bodde dock en något större andel hos ensamstående biolo- gisk mor än vad som gällde för övriga typer av placerandekommun.
Jämförs vistelsen under första levnadsåret med vistelsen vid tidpunkten för omhänder- tagandet kan i viss mån förändringarna under mellantiden klarläggas. I tabell 6.13, som illustrerar en sådan jämförelse för de om- händertagna barnen, är bortfallssiffrorna inte medtagna. Av diagonalen itabellen framgår andelen barn som vistades på samma plats vid båda tidpunkterna. [ redovisningen ingår barn yngre än ett är vilka i de allra flesta fall vistades på samma plats vid båda tidpunkter— na. En del barn kan dessutom ha vistats på viss plats under första levandsåret, bytt vistelse och sedan återvänt vid tidpunkten för omhändertagandet.
För drygt hälften, 52 % enligt tabell 6.13, var vistelseplatsen densamma både under större delen av första levnadsåret och vid tidpunkten för omhändertagandet. Nästan hälften av alla omhändertagna barn hade
under första levnadsåret bott hos båda för- äldrarna. Ungefär 20 % fanns hos dem vid bägge tillfällena medan vistelsen förändrats för omkring 25 %. Av tabellen framgår att förändringen främst berodde på att modern blivit ensamstående. Vidare bodde 10 % av alla omhändertagna fosterbarn hos ensam- stående mor vid båda tillfällena. 5 % hade bott hos ensamstående mor under första levnadsåret och i fosterhem vid tidpunkten för omhändertagandet. Av de 20 % som un- der första levnadsåret vistades i barnhem fanns flertalet kvari barnhem vid omhänder- tagandet.
Tabell 6.13 De omhändertagna barnen efter var de vistades under första levnadsåret och vid tidpunkten för omhändertagandet. I procent.
Vistelse Vistelse under Summa vid tid— första levnadsåret
punkten -———————
för om- 1 2 3 4 5 6 händerta-
gandet
1 21 0 1 O 0 1 23 2 3 2 1 l l 0 8 3 12 0 10 l 1 2 26 4 5 0 5 2 0 1 13 5 3 0 2 1 3 2 11 6 2 0 l 2 0 14 19 Summa 46 2 20 7 5 20 100
Vistelsealternativ:
1. Båda biologiska föräldrarna
2. Den biologiska modern eller fadern tillsammans med annan manlig eller kvinnlig person än barnets far respektive mor Enbart biologisk mor eller biologisk far Fosterföräldrar Någon annan Barnhem
295-":>?”
Vistelse vid tiden närmast före fosterhems- placeringen
Nästan 1/3 av alla fosterbarn fanns vid tidpunkten närmast före fosterhemsplace- ringen hos en av eller båda föräldrarna och lika stor andel på barnhem. Nära 20 % fanns i fosterhem och de övriga i släkthem, på annan institution än barnhem, sjukhem, be- handlingshem e. d.
Stora skillnader rådde i detta avseende mellan de omhändertagna och de privatpla- cerade barnen. Medan bara 1/4 av de omhän- dertagna fanns hos biologiska föräldrar bod- de hälften av de privatplacerade hos en av eller. båda dessa. 40 % av de omhändertagna vårdades före placeringen på barnhem men bara en liten del av de privatplacerade.
Tabell 6.14 De omhändertagna och de pri- vatplacerade barnen efter var de vistades vid tidpunkten närmast före den ”nuvarande” fosterhemsplaceringen. I procent.
Vistelse Omhän- Privat- Totalt der- place- tagna rade Hos en eller båda föräldrarna 25 50 31 [ fosterhem 15 21 17 ibarnhem 39 5 31 Ovrigt 20 15 18 Bortfall l 9 3 Summa 100 100 100 Antal barn i urvalet 368 89 457
Om först enbart de omhändertagna stude- ras finner man att ”övrigtgruppen” bestod till omkring hälften av barn som vistats i släkthem vilka inte betraktats som foster- hem. Strax under 5 % fanns på barnpsykia- trisk klinik och ungefär lika stor andel på ”annan anstalt”. Så gott som inga barn vistades vid denna tidpunkt i ungdomsvårds- skola.
Av tabell 6.15 framgår att det var vanliga- re för de omhändertagna barn som var yngre än 4 år att de vistats på barnhem alldeles före den nuvarande placeringen än för övriga åldrar. Däremot var det i stort sett lika van- ligt i samtliga åldersgrupper att barnen vis- tats hos en av eller båda föräldrarna innan den nuvarande placeringen kom till stånd. Vad avser vistelse i annat fosterhem vid den- na tidpunkt visade sig detta vara vanligast bland barnen 7 år eller äldre.
Av de barn som Stockholm (kommuntyp 1) placerat vistades hälften i barnhem. 30 % bodde hos en eller båda biologiska föräldrar- na och drygt 13 % vistades i fosterhem. För Göteborg-Malmös (kommuntyp 2) del var situationen lite annorlunda. I barnhem fanns drygt 30 %, hos föräldrarna lika stor andel samt i fosterhem nära 20 %. För barnen från de 9 städerna (kommuntyp 3) gällde att 15 % varit hos föräldrarna, 35 % i barnhem samt ca 20 % i fosterhem. I de medelstora, relativt tättbefolkade kommunerna (kom- muntyp 4) hade, som för barnen från Stock- holm, ungefär 30 % vistats hos föräldrarna. För de minsta kommunerna (kommuntyp 5) var situationen ungefär som för genomsnittet ilandet.
Jämförs vistelsen vid alla tre tidpunkterna för de omhändertagna fosterbarnen framträ- der naturligtvis skillnader mellan totalfördel- ningarna. Ovan har förändringarna mellan första levnadsåret och tidpunkten för om- händertagandet redovisats. Medan 2/3 av de
Tabell 6.15 De omhändertagna fosterbarnen med avseende på vistelse tiden närmast före den ”nuvarande” fosterhemsplaceringen. Särredovisning efter fosterbarnets ålder. 1 procent.
Vistelse Ålder 0— 3 4—6 Hos en eller båda föräldrarna 22 28 ] fosterhem 8 9 ibarnhem 59 46 Ovrigt 11 16 Bortfall 0 1 Summa 100 100 Antal barn i urvalet 40 66
Totalt
7—9 10—12 13— 15 28 23 25 25 20 15 18 15 36 39 32 39 16 22 25 20 0 l 1 1 100 100 100 100 60 93 109 368
omhändertagna fanns hos en av eller båda föräldrarna under första levnadsåret var den andelen strax under 60 % vid tidpunkten för omhändertagandet. Andelarna i fosterhem, släkthem, eller med ”annan vistelse” hade ökat något vid den senare tidpunkten. Där- emot var andelen i barnhem ungefär lika stor. Större skillnader uppträder av naturliga skäl om vistelsen vid omhändertagandet och vistelsen närmast före fosterhemsplaceringen jämförs. En betydligt mindre andel fanns hos föräldrarna vid den senare tidpunkten än vid den förra. Dubbelt så stor andel fanns på barnhem. Fosterhemsvistelse och gruppen övriga vistelser hade ökat något.
Som tidigare nämnts har två tidpunkter studerats för de privatplacerade. Nästan inga skillnader tycks råda mellan fördelningarna över vistelsen större delen av första levnads- året och vistelsen före placeringen om kate— gorierna i exempelvis tabell 6.16 studeras.
Vid båda tidpunkterna fanns omkring hälf- ten av de privatplacerade hos en av eller båda föräldrarna, drygt 20 % i fosterhem, 5 % i barnhem och 10—15 % på annan plats. Inom gruppen ”hos en eller båda föräldrarna” har däremot vissa förändringar skett. Under förs- ta levnadsåret bodde nästan 30 % hos båda föräldrarna men vid tidpunkten för place- ringen i fosterhem bara omkring 15 %. Unge- fär 20 % av de privatplacerade bodde hos en av föräldrarna under första levnadsåret mot omkring 35 % vid fosterhemsplaceringen.
Av de omhändertagna som någon gång bott hos sina föräldrar var det nästan 40 % som bott där med anledning av att samhälls- vården vid ett tidigare tillfälle varit villkorligt upphörd. Nästan hälften hade således fått återvända till de biologiska föräldrarna från vård antingen i barnhem eller i fosterhem för att så småningom på nytt placeras i fosterhem.
Figur 6.9 De omhändertagna fosterbarnen efter vistelsen första levnadsåret, vid tidpunkten för omhändertagandet och närmast före den ”nuvarande” fosterhemsplaceringen. I procent.
67 Första levnads- 8 året 57 Vid tidpunkten för omhänderta- 12 gandet Vid tidpunkten 24 15 för fosterhems- placeringen Hos en I foster- et. båda hem föräldr.
19 5 1 19 11 1 39 20 1 I barn- Övrigt Bortfall hem SOU 1974: 7
Tabell 6.16 De privatplacerade fosterbar- nen efter var de vistades under första lev-
nadsåret och vid tidpunkten för den nuva- rande fosterhemsplaceringen. 1 procent.
Vistelse Första Vid fos- levnads- terhems- året place-
ringen
Hos båda biologiska
föräldrarna 29 15 Hos modern tillsammans
med annan man än barnets far 0 2 Hos fadern tillsammans
med annan kvinna än barnets mor 0 0 Enbart biologisk mor 21 25 Enbart biologisk far 0 7 Fosterföräldrar 23 21 Barnhem 5 5 Ovrigt 13 15 Bortfall 9 9
Summa "100 100 Antal barn i urvalet 88 88
Barnets biologiska familj
Bland uppgifterna om barnets biologiska familj skulle barnavårdsnämnden redovisa moderns ålder vid barnets födelse samt vilka förhållanden som gällde för barnets mor och far vid tidpunkten närmast före barnets omhändertagande eller närmast före den nuvarande placeringen. Dessutom ställdes frågor om antal syskon och om dessa också vistades i fosterhem.
Av figur 6.10 framgår att omkring 2/3 av
fosterbarnen hade mödrar som var 24 år eller yngre då barnet föddes. Motsvarande andel för alla barn som föddes i Sverige under samma tidsperiod var 44 %. För en betydligt mindre andel av fosterbarnen, 16 %, var modern mellan 25 och 29 år än vad som var fallet för totalpopulationen (33 %).
Av tabell 6.17 framgår att bland de privatplacerade var det en större andel, nära 40 %, vars mor var mellan 15—19 år då barnet föddes än bland de omhändertagna, drygt 25 %. För de privatplacerade var bort- fallet stort vad avser uppgifterna om mo- derns ålder. Om man antar att moderns ålder för de privatplacerade barn som utgör bort- fall förhåller sig på samma sätt som för dem för vilka svar erhållits, finner man att för ungefär hälften var modern mellan 15 och 19 år då barnet föddes och för ungefär 1/3 20—24 år. De procentsiffror som redovisats i tabell 6.17 för olika åldersklasser bör således uppfattas som minimiskattningar.
I postenkäten ställdes vidare en fråga om moderns situation vid tidpunkten närmast före barnets nuvarande placering. För 5 % av samtliga barn svarade barnavårdsnämnderna att modern avlidit. För 8 % kände respektive nämnd inte till förhållandena för modern. ”Uppgift saknas” gavs som svar i 14 % av fallen.
För 32 % av samtliga barn svarade man att modern var förvärvsarbetande. Sannolikt fanns bland dem för vilka uppgift saknas ytterligare en del barn vars mödrar förvärvs-
Figur 6.10 Fosterbarnen efter moderns ålder vid barnets födelse. 1 procent.
35 31 16 10 __ 3 _
Ålder 14—1 9 20-24 25—29
30—34 35—39 40—44
Tabell 6.17 De omhändertagna och privat- placerade barnen efter moderns ålder vid barnets födelse. I procent.
Moderns ålder Omhän- Privat- Totalt der- place- tagna rade — 14 0 0 0 15—19 27 38 29 20—24 34 27 32 25 —- 29 19 5 15 30— 34 12 3 10 35—39 7 0 5 40—44 1 7 3 45— 0 0 0 Bortfall 0 20 6 Summa 100 100 100 Antal barn i urvalet 369 88 457
arbetade, varför siffran kan vara något högre. Utredningen har inte fått uppgifter om huruvida de övriga var hemmavarande eller ej. Förmodligen var de flesta av dem som inte uppgivits som förvärvsarbetande hem— mavarande. Vidare bör framhållas att efter- som det existerar olika metoder att mäta förvärvsintensitet kan de skilda barnavårds- nämnderna ha uppfattat frågan om förvärvs- arbete olika.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att nämna vissa resultat från den s. k. familjeundersökningen som hösten 1970 genomfördes av familjepolitiska kom- mittén. Denna undersökning syftade till att belysa vissa ekonomiska och sociala för- hållanden hos olika familjetyper. Undersök- ningen omfattade ca 5 000 personer. Upp- gifterna om förvärvsfrekvens avsåg dem som vid undersökningstillfället 1970 svarade på frågan ”Förvärvsarbetar ni för närvarande?” 51% av de gifta kvinnorna med barn för- värvsarbetade. Med barn avsågs barn under 18 år. Av familjetypen ensamstående med barn förvärvsarbetade drygt 65 %. Av de ogifta kvinnorna med barn förvärvsarbetade 47 % och av de frånskilda med barn 80 %.
Vad avser moderns situation vid tidpunk- ten närmast före barnets fosterhemsplacering visade det sig enligt fosterbarnsutredningens undersökningar att 8 % av barnen hade
mödrar som vårdades på psykiatrisk klinik eller sjukhus. I mycket få fall vistades mödrarna på institution såsom ungdoms- vårdsskola eller fångvårdsanstalt.
Modern hade avlidit för en något större andel av de omhändertagna barnen än av de privatplacerade. Däremot gällde för en större andel av de senare att respektive barnavårds- nämnd inte kände till förhållandena för modern. Det var vidare vanligare bland de privatplacerade barnen än bland de om— händertagna att modern uppgivits som yrkes- arbetande, 37% mot 30 %. Ingen av de privatplacerade barnens mödrar fanns enligt undersökningen på sjukhus, konvalescent- hem eller okänd ort medan detta var för- hållandet för mödrarna till nära 10 % av de omhändertagna barnen.
I Stockholm (kommuntyp 1) och iövriga större kommuner var det vanligare att mo- dern var okänd för barnavårdsnämnden än i de mindre kommunerna. Bland stockholms- barnen fanns också den största andelen vars mor vårdades på kroppssjukhus.
Bland barnen från Göteborg-Malmö (kom- muntyp 2) fanns den största andelen, 40 %, vars mor förvärvsarbetade. Motsvarande an- del bland kommunerna i kommuntyp 4, de medelstora relativt tättbefolkade kommuner- na, var 20 %. För Göteborg-Malmö var det en något större andel av fosterbarnen vars mor vårdades på psykiatrisk klinik eller sjukhus än vad som gällde för övriga kom- muntyper.
Uppgifter saknas i de olika frågorna om faderns situation vid tidpunkten före om— händertagandet för något över 30 % av barnen. För minst 3 % av samtliga fosterbarn svarade man att fadern var avliden. För 14 % av barnen var faderns situation okänd för barnavårdsnämnden. Uppgift om faderns situation saknas således för nästan hälften av barnen. Detta har medfört att jämförelse mellan de omhändertagna barnens fäder och de privatplacerade barnens fäder inte med någon större säkerhet gått att göra. Likaså har det inte varit möjligt att se om skillnader mellan olika typer av placerandekommun förelåg.
47 % av fosterbarnen hade förvärvsarbe- tande far. Det är troligt att andelen var betydligt högre då det bland ”uppgifter saknas” förmodligen fanns ytterligare många fäder som var yrkesarbetande. Enligt den tidigare nämnda undersökningen av familje- politiska kommittén var 93 % av gifta män med barn förvärvsarbetande. För frånskilda män med barn gällde att 90 % förvärvsarbe- tade medan motsvarande siffra för gifta män utan barn var 80% vid undersökningstill- fället 1970.
Liksom i fråga om fosterbarnens mor var det beträffande fadern i mycket få fall som han vistades på sjukhus eller institution av något slag.
l postenkäten ställdes en fråga om barnet upplevt att någon av eller båda föräldrarna avlidit, om de separerat, gift om sig eller flyttat ihop med annan person. Avsikten med frågan var att få en uppfattning om hur stor del av fosterbarnen som upplevt något av detta under den tid de vistades hos sina biologiska föräldrar. Risker finns dock att vissa bamavårdsnämnder kan ha tolkat frå- gan annorlunda. Med reservation för even- tuella feltolkningar blev resultaten följande: 32 % av samtliga fosterbarn som någon gång vistats hos sina biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar hade upplevt att föräldrarna separerat. (Detta är en betydligt högre siffra än vad som gäller för barn i allmänhet.) För 11 % av barnen hade en eller båda föräldrar-
na avlidit. Nära 20 % av barnen upplevde att den förälder som barnet vistades hos flyttade ihop med annan person. 7 % av barnen har upplevt någon annan förändring, i regel innebärande att modern flyttat eller avvikit. Omkring 60 % av samtliga fosterbarn hade syskon. Ca 40% hade ett eller två syskon. Av barnen med syskon var andelen barn med fler än två syskon ca 30 %. Motsvarande andel för alla barn ilandet under 18 år var 1970 något lägre, vilket tyder på att bland fosterbarn med syskon kom en jämförelsevis stor andel från familjer med många barn. Bland de omhändertagna barnen var det enligt tabell 6.18 betydligt vanligare med' syskon än bland de privatplacerade. Obser- veras bör att bortfallet var 11% för de senare. Om vi antar att alla som utgör
Tabell 6.18 De omhändertagna och privat- placerade fosterbarnen efter förekomst av syskon. 1 procent.
Omhän- Privat- Samt- der- place- liga tagna rade Sy skon 66 30 5 7 Ej syskon 33 59 40 Bortfall 1 1 1 3 Summa 100 1 00 1 00 Antal barn i urvalet 366 88 45 4
Figur 6.11 Fosterbarnen efter antal syskon. 1 procent.
40
bortfall hade syskon var det emellertid högst något över 40% av de privatplacerade som hade minst ett syskon.
Av tabell 6.19 framgår att 73 % av de privatplacerade barnen med syskon hade bara ett syskon medan motsvarande andel för de omhändertagna med syskon endast var 33 %. Samtidigt som det var vanligare att de omhändertagna hade syskon så var alltså antalet syskon större än för de privatplace- rade.
Tabell 6.19 De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarn som hade syskon efter antal syskon. I procent.
Antal syskon Omhän- Privat- Totalt der- place- tagna rade 1 33 7 3 38 2 3 2 15 30 3 18 8 1 6 4 7 O 7 5 6 0 5 6 4 0 3 7 O 4 1 Summa 100 100 1 00 Antal barn i urvalet 235 31 266
Drygt 40 % av de barn som hade syskon var det yngsta barnet i syskonskaran. Drygt 1/4 hade både äldre och yngre syskon och 30 % var äldsta barnet i syskonskaran.
Av samtliga fosterbarn som hade syskon var det drygt 60% som hade något eller några syskon anmälda till barnavårdsnämn- den. Bortfallet för denna fråga var ca 10 %.
Den biologiska familjens bostads- förhållanden
Uppgifterna om tidigare bostadsförhållanden avser endast de omhändertagna barn som vid tidpunkten för omhändertagandet bodde hos sina biologiska föräldrar eller adoptivföräld- rar. Dessa barn utgjorde nära 60 % av det totala antalet omhändertagna barn. I det följande redovisas bostadsstorlek, standard etc.
Det framgår av figur 6.12 att över 2/3 av barnen kom från familjer som bodde i flerfamiljshus. Bortfallet för frågan var 6 % och det är möjligt att merparten av dessa också bodde i flerfamiljshus. Endast drygt vart tionde barn hade föräldrar med villa eller radhus.
Av dem som uppgivit annan boendeform kan nämnas en grupp som bodde i äldre, mindre moderna fastigheter. I något enstaka fall förekom uppgift om att man bodde i tält.
Föräldrarna till 70 % av barnen stod vid tidpunkten för barnets omhändertagande själva för bostaden. För 8 % gäHde att mor- eller farföräldrar eller andra anhöriga till
Figur 6.12 De omhändertagna fosterbarn som bodde hos föräldrarna efter familjens boendeform vid tidpunkten för omhändertagandet. 1 procent.
70
Villa el. radhus
Boende- form
Lägen- het
Annat Bortfall
barnets föräldrar stod för bostaden. För drygt 3 % av barnen gällde att familjen var inneboende. Bland övriga alternativ som förekom kan nämnas boende i lägenhet som arbetsgivare ansvarade för samt bostad hyrd i andra hand.
Bland de ca 60% omhändertagna barn som vid tidpunkten för omhändertagandet bodde hos sina föräldrar var det knappt 1/5 vars föräldrar hade lägenhet med 1 rum, köket oräknat. För drygt 1/4 av barnen disponerade familjen 2 rum, för omkring 1/4 3 rum, för nära 1/10 4 rum samt för drygt 1/10 5 eller flera rum.
Nästan 1/3 av barnen vistades ibostäder där 3—4 personer bodde och nästan 1/3 där 5—7 personer bodde. Ungefär vart tionde barn vistades i bostäder där endast 2 perso- ner bodde.
Med utgångspunkt från antal personer i bostaden och antal disponerade rum kan andelen barn som kom från trångbodda familjer beräknas. Vid bedömning av trång- boddhet har den norm tillämpats som bl. a. använts i folk- och bostadsräkningen 1965, dvs. ett hushåll är trångbott om det finns fler än 2 boende per rum, köket och ett rum oräknat.
Enligt denna definition bodde enligt tabell 6.20 nästan 2/3 av de barn, som vid tid- punkten för omhändertagandet vistades hos föräldrarna och för vilka uppgift erhållits om antal personer och rum, i trångbodda hushåll (det skuggade området i tabell 6.20).
Tabell 6.20 De omhändertagna fosterbar- nen, som vid tidpunkten för omhändertagan- det bodde hos sina biologiska föräldrar, efter antal rum och antal personer i den av familjen disponerade bostaden. 1 procent.
Antal per- Antal rum Sum- soner ___—__— ma l 2 3 4 5 —2 0 10 3—4 4 37 5—6 8 34 7— 7 19
100
Summa 20 29 24 8 19
Utredningen har försökt få en uppfattning om i vilka fall de trångbodda hushållen fått hjälp av kommunen att anskaffa bättre bostad.
Av de hushåll det här var fråga om, alltså sådana som disponerade över 1 rum, köket oräknat, och vilka samtliga var trångbodda, var det 16 % som sedermera erhållit hjälp till bättre bostad. Av de hushåll som disponera- de över 2 rum vilka till övervägande del också var trångbodda hade 7 % fått sådan hjälp. 4% av de hushåll som disponerade över 3 rum och som till viss del var trång- bodda hade fått hjälp till bättre bostad. Däremot hade en väsentligt större andel, 43 %, av dem som disponerade över 4 rum fått denna typ av hjälp. Det torde således knappast vara trångboddhet som i första hand varit grund för hjälp till bättre bostad.
Utredningen har också försökt att ta reda på bostadsstandarden i övrigt för de omhän- dertagna barn som vid tidpunkten för om- händertagandet vistades hos sina biologiska föräldrar. Uppgift saknas dock för i genom- snitt 15 %, och bortfallet ligger på i genom-
Figur 6.13 De omhändertagna fosterbarn som vid tidpunkten för omhändertagandet bodde hos sina biologiska föräldrar med avseende på utrustning i bostaden. I procent.
Saknades
Kök
Varmvatten
Dusch eller bad
WC
Centralvärme
snitt S% varför det för en femtedel av barnen inte funnits uppgifter tillgängliga för bedömning. Det bör härvid observeras att tidpunkten för omhändertagandet kan varie- ra något. En del omhändertaganden kan ligga ganska långt tillbaka i tiden vilket delvis kan förklara dels att uppgifter om bostadsstan- dard inte funnits tillgängliga, dels den rela- tivt låga bostadsstandarden för dem som det finns uppgifter om.
Om man antar att svarsfördelningen för bortfallet vore densamma som för de barn för vilka svar erhållits blir andelen fall där nämnda ”bekvämligheter” saknades enligt figur 6.13. Av figuren framgår att dusch eller bad var den utrustning som bostaden i de flesta fall saknade.
Fosterbarn med handikapp
Utredningen har i samband med besöksinter- vjun med fosterföräldrarna undersökt om fosterbarnen hade handikapp av något slag. Det har härvid varit fråga om psykiskt handikapp och/eller fysiskt handikapp såsom synfel, hörselfel, rörelsehinder eller annat fysiskt handikapp. Ett och samma barn kan ha haft flera handikapp, vilket inte framgår av redovisningen. Vidare kan det beträffande svaren om handikappets svårighetsgrad ha funnits olika uppfattningar hos olika foster- föräldrar. Vid undersökningstillfället uppgavs 3 % av samtliga fosterbarn som gravt handi- kappade och 13 % som något handikappade. 16 % av fosterbarnen var således handikappa-
de på något sätt.
När det gäller handikappets art visade undersökningen att ungefär 10 % hade någon form av psykiskt handikapp. Gravt psykiskt handikapp förelåg i ca 1 % av fallen.
Nära 10% uppgavs ha någon form av synfel, 2 % gravt sådant. Mycket få uppgavs ha hörselfel. Mindre än 5 % av samtliga barn hade någon form av rörelsehin- der och ungefär 5 % hade annan form av fysiskt handikapp.
Enligt undersökningen förelåg i dessa av- seenden inte några större skillnader mellan privatplacerade och omhändertagna barn.
Undersökningen visade att det bland de omhändertagna barnen fanns en ganska klar tendens att ju äldre barn det var fråga om, desto större var andelen handikappade. Un- dantag utgjorde gruppen barn 3 år och yngre på så sätt att här fanns något större andel handikappade än i de närmast högre ålders- grupperna.
Liksom vid studiet av handikapp i olika åldrar framgår av tabell 6.21 att handikapp tycks vara mer frekvent ju äldre barnen var vid omhändertagandet.
30 % av de omhändertagna fosterbarn som var 10 år eller äldre vid tidpunkten för omhändertagandet hade någon form av han- dikapp. För 6 % av barnen i denna ålders- grupp var det fråga om gravt handikapp av något slag.
Några större skillnader mellan olika typer av placerandekommun beträffande andelen handikappade fosterbarn fanns inte.
Tabell 6.2] De omhändertagna fosterbarnen efter graden av handikapp. Särredovisning efter ålder vid omhändertagandet. I procent.
Ålder vid omhändertagandet Totalt 0— 3 4—6 7 —-9 10— 15 Gravt handikapp 2 3 1 6 3 Något handikapp 12 8 21 24 14 Ej handikapp 80 86 78 70 79 Bortfall 6 3 0 O 4 Summa 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 193 67 41 57 358
Barnavårdsnämndens åtgärder Tidigare åtgärder för barnet
I postenkäten ingick för de omhändertagna barnen en fråga som gällde i vilken omfatt- ning åtgärder tidigare vidtagits av barnavårds- nämnd. Frågan avsåg förebyggande åtgärder, övervakning, omhändertagande för utredning och omhändertagande för samhällsvård.
Av de vid undersökningstillfället för sam- hällsvård omhändertagna barnen var det 35 % som tidigare varit föremål för åtgärd enligt BvL. Det beslut som låg till grund för det aktuella omhändertagandet eller de om-
ständigheter som legat till grund härför ingick således inte.
Enligt figur 6.14 var den vanligast före- kommande tidigare åtgärden omhänderta- gande för samhällsvård enligt BvL 31 å andra stycket (begäran av föräldrarna eller med deras samtycke). Denna åtgärd hade vidtagits i drygt hälften av dessa fall. Övervakning enligt 265 med stöd av 25% a (fostraren olämplig, oförmåga) hade vidtagits för nära 1/3 av dem som tidigare varit föremål för åtgärd. Här bör framhållas att ett barn kan ha varit föremål för flera åtgärder.
Utredningen har undersökt om det funnits
Figur 6.14 De omhändertagna barn som tidigare varit föremål för åtgärder av barna- vårdsnämnd med avseende på vilken åtgärd som vidtagits. I procent.
Åtgärd
Förebyggande åtgärd enl. 26 5 (hjälpåtgärd, förmaning el. varning, föreskrifter)
Övervakning enl. 26 5, 25 5 a (misshandel, fara för kroppslig el. själslig hälsa, fostraren olämplig, oförmåga)
Övervakning enl. 26 5, 25 5 b, (brottslig gärn., missbr. av rus- drycker, thinner o.d. missbruk av narkotika, annan anledning)
Omhändertagande för utredning enligt 30 5, 25 5 a
Omhändertagande för utredning enligt 30 5, 25 5 b
Omhändertagande för samhälls- vård enligt 29 5, 25 5 a
Omhändertagande för samhälls- vård enligt 29 5, 25 5 b
Omhändertagande för samhälls- vård enl. 31 5 första st. (föräldr. avlidit eller övergivit barnet)
Omhändertagande för samhälls- vård enl. 31 & andra st. (begäran) av föräldr. eller deras samtycke)
samband mellan de åtgärder barnen tidigare varit föremål för och vid undersöknings- tillfället gällande beslut om omhändertagan— de. Urvalet är härvidlag inte så stort att man med någon större säkerhet kan uttala sig om några samband föreligger. Materialet tycks dock peka mot att för ca 30 % av dem som tidigare omhändertagits enligt 31 å andra stycket (på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke) var detta omhändertagande- skäl också aktuellt i vid undersökningstill- fället gällande beslut.
Omfattningen av tidigare åtgärder tycks variera för olika typer av placerandekommu- ner. Av tabell 6.22 framgår klart att ju mindre kommuner det var fråga om, desto mindre vanligt var det att barnet tidigare varit. föremål för åtgärd av något slag.
Eventuella samband mellan vilken åtgärd barnen tidigare varit föremål för och typ av placerandekommun är det på grund av låga urvalssiffror svårt att uttala sig om. Materia- let tycks dock tyda på att övervakning enligt BvL 265 med stöd av 255 a (fostraren olämplig, oförmåga) var vanligast för barnen från Stockholm (kommuntyp 1) samt de medelstora relativt tättbefolkade kommuner- na (kommuntyp 4). Från Stockholm tycks också komma en något större andel barn som tidigare omhändertagits för samhälls- vård enligt 29å med stöd av 255 a än i övriga kommuner. Slutligen kan nämnas att omhändertagande enligt 31 5 andra stycket (begäran av föräldrarna eller deras samtycke) förekom oftare iGöteborg-Malmö och i de 9 städerna (kommuntyperna 2 och 3) än i andra kommuner.
Av barnen, som tidigare varit föremål för åtgärd av någon barnavårdsnämnd, var det nära 60 % som någon gång vistats i barnhem. Av samtliga för samhällsvård omhändertagna barn hade nära hälften vistats i barnhem. De flesta fanns bland de äldre barnen. Betraktas de olika åldersgrupperna var för sig finner man emellertid att en större andel av barnen i åldersgruppen 3 år eller yngre varit i barn- hem än av barnen iåldersgruppema 10—12 och 13—1 5 år.
För den övervägande delen av de barn som någon gång varit i barnhem började place- ringen samma år barnet föddes eller åren närmast efter. För de allra flesta barnen var det fråga om endast en placering och för drygt hälften hade det rört sig om en sammanlagd vistelsetid på mellan 6 och 12 månader. Även för den mindre grupp av barn som varit på barnhem upp till 3 gånger har det främst varit fråga om en sammanlagd vistelsetid på mellan 6 och 12 månader. Nära 30% av de omhändertagna som vistats i barnhem hade också varit i fosterhem tidiga- re.
Ju större kommuner barnen kom från desto större andel av dem hade varit i barnhem.
Vård i barnhem tycks således vanligt bland fosterbarnen. Däremot hade en mycket liten del av dem tidigare varit placerade i ungdomsvårdsskola.
Enligt undersökningen hade närmare 30 % av de omhändertagna barnen erhållit psykiat- risk behandling eller vård hos antingen psykisk barna- och ungdomsvård (PBU) eller på barnpsykiatrisk klinik. Denna grupp för-
vara
Tabell 6. 22 De omhändertagna fosterbarnen med avseende på om tidigare åtgärder vidtagits eller ej. Särredovisning efter typ av placerandekommun. I procent.
Kommuntyp Totalt 1 2 3 4 5 Ej tidigare åtgärd 47 59 64 66 74 64 Tidigare åtgärd 53 41 36 34 26 36 Summa 100 100 100 100 100 100 Antal barn iurvalet 60 53 67 79 102 361 146 SOU 1974: 7
Tabell 6.23 De omhändertagna fosterbarnen med avseende på om psykiatrisk behandling hos PBU erhållits eller ej. Särredovisning efter typ av placerandekommun. 1 procent.
Erhållen psykiatrisk Kommuntyp behandling 1 2
Nej 88 92 ] a 12 7 Bortfall 0 1
Summa 100 100 Antal barn i urvalet 59 55
delade sig så att ca 10 % erhållit behandling hos PBU, 10% poliklinisk behandling på barnpsykiatrisk klinik samt 10% vård på barnpsykiatrisk klinik.
Begreppet psykiatrisk behandling kan ha uppfattats olika, oaktat avgränsningarna i de olika alternativen i svarsformuläret. Vidare är det troligt att flera barn kan ha erhållit psykiatrisk behandling vid fler än en institu- tion samt att behandling i vissa fall enbart kan ha inneburit utredning.
Av tabell 6.23 framgår att bland barnen från Stockholm (kommuntyp 1) och de 9 städerna (kommuntyp 3) fanns något större andelar barn som erhållit behandling hos den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) jämfört med övriga kommuntyper. Skillnaderna mellan de olika typerna av placerandekommun var dock små.
Om placerandekommunerna studeras med avseende på de barn som erhållit psykiatrisk behandling på barnpsykiatrisk klinik finner man att från de 9 städerna kom den klart
Totalt 3 4 5 83 87 89 88 12 9 6 9 5 4 5 3 100 100 100 100 69 80 103 366
största andelen. Bland barnen från Stock- holm och Göteborg-Malmö fanns den minsta andelen som fått sådan behandling.
Vad gäller vård på barnpsykiatrisk klinik eller till sådan anslutet behandlingshem fanns för barnen från Stockholm den lägsta andelen omhändertagna barn som erhållit sådan behandling. Göteborg-Malmö (kom- muntyp 2) samt de minsta kommunerna (kommuntyp 5) uppvisade här den högsta andelen — 15 % mot 3 % för Stockholm.
Tidigare vistelse i annat fosterhem
Av de omhändertagna barnen hade nästan en fjärdedel tidigare varit placerade i annat fosterhem än det ”nuvarande”. Det är såle- des en tämligen stor grupp som tidigare vistats i annan fosterhem. Av figur 6.15 framgår att en stor andel som väntat utgjor- des av barn som var mellan 13 och 15 år gamla.
Figur 6.15 De omhändertagna barnen som tidigare vistatsi annat fosterhem efter ålder. 1 procent.
Ålder 0—3
28 1 6 1 0 8 _ 4—6 7—9
38
10—12 13—15
Av dem som tidigare varit i fosterhem hade de flesta vistats i sådant hem bara en gång. Drygt l/S hade vistats två eller tre gånger och ett fåtal mer än tre gånger. Dock finns det exempel på barn som vistats 5 gånger i annat fosterhem. De äldre barnen hade givetvis varit genomsnittligt fler gånger i annat fosterhem än de yngre. Även i lägre åldrar förekom dock fosterhemsbyten. Av alla som tidigare varit i fosterhem hade knappt hälften vistats i tidigare fosterhem mellan en och sex r'nånader. Drygt hälften hade vistats i tidigare fosterhem sex månader eller längre.
Sambandet mellan tidigare fosterhems- placering och skäl för nuvarande omhänder— tagande har också studerats. Här gäller det de fosterbarn som i frågeformuläret angivits ha varit föremål för tidigare åtgärder samt dessutom vistats i fosterhem tidigare. Av materialet att döma tycks för dessa barn 255 a andra punkten (fostraren olämplig eller oförmögen) vara det oftast förekom- mande omhändertagandeskälet. Drygt hälf- ten hade omhändertagits enligt denna para-
graf. Denna grupp av fosterbarn har således efter omhändertagande och placering i fos- terhem fått återvända till sina föräldrar och ånyo omhändertagits och placerats i samma eller annat fosterhem. Det bör i samman- hanget påpekas att enligt intervjun med fosterföräldrarna hade inget av de omhänder- tagna barn som inte var släkt med foster- föräldrarna tidigare vistats i det ”nuvarande” fosterhemmet som fosterbarn.
För 14 % av den grupp som här behandlas hade som skäl för det nuvarande omhänder— tagandet 25 5 & första punkten, (misshandel, fara för kroppslig eller själslig hälsa) använts.
Av barnen från de större städerna (kom- muntyperna 1—3) tycks större andel tidigare ha varit i fosterhem än vad som gällde för de övriga två typerna av placerandekommun. För barnen som placerats av de minsta kommunerna (kommuntyp 5) var det en väsentlig andel som varit i fosterhem tidiga- re.
De huvudsakliga anledningarna till att dessa tidigare fosterhemsplaceringar upphör- de var, som framgår av figur 6.16, att de
Figur 6.16 De omhändertagna fosterbarnen som tidigare vistats i annat fosterhem efter huvudsaklig anledning till föregående placerings upphörande. 1 procent.
29
Anledning 1 De biologiska föräldrarna (adoptivföräldrarna) ville överta vården
27
2 Barnets problem visade sig så svåra att fosterföräldrarna ej kunde fortsätta vården 3 Fosterföräldrarna ville av någon anledning inte fortsätta vården, trots att barnets problem var ordinära
4 Fosterföräldrarna ansågs av någon anledning olämpliga att fortsätta vården, trots att barnets problem var ordinära 5 Annan anledning 6 Bortfall
biologiska föräldrarna själva ville överta vården samt ”annan anledning”. Som exem- pel på ”annan anledning” kan nämnas att fosterföräldrarna blivit sjuka eller att foster- modern blivit änka. Andra anledningar var att de biologiska föräldrarnas sjukdom upp- hört, barnen hade inte återvänt till foster- hemmet efter besök hos biologiska modern samt svårigheter i samarbetet mellan foster- föräldrar och den biologiska modern.
Utredningen har inte undersökt orsakerna till att det ånyo blev en fosterhemsplacering för många barn som återförenats med de biologiska föräldrarna. Det kan i dessa fall ha varit ett flertal olika orsaker som medverkat. Kanske utvecklades problemen på ett sådant sätt att de biologiska föräldrarna inte ansåg sig kunna fortsätta den återupptagna vården av sitt barn. Vissa av föräldrarna kanske inte tyckte att de fick det stöd som behövdes. Av intresse hade här varit att se om och i vilken omfattning olika former av stöd från kom- munen utgick till just dessa föräldrar vid denna tidpunkt. Eftersom tidpunkten då stöd från kommunen utgick i undersök- ningen inte fixerats har en sådan analys inte utförts.
För nära 20 % av de omhändertagna barnen som tidigare vistats i annat fosterhem var anledningen till att närmast föregående placering upphörde att fosterföräldrarna själva inte ville fortsätta vården. Med tanke på att barnets problem enligt barnavårds- nämndernas uppgift var ordinära får siffran betraktas som anmärkningsvärt hög.
Hjälp till de biologiska föräldrarna
I postenkäten fanns frågor om och i vilken omfattning barnavårdsnämnderna vidtagit åt- gärder för att dels hjälpa de biologiska föräldrarna att behålla barnet innan omhän- dertagandet kommit till stånd, dels hjälpa föräldrarna efter omhändertagandet. Den grupp barn som här behandlas är de omhän- dertagna barn som vid tidpunkten för om- händertagandet bodde hos sina biologiska föräldrar. De åtgärder som avses är bland annat förmedling av social hemhjälp, social-
hjälp eller annat ekonomiskt stöd, anskaff- ning av bättre bostad samt regelbunden rådgivning och kontakt med föräldrarna.
Vid undersökningstillfället hade vissa kommuner samordnad socialvård enligt hel- hetsprincipen och vissa kommuner socialvår- den uppdelad enligt funktionsprincipen med olika avdelningar för socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård. Detta kan i vissa fall ha inverkat så att en kommun med helhetsinrik- tad socialvårdsorganisation i större utsträck- ning uppgivit att åtgärder som t. ex. social- hjälp förmedlats eller vidtagits därför att man från början i ett ärende arbetade med samtliga stödåtgärder.
Det kan också ha varit så att barnavårds- nämnden i kommuner med funktionsinrik- tad socialvård på något sätt initierat åtgärder från socialnämnden, men inte i frågeformulä- ret angivit att socialhjälp förmedlats. Vidare är det tänkbart att i vissa fall åtgärder vidtagits under ett utredningsskede men inte redovisats som hjälpåtgärd ifrågeformuläret.
Det har inte varit möjligt att ange den exakta tidpunkten när hjälpåtgärden vidtogs innan omhändertagandet kom till stånd. Bland annat med hänsyn härtill har det varit svårt att få kännedom om vilket eller vilka hjälpbehov som faktiskt förelåg i det enskil- da fallet just vid tiden före omhändertagan- det.
I en fjärdedel av de fall det här rört sig om hade inte någon hjälp över huvud taget utgått innan omhändertagandet kom till stånd. För ungefär hälften utgick ingen hjälp alls efter omhändertagandet.
Av figur 6.17, som visar arten av omfatt- ningen av de åtgärder som vidtagits före och efter omhändertagandet, framgår att för 25 % av de omhändertagna barnen hade de biologiska föräldrarna fått social hemhjälp eller liknande före barnets omhändertagan- de. Efter omhändertagandet var motsvarande siffra 8 %. För 45 % av barnen hade barna- vårdsnämnden förmedlat socialhjälp till för- äldrar före omhändertagandet och till 30 % efter. Av de omhändertagna barn som vistats hos sina biologiska föräldrar både när om- händertagandet skedde och närmast före den
Figur 6.17 De omhändertagna fosterbarnen som vid tidpunkten för omhändertagandet bodde hos sina biologiska föräldrar, efter av kommunen vidtagna stödåtgärder före resp. efter omhändertagandet. I procent.
Förmedl. social hemhj. e. likn.
Förmedl. social hjälp
Hjälp till hyran
Förmedl. annan ekon. hjälp
Anskaffat bättre bostad eller upprustning
Skaffat barn— tillsyn
Hjälpt förälder skaffa utbildn.
Hjälpt förälder skaffa arbete
Regel b. rådgivn. o. kont. m. föräld.
Ordnat heldygns- vård f. barn hos anhörig e. ann.
Rem. barn e. föräld. till PBU e. fam.rådgivning
Annan åtgärd
nuvarande placeringen var det drygt 40% vars föräldrar erhöll socialhjälp innan om- händertagandet kom till stånd. Bland de barn som vid denna tidpunkt vistades på barnhem var det däremot nära 60% vars föräldrar erhållit socialhjälp före själva om- händertagandet.
Hjälp till hyran har utgått i 30 % av fallen före omhändertagandet och i 25 % efter. För 20 % av barnen hade annan ekonomisk hjälp utgått till föräldrarna före och för 13 % av barnen efter omhändertagandet.
För 10 % hade familjen anskaffats bättre bostad eller bostaden upprustats. Efter om- händertagandet var siffran omkring 5 %. Kommunerna har ordnat med barntillsyn för 15 % före omhändertagandet. Efter omhän- dertagandet var motsvarande andel 3%. I 6 % av fallen har man hjälpt föräldrarna med utbildning före omhändertagandet och i3 % efter. När det gäller arbete har kommunen för 13 % hjälpt till att skaffa sådant. Här steg andelen till 15 % efter omhändertagandet av barnet. För 45 % av barnen hade föräldrarna före omhändertagandet varit föremål för regelbunden kontakt och rådgivning och 25 % efter. Kommunerna ordnade för 10 % av barnen före omhändertagandet tillfällig heldygnsvård hos anhörig eller hos någon som bodde i närheten av föräldrarna. Denna andel var 2 % efter omhändertagandet.
I 15 % av fallen hade barn eller föräldrar remitterats till PBU eller familjerådgivning före omhändertagandet och i 7 % efter. I dessa siffror rörande PBU kan ingå remisser för föräldrar och barn för utredning, intyg eller liknande. Av de 11 % där någon annan åtgärd vidtagits kan nämnas att några av föräldrarna fått kontakt förmedlad till nyk- terhetsnämnd samt att det i några fall har blivit fråga om övervakning enligt BvL. För endast 4 % av de omhändertagna fosterbar- nen har för föräldrarna någon annan åtgärd än de ovan nämnda vidtagits efter omhänder—
tagandet. Av det redovisade materialet framgår en
klar tendens. Det är betydligt färre av de omhändertagna barnens familjer som erhållit hjälp i någon form efter omhändertagandet.
Vad avser socialhjälp har andelen minskat med en tredjedel. Detta kan till viss del förklaras av att det akuta hjälpbehovet konkret minskat då barnet inte längre finns kvar i familjen. Å andra sidan kan stödåtgär— der av olika slag fortfarande ha varit erfor- derliga för att skapa möjlighet för föräldrar- na att återfå barnet.
För nära hälften utgick det någon form av hjälp både före och efter omhändertagandet. För de barn vars föräldrar erhöll mellan tre och fem olika slag av hjälp före omhänder- tagandet tycks en tendens finnas att hjälp- åtgärderna minskade till mellan en och två efter omhändertagandet.
Vissa skillnader kan konstateras mellan de olika typerna av placerandekommun vad avser vidtagna hjälpåtgärder före och efter omhändertagandet. Stockholm (kommuntyp 1) visade sig ha den lägsta andelen förmedlad social hemhjälp eller liknande både före och efter omhändertagandet. Även i fråga om förmedlad socialhjälp hade för barnen från Stockholm betydligt lägre andel utgått än för barnen från övriga kommuner. Vad avser förmedlad hyreshjälp eller annan ekonomisk hjälp före omhändertagandet tycks Stock- holm inte skilja sig nämnvärt från övriga kommuner. Efter omhändertagandet har Stockholm i mindre grad än övriga kommu- ner förmedlat denna typ av hjälp. Vad gäller regelbunden rådgivning och kontakt med föräldrarna tyder materialet på att detta skett i förhållandevis mindre utsträckning i Stockholm än bland övriga typer av kommu- ner. Göteborg och Malmö (kommuntyp 2) hade en betydligt större andel förmedlad socialhjälp än vad som gällde för genomsnit— tet av samtliga kommuner. Särskilt påtaglig var skillnaden efter omhändertagandet då Göteborg-Malmö förmedlat socialhjälp för 4 gånger så hög andel som Stockholm. Även ifråga om hyreshjälp hade Göteborg-Malmö förmedlat sådan till en större andel av de barn som de sedan placerat än vad som gällde för övriga typer av placerandekom- muner. Också med avseende på rådgivning och kontakt med föräldrarna tillhörde Göte-
borg-Malmö de kommuner som hade den högsta andelen.
De 9 städerna (kommuntyp 3) hade den lägsta andelen förmedlad social hemhjälp före omhändertagandet men den högsta andelen efter omhändertagandet. Dessa stä- der hade också i högre grad än övriga kommuner medverkat till att skaffa barntill- syn samt arbete till de biologiska föräldrar- na. Remittering av barn och föräldrar till PBU synes vidare ha förekommit för en större andel av barnen i dessa 9 städer än i övriga kommuner.
Till sist kan nämnas att de minsta kommu- nerna (kommuntyp 5) hade den högsta andelen förmedlad social hemhjälp före omhändertagandet. Vidare hade man för en högre andel av barnen placerade av dessa kommuner hjälpt till att anskaffa bättre bostad eller förbättrat den befintliga bosta- den. De minsta kommunerna hade också i högre grad än övriga kommuner hjälpt de biologiska föräldrarna att skaffa arbete.
Situationen närmast före den aktuella fosterhemsplaceringen
Av samtliga omhändertagna fosterbarn vista- des enligt tabell 6.14 ungefär 40 % i barnhem tiden närmast före den nuvarande fosterhemsplaceringen. Ungefär 50 % av alla omhändertagna hade någon gång vistats på barnhem. Flertalet av dessa hade således vårdats i barnhem strax före den aktuella placeringen.
Enligt ovan nämnda tabell framgår vidare att 1/4 av de omhändertagna närmast före nuvarande placering vistades hos sina biolo— giska föräldrar. Omkring 10 % av dem fanns i släkthem, dvs. hos morföräldrar, farföräld- rar, syskon eller föräldrars syskon. Ungefär 15% fanns i annat fosterhem vid denna tidpunkt. På barnpsykiatrisk klinik, annan anstalt eller annan plats fanns resterande 10 %.
Av figur 6.18 framgår att barnets föräldrar i nära hälften av fallen aktualiserat den
Figur 6.18 De omhändertagna fosterbarnen efter vem som aktualiserat den undersökning som föregick och resulterade i omhändertagandet. I procent.
Barnets föräldrar (vårdnadshavare)
Nära anhörig till barnet
Granne el. hyresvärd Polismyndighet, åklagare el. domstol Bamavårdsombud el. barnavårdskonsulent
(”buk,—'
6 PBU, psyk. klinik, behandl.hem, fosterhem, ungdomsvårdsskola 7 Privatläkare, tjänsteläkare
8 Annan 9 Bortfall
undersökning i barnavårdsnämnden som föregick och resulterade i omhändertagan- det. Denna andel bör ställas i relation till andelen barn, som omhändertagits enligt 31 å andra stycket (begäran av föräldrarna eller med deras samtycke). För 62 % hade detta omhändertagandeskäl tillämpats. Hu- vudparten av de fall där föräldrarna själva aktualiserat undersökningen ingår förmodli- gen bland dem där omhändertagandet skett enligt detta lagrum. För nära en fjärdedel av de omhändertag- na var det någon ”annan” som aktualiserat barnavårdsnämndens undersökning. I denna grupp var det främst fråga om personer som på något sätt var verksamma inom socialvår- den såsom barnavärdsmän, fältassistenter, hemsamariter eller liknande.
Barnavårdsnämnden hade själv i en del fall aktualiserat undersökningen. Även andra förekom såsom lärare, övervakare samt ano- nyma anmälare.
Oavsett var barnet hade vistats före om— händertagandet var det i första hand föräld- rarna själva som hade aktualiserat under- sökningen i barnavårdsnämnden. I många fall har barnets vistelse givetvis spelat en viss roll med avseende på vem som aktualiserat un- dersökningen. T. ex. hade för många barn som vistades på barnpsykiatrisk klinik klini- ken själv aktualiserat undersökningen.
För barnen från Stockholm (kommuntyp 1) var det inte fullt så vanligt som bland övriga kommuntyper att föräldrarna aktuali- serat undersökningen. Göteborg-Malmö (kommuntyp 2) uppvisade i detta avseende den största andelen. Bland barnen från kom- munerna i kommuntyp 3 hade för nästan hälften ”någon annan” tagit kontakt med barnavårdsnämnden.
Placeringen av barnet
En rad frågor i postenkäten behandlade i vilken omfattning fosterbarnen vistats ieller besökt det nuvarande fosterhemmet samt om föräldrarna hade möjlighet att påverka den nu aktuella placeringen.
Det visar sig att nästan hälften av
samtliga barn, inklusive de privatplacerade, tidigare hade haft kontakt med det blivande fosterhemmet. I de allra flesta fall var det dock fråga om släktskap. Där släktskap inte förekom men där tidigare kontakter funnits gällde oftast att barnet besökt fosterhem- met.
Enligt vad barnavårdsnämnden uppgivit hade av de fosterbarn som inte vistats i fosterhemmet ca 1/4 besökt fosterhemmet strax innan placeringen kom till stånd. Av de omhändertagna barn som inte hade besökt fosterhemmet hade endast en tiondel erbju- dits av barnavårdsnämnden att besöka foster- hemmet.
Barnets och föräldrarnas möjligheter att påverka den aktuella placeringen
Drygt 15 % av de omhändertagna fosterbar- nen hade haft möjlighet att själva ta ställning till fosterhemsplaceringen. Om man endast betraktar barnen som var 7 år eller äldre vid undersökningstillfället finner man att ca 3/4 inte erbjudits att själva ta ställning till placeringen. För barnen som var 10 år eller äldre var motsvarande andel drygt 2/ 3.
För 40 % av de omhändertagna barn som någon gång bott hos sina biologiska föräldrar hade barnets föräldrar besökt fosterhemmet innan placeringen kom till stånd. I de fall föräldrar inte gjort sådant besök hade, enligt barnavårdsnämndens uppgifter, en av tio föräldrar erbjudits att göra besök.
Om man utgår från de barn som någon gång bott hos sina biologiska föräldrar och ser i hur pass hög grad föräldrarnas besök i det blivande fosterhemmet varierar med avståndet till fosterhemmet finner man föl- jande. För så gott som samtliga fosterbarn vilkas blivande fosterhem låg inom en mils avstånd från föräldrarnas bostad hade föräld- rarna besökt fosterhemmet. Av de barn vars fosterhem låg inom 1—5 mils avstånd var det 40 % vars föräldrar besökt fosterhemmet och för de barn vars fosterhem låg inom 5—10 mils avstånd var andelen 16 %. Därefter inträffar att andelen besök av föräldrarna ökar. För barnen vars fosterhem läg inom
10—30 mils avstånd hade i nästan 20 % av fallen föräldrarna besökt fosterhemmet före placeringen och för barnen vars fosterhem låg 30 mil eller längre bort var andelen 32 %. Skillnaderna i andel besök för foster- hem belägna på olika avstånd från föräldra- hemmet beror förmodligen inte enbart på avståndet utan framför allt på om släktskap förelegat eller inte. Där avståndet var mindre än 1 mil var det stora flertalet fosterbarn släkt med fosterföräldrarna. Andelen barn som var släkt minskar sedan markant fram till fosterhem belägna på avstånd om 5—10 mil från föräldrahemmet där strax under 20 % av barnen var släkt med fosterföräldrar- na. Med längre avstånd tycks sedan andelen fosterbarn som var släkt med fosterföräld- rarna åter öka. För de barn vars fosterhem låg 30 mil eller längre från föräldrahemmet var nästan hälften släkt vilket således kan förklara att besök av de biologiska föräldrar- na var relativt vanliga på dessa längre av- stånd.
Av barnavårdsnämndernas uppgifter fram- går att för 30 % av de omhändertagna fosterbarn vilka tidigare någon gång bott hos sina föräldrar hade föräldrarna erbjudits att välja mellan institutionsvård eller foster- hem innan pi'aceringen kom till stånd. För den grupp av fosterbarn vars föräldrar inte hade erbjudits detta framgår av figur 6.19 att den främsta anledningen var att föräldrarna själva redan bestämt sig för den aktuella placeringen. De fosterbarn vars föräldrar av ”annan anledning” inte haft möjlighet att välja utgjordes i första hand av barn som redan vistades på institution eller också hade föräldrarna vissa sociala problem.
I postenkäten ställdes också en fråga om föräldrarna till de omhändertagna barn vilka någon gång bott hos sina föräldrar hade erbjudits att välja mellan olika fosterhem innan placeringen kom till stånd. Enligt barnavårdsnämndernas uppgifter hade för 17 % av dessa barn föräldrarna fått denna möjlighet. För den grupp av fosterbarn vars föräldrar inte erbjudits att välja mellan olika fosterhem framgår av figur 6.20 att ocksåi detta avseende den främsta orsaken var att
Figur 6.19 De omhändertagna fosterbarnen som någon gång bott hos sina föräldrar efter orsak till varför föräldrarna inte hade erbju- dits att välja mellan institutionsvård och fosterhem. I procent.
37
1 Föräldrarna ej anträffbara 2 Lämpliga institutionsplatser fanns ej att tillgå
3 Föräldrarna hade själva bestämt sig för den aktuella placeringen
4 Annan anledning 5 Uppgift saknas samt bortfall
Figur 6.20 De omhändertagna fosterbarnen som någon gång bott hos sina föräldrar efter orsak till varför föräldrarna inte hade erbju- dits att välja mellan olika fosterhem. I procent.
36 28 18 14 4 1 2 3 4 5
1 Föräldrarna ej anträffbara 2 Inga fler fosterhem stod till buds
3 Föräldrarna hade själva bestämt sig för det aktuella hemmet
4 Annan anledning 5 Uppgift saknas samt bortfall
föräldrarna själva hade bestämt sig för det aktuella hemmet. Den näst vanligaste orsa- ken var att endast ett fosterhem stod till buds. Där ”annan anledning” uppgivits (18 %) har nämnts att föräldrarna avlidit, var ur stånd att välja eller vägrat samarbeta.
Barnavårdsnämndens kännedom om det ak- tuella fosterhemmet
Till barnavårdsnämnderna ställdes i under- sökningen en fråga om vem som initierade valet av det nuvarande fosterhemmet. Det visade sig, vilket framgår av figur 6.21 att den egna barnavårdsnämnden för närmare 40% av barnen tagit initiativet. Det näst vanligaste var att föräldrarna initierat valet av det blivande fosterhemmet, vilket skett för en fjärdedel av barnen.
I nästan en fjärdedel av fallen hade barnavårdsombud eller barnavårdskonsulent initierat valet. Landstinget och PBU hade däremot inte i särskilt hög grad medverkat när det gällt val av fosterhem. Det beror givetvis på den låga andel av omhändertagna barn som vistades på barnpsykiatrisk klinik
eller liknande vid tidpunkten närmast före nuvarande placering. Av gruppen ”någon annan” som initierat valet av fosterhem kan nämnas tidigare fosterföräldrar, nuvarande fosterföräldrar, barnet självt, omsorgsstyrel- sen samt barnavårdsman och skolkurator.
För nära hälften av de barn som vistades hos föräldrarna hade föräldrarna själva initie- rat valet. För en tredjedel av dessa barn hade den egna barnavårdsnämnden tagit initiati- vet. Vad avser de barn som vistades i släkthem som inte var fosterhem hade föräld- rarna tagit initiativet i drygt hälften av fallen. Av dem som vistades i fosterhem hade för knappt en tredjedel föräldrarna medver- kat och i drygt en tredjedel hade den egna barnavårdsnämnden medverkat. Här hade också barnavårdsombud eller konsulent med- verkat för ca 15 % av barnen. För drygt hälften av de barn som vistades i barnhem hade den egna barnavårdsnämnden initierat valet av nuvarande fosterhem. För litet mer än en tredjedel av barnen hade barnavårds- ombud eller konsulent medverkat.
Stora skillnader råder mellan de barn som var släkt med sina fosterföräldrar och de som
Figur 6.2] De omhändertagna fosterbarnen efter vem som initierade valet av nuvarande fosterhem. I procent.
39
Den egna barnavårdsnämden Barnavårdsnämnd i annan kommun Barnavårdsombud el. barnavårdskons.
Aun-
Landstingets fosterhemsanskaffare, placerings- ass. ed.
PBU
Föräldrarna/någon av föräldrarna Anhörig (mor- el. farföräldrar, syskon etc.) Någon annan
Bortfall
(DWNIOUI
inte var det när det gäller vem som initierade valet av fosterhem. För de barn där den biologiska familjen inte är släkt med foster— föräldrarna hade barnavårdsnämnd — till övervägande delen barnavårdsnämnden iden placerande kommunen — till över 50 % valt ut fosterhemmet. Vanligt var också att barnavårdsombud initierat valet (ca 30 %). Bara för 6 % av dessa barn hade föräldrarna föreslagit fosterhem och för en mycket liten del annan anhörig till barnet. I övriga dryga 5 % av fallen hade initiativet tagits av lands- tingets fosterhemsanskaffare e. d., av PBU eller på annat sätt.
Där släktskapsförhållande finns hade bar- navårdsnämnd initierat valet för bara om- kring 10% av barnen. För ca 70 % av dem hade föräldrarna föreslagit fosterhem och för drygt 10 % annan anhörig. I resten av fallen har annan person varit initiativtagare medan barnavårdsombud eller -konsulent, lands- tingets fosterhemsanskaffare e. (1. och PBU inte alls tycks ha initierat några val i dessa fall.
Ju större placerandekommunen var desto vanligare var det att den egna barnavårds- nämnden hade initierat valet. 1 mindre kom- muner tycks det vara vanligt att barnavårds- ombud medverkat. I de minsta kommuner- na, kommuntyp 5, hade barnavårdsombud eller barnavårdskonsulent medverkat i nästan hälften av samtliga fall. I Stockholm, kom- muntyp l, fanns inte något fall där ombudet medverkat. Föräldrarnas initiativ vid valet av fosterhem tycks däremot inte skilja sig åt mellan de olika typerna av placerande- kommuner.
Av figur 6.22 framgår att för mindre än hälften av de fosterbarn som vistades i fosterhem i annan kommun än den placeran- de hade representanter för den placerande kommunen besökt fosterhemmet innan bar— net kom dit. Enligt intervjun med fosterför- äldrarna hade ca 70 % placerats i fosterhem i annan kommun. För ca 60 % av dessa barn besöktes fosterhemmet efter placeringen av någon representant för den placerande bar— navårdsnämnden.
Figur 6.22 De omhändertagna fosterbarn som vistades i fosterhem belägna i annan kommun än den placerande efter besök av representanter för den placerande nämnden före resp. efter placeringen. I procent.
Före placeringen
46 44 10 Ej Besök Bort- besök fall
Efter Placeringen
59 35 6 El Besök Bort— besök fall SOU 1974: 7
I de fall besök gjordes före placeringen av fosterbarnet fick 3/4 av hemmen besök en gång, 15 % två gånger och 7 % tre eller flera gånger. Av barnen för vilka besök skedde efter placeringen var det fråga om 1—3 besök för hälften, 4—10 besök för 1/4 och mer än 10 besök för övriga.
Det finns i undersökningsmaterialet inte några belägg för att besök av representant från placerande barnavårdsnämnd skulle ha något samband med avståndet till fosterhem- met. Detta gäller såväl före som efter placeringen.
Enligt undersökningsmaterialet har inte heller vistelsetidens längd haft någon avgö- rande inverkan på om besök förekommit eller inte efter placeringen. För de omhän- dertagna fosterbarn som erhöll besök efter placeringen visade det sig emellertid att ju längre tid fosterbarnet vistats i fosterhemmet desto fler besök hade gjorts av representant från den placerande nämnden. Materialet tyder sålunda på att om inte fosterhemmet besöks direkt efter placeringen så blir det inte heller några besök i fortsättningen.
När det gällde frågan i hur pass stor utsträckning den aktuella placeringen för barnen var att betrakta som s. k. katastrof-
placering, dvs. en placering där synnerligen akuta problem tvingat fram en mycket skyndsam lösning, har utredningen funnit att så var fallet för 17 % av de omhändertagna barnen. I åldersgruppen 13 år och äldre gällde detta för nästan hälften. Därefter var det mest förekommande i åldersgruppen 4—6 år, där andelen var drygt 30 %.
Det förefaller vidare som om den största andelen fanns bland barn som omhänderta- gits enligt 31 % första stycket, (föräldrarna avlidit eller övergivit barnet). Nästan lika stor andel av dem som omhändertagits enligt 25 5 a andra punkten, (fostraren olämplig) hade på detta sätt placerats till följd av att synnerligen akuta problem tvingat fram en skyndsam lösning.
Det vanligaste sättet på vilket barnen anlände till fosterhemmet var enligt figur 6.23 att de hämtades av fosterföräldrarna, vilket skedde i drygt en fjärdedel av fallen. Nästan lika stor andel anlände till fosterhem- met i sällskap med någon av eller båda föräldrarna och nästan lika stor del i sällskap med befattningshavare inom barnavården som barnet kände.
Ju yngre de omhändertagna barnen var, desto vanligare var det att de hämtades av
Figur 6.23 De omhändertagna fosterbarnen efter hur de anlände till fosterhemmet. I procent.
1 Hämtades av fosterföräldrarna
2 I sällskap med föräldrarna el. någon av föräldrarna
3 l sällskap med föräldrarna/förälder och bef.hav. inom barnavården (soc.ass. eller barnhemsföre- ståndare)
4 ! sällskap med bef.hav. inom barnavården som barnet kände väl eller ganska väl
5 I sällskap med bef.hav. inom barnavården som barnet kände flyktigt el. ej tid. träffat
Utan sällskap
NIC)
Annat sätt 8 Bortfall
fosterföräldrarna. Däremot föreföll det vara vanligare bland äldre barn än bland yngre att de anlände till fosterhemmet i sällskap med föräldrarna. Bland barnen som var 3 år eller yngre var det mindre vanligt än bland de äldre att någon befattningshavare inom har- navården som kände barnet väl följde med till fosterhemmet.
Allmänt om fosterföräldrarna Den intervjuades kön
I oktober 1970 genomfördes intervjuunder— sökningen med fosterföräldrarna. I första hand skulle intervjun genomföras med fos- termodern. Om barnet inte hade någon fostermor eller om fostermodern av olika skäl inte kunde medverka fick fosterfadem besvara frågorna.
Efter uppräkning till riksnivå visade det sig att endast 1 % av de tillfrågade var män. Fortsättningsvis kan därför de inkomna svaren betraktas som svar från fostermödrar.
Ålder
Av tabell 6.24 framgår att ungefär 40 % av alla fosterbarn i landet hade fostermödrar som var 50 år eller äldre. Bara ungefär 10 % av barnen bodde i fosterhem där fostermo— dern var under 30 år. Medianen1 iåldersför- delningen var omkring 47 år.
De privatplacerade barnen förefaller ha något äldre fostermödrar än de omhänder- tagna. Detta sammanhänger givetvis med att många av de privatplacerade fosterbarnen bodde hos äldre släktingar till barnet och dess biologiska föräldrar. Det var relativt vanligt att ett privatplacerat barns fostermor var barnets mormor.
Givetvis finns ett samband mellan barnets ålder och fostermoderns ålder. Ju äldre fosterbarnen var desto högre medianvärde erhölls för fostermoderns ålder. Exempelvis hade omkring 10 % av barnen i åldern 0—3 år fostermödrar, som var 50 år eller mer, medan motsvarande siffror för 13—15-
Tabell 6.24 De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarnen efter fostermo- derns ålder. I procent.
Fostermoderns Omhän- Privat- Totalt ålder der- place- tagna rade —30 10 5 9 31— 36 13 7 l 1 37—42 16 7 13 43—48 22 30 24 49—54 20 20 20 55 eller mer 19 32 22
Summa 100 100 100 Antal barn
i urvalet 369 88 457
åringama var omkring 50 %. Ungefär 30 % av 0—3-åringarna hade fostermödrar 30 år eller yngre medan däremot 'bara 4 % av de äldsta barnen hade fostermödrari de åldrarna. I var och en av åldersklasserna tycks åldersskill- naden mellan ”medianbarnet” och dess fostermor vara omkring 35 år.
I varje åldersklass rådde också skillnad mellan de omhändertagna och de privatpla- cerade fosterbarnen. Genomgående hade de omhändertagna barnen i genomsnitt yngre mödrar än de privatplacerade. Tendensen är dock densamma inom de båda grupperna fosterbarn: ju äldre barnen var desto äldre fostermor hade de. Det fanns dock äldre omhändertagna barn som hade unga foster— mödrar. Således bodde ca S% av 13—15- åringama hos fostermödrar, som var 30 år eller yngre.
Betraktas typ av vistelsekommun, dvs. den typ av kommun fosterföräldrarna bodde i, finner man att barnen i storstäderna (kom— muntyperna 1—3) i genomsnitt hade något äldre fostermödrar än barnen i de mindre kommunerna.
1 Medianen utgör inte i detta fall medianåldern hos fostermödrar eftersom procentskattningarna i undersökningen utgör skattningar av andelar foster- barn. Tolkningen av medianåldern blir således att hälften av fosterbarnen fanns i fosterhem där fostermoderns ålder överskrider medianvärdet och hälften i fosterhem där fo stermodern var yngre.
Tabell 6.25 Fosterbarnen efter fostermoderns ålder. Särredovisning efter typ av vistelse— kommun. I procent.
Fostermoderns ålder Kommuntyp Totalt 1 2 3 4 5
—30 (l 1) 26 9 15 5 9 31—36 (11) 3 15 15 10 11 37—42 ( 5) 16 5 11 15 13 43—48 ( 5) 6 19 28 26 24 49—54 (26) 17 21 14 22 20 55— (43) 33 31 17 22 22
Summa (100) 100 100 100 100 100 Antal barn iurvalet (19) 35 76 107 220 457
Civilstånd
För nära 90 % av samtliga fosterbarn gällde att fostermodern var gift vid under- sökningstillfället. (Bortfallet för civil- ståndsfrågan var 4%.) Därtill kommer en liten andel där fostermodern inte var gift men sammanboende. Ett mycket litet antal av barnen bodde hos frånskilda fostermöd- rar. Omkring 5 % hade fostermödrar, som var änkor och mindre än 5 % fanns hos fostermödrar, som aldrig varit gifta. Någon skillnad mellan de omhändertagna och de privatplacerade barnen tycks inte finnas i detta avseende. I så gott som samtliga fall där fostermodern var gift hade hon samman- levt med maken under större delen av år 1970.
För de barn som bodde i hem där fostermor var gift och/eller sammanboende gällde att omkring 1/3 hade fosterfäder som var 55 år eller äldre. För omkring hälften av dem var fosterfadern över 50 år. Mindre än 1/4 hade fosterfäder i åldrarna under 40 år. Bara ca 1/20 av dem hade fosterfäder, som var 30 år eller yngre.
Utbildning
Vid intervjun ställdes frågor till fostermo- dern om hennes utbildning och hennes eventuelle makes utbildning. Det visade sig att för ca 80 % av alla barn hade fostermo- dern endast folkskola, fortsättningsskola el- ler liknande skolutbildning — 66 % var utan
ytterligare yrkesutbildning och 13 % hade yrkesutbildning under minst ett år utöver skolutbildning. Omkring 15 % av barnen hade fostermödrar med skolutbildning mot- svarande realexamensnivå (t. ex. realexamen, genomgången grundskola, flickskola, folk- högskola). En förhållandevis liten andel av barnen bodde i fosterhem där fostermodern hade studentexamen eller högre utbildning. Det tycks vara något vanligare bland de privatplacerade barnen än bland omhänder— tagna att fostermödrarna hade enbart folk- skoleutbildning eller motsvarande. (Tabell 6.26.)
Någon skillnad mellan de olika typerna av vistelsekommuner tycks inte finnas med avseende på fostermoderns utbildning. Om- kring 80 % av fosterbarnen som vistades på orter i resp. kommungrupp hade fostermöd- rar med högst folkskoleutbildning eller mot- svarande.
I de fall där barnet bodde i fosterhem med ”två fosterföräldrar” finns också uppgift om fosterfaderns utbildning. Andelen barn i familjer där fosterfadern hade student- examen eller högre utbildning är ungefär densamma (4 %) som andelen barn hos fostermödrar med motsvarande utbildning. Däremot var andelen barn i fosterhem där fosterfadern hade realexamen eller motsva- rande skolutbildning lägre (10 %) än motsva— rande andel med avseende på fostermoderns skolutbildning medan andelen barn med fosterfader, som hade enbart folkskola, som följd av detta var något högre (85 %).
Tabell 6.26 De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarnen efter fostermo- derns utbildning. I procent.
Omhän— der- tagna
Fostermoderns ut- bildning
Privat- Totalt place- rade
Enbart folkskola, fortsättnings- skola eller motsvarande 64 73 66
Folkskola (eller liknande) samt därutöver yrkes- utbildning i minst ett år 14 11 13
Enbart realexamen, genomgången, grundskola, flickskola el- ler motsvarande 10 l 8
Realexamen etc. samt yrkes- utbildning un- der minst ett år 7 7 7
Enbart student- examen 1 0 1
Studentexamen samt yrkesut- bildning under minst ett år 1 1 l
Examen från uni- versitet eller högskola O 3 1
Bortfall 3 4 4
Summa 100 100 100
Antal barn i
urvalet 369 88 457
Yrke
Omkring 1/3 av fosterbarnen hade foster- mödrar som förvärvsarbetade. Hälften av dessa barn hade fostermödrarna sysselsatta inom servicenäringarna. Övriga var jämnt spridda över hälso- och sjukvård, pedagogiskt arbete, kontorsarbete och tillverkningsarbe- te.
De omhändertagna och de privatplacerade barnen skilde sig åt i fråga om fostermödrar- nas förvärvsarbetsgrad. Något under 30 % av de omhändertagna fosterbarnen hade foster-
mödrar med förvärvsarbete medan nästan hälften av de privatplacerade hade förvärvs- arbetande fostermödrar. Någon direkt skill- nad i fördelningen över olika yrken förelåg dock inte.
En viss differens fanns mellan olika typer av vistelsekommun. I de 12 största städerna (kommuntyperna 1—3) var serviceyrkena vanligare än i de övriga två kommuntyperna. I de nio städerna (kommuntyp 3) fanns dessutom totalt sett den största andelen barn med förvärvsarbetande mödrar (omkring 45 %). Här var tillverkningsarbete förhållan- devis vanligt. Den lägsta andelen barn med fostermödrar som arbetar var placerade i de minsta kommunerna (kommuntyp 5).
Av de fosterbarn som hade förvärvsarbe- tande fostermödrar var det omkring 1/3 som hade heltidsarbetande fostermödrar. För nå- got mindre än 1/3 arbetade fostermodern 20—34 timmar/vecka och för något mer än 1/3 mindre än 20 timmar/vecka. Totalt sett hade bara omkring 10 % av alla fosterbarn i landet heltidsarbetande fostermor.
Nästan alla barn som inte hade förvärvsar- betande fostermödrar bodde i familjer där fostermodern var hemmafru. I några fall har fostermodern vid intervjun rubricerat sig som ”medhjälpande familjemedlem” —— sannolikt är de flesta av dessa kvinnor gifta med lantbrukare. En mycket liten del av de icke förvärvsarbetande fostermödrarna hade försökt skaffa arbete utanför hemmet under år 1970.
7 % av barnen med två fosterföräldrar hade fosterfäder utan förvärvsarbete. Över 40 % bodde i familjer där fosterfadern hade någon form av tillverkningsarbete såsom t. ex. verkstads- eller byggnadsarbete. Om- kring 15 % hade fosterfäder som sysslade med vetenskapligt, tekniskt, pedagogiskt ar— bete eller liknande och drygt 10 % foster- fäder som sysslade med lantbruks-, skogs- eller trädgårdsledning. (Tabell 6.27.)
Icke förvärvsarbetande fosterfäder förefal- ler vara vanligast för de barn som bodde hos fosterföräldrar i Göteborg/Malmö och de därnäst i storleksordning följande nio städer- na (kommuntyperna 2 och 3). Sysselsättning
Tabell 6.27 Fosterbarn ifosterhem med två fosterföräldrar efter fosterfaderns sysselsätt- ning. I procent.
Ej förvärvsarbetande 7 Vetenskapligt, tekniskt, pedago-
giskt arbete e. d. 16 Administrativt arbete 1 Kameralt eller kontorstekniskt
arbete 2 Kommersiellt arbete 3 Lantbruks», skogs— eller träd-
gårdsledning 12 Lantbmks—, skogs- eller träd-
gårdsarbete (ej ledande) 4 Transport— eller kommunika-
tionsarbete 6
Tillverkningsarbete (ex. verk- stads—, målnings—, betong—, cellulo—
satekniskt, byggnadsarbete m. m.) 44 Servicearbete 5 Summa 100
Antal barn i urvalet 406
inom lant- och skogsbruk förekom nästan bara i de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Transport och kommunikationer samt servicearbete uppvisar de högsta andelarna i Göteborg/Malmö där det å andra sidan fanns låga andelar med tillverkningsarbeten. Till- verkningsarbeten tycks vara vanligast i kom- munerna som tillhör kommuntyp 4 (55 %).
Någon skillnad i förvärvsarbetsgrad fänns inte mellan de omhändertagna och de privat- placerade barnens fosterfäder. Däremot före- faller en något större andel av de privatplace- rades fosterfäder vara sysselsatta med till- verkningsarbete medan å andra sidan lant- brukare och naturvetare var en något vanliga- re sysselsättning bland fosterfäderna till de omhändertagna barnen.
Av barnen med förvärvsarbetande foster- föräldrar hade drygt 1/5 fosterfäder, som var egna företagare. Omkring hälften av dessa var lantbrukare. Av samtliga fosterbarn bod- de således något över 10 % hos fosterföräld- rar med lantbruk.
För nära 4/5 av barnen med fosterfäder som förvärvsarbetade var dessa anställda. Nästan alla arbetade på heltid (mer än 35 tim./vecka). I så gott som samtliga fall där fosterfadern inte hade något arbete berodde detta på att han var pensionerad.
Via registret över totalbefolkningen (RTB) inhämtades uppgift om sammanräknad netto- inkomst (sammanlagd inkomst av olika för- värvskällor före skatt med avdrag för kost- nader för inkomsternas förvärvande och un- derskott i förvärvskälla år 1969) för var och en av fosterföräldrarna till varje barn i un- dersökningen. I de fall där barnet hade två fosterföräldrar har bådas inkomster slagits samman. Samtliga fosterbarn fördelade efter fosterföräldrarnas inkomst framgår av figur 6.24.
Bortfallet för inkomstvariabeln var 10 %. Under antagandet att inkomstfördelningen var densamma för bortfallsindividerna som för de barn för vilka uppgift om fosterföräld- rarnas inkomster erhållits, blir fördelningen enligt figuren. Av undersökningstekniska skäl finns det inte anledning förmoda att bortfallet är systematiskt snedfördelat för denna variabel.
Medianen i fördelningen är omkring 25 000 kr, dvs. hälften av barnen hade fosterföräldrar med sammanräknad nettoin— komst lägre än 25 000 kr och hälften foster- föräldrar med högre.
Någon större skillnad tycks inte finnas mellan de omhändertagna och de privatpla- cerade barnen i fråga om inkomstfördel- ningen. För båda grupperna gäller att unge- fär 2/3 av barnen hade fosterföräldrar med 30 000 kr eller lägre inkomst och 1/3 hade föräldrar med mer än 30 000 kr.
Skillnader framträder emellertid om man studerar inkomstfördelningen med avseende på olika typer av vistelsekommun. Härvid finner man att största andelen barn med fosterföräldrar i jämförelsevis höga inkomst- klasser vistades i fosterhem belägna i medel- stora, relativt tättbefolkade kommuner (kommuntyp 4) medan barnen hos foster- föräldrar med i genomsnitt de lägsta in- komsterna fanns i de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Detta kan enkelt ses om medianen i inkomstfördelningarna för varje kommuntyp betraktas. (Tabell 6.28.)
Figur 6.24 Fosterbarnen efter fosterföräldrarnas (sammanlagda) sammanräknade nettoin- komst. 1 procent.
Tabell 6.28 Medianen i inkomstfördelningen efter typ av vistelsekommun
Kommuntyp Totalt 1 2 3 4 5 Medianen ca (1 000- tal kr.) 31 30 27 32 23 25 Socialgrupp
Variablerna utbildning, yrke och inkomst kan var för sig utgöra indelningsgrunder för hur individer i en undersökning i socioeko- nomisk mening på ett överskådligt sätt skall grupperas. Något entydigt och bra samman- fattande mått på de variabler som på olika sätt beskriver den socioekonomiska struktu- ren finns emellertid knappast i dag. Visserli- gen görs försök till nya indelningsgrunder men hittills har forskare och myndigheter inte funnit någon helt bra lösning på problemet. Vad man i stället ofta brukar använda sig av är socialgruppsbegreppet — det som brukar användas i valstatistiken. Socialgrupperingen baseras på en yrkesindel- ning och ger därigenom, åtminstone till en del, en sammanfattande bild av utbildning, inkomst, position i arbetslivet (antal under- ordnade, osv.) med flera variabler.
I undersökningen av fosterbarnen har fosterföräldrarnas socialgruppstillhörighet kodats utifrån yrkesuppgifterna i intervjufor- muläret. Det har alltså varit möjligt att göra
detta endast för barn som haft minst en förvärvsarbetande fosterförälder. I de fall där båda fosterföräldrarna arbetar har social- gruppskoden blivit den högsta på basis av båda makarnas yrken.
För 15 % av barnen gäller att ingen socialgruppskodning varit möjlig att göra på grund av att yrkesangivelser saknas för fosterföräldrarna. Bland dessa barn finns några med ensamstående fostermödrar som inte förvärvsarbetar, i några fall är fosterfa- dern pensionerad och dessutom innehåller procentsiffran hela intervjubortfallet.
För de fosterbarn där uppgift om foster- föräldrarnas yrke erhållits gällde vid under- sökningstillfället att över hälften bodde i fosterhem tillhörande socialgrupp III. Drygt 1/3 fanns hos fosterföräldrar i socialgrupp II
Figur 6.25 Fosterbarn i familjer där minst en av fosterföräldrarna förvärvsarbetar efter fosterföräldrarnas socialgruppstillhörighet. 1 procent.
55
40
Socialgrupp I II IIl
medan en liten del (5 %) bodde i familjer i socialgrupp I.
Andelen barn i familjer tillhörande social- grupp II var högre bland de omhändertagna än bland de privatplacerade. För de privat- placerade bamen gav undersökningen för- hållandevis höga andelar för såväl social- grupp I som socialgrupp III. Fördelningen för de privatplacerade svarade emellertid i stort mot socialgruppsfördelningen för lan- dets totala befolkning. De omhändertagna har vid en sådan jämförelse en överrepresen- tation i socialgrupp 11. De förefaller således som om de privatplacerade barnen har en ”jämn” spridning bland befolkningsgrupper- na medan de omhändertagna förhållandevis ofta tycks ha placerats hos fosterföräldrar tillhörande socialgrupp II.
Några större skillnader med avseende på typ av vistelsekommun kan inte skönjas. Socialgrupp I uppvisar den högsta andelen barn i kommuntyp 4. Här är som tidigare nämnts också andelen privatplacerade barn högst och bland de privatplacerade barnen var ju enligt tabell 6.29 andelen i socialgrupp ] högre än för de omhändertagna. I kom- muntyp 4 var dessutom medianen i inkomst- fördelningen högre än i övriga kommunty- per. Socialgrupp II är jämnt fördelad i alla kommuntyperna och socialgrupp III tycks vara mest representerad i kommuntyp 3 (de 9 städerna).
Tabell 6.29 Omhändertagna och privatpla- cerade fosterbarn i familjer där minst en av fosterföräldrarna förvärvsarbetar fördelade efter fosterföräldrarnas socialgruppstillhörig- het. I procent.
Socialgrupp Omhän- Privat- Totalt der- place- tagna rade [ 4 10 5 11 43 29 40 111 53 61 55 Summa 100 100 100 Antal barn i urvalet (ca) 315 70 385
Av alla fosterbarn i landet bodde ungefär hälften hos fosterföräldrar med egen villa eller eget radhus. Givetvis finns här en naturlig tendens när typ av vistelsekommun studeras så att villaboende eller liknande var vanligare på landsbygden än i storstäderna. Jordbruksfastighet förekom nästan uteslu- tande bara i de minsta kommunerna (kom- muntyp 5). Flerfamiljshus var den vanligaste boendeformen i storstäderna. Totalt sett bodde ungefär 1/3 av barnen hos foster- föräldrar i flerfamiljshus men i kommun- typerna 1—3 (de 12 största städerna) var motsvarande andel 2/3 eller högre.
Figur 6.26 Fosterbarnen efter den typ av bostad fosterföräldrarna hade. I procent.
50 27 15 8 . Hyres- lnsats- Egen Jord- lägen- lägen- villa bru ks- het har eller fastig- radhus het
Någon påtagbar skillnad mellan de omhän- dertagna och de privatplacerade barnen fanns inte i detta avseende. Bostadstypen sammanhänger naturligtvis med bostadens storlek. Villorna eller rad- husen och jordbruksfastigheterna var genom- snittligt större än lägenheterna. Storleken kan mätas i antal rum eller genom bostads- ytan. Omkring 85 % av samtliga barn bodde i familjer med bostad om tre rum eller mer (kök, badrum, hall etc. undantaget) och över hälften i bostad omfattande fyra rum eller mer.
thässigt sett bodde barnen hos foster- föräldrar med förhållandevis stora bostäder och intrycket blir ungefär detsamma som när rumsantalet betraktas. Hela 37 % av barnen bodde enligt undersökningen hos fosterföräld—
rar med bostad om över 100 kvadratmeter och över hälften i bostäder där ytan var mer än 85 kvadratmeter. Bara omkring 15 % fanns i bostäder där ytan var mindre än 65 kvadratmeter.
Bostadens storlek måste givetvis ställas i relation till antalet personer i bostaden för att få någon meningsfull innebörd. Om först enbart antalet personer i hushållet studeras finner man att omkring hälften av barnen fanns i hushåll med 4—5 personer (inkl. barnet själv) och ungefär 15 % i hushåll med fler än fem personer.
Därtill kommer att det för ungefär 5 % av barnen fanns inneboende i fosterföräldrarnas bostad. I nästan samtliga fall rörde det sig här om endast en inneboende.
Genom variablerna ”antal rum i bosta- den” och ”antal personer i bostaden” (”antal personer i hushållet” + ”antal inneboende”) kan andelen barni trångbodda fosterfamiljer beräknas. Trångboddhet defi- nieras här som i avsnittet om den biologiska familjens bostadsförhållanden på så sätt att om det finns fler än två boende per rum, kök och ett rum oräknat, är familjen trångbodd.
Enligt definitionen utgör summan av andelarna inom det skuggade området i tabell 6.30 den andel barn som fanns i trångbodda familjer. Man finner härvid att 22 % av samtliga fosterbarn bodde i trång- bodda fosterhem. Om i detta avseende en- bart de omhändertagna fosterbarnen studeras var andelen trångbodda ungefär lika stor — 19 %. Ställer man detta i relation till andelen
barn som bodde i trångbodda hushåll vid tidpunkten för omhändertagandet finner man att för många barn en väsentlig förbätt- ring skett i utrymmeshänseende. Enligt av- snittet om de biologiska föräldrarna tillhörde 2/3 av fosterbarnen, som vid tidpunkten för omhändertagandet vistades hos de biologiska föräldrarna och för vilka uppgifter erhållits om antal personer och rum, i trångbodda hushåll.
Samma grad av förbättringar kan skönjas på utrustningssidan. Visserligen finns här endast uppgifter framtagna för samtliga fosterbarn medan jämförelsegruppen avser de omhändertagna barn som bodde hos sina föräldrar. I det senare fallet gällde enligt tidigare redovisade resultat att 30 % av barnen vistades i bostad utan varmvatten, ungefär 35 % i bostad där dusch eller bad saknades, omkring 20% där WC saknades och ungefär 25 % i bostad utan centralvär- me. Motsvarande andelar för samtliga barn var med avseende på fosterföräldrarnas bo- stad betydligt mindre. Enligt undersök- ningen saknades varmvatten bara i 4% av fallen, dusch eller bad för 6 %, WC för 5 % och centralvärme för 4 %. Trots att de grupper som här jämförs inte är helt överens- stämmande kan man säga att en stor andel av barnen vid placering i fosterhem kommit till betydligt bättre utrustade bostäder än deras föräldrars bostäder.
Av samtliga fosterbarn hade över hälften eget rum i fosterhemmet. I detta avseende gav undersökningen inte någon skillnad
Tabell 6.30 Fosterbarnen efter antal rum och antal personer i fosterföräldrarnas bostad. I procent.
Antal personer
mellan de omhändertagna och de privatpla- cerade barnen. Av dem som inte hade eget rum delade drygt en fjärdedel sovrum med mer än en person. Över hälften av dem hade rummet gemensamt med annat eller andra barn i hushållet, ungefär en tredjedel med fostermodern och ungefär en fjärdedel med fosterfadern. Förekomsten av eget rum är givetvis åldersbetingat och ju äldre barnet var desto vanligare var det att eget rum förekom. Bland barnen 13—15 år hade nära 70 % eget rum och bland de allra yngsta ca 35 %. Den lägsta andelen återfinns bland 4—6-åringarna där knappt 30 % hade eget rum i fosterhem- met.
Ungefär 3/4 av fosterbarnen bodde i fosterfamiljer där någon i hushållet hade bil. Bilförekomsten tycks vara något vanligare bland de omhändertagna barnens fosterför- äldrar än bland de privatplacerade. Detta kan i viss mån sammanhänga med att andelen barn med fosterföräldrar i socialgrupp III var lägre för de omhändertagna än för de privat- placerade. Totalt sett bodde nästan samtliga barn hos fosterföräldrar med telefon. Sak samma gäller med TV-förekomsten och man kan notera att det var något vanligare att telefon och TV förekom i fosterhemmen än att bostaden var utrustad med varmvatten, dusch/bad, WC eller centralvärme.
Fritidsintressen och föreningsverksamhet
Vid intervjun ställdes till fostermödrarna en fråga om de regelbundet läste någon tidning. Omkring 45 % av barnen hade fostermor som uppgav att hon regelbundet läste daglig rikstidning. Nästan dubbelt så stor andel fanns uppgivet för daglig ortstidning medan andelssiffran för regelbunden läsning av veckotidningar var 70 %.
Av ett antal uppräknade fritidssysselsätt— ningar förefaller det vara vanligast att foster- mödrarna ofta lyssnar på radio eller gram- mofon eller ser TV. Samtliga tycks åtminsto- ne göra det någon gång vilket också gäller samvaro med släktingar, vänner eller bekan- ta. Hobbyverksamhet (sticka, sy, snickra,
måla, samla frimärken och liknande) förefal- ler många syssla med ganska ofta. Andra mer frekventa sysslor var att sköta trädgården, att läsa böcker, tidskrifter eller veckotidningar samt att göra bilutflykter. I statskyrkan gick inte så många särskilt ofta men en stor andel av barnen hade fostermödrar som besökte den någon gång. Det var inte heller många fostermödrar som ofta gått på bio, teater e. (1. eller restaurang.
Den minst frekventa sysselsättningen var ”spela musikinstrument”. Jakt, fiske eller idrottsevenemang var inte heller särskilt van- liga. Övriga sysselsättningar än de i tabell 6.31 uppräknade angavs i mycket liten om- fattning.
De flesta av de i tabellen nämnda syssel- sättningarna utövades av fosterfäderna i ungefär samma utsträckning som av foster- mödrarna. I många fall rörde det sig också om aktiviteter som man utfört ”tillsammans” som t. ex. att gå på bio, teater eller restaurang, att umgås med släktingar och vänner eller att se på TV. Fostermödrarna tycks dock i större utsträckning läsa vecko- tidningar, gå omkring i affärer samt syssla med hobbyverksamhet. Det var exempelvis bara 18 % av barnen som hade fosterfäder, vilka ofta läste veckotidningar, bara 2 % där fosterfadern ofta ”gått på stan" och bara 32 % där han ofta sysslade med hobbyverk- samhet. Det var också något vanligare för fostermödrarna än för fosterfäderna att de gått på frikyrkliga sammankomster.
Å andra sidan var det betydligt vanligare bland fosterfäderna med jakt eller fiske. Ungefär 35% av barnen hade fosterfäder som ibland jagat eller fiskat och ca 25 % som ofta gjort det. Att gå på idrottsevenemang var också vanligare bland männen och ande- len ”någon gång” var här 42 % och andelen ”ofta” 11 %. En något större andel av fosterfäderna tycks också ofta idrotta eller motionera.
Jämför man fosterföräldrarna med landets befolkning i stort ser man, i den mån jämförbara siffror finns, inget som tyder på några större skillnader. Även om undersök- ningens siffror inte är direkt jämförbara med
Tabell 6.3] Fosterbarnen fördelade efter fostermoderns utövande av vissa fritidssysselsätt- ningar. I procent.
___—___—
Sysselsättning Inget Utövar Utövar ofta Bort- Summa utövande syssels. syssels. fall någon gång
Jaga/flska 77 14 5 4 100 Sköta trädgård 25 25 46 4 100 Gå på bio 5 7 3 9 0 4 1 00 Gå på teater/konserter/
museer/utställningar 51 42 3 4 100 Gå på restaurang/dans 6 8 27 1 4 100 Läsa böcker/ tidskrifter 18 38 40 4 100 Läsa veckotidningar 13 46 37 4 100 Gå i statskyrkan 32 58 6 4 100 Gå på frikyrkliga samman-
kom ster 6 7 22 7 4 100 Gå omkring på gator och i
affärer 3 8 46 l 2 4 1 00 Gå på idrottsevenemang 72 21 3 4 100 Idro tta/motionera/ vara ute
iskog och mark 25 35 36 4 100 Göra bilutflykter l 1 41 44 4 100 Besöka släktingar/vänner/
bekanta 1 43 5 2 4 1 00 Ha släktingar/vänner/
bekanta på besök 0 37 59 4 100 Delta i studiecirklar
eller kurser 6 5 17 14 4 100 Spela musikinstrument 81 10 5 4 100 Lyssna på radio/grammo-
fon/se på TV 0 11 85 4 100 Syssla med hobbyverk-
samhet 8 1 7 7 l 4 1 00
individstatistik på området kan vissa över- siktliga jämförelser göras1 .
De smärre differenser som existerar beror till stor del på en kombination av bostadsort och ålder. Således tycks det vara något vanligare hos normalbefolkningen att man ofta går på bio, men biobesöksfrekvensen be- ror naturligtvis på utbudet av film och detta utbud är inte så stort i de mindre kommu- nerna där en förhållandevis stor andel av fosterföräldrarna bodde. Dessutom avtar be- söksfrekvensen allmänt sett med åldern, och fosterföräldrarna var i genomsnitt äldre än normalbefolkningen.
Föreningstillhörigheten hos fosterföräld- rar avvek inte från föreningstillhörigheten för samtliga personer i landet. För foster- mödrarna var det t. ex. bara medlemskap i fackförening som avvek från andelen med- lemmar bland alla kvinnor (17—75 år) i landet. Fostermödrarna hade en lägre andels- siffra. I övrigt finner man för varje förenings-
typ såväl låga andelar barn med fostermödrar tillhörande någon förening som låga andelar kvinnor i landet med medlemskap i motsva- rande föreningar. Bland fostermödrarna tycks dessutom styrelseuppdrag i någon före- ning eller organisation vara ytterst ovanligt. (Tabell 6.32.)
Rent allmänt föreligger stora variationer mellan könen när det gäller föreningsanslut- ning. Män tycks ha genomgående större andelar föreningsanslutna än kvinnor. Ett undantag är tillhörighet till religiösa för- eningar, där kvinnorna har högre andelar än männen. Det förefaller dock inte föreligga någon skillnad mellan fosterfäder och foster-
1 De procentskattningar som undersökningen givit avser andelar fosterbarn och ger därför ingen direkt jämförbarhet med individstatistik. I de flesta fosterhem finns emellertid bara ett fosterbarn och skillnaden mellan andelen ”fosterföräldrar med vissa egenskaper” och andelen ”barn hos foster- föräldrar med vissa egenskaper” torde inte vara exceptionellt stor.
Tabell 6.32 Andelen fosterbarn där foster- modern var medlem resp. hade eller hade haft styrelseuppdrag för olika föreningsty- per. 1 procent.
Föreningstyp Medlem Styrelse- uppdrag
Fackförening 15 0 Politisk förening 7 3 Idrottsförening 5 1 Nykterhetsorganisation 7 1 Religiöst samfund (ej
statskyrkan) 10 O Hobbyförening 6 O Sällskapsklubb (ordens-
sällskap) 1 1 Annan typ av förening/
organisation 17 4
mödrar vad gäller medlemskap i religiös förening. För övriga föreningstyper var ande- larna barn med fosterfäder som medlemmar emellertid högre än andelarna barn med fostermödrar som medlemmar. Största skill- naden förelåg beträffande fackförening — 70 % mot 15 %. Fosterfäderna hade också i något högre utsträckning haft styrelseupp- drag.
Medlemskap i olika typer av föreningar bland fosterfäderna torde ligga på ungefär samma nivå som bland samtliga män i landet. Den enda egentliga avvikelsen är medlem- skap i idrottsförening, där anslutningen bland fosterfäderna tycks vara mindre vanlig än bland övriga män. Sannolikt beror diffe-
Tabell 6.33 Andelen fosterbarn bland bar- nen med två ”fosterföräldrar” där fosterfa- dern var medlem resp. hade eller hade haft styrelseuppdrag för olika föreningstyper. I procent.
Föreningstyp Medlem Styrelse- uppdrag
Fackförening 70 9 Politisk förening 17 5 Idrottsförening 15 2 Nykterhetsorganisation 8 1 Religiöst samfund (ej
statskyrkan) 1 Hobbyförening 8 1 Sällskapsklubb (ordens-
sällskap) 5 O Annan typ av förening/
organisation 21 4
___—___—
rensen i detta avseende på att fosterfäderna i genomsnitt var äldre än normalpopulationen män. Möjligen, kanske också beroende på åldern, var andelen anslutna till religiösa föreningar något högre bland fosterfäderna.
Fosterföräldrarnas relationer till den biolo- giska familjen
Släktskap
De kontakter som finns mellan fosterföräld- rar och biologiska föräldrar är naturligtvis i första hand beroende av om båda parter känner till varandra innan fosterhemsplace- ringen blir aktuell. I många fall föreligger något slags relation mellan barnets föräldrar och de blivande fosterföräldrarna, isynner- het om man enbart ser på de privatplacerade barnen — släktskap är här mycket vanligt.
Totalt sett var enligt undersökningen något över 40 % av fosterbarnen släkt med fosterföräldrarna. Bortfallet var ca 4% och sannolikt fanns här ytterligare en del fall där släktskap förelåg. Släktskap var betydligt vanligare bland de privatplacerade (ca 75 %) än bland de omhändertagna barnen (ca 30 %).
Tabell 6.34 Omhändertagna och privatpla- cerade fosterbarns släktskap med fosterför- äldrarna. I procent.
Släkt Omhän- Privat Totalt dertagna placerade J a 29 74 40 Nej 6 8 2 1 56 Bortfall 3 4 4 Summa 1 00 1 00 1 00 Antal barn iurvalet 369 88 457
___—___.__——_—
Av de barn som var släkt med fosterför- äldrarna låg släktskapen för över 2/ 3 på den biologiska moderns sida — i nära 3/5 av fallen var fostermodern mormor till barnet. Detta betyder att för omkring 25 % av landets samtliga fosterbarn gällde att barnets mormor var fostermor åt barnet. Studerar man enbart de omhändertagna fosterbarnen finner man att 100 barn hade 15 till 20 sin
egen mormor som fostermor. Detta betyder att av landets ca 12000 omhändertagna fosterbarn hade ungefär 2 000 sin egen mormor som fostermor. Sannolikt har många av dessa barn tillfälligt varit i hemmet innan de omhändertagits för samhällsvård och skäl för omhändertagande var kanske vanligtvis 315 andra stycket (begäran av föräldrar etc.).
Släktskap tycks vidare vara något van- ligare för de barn som vistades i storstäderna (kommuntyperna 1—3) — 50 % eller mer — än i de mindre kommunerna (kommuntyper- na 4 och 5). I de minsta kommunerna var andelen bara drygt 30 %. Detta kan delvis sammanhänga med att andelen privatplace— rade barn varierade något i de olika kom- muntyperna. I kommuntyp 5 fanns t.ex. den lägsta andelen privatplacerade barn.
Fosterföräldrarnas kännedom om barnet före fosterhemspla ceringen
Av de fosterföräldrar som inte var släkt med den biologiska familjen var det många som
kände barnet och familjen innan fosterhems- placeringen diskuterades. För nära 10 % av de omhändertagna barnen där släktskap inte förelåg kände fosterföräldrarna och biolo- giska familjen varandra före placeringen. 1 omkring hälften av dessa fall hade barnet vistats tidigare i fosterhemmet.
I de fall där barnet var omhändertaget och där släktskap inte förelåg gällde emellertid enligt undersökningen att för bara 2 % hade fosterföräldrarna först fått kännedom om att barnet skulle placeras i fosterhem genom föräldrar eller annan släkt till barnet. Det vanligaste var direkt kontakt med barna- vårdsnämnden och därnäst kom barnavårds- ombud. Ganska vanligt var också att man fått kontakt ursprungligen via annons. För omkring hälften av de omhändertagna barn som inte var släkt med fosterföräldrar- na hade fostermodern träffat barnet sedan placeringen kommit på tal men innan place- ringen beslutades. I de flesta fall hade det bara varit fråga om en kontakt och jämförel- sevis få hade träffats fler än fem gånger. Ungefär samma förhållanden gällde för bar-
Figur 6.27 De omhändertagna fosterbarnen som inte var släkt med fosterföräldrarna efter hur dessa först fick kännedom om barnet. I procent.
39
Direkt kontakt med barnavårdsnämnden Barnavårdsombud
1 2 3 Annons avseende just detta barn 4 Annons för nyrekrytering av fler fosterhem 5 Släktingar/bekanta till personal på barnavårds- nämnd eller barnavårdande institutioner
6 Förälder (biologisk) till fosterbarnet 7 Släkting till fosterbarnet
8 Annan fosterförälder
9 Annan person eller institution
nets kontakter med fosterfadern i detta skede av placeringsproceduren. Av de barn som träffade fostermodern var det drygt 1/3 som besökt fosterhemmet före placeringen.
Fosterföräldrarna tycks imindre utsträck- ning ha träffat någon av eller båda barnets föräldrar än de träffat barnet sedan place- ringen i hemmet blev aktuell. För omkring 10 % av de omhändertagna barnen där släkt- skap med fosterföräldrarna inte förelåg gäll- de detta. Även här tycks bara ett möte vara vanligast.
Fosterföräldrarnas kontakter med den biolo- giska familjen under barnets tid ifosterhem- met
Vid intervjun med fostermödrarna ställdes ett antal frågor kring kontakterna mellan fosterföräldrar och barnens biologis- ka föräldrar eller annan nära anhörig. Frågor- na har uppfattats som irrelevanta av de fosterföräldrar som var släkt med barnets familj eftersom umgänget här ofta är natur- ligt på grund av släktskapet. Samma förhål- lande kan råda för de barn där släktskap inte förelåg men där fosterföräldrarna kände barnet och familjen redan innan placeringen var aktuell. Framför allt var detta vanligt bland de privatplacerade barnen eftersom i de flesta fall de biologiska föräldrarna mer eller mindre på eget initiativ valt ut foster- föräldrarna bland personer man kände gans- ka väl redan innan placeringen kom till stånd.
Av dessa skäl studeras här förhållandena bara för de omhändertagna barn som inte var släkt med fosterföräldrarna. Frågorna var naturligtvis irrelevanta även i de fall dessa barn saknade såväl föräldrar som nära anhö- rig men detta torde inte i alltför hög grad påverka procentskattningarna eftersom få barn helt saknade anhöriga.
För 75 % av de omhändertagna barn som inte var släkt med fosterföräldrarna hade enligt undersökningen föräldrarna eller an- nan nära anhörig, efter det att barnet place- rats i fosterhemmet, tagit kontakt med fosterföräldrarna. Det vanligaste kontakt-
sättet var besök i fosterhemmet vilket skett för 4/5 av de barn där kontakt tagits. För ungefär 1/3 gällde att fosterföräldrarna in— bjudits att besöka de anhöriga. Telefon- samtal var också vanligt. I omkring 3/4 av fallen hade man åtminstone ringt någon gång — 1/4 ofta och hälften vid enstaka tillfällen. Det minst vanliga tycks vara att man ofta skrivit brev, vilket skett för bara ca 1/20 av de barn där kontakter tagits, medan brev någon gång skrivits av föräldrar eller nära
anhörig för ungefär 1 / 3. Det förefaller som om fosterföräldrarna
tagit kontakt i mindre utsträckning med barnets föräldrar eller anhöriga än tvärtom. Bland de omhändertagna barnen där släkt- skap inte föreligger fanns bara 45 % för vilka fostermodern uppgivit att hon eller maken tagit kontakt med föräldrar eller anhöriga till barnet. För drygt hälften av de barn där kontakter tagits hade detta skett via besök i föräldrarnas eller nära anhörigs bostad. I 4/5 av fallen hade man inbjudit barnets anför- vanter till sitt hem. Telefonsamtal hade ofta förekommit för 1/4 av dessa barn och telefonsamtal vid enstaka tillfällen för hälf- ten. För 1/20 av barnen hade fosterföräldrar- na ofta skrivit brev och för 2/5 hade de skrivit någon gång.
Kontaktsättet varierar givetvis med av- seende på avståndet mellan fosterhemmet och de biologiska föräldrarnas eller annan nära anhörigs bostadsort. Ju kortare avstån- den var desto vanligare var besök eller inbjudan att besöka, medan brevskrivandet uppvisade större andelar ju större avståndet var. Telefonkontakterna tycks inte ha något samband med avståndet.
Totalt sett hade för de barn som här behandlas kontakt tagits av minst en av parterna i 80 % av fallen. För ca 40 % hade enligt fostermodern både anförvanter och fosterföräldrarna tagit kontakt. För 20 % av barnen hade initiativ till kontakt inte tagits från något håll. (Tabell 6.35.)
På frågan: ”Tycker Ni att Ni har för mycket, för litet eller lagom kontakt med barnets biologiska föräldrar (annan nära an- hörig)?” svarade fostermödrarna till omkring
Tabell 6.35 De omhändertagna fosterbar— nen, som inte var släkt med fosterföräldrarna, med avseende på om kontakt med fosterför- äldrarna tagits av föräldrar eller nära anhörig och om kontakt med barnets anhöriga tagits av fosterföräldrarna. I procent.
Kon takt ta- Kontakt tagits av Summa tits av anhöriga till barnet
fo sterfö r- _-
äldrarna J a Nej
J a 4 1 5 46 Nej 34 20 54 Summa 7 5 25 1 00
1/3 av barnen att de inte hade någon kontakt alls. Detta kan tyda på att kontakter tagits för många i ett tidigt skede av foster- hemsvistelsen men att man under tiden närmast före undersökningen inte hade några kontakter. Bortfallet för denna fråga var 7 % men om man bortser från detta blir svarsför- delningen enligt figur 6.28.
Där kontakter förekom uppfattades dessa i hälften av fallen vara utan betydelse. För 1/5 av barnen tyckte man att de var besvärande samt för bara 1/3 att de var värdefulla. Naturligtvis finns en viss samva- riation mellan den kvantitativa och den
Figur 6.28 De omhändertagna fosterbar- nen, som inte var släkt med fosterföräldrarna, efter fostermoderns uppfattning om kontak- ten med barnets anhöriga. I procent.
För mycket Lagom För litet Ingen kontakt konta kt konta kt ko nta kt al ls
Figur 6.29 Fosterbarnen, som inte var släkt med fosterföräldrarna, efter fostermoderns uppfattning om den biologiska moderns in- ställning till placeringen i fosterhemmet. 1 procent.
60
28
9 _ 3 _ Neutral Negativ Positiv Vet ej
kvalitativa bedömningen av kontakterna. Flertalet av fostermödrarna som ansåg att man hade för mycket kontakt med barnets familj tyckte att kontakterna var besvärande medan de flesta fostermödrar som ansåg att det var lagom eller för litet kontakter uppfattade dessa som värdefulla.
Enligt fostermoderns uppfattning var vida— re moderns inställning till placeringen i fosterhemmet i de flesta fall (60 %) positiv om samtliga (inkl. de privatplacerade) barn som inte var släkt med fosterföräldrarna betraktas. Här har inte räknats in de 16 % av barnen för vilka barnets mor var avliden eller eljest okänd för fostermodern. Bara för 3 % av barnen var modern negativ. ”Vet ej”- andelen var här förvånansvärt stor vilket sannolikt sammanhänger med att andelen barn där inga kontakter förekom var stor. (Figur 6.29.) Fördelningen var nästan exakt densamma om endast de omhändertagna fosterbarn som inte var släkt studeras.
För 28 % av barnen var enligt fostermo- dern den biologiske fadern avliden eller okänd. I de fall fosterföräldrarna kände till fadern var man till största delen osäker på hans inställning. För 42 % uppfattades fa- derns inställning som positiv, för 2% som neutral och för 6 % som negativ. Samvariation mellan faderns och moderns inställning fanns givetvis så att där modern
var positiv var också fadern positiv och vice versa. Det fanns emellertid bland samtliga barn i landet, där modern var positiv, ett litet antal fäder som var negativa och tvärt- om.
Där både modern och fadern var avlidna eller okända för fostermodern ställdes en fråga om vilken inställning hon trodde att annan nära anhörig till barnet har. Andelen ”vet ej”-svar var här relativt liten och i övrigt förefaller inställningen vara positiv i under- sökningens samtliga fall.
För omkring 15% av alla fOSterbarn i landet där båda föräldrarna fanns i livet hade enligt fostermodern någon av eller båda föräldrarna försökt återfå barnet. Den ande- len ligger på samma nivå vare sig alla omhändertagna eller enbart de omhändertag- na som inte var släkt med fosterföräldrarna studeras. Barnavårdsnämndernas uppgifter i detta avseende gav samma resultat, dvs. att bland de omhändertagna barnen fanns 15 % för vilka föräldrarna försökt återfå barnet sedan det placerats i det ”nuvarande” foster- hemmet.
Av barnavårdsnämnderna vidtagna åtgärder vid kontakterna mellan fosterhemmet och barnets anhöriga
I postenkätformuläret, vilket de barnavårds- nämnder som handlagt de utvalda fosterbar- nens placering skulle besvara, fanns en fråga som gällde om några åtgärder vidtagits i fråga om kontakter mellan fosterför- äldrar och biologiska föräldrar (vårdnadsha- vare). Frågan ställdes i de fall fosterbarnet under någon tidsperiod bott hos sina föräld-
rar. Det tycks inte vara så vanligt att barna-
vårdsnämnderna vidtagit sådana åtgärder. För drygt 1/4 av de omhändertagna barn som någonsin bott hos föräldrarna hade man uppmanat till kontakt. Det förefaller inte vara särskilt vanligt att man avrått från kontakt och ännu mindre vanligt att man förbjudit kontakt eller vägrat lämna uppgift till föräldrarna om barnets vistelseort. Inte heller andra åtgärder var vanliga.
För vissa av åtgärderna förekom skillnader mellan olika typer av placerandekommun. Med ökad befolkningstäthet och med ökat invånarantal i kommunerna var det vanligare att barnavårdsnämnden direkt uppmanat till kontakt. Vad gäller barnen från Stockholm (kommuntyp 1) hade man uppmanat till kontakt för ungefär hälften. För barnen från övriga storstäder (kommuntyperna 2 och 3) hade detta skett i ca 1/3 av fallen. För bara drygt 1/5 av barnen från medelstora, relativt tättbefolkade kommuner (kommuntyp 4) hade denna åtgärd vidtagits och för något mindre än 1/5 av barnen från de minsta kommunerna (kommuntyp 5).
Liknande tendens fanns för ekonomisk hjälp till resor. För nära 30 % av barnen från Stockholm hade sådan hjälp utgått men för mindre än 5 % av barnen från de två kom— mungrupperna med de minsta kommunerna. Detta förklaras sannolikt av att stockholms- barnen placeras i fosterhem förhållandevis långt från de anhöriga. Samband fanns också mellan ekonomisk hjälp till resor och avstån- det. Ju längre avstånd mellan fosterhemmet och föräldrarnas bostad det var för desto större andel barn hade sådan hjälp utgått.
Övriga åtgärder uppvisade emellertid små skillnader mellan kommuntyperna. När det gäller att man sökt avråda kontakt förefaller enda avvikelsen vara barnen från kommuner tillhörande kommuntyp 4 där detta skett för nära 15% medan i övriga kommuntyper motsvarande andel var under 5 %. ”Annan åtgår ” förefaller ha gjorts för en något större andel barn i Stockholm och de 9 städerna (kommuntyperna 1 och 3) men åtgärderna ”förbjudit kontakt”, ”vägrat läm- na uppgift om barnets vistelseort” och ”in- bjudit barnets föräldrar att medfölja tjänste— man” uppvisade inte några skillnader.
Iämförs skäl för omhändertagande med om barnavårdsnämnderna förbjudit kontakt mellan fosterföräldrar och barnets anhöriga finner man av naturliga orsaker att denna åtgärd vidtagits nästan bara för de barn där 25 äa första punkten (misshandel, fara för kroppslig eller själslig hälsa) eller 25 5 a andra punkten (fostraren olämplig, oförmå-
Figur 6.30 Andelen omhändertagna fosterbarn, som under någon tidsperiod bott hos sina föräldrar (adoptivföräldrar), med avseende på olika av barnavårdsnämnderna vidtagna åtgärder. 1 procent.
Vidtagna åtgärder
Direkt uppmanat till eller stimulerat till kontakt mellan barnets föräldrar (vårdnadshavare) och fosterföräldrarna efter placeringen
Sökt avråda från sådan kontakt
Förbjudit sådan kontakt
Vägrar lämna uppgifter till barnets föräldrar om barnets vistelseort
Förmedlat ekonomisk hjälp till resor
Inbjudit barnets föräldrar att medfölja tjänsteman vid besök i fosterhemmet
Vidtagit annan åtgärd
(Bortfallet var för varje alternativ ca 6 % och antal barn i urvalet ca 270)
ga) använts. För barnen dår övriga omhän- dertagandeskäl tillämpats tycks det vara ytterst ovanligt att kontakt förbjudits.
I de fall barnavårdsnämnderna upp- manat till kontakt tycks inte barnets föräld- rar eller anhöriga ha tagit kontakt i större utsträckning än där sådan uppmaning inte givits. För fosterföräldrarna gäller däremot att de vid uppmaning i nästan dubbelt så stor utsträckning tagit kontakter än när man inte uppmanat dem. Ingen skillnad fanns — vare sig för barnets anhöriga eller fosterföräldrar- na — i de fall kontakter avråtts mot om så inte varit fallet. Där barnavårdsnämnderna förbjudit kontakt tycks snarare en större andel av föräldrarna ha sökt sådan än i de fall inget förbud fanns. Däremot var det i
detta avseende stor skillnad för fosterföräld- rarna. En mycket liten del av dem hade sökt kontakt med föräldrarna där sådan förbju- dits.
Avståndet mellan fosterhemmet och föräld- rarnas (vårdnadshavarens) bostad
Som tidigare nämnts har avståndet mellan fosterhem och föräldrarnas bostad givetvis en viss betydelse för kontakterna och kon- taktsätten mellan fosterföräldrar och barnets familj. För samtliga fosterbarn ilandet gällde att detta avstånd genomsnittligt var relativt stort. Hälften av de barn för vilka uppgift om avstånd erhållits bodde i fosterhem som låg 10 mil eller mer från föräldrahemmet.
Hela 30 % av dem bodde 30 mil eller mer från sin familj.
Genomsnittligt tycks avståndet vara något längre för de privatplacerade än för de omhändertagna. Omkring 60 % av de privat- placerade bodde i fosterhem belägna 10 mil eller mer från föräldrahemmet.
Tabell 6.36 De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarnen efter avståndet mellan fosterhemmet och föräldrarnas (vård- nadshavarens) bostad. I procent.
Avstånd Omhän- Privat- Totalt (mil) der- place— tagna rade — 0,9 18 17 18 1— 4,9 21 16 20 5 _ 9,9 14 7 12 10— 29,9 18 26 20 30— 28 34 30
Summa 100 100 100 Antal barn
i urvalet (ca) 275 75 350
För ungefär 1/4 av barnen har barnavårds- nämnderna inte angivit något avstånd. Bland dessa barn fanns, förutom dem som utgjorde bortfall för hela postenkäten, barn där upp- gift om avståndet saknades, barn som inte hade något föräldrahem (motsv.) och sanno— likt de utländska barn som i avvaktan på adoption tillfälligt var privatplacerade i fosterhemmet.
Anledningen till att en större andel av de privatplacerade barnen fanns på längre av- stånd från föräldrarna än de omhändertagna skulle kunna vara att en större andel av de privatplacerade var släkt med fosterföräld- rarna. Av samtliga barn bodde emellertid en mindre andel av dem som var släkt på längre avstånd från familjen än av dem som inte var släkt. Av dem som var släkt bodde ca 1/3 mindre än en mil från föräldrarna. För barnen som inte var släkt tycks andelen snarast bli större med ökat avstånd. Släkt- skap mellan fosterföräldrar och den biolo- giska familjen var således inte hela orsaken till de långa avstånden. Om man studerar enbart de omhändertag-
Tabell 6.37 Fosterbarnen efter avståndet mellan fosterhemmet och föräldrarnas (vård- nadshavarens) bostad. Särredovisning efter släktskap. 1 procent.
Släkt— Avstånd Släkt— Totalt (mil) skap skap före- före- ligger ligger ej — 0,9 32 5 18 1— 4,9 19 20 20 5— 9,9 5 19 12 10— 29,9 17 23 20 30— 27 33 30 Summa 100 100 100 Antal barn iurvalet 160 190 350
na med avseende på skillnaderna i fördel- ningarna över avståndet för dem som var släkt och dem som inte var det erhåller man nästan exakt samma resultat som i tabell 6.37.
De yngsta barnen (0—3 år) och de äldsta barnen (13—15 år) tycks genomsnittligt ha placerats i fosterhem längre bort från föräld- rarna än barnen i mellanåldrarna. Denna tendens fanns såväl för de omhändertagna som för de privatplacerade.
Att avståndet var långt behöver för de yngre barnen kanske inte bara bero på att dessa placerats långt från den biologiska familjen. Orsaken kan vara att barnet place- rats hos fosterföräldrar på den ort där barnet fötts medan föräldrar eller ensamstående förälder strax efter barnets födelse flyttat till annan ort. Det visade sig också att en jämförelsevis stor andel av barnen som om— händertagits när de var 0—3 år fanns i fosterhem långt från de anhöriga. Många av dem hade givetvis vid undersökningstillfället varit fosterbarn under flera år varför möjlig- heten att fosterföräldrarna eller den biolo- giska familjen flyttat varit stor. Den möjlig- heten hade tidsmässigt sett varit störst för de äldsta barnen vilket kanske till en del förkla- rar de genomsnittliga långa avstånden för dessa. Därtill kommer givetvis att missbruk av olika slag förekom just bland äldre barn varför de i högre grad av sådana skäl place-
rats långt från den ort där problemen före- kom. Bland de omhändertagna barn som tagits om hand i högre ålder fanns också en stor andel, vilka bodde i fosterhem 30 mil eller mer från föräldrarna. Som helhet tycks dock avståndet när undersökningen genom- fördes vara genomsnittligt något längre för barnen som omhändertagits när de var yngre än 7 år än för barnen som togs om hand under skolåldern.
Detta kan emellertid som ovan nämnts förklaras av att ju yngre barnen var vid omhändertagandet desto större chans har de ställt i relation till åldern — haft att uppleva en flyttning med fosterföräldrarna eller att de biologiska föräldrarna flyttat.
Som tidigare framgått kom en stor del av barnen som vistades i en viss typ av kommuner från kommun av liknande slag. Till stor del hade dessa barn placerats inom den egna kommunen. Detta var mest utpräg- lat för barnen i Stockholm (kommuntyp 1) och Göteborg/Malmö (kommuntyp 2) me- dan förhållandet blev mindre vanligt i kom- mungrupperna med mindre kommunstorlek. Detta återspeglas i att barnen som bodde hos fosterföräldrar i storstäderna i genomsnitt hade kortare avstånd än barnen i mindre kommuner. Största andelarna barn med långa avstånd mellan fosterhem och familj tycks således finnasi de minsta kommunerna (kommuntyp 5).
Motsatsen ser man om de omhändertagna fosterbarnen fördelas efter typ av placeran—
dekommun. Man finner då att för barnen från Stockholm (kommuntyp 1) var avstån- den genomsnittligt betydligt längre än för barnen från övriga kommuntyper. Minsta andelen barn med långa avstånd fanns för barnen från de 9 städerna (kommuntyp 3). (Tabell 6.38.)
Fosterföräldrarnas erfarenheter av fosterbarns- vård och deras kontakter med barnavårds- nämnderna
Tidigare relationer till fosterbarn och foster- barnsvård
Fosterföräldrars kunskap om och inställning till fosterbarnsvård beror i viss grad på den utbildning i dessa frågor som de fått och på de kontakter man haft med barnavårdsnämn- derna. Säkert har dessa faktorer stor betydel- se i det enskilda fallet för vissa fosterföräld- rar. Allmänt torde dock fosterföräldrarnas egna erfarenheter kring fosterbarnsvård och fosterbarn spela den största rollen för såväl kunskap som inställning.
Erfarenhet av fosterbarnsvård kan ha förvärvats på många sätt. Man kanske tidiga- re har haft fosterbarn eller man har släkting- ar eller vänner som har eller har haft fosterbarn. Det kan också ha funnits foster- barn i föräldrahemmet eller man kan rent av själv ha varit fosterbarn.
Av samtliga fosterbarn i landet var det över 1/4 som fanns i familjer som tidigare
Tabell 6.38 De omhändertagna fosterbarnen efter avståndet mellan fosterhemmet och föräldrarnas (vårdnadshavarens) bostad. Särredovisning efter typ av placerandekommun. I procent. Avstånd Kommuntyp Totalt (mil) 1 2 3 4 5
— 0,9 16 26 26 10 22 18 1— 4,9 20 10 12 24 26 21 5— 9,9 4 11 26 16 16 14 10—29,9 9 32 23 19 16 18 30— 51 21 13 31 21 28 Summa 100 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 45 41 50 63 76 275 174 SOU 1974:7
Tabell 6.39 De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarnen med avseende på om fosterföräldrarna tidigare hade haft fos- terbarn. [ procent.
Fosterfö räld- Omhän- Privat- Totalt rarna hade ti- der- place- digare haft tagna rade fosterbarn J a 3 2 1 3 27 Nej 65 82 6 9 Bortfall 3 5 4 Summa 1 00 1 00 1 00 Antal barn i u rvalet 369 88 45 7
haft fosterbarn. Omkring 1/3 av de omhän- dertagna bodde i familjer som tidigare haft fosterbarn medan detta gällde bara för drygt 1/10 av de privatplacerade barnen.
Andelen barn hos fosterföräldrar som tidigare hade haft fosterbarn var störst bland barnen, som vistades ide minsta kommuner- na (kommuntyp 5). Den minsta andelen fanns bland barnen i de 9 städerna (kom- muntyp 3).
Omkring 10 %av barnen fanns i familjer där åtminstone en av makarna själv varit fosterbarn. 4 % av barnen bodde enligt undersökningen i hem där fostermodern varit fosterbarn och 7 % av barnen med två fosterföräldrar i hem där den manliga parten varit fosterbarn. Några påtagliga skillnader i detta avseende kan man inte spåra mellan de omhändertagna och de privatplacerade bar- nens fosterföräldrar. Inte heller förefaller några entydiga tendenser finnas med avseen— de på vistelsekommun eller placerande- kommun.
I större utsträckning tycks kontakter med fosterbarnsvård ha förekommit genom att fosterbarn funnits i föräldrahemmet än ge- nom att man själv varit fosterbarn. Av samtliga barn med två fosterföräldrar var det enligt tabell 6.40 omkring 20 % som bodde i fosterhem där minst en av fosterföräldrarna kommit i kontakt med fosterbarn redan i föräldrahemmet. För 12 % av barnen gällde att det i fostermoderns föräldrahem funnits fosterbarn och för 9% fanns fosterbarn i
fosterfaderns föräldrahem. Det tycks vara något vanligare bland de omhändertagna barnen än bland de privatplacerade att så var fallet men skillnaderna var mycket små. Vid jämförelse mellan olika typer av placerande- kommun eller vistelsekommun finner man inte några större skillnader.
Tabell 6.40 Fosterbarnen med två foster- föräldrar med avseende på om fosterbarn fanns i respektive förälders föräldrahem. I procent.
Fosterbarn Fosterbarn i fo ster- Summa i fo ster- moderns föräldrahem
faderns _—
föräldra- J a Nej hem
1 a 3 6 9 Nej 9 82 91 Summa 1 2 88 1 00
Det är knappast troligt att en fosterföräl- der tidigare upplevt att både vara fosterbarn och att föräldrarna haft fosterbarn. Vidare torde de fall där en fosterförälder själv varit fosterbarn och den andra haft föräldrar, som tagit fosterbarn, vara få. Man finner således att omkring 30 % av landets fosterbarn fanns i familjer där minst en av parterna kommiti kontakt med fosterbarnsvård på något av de båda sätten. Det finns alltså hos åtskilliga fosterföräldrar något av en fosterbarnstradi- tion. De flesta av fosterbarnen i dessa familjer var omhändertagna.
Därtill bör läggas att många fosterföräld- rar kan ha kommit i kontakt med fosterbarn
och fosterbarnsvård via vänner och andra släktingar än föräldrarna. Några frågor om detta ställdes inte vid intervjun. Däremot ställdes en fråga om man vanligtvis numera hade någon kontakt med andra fosterföräld- rar. Av totala antalet barn var det ungefär 1/3 som bodde i fosterhem där man hade kontakter med andra fosterföräldrar. Någon skillnad mellan fosterföräldrarna till de om- händertagna och till de privatplacerade bar- nen fanns enligt undersökningen inte idetta avseende. För de barn, vars fosterföräldrar hade kontakt med andra fosterföräldrar,
rörde det sig i 9 fall av 10 om tillfälliga kontakter. Till mycket liten del gällde kontakterna således enbart organiserade kon- taktträffar eller en kombination av båda delarna.
Barnavårdsnämndernas stöd till fosterföräld- rarna iform av kurser och utbildning
De åtgärder som här diskuteras avser de stöd i form av utbildning, undervisning o.d. som fosterföräldrarna eventuellt fått i egenskap av fosterföräldrar. Sådana åtgärder bidrar givetvis i hög grad till utvidgad kunskap och kännedom om fosterbarnsvård. Vid intervjun ställdes till fostermodern en fråga som gällde om hon eller maken deltagit i kurs med inriktning på fosterbarnsvård, introduktions— kurs för nya fosterföräldrar, gemensam ut- bildning med dagbarnvårdare e. d., regelbun- det återkommande gruppsamtal eller annan undervisning med inriktning på fosterbarns- vård. Vidare frågades om man fått inbjudan att delta i samtal med t.ex. befattnings— havare vid barnavårdsnämnd, om man fått litteratur, broschyrer eller tidskrifter, om man fått speciell information om kost, hälso- vård, lekmateriel m.m. samt om man fått annan typ av information.
För samtliga fosterbarn i landet framkom enligt undersökningen att deras fosterföräld- rar i mycket liten utsträckning deltagit i kurser eller utbildning med inriktning på fosterbarnsvård. Inbjudan till samtal med t. ex. befattningshavare vid barnavårds- nämnd eller med barnavårdsombud hade fosterföräldrarna till 17 % av alla barn fått. 1 över 3/4 av dessa fall har man också deltagit i samtalen. Litteratur och annan form av information tycks totalt sett vara något vanligare än kurser men procentsiffrorna var, om samtliga barn studeras, under 10 %. Speciell information om t.ex. kost, hälso- vård, fritidsaktiviteter och lekmateriel hade givits till fosterföräldrarna för bara omkring 5 % av barnen.
Studeras enbart de omhändertagna finner man liksom för samtliga fosterbarn att det vanligaste ”stödet” var inbjudan till samtal
och att olika typer av information var vanligare än deltagande i kurser eller under- visning (figur 6.31).
Av de få som deltagit i kurser med inriktning på fosterbarnsvård gällde för näs- tan samtliga att kurserna omfattat högst 10 timmar.
Några påtagliga skillnader mellan olika typer av placerandekommun eller vistelse- kommun gav undersökningen inte vid han- den när det gäller flertalet typer av stöd från barnavårdsnämnderna. Undantag utgjorde in— bjudan till samtal som istörre utsträckning tycks ha förekommit för fosterföräldrarna till barnen från Stockholm (kommuntyp 1) och de minsta kommunerna (kommuntyp 5) där nästan alla inbjudna också deltagit i samtal. Göteborg/Malmö (kommuntyp 2), som i detta avseende uppvisade den lägsta procentsiffran hade i stället de största ande— larna för litteratur, broschyrer c. d. samt speciell information. För barnen från övriga storstäder och de medelstora kommunerna (kommuntyp 3 och 4) var procentandelarna genomgående låga för nästan alla uppräkna- de åtgärder. Totalt sett tycks samtliga åtgär- der ha vidtagits i mycket liten omfattningi hela landet.
Fosterföräldrarna föreföll inte heller vara speciellt angelägna om utbildning eller information inför uppgiften som fosterför- älder. Bara omkring 10% av barnen hade fostermödrar som uttryckte sådana önske— mål. För de omhändertagna barnen var andelen något högre, knappt 15 %.
Fosterföräldrarna till barnen från Stock- holm (kommuntyp l) tycks i mindre ut- sträckning ha haft önskemål om utbildning eller information än fosterföräldrar till om- händertagna barn från kommuner tillhör- ande andra kommuntyper. Detta kan hänga samman med att de i stor utsträckning fått inbjudan till samtal med befattningshavare vid barnavårdsnämnd och dessutom i stor utsträckning deltagit i sådana samtal.
Den största andelen med önskemål kom från fosterföräldrarna till barnen från Göteborg och Malmö (kommuntyp 2). Här fanns den lägsta andelen inbjudna till samtal
Figur 6.31 Andelen omhändertagna fosterbarn för av barnavårdsnämnderna vidtagna åtgärder som stöd åt fosterföräldrarna. I procent.
Åtgärd
Kurs med inriktning på fosterbarns- vård
Introduktianskurs främst för nya fosterföräldrar
Gemensam utbildning med dag- barnvårdare eller annan personal
Regelbundet återkommande grupp- samtal mellan fosterföräldrar
Annan undervisning anordnad av barnavårdsnämnd
Inbjudan till samtal med t.ex. befattningshavare vid barnavårds- nämnd
Litteratur, broschyrer, tidskrifter
Speciell information om t.ex. kost, hälsovård, fritidsaktivitet, lekmate- riel m.m.
Annan information från barnavårds- nämnd
medan andra typer av åtgärder var vanligare i dessa städer än i övriga kommuntyper. Kanske hade emellertid litteratur, broschy- rer, speciell information i kostfrågor och liknande inte varit tillräckligt i fråga om information och utbildning. Å andra sidan kan den information som gått ut ha stimule— rat dessa fosterföräldrar att skaffa sig ytterli- gare information, och önskemålen kan ha kommit som ett resultat av större insikt i fosterbarnsfrågor. (Tabell 6.41.)
Fosterföräldrarnas kontakter med barna- vårdsnämnderna
Man kan anta att de fosterföräldrar som fått utbildning eller information i foster- barnsfrågor också har god kontakt med barnavårdsnämnderna. Görs exempelvis en jämförelse mellan dem som deltagit i samtal med befattningshavare vid barnavårdsnämnd och dem som inte deltagit i sådana samtal finner man att de förra i större utsträckning
Tabell 6.4] De omhändertagna fosterbarnen efter fostermoderns önskemål om utbildning eller information inför uppgiften placerandekommun. I procent.
som fosterförälder. Särredovisning efter typ av
Önskemål om ut- Kommuntyp Totalt bildning eller information 1 2 4 5
Ja . 5 22 12 16 13 13 Nej 92 74 86 82 83 83 Bortfall 3 4 1 2 4 3
Summa 100 100 100 100 100 100 Antal barn iurvalet 60 55 69 80 105 369
tyckte att kontakterna var värdefulla och nästan ingen att de var besvärande.
För samtliga fosterbarn gällde att drygt 75 % bodde i familjer där fostermodern ansåg att man hade lagom kontakt med barnavårdsnämnden i den egna kommunen. För nära 20 % av barnen tyckte fostermo- dern att det var för litet kontakt. I några fall förekom inga kontakter alls. Det var ytterst ovanligt att man ansåg att det var för mycket kontakt.
Eftersom fosterföräldrar till privatplacera- de barn ofta av släktskapsskäl inte betraktar
Figur 6.32 De omhändertagna fosterbarnen efter fostermoderns uppfattning om kontak- terna med barnavårdsnämnden i den egna kommunen. I procent.
78 21 För mycket Lagom För litet Ingen kontakt ko nta kt konta kt kontakt alls
sig själva som fosterföräldrar har dessa inte mycket kontakt med barnavårdsnämnden. Ofta tar barnavårdsnämnderna heller inte mer än lagstadgad kontakt med dessa hem. Därför var det mer relevant att studera enbart fosterföräldrarna till de omhändertag- na barnen vad gäller kontakterna med barna- vårdsnämnderna. För de omhändertagna var det ett mycket litet antal fostermödrar, som ansåg att det var för mycket kontakt med barnavårdsnämnden i den egna kommunen. För ca 20 % av barnen ansåg fostermödrarna att det var för litet kontakt och för nästan alla övriga att det var lagom. (Figur 6.32.) Uppfattningen om kontakterna var således kvantitativt sett övervägande positiva. Detta gällde också omdömet om kontakter med den egna barnavårdsnämnden i mer kvalitativ mening. Av samtliga barn där fosterföräldrar- na hade kontakt med barnavårdsnämnden bodde ca 60 % hos fostermödrar som ansåg att kontakterna var värdefulla. För omkring 40% av barnen tyckte fostermödrarna att sådana kontakter var utan betydelse medan åsikter om att de var besvärande hörde till undantagen. Svarsfördelningen var nästan exakt lika för enbart gruppen omhänder- tagna barn. Av de omhändertagna barnen i landet hade enligt undersökningen omkring 2/3 placerats av barnavårdsnämnderna i foster- hem belägna utanför de egna kommungrän- serna. Fostermödrarnas inställning till kon— takterna med den placerande kommunens
barnavårdsnämnd var i dessa fall inte väsent— ligt annorlunda än inställningen till barna- vårdsnämnden i den kommun där foster- hemmet låg.
Enligt avsnittet om barnavårdsnämndens kännedom om det ”nuvarande” fosterhem— met hade för ca 60 % av dessa barn (drygt 40 % av alla omhändertagna) representanter för den placerande nämnden besökt foster- hemmet efter placeringen. Som också tidiga— re redovisats var det för hälften av de fall där besök förekom fråga om 1—3 besök, för 1/4 4—10 besök och för övriga mer än 10 besök.
Studeras de omhändertagna barn som placerats över kommungränser för olika typer av placerandekommun finner man att andelen barn för vilka fostermodern ansåg att det var för litet kontakter med den placerande kommunen ökade med minskad storlek av placerandekommun. För barnen från Stockholm (kommuntyp 1) var den andelen minst. För barnen från Göteborg] Malmö (kommuntyp 2) var andelen drygt 20 %, för barnen från de 9 städerna (kom- muntyp 3) omkring 25 % och för barnen från de medelstora relativt tättbefolkade kommunerna (kommuntyp 4) var den nära 30 %. De minsta kommunerna (kommuntyp 5) uppvisar i detta avseende den högsta andelen — 33 %.
För de omkring 30 % omhändertagna barn som placerats inom kommungränserna blir placerandekommunens barnavårdsnämnd densamma som den egna kommunens barna- vårdsnämnd. Bland dessa barn fanns en något mindre andel vars fostermödrar ansåg att man hade för litet kontakt med barna- vårdsnämnden jämfört med de övriga bar- nen.
Anmärkning mot fosterhemmet
I postenkätformuläret ställdes till kommu- nerna en fråga om anmärkning mot respekti- ve utvalt barns fosterhem förekommit under 1970. Enligt undersökningen hade detta skett bara för 1 % av landets alla fosterbarn. I samtliga fall var barnen omhändertagna. För barnen i undersökningen och för vilka
anmärkning riktats mot fosterhemmet gällde vidare att inget av dem placerats inom den egna kommunen.
Bortfallet för frågan om anmärkning mot fosterhemmet var 4 %. Det är möjligt att det bland de barn för vilka svar inte inkommit fanns ytterligare en liten andel som bodde i fosterhem där föräldrarna fått sådan anmärk- ning. Totalt sett torde det emellertid av alla fosterhem i landet vara en mycket liten andel mot vilken anmärkning riktats under 1970. Enligt undersökningen kring foster- barnsvårdens omfattning i kommunerna (ka- pitel 5) framgick också att anmälan om missförhållanden i fosterhem var ytterst ovanligt.
Fosterlön och andra ersättningar åt foster- föräldrarna
Fosterlönen
Uppgifter om fosterlön inhämtades i under- sökningen såväl vid postenkäten med kom- munerna som vid intervjun med fosterföräld- rarna. Vissa differenser förekom i några fall mellan de båda källorna men de är dels så få och dels så små att de torde vara utan betydelse för tolkningen av resultaten oav— sett vilken av dem som används vid analysen. Fosterlönen i detta avsnitt gäller barnavårds- nämndernas uppgifter och avser situation i september 1970. Fosterlön utgår ihuvudsak endast för omhändertagna fosterbarn. Ivissa fall utgår kommunal ersättning för vård i familj även för privatplacerade. Fortsätt- ningsvis behandlas dock idetta sammanhang endast de omhändertagna.
Bortfallet för frågan om huruvida foster- lön utgick eller inte var ca 2 %. För 98 % av dem för vilka svar erhållits utgick fosterlön.
För över 1/3 av barnen för vilka fosterlön utgick fick fosterföräldrarna 375 kr. per månad. Detta belopp motsvarade 1970 Svenska kommunförbundets rekommenda- tion om lägsta ersättning i vård ienskilt hem av barn som omhändertagits enligt barna— vårdslagen och utgjorde 75 % av vid ingången av kalenderåret gällande basbelopp. För
drygt 1/10 av barnen utgick lägre fosterlön än den rekommenderade lägsta ersättningen medan fosterlönen i ungefär hälften av fallen var högre.
I januari 1968 genomfördes av kommun- förbundet en undersökning om fosterlöner- nas storlek. Vid den tiden fanns en rekom- mendation om normalersättning. Undersök- ningen visade att ca 1/3 av fosterlönerna motsvarande normalersättningen (265 kr. per månad), nära 20 % låg under detta belopp och resten högre. Till 1970 hade en viss förändring skett. Rekommendationen avsåg detta år en lägsta ersättning vilket i viss mån resulterat i att andelen barn, för vilka belopp lägre än det rekommenderade utgick, hade minskat.
Figur 6.33 visar att fosterlönen vid under- sökningstillfället 1970 för nära 60 % av de omhändertagna barnen var lägre än 450 kr. per månad. För ungefär 80 % av dem var den lägre än 550 kr. och för mer än 90 % lägre än 700 kr. 1000 kr. eller mer utgick för en mycket liten andel av barnen. Ju brantare kurvan är i ett intervall, för desto större andel barn — i förhållande till intervallets bredd — utgick fosterlöner inom intervallet. Kurvans brantaste del finns, förutom just vid det lägsta rekommenderade beloppet (375
kr.) kring 500 kr. per månad. För nästan l/4 av barnen fick fostermödrarna fosterlöneri intervallet 450—549 kr. (se vidare tabell 6.42).
Fosterlönens storlek beror naturligtvis på många faktorer. Först och främst finns ett klart samband mellan storleken och foster- barnets ålder. Ju äldre fosterbarnen var desto vanligare var det med förhållandevis höga fosterlöner. Medianen i fördelningen över fosterlönen var för barnen 13—15 år gamla omkring 450 kr. Även för barnen i åldersklassen 10—12 är låg den över det rekommenderade beloppet (375 kr.) medan den för övriga åldersklasser motsVarade det- ta belopp. Bland de äldsta barnen utgick för mindre än 10 % fosterlöner om lägre belopp än 375 kr. per månad. För barnen 4—9 år var motsvarande andel ca 20 % och för de yngsta nära 30 %. För drygt vart femte barn mellan 0—3 år tycks fosterlön om ca 350 kr. ha betalats ut.
Bland barnen 13—15 år fanns vidare 2/3 för vilka fosterlegan översteg 375 kr. För nära 1/3 fick fosterföräldrarna mer än 500 kr. per månad. Andelen barn där beloppet var över det rekommenderade minskar sedan för varje åldersklass och bland barnen 0—3 år var den nere i 1/4.
Figur 6.33 De omhändertagna fosterbarn för vilka fosterlön utgick, efter fosterlönens storlek 1970. Kumulativ fördelning i procent.
% 100
80
60
40
20
550 700 1000
0 250 375
2000 kr.
Fosterlönens storlek tycks i viss mån variera med avseende på vilket omhänder- tagandeskäl som tillämpats. I genomsnitt förefaller något högre fosterlön utgå för de barn för vilka 25 & BvL använts än för de barn för vilka 31 % angivits som skäl. Skillnaderna är emellertid inte stora och sannolikt beror de i viss mån på åldern eftersom de barn för vilka skälen under 25 % tillämpats i stort sett var något äldre än barnen som 31 & använts för.
Betydligt större roll i fråga om fosterlö- nens storlek spelar förhållandet om barnet är handikappat eller inte. Med handikapp avses såväl fysiskt som psykiskt handikapp. I de fall någon form av handikapp förelåg var fosterlönen genomsnittligt högre än där så inte var fallet. Av de omhändertagna barnen var som tidigare nämnts 17 % handikappade. Enligt tabell 6.42 fick fosterföräldrarna till omkring 25 % av de handikappade barnen normalbeloppet, dvs. 375 kr. per månad. För bara 4 % av dem utgick belopp lägre än den rekommenderade ersättningen och för övriga ca 70 % högre än denna. För omkring 40 % var fosterlönen 550 kr. eller högre. Fördel— ningens tyngdpunkt låg, som framgår av tabellen, vid något lägre belopp för de barn som inte hade något handikapp. Sannolikt var andelarna för vilka stora belopp utgick ytterligare något högre för de gravt handi- kappade fosterbarnen men dessa var med avseende på urvalet så få att några procent- skattningar inte med säkerhet kan anges.
Några skillnader i fosterlönens fördelning med avseende på olika typer av handikapp har undersökningen inte möjligheter att ingående belysa. Genomsnittligt tycks dock något högre fosterlöner ha utgått för barnen med psykiskt handikapp jämfört med barnen med olika former av fysiskt handikapp.
Det visar sig också att bland barnen som bodde hos fosterföräldrar tillhörande social- grupperna [ och II fanns en större andel barn för vilka fosterlöner över den rekommende- rade ersättningen utgick jämfört med barnen hos fosterföräldrar tillhörande socialgrupp III. Variationer i fosterlönens storlek fanns
Tabell 6.42 De omhändertagna fosterbar- nen efter fosterlönens storlek. Särredovis- ning med avseende på om någon form av handikapp förelåg eller inte. 1 procent.
Fosterlönens Handi— Handi- Totalt storlek kapp kapp (kr/mån) förelåg förelåg inte —249 0 l 1 250—374 4 13 12 375 27 42 38 376—449 14 7 8 450—549 15 25 , 23 550—699 15 9 10 700—999 24 3 7 1 000— l 1 1 Summa 100 100 100 Antal barn i urvalet (ca) 65 295 360
vidare mellan barn placerade av olika typer av kommuner. Medianen var högst bland barnen från de medelstora och relativt tättbefolkade kommunerna (kommuntyp 4) och näst högst bland barnen från Stockholm (kommuntyp 1). I övriga kommuntyper var medianen 375 kr. per månad, dvs. det av kommunförbundet föreslagna lägsta belop- pet.
I tabell 6.43 kan man skönja tre olika tendenser. För det första var andelarna barn, för vilka det lägsta rekommenderade belop- pet 375 kr. utbetalades, högre för storstä- derna (kommuntyp 1—3) än för de mindre kommunerna. Största andelen hade Göte- borg och Malmö (kommuntyp 2) och den lägsta de minsta kommunerna (kommuntyp
5). För det andra tycks åldersfördelningen på
barnen från olika kommuntyper inverka något på fördelningen av fosterlönerna. Således kom enligt avsnittet om de olika kommuntyperna genomsnittligt något äldre barn från Stockholm och de 9 städerna (kommuntyperna 1 och 3) än från övriga typer av kommuner. För barnen från Stock- holm och de 9 städerna gällde också att för nästan inga barn alls utgick fosterlöner under 375 kr. I Stockholm var fosterlönens storlek över 375 kr. för nära 60 % av barnen och för
omkring 20 % utgick belopp om 550 kr. eller högre. Motsvarande tendens fanns för de 9 städerna med undantag för att lägsta rekom- menderade ersättning utgick för en större andel.
Göteborg/Malmö (kommuntyp 2) uppvi- sade den lägsta andelen barn vars fosterför- äldrar fick högre fosterlega än 550 kr. Å andra sidan var andelen för 700 kr. eller mer jämförelsevis hög. Samtidigt förekom foster- legor lägre än 375 kr., vilket inte gällde för övriga storstäder, och den största andelen barn för vilka just normalbeloppet 375 kr. utgick. Detta speglar kanske just åldersför- delningen ty för barnen från Göteborg och Malmö gällde att relativt stora andelar lågi de yngsta och i de äldsta åldersklasserna.
För det tredje tyder tabellen på att skillnader — som inte förklaras av andra i undersökningen befintliga variabler — finns mellan olika typer av placerandekommuner. Förutom att normalbeloppet var vanligare i storstäderna än i kommungrupperna med mindre kommuner finner man exempelvis för barnen från kommuntyp 4 att de genomsnittligt högsta fosterlönerna utbetalas trots att åldersfördelningen för dessa barn nästan är densamma som för samtliga om- händertagna barn. Visserligen kom från dessa kommuner 10 % barn för vilka fosterlönen var under 375 kr. men samtidigt fanns nära 60 % för vilka beloppet var högre än 375 kr. För över 30 % av barnen från de medelstora
kommunerna var fosterlönens storlek mellan 450 och 549'kr.
Precis motsatt förhållande tycks råda för de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Härifrån kom genomsnittligt något äldre barn än från exempelvis de medelstora kommunerna (kommuntyp 4). Trots detta återfinner man för dessa barn mindre andelar för vilka höga fosterlöner utgick. För drygt 40 % av dem var beloppet över 375 kr. per månad men för bara 15 % utgick fosterlöner om 550 kr. eller mer. För barnen från de minsta kommunerna var också andelen med fosterlöner under 375 kr. per månad störst.
Fosterlön och självdeklarationen
Av de fosterbarn för vilka fosterlön utgick under 1970 fanns enligt intervjun med fosterföräldrarna 90% för vilka fosterlön också utbetalades under 1969. I dessa fall var det ovanligt att fosterlönen togs upp i självdeklarationen. Bland 10 barn för vilka fosterlega betalades ut under 1969 var det enligt undersökningen 9 barn som bodde i familjer där fosterföräldrarna inte tagit upp fosterlegan i självdeklarationen. I 6% av fallen visste inte fostermodern om beloppet redovisats som inkomst och för endast 4 % hade beloppet tagits upp. Någon skillnad mellan olika typer av placerandekommun har undersökningen inte givit i detta avseen- de.
Tabell 6.43 De omhändertagna fosterbarnen för vilka fosterlön utgick, efter fosterlönens storlek. Särredovisning efter typ av placerandekommun. I procent.
Fosterlönens storlek Kommuntyp Totalt (kr/mån) 1 2 3 4 5 —249 0 0 0 2 0 1 250—374 0 5 0 8 29 12 375 42 64 59 32 27 38 376—449 15 7 9 7 5 8 450—549 22 12 13 32 23 23 55 0—699 10 1 16 11 8 10 700—999 10 10 g 3 7 6 7 1 000— 0 O 0 1 1 1 Summa 100 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 59 51 66 78 98 352 182 SOU 1974: 7
Figur 6.34 De omhändertagna fosterbarn för vilka fosterlön utgick under 1970 efter fostermoderns uppgift om man ämnat ta upp denna fosterlön i självdeklarationen. I pro- cent.
72
Vet ej
Ja Nej
Som följdfrågor till dem som svarat att de tagit upp 1969 års fosterlön i självdeklara- tionen ställdes frågor om avdrag yrkats, hur stort avdraget var samt hur stort avdrag som taxeringsnämnden godkände. På grund av att så få svaret att de deklarerat för fosterlönen har tolkningar av svarsfördelningarna på des- sa frågor varit svåra att göra.
Till samtliga fostermödrar som erhållit fosterlön under 1970 ställdes en fråga om man tänkte ta upp denna i självdeklarationen (figur 6.34). Av dem som hade någon be- stämd uppfattning var det över tio gånger så många som inte tänkte deklarera 1970 års fosterlön jämfört med dem som ämnade göra det. En förhållandevis stor andel av foster-
mödrarna visste inte hur man skulle komma att göra.
”Vet ej”-svaren uppträder till största delen bland barnen, för vilka fosterlöner under det rekommenderade beloppet utgick. Andelen ”vet ej” var lägst för dem med fosterlöner strax över detta belopp men åter något högre i de fall fosterlöner om 550 kr. eller mer utgick. På grund av de varierande ”vet ej”-andelama i olika redovisnings- grupper är tabell 6.44 något svårtolkad. Det tycks emellertid vara så att ju högre fosterlö- nen var i desto större utsträckning kunde man bestämt svara att fosterlönen för 1970 skulle tas upp i självdeklarationen.
Vid jämförelse mellan olika typer av vistelsekommun finner man inga större skill- nader med avseende på svarsfördelningen. Möjligen var det med undantag för Stock- holm (kommuntyp 1) något lägre andelar ”ja”—svar bland barnen hos fosterföräldrari de större städerna (kommuntyperna 2 och 3) än för dem i de medelstora och minsta kommunerna (kommuntyperna 4 och 5). Däremot tycks vissa differenser finnas mel- lan olika typer av placerandekommun.
Av tabell 6.45 framgår att bland barnen som placerats av barnavårdsnämnderna i kommuner tillhörande kommuntyp 3 fanns större andel än för övriga kommuntyper där fostermodern svarat ”ja” på frågan om fosterlönen skulle tas upp i självdeklaratio- nen. Skillnaden var inte påtaglig annat än när jämförelsen gjordes med barn från de medel- stora kommunerna (kommuntyp 4) där
Tabell 6.44 De omhändertagna fosterbarn för vilka fosterlön utgick under 1970 efter fostermoderns uppgift om man ämnade ta upp denna fosterlön i självdeklarationen. Särredo- visning efter fosterlönens storlek. I procent.
__________________—————
Fosterlönen tas Fosterlön (kr/mån) Totalt upp i självdekl. ___—___—
—374 375 376—549 550— ____________________—— J a 2 .. 6 6 12 6 Nej 57 74 78 62 72 Vet ej 41 20 16 26 22
___—_______—
Summa 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 55 120 95 45 315
__________________—-_———————
Tabell 6.45 De omhändertagna fosterbarn för vilka fosterlön utgick under 1970 efter fostermoderns uppgift om man ämnar ta upp denna fosterlön i självdeklarationen. Särredovisning efter typ av placerandekommun. I procent.
M_—
Fosterlönen tas Kommuntyp Totalt
upp i självdekla- ___—_— rationen l 2 3 4 5
Ja 7 7 11 2 6 6 Nej 84 72 67 75 60 72 Vet ej 9 20 21 22 33 22
&
Summa 100 100 100 100 100 100
Antal barn iurvalet 57 53 67 79 92 348
”ja”-andelen var minst. ”Nej”-andelen var analogt hög för kommuntyp 4 men den var ännu högre i Stockholm (kommuntyp l). Bilden störs dock av ”vet ej”-svaren som var mer än dubbelt så vanliga för kommuntyp 4 som för kommuntyp l. Största andelen ”vet ej”-svar fanns för barnen från de minsta kommunerna (kommuntyp 5).
Andra ekonomiska bidrag från kommunen än fosterlön
Andra ekonomiska bidrag till fosterföräldrar- na från kommunernas sida kan dels gälla ersättning för kostnader av engångskaraktär, som läkarvårds- och tandvårdskostnader, kostnad för kläder och lekmateriel m.m. samt dels mer kontinuerliga bidrag, som skäliga fickpengar och kostnader för barnets utbildning. För de omhändertagna barnen ställdes till barnavårdsnämnderna en fråga om bidrag av dessa slag utgått.
För 6% av de omhändertagna barnen utgick bidrag till skäliga fickpengar från kommunen. Totalt sett fick enligt intervjun med fostermödrarna omkring 70 % av samtli- ga fosterbarn fickpengar av fosterföräldrar- na. Bland de äldsta (13—15 år) fick mer än 80 % mer än 2 kr. per vecka och nästan 60 % mer än 6 kr. Bland de yngsta (0—3 år) fick över 90% inga fickpengar alls. Fickpengar från andra tycks vara ovanligt. Från de biologiska föräldrarna hade enligt foster— mödrarna exempelvis bara 4 % av alla barn fått fickpengar.
Enligt figur 6.35 hade för omkring hälften av alla omhändertagna barn fosterföräldrarna av kommunen erhållit bidrag till kostnad för kläder, säng, sängutrustning e. (1. Därnäst kom ersättning för läkarvårdskostnader, kostnader för läkemedel, resekostnader vid resa till eller från läkare e. (1. Genomgående förefaller bidragen av engångskaraktär, med undantag för lekmateriel, vara mer frekventa än de mer kontinuerliga bidragen. Till endast 3 % av de omhändertagna barnens foster- föräldrar hade bidrag utgått för lekmateriel.
För flera av de i figuren uppräknade skälen för ekonomiska bidrag fanns samband med fosterlönens storlek. Således hade bi- drag till kostnader för cykel, moped, sport- utrustning c. d., tandvårdskostnader samt kostnader för resor till föräldrahemmet ut— gått för större andel fosterbarn ju högre fosterlönen var. I viss mån fanns också denna tendens för bidrag till kläder, säng e. d. samt läkarvårdskostnader. Skillnaderna torde i första hand bero på fosterbarnets ålder. Högre fosterlöner utgick enligt ovan ju äldre barnen var och vissa kostnader — exempelvis för cykel, moped, fickpengar, utbildning och i viss mån resor till föräldrahemmet — är aktuella bara i vissa åldersgrupper.
Det fanns alltså variationer i andelen barn för vilka ekonomiskt bidrag utgått för kläder, säng, sängutrustning c. d. mellan olika ålders- grupper. För nära 60 % av barnen 0—3 år hade sådana bidrag utgått. Den största ande- len (nära 70 %) fanns bland barnen 4—6 år för att sedan minska bland barnen 7—9 år
Figur 6.35 De omhändertagna fosterbarnen för vilka fosterföräldrarna fått ekonomiskt bidrag till kostnader för olika former av utlägg. 1 procent.
Ekonomiskt bidrag till
Kostnad för kläder, säng, sängutrustning, e.d.
Kostnad för cykel, moped, sportutrust- ning o.d.
Kostnad för lekmateriel
Läkarvårdskogtnader, kostnader för läkemedel, resekostnader till och från läkare e.d.
Tandvårdskostnader eller resekostnader i samband med tandläkarbesök
Resekostnader för barnet och ev. för vårdare vid resa till töräldrarhemmet
Skäliga fickpengar
Kostnader för barnets utbildning, kurser el. liknande
A'n nat
(omkring 50 %) och den lägsta procentsiff- ran fanns för lO—l2-åringarna (34 %). För något över hälften av de äldsta barnen hade denna typ av kostnadsersättning utgått. Des- sa variationer har sin naturliga förklaring i att det vid olika tidpunkter under ett barns uppväxttid krävs varierande ekonomiska in- satser vad gäller just kläder och sängutrust- ning.
Samma naturliga förklaring har sambandet mellan barnets ålder och ekonomiska bidrag för cykel, Sportutrustning etc. För inget barn 0—3 år hade ersättning för detta utgått medan andelen för de yngre skolbarnen var
ca 20 % och för de allra äldsta över 30 %. Kommunernas bidrag till kostnader för lek- materiel hade av samma skäl i första hand gått till barnen 4—6 år och de yngre skol- barnen. Bidrag till resekostnader i samband med besök hos föräldrarna var tre gånger eller mer än tre gånger så vanligt bland barnen 13—15 år som bland barnen i övriga ålders- klasser. Även bidrag till utbildning och i viss mån fickpengar gällde i första hand de äldsta barnen. Bidrag till läkarvårdskostnader e. d. samt tandvårdskostnader e. d. uppvisade där- emot inte några skillnader mellan ålders-
grupperna med undantag för de allra yngsta barnen. Att barnen 0—3 år avvek i detta avseende förklaras givetvis av att läkarvården för dessa till stor del ombesörjs av barna- vårdscentralerna samt att de ännu inte hun- nit få behov av tandvård.
Som helhet betraktat tycks för större andel av barnen från Stockholm bidrag ha utgått i ett flertal av nämnda avseenden. Enligt tabell 6.46 var det exempelvis nästan dubbelt så vanligt för dessa barn att bidrag till kostnad för kläder, säng, sängutrustning etc. utgått jämfört med för barnen från Göteborg och Malmö (kommuntyp 2). Skill- naden förklaras i detta fall inte av olikheter- na i åldersfördelning för barnen från de två kommuntyperna. Visserligen var en stor del av barnen från Stockholm 13—15 år men från Göteborg och Malmö kom både stora andelar yngre och stora andelar äldre foster- barn och det var totalt sett just för dessa som bidragen till kläder osv. utgick till större andel.
För bidrag till cykel, Sportutrustning etc. uppvisade emellertid Göteborg/Malmö höga andelar. För lika stor andel (30 %) av barnen från dessa städer hade sådana utgått som för barnen från Stockholm. Den egentliga awi- kelsen gäller endast barnen från de minsta kommunerna (kommuntyp 5) av vilka ca 15 % bodde hos fosterföräldrar som fått dylik ekonomisk hjälp. Bidrag till lekmate- riel var också minst vanligt i denna kommun- typ. Den högsta andelen bam för vilka bidrag till lekmateriel utgått (11%) åter- fanns i kommuntyp 3. Skillnaderna i detta
avseende förklaras till stor del av olika åldersfördelning i kommuntyperna. Även bi- drag till fickpengar och utbildning förekom i speciellt hög grad i de 9 städerna liksom i Stockholm.
För nära 20 % av barnen från Stockholm hade vidare bidrag för resor till föräldrarna utgått. Bland barnen från övriga typer av placerandekommun var andelen lägre och den var lägst (5 %) för barnen från de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Anledning till detta kan vara att många barn från Stock- holm placerats långt från de biologiska för— äldrarna. Bidrag till tandvårdskostnader var också betydligt vanligare bland barnen från Stock- holm än bland övriga omhändertagna foster- barn. Låga andelar förekom bland barnen från de medelstora relativt tättbefolkade kommunerna (kommuntyp 4). Orsaken till detta kan vara att stora andelar av dessa barn var yngre än 7 år. I tabell 6.47 redovisas andelen barn för vilka bidrag till läkarvård etc. utgick efter typ av placerandekommun. Ungefär samma förhållande rådde beträffan- de tandvårdskostnader, med undantag för att procentsiffrorna genomgående var lägre.
Övrig kommunal hjälp
Vid intervjun med fosterföräldrarna ställdes, i anslutning till frågan om de fått utbildning eller information i egenskap av fosterföräld- rar, en fråga om kommunen bidragit med någon annan form av hjälp. Härmed avsågs
Tabell 6.46 De omhändertagna fosterbarnen med avseende på om ekonomiskt bidrag till kostnad för kläder, säng, sängutrustning etc. utgått eller inte. Särredovisning efter typ av placerandekommun. I procent.
___—___—
Bidrag för kläder Kommuntyp Totalt etc. utgick 1 2 4 5 äh— ] a 65 34 52 52 48 51 Nej 35 61 45 48 49 47 Bortfall 0 6 3 1 3 2 ___—___— Summa 100 100 100 100 100 100 Antal barn iurvalet 60 55 69 80 105 369 ——____________ 186 SOU 1974: 7
Tabell 6.4 7 De omhändertagna fosterbarnen med avseende på om ekonomiska bidrag till kostnad för läkarvård, läkemedel, resekostnader i samband med detta etc. utgått eller inte. Särredovisning efter typ av placerandekommun. 1 procent. ___—__________._____—————-——— Bidrag för läkar- Kommuntyp värd etc. utgick 1 2
J a 73 43 Nej 27 51 Bortfall 0 6
Summa 100 100 Antal barn i urvalet 60 55
Totalt 4 5 41 22 34 39 56 78 62 59 3 1 4 2 ________________———— 100 100 100 69 80 105 369
___—________—_—————-—-———
olika former av praktisk hjälp vilket specifi- cerades vid intervjun i hjälp till bättre bostad, avlösning genom social hemhjälp eller liknande samt annan praktisk hjälp.
Totalt sett hade dessa former av hjälpåt- gärder kommit få fosterföräldrar till del. I bara 1 % av fallen hade fosterföräldrarna fått hjälp till bättre bostad och i samtliga dessa fall var barnet omhändertaget.
Avlösning genom social hemhjälp hade fosterföräldrarna till omkring 5 % av barnen fått. Även i detta avseende rörde det sig huvudsakligen om omhändertagna barn. Så var också fallet där man fått annan praktisk hjälp, men ”ja”-svar för detta uppgavs i undersökningarna för mindre än 1 % av barnen. Några korstabuleringar med andra variabler har, på grund av att så få erhållit denna form av hjälp, varit utan större värde.
Ekonomiska bidrag av annat slag
Med bidrag av annat slag menas här ersätt- ning från barnets föräldrar eller annan enskild person, bidragsförskott, barnbidrag, barnpension, barnlivränta, bostadstillägg för barnfamiljer och vårdbidrag. Frågor om sådan typ av ersättning ställdes vid intervjun med fostermödrarna.
Om alla barn studeras var det enligt figur 6.36 vanligast att fosterföräldrarna erhöll allmänt barnbidrag. För bara 4 % av samtliga barn gick barnbidraget inte till fosterföräld- rarna. Omkring 40% av alla fosterbarn i landet bodde i fosterhem som vid undersök-
ningstillfället hade bostadstillägg för barn- familjer. Till ovanligheterna hörde att barn— livränta utgick. Ersättning från annan enskild person, barnpension och vårdbidrag upp- visade också små andelar.
Ersättning från barnets föräldrar var som väntat betydligt vanligare bland de privatpla- cerade barnen än bland de omhändertagna. För nära 40% av de privatplacerade fick fosterföräldrarna sådan ersättning medan motsvarande andel för de omhändertagna bara var ca 5 %. I de flesta fall var beloppet under 200 kr. per månad, men det fanns enligt undersökningen barn för vilka ersätt- ning om mellan 400 kr. och 500 kr. gavs varje månad. Bland de omhändertagna bar- nen tycks denna typ av ersättningsbidrag vidare vara vanligast där barnen kom från kommuner av det minsta slaget (kommuntyp 5). För barn från övriga typer av placerande- kommun var andelen bara en tredjedel eller ännu mindre.
I de få fall ersättning från annan person utgick var beloppet högst 300 kr. per månad. Någon skillnad mellan omhändertagna och privatplacerade barn eller olika typer av placerandekommun gav undersökningen inte i detta avseende.
Bidragsförskott uppvisade inte heller någ- ra skillnader när de olika typerna av place- randekommun studerades. Däremot förekom i detta avseende stora skillnader mellan omhändertagna och privatplacerade foster- barn. Medan fosterföräldrarna till bara en å två procent av de omhändertagna fått bi-
Figur 6.36 Andelen fosterbarn för vilka olika typer av ersättningsbidrag utgått till fosterföräldrarna. I procent.
Typ av ersättnings- bidrag
Ersättning från någon av eller båda barnets föräldrar
Ersättning från annan enskild person
Bidragsförskott
Allmänt barnbidrag
Barnpension
Barnlivränta
Bostadstillägg för barnfamiljer
Vårdbidrag
Annan ersättning
dragsförskott hade fosterföräldrarna till över 1/4 av de privatplacerade barnen fått det. Det förklaras av att för nästan alla omhän- dertagna utgår fosterlön och idessa fall gåri regel bidragsförskottet direkt till kommuner-
na. Allmänt barnbidrag, som utgick för nästan
alla barn, uppvisade inga skillnader mellan de båda grupperna fosterbarn och inte heller mellan olika typer av placerandekommun. Detsamma gällde barnpension, som dock totalt sett utgått endast för 4 % av barnen. Barnpensionens storlek var i ungefär hälften
av de fall den utgick lägre än 200 kr. per månad och inte i något fall högre än 500 kr.
Barnlivränta var så ovanligt att. det inte varit möjligt att studera skillnader mellan olika redovisningsgrupper eller beloppens storlek.
Bostadstillägg för barnfamiljer var det näst vanligaste bidraget. Någon fråga om dess storlek ställdes inte beroende på att det varierar såväl med avseende på inkomst och barnantal som boendekostnad. Bostadstillägg hade utgått för omkring 45 % av de omhän- dertagna barnen och för en dryg fjärdedel av
de privatplacerade. Det betyder att för de senare var ersättning från föräldrarna vanli- gare än bostadstillägg.
I de fall vårdbidrag utgick hade detta skett endast för omhändertagna barn. Storleken på vårdbidraget varierade från 50 kr. till drygt 200 kr per månad. Skillnader mellan olika typer av placerandekommun kan man med hjälp av datamaterialet inte uttala sig om.
Barnet i fosterhemmet
Vistelse tid ifosterhemmet Faktisk vistelsetid
Av samtliga fosterbarn i undersökningen hade enligt barnavårdsnämndernas uppgifter unge- fär hälften vistats i det aktuella fosterhem- met mer än 5 år. Omkring en fjärdedel av barnen hade -— som framgår i tabell 6.48 — bott hos fosterföräldrarna mer än 2 år men högst 5 år och ungefär lika stor andel högst 2 år. Kortvariga placeringar om några månader var ovanligt. Mindre än en månad hade ett ytterst litet antal barn vistats i fosterhem- met, och bara omkring 2% hade enligt undersökningen vistats där 3 månader eller kortare tid. Omkring S% hade funnits i fosterhemmet ett halvt år eller kortare tid och omkring 15 % högst ett år.
För frågan som ställdes fanns endast fasta svarsalternativ och den högsta klassen var fem år eller mer. Av den anledningen går det inte att få en ytterligare precisering för de barn som vistats längre tid än fem år i fosterhemmet. I viss män kan man dock för de omhändertagna barnen få ytterligare information om de långa vistelsetidema genom uppgifter om år för beslut om omhändertagande. Ju längre tid som gått sedan barnen omhändertogs för samhällsvård under desto längre tid har de vistats i det aktuella fosterhemmet. Man finner då att omkring S% av dem omhändertogs 1957 eller tidigare, dvs. 13 år eller mer före undersökningstillfället. För ungefär 15 % skedde beslutet 10 år eller mer före och för
ungefär en tredjedel 7 år eller mer före det år undersökningen genomfördes.
För en del av barnen gällde emellertid att de vistats i fler än ett fosterhem under ett och samma omhändertagandebeslut. Flerta- let barn (3/4 av de omhändertagna och sannolikt de flesta privatplacerade) hade dock bara bott i ett fosterhem, dvs. det hem som här benämns det aktuella fosterhemmet. Det visade sig också att andelen omhänder- tagna bam för vilka beslut skedde mer än 5 år för undersökningsåret stämmer väl över- ens med andelen barn som vistats mer än 5 år hos samma fosterföräldrar.
43 % av de omhändertagna hade bott 5 år eller mer i det aktuella fosterhemmet. Motsvarande andel för de privatplacerade var hela 72 %. Skillnaderna mellan de omhänder- tagna och de privatplacerade i detta avseende framgår av tabell 6.48. Andelen barn som bott i fosterhemmet 1/2 är till 5 år var betydligt större bland de omhändertagna än bland de privatplacerade.
Vistelsetiden sammanhänger givetvis med barnets ålder. Bland de äldsta barnen hade således totalt sett omkring två tredjedelar bott mer än 5 år hos fosterföräldrarna medan det bland de allra yngsta naturligtvis inte kan finnas några barn med så långa vistelsetider. Om bara de omhändertagna fosterbarnen studeras finner man att bland ungefär hälften av O—3-åringarna var vistelse-
Tabell 6.48 De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarnen efter vistelsetiden i det aktuella fosterhemmet. I procent.
/
Vistelsetid i Omhän- Privat- Totalt fosterhemmet der- place- tagna rade
___—fo— Till och med 6 mån. 6 8 6 7 mån. t.o.m. 1 år 10 3 8 Dry t 1 är t. o. m.
2 år 13 9 12 Dry t 2 är t. o. m. 5 är 28 8 24 Mer än 5 år 43 72 50
Summa 100 100 100 Antal barn i
urvalet 369 88 457 ___—___—
tiden mer än ett år, dvs. medianen i fördelningen för barnen 0—3 år var omkring ett år. Medianen för de omhändertagna som var 4—6 år var omkring 3 år. Nära två tredjedelar av dessa barn hade bott i foster- hemmet mer än 2 år och omkring 10% mer än 5 år. Det bör då observeras att en stor del av barnen i denna åldersklass inte fyllt 5 år och därmed inte kunde ha vistatsi fosterhemmet mer än 5 år. För de omhän- dertagna 7—9-åringarna var medianen unge— fär 4 är. Omkring tre fjärdedelar av dem hade vistelsetider på mer än 2 år och drygt en tredjedel på mer än 5 år. I de två högsta åldersklasserna var medianen för vistelseti- den över 5 år och mer än 80% hade bott i fosterhemmet mer än 2 år. En viss tendens tycks finnas att de som var 10—12 år genomsnittligt hade något längre vistelsetider än de allra äldsta. Således hade enligt undersökningen 67 % av 10—12— åringama funnits i samma fosterhem mer än 5 år medan motsvarande andel för barnen 13—15 år var 57 %. Samtidigt hade bara omkring 5% av dem i åldern 10—12 år funnits hos fosterföräldrarna ett år eller kortare tid mot nära 15% för de äldsta omhändertagna barnen.
Ju yngre barnen var vid tidpunkten för omhändertagandet desto större andelar med långa vistelsetider finner man. Nästan hälften av barnen omhändertogs för samhällsvård i åldern 0—3 år. Av dessa hade 50 % bott i fosterhem mer än 5 år. Andelen för så lång vistelsetid minskade sedan för varje ålders—
klass. De högsta andelarna för korta vistelse- tider förekom givetvis bland de barn som omhändertagits i högre ålder. Ett barn som omhändertagits vid 15 års ålder kan ju ha varit placerat i samma familj i högst ett år.
Man skulle kunna anta att ju längre bort barnen bodde från den biologiska familjen desto längre var vistelsetidema. Något sådant samband finner man emellertid inte om samtliga fosterbarn i landet studeras. Det beror på att för de privatplacerade barnen tycks snarare motsatsen gälla. Bland de privatplacerade som vistades inom 10 mil från föräldrarna hade en större andel bott i fosterhemmet mer än 5 år jämfört med dem som vistades ifosterhem mer än 10 mil bort.
Däremot tycks antagandet om långa vistel- setider för längre avstånd vara bekräftat för de omhändertagna barnen. Undantag utgör de som vistades i fosterhem inom en mil från den biologiska familjens bostad. Nästan hälften av dessa hade bott i det aktuella fosterhemmet mer än 5 år. Omkring tre fjärdedelar av dem hade bott hos samma fosterföräldrar under mer än 2 är. Där avståndet var mer än en mil ökar andelen barn som bott lång tid i det aktuella foster- hemmet ju längre avståndet var. (Tabell 6.50.)
Den största andelen barn (ca 60 %) som bott i fosterhemmet mer än 5 år vistades i de 9 städerna (kommuntyp 3). Andelen för 2 års vistelse eller mer var högst (omkring 75 %) för dem som bodde i fosterhem belägna i de minsta kommunerna (kommun-
Tabell 6.49 De omhändertagna fosterbarnens vistelsetid i det aktuella fosterhemmet. Särredovisning efter ålder vid omhändertagandet. I procent.
___—M
Vistelsetid i Ålder vid omhändertagandet Totalt fosterhemmet ___—__—
0—3 4—6 7—9 10—15 E_— Till och med 6 mån. 4 2 4 17 6 7mån.t.o m lår 9 16 1 12 10 Drygtlårto m.2år 11 12 11 20 13 Drygt 2 är t. o. m. 5 år 26 25 43 33 28 Mer än 5 år 50 45 42 17 43
Summa 100 100 100 100 100 Antal barn iurvalet 193 67 41 57 358 ___—___— 190 SOU 1974: 7
Tabell 6.50 De omhändertagna fosterbarnen efter vistelsetiden i det aktuella fosterhemmet. Särredovisning efter avståndet mellan fosterhemmet och föräldrarnas (vårdnadshavarens) bostad. I procent.
___—___”
Vistelsetid i Avstånd (mil) Totalt fosterhemmet —0,9 l—4,9 5—9,9 10—29,9 30—
”___—___— Till och med 6 mån. 2 8 6 6 11 7 7mån. t.o.m. låt 9 16 8 13 7 10 Drygt lärt. 0. m.2är 13 17 24 13 10 15 Drygt 2 är t. o. m. 5 år 28 28 27 30 28 28 Mer än 5 år 48 31 34 38 44 40
Summa 100 100 100 100 100 100 Antal barn iurvalet 55 52 46 57 65 275
________—————————_————_
typ 5). Att förhållandevis stor andel av de omhändertagna som bodde i kommuner till- hörande kommuntyp 5 vistats lång tid i det aktuella fosterhemmet sammanhänger sanno- likt med att många av de omhändertagna placerats i mindre kommuner långt från sina föräldrar. Flera av dessa barn kom också från de större städerna.
I analogi med detta var — med undantag för barnen från Göteborg och Malmö (kom- muntyp 2) — vistelsetidema genomsnittligt något längre för de omhändertagna barn som kom från storstäderna (kommuntyperna ] och 3) jämfört med dem för vilka de medelstora och de mindre kommunerna (kommuntyperna 4 och 5) utgjorde place- randekommun. De skillnader som fanns var dock, som framgår av tabell 6.51, relativt sma.
Att skillnaderna mellan de olika typerna av placerandekommun — om kommuntyp 2 undantas — inte var så stora kan bero på att mindre kommuner till större del än övriga placerade fosterbarnen i kommuner tillhö- rande den egna kommuntypen. Många av placeringarna hade troligen skett inom den egna kommunens gränser. Avstånden var kanske i en hel del av dessa fall kortare än en mil mellan fosterhemmet och familjens bo- stad och bland de barn som bodde så nära föräldrarna var ju andelen barn med långa vistelsetider stor.
Anledningen till att fördelningen över vistelsetidema för barnen från Göteborg och Malmö (kommuntyp 2) skilde sig från för- delningen för övriga barn — i synnerhet för barnen från övriga storstäder — kan vara att förhållandevis få barn från de båda städerna
Tabell 6.5] De omhändertagna fosterbarnen efter vistelsetiden i det aktuella fosterhemmet efter typ av placerandekommun. I procent.
________________—————————_—
Vistelsetid i Kommuntyp Totalt fosterhemmet ___—___—
1 2 3 4 5 __________________—_—_—— T. 0. m 6 mån 8 2 6 5 6 6 7 mån. t. o. m 1 år 5 22 2 14 7 10 Drygt lår t. o m. 2 ar 13 17 22 8 12 13 Drygt 2 är t. o m. 5 år 23 26 16 31 35 29 Mer än 5 år 50 33 55 42 40 42
______________
Summa 100 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 60 55 69 80 105 369
_____________________—_————
var i åldern 10—12 år. För samtliga barn gällde enligt ovan att långa vistelsetider var vanligast just bland 10—12-åringarna.
Återstående vistelsetid
Ju längre tid fosterbarnet hade vistats i det aktuella fosterhemmet under desto längre tid trodde fostermodern att barnet ytterligare skulle stanna i fosterhemmet. För nära 60 % av alla barn svarade fostermodern att vistel- sen skulle vara ytterligare mer än tre år. För bara 10 % gavs svaret att barnet skulle vistas högst tre år till i fosterhemmet.
Det visar sig av tabellen att svaret "vet ej” var minst för barnen med de längsta vistelseti- derna. Detta kan sammanhänga med att de osäkra svaren till betydligt mindre del gällde de privatplacerade, som genomgående hade längre vistelsetider än de omhändertagna. Osäkerhet om hur länge de omhändertagna barnen skulle komma att stanna som foster- barn fanns således hos många fosterföräldrar. Samband fanns också i detta avseende med barnens ålder. Ju äldre barnen var desto lägre var andelen ”vet ej”—svar.
På grund av att andelarna ”vet ej” och bortfallets storlek varierar i olika redovis- ningsgrupper är det svårt att jämföra svars- fördelningen i övrigt. Om man bortser från ”vet ej”-svaren och bortfallet får man kvar endast de barn för vilka tidsuppgift för den återstående vistelsetiden lämnats. Bland des- sa barn uppträder inget samband mellan
återstående vistelsetid och ålder. Däremot finner man att för ungefär 80% av de omhändertagna skulle vistelsen enligt foster- modern komma att bestå ytterligare mer än tre år. Mindre än 10% skulle bo kvar i fosterhemmet högst ett år och något över 10 % förutsattes bo kvar mellan ett och tre år.
För de privatplacerade gällde att 97% skulle komma att bo kvar i fosterhemmet under ytterligare mer än tre år och en mycket liten andel av dem skulle således komma att lämna fosterhemmet inom tre år.
Adoption Fosterföräldrarnas önskemål
För ungefär 40 % av landets fosterbarn förelåg önskemål om adoption. 1 15 % av fallen var man tveksam och svarade ”vet ej” och för övriga svarade fostermodern ”nej” på frågan om hon skulle vilja adoptera barnet. Några skillnader mellan de omhän- dertagna och de privatplacerade barnen gav undersökningen inte för den frågan. Bland de privatplacerade, där adoption öns- kades enligt undersökningen, fanns de ut- ländska barn som i avvaktan på att adoptio- nen formellt skulle bli klar var fosterbarn. Vistelsetiden i fosterhemmet spelar givet- vis en viss roll för fostermoderns önskemål om adoption. För de omhändertagna barn som bott högst ett år i fosterhemmet fanns
Tabell 6.52 Fosterbarnen efter hur lång tid fostermodern trodde eller visste att barnet ytterligare skulle stanna i fosterhemmet. Särredovisning efter faktisk vistelsetid. 1 procent. ___—M Fostermoderns Vistelsetid i fosterhemmet (år) Totalt
uppfattning
om ytterligare —1 1—2 2—5 5— vistelsetid
Mindre än 1 år 11 9 0 2 4 1—3 år 17 5 2 4 6 Mer än 3 år 32 35 49 75 58 Vet ej 36 50 41 16 29 Bortfall 4 1 7 3 4 Summa 100 100 100 100 100
Antal barn iurvalet 65 55 110 225 455
Tabell 6.53 De omhändertagna fosterbarnen efter fostermoderns önskemål om adoption. Särredovisning efter vistelsetid i det aktuella fosterhemmet. I procent.
Önskan om Vistelsetid i fosterhemmet Totalt adoption —1 1—2 2—5 5 ——
Ja 29 53 38 36 38 Nej 63 24 43 46 45 Vet ej 8 20 13 15 14 Bortfall 0 2 6 3 4
Summa 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 60 45 105 155 365
den minsta andelen barn som fosterföräldrar- na ville adoptera. Samtidigt gällde för dessa barn att andelen ”vet ej”-svar var förhållan- devis liten. Detta betyder att ”nej”—svar var vanligare än för barnen med längre vistelse- tider. Den största andelen barn för vilka fostermodern önskade adoption fanns bland barnen som bott mellan ett och två år i fosterhemmet. ”Vet ej”-andelen var större och andelen för vilka fostermodern svarade ”nej” var betydligt mindre än för dem med kortare eller längre vistelsetid.
Ju yngre fosterbarnen var desto större andelar ”ja”-svar fanns för frågan om foster- modern skulle vilja adoptera barnet. Således var det bara för omkring 20 % av de äldsta barnen (13—15 år) som adoption var önsk- värd mot omkring 70 % för de allra yngsta (0—3 år). I övriga åldersklasser låg motsva- rande andel på omkring 40 %.
Vidare förelåg samband mellan antalet barn som fosterföräldrarna hade och önske- mål om adoption. 55 % av de fosterbarn som bodde i familjer utan barn önskade fosterför- äldrarna adoptera. Dessa utgjorde samman- lagt omkring 1/4 av alla fosterbarn. För 35 % av fosterbarnen i familjer med minst ett barn förelåg önskemål om adoption. Ju fler egna barn eller adoptivbarn fosterföräldrarna hade desto ovanligare var det att man ville adop- tera barnet.
I de fall fosterbarnet var släkt med fosterföräldrarna var det mindre vanligt att fostermodern svarade att adoption önskades än när släktskap inte förelåg. Procentskatt-
ningarna var här 20 % resp. 47 %.
Till frågan om adoption önskades ställdes en följdfråga om vad man ansåg om sina möjligheter att få adoptera barnet. Bara de som önskade adoption fick denna fråga. Nästan en fjärdedel ansåg att möjligheterna var goda och ungefär lika stor andel att det inte fanns några sådana möjligheter. För ungefär en tredjedel av barnen visste inte fostermodern om möjligheter till adoption fanns och för vart femte barn gavs svar som gällde avvaktan på besked från myndigheter eller barnets anhöriga.
Ytterligare en fråga om adoption ställdes vid intervjun med fosterföräldrarna. Det gällde om fostermodern trodde att barna- vårdsnämnden skulle ta hänsyn till barnets önskemål i fråga om adoption och vistelsetid hos fosterföräldrarna. För 15 % av alla barn ansåg fostermodern att barnet var för litet. I drygt 20% av fallen visste man inte om barnavårdsnämnden skulle ta hänsyn. Om— kring 10 % svarade att nämnden inte skulle ta sådan hänsyn och för resten av barnen, ungefär hälften, skulle hänsyn tas till barnets önskemål. Av de barn som var i skolåldern svarade fostermodern för nära 60 % ”ja” på frågan och bara för omkring 10 % ”nej”.
Barnavårdsnämnden räknat med adoption
Fosterföräldrarnas önskemål om adoption kan också ställas i relation till om barna- vårdsnämnden räknade med adoption vid placeringen av barnet. För de omhändertag-
Tabell 6.54 De omhändertagna fosterbar- nen efter fostermoderns önskemål om adop- tion och om barnavårdsnämnden räknade med adoption vid placeringen. 1 procent.
BvN räknade Fostermodern önskade Summa med adoption adoption Ja Nej Vet ej ] a 5 0 2 7 Nej 28 44 12 84 Uppgift saknas 7 2 1 9 Summa 39 46 15 100
na barnen ställdes nämligen i postenkäten en sådan fråga. Uppgift saknas här för 9 % och bara för 7 % kände uppgiftslämnaren till att man räknade med att fosterföräldrarna skul- le adoptera barnet. Tabell 6.54 visar att för 5 % av barnen ville fostermodern adoptera samtidigt som barnavårdsnämnden räknat med adoption. För omkring 45 % av alla omhändertagna gällde motsatsen, dvs. foster- modern ville inte adoptera och någon adop- tion hade man inte räknat med vid place- ringen. Däremot fanns nära 30% för vilka barnavårdsnämnden inte tänkt att fosterför- äldrarna skulle adoptera barnet men där dessa skulle vilja göra det.
Tidpunkten för placeringen av barnet låg för nästan alla barn långt före den tidpunkt då fostermodern svarat på frågan om hon önskade adoption. Över 40 % av de omhän- dertagna hade ju vistats i fosterhemmet mer
än 5 år. Det är troligt att situationen förändrats så att barnavårdsnämnden vid undersökningstillfället i större utsträckning räknade med adoption än vad som var fallet vid tidpunkten för placeringen ifosterhem- met. Just detta kanske framgår av att bland de barn för vilka placeringen inte skedde med tanke på att fosterföräldrarna skulle adoptera barnet fanns omkring 15% där fostermodern trodde att möjligheterna att få adoptera barnet var goda.
Det förefaller som om barnavårdsnämn- den i större utsträckning räknade med adoption för de yngre barnen än för de äldre. Procentskattningen för barnen under skolåldern låg således kring 15 % mot bara 3 ä 4 % för barnen 10—15 år.
De allra flesta barn som barnavårdsnämn- den redan vid placeringen avsett skulle bli adopterade av fosterföräldrarna var enligt tabell 6.55 vid tidpunkten för omhänderta- gandet 0—3 år.
Det finns också en viss tendens till att i de fall man räknade med att fosterföräldrarna skulle adoptera barnet var vistelsetidema genomsnittligt något längre i det aktuella fosterhemmet än för de barn som man vid placeringen inte tänkte skulle bli adopterade.
Önskemål om fosterbarnets kön och ålder
Som framgick av adoptionsavsnittet ville fosterföräldrarna ha adoption till stånd för omkring 40 % av alla omhändertagna barn. 1
Tabell 6.55 De omhändertagna fosterbarnen med avseende på om barnavårdsnämnden vid placeringen räknat med adoption. Särredovisning efter ålder vid omhändertagandet. l procent. BvN räknade Ålder vid omhändertagandet Totalt med adoption 0—3 4—6 7—9 10—15
Ja 14 1 0 0 7 Nej 72 95 94 96 84 Uppgift saknas 14 4 6 4 9
Summa 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 193 67 41 57 358 194 SOU 1974: 7
Figur 6.37 De omhändertagna fosterbarn som inte var släkt med fosterföräldrarna med avseende på om fosterföräldrarna haft önske- mål om kön före fosterhemsplaceringen. I procent.
60 23 10 7 Nej Ja Ja Ej pojke flicka svar
flera av dessa fall hade fosterföräldrarna bestämda önskemål om barnets kön före placeringen än i de fall adoption inte önskades. Nära 1/4 av de omhändertagna hade fostermödrar med bestämda önskemål. Undersökningen visade att man i 7% av fallen hade önskat en pojke och i 16 % av fallen en flicka. För 28 % hade frågan inte besvarats och för övriga fanns inga bestämda önskemål i detta avseende. De flesta som inte besvarat frågan var släkt med fosterbar- net. Om enbart de omhändertagna barn som inte var släkt med fosterföräldrarna betrak- tas, erhålls den fördelning som presenteratsi figur 6.37.
Av dem som hade bestämda önskemål hade tre fjärdedelar fått just det kön man önskade. Det var något vanligare att de som
önskat en pojke fick en pojke än att de som önskat en flicka fick en flicka. I de fall inga önskemål fanns var könsfördelningen jämn.
Vanligare än önskemål om kön var att man före placeringen önskade ett fosterbarn i viss ålder. Även denna typ av önskemål var vanligare i de fall man ville adoptera barnet än där så inte var fallet. Bland de omhänder- tagna som inte var släkt med fosterföräldrar- na fanns omkring 60 % där fosterföräldrarna haft önskemål om ålder. Dessa barn utgjorde drygt 40 % av alla omhändertagna foster- barn. Fosterföräldrar som haft åldersönske— mål ville i de allra flesta fall ha barn under 5 år. Nästan ingen hade önskat barn i åldrarna 13—15 år och önskemålen minskade med stigande åldersklasser. (Figur 6.38.)
Många fosterföräldrar som haft önskemål om viss ålder före placeringen tycks ha accepterat att ta emot barn som vid tidpunk- ten för omhändertagandet var äldre äni de önskade åldrarna. Motsatsen hade enligt undersökningen också förekommit men var mindre vanlig.
Barnets situation ifosterfamiljen Kännedom om fosterbarnsförhållandet
Av samtliga fosterbarn i landet visste enligt intervjun med fostermödrarna omkring 15 % inte om att de var fosterbarn. För de barn som var 4 år eller äldre var motsvarande andel lO %, för barnen 7 år eller äldre 5 % och för de äldsta barnen 1 %. Ingen skillnad
Figur 6.38 De omhändertagna fosterbarn som inte var släkt med fosterföräldrarna med avseende på om fosterföräldrarna haft önskemål om ålder före fosterhemsplaceringen. 1
procent. 41 26 23 Nej Ja: 2—5 0—1 år är
6—9 10—1 2 13—1 5 år är år
fanns mellan omhändertagna och privat- placerade barn.
Där fostermodern önskade adoptera bar- net var det något vanligare att fosterbarns- förhållandet inte var känt. Sannolikt är detta ett resultat av att såväl önskemål om adoption som barnens kännedom om foster- barnsförhållandet har samband med barnens ålder. Vidare tyder undersökningsresultaten på att större andel av dem som bodde i familjer utan egna barn inte visste att de var fosterbarn jämfört med dem ifamiljer med barn.
Fosterfamiljen
Av samtliga fosterbarn bodde ungefär en fjärdedel hos fosterföräldrar som inte hade några egna barn. Ungefär lika stora andelar fanns i fosterhem med 1 barn, 2 barn resp. 3 eller fler barn.
För många fosterföräldrar gällde att deras egna barn redan flyttat hemifrån eller av annan anledning inte längre tillhörde hushål— let. Vid intervjun ställdes exempelvis en fråga som avsåg att belysa om fosterföräld- rarna haft egna barn som avlidit. På grund av frågans oklara formulering har den sannolikt i många fall missuppfattats varför dess svarsfördelning inte presenteras.
Däremot var det möjligt att se hur många egna barn eller adoptivbarn som fanns i fosterhemmet vid undersökningstillfället. Omkring hälften av alla fosterbarn fannsi familjer med egna barn, som bodde hemma. För ungefär en fjärdedel var barnantalet två
Tabell 6.56 De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarnen efter antalet egna barn eller adoptivbarn, som fanns i foster- hemmet. 1 procent.
Antal egna barn Omhän- Privat- Totalt i hushållet der- place- tagna rade
0 46 50 47 1 26 23 26 2 17 10 15 3 6 3 5 4 _ l 9 3 Bortfall 4 5 4
Summa 100 100 100 Antal barn i
urvalet 369 88 457
eller flera egna barn och för mindre än 10 % tre eller flera barn.
Det tycks vara något vanligare att de omhändertagna fanns i familjer med 1—3 egna barn medan stora familjer förekom oftare bland de privatplacerade. (Tabell 6.56.)
Som framgår av figur 6.40 bodde nästan 1/4 av alla fosterbarn i familjer där ytterliga- re minst ett fosterbarn fanns placerat. I drygt hälften av fallen var barnen syskon. Flertalet fosterbarn var dock det enda foster- barnet i familjen.
Det tycks vara något vanligare för de omhändertagna än för de privatplacerade barnen att fler fosterbarn fanns ifosterhem— met. Bland de omhändertagna var det drygt 70 % som var enda fosterbarnet i familjen.
Figur 6.39 Fosterbarnen efter antalet egna barn eller adoptivbarn, som fanns i fosterhem- met. I procent.
47
Bort- fall
Figur 6.40 Fosterbarnen efter antalet fos- terbarn i fosterhemmet utöver det undersök- ta barnet. I procent.
74
Motsvarande andel för de privatplacerade var omkring 85 % och ytterst få av de privatpla- cerade fanns i familj med ytterligare två eller fler fosterbarn.
Tabell 6.57 De omhändertagna och de pri- vatplacerade fosterbarnen efter antalet fos- terbarn i fosterhemmet utöver det undersök- ta barnet. [ procent.
Ytterligare Omhän- Privat- Totalt antal fo s- der- place- terbarn i tagna rade hushållet 0 7 1 83 7 4 1 2 1 l 2 l 9 2 4 O 3 3 — 1 0 1 Bortfall 3 5 4 Summa 1 00 1 00 1 00 Antal barn i urvalet 369 88 45 7
Den lägsta andelen barn som var enda fosterbarnet i fosterhemmet (strax under 70 %) fanns hos familjer i de minsta kommu- nerna (kommuntyp 5). För övriga typer av vistelsekommuner var- motsvarande andel över 80 %. Samma tendens fanns om antalet egna barn eller adoptivbarn studeras. Bland
barnen som vistades i de större kommunerna var barnantalet genomsnittligt lägre än i de mindre.
Det förefaller vidare vara så att familjer med många egna barn till förhållandevis större del än andra tagit mer än ett fosterbarn. Av dem som placerats i hem utan barn var ungefär 80 % det enda fosterbarnet. I de fall minst ett eget barn fanns var motsvarande andel ca 75 % och där foster- föräldrarna hade två eller fler egna barn var andelen omkring 65 %.
Totalt sett bodde 60 % av alla fosterbarn i hushåll där det fanns minst ytterligare ett barn och i stort sett rörde det sig om jämnåriga barn. I regel förefaller dock de andra barnen eller i varje fall minst ett av dem att vara något eller några år äldre än fosterbarnet även om motsatsen förekom- mer.
Fosterbarn som arbetskraft
Det var endast för de äldre fosterbarnen som arbete i fosterföräldrarnas eventuella egna företag förekom. Nära 20 % av alla fosterbarn hade fosterföräldrar med eget företag. 1 drygt hälften av fallen rörde det sig om att fosterföräldrarna hade lantbruk. Omkring två tredjedelar av barnen 13—15 år i sådana fosterhem hade fått hjälpa till i det egna företaget (jordbruket). Motsvarande andel för barnen 7—12 år var omkring 20 %.
Nära 15 % av de omhändertagna barnen fanns hos fosterföräldrar med lantbruk. Bland omhändertagna 13—15-åringar var motsvarande andel drygt 20 %. Drygt 3/4 av dessa hjälpte till i arbetet. Där hjälp från fosterbarnets sida förekom var det i huvudsak fråga om hjälp under sommaren eller mer oregelbunden hjälp. Pojkarna hade vidare fått bistå med sådan hjälp i större utsträckning än flickorna.
Av alla fosterbarn i landet var det enligt undersökningen således bara omkring 5 % som hjälpte till med arbetet i det egna företaget (lantbruket) och till mycket liten del rörde det sig om regelbunden hjälp under hela året.
Barntillsyn
För de barn som var födda 1961 eller senare ställdes till fostermodern frågor om tillsyn för fosterbarnet. Frågor ställdes först om regelbunden, daglig tillsyn och sedan om barntillsyn av mer tillfällig karaktär.
Av totalantalet fosterbarn i åldrarna 0—9 år fanns daglig tillsyn utanför fosterhemmet ordnad för omkring 15 %. Motsvarande an— del för de omhändertagna var drygt 10 %.
Av de omhändertagna i åldern 0—6 år hade enligt undersökningen 2 % plats på daghem. För 3 % av barnen vars fosterföräld- rar inte fick hjälp med tillsynen hade daghemsplats sökts. Alla dessa stod vid undersökningstillfället i kö för sådan.
Betydligt vanligare var det att omhänder- tagna fosterbarnen gick i lekskola. 35 % av de omhändertagna 4—6-åringama hade plats i lekskola. Av 6-åringarna hade ungefär 70 % lekskoleplats. I detta sammanhang bör obser- veras att för 10 % av 4—6-åringarna saknades lekskola på orten.
För ungefär 10 % av barnen i åldern 4—6 år, som inte gick i lekskola, och för nära 20 % av 6—åringarna hade sådan plats sökts. Endast 2 % av 6-åringarna utan lekskoleplats fanns emellertid vid undersökningstillfället i kö för sådan.
Fritidshem var enligt fostermödrarna ovanligt på bostadsorten. I de fall fritidshem fanns hade en liten andel av de omhänder- tagna i åldern 7—9 år plats (4 %). För ingen av de övriga stod man i kö för plats på fritidshem.
Fostermödrarna till omkring 40 % av de omhändertagna barnen under 7 år kände till om det fanns kommunala familjedaghem på orten. Det var dock förhållandevis få av barnen som hade sådan tillsyn (1 %). Kom— munalt familjedaghem var också den minst efterfrågade tillsynsformen och knappt nå- gon fosterförälder stod i kö för att få plats åt barnet.
Inte heller förekom i någon större ut- sträckning att man för omhändertagna 0—6-åringar sökt plats i privat familjedag- hem. I flertalet fall visste fostermodern att
sådana familjedaghem fanns på orten men för ett mycket litet antal barn hade man den dagliga tillsynen ordnad på detta sätt.
Tillsynskostnader beror generellt av till— synsform, inkomst och i viss mån bostadsort. Månadskostnaderna för fosterbarnen med barntillsyn i undersökningen varierade mel- lan strax under 10 kr. upp till omkring 300 kr per månad. För flertalet låg kostnaderna på högst 50 kr, vilket i första hand sannolikt gällde dem som hade lekskoleplats.
För barnen 0—9 år ställdes också frågan om vilken form av barntillsyn man helst önskade. Där bestämda önskemål fanns gäll- de dessa enligt figur 6.41 i första hand lekskola. Önskemål om familjedaghem fanns nästan inte alls. För över hälften önskades överhuvudtaget ingen tillsynsform av några av de uppräknade slagen.
Bortfallet var som framgår av figuren 11 %. Det är troligt att det för flertalet av fosterbarnen i bortfallet inte fanns några bestämda önskemål om daglig tillsyn bland dem som uppräknats.
För de omhändertagna i åldrarna 0—9 år var önskemålen i stort sett som för alla. Inga önskemål om tillsyn hade 58 % och lekskole- plats ville 25 % ha. Daghemsplats önskade 3 % och fritidshem 2 %.
I de fall nämnda tillsynsformer inte var aktuella ställdes en fråga om vem som normalt hade tillsynen över fosterbarnet under dagarna. Till över 95 % ombesörjdes den av någon av fosterföräldrarna själva och i övriga fall av någon annan i fosterhemmet. Ytterst ovanligt föreföll det enligt foster- mödrarnas svar vara att barnen fick klara sig på egen hand.
Med tillfällig tillsyn, såsom tillsyn under någon del av fritiden, kunde fosterföräld- rarna alltid ordna för drygt 60% av 0—9- åringama. För 10% kunde sådan tillsyn ordnas för det mesta och för lika stor andel mer sällan. Ovanligt var att sådan hjälp inte alls gick att få. Eftersom fritid är ett svårdefinierat begrepp kan frågan ha uppfat- tats något olika från fall till fall. För över 10% av barnen svarade exempelvis foster- mödrarna att man inte hade någon fritid.
Figur 6.41 Fosterbarnen, 0—9 år gamla, efter fostermoderns önskemål om tillsynsform. 1 procent.
Dag- Lek- Fri- Kom- Pri- lnga Bort— hem skola tids- munalt vat önske- fall hem famil- famil- mål jedag- jedag- hem hem
En fråga gällde vem som kan se till fosterbarnet om dagen om det insjuknar. I första hand riktade den sig till de fostermöd- rar som hade förvärvsarbete och måste ha hjälp med den dagliga barntillsynen. Som helhet kan konstateras att tillsynen i de fall barnet insjuknade för nästan alla barn skulle kunna ordnas på något sätt i fosterhemmet. Det var dock inte vanligt att barnets biologis— ka föräldrar kunde hjälpa till i sådana fall.
Om den som brukade se till barnet under dagen blev förhindrad att göra det, kunde för drygt 60% av barnen fosterföräldrarna själva klara av situationen. Vanligast var att
fostermodern själv ombesörjde tillsynen och om exempelvis hon insjuknade kunde foster- fadern i flertalet fall hjälpa till. För 20 % av barnen kunde hjälp erhållas från annan hushållsmedlem och för ungefär hälften av dem kunde tillsynen ordnas på annat sätt i bostaden. Tillsyn utanför fosterhemmet kun- de 20 % få om den ordinarie tillsynshavaren blev förhindrad. Hjälp från barnets föräldrar var också under dessa förutsättningar minst vanlig.
Barnets sociala relationer utanför foster-
familjen
Kontakter med föräldrar eller anhöriga
Barnets kontakter utanför fosterfamiljen gäller i första hand kontakterna med föräld- rar eller anhöriga. För en del av fosterbarnen var frågan kring detta irrelevant. Dels fanns barn som inte hade några anhöriga i livet och dels förekom barn från utlandet som i avvaktan på adoption var fosterbarn. Därut- över fanns många barn där fosterföräldrarna var släkt med barnet och familjen och på så sätt själva var anhöriga till barnet.
Bland samtliga barn, för vilka svar erhål- lits, hade över 70 % någon form av kontakt med föräldrar eller anhöriga. En mindre del av alla omhändertagna hade sådan kon— takt än av alla privatplacerade. Detta beror förmodligen på att det bland de privat- placerade var vanligare att släktskap eller någon form av bekantskap förekom mellan fosterföräldrarna och barnets föräldrar. Där släktskap fanns var andelen barn för vilka
kontakter förekom naturligt nog väsentligt högre än för barnen som inte var släkt med fosterföräldram-a.
Vid behandlingen av kontakterna mellan barnet och de anhöriga har det varit mest relevant att studera gruppen omhändertagna barn för vilka släktskap inte förelåg. Samma grupp av fosterbarn behandlades i avsnittet som beskrev fosterföräldrarnas kontakter med den biologiska familjen.
45 % av de omhändertagna som inte var släkt med fosterföräldrarna hade inte någon kontakt med familj eller andra anhöriga. Vissa variationer fanns enligt tabell 6.58 mellan åldersgrupperna. Vanligast var det bland de äldsta (13—15 år) att kontakter förekom och minst vanligt bland barnen 7—9 år.
Att andelen barn under skolåldern som hade föräldrakontakt var något högre än bland 7—9-åringarna kan bero på att många av de yngre vistats kort tid i fosterhemmet och därför fortfarande träffade de anhöriga. För vistelsetider över fem år finner man den högsta andelen (nära 60 %) utan kontakt med de anhöriga. Den lägsta andelen (strax under 20 %) fanns enligt undersökningen för barnen som vistats mellan ett och två år i fosterhemmet.
Avståndet mellan fosterhem och den biologiska familjens bostad har givetvis också inverkan på kontakterna. Dock förekom inte för de barn som här behandlas, dvs. de omhändertagna som inte var släkt med fosterföräldrarna, så stora skillnader med avseende på graden av kontakt. Däremot
existerade i större utsträckning skillnader i arten av kontakt så att besök var vanligare där avstånden var korta, medan telefonsamtal och brev utnyttjades i högre grad vid längre avstånd.
Där kontakter mellan barnet och anhöriga förekommit hade detta vanligtvis skett ge— nom besök hos föräldrarna. Telefonkontakt var också vanligt, och även om telefonsamtal inte förekom ofta så hade i många fall fosterbarnet ringt till eller fått telefonsamtal från de anhöriga åtminstone någon gång. Flitig brevkontakt var det minst förekom- mande och brevskrivning överhuvudtaget förekom för mindre än en tredjedel av de barn som hade kontakt med anhöriga. Kontakten med de anhöriga tycks ha viss samvariation med bidrag till resor från den placerande kommunen. Sådana bidrag hade i större utsträckning givits för barnen från Stockholm (kommuntyp l). Minst vanligt var bidrag till resor för barnen från de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Av tabell 6.59 framgår att kontakter med föräldrar och anhöriga förekommit i något större utsträckning för barnen från Stockholm än för barnen från kommuner tillhörande kom— muntyp 5. Den största andelen som hade kontakt förekom dock för barnen från de medelstora kommunerna (kommuntyp 4).
Hur barnet ”klarat sig” i olika sammanhang
Fostermodern fick vid intervjun besvara en fråga som gällde hur hon uppfattade att
Tabell 6.58 De omhändertagna fosterbarn, som inte var släkt med fosterföräldrarna, med avseende på om barnet hade kontakt med föräldrar (eller anhöriga). Särredovisning efter fosterbarnets ålder. I procent.
Kontakt med Fosterbarnets ålder Totalt föräldrar 0—3 4—6 7—9 10—12 13—15
Ja 51 45 39 56 68 54 Nej 49 55 61 44 32 46
Summa 100 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 33 40 40 60 72 245 200 SOU 1974: 7
Tabell 6.5 9 De omhändertagna barn som inte var släkt med fosterföräldrarna med avseende på om barnen hade kontakt med föräldrar (eller anhöriga). Särredovisning efter typ av placerandekommun. I procent.
___—_____________.____—_———— Kon takt med Kommuntyp Totalt föräldrar ___—_————————
1 2+3a 4 5 __________________————————-—— Ja 51 58 65 43 54 Nej 49 42 35 57 46
Summa 100 100 100 100 100 Antal barn i urvalet 47 56 71 71 245 ___—______________———_———
3 Att kommuntyperna 2 och 3 sammanslagits i tabellen beror på att urvalsstorleken för var och en var för liten för att ge procentskattningar med tillräcng precision.
fosterbarnet ”klarat sig” under den senaste tiden i olika ”sammanhang”.
Först avsåg frågan hur barnet klarat sigi fosterfamiljen. För nästan alla barn blev svaret att det gått bra och det var bara i undantagsfall som man sade att fosterbarnet klarade sig dåligt. Bortses här från bortfallet, som var 4%, gav undersökningen att 98 % klarat sig bra. För 1 % av alla barn var fostermodern tveksam och för bara 1 % svarade hon att det gått dåligt.
Vid barnets kontakter med ”andra vuxna” ansåg fostermödrarna också för bara 1 % av barnen att det gått dåligt. För omkring 5 % var fostermodern något tveksam.
I fråga om kontakter med andra barn och i fråga om fritidsintressen var andelen tvek- samma svar dock något högre och låg här på omkring 10 %. De fall där fostermodern ansett att det gick dåligt var också något fler.
Ungefär tre fjärdedelar av alla barn gick vid undersökningstillfället i skolan. För över 90 % av dem tyckte fostermodern att barnet klarade skolmiljön, dvs. själva skolgången, bra. För 3 % av dessa barn uttalades tvek- samhet och för 5 % hade det gått dåligt. Däremot var det fler som hade klarat skolarbetet mindre tillfredsställande. Enligt fostermödrarnas svar hade skolarbetets resul- tat varit mindre tillfredsställande för 7 % av skolbarnen och för 17 % var svaren tveksam- ma.
Vissa smärre differenser fanns i dessa
avseenden mellan de omhändertagna och de privatplacerade barnen så att andelen barn där svaren var tveksamma eller i negativ riktning var något större bland de förra. För de allra yngsta barnen kan dessa frågor inte anses meningsfulla. Om man därför enbart studerar de omhändertagna barn som var i skolåldern (7—1 5 år) finner man att andelar- na tveksamma och negativa genomgående blir högre. Det var i den gruppen barn som kontaktproblemen var störst.
Tabell 6.60 De omhändertagna fosterbar- nen, 7—1 5 år gamla, med avseende på hur de enligt fostermoderns uppfattning klarat sig i olika sammanhang. I procent.
___—___;
Hur fosterbar- Bra Då- Tvek- Summa nen klarat sig ligt samt ___—___— I familjen 95 2 3 100 l skolmiljön 89 7 4 100 I skolarbetet 7 2 5 23 100 [ kontakter
med kamrater 86 5 9 100 I kontakter
med vuxna 89 1 10 100 I fråga om fri-
tidsin tressen 90 5 5 100
___—_____————
Av materialet framgick vidare att det bland de äldre skolbarnen tenderade att finnas högre andelar negativa svar än bland de yngre. Ju kortare tid barnen vistats i det aktuella fosterhemmet desto vanligare var det också att problem fanns. Däremot tycks
i dessa avseenden inga differenser finnas mellan olika typer av placerandekommun.
Vad barnet ”varit med om”
För barnen i åldern 7—15 år ställdes vid intervjun en fråga om fostermodern kände till att barnet varit med om skadegörelse, missbruk av olika slag, rymt c. d. under tiden i fosterhemmet. Av alla barn i nämnda åldrar var det en mycket liten del för vilka fostermodern svarade att hon kände till några sådana förhållanden. Det vanligaste var att barnen skolkat från skolan (omkring 5 %). Skadegörelse, stöld av bil eller moped eller annat egendomsbrott, aggressions— eller våldshandling mot person samt rymning hade strax under 5 % av dessa barn varit med om medan missbruk av alkohol, thinner eller narkotika tycks vara mycket ovanligt.
Om endast de omhändertagna 7—15-åring- arna studeras var som framgår av figur 6.42 andelarna genomgående något högre. Det var således i första hand de omhändertagna som varit med om nämnda förhållanden.
Samma fosterbarn kan ha begått exempel- vis våldshandling och varit med om skade— görelse eller skolkat från skolan och missbru- kat alkohol etc. Många av de barn som skolkat hade också problem med skolarbe- tet.
Samtliga uppräknade förhållanden utom skolskolk tycks enligt intervjun med foster- mödrarna nästan uteslutande ha inträffat för barn som vistades i de medelstora, relativt tättbefolkade kommunerna och i de minsta kommunerna (kommuntyperna 4 och 5). De högsta andelarna bland de olika typerna av vistelsekommun återfinns i kommuntyp 5. Anledningen till det är sannolikt att just i de minsta kommunerna hade en stor andel äldre barn placerats. Det är också troligt att barn från storstäderna med svårare störningar placerats i fosterhem belägna i mindre kom- muner långt från familjen och ursprungs- miljön.
Det visade sig också när de olika typerna av placerandekommuner jämförs med varandra att de största andelarna barn som varit med
Figur 6.42 Andelen omhändertagna foster- barn, 7—15 år gamla, som enligt fostermo— dern varit med om något av nedan nämnda förhållanden under tiden i fosterhemmet. 1 procent.
Skadegörelse, stöld av bil, moped eller annat egendomsbrott
Missbruk av alkohol, även öl
Missbruk av thinner eller liknande medel (sniffning)
Missbruk av narko- tika och/eller läke- medel
Aggressions- eller våldshandling mot person
Skolskolk eller annan anpassnings- svårighet i skolan
Rymning
Något annat
om uppräknade förhållanden under tiden i fosterhemmet fanns bland barnen från stor- städerna. Undantagna från detta var emeller- tid barn från Stockholm (kommuntyp 1). Kommuntyperna 2 + 3 (sammanslagna) upp— visar för flertalet förhållanden de högsta andelarna. Relativt stora andelar förekom också för de omhändertagna 7—15-åringarna från de medelstora kommunerna (kommun- typ 4). Däremot var andelarna genomgående något lägre för barnen från Stockholm ochi viss män för dem från de minsta kommuner- na (kommuntyp 5) utom vad gäller skol- skolk.
Sammanfattning Undersökningen
Den undersökning av fosterbarn utredningen låtit genomföra syftade till att belysa den miljö fosterbarn kommer från, situationen vid omhändertagandet och förhållandena i fosterhemmen. Undersökningen utfördes i september—oktober 1970 på ett urval omfat- tande 460 barn.
Insamlingen av datamaterialet skedde i två separata delar. Dels genomfördes en posten- kät med barnavårdsnämnderna i de kom- muner som handlagt senaste fosterhems- placering och dels genomfördes en besöksin- tervju med fosterföräldrarna.
Bortfallet vid postenkäten var 2,4 % av nettourvalet och vid intervjun 3,7 %. Even- tuell inverkan av bortfall på procentskatt- ningarna har studerats i sitt sammanhang för varje variabel och redovisningsgrupp.
Fosterbarnen
75 % av landets fosterbarn var omhänder- tagna för samhällsvård och 25% var inte omhändertagna (s. k. privatplacerade foster- barn). Hälften av barnen var pojkar och hälften flickor. Bland de privatplacerade fanns det något större andel flickor än pojkar.
Medianåldern för samtliga fosterbarn var omkring 10 1/2 är. Drygt 10 % var 0—3 är, omkring 15 % 4—6 är, omkring 15 % 7—9 är, omkring 25 % 10—12 år och nära 35 % 13—15 år. De privatplacerade barnen tycksi genomsnitt vara något äldre än de omhänder- tagna.
För nästan hälften av de omhändertagna barnen hade under år 1970 gällande beslut om samhällsvård fattats under barnets fyra första levnadsår. För ca 20 % fattades beslu- tet när barnen var i åldrarna 4—6 år och för mindre än 1/3 när barnen var i skolpliktig ålder.
Som formellt skäl för omhändertagande hade för den största andelen omhändertagna fosterbarn (62 %) barnavårdslagen 31 5 and- ra stycket (begäran av föräldrarna eller deras
samtycke) använts. 31 & första stycket (för- äldrar avlidit eller övergivit barnet) var be- tydligt ovanligare (6 %). 25 5 a första punk- ten (misshandel, fara för kroppslig eller själslig hälsa) hade tillämpats på 9 % av de omhändertagna. 25 & a andra punkten (fost- raren olämplig, oförmåga) var det näst vanli- gaste skälet och hade använts i 32% av fallen. Däremot förefaller 25 åb (brottslig gärning, missbruk eller annan anledning) ha tillämpats för ett mycket litet antal barn. Antalet omhändertagandeskäl uppgick i ge- nomsnitt till 1,1 per barn.
Kommuntyper
Samtliga fosterbarn i undersökningen har vid bearbetningen av materialet kodats efter den typ av kommun fosterhemmet låg i (vistelse- kommun). De omhändertagna har därutöver kodats efter den kommun som placerat barnet ifråga (placerandekommun). Koderna som härvid använts var:
1 Stockholm 2 Göteborg och Malmö 3 Kommuner med mer än 65 000 inv. 4 Kommuner med mer än 30 000 inv. samt kommuner med minst 90 % tätortsbefolk- ning och mer än 10 000 inv. 5 Övriga kommuner. Av alla fosterbarn i landet bodde enligt undersökningen 4 % i Stockholm (kommun- typ 1). 5 % fanns hos fosterföräldrar i Göteborg eller Malmö (kommuntyp 2). För 6 % var vistelsekommunen de därnäst i stor— leksordning följande 9 städerna (kommun- typ 3), för 23 % av de medelstora kommu- nerna (kommuntyp 4) och för hela 62 % de minsta kommunerna (kommuntyp 5). Fosterbarn från tätorter och större städer hade i stor utsträckning placerats hos foster- föräldrar i mindre kommuner. Av de omhän- dertagna hade omkring 2/3 placerats över kommungränser och i flertalet fall till kom- muner med till invånarantal mindre storlek och med lägre tätortsgrad. Stockholm (kommuntyp 1) hade omhän- dertagit 17 % av samtliga för samhällsvård omhändertagna fosterbarn. För Göteborg
och Malmö (kommuntyp 2) var motsvarande andel ll %, för de 9 städerna (kommuntyp 3) 10 %, för de medelstora kommunerna (kommuntyp 4) 27% och för de minsta kommunerna (kommuntyp 5) 34 %.
Ställs antalet omhändertagna fosterbarn i relation till antalet barn i åldern 0—14 år finner man att Stockholm hade en nästan dubbelt så hög relationssiffra som Göte- borg/Malmö, nästan 2 1/2 gång så hög som för de 9 städerna och mer än tre gånger så hög som för övriga kommuner (kommun— typerna 4 + 5).
Barnen placerade av Göteborg och Malmö samt av de minsta kommunerna (kommun— typ 5) tycks i genomsnitt ha varit yngst vid omhändertagandet. De vid omhändertagan- det i genomsnitt äldsta bamen var de från kommunerna tillhörande kommuntyp 4. Omhändertagandeskälen förefaller däremot inte att variera i någon högre grad mellan de olika typerna av placerandekommun.
Fosterbarnens bakgrund
Vid undersökningstillfället var nära 90 % av samtliga fosterbarn svenska medborgare. Bland de privatplacerade fanns en betydligt större andel än bland de omhändertagna som vistades i annat land före placeringen, 14 %, mot 1 % för de omhändertagna. Detta förhållande torde förklaras av att bland privatplacerade barn ingick barn som i avvaktan på adoption tillfälligt var foster- barn.
Ungefär 30 % av de omhändertagna bar- nen var vid tidpunkten för omhändertagan- det skolpliktiga och det stora flertalet av dessa gick i normalklass i grundskola eller liknande.
Om fosterbarns och barnhemsbarns skol— gång har vid en undersökning utförd av SIA, utredningen om skolans inre arbete, bl. a. följande resultat erhållits:
—— fosterbarn och barnhemsbarn har i högre utsträckning än den övriga elevgruppen kommit att åtnjuta olika former av stöd- undervisning — drygt 20 % av de undersökta rektorsom—
rådena i kommuner med mindre än 30 000 invånare saknade speciallärare — vid nyplacering av fosterbarn togs förbe- redande kontakter mellan avlämnande och mottagande skola i ca 40 % av fallen — löpande kontakter mellan skolan och kommunens barnavårdande myndigheter uppehölls i ca 30 % av fallen — kontakter i någon form bedömdes i övervägande antalet fall som värdefulla för den egna skolans möjligheter att ge foster-
barnet en lämplig undervisning. Av samtliga fosterbarn hade enligt foster- barnsutredningens undersökning omkring 60% vistats hos de biologiska föräldrarna under större delen av första levnadsåret och för de flesta av dessa, 40 %, gällde att de vistats hos båda biologiska föräldrarna. Ca 15 % av totalantalet hade vistats i barnhem och 10 % i fosterhem. Bland de omhänder- tagna barnen från Stockholm var barnhems- vistelse under första levnadsåret vanligare än bland barnen från övriga typer av kommu- ner. Det fanns också en ganska klar tendens bland de omhändertagna barnen att ju yngre de var, desto vanligare var det att de vistats ibarnhem.
Vid tidpunkten för omhändertagandet vistades något mer än hälften av de omhän- dertagna barnen hos biologiska föräldrar. Av de övriga bodde ungefär lika stora andelar hos fosterföräldrar, i barnhem eller hos någon annan. För drygt hälften var vistelse- platsen densamma både under första levnads- året och vid tidpunkten för omhändertagan- det. Omkring 1/3 bodde hos minst den ena föräldern vid båda tidpunkterna. 1/4 hade bott hos bägge föräldrarna under första levnadsåret men vistats på andra platser vid tidpunkten för omhändertagandet.
Närmare 1/3 av alla fosterbarn fanns vid tidpunkten närmast före den aktuella foster- hemsplaceringen hos en av eller båda föräld- rarna och lika stor andel i barnhem. Drygt 15 % fanns i fosterhem. Stora skillnader rådde i detta avseende mellan omhändertag- na och privatplacerade. 1/4 av de omhänder- tagna bodde hos sina föräldrar vid denna tidpunkt mot hälften av de privatplacerade.
Däremot var det en mycket liten andel av de privatplacerade (5 %) som vistades i barnhem närmast före placeringen. Motsvarande siffra för de omhändertagna barnen var ca 40 %.
Jämförs vistelsen för de omhändertagna barnen vid alla tre tidpunkterna, dvs. under första levnadsåret, vid omhändertagande och alldeles före placeringen, visar sig följande skillnader. 2/3 av barnen fanns hos de biologiska föräldrarna under första levnads- året, ca 60 % vid tidpunkten för omhänder- tagandet och endast 1/4 vid tidpunkten före placeringen. Andelen omhändertagna barn som vistades i barnhem var dubbelt så stor vid tidpunkten före placeringen som vid de båda andra tidpunkterna.
Av de omhändertagna barnen som någon gång bott hos sina föräldrar var det nästan 40% som återkommit till föräldrahemmet med anledning av att samhällsvården vid ett tidigare tillfälle varit villkorligt upphörd.
Barnets biologiska familj
Omkring 2/3 av fosterbarnen hade mödrar som var 24 år eller yngre då barnet föddes. Detta innebär att mödrarna genomsnittligt var betydligt yngre än vad som gällde för landets mödrar i sin helhet under samma tidsperiod.
Vad avser moderns och faderns situation vid tidpunkten för omhändertagandet var andelen ”uppgift saknas” och bortfallet relativt stort främst beträffande fadern. För ca 1/3 av samtliga fosterbarn svarade man att modern var förvärvsarbetande och för nära hälften när det gällde fadern.
Det var mycket få av fosterbarnen vars föräldrar hade vistats på sjukhus eller någon institution av något slag, såsom ungdoms- vårdskola, konvalescenthem för alkoholska- dade eller liknande.
Ungefär 1 / 3 av samtliga fosterbarn upplev- de under tiden de vistades hos sina biolo- giska föräldrar att dessa separerade.
Omkring 60 % av fosterbarnen hade ett eller flera syskon, och det var vanligare bland de omhändertagna barnen att de hade sys- kon än bland de priVatplacerade. Av barnen
med syskon var det vidare nästan 2/3 som hade något eller några syskon anmälda till barnavårdsnämnden.
Omkring 70 % av de omhändertagna fos- terbarnen kom från familjer som bodde i flerfamiljshus. Enligt den norm som bl.a. använts i folk- och bostadsräkningen 1965 för beräkning av trångboddhet bodde nästan 2/3 av de barn som vid tidpunkten för omhändertagandet vistades hos föräldrarna i trångbodda hushåll. Beträffande standarden i dessa bostäder saknades i många fall dusch eller bad, varmvatten, centralvärme e. d.
Vid undersökningstillfället uppgavs av fos— terföräldrarna 3 % av samtliga fosterbarn som gravt handikappade och 13 % som något handikappade. Ungefär 10 % uppgavs ha någon form av psykiskt handikapp och nära 10 % någon form av synfel. Fosterbarn med handikapp förekom oftare i högre ålders- grupper än i lägre.
Barnavårdsnämndens åtgärder
Av de vid undersökningstillfället omhänder— tagna barnen var det drygt 1/3 som tidigare varit föremål för åtgärd enligt BvL. Den vanligast förekommande åtgärden var om- händertagande för samhällsvård enligt 31 å andra stycket. Därefter följde övervakning enligt 26% med stöd av 25 5 a. Ju mindre kommuner det var fråga om (placerande- kommuner), i desto mindre grad hade bar- nen varit föremål för tidigare åtgärd av något slag.
Så gott som hälften av de omhändertagna barnen hade någon gång vistats i barnhem. En övervägande del av dessa barnhemsplace- ringar började samma år barnet föddes eller åren efter. Det förefaller vara så att ju större kommuner barnen kom från desto större
andel av barnen hade varit i barnhem. Närmare 30 % av de omhändertagna bar- nen hade erhållit psykiatrisk behandling eller vård hos antingen psykiska barna— och ungdomsvården eller på barnpsykiatrisk kli- nik.
Av de omhändertagna hade nästan 1/4 tidigare varit placerade i annat fosterhem än
det nuvarande. De flesta hade tidigare varit i fosterhem endast en gång, och för drygt hälften gällde vistelsetider på sex månader eller längre. För ungefär 30% av de barn som tidigare vistats i fosterhem var anled- ningen till att denna placering upphörde att de biologiska föräldrarna själva ville överta vården. För omkring 20 % gällde att foster- föräldrarna själva inte ville fortsätta vården, trots att barnets problem enligt barnavårds- nämndens uppgift var ordinära.
Utredningen har undersökt om och i vilken omfattning barnavårdsnämnderna vid- tagit åtgärder för att hjälpa de biologiska föräldrarna dels före och dels efter omhän- dertagandet. För 1/4 av de omhändertagna barnen hade ingen hjälp överhuvudtaget utgått till de biologiska föräldrarna före omhändertagandet och för ungefär hälften hade inte hjälp utgått efter omhändertagan- det. Vad avser exempelvis socialhjälp så hade för 45% av barnen barnavårdsnämnderna förmedlat sådan hjälp till föräldrarna före omhändertagandet och till 30 % efter. I fråga om social hemhjälp var siffran 25 % före omhändertagandet och 8 % efter. De föräld— rar som fått hjälp efter omhändertagandet hade i nästan samtliga fall också fått hjälp före omhändertagandet.
Vissa skillnader kan konstateras mellan de olika typerna av placerandekommun. Stock- holm (kommuntyp ]) hade i mindre ut- sträckning än övriga kommuner vidtagit hjälpåtgärder främst avseende socialhjälp och social hemhjälp. Göteborg—Malmö (kom- muntyp 2) hade för en betydligt större andel av barnen förmedlat socialhjälp än vad som gällde barn från övriga kommuntyper. De 9 städerna (kommuntyp 3) hade för en större andel än övriga kommuner medverkat till att skaffa barntillsyn samt arbete åt de biolo— giska föräldrarna.
Placeringen av barnet
I omkring 45 % av fallen hade barnets föräldrar själva aktualiserat den undersök— ning som resulterat i det gällande omhänder- tagandet. Andra som aktualiserat barnavårds—
nämndens undersökning har varit personer verksamma inom socialvården såsom exem- pelvis barnavårdsmän, fältassistenter och hemsamariter.
För nästan hälften av samtliga fosterbarn fanns någon tidigare kontakt med det blivan- de fosterhemmet. I de flesta fall var det dock fråga om släktskap.
Av de fosterbarn som inte vistats ifoster- hemmet hade ca 1/4 besökt detta alldeles före placeringen. Bland de omhändertagna barn som var 7 år eller äldre var det ca 3/4 som inte erbjudits att själva ta ställning till
placeringen. Av de barn som tidigare någon gång bott
hos sina föräldrar var det 30 % vars föräldrar erbjudits att välja mellan institutionsvård eller fosterhem. För 17 % hade barnens föräldrar fått välja mellan olika fosterhem. För den grupp av fosterbarn vars föräldrar inte hade denna möjlighet var den främsta anledningen att föräldrarna själva bestämt sig för det aktuella hemmet eller att inga fler fosterhem stod till buds.
Den egna barnavårdsnämnden hade i många fall, för omkring 40% av barnen, initierat valet av ”nuvarande” fosterhem. För 1/4 hade barnavårdsombud och för 1/4 hade föräldrarna själva valt fosterhem. Ju större placerandekommunen var desto vanli- gare tycks det vara att den egna barnavårds- nämnden valt ut fosterhem och ju mindre kommuner det gällde desto oftare hade barnavårdsombud medverkat.
För mindre än hälften av de barn som vistades i annan kommun än den placerande hade någon representant för placerande- nämnden besökt fosterhemmet, innan barnet kom dit. För 60 % av barnen gjordes besök efter placeringen. Besök av representant från den placerande barnavårdsnämnden förekom i ungefär lika stor utsträckning oavsett av- stånd till fosterhemmet. För 17 % av de omhändertagna barnen var placeringen att betrakta som s.k. katastrof- placering och det var företrädesvis fråga om barnen i de högre åldersgrupperna.
I fråga om hur barnet anlände till foster- hemmet var det vanligast att barnet hämtats
av fosterföräldrarna. Detta skedde för 1/4 av de omhändertagna barnen. Många anlände också till fosterhemmet i sällskap med de biologiska föräldrarna eller i sällskap med någon från barnavårdsnämnden.
F osterförä ldrarna
Vid intervjuundersökningen var det i så gott som samtliga fall fostermodern, som besvarat frågorna. 40% av alla fosterbarn i landet hade fostermödrar som var 50 år eller äldre. Ungefär 10% bodde i fosterhem där foster- modern var under 30 år. De privatplacerade barnen tycks genomsnittligt ha något äldre fostermödrar än de omhändertagna.
Omkring 90 % av alla fosterbarn fanns i familjer där fostermodern var gift och/eller sammanboende. Omkring S% hade foster- mödrar som var änkor och mindre än 5 % fanns i fosterhem där fostermodern aldrig varit gift.
Av alla fosterbarn fanns omkring 80 % hos fosterföräldrar med folkskoleutbildning eller motsvarande. Ungefär 15 % fanns i foster- hem där högsta skolutbildning motsvarade realexamensnivå och övriga ca 5 % hos fosterföräldrar med högre utbildning. Det var något vanligare bland de privatplacerade barnens fosterföräldrar med enbart folkskola eller motsvarande än bland de omhändertag-
nas. Drygt 30% av fosterbarnen hade foster- mödrar som förvärvsarbetade. Motsvarande andel för enbart de omhändertagna var något
under 30% medan nästan 50% av de privatplacerade hade förvärvsarbetande fostermor. Endast i omkring 1/3 av fallen arbetade fostermodern på heltid, varför to- talt sett omkring 10 % av samtliga fosterbarn fanns i hem där fostermodern heltidsarbe-
tade. I de flesta fall var fosterfadern heltidsar- betande. över 40% av barnen bodde i familjer där han hade någon form av tillverkningsarbete. Drygt 10 % fanns i fos- terfamiljer med lantbruk. Lantbruk var en något vanligare sysselsättning bland foster—
fäderna till de omhändertagna barnen än bland fosterfäderna till de privatplacerade.
Någon större skillnad tycks inte finnas mellan de omhändertagna och de privatpla- cerade barnen med avseende på fosterför- äldrarnas inkomster. För båda grupperna gällde att ungefär 2/3 hade fosterföräldrar med tillsammans 30 000 kr eller mindre i sammanräknad nettoinkomst för år 1969
och 1/3 hade fosterföräldrar med mer än 30 000 kr. Socialgruppskodningen i undersöknings-
materialet grundar sig på uppgifter om fosterföräldrarnas yrke. Över hälften av fosterbarnen bodde i fosterhem tillhörande socialgrupp III, omkring 40 % hos fosterför- äldrar i socialgrupp II och en liten andel i familjer tillhörande socialgrupp I. Fördel- ningen för de privatplacerade (ca 10% i socialgrupp I, ca 30 % i socialgrupp II och ca 60% i socialgrupp III) svarade i stort sett mot socialgruppsfördelningen för landets totala befolkning. De omhändertagna har vid en sådan jämförelse en överrepresentationi socialgrupp II (ca 5 % i socialgrupp I, drygt 40% i socialgrupp II och drygt 50 % i socialgrupp III).
Ungefär hälften av fosterbarnen bodde hos fosterföräldrar med egen villa eller eget radhus, drygt 1/3 hos familjer i flerfamiljs- hus och ca 15 % i jordbruksfastighet. 22 % av barnen fanns i trångbodda fosterhem. Motsvarande siffra för barnen då de vistades i sina biologiska hem var 64 %. Över hälften av barnen i fosterhemmet hade eget rum. Ju äldre barnen var desto vanligare var det att de hade eget rum.
I fråga om fritidsintressen finner man inga större skillnader om man jämför fosterför— äldrarna med landets befolkning i övrigt. De smärre differenser som existerar kan förkla- ras av bostadsort och ålder. En stor del av fosterhemmen finns exempelvis i de mindre kommunerna där utbudet av viss fritidsverk- samhet är förhållandevis litet. Förenings- tillhörighet tycks inte heller skilja sig nämn- värt åt mellan fosterföräldrar och andra personer i motsvarande åldrar.
anhöriga
40% av fosterbarnen var släkt med sina fosterföräldrar. Släktskap var som väntat betydligt vanligare bland de privatplacerade än bland de omhändertagna barnen. Närmare 1/3 av de senare var släkt med fosterföräld- rama.
I de fall släktskap förelåg var det vanligast att barnets biologiska mor var nära anhörig med fosterfamiljen. För omkring 1/4 av samtliga fosterbarn i landet var fosterföräld— rarna barnets egna morföräldrar. Motsvaran- de andel för enbart de omhändertagna var enligt undersökningen 1 / 6.
Förutom att släktskap förelåg var det många fosterföräldrar som kände barnet och familjen innan fosterhemsplaceringen aktua- liserats. För nästan 40 % av de omhändertag— na barnen fanns redan före placeringen något slags relation (släktskap eller övrig bekantskap) mellan fosterhem och barnets föräldrar. För omhändertagna barn som inte var släkt gällde att det vanligaste sättet på vilket fosterföräldrarna fått kännedom om omhändertagandet var genom direkt kontakt med barnavårdsnämnden. Därnäst kom kon— takt med barnavårdsombud och ganska van- ligt var också kännedom via annons.
Omkring 50 % av de omhändertagna som inte var släkt hade träffat fosterföräldrarna när placeringen kommit på tal men innan den beslutades. l drygt 1/3 av dessa fall hade barnet också besökt fosterhemmet och of- tast hade man bara träffats en gång. Foster- föräldrarna tycks i mindre utsträckning ha träffat barnets föräldrar än de träffade bar- net sedan placeringen blev aktuell.
I 75 % av de fall där släktskap inte förelåg och barnet var omhändertaget hade föräldrar eller annan nära anhörig tagit kontakt med fosterföräldrarna sedan placeringen kommit till stånd. För 45 % av barnen hade enligt fostermodern hon själv eller maken tagit kontakt med barnets anhöriga. Vanligast var det att man träffats i fosterhemmet. Totalt sett hade kontakter tagits för 80 % av barnen. För ca 40 % hade både anförvanter
och fosterföräldrar sökt kontakt med var- andra. För 20% av barnen hade initiativ till kontakt inte tagits från något håll.
För omkring 1/3 av de omhändertagna barn som inte var släkt med fosterföräldrar- na förekom inga kontakter mellan anhöriga och fosterhem vid tiden kring undersök- ningens genomförande. I flertalet övriga fall upplevde fostermodern att man hade lagom kontakt med barnets anhöriga. Till största delen var dessutom föräldrarna, såvitt känt, positiva till placeringen i det aktuella foster- hemmet.
Det tycks inte vara så vanligt att barna— vårdsnämnderna vidtagit åtgärder för att skapa kontakter mellan familj och fosterför- äldrar. För drygt 1/4 av de omhändertagna barn som någonsin bott hos föräldrarna hade man uppmanat till sådan kontakt. övriga åtgärder, exempelvis bidrag till resor och erbjudande att medfölja tjänsteman vid be- sök var ovanliga.
Avstånd mellan fosterhem och föräldrarnas bostad
För samtliga fosterbarn gällde att avståndet mellan fosterhemmet och föräldrarnas bo- stad genomsnittligt var relativt stort. Hälften av barnen bodde enligt undersökningen mer än 10 mil från föräldrarna och 30 % 30 mil eller mer från sin familj.
Av de omhändertagna bodde 18 % i fos- terhem inom 1 mil från föräldrarnas bostad, 21% 1—5 mil. 14% 5—10 mil, 18 % 10—30 mil och 28 % på ett avstånd om 30 mil eller
mer. Placeringar på långa avstånd förklaras inte enbart av släktskap. Snarare fanns en större andel av barnen som är släkt med fosterför- äldrarna (ca 50 %) inom 5 mil från familjen än av barnen som inte är släkt (ca 25 %).
För de omhändertagna barn som placerats av Stockholm (kommuntyp ]) var avståndet genomsnittligt betydligt längre än för barnen från övriga kommuntyper. Minsta andelen barn med långa avstånd (30 mil eller mer) fanns för barnen från de 9 städerna (kom— muntyp 3).
F osterföräldrarnas erfarenheter a v fosterbarnsvård
Över 1/4 av landets fosterbarn fanns i familjer som tidigare haft fosterbarn. Ande- len för de omhändertagna var 1/3 och för de privatplacerade drygt 1/10.
Totalt omkring 30 % av fosterbarnen bodde i fosterhem där minst en av parterna under sin barndom kommit i nära kontakt med fosterbarnsvård. För ca 10% gällde att åtminstone någon av fosterföräldrarna själv varit fosterbarn och för ca 20% att det i minst den ena fosterförälderns föräldrahem funnits fosterbarn.
Fosterföräldrarna hade i mycket liten ut- sträckning deltagit i kurser eller utbildning med inriktning på fosterbarnsvård. Inbjudan till samtal med t. ex. befattningshavare vid barnavårdsnämnd eller med barnavårds- ombud hade fosterföräldrarna till drygt 20 % av de omhändertagna barnen fått. Litteratur och annan form av information var vanligare än kurser, men procentsiffrorna var för samtliga svarsalternativ under 10 %. Speciell information om exempelvis kost, hälsovård, fritidsaktiviteter och lekmateriel hade utgått för bara omkring 5 % av de omhändertagna.
Fosterföräldrarna tycks inte heller vara speciellt angelägna om utbildning eller in- formation i fosterbamsfrågor. Ungefär 15 % av de omhändertagna hade fostermödrar med sådana önskemål.
Fosterföräldrarnas kontakter med barna vårdsnämnderna
Drygt 3/4 av alla fosterbarn bodde i familjer där fostermodern ansåg att man hade lagom kontakt med barnavårdsnämnden i den egna kommunen. I en femtedel av familjerna tyckte fostermodern att det var för litet kontakt. Studeras enbart de omhändertagna barnen finner man i stort samma svarsfördel- ning. För omkring 60 % av barnen uppfatta- de fostermodern dessa kontakter som positi- va och för ca 40 % som helt utan betydelse.
I de fall placering av omhändertagna barn skett över kommungränser (ca 70 %) var
fostermödrarnas inställning till kontakterna med placerandekommunens barnavårds- nämnd inte väsentligt annorlunda än till kontakterna med den egna barnavårds- nämnden. Andelen bam vars fostermor ansåg att man hade för litet kontakt ökade emellertid med minskad storlek på placeran- dekommunen.
Fosterlön och andra ersättningar
För nästan 40 % av de omhändertagna barn som fosterlön utgick för var beloppet 375 kr. per månad. Detta belopp motsvarade vid undersökningstillfället Svenska kommunför- bundets rekommendation om lägsta ersätt— ning för vård av barn i enskilt hem. För drygt 10 % var fosterlönen lägre än 375 kr. och för övriga ca 50 % högre.
Ett klart samband fanns mellan fosterle- gans storlek och fosterbarnets ålder. Ju äldre fosterbarnen var, desto vanligare var det med högre fosterlöner. I viss mån fanns också samband med skäl för omhändertagande, men detta förklaras sannolikt av åldern. För de barn som på något sätt var handikappade (fysiskt eller psykiskt) utgick vidare genom- snittligt högre belopp än för dem som inte var handikappade.
Bland barnen som bodde hos fosterföräld- rar tillhörande socialgrupperna I och II fanns större andel barn för vilka fosterlöner över den rekommenderade ersättningen utgick jämfört med barnen hos fosterföräldrar tillhörande socialgrupp III.
Fosterlönema tycks genomsnittligt vara högst för de barn som placerats av de medelstora kommunerna (kommuntyp 4) och näst högst bland barnen från Stockholm (kommuntyp 1). Lägsta andelen för större belopp och högsta för mindre belopp åter— fanns bland barnen placerade av de minsta kommunerna (kommuntyp 5).
Enligt intervjun med fostermödrarna var det mycket ovanligt att fosterlönen för 1969 tagits upp i självdeklarationen. För 9 av 10 barn hade man inte gjort det. På frågan om man ämnade ta upp 1970 års fosterlön i
självdeklarationen svarade 6 % "ja” och 72 % ”nej” medan 22 % ”inte visste”.
Andra ekonomiska bidrag från kommu— nens sida kan dels gälla ersättning för kostnader av engångskaraktär, dels ersättning för mer kontinuerliga utgifter. Bidrag till kostnader för kläder, säng, sängutrustning e. d. hade utgått för hälften av de omhänder- tagna barnen. Den därnäst vanligaste ersätt- ningen tycks vara läkevårdskostnader e. d. De mer kontinuerliga bidragen var relativt ovanliga.
Olika former av praktisk hjälp från kom- muner såsom hjälp till bättre bostad, avlös- ning genom social hemhjälp eller liknande hade kommit få fosterföräldrar till del. Fosterföräldrarna till bara drygt 5 % av de omhändertagna barnen hade fått dessa for- mer av hjälp.
Barnet ifosterhemmet
Av samtliga fosterbarn i undersökningen hade ungefär hälften vistats i det aktuella fosterhemmet under mer än fem år. Omkring 1/4 hade bott hos fosterföräldrarna två till fem år och ungefär lika stor andel högst två år. Kortvariga placeringar om några månader var ovanliga.
De omhändertagna hade genomsnittligt funnits i fosterhemmet under kortare tid än de privatplacerade. Av de förra hade drygt 40 % en vistelsetid om mer än fem år medan motsvarande andel för de privatplacerade var ca 70 %. Omkring 15 % av de omhändertag- na hade bott högst ett år i fosterhemmet. För drygt 10% var vistelsetiden mellan ett och två år.
Vistelsetiden sammanhänger givetvis med barnets ålder. De äldre hade bott längre tidi fosterhemmet än de yngre. Drygt 60% av omhändertagna 10—15-åringar hade funnits i det ”nuvarande” fosterhemmet mer än fem år.
Andelen omhändertagna barn som bott lång tid i fosterhemmet ökade ju längre avståndet var mellan fosterhemmet och den biologiska familjens bostad (med undantag för avstånd om mindre än en mil). Omkring
30 % av dem som bodde mellan 1 och 5 mil från de anhöriga hade vistats i fosterhemmet mer än fem år. Motsvarande andel för de barn som fanns i fosterhem mer än 30 mil från familjen var ca 45 %. För de omhänder- tagna som bodde mindre än 1 mil från föräldrarna var andelen emellertid högst (nära 50 %).
Ju längre tid fosterbarnet vistats i det aktuella fosterhemmet desto längre tid trodde fostermodern att barnet skulle stan- na. För nära 60 % av alla barn svarade fostermodern att vistelsen skulle vara ytterli- gare mer än tre år och för bara 10 % högst tre år till. ”Vet ej”-svar och bortfall uppgick till 1 / 3.
För ungefär 40% av landets fosterbarn förelåg önskemål om adoption. Den största andelen barn för vilka fostermodern önskade adoption fanns bland barnen som bott mel— lan ett och två år i fosterhemmet. Ju yngre fosterbarnet var desto större andelar ”ja"— svar fanns.
15 % av samtliga fosterbarn visste inte om att de var fosterbarn. Bland skolbarnen var motsvarande andel 5 %. Ingen skillnad före- låg mellan omhändertagna och privatplace- rade.
Nästan hälften av fosterbarnen var place- rade i hem där man inte hade några egna, hemmavarande barn. Ungefär 1/4 fanns i familjer med ett eget barn och nästan lika stor andel i familjer med två eller fler egna barn. Några större skillnader rådde inte i detta avseende mellan omhändertagna och privatplacerade.
Drygt 20 % av fosterbarnen bodde i familjer där ytterligare minst ett fosterbarn fanns placerat. Det tycks vara något vanliga- re för de omhändertagna än för de privat- placerade att fler fosterbarn fanns i foster- hemmet. Totalt sett bodde 60 % av samtliga fosterbarn i hushåll där det fanns minst ytterligare ett barn. I stort sett var de övriga barnen jämnåriga med fosterbarnet.
Av barnen 0—9 år fanns daglig tillsyn utanför hemmet ordnad för 15 %. Motsva- rande andel för de omhändertagna var drygt 10 %. Ungefär 2% av de omhändertagna
0—6-åringarna hade plats på daghem och omkring 1 % i kommunalt eller privat famil- jedaghem. Lekskoleplats hade ca 35 % av de omhändertagna i åldrarna 4—6 år och 70 % av 6-åringarna. Av omhändertagna i åldern 7—9 år hade 4 % plats i fritidshem.
Barnets kontakter utanför fosterfamiljen
Bland samtliga barn hade över 70 % någon kontakt med föräldrar eller anhöriga. En mindre del av de omhändertagna än av de privatplacerade hade sådan kontakt, vilket förklaras av att där släktskap förekom var kontakter vanligare än där så inte var fallet.
Av de omhändertagna som inte var släkt med fosterfamiljen hade 45 % inte någon kontakt med sin familj eller andra anhöriga. Minst vanligt var att kontakter förekom för barnen 7—9 år och vanligast bland de äldsta.
De allra flesta fosterbarn hade enligt fostermoderns svar ”klarat sig bra” inedan nämnda avseenden under tiden närmast före intervjutillfället. För de omhändertagna bar- nen i skolåldern var procentandelama ”bar- net klarat sig dåligt + tveksamt” följande: ifamiljen 5 % i kontakter med vuxna 1 1 % i kontakter med kamrater 14 % ifråga om fritidsintressen 10 % iskolmiljön 11 %samt i skolarbetet 28 %.
Av alla barn i åldrarna 7—1 5 år var det en mycket liten del för vilka fostermodern kände till eller visste att barnet under tideni fosterhemmet varit med om skadegörelse, missbruk av olika slag eller att barnet rymt. 8 % av de omhändertagna hade skolkat eller visat annan anpassningssvårighet i skolan. Omkring 5 % av dem hade varit med om vardera skadegörelse/stöld, aggressions—l våldshandling resp. rymning. Missbruk av alkohol eller narkotika tycks vara mycket ovanligt. De största andelarna barn som varit med om uppräknade förhållanden under tiden i fosterhemmet fanns bland barnen från storstäderna, dock med undantag för dem som kom från Stockholm.
7. Barnhemsundersökningen
Inledning Undersökningens uppläggning
I utredningens uppdrag ingick bl.a. att jämföra vård i enskilda hem med vård på barnavårdande institutioner. För att få en mera fullständig kännedom om de förhållan- den som behandlas i direktiven har utred- ningen låtit genomföra en enkätundersök- ning rörande barnhemmen. Syftet var när— mast att kartlägga formerna för barnhems- vården.
Undersökningen är en totalundersökning och omfattar samtliga i barnhemsplanerna ingående barnhem i landet den 1 april 1971. Vissa frågor t. ex. om personalsammansätt— ningen har avsett förhållandena den 31 december 1970. Enkätformulären (bilaga 5) har ifyllts av befattningshavare vid landsting- en och de landstingsfria kommunerna Göte- borg, Malmö och Gotland. För att underlätta besvarandet av enkäten har individuella upp- gifter rörande barnen vid barnhemmen inte medtagits i undersökningen. Vissa sådana uppgifter bl. a. avseende intagningsorsak, barnets ålder och kön samt närmast före- gående placering har inhämtats från den vid samma tidpunkt av landstingsförbundet ge- nomförda undersökningen angående barn- hemsvårdens organisation och kommer sam- manfattningsvis att redovisas senare i detta kapitel. Samråd mellan fosterbarnsutredning- en och landstingsförbundet skedde såväl inför utredningens som landstingsförbundets
undersökningar. Även landstingsförbundets undersökning avsåg samtliga barnhem till- hörande barnhemsplan.
Samtliga landsting och landstingsfria kom- muner har besvarat enkätformuläret. För en del frågor har landstingen haft svårt att få in uppgifter från alla barnhemmen. Då bort— fallet för vissa frågor har varit mer betydan- de har detta i fortsättningen angivits särskilt i texten.
Olika typer av barnhem
Enligt 36 & BvL skall omhändertagen under- årig placeras i ”lämplig” anstalt om han ej överlämnas till enskilt hem. Sådan anstalt är i första hand barnhem. Barnhemmen definie- ras i första paragrafen i stadgan för barna- vårdsanstalter.
De olika typer av barnhem som förekom- mer är följande:
Spädbarnshem används främst för barn i huvudsak under ett års ålder då modern av speciella omständigheter — sjukdom, plane- rad eller beslutad adoption av barnet etc. — inte kan ha hand om barnet. I de fall mor och barn kan åtföljas utnyttjas som regel mödrahem.
Mödrahem är huvudsakligen avsedda för mödrar och deras barn där barnet är yngre än ett år. Ofta torde de mödrar som kommer till mödrahemmen ha en besvärlig social situation. Den huvudsakliga anledningen till vistelse på mödrahem torde vara bristen på bostad.
Upptagningshem är avsedda huvudsakligen för barn, ett år eller äldre, som är i behov av tillfällig vård och fostran eller av observation antingen de har omhändertagits för samhälls- vård eller utredning enligt 305 BvL. Som upptagningshem räknas också vissa s. k. ung- domshem, om de används huvudsakligen för ungdomar under 18 år.
Specialhem är avsedda främst för barn, ett år eller äldre, som är i behov av längre tids vård och fostran och inte lämpligen kan placeras i enskilt hem. I dag föreligger inga större skillnader mellan upptagningshem och specialhem.
Barnhemsvårdens organisation
'
Barnhemsplaner
1960 års barnavårdslagstiftning innehöll vissa nyheter vad gällde barnhemmen och deras funktion. Barnhemmen skulle ta emot barn upp till 18 års ålder mot tidigare enligt praxis 16 år. De förutsattes dessutom i större utsträckning än tidigare få ta emot allvarligt störda barn. Detta krävde resurser inom barnhemsvården, som till viss del inte existe- rade då barnavårdslagen trädde i kraft. Vid ingången av 1960-talet ansåg man att såväl ålders— som könsdifferentierade vårdenheter var en av förutsättningarna för att bjuda åtminstone tonåringarna en adekvat vård- form. Detta var en av de viktigare faktorerna att räkna med vid upprättandet av barnhems- planerna under början av 1960-talet. Barnhemsplaner upprättas av varje lands- tingskommun eller gemensamt av flera lands- ting som ingår i barnhemsregion (se nedan) samt av kommun utanför landsting. I dessa planer skall upptas barnhem till sådant antal och av sådan art, att behovet av olika slags bamhemsvård blir ändamålsenligt tillgodo- sett. Barnhemsplan fastställs av socialstyrel- sen (före den 1 juli 1969 av Kurigl. Maj:t). I mars 1963 fastställdes de första barn- hemsplanerna efter tillkomsten av 1960 års barnavårdslag. Nästa riksomfattande barn- hemsplan beslöts ijanuari 1966 för att äga tillämpning till och med den 30 juni 1970.
Genom senare beslut förlängdes denna plan att gälla först ytterligare ett år och sedan tills vidare. Det var således den sistnämnda pla- nen som gällde vid genomförandet av utred- ningens undersökning.
Barnhe msregioner
Regionsamverkan på barnhemsvårdens områ- de, som innebär att två eller flera landstings- kommuner enar sig om en gemensam barn- hemsplan, genomfördes första gången i de barnhemsplaner som ägde tillämpning till och med den 30 juni 1965. Regionsamver- kan tjänade då i första hand syftet att lösa problemet med ålders- och könsdifferentiera- de vårdenheter — utan att man skulle behöva investera i nya barnhem. Inom regionerna kunde landstingen flexibelt utnyttja varand- ras barnhem.
Vid tidpunkten för undersökningens ge- nomförande fanns fyra bamhemsregioner totalt omfattande 17 landsting. I regionerna ingick: I Uppsala (C), Södermanlands (D), Värm- lands (S), Örebro (T), Västmanlands (U), Kopparbergs (W) och Gävleborgs läns landsting (X). II Östergötlands (E) och Kalmar läns lands- ting (H). III Jönköpings (F), Göteborgs och Bohus (0), Älvsborgs (P) och Skaraborgs läns landsting (R). IV Kronobergs (G), Blekinge (K), Kristian- stads (L) och Hallands läns landsting (N). För region I gäller enligt uppgift att förslag till barnhemsplan upprättas sedan platsbehovet inom regionen utretts av en speciell delegation som består av ledamöter från samtliga landsting. I region II upprättas planen på förslag av en särskilt tillsatt barnhemskommitte' med representanter från regionen. Kommitténs förslag sändes sedan till respektive landsting för beslut. I region III samarbetar en regionnämnd för barn- hemsvård, barnavårdskonsulenter och ibland även bamavårdsnämnder och upprättar för- slag till barnhemsplan. Detta förslag går därefter till samtliga styrelser och nämnder
för vidare befordran till förvaltningsutskot- tet. I region IV slutligen utarbetas förslag av en samarbetskommitte' bestående av tjänste- män från respektive landsting i regionen. Förslaget behandlas därefter i respektive landstings sociala nämnd och slutligen i förvaltningsutskottet.
Västernorrlands (Y), Jämtlands (Z) och Västerbottens (AC) läns landsting samverkar utan regionindelning.
Landstingens synpunkter på regionsam- verkan
De 17 landsting som ingick i någon barn- hemsregion fick i fosterbarnsutredningens undersökning besvara en fråga om motiven för regionsamverkan. Det främsta motivet var, enligt vad svaren visar, den låga belägg- ningen på barnhemmen. I andra svar fram- hölls att man genom regionsamverkan bättre kunde utnyttja förefintliga resurser, att dif- ferentieringsbehovet kunde tillgodoses rn. m. I något fall nämndes att man med gemensam placeringsassistent bättre kunde överblicka lediga platser. Man har dessutom framhållit att skälet till bildandet av bamhemsregioner var tillsynsmyndighetemas klart uttalade önskemål därom.
Fem av de 17 landstingen uppgav att beslutet om regionsamverkan föregåtts av särskild utredning. Dessa fem landsting ingår i tre av de fyra regionerna varför frågan om beslutet föregåtts av särskild utredning torde ha blivit tolkad på olika sätt.
Landstingens synpunkter på regionsamver- kan var till övervägande delen positiva. För- delarna som nämndes överensstämde i stor utsträckning med de motiv för samverkan som ovan refererats. Elva landsting nämnde differentiering som fördel, nio bättre utnytt- jande av tillgängliga platser, sex gemensam placeringstjänsteman, sex att det ibland är positivt med avlägsna placeringar ur vårdsyn- punkt, tre att man erhöll bättre personella och ekonomiska resurser, två större befolk- ningsunderlag samt vartdera ett landsting att varje län inte behöver alla bamhemstyper, bra kontakt mellan barnavårdsnämnd och
De relativt få negativa uppfattningar som framkommit härrör huvudsakligen från en och samma barnhemsregion. I sex landsting tyckte man att avstånden var långa och i lika många att" det var svårt att upprätthålla kontakt mellan barn och föräldrar, barn och barnavårdsnämnd samt barn och kamrater. Två landsting ansåg att synsättet ibland varierade inom regionen och likaledes två att intagningsförfarandet var tungrott. I ett fall ansåg man att det fanns svårigheter att överblicka lediga platser samt i ett landsting att ”utomlänsbarn” hade svårt att få psykiat- risk vård. Utredningen frågade också om kritik gäl- lande bl.a. regionsamverkan framförts från någon/några bamavårdsnämnder inom de ak- tuella landstingsområdena. Av svaren fram- går att det framför allt var de stora avstånden med därtill hörande långa resor för barna- vårdstjänstemännen som utsatts för kritik. Dessutom hade föräldrar ofta visat stor tveksamhet till utomlänsplaceringar av bar- nen. Vidare anfördes att kontakten med hemmen blivit sämre. Då placeringsassisten- ten ofta befann sig på resor fanns inte heller någon ersättare. Kritiken från barnavårds- nämnderna i övrigt avsåg i huvudsak ansök- ningsförfarandet, som man tyckte var tung- rott, tidskrävande och besvärligt, vilket för- senade intagningarna.
Bristen på platser för tonåringar, i synner- het för pojkar, kritiserades av barnavårds- nämnderna i flera län. En barnavårdsnämnd ansåg att barnhemspersonalen försvårade in- tagningarna, en annan påtalade svårigheten att trots lediga platser placera tonårspojkar, beroende på sammansättningen av gruppen redan intagna pojkar. Platsbristen försvårade också snabba placeringar av utredningsfall.
I ett fall gällde kritiken bristande vårdre- surser för barn som har svårare problem. Då landstingen av denna anledning avslår vissa ansökningar om intagningar betraktas de som ovilliga att betjäna kommunerna. Man var också missnöjd med att syskon vid placeringen i några fall skilts åt.
Slutligen var bristen på lek- och sysselsätt-
ningsutrustning samt pedagogiskt utbildad personal anledning till kritik i ett fall.
16 landsting uppgav att någon kritik från barnavårdsnämnderna inom landstingsområ- det inte framförts.
Barnavårdsverksamhetens organisation inom landstingen
Bamhemsverksamheten sorterade i de flesta landsting (18 st.) under sociala nämnden. I två landsting låg den under sociala styrelsen och ivartdera ett landsting under hälsovårds- styrelsen (ändrades fr. o. m. den 1 juni 1971), socialvårdsstyrelsen och förvaltnings- utskottet.
De enheter inom landstingskanslierna som handhade barnhemsvården var i flertalet fall sociala avdelningen, sociala sektionen eller motsvarande. I vartdera ett landsting hand- hades den av behandlingsavdelningen, hälso- vårdsavdelningen, socialvårdsstyrelsens kans- li, driftsavdelningen och kansliavdelningen.
I Göteborgs kommun handhade barna- vårdbyrån bamhemmens förvaltning, i Mal- mö första vårdbyrån och i Gotlands kom- mun barntillsynsavdelningen.
På de barnhem som landstingen och de landstingsfria kommunerna var huvudmän
för fanns inte egna styrelser. Den nämnd under vilken barnhemsverksamheten låg ut- gjorde styrelse för barnhemmen. För barn- hemmen med ”annan anordnare” som hu- vudman fanns i allmänhet särskilt tillsatt styrelse.
Intagningsförfarandet på barnhem inom olika landsting
I frågeformuläret fanns en fråga till lands- tingen och de landstingsfria kommunerna som avsåg att belysa vem som svarade för intagningen av barn på de barnhem som de själva var huvudmän för. I nedanstående tablå redovisas de landsting som ingår i någon av de fyra barnhemsregionerna. Av tablån framgår att det inom tre barnhemsre- gioner fanns anställda placeringsassistenter med uppgift att sköta intagningarna gemen- samt för landstingen inom regionen. Malmöhus läns landsting, som inte ingår i någon barnhemsregion, samarbetade med re- gion IV. Intagningarna ombesörjdes således av en gemensam placeringsassistent som är stationerad i Kristianstad. För övriga lands- ting samt de landstingsfria kommunerna gällde att de var för sig hade en eller flera tjänstemän, som svarade för intagningarna
____________________——_————
Bam- Tjänsteman som Tjänsteställning Utbildning Stationeringsort hems- svarar för in- region tagningarna inom regionen ”___—___? I Varje landsting C. Landstings- Socionom Uppsala (C D S har sin tjänste- assistent T U W X) man D. Landstingsass/ Socialdipl. Nyköping barnavårdsombud (Sköndal) S. 1: e kontorist 3-årig högre Karlstad folkskola _ T. Barnavårdsombud Socialpedagog Örebro U. Barnavårdsombud — — W. Kanslist+bar- — — navårdskonsulent +barnhemsförest. X. 1: e kontors- Handels- och Gävle skrivare socialutb. II GemenSam place- Placeringsassistent Socionom Norrköping (E H) ringsassistent III Gemensam place- 1: e landstings- Socionom + Jönköping (F 0 P R) ringsassistent assistent mentalhyg. kurs IV Gemensam place- Placeringsassistent Socionom Kristianstad (G K L N) ringsassistent ___—_____________————— SOU 1974 : 7 2 15
Tjänsteman som svarar för Utbildning Stationeringsort intagningarna Stad Gbg. ]: e socialassistent Socionom resp. Göteborg utom + byråassistent socialpedagog lands— Malmö Sektionschef Socionom Malmö ting Gotl. Konsulent F.d. kanslist Visby Lands- A. 1: e socialass/ Socionom Stockholm ting psykiater/psykolog M. Placeringsassistent Socionom Kristianstad Y. Barnavårdsassistent Socionom Härnösand Z. Bamavårdskonsulent Socionom Östersund AC. Barnavårdsombud Socionom Umeå BD. Barnavårdsombud Statens polisskola + Luleå
assistentutb. + so- cialkurs för polis
&
till deras barnhem. Tjänstemannens befatt- ning och stationeringsort framgår av ovan- stående.
Som framgår vid jämförelse av tablåerna förelåg inga nämnvärda skillnader mellan landsting som ingår i barnhemsregion och andra landsting vad beträffar utbildningen hos de tjänstemän som svarade för place— ringarna av barn på barnhem. Analogt med detta var det således också personer med ungefär samma befattning som handhade intagningarna vare sig gemensam placerings- assistent fanns eller intagningarna skedde för varje landsting för sig.
Samarbetet med den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU)
Varje landsting (inklusive kommunerna ut- om landsting) skulle i undersökningen fram- föra synpunkter på samarbetet med PBU beträffande barnhemsvården. Eventuella reg— ler för samarbetet, fördelar, nackdelar, öns- kemål etc. skulle noteras.
Åtta av svaren innehöll positiva omdömen kring samarbetet mellan barnhemmen och PBU. Sex svar redovisade ingen bestämd uppfattning. De övriga landstingen/kommu- nerna (12) var klart kritiska till samarbe- tet med PBU och ansåg sig ha negativa erfarenheter. De pekade framför allt på de i regel långa väntetiderna (l—l 1/2 är) innan barn kan få behandling. När barnen vistades på barnhem utanför sitt ”hemlandsting” tillämpades i vissa fall den ordningen, att
man vid behov av PBU-hjälp skulle söka denna hos ”hemlandstingets” PBU. Akutsi- tuationer ansågs bli speciellt komplicerade genom detta förhållande. Andra menade att bampsykiatriska kliniker hade för små resur- ser för att kunna ge adekvat hjälp. Det ansågs vidare bland dessa finnas en tendens att vilja placera svårbemästrade barn på barnhem.
I detta sammanhang kan tilläggas att det vid eventuella behandlingskonferenser inom barnhemmen var relativt vanligt att psykiater och andra läkare deltog. Man kan förmoda att dessa till viss del är anställda vid PBU. Vad gäller Stockholms storlandsting deltar alltid personal från PBU vid sådana konfe- renser.
Enligt undersökningen av fosterbarnsvår- dens omfattning i kommunerna (kapitel 5) förekom konferenser kring fosterbarnsvård och vård i enskilt hem i ett 80—tal kommu- ner. I bara ca 10 av dessa deltog, åtminstone ibland, befattningshavare vid PBU.
Slutligen kan tilläggas att det av undersök- ningen av fosterbarnen (kapitel 6) framgick att omkring 10% av de omhändertagna barnen erhållit behandling vid PBU. PBU hade i myckt liten utsträckning initierat valet av fosterhem.
Barnhemsvårdens omfattning
Antal barnhem och platser Vid undersökningstillfället fanns inom barn- hemsplanerna 187 barnhem. Till största de—
Typ av barnhem Barnhem drivna av Summa Landsting Kommun utom _Annan an- landsting ordnare
Spädbarnshem 24 6 1 _ 31 Mödrahem 7 1 3 11 Upptagningshem 87 18 9 114 Specialhem 16 6 9 31
Summa 134 31 22 187
len utgjordes dessa av upptagningshem — ll4.- Spädbarnshemmen var enligt lands- tingens uppgifter till antalet 31 och lika många var specialhemmen. Endast 1 1 mödra- hem fanns inom barnhemsplanerna vid un- dersökningstillfället. Till mödrahemmen har räknats ett kombinerat mödra- och späd- barnshem.
De flesta barnhemmen drevs av lands- tingen och de landstingsfria kommunerna. För 134 barnhem (71 %) var landsting hu- vudman, för 31 (17 %) kommun utom landsting och för 22 (12 %) annan anord- nare. Till den senare kategorin hör stiftelser och föreningar. Exempel på sådana huvud- män än Stiftelsen Gillbergska Barnhemmet i Uppsala, Stiftelsen Bamvärn samt Frälsnings- armén. (Tabell 7.1.)
Av spädbarnshemmen var tio belägna i storstadsområdena (Stockholms län, Göte- borgs och Malmö kommuner). Spädbarns- hem saknades enligt undersökningen i Kro- nobergs, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län. Ett späd- barnshem i Eskilstuna och ett i Göteborg lades ned under våren resp. sommaren 1971.
Båda dessa hem ingår i undersökningsmate- rialet eftersom de vid undersökningstillfället fortfarande var i drift. I Stockholms län återfanns sex av mödrahemmen och de övriga i Uppsala, Lund, Östersund, Göteborg och Boden. 54% av landets 114 upptag- ningshem fanns i Stockholms län, Göteborgs och Malmö kommuner. Då mer fullständiga uppgifter för fyra hem saknas har dessa utelämnats i sammanställningen av svaren. Av specialhemmen låg 18 i de tre nämnda storstadsområdena.
Antalet platser på barnhem "var vid under- sökningstillfället 2 793. Drygt 60 % (1 707) av dessa bestod av platser på upptagnings— hem. Nära en fjärdedel av platserna fanns på spädbarnshem, drygt 10 % på specialhem och strax under 5 % på mödrahem. Två tredjedelar av platsantalet fanns på barnhem för vilka landsting var huvudman. För drygt en femtedel av barnhemsplatserna svarade kommun utom landsting och för drygt 10 % stod annan anordnare. (Tabell 7.2.)
Endast barnhem ibarnhemsplanerna ingår i undersökningen. Utanför planerna stod ett 15-tal hem, vilka utgjorde mindre än 10 % av
Tabell, 7.2 Antal barnhemsplatser den 1.4.1971 fördelade på olika huvudmän och typ av barnhem. Typ av barnhem Barnhem drivna av Summa Landsting Kommun utom Annan an- landsting ordnare
Spädbarnshem 489 132 24 645 Mödrahem 70 16 27 113 Upptagningshem 1 131 393 183 1 707 Specialhem 170 65 93 328
Summa 1 860 606 327 2 793
///////////4
1—7 1—12 1—18
alla barnhem i landet. Totalt fanns på dessa barnhem omkring 160 platser, vilket i sin tur motsvarar bara drygt 5 % av alla barnhems- platser.
Mödrahemmen och specialhemmen hade det genomsnittligt lägsta antalet platser per hem. Av specialhemmen hade exempelvis 19 mindre än 11 platser. Upptagningshem— men hade ett genomsnitt på omkring 15 platser per hem. Variationerna var emellertid stora och i 49 hem fanns 10 eller färre platser och i två hem mer än 30 platser. Den övervägande delen upptagningshem (85 %) hade 20 eller färre platser. Spädbarnshem- men hade det genomsnittligt högsta platsan- talet. Bara i två av dem fanns mindre än 11 platser. 12 spädbarnshem hade 11—20 plat-
Tabell 7.3 Beläggning den 1.4.1971.
Typ av barnhem Antal platser Spädbarnshem 645 Mödrahem 1 13 Upptagningshem 1 707 Specialhem 3 28 Samtliga 2 7 9 3
3 4 7—15 12—1 5 15—18 Ålder
ser och 17 av dem (över hälften) 21—30 platser.
Av upptagningshemmen hade ett hem, beläget i Göteborg, helt integrerade ålders— grupper l—l8 år. På övriga fanns någon form av ålderbegränsning. (Se figur 7.1.)
Samma typ av åldersbegränsningar fanns för flertalet specialhem. Bara tre sådana hade platser för alla åldrar. (Se figur 7.2.)
Beläggning
Omkring två tredjedelar av platserna på barnhemmen var vid den aktuella tidpunkten belagda. Lägsta beläggningen hade späd- barnshemmen och den högsta mödrahem- men. Totalt vårdades 1850 barn på barn-
Antal vårdade i % av antal platser
Antal vårdade
377 58,4 88 77,9 1 147 67,2 238 72,6 1 850 66,2
hemmen, vilket utgör omkring en promille av alla 0—18-åringar i landet.
I Stockholms län, Göteborg och Malmö återfanns 44% av dem som vårdades på spädbarnshem. En ännu större andel av dem på mödrahem fanns i samma områden. Av landets 88 vårdade på sådana hem vistades hälften på Stockholms läns mödrahem. Vad gäller upptagningshemmen svarade storstads- områdena för 59 % av de vårdade och vad gäller specialhemmen svarade de för drygt hälften. Av alla barn som vårdades på barnhem var 12 % utländska medborgare. Av det totala antalet barn i landet upp till 15 år var enligt den officiella statistiken 7 % utländska med— borgare i november 1970. Andelen vårdade med utländskt medborgarskap varierar för de olika barnhemstyperna. På specialhemmen var den lägst med 7 %. Upptagningshemmen uppvisade en något högre siffra —— 11% — och på spädbarnshemmen var den dubbelt så hög som på specialhemmen — 15 %. Studeras enbart de tre nämnda storstadsområdenas spädbarnshem blir procentandelen utländska medborgare 22 %. Den högsta andelen med utländskt medborgarskap — 35 % — finner man bland dem som vårdas på mödrahem. Av dessa vistades flertalet i mödrahem inom Stockholms läns landsting och utgjorde här 55 % av totalantalet. De allra flesta av dem var medborgare i annat nordiskt land.
Utvecklingsstörda och handikappade barn
Av samtliga vårdade barn på barnhem var enligt undersökningen 64 (ca 3 %) utveck- lingsstörda. 44 (ca 2 %) var barn med svårare fysiskt handikapp. Några barn var handikappade på båda sätten varför samman- lagt mindre än 5 % var utvecklingsstörda och/eller svårt fysiskt handikappade. Utvecklingsstörda barn vårdades enligt uppgift i störst omfattning på spädbarnshem. De utgjorde på denna typ av hem 14 % av antalet vårdade. Hälften av dessa barn var placerade av omsorgsstyrelsen. Även av barn med svårare fysiskt handikapp fanns de flesta på spädbarnshemmen. Dessa utgjorde
Anledningen till att utvecklingsstörda barn vistas på barnhemmen uppgavs i första hand vara omsorgsstyrelsens stora platsbrist. Ett fåtal barn väntade på placering i foster- hem. Andra anledningar var att barn varit svårskötta för föräldrarna, olämplig hemmil- jö, känslighet för infektioner och speciella medfödda sjukdomar. Vårdtiden varierade för dessa barn från bara ett par veckor upp till flera år. Ett av de utvecklingsstörda barnen hade vårdats på spädbarnshem i 5 1/2 är. Det vanligaste var emellertid en Vårdtid på omkring ett år.
Av barnen med svårare fysiskt handikapp hade 10 synfel, 7 hörselfel, 19 rörelsehinder och 15 barn annat fysiskt handikapp som hjärtfel, blödarsjuka, diabetes o. d. Några av barnen hade mer än ett fysiskt handikapp. Anledningen till att dessa barn i första hand vistades på barnhem var att ingen lämpligare placering funnits tillgänglig när föräldrarna eller ensamstående förälder inte längre klarat av att sköta dem. Vårdtiderna varierade mellan några månader upp till 6 år. På spädbarnshemmen, som främst är avsedda för barn upp till ett år, var vistelsetiden för de fysiskt handikappade i allmänhet 6—12 månader. I något fall var vårdtiden över ett år. På upptagnings— och specialhemmen var vårdtiden i allmänhet omkring ett år.
Barnhemmens personal Personalantalet och anställningsformer
Det sammanlagda antalet anställda på alla typer av barnhem var den 31 december 1970 2 207 personer. 1 712 (78 %) var anställda på heltid. På de 187 barnhemmen fanns i medeltal 9,2 heltidsanställda och 2,1 deltids- anställda. Av den totala personalen var 248 män, dvs. 13 %. Männen förekom företrädesvis i föreståndar- och barnhemsassistengrupperna. Gruppen ”övrig personal” (se nedan) bestod till 45 % av män. Det förhållandevis höga antalet män i denna grupp torde vara beroen- de av yrkeskategorier som vaktmästare och
Tabell 7.4 Antal och andel heltidsanställda samt genomsnittliga antalet heltidsanställda per hem, per plats och per vårdad efter olika typer av barnhem.
Typ av barnhem Antalet heltids- Andel heltids- Genomsn. ant. heltidsanställda per anställda anställda ___—___ (1 procent) Hem Plats Vårdad &_ Spadbarnshem 355 21 11,5 0,6 0,9 Mödrahem 69 4 6,3 0,6 0,8 Upptagningshem 1 085 63 9,5 0,6 0,9 Specialhem 203 12 6,5 0,6 0,9
&
Samtliga 1 712 100
O N
0,
ON O ko
: ,
Rx
tillsynsmän som har traditionellt manlig an- knytning.
Den största andelen anställda fanns givet- vis på upptagningshemmen eftersom dessa utgjorde den avgjort största andelen av alla barnhem. Betraktas endast de heltidsanställ- da finner man att över 60 % arbetade på upptagningshem och bara 4 % på mödrahem. Ställs antalet heltidsanställda på varje typ av barnhem i relation till antalet barnhem av viss typ finner man högsta antal anställda för spädbarnshemmen. Därnäst följer upptag— ningshemmen och genomsnittssiffran var ungefär densamma för mödrahemmen och specialhemmen. Skillnaderna beror naturligt- vis på att upptagnings- och i synnerhet spädbarnshemmen genomsnittligt hade stör— re platsantal än de övriga två barnhemstyper- na. Olika typer av vård tycks nämligen inte inverka på antalet heltidsanställda. Det ge- nomsnittliga antalet anställda per plats och per vårdad var ungefär lika stort för varje typ av barnhem. (Tabell 7.4.)
Av de heltidsanställda var enligt totalko-
lumnen i tabell 7.5 över 1/4 anställda som barnsköterskor. Omkring 1/5 var förestånda— re eller biträdande föreståndare. Barnhems- assistenter samt kokerskor eller ekonomibi— träden svarade för vardera 16 % av de hel- tidsanställda. De 9 procenten ”övrig perso- nal” utgjordes av vaktmästare, husmor, till- synsman, bamavårdslärare, assistent, yrkes— ledare, kurator, förskollärare, vårdare, sjuk- sköterska och städpersonal, dvs. en mycket heterogen grupp av olika anställningar.
Av tabell 7.5 framgår också att spädbarns- hemmen och i viss mån mödrahemmen skiljer sig från upptagningshemmen och spe- cialhemmen i fråga om personalsammansätt- ningen. Andelen barnsköterskor var betyd— ligt högre på de förra. Några nämnvärda skillnader mellan upptagningshemmen och specialhemmen förelåg inte.
Elever och praktikanter förekom inte i någon större utsträckning vid andra barnhem än spädbarnshem. Det totala antalet var 401. Av dessa var 62 % barnsköterskeelever och 18 % praktikanter för inträde till yrkesskola.
Tabell 7.5 De heltidsanställda efter anställningsform. Särredovisning efter typ av barnhem. I procent.
& Anställningsform Typ av barnhem Totalt ___— Späd- Mödra- U_pptag- Special- bamshem hem ningshem hem ___—___— Förest. o. bitr. förest. 18 26 21 26 21 Barnhem sassistent 0 0 21 23 16 Barnsköterskor 63 51 19 11 28 Barnhemsbitr. 3 7 12 14 10 Kokerska, ek.bitr. 13 16 15 22 16 Övrig personal 3 0 12 4 9 ___—__h—
Summa 100 100 100 100 100 E&—
Bland de olika typerna av barnhem hade spädbarnshemmen de flesta eleverna och praktikanterna, dvs. 60 %. Därefter kom upptagningshemmen med 35 %. Medeltalet elever och praktikanter per barnhem var 2,1.
De olika typer av utbildning som särskilt upptagits i undersökningen är följande: socialpedagogisk utbildning, sjuksköterskeut-
Vid en stor del av de 187 barnhemmen bildning, barnsköterskeutbildning, socio- fanns förutom den hel- och deltidsanställda nomutbildning, barnavårdslärareutbildning, personalen konsult- och expertmedverkan. anstaltspedagogisk utbildning, folkskole- Vid 56 hem förekom sådan medverkan av personal från socialvården. Vid 60 hem medverkade psykolog, vid 67 psykiater och vid 65 annan läkare. Flera konsulter kunde anlitas av samma hem. Den allt övervägande delen av konsult/expertmedverkan förekom i de tre storstadsområdena. Många barnhem hade dessutom möjlighet att inkalla konsul— ter/experter vid behov.
Omfattningen av konsultmedverkan varie- rade kraftigt mellan olika barnhem. För spädbarnshemmen var det vanligast med 1,2—5 timmar i veckan. Upptagningshem- men visar de största variationerna och här fanns såväl hem med medverkan bara en timme var femte vecka som hem med 20 timmar per vecka. För specialhemmen gällde omfattningen i regel mellan en timme var femte vecka upp till en timme i veckan.
Vid 39 barnhem ansåg man att det fanns behov av (ytterligare) konsult- eller expert- medverkan. Det vanligaste var behov av psykiater och psykolog.
grundskoleutbildning och övrig utbildning. För den heltidsanställda personalen domine- rade folk- eller grundskoleutbildning och barnsköterskeutbildning. Bland de specifice- rade typerna av utbildning framträdde i övrigt anstaltspedagogisk utbildning medan de specifikt angivna i övrigt inte var så vanliga. Till gruppen ”övrig utbildning” hör folkhögskoleutbildning, studentexamen, ungdomsledarutbildning, husmoderskurser, hemsysterutbildning, realexamen, hemtek- nisk kurs och spädbarnskurs. Bland de mind- re förekommande i denna grupp finns för- skollärarutbildning och utbildning som fri- tidspedagog. (Tabell 7.6.)
Skillnaderna i personalens utbildning mel- lan de olika barnhemstyperna beror natur- ligtvis på behovet av olika personalkatego- rier. Samma mönster framträder som vid studiet av anställningskategorierna ovan. På spädbarnshemmen och mödrahemmen, där barnsköterskor var den vanligaste personal— kategorin, var givetvis barnsköterskeutbild-
Tabell 7.6 Barnhemspersonalen (heltidsanställda) efter olika typer av utbildning. Särredo- visning efter typ av barnhem. 1 procent.
Typ av utbildning Typ av barnhem Totalt
Späd- Mödra- Upptag- Special- barns- hem nings— hem hem hem Enbart folk- el. grundskola 13 14 32 35 28 Barnsköterskeu tbildning 60 56 18 l 1 27 Sjuksköterskeu tbildning 7 10 3 3 4 Barnavårdsläraru tbildn ing 1 1 2 l 0 3 Anstaltspedagogisk utbildning 3 3 15 18 12 Socialpedagogisk utbildning 1 2 7 6 5 Socionomutbildning 1 2 2 2 2 Ovrig utbildning 4 11 23 24 19
Summa 100 100 100 100 100
ning och i viss mån sjuksköterskeutbildning vanligare än på upptagningshemmen och specialhemmen. De barnavårdslärarutbildade förekom nästan uteslutande på spädbarns- hemmen. Det bör i detta sammanhang påpe- kas att enligt 11 % tredje stycket i stadgan för barnavårdsanstalter finns ett kvalifika- tionskrav om sjuksköterske- eller barnavårds- lärareutbildning för föreståndare vid mödra- och spädbarnshem. På de senare hemmen var det mycket ovanligt att personalen hade socialpedagogisk eller anstaltspedagogisk ut- bildning. På upptagnings- och special- hemmen, där fördelningen i fråga om perso- nalens utbildning var mycket likartad, fanns i större utsträckning än på de två övriga barnhemstyperna enbart folk— eller grund- skoleutbildade, anstalts- eller socialpedago— giskt utbildade samt personal med övrig utbildning.
I undersökningen har det inte varit möjligt att samtidigt studera en och samma persons befattning och utbildning. Naturligtvis för- håller det sig så att flertalet med höga befattningar också har hög skolutbildning. Överensstämmelsen mellan andelen personer med vissa befattningar och andelen personer med motsvarande utbildningsnivå är således relativt stor. Vid jämförelse av tabellerna 7.5 och 7.6 finner man att nästan 30% av personalen på barnhemmen hade barnskö- terskeutbildning och att ungefär lika stor andel hade befattning som barnsköterskor. Vidare fanns drygt 1/4 med i tabellerna speciellt angiven högre utbildning. Över 1/3 hade tjänster som föreståndare, biträdande föreståndare eller barnhemsassistenter vilket kanske tyder på att några personer ur grup- pen övrig utbildning hade högre befattning- ar. På motsvarande sätt kan jämförelse göras för varje typ av barnhem.
Fortbildning av personalen
Fortbildning av personalen förekom endasti begränsad omfattning. Detta gäller oavsett huvudman. Vissa landsting har lämnat
knapphändiga uppgifter varför redovisningen är något osäker.
På frågan huruvida fortbildning förekom- mer utanför barnhemmen svarade man nej för 19 % av dem och ja för 40 %. Utbild- ningens omfattning varierade från en termin till 20 timmar under senaste året. Fortbild- ning inom barnhemmet var sällsynt dvs. för 40 % av hemmen besvarades frågan med nej och för endast 10 % med ja. Det gällde då i regel kurser om 12—30 timmar under året.
Antal fortbildade personer under 1970 var vid spädbarnshemmen 30, vid upptagnings- hemmen 163 och vid specialhemmen 27. Frågan om behov förelåg av ytterligare fort- bildning gav positiva svar för sammanlagt 46% av hemmen (14 spädbarnshem, två mödrahem, 56 upptagningshem och 14 spe- cialhem).
Svaren på frågan om vilka befattningsha- vare som man ansåg skulle komma i åtnju- tande av ytterligare fortbildning är ofullstän- diga. Man har svarat ”svårt att ange”, ”vet ej”, ”samtlig personal”, barnhemsbiträden”, ”re- gelbundet återkommande kurser”, ”anstalts- pedagoger” etc.
För spädbarns— och mödrahemmen gällde att man inom tre landstingsområden fortbil- dade samtliga personalkategorier. I övrigt har för tre hem uppgivits fortbildning av före— ståndare, för ett fortbildning av barnsköter- skor och för ett fortbildning av vårdare.
Inom sju landstingsområden fortbildades samtliga personalkategorier på upptagnings- hemmen. I övrigt har uppgivits:
Antal hem Fortbildning av Barnhemsassistenter Föreståndare Barnsköterskor Biträdespersonal Vårdpersonal Kokerskor
v—lt—n—ANONKD
Inom tre landstingsområden fortbildades samtliga personalkategorier på specialhem- men. I övrigt har för denna barnhemstyp i tre fall uppgivits fortbildning av barnhemsas- sistenter och i två fall utbildning av förestån- dare.
Landstingen fick också ange vilka som svarade för pågående fortbildning vid barn-
hemmen. De vanligaste svaren var att utbild- ningen organiserades av landstinget i samar- bete med landstingsförbundets utbildnings- avdelning och landstinget i samarbete med mellansvenska barnhemsregionen. Vanligt var också att landstinget drev fortbildningen i egen regi eller tillsammans med annan anordnare som bildningsorganisation eller kommunförbundet. I en del fall fanns annan organisatör bland vilka kan nämnas socialpe- dagogiska seminariet, socialpedagogiska före- ningen, Sveriges barnavårdslärares förening, vårdyrkesskola och PBU.
K onferensverksamhet
I undersökningen ställdes en fråga som gällde om det på barnhemmen förekom personal- och behandlingskonferenser där även andra än föreståndare och biträdande föreståndare deltar. Med konferenser avsågs organiserade sammankomster med tre eller fler personer.
I följande redogörelse ingår inte barnhem- men inom Stockholms storlandsting, som funnit det omöjligt att för denna fråga lämna exakta uppgifter. Man hari stället för siffror inkommit med en skriftlig beskrivning, vil- ken redovisas sist i detta avsnitt.
Bland övriga 125 barnhem förekom kon- ferensverksamhet av ovan nämnda slag på drygt 100 (ca 80 %). På sju spädbarnshem, två mödrahem, elva upptagningshem och fyra Specialhem förekom inte personal— eller
behandlingskonferenser. Där konferenser förekom skedde detta
regelbundet. Vanligtvis hade det under 1970 varit 20 till 30 sammankomster. Det fanns emellertid hem som bara hade haft 2—3 konferenser av detta slag medan å andra sidan något hem haft mer än 70.
Vid behandlingskonferenserna deltog före- trädesvis personalgrupperna vid barnhem- men. Således var i många barnhem barnskö- terskor/barnhemsbiträden och kokerska/eko- nomibiträden ”ofta” med. Relativt vanligt var också att konsulter/experter såsom psyk- iater, annan läkare och psykolog deltog. På många barnhem förekom dessa åtminstone ”ibland” på konferenserna. Bamavårdskon—
sulent eller barnavårdsombud var på flera barnhem med i konferensverksamheten vid vissa tillfällen. Mindre vanligt var att repre— sentanter för barnavårdsnämnd eller skola, barnet själv, barnets föräldrar eller fosterför- äldrar fanns representerade. Visserligen sked- de detta ”ibland” på en del hem men på mycket få deltog dessa kategorier "ofta”. Minst förekommande på sammanträden av nämnda slag var förtroendevalda. På bara 8 barnhem fanns denna kategori ”ibland” med på personal— eller behandlingskonferenser.
Vid en jämförelse mellan barnhem drivna av landsting respektive stad utom landsting framkom inga större skillnader beträffande konferensdeltagande. Inte heller mellan olika typer av barnhem finns några avgörande differenser. Samma grupper var representera- de på konferenserna.
På de privata barnhemmen, dvs. de barn- hem som drivs av annan anordnare än landsting, eller kommun utom landsting, var huvudsakligen barnhemspersonalen represen- terad. Förtroendevalda, representanter från skolan, barnet, barnets föräldrar och foster— föräldrar hade aldrig deltagit vid konferenser på dessa barnhem under 1970.
Vid Stockholms läns landstings sociala nämnd finns inrättad en särskild behand- lingsavdelning. Fyra PBU-centraler inom av- delningen svarar för vård och behandling i nära samarbete med institutionerna. Konfe- renser förekommer regelbundet (en gång i veckan — en gång i månaden) och konsult från PBU deltar alltid. All personal på barnhemmet som har möjlighet deltar. För- troendevalda och personer från barnhemssty- relser deltar inte. Representanter för skolan, sjukhus och olika sociala institutioner deltar i konferensverksamheten då detta erfordras. Äldre barn deltar sporadiskt vilket också gäller biologiska föräldrar och fosterför- äldrar.
Barnen
Verksamheter för barnen
I allmänhet fanns enligt undersökningen inte speciella arbetsordningar, dagsprogram för
barnen eller ordningsregler upprättade vid barnhemmen. Vid 83 barnhem hade man arbetsordning, vid 59 dagsprogram och vid 51 ordningsregler.
Genomgång av ett 20-tal till enkätformu- läret bifogade arbetsordningar visade mar- kanta skillnader. Å ena sidan fanns arbets- ordningar som var helt inriktade på städning, tvättning etc. — oftast synnerligen detaljera— de. Å andra sidan fanns arbetsordningar där man framhåller vikten av sysselsättning för barnen, aktivering, inlärning av gott uppfö- rande och försök att ge barnen meningsfulla uppgifter.
Dagsprogram bifogades endast för sex barnhem. Dessa består av en lång rad hållti- der för städning, matning, vila etc. och gäller i första hand spädbarnshemmen.
De ordningsregler som bifogats enkäten gäller t. ex. tvättning, klädes- och skovård, utegångstider och tider för sänggående och Väckning samt permissionstider. Annat inne- håll är uppmaningar att akta och vårda inventarier och att visa hänsyn till varandra. Något hem hade flexibla regler beroende på barnens åldersgrupper.
Barnens sysselsättningar inom hemmen är kanske i praktiken inte i så hög grad påver- kade av dessa formella reglementen. Större betydelse har sannolikt den utrustning varje enskilt barnhem har. Speciellt kanske detta, för barnens del, gäller tillgång på pedagogiskt material och fritidssysselsättningar i stort. Beträffande tillgång på lekmateriel av olika slag har det i undersökningen inte varit möjligt att kartlägga varje barnhems speciella situation. I en fråga skulle i stället anslag för inköp av pedagogiskt materiel/lekmateriel inklusive sport- och idrottsutrustning enligt staten för 1971 anges för varje barnhem.
Svaren, som inkommit om storleken på detta anslag, har varit svåra att tolka. Dels ingår för vissa hem medel för lekmateriel e. d. i posten för förbrukningsartiklar, dels uppgavs för en del hem anslag som rimligtvis inbegriper andra utgiftsposter än enbart lek- och Sportutrustning. I vissa fall hade medel givits till sådan utrustning efter behov. För många privata hem hade svar på frågan
Tolkningen av svaren försvåras ytterligare av att hemmen varierar i många avseenden. Vid en beräkning gjord av socialstyrelsen framkom t. ex. att variationerna för posten ”leksaker” var mycket stora mellanolika institutioner beroende på bl. a. institutioner— nas storlek, beläggningssiffror etc. Beräk- ningen gjordes via årsberättelserna för 1968 och omfattade 1 18 upptagnings— och special- hem. Ett upptagningshem hade så lågt be- lopp som 32 kr. upptaget för hela året medan några tagit upp belopp på mellan 5 000 och 6 000 kr. Man kom vid beräk- ningen fram till ett genomsnittsbelopp om ca 1 320 kr. för lekmateriel under 1968 för de undersökta institutionerna.
Utredningens undersökning gav ett ge— nomsnittsvärde av 1 765 kr. per institution för 1971. (Beräkningarna avser då de barn- hem för vilka uppgifter erhållits.) Studeras anslagen för lekmateriel/idrottsutrustning per plats och år finner man också stora variationer mellan barnhemmen. För späd- barnshemmen uppgavs belopp om 13 kr. till 125 kr. Motsvarande ytterlighetsvärdenvför upptagningshemmen var 25 kr. resp. 464 kr. och för specialhemmen 50 kr. resp. 625 kr. Medelanslaget per plats var lägst på späd- barnshemmen och högst på specialhemmen. Samma förhållanden framkommer om me- delanslaget per vårdad betraktas. Fritidsverksamheten utanför barnhemmet torde också ha stor betydelse för flertalet av barnen på de institutioner som här behand- las. Utredningen frågade om barn från re- spektive barnhem under mars månad 1971 på egen hand deltog i organiserade fritidsaktivi- teter utanför barnhemmet. Exempel på såda- na aktiviteter är bad, sagostunder, musikeve- nemang etc. Vid 52 upptagningshem och 16 Specialhem deltog barn i sådana aktiviteter.
När det gäller fritidsaktiviteter i form av gruppbesök var verksamheten väsentligt mer utåtriktad. Besök på bio, bibliotek, utställ- ningar etc. under mars månad 1971 uppgavs ha förekommit ca 20 gånger för vissa hem.
Nämnas bör att uppfattningen om .inne- börden av ett gruppbesök var synnerligen
varierande. Man hade vidare inte någon statistik över antalet besök. Stockholms läns landsting erinrade om närheten till olika fritidslokaler, biografer etc. vilket möjliggör enskilda besök i stor utsträckning. Utbudet av olika aktiviteter är också av betydelse beträffande besöksfrekvensen för barnhem- men i landet i övrigt.
Bland övriga kontakter utanför bamhem- men finns exempelvis kontakt med försko- lan. Utredningen frågade också hur många barn som under "mars månad 1971 var inskrivna i barnstuga (daghem, lekskola, fri— tidshem) i den kommun där barnhemmet var beläget. Barnstugor hade utnyttjats i ringa grad av barnen placerade på barnhem. En- dast ett fåtal från upptagningshemmen del- tog i lekskoleverksamheten.
Fritidsverksamhet inom barnhemmen, som anordnats av kommun eller organisa- tion, var mycket ovanligt. Endast vid fem upptagningshem och fyra specialhem hade sådana aktiviteter förekommit. Lekskole- verksamhet och fritidshemsverksamhet torde också vara ovanligt eftersom så få anställda vid barnhemmen hade förskollärarutbildning e. d. Inte heller var det särskilt vanligt att barn som bodde i barnhemmets närhet del- tog i hemmets verksamhet. Vid 29 upptag- ningshem och 13 specialhem förekom dock detta.
Barnens kontakter med anhöriga
Barnhemmen i allmänhet hade inga speciella besökstider för de anhöriga. För 75 % av barnhemmen (141) gällde att de anhöriga
kunde komma i princip när de önskade och på nästan 15 % (26) kunde de efter överenskommelse besöka hemmet vid valfria tidpunkter. På bara drygt 10 % av de under- sökta institutionerna fanns bestämda besöks- tider. Hälften av dessa hade en eller några timmars daglig besökstid och hälften bara någon dag per vecka. På ett specialhem var det besökstid endast varannan söndag efter överenskommelse. (Tabell 7.7.)
Ytterst få barnhem hade rum reserverade för att erbjuda eventuella besökare möjlighe— ter till övernattning. På sammanlagt 20 hem (6 spädbarnshem, 11 upptagningshem och 3 specialhem) fanns dock sådana rum. Enligt uppgift kunde i de flesta fall rum ordnas om någon besökare skulle uttala önskemål om övernattning.
Vid förfrågan om övernattning var vanligt eller inte framkom att detta skett ibland på 36 hem. På ett spädbarnshem förekom ingen övernattning trots att speciellt rum fanns för det. Å andra sidan fanns 17 hem där övernattning av besökare förekom utan att rum fanns reserverade för ändamålet. Inte på något hem hade övernattning förekommit särskilt ofta.
Barnens besök hos föräldrar, övriga anhö- riga eller andra brukade i allmänhet ske efter samråd med barnavårdsnämnd, föräldrar etc. Förutsättningen var att man ansåg det lämp- ligt såväl med hänsyn till intagningsorsak som rådande familjeförhållanden. Några fast- ställda regler och normer för sådana permis- sioner förekom ytterst sällan. Utgifter för barnens besöksresor till föräldrahemmet ha- de i allmänhet förskotterats av barnhemmen,
Tabell 7.7 Antal barnhem efter besökstider för anhöriga. Särredovisning efter typ av
barnhem. ______________________—————-——— Besökstider Typ av barnhem Samtliga Späd- Mödrahem Upptag- Special- bamshem ningshem hem ___—f_— Inga speciella besökstider 22 8 85 26 141 Enligt överenskommelse 6 0 16 4 26 En eller några tim. dagligen 3 3 4 0 10 En dag i veckan eller mer sällan 0 0 9 1 10 Summa 31 11 114 31 187 _____________.__—— lS—SOU 1974: 7 225
vilka i efterhand krävt barnavårdsnämnderna på ersättning. Ersättning för föräldrarnas resor till barnhemmet hade i de flesta fall inte utgått.
Barnens skolgång
På flertalet upptagningshem och specialhem fanns barn i skolåldern. Av totala antalet vårdade på dessa två typer av barnhem var hälften skolbarn. Görs här en uppdelning på upptagningshemmen för sig och specialhem- men för sig finner man att 44 % av barnen på de förra gick i skolan mot hela 81 % av de senare.
Drygt 1/4 av skolbarnen (nära 200 barn) hade undervisningen förlagd till barnhemmet i fråga. Någon skillnad mellan barnhemsty- perna fanns inte i detta avseende.
En liten del av skolbarnen (3—4 %) ansågs inte kunna erbjudas adekvat undervisning. Med avsaknad av adekvat undervisning avsågs de fall där barn i behov av enskild undervis- ning eller någon form av specialundervisning inte kunde få sådan. Av skolbarnen på upptagningshemmen fick ungefär 5 % en- skild undervisning, vilket var mindre vanligt för barnen på specialhemmen. Specialunder- visning var betydligt vanligare och vart tredje skolbarn på var och en av de båda typerna av barnhem gick ihjälpklass, skolmognadsklass, läsklass, observationsklass e. d.
Av skolbarn på upptagningshem drivna av landsting gick 18 % i skola inom hemmet medan på upptagningshem drivna av kom- mun utom landsting hela 55 % gick inom hemmet. Vad gäller specialhemmen var ten- densen ungefär densamma dvs. för lands- tingshem 30 % och för landstingsfria 53 % undervisade inom hemmen. På de privata hemmen drevs inte någon undervisning i egen regi. Detta får bl.a. ses mot bakgrun- den av det relativt ringa antalet skolbarn i dessa hem. Ungefär 60 % av skolbarnen på upptag- ningshem drivna av kommun utom landsting fick enskild undervisning eller specialunder- visning mot ungefär 1/4 av barnen på lands- tingens upptagningshem. Däremot var pro-
centandelen för skolbarnen på specialhem- men ungefär densamma (30 %) för både landstingen och de landstingsfria kommuner- na. Av skolbarnen på de privata barnhem- men fick över 60% enskild undervisning eller specialundervisning.
Fickpengar och flitpengar
Relativt stora olikheter förekom i utbetal- ningar av fickpengar till barnen på barnhem- men. Olikheterna beror naturligtvis i första hand på varierande ålderssammansättning på olika barnhem men även för hem med barn i samma åldrar uppgavs skilda belopp.
Barnen under skolåldern fick vanligtvis 25 öre till två kr. iveckan. Sedan ökar beloppet med högre åldersgrupper och l3—l4-åringar- na fick i allmänhet fickpengar kring 12 kr per vecka. För de allra äldsta barnen (15 år och däröver) var fickpengens storlek om- kring 15 kr. men även 20—30 kr. i veckan förekom. Barnhemmen i storstäderna betala- de ut de högsta beloppen för äldre barn.
I enkätformuläret ställdes också en fråga om flitpengar för vissa prestationer — t. ex. städning, barnpassning, snöskottning etc. — brukade betalas ut. Endast svaret ”ja” eller ”nej” skulle ges för varje barnhem och någon åldersdifferentiering har därför inte varit möjlig att göra. Eftersom flitpengar i de allra flesta fall torde gälla de äldre barnen berörde frågan närmast upptagnings— och specialhem- men. För upptagningshemmen gällde att 75 % gav ersättning för vissa prestationer och av specialhemmen utbetalade 77 % extra flitpengar. Man kan av undersökningen kon- statera att flitpengar är ett belöningssystem som ofta använts av barnhem drivna såväl av landsting, kommun utom landsting som an- nan anordnare.
Landstingsförbundets undersökning Allmänt om undersökningen
Som påpekats i inledningen innehöll utred- ningens enkätformulär inga frågor som avsåg individuella förhållanden beträffande bar—
Figur 7.3 Barnen, som vårdades på upptagningshem och specialhem, efter ålder. I procent.
nen. Undantag från denna regel var i viss mån uppgifter om andelen barn med ut- ländskt medborgarskap, vissa uppgifter om antalet utvecklingsstörda barn och barn med svårare handikapp samt barnens skolgång. För att i någon mån utvidga kunskapen om de problem som är förknippade med varje barn lämnas i detta sammanhang en samman- fattande redogörelse som bygger på uppgif- ter hämtade från landstingsförbundets un- dersökning angående barnhemsvården. Undersökningen planerades i samråd med fosterbarnsutredningen.
Syftet med undersökningen var att få bakgrundsmaterial för bedömning av de aku- ta problem som den låga beläggningen inom barnhemsvården ansågs utgöra. Undersök- ningen genomfördes som en postenkät, ställd till landstingens planeringsassistenter och av- såg förhållandena den 1 april 1971, dvs. samma tidpunkt som fosterbarnsutred- ningens undersökning. Man ville genom en- käten bl. a. utröna vilka barn som vistades på barnhem. I följande redovisning behandlas barnens ålder och kön, intagningsorsaker, vistelse före placeringen, vistelsetid och av- stånd till hemorten.
Barnens ålder och kön
Ungefär 1/3 av samtliga barn på de olika typerna av barnhem var 0—3 år. Sedan minskar andelarna med stigande ålder för att exempelvis i intervallet 10—12 år vara strax under 10 %. Högre andelar uppträdde sedan äter för 13—15-åringarna och för 16—18- åringama där i vartdera treårsintervallet nära 20 % fanns. En liten andel var också äldre än
19— Ålder
18 år. Den äldsta som påträffades i under- sökningen var 23 år och vårdades på ett upptagningshem.
Att åldersfördelningen för samtliga barn domineras av 0—3-åringarna beror på att de flesta som vårdas på spädbarns— och mödra- hemmen är under ett år. På spädbarnshem- men fanns dock — som tidigare framgått av redogörelsen för utredningens undersökning — ett begränsat antal utvecklingsstörda och handikappade som var över ett år. På mödra- hemmen vistas inte bara små barn utan också deras mödrar. Genomsnittsåldern för dessa mödrar var enligt landstingsförbundets un- dersökning 21,5 år.
Om man i beräkningarna inte tar med de båda barnhemstyper som främst har har hand om spädbarn finner man att dominan- sen i stället framträder för de äldre barnen. På upptagningshemmen och specialhemmen var tillsammans hälften 13 år eller äldre. Dessutom tycks en topp i åldersfördelningen finnas för yngre barn (gäller främst 2—6- åringar) medan lägre andelar barn uppträder
i intervallet 7—12 år. (Figur 7.3.) Många av barnen på upptagningshem var
äldre än 12 år — iförsta hand 15—17 år —— och samtidigt fanns en hel del yngre än 7 år — främst 2—6-åringar. På specialhemmen var åldersfördelningen som framgår av tabell 7.8 helt annorlunda. Över 3/4 av barnen på dessa hem var 10 år eller äldre — en relativt stor andel var 13 år. Förhållandevis få av barnen på specialhemmen var under skolåldern.
Av fosterbarnsutredningens undersökning framgick också att en betydligt större andel av barnen på specialhemmen gick i skolan än av barnen på upptagningshemmen.
Tabell 7.8 Barnen, som vårdades på upptag- ningshem och specialhem, efter ålder. Sär- redovisning efter typ av barnhem. 1 procent.
Ålder Upptag- Special- Totalt ningshem hem 1— 3 15 4 13 4— 6 18 9 16 7— 9 11 11 11 10—12 8 21 10 13—15 20 38 23 16—18 24 18 23 19— 4 O 4 Summa 100 100 100
Några uppgifter om könsfördelningen för barnen på spädbarns- och mödrahemmen finns inte i landstingsförbundets rapport. Bland de övriga barnen, dvs. de på upptag- nings- och specialhemmen, var nästan 2/3 pojkar och bara drygt 1/3 flickor. Pojkar dominerar på båda dessa typer av barnhem vilket framgår av tabell 7.9. Speciellt på specialhemmen var andelen pojkar betydligt större än andelen flickor.
Tabell 7.9 Andelen pojkar och flickor bland barnen som vårdades på upptagnings- hem och specialhem. Särredovisning efter typ av barnhem. I procent.
Kön Upp tag- Special— Totalt ningshem hem Pojkar 6 3 79 65 Flickor 3 7 2 1 35 Summa 1 00 100 100
Även i varje åldersklass utgjorde pojkarna den största andelen. Detta gällde för såväl upptagningshemmen som specialhemmen. Enligt tabell 7.10 var det i åldersintervallet 7——12 år som dominansen pojkar var störst.
Intagningsorsaker
I det följande behandlas såväl formell intag- ningsorsak, vilket innebär angivande av om- händertagandeskäl enligt barnavårdslagen, som reell orsak till vistelsen på barnhemmet.
Formella intagningsorsaker behandlades
Tabell 7.10 Andelen pojkar och flickor bland barnen som vårdades på upptagnings- hem och specialhem. Särredovisning efter ålder. I procent.
Kön Ålder Totalt 1—6 7— 12 13 —-
Pojkar 61 71 66 65 Flickor 39 29 34 35
Summa 100 100 100 100
inte för mödrahemmen i landstingsförbun- dets undersökning. Bland barnen på de övriga barnhemmen var som framgår av figur 7.4 det vanligaste formella omhändertagan- deskälet 31 % BvL (föräldrarna avlidit etc.). För 8% av barnen hade inte barnavårds- nämnd gjort något formellt omhändertagan- de.
För barnen på upptagningshemmen var omhändertagande jämlikt 29 & (förebyggan- de åtgärder gagnlösa etc.) med stöd av 25 % nästan lika vanligt (38 %) som 31 5 (40 %). För något större andel barn hade här 305 (utredning) tillämpats än för barnen på specialhemmen. Vid de senare var andelen 31 å-fall mycket större (60 %) än vid upptag- ningshemmen. Vanligast var emellertid 31 5 för barnen på spädbarnshemmen. Detta sam- manhänger med att den tillämpats i högre
Figur 7.4 Barnen, som vårdades på späd- barnshem, upptagningshem eller specialhem, efter det formella skäl som använts vid omhändertagandet för samhällsvård. I pro- cent.
8 29 5 30 5 31 & Barnet med ej om- stöd händer- 25 & taget av BvN Skäl för omhändertagande SOU 1974: 7
Firgu 7.5 An delbar ovmårad des spåspa adba rsnhem,u unpptag ningsheem eellr spe eecialh e,m för vilkare espektive eealln intang isong orsaker angivist Ipro ent.
lntagningsskäl
Föräldrar (eller mot- varande) blev sjuka
//////////////// /////////// ,
7///////////// ///////////////////////// /////////////////////////% //////////////// /////////////Å
22
Bostadsproblem 8
Hem- eller äktenskaps- sinaklld,dösadf|| 6
Van vr,isådmshanedl 8
Psykisk ut ve ecklin ngsstörning
Fysiskt handikapp
Observation inför placering i adoptiv- eller fosterhem
11
Skolsvårigheter, skolk 18
Snatteri, skadegörelse o.d. 7
Grövre brottslighet 11
Sniffning, alkohol- missbruk 1 1
Narkotikamissbruk 7
Vagabondering rymningar 7
Misslycka nde i fosterhem 6
Övriga orsaker 29
grad ju yngre barn det varit fråga om. Man delantalet intagningsorsaker per vårdad var finner också, om bara barnen vid upptag— 1,4. nings— och specialhemmen studeras, att för Bland barnen på de tre övriga barnhemsty- b nnnnn 13 år och äldre hade 29% använts perna var det vanligaste reella skälet till mest. För barnen under 13 år och i synner- bamhemsvistelse att föräldrar eller motsva- het för barnen under 7 år var 31 & vanligast. rande blev sjuka. Därnäst kom skolsvårighe- De reella intagningsorsakerna var av myc- ter och skolk. Även vård för observation, ket varierande slag. På mödrahemmen hänför grövre brottslighet samt sniffning och alko- sig dessa till modern och till övervägande del holmissbruk förekom ganska ofta. Till grup- gällde här att hon saknade bostad. Vanligt pen ”övriga orsaker”, som nämnts för nästan var också att modern saknade arbete eller att 30 % av barnen, räknas en mängd varierande h ooooo psykiskt störd. I många fall hade orsaker. Bland dessa kan nämnas bristande mer än en intagningsorsak angivits och me- förmåga hos vårdnadshavaren, föräldrarna
övergivit barnet, alkoholmissbruk hos föräld- rarna, konflikter i familjen, nervösa stör- ningar hos barnet. Medelantalet intagningsor- saker per barn var 1,3. (Figur 7.5.)
Den vanligaste reella intagningsorsaken vid spädbarnshemmen var observation inför pla- cering i adoptiv- eller fosterhem. Sjukdom hos den eller de som hade hand om barnet var också tämligen vanligt liksom bostads-
problem. För barnen vid upptagningshemmen var, förutom intagningsorsakerna under övrigt- gruppen, föräldrars sjukdom och skolsvårig- heter/skolk det mest förekommande. Vanligt var dessutom här bland de äldre barnen grövre brottslighet, sniffning/alkoholmiss— bruk, narkotikamissbruk samt vagabonde- ring/rymningar.
Vid specialhemmen dominerade skolsvårig- heter/skolk. Bland övriga mer förekom- mande intagningsorsaker var misslyckande i fosterhem och snatteri/skadegörelse. Där- emot var brottslighet, missbruk eller vaga- bondering här mindre vanligt.
Vistelse före barnhemsplaceringen, vistelse- tid och avstånd till hemorten
Frågan var eller hos vem barnen vistades före den aktuella placeringen har endast studerats för de barn som vårdades på upptagnings- hemmen och specialhemmen. Betraktas alla barn på dessa båda barnhemstyper finner man att den övervägande delen kom från föräldrahemmet. Omkring 10% kom från fosterhem och lika stor andel från annat barnhem. En liten del hade vårdats på barnpsykiatrisk klinik och gruppen ”övrigt” i figur 7.6 består av vistelse i släkthem eller hos grannar, vård på barnklinik eller i ung- domsvårdsskola m. m.
För barnen på upptagningshemmen var det vanligare än för barnen på specialhem- men att de kom från föräldrahemmet vid placeringen. I synnerhet gällde detta barn på upptagningshem yngre än 13 år, av vilka närmare 90 % bott hos föräldrarna. På spe- cialhemmen var andelen som innan place- ringen vistats i fosterhem omkring 1/5.
Figur 7.6 Barn, som vårdades på upptag- ningshem eller specialhem, efter var de vista- des före barnhemsplaceringen, I procent.
69
Föräld- Foster- Annat Barn- Övrigt ra hem- hem barn- psy met hem klini
Även Vårdtiderna har i landstingsförbun- dets undersökning studerats enbart för upp- tagnings- och specialhemmen. För barnen på dessa typer av barnhem varierar Vårdtiderna från mycket korta vistelser till extremfall om 9—10 år. I ett fall hade en person varit på barnhemmet i 16 år. Formellt var personen utskriven men fanns kvar på barnhemmet som inackordering.
På upptagningshemmen var vårdtiden för 92 % av barnen mindre än ett år. Drygt 2 % hade en Vårdtid på 3—6 år. Vårdtiderna på specialhemmen var längre, vilket i och för sig är naturligt eftersom dessa främst är avsedda för barn i behov av längre tids värd. 34 % hade där vårdats längre än ett år, varav ca 9 % längre än tre år. (Tabell 7.1 1.)
Över 70% av samtliga barn på upptag- nings- och specialhemmen hade mindre än
Tabell 7.1] Barn, som vårdades på upptag- ningshem eller specialhem, efter vistelsetid på barnhemmet. Särredovisning efter typ av barnhem. I procent.
Vistelse Upptag- Special- Totalt tid ningshem hem — 1 år 92 66 8 8 1 — 2 år 6 1 7 8 2—5 år 2 13 4 Mer än 5 år 0 4 1 Summa 100 100 1 00 SOU 1 97 4 : 7
Tabell 7.12 Barn, som vårdades på upptag- ningshem eller specialhem, efter avstånd till hemorten. Särredovisning efter typ av barn- hem. 1 procent.
Avstånd Upptag- Special— Totalt i mil ningshem hem
0— 5 76 5 3 7 2 5 — 10 9 21 11 10—20 9 17 10 20—30 4 7 5 30— 2 2 2
Summa 100 100 100
fem mil till hemorten. Avstånd om mer än 30 mil förekom men var inte vanliga. Barnen på upptagningshemmen var i genomsnitt placerade på något kortare avstånd från hemmet än barnen på specialhemmen.
Studeras de barnhem som ingår i någon barnhemsregion finner man att nästan hälf- ten av barnen hade mer än fem mil till hemorten. För en region var 12 % av barnen placerade mer än 20 mil hemifrån.
Görs här en jämförelse med de för sam- hällsvård omhändertagna fosterbarnen, fin- ner man att dessa bodde i fosterhem belägna i genomsnitt på längre avstånd från föräldrar- nas bostad än vad gäller avstånden för barnhemsbarnen enligt ovan. Bara omkring 40 % av fosterbarnen bodde inom 5 mil från hemmet och drygt 1/4 av dem bodde 30 mil eller mer från föräldrarnas (vårdnadshava- rens) bostad. (Se kapitel 6.)
Synpunkter kring förändringar av barnhems- vården
Nytillkomna barnhem och nedläggningar av barnhem
Under femårsperioden 1965—1970 har anta- let barnhem i landet totalt sett minskat. Samtidigt har enligt fosterbarnsutredningens undersökning 15 nya barnhem tillkommit. Därutöver har Nybodahemmet i Stockholm (200 platser) för några år sedan ersatts av flera mindre enheter. Huvudmän för de 15 nytillkomna barnhemmen är landstingen
Motiv för tillkomsten av nya barnhem har uppgivits vara utbyte av äldre vårdenheter, ersättning av nedlagt barnhem, ersättning av provisoriskt barnhem samt behov av platser för pojkar 12—15 år, pojkar 16—18 år och för tonårsflickor.
Utredningen frågade i enkäten till lands- tingen om de nya hemmen skiljer sig från övriga i fråga om vårdmetoder. På denna fråga blev svaren att man anställt psykologer och socionomer med tjänstgöring på barn- hemmet, att man utarbetat gemensamt vård- program för flera nya barnhem, att man fått terapimöjligheter, ”demokratiserad” vård där ungdomar själva deltar i vårdplaneringen och bättre kurativ hjälp vid utskrivning från hemmet. Man hade slutligen även eftersträ- vat att få barnhem med så få platser att de kunde få familjekaraktär. För fem nya hem ansåg man att hemmen inte skiljer sig från barnhem av traditionell typ.
När det gäller pedagogiska anordningar hade några av de nya barnhemmen fått tillgång till undervisningslokaler genom sam- arbete med skolan. Vid ett hem hade man försök med integrerad lekskola. Vid ett annat hem förekom samtalsterapi, aktiviteter som idrott m.m. Vid fem hem fanns inga speciella pedagogiska anordningar trots att det var fråga om nya hem.
Vid ungefär hälften av de nytillkomna hemmen hade man en högre personaltäthet än på hem av traditionell typ. Det övervägan- de antalet nya hem hade fått centralt läge i förhållande till upptagningsområdet.
Tolv landsting samt Göteborgs, Malmö och Gotlands kommun hade för avsikt att inom den närmaste femårsperioden lägga ned något eller några barnhem. Motiven för nedläggningarna var skiftande. Bl. a. uppgavs platsöverskott, för stor vårdenhet, låg belägg- ning, otidsenlig vårdform, provisorisk vård- enhet, olämplig byggnad samt starkt försli- ten byggnad. I ett fall angavs som skäl låg beläggning samt onormalt hög kostnad per vårdat barn. Intressant var att Gotland plane- rat att helt avskaffa barnhemmen och ersätta dem med ett 30-tal kvalificerade fosterhem,
varav ca åtta skulle garanteras ersättning för att hålla viss beredskap.
Motioner, interpellationer
I enkätformuläret ställdes också en fråga till landstingen som gällde om motioner, inter- pellationer etc. rörande barnhemsvården be— handlats under den senaste femårsperioden. 8 av landstingen (inkl. de tre landstingsfria kommunerna) svarade att sådant förekom- mit. Ämnesområdena var följande.
1. Reglemente för och justering av barn- hemsplaner samt förslag till ny plan.
2. Interpellation rörande den låga belägg- ningen och därmed de höga kostnaderna på ett barnhem.
3. Behovet av upptagningshem för pojkar 15—17 år samt ett storfosterhem i lands- tingets regi.
4. Interpellation i samband med nedlägg- ning av spädbarnshem.
5. Motion om inrättande av ”ungdoms- hem” som kan ta emot ungdomar om- händertagna enligt 30 & BvL.
6. Motion om anställning av psykolog för i första hand tonåringar.
7. Motion om inrättandet av barnhem för barn i åldern 1— 12 år.
Undersökningar, utredningar
Av de 26 landstingen/kommunerna uppgav 17 att någon form av undersökningar/upp- följningar/utvärderingar beträffande barn- hemsvården hade förekommit under de se- naste fem åren. Huvudsakligen rörde det sig om utredningar angående platsresurser och lokalbehov, kostnadsanalyser och samman- ställningar av beläggningsstatistik i samband med barnhemsplanernas upprättande. Särskilda utredningar fristående från barn- hemsplaner var följande: 1. Utredning angående eventuella nedlägg- ningar. 2. Framställning år 1968 om reducering av antalet barnhemsplatser, grundat på be- läggningsstatistik 1963—67.
3. Utredning år 1968 angående behovet av mödrahemsplatser, Utredning år 1969 rörande spädbarns- vård. Enkät angående platsbehov för tonåring- ar, 1969.
4. Kontinuerlig uppföljning av beläggning och anpassning av personaltätheten på tonårshemmen. 5. Utredning om barnhemsvårdens framtida ordnande.
6. Årlig uppföljning av barnhemsvårdens omfattning, organisation och arbetsfor- mer.
7. Utredningar rörande spädbarns- mödrahemsvård i regionen.
8. Uppföljning (3 ggr) rörande ungdomar på ett upptagningshem.
9. Pojkhemsutredning 1970. 10. Undersökning år 1970 angående pojkar på Tomtebo pojkhem (1965— 69). Elva landsting redovisade vidare organisa- toriska utredningar om barnhemsvården un- der de senaste fem åren. Följande utred- ningar nämndes: l. Barnhemsvårdens framtida innehåll och organisation med gränsdragningsfrågor rö— rande barnavårdsnämnder — landsting.
2. Genomförandet av centraliserad kostför- sörjning vid ett spädbarnshem och ett upptagningshem.
3. Lokal översyn av barnhemmen beträffan- de inriktning och behov av slutna vård- platser.
4. Utredning rörande sammanslagning av ett spädbarnshem och ett upptagnings- hem.
5. Utarbetande av avtal mellan landsting i regionen rörande normer för kostnads- frågor.
6. Utredning i samband med nedläggning av mödrahem (31.12.1968) och spädbarns- hem (31.3.1970) i Uddevalla.
7. Utredning inom regionen om behov av platser för pojkar (13—18 år) och späd- barn.
8. Organisationsutredning vid Karlskoga respektive Örebro barnhem 1971.
9. Uppgifter om intagning på och administ-
och
samband med ändring är 1969 av tjänst som barna- vårdsombud till barnavårdsassistent.
10. Utredning 1967 om gemensam förestån- dare för spädbarnshem och mödrahem. 1 ]. Utredning i samband med nedläggning av mödrahem samt barnhem i Vilhelmina. ration av barnhem i
Efter undersökningens genomförande har fosterbarnsutredningen tagit del av två rapporter. Den ena avser en delrapport från Stockholms läns landsting rörande villkor och behov för institutionsvård av barn och ungdom. Den andra är en utredning kring uppnådda resultat av värden på upptagnings- hemmet i Skövde.
Landstingens synpunkter på barnhemsvården
En av de avslutande frågorna till landstingen i fosterbarnsutredningens undersökning kring bamhemsvård gällde hur man såg på huvudmannaskapet för barnhemmen i fram- tiden. Nästan alla landsting (19) var emot någon förändring. Övriga (4) var tveksamma av olika skäl.
Som orsak till att landstingen även i fortsättningen vill vara huvudmän för barn- hemmen anfördes bl.a. behovet av stora upptagningsområden, vilket landstingen kan tillgodose men inte primärkommunerna. Andra orsaker var ökade möjligheter att erbjuda differentierad värd, att barn- och ungdomsvården sorterar under samma hu- vudman som barnpsykiatriska avdelningar, PBU och sjukvården i stort. Det betonades vidare att man genom planeringen inom större områden kunde placera ungdomar på sådant sätt att gängbildning undviks.
Vad gäller de landstingsfria kommunerna nämnde exempelvis Göteborg att kommunen planerar barnhem för barn i åldern 1—12 år som service i den stadsdel där behoven finns. Landstinget ansågs inte vara lämpligt som huvudman. Malmö kommun ville gå en annan väg och överlade med Malmöhus läns landsting om samgående. Gotland ville lägga ned sina barnhem och ersätta dem med kvalificerade fosterhem.
Med liknande synpunkter som anförts beträffande ett fortsatt huvudmannaskap för sina egna barnhem motiverade landstingen sin inställning till att de primärkommunala och de enskilda barnhemmen borde överta- gas av landstingen. För de senare svarade landstingen i allmänhet redan för driftskost- naderna, varför ett övertagande av dessa ansågs naturligt. Förbättrade möjligheter till insyn och inflytande var ytterligare motiv för ett övertagande av huvudmannaskapet. Vidare trodde man att målsättning, vård- metoder och personalrekrytering skulle bli mer enhetlig.
Den omvända frågeställningen att primär- kommunerna skulle överta huvudmannaska- pet för barnhemmen betraktades av ett landsting som en orealistisk tanke. Små kommuner skulle under sådana omständig- heter bli lidande och differentieringen bli sämre. Några landsting var utan närmare motivation negativa till tanken.
Landstingens förslag till andra föränd- ringar av barnhemsvården var av varierande slag. Man föreslog bl. a. små barnhemsenhe- ter, större satsning på familjevård, ”lands- tingsfosterhem”, som skulle erhålla stöd av psykiater/psykolog, förkortade vårdtider på barnhemmen till förmån för fosterbarnsvård. Man nämnde vidare bättre utbildad personal, planering på riksnivå, klarläggande av barn- hemmens målsättning, större regioner, be- handlingshem som del i Vårdkedja samt små statliga kvalificerade utredningshem. Andra förslag var avveckling av flera barnhem, snabbare utplaceringar av barnen, klarläggan- de av gränsdragning mellan vård på ungdoms- vårdskola och bamhemsvård. Man efterlyste även ökad kontakt barnhem — barn — föräldrar — fosterföräldrar, specialhem för pojkar med beteendestörningar och att be- nämningen ”barnhem” borde utbytas på grund av ordets negativt laddade karaktär.
Landstingens övriga synpunkter på barn- hemsvården var också av varierande karaktär. Dessa synpunkter har sammanfattats i följan- de lista:
1.lntimare samarbete mellan PBU, BvN
och barnhem.
2. Samordnad organisation och funktion mellan bamhemsvård, PBU och barn- psykiatriska kliniker. Barnpsykiatrisk klinik bör vara central instans. Även samarbete med ”lands- tingsfosterhem” efterlyses. Eventuellt är det lämpligt med en inplaceringav ung- domsvårdsskolorna i vårdkedjan.
3. Intensivare samarbete med olika myndig- heter för snabbare utplaceringar.
4. Ökad satsning på öppen barna- och ungdomsvård som t. ex. specialfoster- hem. Barnhemmet bör kunna vara cent— rum för familjeterapi av "hemma-hos” typ.
5. Före fosterhemsplacering är det lämpligt med observation på barnhem.
6. Barnhem med anstaltskaraktär bör bytas ut mot vård i vanliga lägenheter.
7. ”Landstingsfosterhem” med stöd från psykiater/psykolog/social personal är lämplig vårdform under den tid utred- ning pågår.
8. Det bör utredas om det finns möjlighet att helt ersätta institutionsvård med fa- miljevård.
9. Barnhemmen bör upprustas personellt och lokalmässigt för att bereda plats för socialt handikappade och störda. 10. Barnhemmen har ej resurser för att ta emot sjuka och missanpassade barn. Des- sa bör omhändertas på ungdomsvårds- skolor. Socialstyrelsen bör upplysa om ungdomsvårdsskolornas resurser så att BvN tar dessa i anspråk. Landstingen bör inte överta huvudmannaskapet för ung— domsvårdsskolorna. ll. Närhet till barnhem skapar vårdbehov. Långa avstånd medför lägre nyttjande— grad. 12. Mer medveten målsättning och planering bör komma till stånd innan vård ges. 13. Mer fortbildning av vårdpersonalen, re- gelbundna personal- och behandlingskon- ferenser, bättre differentiering efterlyses. 14. Resurserna borde utnyttjas bättre, vilket kan ske genom större regioner. 15. Integrering av förskolegrupp med barn- hemselever bör ske.
16. Upptagningshem för barn av båda könen bör planeras. 17. Noggrannare ringarna bör ske. 18. Psykologmedverkan bör finnas på hem- men.
utredningar före place-
Sammanfattning Undersökningen
För att kartlägga formerna för landets bam- hemsvård lät utredningen genomföra en en- kätundersökning som omfattade samtliga i barnhemsplanen ingående barnhem den 1 april 1971. Enkätformulären ifylldes av be- fattningshavare vid landstingen och de tre landstingsfria kommunerna.
De olika typer av barnhem som finns i landet — och som Särredovisning ofta gjorts efter — är:
]. Spädbarnshem avsedda för barn i huvud- sak under ett års ålder
2. Mödrahem avsedda för mödrar och deras barn, där barnet är under ett år
3. Upptagningshem avsedda huvudsakligen för barn, ett år och äldre i behov av tillfällig vård
4. Specialhem avsedda för barn, ett år och äldre i behov av längre tids värd.
Barnhemsvårdens organisation
Barnhemsplaner upprättas av varje lands- tingskommun och kommun utom landsting eller gemensamt av landsting som ingår i barnhemsregion. I dessa planer skall upptas barnhem till sådant antal och av sådan art, att behovet av olika slags bamhemsvård blir tillgodosett på ett ändamålsenligt sätt. Den riksomfattande barnhemsplan som i princip gällde vid genomförandet av utredningens undersökning fastställdes ursprungligen i januari 1966.
Regionsamverkan på barnhemsvårdens område var ett resultat av stegrade önskemål om differentiering i åldrar och kön. Genom bildandet av bamhemsregioner, inom vilka samarbete etablerades, kunde landstingen
flexibelt utnyttja varandras barnhem. Vid tidpunkten för undersökningens genomfö- rande fanns fyra bamhemsregioner totalt omfattande 17 landsting.
De landsting som ingick i någon av barn- hemsregionerna fick iundersökningen besva- ra en fråga om motiven för regionsamverkan. Det främsta motivet var den låga belägg- ningen på barnhemmen och bland övriga motiv nämndes att man genom samverkan bättre kunde utnyttja varandras resurser; differentieringsbehovet kunde tillgodoses och erforderliga platser kunde erhållas. Landstingens synpunkter på regionsamver- kan var till största delen positiva. De relativt få negativa uppfattningar som framkom gäll- de främst långa avstånd och att det var svårt att upprätthålla kontakt mellan föräldrar, barnavårdsnämnd och de vårdade barnens kamrater.
Inom de flesta landstingen sorterade barn- hemsvården under sociala nämnden. I anslut- ning till detta handhades barnhemsvården i de flesta landsting av sociala avdelningen, sociala sektionen eller motsvarande.
Intagningsförfarandet på barnhem sköttes för landstingen som ingick i tre av barnhems— regionerna av en gemensam placeringsassi- stent för vardera regionen. I en barnhemsre- gion fanns i varje landsting en tjänsteman som handhade intagningarna. Malmöhus läns landsting, som inte ingår i någon region, samarbetade i detta avseende med en av barnhemsregionerna. För övriga landsting samt de landstingsfria kommunerna gällde att de vart för sig hade en eller flera tjänstemän, som svarade för intagningarna till deras barnhem.
Varje landsting (och de tre kommunerna utom landsting) skulle i undersökningen framföra synpunkter på samarbetet mellan barnhemmen och den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU). Från åtta landsting/ kommuner kom positiva svar kring samarbe- tet. Sex svar gav ingen bestämd uppfattning och de övriga (12) var kritiska till' samarbetet med PBU. De negativa kritiserade i regel de långa väntetiderna och akutsitua- tioner ansågs bli speciellt komplicerade.
Vid undersökningstillfället fanns inom barn- hemsplanerna totalt 187 barnhem. De flesta (114) av dessa var upptagningshem. Vidare fanns 31 spädbarnshem, 11 mödrahem och 31 specialhem.
För 71 % av barnhemmen var landstingen huvudman, för 17 % kommun utom lands- ting och för 12 % annan anordnare.
Antalet platser på barnhemmen var vid undersökningstillfället 2 793. Drygt 60 % av dessa bestod av platser på upptagningshem. Nära 25 % fanns på spädbarnshem, drygt 10 % på specialhem och strax under 5 % på mödrahem. Mödrahemmen och specialhem- men hade det genomsnittligt lägsta platsanta- let per hem. Upptagningshemmen hade om- kring 15 platser per hem och på spädbarns- hemmen var platsantalet genomsnittligt högst.
Omkring 2/3 av platserna på barnhemmen var vid den aktuella tidpunkten belagda. Lägsta beläggningen hade spädbarnshemmen och den högsta mödrahemmen. Antalet vår- dade i procent av antalet platser var vid spädbarnshemmen 58 %, vid mödrahemmen 78 %, vid upptagningshemmen 67 % och vid specialhemmen 73 %. Totalt vårdades 1 850 barn på de i undersökningen ingående barn- hemmen, vilket utgör omkring en promille av alla barn under 19 år i landet.
Av alla barn på barnhem var 12 % utländs- ka medborgare. Den högsta andelen med utländskt medborgarskap — 35 % — fanns på mödrahem.
Strax under 5 % av alla vårdade var utvecklingsstörda och/eller svårt fysiskt handikappade. Dessa barn fanns i störst omfattning på spädbarnshemmen.
Personalen
Det sammanlagda antalet anställda på alla typer av barnhem var den 31 december 1970 2 207 personer. 78 % var heltidsanställda och 22 % anställda på deltid. Av den totala personalen var 87 % kvinnor och 13 % män.
Drygt 60 % av de heltidsanställda fanns p